('med förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Nr 198.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas; given Stock­ holms slott den 11 mars 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas. Under Hans Maj:ts Min allernadigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 170 käft. (Nr 198.) 1

2 Kungl. Mq,j:ts proposition nr 198.

Förslag

till

Lag

om utlännings rätt att här i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om utlännings inresa.

1 §■ Utlänning, som ankommer till riket, skall vara försedd med pass eller annan legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla såsom pass. Legitimationshandling skall, där Konungen det förordnar, vara försedd med påteckning av svensk myndighet (visering).

2 §• Ämnar utlänning här i riket utöva verksamhet, varför jämlikt 13 eller 14 § kan erfordras arbetstillstånd, skall bevis om sådant tillstånd finnas å legitimationshandlingen, så framt denna icke är försedd med visering, som i 13 § sägs.

3 §• Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket personligen anmäla sig hos polismyndighet i den ort, dit han från utlandet först anländer. Därvid skall han uppvisa sin legitimationshandling ävensom meddela de upplysningar polismyndigheten begär. År legitimationshandlingen ej försedd med visering eller bevis om arbetstillstånd, skall han ock meddela skriftlig uppgift enligt fastställt formulär om tiden för vistelsen i riket och ändamålet med densamma.

2 KAP.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §■ Utlänning, som uppehåller sig här i riket, skall vara försedd med legitima­ tionshandling, som i 1 § sägs. 5 §. De bestämmelser angående anmälningsskyldighet, som för utlänningars över­ vakande må finnas nödiga, meddelar Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 3

6 §- Det aligger utlänning att pa kallelse personligen inställa sig hos polismyn­ dighet för meddelande av upplysningar, som angå hans vistelse här i riket, så ock att vid anfordran för polismyndighet eller underordnad polispersonal upp­ visa sin legitimationshandling. 7 §' över tre manader äger utlänning icke uppehålla sig här i riket utan särskilt tillstånd (uppehållstillstånd), med mindre visering för honom fortfarande gäl­ ler. 8 §- Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen. I ärende angående sådant tillstånd skall yttrande avgivas av Konungens befallningshavande i det län, där utlänningen vistas, eller, om han befinner sig utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig meddela vi­ sering. Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid. Bevis om uppehållstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

9 §. Vad i 8 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut rö­ rande förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

10 §• Vid bedömande såväl huruvida uppehållstillstånd skall meddelas eller tiden därför förlängas som ock vilken tid tillståndet eller förlängningen skall avse, skall skälig hänsyn tagas, förutom till omständigheterna i övrigt, särskilt till längden av den tid utlänningen utan längre avbrott vistats i riket.

11 §‘ över beslut i ärende rörande uppehållstillstånd må klagan ej föras.

12 §.

Då utlänning avreser till utlandet, skall han hos polismyndighet i den ort, där han lämnar riket, personligen uppvisa sin legitimationshandling.

3 KAP.

Om utlännings rätt till arbetsanställning.

13 §. Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd (arbetstillstånd) här i riket an­ taga eller innehava anställning i annans tjänst (arbetsanställning), med mindre för honom gäller visering, som innefattar tillstånd därtill. Till arbetsanställning är ej att hänföra anställning i statens tjänst.

4 Kungl. Mai :ts proposition nr 198.

14 §. Utan arbetstillstånd må utlänning ej Heller här i riket utöva verksamhet, som föranledes av tjänsteanställning utomlands i annan egenskap än såsom handels­ resande, med mindre för honom gäller visering, som i 13 § sägs. Vad nedan i denna lag stadgas om arbetsanställning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om verksamhet, som nu är sagd.

15 §. Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen. I ärende angående arbetstillstånd skall yttrande avgivas av Konungens befallningshavande i det län, där utlänningen vistas, eller, om han befinner sig utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig meddela vise­ ring. Där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga, skall socialstyrelsen tillika inhämta utlåtande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen skall in­ nehavas; tillika bör, när skäl därtill äro, sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet i fråga lämnas tillfälle att uttala sig. Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och skall avse visst slag av arbete. Bevis om arbetstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

16 §. Yad i 15 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

17 §. Arbetstillstånd må, när särskilda skäl därtill föreligga, återkallas av social­ styrelsen. 18 §. Över beslut i ärende rörande arbetstillstånd må klagan ej föras.

4 KAP.

Om avvisning av utlänning, som ankommer till riket.

19 §• Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter av­ visas av polismyndighet. Samma lag vare om annan utlänning, som ankommer till riket för att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning. Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten är känt, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott eller gjort

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 5

sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, och kan det skäligen antagas, att utlänningen skulle komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osed­ lig verksamhet, da ma ock avvisning ske som nyss sagts. Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning å den, som varit svensk medborgare, men vilkens medborgarskap genom vistelse utomlands eller eljest gått förlorat; dock att den, som vunnit medborgarskap i annat land, må av­ visas på sådan grund, som i tredje stycket sägs.

20 §. Återvänder utlänning, som blivit härifrån utvisad, utan att han därtill er­ hållit Konungens tillstånd, där sådant erfordras, må han vid ankomsten till riket avvisas av polismyndighet.

21 §. Utlänning ma vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter av polismyn­ dighet avvisas, om han ej är försedd med legitimationshandling, som i 1 § sägs, om hans legitimationshandling icke är, där så erfordras, försedd med bevis eller visering, som i 2 § sägs, eller om han uraktlåter vad honom enligt 3 § åligger eller, vid fullgörande därav, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift.

22 §.

Finnes avvisning böra äga rum, skall till utlänningen överlämnas skriftligt besked angående avvisningen med skälen därför; och skall beskedet jämväl innehålla underrättelse om vad utlänningen har att iakttaga, där han vill föra klagan över att han avvisats. Vill utlänning klaga däröver, att han avvisats, äger han hos Konungens befallningshavande anföra besvär, vilka vid talans förlust skola ingivas till Konun­ gens befallningshavande före klockan tolv å trettionde dagen efter det besked an­ gående avvisningen tillställdes klaganden; denne likväl obetaget att på eget äventyr i betalt brev till Konungens befallningshavande insända besvären sa tidigt, att de dit inkomma inom nämnda tid.

23 §. Äro besvär anförda över avvisning, skall Konungens befallningshavande in­ fordra polismyndighetens utlåtande så ock avskrift av protokoll vid förhör, som må hava hållits i ärendet, samt av beskedet angående avvisningen, där detsamma icke ingivits med besvären. Sedan infordrade handlingar inkommit, skall Konungens befallningshavan­ de snarast möjligt meddela beslut i ärendet. Över Konungens befallningshavandes beslut må klagan ej föras.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

24 §. Avvisning skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg föras ur riket; och bör den avvisade befordras till det land, varifrån han hit ankommit, om ej annat föranledes av särskilda skäl, såsom att landet är av­ lägset eller att han utvisats därifrån eller att han där sannolikt skulle till­ talas eller straffas för politiskt brott. Kan avvisning ej verkställas genast, må intill dess sådant kan ske, utlän­ ningen tagas i förvar av polismyndigheten.

5 KAP.

Om utlännings förpassning ur riket.

25 §. Saknar utlänning legitimationshandling, som i 1 § sägs, eller kvarbliver han efter utgången av den tid, han äger rätt att vistas här i riket, utan att hava sökt förlängning av nämnda tid eller underlåter han, efter det sådan ansökning avslagits, att lämna riket, skall polismyndigheten förelägga honom att inom viss kortare tid avresa från riket. Efterkommer utlänningen ej föreläggandet, skall polismyndigheten härom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavan­ de, som må förordna om utlänningens förpassning ur riket. I avvaktan på Konungens befallningshavandes beslut äger polismyndigheten, där särskilda skäl äro, taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt. över föreläggande, som nu nämnts, må klagan ej föras.

26 §. Konungens befallningshavande må jämväl, då särskilda skäl därtill äro, för­ ordna om förpassning ur riket av utlänning, som i annat avseende än varom i 25 § är fråga uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i eller med stöd av denna lag är föreskrivet eller som vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende, varom i eller med stöd av denna lag är stadgat, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift. Vid bedömande, huruvida förpassning enligt denna paragraf bör äga rum, skall skälig hänsyn tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid, han vistats här i riket. Finner polismyndighet anledning till utlännings förpassning föreligga på grund av stadgande i denna paragraf, skall anmälan därom göras hos Konun­ gens befallningshavande. Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker, må polismyndigheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande.

27 §. Beslut om utlännings förpassning ur riket skall innehålla de skäl, å vilka beslutet grundas; och skall Konungens befallningshavande i beslutet giva till

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 7

känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i beslutet, samt tillställa honom skriftligt beslut så fort ske kan. Är utlänningen till­ städes, skall beslutet muntligen avkunnas för honom.

28 §. Har beslut meddelats om utlännings förpassning ur riket, må denne, där han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det beslutet avkunnades för honom eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs honom, inför Konungens befallningshavande eller magistrat eller i vittnens närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller lands­ fogde avgiva förklaring, att han åtnöjes med beslutet. Om förklaring, som ej avgivits inför Konungens befallningshavande, skall denne ofördröjligen underrättas. Förklaring, varom nu är sagt, må ej återtagas.

29 §. Vill den, som genom Konungens befallningshavandes beslut förklarats skola förpassas ur riket, överklaga beslutet, äger han sist å åttonde dagen efter det beslutet avkunnades för honom eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs honom till Konungens befallningshavande ingiva sina till Könungen ställda besvär, dock att, där klaganden förvaras i häkte, bésvären må inom tid, Som nyss är sagd, ingivas till tillsyningsmannen vid häktet. Tillsyningsmannen är pliktig att ofördröjligen insända besvären till Konungens befallningshavande. Vill utlänning, som icke är på fri fot, anföra besvär, åligger det Konungens befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte att tillse, att utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde. Inkomna besvär skall Konungens befallningshavande, så fort ske kan, jämte eget utlåtande Och övriga till ärendet hörande handlingar insända till justitie­ departementet. 30 §. Har omständighet, varå beslut om utlännings förpassning ur riket grundas, inträffat inom en månad efter det utlänningen ankom till riket, skall beslutet gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Beslut om utlännings förpassning ur riket skall genom Konungens befall­ ningshavandes försorg bringas till verkställighet. Utlänningen bör befordras till sitt hemland, om ej annat föranledes av sär­ skilda skäl, såsom att landet är avlägset eller han där sannolikt skulle till­ talas eller straffas för politiskt brott. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån han inkommit i riket, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts, eller han utvisats från det landet. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande, skall Konungens befallningshavande i ärendet göra anmälan hos Konungen.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

6 KAP.

Om utlännings utvisning från riket.

31 §. Konungens befallningshavande ma meddela förordnande om utvisning från riket av följande utlänningar, nämligen: 1) zigenare ävensom den, som beträdes med lösdriveri eller bettlande, så ock den, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning; 2) den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övan­ de av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt; 3) den, som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket genom utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande vid dylik handel eller för förbrytelse mot gällande bestämmelser om tillverkning av brännvin eller försäljning av vin eller spritdrycker eller olovlig befattning i andra fall med sådana drycker eller eljest för olovlig varuinförsel eller för det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under kringresande eller kring­ vandrande idkat hantverk eller annan hantering; 4) den, som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat brott än ovan avses dömd till straffarbete eller ock till fängelse ej under sex månader, så vitt brottets beskaffenhet föranleder till antagande, att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; dock att utvisning för det brott ej må ske, där ej förhör, som i 32 § sägs, i ärendet hållits, innan sex månader förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven; 5) den, som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom riket under­ gått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott, varför enligt gällande lag om utlämning av förbrytare utlämning må ske. Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid, han vistats här i riket. Har den, som gjort sig skyldig till brott, varom i den­ na paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före brottets begående närmast förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för det brott utvisas, där ej synnerliga skäl därtill äro. Om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last, är särskilt stadgat. 32 §. Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning, som i 31 § sägs, skall Konungens befallningshavande föranstalta därom, att utlänningen, så snart ske kan, inställes till förhör inför Konungens befallningshavande; dock må, där utlänning förvaras i kronohäkte, som står under lagfaren tillsyningsmans upp­ sikt, förhöret efter Konungens befallningshavandes beprövande kunna hållas av tillsyningsmannen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 9

När omständigheterna därtill föranleda, må Konungens befallningshavande förordna, att utlänningen skall tagas i förvar. Vid förhör, varom nu är sagt, äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta hjälp. Är han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde, skall Konungens befallningshavande förordna lämplig person att biträda honom. över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas om alla de omständigheter, som kunna inverka å ärendets utgång. Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till av­ görande. Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart ådömt frihetsstraff, skall iakttagas, att, så framt ej särskilda hinder möta, ärendet hos Konungens befallningshavande bringas till slut så tidigt, att, där till ut­ visning dömes, densamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång.

33 §. Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på grund av stadgande i 31 §, skall anmälan därom göras hos Konungens befall­ ningshavande. Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker, må polismyn­ digheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande.

34 §. Utslag, varigenom dömes till utvisning, skall innehålla förbud för utlännin­ gen, vid äventyr, som i 41 § sägs, att utan Konungens tillstånd återvända till riket; och skall Konungens befallningshavande i utslaget giva till känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i utslaget, samt till­ ställa honom skriftligt utslag så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall utslaget muntligen avkunnas för honom.

35 §. Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes med Konungens befallningshavandes utslag i ärende rörande utvisning samt klagan över sådant utslag även­ som i fråga om verkställighet av utvisning skall vad i denna lag stadgas om utlännings förpassning ur riket äga motsvarande tillämpning; dock att därvid ej skall gälla bestämmelsen i 30 § första stycket och att vid klagan, som här avses, besvären skola insändas till nedre justitierevisionen.

36 §. Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning, som i riket vistas. Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen, att förhör i ärendet skall hållas inför Konungens befallningshavande; och gäller i fråga om sådant förhör vad i 32 § tredje och fjärde styckena är stadgat. När om­ ständigheterna därtill föranleda, må utlänningen tagas i förvar. I fråga om verkställighet av beslut om utvisning, varom i denna paragraf sägs, äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

befordras till land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för poli­ tiskt brott.

37 §. Finner Konungens befallningshavande anledning till utlännings utvisning jämlikt 36 § föreligga, skall Konungens befallningshavande därom gorå anmä­ lan hos Konungen. I sammanhang med sådan anmälan äger, när omständig­ heterna därtill föranleda, Konungens befallningshavande förordna, att utlännin­ gen skall tagas i förvar.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

38 §. Uraktlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet, som i eller med stöd av denna lag är föreskriven, straffes med böter från och med tio till och med fem hundra kronor. Överträder utlänning vad i 13 eller 14 § är stadgat, straffes likaledes med böter från och med tio till och med fem hundra kronor. Till 'enahanda straff är ock den förfallen, som anställer utlänning i sin tjänst, utan att denne jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

39 §. Uraktlåter utlänning i annat avseende än varonl i 25 och 38 §§ är fråga att ställa sig till efterrättelse vad i eller med stöd av denna lag är föreskrivet, straffes med böter från och med tio till och med fem tusen kronor. Lämnar någon mot bättre vetande oriktig uppgift vid fullgörande av anmäl­ ningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende, varom i eller med stöd av denna lag är stadgat, straffes likaledes med böter från och med tio till och med fem tusen kronor. 40 §. Förhjälper någon utlänning att inkomma i riket, ehuru denne ej innehar legitimationshandling, som i 1 § sägs, straffes med böter från och med tio till och med fem tusen kronor.

41 §. Har utlänning, som blivit härifrån utvisad, återvänt utan att han därtill er­ hållit Konungens tillstånd, där sådant erfordras, straffes med fängelse i högst sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, skall han omedelbart föras ur riket; och skall därvid förfaras enligt de i 30 § angivna grunder. Den, som skäligen misstankes för brott, varom i denna paragraf sägs, skall tagas i häkte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 11

42 §. Den, som under tid, då lian är ställd under tilltal för förseelse, varom förmäles i 38—40 §§, fortsätter samma förseelse, skall, när lian därtill varder lag­ ligen förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar.

43 §. Förseelse, varom i denna lag är fråga, åtalas av allmän åklagare. Åtal för förseelse, som i 38—40 §§ sägs, anhängiggöres i stad vid polisdom­ stol, därest särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol samt å landet vid allmän domstol. Åtal jämlikt 41 § anhängiggöres vid allmän domstol.

44 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till fulla gäldandet av böterna, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

8 KÅP.

Särskilda bestämmelser.

45 §. Vidtages mot utlänning åtgärd, varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 41 § sägs, är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort, dit han sändes. 46 §. Har utlänning, varom i 19—21 §§ sägs, med fartyg ankommit till riket och voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort inse, att utlänningen kunde komma att härifrån avvisas, är, där sådan åtgärd vidtages, befälhavaren pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra honom till det land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse icke äger rum, med mindre fartyget omedelbart eller inom närmaste tiden återvänder till nämnda land. 47 §. Den, som låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa honom i sin tjänst, är pliktig, där utlänningen avvisas eller ur riket förpassas på grund därav att han ej jämlikt 13 § är berättigad antaga arbetsanställningen, att er­ sätta statsverket kostnaden för utlänningens befordrande till den utländska ort, dit han sändes. 48 §. Med polismyndighet avses i denna lag för landet polischefen i orten, i Stock­ holm föreståndaren för detektiva polisavdelningen samt i annan stad polis­ mästare eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal; så ock beträffande såväl land

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

som stad annan myndighet eller person, vilken av Konungens befallningshavande särskilt förordnats att granska legitimationshandlingar och mottaga an­ mälningar, så vitt angår fullgörande av det lämnade uppdraget.

49 §. I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger Konun­ gen med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket meddela de särskilda bestämmelser, som må finnas nödiga. I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om utlännings avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständighe­ terna. 50 §. Å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade konsu­ lära tjänstemän samt deras familjer och betjäning äga bestämmelserna i denna lag tillämpning allenast i den mån Konungen förordnar. Denna lag avser ej främmande makters kurirer, utan gälla om dem de före­ skrifter Konungen meddelar. tu ■ 51 §. Konungen äger att under de särskilda villkor, som prövas nödiga, i visst fall eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar medgiva undan­ tag från stadgandena i 1—4, 13 och 14 §§, dock att utlänning över sexton år städse skall vara pliktig att vid sin ankomst till riket personligen anmäla sig hos polismyndighet och meddela de upplysningar polismyndigheten begär samt att arbetsanställning ej må utan arbetstillstånd innehavas utöver tre må­ nader från ankomsten.

52 §. Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed äger sammanhang meddelar Konungen. Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter, som i övrigt erfordras för tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet av avvis­ ning, förpassning ur riket eller utvisning. Huru ersättning åt biträde, varom i 32 § sägs, eller åt tolk må bestämmas, därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928. Genom denna lag upphäves lagen den 14 september 1914 (nr 196) angåen­ de förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas tillika med de stadgan­ de^ vilka utfärdats med stöd av bestämmelse i nämnda lag; dock att samma lag och stadganden fortfarande skola tillämpas beträffande ådömande av ansvar för förseelser, som begåtts före den 1 januari 1928. Därest jämlikt 25 § kungörel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 13

sen den 4 september 1926 (nr 411) anledning till utlännings utvisning upp­ kommit under nämnda kungörelses giltighetstid, må i händelse av inskridande först efter den 1 januari 1928 förpassning av utlänningen ur riket vidtagas, såvida förutsättningar, motsvarande de i 26 § angivna, äro för handen. Uppehållsbok och arbetstillstånd, som meddelats med stöd av äldre författ­ ning, skola vara gällande under den tid, för vilken de utfärdats; dock att uppe­ hållsbok och arbetstillstånd må, när skäl därtill föreligga, återkallas av social­ styrelsen. över socialstyrelsens beslut i ärende, varom i detta stycke är fråga, må klagan ej föras. Har utlänning hit inkommit före utgången av februari månad 1927 och er­ fordras enligt äldre författning för hans rätt att vistas härstädes icke visering eller uppehållsbok, skall vad i 2 kap. stadgas om skyldighet att vara försedd med uppehållstillstånd icke äga tillämpning i fråga om sådan utlänning. Skedde inresan efter utgången av februari månad 1927, äger utlänningen utan hinder av vad i 7 § stadgas uppehålla sig här i riket till den 1 april 1928. Innehar utlänning vid denna lags ikraftträdande arbetsanställning utan att enligt äldre författning visering eller arbetstillstånd erfordras, skall han anses hava erhållit arbetstillstånd, gällande tills vidare.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 februari 1927.

N ärvarande: Statsministern E kman , ministern för utrikes ärendena L öfgren , statsråden R ibbing , M eurling , G ärde , P ettersson , H ellström , R osen , H amrin , A lmkvist , L yberg .

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefer­ na för social- och handelsdepartementen anför tillförordnade chefen för justitie­ departementet, statsrådet Gärde: »Rätten för utlänningar att inkomma i Sverige och att där uppehålla sig regleras för närvarande väsentligen av lagen den 14 september 1914 (nr 196) angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas samt vissa av Kungl. Maj:t med stöd av bestämmelse i denna lag utfärdade föreskrifter an­ gående övervakande av utlänningar vid deras ankomst till riket och under de­ ras uppehåll härstädes. Av skäl, som i det följande komma att framläggas, har jag funnit frågan om en fullständigare lagstiftning för ordnande av åt­ skilliga med immigrationen från utlandet sammanhängande förhållanden nu böra upptagas till prövning. Innan jag övergår till redogörelse för det för­ slag, jag för detta ändamål låtit utarbeta inom justitiedepartementet, anhåller jag få lämna en översikt av de hos oss gällande bestämmelserna på området.

Förordnin­ Under årtiondena närmast före världskriget rådde i regel fullständigt fritt gen den 21 folkutbyte mellan alla civiliserade länder. I Europa torde passtvång hava september 1860 om förekommit endast för resande till Ryssland. För Sveriges del hade det ge­ upphävande nom vissa under de första årtiondena av 1800-talet utfärdade författningar av skyldig­ heten för reglerade passväsendet avskaffats genom förordningen den 21 september resande att 1860 (nr 34 sid. 1) om upphävande av skyldigheten för resande att vara vara f ör­ sedda med försedda med pass. I ingressen till denna förordning uttalades, att dittills pass. gällande föreskrifter angående pass för resande visat sig mindre lämpliga i den mån kommunikationsmedlen lättats samt att den polisuppsikt, som med berörda föreskrifter varit avsedd men endast ofullständigt vunnits, syntes under rikets dåvarande inre och yttre trygghet kunna i allmänhet umbäras. Genom denna förordning infördes alltså passfrihet i vårt land.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 15

Intill tiden för ikraftträdandet av 1914 års lag gällde i fråga om utlännin- Lagstift­ are rätt att inkomma och vistas i Sverige en mycket knapphändig lagstiftning, ^en%intill Frånsett de stadganden, som hade avseende å utlännings rätt att här i riket 1915. besitta fast egendom eller att idka näring m. m., jämte därmed sammanhängande bestämmelser, reglerades hithörande förhållanden huvudsakligen av stadgandena i kungörelsen den 16 april 1861 (nr 27 sid. 3) i anledning av en med Ryss­ land den 27/i 5 december 1860 avslutad konvention angående ömsesidigt återsän­ dande av lösdrivare, tiggare och förbrytare samt vidare av bestämmelserna i cirkuläret den 28 maj 1886 (nr 33) angående behandlingen av utlänningar, vilka här i riket beträdas med lösdriveri, ävensom i cirkuläret den 27 april 1906 an­ gående viss anmälningsskyldighet för främlingar m. in. Sistnämnda cirkulär hade utfärdats 'med hänsyn därtill att under de senaste månaderna ett större antal personer i följd av tilldragelserna i ryska riket därifrån begivit sig hit till landet’.

Emellertid anhöll riksdagen, med föranledande av en i första kammaren Riksdagens vid 1907 års riksdag av herr P. E. Lithander väckt motion (nr 25), däri fram- skr™el hållits farorna i ekonomiskt, moraliskt, socialt och politiskt hänseende av den 1907. pågående invandringen osterifrån, i skrivelse den 20 mars 1907 (nr 33), att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga för­ slag till lagbestämmelser, varigenom för landet skadlig invandring, så vitt möjligt, skulle kunna hindras samt i övrigt utlänningars inflyttning och bosättning inom landet på lämpligt sätt ordnas. I denna riksdags­ skrivelse anfördes, bland annat: Under de senare åren hade invandringen av utlänningar antagit ganska avsevärda dimensioner. Otvivelaktigt kunde denna immigration vara förbunden med vissa olägenheter. Många invandran­ de utlänningar sökte förvärva sitt uppehälle genom utövande av illojal affärs­ verksamhet. Arbetssökande utlänningar kunde obehörigen bidraga till att försämra svenska arbetares utsikt till förvärv. De, som invandrade, torde i månget fall ej tillhöra de bästa folkkategorierna. I fråga om uppsikt över in­ komna utlänningars verksamhet samt polismyndigheternas befogenhet i detta hänseende funnes inga andra bestämmelser än de tämligen knapphändiga före­ skrifterna i cirkuläret den 27 april 1906. Dessa i administrativ väg utfär­ dade föreskrifter vore ingalunda tillfyllestgörande och bestämmelser saknades om befogenhet för polismyndighet att, då skäl därtill kunde finnas, vägra till­ träde för utlänning. Av det sålunda anförda funne riksdagen det framgå, att ett tillfredsställande ordnande av invandringen vore en betydelsefull angelägen­ het för lagstiftningen. Ej heller syntes principiella betänkligheter möta mot en dylik lagstiftning. Emellertid funne riksdagen det uppenbart, att vid en dylik lagstiftning den största varsamhet iakttoges, så att icke den internatio­ nella samfärdseln hindrades och försvårades eller dugande och behövliga ar­ betskrafter avhölles från användning inom landet. I sin till 1910 års riksdag avgivna ämbctsberättelse hemställde justitieom- ■Imtitieombudsmannen, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att nenTfram- Kungl. Maj :t måtte föranstalta om utredning rörande grunderna för och för - stöttning till 1910 ars riksdag.

16 Eungl. Maj:ts proposition nr 198.

farandet vid utvisning ur riket av utlänningar ävensom beträffande därmed sammanhängande frågor samt därefter för riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser uti ifrågavarande ämnen, vartill utredningen kunde giva anledning. Justitieombudsmannens berörda framställning, som väl närmast föranletts av behovet att genom uttryckliga lagbestämmelser bereda tillfreds­ ställande rättsskydd för den enskilde, åsyftade emellertid samtidigt att tillgo­ dose det allmännas intresse och säkerhet med avseende å villkoren för utlän­ nings tillträde till och vistande inom riket. Härutinnan anförde justitieombuds­ mannen, bland annat: Varje självständig stat måste anses berättigad att utvisa utlänningar, som dit inkommit. I Sverige saknades emellertid så gott som full­ ständigt lagbestämmelser, som normerade de grunder, efter vilka uti förevaran­ de avseende skulle förfaras, och som angåve de former, vilka därvid borde iakt­ tagas. Det syntes därför vara av vikt, att en lagstiftning komme till stånd på det angivna området. Otvivelaktigt mötte stora svårigheter att i en lag exakt angiva de förutsättningar, under vilka utvisning finge äga rum. I flera fall kunde visserligen dessa förutsättningar preciseras, t. ex. beträffande utlännin­ gar, som trots förbud berett sig tillträde till svenskt område eller som gjort sig skyldiga till vissa förbrytelser. Klart vore emellertid, att staten icke kunde avstå från sin rätt att utvisa utlänningar, som genom åtgärder, vilka icke kunde rubriceras under någon viss straff lagsbestämmelse, äventyrade statens säkerhet inåt eller utåt. I vissa fall måste därvid en diskretionär prövningsrätt lämnas vederbörande myndighet. Vid en lagstiftning av angivet slag borde behand­ las icke blott förutsättningarna för utvisning och förfarandet därvid utan även frågan om rätten för utlänningar att erhålla tillträde till eller vistas å svenskt område. Lagutskottet hemställde, att framställningen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren, med avslag å samma hemställan, biföll en reservation, däri yrkats bifall till justitieombudsmannens framställning. Frågan hade härmed förfallit vid 1910 års riksdag. 1911 års lag­ Sedan överståthållarämbetet, länsstyrelserna och kommerskollegium avgivit förslag rö­ infordrade yttranden över 1907 års riksdagsskrivelse, utarbetades inom civil­ rande till­ syn å ut­ departementet ett 'förslag till lag rörande tillsyn å utlänningar i riket’, varvid länningar i även togs hänsyn till vad i justitieombudsmannens framställning anförts. Detta riket. förslag innehöll bestämmelser om anmälningsskyldighet för vissa till riket an­ kommande utlänningar, om avvisning av vissa icke önskvärda invandrare samt om utvisning från riket av redan inkomna utlänningar. I fråga om anmälningsskyldigheten var enligt förslaget huvudregeln, att ut­ länning, som inkommit till riket i syfte att här vinna uppehälle eller bosätta sig, skulle inom viss kort tid hos polismyndighet göra anmälan om sin an­ komst och därvid lämna vissa uppgifter angående sin person. Om polismyn­ digheten icke funne anledning föreligga till utlännings avlägsnande från riket, skulle för utlänningen utfärdas en uppehållsbok, upptagande nyssnämnda upp­ gifter. Vid ombyte av boningsort inom riket skulle uppehållsboken uppvisas för vederbörande myndigheter. I boken skulle i vissa fall ske anteckning, därest

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 17

utlänningen ådömdes straff. Bestämmelserna om utlännings anmälningsskyl­ dighet kompletterades av föreskrift om skyldighet för den, som hyste utlän­ ning, att därom göra anmälan hos polismyndighet. Uraktlåtenhet att göra anmälan eller att uppvisa uppehållsbok medförde bötesstraff. Likaledes med­ förde vid anmälan mot bättre vetande lämnad oriktig uppgift dylikt straff. Nu omförmälda stadganden voro upptagna i förslagets första kapitel. I för­ slagets 29 § tillädes Konungen befogenhet att, där särskilda omständigheter sådant påkallade, ifråga om utlänning, som inkomme från visst land eller till viss del av riket, förordna om vissa skärpningar av den allmänna anmälnings­ skyldigheten, bland annat därutinnan, att utlänningen skulle förete fullstän­ diga legitimationshandlingar vid äventyr av avvisning från riket. Enligt 30 § skulle Konungen, där sådant för rikets försvar prövades erforderligt, ifråga om vissa områden äga anordna en särskild anmälningsprocedur. Slutligen agde jämlikt 31 § Konungen i händelse av krig eller fara för krig att utan .under av den föreslagna lagens bestämmelser utfärda de föreskrifter, som för utlänningars övervakande erfordrades. Rörande avvisning stadgades i förslaget, att polismyndighet i gränsort eller hamn skulle omedelbart avvisa utländska zigenare ävensom envar utlänning, som kunde antagas hava för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande o. d. Beträffande utvisning föreskrevs, att Konungens befallningshavande ägde förordna om utvisning av vissa utlänningar, nämligen zigenare, bettlare, lösdrivare och andra medellösa; den, som inom riket underginge eller inom loppet av de närmast förflutna fem åren undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff, så vitt brottets beskaffenhet eller hans vandel i övrigt föranledde till anta­ gande, att fara av hans vistelse i riket kunde uppstå för allmän säkerhet, ord­ ning eller sedlighet; den, som inom tid, som nyss sagts, utom' riket undergått visst svarare frihetsstraff, så vitt fara, såsom nyss sagts, kunde antagas upp­ stå, den, som under vissa förhallanden dömts för olaga handel; och slutligen den, som i avsikt att undandraga sig polisuppsikt uraktlåtit föreskriven anmä­ lan, och den, som vid anmälan lämnat medvetet oriktig uppgift. Därjämte tillerkändes Konungen befogenhet att, där sådant för rikets inre eller yttre säkerhet eller med hänsyn till allmän ordning eller sedlighet eller eljest i all­ mänt intresse syntes påkallat, utvisa här varande utlänning. Vidare stadgades under vissa omständigheter skyldighet för arbetsgivare att ersätta kostnaden för befordrande ur riket av utvisad utländsk arbetare, som av arbetsgivaren införskaffats. I fråga om detta lagförslag framställde lagrådet vid sin granskning åtskilli­ ga anmärkningar. Beträffande anmälningsskyldigheten och övriga kontrollbestämmelser framhöll lagrådet, att det vore förenat med nära nog oövervinne­ liga svårigheter att fa till stånd en fullt tillfredsställande anordning härut­ innan. Det kunde nämligen icke, åtminstone under normala förhållanden, ifrågasättas att göra den föreslagna kontrollen allmän och således utsträcka densamma till alla i riket inkommande utlänningar. Hur man än avfattade kontrollbestämmelserna, kunde det under sadana förhållanden icke undvikas, att dessa komme att drabba en stor mängd utlänningar, med avseende å vilka Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. Ilo höft. (Nr 198.) 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

särskild uppsikt icke vore erforderlig, men däremot icke bleve tillämpliga må­ hända just i sådana fall, där uppsikt framför allt vore påkallad. I avseende å möjligheten att kontrollera själva invandringen torde ej heller något nämn­ värt gagn vara att förvänta av dylika bestämmelser. På grund härav hem­ ställdes, att bestämmelserna om anmälningsskyldighet måtte utgå. Emellertid kunde omständigheter inträffa, som kunde göra det erforderligt att anordna särskild uppsikt över utlänningar, vilka inkomme från visst land eller till viss del av riket. Med hänsyn till sådana fall syntes det vara tillräckligt, att åt Kungl. Maj :t inrymdes rätt att förordna om de kontrollbestämmelser, som kunde finnas erforderliga. Bestämmelserna i första kapitlet och 29 § synteo därför böra ersättas med ett allmänt stadgande angående dylik rätt för Kungl. Maj :t, vilket stadgande borde inbegripa jämväl de fall, som förutsattes i 30 och 31 §§. Denna kontroll skulle kunna smidigare än som genom lagfästa regler vore möjligt anpassas efter det verkliga behovet, vilket i förhållande till sär­ skilda länders medborgare gjorde sig gällande tid efter annan med olika styrka. Med anledning av dessa anmärkningar blev förslaget omarbetat sålunda, att första kapitlet uteslöts samt i stället för detta kapitel och förslagets 29 31 §§ upptogs en ny paragraf, enligt vilken Konungen tillädes befogenhet att, i händelse av krig eller fara för krig eller där sadant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövades erforderligt, meddela nödiga kontrollföreskrifter. Det sålunda omarbetade förslaget blev under ru­ brik 'förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas genom proposition nr 42 förelagt 1913 års riksdag. I denna proposition anförde departementschefen, bland annat, att det icke läte sig göra att i en lagstiftning av förevarande art reglera frågan om utländsk arbetskrafts användande inom landet och villkoren därför. I en med anledning av denna proposition i första kammaren av herr Steffen väckt motion (nr 108) hemställdes, att avvisningsrätt matte stadgas även be träffande utlänningar, tillhörande arbetsklassen, vilkas vistelse i vart land uppenbarligen kunde obehörigen bidraga till att försämra svenska arbetares utsikt till förvärv. Lagutskottet yttrade i utlåtande nr 38, bland annat, att utskottet icke för sin del ansett det vara slutgiltigt utrett, att föreskrifter om kontroll å utlän­ ningar, som i riket inkomme, och en för sadant ändamål anordnad anmälnings­ skyldighet kunde utan olägenhet undvaras. Det syntes utskottet uppenbart, att det för vinnande av en effektiv lagstiftning av ifrågavarande art vore nödigt, att myndigheterna bereddes tillfälle att halla reda pa hit ankommande utlänningar och öva kontroll över deras uppehållsort och deras förehavande i landet. Det ändamål, som en sådan lagstiftning huvudsakligen avsåge att tjäna, nämligen att utgöra ett behövligt stöd för myndigheterna vid ingripande mot skadliga utländska element, kunde enligt utskottets mening icke på ett tillfredsställande sätt vinnas genom överlåtande åt Kungl. Maj:t att på ad­ ministrativ väg anordna en anmälningsskyldighet, där sadant pa grund av sär skilda omständigheter prövades erforderligt. Beträffande berörda motion

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 19

funne utskottet densamma angå ett ämne, som ej vore avsett att regleras genom förevarande lagstiftning. På grund av vad utskottet sålunda och i övrigt anfört hemställde utskottet, att riksdagen matte med förklarande, att propo­ sitionen icke kunde bifallas, anhålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga nytt förslag i ämnet. Andra kammaren biföll ut­ skottets hemställan, under det att första kammaren med utelämnande av motive­ ringen godkände det slut, utlåtandet innehöll. Om beslutet avläts skrivelse den 28 maj 1913 (nr 163).

Till 1914 års senare riksdag avlämnades genom proposition nr 55 ett nytt 1914 års förslag i ämnet. Ej heller i detta förslag funnos upptagna några kontrollbe­ riksdag. stämmelser. Departementschefen förklarade sig anse, att praktiskt värde av en dylik kontroll kunde vinnas endast genom systemet med passtvång. Emellertid kunde det, enligt departementschefens förmenande, icke komma i fråga att i vårt land såsom en för normala förhallanden gällande ordning återinföra det för mer än ett halvt århundrade sedan avskaffade passtvånget. Som det emellertid på grund av särskilda omständigheter kunde bliva erforderligt att anordna särskild uppsikt över vissa utlänningar, hade ett stadgande om rätt för Kungl. Maj :t att under sådana förhållanden meddela erforderliga kontrollföreskrifter upptagits jämväl i detta förslag. Någon bestämmelse om arbetsgivares ersätt­ ningsskyldighet i fråga om kostnaderna för utvisning av utländsk arbetare hade däremot ej influtit i förslaget. Reglerandet av denna detalj av det omfattande och svårlösta spörsmålet om arbetsgivares ansvarighet för utländska arbetare, som han till riket införskaffat, borde, enligt departementschefens mening, anstå för att upptagas tillika med den nämnda större frågan, när denna ansåges mogen att lösas i ett sammanhang. Lagrådet hade i fråga om anmälningsskyldigheten anslutit sig till departe­ mentschefens uppfattning, under uttalande att, därest man ville försäkra sig om en verklig kontroll, man dreves tillbaka till passtvånget, vars återinförande för normala förhållanden väl icke kunde på allvar ifrågasättas. I ämnet väcktes inom andra kammaren av herr Persson i Norrköping en mo­ tion (nr 217) av enahanda innebörd som den vid föregående riksdag inom första kammaren väckta motionen. Lagutskottet tillstyrkte i utlåtande nr 17 förslaget med vissa ändringar, varjämte utskottet i anledning av motionen hemställde om skrivelse till Kung], Maj :t med anhållan om utredning, huruvida och på vad sätt bestämmelser kunde meddelas till reglering av sådana utländska arbetares vistelse här i riket, vilka hit inkomme huvudsakligen i anledning av här inträffande arbetsinställelse eller vilkas härvaro kunde vara ägnad att väsentligen försämra svenska ar­ betares förvärvsmöjligheter, samt om framläggande för riksdagen av det för­ slag, vartill utredningen kunde föranleda. Emot utlåtandet avgåvos flera reser­ vationer i olika avseenden. Sedan kamrarna i vissa hänseenden stannat i skiljaktiga beslut beträffande särskilda stadganden i den föreslagna lagen, godkändes ett av lagutskottet av­ givet sammanjämkningsförslag. Utskottets hemställan om skrivelse angående

20 Kungl. May.ts proposition nr 198.

utredning av omförmälda spörsmål om den utländska arbetskraften förföll på grund av första kammarens avslag. Emellertid beslöt riksdagen i anledning av annan vid samma riksdag före­ liggande motion att i skrivelse den 29 augusti 1914 (nr 222) hos Kungl. Maj:t anhålla om dels utredning, huruvida och under vilken form utlänningar, som i Sverige åtoge sig eller utförde arbete utan att enligt hittills gällande föreskrif­ ter vara här i landet underkastade inkomstbevillning eller bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, borde aläggas skatteplikt till stat och kommun, dels utredning, huruvida och i vilken form en förordning, som regle­ rade dessa arbetares vistelse i riket vore behövlig, samt framläggande för riks­ dagen av de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

L den ’ Den 14 september 1914 utfärdades i enlighet med riksdagens beslut lag (nr 14 septem- 196) angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas. Lagen trädannrförbud de i kraft, 18 § den 16 september 1914 och i övrigt den 1 maj 1915. Denna för vissa ut- Jag> g0m ännu oförändrad gäller, upptager i första kapitlet stadganden om avlattmharai visning av utlänning, som till riket ankommer, och i andra kapitlet föreskrifter riket vistas. om utlännings utvisning från riket. Tredje kapitlet innehåller vissa särskilda bestämmelser. Avvisning skall äga rum vid utlännings ankomst till riket eller omedelbart därefter. Rätt att förordna om avvisning tillkommer polismyndighet, varmed förstås för landet landsfiskal, i Stockholm föreståndaren för detektiva polis­ avdelningen samt i annan stad polismästare eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal. Föremål för avvisning är utländsk zigenare ävensom utlänning, vilken uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av mu­ sik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning, ävensom den, vilken till'riket ankommer för att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning. Likaledes ma avvisning ske, därest utlänning varit dömd för vissa angivna brott eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller ut­ nyttjande av annans otuktiga levnadssätt och det skäligen kan antagas, att ut­ länningen skulle komma att här i riket fortsätta, sådan brottslig eller osedlig verksamhet. Avvisning må emellertid ej ske av invandrare, som vant svensk medborgare, men vilkens medborgarrätt genom vistelse utomlands eller eljest gått förlorad. Den, som vunnit medborgarrätt i annat land, kan dock avvisas med anledning av sådan brottslig eller osedlig verksamhet, som nyss nämnts. Utlänning skall erhålla skriftligt besked angående avvisningen med skälen där­ för och äger över avvisningen föra klagan hos Konungens befallningshavande. Över Konungens befallningshavandes beslut må klagan ej föras. A vvisningen, som går i verkställighet utan hinder av anförda besvär, sker genom polismyn­ dighetens försorg. Kan ej avvisning genast verkställas, må, intill dess sadant kan-ske, utlänningen tagas i förvar. Den avvisade bör befordras till det land, varifrån han hit ankommit, där ej särskilda omständigheter däremot föreligga,

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 21

såsom att landet är avlägset beläget eller att han därifrån utvisats eller att han där sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott. Utvisning äger rum beträffande utlänning, som vistas i riket, och meddelar Konungens befallningshavande förordnande därom. Föremål för utvisning äro zigenare, lösdrivare, tiggare, kringvandrande musikanter, djurförevisare o. d.; den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt; den, som inom de närmast förflutna två åren här i riket dömts för gårdfarihandel eller biträ­ dande därvid eller för olovlig brännvinsförsäljning eller för idkande av hant­ verk eller annan hantering, som utan tillstånd utövats genom kringresande eller kringvandrande; den, som här i riket för annat brott än nu nämnts dömts till straffarbete eller ock till fängelse i minst sex månader, såvitt brottets beskaf­ fenhet föranleder till antagande, att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; den, som inom de närmast för­ flutna fem åren utom riket undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott, varför utlämning må ske. Vid bedömande huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn tagas till utlännings levnads- och familjeförhål­ landen samt längden av den tid han vistats här i riket. Har den, vilken gjort sig skyldig till brott här i riket, varom nu sagts, under de före brottets begå­ ende närmast förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för det brott utvisas, där ej synnerliga skäl därtill äro. Då fråga uppstår om utvisning, skall hållas förhör inför Konungens befall­ ningshavande. Därvid äger utlänning, om han så önskar, åtnjuta hjälp. När omständigheterna därtill föranleda, må utlänning före ärendets avgörande tagas i förvar. Den, som utvisats, må föra klagan över utslaget hos Kungl. Maj:t i högsta domstolen. Utslag, varigenom dömes till utvisning, skall innehålla förbud för utlänningen, vid äventyr att eljest straffas med fängelse i högst sex månader, att' utan Konungens tillstånd återvända till riket. Den utvisade bör befordras till sitt hemland, där ej särskilda omständigheter däremot förekom­ ma, såsom att landet är avlägset beläget eller den utvisade där sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott. Kan den utvisade ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån han i riket inkommit, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts, eller han från det landet utvisats. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för utvisningens verkställande, skall Konungens befallningshavande göra. an­ mälan hos Konungen. Jämväl Konungen må förordna om utvisning av utlän­ ning, där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes påkallat. Även i dylikt fall skall förhör hållas. Utvisad utlänning, som utan Konungens tillstånd återvänt till riket, skall efter utståndet straff ome­ delbart föras ur riket. Utlänning, som avvisas eller utvisas, är skyldig gälda kostnaden för sitt be­ fordrande till utlandet. Under vissa omständigheter är befälhavare å fartyg, varmed utlänning, som avvisas, hit ankommit, pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra honom till det land, varifrån han medförts. Slutligen stadgas i 18 §, att Konungen i händelse av krig eller fara för krig

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständig­ heter prövas erforderligt äger ej mindre förordna, att utlänning, som till riket ankommer, skall i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Konungen meddelas, hos polismyndighet göra anmälan om sin ankomst, än även utfärda 3e särskilda bestämmelser, som eljest med avseende å riket i dess helhet eller beträffande viss ort må för utlännings övervakande finnas nödiga. I fall, varom nu sagts, må Konungen i fråga om utlännings avvisning eller utvisning förordna efter omständigheterna. Förordnin- Den efter hand genomförda ordning, vilken faktiskt inneburit fullständigt vTrldskri- fritt folkutbyte, hade emellertid på grund av de till följd av världskriget uppget. komna förhållandena icke kunnat upprätthållas. Under kriget tillkommo så­ lunda allestädes föreskrifter om pass- och passviseringstvång samt infördes bestämmelser om polisövervakning av utlänningar. För Sveriges del utfärdades den 30 oktober 1914 med stöd av nyssnämnda 18 § i utvisningslagen en kungörelse (nr 363) angående tillsyn över utlännin­ gar i riket vid krig eller krigsfara. Enligt denna kungörelse skulle utlänning omedelbart vid sin ankomst till riket hos polismyndighet göra anmälan om sin ankomst och lämna uppgifter, som vore erforderliga för fastställande av hans identitet. Till styrkande av de lämnade uppgifterna borde han förete pass eller annan legitimationshandling. Under vissa angivna omständigheter kunde utlänning därvid avvisas. I annat fall skulle för honom meddelas tillstånd att genomresa riket eller ock utfärdas uppehållsbok, innefattande tillstånd att vistas här i riket. Dylikt tillstånd skulle jämväl begäras av utlänning, som vistades i riket. Därjämte föreskrevs skyldighet för utlänning att lämna upp­ gift om bostad och ombyte därav. Utlänning, som önskade lämna riket, skulle begära tillstånd därtill. Den, som hos sig hyste utlänning, skulle vara skyldig att därom göra anmälan. De i kungörelsen givna bestämmelserna skulle träda i tillämpning, då Kungl. Maj:t därom meddelade förordnande. Något dylikt förordnande kom emellertid ej att meddelas. Sedermera tillkommo dels kungörelsen den 17 december 1915 (nr 582) angå­ ende anmälningsskyldighet i vissa fall för utlänningar vid ankomst till riket m. m. dels kungörelsen den 12 mars 1915 (nr 92) angående verkställighet av utvisning samt ersättning åt biträde och tolk i ärende rörande utvisning dels ock kungörelserna den 13 augusti 1917 (nr 552) och den 22 september 1917 (nr 620) angående passtvång för resande, som ankomma till riket. Genom sistnämnda båda kungörelser återinfördes passviseringstvånget vid inresa i Sverige. Kungörelsen Den 26 september 1918 utfärdades en kungörelse (nr 793) angående överfe^ber 1918 vakande av utlänningar i riket. Den ersatte nyssnämnda kungörelser 1914/363, ang. överva- 1915/582 och 1917/620. *Unningar i Enligt 1918 års kungörelse, vars bestämmelser i huvudsak ännu äro gäl riket. laude, skall envar, som ankommer till riket, där han ej genom legitimations­ handling eller på annat sätt styrker sig vara svensk medborgare, vara försedd med pass av visst innehåll och utseende. Passet skall vara påtecknat (viserat)

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 23

av svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman. Ansökan om visering skall innehålla uppgift, bland annat, om den ort inom Sverige, där utlänningen har för avsikt att på mera stadigvarande sätt vistas. Då utlänning ankommer till riket, skall han hos polismyndigheten i den ort, dit han först anländer, upp­ visa sitt pass och meddela de upplysningar, som polismyndigheten avfordrar honom. Är utlänning ej försedd med behörigt pass eller iakttager han i övrigt ej nu nämnda föreskrifter, kan han av polismyndighet omedelbart av­ visas. Är polismyndighet oviss, huruvida avvisning bör äga rum, eller är an­ ledning antaga, att utlänningen till men för rikets säkerhet tjänar främmande makts intressen eller att hans verksamhet eljest är ägnad att skada riket, skall polismyndigheten ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande, som besluter, huruvida utlänningen skall avvisas eller med honom skall på annat sätt förfaras. I avbidan härå äger polismyndigheten, där sådant finnes påkallat, taga utlänningen i förvar eller ställa honom under särskild uppsikt. Beträffande besättning på fartyg och utlänningar, som i samlad trupp genomresa riket, gälla särskilda bestämmelser. Utlänning, som befinner sig i riket, är, därest han önskar fortfarande vistas här, skyldig att vara för­ sedd antingen med viserat pass eller, om han ej kan förskaffa sig dylikt, med uppehållsbok, innefattande tillstånd att vistas i riket. Uppehållsbok, varom skall göras ansökan, innefattande fullständiga bestyrkta legitimationsuppgifter, utfärdas av polismyndigheten i utlänningens egentliga vistelseort. Är po­ lismyndigheten oviss, huruvida dylik ansökan bör beviljas, eller finner myn­ digheten densamma böra avslås, skall anmälan göras hos Konungens befallningshavande, som besluter, huruvida och på vilka villkor uppehållsbok må av polismyndigheten utfärdas. I avbidan härå skall interimstillstånd av polis­ myndigheten meddelas för utlänningen. Uppehållsbok kan, när skäl därtill föreligga, återkallas av den polismyndighet, som utfärdat densamma, eller av Konungens befallningshavande. Vid prövning av ansökan om visering eller uppehållsbok skall tagas i betraktande, huruvida med avseende å uppgivna än­ damålet med vistelsen i riket och övriga omständigheter utlänningens härvaro må befinnas lämplig med hänsyn till landets intressen. Därvid bör, bland annat, hänsyn tagas till bostadsförhållandena å egentliga vistelseorten och, därest å nämnda ort knapphet å bostäder råder, även därtill, om utlänningen kan för­ väntas icke taga större bostadslägenhet i anspråk än som för hans och hans fa­ miljs behov oundgängligen erfordras. Vidare skall hänsyn tagas till den tid, utlänningen uppehållit sig härstädes. Visering och uppehållsbok skola i all­ mänhet avse viss tids vistelse här i landet. Visering må även kunna gälla di­ rekt resa genom riket. Förlängning av vistelsetillståndet kan meddelas. Upp­ gifter om meddelade viseringar och utfärdade uppehållsböcker skola lämnas till civildepartementet. Utlänning är skyldig att vid anfordran för polismyn­ dighet eller underordnad polispersonal uppvisa pass, uppehållsbok eller annat tillstånd att vistas i riket. Därest utlänning kvarbliver i landet efter utgången av honom i visering eller annat tillstånd för vistelse i riket medgiven tid utan att söka förlängning av viseringen eller tillståndet eller underlåter, efter det ansökan om förlängning avslagits, att inom skälig tid lämna landet, skall han av polismyndighet föreläggas att inom viss tid avresa från riket. Efter-

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 198

kommes ej föreläggandet, åligger det polismyndigheten att härom omedelbart underrätta Konungens befallningshavande, som det tillkommer att förordna om utvisning av utlänningen eller om hans ställande under åtal för vad han sålun­ da låtit komma sig till last. Lämnar utlänning i ärende, varom i kungörelsen är fråga, mot bättre vetande oriktig uppgift, eller underlåter han i andra fall än nyss nämnts att iakttaga vad honom åligger enligt kungörelsen eller jämligt densamma meddelade föreskrifter, må Konungens befallningshavande, hos vilken polismyndigheten härom ofördröjligen skall göra anmälan, förordna om utvisning eller åtal. Straff i nu nämnda fall är böter. Underrättelser om av­ visning och utvisning skola lämnas till civildepartementet. Beträffande kla­ gan över myndighets beslut i ärende rörande avvisning och utvisning gäller vad som stadgats i lagen den 14 september 1914, dock att besvären skola ingivas till civildepartementet. Främmande diplomater och deras familjemedlemmar samt diplomatiska kurirer äro undantagna från kungörelsens bestämmelser. Nu nämnda kungörelse, som gällde till utgången av år 1919, har sedermera med smärre ändringar utan avbrott och i allmänhet årligen erhållit förlängd giltighetstid, senast genom kungörelse den 4 september 1926 (nr 411). Samt­ liga ifrågavarande kungörelser äro utfärdade med stöd av 18 § i lagen den 14 september 1914. Bland de ändringar, som införts före utfärdandet av 1926 års kungörelse, må nämnas befrielse för vissa personer att medföra pass; rätt för viss myndighet att meddela visering för viss kortare tid; rätt att åter­ kalla visering; överflyttning av ifrågavarande ärenden till justitiedepartemen­ tet; skyldighet för vederbörande myndighet att vid prövning av ansökan om vi­ sering eller uppehållsbok taga hänsyn jämväl till arbetsförhållandena i riket; borttagande av straffbestämmelse för underlåtenhet att efterkomma föreläg­ gande att lämna riket; straff för den, som förhjälper utlänning, vilken ej in­ nehar behörigt pass, att inkomma i riket; skyldighet i visst fall för fartygsbefälhavare att utan ersättning föra utlänning ur riket vid äventyr att eljest dömas till böter; samt skyldighet för myndighet, som meddelat visering eller utfärdat uppehållsbok eller återkallat visering eller uppehållsbok, att härom medelbart eller omedelbart underrätta polismästaren i Stockholm, vilken före­ står en särskild polisbyrå för övervakande av utlänningar i riket. Den betydelsefullaste av nu nämnda ändringar torde vara den om skyldighet att vid prövning av ansökan om visering eller uppehållsbok taga hänsyn till arbetsförhållandena i riket. Denna bestämmelse infördes första gången i kun­ görelsen den 26 november 1920 (nr 804). Med anledning härav har efterhand utbildats den praxis, att visering meddelats med eller utan rätt till arbetsanställning. Då fråga gällt om visering för arbetsanställning, har yttrande in­ hämtats från socialstyrelsen.

Avveckling Under de senaste åren har en strävan att kunna upphäva viseringstvånget av viserings skyldighe­ ’ blivit alltmer framträdande. Mellan ett flertal västeuropeiska stater hava ock ten. träffats ömsesidiga överenskommelser om upphörande av viseringen. Sve­ rige har för sin del på grund av ömsesidighet avstått från att uppställa fordran å visering för undersåte i Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Lichtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz, Spanien, Storbri-

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 25

tannien och Tyskland. Härjämte har viseringstvånget upphävts för under­ såte i Amerikas förenta stater, vilken tidigare varit antingen svensk med­ borgare eller ock på grund av födseln dansk, norsk eller isländsk medbor­ gare. Den lättnad i de mellanfolkliga förbindelserna, som härigenom inträtt, har likväl endast gällt den normala resetrafiken. I stället för viserings­ tvånget hava i olika länder i syfte att skydda den inhemska arbetsmark­ naden och förbehålla bostadstillgången åt landets egna invånare vidtagits nya åtgärder mot en befarad invandringsström, särskilt genom lagstiftning mot ut­ lännings yrkesutövning och bosättning. Dessa nya bestämmelser innebära i allmänhet förbud för utlänningar att utan tillstånd antaga arbetsanställning eller att vistas i landet annat än under viss kortare tid.

Såsom nyss nämnts, har i fråga om viseringspliktiga utlänningar, som äm- Kungörelsen na antaga arbetsanställning här i riket, särskild prövning angående villkoren för rätt att antaga dylik anställning ägt rum. Genom kungörelsen den 4 sep­ tember 1926 hava införts bestämmelser i syfte att skydda den svenska arbets­ marknaden mot en större inflyttning av viseringsfria utländska arbetssökande. Dessa bestämmelser hava särskilt föranletts av hänsynstagande till de förhål­ landen, som kunde väntas inträda till följd därav, att i samband med den vid 1926 års riksdag antagna svensk-tyska han delstraktaten viseringstvånget gent emot Tyskland enligt ömsesidig överenskommelse skulle upphöra från och med den 1 oktober 1926. I detta avseende innehåller kungörelsen i huvudsak föl­ jande. Pass- och viseringstvång bibehålies med det undantag, att viserings­ tvånget är avskaffat beträffande undersåtar i vissa länder. Likaledes bibe­ hålies systemet med uppehållsböcker för vissa utlänningar, som befinna sig i riket utan att innehava pass. Utlänning, som här i riket vill taga arbetsanställ­ ning, skall hava särskilt arbetstillstånd, därest hans pass icke är försett med visering, som meddelats utan förbud för honom att här i riket taga arbetsan­ ställning. Visering, som meddelats utan sådant förbud, gäller såsom arbetstill­ stånd. Angående särskilt arbetstillstånd märkes följande. Anländer utlänning till riket i avsikt att här taga arbetsanställning, skall han på förhand hava sitt pass försett med anteckning om dylikt tillstånd. Ansökning härom göres an­ tingen direkt hos socialstyrelsen eller ock hos polismyndigheten i den ort, där anställningen önskas, eller hos svensk beskickning eller viseringsberättigat svenskt konsulat, vilken myndighet därefter översänder ansöknings­ handlingarna till socialstyrelsen. Styrelsen skall sedermera pröva ansöknin­ gen. Vistas utlänningen i riket och önskar han här taga arbetsanställning, skall ansökan göras hos polismyndigheten i den egentliga vistelseorten eller, om ut­ länningen ej uppehåller sig på ett mera stadigvarande sätt å någon ort i riket, hos polismyndigheten i Stockholm. Polismyndigheten har sedermera att jäm­ te eget yttrande översända ansökningen till socialstyrelsen, som därefter med­ delar beslut i ärendet, över socialstyrelsens beslut får klagan ej föras. Ar­ betstillstånd tecknas å pass eller uppehållsbok och skall angiva den tid, för vil­ ken det gäller. Arbetstillstånd kan, när skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen. Lj heller häröver får klagan föras. Då utlänning, som ej är dansk, norsk eller isländsk undersåte, vid ankomsten till riket skall uppvisa

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

sitt pass, skall lian, där ej hans pass är försett med visering eller anteckning om arbetstillstånd, jämväl meddela skriftlig uppgift om tiden för vistelsen i riket och ändamålet med densamma ävensom lämna de upplysningar polis­ myndigheten avfordrar honom. Är utlänningens pass ej försett med visering eller arbetstillstånd, där så erfordras, äger polismyndigheten avvisa honom. Har utlänning icke tagit sin bostad å hotell, pensionat eller gästgiveri, skall han å varje ort inom riket, där han uppehåller sig längre tid än två dagar, hos polismyndigheten uppvisa pass eller uppehållsbok ävensom meddela de upplysningar, som polismyndigheten avfordrar honom. Utlännings om sig till polismyndighet i gräns- eller kustort lämnade uppgifter ävensom underrättelse om meddelat arbetstillstånd eller om återkallelse därav skola tillställas polis­ mästaren i Stockholm. Denna kungörelse, som trädde i kraft den 1 oktober 1926, gäller tills vidare till utgången av år 1927. Bestämmel- I syfte att möjliggöra kontroll över härvarande utlänningar hava därjämte i SZälningt åtskilliga andra författningar än de nu nämnda införts bestämmelser om skylskyldighet i dighet för dem, som upplåta bostad åt utlänning eller antaga utlänning i sin fattningar, tjänst, att därom göra anmälan. Sålunda åligger enligt 83 § i stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911 (nr 63) gästgivare och skjutsstationsförestandare samt enligt 35 § i stadgan angående hotell- och pensionatrörelse den 8 juni 1917 (nr 474) hotell- och pensionsinnehavare att till myndighet lämna anmälan om utlännings ankomst och avresa jämte uppgift å den ort, dit ut­ länning förklarat sig ämna närmast avresa. Därjämte stadgas i kungörelsen den 8 juni 1917 (nr 475) angående vissa åtgärder för utövande av tillsyn över utlänningar i riket enligt dess lydelse jämlikt kungörelse den 4 september 1926 (nr 412) skyldighet för envar, som utan att driva gästgiverirörelse eller så­ dan rörelse, varom förmäles i hotellstadgan, mot eller utan vederlag hos sig mottager utlänning till härbärgerande eller som i sitt arbete anställer utlän­ ning, att avfordra denne uppgift om hans nationalitet in. m. ävensom om den ort, varest han senast uppehållit sig. Innan utlänningen lämnar lägenheten el­ ler anställningen, skall uppgift avfordras honom, huruvida han ämnar kvarstanna å vistelseorten eller, därest så ej är fallet, om den ort, till vilken han närmast ämnar begiva sig. Skriftlig anmälan om dessa uppgifter skall av bostadsupplåtaren eller arbetsgivaren insändas till närmaste polismyndighet. Då fråga är om arbetsanställning, skall anmälan jämväl innehålla uppgift om an­ ställningen eller dess art och tiden för densammas början. I nu nämnda för­ fattningar förekomma jämväl ansvarsbestämmelser för den, som uraktlåter att fullgöra nu sagda skyldigheter, och för utlänning, som mot bättre vetande läm­ nar oriktig uppgift. Käring sfri- I fråga om utlännings rätt att här i riket driva näring finnas stadganden i ningenmt. förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet. Enligt denna förordning skall på särskild prövning av Kungl. Maj:t eller för särskilt fall av länsstyrelse bero, om utlänning må här i riket idka handelseller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering. Sadant tillstånd medde­ las endast den, som är myndig och ställer säkerhet för utskylder till stat och kommun under tre år. Utlänning må ej i något fall idka gårdfarihandel elle.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 27

användas såsom biträde därvid. Ej heller må utlänning verkställa s. k. rea­ lisation eller användas såsom biträde vid dylik försäljning, utan att Kungl. Maj :t på grund av ingången traktat givit lov därtill. Däremot kan länsstyrel­ se bevilja utlänning tillstånd att under kringresande eller kringvandrande idka hantverk eller annan hantering. Vid prövning av ansökan därom skall tagas hänsyn till, bl. a., huruvida för den eller de orter, som ansökan avser, före­ ligger behov av dylik hantering. Tillståndet må ej avse längre tid än ett ka­ lenderår och kan, när helst skälig anledning därtill förekommer, återkallas. Klagan över beslut i ärende, som nu senast nämnts, må föras hos kommerskol­ legium, mot vars beslut talan ej får föras. Angående utlännings rätt att reda i skepp eller att driva masugn, hytta, järnbruk eller liknande inrättning gälla särskilda bestämmelser. Om utlänning bryter mot förordningens föreskrifter, är han förfallen till böter; och må allmän åklagare av olovligen till salu hållna varor eller av redskap och verktyg, som användas vid olovlig hanterings ut­ övande, till säkerhet för högsta bötesbeloppet, 500 kronor, och för ersättnin­ gar, som kunna ådömas, intill 200 kronor, anhålla så mycket, som skäligen anses motsvara högst 700 kronor, därest annan säkerhet ej ställes; dock skall i händelse av beslag åtal ofördröjligen anställas. Jämlikt lag den 30 maj 1916 (nr 159) innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag må utlänning ej, ändå att han erhållit tillstånd att i riket idka näring, här sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag, utan att han därtill erhållit Konungens tillstånd. Erån denna lags tillämpning äger Konungen medgiva sådant undantag, som må föranledas av bestämmelse i traktat, vilken med främmande makt slutits före lagens ikraft­ trädande.

I förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter Förordnin­ gen angå­ för särskilda förmåner och rättigheter meddelas bestämmelser om beskattning ende bevillav utlänning, som reser omkring i landet och för egen eller såsom utskickad för ninqsavqifter m. m. annans räkning till inledande av handel, med eller utan varuprov, bjuder ut eller sluter handel om utländska varor att framdeles från utlandet levereras. Sådan utlänning skall vid ankomsten till riket till närmaste kronouppbördsman i stad avlämna skriftlig uppgift, hur länge han ämnar här tvärstanna, samt där­ vid för rättigheten att idka dylik handel förskottsvis erlägga viss avgift, gäl­ lande för högst trettio dagar. Eortsättes verksamheten utan avbrott utöver nämnda tid, skall viss lägre avgift för varje period av femton dagar betalas till kronouppbördsmannen i stad inom det län, där han vid betalningstiden uppe­ håller sig. Utlänningen skall å den ort, där han först utövar sin verksamhet i landet, innan handel därstädes inledes, inför viss myndighet styrka, att han erlagt den stadgade avgiften. Den, som utan att hava erlagt avgift eller förete bevis om avgiftens erläggande idkar handel, som nu är sagt, är förfallen till bötesansvar, varjämte han i förstnämnda fall är skyldig utgiva avgift för den tid, varunder den olovliga handeln utövats. Skola till följd av överenskom­ melse med främmande stat i fråga om nu nämnd avgift andra grunder gälla beträffande den främmande statens undersåtar, äger Konungen utfärda de för överenskommelsens tillämpning erforderliga föreskrifter.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Enligt nu berörda förordning skall vidare bevillningsavgift erläggas av ut­ länning, som här i riket mot avgift giver offentlig föreställning eller tillställ­ ning av vad slag det vara må, ävensom av utlänning, som vid sådan medver­ kar, i sistnämnda fall vare sig tillställningen är avgiftsfri eller ej. Slutligen skall bevillningsavgift betalas av utländska positivspelare, musikanter, förevisare av djur eller annat, akrobater och dylika, vilka driva sitt näringsfång under bar himmel och uppbära allenast frivillig avgift. Nu nämnda båda slag av bevillningsavgifter skola ej erläggas av här i riket bosatt utlänning, som förvärvat lika rätt med härstädes bosatt svensk undersåte till offentligt upp­ trädande. Särskilt tillstånd erfordras till offentligt uppträdande, varom nu sagts.

Förordnin- I kungörelsen den 31 december 1913 (nr 380) angående rätt för utlänning ^ende^räti m' bär i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att därvid med­ för utlän- verka föreskrives, att utlänning, som är här i riket bosatt, må utan hinder av ^f^iket* iva va(f 1 kungörelsen eljest finnes föreskrivet, här giva offentlig föreställning eller offentlig tillställning av vad slag det vara må eller medverka därvid, därest han hos föreställ- myndighet i den ort, där han är bosatt, ställt säkerhet för utskylder till stat ^ och kommun under tre år. För sådan utlänning gäller med avseende å givande av offentlig föreställning eller tillställning eller medverkan därvid vad i dy­ likt hänseende är eller varder stadgat för här i landet bosatt svensk undersåte. Vill utlänning, som icke förvärvat nämnda rätt, här i riket giva offentlig före­ ställning, hålla konsert eller eljest utföra musik, anställa maskerad, bal, lek­ stuga eller andra nöjen, hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställ­ ningar av vad slag det vara må, till vilka allmänheten har tillträde, eller skall utlänning, som ej förvärvat sagda rätt, medverka vid dylik tillställning, skall ansökan därom göras å landet och i stad, där magistrat ej finnes, hos K. B., i Stockholm hos överståthållarämbetet och i annan stad hos poliskammaren eller, där sådan ej finnes, hos magistraten. Ansökningen skall innehålla fullstän­ diga uppgifter om den eller dem, för vilka tillstånd sökes, samt om tillställnin­ gen i fråga. Bifalles ansökningen, skall tillståndsbevis meddelas för högst tre månader. Tillstånd må återkallas, när helst skälig anledning därtill förekom­ mer. Innan tillställning må givas, skall anmälan göras hos polismyndighet och i vissa fall hos kommunalnämndsordförande. Den, som utan tillstånd eller an­ mälan eller mot givna föreskrifter giver tillställning eller vid ansökan om till­ stånd lämnar oriktiga uppgifter eller upplåter lokal eller plats för obehörig tillställning, är förefallen till bötesansvar.

Lagen om Jämlikt lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att skränknin förvärva fast egendom m. m. må utländsk medborgare ej utan Konungens för gar i rätten särskilt fall givna tillstånd här i riket förvärva fast egendom eller förvärva atfastreaen,a e^cr bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift och ej heller i nådom m. m. got fall härstädes inmuta mineralfyndighet. Vad sålunda är stadgat om ut­ ländsk medborgare skall ock tillämpas beträffande utländska bolag, förenin­ gar, andra samfälligheter och stiftelser. Vidare hava i lagen införts bestäm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 29

melser, med vilka avsetts förhindra, att utlänningar genom förmedling av bo­ lag eller föreningar förvärva fast egendom m. m. Utländsk medborgare, som bär i riket förvärvat fast egendom m. m., är skyldig att, om han ej är i riket bosatt, hava ett i orten bosatt ombud, som är svensk medborgare.

Enligt lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården gälla vissa bestäm- Fattigvårdsmelser om hemsändande av utländsk medborgare, som fallit fattigvården till f°rordninlast. På grund av träffade överenskommelser gälla särskilda regler i fattigvårdshänseende beträffande danska, norska och finska undersåtar.

I förordningen den 18 juni 1920 (nr 355) angående utlännings tillträde till Förordninarméns och marinens etablissemang och övningar m. m. är stadgat, att utlän- funfiom ning ej må tillåtas att inkomma inom befästningsområde eller att utan Konun­ gens tillstånd bosätta sig inom skyddsområde, som må vara för fästning be­ stämt. Konungen äger bestämma de villkor, på vilka utlänning må kunna till­ låtas att tillfälligtvis uppehålla sig inom fästnings skyddsområde. Likaledes bestämmes av Konungen de villkor, på vilka utlänning må tillåtas inkomma i annat försvaret tillhörigt etablissemang.

Den främlingspolitik, som under årtiondena före världskriget vunnit tillämp- Departening såväl i vårt land som i det stora flertalet främmande länder, byggde, såsom meAllmän* framgår av den redan lämnade redogörelsen, i allt väsentligt på grundsatsen motivering. om fritt folkutbyte mellan länderna. Någon brytning med denna grundsats innebar ej heller tillkomsten av 1914 års lagstiftning. Denna lagstiftnings syfte är i främsta rummet att åvägabringa rättsliga garantier till skydd för utlänningar, som vistas här i landet. I sådant syfte behandlar 1914 års lag ingående de förhållanden, som ur ordnings- och säkerhetssynpunkt kunna giva anledning till ett ingripande, varjämte åtgärder för utlännings utvisning ur landet göras beroende av ett rättsligt reglerat förfarande. Lagen inrymmer dock befogenhet för Kungl. Maj:t att i händelse av krig eller fara för krig eller då sådant för rikets försvar eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt träffa anordningar för genomförande av en allmän, efter det faktiska läget avpassad främlingskontroll. Med stöd av det sålunda läm­ nade bemyndigandet ha ock, såsom närmare framgår av den förut lämnade redogörelsen, åtskilliga författningar i sådant syfte blivit utfärdade, varigenom eu omfattande främlingskontroll blivit införd. Den förhärskande uppfatt­ ningen var emellertid otvivelaktigt, att vid den återgång till normala förhål­ landen, som efter världskriget kunde motses, någon allmän främlingskontroll ej längre skulle vara erforderlig. I överensstämmelse med denna uppfattning ansågs ock det mera tillfälliga behovet av en skärpt främlingskontroll, var­ till världskriget gav upphov, kunna och böra tillgodoses i administrativ ordning. De förhoppningar, som sålunda anknöto sig till världskrigets avslutande i fråga om en jämförelsevis snabb återgång till förkrigstidens mera fria för­ hållanden i förevarande hänseende, hava icke gått i uppfyllelse. Såsom en följd av den allmänna försämring av det ekonomiska läget, som efter världs-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

kriget gjort sig gällande och tagit sig uttryck i en omfattande arbetslöshet, hava i de flesta stater till skydd för den egna arbetsmarknaden vidtagits åtgärder, vilka djupt ingripa i det fria folkutbytet mellan länderna. Den prohibitiva tendens, som enligt vad jag nu antytt alltmera satt sin prägel på de olika ländernas främlingspolitik efter världskriget, har väl mötts av gensagor. Jämväl inom Nationernas förbund hava sålunda framkommit förslag, syftande till en närmare samverkan såväl kulturellt som ekonomiskt mellan folken och ett friare utbyte av såväl arbetskraft som industriprodukter och råvaror. Det torde emellertid vara uppenbart, att de problem, som i detta sammanhang inställa sig, äro av synnerligen invecklad och ömtålig beskaf­ fenhet samt att tidpunkten för deras lösning i varje fall är i hög grad oviss. Intill dess förutsättningarna för en friare politik i nu berörda hänseende före­ ligga och en allmängiltig reglering av dessa spörsmål mellan samtliga intres­ serade stater kan äga rum, torde icke annan utväg stå varje särskilt land öppen än att det ordnar sin främlingspolitik med utgångspunkt från det fak­ tiska läget och med beaktande av de intressen, som för landets egen del göra sig gällande. Till belysning av den nu förhärskande främlingspolitikens allmänna karak­ tär har jag inom justitiedepartementet låtit utarbeta en sammanfattning av vissa utländska föreskrifter i ämnet, vilken sammanfattning torde få såsom bilaga åtfölja dagens protokoll (Bil. B). Av denna översikt framgår, såsom jag redan antytt, att under den senaste tiden inom skilda länder kommit till stånd en restriktiv, i vissa fall till sina verkningar nära nog prohibitiv lagstiftning med avseende å utlänningars rätt till bosättning och yrkesutövning. Ett återupplivande av det under ett tidigare skede rådande systemet med övervakning av folksamfärdseln staterna emellan har allmänt ägt rum. Icke blott i de stora världsstaterna utan även i våra grannländer har denna nya tendens kommit till uttryck i lagstiftningen. Den till sina verkningar mest betydelsefulla av de utländska lagarna är otvivelaktigt den nordamerikanska. Innebörden av densamma torde vara, att det förut förnämsta invandringslandet numera förlorat eller kommer att för­ lora sin störa betydelse som en väsentlig regulator av befolkningsöverskottet i Europa. Detta framgår av en jämförelse mellan antalet invandrare under åren närmast före kriget, t. ex. år 1914, då det uppgick till 1,200,000, och antalet kvotimmigranter, som för framtiden beräknas inkomma, nämligen 150,000. Detta förhållande är i hög grad ägnat att medföra en betydligt ökad folk­ omflyttning inom Europa från överbefolkade länder till områden, som ännu icke hysa befolkningsöverskott. De främsta emigrationsländerna inom Europa äro Italien, Polen och Tyskland. Att Sverige icke kommer att vara oberört av dessa förhållanden är uppenbart. I avsevärd omfattning lärer utvandringsströmmen från Tyskland och Östeuropa kunna väntas söka sig till vårt land. Såsom jag förut omnämnt hava flerstädes i utlandet till skydd för en ej önskvärd invandring införts bestämmelser om passviseringstvång. Passvisering såsom medel att ur olika synpunkter reglera tilloppet av utlänningar äger både företräden och nackdelar. Såsom företräden torde få anses, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 31

det allmännas kontroll kan göras i relativt hög grad effektiv; att den utlän­ ning, som ämnar taga arbetsanställning, redan i det egna landet kan erhålla besked om utsikterna härför och i fall av vägran icke behöver förgäves före­ taga en resa till det främmande landet; samt att övervakningen och kontrollen inom landet av utlänningar kunna utövas under mycket enkla former. Så­ som nackdel åter lärer få anses, att viseringsproceduren är till besvär för den inresande och därmed i viss mån står hindrande för det fria mellanfolkliga um­ gänget, även där detta alls icke berör arbetsmarknadspörsmål eller dylikt. Med hänsyn till dessa nackdelar har också passviseringstvånget mångenstä­ des avskaffats. I dess ställe har man i de flesta europeiska länder sökt ge­ nom annan lagstiftning skaffa sig möjlighet att reglera, kontrollera eller för­ hindra utländsk invandring. Den ökade invandring, vilken sålunda är att förvänta efter avskaffande av det enda egentliga restriktiva medel vi nu äga eller viseringen, är ur olika synpunkter att betrakta såsom en viktig samhällsföreteelse, vilken måste i tid noggrant uppmärksammas. Invandringsspörsmalet är till alldeles övervägande del att bedöma med hän­ syn till arbetsförhållandena,. Den stora massan av utlänningar, som begiva sig hit, äro arbetssökande; endast en ringa procent tillhör andra befolknings­ grupper. Då jag begagnar ordet arbetssökande, innefattar jag häri ej allenast kroppsarbetare inom olika arbetsfack utan jämväl ingenjörer, kontorister och affärsanställda i allmänhet. Uppenbart är, att för den inhemska arbetsmark­ naden en ökad invandring av utländska arbetssökande måste medföra betydliga olägenheter. Vårt land befinner sig för närvarande i en period av relativt stor arbetslöshet. En avsevärd inflyttning av utländska arbetssökande, vilka i hem­ landet icke hava en löne- och levnadsstandard motsvarande de svenska arbetar­ nas och affärsanställdas, skulle leda till en försämring av de här i landet rådande förhållandena i detta avseende. En verkan därav kan lätteligen bliva att på det allmänna ställas ökade krav på arbetslöshetsunderstöd. Under dessa förhållanden framstår såsom en nödvändighet, att åtgärder vidtagas till för­ hindrande av att den inhemska arbetsmarknaden erhåller ett mera betydande tillskott av utländsk arbetskraft. Men även under normala förhållanden lig­ ger häri ett viktigt statsintresse. Särskilt med hänsyn till den restriktiva lag­ stiftning, som numera rader i främmande länder, lärer det även för vårt land vara av trängande behov påkallat att till skydd för den svenska arbetskraften genom föreskrifter i lag söka kontrollera och reglera invandringen av utländsk arbetskraft. Ett fullständigt avstängande från vårt land av utländska arbets­ sökande kan tydligen ej ifrågakomma, bland annat med hänsyn till den verkan, en sådan lagstiftning skulle medföra för svenska medborgares möjlighet att vinna utkomst utomlands. Därjämte kan icke bortses från att även vårt land har behov av viss utländsk arbetskraft, i synnerhet sådan som är i ett eller an­ nat avseende specialutbildad. Vad bostadsförhållandena angår torde numera några mer avsevärda olägen­ heter ej vara att befara av en ökad invandring. Uteslutet är emellertid ej, att främlingsströmmen, om den lämnas obehindrad, kan taga den omfattning.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

att den å vissa orter kunde inverka störande på bostadsmarknaden. Vid frå­ gans bedömande lärer därför bostadssynpunkten ej alldeles få lämnas ur räk­ ningen. Även bostadstillgången bör uppenbarligen i första hand förbehållas landets egna invånare. Härvid är oek att märka, att på vissa hall i utlandet, t. ex. i Tyskland, en sträng bostadskontroll utgör ett betydande hinder för ut­ länningar att uppehålla sig i landet, även om de erhållit visering och arbets­ tillstånd. Även ur säkerhets- och ordningssynpunkt måste man räkna med allehanda svårigheter till följd av en ökad invandring. Det är allmänt känt, att brotts­ ligheten å den europeiska kontinenten är väsentligt större nu än före kriget. Anledning saknas alltså icke till antagande, att ett ökat antal kriminellt be­ tonade individer kan komma att söka sig till Sverige. Även de osäkra poli­ tiska förhållandena i vissa främmande länder torde kunna föranleda invand­ ring av en del ej önskvärda befolkningselement. Ett befästande av möjlighet till kontroll över de främlingar, som önska invandra hit eller vistas här, är följ­ aktligen jämväl ur dessa synpunkter påkallad. Under senaste tiden har ytterligare en synpunkt vunnit allt större beaktande i åtskilliga länder, nämligen rassynpunkten. De stora svårigheter, som länder med blandade folkelement hava att bekämpa, hava i hög grad aktualiserat detta spörsmål. Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig, oblandad ras kan knappast överskattas. Det är därför av betydelse att kon­ trollera en invandring av folkslag, som ej till båtnad för oss låta sig samman­ smältas med vår befolkning. Av de skäl, som av mig åberopats till stöd för en allmän främlingskontroll, hänföra sig vissa till förhållanden, som kunna antagas vara av övergående beskaffenhet. Ur denna synpunkt kunde ifragasättas, huruvida icke främlmgskontrollen kunde, såsom hittills, anordnas i administrativ väg, eller i varje fall, huruvida ej en lagstiftning i ämnet borde givas allenast provisorisk ka­ raktär. Vid besvarande av dessa spörsmål må emellertid till en början fram­ hållas, att de huvudsakliga orsaker, som påkalla en allmän främlingskontroll, säkerligen icke äro av allenast tillfällig natur utan av den djupgående beskaf­ fenhet, att någon väsentlig förbättring icke är att motse inom en nära framtid. En reglering genom definitiv lagstiftning av nu ifrågavarande ämne medför ock ur åtskilliga synpunkter påtagliga fördelar. Sålunda bör på denna väg väsent­ ligt större stadga i tillämpningen kunna vinnas. Det torde kunna förutsättas, att de bestämmelser, som reglera främlingskontrollen, lättare komma till all­ män kännedom för de utlänningar, som beröras av desamma, om dessa bestäm­ melser intagas i en lag med definitiv giltighet. Ur utlänningens egen syn­ punkt torde en definitiv lagstiftning innebära en väsentligt större trygghet än en anordning, varigenom hans ställning göres beroende av från. tid till annan återkommande förfoganden i administrativ ordning eller i lagstiftnings­ väg. Härtill kommer, att ett flertal av de förhållanden, som böra regleras i en främlingslag, otvivelaktigt är av permanent natur. Uppenbart är, att la­ gens karaktär av definitiv icke utesluter den omläggning av lagstiftningen, som påkallas av förändrade förhållanden. För en dylik omgestaltning äga

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 33

statsmakterna vid en definitiv lagstiftning att välja den tidpunkt, som med hänsyn till det faktiska läget kan anses lämplig. I detta sammanhang må särskilt framhållas, att för tillgodoseende av den smidighet och anpassning efter skiftande förhållanden, som en lagstiftning av ifrågavarande art bör äga,

enligt det föreliggande förslaget Kungl. Maj:t tillerkänts befogenhet att i

fall, då behov därav ansetts föreligga, i administrativ ordning fritaga från *'* lagens tillämpning eller utfärda särskilda bestämmelser. De förhållanden, som jag nu berört, hava synts mig innebära avgörande skäl att genom lagstiftning reglera invandringen samt att åt en dylik lag­ stiftning icke giva allenast provisorisk giltighet. Denna lagstiftning måste, för att dess syfte skall vinnas, innefatta möjlighet till kontroll över utlän­ ningar, som anlända till eller vistas i riket, till vidsträckt rätt att avvisa ut­ länningar och att från riket avlägsna ej önskvärda utlänningar samt till sär­ skild prövning av utlännings rätt att bosätta sig eller utöva förvärvsverksam­ het härstädes. I huvudsak torde en sådan lagstiftning alltså komma att inne­ bära ett fortgående på den väg, som beträddes genom 1914 års lag om förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas och därefter fullföljts genom krigs­ årens administrativa författningar i ämnet, senast 1926 års passkungörelse.

I enlighet med de grunder, jag nu angivit, utarbetades inom justitiedeparte- Utkast till mentet ett utkast till lag om utlännings rätt att här i riket vistas’, vilket ut- om- u^~ kast torde såsom bilaga få åtfölja dagens protokoll (Bil. C). I detta utkast rätTatt^är hava vissa stadganden oförändrade eller med någon mindre omarbetning upp- *riket vista8tagits från nyss nämnda författningar; därjämte hava uppställts vissa nya regler. Då frågan om en immigrationslagstiftning synts böra upptagas till be­ handling i ett sammanhang, hava i utkastet inarbetats även de bestämmelser i 1914 års lag, vilka ansetts böra kvarstå sakligt oförändrade. Nu omförmälda utkast innehåller i första, andra och tredje kapitlen bestäm­ melser om utlännings inresa och uppehåll i riket samt om utlännings rätt till arbetsanställning. h järde, femte och sjätte kapitlen upptaga regler om utlän­ nings avvisning, förpassning ur riket och utvisning. I sjunde kapitlet givas stadganden om ansvar för överträdelse av lagens föreskrifter. Åttonde och sista kapitlet upptager vissa allmänna bestämmelser. I fråga om utlännings rätt att inkomma och uppehålla sig i riket är huvud­ regeln, att utlänning skall vara försedd med pass, vilket, där Konungen ej annorlunda^ förordnar, skall vara viserat. Utlänning, som ej är underkastad viseringstvång, skall ej äga att uppehålla sig i landet under längre tid än tre månader, med mindre han erhållit uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd skall meddelas av länsstyrelse. Uppehållstillstånd skall avse viss tid och skall vara oåterkalleligt. Beslut om uppehållstillstånd skall ej få överklagas. Rätt för utlänning att antaga arbetsanställning skall vara beroende av vi­ sering utan förbud för arbetsanställning eller ock särskilt arbetstillstånd. Ar­ betstillstånd skall meddelas av socialstyrelsen, som i regel skall därom höra offentlig arbetsförmedlingsanstalt. Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och för viss utlänning samt avse visst slag av arbete. Arbetstillstånd skall Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 170 käft. (Nr 198.)

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

kunna återkallas. Över beslut i ärende rörande arbetstillstånd får klagan ej föras. Arbetssökande utlänning skall ej äga inkomma i riket, med mindre han förut erhållit rätt att antaga arbetsanställning. Enligt utkastet skall utlänning vara underkastad en vidsträckt anmälningsoch uppgiftsskyldighet. Beträffande avvisning och utvisning överensstämmer utkastet i stort sett med 1914 års lag. Vissa med de nya föreskrifterna sammanhängande avvisningsgrunder hava dock föreslagits. Därjämte upptager utkastet en ny form för avlägsnande från riket av utlänning, som hit inkommit, förslagsvis benämnd förpassning ur riket, vilken skall komma till användning, därest utlänning kvarstannar i landet utöver medgiven tid, uraktlåter att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet, vid anmälan lämnar medvetet oriktig uppgift eller el­ jest uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad som är föreskrivet rörande hans vistande i riket eller hans rätt till arbetsanställning. Beslut om förpass­ ning skall meddelas av länsstyrelse. Klagan över dylikt beslut skall kunna fö­ ras hos Konungen i statsrådet. Bötesstraff skall drabba den, som uraktlåter att fullgöra föreskriven anmäl­ ningsskyldighet eller att ställa sig till efterrättelse rörande hans vistande här i riket gällande föreskrifter eller vid fullgörande av anmälningsskydighet läm­ nar medvetet oriktig uppgift. Till sadant straff skall jämväl den, som utan tillstånd antager arbetsanställning, eller arbetsgivare, som obehörigen anställer utlänning, vara förfallen. Bland de allmänna bestämmelserna förekommer stadgande därom, att Ko­ nungen i händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt äger med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket meddela nödiga bestämmelser. Därjämte medgives Ko­ nungen rätt att meddela befrielse från skyldigheten att vara försedd med legitimationshandlmg. och skall Konungen äga att utfärda särskilda tillämpnings­ föreskrifter.

Utlåtanden över nu nämnda lagutkast hava yttranden avgivits av länsstyrelserna samt över ut­ socialstyrelsen och kommerskollegium. Vissa länsstyrelser hava vid sina ytt­ kastet. randen fogat utlåtanden av underordnade myndigheter och kommerskollegium har inhämtat yttranden från verkställande direktören i Sveriges industriför­ bund samt Stockholms handelskammare. Jag anhåller nu få lämna en sammanfattning av de avgivna yttrandena även­ som återgiva några i dessa förekommande uttalanden av principiell innebörd.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Älvsborgs, Skara­ borgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län hava förklarat sig ej hava något att erinra mot lagutkastet. Även polismästa­ ren i Stockholm och landsfogden i Stockholms län, vilka blivit i ärendet hörda, hava ej funnit anledning till erinran mot detsamma. Länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Ble-

Kungl. Maj:ts proposition nr 108. 35

binge, Malmöhus, Hallands. Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län hava anfört, att de endast beträffande en och annan detalj i lagutkastet fun­ nit skäl hemställa om omarbetning. överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala och Kristianstads län hava, utan att uttala sig om innehållet i lagutkastet i allmänhet, framställt in­ vändningar mot vissa av de i detsamma upptagna stadgandena. Länsstyrelsen i Jämtlands län gör följande uttalande: . »Enligt 1914 års lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas är den fria samfärdseln till riket för personer av främmande nationalitet regeln och förbudet undantag, som endast gäller för vissa mindervärdiga kafégoner eller särskilda tidsomständigheter. I det föreliggande utkastet där­ emot är regeln att utlänning icke får inkomma i riket utan särskilt tillstånd. 1 vilken omfattning denna regel kommer att modifieras i administrativ ordning, tram gar icke a, v remissen. I varje fall synes innebörden av utkastet vara en fullständig_ omkastning av deri svenska immigration slagstiftningens hittillsva­ rande ståndpunkt. Huruvida en så radikal omgestaltning är påkallad ur all­ männa befolknings- eller näringspolitiska skäl eller av politiska grunder i ogentlg mening undandrager sig för närvarande befallningshavandes bedömande, inom J amtlands lan hava hittills icke förekommit andra symptom i sådan rikt­ ning an att överskott på arbetskraft i jämförelse med arbetstillgången råder ayeiJ JVir'men 'E'tta marknadslage har icke hittills påverkats av någon nämn­ värd tillströmning av utländsk arbetskraft.------- ------------ Så mvcket Cle dock kunna sagas, att om förslagets bestämmelser skola genomföras i sin ul!a omfattning och under en längre tid, kommer tillämpfingen sTkerligen att bliva förenad med stora svårigheter och tillika avsevärt betunga de admi­ nistrativa myndigheterna, som skola sätta lagen i verket.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att lagutkastet i allt vasenthgt byggde på 1914 års lag och att de avvikelser soTförekommo i legel betingades av den omständigheten att vissa enbet hefallninn-cV, 1 1 S‘,0It bisttmmeLer "om “jgare fl k„Ä ™ om av kungörelser, utfärdade i administrativ väg vore avsedda att •

Socialstyrelsen anför-

psÄasäSs

Såmmsmm

Sverige att ensamt upprätthålla frihandelsprinciper å förevarande område * T

lagstiftrångnnUndegr Mnvfsrån^l1 Ä

land oundgängligt? åt? odJffvK

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Såsom en sammanfattning av styrelsens mening, huruvida det föreliggande lagutkastet i huvudsak kan anses motsvara de med en invandringslag avsedda syftena, må anföras följande. Med tillfredsställelse kan då konstateras, att jämväl utlänningar, som ej inneha eller ämna taga arbetsanställning, förlagts under kontroll genom föreskriften om uppehållstillstånd. Vissa mindre önsk­ värda utlänningselement ägna sig nämligen företrädesvis åt fri yrkesutövning och skulle sannolikt, därest viseringstvånget fullständigt avvecklades, i bety­ dande omfattning invandra hit. För förverkligandet av lagens syften är vi­ dare av vikt att bötesstraff stadgats för arbetsgivare i Sverige, som i sin tjänst tager utlänning, vilken ej är försedd med vederbörligt arbetstillstånd. Av vä­ sentlig betydelse är därjämte, att realkontrollen vid inresa för arbetsanställ­ ning, i likhet med vad nu är fallet, sker, medan vederbörande utlänning ännu befinner sig i utlandet. Emellertid har styrelsen också funnit anledning till väsentliga erinringar emot lagutkastet och särskilt mot den bristande enhetligheten i kontrollsyste­ mets byggnad och handhavande. Huruvida möjligheter förefinnas för åväga­ bringande av tillfredsställande enhetlighet i berörda avseenden, vågar styrel­ sen icke uttala sig om. Synnerligen fördelaktigt skulle det emellertid vara, om för vårt land kunde genomföras en centralisering av utlänningskontrollen i likhet med den, som åvägabragts exempelvis i Danmark.»

Kommer skotte gium yttrar: »Frågan huruvida en främlingslagstiftning av denna starkt restriktiva ka­ raktär må anses för närvarande berättigad för vårt lands vidkommande synes kollegium böra besvaras obetingat jakande. Sådana som förhållandena för närvarande gestalta sig i ett flertal länder i Europa, med det stora befolk­ ningsöverskott, som där förefinnes, den delvis betydande arbetslösheten och den hårda pressningen å levnadsvillkoren, i jämförelse varmed läget i vårt land framstår i allo gynnsammare, måste det för oss tillsvidare te sig som en nödvändig social skyddsåtgärd att, sedan fordran på passvisering mesta­ dels eftergivits, på annat sätt skapa möjligheter att avvärja en hotfull tillström­ ning av främmande arbetssökande och att freda landet mot påträngande mindre önskvärda folkelement.»

Verkställande direktören i Sveriges industriförbund anför: »Faran för en alltför stor och icke önskvärd tillströmning till riket av ut­ länningar torde, därest myndigheterna icke finge effektivare medel till dess hämmande än gällande bestämmelser lämnade, anses särskilt stor, sedan passviseringstvånget i förhållande till Tyskland upphävts. Industrien borde icke motsätta sig sådana lagstiftningsåtgärder, som av hänsyn till berörda ^ far­ hågor kunde betraktas såsom oundgängligen påkallade. På grund av svårig­ heterna i Tyskland och i vissa andra länder att bereda utkomst för dessa länders starkt tillväxande folköverskott och med hänsyn till den i förhållande till främmande länder goda ställning anställda intoge i vårt land, vore det förklarligt, att man särskilt inriktat sig på att förhindra invandring av ut­ länningar, tillhörande de arbetssökandes kategori. I flertalet andra länder hade redan vidtagits starkt restriktiva åtgärder uti ifrågavarande avseende; och så länge dörren icke där lämnades öppen för utländska arbetssökande, torde det icke kunna undvikas, att man även i vårt land av sociala skäl ingrepe reg­ lerande på detta område. Det borde emellertid kraftigt understrykas, att dessa sociala hänsyn icke finge drivas så långt, att näringslivets berättigade krav därigenom tillbakasattes.» Stockholms handelskammare har framhållit, att de restriktiva bestämmel­ serna stode i dålig samklang med det ekonomiska manifest, som nyligen ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 37

färdats av ledande personligheter från olika länder, men då manifestet sik­ tade på framtiden och de nu varande förhållandena tvingade det ena landet att tillämpa samma skyddsåtgärder som det andra, torde det vara omöjligt att för närvarande handla på annat sätt. Det gällde då endast att tillämpa bestämmelserna med största möjliga vidsynthet, så att återgången till bekvä­ mare umgängesformer underlättades.

Såsom jag förut framhållit, anser jag det nödvändigt, att i lagen upptagas Kontroll bestämmelser, varigenom myndigheterna beredes möjlighet att utöva kontroll utiäZdn ar å de utlänningar, som önska inkomma eller vistas i riket. En sådan kontroll ” annm9ar maste, för att erhålla effektivitet, avse alla utlänningar, oavsett det uppgivna ändamålet med vistelsen härstädes eller den avsedda tiden för densamma. Vare sig man inskränker kontrollen till vissa uppräknade grupper eller gör densamma allmängiltig med särskilt angivande av de grupper, som skola därifrån undantagas, blir värdet av kontrollbestämmelserna i hög grad för­ ringat. Visserligen innebär en dylik allmän kontroll ett band på den fullt lojala samfärdseln de olika folken emellan, men hur önskvärt det än må vara, att denna samfärdsel lämnas i möjligaste mån obehindrad, kunna under nuvarande och säkerligen lång tid framåt rådande förhållanden hänsyn här­ till ej sta i vägen för införande av en av omständigheterna i övrigt synner­ ligen påkallad skyddslagstiftning. Berörda hänsyn torde i stället böra vinna beaktande på det sätt, att i kontrollen medgivas sådana lättnader, vilka kunna vidtagas utan äventyrande av kontrollens ändamål. Denna kontroll måste i första hand vila på ett passtvång. Någon garanti Passtvång. för att de av en utlänning lämnade personaluppgifter m. m. överensstämma med de verkliga förhållandena lärer ej kunna vinnas, så vida de icke äro be­ styrkta av myndighet i utlänningens hemland. Länsstyr elsen i Kristianstads län har framhållit, att enär passtvånget vore en av förhållandena ännu betingad kvarleva från kristiden, vilkens försvin­ nande torde vara ett önskemal, man borde kunna taga i övervägande att giva stadgandet om passtvång den formen, att Konungen skulle äga förordna om skyldighet för utlänning att vara försedd med legitimationshandling. Ifråga­ varande skyldighet komme då att betraktas såsom en undantagsbestämmelse, betingad tillsvidare av de efter kriget abnorma förhållandena folken emellan. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har åter ansett, att den omstän­ digheten, att principen om passtvång bleve i lag fastslagen, icke kunde vara ägnad att väcka betänkligheter med hänsyn därtill, att Konungen skulle äga rätt att därifrån meddela dispens. Med anledning av vad sålunda anförts må erinras, att under förarbetena till 1914 års lag visserligen framhölls, att det ej kunde ifrågakomma att såsom en för normala förhållanden gällande ordning återinföra passtvånget. Emellertid har efter tillkomsten av denna lag läget på förevarande område så väsentligt förändrats, att det nu allestädes rådande passtvånget ej lärer under överskådlig tid komma att avskaffas. Under sådana omständigheter och med hänsyn jämväl därtill, att skyldigheten för utlänning att vara försedd med pass är att anse såsom en av de grundprinciper, å vilka den nya lagstiftningen

38 Kung!. Ma.j:ts proposition nr 198.

måste byggas, synes det ej vara lämpligt att giva lagens stadgande om pass­ tvång karaktären av en undantagsbestämmelse. Vissa utlänningar torde emellertid på grund av de i deras hemland rådande förhållandena sakna möjlighet att erhålla pass. Detta är bland annat fal­ let med ryska och armeniska flyktingar. Rörande ryssar har vid en in­ ternationell konferens i Geneve i juli 1922 mellan vissa regeringar träffats en överenskommelse och beträffande armenier har Nationernas förbunds råd den 12 juni 1924 godkänt ett förslag av innebörd, att för nämnda personer skola i stället för pass utfärdas s. k. identitetscertifikat. För nu omförmälda utlänningar synes enligt Kungl. Majrts förordnande dylikt identitetscertifikat kunna ersätta pass. Även i en del andra fall kan det finnas nödigt eller lämp­ ligt, att annan handling, som kan tjäna såsom bevis för en persons legiti­ mering, må gälla, såsom pass. För t. ex. sådana personer, som icke äga statsborgarskap i något land, måste sålunda särskild legitimationshandling kunna utfärdas av svensk myndighet. I lagen bör därför upptagas stadgande av innehåll, att utlänning, som an­ kommer till eller uppehåller sig i riket, skall vara försedd med pass eller, där Konungen förordnat att viss annan legitimationshandling må gälla såsom pass, med dylik handling. Barn under sexton år, som åtfölja eller vistas hos ut­ länning, torde dock ej behöva vara underkastade denna skyldighet. Det synes vara tillräckligt, att å utlänningens pass förekommer anteckning om de barn under sexton år, vilka åtfölja honom. Därest åter sådant barn ankommer till riket utan sällskap eller i sällskap med en svensk, måste barnet inne­ hava legitimationshandling, enär i annat fall varje bestyrkt personaluppgift saknas. Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län och socialstyrelsen hava ansett, att den gällande passkungörelsen bör så tolkas, att befrielse från skyldighet för barn under sexton år att vara försedd med pass skall äga mm även för det fall, att barnet åtföljer eller vistas hos svensk medborgare. En dylik tolkning torde emellertid ej instämma med stadgandets syfte. Ett stadgande av den av mig nu föreslagna innebörden lärer endast innebära ett lagfästande av vad som redan gäller. Någon okontrollerad invandring av minderårig arbetskraft möjliggöres ej genom denna bestämmelse, enär, såsom nämnt, barnet alltid skall finnas antecknat å den åtföljande utlänningens pass. För andra särskilda fall, då befrielse från passtvång synes kunna medgivas utan fara för effektiviteten av utlänningskontrollen, bör åt Kungl. Maj:t över­ lämnas att medgiva undantag från skyldigheten att vara försedd med legiti­ mationshandling jämte befogenhet att i fall av behov meddela andra erforder­ liga föreskrifter. Bestämmelser om vad passet skall innehålla samt angående beskaffenheten av passet i övrigt torde med hänsyn till de tid efter annan växlande förhållan­ dena i detta avseende lämpligen meddelas i administrativ ordning. Beträffande frågan, huruvida passet skall vara viserat av svensk myndig­ het, må erinras, att viseringstvånget numera är ställt på avskrivning och att vårt land med ett flertal främmande länder träffat överenskommelser om ömsesidigt upphävande av detsamma. I fråga om en del utländska stater

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 39

torde det emellertid på grund av den i dem gällande lagstiftningen eller andra omständigheter ännu ej kunna ifrågasättas att avskaffa viseringsskyldigheten. I anledning härav har i utkastet upptagits ett stadgande av innehåll, att legitimationshandling skall, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, vara försedd med påteckning av svensk myndighet. I fråga om detta stadgande har socialstyrelsen anfört: 'Viseringen är till sin natur ett med hänsyn till extraordinära förhållan­ den i främmande länder tillgripet skyddsmedel, som för närvarande synes vara ställt på avskrivning. Med hänsyn härtill synes det måhända mindre be­ fogat att, såsom skett i lagutkastet, utgå från viseringsskyldigheten såsom det normala. Viseringens karaktär av ett extraordinärt skyddsmedel i hän­ delse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter så prövas erforderligt, bleve däri­ genom bättre framhävd. Då vidare viseringens betydelse främst torde bestå i det skydd, detsamma erbjuder gentemot inresa av icke önskvärda element från visst land, kan det ifrågasättas, huruvida icke viseringen borde i regel — undantag vore måhända påkallade för vissa slag av affärsresande — be­ gränsas till att avse allenast tre månader eller samma tidrymd, varunder kontroll enligt förslaget ej skulle utövas över utlänning från viseringsfritt land. Viseringspliktig utlänning skulle i sådant fall, vid utlöpandet av den för honom gällande viseringen, automatiskt inordnas under den ordinarie kon­ trollen. Efter genomförande av en anordning, sådan som den här ovan skis­ serade, skulle viseringstvångets avskaffande tydligtvis icke komma att innebära någon större förändring i praktiskt hänseende.’ Vad socialstyrelsen anfört om det mindre befogade i att utgå från viserings­ skyldigheten såsom det normala torde onekligen äga sin riktighet. Viseringens egenskap att utgöra en av särskilda förhållanden betingad skyddsanordning kommer till uttryck, därest i lagen stadgas, att legitimationshandling skall, där Konungen därom förordnar, vara försedd med visering. Jag finner alltså skäl förorda, att i lagen upptages ett stadgande av nu nämnt innehåll. Där­ emot finner jag ej anledning att, såsom socialstyrelsen hemställt, inskränka viseringsskyldigheten till att gälla blott inresan och den närmaste tiden där­ efter. De omständigheter, som föranleda bibehållande av viseringsskyldighet för undersåtar från vissa länder, göra sig med samma styrka gällande jämväl vid prövning av ansökan om förlängning av den medgivna vistelsetiden. Dy­ lika ansökningar torde följaktligen liksom för närvarande böra prövas inom utrikesdepartementet. Sedan den i viseringen angivna tiden gått till ända, skall alltså utlänning, som önskar kvarstanna i landet, söka ny visering. I övrigt erforderliga bestämmelser angående visering och vad därmed äger sammanhang torde böra meddelas i administrativ väg.

Kontrollen förutsätter vidare en vidsträckt anmälningsskyldighet. Skall en effektiv övervakning av utlänningar kunna ske, måste de övervakande myn­ digheterna äga möjlighet att, när helst anledning därtill förekommer, erhålla kännedom om en utlännings vistelseort och sysselsättning. Anmälan till myn­ dighet måste följaktligen ske såväl vid utlänningens ankomst till riket som vid varje ombyte av bostad samt vid avresan från riket. Anmälningsskyldig­ heten bör i första hand åvila utlänningen själv. Men även den. som upplåter

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

bostad eller annan lägenhet åt utlänning, måste vara skyldig att därom göra anmälan. Härigenom vinnes ytterligare garanti för att myndigheterna erhålla nödig kunskap om härvarande utlänningar. En utlänning skall redan vid ankomsten till riket göra anmälan. Sådan an­ mälan skall ske hos polismyndigheten i den ort, dit utlänningen från utlandet först anländer. Vid denna anmälan skall utlänningen förete sin legitimationshandling samt lämna de upplysningar, som avfordras honom av polismyndig­ heten. Denna myndighet skall nämligen vid detta tillfälle förskaffa sig under­ rättelse om de förhållanden, som äro av betydelse för frågan om utlänningens rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket. När utlänningen sedermera tager bostad å någon ort i landet, bör det åligga honom att hos polismyndigheten å den orten göra anmälan om sin ankomst och bostad. Vid ombyte av bostad inom samma ort bör ock därom göras anmälan. Likaledes bör anmälan göras om avresa och om den ort, dit utlänningen ämnar begiva sig. Anledning synes ej föreligga att stadga personlig anmälningsskyldighet i annat fall än vid ankomsten till riket och då utlänningen lämnar landet. Då, såsom nämnt, vid utlänningens ankomst skall prövas, huruvida han över huvud må inkomma i riket, torde det vara nödvändigt, att han personligen inställer sig för polis­ myndigheten. Som ändamålet med anmälan, då en utlänning lämnar landet, är att konstatera, att han verkligen begiver sig ur riket, är det uppenbart, att han måste personligen inställa sig för att få sitt pass påtecknat. Denna per­ sonliga anmälan skall ske å den ort, där han lämnar riket, övrig anmälan bör kunna ske muntligen eller skriftligen. Därest utlänning tager bostad å hotell, pensionat eller gästgiveri, synes den utlänningen i förevarande avseende ålig­ gande anmälningsskyldighet kunna anses fullgjord genom den anmälan, som enligt vad särskilt är stadgat åligger honom att avgiva till hotell- eller pensionatsinnehavaren eller gästgivaren. Emellertid ligger det i sakens natur, att polismyndighet måste äga rätt att, när skäl därtill äro, kalla utlänning att personligen infinna sig hos polismyndigheten för att lämna de ytterligare upp­ lysningar, som må finnas erforderliga. Skyldighet måste därjämte åvila utlän­ ning att vid anfordran uppvisa sin legitimationshandling för polismyndighet eller underordnad polispersonal. Uppenbart är, att denna polismyndighetens befogenhet måste utövas på ett grannlaga sätt. Beträffande övriga personer, vilka skola vara anmälningsskyldiga, finnas i skjutsstadgan samt i stadgan angående hotell- och pensionatrörelse föreskrif­ ter om skyldighet för gästgivare samt innehavare av hotell eller pensionat att till magistrat eller polismyndighet lämna skriftlig anmälan om ankommande och avresande utlänningar. Därjämte bör bibehållas huvudsakliga innehållet av de i kungörelsen den 8 juni 1917 (nr 475) förekommande bestämmelserna om anmälningsskyldighet till polismyndighet för den, som i sin bostad eller annan lägenhet hos sig mottager utlänning till härbärgerande. Av nu nämnda föreskrifter om anmälningsskyldighet torde i lag behöva fast­ ställas endast de, som gälla anmälan vid utlännings ankomst till riket och då han lämnar landet. Övriga bestämmelser torde lämpligen kunna meddelas i administrativ ordning, men synes i lagen böra upptagas ett stadgande om rätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 41

för Kungl. Maj :t att meddela dylika bestämmelser. Av civillags karaktär synes vidare vara föreskrift om skyldighet för utlänning att personligen inställa sig hos polismyndighet och att vid anfordran uppvisa sin legitimationshandling. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att bestämmelsen om personlig anmälningsskyldighet vid inresa ej borde äga allmän lags natur. Med hänsyn till vikten av att ej önskvärda utlänningar redan vid inresan skola kunna avvisas och då avvisningsreglerna uppenbarligen måste äga lags karaktär, lä­ rer emellertid ifrågavarande, med dessa regler nära sammanhängande bestäm­ melse ej lämpligen böra meddelas i administrativ väg. För att kontrollen skall bliva effektiv måste det åligga den myndighet, som mottagit anmälan, varom nu är fråga, att därom till vissa andra myndigheter lämna underrättelse. Närmare bestämmelser i detta avseende synas böra gi­ vas i administrativ ordning.

Av redogörelsen för den utländska lagstiftningen framgår, att flerstädes i Uppehållsutlandet finnas stadganden därom att utlänning ej äger att utöver viss kortare tillstånd. tid uppehålla sig i landet, med mindre han därtill erhållit tillstånd. Syftet med stadganden av denna innebörd torde vara att förhindra, att ur ordnings- och säkerhetssynpunkt mindre önskvärda befolkningselement slå sig ned i landet. För åtskilliga länder hava även bostadsförhållandena föranlett behov av dessa stadganden. I vissa fall torde ändamålet med dem vara att förhindra bosätt­ ning av främmande befolkningselement, som i rashänseende skilja sig från det egna landets invånare. Vad vårt land beträffar lärer det med hänsyn till ordnings- och säkerhetsintresset anses påkallat att stadga särskilt tillstånd såsom villkor för rätt för utlänning att under längre tid uppehålla sig härstädes. Erfarenheten visar nämligen, att många utlänningar, vilkas vistelse här i landet ur nämnda syn­ punkt måste anses olämplig, dock icke låta komma sig till last sådant förhål­ lande, som lagligen kan föranleda deras utvisande. Anledning finnes till an­ tagande, att antalet utlänningar av denna typ i framtiden kommer att avse­ värt ökas. Dessa förhållanden giva vid handen, att myndigheterna måste äga i sin makt att även i sådana fall, då utvisningsanledning ej föreligger eller utvisningsförfarande lämpligen ej bör äga rum, förvägra utlänning rätt att uppe­ hålla sig här i riket. Emellertid måste även hos oss den immigrationspolitiska karaktären av en dylik bestämmelse i lika hög grad uppmärksammas. Otvivelaktigt kan en bo­ sättning i mer betydande omfattning här i landet av invandrare, tillhörande folk­ slag, som äro oss till rasen mycket skilda, lända oss till skada. Härvid må särskilt beaktas, att man med hänsyn till praxis vid behandling av ansökningar om medborgarrätt maste räkna med att utlänning, som under visst antal år stadigvarande uppehållit sig härstädes, blir, därest han så önskar och anled­ ning till anmärkning mot honom ej föreligger, upptagen till svensk medborgare. Vad slutligen bostadsförhållandena angår torde visserligen läget å bostads­ marknaden hava undergått en väsentlig förbättring, men det lärer likväl, såsom jag förut erinrat, vid denna lagstiftning ej kunna lämnas ur räkningen.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Vid prövning av ansökan om uppehållstillstånd skall tagas i övervägande, hu­ ruvida med avseende å det uppgivna ändamålet med vistelsen i riket och övriga omständigheter utlänningens härvaro må befinnas lämplig med hänsyn till lan­ dets intressen. Därjämte skall undersökas, huruvida på grund av bostadsför­ hållandena å den uppgivna vistelseorten hinder kan anses möta för beviljande av tillstånd. Avseende bör emellertid jämväl fästas å utlänningens familjeför­ hållanden samt längden av den tid, han kan hava vistats härstädes.

Då ändamålet med uppehållstillstånd endast är att förhindra bosättning här i riket av utlänningar, som ej äro önskvärda, lärer skyldighet att göra ansökan om sådant tillstånd böra åligga allenast sådan utlänning, som under någon längre tid uppehållit sig härstädes. Den tid, under vilken en utlänning må äga rätt att vistas här i riket utan uppehållstillstånd, torde lämpligen kunna bestäm­ mas till tre månader. Utlänningar, vilka endast i egenskap av resande uppe­ hålla sig härstädes, lära i allmänhet ej utsträcka sin vistelse i landet utöver denna tid.

Enligt lagutkastet skall meddelande av uppehållstillstånd ankomma på läns­ styrelsen i det län, där utlänningen vistas. Härom anför socialstyrelsen: »Det decentraliserade system beträffande prövningen av uppehållstillstånd, vilket sålunda föreslagits, synes ägnat ingiva vissa farhågor. Mellan de tjugo­ fem beslutande myndigheterna i dylika ärenden skulle ej gärna kunna upprätt­ hållas samförstånd rörande lagens tillämpning, utan kunde man förvänta skif­ tande praxis och detta även i fråga om de allmänna principerna för dessa ären­ dens behandling. Uppehållstillståndet synes vara avsett att gälla för hela ri­ ket och kan icke återkallas. Den möjligheten förefinnes och kan tänkas bliva utnyttjad, att en utlänning, som av en länsstyrelse förvägrats uppehållstill­ stånd, begiver sig till ett annat län och där erhåller sådant. Styrelsen har från sin befattning med ärenden rörande övervakande av utlänningar kunnat för­ märka, att en del i Sverige vistande personer mer eller mindre yrkesmässigt åtaga sig att biträda utlänningar med anskaffande av arbetstillstånd, och skulle de för att uppnå sina syften sannolikt söka utnyttja olika inflytelser. Då i lagutkastet icke lämnas några direktiv för besluten rörande uppehålls­ tillstånd, måste det anses så mycket mera angeläget att genom kontinuitet och enhetlighet i tillämpningen såvitt möjligt säkerställa likheten inför lagen. Sant är visserligen, att det system, som enligt lagutkastet föreslagits, före­ ter vissa likheter med det, vilket blivit genom förordningen den 23 november 1926 genomfört i Finland. Oavsett att kontrollen därstädes är baserad på vä­ sentligt andra förutsättningar — sålunda gäller s. k. vistelsebiljett allenast för länet, varjämte såväl vistelsebiljett som arbetstillstånd meddelas av länssty­ relse, i fråga om arbetstillstånd dock först efter obligatorisk remiss till central myndighet — så har dock, enligt vad styrelsen erfarit, icke desto mindre svå­ righeter uppkommit i de avseenden, gentemot vilka styrelsen här funnit sig bö­ ra göra erinringar, och önskemål framkommit om en centralisation av utlän­ ningskontrollen. Lagutkastet saknar vidare bestämmelser angående förhållandet mellan ar­ betstillstånd och uppehållstillstånd. Det lämnas sålunda Öppet, huruvida ar­ betstillstånd bör kunna meddelas för tid utöver uppehållstillståndet. Enligt styrelsens mening måste det anses mindre riktigt, att socialstyrelsen meddelar en utlänning tillstånd att taga arbetsanställning i riket och uppbär avgift här-

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 43

för i lönn av stämpel och lösen, medan länsstyrelsen vägrar honom rätt att uppehålla sig inom landet. Vidare torde det i många fall kunna frågas, huru­ vida en av sin arbetsinkomst beroende utlänning, som meddelats uppehållstill­ stånd lör längre tid, skäligen kan vägras arbetstillstånd. Likaledes kan det vara tveksamt, om uppehållstillstånd lämpligen bör meddelas utlänning, som blivit förvägrad arbetstillstånd — för utlänningen måste, särskilt om han sak­ nar medel till sitt uppehälle, uppehållstillståndet inbjuda till åsidosättande av förbudet mot arbetsanställning. Av de nu anförda fallen synes framgå, att — vare sig länsstyrelsens beslut om uppehållstillstånd träffas före socialstyrel­ sens beslut om arbetstillstånd eller tvärtom — det först meddelade beslutet skulle vara ägnat inverka i viss mån bindande på det senare. Förhållandet mellan arbetstillstånd och uppehållstillstånd torde vara avsett att närmare regleras i särskild kungörelse, men har förslag till sådan författ­ ning icke blivit bilagt remissen. Givetvis skulle emellertid nyss antydda mot­ satsförhållande kunna i avsevärd mån utjämnas genom ett klokt ordnat sam­ arbete mellan socialstyrelsen och länsstyrelserna. Möjligen skulle vissa för­ delar vinnas, därest ansökningar om arbetstillstånd och uppehållstillstånd, som kanske oftast komme att ingivas samtidigt, först översändes till socialstyrelsen, vilken, efter det särskilda polisbyrån i Stockholm blivit hörd och beslut fattats rörande arbetstillstånd, därefter hade att översända dem till vederbörande läns­ styrelse för beslut rörande uppehållstillstånd. Enligt gjorda beräkningar torde — om man bortser från utlänningarnas hustrur — mellan åttio och nittio pro­ cent av de utlänningar, som vistas i landet längre tid än tre månader, utgöras av personer, vilka innehava eller söka arbetsanställning. Den omständigheten, att sålunda det övervägande antalet utlänningar inom riket skulle falla under bestämmelserna om arbetstillstånd, lärer visserligen i någon mån minska olä­ genheterna av en månghövdad beslutsmyndighet, men så stora betänkligheter måste dock i allt fall anses vara förknippade med den föreslagna organisatio­ nen, att styrelsen anser ett förnyat övervägande på denna punkt vara påkallat. Befaras kan emellertid att — vilket förfaringssätt, som än anlitades •— proceduren skulle leda till en betydande skriftväxling och ett omfattande re­ missförfarande mellan vederbörande myndigheter. Sålunda skulle exempelvis av organisationer eller enskilda ingivna skrifter, innefattande upplysningar av betydelse för ärendets bedömande, antagligen i stor utsträckning behöva kom­ municeras mellan myndigheterna. Påpekas må i detta sammanhang, att med den decentraliserade organisation av främlingskontrollen. som i lagutkastet föreslagits, möjlighet till uppläggan­ de av enhetligt dossierss^stem över utlänningarna i riket icke förefinnes. Vid handläggningen av uppehållstillståndsärendena skulle det givetvis vara av be­ tydelse, om tidigare upplysningar rörande den ansökande utlänningen vore lätt tillgängliga. Ett dylikt centralt dossiersystem skulle vidare erbjuda möjlig­ het till en samlad överblick av främlingsstocken i landet och kunna vara till nytta exempelvis vid behandling av ansökningar om förvärvande av svenskt medborgarskap eller av rätt att i riket bedriva näring. Den i lagutkastet framträdande dualismen i behandlingen av arbetstillstånd och uppehållstillslånd kan befaras vara ägnad att förorsaka olägenheter såväl för arbetsgivaren, som vill anställa utlänningen i sin tjänst, som för vederbö­ rande utlänning. I öppen dag ligger, att den ovan påpekade omgången i ären­ denas behandling och omfattande skriftväxlingen mellan myndigheterna skulle inverka fördröjande å ärendenas avgörande. I fråga om inresa i och för ar­ betsanställning skulle ett visst osäkerhetsmoment föreligga, då ju eventuali­ teten av vägrat uppehållstillstånd kvarstode, även sedan arbetstillstånd erhål­ lits. Olägenheten härav synes särskilt komma att framträda, då fråga vore

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

att för det svenska näringslivet förvärva högt kvalificerad arbetskraft, vilken — enligt vad erfarenheten visat ■— i regel brukar betinga sig särskilda utfäs­ telser i fråga om anställningens varaktighet och säkerhet. Det kan vidare förutses, att den dubbla behandlingen av ärendena skulle för utlänningen komma att te sig förvirrande och oskäligt besvärande. Intyg och andra bilagor till ansökningarna skulle måhända behöva ingivas i två exemplar. I passet antecknat arbetstillstånd skulle säkerligen av mången utlänning kom­ ma att uppfattas såsom innebärande rätt att uppehålla sig i riket, och skyldig­ heten att låta förse passet med anteckning därjämte om särskilt uppehållstill­ stånd torde icke alltid komma att av utlänningen klart uppfattas. Då fråga vore om utlänning, vilken åtföljdes av hustru, och gemensamt pass innehades av makarna, skulle enligt lagutkastet — för det fall, att båda makarna toge arbetsanställning — anteckning i passet behöva göras om ej mindre än fyra olika tillstånd. Kommerskollegium yttrar: »För att en sådan lagstiftning, vilken med nödvändighet lärer få givas en tämligen generell avfattning, icke skall verka hindrande på det nyttiga och understundom nödiga folkutbytet med andra länder är det likväl av synnerlig vikt, att denna i tillämpningen bandhaves på ett klokt och omdömesgillt sätt. På många områden av näringslivet kan understundom föreligga ett starkt be­ hov att för längre eller kortare tid få begagna sig av främmande arbetskraft, vare sig personer med behövliga kvalifikationer icke stå att erhålla inom lan­ det eller anställandet av utlänningar av andra fullt legitima skäl kan befin­ nas särskilt önskvärt. Ä andra sidan måste ju tillses, att den granskning, som ägnas hithörande ärenden, blir så pass effektiv, att ändamålet med regle­ ringen verkligen ernås. Enligt förslaget avses, att prövning av uppehållstill­ stånd för utlänningar, som önska vistas i riket utöver tre månader, utan att avsikt att söka arbetsanställning deklarerats, skall verkställas av Konungens befallningshavande, medan prövning rörande meddelande av arbetstillstånd skall verkställas av socialstyrelsen. Häri synes ligga en viss fara för en behand­ ling av hithörande ärenden enligt oenhetliga grunder, och det kan därför ifråga­ sättas, om icke handläggningen av bägge slagen av ärenden lämpligast borde koncentreras hos en och samma myndighet, nämligen socialstyrelsen, som förutsättes vara utrustad med en tillräcklig och för uppgiften tränad personal. Erfarenheten lär under den tid, varunder kungörelsen den 4 september 1926 varit i. tillämpning, ha givit vid handen, att det långt övervägande antalet av utlänningar, som ,sökt tillträde till riket annat än som tillfälliga resande, ut­ gjorts av personer, vilka haft för avsikt att här söka arbetsanställning, var­ för ett överlämnande till socialstyrelsens handläggning av samtliga hithörande ärenden icke torde föranleda någon mera avsevärd ökning i dess arbetsbörda men däremot bidraga till en mera enhetlig lagtillämpning och förekomma kringgående av lagen.»

Några länsstyrelser hava framhållit, att, såsom fallet nu är med utfärdande av uppehållsbok, meddelande av uppehållstillstånd bör kunna anförtros åt loka­ la polismyndigheter. Såsom skäl härför har anförts, att någon olägenhet icke förmärkts av att ärenden angående uppehållsböcker tillkommit dessa polismyn­ digheter, vilkas yttranden i allt fall bliva avgörande i fråga om meddelande av uppehållstillstånd. Med anledning av vad dessa länsstyrelser sålunda framhållit må påpekas, att ärenden angående uppehållstillstånd tydligen äro av helt annan karaktär än ansökningar om uppehållsbok enligt nu gällande passkungörelse. Som dessa

Kung!,. Maj:ts proposition nr 198. 45

ärenden ofta måste bliva av ganska ömtålig beskaffenhet, torde det vara uppen­ bart, att de ej böra avgöras av underordnad polismyndighet. Anledningen till att i lagutkastet föreslagits, att vederbörande länsstyrelse skulle meddela uppehållstillstånd, ligger i den uppfattning, att dessa ärenden huvudsakligen vore att bedöma ur ordnings- och säkerhetssynpunkt. Ur denna synpunkt läge det otvivelaktigt närmast att anförtro beslutanderätten åt läns­ styrelserna i egenskap av högsta polismyndighet inom länet eller ock even­ tuellt åt en för ändamålet organiserad central polismyndighet i Stockholm. Emellertid finnes för närvarande ej någon för ändamålet lämplig central po­ lismyndighet. Polisbyran i Stockholm för övervakande av utlänningar torde nämligen, med hänsyn till nuvarande organisation, ej vara rustad för denna uppgift. En utvidgad organisation av densamma har ej heller nu synts böra ifrågasättas. Emellertid har jag med hänsyn till vad socialstyrelsen och kommerskolle­ gium anfört funnit mig höra taga ifrågavarande spörsmål under förnyat över­ vägande. Det torde vara obestridligt, att enhetligheten i tillämpningen kunde komma att bliva i hög grad lidande genom den föreslagna decentraliseringen, varjämte en väsentlig tidsutdräkt med ärendenas avgörande säkerligen måste följa av deras överlämnande till ett flertal myndigheter. Före avgörandet måste ofta en vidlyftig skriftväxling äga rum mellan olika myndigheter. Dessa om­ ständigheter utgöra onekligen ett starkt stöd för den uppfattning, att endast en myndighet bör handhava ärenden om uppehållstillstånd. Ej heller kan för­ bises vikten av att ett intimt samarbete kan anordnas mellan den myndig­ het, som skall handlägga dylika ärenden, och den myndighet, som skall med­ dela arbetstillstånd. Av skäl, till vilka jag i det följande har anledning åter­ komma, har jag funnit mig höra föreslå, att utfärdande av arbetstillstånd skall ankomma på socialstyrelsen. Enligt vad socialstyrelsen uppgivit utgöras mel­ lan åttio och nittio procent av härvarande utlänningar, vilka ej endast till­ fälligt uppehålla sig härstädes, av sadana, som innehava eller ämna antaga arbetsanställning. Det ligger då nära att upptaga till undersökning, huru­ vida icke även ärenden angående uppehållstillstånd skulle kunna överlämnas till socialstyrelsens avgörande. Väl kan häremot göras gällande, att social­ styrelsens ämbetsområde icke omfattar ärenden, som skola prövas ur ordningsoch säkerhetssynpunkt. Men då vid dessa ärendens avgörande hänsyn i lika hög grad måste tagas till immigrationspolitiska synpunkter och i särskilda fall till läget å bostadsmarknaden, ligger häri ett skäl för att låta socialstyrelsen handlägga även dessa ärenden. I regel lärer jämväl den utrikespolitiska beto­ ningen hos frågor om uppehållstillstånd nödvändiggöra ett intimt samarbete mellan den beslutande myndigheten och utrikesdepartementet. Ett sådan sam­ arbete kan lättare åvägabringas, därest avgöranderätten anförtros åt en central myndighet i Stockholm. Intages i lagen föreskrift därom, att före socialstyrel­ sens avgörande vederbiirande länsstyrelse i regel skall hava yttrat sig i varje särskilt ärende, torde ock vara sörjt för att de förstnämnda synpunkterna skola komma till sin rätt. Av dessa skäl har jag ansett mig böra förorda, att uppe­ hållstillstånd skall meddelas av socialstyrelsen.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Socialstyrelsen har ifrågasatt, om det ej borde möjliggöras för utlänning att erhålla uppehållstillstånd, även innan han inkommit i riket. Det skulle näm­ ligen i många fall vara önskvärt att från början kunna meddela arbetstillstånd för längre tid än tre månader. Vad sålunda ifrågasatts synes värt beaktande. Särskilt i sådana fall, då det gäller att bär i riket anställa högt kvalificerad arbetskraft, lärer det ofta vara nödvändigt att kunna meddela arbetstillstånd för längre tid. Då emellertid arbetstillstånd ej bör erhållas för längre tid än utlänningen äger rätt att vistas härstädes, bör möjlighet förefinnas att i samband med beviljande av dylikt ar­ betstillstånd meddela upphållstillstånd. Men även i fall då arbetstillstånd ej erfordras, lärer understundom behov föreligga att kunna meddela uppehålls­ tillstånd för utlänning, som ännu ej inkommit i landet. Med hänsyn härtill torde även utlänning, som befinner sig utom riket, böra äga rätt att ingiva ansökan om uppehållstillstånd. I dylikt fall bör före ärendets avgörande yttrande hava avgivits av vederbörande svenska beskickning eller konsul. Uppehållstillstånd skall avse viss tid. Anledning kan visserligen synas före­ ligga att för det fall, att utlänningen redan lång tid vistats i landet, medgiva rätt för socialstyrelsen att utfärda sådant tillstånd att gälla tillsvidare. Emel­ lertid torde det både ur statens intresse och med hänsyn till utlänningens egen säkerhet vara mest ändamålsenligt, att tillståndet avser viss bestämd tid. Därigenom beredes statsmakterna tillfälle att tid efter annan taga under om­ prövning frågan om utlänningens rätt att uppehålla sig härstädes. Och ut­ länningen själv vinner därigenom garanti för att han, därest han icke låter komma sig till last något förhållande, som kan föranleda hans förpassning ur riket eller utvisning, äger vistas härstädes under den bestämda tiden. För ut­ länning, som under lång tid utan anmärkning vistats här i landet, bör tillstån­ det tydligen kunna avse en längre tid. Anledning synes mig ej föreligga att, såsom länsstyrelsen i Gotlands län hemställt, bestämma en maximitid för giltig­ heten av uppehållstillstånd. Förhållandena äro härutinnan så skiftande i olika fall, att full frihet torde böra medgivas med hänsyn till den tid, ett uppehålls­ tillstånd skall avse. En begränsning ligger dock alltid däri. att tiden ej får överskrida passets giltighetstid. I olikhet med arbetstillstånd bör meddelat uppehållstillstånd ej kunna åter­ kallas. I förra fallet kunna förhållandena på arbetsmarknaden hava under­ gått sådan förändring, att det ur allmän synpunkt kan vara lämpligt eller nöd­ vändigt att återkalla meddelat tillstånd; dylik återkallelse innebär också endast hinder för utlänning att innehava arbetsanställning, ej förbud att uppehålla sig i riket. I senare fallet torde de omständigheter, som kunna föranleda återkal­ lelse, alltid vara av beskaffenhet att kunna medföra förpassning eller utvis­ ning. De bestämmelser, som av hänsyn till utlänningars rättssäkerhet måste uppställas med avseende å själva utvisningsförfarandet, skulle genom en social­ styrelsen tillerkänd rätt att utan vidare återkalla meddelat uppehållstillstånd bliva en tom formalitet. Uppenbart är emellertid, att den omständigheten, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 47

utlänning innehar uppehållstillstånd ej utgör hinder för beslut om hans för­ passning ur riket eller utvisning. I och med dylikt beslut måste meddelat uppehållstillstånd anses förfallet.

Beslut i fråga om uppehållstillstånd skall enligt utkastet ej få överklagas. Överståthållarämbetet har härom anmärkt, att det visserligen vore sant, att man genom att lägga det slutliga avgörandet i underordnad myndighets hand icke löpte någon risk för att inrikespolitiska skäl spelade in vid avgörandet, men att å andra sidan utrikespolitiska synpunkter, som endast Kungl. Maj :t vore i till­ fälle att överskada, kunde vara att beakta. I anledning av vad sålunda an­ märkts ma framhallas, att genom det samarbete, som enligt vad nyss omnämnts i förevarande ärenden torde komma att äga rum mellan socialstyrelsen och ut­ rikesdepartementet, de utrikespolitiska synpunkterna komma att bliva veder­ börligen tillgodosedda. Av praktiska skäl lärer det vara uteslutet att medgiva klagorätt i förevarande fall.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att de föreslagna be­ stämmelserna om uppehållstillstånd borde utgå och ersättas med ett stadgande, att Kungl. Maj :t skulle äga meddela dylika föreskrifter. Till detta uttalande anhåller jag att i annat sammanhang få återkomma.

Ett av huvudsyftemalen med ifrågavarande lagstiftning är under nuvarande Arbetstillförhållanden, såsom jag tidigare närmare utvecklat, att bevara den svenska stånd m- marbetsmarknaden åt inhemsk arbetskraft. För vinnande av detta syfte kräves med nödvändighet, att en utlänning icke äger att utan särskilt tillstånd antaga eller innehava arbetsanställning här i riket. Såsom jag omnämnt vid översikten av de hos oss på förevarande område gäl­ lande bestämmelserna, hava genom kungörelsen den 4 september 1926 införts föreskrifter av innehall, att utlänning, som här i riket vill taga arbetsanställning, skall hava särskilt arbetstillstånd, därest hans pass icke är försett med visering, som meddelats utan förbud för honom att här i riket taga arbets­ anställning, samt att beslut om arbetstillstånd skall meddelas av socialsty­ relsen. I sitt utlåtande har socialstyrelsen rörande handläggningen av arbetstillstandsärenden lämnat följande uppgifter: Under de båda första månader — oktober och november 1926 — som kungö­ rs011 den 4 september 1926 varit i tillämpning, hava till styrelsen inkommit tillhopa 746 ansökningar om arbetstillstånd, varav 516 beviljats, 6 vägrats och 214 voro vid utgången av november månad föremål för utredning Av de be­ viljade ansökningarna avsågo 25 arbetstillstånd för viseringspliktiga utlänningar, som voro försedda med uppehållsböcker. I nedanstående tabell hava be­ viljade och vägrande arbetstillstånd, avseende viseringsfria utlänningar, förde­ lats efter nationaliteter.

Kung!,. May.ts proposition nr 198. 49

ståndsärenden — och i stort sett enhetliga principer kunnat läggas till grund för besluten. Att det provisoriska kontrollsystem, som nu är gällande, kunnat utan egentliga olägenheter fungera på ett i stort sett tillfredsställande och smi­ digt sätt får styrelsen väsentligen tillskriva ovan påpekade förhållande. Enligt vad jag numera inhämtat har socialstyrelsen under december 1926 meddelat 226 arbetstillstånd, därav 24 avseende inresa, samt i 14 fall vägrat dylikt tillstånd.

Jämlikt lagutkastet skall liksom enligt passkungörelsen utlänning, för vilken meddelats visering utan förbud att här antaga arbetsanställning, ej vara under­ kastad skyldighet att innehava särskilt arbetstillstånd. Detta undantag var betingat därav, att vid prövning av ansökan om visering särskilt avseende skall fästas å uppgivna ändamålet med vistelsen i riket och att, därest sökandens avsikt är att antaga arbetsanställning, skola undersökas enahanda omständig­ heter, som komma under prövning vid ansökan cm arbetstillstånd. Före beslut i viseringsärende har, såsom nämnts, socialstyrelsens utlåtande brukat inhämtas. Socialstyrelsen har nu hemställt, att villkoret om arbetstillstånd skall gälla jämväl för utlänning från viseringspliktigt land. Härigenom skulle enligt sty­ relsens uppfattning större klarhet och reda ernås, och i praktiken skulle härav endast föranledas den förändringen, att styrelsen i stället för att avgiva ytt­ randen skulle komma att meddela självständiga beslut. Vad socialstyrelsen sålunda hemställt finner jag mig dock ej kunna biträda. Spörsmålet, huruvida en undersåte i ett viseringspliktigt land skall få inkomma eller vistas i Sverige, är av den natur, att det bör tillhöra utrikesdepartementets avgörande. Med hänsyn härtill synes den nuvarande anordningen, enligt vilken socialstyrelsen i ärenden av detta slag endast avgiver utlåtande, vara att föredraga framför den av styrelsen förordade. Den dualism, mot vilken styrelsen vänt sig i fråga om den i lagutkastet föreslagna behandlingen av uppehållstillstånd och arbetstillstånd, skulle icke kunna undvikas vid nu ifrågavarande ärendens hand­ läggning med därav följande, av styrelsen framhållna olägenheter.

Ärenden om arbetstillstånd skola enligt förslaget avgöras av socialstyrelsen. Med hänsyn till vikten av enhetlighet i tillämpningen torde nämligen avgöran­ derätten i frågor om arbetstillstånd böra överlämnas åt en central myndighet, som har kännedom om och möjlighet att överblicka arbetsmarknaden i hela landet. En sådan anordning torde ock närmast överensstämma med den arbets­ sökandes intresse. Den enda myndighet, som härvid lärer kunna komma i fråga, är socialstyrelsen, vilken enligt sin instruktion har att handlägga, bland annat, ärenden angående arbetsmarknadens läge, arbetsförmedling, arbetslön, arbetslöshet och utländsk arbetskrafts användande inom landet.

Då i princip den svenska arbetsmarknaden bör förbehållas landets egna in­ vånare, skall socialstyrelsen tydligen vid prövning av ärenden av förevarande slag undersöka, huruvida sådana särskilda omständigheter äro för handen, som må kunna föranleda till ett avsteg från denna grundsats. Tillstånd till arbets­ anställning skall sålunda i regel endast meddelas, därest med hänsyn till utlän- Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 170 käft. (Nr 198.) 4

50 Klingl. Mojds proposition nr 198.

ningens speciella kvalifikationer eller på grund av rådande brist på arbetskraft inom den ifrågavarande yrkesgrenen det kan anses, att utlänningens anställ­ ning här i landet är önskvärd och lämplig. I särskilda fall, såsom då utlän­ ningen längre tid vistats här i landet eller synnerliga skäl av humanitär natur tala därför, bör dock tillstånd kunna meddelas, oaktat sådana omständigheter, som nyss sagts, ej äro för handen. Vid bedömande av dessa ärenden torde det böra åligga socialstyrelsen att taga hänsyn till läget på arbetsmarknaden i all­ mänhet och särskilt inom den yrkesgren, som avses, och därjämte, huruvida och på vilka grunder ansökan stödes av arbetsgivare, huruvida anvisning å lämplig svensk arbetskraft kan erhållas genom offentlig arbetsförmedling eller annorle­ des samt huruvida erbjudna arbets- och lönevillkor kunna anses överensstämma med vad som under motsvarande förhållanden gäller i fråga om anställande av svensk arbetskraft. Jämväl bör, där så kan ske, uppmärksamhet ägnas den arbetssökandes personliga kvalifikationer. I och för denna prövning skall so­ cialstyrelsen i regel inhämta yttrande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen skall ske. Det måste nämligen vara av vikt för ärendets bedömande, att kännedom vinnes om de särskilda förhållan­ den å arbetsmarknaden, vilka kunna vara för handen å denna ort. Är ärendet synnerligen brådskande ■—- det gäller exempelvis att anställa en sakkunnig ut­ ländsk arbetare för tillfälligt arbete — eller föreligga andra särskilda omstän­ digheter — t. ex. i fråga om beskaffenheten av anställningen eller det är fråga om ansökan om förlängning av tiden för arbetstillstånd under förhållanden, som kunna antagas ej hava undergått någon förändring sedan den tidigare ansökan prövades, -— lärer dock avgörandet kunna träffas utan att sådant ytt­ rande inhämtats. Likaledes torde socialstyrelsen, när skäl därtill föreligga, höra lämna arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom den ifrågavarande yr­ kesgrenen tillfälle att avgiva yttrande. Ansökan om arbetstillstånd skall tydligen kunna göras av den arbetssökande utlänningen själv. Men även arbetsgivaren bör kunna göra framställning därom. Särskilt i de fall, då utlänningen ännu icke inkommit i riket, tala starka skäl för lämpligheten av att arbetsgivaren gör ifrågavarande ansökan. Före ärendets avgörande skall, om utlänningen befinner sig inom riket, ytt­ rande hava avgivits av länsstyrelsen i det län, där utlänningen vistas, och i annat fall av svensk beskickning eller konsul, som är behörig meddela visering. Stockholms handelskammare har framhållit, att det för industrien ofta vore nödvändigt att bereda anställning åt utländska fackmän dels med hänsyn till behovet att följa den tekniska utvecklingen dels med hänsyn till den utländska kapitalplaceringen i svenska företag. Det vore därför ett önskemål, att be­ stämmelserna om arbetsanställning icke övade en hämmande verkan och att de tillämpades med största möjliga urskillning. Handelskammaren ville med hän­ syn därtill ifrågasätta, om ej socialstyrelsen borde vara skyldig att höra ve­ derbörande industriella sammanslutning, innan ansökan om arbetstillstånd avsloges. Kommerskollegium har i anslutning härtill uttalat, att möjligen kunde nå-

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. Öl

got starkare betonas önskvärdheten av att socialstyrelsen, innan en framställ­ ning från svensk arbetsgivare bleve avslagen, i förekommande fall inhämtade yttrande från yrkessammanslutning på arbetsområdet, eventuellt också från en central sammanslutning, sådan som Sveriges industriförbund, eller i vikti­ gare fall från kommerskollegium. Ett tillmötesgående av handelskammarens hemställan synes mig innebära en av förhållandena ej betingad inskränkning i socialstyrelsens befogenhet. Med hänsyn till vikten av att avgörandet av ansökningar om arbetstillstånd ej fördröjes utöver vad som är oundgängligen nödvändigt, torde åt socialstyrelsen böra överlämnas att avgöra, när skäl kunna anses föreligga att inhämta ytt­ rande från särskilda näringsorganisationer. När sådana förhållanden äro för handen, som av handelskammaren åberopats, står det i varje fall sökanden fritt att hemställa om inhämtande av yttrande från vederbörande sammanslutning. Socialstyrelsen är naturligtvis oförhindrad att i förekommande fall inhämta yttrande även från andra myndigheter och organisationer än de nu angivna. Verkställande direktören i Sveriges industriförbund har framhållit, att då det på många av näringslivets skilda områden ofta vore ett önskemål av stor vikt att på högre eller lägre platser kunna anställa utländsk arbetskraft, det måste förutsättas, att lagen komme att tillämpas på sådant sätt, att närings­ livets lojala behov tillfullo tillgodosåges. Av den redogörelse, socialstyrelsen lämnat rörande handläggningen av hittills förekommande ärenden angående arbetstillstånd, synes mig framgå, att anledning till farhåga för en alltför re­ striktiv tillämpning av förevarande bestämmelser icke är för handen. Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt utlåtande ifrågasatt, huruvida ej samtliga stadganden angående den förberedande utredningen borde givas i ad­ ministrativ ordning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har liksom i fråga om uppehålls­ tillstånd ansett, att hela kapitlet om arbetstillstånd och därmed sammanhän­ gande bestämmelser kunde utgå och ersättas med ett stadgande om befogenhet för Kungl. Maj:t att i administrativ väg föreskriva förbud för utlänning att utan särskilt tillstånd innehava arbetsanställning ävensom meddela i anledning därav nödiga föreskrifter. Såsom skäl härför har anförts, att bestämmelser i dessa hänseenden borde äga bestånd allenast så länge sådant vore av behovet påkallat, och uppenbart vore, att i administrativ väg utfärdade föreskrifter snabbare och smidigare kunde rätta sig efter vid varje tid rådande förhål­ landen. Kommerskollegium åter har uttalat, att det måste anses betydelsefullt, att stadgandena om arbetstillstånd överflyttades från en i administrativ väg till­ kommen kungörelse till en av Konung och riksdag antagen lag, helst därvid ytterligare skärpningar blivit ifrågasatta. I likhet med kommerskollegium anser jag det vara av vikt, att de väsent­ liga bestämmelserna angående arbetstillstånd erhålla lags karaktär. Enahanda synes mig förhållandet vara beträffande uppehållstillstånd. Såsom jag tidigare framhållit, torde de omständigheter, som ligga till grund för dessa bestämmel-

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

ser, ingalunda vara av mer övergående karaktär; tvärtom tyda alla tecken på att den restriktiva politik, som i detta avseende blivit bestämmande i utlandet, kommer att fullföljas under avsevärd tid framåt. Den betydelse, som ligger däri, att bestämmelser av detta innehåll äro givna i lag, torde ej heller böra un­ derskattas. Till frågan om och i vad mån befogenhet bör tilläggas Kungl. Maj:t att för möjliggörande av erforderlig anpassning efter föreliggande för­ hållanden medgiva befrielse från lagens allmänna bestämmelser torde jag i det följande få återkomma. Rörande själva ansökningsförfarandet har jag emellertid ej ansett lämpligt att, på sätt i lagutkastet avsetts, i lagen intaga bestämmelser därom. Såväl i fråga om uppehållstillstånd som beträffande arbetstillstånd lärer det vara mest ändamålsenligt att giva föreskrifter härom i administrativ ordning. I lagen torde endast böra stadgas, att socialstyrelsen före dessa ärendens avgörande skall hava inhämtat vissa yttranden. I syfte att förhindra, att i landet inkommer ett stort antal arbetssökande utlänningar, som saknar arbetstillstånd, hava i lagutkastet upptagits bestäm­ melser av innehåll, att utlänning, som ämnar antaga arbetsanställning, ej äger inkomma i riket, med mindre han innehar arbetstillstånd, samt att utlänning, som ej innehar arbetstillstånd, skall vid ankomsten till riket meddela skriftlig uppgift enligt fastställt formulär om tiden för vistelsen i riket och ändamålet med densamma. Rörande dessa bestämmelser har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit, att uppgiftsplikten kunde förorsaka mycket besvär för polismyndigheterna, därest resandeströmmen vore stor. Det kunde ock ifrågasättas, huruvida den vore behövlig. Grunden för densamma vore, att vid utlänningens inresa skulle om möjligt avgöras, huruvida han vore arbetssökande eller icke. Men då det blivit allmänt bekant, att om ändamålet med inresan uppgåves vara sökande av arbete, avvisning komme att ske, torde dylikt ändamål sällan komma att uppgivas. Då ändamålet med inresan vore av beskaffenhet att kunna fast­ ställas först genom förhör eller genom annan undersökning från polismyndig­ hetens sida, läge det egentliga korrektivet för obehörigt inkommande i riket i de åtgärder, som kunde vidtagas, sedan utlänningen någon tid uppehållit sig härstädes. Länsstyrelsens betänkligheter skulle emellertid i väsentlig mån bort­ falla, om från uppgiftsplikten undantoges de, som i egenskap av turister eller badgäster komme från utlandet. Kunde dylika undantag lämnas, syntes icke någon tungt vägande invändning vara att göra mot denna föreskrift. Länsstyrelserna i Kristianstads och Jämtlands län hava gjort gällande, att liksom fallet vore enligt gällande passkungörelse undantag från uppgiftsskyldigheten borde medgivas dansk, norsk och isländsk undersåte. Länsstyrelsen i Uypsala län har anmärkt, att den skriftliga uppgiften vore skäligen betydelselös, helst när icke någon anteckning om innehållet gjordes å legitimationshandlingen. Med anledning av dessa erinringar vill jag ytterligare understryka vad jag förut framhållit nämligen, att det är tydligt, att om invandringen skall kunna på ett effektivt sätt övervakas, utlänningar med nödvändighet måste vara under-

Kungl. Maj :ts proposition nr 198. 53

kastade vidsträckt anmälnings- och uppgiftsplikt. Syftemålet att skydda den inhemska arbetskraften mot utländsk konkurrens lärer ej kunna ernås, med mindre man redan vid gränsen kan uppställa hinder för utländska arbetssö­ kande att inkomma i riket. Därest sådana utlänningar skulle i avsevärd om­ fattning inkomma i vårt land, torde det möta nästan oöverkomliga svårigheter att öva kontroll å att de icke obehörigen antaga arbetsanställning. I stor ut­ sträckning kunde man sannolikt ej undgå att bevilja dem arbetstillstånd. Ett avlägsnande från riket av ett betydande antal utlänningar lärer av skilda an­ ledningar näppeligen kunna ifrågakomma och innebär i varje fall en åtgärd, som det är synnerligen angeläget att kunna undvika, Även om1 anordningen med uppgiftsskyldighet vid gränsen icke är utan olägenheter, lärer den utgöra ett oundgängligt led i kontrollsystemet. Redan vetskapen därom att en arbets­ sökande, som saknar arbetstillstånd, blir avvisad vid gränsen torde verka av­ hållande på mången invandrare. I det stora flertalet fall lärer en utlännings egenskap av arbetssökande utan vidare undersökning stå klar för vederbörande polismyndighet. Sannolikt skall endast ett fåtal på grund av svikliga uppgifter lyckas skaffa sig tillträde till landet. Genom administrativa föreskrifter torde böra sörjas för att vederbörande myndigheter kunna erhålla kännedom om inne­ hållet av de uppgifter, en utlänning lämnar vid inresan. Ett stadgande om undantag för turister kan jag ej förorda, enär just bland dessa ingalunda sällan äro förstuckna personer, vilkas ändamål med inresan är att söka arbetsan­ ställning. Till frågan huruvida undantag kan medgivas för vissa länders un­ dersåtar anhåller jag att senare få återkomma.

Med arbetsanställning avses varje befattning i annans tjänst, som ej är att hänföra till självständig yrkesverksamhet såsom kommissionär och handels­ agent, Under beteckningen arbetsanställda äro alltså att hänföra direktörer, ingenjörer, handelsresande, kontorspersonal, arbetare, tjänare m. fl. Huruvida anställningen varar kortare eller längre tid, saknar betydelse i förevarande av­ seende; även om anställningen är avsedd att räcka endast några veckor erfordras tillstånd.

Socialstyrelsen har framhållit angelägenheten av att skyldighet att innehava arbetstillstånd kommer att åvila jämväl hos arbetsgivare i utlandet anställda utlänningar, som utföra arbete här i landet. De olägenheter, som härav skulle uppstå, exempelvis vid vissa brådskande monterings- och andra liknande arbe­ ten, syntes möjligen kunna undvikas genom undantag, meddelade enligt 53 §, för vissa slag av kortvariga arbeten. Med anledning av vad socialstyrelsen sålunda anfört, må framhållas, att i lagutkastet avsetts att intaga den ståndpunkten, att jämväl hos utländska ar­ betsgivare anställda utlänningar skulle vara underkastade skyldighet att inne­ hava arbetstillstånd. Då emellertid avfattningen av ifrågavarande bestämmelse i lagutkastet synes kunna giva anledning till tveksamhet, har i lagförslaget intagits ett särskilt stadgande härom. Med hänsyn till innehållet i vissa trak­ tater torde dock utländska handelsresande böra vara befriade från denna skyl­ dighet. Till frågan huruvida i särskilda fall undantag från nu angivna skyl-

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

dighet må kunna medgivas genom dispens av Kungl. Maj :t anhåller jag att se­ nare få återkomma. Uppenbart är, att utlänningar, som innehava anställning i statens tjänst, ej skola behöva söka arbetstillstånd.

Arbetstillstånd skall enligt lagutkastet beviljas för viss tid och för viss ut­ länning. Denna begränsning följer redan av de förut angivna grunderna för meddelande av dylikt tillstånd. Verkställande direktören i Sveriges industriförbund har hemställt, att för­ längning av tiden för arbetstillstånd skulle kunna lämnas tills vidare eller åt­ minstone för långa tidsperioder, och har därvid framhållit, att då enligt lag­ utkastet arbetstillstånd skulle kunna återkallas, ett dylikt medgivande icke kun­ de innebära någon risk. Denna hemställan anser jag mig icke kunna biträda. Någon minimi- eller maximitid för arbetstillstånd synes ej böra i lagen uppställas; socialstyrelsen bör äga fria händer att i varje särskilt fall träffa det avgörande, som synes lämpligt. Genom arbetstillståndets begränsning till viss tid ernås dessutom den fördelen ur kontrollsynpunkt, att styrelsen kommer att tid efter annan taga un­ der omprövning, huruvida anledning föreligger att vägra nytt arbetstillstånd.

Arbetstillståndet måste jämväl inskränkas till visst slag av arbete, exem­ pelvis kontorsarbete, anställning såsom ingenjör inom verkstadsbranschen el­ ler å flygmaskinsfabrik, såsom montör eller hembiträde m. m. Att inskränka tillståndet till anställning hos viss arbetsgivare synes ej nödvändigt eller lämp­ ligt. Därigenom skulle vederbörande komma i en alltför beroende ställning i förhållande till arbetsgivaren. Varje annan begränsning än till viss arbets­ givare synes emellertid böra tillåtas. Hur vidsträckt eller begränsat tillstån­ det skall göras, bör bliva beroende av omständigheterna i det särskilda fallet.

Över socialstyrelsens beslut i ärende angående arbetstillstånd är enligt lag­ utkastet klagan ej medgiven. Överståthållarämbetet har beträffande detta stad­ gande gjort enahanda erinran som i fråga om bestämmelsen, att klagan ej må föras mot beslut om uppehållstillstånd. Kommerskollegium har uttalat, att det måhända kunde vara berättigat, att beslut i ärende rörande arbetstillstånd icke finge överklagas, då ansökan gjorts av arbetssökande utlänning. Därest åter an­ sökan framställts av svensk arbetsgivare, syntes dock — såsom från industriför­ bundets sida ifrågasatts — rätt till överklagande hos Kungl. Maj :t böra med­ givas. Då de skäl, som föranlett mig att föreslå, att beslut i ärenden angående uppehållstillstånd ej må överklagas, även göra sig gällande i nu förevarande avseende samt anledning ej synes föreligga att i det av kommerskollegium åbe­ ropade hänseende uppställa särskild regel, finner jag mig ej böra frångå den ståndpunkt, som kommit till uttryck i lagutkastet.

Närmare bestämmelser angående skyldighet för socialstyrelsen att lämna meddelanden till vissa myndigheter om beslut om arbetstillstånd eller återkal­ lelse därav torde lämpligen böra meddelas av Kungl. Maj:t,

Kung!,. Maj :ts proposition nr 198. 55

I kontrollsyfte måste det åligga arbetsgivare, som anställer utlänning i sin tjänst, att underrätta polismyndighet såväl om anställningen som om dess upphörande. Stadgandet härom i kungörelsen den 8 juni 1917 (nr 475) bör följaktligen bibehållas.

Beträffande utlännings rätt att här i riket utöva annan förvärvsverksamhet än nu omförmälts finnas, såsom framgår av den förut lämnade översikten, vissa bestämmelser i särskilda lagar och författningar. Kommerskollegium anför härom: »Från Sveriges Industriförbund har under hand gjorts gällande, att bestäm­ melserna för reglering av invandring utav utlänningar, som här ämna taga anställning i annans tjäst, i tillämpliga delar borde utsträckas att gälla även för personer, som hava för avsikt att här idka självständig rörelse på industri­ ans, handelns eller hantverkets områden. En sådan utsträckning av den genom lagförslaget åsyftade regleringen finner Kollegium dock möta hinder på grund av bestämmelser i gällande handelstraktater, vartill kommer att hithörande rättsförhållanden redan äro reglerade genom' näringsfrihetsförordningen, enligt vilken utlännings rätt att här i riket idka handels- och fabriksrörelse, hant­ verk eller annan hantering ankommer på prövning av Kungl. Maj:t eller i vissa fall (beträffande utlänning, som vill här i riket under kringresande eller kringvandrande idka hantverk eller annan hantering) av Konungens befallningshavande. Icke heller finner Kollegium ett av Stockholms handelskammare uttalat önskemål att i den föreslagna lagen måtte inryckas bestämmelser an­ gående utländska handelsresandes rättigheter och skyldigheter förtjänt av be­ aktande, då hithörande förhållanden reglerats i andra författningar och för övrigt de utländska handelsresandenas rättigheter tämligen noga utstakats i gällande handelsfördrag.» Anledning synes mig ej föreligga att i detta sammanhang underkasta nyss­ nämnda bestämmelser någon revision. Åtminstone för närvarande torde de innebära tillfyllestgörande skydd för inhemsk förvärvsverksamhet av de slag, som med dem avses. Ej heller lärer i förevarande lag behöva intagas erinran om dessa i andra författningar meddelade bestämmelser. Vad vidare angår så­ dan förvärvsverksamhet, som ej beröres av nämnda stadganden, såsom exem­ pelvis lektionsgivning eller dylikt, torde behov ej förefinnas av särskilda före­ skrifter.

Den gällande lagen skiljer, såsom i redogörelsen för den svenska lagstiftnin­ gen omförmäles, mellan två olika former för utlännings avlägsnande från riket, nämligen avvisning och utvisning. Denna tudelning måste anses vila på en fullt riktig princip. Äro de omständigheter, som böra föranleda en utlännings avlägsnande från riket, mer omedelbart framträdande i vissa yttre förhållan­ den, så att de kunna konstateras utan vidlyftigare undersökning, skulle det vara meningslöst att först låta utlänningen inkomma i riket för att sedermera vidtaga en mer omständlig procedur för hans avlägsnande. I sådana fall bör lämpligen ett enkelt och snabbt förfarande komma till användning redan vid utlänningens ankomst till riket eller omedelbart därefter. Kräver åter pröv­ ningen eu mer ingående undersökning eller har en utlänning under någon tid,

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

kortare eller längre, vistats inom landet, i vilket fall ett uppehållsförbud för honom kan medföra mycket ingripande rättsverkningar, måste uppenbarligen en noggrann och för utlänningens rättssäkerhet betryggande utredning föregå avgörandet. Båda nu omförmälda former för utlännings avlägsnande från riket finner jag alltså böra bibehållas. Emellertid synes med hänsyn till det föreslagna övervakningssystemet med därav följande anmälnings- och uppgiftsplikt för utlänningar en enklare procedur än den nuvarande utvisningen böra kunna komma till användning, då fråga uppstår om avlägsnande av utlänning, som inkommit i riket och som i ett eller annat avseende uraktlåtit att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna rö­ rande hans vistelse härstädes. De omständigheter, som i dylikt fall äro av be­ tydelse för frågan om en utlännings avlägsnande, äro ej av den beskaffenhet, att de fordra en mer ingående undersökning; de kräva i regel ett skälighetsbedömande, som lämpligast tillhör administrativ myndighet och i sista hand Kungl. Maj:t i statsrådet. Visserligen gäller även i förevarande fall, att ett uppehållsförbud ofta kan för den, som drabbas därav, medföra betydelsefulla rättsverkningar, men ifrågavarande övervakningssystem kräver för sin effek­ tivitet, att myndigheterna sättas i tillfälle att, där så finnes påkallat, med kraft och utan omgång ingripa mot utlänningar, som söka undandraga sig den föreskrivna kontrollen. Det allmännas intresse måste här erhålla företräde framför den enskilde individens. På sätt i lagutkastet föreslagits anser jag mig av nu anförda skäl böra förorda en särskild form för avlägsnande ur riket av utlänningar, som låta komma sig till last förseelse mot de för deras uppe­ håll i riket stadgade föreskrifter, benämnd förpassning ur riket. Jag anhåller nu att något närmare få redogöra för de olika instituten, avvis­ ning, förpassning ur riket och utvisning, samt deras skilda tillämpningsom­ råden.

Avvisning. Vad då först angår avvisning, torde de fall, då enligt 1914 års lag avvis­ ning må äga rum, böra upptagas även i en ny lag. Under förstnämnda lags giltighetstid har ej framträtt något behov av revision av lagens bestämmelser härutinnan. I ytterligare ett särskilt avseende torde avvisningsrätt hava be­ funnits önskvärd, nämligen då utlänning, som utvisats, försöker att utan KungL Maj:ts tillstånd återvända till riket. Bestämmelse härom har upptagits i lagutkastet. Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett det betänkligt att över­ lämna åt polismyndighets prövning, huruvida utlänningen skulle insläppas för att häktas och straffas, och har uttalat den mening, att då avvisning näppe­ ligen avskräckte från förnyade försök, bestämmelsen syntes böra utgå. Vä­ gande praktiska skäl synas emellertid tala för att i lag införes ett stadgande av nu nämnd innebörd. I varje fall står alltid den utvägen till buds att häkta och straffa utlänningen. Vidare kräva de föreslagna stadgandena om passtvång och anmälningsskyl­ dighet såsom komplement avvisningsrätt i vissa fall, då utlänning underlåter att ställa sig nämnda stadganden till efterrättelse. Sålunda bör avvisning

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 57

kunna ske, då utlänning ej är försedd med behörig legitimationshandling, d. v. s. pass eller annan medgiven handling, upprättad i föreskriven form samt viserad, där så är stadgat. Är legitimationshandlingen ej försedd med arbetstillstånd, där så är föreskrivet, skall avvisning jämväl kunna ske. Likaledes bör utlän­ ning kunna avvisas, därest han undandrager sig att vid ankomsten till riket an­ mäla sig hos polismyndigheten eller vägrar att lämna begärda upplysningar. Avvisning torde jämväl vara befogad, då utlänning vid fullgörande av honom vid ankomsten åliggande uppgiftsskyldighet lämnar medvetet oriktiga upp­ gifter. I fråga om de myndigheter, som skola handlägga nu omförmälda avvisningsärenden, och beträffande själva förfarandet har jag ansett nu gällande bestäm­ melser böra lämnas oförändrade. Dessa innebära, att avvisning skall ske genom polismyndighet vid utlänningens ankomst till riket eller omedelbart därefter, att polismyndighet därvid har en diskretionär prövningsrätt, att klagan över av­ visning kan ske hos länsstyrelsen, mot vilkens beslut talan ej må föras, samt att avvisning skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Länsstyrelsen i Uppsala län har gjort gällande, att polismyndighet ovill­ korligen bör vara skyldig förordna om avvisning, så snart de lagliga förutsätt­ ningarna för avvisning äro för handen. Onekligen tala vissa skäl, åtminstone beträffande avvisning på grund av förseelse mot stadgandena om passtvång och anmälningsskyldighet, för en obligatorisk avvisningsskyldighet. En dylik regel torde emellertid stundom kunna innebära en onödig stränghet och leda till resultat, som ej äro åsyftade med avvisningen. Hänsyn måste kunna tagas till vissa i det särskilda fallet föreliggande omständigheter. Därest exempelvis, såsom länsstyrelsen i Jämt­ lands län funnit sannolikt, det icke sällan kommer att inträffa, att utlänningar av rent förbiseende eller slarv underlåta att iakttaga anmälningsplikten, lärer en ovillkorlig avvisningsplikt icke kunna anses förenlig med rättvisa och bil­ lighet. övervägande skäl synas mig alltså tala för bibehållande av den nuva­ rande grundsatsen om en diskretionär prövningsrätt.

Några länssts^relser hava hemställt, att avvisning måtte kunna vinna tilllämpning, även om utlänningen någon kortare tid uppehållit sig här i landet. I allt fall borde tydligare än enligt gällande lag angivas, hur lång tid efter ankomsten till riket utlänning kunde bliva föremål för avvisning. Med hänsyn till den förenklade utvisningsprocedur, som förpassningen kom­ mer att innebära, torde anledning ej förefinnas att utvidga avvisningens tilllämpning även till fall, då utlänning någon tid vistats här i landet. Att när­ mare än som skett i 1914 års lag bestämma den tidrymd, inom vilken avvisning skall kunna ske, lärer ej vara behövligt eller lämpligt. I det fall, då en utvisad utlänning söker inkomma i riket, kan uppenbarligen avvisning äga rum endast vid hans ankomst till riket. I

I lagutkastet har avvisningsinstitutets tillämplighetsområde utsträckts jäm­ väl till fall, som närmast höra till den s. k. politiska utvisningen. Enligt

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

gällande lag äger, såsom förut erinrats, Kungl. Maj:t att, där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes påkallat, förord­ na om utvisning av utlänning, som vistas i riket. Emellertid kunna omstän­ digheterna vara sådana, att det redan vid en utlännings ankomst till riket står klart för polismyndigheten, att utlänningens verksamhet i riket kommer att vara till men för rikets säkerhet eller eljest är ägnad att skada riket. En dylik om­ ständighet ligger framför allt i kännedom om utlänningens tidigare verksamhet utom eller inom landet. I detta fall tala onekligen starka skäl för lämplig­ heten av att utlänningen förhindras inkomma i riket. Erfarenhet saknas icke om behovet av ett stadgande om avvisningsrätt i dylika fall. Jag anser mig på grund härav böra förorda, att en bestämmelse av nu nämnd innebörd upptages i lagen. Emellertid torde rätt att i fall, varom nu är fråga, förordna om avvis­ ning icke kunna överlämnas åt underordnad polismyndighet, utan synes beslu­ tanderätten böra anförtros åt Konungens befallningshavande. Denna avvis­ ningsrätt bör vinna tillämpning endast vid utlännings ankomst till riket. Fin­ ner polismyndigheten anledning antaga att awisningsgrund, som nu angivits, är för handen, skall anmälan härom ofördröjligen göras hos länsstyrelsen. Över länsstyrelsens beslut i förevarande avvisningsärenden synes liksom i fråga om dess beslut i andra avvisnings frågor klagan ej böra tillåtas.

Förpassning Vidkommande härefter förpassningen skall densamma, såsom nämnt, komma ur riket. till användning, då utlänning låtit komma sig till last förseelse mot de rörande hans vistelse i riket gällande föreskrifter. Förpassning skall sålunda kunna ske, när utlänning uraktlåter att fullgöra anmälningsskyldighet, som åligger honom på grund av den nu föreslagna lagen eller med stöd av densamma utfär­ dad föreskrift, eller vid fullgörande av sådan anmälningsskyldighet eller i annat ansökningsärende mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift eller uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i lagen eller eljest må vara föreskrivet rö­ rande hans vistande här i riket eller ock utan behörigt tillstånd antager eller innehar arbetsanställning. Om grunderna för användande av förpassning må vidare nämnas följande. Såsom flera gånger erinrats, förutsätter effektiviteten av kontrollen över här­ varande utlänningar en vidsträckt anmälningsskyldighet. För att framtvinga fullgörande av denna anmälningsskyldighet måste lagen ställa vissa medel till myndigheternas förfogande. I första hand erbjuda sig härvid stadganden om straffansvar för eftersättande av denna skyldighet. I flertalet fall torde utkrä­ vande av straff medföra det åsyftade resultatet, nämligen att ett upprepande av förseelsen förebygges. Sammalunda torde ock i regel vara förhållandet, därest utlänning i övrigt uraktlåter att ställa sig till efterrättelse gällande före­ skrifter rörande hans vistelse här i riket. Även i fall, då utlänning lämnat inedvetet oriktig uppgift, kan förseelsen vara av den ringa beskaffenhet, att den ej synes i och för sig böra föranleda förpassning. Enligt förslaget skall det ej åligga utlänning, som antager arbetsanställning, att därom göra anmälan. Sådan anmälningsskyldighet skall i stället åvila arbetsgivaren. Emellertid ligger det i sakens natur, att straffansvar skall kunna drabba den utlänning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 59

som utan tillstånd antager eller innehar arbetsanställning. Jämväl i dylikt fall lärer rättelse mången gång stå att vinna genom tillämpning av en straff­ bestämmelse. Under sådana omständigheter skulle det innebära en onödig stränghet att i varje fall, då en utlänning gjort sig skyldig till förseelse, som nu nämnts, såsom påföljd därför stadga förpassning ur riket. Ofta lärer även billigheten kräva, att en sådan åtgärd ej vidtages, såsom då utlänningen under lång tid vistats härstädes eller hans levnads- och familjeförhållanden påkalla särskild hänsyn. För att tydligare giva uttryck åt nu anförda synpunkter än som framgår av lagutkastet har jag ansett, att stadgandet bör erhålla den avfattning, att förpassning av nu angivna grunder endast må ske, där särskilda skäl äro.

Beträffande visst slag av underlåtenhet att efterkomma gällande föreskrif­ ter rörande utlänningars vistelse härstädes torde dock förhållandena kräva uppställande av en annan regel. Därest utlänning saknar behörig legitimationshandling eller därest den tid, under vilken en utlänning äger rätt att vistats härstädes, gått till ända, skall han tydligen lämna landet, önskar han kvar­ bliva utöver nämnda tid, bör han dessförinnan hava sökt förlängning av rätten att vistas härstädes. Uraktlåtenhet att vid utgången av den medgivna tiden eller, sedan ansökning om förlängning avslagits, att därefter lämna landet måste anses innefatta giltig anledning för hans förpassning ur riket. Innan denna åtgärd vidtages, torde likväl polismyndighet först böra förelägga utlänningen att inom viss kortare tid avresa. Praktiska skäl synas däremot tala emot att, såsom länsstyrelsen i Gotlands län hemställt, stadga, att, innan beslut om förpassning av nu anfört skäl må äga rum, polismyndigheten skall hava före­ lagt utlänningen att söka vistelsetillstånd. Efterkommes ej föreläggandet om avresa, skall det tillkomma vederbörande myndighet att förordna om för­ passning. I förevarande fall ligger det i sakens natur, att i regel intet står att vinna genom ådömande av straff. Därest t. ex. en utlänning icke kan erhålla pass eller hans ansökan om visering eller uppehållstillstånd avslagits, är det tydligen meningslöst att av honom utkräva straffansvar för hans under­ låtenhet att avresa. Förpassning av nu omförmäld anledning är närmast att betrakta som en verkställighetsåtgärd.

Av skäl, som jag tidigare anfört, torde åt Konungens befallningshavande böra överlämnas att handlägga ärenden angående förpassning. I fall av underlå­ tenhet att vid utgången av medgiven uppehållstid lämna landet skall det åligga polismyndigheten att ofördröjligen göra anmälan därom. Finner polismyndig­ heten eljest anledning till förpassning föreligga, tillkommer det även polismyn­ digheten att därom göra anmälan. Det förfarande, som skall föregå beslut i förpassningsärende, torde kunna vara av rätt summarisk karaktär. I regel komma dessa ärenden att vara av enkel natur och ej fordra någon mer ingå­ ende utredning. Därjämte gör sig i dessa fall kravet på ett skyndsamt avgö­ rande starkt gällande. Det lärer därför ej vara nödigt att uppställa några särskilda föreskrifter för dessa ärendens behandling. Utan stadgande i lag

60 Kungl. Mai ds proposition nr 198.

torde det emellertid vara klart, att, innan beslut i ärendet meddelas, utlänningen skall hava erhållit tillfälle att avgiva förklaring. Då det gäller en i det personliga förhållandet så ingripande åtgärd, som för­ passning ur riket i allmänhet måste utgöra, torde det vara i sin ordning att utlänning berättigas föra klagan mot beslut, varigenom han förklarats skola förpassas ur riket. Av enahanda skäl lärer ej heller beslut om förpassning i regel böra gå i verkställighet, innan det vunnit laga kraft. Därest likväl omständighet, som föranlett förpassningsbeslutet, inträffat kort tid efter det utlänning ankommit hit, synes det till sina verkningar vara att jämställa med förordnande om avvisning. I sådant fall torde i likhet med vad som skall gälla om avvisning beslut om förpassning kunna gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Den tid, inom vilken sådan omständighet skall hava inträffat, för att förpassningsbeslut, som ej vunnit laga kraft, skall kun­ na verkställas, lärer lämpligen kunna bestämmas till en månad. Av skäl, som jag tidigare angivit, torde besvär över förpassningsbeslut böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. De föreslagna förpassningsanledningarna utgöras av överträdelse av eller underlåtenhet att iakttaga vissa föreskrifter. Under det att utvisningsbestämmelserna avse brottslingar, lösdrivare och liknande befolkningselement, omfatta förpassningsstadgandena grupper av personer, mot vilkas oförvitlighet i andra avseenden måhända intet är att anmärka. De stränga garantier för utlännings rättssäkerhet, som den gällande utvisningsprocessen innebär, hava ej kunnat i full utsträckning överföras till det föreslagna förpassningsförfarandet. Nu an­ förda omständigheter medföra, att beslut om förpassning ej kan förbindas med förbud för utlänningen att utan Kungl. Majrts tillstånd återvända till riket. »

Utvisning. Vad slutligen utvisningsinstitutet angår synas i huvudsak inga förändringar i den gällande lagens bestämmelser behöva vidtagas. Visserligen kan med visst fog göras gällande, att möjlighet borde finnas att i större utsträckning än, nu är fallet kunna utvisa utlänningar, som gjort sig skyldiga till överträdelse av stadganden i näringsfrihetsförordningen. Behovet av dylik utvidgad utvisningsrätt torde emellertid böra närmare undersökas i samband med en allmän revision av denna förordning. Till vissa detaljändringar, som jag ansett på­ kallade, anhåller jag att senare få återkomma.

Enligt 1914 års lag skola kostnaderna för utlännings avlägsnande från ri­ ket gäldas av honom själv. Under vissa omständigheter är fartygsbefälhavare skyldig att utan ersättning från statsverkets sida återföra avvisad utlänning till det land, varifrån han kommit. Dessa bestämmelser torde böra bibehållas i den nya lagen. Såsom framgår av redogörelsen för förarbetena till den gällande lagen, har frågan om skyldighet för arbetsgivare, som till riket införskaffat utländsk arbetare, att ersätta statsverket de kostnader, som kunde uppkomma i följd av dennes utvisande, varit föremål för ingående behandling. I det slutliga förslaget förekom icke något stadgandet därom, enär denna detalj av den om-

Kungl. Maj ds proposition nr 108. 61

fattande frågan om arbetsgivares ekonomiska ansvarighet för utländska ar­ betare, som han införskaffat till riket, ansågs böra anstå för att upptagas i ett större sammanhang. Då nu spörsmålet om utländsk arbetskrafts använ­ dande inom riket i viss omfattning upptagits till behandling, torde frågan om arbetsgivares ersättningsskyldighet i nu berörda avseende böra regleras. Till en början må då anmärkas, att dylik ersättningsskyldighet icke skäligen synes kunna åläggas arbetsgivare annat än med avseende å arbetare, som han själv låtit införskaffa. Enbart den omständigheten, att en arbetsgivare i sin tjänst anställer en utländsk arbetare, som sedermera blir föremål för förpassning eller utvisning, torde ej utgöra giltig anledning att ålägga arbetsgivaren er­ sättningsskyldighet, även om arbetsgivaren saknat rätt att anställa honom. Enligt det förslag, som förelädes 1913 års riksdag, skulle arbetsgivare, som införskaffat utländsk arbetare, vara ersättningsskyldig för kostnaden för ar­ betarens befordrande till den utländska ort, dit han sändes, så vitt utvisningen föranletts av brott eller annan omständighet, som inträffat under tiden från arbetarens ankomst till riket och intill dess en månad förflutit från det arbetsanställningen upphört; dock skulle arbetsgivaren vara befriad från denna för­ pliktelse, därest vid inträffandet av den omständighet, som föranledde utvis­ ningen, ett år förflutit från arbetarens ankomst till riket. Föranleddes ut­ visningen av brott, som arbetaren förövat före ankomsten till riket, inträdde likaledes sådan förpliktelse, därest förhör i ärendet ägt rum inom ett år från det arbetaren anlänt till riket. Mot en sålunda bestämd ersättningsskyldighet synes i konsekvens med nämnda förslags ståndpunkt till frågan om utländsk ar­ betskrafts användande inom riket icke i huvudsak vara något att erinra. Annor­ lunda gestaltar sig dock detta spörsmål vid de förutsättningar, från vilka före­ varande förslag utgår. Arbetsgivare skall, såsom nämnt, icke äga rätt an­ ställa utlänning i sin tjänst, med mindre tillstånd därtill erhållits antingen i samband med visering eller genom särskilt beslut. Vid prövningen av ansökan om dylikt tillstånd skall avseende fästas jämväl å den utländska arbetarens personliga förhållanden. Med hänsyn härtill måste det förefalla obilligt att i fall, då arbetstillstånd meddelats, ålägga arbetsgivaren ersättningsskyldighet. Endast då avvisning eller förpassning äger rum av den anledning, att utlän­ ning saknar rätt att antaga arbetsanställning, bör ersättning kunna utkrävas av arbetsgivaren. Men även beträffande en på sådant sätt begränsad ersätt­ ningsskyldighet torde billigheten kräva en viss modifikation. Därest arbe­ taren blir föremål för beslut om förpassning på den grund att han utan till­ stånd tagit anställning hos annan arbetsgivare, synes det ej böra åligga den arbetsgivare, som införskaffat arbetaren, att gälda förpassningskostnaderna.

Såsom jag förut framhållit, kräves för övervakningssystemets effektivitet, Ansvarsbe­ stämmelser. att straffansvar skall kunna drabba den, som uraktlåter att ställa sig till efter­ rättelse de föreskrifter rörande hans vistande här i riket, som upptagas i före­ varande lag eller med stöd av densamma utfärdad författning. Straffpåföljd skall sålunda kunna inträda, då någon uraktlåter att fullgöra honom åliggande anmälningsskyldighet; vidare skall den kunna straffas, som vid anmälan eller

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

i annat ansökningsärende mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift. Lika­ ledes skall arbetare, som utan behörigt tillstånd antager eller innehar arbetsanställning, eller arbetsgivare, som i sin tjänst anställer utlänning, vilken ej in­ nehar sådant tillstånd, vara förfallen till ansvar. Av skäl, som jag tidigare berört, bör straff ej stadgas för underlåtenhet att vara försedd med behörig legitimationshandling eller med uppehållstillstånd. Emellertid visar erfaren­ heten, att behov förefinnes av möjlighet att kunna ådöma den straff, som för­ hjälper utlänning, vilken icke innehar behörig legitimationshandling, att in­ komma i riket. I fall, som nu nämnts, torde strängare påföljd än bötesstraff ej böra ifrågakomma. Liksom enligt 1914 års lag torde straffet för den, som efter utvisning utan tillstånd återvänt till riket, böra utgöras av fängelse. Dispens)'ätt. Av skäl, som jag i det föregående närmare utvecklat, böra de huvudsakliga bestämmelserna om passtvång och anmälningsskyldighet samt om rätt till längre tids vistelse härstädes och till arbetsanställning upptagas i lagen; de äro i regel av den grundläggande betydelse, att de ej lämpligen kunna medde­ las i administrativ ordning. I fråga om den anmälningsskyldighet, som skall åligga utlänning under hans vistelse härstädes, har jag dock ansett det mest praktiskt att i lagen endast stadga en rätt för Kungl. Maj :t att meddela erfor­ derliga bestämmelser. Emellertid ligger det i sakens natur, att det under vissa omständigheter måste finnas möjlighet att mer eller mindre lätta på de band, som genom denna lagstiftning läggas å den mellanfolkliga samfärdseln. Be­ träffande rätten till längre tids vistelse härstädes har jag likväl funnit de skäl, som föranlett upptagande i lagen av bestämmelser därom, vara av sådan vikt, att undantag från dem ej bör av hänsyn till enskildas intressen kunna medgi­ vas. Enahanda synpunkter lära jämväl göra sig gällande i fråga om rätten till arbetsanställning. I detta avseende torde dock understundom vissa olägen­ heter kunna uppstå, därest befrielse från skyldigheten att innehava arbetstill­ stånd ej skall kunna medgivas. Vid vissa brådskande arbeten såsom inmon­ tering av maskiner o. d. kan denna skyldighet komma att medföra en ofta dyrbar tidsutdräkt. Under särskilda omständigheter synes därför åt Kungl. Maj :t böra medgivas rätt att bevilja dylik befrielse. Denna dispensrätt kom­ mer huvudsakligen att träda i tillämpning beträffande vissa yrkesgrupper. Da emellertid undantag från skyldigheten att innehava uppehållstillstånd ej skall kunna meddelas, torde befrielsen från arbetstillstånd ej höra utsträckas utöver den tid, en utlänning äger vistas härstädes utan uppehållstillstånd, eller tre månader. Beträffande passtvånget och skyldigheten att vid ankomsten till ri­ ket lämna skriftlig uppgift torde i vissa fall lättnader kunna ske utan att där­ igenom syftet med bestämmelserna riskeras. I dylika fall bör Kungl. Maj:t kunna meddela dispens. I samtliga fall, då Kungl. Maj :t begagnar sin dis­ pensrätt, bör Kungl. Maj:t äga rätt att meddela de föreskrifter, som i stället må finnas nödiga. I fråga om dispensrätten har länsstyrelsen i Uppsala län gjort gällande, att det näppeligen vore lämpligt eller med vanligen använda grundsatser överens-

Kungl. May.ts proposition nr 198. 63

stämmande, att Kungl. Maj:t medgåves befogenhet att genom allmän befrielse från en i civillag stadgad skyldighet sätta ur kraft en väsentlig del av denna civillag. Häremot må invändas, att även om en sådan ståndpunkt i regel måste an­ ses riktig, den dock icke kan äga allmän eller ovillkorlig giltighet. I fråga om en lag av förevarande karaktär torde i varje fall en dylik princip ej äga tillämplighet. Därjämte lära starka praktiska skäl tala för den av mig för­ ordade anordningen.

Sedan jag nu lämnat redogörelse för det huvudsakliga innehållet av den Speciell föreslagna lagen, anhåller jag att, i anslutning till de särskilda stadgandena mohvertn3i förslaget, få något närmare beröra vissa punkter, som synas tarva ytterligare motivering. Hörande de stadganden, som, frånsett vissa redaktionella änd­ ringar, överensstämma med motsvarande bestämmelser i 1914 års lag, tillåter jag mig hänvisa till den motivering, som återfinnes i förarbetena till nämnda lag.

Rubriken. Den gällande lagen innehåller stadganden om de grunder, som kunna för­ anleda avvisning eller utvisning av utlänning, och lämnar föreskrifter angå­ ende det närmare förfarandet i samband med sådana åtgärder. Den nu före­ slagna lagen upptager därjämte bestämmelser med syfte att förebygga en för landet skadlig invandring samt att reglera utlänningars bosättning och rätt till arbetsanställning inom landet. Med hänsyn härtill har lagförslagets rubrik erhållit en formulering, varmed avsetts att giva uttryck åt dess i förhållande till 1914 års lag väsentligt avvikande innehåll. Med utlänning avses i förslaget en var, som ej är svensk medborgare, således även den, som varit svensk medborgare men förlorat sitt svenska medborgar­ skap utan att bliva medborgare i annat land.

1 KAP.

I detta kapitel hava upptagits de bestämmelser, vilka innefatta regler om vad utlänning har att iakttaga vid ankomsten till riket, överskådligheten torde främjas av att dessa bestämmelser icke i ett kapitel sammanföras med de före­ skrifter, som avse utlännings vistelse i riket. 1

1 §• I denna paragraf stadgad skyldighet att vara försedd med legitimationshandling gäller endast utlänning. Emellertid ligger det i sakens natur, att en var, som ankommer till riket, således även en svensk medborgare, måste kunna legitimera sig, vid äventyr att eljest vägras tillträde till landet. Stad­ gandet innebär, att en svensk skall kunna legitimera sig även utan företeende av sådan legitimationshandling, som i paragrafen omförmäles.

64 Kungl. Maj.ls proposition nr 198.

Föreskriften i första stycket är att anse såsom uppfylld, därest någon, i vars sällskap utlänningen befinner sig, innehar legitimationshandling, avseende ut­ länningen. Har Kungl. Maj:t förordnat, att makar må vara försedda med gemensamt pass eller att utlänningar, som i samlad trupp genomresa landet, må innehava sådant pass, är utlänningen alltså berättigad inkomma i riket, därest han åtföljer den, som innehar det gemensamma passet.

2 och 3 §§. Det har ej ansetts behövligt att underkasta de utlänningar, som innehava vi­ serade legitimationshandlingar, skyldighet att vid ankomsten lämna skriftlig uppgift om tiden för vistelsen i riket och ändamålet med densamma. Vid an­ sökan om visering skall nämligen uppgift därom lämnas till den viseringsberättigade myndigheten, som har att genom utrikesdepartementets förmedling insända underrättelse om dylik uppgift till polisbyrån i Stockholm. Några länsstyrelser hava, såsom jag förut omförmält, framhållit önskvärd­ heten av att danska, norska och isländska undersåtar måtte undantagas från skyldigheten att lämna omförmälda uppgift. Under åberopande av de skäl, jag förut anfört för nödvändigheten av att den föreslagna kontrollen blir all­ mängiltig, kan jag icke förorda införande i lagen av bestämmelse, innefattande en generell befrielse för nu nämnda utlänningar från denna uppgiftsplikt. Därest emellertid i vissa fall undantag från den i 3 § stadgade uppgiftsskyldigheten helt och hållet eller i något avseende anses kunna utan äventy­ rande av den föreslagna övervakningens effektivitet medgivas för undersåtar i vissa länder, torde sådant lämpligast böra ske genom dispens, som meddelas av Kungl. Maj:t. Med hänsyn därtill att inresa numera ofta sker medelst flygmaskin har i 3 § föreskrivits, att anmälan skall ske, ej såsom i lagutkastet angavs å den gräns- eller kustort, dit utlänningen från utrikes ort först anländer, utan å den ort, dit han från utlandet först anländer. Detta har iakttagits jämväl vid avfattningen av 12 §. Anledning synes ej föreligga att, såsom socialstyrelsen hemställt, föreskriva skyldighet att lämna skriftlig uppgift i andra avseenden än i 3 § angivits. Erinras må, att utlänning är skyldig att muntligen lämna de upplysningar, som avfordras honom.

2 KAP. Detta kapitel innehåller de regler, som i allmänhet angå utlännings rätt att vistas i riket. De stadganden, som avse utlännings rätt till arbetsanställning, hava med hänsyn till deras speciella karaktär upptagits i ett särskilt kapitel,

4—6 §§. Rörande dessa paragrafer torde icke något vara att tillägga till vad jag förut anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 65

7 §. För undvikande av en ej avsedd tolkning må framhållas, att en utlänning icke genom tillfälliga besök i utlandet kan undgå skyldighet att inom tre må­ nader efter ankomsten till riket söka uppehållstillstånd. Endast om utlän­ ningens vistelse utom riket är av den beskaffenhet och utsträckning, att hans tidigare uppehåll härstädes kan anses hava definitivt upphört, skall tiden räk­ nas från den senare inresan. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att utlänning, som erhållit arbets­ tillstånd, bör likställas med den, som innehar visum. Visserligen är det uppen­ bart, att i det fall, da skyldighet föreligger att vara försedd med uppehålls­ tillstånd, arbetstillstånd ej bör meddelas, utan att utlänningen innehar uppehålls­ tillstånd. Med hänsyn till de skilda omständigheter, som skola tagas i betrak­ tande vid meddelande av det ena eller andra slaget av tillstånd, och då i fråga om dessa tillstånd olika regler skola gälla beträffande rätten till återkallelse, torde det emellertid av praktiska skäl vara nödvändigt att särskilda tillstånd meddelas i fråga om rätten till vistelse här i landet och till arbetsanställning.

8 och 9 §§. Ansökan om uppehållstillstånd förutsättes kunna ingivas antingen direkt till socialstyrelsen eller ock till viss ortsmyndighet, d. v. s. polismyndighet, läns­ styrelse, svensk beskickning eller konsul, som är behörig meddela visering. Före ärendets avgörande skall yttrande hava avgivits av länsstyrelsen eller svensk beskickning eller konsul. Utan stadgande i denna lag torde det vara uppenbart, att länsstyrelsen före avgivande av sitt yttrande skall hava hört polismyndigheten å orten. I kontrollsyfte är det av vikt, att bevis om uppehållstillstånd tecknas å legitimationshandlingen. Befinner sig utlänningen utomlands, är det emeller­ tid olämpligt, att han skall vara skyldig att till socialstyrelsen insända sin legitimationshandling. I detta fall torde beviset kunna tecknas å handlingen av beskicknings- eller konsulattjänsteman. Vad i dessa paragrafer stadgas är ej avsett att utgöra hinder för meddelande av gemensamt uppehållstillstånd för äkta makar, som innehava gemensamt pass.

10 §. Anledning synes ej föreligga att i vissa avseenden beträffande förlängning av tiden för uppehållstillstånd fastställa ett förenklat ansökningsförfarande.

11 och 12 §§. Vidkommande dessa paragrafer torde jag få hänvisa till den allmänna mo­ tiveringen.

8 KAP. Beträffande ansökan om arbetstillstånd samt bevisets tecknande å legitima­ tionshandling gäller vad nyss sagts angående ansökan om uppehållstillstånd. Bihang till riksdagens protokoll 19017. 1 samt. 170 käft. (Nr 198.) 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 198. I fråga om utlänning, som är anställd i annans tjänst i utlandet, föreligger skyldighet att innehava arbetstillstånd, först då han ankommer till riket i av­ sikt att här utöva verksamhet eller, om han redan befinner sig inom landet, när han börjar utöva verksamheten.

4 KAP. Detta kapitel överensstämmer i huvudsakliga delar med första kapitlet i 1914 års lag.

20 §.

Denna paragraf motsvarar 1 § i 1914 års lag. I paragrafen hava endast vid­ tagits några redaktionella jämkningar.

21 §.

Avvisning enligt denna paragraf bör, såsom jag tidigare framhållit, äga rum endast vid utlänningens ankomst till riket. Därest han lyckas inkomma i riket, kommer 43 § till tillämpning.

22 §.

I motsats till vad i allmänhet gäller enligt 20 § skall avvisning enligt före­ varande paragraf ske även av utlänning, som varit svensk medborgare. De föreslagna kontrollbestämmelserna måste, såsom tidigare upprepade gånger framhållits, avse alla utlänningar. För upprätthållande av kontrollens effek­ tivitet är det nödvändigt, att påföljd för underlåtenhet att ställa sig nämnda be­ stämmelser till efterrättelse skall kunna drabba varje utlänning.

23 §. I lagutkastet har stadgats, att i fall, som avses i denna paragraf, skrift­ ligt besked angående avvisningen ej skulle behöva meddelas. Emellertid torde billigheten kräva, att även i förevarande fall utlänningen erhåller dylikt be­ sked. Föreskriften, att i beskedet skola angivas skälen för avvisningen, lärer i detta avseende vara iakttagen, därest i beskedet angives, att avvisningen grun­ das på denna paragraf. 24—26 §§. Dessa paragrafer överensstämma med motsvarande stadgan den i 1914 års lag.

5 KAP. I detta kapitel hava sammanförts de stadganden, som angå den föreslagna nya formen för avlägsnande av utlänningar, som hit inkommit, förpassning ur riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 67

27 §. Beträffande denna paragraf torde utöver vad tidigare anförts icke något vara att tillägga.

28 §.

Den uraktlåtenhet att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet eller det lämnande av medvetet oriktig uppgift, som i förevarande paragraf angives såsom förpassningsanledning, kan även avse den anmälningsplikt, som enligt 3 § åligger utlänning vid ankomsten till riket. Visserligen är avvisning den åtgärd, som i regel blir att tillämpa, då utlänning i nu nämnt hänseende bryter mot stadgandet i sistnämnda paragraf, men, om av någon anledning avvisning ej kunnat ske, bör myndigheterna ej vara betagen rätten att av nu anförd grund avlägsna utlänningen från riket. Exempelvis i sådana fall, då utlänning, som lyckats taga sig förbi passkontrollören i ankomstorten, först efter någon tid anträffas inom riket, eller då det ej omedelbart efter utlännings ankomst blir uppenbart, att han vid ankomsten lämnat medvetet oriktig uppgift, synes det klart, att möjlighet bör stå till buds att förskaffa honom ur riket. Avvisning kan i sådant fall ej förekomma, då den endast äger rum 'vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter’. Såsom exempel på ansökningsärende, som avses i denna paragraf, må näm­ nas ansökan om uppehålls- eller arbetstillstånd eller, i fall då viseringstvång äger rum, ansökan om visering. Har Kungl. Maj :t med stöd av 51 § förordnat, att utlänning ej utan särskilt tillstånd äger uppehålla sig å viss ort inom riket, faller även ansökan om dylikt tillstånd under denna paragrafs tillämplighet. Enligt lagutkastet skall länsstyrelsen i fall, som avses i denna paragraf, förordna om åtal eller förpassning. En sådan föreskrift måste emellertid för­ utsätta, att i varje fall, då utlänning gjort sig skyldig till förseelse av ifråga­ varande beskaffenhet, åklagaren, innan åtal anställdes, skulle underställa ärendet länsstyrelsens prövning. Ett dylikt förfarande synes innebära en onö­ dig omgång i synnerhet som förpassning skall ske, endast när särskilda skäl äro. Frågan om atals anställan synes därför böra avgöras i vanlig ordning. Finner polismyndigheten anledning till förpassning därjämte föreligga, skall anmälan därom göras till länsstyrelsen, som då endast har att avgöra, huru­ vida förpassning skall äga rum.

29—32 §§.

Innehållet av dessa paragrafer överensstämmer i huvudsak med vad i 9—12 §§ i 1914 års lag är föreskrivet i fråga om utvisningsförfarandet. I de avseen­ den, där avvikelse föreligger, får jag hänvisa till vad jag förut yttrat i den allmänna motiveringen. I anledning av hemställan av länsstyrelsen i Kristianstads län, att för undvi­ kande av onödiga besvär och kostnader nöjdförklaring kunde anförtros åt jäm­ väl andra myndigheters upptagande, har i förslaget utvidgats kretsen av de

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

myndigheter, som skola äga upptaga nöjdförklaring, utöver vad nu gäller i fråga om sådan förklaring rörande utvisningsbeslut. Utvidgningen avser även nöjdförklaring beträffande utvisningsbeslut.

6 KAP. Endast i ett par avseenden har i detta kapitel föreslagits ändring av den gällande lagens bestämmelser om utlännings utvisning från riket. Såsom nya utvisningsgrunder hava i 3) upptagits fällande utslag i mål an­ gående olovlig tillverkning av brännvin och olovlig varuinförsel. Upptagande av dessa utvisningsgrunder torde utgöra ett konsekvent fullföljande av den ståndpunkt, som intagits i 1914 års lag. I det förslag till lag i förevarande ämne, som förelädes 1913 års riksdag, upptogs beträffande Konungens befallningshavandes utvisningsrätt på grund av begånget brott, som bär i riket föranledde gärningsmannens fällande till fri­ hetsstraff, stadgande av innehåll att förordnande om sådan brottslings utvis­ ning kunde meddelas under det straffet avtjänades eller inom fem år sedan det slutligen verkställts. Därjämte förekom den instruktionella bestämmelsen, att frågan om utvisning av utlänning, som bär dömts till fängelse eller straffar­ bete, borde av Konungens befallningshavande tagas under omprövning så ti­ digt, att därest till utvisning dömdes, densamma kunde verkställas omedelbart efter straffets avtjänande. I ändamål att tillmötesgå den av lagutskottet uttalade uppfattningen, att utvisningsåtgärd, som grundades på ådömandet av frihetsstraff, alltid borde äga rum i omedelbart sammanhang med det ådömda straffets avtjänande, gavs åt motsvarande bestämmelse i 6 § av det till lagrådet 1914 remitterade förslaget den avfattning, att förordnande kunde meddelas om utvisning av utlänning, som här i riket underginge honom omedelbart ådömt frihetsstraff; i 7 § sista stycket ålades dessutom Konungens befallningshavande att, då utlänning under­ ginge frihetsstraff, taga frågan huruvida utvisning borde äga rum under om­ prövning så snart ske kunde och i varje fall i så god tid före straffets slut, att där till utvisning dömdes, densamma kunde verkställas omedelbart efter straff­ tidens utgång. Härom yttrade lagrådet: »Den innebörd av nu återgivna stadgande torde få anses åsyftad och tillika vid deras sammanställande närmast framgå, att då straffet blivit verkställt utan att dessförinnan beslut om utvisning givits, Ko­ nungens befallningshavande skulle vara betagen befogenheten att ens omedel­ bart därefter meddela sådant beslut. Så tolkade synas emellertid bestämmel­ serna gå längre än som erfordras för vinnande av syftemålet med desamma och jämväl utöver vad som kan anses lämpligt. Då fråga är om kortvarigt frihets­ straff för brott, vars beskaffenhet, oavsett att ringa straff ådömts, anses böra föranleda utvisning, kan den givna tidsbegränsningen understundom komma att visa sig allt för snäv. Att fångens egenskap av utlänning alltid skall redan vid hans ankomst till straffängelset vara för befallningshavande känd kan ej med säkerhet förutsättas. En tidskrävande utredning om. hans medborgarskap kan ock ifrågakomma. Då av dylik eller annan anledning orsakas dröjsmål med fattande av beslut i ärendet, skulle utvisningsrätten bortfalla, därest

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 198. 69

hindret för ärendets slutliga avgörande kvarstode vid strafftidens slut. En sådan oegentlighet synes böra förebyggas. Och skälig hänsyn till utlänningens intressen lärer icke kräva längre gående inskränkning i befallningshavandes befogenhet att förordna om hans utvisning, än att densamma göres beroende av att utvisningsförfarandet inletts, exempelvis genom anställande av förhör, in­ nan straffet blivit bragt till slut; tydligen bör tillika finnas skyldighet för nämnda myndighet att snarast möjligt upptaga frågan till prövning. I enlighet med nu angivna synpunkter torde förslaget i förevarande delar böra omarbetas.»

I överensstämmelse med vad lagrådet sålunda hemställt är 1914 års lag av­ fattad. Innebörden av den gällande bestämmelsen är, vad angår andra brott än de under 2) eller 3) omförmälda, att utvisningsförfarandets anhängiggörande före strafftidens utgång är en nödvändig förutsättning för att utvisning skall kunna ske; har straffet i sin helhet avtjänats, utan att sådant förfarande inletts, kan utvisning ej vidare äga rum för det brott, varför straffet ådömts. Yad däremot beträffar det fall, att utlänning dömts till frihetsstraff för sådant brott, som un­ der 2) eller 3) avses, intager lagen den ståndpunkt, att det visserligen även härvidlag är önskvärt, att utvisningsförfarandet anhängiggöres medan straffet avtjänas; men skulle detta av någon anledning icke ske, utgör sådant ej hinder för att frågan om utvisning upptages efter strafftidens utgång. I det förslag, jag nu framlägger, har gjorts den ändring härutinnan, att utvisning av den under 4) omnämnda anledning må äga rum blott förhör hållits inom sex månader efter den dömdes frigivning. Det måste nämligen framstå såsom oegentligt, att utvisning ej skall få äga rum, därest av någon anledning förhör ej hållits före straffets avtjänande. Understundom inträffar, såsom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhållit, att en persons egenskap av utlänning icke under strafftiden kommer till vederbörande myndighets kännedom. Även kan på grund av förbiseende från myndigheternas sida inträffa, att förhör ej hålles inom nu stadgad tid. Den omständigheten, att vederbörande ej ägt kännedom om att en person är utlänning eller att en myndighet gjort sig skyldig till visst förbise­ ende, synes dock ej böra föranleda till att utvisningsrätten skall förfalla. Emel­ lertid torde av hänsyn till utlänningens intresse utvisningsrätt ej böra förefin­ nas för obegränsad tid. Tillåtes utvisning med det villkor, att förhör skall hava hållits inom sex månader efter straffets avtjänande, lära utlänningens be­ rättigade intressen få anses hava blivit i skälig mån beaktade. Erinras må jämväl, att i förslaget bibehålies föreskriften att, där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart ådömt frihetsstraff, skall iakttagas, att så framt ej särskilda hinder möta, ärendet hos Konungens befallningshavande bringas till slut så tidigt, att utvisningen kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång. Länsstyrelsen i Norrbottens län har hemställt, att förhör i utvisningsärende måtte kunna hållas även av icke lagfaren tillsyningsman eller att i allt fall även annan lagfaren person måtte kunna förordnas att hålla förhöret. Jag finner emellertid hänsynen till utlänningars rättssäkerhet kräva, att ifrå-

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

gavarande förhör hålles av lagfaren person, och jag kan följaktligen ej bi­ träda nämnda hemställan i vad den avser att åt ej lagfaren tillsyningsman an­ förtro hållande av förhör. Då något allmännare behov ej försports att kunna förordna annan lagfaren person att hålla sådant förhör, finner jag ej heller anledning att härutinnan biträda denna hemställan.

7 KAP. I detta kapitel äro upptagna bestämmelser om straff vid överträdelse av vissa i lagen eller med stöd av densamma givna föreskrifter. Därtill ansluta sig vissa straffprocessuella regler. För sådant förhållande från utlännings sida, vilket jag ansett böra i olika avseenden medföra straffskyldighet, har tidigare redogjorts. I den gällande passkungörelsen är stadgat straff för fartygsbefälhavare, som ej efterkom­ mer anmaning att, då utlänning med befälhavarens vetskap inkommit till ri­ ket utan att vara försedd med behörigt pass, utan ersättning å fartyget ut­ föra honom ur riket. Med hänsyn till den ersättningsskyldighet, som under­ låtenhet att ställa sig stadgandet i 48 § till efterrättelse kommer att medföra för såväl befälhavaren som rederiet, har det icke synts behövligt att bibehålla nämnda straffbestämmelse. Här må påpekas, att endast arbetsgivare, som här i riket anställer utlänning, kan ådömas straff. Det ligger i sakens natur, att straff ej kan utkrävas av arbetsgivare i utlandet, för vilkens räkning hos honom anställd person utan till­ stånd härstädes utövar verksamhet. Med hänsyn till det från lagutkastet avvikande innehållet i 28 §, har i 45 § utgått den i lagutkastet upptagna bestämmelsen, att vissa förseelser ej finge åtalas utan förordnande av Konungens befallningshavande. Därest förseelse mot stadgande i detta kapitel jämväl innefattar brott mot annan lag, är frågan, huruvida särskilda straff skola ådömas eller om tillämp­ ning av allmänna strafflagens konkurrensregler skall äga rum, tydligen att av­ göra enligt allmänna straffrättsliga principer. Tillräcklig anledning synes ej föreligga att, såsom länsstyrelsen i Jönkö­ pings län hemställt, göra den avvikelse från allmänna regler, att för vissa fall åtal för förseelse mot denna lag skulle kunna anhängiggöras vid domstol i an­ nan ort än där brottet begåtts. I fråga om den i 46 § stadgade bötesfördelningen har jag icke funnit anled­ ning att — åtminstone för närvarande och innan i lagstiftningen införts mera allmängiltiga regler beträffande användningen av bötesmedel — frångå den nuvarande passkungörelsens bestämmelser beträffande åklagares rätt till bötesandel. Däremot har jag ansett behov ej föreligga att i något fall tiller­ känna angivare bötesandel. 8 KAP. 47 och 48 §§. Dessa paragrafer överensstämma i huvudsak med motsvarande stadganden i 1914 års lag. I anledning av hemställan från länsstyrelsen i Malmöhus län

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 71

har emellertid åt 48 § givits en något förändrad avfattning, varigenom förut­ sättningarna för dess tillämplighet blivit mindre snäva. Jag har ej ansett det nödigt att, såsom länsstyrelsen i Jönköpings län före­ slagit, i lagen upptaga stadgande därom att utlännings skyldighet att gälda kostnader för sitt hemsändande skall vara beroende av den omständigheten, att han här i landet äger tillgång. Ej heller har jag ansett det lämpligt att i denna lag giva regler om skyldig­ het för den, som tages i förvar eller ställes under uppsikt, att gälda därav för­ anledd kostnad.

49 §. Beträffande denna paragraf tillåter jag mig hänvisa till vad jag tidigare anfört i den allmänna motiveringen.

50 §. Med hänsyn till de år 1925 tillkomna författningarna angående polisväsen­ det hava i denna paragraf vidtagits ett par redaktionella ändringar. Enligt gällande polisreglemente är för landet landsfiskalen polischef, där ej Kungl. Maj:t ifråga om köping förordnat annan person, s. k. köpingsåklagare, att vara polischef.

51 §. Denna paragraf motsvarar delvis 18 § i 1914 års lag. I avsende å de om­ ständigheter, vilka skola vara för handen för att paragrafen skall vinna tilllämpning, föreligger full överensstämmelse med nämnda lag. Däremot före­ te de föreslagna bestämmelserna vissa avvikelser beträffande de befogenheter, som under angivna omständigheter skola tillkomma Kungl. Maj:t. I fråga om anmälningsskyldighet torde i nu avsedda fall ej erfordras sär­ skilda föreskrifter utöver de, som i annat sammanhang meddelats i lagen. Enligt nuvarande 18 § äger Konungen utfärda de särskilda bestämmelser, som med avseende å riket i dess helhet eller beträffande viss ort må för utlän­ ningars övervakande finnas nödiga. I förslaget har detta stadgande ersatts med en föreskrift, att Konungen med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket äger meddela de särskilda bestämmelser, som må finnas nödiga. Genom denna formulering har, såsom torde framgå särskilt av jämförelse med innehållet av andra styc­ ket i nämnda 18 §, ej avsetts att i sak ändra den befogenhet, som skall tillkom­ ma Kungl. Maj:t. Den nya avfattningen har skett i förtydligande syfte och jämväl föranletts därav, att den föreslagna lagen redan för normala fall förut­ sätter en vidsträckt övervakning. De bestämmelser, Kungl. Maj:t under de i 51 § angivna omständigheter äger meddela, kunna innebära förbud för ut­ länningar i allmänhet eller från visst land att inkomma i riket eller att uppe­ hålla sig å viss ort, förbud att taga bostad å viss ort, inskränkning i rörelse­ frihet o. d.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Med hänsyn till den förändrade avfattningen av första stycket kommer stad­ gandet i andra stycket huvudsakligen att avse själva förfarandet i avvisnings-, förpassnings- och utvisningsärenden.

52 §. I fråga om främmande makters här anställda diplomatiska och konsulära tjänstemän samt deras familjer och betjäning regleras hithörande förhållanden av avtal eller internationella sedvänjor. Dylika personer böra därför endast i den mån Kungl. Maj:t förordnar vara underkastade bestämmelserna i denna lag. Ej heller beträffande främmande makters kurirer, vilka för särskilt ända­ mål tillfälligt inresa i eller färdas genom landet, böra lagens bestämmelser gälla. För sådana personer erfordras särskilda regler. Då dessa regler tid efter annan kunna behöva ändras, torde de lämpligen meddelas i administrativ ordning.

53 §. Den Kungl. Maj:t tillerkända dispensrätten skall kunna utövas såväl ge­ nerellt som i speciella fall. Den lärer alltså erhålla tillämpning i sådana fall, då enligt gällande passkungörelse befrielse från passtvånget medgivits vissa uppräknade persongrupper, såsom viss gränsbefolkning för vistelse i särskilt angivet gränsområde eller personer, som för visst ändamål genomresa landet, eller kvinna, som varit svensk medborgare men genom äktenskap med utländsk man förlorat sitt svenska medborgarskap utan att bliva medborgare i annat land. De föreskrifter, som Konungen i samband med dylik befrielse må med­ dela, kunna avse fastställande av skyldighet att vara försedd med intyg om nationalitet eller att följa viss resroute o. d. Dispensrätten enligt andra stycket kommer, såsom jag förut nämnt, huvud­ sakligen endast att träda i tillämpning beträffande vissa yrkesgrupper såsom montörer o. d. De särskilda föreskrifter, som i detta avseende kunna ifråga­ komma, torde gälla skyldighet att innehava intyg om anställning och verk­ samhet m. m. 54 §. De villkor, som huvudsakligen kunna ifrågakomma rörande pass, avse de uppgifter, passet skall innehålla, passets beskaffenhet i övrigt, den myn­ dighet, som skall hava utfärdat passet, samt de fall, då gemensamt pass må användas. Därjämte skall Kungl. Maj:t även kunna meddela bestämmel­ ser därom, att i särskilda fall pass må godtagas, även om de ej uppfylla stad­ gade föreskrifter. Erforderliga bestämmelser angående visering och vad därmed äger samman­ hang utgöras huvudsakligen av föreskrifter om myndighet, som är behörig att verkställa visering, om ansökan om visering och vad vid prövning därom skall iakttagas, om den tid, visering skall avse, om vissa särskilda rättigheter och skyldigheter för den, som innehar viserad legitimationshandling, om återkal-

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 73

lelse av visering samt om skyldighet att meddela underrättelse om beslut i ären­ de angående visering. Bland de föreskrifter, som åsyftas i andra stycket, märkas bestämmelser angående skyldighet för myndigheter, som mottagit anmälningar eller medde­ lat beslut enligt denna lag, att därom underrätta andra myndigheter.

övergångsstadgandet.

Den nya lagen torde böra träda i kraft, då giltighetstiden för den nuvarande passkungörelsen utgår. I övergångsbestämmelsen till 1914 års lag stadgas, att utvisning ej må ske för brott, som i 6 § (33 § i detta förslag) under 3) sägs, där detsamma blivit begånget före lagens ikraftträdande. Om samma regel skulle genomföras med avseende å den nya lagen, borde i dess övergångsstadgande upptagas enahanda föreskrift i fråga om olovlig brännvinstillverkning och olov­ lig varuinförsel, som förövats före denna lags ikraftträdande. Tillräckliga skäl för ett sådant förbehåll synas dock knappast förefinnas. Skälig hänsyn till ut­ länningars rättsställning torde icke i detta avseende medföra hinder mot att la­ gen även på denna punkt omedelbart erhåller full tillämplighet. I och med den nu föreslagna lagens ikraftträdande skall 1914 års lag upphöra att gälla tillika med alla de stadganden, som utfärdats med stöd av nämnda lag. Att, på sätt blivit ifrågasatt av länsstyrelsen i Uppsala län, i övergångs­ bestämmelsen angiva vilka dessa stadganden äro, har icke synts vara erforder­ ligt. Genom administrativa förordningar torde nya föreskrifter komma att meddelas i flertalet av de avseenden, som beröras av nämnda stadganden, och någon villrådighet lärer därför ej uppkomma rörande innebörden av de efter nya lagens ikraftträdande gällande bestämmelser i olika hänseenden. Däremot synes rätteligen böra i lagen upptagas stadgande om fortfarande giltighet av 1914 års lag och omförmälda stadganden beträffande förseelser, som begåtts under deras giltighetstid. Enligt lagutkastet skall skyldighet att söka, uppehållstillstånd ej åvila utlän­ ningar, som vid lagens ikraftträdande vistas här i riket. Denna bestämmelse var föranledd därav, att det kunde synas obilligt, att utlänningar, som tidigare inkommit i riket, skulle för sin rätt att fortfarande vistas härstädes vara under­ kastade villkor, som ej gällde vid deras inflyttning. Särskilt starkt framträdde denna obillighet i fråga om utlänningar, som under lång tid vistats i riket. Emel­ lertid synes man av hänsyn till billighetens krav ej behöva inskränka lagens tillämplighet så långt, som skett i lagutkastet. Utlänningar, som hit inkomma, efter det förevarande lagförslag blivit offentliggjort, hava anledning att räk­ na med att deras rätt att under längre tid uppehålla sig härstädes kan bliva beroende av särskilt tillstånd. Under sådana omständigheter torde befrielse från skyldighet att söka uppehållstillstånd kunna begränsas till utlänningar, som vistats här i riket sedan den 28 februari 1927. Av praktiska skäl torde dock utlänningar, som hit inkommit efter nämnda dag, äga att till den 1 april 1928 vistas i riket utan uppehållstillstånd.

74 Kung!,. Maj:ts proposition nr 198.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitie­ departementet upprätta förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas .» Föredraganden uppläser härefter omförmälda lagförslag, av den lydelse bi­ laga A till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte inhämtas för det ändamål, som i § 87 regeringsformen omförmäles. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet: H. Stefenson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 75

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om utlännings rätt att bär i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om utlännings inresa.

1 §• Utlänning, som ankommer till riket, skall vara försedd med pass eller, där Konungen förordnat att viss annan legitimationshandling må gälla såsom pass, med' sådan handling. Legitimationshandling skall, där Konungen därom förordnar, vara försedd med påteckning av svensk myndighet (visering). Skyldighet att vara försedd med legitimationshandling gäller ej för barn under sexton år, som åtföljer vuxen person, om vilken här, är fråga.

2 §.

Utlänning, som antagit eller ämnar antaga arbetsanställning här i riket, äger ej hit inkomma, med mindre hans legitimationshandling är försedd med visering, som ej innefattar förbud att antaga sådan anställning, eller med bevis om arbetstillstånd. 3 §. Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket personligen anmäla sig hos polismyndighet i den ort, dit han från utlandet först anländer. Därvid skall utlänningen uppvisa sin legitimationshandling ävensom meddela de upplysnin­ gar polismyndigheten avfordrar honom. Utlänning, vilkens legitimationshand­ ling ej är försedd med visering eller bevis om arbetstillstånd, åligger därjämte att meddela skriftlig uppgift enligt fastställt formulär om tiden för vistelsen i riket och ändamålet med densamma.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

2 KAP.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §. Beträffande utlänning, som uppehåller sig här i riket, skall vad i 1 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

5 §. De.bestämmelser angående anmälningsskyldighet, som för utlänningars över­ vakande må finnas nödiga, meddelar Konungen.

6 §.

Det åligger utlänning att på kallelse personligen inställa sig hos polismyn­ dighet för meddelande av upplysningar, som angå hans vistelse här i riket, så oek att vid anfordran för polismyndighet eller underordnad polispersonal upp­ visa sin legitimationshandling.

7 §. Utlänning äger icke rätt att uppehålla sig här i riket under.längre tid än tre månader, med mindre för honom meddelad visering gäller för längre tid eller han.därtill erhållit tillstånd (uppehållstillstånd).

8 §. Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen. Innan beslut meddelas i ärende angående uppehållstillstånd, skall yttrande hava avgivits av Konungens befallningshavande i det län, där utlänningen vistas, eller, om utlänningen be­ finner sig utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig meddela visering. 9 §. Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid och skall bevis därom tecknas å utlänningens legitimationshandling.

10 §.

Vad i 8 och 9 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om be­ slut rörande förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

11 §.

över beslut i ärende rörande uppehållstillstånd må klagan ej föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 77

12 §.

Då utlänning avreser till utlandet, skall han hos polismyndighet i den ort, där han lämnar riket, personligen uppvisa sin legitimationshandling.

3 KAP.

Om utlännings rätt till arbetsanställning.

13 §. Utlänning äger icke antaga eller innehava anställning i annans tjänst (ar­ betsanställning) här i riket, med mindre för honom gäller visering, som ej innefattar förbud att antaga sådan anställning, eller han därtill erhållit till­ stånd (arbetstillstånd). Till arbetsanställning är ej att hänföra anställning i statstjänst.

14 §. Vad i denna lag stadgas om arbetsanställning skall äga motsvarande tillämp­ ning i fråga om verksamhet, som här i riket utövas på grund av anställning i annans tjänst i utlandet. Utan hinder av vad i första stycket sägs må dock utlänning, vilken är såsom handelsresande anställd i annans tjänst i utlandet, här i riket utöva verksam­ het, som föranledes av sådan anställning.

15 §. Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen. Innan beslut meddelas i ären­ de angående arbetstillstånd, skall yttrande hava avgivits av Konungens befallningshavande i det län, där utlänningen vistas, eller, om utlänningen befinner sig utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig meddela visering. Därjämte åligger det socialstyrelsen, där ej ärendet är av synnerligen bråd­ skande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga, att inhämta ytt­ rande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen skall ske, och bör socialstyrelsen tillika, när skäl därtill äro, bereda sam­ manslutningar av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att avgiva yttrande.

16 §. Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och för viss utlänning samt skall avse visst slag av arbete. Bevis om .arbetstillstånd skall tecknas å utlänningens legitimationshandling.

17 §. Vad i 15 och 16 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

18 §. Arbetstillstånd må, när skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen.

19 §. över beslut i ärende rörande arbetstillstånd må klagan ej föras.

4 KAP.

Om avvisning av utlänning, som ankommer till riket.

20 §.

Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till riket eller omedelbart där­ efter avvisas av polismyndighet. Samma lag vare om annan utlänning, som ankommer till riket för att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här ärligen vinna försörjning. Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten är känt, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, och kan det skäligen antagas, att utlänningen skulle komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osed­ lig verksamhet, då må ock avvisning ske vid utlänningens ankomst till riket eller omedelbart därefter. Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning å den, som varit svensk medborgare, men vilkens medborgarrätt genom vistelse utomlands eller eljest gått förlorad; dock att den, som vunnit medborgarrätt i annat land, må av­ visas på sådan grund, som i tredje stycket sägs.

21 §.

Söker utlänning, som blivit härifrån utvisad, att hit återvända utan att han därtill erhållit Konungens tillstånd, må han vid ankomsten till riket avvisas av polismyndighet.

22 §.

Saknar utlänning behörig legitimationshandling eller är hans legitimationshandling ej försedd med bevis om arbetstillstånd, där så är föreskrivet, eller ur­ aktlåter utlänning att iakttaga vad honom enligt 3 § åligger, eller lämnar utlän­ ning vid fullgörande av anmälningsskyldighet, varom i samma paragraf sägs, mot bättre vetande oriktig uppgift, må han vid ankomsten till riket eller ome­ delbart därefter avvisas av polismyndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 79

23 §. År anledning antaga, att utlänning, som ankommer till riket, till men för rikets säkerhet tjänar främmande makts intressen eller att hans verksam­ het eljest är ägnad att skada riket, skall polismyndighet härom ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande, som besluter, huruvida ut­ länningen skall avvisas eller med honom skall förfaras på annat sätt. I av­ vaktan på Konungens befallningshavandes beslut äger polismyndigheten taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt. över beslut, som nu nämnts, må klagan ej föras.

24 §. Finnes avvisning böra äga rum, skall till utlänningen överlämnas skriftligt besked angående avvisningen med skälen därför; och skall i fall, som i 20— 22 §§ sägs, beskedet jämväl innehålla underrättelse om vad utlänningen har att iakttaga, där han vill föra klagan över att han avvisats. Vill utlänning klaga däröver, att han avvisats av anledning, varom i 20—• 22 §§ förmärs, äger han hos Konungens befallningshavande anföra besvär, vilka vid talans förlust skola ingivas till Konungens befallningshavande före kloc­ kan tolv å trettionde dagen efter det besked angående avvisningen tillställdes klaganden; denne likväl obetaget att på eget äventyr i betalt brev till Konun­ gens befallningshavande insända besvären så tidigt, att de dit inkomma inom nämnda tid.

25 §. Äro besvär anförda över avvisning, skall Konungens befallningshavande infordra polismyndighetens utlåtande så ock avskrift av protokoll vid förhör, som må hava hållits i ärendet, samt av beskedet angående avvisningen, där det­ samma icke ingivits med besvären. Sedan infordrade handlingar inkommit, skall Konungens befallningshavan­ de snarast möjligt meddela beslut i ärendet. Över Konungens befallningshavandes beslut må klagan ej föras.

26 §. Avvisning skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg föras ur riket; och bör den avvisade befordras till det land, varifrån han hit ankommit, där ej särskilda omständigheter däremot föreligga, såsom att landet är avlägset beläget eller att han utvisats därifrån eller att han där sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott. Kan avvisning ej verkställas genast, må, intill dess sådant kan ske, utlän­ ningen tagas i förvar av polismyndigheten.

80 Kungl. Maj ds proposition nr 198.

5 KAP.

Om utlännings förpassning ur riket.

27 §. Saknar utlänning behörig legitimationshandling eller kvarbliver han efter utgången av den tid, han äger rätt att vistas här i riket, utan att hava sökt förlängning av nämnda tid eller underlåter han, efter det sådan ansökning av­ slagits, att lämna riket, skall polismyndigheten förelägga honom att inom viss kortare tid avresa från riket. Efterkommer utlänningen ej föreläggandet, skall polismyndigheten härom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande, som äger förordna om utlänningens förpassning ur riket. I avvaktan på Konungens befallningshavandes beslut äger polismyndigheten, där särskilda skäl äro, taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt. över föreläggande, som nu nämnts, må klagan ej föras.

28 §. Konungens befallningshavande må jämväl, där särskilda skäl äro, förordna om förpassning ur riket av följande utlänningar, nämligen 1) den, som uraktlåter att fullgöra honom på grund av denna lag eller med stöd av denna lag meddelad bestämmelse åliggande anmälningsskyldighet; 2) den, som vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende, varom i denna lag eller med stöd av denna lag meddelad bestäm­ melse är fråga, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift; 3) den, som i annat avseende än beträffande skyldigheten att vara försedd med legitimationshandling eller uppehållstillstånd uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i denna lag eller med stöd av denna lag må vara föreskrivet rörande hans vistande här i riket; 4) den, som antager eller innehar arbetsanställning utan att jämlikt denna lag vara därtill berättigad. Vid bedömande, huruvida förpassning enligt denna paragraf bör äga rum, skall skälig hänsyn tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid, han vistats här i riket. Finner polismyndighet anledning till utlännings förpassning föreligga på grund av stadgande i denna paragraf, skall anmälan därom göras hos Konun­ gens befallningshavande. Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker, må polismyndigheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande.

29 §. Beslut, varigenom utlänning förklarats skola förpassas ur riket, skall inne­ hålla de skäl, å vilka beslutet grundas; och skall Konungens befallningshavande

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 81

i beslutet giva till känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i beslutet, samt tillställa honom skriftligt beslut så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall beslutet muntligen avkunnas för honom.

30 §.

Har beslut meddelats, varigenom utlänning förklarats skola förpassas ur riket, ma denne, där han sa önskar, dock tidigast a andra dagen efter det be­ slutet avkunnades för honom eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs ho­ nom, inför Konungens befallningshavande eller magistrat eller i vittnens när­ varo inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller landsfogde avgiva förklaring, att han åtnöjes med beslutet. Annan myndighet, inför vilken förklaringen avgivits, åligger att ofördröjligen insända underrättelse därom till Konungens befallningshavande. Förklaring, varom nu är sagt, må ej återtagas.

31 §. Vill den, som genom Konungens befallningshavandes beslut förklarats skola förpassas ur riket, överklaga beslutet, äger han sist å åttonde dagen efter det beslutet avkunnades för honom eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs honom till Konungens befallningshavande ingiva sina till Konungen ställda besvär, dock att, där klaganden förvaras i häkte, besvären må inom tid, som nyss är sagd, ingivas till tillsyningsmannen vid häktet. Tillsyningsmannen är pliktig att ofördröjligen insända besvären till Konungens befallningshavande. Vill utlänning, som icke är pa fri fot, anföra besvär, åligger det Konungens befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte att tillse, att utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde. Inkomna besvär skall Konungens befallningshavande, så fort ske kan, jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända till justitiedepartementet.

32 §. Har omständighet, vara beslut om utlännings förpassning ur riket grun­ das, inträffat inom en månad efter det utlänningen ankom till riket, skall beslutet ga i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Beslut om utlännings förpassning ur riket skall genom Konungens befall­ ningshavandes försorg bringas till verkställighet. Utlänningen bör befordras till sitt hemland, där ej särskilda omständigheter däremot förekomma, såsom att landet är avlägset beläget eller han där sanno­ likt skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott. Kan utlänningen ej be­ fordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån han inkommit i riket, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss’ nämnts, eller han utvisats från det landet. Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 170 käft. (Nr 198.) 1 !

82 Xungl. Maj:ts proposition nr 198.

I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande, skall Konungens befallningshavande i ärendet gorå anmälan hos Konungen.

6 KAP.

Om utlännings utvisning frän riket.

33 §. Konungens befallningshavande må meddela förordnande om utvisning från riket av följande utlänningar, nämligen: 1) zigenare ävensom den, som beträdes med lösdriveri eller bettlande, så ock den, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning; 2) den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övan­ de av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt; 3) den, som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket genom utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande vid dylig handel eller för olovlig tillverkning eller försäljning av brännvin eller för olovlig varuinförsel eller för det han utan vederbörligt tillstånd här i riket un­ der kringresande eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering; 4) den, som bär i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat brott än ovan avses dömd till straffarbete eller ock till fängelse ej under sex månader, så vitt brottets beskaffenhet föranleder till antagande, att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; dock att utvisning för det brott ej må ske, där ej förhör, som i 34 § sägs, i ärendet hållits, innan sex månader förflutit från det han efter utstandet straff blivit frigiven; 5) den, som inom loppet av de närmast förflutna fem aren utom riket under­ gått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott, varför enligt gällande lag om utlämning av förbrytare utlämning må ske. Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid, han vistats här i riket. Har den, som gjort sig skyldig till brott,^ varom i den­ na paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före brottets begående närmast förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för det brott utvisas, där ej synnerliga skäl därtill äro. Om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last, äi särskilt stadgat. 34 §. Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning, som i 33 § sägs, skall Konungens befallningshavande föranstalta därom, att utlänningen, så^snart ske kan, inställes till förhör inför Konungens befallningshavande; dock må, där utlänning förvaras i kronohäkte, som står under lagfaren tillsyningsmans upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 83

sikt, förhöret efter Konungens befallningshavandes beprövande kunna hållas av tillsyningsmannen. När omständigheterna därtill föranleda, må Konungens befallningshavande förordna, att utlänningen skall tagas i förvar. Vid förhör, varom nu är sagt, äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta hjälp. Är han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde, skall Konungens befallningshavande förordna lämplig person att biträda honom. Över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas om alla de omständigheter, som kunna inverka å ärendets utgång. Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till av­ görande. Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart ådömt frihetsstraff, skall iakttagas, att, så framt ej särskilda hinder möta, ärendet hos Konungens befallningshavande bringas till slut så tidigt, att, där till ut­ visning dömes, densamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång.

35 §. Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på grund av stadgande i 33 §, skall anmälan därom göras hos Konungens befall­ ningshavande. Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker, må polismyn­ digheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande.

36 §. Utslag, varigenom dömes till utvisning, skall innehålla förbud för utlännin­ gen, vid äventyr, som i 43 § sägs, att utan Konungens tillstånd återvända till riket; och skall Konungens befallningshavande i utslaget giva till känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i utslaget, samt tillställa honom skriftligt utslag, så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall utslaget muntligen avkunnas för honom.

37 §. Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes med Konungens befallnings­ havandes utslag i ärende rörande utvisning samt klagan över sådant utslag ävensom i fråga om verkställighet av utvisning skall vad i denna lag stadgas om utlännings förpassning ur riket äga motsvarande tillämpning; dock att där­ vid ej skall gälla bestämmelsen i 32 § första stycket och att vid klagan, som här avses, besvären skola insändas till nedre justitierevisionen.

38 §. Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning, som i riket vistas. Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen, att för-

84 Kungl- Maj:ts proposition nr 198.

hör i ärendet skall hållas inför Konungens befallningshavande; och gäller i fråga om sådant förhör vad i 34 § tredje och fjärde styckena är stadgat. När omständigheterna därtill föranleda, må utlänningen tagas i förvar. I fråga om verkställighet av beslut om utvisning, varom i denna pragraf sägs, äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen befordras till land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för poli­ tiskt brott. 39 §. Finner Konungens befallningshavande anledning till utlännings utvisning jämlikt 38 § föreligga, skall Konungens befallningshavande därom göra an­ mälan hos Konungen. I sammanhang med sådan anmälan äger, när omständig­ heterna därtill föranleda, Konungens befallningshavande förordna, att utlän­ ningen skall tagas i förvar.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

40 §. Uraktlåter någon att fullgöra honom på grund av denna lag eller med stöd av denna lag meddelad bestämmelse åliggande anmälningsskyldighet, straffes med böter från och med tio till och med fem hundra kronor. Lämnar någon vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende, varom i denna lag eller med stöd av denna lag meddelad bestäm­ melse är fråga, mot bättre vetande oriktig uppgift, straffes med böter från och med tio till och med fem tusen kronor. Uraktlåter utlänning i annat avseende än beträffande skyldigheten att vara försedd med legitimationshandling eller uppehållstillstånd att ställa sig till efter­ rättelse vad i denna lag är eller med stöd av denna lag ma vara föreskrivet rörande hans vistande här i riket, straffes med böter från och med tio till och med fem tusen kronor.

41 §. Antager eller innehar utlänning arbetsanställning utan att jämlikt denna lag vara därtill berättigad, straffes med böter från och med tio till och med fem hundra kronor. Till enahanda straff är arbetsgivare förfallen, där han anställer utlänning, som icke jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

42 §. Den, som förhjälper utlänning, vilken icke innehar behörig legitimations­ handling, att inkomma i riket, straffes med böter från och med tio till och med fem tusen kronor.

Kung!. Maj:ts proposition nr 198. 85

43 §. Har utlänning, som blivit härifrån utvisad, återvänt till riket utan att han därtill erhållit Konungens tillstånd, straffes med fängelse i högst sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, skall han omedelbart föras ur riket; och skall därvid förfaras enligt de i 32 § angivna grunder. Den, som skäligen misstänkes för brott, varom i denna paragraf sägs, skall tagas i häkte. 44 §. Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, varom förmäles i 40—42 §§, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lag­ ligen förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar.

45 §. Förseelse, varom i denna lag är fråga, åtalas av allmän åklagare. Åtal för förseelse, som i 40—42 §§ sägs, anhängiggöres i stad vid polisdom­ stol, därest särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol samt å landet vid allmän domstol. Åtal jämlikt 43 § anhängiggöres vid allmän domstol.

46 §. Åv böter, som ådömas enligt 42 §, tillfälle en tredjedel, dock högst fem hundra kronor, åklagaren och återstoden kronan. I andra fall än nu sagts skola böter enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till fulla gäldandet av böterna, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

47 §. Vidtages mot utlänning åtgärd, varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 43 § sägs, är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort, dit han sändes. 48 §. Har utlänning, varom i 20—22 §§ sägs, med fartyg ankommit till riket och voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort inse, att utlänningen kunde komma att härifrån avvisas, är, där sådan åtgärd vidtages, befälhavaren pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra ho­ nom till det land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse icke äger rum, med mindre fartyget omedelbart eller inom närmaste tiden åter­ vänder till nämnda land.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

49 §. Har arbetsgivare låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa hor nom i sin tjänst och varder utlänningen avvisad eller ur riket förpassad på grund därav att han ej jämlikt 13 § är berättigad antaga arbetsanställningen, är arbetsgivaren pliktig ersätta statsverket kostnaden för utlänningens beford­ rande till den utländska ort, dit han sändes.

50 §. Med polismyndighet avses i denna lag för landet polischefen i orten, i Stock­ holm föreståndaren för detektiva polisavdelningen samt i annan stad polis­ mästare eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal, så ock beträffande såväl land som stad annan myndighet eller person, vilken av Konungens befallningshavande särskilt förordnats att granska legitimationshandlingar och mottaga anmäl­ ningar, så vitt angår fullgörande av det lämnade uppdraget.

Öl §. I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger Konun­ gen med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket meddela de särskilda bestämmelser, som må finnas nödiga. I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om utlännings avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständighe­ terna. 52 §. Endast i den mån Konungen förordnar äga bestämmelserna i denna lag tillämpning å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlö­ nade konsulära tjänstemän samt deras familjer och betjäning. Beträffande främmande makters kurirer äger Konungen meddela särskilda föreskrifter. 53 §. Från skyldigheten att vara försedd med legitimationshandling eller att av­ giva i 3 § omförmäld skriftlig uppgift äger Konungen meddela befrielse. Där särskilda omständigheter sådant påkalla, äger Konungen medgiva un­ dantag från stadgandena i 2, 13 och 14 §§; dock må rätt att innehava arbetsanställning utan arbetstillstånd beviljas för en tid av högst tre månader, från in­ resan räknat. I fall, som i denna paragraf avses, må Konungen meddela de särskilda före­ skrifter, som finnas nödiga. 54 §. t Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed äger sammanhang meddelar Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 87

Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter, som i övrigt erford­ ras för tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet av av­ visning, förpassning ur riket eller utvisning. Huru ersättning åt biträde, varom i 34 § sägs, eller åt tolk må bestämmas, därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

Genom denna lag upphäves lagen den 14 september 1914 (nr 196) angåen­ de förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas tillika med de stadgan­ de^ vilka utfärdats med stöd av bestämmelse i nämnda lag; dock att samma lag och stadganden fortfarande skola tillämpas beträffande sådana förseelser, som begåtts före den 1 januari 1928. Uppehållsbok och arbetstillstånd, som meddelats med stöd av äldre författ­ ning, skola vara gällande under den tid, för vilken de utfärdats; dock att uppe­ hållsbok och arbetstillstånd må, när skäl därtill föreligga, återkallas, uppe­ hållsbok av den polismyndighet, som utfärdat boken, eller av Konungens befallningshavande samt arbetstillstånd av socialstyrelsen, över Konungens befallningshavandes eller socialstyrelsens beslut i ärende, varom i detta stycke är fråga, må klagan ej föras. Har utlänning hit inkommit före utgången av februari månad 1927 och er­ fordras enligt äldre författning för hans rätt att vistas härstädes icke visering eller uppehållsbok, skall vad i 2 kap. stadgas om skyldighet att vara försedd med uppehållstillstånd icke äga tillämpning i fråga om sådan utlänning. Skedde inresan efter utgången av februari månad 1927, äger utlänningen utan hinder av vad i 7 § stadgas uppehålla sig här i riket till den 1 april 1928. Innehar utlänning vid denna lags ikraftträdande arbetsanställning utan att enligt äldre författning visering eller arbetstillstånd erfordras, skall han an­ ses hava erhållit arbetstillstånd, gällande tills vidare.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Bilaga B.

Översikt av de i vissa främmande länder gällande bestämmelser rörande immigrationen m. m.

1. Danmark.

Danmark. Bestämmelserna på området finnas i lagen den 15 ma] 1875 om tillsyn å främ­ lingar och resande m. fl. med ändringar och tillägg, senast år 1926, ävensom i lagen den 21 augusti 1908 om utländska arbetare.

Lagen av år 1875 innehåller förbud för utländska tattare, musikanter, förevisare av djur, atleter, taskspelare m. fl. att upphålla sig i landet, för så vitt de ämna söka sitt uppehälle under kringvandring. Likaledes vägras tillträde för arbetssökande utlänning, som icke är i besittning av legitimationshandling, utfärdad av offentlig myndighet. Utlänningar av nu angivna slag ävensom utlänningar, som ej äga försörjningsrätt i landet och som ej innehava tillräck­ liga medel för sitt uppehälle, skola genom polismyndighets försorg snarast möjligt utvisas eller utsändas ur landet, om de dit inkommit. I kontrollsyfte föreskrives anmälningsplikt för utlänning, som icke är i be­ sittning av försörjningsrätt, därest han vill söka sin utkomst genom hantverk eller annat kroppsarbete, såsom tjänare eller genom verksamhet under resa eller vandring från ort till annan. Häri innefattas dock icke utländsk handelsresan­ de. Anmälan göres hos vederbörande polismästare, vilken har att undersöka, om utlänningen rimligen kan väntas kunna och vilja genom sitt arbete vinna utkomst i landet samt om avtal rörande arbete eller tjänst föreligger eller ut­ länningen äger nödiga penningmedel för sitt uppehälle under åtta dagar och för resa ut ur landet. Finner polismästaren härvid, att utlänningen icke kan få tillstånd att uppehålla sig i riket, skall han draga försorg om att denne ut­ visas eller utsändes. I annat fall skall uppehållsbok utfärdas för utlänningen. Har innehavare av uppehållsbok icke funnit arbete eller utkomst inom åtta dagar efter det han anmält sig hos polismyndigheten, är han pliktig att ånyo var åttonde dag göra sådan anmälan; finnes han därvid ej innehava medel till åtta dagars uppehälle, kan han utvisas eller utsändas ur landet. Den som under sex veckor ej haft arbete, skall ovillkorligen utsändas eller utvisas, därest han icke kan styrka, att han under nämnda tid haft uppehälle på lagligt sätt. Arbetsgivare, som tager utlänning i arbete, är skyldig tillse, att denne är försedd med uppehållsbok, samt göra anteckning vid arbetets slut om dess var­ aktighet. Anteckning i boken skall även göras om utlänningen ådömt straff. Den som för betalning upplåter nattlogi eller utan vederlag härbärgerar okän­ da eller kringvandrande personer, är skyldig att avfordra dessa upplysning i vissa angivna avseenden samt att meddela uppgifterna till polismyndigheten. Förpliktelsen att vara försedd med uppehållsbok upphör, när utlänningen för­ värvat försörjningsrätt i riket. Förutom omförmälda fall av utvisning genom polismyndighet kan utvis­ ning eller utsändande ske på order av justitieministern, nämligen i fråga om utlänning, som icke har infödings- eller försörjningsrätt i riket och ej i två år stadigvarande uppehållit sig i landet, såvida hans vandel giver anledning här­ till. Lagen ger närmare föreskrifter angående verkställandet samt kostnader-

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 89

na. I samband med utvisning och utsändande kan meddelas förbud mot åter­ vändande till riket. Överträdelse av dylikt förbud är belagt med frihetsstraff. Lämnande av falska uppgifter, användande av annans legitimationshandlingar samt utlånande av egna sådana är belagt med frihetsstraff eller böter, och sam­ ma straff gäller för gästgiveri eller annan, vilken lämnar falska uppgifter om gäst. Andra förseelser mot lagen straffas med böter.

Genom lagar den 29 mars 1924 och 31 mars 1926 hava tillkommit vissa till­ fälliga ändringar och tillägg till 1875 års lag, vilka gälla till utgången av mars 1928. I motiveringen till 1926 års lag framhölls, att förhållandena icke väsentligen förändrat sig sedan år 1924, då frågan senast var före. Det vore därför ogörligt att framlägga förslag till en definitiv främlingslag, enär en dylik lag säkerligen skulle antingen vara otillräcklig för det närvarande eller ock visa sig vara alltför sträng för mera normala förhållanden. Det hade med hänsyn härtill _ ansetts riktigast att söka bibehålla den gällande lagstift­ ningen, dock med tillägg av vissa nya viktiga bestämmelser. Den nya lagen innehåller, förutom vissa, föreskrifter ifråga om passkontrollen, i huvudsak följande. Konungen äger meddela bestämmelser i vilka fall, utlänning skall vara för­ sedd med pass. Utländskt sjöfolk, som ankommer till dansk hamn på danskt eller utländskt fartyg, äger icke avmönstra utan tillstånd av polisen. Kaptenen är ansvarig för att så icke sker; underlåter han att inhämta tillstånd och blir utlänningen hemsänd, åligger rederiet eller dess representant att ersätta utgif­ terna härför. Konungens utvisningsrätt är ej längre inskränkt till utlännin­ gar, som ej i två år uppehållit sig i landet. Lagens viktigaste stadgande, vilket icke ingick i den tidigare provisoriska lagen utan utgör en nyhet, är förbud för utlänning, ^som ankommer till landet efter lagens ikraftträdande, att utan sär­ skilt tillstånd taga arbetsanställning av vad slag som helst (Arbejde, Stilling eller anden Beskteftigelse) eller vistas i landet mer än tre månader från inre­ san räknat. Har utlänning under en tidrymd av tolv månader uppehållit sig i landet tillhopa tre månader avser förbudet återinresa utan tillstånd inom sex månader efter sista utresan. Överträdelse av förbudet straffas med böter, var­ jämte utlänningen kan utvisas av polismyndigheten. Bötesansvar åvilar även den arbetsgivare, som anställer utlänningen utan föreskrivet tillstånd. Jäm­ likt kungörelse den 11 maj 1926 skall ansökning om tillstånd att taga arbetsanställning ingivas till chefen för statspolisen. Tillstånd, vilket icke betingar särskild avgift, meddelas i form av anteckning å vederbörande utlän­ nings pass. Likvärdig med dylikt tillstånd är behörig visering, dock en­ dast om det av densamma framgår, att utlänningen äger rätt att taga anställning i landet. Befriad från skyldighet att inhämta tillstånd är utlänning, som vid tilläggslagens ikraftträdande den 1 april 1926 var fast bosatt i Danmark. — Det framhålles med avseende å dessa bestämmelser, att viseringstvånget upphävts i förhållande till ett tiotal stater, vilkas medbor­ gare sålunda kunnat fritt inresa i landet och taga arbetsanställning till och med inom yrken, där arbetslöshet råder, medan däremot de flesta främmande stater hava. bestämmelser mot utländsk arbetskraft. Det vore visserligen önsk­ värt, att viseringstvånget efter hand upphävdes i så stor omfattning som möj­ ligt. Innan ytterligare lättnader genomfördes, måste det dock anses påkallat att skapa möjligheter att vägra utlänning tillstånd att taga varaktigt uppe­ håll eller anställning i landet, när detta skulle strida mot landets intressen särskilt med hänsyn till bostads- och arbetsmarknadsförhållandena. I justitieministeriets cirkulär den 4 oktober 1926 stadgas, att, därest ut­ länning, som ankommer till landet ulan arbetstillstånd, förevisar arbetsbevis eller förklarar sig vilja söka arbete eller medför verktyg eller andra redskap, så att otvivelaktigt framgår, att han har för avsikt att söka arbete, han må

90 Kungl. Mai:ts proposition nr 198.

avvisas, så framt han icke, sedan underrättelse om innehållet i lagen den 31 mars 1926 delgivits honom, skriftligen på tro och heder förklarar sig icke vilja börja arbeta, förrän han gjort ansökan om tillstånd. Frånsett utlän­ ningar, vilka utvisats eller vilkas legitimationshandlingar ej uppfylla givna föreskrifter eller vilka avvisas på grund av nyssnämnda bestämmelser, bör ut­ visning ej ske, så framt utlänning innehar tillräckliga existensmedel. Under­ sökning huruvida så är fallet bör endast företagas, så framt omständigheterna på förhand giva anledning antaga, att utlänningen kommer att falla det allmän­ na till last. Lagen av år 1908 avser närmast att fylla behovet av kontroll rörande sä­ songinvandringen av östeuropeiska lantarbetare (»galizier»). Emellertid gäller den över huvud taget i fråga om utlänning, som antages i lantbruksarbete, skogsbruk, trädgårdsskötsel, tegelbruk, torvskärning, märgelgrävning m. m. och icke dessförinnan i minst två år oavbrutet vistats i riket. Det åligger enligt lagen arbetsgivare att ingiva skriftlig anmälan med vissa uppgifter till vederbörande polismästare inom fyra dagar efter arbetarens ankomst. Lagen innehåller vidare bestämmelser om normalkontrakt, arbetsgivares an­ svar för sjukvårdskostnader o. d. samt om skyldighet för polismästare att vid uppkommande tvister mellan arbetsgivare och utländska arbetare söka förlika parterna. Om arbetstvist icke kan biläggas genom medling eller om utländsk arbetare anmäler sig sakna medel till sitt uppehälle, skall vid politirätten hål­ las förhör till utrönande av huruvida arbetsgivare gjort sig skyldig till kontraktsbrott samt om någondera parten har giltiga anspråk på arbetslön, res­ penningar eller skadestånd av motparten. Finnes arbetsgivare hava rättsstridigt föranlett kontraktets brytande, skall han förpliktas ersätta det allmännas kostnader för arbetares underhåll och utsändande ur landet, vilket sker på för­ anstaltande av polis- eller fattigvårdsmyndighet.

2. Norge.

Norge. Den norska främlingskontrollen grundar sig i första hand på lagen den 4 maj 1901 om anmälning av resande och främlingar m. m. (främlingslagen), vilken i väsentliga avseenden överensstämmer med den danska lagen av år 1875. Enligt denna lag äger utlänning rätt att uppehålla sig i landet, såframt icke betingelser för utvisning föreligga, d. v. s. att utlänningen underlåter att fullgöra anmälningsplikt, saknar existensmedel eller utsikt att försörja sig på lovligt sätt, gör sig förfallen till lösdriveri eller olaglig verksamhet eller i viss omfattning straffats för brott; dock kan i regel ej utvisning ske av person, som under de tre sista åren haft fast bostad eller stadigvarande uppehåll i Norge. Ett avsteg från principen om fritt tillträde till Norge för utlänning skedde med den provisoriska lagen nr 3 den 13 juli 1917 om inskränkning i utlännin­ gars rätt att uppehålla sig i vissa kommuner (utlänningslagen), vilken tillkom samtidigt med passföreskrifter. I utlänningslagen föreskrives, att polismäs­ tare äger meddela förbud för utlänning att uppehålla sig i viss kommun, där sådant förbud anses erforderligt med hänsyn till bostadsförhållandena eller i övrigt av sociala skäl. Vidare stadgas, att utlänning måste av hyresnämnd, därest sådan är tillsatt, inhämta tillstånd att hyra husrum för längre tid än två veckor. Justitiedepartementet bestämmer, i vilka kommuner lagen skall äga giltighet. Sedan yttranden inhämtats från kommunerna, gäller lagen nu­ mera i de flesta städer samt i åtskilliga andra kommuner. Av betydelse vid kontrollen av utlänningar äro även vissa stadganden i all­ männa strafflagen. I § 339 av denna lag lämnas sålunda en allmän bestäm-

Kung!. Mai:ts proposition nr 198. 91

melse om bötesstraff för underlåtenhet att fullgöra stadgad anmälnings- eller uppgiftsskjddighet till offentlig myndighet och i § 333 straffbelägges vägran att på anmodan av myndighet lämna uppgift om namn, yrke eller bostad eller lämnande av falska uppgifter härom; straffet är enligt denna paragraf i regel böter men kan höjas till straffarbete i tre månader. Enligt § 334 bestraffas vidare med böter underlåtenhet av hotellvärd att föra förteckning över resan­ de, och i § 342 meddelas slutligen straffbestämmelser för den, som utan till­ stånd återkommer till riket eller viss del av riket, varifrån han blivit utvisad; straffet är straffarbete intill 6 månader eller, vid återfall, intill 2 år. Den 22 januari 1926 avlämnade norska regeringen till stortinget proposition om lag om utlänningars tillträde till riket. Med avseende å behovet av nya be­ stämmelser f ramhölls i propositionen, att den genom passlagen den 13 juli 1917 införda viseringsplikten för vissa utlänningar endast kunde anses vara en till­ fällig anordning, vilken ock upphört i fråga om medborgarna från en hel del stater. Det ansågs, att de hittillsvarande bestämmelserna och åtgärderna varit otillräckliga för att reglera och kontrollera invandringen av utlänningar. Vi­ dare erinrades om den fortgående och i ökning stadda utvandringen från Norge av arbetsför ungdom, vilket utvisade, att landets egna medborgare icke kunde finna tillfredsställande utkomst inom landet. Man måste vidare vara beredd på att den genom Förenta staternas invandringsrestriktioner utsållade botten­ satsen bland amerikaemigranterna från andra länder skulle i stigande omfatt­ ning söka sig till andra ännu öppna länder. Särskilt kunde befaras inflytt­ ning till Norge från de av världskriget och dess verkningar desorganiserade länderna och då till stor del av element, som till sin rasbeskaffenhet vore myc­ ket olika norrmännen; otvivelaktigt vore det mycket olyckligt, om invandring av dylika främmande folkslag skedde i mera betydande omfattning. I detta sammanhang erinrades om de mycket ogynnsamma erfarenheterna från in­ vandringen av utlänningar under de första krigsåren. Nu nämnda förhållanden gjorde det nödvändigt att upptaga främlingslagstiftningen till revision för att få till stånd en verklig invandringslag, som gåve myndigheterna möjlighet att effektivt reglera och kontrollera invandringen. Det framlagda lagförslaget har i huvudsak följande innehåll. Anmälningsplikt föreskrives för samtliga utlänningar, som icke äga. fast bostad i Norge. Denna skall fullgöras inom sex dagar efter ankomsten, om vederbörande ämnar söka sin utkomst i Norge eller bosätta sig där, och eljest inom två månader. För kontroll härav föreslås anmälningsskyldighet jämväl för hotell, arbetsgivare, arbetsförmedlings- och kommissionskontor samt distriktssjukkassor. Anmälningsplikt föreligger vidare vid utgången av den tid, för vilken tidigare uppehållstillstånd gällt, vid ombyte av bostad eller vistelse­ ort samt vid avresa till utlandet ävensom vid besättnings avmönstrande från skepp eller luftfartyg. — Uppehållstillstånd meddelas av vederbörande polis­ mästare för högst ett år åt gången eller å obestämd tid, om utlänningen uppe­ hållit sig i riket under minst två år. Vägran av tillstånd kan antingen avse uppehåll i Norge ('iver huvud eller ock vistelse inom visst område. Angående den prövning, som härvid skall företagas av polismyndigheterna, uttalas i pro­ positionen, att utlänning, vilken icke är knuten till landet med band, som böra respekteras, icke bör erhålla tillstånd att söka sysselsättning i ett arbetsfack, där arbetslöshet råder, eller antaga anställning, som kan övertagas av norsk medborgare med erforderlig fackkunskap, eller över huvud driva sådan näring, som bedrives av tillräckligt antal norska medborgare. Vidare borde hänsyn tagas därtill, om en ökning av antalet utlänningar vore mindre önsk­ värd med hänsyn till rådande bostadsnöd eller andra särskilda förhållanden. Huvudregeln vore. att fast bostad och sysselsättning i riket skulle förbehållas norska medborgare, även om man givetvis borde visa hänsyn särskilt gentemot

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

personer, som länge bott i landet eller genom familjeband eller annorledes voro knntna till landet. För vinnande av en betryggande tillämpning borde det norska centralp as skontoret bibehållas såsom centralmyndighet för dithörande ärenden. — I förslaget lämnas vidare utförliga regler för utvisning av utlän­ ningar, samtliga gällande under förutsättning, att icke annat överenskommits enligt avtal med främmande makt. Utvisning kan ske på grund av under­ låten anmälningsplikt samt där utlänningen, trots vägrat tillstånd att uppe­ hålla sig i riket eller i viss kommun, ändock kvarstannar; där han faller det allmänna till last, icke försörjer sin familj, visar arbetsskygghet, hängiver sig åt kringdrivande, skaffar sig sitt uppehälle genom olaglig verksamhet eller på ohederligt sätt; där han under de senaste fem åren i utlandet avtjänat frihets­ straff å minst sex månader för annat än politiskt brott eller ock i Norge dömts till straffarbete i minst sex månader eller till fängelse i minst tre år eller under loppet av de tre sista åren upprepade gånger dömts till frihetsstraff. Utlänning, som under de senaste tre åren haft fast bostad eller stadigvarande uppehåll i riket, kan dock i regel ej avvisas. Konungen äger besluta om utvis­ ning även i övriga fall, där hänsyn till rikets säkerhet eller intressen därtill föranleda. Utvisad person är skyldig att betala kostnaderna för färden ur riket. Arbetsgivare, som i sin tjänst antager utlänning, vilken vid anställandet befann sig i utlandet, kan dock enligt lagen föreläggas att gottgöra resekost­ naderna, därest utlänningen icke erhåller uppehållstillstånd. Då kontrollen över utlänningar i riket står i nära sammanhang med passvä­ sendet och man anser sig kunna räkna med att de flesta länder behålla pass­ tvånget, hava nödiga föreskrifter härom upptagits i lagförslaget, dock på så­ dant sätt, som möjliggör förändringar och lättnader eller fullständigt upphä­ vande av passtvånget genom beslut av Konungen utan ändring av lagen. Lag­ förslaget innehåller föreskrifter i syfte att möjliggöra effektiva kontrollanord­ ningar, därest passtvånget skulle upphävas, t. ex. anmälningsplikt vid gränsen och avvisning därstädes genom beslut av administrativ myndighet. Över detta lagförslag har stortingets justitiekommitté den 2 november 1926 avgivit betänkande. Kommittén, som i huvudsak ansluter sig till förslaget, föreslår emellertid införande av bestämmelser om arbetstillstånd. Enligt des­ sa bestämmelser måste utlänning, som inkommer i Norge i avsikt att söka eller övertaga arbete, före inresan hava skaffat sig tillstånd därtill. Ej heller äger utlänning, som redan befinner sig i riket, taga arbete utan dylikt tillstånd. Ar­ betstillstånd skall meddelas av den myndighet, som Konungen bestämmer. Kom­ mittén utgår från att det ej blir polismyndighet utan en social myndighet, som erhåller ifrågavarande uppdrag. Tillståndet skall gälla för viss tid eller tills­ vidare. Före meddelande av tillstånd skall i regel kommunal myndighets ut­ låtanden inhämtas, om och i vilken utsträckning utlänningar böra tillåtas att taga arbete i distriktet. Utlänning, som utan arbetstillstånd kommer till Norge för att söka eller övertaga arbete, skall i regel avvisas. Uppehållstillstånd kan ej meddelas utlänning, som söker eller innehar arbetsanställning, där han ej har arbetstillstånd. I början av detta år har lagförslaget antagits av odelstinget.

3. Finland. Finland. Bestämmelser rörande utlänningars tillträde till och vistelse i riket finnas meddelade i förordningen den 23 november 1926 angående utlännings inkom­ mande till Finland och vistelse i landet. Vad i förordningen stadgas kan sät­ tas ur kraft genom överenskommelse med främmande stat. Första avdelningen av denna förordning innehåller föreskrifter angående pass och passvisering. Varje utlänning, som inkommer till Finland och vistas därstädes, skall vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 19S, 93

försedd med giltigt pass. Pass skall vid utlännings ankomst till Finland va­ ra viserat för resa till Finland, där ej enligt fördrag med främmande stat med­ borgare i fördragsstaten är befriad från viseringstvång. Medborgare i sådan stat är berättigad att utan särskilt tillstånd inkomma i Finland och vistas där­ städes under tre månader. Visering kan i regel meddelas för en tid av högst tre månader. Varje utlänning bör då han ankommer till Finland för polismyn­ digheten i gränsorten uppvisa sitt pass och meddela alla de upplysningar, som av polismyndigheten avfordras honom. Polismyndighet äger rätt att förhindra utlännings inresa, där utlänningen ej är försedd med behörigt pass, där utlän­ ningens pass ej är försett med föreskrivet visum samt där utlänning, som ej är underkastad viseringstvång, ej anses önskvärd. För vistelse i landet mer än tre månader är utlänningen skyldig att av vederbörande landshövding utverka s._ k. vistelsebiljett, som utfärdas för högst ett år i sänder. I ansökning härom, vilken jämte fotografi ingives till polismyndigheten i uppehållsorten, har utlän­ ningen att lämna bestyrkta identifieringsdata m. fl. dylika uppgifter om sig och sin familj. Polismyndigheten har att insända ansökningen med eget utlå­ tande till landshövdingen, vilken före avgörandet skall inhämta upplysning från ministeriet för utrikesärendena, om utlänningen anlänt till landet i syfte, som förutsätter vistelse i landet utöver tre månaderstiden. Finner landshöv­ dingen ansökningen kunna bifallas, må han åt sökanden utfärda vistelsebiljett för. vistelse i länet. I annat fall skall ansökningen insändas till ministeriet för inrikesärendena för avgörande. Förlängning av beviljad vistelsetid kan med­ delas. Önskar utlänning flytta till annat län, skall ansökan göras om ny vistel­ sebiljett. _ Vistelsebiljett kan av landshövdingen återkallas, därest han finner skäl därtill föreligga. Likaså kan landshövdingen, där tvingande skäl sådant påkalla, till utlännings boningsort i länet bestämma annan ort än den, där ut­ länningen uppgivit sig ärna bo. Landshövdingens beslut i nu nämnda ärenden kan av utlänningen överklagas hos ministeriet för inrikesärendena. Vid pröv­ ning. av besvär över vägrad förlängning av uppehållstid eller över återkallelse av vistelsebiljett kan inrikesministeriet ålägga utlänningen att flytta till annat län eller helt och hållet lämna landet. Finner ministeriet utvisning påkallad, bör i ärendet vid behov före dess slutliga avgörande inhämtas utlåtande från utrikesministeriet. Utlänning, som ej vid tiden för förordningens ikraftträdande den 1 december 1926 uppehåller sig i landet på grund av vistelsebiljett, bör, därest han önskar utföra arbete, som lyder under lagen om arbetsavtal eller lagen om läroavtal, utverka arbetstillstånd. Dylikt tillstånd meddelas utlänning, som uppehåller sig i landet på grund av vistelsebiljett, av landshövding och i annat fall av den myndighet, som verkställer visering. Innan arbetstillstånd meddelas, skall so­ cialministeriets mening inhämtas. Arbetstillstånd må återkallas, när anledning därtill anses föreligga. Över beslut om arbetstillstånd må klagan ej föras. Arbetstillstånd meddelas tillsvidare eller för viss tid, ej över ett år i sänder. Tillsvidare meddelas arbetstillstånd arbetare, som åtminstone under tre år i följd haft arbete i Finland av ej tillfällig art; kvinna, som genom äktenskap med utlänning förlorat sin finska medborgarrätt; samt den, som före femton års ålder å sina föräldrars pass ankommit till Finland och därefter oavbrutet vistats i landet. För viss tid meddelat arbetstillstånd gäller endast med avse­ ende å viss arbetsplats. Utlänning, som antager arbete utan tillstånd, kan ut­ visas, och skall dömas till högst 100 dagsböter. Den. som antager utlänning i arbete, är skyldig att för ortens polismyndighet därom göra anmälan, i stad inom ett dygn och på landet inom tre dygn; brott mot denna föreskrift straf­ fas med högst 50 dagsböter. . Utlänning är skyldig att vid anfordran för polismyndighet uppvisa pass eller vistelsebiljett. Har han vistats i landet utöver tre månader, skall han vid av-

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.

resan från den sista uppehållsorten hos polismyndigheten förete sitt pass i och för anteckning om hinderslöshet, vilken gäller fjorton dagar. Upplåtare av bostad åt utlänning är skyldig att för ortens polismyndighet förete pass eller vistelsebiljett för denne, i stad och köping inom ett dygn och på landet inom tre dygn; brott mot denna föreskrift straffas med högst 50 dagsböter. Utlänning, som vistas i landet utan att vara därtill berättigad, skall av polismyndigheten åläggas att inom viss kortare tid utverka lagligt tillstånd till vistelse i landet eller att avresa från landet. Fullgör han icke detta, sker ofördröjligen anmälan till landshövdingen, vilken allt efter orsaker­ na till underlåtenheten antingen vidtager åtgärd för utlänningens avlägsnande ur landet eller, då skäl därtill anses föreligga, förordnar om hans åtalande; ut­ länningens straff kan härvid eller för fall, som nedan sägs, uppgå till högst 100 dagsböter, där icke särskilt straff för förseelsen finnes utsatt i lag. Under av­ vaktan på landshövdingens åtgärd kan utlänningen vid behov tagas i förvar . eller ställas under särskild uppsikt. Detta kan även ske genom vederbörande polismyndighet, till dess landshövdingen meddelat beslut med anledning av myndighetens anmälan, att utlänningen rörande omständighet, varom i förord­ ningen är fråga, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller underlåtit att iakttaga vad honom jämlikt förordningen åligger eller att ställa sig till efter­ rättelse honom meddelade föreskrifter.

4. England. England. De engelska bestämmelserna angående kontroll av utlänningar äro samlade i utlänning sförordning en år 1920 (The Aliens Order, 1920), meddelad med stöd av vissa lagar angående utlänningar av åren 1914 och 1919. I första av­ delningen av förordningen, vilken angiver villkoren för utlänningars tillträde till Storbritannien och Irland (inkl. Irländska Fristaten), föreskrives, att ut­ länning icke äger landstiga därstädes utan tillstånd av vederbörande immigrationsämbetsman. Sådant tillstånd må icke givas, med mindre utlänningen upp­ fyller följande villkor: att han kan försörja sig själv och de sina, att han, om han ämnar antaga arbetsanställning, kan förete skriftligt, av arbetsministern utfärdat tillstånd för arbetsgivaren att anställa honom, att han icke är sinnes­ sjuk, idiot eller psykiskt undermålig eller det eljest av medicinska skäl icke är önskvärt, att han erhåller tillstånd att landstiga, att han icke i utlandet dömts för s. k. utlämningsbrott, att han icke varit föremål för utvisningsdom, att han icke förbjudits landstiga av vederbörande minister samt att han upp­ fyller de övriga villkor, som kunna meddelas av vederbörande minister genom allmänna eller speciella föreskrifter. Med avseende å sista punkten föreskri­ ves uttryckligen, att vederbörande minister äger att med laga verkan när som helst tillägga ytterligare villkor till redan meddelat tillstånd att landstiga. Prövningen av frågor om inresetillstånd för antagande av arbetsanställning tillgår på följande sätt. Den brittiske arbetsgivaren har att till arbetsministeriets avdelning för hithörande ärenden ingiva ansökan om tillstånd. I ansök­ ningen skola meddelas upplysningar om arbetarens (utlänningens) namn och adress före inresan, ålder (endast vid husligt arbete eller kontorsarbete) och nationalitet, det land, varifrån arbetaren ankommer, den sannolika anställnings­ tiden, huruvida arbetsgivaren ämnar svara för arbetarens återsändande samt om han kan försäkra, att brittisk arbetskraft icke kommer att göras överflödig genom utlänningens anställande, arten av den ifrågavarande arbetsanställningen, den härför till utlänningen erbjudna lönen samt de åtgärder, som vidtagits för att utröna, huruvida anställningen kan besättas med inhemsk arbetskraft. Vid behandlingen, av dylika ansökningar lägges särskild vikt å den omständig­ heten, att arbetsgivaren visar att han, ehuru utan resultat, verkligen ansträngt

Kungl. Maj :ts proposition nr 198. 95

sig att erhålla arbetskraft inom landet samt att han ämnar betala utlänningen lämplig lön, varmed förstås den för motsvarande engelska arbetare brukliga lö­ nen (ev. gällande fackföreningslön). I förstnämnda avseende sker kontroll ge­ nom vederbörande arbetsförmedlingsanstalt. I fråga om industriarbetare tilllämpas i regel en viss kortare försökstid, efter vilkens förlopp arbetsgivaren har att visa, att anställningens fortvara kan anses påkallad. Han har därvid att visa, att anställningen länt till gagn för brittiskt näringsliv t. ex. genom ökad omsättning eller eljest förbättrad arbetstillgång vid företaget, genom ar­ betarstammens ökning m. m. Vid prövning av hithörande ärenden i arbetsministeriet förekomma konferenser med arbetsgivare och organisationer å ömse sidor, institutioner för näringslivet, arbetsförmedlingsanstalter m. fl. I förordningen föreskrives vidare, att utlänning, som anländer till Storbri­ tannien och Irland och ej är sjöman, i regel endast tillåtes landstiga i vissa hamnar; dessa utgöra 15 av de större hamnstäderna samt 3 luf tf artsstationer. Så snart som möjligt efter ankomsten skall utlänningen underkastas undersök­ ning av immigrationsämbetsman. Denna undersökning, som även omfattar med­ förda brev och skrivelser samt trycksaker m. m., kan ske i land, och till tryg­ gande av att icke olovligt inträde i landet sker, hava meddelats vissa långt gående bestämmelser, bl. a. angående utlänningens hållande i förvar, vilket även kan ske ombord på fartygsbefälhavarens order. Utlänning, som blivit vägrad tillstånd att landstiga eller utan sådant tillstånd anträffats på kusten av Storbritannien och Irland inom viss tid efter ankomsten till landet, skall av­ visas, och skall återfärden till hemlandet eller det land, varifrån han kommit, ske genom försorg av ankomstfartyget, till vilket varje immigrationsämbets­ man och poliskommissarie äger befogenhet återföra utlänningen. Förordningens^ andra avdelning, som handlar om tillsyn över och utvisning av utlänningar, ålägger utlänning vittgående anmälningsskyldighet. Anmälan skall ske snarast möjligt till polismyndigheten i det distrikt, där han är bosatt, och skall därvid dels företes pass med fotografi eller annat identitetsdokument, dels avlämnas uppgifter i olika hänseenden, såsom övliga identifieringsdata samt angående dagen, platsen och sättet för inresan, adress, föregående adress utom Storbritannien och Irland samt bedriven verksamhet i regeringstjänst m. m., dels ock, där så prövas nödigt, avgivas namnteckning och fingeravtryck. Förnyad anmälan skall göras inom 7 dagar angående inträffade förändringar; rörande flyttning till annat distrikt dock redan inom 48 timmar. Person, hos vilken anmälningspliktig utlänning innebor, är skyldig att vid­ taga åtgärder för anmälningspliktens behöriga fullgörande, och innehavare av fastighet med bostäder, där husrum eller sovrum uthyras, är ålagd att föra för­ teckning över utlänningar, som bo i fastigheten, samt att hålla densamma till­ gänglig för polismyndigheten och även i övrigt lämna denna upplysningar an­ gående utlänningar. De sålunda inhämtade uppgifterna angående utlänningar sammanföras, dels i distriktsregister, som föras av de lokala polismyndigheter­ na, och dels i ett centralregister för hela landet. . I vissa avseenden kunna särskilda inskränkningar göras i fråga om utlän­ ningar. Sålunda kan visst område förklaras utgöra s. k. skyddat område (protected area), vilket innebär större eller mindre restriktioner, i vissa fall t. o. m. förbud för utlänning att vistas inom området. Vidare kunna klubbår och restauranger stängas eller annorledes underkastas särskilda undantagsföre­ skrifter, om de frekventeras av kriminella eller eljest icke önskvärda utlännin­ gar. Slutligen äger vederbörande minister att ålägga viss utlänning eller grupp av utlänningar särskilda skyldigheter med avseende å bostad, anmälning till polisen, användning eller innehav av maskiner, vapen och explosiva varor, eller att göra andra ålägganden, som befinnas nödiga i det allmännas intresse.'

96 Kung!. Maj:ts proposition nr 198.

Beslut om utvisning av utlänning kan meddelas av vederbörande minister i följande fall, nämligen: om domstol dömt utlänningen för vissa angivna slags brott (vissa urbota brott, brott av prostituerade o. d.); om visst slags domstol med summariskt förfarande inom ett år efter utlän­ ningens ankomst till Storbritannien och Irland intyger, att denne åtnjutit fat­ tigvård, gjort sig skyldig till lösdriveri eller i utlandet varit straffad för s. k. utlämningsbrott; samt om vederbörande minister finner det befordra det allmänna bästa att utvisa utlänningen. I förordningens sista avdelning, som meddelar allmänna bestämmelser, föreskrives, att varje person, som ankommer till Storbritannien och Irland, är skyl­ dig att innehava antingen pass, försett med fotografi och behörigen utfärdat under de senaste fem åren, eller ock annan tillfredsställande identitetshandling. I fråga om organisationen av kontrollen vid hamnarna förutsättes, att tull­ tjänstemän kunna förordnas att fungera såsom immigrationsämbetsmän. Brott mot förordningen bestraffas, förutom med utvisning av utlänning, med böter å högst £ 100 eller med fängelse eller straffarbete intill 6 månader. Det föreskrives särskilt, att vissa delaktighetshandlingar skola bestraffas så­ som brott mot förordningen. Härvid förutsättes, att vederbörande fartygsbefälhavare bistått utlänning att olovligen inträda i landet, för så vitt han ej kan uppvisa motsatsen. Den närmare utformningen av tillämpningen överlämnas till vederbörande minister; denne har bl. a. befogenhet att undantaga viss person eller grupp av personer från bestämmelserna i förordningen. Förordningen trädde i kraft den 12 april 1920. Yissa nya stadganden i den­ samma tillkommo den 3 december 1920 och den 12 mars 1923.

5. Frankrike.

Frankrike. Enligt 272 artikeln i Code venal kan utlänning, som av domstol förklarats vara lösdrivare, på order av regeringen föras över gränsen. Om han återvänder, dömes han till ansvar på sätt nedan sägs. Enligt lagen angående utlänningars naturalisation och uppehåll i Frankrike den 3 december 1849 kan inrikesministern genom vederbörande polismyndig­ het ålägga varje utlänning, som reser i Frankrike, att omedelbart lämna rikets territorium; då en dylik order gives, föres utlänningen till gränsen. Samma rätt har ministern gentemot utlänning, som fått tillstånd att bo i Frankrike. I gränsdepartementen har vederbörande prefekt en dylik befogenhet gentemot utlänningar, vilka icke äro i riket fast bosatta; dock skall prefekten ofördröj­ ligen underrätta ministern. Utlänning, som ej ställer sig till efterrättelse en utvisningsorder enligt denna lag eller enligt 272 artikeln i Code venal eller, efter det han utvisats, utan rege­ ringens tillstånd återvänder, ställes inför domstol och dömes till fängelse i en till sex månader. Sedan straffet avtjänats, föres han till gränsen. Utvisningsdekretet plägar vara helt summariskt avfattat; de grunder, som föranlett utvisningen, angivas icke i beslutet, som endast innehåller, att utlän­ ningens i fråga närvaro på franskt område är av natur att sätta den offentliga säkerheten i fara. Närmare föreskrifter rörande villkoren för utlänningars vistelse i landet åter­ finnas i dekretet av den 30 november 1926 angående identitetskort för utlän­ ningar.

Kung!. Maj:ts proposition nr 198. 97

, Enligt berörda dekret är varje utlänning över 15 års ålder, som anländer till Frankrike i avsikt att vistas i landet under mer än två månader, skyldig att inom 48 timmar efter ankomsten inställa sig hos polismyndighet och ingiva ansökan om identitetskort. Ansökningshandlingarna skola ingivas i dubbla exemplar, varav det ena förvaras hos vederbörande länsstyrelse (prefektur) och det andra insändes till inrikesministeriets centrala registrenngsbyrå. Se­ dan ansökningen prövats, utfärdas identitetskort av prefekturen och tillställes utlänningen. Dylikt identitetskort gäller för ett år och innebär uppehållstill­ stånd för giltighetstiden. Avgiften för identitetskort ugör 375:— francs, dock att studerande, journalister m. fl. ävensom med vederbörligt tillstånd an­ ställda utländska arbetare endast behöva betala 40: — francs. Utländska krigsdeltagare samt obemedlade erlägga ingen avgift. Har identitetskorts giltig­ hetstid utlupit, skall ansökan om förnyelse inom tre månader ingivas till polis­ myndigheten. Vid förnyelse av identitetskort uttages avgift efter samma grun­ der som vid dess första utfärdande. Efter tre år får identitetskorts giltighet ej vidare förlängas, utan skall då nytt kort utfärdas, varvid enahanda förfa­ rande tillämpas som vid dess första utställande. Utlänning, som ombyter vistelseort, är skyldig att inom 48 timmar efter an­ komsten till den nya uppehållsplatsen uppvisa sitt identitetskort hos polismyn­ digheten. Innehavare av hotell och pensionat samt överhuvudtaget var och en, som härbärgerar en utlänning, skall därom göra anmälan hos polismyndighe­ ten inom 24 timmar. Genom granskning av dessa anmälningar sättas polis­ myndigheterna i stånd kontrollera, att ingen utlänning obehörigen vistas i landet. Identitetskort kan återkallas, därest innehavaren försummar följa gällande föreskrifter eller han ej anses erbjuda önskvärda garantier. Därest identitets­ kort vägras eller återkallas, är utlänningen skyldig att inom åtta dagar lämna franskt territorium. Uppskov kan likväl lämnas av inrikesministern efter framställning av vederbörande administrativa myndighet. Utlänning, som icke efterkommer föreskrifterna i dekretet, är förfallen till böter. Dessutom har inrikesministern enligt omförmälda lag av år 1849, så­ som tidigare omnämnts, rätt att utvisa vilken som helst utlänning som finnes i landet. Enahanda rätt tillkommer prefekterna i de närmast gränsen belägna departementen. Främmande makters i Frankrike anställda diplomatiska och konsulära re­ presentanter med familjer äro befriade från skyldigheten att vara försedda med identitetskort. Beträffande utländska arbetare gäller att identitetskort för dem endast må utfärdas, därest de förete kontrakt utvisande, att de blivit anställda av fransk arbetsgivare. Dessa kontrakt skola godkännas av representanter för arbetseller jordbruksministerierna. Närmare regler rörande dessa kontrakt hava ut­ färdats av arbetsministeriet. Enligt lag av den 11 augusti 1926 angående skydd för den inhemska arbetsmarknaden är det vidare förbjudet för arbets­ givare i Frankrike att anställa utländsk arbetare, som icke innehar identitetskort av särskilt slag, försett med påskrift »arbetare». Genom denna anordning uppnå,s, att ingen utlänning kan få arbetsanställning i Frankrike utan offentlig myndighets provning och utan att hans närvaro påkallats av inhemsk arbets­ givare. Utländsk arbetares identitetskort skall förses med anteckning rörande det ar­ betskontrakt, på grund varav kortet utställts. Ombyte av yrke under året närmast efter identitetskortets utfärdande är förbjudet, såvida icke arbetaren förskaffat sig tillstånd härtill, vilket kan meddelas av offentlig arbetsförmedlmgsanstalt efter prövning av arbetsmarknadens läge och sökandens yrkeskvalilikationer. Eantbruksarbetare lår icke övergå till sysselsättning inom indu- Bihaiuj till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 170 käft. (Nr 198.) 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

strien, förrän han efter ansökan erhållit nytt identitetskort, innefattande till­ stånd därtill. Arbetsgivare, som önskar anställa utländsk arbetare, vilken re­ dan befinner sig i landet på grund av med annan arbetsgivare avslutat kon­ trakt, får icke göra detta, såvida icke det ursprungliga arbetskontraktet upp­ hört att gälla, arbetaren uppehållit sig minst ett år i landet, eller tillstånd läm­ nats av offentlig arbetsförmedlingsanstalt. Varje arbetsgivare är skyldig att inom 24 timmar efter anställandet av ut­ ländsk arbetare göra anteckning därom i ett register, som skall hållas tillgäng­ ligt för granskning av vederbörande myndighet. Förseelser mot lagen den 11 augusti 1926 bestraffas med böter från 500 till 1,000 francs, dock att för underlåtenhet att verkställa anteckning i nyssnämnda register böterna endast utgöra från 5 till 15 francs. Arbetslösheten i Frankrike, som hittills varit obetydlig, har under den senaste tiden avsevärt ökats. Vederbörande myndigheter torde därför numera endast i mycket ringa utsträckning godkänna kontrakt, åsyftande ny anställning ^ av utländska arbetare. Då det visat sig, att utlänningar, för vilka arbetstillstånd sålunda blivit vägrat, anskaffat pass och med stöd. därav inrest till Frankrike för att söka anställning, har franska regeringen till förekommande av dylikt kringgående av bestämmelserna nyligen ifrågasatt att återinföra generellt passviseringstvång. Något definitivt beslut härom har ännu icke fattats.

6. Tyskland.

Tyskland. Genom en för nordtyska förbundet den 12 oktober 1867 utfärdad lag, vilken sedermera blivit gällande för det nuvarande Tyska riket, avskaffades pass­ tvånget principiellt för såväl egna medborgare som utlänningar. I lagen stadgas dock, att passtvång kan helt eller delvis återinföras, därest förbundets eller någon av förbundsstatemas säkerhet eller den allmänna ordningen synes hotad genom krig, inre oroligheter eller av andra händelser. Med stöd av denna lagbestämmelse återinfördes passtvånget vid världskrigets utbrott genom särskild förordning. Denna ersattes i slutet av år 1914 av en ny förordning, varigenom jämväl viseringstvång infördes. I avseende på pass och visering gäller numera en ävenledes med stöd av 1867 års lag utfärdad förordning den 10 juni 1919, som föreskriver, att varje utlänning för inresa till Tyskland och vistelse i landet, ävensom för utresa, är skyldig vara försedd med viserat pass. I särskilda fall kan inrikesministern såsom substitut för pass tillåta andra officiella handlingar (Passersatz). Befrielse från viseringsskyldighet kan medgivas av inrikesministern. För en­ staka fall kunna utrikesministeriets passbyrå och centralmyndigheterna i de länder, varav Tyska riket består, medgiva undantag från bestämmelserna om pass och visering. Närmare föreskrifter rörande pass och visering meddelas av inrikesministern. I enlighet härmed hava föreskrifter utfärdats genom kungörelser den 13 .juni och den 22 december 1924. Enligt dessa kungörelser gälla viseringar antingen för enkel resa eller för upprepade resor eller allenast för utresa. Visering må utfärdas för högst ett år och kan, när skäl därtill är, återkallas av den myn­ dighet, som utställt densamma. Därest utlänning önskar inresa i syfte att bo­ sätta sig eller såsom arbetare taga anställning i Tyskland, får visering endast beviljas, om inflyttnings- eller arbetstillstånd anskaffats. .Var och en, som söker inkomma i landet utan att vara försedd med pass och visering, i. den man så erfordras, skall avvisas vid gränsen. Då grundad anledning föreligger, må även med pass och visering försedd resande avvisas av passkontrollmyndigheten, dock först efter överordnad myndighets hörande. Gör sig resande skyldig till

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 99

allvarligare förseelse mot författningarna rörande tullavgifter och varuinförsel och_ synas tyska intressen kunna bliva förfördelade, om resan fortsattes, må avvisning jämväl ske efter framställning av tullmyndigheterna vid gränsen. I motsvarande fall vid utresa äger passkontrollmyndigheten befogenhet annulera förefintlig återresevisering. Frågorna om utlänningars anmälningsskyldighet, uppehållsrätt och utvis­ ning ävensom beträffande deras rätt att taga anställning äro i Tyskland endast till mindre del reglerade enhetligt för hela riket. En stor del av hithörande spörsmål falla under de olika ländernas kompetens. Här nedan redogöres för de i Preussen gällande föreskrifterna. Utlänningar äro underkastade viss anmälningsskyldighet enligt av de lokala polismyndigheterna meddelade bestämmelser. I Berlin måste innehavare av hotell och pensionat samt övriga, som härbärgera utlänningar, inom 24 timmar efter utlännings ankomst göra anmälan härom hos polismyndigheten. Person­ lig anmälningsskyldighet åligger utlänning, endast om han flyttar in i eller ur egen bostad eller om han, utan att innehava egen bostad, vistas i orten under mer än tre månader i följd. Innehar utlänning giltig visering, är han berättigad uppehålla sig i landet under viseringens giltighetstid. Utlänning, som önskar inresa i avsikt att bo­ sätta sig, får icke beviljas inresevisering, med mindre han genom den lokala polismyndigheten erhållit inflyttningstillstånd. Sådant tillstånd förutsätter i regel, att den lokala myndighet, som har uppsikt över bostadsregleringen, ej har något att erinra mot den ifrågasatta inflyttningen. För den som, efter det maximitiden för visering tilländagått, vill kvarstanna å vistelseorten, fordras särskilt uppehållstillstånd, som meddelas av polismyndigheten. Utvisning är av två slag: sådan som gäller för hela Tyska riket och sådan som endast har verkan i anseende på visst land. Det förra slaget av utvisning grundar sig på bestämmelser i Tyska rikets strafflag. Denna medgiver näm­ ligen befogenhet för högre polismyndighet att utvisa utlänningar, som begått grövre brott, förbrutit sig mot lagar rörande hasardspel, prisocker m. m. eller ock underlåtit följa gällande passrättsliga bestämmelser. Det senare slaget stöder sig på särskilda bestämmelser för de olika länderna; i Preussen inrikes­ ministerns cirkulär den 24 augusti 1923. Enligt detta cirkulär må i administra­ tiv väg utlänning utvisas, som ådömts frihets- eller bötesstraff, varit verksam i statsfientlig riktning, gjort sig skyldig till förseelser mot föreskrifterna om anmälningsskyldighet, om bostadsreglering eller tagande av arbetsanställning. Förutsättning härför är dock i allmänhet, att förseelsen är av svårare natur eller upprepats. Vidare kunna de, som sakna existensmöjligheter, utvisas, och likaså överhuvud varje utlänning, som i handling ådagalägger bristande hänsyn mot flen stats intressen, som lämnar honom gästfrihet. Utlänning, som i minst fyra år utan anmärkning varit bosatt i Preussen, bör dock i regel icke utvisas. Så­ dana utlänningar, som alltsedan den 1 april 1914 varit bosatta i Tyskland, må utvisas allenast, då alldeles särskilda skäl äro. Därest anledning till utvisning uppkommer, prövas frågan av vederbörande polismyndighet, som därefter avkunnar beslut. Detta beslut, som kan över­ klagas, skall snarast möjligt delgivas den utvisade, som samtidigt förelägges att inom kort tid frivilligt avresa. Ställer han sig icke föreläggandet till efter­ rättelse. äger polismyndigheten förpassa honom över gränsen. Då förpassning ej omedelbart kan ske eller hänsyn till den allmänna säkerheten så kräver, må utlänning tagas i förvar i avvaktan på utvisningens verkställande. Den omfattande kontroll av utlänningar, som i Tyskland utövas vid sidan av passtvånget, vilar på arbets förmedling slagen av år 1922, vars § 26 ålägger vederbörande högsta förvaltningsorgan, bland annat, att reglera och övervaka värvningen och förmedlingen av utländska arbetare samt användandet av så-

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

dan arbetskraft inom riket. Med stöd bärav hava utfärdats förordningar an­ gående utländska arbetares anställande cell sysselsättande; den nu gällande är daterad den 2 januari 1926. Enligt den grundläggande bestämmelsen i denna förordning får utländsk arbetare anställas och sysselsättas endast i sådant arbetsföretag, som erhål­ lit vederbörligt tillstånd av behörig arbetsförmedlingsmyndighet att använda utländsk arbetskraft. Med arbetare förstås härvid, enligt driftrådslagen, var­ je person, som är sysselsatt i annans tjänst mot lön eller såsom lärling, dock icke kontorspersonal, verkmästare m. fl. (Angestellte). Undantagna från för­ ordningens bestämmelser äro vidare anställda inom sjöfarten ävensom vissa angivna kategorier arbetare, vilka erhålla frikallelse (Befreiungsschein) av tyska arbetarcentralen,1 nämligen: lantarbetare, som varit anställda i jordbruket i Tyskland sedan 1 januari

1913 ,

andra arbetare, som antingen innehaft anställning utom jordbruket i Tysk­ land sedan 1 januari 1919 eller ock den 1 juli 1914 under minst ett år inne­ haft sådan anställning och dit återvänt, så snart de av kriget föranledda hind­ ren bortfallit, arbetare, som voro bosatta i Tyskland redan 1 januari 1919 och då ännu icke fyllt 14 år, arbeterskor, som genom giftermål med utlänningar förlorat sitt tyska statsmedborgarskap, samt _ arbetare, i fråga, om vilka det skulle vara obilligt att tillämpa förordningen och vilka därför undantagsvis blivit frikallade. Den centrala arbetsförmedlingsmyndigheten (Reichsamt fur Arbeitsvermittlung) äger emellertid att utsträcka förordningens tillämplighet jämväl till ovan angivna grupper av utländska arbetstagare ävensom att medgiva undantag från dess giltighet för visst område eller grupp av arbetare eller visst slag av arbetsplatser. Den, som vill i sin tjänst anställa utländsk arbetare, är skyldig begära tillstånd härtill hos offentlig arbetsförmedlingsanstalt. Ansökan behöver icke avse viss arbetare utan tillstånd kan begäras för bestämt antal sadana. . Sättet för ansökningarnas prövning regleras genom utförliga bestämmelser. Principen är att i granskningsarbetet representanter för såväl arbetsgivare som arbetare skola deltaga. Beslutsmässig är vederbörande landsanstalt för arbetsförmed­ ling, vilken dock kan delegera sin befogenhet till underlydande arbetsförmedlin Meddelat tillstånd att använda utländsk arbetskraft skall avse bestämt an­ tal arbetare samt gäller för högst 12 manader, i fråga om säsonglantarbetare dock längst till den 15 december samma år tillståndet meddelas.. Tillståndet kan förknippas med villkor. Har arbetsgivare erhållit sadant tillstånd, äger han därmed icke anställa vilken utlänning som helst utan i regel endast en utländsk arbetare, som innehar legitimationskort, utfärdat. av tyska arbetar­ centralen. Efter anställningens upphörande kan utlänningen icke utan vidare ta­ ga ny anställning; även om den nya arbetsgivaren har erhållit tillstånd att an-

1 Tyska arbetarcentralen utgör en redan före kriget tillkommen förening med säte i Berlin, som har till ändamål att utöva förmedling av arbetsavtal med utländska arbetare, särskilt lantarbetare. De högsta beslutande organen äro paritetiskt sammansatta av arbetsgivare och arbetstagare, medan vissa av de ledande funktionärerna utses av regeringsmyndighet; medlemmar i föreningen aro bland andra de preussiska hushållningssällskapen (Landwirtschaftskammer). Föreningen har aven i ovngt i hög grad offentlig karaktär. Genom förordning år 1907 tilldelades föreningen en betydande roll i fråga om legitimeringen av utländska arbetare ävensom av indrivningen och förvaltningen av de tor detta förfarande fastställda avgifterna. Med hänsyn härtill äger stulen vid dess upplösning ävensom vid tillbakaträdande från nämnda uppgifter att enligt vissa regler övertaga föreningens tillgångar eller del därav för att användas till likartat ändamål som föreningens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 101

vända utländsk arbetskraft, får denne anställa honom endast under villkor, att hans legitimationskort är försett med visst intyg av den föregående arbetsgivaren eller vederbörande arbetsförmedlingsanstalt. Detta intyg skall innehålla för­ klaring, att intet är att invända mot att utlänningen tager anställning å annan arbetsplats; arbetsgivaren är förpliktad att meddela sådant intyg eller ock att lämna arbetsförmedlingsanstalten medgivande att avgiva detsamma, så­ vida icke. utlänningen lämnat anställningen genom avtalsbrott. I sistnämnda fall äger anstaltens prövningsnämnd för ärenden rörande utländsk arbetskraft, efter hörande av arbetsgivaren och utlänningen, ändock medgiva, att den se­ nare må anställas å annan arbetsplats, därest vägran skulle vara obillig eller arbetsgivaren eljest uppenbarligen med orätt förvägrat honom intyg. I fråga om utländska lantarbetare gälla särskilda bestämmelser. Sådan ut­ länning får taga anställning utom jordbruket allenast efter medgivande av ve­ derbörande landsanstalt. Vidare få utländska säsonglantarbetare (landwirtschaftliche Wanderarbeiter) endast anställas enligt ett av viss statlig myndig­ het uppställt normalkontrakt; andra kontrakt äro utan verkan, i den mån de till nackdel för utlänningen avvika härifrån; i stället för de ogiltiga bestäm­ melserna träda motsvarande punkter i normalkontraktet. Tillstånd för arbetsgivare att använda utländsk arbetskraft är belagt med avgift; denna avgift ävensom kostnaderna för utlänningens legitimering bä­ ras av arbetsgivaren, vilken, vid äventyr att tillståndet återkallas, icke äger fordra gottgörelse härför av den utländska arbetaren. överträdelse av förordningen straffas med böter intill 10,000 guldmark el­ ler med fängelse intill 6 månader. Nu oinförmälda förordning gäller för hela Tyska riket. Tillämpningsföre­ skrifter i avseende på Preussen, varigenom särskilt legitimeringsförfarandet regleras, pläga årligen meddelas av preussiske inrikesministern i cirkulärväg. För innevarande år gäller cirkuläret den 7 januari 1927. I detsamma föreskrives, att alla i offentlig eller enskild tjänst sysselsatta utländska arbetare, för vilkas anställande erfordras tillstånd, skola vara underkastade legitimationstvång. Legitimering äger rum vid inresan i regel genom tyska arbetarcentralens gränskontor samt eljest å den ort, där utlänningen har sitt arbete, genom vissa uppräknade lokalkontor av tyska arbetarcentralen. Utlänning, som redan befinner sig i riket, är skyldig att legitimera sig senast den 28 februari varje år och till riket nyinkommen utländsk arbetare utan dröjsmål efter inträffande å arbetsplatsen. Legitimation har samma giltighetstid som av landsanstalt för arbetsförmed­ ling meddelat tillstånd till sysselsättning, dock längst till utgången av år 1927. Upphör arbetsanställningen under denna tid, kan omskrivning för an­ nan arbetsplats av legitimationskortet ske endast, om det föreligger ett av den förre arbetsgivaren avgivet hinderslöshetsintyg för ny anställning eller lik­ nande handling. Det åligger arbetsgivare att vid anställningens upphörande inom tre dagar lämna skriftlig anmälan härom till den lokala polismyndigheten ävensom till vederbörande legitimationsmyndighet, till vilken senare myndighet skall, där arbetaren egenmäktigt lämnat arbetsplatsen, jämväl överlämnas den avtalsbrytande arbetarens legitimationskort. I fråga om denna skyldighet in­ skärper ministern, att tyska arbetarcentralen endast med tillhjälp av dessa an­ mälningar är i stånd att genomföra legitimationsförfarandet på ett ändamåls­ enligt sätt. I cirkuläret meddelas även föreskrifter angående fullgörande av skyldighet för de från förordningens tillämplighet undantagna utlänningarna att anskaffa frikallelsebevis; dessa äro sålunda ingalunda fritagna från varje motsvarighet till legitimationstvånget. I cirkuläret framhålles slutligen, att legitimationsförfarandet ännu icke av

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

de lokala myndigheterna genomförts så noggrant, som ur säkerhets-, sanitära och sociala synpunkter vore nödvändigt. Polismyndigheterna åläggas därför att, under medverkan av tjänstemännen vid tyska arbetarcentralen, utöva en oav­ låtlig kontroll å företagen inom distrikten med avseende å legitimationspliktens efterlevnad. Härvid böra även uppmärksammas bostadsförhållanden inom jord­ bruket. Cirkuläret avslutas med en till lantråden riktad hemställan, under särskild hänvisning till det spända arbetsmarknadsläget samt ifrågakommande poli­ tiska hänsyn, att verka för bestämmelsernas noggranna genomförande.

7. Österrike.

Österrike. Kontrollen över tillströmningen av utländsk arbetskraft har i Österrike se­ dan april 1922 utövats i samband med viseringstvånget. I och med. ingången av år 1926 är behovet av skydd för den inhemska arbetsmarknaden tillgodosett på ett annat sätt, nämligen genom lagen den 19 december 1925 om tillfällig inskränkning i fråga om sysselsättande av utländska arbetare och af färsan ställda (Inlandarbeiterschutzgesetz). Denna lag, vars bestämmelser gälla så länge den utomordentliga arbetslösheten i förbundsområdet anses fortfara, riktar sig principiellt mot arbetsgivarna och icke mot den utländske arbetaren. Den senare träffas endast indirekt av lagen och kan sålunda icke drabbas av straffbestämmelserna för överträdelser. Enligt huvudstadgandet äger arbetsgivare icke utan vederbörligt tillstånd sysselsätta arbetare, kontorspersonal o. d. (Angestellte), hembiträde eller lär­ ling, som icke är österrikisk medborgare eller icke sedan den. 1 januari 1923 oavbrutet uppehållit sig i förbundsområdet.1 Utlänning, som vid lagens ikraft­ trädande befann sig inom landet och innehade arbetsanställning, beröres av stadgandet endast vid nyanställning. Tillstånd behöver icke inhämtas vid extra­ arbete eller tillfällig anställning. Genom särskild bestämmelse bemyndigas förbundskanslersämbetet att i samråd med vederbörande ministerier förordna om undantag från lagens till­ lämplighet för vissa kategorier av arbetstagare, nämligen a) anställda i inter­ nationell tjänst hos transportföretag, b) lantarbetare och tjänstfolk hos jord­ brukare, c) enstaka grupper av personer, å vilkas tjänsteförhållanden lagen den 13 juli 1922 om scenarbetsavtal äger tillämpning samt d) bestämda grup­ per av arbetstagare inom landet, särskilt i nyuppkomna industrigrenar, för så vitt deras sysselsättande är lämpligt med hänsyn till arbetsmarknadsläget och särskilt önskvärt i folkhushållningens intresse. Enligt detta bemyndigan­ de har utfärdats en förordning den 18 mars 1926, däri undantag gjorts i fråga om kategorierna a) och c) ävensom för säsonglantarbetare, som äro anställda i enlighet med någon med utländsk makt avslutad överenskommelse, samt tjänstefolk hos bönder. Enligt en tidigare förordning i ämnet den 31 december 1925 vore lantarbetare överhuvud undantagna från lagens tillämplighet. De nya bestämmelserna rikta sig i främsta rummet mot de slovakiska och galiziska sockerbetsarbetarna. Ansökning om tillstånd att sysselsätta utländsk arbetskraft — ansökningen skall avse bestämd utlänning med uppgivet namn — skall av arbetsgivaren ingivas i fråga om lånt- och skogsarbetare till landsstyrelsen (Amt der Landesregierung) och i fråga om andra arbetstagare till den s. b. distriktsindustriknm mission en. Myndigheten har därefter att inom tre dagar inkomma med

1 Enstaka kortare avbrott i vistelsen i Österrike, som överskrida åtta dagar och under ett år sammantagna icke belöpa sig till mer än två månader, anses icke såsom > väsentliga och med hänsyn till lagens syfte beaktansvärda avbrott».

Kungl. Maj:ts proposition nr 198, 103

ansökningen jämte eget yttrande till förbundskanslersämbetet, som äger med­ dela tillstånd. I erforderliga fall skall yttrande inhämtas från vederbörande förbundsministerier, därvid iakttages, att det paritetiska rådet för arbetslös­ hetsförsäkring inom ministeriet för den sociala förvaltningen höres i frågor av större betydelse för arbetsmarknaden. Förbundskanslersämbetet äger emeller­ tid bemyndiga vederbörande landshövding (Landeshauptman) att å dess väg­ nar meddela definitivt beslut rörande ansökningar, som avse lånt- och skogs­ arbetare, och vederbörande distriktsindustrikommission att likaledes å kanslersämbetets vägnar avvisa ansökning rörande andra arbetstagare i sådana fall, då förutsättningrna för tillstånd icke föreligga. Sådant bemyndigande kan underkastas inskränkning och när som helst återkallas. Mot beslut av distriktsindustrikommission äger arbetsgivaren inom två veckor anföra besvär hos kanslersämbetet. Av sin befogenhet att delegera dessa ärenden till under­ lydande myndigheter har kanslersämbetet redan gjort bruk i viss omfattning, nämligen därigenom att dessa bemyndigats att avvisa sådana ansökningar, i fråga om vilka vederbörande granskningskommission icke ansett förutsättnin­ gar för bifall föreligga. Att man icke också meddelat bemyndigande — till landsstyrelserna — att bevilja tillstånd, beror därpå, att bedömandet av ar­ betsmarknadsläget ansetts endast kunna ske från centralt håll. Landsstyrelse utövar densamma tillkommande uppgifter enligt denna lag genom en kommission, bestående av landshövdingen eller annan tjänsteman inom landsstyrelsen såsom ordförande samt vardera två representanter för ar­ betsgivare och arbetstagare, vilka utses av landshövdingen efter hörande av vederbörande organisationer. På motsvarande sätt utses en eller flera kom­ missioner för att fullgöra de distriktsindustrikommissionen åliggande uppgif­ terna; förslag till ledamöter i dessa avgivas emellertid icke i första hand av yrkesorganisationerna utan av handels- och industri- samt arbetskamrarna. Tillstånd meddelas endast om arbetsmarknadsläget tillstädjer det, viktiga intressen inom folkhushållningen påkalla detsamma eller eljest tungt vägande skäl tala därför, såsom viktiga familjehänsyn eller humanitära skäl. Det gäller blott för viss angiven arbetstagare, bestämt yrke och särskild sysselsättning samt meddelas för begränsad tid, vilken kan förlängas, om förutsättningar för nytt tillstånd föreligga. Tillståndet kan förknippas med villkor. Sedan arbetstagaren tillträtt anställningen, är arbetsgivaren skyldig att inom tre dagar lämna uppgift härom till den myndighet, som meddelat till­ ståndet. Även vid anställningens upphörande skall sådan anmälan avgivas. Arbetsgivarens uppgiftsskyldighet kan utsträckas att gälla dels sådana ut­ länningar, som redan vid lagens ikraftträdande voro i hans tjänst, i fråga om dessas namn, arten och varaktigheten av anställningsförhållandet samt natio­ nalitet, dels alla andra hos honom sysselsatta arbetstagare med avseende å upp­ lysningar i allmänhet i lagens syfte, särskilt angående nationaliteten. Först om arbetsgivaren icke kan giva nöjaktiga upplysningar i sistnämnda hänse­ ende, inträder skyldighet för arbetstagaren att legitimera sig. Detta åliggande ävensom plikten att anskaffa bevis om uppehåll i Österrike sedan den 1 januari 1923 utan väsentligt avbrott, utgöra över huvud de enda skyldigheter, som lagen omedelbart ålägger utlänningen. Påpekas må, att polisföreskrifter rö­ rande anmälnings- och passväsende icke beröras av denna lag. Genom särskilt stadgande bemyndigas förbundsregeringen att, om annan stat behandlar österrikiska medborgare ogynnsamt i de av lagen åsyftade hän­ seenden, genom förordning förklara nämnda statsmedborgare underkastade la­ gens tillämplighet, även om de eljest skulle vara därifrån undantagna, ävensom föreskriva, att meddelat tillstånd för sådana statsmedborgare när som helst må kunna återkallas. Å andra sidan medgiver lagen avslutande av ömsesidiga överenskommelser, som genomföra lindringar i fråga om rätten till yrkesut-

104 Kungl. Maj ds proposition nr 198.

övning och härigenom i större eller mindre omfattning partiellt suspendera desnsamma. Överträdelse av föreskrifterna i denna lag eller med stöd härav utfärdade förordningar straffas, där icke gärning föreligger, som skall dömas enligt strafflagen, med böter intill 1,000 skilling eller frihetsstraff (»arrest») in­ till 3 månader.

8. Tjeckoslovakien.

Tjecko­ Någon speciell lagstiftning rörande utlänningars arbetsanställning förefin­ slovakien. nes icke i Tjeckoslovakien. Man har emellertid sökt vinna erforderligt skydd för hemarbetsmarknaden genom administrativa åtgärder. I denna väg har man fått till stånd en ordning, enligt vilken det för en utlänning, som vill inresa i landet i och för arbetsanställning, är nödvändigt att dessförinnan inhämta tillstånd av den centrala arbetsmyndigheten (Landeszentralarbeitsamt). An­ sökning härom ingives av den blivande arbetsgivaren. Praxis i fråga om prövningen av ansökningarna betecknas såsom rigorös. Sålunda avslås exem­ pelvis utan vidare framställningar rörande icke kvalificerad arbetskraft. Väg­ ras begärt tillstånd, förses utlänningens pass med anteckningen: »Ogiltigt för arbetsanställning.» _ Tager utlänningen ändock arbetsanställning, äventyrar han, att polismyndigheten, på hemställan av den centrala arbetsmyndigheten, tvingar honom att lämna anställningen. I överensstämmelse med denna praxis måste varje utlänning, som antagit arbetsanställning efter viss dag, nämligen den 30 april 1923, kunna uppvisa tillstånd av den centrala arbetsmyndigheten. Genom förordning i juni 1925 föreskrives, att tillstånd att anställa utländsk arbetskraft är belagt med avgift, växlande mellan 20 och 1,000 Krönen. Inom dessa gränser avgör socialministeriet efter fritt bedömande avgiftens storlek i det enskilda fallet.

9. Schweiz.

Schweiz. Gällande bestämmelser för hela edsförbundet rörande övervakande av ut­ länningar äro meddelade i förordningen den 29 november 1921 om kontrollen av utlänningar, med ändringar den 7 december 1925. För beträdande av schwei­ ziskt område erfordras för utlänning pass eller, undantagsvis, härmed lik­ värdig handling, som ådagalägger innehavarens nationalitet samt hans rätt att när som helst återvända till hemlandet eller senaste uppehållsland. Å denna handling skall anteckning göras om ändamålet med inresan. Pass skall vara viserat av behörig schweizisk förbundsmyndighet, därest icke förbundsrådet annorlunda beslutat. Visering ger endast rätt att överskrida gränsen. Inom åtta dagar efter ankomsten till landet skall ansökning om uppehålls- eller bosättningstillstånd. göras hos polismyndigheten i uppehållsorten. Är ända­ målet med inresan icke bosättning eller bedrivande av förvärvsarbete och bor utlänningen å hotell, pensionat, sanatorium e. d., är ifrågavarande frist ut­ sträckt till tre månader. I dessa fall är innehavaren av hotellet anmälnings pliktig liksom numera även arbetsgivare, hos vilken utlänning antagit arbets­ anställning. Uppehålls- och bosättningstillstånd meddelas av de kantonala myndig­ heterna. Har utlänning för avsikt att antaga arbetsanställning, skall yttrande inhäm­ tas från arbetsförmedlingsanstalt före meddelande av härför erforderligt till­ stånd. Dylik anstalt har enligt gällande reglemente av år 1923 att göra sär-

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 105

skilt noggrann undersökning för att inom landet finna lämplig arbetskraft till lediganmäld plats, då det gäller att förhindra, att platsen besattes av utlänning. Med avseende härå föreskrives uttryckligen, att erforderligt tillstånd för ut­ ländsk arbetskraft icke må meddelas, utan att arbetsplatsen varit upptagen å den schweiziska riskvakanslistan. Det är förbjudet att antaga arbetsanställning utan tillstånd. Även för annan yrkes- eller förvärvsverksamhet erfordras tillstånd, om verksamheten utövas under mer än åtta dagar. Tillstånd avser visst slag av verksamhet, varför nytt tillstånd fordras vid ombyte. Av förbundsrådets motivering till förslaget till den numera genomförda för­ fattningsändringen framgår avsikten att för framtiden förhindra bosättning av utlänningar i landet. Beviljande av bo.sättningstillstånd torde, om dessa in­ tentioner fullföljas, endast komma att ske i undantagsfall. — Det bör måhän­ da framhållas, att bosättningstillstånd icke egentligen motsvarar tillstånd att förhyra bostad, utan att bestämmelserna härom snarast utgöra ett medel till förhindrande av att utländska undersåtar varaktigt slå ned sina bopålar inom landet,_ skyddsbestämmelser, som givetvis föranletts av det starka tilloppet till Schweiz.. av flyktingar och andra utländska undersåtar. Bestämmelserna kun­ na alltså betecknas såsom immigrationspolitiska åtgärder. Ansökning om uppehåll och bosättning göres skriftligen med biläggande av legitimationshandlingar, frejdebetyg och utdrag ur hemlandets straffregister. Av kanton meddelat tillstånd, kan inom en månad upphävas av den centrala passbyrån; detta gäller dock icke tillstånd för säsongarbetare för den löpande säsongen samt för hembiträden för en tid av två år. Det av kantonen lämnade tillståndet blir .definitivt först efter en månad, och före utgången av denna tid äger utlänningen icke utöva förvärvsverksamhet, såvida icke kantonen i trängande fall meddelat provisoriskt tillstånd. Om kanton vägrat tillstånd, har den centrala passb 5 ^rån icke rätt att göra ändring härutinnan. överuppsikten över handhavandet av främlingskontrollen utövas av förbun­ dets justitie- och polisdepartement, som utgör sista besvärsinstans i beslut en­ ligt förordningen och som även har att verkställa beslutade utvisningar. Den närmaste övervakningen fullgöres av förbundets centrala passbyrå, vilken där­ jämte har speciella uppgifter i fråga om denna kontroll, nämligen att meddela de lokala myndigheterna uppgifter om misstänkta och om personer, som för­ vägrats rätt till uppehåll, samt att utöva viss tillsyn över dessa, ävensom att företaga prövning av kantonala beslut om uppehållstillstånd och bosättning. Den, som i avsikt att vilseleda organen för främlingskontrollen använder eller anskaffar falska legitimationshandlingar, straffas med fängelse intill ett år. Beträdande eller kvarstannande å schweiziskt område genom kringgående av meddelade föreskrifter straffas med fängelse intill sextio dagar eller med bö­ ter intill 5,000 francs, vilka straff kunna förenas. Samma straff är stadgat för lämnande av falska uppgifter rörande förutsättningarna för utlännings ineller utresa, uppehåll eller bosättning i Schweiz samt för underlåtenhet att full­ göra stadgat anmälningstvång. Andra överträdelser mot förordningen eller med stöd härav meddelade föreskrifter äro belagda med bötesstraff, högst 2,000 francs. Utlänning, som gjort sig skyldig till överträdelse mot bestämmelserna i för­ ordningen och avreser ur riket, kan förpliktas att ställa säkerhet intill 5,000 francs. Undandrager han sig rättspåföljden för sin förseelse, tillfaller säker­ heten vederbörande kanton. Om en utlännings legitimationshandlingar förlora giltighet, upphör medde­ lat tillstånd till bosättning eller uppehåll att gälla, och kan utlänning, som icke innehar tillfredsställande legitimationshandlingar, föras över gränsen. De kantonala polismyndigheterna äro dock berättigade att undantagsvis utställa s. k. toleranstillstånd för utlänning, som icke innehar legitimationshandling.

106 Kung!. Maj.ts proposition nr 198.

Utvisning av utlänning enligt förbundsförfattningen beslutas av förbunds­ rådet. I och för utvisning i denna ordning skall till förbundsrådet göras an­ mälan om utlänningar, vilka genom sina åtgöranden störa, försvåra eller hindra landets försörjning med livsmedel eller andra oumbärliga förnödenheter. Ut­ visning kan även ske i enlighet med den kantonala lagstiftningen, vilket då sker genom de kantonala myndigheterna. Dessa äro vidare behöriga att besluta utvisning på grund av underlåten anmälan, uppgiftsvägran, oriktiga upplys­ ningar. överträdelse av föreskrifter samt otillfredsställande bevisning, att än­ damålet med vistelsen är utan anmärkning eller icke stridande mot Schweiz’ intressen. Om utvisning icke kan verkställas, kan interneringsförfarande till­ gripas mot den, som utvisningsbeslutet avser. I en till förbundsförsamlingen den 8 februari 1926 lämnad redogörelse för syftet med de i slutet av år 1925 vidtagna ändringarna i förordningen medde­ lade förbundspresidenten, att grannländerna Italien, Tyskland och Österrike under år 1925 framställt förslag om ömsesidigt slopande av viseringstvånget. Då detta tvång principiellt numera endast hade till ändamål att hindra en massinvandring av utländska arbetare och sådan invandring främst vore att befara från dessa länder, hade förbundsregeringen ansett sig höra dryfta frå­ gan med kantonerna vid en konferens i september 1925. Härvid hade fram­ gått, att sympatier förefunnits för viseringstvångets upphävande i fråga om kortare uppehåll för resande, medan däremot stark betänksamhet rått i fråga om arbetssökande, enär man hyste tvivel om den inre kontrollens effektivitet. Noggranna undersökningar hade också övertygat regeringen, att en förenkling av formaliteterna för inresa av grannländernas medborgare förutsatte en för­ bättrad inre kontroll. Enbart den faktiska — om ock icke rättsliga — möj­ ligheten för arbetssökande utlänningar att inkomma i Schweiz utan visering syntes medföra, att tyngdpunkten för utlänningskontrollen komme att överflyt­ tas från gränsmyndigheterna till den inre kontrollen. Vid denna gällde det framför allt att hastigt kunna konstatera ändamålet med uppehållet samt att binda utlänningen vid den uppgivna anledningen. Så länge viseringstvånget existerade, antecknades resans ändamål på passet av vederbörande viseringsmyndighet; upphävdes detta tvång borde anteckningen ske genom den lokala polismyndigheten. Såsom kontroll härvid hade införts skyldighet för arbets­ givare att göra anmälan angående hos honom anställd utländsk arbetskraft. Vid utarbetande av de nya bestämmelserna hade till en början föreslagits för­ bud för arbetsgivare att anställa andra utlänningar än sådana, som erhållit tillstånd att taga arbetsanställning. Med hänsyn till goda erfarenheter från kantonen Basel rörande den därstädes tillämpade anmälningsplikten för ar­ betsgivare vid dylik anställning, hade man vid genomförande av kontrollen jämväl inom andra delar av förbundsområdet kunnat stanna vid en dylik an­ mälningsskyldighet. På grund av klagomål från arbetsförmedlingsanstalterna hade införts en ny föreskrift, som gåve tydligt uttryck för den kantonala polismyndighetens skyl­ dighet att rådfråga dessa anstalter före meddelande av tillstånd att antaga arbetsanställning. Det förutsattes, att härvid en närmare personlig kontakt skulle komma till stånd mellan dessa båda organ.

10. Polen.

Polen. I Polen har den 10 augusti 1926 utfärdats en förordning angående utlännin­ gar, vilken förordning gäller från och med den 1 januari 1927. Endast med särskilt tillstånd äger en utlänning inresa i, genomresa eller uppehålla sig i riket. Dylikt tillstånd kan förvägras, därest utlänningens vistelse i landet

Kung!. Maj:ts proposition nr 198. 107

innebär fara för rikets säkerhet och den offentliga ordningen, därest han inom eller utom riket dömts för vissa brott, därest han utvisats ur riket, därest han med hänsyn till den allmänna hälsovården anses mindre önskvärd eller därest han är medellös. Tillstånd att inresa i landet och att uppehålla sig därstädes under kortare tid meddelas av konsularämbetsman. Dylikt tillstånd meddelas för viss tid och kan förlängas genom beslut av förvaltningsmyndighet. Tillstånd att bosätta sig i riket meddelas av högre förvaltningsmyndighet. Dylikt tillstånd måste av utlänning förvärvas före inresa och förmedlas genom konsul. Undantagsvis kan ett tillstånd för kortare tid förvandlas till bosättningstillstånd. Klagan över förvägrat tillstånd må ej föras. Utlänning är underkastad anmälnings- och registreringsplikt. Anmälan skall ske omedelbart efter inresan eller ombyte av vistelsort. Registrering sker en gång och fordrar personlig närvaro. I inrikesministeriet föres ett central­ register över utlänningar. Över registreringen erhåller utlänningen ett bevis. Utlänning kan utvisas, om han ej ställer sig förordningens bestämmelser till efterrättelse eller om hans vistelse i landet befinnes olämplig med hänsyn till statens intressen. Kostnaden för utvisningen skall bestridas av den utvisade. I visst fall må klagan föras över utvisningsbeslut. Med hänsyn till statens säkerhet eller av politiska, närings- eller hälsovårdsskäl kan ministerrådet tillfälligtvis meddela inskränkande bestämmelser be­ träffande utlännings inresa, uppehåll, utresa eller genomresa. Dessa inskränk­ ningar kunna avse avstängning av gränstrafiken, förbud att uppehålla sig å vissa områden, rörelsefrihet inom riket eller särskilda kontrollbestämmelser. Fängelsestraff intill ett år eller böter kunna drabba den, som begagnar fal­ ska handlingar, som mot bättre vetande lämnar oriktiga uppgifter, som utan tillstånd överskrider gränsen, som begagnar andras handlingar eller förhjälper annan att förskaffa sig dylika å andra utställda handlingar i och för legitima­ tion, som döljer sig för att undgå utvisning eller återvänder till riket, ehuru han utvisats, och slutligen den, som gör sig skyldig till delaktighet i eller för­ sök till nu nämnd handling. För andra överträdelser är straffet mindre. Vissa utlänningar kunna befrias från alla eller några av förordningens be­ stämmelser.

11. Amerikas Förenta Stater.

Bestämmelser om utlänningars tillträde till Amerikas förenta stater inne­ Amerikas hållas i Immigration Ad of 1924, den s. k. kvotlagen. Denna lag trädde i Fören ta kraft den 1 juli 1924 och gäller för obestämd tid. Stater. Till grund för den begränsning av immigrationen, som är avsedd med lagen, ligger den s. k. kvotprincipen. Det antal personer, som tillåtes immigrera från ett visst land, får ej överstiga en kvot, som erhållits genom en på visst sätt verkställd beräkning. Med immigrant menas varje utlänning, som reser från en plats utanför Förenta staterna med detta land som destination, med undantag likväl av 1) en i främmande regerings tjänst anställd person, hans familj, tjänare och anställda, 2) en utlänning på tillfälligt besök som turist, i affärer eller för nöjes skull, 3) en utlänning stadd på direkt genomresa, 4) en utlänning, som förut lagligen inkommit i landet och reser från en plats i Förenta staterna till en annan genom närliggande främmande land, 5) en bona fide utländsk sjöman, anställd i denna egeskap å till Förenta staterna anländande fartyg, som önskar där temporärt landstiga endast för att söka ny hyra,

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

6) en utlänning, som äger inresa i Förenta staterna för att endast idka han­ del i överensstämmelse med ett gällande handels- och sjöfartsavtal. Immigranterna indelas i quota och non-quota immigranter. Non-quota immigranter äro följande, nämligen: 1) ett ogift barn under 18 år eller hustrun till en person, som vid ingivandet av den för sådana familjemedlemmars inresa nödvändiga ansökan till Commissioner General of Immigration är amerikansk medborgare och bosatt där i landet, 2) en immigrant, som förut lagligen inkommit i landet och återvänder från tillfälligt besök i annat land, 3) en immigrant, född i vissa amerikanska länder, 4) en immigrant, som under åtminstone två år före ansökan om inresetill­ stånd har varit präst i något kyrkosamfund och vill resa till Förenta staterna i denna egenskap, eller varit lärare vid skola, akademi, seminarium eller univer­ sitet och ämnar besöka Förenta staterna i denna egenskap; likaså en sådan re­ sandes hustru och ogifta barn under 18 år, därest de medfölja eller senare inresa till honom, samt 5) en immigrant, som är bona fide studerande, åtminstone 15 år gammal, som vill inresa uteslutande för studier vid skola, college, akademi, seminarium eller universitet. Alla immigranter, som ej äro att betrakta som non-quota immigranter, äro quota immigranter. Det är i lagen särskilt angivet, att en person, som icke i lagen uttryckligen är angiven som non-quota immigrant eller icke-immigrant, icke får lämnas tillträde såsom tillhörande dessa kategorier. Vid utställande av immigrationsvisa skall företräde lämnas vissa personer, nämligen 1) en quota immigrant, som är ett ogift barn under 21 år, fader, moder, man eller hustru till en amerikansk medborgare, som är minst 21 år gammal, samt 2) en quota immigrant kunnig i jordbruk, hans hustru och hans av honom underhållna barn under 16 år, därest de medfölja eller senare inresa till honom. De under 1) uppräknade immigranterna hava ingen företrädesrätt över de under 2) angivna. Antalet fall, varå företrädesrätten tillämpats, får ej över­ stiga hälften av årskvoten. Ansökan om immigrationsvisum göres hos den amerikanske konsuln. Där­ vid skola lämnas noggranna personaluppgifter samt uppgifter bl. a. om ända­ målet med resan, om sökanden varit i fängelse eller åtnjutit fattigvård och om han eller någon av hans förändrar varit intagen å anstalt för sinnessjuka. Upp­ gifterna skola bekräftas med ed. Ansökningarna skola granskas av konsuln, som, därest hinder ej möter, i regel utfärdar immigrationsvisum. Dylikt visum utgör bevis för att immigranten tillsvidare godtagits. Enligt lagen skall dylikt visum ej utfärdas, om det av immigrantens uppgifter eller företedda handlingar framgår, att immigranten icke kan vinna tillträde under immigrationslagarna, om ansökningen icke uppfyller givna föreskrifter eller om konsuln har anled­ ning antaga, att immigranten icke kan vinna tillträde. I vissa fall får kon­ suln utfärda visum först efter bemyndigande av utrikesdepartementet, näm­ ligen då immigranten är under 18 år eller hustru till en i Amerika bosatt ame­ rikansk medborgare och åberopar denna omständighet för tillträde såsom nonquota immigrant eller då immigranten påyrkar företräde till vanligt visum på grund av släktskap med amerikansk medborgare. Även om visum utfär­ dats, kan immigranten avvisas vid ankomsten till Amerika. Inresetillståndet skall begagnas inom viss tid, högst fyra månader. Immigranten skall inne­ hava pass, vilket dock ej behöver viseras. Varje utlänning, som ej varit berättigad att inkomma i landet eller tvär­ stanna! utöver medgiven tid, skall utvisas. Tillträde till landet, vilket med-

Kung!.. Maj:ts proposition nr 198. 109

givits på grund av en undantagsbestämmelse, skall nämligen endast gälla för viss tid och är underkastat vissa villkor. Lagen innehåller straffbestämmelser för olaglig befordran av immigranter. Förfalskning av immigrationsvisa, användande av falskt namn i samband med inresa till Förenta staterna, bekräftande med ed av medvetet falska upp­ gifter m. fl. brott äro belagda med böter intill 10,000 dollars eller fängelse i fem år, eller bådadera. I lagen givas vissa regler, till utlänningens nackdel, angående bevisbördans fördelning i vissa mål. När en utlänning söker vinna inträde i Förenta stater­ na, skall det alltid anses åligga honom att bevisa, att ingen exklusionsklausul är tillämplig å fallet, och icke de amerikanska myndigheterna att bevisa mot­ satsen. I varje deportationsmål mot en utlänning skall denne, för att hindra deportationen, lyckas bevisa, att han inkommit i landet på lagligt sätt, genom styrkande av tiden, platsen och sättet för inresan. Utlänningen skall dock härvid äga tillgång till sitt immigrationsvisum och andra i arbetsdepartemen­ tet förvarade handlingar angående inresan.

no Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Bilaga C.

Utkast

till

Lag

om utlännings rätt att här i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om utlännings inresa i riket.

1 §• Utlänning, som ankommer till riket, skall vara försedd med pass eller, där Konungen förordnat att viss annan legitimationshandling må gälla såsom pass, med sådan handling. Legitimationshandling, varom i första stycket sägs, skall, där ej Konun­ gen annorlunda förordnar, vara försedd med påteckning av svensk myndighet (visering). Skyldighet att vara försedd med legitimationshandling gäller ej för barn under sexton år, som åtföljer vuxen person, om vilken här är fråga.

2 §•

Utlänning, som ämnar antaga arbetsanställning här i riket, äger ej hit in­ komma, med mindre hans legitimationshandling är försedd med visering, som ej innefattar förbud att här antaga sådan anställning, eller med bevis om ar­ betstillstånd. 3 §. Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket personligen anmäla sig hos polismyndighet i den gräns- eller kustort, dit han från utrikes ort först an­ länder. Därvid skall utlänningen uppvisa sin legitimationshandling ävensom meddela de upplysningar polismyndigheten avfordrar honom. Utlänning, vil­ kens legitimationshandling ej är försedd med visering eller bevis om arbets­ tillstånd eller vilkens legitimationshandling är viserad med förbud att här an­ taga arbetsanställning, åligger därjämte att meddela skriftlig uppgift enligt fastställt formulär om tiden för vistelsen i riket och ändamålet med densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 111

2 KAP.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §. Beträffande utlänning, som uppehåller sig i riket, skall vad i 1 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. 5 §. De bestämmelser angående anmälningsskyldighet, som för utlänningars över­ vakande må finnas nödiga, meddelar Konungen.

6 §. Det åligger utlänning, som uppehåller sig här i riket, att på kallelse per­ sonligen inställa sig hos polismyndighet för meddelande av upplysningar, som angå hans vistelse här i riket, så ock att vid anfordran för polismyndighet eller underordnad polispersonal uppvisa sin legitimationshandling.

7 §• Utlänning äger icke rätt att uppehålla sig här i riket under längre tid än tre månader, med mindre för honom meddelad visering gäller för längre tid eller han därtill erhållit tillstånd (uppehållstillstånd).

8 §. Uppehållstillstånd meddelas av Konungens befallningshavande i det län, där utlänningen vistas. Ansökning om uppehållstillstånd skall ingivas eller i betalt brev insändas till polismyndigheten i den ort, där utlänningen vistas; och åligger det polis­ myndigheten att med eget yttrande översända ansökningen till Konungens be­ fallningshavande.

9 §. Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid. Bevis om uppehållstillstånd skall tecknas å utlänningens legitimationshand­ ling. Har denna handling icke inkommit till Konungens befallningshavande, åligger det Konungens befallningshavande att om uppehållstillståndet under­ rätta polismyndigheten, som har att, då handlingen företes, därå teckna bevis om detsamma.

10 §.

Vad i 8 och 9 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om an­ sökning och beslut rörande förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

11 §• Över beslut i ärende rörande uppehållstillstånd må klagan ej föras.

12 §.

Då utlänning lämnar riket, skall han hos polismyndighet i den gräns- eller kustort, från vilken han avreser, uppvisa sin legitimationshandling.

112 Eungl. Maj ds proposition nr 198.

3 KAP.

Om utlännings rätt till arbetsanställning här i riket.

13 §. Utlänning äger icke att här i riket antaga eller innehava anställning i annans tjänst (arbetsanställning), med mindre för honom meddelats visering, som ej innefattar förbud att här antaga sådan anställning, eller han därtill erhållit tillstånd (arbetstillstånd). 14 §. Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen. Innan beslut meddelas i ären­ de angående arbetstillstånd, skall socialstyrelsen, där ej ärendet är av synner­ ligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga, inhäm­ ta yttrande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt inom den ort, där arbetsanställningen skall ske, och bör socialstyrelsen, när skäl därtill äro, bereda sammanslutningar av arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att avgiva yttrande.

15 §. Ansökning om arbetstillstånd må göras av den arbetssökande utlänningen eller ock av arbetsgivare, som önskar anställa utlänningen i sin tjänst. Dylik ansökning skall ingivas eller i betalt brev insändas, om utlänningen befinner sig utom riket, till svensk beskickning eller avlönad svensk konsul i det land, där utlänningen vistas, och i annat fall till polismyndigheten i den ort, där anställningen önskas; och åligger det nu nämnd myndighet att med eget yttrande översända ansökningen till socialstyrelsen.

16 §. Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och för viss utlänning samt skall avse visst slag av arbete. Bevis om arbetstillstånd skall tecknas å utlänningens legitimationshandling. Har denna handling icke inkommit till socialstyrelsen, åligger det styrelsen att om arbetstillståndet underrätta vederbörande beskickning, konsul eller polis­ myndighet, som har att, då handlingen företes, därå teckna bevis om detsamma.

17 §. Yad i 14—16 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om an­ sökning och beslut rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

18 §. Arbetstillstånd må, när skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen.

19 §. över beslut i ärende rörande arbetstillstånd må klagan ej föras.

4 KAP.

Om avvisning av utlänning, som ankommer till riket.

20 §.

Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 113

annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till riket eller omedelbart där­ efter avvisas av polismyndighet. Samma lag vare om annan utlänning, som ankommer till riket för att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här ärligen vinna försörjning. Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten är kant, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, och kan det skäligen antagas, att utlänningen skulle^ komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osed­ lig verksamhet, då må ock avvisning ske vid utlänningens ankomst till riket eller omedelbart därefter. Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning å den, som varit svensk medborgare, men vilkens medborgarrätt genom vistelse utomlands eller eljest gått förlorad; dock att den, som vunnit medborgarrätt i annat land, må av­ visas på sådan grund, som i tredje stycket sägs.

21 §.

Söker utlänning, som från riket utvisats, att hit återvända utan att han där­ till erhållit Konungens tillstånd, må han vid ankomsten till riket avvisas av polismyndighet.

22 §.

Saknar utlänning behörig legitimationshandling eller är hans legitimationshandling ej försedd med erforderlig visering eller bevis om arbetstillstånd, där så är föreskrivet, eller uraktlåter utlänning att iakttaga vad honom enligt 3 § åligger, eller lämnar utlänning vid fullgörande av anmälningsskyldighet, varom i samma paragraf sägs, mot bättre vetande oriktig uppgift, må han vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter avvisas av polismyndighet.

23 §. Är anledning antaga, att utlänning, som ankommer till riket, till men för rikets säkerhet tjänar främmande makts intressen eller att hans verksam­ het eljest är ägnad att skada riket, skall polismyndighet härom ofördröjligen gorå anmälan hos Konungens befallningshavande, som besluter, huruvida ut­ länningen skall avvisas eller med honom skall förfaras på annat sätt. I av­ vaktan på Konungens befa.llningshavandes beslut äger polismyndigheten taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt. Över beslut, som nu nämnts, må klagan ej föras.

24 §. _ Finnes i fall, som i 20—22 §§ sägs, avvisning böra äga rum, skall till utlän­ ningen överlämnas skriftligt besked angående avvisningen med skälen därför; och skall beskedet jämväl innehålla underrättelse om vad utlänningen har att iakttaga, där han vill föra klagan över att han avvisats. Vill utlänning klaga över avvisningen, äger han hos Konungens befallnings­ havande anföra besvär, vilka vid talans förlust skola ingivas till Konungens befallningshavande före klockan tolv å trettionde dagen efter det besked an­ gående avvisningen tillställts klaganden; denne likväl obetaget att på eget även­ tyr i betalt brev till Konungens befallningshavande insända besvären så tidigt, att de dit inkomma inom nämnda tid. Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 170 höft. (Nr 198.) 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

25 §. Aro besvär anförda över avvisning, skall Konungens befallningshavande infordra polismyndighetens utlåtande så ock avskrift av protokoll vid förhör, som må hava hållits i ärendet, samt av beskedet angående avvisningen, där det­ samma icke ingivits med besvären. Sedan infordrade handlingar inkommit, skall Konungens befallningshavan­ de snarast möjligt meddela beslut i ärendet. Över Konungens befallningshavandes beslut ma klagan ej föras.

26 §. Avvisning skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg föras ur riket; och bör den avvisade befordras till det land, varifrån han ankom­ mit hit, där ej särskilda omständigheter däremot föreligga, såsom att landet är avlägset beläget eller att han utvisats därifrån eller att han där sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott. Kan avvisning ej verkställas genast, ma intill dess sadant kan ske, utlän­ ningen tagas i förvar av polismyndigheten.

5 KAP.

Om utlännings förpassning ur riket.

27 §. Kvarbliver utlänning efter utgången av den tid, han äger rätt att vistas här i riket, utan att hava sökt förlängning av nämnda tid, eller underlåter han, efter det sådan ansökning avslagits, att inom skälig tid lämna riket, skall po­ lismyndigheten förelägga honom att inom viss kortare tid avresa från riket. Efterkommer utlänningen ej föreläggandet, skall polismyndigheten härom oför­ dröjligen underrätta Konungens befallningshavande, som äger förordna om utlänningens förpassning ur riket. I avvaktan på Konungens befallningsha­ vandes beslut äger polismyndigheten, där särskilda skäl äro, taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt. över föreläggande, som nu nämnts, må klagan ej föras.

28 §. Där i annat fall än i 22 § sägs utlänning uraktlåter att fullgöra honom på grund av denna lag eller med stöd av denna lag meddelad bestämmelse aliggande anmälningsskvldighet eller vid anmälan eller i ansökningsärende, varom i denna lag eller med stöd av denna lag meddelad bestämmelse är fråga, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift, eller uraktlåter att ställa, sig till efterrättelse vad i denna lag är eller med stöd av denna lag ma i övrigt vara föreskrivet rörande hans vistande här i riket, skall polismyndigheten härom ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande, som efter omständigheterna må förordna om utlänningens förpassning ur riket eller, där så­ dan förpassning lämpligen icke kan verkställas eller eljest icke finnes höra äga rum om utlänningens ställande under åtal för vad han låtit komma sig till last. I avvaktan på Konungens befallningshavandes beslut äger polismyndigheten vidtaga åtgärd, som i 27 § första stycket sista punkten sägs. Samma lag vare, där utlänning antager eller innehar arbetsanstallnmg utan att därtill hava erhållit tillstånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 115

29 §• varigenom utlänning förklarats skola förpassas ur riket, skall inne­ hålla de skal, a vilka beslutet grundas; och skall Konungens befallningshavande i beslutet giva till känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i beslutet, samt tillställa honom skriftligt beslut så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall beslutet muntligen avkunnas för honom.

30 §. Har beslut meddelats, varigenom utlänning förklarats skola förpassas ur riket, må denne, där han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det be­ slutet delgavs honom, inför Konungens befallningshavande avgiva förklaring, att han åtnöjes med beslutet. Förvaras utlänningen i häkte, må förklaringen i vittnens närvaro upptagas av tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet; och åligger det den myndighet, inför vilken förklaring avgivits, att ofördröjligen insända underrättelse därom till Konungens befallningshavande. Förklaring, varom nu är sagt, må ej återtagas.

31 §• Vill utlänning, som genom Konungens befallningshavandes beslut förklarats skola förpassas ur riket, överklaga beslutet, äger han sist å åttonde dagen efter det beslutet delgavs honom, till Konungens befallningshavande ingiva sina till Konungen ställda besvär, dock att, där klaganden förvaras i häkte, besvä­ ren må inom tid, som nyss är sagd, ingivas till tillsyningsmannen vid häktet. Tillsyningsmannen är pliktig att ofördröjligen insända besvären till Konungens befallningshavande. Vill utlänning, som icke är på fri fot, anföra besvär, åligger det Konungens befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte att tillse, att utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde. Inkomna besvär skall Konungens befallningshavande, så fort ske kan, jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända till justitiedepartementet. 32 §. Har den omständighet, varå beslut om utlännings förpassning ur riket grun­ das, inträffat inom en månad efter det utlänningen ankommit till riket, skall beslutet gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Beslut om utlännings förpassning ur riket skall genom Konungens befall­ ningshavandes försorg bringas till verkställighet. Utlänningen bör befordras till sitt hemland, där ej särskilda omständigheter däremot förekomma, såsom att landet är avlägset beläget eller han där sanno­ likt skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott. Kan utlänningen ej be­ fordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån han inkommit i riket, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts, eller han utvisats från det landet. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande, skall Konungens befallningshavande i ärendet göra anmälan hos Konungen.

6 KAP.

Om utlännings utvisning från riket.

33 §. Konungens befallningshavande må meddela, förordnande om utvisning från riket av följande utlänningar, nämligen:

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

1) zigenare ävensom den, som beträdes med lösdriveri eller bettlande, sa ock den, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning; 2) den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkessmässigt övan­ de av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt; _ 3) den, som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket genom utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande vid d^lik handel eller för olovlig tillverkning eller försäljning av brännvin eller för det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under kringresande eller kring­ vandrande idkat hantverk eller annan hantering; 4) den, som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat brott än ovan avses dömd till straffarbete eller ock till fängelse ej under sex månader, så vitt brottets beskaffenhet föranleder till antagande, att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; dock att utvisning för det brott ej må ske, där ej förhör, som i 34 § sägs, i ärendet hållits, innan sex månader förflutit från det han efter utstandet stråt! blivit f Tigi ven; „ . , 5) den som inom loppet av de närmast förflutna fem aren utom riket under­ gått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott, varför enligt gällande lag om utlämning av förbrytare utlämning må ske. Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skalig hänsyn .agas till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid, han vistats här i riket. Har den, som gjort sig skyldig till brott, varom i den­ na paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före brottets begående närmast förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej for det brott utvisas,

Om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last, ar särskilt stadgat. 34 §. Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning, som i 33 § sägs, skall Konungens befallningshavande föranstalta därom, att utlänningen sa malt ske kan, inställes till 'förhör inför Konungens befallningshavande; dock ma, dar utlänning förvaras i kronohäkte, som står under lagfaren tillsyningsman^ upp­ sikt, förhöret efter Konungens befallningshavandes beprovande kunna hallas

aVNär omständigheterna därtill föranleda, må Konungens befallningshavande förordna, att utlänningen skall tagas i förvar. , „ .. , o, • . Vid förhör, varom nu är sagt, äger utlänningen, dar han sa askar, åtnjuta hiälp. Är han ej på fri fot och säger han sig ej sjalv kunna anskaffa biträde, skall Konungens befallningshavande förordna lämplig person att biträda

h°Ö°vCT förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas om alla de omständigheter, som kunna inverka å ärendets utgång Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till av­ görande Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart adomt frihetsstraff skall iakttagas, att. så framt ej särskilda hinder mota., ärendet hos Konungens befallningshavande bringas till slut så tidigt att dar till utvis­ ning dömes, densamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång.

35 §. Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på grund av stadgande i 33 §, skall anmälan därom goras hos Konungens befall­ ningshavande. Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker, ma polismyn-

Kung1. Maj:ts proposition nr 198. 117

digheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande.

36 §. Utslag, varigenom dömes till utvisning, skall innehålla förbud för utlännin­ gen, vid äventyr, som i 43 § sägs, att utan Konungens tillstånd återvända till riket; och skall Konungens befallningshavande i utslaget giva till känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i utslaget, samt tillställa honom skriftligt utslag, så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall utslaget muntligen avkunnas för honom.

37 §. Beträffande klagan över Konungens befallningshavandes utslag i ärende rö­ rande utvisning samt i fråga om verkställighet av utvisning skall med undan­ tag av bestämmelsen i 32 § första stycket gälla vad i denna lag stadgas om utlännings förpassning ur riket; dock att vid klagan, som här avses, besvären skola insändas till nedre justitierevisionen.

38 §. Där sådaDt av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning, som i riket vistas. Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen, att för­ hör i ärendet skall hållas inför Konungens befallningshavande; och gäller i fråga om sådant förhör vad i 34 § tredje och fjärde styckena är stadgat. När omständigheterna därtill föranleda, må utlänningen tagas i förvar. I fråga om verkställighet av beslut om utvisning, varom i denna paragraf sägs, äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen befordras till land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för poli­ tiskt brott. 39 §. Finner Konungens befallningshavande anledning till utlännings utvisning jämlikt 38 § föreligga, skall Konungens befallningshavande därom göra an­ mälan hos Konungen. I sammanhang med sådan anmälan äger, när omständig­ heterna därtill föranleda, Konungens befallningshavande förordna, att utlän­ ningen skall tagas i förvar.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

40 §. Uraktlåter någon att fullgöra honom på grund av denna lag eller med slöd av denna lag meddelad bestämmelse åliggande anmälningsskyldighet, straffes med böter från och med tio till och fem hundra kronor. Lämnar någon vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende, varom i denna lag eller med stöd av denna lag meddelad bestäm­ melse är fråga, mot bättre vetande oriktig uppgift, straffes med böter från och med tio till och med fem tusen kronor. Har utlänning i annat avseende än i första stycket sägs uraktlåtit att ställa sig till efterrättelse vad i denna lag är eller med stöd av denna lag må vara föreskrivet rörande hans vistande här i riket, straffes med böter från och med tio till och med fem tusen kronor.

118 Kung1. Maj:ts proposition nr 198.

41 §. Antager eller innehar utlänning arbetsanställning utan att därtill hava er­ hållit tillstånd, straffes med böter från och med tio till och med fem hundra kronor. Till enahanda straff är arbetsgivare förfallen, där han anställer utlänning, som icke erhållit tillstånd att antaga anställningen.

42 §. Den, som förhjälper utlänning, vilken icke innehar behörig legitimationshandling, att inkomma i riket, straffes med böter från och med tio till och med fem tusen kronor. 43 §. Har utlänning, som blivit härifrån utvisad, återvänt till riket utan att han därtill erhållit Konungens tillstånd, straffes med fängelse i högst sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, skall han omedelbart föras ur riket; och skall därvid förfaras enligt de i 32 § angivna grunder. Den, som skäligen misstänkes för brott, varom i denna paragraf sägs, skall tagas i häkte. 44 §. Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, varom för­ märs i 40—42 §§, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lag­ ligen förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar.

45 §. Förseelse, varom i denna lag är fråga, åtalas av allmän åklagare. Utan för­ ordnande av Konungens befallningshavande må dock ej åtalas förseelse, som avses i 40 eller 41 §. Åtal för förseelse, som i 40—42 §§ sägs, anhängiggöres i stad vid polisdom­ stol, därest särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol samt å landet vid allmän domstol. Åtal jämlikt 43 § anhängiggöres vid allmän domstol.

46 §. Av böter, som ådömas enligt 42 §, tillfälle en tredjedel, dock högst fem hundra kronor, åklagaren och återstoden kronan. I andra fall än nu sagts skola böter enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till fulla gäldandet av böterna, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

47 §. Varder utlänning avvisad, ur riket förpassad eller utvisad, är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort, dit han sändes.

48 §. Har utlänning, varom i 20—22 §§ sägs, med fartyg ankommit till riket och voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort inse, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 198 119

utlänningen skulle komma att härifrån avvisas, är, där sådan åtgärd vidtages, befälhavaren pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra ho­ nom till det land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse icke äger rum, med mindre fartyget omedelbart eller inom närmaste tiden åter­ vänder till nämnda land. 49 §. Har arbetsgivare låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa ho­ nom i sin tjänst och varder utlänningen avvisad eller ur riket förpassad på grund därav att han ej erhållit tillstånd att antaga arbetsanställning, är arbetsgivaren pliktig ersätta statsverket kostnaden för utlänningens beford­ rande till den utländska ort, dit han sändes.

50 §. Med polismyndighet avses i denna lag å landet landsfogde eller landsfiskal samt i stad magistrat eller stadsstyrelse, poliskammare, polismästare, stadsfiskal eller chef för detektiv polisavdelning så ock beträffande såväl land som stad annan myndighet eller person, vilken av Konungens befallningshavande särskilt förordnats att granska legitimationshandlingar och mottaga anmäl­ ningar.

51 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger Konun­ gen med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket meddela de särskilda bestämmelser, som må finnas nödiga. I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om utlännings avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständighe­ terna. 52 §. Endast i den mån Konungen förordnar äga bestämmelserna i denna lag tilllämpning å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlö­ nade konsulära tjänstemän samt deras familjer och betjäning. Beträffande främmande makters kurirer äger Konungen meddela särskilda föreskrifter. 53 §. Konungen äger meddela befrielse från skyldighet för utlänning att vara för­ sedd med legitimationshandling och må Konungen i samband därmed meddela de särskilda föreskrifter, som finnas nödiga. Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed äger sammanhang meddelar Konungen. Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter, som i övrigt erford­ ras för tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet av av­ visning, förpassning ur riket eller utvisning. Huru ersättning åt biträde, varom i 34 § sägs, eller åt tolk må bestämmas, därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

Genom denna lag upphäves lagen den 14 september 1914 (nr 196) angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas tillika med de stadganden, vilka utfärdats med stöd av bestämmelse i nämnda lag.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Utlänning, som den 1 januari 1928 vistas här i riket och för vilken visering eller i kungörelsen den 4 september 1926 (nr 411) om övervakande av utlän­ ningar i riket omförmäld uppehållshok då ej erfordras, skall anses hava er­ hållit uppehållstillstånd, gällande tills vidare. Utlänning, som den 1 januari 1928 vistas här i riket och för vilken sådan uppehållshok, som ovan nämnts, utfärdats att gälla jämväl för tid efter nämnda dag, äger att utan hinder av vad i 7 § stadgas uppehålla sig här i riket under den tid, uppehållsboken är gällande. Uppehållshok må, när skäl därtill föreligga, återkallas av den polismyndig­ het, som utfärdat boken, eller av Konungens befallningshavande. över Konun­ gens befallningshavandes beslut må klagan ej föras. Utlänning, som sedan den 30 september 1926 vistas här i riket och för vil­ ken visering då icke erfordrades, skall anses hava erhållit arbetstillstånd, gällande tills vidare. Utlänning, för vilken vid nämnda tid visering erfordra­ des, skall, därest han då innehade visering, som ej innefattar förbud att här antaga arbetsanställning, anses hava erhållit dylikt tillstånd för den tid, vise­ ringen är gällande. Från denna lags tillämpning äger Konungen medgiva sådant undantag, som må föranledas av bestämmelse i traktat, vilken med främmande makt slutits före lagens trädande i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 121

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 mars 1927.

N ä Tvär ande: justitierådet ton S eth , justi tierådet W edberg , regeringsrådet P lanting -G tllbnb I ga , justitierådet A lbxanderson .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4 februari 1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande .skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas. Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning hovrättsrådet G. Siljeström. Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet och dess .särskilda leda­ möter.

Förslaget i allmänhet.

Justitierådet Alexanderson, med vilken lagrådets övriga ledamöter i huvud­ sak instämde: I likhet med den lag som för närvarande reglerar utlännings tillträde till riket och vistelse härstädes, den vanligen s. k. utvisningslagen av den 14 sep­ tember 1914, innehåller förslaget (i Öl §) bestämmelse att under krigstid eller då det eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt Konun­ gen äger i dessa ämnen förordna så som det finnes nödigt. Förslaget i alla dess övriga delar innefattar alltså den ordning som anses vara den för normala för­ hållanden nyttiga och behövliga; det bör härutinnan följaktligen jämföras icke med vad under närmast föregående tid gällt i kraft av kungörelser, som med stöd av ovannämnda stadgande i 1914 års lag utfärdats för utomordentliga för­ hållanden, utan med innehållet i denna lag själv. Anställer man en sådan jäm­ förelse med vad som för tretton år sedan ansågs motsvara behovet och rätts­ uppfattningen, blir det väsentliga resultatet följande. Enligt 1914 års lag äger utan passtvång envar utlänning fritt tillträde till riket, med undantag av dem som tillhöra vissa element av samhällenas drägg:

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

bettlare, vaneförbrytare, bondfångare, prostituerade, sutenörer, ävensom av dem som måste antagas sakna möjlighet att här vinna ärlig försörjning. Skyldig­ het att anmäla sin hitkomst eller under vistelsen härstädes sin vistelseort och adress har utlänningen icke. Han äger kvarbliva här så länge han ej visat sig tillhöra de nyssnämnda samhällsparasiternas kategori eller här gjort sig skyl­ dig till eller befunnits utomlands under de sista fem åren vara dömd för svå­ rare brott eller här idkat olaga gårdfarihandel eller liknande, i vilka fall han kan utvisas med förbud att återkomma; har han fallit fattigvården till last kan han hemsändas. Vid sidan av nyss nämnda, s. k. administrativa utvisning, varom i första instans länsstyrelse äger besluta, tillkommer Konungen rätt till politisk utvisning (»av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intres­ se»). -— I fråga om utlännings rätt att här försörja sig genom yrkesutövning gälla enligt näringsförfattningarna vissa inskränkningar, vilka dock med ovä­ sentliga undantag icke innefatta hinder för honom att här taga arbetsanställning hos annan. Enligt förslaget råder passtvång och där Konungen så förordnar jämväl viseringstvång. Viseringen är tydligen avsedd att meddelas för bestämd tid, varefter förnyelse måste utverkas. Men även ett pass som bereder utlänning tillträde till riket utan förbehåll om visering medför ej rätt till längre uppe­ håll i riket än tre månader; efter denna tids förlopp erfordras ett av socialsty­ relsen meddelat uppehållstillstånd, givet för bestämd tid varje gång. Över vägran att meddela sådant tillstånd må klagan ej föras. Några grun­ der efter vilka ansökan om uppehållstillstånd skall prövas finnas ej i lag­ förslaget angivna. De — för övrigd ytterst allmänt hållna — uttalanden som göras i remissprotokollet sakna all motsvarighet i lagtexten. Ej heller antydes att anvisningar i ämnet skola utfärdas i administrativ väg. -— Vid hitkomsten skall utlänning genast personligen legitimera sig hos polismyndighet och lämna alla upplysningar som avfordras honom. På kallelse har han under vistelsen här att åter inställa sig och lämna upplysningar som angå hans vistelse i riket. T ,egi ti matt önskan dlin g skall städse på begäran uppvisas för polispersonal. Öv­ rig anmälningsskyldighet regleras i administrativ författning. Utlänning må enligt förslaget ej här i riket innehava arbetsanställning utan särskilt arbetstillstånd. Sådant meddelas antingen i samband med passvisering av viseringsmyndigheten eller ock av socialstyrelsen. Tillståndet gäller varje gång det meddelas bestämd tid, i förra fallet så länge viseringen gäller, i senare fallet en särskilt utsatt tid. I detta fall kan det emellertid av social­ styrelsen återkallas före den utsatta tidens förlopp, över beslut i dessa ären­ den kan ej klagas. Ej heller i fråga om arbetstillstånd eller dess återkallande finnas några grunder för prövningen angivna i lagen; och tydligen är det ej avsett att därom förordna i administrativ författning. I remissprotokollet angives såsom ledstjärna principen att den svenska arbetsmarknaden bör förbe­ hållas landets egna invånare, vadan prövningen borde gälla huruvida särskilda omständigheter i det föreliggande fallet kunde föranleda ett avsteg från denna grundsats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 123

Avvisning eller utvisning kan, förutom under de i gällande lag uppställda förutsättningar, äga rum i ett antal nytillagda fall. Sålunda skall naturligt­ vis hit ankommande utlänning avvisas, om han saknar behörig legitimationshandling. Samma öde drabbar emellertid även den som hitkommer för att söka arbete eller tillträda erbjuden anställning, om han ej redan före inresan försett sig med arbetstillstånd, och vidare den som ej omedelbart fullgör sin anmäl­ ningsskyldighet eller vägrar besvara framställd fråga eller besvarar den med­ vetet oriktigt. I dessa fall utövas avvisningsbefogenheten av underordnad po­ lismyndighet. Men dessutom föreslås rätt för länsstyrelse att på 'politiska grun­ der avvisa (om det är »anledning antaga att utlänningens verksamhet är ägnad att skada riket»), över sådan avvisning må klagan ej föras. Såsom nya utvisningsanledningar upptager förslaget: olovlig tillverkning eller försäljning av brännvin samt olaga varuinförsel. Härjämte har införts en ny form för avlägsnande av utländska element, näm­ ligen förpassning ur riket. Den skiljer sig från avvisning därigenom att den kommer till användning mot utlänningar, som redan någon tid uppehållit sig här, från utvisning därigenom att den icke innefattar förbud att återkomma. Dess uppgift är att trygga genomförandet av de nya tillstånds- och övervakningsreglerna. Sålunda skall den i regel vidtagas mot den som saknar behörig legitimationshandling eller efter tre månaders vistelse här kvarstannar utan stöd av alltjämt gällande uppehållstillstånd. Därjämte kan den, om särskilda skäl föreligga, i stället för straff användas även mot den som utan arbetstillstånd antager eller innehar arbetsanställning eller brister i fullgörande av anmälnings­ skyldighet eller i avgivande av riktiga uppgifter eller eljest i villkoren för hans uppehåll här. Om utförpassning beslutar länsstyrelsen. Klagan kan föras hos Kungl. Maj :t i statsrådet; men om utlänningen ej redan vistats här en månad eller längre går beslutet i verkställighet utan avvaktan på klagotidens utgång. Besinnar man vad ovan erinrats, att förslaget i här redovisade delar avser en reglering för vad numera betraktas såsom normala förhållanden, gör denna jäm­ förelse ett beklämmande intryck. Den gällande lagen, knappt tretton år gam­ mal, framstår som härrörande från ett förgånget högre kulturskede. I vad ut­ länningars ställning här i riket angår, har rättsstaten efterträtts av den sociala välfärds- och polisstaten. Lagen av 1914 och det remitterade förslaget vila på diametralt motsatta principer. I ena fallet fritt tillträde och rätt att kvarbo för envar oförvitlig, med rätt tillika att här söka sin ärliga försörjning genom arbetsanställning; ingen särskild övervakning med permanent anmälningsskyl­ dighet; rättsliga garantier mot ingrepp till avlägsnande, med förmånen att i sista hand vädja till landets högsta domstol. I andra fallet beroende vid hitkomsten av lokal myndighets uppfattning rörande utlänningens politiska skad­ lighet eller oskadlighet, och för det vidare uppehållet härstädes av tillstånd från ett administrativt ämbetsverk, som vid meddelande eller förvägran härav icke är bundet av stadgade normer, icke angiver några skäl och vars beslut är utan appell; ständig övervakning och anmälningsskyldighet; förbud i princip mot arbetsanställning; utförpassning av den, som ej lyckats utverka tillstånd

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

att kvarstanna, eventuellt även av den, som försyndat sig mot övervakningsföreskrifterna. Med hänsyn till den läggning förslaget sålunda ansetts böra erhålla kan det visserligen ifrågasättas huruvida rätta tidpunkten är inne att avlösa det nu­ varande provisoriet av administrativa författningar, byggda på 18 § i 1914 års lag, med en ny lag med definitiv giltighet. Den i remissprotokollet omförmälda större lättheten för utlänningar att dymedelst vinna kännedom om gällande svenska bestämmelser torde kunna skattas mycket ringa. Och den vä­ sentligt större rättstrygghet, som jämväl säges skola bliva en följd, synes all­ deles illusorisk i betraktande av att lagen i stort sett skulle innefatta en full­ makt för ett ämbetsverk att med uppehålls- och arbetstillstånd förfara efter vad allmänna nyttighetssynpunkter anses kräva. Hänvisningen till andra länders föredöme är icke heller i och för .sig ett alltför avgörande argument vid en tid­ punkt, då tillfälligt, men starkt verkande psykologiska faktorer mäktigt bi­ draga att litet varstädes giva statssäkerhetsintressets och den välfärdande so­ cialekonomiska politikens förespråkare tillfälle att även på bekostnad av mänsk­ lighet och billighet få sina synpunkter helt ut beaktade. Frågan synes alltså väsentligen bliva den huruvida de nu såsom » abnorma » behandlade förhållandena tack vare tillvaron även av mera permanenta fak­ torer måste för överskådlig tid framåt betraktas såsom » normala ». Härvid är det, såsom i remissprotokollet angives, ett moment som långt framför andra till­ drager sig uppmärksamheten, nämligen Förenta staternas nya restriktiva immigrationspolitik och därav följande omflyttningstendenser inom Europas folk. Då dessa omständigheter måste tilläggas en avsevärd betydelse för vårt lands arbets- och invandringsförhållanden, och då den inträdda situationen svårligen kan antagas bliva av en snart övergående karaktär, finner jag mig icke kunna avstyrka att förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet. I vissa de­ lar, vartill jag i det följande återkommer, finner jag emellertid förslaget inne­ fatta bestämmelser som även från dess allmänna utgångspunkter betraktat sy­ nas mera än nödigt åsidosätta rättstrygghetens krav.

1 §• Justitierådet Wedberg, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet Alexanderson instämde: Om jämlikt Konungens förordnande ett gemensamt pass utfärdas för makar, skall vardera maken anses vara vederbörligen försedd med pass; ja efter Konun­ gens förordnande skall en hel skara utlänningar kunna i samlad trupp genom­ resa landet på gemensamt pass, d. v. s. en var i truppen anses vara försedd med pass, ehuru det finnes blott en enda legitimationshandling. Om däremot en utlänning åtföljes av eget eller annans barn under 16 ar, skall visserligen barnet alltid finnas antecknat å utlänningens pass, och detta bör, enligt remissprotokollet, betraktas såsom »tillräckligt». Men förhållandet uppfattas ej så, att barnet är försett med pass, utan har ansetts kräva det undantagsstadgande, som utgör tredje stycket av förevarande paragraf och innebär att barn under

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 125

16 år, som åtföljer vederbörligen legitimerad utlänning, är befriat från skyl­ digheten att vara försett med legitimationshandling. Detta sätt att ordna barnets rättsställning synes dock i visst hänseende mindre lämpligt och kunna ge anledning till tvekan. Då legitimationshandling ej kräves, ligger det antagande nära att ej heller sådant tillstånd erfordras, varom bevis skall tecknas å legitimationshandling. Förslaget menar törhända också att särskilt uppehållstillstånd ej är av nöden för barnet, men säkerligen är det icke avsett att barnet skall få innehava arbetsan ställning utan särskilt tillstånd. Det är vidare tydligt att lagens regler måste vid tillämpningen i flera hän­ seenden modifieras såvitt barn angår. Sålunda kan, exempelvis, personlig an­ mälningsskyldighet ej åligga barn, även om det har sin självständiga legitima­ tionshandling; särskilda bestämmelser erfordras beträffande barn som födas här i riket av utländska föräldrar; o. s. v. (jfr lagrådets uttalande i k. prop. nr 42 till 1913 års riksdag s. 105 f.). Enligt min tanke är det snarast ägnat att förvilla, om i lagen upptages den enda bestämmelse om barn som här föreslås. Någon olägenhet av passtvångets utsträckande även till barn torde icke vara att befara. Det lärer få ankomma å Konungen att på lämpligaste sätt ordna barnens rättsställning, med begag­ nande av rätten att medgiva undantag från vissa lagens regler (53 §) och att meddela närmare föreskrifter jämlikt 54 §. Det hemställes förty att tredje stycket måtte få utgå.

Justitierådet von Seth: I tredje stycket stadgas, att skyldighet att vara försedd med legitimations­ handling ej gäller för barn under 16 år, som åtföljer vuxen person, om vilken i paragrafen är fråga. Barnet avses skola vara antecknat å dens pass, som det åtföljer. Det läge väl närmast till hands att antaga, att då barnet ej har egen legi­ timationshandling, det ej heller skall vara underkastat de bestämmelser i la­ gen, som kräva särskilda tillstånd av beskaffenhet att skola antecknas å legi­ timationshandling, d. v. s. bestämmelserna om uppehållstillstånd och om ar­ betstillstånd. Detta lärer också vara förslagets mening, såvitt angår uppe­ hållstillstånd. I fråga åter om arbetstillstånd är saken vid lagtextens tyst­ nad ej fullt så klar. Vissa departementschefens uttalanden giva nämligen an­ ledning antaga, att han närmast tänkt sig, att även barnet för att få antaga eller innehava arbetsanställning måste vara försett med särskilt tillstånd. Såsom vid granskningen av det förslag i ämnet, som låg till grund för pro­ positionen till 1913 års riksdag, framhölls av det då fungerande lagrådet, lärer det icke vara lämpligt, att dessa förhållanden lämnas alldeles utan bestäm­ melser i lagen. Det är dock här fråga om rättigheter och skyldigheter, som äro av synnerlig betydelse för individerna. Jag anser mig alltså böra hemställa, att i förslaget måtte införas bestämmel­ ser i dessa ämnen.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Vad angår det materiella innehållet i dessa bestämmelser lärer det icke vara något att erinra mot att sådant barn, som här är i fråga, befrias från skyldig­ het att söka särskilt uppehållstillstånd. Mera tvivelaktigt ställer sig däremot saken i fråga om arbetstillstånd. Vissa av de skäl, som föranlett kravet på sådant tillstånd, såvitt angår vuxna, kunna vid en ytlig betraktelse synas i lika mån tala för ett motsvarande anspråk mot ifrågavarande minderåriga. En ovillkorlig rätt för dem att antaga arbetsanställning skulle ju kunna leda till att en eller annan inhemsk arbetssökande bleve undanträngd. Söker man se litet djupare på frågan, ställer sig emellertid svaret nog något annorlunda. Det kan ju, särskilt om man begränsar undantaget till sådant barn, som åtföljer person, vilken har arbetstillstånd, ej bliva fråga om någon avsevärdare konkur­ rens med den inhemska arbetskraften. Ej heller kan det bliva fråga om de mera givande arbetsanställningarna. Och det kan väl t. ex. ej vara riktigt att, då man låtit föräldrarna inkomma i riket och här söka sin utkomst, ställa famil­ jen sämre i försörjningshänseende än inhemska familjer genom att lägga sär­ skilda hinder i vägen för att även barnen kunna bidraga till familjens uppe­ hälle. Det synes mig därför, som om, åtminstone då den person barnet åt­ följer erhållit arbetstillstånd, barnet bör äga utan särskilt sådant tillstånd antaga och innehava arbetsanställning. Det nu sagda gäller emellertid endast barn, som åtföljer nära anförvant, och möjligen även barn, som åtföljer någon, som särskilt har hand om dess upp­ fostran. Barn t. ex., som utan att åtfölja någon av de nu nämnda hava anställ­ ning vid ett hit ankommande cirkussällskap, o. s. v. synas mig i alla nu ifråga­ varande hänseenden, även det i förslaget uttryckligen berörda, böra likställas med vuxna liksom fallet enligt förslaget skulle bliva med utländska barn, vilka åtfölja svensk man eller kvinna eller inkomma ensamma. Att barnet, om det under vistelsen här fyller 16 år, ej längre kan få intaga någon undantagsställ­ ning synes mig klart. Vill man, på sätt jag hemställer, inskränka det nu i tredje stycket av 1 § upptagna undantaget från skyldigheten att vara försedd med legitimationshandling till allenast barn under 16 år, som åtföljer vuxen nära anförvant eller uppfostrare, och samtidigt göra de av mig ifrågasatta undantagen för sådant barn från skyldighet att vara försett med särskilt uppehållstillstånd och sär­ skilt arbetstillstånd, kommer det möjligen att finnas lämpligt att sammanföra dessa undantag i en paragraf med plats bland de särskilda bestämmelserna i 8 kap. Denna paragraf borde då innehålla, att barn under 16 år, som åtföljer person, som ovan sagts, ej skall vara underkastat de i lagen förut upptagna be­ stämmelserna om skyldighet för utlänning att vara försedd med legitimationshandling eller om uppehållstillstånd och, såvitt person, som barnet åtföljer, in­ nehar arbetstillstånd, ej heller bestämmelserna om sådant tillstånd.

2 §• Lagrådet: Liksom 1 § ej utsäger något om verkan därav att utlänning ej är för­ sedd med legitimationshandling, så torde även 2 § böra inskränka sig till att

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 127

ange det legitimationshandlingen i visst fall skall vara försedd med visering av särskilt slag eller med arbetstillstånd; med andra ord, det bör i 2 § icke heta, att utlänning ej äger hit inkomma. Om påföljden av att legitimationshandling saknas eller icke uppfyller de i 1 kap. uppställda fordringarna stadgas i an­ nat sammanhang (22 §, jfr 27 §). Mindre tillfredsställande är att 2 § rör sig med de tekniska termerna arbetsanställning och arbetstillstånd utan att hänvisa till 13 och 14 §§, där dessa ter­ mer först få sin förklaring. Enligt 2 §, jämförd med 13 §, skall befogenheten att utfärda handling, inne­ fattande arbetstillstånd, vara fördelad på skilda myndigheter, beroende på om utlänningens pass är underkastat viseringstvång eller icke. I det förra fallet ligger befogenheten i fråga hos den myndighet, som viserar passet, i det senare åter, som redan nu blivit och är avsett att än mera bliva regelfallet, hos social­ styrelsen. Då sistnämnda myndighet både enligt sakens natur och enligt för­ slagets syfte skall äga den egentliga befattningen med reglering av den ut­ ländska arbetskraften, synes det egendomligt att icke styrelsen, på sätt den själv föreslagit, får beslutanderätten för alla fall sig tillagd; och i synnerhet förefaller det irrationellt, att uppdelningen av denna befogenhet sker efter en till synes så ovidkommande grund som den från vilket land den arbetssökande kommer. Departementschefen har väl erinrat att frågan, huruvida undersåte i viseringspliktigt land skall få hit inkomma och här vistas, är av natur att böra tillhöra utrikesdepartementets avgörande. Men saken gäller ju icke uppehållsutan arbetstillståndet. Att finna en sådan form för ärendets behandling, att för­ delningen av beslutanderätten i dessa båda frågor å två skilda myndigheter icke behöver medföra någon tunga för den sökande, synes icke erbjuda större svårigheter. Vinner denna erinran icke beaktande, synes emellertid det naturliga vara att tillstånd till arbetsanställning, även då det meddelas av viseringsmyndighet, skall vara ett uttryckligt sådant och avse visst slag av arbete. Iakttages detta, inverkar det på avfattningen av 13 §.

7 §• Lagrådet: Paragrafens lydelse synes ägnad att ingiva den föreställningen, att utlänning, som vistas här med stöd av ett viseringstvång underkastat pass, skulle efter utgången av viseringens giltighetstid kunna välja emellan att utverka förnyad visering eller att hos socialstyrelsen förskaffa sig uppehållstillstånd. Då detta, enligt vad av remissprotokollet framgår, icke är stadgandets avsedda innebörd, torde en jämkning i uttryckssättet böra vidtagas. Motsvarande erinran gäller vad i 13 § sägs om arbetstillstånd.

8 och 9 §§. Lagrådet: Institutet uppehållstillstånd är både till namnet och saken nytt iiven i för­ hållande till den hittillsvarande provisoriska regleringen. Så länge viserings-

128 Kungl. Maj 'ts proposition nr 198.

tvång gällde, fungerade dock detta på tämligen motsvarande sätt. Sedan detta tvång i förhållande till det stora flertalet med oss i närmare samfärdsel stå­ ende kulturstater bortfallit, innebär införande av uppehållstillstånd i realiteten tvångets återupplivande, ehuru begränsat till att icke gälla inresan och tre månaders vistelse i landet. Uppehållstillstånd fordras dels för den, som inne­ har sådant pass, i fråga om vilket viseringstvång ej gäller, och dels för den, som saknat möjlighet att förse sig med pass, men av svensk myndighet utrustats med »annan legitimationshandling» av beskaffenhet att ej behöva viseras (1 § i förslaget; »uppehållsbok» enligt gällande kungörelse om övervakning av ut­ länningar) . Om grunderna för visering och utfärdande av uppehållsbok har i kungö­ relserna i ämnet alltsedan 1920 varit stadgat, att hänsyn skall tagas, förutom till uppgivna ändamålet med vistelsen härstädes och andra omständigheter, särskilt till längden av den tid, utlänningen redan vistats i riket. I 1922 års kungörelse som år 1923 erhöll förlängd giltighet tillädes, att om utlänningen inkommit före den 1 januari 1920 och därefter utan längre avbrott vistats här, visering eller uppehållsbok skall givas, så framt ej särskild anledning till an­ märkning mot honom förekommer. Detta tillägg bortföll i senare kungörelser. I de båda sista kungörelserna (av den 11 december 1925 och den 4 september 1926) föreskrives emellertid, att för utlänning, som utan längre avbrott vistats här under minst tre år, visering eller uppehållsbok bör i allmänhet gälla tills vidare (viseringen dock ej längre än själva passet gäller); och uppenbarligen åsyftar denna bestämmelse att vara ett uttryck för att utlänningen kan räkna på att få tvärstanna, så länge icke anledning till anmärkning mot honom yppats eller hans levnadsförhållanden undergått avsevärd förändring. Uppehållstillstånd enligt förslaget skall alltid meddelas för viss tid. I remissprotokollet uttalas den uppfattning, att utlänningens rättstrygghet där­ igenom blir större än om det gåves blott tills vidare. Gällande kungörelse utgår, såsom nyss visats, från en motsatt förutsättning. I viss mån förklaras denna olikhet i uppfattningen därav, att visering och uppehållsbok, även då de äro givna på viss tid, kunna enligt kungörelsen återkallas, »när skäl därtill äro», medan detta ej är förhållandet med uppehållstillstånd. Men i övrigt måste omdömet om vilket system innefattar den större förmånen bero på hur lång den tillåtna uppehållstiden tillmätes. Härom säges i remissprotokollet blott att för utlänning, som under lång tid utan anmärkning vistats här, bör tillståndet kunna avse en längre tid. I lagtexten finnes emellertid ingen antydan vare sig härom eller ens om att vid bedömandet av frågan, huruvida nytt uppehållstillstånd överhuvud skall beviljas, hänsyn skall tagas till den redan förflutna vistelse­ tidens längd. Yäl kan det sägas ligga i sakens natur att så bör ske. Men det synes dock icke tillfredsställande, att lagen icke innehåller några som helst di­ rektiv; situationen är tillräckligt prekär ändå för en främling, vars enskilda välfärd måst lämnas till en administrativ myndighets fria avvägande mot det egna samhällets intressen. Lagens tystnad i förevarande avseende gör sig sär­ skilt märkbar vid jämförelse med stadgandena i 28 och 33 §§ om ^förpass­ ning på grund av underlåtenhet att iakttaga övervakningsföreskrifter och andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 129

särskilt stadgade villkor för vistelsen härstädes och om utvisning, där det föreskrives att skälig hänsyn skall tagas till utlännings levnads- och familjeför­ hållanden samt till längden av den tid han vistats i riket — en bestämmelse som, vad utvisning a.—■ i t , influtit i gällande lag i anledning av tidigare erfaren­ heter om behovet. Lagrådet hemställer, att 8 och 9 §§ sammanföras till en paragraf och att i en ny paragraf närmast efter 10 § införas stadganden, att vid bedömande såväl huruvida uppehållstillstånd skall meddelas eller tiden därför förlängas som ock vilken tid tillståndet eller förlängningen skall gälla skälig hänsyn skall tagas, förutom till omständigheterna i övrigt, särskilt till längden av den tid utlän­ ningen utan längre ^ avbrott vistats i riket, ävensom att där vistelsen omfattat minst tre år, uppehållstillstånd eller förlängning ej må vägras, där ej särskilda skäl äro. Till frågan om uppehållsrätt för utlänning, som redan nu vistas i riket, åter­ kommer lagrådet vid övergångsbestämmelserna.

14 §. Lagrådet: Det hemställes att här måtte omedelbart utsägas, att utan arbetstillstånd må utlänning ej heller här i riket utöva verksamhet, sota föranledes av tjänsteanställning utomlands i annan egenskap än såsom handelsresande. Lämpligt vore ock om genom redaktionell jämkning i Övriga delar av lagförslaget stadgandet om motsvarande tillämpning kunde göras helt överflödigt; i varje fall borde " § kunna omformuleras sa, att den motsvarande tillämpningen endast behövde gälla bestämmelser, som i lagen följa efter nu förevarande paragraf.

16 §. Lagrådet: Att arbetstillstånd skall vara personligt eller, såsom det här heter, medde­ las för viss utlänning framgår otvetydigt av tidigare bestämmelser i förslaget och bör desto mindre särskilt betonas som därav måhända kunde föranledas den oriktiga tolkning, att uppehållstillstånd skulle kunna givas så att säga i klump för en mer eller mindre obestämd och vidsträckt kategori av främlingar.

18 §. Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg instämde: -Till stöd för den här meddelade bestämmelsen anföres i remissprotokollet att förhållandena på arbetsmarknaden kunna hava undergått sådan förändring, att det ur allmän synpunkt kan vara lämpligt eller nödvändigt att återkalla med­ delat arbetstillstånd. Å andra sidan framhålles, att genom att arbetstillstånd alltid meddelas blott för bestämd tid socialstyrelsen kommer att tid efter annan taga under omprövning huruvida anledning föreligger att vägra nytt arbets­ tillstånd. Särskilt i betraktande därav att arbetssökande som ej på förhand utverkat Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 170 Käft. (Nr 198), 9

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

socialstyrelsens arbetstillstånd skola hejdas redan vid gränsen, kan jag icke hålla för sannolikt att styrelsen utsattes för en sådan moralisk passion, att den frestas att meddela arbetstillstånd i avsevärt större utsträckning än ar­ betsmarknaden under den utmätta tillstandstiden befinnes kunna tala. Jag hemställer därför, att till undanröjande av ett enligt mitt förmenande icke nödvändigt otrygghetsmoment för den här arbetande utlänningen paragrafen måtte utgå.

20 §.

Lagrådet: Om det i tredje stycket finge heta, att avvisning må »ske som nyss sagts», bleve därmed angivet icke blott när utan också — vad nu lämnas osagt av vem utlänningen må avvisas. För vinnande av överensstämmelse med nu gäl­ lande terminologi bör i fjärde stycket »medborgarrätt» utbytas mot »med­ borgarskap».

21 §.

Lagrådet: Utvisning, som vidtagits enligt 24 eller 25 § i kungörelsen den 4 september 1926 eller motsvarande stadganden i äldre kungörelser, torde icke äga annan rättsverkan än som enligt förslaget tillkommer förpassning och således ej innefatta förbud att åter inkomma i riket, något som bestyrkes därav att i kun­ görelsen väl hänvisas till 1914 års lag i fråga om verkställighet av utvis­ ningen, men ej i fråga om dess rättsverkan (jfr ock lydelsen av 15 § i gällan­ de lag). I enlighet härmed torde paragrafens lydelse böra jämkas.

22 §. Justitierådet Wedberg: Det nära sambandet mellan bestämmelserna i 1 kap. och i förevarande paragrav skulle komma bättre till synes, om vad här sägs om behörig legitimationshandling och om arbetstillstånd uttrycktes därmed att utlänning icke är försedd med legitimationshandling som i 1 och 2 §§ sägs, om vidare paragrafen finge inleda kapitlet och om detta i sin helhet flyttades upp närmast efter det första, i vars rubrik ordet »inresa» borde utbytas mot »ankomst till riket». I anslutning till vad jag nu yttrat vill jag ock hemställa att, till undvikan­ de av tvetydighet, orden »behörig legitimationshandling» i 27 och 42 §§ måtte utbytas mot »legitimationshandling som i 1 § sägs» och att i 4 § måtte direkt utsägas att utlänning, som uppehåller sig här i riket, skall vara försedd med dylik legitimationshandling.

23 §. J ustitierådet Alexander son: ■ . . Gällande lag bygger på den viktiga principen att underordnade administra­ tiva myndigheter äga inskrida mot utlännings tillträde till riket eller vistelse härstädes endast försåvitt det gäller att utestänga eller avlägsna socialt skad-

Eungl. Maj:ts proposition nr 198. 131

liga eller olämpliga element: förbrytare, samhällsparasiter, försörjningsodugliga. Inskridande av politiska grunder tillkommer däremot endast Kungl. Maj:t. Mot den oväsentliga modifikation häri som förslagets 21 § möjligen kan för vissa fall anses innefatta, i det att polismyndighet skall kunna avvisa en förut, låt vara av politiska grunder, utvisad person i stället för att befordra honom till häktning, åtal och straff, synes intet vara att invända. Det mycket allvarsamma avsteg från principen som stadgandet i förevarande paragraf inne­ bär har jag däremot icke kunnat finna motiverat av något tvingande behov. Det må erinras att det här gäller normala förhållanden. Finner Konungen en mera övergående situation kräva särskilda mått och steg, är det honom enligt 51 § obetaget att för den tid den fortvarar åt länsstyrelserna uppdraga en politisk avvisningsrätt sådan som den här föreslagna. Jag hemställer således att paragrafen får utgå ur förslaget. Vinner denna hemställan ej avseende, synes det i allt fall nödvändigt att, i motsats till förslagets ståndpunkt, stadga klagorätt för den avvisade hos Kungl. Maj:t i statsrådet, varjämte orden »eller med honom skall förfaras på annat sätt», vilkas innebörd synes oklar, lära böra uteslutas.

Regeringsrådet Planting Gyllenbåga, med vilken justitierådet vem Selh in­ stämde: Den åtgärd, varom här är fråga, är av så pass allvarlig art för utlänningen och på samma gång äro förutsättningarna för densamma så vagt angivna i lag­ texten, att det synes obilligt att betaga utlänningen rätt att söka ändring i Konungens befallningshavandes beslut. Jag instämmer förty i vad justitie­ rådet Alexanderson härutinnan alternativt hemställt, och är jag ense med honom jämväl i vad angår uteslutande av orden »eller med honom skall förfaras på annat sätt».

Justitierådet Wedberg: Att en utlänning bör kunna av politiska grunder icke blott utvisas utan ock­ så redan vid ankomsten avvisas torde vara i sin ordning. Men goda skäl synas tala för att sådan avvisning får, i likhet med den politiska utvisningen, beslutas endast av Konungen. Det hemställes förty att paragrafen måtte ändras därhän att Konungens befallningshavande, när anmälan inkommit, till Konungen hemställer om utlänningen skall avvisas eller ej. Förutom de ytter­ ligare jämkningar i denna och följande paragrafer som en sådan ändring måste föranleda, torde tillika en omgruppering av bestämmelserna lämpligen böra vidtagas så, att i en paragraf närmast efter 20—22 §§ sättas första styckena i 24 och 26 §§, därefter likaledes i en paragraf andra stycket i 24 § och hela 25 §, vidare 23 § och slutligen de båda senare styckena i 26 §.

27 §. Lagrådet: Till förebyggande av den tolkning att Konungens befallningshavande skulle ovillkorligen vara pliktig att under de i paragrafen angivna förutsätt-

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

ningarna förordna om utlänningens förpassning ur riket, torde »äger» böra er­ sättas med »må» (jfr t. ex. 22 §).

28 §. Lagrådet: Större överskådlighet och reda skulle vinnas, om uppräkningen finge börja med vad nu utgör 3) och om 1) och 4), vilka blott äro specialfall av 3), helt utelämnades. Tillika borde förbehållet i 3) angivas med orden »i annat av­ seende än i 27 § beröres» och orden »rörande hans vistande här i riket» utgå.

33 §. Lagrådet: Under 3) i denna paragraf hava tillagts ett par nya utvisningsanledningar. Den som under de närmast förflutna två åren här i riket genom lagakraftvunnet utslag dömts för olovlig tillverkning eller försäljning av brännvin eller för olovlig varuinförsel, må kunna utvisas. Mot förslagets lydelse, i vad det gäller det förra av dessa båda huvudslag av förseelser, synes kunna riktas den anmärkningen, att den är i flera avseenden för snäv, i det den ej inne­ fattar olaga mäskberedning eller innehav av mäsk eller olovlig befattning med olovligen tillverkat eller infört brännvin, ej heller olaga försäljning av eller annan olovlig befattning med vin och andra spritdrycker än brännvin -— sistnämnda ord torde nämligen såsom lagteknisk term endast i förordningen om brännvinstillverkning äga en vidare innebörd än i allmänna språkbruket. Att giva en ej alltför invecklad och likväl korrekt beteckning för de förseelser, som här böra åsyftas, är förenat med vissa svårigheter på grund av att hithö­ rande författningar hava skiftande terminologi och delvis blott provisorisk gil­ tighet. Måhända kunde emellertid stadgas, att den må utvisas, som dömts för förbrytelse mot gällande bestämmelser om tillverkning av brännvin eller för­ säljning av spritdrycker eller vin eller olovlig befattning i andra fall med så­ dana drycker. En sådan bestämmelse komme att omfatta jämväl olovlig in­ försel av nämnda drycker, och det hemställes huruvida tillräckliga skäl böra anses föreligga för att, såsom förslaget innehåller, låta jämväl smuggling av andra varor drabbas av en så sträng påföljd som utvisning.

40 och 41 §§. Lagrådet: För vinnande av större reda hemställes, under hänvisning till vad som ytt­ rats vid 28 §, att 40 § måtte få innehålla, jämte det nuvarande första styc­ ket, hela 41 § och att såsom närmast följande paragraf sättas nuvarande andra och tredje styckena i 40 §, med omkastad ordning. I samband här­ med torde nuvarande tredje stycket i 40 § böra jämkas så som förordats be­ träffande dess motsvarighet i 28 §, dock att förbehållet finge gälla »annat avseende än i 27 och 40 §§ beröres»; och nuvarande första och andra styc­ kena borde erhålla en förenklad lydelse. Första stycket i 41 § angår efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 133

orden blott överträdelse av 13 §; att även överträdelse av 14 § är på lika sätt straffbar, uttryckes i förslaget genom den i samma paragraf givna regeln om »motsvarande tillämpning». Då ett stadgande i kapitlet om ansvarsbestäm­ melser icke bör, på grund av föreskrift i tidigare kapitel, äga större räckvidd än dess egen avfattning anger, hemställes, att första stycket i 41 § måtte få handla om att utlänning överträder vad i 13 eller 14 § är stadgat. Straffbe­ stämmelsen i andra stycket av 41 § synes böra riktas mot den, som här i riket har utlänning i sin tjänst oaktat denne icke är berättigad innehava anställ­ ningen.

43 §. Lagrådet: Vad härförut anmärkts i fråga om 21 § äger motsvarande giltighet beträf­ fande förevarande paragraf.

46 §. Lagrådet: Det torde knappast finnas större behov av att genom medgivande av andel i böterna egga åklagarmyndigheterna till ingripande i fråga om förseelser, som avses i 42 §, än beträffande övriga i förslaget omförmälda förseelser. Det hemställes förty om sådan ändring i paragrafen, att alla böter enligt den föreslagna lagen komma att tillfalla kronan.

49 §. Lagrådet: I överensstämmelse med vad som yttrats beträffande andra stycket i 41 § hemställes, att i nu förevarande paragraf ordet »arbetsgivare» måtte undvikas.

50 §. Lagrådet: Den befogenhet, som tillkommer den av Konungens befallningshavande sär­ skilt förordnade, lärer väl böra innefatta rätt att avfordra utlänningen upp­ lysningar, men däremot icke rätt att vidtaga en så kraftig åtgärd som av­ visning. Detta torde klarare framgå, 'om det stadgades, att Konungens be­ fallningshavande jämväl äger förordna annan att vara polismyndighet i de av­ seenden, varom i 3 och 6 §§ förmäles.

52 §. Lagrådet: Stadgandet i andra stycket torde icke tydligt angiva vad som avses med det­ samma eller att bestämmelserna i lagen överhuvud taget icke skola äga til­ lämpning beträffande främmande makters kurirer, utan att i fråga om dem skola gälla de särskilda bestämmelser Konungen meddelar.

134 Kungl. Ma,j:ts proposition nr 198.

53 §. Lagrådet: Någon jämkning av ordalydelsen i första och andra styckena synes önsklig till tydligare utmärkande, att här ej endast är fråga om dispensrätt för en­ skilda fall.

Promulgationsbestämmelserna.

Lagrådet: Till stadgandet om ikraftträdandet synes, i analogi med vad som iakttogs beträffande 1914 års lag, böra fogas det förbehåll, att de nytillkomna utvisningsanledningarna i 33 § under 3) ej skola gälla, om brottet begåtts före lagens ikraftträdande. Åtminstone torde så böra ske i fråga om annan olovlig varuinförsel än av vin och spritdrycker, därest denna utvisningsanledning bibe­ hålies. I första stycket av övergångsbestämmelserna torde tydligare böra uttalas, att bibehållandet av äldre stadgande^ giltighet gäller ådömande av ansvar för förseelser, som begåtts före den 1 januari 1928, samt tilläggas, att därest jämlikt 25 § kungörelsen den 4 sept. 1926 anledning till utlännings utvisande uppkommit under nämnda kungörelses giltighetstid, ma förpassning av utlän­ ningen ur riket vidtagas, såvida förutsättningar motsvarande de i 28 § an­ givna äro för handen. I fråga om uppehållsrätt i riket för sådan utlänning, som redan vid lagens ikraftträdande vistades här, innehålla andra och tredje styckena vissa bestäm­ melser. Av dem framgår, att innehavare av pass, som redan före nämnda tidpunkt var viseringsfritt, ej är underkastad skyldighet att vara försedd med uppehållstillstånd, så framt han inkommit till riket före mars månad 1927. Gällde åter för passet viseringstvång, fortfar detta; bortfaller efter lagens ikraftträdande viseringstvånget, kommer det även i fråga om dessa tidigare inkomna att ersättas av krav på uppehållstillstånd. Detsamma gäller inne­ havare av identitetscertifikat. För den ej ringa kontingent slutligen, som är innehavare av uppehållsbok, ställer sig saken olika, allt eftersom boken är ut­ färdad att gälla tills vidare eller för bestämd tid. Den senare kategorien utlän­ ningar faller utan vidare efter den bestämda tidens utgång under nya lagens regler, vilket torde innebära, att för dem fordras visum eller uppehållstillstånd, allt eftersom den nya legitimationshandling, som träder i uppebållsbokens ställe är underkastad viseringstvång eller ej. De slutligen, vilkas uppehållsbok gäller tills vidare, äro beroende av att den ej återkallas, vartill polismyndighet, vars beslut synes kunna överklagas hos länsstyrelsen, eller ock länsstyrelse, vars be­ slut däremot är inappellabelt, har befogenhet. Sådant återkallande synes jäm­ likt 27 § normalt få utförpassning till följd. Det torde varken vara avsett eller överensstämma med ordalagen i nämnda paragraf, att socialstyrelsen efter en dylik återkallelse skall äga meddela uppehållstillstånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 135

Den grundsats, som enligt remissprotokollet tillämpats vid uppställande av dessa regler är, att tidigare inkommen utlänning ej borde för sin rätt att fort­ farande vistas här vara underkastad villkor, som icke gällde vid inflyttningen. Att den tidslängd, under vilken utlänning redan uppehållit sig i riket, borde utöva inflytande vid bedömningen har däremot ej kommit till uttryck vid lag­ textens utformning lika litet som i lagens 8 §. Lagrådet vill ifrågasätta, huruvida skäl förefinnas för att, sedan social­ styrelsen i övrigt anförtrotts handhavande av frågor om uppehållsrätt, det allt­ jämt skall tillkomma länsstyrelse och lokala polismyndigheter att besluta om indragning av uppehållsbok, som är given tills vidare. överflyttas handläggningen av dessa frågor till socialstyrelsen och iakttages tillika vad lagrådet vid 8 och 9 §§ hemställt, torde det icke vara nödigt att — vad eljest borde ske — jämka övergångsbestämmelserna till större trygg­ het för innehavare av uppehållsbok ävensom passinnehavare, som före lagens ikraftträdande inkommit men först senare upphört att vara viseringspliktig.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

136 Kungl. Maj ds proposition nr 198.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 11 mars 1927.

Närvarande: Statsministern E kman , ministern för utrikes ärendena L öfgren , statsråden T hyrén , R ibbing , M eurling , G ärde , P ettersson , H ellström , R osén , H amrin , A lmkvist , L yberg .

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna för social- och handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, lagrådets den 3 mars 1927 avgivna utlåtande över det den 4 februari 1927 till lagrådet remitterade förslaget till lag om utlännings rätt att bär i riket vistas. Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden: »Inom lagrådet har en ledamot, med vilken övriga ledamöter förklarat sig i huvudsak instämma, till det föreliggande förslaget anknutit vissa uttalanden, vilka giva uttryck för en stark misstämning inför utsikten att i vårt land skall komma till stånd en lagstiftning av här ifrågasatt innehåll. Då den kritik, vilken sålunda i allmänna drag ägnats förslaget, dock icke lett till dess avstyr­ kande i huvudsakliga delar, lärer härav få slutas, att förslagets genomförande uppfattats såsom påkallat av omständigheternas tvång, inför vilket även djupt grundade betänkligheter måste falla. I mycket finnes häri överensstämmelse med den syn på detta spörsmål, vilken angavs vid remissen till lagrådet. Vid sådant förhållande saknar jag anledning att nu närmare än som förut skett utveckla de skäl, vilka enligt min mening kräva lagstiftningsåtgärder i den av förslaget anvisade riktningen. Vissa uttalanden inom lagrådet i fråga om för­ slagets allmänna läggning och innebörd kunna dock icke av mig lämnas utan gensaga. I det åsyftade yttrandet inom lagrådet har företagits en genomgående jäm­ förelse mellan det remitterade förslaget och den gällande lagen i ämnet av den 14 september 1914. Med anledning av de vittgående slutsatser, som dragits av denna jämförelse, må anmärkas, att 1914 års lag dock berör allenast en del av det område, som nu skulle underkastas rättslig reglering. Nämnda lag tillkom för att tillgodose behovet av regler i lag för utvisningsförfarandet såväl ur all­ män synpunkt som med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet. Härutinnan sak­ nades förut varje lagstiftning. De regler, som i detta avseende upptogos i 1914 års lag, skola enligt det remitterade förslaget i allt väsentligt kvarstå. Men frågan om den allmänna immigrationslagstiftning, som det remitterade försla­ get därutöver inbegriper, utgör en annan sida av problemet, vilken vid tiden för

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 137

tillkomsten av 1914 års lag ingalunda av statsmakterna lämnades obeaktad, ehuru förhållandena, då främst syntes påkalla de åtgärder, som genom samma lag vidtogos. Nästan omedelbart efter lagens tillkomst måste dock anlitas den däri lämnade möjligheten att i administrativ ordning sörja för erforderliga före­ skrifter rörande en allmän kontroll av utlänningars inflyttning och vistelse här i landet. Då tiden nu funnits vara inne att med fasta lagbestämmelser ersätta dessa tillfälligt givna föreskrifter, måste tydligen frågans bedömande ske även från andra utgångspunkter än 1914 års lagstiftning i och för sig kan erbjuda. Om förslaget har i det nu berörda yttrandet fällts det omdöme, att det i fråga om utlänningars ställning här i riket betecknar, att 'rättsstaten efterträtts av den sociala välfärds- och polisstaten’. Omdömet synes vara väsentligen grun­ dat därpå, att erforderliga bestämmelser till ledning för vederbörande admini­ strativa myndigheters handhavande av dem förelagda uppgifter skulle saknas, varigenom rättstrygghetens krav i vissa avseenden skulle mer än nödigt åsido­ sättas. Lagrådet torde att döma av sagda uttalande och dess egna ändringsförslag mindre hava haft att erinra mot den ifrågavarande lagstiftningens huvud­ grunder än mot det förhållandet, att enligt lagrådets förmenande alltför vid­ sträckt utrymme lämnats de administrativa myndigheterna vid lagens tilllämpning. Med hänsyn till det remitterade förslagets motivering, som uppen­ barligen ock bör tjäna till ledning för en blivande tillämpning, kan jag icke tillerkänna detta lagrådets omdöme berättigande i den allmänna form, vari det framkommit; i vissa fall vill jag emellertid föreslå iakttagande av lagrådets anmärkningar antingen medelst upptagande i lagen av mera bestämda direktiv eller genom att låta därur utgå bestämmelser, vilka vid tillämpning skulle kunna i enstaka fall befaras leda till osäkerhet eller ojämnhet. Särskilt efter dessa jämkningar synas mig farhågorna för att den ifrågavarande lagstift­ ningen skulle äventyra utlänningarnas rättstrygghet komma att sakna fog. Icke heller torde lagrådet avse att frånkänna ett samhälle egenskapen av rätts­ stat, därför att det med hänsyn till egna sociala förhållanden och välfärdsintressen genom lag reglerar utlänningars vistelse och näringsverksamhet i riket samt till sina administrativa myndigheter överlämnar kontrollen över lagens efterlevnad. Även om dessa myndigheters beslut i vissa fall icke kunna över­ klagas, handla de dock under ansvar och äro i sin verksamhet underkastade tillsyn. Det torde ock kunna förväntas att, därest en godtycklig tillämpning i något fall skulle kunna påvisas, ett sådant tillvägagångssätt icke skall undgå att röna ogillande i den allmänna rättsuppfattningen.

Jag övergår härefter till de uttalanden, till vilka lagrådets granskning i särskilda delar av förslaget giva mig anledning. Beträffande 1 § hava tre av lagrådets ledamöter hemställt om uteslutande av stadgandet i tredje stycket, att barn under sexton år, som åtföljer vederbör­ ligen legitimerad utlänning, ej är skyldigt att vara försett med legitimationshandling. En ledamot har föreslagit, att undantaget från skyldigheten att vara försedd med legitimationshandling skulle inskränkas till allenast barn Bihang till riksdagens protokoll 1027 . 1 samt. 170 höft. (Nr 108.) 10

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

under sexton år, som åtföljer vuxen nära anförvant eller uppfostrare, samt att barn, som nu nämnts, ej skulle vara underkastat bestämmelserna om uppehålls­ tillstånd, och så vitt person, som barnet åtföljer, innehar arbetstillstånd, ej heller bestämmelserna om sådant tillstånd. Med hänsyn till vad lagrådets flesta ledamöter härutinan anfört och då, jämväl med bibehållande av det ifråga­ varande stadgandet, vissa ytterligare föreskrifter för ordnande av barnens ställning äro erforderliga, har jag ansett lämpligast att det överlämnas åt Kungl. Maj:t att med stöd av 53 § i det remitterade förslaget meddela samt­ liga de bestämmelser, som i detta ämne påkallas. Jag har alltså funnit mig böra föreslå, att ifrågavarande stycke utgår. Vid 2 § har lagrådet ifrågasatt, huruvida icke socialstyrelsen borde få sig anförtrodd befogenheten att meddela arbetstillstånd jämväl för utlänningar, som äro underkastade viseringstvång. Jag har icke ansett mig böra härutinnan frångå det remitterade förslaget. Beträffande dessa utlänningar måste den fordran uppställas, att utrikesdepartementet vid meddelande av visering äger, oberoende av annan myndighets prövning, taga hänsyn till samtliga på frågans avgörande inverkande omständigheter. Såsom i remissprotokollet framhållits måste det jämväl i och för sig betraktas som en olägenhet att avgörandet i dessa hänseenden ligger hos skilda myndigheter. Däremot anser jag i likhet med lagrådet, att tillstånd till arbetsanställning, även då det meddelas av viseringsmyndighet, skall vara uttryckligt och avse visst slag av arbete. Närmare bestämmelser härom torde emellertid, såsom skall vara fallet med övriga före­ skrifter om visering, böra meddelas i administrativ ordning. Vid 8 och 9 §§ har lagrådet hemställt, att i lagen måtte införas ett särskilt stadgande av innehåll, att vid bedömande av fråga om uppehållstillstånd skä­ lig hänsyn skall tagas jämväl till längden av den tid utlänningen utan längre avbrott vistats i riket, ävensom att, där vistelsen omfattat minst tre år, up­ pehållstillstånd eller förlängning därav ej må vägras, där ej särskilda skäl äro. Emot upptagande i lagen av ett dylikt stadgande har jag, såvitt angår dess förra del, icke något att erinra; därigenom skulle blott återgivas den uppfatt­ ning, åt vilken tillförordnade departementschefen vid remissen givit uttryck i fråga om grunderna för prövning av ansökningar om uppehållstillstånd. Där­ emot har jag icke kunnat undgå att finna det betänkligt att, på sätt därjämte förordats, införa en bestämmelse, som skulle innefatta en formlig utfästelse att endast i undantagsfall uppehållstillstånd komme att förvägras, där utlännin­ gen vistats här i landet under tre år. Något behov lärer näppeligen föreligga att utöver det allmänna direktiv, den nya paragrafen kommer att innehålla, sär­ skilt understryka dessa utlänningars befogade anspråk på skäligt beaktande av deras längre uppehåll i landet. En bestämmelse av angivet innehåll torde för att icke förfela sitt ändamål påkalla ett stadgande, att i regel jämväl arbets­ tillstånd bör meddelas för den tid det fortsatta uppehållet skall avse. En sådan konsekvens har dock icke heller lagrådet dragit, uppenbarligen av den anled­ ning att jämväl lagrådet ansett icke tillrådligt att binda den beslutande myn­ digheten vid en dylik anordning. En nära liggande följd härav bleve sannolikt

Eungl. Maj:ts proposition nr 198. 139

den, att myndigheten, till förebyggande av en oberäknelig inverkan på arbets­ marknaden, funne sig hänvisad till att begränsa uppehålls- och arbetstillstån­ den till kortare perioder än eljest skulle bliva fallet. Men oavsett nu antydda samband skulle otvivelaktigt ett stadgande av det innehåll lagrådet föresla­ git lätt kunna medföra, att den beslutande myndigheten i syfte att bevara sin handlingsfrihet i allmänhet komme att bevilja allenast kortare uppehålls­ tillstånd, vilket uppenbarligen icke skulle gagna utlänningarna själva. En i det närmaste ovillkorlig rätt för ifrågavarande utlänningar att kvarstanna i landet torde därjämte för en efterföljande prövning av deras anspråk att vinna svenskt medborgarskap medföra vissa konsekvenser, vilka göra det mindre lämpligt att avgörandet i nu avsedda fall ligger bos en ämbetsmyndigbet, vars beslut icke underställas Kungl. Maj :t. Och att härutinnan rubba den ordning förslaget förutsätter torde i detta sammanhang icke böra ifrågakomma. Se­ dan någon närmare erfarenhet föreligger om de förhållanden, vilka äga infly­ tande på detta spörsmål, synes mig lämpligen böra upptagas till övervägande, huruvida en lagstiftning skulle kunna komma till stånd, varigenom skulle läg­ gas i Kungl. Maj :ts hand att på ansökning av utlänning medgiva honom sådan domicilrätt här i riket, att för honom varken uppehålls- eller arbetstillstånd ble­ ve erforderligt. Två av lagrådets ledamöter hava vid 18 § hemställt, att stadgandet om rättför socialstyrelsen att återkalla meddelat arbetstillstånd måtte utgå. Denna hemställan har jag icke ansett mig böra biträda i vidare mån än att avfatt­ ningen av denna paragraf ändras därhän, att för återkallelse särskilda skäl sko­ la vara för handen. Med denna lydelse torde stadgandet endast i undantagsfall komma i tillämpning; dock torde dess bibehållande vara påkallat såsom en nöd­ vändig säkerhetsanordning för sådana fall, då arbetsmarknaden kan komma att undergå oförutsedda förändringar av mera genomgripande art. Stadgandet i 23 § av det remitterade förslaget angående befogenhet för Ko­ nungens befallningshavande att av politiska grunder avvisa en utlänning har inom lagrådet föranlett skilda uttalanden. En ledamot har hemställt, att stad­ gandet måtte utgå eller, därest denna hemställan ej vunne avseende, att utlän­ ningen skulle äga rätt att hos Kungl. Maj:t i statsrådet söka ändring i Ko­ nungens befallningshavandes beslut. Två ledamöter hava anslutit sig till den­ na senare hemställan. En ledamot har ansett, att sådan avvisning borde i lik­ het med den politiska utvisningen beslutas endast av Kungl. Maj :t. En över­ flyttning till Kungl. Maj:t — eventuellt efter besvär mot Konungens befall­ ningshavandes beslut — av ifrågavarande prövningsrätt torde med hänsyn till dessa ärendens brådskande natur medföra olägenheter. På grund härav och då något mera framträdande behov av det föreslagna stadgandet icke torde före­ ligga, särskilt med hänsyn till de i 38 och Öl §§ av det remitterade förslaget upptagna bestämmelserna om rätt för Kungl. Maj :t att förordna om utlännings utvisning och att vid mera kritiska tillfällen meddela särskilda föreskrifter i fråga om utlänningars tillträde till landet och därmed sammanhängande förhål­ landen, har jag ansett, att 23 § i det remitterade förslaget bör kunna utgå.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Av skäl, som lagrådet anfört vid 33 § i det remitterade förslaget, har jag funnit mig böra föreslå en formell omarbetning av denna paragraf. Däremot har jag ej ansett mig böra biträda lagrådets hemställan, att smuggling av andra varor än spritdrycker och vin icke skall kunna föranleda utvisning. I fråga om ansvarsbestämmelserna har lagrådet uttalat, att straffbestämmel­ sen i 41 § andra stycket i det remitterade förslaget syntes böra riktas mot den, som bär i riket har utlänning i sin tjänst, oaktat denne icke är berättigad in­ nehava anställning. Ett godtagande av denna hemställan skulle innebära, att arbetsgivare komme att drabbas av straff först då utlänningen tillträtt anställ­ ningen, varemot arbetaren bleve straffskyldig redan vid träffande av avtal om anställningen. Då det enligt min mening icke bör ifrågakomma att straffskyl­ digheten för arbetaren i detta fall göres mera omfattande än för arbetsgivaren har jag ansett mig härutinnan böra bibehålla det remitterade förslaget.

Med avseende å 50 § i det remitterade förslaget har lagrådet förordat en av­ fattning, varav klarare skulle framgå, att den befogenhet, som tillkommer den av Konungens befallningshavande särskilt förordade icke innefattar rätt att be­ sluta om avvisning. Lika med lagrådet anser jag visserligen, att det icke bör ingå i den förordnades befogenhet att meddela sådant beslut. Däremot bör den förordnade vara berättigad förvägra utlänning, som i något avseende icke iakttager vad i 1 kap. stadgas, att fortsätta inresan innan beslut föreligger i avvisningsärendet. Med hänsyn härtill torde den lydelse, stadgandet erhållit i det remitterade förslaget, vara att föredraga. Yad lagrådet vid övergångsbestämmelserna anmärkt i fråga om tillämpnin­ gen av nytillkomna utvisningsanledningar har synts mig ej innefatta tillräck­ ligt skäl att härutinnan vidtaga ändring i det remitterade förslaget. Någon obillighet torde med hänsyn till beskaffenheten av ifrågavarande brott icke ligga däri att möjlighet till utvisning står öppen även för det fall att brottet blivit begånget före lagens ikraftträdande. Vad lagrådet i övrigt erinrat har vunnit beaktande, och hava därjämte vissa ändringar av redaktionell natur blivit vidtagna. På grund av sammanslagning av 15 och 16 §§ ävensom uteslutande av 23 § har paragrafföljden ändrats.» Föredraganden uppläser härefter det överarbetade förslaget samt hemstäl­ ler, att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­ da hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den ly­ delse, bilaga till detta protokoll utvisar. Ur protokollet: E. Lindström.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 263242