angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

1 Nr 285.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.; given Stockholms slott den 30 maj 1941.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 maj 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wikforss, Möller, Sköld, Eriksson,*. Bergquist, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under femte huvudtiteln föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1941/42 beräkna

dels till statens arbetsmarknadskommission m.m.: avlöningar ett förslagsanslag av 2,800,000 kronor (punkt 16),

dels till statens arbetsmarknadskommission m. m.: omkostnader ett förslagsanslag av 1,850,000 kronor (punkt 17) och

dels till åtgärder för arbetsmarknadens reglering ett reservationsanslag av 18,000,000 kronor (punkt 18).

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.

I skrivelse dagtecknad den 2 maj 1941, inkommen till socialdepartementet den 17 maj 1941, har statens arbetsmarknadskommission lämnat en redogörelse för kommissionens verksamhet under år 1940 samt hemställt örn anvisande av medel till verksamheten under budgetåret 1941/42.

Beträffande verksamheten anför kommissionen i huvudsak följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 285.

1166 41

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Arbetsmarknadskommissionens redogörelse för arbetsmarknadsläge och hjälpverksamhet.

En utförlig redogörelse för arbetsmarknadsläget under år 1940 till oell med oktober månad lämnades i kommissionens skrivelse den 25 november 1940 angående medelsbeliovet för återstoden av budgetåret 1940/41. Kommissionen lämnade sedermera en kompletterande redogörelse för utvecklingen under årets två sista månader, vilken liksom förstnämnda redogörelse återfinnes i Kungl. Maj:ts proposition nr 30 till 1941 års riksdag. Den följande översikten begränsas därför i huvudsak till en redogörelse för kommissionens verksamhet under året, varvid för att erhålla anknytning till förut redovisade statistiska serier ett förhållandevis stort utrymme ägnas åt hjälpverksamheten och de hos arbetslöshetskommittéerna anmälda hjälpsökande arbetslösa. Till belysande av utvecklingen på längre sikt lämnas därvid i flertalet tabeller uppgifter även för tidigare år, vilka dock endast undantagsvis kommenteras.

I. Arbetsförmedlings verksamheten.

Arbetsförmedlingens organisation. Den offentliga arbetsförmedlingen har under år 1940 undergått betydelsefulla förändringar i organisatoriskt hänseende.

Enligt 1934 års arbetsförmedlingslag ålåg det landsting och städer utanför landsting att för sina respektive områden anordna en arbetsförmedlingsanstalt med ett huvudkontor och erforderligt antal avdelningskontor och ombud. Socialstyrelsen var tillsynsmyndighet över arbetsförmedlingsanstal- 'terna. Den direkta ledningen utövades av en styrelse, sammansatt av lika antal representanter för arbetsgivarnas och arbetstagarnas intressen under ordförandeskap av en i dessa intressen icke engagerad person.

Genom kriget blev läget på arbetsmarknaden sådant, att ändringar beträffande såväl den hittillsvarande ledningen som organisationen av den offentliga arbetsförmedlingen visade sig nödvändiga. Det kom att framstå som ett önskemål att skapa ett centralt organ, som skulle ha till uppgift att utöva en enhetlig ledning av arbetsförmedlingsverksamheten samt att avgöra frågor örn fördelning och utnyttjande av tillgänglig arbetskraft. Såsom ett ytterligare skäl för tillkomsten av ett dylikt organ framstod, att genom ikraftträdandet den 31 december 1939 av lagen örn tjänsteplikt myndighet måste förordnas att handha tillämpningen av lagen. Vidare borde inrättas lokala organ underställda det centrala organets ledning, för att utföra de uppgifter, som centralorganet överlämnade till dem.

För att tillgodose dessa behov ombildades genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 maj 1940 den förutvarande rådgivande arbetsmarknadskommissionen till en kommission med administrativa befogenheter i statliga arbetsmarknads- och arbetslöshetsfrågor. Genom kungörelse samma dag förordnade Kungl. Maj:t, att den offentliga arbetsförmedlingen skulle från och med den 20 maj 1940 tills vidare stå under statlig ledning. Arbetsmarknadskommis-

3 Kungl. Maj:ts proposition nr 285,

siemen blev därvid även chefsmyndighet för arbetsförmedlingen. Såsom lokal myndighet för biträde åt kommissionen i arbetsmarknads- och arbetsförmedlingsfrågor organiserades en länsarbetsnämnd i varje län; under dessa nämnder sortera arbetsförmedlingarna. Länsarbetsnämnd består av ordförande och två ledamöter med personliga ersättare, utsedda av Kungl. Majit. Såsom verkställande tjänsteman har nämnden en av kommissionen utsedd länsarbetsdirektör, i regel direktören för länets arbetsförmedlingsanstalt.

Enligt Kungl. Maj:ts instruktioner (nr 326 och 328: 1940) är kommissionen riksarbetsstyrelse och länsarbetsnämnd länsarbetsstyrelse enligt lagen den 30 december 1939 örn tjänsteplikt.

Den offentliga arbetsförmedlingen omfattade år 1940 inalles 29 huvudkontor, 144 avdelningskontor, 488 fasta ombud och 18 fristående sjömansförmedlingar. Härtill komma cirka 600 tillfälliga och lokala arbetsförmedlingsombud.

Verksamheten under 1940. Ännu vid början av år 1940 hade den svenska arbetsmarknaden endast i förhållandevis mindre grad fått känning av några mera krisartade förändringar till följd av krigsutbrottet, och näringslivet kunde arbeta under i stort sett lika gynnsamma förhållanden som förut. Den sysselsättningsminskning, som uppstod inom sådana områden, som icke kunde undgå att drabbas av de ökade svårigheterna för handel och sjöfart, motvägdes av ett ökat behov av arbetskraft på andra områden, närmast skogsbruket och den mekaniska verkstadsindustrin, varjämte de fortsatta inkallelserna till militärtjänstgöring i sin mån höllö en annalkande arbetslöshet tillbaka. Genom den totala handelsavspärrningen västerut inträdde från april månad en successiv skärpning av läget på arbetsmarknaden och en långsamt ökande arbetslöshet. Nu framträdde tydligare än förut den starka motsättningen mellan å ena sidan områden med brist på arbetskraft och å andra sidan områden med överskott på sådan. Huvudproblemet blev att söka åstadkomma utjämning, varvid arbetsförmedlingarnas medverkan påkallades i stor utsträckning.

Omfattningen av den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet under år 1931—1940 framgår av talj. 1.

Tat). 1. Verksamhetens omfattning vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna

åren 1931-1940.

4 Kungl. Majus proposition nr 285.

Antalet arbetssökande personer har stigit med inemot 100,000 sedan år 1939 och utgjorde 476,000. Av dessa voro 315,000 vid manliga avdelningen. Antalet lediga platser steg under året från 565,000 till 635,000. Sammanlagda antalet tillsatta platser utgjorde ungefär 510,000 mot 436,000 föregående år, vilket innebär en ökning med 74,000 platser. I genomsnitt lia 42,500 platser tillsatts per månad. I dessa siffror ingå icke hänvisningar till beredskaps- och reservarbeten, utan förmedlingsresultatet avser uteslutande platstillsättning på öppna marknaden.

Den interlolcala förmedlingen av arbetskraft har i hög grad främjats genom olika åtgärder, t. ex. ökade statsbidrag till arbetssökandes resor och flyttningshjälp. Härigenom har bland annat en omfattande överflyttning av arbetskraft till betfälten och till skogsbruket kunnat ske. På grund av skilda orsaker har det förelegat betydande svårigheter att skaffa erforderlig arbetskraft på ifrågavarande områden, men framförallt genom interlokala förmedlingsåtgärder har man dock kunnat fylla det väsentligaste behovet. Till belysande av det intensifierade samarbetet mellan arbetsförmedlingsorganen inom skilda delar av landet lämnas i efterföljande sammanställning uppgift om i samverkan mellan olika arbetsförmedlingskontor och ombud tillsatta platser under åren 1936—1940.

Under år 1940 tillsattes omkring 33,500 sådana platser, varav 26,500 manliga och 7,000 kvinnliga. Dessa siffror innebära en höjning i jämförelse med föregående år med 70 procent.

För verksamheten ha radiorapporterna spelat stor roll. Två gånger i veckan har arbetsmarknadskommissionen genom rundradion kunnat underrätta allmänheten örn sådana arbetstillfällen, för vilka lämplig arbetskraft saknats på orten. Aven genom upplysningsverksamhet och omskolning av arbetskraft har kommissionen sökt underlätta omflyttningeu från områden med arbetslöshet till områden med brist på arbetskraft.

Arbetsmarknadskommissionen har i samråd med överbefälhavaren över rikets försvarskrafter vidtagit olika åtgärder för att skapa ökade möjligheter att frigöra för olika näringsgrenar viktig arbetskraft ävensom att förhindra en avsevärd ökning av arbetslösheten i samband med hempermittering eller hemförlovning av värnpliktiga. För tillgodoseende av jordbrukets behov av personal under skördetid, icke minst ifråga om betupptagning, ha i viss utsträckning värnpliktiga jordbrukare och jordbruksarbetare beviljats hempermittering eller anstånd med militärtjänstgöringen. Vidare har en omfattande frivillig värnpliktstjänst och frivillig luftbevakningstjänst organiserats

5 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

under medverkan av den offentliga arbetsförmedlingen. Sålunda lia ungefär 18,000 personer placerats i frivillig luftbevakning och över 4,000 gjort frivillig värnpliktstjänst.

Antalet tillsatta platser inom olika yrkesområden framgår av idb. 2.

Tab. 2. Antal tillsatta platser inom olika yrkesområden vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna åren 1931—1940.

Gruppen jordbruk visar en svag ökning i jämförelse med föregående år. Den dåliga skörden gjorde behovet av arbetskraft på detta område icke så stort som kunde väntas. Tillgång och efterfrågan på arbetskraft motsvarade i stort sett varandra. Vissa svårigheter uppstodo dock i samband med betskötseln och betupptagningen, men behovet av arbetskraft för dessa ändamål kunde väsentligen tillgodoses dels genom interlokal förmedling av arbete, dels genom beviljade permitteringar för till militärtjänst inkallade. Övergången till inhemska bränslen och drivmedel skapade rika arbetstillfällen inom skogshushållningen, vilket avspeglas i antalet tillsatta platser inom denna grupp, närmare 40,000. Jämfört med åren 1939 och 1938 innebär detta en fördubbling respektive fördubbling.

Även industrigruppen visar en markerad ökning. Nästan undantagslöst redovisas kraftigt stegrade förmedlingssiffror. Under hela året lia vissa industrigrenar haft full sysselsättning och i stor omfattning lidit brist på yrkeskunnig arbetskraft. Detta gäller framförallt mekaniska verkstäder, skeppsvarv och elektriska verkstäder. Även de för hemmamarknaden arbetande konsumtionsvaruindustrierna lia i det stora hela kunnat bereda sina arbetare sammanhängande arbete. Inom textilindustrien har emellertid under höstens lopp på grund av råvarubrist korttidsarbete i ökad omfattning måst tillgripas. Permitteringar och avskedanden lia i stor utsträckning förekommit inom trävaruindustrien samt vissa delar av massa- och pappersindustrierna. Margarinindustrien har tidvis under året måst inskränka eller helt inställa driften. Krisens skadeverkningar lia framträtt starkast inom byggnadsverksamheten. I viss grad tiar dock arbetskraft från industrier med minskad sysselsättning kunnat placeras inom andra yrkesområden, exempelvis inom jord- och skogsbruk.

6 Kungl. Majus proposition nr 285.

Inom gruppen handel, samfärdsel och allmän tjänst har sysselsättningen minskat för de till landtransport hörande kategorierna liksom för hotell- och restaurangpersonal. För sjöfartsnäringen har på grund av den rådande avspärrningen en tillbakagång ägt rum.

Gruppen husligt arbete hade ungefär samma omfattning som under föregående år. Jämvikt rådde här mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Inom gruppen diversearbete har under året funnits betydligt större sysselsättningsmöjligheter än annars brukar vara fallet.

Aven ungdomsförmedlingens samt student- och lärarförmedlingens verksamhet har karakteriserats av en icke obetydlig utveckling. Antalet tillsatta platser var 43,700 respektive 6,000 mot 36,400 respektive 5,200 året dessförinnan.

Arbetsmarknaden under år 1940 kännetecknades i stort av större omsättning av arbetskraften liksom arbetskraften av tilltagande rörlighet. I stor utsträckning torde militärinkallelserna lia bidragit till att öka cirkulationen.

II. Hjälpverksamheten för arbetslösa.

A. Hjälpsökandeklientelets omfattning och sammansättning.

Till följd av de ändrade bestämmelser rörande hjälpverksamheten för arbetslösa, som gälla från och med den 1 juli 1940, har begreppet »hjälpsökande arbetslös» fått en något vidgad omfattning. Sedan kommissionen genom Kungl. Majis brev den 28 juni 1940 erhållit bemyndigande att handlägga och avgöra ärenden rörande statliga och kommunala beredskapsarbeten, tillämpas samma regler i avseende å arbetskraftens hänvisning, lönesättning m. m. vid alla beredskapsarbeten. De av kommissionen före den 1 juli 1940 bedrivna statliga reservarbetena överfördes från och med sistnämnda dag till »statliga beredskapsarbeten i statens arbetsmarknadskommissions regi». Som en konsekvens av dessa förändringar redovisas från och med den 1 juli 1940 samtliga vid beredskapsarbeten sysselsatta, av arbetslöshetskommittéer hänvisade arbetslösa i kommittéernas månadsrapporter som hjälpsökande, vilket tidigare var fallet endast med dem, som voro sysselsatta vid de dåvarande reservarbetena. För att ernå jämförbarhet med tidigare år har i tabellmaterialet för tiden januari 1938—juni 1940 vid statliga och kommunala beredskapsarbeten då sysselsatta hänvisade arbetslösa dock medräknats i antalet hjälpsökande. Visserligen föreskrev redan 1937 års riksdag, att urvalet av arbetskraft även till beredskapsarbetena skulle ske genom hänvisning av arbetslöshetskommittéer. Men före den 1 januari 1938 förekom sådan hänvisning endast i undantagsfall, och rapport därom lämnades då ej till kommissionen. Avsaknaden av fortlöpande månadsuppgifter för denna tid inverkar dock icke nämnvärt på siffrornas jämförbarhet.

Av de sammanfattande uppgifter rörande arbetsmarknaden, som lämnas i tab. 3, framgår, att under samtliga månader första halvåret 1940 antalet hjälpsökande arbetslösa liksom antalet arbetsansökningar på 100 lediga

7 Kungl. Majus proposition nr 285.

platser voro lägre än under motsvarande tid föregående år. Arbetslöslietsprocenten inom fackförbunden var däremot — bortsett från januari månad högre 1940 än 1939. Under andra halvåret 1940 uppvisade samtliga nämnda serier däremot högre siffror för 1940 än för 1939, örn man bortser från antalet hjälpsökande arbetslösa för juli 1940, som var något lägre än samma månad 1939.

Tab. 3. Arbetsmarknaden linder åren 1931—1940.

1 I denna och följande tabeller har för tiden januari 1938—juni 1940 i antalet hjälpsökande medräknats vid statliga och kommunala beredskapsarbeten då sysselsatta hänvisade arbetslösa, vilka dock fiirst fr. o. m. juli 1940 varit anmälda som hjälpsökande hos arbetslöshetskommittéerna.

8 Kungl. Majus proposition nr 285.

Antalet hjälpsökande arbetslösa belyses ytterligare av tab. 4, vari antalet arbetslösa vid slutet av varje månad angivits i procent av motsvarande antal under samma månad föregående år. Detta antal, som under hela första

Tab. 4. Antal hjälpsökande arbetslösa åren 1931—1940 i procent av motsvarande

antal närmast föregående år.

halvåret 1940 var mycket lågt, ungefär 50 procent under 1939 års nivå, började redan under sommarmånaderna — då hjälpsökandesiffrorna normalt sjunka — att stiga; vid 1940 års utgång låg hjälpsökandesiffran nära 60 procent över fjolårssiffran.

Antalet kommuner, som rapporterade arbetslöshet (se tab. 5), var dock under hela år 1940 lägre än under åren 1931—1939 och uppgick i medeltal till 199. Vid 1940 års utgång rapporterade 219 av landets 2,523 kommuner

Tab. 5. Antal kommuner 1 med rapporterad arbetslöshet åren 1931-1940.

1 Skee kommun i Bohuslän är delad i 2 distrikt med var sin arbetslöshetskommitté.

9 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

arbetslöshet. Folkmängden i de rapporterande kommunerna uppgick dock till ungefär hälften av hela folkmängden i riket. I 153 (70 procent) av rapportkommunerna var antalet hjälpsökande arbetslösa mindre än 1 procent av folkmängden, i 31 kommuner 1—2 procent, i 18 kommuner 2—3 procent samt i 17 kommuner 3—7 procent. De sistnämnda kommunerna voro på ett undantag när belägna i Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län.

Av i tab. 6 meddelade uppgifter örn de arbetslösas fördelning på vissa geografiska områden framgår, att hjälpsökandeklientelet under 1940 huvud-

Tab. 6. De hjälpsökande arbetslösas fördelning på vissa geografiska områden åren 1931—1940. Års medeltal.

sakligen var koncentrerat till storstäderna, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands läns landsbygd; nära 2/a av samtliga hjälpsökande voro hemmahörande i dessa områden. Särskilt påfallande var den betydande andel av arbetslösheten, som kom på storstäderna jämfört med tidigare år.

Av samtliga hjälpsökande voro under 1940 65.i procent hemmahörande i städer, därav 41.1 procent i storstäder, och 34.9 procent på landsbygden.

10 Kungl. Majus proposition nr 285.

Ytterligare uppgifter om arbetslöshetens geografiska fördelning lämnas i idb. 7, vari redovisas medelantalet hjälpsökande i varje län under åren

Tab. 7. Antal hjälpsökande arbetslösa inom olika län åren 1981—1940.

Årsmedeltal.

1931—1940, och i tab. 8, vari nämnda årsmedeltal satts i relation till hela folkmängden inom respektive län. Både absolut och relativt var arbetslösheten under 1940 störst i Göteborgs stad. Antalet hjälpsökande var därnäst störst i Västernorrlands län, Stockholms stad, Göteborgs och Bohus län (utom Göteborgs stad) samt Malmö stad; i förhållande till folkmängden var dock arbetslösheten betydligt mindre i Stockholms stad än inom övriga nämnda områden. I jämförelse med föregående år uppvisade flertalet län lägre arbetslöshetssiffror för 1940. Särskilt betydande var nedgången i Värmland samt norrlandslänen. I storstäderna var däremot arbetslösheten av betydligt större omfattning 1940 än 1939; årsmedeltalet för Göteborg var sålunda 2Vä gånger så högt och för Stockholm och Malmö nära dubbelt så

Kungl. Majus proposition nr 285.

11 Tab. 8. Antal hjälpsökande arbetslösa pä 1,000 invånare inom olika län

åren 1931 1940.

högt som 1939. I bilaga 1 lämnas uppgifter om arbetslöshetsförhållandena i samtliga kommuner, som rapporterade arbetslöshet den 31 december åren

1939 och 1940.

De betydande förskjutningar i arbetslöshetens regionala fördelning, som ägt rum sedan 1939, få sin förklaring vid ett studium av tab. 9, vari meddelas uppgifter om de arbetslösas fördelning på yrkesgrupper. Minskningen i arbetslösheten i Värmlands samt de norrländska länen sammanhänger med minskad arbetslöshet inom yrkesgrupperna jordbruk och skogshushållning, trävaruindustri samt diversearbete och den ökade arbetslösheten i städerna — framför allt i storstäderna — med ökad arbetslöshet inom grupperna byggnadsverksamhet samt handel, samfärdsel och allmän tjänst.

En fullständig fördelning på län och yrkesgrupper av de den 31 december

1940 anmälda hjälpsökande är intagen i bilaga 2. Liksom under år 1939 förekom arbetslöshet av större omfattning under år 1940 endast beträffande ett fatal

12 Kungl. Majlis proposition nr 285.

Tab. 9. De hjälpsökande arbetslösas fördelning på yrkesgrupper åren 1981—1910.

År smedel tal.1

1 För tiden 31/i 193 8—80/o 1940 Ilar i statliga och kommunala beredskapsarbeten sysselsatta arbetslösa, för vilka månatliga uppgifter om yrkesfördelningen icke föreligga under denna tid, fördelats på yrkesgrupper med ledning av vissa specialundersökningar.

yrkesgrupper. De yrkesgrupper, som under år 1940 uppvisade ett mera betydande antal arbetslösa, voro stenindustri, sågverksindustri, byggnadsverksamhet, landtransport samt diversearbete. De omfattande driftsinskränkningarna vid pappersmassefabrikör och pappersbruk medförde även en betydande ökning inom gruppen pappers- och grafisk industri under senare

Kungl. Majus proposition nr 285. 13

delen av 1940; vid årets slut uppgick antalet hjälpsökande inom denna grupp till 1,294.

Byggnadsverksamhetetts successiva nedgång under 1940 kom att i hög grad ge sin prägel åt hjälpsökandeklientelets sammansättning. Närmare Va av samtliga hjälpsökande under året voro byggnadsarbetare. Från augusti till december månad mer än tredubblades antalet hjälpsökande inom denna grupp, som vid sistnämnda tidpunkt uppgick till 7,717. Av dessa voro 6,179, eller 80. i procent, husbyggnadsarbetare.

Det försämrade läget inom handel och samfärdsel inverkade framför allt på antalet hjälpsökande inom gruppen landtransport, som vid årets slut uppgick till 2,212.

De avsevärt försämrade sysselsättningsmöjligheterna inom de nämnda yrkesområdena föranledde kommissionen att under året upphäva de jämlikt 14 § hjälpkungörelsen utfärdade bestämmelserna örn avstängning från statlig och statsunderstödd arbetslöshetshjälp för husbyggnadsarbetare samt hamnoch stuveriarbetare.

Avstängningsbestämmelserna bibehöllos däremot beträffande arbetslösa tillhörande grupperna jordbruks-, skogs- och flottnings-, tegelbruks- samt husligt arbete. Tack vare den rikliga arbetstillgången behövde dispens från avstängningsbestämmelserna endast medgivas i ett fåtal fall, huvudsakligen för skilj eställsarbetare.

Arbetslösheten inom stenindustrin undergick under året inga större förändringar och var av ungefär samma omfattning som föregående år. Antalet hjälpsökande inom trävaruindustrin var däremot, som tidigare nämnts, betydligt lägre, vilket sammanhängde med den relativt goda arbetstillgången vid sågverken samt möjligheterna för arbetslösa sågverksarbetare att finna sin utkomst vid skogsarbete.

Diversearbetarnas andel av hjälpsökandeklientelet var under år 1940 lägre än något annat år för vilket yrkesuppgifter föreligga med undantag av år 1924, beroende på den rikliga tillgången på tilifällighetsarbeten under året; antalet dylika arbetslösa uppgick dock vid årets slut till 3,389.

Enligt vad kommissionen inhämtat från socialstyrelsen, voro vid utgången av året 14 erlända arbetslöshetskassor i funktion med sammanlagt 210,408 medlemmar eller i runt tal 15,000 medlemmar mer än vid samma tid 1939. Genom nyanslutningar efter den 1 januari 1941 ökades medlemsantalet, så att detsamma för närvarande (maj 1941) utgör omkring 275,000.

I tab. 10 meddelas uppgifter om arbetslöslietsklientelets ålderssamman sättning vid vissa tidpunkter under åren 1933—1940. Av tabellen framgår, att ungdomsarbetslösheten under år 1940 var av ringa omfattning, vilket självfallet äger samband med militärinkallelserna.

Kvinnorna lia alltjämt utgjort en ringa del av de hjälpsökande arbetslösa. Under år 1940 voro i genomsnitt 0.4 procent av de hjälpsökande kvinnor; vid årets utgång voro 233 (l.o procent) kvinnor anmälda.

Alltifrån den 1 juli 1934 gälla i vissa avseenden särskilda bestämmelser rörande i vistelsekommunen icke hemor isben ättigade hjälpsökande arbetslösa.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Talj. 10. De hjälpsökande arbetslösas fördelning på åldersgrupper vid vissa tidpunkter åren 1933—1910.

1 För åren 1933—1939 överensstämma icke summasiffrorna med hela antalet hjälpsökande, då åldersuppgifter saknas för ett mindre antal hjälpsökande vid resp. tidpunkter.

Antalet sådana Lös arbetslöshetskommittéerna anmälda arbetslösa har under de gångna åren städse varit ringa. Vid 1940 års utgång voro 397, eller 1.7 procent av samtliga hjälpsökande, icke hemortsberättigade i vistelsekommunen.

B. Arbetslinjen.

a. Statliga arbeten i arbetsmarknadskommissionens regi.

Som tidigare berörts (sid. 6) innebar de ändrade bestämmelser för hjälpverksamheten för arbetslösa, som trädde i kraft den 1 juli 1940, bland annat att de statliga reservarbetena skulle utföras efter den öppna marknadens lönevillkor och benämnas »statliga beredskapsarbeten i kommissionens regi». De såsom statligt reservarbete anordnade arkivarbetena för arbetslösa tillhörande tekniska och merkantila yrken skulle dock liksom statskommunala reservarbeten även efter den 1 juli 1940 bedrivas efter samma normer som dittills. Samtidigt inordnades även de arbeten, som kommissionen redan före den 1 juli 1940 bedrev efter öppna marknadens lönevillkor (färdigställningsarbeten m. m.) i hjälpprogrammet, och en uppdelning av de vid dessa arbeten sysselsatta i hänvisade arbetslösa och specialarbetare genomfördes i samråd med arbetslöshetskommittéerna. Även dessa arbeten ingå sålunda i den följande redovisningen av statliga beredskapsarbeten i kommissionens regi.

Under första hälften av 1940 var antalet hjälpsökande arbetslösa förhållandevis ringa, och behovet av nya arbetsföretag blev aktuellt först under senare delen av året. De av kommissionen under året bedrivna arbetena voro huvudsakligen sådana, som kontraherats under tidigare år, samt vissa arbeten för försvaret, för vilka senare närmare uppgifter här icke lämnas. Uppgifter rörande sist nämnda slag av arbeten ingå ej i det följande annat än i fråga örn antalet sysselsatta arbetare och medeldagsförtjänster.

Under året kontraherades endast ett nytt arbete, Jönköpings flygfält. Nyanskaffningen av arbeten under åren 1938—1940 belyses i idb. 11 och 12,

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

15 Tab. 11. Kostnaderna för under åren 1938—1910 kontraherade eller i annan ordning1 till utförande antagna statliga reservarbeten. Kronor.

Tab. 12. Kostnaderna för under åren 1938—1910 kontraherade eller i annan ordning till utförande antagna statliga reservarbeten, fördelade länsvis. Kronor.

1 Härav 315,000 kr. enligt Kungl. Maj:ts brev den •/» och 16/12 1939 nied uppdrag ät kommissionen att utföra ytterligare arbeten h TJlricehamnsbanan.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Under året färdigställdes 17 arbeten, bland vilka må nämnas Ulricehamnsbanan, Norrtälje flygfält, ett sjösänkningsarbete i Norrbotten (Persöfjärden) samt ett flertal större vägarbeten. Av arbetet å inomskärsfarleden Malö strömmar i Bohuslän, som pågått sedan den 1 oktober 1935, återstod vid årets slut mindre än en fjärdedel.

Antalet arbetslösa sysselsatta vid arbeten i kommissionens regi under åren 1931—1940 framgår av tab. 13. Medelantalet under år 1940 sysselsatta uppgick till 1,163, varav 46.7 procent voro hänvisade från städer. Då städernas andel av hjälpsökandeklientelet under 1940 i genomsnitt var 65.1 procent, voro sålunda städernas arbetslösa i betydligt mindre utsträckning än landsbygdens sysselsatta vid kommissionens arbeten. Av hela antalet sysselsatta arbetslösa voro 60.9 procent försörjningspliktiga. Motsvarande procenttal för samtliga hjälpsökande uppgick till 74.4.

Tab. 13. Antal arbetslösa sysselsatta Tiel arbeten i arbetsmarknadskommissionens

regi1 åren 1931—1940.

1 Omfattar t. o. in. juni 1940 statliga reservarbeten (inklusive arkivarbeten) samt därefter statliga beredskapsarbeten i kommissionens regi och arkivarbeten.

På grund av arbetenas delvis ändrade karaktär kunde under år 1940 endast en mindre del av de i kommissionens arbeten sysselsatta beredas arbete i närheten av hemorten. I slutet av september 1940 voro sålunda endast 29.8 procent sysselsatta i hänvisningslänet. Endast 13.2 procent av arbetarna kunde utnyttja sin ordinarie bostad; återstoden bodde i av kommissionen tillhandahållna förläggningar (86.4 procent) eller i undantagsfall i genom egen försorg anskaffad, tillfällig bostad (0.4 procent). De arbetare, som utnyttja av kommissionen tillhandahållen bostad, erlägga härför en avgift, vari även inräknas ersättning för värme, lyse, sängutrustning med lakan samt vissa kokkärl. Denna avgift, som tidigare var något lägre, utgår från 1 januari 1941 med 50 öre per dygn. Arbetarna svara själva för den dagliga städningen, men skurning av golv m. m. verkställes utan kostnad för dem två gånger i månaden.

17 Kungl. Majis proposition nr 285.

I antalet arbetslösa, sysselsatta viel arbeten i kommissionens regi, inräknas även de arbetslösa, tillhörande tekniska och merkantila yrken, vilka sysselsatts vid de från och med 1934 i form av statligt reservarbete anordnade arkivarbetena. Antalet personer vid dylika arbeten under åren 1934—

Kostnaderna per dagsverke vid de statliga reservarbetena (exklusive arkivarbetena) under de nio senast förflutna budgetåren belysas av tab. 14. Antalet under budgetåret 1939/40 utgjorda dagsverken uppgick till 357,924, varav 255,903 utförts av reservarbetare.

För orsakerna till de under de senaste budgetåren ökade kostnaderna per dagsverke har redogjorts i tidigare budgetframställningar, senast i kommissionens underdåniga skrivelse den 26 februari 1940, fogad som bilaga till prop. nr 236/1940, sid. 89. Förutom ökade kostnader för arbetslöner och material inverka i betydande grad, att de statliga reservarbetena under dessa år i stor utsträckning utgjorts av arbeten, som fortskridit så långt, att material och körningskostnader spelat en betydande roll, samtidigt som det antal dagsverken, varpå dessa kostnader fördelats, successivt minskats.

Medeldag sförtjänsterna för reservarbetare (sålunda icke specialarbetare) vid de statliga reservarbetena från januari månad 1931 till och med juni 1940 framgå av tab. 15. Uppgifterna avse uteslutande reservarbetarnas kontanta förmåner på arbetsplatsen. Sålunda ingå varken ortstillägg eller de naturaförmåner, som reservarbetare åtnjöto, exempelvis fri bostad, läkarvård och i vissa fall resor till och från hemorten vid de större helgerna, vilket bör beaktas vid jämförelse med medeldagsförtjänsterna vid de statliga beredskapsarbetena i kommissionens regi, som angivits för juli—december 1940 i tab. 16. Värdet av nyss nämnda förmåner återfinnes i tab. 14; det utgjorde under budgetåret 1939/40 i medeltal l.oi kronor per arbetsdag. Vid en jämförelse mellan medeldagsförtjänsterna vid reservarbeten under olika år och manader bör beaktas, att förtjänstens storlek bland annat påverkats av den utsträckning, i vilken arbeten under olika tidsperioder bedrivits vid reservarbetsplatser med högre eller lägre reservarbetslön, ävensom de förändringar av lönenivån, som föranletts av s. k. allmänna lönerevisioner, företagna vid olika tidpunkter.

Antalet familjeförsörjare, som uppbar ortstillägg under första hälften av

Bilamg till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 285. lies 4i 2

Tab. 14. De statliga reservarbetenas kostnader per effektiv arbetsdag; delkostnader i procent av bruttokostnader.

1 Medeltal för reservarbetare och specialarbetare.

3 D. v. s. efter avdrag av arbetsgivarnas bidrag, som dock utgjort en obetydlig andel av lönerna-

3 Beräknad andel av kommissionens totala förvaltningskostnad.

Kungl. Majus proposition nr 285.

19 Kungl. Majlis proposition nr 285.

Tab. 15. Medeldagsförtjänster vid statliga reservarbeten åren 1931—1940. Kronor per 8-timmars dagsverke.

Tab 16 Medeldagsförtjänster vid statliga beredskapsarbeten i arbetsmarknadskommissionens regi juli-december 1940. Kronor per 8-timmars dagsverke.

1 Farleds-, flygfälts- och försvarsarbeten.

januari månad 1940, utgjorde 261. De voro hänvisade från 40 kommuner, av vilka 23 beviljats statsbidrag till bestridande av kostnaderna för ortstillägg. Under senare hälften av juni månad 1940 hade antalet dylika familje försörjare nedgått till 91, hänvisade från 20 kommuner, varav 15 beviljats statsbidrag. Extra ortstillägg medgåvos under första hälften av 1940 familjeförsörjare från 2 kommuner, vilka båda beviljats statsbidrag för ändamålet. Ortstillägg och extra ortstillägg utgingo under tiden 7i—30/« 1940 med sammanlagt 33,335 kronor, varav statsmedel 8,823 kronor eller 26.6 procent. Då de statliga reservarbetena från och med den 1 juli 1940 bedrivits som statliga beredskapsarbeten efter öppna marknadens lönevillkor ha ortstilllägg icke utgått efter sistnämnda tidpunkt.

Från och med den 1 juli 1937 kunde även hyreshjälp på vissa villkor tilldelas familjeförsörjare, som hänvisats till statligt reservarbete. Hjälp i denna form synes dock ha lämnats i mycket ringa utsträckning av arbetslöshetskommittéerna, och varken under 1939 eller 1940 inkom till kommissionen någon ansökan örn statsbidrag till sadan hjälpverksamhet.

20 Kungl. Majus proposition nr 285.

b) Statliga beredskapsarbeten i annan myndighets än kommissionens regi samt kommunala beredskapsarbeten.

Statliga beredskapsarbeten bedrevos under 1940, förutom i kommissionens, huvudsakligen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi. Principiellt kunna de bedrivas även av andra statliga myndigheter. Under de senast förflutna åren lia statliga och kommunala beredskapsarbeten framförallt kommit till användning inom vissa områden med svårartad arbetslöshet, särskilt i Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län. Arbetskraften vid dessa arbeten har sedan den 1 juli 1937 (se sid. 6) utgjorts av genom arbetslöshetskommittéer hänvisade arbetslösa.

I tab. 17 meddelas uppgifter örn antalet under åren 1938—1940 vid statliga beredskapsarbeten i annan myndighets än kommissionens regi sysselsatta hänvisade arbetslösa. I

Tab. 17. Antal arbetslösa sysselsatta vid statliga beredskapsarbeten i annan myndighets än arbetsmarknadskommissionens regi åren 1938—1940.

I dessa arbeten sysselsattes under år 1940 i medeltal 898 arbetslösa, av vilka 89.6 % voro hemmahörande i Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län. Arbetena bedrevos på ett undantag när av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I bilaga 11 meddelas en förteckning över under år 1940 avslutade statliga beredskapsarbeten av denna art.

Antalet vid kommunala beredskapsarbeten sysselsatta hänvisade arbetslösa under åren 1938—1940 framgår av tab. 18. Under år 1940 sysselsattes vid dessa arbeten i medeltal 397 arbetslösa. Antalet sysselsatta minskades under året avsevärt beroende på att ett flertal arbeten färdigställdes. I bilaga 12 meddelas en förteckning för under år 1940 avslutade kommunala beredskapsarbeten.

I bilaga 13 återgives en sammanställning per den 31 december 1940 av

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

21 Tab. 18. Antal arbetslösa sysselsatta vid kommunala beredskapsarbeten

åren 1938—1940.

statliga beredskapsarbeten i annan myndighets än arbetsmarknadskommissionens regi ävensom kommunala beredskapsarbeten, till vilka medel beviljats under tiden 1 juli 1933—31 december 1940. Sammanställningen utvisar att statsbidrag beviljats till 813 arbetsföretag, vilkas sammanlagda totalkostnader uppgå till 112.4 miljoner kronor. Av dessa lia av arbetslöshetsmedel beviljats 68.8 miljoner kronor. Av de sammanlagda totalkostnaderna belöpa å material m. m. 63.9 miljoner kronor eller 56.9 % och å arbetslöner 48.5 miljoner kronor eller 43.1 %>. Vid 1940 års utgång voro 115 arbetsföretag, vilkas sammanlagda totalkostnader uppgå till 43. i miljoner kronor, under utförande, varjämte 11 arbetsföretag å tillsammans 5.3 miljoner kronor beslutats men ej påbörjats.

Fullständiga förteckningar över statliga och kommunala beredskapsarbeten, till vilka statsbidrag beviljats av arbetslöshetsmedel under tiden 1 juli 1933 —31 mars 1941 återfinnas i bilaga 7—10.

c) Statskommunala reservarbeten.

Statsbidrag till statskommunala reservarbeten lia under 1940 beviljats i ringa utsträckning. I tab. 19 lämnas en sammanställning rörande beräknade kostnader för de under åren 1937—1940 beviljade statskommunala reservarbetena. Särskilda uppgifter meddelas i samma tabell angående omfattningen av de statskommunala reservarbeten, som avse allmänna vägar.

Kostnaderna för andra under år 1940 beviljade statskommunala reservarbeten än sådana, som avse allmänna vägar, lia beräknats uppgå till 403,390 kronor. Fördelningen därav å arbetskostnader, materialkostnader, vartill

22 Kungl Maj:ts proposition nr 285.

Tab. 19. Beräknade kostnader för under åren 1937—1940 beviljade statskonnnunala

reservarbeten. Kronor.

statsbidrag beviljats, oell övriga kostnader framgår av efterföljande samman-

ställning.

Arbetskostnader .................................................. kronor 243,010

Materialkostnader med statsbidrag.............................. » 46,180

Kostnader utan statsbidrag............................. » 114,200

Summa kronor 403,390

Omfattningen av under åren 1931—1940 bedrivna statskommunala reservarbeten åskådliggöres av tab. 20 och 21. Antalet kommuner, som hade arbetslösa sysselsatta vid dylika arbeten, var under år 1940 ringa, och genom-

Tab. 20. Antal kommuner med arbetslösa sysselsatta vid statskommunala reservarbeten åren 1931—1940.

1 Här anförda uppgifter angiva icke sammanlagda antalet kommuner, som under någon del av året haft arbetslösa sysselsatta vid statskommunala arbeten, vilket antal givetvis är högre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

23 Tab. 21. Antal arbetslösa, sysselsatta rid statskommunala reservarbeten

åren 1931—IWO.

snittsantalet sysselsatta reservarbetare uppgick endast till 220. Den relativt mindre omfattning i vilken statskommunala reservarbeten bedrivits under de senaste åren beror självfallet främst på det minskade hjälpbehovet men även på att kommunerna i första hand sökt placera sina arbetslösa vid beredskapsarbeten.

Arbetarna vid de statskommunala reservarbetena utgjordes till övervägande delen av familjeförsörjare. Den alltifrån senhösten 1936 gällande föreskriften, att, där ej kommissionen på särskild framställning medgiver undantag, personer under 50 år få beredas sysselsättning vid dylika arbeten, endast för såvitt de ha försörjningsplikt mot hustru och hemmavarande barn, har upprätthållits till och med 1940 års utgång. Närmare hälften av •de sysselsatta voro hemmahörande i städer.

Medeldag sförtjänsterna vid de statskommunala reservarbetena för åren 1932 —1940 redovisas i tab. 22. Med hänsyn till att ett flertal statskommunala reservarbeten i motsats till statliga arbeten varit belägna i städer med förhållandevis hög reservarbetslön, meddelas förutom medeltal för hela riket även medeltal för städer och landsbygd var för sig. Yid en jämförelse mellan förtjänsterna under olika år gäller vad som tidigare anförts beträffande medeldagsförtjänsterna vid statliga reservarbeten (sid. 17).

Den procentsats, efter vilken statsbidrag utgått till arbetslöner vid stats- ■kommunala reservarbeten inom en kommun, har varit densamma, som gällt för dagunderstödsverksamhet inom kommunen, med de undantag, som betingas därav, att statsbidrag till arbetslöner aldrig satts lägre än 30 %. Till arbeten avseende allmän väg utgår dock statsbidrag efter andra grunder. Under år 1940 beviljades 5 kommuner förhöjt statsbidrag. Statsbidrag till kostnader för material, transporter och arbetsledning har sedan ett par år tillbaka som regel icke beviljats kommuner, för vilka fastställts en låg bidragsprocent för arbetskostnader. I andra kommuner utgick statsbidrag till dessa kostnader i regel efter en bidragsprocent motsvarande hälften av det för arbetslönerna fastställda procenttalet, ökat med 10 enheter.

24 Kungl. Majus proposition nr 285.

Talj. 22. Medeldagsförtjänster vid statskommuiiala reservat) eten åren 1932—1940.

Kronor per 8-timmars dagsverke.

A) Hela riket.

B) Fördelning på städer och landsbygd åren 1936—1940.

d) Kommunala arbeten utan statsbidrag.

Antalet arbetslösa sysselsatta vid kommunala arbeten utan statsbidrag åren 1931—1940 framgår av tab. 23. Vid dylika arbeten sysselsattes under år 1940 i genomsnitt 1,062 man, varav 691 eller 65. i % i städer.

Tab. 23. Antal arbetslösa sysselsatta vid kommunala arbeten utan statsbidrag

åren 1931-1940.

Kungl. Majlis proposition nr 285. 25

Tal). 24. Arbetslinjens omfattning åren 1931—1940.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Tab. 25. Antal arbetslösa inom olika lön hjälpta enligt arbetslinjen år 1940.

Årsmedeltal.

Sammanfattande uppgifter rörande arbetslinjen.

I tab. 24 lämnas uppgifter om arbetslinjens omfattning under varje månad åren 1931—1940 och i tab. 25 har angivits medelantalet arbetslösa inom olika län, som under år 1940 erhöllo hjälp enligt arbetslinjen. Av samtliga sådana hjälpta voro 51.6 % sysselsatta vid statliga beredskapsarbeten, 10.6 % vid kommunala beredskapsarbeten, 5.9 % vid statskommunala reservarbeten, 28.4 % vid kommunala arbeten utan statsbidrag samt 3.5 % vid arkivarbeten. Av samtliga sysselsatta voro närmare hälften hemmahörande i Göteborgs •och Bohus län (utom Göteborgs stad) samt Västernorrlands län.

27 Kungl. Maj-is proposition nr 285.

C. Understödslinjen.

a. Dagunderstöd.

Kontantunderstödsverksamket kar även under år 1940 bedrivits i begränsad omfattning; under senare delen av året var dock verksamheten av betydligt större omfattning än de närmast föregående åren. Verksamhetens omfattning under åren 1936—1940 framgår av tab. 26, vari angives det antal kommuner, som haft sådan verksamhet, samt tab. 27, vari lämnas uppgifter örn antalet dagunderstödda arbetslösa vid utgången av olika månader nämnda år. I denna redovisning har hänsyn icke tagits till dagunderstödda deltagare i beredskapskurser eller av arbetslöshetskommittéer anordnade kurser.

Av tabellerna framgår, att dagunderstödsverksamhet icke förekom under juli, augusti och september månader 1936, 1937 och 1939, medan ett antal kommuner utövade dylik verksamhet under motsvarande månader 1938 och

Tab. 26. Antal kommuner, som bedrivit dagunderstödsverksamhet (ej kursdeltagare)

åren 1936 1940.

Tab. 27. Antal dagunderstödda (ej kursdeltagare) åren 1936—1940.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

1940. Understödsverksamheten var av betydligt mindre omfattning de fem första månaderna 1940 än under samma månader 1939. Från och med juni månad utvisade emellertid 1940 väsentligt högre understödssiffror än föregående år.

Kommissionen har beträffande vintern och våren 1940 i regel föreskrivit, att dagunderstöd med statsbidrag endast finge utgå till familjeförsörjare över 30 år samt till ensamstående personer, som fyllt 50 år. Under sommarmånaderna har understöd i allmänhet medgivits blott för äldre personer, företrädesvis sådana med stor försörjningsplikt, vilka icke kunnat beredas arbete inom skogs- eller jordbruk. Från medio av september till årets slut lia med hänsyn till det stegrade hjälpbehovet sådana restriktiva föreskrifter icke meddelats.

Dagunderstödsverksamheten har under året till största delen varit lokaliserad till de större städerna samt till kommuner i Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län.

Vid fastställandet av statsbidragets storlek för år 1940 har kommissionen i likhet med närmast föregående år utgått från skattetrycket i kommunen under de tre senast förflutna åren samt arbetslösheten under sist förflutna tolvmånadersperiod. Med hänsyn till de svårigheter, en alltför stark reducering av statsbidraget kunde tänkas medföra för åtskilliga kommuner, vilka visserligen under de senast förflutna tolv månaderna rapporterat en avsevärt mindre arbetslöshet än tidigare men åtminstone delvis till följd av omfattande arbetslöshet under flera föregående år hade en svag ekonomisk ställning, fann sig kommissionen vid fastställandet av statsbidraget för år 1939 böra taga hänsyn till dettas storlek under år 1938. På grund härav fastställdes i intet fall lägre statsbidragsprocent för år 1939 än att skillnaden mellan denna och procenttalet för år 1938 uppgick till högst 15. Vid sitt bestämmande av statsbidragsprocenten för år 1940 fastställde kommissionen i intet fall lägre bidragsprocent än den för år 1939 gällande.

Statsbidrag till dagunderstödsverksamhet med mer än 50 % av kostnaderna har för år 1940 beviljats 23 kommuner. I flertalet fall — i första hand, då statsbidrag beviljats med mer än 75 % — har procentsatsen fastställts av Kungl. Majit.

I genomsnitt för hela riket uppgingo under år 1940 dagunderstöden till 3 kronor 26 öre, varav 1 krona 01 öre (31.o %) utgjordes av statsbidrag. Motsvarande genomsnittssiffror för år 1939 voro 2 kronor 95 öre respektive 1 krona 36 öre (46. i %). Uppgifterna avse dagunderstödd huvudperson, i regel familjeförsörjare.

I underdånig framställning den 25 november 1940 framlade kommissionen förslag till ändrade grunder dels för statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader, dels för kommunernas kontantunderstödsverksamhet. Detta förslag godtogs i det väsentliga av Kungl. Majit, som genom brev den 6 december 1940 bemyndigade kommissionen att tills vidare vidtaga åtgärder för genomförande försöksvis av föreslagna ändringar. Fullständig redogörelse för förslaget återfinnes i Kungl. Majits prop. nr 30 till 1941 års lagtima riksdag (sid. 28 ff.).

29 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

b. Hyreshjälpsverksamliet.

Den omfattning, vari hyreshjälpsverksamhet bedrivits under tiden oktober 1939—september 1940, framgår av tab. 28. Redovisning lämnas i denna tabell även av antalet personer med kyreshjälp i procent av antalet dagunderstödda. På grund av vissa redovisningssvåriglieter för vederbörande kommuner lia därvid Stockholms stad och en landskommun ej kunnat medtagas. I städerna har kyreshjälp, som under året kunde ifrågakomma endast för dagunderstödd familjeförsörjare, utgivits till 58.9 % och i landskommunerna till 39.3 % av de dagunderstödda mot 58.0 % respektive 23.3 % år 1939.

Tab. 28. Hyreshjölpsverksamhetens omfattning oktober 1939—-september 1940.

c. Kommunal understödsverksamhet.

Antalet genom kommunal understödsverksamhet (sålunda utan statsbidrag) hjälpta under åren 1936—1940 angives i idb. 29.

Tab. 29. Antal arbetslösa, som erhållit kommunalt understöd åren 1930—1940.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Tab. 30. Understödslinjens omfattning åren 1931—1040.

Kursdeltagare medräknade.

31 Kungl. Majus proposition nr 285.

Största antalet kommunalt understödda år 1940 rapporterades för mars och uppgick till 2,814, minsta antalet förelåg i oktober och utgjorde 817. För år 1939 var högsta antalet 3,053 (januari) och lägsta 596 (augusti).

Sammanfattande uppgifter rörande understödslinjen.

I tab. 30 ha sammanställts uppgifter angående understödslinjens omfattning. Denna tabell innefattar (i olikhet mot tab. 27) även antalet understödda personer, som erhållit dagunderstöd i samband med kursverksamhet. Den minskning i understödsverksamhetens omfattning, som gjorde sig gällande under senare hälften av år 1939 i jämförelse med de närmast föregående åren, fortsatte även under första halvåret 1940. Däremot kom understödslinjen under årets senare hälft att spela en allt större roll till följd av det försämrade arbetsmarknadsläget.

D. Utbildningshjälp.

Av deltagarna vid kommissionens beredskapskurser för omskolning och utbildning av tempoarbetare för verkstadsindustrin, för vilka särskild redogörelse lämnas i det följande (sid. 34), voro större delen anmälda hos arbetslöshetskommittéerna och åtnjöto hjälp i form av dagunderstöd eller bidrag till inackorderingskostnaderna. Vid 1940 års utgång åtnjöto sålunda 750 elever, eller 68.2 procent av samtliga, arbetslöshetshjälp.

Till följd av det ringa antalet hjälpsökande i ungdomsåldrarna har den för hjälp åt ungdomsarbetslösa särskilt avsedda verksamheten under år 1940 bedrivits i mycket begränsad omfattning. Hjälpåtgärderna ha anordnats i huvudsak efter samma riktlinjer som under de närmast föregående åren under de tre huvudformerna TcursverJcsamhet, frivillig arbetstjänst (statliga och statskommunala arbetsläger) och ungdomsreservarbeten.

Under år 1940 ha sammanlagt 21 kurser pågått, till vilka även hänvisats äldre arbetslösa. En av dessa kurser, en verkstadsskolekurs, har varit förlagd till Stockholm och omfattat 90 elever. Hälften av elevantalet i denna kurs har utgjorts av flyktingar, hänvisade från flyktingkommittéernas yrkesutbildningsnämnd. De övriga 20 kurserna ha anordnats av 6 städer och 11 landskommuner och lia avsett utbildning i skogsarbete för sammanlagt 347 hjälpsökande i perioder örn i allmänhet 4 veckor. Samtliga kurser avslutades under året. Av statsmedel har hittills utbetalats 87,332 kronor till nyssnämnda yrkesutbildningskurser. Kostnaderna för flyktingars utbildning bestridas slutgiltigt av reservationsanslaget till »Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m.» I statsbidrag till resor, verktyg och arbetspremier för under 1940 anordnade skogshuggarkurser har hittills utbetalats 10,014 kronor.

Vid ingången av 1940 pågick frivillig arbetstjänst vid dels ett statligt arbetsläger i Vännäs, Västerbottens län, med 75 elevplatser, dels ett av arbetslöshetskommittén i Göteborg anordnat statskommunalt arbetsläger med 30 elevplatser. Vid Vännäs har sedan den 1 juli 1939, jämsides med teo-

32 Kungl. Majus proposition nr 285•

retisk yrkesutbildning av eleverna, åt Västerbottens läns landsting utförts vissa arbeten i samband med uppförande av en verkstadsskolebyggnad, vilka arbeten pågingo vid 1940 års utgång. Under det att eleverna vid Vännäs varit förlagda i internat, Ilar det statskommunala arbetslägret i Göteborg varit anordnat såsom öppet arbetsläger, d. v. s. arbetseleverna lia bott i sina hem. Verksamhetens tyngdpunkt har varit lagd på yrkesutbildning för mekaniker. Detta arbetsläger bedrives från och med den 16 juni 1940 såsom beredskapskurs. Till kostnaderna för detsamma utanordnades under året statsbidrag med inalles 14,693 kronor, varav till ledare- och lärarearvoden 10,810 kronor samt till arbetskläder åt eleverna, arbets- och undervisningsmaterial och arbetspremier 3,883 kronor.

Under 1940 bedrevs endast ett ungdomsreservarbete. Detta, vilket som arbetsobjekt haft anläggande av ett antal småbruk vid Pengsjöby i Västerbottens län, avslutades under året.

I tab. 31 lämnas en sammanställning av den statliga och statsunderstödda utbildningshjälpens omfattning under åren 1934—1940.

Tab. 31. Den statliga och statsunderstödda utbildningshjälpens omfattning

åren 1934-1940.

1 Häri ingå endast kursdeltagare, som åtnjutit statlig arbetslöshetshjälp. Elever vid verkstadsskolor för arbetslös ungdom ingå sålunda ej och av eleverna vid beredskapskurser endast de, som åtnjöto dagunderstöd eller bidrag till inackorderingskostnaderna.

Kungl. Majus proposition nr 285.

33 E. Hjälpverksamhetens totala omfattning.

En överblick över totalantalet statligt och kommunalt hjälpta under åren 1931 — 1940 lämnas i tal. 32. Under år 1940 åtnjöto i genomsnitt 71. i procent av samtliga hjälpsökande arbetslöshetslijälp; procenten hjälpta var detta år högre än under något av åren 1931—1939. Av samtliga hjälpsökande under år 1940 åtnjöto 28.o procent hjälp enligt arbetslinjen, 39.7 procent enligt understödslinjen och 3.4 procent erhöllo utbildningshjälp. Det procentuella antalet arbetslösa, som erhöllo hjälp enligt arbetslinjen, var under 1940 lägre än övriga jämförelseår med undantag av åren 1932 och 1933. Detta förhållande sammanhänger med de förskjutningar i arbetslöshetens regionala fördelning, som tidigare berörts (sid. 9). I talj. 33 meddelas uppgifter örn arbetslinjens omfattning inom olika geografiska områden under åren 1931—1940. Av tabellen framgår, att procenten hjälpta enligt arbetslinjen under år 1940 var lägre i städerna och högre på landsbygden än de närmast föregående åren. I storstäderna åtnjöto i genomsnitt endast 9.7 procent av samtliga hjälpsökande hjälp enligt arbetslinjen. I bilaga 3 lämnas uppgifter örn de arbetslösas och arbetslöshetslijälpens fördelning den 31 december 1940 i olika län samt i städer med över 15,000 invånare.

Talj. 32. Totalantalet statligt oell kommunalt hjälpta åren 1931—1940.

i

:

1 Före 1934 redovisades utbildningshjlllpen under understödslinjen.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 285. ii6.r>4i 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Tab, 33. Arbetslinjens omfattning' inom olika geografiska områden åren 1931—1940. Årsinedeltal.

lil. övriga verksamhetsgrenar.

A. Beredskapskurser.

Kungl. Maj:t bemyndigade den 5 april 1940 kommissionen att vidtaga åtgärder för omskolning och utbildning av tempoarbetare för verkstadsindustrien samt anvisade härför erforderliga medel. Kommissionen vidtog omedelbart anstalter för igångsättande av utbildningen, och i maj 1940 kunde 32 s. k. beredskapskurser börja. De första kurserna igångsattes i Stockholm. Följande månader, sedan erforderligt antal lärare erhållit utbildning vid en av kommissionen i samarbete med skolöverstyrelsen anordnad lärarkurs, anordnades ytterligare beredskapskurser på skilda platser i landet. Kursernas antal ökades successivt och utgjorde den 31 december 1940 78, därav 51 kurser för mekaniker, 5 för finmekaniker, 1 för verktygsskötare, 1 för elektromekaniker, 4 för smeder och 16 för svetsare.

Kurserna — utom för svetsare —- omfattade från början vardera högst 4 månader. Mot slutet av år 1940 utökades kurstiden till 6 månader. För svetsare har kurstiden utgjort omkring 6 veckor. I två avdelningar för fin-

35 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

mekaniker i Stockholm utbildas kvinnliga elever. För närvarande (maj 1941) uppgår kursernas antal till 102.

Kekryteringen till kurserna avsåg från början principiellt icke värnpliktiga personer. Under andra halvåret intogos emellertid, med hänsyn till det förändrade läget, även värnpliktiga i mindre utsträckning.

Kurserna anordnas av dels arbetslöshetskommittéer, dels verkstadsskolor för arbetslös ungdom, dels ock kommunala anstalter för yrkesundervisning. Från och med den 3 maj till och med den 31 december 1940, d. v. s. den tid av år 1940, under vilken beredskapskurserna pågingo, ha inalles 2,676 elever varit inskrivna i kurserna. Av dessa voro 1,099 kvar som elever den 31 december 1940, medan 917 utskrivits efter genomgången kurs. De återstående 660 hade avbrutit utbildningen, främst därför att de erhållit arbete i öppna marknaden; endast i ett fåtal fall (cirka 10 procent) ha elever nödgats avbryta kursen på grund av sjukdom eller av annan anledning, t. ex. värnpliktstjänstgöring.

Av de utskrivna 917 eleverna ha 286 utbildats till svarvare, 35 till fräsare, 33 till hyvlare, 6 till slipare, 56 till finmekaniker, 8 till verktygsskötare, 283 till bänkarbetare (filare), 1 till arborrare, 2 till borrare, 40 till smeder och 167 till svetsare.

Av de inskrivna eleverna voro 2.5 procent kvinnor, vilka förut haft olika sysselsättningar, t. ex. som kontorister, handelsbiträden, servitriser, hembiträden, husmödrar m. fl. I övrigt ha cirka 64 procent tillhört yrkesgruppen industri och hantverk, 2.5 procent sjöfart och fiske, 22 procent handel, samfärdsel och allmän tjänst, 9 procent diverse övriga yrken.

För kursverksamheten har av kommissionen under år 1940 utanordnats ett belopp av 780,000 kronor.

Antalet kurser samt elevernas fördelning på de olika kursorterna framgår av idb. 34.

B. Yärnpliktslijälp.

Statens arbetsmarknadskommission är enligt Kungl. Maj:ts förordnande tillsynsmyndighet i fråga örn krigsfamiljebidragsförordningens tillämpning och har vidare att å statens vägnar handhava värnpliktslåneverksamheten.

Såsom tillsyningsmyndighet för lcrigsfamiljebidragsverksamheten har kommissionen, bland annat, utfärdat anvisningar för familjebidragsnämndernas prövning av familjebidragsärendena och även lämnat nämnder, som gjort framställningar därom, särskilda upplysningar. Vidare har chefen för kommissionens värnpliktshjälpssektion närvarit vid i 12 län anordnade sammanträden med representanter för familjebidragsnämnderna i länen och därvid hållit föredrag rörande krigsfamiljebidragsförordningens tillämpning m. m.

Med stöd av vunna erfarenheter har kommissionen i skrivelse den 17 oktober 1940 gjort framställning om vissa ändringar såväl i krigsfamiljebidragsförordningen som i krigsfamiljebidragskungörelsen. Med anledning härav har Kungl. Majit genom kungörelse den 22 november 1940 (nr 955) förordnat om vissa ändringar i krigsfamiljebidragskungörelsen. Dessa änd-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Tab. 34. lieredakapskiirser den 31 december 1940.

Anin.

Ali Kursen anordnad av arbetslöshetskommitté.

V » » » verkstadsskola för arbetslös ungdom.

LY » » » kommunal anstalt för yrkesundervisning.

1 Avser sådana elever, som erhållit arbete under pågående kurs och fördenskull avbrutit utbildningen eller som måst sluta på grund av sjukdom eller annan anledning.

2 Kursen avslutades den 5 oktober 1940.

ringar, som trätt i kraft den 1 december 1940 innebära i huvudsak, att familjebidrag kan medgivas utgå viss tid efter tjänstgöringens upphörande. Kommissionens förslag beträffande ändringar i krigsfamiljebidragsförordningen ligga till grund för Kungl. Maj:ts proposition till 1941 års riksdag (nr 137) angående vissa ändringar i nämnda förordning.

Omfattningen av värnpliktslåneverksamheten för tiden till och med den 31 december 1940 framgår av tab. 35. De av värnpliktslånenämnderna beviljade lånen fördela sig med avseende å lånebeloppens storlek på sätt nedan angives.

Tab. 35. Värnpliktslftiieveiksamlieten till och med den 31 december 1940,

Kungl. Majus proposition nr 285.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Antal Lånebelopp mellan

2,496 kronor 200— 500

1,419 » 501—1,000

134 » 1,001—1,500

145 » 1,501—2,000

37 » 2,001—2,500

66 » 2,501—3,000

9 » 3,001—3,500

53 » 3,501-4,000

4,359

Kommissionen, som i likhet med värnpliktslånenämnderna funnit värnpliktslåneförordningen i huvudsak väl motsvara sitt syfte, har dock i underdånig skrivelse den 2 maj 1941 föreslagit vissa jämkningar i förordningens bestämmelser.

C. Inventering av arbetskraft, hempermittering m. in.

Under året har bearbetningen av uppgifterna från en på frivillighetens väg vintern 1939—1940 verkställd inventering av arbetskraft hos omkring 13,000 företag inom industri och hantverk slutförts.

Under andra halvåret 1940 ha handlagts omkring 5,400 (under tiden 1 januari—30 april 1941 omkring 6,600) ärenden rörande hemförlovning eller hempermittering av enskilda värnpliktiga från beredskapstjänstgöring.

Beträffande vissa näringsgrenar med mera säsongbetonad sysselsättning ha generella bestämmelser rörande hemförlovning eller hempermittering av yrkeskunniga värnpliktiga utfärdats av Kungl. Maj:t eller överbefälhavaren över rikets försvarskrafter. Förberedelsearbetet för sådana kollektiva hemförlovningar eller hempermitteringar ha verkställts av kommissionen.

För att möjliggöra hemförlovning eller hempermittering av värnpliktiga jordbrukare under vissa tider av året har ett system med uppgiftskort för •dylika värnpliktiga iordningställts.

Ett liknande system med uppgiftskort har införts beträffande viss värnpliktig skogspersonal.

För yrkeskunniga värnpliktiga, som erfordrats för bränntorvupptagning, för montering av gengasaggregat och för betupptagning ha ävenledes särskilda åtgärder vidtagits, ägnade att underlätta hempermittering för längre eller kortare tid från beredskapstjänstgöring.

Kungl. Majit uppdrog den 28 juni 1940 åt kommissionen att i samråd med vederbörande myndigheter verkställa utredning angående samordnande av sådana beredskapsåtgärder av olika slag, som avse att helt eller delvis taga i anspråk icke krigstjänstgörande personers arbetskraft eller tjänster. Sedan kommissionen verkställt förberedande undersökningar rörande lämpligaste formerna för uppdragets verkställande och avlämnat vissa förslag i ärendet, har Kungl. Majit den 21 februari 1941 bemyndigat kommissionen att verkställa inventering och registrering av personal, som är avsedd att tagas i anspråk för nämnda beredskapsåtgärder.

39 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

IV. Statsbidrag- till kommunala beredskapsarbeten.

I arbetsmarknadskommissionens förslag till nya statsbidragsprinciper, för vilket redogörelse lämnats i Kungl. Maj:ts proposition nr 30 till 1941 års riksdag (sid. 28 ff.), förutsattes, att till kommunala arbeten för sysselsättning av arbetslösa i regel skulle utgå bidrag i den form, att kostnaderna för ränta och amortering finge inräknas i sådan årskostnad för kommunens arbetslöshetshjälp, vartill statsbidrag, s. k. allmänt årskostnadsbidrag, skulle utgå. För fattiga och arbetslöshetstyngda kommuner skulle samtidigt kunna utgå ett engångsbidrag, s. k. särskilt arbetsbidrag, i syfte att begränsa den ekonomiska börda för kommunen som skjutes på framtiden. Dessutom skulle för samtliga kommuner engångsbidrag kunna förekomma, örn det gällde att övervinna det hinder för igångsättande av allmänna arbeten, som kostnadsökningen på grund av krisläget medfört. Likaledes borde ett engångsbidrag kunna ifrågakomma, då det gällde arbetsobjekt, för vilka redan under normala förhållanden författningsmässigt bestämda statsbidrag utginge. Då bidrag till visst arbete utgick endast på grund av någon av de tvenne sistnämnda anledningarna förutsattes icke något inräknande i årskostnad av ränte- och amorteringskostnaderna för lån, som upptagits för finansiering av kommunens andel av kostnaderna.

Det nya statsbidragssystemet har jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit den 6 december 1940 försöksvis tillämpats från och med nämnda dag. Därvid har kommissionen funnit lämpligt att i vissa fall, utöver dem, vilka kunna direkt hänföras till de två här ovan senast nämnda arbetsgrupperna, medgiva statsbidrag till arbetsföretagen uteslutande i den ovannämnda formen särskilt arbetsbidrag. För det första Ira många gånger kommunernas ansökningar avsett bidrag till igångsättande i nuvarande läge av arbetsföretag, vilka upptagits i kommunala arbetsprogram redan före krisens inträde, men för vilka då icke förelegat slutligt utformade förslag och ej heller kostnadsberäkningar. Kommissionen har i dessa fall, där sålunda någon kostnadsökning icke redovisats i ansökningarna, i regel utgått från en uppskattning av den genomsnittliga kostnadsökningen för företag av ifrågavarande art och medgivit bidrag med utgångspunkt från denna beräkning. I andra fall har det gällt företag, där från vederbörande kommuns sida hemställts om beviljande av engångsbidrag respektive örn högre engångsbidrag än som eljest kunde påräknas, mot avstående av möjligheten att inräkna amortering och ränta i årskostnad. I vissa av dessa fall ha kommunens representanter med hänsyn till redan verkställd kommunal upplåning ansett det angeläget att i minsta möjliga mån belasta kommunen med ytterligare lån. I andra fall har framhållits, att den ovisshet om årskostnadsbidragets storlek, som vore en följd av statsbidragssystemets konstruktion, kunde medföra svårigheter ifråga örn åstadkommande av erforderliga kommunala beslut angående företaget, varför ett från början fixerat bidrag vore att föredraga. Kommissionen har ansett lämpligt att, i avvaktan på att regler för det nya statsbidragssystemets genomförande fixerades, tillmötesgå sådana önskemål som de nu omnämnda, därvid

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 285.

kommissionen vid fastställandet av engångsbidragets storlek tagit hänsyn till det förhållandet, att ai'skostnadsbidrag ej beräknats utgå å kostnaderna för företaget. Sedan 1941 års riksdag (skrivelse nr 111/1941) godkänt vissa regler för de nya bidragsgrunderna, har kommissionen begränsat de fall, vari statsbidrag beviljas allenast i form av särskilt arbetsbidrag, till att avse kostnadsökningar till följd av krisläget samt arbeten, till vilkas utförande kunnat ifrågakomma författningsmässigt fixerade bidrag.

V. Arbetsmarknaden och hjälpverksamheten under tiden

januari—april 1,941.

Utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden under den hittills gångna delen av ar 1941 har i stort sett försiggått efter samma linjer som tidigare under den pågående krisen. 1 likhet med förhållandena under år 1940 har arbetstillgången varit god inom de delar av industrien, som sörja för krigsmaterialproduktionen, och svårigheter lia förelegat att anskaffa kvalificerad arbetskraft för vissa arbetsuppgifter. Läget inom exportindustrierna kan betecknas som i stort sett oförändrat. Situationen inom konsurntionsvaruindustrierna har ej heller nämnvärt förändrats, ehuru tendenser till sammandragning yppat sig, särskilt inom textilindustrien och även skofabrikationen, där de knappa importmöjligheterna periodvis föranlett materialbrist. Arbetslösheten under året var till en början konstant men har på sista tiden visat en svag successiv nedgång, förorsakad av dels inträffade säsongförskjutningar, dels inkallelser till militärtjänstgöring. De senare ha samtidigt berett vissa svårigheter för sådana företag, som kunnat gå för full drift.

På jordbrukets arbetsmarknad lia inga större förändringar ägt rum. Under vintermånaderna har efter vanligheten efterfrågan på arbetskraft varit tämligen obetydlig. Först med den blidare väderlekens inträdande har ökad livaktighet givit sig till känna inför det stundande vårbruket. Arbetet i skogarna har bedrivits med stor intensitet, och tillgänglig arbetskraft både inom det egna facket och från andra yrkesområden, närmast byggnadsindustrien, har i görligaste mån utnyttjats för att kunna verkställa de av behovet påkallade stora vedavverkningarna.

Vissa industrigrupper ha, såsom förut påpekats, full sysselsättning och lia i viss omfattning lidit brist på yrkeskunnig arbetskraft. Detta gäller framförallt mekaniska verkstäder, skeppsvarv och elektriska verkstäder. .Jord- och stenindustriens läge liksom ock förhållandena inom vissa delar av trävaruindustrien har starkt påverkats av den tryckta byggnadsverksamheten. Inom pappersindustrien ha permitteringar och korttidsarbete tillämpats i stor utsträckning på grund av den så gott som stoppade exporten. Livsmedelsindustriens olika branscher lia i stort sett i likhet med förut arbetat under goda förhållanden, men de successivt utvidgade ransoneringarna på skilda områden ha nödvändiggjort inskränkningar i driften. Inom byggnads- och anläggnings-

41 Kungl. Majis proposition nr 285.

lacken lia arbetstillfällena varit synnerligen knappa, och stark ökning av arbetslösheten konstaterades inom dessa fack under årets båda första månader. Även i fortsättningen har där rått stor arbetslöshet, ehuru på sista tiden en viss säsongmässig förbättring inträtt, dock väsentligt svagare än normalt brukar vara fallet denna årstid.

Vissa sammanfattande uppgifter om arbetsmarknaden under januari—april1) 1941 lämnas i tab. 36.

Tali. 36. Arbetsmarknaden januari—april 1941.

Enligt socialstyrelsens sysselsättningsstatistik var antalet sysselsatta arbetare inom industri och angränsande näringsgrenar under årets fyra första månader i stort sett oförändrat. I jämförelse med motsvarande tidsperiod under föregående år utvisar statistiken en nedgång i sysselsättningen med 4 å 6 procent, vartill emellertid kommer en ytterligare minskning av den totala sysselsättningsvolymen genom den större omfattning, i vilken korttidsarbete för närvarande tillämpas.

Rapporterna från de offentliga arbetsförmedlingarna för januari—april 1941 utvisa, att antalet arbetsansökningar låg närmare 40 procent över antalet motsvarande tid föregående år, medan antalen lediga respektive tillsatta platser voro av ungefär samma omfattning båda åren.

Uppgifter om arbetslösheten inom fackförbunden föreligga till och med månadsskiftet mars/april 1941. Vid sistnämnda tidpunkt voro 15.0 procent av medlemmarna inom samtliga rapporterande förbund arbetslösa mot 16.5 procent närmast föregående månad och 17.2 procent vid januari månads utgång. Nedgången i arbetslösheten i mars torde delvis sammanhänga med militärinkallelserna.

Den sedan juli månad 1940 oavbrutna ökningen i antalet hjälpsökande arbetslösa fortsatte även under januari och februari 1941. Vid februari månads utgång voro 34,900 hjälpsökande anmälda hos arbetslöshetskommittéerna mot 15,184 samma månad föregående år. Under mars nedgick antalet hjälpsökande till 33,702 och under april minskades antalet ytterligare och var vid månadens utgång till 30,427. Då minskningen delvis torde sammanhänga med i)

i) Flertalet bär lämnade uppgifter för april äro preliminära.

42 Kungl. Maj-.ts proposition nr 285.

militärinkallelserna, har säsongminskningen i arbetslösheten, som normalt brukar inträda under våren, i år hittills varit av relativt ringa omfattning.

Utvecklingen under mars och april månader 1941 har medfört vissa förskjutningar i arbetslöshetens regionala fördelning, vilka närmare belysas av tab. 37. Medan arbetslösheten i Stockholm ökade under mars och endast obetydligt minskade under april, minskade den båda månaderna i Göteborg och Malmö med sammanlagt 23.8 respektive 31. i procent. För april voro i Stockholm 6,112, i Göteborg 5,255 och i Malmö 1,641 anmälda såsom hjälpsökande. En betydande ökning i arbetslösheten har under de senaste månaderna konstaterats i Stockholms grannkommuner; i Stockholm med förortsområde var antalet hjälpsökande i slutet av april 7,731. Inom de olika länen voro hjälpsökandesiffrorna nästan genomgående lägre under april än under de närmast föregående månaderna; en icke oväsentlig ökning i arbetslösheten kunde dock konstateras i Gävleborgs och Västernorrlands län. Antalet hjälpsökande inom dessa län uppgick vid april månads utgång till 1,026 respektive 4,578 mot 765 respektive 4,013 vid slutet av februari.

Tab. 37. Antal hjälpsökande arbetslösa inom olika län den 30 april 1941.

43 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Från februari till april minskade antalet hjälpsökande inom alla yrkesgrupper med undantag av gruppen pappers- och grafisk industri, som utvisade en ökning från 1,727 till 1,892. Inom gruppen husbyggnadsarbete var dock minskningen relativt obetydlig. Antalet hjälpsökande husbyggnadsarbetare, som vid februari månads utgång var 10,912, ökade under mars till 11,072 och nedgick vid slutet av april till 10,165.

Inom byggnadsfacken är arbetslöshetssituationen alltjämt bekymmersam. Icke mindre än Vs av samtliga hjälpsökande arbetslösa vid april månads utgång voro husbyggnadsarbetare. För byggnadskrisens inverkan på arbetsmarknaden har en redogörelse lämnats av 1940 års byggnadskostnadssakkunniga (statens off. utredn. 1941:4). Det torde därför vara tillfyllest, örn här lämnas vissa kompletterande uppgifter. Antalet organiserade arbetare inom de egentliga byggnadsfacken (byggnadsträarbetareförbundet, byggnadsindustriarbetare inom grov- och fabriksarbetareförbundet samt murare- och målareförbunden) torde uppgå till omkring 100,000. Enligt fackföreningsstatistiken voro vid månadsskiftet mars/april 1941 av dessa 45.7 procent arbetslösa, d. v. s. omkring 45,000. Av dessa voro 17,500, eller nära 40 procent från storstäderna.

Förutom de nyss nämnda kategorierna arbetslösa husbyggnadsarbetare finnas även andra, såsom byggnadsplåtslagare, rörläggare, elektriska montörer m. fl., vilka det dock icke är möjligt att här redovisa, då de tillhöra förbund, som även innesluta andra än husbyggnadsarbetare.

Antalet hos arbetsförmedlingarna arbetssökande husbyggnadsarbetare uppgick under april till över 20,000. Örn man bortser från kortvarigare anställningar än en månad torde endast något mer än ett tusental ha placerats inom byggnadsindustrien under samma månad. Huvudparten av dessa voro byggnadsgrovarbetare samt byggnadssnickare och timmermän. Då samtliga hos arbetslöshetskommittéerna anmälda hjälpsökande samtidigt äro anmälda som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen, kan man konstatera, att omkring hälften av de hos arbetsförmedlingen anmälda husbyggnadsarbetarna samtidigt voro anmälda såsom hjälpsökande arbetslösa. I Stockholm voro 65 procent, i Göteborg 75 procent och i Malmö 50 procent av de arbetssökande samtidigt hjälpsökande.

De hos arbetslöshetskommittéerna anmälda hjälpsökande husbyggnadsarbetarnas fördelning på städer och landsbygd den 30 april 1941 framgår av följande sammanställning.

Antal hjälpsökande husbyggnadsarbetare

Städer med

över 100,000 inv. inkl. förorter ... 7,433

30.000— 100,000 inv................... 981

10.000— 30,000 » 825

under 10,000 » 252

Samtliga städer ........................ 9,491

Landsbygd ................... 674

Summa 10,165

100.o

33. t

44 Kungl. Majyts proposition nr 285.

I sylte att underlätta överförandet av arbetslösa till andra yrkesområden har kommissionen medgivit, att hyreshjäip under vissa förhållanden må utgå till sådana arbetslösa familjeförsörjare, vilka anvisas arbete på öppna marknaden i skogsarbete men som icke äga erforderliga yrkeskunskaper och till följd därav icke kunna uppnå normal dagsförtjänst under den första tiden. Förutsättning för att sådan hyreshjäip skall kunna utgå är först och främst, att arbetet anvisas på sådant avstånd från hemorten, att arbetaren icke kan använda sin ordinarie familjebostad. Till dylik hyreshjälpsverksamhet utgår statsbidrag i vanlig ordning.

På framställning av statens bränslekommission har arbetsmarknadskommissionen vidtagit förberedelser för att anordna upptagning av bränntorv såsom statligt beredskapsarbete.

Tali. 38. Hjälpverksamheten för arbetslösa januari 1940—april 1941.

Hjälpverksamheten under den gångna delen av innevarande år har av olika skäl måst bedrivas i stor utsträckning på understödslinjen. Den stränga vintern, som försvårat bedrivandet av vissa anläggningsarbeten, har härvid inverkat. En viktigare orsak har emellertid varit, att tillgängliga arbetsobjekt i regel icke varit tekniskt och ekonomiskt så förberedda, att de kunnat igångsättas omedelbart. Dylika förberedande åtgärder ha nu vidtagits i sådan utsträckning att en successiv utökning av arbetslinjen kan verkställas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

45 Inom arbetslinjen lia kommunala arbeten utan statsbidrag under vintern haft en förhållandevis stor omfattning utom i de största städerna, där denna hjälpform varit betydelselös. Samtidigt med att den statliga och statsunderstödda arbetslinjen ökat, har de två sista månaderna antalet i rent kommunala arbeten sysselsatta minskat, såsom framgår av tab. 38.

Andelen genom statliga och kommunala åtgärder hjälpta har från den 31 december 1940 till den 30 april 1941 ökat från 71.5 till 78.6 procent. Vid april månads utgång voro av de hjälpsökande ungefär Vs hjälpta genom arbete och 2/s genom understöd. Från slutet av december har antalet vid statliga och statsunderstödda arbeten sysselsatta ökat från 2,612 till 5,267, eller från 15.6 till 22.0 procent av samtliga hjälpta.

Allmänna riktlinjer.

Departementschefen.

Läget på arbetsmarknaden har icke undergått någon väsentlig förändring, sedan proposition nr 30 angående anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. avgavs. Den i ifrågavarande proposition påtalade splittringen är alltjämt ett karakteristiskt kännetecken för den svenska arbetsmarknaden, såsom denna utvecklats under nuvarande krisförhållanden. Fortfarande råder stark efterfrågan på arbetskraft inom verkstadsindustrin och skogsbruket medan å andra sidan betydande arbetslöshet uppstått inom vissa fack. Byggnadsfacken erbjuda även nu det bekymmersammaste sysselsättningsproblemet, trots att byggnadsindustrins högsäsong normalt borde infalla inom den närmaste tiden. Den 31 mars 1941 torde omkring 45,000 av 100,000 organiserade byggnadsarbetare ha befriats från erläggande av avgift till respektive fackföreningar på grund av arbetslöshet. I vilken utsträckningarbetslösheten drabbat yrkesgrenar utanför byggnadsfacken framgår bland annat av fackföreningsstatistikens arbetslöshetsuppgifter. Bortsett från byggnadsfacken voro de hårdast drabbade förbunden (arbetslösheten i mars inom parentes) sågverksindustriarbetarförbundet (30.3), väg- och vattenbyggnadsarbetarförbundet (29.i), stenindustriarbetarförbundet (22.6), transportarbetarförbundet (20.i) och pappersindustriarbetarförbundet (19.7).

En viss föreställning örn tendenserna på arbetsmarknaden skänka sammanställningar av de uppgifter örn anställande och entledigande av arbetskraft, som industri- och byggnadsföretagare med flera äro skyldiga att ingiva till arbetsmarknadskommissionen. Från juli 1940 till och med april 1941 ha inom malmbrytning och metallindustri 5,075 flera nyanställningar rapporterats än avskedanden. Inom livsmedelsindustrin överväga rapporterade nyanställningar entledigande^ med 490 och inom den kemisk-tekniska industrin med 386. De näringsgrenar, inom vilka antalet entlediganden överskjuta antalet nyanställningar, äro följande: Byggnadsverksamheten (2,880), pappersoch grafiska industrin (1,957), träindustrin (1,123), jord- och stenindustrin

46 Kungl. Majus proposition nr 285.

(1,071), läder-, hår- och gummivaruindustri!! (525), textil- och beklädnadsindustrin (196). De anförda talen få givetvis icke betraktas såsom angivande hela den ökning eller minskning, som arbetarantalet undergått under ifrågavarande 10 månader inom respektive näringsgrenar, då ju rapportskyldighet föreligger endast vid förändringar av viss omfattning. En viss bild av läget på arbetsmarknaden torde de emellertid giva, och denna sammanfaller som synes med den bild fackföreningssiffrorna skänka.

I regel användes som mått på arbetslösheten de siffror, som angiva antalet personer, vilka såsom hjälpsökande vända sig till arbetslöshetskommittéerna. ■Jag vill i korthet lämna några uppgifter beträffande antalet hjälpsökande arbetslösa.

Den svenska arbetsmarknaden företer som bekant en helt annan bild under vinterhalvåret än under sommarhalvåret. När den nuvarande arbetslöshetssituationen jämföres med läget under föregående år, torde det därför vara av värde att såsom jämförelsematerial använda medeltal för arbetslösheten under årets sex vintermånader, oktober—mars. Detta halvårsmedeltal var för den nu tilländagångna vintern 26,545. Siffran är cirka 12,000 större än under vintern 1939-—1940 men knappt 3,000 större än under senaste fredsvintern 1938—1939. Den är lägre än under alla vintrar från 1930 till 1937. Störst var arbetslösheten vintern 1933—1934, då halvårsmedeltalet utgjorde 167,458, men även vintern 1932—1933 var arbetslöshetstrycket nästan lika tungt med ett halvårsmedeltal av 163,471. Under vintern 1930—1931, som företer åtskilliga likheter med den nyss tilländalupna vintern, utgjorde arbetslösheten 32,510.

I ett avseende var arbetslösheten under den gångna vintern säregen, nämligen däri att den var så starkt koncentrerad till rikets städer, i första hand dess storstäder. I genomsnitt var under vinterhalvåret nära 45 procent av de arbetslösa från städerna Stockholm, Göteborg och Malmö. En så hög siffra har icke tidigare förekommit. Den högsta tidigare noterade procentsiffran för storstadsarbetslöshet var 24.4 under vintern 1939—1940, och den lägsta var 13.i under vintern 1931—1932. Det följer av de höga storstadsarbetslöshetssiffrorna, att landsbygdens procentuella andel av arbetslösheten är relativt liten för närvarande. Medan under åren 1931—1936 arbetslösheten under vintern till nära 2/a utgjordes av landsbygdsarbetslöshet, var densamma under den gångna vintern icke fullt Vs av den samlade arbetslösheten. Den här relaterade egenartade lokala fördelningen hos den nuvarande arbetslösheten beror givetvis på att arbetslösheten drabbat allenast vissa fack, i första hand sådana som äro koncentrerade till städerna, medan å andra sidan vissa näringsgrenar med huvudsaklig förläggning till industrisamhällen och ren landsbygd uppvisa brist på arbetskraft.

Så länge överflöds- och bristområden samtidigt existera på arbetsmarknaden, blir arbetskraftens rörlighet av stort intresse. En betydande omflyttning från områden, där arbetslöshet råder, till näringsgrenar, där sysselsättningsmöjligheterna äro större, har otvivelaktigt ägt rum. För att i någon mån få material för att belysa denna utveckling har jag låtit sammanställa uppgifter rörande antalet fackföreningsmedlemmar i vissa fackföreningar inom byggnads-

47 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

facken för tidpunkterna 29 februari 1940 och 28 februari 1941. Av denna sammanställning framgår bland annat, att antalet organiserade byggnadsträarbetare, byggnadsgrovarbetare inom grov- och fabriksarbetarförbundet samt murare och målare i Stockholm minskat med betydligt över

2,000 personer från februari 1940 till februari 1941. Den procentuella minskningen i antalet fackföreningsmedlemmar inom byggnadsfacken utgör i Stockholm 10.4 procent, i Göteborg 9.8 procent, i Malmö 5.4 procent. För landet i dess helhet ha de i undersökningen ingående fackföreningarna, vars medlemssiffra den 28 februari 1941 uppgick till 86,185, minskat med 6.5 procent. Belysande för denna omflyttningsprocess är även, att av de 40,000 platser i skogsarbete som tillsatts genom den offentliga arbetsförmedlingen under 1940 icke mindre än 8,000 platser besatts med personer från andra yrkesgrupper än skogshushållning.

De allmänna riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken ha redan i proposition nr 30 underställts innevarande års riksdag. I allt väsentligt har riksdagen givit sin anslutning till det program, som i ifrågavarande proposition framlades. I stark sammanfattning torde programmet kunna återgivas sålunda.

Under nuvarande krisläge bör i första hand produktionsbefrämjande åtgärder, framförallt sådana som syfta till att åstadkomma ökad tillgång på nyttiga konsumtionsvaror stödjas. Behovet av arbetskraft för livsviktiga näringsområden bör tryggas genom effektivisering av arbetsförmedlingsverksamheten, omskolning, yrkesutbildning och upplysningsverksamhet. Flyttningsbidrag, hyres- och i undantagsfall familjebidrag ingå såsom led i strävandena att förse vissa näringsgrenar, inom vilka brist på arbetskraft vore särskilt ödesdiger, t. ex. jordbruket och skogsbruket, med arbetskraft. Genom åtgärder på bostadspolitikens område, närmare angivna i proposition nr 251 till årets riksdag, öppnas möjligheter för ett bostadsbyggande till en kostnad av cirka 300 miljoner kronor. De i proposition nr 2 upptagna, arbetsmarknadspolitiskt motiverade arbetena till ett belopp av 128 miljoner kronor jämte de beredskapsarbeten, vartill arbetsmarknadskommissionen beviljar anslag, borde ge betydande sysselsättningsmöjligheter, varvid i första hand ur allmänna synpunkter önskvärda arbeten böra komma till utförande. Kontantunderstödsverksamheten anpassas i tillämpliga delar till familj ebidragskungörelsens bestämmelser. Statsbidrag till kommuner och i vissa fall enskilda sammanslutningar utgår enligt de principer, vilka godkänts av innevarande års riksdag.

Någon anledning att nu upptaga till diskussion här angivna riktlinjer anser jag icke föreligga. Däremot torde ett par omständigheter förtjäna Beaktande i nu förevarande sammanhang. Vissa svårigheter ha mött, när det gällt att sysselsätta de arbetslösa i allmänna arbeten. Sådana svårigheter ha städse tidigare kunnat konstateras, när massarbetslöshet uppstått i ett relativt ringa antal stora kommuner. Under föregående kris voro exempelvis i mars 1933 endast 8.7 procent av de hjälpsökande i storstäderna hjälpta genom arbetslinjen. På landsbygden var däremot mot-

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

svarande siffra 27. i procent. Läget i mars 1941 tedde sig ganska likartat. Då voro 5.6 procent av de hjälpsökande i storstäderna sysselsatta i allmänna arbeten, medan på landsbygden 29 procent hade dylik sysselsättning. Eftersom storstadsarbetslösheten nu helt dominerar, bliva genomsnittssiffrorna för landet i dess helhet för närvarande låga. Endast 19.5 procent av de hjälpsökande arbetslösa voro i mars 1941 hjälpta genom arbetslinjen. Av så ringa relativ betydenhet under mars månad har arbetslinjen icke varit någon gång under 1930-talet. Det är min förhoppning, att det skall visa sig möjligt att få till stånd en väsentlig utökning av arbetslinjen trots de svårigheter, som här otvivelaktigt möta.

Arbetsmarknadskommissionen har i sin skrivelse den 2 maj 1941 såsom av det följande framgår, påtalat en olägenhet för de storstadsarbetslösa, vilka hänvisats till beredskapsarbeten i landsorten, nämligen den att deras inkomster i några fall blivit så låga, att deras familjer knappast kunnat erhålla en nödtorftig försörjning. Enligt min uppfattning böra de här påtalade förhållandena bliva föremål för en skyndsam undersökning inom arbetsmarknadskommissionen. Innan resultatet av denna undersökning föreligger, anser jag mig icke kunna taga ställning till ärendet. Jag vågar emellertid hysa den förhoppningen, att det skall visa sig möjligt att hänvisa familjeförsörjare till sådana arbeten, som åtminstone ge lika höga inkomster, som den tidigare tillämpade reservarbetslinjen, kompletterad med ortstillägg, skulle ha givit.

Jag vill vidare erinra örn att ett bifall till det förslag, som framställts i proposition nr 214 angående ändring av vissa delar av förordningen om erkända arbetslöshetskassor, att arbetslöshetsförsäkringens daghjälp i vissa fall skulle kunna kompletteras med kontantunderstöd från arbetslöshetskommittéerna, föranleder en viss modifikation i de nuvarande grunderna för kontantunderstödsverksamheten.

Kontoristarbetslöslieten.

Arbetsmarknadskommissionens framställning.

I en den 27 maj 1941 dagtecknad framställning har arbetsmarknadskommissionen framlagt förslag till vissa ändringar i fråga örn hjälpverksamheten för kontoristarbetslösa och har i samband därmed lämnat redogörelse för kontoristarbetslöshetens omfattning.

Kommissionen anför bland annat.

De hos arbetslöshetskommittéerna registrerade kontoristarbetslösa utgjordes före stormaktskrigets utbrott väsentligen av s. k. restarbetslösa,

d. v. s. i allmänhet mindre konkurrensduglig och överårig, i några fall även partiellt arbetsför arbetskraft. Detta klientel har visserligen efter hand och till följd av förhållanden, som hänga samman med den genom kriget förändrade situationen på arbetsmarknaden, blandats upp med mera kvalificerat folk, men större delen av de hjälpsökande arbetslösa kontoristerna och likställda utgöres alltjämt av medelålders och äldre samt i olika hänseenden mindre god och i vart fall på marknaden svårplacerbar arbetskraft.

49 Kungl. Majus proposition nr 285.

Förklaringen till att arbetslöshetsstocken rymmer så många personer i de högre åldersgrupperna ligger bland annat i den fortgående rationaliseringen och mekaniseringen även på det merkantil-tekniska arbetsområdet. Detta har lett till att ur näringslivets funktionärsgrupper söndrats ut element, vilka av växlande skäl kommit att betraktas såsom företagsekonomiskt mer eller mindre improduktiva. Härunder har den till åren komna arbetskraften, i den män den icke fyllt speciella uppgifter, i till synes växande omfattning blivit ersatt med yngre och billigare sådan, sannolikt även kvinnlig, icke minst vad det gällt de starkt ökade, rutinmässiga göromålen. För de en gång entledigade har det sedan blivit allt svårare att kunna förskaffa sig utkomst på förutvarande eller likartade arbetsområden. Då de till följd av ålder och yrkesarbetets art vanligen saknat möjlighet att kunna förskaffa sig uppehälle genom att syssla med grov- och anläggningsarbete, har för dem endast återstått att med tiden vända sig till det allmänna med begäran om hjälp (arbetslöshetshjälp eller fattigvård).

Viss kännedom örn kontoristarbetslöshetens tidigare omfattning och natur har vunnits genom de av statens arbetslöshetskommission verkställda klientelundersökningarna samt genom den allmänna arbetslöshetsräkningen den 31 augusti 1937. Dessa undersökningsresultat avspegla emellertid förhållanden före stormaktskriget. På grund härav och då det med hänsyn till hjälpåtgärdernas inriktning varit av intresse att erhålla nyare uppgifter för de i egentlig mening arbetslösa kontorister och med dem jämställda, som anmält sig som hjälpsökande (arbetslöshetsräkningen inneslöt även andra än hjälpsökande) , har en ny, begränsad undersökning företagits. Från flertalet arbetslöshetskommittéer i de kommuner (landsbygden redovisar i allmänhet inga arbetslösa kontorister), hos vilka den 30 november 1940 förefunnos kontorister och dylika anmälda såsom hjälpsökande, har av arbetsmarknadskommissionen infordrats individuella uppgifter, vilka sedan bearbetats. Några viktigare resultat av denna undersökning skola nedan återgivas.

Inom de 18 kommuner (17 städer och Solna landskommun), som inkommit med uppgifter, uppgick antalet tekniskt-merkantila arbetslösa vid undersökningstillfället till 432 eller 3.5 procent av berörda orters hela antal hjälpsökande. Endast 5 voro kvinnor. 355 eller 82.2 procent av samtliga redovisade kontoristarbetslösa voro hemmahörande i Stockholm (251) respektive Göteborg (104). Inom övriga kommuner utgjordes de kontoristarbetslösa endast av 77 personer.

Åldersfördelningen bland de arbetslösa bestyrker den ej sällan framförda uppfattningen, att personer över 40 år, som en gång måst lämna sin anställning, ha svårt att ånyo vinna fotfäste inom det egna yrket, därest de icke äro högkvalificerade specialister. Icke mindre än 71.8 procent av samtliga kontoristarbetslösa voro nämligen över 40 år. I Stockholm utgjorde de 76.8 procent och i Göteborg 63.5 procent. 35 procent (151 personer) befunno sig i åldern över 50 år och 3.2 procent (14 personer) voro över 60 år.

Nedan meddelas några uppgifter om den arbetslösa, icke manuella arbetskraftens yrkestillhörighet.

Antal %

Ingenjörer, verkmästare m. fl.............................................. 31 7.2

Kontorschefer, kamrerare, kontorister m. fl............................ 139 32.2

Affärsföreståndare, affärsbiträden m. fl............................... 72 16.7

Agenter, försäljare m. fl....................................................... 130 30. i

Journalister, musiker m. fl................................................. 50 11.a

Förvaltningspersonal, lärare m. fl.................................... 10_fkjj

432 100.O

Bihang till riksdagens protokoll lull. 1 sami. Nr 285. 116541 4

50 Kungl. 5Iaj:ts proposition nr ,285.

De förhållandevis flesta äldre arbetslösa funnos bland ingenjörer, kontorschefer och journalister, medan affärsbiträden och agenter i allmänhet voro yngre personer.

Undersökningen bekräftar ett även tidigare konstaterat förhållande, nämligen att man beträffande de kontoristarbetslösa i stor utsträckning möter problemet örn bristande yrkesutbildning. Av de 379 personer, för vilka kunnat inhämtas uppgifter örn deras skolunderbyggnad och fackutbildning, hade 177 ingen som helst teknisk eller merkantil utbildning. 128 hade endast förvärvat sig lägre handelsutbildning (maskinskrivningskurs, enklare handelsskola

o. s. v.) och 20 lägre teknisk utbildning. Blott 6 hade högre handelsutbildning och 19 universitets- eller högskoleunderbyggnad (med eller utan examen). Bland de 379 hade inalles 70 avlagt real- eller studentexamen. Nära tre fjärdedelar utgjordes av gifta personer, änklingar och frånskilda (314 eller 72.7 procent), åtskilliga med förhållandevis små familjer. Antagandet att de kontoristarbetslösa gifta männens hustrur skulle i någon större omfattning genom förvärvsarbete bidraga till familjernas uppehälle, motsäges i vart fall av vederbörandes egna deklarationer. Enligt dessa skulle endast 46 hustrur eller 18.2 procent ha utövat sådant arbete.

Spörsmålet huruvida de kontoristarbetslösas koncentrering till städerna kan tänkas bero på starkare inflyttning dit har uppmärksammats vid undersökningen. Då något aktuellt jämförelsematerial beträffande inflyttningen till de städer, vilka beröras av denna undersökning, ej finnes tillgängligt, är svårt att avgöra, örn städerna, speciellt storstäderna, absorbera kontorsfolk och dylika mer än utövare av andra yrken. Av hela antalet här undersökta, kontoristarbetslösa ha emellertid 173 (40 procent) befunnits födda i vistelsekommunen, medan de återstående 259 (60 procent) äro att beteckna såsom inflyttade. Härvid bör dock bemärkas, att mer än hälften av de sistnämnda (140) bott å respektive vistelseorter sedan före 1931, d. v. s. i tio år och längre. Särskilt påfallande är det ringa tillskottet av till Göteborg nyinflyttade arbetslösa kontorister. Antalet av dem, som under åren 1936—1940 flyttat in till storstäderna och där påkallat det allmännas hjälp i slutet av 1940, uppgick till endast 48.

För 144 inträdde deras nuvarande belägenhet före 1936; i 26 fall härrörde den från tiden före 1931. Flertalet (282 eller 65.3 procent) hade drabbats av arbetsbrist under åren 1936—1940, varav 124 under 1940. Såsom orsak till det iråkade läget — uppgifterna på denna punkt äro städse diskutabla — uppg© de flesta (53.6 procent) »arbetsbrist», men även sådana förklaringar som »firmans upphörande», »sjukdom» o. s. v. anges i rätt stor utsträckning såsom förklaring till arbetslösheten.

Att denna bragt många i ett nödläge framgår av att 384 personer eller 88.9 procent någon gång under de senaste fyra åren av arbetslöshetskommittéerna prövats vara i behov av och erhållit arbetslöshetshjälp, ett 40-tal bland dem under nästan hela fyraårsperioden; 133 personer eller 42.4 procent av samtliga hjälpta hade för längre eller kortare tid under perioden sysselsatts i arkivarbete. De flesta (58.2 procent) hade emellertid tillerkänts dagunderstöd. Endast 6 personer hade mottagit hänvisning till beredskapsarbete.

Novemberundersökningens siffror gälla som anförts örn de arbetslösa kontorister m. fl., vilka anmält sig såsom hjälpsökande hos arbetslöshetskommittéerna. Yäl bekant är, att det härutöver finnes arbetslösa av dessa kategorier, vilkas antal emellertid undandrar sig exaktare beräkning, enär tjänstemannaorganisationerna ännu ej fått den anslutning, som gör det möjligt för dem att uttömmande fastställa arbetslöshetsförhållanden inom respektive funktionärsgrupper. I regel torde dessutom privatanställda tjänstemän underlåta att vid iråkad arbetslöshet vända sig till det allmännas organ, såväl den

51 Kungl. Mcij:ts proposition nr 285.

offentliga arbetsförmedlingen som de kommunala arbetslöshetskommittéerna. Belysande härutinnan äro vissa under hand lämnade uppgifter från en större tjänstemannaorganisation i Göteborg. Av dennas 1,602 aktiva medlemmar voro vid senaste årsskifte 131 eller 8.2 procent arbetslösa. Endast 48 av dem (37 procent) hade anmält sig hos den offentliga arbetsförmedlingen (en bestämd ändring till det bättre i detta hänseende har emellertid inträtt efter kontoristarbetsförmedlingens omläggning i Göteborg från och med 1941) och blott 1 av dessa kontorister hade sökt hjälp hos stadens arbetslöshetskommitté. Genom förmedlingen hade 7 erhållit mer eller mindre tillfälliga sysselsättningar. Säkra hållpunkter saknas alltså för en riktig uppskattning av kontoristarbetslöshetens faktiska storlek. Såsom ett komplement till de förut redovisade hjälpsökandesiffrorna återges emellertid här nedan några uppgifter från den offentliga arbetsförmedlingen örn antalet arbetssökande personer och tillsatta platser inom den merkantila branschen vid vissa i sammanställningen angivna tidpunkter. Bemärkas bör, att i gruppen »affärs- och lagerarbete» torde ingå ett avsevärt antal personer utan egentliga kvalifikationer för kontors- och liknande arbete.

Den alltifrån krigsutbrottet fortskridande försämringen kommer till synes i dessa siffror, särskilt vad Göteborg angår. Det mera fördelaktiga läget inom kontorsbranschen under högvintermånaderna är en säsongföreteelse.

Det torde få anses ligga i sakens natur, att samhällets hjälpåtgärder böra så vitt möjligt avpassas efter klientelets allmänna beskaffenhet. Den i det föregående lämnade redogörelsen för kontoristarbetslöshetens nuvarande karaktär och omfattning ger anvisning örn de linjer, som härvid böra tills vidare följas. Principiellt bör denna arbetslösa, icke manuella arbetskraft beredas hjälp genom sysselsättning; understöd bör sålunda endast subsidiärt komma ifråga. Då det nuvarande kontoristarbetslöshetsklicntelet i allt väsentligt är till sin allmänna status likartat med det restarbetslöshetsklientel, som hittills blivit föremål för det allmännas omsorg, torde böra räknas med att arkivarbeten också i fortsättningen tills vidare skola bli den huvudsakliga arbetslinjen för detta klientel. Sagda hjälpform synes också tämligen väl lämpad för att bemästra ett problem, som för närvarande endast har relativt begränsad omfattning. Den av kommissionen under hösten 1940 verkställda

52 Kungl. Majus proposition nr 285.

inventeringen av för arkivarbete passande arbetsobjekt ådagalade, att sysselsättning kunde under de närmaste åren beredas för 579 personer. Antalet dagsverken beräknades till 174,013.

I detta sammanhang kan vara befogat att erinra örn de tendenser till ökad arbetslöshet inom de intellektuella yrkena, som börjat framträda. Skulle denna arbetslöshet få större omfattning, torde man böra upptaga problemet om de rationellaste metoderna för motverkande av arbetslösheten bland den icke manuella arbetskraften till prövning i hela dess vidd.

Innan frågan örn fortsatta arkivarbeten närmare diskuteras, må i korthet meddelas några upplysningar örn arkivarbetslinjens utveckling.

Svårigheterna att bereda hjälp i lämpliga former åt de kontoristarbetslösa m. fl., som med växande styrka framträdde redan under den senaste stora krisen på arbetsmarknaden, föranledde statsmakterna att vid ett par tillfällen uppmärksamma frågan, men först från och med 1934 kornrno mera systematiska hj alpanordningar till stånd. Det uppdrogs då åt statens arbetslöshetskommission att handhava ledningen av särskilda arkivarbeten för arbetslösa kontorister och med dem likställda. För denna verksamhet skulle de i 1933 hjälpkungörelse meddelade bestämmelserna för statliga reservarbeten i allmänhet enligt arbetslöshetskommissionens närmare bestämmande i tilllämpliga delar lända till efterrättelse. Kommissionen bestred härvid hela kostnaden för arbetslöner och lämnade i vissa fall även smärre bidrag till utgifter för arbetsledning och expenser och dylikt.

Antalet i medeltal lier år i arkivarbeten sysselsatta personer framgår av sammanställningen å sid. 17.

Statens kostnader för arkivarbetena kunna till och med april 1941 uppskattas till i runt tal 2.3 miljoner kronor.

Antalet i dylika arbeten sysselsatta under innevarande år (1941) bär utgjort:

januari ........................ 180 april ......................... 222

februari........................ 193 maj (prel.) ...............^ 231

mars ........................... 185

Att arkivarbetena hittills i stort sett väl motsvarat sitt ändamål torde få anses ostridigt och har jämväl bekräftats av arbetslöshetskommittéer, arbetsledare och myndigheter. Det har gjorts gällande, att arbetena tjänat som psykiskt uppryckningsmedel, bidragit till att mångå kunnat bibehållas vid bättre fysisk hälsa, banat väg för ej så få kontoristers ekonomiska resning och i vissa fall underlättat deras återanställning i näringslivet.

Myndigheter och institutioner ha omvittnat arkivarbetenas betydelse jämväl för deni. En rundfråga i ämnet, som ställts till 41 av (fe verk m. fl, vilka i början av år 1941 bedrevo dylika arbeten, har gett följande resultat. 18 ha meddelat, att arbetena till fullo och 22 att de väsentligen fyllt det med dem avsedda ändamålet, medan endast 1 verk ansett så icke varit fallet (på grund av för kortvarig erfarenhet). Det har vidare uttalats, att om arbetslösa kontorister icke ställts till förfogande, de utförda arbetsuppgifterna skulle ha måst helt eller delvis anstå till ej fixerbar tid (29 fall) eller kommit till ut förande vid avsevärt senare tidpunkt av egen personal eller annan arbetskraft (7 fall). Allenast i 5 fall skulle det arbete, som arkivarbetarna utfört, behövt nästan omedelbart omhändertagas av verkens egen personal.

Att ett behov av fortsatta åtgärder för kontoristarbetslöshetens bekämpande föreligger framgår både av uppgifter från arbetslöshetskommittéerna och de framställningar örn ytterligare hänvisning till dylika arbeten, som alltjämt ingå till kommissionen.

53 Kungl. Majus proposition nr ‘JSi>.

Lrfarenlieten Ilar emellertid ådagalagt behovet av vissa ändringar i det för närvarande tillämpade arkivarbetssystemet.

Den än så länge begränsade krets av arbetslösa, varur arkivarbetarna uttagas, och det förhållandet, att arbetslöshetskommittéerna som regel utan närmare kontroll brukat godtaga de kontoristarbetslösas egna uppgifter örn yrkesutbildning, tjänstgöringsförhållanden o. s. v., har medfört betydande ojämnheter vid urvalet av arkivarbetare. Till en början synes nödvändigt att fastställa vilka grupper av funktionärer inom de tekniska oell merkantila branscherna och med dem likställda, som böra i princip anses tillhöra arkivarbetenas rekryteringsstab. En sådan vägledning förutan torde det bli svårt för kommittéerna att kunna värja sig mot anmärkningar från detta känsliga klientels sida för godtycklighet vid arbetskraftsurvalet.

Givet är, att det vid fråga örn kvalificering till detta slags arbetslöshetslijälp icke får dragas någon absolut, av pappersmeriter betingad gräns för möjligheten att bli delaktig av arkivarbete. Den avgörande synpunkten måste städse vara, att den arbetslöse förmår styrka, att lian (eller lion) utfört ett arbete, som ger berättigande åt hans (hennes) anspråk på att i kompetenshänseende jämställas med teknici eller kontorister. Därmed ges utrymme för alla med verkligt dokumenterad kompetens att kunna vid behov och tillgång på platser placeras vid arkivarbete. Förbises får icke heller, att det bland de arbetslösa kan finnas andra än inom här angivna grupper, som av olika skäl ej passa för sysselsättning vid beredskapsarbeten men väl skulle fylla en plats vid enklare slag av arkivarbeten, t. ex. att hjälpa till vid dammsugning av bibliotek, flyttning och ompaketering av handlingar, påsättning av etiketter, lagning av volymomslag, handräckningsarbete o. s. v. I den mån respektive myndigheter uttryckligen rekvirera dylik arbetskraft, bör sådan få uttagas bland eljest icke-kontoristarbetslösa, förutsatt att för sagda arbetsuppgifter lämpliga tekniskt- merkantila arbetslösa ej stå till buds. Självfallet måste det å andra sidan åligga fysiskt starka och för grovarbete fullt lämpliga kontoristarbetslösa — särskilt i de relativt yngre åldersklasserna — att, vid risk av avstängning, mottaga hänvisningar till beredskapsarbete. De få icke, när vanliga hänvisningsförutsättningar äro för handen, betraktas såsom på något sätt dispenserade från hjälpverksamhetens normala regler.

Synnerlig vikt ligger vidare på att urvalet av arbetskraft sker med noga beaktande av de arbetslösas personliga kvalifikationer. Klagomål från verken oell institutionerna över brister i nämnda hänseende lia på senare tid alltmer avhörts. Ett 20-tal personer har också på grund härav i fortsättningen avstängts från arkivarbete eller fått mottaga anmaning att sig bättre förhålla. Genom ett effektivt utnyttjande av socialregistret, en mera ingående undersökning av arkivarbetsaspiranternas arbetsförmåga och hälsotillstånd (genom läkarundersökning), kontroll av deras yrkesfärdigheter och tidigare prestationer (eventuellt genom att låta dem underkastas prov) samt deras pålitlighet och dylika rent personliga egenskaper torde garantier för ett lämpligare, mera individualiserat urval av arbetskraften kunna ernås.

Arbetslöshetskommittéerna skola vid beliovsprövningen lämna företräde åt vissa kategorier kontoristarbetslösa framför andra. Sålunda bör förmånen av sysselsättning vid arkivarbeten i första hand (örn åldersbestämmelser, se nedan) tillerkännas barnrik familjeförsörjare framför sådan med mindre antal minderåriga barn ävensom äldre familjeförsörjare framför yngre och ickefamiljeförsörjare, vidare personer med längre arbetslöshetsperiod framför sådana med kortare dylik period. Vid hänvisningen bör likväl skälig hänsyn tågås till de krav på kompetens och dylikt hos arkivarbetarna, som verk och institutioner kunna finna påkallat uppställa.

Arkivarbetena böra, som nämnts, främst komma sådana försörjningspliktiga

54 Kungl. Majus proposition nr 285.

k.°^..oris^aikatslösa och likställda tillgodo, som på grund av ålder eller särskdda omständigheter befunnits äga svårighet att ånyo vinna anställning inom s™a ^°ru*varande arbetsområden eller på arbetsmarknaden för icke manuell arbetskraft i allmänhet. Att draga en absolut undre åldersgräns lär emellertid vara ogörligt med hänsyn till personliga omständigheter, som kräva ett bedömande från fall till fall. Dock bör — så länge hjälpåtgärderna i allt väsentligt utgör en fråga örn att bispringa icke konkurrensduglig arbetskraft — 40-årsgränsen som regel ej få underskridas. Undantag härifrån kan motiveras särskilt med hänsyn till att den arbetslöse

a) har stor försörjningsbörda eller eljest befinner sig i särskilt ömmande läge,

b) är fysiskt klen men dock fullt arbetsför och hans sysselsättande vid arkivarbete kan förutsättas utgöra lämplig arbetsterapi.

Fråga örn hänvisning bör dock i dylika och liknande fall alltid underställas kommissionens prövning.

. -Där undantagsvis kontoristarbetslösa under 40 år medgivas sysselsättning vid arkivarbete, skall ett strängare skiftningsforfarande (varom mera i nästa kapitel) tillämpas, än det, som eljest förutsättes komma till användning. Regelmässigt böra personer över 67 år ej beredas sysselsättning i arkivarbete, dock att även här möjligheten till undantag synes böra hållas öppen i fråga örn kortare tid och för slutförande av en arbetsuppgift, som lämpligen ej bör omedelbart avbrytas enbart till följd av arkivarbetarens ålder.

Sedan behörighets- och behovsprövning verkställts och arbetsförmedlingen konsulterats, har arbetslöshetskommitté att samråda med vederbörande verk eller institutioner rörande aspiranter lämplighet för ifrågakommande arbetsuPPgi^. Nödiga upplysningar örn dennes utbildning och kvalifikationer böra alltid före avgörandet ställas till myndighetens förfogande. Därefter verkställes hänvisningen av kommittén under iakttagande av de närmare föreskrifter örn arbetsperiod, lönevillkor etc., som meddelats i arbetsmarknadskommissionens delgivningsbrev.

Med hänvisningsförfarandet hänger nära samman ett spörsmål, som må här något beröras. Den av kommissionen sistlidne höst företagna inventeringen gav vid handen, att det på en del orter med förhållandevis stort antal kontoristarbetslösa brister i fråga örn tillgång på arbetsuppgifter, liksom att å andra sidan orter finnas, där ingen kontoristarbetslöshet existerar men däremot en jämförelsevis riklig tillgång på lämpliga arbetsobjekt. Den frågan uppkommer då, huruvida hänvisning av kontoristarbetslösa bör ske från orter med talrika sådana arbetslösa men knapphet på passande arbetsuppgifter till orter med ringa eller ingen kontoristarbetslöshet men lämpliga arbetsobjekt.

Principiellt synes intet hinder stå i vägen för realiserandet av ett dylikt hällvisningsförfarande. Även praktiska skäl tala för att det i vissa fall praktiseras.

Därest de till buds stående arbetstillfällena komme att ligga outnyttjade på grund av lokal frånvaro av kvalificerade arbetslösa, måste nämligen detta leda till en beskärning av kontoristhjälpens arbetslinje, varjämte det torde bli ofrånkomligt att med kontanta understöd hjälpa många av dem, som ej på hemorten kunna beredas arbete i någon form. Även ämbetsmyndigheter på orter utan arbetslöshet men med en betydande tillgång på lämpliga och för flera år framåt tillgängliga arbetsobjekt skulle onekligen ha nackdelar av att erbjudna arbetsuppgifter ej foges i anspråk. Uppenbart är vidare, att åstadkommandet av rörlighet i stocken av kontoristarbetslösa bör ur allmänna arbetsmarknadssynpunkter gynnas, då härigenom bland annat skapas vissa förutsättningar för att den till ny miljö överflyttade kontoristarbetslöse når kontakt med en annan orts marknad och anställningschanser.

Svårigheterna med hänvisning till annan ort lära vad den enskilde angår

55 Kungl. Majus proposition nr 288.

komma att i vissa fall bestå i med avlöningen förknippade omständigheter samt kostnaderna för förflyttningen. Som regel torde en på här tänkt sätt hänvisad arkivarbetare (exempelvis från Stockholm till Uppsala) få lägre lön på arbetsorten än på hemorten. Ungkarlens problem blir härvidlag i allmänhet lättare att reda upp. Värre kan det bli för en familjeförsörjare, i den mån han nödgas lia hushåll på två orter. Svårigheterna kunna dock begränsas genom att dylika förflyttningar företrädesvis få avse ungkarlar. Dock bör räknas med att förhållandena ibland även kunna nödvändiggöra hänvisning av familjeförsörjare. I sistnämnda fall lär utöver det resebidrag, som även torde behöva lämnas icke-familjeförsörjaren, i vissa fall flyttningsbidrag även böra ifrågakomma. Dessa frågor böra kunna ordnas genom arbetsförmedlingens medverkan. Gäller det däremot endast sysselsättning för en förstadsbo (exempelvis från Solna eller Partille) vid ett arkivarbete inne i Stockholm eller Göteborg, behöva inga andra kostnader än sådana för inoch utresan ifrågakomma. Dessa böra bestridas med kommunala medel men årskostnadsbidrag få beräknas efter av arbetsmarknadskommissionen lämnat medgivande.

Vid arkivarbetena var sysselsättningsperioden från början icke tidsbegränsad. Den fastställdes efter hand till tre månader för att senare utsträckas till sex månader och undantagsvis längre. Från myndigheternas sida har allt mer bestämt rests krav på att sysselsättningstiden måtte göras så långvarig som möjligt. Det har därvid framhållits, att verkens och speciellt de vetenskapliga institutionernas arbetsledare måste — i avsaknad av för ändamålet avlönade assistenter — personligen instruera och övervaka arkivarbetarna. När dessa omsider nätt och jämt blivit förtrogna med uppgifterna, lia de kopplats av på order av arbetslöshetsmyndigheterna. Därest en mera rationell ordning i här berörda hänseende ej kan åvägabringas, föreligger onekligen viss risk för att dessa institutioner, som dock tillhandahålla de mest omfattande och lämpliga arbetsobjekten, icke kunna i längden mottaga några arkivarbetare. På denna punkt skära sig sålunda mot varandra tvenne var för sig berättigade men svårförenliga intressen: det arbetslöshetspolitiska intresset av att den arbetslöse tvingas att så effektivt som möjligt uppehålla kontakten med arbetsmarknaden, och arbetsgivarnas (verkens m. fl.) intresse av att få under längsta tänkbara tid uppehålla den med betydande offer av tid och instruktionsmöda upptränade arbetskraften. Rörande detta spörsmål må framhållas följande.

Redan med nu tillämpad praxis har sysselsättningen vid arkivarbetena tenderat att i åtskilliga fall förvandlas till en i det närmaste permanent extraordinarie statsanställning. Bristen på fasta sysselsättningsnormer har nämligen gjort, att en del äldre arbetslösa kontorister kommit att oavbrutet stanna kvar ett år och därutöver. Efter ibland tämligen korta permitteringsperioder lia de ånyo fått återvända. Det har sålunda undantagsvis kunnat inträffa, att en och samma person under tiden 1934—januari 1941 nästan i en följd beretts arkivarbete i mer än fem år. Nedanstående sammanställning av uppgifter, som allenast avse de 180 arkivarbetarna den 31 januari 1941, belyser antydda förhållande.

Sysselsättning under

mindre än 12 månader .................................... 100

12 intill 24 » .................................... 32

24 >• 36 » ' 28

36 » 48 » 11

48 » 60 .................................... 2

60 > 72 >■ 1

Summa 180

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Örn arkivarbetena i deras nuvarande form skola bibehålla sin karaktär av provisorisk hjälpanordning åt i stort sett icke konkurrensdugliga arbetslösa kontorister och med dem likställda under dessas försök att åter vinna fotfäste i näringslivet, synes kravet på att sysselsättningen bör periodiskt avbrytas icke kunna eftergivas. Endast genom ett sådant skiftningsförfarande garanteras den arbetslöse tillfälle att utnyttja den offentliga arbetsförmedlingen och att konfronteras med den fria marknadens arbetstillfällen. Utebliven sådan skiftning skulle icke blott avtrubba den kontoristarbetslöses känsla av ansvar för den framtida försörjningen utan även motverka en rättvis fördelning av de knappa arkivarbetstillfällen, som stå till buds för de arbetslösa kontoristerna. Principen örn skiftning måste fördenskull vid detta slag av arbeten upprätthållas, även om detta kan åsamka vederbörande verk och institutioner visst omak och vålla den arbetslösa avbräck i hans strävan att upphjälpa en ekonomiskt försvagad ställning. Under alla förhållanden är av vikt, att samhället står på vakt mot tendenser, som kunna främja framväxandet av ett kroniskt arkivarbetarklientel.

Normalt bör tills vidare sysselsättningen vid arkivarbete ej få överskrida en sammanhängande period av sex månader. Skiftning skall därefter äga rum. Det bör ankomma på statens arbetsmarknadskommission att noggrant övervaka dennas genomförande och att i anslutning härtill bevilja de kortare förlängningar av perioden, som undantagsvis må befinnas motiverade.

Erfarenheten ger även belägg för nödvändigheten av någorlunda fasta vakansperioder (uppehållstiden mellan skiftning och återhänvisning). Som regel torde desamma böra bestämmas till minst en månad för familjeförsörjare och två månader för ungkarlar med möjlighet till skälig förkortning, när vederbörande överskridit 50 års ålder eller har särskilt betungande försörjningsplikt och det bevisligen icke varit honom (henne) möjligt att trots bemödanden förskaffa sig arbete och uppehälle. Dylik återhänvisning före vakansperiodens utgång bör dock få ske allenast efter av statens arbetsmarknadskommission lämnat medgivande. Självfallet är, att arbetslöshetskommittéerna i slika fall böra framgå med tillbörlig aktsamhet, så att skiftningsförfarandet icke förvandlas till ett tomt sken.

För att det med skiftningen åsyftade målet skall kunna nås, lär vanligen fordras, att den bortskiftade äger möjlighet att vid dokumenterat behov uppbära kontantunderstöd (dagunderstöd och ev. hyreshjälp), därvid bör räknas med kortare väntetid för familjeförsörjare än för ungkarl. Lämpligen böra kommittéerna — företrädesvis i de större städerna med förhållandevis stort klientel och god tillgång på utbildningsanstalter — inrikta sig på att förskaffa de bortskiftade, dagunderstödda kontoristarbetslösa tillfälle att under vakansperioderna genom av kommittéerna anordnade kurser eller annorledes förkovra sig i yrkeskunskaper, exempelvis i maskinskrivning, bokföring, språk, varukännedom o. s. v. Härigenom skulle de arbetslösas chanser att kunna återbördas till det egna yrkesområdet ökas och — från en annan synpunkt sett — större utsikter yppa sig för kommittén att fortsättningsvis ej behöva reservera arkivarbetsplatser för de entledigade kontoristarbetslösa.

I likhet med övriga reservarbeten lia arkivarbetena bedrivits såsom statliga eller statskommunala; för närvarande förekomma de endast i form av statliga reservarbeten, men ett ianspråktagande även av den statskommunala hjälpformen torde vara att emotse.

Såsom statliga arkivarbeten lia betraktats sådana, som kommit till utförande inom statliga verk och myndigheter samt statliga, statsunderstödda eller eljest allmännyttiga institutioner och där de utförda arbetsprodukterna på grund härav kommit staten eller vederbörande allmännyttiga institutioner till godo Såsom exempel kunna nämnas centrala ämbetsverk, länsstyrelser, vetenskap-

57 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

liga och kulturella institutioner, statliga skolor av olika slag, hushållningssällskap o. s. v. Däremot ha arkivarbeten, som avsett att tillgodose rent kommunala intressen t. ex. för drätselkamrar, kommunalnämnder, stadsarkiv, kommunala sjukhus o. s. v. betraktats såsom statskommunala.

Vid de statliga arbetena har kommissionen helt bestritt arbetslönekostnaderna, medan statsbidraget till de statskommunala arbetena —- när sådana bedrevos — utgått efter de för dylika arbeten gällande normerna. Någon ändring med avseende på statsbidragets beräknande för arbetslönerna vid de statliga arkivarbetena synes icke påkallad. Beträffande de statskommunala må härom anföras följande.

Örn arkivarbetslönesystemet omlägges efter de linjer, som i det följande komma att skisseras, kan statsbidraget till de statskommunala arkivarbetena i fortsättningen icke utgå efter i hjälpkungörelsens i 36 och 37 §§ givna och under andra förutsättningar tillkomma föreskrifter. Statsbidraget bör i stället utgå å kommunens av arbetsmarknadskommissionen i förväg godkända, beräknade kostnader enligt de bestämmelser, som numera gälla för bidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader.

Vid nu pågående statliga arkivarbeten bestrida myndigheter och institutioner själva med några få undantag utgifterna för arbetsledning och arbetsmateriel. I de fall där arbetslöshets- respektive arbetsmarknadskommissionen lämnat bidrag till sistnämnda slag av utgifter, har det gällt myndigheter med relativt stor uppsättning arkivarbetare, för vilkas ledning nödig arbetskraft ej kunnat av verken tillhandahållas och där materielkostnaderna för arkivarbetet alltför starkt inkräktat på verkens knappa expensanslag. Statsbidrag till dylika utgifter av för arbetsmarknadens reglering anvisade medel utgår för närvarande endast till rent statliga institutioner (bortsett från ett fall under avveckling). Bidragen till ifrågavarande utgiftsposter Ira hela tiden varit obetydliga, sammanlagt blott cirka 5 % av arkivarbetenas totala kostnader. Någon ändring i härvidlag gällande ordning finner kommissionen ej erforderlig.

Det lönesystem, som hittills tillämpats vid arkivarbetena, har anslutit sig till det för de statliga reservarbetena gällande. Enligt sakens natur Ira vissa ofördelaktiga konsekvenser inställt sig för den vid dessa arbeten sysselsatta arbetskraften, när den ekonomiska värderingen av arbetarnas prestationer verkställts med ledning av ett lönesystem, som schablonmässigt kopierats efter ett för rent grovarbete avpassat sådant. Det synes fördenskull påkallat, att den nuvarande lönesättningen vid arkivarbetena ersättes med ett system, ägnat att i görligaste mån undanröja bristerna i bestående ordning på detta område. Därmed avses likväl icke, att stödet till de kontoristarbetslösa skulle i princip göras fördelaktigare än samhällets bistånd till övriga grupper av oförvållat arbetslösa,

Vid ett bedömande av reservarbetslönesystemets sätt att verka må först erinras om att arkivarbetena numera så gott som undantagslöst icke kunnat sättas på ackord. I realiteten innebär därför tillämpningen av det nuvarande förfarandet, att en arkivarbetare icke förmår även vid intensifierad arbetsprestation förbättra sin inkomst. Han kan sålunda exempelvis icke bliva delaktig av något sådant ackordsöverskott, som tidigare faktiskt i stor utsträckning dock brukade tillkomma en reservarbetare.

Vid fastställandet av ett reformerat lönesystem kräves emellertid beaktande av att lönen måste å ena sidan, såsom utgörande ersättning för utfört produktivt arbete, ge större utbyte än kontantunderstödet (dagunderstöd + hyreshjälp) enligt gidlande regler, ä andra sidan icke vara högre lin (leir öppna marknadens lönenivå för enklare kontorsarbete.

Med nu tillämpade tidlönssystem vid arkivarbetena, där inkomsten be-

58 Kungl. Majits proposition nr 285.

räknas efter en effektiv daglig arbetstid av 8 timmar, lia även andra besvärligheter framträtt, som böra elimineras. Myndigheter och institutioner — särskilt i huvudstaden — kunna av växlande skäl icke erbjuda arkivarbetarna likformig tjänstgöringstid. Denna varierar för den skull mellan 40—48 timmer per vecka, ett förhållande, som framkallat åtskillig irritation med hänsyn till de ojämna inkomstmöjligheterna. Befogade synas även arkivarbetarnas klagomål över att nödgas helt gå förlustiga arbetsförtjänst sådana dagar som påsk-, midsommar- och julafton etc., då verken hålla stängt, liksom även deras erinringar mot att förtjänstmöjligheterna beskurits under den tid av året, då verken bruka förkorta arbetstiden.

En mera tillfredsställande lösning av arkivarbetarnas inkomstproblem skulle därför vinnas, om ett på veckoavlöning uppbyggt lönesystem infördes. En sådan lösning kan visserligen också tänkas ernådd genom en höjning över hela linjen av de nuvarande reservarbetslönerna. I dylikt fall måste emellertid veckoavlöningen — därest en effektiv förbättring av familjeförsörjarnas ekonomiska läge skulle kunna åstadkommas -—- genomgående sättas så relativt högt, att densamma i allmänhet komme att överskrida öppna marknadens villkor för kontorspersonal med enklare arbetsuppgifter. Kommissionen har fördenskull ansett vägande skäl tala för att man på detta begränsade område av hjälpverksamheten, där lönesättningen under alla förhållanden måste i hög grad röna inverkan av sysselsättningens karaktär av social hjälpanordning, genomför ett familjelönesystem, uppbyggt på en för alla arkivarbetare gemensam men dyrortsdifferentierad grundlön (veckolön), utfylld med vissa familjeförsörjarna tillkommande familj etillägg.

Givetvis hade varit önskvärt att kunna fastställa arkivarbetslönen i förhållande till avlöningen för kontorsanställda på öp2ina marknaden. Detta har emellertid icke låtit sig göra, alldenstund kontoristlönerna över allt förete starka, och av individuella faktorer beroende skiftningar, varförutom några avtalsenligt reglerade typer av sådana löner över huvud icke finnas. På grund härav har den nu föreslagna arkivarbetslönen avvägts under hänsynstagande till nuvarande reservarbetslön och utgående löner till extra vaktmastare i civilförvaltningen med lön beräknad enligt lägsta löneklassen i lägsta lönegrad inom löneplan Ex.

I en till framställningen närsluten bilaga (bilaga 14) lia sammanställts vissa uppgifter, avsedda att belysa förhållandet mellan nu gällande och föreslagna arkivarbetslöner samt lönerna för vissa i allmän och enskild tjänst anställda personer, som utföra enklare kontorsgöromål. Såsom kommentar till denna bilaga anför kommissionen:

I lönestatistisk årsbok för 1939 angivas de genomsnittliga löneinkomsterna för privatanställda inom olika dyrortsgrupper bland annat för kontorspersonal. Denna grupp omfattar där cirka 47,000 anställda. »Kontorspersonal» omsluter emellertid en mångfald av yrken, och gruppen företer dessutom stark lönesplittring. Svårigheter lia därför uppstått att utvälja några delgrupper, lämpade att i förevarande sammanhang användas såsom jämförelsemateriel. I tablån har nu medtagits löneinkomsten för några grupper, nämligen för butikspersonal och försäljare, den sistnämnda gruppen med hänsyn till att ett betydande antal av de kontoristarbetslösa utgöres av dylika yrkesutövare.

Löneinkomsten för privatanställda tjänstemän med enklare kontorsarbete har gjorts till föremål för en begränsad undersökning genom Svenska industritjänstemannaförbundet. De härvid framräknade siffrorna lia intagits i sammanställningen.

Tablån meddelar också löneuppgifter för den lägsta gruppen av manliga och kvinnliga befattningshavare enligt det civila avlöningsreglementet, nälli-

59 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

ligen för vaktmästare och kvinnliga skrivbiträden samt för extra vaktmästare enligt civila icke-ordinarie avlöningsreglementet. Löneinkomsten Ilar för dem baserats på summan av årslön, 15 % dyrtidstillägg å denna lön samt 4 % kristillägg å lönen. Dessutom ha i sammanställningen medtagits uppgifter om storleken av nu utgående kontantunderstöd (dagunderstöd + hyreshjälp), därvid understödens tre ortsgrupperade belopp icke kunna helt sammanfalla med den här föreliggande ortsgrupperingen.

Slutligen kan upplysningsvis framhållas, att fattigvårdsunderstödets storlek i Stockholm (inklusive medeltalet av hyreshjälp), med beräknade belopp för hustru och tre minderåriga barn enligt den understödsskala, som tilllämpats från och med den 1 december 1940, utgör 240 kronor per månad, vilket belopp kan ökas med 5 kronor per barn och månad, där barnen äro fyllda tio år.

Någon sänkning av de för närvarande utgående arkivarbetslönerna har ansetts skäligen icke kunna ifrågakomma, även örn en dylik åtgärd skulle i och för sig lia underlättat tillskapandet av ett lönesystem med mera tillfredsställande familjetillägg än som nu äro möjliga att ifrågasätta. Skillnadsbeloppet i månadslön mellan varje ortsgrupp utgör 10 kronor (utom mellan H och I) eller ungefär samma belopp, som markerar differensen mellan ortsgrupperna i fråga om lönen för extra vaktmästare. Ehuru arkivarbetslönen för icke-familjeförsörjare, som anförts, ställts i viss relation till lönen för extra vaktmästare i statstjänst, har den dock satts något lägre dels på grund av den samtidiga anknytningen till nuvarande reservarbetslöner, dels enär arkivarbete som regel icke är så krävande som vaktmästargöromål, dels med hänsyn till att ungkarlslönen måste vara av den storleksordning, att påbyggnaden med familj etillägg kan göras någorlunda effektiv. Att den inkomst, varav familjeförsörjaren förutsättes kunna bli delaktig enligt det nya systemet, något överskrider lönen för extra vaktmästare (men ej lönen för ordinarie vaktmästare i lägsta löneklassen utom vad beträffar ortsgrupp I och då allenast med kronor 6: 50 per månad) synes ej kunna ge rum för erinringar, i betraktande av att det här gäller en av anställningstidens längd opåverkad inkomst för medelålders och äldre arbetslösa personer, medan de extra vaktmästarna utgöras av yngre personer med möjlighet genom avancemang till ökade inkomster. Tilläggas kan, att arkivarbetslönen för ickefamiljeförsörjare enligt förslaget inom alla ortsgrupper ej når upp till lönell inom respektive lägsta löneklass i lägsta lönegrad för ordinarie vaktmästare, extra ordinarie vaktmästare, extra vaktmästare och kvinnliga skrivbiträden inom statsförvaltningen eller försäljare i det privata näringslivet. Att lönen för icke-familjeförsörjare ligger något över den i tabellen angivna lönen för butikspersonal (utom beträffande Stockholm) beror på att lönen för springpojkar inräknats i den genomsnittliga löneinkomsten för sagda personal. I förhållande till lägre industritjänstemän enligt tabellen ligger arkivarbetslönen för icke-familjeförsörjare lägre utom beträffande lönen i Stockholm (med en skillnad av 6 kronor per månad).

Kommissionen föreslår nu i anslutning till vad i det föregående anförts, att grundlönen sättes i stort sett lika med den nuvarande arkiv (reserv) arbetslönen, dock med avrundning uppåt, därvid beloppet för I (Stockholm) rundats något kraftigare uppåt än lönen för övriga grupper.

Familj etillägget per arbetsdag har beräknats utgå för hustru med 7:> ore i ortsgrupperna (A, B) och C, med 1 krona i grupperna D, E och F samt med 1 krona 25 ilie i grupperna G (H) och I. Tillägget per barn har fastställts till enhetligt belopp eller 50 öre i samtliga grupper.

Med utgångspunkt från nu angivna grunder skulle det nya lönesystemet

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

vid arkivarbetena komma att erhålla följande utformning (arkivarbetslönen raknad per månad örn 26 dagar).

Förslag till nya arkivarbetslöner.

... 1 arbeten för arbetslösa kontorister hittills icke bedriv

hörande dessa ortsgrupper.

na inom kommuner, till-

Statens arbetsmarknadskommission hemställer därefter, att Kungl. Majit ville medgiva kommissionen att försöksvis från och med den 1 juli 1941 vid arkivarbetena för de kontoristarbetslösa och med dem likställda i huvudsak tillämpa de allmänna bestämmelser för arbetena ifråga, som ovan angivits, ävensom den av kommissionen föreslagna lönesättningen vid sagda arbeten.

Mot detta kommissionens beslut har skriftlig reservation anförts av vice ordföranden Hagman samt ledamoten Strindlund. Därjämte ha ledamoten Brodén och ersättaren Styrman anmält sig icke kunna biträda beslutet i vad det avser lönebeloppens storlek. Den avgivna reservationen är av följande lydelse.

, Kommissionens nu fattade beslut till reglering av de s. k. arkivarbetarnas löner kunna vi icke biträda. Beslutet innebär, att det skall utgå dels en fast månadslön för utfört arbete och dels ett understöd till hustru och barn, alltså en slags »familjelon», som praktiskt taget är okänd på den öppna arbetsmarknaden i vårt land. För ali sund arbetslöshetspolitik gäller, att arbetslöner eller understöd till arbetslösa icke böra göras högre än lönerna på den öppna marknaden. För här ifrågavarande familjeförsörjare torde lönen 4- understödet komma att tangera denna princip med det nu fattade beslutet. Och då för ali hjälpverksamhet för arbetslösa gäller, att de böra återföras till arbete på den öppna marknaden, så torde detta med nu fastställda löner komma att möta svårigheter, då lönerna som kunna erhållas på den öppna marknaden för den klientel det gäller i regel torde ställa sig mindre förmånliga än lönen vid arkivarbetet. Då vi emellertid ej vilja motsätta oss en reglering jämväl för nu berörda grupper, ha vi förordat under utredningen framkomna förslag till följande lönesättning inom de olika ortsgruppema per månad,

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

61 Departementschefen.

Arbetsmarknadskommissionens förslag innebär åtskilliga förändringar beträffande hjälpverksamheten för arbetslösa kontorister. De viktigaste av dessa äro införande av familjelön vid arkivarbetena och genomförande av bestämda regler för skiftesarbetet vid dessa arbeten. Kommissionens förslag har inkommit vid en så sen tidpunkt, att jag icke för närvarande är beredd att inför Kungl. Maj:t föreslå åtgärder i den av kommissionen föreslagna riktningen. Jag har emellertid ansett det lämpligt, att i detta sammanhang redogöra för kommissionens utredning och förslag för att bereda riksdagen tillfälle att uttala sig angående lämpligheten av införande av familj elönssys tern vid arkivarbetena.

Särskilda frågor.

Vattenayledniiigsföretaget Lyckebyåu.

Liyckebyåutredningen.

Genom beslut den 30 april 1937 uppdrog Kungl. Maj:t åt Lyckeby åutredningen, tillkallad jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 oktober 1936, att å statens vägnar vidtaga erforderliga åtgärder för att vattenavledningsföretaget Lyckebyån mellan Bånga damm och Fursjön måtte under statens medverkan komma till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med en av utredningen i skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 23 april 1937 framlagd plan.

I fråga örn erforderliga medel för finansieringen av vattenavledningsföretaget samt inköpen av mader, skogsmark m. m. för genomförandet av den nya fastighetsbildningen får jag hänvisa till den sammanställning av beräknade kostnader härför, som i enlighet med utredningens uppgifter återgavs i proposition nr 300 till 1937 års riksdag (sid. 46). Av denna sammanställning framgår, att de kostnader, som skola stanna å statsverket, beräknats till

331.000 kronor, samt att de utgifter, som icke skola stanna å statsverket, utan endast utgöra förskott (rörelsekapital), belöpa sig till 832,924 kronor. Av sålunda erforderliga medel hava redan anvisats, av 1936 års riksdag

250.000 kronor, av 1937 års riksdag 200,000 kronor, av 1938 års riksdag 100,000 kronor, av 1939 års lagtima riksdag 150,000 kronor och av 1940 års lagtima riksdag 289,500 kronor eller tillhopa 989,500 kronor.

I skrivelse den 3 mars 1941 har utredningen anfört i huvudsak följande:

Av de hittills anvisade medlen har länsstyrelsen i Blekinge län ställt till vederbörandes disposition cirka 365,260 kronor, varav till kolonisationen

150.000 kronor och återstoden till själva arbetsföretaget, därvid utbetalats eller deponerats av vattendomstolen utdömda ersättningar för inlösen av vattenverk och för beräknad minskning i den nyttiga vattenframrinningen i &n cirka 113,630 kronor, till entreprenören cirka 56,630 kronor och till företagets arbetsstyrelse såsom förskottsmedel 45,000 kronor.

Arbetsstyrelsen har den 31 juli 1939 med A.-B. Skånska Cementgjuteriet avslutat entreprenadkontrakt om arbetet beträffande upprensning och regie-

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

ring av huvud rännan i ån. Entreprenadsumman har bestämts till 650.000 kronor. Arbetet, som påbörjades den 10 augusti 1939, skulle enligt kontraktet vara fullbordat senast tre år därefter. Emellertid har detta arbete, som i huvudsak utföres med två stycken grävskopor drivna av två 90 hkr:s dieselmotorer, vartill använts brännolja, måst, på grund av den inom landet rådande oljebristen och statens bränslekommissions därav föranledda vägran att tilldela företaget erforderlig mängd dylik olja, delvis inställas redan under juni månad 1940 oell har helt upphört i början av november månad samma år.

För Lyckebyåutredningen står det klart, att det av flera anledningar skulle vara synnerligen beklagligt örn detta arbete skulle behöva vara avbrutet för någon längre tid framåt. Därigenom skulle fördröjas tillgången till stora arealer odlingsjord, vilken vid redan under nästlidne sommar utförda odlingar på några få tunnland av då torrlagd jord visat sig vara av utmärkt beskaffenhet och burit synnerligen goda havreskördar. När det gäller så stora arealer, varom här är fråga, eller närmare 4,000 tunnland, är det tydligt, att det särskilt för ortsbefolkningen men även ur rent nationalekonomisk synpunkt är av allra största vikt, att dessa arealer snarast möjligt komma under plogen. — Vidare minskas genom årensningsarbetets inställande arbetstillfällena för icke allenast de arbetare, vilka äro sysselsatta vid detta arbete, utan även för dem, som äro avsedda att utföra arbetet med grävning av bikana.lerna. Från entreprenörens sida har framhållits, att vid ett företag som det förevarande ån är utsatt för igenslamning och att de igenslamningsmassor, som måste upptagas, helt naturligt bliva större, därest den för arbetets utförande beräknade tiden tre år måste på grund av force majeure utökas.

Utredningen har på grund härav undersökt möjligheterna att snarast åter få årensningsarbetet i gång genom anskaffande av annan driftkraft till grävmaskinerna. För ändamålet har främst elektrisk kraft eller gengasdrift ifrågasatts. Båda slagen av drivmedel skulle dock medföra en rätt betydande kostnadsökning, vilken torde komma att uppgå till omkring 90,000 kronor.

I fråga om de ekonomiska beräkningarna för tiden intill utgången av budgetåret 1941/42 anför utredningen bland annat:

Av hittills anvisade medel — 989,500 kronor — återstå odisponerade dels hos länsstyrelsen i Blekinge län 624,240 kronor, dels ock hos förvaltningen för kolonisationen 32,000 kronor, eller tillhopa 656,240 kronor. Av entreprenadsumman 650,000 kronor återstår att gälda enligt entreprenadkontraktet cirka 593,370 kronor. Då arbetet emellertid icke kan förväntas åter bliva igångsatt förrän tidigast den 1 juni 1941, torde man, även om det därefter bedrives utan åtminstone längre avbrott, icke behöva beräkna mer än hälften av detta belopp) eller cirka 297,000 kronor för tiden till den 1 juli 1942. I mån som arbetet med huvudrännans upprensning fortskrider komma också arbetena med upptagandet av de större avloppsdikena — bikanalerna — att fullföljas. Till dessa arbeten beräknas under nu ifrågavarande tid 150,000 kronor bliva erforderliga.

Till arbetsstyrelsens omkostnader och oförutsedda utgifter beräknas liksom föregående år 15,000 kronor.

Beträffande den med vattenavledningsföretaget sammanhängande kolonisationen eller nybildningen av fastigheter uppgå köpeskillingarna för inköpta områden till i runt tal 214,500 kronor. Härtill komma kostnader för lantmäteri samt för lagfarter, ägosammanslagningar, inteckningsdödningar och relaxeringar, beräknade till sammanlagt 15,000 kronor. Av dessa båda belopp äro genom ovannämnda från länsstyrelsen erhållna förskottet å 150,000 kronor guldna cirka 123.000 kronor, vadan det ytterligare medelsbehovet för täckandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 285. 63

av dessa kolonisationskostnader uppgår till omkring 106,500 kronor, vilket belopp måste vara tillgängligt före utgången av budgetåret 1941/42.

För åregleringsarbetet och kolonisationen skulle sålunda enligt dessa kalkyler erfordras (297,000 + 150,000 + 15,000 + 106,500) 568,500 kronor, vilket belopp med i runt tal 87,700 kronor understiger de tillgängliga medlen. Då sistnämnda belopp får anses tillräckligt för täckande av de till följd av oljebristen uppkommande eventuellt å staten belöpande extra driftkostnaderna, erfordras för budgetåret 1941/42 ej några ytterligare medel utöver tidigare anvisade.

I ärendet har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 15 april 1941 avgivit utlåtande, däri styrelsen anfört, att, för det fall arbetet med ifrågavarande företag med hänsyn till av Lyckebyåutredningen angivna orsaker ansåges böra återupptagas, styrelsen ville förorda, att vid företaget använda grävmaskiner omändrades till gengasdrift utan tillsats av dieselolja. De av entreprenören verkställda beräkningarna syntes dock böra underkastas ytterligare utredning.

Departementschefen.

På grund av rådande oljebrist har arbetet å vattenavledningsföretaget Lyckebyån helt legat nere sedan början av november månad 1940. Till följd härav torde de till företaget redan anvisade medlen, därest arbetet å företaget vid övergång till annat drivmedel ånyo kan upptagas, bliva tillräckliga även för nästa budgetår. Vid sådant förhållande tarvas ej anvisande av ytterligare medel till företaget för budgetåret 1941/42.

Komplettering av ofullständiga jordbruk.

Jämlikt beslut av 1938 års riksdag bemyndigade Kungl. Majit den 15 juli samma år Blekinge läns hushållningssällskap att verkställa en systematisk inventering av de ofullständiga jordbruken inom länet enligt vissa riktlinjer samt tilldelade hushållningssällskapet medel för avlönande under budgetåret 1938/39 av en biträdande jordbrukskonsulent samt för gäldande av dennes resekostnader ävensom för anställande under samma tid av en kvinnlig hemkonsulent och till bestridande delvis av hennes resekostnader. Sedermera tilldelade Kungl. Majit den 15 september 1939 hushållningssällskapet för fortsättande av inventeringen under budgetåret 1939/40 ett belopp av tillhopa 11,000 kronor till bestridande av löne- och resekostnaderna åt nämnda biträdande jordbrukskonsulent samt för gäldande av viss del av utgifterna för hemkonsulentens resor. För ändamålet har anlitats de särskilda, till främjande av företagsverksamhet reserverade medlen.

På grund av inventeringens försöksmässiga karaktär skulle densamma tills vidare omfatta endast två år. I skrivelse den 21 december 1939 hemställde hushållningssällskapet, att inventeringen måtte fortsätta jämväl under budgetåren 1940/41 och 1941/42. Kostnaderna, som i proposition nr 236 till 1940 års lagtima riksdag beräknades till 5,700 kronor för förstnämnda budgetår och 11,000 kronor för sistnämnda budgetår, vore avsedda att bestridas av de

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

särskilda medlen till främjande av företagsamheten. Nämnda beräkningar föranledde ingen erinran från riksdagens sida.

I skrivelse den 8 april 1941 har hushållningssällskapet hemställt örn anslag till arbetet under nästa budgetår. Sällskapet anser, att, därest ett å de för budgetåret 1939/40 anvisade medlen uppkommet överskott å i runt tal 3,800 kronor finge tagas i anspråk för verksamheten under nästa budgetår, det för inventeringens fortsättande under budgetåret 1941/42 erforderliga beloppet komme att uppgå till 6,189 kronor.

Departementschefen.

Såsom jag förut erinrat räknade jag vid framläggandet av fjolårets proposition, nr 236, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. med att den pågående inventeringen av de s. k. ofullständiga jordbruken i Blekinge län skulle komma att fortsätta jämväl under budgetåret 1941/42, för vilket budgetår medelsbehovet beräknades till 11,000 kronor. Genom att besparing uppstått å de för budgetåret 1939/40 anvisade medlen har hushållningssällskapet ansett ett belopp av i runt tal 6,200 kronor tillräckligt för budgetåret 1941/42. Jag tillstyrker, att sagda belopp må under nästa budgetår bestridas av de särskilda medlen till främjande av företagsamhet.

Företagarföreningar inom vissa län.

I propositioner nr 178 till 1939 års lagtima riksdag och nr 236 till 1940 års lagtima riksdag har redogjorts för de företagarföreningar, som bildats inom Göteborgs och Bohus län, Västernorrlands län, Västerbottens län, Norrbottens län och Jämtlands län. Föreningarna ha till uppgift att befordra möjligheterna för lönande småföretagsamhet i vederbörande län. Verksamheten omfattar dels långivning på fördelaktiga villkor samt i vissa fall subvention, dels ock konsulentverksamhet av teknisk och kommersiell natur.

Föreningarna ha startats vanligtvis på initiativ av länsmyndigheterna, och medlemmarna utgöras huvudsakligen av för föreningarnas syften intresserade enskilda personer, bolag och föreningar liksom även länens landsting och hushållningssällskap samt i vissa fall kommuner och andra samfälligheter. Medlemskapet grundar sig på andelar. Medlemsantalet har på grund av föreningarnas struktur och uppgifter såsom organ för social hjälpverksamhet varit relativt begränsat, några hundratal i varje förening. Föreningarna äro samtliga konstruerade som ekonomiska föreningar u. p. a.

Nya företagarföreningar bildas alltjämt. I Värmlands län har innevarande år tillkommit en företagarförening, vilken enligt de för föreningen gällande stadgarna skall bedriva sin verksamhet efter liknande grunder, som dem vilka tilllämpas av företagarföreningarna i de norrländska länen och i Bohuslän. Ifrågavarande förening har erhållit understöd av statsmedel med 100,000 kronor, varav 70,000 kronor såsom lån och återstoden såsom subvention.

I Gävleborgs län konstituerades den 27 januari 1938 en förening benämnd kommittén för småföretag i Gävleborgs län. Kommitténs ändamål var att

65 Kungl. Majus proposition nr 285.

genom upplysnings- och propagandaverksamhet underlätta och utveckla företagsamheten inom småindustri, hantverk och hemslöjd jämte vissa jordbrukets binäringar inom länet. Kommittén har för sin verksamhet, som fortgått sedan den 1 januari 1938, haft anställd en konsulent.

I skrivelse den 29 oktober 1940 anför kommittén bland annat följande:

Bland de länsvis bildade organisationer till främjande av hantverk och småindustri samt jordbrukets binäringar, vilka tillkommit i vissa län under senare år, intager kommittén för småföretag i Gävleborgs län i viss mån en särställning. Kommitténs insatser lia hittills i huvudsak bestått i kommersiell och teknisk informations- och rådgivande verksamhet på småindustriens och hantverkets områden jämte viss utrednings- och undersökningsverksamhet beträffande möjligheterna för skapande av nya produktionsgrenar. Bland uppgifterna har emellertid dittills icke ingått utlämnande av lån från av kommittén förvaltad lånefond.

Kommitténs hittillsvarande verksamhet har emellertid visat önskvärdheten av att den rådgivande verksamheten kan kombineras med möjligheten att i vissa fall kunna genom utlämnande av mindre lån mera aktivt främja privata initiativ till ny företagsamhet, respektive utvidgning av redan existerande företag. I lånefrågor har kommittén hittills hänvisat sökande till statens hantverkslånefond. De villkor som gälla för denna hava emellertid medfört, att länets företagare visat fonden ytterst ringa intresse. Enligt uppgift från kommerskollegium den 27 september 1939 utgjorde det vid denna tidpunkt i Gävleborgs län från fonden utestående lånebeloppet sammanlagt endast cirka 14,000 kronor, varför fonden sålunda för tillgodoseende av länets kreditbehov har ytterst ringa betydelse.

Kommittén hänvisar i detta sammanhang till sin berättelse rörande verksamheten under år 1938—39, vari det bland annat heter:

Vid utlämnande av lån skall ökad hänsyn tagas till den lånesökandes personliga kvalifikationer, varvid undersökning härom och utredning beträffande den planerade rörelsens utvecklingsmöjligheter, räntabilitet, kalkylering m. m. skall åligga kommittén, som även skall ha att noggrant följa verksamhetens fortlöpande utveckling. Kommitténs allmänna strävanden skulle erhålla ett synnerligen värdefullt stöd genom tillkomsten av en sådan verksamhet, och de erfarenheter, som genom en försöksvis bedriven rörelse av detta slag skulle samlas, synas kommittén väl motivera skapandet av ett sådant led i en positiv näringspolitik, även örn detta, innan närmare erfarenheter vunnits, sker i ytterst ringa skala. Kommittén vill i detta sammanhang erinra örn önskvärdheten av att söka aktivt påverka tillkomsten av nya försörjningsmöjligheter inom länet. Den fortsatta rationaliseringen inom sågverksindustrien, märkbar ej minst inom Söderhamnsdistriktet, har ytterligare aktualiserat problemet huru privata initiativ skola kunna på lämpligt sätt främjas. Att från kommitténs sida enbart söka få fram exempel på produkter, lämpliga för tillverkning, är givetvis ytterst vanskligt. Ett klokt stödjande av privata initiativ och uppslag torde giva det bästa resultatet, och även ett till storleken ringa eko nomiskt stöd i starten kan l enskilda fall bliva av stol betydelse.

Kommittén har hemställt örn understöd av statsmedel nied 75,000 kronor, varav 25,000 kronor borde betraktas såsom subvention.

Genom beslut don 7 februari 1941 biföll Kungl. Maj:t framställningen på i beslutet närmare angivna villkor.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 285.

i ion 4i 5

66 Kungl. Majlis proposition nr 285.

I Blekinge län pågår utredning om bildande av en företagarförening för länet.

Såsom bidrag till bestridande av de löpande kostnaderna för verksamheten erhålla företagarföreningarna statsbidrag från anslag under tionde huvudtiteln som för budgetåret 1940/41 utgör 60,000 kronor. Anslaget har disponerats på följande sätt:

Norrbottens småindustriförening u. p. a............................... kronor 9 500

Västerbottens företagareförening u. p. a............................... » 9 000

Västernorrlands läns företagareförening u. p. a................... » 9 000

Kommittén för småföretag i Gävleborgs län ........................ » 8,000

Bohusläns företagareförening u. p. a.................................. » 8,500

Jämtlands läns företagareförening u. p. a............................ » 8,000

Summa kronor 52,000

I denna sammanställning upptagna företagarföreningar samt företagarföreningen i Värmlands län ha hittills av staten erhållit understöd med sammanlagt 1,289,500 kronor, därav 750,000 kronor såsom lån och 539,500 kronor såsom subventioner. Sammanlagt ha föreningarna utestående lån till ett belopp av omkring 640,000 kronor. Medelstorleken av varje lån utgör ungefär 2,750 kronor.

Företagarföreningarnas verksamhet har varit föremål för behandling i det betänkande med utredning och förslag till åtgärder för främjande av hantverk och småindustri, som den 17 april 1941 avgivits av 1940 års hantverks- och småindustriutredning. Utredningen har därvid föreslagit, att en speciell form av långfristig kreditgivning åt idkare av hantverk och mindre industri skulle anordnas under riksbankens ledning. Utredningen har framhållit, att företagarföreningarnas lånerörelse, bedriven inom län, där till följd av struktu reda förändringar inom ett ensidigt inriktat näringsliv differentiering av före tagsamheten eftersträvades, till huvudsakligt syfte icke sammanfölle med den av utredningen föreslagna formen för kreditgivning. Företagarföreningarna hade nämligen till huvuduppgift att ur sociala synpunkter främja uppkomsten av nya företag, under det utredningens förslag i första hand avsåge att tillgodose kreditbehovet hos redan bestående företag. Utredningen ansåge det med hänsyn härtill ej otänkbart, att båda slagen av lånerörelse bedreves vid sidan av varandra inom samma län, men funne likväl en sådan anordning mindre lämplig. Då företagarföreningarnas sociala uppgift blivit fullgjord, torde avsikten vara, att deras verksamhet, åtminstone till vissa delar skulle upphöra. Utredningen säger sig ha sökt finna en form enligt vilken företagarföreningarna skulle kunna redan nu anslutas till det av utredningen föreslagna lånesystemet. En dylik anordning förutsatte, att av riksbanken bedriven låneverksamhet i enlighet med utredningens förslag upptoges i vederbörande län. Företagarföreningarna finge för ändamålet ombildas. Företagarföreningarnas nuvarande subventionsverksamhet borde i sammanhang härmed upphöra och ersättas med den kreditgivning av riskbetonad natur, som sålunda kunde ifrågakomma. Föreningarnas verksamhet i övrigt behövde däremot icke påverkas av den här skisserade anordningen.

67 Kungl. Majus proposition nr 285.

Utredningen ville icke yrka på, att en omläggning av företagarföreningarnas verksamhet enligt här angivna riktlinjer skedde nu omedelbart. En utveckling i antydd riktning förefölle emellertid önskvärd. Utredningen säger sig hysa den uppfattningen, att, örn det av utredningen föreslagna kreditsystemet godtoges, någon nybildning av företagarföreningar av för närvarande förekommande slag icke borde ske.

En av utredningens ledamöter, civilingenjören E. Bosaeus, har avgivit reservation mot det av utredningen framlagda förslaget rörande företagarföreningarnas verksamhet och i särskilt yttrande framhållit, att, med hänsyn till bland annat de goda erfarenheterna av nämnda föreningars hittillsvarande organisation och verksamhet, anledning saknades att överföra dem till någon ny, ännu oprövad organisationsform.

Departementschefen.

Företagarföreningarnas verksamhet åsyfta att genom dels långivning på fördelaktiga villkor samt i vissa fall subvention, dels ock konsulterande verksamhet stödja och söka utveckla småföretagsamhet i vederbörande län. För detta ändamål ha föreningarna ansetts vara förtjänta av statsmakternas stöd och ganska betydande statsbidrag, dels såsom lån och dels såsom subvention, ha beviljats föreningarna.

I det av 1940 års hantverks- och småindustriutredning avgivna betänkande med utredning och förslag till åtgärder för främjande av hantverk och småindustri har föreslagits att, därest ett av utredningen förordat kreditsystem för långivning åt hantverk och småindustri inom sådana delar- av landet, där företagarföreningar för närvarande ej finnas, komme till stånd, företagarföreningarnas finansieringsverksamhet omlades i överensstämmelse med samma system. Någon nybildning av företagarföreningar har utredningen i varje fall under nämnda förutsättning ansett ej böra ske. Utredningens ifrågavarande förslag äro för närvarande under övervägande av Kungl. Majit. I avvaktan på det beslut, Kungl. Majit kan komma att fatta i saken, anser jag företagarföreningarna böra erhålla ekonomiskt stöd av staten i samma former som hittills. För nästa budgetår anser jag ett belopp av 500,000 kronor erforderligt för ändamålet. Detta bör lämpligen — liksom hittills huvudsakligen skett — anvisas från medlen till främjande av företagsamhet,

Vissa framställningar i övrigt.

I skrivelse den 13 december 1940 har medicinalstyrelsen — under framhållande att såväl tillgången som beskaffenheten av dricks- och hushållsvatten på landsbygden mångenstädes vore otillfredsställande — hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att för budgetåret 1941/42 ställa ett anslag av

2,500,000 kronor till egnahemsstyrelsens förfogande att på vissa i skrivelsen närmare angivna villkor utgå till förbättring av brunnar i landsorten. Egnahemsstyrelsen har i likhet med medicinalstyrelsen ansett starka skäl tala för en intensifiering av arbetet på en förbättring av vattenförsörjningen på landsbygden och finner det motiverat, att bidrag anvisas för ändamålet. Statens

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

institut för folkhälsan har vitsordat behovet av stödåtgärder på förevarande område. Statens industrikommission och arbetsmarknadskommissionen ha ansett frågan böra ytterligare utredas.

Vidare har pensions styr elsen i skrivelse den 10 mars 1941 hemställt, att i arbetslöshetsbekämpande syfte, medel måtte anvisas som bidrag till anordnandet av mindre badanläggningar för folk- och skolbad samt gemensamhetstvättstugor. Statskontoret har anfört, att pensionsstyrelsens förslag berörde frågor, som väsentligen undandroge sig statskontorets bedömande. Egnahemsstyrelsen har en del invändningar att göra mot pensionsstyrelsens förslag i vad det avser bland annat tvättstugornas förseende med maskinutrustning, lämpligheten av att anordna bad och tvättstuga i samma byggnad, samt frågan huru bidragsverksamheten bör handhavas. Statens arbetsmarknadskommission, lantbruksstyrelsen och statens institut för folkhälsan ha förklarat sig i stort sett kunna tillstyrka pensionsstyrelsens framställning.

Slutligen har länsstyrelsen i Norrbottens län i skrivelse den 12 mars 1941 gjort framställning örn anvisande av statsbidrag med 5.6 3 miljoner kronor att utgå under en period av tre år för anläggning av cykelstigar i länet. Vägoch vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande häröver hänvisat till en av styrelsen tillsammans med domänstyrelsen verkställd utredning, för vilken redogjordes i propositionen nr 236 till 1940 års lagtima riksdag.

Departementschefen.

Vad till en början angår medicinalstyrelsens framställning angående anvisande av medel till förbättring av brunnar å landsbygden finner jag syftemålet härmed behjärtansvärt. I likhet med statens industrikommission och statens arbetsmarknadskommission anser jag emellertid frågan böra ytterligare utredas, innan densamma förelägges riksdagen. Jag erinrar vidare örn de möjligheter, som numera stå till buds att använda bostadsförbättringsbidrag eller -lån för bestridande av kostnader, som uppkomma genom förbättring av vattentäkt, varigenom åtminstone i viss utsträckning syftet med riksdagens skrivelse den 23 maj 1936 angående åtgärder till åstadkommande av utsträckt användning av vatten- och sanitetsledningar på landsbygden blivit tillgodosett.

Genom pensionsstyrelsens utredning angående bidrag till anordnande av mindre badanläggningar för folk- och skolbad samt gemensamhetstvättstugor har ett värdefullt material erhållits,- som enligt min mening bör utnyttjas i de fall, då bidrag av statsmedel ifrågasättes för anläggningar av ifrågavarande slag. Av särskilt värde torde vara att typritningar å lämpliga bad- och tvättstugor nu erhållits. Vissa delar av pensionsstyrelsens förslag synas dock böra bliva föremål för ytterligare utredning.

Vad nu sagts i fråga om de av medicinalstyrelsen och pensionsstyrelsen gjorda framställningarna bör givetvis ej utgöra hinder för att å orter med arbetslöshet och varest förbättring av brunnar eller anordnande av badanläggningar eller tvättstugor erfordras, statsbidrag må utgå av arbetslöshetsmedel till utförande av nämnda arbetsföretag.

69 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Beträffande länsstyrelsens i Norrbottens län framställning om anordnande av cykelstigar får jag hänvisa till mitt uttalande i detta spörsmål i nyssnämnda proposition nr 236 till 1940 års lagtima riksdag nämligen, att därest arbetslöshet skulle uppkomma inom de områden, där anläggandet av cykelstigar vore påkallat, jag ville förorda, att statsbidrag utginge av arbetslöshetsmedel till utförande av cykelstigar.

Medelsbehovet för arbetsmarkiiadsreglerande åtgärder.

Arbetsmarknadskommissionen.

I skrivelse den 2 maj 1941 anför arbetsmarknadskommissionen i huvudsak.

Ett försök att bedöma utvecklingen på arbetsmarknaden under ett kommande budgetår synes nu mera vanskligt än tillförne. Kommissionen finner sig därför icke böra framlägga något detaljerat program för verksamheten och sålunda icke heller någon specificerad kostnadsberäkning. Till utgångspunkt för bedömande av medelsbehovet har med hänsyn härtill tagits för innevarande budgetår anvisade medel och den sannolika medelsförbrukningen under året.

Till förfogande för kommissionens verksamhet under budgetåret 1940/41

stå följande belopp:

a) reservationsanslaget till Åtgärder för arbetsmarknadens

reglering m. m....................................................... kronor 18,000,000

b) till nyssnämnda anslag överförda reservationer, i runt tal » 17,000,000

c) kassabehållning hos kommissionen vid budgetårets ingång, cirka ............................................................ » 1,900,000

d) reservationsanslaget till Åtgärder för arbetsmarknadens

reglering m. m. å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 ......................................... » 25,000,000

Tillhopa kronor 61,900,000

Av dessa medel ha till den 1 april 1941

a) förbrukats för kommissionens verksamhet, i runt tal ... kronor 15,000,000

b) disponerats av Kungl. Majit för diverse ändamål i

runt tal ............................................................... * 15,000,000

För tiden den 1 april—30 juni beräknas komma att

c) tagas i anspråk för kommissionens verksamhet ......... » 8,000,000

d) disponeras av Kungl. Majit för diverse ändamål ......... » 2,000,000

Tillhopa kronor 40,000,000

Under förutsättning att kalkylen beträffande medelsbehovet under budgetårets sista kvartal håller streck, skulle vid budgetårets utgång uppkomma en reservation av omkring 22,000,000 kronor, inklusive eventuell kassabehållning hos kommissionen; d. v. s. omkring 2,000,000 kronor mer än den vid utgången

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

av budgetåret 1939/40 uppkomna reservationen. Härtill komma inkomster från uppdragsgivare, vilka kunna beräknas till 3,500,000 kronor.

Med utgångspunkt från att inga nu oförutsebara faktorer av genomgripande betydelse komma att påverka utvecklingen, torde kommissionens verksamhet under nästkommande budgetår böra uppdragas efter i huvudsak samma linjer som under det innevarande. Ansträngningarna att överflytta arbetskraft från överskottsområden till bristområden komma att intensifieras. Uppmärksamhet bör särskilt ägnas åt arbetsförmedlingens ungdomsverksamhet. För att utveckla densamma i yrkesorienterande riktning planeras vissa organisationsåtgärder. Speciella ungdomsavdelningar komma att upprättas vid arbetsförmedlingar, som tidigare icke äro utrustade med dylika. I större utsträckning än tidigare kommer verksamheten att läggas i händerna på specialutbildad arbetskraft, skickad att åvägabringa ett intimt samarbete med skola och lärare. Den cen träla mstruktionsverksamheten kommer att utvidgas, nya metodssystem att utarbetas och det till buds stående yrkesorienterande upplysningsmaterialet att metodiskt utökas. Kommer ungdomsarbetslösheten att väsentligen stegras, torde utbildningsverksamheten böra utvidgas med hänsyn därtill. Kommissionen har vidare för avsikt att anordna särskilda utbildningskurser för korttidsanställda, såväl ungdom som äldre. Dessa kurser skola anknytas till deltagarnas förvärvsområden eller, beträffande kvinnor, även avse utbildning i husligt arbete. Nu bedrivna beredskapskurser med speciell inriktning på verkstadsindustrien komma att fortsättas och, i den mån så är möjligt, ytterligare utvidgas. Kommissionen avser att liksom under förra året bereda olika organisationer möjlighet att med statsbidrag anordna utbildning av ungdom från städer och industrisamhällen i jordbruksarbete. Sådan utbildning skall kunna ifrågakomma såväl i beredskapssyfte som för täckande av aktuella behov av arbetskraft. Särskilda! åtgärder för tillgodoseende av skogsbrukets behov av arbetskraft torde alltjämt bli nödvändiga, och kommissionen avser att, örn så även i fortsättningen visar sig erforderligt, bidraga till landets bränsleförsörjning genom att utföra upptagning av bränntorv såsom statligt beredskapsarbete.

Såsom statliga reservarbeten bedrivas för närvarande endast arkivarbeten för kontorister och med dem jämställda. Då de arbetsobjekt, som kunna ifrågakomma härför, endast undantagsvis kunna bedrivas på ackord och då reservarbetslönesystemet även i övrigt visat sig svårt att anpassa efter dessa arbetens speciella fordringar, har kommissionen såsom tidigare framhållits utarbetat ett förslag till ändrade grunder för lönesystemet vid arkivarbetena.

Resultaten från den inventering av arbetskraft, som kommissionen jämlikt Kungl. Maj:ts uppdrag den 28 februari 1941 utför, kommer att bli föremål för bearbetning under året. Så blir även fallet med uppgifterna från 1940 års beredskapsmönstring. Kommissionen beräknar att ur de vid inventeringen och mönstringen framkomna materialen erhålla för verksamheten betydelsefulla upplysningar. Det kan eventuellt visa sig nödvändigt att upprepa dessa undersökningar under nästkommande år.

71 Kungl. Maj:ts •proposition nr 285.

Planläggningen av hjälpåtgärderna och anskaffningen av arbetsobjekt bedrives med största intensitet, och det är avsikten att denna planläggning under sommaren och hösten 1941 skall kunna framföras så långt, att ett betydande antal arbetsobjekt då finnas färdiga för igångsättning under nästkommande vinter, för den händelse behov därav skulle uppkomma

Genom brev den 6 december 1940 bemyndigade Kungl. Majit arbetsmarknadskommissionen att tills vidare vidtaga åtgärder för genomförande försöksvis av ändringar i fråga örn gällande grunder dels för statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader, dels ock för kommunernas kontantunderstödsverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens i skrivelse den 25 november 1940 framlagda förslag. I skrivelse nr 111/1941 har riksdagen i princip givit de nya statsbidragsgrunderna sin anslutning men funnit det motiverat, att för engångsbidrag räknas med ett procenttal, som i allmänhet icke understiger det av arbetsmarknadskommissionen angivna maximibeloppet av 20 procent för kostnadsökningar på grund av krisens inverkan på material- och arbetskostnader. Riksdagen har vidare ansett sig kunna godtaga de nya grunderna för kon tantunderstöden.

Såväl det nya statsbidragssystemet som grunderna för kommissionens understödsverksamhet lia emellertid icke prövats tillräckligt länge för att man därur skall kunna draga några bestämda slutsatser, framför allt beträffande statsbidragssystemets verkningar; detta så mycket mer som statsbidragens exakta belopp icke kunna fastställas förrän efter löpande kalenderårs utgång. I fråga örn sådana kontantunderstöd, som utgivas i annan ordning än genom kommissionen, torde Kungl. Majit överväga vissa förändringar. Beträffande förordningen om erkända arbetslöshetskassor har Kungl. Majit föreslagit riksdagen ändringar, vilka kunna bli av betydelse för dagunderstödens fortsatta utformning. Kommissionen har därför utgått från att såväl statsbidragssystemet som grunderna för kontantunderstöden skola tillämpas provisoriskt tills vidare. Sedan närmare kännedom vunnits i nu berörda hänseenden, avser kommissionen att för Kungl. Majit framlägga resultaten av dessa erfarenheter ävensom de förslag, som anses böra grundas därpå.

De nya grunderna för kontantunderstöden och även de förändringar i hjälpverksamheten för arbetslösa, som belingas av att de förutvarande statliga reservarbetena omförts till beredskapsarbeten med öppna marknadens lönevillkor, ha medfört, att Kungl. Majits kungörelse angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet (nr 434/1934), den s. k. hjälpkungörelsen, på viktiga punkter är försatt ur kraft. En omarbetning av hjälpkungörelsen vore därför av behovet påkallad. Då emellertid samtliga nu nämnda åtgärder äro avsedda att tillämpas försöksvis, finuer kommissionen sig icke för närvarande böra föreslå någon omarbetning av hjälpkungörelsen. Kommissionen avser att utgiva en reviderad upplaga av sina »Råd och anvisningar rörande hjälpverksamheten för arbetslösa», varigenom de provisoriska förändringar, som vidtagits i reglerna för hjälpverksamheten, kunna bringas till allmän kännedom — för praktiskt bruk med samma verkan som en författningsändring.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

I samband med reservarbetslönesystemets ersättande med öppna marknadens löner ha uppkommit vissa problem, sammanhängande med främst hänvisning av familjeförsörjare från större städer eller industrisamhällen till statliga beredskapsarbeten på landsbygden. Enligt reservarbetslönesystemet kunde kommun vid hänvisning av familjeförsörjare till arbetsplats med lägre lön än i hemkommunen utgiva s. k. ortstillägg med skillnaden mellan reservarbetslönen i hemkommunen och på arbetsplatsen. Till sådant ortstillägg utgick statsbidrag i samma ordning som till kommunal hjälpverksamhet för arbetslösa i övrigt. Genom ortstillägget kunde en kommun med hög reservarbetslön till den hemmavarande familjen utbetala ett belopp, vilket som regel gjorde det möjligt för reservarbetaren att bereda familjen en nödtoftig försörjning. Vid beredskapsarbeten förekomma ej ortstillägg, ej heller vissa andra av reservarbetenas förmåner, t. ex. fri bostad å arbetsplatsen. Detta har, som nyss nämnts, medfört, att vid hänvisning av familjeförsörjare från större städer till beredskapsarbeten på rena landsbygden vissa svårigheter uppkommit. Ehuruväl vid arbetena tillämpas öppna marknadens lönevillkor, d. v. s. öppna marknadens villkor för ifrågavarande slag av arbete på den ort, där arbetet bedrives, förefinnes dock många gånger en betydande skillnad mellan lönenivån å hänvisningsorten och på arbetsplatsen. Öppna marknadens arbetsinkomst vid ett vägarbete i t. ex. Småland upjigår, även örn densamma med hänsyn till å orten rådande förhållanden får anses vara tillfredsställande, icke till den reservarbetslön, som för närvarande skulle ha gällt för Stockholms stad, örn reservarbetslönesystemet fortfarande varit i tillämpning. På grund härav ha familjeförsörjare i större orter emellanåt förklarligt nog visat sig mindre benägna att antaga hänvisning till beredskapsarbete på längre avstånd från hemorten, och de som antagit sådan hänvisning lia ofta icke blivit i tillfälle att sörja för sin familj. Kommissionen har för avsikt att upptaga detta problem till övervägande. Detsamma kompliceras dock i väsentlig mån av att dagsförtjänsterna vid beredskapsarbetena variera betydligt. Såsom av redogörelsen i kap. II här ovan, tabell 16 framgår, utgjorde medeldagsförtjänsterna under andra halvåret 1940 vid vägarbeten något över 9 kronor och vid andra arbeten (farleds-, flygfälts- och försvarsarbeten) 14 å 15 kronor per dag.

Som av den förut lämnade redogörelsen framgår, kan det beräknas, att av till förfogande för kommissionens verksamhet under innevarande budgetår stående medel icke kommer att tagas i anspråk ett belopp motsvarande eller något överstigande det, som vid budgetårets ingång stod till förfogande i form av reservationer från vissa anslag. Behovet av medel för arbetsmarknadsreglerande åtgärder är i väsentlig grad avhängigt av den utsträckning, i vilken störningar i näringslivet uppkomma. Kunna dessa störningar icke bemästras genom direkt eller indirekt stöd med statsmedel i annan ordning, ökas medelsbehovet på arbetsmarknadsanslaget; vid motsatt förhållande minskas detsamma. Det synes önskvärt, att de arbetslösa under nästa budgetår bringas hjälp i form av arbete i förhållandevis större utsträckning än som kunnat ske

Kungl. Maj.ts proposition nr 28å.

under innevarande budgetår. Detta medför ökade kostnader även vid i stort sett oförändrat arbetslöshetsläge. Med reservation för det ytterligare medelsbehov, som kan uppkomma, antingen på grund av att sådan stödverksamhet anses böra bedrivas med medel från arbetsmarknadsanslaget eller på grund av att förhållandena på arbetsmarknaden försämras i mera avsevärd omfattning, utgår kommissionen därför från att under budgetåret 1941/1942 för arbetsmarknadsreglerande åtgärder bör stå till förfogande minst ett belopp lika med det under innevarande budgetår till förfogande stående. Detta utgör, som ovan angivits, 61,900,000 kronor. Då vid innevarande budgetårs utgång beräknas uppkomma reservationer på omkring 22,000,000 kronor, synes det under nyss angivna förutsättningar vara tillfyllest, örn för arbetsmarknadsreglerande åtgärder anvisas ett anslag av 40,000,000 kronor. Eventuella inkomster från uppdragsgivare torde, i likhet med vad förr örn åren varit fallet, direkt få tagas i anspråk för verksamheten.

Departementschefen.

Såsom arbetsmarknadskommissionen framhållit, erbjuder det betydande svårigheter att uppskatta medelsbehovet för nästföljande budgetår. Då det synes mig angeläget, att medel stå till förfogande för en vidgning av arbetslinjen, anser jag mig emellertid kunna förorda bifall till kommissionens framställning och hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå, att ett reserva tionsanslag av 40 miljoner kronor anvisas till arbetsmarknadsreglerande åtgärder för budgetåret 1941/42. Av detta belopp torde cirka 2 miljoner kronor böra stå till Kungl. Majlis förfogande för främjande av företagsverksamhet, bland annat för att möjliggöra fortsatt stöd åt företagarföreningarna samt bidrag till anläggande av enkronasvägar i de delar av landet, där detta kan visa sig motiverat.

Reglering av anställnings- och lönevillkor vid arhetsförmedlingsanstalterna.

Enligt lagen om offentlig arbetsförmedling den 15 juni 1934 (ur 267) åligger det landsting och stadsfullmäktige i stad, som icke deltager i landsting, att inom sitt område anordna offentlig arbetsförmedling med rätt att för härmed förenade utgifter uppbära visst statsbidrag enligt i lagen angivna grunder. Statsbidraget utgör i regel 50 procent, för vissa utgiftsposter 75 eller 100 procent av hela kost Haden. Tillsyn över arbetsförmedlingsanstalternas verksamhet skall enligt lagen utövas av socialstyrelsen, som också handhar utbetalningen av statsbidragen.

Med anledning av en av arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund i skrivelse den 21 september 1937 gjord framställning uppdrog Kungl. Majit den 3 december 1937 åt socialstyrelsen att till övervägande upptaga frågan om behövliga förändringar i den offentliga arbetsförmedlingens organisation samt till Kungl. Majit inkomma med det förslag i ämnet, vartill omständig-

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

heterna kunde föranleda. Inom socialstyrelsen verkställdes på grund av detta uppdrag en utredning örn olika organisationsalternativ, vilken utredning emellertid icke var avslutad, då styrelsen i maj 1940 frånträdde tillsynen över arbetsförmedlingen, som i stället överlämnades till statens arbetsmarknadskommission.

I kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 329) örn statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen har Kungl. Majit med stöd av 5, 6 och 48 §§ i lagen om tjänsteplikt förordnat, att samtliga arbetsförmedlingsanstalter tills vidare skola stå under ledning av vederbörande länsarbetsnämnder, som därvid bland annat skola äga att å vederbörande anstalters vägnar anställa ny personal och besluta örn personalens anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor under den tid denna anordning består. Vid meddelande av beslut angående anställningsvillkor för arbetsförmedlingsanstalternas personal åligger det länsarbetsnämnderna att iakttaga vad kommissionen därutinnan föreskrivit. Giltighetstiden för nämnda kungörelse var ursprungligen begränsad till den 31 mars 1941 men har genom kungörelse den 14 mars 1941 (nr 128) utsträckts tills vidare till och med den 30 juni 1942.

Enligt den samtidigt med förstnämnda författning utfärdade kungörelsen om länsarbetsnämnder (328/1940) äger statens arbetsmarknadskommission att enligt Kungl. Majits föreskrifter bestämma ersättning till bland andra nämndens direktör, medan ersättning till övrig kanslipersonal bestämmes av nämnden enligt kommissionens anvisningar.

Det är sålunda arbetsmarknadskommissionen, som ytterst har att fastställa grunderna för avlöning av den länsarbetsnämnderna underställda personalen. Då ifrågavarande anordning endast varit avsedd att vara av provisorisk natur, bibehålla de vid arbetsförmedlingsanstalterna tidigare anställda tjänstemännen sin ställning som landstings- eller kommunalanställda med därtill hörande förmåner i fråga örn pensionsrätt m. m. Även i lönehänseende ha, där annat ej särskilt föreskrivits, för dessa tjänstemän hittills tillämpats de bestämmelser, som av landsting eller stadsfullmäktige fastställts för vederbörande arbetsförmedlingsanstalter. Att, såsom avsikten ursprungligen varit, inplacera även nyinrättade tjänster i anstalternas förutvarande löneplaner har i de flesta fall visat sig icke lämpligt med hänsyn till de stora skiliaktigheter i fråga örn löne- och anställningsvillkor, som förefunnits mellan de olika anstalterna. I stor utsträckning har det därför befunnits nödvändigt att utan hänsynstagande till förut gällande löneplaner reglera lönevillkoren såväl för nyanställda tjänstemän som även för tidigare anställda, vilka på grund av ändrade arbetsuppgifter måst tillerkännas förhöjda löner. För åstadkommande av önskvärd enhetlighet vid lönesättningen har det härvid befunnits ändamålsenligt att centralisera handläggningen av personalärendena, så att arbetsmarknadskommissionen numera i regel träffar avgörandet även i de enskilda fallen, utom då det gäller tillfälligt anställd, underordnad personal, som länsarbetsnämnderna själva äga anställa.

I skrivelse den 6 mars 1941 har arbetsmarknadskommissionen anfört, att behovet av en planmässig reglering av arbetsförmedlingsanstalternas personal-

Kungl. Majus proposition nr 285. 75

förhållanden gjort sig starkt gällande, och framlagt vissa förslag till en sådan reglering, avsedd att tillämpas från och med den 1 juli 1941.

Arbetsmarknadskommissionens förslag.

Kommissionen framhåller, att utöver den personal, som fanns anställd vid kommissionens övertagande av anstalterna den 20 maj 1940, ett avsevärt antal funktionärer måst nyanställas för handhavande av nytillkomna arbetsuppgifter, åtskilliga tjänstemän ha förflyttats till nya poster vid andra anstalter än de förut tillhört och för vissa befattningar lia lönevillkoren provisoriskt ändrats, delvis i samband med ombyte av befattningshavare. För närvarande hade man sålunda två olika grupper av tjänstemän, dels sådana som följa anstalternas gamla lönevillkor, dels sådana som — oavsett örn de den 19 maj 1940 voro anställda i arbetsförmedlingen eller ej — uppbära lön enligt av kommissionen fastställda grunder. De förra hade i många fall rätt till dyrtids- och ålderstillägg, medan de senare vore beroende av särskilda kommissionsbeslut för eventuella löneuppflyttningar.

ökningen av arbetsförmedlingskontorens personal och lönekostnader belyses med följande siffror:

Antal Lönekostnad

tjänster kr. per år

Vid början av år 1940 425 1,423,430

» » » » 1941 .......................................... 531 2,036,105

Ökning ............................................................... 106 612,675

Skillnaden har uppstått genom av landsting (städer)

reglerade löner ............................................................ 22,628

ökade rörliga tillägg ...................................................... 97,613

medgivna ålderstillägg ................................................ 12,143

av kommissionen

reglerade löner ............................................................ 109,342

nyinrättade tjänster ......................... 375,689

Summa 617,415

Minskning genom ombyte av tjänsteinnehavare ...... 4,740

Nettoökning 612,675

För de av kommissionen reglerade tjänsterna förelåge alltjämt ett behov att anpassa lönerna efter levnadskostnadsstegringen, enär innehavarna av sådana tjänster eljest skulle komma i ett ogynnsamt läge i förhållande till de tjänstemän, vilkas löner alltjämt reglerades enligt kommunala bestämmelser och vilka på grund härav i regel vore berättigade till rörliga tillägg.

För åstadkommande av en tillfredsställande ordning på detta område vore det enligt kommissionens mening nödvändigt att genomföra en enhetlig lönereglering för arbetsförmedlingskontorens samtliga tjänstemän. I valet mellan de olika system, som kunna läggas till grund för en sådan lönereglering, hade kommissionen funnit sig böra förorda en anpassning till de inom stats-

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

förvaltningen i övrigt tillämpade löneplanerna. Kommissionen anför härom följande:

En anknytning till det inom statsförvaltningen vedertagna lönesystemet torde vara att förorda ur den synpunkten, att denna anordning är ägnad att underlätta övergången från det nuvarande provisoriet till en framtida reglering av arbetsförmedlingens anställnings- och avlöningsförhållanden. Kommissionen utgår nämligen ifrån, att dessa förhållanden, vare sig arbetsförmed lingsanstalterna förstatligas eller återgå till de förutvarande huvudmännen, måste ordnas efter mera enhetliga grunder och att därvid det statliga lönesystemet även i senare fallet kommer att tillämpas, liksom fallet är t. ex. inom folkskoleväsendet. Både ur löntagarnas och det allmännas synpunkter synes det då förmånligt, att lönerna redan nu anpassas efter detta system.

De för civilförvaltningen fastställda löneplanerna synas kunna tillämpas å arbetsförmedlingspersonalen, även örn denna personal icke definitivt överföres till statstjänst. Nämnda löneplaner förutsätta visserligen, för så vitt det gäller ordinarie och extra ordinarie tjänstemän, att dessa å sina avlöningar få vidkännas pensionsavdrag enligt gällande bestämmelser om statlig tjänstefel! familjepension. För arbetsförmedlingspersonalen kan någon sådan pensionsrätt nu icke ifrågasättas, men torde likväl lön till personalen lämpligen kunna utgå med i löneplan upptagna avlöningsbelopp, minskade med de avdrag, som eljest skulle verkställas enligt gällande pensionsreglementen. Kommissionen förutsätter nämligen, att, så länge detta system tillämpas, de arbetsförmedlingstjänstemän, som för närvarande i egenskap av kommunalanställda äro skyldiga att erlägga pensionsavgifter, befrias från att själva gälda dessa avgifter och att dessa i stället tills vidare bestridas av statsmedel.

Kommissionen erinrar i samband härmed om att frågan örn en lönereglering för arbetsförmedlingen i anslutning till det statliga lönesystemet tidigare varit föremål för ingående utredningar inom socialstyrelsen. Dessa utredningar hade icke slutförts, då styrelsen i maj 1940 tills vidare befriades från befattningen med arbetsförmedlingen. Emellertid förelåge en inom styrelsens arbetsmarknadsbyrå verkställd kostnadsberäkning ävensom en utredning örn lönegradsplaceringen för de olika arbetsförmedlingstjänsterna.

Kommissionen framlägger med utgångspunkt från denna utredning följande förslag till tjänsteförteckning för arbetsförmedlingen.

Befattningar Lönegrad

Skrivbiträde ........... 2

Expeditionsbiträde ..................................................................... 5

Kontorsföreståndare av 4:e klass .................. 5

Expeditionsvakt ........................................................................ 5

Förste expeditionsvakt ............................................................... 7

Assistent av 3:e klass .................................................................. 8

Kontorsföreståndare av 3:e klass .................................................. 8

Förste kontorist ....................................................... 10

Assistent av 2:a klass ................................................................ 12

Kontorsföreståndare av 2:a klass ................ 12

Assistent av l:a klass ................... 15

Kontorsföreståndare av l:a klass ...... 15

Kungl. Maj.is proposition nr 285.

77 Befattningar Lönegrad

Länsarbetsdirektör i Visby ......................................................... 15

Förste assistent ........................................................................ 18

Föreståndare vid arbetsförmedlingen i Norrköping ........................ 18

Föreståndare vid arbetsförmedlingen i Hälsingborg ........................ 21

Inspektör (vid arbetsförmedlingen i Stockholm) ........................... 21

Länsarbetsdirektör ..................................................................... 21

Direktör i Göteborg och Malmö .................................................. 24

Direktör i Stockholm .................................................................. 26

Länsarbetsdirektör i 21 :a lönegraden, som vore placerad vid ett av de jämlikt kungörelsen den 23 november 1934 (nr 552) angående samverkan mellan de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna inrättade distriktskontoren, skulle enligt förslaget erhålla ett särskilt tilläggsarvode av 900 kronor per år.

Beträffande löneklassplaceringen innebär förslaget, att avlöningarna vid övergången till det nya lönesystemet i regel skulle utgå enligt lägsta löneklassen i löneplanen för extra ordinarie tjänstemän (löneplan Eo). Placering i högre löneklass hade ifrågasatts endast i de fall, där en tjänsteman redan innehade en så hög löneställning, att en placering i lägsta löneklassen skulle innebära avsevärd löneminskning. Principiellt skulle ingen tjänsteman vidkännas minskning av nuvarande löneförmåner. I de fall, där den nuvarande lönen överstege vad som skulle utgå vid en löneklassplacering enligt här angivna principer, borde tjänstemännen erhålla personliga lönetillägg, som minskades eller bortfölle, i den mån lönebeloppet stege på grund av ökat kristillägg eller uppflyttning i högre löneklass.

Löneregleringen borde omfatta endast sådana befattningar, som vore att anse såsom heltidstjänster. Inalles skulle löneregleringen komma att omfatta cirka 450 befattningshavare. Av dessa kunde cirka 400 betraktas såsom fast anställda, medan de övriga skulle placeras som extra tjänstemän.

Enligt av arbetsmarknadskommissionen utförda beräkningar skulle en omedelbar lönereglering efter angivna riktlinjer med nu utgående rörliga tillägg och kristillägg kunna beräknas medföra en merkostnad av cirka 81,000 kronor per år. Örn en höjning av kristillägget inträdde under senare hälften av detta år, torde emellertid, enligt vad kommissionen framhåller, en justering av nu utgående löner under alla förhållanden bli påkallad, och denna justering kunde under vissa förhållanden komma att medföra en ännu större kostnadsökning än den här ifrågasatta löneregleringen. Kommissionen anför beträffande dessa frågor dessutom följande:

Vid bedömandet av den med förslaget sammanhängande kostnadsökningen måste också beaktas, att arbetsförmedlingens personalkostnader —- oavsett förändringar i levnadskostnadstalet —• vid fortsatt provisorium icke kunna bibehållas vid nuvarande nivå. Kostnadsökningar bil nämligen även i detta fall oundvikliga, enär det, för att anstalterna skola kunna fylla sina arbetsuppgifter, blir nödvändigt att tillmötesgå tjänstemännens berättigade krav på att likvärdiga tjänster inom olika län givas likvärdiga löner. Därav framtvingade provisoriska lönejusteringar kunna befaras medföra större kostnads-

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

ökningar än en systematisk reglering av tjänstemännens anställningsvillkor, enär den osäkerhet, som det nuvarande provisoriet medför, försvårar förvärvandet av kvalificerade arbetskrafter till de relativt blygsamma löner, det bär kan bli fråga om.

Med den föreslagna löneregleringen skulle även följa, att civila ickeordinariereglementets bestämmelser i fråga om tjänstledighetsavdrag, semester och dylikt skulle bli tillämpliga å arbetsförmedlingsanstalternas tjänstemän. För de befattningshavare, som tidigare inneha kommunal anställning, kan detta i vissa fall komma att medföra minskning av förut utgående förmåner. Kommissionen förutsätter emellertid, att det här liksom i de fall, då en direkt löneminskning skulle inträda, medgives kommissionen att, där så befinnes skäligt, tillerkänna ifrågavarande tjänstemän rätt att bibehålla dessa förmåner eller erhålla gottgörelse härför.

Då här talats örn »nuvarande» eller »förut utgående» förmåner avses därmed de löne- eller andra förmåner, som enligt av respektive huvudmän före den 1 mars 1941 fattade beslut skulle ha tillkommit vederbörande tjänsteman den 30 juni 1941, örn han sistnämnda dag åtnjutit lön enligt beslut, fattat före förstnämnda dag.

På grund av vad sålunda anförts har statens arbetsmarknadskommission hemställt, att Kungl. Majit, med fastställande av ovan intagna tjänsteförteckning, ville bemyndiga kommissionen att med giltighet från den 1 juli 1941 tills vidare, så länge arbetsförmedlingen står under statlig ledning, vid bestämmandet av anställnings- och avlöningsvillkor för tjänstemän hos länsarbetsnämnderna och de offentliga arbetsförmedlingsanstalternas huvudoch avdelningskontor föreskriva följande.

1. För ifrågavarande tjänstemän skall, med undantag av föreskrifterna i civila tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet, gälla vad som finnes stadgat angående dem, å vilka gällande civila icke-ordinariereglemente äger tillämpning.

2. Kommissionen skall äga bestämma, huruvida tjänsteman skall hänföras till löneplan Eo eller Ex, ävensom fastställa hans placering i löneklass inom den i tjänsteförteckningen angivna lönegraden.

3. Lön till tjänsteman, som hänförts till löneplan Eo, skall utgå med i löneplan upptaget belopp, jämte därå belöpande rörligt tillägg och kristillägg, minskat med det avdrag, som eljest skulle verkställas enligt civila tjänstepensionsreglementet eller allmänna familjepensionsreglementet.

4. Örn tjänsteman genom tillämpning av dessa bestämmelser skulle lida minskning i de förmåner, som han förut åtnjutit, skall på sätt kommissionen bestämmer gottgörelse härför beredas honom.

5. Kommissionen skall äga att från förslagsanslaget till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar bestrida pensionsavgifter, som tjänsteman i egenskap av kommunal befattningshavare har att gälda.

Yttranden.

över arbetsmarknadskommissionens förslag lia yttranden infordrats från statskontoret, allmänna lönenämnden och arbetsförmedlings tjänstemännens riksförbund.

Statskontoret har i sitt yttrande förklarat sig intet ha att erinra mot att under tiden från och med den 1 juli 1941 tills vidare, så länge den offentliga

79 Kungl. Majits proposition nr 285.

arbetsförmedlingen står under statlig ledning, de för statens icke-ordinarie tjänstemän gällande lönebestämmelserna erhålla tillämplighet å befattningshavarna vid länsarbetsnämnderna samt de offentliga arbetsförmedlingsanstalternas huvud- och avdelningskontor. Statskontoret hade ej heller velat motsätta sig att arbetsmarknadskommissionen erhåller begärda bemyndiganden beträffande tjänstemännens löneklassplacering, medgivande av ersättning för minskade förmåner samt erläggande av pensionsutgifter för de tjänstemän, som i egenskap av kommunala befattningshavare äro skyldiga att betala sådana avgifter. Beträffande kommissionens förslag till tjänsteförteckning för befattningshavarna vid länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingskontoren ansåge sig däremot statskontoret — i anslutning till vad som gällde för jämförliga statliga tjänster — böra föreslå en något lägre lönegradsplacering för vissa befattningar än den av kommissionen förordade.

Allmänna lönenämnden har i princip uttalat sin anslutning till kommissionens uppfattning att en anknytning borde ske till det statliga lönesystemet. Lönenämnden har emellertid icke ansett sig kunna förorda en sådan anknytning under rådande förhållanden och på grundval av den föreliggande utredningen. Börande skälen härtill anför nämnden, att förslaget till tjänsteförteckning närmast syntes uppgjort med utgångspunkt från att kunna anpassas till de avlöningsförmåner, som för närvarande utgå till redan befintlig personal, och att kommissionen icke närmare motiverat, varför de olika befattningarna hänförts till de föreslagna lönegraderna eller angivit, vilka statliga befattningar, som närmast ansetts jämförliga med de nu ifrågavarande. Med hänsyn till det anförda har lönenämnden icke ansett sig kunna ingå på någon detaljgranskning av den föreslagna tjänsteförteckningen.

Lönenämnden, som ifrågasatt, örn icke spörsmålet om lönegradsplaceringen borde hänskjutas till 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga, har vidare uttalat, att ett genomförande av kommissionens förslag icke skulle komma att underlätta ett definitivt överförande av den berörda personalen till statliga avlöningsbestämmelser utan i stället i åtskilliga fall komplicera en dylik övergång

Arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund anser, att tjänstemännen enligt förslaget fått en alltför oförmånlig placering och föreslår beträffande flera tjänster en uppflyttning till högre lönegrad. Förbundet vänder sig ock mot bestämmelsen, att tjänstemännen i regel skulle erhålla lön enligt lägsta löneklassen i vederbörande lönegrad.

Med anledning av de avgivna yttrandena har arbetsmarknadskommissionen i en ingiven promemoria bemött vissa av de mot förslaget framförda anmärkningarna. Börande innehållet i promemorian ber jag att få hänvisa till handlingarna.

Departementschefen.

Av den förut i annat sammanhang lämnade redogörelsen för den offentliga arbetsförmedlingens nuvarande organisation framgår, att sedan dess ställande

80 Kungl. Majus proposition nr 285.

under statlig ledning våren 1940 åtskilliga förändringar företagits i organisationen. Sålunda har genomförts en centralisering av dess ledning, och för att möta de ökade och förändrade arbetsuppgifter, som krisen fört med sig, har personalen utökats och vissa omflyttningar företagits. I arbetsmarknadskommissionens här återgivna framställning har även framhållits, att dessa i snabb takt genomförda förändringar dragit med sig vissa komplikationer i fråga örn personalens avlöningsförhållanden. Redan den omständigheten, att personalen hos de olika arbetsförmedlingsanstalterna följa olika, av respektive huvudmän fastställda avlöningsbestämmelser, medför helt naturligt svårigheter vid en centralisering av den organisatoriska ledningen och vid en i effektiviseringssyfte genomförd omflyttning av den dugligaste personalen anstalterna emellan. Även sådana förändringar som nyinrättande av tjänster och beredande av lönekompensation för ökade levnadskostnader försvåras av oformligheter i det nu tillämpade systemet. Av kommissionens framställning synes mig framgå, att det vore i hög grad önskvärt, örn ett enhetligt lönesystem för arbetsförmedlingspersonalen i hela riket kunde tillämpas.

Mot kommissionens förslag har under remissbehandlingen vissa erinringar framförts. Den diskussion om förslagets utformning i olika hänseenden, som förts i remissyttrandena över förslaget och i kommissionens erinringar i anledning härav, har jag icke funnit anledning att mera utförligt återgiva, då jag -— av skäl, som framgå av det följande — icke ämnar föreslå något Kungl. Maj:ts beslut i ärendet.

Frågan, huruvida under nu rådande förhållanden arbetsförmedlingsanstalternas huvudmän äga rätt att självständigt besluta örn anställningsvillkor och löner för anstalternas personal och huruvida som konsekvens härav skyldighet föreligger för statsverket att under alla omständigheter gälda de kostnader, som följa av sålunda fattade beslut bör enligt min uppfattning besvaras nekande. Jag vill erinra, att i 5 § tjänstepliktslagen stadgas, bland annat, att länsarbetsstyrelse äger besluta örn arbetsförmedlingsanstalts organisation och verksamhet samt förfoga över dess personal. Vidare har i 4 § av kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 329) örn statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen — vilken kungörelse utfärdats med stöd av bestämmelserna i tjänstepliktslagen — föreskrivits, att arbetsförmedlingsanstalternas personal är underställd länsarbetsnämnderna, som äga att å anstalternas vägnar anställa ny personal och besluta om personalens anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor. Enligt bestämmelse i sistnämnda paragraf skola nämnderna i här omförmälda frågor iakttaga vad arbetsmarknadskommissionen föreskrivit. Av dessa bestämmelser framgår, att arbetsmarknadskommissionen äger att öva det avgörande inflytandet beträffande anställnings- och avlöningsvillkoren för arbetsförmedlingsanstalternas personal.

Att denna möjlighet också bör av kommissionen utnyttjas synes mig klart. Det lärer böra ankomma på kommissionen att utfärda de ytterligare föreskrifter i ämnet, som erfordras för åstadkommande av enhetlighet i lönevillkoren och för vinnande av den justering av lönebeloppen, som kan befinnas påkallad med hänsyn till levnadskostnadernas stegring.

81 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Av det sagda framgår, att jag icke anser mig böra förorda kommissionens förslag, i vad det avser att Kungl. Maji skulle fastställa en tjänsteförteckning för ifrågavarande tjänster. Att jag icke tillstyrker en sådan åtgärd beror främst därpå att ett beslut i denna riktning skulle kunna tolkas såsom innebärande ett ställningstagande till spörsmålet örn berörda befattningshavares framtida löneställning och därmed skulle kunna föregripa den lönereglering för befattningshavarna, som en gång kan komma att äga rum i samband med ett eventuellt definitivt förstatligande av arbetsförmedlingsanstalterna. Arbetsmarknadskommissionen torde vid utfärdande av de föreskrifter i ämnet, som för närvarande må befinnas påkallade, böra taga under omprövning i vad mån de under remissbehandlingen framförda erinringarna böra föranleda jämkningar i de grunder, på vilka det av kommissionen framlagda löneförslaget är baserat.

Statsbidrag till pensioner åt befattningshavare vid den oifentliga arbetsförmedlingen.

Arbetsmarknadskommissionens

förslag.

I skrivelse den 13 mars 1941 har statens arbetsmarknadskommission anfört i huvudsak följande.

Pensionsförhållandena för personalen vid den offentliga arbetsförmedlingen äro icke ensartat reglerade utan förete stora olikheter vid de särskilda arbetsförmedlingsanstalterna. Vid somliga anstalter har den mera fast anställda personalen genom särskilda, av vederbörande landsting eller stad fastställda reglementen erhållit rätt till tjänste- och familjepension, ibland förbunden med skyldighet att erlägga pensionsavgifter eller vidkännas pensionsavdrag, ibland utan sådan skyldighet. Vid andra arbetsförmedlingsanstalter finnas inga pensionsbestämmelser, utan anstaltens huvudman har från fall till fall beslutat örn pension och bestämt dess storlek.

Pensionerna hava, där pensioneringen icke finansierats genom inbetalade avgifter, vid de flesta anstalterna utbetalats genom anstaltens försorg, och pensionsbeloppen hava upptagits på anstaltens stat. Pensionerna hava alltså betraktats såsom anstaltens utgifter, varför ersättning av statsmedel enligt 10 § 3 mom. lagen den 15 juni 1934 om offentlig arbetsförmedling ansetts kunna utgå för pensionerna.

Statsbidrag till pensionerna hava i allmänhet utgått med 50 procent. Enligt vad kommissionen inhämtat har i ett icke obetydligt antal fall socialstyrelsen under hand medverkat till pensionering av befattningshavare genom att ställa i utsikt statsbidrag till pensioneringskostnaderna, varför i många fall förutsättning för vederbörande landstings eller stads beslut örn pension torde hava varit, att staten skulle bidraga till kostnaden härför. De pensionsbelopp, som under år 1939 utbetalats genom arbetsförmedlingsanstalternas försorg och för vilka anstalterna kommit i åtnjutande av statsbidrag, uppgingo till sammanlagt 89,885 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 285.

1105 41 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Ifrågavarande förhållanden hava kommit i ett annat läge genom kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 329) örn statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen. I denna kungörelse har — med tillämpning av de stadganden, sorn härutinnan äro givna i 2 kap. lagen den 30 december 1939 om tjänsteplikt — föreskrivits bland annat, att i varje län samt i Stockholms stad den eller de arbetsförmedlingsanstalter, som äro anordnade enligt arbetsförmedlingslagen, från och med den 20 maj 1940 tills vidare till och med den 31 mars 1941 skulle sta under ledning av vederbörande länsarbetsnämnd ävensom att under sagda tid vissa lagrum i arbetsförmedlingslagen, bland annat 10 §, icke skulle äga tillämpning samt kostnaderna för arbetsförmedlingsanstalts verksamhet skulle bestridas av vederbörande länsarbetsnämnd med statsmedel. I skrivelse den 13 februari 1941 har kommissionen hemställt örn förlängning av det genom denna kungörelse åvägabragta provisoriet tills vidare till och med den 30 juni 1942.

Då utgifter för pensioner till f. d. befattningshavare vid arbetsförmedlingsanstalterna samt till änkor och barn efter avlidna dylika befattningshavare icke gärna kunna hänföras till kostnader för arbetsförmedlingsanstalternas verksamhet, kunna pensionerna i fråga enligt nu gällande bestämmelser icke såsom arbetsförmedlingsanstalts övriga utgifter helt gäldas av statsmedel. Eftersom 10 § arbetsförmedlingslagen är satt ur kraft, så länge provisoriet varar, kan icke heller statsbidrag till pensionerna utgå på sätt förut skett. Erågan, hur under det nu gällande provisoriet skall förfaras med dessa pensioner, synes därför tarva reglering.

Sedan kommissionen övertagit ledningen av arbetsförmedlingen, meddelade kommissionen i cirkulärskrivelse till länsarbetsnämnderna den 25 juni 1940 provisoriska bestämmelser angående bland annat pensionering. Kommissionen uttalade där, att pensioner, som beviljats före den 20 maj 1940, skulle tills vidare utbetalas på samma sätt som förut. Beträffande pensionering av tjänsteman, varom fråga därefter uppkomme, föreskrev kommissionen, att länsarbetsnämnden borde inleda underhandlingar därom med anstaltens huvudman, därvid det borde framhållas som rimligt, att under provisoriet, då staten betalade alla utgifter för den pågående verksamheten och landstinget (staden) gjorde en betydande besparing, det senare tills vidare betalade hela kostnaden för pensionsbelopp, som på grund av beslutade provisoriet utginge under denna tid men som avsåge tidigare arbete i landstingets (stadens) tjänst, samt att nämnden, örn landstinget (staden) icke beviljade en pensionering på dessa villkor, borde hänvända sig till kommissionen för vidare instruktion. Kommissionen framhöll i samband härmed, att därest verksamheten återginge till landstinget (staden) och detta åter finge bära en större del av kostnaderna för den egentliga verksamheten, en sådan uppgörelse om pensionsbeloppen förfölle och landstinget (staden) åter erhölle statsbidrag till pensionerna efter vad som eljest kunde komma att gälla i detta hänseende. Slutligen anförde kommissionen, att för det fall, att pensionsreglemente gällde för anstaltens tjänstemän eller dessa vore delägare i kommunal pensionsanstalt eller liknande, länsarbetsnämnden borde, givetvis i samverkan med arbetsförmedlingsanstaltens huvudman, tillse, att pensionering skedde enligt dittills gällande bestämmelser.

Det behöver näppeligen här framhållas, att när kommissionen i denna cirkulärskrivelse uttalat, att före den 20 maj 1940 beviljade pensioner skulle utbetalas på samma sätt som förut, detta ingalunda avsåg att vara en utfästelse, att dessa pensioner skulle slutligen gäldas av statsmedel. Meningen var blott att giva en praktisk föreskrift för att vederbörande pensionstagare

Kungl. Majus proposition nr 285.

skulle i vanlig ordning erhålla honom tillkommande pension. Följden har blivit, att dessa pensioner i avsevärd utsträckning kommit att utbetalas av länsarbetsnämnderna och bokföras i deras räkenskaper. Då det icke gärna kan bliva fråga om att dessa pensioner slutligen helt skola bekostas av staten, måste en avräkning här äga rum mellan länsarbetsnämnden och det landsting (den stad), som beviljat pension.

I fråga örn de befattningshavare, som efter den 20 maj 1940 ansetts böra ifrågakomma till pensionering, hava förhållandena varit olika i olika fall. Beträffande ett pär tjänstemän hava de principer följts, som kommissionen förordade i sin ovannämnda cirkulärskrivelse den 25 juni 1940. Pension har beviljats till skäligt belopp och det har förutsatts, att pensionen helt skulle bekostas av vederbörande landsting. I andra fall hava svårigheter mött. Antingen hava de pensioner, som beviljats, satts lägre än som med hänsyn till föreliggande förhållanden kan anses skäligt eller också har — såsom i något fall skett — vederbörande landsting vägrat pension under hänvisning till att frågan borde avgöras av kommissionen. Då kommissionen emellertid som nämnts icke har befogenhet att bevilja pension av statsmedel eller att av statsmedel utgiva bidrag till pension, har pensionsfrågan ej kunnat lösas. Där tjänstemannen på grund av sjukdom eller hög ålder icke varit i stånd att sköta sin tjänst, har vederbörande erhållit tjänstledighet för sjukdom med reducerad lön eller, i lindrigare fall, minskad tjänstgöringsskyldighet och i enlighet därmed minskad lön, i vilka fall yngre krafter anställts för att sköta huvudparten av arbetet.

Arbetsmarknadskommissionen har nu ansett det böra tagas under övervägande, huruvida behov förefinnes av bestämmelser, som giva möjlighet att med statsmedel bidraga till ifrågavarande befattningshavares pensionering under det nu pågående provisoriet. Visserligen skulle det kunna anses i och för sig skäligt, att vederbörande landsting (stad), som befriats från huvuddelen av kostnaderna för arbetsförmedlingsverksamheten, bekostade de under provisoriet utgående pensionerna till hela deras belopp. Juridisk skyldighet härtill gentemot vederbörande pensionstagare torde i varje fall föreligga för landstinget (staden) i fråga örn de pensioner, som beviljats före den 20 maj 1940. Å andra sidan har — såsom förut nämnts — förutsättning vid pensions beviljande och kanske även vid pensionsreglementes fastställande ofta varit, att statsbidrag skulle utgå till pensionerna med minst 50 procent, varför vederbörande landsting (stad) kan sägas hava viss anledning att förvänta, att statsbidrag till pensionen skall utgå även under provisoriet. I fråga om pension, som beviljats efter den 20 maj 1940 eller framdeles kommer att beviljas, måste det ur annan synpunkt anses lämpligt örn statsbidrag till pensionen kunde utgå. Kommissionen skulle härigenom erhålla möjlighet att övervaka att pension beviljades med skäligt belopp även i de fall, där i reglementen eller på annat sätt fastställd rätt till pension icke förelåge, samt även att i arbetsförmedlingens intresse inverka på tidpunkten för befattningshavares avgång med pension i fall, där viss pensionsålder icke finnes fastställd.

Kommission finner alltså, att möjlighet bör tillskapas att med statsmedel bidraga till pensionering under provisoriet av befattningshavare vid den offentliga arbetsförmedlingen samt änkor och barn till avlidna dylika befattningshavare såväl i fråga örn pensioner, som beviljats före provisoriet, som beträffande pensioner, vilka därefter beviljas. I fråga om de förra bör förutsättning vara, att statsbidrag tidigare utgått till pensionen i fråga. Beträffande de senare bör pensionsbeloppet hava godkänts av kommissionen.

84 Kungl. Majus proposition nr 28o.

Statsbidrag synes i allmänhet böra utgå med 50 procent av pensionsbeloppet. I likhet med vad i 10 § 3 mom. arbetsförmedlingslagen föreskrives, bör dock Kungl. Maj:t kunna med hänsyn till särskilt förhållande medgiva, att statsbidraget skall utgå med högre belopp.

De nu ifrågasatta bestämmelserna om statsbidrag till pensionen synas böra erhålla retroaktiv verkan, så att statsbidrag skall kunna beviljas för samtliga de pensionsbelopp, som utgått för tiden efter den 20 maj 1940. I den män pensionerna grunda sig å inbetalade pensionsavgifter, bör dock statsbidrag ej utgå.

Statsbidragen torde böra fastställas av kommissionen och gäldas ur förslagsanslaget till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar. Kostnaderna torde kunna uppskattas till omkring 50,000 kronor om året.

På grund av vad sålunda anförts har kommissionen hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva, att bidrag av statsmedel måtte kunna utgå till pensionering av f. d. befattningshavare vid den offentliga arbetsförmedlingen samt av änkor och barn till avlidna dylika befattningshavare för tiden från och med den 20 maj 1940 tills vidare, så länge arbetsförmedlingen stöde under statlig ledning, med iakttagande av följande:

1) förutsättning för statsbidrag skall vara, i fråga örn pension, som börjat utgå före den 20 maj 1940, att jämlikt 10 § 3 mom. lagen den 15 juni 1934 örn offentlig arbetsförmedling ersättning av statsmedel utgått för arbetsförmedlingsanstaltens utgifter för pensionen, samt i fråga örn pension, som börjat utgå den 20 maj 1940 eller senare eller ock framdeles kan komma att beviljas, att pensionens belopp godkänts av kommissionen.

2) statsbidrag skall utgå med 50 procent av pensionens belopp, försåvitt icke med hänsyn till särskilt förhållande Kungl. Majit finner skäl medgiva, att statsbidag bestämmes till högre belopp.

3) statsbidrag må icke utgå i den mån pensionen grundar sig på inbetalade pensionsavgifter.

Yttranden.

Över framställningen hava utlåtanden infordrats från statskontoret, riksräkenskapsverket och statens pensionsanstalt, varjämte svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet beretts tillfälle yttra sig i ärendet.

Statskontoret har i sitt utlåtande inledningsvis påpekat, att den statliga administrationen över arbetsförmedlingen genom en den 14 mars 1941 (nr 128) utfärdad kungörelse utsträckts att gälla tills vidare till och med den 30 juni 1942.

I själva saken anför statskontoret härefter följande.

Statskontoret kan för sin del icke finna det annat än rimligt och naturligt, att vederbörande landsting (stad), som ju genom det införda provisoriet befriats från utgifterna för arbetsförmedlingsverksamheten, bekostar de ifrågavarande pensionerna till deras hela belopp. Det sagda gäller givetvis främst de pensioner, som beviljats före den 20 maj 1940. Därest emellertid

85 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

för sådan pension, som börjat utgå efter denna tidpunkt eller framdeles kan komma att beviljas, statsbidrag likväl skulle anses böra komma ifråga, kan statskontoret i varje fall icke biträda kommissionens förslag beträffande statsbidragets storlek, innebärande, att detta skulle bestämmas utan hänsynstagande till huru lång tid vederbörande pensionstagare tjänstgjort vid arbetsförmedlingsanstalten .efter den statliga administrationens införande, utan anser för sin del, att det statliga bidraget under alla förhållanden bör begränsas till det belopp, som kan anses svara mot nämnda tid.

I likhet med arbetsmarknadskommissionen förutsätter statskontoret, att de av statsverket förskotterade kostnaderna för pensioner, beviljade före den 20 maj 1940, ersättas av vederbörande landsting (stad).

Riksräkenskapsverket har lämnat arbetsmarknadskommissionens förslag utan erinran men funnit, att vid bifall till detsamma ett särskilt anslag för ändamålet bör upptagas under pensionshuvudtiteln för nästa budgetår.

Vad beträffar de pensioner, som av länsarbetsnämnderna utbetalats till och med utgången av innevarande budgetår, anser riksräkenskapsverket, att föreskrift bör lämnas nämnderna att avkräva vederbörande landsting och städer belopp, motsvarade den andel av pensionerna, som icke är avsedd att täckas genom statsbidrag, varvid inflytande belopp böra av nämnderna bokföras såsom särskilda uppbördsmedel under den anslagstitel, från vilken utbetalningen av pensionerna ägt rum.

Statens pensionsanstalt har funnit det av arbetsmarknadskommissionen framlagda förslaget i princip innebära en skälig lösning under nuvarande provisorium. Endast beträffande några detaljer i förslaget har anstalten ifrågasatt vissa ändringar, varom anstalten anfört följande.

Såsom förutsättning för statsbidrag har med avseende å pension, som börjat utgå före den 20 maj 1940, föreslagits gälla, att jämlikt 10 § 3 mom. lagen den 15 juni 1934 örn offentlig arbetsförmedling ersättning av statsmedel utgått för arbetsförmedlingsanstaltens utgifter för pensionen i fråga. Vidare har i fråga om pension, som börjat eller börjar utgå senare, såsom villkor för statsbidrag uppställts att pensionens belopp godkänts av arbetsmarknadskommissionen. Pensionsanstalten anser, särskilt med tanke på förhållanden som här nedan närmare beröras, sådan skärpning av villkoren för erhållande av statsbidrag böra övervägas, att örn en pension, som börjat utgå den 20 maj 1941 eller senare, bestämts till sådant belopp, att detta ej kunnat av arbetsmarknadskommissionen godkännas, allt statsbidrag till vederbörande landsting (stad) till pensionering av här avsedda befattningshavare och deras efterlevande därefter skall upphöra.

Kommissionen har föreslagit, att statsbidrag icke skall utgå i den mån pensionen grundar sig på inbetalda pensionsavgifter. Pensionsanstalten finner en sådan begränsning av statsbidraget i och för sig skälig men vill ifrågasätta viss modifikation av densamma. Anstalten får sålunda föreslå, att statsbidrag ej skall utgå i den mån pensionen grundar sig på pensionsavgifter, som befattningshavaren haft att vidkännas, eller på pensionsavgifter, som av landstinget (staden) erlagts och till vilka statsbidrag utgått. Det torde böra ankomma på arbetsmarknadskommissionen att, efter företagen utredning i varje särskilt fall, bestämma i vad mån sådan begränsning av statsbidraget till pensionering skall ske.

Pensionsanstalten vill slutligen framhålla, att det av arbetsmarknadskom-

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

missionen framlagda förslaget ej skapar full garanti för att härmed skäliga pensionsförmåner skola komma arbetsförmedlingsamstalternas befattningshavare och deras efterlevande till del. Endast om överenskommelse kan träffas med vederbörande landsting (stad), blir pensionsfrågan tillfredsställande löst. En sådan ordning kan givetvis godtagas allenast såsom ett provisorium. Det är för att i viss mån bereda befattningshavarna ökad trygghet under de nuvarande tillfälliga organisationsförhållandena, som pensionsanstalten i det föregående ifrågasatt viss skärpning av villkoren för erhållande av statsbidragtill pensioneringen.

Svenska stadsförbundet, som anser det vara i hög grad önskvärt, att en lösning av pensionsfrågan för arbetsförmedlingsanstalternas personal under nu ifrågavarande provisoriska förhållanden åstadkommes, tillstyrker det föreliggande förslagets principer.

Härefter anför förbundet bland annat följande.

Men detta förslag synes taga sikte på endast en sida av pensioneringsspörsmålet, nämligen i fråga örn kostnaderna för redan aktuella pensioner. I städerna i vart fall har man numera vanligen icke blott utfäst pensioner utan också sörjt för deras finansierande genom inbetalande av försäkringspremier eller genom avsättningar. Till dessa årliga utgifter skulle enligt arbetsmarknadskommissionens förslag något bidrag icke utgå.

Enligt kungörelsen den 7 maj 1940 örn statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen skola »kostnaderna för arbetsförmedlingsanstalts verksamhet» bestridas av statsmedel. Lika väl som själva lönekostnaderna äro avgifter eller avsättningar till pensionen givetvis att betrakta såsom kostnader för verksamheten. — Detta betraktelsesätt synes för övrigt tillämpligt även på de redan aktuella pensionerna. — Även för statens del har man ju numera övergått till att betrakta pensionen såsom uppskjuten lön. Rent formellt sett synes här berörda stadgande kunna ålägga staten långt gående skyldigheter i avseende å pensioneringen.

Då pensionsfrågorna torde vara ordnade på olika sätt vid olika anstalter, torde det vara mest praktiskt, att arbetsmarknadskommissionen får relativt fria händer att ordna dessa frågor. Men av vikt synes vara, att vid ett sådant bemyndigande uttryckligen frånsäges, att här berörda spörsmål örn avgifter också skall lösas.

Svenska landstingsförbundet erinrar inledningsvis örn att förbundet i ett år 1937 avgivet yttrande tillstyrkt, att befattningshavarna vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna bereddes pensionsrätt genom anslutning till statens pensionsanstalt, i samband varmed framhållits nödvändigheten av att statsbidrag finge utgå med sedvanligt belopp till utgifter för i annan ordning beviljade pensioner åt befattningshavare eller änkor och barn till avlidna befattningshavare vid ifrågavarande anstalter.

I nuvarande läge och då förbundet hyste den förhoppningen, att staten definitivt skulle övertaga huvudmannaskapet för de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, saknade förbundet anledning att på nytt upptaga frågan örn arbetsförmedlingspersonalens anslutning till sagda pensionsanstalt. Däremot vöre det, såsom arbetsmarknadskommissionen framhållit, av vikt att

87 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

en reglering av kostnaderna åstadkommes beträffande redan utgående pensioner och de pensioner, som under rådande provisorium komme att beslutas.

Förbundet anför vidare.

Då staten nu under viss tid helt övertagit ansvaret för arbetsförmedlingsanstalternas drift och då pensioneringskostnaderna tidigare fått räknas till anstalternas driftsutgifter, kan med visst fog ifrågasättas, att staten under samma tid skall helt svara för hithörande pensionsutgifter. Detta gäller särskilt i fråga om de befattningshavare, som pensionerats under nuvarande provisorium. Med hänsyn till vad i kommissionens framställning anförts och då det är önskvärt, att ensartade regler gälla beträffande statens bidrag till hithörande pensionskostnader, oavsett när pensioneringen verkställts anser sig emellertid förbundet kunna godtaga kommissionens förslag, att statsbidrag med lägst 50 procent skall utgå till redan beslutade pensioner och sådana, som under rådande provisorium komma att beslutas.

Vissa inskränkningar hava emellertid av kommissionen föreslagits. Sålunda skulle beträffande pensioner, som beslutats före den 20 maj 1940, statsbidrag utgå endast i de fall staten tidigare lämnat bidrag till pensionskostnaderna.

Häremot har förbundet intet att erinra. Vidare skulle kommissionen beträffande pensioner, som beviljas efter den 20 maj 1940, äga godkänna pensionsbeloppen. Förbundet förutsätter, att kommissionen därvid skall komma att godtaga belopp, som beräknats enligt de grunder, som gälla för respektive landstings (stads) övriga befattningshavare, och icke påfordra en för arbetsförmedlingspersonalen fördelaktigare beräkningsgrund.

Vad angår bestämmelsen, att statsbidrag icke må utgå i den mån pensionen grundar sig på inbetalade pensionsavgifter, har förbundet tolkat denna så, att statsbidrag icke skulle utgå, för den händelse pension utginge från pensionskassa och dylikt. Emellertid synes det enligt förbundets mening skäligt och ur synpunkten av rättvisa olika huvudmän emellan motiverat, att statsbidrag enligt ovannämnda grunder får utgå å de delar av dylik pension, som svara mot huvudmannens avgifter eller kostnader. I fråga örn de årliga avgifter, som erläggas till olika pensionskassor, eller de årliga avsättningar till pensionsfond, som göras för den i tjänst varande arbetsförmedlingspersonalens pensionering, böra dessa enligt förbundets mening få räknas till anstalternas årliga driftkostnader och sålunda under nuvarande provisorium helt gäldas med statsmedel.

Departementschefen.

På av statens arbetsmarknadskommission anförda skäl finner jag det lämpligt att för den tid arbetsförmedlingsanstalterna stå under statlig ledning vissa regler för statens bidrag till pensioner åt befattningshavarna vid dessa anstalter fastställas. Härvid finner jag mig i likhet med flertalet remissinstanser kunna i huvudsak förorda kommissionens förlag i ämnet. En förutsättning för att statsbidrag skall kunna ifrågakomma beträffande pension, som börjat lilga innan staten övertog ledningen av arbetsförmedlingsanstalterna, synes sålunda böra vara, att pensionen redan under denna tid delvis bestreds med statsmedel. Dessutom synes en förutsättning härför böra vara

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

att vederbörande landsting (stad) bereder skäliga pensionsförmåner åt befattningshavare, som avgå efter övertagandet, samt åt dessas efterlevande. Det torde lämpligen böra föreskrivas, att arbetsmarknadskommissionen skall godkänna dylika pensionsförmåner. Skulle kommissionen finna sig ej kunna lämna dylikt godkännande, torde frågan härom böra hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.

Det synes mig vidare klart att, därest en nu utgående pension grundar sig å sådana förut inbetalda pensionsavgifter, till vilka statsbidrag utgått, dylikt bidrag ej bör kunna utgå för pensionens utbetalande. Ej heller synes statsbidrag böra utgå, då pensionen grundar sig å avgifter, som den enskilda befattningshavaren haft att vidkännas. I likhet med statens pensionsanstalt anser jag det böra ankomma på arbetsmarknadskommissionen att, efter företagen utredning i värjo särskilt fall, bestämma i vad mån sådan begränsning av statsbidraget skall ske.

Statsbidraget torde såsom arbetsmarknadskommissionen föreslagit lämpligen kunna sättas till 50 procent av pensionens belopp, försåvitt icke med hänsyn till särskilt förhållande Kungl. Majit finner skäl medgiva, att statsbidraget bestämmes till högre belopp. Likaledes torde statsbidrag med 50 procent böra utgå till pensionsutgifter vilka bestridas av huvudmännen.

Ehuru jag i likhet med riksräkenskapsverket finner det vara principiellt riktigt att vid bifall till ifrågavarande förslag ett särskilt anslag för ändamålet borde upptagas under pensionshuvudtiteln, anser jag dock, att erforderliga medel under nästa budgetår kunna bestridas från arbetsmarknadskommissionens avlöningsanslag. Därest det kan antagas, att de nuvarande provisoriska förhållandena i fråga örn arbetsförmedlingsanstalterna komma att bli bestående jämväl under budgetåret 1942/43, torde förslag örn uppförande av ett särskilt anslag för ändamålet lämpligen kunna upptagas i samband med 1942 års statsverksproposition.

Medelsbehov för arbetsmarknadskommissionens centrala

förvaltning m. m.

Arbetsmarknadskommissionen.

I skrivelse den 2 maj 1941 anförde arbetsmarknadskommissionen:

Till kommissionens centrala förvaltning med överrevisionen, länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna ha medel anvisats under tvenne reservationsanslag, nämligen Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar och Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader. Dessa båda anslag ha genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 juni 1940 uppdelats på å ena sidan statens arbetsmarknadskommission, å andra sidan länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna.

89 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Avlöningsanslaget, 2,800,000 kronor, fördelades därvid sålunda:

statens arbetsmarknadskommission, högst ........................ kronor

länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna, högst »

700,000

2,100,000

Dessa belopp ha genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 och 28 februari 1941 förstärkts med följande belopp, nämligen

statens arbetsmarknadskommission, högst ........................

länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna, högst Omkostnadsanslaget, 1,350,000 kronor, fördelades sålunda:

statens arbetsmarknadskommission, högst ........................

länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna, högst

250.000 1,100,000

Genom Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut förstärktes dessa belopp med

statens arbetsmarknadskommission, högst ........................

länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna, högst

värnpliktslånenämnderna, högst .......................................

Sammanlagt står alltså till kommissionens förfogande

188,000

för avlöningar

till den centrala förvaltningen m. m............................... »

till länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna ... >

Summa kronor

940,000

2,600,000

3,540,000

för omkostnader

till den centrala förvaltningen m. m............................... kronor

till länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna ... »

till värnpliktslånenämnderna .......................................... 8

Summa kronor

1.938.000 Såvitt nu kan bedömas komma de så anvisade medlen att i stort sett visa sig tillfyllest utom i fråga örn omkostnader vid kommissionens centrala förvaltning m. m. Kommissionen, som avser att något längre fram göra särskild framställning till Kungl. Maj:t örn anvisande av ytterligare medel för detta ändamål, har redan nu velat omnämna förhållandet, enär detsamma är av betydelse vid beräknandet av medelsbehovet för nästkommande budgetår. Vid den kalkyl, som tidigare och senast i kommissionens framställning den 30 januari 1941 verkställdes över medelsbehovet för bland annat den centrala förvaltningen, fanns det anledning att räkna med ett icke oväsentligt belopp för gäldande av arvoden samt rese- och traktamentsersättningar åt de av länsstyrelserna förordnade revisorerna för granskning av krigsfamiljebidragsnämndernas verksamhet. För beräkning av detta belopp saknades dock varje hållpunkt. Kostnaderna upptogos till 75,000 kronor. Sedan nu revisorernas av respektive länsstyrelser granskade och tillstyrkta arvodesberäkningar in-

90 Kungl. Majus proposition nr 285.

kommit till kommissionen, visar det sig, att härför erfordras ett väsentligt större belopp. Slutsumman kan nämligen, trots nedsättning i vissa fall av begärda arvoden, beräknas till omkring 250,000 kronor.

Kommissionen undersöker för närvarande, vilka möjligheter som eventuellt kunna föreligga att för framtiden nedbringa dessa kostnader. På denna väg synas emellertid inga större besparingar kunna göras. De av revisorerna begärda arvodena äro som regel ej heller så höga, att någon befogad invändning mot dem kunnat göras. Den debiterade timpenningen utgör i medeltal omkring 2 kronor 25 öre. Om icke den med granskningen avsedda kontrollen skall äventyras, torde därför anledning icke föreligga att räkna med väsentligt minskade kostnader för revision av familjebidragsverksamheten under nästkommande budgetår; allt givetvis under förutsättning att de militära inkallelserna erhålla i stort sett samma omfattning som för närvarande. Däremot torde kostnaderna för värnpliktslånenämndernas verksamhet kunna beräknas till ett något lägre belopp än det som upptagits för innevarande budgetår eller till 100,000 kronor.

I överensstämmelse med statsmakternas tidigare beslut är den offentliga arbetsförmedlingen för närvarande föremål för en effektivisering, vilken bland annat måste taga sig uttryck i ökat antal tjänstemän och fordran på höjda kvalifikationer hos tjänstemännen. Icke minst är den lokala ombudsorganisationen i behov av fortsatt utbyggnad. Dessa åtgärder sammanhänga delvis och i förhållandevis stor utsträckning med det rådande läget men betingas även av förhållanden, som icke äga samband med kristiden. Under förutsättning att arbetsförmedlingsapparatens utbyggnad får fortgå i den omfattning, som skulle varit fallet, om icke särskilda anspråk på grund av krisläget ställts på densamma, och de krisbetonade anspråken icke bli av större omfattning än vad de för närvarande äro, kan anslagsbehovet preliminärt beräknas på följande sätt.

Avlöningar:

kommissionens centrala förvaltning m. m......................... kronor 1,000,000

länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna ...... » 3,000,000

Omkostnader:

kommissionens centrala förvaltning m. m......................... » 600,000

länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna ...... » 1,500,000

värnpliktslånenämnderna ................................................ » 100,000

Departementschefen.

Arbetsmarknadskommissionens beräkningar rörande medelsbehovet för den centrala förvaltningen, länsarbetsnämnderna, arbetsförmedlingsanstalterna och värnpliktslånenämnderna anser jag mig i stort sett kunna godtaga. På några punkter torde emellertid en viss sänkning kunna ske. Kommissionen upp-

91 Kungl. Majus proposition nr 285.

skattar medelsbehovet för avlöningar vid kommissionens centrala förvaltning

m. m. till 1,000,000 kronor. Genom iakttagande av sträng sparsamhet torde det visa sig möjligt att begränsa löneutgifterna till det belopp, vartill de under innevarande budgetår torde komma att uppgå, nämligen omkring 950,000 kronor, trots att vissa lönekompensationer på grund av dyrtiden sannolikt måste medgivas kommissionens personal. Avlöningskostnaderna för länsarbetsnämnderna och arbetslormedlingsanstalterna uppskattar jag till 2,800,000 kronor d. v. s. 200,000 kronor lägre än kommissionen.

Med hänsyn till vad kommissionen upplyst rörande kostnaderna för revision av krigsfamiljebidragsnämndernas verksamhet torde kommissionens beräkningar rörande omkostnaderna för den centrala förvaltningen m. m. böra godtagas. Jag uppskattar alltså dessa kostnader till 600,000 kronor. Jag anser mig likaledes kunna ansluta mig till kostnadsberäkningarna avseende värnpliktslånenämndernas verksamhet och förordar därför, att 100,000 kronor avses för ändamålet. Däremot torde omkostnadsposten till länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna kunna nedsättas till 1,400,000 kronor från föreslagna 1,500,000 kronor.

Under hänvisning till vad jag här anfört förordar jag, att kommissionens avlönings- och omkostnadsanslag beräknas på följande sätt.

Avlöningar:

kommissionens centrala förvaltning lii. m......................... kronor 950,000

länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna ...... » 2,800,000

Omkostnader:

kommissionens centrala förvaltning m. m..................

länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna vämpliktslånenämnderna. .........................................

»

» 1

»

600,000

,400,000

100,000

Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att för budgetåret 1941/42 under femte huvudtiteln anvisa

dels till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. ett

reservationsanslag av .............................. kronor 40,000,000;

dels till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar

ett förslagsanslag av ................................. kronor 3,750,000;

dels ock till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader ett förslagsanslag av .................. kronor 2,100,000.

92 Kungl. Majus proposition nr 285.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Bertha Klemedtson.

Kungl. Maj:ls proposition nr 285.

93 Bilaga 1.

Uppgifter

rörande vissa arbetslöshetsförhållanden enligt kommunernas rapporter till statens arbetsmarknadskommission för den 31 december åren 1939 och 1940.1

A. Länsfördelning.

1 För att ernå full jämförbarhet mellan uppgifterna de båda åren har i antalet hjälpsökande den ‘Vis 1939 medräknats i statliga och kommunala beredskapsarbeten då sysselsatta, hänvisade arbetslösa, vilka dock först fr. o. m. den Vt 1940 äro anmälda som hjälpsökande hos arbetslöshetskommittéerna.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

B. Kommunfördelning.

hanger att kommunen icke stått i rapportförbindelse med kommissionen för ifrågavarande

månad.

Kungl. Majus proposition nr 285.

96 Kungl. Maj-.ts proposition nr 285.

Kungl. Majds proposition nr 285.

98 Kungl. Majus proposition nr 285.

Kungl. Majus proposition nr 285.

100 Kungl. Majds proposition nr 285.

Kungl. Majus proposition nr 285. 101

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

De hjälpsökande arbetslösas fördelning på

Kungl. Majus proposition nr 285.

103 Bilaga 2.

yrkesgrupper oell län ilen 31 december 1040.

104 Kungl. Maj.-ts proposition nr 285.

De arbetslösas och arbetslöshetshjiilpens fördelning den 31

105 Kungl. Majus proposition nr 285.

december 1940. Län samt städer med över 15,000 inv. Bilaga 3.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Bilaga 4.

Utbetalade statsbidrag till statliga oell statskoimnunala reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet, utbildningslijälp samt färdigställningsarbeten under tiden V? 1939—130/6 1940. Kronor.

Uppgifterna ayse av kommissionen utbetalade belopp,

Kungl. Majlis proposition nr 285.

107 Bilaga 5.

Utbetalade statsbidrag till beredskapsarbeten, statskommunala reservarbeten, arkivarbeten, kontantunderstödsverksainhet saint utbild-

L ä n

Städer med över 15,000 inv.

Stockholms stad ..

Stockholms ......

Uppsala..........

Södermanlands . . Östergötlands ....

Jönköpings ......

Kronobergs ......

Kalmar ..........

Gotlands ........

Blekinge ........

Kristianstads ....

Malmö stad ......

Malmöhus i övrigt

Hallands ........

Göteborgs stad . .

Göteborgs och Bobus i övrigt

Älvsborgs.......

Skaraborgs .....

Värmlands.......

Örebro .........

Västmanlands . . .

Kopparbergs.....

Gävleborgs .....

Västernorrlands .

Jämtlands.......

Västerbottens . . .

Norrbottens.....

Hela riket

Södertälje . .

Uppsala ....

Eskilstuna. .

Linköping . .

Norrköping Jönköping. .

Växjö......

Kalmar ....

Karlskrona Kristianstad Hälsingborg Landskrona

Lund ......

Halmstad . .

Mölndal ....

Uddevalla . .

Borås......

Trollhättan Karlstad. . . .

Karlskoga . .

Örebro ....

Västerås. ...

Gävle......

Sundsvall . .

Östersund . .

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Bilaga 6

Kostnader för arbetsförmedling, beredskapskurser m. lii. under tiden Vt—31/i2 1940. Kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

109 Bilaga 7.

Förteckning över statliga beredskapsarbeten, till vilka statsbidrag beviljats under tiden Vt 1933—30/e 1940 av arbetslöshetsmedel.

1 Anvisat för budgetåret 1937/38 0,133,170 kronor.

2 » .. » 1938/39 9,788,060

3 » » » 1939/40 3,326,600

4 Intet belopp anvisat för budgetåret 1939/40.

3 Dessutom från reservationsanslaget till byggande och förbättring av flygplatser för budgetåret 1939/40 488,000 kronor.

0 Anvisat för budgetåret 1939/40 4,688,340 kronor.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Bilaga 8.

Förteckning över statliga beredskapsarbeten, till vilka statsbidrag beviljats under tiden l!i 1940—31/s 1941 av arbetslöshetsmedei. 1 2

1 A = företag i Statens arbetsmarknadskommissions regi. B = företag i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi.

2 Därav tills vidare anvisade 300,000 kronor.

Kungl. Majus proposition nr 285.

lil

112 Kungl. Majlis proposition nr 285.

Kungl. Majus proposition nr 285.

113 Bihang till riksdagens j>rotokoll 1941.

1 sami.

Nr 285.

nasti 8

114 Kungl. Majis proposition nr 285.

Bilaga 9.

Förteckning över kommunala beredskapsarbeten, till vilka statsbidrag beviljats under tiden V? 1933—so/s 1940 av arbetslöshetsmedel. 1 * * 4

1 Anvisat för budgetåret 1937/38 4,116,500 kronor.

» ■> » 1938/39 4,092,475 »

s Intet belopp anvisat för budgetåret 1939/40.

4 Anvisat för budgetåret 1939/40 1,959,225 kronor.

Kungl. Maj:ta proposition nr 285.

115 Bilaga 10.

Förteckning över kommunala beredskapsarbeten, till vilka statsbidrag beviljats under tiden 1h 1940—31/3 1941 av arbetslöshetsmedel.

1 Härtill kan i vissa fall komma årskostnadsbidrag med belopp, som fastställas efter 1941 års utgång.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Kungl. Maj.ts proposition nr 285.

118 Kungl. Majus proposition nr 285.

1 Endast årskostnadsbidrag.

Kungl. Majus proposition nr 285.

119 Bilaga 11.

Förteckning över under år 1940 avslutade statliga beredskapsarbeten i annan myndighets än arbetsmarknadskommissionens regi.

120 Kungl. Majus proposition nr 285.

Bilaga 12.

Förteckning över under år 1940 avslutade kommunala beredskapsarbeten.

Kungl. Maj:ta proposition nr 285.

122 Kungl. Majus proposition nr 285.

Sammanställning per den 31 december 1940 av statliga beredskapsoch kommunala beredskapsarbeten, till vilka medel

Kungl. Majlis proposition nr 285.

123 Bilaga 13.

arbeten i annan myndighets än arbetsmarknadskommissionens regi

beviljats under tiden xh 1933—31/i* 1940.

i

Bilaga 14.

Sammanställning av uppgifter angående vissa löneinkomster, avsedda att belysa gällande oell föreslagna

arkivarbetslöner.

') Arkirarbetslöner ej aktuella.

124 Kungl. Majus proposition nr 285.

Kungl. Majlis proposition nr 285.

125 INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Arbetsmarknadskommissionens redogörelse för arbetsmarknadsläge och hjälpverksamhet.

I. Arbetsförmedlingsverksamheten under år 1940 .......................... 2

II. Hjälpverksamheten för arbetslösa under år 1940 ........................ 6

A. Hjälpsökandeklientelets omfattning och sammansättning .......... 6

B. Arbetslinjen............................................................ 14

a. Statliga arbeten i arbetsmarknadskommissionens regi .......... 14

b. Statliga beredskapsarbeten i annan myndighets än kommissionens regi samt kommunala beredskapsarbeten .................. 20

c. Statskommunala reservarbeten.................................... 21

d. Kommunala arbeten utan statsbidrag............................ 24

C. Understödslinjen ...................................................... 27

a. Dagunderstöd...................................................... 27

b. Hyreshjälpsverksamhet............................................ 29

c. Kommunal understödsverksamhet ................................ 29

D. Utbildningshjälp ...................................................... 31

E. Hjälpverksamhetens totala omfattning................................ 33

III. Övriga verksamhetsgrenar under år 1940 ................................ 34

A. Beredskapskurser...................................................... 34

B. Värnpliktshjälp........................................................ 35

C. Inventering av arbetskraft, hempermittering m. m................. 38

IV. Statsbidrag till kommunala beredskapsarbeten............................ 39

V. Arbetsmarknaden och hjälpverksamheten under tiden januari—april 1941 40

Allmänna riktlinjer.

Departementschefen .................................................... 45

Kontoristarbetslösheten.

Arbetsmarknadskommissionen.......................................... 48

Departementschefen .................................................... 61

Särskilda frågor.

Vattenavledningsföretaget Lyckebyån .................................... 61

Lyckebyåutredningen.................................................... 61

Departementschefen .................................................... 63

Komplettering av ofullständiga jordbruk.................................. 63

Departementschefen .................................................... 64

Företagarföreningar inom vissa län ...................................... 64

Departementschefen .................................................... 67

Vissa framställningar i övrigt ............................................ 67

Departementschefen.................................................... 68

126 Kungl. Majus proposition nr 285.

Sid.

Medelsbehovet för arbetsmarknadsreglerande åtgärder.

Arbetsmarknadskommissionen ........................................ 69

Departementschefen.................................................... 73

Reglering av anställnings- och lönevillkor vid arbetsförmedling sanstalterna.

Arbetsmarknadskommissionens förslag................................ 75

Yttranden.............................................................. 78

Departementschefen.................................................... 79

Statsbidrag till pensioner åt befattningshavare vid den offentliga arbetsförmedlingen.

Arbetsmarknadskommissionens förslag................................ 81

Yttranden.............................................................. 84

Departementschefen.................................................... 87

Medelsbehov för arbetsmarknadskommissionens centrala förvaltning m. m.

Arbetsmarknadskommissionen ........................................ 88

Departementschefen.................................................... 90

Hemställan ...................................................................... 91

Tabellbilagor.

1. Uppgifter rörande vissa arbetslöshetsförhållanden enligt kommunernas

rapporter till statens arbetsmarknadskommission för den 31 december åren 1939 och 1940 ........................................................ 93

2. De hjälpsökande arbetslösas fördelning på yrkesgrupper och län den 31

december 1940................................. 102

3. De arbetslösas och arbetslöshetshjälpens fördelning den 31 december

1940 ........................................ 104

4. Utbetalade statsbidrag till statliga och statskommunala reservarbeten,

kontantunderstöds verksamhet, utbildningshjälp samt färdigställningsarbeten under tiden V7 1939—80/6 1940 .................................. 106

5. Utbetalade statsbidrag till beredskapsarbeten, statskommunala reserv-

arbeten, arkivarbeten, kontantunderstödsverksamhet samt utbildningshjälp under tidell 1li—31/is 1940 ................................................ 107

6. Kostnader för arbetsförmedling, beredskapskurser m. m. under tiden

V7—31/iä 1940 .................................. 108

7. Förteckning över statliga beredskapsarbeten, till vilka statsbidrag beviljats under tiden 1/i 1933—30/6 1940 av arbetslöshetsmedel .......... 109

8. Förteckning över statliga beredskapsarbeten, till vilka statsbidrag beviljats under tiden 1h 1940—sl/3 1941 av arbetslöshetsmedel .......... 110

9. Förteckning över kommunala beredskapsarbeten, till vilka statsbidrag

beviljats under tiden 1h 1933—3% 1940 av arbetslöshetsmedel ........ 114

10. Förteckning över kommunala beredskapsarbeten, till vilka statsbidrag

beviljats under tiden x/7 1940—sl/s 1941 av arbetslöshetsmedel ........ 115

11. Förteckning över under år 1940 avslutade statliga beredskapsarbeten i

annan myndighets än arbetsmarknadskommissionens regi................ 119

Kungl. Majus proposition nr 285. 127

Sid.

12. Förteckning över under år 1940 avslutade kommunala beredskapsarbeten ...................................................................... 120

13. Sammanställning per den 31 december 1940 av statliga beredskaps-

arbeten i annan myndighets än arbetsmarknadskommissionens regi och kommunala beredskapsarbeten, till vilka medel beviljats under tiden Vi 1933—31/ia 1940 ............................................................ 122

14. Sammanställning av uppgifter angående vissa löneinkomster, avsedda att

belysa gällande och föreslagna arkivarbetslöner .......................... 124