('med förslag till nya avlöningsreglementen m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 1

Nr 225.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till nya avlöningsreglementen m. m.; given Stockholms slott den 16 april 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bi­ falla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Sammanfattning.

De i samband med 1947 års allmänna lönereglering utfärdade avlöningsreglementena erhöllo i enlighet med 1947 års riksdags beslut endast provi­ sorisk giltighet för tiden 1 juli 1947—30 juni 1948. Genom propositionen framläggas förslag Lill definitiva avlöningsreglementen för tillämpning från och med den 1 juli 1948. Reglementsförslagen ha, sedan yttranden rörande erfarenheterna från de provisoriska reglementenas tillämpning inhämtats från ett stort antal myndigheter ävensom från tjänstemännens huvudorga­ nisationer, utarbetats under medverkan av företrädare för olika förvaltnings­ områden. Härvid ha de i utlåtandena anförda synpunkterna beaktats i största möjliga utsträckning, varjämte reglementstexten underkastats en grundlig formell revision i förenklande syfte. Ändringar i sakligt hänseende i förhål­ lande till nu gällande reglementen ha föreslagits endast på enstaka punkter,

1 llihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 225.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

där administrativa och andra skäl med särskild styrka talat för en sådan jämkning. Beträffande dispositionen av författningsmaterialet innebära reglementsförslagen en ändring i så måtto, att avlöningsbestämmelserna för befattningshavare med anställning i viss statsunderstödd verksamhet in­ arbetats i förslaget till definitivt statens allmänna avlöningsreglemente samt att avlöningsbestämmelserna för nomadlärare och vissa befattningshavare vid sjukvårdsanstalter, barnhem, skolhem och arbetsstugor inarbetats i för­ slaget till avlöningsreglementet för folkskolan. I fråga om grunderna för riksdagens medverkan ansluter sig propositionen till det förslag i nämnda hänseende som förelädes 1947 års riksdag, med beaktande dock av riks­ dagens ställningstagande vid detta tillfälle med avseende å utfärdandet av övergångsbestämmelser. I propositionen lämnas en utförlig specialmotive­ ring till reglementsförslagen. I propositionen behandlas vidare frågor om sjötillägg in. m. och om löneturen vid tillämpning av reglerad befordringsgång samt vissa spörsmål, som sammanhänga med avlöningsstaternas uppställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225■ O

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 16 april 19k8.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden W igforss , M öller , Q uensel , G jöres , D anielson , V ougt , Z etterrerg , N ilsson , S träng , E ricsson , M ossberg , W eijne .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag till nya avlöningsreglementen in. m. Departementschefen anför.

Inledning.

Med verkan från och med den 1 juli 1947 har genomförts en allmän lö­ nereglering för tjänstemän (beställningshavare, lärare) vid den civila och den militära statsförvaltningen, de högre kommunala skolorna, de stats­ understödda sinnesslö- och epileptikerskolorna, folkskolan och skogsvårdsstyrelserna. Från och med den 1 januari 1948 har en lönereglering enligt samma grunder genomförts för å personalförteckning upptagna tjänste­ män vid hushållningssällskapen. Löneregleringen har icke omfattat lärare i övningsämnen vid statliga och statsunderstödda kommunala skolor. Av de författningar, som utfärdats i samband med löneregleringen, har statens löneplansförordning, vilken innehåller själva lönebeloppen, defini­ tivt godkänts av riksdagen. De utfärdade nya avlöningsreglementena ha i enlighet med av riksdagen fattat beslut erhållit provisorisk giltighet för ti­ den 1 juli 1947—30 juni 1948. Det har förutsatts, att förslag till nya regle­ menten skulle framläggas för 1948 års riksdag.

Beträffande de provisoriska avlöningsreglementenas tillkomst må erin­ ras om följande. De allmänna grunderna för 1947 års lönereglering godkändes av 1946 års riksdag vid dess höstsession (prop. nr 333, r. skr. nr 528). Det för riksdagen framlagda förslaget anslöt sig väsentligen till vad som förordats av 1945 års lönekommitté i dess betänkande I med förslag till statliga löneplaner in. in. (SOU 1946:48). Utöver nya lönebelopp för flertalet grupper av statliga tjänstemän samt lärare vid det statsunderstödda kommunala

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

skolväsendet avsåg 1946 års riksdagsbeslut vissa frågor, som ingingo såsom väsentliga led i själva löneavvägningen.

1945 års lönekommitté framlade härefter den 11 mars 1947 betänkande II med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente in. in. (SOU 1947: 23). Häri berördes löneavvägningen för vissa ytterligare personalgrupper samt andra frågor, som icke upptagits i kommitténs första betänkande. Kommittén framlade i betänkandet förslag till följande författningar, näm­ ligen statens löneplansförordning, statens allmänna avlöningsreglemente, de högre kommunala skolornas avlöningsreglemente av år 1947, folksko­ lans avlöningsreglemente av år 1947 samt avlöningsregleinentet för nomad­ lärare av år 1947. Lönekommittén avgav vidare den 14 april 1947 förslag till avlöningsreglementet av år 1947 för de statsunderstödda skolorna för bildbara sinnesslöa m. fl. samt den 15 april 1947 förslag till avlöningsreg­ lementet för militära beställningshavare. Om samtliga de av lönekommit­ tén framlagda förslagen hade enighet uppnåtts vid förhandlingar med tjänstemännens huvudorganisationer. Lönekommitténs förslag till avlöningsreglementen möttes i flera remiss­ yttranden, i vissa fall under erkännande av det teoretiskt riktiga i löne­ kommitténs uppläggning, av en starkt kritisk inställning, företrädesvis ur synpunkten av reglementenas praktiska användbarhet. Med hänsyn till att invändningarna mot sakinnehållet däremot voro av mera begränsad räck­ vidd ansågos reglementsförslagen godtagbara såsom underlag för sakbe­ handlingen i riksdagen. Hithörande frågor underställdes 1947 års riksdag genom proposition med förslag till statens löneplansförordning m. m. (nr 281). Såsom bilagor till statsrådsprotokollet fogades härvid i oförändrat skick

1945 års lönekommittés förslag till avlöningsreglementen. I propositionen förordades emellertid vissa sakliga ändringar i förhållande till vad av löne­ kommittén föreslagits; vidare upptogos i propositionen vissa frågor, i vilka förslag icke framlagts av lönekommittén. För att i möjligaste mån tillmötesgå de under remissbehandlingen fram­ förda önskemålen i fråga om reglementenas utformning hade redan före avgivandet av propositionen i ämnet inom finansdepartementet påbörjats en formell överarbetning av reglementsförslagen. Härom uttalades i pro­ positionen bland annat, att vid föranstaltandet av översynen förutsatts att Kungl. Maj :t skulle erhålla befogenhet att svara för reglementenas ut­ redigering. Vidare uttalades, att det vid överarbetningen kunde komma att övervägas att jämka den föreslagna grupperingen av författningsmaterialet på skilda reglementen. Med avseende å frågan om riksdagens medverkan vid löneförfattningarnas tillkomst innebar Kungl. Maj :ts förslag i överensstämmelse med vad som förordats av lönekommittén, att statens löneplansförordning men icke de särskilda avlöningsreglementena skulle till sin lydelse godkännas av riksdagen. Riksdagen föreslogs skola bemyndiga Kungl. Maj :t att dels i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen förordats utfärda avlöningsreglementen för närmare angivna grupper av befattningshavare,

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 5

dels under vissa förutsättningar och i viss omfattning vidtaga ändringar i sålunda utfärdade reglementen, dels ock utfärda övergångsbestämmelser. Under riksdagens behandling av Kungl. Maj :ts förslag (statsutskottets uti. nr 233, r. skr. nr 442) erinrades om den kritik reglementsförslagen rönt under remissbehandlingen och om den pågående formella överarbetningen. Riksdagen fann sig icke böra frånhända sig möjligheten att granska fram­ lagda reglementsförslag ur synpunkten av deras praktiska användbarhet. En dylik granskning befanns emellertid i dåvarande läge vara utesluten. Riksda­ gen ansåg sig med hänsyn härtill icke kunna medgiva, att Kungl. Maj :t erhöll bemyndigande att utfärda annat än sådana provisoriska bestämmelser, som erfordrades för den allmänna löneregleringens ikraftträdande och för ge­ nomförande av de beslut i sakfrågor, till vilka riksdagen då hade att taga ställning. Härvid förutsattes, att genomarbetade reglementsförslag komme att underställas 1948 års riksdag, varefter definitiva avlöningsreglementen skulle utfärdas. Riksdagen förklarade sig emellertid samtidigt ha fun­ nit de synpunkter beaktansvärda, vilka legat till grund för Kungl. Maj ds förslag om formerna för riksdagens medverkan vid avlöningsbestämmelsernas tillkomst. Den slutliga prövningen av själva principfrågan om riksda­ gens medverkan borde lämpligen äga rum i samband med ställningstagan­ det vid 1948 års riksdag till de nya reglementsförslagen. I vad avsåg övergångsbestämmelser uttalade riksdagen, att ett bemyndi­ gande för Kungl. Maj d att utfärda sådana bestämmelser i samband med lö­ neregleringens ikraftträdande av naturliga skäl icke kunde undvaras. Riks­ dagen vore däremot icke beredd att lämna ett generellt bemyndigande att utfärda övergångsbestämmelser i samband med sådana sakliga ändringar i utfärdade reglementen, vilka framdeles komme att underställas riksda­ gens prövning. Sedan förutnämnda formella överarbetning av reglementsförslagen slut­ förts, ha i enlighet med riksdagens beslut utfärdats avlöningsreglementen med giltighet för tiden 1 juli 1947—30 juni 1948. Såsom i propositionen till

1947 års riksdag förutskickades, innebära de utfärdade reglementena en viss ändrad gruppering av författningsmaterialet i förhållande till 1945 års lönekommittés förslag. Bland annat ha sålunda avlöningsbestämmelserna för militära beställningshavare inarbetats i statens allmänna avlöningsreglemente. Vidare ha i ett särskilt avlöningsreglemente sammanförts avlönings­ bestämmelserna för befattningshavare med anställning i viss statsunder­ stödd verksamhet, därvid jämväl medtagits vissa kategorier, vilka icke om­ fattades av 1945 års lönekommittés förslag, nämligen å personalförteckning upptagna tjänstemän vid skogsvårdsstyrelser och -— från och med den 1 januari 1948 — hushållningssällskap. De för skogsvårdsstyrelserna och hus­ hållningssällskapen meddelade bestämmelserna grunda sig på av riksdagen i särskilda sammanhang fattade löneregleringsbeslut.

I sin berättelse för verksamhetsåret 1946/47 ha riksdagens revisorer un­ der § 29 lämnat en redogörelse för gjorda iakttagelser rörande de under

G Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

innevarande budgetår gällande avlöningsförfattningarna in. in. Efter att ha berört de svårigheter och det ökade arbete för myndigheterna, som för­ anletts av den av statsmakterna beslutade omräkningen av tjänstemän­ nens lönetur i samband med löneregleringen, samt efter att ha ingått på olika frågor sammanhängande med den reglerade befordringsgång, som samtidigt med löneregleringen införts för vissa personalgrupper, ha re­ visorerna gjort bl. a. följande allmänna uttalanden rörande avlöningsreg- Jementena. Av den lämnade redogörelsen framgår, att åtskilliga erinringar ur såväl saklig som formell synpunkt riktats jämväl mot statens allmänna avlöningsreglemente (motsvarande reglementen). I anledning härav vilja re­ visorerna uttala, att det med hänsyn till de speciella förhållanden, under vilka löneregleringsarbetet måst fullgöras, får anses förklarligt att vissa brister kommit att vidlåda det nya avlöningssystemet. Revisorerna tänka härvid bl. a. på den knappa tid som stått till buds för arbetets bedrivande samt på de svårigheter vid författningarnas redigering, som orsakats av lönekommitténs bundenhet vid de med personalorganisationerna träffade överenskommelserna. Erkännas må för övrigt, att de nya reglementena i icke oväsentliga avseenden innebära förenklingar, framför allt på grund av den ökade omfattning i vilken olika hjälptabeller kommit till användning. Den omarbetning av de ursprungliga författningsförslagen som verk­ ställts efter remissbehandlingen har vidare medfört vissa förbättringar, icke minst i vad gäller reglementenas uppställning. Fortfarande kvarstå dock brister i olika avseenden. Såsom tidigare omnämnts har också 1947 års riksdag förutsatt, att genomarbetade reglementsförslag skola underställas riksdagen, innan vederbörande avlöningsförfattningar kunna definitivt god­ kännas.

I syfte att förbereda framläggandet av förslag till definitiva avlöningsreglementen ha den 5 december 1947 följande myndigheter anbefallts att inkomma med yttrande rörande de erfarenheter, som vunnits vid tillämp­ ningen av de nya avlöningsreglementena, nämligen fångvårdsstyrelsen, för­ svarets civilförvaltning, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskonto­ ret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd, generaltull­ styrelsen, kontrollstyrelsen, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogssty­ relsen, lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk, kommerskollegium, lotsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vat­ tenfallsstyrelsen, domänstyrelsen och försvarets fabriksstyrelse. Tillfälle att avgiva yttrande har vidare beretts statstjänstemännens riksförbund, statstjänarkartcllen och tjänstemännens centralorganisation.

Statens lönenämnd har vid utarbetandet av sitt yttrande haft tillgång till övriga yttranden. Utarbetandet av förslag till definitiva reglementen har synts lämpligen böra ske under medverkan av företrädare för den praktiska administratio­ nens, statens lönenämnds och 1945 års lönekommittés synpunkter på avlö­ ningsförfattningarna. För ändamålet har inom finansdepartementet varit

Kungl. Maj ds proposition nr 225. 7

tillsatt en särskild beredning, vilken med chefen för departementets löneoch pensionsavdelning B. A. Nevrell såsom ordförande bestått av krigsrå­ det i försvarets civilförvaltning E. T. H. Ström, byråchefen i telegrafsty­ relsen S. G. Wold, byrådirektören i statens lönenämnd A. V. L. Rydback och huvudsekreteraren hos 1945 års lönekommitté, kanslirådet i finansde­ partementet F. C. W. Ericson. Vidare har vid överarbetningen av folksko­ lans avlöningsreglemente medverkat byråchefen i skolöverstyrelsen J. O. Ulne.

Överläggningar angående de nya avlöningsbestämmelserna ha hållits med tjänstemännens huvudorganisationer, statstjänarkartellen, stats tjänstemän­ nens riksförbund och tjänstemännens centralorganisation.

Utöver frågan om definitiva avlöningsreglementen anmälas i det följande frågor om sjötillägg till beställningshavare vid försvaret och om löneturen vid tillämpning av reglerad befordringsgång samt vissa spörsmål, som samman­ hänga med avlöningsstaternas uppställning. Av dessa frågor må i detta sammanhang endast spörsmålet om sjötillägg närmare beröras. De tidigare gällande bestämmelserna angående sjötillägg för försvarets beställningshavare upptogos med endast mindre redaktionella ändringar i det för innevarande budgetår utfärdade avlöningsreglementet. 1945 års lönekommitté uttalade emellertid i sitt betänkande II, att sjötilläggsbestäm­ melserna vore tämligen komplicerade och karakteriserades av en mycket långt driven differentiering, varför de borde upptagas till förutsättningslös prövning i samband med en blivande allmän översyn av särskilda tilläggsförmåner; de ändrade bestämmelserna borde retroaktivt tillämpas från och med den 1 oktober 1947. I propositionen 1947: 281 förordades i allt väsent­ ligt lönekommitténs förslag beträffande tilläggsförmånerna, och det för­ utsattes att önskemålet om igångsättande av en allmän översyn av dessa snarast skulle kunna förverkligas. Vad sålunda anförts föranledde icke nå­ got uttalande från riksdagens sida (r. skr. nr 442).

1955 års lönekommitté har efter verkställd utredning den 18 februari

1948 överlämnat förslag angående sjötillägg m. m., innefattat i en prome­ moria jämte författningsförslag (i stencil). Om det av lönekommittén fram­ lagda förslaget har enighet uppnåtts vid förda förhandlingar med statstjånstemånnens riksförbund och tjänstemännens centralorganisation. Over lönekommitténs förslag ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av försvarets civilförvaltning, chefen för marinen, statskontoret, statens löne­ nämnd och statens sakrevision.

8 Kungi. Maj:ts proposition nr 225.

I. Allmänna synpunkter på avlöningsförfattningarna.

Tidigare gällande avlön in g sbestämmelser. De avlöningsreglementen, som gällde intill den 1 juli 1947, voro, såvitt här är i fråga. 1) civila avlöningsreglementet, 2) civila icke-ordinariereglementet, 3) militära avlöningsreglementet, 4) militära icke-ordinariereglementet, 5) manskapsavlöningsreglementet, 6) avlöningsreglementet för de högre kommunala skolorna, 7) avlöningsreglementet för de statsunderstödda skolorna för bildbara sinnesslöa in. fl., 8) avlöningsreglementet för ordinarie befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna, 9) folkskolans avlöningsreglemente samt 10) avlöningsreglementet för nomadlärare. Härtill kommo vissa avlöningsförfattningar, vilka utfärdats i form av kungörelser men sakligt sett voro av avlöningsreglementes natur, nämligen kungörelserna 1942: 637 med avlöningsbestämmelser för vård- och ekonomipersonal vid läroanstalterna för blinda, dövstumskolorna samt vårdanstalterna för blin­ da och dövstumma med komplicerat lyte, 1942: 638 med avlöningsbestämmelser för vård- och ekonomipersonal vid försvarsväsendet, 1943: 854 med avlöningsbestämmelser för vård- och ekonomipersonal vid statens skyddshem samt statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar och flickor samt 1944: 510 med avlöningsbestämmelser för ekonomipersonal vid statens sj uksköterskeskola. För liknande personal vid statens sinnessjukhus samt karolinska sjuk­ huset och serafimerlasarettet meddelades avlöningsbestämmelserna icke i författningsform. Beträffande hushållningssällskapen meddelades i vederbörande statsbidragskungörelse vissa summariska bestämmelser angående minimilöner m. in. Till avlöningsreglementena anslötos övergångsbestämmelser. På motsva­ rande sätt meddelades tilläggsbestämmelser separat för de olika reglemen­ tena. Ursprungligen sökte man såvitt möjligt i en enda författning sam­ manföra de till ett visst reglemente hörande tilläggsbestämmelserna. Emel­ lertid visade det sig i en del fall, att tilläggsbestämmelser av samma inne­ börd borde meddelas till skilda avlöningsreglementen, och för flera regle­ menten gemensamma tilläggsbestämmelser meddelades då i särskild för­ fattning.

Kungl. Maj ds proposition nr 225. 9

Beträffande avlöningsbestämmelsernas fördelning på olika reglementen må anmärkas följande. Fördelningen på olika reglementen skedde i första hand efter de skilda förvaltningsområdena. Bestämmelserna för den civila statsförvaltningens olika grenar sammanfördes dock. Härigenom kommo exempelvis bestäm­ melserna för den statliga lärarpersonalen att meddelas i samma reglemen­ te som bestämmelserna för civila statstjänstemän i allmänhet men åtskilda från bestämmelserna för lärarpersonalen vid de högre kommunala skolor­ na; detta förhållande påkallade särskild uppmärksamhet vid tillkomsten av avlöningsreglementet för de högre kommunala skolorna, i det att civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet då måste komplet­ teras med särskilda bestämmelser för att reglera avlöningsförhållandena vid lärares övergång från högre kommunal till statlig skola. Vad angår gränsdragningen mellan de civila och militära reglementena, hänfördes till dessa senare reglementen ej endast militär och civilmilitär personal. Den civila personalen inom försvarsväsendets olika institutioner fördelades på reglementena, i stort sett så att de civila reglementena tillämpades vid för­ svarets centrala förvaltningar och de militära reglementena vid de förband och institutioner, som pläga betecknas såsom försvarskrafterna; de mili­ tära reglementena tillämpades dock även för sådan personal vid de centra­ la förvaltningarna, som avlönades från sakanslag. Vid en av riksräkenskapsverket företagen personalstatistisk undersökning avseende årsskiftet 1943/

44 visade det sig, att uppgiftslämnarna i många fall icke kunde med be­ stämdhet uppgiva, för vilken personal civila icke-ordinariereglementet tilllämpades och för vilken personal motsvarande militära reglemente tilläm­ pades. I direktiven för 1945 års lönekommittés arbete framhölls, att det borde övervägas, huruvida civila och militära icke-ordinariereglementena borde sammanslås. En annan indelningsgrund vid avlöningsbestämmelsernas uppdelning pa olika reglementen har i vissa fall varit anställningsformen. En konsekvent genomförd indelning efter denna grund har dock endast tillämpats inom statsförvaltningen med undantag av försvaret; civila avlöningsreglemen­ tet gjordes tillämpligt på ordinarie tjänstemän, civila icke-ordinarieregle­ mentet på icke-ordinarie tjänstemän. Inom försvaret tillämpades samma in­ delning endast i viss utsträckning. I fråga om den militära personalen be­ handlades sålunda avlöningsförhållandena för icke-ordinarie officerare och underofficerare i militära avlöningsreglementet men för icke-ordinarie per­ sonal av manskaps grad i manskapsavlöningsreglementet, som för övrigt omfattade även ordinarie manskap. Avlöningsförmånerna för den icke-ordi­ narie civilmilitära personalen reglerades icke i militära avlöningsreglemen­ tet, vilket medförde vissa komplikationer då en tidigare svävande fråga om anställningsformen för viss civilmilitär personal genom kungörelsen 1944:

195 löstes så, att extra ordinarie anställning skulle tillämpas. För personal vid det statsunderstödda undervisningsväsendet meddelades avlöningsbestäm mel serna i ett och samma reglemente oberoende av anställningsformen.

Det må här framhållas, att avlöningsbestämmelsernas uppdelning på oli­ ka reglementen varit historiskt betingad, i det att löneregleringarna eller i varje fall arbetet på dem skett successivt för de särskilda förvaltningsom­ rådena och personalgrupperna. Beträffande de särskilda reglementenas uppställning är till en början att märka, att denna i fall, där reglementet omfattar personal inom olika för­

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

valtningsområden eller med olika anställningsform, mer eller mindre ut­ präglat skett med förvaltningsområdet eller personalgruppen såsom indel­ ningsgrund. Civila avlöningsreglementets första tredjedel är utformad som ett efter sakinnehåll uppställt reglemente, men därefter följa huvudtitelsoch verksvis uppställda, i vissa fall tämligen omfattande bestämmelser, vil­ ka skola gälla såsom tillägg till eller undantag från de i det föregående med­ delade bestämmelserna. I civila icke-ordinariereglementet följa, efter sär­ skilda kapitel för de olika anställningsformerna (extra ordinarie tjänste­ män, extra tjänstemän, aspiranter), på liknande sätt tilläggs- och undan­ tagsbestämmelser för olika förvaltningsområden. Militära avlöningsreglementet upptager efter bestämmelser för de ordinarie beställningshavarna bestämmelser för de extra ordinarie. Militära icke-ordinariereglementet och avlöningsreglementena för det statsunderstödda undervisningsväsendet upptaga särskilda kapitel för varje anställningsform. I manskapsavlöningsreglementet meddelas däremot bestämmelser för ordinarie och icke-ordinarie beställningshavare tämligen parallellt, och detsamma gäller beträffande avlöningsreglementet för nomadlärare, vilket i väsentliga delar hänvisar till folkskolans avlöningsreglemente och i övrigt endast innehåller vissa spe­ cialbestämmelser. I övrigt påkalla främst två förhållanden uppmärksamhet i detta samman­ hang. Det ena avser löneplanernas intagande i omedelbar anslutning till avlöningsföreskrifterna. I dessa funnos tillhopa 26 på olika sätt betecknade löneplaner intagna, vilka emellertid i åtskilliga fall helt eller delvis voro likalydande. Det andra förhållandet är, att avlöningsreglementena i icke obetydlig utsträckning, ehuru icke konsekvent, förutom bestämmelser om avlöningsförmånerna innehöllo stadganden om tjänstemännens skyldighe­ ter i olika avseenden ävensom rent organisatoriska bestämmelser, såsom om inrättande av tjänster. Dessa bestämmelser meddelades icke i ett samman­ hang, utan funnos insprängda bland själva avlöningsbestämmelserna.

De provisoriska avlöningsreglementena. De för tilllämpning under tiden 1 juli 1947—30 juni 1948 utfärdade avlöningsregle­ mentena äro 1) statens allmänna avlöningsreglemente, 2) 1947 års avlöningsreglemente för befattningshavare med anställning i viss statsunderstödd verksamhet, 3) 1947 års avlöningsreglemente för folkskolan samt 4) 1947 års avlöningsreglemente för nomadlärare. Reglementena kompletteras av en för dem gemensam kungörelse med övergångsbestämmelser (1947:553). Vidare har utfärdats en för reglemen­ tena gemensam kungörelse med tilläggsbestämmelser (1947:554). Sist­ nämnda kungörelse har emellertid med hänsyn till det under detta budget­ år rådande provisoriet givits formen av en författning, som i väsentliga styc­ ken endast hänvisar till tidigare gällande bestämmelser. I det följande användas för de under innevarande budgetår gällande reg­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 11

lementena vissa förkortade benämningar, vilka införts genom kungörel­ serna med övergångs- och tilläggsbestämmelser, nämligen Saar för statens allmänna avlöningsreglemente, Ars för 1947 års avlöningsreglemente för befattningshavare med anställ­ ning i viss statsunderstödd verksamhet, Arf för 1947 års avlöningsreglemente för folkskolan och Arn för 1947 års avlöningsreglemente för nomadlärare.

Utfärdandet av de provisoriska avlöningsreglementena innebär, att mot­ svarigheten till de avlöningsföreskrifter, som tidigare meddelats i 10 regle­ menten, 4 kungörelser och 2 brev, numera innefattas i 4 reglementen. Be­ stämmelserna ha fördelats på olika reglementen efter förvaltningsområde, däremot ej efter tjänstemännens anställningsform. Saar motsvarar civila avlöningsreglementet, civila icke-ordinariereglementet, militära avlöningsreglementet, militära icke-ordinariereglementet, manskapsavlöningsreglementet samt avlöningsbestämmelserna för olika grupper av vård- och eko­ nomipersonal. Ars motsvarar avlöningsreglementena för de högre kommu­ nala skolorna, de statsunderstödda sinnesslö- och epileptikerskolorna och skogsvårdsstyrelserna ävensom de i statsbidragskungörelser meddelade av­ löningsbestämmelserna för hushållningssällskapen. Arf och Arn motsvara folkskolans avlöningsreglemente respektive avlöningsreglementet för no­ madlärare. Saar är uppställt efter sakinnehåll; exempelvis återfinnas under rubri­ ken semester samtliga härutinnan gällande bestämmelser för statstjänstemännen. I det av 1945 års lönekommitté upprättade författningsförslaget hade specialbestämmelserna för olika grupper av tjänstemän inarbetats i den löpande texten, men vid den överarbetning, som föregick reglementets utfärdande, gjordes inom varje paragraf en sådan uppdelning, att under en rubrik »A. Allmänna bestämmelser» upptagas huvudbestämmelserna i ämnet, under det att specialbestämmelser upptagas under rubriken »B. Särskilda bestämmelser» med underrubrik för det verk eller det förvaltningsområde, för vilket specialbestämmelsen gäller. Olika institutioner av samma karak­ tär men tillhörande olika huvudtitlar — exempelvis försvarets läroverk, de allmänna läroverken och navigationsskolorna — ha därvid upptagits under gemensam rubrik. Detta har bidragit till att Saar till omfånget är betydligt mindre än de motsvarande tidigare gällande författningai na sammantagna. Ars är icke utformat som ett fullständigt avlöningsreglemente utan hän­ visar i väsentliga delar till Saar, så att det i huvudsak fungerar på samma sätt som en kungörelse om utsträckt tillämpning av Saar. Efter ett inled­ ningskapitel upptager reglementet ett kapitel för de högre kommunala sko­ lorna, ett för sinnesslö- och epileptikerskolorna och ett för hushållnings­ sällskapen och skogsvårdsstyrelserna. Arf är liksom Saar uppställt efter sakinnehåll. Arn är på samma sätt som det tidigare nomadlärarreglementet utformat som en hänvisningsförfattning till Arf.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 225-

Ur avlöningsreglementena ha löneplanerna samt tabellerna över löneav­ drag och övertidsersättningar utbrutits och i stället sammanförts i en för­ fattning, statens löneplansförordning. I förening med det sätt varpå löne­ regleringen i övrigt skett har detta medfört, att antalet löneplaner kunnat nedbringas från 26 till 5, vilket i sin tur möjliggjort utfärdandet av hjälptabeller för avlöningsuträkningen. I sitt betänkande II med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. anförde 1945 års lönekommitté, att föreskrifter av allmänt admini­ strativ natur egentligen icke hade sin plats i avlöningsförfattningarna utan helst borde sammanföras med en del utanför nämnda författningar med­ delade föreskrifter till en allmän verksstadga eller liknande; att sådana be­ stämmelser meddelats i avlöningsförfattningar bidroge till att både avlöningsbestämmelserna och de administrativa föreskrifterna bleve svåra att överblicka. I avsaknad av eu allmän verksstadga hade kommittén måst bibe­ hålla föreskrifterna i avlöningsreglementet men där sammanfört dem i en särskild avdelning. Ifrågavarande indelning av reglementsbestämmelserna i allmänna förvaltningsbestämmelser och avlöningsbestämmelser, vilken lönekommittén drev förhållandevis långt efter vad kommittén ansåg vara teo­ retiskt riktigt, bibehölls vid den överarbetning av kommittéförslaget, som föregick reglementenas utfärdande, och återfinnes sålunda i Saar och Arf. I övrigt är att märka, att reglementenas utformning präglas av en strä­ van till decentralisering. I viss utsträckning har sålunda reglementstexten utbyggts med materiella bestämmelser i sådana fall, där de tidigare gällande reglementena endast hänvisade till vad Kungl. Maj :t kunde komma att i särskild ordning bestämma. Angivna förhållande framträder vid jämfö­ relse med det tidigare tillämpade avlöningssystemet på det sättet, att vissa tilläggsbestämmelser inarbetats i själva reglementet; ett sådant inarbetande har dock ej skett i någon större utsträckning. I den mån det ansetts nöd­ vändigt att i reglementena meddela bestämmelser om diskretionär prövning, ha stadgandena därom i regel utformats så, att denna ankommer på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, på vederbörande myndighet. I de tidigare reglementena stadgades däremot för vissa fall att prövningen skulle ankomma på Kungl. Maj :t, under det att reglementena för andra fall innehöllo direkt bemyndigande för viss myndighet att verkställa prövningen, eller ock saknades bestämmelse om den, på vilken prövningen skulle an­ komma. Genom ändringen har åsyftats att samtidigt skapa möjlighet till decentralisering och ernå full klarhet om vem som har ansvaret för pröv­ ningen ifråga.

Yttrandena. I yttrandena rörande de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av de provisoriska avlöningsreglementena, ha på olika punk­ ter framställts förslag om sakliga ändringar. Till en del avse dessa jämk­ ningar i bestämmelser, som genom 1947 års lönereglering nytillskapats eller fått ändrat innehåll; till en annan del är fråga om förslag som anmälts vid tidigare löneregleringar men då ej iöranlett någon åtgärd. I vissa av yttran­

Kungi. Maj.ts proposition nr 225. 13

dena har under erinran om att avlöningsbestämmelserna tillkommit efter förhandlingar med tjänstemännens huvudorganisationer framhållits, att några mera väsentliga sakliga ändringar i bestämmelserna icke borde vid­ tagas, med mindre vägande skäl kunde anföras för dem. Ifrågavarande förslag om sakliga ändringar anmälas i det följande i an­ slutning till de olika avlöningsbestämmelserna.

Beträffande avlöningsbestämmelsernas redaktionella utformning har i yttrandena icke framställts någon erinran mot alt i samma avlöningsreglemente meddelats avlöningsbestämmelser för tjänstemän med olika anställ­ ningsform men tillhörande ett och samma förvaltningsområde. Beträffande det sätt, varpå avlöningsbestämmelserna fördelats på olika avlöningsreglementen efter förvaltningsområden, ha olika meningar kom­ mit till uttryck i yttrandena. Härom må nämnas följande. Socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen ha ansett, att sammanförandet till Saar av flera tidigare gällande avlöningsreglementen medfört, att bestämmelserna blivit mindre överskådliga och svårare att tillämpa. Våg- och vaitenbyggnadsstyrelsen har ansett, att principen om sammanförande i en författning av bestämmel­ ser rörande löneförmåner för i stort sett samtliga befattningshavare inom statsförvaltningen såsom sådan kunde godtagas. Vissa civila myndigheter ha ansett, att avlöningsbestämmelserna för f ö rsvaret icke borde meddelas i samma reglemente som skulle gälla för ci­ vilförvaltningen. Väg- och vattenbyggnads styrelsen har anfört, att även om principen om sammanförande till ett gemensamt reglemente kunde godta­ gas, avlöningsbestämmelserna enligt styrelsens uppfattning skulle ha vunnit i reda och överskådlighet, därest för de civila och militära tjänstemännen meddelats föreskrifter i skilda reglementen. Även statskontoret och lant­ bruksstyrelsen ha uttalat sig för en återgång till förhållandet med skilda civila och militära reglementen. Förenämnda myndigheter ha icke ingått på frågan huru gränsdragningen skulle ske mellan de civila och militära regle­ mentena. Å andra sidan har rikets allmänna kartverk uttalat, att fördelarna med ett gemensamt civilt och militärt avlöningsreglemente äro så stora, att de upp­ väga nackdelarna. Vid övergången till Saar uppstodo otvivelaktigt ganska stora svårigheter i fråga om reglementets tillämpning. Det nya reglementets omfattning och därmed följande relativa svåröverskådlighet är bl. a. bero­ ende på de många särskilda bestämmelserna för olika tjänsteområden, främst försvaret. Fördelarna med ett gemensamt avlöningsreglemente äro emellertid så stora, att de uppväga den nämnda nackdelen. Detta uttalande grundas på den erfarenhet kartverket äger genom att vid verket finnas icke blott civila tjänstemän utan även inbeordrad militär personal samt att kart­ verket i stor utsträckning rekryterar sin personal frän försvarsväsendet. Den uppställning som följts med de »särskilda bestämmelserna» samman­ förda under en huvudrubrik i de olika paragrafer, till vilka de höra, gör att de icke verka störande vid användningen av reglementets gemensamma eller allmänna bestämmelser. Försvarets civilförvaltning har icke framställt önskemål om en återgång till systemet med skilda civila och militära reglementen. I vissa yttranden har föreslagits, att avlöningsbestämmelserna för huvud­ delen av det statliga undervisningsväsendet skola utbrytas ur

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 22-5.

Saar, och i vissa fall har förordats att dessa bestämmelser skola sammanfö­ ras med avlöningsbestämmelserna för lärare vid högre kommunala skolor till ett gemensamt reglemente. För vissa myndigheter synes det avgörande motivet härför vara uppfattningen att särbestämmelserna för undervis­ ningsväsendet tynga Saar, medan andra myndigheter särskilt framhållit olägenheten av att bestämmelserna i Ars för de högre kommunala skolorna äro utformade såsom hänvisningsföreskrifter. Sålunda har statskontoret uttalat, att ett särskilt avlöningsreglemente borde meddelas för huvuddelen av det statliga undervisningsväsendet. Vid utarbetandet av ett särskilt reglemente för undervisningsväsendet borde övervägas, huruvida icke även viktiga grenar av det statsunderstödda skol­ väsendet skulle kunna med fördel hänföras under samma reglemente. Biksräkenskapsyerket bär, med hänsyn till att avlöningsförhållandena för lärarpersonalen vid de statliga skolorna (med undantag av nomadskolorna' och de högre kommunala skolorna i stort sett sammanfalla, ansett ändamåls­ enligt, att avlöningsbestämmelserna för båda dessa kategorier av skolor sam­ manföras till ett gemensamt, fristående avlöningsreglemente. Såsom ett yt­ terligare skäl för ett sammanförande av avlöningsbestämmelserna har äm­ betsverket bl. a. erinrat om den pågående ombildningen av vissa högre kom­ munala skolor till statliga skolor. Skolöverstyrelsen har uttalat, att lärarnas anställnings- och avlönings­ förhållanden vore av så speciell natur, att de avlöningsbestämmelser, som gällde för andra kategorier av befattningshavare, i flera avseenden måste kompletteras eller modifieras för att kunna tillämpas å lärare. På grund av den allmänna uppställningen av Saar hade dessa särbestämmelser influtit under ett flertal olika paragrafer. Föreskrifterna beträffande lärarna hade därigenom blivit mindre överskådliga, vilket försvårat tillämpningen. Upp­ ställningen av Ars i form av hänvisningar till Saar hade överstyrelsen icke ansett lämplig. Enligt överstyrelsens mening borde ett särskilt gemensam! avlöningsreglemente utfärdas för lärare och rektorer vid statliga skolor och högre kommunala skolor. Vad angår de statsunderstödda sinnesslö- och epileptikerskolorna ha riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen uttalat sig för att ett särskilt avlöningsreglemente utfärdades för dem. Detta borde enligt skolöverstyrelsens mening anknyta till folkskolans löneförhållanden, eftersom lärarna i stor utsträckning överginge mellan dessa skolformer. Beträffande folkskolans lärare har icke ifrågasatts annat än att ett sär­ skilt avlöningsreglemente för dem alltjämt skall finnas. Statskontoret har i anslutning till sina i det föregående berörda uttalanden uttryckligen fram­ hållit, att under alla förhållanden erfordrades ett särskilt avlöningsregle­ mente för folkskolorna. Riksräkenskapsverket har ansett, att avlöningsbestämmelserna för nomadlärare utan olägenhet kunde infogas i folksko­ lans avlöningsreglemente. I fråga om skogsvårdsstyrelserna har skogsstyrelsen anfört, att anordningen med Saar och Ars, av vilket det sistnämnda allenast innehål­ ler vissa undantags- och särbestämmelser men i övrigt i vederbörliga delar hänvisar till Saar, för skogsvårdsstyrelserna innebär en avgjord försämring i förhållande till tiden 1 juli 1946—30 juni 1947, då ett enda avlönings­ reglemente gällde för skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare. Skogssty­ relsen hade emellertid icke ansett sig böra framställa direkt yrkande i äm­ net utan endast velat bringa spörsmålet under omprövning; om systemet med två avlöningsreglementen med tillhörande gemensamma tilläggsbestäm­ melser bibehölles, borde genom styrelsens försorg eller på annat lämpligt sätt en sammanställning av de för skogsvårdsstyrelserna gällande bestäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225- 15

melserna utfärdas. Riksräkenskapsverket har icke funnit några skäl tala emot att avlöningsbestämmelserna för hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna meddelas i ett sammanhang.

I anslutning till sina förslag beträffande antalet avlöningsförfattningar har statskontoret ifrågasatt, att med utfärdande av definitiva reglementen skulle anstå, samt skolöverstyrelsen anfört att, i avbidan på färdigställandet av det förordade lärarreglementet, Saar och Ars kunde tillsvidare gälla med vissa av styrelsen föreslagna jämkningar.

Vad härefter angår reglementenas uppställning har i allmänhet i yttran­ dena icke framställts invändning mot att reglementsbestämmelserna icke in­ delats efter tjänstemännens anställningsform; exempelvis har väg- och vat­ tenbyggnadsstyrelsen särskilt framhållit, att Saar i jämförelse med de tidi­ gare reglementena är mera överskådligt genom att åtskilliga allmänna be­ stämmelser sammanförts och gjorts gemensamma för ordinarie och icke­ ordinarie tjänstemän. Statskontoret har däremot den uppfattningen, att det bleve lättare att snabbt utröna skiljaktigheterna i avlöningshänseende mel­ lan de olika anställningsformerna, om avlöningsbestämmelserna meddela­ des separat för ordinarie och icke-ordinarie personal. Vad angår reglementenas uppställning efter sakinnehållet har, såsom för­ ut nämnts, rikets allmänna kartverk uttalat, att den uppställning som i Saar följts med de särskilda bestämmelserna sammanförda under en huvudrubrik i de olika paragrafer, till vilka de höra, gör att de icke verka störande vid användningen av reglementets gemensamma eller allmänna bestämmelser. Statskontoret, lantbruksstyrelsen och lotsstyrelsen ha ansett lämpligare, att särbestämmelserna utbrytas och sammanföras i slutet av reglementet; kon­ trollstyrelsen ifrågasätter antingen en sådan placering eller ock att särbe­ stämmelserna utfärdas i en särskild tilläggsförfattning till Saar. Såsom framgår av det förut anförda ha samtliga av frågan berörda myn­ digheter riktat kritik mot att Ars utfärdats som en särskild tilläggsförfatt­ ning till Saar. Mot löneplanernas avskiljande från själva avlöningsreglementena och sammanförande till statens löneplansförordning med därtill anknytande hjälptabeller har i allmänhet icke riktats någon invändning. Kontrollsty­ relsen har anfört, att tabellbilagorna till statens löneplansförordning i hög grad underlättade arbetet vid avlöningslistornas upprättande. Statskontoret företräder emellertid även på denna punkt en motsatt ståndpunkt och an­ ser, att löneplanerna samt reglerna om höjning eller sänkning av grund­ lönerna bort placeras i reglementena och att hjälptabellerna för avlöningsuträkningen bort fogas vid varje särskilt reglemente såsom tabellbilagor. Beträffande särskiljandet i Saar av allmänna förvaltningsbestämmelser och avlöningsbestämmelser samt de senares uppställning ha medicinalstyrelsen, statskontoret, skogsstyrelsen, rikets allmänna kartverk och telegrafstyrel­ sen ansett att, även om reglementet är uppbyggt efter ett väl genomtänkt och utarbetat system, detta för flertalet av dem, som skola tillämpa regle­

16 Kungl. Maj ds proposition nr 225.

mentet, är svårt att förslå och att en mindre sträng systematik är att före­ draga. Rikets allmänna kartverk har föreslagit en viss omdisponering av de allmänna förvaltningsbestämmelserna i Saar. I vissa yttranden framställas invändningar emot att de provisoriska regle­ mentena innehålla materiella bestämmelser för sådana fall, som förut ej alls reglerats eller som reglerats endast genom en hänvisning till vad därutinnan kunde komma att bestämmas, och det göres gällande, att Saar härigenom blivit alltför detaljerat. Sålunda anser telegrafstyrelsen det kunna ifrågasät­ tas, om i reglementet bort intagas även sådana detalj föreskrifter, som tidi­ gare varit meddelade i tilläggsförfattning. Genom att så skett har reglemen­ tet tått ett omtång, som i och för sig bidrager till att göra bestämmelserna svåra alt överblicka och sammanhålla. Framdeles behövliga ändringar i mindre väsentliga detaljföreskrifter skulle bliva besvärligare att genomföra, om riksdagens medverkan måste förutsättas för varje än så obetydlig änd­ ring. Rikets allmänna karlverk har uttalat sig i motsatt riktning och ansett, att tilläggsbestämmelserna till reglementet böra inarbetas i detsamma, i den mån de äro för framtiden nödvändiga och av allmän karaktär. Det hävdas i en del yttranden, att det statliga avlöningsväsendet över hu­ vud taget kommit att präglas av detaljerade bestämmelser för alla tänkbara situationer, och det anses önskvärt att man i större utsträckning överläte åt myndigheterna att efter fritt skön reglera mera undantagsmässiga förhållan­ den. I detta sammanhang framhålles även, att avlöningsreglementenas for­ mulering är invecklad och svårförståelig. Såsom exempel på mera svårtilllämpliga bestämmelser anföras i flera yttranden stadgandena om löneklassplacering och löneklassuppflvttning. I yttrandena har i övrigt anförts i hu­ vudsak följande.

Fångvårdsstyrelsen: Det förefaller styrelsen som om författningsföreskrif­ ternas invecklade formulering delvis sammanhänger med att reglementet uPPbyggts på detalj föreskrifter, som undan för undan efter framställningar från personalorganisationerna in. in. måst kompletteras. Delvis torde ut­ formningen av det nya avlöningsreglementet, såsom lönekommittén fram­ hållit, sammanhänga med att ett flertal allmänt administrativa föreskrifter alltjämt måst inflyta i reglementet. Pensionsstyrelsen: Vid bedömandet av den vetenskap, för vilken de stat­ liga avlöningsbestämmelserna utgöra grunden, är det av vikt att framhålla, att avlöningsfrågornas avgörande är förenat med ekonomiskt ansvar för ve­ derbörande. Statskontoret: En bidragande orsak till att de statliga avlöningsbestämmelserna successivt blivit alltmera invecklade har varit strävan att genom särskilda föreskrifter täcka alla upptänkliga fall samt att tillmötesgå även långt drivna krav på individuell rättvisa vid löneavvägningen. Generaltullstyrelsen: Saar har erhållit ökad överskådlighet och tydlighet vid jämförelse med lönekommitténs förslag. Att reglementet ändock icke i alla avseenden blivit så tydligt som önskvärt vore, torde främst bero på det invecklade sätt, varpå vissa avlöningsförmåner reglerats. Skogsstyrelsen: Avlöningsreglementenas bestämmelser böra göras så enk­ la och klara, att de icke blott utan svårighet kunna tolkas och förstås av redogörare och andra, som i sin ämbetsutövning mera regelbundet ha att till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225- 17

lämpa dem, utan jämväl till sin huvudsakliga innebörd kunna riktigt upp­ fattas av en var befattningshavare, som i ett eller annat avseende beröres av bestämmelserna. Rikets allmänna kartverk: Detaljrikedomen och därmed följande svår­ överskådlighet är svår att avhjälpa utan en radikal omläggning av hela det system, varpå statens avlöningsreglementen grundats, nämligen å ena sidan statens strävan att centralt reglera alla tänkbara fall för skipande av största möjliga rättvisa i avlöningshänseende under iakttagande av att icke genom brist på föreskrifter en friare tolkning skulle kunna medföra någon ökad kostnad samt å andra sidan tjänstemännens strävan att genom detaljerade föreskrifter skydda sina vid förhandlingar uppnådda förmåner, så att dessa ej genom en friare tolkning skulle kunna undergå någon aldrig så ringa beskärning. Så länge principen om tjänstetidens längd är avgörande för avlö­ ningens bestämmande och som regel även utgör en dominerande faktor för befordran, lärer någon ändring härutinnan icke vara möjlig att genomföra.

Å andra sidan har väg- och vattenbijggnadsstijrelsen framhållit, att de nya avlöningsbestämmelserna visat sig medföra en väsentlig förenkling i avlöningsarbetet. Nettolönesystemet, den enhetliga lönegrads- och löneklasskonstruktionen för ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän, de likformiga avdragsbestämmelserna m. in. hade medfört betydande lättnader i arbetet. Generaltullstyrelsen har ansett möjligt, att vissa av de svårigheter, som uppstode vid reglementets tillämpning, efter hand komme att minskas i samma mån som tjänstemännen förvärvade förtrogenhet med detsamma. Kontrollstyrelsen har i stort sett ansett författningstexten i formellt avseen­ de väl genomarbetad, varigenom innebörden av de olika bestämmelserna i regel vore klar. Skogsstyrelsen har framhållit, att styrelsens erinringar i vis­ sa avseenden icke finge undanskymma det förhållandet, att de nya avlöningsreglementena i väsentliga delar finge anses väl avpassade efter tidens krav och ur många synpunkter erbjöde bestämda fördelar framför de äldre reglementena, vilka lämnade väsentliga spörsmål olösta och jämväl i öv­ rigt företedde påtagliga brister.

1 skilda yttranden ha positiva förslag framställts om åtgärder för att vid de nuvarande avlöningsreglementenas bibehållande underlätta deras tilllämpning. Sålunda ha önskemål om innehållsförteckning eller sakregister framförts av länsstyrelsen i Värmlands län, kontrollstyrelsen, lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk, försvarets fabriksstyrelse samt statstjänstemännens riksförbund. Vidare har försvarets civilförvaltning — som ansett önskvärt med närmare klarläggande av de i Saar förekommande ut­ trycken försvaret och vederbörande myndighet -— ansett lämpligt, att de bestämmelser, som av Kungl. Maj :t utfärdades i anslutning till reglementet, i någon form angåves i detta, exempelvis i noter till författningsrummen eller i särskilda anvisningar till reglementet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och rikets allmänna kartverk ha ifrågasatt, att de särskilda bestäm­ melserna i Saar skulle tryckas med annan stilsort än de allmänna bestäm­ melserna eller med mindre radavstånd för att kunna lättare särskiljas från de allmänna bestämmelserna. Länsstyrelsen i Värmlands län, skogsstyrel-

2 Bihany till riksdagens protokoll 1948. 1 samt Nr 225.

18 Kungl. Maj ds proposition nr 225.

sen och järnvägsstyrelsen ha föreslagit, att tillämpningen av mera inveckla­ de bestämmelser skall belysas med exempel. Statskontoret och lantbruksstyrelsen ha förklarat, att tolkningen av avlöningsbestämmelserna försvårats genom avsaknaden av en i enklare form återgiven specialmotivering till respektive paragrafer. En väsentlig lättnad i arbetet skulle enligt lantbruksstyrelsens mening beredas, om en kommentar till reglementet utarbetades. Statens lönenämnd, som vid ärendets behandling haft tillfälle att taga del av de yttranden, som avgivits av övriga i ärendet hörda myndigheter och per­ sonalorganisationer, har framhållit, att lönenämnden icke ansett sig böra ingå på sådana i berörda yttranden framställda yrkanden, som endast avsåge, att bestämmelserna skulle förtydligas eller eljest jämkas i formellt av­ seende, eftersom dylika förslag förutsattes skola komma under övervägande vid den översyn av avlöningsförfattningarna, som i särskild ordning på­ ginge inom finansdepartementet. I fråga om vissa allmänna synpunkter på dispositionen och utformningen av Saar och Ars har lönenämnden anfört i huvudsak följande.

I en ur vissa synpunkter naturlig strävan att till ett fåtal författningar koncentrera de avlöningsbestämmelser, som gälla för statstjänstemän och befattningshavare i statsunderstödd verksamhet, ha i Saar sammanförts be­ stämmelser rörande tjänstemän inom den civila statsförvaltningen och för­ svaret, varjämte reglementet genom Ars blivit gällande för lärarna vid de högre kommunala skolorna och personalen vid sinnesslöskolorna och epileptikerskolorna samt i personalförteckning upptagna tjänstemän vid skogsvårdsstyrelserna och — sedan den 1 januari 1948 — hushållningssällskapen. I jämförelse med förhållandena före den 1 juli 1947 innebär det anförda, att i Saar sammanförts motsvarigheten till de bestämmelser, som förut återfunnos i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet, manskapsavlöningsreglementet, civila ickc-ordinariereglementet och militära icke-ordinariereglementet samt att Saar även i huvudsak reglerar avlönings­ förmånerna för befattningshavare, för vilka tidigare gällde avlöningsregle­ mentet för de högre kommunala skolorna, avlöningsreglementet för de stats­ understödda skolorna för bildbara sinnesslöa in. fl., avlöningsreglementet för ordinarie befattningshavare vid skogsvårdsstvrelserna ävensom vissa i statsbidragskungörelser meddelade summariska bestämmelser angående minimi­ lön m. m. för en del av hushållningssällskapens tjänstemän. Mot bakgrun­ den av anförda omständigheter är det förklarligt, att svårigheterna att giva reglementet en överskådlig uppställning icke kunnat helt bemästras. Från vissa civila myndigheter ha även yrkanden framförts om en uppdelning av Saar på två eller flera specialreglementen. För egen del har lönenämnden den uppfattningen, att sammanförandet i Saar av avlöningsbestämmelser för tjänstemän inom olika förvaltningsom­ råden med sinsemellan olikartade förhållanden medfört, att särbestämmel­ serna erhållit en sådan omfattning, att de allmänna grunddragen i avlönings­ systemet icke framträda med önskvärd tydlighet. Lönenämnden anser sig emellertid icke för den skull böra yrka på en återgång till tidigare gällande system med flera specialreglementen. Vid detta sitt ställningstagande har lönenämnden beaktat, att Saar ännu varit i tillämpning alltför kort tid, för att några bestämda erfarenheter kunnat vinnas angående för- och nackdelar av det nya författningssystemet, ävensom att en ny genomgripande ändring

Kungl. Maj.ts proposition nr 225- 19

av detta system skulle ställa redogörarna inför nya svårigheter att finna sig till rätta i författningarna. Vad särskilt angår framförda yrkanden om ut­ färdande av ett speciellt militärt avlöningsreglemente och ett speciellt reg­ lemente för lärarna vid de statliga och högre kommunala skolorna, vill lönenämnden framhålla, att redogörarna inom försvaret ändock måste tillämpa Saar på den inom försvaret anställda civila personalen, liksom skolornas re­ dogörare skulle ha att tillämpa det allmänna reglementet på rektorsexpeditionernas biträden för skriv- och kontorsgöromål, vaktmästare samt skol­ sköterskor. Lönenämnden har vidare — med anledning, bland annat, av uttalanden från vissa myndigheter — övervägt, huruvida några bestämda fördelar skulle vara att vinna genom en omdisposition av Saar på sådant sätt, att de nu under de olika paragraferna upptagna särskilda bestämmelserna samman­ fördes till en speciell avdelning i reglementet eller eventuellt överflyttades till tilläggsbestämmelserna. Genom en sådan anordning skulle givetvis de grundläggande bestämmelserna i avlöningssystemet framträda på ett mera tillfredsställande sätt än för närvarande. Då det emellertid icke kan för­ nekas, att det torde underlätta arbetet för den enskilde redogöraren, därest han återfinner den för hans arbetsområde gällande särbestämmelsen i ome­ delbar anslutning till motsvarande allmänna bestämmelse, har lönenämn­ den även beträffande detta spörsmål funnit lämpligast, att i avbidan på ytterligare erfarenhet den nuvarande dispositionen bibehålies. Det synes emellertid lönenämnden angeläget, att föreliggande möjligheter att över­ flytta föreskrifter — såväl allmänna som särskilda----från Saar till tilläggs­ bestämmelserna utnyttjas i största möjliga utsträckning. Såsom åtskilliga myndigheter påpekat, skulle Saar också vinna i överskådlighet, därest de särskilda bestämmelserna trycktes med annan stilsort än de allmänna be­ stämmelserna eller med mindre radavstånd, eller därest de särskilda bestäm­ melserna droges in från marginalen. I anslutning till det anförda vill lönenämnden framhålla, att liksom hit­ tills vart och" ett av kommunikationsverken låtit utgiva särtryck av avlöningsförfattningarna, i vilka särtryck de bestämmelser som sakna betydelse för vederbörande verk uteslutits, ‘synas särtryck genom vederbörande cen­ trala myndighets försorg böra utdelas inom sådana förvaltningsområden som försvaret och undervisningsväsendet. Vad undervisningsväsendet beträffar skulle ett dylikt särtryck kunna användas av ett större antal redogörare, därest Saars tillämpningsområde utsträcktes till att omfatta jämväl högre kommunala skolor, sinnesslöskolor och epileptikerskolor. Såsom en annan praktisk åtgärd för alt underlätta arbetet vid avlöningsförfattningarnas tillämpning vill lönenämnden förorda, att författningarna förses med sakregister. Ett "sådant register borde helst avse icke blott Saar utan även statens löneplansförordning och tilläggsbestämmelserna till Saar. Försvarets civilförvaltning har framhållit, att de i Saar ofta förekomman­ de hänvisningarna till föreskrifter utfärdade eller avsedda att utfärdas vid sidan av Saar bidragit till att göra reglementet svårbemästrat. Fn praktisk utväg för eliminerande — om icke lielt så dock i väsentlig mån — av det mången gång tidsödande arbetet med klarläggande av de bestämmelser, som åsyftas med berörda hänvisningar, vore enligt civilförvaltningens mening, att de åsyftade bestämmelserna, i den mån desamma utfärdats av Kungl. Maj i någon form angåves i reglementet, exempelvis i noter till författningsrummen eller i särskilda anvisningar till reglementet (jämför gällande fly t tn i n gsk u n gör el se). Detta uppslag finner lönenämnden beaktansvärt. Då ifrågavarande spe­ cialbestäm melsér torde komma att kompletteras, ändras eller utbytas i bety-

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

dande omfattning, lärer det emellertid knappast vara lämpligt att intaga noter eller anvisningar i det i svensk författningssamling intagna reglemen­ tet. Lönenämnden vill för sin del ifrågasätta, liuruvida icke i det författningsbihang till statsliggaren, vilket utarbetas av statskontoret, kunde i noter till de olika paragraferna angivas, varest däri omförmälda bestämmelser kunna återfinnas. Härigenom vunnes möjlighet till en årlig revision av dessa noter. Tänkbart vore, att arbetet med sammanställande av ifrågavarande författningsbihang med däri ingående noter förlädes till finansdepartemen­ tet, som i så fall lämpligen kunde under löpande budgetår genom cirkulär bringa ändringar och tillägg i specialbestämmelserna till myndigheternas kännedom. , Innan lönenämnden övergår till granskningen av de särskilda paragra­ ferna i Saar, vill lönenämnden framhålla värdet av att vid tillämpning av avlöningsförfattningarna äga tillgång till en auktoritativ specialmotivering. Lönenämnden förutsätter, att en sådan kommer att framläggas i den kom­ mande propositionen angående de nya avlöningsreglementena. I anslutning till ett uttalande av försvarets civilförvaltning må vidare understrykas an­ gelägenheten av att innebörden av det flerstädes i Saar förekommande ut­ trycket »vederbörlig myndighet» klarlägges. Så synes lämpligen kunna ske i tilläggsbestämmelserna. Civilförvaltningen har även påpekat, att det bör klargöras vad som skall förstås med uttrycket »försvaret». Med anledning härav vill lönenämnden endast framhålla, att även om det kunde vara önskligt att utbyta nämnda ord mot ett mera klarläggande, någon nämnvärd olägenhet av det nu använda uttrycket icke torde ha förmärkts.

Departementschefen.

Det statliga lönesystem, som tillämpades närmast före innevarande bud­ getår, utgjorde resultatet av en utveckling, som fortgått under flera de­ cennier. Själva avlöningsreglementena hade icke gällt så många år; fyra av dem trädde i kraft den 1 juli 1939 och de övriga sex tillkommo senare. Dessa reglementen medförde emellertid endast i begränsad utsträckning ändringar i grundvalarna för lönesystemet. I övrigt byggde reglementenas sakinnehåll väsentligen på grundtankar, som kommit till uttryck redan i 1919 års avlöningsreglemente för kommunikationsverken och som sedermera lagts till grund för åtskilliga löneregleringsbeslut under 1920- och 1930-talen. Även i författningstekniskt hänseende anslöto sig ifrågavarande avlöningsreglementen tämligen nära till vad som dittills gällt. Mot bakgrunden av det anförda var det icke oväntat, att den betydande omläggning av lönesystemet, som i såväl sakligt som formellt hänseende kom till stånd genom de för inneva­ rande budgetår utfärdade avlöningsreglementena, skulle giva anledning till ett livligt meningsutbyte i fråga om det statliga lönesystemet och att därvid skulle framställas yrkanden om en återgång helt eller delvis till vad som tidigare gällt. Efter anmodan att inkomma med redogörelse för erfarenheterna från de provisoriska avlöningsreglementenas tillämpning ha vissa myndigheter framställt förslag om långtgående sakliga ändringar, i vissa fall innebä­ rande förbättringar, i andra fall försämringar i tjänstemännens förmåner;

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 21

förslag har även i något fall framställts om en allmän omprövning av sak­ innehållet i det statliga lönesystemet. Dessa ändringsförslag anser jag mig emellertid i stort sett icke böra biträda. Statsmakterna togo vid fjolårets riksdag definitiv ställning till det resultat, som uppnåtts vid 1945 års lönekommittés utredningsarbete och kommitténs förhandlingar med tjänste­ männens huvudorganisationer, och några bärande skäl för att frångå detta ställningstagande ha enligt min mening icke anförts. På några enstaka punkter synas dock administrativa och andra skäl med sådan styrka tala för en jämkning, att denna synes böra genomföras även om den medför någon mindre ändring i sakligt hänseende. De här avsedda fallen framgå närmare av vad i det följande anföres i anslutning till förslagen till defi­ nitiva avlöningsreglementen. Vad härefter angår frågorna om löneförfattningarnas antal och när­ mare utformning, framgår av innehållet i de avgivna yttrandena huru dessa frågor te sig ur de myndigheters synpunkt, som skola tillämpa avlöningsbestämmelserna. Emellertid framgår av yttrandena, att myndighe­ terna från den gemensamma, självklara utgångspunkten, att avlöningsbestämmelserna böra grupperas och utformas så att de bliva så lätta att tillämpa som möjligt, komma till olika resultat, då de bedöma på vilket sätt detta mål bäst nås. Statens lönenämnd, som haft tillgång till de övriga myndigheternas samt personalorganisationernas yttranden, har framställt till räckvidden mera begränsade förslag om förenklingar och förtydliganden men icke ansett sig böra påyrka någon återgång till vad som gällt före de provisoriska avlöningsreglementenas ikraftträdande. För egen del vill jag till en början framhålla, att förevarande spörsmål enligt min mening måste bedömas även ur mera allmänna synpunkter än dem, som myndigheterna haft anledning att anlägga. Härom må nämnas följande. Avlöningsförfattningarna böra icke vara mera differentierade eller om­ fattande än att det är möjligt även för den, som ej har fackkunskaper, att utan en tidskrävande undersökning utröna vad i ett visst hänseende gäller enligt det statliga lönesystemet. Såsom exempel på hur härmed för­ håller sig i det före innevarande budgetår gällande författningssystemet må nämnas, att lönebeloppen angåvos i 26 särskilda löneplaner och att semesterbestämmelserna funnos meddelade i 44 olika författningsrum, för­ delade på 8 avlöningsreglementen; härvid ha bestämmelser, som meddelats i ett sammanhang, räknats som ett författningsrum. Under innevarande bud­ getår har antalet löneplaner begränsats till fem, och semesterbestämmel­ serna ha sammanförts i tre författningsrum (räknat på motsvarande sätt), fördelade på två avlöningsreglementen. Ur denna synpunkt synes den grup­ pering av avlöningsbestämmelserna, som tillämpats i de provisoriska reg­ lementena, avgjort vara att föredraga framför den tidigare tillämpade. Fn annan, enligt min mening tidigare alltför litet beaktad synpunkt är, att avlöningsförfattningarna böra utformas så, att en lönereglering icke blir svårare att verkställa eller mera tidskrävande än nödvändigt. I olika

22 Kungl. Alaj:ts proposition nr 225.

sammanhang har som en särskild olägenhet med det statliga lönesyste­ met anförts, att det är så omfattande och invecklat att verkställandet av en lönereglering tager en oproportionerligt lång tid i anspråk; härvid har jämförelse gjorts med förhållandena på den allmänna arbetsmarknaden med dess kollektivavtalsförhandlingar. Det förhållande, som sålunda påta­ lats, framträder särskilt då, såsom väl framdeles kommer att ske, löneregle­ ring på en gång skall genomföras för hela den personal, för vilken det statliga lönesystemet tillämpas. Till ifrågavarande synpunkt togs hänsyn då vid fjolårets allmänna lönereglering lönebeloppen, tjänstledighetsavdragens och övertidsersättningarnas belopp sammanfördes i statens löneplansförordning och bestämmelserna om vikariatsersättning utformades så att denna för­ mån till sin storlek blir automatiskt bestämd genom löneplanernas uppbyggnad. Av samma anledning böra om möjligt avlöningsbestämmelserna i övrigt koncentreras till ett fåtal författningar, uppställda efter sak­ innehåll. En koncentrerad uppställning efter sakinnehåll medför vidare, att före­ fintliga skiljaktigheter i lönehänseende olika tjänstemannagrupper emellan lätt kunna konstateras. Det förefaller icke otänkbart, att lättheten att över­ blicka hur motsvarande sakfråga lösts för andra tjänstemän föranleder un­ danröjande av icke tillräckligt motiverade skiljaktigheter olika grupper emellan. I varje fall blir det genom sakuppställningen lättare att bedöma konsekvenserna av en ifrågasatt specialreglering för en viss kategori. Det må vidare framhållas, att en splittring av författningsbestämmelserna på flera reglementen ger anledning till en del särskilda spörsmål, som ej bliva aktuella vid tillämpandet av ett gemensamt reglemente. Att gränsdrag­ ningen mellan olika avlöningsreglementens tillämpningsområden i vissa fall kan bereda svårigheter framgår av vad förut anförts i fråga om de civila och militära icke-ordinariereglementena. Vid tillämpandet av olika reglemen­ ten bliva vidare särskilda bestämmelser erforderliga för att reglera tjänste­ mans övergång från det ena till det andra reglementets tillämpningsområde och för att reglera avlöningsförmånerna då tjänsteman, som själv är under­ kastad ett reglemente, uppehåller i annat reglemente avsedd tjänst. Vad angår den av vissa myndigheter förordade uppdelningen av statens allmänna avlöningsreglemente — Saar — på olika reglementen, må fram­ hållas att inom försvaret finnes militär, civilmilitär och civil personal och att vid skolorna finnas både lärare och andra tjänstemän. En sådan uppdel­ ning av författningsbestämmelserna, att försvarets myndigheter och rekto­ rerna skulle behöva samtidigt tillämpa olika avlöningsreglementen, synes mig opraktisk och kan därför icke av mig förordas. Om en uppdelning skulle ske, borde väl tillskapas ett avlöningsreglemente för all försvarets personal och ett avlöningsreglemente för skolornas personal i dess helhet. Dessa sär­ skilda avlöningsreglementen bleve emellertid ganska vidlyftiga författningar. För egen del kan jag icke finna, att en sådan anordning skulle medföra några bestämda fördelar för de berörda förvaltningsområdena. Förslag i sådan riktning har ej heller framställts från försvarets civilförvaltning. Vad angår skolorna vill jag erinra om att ett särskilt avlöningsreglemente för

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 23

dem tidigare gällt men att detta förvaltningsområde genom 1939 års riks­ dags beslut inordnades under civila avlöningsreglementet och civila ickeordinariereglementet. Några nya synpunkter, som på ett avgörande sätt tala för ett särskiljande, ha såvitt jag kunnat finna icke tillkommit. Vad slut­ ligen beträffar de övriga förvaltningsområden, för vilka Saar gäller, med­ för den i reglementet tillämpade uppställningen med allmänna och särskilda bestämmelser, att varje myndighet lätt kan finna de för densamma tillämp­ liga bestämmelserna i en viss sakfråga; för att än mera underlätta möjlig­ heten härtill kunna lämpligen, såsom i en del yttranden anförts, de särskil­ da bestämmelserna tryckas med annan stilsort än de allmänna bestäm­ melserna. Nackdelarna för myndigheterna inom dessa förvaltningsområden av att försvarets och skolornas personal är inordnad under Saar inskränka sig följaktligen till att reglementet därigenom får större sidantal än som eljest varit behövligt. Dessa nackdelar få emellertid anses mer än väl upp­ vägas av de fördelar, som ur allmän synpunkt följa med att bestämmelserna koncentreras till ett reglemente. Myndigheternas önskemål om utarbetande av innehållsförteckning eller sakregister till avlöningsförfattningarna synes emellertid böra tillmötesgås. Mot det under innevarande budgetår gällande, såsom hänvisningsreglemente utformade avlöningsreglementet för befattningshavare med anställ­ ning i viss statsunderstödd verksamhet — Ars — ha anförts allvarliga in­ vändningar från de berörda myndigheternas sida. Kritiken avser främst att de högre kommunala skolorna icke reglerats i samma författning som närmast motsvarande statliga skolor samt att Ars utformats såsom hänvisningsreglemente. För egen del anser jag fog finnas för invändningarna och förordar, att avlöningsbestämmelserna för ifrågavarande kategorier inarbe­ tas i Saar. Det har visat sig att vid ett sådant inarbetande åtskilliga av de nu i Ars meddelade bestämmelserna kunna bortfalla utan att saklig änd­ ring därav följer, varför åtgärden icke medför att Saar nämnvärt tynges av de nytillkommande bestämmelserna. För folkskolan bör alltjämt bibehållas ett särskilt reglemente. Såsom riksräkenskapsverket framhållit kunna avlöningsbestämmelserna för no­ madlärare utan olägenhet infogas i folkskolans avlöningsreglemente. Det­ samma gäller enligt min mening med avseende å de avlöningsbestämmelser, som innefattas i kungörelsen den 31 oktober 1947 (nr 890) angående utsträckt tillämpning av 1947 års avlöningsreglemente för folkskolan. I enlighet härmed ha angivna särskilda avlöningsbestämmelser inarbetats i det definitiva förslaget till avlöningsreglemente för folkskolan, varvid dock dessa bestämmelser samlats i två kapitel i slutet av avlöningsreglementet.

Med utgångspunkt från vad i det föregående anförts ha inom finansde­ partementet utarbetats förslag till följande definitiva avlöningsreglementen, nämligen 1) statens allmänna avlöningsreglemente och 2) avlöningsreglementet för folkskolan.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Reglementsförslagen torde få vid statsrådsprotokollet i detta ärende fogas såsom bilagor 1 och 2. Vidare torde vid protokollet i ärendet böra som bilaga

3 fogas en inom finansdepartementet upprättad sammanställning av stadgandena i förslaget till statens allmänna avlöningsreglemente samt de un­ der budgetåret 1947/48 och närmast dessförinnan gällande avlöningsreglementena; sammanställningen belyser på ett ganska klargörande sätt den starka splittring, som i författningstekniskt hänseende kännetecknade det tidigare lönesystemet. Vid reglementsförslagens utarbetande ha de i yttrandena anförda syn­ punkterna ansetts böra beaktas i största möjliga utsträckning. Vissa i reg­ lementena nu förekommande bestämmelser ha uteslutits. Det är här till en början fråga om för vissa tjänstemän gällande bestämmelser om tjänstgö­ ringsskyldighetens omfattning, vilka ansetts böra intagas i instruktioner eller dylika föreskrifter pa samma sätt som skett för andra tjänstemän. Vi­ dare ha vissa avlöningsföreskrifter, som avse helt undantagsmässiga för­ hållanden och enligt vad erfarenheten utvisar sällan eller aldrig tillämpas, uteslutits. I några fall ha för närvarande i själva reglementena meddelade föieskrifter ansetts böra meddelas av Kungl. Maj :t i form av tilläggsbestäm­ melser till dem. Med beaktande av från den praktiska administrationens målsmän framställda önskemål har det för sådana fall, där tabeller skola utfärdas, ansetts obehövligt och olämpligt att därjämte i textform angiva de­ taljerade bestämmelser i ämnet, särskilt om författningstexten skulle bliva mera svårbegriplig. Sneddningsreglerna för löneklassplacering ha liksom i Saar meddelats i tabellform men på ett ytterligt förenklat sätt, och vikariatsersättningsbeloppen förutsättas skola angivas i av Kungl. Maj :t utfärdade tabeller, varvid beräkningsgrunden skall bero på riksdagsbeslut men ej behöva uttryckas i reglementstext. Mot de provisoriska reglementena har anmärkts, att de innehålla vissa bestämmelser om alldeles självklara saker. Härtill må anmärkas, att detta är en följd av en i och för sig naturlig strä­ van att i reglementena såvitt möjligt tillämpa en fortlöpande framställning för att sätta den i lönesystemet helt obevandrade i stånd att lättare följa tankegången; då emellertid bestämmelserna ifråga tynga reglementet, ha de ansetts kunna utan nämnvärd olägenhet borttagas. Vad reglementenas disposition beträffar, ha vissa ändringar ansetts böra vidtagas i förhållande till de provisoriska reglementena. Indelningen i förvaltningsi- och avlöningsbestämmelser har bibehållits men icke drivits längre än som ansetts praktiskt lämpligt. Nämnas må sålunda, att stadgandena om tjänstemans skyldigheter i fråga om tjänstebostad och tjänstedräkt och om vissa skyldigheter i förhållande till vikarie flyttats till avlöningsbestämmelserna om naturaförmåner av olika slag, medan å andra sidan bestämmelserna om förutsättningar för vikariatslöneförordnanden flyttats över till förvaltningsbestämmelserna — där de delvis funnos re­ dan i de provisoriska reglementena — och kompletterats med vissa bestäm­ melser om andra vikariatsförordnanden. I vissa fall ha paragrafer sammanslagits; exempelvis har det ur tillämpningssynpunkt ansetts lämpligare att semesterbestämmelserna intagas i ett sammanhang, även om paragra­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 25

fen blir ganska lång, än att de bibehållas uppdelade på paragrafer med grundläggande bestämmelser samt bestämmelser om semestertidens längd och om semesterns åtnjutande. Vad de under respektive paragrafer före­ kommande särskilda bestämmelserna beträffar, ha dessa bestämmelser för försvaret, läroverk in. fl. läroanstalter samt statens affärsdrivande verk ansetts böra meddelas särskilt för sig och utan sammanblandning med bestämmelser för andra förvaltningsområden; reglementet blir visserligen därigenom något längre men å andra sidan är angivna förfaringssätt till obestridlig fördel för förstnämnda större förvaltningsområden. I övrigt har reglementstexten vid ärendets beredning inom finansdepar­ tementet underkastats en grundlig revision, varvid eftersträvats att göra den så enkel och klar som möjligt. Av tidsskäl hade 1945 års lönekommitté icke möjlighet att, såsom skett vid tidigare löneregleringar, förse de av kommittén framlagda reglementsförslagen med någon ingående detalj motivering; erinras må att kommit­ téns förhandlingar med tjänstemännens huvudorganisationer pågingo tiden 22 november 1946—21 februari 1947 och att kommittén den 11 mars

1947 avgav sitt betänkande II. På sätt såväl riksdagens revisorer som vissa myndigheter anfört, försvårar det reglementenas tillämpning att en auktori­ tativ detalj motivering till de nya bestämmelserna saknas, i all synnerhet som det icke är klart i vilken utsträckning tidigare gjorda uttalanden äro avsedda att alltjämt gälla. Med beaktande härav har jag i det följande i anslutning till reglementsförslagen ansett mig böra lämna en utförlig redogörelse för motiven till bestämmelserna och för det sätt, varpå bestämmelserna böra tilllämpas.

Då förslaget till allmän lönereglering i propositionen nr 281 anmäldes för 1947 års riksdag, ifrågasattes vissa ändringar i den ordning, som dit­ tills tillämpats för avlöningsbestämmelsernas fastställande. Å ena sidan förordades en ökad medverkan av riksdagen i sakfrågor. I propositionen framhölls, att en markant skillnad sedan gammalt gällt mel­ lan den omfattning, i vilken riksdagen medverkat vid tillkomsten av avlöningsbestämmelser för statlig ordinarie och icke-ordinarie personal. Avlöningsreglementena för den ordinarie personalen hade underställts riks­ dagen för godkännande. De hade visserligen kompletterats med av Kungl. Maj it utfärdade tilläggsbestämmelser, men utvecklingen hade gått i den riktningen, att avlöningsreglementena blivit alltmera fullständiga, och i de år 1939 och därefter utfärdade avlöningsreglementena hade intagits de flesta bestämmelser av allmängiltig natur. För den icke-ordinarie perso­ nalen däremot hade avlöningsbestämmelserna under giltighetstiden för

1919 års avlöningsreglemente för kommunikationsverken och de med detta reglemente som förebild utformade avlöningsreglementena utfärdats utan medverkan från riksdagens sida, och tillkomsten av 1939 års civila och militära icke-ordinariereglcmenten hade härvidlag icke inneburit ändring i vidare mån än att själva löneplanerna underställts riksdagens prövning. Några särskilda skäl för denna åtskillnad mellan avlöningsbestämmelser-

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

na för ordinarie och icke-ordinarie statstjänstemän hade icke åberopats vid de tillfällen, då frågan om riksdagens medverkan varit på tal. De före­ slagna nya avlöningsreglementena innehöllo bestämmelser även för den icke-ordinarie personalen och förutsatte salunda en ökad medverkan av riksdagen. Å andra sidan förordades en begränsning av riksdagens medverkan i så måtto, att frågor av rent formell art eller av obetydlig saklig vikt icke skul­ le påkalla särskilt riksdagsbeslut. I propositionen, vari framhölls att riks­ dagens medverkan i mycket stor utsträckning påkallats i dylika frågor under tiden efter 1939 års lönereglering, föreslogs härutinnan följande. Ordalydelsen av avlöningsreglementena skulle icke för godkännande un­ derställas riksdagen. I stället skulle riksdagen bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda reglementena i huvudsaklig överensstämmelse med författningsförslag fogade vid vederbörande riksdagsskrivelse eller vid i skrivelsen åbe­ ropat utskottsutlåtande. Härigenom skulle Kungl. Maj :t bliva oförhindrad att vidtaga förtydliganden eller eljest redaktionella jämkningar i författ­ ningarna, såväl vid utfärdandet som därefter. Kungl. Maj :t skulle vidare bemyndigas utan riksdagens medverkan ändra avlöningsbestämmelserna, a) då skäl förelåge att utsträcka tillämpningen av enligt reglementena för vissa grupper av tjänstemän gällande bestämmelser till andra, i stort sett likartade grupper, b) då riksdagens beslut i organisations- eller anslagsfrågor föranledde tillägg till eller ändringar i reglementenas bestämmelser, så framt dessa tillägg eller ändringar icke avveke från de principer, på vilka avlöningsreglementenas bestämmelser vore byggda, samt c) då skäl förelåge att i samband med ändringar och tillägg, som nyss sagts, vidtaga vissa modifikationer av gällande bestämmelser. Därjämte skulle Kungl. Maj:t, enligt vad i propositionen förordades, be­ myndigas att utfärda övergångsbestämmelser, såväl i samband med den nya löneregleringens ikraftträdande som därefter. Riksdagen fann förslagen värda beaktande men ansåg sig i frågans då­ varande läge icke böra taga ställning till här avsedda spörsmål; riksdagen tog dock avstånd från förslaget att lämna Kungl. Maj :t ett för framtiden gällande bemyndigande att utfärda övergångsbestämmelser. Emellertid er­ höll Kungl. Maj :t bemyndiganden att utfärda avlöningsreglementen för tilllämpning under budgetåret 1947/48 samt att meddela övergångsbestäm­ melser i samband med den allmänna löneregleringen. De nu utarbetade förslagen till definitiva avlöningsreglementen inne­ hålla, såsom framgår av vad förut anförts, avlöningsbestämmelser gemen­ samma för ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän. De förutsätta således, på motsvarande sätt som de för innevarande budgetår gällande reglemente­ na, samma medverkan från riksdagens sida vid bestämmande av avlönings­ förmånerna för ordinarie och icke-ordinarie personal. Den ordning för regle­ mentenas utfärdande och för detaljjämkningar i dem, varom förslag före­ lädes föregående års riksdag, synes mig vara praktisk och ägnad att under­ lätta såväl riksdagens arbete som arbetet i Kungl. Maj :ts kansli, och de av­

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 27

sedda befogenheterna för Kungl. Maj:t hålla sig, såvitt jag kan finna, inom snäva gränser, särskilt efter den av riksdagen angivna inskränkningen i befogenheten att utfärda övergångsbestämmelser. Jag anser mig därför böra förorda, att Kungl. Maj :t för sig utverkar bemyndiganden av det slag, som avsågs i propositionen 1947:281, dock att bemyndigandet att utfärda övergångsbestämmelser endast bör avse meddelandet av dylika be­ stämmelser i samband med de nya avlöningsreglementena. Ett bemyndi­ gande av sist angivna innebörd synes påkallat, även om de frågor, som uppkomma vid övergång från de provisoriska till de definitiva reglemen­ tena, torde bliva relativt få.

II. Specialmotivering till förslaget till statens allmänna avlöningsreglemente.

1 avd. Inledande bestämmelser.

1 S.

Reglementets tillämpningsområde m. m.

Saar och Ars. Det under innevarande budgetår gällande statens all­ männa avlöningsreglemente -— med den officiella förkortningen Saar • äger tillämpning på statens tjänstemän i allmänhet. Beträffande det sätt, varpå reglementets tillämpningsområde bestämts, samt angående de däri använda uttrycken tjänst, beställning och befattning må nämnas följande. 7. Reglementet äger enligt 1 § tillämpning å innehavare av vissa tjänster men vinner däremot icke tillämpning å någon av den anledningen, att han förordnas uppehålla (bestrida, vikariera å) en i reglementet avsedd tjänst. Exempelvis är reglementet icke tillämpligt å en folkskollärare av den an­ ledningen, att han förordnas uppehålla statlig tjänst såsom folkskolinspek­ tör eller såsom övningsskollärare vid seminarium (rörande avlöningsför­ månerna i dylika fall ha bestämmelser meddelats i kungörelserna 1947.

607 och 608), men väl i fall där läraren förordnas inneha tjänst såsom extra folkskolinspektör eller extra övningsskollärare. 2. Med uttrycket tjänst avses i Saar detsamma som »tjänstemannaan­ ställning». Genom detsamma uteslutas från tillämpningsområdet inneha­ vare av arbetaranställning samt uppdragstagare. I detta sammanhang må nämnas, att Kungl. Maj :t i cirkulär den 30 juni 1947 (SFS nr 542) fäst statsmyndigheternas uppmärksamhet på ett av 1945 års lönekommitté gjort uttalande om att sådan personal, som ej erhåller anställning såsom ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman eller såsom aspirant och som tages i anspråk inom kollektivavtalsreglerat område, bör avlönas enligt av­ talsbestämmelserna; tillräcklig anledning anses m. a. o. ej finnas att ur en arbetargrupp utbryta enstaka per soner och giva dem tjänstemannaan­ ställning, med mindre någon av de egentliga huvudanställningsformerna anlitas. Beträffande de i vissa fall föreliggande svårigheterna att avgöra, huruvida fråga är om tjänsteman eller uppdragstagare — i vilket sist­ nämnda fall reglementet icke är tillämpligt — må framhållas, att frågan har praktisk betydelse närmast för bedömande av vederbörandes ställning i semesterhänseende. 1945 års lönekommitté har framhållit, att dylika svå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

righeter göra sig gällande även vid den allmänna semesterlagens tillämp­ ning. I princip bör väl en person, vilken såsom självständig företagare åtager sig en viss uppgift, i denna sin egenskap betecknas som uppdrags­ tagare men ej såsom arbetstagare och således ej som tjänsteman. Beträffan­ de den närmare gränsdragningen mellan de olika kategorierna hänvisades vid antagandet av 1938 års allmänna semesterlag till allmänt avtalsrättsliga regler (prop. 1938: 286, s. 213, jfr prop. 1945: 273, s. 70). Då uttrycket tjänst användes i Saar, inlägges icke däri med nödvändig­ het innebörden av en anordning av mera bestående natur; exempelvis skall för en helt tillfällig arbetsuppgift kunna användas anställning såsom extra tjänsteman. Ej heller inlägges i uttrycket betydelsen av en anställning med i förväg fullt bestämda arbetsuppgifter. Särskilt tidigare synes man ha va­ rit böjd att se en bestämd skillnad mellan å ena sidan civila anställningar, som ansågos vara förenade med bestämda arbetsuppgifter och betecknades sasom tjänster, och å andra sidan militära och civilmilitära anställningar, som ansågos vara mera personliga och betecknades såsom beställningar. Numera finnas dock även för den civila personalen anställningar med — i förhållande till andra — skäligen obestämda arbetsuppgifter; med hänsvn härtill användes i Saar uttrycket tjänst oberoende av om anställningen är förenad med mer eller mindre bestämda arbetsuppgifter, så att det även täcker uttrycket beställning. Inom s. k. reglerad befordringsgång, där, allt efter vederbörandes anställningstid, olika anställningsformer och lönegra­ der tillämpas för personal med i princip samma arbetsuppgifter, synes med tjänst böra förstås anställning, vid vilken tillämpas viss anställningsform och lönegradsplacering; vederbörande befordras således enligt en viss ord­ ning från den ena tjänsten till den andra utan att arbetsuppgifterna be­ höva ändras. En motsatt uppfattning — enligt vilken i detta "fall en och samma tjänst under olika förhållanden är placerad i olika lönegrader__ låter sig icke förena med uttrycket befordringsgång. I Saar och de i anslutning därtill utfärdade författningarna har uttryc­ ket befattning erhållit en ganska begränsad användning, i det att detsamma endast användes för att beteckna något som begreppsligt skulle kunna ut­ göra en tjänst men faktiskt icke blivit detta. I en del fall, då tjänsteman erhåller uppdrag att fullgöra göromål, som ligger utanför dem, som till­ höra tjänsten, och då i anledning därav göromålen ändras även på den egna tjänsten — exempelvis då en professor valts att vara rektor — anses göromålen på grund av tjänsten och göromålen på grund av uppdraget konstituera en befattning (»professor, som innehar rektorsbefattning»). Och vidare anses de göromål, som i det särskilda fallet åläggas innehavare av tjänst eller beställning, med vilken olika arbetsuppgifter kunna följa, konstituera en befattning, så att exempelvis innehavare av kaptens- elier löjtnantsbeställning, som placerats såsom kompanichef, säges inneha kom­ panichefsbefattning. 3. I den män icke särskilda, i Saar ej innefattade avlöningsbestämmelser skola tillämpas (se härom under 4 här nedan), äger Saar tillämpning å innehavare av statliga tjänster i den omfattning, som angives i 1 § a)—c), eller, närmare uttryckt, i den omfattning som beträffande ordinarie tjänste­ män angives i 1 § a) och beträffande icke-ordinarie tjänstemän angives i

1 § a)—c). Vad angår de icke-ordinarie tjänstemännen innefattar emeller­

tid 1 § a)— c) i verkligheten icke någon begränsning, då nämligen under

a) och b) angivas vissa sådana tjänstemän men under c) angivas övriga icke-ordinarie tjänstemän. Syftet med de icke-ordinarie tjänstemännens uppdelning i 1 § på skilda grupper är att redan i reglementets inlednings­ paragraf klargöra den kategoriindelning av sådana tjänstemän, på vilken reglementet bygger. Reglementet är så uppställt, att avlöningsbestämmel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 29

serna för de tjänstemän, som angivas i 1 § a) och b), innefattas i 3 avd., medan avlöningsbestämmelserna för de i 1 § c) avsedda tjänstemännen innefattas i 4 avd. Utmärkande för de i 1 § a) och b) avsedda tjänsterna är att de skola ha lönegradsplacerats i vederbörlig ordning och att de därvid skola ha åsatts lönegradsbeteckning och lönegradsnummer i överensstämmelse med vissa angivna normer. De i 1 § a) avsedda lönegradsplacerade tjänsterna äro: ordinarie, extra ordinarie, aspirant- och extra tjänster, vartill för för­ svarets del kommer icke-ordinarie, medelst kontrakt för viss tid tillsatt be­ ställning. De i 1 § b) avsedda tjänsterna, som endast finnas vid bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen, utgöra ett speciellt slags icke-ordinarie tjänster, som reellt sett stå ordinarie tjänster nära men icke inrättats under riksdagens direkta medverkan; dessa tjänster inrättas av Kungl. Maj :t jämlikt i" bank- och sparbankslagarna erhållet bemyndigande att organisera ifrågavarande inspektioner. 4. Såsom ett av Kungl. Maj :t utfärdat avlöningsreglemente är Saar icke tillämpligt å tjänstemän vid riksdagens verk. Reglementet är vidare tillämp­ ligt endast i den män fråga ej är om tjänstemän, för vilka andra avlöningsbestämmclser än de i reglementet innefattade skola tillämpas enligt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen. Ett särskilt avlöningsreglemente, 1947 års avlö­ ningsreglemente för nomadlärare (Arn), skall tillämpas å dylika lärare. Vidare gälla specialbestämmelser för olika personalgrupper vid försvaret, som äro fast anställda men icke ständigt tjänstgörande. Enligt bestämmelser i slutet av Saar äro från dess tillämpning uttryckligen undantagna flertalet övningslärare, tjänstemän uppförda på indragnings- eller övergångsstat utan tjänstgöringsskyldighet eller å avgångsstat ävensom sådan tjänsteman, som anmält, att han icke vill underkasta sig reglementets villkor och bestäm­ melser.

1947 års avlöningsreglemente för befattningshavare med anställning i viss statsunderstödd verksamhet (Ars) har givits den utformningen, att Saar i tillämpliga delar skall gälla, dock med iakttagande av vissa särskilda be­ stämmelser. Ars är tillämpligt på lärarpersonalen vid de högre kommunala skolorna, föreståndare för och lärare vid de statsunderstödda sinnesslö- och epileptikerskolorna samt innehavare av på personalförteckning uppförda tjänster vid hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna.

Förslaget till definitivt reglemente. Det inom finansde­ partementet utarbetade förslaget till definitivt avlöningsreglemente överens­ stämmer till sina huvuddrag med Saar och Ars. Vid angivande av regle­ mentets tillämpningsområde ha emellertid följande jämkningar skett för vinnande av större överskådlighet. Sålunda har i 1 § 1 mom. tillämpningsområdet angivits utan samband med en indelning av tjänstemännen efter deras olika anställningsform. För utmärkande av reglementets principiellt sett generella tillämplighet inom statsförvaltningen har angivits, att detsamma äger tillämpning beträffan­ de statens tjänstemän, med undantag av dels tjänstemän, för vilka andra avlöningsbestämmelser än de i reglementet innefattade skola tillämpas en­ ligt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen, dels ock tjänstemän vid riks­ dagens verk.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

I paragrafens 2 mom. har angivits tjänstemännens huvudindelning efter anställningsformen. Sammanställningen av lönegradsbeteckningar och lönegradsnummer har emellertid därvid överförts till en ny 2 §. Vidare har det icke ansetts erforderligt att tynga reglementets inledningsparagraf med mera detaljerade bestämmelser om förut omförmälda specialgrupp tjänste­ män vid bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen; dessa ha dock omnämnts, och detsamma gäller viss anställning över stat vid för­ svaret. Vad slutligen beträffar den terminologiska frågan om användandet av beteckningarna tjänst, beställning och befattning, skiljer sig förslaget till nytt reglemente från Saar endast genom att de anställningar, vid vilka de reguljära anställningsformerna icke tillämpas, i anslutning till tämligen allmänt vedertaget språkbruk betecknats såsom arvodesbefattningar.

2 §•

Lönegrader.

I denna paragraf ha förekommande lönegradsbeteckningar och lönegradsnummer sammanställts. Förslaget till nytt reglemente innebär icke någon saklig ändring i vad nu gäller. För att klargöra valet av beteckningar må erinras om följande. Inom det intill den 1 juli 1947 gällande lönesystemet gåvos löneplanerna olika bokstavsbeteckningar, varemot lönegraderna ej erhöllo särskild be­ teckning. Där samma lönebelopp ansågs böra tillkomma tjänstemän med olika anställningsform, medförde detta antingen att en och samma löneplan tillämpades för dem, varvid man ej av lönegradsplaceringen kunde omedel­ bart se vilken anställningsform som i det enskilda fallet skulle tillämpas, eller ock att flera helt eller i det väsentliga likalydande löneplaner måste tillskapas. Såsom exempel på det förra må nämnas, att i civila avlöningsreglementet tjänster tillsatta medelst visstidsförordnande och tjänster till­ satta medelst tillsvidareförordnande sammanfördes å löneplan C och att i militära avlöningsreglementet sammanfördes beställningar tillsatta med fullmakt och beställningar tillsatta med visstidsförordnande å vardera av löneplanerna Öb och Cb. Å andra sidan tillskapades i civila avlöningsregle­ mentet delvis likalydande löneplaner B och C för olika anställningsformer samt en särskild rektorslöneplan E upptagande lön enligt vissa löneklasser å löneplan A; i militära avlöningsreglementet användes konstruktionen be­ ställning med arvode motsvarande lön enligt löneplan Oa eller UO för att angiva den särskilda anställningsform, varom i dessa fall var fråga. Inom den civila statsförvaltningen tillämpades samma löneplan oberoende av förvaltningsgren in. in., men för varje icke-statligt förvaltningsområde till­ skapades särskilda löneplaner. Inom försvaret tillämpades delvis likalydan­ de löneplaner Öb och Cb, den förra för militär och den senare för civilmilitär personal. Den avvikande konstruktionen av lönegraderna för extra ordinarie och extra tjänstemän medförde behov av särskilda löneplaner för dem, och det motsvarande gäller beträffande de militära löneplanerna Oa och UO. Det stora antal löneplaner, som sålunda uppkom, försvårade upprättandet av lönetabeller av olika slag till hjälp vid löneuträkningen. För att vinna en ur olika synpunkter önskvärd rationalisering har 1947 års lönesystem uppbyggts så, att antalet löneplaner begränsats till vad som

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 31

varit erforderligt med hänsyn till själva lönebeloppens storlek samt att lö­ negraderna erhållit olika beteckningar, alltefter tillämplig anställningsform och löneplan. Beträffande lönegradsbeteckningarna inom 1947 års lönesystem gäller följande. a. Begynnelsebokstaven angiver, huruvida tjänsten är civil eller civilmilitär (C) eller militär (M), b. Antalet bokstäver angiver, huruvida lönen utgår enligt någon av de allmänna löneplanerna 1 och 2 (två bokstäver) eller någon av speciallöneplanerna 3—5 (tre bokstäver). c. Andra bokstaven angiver alltid, huruvida fråga är om dyrortsgraderad lön eller alltså lön enligt löneplan nr 1 eller 5 (bokstaven är då hämtad ur alfabetets första hälft ) eller om icke dyrortsgraderad lön eller alltså lön enligt någon av löneplanerna nr 2—4 (bokstaven är då hämtad ur alfabe­ tets senare hälft). Lönegradsbeteckningens andra bokstav har härutöver — ehuru med vissa undantag — den funktionen, att genom densamma angives anställningsformen. Bokstäverna a—d och o—r reserveras för olika slag av ordinarie anställning, e och s för extra ordinarie anställning, f och t för aspirantanställning, g och u för extra anställning samt h och v för anställ­ ning medelst kontrakt för viss tid. Undantagen avse uteslutande använd­ ningen av bokstäverna a—d och o—r och äro av i viss mån begränsad räck­ vidd. Vad angår statsförvaltningen har det förhållandet, att Kungl. Maj :t jämlikt bemyndigande i bank- och sparbankslagarna utan riksdagens hö­ rande äger organisera bank- och fondinspektionen respektive sparbanksinspektionen — varför man ej kan tala om ordinarie tjänster vid dessa in­ spektioner — icke ansetts böra utgöra hinder att tillämpa de lönegradsbeteckningar, som eljest tillhöra den ordinarie anställningsformen. Vad åter angår det statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet samt hushåll­ ningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna svarar för deras del beteckning­ en Ca mot det vid dessa institutioner förekommande ordinariebegreppet.

I detta sammanhang må framhållas, att i prop. 1947: 281 uttalats, att beteckningen extra tjänsteman bör förbehållas de tjänstemän, som äro ex­ tra tjänstemän i avlöningsreglementets mening och som alltså ha lönegradsbeteckningen Cg. På motsvarande sätt bör beteckningen aspirant, då där­ med avses innehavare av viss anställning, förbehållas den, som innehar aspirantanställning i avlöningsreglementets mening och alltså har lönegradsbeteckningen Cf.

3 §•

För reglementets tillämpning grundläggande bestämmelser.

J mom. På det statliga löneområdet har sedan länge fortgått en strävan att ernå en enhetlig reglering av spörsmål av likartad innebörd, oavsett inom vilket förvaltningsområde de uppkomma. För undanröjande av sak­

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

ligt icke motiverade olikheter talar bl. a. önskvärdheten av att utan ingåen­ de detaljundersökningar kunna konstatera vad i ett visst sakligt avseende gäller inom statsförvaltningen. En normalisering medför också, att tolkningsavgöranden få mera generellt prejudicerande betydelse än eljest, så att antalet fall, i vilka meningsskiljaktigheter yppas om en författningsbestäm­ melses rätta innebörd, väsentligt nedbringas. Tydligtvis är en enhetlig regle­ ring icke minst av värde i sådana fall, då tjänsteman övergår från ett för­ valtningsområde till ett annat. Till följd av de skiljaktiga förhållanden, under vilka tjänstgöring fullgöres, och till följd av göromålens olika beskaffenhet är det emellertid gi­ vet, att inom olika förvaltningsområden behov föreligger av särskilda bestäm­ melser i skilda avseenden. I den mån olika bestämmelser ansetts erforderliga för olika förvaltningsområden, ha i Saar de bestämmelser, som skola tilllämpas i allmänhet, upptagits under rubriken »A. Allmänna bestämmelser», under det att för vissa förvaltningsområden gällande tilläggs- och undantags­ bestämmelser upptagits under rubriken »B. Särskilda bestämmelser» samt en underrubrik angivande det förvaltningsområde, varom fråga är. I 2 § 1 mom. Saar föreskrives, att, i den mån i reglementet vid sidan av allmänna bestämmelser meddelas särskilda bestämmelser för visst verk eller visst för­ valtningsområde, vad i de allmänna bestämmelserna finnes stridande mot de särskilda bestämmelserna icke skall gälla för sådant verk eller förvalt­ ningsområde.

1 det reviderade reglementet motsvarar 3 § 1 mom. berörda i 2 § 1 mom. Saar upptagna bestämmelse. Denna har emellertid omformulerats för att tydligare uttrycka, att de allmänna bestämmelserna jämväl inom de sär­ skilt angivna förvaltningsområdena skola tillämpas i den mån de icke stri­ da mot särbestämmelserna. I sistnämnda bestämmelser användas rubrikerna Läroverk m. fl. läroanstalter samt Statens affärsdrivande verk. Vilka för­ valtningsområden, som ingå under dessa sammanfattande beteckningar, framgå av andra och tredje styckena i förevarande moment.

2 4 mom. Dessa moment innehålla vissa begreppsbestämningar, med­ delade för att möjliggöra vissa förenklingar i reglementstexten. Beträffande uttrycken beställning och beställningshavare vid försvaret hänvisas till vad därom anförts under 1 §. Enligt i 2 mom. meddelad föreskrift skall med beställning på aktiv stat i lönegraden Mha 1 likställas sådan anställning över stat, som skall före­ gå anställning på aktiv stat. Härmed åsyftas överstatsanställning enligt kungörelsen den 26 september 1947 (nr 699) angående manskaps och musik­ elevers anställning vid krigsmakten. Enligt denna kungörelse skall i all­ mänhet första anställning vid armén och marinen för den, som icke av­ lagt realexamen eller styrker sig äga motsvarande utbildning, ske för viss tid, räknat från och med 1 oktober eller, vad angår flottan, från och med

1 oktober eller 1 april, och under de första sex månadernas anställning är vederbörande därvid förd över stat. överstatsanställning förekommer vidare

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 33

vid yrkesgrenen stamflygförare inom flygvapnet, under ett år för den, som ej avlagt realexamen eller har motsvarande kunskaper, och omkring sex månader för den, som avlagt realexamen (motsvarande). Såsom angivits under 2 § tillämpas de lönegrader, som eljest avse ordi­ narie tjänster, för vissa dem närstående icke-ordinarie tjänster vid bankoch fondinspektionen och sparbanksinspektionen. Enligt 3 mom. i föreva­ rande paragraf skola, där ej annat särskilt angives, för dessa tjänster tilllämpas reglementsbestämmelserna för ordinarie tjänster. De i reglementet avsedda icke-statliga anställningarna vid högre kom­ munala skolor, sinnesslö- och epileptikerskolor, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser skola enligt 4 mom. likställas med statliga tjänster. Det­ ta medför exempelvis, att innehavare av dylik icke-statlig tjänst vid vikariat på statlig tjänst helt behandlas som statstjänsteman. Vad i reglementet sägs om staten och statsverket skall för ifrågavarande tjänstemän avse veder­ börande kommun, skolstyrelse, hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse.

5 mom. Enligt första stycket skola olika tjänster anses olika höga i för­ hållande till månadslönerna vid grundnivån. Inom lönegrad, som omfattar flera lönelclasser, skall härvid tagas hänsyn till lönebeloppet i slutlöneklassen, och inom löneklass, som upptager flera lönebelopp — där löneplanen på tvären är uppdelad efter ortsgrupper, lönegrupper eller avdelningar — till det högsta av lönebeloppen. I andra stycket meddelas en undantags­ bestämmelse för provinsialläkar- och distriktsveterinärtjänster; denna sam­ manhänger med att avlöningen vid dessa tjänster utgår i form av lön jämte rätt till praktikinkomst (36 §).

2 avd. Förvaltniiigsbestämmelser.

4 §•

Tjänsters inrättande och lönegradsplacering.

S a a r. De avlöningsreglementen, som tillämpades intill den 1 juli 1947, innehöllo förutom bestämmelser om tjänstemännens avlöningsförmåner även vissa bestämmelser, vilka närmast rörde statsförvaltningens organi­ sation. Bland annat innefattades i dem huvudstadgandena angående tjäns­ ters inrättande och lönegradsplacering. Stadgandena härom i avlöningsreglementena för icke-ordinarie personal voro emellertid ofullständiga såtill­ vida, att genom dem icke klarlades frågan om riksdagens medverkan vid inrättande och lönegradsplacering av icke-ordinarie tjänster. Bestämmelser i detta ämne finnas numera meddelade i 3 § Saar, som har rubriken Bestämmandet av tjänsters lönegrader och antal. Paragrafen inne­ håller bestämmelser beträffande ordinarie, extra ordinarie, aspirant- och extra tjänster ävensom beträffande vissa speciella slag av icke-ordinarie tjänster inom försvaret samt vid bank- och fondinspektionen och spar-

3 Bihang till riksdagens protokoll 191/8. 1 sand. Nr 225.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

banksinspektionen. Den innehåller däremot inga föreskrifter angående be­ stämmandet av antalet arvodesanställningar och av arvodesbeloppen vid dessa anställningar. I åtskilliga fall meddelas beslut härutinnan av Kungl. Maj :t, understundom — i allmänhet där arvodet skall utgå från å avlöningsstat upptagen anslagspost till arvoden och särskilda ersättningar, be­ stämda av Kungl. Maj :t — med stöd av riksdagens beslut. I andra fall med­ delas beslut i ämnet av vederbörande myndighet. I detta sammanhang må anmärkas, att Kungl. Maj :t i cirkulär den 30 juni 1947 till statsmyndighe­ terna (SFS nr 542) framhållit, att i den mån ej Kungl. Maj :t meddelat be­ slut i fråga om anställningsformen för icke-ordinarie personal, denna borde av vederbörande myndighet bestämmas under beaktande av de uttalanden, som härom gjorts av 1945 års lönekommitté och som innefatta, att den tidi­ gare i betydande utsträckning anlitade formen med anställning mot arvode i största möjliga utsträckning borde undvikas och avvecklas för heltidsan­ ställd personal. Att arvodesanställning avses skola förekomma endast un­ dantagsvis för heltidsanställd personal sammanhänger med att denna an­ ställningsform erfarenhetsmässigt föranleder en mångfald komplikationer. Arvodena bestämmas ofta nog efter andra grunder än som tillämpas då tjänster lönegradsplaceras, och detta medför svårigheter bl. a. då en ar­ vodestjänst ombildas till lönegradsplacerad tjänst eller då innehavare av arvodesbefattning eljest övergår till dylik tjänst. För arvodesbefattningar pläga avlöningsförhållandena ej heller vara så i detalj reglerade som för lönegradsplacerade tjänster; detta föranleder tveksamhet i olika fall och medför även lätt, att sakligt icke motiverade ojämnheter uppkomma. Beträffande innehållet i 3 § Saar och de frågor, som i anslutning till denna paragraf uppställa sig, må anföras följande. 1. Enligt 1 mom. och 2 mom. första stijcket skola ordinarie och högre extra ordinarie tjänster i allmänhet åsättas lönegradsbeteckning och lönegradsnummer av Kungl. Maj :l med stöd av riksdagens beslut; ordningen för bestämmandet av antalet dylika tjänster är densamma. Innebörden av uttrycket »med stöd av riksdagens beslut» är, att Kungl. Maj :ts beslut skall stå i samklang med ett positivt riksdagsbeslut, men avlöningsreglementet tcger icke ställning till frågan huru individualiserat riksdagsbeslutet skall vara till sitt innehåll. Det är visserligen regel att riksdagsbeslutet föreligger i form av en av riksdagen fastställd personalförteckning, vilken uttömmande angiver vilka tjänster, som må finnas, samt deras lönegradsbeteckning och lönegradsnummer, men det förekommer dock såväl att personalförteckningen ger utrymme för val mellan olika lönegrader som att särskilda riksdagsbemyndiganden gälla vid sidan om personalförteckningen. I vissa fall angives sålunda lönegraden för vederbörande tjänst i perso­ nalförteckningen pa sadant sätt, att tva eller flera lönegrader äro möjliga att tillämpa. Undantagsvis angives, att tjänsten i fråga skall vara placerad högst i viss lönegrad; i dylika fall fordras ett särskilt beslut i fråga om den lönegrad, som i det särskilda fallet skall tillämpas. Det förekommer också, att enligt personalförteckningen olika lönegrader enligt en i förväg bestämd norm skola tillämpas beroende på vem som blir innehavare av tjänsten; detta är fallet beträffande de inom försvaret förekommande Md-beställningai na, som tillsättas medelst förordnande tills vidare och ej äro förenade

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 35

med pensionsrätt men som alltid innehavas jämte en pensionsberättigande beställning och skola ha samma lönegradsnummer som denna. Exempel fin­ nas vidare på att olika lönegradsbeleckningar skola tillämpas, alltefter det civil eller militär tjänsteman blir innehavare av tjänsten (detta är fallet be­ träffande souschefstjänsterna i marin- och flygförvaltningarna). Slutligen finnas (vid flygförvaltningen) fall, där Kungl. Maj :t kan välja mellan or­ dinarie och extra ordinarie tjänst eller eljest mellan olika anställningsformer. I detta sammanhang må nämnas att, om i en av riksdagen fastställd per­ sonalförteckning upptagas vissa tjänster, riksdagsbeslutet i allmänhet torde få tilläggas den innebörden, att dessa tjänster skola inrättas och ej utan särskilda skäl hållas vakanta. Enligt Kungl. Maj:ts cirkulär till statsmyndigheterna den 30 juni 1947 (SFS nr 542) bör beslut av Kungl. Maj :t eller Kungl. Maj :t och riksdagen, varigenom fastställts visst antal icke-ordinarie tjänster, förutsättas avse an­ talet tjänster inrättade för tjänstgöring av samma omfattning som är stad­ gad för jämförlig ordinarie tjänst. Därest tjänstemän i enlighet med gäl­ lande bestämmelser anställas för avkortad tjänstgöring, må antalet tjäns­ ter kunna ökas i sådan omfattning, att den sammanlagda tjänstgöringstiden motsvarar den, som sålunda förutsättes i beslutet. 2. Såsom förut antytts kunna även vid sidan av personalförteckningarna rikdagsbemyndiganden ha lämnats, vilka medgiva Kungl. Maj :t att besluta om lönegradsplacering av ordinarie och högre e. o. tjänster eller om antalet sådana tjänster. Ett sådant bemyndigande innefattas i 1 mom. andra styc­ ket. Detta åsyftar det fall, att innehavare av medelst fullmakt eller konstitutorial tillsatt ordinarie tjänst lämnat denna för att övergå till ordinarie tjänst, vilken tillsättes medelst förordnande för viss tid, samt erhåller Kungl. Maj :ts medgivande att övergå till tjänst med lönegradsbeteckningen Ca inom den lönegrad han före förordnandet tillhörde. För att en sådan an­ ordning skall kunna komma till stånd äger Kungl. Maj :t utan att frågan underställes riksdagen besluta om den tillfälliga ökning av antalet ordina­ rie tjänster, som kan erfordras. I vissa andra fall äger Kungl. Maj :t besluta att viss tjänst skall föras över stat, d. v. s. ej medräknas vid bedömande i vad mån de i personalförteckningen upptagna tjänsterna äro tillsatta. Så­ dant förande över stat kan förekomma dels då ordinarie, medelst fullmakt eller konstitutorial tillsatt tjänsteman eller extra ordinarie tjänsteman, vil­ ken innehar på personalförteckning uppförd tjänst, erhåller sådan ordina­ rie tjänst i statsdepartement som tillsättes medelst förordnande tills vidare, dels då lärare erhåller medelst förordnande för viss tid tillsatt rektorstjänst eller tjänst såsom föreståndare för det till konstfackskolan hörande teckningslärarinstitutet, dels ock då medelst fullmakt tillsatt beställningshavare erhåller beställning, vilken tillsättes medelst förordnande tills vidare (Md-beställning), och vederbörande av en dylik anledning frånträder ut­ övandet av den fastare av tjänsterna. Förande över stat kan på motsvarande sätt förekomma, då innehavare av nu nämnd ordinarie tjänst i statsdeparte­ ment erhåller fullmakts- eller konstitutorialtjänst eller extra ordinarie tjänst, som finnes uppförd å personalförteckning, eller då rektor eller föreståndare för teckningslärarinstitutet erhåller lärartjänst eller då innehavare av Md-be­ ställning erhåller fullmaktsbeställning, allt ulan alt vederbörande inträder i utövning av den erhållna tjänsten. Förandet över stat innebär, såsom av det föregående framgår, alt en tjänst motsvarande den över stat förda kan till­ sättas. - Fn återgång till det normala personalbeståndet kan ske på tvä sätt. Om innehavaren av över stal förd tjänst avgår från denna, bortfaller den. Och om han inträder i utövning av överstalstjänsten — och alltså verk­ lig dubblering av tjänsten förekommer någon tid skall vid närmast in­

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

träffande ledighet vid verket Iden läroanstalt tjänsten tillhör) å tjänst av samma slag och i motsvarande lönegrad den över stat förda tjänsten åter­ föras på stat. En tjänst över stat får uppenbarligen icke uppehållas med vikarie. Anordningen har tillkommit främst i syfte att avveckla det eljest uppkommande systemet med en mångfald sucessionsförordnanden utan att samtidigt minska vederbörande departementstjänstemans, rektors eller Mdbeställningshavares möjlighet att bibehålla sin fasta anställning eller att vin­ na annan fast anställning. Del må framhållas, att överstatsanordningen ic­ ke är tillämplig exempelvis då dövstumkonsulent erhåller rektorstjänst. Att antalet å personalförteckning upptagna extra ordinarie tjänster till­ fälligtvis överskrides kan också bero på att en tidigare inrättad extra ordi­ narie tjänst utgått ur personalförteckningen men dess innehavare icke ännu avgått till följd av att uppsägningstiden icke tilländalupit. 1 sådant fall torde tjänstemannen nämligen bibehålla sin anställning. En sådan personlig tjänst är i viss mån att jämställa med en över stat förd tjänst; den kan så­ lunda icke återbesättas eller uppehållas med vikarie. 3. Beträffande sådana extra ordinarie tjänster, som icke upptagas å per­ sonalförteckning, samt aspiranttjänster och extra tjänster äga vederböran­ de myndigheter enligt 2 mom. andra stycket samt 3 och 4 mom. mer eller mindre vittgående befogenheter, i den mån ej Kungl. Maj :t annorlunda beslutit. Här avsedda extra ordinarie tjänster skola dock åsättas lönegradsbeteckning och lönegradsnummer i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. Aspiranttjänsts lönegradsnummer skall med två enheter un­ derstiga lönegradsnumret för den ordinarie eller extra ordinarie tjänst, som normalt utgör första befordringstjänst från aspiranttjänsten, och extra tjänst må icke åsättas högre lönegradsnummer än som gäller för ordinarie eller extra ordinarie tjänst, å vilken arbetsuppgifterna motsvara den extra tjänstens arbetsuppgifter; finnes icke sådan ordinarie eller extra ordinarie tjänst, skall lönegradsnumret fastställas i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. Undantag kunna emellertid, såsom framgår av paragrafens ordalydelse, föreskrivas av Kungl. Maj :t, och det må särskilt framhållas, att tjänsteman inom av Kungl. Maj :t föreskriven s. k. regle­ rad befordringsgång alltid skall erhålla den för denna stadgade löneställningen, i den mån han icke erhåller å personalförteckning uppförd tjänst. Har höjning av anslagspost till avlöningar till övrig icke-ordinarie perso­ nal beviljats efter det Kungl. Maj :t i anslagsproposition framhållit beho­ vet av viss icke-ordinarie tjänst, uppkommer frågan, om riksdagsbeslutet skall så förstås, att denna tjänst skall finnas och att varje ändring därutinnan förutsätter nytt riksdagsbeslut. Det torde knappast vara möjligt att lämna ett generellt svar härpå. Otvivelaktigt kunna omständigheterna vara sådana, att man måste utgå från att ett riksdagsbeslut om inrättande av tjänsten föreligger eller åtminstone från att riksdagen avsett att med­ len skulle få användas uteslutande för avlöning åt innehavare av dylik tjänst. Men i allmänhet torde riksdagen icke ha avsett att göra något av­ steg från avlöningsreglementets bestämmelser, enligt vilka lönegraderna för och antalet lägre extra ordinarie tjänster, aspiranttjänster och extra tjäns­ ter skola få bestämmas av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet. Härav följer, att om de göromål, för vilkas fullgörande medlen anvisats, anses lämpligen böra fullgöras i annan ordning än den som man närmast avsett vid medelsanvisningen, hinder i allmänhet icke bör föreligga att åvägabringa den önskvärda förändringen, givetvis i den mån därav icke föranledes ett ökat anslagsbehov. För att avgöra vilket av nämnda båda alternativ som föreligger torde verksmyndigheterna ha att utgå från vad Kungl. Maj :t i regleringsbrev eller liknande sammanhang föreskrivit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 37

Vad angår innehållet i övrigt i förevarande paragraf hänvisas till författ­ ningstexten. Såsom framgår av det anförda innehåller 3 § Saar i huvudsak endast procedurföreskrifter, varemot den frågan hålles öppen, vilken anställnings­ form och lönegradsplacering som i olika fall lämpligen bör komma till an­ vändning. Beträffande denna fråga må i förevarande sammanhang anföras följande. Den ordinarie anställningens tillämpningsområde framgår av de kon­ kreta besluten av Kungl. Maj :t och riksdagen, och för bedömande av frå­ gan när ordinarie anställning av det ena eller andra slaget bör tillämpas kunna några allmängiltiga normer knappast uppställas. I vissa remiss­ yttranden över 1945 års lönekommittés betänkande I med förslag till stat­ liga löneplaner m. in. uttalades farhågor, att likställandet i lönehänseende av ordinarie och extra ordinarie tjänster komme att leda till avskaffandet av ordinarie tjänster. I propositionen 1946: 333 (s. 54) anfördes emellertid, att ifrågavarande förbättring av de extra ordinarie tjänstemännens löneställning icke borde föranleda någon inskränkning i de ordinarie tjänste­ männens antal; en annan sak vore, att riksdagen begärt utredning angående tjänstemännens rättsliga ställning, och att denna utredning naturligen kun­ de komma att påverka relationen mellan antalet ordinarie och antalet extra ordinarie tjänster. Mot dessa uttalanden framställde icke riksdagen någon erinran. Beträffande tillämpningen av extra ordinarie anställning, aspirantanställning och extra anställning skola enligt förut nämnda cirkulär 1947: 542 föl­ jande uttalanden av 1945 års lönekommitté tjäna som anvisningar rörande anställningsförhållandena inom statsförvaltningen. För tillgodoseende av statsförvaltningens normala personalbehov borde tillämpas två huvudanställningsformer för icke-ordinarie tjänstemän: extra ordinarie anställning och aspirantanställning. Dessa anställningsformer jämte ordinarie anställning borde tillämpas i fråga om tjänstemannaperso­ nal i alla de fall, där icke särskilda skäl till annat föranledde. Den omständigheten, att den extra ordinarie anställningsformen numera i icke oväsentlig utsträckning tillämpades å tjänster av stadigvarande na­ tur, utan att fråga vore om prövnings- och utbildningstjänster, hade, såvitt lönekommittén kunnat finna, medfört att den uppfattningen börjat sprida sig, att den extra ordinarie anställningen borde bereda tjänstemännen en trygghet av i stort sett samma beskaffenhet som den, vilken tillkomme de med fullmakt eller konstitutorial tillsatta ordinarie tjänstemännen. En så­ dan uppfattning måste, om den godtoges, få den verkan, att skärpta krav å det varaktiga behovet av tjänsten uppställdes för att densamma skulle givas extra ordinarie karaktär. Detta medförde, att åtskilliga tjänstemän undandroges de särskilda förmåner, som den extra ordinarie anställningen beredde, samtidigt som förvaltningsapparaten onödigt komplicerades ge­ nom alt andra, mindre ändamålsenliga anställningsformer anlitades; av de uppgifter, som stått till kommitténs förfogande, förefölle det sannolikt, alt vissa befattningshavargrupper eller befattningshavare, som nu avlönades såsom extra tjänstemän eller medelst arvode, rätteligen borde beredas extra ordinarie anställning. Lönekommittén ansåge det vara uppenbart, att be­

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

greppet extra ordinarie anställning varken kunde eller borde givas en sådan innebörd, som sålunda angivits. Det syntes lönekommittén angeläget, att de förmåner, som den extra ordinarie anställningen beredde, skulle tillkomma tjänstemännen även om anställningens varaktighet icke vore fullt säker. Härav följde å andra sidan, alt extra ordinarie tjänsteman borde kunna entledigas, bland annat, om den extra ordinarie tjänsten bleve överflödig. Kommittén hade också i sitt förslag till statens allmänna avlöningsreglemente intagit föreskrifter rörande uppsägning av extra ordinarie tjänste­ man. Att emellertid en extra ordinarie tjänsteman efter en icke alltför kort anställningstid i verkligheten hade en betydande trygghet i anställningen syntes uppenbart och torde överensstämma med de förhållanden, som rådde för fast anställning inom det enskilda näringslivet. Liksom hittills borde för övrigt, när en extra ordinarie tjänst bleve överflödig, övervägas om tjänstemannen ej lämpligen kunde, med bibehållande av den extra ordina­ rie anställningen överföras till annat verksamhetsområde. Detta borde gälla också för det fall, att extra ordinarie tjänsteman befunnes på grund av sjuk­ lighet icke kunna sköta sin tjänst och förutsättningar för sjukpensione­ ring icke förelåge. Såsom aspirant syntes i allmänhet kunna betecknas en sådan befatt­ ningshavare, vilken formellt sett innehade den särskilda kompetens, som erfordrades för första extra ordinarie eller ordinarie anställning i verket i den befordringsgång, som avsåges, men vars praktiska förutsättningar för tjänsten vore oprövade eller icke tillräckligt prövade; däremot betraktades icke den som aspirant, vilken såsom elev deltoge i utbildningskurs. Kom­ mittén hade i sitt förslag till statens allmänna avlöningsreglemente upp­ tagit aspirantanställning såsom en huvudanställningsform. Härmed avsåges givetvis icke, att aspirantanställning alltid måste föregå den mera fasta anställningen, utan det borde inom varje område eller för särskilda perso­ nalgrupper prövas, om och i vad mån aspirantanställningsformen lämpligen borde användas. Lönekommittén finge ytterligare framhålla, att aspirantanställningen borde avse en relativt kort tjänstgöringstid. Det syntes visser­ ligen antagligt, att denna tid borde växla inom olika förvaltningsområden, men i allmänhet syntes den icke behöva uppgå till mera än 18 månader. På grund av att aspirant icke uppnått den lägsta levnadsålder, som erford­ rades för extra ordinarie anställning, kunde det i särskilda fall förekomma, att anställningstiden såsom aspirant bleve längre, men den borde i intet fall överstiga tre år. För aspiranten måste det framstå som ett berättigat krav, att han så snart förutsättningar härför förelåge och senast vid aspiranttidens slut finge veta, om han kunde påräkna fortsatt anställning och, om så vore fallet, huruvida denna anställning kunde beredas honom med anlitande av den extra ordinarie eller den ordinarie anställningsformen eller, om sådan mera fast anställning ansåges icke kunna komma i fråga, med anlitande av någon annan, mindre fast anställningsform. Det borde därför åligga vederbörande myndighet att, så snart det kunde ske, pröva aspirantens möjligheter till fortsatt anställning. I vissa fall kunde likväl på grund av särskilda förhållanden aspirantens fortsatta anställning icke lämpligen bedömas annat än i samband med tillsättningen av de tjänster, som sök­ tes av honom. Med avseende å de fall, då icke någon av huvudanställningsformerna vore lämplig att begagna, hade lönekommittén i sitt förslag till nytt avlönings­ reglemente upptagit ytterligare en allmän anställningsform, extra anställ­ ning. Denna hade konstruerats så, att den skulle kunna utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt i de fall, varom här vore fråga. Den borde således

Kunyl. Maj.ts proposition nr 225. 39

kunna användas för överåriga, underåriga, personer med bristande formell kompetens med avseende å teoretisk eller praktisk utbildning, partiellt ar­ betsföra, kortvarigt anställda — både tjänstemän, som kortvarigt anställdes för en stadigvarande arbetsuppgift, och tjänstemän anställda för tillfällig arbetsuppgift — och för anställningar av säsongbetonad eller intermittent karaktär. I anledning av vad kommittén salunda uttalat beträffande per­ soner med bristande formell kompetens ville kommittén framhålla, att kom­ petensföreskrifter enligt dess mening borde meddelas eller särskilda kompe­ tenskrav uppställas endast i den mån verkligt behov härav förelåge och att de icke borde givas mera bindande karaktär än som vore nödvändigt. Där vederbörande myndighet äger bestämma lönegraden för extra tjänst, böra enligt cirkuläret uppmärksammas följande uttalanden av 1945 års lönekommitté. Anledning kunde föreligga att placera extra tjänst i lägre lönegrad än som följde av den i avlöningsreglementet gjorda jämförelsen med ordinarie eller extra ordinarie tjänst med jämförliga arbetsuppgifter. Anställning så­ som extra tjänsteman skulle exempelvis, såvida ersättningen ej ansåges böra bestämmas till lägre belopp än det lägsta som på löneplanen kunde ifrågakomma, kunna ske också då vederbörande ännu icke uppnått den lägsta ål­ der, som fordrades för aspirantanställning. Uppenbarligen borde i dylika fall icke kunna tillämpas högre lönegrad än aspirantlönegraden. Det kunde också förekomma, att anledningen till den extra anställningen vore sådan allenast partiell arbetsförhet, som inverkade på arbetsprestationen. Även i dylika fall vore en lägre lönegradsplacering motiverad. Detta kunde också vara fallet vid bristande kompetens hos tjänstemannen med avseende å teoretisk eller praktisk utbildning. Även andra skäl kunde finnas för en lägre placering, men saknades dylika särskilda skäl borde enligt lönekommitténs mening tillämpas den lönegrad, som följde av jämförelsen. I cirkuläret har Kungl. Maj :t ytterligare framhållit, att där tjänsteman med hänsyn till honom åvilande arbetsuppgifter m. in. i enlighet med de allmänna grunderna för anställningsformens användning normalt bort in­ nehava aspirantanställning men av särskilda skäl i stället anställes såsom extra tjänsteman, anledning finnes att tillämpa placering i lägre lönegrad än som gäller för ordinarie eller extra ordinarie tjänst med motsvarande arbetsuppgifter. I dylikt fall bör för den extra tjänsten icke väljas högre lönegrad än som gäller för motsvarande aspiranttjänst. I anslutning till nu återgivna uttalanden kan förtjäna framhållas föl­ jande. Då aspirantanställning i fråga om sociala förmåner är helt likställd med extra anställning och vidare aspirantanställning är förenad med en av de löneställningar, som kunna tillämpas för extra tjänstemän, kan det an­ tagligen ligga nära till hands för vederbörande myndigheter att tillämpa extra anställning i stället för aspirantanställning. Det bör dock under­ strykas, att det är aspirantanställning, som skall vara huvudanställ­ ningsformen, och att extra anställning avsetts allenast som en sufasidiär anställningsform. Även om aspirantanställningen icke i och för sig är att betrakta som ett led i en reglerad befordringsgång i den meningen, att den såsom aspirant antagne skulle vara tillförsäkrad att i händelse av lämplighet erhålla extra ordinarie anställning, är dock syftet med att till-

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

lägga någon benämningen aspirant att angiva, att vederbörande under viss, icke alltför lång tid skall fullgöra provtjänstgöring och, om han fyller måt­ tet, kunna ifrågakomma till erhållande av mera fast anställning. Vad angår frågan vilken lönegrad, som bör tillämpas för extra tjänste­ män, må i anslutning till texten i Saar och förut nämnda cirkulär framhål­ las, att normalregeln bör vara, att extra tjänsteman, som är jämförlig med aspirant, bör erhålla samma löneställning som denne, och att extra tjänste­ man, som är jämförlig med extra ordinarie tjänsteman, bör erhålla samma löneställning som denne. Från denna normalregel böra undantag kunna göras, men endast om särskilda skäl därtill föreligga. I undantagsfall kan det vara nödvändigt att vid helt kortvarig anställning såsom extra tjänste­ man höja löneställningen utöver den, som motsvarar aspirantlönegraden; att av rättviseskäl stor försiktighet därvid måste iakttagas är emellertid uppenbart, ettersom aspirantens löneställning icke på samma sätt kan juste­ ras uppåt som den extra tjänstemannens. Å andra sidan kunna, såsom 1945 års lönekommitté anfört, för tillämpandet av en lägre löneställning åbero­ pas sådana skäl som underårighet, partiell arbetsförhet av sådant slag, som inverkar på arbetsprestationen, och bristande kompetens i fråga om teore­ tisk eller praktisk utbildning.

I detta sammanhang må också beröras frågan om huru lönegradsplaceringen i verkligheten reglerats för ordinarie och extra ordinarie tjänste­ män in. fl. De ordinarie tjänsternas lönegradsplacering framgår med undantag för de få fall, där olika lönegrader kunna tillämpas, av de genom Kungl. Maj :ts beslut fastställda personalförteckningarna. Fn sammanställning av dessas innehåll — dock med uteslutande av antalssiffror — publicerades tidigare i torm av en tjänsteförteckning till vederbörande avlöningsreglemente. Vid dennas uppställning tillämpades olika indelningsgrunder; i vissa fall redo­ visades för varje verk för sig de tjänster, som inrättats vid detsamma, me­ dan i andra fall för varje lönegrad angåvos de tjänster vid olika verk, som hänförts till densamma. Med hänsyn till att en tjänsteförteckning av det förra utseendet icke innehåller något utöver vad som framgår av respektive personalförteckningar och da en sammanställning av tjänsterna lönegradsvis publiceras av statskontoret i statsliggaren, har Kungl. Maj :t icke funnit påkallat att fastställa någon tjänsteförteckning i anslutning till Saar. För­ teckningar av båda slagen ha emellertid införts i statsliggaren. De högre extra ordinarie tjänsterna och deras lönegradsplacering framgå av vederbörande personalförteckningar. Vad åter angår de lägre extra or­ dinarie tjänsterna, skola, på sätt av det föregående framgår, i regel veder­ börande myndigheter åsätta dessa lönegradsbeteckning och lönegradsnummer i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. Sådana be­ stämmelser finnas understundom i speciella författningar och reglerings­ brev. Allmänna bestämmelser i ämnet äro meddelade i kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 611) med föreskrifter i fråga om placering i lönegrad av vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 4]

extra ordinarie tjänster. I denna kungörelse angives vilken lönegrad, som högst må tillämpas för vissa mera allmänt förekommande extra ordinarie tjänster. För vissa personalgrupper angivas den anställningsform och den lönegradsplacering, som under givna förutsättningar skola tillämpas, ge­ nom kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 436) angående reglerad befordringsgång för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst. I 1 kap. 1 § kungörelsen 1947:554 har stadgats, att vid verk, för vilket Kungl. Maj :t icke fastställt personalförteckning upptagande ordinarie eller extra ordinarie tjänster, ej må utan att Kungl. Maj :t därom särskilt för­ ordnat inrättas extra ordinarie tjänster eller aspiranttjänster. Denna be­ gränsning i myndigheternas befogenhet gäller likväl icke i fall, där Kungl. Maj :t tidigare föreskrivit, att civila icke-ordinariereglementet skall äga tilllämpning vid verket.

Ars. De lönegrader, som äro tillämpliga för de i Ars avsedda tjänsterna, angivas i en såsom bilaga vid nämnda reglemente fogad tjänsteförteckning. Beträffande antalet sådana tjänster innehåller reglementet inga bestämmel­ ser såvitt angår de högre kommunala skolorna, sinnesslöskolorna och epileptikerskolorna; tjänsterna inrättas emellertid av vederbörande kommu­ nala myndigheter eller huvudmän i enlighet med beslut och bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t. Tjänsterna vid hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna inrättas givetvis av dessa själva, varvid emellertid är att märka, att Ars endast äger tillämpning å innehavare av tjänst, som finnes upptagen å av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut fastställd personalförteckning.

Yttrandena. I de av olika myndigheter och personalorganisationer avgivna yttrandena har anförts i huvudsak följande. Försvarets civilförvaltning: Med den avfattning de nya avlöningsbestämmelserna erhållit skulle Kungl. Maj :t sakna befogenhet att utan riksdagens medgivande inrätta extra ordinarie tjänster i högre lönegrad än Ce 24. En­ ligt hittills tillämpad praxis hade dock Kungl. Maj :t, i vart fall i vad avser försvarsväsendet, ansett sig oförhindrad, att när det gällt anlitande av sak­ anslag inrätta extra ordinarie tjänster i högre lönegrad än den nyss an­ givna. Pensionsstyrelsen: Den skillnad i fråga om lönegradsplaceringen, som gjorts mellan aspiranttjänst och extra tjänst, hade icke visat sig lämplig för styrelsens vidkommande. Då aspiranterna i genomsnitt finge antagas vara de bäst kvalificerade av de i ett verk antagna, ginge det i längden icke att upprätthålla en anordning, som innebure att de extra befattningshavar­ na kunde erhålla högre avlöning än aspiranter med samma arbetsuppgifter. Genom att särbestämmelserna om aspiranter upphävdes skulle möjlighe­ terna för myndigheterna att anpassa de nyanställdas avlöningsförhållanden efter deras kvalifikationer avsevärt förbättras. Emellertid skulle detta med­ föra, att bestämmelserna angående reglerad befordringsgång finge inskrän­ kas att avse befordringsgången såsom extra ordinarie befattningshavare. Telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen: Alt aspiranttjänst skulle åsät­ tas lönegrad snummer, som i regel med två enheter understiger lönegrads-

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

numret för motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst, kunde lätt föranleda missförstånd, då man i fråga om viss tjänst hade att röra sig med två olika lönegradsnummer, ett avseende aspiranttjänslen och ett avseende motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst. En sådan jämkning i själva lönegradskonstruktionen borde övervägas, att aspiranttjänstens löneklass finge ett ordningsnummer, som med två enheter understege lönegra­ dens, dock lägst 1 löneklassen; i så fall kunde aspiranttjänst i regel place­ ras i samma lönegrad som motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst. Statstjänstemännens riksförbund: Erfarenheten hade visat, att bestäm­ melserna borde kompletteras med en föreskrift om att lönegradsplaceringen för extra ordinarie och extra tjänst skulle bedömas med utgångspunkt från löneställningen för ordinarie tjänst med samma arbetsuppgifter. 1945 års lönekommitté hade givit tydlig anvisning om att denna linje skulle följas, för så vitt icke beträffande extra tjänsteman särskilda förhållanden borde inverka vid fastställandet av lönegraden. Statstjånarkarlellen: Kungl. Maj :t hade i kungörelsen 1947: 611 angivit placeringen av vissa tjänster, varvid uttalats att högst de däri upptagna lönegraderna skulle tillämpas. Detta hade, enligt vad kartellen erfarit, lett till att extra ordinarie tjänst placerats i lägre lönegrad än motsvarande or­ dinarie tjänst och sålunda lägre än som avsetts. I fråga om lönegradsplacering av extra tjänster hade Kungl. Maj :t i särskilt cirkulär till statsmyn­ digheterna (SFS 1947: 542) lämnat närmare anvisningar om sådan place­ ring, därvid 1945 års lönekommittés uttalande i frågan citerats. Även när det gällde extra tjänster syntes i ett flertal fall lönegradsplaceringarna ha blivit lägre än vad som gällde för ordinarie tjänst, trots att de skäl lönekommittén anfört för att så skulle kunna ske icke förelegat. Det vore en­ ligt kartellens mening önskvärt, att bestämmelser intoges i avlöningsreglementet om att såväl extra ordinarie som extra tjänst — i fråga om tjänst av sistnämnda slag med av lönekommittén anförda undantag — skulle pla­ ceras i samma lönegrad som mot tjänsten svarande ordinarie befattning. Uttalande av i sak samma innebörd har gjorts av tjänstemännens cen­ tralorganisation. Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande. Enligt 3 § 2 mom. skall e. o. tjänst, som skall tillhöra någon av lönegra­ derna Ce 25—37 eller Cs 1—24, åsättas lönegradsbeteckning och lönegrads­ nummer av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut. Med anledning härav har försvarets civilförvaltning framhållit, att Kungl. Maj:t enligt hit­ tills tillämpad praxis med anlitande av sakanslag, i vart fall vad avser försvarsväsendet, inrättat tjänster i Ce 25 och högre lönegrader utan riksda­ gens medgivande. Ett riksdagens godkännande av berörda praxis föreligger i så måtto, att riksdagen lämnade utan erinran ett av chefen för försvarsdepartementet i

1943 års statsverksproposition, IV ht, s. 37, gjort uttalande, att behov fram­ trätt av att i viss utsträckning anställa icke-ordinarie personal med avlö­ ning från sakanslag såsom extra ordinarie, varvid för vissa befattningsha­ vare, med hänsyn till vederbörandes stora ansvar och höga kvalifikationer, fastställts högre löneställning än dåvarande 20 lönegraden. Denna praxis innebure ett avsteg från den eljest i regel tillämpade principen, att sådana befattningar prövades av riksdagen. Intill dess en överflyttning av berörda avlöningskostnader till avlöningsanslag kunnat genomföras, syntes det emel­ lertid vara nödvändigt att personal, som avlönades från sakanslag, kunde erhålla e. o. anställning och därvid om så befunnes oundgängligen nödvän­

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 43

digt även i högre lönegrad än 20 lönegraden. Sedan sådan överflyttning skett, borde sistnämnda anslag icke få tagas i anspråk för avlönande av e. o. personal. Därest ett överförande av ifrågavarande, från sakanslag avlönade perso­ nal till avlöningsanslag icke kominer till stånd redan från och med den 1 juli 1948, bör enligt lönenämndens mening Kungl. Maj:t inhämta riksda­ gens bemyndigande att jämväl under budgetåret 1948/49 inrätta e. o. tjäns­ ter i lönegrad Ce 25 och högre vid försvaret, i den mån fråga är om tjäns­ ter, för vilka avlöningskostnaderna bestridas från sakanslag. Erinras må, att frågor om inrättande vid byggnadsstyrelsen av e. o. tjänster i lönegrad Ce 25 och högre, för vilka avlöningskostnaderna bestridas av byggnadsmedel, underställas riksdagen. De i ärendet hörda personalorganisationerna ha framhållit, att medde­ lade föreskrifter angående lönegradsplacering av extra ordinarie och extra tjänster (3 § 2 och 4 mom. Saar samt kung. 1947: 611 och cirk. 1947: 542 punkt 3) icke erhållit enhetlig tillämpning. Lönenämnden, som icke kan finna, att vad personalorganisationerna an­ fört bör föranleda någon ändring av bestämmelserna i 3 g 2 och 4 inom., vill för sin del förorda, att föreskrifterna i kungörelsen 1947: 611 och cirk. 1947: 542 punkt 3 sammanföras i en författning och därvid överarbetas, så att det klart framgår, att extra ordinarie och extra tjänst skall ha samma lönegradsnummer som motsvarande ordinarie tjänst, såframt ej innehava­ rens bristande kompetens eller underårighet (beträffande extra tjänst) el­ ler andra särskilda skäl — såsom förekomsten av en reglerad befordringsgång — föranleda till en lägre lönegradsplacering. I detta sammanhang må nämnas, att telegrafstyrelsen och vattenfallssty­ relsen föreslagit, att aspiranttjänst skall placeras i samma lönegrad som motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst, varvid aspiranttjänstens löneklass skulle ha ett ordningsnummer, som med två enheter understege lönegradens, dock lägst 1 löneklassen. Detta förslag finner lönenämnden i och för sig tilltalande. Erinras må emellertid, att i de av Kungl. Maj :t fast­ ställda befordringsgångarna för amanuenserna aspiranttjänsten har tre en­ heter lägre lönegradsnummer än lägsta extra ordinarie tjänst. Med hänsyn härtill och då ett genomförande av de båda verksstyrelsernas förslag skulle föranleda vissa komplikationer med avseende å de extra tjänsterna, anser sig lönenämnden icke höra biträda förslaget. Lönenämnden har vidare framhållit, att under 3 § Saar i de särskilda bestämmelserna angående försvaret föreskrives, att innehavare av furirsbeställning skall vara placerad i lönegrad Me 1 till och med den kalender­ månad, varunder han under 3 år innehaft furirsbeställning på aktiv stat eller ock enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser kan räkna minst

6 års anställning såsom manskap, och i lönegraden Me 2 för tiden därefter. Enligt lönenämndens mening talade praktiska skäl för att uppflyttningen till lönegrad Me 2 skulle ske vid närmaste kvartalsskifte, efter det att beställningshavaren fyller endera av ovan angivna förutsättningar i fråga om anställningstid. Härmed vunnes överensstämmelse med de regler, som gällde för löneklassuppf lytt ning. Dessutom vore uppflyttning av furirerna från Me 1 till Mc 2 närmast att jämställa med en uppflyttning i lönegrad inom reglerad befordringsgång enligt kungörelsen 1947: 436, vilken uppflyttning skedde vid kvartalsskifte.

44 Kungi. Maj.ts proposition nr 225.

Beträffande lönegradsplaceringen av lärare vid de högre kommunala skolorna har skolöverstyrelsen erinrat om att enligt tjänsteförteckningen till Ars ankommer på beslut av Ivungl. Maj :t, ej endast huruvida ordinarie utan även huruvida icke-ordinarie lärare i praktiska läroämnen enbart eller tillsammans med teoretiskt läroämne skall äga åtnjuta lön som adjunktskompetent lärare. I fråga om icke-ordinarie lärare borde emeller­ tid prövningen härav få ankomma på skolöverstyrelsen i konsekvens med att för de allmänna läroverken numera gällde, dels att till extra ordinarie lärare i praktiska läroämnen enbart eller tillsammans med teoretiskt läro­ ämne finge antagas den, som av överstyrelsen prövats äga förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt fullgöra de med anställningen förenade ar­ betsuppgifterna, dels ock att sådan extra lärare förordnades av översty­ relsen. I tjänsteförteckningen borde vidare det med avseende å högre folk­ skolor använda uttrycket yrkesämne utbytas mot uttrycket praktiskt läro­ ämne. Statens lönenämnd har icke haft något att erinra mot skolöverstyrelsens berörda förslag. Förslaget till definitivt reglemente. Vid upprättandet av förslag till definitivt reglemente ha bestämmelserna i 3 § Saar och motsva­ rande bestämmelser i Ars sammanförts och ingå i reglementsförslaget såsom 4 §. Det har därvid förutsatts, att föreskrifterna om vilka lönegra­ der, som skola tillämpas för de nu i Ars avsedda tjänstemännen, på mot­ svarande sätt som skett för de i Saar avsedda tjänstemännen, skola utfär­ das i särskild ordning samt intagas i statsliggaren. Med hänsyn till vad försvarets civilförvaltning och statens lönenämnd anfört beträffande den från sakanslag avlönade personalen vid försvaret torde Kungl. Maj:t böra inhämta riksdagens bemyndigande att tills vidare inrätta extra ordinarie tjänster i lönegrad Ce 25 och högre lönegrad, i den mån fråga är om tjänster, för vilka avlöningskostnaderna bestridas från sådant anslag. I vissa av yttrandena har frågan om löneställningen för olika kategorier av icke-ordinarie tjänstemän inbördes och i förhållande till ordinarie tjäns­ temän berörts. Statens lönenämnd har för sin del icke föreslagit någon ändring av avlöningsreglementets bestämmelser i ämnet. Lönenämnden har emellertid framställt önskemålet, att de nu i olika författningar medde­ lade föreskrifterna och anvisningarna i ämnet sammanföras och på visst sätt kompletteras. Detta önskemål torde böra tillgodoses. Med utgångspunkt från att så skall ske och att därvid närmare skall angivas den lönegrad, som i de olika fallen skall tillämpas, har det ansetts lämpligast att i avlöningsreglementet gemensamt för samtliga kategorier av icke-ordinarie tjäns­ temän endast angiva den högsta ifrågakommande lönegradsplaceringen. Enligt avlöningsreglementet med tilläggsbestämmelser skulle alltså följande gälla. För extra ordinarie tjänst bör enligt avlöningsreglementet högst kunna tillämpas samma lönegradsnummer som för ordinarie tjänst med motsva­

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 45

rande arbetsuppgifter. I tilläggsbestämmelserna bör, såsom lönenämnden förordat, angivas, att detta lönegradsnummer skall begagnas, då ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj :t, exem­ pelvis inom reglerad befordringsgång. För aspiranttjänst bör alltjämt, där annat ej följer av vad Kungl. Maj :t föreskrivit, tillämpas det lönegradsnummer, som med två enheter under­ stiger lönegradsnumret för den ordinarie eller extra ordinarie tjänst, som utgör första befordringstjänst från aspiranttjänsten. Det av telegrafstyrel­ sen och vattenfallsstyrelsen av formella skäl framställda förslaget om en omkonstruktion av aspirantlönegraden har till följd av de av lönenämnden påpekade komplikationer, som därvid inträda, ansetts icke böra genomfö­ ras. Vad åter angår pensionsstyrelsens förslag att medgiva en i viss mån fri lönesättning för aspiranter, må framhållas, att detta knappast är för­ enligt med grundtanken vid tillskapandet av denna huvudanställningsform. Då styrelsen såsom motiv för sitt förslag anfört, att de extra tjänstemännen kunde beredas högre löneställning än aspiranter, och att ojämnheter kunde uppkomma till aspiranternas nackdel, synes detta närmast bero på en miss­ uppfattning i fråga om den lönegradsplacering, som bör tilldelas extra tjänsteman. Beträffande extra tjänst gäller såväl enligt Saar som enligt förslaget till definitivt reglemente att, om ej annat följer av beslut eller bestämmel­ ser av Kungl. Maj :t, sådan tjänst får av vederbörande myndighet åsättas högst det lönegradsnummer, som gäller för ordinarie eller extra ordinarie tjänst med motsvarande arbetsuppgifter. I vissa yttranden göres gällande, att de extra tjänstemännen av olika myndigheter hänförts till alltför låg lönegrad, under det att vad pensionsstyrelsen anfört närmast synes utvisa att de extra tjänstemännen i jämförelse med aspiranter placerats för högt. För klarläggande av det sätt, varpå extra tjänst bör lönegradsplaceras, tor­ de i de blivande tilläggsbestämmelserna böra tydligt angivas, att vid bedö­ mandet härav i första hand bör prövas, huruvida den extra tjänstemannen är jämförlig med aspirant eller med extra ordinarie tjänsteman. Härvidlag bör anställningstiden i statens tjänst men även tjänstemannens på annat sätt ådagalagda allmänna duglighet och erfarenhet vara avgörande. Allt­ efter det sätt, varpå denna jämförelse utfaller, bör tjänstemannen normalt placeras i lönegrad med samma nummer som aspirantlönegraden respek­ tive extraordinarielönegraden, och avvikelser härifrån böra ske endast om särskilda skäl, såsom bristande kompetens eller underårighet, därtill för­ anleda. Vissa i samband med tillämpning av reglerad befordringsgång uppkom­ mande frågor om underårighets inverkan på anställningsform och löne­ gradsplacering beröras i det följande under 5 § 3 mom. I överensstämmelse med lönenämndens förslag har sådan jämkning an­ setts böra vidtagas i bestämmelserna om furirernas lönegradsplacering, att uppflyttning till lönegraden Me 2 icke sker vid månadsskifte utan endast vid kvartalsskifte.

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

En uttrycklig bestämmelse har ansetts böra meddelas om att de tjänster vid högre kommunala skolor, sinnesslöskolor och epileptikerskolor, å vilka reglementet äger tillämpning, skola lönegradsplaceras i enlighet med be­ stämmelser meddelade av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut. An­ givna bestämmelser ha förutsatts skola ha samma innehåll som den nuva­ rande tjänsteförteckningen till Ars. Därest riksdagen icke däremot fram­ ställer erinran, torde likväl böra vidtagas de jämkningar, som skolöversty­ relsen föreslagit och av statens lönenämnd lämnats utan erinran, och där­ jämte tör de högre kommunala skolorna upptagas extraordinarielönegrader med samma ordningsnummer, som nu gälla för extralärartjänster. Beträf­ fande sistnämnda anordning, som skulle erhålla motsvarighet för de stat­ liga lärarna, må anföras följande. I ett av 1944 års personalutredning den 24 oktober 1947 avgivet betän­ kande del II (SOU 1947: 58) ha framlagts förslag bland annat rörande regle­ rad befordringsgång för vissa icke-ordinarie lärare vid allmänna läroverk m. 11. läroanstalter, företrädesvis sådana med akademisk utbildning. För­ slag i anledning av personalutredningens ifrågavarande betänkande har icke avsetts skola föreläggas innevarande års riksdag. Emellertid har vid ären­ dets beredning inom finans- och ecklesiastikdepartementen ansetts föreligga grundad anledning att vidtaga omedelbara åtgärder för en normalisering av väntetiden till extra ordinarie — och därmed pensionsberättigande — an­ ställning för sådana icke-ordinarie läroverkslärare m. fl., som avses i per­ sonalutredningens förenämnda betänkande, därunder inbegripna lärare vid de högre kommunala skolorna. En dylik normalisering, som för närvarande saknas, ligger helt i linje med grunderna för 1947 års allmänna löneregle­ ring. Därest riksdagen icke har något att erinra däremot, torde för tillämp­ ning från och med den 1 juli 1948 böra utfärdas bestämmelser av innebörd, att icke-ordinarie lärare av här avsett slag efter viss tids, i allmänhet två läsårs, tjänstgöring må erhålla extra ordinarie tjänst i lönegrad med samma ordningsnummer som skulle ha gällt, om de varit extra lärare. Med en dy­ lik reglering, vilken i avvaktan på ställningstagandet till 1944 års personal­ utrednings förslag har i viss mån provisorisk karaktär, avses givetvis icke att göra någon inskränkning i lärares möjlighet att erhålla extra ordinarie tjänst inom eljest tillämplig lönegrad, i den mån sådan tjänst finnes tillgänglig och läraren är behörig till densamma.

5 §•

Tjänstetillsättning.

i mom. I detta moment ha, i anslutning till ett av rikets allmänna kart­ verk och statens lönenämnd framställt förslag, meddelats vissa bestämmel­ ser angående tillsättning medelst fullmakt eller konstitutorial. Där ordina­ rie tjänst skall tillsättas medelst förordnande för viss tid, för begränsad an­ ställningstid eller tills vidare, framgår detta av lönegradsbeteckningen.

Kungl. May.ts proposition nr 225. 47

1 momentet har vidare införts det i 4 § 1 inom. Saar meddelade, från de tidigare gällande avlöningsreglementena hämtade stadgandet angående konstitutorialbegreppet.

2 mom. I 4 § 2 mom. Saar föreskrives, att för den, som förordnas att inneha anställning såsom extra ordinarie tjänsteman, aspirant eller extra tjänsteman, skall utfärdas skriftligt antagningsbevis eller annan skriftlig tillsättningshandling, vari i förekommande fall skall angivas att anställ­ ningen avser avkortad tjänstgöringstid. Riksförsäkringsanstalten har ansett att antagningsbevisen enligt vad er­ farenheten visat äga mycket ringa praktisk betydelse och i regel ej efter­ frågas av befattningshavarna. I arbets- och pappersbesparande syfte har äm­ betsverket ansett förevarande bestämmelse kunna givas sådant innehåll, att antagningsbevis eller annan skriftlig tillsättningshandling endast behöver utfärdas på begäran. Medicinalstyrelsen har framhållit, att bestämmelsen om antagningsbevis eller annan skriftlig tillsättningshandling vid statens sinnessjukhus medfört ett väsentligt administrativt merarbete. Den vikarierande personalen vid dessa sjukhus hade av medicinalstyrelsen givits ställning såsom extra tjäns­ temän, men då cirka 20 procent av vikarierna endast anställdes för kortare tid torde tillsättningshandling i sådana fall vara överflödig. Skyldighet för myndighet att utfärda tillsättningshandling borde kunna begränsas till så­ dana fall, då anställningen beräknades bli av längre varaktighet än för­ slagsvis 6 månader. Vid beredningen av frågan om definitivt avlöningsreglemente har bestäm­ melsen om skriftlig tillsättningshandling ansetts böra bibehållas; bestäm­ melsen har intagits i detta moment. Då en sådan handling kan givas en myc­ ket enkel form, synes bestämmelsens iakttagande icke behöva bliva betung­ ande för myndigheterna. För anställningshavaren måste det emellertid an­ ses vara av värde att erhålla ett bevis om anställningen.

3 mom. I 5 § 1 mom. Saar stadgas såsom villkor för anställning såsom ordinarie tjänsteman, extra ordinarie tjänsteman eller aspirant uppnådd ålder av respektive 21, 20 och 17 år. Bestämmelserna i ämnet, vilka grunda sig på 1945 års lönekonnnittés förslag, överensstämma med tidigare med­ delade föreskrifter. Ett av generalpoststyrelsen i yttrande över kommitténs förslag framställt förslag om sänkning av åldersgränsen till 19 år för an­ ställning såsom extra ordinarie tjänsteman har icke föranlett någon åtgärd. Generalpoststyrelsen har nu ånyo förordat en sänkning av minimiåldern för anställning såsom e. o. tjänsteman från 20 till 19 år. En sådan åtgärd har synts styrelsen motiverad bland annat med hänsyn till att, då minimi­ åldern för aspirantanställning utgör 17 år, ett biträde, som anställts vid nyss fyllda 17 år, eljest skulle behöva kvarstå såsom aspirant i .1 år, ehuru enligt den reglerade befordringsgången för biträden för skriv- och kontorsgöromål anställningstiden såsom aspirant normalt skall uppgå till endast

1 V3 år. Förskjutningar i aspiranternas inbördes turordning skulle härige­ nom uppkomma.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande. Lönenämnden är icke beredd att tillstyrka en sänkning av minimiåldern för e. o. anställning, särskilt som enligt vad lönenämnden har sig bekant denna minimiålder tagits under omprövning icke blott av 1945 års lönekommitté utan även av 1944 års personalutredning utan att något förslag till ändring framlagts. För att minska de av generalpoststyrelsen påtalade olägenheterna synas emellertid andra åtgärder kunna vidtagas. Sålunda bör — på sätt redan tillämpas inom vissa verk — den som fått sin befordran till e. o. tjänst fördröjd på grund av kravet på viss minimiålder återställas i turordning i förhållande till sina kamrater, sedan han uppnått 20 års ålder. Vidare må framhållas, att bestämmelserna i kungörelsen 1947: 436 angåen­ de den reglerade befordringsgången lämna möjlighet för vederbörande verk att anställa tjänsteman, som innehaft aspirantanställning i 1 Vs år men ännu icke fyllt 20 år, såsom extra tjänsteman med placering i samma löne­ grad, som han skulle ha erhållit, därest han kunnat antagas till e. o. tjänste­ man. Denna möjlighet bör enligt lönenämndens mening utnyttjas i de fall, då tjänstemannens arbetsprestation motiverar en förbättring av anställ­ ningsvillkoren efter 1 */, års aspirantanställning. Har sådan åtgärd vidtagits, bör för vidare befordran inom den reglerade befordringsgången tiden för extra anställning räknas på samma sätt som om vederbörande innehaft e. o. anställning.

Vid utarbetandet av förslaget till definitivt avlöningsreglemente har till­ räcklig anledning icke ansetts föreligga att, med frångående av den av stats­ makterna tidigare intagna ståndpunkten, sänka åldersgränsen för erhål­ lande av extra ordinarie — och därmed pensionsberättigande — anställ­ ning; bestämmelserna i 5 § Saar ha utan ändring införts på ifrågavarande plats i reglementsförslaget. Det må framhållas, att möjlighet bör föreligga att, när detta anses påkallat, såsom extra tjänsteman anställa den, som är underårig. Vad särskilt angår den reglerade befordringsgången må näm­ nas följande. Enligt befordringskungörelsens normalbestämmelser skola i fråga om icke-ordinarie biträden för skriv- och kontorsgöromål tillämpas aspirant­ anställning i lönegraden Cf 4 under 11/2 år, extra ordinarie anställning i

lönegraden Ce 6 under 1 år samt därefter — efter 2 V, års sammanlagd

anställning — extra ordinarie anställning i lönegraden Ce 8. Fråga upp­ kommer om åldersbestämmelsens inverkan på vederbörandes anställnings­ förhållanden dels före 20 års ålder, dels efter uppnåendet av denna ålder. Enligt befordringskungörelsen skall underårig tjänsteman i avvaktan på antagning till extra ordinarie tjänsteman kvarstå såsom aspirant, där han ej av särskilda skäl anses böra antagas till extra tjänsteman. Viss tvekan torde hos myndigheterna föreligga, huruvida möjlighet finnes att, om detta anses påkallat, för den, som är under 20 år och anställes såsom extra tjänsteman, tillämpa lönegrad med samma ordningsnummer, som skulle ha gällt en­ ligt den reglerade befordringsgångens bestämmelser, tillämpade med bort­ seende från åldersbestämmelserna. Såsom framgår av lönenämndens utta­ lande finnes sådan möjlighet. Vad angår tiden efter 20 års ålder har tvekan uppstått, huruvida bestäm­

Kungi. Maj.ts proposition nr 225. 49

melserna medgiva uppflyttning till lönegraden Ce 8 av ett biträde, som inne­ haft anställning under minst 2 '/, år och uppnått 20 års ålder, eller om för sådan uppflyttning dessutom fordras, att extra ordinarie anställning i lönegraden Ce 6 innehafts under ett år; i sistnämnda fall kan tydligen upp­ flyttning till lönegraden Ce 8 ske först vid 21 års ålder. Enligt den upp­ fattning, som gjorts gällande av statens befordringsnämnd och som av nämnden bringats till vissa myndigheters kännedom i anledning av till nämnden gjorda framställningar, möter i och för sig icke hinder mot att ett biträde befordras till lönegrad Ce 8 vid uppnådd levnadsålder av 20 år, därest förutsättningarna i fråga om tjänstgöringstid in. m. föreligga. Å and­ ra sidan har inom riksräkenskapsverket i anmärkningsväg hävdats, att ett biträde bör vid 20 års ålder inplaceras i lönegrad Ce 6 och sålunda först efter uppnådda 21 års ålder kunna befordras till lönegrad Ce 8. Riksdagens revisorer ha i sin senaste berättelse, under § 29, uttalat sig till förmån för klarläggande av spörsmålet om i vad mån underårighet skall verka fördrö­ jande vid den retroaktiva tillämpning av befordringskungörelsen, som för­ utsatts vid dess ikraftträdande från och med den 1 juli 1947. Vad sålunda förekommit synes böra föranleda till att bestämmelserna i ämnet förtyd­ ligas, så att av dem klart framgår, att lönegradsplaceringen i princip skall vara beroende av den sammanlagda tid, vederbörande innehaft tillgodoräkningsbar anställning enligt befordringskungörelsen, och att åldersbestämmelsen endast föranleder det avsteget från normalbestämmelserna, att extra ordinarie anställning icke må innehas före 20 års ålder; det har redan från början avsetts, att befordringskungörelsen jämte övergångsbestämmelser skulle äga denna innebörd. Slutligen torde böra iakttagas vad lönenämnden uttalat med avseende å tjänstemännens turordning och om inplacering inom befordringsgången vid övergång från extra anställning såsom biträde för skriv- och kontorsgöromål.

I andra stycket av förevarande moment har liksom i 5 § 2 mom. Saar hänvisning gjorts till meddelade föreskrifter angående företeende av läkar­ intyg för vinnande av anställning. Beträffande dylikt intyg må här allenast framhållas, att det omedelbara syftet med detsamma är att bringa till res­ pektive myndighets kännedom eventuella brister i vederbörandes hälso­ tillstånd. Med föreskriften avses däremot icke, att varje brist i hälsotill­ ståndet skall medföra hinder för anställning, utan härvidlag får intygets innehåll sammanställas med de faktorer i övrigt, som utvisa om vederbö­ rande är lämplig för tjänsten.

Enligt det före Saar gällande militära icke-ordinariereglementet kunde extra ordinarie anställning icke utan Kungl. Maj :ts medgivande i varje sär­ skilt fall vinnas av den, som uppbar annan tjänstepension än reservpen­ sion. 1936 års lönekommitté anförde härom, att ett mera allmänt tillämpan­ de av systemet att såsom extra ordinarie anställa pensionerad personal enligt kommitténs uppfattning ledde till icke önskvärda konsekvenser i pensionsoch andra hänseenden. Eu bestämmelse av angivna innehåll finnes icke i

4 Dihamj till riksdagens protokoll 19-ifl. 1 sand. Nr 225.

ÖO Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Saar och har ej heller medtagits i förslaget till definitivt avlöningsreglemente. Den omständigheten, att vederbörande på grund av de militära pensionsåldersbestämmelserna måst avgå vid förhållandevis låg levnadsålder, har ej ansetts böra betaga honom möjligheten att sedermera få civil extra ordinarie anställning. I detta sammanhang må även nämnas, att det under­ stundom förekommer att militär beställningshavare efter pensionering återanställes på aktiv stat i högre beställning. Avlönings- och pensionsbestämmelserna ha numera utformats på sådant sätt, att invändning icke behöver göras mot dylik återanställning.

6 §■

Förening av lönegradsplacerade tjänster m. m.

Saar. I 14 § Saar meddelas bestämmelser om förening av ordinarie, extra ordinarie, aspirant- och extra tjänster. Beträffande bestämmelsernas innebörd och de motiv, på vilka de grundats, må anföras följande. Förening av tjänster må ske huvudsakligen i tre typfall. 1. I vissa fall äger tjänsteman samtidigt inneha två tjänster under för­ utsättning att han frånträder utövningen av den ena tjänsten. Att sådana tjänsteföreningar ej alltid äro tillåtna utan särskilt medgivande beror på, att vissa olägenheter kunna följa av att en tjänsteman, som övergår till en annan tjänst och därför lämnat utövningen av sin förra tjänst, ändock kvarstår i denna, eller av att en tjänsteman »lägger beslag på» en annan tjänst utan att utöva densamma. Särskilt gäller "detta då antalet tjänster är begränsat, i vilket fall förfaringssättet medför att den, som skall handha tjänstutövningen, antingen får en mindre fördelaktig anställningsform än som skall tillkomma tjänstens innehavare eller ock endast kan fungera som vikarie. Det har emellertid ansetts, att innehavare av fast anställning — ordinarie eller extra ordinarie — som har möjlighet att befordras till högre tjänst med lösare anställningsform, icke skall ställas inför valet att antingen lämna sin fastare anställning för att kunna befordras eller ock avböja befordringen. Ej heller skall innehavaren av en mera lös anställning, om tillfälle gives att erhålla en fastare, ehuru lägre avlönad tjänst, behöva välja mellan att få löneminskning genom att erhålla den fasta anställningen och därmed avgå från sin förra högre tjänst eller ock kvarstå i sistnämnda tjänst utan att erhålla fastare anställning. I dessa fall skall vederbörande i stället kunna samtidigt inneha och utöva den högre av tjänsterna och inneha, ehuru ej utöva den lägre av dem. Med ordinarie eller extra ordi­ narie tjänst skall sålunda, under förutsättning att tjänstemannen frånträder utövningen av densamma, kunna förenas sådan ordinarie tjänst, som tillsättes medelst förordnande tills vidare och ej är förenad med pensionsrätt, högre aspiranttjänst eller högre extra tjänst, och vidare skall med ordinarie tjänst under samma förutsättning kunna förenas högre extra ordinarie tjänst. Det må framhållas, att vederbörande myndigheter icke äga förhindra tjänsteförening av nämnda slag. Detta torde i allmänhet ej heller ifråga­ sättas i sådant fall, där fast anställd tjänsteman ifrågakommer till be­ fordran till högre, men mera löst inrättad tjänst vid samma verk. Där­ emot torde det i samband med inrättande av ny ordinarie tjänst under­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 51

stundom ha yppats tvekan, huruvida en extra ordinarie tjänsteman i högre lönegrad bör kunna erhålla tjänsten, då han ej avser att utöva densamma. Detta hör dock vara fallet, såframt den extra ordinarie tjänstemannen en­ ligt eljest tillämpade grunder för tjänstetillsättning bort erhålla den ordi­ narie tjänsten. Då den tjänst som skall utövas är inrättad vid ett verk och den tjänst som ej skall utövas är inrättad vid annat verk, är det kanske icke önskvärt ur sistnämnda verks synpunkt att tjänsteförening kommer till stånd, men verksmyndigheten har härvid att beakta att staten är att fatta såsom en enda arbetsgivare och att avlöningsreglementets bestämmelse grundats på uppfattningen att det är ett statsintresse — även om det ej är ett verlcsintresse — att tjänsteförening i dylikt fall medgives. 2. Extra ordinarie tjänstemän, aspiranter och extra tjänstemän kunna i regel deltidsanställas, då detta är lämpligt. Dylika deltidstjänster få för­ enas, så framt ej den sammanlagda tjänstgöringstiden överstiger den för jämförlig ordinarie tjänsteman bestämda. 3. Förening av tjänster får ske i vissa andra, särskilt angivna fall, som antingen äro likartade med de under 1 och 2 avsedda eller där endera tjänsten är förenad med intermittent tjänstgöring eller eljest företer lik­ het med arvodesbefattning, ehuru formellt konstruerad som ordinarie tjänst. Härutöver må enligt 14 § 5 mom. a) Saar förening icke ske av ordinarie eller extra ordinarie tjänst med annan ordinarie eller extra ordinarie statlig tjänst eller med jämförlig kommunal befattning, med mindre Kungl. Maj :t, i fråga om ordinarie tjänst med stöd av riksdagens beslut, för visst fall därtill lämnat medgivande. Uttrycket »jämförlig» kommunal befattning av­ ser att angiva, att den omständigheten icke skall vara avgörande, huruvida i kommunens stat och avlöningsbestämmelser befattningen betecknas såsom ordinarie respektive extra ordinarie eller på annat sätt. Ibland äro å kom­ munernas stater uppförda befattningar, vilka tydligen icke äro jämförliga med ordinarie eller ens med extra ordinarie tjänster inom statsförvaltningen utan närmast att jämställa med statliga icke-ordinarie arvodessysslor med begränsad, stundom helt obetydlig tjänstgöring. Det förnämsta kriteriet på en kommunal anställning, som avses i stadgandet, skall enligt 1936 års lönekommitté vara, att densamma är att betrakta såsom en verklig befattning och att med densamma är förenad regelbunden tjänstgöringsskyldighet av minst den omfattning, som gäller för extra ordinarie halvtidstjänst inom statsförvaltningen. Ordinarie eller extra ordinarie tjänst, aspiranttjänst eller extra tjänst må icke i andra fall än ovan angivits utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av vederbörande myndighet för­ enas med statlig aspiranttjänst eller extra tjänst eller med jämförlig kom­ munal befattning. Förening av exempelvis en heltidstjänst med en halvtids­ tjänst har ansetts icke böra förekomma vid tillämpning av ifrågavarande anställningsformer. Yttrandena. I myndigheternas yttranden angående de vid tillämp­ ningen av Saar vunna erfarenheterna har uttalats önskemål om en upp­ mjukning av bestämmelserna i 14 § 5 mom. b) Saar. Skolöverstyrelsen har hemställt om införande i reglementet av en särskild bestämmelse innefat­ tande bemyndigande för överstyrelsen, vederbörande skolstyrelse eller rek­ tor alt såsom extra lärare förordna innehavare av lika hög eller högre ordi­ narie tjänst. Rikets allmänna kartverk har föreslagit sådan ändring av be­ stämmelserna, att med ordinarie eller extra ordinarie tjänst även må kunna förenas lika hög eller lägre aspiranttjänst.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Statens lönenämnd har avstyrkt de föreslagna ändringarna i avlöningsreglementet. Under uttalande, att förenande av ordinarie eller extra ordi­ narie tjänst med lägre extra tjänst icke borde godkännas såsom en reguljär företeelse inom undervisningsväsendet, har lönenämnden emellertid till­ styrkt, att Kungl. Maj :t jämlikt 14 § 5 mom. b) Saar måtte bemyndiga skol­ överstyrelsen att medgiva dylik förening. Den av rikets allmänna kart­ verk berörda frågan syntes få upptagas till behandling efter särskild fram­ ställning från kartverket och lösas genom en specialföreskrift för aspirant vid detta verk.

Förslaget till definitivt reglemente. 1 överensstämmelse med den av lönenämnden uttalade uppfattningen har tillräcklig anledning icke ansetts föreligga att vidtaga saklig ändring i berörda hänseende i avlöningsreglementet. 14 § Saar har efter viss huvudsakligen redaktionell överarbetning intagits såsom 6 § i förslaget till definitivt reglemente. Härvid har förutsatts, att efter särskilt medgivande aspirant- eller extra tjänst må kunna förenas med lika hög eller högre ordinarie eller extra ordinarie tjänst i såda­ na fall eller grupper av fall, där särskilda skäl kunna åberopas för en dylik anordning.

7 §. Förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag.

Saar. Bestämmelserna om förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag finnas meddelade i 15 § Saar. Beträffande innebörden av bestäm­ melserna må i anslutning till uttalanden vid dessas ursprungliga tillkomst anföras följande.

1 mom. Med tjänstebefattning avses varje annan anställning i statens tjänst än ordinarie, extra ordinarie, aspirant- eller extra anställning, varje annan kommunal anställning än sådan som är jämförlig med nyss angiven statlig anställning samt varje enskild anställning, allt i den mån anställ­ ningen med hänsyn till arbetets kontinuerliga fortgång, dess omfattning el­ ler därför utgående ersättning kan karakteriseras såsom befattning. 1936 års lönekommitté har framhållit, att därunder inginge ett stort antal icke­ ordinarie befattningar med till beloppet rätt skiftande arvoden såväl inom statsförvaltningen som inom kommunerna. Begreppet »uppdrag, som är jämförligt med tjänstebefattning», omfattar enligt 1936 års lönekommitté uppdrag av såväl offentlig som enskild natur, i den mån desamma kunna karakteriseras som så varaktiga — d. v. s. sträc­ kande sig över en längre tidsperiod eller periodvis återkommande ■—- eller så tidskrävande, att de kunna jämföras med tjänstebefattning. Med de restrik­ tiva bestämmelsernas utvidgning till att även omfatta med tjänstebefattning jämförliga uppdrag hade främst åsyftats att under regleringen inordna så­ dana uppdrag, vilka till arten, ehuru ej till formen, närmade sig karaktären av verklig anställning; i sak syntes det föreligga skäligen ringa skillnad mellan en anställning såsom ombudsman med årsarvode hos ett bolag och ett uppdrag såsom bolagets ständige juridiska rådgivare med honorar för varje särskild arbetsprestation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Vad angår de särskilt angivna styrelseuppdragen har 1930 års lönekommitté anfört, att det måhända understundom kunde erbjuda vissa svårig­ heter att avgöra, huruvida en syssla såsom ordförande eller ledamot i för­ ening vore av beskaffenhet, att tillstånd till dess mottagande måste utverkas, alldenstund gränsen mellan föreningar med huvudsakligen ekonomiskt syfte och föreningar av annan karaktär ofta vore flytande. Kommittén hade avsett att, därest föreningen vore inregistrerad enligt lagen om ekonomiska för­ eningar, vederbörande myndighets medgivande skulle erfordras. Däremot skulle givetvis tillstånd icke krävas för innehav av styrelseuppdrag i ideell, politisk eller facklig förening. Enligt 1936 års lönekommitté är avsikten med bestämmelserna icke att varje uppdrag av varaktig eller eljest tidskrävande natur skulle erfordra tillstånd. Sådant krävdes icke för mottagande av uppdrag i det allmännas tjänst, vilket tjänstemannen erhölle på grund av allmänna val; dylika upp­ drag kunde icke anses såsom jämförliga med befattning. Beträffande rätt att inneha uppdrag såsom riksdagsman stadgades i 4 § riksdagsordningen, och även sådana allmänna förtroendeuppdrag som ledamotskap av kyrko­ möte, landsting, kommunalfullmäktige, kommunalnämnd eller beredning borde kunna utan vidare av tjänsteman mottagas och innehavas. I den mån uppdrag såsom ledamot av beskattningsnämnd tillkommit genom allmänt val, syntes det böra i förevarande hänseende likställas med övriga kom­ munala förtroendeuppdrag, medan däremot sådana uppdrag som ordföran­ deskap och kronoombudsskap i taxeringsnämnd, vilka uppdrag meddelades genom förordnande av vederbörande länsstyrelse, måste anses jämförliga med befattning och alltså förutsätta medgivande av den tillståndsgivande myndigheten, därest denna ej meddelat uppdraget. Beträffande de synpunkter, som böra anläggas vid prövningen, må föl­ jande uttalanden av 1936 års lönekommitté återgivas. Syftet vore att före­ komma missbruk av tjänstemännens i och för sig naturliga rätt att använda sin fritid efter gottfinnande. Det vore felaktigt att härvid utgå från att varje sysslande med uppdrag vid sidan om den statliga befattningen vore ur sta­ tens synpunkt förkastligt och olämpligt. Bisyssleväsendets utan tvivel avse­ värda omfattning inom statsförvaltningen betingades i icke ringa grad därav, att statstjänstemännen tagits och alltjämt toges i anspråk för uppdrag av offentlig karaktär, statliga och icke-statliga, för vilkas fullgörande de på grund av sin rutin och vana vid förvaltningsarbete vore särskilt skickade. Man vore här inne på en sida av bisyssleväsendet, där lämpligheten av ett ingripande i restriktiv riktning i varje fall kunde diskuteras. En åtgärd till minskande av bisyssleväsendet inom statsförvaltningen borde framför allt gå ut på att förhindra, att tjänstemännen i rent förvärvssyfte åloge sig sådana tidskrävande eller eljest maktpåliggande sysslor och uppdrag vid sidan om statstjänsten, vilka inverkade hinderligt för tjänstutövningen.

3 inom. Beträffande vissa tjänster ha föreskrivits särskilda, ovillkorligt verkande inskränkningar i rätten att mottaga bisysslor för att förhindra obehörigt inflytande — eller misstanke därom — av privata intressen vid statstjänstens utövande. Bestämmelserna i ämnet ha i regel meddelats i administrativ ordning, t. ex. i vederbörande verks instruktioner. Eu bestäm­ melse härom har emellertid intagits i avlöningsreglementet för att tydligt klargöra, att Kungl. Maj :t under löpande löneregleringsperiod äger utfärda dylika bestämmelser. Yttrandena. Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande föreslagit, att till­ stånd enligt 1 mom. skulle i fråga om tjänster i lönegraderna Cb 1—14 be­ viljas av vederbörande myndighet. Såsom skäl härför har överstyrelsen an­

Kungi. Maj.ts proposition nr 225.

fört, att styrelsen genom beslut av Kungl. Maj :t den 19 september 1947 er­ hållit befogenhet att medgiva rektor vid högre kommunal skola att med sin tjänst förena tjänstebefattning eller uppdrag. Statens lönenämnd har härom anfört följande. Enligt 2 kap. 3 § 2 punkten Ars utgår lön till lärare, som förordnats att inneha rektorsbefattning vid högre kommunal skola, högst efter den löneklass, som med 7 enheter överstiger högsta löneklassen i den för ordinarie ämneslärare gällande lönegraden Ca 26, d. v. s. högst enligt 36 löneklassen. Enligt sistnämnda löneldass utgår lönen till rektor i Cb 10. Sådan rektors­ befattning finnes vid de största realskolorna, medan rektorsbefattningarna vid de högre allmänna läroverken äro placerade i Cb 11 och högre. Skulle Kungl. Maj :t anse sig böra biträda skolöverstyrelsens förslag, bör med hän­ syn till anförda omständigheter medgivandet i varje fall endast avse rek­ torsbefattning vid realskola. Framhållas må emellertid, att även med en sådan begränsning medgivandet kommer att innebära ett avsteg från vad som i allmänhet gäller inom förvaltningen, eftersom sådant tillstånd som avses i 15 § förbehållits Kungl. Maj :t i fråga om tjänster i lönegrad Ca eller Ce 31 och högre. Lönegraden Ca 31 lärer närmast få anses motsvara Cb 8. Förslaget till definitivt reglemente. Bestämmelserna i förevarande paragraf i reglementsförslaget innebära icke någon saklig änd­ ring i förhållande till Saar. Tillräcklig anledning har icke ansetts föreligga att för rektorer införa någon annan ordning i förevarande hänseende än den, som i allmänhet tillämpas. I anslutning till den i förevarande paragraf meddelade särskilda bestäm­ melsen för häradsrätterna må nämnas, att i enlighet med riksdagens beslut blev vid införandet av motsvarande bestämmelse i civila avlöningsreglementet meddelad en övergångsbestämmelse av följande innebörd. Såvitt anginge den, som vid utgången av juni 1943 innehade ordinarie häradshöv­ dingbefattning, skulle den särskilda bestämmelsen intill den 1 juli 1953 icke äga tillämpning å uppdrag eller befattning, som han innehade vid först­ nämnda tidpunkt; för fortsatt innehav av uppdrag eller befattning, som avsåges i reglementets huvudbestämmelse, skulle dock erfordras Kungl. Maj :ts tillstånd, därest icke uppdraget meddelats eller befattningen tillsatts av Kungl. Maj :t. Tillkomsten av nytt avlöningsreglemente torde icke böra medföra någon ändring härvidlag, utan en övergångsbestämmelse av an­ givna innebörd bör alltjämt gälla intill den 1 juli 1953.

8 §•

Vikariatsförordnanden m. m. Saar. I vissa fall inträffar det, att en tjänstinnehavare frånträder ut­ övningen av sin tjänst. Anledningen härtill kan vara, att han uppehåller eller innehar en annan tjänst, åtnjuter semester eller tjänstledighet etc. En liknande situation —• att en tjänst finnes inrättad men ej uppehälles av tjänstinnehavare -— kan uppkomma vid vakans å sådan tjänst, som är mera fast inrättad och därför kan anses bestå även om den ej för tillfället

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 55

har någon innehavare. 1 sådana fall, som nu nämnts, har vederbörande myndighet givetvis alltid att i första hand taga ställning till frågan, huru­ vida de göromål, som åtfölja tjänsten, utan olägenhet kunna uppskjutas in­ till dess tjänstinnehavarens förhinder upphör respektive den vakanta tjäns­ ten blivit tillsatt, eller om i annat fall göromålen lämpligen kunna överläm­ nas åt annan redan anställd tjänsteman i dennes innehavande tjänst. Står sådan möjlighet icke till buds, kan situationen, särskilt vid mindre verk, vara sådan, att annan tjänsteman måste anställas. Denne är då visserligen reellt sett vikarie men innehar det oaktat själv en mer eller mindre till­ fällig tjänst; företrädesvis torde det härvid bliva fråga om anställning så­ som extra tjänsteman. I flertalet fall finnes emellertid en redan anställd tjänsteman att tillgå, och denne erhåller då utan förändring av sin anställ­ ning vikariats förordnande å den tjänst han skall uppehålla. De avlöningsreglementen, som gällde närmast före den 1 juli 1947, innehöllo på sätt under 4 § angivits ej endast bestämmelser om tjänstemännens avlöningsförmåner utan även allmänt administrativa bestämmelser exem­ pelvis om inrättandet av tjänster. I fråga om vikariatsförordnanden innehöllo emellertid reglementena i princip inga dylika organisatoriska bestäm­ melser utan endast stadganden rörande de särskilda förmåner, som kunde tillkomma tjänsteman vid dylika förordnanden. Från denna synpunkt fanns ingen anledning att i avlöningshänseende reglera andra vikariatsfall än de normala fall, där tjänsteman erhållit förordnande att såsom vikarie uppe­ hålla högre ordinarie eller extra ordinarie tjänst. I sådana fall ägde tjänste­ mannen uppbära vikariatsersättning. Kunde förordnandet väntas bliva av längre varaktighet, ägde Kungl. Maj :t medgiva, att den förordnade finge, i stället för lön å egen tjänst samt vikariatsersättning, uppbära vikariatslön. Såsom förutsättning för åtnjutande av vikariatslön gällde tillika, att för­ ordnandet, i förekommande fall efter kungörande till ansökning, medde­ lats i den ordning, som vore stadgad för den uppehållna tjänstens besättan­ de med ordinarie eller extra ordinarie innehavare. Någon allmän instruktionsmässig föreskrift av innebörd, att denna ordning skulle iakttagas un­ der vissa bestämda förutsättningar och att myndigheten i dessa fall skulle utverka Kungl. Maj:ts medgivande att vikariatslön skulle få utgå, fanns emellertid icke. Beträffande de vid sidan av avlöningsreglementena meddelade bestäm­ melserna angående vikariatsförordnanden må nämnas följande. Enligt Kungl. Maj :ts cirkulär till statsmyndigheterna den 29 juni 1945 (SFS nr 518) angående begränsning av vikariatsförordnanden in. in. — vil­ ket alltjämt gäller — åligger det statsmyndigheterna att begränsa medde­ landet av dylika förordnanden till vad som erfordras för arbetets behöriga gång. I cirkuläret, som tager sikte på önskvärdheten av eu begränsning av de vid vikariat uppkommande kostnaderna, fästes myndigheternas upp­ märksamhet på följande uttalanden av 1936 års lönekommitté i dess be­ tänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente. Kommittén framhöll, att avsikten med dess förslag angående vikariatsersättning icke vore, att vikarie skulle förordnas vid varje fall av semester eller tjänstledighet för

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

ordinarie tjänsteman. Därest ordinarie tjänsteman åtnjöte ledighet under allenast en eller annan dag, syntes i åtskilliga fall, särskilt i vissa rent ad­ ministrativa befattningar, honom åliggande göromål kunna utan större olä­ genhet uppskjutas; i en del dylika fall kunde mera löpande eller brådskan­ de göromål uppdelas på andra befattningshavare i samma eller högre löne­ grad utan att dessa senare behövde befrias från egna arbetsuppgifter. För nu antydda fall syntes särskild vikarie icke behöva förordnas och följakt­ ligen ej heller vikariatsersättning utbetalas. Det sagda syntes för övrigt, där så kunde ske utan hinder för arbetets jämna gång, böra iakttagas även vid ledigheter av längre varaktighet än allenast några dagar. Särskilt syn­ tes det angeläget, att statens kostnader för semesterledigheter icke onödigt­ vis ökades genom förordnande av vikarie i fall, då göromålen kunde anstå under tjänstinnehavarens ledighet. En förutsättning för meddelande av vikariatsförordnande å högre befattning borde sålunda enligt kommitténs mening vara, att hänsyn till arbetets behöriga gång krävde, att ersättaren övertoge samtliga eller den huvudsakligaste delen av de med den högre be­ fattningen förenade göromålen och för detta ändamål måste befrias från skötseln av arbetsuppgifterna i den egna tjänsten. Huruvida ett vikariatsförordnande eller ett förordnande att eljest be­ strida med högre befattning förenade göromål (se nedan) meddelats genom skriftligen avfattat beslut eller genom muntligt uppdrag eller order av ve­ derbörande befäl i förening med anteckning i liggare e. d. borde enligt vad

1936 års lönekommitté anförde icke öva inverkan på rätten till vikariatser­ sättning.

Även de i Saar meddelade bestämmelserna angående vikariatsförordnanden äro utformade med utgångspunkt från att den organisatoriska frågan, under vilka förutsättningar och på vad sätt sådant förordnande skall med­ delas, i allmänhet icke behövde regleras genom bestämmelser i själva avlöningsreglementet. Emellertid uppmärksammades vid Saars tillkomst, att i vissa undantagsvis förekommande fall ett fullt legitimt behov kunde finnas att förordna viss tjänstinnehavare såsom vikarie å en tjänst, som vore lika hög som eller t. o. in. lägre än hans egen, och det ansågs önskvärt att genom bestämmelse i reglementet klargöra, att tjänstemannen i sådant fall ägde i avlöningshänseende behandlas som om han under förordnandetiden bestrede sin egen tjänst. Med hänsyn härtill meddelades i 21 § 2 mom. första stycket Saar följande bestämmelser. Förordnas tjänsteman att, med frånträdande av utövningen av sin tjänst, uppehålla ordinarie eller extra ordinarie tjänst (eller att bestrida göromål, som eljest tillhöra sådan tjänst), skall tjänstemannen i avlöningshänseende behandlas som om han under förordnandetiden bestrede sin egen tjänst och, i förekommande fall, denna vore inrättad vid samma verk som den tjänst han uppehåller eller som göromålen tillhöra. Härutöver äger dock tjänstemannen i den utsträckning, som framgår av reglementets bestämmel­ ser eller särskilda av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser, åtnjuta sär­ skilda förmåner i anledning av förordnandet. Bestämmelserna angående vikariatsersättning återfinnas i 37 § Saar. I vanliga fall utgår sådan ersättning endast vid uppehållande av högre ordi­ narie eller extra ordinarie tjänst. Med den allmänna uppläggning, som an­ givna stadgande i 21 § 2 mom. givits, har det emellertid ansetts överensstäm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 57

ma att numera såsom vikariatser sättning beteckna även vissa i andra fall ut­ gående ersättningar, som tidigare erhållit olika beteckningar men för vilka är gemensamt att de utgå såsom ersättning för uppehållande av annan tjänst. Vad härefter angår vikariatslöneinstitutet, ansågs det vid Saars tillkomst mindre lämpligt att på dittillsvarande sätt göra tillämpandet av sådan för­ mån beroende av framställningar i individuella fall från vederbörande verks sida. En instruktionsmässig föreskrift om meddelande av förordnanden i samma ordning som vid tjänstetillsättning ansågs därför böra meddelas, och

1 brist på en allmän verksinstruktion infördes bestämmelserna i ämnet i

2 avd. Saar såsom 6 § med rubriken Sättet för meddelande av vissa förord­ nanden. Denna paragraf är i de delar, om vilka här är fråga, av följande ly­ delse. Därest förordnande att uppehålla ordinarie eller extra ordinarie tjänst kan beräknas komma att utan avbrott omfatta minst de närmast följande sex månaderna, skall, där ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj :t, förordnandet, i förekommande fall efter kungö­ rande till ansökning, meddelas i den ordning, som är stadgad för tjänstens tillsättande. Har förordnande att uppehålla ordinarie eller extra ordinarie tjänst icke från början beräknats bliva av sådan varaktighet, som i första stycket sägs, men kan vid en senare tidpunkt, sedan fem månader eller längre tid för­ flutit, tjänstens uppehållande på förordnande beräknas komma att ytter­ ligare omfatta mer än de båda närmast följande kalendermånaderna, skall, där ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj :t, förordnande att uppehålla tjänsten räknat från och med ingången av den andra av dessa kalendermånader meddelas, i förekommande fall efter kungörande till ansökning, i den ordning, som i första stycket angivits. Beträffande avlöningsförmånerna korrespondera mot 6 § bestämmelser­ na i 21 § 2 mom. andra stycket, vari stadgas, att om förordnande att med full tjänstgöring uppehålla ordinarie eller extra ordinarie tjänst på grund av föreskrift i 6 § meddelats i där angiven ordning, i 3 avd. avsedd tjänste­ man, som erhållit förordnandet, i avlöningshänseende skall behandlas som om han under förordnandetiden innehaft den uppehållna tjänsten (vikariatslöneförordnande). Enligt 21 § 2 mom. tredje stycket må Kungl. Maj :t med­ giva att även i andra fall må såsom vikariatslöneförordnande anses förord­ nande att uppehålla ordinarie eller extra ordinarie tjänst, under förutsätt­ ning dock att förordnandet meddelats i den i 6 § avsedda ordningen.

Förutom vikariatsförordnandena, vilka begreppsmässigt måste avse up­ pehållande av en viss individuell tjänst, tillämpas, särskilt vid de affärsdrivande verken, i viss utsträckning s. k. förordnanden att bestrida göromål. Detta är ett tekniskt uttryck för alt vederbörande, utan att fråga är om vi­ kariat, förordnas att bestrida sådana göromål, som normalt inom statsförvalt­ ningen ankomma på tjänstemän i viss högre lönegrad, eller, såsom förhål­ landet uttryckes i Saar, atl bestrida göromål, som eljest tillhöra ordinarie eller extra ordinarie tjänst. Dylika förordnanden likställas i avlöningshänseende

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

helt med vikariatsförordnanden; även bestämmelserna i Saar om sättet för meddelande av förordnanden och om vikariatslön äro tillämpliga å dem. Emellertid har i 1 kap. 1 § kungörelsen 1947: 554 stadgats, att därest enligt vederbörande myndighets bedömande förordnande bör meddelas att bestrida göromål, som eljest tillhöra sådan tjänst, som inrättas genom beslut av Kungl. Maj :t, och det kan beräknas att förordnandet skulle erhålla sådan varaktighet, som avses i 6 § Saar, skall frågan, huruvida sådant förordnande må meddelas, av myndigheten underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Yttrandena. I yttrandena angående erfarenheterna från tillämpning­ en av Saar ha framställts åtskilliga förslag om ändringar av såväl saklig som formell natur i bestämmelserna angående vikariatsförordnanden, sär­ skilt vad angår vikariatslöneförordnanden och sättet för deras meddelande. Den följande redogörelsen för innehållet i yttrandena har synts kunna i hu­ vudsak begränsas till ändringsförslag av saklig innebörd. Med beaktande i niöjligaste mån av framställda förslag rörande bestämmelsernas redaktio­ nella utformning ha nämligen bestämmelserna i förslaget till nytt regle­ mente kommit att i formellt hänseende så väsentligt skilja sig från de nu­ varande, att jämförelser på särskilda punkter knappast äro möjliga. Beträffande de i 2 1 § 2 mom. första stycket Saar meddelade bestämmelserna angående avlöningsförmånerna vid vanliga, med vikariats­ lön ej förenade vikariatsförordnanden har skolöverstyrelsen anfört i huvud­ sak följande. I syfte att få till stånd en enhetlig praxis inom undervisningsväsendet har överstyrelsen utfärdat ett cirkulär till rektorerna vari uttalas, att stad­ gandet i första hand torde vara avsett att tillämpas under förordnande att uppehålla högre ordinarie eller e. o. tjänst, men att det även torde kunna tillämpas, då läraren i undervisningsväsendets intresse med frånträdande av utövningen av innehavande tjänst uppehåller annan lärartjänst i samma eller lägre lönegrad. I dylika fall skall enligt cirkuläret frågan om tillämp­ ningen av 21 § 2 mom. första stycket hänskjutas till skolöverstyrelsen, dock icke därest läraren efter utnämningen till ordinarie tjänst enligt för­ ordnande av överstyrelsen alltjämt uppehåller tjänst vid den läroanstalt, där han omedelbart före utnämningen var anställd, eller där lärare vid högre kommunal skola under pågående läsår utnämnts till ordinarie tjänst vid annan högre kommunal skola eller vid statlig läroanstalt och efter er­ hållen tjänstledighet från den senare tjänsten förordnats att under åter­ stoden av läsåret fortsätta tjänstgöringen vid förstnämnda skola. Ändring bör vidtagas i 21 § 2 mom. första stycket, varjämte till 21 § hör fogas en särskild bestämmelse angående försvarets läroverk m. fl. läroanstalter, allt i syfte att för undervisningsväsendets del tvekan icke skall behöva råda om att stadgandena i fråga ha den innebörd, som skolöverstyrelsen utgått från vid utfärdande av ovannämnda cirkulär. Stadgandet bör kunna tillämpas icke blott vid vikariat å ordinarie och extra ordinarie tjänster utan även eljest då läraren har full tjänstgöring vid en skola.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande. I 2 mom. första stycket behandlas sådana fall, då tjänsteman förordnats att uppehålla ordinarie eller e. o. tjänst eller att bestrida göromål, som

Kungi. Maj:ts proposition nr 225. 59

eljest tillhöra sådan tjänst, ulan att åtnjuta vikariatslön. Stadgandet gäl­ ler endast, när tjänstemannen erhållit förordnande som nyss sagts »med frånträdande av utövningen av sin tjänst». Med sagda formulering lärer ha avsetts att understryka, att stadgandet endast är tillämpligt i det fall, att frånträdandet av utövningen av den egna tjänsten är en följd av förord­ nandet. Ett dylikt förordnande torde normalt endast meddelas, när det ligger i statens intresse, att tjänstemannen uppehåller annan tjänst än den egna. Angivna förhållande har uppmärksammats av skolöverstyrelsen, som dock funnit önskvärt, att stadgandet förtydligas. Lönenämnden finner i likhet med skolöverstyrelsen önskvärt, alt stad­ gandet i 2 mom. första stycket förtydligas. Nuvarande stadgande synes lämpligen kunna begränsas till att avse uppehållande av högre ordinarie eller e. o. tjänst eller bestridande av göromål, som ankomma på sådan tjänst. Därefter bör i en ny tredje mening föreskrivas, att vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, då det befunnits ligga i tjäns­ tens intresse, att tjänsteman förordnas att med frånträdande av utövningen av egen tjänst uppehålla ordinarie eller e. o. tjänst i samma eller lägre lönegrad än den egna tjänsten. Skolöverstyrelsens förslag att vad i 2 mom. första stycket stadgas skulle gälla icke blott vid förordnande att uppehålla ordinarie eller e. o. tjänst utan så snart lärare, som frånträtt utövningen av egen tjänst, har full tjänstgöring vid undervisningsväsendet är lönenämnden icke beredd att tillstyrka. Det vill synas lönenämnden, som om de speciella, inom under­ visningsväsendet föreliggande problem, som föranlett överstyrelsens för­ slag, böra lösas i annan ordning än genom bestämmelser i Saar. Stadgandet i 2 mom. första stycket synes lönenämnden kunna giva an­ ledning till tvekan även i ett annat avseende. Om exempelvis en tjänsteman vid länsstyrelsen i Stockholms län förordnas att under 3 månader uppe­ hålla en högre tjänst vid länsstyrelsen i Uppsala län skall han enligt nämn­ da stadgande i avlöningshänseende behandlas, som om han under förord­ nandetiden bestrede sin egen tjänst och denna vore inrättad vid länssty­ relsen i Uppsala. En tolkning efter ordalagen av detta stadgande skulle kunna leda till att lönen beräknades efter den för Uppsala gällande ortsgruppen och att tjänstemannen icke erhölle tjänstgöringstraktamente un­ der tjänstgöringen i Uppsala. De sakligt sett mest vägande invändningarna ha emellertid riktats mot de i 0 § Saar innefattade bestämmelserna angående sättet för meddelande av vissa förordnanden. Sålunda ha generalpoststgrelsen, telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen framhållit, att med deras stora personalkårer och över hela landet utspridda lokalförvaltningar föreskrifterna angående formen för meddelande av vissa längre förordnanden skulle medföra delvis oöverkomliga administrativa svårigheter, därest de skulle strängt iakttagas. Generalpoststyrelsen förut­ ser, att en strikt tillämpning av här ifrågavarande föreskrifter måste nöd­ vändiggöra en betydlig ökning av personalen å personalavdelningen å sty­ relsens första hyrå, kanske även å postdirektionerna. Telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen ha framhållit, att omflyttningarna kunna väntas medföra dryga kostnader för statsverket i form av flyttningsersättningar, omplaceringstraktamenten in. in. Även för personalen anse ämbetsverken konse­ kvenserna av föreskrifterna i G t; kunna bli mindre tillfredsställande i vissa

60 Kung!. Maj.-ts proposition nr 225.

fall. Telegrafstyrelsen har föreslagit, att 6 § skulle utgå ur reglementet och ersättas av allmänna anvisningar i ett cirkulär till statsmyndigheterna, att i den mån så befinnes möjligt och lämpligt ledigförklara förordnanden av längre varaktighet. Vidare ha följande myndigheter anfört i huvudsak följande. Kammarrätten: Kammarrätten borde genom särskild bestämmelse un­ dantagas från skyldighet — i den mån sådan föreligger enligt 6 § statens allmänna avlöningsreglemente jämförd med 48 § instruktionen för kam­ marrätten — att ledigförklara vikariatslöneförordnanden å assessors- och f öredragandetj änster. Riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen och försvarets fabriksstyrelse: Stadgandena borde uppmjukas därhän, att myndighet erhåller rätt att, då särskilda skäl därtill föranleda, under begränsad tid (5 å 6 månader) med­ dela med vikariatsersättning förenat förordnande utan iakttagande av den ordning, som är stadgad för tjänstens tillsättande, trots att vikariatet kan beräknas omfatta 6 månader eller längre tid. Myndighet borde nämligen erhålla tillfälle att under någon tid pröva vederbörandes lämplighet för befattningen, innan vikariatslöneförordnande meddelas. Skolöverstyrelsen: Bemyndigande borde lämnas överstyrelsen, rektorer och skolstyrelser att meddela förordnanden av längre varaktighet utan iakttagande av föreskrifterna i 6 §. Beträffande bestämmelsernas tillämpning å förordnanden att bestrida göromål har pensionsstyrelsen framhållit, att erhållande av Kungl. Maj :ts tillstånd att törordna nagon att bestrida göromål i viss lönegrad tager tid, vilken tillsammans med tiden för ansökningsförfarandet helt eller delvis ut­ fyller den tid förordnandet avser. Då förordnande, som kungjorts, avsett viss begränsad tid, borde ledigförklaring kunna undvaras vid en kortare förlängning av förordnandetiden. Statskontoret har föreslagit, att stadgan­ det i förevarande paragraf om förordnande att bestrida göromål skall helt utgå eller ock omformuleras så, att frågan om beviljande av vikariatslön i där avsedda fall skall underställas Kungl. Maj :ts prövning. Vissa erinringar mot bestämmelserna i förevarande paragraf ha även framställts av statstjänstemännens riksförbund, statstjänarkartellen och t jänstemännens centralorganisation. Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande. De av myndigheterna redovisade erfarenheterna av tillämpningen av 6 § ha övertygat lönenämnden om att en ändring av stadgandet är påkallad. Där­ emot är lönenämnden — med hänsyn till den betydelse som tillmätts stad­ gandet från personalorganisationernas sida — icke beredd att biträda ett av telegrafstyrelsen framfört förslag, att 6 § skulle utgå ur Saar och ersättas av allmänna anvisningar i ett cirkulär. Lönenämnden vill för sin del förorda, att första stycket av 6 § bibehål­ ies i huvudsak oförändrat men att däri inrymmes möjlighet icke blott för Kungl. Maj :t utan även, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, för myndighet att pröva, i vilka fall där avsett förordnande skall meddelas med iaktta­ gande av den ordning, som är stadgad för tjänstens tillsättande. Ett be­ myndigande av angivet slag torde främst böra lämnas de affärsdrivande verken och andra verk med lokalförvaltningar av mera betydande omfatt­ ning. I fråga om de centrala ämbetsverken torde det alltjämt böra ligga i

Kungl. Maj:ts proposition nr 225 . ”1

Kungl. Maj :ts hand att avgöra, huruvida undantag skall göras från be­ stämmelserna i 0 §. Lönenämnden förutsätter, att varken Kungl. Maj :t eller myndigheterna skola frångå nämnda bestämmelser i vidare mån än som är oundgängligen påkallat för att undvika administrativa olägenheter och onödiga kostnader för statsverket i form av flyttningsersättningar o. d. Vi­ dare bär lönenämnden utgått från att i den män av administrativa och liknande orsaker förordnanden om 6 månader eller längre tid meddelas utan iakttagande av föreskrifterna i 6 § vikariatslön ändock skall kunna utga. I samband härmed bör enligt lönenämndens mening jämväl beaktas ett av telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen gjort påpekande, att det i vissa fall kan med bestämdhet förutses, att tjänsteman kommer att erhålla för­ ordnanden å olika högre tjänster i samma lönegrad i sammanlagt 6 månader eller mera. Även sådan tjänsteman bör beredas möjlighet att erhålla vika­ riatslön. Med anledning av de mot 6 § andra stycket framställda erinringarna vill lönenämnden framhålla, att praktiska skäl tala lör att meddelande av för­ ordnanden att uppehålla ordinarie eller e. o. tjänst i samma ordning som gäller för tillsättande av sådan tjänst endast bör ske, därest förordnandet kan beräknas komma att omfatta ytterligare 6 månader, räknat från tid­ punkten då ställning tages till frågan om förordnandet skall ledigförklaras eller icke. Å andra sidan bör nämnda förfaringssätt iakttagas, så snart det under löpande vikariatsersättningsförordnande blir klarlagt, att vikariatet kommer att bestå ytterligare minst 6 månader. Av det anförda följer, att därest ett tidsbegränsat förordnande, som meddelats i vederbörlig ordning, behöver förlängas, ny tillsättningsprocedur icke skall företagas, om icke förordnandet kan beräknas komma att omfatta ytterligare 6 månader. För kortare förlängning av förordnandetiden bör således, såsom pensionsstyrelsen påpekat, ledigförklarande kunna undvikas. Innehavaren av förord­ nandet bör givetvis bibehållas vid rätten till vikariatslön. Vad särskilt angår skolöverstyrelsens förslag i fråga om undantag från bestämmelserna angående vikariatslöneförordnande för lärartjänster vill lönenämnden erinra", att nämnden (undervisningsväsendet) i utlåtande den

4 februari 1948 över en av skolöverstyrelsen gjord framställning fann sig icke böra taga ställning till densamma i här ifrågavarande delar på grundval av då föreliggande utredning. Enär spörsmålet icke heller närmare belysts i förevarande yttrande från skolöverstyrelsen, måste lönenämnden inskrän­ ka sig till att uttala, att det tills vidare under nästa budgetår torde få an­ komma på skolöverstyrelsen att avgöra, i vilka fall vikariatslöneförordnan­ de skall förekomma. Överstyrelsen bör emellertid anbefallas att snarast inkomma med utredning angående vikariatslöneinstitutets användning inom undervisningsväsendet. Det vill nämligen förefalla lönenämnden, som om vi­ kariat slöneförordnanden skulle utan svårighet kunna komma i fråga, åt­ minstone då behovet av ett vikariatsförordnande av minst 6 månaders var­ aktighet är känt i god tid före termins början. Kammarrättens hemställan synes böra vinna bifall. Då fråga är om för­ ordnande av minst 6 månaders varaktighet bör — såsom lönenämnden ovan framhållit — vikariatslön kunna utgå, ändock att ledigförklarande av förordnandet icke skett. En generellt gällande uppmjukning av stadgandet i f> § i den utsträck­ ning, som riksräkenskapsverket, lantbruksslyrclsen och försvarets fabriksstyrelse ifrågasatt, skulle enligt lönenämndens mening innebära ett alltför stort avsteg från grunderna för den mellan 1945 års lönekommitté och per­ sonalorganisationerna träffade överenskommelsen beträffande vikariatsförordnanden. Kungl. Maj :t bör emellertid äga möjlighet att i visst fall eller

Kunyl. Maj.ts proposition nr 225.

för visst slag av tjänster medgiva undantag från föreskriften i 6 § av den av nyssnämnda myndigheter angivna anledningen. Statskontoret har föreslagit, att 6 § tredje stycket, vilket handlar om för­ ordnande att bestrida göromål, som eljest tillhöra ordinarie eller e. o. tjänst, skall antingen helt utgå eller ock omformuleras så, att frågan om beviljande av vikariatslön i där avsedda fall skall underställas Kungl. Maj :ts prövning. Därest enligt vederbörande myndighets bedömande förordnande bör med­ delas att bestrida göromål, som eljest tillhöra sådan tjänst, som inrättas genom beslut av Kungl. Maj :t, och det kan beräknas att förordnandet skall erhålla sådan varaktighet, som avses i 6 § Saar, skall enligt 1 kap. 1 § kun­ görelsen 1947:554 frågan, huruvida sådant förordnande må meddelas, av myndigheten underställas Kungl. Maj :ts prövning. Vidare må erinras, att enligt kungörelsen 1947: 543 angående bestridande under budgetåret 1947/48 av kostnader för avlöning enligt Saar åt civil personal vikariatsersättning till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän vid förordnande att bestrida till viss tjänst hörande göromål utan att uppehålla själva tjänsten skola bestri­ das från den i avlöningsstaterna upptagna anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal, under det att frågan om den anslagspost, från vilken lön skall utgå vid vikariatslöneförordnande att bestrida sådana göromål, i varje särskilt fall skall underställas Kungl. Maj :ts prövning. Lönenämnden vill till en början framhålla, att uttrycket förordnande att bestrida göromål, som eljest tillhöra viss (ordinarie eller e. o.) tjänst, språk­ ligt sett har en mera begränsad räckvidd än som i praktiken torde ha till­ lagts detsamma. Efter ordalagen skulle förordnande av här avsett slag endast kunna gälla förordnande att bestrida göromål, som eljest ankomma på viss bestämd tjänst. Stadgandet — liksom motsvarande stadgande i civila avlöningsreglementet — lärer dock tillämpas exempelvis även i sådant fall. då det gäller att bereda viss tjänsteman, vilken ålagts nytillkomna, mera kvalificerade arbetsuppgifter, en mot arbetsuppgifterna svarande lönestäilning. Härvid uppkommer frågan, huruvida myndigheten skall kunna för­ ordna tjänsteman att bestrida göromål, som ankomma på ordinarie eller e. o. tjänst av visst slag, exempelvis kontorsskrivartjänst, ehuru någon sådan tjänst icke finnes inrättad vid verket. Enligt lönenämndens mening böra myndighets befogenheter i ovanberörda hänseenden klarläggas i författningsväg. En tänkbar utväg vore härvid att anknyta myndighets befogenhet att meddela här avsedda förordnanden att bestrida göromål, som ankomma på ordinarie eller e. o. tjänst, till dess be­ fogenhet att inrätta e. o. tjänster. Såvitt lönenämnden kan finna, föreligger i varje fall icke någon anledning att betaga myndighet rätt att meddela för­ ordnanden att bestrida göromål i sådana fali, då den äger befogenhet att inrätta motsvarande e. o. tjänst. Lönenämnden förutsätter härvid, att åt­ minstone uppkommande merkostnader för vikariatslöneförordnanden av här avsett slag skola bestridas från anslagsposten till avlöningar till ickeordinarie personal.

I anslutning härtill bär lönenämnden beträffande 21 § 2 mo in. andra och tredje styckena Saar anfört följande. Enligt 21 g 2 mom. andra och tredje styckena skall vikariatslön endast utgå under förutsättning, att förordnande meddelats i den ordning, som i

6 § föreskrivits, d. v. s. i den ordning som är stadgad för tillsättande av ordinarie eller e. o. tjänst av motsvarande slag, i förekommande fall efter kungörande till ansökning. Av vad lönenämnden anfört vid 6 § framgår, att lönenämnden förordat en jämkning av stadgandet i syfte att även lång­ variga förordnanden skola kunna meddelas utan iakttagande av nyss nämnd

Kunql. Maj.ts proposition ni 225. 63

ordning, i den mån ett sådant iakttagande skulle medföra stora praktiska svårigheter. Lönenämnden förutsatte härvid, att vikariatslön skulle kunna utgå, även om förordnande icke meddelats i den för tillsättande av tjänst stadgade ordningen. Härmed har lönenämnden icke avsett, att vikariatslön skulle utgå, så snart förordnandet från början beräknas pågå sex månader eller längre tid. Härutöver måste sålunda fordras, att den förordnade upp­ fyller för innehavare av tjänsten stadgade kompetensvillkor ävensom att han även i övrigt prövats fullt lämplig för tjänsten i fråga. Äro icke dessa för­ utsättningar fyllda, bör endast vikariatsersättning utgå.

Förslaget till definitivt reglemente. Vid beredningen avfrågan om definitivt avlöningsreglemente ha frågorna om vikariatsförordnanden och förordnanden att bestrida göromål ägnats särskild uppmärk­ samhet. övervägandena i ämnet ha lett till att de av statens lönenämnd framställda förslagen i sakfrågorna i allt väsentligt synts böra genomföras. Gällande bestämmelser i ämnet ha även i redaktionellt avseende helt om­ arbetats. I 8 § regleinentsförslaget ha meddelats bestämmelser ej endast om vikariatslöneförordnanden utan även om andra vikariatsförordnanden, däri inbegripna förordnanden å lägre tjänster. Vad vikariatslöneförordnanden beträffar har det synts lämpligt att till denna paragraf sammanföra samt­ liga bestämmelser om villkoren för dem. Härigenom undvikes den dualism, som kännetecknar Saar genom att i nämnda reglementes 6 § meddelas be­ stämmelser om sättet för meddelande av förordnanden under det att dessa först i 21 § betecknas såsom vikariatslöneförordnanden; bestämmelserna i

18 §, vilken motsvarar 21 § Saar, kunna därigenom begränsas till ett enkelt konstaterande av att vid vikariatslöneförordnande utgå de avlöningsförmå­ ner, som tillkomma innehavare av sådan tjänst, som förordnandet avser. I anslutning till reglementsförslagets text må framhållas följande.

1 mom. Bestämmelserna i första stycket förutsätta, att det prövas erforder­ ligt att uppehålla ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänst med vikarie, och att därtill anlitas i reglementet avsedd tjänsteman. Vad angår det vill­ koret, att behov skall föreligga av vikarie, höra de anvisningar angående be­ gränsning av vikariatsförordnanden. som i det föregående berörts och som kompletterats i cirkuläret 1947:542, alltjämt iakttagas. Utvidgningen av vikariatsbegreppet att avse uppehållande av extra tjänst står i överensstäm­ melse med ett av statens lönenämnd under vikariatsersättningsparagrafen framställt förslag. Då för ändamålet anlitas en i reglementet icke avsedd person, bär denne ansetts böra anställas såsom innehavare av extra tjänst eller eventuellt arvodesbefattning. I de före Saar gällande avlöningsreglementena fanns under rubriken par­ tiell ledighet införd en bestämmelse med avseende å det fall, att tjänsteman för handläggning av visst ärende eller viss grupp av ärenden inom verket eller eljest för fullgörande av särskilt åliggande i tjänsten erhållit befrielse helt eller delvis från övriga honom åliggande tjänstegöromål. Då sådan par­ tiell tjänstebefriclse icke kan anses som tjänstledighet, har bestämmelsen ifråga icke införts bland tjänstledighetsbestämmelserna i Saar. Detta har

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

föranlett, att vissa myndigheter känt sig tveksamma huruvida någon saklig ändring avsetts. Detta har emellertid icke varit fallet. Det har synts lämpligt att i förevarande sammanhang beröra det vikariatsfall, som kan uppkomma vid dylik partiell tjänstebefrielse. Bestämmelserna i andra stycket avse att reglera de förutsättningar, som utöver de i törsta stycket angivna skola gälla för vikariatslöneförordnande. Därvid är till en början att märka, att dessa bestämmelser endast avse uppe­ hållande av viss ordinarie eller extra ordinarie tjänst; i andra fall — såsom där vederbörande utgör ersättare för extra tjänsteman eller där förordnan­ de å olika tjänster tillsammans beräknas pågå längre tid — har vederböran­ de ansetts böra förordnas att bestrida göromål enligt 2 inom., eventuellt med rätt till vikariatslön, eller ock anställas såsom extra tjänsteman. Förut­ sättning är vidare, att tjänsten förutses komma att uppehållas på förord­ nande med full tjänstgöring under minst sex månader i följd. Beträffande sådana fall, där proceduren för förordnandets meddelande tager viss tid i anspråk, framgår av bestämmelsernas utformning, att det icke är nödvän­ digt att törordnandet vid den tidpunkt, då proceduren avslutas, beräknas komma att pågå sex månader, utan att den tidpunkt, till vilken bedöm­ ningen av förordnandets varaktighet hänför sig, kan ligga före den, vid vil­ ken törordnandet meddelas. Är det förhållande, som medför behov av vika­ riatet, känt i förväg — om det exempelvis är känt att tjänstens innehavare skall åtnjuta längre tids ledighet från en viss framtida tidpunkt — kan gi­ vetvis proceduren för att meddela förordnandet påbörjas redan före denna tidpunkt. Om å andra sidan angivna förhållande redan inträffat men man icke från början, utan först vid en senare tidpunkt kunnat bedöma, att be­ hov av vikariat med full tjänstgöring föreligger, skola de sex månaderna räknas från denna senare tidpunkt. En ytterligare förutsättning för att vi­ kariatslöneförordnande snarast skall meddelas, är att icke Kungl. Maj :t för visst fall eller viss grupp av fall annorlunda beslutit; beträffande moti­ vet härför hänvisas till vad statens lönenämnd anfört. Å andra sidan kan, på samma sätt som enligt Saar, Kungl. Maj :t, utan att hittills angivna för­ utsättningar föreligga men då särskilda skäl därtill föranleda, meddela vi­ kariatslöneförordnande å viss ordinarie eller extra ordinarie tjänst eller medgiva, att sådant förordnande må meddelas. Sådana särskilda skäl kun­ na, såsom 1945 års lönekommitté anfört, föreligga exempelvis då befordran sker i tur och ordning samt vikariatsförordnandet beräknas understiga sex månader allenast av den anledningen, att vikarien inom angivna lid blir innehavare av sådan tjänst, som förordnandet avser. Genom bestämmelserna i tredje stycket ha i enlighet med vad lönenämnden förordat bestämmelserna om sättet för vikariatslöneförordnandes med­ delande uppmjukats. Förordnandet skall meddelas i den för tjänstetillsättn*n§ gällande ordningen, om ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av vederbörande myndighet. Ett bemyndigande av angivet slag torde främst böra lämnas de affärsdrivande verken och andra verk med större lokalför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225- 65

valtningar; Kungl. Maj :t bör emellertid även för andra fall, där så finnes lämpligt, kunna meddela generella bestämmelser i ämnet. I övrigt har i detta stycke stadgats, att vikariatslöneförordnande icke må meddelas an­ nan än den, som äger behörighet för tjänst av det slag förordnandet avser och är fullt lämplig för förordnandet. Om det vid iakttagande av den före­ skrivna proceduren visar sig, att den för förordnandet mest lämplige — det förutsättes att han äger behörighet för tjänsten —• icke innehar i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, skall han anställas såsom extra tjänsteman och därvid placeras i lönegrad med samma nummer som gäller för den uppe­ hållna tjänsten. Skulle det visa sig, att behörig och lämplig person över huvud taget icke finnes att tillgå, hör myndighet icke vara skyldig att ånyo igångsätta kungörelseförfarande eller dylikt. Slutligen må framhållas, att dispens från gällande behörighetsvillkor för erhållande av tjänst bör kunna lämnas även med avseende å vikariatslöneförordnande samt att hinder ej bör föreligga att, där särskilda skäl därtill föranleda, förkorta den regelmässiga ansökningstiden.

1 momentets fjärde stycke har, med tillgodoseende av önskemål fram­ ställda av skolöverstyrelsen och statens lönenämnd, stadgats att tjänsteman endast under förutsättning att det uppenbarligen är betingat av statens in­ tressen må förordnas att uppehålla tjänst, som är lägre än den han innehar eller å vikariatslöneförordnande uppehåller. Då en lärare under löpande läsår utnämnts å en högre tjänst vid ett annat läroverk, föreligger meren­ dels ett sådant intresse, så att han bör kunna förordnas att uppehålla sin förra tjänst till läsårets eller budgetårets utgång.

2 mom. I detta moment ha intagits bestämmelser om s. k. förordnanden att bestrida göromål. I anslutning till vad statens lönenämnd anfört har själva beteckningen å dessa förordnanden jämkats. Förordnandena ifråga ha ansetts endast böra meddelas innehavare av i reglementet avsedd löne­ gradsplacerad tjänst; i övrigt bör anställning såsom extra tjänsteman kun­ na anlitas. På sätt lönenämnden anfört synes myndighets befogenhet att, utan att frågan underställts Kungl. Maj :ts prövning, meddela vikariatslöneförord­ nande att bestrida göromål, som ankomma på tjänstemän i viss lönegrad, böra sammanfalla med myndighetens befogenhet att inrätta extra ordinarie tjänst i samma lönegrad. Vidtages i tilläggsbestämmelserna härav betingad jämkning, medför detta, att underställning måste ske dels i fråga om för­ ordnande i högre lönegrad än den 24 :e — vid statens af färsdrivande verk högre lönegrad än den 30 :e — dels ock där Kungl. Maj :t av särskilda skäl begränsat myndighets befogenhet att inrätta extra ordinarie tjänster, vilket bland annat plägat ske där posten för avlöningar till övrig icke-ordinarie personal icke maximerats vare sig av riksdagen eller av Kungl. Maj :t. Att därutöver kräva underställning synes icke erforderligt med hänsyn till att frågan om den anslagspost, varifrån vikariatslönen skall bestridas, enligt meddelad föreskrift skall prövas av Kungl. Maj:t; det förutsättes att denna föreskrift skall bibehållas, eventuellt på sådant sätt jämkad, att kostna-

5 Ilihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 225.

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

derna skola bestridas från icke-ordinarieposten i den mån ej Kungl. Maj :t annat medgiver. Slutligen bör föreskrift meddelas, att om myndighet gör framställning om överskridande av maximerad anslagspost, det därvid skall åligga myndigheten att förebringa utredning i vad mån överskridandet må föranledas av att dylikt vikariatslöneförordnande meddelats. Särskilda bestämmelser. I enlighet med vad som förutsatts i den till inne­ varande års riksdag avlåtna propositionen nr 146 angående anställningsoch avlöningsförhållandena för viss icke-ordinarie personal vid domstolarna har under rubriken Hovrätterna stadgats, att förordnande såsom adjungerad ledamot vid reglementets tillämpning skall likställas med förordnande att bestrida på assessor ankommande göromål. Vidare ha de på tre olika stäl­ len i Saar meddelade föreskrifterna angående de inom försvaret förekom­ mande förordnandena, kommenderingarna och placeringarna ansetts böra överflyttas till denna paragraf. Bestämmelserna ha därvid undergått viss formell omarbetning utan att saklig ändring avsetts.

9 §■ Stationeringsort. Ortsgrupper. De närmast före den 1 juli 1947 gällande avlöningsreglementena innehöllo i allmänhet icke några närmare bestämmelser angående den ort som skulle anses vara tjänstemans stationerings(förläggnings)ort, utan fö­ reskrifterna härom intogos i tilläggsbestämmelser utfärdade av Kungl. Maj:t. Innehållet i dessa tilläggsbestämmelser sammanarbetades av 1945 års lönekommitté och innefattas i 7 § Saar. Vid den nu företagna översy­ nen av Saar har det emellertid befunnits lämpligare, att dessa detaljbe­ stämmelser bibehållas i tilläggsbestämmelserna. I 1 mom. av denna para­ graf har därför endast stadgats att, där ej tjänstemans stationeringsort blivit av Kungl. Maj :t bestämd och denna ej heller framgår av omständig­ heterna, vederbörande myndighet skall bestämma stationeringsorten med iakttagande av de närmare bestämmelser Kungl. Maj :t meddelar. Beträf­ fande innehållet i tilläggsbestämmelserna på denna punkt må här endast framhållas följande. Enligt 7 § 1 mom. Saar har myndighet vid avgöran­ det av fråga om förändring av tjänstemans stationeringsort på grund av visst förordnande att beakta ej blott att statsverkets ekonomiska intressen behörigen tillgodoses utan även att tjänstemannen ej oskäligt betungas ge­ nom ändring av stationeringsorten. Dessa synpunkter böra vara vägledande i samtliga fall, då det gäller att bedöma om och när förändring av statio­ neringsort skall ske.

10 §.

Tjänstgöringsföreskrifter. Tjänstgöringstidens längd och fördelning. Saar. Beträffande bestämmelserna i 8 § Saar må nämnas följande.

1 mom. I detta moment hänvisas till de tjänstgöringsföreskrifter, som meddelas i instruktion, arbetsordning eller annan författning eller som eljest gälla. Vidare stadgas för tjänsteman med bestämt tjänstgöringsom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 67

råde skyldighet att underkasta sig omreglering av nämnda område. Slut­ ligen stadgas, att »angående tjänstemans ställning vid arbetskonflikter gäl­ ler vad därom särskilt stadgas». Några bestämmelser avsedda att reglera tjänstemännens ställning vid arbetskonflikter ha ännu icke meddelats. 1945 års lönekommitté har i sitt betänkande II anfört, att kommittén tagit när­ mare del av vad som hittills förekommit i frågan om statstjänstemännens ställning vid arbetskonflikter, varvid särskilt beaktats det förslag, som sär­ skilda sakkunniga avgåvo den 10 juni 1939 angående statstjänstemäns tjänstgöringsskyldighet vid arbetsinställelse, och de yttranden, som häröver avgivits. Lönekommittén har förklarat sig anse önskvärt, att bestämmelser meddelas i detta ämne.

2 mom. Karakteristiskt för de ordinarie tjänsterna är, att de alltid äro heltidstjänster i teknisk mening och att sålunda anställning såsom ordinarie tjänsteman icke kan tillämpas, då avsikten är att vederbörande endast skall fullgöra viss del av den tjänstgöring, som normalt är förenad med tjänst av ifrågavarande slag. De undantag från denna regel, som innefattas i de i denna paragraf meddelade särskilda bestämmelserna för musikhög­ skolan och konstfackskolan, äro i viss mån skenbara; i där avsedda fall anställes vederbörande i princip för full tjänstgöring, men man måste här räkna med att full sysselsättning icke kan beredas, och av denna anled­ ning skall läsårs- eller terminsvis bestämmas tjänstgöringsskyldighetens aktuella omfattning under den närmaste framtiden. De ordinarie tjänster­ na äro med få undantag heltidstjänster även i den meningen, att vid dem tjänstgöringsskyldigheten i princip är bestämd att motsvara full arbets­ prestation eller in. a. o. avsedd att taga vederbörandes hela arbetskraft i anspråk. Undantag härifrån — vilka i och för sig äro mindre önskvärda därför att de medföra att lönegradsplaceringen icke blir ett renodlat mått på tjänsternas kvalitet — förekomma särskilt beträffande vissa tandläkaroch läkartjänster, som i lönehänseende tekniskt behandlas såsom fulltidssysslor utan att vara detta. Enligt 2 mom. skall i regel för extra ordinarie tjänsteman, aspirant eller extra tjänsteman i fråga om tjänstgöringstidens längd gälla vad därom finnes stadgat för jämförlig ordinarie tjänsteman. Men om ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj :t, må extra ordinarie tjänsteman, aspirant eller extra tjänsteman kunna anställas för tjänstgöring, vid vilken tjänstgöringstiden för dag eller längre tidsperiod räknat är avkortad sålunda, att den motsvarar hälften eller större del av den för jämförlig ordinarie tjänsteman bestämda. Med längre tidsperiod avses här exempelvis vecka, 2- eller 4-veckorsperiod eller kalendermånad, men till längre tidsenhet än kalendermånad torde man knappast böra gå vid tolkningen av uttrycket »längre tidsperiod»; det synes i varje fall uppen­ bart, att den som skall tjänstgöra under vartannat kvartal eller halvår icke av denna anledning rimligen kan betecknas såsom anställd för halvtids­ tjänstgöring under ett halvt respektive ett år. Från möjligheten till heltids­ anställning vid anlitande av de reguljära anställningsformerna gäller en­ ligt tilläggsbestämmelserna undantag bl. a. för flertalet lärartjänster; inom undervisningsväsendet betecknas den, som anställes för avkortad tjänstgö­ ring, såsom timlärare och är ett slags arvodestagare. Ordinarie och extra ordinarie tjänstemän, aspiranter och extra tjänstemän kunna, oavsett om de kunna deltidsanställas eller ej, erhålla deltidsarbete genom partiell tjänst­ ledighet för enskilda angelägenheter. I cirkuläret den 30 juni 1947 (SFS nr 542) har Kungl. Maj:t lämnat statsmyndigheterna anvisningar i fråga om anordnande av deltidsarbete i statens tjänst. ,‘i inom. I 19 § civila avlöningsreglementet stadgades att tjänsteman, där

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

arbetets behöriga gång krävde tjänstgöring jämväl under sön- och helgdag, skulle, i den mån så utan avsevärda svårigheter kunde ske, beredas frihet från tjänstgöring minst varannan sådan dag. Till motivering av den änd­ rade lydelse, som innefattas i 8 § 3 mom. Saar, har 1945 års lönekommitté an­ fört, att lönekommittén på grund av vad som yrkats under förhandlingarna ansett sig böra förorda, att bestämmelsen jämkades så, att därav framginge att särskilt beslut fordrades för de fall, då bestämmelsen icke skulle tillämpas; det hade därvid förutsatts, att dylikt beslut borde föregås av förhandlingar med vederbörande personalorganisationer. Lönekommittén hade ansett sig böra förorda, att bestämmelsen i dess ändrade lydelse gjor­ des tillämplig även å provinsialläkare och distriktsveterinärer. Härvid för­ utsattes dock, att provinsialläkare (distriktsveterinär) i något angränsan­ de distrikt eller annan kompetent läkare (veterinär) fullgjorde tjänstgö­ ringen i stället för den, som åtnjöte helgdagsledighet. I vad mån sådan tjänstgöringsfrihet kunde uttagas bleve därför beroende av uppgörelser mel­ lan vederbörande. Ersättaren, vilken förutsattes komma att få uppbära de av tjänstgöringen föranledda praktikinkomsterna, borde icke äga att för sin tjänstgöring erhålla ersättning från staten. Lönekommittén hade in­ hämtat, att anordningen för närvarande ofta ej ginge att genomföra mel­ lan provinsialläkare inbördes men att förhållandena komme att ställa sig annorlunda allt efter det distriktens antal ökades. I den mån närmare före­ skrifter erfordrades, syntes dessa böra meddelas av medicinalstyrelsen. I de särskilda bestämmelserna regleras bland annat lärares skyldighet att fullgöra återläsning i fall, då undervisningen inställts till följd av smitt­ sam sjukdom eller inställts, inskränkts eller avkortats på grund av krig, krigsfara eller därmed sammanhängande förhållanden.

Ars. Under det att undervisningsskyldigheten för lärarpersonalen vid statliga och högre kommunala skolor regleras genom bestämmelser i ve­ derbörande stadgor, ha bestämmelser i samma ämne för lärare vid sinnesslö- och epileptikerskolorna influtit i avlöningsreglementet. Sistnämnda be­ stämmelser, som återfinnas i 3 kap. 1 § 4 punkten Ars, äro av följande in­ nebörd. Ordinarie, extra ordinarie eller extra lärare vid internatskola skall vara skyldig att under 36‘/7 veckor varje år dels meddela undervisning, lärare i kunskapsämne under 32 och lärare i kvinnlig slöjd under 36 veckotimmar, dels ock bestrida vakttjänstgöring i den utsträckning skolstyrelsen bestäm­ mer efter hörande av inspektören för sinnesslöundervisningen. Därutöver skall lärare vara skyldig att under barnens ferier utöva vakttjänstgöring under 38 dagar, dock att skolstyrelsen äger i denna tjänstgöring medgiva nedsättning i den utsträckning så kan ske utan olägenhet för anstaltens verksamhet. Den vakttjänstgöring, som enligt vad nu sagts åligger lärare, må icke utnyttjas för uppgifter som eljest åvila sköterska. Ordinarie, extra ordinarie eller extra lärare vid externatskola skall vara skyldig att under lägst 361/, och högst 39 veckor varje år meddela under­ visning under lägst 24 och högst 30 veckotimmar. Därutöver skall läraren vara skyldig att beträffande de barn, vilka tillhöra hans klassavdelning, enligt skolstyrelsens bestämmande utöva viss kuratorsverksamhet samt föra anteckningar däröver.

Ifrågavarande bestämmelser äro av samma innebörd som de motsvarande bestämmelser, som tidigare innefattades i avlöningsreglementet för de stats­

Kjingl. Maj:ts proposition nr 225. 69

understödda skolorna för bildbara sinnesslöa in. fl. Nämnas må, att skol­ överstyrelsen i sitt remissyttrande över 1945 års lönekommittés betänkande i ämnet föreslog, att överstyrelsen skulle erhålla rätt att medgiva viss ned­ sättning av lärares undervisningsskyldighet, men att förslaget icke ansågs lämpligen kunna upptagas till prövning i samband med fjolårets allmänna lönereglering.

Yttrandena. I fråga om 8 § 1 mom. Saar ha statstjänarkartellen och tjänstemännens centralorganisation i sina yttranden framhållit önsk­ värdheten av att bestämmelser angående tjänstemans ställning vid arbets­ konflikter snarast möjligt bliva utfärdade. Beträffande 2 mom. har skol­ överstyrelsen erinrat att utredning för närvarande pågår om åtgärder för att avhjälpa lärarbristen och att därvid bland annat överväges möjligheten att bereda deltidsanställning åt vissa lärarkategorier, t. ex. lärarinnor med vårdplikt mot egna barn eller nära anhöriga. Styrelsen föreslår intagande av en bestämmelse i Saar, som möjliggör för överstyrelsen att anställa extra ordinarie och extra lärare på deltid enligt av Kungl. Maj :t meddelade rikt­ linjer. Pensionsstyrelsen har framhållit, att enligt nuvarande bestämmelser den som är anställd för halvtidstjänstgöring icke kan bli ordinarie befatt­ ningshavare utan att övergå till heltidstjänstgöring, medan en heltidsan­ ställd ordinarie befattningshavare under vissa förutsättningar kan vara berättigad att under långa tidsperioder åtnjuta ledighet från sin befattning under halva dagarna. Tjänstgöringen bleve då i praktiken densamma som för den halvtidsanställde, vilken kanske tjänstgjort lika länge eller längre i statens tjänst. Ur statens synpunkt har styrelsen ansett det vara en nack­ del, att det understundom i realiteten ligger i befattningshavarnas hand att avgöra, om de skola arbeta hel eller halv arbetstid. Styrelsen har före­ slagit, att till övervägande skall upptagas, huruvida icke ordinarie be­ fattningshavare, som av annan anledning än sjukdom åtnjutit halvtidsledighet under mera än exempelvis sex månader av en viss tidsperiod, bör övergå till extra ordinarie halvtidstjänst, om han icke vill fullgöra heltids­ tjänstgöring. Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande. Skolöverstyrelsens förslag, att under 8 § skall intagas en särskild be­ stämmelse, som möjliggör för överstyrelsen att anställa extra ordinarie och extra lärare på deltid enligt av Kungl. Maj :t meddelade riktlinjer, synes icke böra föranleda annan åtgärd än att den nuvarande bestämmelsen i 1 kap.

3 § kungörelsen 1947:554 utbytes mot en föreskrift, att e. o. och extra lärare må anställas med en undervisningsskyldighet svarande mot minst hälften av full tjänstgöring enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. I övrigt vill lönenämnden — i anslutning till uttalanden av statstjänarkartellen och tjänstemännens centralorganisation ■—- beträffande 8 § en­ dast erinra, att allmänna lönenämnden i utlåtande den 23 april 1947 angå­ ende betänkande med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. framhöll önskvärdheten av att föreskrifter angående tjänstemans ställning vid arbetskonflikter utfärdades.

70 Kunql. Maj.ts proposition nr 225.

I skrivelse den 14 november 1947 har skolöverstyrelsen ånyo hemställt om bemyndigande för överstyrelsen att medgiva nedsättning av undervisningsskyldigheten för lärare vid sinnesslö- och epileptikerskolorna. Därvid har anförts i huvudsak följande. Med hänsyn till att lärarna vid ifrågavarande skolor ofta tagas i anspråk för uppgifter utanför den egentliga undervisningen — såsom testning, bib­ lioteks- och materialvård samt tillsynsuppgifter — synes det angeläget, att möjlighet beredes att medgiva häremot svarande nedsättning av undervisningsskyldigheten. Nedsättningen bör lämpligen begränsas till högst sex veckotimmar. Som jämförelse må nämnas, att folkskollärare, småskollärare och dövstumskollärare — vilkas tjänstgöringsskyldighet per vecka i likhet med de flesta sinnesslölärares utgör ett bestämt timantal och alltså icke fastställes inom vissa gränser — kunna erhålla nedsättning med respektive åtta, tio och sex timmar. Av de föreslagna sex veckotimmarna böra två kunna medgivas ulan villkor att statsverket icke genom nedsätt­ ningen åsamkas kostnader; där dylik nedsättning förekommer för lärare vid andra läroanstalter, medgives den helt utan nämnda villkor utom i fråga om folk- och småskollärare, vilka dock kunna erhålla förmånen un­ der fyra respektive sex veckotimmar. Befogenheten att medgiva nedsättning synes böra tillkomma översty­ relsen. Med hänsyn härtill finner överstyrelsen icke skäl föreslå särskilda bestämmelser för lärarna vid externaten, oaktat den för dessa föreskrivna minsta undervisningsskyldigheten är lägre än övriga sinnesslölärares undervisningsskyldighet.

över framställningen ha utlåtanden avgivits av statskontoret och statens lönenämnd, därvid statskontoret avstyrkt bifall till framställningen men lönenämnden icke funnit anledning att i sak framställa erinran mot den­ samma. Myndigheterna ha anfört i huvudsak följande. Statskontoret: Med hänsyn till att ifrågavarande lärares undervisningsskyldighet varit föremål för prövning så nyligen som 1945 och tjänstgö­ ringsskyldighetens omfattning då åberopades som ett av skälen för lärar­ nas löneställning, synas starka betänkligheter möta mot skolöverstyrelsens förslag. Beträffande lärare vid externatskola böra bestämmelser om be­ gränsning av undervisningsskyldigheten vara helt uteslutna, då dessa lä­ rares undervisningsskyldighet icke blott, såsom överstyrelsen framhållit, är lägre än övriga sinnesslölärares utan därjämte latitudsbegränsad med en marginal på icke mindre än sex veckotimmar. Vid internatskola torde det vara möjligt att kompensera sådana lärare, vilka tagas i anspråk för bib­ lioteks- och materielvård in. in., med mindre omfattande vakttjänstgöring. Statens lönenämnd: I fråga om omfattningen av de i skolöverstyrelsens framställning berörda göromålen har lönenämnden från inspektören för sinnesslöundervisningen under hand inhämtat, dels att testning skall före­ tagas med varje elev vid intagning samt vid avgång från skolan, varjämte kontrolltestning äger rum under vistelsen vid skolan, samt att varje test­ ning tager en å två timmar i anspråk, dels att materielvården är mera tids­ krävande än vid andra skolor, enär undervisningsmateriel erfordras i större omfattning, dels att biblioteksvården f. n. avser endast lärarbibliotek men att skolöverstyrelsen har för avsikt att söka få även barnbibliotek till stånd vid skolorna, dels ock att de i framställningen angivna tillsynsuppgifterna pläga åläggas en första lärarinna vid varje skola, som även har att vid be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 71

hov biträda med de till föreståndarens tjänst hörande göromålen, att svara för materielanskaffning in. in. Inspektören har vidare upplyst, att behov av nedsättning med maximiantalet sex veckotimmar icke torde föreligga annat än möjligen vid en eller två av de största sinnesslöskolorna, under det att i övrigt en nedsättning med två veckotimmar i regel vore tillfyllest. Beträffande vissa andra skolor — dövstumskolor samt folk- och små­

skolor _ finnas redan nu bestämmelser angående sådan nedsättning, varom

i ärendet är fråga, och skäl liknande dem, som plägat föranleda tillämpning av dessa bestämmelser, synas kunna åberopas för sinnesslöskolornas vid­ kommande; bl. a. synas första lärarinnas åligganden erbjuda vissa likheter med de särskilda göromål, som ankomma på tillsyningslärare inom folk­ skoleväsendet. Med hänsyn härtill har lönenämnden icke funnit anledning att i sak framställa erinran mot överstyrelsens framställning. Av bestäm­ melserna i ämnet bör tydligt framgå, att villkoret, att nedsättning^ icke får medföra kostnad för statsverket, kan eftergivas i fråga om de två första timmarna men icke beträffande de fyra följande. Lönenämnden har i detta sammanhang, under erinran om att bestäm­ melser av förevarande slag för vissa personalgrupper meddelats i avlöningsreglemente men för andra personalgrupper i vederbörande stadga, uttalat att spörsmålet, var sådana bestämmelser böra placeras, vid lämpligt tillfälle borde lösas efter enhetliga principer. Förslaget till definitivt reglemente. Förslaget till defi­ nitivt avlöningsreglemente överensstämmer i denna del med 8 § Saar. De särskilda bestämmelserna om lärares skyldighet att fullgöra återläsning, vilka sammanhänga med bestämmelserna om rätt att åtnjuta lön un­ der den tid undervisningen varit inställd, ha dock ansetts böra överflyttas till 28 §, och vidare ha bestämmelserna om tjänstgöringsskyldighet för lä­ rare m. fl. vid konstfackskolan och musikhögskolan ansetts böra meddelas i reglementena för dessa institutioner. Såsom lönenämnden anfört kan möjlig­ het att deltidsanställa extra ordinarie och extra lärare beredas utan ändring av avlöningsreglementets bestämmelser. Vad angår den av pensionsstyrelsen berörda frågan, synes denna böra upptagas till övervägande först vid bli­ vande utredning om de ordinarie tjänstemännens rättsliga ställning. Spörs­ målet om tjänstemans ställning vid arbetskonflikter är föremål för över­ vägande inom finansdepartementet. I detta sammanhang må i anslutning till bestämmelserna i 1 och 2 mom. av förevarande paragraf beröras frågan, i vad mån bestämmelserna om s. k. som­ martid äro tillämpliga på deltidsanställda tjänstemän och sådana heltidsan­ ställda tjänstemän, som erhållit deltidsarbete genom partiell tjänstledighet för enskilda angelägenheter. Detta spörsmål upptogs till behandling av all­ männa lönenämnden i ett den 9 januari 1947 avgivet utlåtande över 1944 års deltidstjänstutrednings betänkande om deltidsarbete i allmän tjänst m. in. Lönenämnden framhöll, att olika lösningar härvid kunde övervägas. Med hän­ syn särskilt till de fall, då deltidsarbetet fullgjordes i form av tjänstgöring exempelvis visst antal dagar i veckan eller varannan vecka, förcfölle det emellertid lämpligast, att sommartiden för den, som fullgjorde deltidsarbete,

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

finge medföra en sådan nedsättning av tjänstgöringstiden, som svarade mot den för honom fastställda tjänstgöringstiden; för tjänsteman med halvtidsanställning skulle således den i allmänhet gällande nedsättningen av tjänst­ göringstiden med 9 timmar i veckan reduceras till 41/*.timmar. Vad lönenämnden sålunda föreslagit synes godtagbart. Hinder bör således icke föreligga att tillämpa sommartid även för personal med deltidsarbete, varvid inskränk­ ningen i den eljest gällande arbetstiden givetvis icke absolut taget men pro­ portionsvis bör vara lika stor som för personal med heltidsarbete. I fråga om arbetstidens förläggning under sommarmånaderna kan förtjäna framhål­ las, att det eljest gällande villkoret om viss daglig tjänstgöring icke nödvän­ digtvis bör upprätthållas för personal med deltidsarbete, även om vederbö­ rande de övriga månaderna har deltidsarbete med daglig tjänstgöring; ur effektivitetssynpunkt kan det i vissa fall vara lämpligare med tjänstgöring allenast vissa dagar, och myndigheterna synas därför böra ha frihet att för­ lägga tjänstgöringen på sätt de finna lämpligast.

I Ars finnas detaljerade bestämmelser meddelade om tjänstgöringsskyl­ digheten vid sinnesslö- och epileptikerskolorna. Dylika bestämmelser böra emellertid meddelas i särskild ordning på motsvarande sätt som skett för lärarpersonalen vid statliga och högre kommunala skolor. Vad beträffar in­ nehållet i de bestämmelser, som böra meddelas i fråga om tjänstgöringsskyl­ digheten vid sinnesslö- och epileptikerskolorna, synes detta böra vara det­ samma som enligt de nu gällande bestämmelserna, dock att skolöverstyrelsens av statens lönenämnd tillstyrkta förslag synes böra genomföras, såvitt an­ går internatskolorna. Vid ärendets beredning inom finans- och inrikes­ departementen ha däremot tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att vidtaga ändring i de för externatskolor gällande bestämmelserna. 11

11 §•

Tjänstemans skyldighet att uppehålla annan tjänst m. m.

Denna paragraf motsvarar 9 § Saar. I sitt yttrande angående denna har statens lönenämnd framhållit, att den under de särskilda bestämmelserna stadgade skyldigheten för lärare att under högst sex månader av ett och samma kalenderår uppehålla högre lärartjänst icke får anses innebära nå­ gon inskränkning i lärares skyldighet att på grund av de allmänna bestäm­ melserna uppehålla rektorsbefattning vid egen läroanstalt under högst tre månader av ett och samma kalenderår. Då olika meningar kommit till uttryck i denna fråga, har lönenämnden ansett ett klarläggande önskvärt. Med anledning härav må framhållas att, såsom framgår av vad som an­ förts under 3 § 1 mom. förslaget till definitivt reglemente, de allmänna be­ stämmelserna skola gälla, i den mån de icke strida mot de särskilda bestäm­ melserna. Sådan skyldighet att uppehålla rektorsbefattning, som nyss nämnts, föreligger därför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 73

12 §.

Tjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning.

På samma sätt som i 12 § Saar har i denna paragraf föreskrivits skyldig­ het för tjänsteman att underkasta sig läkarundersökning enligt vad därom särskilt stadgas. Gällande bestämmelser härom innefattas främst i kungö­ relserna 1935: 52 och 459. Dessa synas emellertid vara i behov av viss över­ syn, och frågan om utfärdande av nya bestämmelser i ämnet är föremål för övervägande inom finansdepartementet.

13 §. Ordinarie tjänstemans förflyttningsskyldighet.

I 16 § Saar meddelas bestämmelser om ordinarie tjänstemans förflytt­ ningsskyldighet. Bestämmelserna, som till innehållet ansluta sig till tidigare meddelade bestämmelser, innebära följande. Förflyttningsskyldighet förefinnes i allmänhet endast för tjänsteman till­ satt medelst fullmakt eller konstitutorial. Beträffande ordinarie tjänsteman tillsatt medelst visstidsförordnande framhölls under förarbetena till civila avlöningsregleine^itet, att förflyttningsskyldighet under förordnandetiden icke borde ifrågakomma med hänsyn till dessa tjänsters karaktär och de beträffande dem meddelade särskilda pensioneringsföreskrifterna. Ungefär­ ligen på samma sätt förhåller det sig i fråga om ordinarie tjänstemän till­ satta medelst förordnande för begränsad anställningstid. Beträffande ordi narie tjänstemän tillsatta medelst tillsvidareförordnande är givetvis förbe­ håll om förflyttningsskyldighet icke erforderligt. Till följd av bestämmelserna föreligger till en början skyldighet att låta förflytta sig till annan stationeringsort; skyldighet att låta sig omplaceras föreligger i åtskilliga fall redan av den anledningen, att fullmakten eller konstitutorialet icke avser till viss ort knuten tjänst. Skyldighet föreligger vidare att låta förflytta sig till annan i reglementet avsedd ordinarie tjänst vid det verk vederbörande tillhör eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, vid annat verk. Härvid kan ifrågakomma såväl likabenämnd som annan tjänst i samma eller annan lönegrad. Det ligger i sakens natur att den tjänst, till vilken förflyttning ifrågasättes, måste tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial och exempelvis icke kan vara en medelst förordnande tills vidare tillsatt tjänst. Det har vidare förutsatts, att tjänsteman icke- skall behöva övergå till annat verk i annat fall än då med den nya tjänsten äro förenade arbetsuppgifter av liknande art som de han haft att utföra i den före förflyttningen innehavda tjänsten eller i varje fall arbetsuppgifter, för vilka tjänstemannen genom sin utbildning är skickad. För tjänstemän i allmänhet gäller icke någon sådan begränsning av förflyttningsskyldigheten, att denna skulle kunna göras gällande allenast då detta motiveras av omorganisation eller dylikt. I 1936 års lönekommittés be­ tänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente motiveras bestämmel­ serna om förflyttningsskyldighet allmänt med angelägenheten att hinder ej skall möta för verksmyndigheterna att på ett rationellt sätt utnyttja den ordinarie arbetskraften. Ett fall, då frågan om förflyttning skall prö­ vas, angives i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente. Enligt detta är tjänsteman skyldig att avgå från tjänsten bland annat därest han till

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

följd av olycksfall i tjänsten eller sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall eller nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen att på till­ fredsställande sätt sköta sin tjänst. Finner den myndighet, som äger pröva trågan om tjänstemannens rätt att komma i åtnjutande av pension, anled­ ning antaga att tjänstemannen kan tjänstgöra i sådan annan befattning, till vilken han må vara pliktig att låta förflytta sig, skall frågan, huruvida förflyttning lämpligen bör ske, underställas Kungl. Maj :ts prövning eller, där prövningen av frågan enligt Kungl. Maj :ts beslut ankommer på myn­ digheten, av denna upptagas till avgörande. Från de allmänna bestämmelserna om förflyttningsskyldighet gälla av­ vikelser för innehavare av vissa tjänster och inom vissa förvaltningsområ­ den. I betraktande av den oberoende ställning domarkåren av ålder intagit och anses böra intaga, gäller för domare endast i begränsad utsträckning förflyttningsskyldighet. Domare, med undantag av vattenrättsingenjör, är förflyttningsskyldig allenast där organisatoriska skäl påkalla detta och är då endast skyldig att låta förflytta sig till annan domartjänst i samma lönegrad; förflyttning kan därvid ske icke blott till likabenämnd tjänst vid samma domstol utan även till annat slag av domarbefattning, i båda fallen jämväl med förändring av stationeringsorten. Landshövding är icke un­ derkastad förflyttningsskyldighet. För beställningshavare vid försvaret föreligger förflyttningsskyldighet, även om han icke tillsatts medelst fullmakt eller konstitutorial, varjämte bestämmelserna i övrigt givits en annan utform­ ning än för tjänstemän i allmänhet. Slutligen äro de medelst förordnande för viss tid tillsatta depåcheferna vid Flyinge hingstdepå och stuteri samt Slrömsholms hingstdepå pliktiga att underkasta sig förflyttning till annan depåchefstjänst vid stuteristaten.

De bestämmelser om förflyttningsskyldighet, som meddelas i Ars, äro ganska oenhetliga. Ordinarie lärare vid högre kommunal skola är pliktig att låta förflytta sig till annan lärartjänst vid i reglementet avsedd läroanstalt, folkskoleväsendet eller det statliga undervisningsväsendet, då sådant erford­ ras vid i vederbörlig ordning beslutad omorganisation av den skolform läraren tillhör eller för indragning av övertalig lärartjänst eller då eljest synnerliga skäl därtill äro. Vid sinnesslöskolorna och epileptikerskolorna är förestån­ dare ävensom ordinarie lärare pliktig att låta förflytta sig till annan i reglementet avsedd ordinarie tjänst, då sådant erfordras för indragning av övertalig lärartjänst eller då eljest synnerliga skäl därtill äro. Ordinarie tjäns­ teman vid hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse är pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort eller annan tjänst vid det hushåll­ ningssällskap respektive den skogsvårdsstyrelse han tillhör. Ordinarie tjäns­ teman vid skogsvårdsstyrelse är jämväl pliktig att, där Kungl. Maj:t så prö­ var lämpligt, låta förflytta sig till tjänst vid annan skogsvårdsstyrelse. Nu angivna bestämmelser i Saar och Ars ha sammanförts under föreva­ rande paragraf i förslaget till definitivt avlöningsreglemente. I överensstäm­ melse med den av statsmakterna i olika sammanhang uttalade grundsatsen att det statliga och statsunderstödda undervisningsväsendet såvitt möjligt bör betraktas som en enhet ha därvid bestämmelserna för de högre kommunala skolorna samt sinnesslö- och epileptikerskolorna givits den avfattningen, att ordinarie lärare vid högre kommunal skola eller föreståndare för eller lärare

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

vid sinnesslöskola eller epileptikerskola är pliktig att låta förflytta sig till annan ordinarie tjänst vid läroanstalt, som avses i 3 § 1 mom. andra stycket, eller till lärartjänst vid folkskoleväsendet, allt då sådant erfordras vid i ve­ derbörlig ordning beslutad omorganisation av den skolform läraren tillhör eller för indragning av övertalig lärartjänst eller då eljest synnerliga skäl därtill äro.

14 §. Ordinarie tjänstemans avgångsskyldighet m. m.

Denna paragraf överensstämmer med 17 § Saar samt motsvarande be­ stämmelser i Ars och torde icke erfordra särskild motivering. I detta sammanhang må framhållas, att den ordinarie anställningen auto­ matiskt upphör, då innehavaren av densamma tillträder sådan annan tjänst, som enligt bestämmelserna i 6 § icke kan förenas med densamma.

15 §. Icke-ordinarie tjänstemans entledigande.

Saar. Beträffande entledigande av icke-ordinarie tjänsteman innehöllo de före innevarande budgetår gällande avlöningsreglementena endast stad­ gandet, att entledigande av extra ordinarie tjänsteman av annan anled­ ning än tjänstefel skulle ske efter skriftlig uppsägning, vilken såvitt möj­ ligt borde ske senast tre månader före anställningens upphörande. Någon bestämmelse om att uppsägning skulle föregå aspirantanställnings eller extra anställnings upphörande eller om att extra ordinarie tjänsteman själv skulle ha att iakttaga uppsägning fanns ej, och ej heller förelåg från veder­ börande myndighets sida någon ovillkorlig skyldighet att iakttaga så lång uppsägningstid som tre månader. I 18 § Saar intogos efter förslag av 1945 års lönekommitté bestämmelser om entledigande av extra ordinarie tjänsteman, vilka innebära att i regel uppsägning skall iakttagas från såväl vederbörande myndighets som tjäns­ temannens sida. Bestämmelserna ha följande lydelse. Där ej annat särskilt avtalats eller följer av anställningens tidsbe­ gränsning skall entledigande från statens tjänst av extra ordinarie tjänste­ man av annan anledning än tjänstefel, då entledigandet icke företages på tjänstemannens egen ansökning, ske efter skriftlig uppsägning senast tre månader före anställningens upphörande. Ansökning av extra ordinarie tjänsteman om entledigande skall, där annat ej särskilt avtalats eller bestämts för särskilda grupper eller fall, göras senast en månad före den dag, från och med vilken entledigande begäres. Angående entledigande i samband med pensionering gäller vad darom särskilt stadgas. Beträffande ifrågavarande stadganden anförde 1945 års lönekommitté i huvudsak följande.

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Extra ordinarie tjänsteman skulle, om ej annat avtalats eller följde av anställningens tidsbegränsning, alltid åtnjuta tre månaders uppsägnings­ tid. Liksom hittills borde emellertid, när en extra ordinarie tjänst bleve överflödig, övervägas, om tjänstemannen ej lämpligen kunde, med bibe­ hållande av extra ordinarie anställning, överföras till annat verksamhets­ område, och detsamma borde gälla också för det fall, att extra ordinarie tjänsteman befunnes på grund av sjuklighet icke kunna sköta sin tjänst och förutsättningar för sjukpensionering icke förelåge. Emellertid borde även den extra ordinarie tjänstemannen vara skyldig iakttaga viss uppsägningstid. Denna tid borde begränsas till en månad, om annat ej särskilt avtalats eller bestämts för särskilda grupper eller fall. Bestämmelserna om uppsägning vore endast avsedda" att gälla vid avgång ur statens eller vederbörande kommuns tjänst. Förlängning av den uppsäg­ ningstid, som tjänsteman vore skyldig att iakttaga, kunde icke utan hans medgivande ske under tiden för löpande anställning. Yttrandena. Bestämmelserna angående uppsägningstid för extra ordinarie tjänstemän ha berörts av telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och samtliga personalorganisationer, varjämte skolöverstyrelsen ingått på frågan om bestämmelsernas tillämpning vid undervisningsväsendet. Telegrafstyrelsen har förordat en sådan ändring av bestämmelserna, att för extra ordinarie tjänstemän i Ce 23 och högre lönegrader skulle tilllämpas en ömsesidig uppsägningstid av tre månader samt för övriga extra ordinarie tjänstemän en ömsesidig uppsägningstid av en månad. Genom att samma uppsägningstid skulle äga tillämpning för både arbetsgivare och arbetstagare har styrelsen ansett bäst skola markeras de båda parternas skyldighet att taga hänsyn till med en avgång förenade svårigheter. Att tjänstemän i högre lönegrader skulle bliva skyldiga att iakttaga tre må­ naders uppsägningstid, har ansetts motiverat av att det för verksmyndigheten icke låter sig göra att på så kort tid som en månad anskaffa och upp­ öva en fullgod ersättare för fullgörande av sådana arbetsuppgifter, som i allmänhet åvila tjänstemän i dessa lönegrader. Vattenfallsstyrelsen har anfört, att styrelsen genom allmänna bestäm­ melser fastställt skyldighet för vid verket anställda extra ordinarie tjänste­ män i högre lönegrad än Ce 15 att iakttaga tre månaders uppsägningstid. Häröver hade personalföreningen vid statens vattenfallsverk anfört besvär. I utlåtande över besvären hade emellertid styrelsen bestämt avstyrkt bifall till desamma. Statstjänstemännens riksförbund, statstjånarkartellen och tjänstemän­ nens centralorganisation ha ansett ifrågavarande stadgande böra förtydli­ gas, så att myndighet endast i undantagsfall, då särskilda skäl föreligga, skall kunna föreskriva längre uppsägningstid än den i allmänhet stipule­ rade tiden på en månad. Skolöverstyrelsen har ifrågasatt, att en uppsägningstid av tre månader icke skulle behöva iakttagas beträffande extra ordinarie lärare, soin icke kunna erhålla fortsatt anställning vid samma skola från ingången av föl­ jande termin. Därest en dylik undantagsföreskrift icke meddelades, skulle det i inånga fall bliva nödvändigt att uppsäga dylik lärare före den 1 april varje år, ehuru det sedermera — då det klarlagts om läraren kunde beredas fortsatt anställning vid samma skola i en för honom möjlig' ämnes­ kombination — skulle visa sig, att han kunde bibehållas i sin anställning. Under erinran om att en bestämmelse av liknande innehåll återfunnes i § 24 folkskolestadgan har överstyrelsen funnit behov föreligga av en komp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

letterande föreskrift att tre månaders uppsägning icke skulle behöva iakt­ tagas beträffande extra ordinarie lärare, som icke kunde erhålla fortsatt anställning vid samma skola från ingången av följande termin. Frågan om införande av bestämmelser angående uppsägningstid jäm­ väl för andra icke-ordinarie tjänstemän än extra ordinarie har berörts i vissa yttranden. Införande av en ömsesidig uppsägningstid av en månad för extra tjänstemän och aspiranter har sålunda förordats av riksförsäkringsanstalten och, i vad gäller aspiranter, av telegrafstyrelsen. Statstjänarkartellen har uttalat sig för att extra tjänstemän och aspiranter skulle erhålla rätt till en uppsägningstid av en månad. Statens lönenämnd har i utlåtande över de i vattenfallsstyrelsens yttran­ de omförmälda besvären — vilka äro beroende på Kungl. Maj :ts prövning — gjort uttalanden av följande innebörd. De i 18 § andra stycket Saar av­ sedda grunderna för förlängning av uppsägningstiden innefattade möjlig­ het till förlängning av uppsägningstiden för sådana extra ordinarie tjäns­ temän, som med hänsyn till deras speciella kvalifikationer och arten av deras arbetsuppgifter vore särskilt svåra att ersätta. I enlighet med orda­ lagen av stadgandet i 18 § andra stycket Saar borde förutsättningarna för en förlängning av uppsägningstiden prövas för varje särskilt fall eller för grupper av tjänstemän av särskilt slag. Förlängningen av den uppsägnings­ tid, som tjänsteman vore skyldig att iakttaga, kunde icke utan hans med­ givande ske under tiden för löpande anställning. Tjänsteman, som nyan­ ställdes eller befordrades till tjänst, för vilken beslut om förlängning av uppsägningstiden gällde, borde uttryckligen underrättas om innebörden av detta beslut. Lönenämnden, som i förevarande sammanhang erinrat om sitt nyssberörda utlåtande, har i övrigt anfört i huvudsak följande. Lönenämnden har icke ansett sig höra föreslå någon ändring av de i

18 § meddelade bestämmelserna i fråga om andra e. o. tjänstemän än e. o. lärare. Det av skolöverstyrelsen berörda spörsmålet torde få ökad bety­ delse i framtiden, eftersom lärare hädanefter i princip skall erhålla e. o. anställning redan efter två läsårs tjänstgöring. Med hänsyn härtill synes skolöverstyrelsens förslag böra genomföras. Erinras må, att de e. o. folk­ skollärarna icke åtnjuta stadgad uppsägningstid i motsvarande fall (§ 24 punkt 1 folkskolestadgan). För närvarande finnas icke några bestämmelser meddelade angående uppsägningstid för aspiranter och extra tjänstemän, vilket förhållande på­ talats såväl av myndigheter som från personalhåll. Beträffande aspiranterua, vilka utgöra rekryteringspersonal för ordinarie och e. o. befattningar, synes en ömsesidig uppsägningstid av en månad motiverad. I fråga om extra tjänstemän lärer någon generell bestämmelse om uppsägningstid icke böra meddelas, eftersom den extra anställningsformen torde komma att användas beträffande såväl tillfällig som för längre tid anställd perso­ nal. Lönenämnden vill emellertid förorda, att i 18 § intages en föreskrift, som ger myndigheterna möjlighet att föreskriva en ömsesidig uppsägnings­ tid av högst en månad för extra tjänstemän. En månads uppsägningstid bör i varje fall gälla för sådan tjänsteman, som av särskilda skäl erhållit extra anställning, ehuru han tillhör rekryteringspersonalen.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Förslaget till definitivt reglemente. Bestämmelserna i

18 § Saar ha ansetts böra omarbetas med beaktande av de av statens lönenämnd uttalade synpunkterna. I anslutning till förslaget till definitivt reg­ lemente må framhållas följande. Enligt 1 mom. första stycket skall normalt gälla, att extra ordinarie an­ ställning bringas att upphöra genom skriftlig uppsägning samt att för än­ damålet skall tillämpas en uppsägningstid av tre månader, om uppsägning sker från vederbörande myndighets sida, och en uppsägningstid av en må­ nad, om uppsägning sker från tjänstemannens sida. Förslaget att fastställa samma uppsägningstid från myndighetens och tjänstemannens sida har icke ansetts böra genomföras; erinras må att det även på den allmänna ar­ betsmarknaden är vanligt att arbetsgivaren skall iakttpga längre uppsäg­ ningstid än den anställde. Med aspirantanställningens syfte har det ansetts väl förenligt att även för upphörandet av sådan anställning stadga iaktta­ gande av skriftlig uppsägning; i detta fall har i överensstämmelse med lönenäinndens förslag föreskrivits en ömsesidig uppsägningstid av en må­ nad. I momentets andra stycke har behandlats frågan om förlängning av den uppsägningstid, som extra ordinarie tjänsteman har att iakttaga, och det har ansetts påkallat att angiva förutsättningarna därför på ett mera preciserat sätt än som skett i Saar. Sådan förlängning har ansetts böra tillämpas endast där fråga är om tjänsteman med mera kvalificerat arbete; motivet för förlängningen skall vara, att det är särskilt olägligt ur arbetsgivarsynpunkt att medgiva entledigande efter kort varsel. Vidare har det ansetts böra framgå av författningstexten, att förlängning endast kan tilllämpas om tjänstemannen underrättats om uppsägningstiden före tjänste­ tillträdet och uppgift om densamma intagits i antagningsbeviset. Enligt 2 mom. skall möjlighet finnas att besluta om tillämpandet av skriftlig uppsägning i fråga om extra tjänsteman. Bestämmelserna i ämnet böra givetvis icke tillämpas vid kortvarigare vikariatsanställningar eller liknande men böra däremot i allmänhet tillämpas vid mera långvariga an­ ställningar. Vederbörande myndighet äger enligt 3 mom. med tjänstemannen överens­ komma om ändring i vad som eljest må gälla i fråga om uppsägning, över­ enskommelse kan bland annat under löpande anställning träffas om att för­ längning skall ske av den från början gällande uppsägningstiden eller om att skriftlig uppsägning skall gälla för extra tjänsteman; det må emeller­ tid framhållas, att stadgandet bör tillämpas endast då särskilda skäl föreoch sålunda icke åsyftar att möjliggöra ett allmänt frångående av de i 1 och 2 mom. meddelade bestämmelserna. Här avsedd överenskommelse bör lämpligen ske i skriftlig form. Stadgandet i detta moment medför även att, om i ett aktuellt fall myndigheten eller tjänstemannen önskar att an­ ställningen skall upphöra med kortare varsel än som eljest gäller, detta kan ske efter den andra kontrahentens medgivande. Det bör förutsättas att myndighet lämnar sådant medgivande, om den anser, att någon nämn­ värd olägenhet icke följer därav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 79

I 4 mom. ha stadgats vissa begränsningar i tillämpningen av bestäm­ melserna i 1—3 mom. I sak överensstämma stadgandena i stort sett med vad som gällt enligt 18 § Saar. Emellertid ha fall, då anställningen auto­ matiskt upphör utan att bestämmelserna om uppsägning iakttagits, an­ setts böra angivas något mera specificerat än i Saar. De särskilda bestämmelserna ha kompletterats med ett specialstadgande för läroverk in. fl. läroanstalter av den innebörd, som skolöverstyrelsen och statens lönenämnd föreslagit.

16 §. Statens lönenämnd.

I samband med 1947 års allmänna lönereglering ansågs det lämpligt att sammanslå allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd till en nämnd, statens lönenämnd. Bestämmelser om denna meddelades i 19 § Saar. I förslaget till definitivt avlöningsreglemente har föreslagits en mind­ re jämkning för att möjliggöra, att nämndens sammansättning bestämmes efter annan indelningsgrund än ärendenas fördelning å olika förvaltnings­ områden. Behov härav kan föreligga särskilt då ärende, som avser visst förvaltningsområde, berör en principfråga av betydelse även för ett eller flera av övriga i nämnden representerade förvaltningsområden. I detta sammanhang må erinras, att lönenämnden i skrivelse till decentraliseringsutredningen den 10 januari 1948 ifrågasatt, att Kungl. Maj :t skulle till myndigheterna delegera rätten att för enskilda tjänstemän besluta om placering och uppflyttning i löneklass i sådana i 26 § 8 mom. och 27 §

4 mom. Saar avsedda fall, då en avvikelse från reglementets bestämmel­ ser ifrågasättes. Härvid skulle begagnas ett förfaringssätt liknande det, som enligt 7 § kungörelsen 1947: 436 angående reglerad befordringsgång för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst användes i fråga om avvikelser från reglerad befordringsgång. Sagda förfaringssätt innebär, att myndighet, som anser viss avvikelse från befordringsgången lämplig, skall inhämta yttrande i ärendet av statens befordringsnämnd; avvikelsen får icke utan Kungl. Maj :ts medgivande företagas, med mindre myndigheten och befordringsnämnden äro ense om åtgärden. Lönenämnden har i ovan berörda skri­ velse även framhållit, att om lönenämnden i fråga om här avsedda lönetursärenden skulle få samma ställning som befordringsnämnden i fråga om befordringstursärenden, det syntes vara av särskild vikt att lönenämnden för behandlingen av sådana ärenden sammansattes så, att enhetlighet i be­ dömningen av de olika fallen så vitt möjligt säkrades. Den av lönenämnden väckta frågan torde få göras till föremål för ytterligare överväganden.

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

17 §. Statens bostadsnämnd.

De i tidigare avlöningsreglementen under bestämmelserna om ersättning för tjänstebostad meddelade föreskrifterna om statens bostadsnämnd ha i förslaget till definitivt reglemente upptagits i förevarande paragraf, vilken helt överensstämmer med 20 § Saar.

3 avd. Avlöningsbestämmelser.

1 kap. Grundläggande bestämmelser om avlöning.

18 §.

Tjänstemans rätt till avlöningsförmåner m. m.

1 mom. Detta moment innehåller huvudstadgandet om de förmåner, till vilka innehavare av i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst äger rätt på grund av anställningsförhållandet. Bestämmelserna överensstämma till sitt sakinnehåll med stadgandena i 21 § 1 mom. Saar. I anslutning därtill må anföras följande. 1. Avlöningsförmåner utgå under förutsättningar och enligt grunder, som stadgas i reglementet och de särskilda bestämmelser, vilka meddelas på grund av föreskrift i detsamma eller eljest utfärdas av Kungl. Maj :t. Den tidigare använda term, som närmast motsvarar uttrycket avlönings­ förmåner, var avlöning. Därmed betecknade kommunikalionsverkens lönekommitté all såsom vederlag för fullgjort arbete utgående kontant er­ sättning, som enligt vederbörligt avlöningsreglemente" kunde tillkomma tjänsteman, medan 1936 års lönekommitté därmed förstod dels lön jämte i reglementet angivna fasta lönetillägg och särskilda ersättningar, dels ock rörligt tillägg; enligt sistnämnda definition föllo således sjukvårdsförmå­ ner in. m. icke under begreppet avlöning, ehuru de uppenbarligen äro att anse som avlöningsförmåner. Vid utarbetandet av Saar och förslaget till definitivt reglemente har det ansetts, att man borde undvika att uppställa ett avlöningsbegrepp, som till sin innebörd skiljer sig från begreppet av­ löningsförmåner. Med att avlöningen skulle utgå under förutsättningar stadgade i regle­ mentet förklarade sig kommunikationsverkens lönekommitté velat utsäga, att tjänsteman, som icke ställde sig avlöningsreglementets villkor till efter­ rättelse, icke vore berättigad att uppbära avlöning. Detta bör i princip allt­ jämt gälla. Enligt både Saar och det definitiva reglementet skall Kungl. Maj :t äga meddela tilläggsbestämmelser (tillämpningsföreskrifter) till reglementet. Det har förutsatts, att tilläggsbestämmelserna, som nu äro meddelade i ett stort antal författningar och brev, skola revideras och systematiseras. 2. I de närmast före Saar gällande avlöningsreglementena saknades be­ stämmelse om tjänstemännens pensionsrätt, varemot föreskrift meddelades om tjänstemans skyldighet att å lönen vidkännas pensionsavdrag. I samband med sitt genom den allmänna löneregleringen genomförda förslag om pen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 81

sionsavdragens avskaffande och införandet av nettolöjiesystem utitalade

1945 års lönekommitté — som erinrade om de irrationella grunder, enligt vilka pensionsavdragen avvägts —■ att tjänstemännen hade lika god rätt till den väsentliga del av pensionerna, som ej täcktes av pensionsavdragen utan vore direkt grundad på anställningsförhållandet, som till den pensionsdel, vilken vid försäkringstekniska beräkningar visade sig motsvaras av de dittillsvarande pensionsavdragen. Genom lydelsen av detta moment har av­ setts att klargöra, att ej endast rätt till avlöningsförmåner utan även pensionsrätt —• tjänste- och familjepensionsrätt — är en på grund av anställ­ ningen utgående förmån. 3. Beträffande momentets andra stycke må endast erinras att, såsom

1928 års lönekommitté påpekade, en viktig princip i hela lönesystemet gi­ vetvis är, att tjänsteman icke skall kunna vid sidan av avlöningsreglementet eller dess tilläggsbestämmelser beredas annan eller högre ersättning för honom åvilande tjänstegöromål än som av statsmakterna avsetts och be­ slutats. Däremot bör kunna åt en tjänsteman uppdragas att mot särskild ersättning från medel, som myndighet för dylikt ändamål fått sig anvisade, utföra vissa bestyr, som falla utom hans vanliga tjänstutövning.

2 mom. I 21 § 3 mom. Saar stadgas, att tjänsteman för tid, då han frånträder utövningen av viss av honom innehavd tjänst på grund av inne­ hav av annan tjänst, skall i avlöningshänseende behandlas som om han in­ nehaft allenast sistnämnda tjänst. Stadgandet, som icke har någon motsva­ righet i de tidigare gällande reglementena, avser att klargöra avlönings­ förhållandena i de i 14 § Saar — motsvarande 6 § förslaget till definitivt avlöningsreglemente —- avsedda fall, då två tjänster få förenas under förut­ sättning att tjänstemannen frånträder den ena tjänstens utövning. Det avser däremot icke fall, då tjänsteman erhållit tjänstledighet för att in­ neha exempelvis arvodesbefattning; av ordalydelsen framgår vidare att sådana fall här ej avses, där tjänsteman har vikariatsförordnande å lönegradsplacerad tjänst. I yttrandena har ifrågavarande stadgande berörts — förutom av några myndigheter som ansett behövligt att närmare angiva vilka fall som åsyf­ tades — av generalpoststyrelsen och statstjänstemännens riksförbund. Generalpoststyrelscn har ifrågasatt sådan ändring, att ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman, som innehar högre aspiranttjänst, skall äga upp­ bära lön lägst enligt löneklass i egen ordinarie eller extra ordinarie tjänst jämte vikariatsersättning. Uttalande i liknande riktning har gjorts av stats­ tjänstemännens riksförbund, som därjämte ansett böra övervägas, huruvi­ da icke användandet av aspirantanställningsformen vid övergång från or­ dinarie eller extra ordinarie tjänst borde slopas och tjänstemannen i stället direkt antagas till extra ordinarie tjänsteman. Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande. Även lönenämnden måste finna otillfredsställande, att en tjänsteman, som övergår från en karriär till eu annan inom clt och samma verk, skall behöva vidkännas försämring i avlöningsförmånerna under en viss tids aspirantanställning. Enligt lönenämndens mening bör emellertid ett sådant resultat undvikas genom att ordinarie eller e. o. tjänsteman i dylikt fall icke antages till aspirant utan bibehålies vid tidigare tjänst och därmed

(i Dihany till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Sr 225.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

förenade förmåner, intill dess att han kan vinna första ordinarie eller e. o. tjänst i den högre karriären. Lönenämnden finner därför icke påkallat att föreslå någon saklig ändring av stadgandet i 3 mom. Med hänsyn till av vissa myndigheter gjorda uttalanden synes emellertid stadgandet böra för­ tydligas. I förslaget till definitivt reglemente har ifrågavarande stadgande givits en annan utformning än i Saar. Enligt reglementsförslaget skall tjänsteman, vilken i fall, som avses i 6 §, frånträder utövningen av viss av honom inne­ havd tjänst på grund av att han samtidigt innehar annan i reglementet av­ sedd tjänst, om ej Kungl. Maj :t annat medgiver, allenast äga åtnjuta de med sistnämnda tjänst förenade avlöningsförmånerna. Vid översynen av Saar har befunnits, att den utformning stadgandet erhållit i Saar strängt taget icke medgåve, att innehavare av extra ordinarie tjänst, som tillika innehar lägre ordinarie tjänst och befordras på bottentjänsten, skulle kunna få sin löneklassplacering i den extra ordinarie tjänsten omprövad efter befordringen, ettersom han ju skulle behandlas som om han innehaft allenast den extra ordinarie tjänsten. En sådan omprövning har emellertid ansetts helt överensstämma med de grundtankar, på vilka reglerna om löneklassplace­ ring bygga- Med hänsyn härtill har i stället använts formuleringen, att tjänstemannen allenast skalt äga åtnjuta de avlöningsförmåner, som följa med den tjänst han utövar. Vad angår den i vissa yttranden berörda saktrågan, må tramhållas, att en ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman, som aspirerar på tjänst i högre karriär, icke bör av denna anledning få vidkännas löneminskning. Då båda tjänsterna äro inrättade vid samma verk, synes frågan i allmänhet kunna lösas på det av lönenämnden anvisade sät­ tet; eventuellt bör förordnande meddelas att bestrida göromål å den hög­ re tjänsten. För att emellertid hålla möjlighet öppen att tillämpa den an­ ställningsform, som i den föreliggande situationen kan anses mest lämp­ lig, har förevarande stadgande utformats så, att Kungl. Maj :t äger medgiva att tjänstemannen må bibehålla någon del av avlöningsförmånerna å den tjänst, vars utövning han frånträder.

3 mom. I samband med 6 § förslaget till definitivt reglemente har berörts frågan om avlöningsförmånerna vid vikariatslöneförordnande. Förslaget härutinnan, som innefattas i förevarande moment, har utformats så, att den förordnade äger åtnjuta de avlöningsförmåner, som tillkomma innehavare av sådan tjänst, som förordnandet avser. Denna utformning — som skiljer sig från 21 § 2 mom. andra och tredje styckena Saar, vari stadgades att tjänstemannen skulle i avlöningshänseende behandlas som om han under förordnandetiden endast innehaft sådan tjänst som förordnandet avser —har, bland annat efter ett påpekande av rikets allmänna kartverk, valts för att icke förhindra omprövning av tjänstemannens löneklassplacering, då han under fortgående vikariatslöneförordnande befordras i innehavande tjänst. I Saar stadgades, att vikariatslöneförordnandes upphörande icke skulle föranleda till att tjänstemannen ansåges förflyttad till annan tjänst. Vid den i Saar tillämpade konstruktionen erfordrades detta stadgande för

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 83

att ordinarie tjänsteman, som innehade vikariatslöneförordnande å högre ordinarie tjänst men vars förordnande upphörde, icke skulle få på sig tilllämpade reglementsbestämmelserna för den, som förflyttats från högre till lägre ordinarie tjänst. Flera myndigheter ha påyrkat klargörande av be­ stämmelsens innebörd. Vid den i förslaget till definitivt reglemente tilläm­ pade vikariatslönekonstruktionen har emellertid ifrågavarande stadgande kunnat helt bortfalla. I 21 § 2 mom. första stycket Saar meddelas — såsom berörts i samband med 6 § i förslaget till definitivt reglemente — en bestämmelse innebä­ rande att tjänsteman vid vanligt, med vikariatslön ej förenat förordnande skall i avlöningshänseende, frånsett åtnjutande av särskilda vikariatsförmåner, behandlas som om han under förordnandetiden bestrede sin egen tjänst och, i förekommande fall, denna vore inrättad vid samma verk som den tjänst han uppehåller eller som göromålen tillhöra. Då bestämmelsen visat sig föranleda missuppfattningar i olika avseenden, har den icke upp­ tagits i förslaget till definitivt reglemente. Det har nämligen ansetts ligga i sakens natur, att tjänsteman i dylikt fall, eftersom annat ej är stadgat, äger åtnjuta de avlöningsförmåner vartill han har rätt på grund av sin innehavande tjänst. Det må framhållas, att för vissa hithörande fall erford­ ras särskilda bestämmelser om stationeringsort; dessa bestämmelser böra meddelas i de blivande tilläggsbestämmelserna.

4 mom. På i sak samma sätt som i 21 § 4 mom. Saar har i förevarande moment stadgats, att tjänsteman, som utan något sitt förvållande förflyttats från högre till lägre ordinarie tjänst, i avlöningshänseende skall behand­ las såsom innehavare av den högre tjänsten. En i Saar meddelad bestämmelse för stuteristaten, enligt vilken vid depåchefs förflyttning till lägre tjänst vad i 4 mom. sägs endast skall gälla intill utgången av löpande förordnande­ period, har icke ansetts behöva intagas i det definitiva reglementet; någon saklig ändring har emellertid icke varit avsedd. Beträffande sådana — i detta moment ej avsedda — fall, där innehavare av extra ordinarie tjänst utan något sitt förvållande nödgas övergå till lägre tjänst, ordinarie eller extra ordinarie, äger tjänstemannen icke bibehålla sin tidigare löneställning vare sig så, att han behandlas som om han allt­ jämt innehaft den högre tjänsten, eller så att han äger bibehålla sin tidi­ gare placering i löneklass. Emellertid må erinras om vissa av 1945 års lönekommitté gjorda uttalanden om att det vid löneklassplaceringen kunde vara skäligt att i vissa sådana fall taga hänsyn till löneställningen i den tidi­ gare innehavda högre tjänsten. Lönekommittén syftade särskilt på sådana fall, då förflyttningen till tjänsten i den lägre lönegraden vore föranledd av tjänstemannens på grund av sjuklighet nedsatta arbetsförmåga eller av organisatoriska förändringar och tjänstemannen under längre tid varit an­ ställd i statens (kommunens, hushållningssällskapets) tjänst. Hade den ned­ satta arbetsförmågan uppkommit på grund av tjänstgöringen i den högre tjänsten — vare sig till följd av olycksfall i denna tjänst eller av annan

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

anledning — talade särskilt starka skäl mot att löneställningen försäm­ rades vid förflyttningen. Liksom hittills borde dock icke kunna ifrågakomma inplacering i högre löneklass än den högsta för den nya tjänsten fast­ ställda.

19 §.

Avlöningsförmåner av olika slag. Sammanträffande av förmåner.

Förevarande paragraf motsvarar 22 § Saar samt vissa i Ars intagna be­ stämmelser, genom vilka reglerades sammanträffande mellan avlöningsför­ måner och livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen eller lagen om för­ säkring för vissa yrkessjukdomar. I 22 § Saar under försvaret införda be­ stämmelser angående anställningspenning för blandavlönat manskap och om s. k. civilanställningsförmåner ha ansetts böra flyttas till 33 § i det nu upprättade reglementsförslaget. Beträffande vissa bestämmelser i denna paragraf må i övrigt nämnas följande. I i mom. lämnas en översikt över avlöningsförmånerna enligt reglemen­ tet. Vad angår begreppet lön, inkluderar detta motsvarigheten till det tidi­ gare utgående rörliga tillägget. Erinras må, att enligt det före innevarande budgetår gällande lönesystemet avlöningen först beräknades efter grund­ nivån och därefter ökades med ett särskilt procentuellt rörligt tillägg. I sam­ band med den allmänna löneregleringen skedde dels för att förenkla avlöningsuträkningen, dels ock för att undgå vissa vid maximeringen av det rörliga tillägget uppkommande irrationella verkningar av det äldre systemet en sådan omläggning, att de förhöjda lönerna, tjänstledighetsavdragen, vikariatsersättningarna och övertidsersättningarna upptagas i av Kungl. Maj :t fastställda tabeller, varför redogörarna icke behöva handskas med nå­ got fristående rörligt tillägg i vidare män än att de för tillämpning av nuva­ rande avlöningsstater få fördela lönesummorna ldumpvis — om så anses lämpligt lönesummorna för längre perioder — mellan å ena sidan ordinarierespektive icke-ordinariepost och å andra sidan post till rörligt tillägg. Statskontoret har ansett, att benämningen rörligt tillägg bör återinföras i avlöningsförfattningarna, och synes ha utgått från att dess borttagande föranleddes av »den formella inadvertens, som ligger i att det rörliga till­ lägget i ett teoretiskt men knappast praktiskt tänkbart fall kan komma att förbytas i visst procentuellt löneavdrag». I anledning härav må fram­ hållas, att anledningen till att beteckningen rörligt tillägg icke bibehållits är att det för löneuträkningens förenklande genomförda systemet i sak inne­ bär, att månads- och daglöner, löneavdrag, vikariatsersättningar och över­ tidsersättningar var för sig höjas. För att återinföra begreppet rörligt tillägg skulle man därför nödgas handskas med en mängd olika rörliga tillägg. Den praktiska vinsten härav har dock ansetts kunna starkt ifrågasättas, och övervägande skäl ha ansetts tala emot den föreslagna åtgärden. Att

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 85

å andra sidan ändra benämningen på anslagsposten rörligt tillägg till »rör­ lig lönedel» eller liknande har ej ansetts behöva ske. Bestämmelserna i 3 inom. överensstämma till sitt innehåll med 27 § civila avlöningsreglementet. Det har emellertid avsetts, att frågan om ersättning efter ackord eller beting skall närmare utredas. Det i 4 mom. intagna stadgandet om sammanträffande mellan lön enligt reglementet och reservstatslön motsvarar ett i 20 § kungörelsen den 24 september 1943 (nr 749) angående krigsmaktens reservstater infört stad­ gande. Beträffande regleringen i förevarande fall av lönen enligt reglemen­ tet böra tillämpas de grunder, som i propositionen 1943: 285 förordats i fråga om reglering av avlöningen vid civil befattning, som innehaves sam­ tidigt med reservstatsbeställning. Enligt 5 mom. skall det, om tjänsteman är berättigad att av statsmedel uppbära tjänstepension eller årligt understöd, bero på beslut eller bestäm­ melser, som meddelas av Kungl. Maj :t, om och i vad mån av sådan anled­ ning avdrag å lönen skall ske. Vad sålunda stadgats äger dock tillämpning i fråga om reservpension eller däremot svarande engångsbelopp endast — jämlikt en i paragrafen intagen särbestämmelse för försvaret — i den mån fråga är om militär eller civilmilitär beställningshavare. Frågan om tillämp­ ningen av ifrågavarande stadganden har berörts i vissa yttranden, varom må nämnas följande. Försvarets civilförvaltning har framhållit att, då Kungl. Maj :ts beslut ofta icke hinna meddelas förrän någon tid efter det att vederbörande till­ trätt sin tjänst, det borde föreskrivas, att intill dess dylikt beslut förelig­ ger avdrag å lönen skall ske med belopp motsvarande pensionen eller ■—• där fråga är om tjänsteman som uppburit mot reservpension svarande en­ gångsbelopp — med belopp, svarande mot vad på samma tid skolat belöpa av reservpensionen. Statstjänstemannens riksförbund och tjänstemännens centralorganisa­ tion ha föreslagit intagande i 5 mom. av föreskrift därom, att vid bestäm­ mandet av avdrag å lönen i anledning av att tjänstemannen av statsmedel uppbär tjänstepension hänsyn icke i något fall skall tagas till det belopp av tjänstepensionen, som motsvarar utjämningstillägget för folkpension. Tjänstemännens centralorganisation har framhållit, att om tjänsteman, som efter uppnådd pensionsålder tillträder ny tjänst, grundlägger pensionsrätt också i den nya tjänsten, vid sedermera inträffande pensionering ett annat utjämningstillägg än som gällt i fråga om den tidigare tjänsten kan bli tilllämpligt. Hur då skulle förfaras, borde regleras i tjänstepensionsreglementet genom bestämmelser rörande sammanträffande pensioner.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande. Lönenämnden vill för sin del påpeka, alt av ifrågavarande moment icke synes tillräckligt tydligt framgå, att myndighet skall, så snart tillämpning av stadgandet blir aktuell, underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning. Ett uttryckligt stadgande härom bör inflyta i tilläggsbestämmelserna. Det bör även övervägas alt i tilläggsbestämmelserna meddela föreskrifter i det av civilförvaltningen avsedda syftet. I detta sammanhang vill lönenämnden framhålla, att för vissa förvaltningsområden utfärdats särskilda föreskrif­ ter angående avdrag å lön i anledning av pension. I andra fall har — såsom

86 Kungi. Maj:ts proposition nr 225.

beträffande timarvodena för pensionerade lärare — arvodet avvägts med beaktande av den samtidigt utgående pensionen. En jämförelse mellan vad som enligt dessa särskilda bestämmelser ävensom enligt Kungl. Maj :ts be­ slut i speciella fall tillkommer olika pensionerade tjänstemän under tjänst­ göring visar, att enhetlighet icke råder på detta område. Ojämnheterna bli ändå mera framträdande, därest även beaktas myndigheternas beslut i så­ dana fall, då det ankommer på myndighet att besluta om avdrag på lön eller arvode i anledning av pension. Lönenämnden finner därför önskvärt, att en undersökning kommer till stånd angående möjligheterna att upp­ draga allmänt tillämpliga principer för bestämmande av pensionerad tjänste­ mans avlöningsförmåner under tjänstgöring. Undersökningen bör avse icke blott de kontanta löneförmånerna utan även sådana förmåner som semester, lön under tjänstledighet och sjukvård.

De i yttrandena berörda frågorna ha ansetts böra bliva föremål för när­ mare övervägande, bland annat i samband med utfärdandet av tilläggs­ bestämmelser till det definitiva reglementet.

2 kap. Lönen.

20 §.

Lönegradernas konstruktion.

Det före 1947 års allmänna lönereglering gällande lönesystemet upptog ett stort antal löneplaner, var och en med viss bokstavsbeteckning och angivande såväl lönegradernas konstruktion som lönebeloppen för de särskilda löneklasserna. Såsom under 2 § närmare berörts sammanfördes vid löneregle­ ringen lönebeloppen till fem i statens löneplansförordning intagna lönepla­ ner, varvid lönegraderna i stället för löneplanerna erhöllo bokstavsbeteck­ ningar enligt ett visst system. I 25 § Saar meddelades de erforderliga bestäm­ melserna angående lönegradskonstruktionen. I denna del innebar lönereg­ leringen främst ändringarna, att löneldasserna inom lönegrader, som tidi­ gare omfattat fem löneklasser, minskades till fyra, att samma löneklasser blevo gällande för ordinarie-, extraordinarie- och extra-lönegrader med sam­ ma ordningsnummer, att aspirantlöneklassen fick samma ordningsnummer som aspirantlönegraden och att för militär personal — utom blandavlönat manskap — infördes samma löneklasser som för civil personal. För den militära personalen konstruerades dock lönegraderna i stor utsträckning så, att de ej omfattade löneklasser med omedelbart på varandra följande nummer, utan vissa löneklasser överhoppades. 1945 års lönekommitté utta­ lade sig för att en anpassning av de militära lönegradernas konstruktion efter de civilas framdeles skulle komma till stånd, och i prop. 1947: 281 un­ derströks, att såväl principiella skäl som förenklingssynpunkter kunde an­ föras för att en sådan anpassning skulle genomföras. Förevarande paragraf överensstämmer i sak med 25 § Saar. Att framställda förslag om återinförande av lönebeloppen i själva avlöningsreglementet eller om ändrad konstruktion av aspirantlönegraden ej ansetts böra föranleda

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 87

någon åtgärd, framgår av vad som anförts i samband med allmänna syn­ punkter på löneförfattningarna respektive 4 § reglementsförslaget. Vad åter angår frågan om en ändrad konstruktion av de militära lönegraderna, har densamma sådan saklig betydelse, att den icke ansetts kunna komma under omprövning i detta sammanhang. Beträffande det i denna paragraf liksom i 25 § Saar meddelade stadgandet angående olika lönerum inom högsta löneklassen i vederbörande lönegrad hänvisas till vad därom anföres i samband med 22 §.

21 §.

Grundläggande bestämmelser om löneklassplacering.

I Saar meddelades under 26 § bestämmelser om placering och under 27 § bestämmelser om uppflyttning i löneklass och lönerum. Denna fördelning av bestämmelserna i ämnet på olika paragrafer grundades på att frågan huru inplacering skall ske vid tjänstetillträdet tidsmässigt uppkommer före frågan efter vilka grunder uppflyttning skall ske. Vid överarbetningen av Saar ha emellertid bestämmelserna ansetts bliva lättare att överblicka och förstå om först, med utgångspunkt från inplacering i lägsta löneklassen, löneklassuppflyttningsgrunderna angivas och därefter till behandling upptagas olika frågor om placering och uppflyttning enligt förmånligare grunder. I förevarande paragraf meddelas alltså de grundläggande bestämmelserna om placering (uppflyttning) i löneklass och lönerum. Frågan om uppflyttning i lönerum beröres närmare i samband med 22 §. Tidigare gällande avlöningsbestämmelser. Enligt de närmast före den 1 juli 1947 gällande avlöningsreglementena gällde såsom normalregel, att tjänsteman vid tjänstetillträdet skulle placeras i lönegra­ dens lägsta löneklass och därefter med vissa tidsmellanrum uppflyttas i löneklass intill dess han uppnått den högsta löneklassen inom lönegraden. Uppflyttningsperioden var i allmänhet bestämd till tre år, men för kontraktsanställt manskap tillhörande löneklasserna Ma 1—9 gällde en tidsperiod av ett år och beträffande extra lärare vid det statliga undervisningsväsendet räknades med sex terminer, som skulle ha infallit under de senaste sex åren. Tidsperioden förlängdes i vissa fall automatiskt på grund av en regel, att uppflyttning skulle ske kvartalsvis eller, såvitt fråga var om uppflytt­ ning till högst nionde löneklassen för kontraktsanställt manskap, månads­ vis. Regeln att löneklassuppflyttning skedde efter förut angivna tidsperiod mo­ difierades emellertid på olika sätt. För att uppflyttning skulle få äga rum, fordrades att vissa särskilda förutsättningar blivit uppfyllda. Av dessa var den viktigaste, att tjänstemannen under tidsperioden fullgjort tjänstgöring av viss beskaffenhet och omfattning, varvid emellertid med tjänstgöring lik­ ställdes ledigheter av närmare angivna slag; författningsbestämmelserna härom tolkades så, att tjänstemannen i förekommande fall uppflyttades sedan

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

den felande tjänstgöringen fullgjorts. En ytterligare förutsättning var, att uppskov med uppflyttning icke prövades böra äga rum på grund av mindre väl vitsordad tjänstgöring eller, i visst fall, att viss utbildning genomgåtts. Slutligen skedde ej uppflyttning efter pensionsålderns uppnående. Beträf­ fande de ifrågavarande förutsättningarnas närmare innebörd må följande nämnas.

1. Beträffande kravet på fullgjord tjänstgöring gällde, att tjänstemannen under minst fyra femtedelar av den tid, som erfordras för vinnande av upp­ flyttning, skulle ha bestritt sin egen eller på grund av förordnande annan statens tjänst. Beträffande extra lärare vid det statliga undervisningsväsen­ det fordrades, att läraren under minst fyra femtedelar av varje termin, som toges i beräkning, skulle ha bestritt sin egen eller på grund av förordnande annan statens tjänst. Med fullgjord tjänstgöring skulle, såsom redan påpekats, likställas vissa ledigheter. Såsom tjänstetid räknades sålunda semester, ferier under vilka tjänstemannen uppburit oavkortad lön samt tjänstledighet för offentliga upp­ drag av vissa slag, för viss militärtjänstgöring, för deltagande i utbildnings­ kurs vid vederbörande verk, för vissa studier och iakttagelser samt för sjuk­ dom till följd av olycksfall i tjänsten och några därmed likartade anledningar. För fast anställt manskap räknades som tjänstetid också sådan ledighet med oavkortad lön, som av vederbörande regements(likställd)chef beviljats i samband med uppehåll i utbildningen m. m., ävensom, efter prövning av re­ gementschefen, tid varunder tjänstledighet åtnjutits i samband med kommendering såsom elev vid krigsskola (sådan kommendering sker dock nu­ mera utan att tjänstledighet beviljas) eller eljest för studier i och för fortsatt militär utbildning eller för genomgående av genom statlig myndighets försorg anordnad utbildningskurs eller för provtjänstgöring vid statligt verk i och för förvärvande av kompetens till civilanställning. För lärare och liknande befattningshavare gällde att såsom tjänstetid i förevarande hänseende räk­ nades tid, varunder vederbörande åtnjöt oavkortad lön under förhinder att tjänstgöra på grund av att undervisningen inställts till följd av smittsam sjukdom eller, beträffande folkskolans lärare, inställts, inskränkts eller av­ kortats på grund av krig, krigsfara eller därmed sammanhängande förhållan­ den. Enligt särskild kungörelse ägde kvinnlig befattningshavare för löneklassuppflyttning taga i beräkning tid, varunder hon efter ingången av juli månad

1943 åtnjutit tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd med bibehål­ lande av viss, för sådan tjänstledighet bestämd del av avlöningen. Lärare ägde vidare som tjänstetid räkna den tid, varunder han bestritt lärartjänst eller skolledarbefattning vid det statsunderstödda kommunala undervisningsvä­ sendet. Detsamma gällde med avseende på tid, varunder extra ordinarie eller extra tjänsteman vid hovrätt eller häradsrätt tjänstgjort såsom ledamot i rådhusrätt, i vilken jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter, samt tid, varunder extra ordinarie tjänsteman vid lots- och fyrstaten med anställning å sådant fyrskepp eller tjänstefartyg, som är upplagt under viss del av året, till följd av uppläggningen icke tjänstgjort. Villkoret om en minsta tjänstetid motsvarande fyra femtedelar av den för uppflyttnings vinnande stadgade tidsperioden kvarstod sedan äldre tider, då perioden för ålderstilläggs intjänande var bestämd till i regel fem år och den erforderliga tjänstgöringstiden sålunda utgjorde en mera jämnt av­ passad del -— fyra år — av hela perioden. Villkoret bibehölls emellertid även efter övergång till tidsintervaller av tre respektive ett år för löneför­ höjning, varför sålunda för uppflyttning i löneklass erfordrades tjänstgö­

Kunpl. Maj:ts proposition nr 225. 89

ring under minst 876 respektive 292 dagar av den föreskrivna perioden. Detta gällde jämväl då skottår inföll under perioden. En särskild fråga var, hur bestämmelserna skulle tillämpas, då tjänste­ mannen hade deltidsarbete, d. v. s. hade anställning på halvtid eller åt­ njöt nedsättning av tjänstgöringstiden. Vid halvtidsanställning vanns uppflyttning efter tre år under förutsättning att vederbörande under minst fyra femtedelar av denna tid fullgjort honom i egenskap av halvtidsanställd befattningshavare åliggande tjänstgöring. Vid nedsättning av tjänstgörings­ tiden åter vanns uppflyttning under förutsättning att vederbörande full­ gjort fyra femtedelar av den för heltidstjänstgörande befattningshavare fastställda arbetstiden. Detta innebar, att en på halvtid anställd tjänsteman vann uppflyttning efter tre år, om han tjänstgjort 876 halva dagar, vilket motsvarar 438 hela dagar. En tjänsteman, vars tjänstgöringstid nedsatts till hälften, vann åter uppflyttning tidigast sedan han tjänstgjort 1 752 halva dagar, det vill säga efter mer än 4 år 9 månader eller alltså, om kvartalsregeln beaktas, efter 5 år. 2. Därest uppskov med uppflyttning ägt rum på grund av mindre väl vits­ ordad tjänstgöring, kunde, om tjänstemannens fortsatta tjänstgöring ansågs böra föranleda därtill, förordnas, att han för uppflyttning till än högre löneklass skulle äga tillgodoräkna sig jämväl den tid uppskovet varat. Uppskovsbestämmelserna ägde icke tillämpning på kontraktsanställt manskap. För uppflyttning från 1 löneklassen på löneplan Ma gällde i stället ett krav på viss godkänd utbildning.

S a a r. I Saar har bibehållits normalregeln, att för tjänstemän i allmänhet uppflyttningsperioden omfattar tre år, i förekommande fall med förlängning till kvartalsskifte. Vidare har för kontraktsanställt manskap regeln om upp­ flyttning ettårsvis, i förekommande fall med förlängning till månadsskifte, bibehållits men erhållit begränsad användning till följd av att furirerna blivit extra ordinarie tjänstemän. För extra lärare har däremot den för tjänstemän i allmänhet gällande regeln gjorts tillämplig, varvid terminsanställning anses som anställning under hela det halvår varunder terminen infaller. Modifikationerna i normalregeln ha erhållit en helt annan utformning i Saar än i de tidigare reglementena. Den ledighetstid m. m., som enligt de tidigare gällande bestämmelserna kunde förekomma utan att medföra för­ senad uppflyttning, ansågs vara för lång, när fråga var om ledighet för rent privata ändamål, men för kort i andra fall, framför allt när fråga var om ledighet för sjukdom, svag hälsas vårdande eller tvångsvis an­ ordnad läkarundersökning; vidare ansågs den tidigare gällande olikheten i fråga om möjlighet till löneklassuppflyttning för olika personalgrupper med deltidsarbete vara otillfredsställande. Även i fråga om vilka ledig­ heter som kunde föranleda försening med löneklassuppflyttning vidtogos vissa förändringar. Bestämmelserna om uppskov med löneklassplacering fingo ändrad innebörd. Slutligen borttogs hindret för uppflyttning efter pensionsålderns uppnående. Härom må nämnas följande.

1. Följande förhållanden kunna enligt Saar medföra försening av löneklassuppflyttningen: a. Tjänstledigheter med A- eller B-avdrag för sjukdom, tvångsvis an­ ordnad läkarundersökning eller svag hälsas vårdande.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

b. Tjänstledigheter med C-avdrag, såvitt fråga ej är om tjänstledighet för offentligt uppdrag eller värnpliktstjänstgöring. Med erinran om att en­ ligt tidigare gällande bestämmelser såsom tjänstetid för uppflyttning räk­ nades tid, varunder tjänsteman på grund av förordnande bestritt "annan statens tjänst, bär 1945 års lönekommitté anfört, att då tjänsteman vid vikariat sförordnande å annan statens tjänst icke borde betraktas såsom tjänstledig med skyldighet att vidkännas C-avdrag å egen tjänst, tid för så­ dant vikariatsförordnande icke komme att inverka på uppflyttningsrätten. c. Annat förhållande som skolat medföra C-avdrag än tjänstledighet. Hit höra främst avstängning från tjänstgöring, häktning för brott, undergående av annat frihetsstraff än arrest samt kvarhållande av polismyndighet på grund av misstanke om brott; rätten till uppflyttning röner'likväl icke inverkan av att tjänstemannen obefogat varit avstängd från tjänstgöring eller hållits häktad för brott, för vilket han sedermera blivit frikänd, eller av polismyndighet kvarhållits såsom misstänkt för brott, därest antingen häktningsåtgärd ej vidtagits eller, om så skett, tjänstemannen blivit fri­ känd. Hit höra även fall, då tjänsteman avhållit sig från tjänstgöring utan att ha erhållit ledighet eller kunnat styrka giltigt förfall. Lönekommittén har anmärkt, att under b) torde komma att ingå tid, då statlig lärare på grund av förordnande vid det statsunderstödda kommu­ nala undervisningsväsendet bestrede annan lärartjänst eller skolledarbefattning, liksom då tjänsteman vid hovrätt eller häradsrätt tjänstgjorde såsom ledamot i rådhusrätt. För dessa och liknande fall borde emellertid särskilda bestämmelser meddelas. I anslutning härtill har i 1 kap. 7 §‘ kungörelsen 1947: 554 stadgats, att tjänsteman för uppflyttning må till­ godoräkna sådan dag, varunder han åtnjutit tjänstledighet med skyldighet att vidkännas C-avdrag för att inneha eller uppehålla statlig tjänst eller så­ dan icke-statlig anställning, vid vilken avlöningen utgår enligt av Kungl. Maj :t meddelade avlöningsbestämmelser eller som tillsätles av eller varå förordnande meddelas av statlig myndighet eller som av Kungl. Maj :t för­ klarats skola i förevarande avseende likställas med anställning hos staten. Enligt bestämmelserna i Saar skola tjänstemän i allmänhet för att kun­ na uppflyttas kunna tillgodoräkna minst 975 dagar (motsvarande dagantal för blandavlönat manskap är 325). Tjänstemannen må för angivna ända­ mål tillgodoräkna de dagar, som förflutit från tidsperiodens början, med undantag av sådana dagar, som avses under a)—c). Sådan dag må likväl tillgodoräknas, varunder heltidsanställd tjänsteman åtnjutit under a) eller b) avsedd tjänstledighet under allenast högst hälften av den dagliga tjänst­ göringstiden. Därutöver må tillgodoräknas intill 600 dagar (för blandav­ lönat manskap 200 dagar), varunder tjänsteman åtnjutit under a) avsedd tjänstledighet, och enligt kungörelsen 1947: 554 må i dessa 600 (200) da­ gar även inräknas sådan dag, varunder tjänsteman åtnjutit tjänstledig­ het med skyldighet att vidkännas C-avdrag för att fullgöra uppdrag inom personalsammanslutning, vilken avser att tillvarataga tjänstemännens in­ tressen i tjänsten eller främja deras yrkesutbildning. Specialbestämmelser ha i Saar meddelats för heltidsanställd tjänsteman, som medgivits ned­ sättning med högst hälften av tjänstgöringstiden i den formen, att den återstående tjänstgöringen skall fullgöras allenast å vissa dagar i månaden. Enligt bestämmelserna skola dag eller dagar, som till följd av nedsättningen varit tjänstefria och som omedelbart föregåtts av tjänstgöringsdag, un­ der vilken tjänstledighet åtnjutits eller tjänstgöringshinder förelegat, be­ handlas som om därunder åtnjutits tjänstledighet eller förelegat tjänstgö­ ringshinder av samma slag som under tjänstgöringsdagen; i den mån ej annat härav följer, må till följd av nedsättningen tjänstefria dagar tillgodoräknas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 91

2. Bestämmelserna om uppskov med löneklassuppflyttning på grund av mindre väl vitsordad tjänstgöring ha jämkats så, att uppskovstiden skall tillgodoräknas för senare uppflyttning, såvida ej tjänstgöringen efter uppskovstidens utgång anses böra föranleda till annat. Bestämmelserna ha gjorts tillämpliga även på blandavlönat manskap. Nämnas må i detta sammanhang, att vid remissbehandlingen av 1945 års lönekommittés förslag i ämnet åtskilliga myndigheter riktade invändning­ ar mot de föreslagna bestämmelserna under framhållande att de vore allt­ för invecklade. En tämligen allmän uppfattning bland myndigheterna var, att förslagets genomförande påkallade en omläggning och ett fullständigan­ de av personalbokföringen och komme att medföra ett avsevärt merarbete. Allmänna lönenämnden anförde att lönenämnden —- med beaktande av den ringa ekonomiska betydelse frågan hade för statsverket och då av lönekommittén anförda skälighetssynpunkter närmast borde leda till att sjuk­ ledigheter och ledighet för svag hälsas vårdande icke alls skulle inverka fördröjande på löneklassuppflyttning — ville ifrågasätta, huruvida icke tid för sådan ledighet skulle kunna jämställas med tjänstgöringstid i ifråga­ varande hänseende. I prop. 1947:281 förordades genomförande av lönenämndens förslag, varvid framhölls, dels att detta i praktiken finge anses leda till i stort sett samma resultat som lönekommitténs förslag men sam­ tidigt medföra betydande administrativa fördelar, dels ock att enligt detta förslag samma slag av ledigheter in. m. komme att inverka försenande på löneklassuppflyttning som enligt pensionsbestämmelserna medförde dröjsmål med intjänande av ytterligare pension genom att föranleda av­ drag vid tjänstårsberäkningen; det framhölls att en sådan överensstäm­ melse vore tilltalande ur teoretiska och praktiska synpunkter. Riksdagen ställde sig emellertid avvisande till förslaget i denna del, och de av 1945 års lönekommitté föreslagna bestämmelserna intogos i Saar efter allenast en viss redaktionell överarbetning.

Yttrandena. Ifrågavarande bestämmelser ha föranlett erinringar från ett flertal myndigheter, vilka framfört önskemål om att bestämmelser­ na måtte göras mindre komplicerade. Medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen och telegrafstyrelsen ha uttalat sig för att bestämmelserna i 27 g 1 mom. skola ändras i så måtto, att sjuk­ ledigheter med A- eller B-avdrag icke skola inverka fördröjande på uppflyttningen. Telegrafstyrelsen har i anslutning härtill upplyst, att det vid om­ räkningen av löneturen för telegrafverkets 12 å 13 tusen ordinarie och e. o. befattningshavare befunnits, att vid tillämpning av de från och med den

1 juli 1947 gällande reglerna högst ett 20-tal någon gång under sin anställ­ ningstid vid verket fått sin löneklassuppflyttning förskjuten på grund av åtnjuten sjukledighet. Ett fullständigt upphävande av sjukledigheternas in­ verkan på löneklassuppflyttningen skulle därför enligt telegrafstyrelsens mening icke vara av någon nämnvärd ekonomisk betydelse för statsverket. Däremot skulle det innebära en betydande administrativ förenkling att på detta område icke behöva räkna med ifrågavarande sjukledigheter.

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 22Ö.

Jämväl statens löncnämnd har förordat en dylik ändring och därvid uttalal i huvudsak följande. Av statens lönenämnd gjorda förfrågningar hos olika myndigheter ha bestyrkt riktigheten av departementschefens uttalande i propositionen 1947: 281, att lönekommitténs och allmänna lönenämndens förslag i praktiken finge anses leda till i stort sett samma resultat. Sålunda har från generalpoststyrel­ sen uPP§i'vits, att sjukledigheter med A- eller B-avdrag befunnits inverka fördröjande i högst 15 av omkring It 500 omräknade fall. Inom tullverket lär enligt uppgift icke något sådant fall ha förekommit vid omräkningen. Under sådana förhållanden måste lönenämnden finna, att ett bibehållande av nu­ varande bestämmelser om sjukledigheters inverkan på löneklassuppflyttning innebär en med hänsyn till antalet förekommande fall uppenbart onödig komplicering av föreskrifterna. Lönenämnden tillstyrker därför, att bestäm­ melserna avfattas i enlighet med departementschefens förslag i nyssnämnda proposition.

Beträffande löneklassuppflyttning för personal med deltidsarbete (27 §

1 mom. sista stycket Saar) har statens lönenämnd anfört följande. Bestämmelsen i 27 § 1 mom. sista stycket kan i vissa fall leda till sakligt otillfredsställande resultat. Då vidare stadgandet är synnerligen invecklat, synes en ändring ofrånkomlig. Vad sakinnehållet beträffar må erinras, att enligt de före den 1 juli 1947 gällande avlöningsreglementena den som beviljats nedsättning av tjänstgöringstiden icke erhöll löneklassuppflyttning, förrän han fullgjort ‘A av den för heltidstjänstgörande befattningshavare fastställda arbetstiden. En dylik regel leder enligt lönenämndens mening till ett mera tillfredsställande resultat än föreskriften i 27 § 1 mom. En åter­ gång till de före den 1 juli 1947 gällande principerna lärer emellertid icke nu komma i fråga, eftersom det skulle innebära en avsevärd försämring för de berörda tjänstemännen. Lönenämnden får därför inskränka sig till att — i syfte att åstadkomma en förenkling av stadgandet — förorda, att sådana dagar, som äro tjänstefria på grund av nedsättning i tjänstgöringsskyldig­ heten med högst hälften, få räknas för löneklassuppflyttning.

Vad angår det såsom förutsättning för löneklassuppflyttning efter tre år gällande kravet på tjänstgöring av viss omfattning har i övrigt rikets all­ männa kartverk beträffande utformningen av 27 § 1 mom. framhållit, att det med hänsyn till tjänstematriklarnas uppställning skulle vara fördelak­ tigare, om bestämmelsen vore avfattad med angivande av det sammanlagda antal dagar, som en tjänsteman får vara frånvarande utan att det inverkar på löneklassuppflyttningen. Socialstyrelsen, kontrollstyrelsen och rikets all­ männa kartverk ha funnit de i avlöningsreglementet och de i kungörelsen 1947: 554 meddelade föreskrifterna lämpligen böra meddelas i ett samman­ hang. Statens lönenämnd har även ansett, att bestämmelserna angående uppskov med löneklassuppflyttning på grund av mindre väl vitsordad tjänstgöringborde upphävas, samt därom anfört följande.

Lönenämnden vill ifrågasätta, huruvida den i 27 § 3 inom. meddelade be­ stämmelsen angående uppskov med löneklassuppflyttning bör bibehållas. En av lönenämnden gjord underhandsförfrågan hos. vissa större verk har visat, att stadgandet icke alls tillämpas eller tillämpas mycket sporadiskt

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

inom exempelvis sinnessjukhusorganisationen, telegrafverket och statens järnvägar, men att det tillämpas mera regelbundet inom tullverket och post­ verket (3 å 4 fall per år). Även om det kan synas mindre tilltalande, att en tjänsteman, som icke sköter sin tjänst på ett godtagbart sätt, erhåller löne­ förbättring, är det enligt lönenämndens mening mindre lämpligt att såsom ett slag av straff uppskjuta eu eljest intjänad nppflyttning i löneklass. Ett dylikt straff kan ju ej heller tillämpas på befattningshavare i slutlöneklassen. En ledamot av lönenämnden har förklarat sig icke kunna biträda sist­ nämnda uttalande. Skolöverstyrelsen har förordat, att i särskilda bestämmelser för de all­ männa läroverken in. fl. läroanstalter skall intagas föreskrift, dels att fe­ rietid, varunder lärare uppburit reducerad lön, skall tillgodoräknas på sam­ ma sätt som sådan tjänstledighet för sjukdom, varunder tjänsteman har att vidkännas A- eller B-avdrag, dels att extra lärare, som anställts för hel ter­ min och som därunder på grund av tjänstledighet eller av annan orsak under mer än 60 dagar vidkänts avdrag å sin lön, icke skall äga tillgodo­ räkna ferietid samma kalenderhalvår för uppflyttning i löneklass. Statens lönenämnd har härom anfört följande. Förstnämnda förslag synes icke böra föranleda någon åtgärd, därest såsom lönenämnden förordat — sjukledigheter med A- och B-avdrag icke skola inverka fördröjande på löneklassuppflyttningen. Även i fråga om skol­ överstyrelsens sistnämnda förslag gäller, att de förutsättningar, varpå det grundats, rubbas vid en ändring av principerna för löneklassuppflyttning vid sjukledighet. Sakliga skäl tala dock för att i den män extra lärare under en väsentlig del av en termin vidkänts C-avdrag av sådan anledning, att förhål­ landet inverkar fördröjande på löneklassuppflyttning, icke heller ferietiden skall få tagas i beräkning för löneklassuppflyttning. Det sagda gäller dock knappast, i den mån C-avdraget är föranlett av tjänstledighet för deltagande i utbildningskurs. Då vidare lönenämnden icke är övertygad om att en regel av det slag, som skolöverstyrelsen förordat, skulle få någon större praktisk betydelse, anser sig lönenämnden icke böra för närvarande biträda förslaget. Möjlighet bör dock hållas öppen för Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser i enlighet med skolöverstyrelsens förslag, i den mån så befinnes påkallat.

Förslaget till definitivt reglemente. Bestämmelserna an­ gående löneklassplacering och löneklassuppflyttning ha alltid tillhört den del av det statliga lönesystemet, som betecknats som särskilt invecklad och svårförståelig. Vid remissbehandlingen av det förslag i ämnet, som framlades av 1945 års lönekommitté, ansågo myndigheterna i allmänhet, att de sakliga ändringar förslaget innebar i förhållande till vad då gällde voro välgrundade och borde genomföras, men det framhölls allmänt, att förslaget samtidigt medförde en ytterligare komplicering och konnne att föranleda ett betydande merarbete. Detta har också med eftertryck framhållits i åtskilliga av de ytt­ randen, som nu avgivits rörande erfarenheterna från de provisoriska regle­ mentenas tillämpning, och önskemål har från olika håll uttalats om att i det definitiva reglementet icke måtte medtagas sådana stadganden som, även om de ur principiella synpunkter kunna synas väl motiverade, enligt myn­ digheternas erfarenhet sakna egentlig praktisk betydelse men administrativt sett äro tyngande.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Vid de överväganden, som ifrågavarande spörsmål mot bakgrunden av det anförda underkastats i samband med utarbetandet av förslag till definitivt reglemente, har den uppfattningen icke synts kunna frånkännas berättigande, att man på detta område gått längre i detaljreglering än vad saken egent­ ligen är förtjänt av. Sannolikt sammanhänger detta med, att systemet med lönegrader omfattande flera löneldasser ursprungligen betraktats så, att den normala lönen vore den, som bestämts för lägsta Iöneklassen, och att fråge­ ställningen således närmast varit under vilka förutsättningar lönen skulle kunna höjas på det sätt, som uppflyttning till högre löneklass innebär. Det statliga lönesystemet har emellertid sedan lång tid fungerat så, att det före­ faller lika berättigat anse den principiellt riktiga löneställningen omspänna alla löneklasserna inom lönegraden. Från nyss angivna utgångspunkt synes det ligga ganska nära till hands att utforma bestämmelserna så, att dröjsmål med löneklassuppflyitning ej föranledes av sådan frånvaro från tjänsten, vartill tjänstemannen icke själv varit vållande. Förslaget att i fråga om löneklassuppflyttning likställa A- eller B-avdragsledighet för sjukdom eller svag hälsas vårdande med tjänstgöring godtogs icke av riksdagen i samband med behandlingen av de för innevarande budgetår gällande avlöningsreglementena. De upplysningar, som från olika verk lämnats om frekvensen av sådana längre sjukledigheter, som enligt gäl­ lande bestämmelser skulle föranleda dröjsmål med löneklassuppflyttning — vid post- och telegrafverken sammanlagt omkring 35 fall på sammanlagt

25 000 tjänstemän och vid tullverket intet fall, varvid är att märka att upp­ gifterna basera sig på omräkningen av löneturen och således avse en hel gene­ ration — ha i förening med den omständigheten, att de nuvarande bestämmel­ serna måste leda till en invecklad personalbokföring, synts utgöra tillräcklig anledning till att frågan tages under förnyad prövning. Reglementsförslaget har utarbetats från den utgångspunkten, att sådan tjänstledighet icke skall medföra dröjsmål med löneklassuppflyttning. Någon ändring i det förhållan­ det, att C-avdragsledighet för sjukdom icke tillgodoräknas för löneklassupp­ flyttning, ifrågasättes däremot icke. Vad angår löneklassplacering för personal med deltidsarbete har statens iönenämnd anfört kritik mot sakinnehållet i Saar. I anledning härav må till en början framhållas, att de tidigare gällande bestämmelserna medförde, att den som halvtidsanställts kunde uppflyttas efter tre år, medan den, som formellt heltidsanställts men erhållit nedsättning av tjänstgöringstiden med hälften, fick vänta 5 år med uppflyttningen; vid det antal C-avdragsdagar, som enligt Saar kan förekomma utan att föranleda dröjsmål med löneklass­ uppflyttning, skulle tiden för sistnämnda tjänsteman ha stigit till 57* år. Ett sådant resultat ansågs icke godtagbart av vare sig 1944 års deltidstjänstutredning eller 1945 års lönekommitté och kunde ej heller förordas vid frå­ gans riksdagsbehandling. Emellertid finnes fog för lönenämndens invänd­ ningar mot utformningen av ifrågavarande bestämmelser i Saar, varför sådan ändring som lönenämnden nu föreslagit synes böra vidtagas. Beträffande den särskilda regeln om uppskov med löneklassuppflyttning

Kuriffl. Maj:ts proposition nr 225.

kan det givetvis ur principiell synpunkt synas tveksamt, om lönenämndens förslag att borttaga regeln bör genomföras. Emellertid är att märka, att be­ stämmelsen såsom sådan verkar ojämnt — den drabbar ej den, som redan be­ finner sig i högsta löneklassen — och att den dessutom endast tillämpas inom vissa verk och även där i mycket begränsad utsträckning. Då det synes vara att föredraga att de eljest tillämpliga straff arterna tillämpas och då i extrema fall ordinarie tjänsteman, som missköter sig, kan förflyttas till lägre tjänst och icke-ordinarie tjänsteman i motsvarande fall kan entledigas, har bestäm­ melsen i fråga icke medtagits i förslaget till definitivt reglemente. Härvid har hänsyn också tagits till att bestämmelsens iakttagande närmast skulle er­ fordra, att tjänstemannens överordnade skulle uttala sig i varje löneklassuppflyttningsärende — något som emellertid endast tillämpas i vissa verk ■—- och att borttagandet medger att uppflyttningen kan ske som en ren verkställighetsåtgärd. Vad statens lönenämnd förordat i fråga om uppflyttning av lärare vid läroverk m. fl. läroanstalter har synts godtagbart. Vid utformningen av bestämmelserna i denna paragraf ha härutöver be­ aktats vissa i yttrandena framkomna önskemål. Sålunda har förutsatts, att vad som får tillgodoräknas för löneklassuppflyttning, respektive vad som icke får tillgodoräknas skall i ett sammanhang angivas i de av Kungl. Maj:t meddelade tilläggsbestämmelserna till reglementet. I anslutning till vad ri­ kets allmänna kartverk påpekat har vidare frågan om eventuellt dröjsmål med uppflyttning i första hand gjorts beroende av en undersökning rörande antalet inom perioden fallande dagar, som ej få tillgodoräknas. Då antalet sådana dagar uppgår till mer än (3 X 365 -— 975 ==) 120, har det synts na­ turligt att i stället göra tidpunkten för uppflyttning beroende av när veder­ börande kan tillgodoräkna 976 dagar, d. v. s. 3 år inklusive skottdag men minus 120 dagar. Det må framhållas, att uppflyttning i vissa fall, då antalet icke tillgodoräkningsbara dagar överstiger 120, det oaktat kommer att ske vid utgången av det kalenderkvartal, under vilket tre år förflutit från perio­ dens början; detta kan vara fallet, om perioden börjat ett antal dagar före kvartalsskifte. För blandavlönat manskap utgöra motsvarande dagantal

40 och 326.

22 och 23 §§. Löneklassplacering med hänsyn till tidigare innehavd tjänst eller anställning enligt kollektivavtal. Tidigare gällande avlöningsbestämmelser. Från grund­ regeln om inplacering vid tjänstetillträdet i lönegradens lägsta Iöneklass gälla betydelsefulla undantag, i vilka i främsta rummet är fråga om att högre inplacering medgives med hänsyn till tjänstemannens tidigare anställnings­ förhållanden. Enligt de närmast före den 1 juli 1947 gällande bestämmel­ serna var en av huvudprinciperna, att hänsyn endast togs till den anställ­ ning, som tjänstemannen hade omedelbart före det han tillträdde tjänsten.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

En annan huvudprincip var, att tjänstemannen vid tillträdet av tjänsten icke skulle lida minskning i nämnda inkomst. Vid befordran ansågs tjänste­ mannen ej endast böra skyddas mot inkomstminskning utan också erhålla en måttlig löneförbättring, mätt efter löneplanens beloppsskala och reg­ lerna för löneklassuppflyttning. De vid befordran tillämpliga sneddningsreglerna inneburo nämligen, att tjänstemannen skulle dels placeras lägst i löneklassen närmast över den, som han i den lägre tjänsten senast tillhör­ de, och dels för bestämmande av tidpunkt för uppflyttning i den högre tjänsten äga taga i beräkning den tid, dock högst tre år, varunder han i den lägre tjänsten tillhört eller beräknades ha tillhört sistnämnda löneklass. Be­ träffande frågan, i vilka fall sneddningsregeln var tillämplig, hänvisas till propositionen 1946:333, s. 70. Vid övergång från kollektivavtalsanställning tillämpades för löneklassplaceringen en modifierad sneddningsregel, även kallad jämförelseregeln. Denna innebar, att tjänstemannen ägde placeras i den löneklass, vari vid beräkning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser lönen närmast översteg kollektivavtalslönen, dock i högst lönegradens högsta löneklass.

Saar. Vid tillkomsten av det för innevarande budgetår gällande regle­ mentet ansågs det leda till mindre tillfredsställande resultat, om hänsyn endast skulle få tagas till förhållandena omedelbart före den nya tjänstens tillträdande. Vidare ansågs, att principen, att tjänsteman vid övergång till ny tjänst ej skulle lida inkomstminskning, som minimiregel i vissa fall gi­ vits alltför vidsträckt tillämpning. Principen, att tjänsteman vid befordran icke skulle genom sneddning vinna mer än en löneklass — eller uppflyttningsperiod — ansågs också för vissa fall innebära en för snäv maximering. Såsom angivits under 21 § reglementsförslaget äro i Saar bestämmel­ serna om placering och uppflyttning i löneklass uppdelade på 26 och 27 §§; detta gäller även i fråga om placering och uppflyttning med hänsyn till tidigare innehavd tjänst. I 26 §, som alltså handlar om placering i löneklass, behandlas i 2—o mom. placering med hänsyn till omedelbart före den nya tjänstens tillträdande innehavd tjänst. Dessa bestämmelser ha enligt 7 inom. erhållit en på visst sätt utsträckt tillämpning, så att hänsyn också kan tagas till tjänst, som ej innehafts omedelbart före den nya tjänstens tillträdande. Beträffande bestämmelsernas innebörd och utformning må nämnas följande. I 26 § 2 mom. behandlas löneklassplacering vid tillträdande av civil tjänst med hänsyn till tidigare innehavd civil tjänst. Bestämmelserna avse fall, där båda tjänsterna tillhöra någon av Ca-, Ce- och Cg-lönegraderna eller Coalönegrad eller Cob-lönegrad. Bestämmelserna äro uppställda i tabellform, därvid tabellen behandlar övergång till högre, lika hög och lägre tjänst. I avdelning a av tabellen behandlas bcfordringsfallcn. Dessa regleras enligt sneddningsregeln. Såsom förut nämnts ansågs likväl, att sneddningsregeln för vissa fall skulle kompletteras så, att tjänsteman enligt densamma skulle kunna vinna mer än en löneklass (uppflyttningsperiod). En sådan utvidg­ ning ansågs böra ske för den, som under längre tid än en uppflyttnings­ period varit placerad eller räknades ha varit placerad i högsta löneklassen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 97

och ansågs böra ske så som om lönegraden omfattat ytterligare två löneklasser utöver dem, som den upptager. För att utmärka vilken placering tjänsteman, som tillhört högsta löneklassen, haft inom denna, har tillska­ pats ett lönerumsbegrepp på sådant sätt, att lönegradens högsta löneklass omfattar fyra lönerum. I tabellen betecknas lönegradens tre lägsta löneklasser med bokstäverna a, b och c samt högsta löneklassen med sina fyra löne­ rum som d respektive d„ d», d3 och d4. På samma sätt som en lönerumsplacering i den tidigare tjänsten kan bliva bestämmande för tjänstemannens löneklassplacering i den nya tjänsten, kan inplacering ske i lönerum; att så bör ske utgör ett av motiven till att lönerumskonstruktionen införts, då man eljest i åtskilliga fall skulle behöva retroaktivt göra en lönetursberäkning som kunde omspänna flera tidigare innehavda tjänster. Vid övergång till lika hög tjänst bibehålies enligt avdelning b i tabellen löneklass- och lönerumsplaceringen. Vid övergång till lägre tjänst — avdelning c i tabel­ len — bibehålies, då fråga är om tvångsförflyttning från högre till lägre ordinarie tjänst på grund av tjänstemannens förhållande i tjänsten, löneklassplaceringen absolut taget eller översättes i placering i visst högre löne­ rum i den nya lönegradens högsta löneklass, men exempelvis vid frivillig övergång till lägre tjänst eller upphörande av vikariatslöneförordnande å högre tjänst erhålles inom den nya lönegraden motsvarande placering som tjänstemannen haft i den tidigare lönegraden. I övrigt är att märka, att Iönegradsnumren i tabellen betecknas som jämförelsetal samt att en special­ bestämmelse meddelats om att lokförartjänst vid statens järnvägar skall anses ha haft närmast högre jämförelsetal, då vederbörande befordras till lokmästare. Enligt 27 § 2 mom. första stycket sker vid tabellens tillämpning första uppflyttning i löneklass vid den samtidigt med eller efter tjänste­ tillträdet infallande tidpunkt, då tjänstemannen vid fortsatt innehav av den tidigare tjänsten skulle ha vunnit uppflyttning, dock att detta ej gäller om inplaceringen skett med utgångspunkt från placering i högsta löneklassens fjärde lönerum. I 26 § 3 mom. behandlas övergång från Me- eller Ma-beställning till Ca-, Ce- eller Cg-tjänst. Tabellen i 26 § 2 mom. skall i sådant fall tillämpas; här­ vid gäller för den militära beställningen jämförelsetal, som angives i 26 §

3 mom. Även 27 § 2 mom. första stycket är tillämpligt. Enligt 26 § 4 mom. äger 26 § 2 mom. på motsvarande sätt tillämpning vid övergång mellan Me-, Ma- och Md-beställningar ävensom vid övergång mel­ lan Mha-beställningar, likväl med tillämpning av en särskild serie jämförelse­ tal. Jämväl i detta fall är 27 § 2 mom. första stycket tillämpligt. I 26 § 5 mom. och 27 § 2 mom. andra stycket regleras övergång från Mhabeställning till beställning i lönegrad Me 1 eller 2. I detta fall hänvisas ej till 26 § 2 mom. utan lämnas i förstnämnda båda författningsrum en fristå­ ende regel, vilken i sak innebär, att lid utöver 3 år för innehav av Mha-beställning tillgodoräknas för löneklassplacering eller, uttryckt på ett annat sätt, att placeringen sker som om vederbörande efter 3 års innehav av Mhabeställning — den tid då furirsbefordran för närvarande i allmänhet erhålles — tillträtt beställning i lönegraden Me 1. Slutligen behandlas i 26 § 7 mom. hänsynstagande till eu tidigare, ehuru icke omedelbart före den nya tjänstens tillträdande innehavd tjänst. Sådan tidigare innehavd tjänst må icke tagas i betraktande, om den innehafts före en sammanhängande tid av tre år, varunder tjänstemannen icke vid något tillfälle innehaft anställning hos staten eller ickc-statlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. I övrigt sker

7 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 225.

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

hänsynstagandet på i 26 § 2—5 mom. angivet sätt, i regel som om tjänste­ mannen med C-avdragsledighet kvarstått i den tidigare tjänsten intill den nya tjänstens tillträdande; mellantid, under vilken tjänstemannen inne­ haft högre tjänst, behandlas dock ej som C-avdragstid, och vidare medde­ las specialregler beträffande extra lärare.

Beträffande löneklassplacering med hänsyn till kollektivavtalsanställning m. m. må nämnas följande. I 26 § 6 mom. och 27 § 2 mom. andra stycket behandlas direkt övergång från kollektivavtalsanställning. Två alternativa regler finnas, dels den tidi­ gare jämförelseregeln, som i princip tillämpas oförändrad, dels ock en ga­ rantiregel, innebärande att kollektivavtalstid efter 18 års ålder får tillgodo­ räknas, dock med avdrag av 6 eller, om den tillträdda tjänsten har högre jämförelsetal än 14, 9 år samt med iakttagande att högst 6 år få tillgodo­ räknas. Med anställning, i vilken åtnjutits avlöning enligt kollektivavtal, likställes anställning, i vilken avlöningen bestämts på samma sätt som av­ löning enligt sådant avtal, ehuru bestämmelserna icke intagits i kollektiv­ avtal, eller ock anpassats efter grunderna i visst sådant avtal för arbete av liknande slag. Anställning må icke tagas i betraktande, om den innehafts före en sammanhängande tid av tre år, varunder vederbörande icke vid nå­ got tillfälle innehaft anställning hos staten eller icke-statlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. Bestämmelserna i 26 § 7 mom. äro tillämpliga jämväl här, så att hänsyn in. a. o. får tagas till tidigare, men ej omedelbart före tjänstetillträdet inne­ havd kollektivavtalsanställning. Även i detta fall gälla bestämmelserna om verkan av 3-årsavbrott.

Yttrandena. Bestämmelserna om placering och uppflyttning i löneklass (lönerum) ha föranlett anmärkningar från ett flertal myndigheter, vilka framfört önskemål om att bestämmelserna måtte göras mindre komp­ licerade och förtydligas. Till dessa allmänna önskemål har jämväl statens lönenämnd anslutit sig. Lönenämnden har i detta sammanhang uttalat föl­ jande. Lönenämnden skulle med tillfredsställelse se, att i detta sammanhang bestämmelsernas sakliga innehåll toges under omprövning i syfte att åstad­ komma enklare regler för lönetursberäkningen. Erinras må, att enligt det avlöningssystem, som tillämpas inom den finska statsförvaltningen, tjänste­ man i princip äger i varje tjänst i sin karriär för ålderstillägg räkna sig till godo hela den tid, vederbörande innehaft statsanställning. Av olika skäl — främst svårigheten att nu medhinna erforderlig utredning — har lönenämn­ den emellertid ansett sig icke höra ifrågasätta annat än vissa mera begrän­ sade jämkningar i bestämmelsernas sakliga innehåll.

Beträffande sneddningsreglerna in. m. ha i yttrandena upptagits till be­ handling vissa specialfrågor. Härom må nämnas följande. Skolöverstyrelsen har uttalat sig för att i 26 § 2 mom. skall intagas en uttrycklig föreskrift om att befattningar, som avses i Arf och Arn," skola beaktas vid inplacering i löneklass. Statens lönenämnd har härtill framhål­ lit, att enligt ordalydelsen 26 § 2 mom. och 27 § 2 mom. äro tillämpliga å folk- och småskollärare, som övergå till statlig tjänst, vilken har någon av lönegradsbeteckningarna Ca, Ce eller Cg. Kompletterande bestämmelser

Kungi. Mcij:ts proposition nr 225. 99

angående tillgodoräkning av den tid, som vederbörande varit placerad i slutlöneklassen, vore emellertid erforderliga. I detta sammanhang må vidare nämnas, att lönenämnden, som under hand erhållit del av en av civilmilitära tjänstemannaförbundet gjord fram­ ställning angående avlöningsrelationen mellan vissa civilmilitära beställningshavare vid flygvapnet, funnit det mindre tillfredsställande att flygtekniker, som befordras till mästare, kan få vidkännas löneminskning på grund av att han såsom mästare icke är berättigad till mekanikertillägg. Om mekanikertillägg även i fortsättningen skulle utgå till flygmekaniker, syntes därför särskilda föreskrifter böra utfärdas till förhindrande av ett dylikt resultat. Lönenämnden har i detta syfte tillstyrkt, att flygtekniker, som åtnjuter me­ kanikertillägg, vid befordran till mästare erhåller den löneklassplacering, som skulle tillkommit honom om flygteknikerbeställningen varit placerad i Ca 14 och vederbörandes lönetur i nämnda lönegrad motsvarat den, som han innehar i lönegrad Ca 12. Bestämmelserna borde erhålla retroaktiv ver­ kan från och med den 1 juli 1947.

Bestämmelserna i 26 § 6 mom. om tillgodoräkning av tid för kollektivavtalsanställning ha blivit föremål för erinringar i flera yttranden. Från myndigheternas sida har härvid förordats, att bestämmelsernas verkan skall begränsas antingen till första tjänstemannaanställning efter kollektivavtalsanställningen eller ock till viss högsta lönegrad. Statstjänarkartellen där­ emot har under hänvisning till bestämmelserna om löneklassplacering för fast anställt manskap i 26 § 5 mom. yrkat, att tidigare kollektivavtalsanställd tjänsteman skall få tillgodoräkna hela den tid, han innehaft kollektivavtalsanställning, dock med avdrag för 3 år vid tillträde av tjänst i högst lönegrad Ca, Ce eller Cg 14 och 6 år vid tillträde av tjänst i högre lönegrad. Statens lönenämnd har med anledning av dessa yrkanden anfört. Föreskrifterna angående löneklassplacering av tidigare med lön enligt löneplan Mha anställd personal i 26 § 5 mom. samt föreskrifterna angående löneklassplacering med hänsyn till längden av tidigare kollektivavtalsanställning i 26 § 6 mom. äro grundade på olika principer. För fast anställt manskap innebära bestämmelserna i 26 § 5 inom., att vid tillträde av e. o. furirsbeställning beställningshavaren placeras i löneklass, som om tillträdet skett efter 3 års manskapsanställning. Bestämmelserna av­ se endast tillträde av tjänst i Me 1 eller 2. Löneklassplaceringen i högre tjänster påverkas endast, i den mån vid befordran så sker enligt bestäm­ melserna i 26 § 2—4 och 7 mom. samt 27 § 2 mom. Framhållas må, att be­ stämmelsen i 26 § 5 mom. i viss mån tillgodoser samma ändamål som en reglerad befordringsgång. Stadgandet har sålunda utformats med utgångs­ punkt från att furirsbefordran normalt sker efter 3 års anställning såsom manskap och det medför, att för eu heställningshavare, som först senare er­ håller sådan befordran, löneturen blir densamma, som om befordran vun­ nits vid 3 års anställning. Vad angår tjänstemän, som tidigare innehaft kollektivavtalsanställning, medför tillämpningen av garantiregcln, att tjänsteman må för lönctnrsberäkning tillgodoräkna tidigare kollektivavtalstid vid tillträde av vilken som helst tjänst med beteckningen Ca, Ce eller Cg eller beställning med lönegradsbeteckning och lönegradsnummer Me 1, 2 eller 4 eller Ma eller Md 3—11. Av tiden för kollektivavtalsanställningen avdrages dock 6 år vid tillträde av tjänst i högst Ca, Ce eller Cg 14 eller militär beställning i motsvarande

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

lönegrad samt 9 år vid tillträde av högre tjänst. Därjämte gäller för båda fallen, att högst 6 år få tillgodoräknas. Dessa föreskrifter om tillgodoräk­ ning av tid för kollektivavtalsanställning innebära en för löneklassplace­ ringssystemet i övrigt helt främmande företeelse, som närmast kan jäm­ föras med det ovanberörda »finska systemet». Med hänsyn till det förut berörda förhållandet, att här ifrågavarande be­ stämmelser i 26 § 6 mom. innebära en för löneklassplaceringssystemet i öv­ rigt främmande utbyggnad, kan lönenämnden icke tillstyrka någon ytter­ ligare utvidgning av rätten att tillgodoräkna kollektivavtalsanställning. Lö­ nenämnden kan icke heller finna, att den »utjämningsregel», som enligt

26 § 5 mom. gäller för fast anställt manskap, sakligt sett kan åberopas så­ som stöd för en sådan utvidgning. Erinras må, att därest icke organisato­ riska hinder mötte, bestämmelsen i 26 § 5 mom. lämpligen kunde utbytas mot en reglerad befordringsgång för manskapet, enligt vilken befordran till furir skulle ske efter 3 års anställning såsom manskap. Vid sina överväganden av förevarande spörsmål har lönenämnden fun­ nit, att ett bibehållande av förevarande bestämmelser i 26 § 6 mom. i för­ ening med föreskrifterna i 26 § 7 mom. i längden måste medföra konse­ kvenser för löneklassplaceringssystemet i övrigt. Lönenämnden har därför undersökt, om icke dessa bestämmelser i 26 § 6 mom. kunde omarbetas, så att de till sitt sakliga innehål! närmare anslöte sig till det löneldassplaceringssystem, som innefattas i 26 g 2 mom. Lönenämnden har därvid fun­ nit, att en sådan omarbetning måste leda till icke obetydliga försämringar ur tjänstemannasynpunkt. Med hänsyn härtill har lönenämnden inskränkt sig till att förorda en begränsning av räckvidden hos tillgodoräkningsbestämmelserna i 26 § 6 mom. för att härigenom ojämnheterna i förhållande till personal, som erhålla sin löneklassplacering bestämd enbart med stöd av föreskrifterna i 26 g 2—4 inom., skola bli mindre framträdande. Eu så­ dan begränsning synes lämpligen kunna åstadkommas genom att tillgodo­ räkning endast medgives i sådana lönegrader, vilka tidigare kollektivavtalsanställda i allmänhet tillhöra i sin första tjänstemannaanställning. Efter inhämtande under hand av vissa uppgifter i denna fråga anser sig löne­ nämnden böra föreslå, att kollektivavtalsanställning i princip icke skall på­ verka löneklassplaceringen i högre lönegrad än Ca, Ce eller Cg 16 eller mot­ svarande lönegrad med beteckningen Ma, Md eller Me, i vidare mån än som vid befordran följer av bestämmelserna i 26 g 2 mom. Därest någon tillgodo­ räkning icke alls medgåves i 17 lönegraden, skulle emellertid en spärr av angiven innebörd kunna medföra, att tjänsteman erhölle sämre löneklass­ placering vid befordran till lönegrad 17 än vid befordran till lönegrad 16. Med hänsyn härtill synes vid befordran till tjänst i lönegrad 17 böra få till­ godoräknas tid för kollektivavtalsanställning utöver 9 år, dock högst 3 år. Tilläggas må, att här förordade bestämmelser kunna behöva tagas under omprövning i samband med en kommande lönereglering för statens arbetsledande personal, varom utredning pågår.

Tjänstemännens centralorganisation har föreslagit vissa åtgärder, som enligt organisationens mening skulle undanröja en del ojämnheter i löneklassplaceringshänseende, som uppkomma med anledning av att vissa civil­ militära beställningar vid försvaret rekryteras dels med förutvarande mi­ litär personal, dels med förutvarande kollektivavtalsanställda arbetare, dels ock med personal, som tidigare innehaft både militär anställning och kol­ lektivavtalsanställning. Statens lönenämnd har erinrat om att allmänna

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 101

lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd uttalat sig beträffande be­ rörda förhållanden i utlåtande den 7 juni 1947 angående inplacering i löneklass in. in. av vissa civilmilitära beställningshavare. Lönenäninderna anförde härvid. Därest vederbörande såväl under kontraktsanställningen såsom manskap —- utom de allra första åren — som under kollektivavtalsanställningen och anställningen såsom överfurir förutsättes ha fullgjort yrkestjänst av samma slag, äro angivna ojämnheter i löneturshänseende mindre tillfredsställande. Det vore därför önskvärt, att åtgärder kunde vidtagas, som ledde till en utjämning mellan löneturen i de olika fallen. För att detta syfte helt skulle vinnas, lärer annan utväg icke stå till buds än att låta vederbörande taga i beräkning all tidigare statlig anställning, under vilken han varit verksam inom yrkesgrenen. Otvivelaktigt tala vissa skäl för en dylik åtgärd, efter­ som beträffande här ifrågavarande personal olika befordringsvägar före­ komma vid sidan av varandra och arbetsuppgifterna äro i huvudsak de­ samma, vare sig vederbörande är kollektivavtalsanställd eller kontraktsanställd såsom beställningsman. Såvitt lönenäninderna kunnat finna, måste emellertid frågan om ett jämställande i löneturshänseende av tid för kollektivavtalsanställning och tid för anställning såsom manskap prövas i ett större sammanhang. Den gynnsamma garantiregel för löneklassplacering av tidigare kollektivavtalsanställda, som är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1947, torde för övrigt föranleda ojämnheter i löneklassplaceringshänseende även i jämförelse med andra befattningshavare än tidigare fast anställda. Härtill medverkar framförallt, att enligt 1945 års lönekommittés förslag, vilket godtagits i proposition 1947: 281, garantiregeln i princip skall kunna verka icke blott vid första tillträdandet av tjänstemannaanställning utan även vid varje senare inträffande befordran. Statens lönenämnd har för egen del förklarat sig icke vara beredd att förorda, att i Saar eller dess tilläggsbestämmelser intagas sådana special­ föreskrifter, som tjänstemännens centralorganisation föreslagit. Avgörande för lönenämndens ställningstagande har härvid varit, att — såsom framgår såväl av det ovan anförda som av telegrafstyrelsens och järnvägsstyrelsens yttranden i förevarande ärende — de av centralorganisationen påtalade ojämnheterna icke äro någon för vissa beställningar vid försvaret speciell företeelse utan en följd av att bestämmelserna i 26 § 6 mom. innebära en avvikelse från de grundläggande principer, varpå löneklassplaceringssystemet i övrigt är uppbyggt. Bestämmelserna i 26 § 7 mom., att hänsyn till föregående statsanställning skall tagas, därest det icke föreligger ett avbrott å tre år i följd, varunder tjänstemannen icke vid något tillfälle innehaft anställning hos staten eller icke-statlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade be­ stämmelser, ha föranlett tvekan i tillämpningen. Försvarets civilförvaltning har sålunda önskat ett förtydligande, huruvida fullgjord tjänstgöring så­ som officer, underofficer eller underbefäl i reserven skall anses utgöra sådan anställning hos staten, som avses i stadgandet. Statens lönenämnd har i denna fråga anfört följande. Enligt lönenämndens mening innebär icke stadgandet i 26 § 7 mom. första stycket andra meningen en tillfredsställande lösning av frågan vad för slags

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

anställning, som skall medföra att avbrott icke skall anses föreligga. Med den utformning stadgandet fått kan statlig anställning, som har karaktär av bisyssla, räknas såsom anställning i ifrågavarande avseende. Komplet­ terande föreskrifter synas därför erforderliga. Till undvikande av att i regle­ mentet införas omfattande detaljföreskrifter vill lönenämnden emellertid för sin del förorda, att enligt bestämmelse i reglementet endast sådan stat­ lig anställning, som avses i 3 avd. av reglementet, och icke-statlig anställ­ ning av motsvarande slag skall räknas samt att det i övrigt skall bero på av Kungl. Maj :t meddelade beslut eller bestämmelser, huruvida hänsyn skall tagas till annan anställning. Vad särskilt angår reservanställningen synes endast tid, varunder vederbörande fullgjort tjänstgöring, böra betraktas så­ som anställningstid i det avseende, varom här är fråga.

Rikets allmänna kartverk har föreslagit, att till 27 § skall fogas ett nytt moment. I detta moment skulle i ett första stycke föreskrivas, att tjänste­ man, som innehaft vikariatslöneförordnande och vid dettas upphörande återinträtt i tjänstgöring på sin egen tidigare innehavda tjänst, skall pla­ ceras i löneklass (lönerum), som om han även under förordnandetiden innehaft sistnämnda tjänst. I ett andra stycke av det nya momentet skulle enligt kartverkets förslag föreskrivas, att om tjänsteman under tid, då han innehar vikariatslöneförord­ nande, erhållit befordran till högre tjänst än den tidigare egna tjänsten och om han det oaktat bibeliålles vid vikariatslöneförordnandet, tjänstemannen skall placeras i löneklass under det fortsatta förordnandet, som om han erhållit nytt sådant förordnande vid tidpunkten för befordran. Det för­ hållande, som föranlett kartverkets förslag, har berörts även i kommerskollegii yttrande. Statens lönenämnd har såvitt avser det förhållande, som kartverket an­ sett böra regleras genom första stycket i det föreslagna nya momentet, funnit gällände bestämmelser leda till det av kartverket åsyftade resultatet. Lönenämnden har emellertid förutsatt, att vid överarbetningen av lönetursbestämmelserna de i ifrågavarande avseende gällande reglerna skola kun­ na förtydligas. Lönenämnden har med anledning av kartverkets förslag i övrigt anfört följande.

Lönenämnden vill erinra, att enligt de före den 1 juli 1947 gällande aylöningsreglementena innehavare av vikariatslöneförordnande skulle i princip uppbära lön efter en löneklass, som var minst en löneklass högre än den han tillhörde å egen tjänst. Såsom en följd härav torde för tjänsteman, som under vikariatslöneförordnande uppbar lön efter löneklassen närmast över den egna och som på grund av befordran eller eljest erhöll löneklassuppflyttning under förordnandet, även vikariatslönen ha beräknats enligt hög­ re löneklass än tidigare. Någon ändring häri lärer knappast ha varit av­ sedd med den vid löneregleringen genomförda omkonstruktionen av vika­ riatslönen. Därest vikariatslönen icke skulle kunna höjas, skulle för övrigt resultatet bli sakligt otillfredsställande, eftersom vikariatslöneförordnande då ofta skulle kunna ge lägre lön än om vederbörande i stället åtnjutit vikariatsersättning. I det senare fallet råder det ju ingen tvekan om att ersätt­ ningen skall beräknas med utgångspunkt från den efter befordran vunna löneklassplaceringen. Med hänsyn till anförda omständigheter tillstyrker

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 225. 103

lönenämnden, att bestämmelserna angående löneklassplacering givas sådan innebörd, som kartverket avsett med sitt förslag. Tilläggas må emellertid, att ett likartat problem kan uppkomma, då or­ dinarie tjänsteman under innehav av högre e. o. tjänst befordras till en ordinarie tjänst, som tillhör lägre lönegrad än den e. o. tjänsten. Därest icke den av kartverket beträffande vikariatslöneförordnanden föreslagna principen skulle vinna motsvarande tillämpning i dylikt fall, skulle inne­ havaren av den e. o. tjänsten kunna komma att uppbära lägre lön än som han sammanlagt skulle åtnjuta, om han frånträdde den e. o. tjänsten och i stället förordnades att mot vikariatsersättning uppehålla densamma. Lö­ nenämnden måste fördenskull finna det motiverat, att bestämmelserna om löneklassplacering så tillämpas, som om vederbörande vid befordran till den högre ordinarie tjänsten erhölle nytt förordnande såsom innehavare av den e. o. tjänsten. Förslaget till definitivt reglemente. Vid den nu verk­ ställda översynen av gällande avlöningsbestämmelser har ett betydande ar­ bete nedlagts på att förenkla bestämmelserna om löneklassplacering vid be­ fordran m. in. Utgångspunkten för överarbetningen har varit, att det sak­ innehåll, som bestämmelserna i ämnet erhållit vid 1947 års allmänna löne­ reglering, icke borde undergå ändring; vad angår det av statens lönenämnd berörda spörsmålet om en radikal omläggning av bestämmelserna om löne­ klassplacering, torde detta på sådant sätt sammanhänga med tjänsternas lönegradsplacering, lönegradernas konstruktion och lönebeloppens avväg­ ning, att det knappast bör komma under prövning annat än i samband med en ny allmän lönereglering. Vid översynen av de provisoriska reglementena ha däri meddelade bestämmelser i några fall ansetts böra modifieras eller uteslutas ur reglementena, varvid det avsetts att föreskrifter i ämnet skola meddelas i tilläggsbestämmelser till reglementet; när detta skett, beror det antingen på att reglementsbestämmelserna under alla förhållanden behöva

1 betydande utsträckning kompletteras med tilläggsbestämmelser — det har då ansetts mindre lämpligt att uppdela bestämmelserna på reglementet och tilläggsbestämmelserna — eller på att den för vissa fall avsedda regleringen lättast kan göras förståelig genom tilläggsbestämmelser, vilka kunna göras utförligare och mera taga sikte på de konkreta fallen än som är möjligt inom reglementets ram. De normalfall, som reglerades i de närmast före den 1 juli 1947 gällande avlöningsreglementena, ha i allmänhet ansetts böra regleras även genom bestämmelser i det nya reglementet. I anslutning till 22 och 23 §§ förslaget till definitivt reglemente må fram­ hållas följande. I 22 § 1 mom. angivas de fall, i vilka tjänstemans placering och uppflyttning i löneklass (lönerum) sker med hänsyn till tidigare innehavd tjänst enligt reglementsbestämmelserna. Dessa fall äro desamma som enligt 26 §

2 och 4 inom. jämförda med 7 mom. Saar. Därunder ingår även hänsyns­ tagande till tjänst å folkskolans avlöningsreglemente. För sistnämnda fall synas emellertid, såsom lönenämnden påpekat, vissa tilläggsbestämmelser er­ forderliga. övervägande skäl ha vidare ansetts tala för att övergång från mi­ litär beställning till civil tjänst och övergång från Mha-beställning till annat

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

slag av lönegradsplacerad tjänst regleras genom tilläggsbestämmelser; någon egentlig saklig ändring har därvid icke avsetts. Tillräcklig anledning att såsom i 26 § Saar fördela bestämmelserna på skilda moment, alltefter det den tidigare tjänsten innehafts omedelbart före den nya tjänsten eller ej, har icke ansetts föreligga. På sätt lönenämnden förordat har regeln om treårsavbrott utformats så, att hänsyn ej må tagas till tjänst, efter vars frånträdande tjänstemannen under en sammanhängande tid av tre år icke vid något tillfälle innehaft i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, stat­ lig anställning med avlöning enligt kollektivavtal eller anställning, vilken enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser skall i förevarande hän­ seende jämställas med tjänst eller anställning av angivna slag. Vidare har i momentet uttryckligen angivits, att vikariatslöneförordnande likställes med innehav av sådan tjänst, som förordnandet avser, samt att med tidigare tjänst avses jämväl tjänst, som bibehålies efter tillträdandet av den nya tjänsten. I detta sammanhang må nämnas, att tilläggsbestämmelser torde böra med­ delas med avseende å löneldassplacering i extra ordinarie tjänst eller under vikariatslöneförordnande för den, som under innehavet av den extra ordi­ narie tjänsten eller vikariatslöneförordnandet befordras å innehavd botten­ tjänst; bestämmelserna böra erhålla den av rikets allmänna kartverk och statens lönenämnd avsedda innebörden. I 22 § 2 mom. jämte den till reglementet hörande bilagan A angives på vilket sätt hänsyn skall tagas till tidigare innehavd tjänst. Den i gällande avlöningsreglemente meddelade specialbestämmelsen för lokförare, vilken be­ fordras till lokmästare, har dock ansetts böra meddelas såsom tilläggsbe­ stämmelse, och i samma form har en föreskrift av den av lönenämnden förordade innebörden i fråga om flygtekniker, vilken befordras till mästare, synts böra meddelas; därest icke riksdagen däremot framställer erinran, synes sistnämnda bestämmelse böra erhålla retroaktiv giltighet räknat från och med den 1 juli 1947. De bestämmelser, som meddelas i 22 § 2 mom. första stycket, avse hän­ synstagande till den senast innehavda tjänsten, varmed avses den senast före den nya tjänsten innehavda tjänst, som är sådan, att hänsyn över huvud taget kan tagas till densamma enligt 22 § 1 mom.; bestämmelserna äro tillämpliga även om mellan dessa båda tjänster innehafts annan an­ ställning, exempelvis en tjänst med lön enligt löneplan nr 2. Beträffande det sätt, varpå löneklassplaceringen regleras, skiljes mellan fall, då den nya tjänsten är högre än den senast innehavda, i vilket fall föreskrifterna i bilagan A tillämpas med utgångspunkt från den senast innehavda tjänsten, och de fall, då den nya tjänsten är lika hög som eller lägre än den senast innehavda, i vilka fall tjänstemannen placeras och uppflyttas som om han tillträtt den nya tjänsten redan då han tillträdde den senast innehavda tjänsten. I 26 § 7 mom. Saar stadgas i allmän form att, om detta är förmånligare för tjänstemannen, löneklassplaceringen skall bestämmas med utgångspunkt från en tjänst, som han innehaft tidigare, men ej omedelbart före den nya tjäns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 105

tens tillträdande. Vid utformandet av förslaget till definitivt reglemente har det ansetts önskvärt, att motsvarande stadgande — som intagits i 22 § 2 mom. andra stycket — begränsas att avse de fall, i vilka ett sådant hänsynsta­ gande kan vara av någon betydelse. En undersökning härav ger vid handen, att detta ej är förhållandet i de reguljära befordringsfallen, utan att löneklassplaceringen i dessa kan bedömas uteslutande med utgångspunkt från den senast innehavda tjänsten. Om denna tjänst var lägre än den nya, kan nämligen stadgandet behöva tillämpas endast då tjänstemannen tidigare innehaft en tjänst som är högre än den senast innehavda. Om den senast innehavda tjänsten var lika hög som den nya, kan det över huvud taget icke vara erforderligt att undersöka vilka tjänster tjänstemannen innehaft tidi­ gare. Om den senast innehavda tjänsten var högre än den nya, kan däremot en tidigare innehavd tjänst vara av betydelse, vare sig den är lägre än, lika hög som eller högre än den nya. Det kan dessutom förtjäna framhållas, att hänsyn aldrig behöver tagas till en tjänst, som innehafts före sådan tjänst, som är lika hög som den nya; att angiva detta i författningstexten har emel­ lertid ej ansetts erforderligt. Beträffande det sätt, varpå hänsyn till en tjänst, som innehafts före den senast innehavda, skall tagas, torde få hänvisas till författningstexten; i princip sker detta på samma sätt som enligt första stycket. I sådana i 22 § 2 mom. första stycket avsedda fall, där den senast inne­ havda tjänsten och den nya tjänsten ej innehafts i en följd, ävensom i de i

22 § 2 mom. andra stycket avsedda fallen uppkommer givetvis frågan på vad sätt den tid skall betraktas, som förflutit mellan frånträdandet av den tjänst, som är bestämmande för löneklassplaceringen, och tillträdandet av den nya tjänsten. För det fall, att nämnda tidigare tjänst var lägre än den nya tjänsten, regleras denna fråga i bilagan A. För det fall, att sagda tidigare tjänst var lika hög som eller högre än den nya tjänsten och tjänstemannen sålunda skall placeras och uppflyttas som om han tillträtt den nya tjänsten redan då han tillträdde den tidigare tjänsten, regleras spörsmålet i 22 §

2 mom. tredje stycket. Huvudregeln är, att den mellanliggande tiden icke tillgodoräknas för löneklassuppflyttning. Denna regel gäller utan undantag, i den mån tjänstemannen under mellantiden ej innehaft i reglementet av­ sedd lönegradsplacerad tjänst eller endast innehaft sådan lönegradsplacerad tjänst, som är lägre — d. v. s. enligt 3 § 5 mom. förenad med lägre slutlön — än den nya tjänsten. I den mån tjänstemannen under mellantiden innehaft

1 reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, som är lika hög som eller högre än den nya tjänsten, får tiden därför tillgodoräknas för löneklassupp­ flyttning, dock att detta ej skall gälla i fråga om sådana dagar, som enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser ej 1'å tillgodoräknas för löneklass­ uppflyttning enligt 21 § 1 inom. Med lönegradsplacerad tjänst avses varje i

2 § avsedd tjänst, sålunda ej endast sådan tjänst, till vilken hänsyn får tagas enligt 22 § 1 mom. Hittills har ej berörts frågan om det sätt varpå löneklassplaceringen reg­ leras vid befordran och i andra fall, där den tidigare tjänsten är lägre än

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

den nya, i vidare mån än att därom uttalats att föreskrifterna i bilagan A till reglementet skola tillämpas. Det är härvid fråga om tillämpning av sneddningsprincipen i den av 1945 års lönekommitté föreslagna och av stats­ makterna godkända utformningen, vilken i motsats till vad tidigare gällt medför att intill nio års — eller, korrektare uttryckt, intill tre lönetursperioders — verklig eller »beräknad» placering i den tidigare tjänstens slutlöneklass är av betydelse för inplacering och uppflyttning i löneklass i den nya tjänsten. 1945 års lönekommitté fann, att ett korrekt återgivande i lö­ pande författningstext av sneddningsprincipen i denna form väl vore möj­ ligt men att stadgandena därvid bleve synnerligen invecklade och svår­ förståeliga. Däremot fann kommittén, att man genom att såsom hjälpme­ del anlita dels förut nämnda konstruktion med fyra lönerum inom slutlöneklassen, dels ock ett angivande av sneddningsprincipen i tabellform kunde erhålla en såväl sakligt riktig som, enligt vad som framkom vid sam­ råd med vissa myndigheter och vid förhandlingarna med personalorgani­ sationerna, förhållandevis lättbegriplig reglering. Vid remissbehandlingen av lönekommitténs förslag framställdes emellertid erinringar häremot av olika myndigheter, som ansågo stadgandena svårtolkade och framställde yrkanden om att lönerumskonstruktionen skulle borttagas och att tabel­ lerna skulle ersättas med löpande författningstext. I prop. 1947: 281 togs ställning till frågan om lönerumskonstruktionen, och denna betecknades därvid såsom behövlig och lämplig. I samband med den översyn, som löne­ kommitténs förslag underkastades före avlöningsreglementets utfärdande och i samband med den nu verkställda överarbetningen av Saar, ha över­ vägts olika möjligheter att utforma sneddningsprincipen i form av löpande författningstext. Uppslag från olika håll ha därvid dryftats, men resultatet av övervägandena har bestyrkt riktigheten av lönekommitténs uppfattning härvidlag. Emellertid ha numera utarbetats tabeller, vilka i jämförelse med de i Saar intagna måste anses medföra en avsevärd förenkling och ge­ nom vilka såväl den konstitutiva betydelsen av bokstavsbeteckningarna på löneklasserna inom lönegraden elimineras som termen jämförelsetal kan borttagas. I anslutning till tabellerna, vilka jämte anvisningar fogats vid reglementet såsom bilaga A, må nämnas, att vid sneddning numret å den löneklass (lönerum), i vilken tjänstemannen skall placeras, i tabellen all­ tid angives å raden närmast under den, varå tjänstemannens tidigare lönegradsnummer och löneklass(lönerums)nummer återfinnas; om exempelvis en tjänsteman befordras från tjänst i lönegraden Ca 9 till tjänst i löne­ graden Ca 11 och omedelbart dessförinnan varit placerad i 12 löneklassens tredje lönerum, uppsökes i tabellen kombinationen 9: 123 och då den när­ mast undre raden upptager lönegraden 11 i kombination med 14„ följer där­ av afl tjänstemannen placeras i 14 löneklassens andra lönerum. Anvisning­ arna till tabellerna torde icke erfordra särskild motivering; det bör övervä­ gas, om i de blivande tilläggsbestämmelserna till reglementet kunna till hjälp för myndigheterna anföras några exempel på löneklassbeslämmelsernas tillämpning i olika fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 107

I 23 § reglementsförslaget ha bestämmelser meddelats om löneklassplacering med hänsyn till tidigare innehavd anställning med avlöning enligt kollektivavtal; föreskrifter om hänsynstagande till vissa med kollektivavtalsanställningar jämförliga anställningar ha ansetts böra meddelas i tilläggsbestämmelser. Förutom att avbrottsregeln utformats på samma sätt som i 22 §, innebär reglementsförslaget en sådan jämkning i garantiregeln, för vilken lönenämnden enhälligt uttalat sig. Garantiregeln skall i enlighet härmed icke tillämpas vid tillträdande av tjänst i högre lönegrad än löne­ graden Ca, Ce eller Cg 17; vid tillträdande av tjänst i nämnda lönegrad till­ godoräknas tid utöver 9 år, dock högst 3 år. I samband härmed må fram­ hållas, att lönejämförelseregeln är tillämplig oavsett huru hög lönegrad den tillträdda tjänsten tillhör. För övrigt har förutsatts att, om detta i något fall kan anses skäligt vid övergång till tjänst i högre än 17 lönegraden, Kungl. Maj :t skall äga med stöd av 24 § medgiva högre löneklassplacering än som följer av 23 §. Vad slutligen angår önskemålet att garantiregeln skulle för vissa tjänste­ män tillämpas med hänsyn till tidigare innehavd tjänstemannaanställning, har detsamma med hänsyn till konsekvenserna icke synts kunna tillgodoses. Det bör dessutom framhållas, att dessa tjänstemän erhålla sin löneklasspla­ cering bestämd efter lika förmånliga grunder, som tillämpas för andra tjäns­ temän, och att de påtalade ojämnheterna i och för sig skulle kunna undan­ röjas, om garantiregeln erhölle en väsentligt begränsad användning, något som emellertid av andra skäl icke synts böra förordas.

24 §. Löneklassplacering enligt särskilda beslut och bestämmelser.

Enligt 26 § 8 mom. och 27 § 4 mom. Saar äger Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet, om och i den mån så prövas skäligt, meddela beslut eller utfärda bestämmelser, varigenom i visst fall eller viss grupp av fall förmånligare placering eller uppflyttning i löneklass (lönerum) inom lönegraden må erhållas än som följer av de övriga bestämmelserna i reglementet. Motsvarande stadgande har med­ delats i förevarande paragraf av förslaget till definitivt reglemente. Beträf­ fande fall, då det kan ifrågakomma att tillämpa stadgandet, må anföras följande. Enligt 22 § förslaget till definitivt reglemente tages för löneklassplace­ ring inom Ca-, Ce- eller Cg-lönegrad hänsyn till tidigare placering inom lö­ negrad med någon av dessa beteckningar. Bestämmelserna behöva emeller­ tid kompletteras för vissa specialfall. Vid övergång från anställning, som avses i folkskolans avlöningsreglemente, är en sådan komplettering erfor­ derlig av den anledningen, att lönerumskonstruktionen icke införts i folk­ skolans avlöningsreglemente, enligt vilket löneklassplaceringen bestämmes enligt tillgodoräkningsprincipen. Under 18 § 4 inom. ha berörts vissa fall, då extra ordinarie tjänsteman av oförvållad anledning nödgas lämna sin tjänst och — med eller utan avbrott — övergå till lägre tjänst och i vilka det kan

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

vara skäligt att han erhåller förmånligare placering än enligt huvudregeln. Reglerna om sneddning m. in. utgå från att löneställningen är helt bestämd genom lönegradsplaceringen, men i en del fall utgå andra, med lön enligt löneplan likvärdiga förmåner, till vilka det kan vara skäligt att hänsyn får tagas; dylika fall ha under 22 § berörts, såvitt angår lokförare, som beford­ ras till lokmästare, och flygmekaniker med rätt till mekanikertillägg, vilken befordras till mästare. Vid löneregleringen har också förutsatts, att i de olika fall, för vilka reglementet innehåller bestämmelser, skall om detta anses skäligt, kunna meddelas dispens från regeln om verkan av ett treårsavbrott i anställningen. Avlöningsreglementet reglerar endast hänsynstagande till tidigare inne­ havd lönegradsplacerad tjänst för vissa kombinationsfall mellan lönegra­ derna för den nya och den tidigare innehavda tjänsten. Det har emellertid förutsatts, att särskilda beslut eller bestämmelser skola meddelas för andra fall, såsom vid övergång mellan å ena sidan Ca-, Ce- eller Cg-tjänst och å andra sidan Coa- eller Cob-tjänst, militär beställning eller tjänst med lön enligt löneplan nr 2, och vidare mellan å ena sidan Mha-beställning och å andra sidan Me-beställning. Dessutom kunna fall förekomma, där tjänste­ mannen tidigare i statens tjänst innehaft ordinarie tjänst, för vilken avlö­ ningen fastställts enligt sådana äldre eller eljest från reglementet avvikande grunder, att den vanliga sneddningsregeln icke kan tillämpas. Särskilt för militära och civilmilitära beställningshavare påkalla de fall uppmärksamhet, då beställningshavaren tidigare innehaft beställning å reservstat eller över­ gångsstat eller anställning i reserven. Såsom i samband med 22 och 23 §§ anförts böra vid tillämpning av regle­ mentets bestämmelser med avseende å tidigare kollektivavtalsanställning härmed likställas sådan anställning, i vilken avlöningen bestämts på samma sätt som avlöning enligt sådant avtal, ehuru bestämmelserna icke intagits i kollektivavtal, eller ock anpassats efter grunderna i visst sådant avtal för arbete av liknande slag. I ytterligare en grupp av fall uppkommer fråga om förmånligare löneklassplacering eller löneklassuppflyttning med hänsyn till tidigare arvodesanställning. Dessa fall ha tidigare varit ganska talrika men komma till anta­ let att betydligt reduceras, i den mån den vid löneregleringen godkända principen om arvodesanställnings ersättande med extra eller i vissa fall extra ordinarie anställning hinner genomföras. Av särskilt slag äro frågorna om löneklassplacering för dem, som gå »den långa vägen». Syftet med en reglering av dessa frågor är att bereda sådana tjänstemän en löneställning, som icke mera avsevärt avviker från löneställ­ ningen för med dem jämnåriga tjänstemän i samma karriär, vilka icke gått den långa vägen. Vissa av 1945 års lönekommitté gjorda uttalanden härom återgivas i prop. 1947: 281, s. 121 och 133. Slutligen förekomma fall, då förmånligare placering och uppflyttning bör kunna medgivas med hänsyn till att tjänstemannen tidigare innehaft kom­ munal befattning eller i icke-statlig anställning utfört arbete av allmännyt­ tig beskaffenhet, eller då högre löneställning erfordras för att kunna till tjänsten förvärva eller vid tjänsten bibehålla särskilt kvalificerad person. I detta sammanhang må här närmare beröras frågan om löneklassplace­ ring med hänsyn till tidigare innehav av arvodesbefattning. Enligt de före den 1 juli 1939 gällande bestämmelserna tillämpades för löneklassplacering i olika fall sneddnings- och tillgodoräkningsprinciperna. Sneddningsprincipens innebörd har i det föregående angivits i samband med behandlingen av 22 § förslaget till definitivt avlöningsreglemente. Tillgodo-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. ]09

räkningsprincipen innebär, att tjänstemannen vid tjänstetillträdet placeras i löneklass som om han redan innehaft tjänsten under så lång tid som till­ godoräknas samt erhåller den uppflyttning i löneklass, som skulle ha till­ kommit honom under nämnda förutsättning. Tillgodoräkningsreglerna voro, bortsett från förekommande skiljaktigheter, utformade så, att med visst av­ drag tillgodoräknades tid, under vilken tjänstemannen fullgjort arbete, som i avseende å sin art och omfattning fanns svara mot, vara jämförbart med eller av högre värde än det arbete, han hade att utiöra å tjänsten. Det kombinerade sneddnings- och tillgodoräkningssystemet befanns vara behäftat med betydande nackdelar. Sneddningsregeln var till sin innebörd fullt bestämd, men tillgodoräkningsregeln lämnade ett betydande utrymme för en subjektiv bedömning av frågan om den tidigare tjänstgöringens lik­ värdighet med arbetet i den nya tjänsten. Utöver de nackdelar, som härav följde i form av en ojämn tillämpning av tillgodoräkningsregeln i olika fall, uppstodo olägenheter genom att principerna i ett och samma fall kunde leda till vitt skilda resultat. Sneddningsregeln framträder i sin yttre utformning som en regel om placering lägst en löneklass över den, som vederbörande uppnått i den lägre lönegraden, och om uppflyttning i löneklass inom den högre lönegraden i samma takt som förekommit inom den lägre lönegraden. En jämförelse mellan reglernas verkningar kan göras, om man tager i be­ traktande, att sneddningsregeln medför tillgodoräknande i den nya tjänsten av den i den lägre lönegraden intjänta eller tillgodoräknade tiden, utan av­ drag vid befordran en lönegrad men med avdrag av en, två eller tre löneklassuppflyttningsperioder vid befordran respektive två, tre eller fyra löne­ grader, o. s. v.; enligt tillgodoräkningsregeln gjordes däremot ett fixt avdrag, oberoende av huruvida befordran skedde en eller flera lönegrader. Vid 1939 års lönereglering uppmärksammades de olägenheter, som voro förbundna med det tidigare systemet. En omläggning skedde så, att sneddningsprincipen skulle tillämpas i alla fall, då detta var tekniskt, möjligt, d. v. s. i allmänhet vid löneklassplacering med hänsyn till tidigare innehavd lönegradsplacerad tjänst. Frågan om löneklassplacering med hänsyn till ti­ digare arvodesanställning, som av tekniska skäl ej kunde regleras på nämn­ da sätt, behandlades mera summariskt. Hänsyn skulle tagas till sådan an­ ställning endast om och i den mån sådant med hänsyn till föreliggande sär­ skilda omständigheter prövades skäligt, och endast efter Kungl. Maj :ts medgivande. Frågeställningen ansågs ej vara, om vederbörande skulle bere­ das avlöningsökning på samma sätt som enligt sneddningsprincipen, utan om och i vad mån högre löneklassplacering än i lägsta löneklassen borde medgivas för att förebygga löneminskning. Vid tillämpningen av 1939 års avlöningsreglementen har i allmänhet tillsetts, att den som övei gått från arvodesanställning icke fått vidkännas någon, i varje fält mera betydande minskning i sina tidigare löneförmåner, om han åtnjutit dessa undei na- <>'on längre tid. Det har i allmänhet icke medgivits, att arvodestid fått till­ godoräknas så, all perioden för löneklassuppflyttning i den nya tjänsten förkortats.

1945 års lönekommitté uttalade i sitt betänkande II, att tillgodorakmngs-

priiicipen visserligen icke borde återinföras men att principen om att tjänste­ man vid övergången till ny tjänst icke borde id övergången till ny tjänst icke borde lida inkomstminskning enligt komm itténs uppfattning tillämpats alltför strikt både som minimi- och som maximiregel m ögel. Kommittén hade för övergång från högre till lägre lönegradsplaecnn! tjänst förordat inplacering i den löneklass, i vilken tjänstemännen i den nya tjänsten skulle ha varit placerad, om han innehaft denna tjänst under den tid, han innehaft den högre tjänsten eller, om han tidigare innehaft flera högre tjänster, den sammanlagda tid, som han innehaft dessa tjänster.

no Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Också där tjänsteman tidigare innehaft arvodesanställning kunde det vara skäligt att tillämpa denna allmänna regel. Beslut härom borde ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, på vederbörande myndighet. Det syntes knappast påkallat att för regelns tillämpning ovill­ korligen fordra, att arvodesanställningen innehafts under längre tid! Löne­ kommittén ansåge vidare, att då tjänstemannen tidigare innehaft anställ­ ning avlönad med arvode eller annan icke reglementsbestämd avlöning hän­ syn till förutvarande anställningstid och det arbete, som därunder utförts, borde kunna föranleda placering i högre löneklass än som följde enbart av inkomstjämförelsen. Även om inkomsten i den tidigare anställningen i sådana fall varit lägre än begynnelseavlöningen i den nya tjänsten borde en­ ligt lönekommitténs mening möjlighet finnas att placera tjänstemannen i högre löneklass än den lägsta. När lönekommittén intog denna ställning, avsåg den icke att förorda en återgång till de äldre tillgodoräkningsbestämmelserna. Utvecklingen av anställningsförhållandena under den nuvarande löneregleringsperioden och särskilt de fortgående strävandena att åstad­ komma reglerade befordringsgångar, i vilka tjänstemännen, ehuru place­ rade i olika lönegrader, ofta förutsättas utföra samma slag av arbete, talade — förutom andra skäl — mot en sådan återgång. Men i vissa fall hade den nuvarande inkomstjämförelsen lett till resultat, som icke kunde anses skä­ liga, och ibland hade också särskilda regler måst meddelas vid sidan av reglementsbestämmelserna för att undvika sådana otillfredsställande resul­ tat; Det syntes ej vara möjligt att närmare angiva de riktlinjer, som borde följas i de här åsyftade fallen. Emellertid kunde viss ledning hämtas av de regler, som avlöningsbestämmelserna för normalfallen komme att innehålla angående inplaceringen i löneklass. Givetvis finge inplaceringen icke ske så, att bättre löneställning bereddes än vad som tillkomme motsvarande stats­ tjänstemän; med denna begränsning uppåt måste den företagas under be­ aktande av samtliga de i det särskilda fallet föreliggande förhållandena. \ ad sålunda föreslagits borde kunna tillämpas även vid övergång till stats­ tjänst från kommunal befattning eller från annan icke statlig anställning, i vilken utförts arbete av allmännyttig beskaffenhet. Det borde ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, på vederbörande myndighet att meddela beslut i förevarande fall. Bestämmelserna i ämnet borde möjliggöra såväl inplacering i högre löneklass eller lönerum som för­ kortning av tiden för uppflyttning till närmast högre löneklass eller löne­ rum. I propositionen 1947: 281 biträddes lönekommitténs uppfattning. Däri framhölls som otvivelaktigt, att det dittillsvarande i stort sett ensidiga hän­ synstagandet till inkomsten i den tidigare anställningen i vissa fall "lett till iesultat, som icke vore tilltalande vare sig ur skälighets- eller arbetsgivarsynpunkt. Lönekommitténs förslag och uttalanden "med avseende å inpla­ ceringen ansågos lämpliga. Emellertid förutsattes, att vid det av lönekommit­ tén tänkta bedömandet av de olika fallens skiftande beskaffenhet en viss försiktighet kunde vara nödvändig särskilt i början av det nya lönesyste­ mets tillämpningstid; såsom lönekommittén själv uttalat, borde någon åter­ gång till tillgodoräkningssystemet icke ifrågakomma.

Ifrågavarande spörsmål har nu berörts av kontrollstyrelsen och statens lönenämnd i deras yttranden. Kontrollstijrelsen har — under hänvisning, bland annat, till att löneturen är noga reglerad för befattningshavare, som från anställning enligt kollektivavtal övergå till tjänstemannaanställning —

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. in

föreslagit, att reglementet skall kompletteras med bestämmelser angående lönetursberäkning för befattningshavare, som från arvodestjänster övergå till lönegradsplacerade tjänster. Statens lönenämnd har härom gjort föl­ jande uttalande. Lönenämnden skulle finna det i och för sig tillfredsställande, därest be­ stämmelser om löneklassplacering för tidigare arvodesanställd personal kunde införas i reglementet. Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att omständigheterna i dylika fall äro så skiftande, att en allmänt gällande regel knappast kan åstadkommas. Lönetursberäkningen för tidigare arvodesanställda torde därför alltjämt få prövas från fall till fall med stöd av

26 § 8 mom. och 27 § 4 mom. En annan sak är, att det vore önskvärt, att vissa allmänna riktlinjer för prövning av dylika lönetursärenden kunde komma till uttryck i specialmotivering till ifrågavarande stadganden såsom komplettering till de uttalanden i frågan, som 194ö års lönekommitté gjorde i betänkande II, s. 48—49. I anslutning härtill vill lönenämnden meddela, att nämnden i de ärenden angående tillämpning av 26 § 8 inom. och 27 § 4 inom., beträffande vilka lönenämnden hittills haft att yttra sig, sökt att »in­ placera» den tidigare arvodesbefattningen i lönegradssystemet med beak­ tande av arbetsuppgifter, löneställning m. m. I visst fall har en dylik vär­ dering kunnat grundas på ett riksdagsbeslut, enligt vilket ett arvode av­ vägts efter viss bestämd lönegrad. I ett annat fall ha förelegat möjligheter till direkt jämförelse mellan arvodestjänsten och andra på löneplan redan inplacerade tjänster. Sedan arvodestjänsten på detta sätt befunnits jämför­ lig med befattning i viss lönegrad, har beräknats, vilken löneklass inom lönegraden vederbörande tjänsteman skulle ha nått, om tjänsten verkligen tillhört lönegraden i fråga. Med utgångspunkt härifrån har löneklassplaceringen i tjänstemannaanställningen avvägts med analog tillämpning av bestämmelserna i 26 § 2 mom. Detta innebär, att därest arvodestjänsten beräknats tillhöra samma lönegrad som den nya tjänsten, vederbörande an­ setts böra i princip få tillgodoräkna tiden för arvodesanställningen. Har arvodestjänsten varit lägre än den nya tjänsten, har en analog tillämpning av sneddningsreglerna ansetts motiverad. Framhållas må emellertid, att an­ givna riktlinjer måste tillämpas med försiktighet, särskilt med hänsyn till att det även för tjänsteman, som hela sin anställningstid innehaft löne­ gradsplacerade tjänster, regelmässigt förekommer att vederbörande under en viss utbildnings- eller prövotid innehar tjänst i sådan lönegrad att den icke kommer att påverka löneklassplaceringen under den fortsatta karriä­ ren. Vad här anförts angående löneklassplacering av tidigare arvodesan­ ställd personal lärer i framtiden få jämförelsevis begränsad betydelse, efter­ som avsikten är, att anställning mot arvode skall så vitt möjligt undvikas. I

I den föreliggande frågan framhölls i propositionen 1947: 281, å ena sidan att man icke borde återgå till tillgodoräkningssystemet — enligt vilket tidi­ gare arvodesanställning kunde medföra förmånligare lönetur än innehav av lönegradsplacerad tjänst — och å andra sidan att det dittillsvarande i stort sett ensidiga hänsynstagandet till inkomsten i den tidigare anställ­ ningen i vissa fall lett till resultat, som icke vore tilltalande ur vare sig skälighets- eller arbetsgivarsynpunkt. Såsom lönenämnden anfört, äro om­ ständigheterna i de fall, då arvodesanställning tillämpas, så skiftande, att svårigheter föreligga alt uppställa en allmän regel för löneklassplacering

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

vid övergång från sådan anställning till lönegradsplacerad tjänst. Emellertid skulle det vara av värde, om vissa allmänna riktlinjer kunde angivas för behandlingen av dylika frågor. Om man på av lönenämnden angivet sätt »in­ placerar» den tidigare arvodesanställningen i lönegradssystemet med beak­ tande av arbetsuppgifter, löneställning m. in., föreligga, såsom lönenämnden också framhållit, skäl att iakttaga försiktighet, så att förmånligare löneklassplacering icke medges med hänsyn till arvodesanställning än som tillämpas med hänsyn till tidigare innehav av lönegradsplacerad tjänst. Lö­ nenämnden har särskilt fäst uppmärksamheten på att det även för tjänste­ man, som hela sin anställningstid innehaft lönegradsplacerade tjänster, re­ gelmässigt förekommer att vederbörande under en viss utbildnings- eller prö­ votid innehar tjänst i sådan lönegrad, att den icke kommer att påverka löneklassplaceringen under den fortsatta karriären. En annan omständighet att beakta är, att inom lönegradssystemet kunna förekomma tjänster med olika lönegradsplacering men var och en förenade med arbetsuppgifter motsva­ rande dem, som tillhört arvodesbefattningen. Under den tid arvodesbefattningen innehafts kunna också olika lönegrader successivt ha tillämpats för motsvarande tjänst med lön enligt löneplan. Även om sålunda svårigheter i en del fall kunna föreligga alt draga alltför bestämda slutsatser av det förda resonemanget, torde likväl de angivna riktlinjerna i många fall -—- sär­ skilt där ett val kan ha förelegat mellan arvodesanställning och anställning som extra tjänsteman — kunna tjäna som en viss vägledning för prövningen av hithörande frågor. Det må framhållas, att härvid fråga är om en skälighetsprövning, vid vilken samtliga föreliggande omständigheter böra beaktas, däribland även förhållandet mellan arvodets storlek och lönen vid den lönegradsplacerade tjänsten.

25 §. Lön enligt högre löneklass än den, vari tjänsteman är placerad.

Den normala ordningen är givetvis, att den enskilde tjänstemannens löne­ ställning bestämmes av den lönegrad som hans tjänst tillhör och att han, om lönegraden omfattar flera löneklasser, åtnjuter lön efter den löneklass, i vilken han är placerad. Undantag förekomma emellertid i båda avseendena. I 18 § 2—4 mom. angivas fall, då tjänsteman, som innehar två tjänster, en­ dast åtnjuter lön å den ena, eller då tjänsteman, som innehar en tjänst och uppehåller en annan tjänst, åtnjuter lön å den uppehållna tjänsten — och endast å denna — eller då tjänsteman behandlas som om han alltjämt inne­ hade en tidigare innehavd högre tjänst. I förevarande paragraf, som mot­ svarar 28 § Saar, behandlas fall, då en tjänsteman åtnjuter lön enligt högre löneklass än den, vari han är placerad. Det må framhållas, att ett medgivande att åtnjuta lön enligt sådan högre löneklass icke har någon som helst inverkan på tjänstemannens löneklassplacering, som alltså be­ stämmes enligt eljest tillämpliga regler; då tjänstemannen befordras, bedö-

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 113

mes således hans löneklassplacering med utgångspunkt från den löneklass, vari han varit placerad, ej med utgångspunkt från den högre löneklass, en­ ligt vilken han ägt åtnjuta lön.

1 mom. Enligt 28 § 1 mom. Saar äger Kungl. Maj :t för bibehållande vid tjänsten av tjänsteman, som tillhör lönegradens högsta löneklass, om tjänstemannen är särskilt kvalificerad för tjänsten och hans bibehållande vid densamma anses påkallat av statens intresse, tilldela honom lön enligt högre löneklass å samma löneplan, dock högst två löneklasser över den högsta för lönegraden gällande. Pensionsstyrelsen har funnit den princip, som kommer till uttryck i 28 §

1 mom. Saar, böra vinna ökad användning. Styrelsen har framhållit, att det under tider, då brist rått på personer med viss utbildning, har förekom­ mit att för dylika personer avsedda befattningar uppflyttats i högre löne­ grad än motsvarande andra befattningar. En måhända tillfällig brist på visst slag av specialister kunde härigenom medföra, att vissa befattningshavare för lång tid erhölle högre löneställning än som ur andra synpunkter vore motiverat. Enligt styrelsens mening borde i dylika fall i stället begagnas ut­ vägen att utgiva personliga lönetillägg; dessa borde emellertid kunna upp­ gå till väsentligt större belopp än som medgåves enligt förevarande be­ stämmelse. Vid utarbetandet av förslaget till definitivt reglemente har ifrågavarande stadgande ansetts höra undergå vissa jämkningar. Under tiden för det pro­ visoriska reglementets giltighetstid har Kungl. Maj :t i ett fall för bibehål­ lande vid tjänsten av särskilt kvalificerad tjänsteman medgivit denne att åtnjuta lön enligt högre löneklass än den vari han var placerad, oaktat sist­ nämnda löneklass icke utgjorde högsta löneklassen inom lönegraden; med­ givande ansågs alltså icke böra lämnas tjänstemannen att bliva placerad i högre löneklass än tidigare utan endast att åtnjuta lön enligt högre löne­ klass. Då fråga även framdeles kan uppkomma om att tillämpa detta för­ faringssätt, har jämkning i enlighet därmed synts böra vidtagas i stad­ gandets lydelse. I viss mån tillgodoses därmed även pensionsstyrelsens öns­ kemål; någon fri lönesättning har dock icke ansetts böra ifrågakomma, utan stadgandet är liksom tidigare avsett som en undantagsföreskrift. I öv­ rigt ha vissa redaktionella jämkningar och förtydliganden i stadgandet vid­ tagits.

2 mom. 1 18 § 4 mom. förslaget till definitivt reglemente har på samma sätt som i 21 § 4 inom. Saar meddelats ett stadgande, varav följer att den som utan något sitt förvållande förflyttas från högre till lägre ordinarie tjänst, äger bibehålla sin förra, högre lönegradsplacering; härav följer, att tjänstemannen kan uppflyttas i löneklass inom den högre lönegraden även efter förflyttningen. Beträffande andra fall av förflyttning från högre till lägre ordinarie tjänst meddelas i Saar två olika bestämmelser för det fall att förflyttning­ en skett till följd av tjänstemannens förhållande i tjänsten. Dels får tjäns-

8 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 225.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

temannen enligt 26 § 2 inom. Saar bibehålla sin tidigare löneklassplacering, dock högst placering i den lägre lönegradens högsta löneklass, varvid pla­ cering i högre lönerum inom denna kan ersätta en placering i högre löne­ klass i den tidigare tjänsten. Dels gäller stadgandet i 28 § 2 mom. Saar, att om tjänstemannen vid förflyttningen tillhörde högre löneklass än den högsta i den lägre lönegraden, han alltjämt äger åtnjuta lön enligt nämn­ da högre löneklass. För det fall, att förflyttningen skett till följd av tjäns­ temannens förhållande utom tjänsten, finnes icke någon bestämmelse med­ delad, varför tjänstemannen väl i sådant fall skulle komma att bliva place­ rad i och åtnjuta lön enligt den löneklass, vars nummer med lika många enheter understiger hans tidigare löneklass, som det antal enheter varmed den nya lönegradens nummer understiger den tidigare lönegradens num­ mer. Denna konsekvens är uppenbarligen ej avsedd. Vid överarbetningen av Saar har det vidare visat sig, att en tjänsteman, som efter vartannat degraderas på grund av sitt förhållande i tjänsten och befordras — om detta skulle förekomma — genom den i Saar tillämpade konstruktionen skulle oförtjänt vinna en löneklass. Med beaktande av det anförda ha be­ rörda bestämmelser i Saar ersatts med ett i denna paragraf under 2 mom. intaget stadgande om att tjänsteman, som på grund av något sitt förvål­ lande förflyttats från högre till lägre ordinarie tjänst, äger åtnjuta lön lägst enligt den löneklass han tillhörde omedelbart före förflyttningen, ändå att han icke är placerad i sagda löneklass.

I 28 § Saar finnes en särskild bestämmelse för fångvårdsanstalterna, sta­ tens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka, vilken är av följande innebörd. Till den, som åtnjuter vikariatslön i anledning av förordnande att uppehålla överläkartjänst eller tjänst såsom chef, tillika läkare, vid statens skola för själsligt abnorma manliga elever, skall, om tjänstemannen icke kan bere­ das fri tjänstebostad, lön utgå enligt löneklassen närmast över den, i vilken tjänstemannen placerats eller till vilken han uppflyttats. Medicinalstyrelsen har föreslagit sådan ändring, att den som innehar vikariatslöneförordnande å tjänst såsom överläkare vid fångvårdsanstalter in. fl. inrättningar skall, såframt fri tjänstebostad icke kan beredas honom, åtnjuta lön enligt löneklassen tre nummer över den, i vilken tjänsteman­ nen placerats eller till vilken han uppflyttats; för de av styrelsen härför an­ förda skälen redogöres i det följande under 31 § förslaget till definitivt reglemente. Statens lönenåmnd har i anledning härav anfört följande. Lönenämnden vill erinra, att enligt 21 § 2 mom. andra stycket den som erhållit vikariatslöneförordnande skall i avlöningshänseende behandlas, som om han under förordnandetiden innehaft den tjänst han uppehåller, ävensom att enligt den under 44 § meddelade särskilda bestämmelsen för fångvårdsanstalterna m. fl. överläkare, som icke kan eller lämpligen bör beredas tjänstebostad, i stället äger erhålla kontant hyresersättning. Där­ est icke den under 28 § meddelade särskilda bestämmelsen angående vikariatslönens storlek vid vikariat å överläkartjänst vore meddelad, borde

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 115

enligt lönenämndens mening av nyssberörda bestämmelser följa, att den som med vikariatslön uppehåller överläkartjänst eller bestrider göromål, som eljest tillhöra sådan tjänst, skulle äga åtnjuta hyresersättning, i den mån icke fri tjänstebostad beredes honom. Det skulle vid sådant förhål­ lande ligga nära till hands att utesluta den särskilda bestämmelsen under

28 § och i stället låta hyresersättning utgå under vikariatslöneförordnande. För en förste läkare, som erhåller vikariatslöneförordnande å överläkar­ tjänst, skulle detta innebära, att han skulle bibehålla en tjänstebostad, för vilken han hade att erlägga hyra, samtidigt som han uppbure hyresersätt­ ning för den fria tjänstebostad, som icke kunnat beredas honom i egenskap av t. f. överläkare. Vidare skulle den ifrågasatta anordningen nödvändig­ göra, att hyresersättningsbelopp fastställdes även vid sådana sinnessjuk­ hus, där nu samtliga överläkare ha fri tjänstebostad. Med hänsyn till an­ förda omständigheter anser sig lönenämnden icke böra förorda en över­ gång till med hyresersättning förenad vikariatslön. Då det emellertid knap­ past är rimligt, att förste läkare endast skall erhålla löneskillnaden mel­ lan två intilliggande löneklasser som ersättning för den fria tjänstebostaden, anser sig lönenämnden böra tillstyrka medicinalstyrelsens förslag. Härvid förutsätter lönenämnden, att förslagets genomförande icke skall behöva medföra några konsekvenser med avseende å överläkarnas pensionsställning. Lönenämnden vill tillägga, att i den under 44 § meddelade särskilda bestämmelsen angående fångvårdsanstalterna in. fl. bör — för undvikande av missförstånd — intagas en uttrycklig föreskrift, att hyres­ ersättning icke skall utgå till den som innehar vikariatslöneförordnande å överläkartjänst.

Vad medicinalstyrelsen och statens lönenämnd sålunda förordat har an­ setts böra iakttagas vid utformningen av motsvarande särskilda bestäm­ melse i förevarande paragraf. Till paragrafen ha ulan saklig ändring överflyttats bestämmelserna i Ars om lön till rektorer vid högre kommunala skolor.

26 §. Lönebeloppet inom vederbörande löneklass.

1 mom. Lönerna inom de olika löneklasserna finnas i statens löneplansförordning angivna, årslönerna i själva löneplanerna samt månadslönerna och daglönerna i grundlönetabellerna. Vid löneutbetalningen tillämpas må­ nads- eller daglön, alltefter vad som framgår av 50 § i reglementsförslaget. På sätt framhållits under 19 § 1 mom. har avlöningsförrättaren ej att beräkna något rörligt tillägg utan i stället att tillämpa de förhöjda månadsoch daglöner, som återfinnas i de av Kungl. Maj :t utfärdade, såsom bi­ laga till statens löneplansförordning hörande lönetabellerna. Enligt de närmast före den 1 juli 1947 gällande avlöningsreglementena skulle lönebeloppet, där detta var dyrortsgraderat, bestämmas efter den ortsgrupp, till vilken tjänstemannens stationeringsort (förläggningsort) bli­ vit hänförd enligt beslut av Kungl. Maj :t. Emellertid lämnade Kungl. Maj :t på särskild framställning i ett antal fall medgivande av innebörd, att viss

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

tjänsteman eller viss grupp av tjänstemän finge i avlöningshänseende hän­ föras till högre ortsgrupp än stationeringsorten tillhörde. Ifrågavarande medgivanden, som ansågos motiverade av skälighetshänsyn, kunna samman­ fattningsvis sägas hänföra sig till något av följande tre typfall, nämligen då tjänsteman 1) på grund av brist på bostäder å stationeringsorten nödgas bosätta sig på dyrare ort, 2) för sin försörjning av förnödenheter regelmässigt är hänvisad till inköp å dyrare ort än stationeringsorten eller 3) under utövning av sin tjänst är nödsakad att tidvis tjänstgöra å tjäns­ teställe, som hänförts till dyrare ort än den, som den egentliga statione­ ringsorten tillhör. Efter förslag i ämnet av 1945 års lönekommitté har i Saar (29 § 1 mom.) intagits en föreskrift, varigenom befogenhet tillägges Kungl. Maj :t att i nyssnämnda och liknande fall medgiva undantag från föreskriften om lö­ nens bestämmande efter stationeringsortens ortsgrupp. Samma föreskrift har intagits i 26 § 1 mom. förslaget till definitivt reglemente. Nämnas må, att Kungl. Maj :t under innevarande budgetår iakttagit stor restriktivitet vid bedömandet av frågor om dylika undantag och att detsamma förut­ satts skola gälla för framtiden.

2 mom. I detta moment behandlas frågan om lönen för icke-ordinarie tjänsteman, som är anställd för tjänstgöring med avkortad tjänstgörings­ tid. För sådan tjänsteman tillämpas reducerad månads- och daglön i en­ lighet med vad i momentet närmare angives; skulle tjänstemannen med bibehållande av deltidsanställning erhålla utökad tjänstgöring utgår fyllnadslön enligt 32 § 4 mom. Ifrågavarande bestämmelser äro icke tillämp­ liga på heltidsanställd tjänsteman, som har deltidsarbete. Formen härför är nämligen nedsättning av tjänstgöringstiden (partiell tjänstledighet), och för sådan tjänsteman tillämpas därför full lön reducerad med partiellt C-avdrag; om sådan tjänsteman under viss tid övergår från deltids- till heltidsarbete, bortfaller avdraget och utfår tjänstemannen således den ful­ la lönen. Det må framhållas, att olikheten i behandlingen av dessa båda fall närmast är bokföringsmässig och ej har större reell betydelse.

Beträffande de särskilda bestämmelserna må här allenast beröras den för extra lärare vid läroverk in. fl. läroanstalter gällande bestämmelsen om att sådan lärare i stället för månads- och daglön åtnjuter läsårsdaglön. Denna, vartill motsvarighet tidigare fanns enligt en allmänt hållen be­ stämmelse om att »avlöning till extra lärare utgår för läsår», medför, att extra lärare får högre lön än som i och för sig belöper på den tid under vilken han är anställd. Läsårsdaglönen skall enligt Saar förhålla sig till den enligt löneplansförordningen för vederbörande löneklass och ortsgrupp gällande månadslönen som 12 förhåller sig till antalet av de dagar, som läsåret vid den skolform, varom fråga är, skall för ändamålet anses om­ fatta enligt bestämmelser meddelade av Kungl. Maj :t. Belopp, vilket icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 117

slutar å helt femtal ören, jämkas till närmcist lägre femtal. I yttrandena har härom anförts följande. Skolöverstyrelsen har framhållit, att läsårsdaglön till extra lärare ut­

går med belopp för dag motsvarande årslönen (= 12 månadslöner) divi­

derad med det antal dagar, som läsåret i detta hänseende skall anses om­ fatta. Vid allmänna läroverk omfattade läsåret 38 veckor utöver tid för inträdes- och flyttningsprövningar, som finge pågå högst en vecka, men enligt läroverksstadgan skulle läsåret i avlöningshänseende anses omfatta

273 dagar, och med anledning härav hade överstyrelsen beräknat läsårsdag-

lönen vid bland annat allmänna läroverk till V 273 av årslönen. Tiden för

inträdes- och flyttningsprövningar omfattade olika antal dagar vid olika allmänna läroverk. I regel omfattade den färre dagar vid mindre läroverk än vid de större, men detta innebure icke, att varje särskild extra lärare hade ett mindre omfattande prövningsarbete vid mindre läroverk än vid större; å varje lärare fölle nämligen i detta hänseende i stort sett samma arbete oavsett läroverkets storlek. Bestämmelserna om läsårsdaglön med­ förde, att extra lärare vid mindre läroverk icke erhölle läsårsdaglön för flera dagar än inträdes- och flyttningsprövningarna omfattat. Många extra

lärare vid allmänna läroverk finge alltså en årslön, som vore lägre än 273/273

av årslönen i vederbörande löneklass. Enligt överstyrelsens mening vore detta resultat av de nya bestämmelserna icke tillfredsställande, varför bestämmelserna borde kompletteras med en föreskrift att extra lärare, som anställts för helt läsår, skulle uppbära läsårsdaglön för det antal da­ gar, läsåret i detta hänseende skulle anses omfatta. Om läsåret och inträdesprövningarna vid allmänt läroverk tillhopa icke omfattade 273 dagar, borde enligt överstyrelsens mening extra lärare, såsom tidigare gällt, få tillägga överskjutande antal dagar efter vårterminens slut. Rektorn vid na­ vigationsskolan i Stockholm har föreslagit meddelande av föreskrift om att läsårsdaglön alltid skall utbetalas efter 30-dagarsmånad och att sedan utjämning skall ske vid »sista utbetalningen».

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande. Extra lärare, som tjänstgjort hela läsåret, inklusive tiden för inträdesoch flyttningsprövningarna, vid allmänt läroverk, skulle enligt skolöversty­ relsens förslag få åtnjuta läsårsdaglön för 273 dagar, d. v. s. ett belopp

motsvarande 12 gånger månadslönen i vederbörande löneklass, även om

läsåret omfattat ett något mindre antal dagar. Även om det enligt lönenämndens mening icke möter några betänkligheter att genomföra skol­ överstyrelsens förslag vid de allmänna läroverken, synes det med hänsyn till konsekvenserna för andra undervisningsanstalter tveksamt, om för­ slaget bör bifallas. Frågan torde för övrigt få mycket begränsad betydelse

i framtiden, eftersom lärarna skola erhålla e. o. anställning efter 2 läsårs

tjänstgöring. Det av rektorn vid navigationsskolan i Stockholm framförda förslaget, alt läsårsdaglön alltid skall utbetalas efter 30-dagarsmånad och att sedan utjämning skall ske vid »sista utbetalningen», synes innebära en praktisk åtgärd.

Ifrågavarande bestämmelse i förslaget till definitivt avlöningsreglemente överensstämmer med omförmälda stadgande i Saar allenast med det undan­ taget att läsårsdaglön på samma sätt som vissa andra lönebelopp skall jämkas till närmaste femtal ören. Med hänsyn bland annat till de av lönc-

Kunffl. Maj:ts proposition nr 225.

nämnden framhållna konsekvenserna har någon specialbestämmelse av den av skolöverstyrelsen angivna innebörden icke ansetts böra meddelas. Huruvida det av rektorn vid navigationsskolan i Stockholm föreslagna utbetalningssättet generellt sett medför någon förenkling synes tveksamt, då det medför behov av en omräkning i efterhand med beaktande av de verk­ liga förhållandena; nagon särskild föreskrift i ämnet har ej ansetts böra meddelas.

27 §. Tid varunder lön utgår. Löneavdrag och avdragsgrupper.

1 mom. Bestämmelserna i detta moment motsvara de i 24 § första och fjärde styckena Saar meddelade.

1 anslutning till första stycket må framhållas, att med dagarna för tjänsts tillträdande och frånträdande icke avses de dagar, då tjänstens utövning påbörjas eller avslutas, utan den första och sista dag, som tjänsten innehaves. Utnämnings- eller annan tillsättningshandling har förutsatts skola innehålla uppgift om dag för tjänstens tillträdande. Tjänstetillsättningarna böra såsom 1928 och 1936 års lönekommittéer i sina betänkanden fram­ hållit — om detta kan ske ordnas så att tjänsterna komma att tillträdas vid kalendermånads ingång. På motsvarande sätt böra entlediganden, om detta ej är förenat med några olägenheter, ske vid kalendermånadsskifte; erinras må att pensionsåldern inträder vid utgången av viss kalendermå­ nad. Med hänsyn till det sätt, varpå anställning såsom extra tjänsteman är avsedd att användas, måste det emellertid förutsättas att sådana anställ­ ningar förhållandevis ofta börja och sluta under löpande kalendermånad; för sådana fall må här erinras om att enligt 50 § daglön och ej månadslön skall tillämpas vid utbetalningen av lön för den månad anställningen bör­ jar respektive upphör. Enligt andra stycket kan Ivungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyn­ digande, vederbörande myndighet med hänsyn till särskilda omständigheter sätta bestämmelserna om löneavdrag helt eller delvis ur kraft för visst fall. Detta torde bland annat ifrågakomma, om en sjukdom, ehuru icke föran­ ledd av olycksfall, bevisligen ådragits i tjänsten. 1936 års lönekommitté an­ förde härom, att det i många fall vore omöjligt att avgöra, om en sjukdom ådragits i tjänsten eller ej, och att de fall, där sådan bevisning förelåge, i allmänhet icke syntes vara flera än att de utan olägenhet kunde understäl­ las Kungl. Maj :ts prövning.

2 mom. Detta moment motsvarar 30 § 1 mom. Saar. Beträffande stadgandet att C-avdraget är lika med lönen har rikets all­ männa kartverk ansett oklart, huruvida C-avdragsledig tjänsteman skall er­ hålla daglön för det antal dagar han tjänstgjort eller erhålla månadslön med C-avdrag efter daglön för de dagar, han icke tjänstgjort. Emellertid framgår det av 57 § 1 mom. Saar — 50 § förslaget till definitivt reglemente

Kungi. Maj:ts proposition nr 225. 119

— att man först med bortseende från att tjänstemannen varit C-avdragsledig skall bedöma, huruvida månadslön eller daglön skall tillämpas; i all­ mänhet skall väl månadslön tillämpas, men om exempelvis tjänstemannens anställning upphör före månadsskiftet skall daglön tillämpas. Om C-avdragsledigheten ej avser hela kalendermånaden, skall enligt samma stadganden alltid tillämpas C-avdrag efter daglön. I 30 § 1 mom. sista stycket Saar stadgas att, då förhållande som skall medföra löneavdrag föreligger under allenast del av dag, det avdragsbelopp skall tillämpas, som belöper på denna del av dagen. Frågan om tillämpningen härav på lärare har berörts av skolöverstyrelsen, som anfört att stadgandet för lärarnas del ledde till mycket ojämna resultat, då antalet lektionstim­ mar för en lärare vanligen vore olika under olika dagar av veckan; reduk­ tionen för lärare borde ske i förhållande till tjänstgöringens omfattning per vecka. Statens lönenämnd har ansett skolöverstyrelsens påpekande förtjäna beaktande men ifrågasatt, huruvida det icke skulle vara tillfyllest med ett uttalande i specialmotiveringen, hur stadgandet skall tillämpas å lärare. I förslaget till definitivt reglemente har samma bestämmelse om partiellt C-avdrag intagits som i Saar. Med anledning av vad skolöverstyrelsen an­ fört må framhållas, att det otvivelaktigt skulle medföra stora ojämnheter, om partiell tjänstledighet beviljades lärare i en dag för dag växlande om­ fattning, bestämd genom jämförelse mellan å ena sidan den tjänstgöring, från vilken han denna dag befriades, och å andra sidan oreducerad tjänst­ göring denna dag. Läraren bör därför i stället beviljas ledighet från viss bråkdel av den honom för vecka åliggande tjänstgöringen. Det torde an­ komma på skolöverstyrelsen att meddela rektorerna anvisning härom samt att till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till de tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet, som med anledning av det anförda kunna finnas er­ forderliga. Under 10 § har uttalats, att viss inskränkning i arbetstiden under som­ marmånaderna bör kunna medgivas även den, som är heltidsanställd och erhållit deltidsarbete genom partiell tjänstledighet för enskilda angelägen­ heter. Sådan inskränkning i arbetstiden skall givetvis icke föranleda tilllämpning av större partiellt C-avdrag än som eljest skolat ifragakomma.

3 mom. Efter förslag av 1945 års lönekommitté har genom 1947 års all­ männa lönereglering vidtagits en betydande ändring i de regler, som tidi­ gare gällde beträffande aspiranters och extra tjänstemäns sociala förmå­ ner. Tjänstemännen ha fördelats på tre grupper, varvid hänförande till grupp 1 i stort sett icke medför några sociala förmåner, till grupp 2 med­ för liknande förmåner som tidigare gällde för aspiranter och extra tjänste­ män och till grupp 3 medför fulla förmåner. Gruppindelningen angives i

30 § 2 mom. Saar så, att tjänstemän med mindre än 0 anställningsmånader tillhöra grupp 1, tjänstemän med minst 0 men mindre än 36 anställnings­ månader tillhöra grupp 2 och övriga tjänstemän tillhöra grupp 3. Beträf­ fande vad som räknas som anställningsmånad meddelas i 30 § 2 mom. sista stycket Saar följande bestämmelser.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Vad angår aspirant eller extra tjänsteman skall såsom anställningsmånad anses kalendermånad, under vilken han ägt åtnjuta avlöning i anställning hos staten eller i sådan icke-statlig' anställning, vid vilken avlöningen utgår enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser eller som av Kungl. Maj :t förklarats skola i förevarande avseende likställas med anställning hos sta­ ten. Såsom anställningsmånad anses vidare kalendermånad, under vilken vederbörande såsom elev deltagit i utbildningskurs vid statligt verk och var­ under han ägt åtnjuta ersättning av statsmedel. Sådan kalendermånad må dock icke tagas i betraktande, under vilken tjänstemannen icke ägt åtnjuta avlöning eller ersättning för minst 16 dagar, bär ej Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet det medgiver, må ej heller tagas i betraktande kalendermånad, vilken infallit före tid av 36 ka­ lendermånader i följd, under vilken tjänstemannen icke ägt åtnjuta avlö­ ning eller ersättning, som nu sagts.

Föreskrifterna om beräkning av anställningsmånader ha föranlett erin­ ringar från flera myndigheter. Härom må nämnas följande. Skolöverstyrelsen har framhållit att, därest timarvode utgår efter veckotimme, hela anställningstiden torde kunna tillgodoräknas, även om tjänstgöringen omfattar endast en veckotimme d. v. s. 4 eller 5 lektionstimmar i månaden. Utginge däremot timarvode för undervisningstimme, måste lära­ ren tjänstgöra minst 16 dagar under kalendermånaden för att denna skulle kunna tillgodoräknas som anställningsmånad. Han måste alltså fullgöra minst

16 undervisningstimmar fördelade på 16 dagar. Hade han tjänstgjort endast lo dagar en kalendermanad, kunde denna icke tillgodoräknas, även om han därunder fullgjort 90 undervisningstimmar. Enligt skolöverstyrelsens me­ ning borde kravet å tjänstgöringens omfattning skärpas vid tillgodoräknan­ de av anställningsmånader. Med anställningen borde vara förenad tjänst­ göring motsvarande minst hälften av full tjänstgöring. Beträffande timläiare borde i anslutning härtill gälla, att de under kalendermånaden tjänst­ gjort minst det antal timmar, som anses motsvara hälften av full tjänstgö­ ring. Timantalet borde vara enhetligt för olika skolformer. Ett lämpligt me­ deltal har överstyrelsen ansett vara det timtal, som angives i 5 g kungörel­ sen 1947: 680, eller 40 timmar. Telegrafstyrelsen har ansett den uppställda iegeln för beräkning av antalet anställningsmånader i vissa avseenden medföra ojämnheter och relativa orättvisor tjänstemännen emellan. Tid, varunder arbete vid vederbörande verk icke kan beredas tjänstemannen men denne bevisligen i obegränsad omfattning stått till verkets förfogande för tjänstgöring, bör inräknas i antalet anställningsmånader. Försvarets fabriksstyrelse har framhållit, att enligt kungörelsen angående reglerad befordringsgäng för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst tingstjänst­ göring eller därmed i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring under vissa villkor må räknas tillgodo vid i kungörelsen angiven befordringsgång för amanuenser. Såsom tjänstgöring likvärdig med tingstjänstgöring räknas i detta avseende tjänstgöring jämväl vid rådhusrätt eller hos advokat. I ana­ logi härmed borde åtminstone tjänstgöring vid rådhusrätt av Kungl. Maj :t generellt förklaras skola, då det gällde hänförandet till avdragsgrupp, lik­ ställas med anställning hos staten. Styrelsen har vidare ansett, att det bör övervägas, huruvida icke i varje fall tjänstgöring såsom expeditionslotta, s. k. A-lotta, med hänsyn till den nära överensstämmelse, som råder mellan dessa lottors arbetsuppgifter och de arbetsuppgifter, vilka ankomma å ci\il biträdespersonal, bör i fråga om löneavdrag vid tjänstledighet likstäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 121

las med anställning hos staten under förutsättning att arbetstiden på ar­ betsplatsen motsvarat den för statstjänstemän i allmänhet gällande arbets­ tiden.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande. Föreskrifterna i 30 § 2 mom. sista stycket om beräkning av anställningsmånad ha föranlett erinringar från flera myndigheter. Dessa erinringar har lönenämnden funnit i huvudsak befogade. Enligt lönenämndens mening bör anställning för att tagas i betraktande i här ifrågavarande avseende åt­ minstone vara förenad med en tjänstgöring, som motsvarar hälften av full sysselsättning. I fråga om timlärare synes på sätt skolöverstyrelsen föror­ dat böra krävas, att vederbörande tjänstgjort eller uppburit avlöning för minst 40 undervisningstimmar under en kalendermånad, för att denna skall tagas i beräkning som en anställningsmånad. För en tillfredsställande be­ stämning av begreppet anställningsmånad fordras emellertid så omfattan­ de föreskrifter, att lönenämnden icke kan förorda deras intagande i avlöningsreglementet. Lönenämnden vill föreslå, att i stället i 30 § endast hän­ visas till av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser angående vad som skall anses utgöra anställningsmånad. Vid utfärdandet av dessa föreskrifter, vil­ ka böra ha sin plats i reglementets tilläggsbestämmelser, bör beaktas — utöver vad lönenämnden ovan anfört angående sysselsättningens omfatt­ ning — att såvitt möjligt skillnaden mellan »anställning» och »uppdrag» klarlägges. Tid för utförande av statliga uppdrag bör nämligen enligt löne­ nämndens mening icke få betraktas som anställningstid i här ifrågavarande avseende. I fråga om innehållet i tilläggsbestämmelserna vill lönenämnden härutöver endast tillfoga, att vad telegrafstyrelsen anfört angående tid, då tjänsteman varit permitterad på grund av att arbete icke kunnat beredas honom men ändock bevisligen i obegränsad omfattning stått till verkets förfogande för tjänstgöring, och vad försvarets fabriksstyrelse anfört angå­ ende tid för sådan tjänstgöring vid rådhusrätt, som kan ersätta tingstjänst­ göring, synes böra beaktas. Däremot är lönenämnden icke beredd att till­ styrka en regel om att tid för tjänstgöring såsom A-lotta under alla för­ hållanden skall få räknas i här förevarande avseende.

Föreskrifterna om beräkning av anställningsmånad ha såsom av de an­ förda yttrandena framgår föranlett erinringar från flera myndigheter. Dessa erinringar synas i huvudsak befogade. Såsom statens lönenämnd framhållit erfordras emellertid för en tillfredsställande bestämning av begreppet an­ ställningsmånad så omfattande föreskrifter, att sådana icke lämpligen kun­ na intagas i avlöningsreglementet. Kungl. Maj :t har genom föreskrift i reglementet ansetts böra bemyndigas att meddela erforderliga bestämmel­ ser i ämnet. Vid meddelande av dessa bestämmelser synes böra beaktas vad lönenämnden anfört i berörda spörsmål. I anslutning härtill ha töreskrifterna i nuvarande 30 § 2 mom. sista stycket och i de i nämnda para­ graf meddelade särskilda bestämmelserna för försvarets läroverk in. fl. läro­ anstalter ersatts med en allmän föreskrift, att Kungl. Maj :t meddelar när­ mare bestämmelser angående vad som skall förstås med anställningsmånad.

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

28 §. De fall då löneavdrag skall tillämpas.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvara föreskrifterna i 31 § Saar. Beträffande de ändringar nämnda föreskrifter inneburo i förhållande till tidigare gällande bestämmelser hänvisas till 1945 års lönekommittés betän­ kande II (s. 91 ff) och prop. 1947: 281 (s. 144 ff). Föreskrifterna om hur med lönen skall förhållas vid tjänstledighet ha omarbetats i förtydligande syfte. I tabellen ha endast omnämnts sådana le­ digheter, varunder tjänsteman äger åtnjuta oavkortad lön eller åtnjuta lön minskad med A- eller B-avdrag eller där Kungl. Maj :t har att meddela be­ stämmelser om hur med lönen skall förhållas under ledigheten. De i mot­ svarande tabell i det nuvarande avlöningsreglementet angivna fall, då Cavdrag skall tillämpas, ha ersatts med ett stycke närmast före tabellen, vilket innehåller en allmän föreskrift om att tjänsteman vid ledighet i andra fall än de, i vilka löneförmån utgår enligt tabellen, skall vidkännas C-avdrag. I motsvarande stycke i 31 § Saar angives generellt, att tjänsteman­ nens förmåner skola vara beroende av vilken avdragsgrupp han vid tjänst­ ledighetens början tillhör. Denna regel har emellertid befunnits i vissa fall medföra obilliga verkningar och har därför i förslaget till definitivt regle­ mente bibehållits endast i fråga om aspiranter och extra tjänstemän. Vad angår tabellen ha de nuvarande två kolumnerna för tjänsteman tillhörande grupp 2 respektive grupp 3 ansetts böra sammanföras till en kolumn, i vil­ ken för de olika tjänstledighetsanledningarna angivits den avdragsgrupp eller de avdragsgrupper bestämmelsen i fråga avser. I anslutning till de särskilda punkterna i tabellen må framhållas föl­ jande.

1. Offentligt uppdrag. De fall, som åsyftas i punkt 1 b), äro i allmänhet av icke-statlig karaktär. Bland dessa uppdrag märkas sålunda framförallt vissa allmänt medborger­ liga uppdrag, såsom ledamotskap av stadsfullmäktige, drätselkammare, kommunalfullmäktige, kommunalnämnd, municipalfullmäktige, municipalnämnd, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse, landsting eller taxerings­ nämnd, d. v. s. uppdrag, som meddelas på grund av allmänna val eller val inom den kommunala representationen. Utses tjänsteman i egenskap av le­ damot av kommunalnämnd, fullmäktig eller dylikt till kommunens repre­ sentant vid exempelvis bostads-, fattigvårds- eller barnavårdskongress, är detta uppdrag icke att anse såsom offentligt uppdrag.

2. Militärtjänstgöring, då krigsavlöningsregle men­ tet är å tjänstemannen tillämpligt. Då erforderliga bestämmelser skola meddelas av Kungl. Maj :t, har det icke ansetts påkallat att förevarande stadgande begränsas till grupperna

2 och 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

3. Militärtjänstgöring, då krigsavlöningsreglemenlet icke är å tjänstemannen tillämpligt. Järnvägsstyrelsen har beträffande punkt 3 a) framhållit, att det uttalats farhågor för att bestämmelsen om B-avdrag för grupp 3 vid värnplikts­ tjänstgöring, som fullgöres det år den värnpliktige fyller 23 år eller där­ efter, kan leda till att värnpliktiga försöka få uppskov med militärtjänsten till 23 :e levnadsåret för att därigenom vinna ekonomisk fördel. Statens lönenämnd har ansett bestämmelserna under d) och e) angående hemvärnsövning eller hemvärnskurs samt driftvärnskurs böra komplette­ ras med föreskrifter angående huru det skall förfaras vid tjänstledighet, som är föranledd av hemvärns- eller driftvärnsmans deltagande i sam­ manträde med hemvärnets respektive driftvärnets representations- och verk­ ställande organ (hemvärns- och driftvärnsting m. m.). Det kan för övrigt enligt lönenämndens mening ifrågasättas, huruvida icke samtliga föreva­ rande bestämmelser med fördel kunna överflyttas till hemvärnskungörelsen. I reglementet skulle i så fall endast erfordras en hänvisning till särskilda av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. Vad järnvägsstyrelsen uttalat har ej ansetts böra föranleda ändring i gällande bestämmelser; uppskov med värnpliktstjänstgöringen bör givetvis icke beviljas av den anledning järnvägsstyrelsen angivit, och det är vidare att märka, att gällande familjebidragsbestämmelser äro tillämpliga även under tiden innan vederbörande äger åtnjuta ifrågavarande löneförmån. De under d) och e) i nuvarande reglemente angivna bestämmelserna för hemvärnsövning, hemvärnskurs och driftvärnskurs synas, såsom statens lönenämnd föreslagit, behöva kompletteras med bestämmelser om delta­ gande i sammanträde med hemvärnets eller driftvärnets representationseller verkställande organ. Bestämmelserna synas vidare böra gälla även för tjänsteman tillhörande grupp 1 samt, såsom lönenämnden förordat, med­ delas vid sidan av reglementet. I tabellen ha i anslutning härtill samtliga berörda tjänstledighetsanledningar upptagits under d), varvid föreslagits att Kungl. Maj :t skall meddela bestämmelser om löneförmåner under ledig­ heten. Huruvida dessa bestämmelser höra intagas i hemvärnskungörelsen eller i tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet torde böra övervä­ gas i annat sammanhang.

4. Arbete av synnerlig vikt för folkförsörjningen eller av därmed jämförligt allmänt intresse. Bestämmelsen i detta ämne infördes i Saar efter det att under en följd av år föreskrivits, att tjänsteman finge för utförande av skördearbete, som anvisats genom den offentliga arbetsförmedlingen, under högst 10 dagar av en viss tidsperiod beviljas ledighet med oavkortad lön, under föi utsättning att ledigheten ej föranledde förordnande av vikarie eller anställande av er­ sättare. Dessa föreskrifter begränsades icke att gälla för ordinarie och extra ordinarie tjänstemän, utan voro också tillämpliga på extra tjänstemän och aspiranter; då i detta fall fråga är om ledighet mera i statens än i den en­ skildes intresse — någon rätt för tjänstemannen att erhålla dylik ledighet

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

linnes givetvis icke — har anledning icke ansetts föreligga att från stad­ gandets tillämpning utesluta tjänstemän tillhörande grupp 1.

5. Iakttagelser, studier eller arbete av betydelse för verket eller för tjänstemannens kompetens för viss uppgift eller befattning inom verket. Föreskrifterna i denna punkt motsvara bestämmelserna i 5 och 9 punk­ terna i den i 31 § Saar införda tabellen. Beträffande sistberörda bestäm­ melser må framhållas följande. Statskontoret har ansett att i avsaknad av förtydligande motivering gränsdragningen mellan i dessa punkter avsedda ledigheter är oklar. Tve­ kan hade vidare uppkommit, huruvida tjänstledighet enligt grupp 3 mot B-avdrag sammanlagt högst 120 dagar av den tid, under vilken tjänsteman­ nen innehade tjänst inom en och samma lönegrad, för tjänsteman tillhö­ rande reglerad befordringsgång finge beviljas för varje i befordringsgången ingående lönegrad eller finge medgivas allenast för sammanlagt 120 dagar under hela den tid befordringsgången omfattade. Telegrafstyrelsen har an­ sett nödvändigt att viss inskränkning i här avsedd ledighet stadgas för tjänstemän inom reglerad befordringsgång, antingen så, att ledighet mot B-avdrag för angivna ändamål må åtnjutas under sammanlagt högst 120 dagar under den tid, som omfattas av den reglerade befordringsgången, eller ock så, att dylik ledighet må åtnjutas först sedan tjänstemannen uppnått visst antal anställningsår eller eventuellt genom en kombination av dessa regler. Lantmäteristyrelsen har framhållit, att inom tryckeribranschen sedan gammalt är väl sörjt för de mot kollektivavtal anställda lärlingarnas yrkes­ utbildning, bland annat genom skolan för bokhantverk samt för mera avan­ cerade arbetare och tjänstemän genom grafiska institutet, där en stor del av kurserna bedrivas på dagtid. För lärlingar bestredes avgifter för sådana kurser enligt kollektivavtal av arbetsgivaren, och lärlingen skulle under lärotiden åtnjuta full lön. Det verkade därför enligt styrelsens mening i viss mån stötande, att en tjänsteman i dylikt fall skulle förutom kostnaden för kurser även ha att vidkännas fullt avdrag å lön. Styrelsen föreslår därför att bestämmelserna uppmjukas så, att möjlighet beredes verksstyrelse att medgiva tjänsteman, varom här är fråga, tjänstledighet med A- eller Bavdrag vid studier, som bedrivas vid yrkesskola och som äro av betydelse för verket.

Telegrafstyrelsen har framhållit, att aspiranter och extra tjänstemän till stor del beordras till vid verket anordnade kurser. Det förefölle därför prin­ cipiellt oriktigt att betrakta deltagande i sådan kurs som tjänstledighet. Te­ legrafstyrelsen håller således före, att tjänsteman, oavsett vilken avdragsgrupp han tillhör, bör under tid för beordrat deltagande i utbildningskurs vid verket vara berättigad till oavkortad lön. Liknande synpunkter ha fram­ förts av järnvägsstyrelsen. Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande. Vad särskilt angår den under punkt 9 a) upptagna tjänstledighetsorsaken »utbildningskurs vid verket» vill lönenämnden — i anledning av uttalanden av telegraf- och järnvägsstyrelserna — framhålla, att i den män tjänsteman, tillhörande grupp 1 eller 2, beordras till dylik utbildningskurs, han givetvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 125

skall äga bibehålla de med tjänsten förenade avlöningsförmånerna (jfr Kungl. Maj :ts beslut den 31 oktober 1947 angående avlöningsförmåner in. in. till deltagare i av fångvårdsstyrelsen anordnade utbildningskurser). Statskontoret och telegrafstyrelsen ha berört frågan, huru bestämmelsen om rätt att under tjänstledighet för iakttagelser, studier in. in. bibehålla lön med B-avdrag under 120 dagar under den tid tjänsteman tillhör en och sam­ ma lönegrad skall tillämpas å tjänsteman, som vinner befordran inom en reglerad befordringsgång. Erinras må, att enligt uttalande av 1945 års lönekommitté i betänkande'II, s. 100, kommittén förutsatte, att då fråga uppkomme att bevilja tjänstledighet för e. o. tjänsteman av nu angiven anled­ ning vederbörande myndighet skulle särskilt beakta, huruvida tjänsteman­ nen i tidigare anställning med tillämpning av samma eller motsvarande be­ stämmelse åtnjutit lön vid tjänstledighet. Vore så fallet borde, i den mån den sammanlagda tiden konnne att överstiga maximiantalet dagar, ny tjänstledighet med rätt att åtnjuta lön med B-avdrag i allmänhet icke be­ viljas. Lönenämnden vill för sin del ifrågasätta, huruvida icke föreskriften, att förmånen endast skall få åtnjutas under 120 dagar i varje lönegrad, borde kompletteras med en bestämmelse, att förmånen icke får tagas i anspråk under mer än 120 dagar under en anställningsperiod om fem år. En dylik begränsning av rätten att bibehålla lön med B-avdrag under vissa studier in. in. synes lönenämnden rimlig även i fråga om befattningshavare, som icke befinner sig i en viss befordringsgång. Det i lantmäteristyrelsens skrivelse berörda spörsmålet om befogenhet för verksstyrelse att medgiva tjänsteman, tillhörande grupp 1 eller 2, tjänstle­ dighet med A- eller B-avdrag vid studier, som bedrivas vid yrkesskola och äro av betydelse för verket, bör enligt lönenämndens mening icke lösas ge­ nom en allmän föreskrift i reglementet. Myndighet, som har behov därav, torde böra hemställa om särskilt bemyndigande hos Kungl. Maj :t.

Gränsdragningen mellan i punkterna 5 och 9 avsedda ledigheter torde ha skett så, att de fall, då ledigheten betingades av ett mera utpräglat stats­ intresse, avsetts skola hänföras under den förra punkten, under det att den senare punkten skulle behandla vissa fall av ledighet för enskilda angelä­ genheter av särskilt kvalificerat slag. Då emellertid en sådan gränsdragning — som hade motsvarighet i de tidigare gällande avlöningsbestämmelserna — måste bliva ganska obestämd, ha bestämmelserna i enlighet med förslag av statens lönenämnd ansetts böra sammanföras under en punkt. Härvid har tjänstledighet för deltagande i utbildningskurs vid verket ansetts böra lik­ ställas med iakttagelser, studier eller arbete av betydelse för verket. Kungl. Maj :t har vidare ansetts böra kunna bemyndiga vederbörande myndighet att pröva om oavkortad lön skall utgå vid tjänstledighet, som här avses; fråga härom kan närmast uppkomma för de affärsdrivande verkens del. Vad beträffar den i yttrandena berörda tjänstledighetsorsaken »utbild­ ningskurs vid verket» bör, såsom statens lönenämnd uttalat, tjänsteman, som beordras till dylik utbildningskurs, givetvis äga bibehålla de med tjäns­ ten förenade avlöningsförmånerna. Sådan tjänsteman är nämligen icke att betrakta såsom tjänstledig under tiden för utbildningen. Med hänsyn til! den tvekan, som i vissa fall synes ha varit rådande i förevarande avseen­ de, har ansetts böra klart utsägas, att här avsedda bestämmelser gälla tjäns­

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

teman, som erhållit tjänstledighet för deltagande på egen begäran i utbild­ ningskurs vid verket. En ändring i gällande bestämmelser har ansetts påkallad bland annat för att reglera frågan om rätt för tjänsteman inom reglerad befordringsgång att under tjänstledighet för iakttagelser, studier in. m. bibehålla lön med B-avdrag under högst 120 dagar. Anledning synes icke föreligga att medgiva sådan ledighet med B-avdrag i alltför stor utsträckning vare sig för tjänste­ man, som vinner befordran inom en reglerad befordringsgång, eller för an­ nan tjänsteman. 1 anslutning till statens lönenämnds förslag har ansetts böra gälla, att B-avdragsledighet för ifrågavarande ändamål må beviljas sammanlagt högst 120 dagar under loppet av fem på varandra följande ka­ lenderår, dock högst 120 dagar av den tid, under vilken tjänstemannen in­ nehar tjänst inom lönegrad med ett och samma ordningsnummer. Det av lantmäteristyrelsen berörda spörsmålet om befogenhet för verksstyrelse att medgiva tjänsteman i grupp 1 eller 2 tjänstledighet med A- eller B-avdrag lör studier, som bedrivas vid yrkesskola och som äro av betydelse för verket, bör, såsom statens lönenämnd uttalat, icke lösas genom en allmän föreskrift i reglementet. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att, efter framställning från vederbörande myndighet, med stöd av bestämmelsen i

27 § 1 mom. andra stycket lämna sådant bemyndigande, om skäl därtill an­ ses föreligga.

6. Sjukdom in. m. Beträffande punkt 6 a) andra stycket må framhållas, att däri allenast avses vissa i tjänsten ådragna sjukdomar. Personalorganisationerna ha an­ sett, att en uttrycklig bestämmelse borde meddelas om att Kungl. Maj :t efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall äger medgiva oav­ kortad lön vid tjänstledighet för annan sjukdom, som uppenbarligen för­ anletts av förhållanden i tjänsten, såsom bristfälliga lokaler, dålig ventila­ tion eller dylikt. Kungl. Maj :t äger emellertid möjlighet därtill enligt 27 §

1 mom. reglementsförslaget — liksom enligt 24 § fjärde stycket Saar — var­ för någon särskild bestämmelse i ämnet ej ansetts påkallad. Punkt 6 b) har berörts i åtskilliga yttranden. Härom må nämnas föl­ jande. Väg- och vatt enby ggnadsstgr elsen har anfört att, då någon gräns icke satts för den tid varunder tjänsteman tillhörande grupp 3 finge åtnjuta lön med A-avdrag, föreskrifterna ledde till skiftande resultat, exempelvis när det gällde att avgöra huru länge en sjukskriven extra tjänsteman borde bi­ behållas i sin anställning. Styrelsen har ifrågasatt, huruvida icke närmare föreskrifter härom böra meddelas. Försvarets fabriksstyrelse har ansett det mindre tillfredsställande, att en extra tjänsteman eller aspirant kan komma att åtnjuta lön med A-avdrag under obegränsad tid. I varje fall har styrelsen ansett den nuvarande be­ stämmelsen olämplig, så länge friskintyg ej är obligatoriskt för anställning såsom aspirant eller extra tjänsteman. Generalpoststyrelsen har framhållit, att med nuvarande bestämmelser en tjänsteman, som den 1 juli utan att tidigare under året ha varit sjukledig

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 127

övergår från tjänst med 35 dagars semester till tjänst med 45 dagars semes­ ter, vid sjukdom under andra halvåret äger åtnjuta oavkortad lön 10 dagar, trots att semestern för året uppgår till endast 40 dagar. Skäligen borde han enligt styrelsens mening erhålla oavkortad lön under 15 dagar. Tjänstemännens centralorganisation har föreslagit, att antalet avdragsfria sjukdagar skall reduceras med det antal semesterdagar, som tjänste­ mannen åtnjuter eller skolat åtnjuta för hela det löpande kalenderåret. Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har erinrat, att föreskriften under 31 §

1 punkt C b) innebär, att rätten till lön med A-avdrag för tjänsteman, till­ hörande grupp 3, icke är tidsbegränsad. I anslutning härtill ifrågasätter sty­ relsen, huruvida icke föreskrift borde meddelas, huru länge sjukledig extra tjänsteman bör bibehållas i sin anställning. Det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påtalade förhållandet har även föranlett uttalande av försvarets fabriksstyrelse, som finner den obegränsade rätten till lön med A-avdrag under sjukledighet direkt olämplig, så länge friskhetsintyg ej är obligato­ riskt för anställning såsom aspirant eller extra tjänsteman. Extra tjänstemans rätt att bibehålla lön under sjukledighet har uppmärk­ sammats av 1947 års riksdags revisorer, som i sin berättelse, under § 47, bland annat ifrågasatt, om icke förebringandet av läkarintyg angående häl­ sotillstånd borde utgöra en förutsättning för uppflyttning till avdragsgrupp

3 beträffande vissa kategorier av extra tjänstemän, som avsåges i Saar. I utlåtande den 17 januari 1948 över ifrågavarande paragraf av revisorernas berättelse erinrade lönenämnden (civilförvaltningen), att genom kungörel­ sen 1935:460 meddelats föreskrifter, avseende allmänna civilförvaltningen, om skyldighet i vissa fall att förete läkarintyg för vinnande av anställning i statens tjänst. Utfärdandet av bestämmelserna ifråga syntes närmast ha föranletts av rätten till sjukpension. Även rätten att uppbära lön under sjuk­ ledighet eller att åtnjuta sjukvård på statsverkets bekostnad kunde enligt lönenämndens mening motivera, att läkarintyg avfordrades en anställningssökande, vare sig denne avsåges erhålla pensionsberättigande tjänst eller icke. Här avsedda läkarintyg vore emellertid icke jämförliga med sådana intyg, genom vilka sökande till speciella slag av tjänster på grund av sär­ skilda föreskrifter hade att styrka visst hälsotillstånd eller frihet från viss sjukdom. Läkarintyg av förstnämnda art erbjöde sålunda i och för sig ingen garanti mot att personer med mindre gott hälsotillstånd vunne an­ ställning. Under hänvisning till det anförda får lönenämnden föreslå, att frågan om företeende av läkarintyg om hälsotillstånd såsom villkor för extra anställ­ ning, som icke är av tillfällig natur, upptages till närmare övervägande. Någon ändring i Saar synes emellertid icke påkallad. Icke heller torde det vara lämpligt alt genom föreskrifter i Saar eller tilläggsbestämmelserna betaga myndigheterna deras rätt att fritt pröva frågan, om och när uppsäg­ ning av sjukledig extra tjänsteman bör ske. Vid denna prövning synas en mångfald olika omständigheter höra beaktas, såsom anställningstidens längd, sjukdomens art, ömmande omständigheter in. in. Viss tvekan om innebörden av stadgandet under punkten 6 b) har kom­ mit till uttryck i yttrandena från generalpoststyrelsen och tjänstemännens centralorganisation. Tveksamheten avser, huru många avdragsfria sjukda­ gar, som tillkomma en tjänsteman, vilken under året övergått till tjänst med längre semester än han haft rätt till i den tidigare tjänsten. Enligt lönenämndens mening hör i dylikt fall antalet avdragsfria sjukdagar be­ räknas med utgångspunkt från det antal semesterdagar, som enligt 34 § 1 inom. första stycket för kalenderår gäller i den högre tjänsten. Visserligen

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

kan med en dylik beräkningsgrund summan av antalet avdragsfria sjuk­ dagar och semesterdagar bli mindre än om den högre tjänsten innehafts hela året, men å andra sidan kan den som uttagit hela antalet avdragsfria sjukdagar före befordran till den högre tjänsten sammanlagt utfå mer än

55 avdragsfria ledighetsdagar under kalenderåret eller sålunda flera än om han hela året innehaft den högre tjänsten. I anslutning härtill vill Iönenämnden framhålla, att därest en tjänsteman uppflyttas i grupp 3 under löpande kalenderår, antalet avdragsfria ledig­ hetsdagar bör bestämmas i proportion till huru lång tid av året tjänsteman­ nen tillhör grupp 3.

Den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt försvarets fabriksstyrelse berörda frågan om rätt till lön med A-avdrag utan särskild tidsbegränsning för tjänsteman, tillhörande grupp 3, samt angående friskintyg för anställ­ ning såsom aspirant eller extra tjänsteman synes, såsom statens lönenäinnd uttalat, icke böra föranleda ändring i bestämmelserna i reglementet. Icke heller synes lämpligt att genom föreskrifter i reglementet eller genom till­ äggsbestämmelser betaga myndigheterna deras rätt att fritt pröva frågan, om och när uppsägning av sjukledig extra tjänsteman bör ske. Såsom sta­ tens lönenämnd framhållit synas vid denna prövning en mångfald olika omständigheter böra beaktas, såsom anställningstidens längd, sjukdomens art, ömmande omständigheter in. in. Frågan om företeende av läkarintyg om hälsotillståndet såsom villkor för extra anställning, som icke är av till­ fällig natur, synes emellertid böra upptagas till närmare övervägande; där­ vid böra även beaktas de synpunkter på frågan, som kommittén för par­ tiellt arbetsföra uttalat i sitt nyligen avlämnade betänkande angående par­ tiellt arbetsföras anställning i allmän tjänst (SOU 1948: 11). Med anledning av den tvekan, som kommit till uttryck rörande huru många avdragsfria sjukdagar, som tillkomma en tjänsteman, vilken under året övergått till tjänst med längre årssemester än han haft i den tidigare tjänsten, må framhållas, att antalet avdragsfria sjukdagar i dylika fall efter nämnda övergång bör, såsom statens lönenämnd uttalat, beräknas med ut­ gångspunkt från det antal semesterdagar, som gäller för den högre tjänsten, i En dylik beräkningsgrund kan visserligen leda till att det sammanlagda antalet avdragsfria sjukdagar och semesterdagar det kalenderår övergången till den högre tjänsten sker blir olika, alltefter det sjukledigheten infaller före eller efter tillträdandet av den högre tjänsten. Detta synes emellertid icke böra föranleda ändring i de allmänna principerna om beräkningen av antalet avdragsfria sjukdagar med hänsyn till semestertiden. Därest tjäns­ teman under löpande kalenderår uppflyttats i grupp 3, bör antalet avdrags­ fria ledighetsdagar bestämmas i proportion till den tid av året tjänste­ mannen tillhör grupp 3. För underlättande av tillämpningen av bestämmelserna om antalet av­ dragsfria sjukledighetsdagar har synts lämpligt att i tabellen direkt angiva högsta antalet avdragsfria sjukledighetsdagar, som må tillkomma tjänste­ män i respektive lönegrader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 129

9. Flyttning, för vilken ersättning för flyttnings­ kostnad utgår av statsmedel. Järnvägsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke under punkt 12 — enskild angelägenhet av vikt — borde anmärkas att vid tjänstledighet för flyttning i andra fall än i punkt 10 angives lön med B-avdrag må åtnjutas under högst

3 dagar och i övrigt lön med C-avdrag. Eljest kunde en befattningshavare, som förflyttades på egen begäran, i vissa fall komma i åtnjutande av en bättre förmån än en som tvångsförflyttades eller förflyttades i samband med befordran. Tjänstledighet med B-avdrag under t. ex. 5 dagar ställde sig nämligen förmånligare än tjänstledighet med oavkortad lön under 3 dagar och med C-avdrag under 2 dagar. Statens lönenämnd har i anledning av vad järnvägsstyrelsen anfört före­ slagit, att under punkt 10 i kolumnen för avdragsgrupp 3 efter orden »Cavdrag i övrigt» tillägges »i den mån icke punkt 12 befinnes tillämplig». Om för flyttning skulle erfordras längre tids ledighet än som avses i före­ varande punkt, bör den överskjutande tiden kunna behandlas enligt punkt 11. Någon uttrycklig föreskrift härom har emellertid icke ansetts erfor­ derlig.

11. Enskild angelägenhet av vikt. Riksräkenskapsverket har ansett frågan om huru lång tid myndigheter­ na höra medgiva tjänstledighet för enskilda angelägenheter vara i behov av författningsmässig reglering. Ämbetsverket har erinrat om att i tjänstereglementet för krigsmakten vissa bestämmelser finnas meddelade angående tjänstledighet av ifrågavarande art. Skolöverstyrelsen har framhållit, att med under punkt 12 angiven »en­ skild angelägenhet av vikt» i varje fall tidigare avsetts familjeangelägenheter, och under hänvisning till ett kammarrättsutslag (årsboken 1946 ref. 15) anfört, att bestämmelsen skulle vinna i tydlighet om den ändrades till »familjeangelägenhet av vikt». Rikets allmänna kartverk har framhållit, att en »enskild angelägenhet», som på grund av tidsförhållandena borde hänföras till »enskild angelägen­ het av vikt», är det icke sällan förekommande förhållandet, att kvinnlig tjänsteman blir urståndsatt att tjänstgöra, då minderårigt barn eljest skulle bli utan vård. Detta inträffade ej sällan genom att hemhjälp icke kunde er­ hållas och — såsom ofta hände på helgdagsaftnar eller vid sjukdom av mera epidemisk karaktär — barnkrubba eller barnträdgård vore stängd. Kartverket har ansett tveksamt om B-avdrag kunnat tillämpas, ehuru sjuk­ dom i hemmet icke varit orsak till frånvaron. Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande. I anslutning till vad rikets allmänna kartverk anfört beträffande inne­ börden av uttrycket »enskild angelägenhet av vikt» vill lönenämnden fram­ hålla, att det vill synas som om det uttalande angående sagda uttrycks inne­ börd som på sin tid gjordes av 1936 års lönekommitté och som i visst avse­ ende kompletterades av 1945 års lönekommitté, medfört en alltför snäv tilllämpning av detta stadgande i praxis. Såsom framgår av det av skolöversty­ relsen åberopade kammarrättsutslaget har exempelvis avläggande av undervisningsprov av kammarrätten ansetts icke utgöra enskild angelägenhet av vikt för lärare. Statens lönenämnd, som icke delar kammarrättens uppfatt­ ning, finner önskvärt, att genom uttalande i specialmotivering till det nya reglementet dels klargöres, att 1936 års lönekommittés uttalande icke längre är avsett att tjäna till ledning vid stadgandets tillämpning, dels angivas vissa

t) liihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 225.

130 kungl. Maj.ts proposition nr 225.

riktlinjer för stadgandets tillämpning i fortsättningen, varvid det av kart­ verket behandlade fallet (tillfälligt behov av ledighet för vård av barn i hemmet o. d.) även bör beaktas. Såsom av yttrandena framgår ha olika meningar kommit till uttryck be­ träffande innebörden av begreppet »enskild angelägenhet av vikt». Under det att skolöverstyrelsen ansett, att med ifrågavarande begrepp endast av­ ses familjeangelägenheter och att bestämmelsen skulle vinna i tydlighet om den ändrades till »familjeangelägenhet av vikt», har statens lönenämnd an­ sett att det uttalande angående innebörden av sagda begrepp, som på sin tid gjordes av 1936 års lönekommitté och som i visst avseende komplette­ rades av 1945 års lönekommitté, medfört en alltför snäv tillämpning av detta stadgande i praxis. Att författningsmässigt reglera tillämpningen av ifrågavarande ledighet i vidare mån än att bestämma det högsta antal da­ gar av ett och samma kalenderår, varunder lön med B-avdrag må åtnjutas, synes icke möjligt. Vid beviljande av tjänstledighet för enskilda angelägen­ heter synas nämligen en mångfald olika omständigheter böra beaktas, för vilka bestämda regler icke kunna meddelas. Vederbörande myndighet sy­ nes därför böra äga att med hänsyn till samtliga i det särskilda fallet före­ liggande omständigheter bedöma, huruvida enskild angelägenhet av vikt föreligger. Vissa typfall må emellertid nämnas. Sålunda bör otvivelaktigt såsom enskild angelägenhet av vikt betecknas viktigare familjeangelägenheter inom egen eller nära anhörigs familj, såsom barndop, bröllop eller begravning, allvarliga sjukdomsfall inom egen familj eller inom den närmaste släktkretsen, bouppteckning, boutredning eller arvskifte efter nära anhörig. Såsom viktigare familjeangelägenhet synes även böra anses hustrus barns­ börd, då mannens närvaro i hemmet exempelvis kan erfordras för att taga hand om minderåriga barn. Vidare synes såsom viktigare familjeangelägenhet böra anses hastigt påkommet behov av ledighet för vård av barn i hemmet, då sådan vård icke kan anordnas på annat sätt. Såsom enskild angelägen­ het av vikt bör vidare kunna anses verkställande av flyttning, i den mån ledigheten härför icke innefattas i punkten 9, tentamen, examen eller av­ läggande av undervisningsprov, fullgörande av vittnesplikt, i den mån in­ ställelsen inför domstol ej är att hänföra till tjänstgöring, ävensom an­ nan jämförbar personlig angelägenhet.

Beträffande de särskilda bestämmelserna må följande framhållas.

Försvaret. Bestämmelsen i 2 § 2 mom. sista stycket Saar har, då den endast synes vara av betydelse i samband med tjänstledighet, ansetts böra intagas i 1 punkten a) första stycket av de i denna paragraf för försvaret meddelade särskilda bestämmelserna.

Enligt Saar gäller, att beställningshavare skall vidkännas B-avdrag för tid, under vilken han undergår arreststraff med förbud att tjänstgöra, dock att innehållet belopp skall till beställningshavaren utbetalas, om undergånget

Kungl. Maj.ts proposition nr 225 131

dylikt straff prövas icke böra räknas beställningshavaren till last. I försla­ get till definitivt reglemente har motsvarande bestämmelse gjorts tillämplig även på civil tjänsteman vid försvaret. Den nya bestämmelsen gäller vidare arreststraff över huvud taget. Slutligen ha ändrade bestämmelser meddelats om huru med innehållet belopp skall förfaras i olika fall. Ifrågavarande ändringar sammanhänga med den ändrade krigslagstiftning, varom förslag framlagts för innevarande års riksdag. Härom må nämnas följande. I proposition nr 144 till innevarande års riksdag har föreslagits ny straff­ lagstiftning för krigsmakten. Sagda proposition upptager bl. a. förslag till lag om disciplinstraff för krigsmän. Enligt förslag till lag om ändring i strafflagen hänföras till krigsmän förutom militär personal de som eljest äro anställda vid krigsmakten i den mån Konungen med hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så förordnar. Även vid försvaret anställda civila tjänstemän kunna sålunda hänföras till krigsmän och därigenom enligt lagen om disciplinstraff bliva ålagda arreststraff. I propositionen har föreslagits slopande av nuvarande olika arreststraff och införande av endast en strafform för arrest. Arrestanten skall deltaga i tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger tio dagar; i övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring, där ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande särskilda skäl annorlunda förordnats, dock att där arrest utan tjänstgöring finnes medföra fara för arrestantens hälsa, han skall under hela strafftiden eller vad därav återstår deltaga i tjänstgöring. Vidare har föreslagits att den, som åtnjuter avlöning från krigsmakten, under hela strafftiden skall vidkännas löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande avlöningsf öreskrifter. Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän upptager detaljerade bestämmelser om hur med belopp, som innehållits vid undergående av ar­ reststraff, skall förfaras då tjänsteman med ändring av därom meddelat beslut dömes till arrest på kortare tid eller till annat straff eller påföljd eller befrias från ansvar i målet.

Läroverk m. fl. läroanstalter. Statens skolor tillhörande barna- och ung­ domsvården. Skolöverstyrelsen har anfört, att bestämmelserna om löneavdrag vid tjänst­ ledighet bland annat innebära, att till rektor eller annan redogörare över­ flyttats befogenheten att bestämma om B-avdrag vid tjänstledighet för iakt­ tagelser, studier eller arbete av betydelse för undervisningsväsendet, vilken prövning tidigare tillkommit Kungl. Maj :t. Detta vore enligt överstyrelsens mening icke lämpligt. För vinnande av enhetlig bedömning föreslår styrel­ sen, alt prövningen förlägges till skolöverstyrelsen eller beträffande de högre tekniska läroverken och konstfackskolan överstyrelsen för yrkesutbild­ ning och beträffande navigationsskolorna kommerskollegium. Redan tidi­ gare hade rektor haft att bestämma om B-avdrag vid tjänstledighet för stu­ dier för vinnande av högre lärdomsmeriter i visst ämne. Skolöverstyrelsen har ansett lämpligt, att beslutanderätten i dessa fall bibehålies hos rektor. Vidare har överstyrelsen ansetts höra äga rätt medgiva lärare tjänstledighet med B-avdrag för avläggande av undervisningsprov. Statens lönenämnd har i anledning härav framhållit, att den myndighet, som beviljar tjänstledigheten, lämpligen hör besluta vilket avdrag, som skall tillämpas under densamma, i den mån ej beslutanderätten i detta hänseende förbehållits Kungl. Maj:t eller annan myndighet.

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

I förevarande för läroverk m. fl. läroanstalter meddelade särskilda be­ stämmelser ha intagits de i 2 kap. 3 § 3 punkten Ars för de högre kom­ munala skolorna och i 3 kap. 3 § 2 punkten a) och b) Ars för sinnesslöskolorna och epileptikerskolorna meddelade särskilda bestämmelserna. Med viss av de skiljaktiga förhållandena betingad avvikelse från vad under I, punkten 5 föreslagits har vidare för lärare tillhörande grupp 3 vid tjänstle­ dighet för iakttagelser, studier eller arbete, som på ett påtagligt sätt kunna tjäna undervisningsväsendets intressen, ansetts böra gälla, att tjänstledig­ het med B-avdrag må beviljas sammanlagt högst 360 dagar under loppet av tio på varandra följande kalenderår, dock högst 180 dagar av den tid under vilken tjänstemannen innehar tjänst inom lönegrad med ett och samma ordningsnummer. Vidare ha vissa smärre jämkningar vidtagits i bestämmelser­ na om löneavdrag under ferier och om lön för tid, under vilken undervis­ ningen vid vederbörande läroanstalt blivit till följd av smittsam sjukdom inställd och läraren av sådan anledning hindrats tjänstgöra; beträffande dessa jämkningar torde få hänvisas till författningstexten. Beträffande den av skolöverstyrelsen berörda frågan om befogenheten att bestämma om B-avdrag vid tjänstledighet för iakttagelser, studier m. m. bör, såsom statens lönenämnd uttalat, den myndighet som beviljar tjänst­ ledigheten besluta vilket avdrag, som skall tillämpas under ledigheten, i den mån beslutanderätten i detta hänseende ej förbehållits Kungl. Maj :t eller annan myndighet. I fråga om rätt för tjänsteman tillhörande grupp 3 att vid ledighet för iakttagelser, studier in. m. bibehålla oavkortad lön har Kungl. Maj :t ansetts böra äga befogenhet att, om så finnes lämpligt, över­ låta beslutanderätten till vederbörande myndighet. Vad slutligen beträffar det av skolöverstyrelsen berörda spörsmålet om tjänstledighet med B-avdrag åt lärare för avläggande av undervisningsprov må erinras om att sådan ledighet, enligt vad under I, punkten It anförts, bör betraktas som enskild angelägenhet av vikt.

Lots- och fyrstaten. Lotsstyrelsen har framhållit, att semesterns längd för fyrskeppspersonalen är beroende av den tid under kalenderåret fyrskeppet är påmönstrat. Mot stadgandena härom, så som de utformats i det under innevarande bud­ getår gällande reglementet, korrespondera emellertid icke bestämmelserna om antalet avdragsfria sjukdagar. För undanröjande av den bristande över­ ensstämmelsen borde för sådan å fyrskepp anställd tjänsteman, som till­ hör grupp 3 vid början av tjänstledigheten, antalet sjukdagar med oavkor­ tad lön bestämmas enligt följande sammanställning. Tjänsteman, för vilken årssemestern Antal dagar, varunder oavkortad lön omfattar må utgå mindre än 40 dagar 25 dagar

40 dagar men ej 50 dagar 20 »

50 dagar eller mera 10 » Statens lönenämnd har beträffande berörda förslag anfört följande. Lotsstyrelsens förslag angående antalet avdragsfria sjukdagar för fyrskeppspersonalen skulle för vissa fall innebära en väsentlig ökning av an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 133

talet sådana dagar. Någon motivering härför har icke anförts. Enligt lönenämndens mening bör för här ifrågavarande personal antalet avdragsfria sjukdagar utgöra 55 dagar, minskat med det antal semesterdagar vederbö­ rande är berättigad till enligt den särskilda bestämmelsen för lots- och fyr­ staten under 34 §, dock minst 10 avdragsfria sjukdagar. Lönenämnden vill emellertid ifrågasätta, om icke såväl här förevarande föreskrift som nyss­ nämnda föreskrift under 34 § borde ersättas av en hänvisning till av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser, vilka i så fall skulle intagas i tilläggsbe­ stämmelserna. I anslutning till vad statens lönenämnd föreslagit ha vissa jämkningar ansetts böra ske i bestämmelserna om antalet avdragsfria sjukdagar för å fyrskepp anställd ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman ävensom så­ dan annan å fyrskepp anställd tjänsteman, som vid tjänstledighetens början tillhör grupp 3. Enligt reglementsförslaget äger nu nämnd tjänsteman vid tjänstledighet, som avses under I, punkt 6 b), åtnjuta oavkortad lön under högst det antal dagar av ett och samma kalenderår, varmed hans antal semesterdagar understiger 55, dock under minst 10 och högst 25 dagar. Till­ räckliga skäl att överflytta ifrågavarande bestämmelser till tilläggsbestäm­ melserna ha icke ansetts föreligga.

Statens affärsdrivande verk. Enligt 31 § Saar äger, utan hinder av vad under I sägs i punkt 9 b), till grupp 3 hörande tjänsteman vid postverket, telegrafverket eller statens järnvägar uppbära oavkortad lön under tjänstledighet för studier i utlan­ det, vilka av vederbörande verksstyrelse prövas vara erforderliga för den fackliga utbildningen. Telegrafstyrelsen och statens lönenämnd ha framhål­ lit, att ifrågavarande särskilda bestämmelse bör omfatta även de fall, som avses under I, punkt 5. I anslutning till det i det föregående berörda sammanförandet av punk­ terna 5 och 9 under I har på sätt telegrafstyrelsen och statens lönenämnd förordat här ifrågavarande stadgande ansetts böra omfatta även tjänstle­ dighet för studier i utlandet, vilka av vederbörande verksstyrelse prövas vara av betydelse för verket; bestämmelsen har ansetts böra gälla för de affärsdrivande verken. I

I detta sammanhang må beröras vissa fall där tvekan varit rådande om tillämpning av bestämmelserna om tjänstledighet m. in. Frågan, huruvida söndag som infaller mellan två ledighetsperioder — två perioder av tjänstledighet eller av semester och tjänstledighet — skall inräknas i endera ledigheten, har berörts av försvarets civilförvaltning och kontrollstyrelsen, vilka funnit önskvärt, att klarläggande bestämmelser med­ delas i ämnet. Statens lönenämnd bär härom uttalat följande. Det synes knappast möjligt att genom allmänna bestämmelser reglera frågan om inräknande i ledighetslid av sön- och helgdagar, som infalla mellan två ledighetsperioder, eftersom omständigheterna kunna variera i hög grad. För det fall, att anledningen till ledigheten är helt olika under

134 Kungi. Maj:ts proposition nr 225.

de två ledighetsperioderna, synes emellertid hinder icke böra möta för ve­ derbörande myndighet att bevilja ledighet för dessa perioder utan inräk­ nande av den mellanliggande söndagen. Såsom exempel å ett dylikt fall må nämnas, att tjänsteman som åtnjutit semester till och med lördag i en viss vecka och som blir i behov av tjänstledighet för enskild angelägenhet av vikt under måndagen i den närmast följande veckan, bör få åtnjuta full lön för den mellanliggande söndagen.

Såsom lönenämnden anfört, äro de närmare omständigheterna i skilda fall så olika, att det knappast är möjligt att i avlöningsreglementet reglera frågan på vad sätt sön- och helgdagar skola behandlas, då de infalla mellan olika ledighetsperioder. Vederbörande myndighet bör vara oförhindrad att i fall, då ledighetsanledningen uppenbarligen är både formellt och reellt sett helt olika under två ledighetsperioder, bevilja ledigheterna utan att i endera av dem inräkna mellanliggande dagar. Beträffande de bestämmelser, enligt vilka tjänstledighet med viss löne­ förmån må åtnjutas under ett begränsat antal dagar, har generalpoststy­ relsen uttalat tvekan, huruvida av berörda dagantal en hel dag eller en­ dast en del av dag konsumeras för varje dags partiell tjänstledighet för ändamålet. En av de frågor styrelsen berört är, om en hel avdragsfri sjuk­ dag skall anses konsumerad för varje dag, å vilken partiell sjukledighet åtnjutes a) för den som i övrigt tjänstgör i vanlig ordning, b) för den som har partiell tjänstledighet för enskild angelägenhet, vilken fortgår jämte den partiella sjukledigheten. En annan fråga avser, huruvida av 120 dagars med­ given B-avdragsIedighet för studier en dag skall anses konsumerad för varje dag, å vilken åtnjutes partiell tjänstledighet för detta ändamål. Statens lönenämnd har framhållit att, även om vissa skäl talade för att endast en halv dag skulle konsumeras vid halvtidsledighet, en sådan tolkning icke vunnit godkännande i praxis. Vid utformandet av förslaget till definitivt reglemente har befunnits, att dylika detaljfrågor icke lämpligen kunna reg­ leras i själva reglementet utan böra, i den mån så erfordras, behandlas i till­ äggsbestämmelserna. I princip böra de bestämmelser, enligt vilka tjänstle­ dighet med viss löneförmån må åtnjutas ett begränsat antal dagar, så förstås, att ledighet med dylik löneförmån får åtnjutas å detta antal dagar och att sålunda sistnämnda antal dagar ej får bliva större vid partiell tjänstledighet än vid hel tjänstledighet. Om bestämmelserna icke skulle tillämpas på an­ givna sätt, skulle heltidsanställd tjänsteman, som erhållit deltidsarbete ge­ nom partiell tjänstledighet för enskilda angelägenheter, vid sjukledighet er­ hålla halv oavkortad lön — hel lön med halvt C-avdrag — dubbelt så lång tid som deltidsanställd tjänsteman, och härför kunna skäl ej anses föreligga. Beträffande de liknande frågor, som uppkomma i semesterhänseende, hänvisas till vad därom anföres under 29 § 2 mom. d). I detta sammanhang må slutligen beröras frågan, i vad mån beviljad ledighet av viss typ bör kunna utbytas mot ledighet av annan typ. Vad an­ går förhållandet mellan sjukledighet och semester har 1936 års lönekommitté uttalat, att hinder icke borde möta för en tjänsteman, som så önskade, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 135

i sin semester inräkna tid för sjukledighet; uttalandet synes innebära, att tjänstemannen skall kunna erhålla sjukledigheten omrubricerad som se­ mester och, om han därunder vidkänts löneavdrag, få till sig utbetalat det avdragna beloppet. Vidare har 1945 års lönekommitté anfört, att tjänsteman, som styrker att han drabbats av sjukdom under semestertiden, äger rätt att erhålla sjukledighet för den tid sjukdomen varar. Riksräkenskapsverket har ansett tvekan råda, huruvida myndighet i sådant fall, där tjänstledig­ het beviljats för enskilda angelägenheter, sedermera äger vid styrkt sjuk­ dom utbyta nämnda slags ledighet mot tjänstledighet för sjukdom. Äm­ betsverket har föreslagit, att myndigheterna skulle tillerkännas rätt att i undantagsfall, då särskilda skäl talade därför, medgiva sådant utbyte. Vid prövningen av dylik fråga borde hänsyn tagas till tjänstledighetens omfatt­ ning, anledningen till densamma, sjukdomens art in. fl. omständigheter. I anledning av riksräkenskapsverkets berörda förslag har statens lönenämnd uttalat, att lönenämnden för sin del anser, att myndigheten äger utan sär­ skilt medgivande besluta om här avsett utbyte. Vid utarbetandet av för­ slaget till definitivt reglemente har särskild föreskrift i ämnet ej ansetts böra intagas i reglementet. Såsom statens lönenämnd anfört, äger myndig­ het att utan särskilt medgivande besluta om utbyte av beviljad tjänstledig­ het för enskilda angelägenheter mot tjänstledighet för sjukdom, då skäl därtill föreligga; vid bedömande av frågan, huruvida utbyte skäligen bör medgivas, synas sådana synpunkter, som riksräkenskapsverket angivit, kun­ na tjäna som vägledning.

3 kap. Semester, däremot svarande annan ledighet och semesterersättning.

29 §. Semester och däremot svarande annan ledighet.

/ mom. Genom Saar skedde ingen ändring i den sedan gammalt för statstjänstemän tillämpade ordningen med löpande kalenderår såsom kvali­ fikationsår för samma års semester. Vidare bibehölls det tidigare gällande bruttosemestersystemet, vilket innebar att under semestertiden infallande sön- och helgdagar inräknades i semestern. 1945 års lönekommitté uttalade emellertid i sistnämnda fråga, att semester icke borde meddelas på ett sådant sätt, att den började eller slutade på tjänstefri sön- eller helgdag. Beträffande frågan om en övergång till ett system med nettosemester ut­ talades i proposition 1947: 281 (s. 143) följande. Ehuru åtskilliga skäl kunde anföras för att övergå till ett sådant sys­ tem, att semestern — på sätt enligt semesterlagen vore fallet — beräknades efter visst antal tjänstgöringsdagar, kunde icke i detta sammanhang för­ ordas avsteg från lönekommitténs förslag, enligt vilket under semester­ tiden infallande sön- och helgdagar inräknades i semestern. Dock förorda­ des, att denna fråga underkastades förnyad prövning i samband med den föreslagna utredningen angående arbete på obekväm arbetstid. Att av den­

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

na grund hänföra semesterbestämmelserna till dem, beträffande vilka tjänstemännen skulle vara skyldiga underkasta sig ändring, syntes emel­ lertid icke böra ifrågakomma. Vad sålunda anförts föranledde icke något uttalande av riksdagen. I fråga om semester genomfördes — i analogi med vad som skedde be­ träffande andra sociala förmåner — den ordningen, att aspirant eller extra tjänsteman, som kunde räkna tre års statsanställning eller vad därmed likställdes, erhöll rätt till samma förmåner som extra ordinarie eller ordina­ rie tjänsteman. Den för aspirant och extra tjänsteman med kortare anställ­ ningstid tillämpliga semestern höjdes från 15 till 20 dagar, vilket alltså kom att utgöra minimiårssemestern för lönegradsplacerad personal. Sistnämnda höjning föranleddes bland annat av semesterlagens bestämmelser om förlängd semester för ungdom och vissa andra grupper. Det för aspiranter och extra tjänstemän förut gällande kravet på 180 dagars tjänstgöring för vinnande av semesterrätt bortföll med hänsyn till att i 1945 års semesterlag den en­ ligt tidigare semesterlagstiftning gällande motsvarande karenstidsbestäm­ melsen slopats. I samband härmed infördes rätt till semesterersättning för aspiranter och extra tjänstemän. En närmare redogörelse för motiven till införande av sistnämnda förmån och för dess konstruktion lämnas under nästfoljande paragraf, i vilken stadgandet angående semesterersättning upptagits. Den enligt tidigare bestämmelser gällande rätten att utfå felande se­ mesterdagar under första kvartalet nästpåfoljande år, där på grund av tjänstgöringsförhållandena full semester icke kunnat uttagas under kvalifi­ kationsåret, utsträcktes — i anslutning till under ett flertal år i särskild ord­ ning lämnade medgivanden — att omfatta tiden intill utgången av maj månad. I yttrandena ha berörts vissa hithörande frågor. Pensionsstyrelsen och rikets allmänna kartverk ha förordat, att semes­ ter skall beräknas efter antalet tjänstgöringsdagar (nettosemester). Statens lönenämnd har emellertid, under åberopande av vad som tidigare före­ kommit, icke ansett sig nu böra ifrågasätta någon ändring i systemet för semesterns beräknande. Personalorganisationerna ha erinrat om 1945 års lönekommittés utta­ lande, att semester icke bör meddelas på sådant sätt, att den börjar eller slutar på tjänstefri sön- eller helgdag. Organisationerna ha ansett, att före­ skrift av sagda innebörd bör införas i avlöningsreglementet. Statens löne­ nämnd har icke funnit påkallat, att avlöningsreglementet belastas med föreskrift av ovan angivet slag. Enligt lönenämndens mening borde det vara tillfyllest, om 1945 års lönekommittés uttalande upprepades i specialmoti­ veringen till semesterbestämmelserna. Rikets allmänna kartverk har ansett en tendens föreligga att — där fråga är om enstaka semesterdagar eller kortare semesterperioder — undvika ut­ tagande av semester under lördagar, då kortare arbetstid råder. Enligt kartverkets mening borde införas en begränsande föreskrift av innehåll, att viss minsta del av semestern skulle uttagas eller tilldelas å lördag. Kart­ verket har vidare ansett olämpligt, att semester skall kunna åtnjutas under del av dag. Förbud borde gälla mot en dylik uppdelning av semester och

Kungl. Maj:ts proposition nr 225-

vidare borde meddelas en föreskrift, att viss del av semestern (förslagsvis 7S) skulle uttagas i en följd eller uppdelas på högst två semesterperioder. En föreskrift av sistnämnda innebörd hade intagits i kartverkets arbetsordning. Personalorganisationerna ha vidare riktat erinringar mot formuleringen av det för närvarande gällande villkoret för rätt att uttaga semester under nästpåfoljande år. Enligt organisationerna hade uttrycket »på grund av tjänstgöringsförhållandena» i vissa fall tolkats alltför snävt, vilket lett till att befattningshavare, som på grund av sjukdom eller annan ledighet icke kunnat uttaga sin semester under det år, på vilket den belöpte, icke medgivits uttaga den under nästpåf oljande år. De citerade orden borde en­ ligt organisationerna utgå. Statens lönenämnd har ifrågasatt, om icke med bibehållande av nämnda uttryck — borde intagas föreskrift, som ger myndighet möjlighet att godtaga även andra giltiga skäl för uppskjutande av semester. Lönenämnden har i detta sammanhang på förekommen an­ ledning ifrågasatt, om icke Kungl. Maj :t borde äga möjlighet att efter pröv­ ning av omständigheterna medgiva att föregående års semester må utta­ gas'jämväl efter den 31 maj nästpåf oljande år.

I förslaget till definitivt avlöningsreglemente ha under förevarande mo­ ment till en början — med endast viss redaktionell ändring — upptagits de i 34 § 1 mom. Saar meddelade bestämmelserna angående årssemesterns om­ fattning. Utgångspunkten har härvid varit, att övergång till ett nettosemestersystem icke heller i nuvarande sammanhang lämpligen synes böra ske. Semester bör, i enlighet med vad som förutsattes vid 1947 års löneregle­ ring, icke meddelas på sådant sätt, att den börjar eller slutar på tjänstefri sön- eller helgdag; någon särskild föreskrift härom synes emellertid icke böra meddelas i avlöningsreglementet. Att å andra sidan under semestertid infallande sön- och helgdagar skola inräknas i semestern, framgår uttryck­ ligen av bestämmelse i 2 mom. d). Vad angår frågan, huruvida tjänstefria dagar, vilka infalla mellan perioder av semester och tjänstledighet, skola inräknas eller icke inräknas i ledighetstid, hänvisas till vad därom anförts under 28 §. Anledning har icke ansetts föreligga att i avlöningsreglementet intaga sådana föreskrifter i fråga om semesters åtnjutande, som föreslagits av rikets allmänna kartverk. Frågor av denna art synas med stöd av redan gällande bestämmelse om att semester skall erhållas å tid, som prövas lämp­ lig med hänsyn till göromålens behöriga gång, kunna regleras av vederbö­ rande myndighet i samband med beslut om semesters medgivande. På sätt av lönenämnden förordats har i momentets andra stycke intagits en kompletterande föreskrift, som ger vederbörande myndighet möjlighet medgiva uttagande av semester under tiden 1 januari—31 maj nästpåföljande år jämväl där andra giltiga skäl än tjänstgöringsförhållandena hind­ rat dess uttagande under det kalenderår semestern avser. Det har däremot icke ansetts motiverat att öppna möjlighet att erhålla semester efter ut­ gången av maj månad i andra fall än där detta är möjligt redan enligt gäl­ lande bestämmelser (för tjänstemän stationerade å kallort eller utom Euro­ pa samt för provinsialläkare och distriktsveterinärer). Erinras må om 1945 års lönekommittés uttalande (betänkande II, s. 84) att det är vederbörande

138 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

myndighets skyldighet att tillse, att tjänsteman såvitt möjligt inom före­ skriven tid får uttaga sin semester. Det bör förutsättas, att möjlighet finnes att erhålla semester inom den nu medgivna tidsramen och att ytterligare avsteg från huvudregeln — att semester skall utgå under det kalenderår, på vilket den belöper — icke äro erforderliga ur denna synpunkt. Icke heller synes det vara motiverat att medgiva andra än ovannämnda tjänstemän möjlighet att på egen begäran utfå semester vid senare tidpunkt än som nu är medgiven. Övriga i momentet intagna stadganden ha utan saklig ändring överförts från Saar. Vid 1947 års lönereglering har uppmärksammats att naturhinder eller hin­ der av liknande slag i vissa fall kan föranleda, att tjänsteman icke kan be­ giva sig från tjänstgöringsplatsen å dag, då honom beviljad semester skall börja. På grund av tjänstgöringsplatsens beskaffenhet kunde det härvid framstå som obilligt för tjänstemannen, att den tid, som han nödgades kvarstanna å tjänstgöringsorten, räknades som semestertid; om i sådant fall tjänstemannen ställt sig till förfogande för tjänstgöring, borde den semesterbeviljande myndigheten omlägga tjänstemannens semester så, att ifrå­ gavarande tid icke inrymdes i semestern, och detta borde ske också i de fail, då på grund av semestern särskild vikarie beordrats, så att i dylikt fall en tillfällig dubblering av tjänsten tillätes. Om naturhinder eller hinder av liknande slag föranlett, att tjänsteman först efter semesterns slut kunnat in­ ställa sig på tjänstgöringsplatsen, borde han anses ha inställt sig inom föreskriven tid, under förutsättning att det icke kunde anses att tjänste­ mannen själv vållat att han blivit utsatt för ifrågavarande hinder. Beträffande frågan om ersättning av statsmedel för resor i samband med semester eller om fri resa i sådant sammanhang hänvisas till 33 §.

2 mom. I detta moment ha sammanförts bestämmelser, genom vilka se­ mesterrätten närmare regleras för vissa specialfall. Beträffande bestämmel­ serna, som fördelats på punkterna a)—d), må i anslutning till de särskilda punkterna nämnas följande.

a) I fråga om sättet för beräknande av semester i fall, då tjänsteman innehar olika i reglementet avsedda tjänster under ett och samma kalen­ derår eller innehar sådan tjänst under endast en del av året, inneburo de i Saar meddelade bestämmelserna i vissa hänseenden en mera uttömmande reglering än som tidigare förekommit. Till följd av sättet för bestämman­ de av de sociala förmånerna för aspiranter och extra tjänstemän blevo vi­ dare bestämmelser erforderliga för att reglera semesterberäkningen för fall, då tjänsteman under kalenderåret erhållit ändrad semesterrätt genom över­ gång till avdragsgrupp 3. Någon ändring gjordes ej i den tidigare gällande regeln om att, där vid beräkning av semestern brutet dagantal uppkom, avrundning skulle ske till närmast högre dagantal. Vissa myndigheter ha i sina yttranden gjort erinringar mot verkningarna av avrundningsregeln.

Kungi. \lcij:ts proposition nr 225. 139

Pensionsstyrelsen, telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen ha påpekat, att avrundningsregeln leder till att en extra tjänsteman, som vinner anställ­ ning den 1 juli visst år, blir berättigad till semester i It dagar trots att hans semester för helt år är 20 dagar. Pensionsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen ha ansett, att bestämmelserna om semesterrätt i dylika fall lämpligen borde beräknas i förhållande till antalet »anställningsmånader». Telegrafstyrelsen har däremot ansett lämpligt, att beräkningen sker genom jämförelse mellan å ena sidan antalet anställningsdagar under året och å andra sidan 365, men föreslagit sådan ändring, att avrundning alltid sker till närmaste (högre eller lägre) hela dagantal. Medicinalstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke för aspirant och extra tjänsteman borde inrymmas någon bestämmelse om kvalifikationstid för rätt till semester. Styrelsen har ansett de nuva­ rande bestämmelserna vid mycket kortvariga anställningar leda till en föga motiverad rätt till semester (semesterersättning). Statens lönenämnd har anslutit sig till telegrafstyrelsens förslag. Lönenämnden har därvid erin­ rat, att genom en dylik ändring av avrundningsregeln även skulle förhind­ ras, att den som innehaft aspirant- eller extra anställning endast några få dagar skulle därpå grunda rätt till en semesterdag eller semesterersättning härför. Rätt till en dags semester skulle, om årssemestern utgjorde 20 dagar, inträda först efter 10 dagars anställning.

En ändring av avrundningsregeln på av telegrafstyrelsen och lönenämn­ den föreslaget sätt har synts böra genomföras, varvid samtidigt ansetts böra meddelas uttrycklig föreskrift om att rätt till semester icke föreligger, där den beräknade semestertiden uppgår till mindre än en halv dag.

b) I 34 § 3 mom. Saar meddelas en bestämmelse varigenom semesterrät­ ten regleras vid övergång till i reglementet avsedd tjänst från däri ej avsedd statlig eller jämförlig icke-statlig anställning. Denna bestämmelse, som i viss mån anslöt sig till en motsvarande bestämmelse i semesterlagen, inne­ fattade rätt för vederbörande att, om övergången mellan anställningarna ej skett vid kalenderårets ingång, i den nya anställningen åtnjuta jämväl i den tidigare intjänt men icke åtnjuten semester, därvid dock i den nya anställ­ ningen semestern fick utgå med högst det antal dagar, vartill årssemestern uppgick i denna anställning. I yttrandena ha följande synpunkter framlagts med avseende å nämnda stadgande. Generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfalls­ styrelsen ha funnit bestämmelsen böra förtydligas. Vattenfallsstyrelsen har därvid ansett föreskriften, att den sammanlagda semestern för kalenderåret icke får bli längre än om berörda övergång skett vid kalenderårets ingång, skäligen böra gälla även för de tjänstemän, som före övergången redan åt­ njutit i den föregående anställningen intjänt semester. Statens lönenämnd har funnit bestämmelserna böra ändras så, att vid här avsedd övergång den sammanlagda semestern under det kalenderår, då övergången sker, icke blir längre än den semester, som för helt kalenderår tillkommer vederbörande i den nya tjänsten. Lönenämnden har samtidigt framhållit, att i den samman­ lagda semestern givetvis skola inräknas sådana tjänstemannen i den nya tjänsten tillkommande semesterdagar, som på grund av tjänstgöringsförhål­ landena eller eljest må åtnjutas först under början av det följande kalen­ deråret.

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Vid utformandet av motsvarande stadgande i förslaget till definitivt regle­ mente har eftersträvats att tillgodose de i yttrandena framförda synpunk­ terna. I stadgandets första stycke föreskrives, att om den, som tillträder i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, under samma kalenderår inne­ haft annan anställning hos staten eller icke-statlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser, och semestern i denna an­ ställning beräknas för löpande kalenderår, semestern skall beräknas enligt huvudbestämmelserna. I ett andra stycke regleras härefter frågan om se­ mesterns beräknande, då tjänsteman omedelbart före tjänstetillträdet — vare sig detta sker vid kalenderårs ingång eller ej — innehaft sådan anställ­ ning av angivna slag, i vilken semestern icke beräknas för löpande kalen­ derår. I sådant fall skall tjänstemannen i den tillträdda tjänsten erhålla i den tidigare anställningen intjänt men ej åtnjuten semester. Av den semes­ ter, som tjänstemannen enligt huvudbestämmelserna skulle erhålla i den nya tjänsten, må i dylikt fall åtnjutas högst det antal semesterdagar, var­ med årssemestern i den nya tjänsten befinnes överstiga den vid tjänstetill­ trädet beräknade summan av intjänt men ej åtnjuten semester och tidigare under kalenderåret åtnjuten semester; en sådan reduktion skall vidtagas oberoende av om tjänstemannen vid tjänstens tillträdande haft någon tidi­ gare intjänt semester outtagen eller ej. I den mån semesterersättning utgått skall häremot svarande del av semestern anses såsom åtnjuten.

c> I 34 g 2 mom. fjärde stycket Saar upptogs ett stadgande av innebörd, att så tramt Kungl. Maj :t ej annorlunda beslutit — vederbörande myndig­ het, om skäl därtill ansåges föreligga, vid tillämpning av bestämmelserna angående beräkning av semestertid ägde helt eller delvis bortse från tjänst­ innehav, varunder tjänstemannen vidkänts C-avdrag å lönen av annan an­ ledning än tjänstledighet för ottentligt uppdrag. Stadgandet motsvarades av vissa tidigare gällande bestämmelser om avstående vid C-avdragsledigheter av andra icke kontanta avlöningsförmåner än sjukvård. I yttrandena ha härom anförts följande. Riksräkenskapsverket och järnvägsstyrelsen ha ansett stadgandet giva anledning till svårigheter och ojämnheter vid tillämpningen och ha funnit önskvärt att närmare anvisningar meddelades till ledning för prövningen av frågor av förevarande art. Järnvägsstyrelsen liksom även rikets allmänna kartverk ha ifrågasatt, om värnpliktstjänstgöring med C-avdrag bör få konstituera rätt till semester. Statstjänstemännens riksförbund har föror­ dat, att i själva reglementsföreskriften skulle angivas, vid vilka slag av C-avdragsledigheter inskränkning i semesterrätten skulle äga rum. Organi­ sationen har i detta hänseende förordat, att endast i 31 § punkterna 12 och 13 Saar avsedda C-avdragsledigheter för enskilda angelägenheter borde påverka semesterrätten och då endast under förutsättning att ledigheten omfattat minst en kalendermånad i följd. Statens lönenämnd har funnit uteslutet att belasta avlöningsreglementet med närmare direktiv för myndigheternas tillämpning av stadgandet. Dylika anvisningar borde lämpligen intagas i tilläggsbestämmelserna. Lönenämnden har vidare uttalat, att den, även om den icke nu vore beredd att taga definitiv ställning till vad dylika föreskrifter borde innehålla, dock funne

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 141

det uppenbart, att å ena sidan korta ledigheter icke borde inverka på semes­ terrätten och å andra sidan sådan värnpliktstjänstgöring, som avses under

31 § I punkt 3 a) Saar, icke borde grunda semesterrätt. Enligt den föreslagna lydelsen av bestämmelsen må, där tjänsteman vid­ kännes C-avdrag å lönen av annan anledning än tjänstledighet för offent­ ligt uppdrag, semestertiden enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser minskas med så stor del av årssemestern, som belöper på avdragstiden. Den närmare regleringen avses skola ske genom tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet. I de före den 1 juli 1947 gällande semesterbestämmelserna stadgades en inskränkning i semesterrätten för den, som under viss längre tid ej uppe­ hållit sin tjänst. Tjänsteman, som vid kalenderårs ingång sedan mer än sex månader varit tjänstledig för sjukdom, svag hälsas vårdande, havan­ deskap eller barnsbörd eller för enskilda angelägenheter, ägde sålunda — såvitt ej vederbörande myndighet fann skäl annat medgiva — icke rätt att åtnjuta semester för detta kalenderår förr än han under sammanlagt minst

90 dagar bestritt egen eller annan statens tjänst eller fullgjort uppdrag för statens räkning. En liknande regel förekom bland annat i fråga om rätten att uppbära oavkortad lön under sjukdom. Till de frånvarofall, som tidi­ gare hade i stadgandet avsedd effekt på rätten att utfå semester, fogades i

33 § 1 mom. andra stycket Saar sådant tjänstgöringshinder, som medförde C-avdrag å lönen, avhållande från tjänstgöring samt semester. Å andra si­ dan utgick tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd ur uppräkningen av frånvaroanledningar. Telegrafstyrelsen har med avseende å förevarande stadgande förordat, att alla ledigheter med C-avdrag skola få i stadgandet avsedd inverkan, såvida icke vederbörande myndighet finner skäl annat medgiva. Ifrågavarande för­ slag har tillstyrkts av statens lönenämnd. Vid utformningen av den föreslagna bestämmelsen har telegrafstyrelsens av lönenämnden tillstyrkta förslag följts, med undantag dock för att C-avdragsledighet för offentligt uppdrag icke ansetts böra inverka på rätten att utfå semester. Bestämmelsen har ansetts böra göras tillämplig även i sådant fall, där en under längre tid sjukledig tjänsteman någon kortare tid av det senare kalenderhalvåret tjänstgör försöksvis. Vid beräkning av angivna 90 dagar böra partiella tjänstgöringsdagar likställas med dagar, då tjänstgöring fullgjorts i normal omfattning. d) 1945 års lönekommitté berörde i sitt betänkande II (s. 85 ff) - när­ mast med anledning av 1944 års deltidstjänstutrednings betänkande om del­ tidsarbete i allmän tjänst m. in. och uttalanden i vissa remissyttranden över nämnda betänkande — en del spörsmål om semester för tjänsteman, som äro anställda med avkortad tjänstgöringstid eller som erhållit nedsättning av tjänstgöringstiden. Huvudpunkterna i det av lönekommittén i detta sammanhang förda reso­ nemanget voro följande.

1 Beträffande spörsmålet om lön under semestertid i samband med del­ tidsarbete erinrades, att dittills gällande seinesterbestammelser inneburit

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

att tjänsteman under semestertiden ägt uppbära den på denna tid belöpande lonen. Deltidstjänstutredningen hade icke föreslagit något avsteg från den­ na grundregel för de fall, där tjänsteman under kvalifikationsåret innehaft såväl heltids som deltidsanställningar. Järnvägsstyrelsen hade däremot för­ ordat en sådan lösning att lönen under semestertiden i viss mån skulle grundas på eu medeltalsberäkning mellan olika löner under kvalifikations­ tiden. Lönekoinmittén fann bland annat med hänsyn till den komplicering av lönesystemet, som skulle medföras av järnvägsstyrelsens förslag, över­ vägande skäl tala för ett bibehållande av den dittilfs gällande ordningen. Till ett sådant resultat hade jämväl allmänna lönenämnden kommit. Med viss avvikelse från deltidstjänstutredningens förslag hade lönekommittén endast upptagit två former av deltidsarbete: deltidsanställning och nedsättning av tjänstgöringstiden (för heltidsanställd personal); vid del­ tidsanställning skulle åtnjutas en mot tjänstgöringstiden svarande del av lönen enligt vederbörande Iöneklass, men vid nedsättning av tjänstgö­ ringstiden skulle själva lönen icke reduceras utan i stället tillämpas ett partiellt tjänstledighetsavdrag. Såväl vid deltidsanställning som vid ned­ sättning av tjänstgöringstiden skulle under semestertid utgå vad på semes­ tern belöpte av tjänstemannens lön. För heltidsanställd tjänsteman ställde sig lönefrågan olika, allt efter det beslut om nedsättning av tjänstgörings­ tiden gällde eller icke gällde under den tidsperiod, då semester åtnjöts. I förstnämnda fall kunde semestern givetvis endast avse den del av tjänstgöringsdagen, som ej var tjänstefri i anledning av nedsättningen, och veder­ börande ägde då på grund av semestern uppbära hel lön minskad med par­ tiellt löneavdrag. Om åter semestern åtnjöts å dag, då nedsättning av tjänst­ göringstiden icke förekom, kom på semestern att belöpa hel lön, om den åt­ njöts hela dagen, och halv lön, om den åtnjöts endast halva dagen. Några säl skilda bestämmelser om lön under semestertid ansågos icke erforderliga för genomförande av de lönekommitténs förslag, som här redovisats eller för vilka redogörelse lämnas under punkten 2. 2. Beträffande frågan, huruvida förekomsten av deltidsarbete borde in­ verka på semestertidens längd, uttalade lönekoinmittén till en början, att om den, som under hela kvalifikationsåret hade heltidsanställning och icke åtnjöt nedsättning av tjänstgöringstiden, ägde rätt till semester under ett visst antal dagar, även den motsvarande tjänsteman, som hela året hade halvtidsanställning, borde kunna erhålla semesterledighet under samma an­ tal dagar. Semesterns syfte att bereda vila och rekreation skulle annars väsentligt förfelas. Samma grundregel syntes böra gälla, om vederbörande under kvalifikationsåret överginge från deltidsanställning till heltidsanställ­ ning eller tvärtom, vare sig semestern åtnjutits dessförinnan eller erhölles därefter. Detta resonemang kunde i realiteten anses innebära, att om semes­ ter åtnjöts under tid, då halvtidsanställning innehades, en semesterdag kon­ sumerades genom ledighet från arbete av hälften så stor omfattning som normalt ålåge en heltidsanställd tjänsteman. Det sistnämnda syntes "också böra gälla för det fall, att en heltidsanställd tjänsteman erhölle semester å dag, som delvis var tjänstefri i anledning av nedsättning av tjänstgörings­ tiden. Härigenom uppnåddes likställighet med det fallet, att semestern åtnjötes under dag, då deltidsanställning innehades. Då emellertid enligt dit­ tills gällande bestämmelser sådan heltidsanställd tjänsteman, som ej hade nedsättning av tjänstgöringstiden, i olika fall kunnat uttaga semester å halv dag utan att detta medfört att mer än en halv semesterdag konsume­ rats, hade vid fall av nedsättning av tjänstgöringstiden eu hel semesterdag ansetts böra konsumeras endast då nedsättningen medfört C-avdrag och icke föranletts av offentligt uppdrag eller värnpliktstjänstgöring. Särskild

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 143

föreskrift borde meddelas angående behandlingen i semesterhånseende av dag, som till följd av nedsättning av tjänstgöringstiden vore delvis tjänstefri. Lönekommittén anförde i anslutning härtill, att den förordade reglering­ en av semesterfrågorna för deltidsarbetande personal uppenbarligen vore beroende av huruvida tjänsteman enligt vederbörligt beslut skulle ha deltids­ arbete under den tid, då semestern infölle. I den mån föreskrifter ansåges erforderliga för att reglera frågan, huruvida sådana beslut borde meddelas med giltighet även för semestertid, syntes föreskrifterna ifråga icke höra hemma i avlöningsreglementet. Lönekommittén gjorde emellertid samtidigt vissa påpekanden. Det ansågs sålunda självklart, att ett rubbande av tidigare anställnings- eller tjänstgöringsform, vare sig detta innebure en ökning el­ ler minskning i tjänstgöringens omfattning, icke borde ske allenast för tid, till vilken semester förlädes. Bland annat borde enligt lönekommittén ett be­ slut om nedsättning av tjänstgöringstiden icke för viss tid annulleras av den anledningen, att tjänstemannen under denna tid skulle erhålla semester. Lönekommittén berörde slutligen den situation, som förelåg vid deltids­ arbete i den formen, att tjänstgöring fullgjordes allenast å vissa dagar, me­ dan andra dagar voro tjänstefria. Härvid skildes mellan deltidsanställning eller erhållen nedsättning av tjänstgöringstiden. Vid deltidsanställning vore tjänstemannen icke att anse såsom tjänstledig under de tjänstefria dagar­ na i vidare mån än dessa ingingo i tid, under vilken tjänstemannen av sär­ skild anledning åtnjöte tjänstledighet. Dessa tjänstefria dagar ansågos i semesterhänseende böra behandlas på samma sätt som exempelvis sön- och helgdagar. Någon särskild föreskrift härom ansågs icke erforderlig. Om åter nedsättning av tjänstgöringstiden skedde i den formen, att tjänstgörings­ skyldighet förelåge endast under vissa dagar, vore tjänstemannen tjänst­ ledig under de tjänstefria dagarna. Det hade synts lönekommittén mest till­ fredsställande, att semesterfrågan sakligt sett reglerades lika i de båda al­ ternativen. Särskild föreskrift, att jämväl i det senare fallet tjänstefria da­ gar skulle kunna verka konsumerande på semesterrätten, ansågs erforder­ lig med hänsyn till att tjänstemannen icke rimligtvis kunde på en gång åtnjuta tjänstledighet och semester. De i den lämnade redogörelsen berörda föreskrifterna om behandlingen i semesterhänseende av dagar, som till följd av nedsättning av tjänstgörings­ tiden äro delvis eller helt tjänstefria, ha meddelats i 35 § 2 mom. Saar, vil­ ket stadgande har följande lydelse. Om semester åtnjutes å del av dag, vilken i övrigt är tjänstefri till följd av sådan nedsättning av tjänstgöringstiden, som medför C-avdrag å lönen och ej är föranledd av offentligt uppdrag eller militärtjänstgöring, skall så anses, som om semestern omfattade hela nämnda dag. Om semester åtnjutits såväl före som efter dag eller dagar, som äro tjänstefria av i första stycket avsedd anledning, skall så anses, som om se­ mestern omfattade jämväl den eller de mellanliggande dagarna, i den mån ej annat följer av beslut meddelat av Kungl. Maj :t. I vissa yttranden ha berörts frågor, som ha samband med dessa före­ skrifter. Järnvägsstyrelsen har föreslagit, att semesterbestämmelserna skola kom­ pletteras med eu föreskrift om hur en tjänsteman, som under längre eller kortare tid åtnjutit nedsättning av tjänstgöringstiden, skall behandlas i fråga om rätt till semester. Statens löncnämnd har med anledning av detta förslag förordat, atl frågan skulle klargöras i specialmotiveringen till semeslerbestämmelserna. Av motiveringen borde enligt lönenämnden framgå, atl för tjänsteman, som under del av ett år hade nedsatt tjänstgöringstid,

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

antalet semesterdagar skulle vara detsamma som om han fullgjort heltidstjänstgöring hela året samt att -— med i det följande angivet undantag -— lönens storlek under semestern skulle vara beroende av om semestern åt­ njutits under tid, då beslutet om nedsättningen av tjänstgöringstiden gällde, eller under tid för full tjänstgöring. Rikets allmänna kartverk har föreslagit, att 35 § 2 mom. första stycket Saar skall erhålla sådan lydelse, att om semester åtnjutes å dag, vilken till en del är tjänstefri till följd av sådan nedsättning av tjänstgöringstiden, som medför avdrag å lönen, det skall så anses, som om semestern omfattade hela nämnda dag, samt att tjänstemannen skall vidkännas det vid nedsätt­ ningen av tjänstgöringstiden fastställda löneavdraget oavsett anledningen till nedsättningen och oavsett huruvida fråga är om A-, B- eller C-avdrag. Kartverket har vidare funnit formuleringen av 35 g 2 mom. andra stycket kunna giva anledning till den felaktiga slutsatsen, att den eller de mellan­ liggande dagarna icke skola medräknas i semestern i fall, då semester åt­ njutits såväl före som efter dag eller dagar, som äro tjänstefria av annan anledning än nedsättning av tjänstgöringstiden. Detta vore dock för närva­ rande avsett beträffande sön- och helgdagar.

Statens lönenämnd har i de av kartverket först berörda frågorna uttalat följande. Lönenäinnden kan i huvudsak ansluta sig till kartverkets förslag. Enligt lönenämndens mening bör dock en nedsättning av tjänstgöringstiden icke under alla förhållanden medföra, att tjänsteman får vidkännas avdrag å lönen under semester, som åtnjutes under tiden för nedsättningen. Är denna för­ anledd av sjukdom, bör tjänstemannen sålunda kunna utbyta den av sagda anledning för del av dag beviljade tjänstledigheten mot semester. Detta inne­ bär, att full lön för heldagstjänstgöring skall utgå under semesterdagarna. Vidare synes full lön böra utgå under semester, om nedsättningen av tjänst­ göringstiden är föranledd av offentligt uppdrag eller militärtjänstgöring. Det senare fallet torde dock sakna praktisk betydelse.

Vid utarbetandet av förslaget till definitivt reglemente ha de med deltids­ arbete sammanhängande semesterfrågorna ansetts böra regleras med ut­ gångspunkt från de båda huvudprinciper, som kommo till uttryck i 1945 års lönekommittés uttalanden i ämnet. Den ena huvudprincipen är att, då se­ mesterns syfte är att bereda vila och rekreation, antalet ledighetsdagar hör vara lika stort för heltidsanställd och deltidsanställd personal och för den förra personalen bör vara lika stort oberoende av om vederbörande har ned­ satt tjänstgöring eller ej. Den andra huvudprincipen är, att uttagandet av semester icke bör medföra någon rubbning i fråga om storleken av den lön, som skulle ha utgått, om semestern ej åtnjutits. Från dessa utgångspunkter uppkomma icke några särskilda frågor, som påkalla meddelande av bestämmelser i avlöningsreglementet, då fråga är om deltidsanställd tjänsteman. En sådan tjänsteman har visserligen kortare tjänstgöringstid än en heltidstjänstgörande, men denna kortare tjänstgö­ ringstid utgör för honom hela den tjänstgöring han har att fullgöra på grund av sin anställning; på motsvarande sätt har han visserligen lägre lön än en heltidstjänstgörande tjänsteman, men den utgör dock för honom full lön, ungefärligen som om han vore placerad i en lägre lönegrad. Eftersom inga

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 145

speciella bestämmelser meddelats, intjänar här avsedd tjänsteman lika många semesterdagar som en heltidstjänstgörande. Oavsett om semestern åtnjutes å tid, då han innehar deltidsanställningen, eller efter det han övergått till heltidsanställning, konsumeras en intjänt semesterdag av en dags ledig­ het, utan att särskild bestämmelse härom erfordras. Särskilda bestämmel­ ser kunna däremot behövas för att reglera frågan, i vad mån semestern skall konsumeras av tjänstefria dagar, som falla mellan dagar vilka eljest skolat vara tjänstgöringsdagar men å vilka semester åtnjutits; dessa bestämmelser böra emellertid i princip ha samma innebörd som motsvarande bestämmel­ ser för heltidstjänstgörande tjänstemän. I förslaget till definitivt reglemente har härom stadgats, att i antalet åtnjutna semesterdagar jämväl skola in­ räknas angivna mellanliggande dagar, i den mån ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t; undantag från regeln kan böra medgivas till följd av att antalet mellanliggande dagar är opropor­ tionerligt stort. Tjänstemannen erhåller under den tid, då semestern åtnjutes, samma lön som han under denna tid skulle ha haft, om han ej åtnjutit semester. Beträffande heltidsanställd tjänsteman, som erhållit nedsättning av tjänst­ göringstiden, är spörsmålet onekligen mera invecklat. Här må först de fall beröras, då partiell tjänstledighet med C-avdrag erhållits för enskilda ange­ lägenheter. Dessa fall böra såvitt möjligt regleras på sådant sätt, att resul­ tatet blir detsamma som om tjänstemannen varit deltidsanställd. Semester bör sålunda kunna intjänas i full utsträckning utan hinder av den partiella tjänstledigheten; bestämmelsen i 2 mom. c) första stycket bör därför icke tilllämpas i fall av allenast partiell tjänstledighet. Semestern bör vidare kon­ sumeras i samma utsträckning, som om vederbörande varit deltidsanställd. För detta ändamål har i förslaget till definitivt reglemente föreskrivits att, om semester åtnjutits å dag, som i övrigt är tjänstefri till följd av partiell tjänstledighet, semestern skall anses ha omfattat hela nämnda dag. Beträf­ fande behandlingen i semesterhänseende av helt tjänstefria dagar, som falla mellan dagar vilka eljest skolat vara tjänstgöringsdagar men å vilka se­ mester åtnjutits, bör gälla vad nyss sagts. Slutligen bör tjänstemannen un­ der den tidsperiod, då semestern åtnjutes, erhålla samma lön som han un­ der denna tid skulle ha haft, om han ej åtnjutit semester. Med utgångspunkt från att ett beslut om partiell tjänstledighet icke bör annulleras av den anledningen att vederbörande skall åtnjuta semester, utan att tjänsteman­ nen å samma dag kan dels vara partiellt tjänstledig och vidkännas partiellt C-avdrag, dels ock åtnjuta semester under den del av dagen han ej är tjänst­ ledig, har 1945 års lönekommitté ansett, att särskild bestämmelse i fråga om lönen under semester icke borde intagas i avlöningsreglementet; i den mån föreskrifter ansåges erforderliga för alt reglera frågan, huruvida beslut om partiell tjänstledighet borde gälla även för semestertid, hörde föreskrif­ terna enligt lönekommitténs mening ej hemma i avlöningsreglementet. Ri­ kets allmänna kartverk har nu föreslagit, att dylika föreskrifter skulle inta­ gas i reglementet. Det synes emellertid tillfyllest, att i tilläggsbestämmelser

10 Bihuny till riksdagens protokoll I:OM. I samt. Nr 225.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

till reglementet angives att, om partiell tjänstledighet föreligger vid semes­ ters början, den skall anses fortgå även under den tid å vilken semestern åtnjutes, dock att vederbörande myndighet skall kunna göra undantag här­ ifrån i fall, där den partiella tjänstledigheten är avsedd att helt upphöra. För de fall, i vilka partiell tjänstledighet med löneavdrag tillämpas utan att fråga är om C-avdragsledighet för enskilda angelägenheter, har rikets allmänna kartverk förordat en generell föreskrift innebärande att semestern konsumeras och löneavdrag tillämpas på samma sätt som i nyssnämnda fall. I den förra delen har vad kartverket förordat lagts till grund för reglementsförslaget; detta innebär nämligen att en semesterdag alltid konsumeras, då semester åtnjutes å dag som i övrigt är tjänstefri till följd av partiell tjänst­ ledighet. Det har ansetts, att i princip lönens storlek även i dessa fall bör vara beroende av huruvida den partiella tjänstledigheten fortgår under se­ mesterperioden. Såsom lönenämnden påpekat, kunna emellertid fallen behöva behandlas olika alltefter tjänstledighetsorsaken. Ett beslut om partiell sjukledighet bör i regel icke anses gälla under semesterperioden; om mycket långvarig partiell sjukledighet i något fall förekommer, måste det likväl anses strida mot god ordning att tillfälligt häva tjänstledigheten enbart för att bereda tjänstemannen oavkortad lön under semester.

3 mom. I detta moment ha upptagits de för närvarande i 34 § 1 mom. andra och tredje styckena Saar meddelade bestämmelserna angående för­ längning av semester för tjänstemän sysselsatta i radiologiskt arbete samt om minimisemester för läkare. Statstjänarkartellen och tjänstemännens centralorganisation ha ansett be­ stämmelserna om semester för tjänstemän med radiologiskt arbete böra för­ tydligas, så att den längre semestern verkligen kommer alla tjänstemän till del, vilka i sitt arbete äro utsatta för sådan hälsovådlig strålning, som givit anledning till stadgandet. Statens lönenämnd har understrukit angelägenhe­ ten av att ett dylikt sakförhållande uppnås. Lönenämnden förutsatte här­ vid, att vederbörande tjänsteman regelbundet skulle ha dylikt arbete av icke alltför obetydlig omfattning. Den i yttrandena berörda bestämmelsen avser att bereda möjlighet till en förbättrad semesterförmån för samtliga de i radiologiskt arbete syssel­ satta tjänstemän, vilka med hänsyn till arbetsuppgifternas natur få anses vara i behov av en förlängd semester; med att tjänsteman är sysselsatt i ra­ diologiskt arbete avses härvid ej endast fall, då tjänstemannen själv har att handskas med röntgen eller radium, utan även fall, då tjänstemannen eljest har att utföra sitt arbete under sådana förhållanden att han utsättes för strålning, varom här är fråga. Prövningen av frågor om medgivande av för­ längd semester ankommer enligt bestämmelsen på Kungl. Maj :t eller myn­ dighet, som därtill erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag. Sådant uppdrag har läm­ nats medicinalstyrelsen, dock att direktionen för karolinska sjukhuset äger att avgöra frågor berörande personal vid detta sjukhus och serafimerlasarettet. Någon egentlig ändring av bestämmelsen har icke synts erforderlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 226. 147

för tillgodoseende av personalorganisationernas önskemål. I första punkten av bestämmelsen har emellertid i förtydligande syfte uttrycket »i förekom­ mande fall» utbytts mot »med hänsyn till nämnda arbete». Vederbörande sjukhusmyndigheter synas böra undersöka om förlängd semester bör till­ komma annan i radiologiskt arbete sysselsatt personal än den som redan åtnjuter dylik förmån och göra framställning respektive besluta om för­ längd semester för sådan personal.

4 mom. I detta moment ha utan sakliga ändringar sammanförts vissa för närvarande i 34 och 35 §§ Saar meddelade bestämmelser med avseende å tjänstemän med stationering utomlands.

Särskilda bestämmelser. Av de i fråga om semester gällande särskilda be­ stämmelserna ha i yttrandena endast berörts föreskrifterna angående se­ mestertidens längd för viss inom sjukvården sysselsatt personal. Försvarets civilförvaltning har sålunda ansett det vara angeläget, att ett förtydligande lämnas i fråga om vad som skall förstås med begreppet »sjuk­ vårdspersonal». Enligt civilförvaltningens uppfattning borde med dylik per­ sonal förstås läkare och sjuksköterskor, däremot icke exempelvis sjukvårds­ förmån och sjukvårdsbiträden. Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande. Särskilda bestämmelser finnas meddelade angående semestertidens längd för viss med sjukvård sysselsatt personal. I dessa bestämmelser är stadgad viss minimisemester för »tjänsteman, som tillhör sjukvårdspersonalen» vid försvaret. Av försvarets civilförvaltnings utlåtande framgår, att tvekan rå­ der om innebörden av detta begrepp, som efter ordalagen kan omfatta icke blott översköterskor, sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden utan bland an­ nat även sjukvårdsförmån och militära beställningshavare i sjukvårds­ tjänst. Vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet däremot tillkom­ mer förmånen endast översköterskor och sjuksköterskor ävensom andra föreståndarinnor och barnmorskor vid karolinska sjukhuset. Jämväl vid läroanstalterna för blinda, vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte och dövstumsskolorna är endast sjuksköterskepersonalen tillförsäkrad viss minimisemester. Vad slutligen angår sinnessjukhusen och statens anstalt för fallandesjuka har bestämmelsen om viss minimisemester begränsats till de kvinnliga tjänstemän, som tillhöra sjukvårdspersonalen. De olikheter, som föreligga mellan de särskilda förvaltningsområdena i fråga om rätten till semesterförmån, ha åtminstone i viss utsträckning sin grund i organisatoriska skiljaktigheter. Vad särskilt angår försvaret fram­ går emellertid av 1936 års lönekommittés betänkande (SOU 1939: 10, s. 71— 72) med förslag till militärt icke-ordinariereglemente, att lönekommittén med motsvarande stadgande i nämnda reglemente endast avsåg sjuksköters­ kepersonalen. Avslutningsvis anförde sålunda kommittén: »Med hänsyn till vad här anförts har lönekommittén ansett sig icke kunna för ifrågavarande sjuksköterskor förorda semesterbestämmelser av annan innebörd än som enligt förslaget till civilt icke-ordinariereglemente skulle bliva gällande för däri avsedda sjuksköterskor. De särskilda bestämmelser angående semester för här ifrågavarande sjuksköterskor, som av kommit­ tén upptagits under 10 § 2 mom. av reglementsförslaget, hava därför avfat­ tats så, att extra ordinarie tjänsteman tillhörande sjukvårdspersonalen äger årligen åtnjuta semester,----------- 40 år.»

148 Kungl. Mcij:ts proposition nr 225.

Genom att enligt kungörelsen 1942: 638 med avlöningsbestämmelser för vård- och ekonomipersonal vid försvarsväsendet militära icke-ordinariereglementet erhöll tillämpning jämväl å biträden i sjukvård, kommo formellt sett även sådana biträden att falla in under stadgandet om minimisemester. Enligt kungörelsen 1942: 687 upptogos vidare sjukvårdsbiträde i MEo 3 och Sjukvårdsförmån i MEo 7 i tjänsteförteckningen för flygvapnet. Slutligen har stadgandet genom inordnandet av de militära beställningarna under Saar kommit att omfatta även beställningshavare i sjukvårdstjänst. Vad angår uttrycket »kvinnlig tjänsteman, som tillhör sjukvårdspersona­ len» vid statens sinnessjukhus eller statens anstalt för fallandesjuka torde därmed endast avses de i respektive personalförteckningar under rubriken sjukvårdspersonal upptagna befattningarna (första föreståndarinnor, före­ ståndarinnor, översköterskor, första sköterskor och sköterskor). Lönenämnden har ansett ifrågavarande bestämmelse böra ändras, åtmins­ tone i vad avser försvaret. Rätten till viss förlängning av semestern borde nämligen enligt lönenämndens mening icke tillkomma försvarets manliga sjukvårdspersonal, vilken i fråga om såväl arbetsuppgifter som tjänstgö­ ringsförhållanden i övrigt skilde sig från sjuksköterskepersonalen. Vidare kunde ifrågasättas, om tillräcklig anledning förelåge att tillerkänna försva­ rets sjukvårdsbiträden sagda förmån. Härvid erinrades, att även vid serafimerlasarettet biträdena deltoge i sjukvården utan att detta ansetts böra medföra en förlängning av deras semester. I anslutning till de i yttrandena anförda synpunkterna har vid översynen av bestämmelserna angående minimisemester det i fråga om försvaret an­ vända uttrycket »tjänsteman, som tillhör sjukvårdspersonalen» ansetts böra ersättas med en uppräkning av de tjänstemannagrupper, vilka skola vara berättigade till denna förmån. Jämväl det i fråga om statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka använda uttrycket »kvinnlig tjänste­ man, som tillhör sjukvårdspersonalen» har ersatts med en motsvarande uppräkning, i samband varmed bestämmelserna sammanförts med de för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet tillämpliga. I fråga om såväl försvaret som statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka har ifrågavarande förmån avsetts skola tillkomma endast personalgrupper motsvarande de i gällande bestämmelser för karolinska sjukhuset och sera­ fimerlasarettet uppräknade. En övergångsbestämmelse om bibehållande av hittillsvarande semester torde böra meddelas med avseende å fall, där en förlängning av semestern tillämpats men härefter icke vidare skulle kunna förekomma.

30 §.

i

, Semesterersättning.

Såsom av motiveringen till nästföregående paragraf framgår, infördes ge­ nom Saar institutet semesterersättning i det statliga lönesystemet. Enligt vad som framgår av 1945 års lönekominittés betänkande II (s. 83) sammanhäng­ de kommitténs förslag om införande av rätt till semesterersättning bland

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 149

annat med slopandet av det förut för aspirant och extra tjänsteman gällan­ de kravet på en sammanlagd tjänstgöringstid av minst 180 dagar för vin­ nande av rätt till semester. Redan tidigare hade för tillgodoseende av tjäns­ temans anspråk på semester vid avgång från tjänst förekommit, att tjänste­ mannens anställning efter den »egentliga» anställningstidens slut på ett konstlat sätt förlängts med det antal semesterdagar, vartill vederbörande kvalificerat sig. I och med att nu en kortare tids anställning skulle berättiga till semester kunde det förutsättas att, om semesterersättning fortfarande ej skulle kunna utgå, nämnda förfarande skulle komma till ökad använd­ ning. Lönekommittén fann det under sådana förhållanden vara mest ratio­ nellt att direkt medgiva rätt till semesterersättning. Rätt att åtnjuta semesterersättning tillerkändes genom 36 § Saar aspirant och extra tjänsteman samt vidare militär beställningshavare, vars lönegrad har beteckningen Mha eller som tillhör lönegraden Me 1. Semesterersätt­ ningen bestämdes skola motsvara den lön, som tjänstemannen skulle hava erhållit, om hans anställning efter anställningstidens slut utsträckts med det antal semesterdagar, vartill han kvalificerat sig. Därest tjänstemannen närmast före avgången hade haft sådan nedsättning av tjänstgöringstiden, som medförde C-avdrag å lönen och ej föranletts av offentligt uppdrag eller militärtjänstgöring, skulle, såframt ej annat prövades skäligt, semesterer­ sättningen beräknas såsom om nedsättningen skulle ha gällt även för den tid, på vilken ersättningen belöpte sig. Annan nedsättning av tjänstgörings­ tiden än nyss sagts skulle sålunda icke inverka på semesterersättningens belopp. I förslaget till definitivt reglemente har bestämmelsen angående semester­ ersättningens beräknande erhållit en förenklad formulering i nära anslut­ ning till ett av järnvägsstyrelsen framlagt förslag. Enligt stadgandet skall se­ mesterersättningen motsvara den lön, som tjänstemannen skulle ha erhållit under förlängd anställning det antal dagar, som den återstående semestern omfattar. Härav har ansetts framgå att, om det med säkerhet kan beräknas att tjänstemannen vid kvarstående i tjänst skulle ha varit partiellt tjänst­ ledig med löneavdrag, sådant avdrag också skall tillämpas vid semester­ ersättningens beräknande; i den mån närmare bestämmelser härom behöva meddelas, har detta synts böra ske i form av tilläggsbestämmelser.

4 kap. Vikariatsersättning och gottgörelse för övertidstjänstgöring

in. m.

31 g.

Vikariatsersättning m. m.

Tidigare gällande avlöningsbestämmelser. Enligt de närmast före innevarande budgetår gällande avlöningsbestämmelserna för tjänstemän inom den civila och militära statsförvaltningen kunde särskild

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 22J.

ersättning av två olika typer utgå till tjänsteman, vilken såsom vikarie uppehöll tjänst inom högre lönegrad än den hans egen tjänst tillhörde, eller vilken eljest i större eller mindre omfattning bestridde göromål, som ankommo på innehavare av sådan högre tjänst. Vikariatsersättning utgjorde den regelmässigt förekommande formen för beredande av gottgörelse åt vikarie och var konstruerad såsom ett på visst sätt beräknat tilläggsbelopp för dag utöver den i vikariens egen tjänst utgående lönen, vilken bibehölls under vikariatet. Angående den andra formen, vikariatslön, ävensom an­ gående begränsning av vikariatsförordnanden in. in. hänvisas till vad där­ om anförts under 8 och 18 §§. Enligt de för tjänstemän i allmänhet gällande bestämmelserna utgick vikariatsersättning till ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänsteman eller aspirant vid uppehållande av högre ordinarie eller extra ordinarie tjänst. Vidare utgick sådan ersättning till ordinarie eller extra ordinarie tjänste­ man, som förordnades att bestrida göromål ankommande på tjänsteman in­ om högre lönegrad; särskilda bestämmelser gällde emellertid för försvarets beställningshavare i fråga om förutsättningarna för vikariatsersättning. För bestämmande av vikariatsersättningens belopp ha under 1900-talets löneregleringsperioder flera olika principer tillämpats eller ifrågasatts. Här­ om må nämnas följande. 1. Den indelning av den s. k. fasta lönen i lön och tjänstgöringspenningar, som tillämpades före 1919 och 1921 års löneregleringar för kommunikationsverken respektive för allmänna civilförvaltningen, tjänade bl. a. syftet att utgöra en beräkningsgrund för ersättningen vid vikariat i de fall, då sådan ersättning förekom. Vikarien ägde nämligen utöver lönen å sin egen tjänst uppbära ett belopp, motsvarande skillnaden mellan tjänstgöringspenningarna för å ena sidan den uppehållna och å andra sidan den innehavda tjänsten. Denna skillnad kunde stundom överstiga den avlönings­ ökning vederbörande skulle ha erhållit, om han befordrats till den högre tjänsten. Med hänsyn härtill fanns för vissa verk den begränsningen stad­ gad, att för tid, som vikariatet varade utöver tre månader, vikariens sam­ manlagda avlöning icke finge överstiga vad han såsom ordinarie inneha­ vare av den högre tjänsten skulle ägt uppbära. 2. I det avlöningssystem, som blev gällande från och med 1920-talets bör­ jan, hade indelningen i lön och tjänstgöringspenningar avskaffats. Del än­ damål, som denna indelning fyllt genom att angiva, huru mycket av den fasta lönen som vid tjänstledighet i förekommande fall skulle avstås, till­ godosågs nu i stället genom särskilda tjänstledighetsavdrag. Dessa avdrag, vilka i huvudsak motsvarade tjänstgöringspenningarna, begagnades även för fastställande av vikariatsersättningens storlek sålunda, att vikariatser­ sättning utgick med ett belopp för dag räknat, motsvarande skillnaden mel­ lan tjänstledighetsavdragen i lägsta löneklassen för den högre tjänsten re­ spektive vikariens egen tjänst. Då beträffande de lägre lönegraderna ifråga­ varande skillnad ansågs för ringa för att läggas till grund för vikariatsersättningen, fastställdes för densamma ett minimibelopp av 50 öre för dag. Även med det nu beskrivna systemet kunde det inträffa, att ett vikariatsförordnande medförde en större inkomstökning än den, som skulle blivit följden av befordran till den uppehållna tjänsten. Några restriktioner till förekommande härav stadgades emellertid icke.

[Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

3. Eu principiellt helt ny metod för beräknande av vikariatsersättning föreslogs av 1928 års lönekommitté. Kommittén sade sig anse det riktigare att, i stället för dittillsvarande ordning, beräkna ersättningen enbart i för­ hållande till den lönegrad, i vilken förordnande bestredes, och sålunda obe­ roende av vikariens egen löneställning. Vid vikariat å tjänst inom viss löne­ grad skulle alltså gälla ett i tabell angivet, fixt ersättningsbelopp för dag respektive månad. Kommittén hade konstruerat ifrågavarande belopp en­ ligt den grundsatsen, att vikariatsersättningen för månad borde något un­ derstiga — i varje fall icke överstiga — skillnaden i begynnelselön å bil­ ligaste ort mellan, å ena sidan, den högre tjänsten och, å andra sidan, en två lönegrader lägre placerad tjänst. Därvid hade förutsatts, att förordnanden mellan två närliggande lönegrader endast undantagsvis komme i fråga. Be­ träffande de högsta lönegraderna grundade sig de föreslagna vikariatsersättningarna på vad som enligt en mera allmänt hållen uppskattning kunde anses utgöra lämpliga belopp. Även de sålunda föreslagna beräkningsgrunderna hade otvivelaktigt, där­ est de kommit i tillämpning, i åtskilliga fall medfört den i fråga om mot­ svarande äldre system berörda verkan, att ett vikariat, så länge det påginge, komme att ställa sig fördelaktigare än en befordran till tjänsten i fråga. Detta torde i varje fall ha blivit följden — förutom vid vikariat i närlig­ gande lönegrad — så snart en tjänsteman å billigaste ort, vilken i egen tjänst •varit placerad i högre löneklass än begynnelselöneklassen, förordnats att uppehålla en två lönegrader högre tjänst. 4. I likhet med 1928 års lönekommitté ansågo även 1930 års mibtäravlöningssakkunniga, att det förfaringssätt, enligt vilket vikariatsersättning­ en beräknades såsom skillnaden mellan de lägsta tjänstledighetsavdragen för två ifrågakommande beställningar, borde övergivas, och alt gottgörelsen borde direkt angivas. Härvid syntes lämpligt, att en vikaries^ sammanlagda avlöning stege till ungefär samma belopp som skulle ha utgått, därest han varit placerad i den högre lönegraden. Detta önskemål kunde emellertid icke tillgodoses, om den av lönekommittén utarbetade ersättningsskalan skulle tillämpas för de militära lönegraderna med närmast motsvarande lönebelopp. I stället föreslogo de sakkunniga, att vikariatsersättning skulle ulgå med ett belopp för dag eller månad, som i särskild tabell angavs för den vikariatsklass, till vilken den uppehållna beställningen vore hänförlig. Beställningarnas fördelning på vikariatsklasser förutsattes härvid skola framgå av tjänsteförteckningen. 5. I yttranden över 1928 års lönekommittés förslag till allmänt avlöningsreglemente, i vad det avsåg ersättning vid vikariat, ifrågasatte riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönenämnd, om icke den form av vikariatsersättning, som vikariatslönen innebure, skulle kunna i hu­ vudsak godtagas som enhetlig norm för vikariatsersättningen, oavsett för­ ordnandets varaktighet och sättet för dess meddelande. 0. 1936 års lönekommitté företog vissa beräkningar i syfte att utröna innebörden från kostnadssynpunkt av en sådan anordning som riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönenämnd föreslagit. Där­ vid framgick, att tillämpandet av vikariatslön vid varje slag av vikariat skulle, åtminstone för vissa verk, medföra en betydande kostnadsökning. Då vikariaIslönelormen även från administrativa synpunkter syntes löne­ kommittén mindre lämplig såsom allmän norm för ersättning vid vikariat, hyste kommittén den upptattningen, att man för vikariat i allmänhet äAen i fortsättningen borde räkna med ett visst ersättningsbelopp för dag. Detta belopp borde fortfarande bestämmas med hänsyn tagen icke blott till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

uppehållna tjänstens placering i lönegrad utan även till den vikarierandes egen löneställning. Kommittén övervägde möjligheten att liksom förut låta vikariatsersättningen motsvara skillnaden mellan tjänstledighetsavdragen för den uppehållna och den innehavda befattningen men fann, att ett till­ fredsställande resultat icke skulle ernås på denna väg, enär beloppen skulle bli alltför små, om de konstruerades såsom skillnaden mellan A-avdragen, och alltför stora, om B-avdragsskalan lades till grund. I stället föreslogs, att vikariatsersättning skulle framgå såsom skillnaden mellan de belopp, vilka i en för ändamålet särskilt konstruerad skala upptogos för den uppe­ hållna tjänstens lönegrad och för vikariens egen lönegrad. Såsom minimi­ belopp för ersättningen föreslogs 60 öre för dag. De av lönekommittén före­ slagna grunderna avsågos bliva tillämpliga på såväl civila som militära och civilmilitära tjänstemän.

I de avlöningsreglementen, som gällde närmast före den 1 juli 1947, stadgades en ordning för bestämmande av vikariatsersättning, som över­ ensstämde med vad 1936 års lönekommitté föreslagit. Vikariatsersättning­ en beräknades såsom skillnaden mellan två belopp, vilka i avlöningsreglementet eller, i vissa fall, i tilläggsbestämmelserna angåvos för den inne­ havda respektive den uppehållna tjänstens lönegrad; den skulle dock upp­ gå till minst 60 öre för dag. Härtill kom rörligt tillägg och sedermera även kristillägg, vilket beräknades på lönesumman för månad med viss maximering. Vissa föreskrifter meddelades emellertid, enligt vilka vikariatsersättning understundom kunde bestämmas att utgå med lägre belopp än det med led­ ning av vederbörande tabell uträknade skillnadsbeloppet. Bland annat gällde allmänt vid vikariatsförordnande för tjänstemän, vilka medgivits nedsätt­ ning av tjänstgöringstiden eller beviljats befrielse från skyldighet att full­ göra vissa göromål, ävensom vid förordnande att bestrida göromål, att det eljest gällande vikariatsersättningsbeloppet kunde nedsättas i den mån så med hänsyn till göromålens art och omfattning funnes skäligt. I vissa fall, då militär eller civilmilitär tjänsteman vikarierade med inskränkt befogen­ het, skulle det prövas, huruvida vikariatsersättning över huvud taget bor­ de utgå. För vissa vikariatsfall meddelades inga generella bestämmelser i avlöningsreglementet, utan Kungl. Maj :t skulle meddela beslut eller bestäm­ melser för dessa fall. Dessutom är att märka, att ett betydande antal sär­ bestämmelser meddelades om storleken av den ersättning, som finge utgå, då vikariat bestredes å vissa angivna slag av tjänster.

S a a r. Enligt Saar utgår vikariatsersättning under förordnande att helt eller delvis uppehålla högre ordinarie eller extra ordinarie tjänst eller under förordnande att bestrida göromål, vilka eljest tillhöra sådan tjänst, allt under förutsättning att fråga ej är om vikariatslöneförordnande. 1945 års lönekommitté ansåg det med hänsyn till arten av en anställning såsom extra tjänsteman eller aspirant naturligt, att särskild ersättning däremot icke medgåves den, som möjligen förordnades att vikariera för innehavaren av en dylik anställning. Den extra anställningsformen kunde emellertid ibland

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 153

väntas komma till användning även om arbetsuppgifter och andra förhål­ landen i och för sig kunde ha motiverat att vederbörande tjänsteman i stäl­ let beretts ordinarie eller extra ordinarie anställning — lönekommittén avsåge de fall, då en person betraktades som partiellt arbetsför och av denna anledning icke ansåges böra erhålla pensionsberättigande tjänst — och om i sådant fall en ordinarie eller extra ordinarie tjänst hölles vakant på grund av vederbörandes anställning som extra tjänsteman, borde eventuella vika­ riat avse den vakantsatta tjänsten. Vikariatsersättning tillkommer vidare endast ordinarie eller extra ordi­ narie tjänsteman, aspirant eller extra tjänsteman. 1945 års lönekommitté har anmärkt att, om person som icke tillhör någon av de allmänna anställ­ ningsformerna skulle komma att förordnas att uppehålla ordinarie eller extra ordinarie tjänst, denne borde under förordnandetiden givas ställning som extra tjänsteman, eller, om så skulle befinnas lämpligare, avlönas medelst arvode, allt så framt ej särskilt föreskrivits att han i fråga om ersättning vid vikariat skall vara likställd med tjänsteman, tillhörande de allmänna anställningsformerna. En förutsättning för att vikariatsersättning skall utgå är enligt Saar i allmänhet — vissa undantag följa av särbestämmelserna — att den uppe­ hållna tjänsten är högre än den som vikarien innehar. Av den regel för jämförelse mellan olika tjänster, som meddelas i 2 § 3 mom. Saar — 3 §

5 mom. förslaget till definitivt reglemente — och av bestämmelserna om tjänsters lönegradsplacering följer, att aspiranttjänst alltid och extra tjänst i vissa fall är att anse som lägre än motsvarande ordinarie eller extra ordi­ narie tjänst. 1945 års lönekommitté har emellertid framhållit,; att anställ­ ning som aspirant alltid vore att betrakta som ett led i en reglerad befordringsgång och att en aspirant därför icke borde kunna förordnas som vi­ karie å sådan extra ordinarie tjänst, för vars erhållande aspiranttiden när­ mast utgjorde en förberedelse, eller å motsvarande ordinarie tjänst; en extra tjänst kunde vara placerad i lägre lönegrad än en motsvarande eller jämförlig ordinarie eller extra ordinarie tjänst, och i dylikt fall kunde för­ utsättningar för vikariatsförordnande å sistnämnda tjänst ej anses före­ ligga. Vad härefter angår vikariatsersättningens storlek innebär det under in­ nevarande budgetår gällande avlöningsreglementet en betydande omlägg­ ning. I stället för alt vikariatsersättningen tidigare fritt avvägts efter all­ männa skälighetssynpunkter, bestämmes den enligt Saar med utgångspunkt från skillnaden mellan vikariens egen lön och lönen inom den högre lönegra­ den. Vikariatsersättningen skall, alltefter omständigheterna, motsvara skillnadsbeloppet oreducerat eller nämnda belopp reducerat efter vissa grun­ der; den kan sålunda icke, såsom tidigare i vissa fall förekommit, överstiga sagda skillnadsbelopp. Bestämmelserna i ämnet — som emellertid såvitt an­ går civila och civilmilitära tjänster knappast i något fall behöva tillämpas av redogörarna, eftersom ersättningsbeloppen för de i praktiken förekom­ mande vikariatsfallen framgå av tabeller, vilka Kungl. Maj :t utfärdat — innebära i sak följande.

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Vikariatsersättningen motsvarar skillnaden mellan å ena sidan vikariens lön och å andra sidan lönen vid den uppehållna tjänsten, varvid, om denna tillhör lönegrad med flera löneklasser, tages hänsyn till lönen i lägsta löneklassen, dock lägst löneklassen närmast över vikariens egen lönekiass. Om detta skillnadsbelopp är större än skillnaden mellan beloppen i vikariens egen lönekiass och i den två enheter högre löneklassen på samma löneplan, reduceras dock det överskjutande beloppet med hälften. Vikariat på tjänst på löneplan nr 2 med högre lönegradsnummer än 20 behandlas som om tjänsten haft sistnämnda lönegradsnummer. Vid ersättningens beräknande tillämpas lönebeloppen för vikariens ortsgrupp eller, om vikariatet avser tjänst med icke dvrortsgraderad lön och vikarien har dyrortsgraderad lön, för ortsgrupp 5. Ersättningen skulle enligt lönekommitténs förslag beräknas på grundval av de under vikariatsmånaden gällande daglönerna. I anledning av erin­ ringar vid remissbehandlingen av kommitténs förslag gjordes häri två änd­ ringar. Dels räknas endast med de för 30-dagarsmånad gällande daglönerna. Dels räknas, om vikariatet avser hel månad, med månadslönerna. Vid hal­ vering av dagbelopp uppkommer i vissa fall ett belopp, som slutar å 2V2 el­ ler 7 b, öre; i sådant fall höjes till 5 resp. 10 öre.

Beträffande skälen för omläggningen av beräkningsgrunderna framhöll

1945 års lönekommitté, att vid de förda förhandlingarna rått enighet om att det tidigare systemet för fastställande av vikariatsersättningarnas stor­ lek icke kunde anses i alla hänseenden rationellt. I särskilt hög grad otill­ fredsställande tedde det sig, att en tjänsteman, som längre eller kortare tid på förordnande uppehållit en högre tjänst, vid därefter följande befordran till samma tjänst och som en direkt följd av befordringen kunde få vidkän­ nas minskning av sina kontanta löneinkomster. Efter att ha framhållit, att vikariatsersättningen i vissa fall blivit avsevärt mycket större än den vid befordran uppkommande löneökningen, anförde kommittén bl. a. följande. Vid sina överväganden rörande det sätt, på vilket vikariatsersättning bör beräknas inom det nya lönesystemet, har lönekommittén till en början an­ sett sig kunna uppställa vissa normer, till vilka grunderna för en dylik beräkning böra ansluta sig. På vikariatsersättningens storlek böra såväl den uppehållna tjänstens lönegradsplacering som ock — inom vissa grän­ ser — den av vikarien inom hans egen lönegrad uppnådda löneställningen öva inflytande. Med hänsyn bland annat till den förhållandevis tillfälliga karaktären av sådana vikariat, för vilka gottgörelse beredes i form av vika­ riatsersättning, finner lönekommittén det vara motiverat att sådan ersätt­ ning i allmänhet utgår med mindre belopp än det, varmed vikariens lön skulle ha ökats vid befordran till den tjänst vikariatet avser. Från denna re­ gel kan det dock vara skäligt att göra undantag, då vikariat bestrides å tjänst i närstående lönegrad. I intet fall bör emellertid vikariatsersättningen få överstiga löneökningen på grund av befordran. Det synes lämpligt, att er­ sättningen successivt närmar sig storleken av berörda löneökning, i den mån avståndet mellan den innehavda och uppehållna tjänstens lönegrader avtager, och att förhållandet mellan de båda beloppen blir mindre alltefter­ som avståndet växer. En sådan grundregel får anses naturlig i betraktande av att man icke torde hos en vikarie kunna förvänta samma kompetens för bestridande av en avsevärt högre tjänst som då han förordnas att uppehålla en tjänst, vilken på lönegradsskalan är placerad endast något eller några få steg över hans egen. Enligt lönekommitténs mening kunna skäl anföras till

Kanal. Maj:ts proposition nr 226.

stöd för att en sådan anpassning efter dyrortsförhållanden, som ansetts fort­ farande böra gälla beträffande löneförmånernas huvuddel och som inom det nya lönesystemet utsträckts att avse även övertidsersättning och tjänstledighetsavdrag, kommer till uttryck jämväl i fråga om vikariatsersättningen. Slutligen måste helt naturligt på de nya bestämmelserna ställas det kra­ vet, att de bli så litet komplicerade som möjligt. Om de nu angivna förutsättningarna skola samtidigt uppfyllas, måste ett helt nytt beräkningssystem konstrueras. Lönekommittén har emellertid an­ sett önskvärt att liunna grunda detsamma på några sådana belopp, som i de nya avlöningsförfattningarna redan fixerats för andra ändamål. Därvid har befunnits, att de daglöner, som enligt kommitténs förslag skola angivas i statens löneplansförordning, bäst lämpa sig för ändamålet. Ett utnytt­ jande av dessa belopp medför bland annat den fördelen, att vikariatsersättningens storlek i varje särskilt fall automatiskt anpassas efter löne­ skalans struktur. Detta torde vara den naturligaste formen för ett samti­ digt beaktande av vikariens löneställning i egen tjänst och de med den up­ pehållna tjänsten förenade löneförmånerna.

På samma sätt som tidigare skall vikariatsersättningen enligt Saar i vissa fall reduceras. Vid vikariatsförordnande med mindre än full tjänstgöring minskas ersättningen i förhållande till nedsättningen av tjänstgöringstiden på den uppehållna tjänsten, och vid förordnande att bestrida göromål må, då så med hänsyn till göromålens omfattning finnes skäligt, ersättningen bestämmas till lägre belopp än vad som eljest skolat utgå. För mera undantagsmässiga fall finnes i Saar stadgat att Kungl. Maj :t bestämmer vikariatsersättningen, och vidare finnas, ävenledes på motsva­ rande sätt som tidigare, vissa specialbestämmelser om sådan ersättning. I detta sammanhang må nämnas, att vid remissbehandlingen av lönekominitténs förslag rörande ändrade beräkningsgrunder vissa myndigheter, så­ som socialstyrelsen och generalpoststyrelsen, icke hade någon principiell er­ inran mot förslaget, under det att andra myndigheter, såsom järnvägsstyrel­ sen och allmänna lönenämnden, icke funno tillräckliga skäl föreligga att frångå de tidigare tillämpade beräkningsgrunderna. I propositionen 1947:

281 (s. 169) anfördes att förslaget, med beaktande jämväl av att det god­ känts av personalorganisationerna, i princip kunde godtagas.

Yttrandena. Beträffande förutsättningarna för vikariatsersättnings utgående ha statstjänarlcartellen och tjänstemännens centralorganisation uttalat sig för att sådan ersättning skall kunna utgå även vid förordnande att förrätta arbetsuppgifter, som ankomma på innehavare av högre extra tjänst. Statens lönenämnd har icke velat motsätta sig detta, då det enligt lönenämndens mening undantagsvis kunde föreligga behov att utbetala vikariatsersättning i dylikt fall. Aspiranters och extra tjänstemäns ställning i fråga om rätt till vikariats­ ersättning har berörts av rikets allmänna kartverk och statens lönenämnd. Rikets allmänna kartverk har framhållit, att även om avsikten torde vara, alt aspirant icke skall kunna förordnas som vikarie på tjänst, för vilkens erhållande han fullgör aspirantljänstgöring, i avlöningsreglementet icke finnes någon föreskrift om att så ej får ske. Föreskrifterna i 37 § avlönings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

reglementet ge enligt kartverkets mening snarare vid handen, att inneha­ vare av aspiranttjänster äro likaberättigade med innehavare av övriga tjäns­ ter till erhållande av vikariatsförordnanden. Kartverket har föreslagit, att i reglementet skall införas bestämmelse med förbud mot förordnande av aspirant som vikarie å ordinarie eller extra ordinarie tjänst; under alla för­ hållanden borde i reglementet stadgas förbud mot förordnande av aspirant såsom vikarie å tjänst, varpå han aspirerade. Statens lönenämnd har ansett kartverkets berörda förslag icke böra föranleda någon ändring i Saar men uppmärksammas i specialmotiveringen (jfr cirkulär 1947:542 punkt 4). Hinder för vikariat å tjänst, som ligger utanför den befordringsgång, vari aspiranttjänst ingår, har lönenämnden icke ansett böra föreligga. Statens lönenämnd har vidare anfört i huvudsak följande. Bestämmelserna i 37 § 2 mom. böra ändras i fråga om ersättningens be­ räknande för aspirant och extra tjänsteman. Eftersom aspirant normalt åt­ njuter lön efter en löneklass som är 2 enheter lägre än lägsta löneklassen i den lönegrad, vari motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst är pla­ cerad, kommer aspirant att vid vikariat å tjänst i än högre lönegrad att uppbära högre vikariatsersättning än innehavare av sådan ordinarie eller extra ordinarie tjänst. Detsamma gäller extra tjänsteman, som på grund av bristande kompetens eller av andra skäl placerats i lägre lönegrad än den som gäller för ordinarie eller extra ordinarie tjänst med samma arbetsuppgifteix Angivna konsekvens av vikariatsersättningsbestämmelserna synes lönenämnden sakligt otillfredsställande. Lönenämnden vill därför förorda, att vikariatsersättningen för aspirant eller extra tjänsteman skall beräknas med utgångspunkt från lägsta löneklassen i den för motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman gällande lönegraden eller — beträffande extra tjänsteman —- den högre löneklass, vari han är placerad.

Vidare har trågan, i vad mån förordnande att endast delvis uppehålla

högre tjänst bör medföra rätt till vikariatsersättning eller över huvud taget meddelas, berörts i vissa yttranden. Järnvägsstyrelsen har anfört, att bestämmelsen om att tjänsteman äger åtnjuta vikariatsersättning under förordnande att delvis uppehålla högre tjänst skulle för statens järnvägars del kunna få orimliga konsekvenser. Styrelsen har härvid närmast tänkt på de otaliga fall, då tjänsteman sättes att fullgöra de göromål, som ankomma på viss annan tjänsteman, medan denne har rast på någon timme eller, sedan han avslutat tjänstgöringen för dagen, för en eller annan timmes tid måste avlösas av annan tjänsteman. Såvida »vikarien» i dessa fall skall anses vara »förordnad att med mindre än full tjänstgöring uppehålla annan tjänst», skall till honom utgå vika­ riatsersättning, minskad i förhållande till nedsättningen av tjänstgörings­ tiden på den uppehållna tjänsten. Styrelsen har framhållit, att föränd­ ringen skulle medföra betydande merarbete för statens järnvägars avlöningsutbetalande tjänsteställen. Hittills hade i dylika fall förordnande å högre tjänst endast meddelats försåvitt den »vikarierande» under större delen av sin tjänstgöringstid förrättat göromål, som ankommit på tjänsteman i högre lönegrad. Statens lönenämnd har med anledning av vad järnvägs­ styrelsen anfört framhållit, att för att vikariatsersättning skall utgå i pr‘incip synes böra fordras, att förordnandet att uppehålla högre tjänst avser huvuddelen av tjänstgöringen på den högre tjänsten. Undantagsvis har nämnden dock ansett vikariatsersättning böra kunna utgå även under för­ ordnande att mera regelmässigt uppehålla en tjänst eller att bestrida göro­ mål, som eljest ankomma pa högre tjänst, under del av dag. Lönenämnden

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

liar emellertid ansett självfallet, att vikariatsersättning icke bör utgå till tjänsteman, som avlöser tjänsteman i högre lönegrad exempelvis under mål­ tidsrast. Försvarets civilförvaltning har framhållit, att med vissa beställningar inom försvaret äro förenade flera olika befattningar. Viss tveksamhet har yppats i fråga om vikariatsersättningen vid förordnande å allenast en sådan befattning. Civilförvaltningen har därvid ansett, att reglerna om ersättning vid förordnande att bestrida göromål å viss tjänst skola tillämpas. Statens lönenämnd har icke haft något att erinra mot civilförvaltningens uppfatt­ ning, att förordnandet i berörda fall är att betrakta såsom ett förordnande att bestrida göromål å befattningen i fråga. Lönenämnden har dock förut­ satt, att en uppdelning av de med beställningen förenade befattningarna på två vikarier såvitt möjligt undvikes.

Anordningen med vikariatsersättningens beräknande i viss relation till den löneökning, som skulle ha uppkommit vid befordran, har ansetts otill­ fredsställande av t lera myndigheter, som uttalat sympatier för en återgång till det tidigare tillämpade systemet eller för fastställande av ett av den uppehållna tjänstens lönegrad men ej av vikariens egen löneställning be­ roende vikariatsersättningsbelopp. Riksförsäkringsanstalten, statskontoret, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen och rikets allmänna kartverk ha ansett de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka vikariatsersättningen bestämmes med hänsyn till den vikarierandes egen löneklass, icke sakligt motiverade. Riksförsäkringsanstalten, skolöverstyrelsen och lantbruksstyrelsen ha härvid ifrågasatt, huruvida icke bestämmelserna i förevarande avseende borde utformas i huvudsaklig över­ ensstämmelse med tidigare gällande bestämmelser. Sistnämnda synpunkt har även framförts av pensionsstyrelsen. Enligt rikets allmänna kartverks mening vore det bättre, om vikariat å viss tjänst alltid ersattes med ena­ handa belopp, vem som än vikarierade. Statens lönenämnd anför: Bestämmelserna om vikariatsersättning ha föranlett erinringar från ett flertal myndigheter. Erinringarna avse dels bestämmelsernas invecklade beskaffenhet, dels flet sakliga innehållet. Vad den förstnämnda frågan an­ går ha de svårigheter, som vikariatsersättningens beräknande enligt be­ stämmelserna i 37 § erbjuder, i praktiken eliminerats genom de hjälptabeller, som utfärdats i kung. 1947: 779 och som medfört en betydande lättnad i redogörarnas arbete. Kvar står emellertid frågan, huruvida vikariatsersättningsbestämmelserna leda till sakligt tillfredsställande resultat. För egen del får statens lönenämnd i detta hänseende åberopa vad allmänna löne­ nämnden anförde i utlåtande den 23 april 1947 angående betänkande med för­ slag till statens allmänna avlöningsreglemente in. in. Med hänsyn vidare till de nu i olika myndigheters yttranden framförda erinringarna synas skäl tala för att vikariatsersättningssystemet tages under förnyad, förutsättningslös prövning. Eu dylik omprövning lärer emellertid icke kunna medhinnas i samband med pågående omarbetning av Saar. Den efter yrkanden vid remissbehandlingen av 1945 års lönekommittés förslag införda bestämmelsen, att vikariatsersättning för hel månad skall beräknas på grundval av månadslönerna, har medfört vissa ojämnheter, då den sammanställes med att förmånen i andra fall alltid skall beräknas efter daglönerna för 30-dagarsmånad. Detta framhålles i vissa yttranden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Generaltullstyrelsen, lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk, lotsstyrelsen, kommerskollegium, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen ha påpekat, att vikariatsersättningens beräknande efter dag, då fråga är om del av månad, och eljest efter månad, leder till vissa ojämnheter. For det fall, att vikariatet omfattat i det närmaste hela måna­ den, kunde sålunda ersättningen stundom bli högre än om vikariatet om­ fattat hela månaden. Vissa myndigheter ha härvid föreslagit införande av föreskrift av innehåll, att vikariatsersättning, som icke avser hel kalendermanad, icke må överstiga sådan ersättning för hel månad, medan övriga myndigheter ansett, att vikariatsersättningen bör beräknas för dag, även nar den avser hel månad. Statens lönenämnd har biträtt förslaget om att vikariatsersättningen, även när den avser hel månad, skall beräknas för dag. hrsattnmgen borde enligt lönenämndens mening såsom hittills beräknas etter daglön i 30-dagarsmånad.

Statens lönenämnd har anfört, att vikariatsersättningen hör kunna ned­ sättas ej endast med hänsyn till tjänstgöringens eller göromålens omfatt­ ning utan även med hänsyn till göromålens art. Vad angår de i 37 § Saar meddelade särskilda bestämmelserna angående vikariatsersättning ha i yttrandena berörts frågor om dels vilken ställning i detta hänseende vissa överläkartjänster med rätt till fri tjänstebostad bor­ de intaga, dels förutsättningarna för att s. k. ansvarsarvode vid försvaret skall utgå, dels ock vissa vikariatsfrågor vid läroverk in. fl. läroanstalter. Härom har anförts i huvudsak följande. Medicinalstyrelsen har framhållit, att bestämmelserna om vikariatsersätt­ ning för den, som innehar tjänst såsom överläkare vid statens sinnessjuk­ hus eller statens anstalt för fallandesjuka, innebära, att förste läkare (Ca 31) icke ager ratt att under förordnande å överläkartjänst i 30:e lönegra­ den uppbara någon vikariatsersättning. Med hänsyn till den skillnad i ansvar och arbetsuppgifter, som åvila överläkare respektive förste läkare, vore detta knappast rimligt. Överläkartjänsterna hade lönegradsplacerats med hansyn till att tjänsterna vore förenade med rätt till fri'tjänstebostad eller kontant hyresersättning; 1928 års lönekommitté hade för bestämman­ de av overlakares vid statens sinnessjukhus faktiska lönegradsplacering uppskattat värdet av fri bostad å ortsgrupp V till cirka 3 000 kronor, och

hyresersattnmg utginge för närvarande med 2 100—3 000 krnnnr för a. till

c 41U lanspsyKiairisK unuersokningsstation eller för handhavande av hjälpverksamheten och familjevården vid vissa statens sinnessjukhus, *ä. lanSe tjänstebostad icke kunde beredas vederbörande. Med utgångspunkt harit rån borde overlakartjänsterna i lönegraderna Ca 30—32 i förevarande hänseende anses vara placerade minst tre lönegrader högre eller i respektive lönegraderna Ca 33—35. Vad sålunda fö/pslnait* wu» ;

vp K.

»ismerna samt statens skola tor själsligt abnorma elever. Statens lönenämnd har under åberopande i tillämpliga delar av vad nämndpn anföri ;

, „ , ~ V— *‘uc v*° s oaar> S iorsiaget till defini­

tivt reglemente) tillstyrkt medicinalstyrelsens berörda förslag Försvarets civilförvaltning har anfört, att tidigare utgående

„ „------ 1 ansvarsar-

njutande darav numera fordrades, att de allmänna förutsättningarna för erhållande av vikariatsersättning förelåge eller alltså att den uppehållna tjänsten skulle eller företrädesvis skulle bestridas av innehavare av högre

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 225. 159

beställning än den vikarien innehade. Denna särskilda förmän hade där­ med förlorat i betydelse, så att det kunde ifrågasättas, om icke bestäm­ melserna kunde helt utgå. Statens lönenämnd har anfört i huvudsak fölr jande: Enligt 1945 års lönekommittés betänkande II, s. 11(5, skulle ansvarsarvode utgå även i fortsättningen. Med hänsyn härtill och då nu gällande begränsning av ersättningen till att avse uppehållande av högre tjänst icke varit avsedd, får lönenämnden förorda, att stadgandet ändras, så att er­ sättningen i fråga kan utgå jämväl vid uppehållande av tjänst i samma eller lägre lönegrad. Enligt lönenämndens mening bör emellertid i detta sammanhang övervägas, huruvida icke beträffande tjänsteman, som ge­ nomgått utbildning för vinnande av kompetens för det slag av befattning varom här är fråga, ersättning bör utgå endast om det efter sådan utbild­ nings avslutande föreligger en icke alltför kort period, förslagsvis 6 måna­ der, varunder han icke uppehållit befattning av här avsett slag. Det kan även ifrågasättas, om ersättningen bör utgå till andra än militära och civil­ militära beställningshavare. Kommerskollegium har föreslagit, att den särskilda bestämmelsen om vikariatsersättning till rektor, som uppehåller ledamotstjänst i centralt äm­ betsverk, varunder läroanstalten lyder, skall gälla jämväl för rektor vid navigationsskola, vilken förordnas att uppehålla befattning såsom navigationsskoleinspektör. Statens lönenämnd har tillstyrkt detta förslag. Skolöverstgrelsen har anfört, att särskilda bestämmelser erfordrades om ersättning åt vikarie för rektor under ferietid, samt hänvisat till ett av sär­ skilda sakkunniga inom ecklesiastikdepartementet den 20 december 1947 av­ givet förslag om att vikariatsersättningen för lärare, som avses i 3 avd. Saar och som under ferietid vikarierade å rektor stjänst i lönegrad Cb 7— 13, skulle utgöra respektive 8, 9, 10, 11, 12, 13 och 14 kronor för dag. Sta­ tens lönenämnd har hänvisat till ett av lönenämnden avgivet utlåtande över det av skolöverstyrelsen avsedda förslaget. Lönenämnden hade därvid framhållit, att lärares tjänstgöring såsom rektor under ferier icke helt vore att jämställa med vikariatstjänstgöring i egentlig mening, eftersom tjänst­ göringen vore förlagd till tid då läraren eljest skulle åtnjuta ferier, samt ätt de förekommande göromålen huvudsakligen vore av administrativ och kameral natur och att arbetsuppgifterna helt skilde sig från dem, som nor­ malt åvilade en adjunkt eller lektor. Med hänsyn härtill hade lönenämn­ den ansett övervägande skäl tala för att ersättningen till rektorsvikarie under ferier gåves formen av ett särskilt dagarvode, vilket skulle utgå med samma belopp oberoende av den vikarierande lärarens lönegrad och löneklass. De föreslagna minimiersättningarna hade synts lönenämnden lämp­ liga såsom fasta dagarvoden, under förutsättning att vikarie icke förord­ nades för rektor under den del av sommaren, då något egentligt rektorsarbete icke förekomme. Såsom ett alternativ hade lönenämnden ansett kun­ na övervägas att fastställa tre olika dagarvoden, nämligen ett för vikarier ä rektorstjänster vid högre allmänna läroverk, folkskoleseminarier och högre tekniska läroverk, ett för vikarier å rektorstjänster vid småskoleseminarier och större realskolor (rektorstjänst i Cb 9 eller 10) och ett för vi­ karier å rektorstjänster vid mindre realskolor. Beloppen hade av lönenämn­ den förslagsvis angivits till respektive 13, 11 och 8 kronor.

Förslaget till definitivt reglemente. Såsom av det förut anförda framgår ha vid utarbetandet av förslaget till definitivt reglemente i denna del uppställt sig till övervägande olika spörsmål, av vilka eu del sammanhänga med den omläggning i fråga om anställningsformer och lö-

160 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

negradskonstruktion, som 1947 års allmänna lönereglering innebar, och andra röra de allmänna grunderna för vikariatsersättningens bestämmande. Det av statstjänarkartellen och tjänstemännens centralorganisation ut­ tryckta önskemålet att vikariatsersättning skall kunna utgå även vid uppe­ hållande av högre extra tjänst har i överensstämmelse med lönenämndens mening ansetts böra tillgodoses; bestämmelse härom har införts i 1 mom. Såsom 1945 års lönekommitté framhållit bör visserligen den som ersätter sådan extra tjänsteman, vilken reellt sett är vikarie på en ordinarie eller extra ordinarie tjänst, erhålla vikariatsförordnande på sistnämnda tjänst och ej på den extra tjänsten. Anställning som extra tjänsteman är emel­ lertid avsedd att kunna användas även för fullgörandet av arbetsuppgifter, som ej skolat ankomma på innehavare av ordinarie eller extra ordinarie tjänst, och med tanke på sådana fall har i 8 § förslaget till definitivt reg­ lemente utsagts, att vikarie kan förordnas på en extra tjänst. Att vikariats­ ersättning får utgå i dylikt fall förefaller skäligt; möjligen kan en viss ojämnhet befaras av den anledningen att den extra tjänsten kan ha fönegradsplacerats under hänsynstagande till innehavarens personliga kvalifi­ kationer, men något missbruk synes icke kunna ifrågakomma, då extra tjänst ej får placeras i högre lönegrad än som gäller för motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst eller, då sådan ej finnes, lönegrad som av Kungl. Maj :t bestämts. En fråga, som berör såväl förutsättningarna för vikariatsersättning som grunderna för dess bestämmande, gäller aspirants och extra tjänstemans ställning i fråga om rätt till vikariatsersättning. 1945 års lönekommitté för­ klarade, att då förordnande att uppehålla högre tjänst inom reglerad befordringsgång icke borde meddelas och anställning som aspirant kunde be­ traktas som ett led i en reglerad befordringsgång, därav följde att aspirant ej erhölle vikariatsersättning å sådan extra ordinarie tjänst, för vars er­ hållande aspiranttiden närmast utgjorde en förberedelse, eller å motsva­ rande ordinarie tjänst; i tillämpliga delar gällde detsamma beträffande extra tjänsteman. Detta uttalande, soin bringats till myndigheternas kän­ nedom genom cirkuläret 1947:542, bör alltjämt gälla; detsamma bör för övrigt vara fallet i fråga om de i samma cirkulär gjorda uttalandena med avseende å vikariatsförordnande inom reglerad befordringsgång. I enlig­ het med vad statens lönenämnd förordat har vidare i 1 mom. av förevarande paragraf föreskrivits, att innehavare av aspiranttjänst skall behandlas som om han vore innehavare av sådan ordinarie eller extra ordinarie tjänst, som normalt utgör första befordringstjänst från aspiranttjänsten, samt att innehavare av sådan extra tjänst, som enligt vederbörande myndighets be­ prövande motsvarar ordinarie eller extra ordinarie tjänst men är placerad i lönegrad med lägre ordningsnummer än denna, behandlas som om han i stället innehaft sådan ordinarie eller extra ordinarie tjänst. I anslutning härtill må framhållas, att med första befordringstjänst avses, för biträdesaspirant för skriv- och kontorsgöroinål i lönegrad Cf 4 tjänst i lönegrad Ce 6, för amanuensaspirant i lönegrad Cf 17 tjänst i lönegrad Ce 20 och för amanuensaspirant i lönegrad Cf 19 tjänst i lönegrad Ce 22; såsom i an-

Kungi. Maj:ts proposition nr 225- 161

nät sammanhang anförts innefattar befordringsgången en serie av tjänster, ej en enda tjänst med rörlig lönegradsplacering. Det må framhållas, afit förslaget i denna del även medför en minskning av vikariatsersättningen, där sådan utgår, för aspirant och sådan extra tjänsteman, som nyss sagts; härutinnan står förslaget i överensstämmelse med vad lönenämnden förordat. Vad statens lönenämnd uttalat i fråga om förordnande att med mindre än full tjänstgöring uppehålla annan tjänst eller att bestrida göromål har synts kunna helt godtagas; av 2 mom. framgår att förordnande att endast delvis uppehålla annan tjänst icke bör meddelas annat än undantagsvis. Enligt de bestämmelser, som gällde intill den 1 juli 1947, var vikariats­ ersättningen avvägd efter fri skälighetsprövning utan direkt samband med löneavvägningen. Av de uttalanden, som lågo till grund för bestämmelser­ na, framgår att en av utgångspunkterna vid avvägningen varit att vikariats­ ersättningen icke finge uppgå till alltför obetydligt belopp. En annan syn­ punkt har varit, att ersättningen borde stiga med avståndet i lönegrader räknat mellan vikariens egen tjänst och den uppehållna tjänsten. Kost­ nadssynpunkter ha dessutom spelat en avgörande roll. De vikariatsersättningsbestämmelser, som efter förslag av 1945 års lönekommitté meddelats i det under innevarande budgetår gällande reglemen­ tet, bygga på en helt annan tankegång. Frågeställningen har — i överens­ stämmelse med det mellan lönekommittén och personalorganisationerna uppnådda förhandlingsresultatet — icke ansetts böra vara huru stort till­ skott till lönen, som efter en mera fri skälighetsprövning bör utgå i anled­ ning av vikariat å annan tjänst än den egna, utan fast hellre huru stor sammanlagd avlöning en vikarie å en viss tjänst bör erhålla i jämförelse med den, som innehar samma tjänst. Från denna utgångspunkt möttes det tidigare vikariatsersättningssystemet av en starkt kritisk inställning i lönekommitténs betänkande. Däri framhölls, att den löneökning vikarien skulle ha fått vid befordran till den uppehållna tjänsten — och som jämte hans tidigare lön motsvarade full lön å den högre tjänsten — växlade alltefter storleken av vikariens lön på egen tjänst och sålunda bl. a. efter vikariens löneklassplacering inom den innehavda tjänstens lönegrad; löneökningen bleve mindre för den, som tillhörde en högre löneklass inom lönegraden, eftersom han redan hade en förhållandevis hög lön, än för den, som tillhör­ de en lägre löneklass inom lönegraden och alltså hade lägre lön på egen tjänst. Hänsyn härtill hade emellertid icke tagits vid den då gällande avvägningen av vikariatsersättningen. En konsekvens härav, som tedde sig i särskild grad otillfredsställande, vore att vikariatsersättningen för vissa fall vore större än löneökningen vid befordran, så att en tjänsteman, som längre eller kortare tid på förordnande uppehållit eu högre tjänst, vid därefter föl­ jande befordran till samma tjänst och som eu direkt följd av befordringen kunde få vidkännas minskning av sina kontanta löneinkomster. Vikariats­ ersättningen borde i första h‘and begränsas så, att den icke i något fält överstege löneökningen vid befordran. Om en sådan begränsning skedde, gällde det därefter att lösa frågan, huruvida vikariatsersättningen skulle

11 liilmny till riksdagens protokoll HM8. 1 samt. Nr 225.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

få motsvara nämnda löneökning oreducerad. Härvid ansågs det till en bör­ jan, att den utsträckning av sneddningsregeln, som efter förslag av lönekommittén införts — och som innebär att den som före befordringen till­ hört (eller »beräknas» hava tillhört) högsta löneklassen längre tid än en lönetursperiod äger för löneklassplacering i den nya tjänsten tillgodogöra sig intill två lönetursperioder av den överskjutande tiden ■—- endast borde gälla vid sådana längre vikariat, vid vilka vikariatslön utginge, men ej vid vikariatsersättningens bestämmande. Med denna begränsning borde vikariatsersättningen få motsvara hela löneökningen vid befordran, då denna mot­ svarade högst två löneklasser, men eljest borde det överskjutande beloppet reduceras med hälften. Att därutöver vidtaga en sådan begränsning, att tjänsteman i lägre löneklass inom lönegraden icke finge uppbära större ersättning än tjänsteman i högre löneklass inom lönegraden ansågs där­ emot icke påkallat; om man sammanställde den förre tjänstemannens stör­ re ersättning med hans lägre lön, bleve totalinkomsten för honom mindre än eller på sin höjd lika stor som, men aldrig större än den senare tjänste­ mannens. Vid remissbehandlingen av 1945 års lönekommittés förslag i ämnet fram­ ställdes erinringar mot förslaget av vissa myndigheter. Invändningarna grundades till en del på att förslagets genomförande ansågs medföra en komplicering av lönebestämmelserna. Dessutom betecknades det såsom mindre tillfredsställande att vikariatsersättningen bleve större för en tjäns­ teman i lägre löneklass inom lönegraden än för en tjänsteman med högre placering i samma lönegrad; det ansågs även som en mindre tilltalande konsekvens, att den som under ett pågående vikariatsförordnande å tjänst i närliggande lönegrad uppflyttades i löneklass, därvid ej erhöll inkomst­ ökning, eftersom vikariatsersättningen i motsvarande grad minskades. Vid förslagets framläggande i propositionen 1947: 281 betecknades förslaget så­ som godtagbart, med beaktande jämväl av att det godkänts av personal­ organisationerna. I de nu avgivna yttrandena har uttryckligen framhållits, att de ur administrativ synpunkt framställda invändningarna icke längre äro giltiga, i den mån vikariatsersättningsbeloppen numera angivas i av Kungl. Maj :t utfärdade tabeller. Däremot ha vissa myndigheter alltjämt ansett mindre lämpligt att vikariatsersättningen blir större för en tjänste­ man med placering i lägre löneklass inom lönegraden än för en tjänsteman med placering i högre löneklass inom samma lönegrad. De överväganden i ämnet, som föregått utarbetandet av förslaget till de­ finitivt reglemente, ha utmynnat i att endast smärre jämkningar synts böra vidtagas i de vikariatsersättningsgrunder, som antogos vid 1947 års riksdag. Att vikariatsersättningen såsom särskild förmån betraktad i allmänhet blir större för tjänsteman i lägre löneklass än för tjänsteman i högre löneklass, är en konsekvens av att den förre tjänstemannen själv åtnjuter lägre lön än den senare, så att det för att bringa upp hans sammanlagda inkomst till full lön å den uppehållna tjänsten eller tillnärmelsevis till dylik lön erford­ ras ett högre tilläggsbelopp än för den tjänsteman, som i egen tjänst är

Kungl. Maj:ts proposition nr 225- 163

högre avlönad. Till det anförda kommer, att en förändring i den rikt­ ning vissa myndigheter förordat skulle medföra antingen en återgång till ett system, enligt vilket vikarie skulle kunna erhålla större inkomst i lön och vikariatsersättning än om han bleve befordrad till den uppehållna tjäns­ ten, eller ock en avsevärd minskning av den vikariatsersättning, som nu kan utgå i olika fall. Slutligen må framhållas, att den nu genomförda anordning­ en, enligt vilken vikariatsersättningarna beräknas på grundval av lönebelop­ pen, innebär en automatisk anpassning av vikariatsersättningen efter löne­ läget, vilket ansetts vara av betydelse ur löneregleringssynpunkt, samt att med hänsyn till det numera tillämpade systemet för lönens rörlighet det svårligen låter sig göra att beräkna vikariatsersättningarna efter annan grund än de vid varje tidpunkt gällande lönebeloppen. Av de jämkningar, som ansetts böra vidtagas i grunderna för vikariats­ ersättningen, har i det föregående berörts en ändring beträffande aspiranters och vissa extra tjänstemäns ställning i fråga om rätt till vikariats­ ersättning. Från den genom Saar införda metoden, att för vissa fall beräkna vikariatsersättning efter månadslön, har såväl med hänsyn till uppkom­ mande ojämnheter som av administrativa skäl en återgång ansetts böra ske till den av lönekoinmittén generellt föreslagna beräkningen efter dag­ lön, med bibehållande härvid av anordningen att alltid tillämpa de för 30dagarsmånad gällande daglönerna. Vidare har i anslutning till vad statens lönenämnd förordat ansetts böra föreskrivas, att vikariatsersättningen skall minskas, då så med hänsyn till göroinålens art och omfattning finnes skä­ ligt. Slutligen har vid överarbetningen av Saar uttalats önskemål att, då vikariatsersättningsbelopp för praktiskt tänkbara fall ändock angivas i tabeller, avlöningsregleinentet icke skall tyngas med materiella bestäm­ melser i ämnet, vilket lätt föranleder att redogörarna anse sig skyldiga att skaffa sig ingående kännedom om beräkningsgrunderna. Detta önskemål har ansetts kunna tillgodoses, då riksdagen i allt fall har att taga ställning till vikariatsersättningsgrunderna. I anslutning härtill har i 2 mom. av reglementsförslaget angivits, att vikariatsersättningen utgår enligt särskilda av Kungl. Maj:t med stöd av riksdagens beslut utfärdade, såsom bilaga till statens löneplansförordning fogade tabeller med tillhörande anvisningar. Med tanke på sådana mera sällan förekommande vikariatsfall, i vilka Kungl. Maj :t hittills i särskild ordning bestämt vikariatsersättningen och som icke lämpligen kunna regleras genom tabellerna, har emellertid till­ lika angivits, att vikariatsersättningen i fall, som ej avses i tabellerna, be­ stämmes genom beslut eller i enlighet med bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av vederbörande myn­ dighet. Vad angår de särskilda bestämmelserna har av skäl, som berörts under

8 §, till nämnda paragraf överflyttats en specialbestämmelse om vikariats­ ersättning vid förordnande såsom adjungerad ledamot i hovrätt och vissa för försvaret gällande bestämmelser. På motsvarande sätt som under 25 § reglementsförslaget har föreskrivits, att de med rätt till fri tjänstebostad

164 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

eller hyresersättning förenade överläkartjänsterna i förevarande avseende skola anses vara hänförda till lönegraden tre enheter över den som gäller för tjänsten. De under försvaret upptagna bestämmelserna om den tidigare så­ som ansvarsarvode betecknade förmånen ha ansetts böra undergå sådana jämkningar, som statens lönenämnd förordat; då den begränsning till uppe­ hållande av högre tjänst, som synes framgå av bestämmelsernas nuvarande formulering, icke varit avsedd, torde på Kungl. Maj :t få ankomma att med­ dela föreskrift angående bestämmelsernas tillämpning under innevarande budgetår. Med de fall, då rektor uppehåller ledamotstjänst i centralt äm­ betsverk har efter därom gjort påpekande likställts fall, då rektor vid na­ vigationsskola uppehåller tjänsten som navigationsskoleinspektör. Slutligen har stadgats att, då lärare under ferietid uppehåller rektorstjänst, tjänst som föreståndare för det till konstfackskolan hörande teckningslärarinstitutet eller rektorsbefattning vid högre kommunal skola, vikariatsersättning utgår enligt särskilda av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser.

32 §.

Gottgörelse för övertidstjänstgöring m. m.

i mom. Avlöningsreglementenas bestämmelser om gottgörelse för över­ tidstjänstgöring ha alltid varit så formulerade, att av dem framgått, att övertidstjänstgöring endast undantagsvis borde äga rum. Kommunikationsverkens lönekommitté framhöll på sin tid, att det visserligen vore uppen­ bart, att de verk, med vilka kommittén hade att sysselsätta sig, icke kunde drivas på ett tillfredsställande sätt utan att övertidsarbete i viss utsträck­ ning anlitades, men att det vore önskligt att övertidsarbete inskränktes i görligaste mån, och 1928 års lönekommitté framhöll, att det för såväl sta­ tens som tjänstemännens eget vidkommande måste anses önskvärt, att över­ tidsarbete i görligaste mån inskränktes. Även under förarbetena till den år

1947 genomförda allmänna löneregleringen underströks med eftertryck, att övertidsarbetet borde begränsas. Härom anförde 1945 års lönekommitté i sitt betänkande I följande. Under de av lönekommittén förda förhandlingarna har av tjänstemän­ nens huvudorganisationer påtalats, att, emot vad som förutsattes vid den senaste allmänna löneregleringen, övertidsarbete numera uttages i bety­ dande omfattning inom vissa områden av statsförvaltningen. Det torde vara ostridigt, att verk och myndigheter under de senare åren ofta i betydande utsträckning anlitat sin personal för övertidsarbete. Att detta behövt ske, torde till avsevärd del bero på extraordinär arbetsbelastning föranledd av krisförhållanden, varför förekomsten av övertidsarbete kan väntas minska efter återgång till mera normala förhållanden. Vid sina förhandlingar med tjänstemannaorganisationerna har emellertid lönekommittén förklarat sig beredd att understryka, att den redan i 1919 års avlöningsreglemente för kommunikationsverken och även i de nuvarande avlöningsreglementena uttalade grundsatsen, att arbete å tid utöver fastställd arbetstid bör före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 165

komma endast undantagsvis, även bör gälla för den förestående löneregleringsperioden och därvid i möjligaste mån iakttagas. I den mån det emeller­ tid blir nödvändigt att uttaga övertidsarbete, bör man från vederbörande myndigheters sida söka ernå en sådan begränsning av det övertidsarbete, som uttages av en och samma befattningshavare, att hans arbetsbörda ej blir större än vad de föreliggande omständigheterna oundgängligen påfordra. För sådana fall bör det sätt varpå lagen om arbetstidens begränsning tilläm­ pas på den allmänna arbetsmarknaden vara vägledande, så att man under alla förhållanden söker undvika att inom statstjänsten uttaga övertidsarbete i större omfattning än som i motsvarande fall kan ske vid privatanställning. Dessa lönekommitténs uttalanden avse jämväl befattningshavare, vilka icke erhålla särskild övertidsersättning.

Innehållet i dessa lönekommitténs uttalanden ha bragts till statsmyndig­ heternas kännedom genom Kungl. Maj :ts cirkulär till statsmyndigheterna den 30 juni 1947 (1947:542). I cirkuläret bar uttalats, att statsmyndighe­ terna i sin verksamhet böra beakta vad 1945 års lönekommitté uttalat samt vid arbetets organiserande eftersträva största möjliga begränsning i använ­ dandet av övertidstjänstgöring. För de fall, då övertidsarbete måste förekomma, utgår under vissa be­ stämda förutsättningar gottgörelse. Enligt 38 § 1 mom. Saar gäller, att så­ dan ersättning endast må tillkomma innehavare av civil tjänst med lönegradsbeteckningen Ca, Ce eller Cg och högst lönegradsnumret 22 eller med lönegradsbeteckningen Cf och högst lönegradsnumret 20, och att ej heller sådan tjänsteman må erhålla övertidsersättning, då han på grund av förordnande uppehåller högre tjänst än nu angivits och fullgör övertidstjänstgöringen i denna tjänst. Såsom förutsättning för gottgörelse skall vidare, där ej sär­ skilda skäl till annat föranleda, gälla, att tjänsten avser arbete av sådant slag, att behovet och varaktigheten av övertidstjänstgöring kunna kontrolle­ ras, och att tjänstemannen icke utövar mera självständigt befäl. Vidare ligga vissa begränsningar i den definition, som givits på begreppet övertids­ tjänstgöring. Enligt Saar förstås därmed tjänstgöring, vilken överskjuter den, som av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet fastställts såsom normal för den tjänst eller det slag av tjänstgöring, varom fråga är. Vad angår tjänsteman, som anställts med avkortad tjänstgöring, förstås med övertidstjänstgöring vad som överskjuter full tjänstgöring. Såsom övertids­ tjänstgöring anses icke tjänstgöring, vars fullgörande icke påkallats eller godkänts av vederbörande mydighet. I anslutning härtill må erinras om föl­ jande.

En begränsning av gottgörelsen för övertidstjänstgöring till vissa lönegra­ der har alltid funnits. Saar medförde ingen ändring i fråga om gränsdrag­ ningen i vad som gällt närmast dessförinnan. Beträffande villkoret att gottgörelse icke må utgå till tjänsteman, som har självständigt befäl, framhöll kommunikationsverkens lönekommitté, att om detta villkor cj skulle gälla, k om me all kontroll över att missbruk ej skedde — och sådan kontroll måste eftertryckligt krävas — att bortfalla. I tilIläggsbestämmelserna till kommunikationsverkens avlöningsreglemente gjor» des en uppräkning av de tjänstemän, som icke voro berättigade till över­

166 Kungl. Maj.ts proposition nr 22Ö.

tidsersättning. 1928 års lönekommitté föreslog i stället stadganden, enligt vilka övertidsersättning icke skulle tillkomma tjänsteman, vars arbete vore av den art, att kontroll över tjänstgöringstidens längd i allmänhet icke kun­ de ifrågakomma, och ej heller annat än i undantagsfall tillkomma tjänste­ man, vars tjänstgöringstid på grund av göromålens beskaffenhet måste vara underkastad vissa växlingar. Med det förra stadgandet förklarade sig kom­ mittén i främsta rummet avse tjänstemän, som utövade mera självständigt befäl eller eljest i tjänstgöringshänseende intoge en mera självständig städ­ ning. I den mån en tjänsteman i befälsställning med avseende å arbetets planläggning och utförande vore underkastad samma kontroll som övriga befattningshavare, borde däremot enligt kommitténs mening några hinder icke möta för utbetalande av övertidsersättning även till dylik tjänsteman. Emellertid intogos icke i civila avlöningsreglementet in. fl. reglementen någ­ ra sådana stadganden som 1928 års lönekommitté avsett. 1936 års lönekom­ mitté förklarade, att Kungl. Maj :t skulle äga utfärda närmare bestämmel­ ser rörande bestämmelsernas tillämpning och att det då vore lämpligast, att Kungl. Maj :t i samband därmed jämväl meddelade erforderliga föreskrifter om undantagande från tillämpningen av sådana kategorier tjänstemän, vil­ ka icke lämpligen borde komma i åtnjutande av övertidsersättning. Kungl. Maj :t borde vara oförhindrad att på vederbörande verksmyndigheter över­ låta utfärdandet av nödiga kompletterande detaljföreskrifter. Några sär­ skilda uttalanden i ämnet ha ej gjorts av 1945 års lönekommitté; vad 1936 års lönekommitté anfört får anses alltjämt gälla. Beträffande övertidsbegreppet har 1936 års lönekommitté uttalat bl. a. följande: I fråga om de centrala ämbetsverkens tjänstemän är i gällande in­ struktioner eller arbetsordningar i allmänhet föreskrivet, att arbetstiden å tjänsterummet skall varje söckendag utgöra 7 timmar, vilken arbetstid, i den mån ej för särskilda befattningshavare eller grupper av befattningsha­ vare än längre daglig tjänstgöringstid föreskrives, alltså är att anse' som den för vederbörande tjänst normalt gällande tjänstgöringstiden. Uppen­ bart är, att där dylika enhetliga tjänstgöringsföreskrifter gälla tjänstgöring, som genomsnittligt för söckendag icke överstiger 7 timmar, icke kan be­ rättiga till övertidsersättning. Den omständigheten, att viss inskränkning i den dagliga arbetstiden medgives under sommarmånaderna, är givetvis icke av beskaffenhet att medföra rätt till övertidsersättning för tid, som faller utanför den reducerade tjänstgöringstiden men inom den normalt gällande 7-timmarstiden. — För andra grupper av tjänstemän inom den civila stats­ förvaltningen är emellertid tjänstgöringstiden icke ordnad på detta regel­ bundna och enhetliga sätt. 1 arbetstidskungörelserna för postverket, sta­ tens järnvägar och tullverket har föreskrivits, att för kalendermånad räknat i regel icke må förekomma längre tjänstgöringstid än som motsvarar 208 timmar för 30 dagar; för personal, som tjänstgör enligt regelbunden turför­ delning med olika tjänstgöringstid olika dagar, må dock längre tjänstgö­ ringstid för kalendermånad kunna förekomma, under förutsättning att sam­ manlagda tjänstgöringstiden för de i turfördelningen ingående turerna icke överstiger vad som motsvarar 208 timmar för 30 dagar, och å andra sidan må vid tjänstgöring, som medför synnerligen ringa ansträngning, längre tjänstgöringstid än den som nyss sagts kunna förekomma på det sätt, att för sådan tjänstgöring den verkliga tjänstgöringstiden beräknas motsvara viss kortare tjänstgöringstid. Liknande arbetstidsbestämmelser gälla för viss personal vid telegrafverket och statens vattenfallsverk, varvid likväl är att märka, att tjänstgöringstiden för den av arbetstidskungörelserna vid des­ sa verk berörda personalen i regel ej må överstiga 48 timmar för vecka. På grund av de vid kommunikationsverken och tullverket förekommande ar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 167

betsuppgifternas natur, vilken påkallar tjänstgöring i regelmässig lurför­ delning dygnet om och såväl å söckendag som å sön- och helgdag, måste den dagliga arbetstiden för flertalet befattningshavare inom de lägre lönegra­ derna bestämmas genom på förhand upprättade tjänstgöringslistor, turlistor eller arbetsplaner. Arbetstiden är dock härigenom ingalunda enhetligt be­ stämd från dag till dag för samme befattningshavare. En kortare tjänstgöringstur under en dag motsvaras av en längre tjänstgöringstur en följande dag. Men ej heller den sammanlagda tjänstgöringstiden för månad eller vecka är enhetligt bestämd; sålunda plägar arbetstiden för månad för befattnings­ havare vid postverket och statens järnvägar med särskilt ansträngande ar­ bete bestämmas till ej oväsentligt lägre antal timmar än den föreskrivna maximitiden av 208 timmar för 30 dagar, och där arbetstiden huvudsakligen utfvlles av passning eller annat lindrigare arbete, kan å andra sidan tjänst­ göringstiden avsevärt utsträckas utöver den nyssnämnda. Vidare är att mär­ ka att för personal, av vilken en månatlig arbetstid av 208 timmar eljest skulle med hänsyn till arbetets normala art lämpligen kunna uttagas, tjänst­ göringstiden av praktiska eller arbetstidstekniska skäl ej alltid kan bestäm­ mas till detta antal timmar; om exempelvis i genomsnitt den erforderliga sammanlagda arbetstiden per månad är 2 200 timmar och arbetstiden för månad och befattningshavare under normala tjänstgöringsförhållanden ej får överstiga 208 timmar — arbetstid därutöver betraktas som övertid och föranleder särskild ersättning — kan arhetet komma att uppdelas på It be­ fattningshavare med 200 timmar å turlista för var och en. Om tjänstgö­ ringstiden å turlista upptagits till ett lägre antal timmar på den grund, att tjänstgöringen är av särskilt ansträngande art, bör övertidsersättning skä­ ligen få utgå så snart tjänstgöringen överskridit det timantal, som med hänsyn till tjänstgöringens beskaffenhet av vederbörande verksmyndighet prövas rimligtvis kunna normalt uttagas; om däremot av arbetstidstekniska skäl å turlistan måst upptagas kortare tjänstgöringstid än sistnämnda tim­ antal, bör tjänstgöringen givetvis utfyllas till detta timantal, innan över­ tidsersättning må utgå. Beträffande tjänstemän med deltidsarbete har 1945 års lönekommitté an­ fört att, om tjänstgöringen utökas för sådan heltidsanställd tjänsteman, som medgivits nedsättning av tjänstgöringstiden, detta innebär eu, låt vara till­ fällig ändring av beslutet om nedsättning av tjänstgöringstiden, varför fråga ej uppkommer om övertidsgottgörelse; för tjänsteman, som anställts med avkortad tjänstgöringstid, borde på motsvarande sätt utgå fyllnadslön (jfr

4 mom.). Övertidsersättning borde dock i båda fallen kunna utgå i den mån tjänstgöringen översköte den, som av Kungl. Maj it eller vederbörande myn­ dighet fastställts såsom normal för den heltidstjänst eller det slag av tjänst­ göring, varom vore fråga.

1945 års lönekommitté har anfört att, där tjänsteman kunnat åläggas att å övertid utföra göromål, som eljest ankomma på tjänsteman inom lägre lönegrad, fråga snarast vore (/in en ändrad arbetsfördelning, så att tjänste­ mannen kunde sägas fullgöra övertidstjänstgöringen å egen tjänst. I yttrandena ha berörts olika med tillämpningen av 38 g 1 mom. Saar sam­ manhängande frågor. Vdttenfcillsstijrclsen har framhållit, att förutsättningen alt övertidstjänstgöring endast undantagsvis skulle förekomma, icke överensstämde med de verkliga förhållandena i fråga om viss driftspersonal vid statens vattenfallsverk. Den vid 1947 års lönereglering genomförda stora höjningen av gottgö re Isen för övertidsarbete hade därför medfört mycket stora olägenheter

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

och kostnadsökningar för verkets de]. Det vore tänkbart att införa en sär­ bestämmelse för berörda driftspersonal. För en viss grupp av densamma, nämligen den personal, som vore sysselsatt vid kraftverkens understationer, hade styrelsen efter godkännande av personalens representanter i särskild skiivelse framlagt förslag till sådan ändring av bilaga B till avlöningsreglementet, att olägenheten av den höjda gottgörelsen för övertidsarbete del­ vis skulle elimineras. Genom detta förslag skulle en rätt betydande minsk­ ning av övertiden åstadkommas. Styrelsen har framhållit angelägenheten av att en sådan ändring genomfördes genom beslut av årets riksdag. I vissa yttranden har berörts frågan om gränsdragningen lönegradsvis mel­ lan de till övertidsgottgörelse berättigade tjänstemännen och andra tjänste­ män. Pensions styrelsen har uttalat, att genom de höjda övertidsersättningarna och den på grund av rådande personalknapphet ökade förekomsten av över­ tidsarbete en redan tidigare förefintlig inadvertens i fråga om bestämmel­ sernas utformning gjort sig starkt märkbar, nämligen gränsdragningen mel­ lan till övertidsersättning berättigade och icke berättigade. Sagda gräns­ dragning hade inom styrelsen medfört, att lägre befattningshavare icke säl­ lan bleve berättigade till högre månadsersättning än sina närmaste förmän, oaktat dessa arbetat lika mycket eller mera på övertid. Då det vore uppen­ bart att övertidsersättning icke borde tillkomma de högre befattningshavar­ na, hade det synts styrelsen bereda svårigheter att övervinna denna olägen­ het på annat sätt än genom att ett ganska betvdande hopp gjordes i löne­ skalan omedelbart ovanför den högsta lönegrad, vid vilken rätt till över­ tidsersättning förelåge. Riksför säkring sanstalten har ifrågasatt, huruvida icke rätten till gottgörelse för Övertid borde utsträckas till högst 23 lönegraden (högst 2\ löne­ graden för aspirant) med anledning av införandet av den reglerade befordrmgsgången för amanuenser. Statens lönenåmnd har icke ansett sig böra tillstyrka anstaltens förslag men har framhållit, att Kungl. Maj :t bör äga löjlighet att i särskilda fall medgiva gottgörelse för övertid även i högre lönegrad än Ce 22. Kontant övertidsersättning borde härvid utgå efter högst

25 löneklassen. " ö

Försvarets civilförvaltning har ifrågasatt, om icke inskränkande bestäm­ melser borde meddelas med avseende å rätten till övertidsersättning för försvarets civila personal. Statens lönenåmnd har i anledning härav fram­ hållit lämpligheten av att genom beslut av civilförvaltningen fastställes, å vilka slag av civila tjänster vid försvaret övertidsersättning skall kunna utgå. Riksräkenskapsverket och rikets allmänna kartverk ha uttalat sig för att övertidsersättning skall utgå för arbete under den tid, som motsvarar skill­ naden mellan den under sommarmånaderna förkortade arbetstiden och full tjänstgöringstid, i varje fall där sådant övertidsarbete årligen återkommer utan att möjlighet att ge kompensation föreligger. Statens lönenåmnd har härom uttalat följande. Lönenämnden vill erinra, att för det övervägande antalet statstjänstemän, främst de affärsdrivande verkens trafikpersonal, någon nedsättning av tjänstgöringstiden under sommarmånaderna icke förekommer. Icke heller

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 169

lämnas någon kompensation för att sådan nedsättning ej åtnjutes. Vid så­ dant förhållande anser sig lönenämnden icke kunna tillstyrka, att övertids­ ersättning får utgå för arbete, som vid verk med nedsatt tjänstgöring under sommarmånaderna fullgöres inom ramen för den normala arbetstiden. Rikets allmänna kartverk har föreslagit, att i 38 § 1 mom. skall föreskri­ vas, att övertidsersättning icke må åtnjutas under tjänsteresa eller dygn, då traktamentsersättning utgår enligt allmänna resereglementet eller särskilda av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter. Denna fråga har statens lönenämnd ansett böra upptagas till närmare övervägande. Lönenämnden har emeller­ tid ansett frågan vara av alltför komplicerad beskaffenhet, bland annat med hänsyn till svårigheten att uppdraga en bestämd gräns mellan resetraktamente och tjänstgöringstraktamente, för att kunna lösas i förevarande sam­ manhang. Generalpoststijrelsen och telegrafstyrelsen ha berört frågan om ersättning för övertidsarbete, som frivilligt fullgöres i lägre lönegrad än den egna. Generalpoststyrelsen, som ansett övertidstjänstgöring i egentlig mening ej föreligga i detta fall, förklarar, att den ansett bestämmelserna i 21 § 1 mom. andra stycket Saar icke utgöra hinder för styrelsen att fastställa den er­ sättning, som i varje särskilt fall skall utgå. Telegrafstyrelsen uttalar, att övertidsersättning bör tillämpas enligt viss av styrelsen angiven löneklass; redogörelse härför lämnas i det följande under 3 mom. Statens lönenämnd har funnit önskvärt, att för undvikande av oklarhet angående vilka befogen­ heter myndighet har i fall av förevarande slag föreskrift härom lämnas i tilläggsbestämmelserna, övertidsarbetet borde få anses fullgjort på den lägre tjänsten och ersättningen lämpligen beräknas efter de av telegrafsty­ relsen angivna grunderna. Telegrafstyrelsen har vidare ansett, att ersättning borde utgå efter nyss­ nämnda grunder, därest tjänsteman, vilken på grund av sin tjänsteställning icke är berättigad till gottgörelse för övertidstjänstgöring, fullgör sådan tjänstgöring i grad, där dylik gottgörelse kan utgå. Statens lönenämnd har funnit det böra ankomma på Kungl. Maj :t att med stöd av det bemyndigan­ de, som enligt lönenämndens i det föregående nämnda förslag skulle intagas i 38 g 1 mom. Saar, pröva vid vilka verk och under vilka förutsättningar övertidsersättning skall få utgå i de av telegrafstyrelsen berörda fallen.

Vid utarbetandet av förslaget till definitivt reglemente ha vissa ändringar i förhållande till Saar synts böra vidtagas i enlighet med vad statens löne­ nämnd förordat. I anslutning till reglementsförslaget må nämnas följande. I författningstexten har till eu början angivits att, om innehavare av tjänst med lönegradsheteckningen Ca, Ce, Cf eller Cg undantagsvis måste anlitas för övertidstjänstgöring, tjänstemannen må kunna för sagda tjänst­ göring erhålla gottgörelse. Såsom härav framgår har vad vattenfallsstyrelsen anfört icke ansetts höra föranleda någon ändring i att övertidstjänstgöring förutsättes förekomma undantagsvis. De uttalanden härom, som gjorts av

1945 års lönekommitté och som delgivits myndigheterna genom cirkuläret 1947:542, höra alltjämt iakttagas. Emellertid synes det för vissa fall vara

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

att förorda, att sådan beredskapsersättning införes, som vattenfallsstyrelsen föreslagit. Under 37 § beröres denna fråga närmare. Enligt reglementsförslaget må gottgörelse icke, med mindre Kungl. Maj :t därtill lämnar medgivande, tillkomma den, som innehar eller å förordnan­ de uppehåller tjänst i högre lönegrad än den 22:a, eller aspirant tillhöran­ de högre lönegrad än den 20:e. Tillräcklig anledning att generellt jämka gränsen mellan lönegraderna har alltså icke ansetts finnas, men i enlighet med vad lönenämnden förordat har möjlighet ansetts böra beredas Kungl. Maj :t att med hänsyn till särskilda omständigheter medgiva tjänsteman i högre lönegrad gottgörelse. Anledning att lämna ett dylikt medgivande torde knappast finnas i andra fall än då tjänsteman ovanför lönegradsgränsen fullgör övertidstjänstgöring å sådan tjänst, vid vilken övertidsgottgörelse kan utgå. I detta sammanhang må framhållas, att reglements­ förslaget bygger på att även frivillig, av vederbörande myndighet godkänd tjänstgöring på övertid utgör övertidstjänstgöring i teknisk mening. Såsom förutsättning för gottgörelse skall vidare, där ej särskilda skäl till annat föranleda, gälla att tjänsten enligt vederbörande myndighets beprövande avser arbete av sådant slag, att behovet och varaktigheten av övertidstjänstgöring kunna kontrolleras, och att tjänstemannen icke inom arbetsområdet utövar mera självständigt befäl. I denna del innebär försla­ get endast en mindre jämkning i förhållande till vad nu gäller, företagen för att bättre klargöra avsikten med ifrågavarande villkor. I samband här­ med må framhållas, att på motsvarande sätt som kunnat ske enligt de ti­ digare gällande bestämmelserna Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet skall vara oförhindrad att till ef­ terrättelse fastställa en förteckning å de tjänster vid vilka övertidsgottgörelse kan utgå eller, om detta anses lämpligare, å de tjänster vid vilka så­ dan gottgörelse ej må utgå. Tilläggas må, att frågan, huruvida gottgörel­ se bör kunna utgå eller ej, rimligtvis icke kan göras beroende av en be­ dömning vid varje särskild tidpunkt, utan att från gottgörelse får undan­ tagas sådan tjänstgöring, vid vilken behovet och varaktigheten av övertids­ tjänstgöring i allmänhet icke kunna kontrolleras. I själva övertidsbegreppet har någon ändring icke ansetts böra vidtagas. Vid utarbetandet av tilläggsbestämmelser i ämnet böra beaktas de uttalan­ den som gjorts av 1936 års lönekommitté och, beträffande tjänstemän med deltidsarbete, 1945 års lönekommitté. Den av rikets allmänna kartverk berörda frågan om övertidsersättning vid tjänsteresor m. m. torde, såsom statens lönenämnd föreslagit, böra när­ mare övervägas. I 38 § 1 mom. Saar meddelas vissa bestämmelser om vad som är att för­ stå med enkel och kvalificerad övertid; dessa bestämmelser ha utan sak­ lig ändring införts i förslaget till definitivt reglemente. Däremot ha i reg­ lementet icke synts böra intagas vissa i det nuvarande reglementet medde­ lade föreskrifter, vilka tidigare hade formen av tilläggsbestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 171

2 mom. I detta moment, som överensstämmer med 38 § 2 inom. Saar, har angivits att gottgörelse för övertidstjänstgöring skall, i den må så kan ske, utgå i form av ledighet från annan tjänstgöring under en och en halv gånger den tid övertidstjänstgöringen omfattat, dock att kompensationsledigheten för arbete å kvalificerad övertid, om den beredes å annan tid än å kvalificerad tid, skall omfatta dubbelt så lång tid som den varunder övertidstjänstgöringen fullgjorts. Vattenfallsstyrelsen har föreslagit minskning av gottgörelsen. Endast tjänstgöring på kvalificerad övertid borde överkompenseras, förslagsvis med PA gånger tiden för sådan övertidstjänstgöring. Generaltullstyrelsen och telegrafstyrelsen ha ifrågasatt, om icke i fall, då kompensationsledighet för arbete å enkel övertid beredes å kvalificerad tid, tiden för sådan ledighet borde motsvara allenast så lång tid som den, varunder övertidstjänstgöringen fullgjorts. Statens lönenåmnd har med anledning härav anfört, att kompensationen enligt lönenämndens mening borde utgöra en och en halv gånger den tid, varunder övertidstjänstgöring­ en fullgjorts, liksom vid kompensation å enkel tid. Ledigheten avsåge i detta fall tid, då tjänsteman hade att tjänstgöra enligt tjänsteturlista, och å denna syntes i princip arbete å kvalificerad tid icke värderas annorlun­ da än arbete å enkel tid. Generaltullstyrelsen har ansett lämpligt, att —• möjligen i tilläggsbestäm­ melserna — föreskrift meddelas om i vilken ordning olika slag av över­ tidstjänstgöring skola ifrågakomma vid beredandet av tidskompensation. Vad myndigheterna anfört i denna del har icke synts böra föranleda någon ändring i själva reglementet. Den av generaltullstyrelsen berörda frågan, huruvida arbete på enkel övertid eller arbete på kvalificerad övertid i första hand bör kompenseras med ledighet, har ansetts få närmare över­ vägas vid utarbetandet av tilläggsbestämmelser till reglementet.

3 mom. Den kontanta övertidsersättningen för arbete å enkel övertid och för arbete å kvalificerad övertid framgår av statens löneplansförordning och de till densamma hörande tabellerna. Beloppen äro differentierade efter löneklasser och ortsgrupper och äro rörliga på motsvarande sätt som lönen. Hänsyn tages till den ortsgrupp, efter vilken tjänstemannen åtnju­ ter lön. Beträffande den löneklass, enligt vilken ersättningen skall utgå, behandlas i 38 § 3 mom. Saar två alternativ. Enligt huvudalternativet tilllämpas härför den löneklass, efter vilken tjänstemannen åtnjuter lön. För övertidsarbete, som utförts å högre tjänst vilken tjänstemannen uppehållit på grund av förordnande utan att därunder äga uppbära vikariatslön, ut­ går ersättningen i stället enligt löneklassen närmast över den, efter vilken tjänstemannen åtnjuter lön, eller enligt den högre löneklass, som utgör lägsta löneklassen inom den uppehållna tjänstens lönegrad. I vissa yttranden har framhållits, att övertidsarbete understundom fullgöres å annan tjänst än den efter vilken tjänstemannen åtnjuter lön eller vilken han uppehåller på grund av förordnande.

172 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Telegraf styrelsen har behandlat frågan om övertidsersättningens beräk­ nande, då tjänsteman, som mot vikariatsersättning uppehåller tjänst i hög­ re lönegrad än den egna, fullgör övertidsarbete i grad, som är lägre än för­ ordnandegraden men högre än den egna. Generalpoststyrelsen har berört motsvarande tråga, då tjänsteman — utan att vikariatsförordnande föreligger — beordras att på övertid utföra göromål, som uppenbarligen äro hänförliga till högre lönegrad än den, vilken hans egen eller eventuellt på förordnande uppehållen tjänst tillhör. Statens lönenämnd har funnit ett skäligt resultat skola vinnas, om övertidsersättning i av telegrafstyrelsen och generalpoststyrelsen avsedda fall utginge med samma belopp, som om vederbörande varit förordnad att uppehålla tjänst i den lönegrad, vari övertidsarbetet fullgöres. Telegrafstyrelsen har vidare beträffande ersättning för frivillig över­ tidsersättning å lägre tjänst än den egna uttalat, att den övertidsersätt­ ning borde tillämpas, som gällde för vederbörandes egen löneklass, dock icke för högre löneklass än den högsta inom den lönegrad, i vilken övertids­ arbete fullgjordes. Statens lönenämnd har tillstyrkt förslaget. Vid utarbetandet av förslaget till definitivt avlöningsreglemente ha de av lönenämnden förordade förslagen ansetts böra genomföras.

5 mom. Bestämmelserna i detta moment innebära endast redaktionella ändringar i förhållande till 38 § 4 mom. Saar; de äga tillämpning endast på deltidsanställd tjänsteman, ej på heltidsanställd tjänsteman, vilken er­ hållit nedsättning av tjänstgöringstiden. Vad angår det förhållandet, att i detta fall utgår fyllnadslön men ej övertidsersättning, framhöll 1945 års lönekommitté i sitt betänkande II, att övertidstjänstgöring ansetts böra kom­ penseras betydligt mer än hundraprocentigt av den anledningen att tjänst­ göring utöver normal arbetstid vore ägnad att medföra betydande påfrest­ ningar och olägenheter för tjänstemannen; detta motiv förelåge emellertid knappast i de här avsedda fallen, och dessutom skulle en tillämpning av övertidsersättningsgrunderna medföra en icke motiverad åtskillnad mellan tjänstemännen i fråga om ersättning för tjänstgöring av samma slag och omfattning. I anslutning till att, på sätt av det förut anförda framgår, över­ tidsersättning icke utgår för arbete under tid, som motsvarar skillnaden mellan den under sommarmånaderna förkortade arbetstiden och full ar­ betstid, må framhållas att, om deltidsanställd tjänsteman i enlighet med vad under 10 § uttalats erhåller sommartid, lönen icke nedsättes av denna anledning och att tjänstemannen således icke äger erhålla fyllnadslön vid under sommartiden fullgjord tjänstgöring å tid, som ligger mellan den förkortade arbetstiden och den för tjänstemannen normalt gällande arbets­ tiden.

Beträffande de särskilda bestämmelserna är att märka, att enligt reglementsförslaget liksom enligt Saar övertidsersättning icke utgår till civilmilitär beställningshavare. Försvarets civilförvaltning har i sitt yttrande erinrat om att civilförvalt­ ningen tidigare i skrivelse till chefen för finansdepartementet föreslagit så­ dan ändring av berörda bestämmelse, att militärmeteorologer av 2. och 3.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 173

graden bliva berättigade till övertidsersättning. Civilförvaltningen hade i nämnda skrivelse bland annat framhållit, att ifrågavarande civilmilitära be­ fattningshavare enligt av Kungl. Maj :t meddelade särskilda tillämpnings­ föreskrifter till militära icke-ordinariereglementet intill den 1 juli 1947 varit berättigade till övertidsersättning. Statens lönenämnd har i samband med behandlingen av 38 g Saar anfört följande. Såsom framgår av vad försvarets civilförvaltning anfört, utgick intill den

1 juli 1947 övertidsersättning till militärmeteorolog av 2. och 3. graden en­ ligt en av Kungl. Maj :t den "7 september 1945 beslutad ändring av tillämp­ ningsföreskrifterna till militära icke-ordinariereglementet. Ändringen gällde från och med den 1 juli 1945. Genom den särskilda bestämmelsen under

38 g Saar ha emellertid militärmeteorologerna — vilka enligt vad som fram­ går bland annat av proposition 1945: 170, s. 170, ingå i flygvapnets civil­ militära personal — undantagits från rätten till övertidsersättning. Att i samband med löneregleringen en personalkategori på detta sätt berövats en förmån, vilken torde ha avsevärd ekonomisk betydelse för densamma, synes i och för sig otillfredsställande. Å andra sidan måste varje avsteg från prin­ cipen, att civilmilitär personal icke skall äga uppbära övertidsersättning, vara ägnad att inge betänkligheter, särskilt sedan numera flygvapnets mark­ organisation till övervägande delen torde utgöras av civilmilitär personal. Lönenämnden har under hand inhämtat från stabsmeteorologen, att före­ kommande övertidsarbete är en följd av nuvarande brist på meteorologpersonal och att övertidsarbetet, som kan uppgå ända till 30 timmar i veckan för en tjänsteman, skulle försvinna vid fullt utbyggd organisation. Med hän­ syn till anförda omständigheter vill lönenämnden, som icke anser sig böra tillstyrka någon ändring av den särskilda bestämmelsen i Saar, för sin del förorda, att Kungl. Maj :t måtte inhämta riksdagens medgivande till att tills­ vidare, så länge nuvarande brist på militärmeteorologer inom den militära väderlekstjänsten består, särskild ersättning efter av Kungl. Maj :t fastställ­ da grunder måtte få utbetalas till militärmeteorologer av 2. och 3. graden för fullgjort övertidsarbete. Ersättningen torde böra beräknas i huvudsak enligt bestämmelserna i 38 § Saar och utgå endast i den mån mot övertiden svarande ledighet icke kan beredas vederbörande. Skäl tala för att ersätt­ ningen medgives utgå retroaktivt från och med den 1 juli 1947. I

I överensstämmelse med vad statens lönenämnd förordat torde Kungl. Maj :t böra för sig utverka riksdagens bemyndigande att för militärmeteoro­ loger av 2. och 3. graden meddela bestämmelser om särskild ersättning för övertidsarbete. Ersättning bör endast utgå i den mån mot övertiden svaran­ de ledighet icke kan beredas vederbörande. I övrigt böra i huvudsak de ersättningsgrunder gälla, som innefattas i förevarande paragraf. Bestämmel­ serna böra erhålla giltighet räknat från och med den 1 juli 1947. Slutligen må nämnas, att från vikariatsersättningsparagrafen till föreva­ rande paragraf överflyttats bestämmelserna om ersättning för utsträckt un­ dervisning in. in. för lärare in. fl.

174 Kiingl. Maj.ts proposition nr 225.

5 kap. Särskilda ersättningar samt lönetillägg och tilläggsarvodeu.

33 §.

Särskilda ersättningar.

Denna paragraf motsvarar 39 § Saar med vissa ändringar i fråga om 2 och 3 mom. samt de särskilda bestämmelserna. Härom må nämnas föl­ jande.

2 mom. I samband med behandlingen av semesterfrågorna upptog 1945 års lönekommitté till övervägande frågan, om tjänsteman, som vid semesterns början tjänstgör å annan ort än stationeringsorten, bör äga rätt till resekostnadsersättning för av honom företagen resa från tjänstgöringsorten till sta­ tioneringsorten. Kommittén förordade att sådan rätt tillskapades. Om tjänste­ mannen i anledning av semestern begåve sig från tjänstgöringsorten till an­ nan ort än stationeringsorten och om resekostnaderna till sist avsedda ort vore högre från tjänstgöringsorten än från stationeringsorten, borde tjäns­ temannen erhålla rätt till skillnadsbeloppet. Motsvarande principer borde enligt kommitténs uppfattning tillämpas i de fall, då tjänstemannen ome­ delbart efter semestern skulle tjänstgöra å annan ort än stationeringsorten. Lönekommittén ville emellertid framhålla, att myndigheterna så vitt möj­ ligt borde förfara så, att semestern för tjänsteman, vilken på grund av till­ fälligt tjänsteuppdrag eller på grund av sin tjänstgöring befunne sig utan­ för stationeringsorten, började först sedan tjänstemannen återkommit till denna. I avgivet yttrande över lönekommitténs förslag uttalade telegrafstyrelsen, att tjänsteman, som efter slutat tjänsteuppdrag å främmande ort tilldelats semester, enligt styrelsens uppfattning äger enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning för åter­ resa till stationeringsorten. Avreser tjänstemannen till annan ort för att där tillbringa semestern, bör detta betraktas såsom tjänsten ovidkommande. Mot­ svarande måste anses gälla, då tjänstemannen vid semesterns slut beordras tjänstgöra å främmande ort. Särskilt vad beträffar det av lönekommittén be­ rörda fallet, då tjänsteman omedelbart efter semester skall tjänstgöra å an­ nan ort än stationeringsorten, hänvisade telegrafstyrelsen till föreskrifterna i 16 § andra stycket allmänna resereglementet, där frågan om ersättning till tjänsteman i dylikt fall är uttryckligen reglerad. Skulle föreskrifter i nu berörda avseenden anses vara av behovet påkallade och införas i avlöningsreglementet, ansåg telegrafstyrelsen att föreskrifterna borde avfattas i över­ ensstämmelse med styrelsens nyss uttalade uppfattning, överbefälhavaren anförde att, enär resan mellan tjänstgörings- och stationeringsorterna måste anses vara tjänsteresa, det vore i princip riktigast, att staten — oberoende av vart resan företoges — erlade en häremot svarande ersättning till den enskilde. Därjämte borde resetraktamente få åtnjutas.

Kanyl. Maj ds proposition nr 225. 175

I propositionen 1947: 281 uttalades, att i den män resa av nu angivet slag vore att betrakta som tjänsteresa borde för dylik resa resekostnads- och traktamentsersättning kunna utgå enligt allmänna resereglementet eller de andra bestämmelser, som gällde i fråga om tjänsteresor. I övrigt biträddes lönekommitténs förslag, dock att för tjänsteman, som vid semesters början tjänstgör å ort utom stationeringsorten och i anledning av semestern beger sig från tjänstgöringsorten till annan ort än stationeringsorten, resekostnadsersättningen föreslogs skola utgå högst med belopp motsvarande beräknad resekostnad för resa mellan tjänstgörings- och stationeringsorterna. Bestäm­ melserna i ämnet ha intagits i 39 § 2 mom. och i de i nämnda paragraf med­ delade särskilda bestämmelserna för försvaret, 1 punkten första stycket. I överensstämmelse med lönekommitténs förslag har i 2 mom. även intagits föreskrift, att därest tjänsteman, som tilldelats semester under viss tid, efter semesterns inträde men före utgången av nämnda tid återkallas till tjänstgöring, på prövning av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyn­ digande, av vederbörande myndighet skall bero, i vad mån ersättning av statsmedel må utgå för av tjänstemannen företagen resa, som står i samband med semesterns avbrytande. Ifrågavarande bestämmelser ha berörts i flera yttranden. Försvarets civilförvaltning har ansett stadgandet innebära, att ersättning för allenast en resa fram och åter må ifrågakomma varje kalenderår men har samtidigt förklarat sig icke ha någon erinran mot att reglerande bestämmel­ ser utfärdas i enlighet med vissa av chefen för armén meddelade föreskrifter. Dessa föreskrifter innebära, att här avsedd förmån allenast bör utgå i de fall, där antalet semesterdagar uppgår till minst 7, eller vid övningsuppehåll den kortare tid, som kan vara betingad av övningsuppehållets längd eller dess uppdelning på två eller flera ledighetsperioder. Motsvarande föreskrifter ha utfärdats av de båda andra försvarsgrenscheferna. Väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen har inskränkt sig till att framhålla behovet av närmare direktiv beträffande förevarande spörsmål. Riksräkenskapsverket har ansett, att stad­ gandet bör kompletteras med en föreskrift, som förhindrar att här avsedda resor ersättas av statsmedel vid ett flertal tillfällen under ett och samma kalenderår. Rikets allmänna kartverk har ansett, att ersättning endast bör utgå för den merkostnad, som kan uppstå för tjänsteman genom att se­ mesterresan företages från respektive åter till tjänstgöringsorten i stället för från respektive åter till stationeringsorten. Generalpoststyrelsen har förordat, att tjänsteman under ett och samma tjänstgöringsuppdrag utom statione­ ringsorten icke må under samma kalenderår äga åtnjuta resekostnadsersättning i samband med semester för mer än en resa till och från stationerings­ orten, för så vilt uppdelning av semester icke skett på grund av tjänstgö­ ringsförhållandena. Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande. I eu till lönenämnden remitterad promemoria med utkast till tilläggsbe­ stämmelser till 39 § Sa ar i vad avser ersättning vid resa och tjänstgöringstraktamente har föreslagits, att resekostnadsersättning eller fri resa, varom här är fråga, må tillkomma tjänsteman endast för resa i samband med se­ mester omfattande minst eu kalendervecka eller sex dagar i följd. Vid övervägande av ovan omförmälda förslag till begränsning av rätten till ifrågavarande förmån, bar lönenämnden funnit, all eu allmän bestämmelse,

176 Kungi. Mcij:ts proposition nr 225.

som både utgör en i princip skälig lösning av spörsmålet och innebär hinder mot missbruk, knappast torde kunna åstadkommas. Lönenämnden, som där­ för funnit övervägande skäl tala för en schematisk regel, vilken icke för­ anleder onödiga svårigheter i tillämpningen, har stannat för att förorda den i ovannämnda promemoria föreslagna bestämmelsen med den jämkning, som beträffande försvarets övningsuppehåll innefattas i de av chefen för armén utfärdade bestämmelserna. Lönenämnden förutsätter, att myndighet icke utan tvingande skäl skall bevilja semester på sådant sätt, att statsverket åsamkas extra kostnader för resor i samband med de olika semesterperio­ derna.

Såsom av yttrandena framgår synes det erforderligt att bestämmelser meddelas i syfte att i viss mån begränsa rätten till här avsedd förmån. Även om vissa skäl kunna anses tala för att, i den mån uppdelning av semestern skett på tjänstemannens egen önskan, begränsa antalet resor till en för var­ je kalenderår, synes dock en så långt gående begränsning icke böra göras. Det torde i vissa fall vara svårt att avgöra om uppdelningen av semestern skett i tjänstemannens intresse eller på grund av tjänstgöringsförhållande­ na. En tjänsteman kan nämligen i vissa fall uttrycka önskan om att få se­ mestern uppdelad på flera perioder av den anledningen, att han icke anser sig kunna vara borta från tjänsten så lång tid i följd som hela det antal dagar semestern för honom omfattar. Att meddela bestämmelser, som för­ hindra missbruk och samtidigt innebära en i samtliga fall tillfredsställande lösning av spörsmålet, synes icke möjligt. Praktiska skäl tala för en schema­ tisk regel, vilken icke föranleder onödiga svårigheter i tillämpningen sam­ tidigt som den tillgodoser skäliga anspråk från tjänstemännens sida. Ur sistberörda synpunkter har ansetts böra föreskrivas, att ifrågavarande bestäm­ melser allenast skola gälla beträffande resor i samband med semester om­ fattande minst sex dagar i följd. Det förutsättes emellertid, att myndighet icke utan tvingande skäl skall bevilja semester på sådant sätt, att statsverket åsamkas extra kostnader för resor i samband med de olika semesterperio­ derna. Den av rikets allmänna kartverk föreslagna ändringen har icke ansetts böra genomföras.

3 mom. Föreskrifterna i detta moment motsvara bestämmelserna i 39 §

3 mom. Saar, vilka sistnämnda bestämmelser i sak överensstämma med tidi­ gare gällande bestämmelser i ämnet.

Statens lönenämnd har erinrat om att i den tidigare berörda promemorian med utkast till tilläggsbestämmelser till 39 § Saar i vad avser ersättning vid resa och tjänstgöringstraktamente föreslagits, att 39 § 3 mom. Saar och de i anslutning till nämnda författningsrum under 2 punkten första stycket för försvaret meddelade särskilda bestämmelserna skola ändras, i syfte att tjänstgöringstraktamente skall kunna åtnjutas vid tjänstgöring inom tjänstgöringsområde av tjänsteman, för vilken tjänstgöringsområde fastställts. Då traktamente enligt lönenämndens mening bör kunna utbetalas till tjäns­ teman även vid förrättningar inom anvisat tjänstgöringsområde, har löne­ nämnden tillstyrkt promemorieförslaget i förevarande avseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 177

Den nuvarande bestämmelsen, enligt vilken tjänstgöringstraktamente icke må utgå vid tjänstgöring inom tjänstgöringsområde till tjänsteman, för vilken sådant område fastställts, leder i många fall till icke tillfredsställan­ de resultat. Kostnaderna för den enskilde tjänstemannen vid bortovaro från hemmet torde i stort sett vara desamma om tjänstgöringsområde för ho­ nom fastställts eller icke. Inom vissa förvaltningsområden kan tjänstgöring inom fastställt tjänstgöringsområde i vissa fall uppgå till flera dygn i följd. Då det vid tjänstgöring utom stationeringsorten av sådan varaktighet, att. tjänstemannen på grund av tjänstgöringen nödgas vidkännas särskilda kostnader för förplägnad och inkvartering, får anses skäligt att han erhål­ ler ersättning för dessa kostnader, torde Kungl. Maj :t böra äga befogen­ het att utfärda bestämmelser, vilka medgiva utbetalande av tjänstgörings­ traktamente till skäligt belopp även vid tjänstgöring inom för tjänsteman­ nen fastställt tjänstgöringsområde. I sådant syfte har den nuvarande be­ stämmelsen i motsvarande moment »vad angår innehavare av tjänst för vil­ ken visst tjänstgöringsområde fastställts, under tjänstgöring utom tjänstgöringsområdet» ansetts böra utgå. Föreskrifterna i 1 punkten första stycket av de särskilda bestämmelserna för försvaret motsvara nuvarande bestämmelser i Saar. I anslutning till vad under 2 mom. föreslagits, har emellertid i princip ansetts böra gälla, att här avsedd fri resa eller resekostnadsersättning må åtnjutas allenast vid semester omfattande minst sex dagar i följd. Med hänsyn till de för försva­ ret rådande särskilda förhållandena har dock i överensstämmelse med ut­ talande av statens lönenämnd här avsedd förmån ansetts böra kunna till­ komma personalen vid semester i samband med övningsuppehåll under den kortare tid, som kan vara betingad av övningsuppehållets längd, eller dess uppdelning på två eller flera ledighetsperioder. Beträffande i denna paragraf angivna representationsbidrag må fram­ hållas, att vissa av dem undergingo höjning i samband med 1947 års löne­ reglering men att 1945 års lönekommitté därvid uttalade, att andra repre­ sentationsbidrag icke borde ändras i samband med löneregleringen och att lönekommittén icke heller ansett sig kunna förorda, att representations­ bidrag med genom avlöningsbestämmelserna fastställda belopp tillerkän­ des andra tjänstemän än dem, till vilka sådana bidrag nu utgå. Lönekom­ mittén uttalade i samband härmed, att den hyste den uppfattningen, att om bidrag till representationskostnader ansåges böra utgå i andra fall, detta icke borde ske genom att tjänsteman såsom avlöningsförmån tillerkändes visst representationsbidrag utan genom att möjlighet bereddes honom att erhålla bidrag till täckande av de verkliga representationskostnaderna. Lö­ nekommittén ansåg, att nämnda fråga borde närmare övervägas och att därvid samtidigt borde undersökas, huruvida ej vissa av de nu såsom avlö­ ningsförmån utgående répresentationsbidragen borde slopas i samband med att sådan möjlighet öppnades. Lönekommittén uttalade vidare, att Kungl. Maj :t borde äga bestämma, huru vid tjänstledighet skulle förfaras med de såsom avlöningsförmån utgående representationsbidragen.

12 liilinng till riksdagens protokoll 1.948. 1 snml. Nr 225.

178 Kungi. Maj.ts proposition nr 225.

I anslutning till bestämmelserna i förevarande paragraf har tjänste­ männens centralorganisation erinrat om att 1945 års lönekommitté i sitt betänkande del II (s. 138) uttalat sig för att tjänsteman, som från fyrplats eller fyrskepp företager resa för proviantering, befordran av post eller annat med tjänsten sammanhängande ändamål, skall erhålla traktamentsersätt­ ning. Organisationen har påpekat, att någon bestämmelse härom ej införts i avlöningsreglementet, vilket enligt organisationens mening bör ske. Emeltid må, såsom lönekommittén uttalat, framhållas, att dylik resa är att be­ trakta såsom tjänsteresa, varför särskild bestämmelse i avlöningsregle­ mentet icke erfordras för att traktamentsersättning skall kunna utgå vid sådan resa. Närmare bestämmelser rörande traktamentets belopp m. in. vid dylika resor torde böra meddelas av Ivungl. Maj :t.

34 §. Kallortstillägg och enslighetstillägg m. m.

Vid den systematisering av olika tilläggsförmåner, som föregick tillkoms­ ten av Saar, hänfördes till en särskild grupp vissa lönetillägg, vilka icke voro betingade av tjänstegöromålens art i och för sig utan utgingo på grund av de yttre förhållanden, under vilka tjänsten fullgjordes. Till denna grupp av lönetillägg på grund av obekväm stationerings- eller tjänstgöringsort hänfördes kallortstillägg, kallortstraktamente och enslighetstillägg. Bestäm­ melserna i ämnet, vilka infördes i 40 § Saar, inneburo endast smärre jämk­ ningar i förhållande till motsvarande tidigare gällande bestämmelser. Vad särskilt angår kallortstilläggen förklarade sig 1945 års lönekommitté i sitt betänkande I ha vissa sympatier för tanken att avskaffa dessa tillägg; av

1928 och 1936 års lönekommittéer verkställda utredningar syntes giva vid handen att någon mera avsevärd skillnad i fråga om rekryteringsmöjligheterna ej kunde anses föreligga mellan kallortsområdet och riket i övrigt, och kallortssystemet hade också förlorat en del av sitt teoretiska underlag genom de nya grunderna för dyrortsgrupperingen, även om de med en mera isolerad bosättning förenade olägenheterna icke genom dessa grunder komme att beaktas främst utifrån de synpunkter, vilka tillmätts betydelse vid kallortssystemets utformning. Å andra sidan gjorde sig vissa av de fakto­ rer, vilka ansetts motivera medgivandet av dylika tillägg, alltjämt gällande med oförminskad styrka; då man på personalhåll fäste stort avseende vid att ifrågavarande, sedan länge utgående avlöningsförmån icke fråntoges tjänstemännen, bibehöllos tilläggen vid löneregleringen. Lönenivåns gene­ rella höjning ansågs dock icke böra medföra någon höjning av kallortstilläggens belopp, vilka liksom tidigare skulle utgå till tjänstemän statione­ rade inom ett i sex kallortsklasser indelat kallortsområde. Förevarande paragraf motsvarar 40 § Saar, i vilken allenast vidtagits smärre redaktionella ändringar.

Kungl. ftlaj.ts proposition nr 225. 17 9

35 §. Lönetillägg vid vissa slag av tjänstgöring.

I 41 § Saar, som har rubriken Lönetillägg, som utgå vid tjänstgöring av visst slag, ha upptagits dels lönetillägg vid tågtjänstgöring m. m. (1 inom.), dels sjötillägg in. in. (2 inom.), dels flygtillägg in. in. (3 inom.), dels ock tillägg till tjänsteman vid säkerhetsanstalten i Norrköping, vilken fullgör tjänstgöring i bevakningstjänst, och till sådan till sjukvårdspersonalen vid statens sinnessjukhus hörande tjänsteman, vilken fullgör tjänstgöring å fast avdelning (4 mom). Av 1945 års lönekommittés betänkande II (s. 132) framgår, att för dessa lönetillägg ansetts vara karakteristiskt, att de utgå vid fullgörande av göromål, som ingå bland tjänstemännens ordinarie ar­ betsuppgifter men på ett eller annat sätt äro av speciell karaktär; med hän­ syn särskilt till dessa göromål hade den löneställning, som följde av lönegradsplaceringen, ansetts vara för låg, och av särskilda skäl hade höjningen ansetts böra bliva större eller mindre alltefter den omfattning, vari dessa göromål fullgjordes. Dessa tillägg skulle ingå under den av 1945 års lönekommitté förordade allmänna översynen av arvoden, lönetillägg och sär­ skilda ersättningar, varför endast få ändringar vid Saars utfärdande vidtogos i då gällande bestämmelser i ämnet. En ändring var, att stationskarl, som bestrede tågklarerartjänst, skulle äga åtnjuta ersättning därför enligt samma grunder, som gällde i fråga om ersättning för växlingstjänst, och vidare genomfördes en provisorisk höjning med 60 kronor av flygtilllägget för månad till flygförare, flygspanare, provflygare, kontrollflygare, flygsignalister och flygskyttar ävensom av det mot flygtillägg svarande be­ lopp, som i vissa fall utgår under tjänstledighet föranledd av olycksfall under deltagande i flygning, varjämte flygtraktamentets belopp proviso­ riskt höjdes med 2 kronor. I vad avsåg sjötilläggen borde utredningen be­ drivas så, att förslag i ämnet kunde föreläggas 1948 års riksdag; de änd­ rade bestämmelserna borde tillämpas retroaktivt fr. o. m. 1 oktober 1947.

I 1 mom. av förevarande paragraf ha upptagits bestämmelserna i 41 §

1 mom. Saar med visst tillägg, som ansetts böra införas med anledning av framställning den 14 januari 1946 från vattenfallsstyrelsen. Styrelsen har i nämnda framställning föreslagit, att personal i växlingstjänst vid statens vattenfallsverks industribangård i Trollhättan skulle erhålla rätt till ersätt­ ning enligt samma grunder, som gälla för växlingspersonal vid statens järn­ vägar; förslaget har tillstyrkts av allmänna lönenämnden.

Frågan rörande omreglering av sjötilläggen vid försvaret anmäles i det följande; i enlighet med vad där kommer alt förordas ha ändrade bestäm­ melser i ämnet införts i 2 mom. av förevarande paragraf. I övrigt motsva­ rar sagda moment 41 § 2 mom. Saar utan saklig ändring.

Frågan om ändrade bestämmelser under 3 mom. — som motsvarar 41 §

3 mom. Saar — har berörts av försvarets civilförvaltning. I sitt yttrande har

180 Kungi. Maj:ts proposition nr 225.

civilförvaltningen erinrat om att, i motsats till vad förhållandet är beträf­ fande flygtillägg för flygförare, flygspanare, provflygare, flygsignalister och flygskyttar, elevtillägget icke undergått någon höjning i samband med löne­ regleringen. Icke heller mekaniker- och flyglärartilläggen hade höjts. Chefen för flygvapnet hade i sitt yttrande i ärendet föreslagit en höjning av elevtilllägget för flygspanare; därest berörda förslag ansåges böra vinna bifall, kunde det ifrågasättas, om icke höjning borde ske jämväl av elevtillägg till övriga kategorier flygande personal liksom även av mekaniker- och flyglä­ rartilläggen. Statens lönenämnd har — under hänvisning till att 1945 års lönekommitté skulle komma att upptaga till prövning frågan om flygtilläg­ gen och vissa därmed jämställda ersättningar — icke ansett sig böra förorda någon ändring i dessa ersättningar. Lönenämnden har dock funnit bestäm­ melsen om flygtraktamente i 41 § 3 mom. försvaret 6 punkten böra gälla även för civila tjänstemän vid flygvapnet. I detta sammanhang må vidare beröras en uppkommen fråga om flyg­ tillägg till färdmekaniker å sjöräddningsflygplan. Härom må nämnas föl­ jande. I skrivelse den 27 september 1946 har chefen för, flygvapnet framhållit, att flygvapnet hade för räddningstjänst till sjöss av nödlandade flygplansbesättningar tillförts flygplan av särskild typ, i vilkas besättning, i motsats till vad fallet vore med flygvapnets övriga flygplan, inginge även en särskilt utbildad färdmekaniker. Denne hade såsom särskild uppgift att under flyg­ ning handha motorreglage in. m„ en ansvarsfull och för flygningen över huvud taget nödvändig uppgift, som icke kunde utföras av annan besätt­ ningsmedlem; han skilde sig härutinnan från övriga mekaniker vid flyg­ vapnet. Vid de civila flygbolagen utginge flygtillägg, förutom till förare och signalister, även till färdmekaniker, och även färdmekaniker vid flygvapnet borde komma i åtnjutande av flygtillägg. Storleken av detta flygtillägg bor­ de på samma sätt som för flygvapnets övriga kategorier flygande personal avvägas med hänsyn dels till ansvar och uppgifter, dels ock till de för för­ säkringsskyddets storlek avgörande sociala faktorerna. Då kategorien färdmekanike/i — för bedömande av flygavlöningens storlek — avgörande hän­ seenden vore jämställd med kategorien flygsignalister har chefen för flyg­ vapnet ansett flygtillägg böra utgå med samma belopp för dessa bägge ka­ tegorier. !Försvarets civilförvaltning har i utlåtande över framställningen uttalat att, såvitt ämbetsverket kunde bedöma, skäl syntes tala för att färdmekaniker å sjöräddningsflygplan bereddes flygtillägg samt att detta tillägg fastställ­ des till enahanda belopp som för flygsignalist. Civilförvaltningen ifrågasatte emellertid om icke föreliggande framställning vore av natur att lämpligen böra komma under övervägande av 1945 års lönekommitté. Försvarsväsendets lönenämnd har ansett skäl tala för att ifrågavarande färdmekaniker i fråga om flygtillägg likställdes med flygsignalister. Jämväl lönenämnden ansåge emellertid berörda spörsmål vara av natur att böra prövas av 1945 års lönekommitté vid dess översyn av gällande avlöningsbestämmelser. Lönenämnden ifrågasatte dock, huruvida icke —- i avbidan på resultatet av denna översyn och den nya löneregleringens genomförande — färdmekaniker, som beordrades att tjänstgöra å sjöräddningsflygplan, borde erhålla särskild ersättning utöver honom tillkommande mekaniker­ tillägg. Denna ersättning kunde lämpligen bestämmas till skillnaden mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 18 L

vederbörandes mekanikertillägg och det flygtillägg, som skulle tillkomma honom såsom flygsignalist, och böra utgå i den mån vederbörande fyllde de beträffande flygsignalist för flygtillägg föreskrivna villkoren i fråga om flyg­ tjänstgöringens omfattning.

Vid upprättande av förslaget till definitivt reglemente har vad försvarets civilförvaltning anfört beträffande elevtilläggen samt mekaniker- och flyglärartilläggen icke ansetts böra i förevarande sammanhang föranleda änd­ ring i de belopp, som provisoriskt skulle gälla enligt lönelcommitténs för­ slag; frågan om här avsedda förmåner torde böra upptagas till övervägande i samband med den förutsatta översynen av lönetillägg m. in. Spörsmålet om flygtillägg för färdmekaniker har däremot synts kunna bedömas på grundval av den nu föreliggande utredningen; då färdmekanikern ingår i flygplanets besättning och fullgör flygtjänstgöring i egentlig mening i lik­ het med övrig till flygtillägg berättigad personal, synes han skäligen böra, i stället för att åtnjuta mekanikertillägg, få uppbära flygtillägg. I enlighet med vad myndigheterna förordat bör flygtillägget, om vilket bestämmelse intagits i 3 mom., utgå med samma belopp som för flygsignalist. Bestämmelserna om flygtraktamente ha i anledning av vad statens lönenämnd föreslagit ansetts böra omfatta även vid försvaret anställda civila tjänstemän.

Vad slutligen angår de i 41 § 4 mom. Saar meddelade bestämmelserna om lönetillägg till tjänstemän vid säkerhetsanstalten i Norrköping och vid sta­ tens sinnessjukhus, ha dessa bestämmelser ansetts böra — utan att erhålla ändrat sakinnehåll — i fortsättningen meddelas på samma sätt som be­ stämmelserna om de i bilaga till Saar upptagna förmånerna. Förevarande paragraf i reglementsförslaget har därigenom kommit att uteslutande hand­ la om lönetillägg vid tåg-, sjö- och flygtjänstgöring och vad därmed sam­ manhänger.

36 §. Inkomster enligt taxa m. m.

I 42 § Saar återfinnas under rubriken Inkomster enligt taxa m. m. dels bestämmelser om ersättning efter taxa till förste provinsialläkare, provin­ sialläkare, länsveterinär och distriktsveterinär, dels ock bestämmelser om vissa förmåner för tjänstemän vid lots- och fyrstaten, bland vilka de vikti­ gaste äro lotslott och lotslottsersättning. I sitt yttrande har lotsstyrelsen framhållit, att lotslottsersättning alltid utbetalts under förordnande att bestrida göromål som eljest tillhöra med rätt till lotslott förenad tjänst, samt föreslagit, att ett uttryckligt stadgande härom skall intagas i reglementet. Detta förslag har biträtts av statens lönenåmnd. Då det är regel, att förordnande att bestrida göromål i avlöningshänseende likställes med egentligt vikariatsförordnande, och lotslotts­ ersättning enligt gällande bestämmelser utgår vid förordnande av sistnämn­

182 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

da slag, ha vid överarbetningen av avlöningsreglementet vidtagits de jämk­ ningar i reglementstexten, som erfordras för att tillgodose lotsstyrelsens önskemål. I övrigt överensstämmer förevarande paragraf av reglementsförslaget med 42 § Saar.

37 §. Avlöningsförstärkningar och befattningsarvoden m. m.

1 mom. I fråga om bestämmandet av arvoden, lönetillägg och särskilda ersättningar tillämpades före 1947 års allmänna lönereglering ingen enhet­ lig ordning. Merendels underställdes sådana frågor riksdagens prövning i samband med propositioner om avlöningsanslag eller i annat liknande sam­ manhang. En del av de därvid fattade besluten registrerades därefter i av­ löningsreglementet, men i andra fall skedde ingen sådan registrering, utan bestämmelserna meddelades i tilläggsbestämmelser, arvodesförteckningar, särskilda brev eller ämbetsskrivelser, o. s. v. Det förekom också, att hit­ hörande frågor direkt underställdes riksdagens prövning genom proposi­ tion om ändring av avlöningsreglementet, utan att frågorna tidigare be­ handlats i samband med avlöningsanslag eller dylikt. Vare sig den ena eller andra ordningen tillämpades gjordes bestämmelserna i ämnet i vissa fall mer, i andra fall mindre bestämda till sitt innehåll. I rätt stor utsträck­ ning innebar riksdagsbeslutet i ämnet, att ersättning finge utgå enligt Kungl. Maj :ts bestämmande eller dylikt. Det förekom också, att Kungl. Maj :t på vederbörande myndighet överlät beslutanderätten i ämnet, i vissa tall dock under fastställande av ett maximibelopp för förmånen eller under reglerande av rätt att uppbära förmånen i vissa fall eller liknande. Å andra sidan förekommo fall, där de av Kungl. Maj :t med stöd av riks­ dagens bemyndigande utfärdade föreskrifterna innefattade en fullständig detaljreglering.

1945 års lönekommitté framlade i allmänhet icke förslag om höjning i samband med löneregleringen av tidigare utgående arvoden. Beträffande sådana arvoden m. m„ som åsyftade att jämte avlöningen bereda en löneställning som stode i visst förhållande till andra tjänstemäns löneförmåner, framhöll kommittén, att med hänsyn till det sätt, varpå lönebeloppen änd­ rats, en sådan höjning eller i varje fall en större höjning i regel icke kun­ de ske utan att nämnda relation rubbades. I fråga om andra arvoden, löne­ tillägg och särskilda ersättningar hade det icke varit för lönekommittén möjligt att inom den begränsade tid, som stått kommittén till buds, verk­ ställa så ingående undersökningar, som erfordrades såsom underlag för be­ dömandet om jämkningar vore motiverade. En allmän översyn av dessa tillläggsförmåner borde emellertid komma till stånd under medverkan av ve­ derbörande myndigheter och personalorganisationer. Lönekommittén begränsade sålunda i stort sett sitt förslag beträffande ifrågavarande förmåner till att avse en systematisering i författningshänseende av desamma och ett klarläggande av rätten att uppbära förmånerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 183

i vissa särskilda fall; med år sbelopp upptagna arvoden jämkades så att de blevo i helt krontal jämnt delbara med 12. De förmåner, om vilka här är fråga, sammanfördes vid löneregleringen i följande grupper: avlöningsförstärkningar, befattningsarvoden, ställföreträdararvoden och arvoden för särskilda uppdrag in. in. Beträffande denna gruppindelning må nämnas följande.

1 Såsom avlöningsförstärkningar betecknas sådana lönetillägg, som utgå på grund av att den löneställning, vilken följer av lönegradsplaceringen, anses vara för låg i betraktande av tjänstegöromålens allmänna beskaffen­ het. Av särskilda skäl, i allmänhet samhörighet med en större grupp i vil­ ken över lag för låg löneställning icke anses föreligga, anses löneförbätt­ ringen icke böra åstadkommas genoin höjd lönegradsplacering utan genom ett särskilt lönetillägg. Detta tillägg följer automatiskt med tjänsten. Med tillägget följer icke någon skyldighet att fullgöra göromål utanför den vanliga tjänsteutövningen. Ett typiskt exempel på avlöningsförstärkningar erbjuda de till härads­ hövdingar utgående lönetilläggen. Med hänsyn till de av domsagornas olika storlek och svårskötthet följande olikheterna i fråga om tjänstegöromålens allmänna beskaffenhet ha häradshövdingarna ansetts böra erhålla olika löneställning och för detta ändamål indelats i fem lönegrupper. De ha lik­ väl icke ansetts böra erhålla olika pensionsställning. Vidare ha de ansetts böra vara skyldiga att i viss utsträckning låta sig förflyttas till annan lika hög ordinarie domartjänst, och i detta avseende ha samtliga häradshövdingetjänster ansetts böra betraktas som lika höga. Häradshövdingarna ha därför icke hänförts till olika lönegrader utan placerats i en och samma lönegrad, varvid häradshövdingarna i de fyra högsta lönegrupperna erhålla avlöningsförstärkning med olika belopp. På grund av vattenrättsdomarnas nära samhörighet med häradshövdingarna ha även de ansetts böra er­ hålla sin löneställning bestämd i form av lön jämte avlöningsförstärkning. För nu nämnda tjänstemän likställes avlöningsförstärkningen med lönen även såtillvida, att den får bibehållas vid övergång till lägre lönegrupp, ett förhållande vartill motivet är detsamma som till de begränsningar, som galla i fråga om domares förflyttningsskyldighet. För andra tjänstemän är däre­ mot rätten till avlöningsförstärkning icke på samma sätt personlig utan knuten till innehav av tjänst förenad med förmånen ifråga. 2. Såsom befattningsarvoden betecknas i en del fall lönetillägg, som utgå då tjänsteman erhåller uppdrag att fullgöra göromål, som ligga utanför dem som tillhöra tjänsten. Det är här fråga om sådana fall, där till följd av upp­ draget göromålen i viss mån ändras även på den egna tjänsten, så att göromålen på grund av uppdraget och göromålen på grund av tjänsten kunna sägas konstituera en särskild befattning. Anordningen tillämpas då av sär­ skilda skäl — såsom att befattningen bör kunna förenas med olika tjänster, eller att den förhöjda löneställningen ej bör få bibehållas längre än upp­ draget utövas eller få påverka pensionsställningen — en ny tjänst i högre lönegrad icke anses böra tillskapas. Befattningsarvodet följer icke automa­ tiskt med innehav av viss tjänst, utan för dess tillgodonjutande fordras sär­ skilt förordnande eller, i vissa fall, att vederbörande valts att fullgöra upp­ draget ifråga. _ . Typiska exempel på befattningsarvoden äro de lönetillägg, vilka vid olika högskolor utgå till professor, som är högskolans rektor. I detta samman­ hang må framhållas, alt gränsen mellan här avsedda uppdrag och uppdrag av mera utpräglad bisysslekaraktär givetvis är flytande. I sådana fall, där

Kungi. Maj:ts proposition nr 225.

uppdraget även kan lämnas åt någon som ej innehar i avlöningsreglementet avsedd tjänst, har arvodet i allmänhet icke betecknats som befattningsarvode. 3. Inom några verk erhåller viss tjänsteman — i allmänhet en byråchef —..förordnande att vara generaldirektörens ställföreträdare och erhåller då stållföreträdararvode. Den förordnade har att hålla sig å jour med verksam­ heten på sådant sätt, att han, om så erfordras, kan fullgöra generaldirektöiens funktioner. Arvodet utgår för denna uppgift och för den tjänstgöring, som fullgöres då generaldirektören är förhindrad tjänstgöra; vikariatsersättning utgåi ej till ställföreträdaren da han fullgör generaldirektörsgöromålen. 4. Gruppen arvoden för särskilda uppdrag m. m. innesluter lönetillägg, av vilka en del erinra om avlöningsförstärkningar, befattningsarvoden eller ställföreträdararvoden, medan andra äro av utpräglad bisysslekaraktär. Denna arvodesgrupp är m. a. o. icke på något sätt enhetlig utan omfattar sadana lönetillägg, som icke lämpligen ansetts böra upptagas under särskil­ da grupper. Vid 1947 års allmänna lönereglering ansågs vara av vikt, att bestämmel­ serna om arvoden och lönetillägg icke i onödan splittrades på olika författningar och brev in. in. utan i största möjliga utsträckning sammanfördes. Därvid ansågs emellertid mindre lämpligt att tynga avlöningsreglementet med bestämmelserna om arvoden för särskilda uppdrag. Dessa bestämmel­ ser intogos i stället i en bilaga till avlöningsreglementet (bilaga B), och i reglementet — 43 § 1 mom. — hänvisades endast till bilagan. 1945 års lönekommitté intog i sitt förslag till statens allmänna avlöningsreglemente bestämmelser om avlöningsförstärkningar, befattningsarvoden och ställfö­ reträdararvoden men fann vid utarbetandet av sitt förslag till avlöningsreg­ lemente för militära beställningshavare, att bestämmelserna om befattnings­ arvoden för sadana beställningshavare icke lämpligen kunde intagas i reg­ lementet. Sistnämnda bestämmelser borde i stället, på samma sätt som tidigare, i särskild ordning meddelas av Kungl. Maj :t med stöd av riksda­ gens beslut, varvid det förutsattes, att Kungl. Maj :t skulle erhålla samma frihet att meddela detaljbestämmelser i ämnet som tidigare gällt enligt riks­ dagens beslut i samband med 1945 års militära arvodesreglering. Ifrågava­ rande dualism kom att kvarstå jämväl vid utfärdandet av Saar; bestämmel­ serna om avlöningsförstärkningar, andra befattningsarvoden än de till mi­ litära beställningshavare utgående samt ställföreträdararvoden meddelades sålunda i 32 § Saar, medan de militära befattningsarvodena upptogos i en bilaga till avlöningsreglementet (bilaga A).

Vid övei arbetningen av avlöningsbestämmelserna har ansetts angeläget, att föreskrifterna om ifrågavarande tilläggsförmåner sammanföras på så­ dant sätt, att de bliva så lätta att överblicka som möjligt. Den anordning med föreskrifterna koncentrerade till ett fåtal författningsrum, som tilläm­ pas innevarande budgetår, innebär otvivelaktigt en förbättring i detta hän­ seende i jämförelse med den tidigare tillämpade ordningen. Fråga har emel­ lertid uppkommit, om man icke lämpligen borde gå ett steg längre och med­ dela alla bestämmelserna i ett sammanhang. Detta skulle till en början in­

Kungi. Maj:ts proposition nr 225. 185

nebära att man — utan att fördenskull övergiva den systematiska uppdel­ ningen på avlöningsförstärkningar, befattningsarvoden, ställföreträdararvoden och arvoden för särskilda uppdrag in. m. ■—- skulle meddela bestäm­ melserna om dylika förmåner på ett ställe. Vidare skulle de närmare be­ stämmelser, som i åtskilliga fall äro erforderliga, meddelas i direkt anslut­ ning till respektive huvudbestämmelser. En sådan anordning, som måste medföra att föreskrifterna bortsett från ett hänvisningsstadgande i regle­ mentet meddelas i tilläggsbestämmelserna till detsamma, har synts prak­ tisk, och något avgörande hinder mot den ifrågasatta anordningen har ej ansetts föreligga. Det är ju här endast fråga om en enkel registrering, hu­ vudsakligen i tabellform, av ett sakinnehåll, vartill riksdagen tagit ställning i annat sammanhang. I överensstämmelse härmed har i 37 § 1 mom. reglementsförslaget stad­ gats att, i enlighet med bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut, utgår avlöningsförstärkning vid vissa tjänster, befattningsarvoden till tjänstemän som på grund av förordnande eller val in­ neha viss såsom särskild tjänst ej uppförd befattning, ställföreträdararvoden till tjänstemän förordnade att vara generaldirektörs ställföreträdare samt ar­ voden vid vissa andra befattningar eller för särskilda uppdrag eller särskild tjänstgöring, beträffande vilka medel för sådant ändamål finnas anvisade. Vidare har stadgats, att på nämnda bestämmelser eller särskilda beslut av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av vederbörande myndighet beror dels i vad män här avsedd förmån må tillgodonjutas för tid, varunder tjänstemannen åtnjuter ledighet från sin tjänst eller av an­ nan anledning icke bestrider den befattning eller fullgör det uppdrag eller den tjänstgöring, för vilken förmånen utgår, dels ock i vad mån sådan för­ mån må tillkomma vikarie eller den, som eljest behöver anlitas för att bestrida befattningen eller fullgöra uppdraget eller tjänstgöringen. I sist­ nämnda båda avseenden har någon ändring i vad nu gäller icke avsetts. Härefter må beröras uppkomna frågor om vissa sakliga ändringar i gäl­ lande bestämmelser rörande förmåner av här avsett slag. I.

I. Beträffande ställföreträdararvodet vid telegrafverket är nu fö­ reskrivet, att nämnda arvode icke må utgå till överdirektör eller överingen­ jör, som förordnats att vara generaldirektörens ställföreträdare. Telegrafstyrelsen har framhållit, att överdirektören är placerad i löne­ graden Cp 17 samt att överingenjörsljänster vid telegrafverket finnas dels i lönegraden Cp 17, dels ock i lönegraden Cp 14. Då avsikten knappast kun­ de ha varit och någon anledning ej heller funnes att utesluta innehavare av överingenjörstjänst i lönegraden Cp 14 från rätten att i förekommande fall komma i åtnjutande av ställföreträdararvode, borde enligt telegrafstyrelsens mening sådan ändring ske, att vid telegrafverket endast överdirektör och överingenjör i lönegraden Cp 17 uteslötes från rätt till sagda förmån. Sta­ tens lönenämnd har tillstyrkt telegrafstyrelsens förslag.

186 Kiingl. Maj:ts proposition nr 225.

Då såsom telegrafstyrelsen framhållit anledning icke föreligger att ute­ sluta innehavare av befattningen såsom överingenjör i lönegraden Cp 14 från rätten att i förekommande fall komma i åtnjutande av ställföreträdararvode, synes ändring böra ske i överensstämmelse med telegrafstyrelsens förslag.

II. Enligt gällande bestämmelser kan vid statens vatten falls­ verk tjänsteman, som bestrider göromål såsom vakthavande driftledare vid driftkontor, erhålla ersättning med högst 408 kronor för år enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kung], Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av vattenfallsstyrelsen. Vattenfallsstyrelsen har föreslagit, att nämnda bestämmelse skall utgå och ersättas med bestämmelser tillämpliga på dels tjänsteman som a) be­ strider beredskapstjänst vid kraftverks understation, b) bestrider göromål såsom vakthavande driftledare vid driftkontor, c) tjänstgör såsom vakt­ havande vid kraftverks distrikts- eller linjekontor eller d) bestrider bered­ skapstjänst under veckohelger och övriga helger vid primärstation (kraft­ station), dels ock tjänsteman tillhörande reparationspersonalen vid Trollhätte kanalverk, vilken bestrider beredskapstjänst. Enligt förslaget skall ersättning utgå med liögst 45 kronor för vecka, då tjänstgöring fuilgöres i hemmet, ävensom vid beredskapstjänst på tjänstestället i sådana fall, då tjänstgöringstraktamente utgår, samt med högst 55 kronor för vecka då tjänstgöringen fuilgöres på tjänstestället, om nattvila därvid beredes och tjänstgöringstraktamente icke utgår. Vattenfallsstyrelsen har inledningsvis framhållit, att den nuvarande ersättningen tillkommit efter ett förslag, vil­ ket styrelsen framställt i utlåtande över 1936 års lönekominittés betänkande och vid vars upprättande styrelsen icke ansett sig kunna gå över dåvarande maximibeloppet för ersättning till tågledare vid statens järnvägar; sist­ nämnda ersättning höjdes emellertid vid 1939 års lönereglering till 600 kro­ nor. Till stöd för det nu framlagda förslaget har styrelsen, som lämnat en utförlig redogörelse för arbetsförhållandena för olika personalgrupper vid verket, anfört hl. a. följande. Tjänstgöringstiden vid kraftverkens nnderstationer är enligt nuvarande be­ stämmelser fördelad i 48-timmarstid, 60-timmarstid och tid för beredskaps­ tjänst. Med 48-timmarstid avses tid varunder fuilgöres sådan tjänstgöring, att tjänstgöringstiden får normalt utgöra 48 timmar per vecka, förutom med­ given övertid. Med 60-timmarstid avses tid varunder fuilgöres sådan tjänst­ göring, att tjänstgöringstiden får normalt uppgå till 60 timmar per vecka, förutom medgiven övertid; denna tjänstgöring utgöres av s. k. stationstjänst. Under rasterna samt under övrig tid, då stationstjänst eller annat arbete icke pågår — alltså även under nätter samt sön- och helgdagar — är en man i beredskap. Denne måste då vistas i stationens omedelbara närhet; bostä­ derna för personalen äro i allmänhet belägna omedelbart intill stationen, och där så ej är fallet finnas vid stationen särskilda överliggningsrum. Den som har beredskapstjänst skall befinna sig inom hörhåll för larmsignal —■ han skall mottaga och besvara telefonsamtal och enligt order lämna vissa telefonmeddelanden — samt företaga regelbundna inspektioner å anlägg­

Kanyl. Maj:ts proposition nr 225. 187

ningen och verkställa vissa avläsningar. Undantagsvis fullgöres beredskapstjänst i själva stationen utan att nattvila därvid beredes. För tillämpningen av bestämmelserna om gottgörelse för övertidstjänstgöring evalveras tiden för beredskapstjänst i hemmet till en fjärdedel så lång 48-timmarstid, dock att tjänstgöringstid ej beräknas för natt. Förutom att beräkningssättet ger anledning till missförstånd i fråga om övertidsarbetets omfattning ba andra olägenheter uppkommit efter det nya avlöningsreglementets ikraftträdande. Beredskapen fortgår även under sådan tid, varunder övertidsarbete betraktas som arbete å kvalificerad övertid, och genom de fr. o. m. 1 juli 1947 höjda övertidsersättningarna har beredskapsersättningen, som tidigare genomsnittligt beräknats till 25 kronor för hel beredskapsvecka utom den ordinarie arbetstiden, höjts så att den nu utgör 75 kronor för hel arbetsvecka. Till följd av de nya bestämmelserna om kompensationsledighet har möjligheten att genom sådan ledighet minska den kontanta ersättningen i hög grad beskurits, eftersom ledigheten blir av sådan omfattning att den inverkar störande på arbetet under ordinarie arbetstid. Vidare är det egent­ ligen principiellt oriktigt att genom ledighet kompensera sådan övertid som uppstått genom beredskapstjänst, eftersom beredskapen ej är att betrakta som arbete utan mera som en olägenhet. Vid enstaka primär stationer förekommer beredskapstjänst under vecko­ helgerna och övriga helger för ett mindre antal tjänstemän, tillhörande driftsoch reparationspersonalen, och vid Trollhätte kanalverks kanalstationer kräves av ett fåtal tjänstemän, tillhörande reparationspersonalen, beredskaps­ tjänst av sådan art och omfattning, att ersättning därför bör utgå, lämpligen enligt samma grunder som för övrig beredskap men med lägre belopp enligt beslut av vattenfallsstyrelsen, alltefter beredskapens omfattning och sträng­ het. Rätt till särskild ersättning för beredskapstjänst bör även genomföras for den personal, som bestrider beredskapstjänst såsom vakthavande vid kraft­ verks huvudkontor, distriktskontor, kraftstation eller linjeavdelning; denna personal får vidkännas en betydande inskränkning i sin förfoganderätt be­ träffande den tid, som för personal i motsvarande tjänsteställning normalt är obeskuren fritid. Beträffande beredskapsersättningens storlek och konstruktion har vat­ tenfallsstyrelsen erinrat om att styrelsen i en tidigare framställning före­ slagit, att ersättningen för beredskapstjänst skulle bestämmas att utgå med högst 25 kronor för vecka, dock högst 600 kronor för år. Maximibe­ loppet per vecka skulle utgå, när tjänsteman vid kraftverks understation vore i beredskap å all den tid under veckan, som icke är arbetstid, och utan differentiering med hänsyn till lönegrad; i övrigt skulle ersättningens stor­ lek anpassas efter beredskapens art och omfattning. Styrelsen har nu fram­ hållit, att tidigare föreslagna belopp finge anses vara för låga med hän­ syn till penningvärdets fall samt till den höjning av lönenivån och av gottgörelsen för övertidsarbete, som ägt rum. Styrelsen har vidare i fråga om grunderna för den särskilda beredskapsersättningen anfört i huvudsak föl­ jande. Statens vattenfall sverks tjänstgöringsnämnd har föreslagit dels att maxi­ mibeloppet för år skall slopas, dels ock att maximibeloppet för vecka höjes till 45 kronor för hel beredskapsvecka; om traktamente ej utginge, bor­ de dock sådan beredskapstjänst, som fullgjordes på tjänstestället och vid

188 Kanyl. Maj.ts proposition nr 225.

vilken nattvila bereddes, ersättas med maximalt 55 kronor per vecka. Be­ redskap på tjänstestället med nattvila förekommer dels då tjänsteman­ nen icke kunnat beredas tjänstebostad invid stationen och därför icke un­ der beredskapen kan vistas i hemmet, dels ock då tjänsteman från annan station måste tillkallas antingen såsom avbytare eller såsom vikarie vid semester eller sjukdomsfall; om tjänsteman från annan ort tillkallas, ut­ går tjänstgöringstraktamente. Vattenfallsstyrelsen tillstyrker att maximibeloppet för år slopas. Det ti­ digare föreslagna maximibeloppet av 600 kronor för år var beräknat för

24 veckor ä 2o kronor per vecka med utgångspunkt från att man vid en station, bemannad med endast två personer, kan ålägga dem tillhopa 48 veckors beredskapstjänst; resterande 4 veckor av året skötes beredskapen genom vikarie. Skulle årsarvodet maximeras, finge man för säkerhets skull räkna med ett årsbelopp av 55 X 24 = 1 320 kronor, men vattenfallssty­ relsen finner det vara olämpligt att fastställa detta belopp, då maximum per år i regel kommer att stanna vid 1 080 kronor och detta belopp uppnås endast vid de relativt fåtaliga stationer, vilkas bemanning utgöres av endast två man. Dessutom finnes ingen anledning att för sådan tjänst varom nu är fråga fastställa ett maximibelopp för år, enär man icke kan räkna med att personalen skall kunna åläggas en eller flera veckors beredskap av detta slag utan särskild ersättning. Med hänsyn till den omvärdering av fritiden, som tagit sig uttryck i den år 1947 företagna starka höjningen av gottgörelsen för övertid, kan styrel­ sen även i övrigt tillstyrka tjänstgöringsnämndens förslag. Att arvodet för beredskapstjänst på tjänstestället skall vara lägre då traktamente utgår än då traktamente icke utgår, motiveras med att traktamentet så att säga an­ ses ersätta hemmet för tjänsteman från annan ort; denne kan genom trak­ tamentet förskaffa sig åtminstone en del av de bekvämligheter, som hem­ met eljest erbjuder, t. ex. när det gäller mathållning, medan tjänsteman bo­ ende på orten men på visst avstånd från stationen "däremot i allmänhet får finna sig i t. ex. en primitivare mathållning och ej har annan särskild er­ sättning för bortovaron från hemmet än beredskapsersättningen. Styrelsens förslag innebär bl. a. en sådan omläggning av ersättningen till vakthavande driftledare vid driftkontor, att densamma beräknas efter sam­ ma normer som för driftpersonalen vid kraftverkens understationer. För de vakthavande driftledarna är vakttjänsten i allmänhet lika sträng som be­ redskapen för understationernas driftpersonal, och ersättningen bör därför vara densamma för båda dessa grupper. Styrelsen anser att ingen skillnad med hänsyn till lönegradsplaceringen bör göras i fråga om ersättningens storlek för beredskapstjänst vid understationerna. Ej heller för vakthavande driftledare vid driftkontor vill sty­ relsen föreslå någon dylik differentiering i fråga om ersättningens storlek.

De nu tillämpade grunderna att beräkna beredskapstjänst såsom tjänst­ göring och efter viss evalvering av beredskapstiden utbetala ersättning så­ som för övertidstjänstgöring synas invecklade och medföra behov av en nog­ grann bokföring av tiden för beredskapstjänsten, eftersom denna måste fortgå även under lördagseftermiddagar, söndagar, helgdagsaftnar och helg­ dagar och viss del av beredskapstiden kommer att betraktas såsom kvali­ ficerad övertid med därav följande högre ersättning. Om beredskapstjäns­ ten behandlas som övertidstjänstgöring, uppkomma vidare ekonomiska kon­ sekvenser, som icke varit avsedda vare sig då det nuvarande beräknings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 189

sättet på 1920-talet fastställdes av vattenfallsstyrelsen eller då vid 1946 och

1947 års riksdagar beslut fattades om en omläggning av grunderna för be­ redande av gottgörelse för övertidstjänstgöring. En ytterligare olägenhet med att anknyta ersättningen för beredskapstjänsten till över tidsbestämmelserna är, att i så fall särskilda bestämmelser behöva meddelas för den personal, som ej har rätt till gottgörelse för övertidstjänstgöring, exempelvis tjänste­ män som bestrida göromål såsom vakthavande driftledare vid driftkontor. Då vattenfallsstyrelsens förslag synes lämpligt och förslaget vid de hållna överläggningarna om de nya avlöningsbestämmelserna biträtts av statstjänarkartellen har vad vattenfallsstyrelsen förordat ansetts böra genomföras.

III. Svenska järnvägsmannaförbundet har i ingiven framställning hem­ ställt, att särskild ersättning åt de tjänstemän vid statens järnvägar, som fullgöra beredskapstjänst liknande den, som förekommer vid statens vattenfallsverks primär- och understationer, fastställes i samband med det beslut, som kan föranledas av vattenfallsstyrelsens framställning i ämnet, över berörda framställning har yttrande avgivits av järnvägsstyrelsen, som förklarat sig icke ha något att erinra mot att hemberedskapen frikopplades från det effektiva arbetet och i stället ersattes ur synpunkten att den innebure en extra belastning; en förutsättning vore emellertid att det kontanta ersättningsbeloppet avvägdes till skäligt värde i förhållande till utförd prestation. Den sålunda uppkomna frågan om ersättning vid statens järn­ vägar för beredskapstjänst synes vara i behov av närmare övervägande och icke kunna nu upptagas till definitiv prövning. Det torde närmast ankom­ ma på järnvägsstyrelsen att framlägga ett mera preciserat förslag i ämnet. För den händelse vad som anses böra gälla vid statens järnvägar kommer att i huvudsak överensstämma med vad i motsvarande hänseende skulle gälla vid statens vattenfallsverk torde emellertid Kungl. Maj :t böra äga pro­ visoriskt meddela bestämmelser i ämnet i avbidan på att frågan understäl­ les riksdagens prövning.

1 detta sammanhang må nämnas, att i det följande framlägges för­ slag om begränsning av rätten till sjötillägg för beställningshavare vid för­ svaret och att i samband därmed förordas, att beredskapsersättning skall få utgå till viss personal i örlogsvarvens sjöreserver.

2 och 3 mom. Bestämmelserna i dessa moment överensstämma med före­ skrifterna i 43 § 2 och 3 mom. Saar.

6 kap. Tjänstebostad, tjänstedräkt och andra förmåner in natura.

Innan en redogörelse lämnas för innehållet i de under detta kapitel upp­ tagna bestämmelserna, torde följande allmänna synpunkter böra framhål­ las. Det avlöningssystem, som före den 1 juli 1947 tillämpades för de av den allmänna löneregleringen nämnda dag omfattade personalgrupperna, ut­ gjorde i stort sett ett rent kontantlönesystein. Häruti gjordes ingen ändring

190 Kungl. Mctj:ts proposition nr 225.

vid löneregleringen. Alltfort gäller således i princip, att avlöningen icke är sammansatt av fria naturaförmåner i förening med en under hänsynstagan­ de till värdet av sådana förmåner avvägd kontant avlöning, utan där förmå­ ner tillhandahållas in natura, vilket förekommer i viss omfattning, är i stäl­ let regeln den, att tjänstemannen har att å lönen vidkännas avdrag för dem. De undantag, som förekomma från denna regel, äro av tämligen begränsad räckvidd. De innebära merendels, att fria förmåner av ett eller annat slag tillhandahållas i samband med tjänstgöring under vissa särskilda förhål­ landen, där tjänstgöringen i annat fall skulle för tjänstemannen medföra sådana merkostnader, till vilka hänsyn icke tagits vid löneavvägningen och som därför eljest fått täckas genom särskild kontant ersättning. Exempel härpå erbjuda den förmån av fri skyddsbeklädnad, som kan tillkomma tjänsteman, vars tjänstgöring påkallar användandet av sådan beklädnad, samt de förmåner av fri inkvartering och fri förplägnad, som kunna före­ komma under speciella förhållanden.

38 §. Tjänstebostad m. m.

Vad i det föregående anförts om naturaförmåner i allmänhet är tillämp­ ligt också i fråga om tjänstebostad. Det är således regel, att tjänsteman, vil­ ken innehar tjänstebostad, icke erhåller denna såsom fri naturaförmån utan har att erlägga ersättning för begagnandet av densamma. Från denna regel finnas dock vissa undantag. Rätt till fri tjänstebostad äga sålunda för när­ varande t. ex. såsom beskickningschef tjänstgörande sändebud, landshöv­ dingar och vissa överläkare. I fråga om denna rätt föreslog 1945 års lönekommitté ingen ändring. I överensstämmelse härmed innehåller Saar sakligt sett samma bestämmelser om rätt till fri tjänstebostad som de tidigare avlöningsreglementena. Vad angår den omfattning, i vilken tjänstebostad i av staten ägd eller disponerad lägenhet bör tillhandahållas i andra fall än då den utgör en fri naturaförmån, gjorde 1945 års lönekommitté i sitt betän­ kande II (s. 144 f) följande uttalanden. Lönekommittén vill till en början erinra om att utvecklingen, för att un­ danröja de irritationsmoment mellan verk och personal, som tvånget att bebo av verket anvisad bostad understundom framkallat, har gått i den riktningen, att man sökt begränsa detta tvång i möjligaste mån. 1928 års lönekommitté framlade på sin tid förslag, innebärande att endast de lägen­ heter, vilkas anvisande till tjänstemän såsom bostad vore betingat av ett di­ rekt statsintresse, skulle omfattas av tjänstemännens skyldighet att bebo tjänstebostad. Detta förslag återupptogs och utvecklades ytterligare av 1936 års lönekommitté. I sitt betänkande med förslag till civila avlöningsreglementet föreslog sålunda sistnämnda kommitté, att de allmänna bestämmelserna i fråga om skyldighet att bebo tjänstebostad endast skulle avse sådan av statsverket ägd eller disponerad lägenhet, vars upplåtande åt viss tjänsteman vid verket funnes påkallat ur tjänstesynpunkt. I samband härmed uttalade sig 1936 års lönekommitté för ett successivt avvecklande av de statsverket

Kungl. il Iaj:ts proposition nr 225. 191

tillhöriga bostäder vid vederbörande verk, vilka icke vore betingade av di­ rekta tjänstehänsyn. Nämnda kommitté anförde därvid följande. »Lönekommittén förbiser härvid ingalunda, att en sådan avveckling kan på sina håll medföra förluster för statsverket, särskilt beträffande sådana bostadshus, vilka uppförts under kristiden med dess höga arbets- och ma­ terialkostnader. Det synes dock rimligen icke kunna krävas av tjänstemän­ nen, att dessa skola, allenast för att tillgodose statsverkets ekonomiska in­ tresse i fastighetsbeståndet, fortsättningsvis vara skyldiga att mot sin vilja bebo lägenheter, vilka tillkommit under kristidens onormala förhållanden på bostadsmarknaden och fördenskull ofta icke motsvara nutida krav på fullgoda bostäder. En avveckling av det statens bostadsbestånd, som icke är betingat av det direkta tjänsteintresset, kommer givetvis att kräva en viss övergångstid. Under denna tid synes den princip för användningen, som föreslagits i 1930 års betänkande, vara ändamålsenlig. Sådana i statens hus befintliga lägen­ heter, som icke kunna betraktas såsom tjänstebostäder i egentlig mening, böra sålunda i avvaktan på lämpliga tillfällen för avyttring uthyras i den öppna bostadsmarknaden.» Den allmänna bestämmelsen i civila avlöningsreglementet om skyldighet att bebo tjänstebostad har utformats i överensstämmelse med 1936 års lönekommittés förslag. För tjänstemännen vid statens sinnessjukhus och statens järnvägar gäller emellertid icke ifrågavarande begränsning av skyldigheten att bebo anvisad bostad, och någon sådan begränsning gäller ej heller för personalen inom försvaret. Här gäller i stället, att befrielse från skyldighet att mottaga och bebo anvisad tjänstebostad kan medgivas, om med hänsyn till tjänstemannens ekonomiska förhållanden eller andra särskilda omstän­ digheter avsevärda olägenheter prövas för honom vara förenade med skyl­ digheten att inneha anvisad bostad; vid statens sinnessjukhus och statens järnvägar, men däremot ej vid försvaret, skola särskilda personalombud fin­ nas, som erhålla tillfälle att yttra sig i dylika frågor. Såsom skäl för att med­ dela särskilda bestämmelser för statens järnvägar anförde 1936 års lönekommitté, att många av de till personalen vid detta verk upplåtna bostäder­ na låge inom statens järnvägars inhägnade områden, inom bangårds-, sta­ tions- eller verkstadsområden, och att dessa bostäder icke lämpligen kunde avyttras eller uthyras till hyresgäster utom verket. Liknande skäl ha anförts i fråga om försvaret och statens sinnessjukhus. För egen del har lönekommittén ansett sig böra förorda, att skyldigheten att mottaga och bebo tjänstebostad under den nya löneregleringsperioden för de olika personalgrupperna begränsas på samma sätt som för närva­ rande. De bestämmelser i detta ämne, som lönekommittén föreslår, äro såle­ des, oavsett olika jämkningar av redaktionell natur, av samma innebörd som de nu gällande. Lönekommittén har emellertid funnit sig böra föreslå, att, då tjänstebostadsbegreppet för försvarets del givits samma innebörd som för statens sinnessjukhus och statens järnvägars del, anordningen med personalombud, vilka skola erhålla tillfälle att yttra sig i frågor om befriel­ se från skyldighet att bebo tjänstebostad, skall införas även vid försvaret. 1 övrigt vill lönekommittén ansluta sig till 1936 års lönekommittés uttalande angående avveckling av sådana bostäder, vilkas upplåtande icke är på­ kallat ur tjänstesynpunkt. 1935 års lönekommilté anser för sin del önskvärt att eu successiv avveckling, i den mån så befinnes möjligt och lämpligt, kommer (ill stånd även i fråga om motsvarande tjänstebostäder vid för­ svaret, slalens sinnessjukhus och statens järnvägar. 1 detta sammanhang får lönekommittén även understryka angelägenheten av att, då nybyggnad sk al 1 ske av sådana personalbostäder, om vilkas framtida behövlighet ur

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

tjänstesynpunkt full visshet icke råder, byggnaden såvitt möjligt förlägges utanför det egentliga institutions- eller anstaltsområdet, så att en avveckling sedermera kan komma till stånd, när så anses lämpligt. För vissa statstjänstemän förekommer det, att tjänstebostad tillhandahålles av vederbörande kommun eller av flera kommuner gemensamt. Detta är förhållandet i fråga om provinsialläkare och distriktsveterinärer samt rektorer och vaktmästare vid vissa läroanstalter. Vidare förutsättes i gäl­ lande avlöningsbestämmelser, att tjänsteman vid akademien för de fria konsterna med konsthögskolan — därunder inbegripen professor vid konst­ högskolan — kan erhålla tjänstebostad i akademiens hus. Där fråga är om hostad, som tillhandahålles provinsialläkare eller distriktsveterinär, kan upplåtelsen ske utan ersättning, om den som tillhandahåller bostaden där­ om besluter, men i övrigt är här fråga om tjänstebostad, för vilken tjänste­ mannen har att erlägga ersättning. Rektorerna intaga i så måtto en särställ­ ning, att de visserligen äro skyldiga att mottaga anvisad tjänstebostad men ej att bebo densamma. I vad sålunda gäller föreslår lönekoinmittén ej änd­ ring.

I Saar meddelas vissa bestämmelser angående tjänstebostad i avdelning­ en med allmänna förvaltningsbestämmelser; sålunda finnas i 10 § bestäm­ melser rörande skyldigheter i fråga om tjänstebostad och i 13 § vissa när­ besläktade bestämmelser om skyldigheter i förhållande till vikarie. I av­ delningen med avlöningsbestämmelser återfinnas däremot — i 44 och 45 §§ ■— bestämmelser om fri bostad eller hyresavdrag och om tillbehör till tjäns­ tebostad m. m. Vid överarbetningen av reglementet ha praktiska skäl an­ setts tala för att bestämmelserna i ämnet sammanföras i en paragraf. Be­ träffande de i denna meddelade bestämmelserna må nämnas följande.

1 mom. Detta moment motsvarar 10 § 1 och 2 mom. Saar och innehåller städganden om tjänstemännens skyldighet att mottaga och bebo tjänstebo­ stad. I allmänhet åtfölja de båda skyldigheterna varandra men för vissa tjänstemän föreligger ej skyldighet att bebo bostaden och för andra tjänste­ män kan Kungl. Maj :t dispensera från sistnämnda skyldighet. För att skyldighet att mottaga tjänstebostad skall föreligga erfordras, att bostaden till beskaffenhet och storlek överensstämmer med vad därom föreskrives i gällande hälsovårdsstadga och i särskilda av Kungl. Maj :t el­ ler, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av vederbörande myndighet medde­ lade bestämmelser. Beträffande förstnämnda villkor, som icke tidigare an­ givits i avlöningsreglementena men givetvis gällt även tidigare, har 1945 års lönekommitté uttalat, att med författningsbestämmelsen naturligtvis ej av­ ses att detta minimikrav skall godtagas såsom norm för tjänstebostädernas standard. Tvärtom har lönekommittén uttalat, att tjänstebostäderna skola vara i fullgott skick. Skyldighet att mottaga tjänstebostad skulle en­ dast föreligga, om bostaden stode i överensstämmelse med av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av vederbörande myndighet med­ delade bestämmelser. Den, som ålagts mottaga tjänstebostad, vilken enligt hans mening icke uppfyllde dessa krav, ägde anföra klagomål hos Kungl. Maj :t. Före behandlingen av dylika klagomål borde yttrande i allmänhet inhämtas av statens bostadsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 193

Skall ersättning utgå för av statsverket ägd eller disponerad tjänstebostäd, har ytterligare ett villkor stadgats för att tjänsteman skall vara skyl­ dig att mottaga bostaden. I andra stycket av förevarande moment utsäges nämligen, att skyldigheten i dylika fall föreligger endast om bostadens upp­ låtande är påkallat ur tjänstesynpunkt. Enligt tredje stycket i förevarande moment är en tjänsteman, som är skyldig att mottaga en tjänstebostad, också skyldig att bebo densamma, så framt ej Kungl. Maj :t på grund av särskilda omständigheter annat med­ givit. Det sistnämnda villkoret för skyldighet att mottaga tjänstebostad gäller emellertid icke generellt, och detta är ej heller fallet beträffande regeln om skyldighet att bebo tjänstebostad. För tjänstemän vid försvaret, statens sinnessjukhus, statens anstalt för fallandesjuka och statens järnvägar gäl­ ler i stället, att befrielse från skyldighet att mottaga och bebo anvisad tjänstebostad kan medgivas, om med hänsyn till tjänstemannens ekono­ miska förhållanden eller andra särskilda omständigheter avsevärda olägen­ heter prövas för honom vara förenade med skyldigheten att inneha anvi­ sad bostad. Beträffande orsakerna till denna särreglering för vissa befattningshavargrupper hänvisas till vad i det föregående anförts. Sakligt över­ ensstämma undantagsbestämmelserna med motsvarande bestämmelser i de tidigare avlöningsreglementena.

2 mom. I detta moment ha intagits bestämmelser om ersättning för tjänste­ bostad och vad därmed följer. Momentet motsvarar 44 § 1 och 2 mom. samt

45 § Saar. I de tidigare avlöningsreglementena stadgades, att ersättningen för tjänste­ bostad — däri inbegripen i förekommande fall gottgörelse för centralupp­ värmning eller för tillhandahållande av möbler, ävensom för ladugård, planteringsland eller dylikt, som följde med bostaden — skulle bestäm­ mas med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet gällde för lägen­ het, vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kunde anses likvärdig med tjänstebostaden. Om tjänstebostaden vore be­ lägen å ort, där hyresmarknad, som kunde tjäna till ledning vid ersätt­ ningens bestämmande, saknades, finge i stället skälig hänsyn tagas till det hyrestal, som för orten beräknats i samband med dyrortsgrupperingen.

1947 års riksdags beslut om allmän lönereglering innebar ett godkännan­ de av följande av 1945 års lönekommitté gjorda uttalanden i fråga om er­ sättning för tjänstebostad. Lönekommittén har den principiella uppfattningen att i de fall, då tjänste­ man ålägges att bebo tjänstebostad, ersättningen därför bör bestämmas så, att denna skyldighet varken medför en utanför lönesättningen liggande in­ direkt löneförmån eller en belastning i jämförelse med de fall, då sådan skyldighet ej finnes. Då ersättningen bestämmes från denna utgångspunkt, måste enligt lönekommitténs mening beaktas, att en tjänstebostad i vissa fall kan ha lägre hyresvärde än eljest likvärdiga bostäder å orten. Detta kan bero på bostadens belägenhet, varav i vissa fall också kunna följa sär-

13 Bihang till riksdagens protokoll 19h8. 1 samt. Nr 225.

194 Kungl. Maj ds proposition nr 225.

skilda besvär på tjänstefri tid för bostadshavaren, för vilka ersättning icke utgår, eller på annan dylik omständighet. Tvånget att bebo tjänstebostad bör också tillerkännas betydelse för sådana fall, då bostaden har sådan stor­ lek eller beskaffenhet, att den — med hänsyn bland annat till befattnings­ havarens tjänsteställning — icke kan antagas överensstämma med dennes behov och rimliga önskemål. Lönekommittén har ansett, att dessa synpunk­ ter böra komma till uttryck i avlöningsbestämmelserna. I de av kommittén föreslagna författningsbestämmelserna i ämnet har, jämte det nuvarande bestämmelser om ersättningsgrunderna oförändrade medtagits, föreskrivits, att vid ersättningens bestämmande jämväl skola beaktas bostadens belägen­ het och karaktär av tjänstebostad. Enligt nu gällande bestämmelser kunna närmare föreskrifter om ersätt­ ningens bestämmande meddelas av Kungl. Maj :t eller vederbörande myn­ dighet. Under erinran om att statens bostadsnämnd den 29 september 1927 avgivit förslag till riktlinjer för bestämmandet av ersättning för tjänste­ bostad (SOU 1927:30) uttalade sig 1936 års lönekommitté för att dylika riktlinjer bleve utfärdade för att tjäna till vägledning för verken vid hyresersättningarnas bestämmande. Statens bostadsnämnd har sedermera av­ gift ett förnyat förslag i ämnet den 26 september 1938 (SOU 1939: 36). 1945 års lönekommitté får för sin del förorda, att Kungl. Maj :t utfärdar före­ skrifter i syfte att åvägabringa en enhetlig tillämpning av bestämmelserna om hyresbeloppens fastställande. Vid de förhandlingar, som förts mellan lönekommittén och tjänstemän­ nens huvudorganisationer, har även berörts frågan i vilken ordning tjänstebostadsinnehavare bör kunna beredas lindring i bostadsutgifterna på grund av försörjningsskyldighet mot barn. Enighet har därvid uppnåtts om att en sådan lindring icke bör åvägabringas genom nedsättning av ersättningen för tjänstebostäder Man har härvid utgått från att bestämmelserna om de so­ ciala förmåner, som tillerkännas familjeförsörjare, komma att utformas så, att innehavare av tjänstebostad kan bli delaktig av sådana förmåner un­ der samma villkor som andra bostadsinnehavare.

De kommunala tjänstebostäder, som tillhandahållas provinsialläkare och distriktsveterinärer, intaga i fråga om ersättningens bestämmande en sär­ ställning. I civila avlöningsreglementet stadgades om denna ersättning en­ dast, att ersättning skulle av tjänstemannen erläggas till vederbörande di­ strikt, kommun eller kommuner med belopp, som, där överenskommelse ej kunde träffas, skulle bestämmas av länsstyrelsen; dessa regler ha bibe­ hållits, ehuru med betydande redaktionella ändringar. Enligt gällande bestämmelser erlägges ersättningen för tjänstebostad i allmänhet genom avdrag å avlöningen. Huruvida ersättningen skulle bestri­ das i förskott eller efterskott var tidigare icke bestämt genom någon en­ hetlig, för hela statsförvaltningen gällande regel. Enligt Saar skall ersätt­ ningen erläggas i efterskott. Härom må anföras följande. Tidigare har allmänt gällt, att hvresersättningen skulle erläggas månads­ vis i förskott. 1928 års lönekommitté förklarade emellertid på sin tid, att enligt vad den erfarit starkt delade meningar på denna punkt rådde bland ämbetsverk och personalorganisationer, och ansåg det därför vara lämp­ ligast att överlåta åt ämbetsverkens eget avgörande, i vilken ordning ersätt­ ningen skulle erläggas. Denna mening delades av 1936 års lönekommitté, och någon bestämmelse i ämnet meddelades ej i civila avlöningsreglemen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

tet. I militära avlöningsreglementet däremot stadgades, att ersättningen skulle utgå i förskott. 1945 års lönekommitté föreslog övergång till syste­ met med hyresersättningens erläggande i efterskott jämväl vid försvaret och vid de civila verk där ersättningen för det davarande erlades i för­ skott. Som motivering för detta förslag angav lönekommittcn, att därige­ nom vunnes dels jämställdhet i detta hänseende för samtliga statliga tjänstebostadsinnehavare, dels ock bättre överensstämmelse med reglerna om av­ lönings utbetalande. I propositionen 1947: 281 biträddes lönekommitténs förslag, och sedan även riksdagen lämnat förslaget utan erinran, intogs i Saar en generell regel att tjänsteman, åt vilken anvisas tjänstebostad, skall för denna erlägga ersättning månadsvis i efterskott. I yttrandena över Saar ha järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen för­ ordat den ändringen av bestämmelserna om ersättning för tjänstebostad, att sådan ersättning skulle utgå i förskott. Därvid har framhållits, dels att förskottsbetalning är regeln på den allmänna hyresmarknaden, dels ock att med nuvarande bestämmelse en tjänsteman, som ingår i pensionsåldern eller som eljest överflyttar från tjänstebostad till privat bostad, nödgas vid ett månadsskifte samtidigt erlägga hyra för två bostäder. Förslaget till definitivt reglemente överensstämmer i detta avseende med Saar; vid beaktande av de olika skäl, som tala för och emot ett bibehål­ lande av systemet med ersättningens erläggande i efterskott, ha övervägan­ de skäl ansetts tala för denna anordning.

3 och 4 mom. Dessa moment, som motsvara 10 § 3 och 4 mom. Saar, innehålla vissa bestämmelser i fråga om skyldighet för innehavare av tjänstebostad eller, om han avlidit, hans dödsbo att upplåta utrymme till vikarie eller efterträdare och om tjänstebostads avträdande. I anslutning till författningstexten må erinras om att fardagar för tillträdande och av­

trädande av förhyrd lägenhet äro den 1 april och den 1 oktober. I nyttjande-

rättslagen stadgas att, om fardag infaller å söndag eller annan allmän helg­ dag, tillträde eller avträde skall ske nästa söckendag, och detta bör, utan att särskilt stadgande därom erfordras, gälla även i fråga om tjänstebostad. Om för innehavare av tjänstebostad pensionsåldern inträder vid utgången av mars eller september och vederbörande da avgar, är närmaste fardag et­

ter avgången nästfoljande dag och alltså den 1 april respektive den 1 ok­ tober, icke nästföljande 1 oktober respektive 1 april.

5 mom. Förevarande moment, som motsvarar 10 § 5 mom. Saar, inne­ håller i fråga om tjänstebostads begagnande samt vård och underhåll en föreskrift, vari hänvisas till vad som i ämnet bestämmes av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av vederbörande myndighet. Här­ till må anföras följande. I de tidigare avlöningsreglementena stadgades, att angående begagnandet av tjänstebostad skulle gälla de närmare föreskrifter, som meddelades av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet. Föreskrifter härom funnos och finnas alltjämt dels i reglementet den 30 december 1922 (nr 626) angående tjänstebostäder i vissa statsverket tillhöriga byggnader, dels, och framför

196 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

alll, i särskilda bestämmelser, som utfärdats av vederbörande myndigheter.

1945 års lönekommitté uttalade, att den närmare regleringen borde ske i en eller, i den mån så ansåges erforderligt eller lämpligt, flera boställsordningar; en sådan närmare reglering borde komma till stånd snarast möj­ ligt. På samma sätt som den, som ålagts mottaga tjänstebostad, vilken en­ ligt hans mening icke uppfyllde föreskrivna villkor, ägde anföra klagomål hos Kungl. Maj :t, skulle självfallet detsamma gälla, om en tjänsteman mot­ tagit tjänstebostad och ansåge att den fastighetsförvaltande myndigheten icke vidtoge erforderliga åtgärder för tjänstebostadens hållande i fullgott skick. Före behandlingen av dylika klagomål skulle i allmänhet yttrande inhämtas av statens bostadsnämnd.

De särskilda bestämmelserna i reglementsförslaget överensstämma till sitt sakinnehåll med motsvarande bestämmelser i Saar; några ändringar ha ej ifrågasatts i yttrandena över Saar och ej heller vid överarbetningen inom finansdepartementet befunnits erforderliga.

39 §.

Tjänstedräkt och tjänstetecken m. m.

Tidigare gällande avlöningsbestämmelser. Enligt ome­ delbart före 1947 års allmänna lönereglering gällande bestämmelser i fråga om tjänstedräkt tillämpades för civila tjänstemän i huvudsak ett slags rabattsystem men för militära och civilmilitära beställningshavare ett sys­ tem med kontanta bidrag. Beträffande bestämmelserna må erinras om följande. De i civila avlöningsreglementet meddelade bestämmelserna om tjänste­ dräkt grundade sig på ett förslag, som på sin tid framlades av 1928 års löne­ kommitté. Nämnda kommitté framhöll bland annat, att verk, som ålade tjänstemännen att vara iförda tjänstedräkt eller bära tjänstetecken, även borde tillhandahålla erforderliga persedlar och materialier, varigenom an­ skaffningskostnaderna kunde hållas lägre än om tjänstemännen nödgades själva inköpa persedlar och tillbehör hos detaljhandlare. Tjänstemän, vilka vore pliktiga att under tjänstgöring bära fullständig uniform, borde utan undantag vara berättigade till viss rabatt å priset för bekomna persedlar och materialier. Avdragets storlek borde göras direkt beroende av brukningstidens längd och bestämmas till lägst 30 och högst 50 procent av ver­ kets självkostnadspris. 1936 års lönekommitté upptog i sitt förslag till civilt avlöningsreglemente 1928 års lönekommittés berörda förslag med en jämkning i avfattningen, som mera direkt angav att ett avdrag av 30 pro­ cent skulle vara att betrakta såsom det normala och att större avdrag borde ifrågakomma endast mera undantagsvis, då särskilda skäl därtill föran­ ledde. Jämte nu angivna bestämmelser, vilka förutsatte att ifrågavarande per­ sedlar av tjänstemännen förvärvades med äganderätt, föreslogs även att tjänstetecken och skyddsbeklädnad skulle kunna av vederbörande myndig­ het tillhandahållas tjänstemännen såsom lån. En dylik anordning föreslogs i fråga om de statliga sinnessjukhusen kunna få tillämpas även beträffande

Kungi. Maj:ts proposition nr 225. 197

andra klädespersedlar och materialier än skyddsbeklädnad och tjänstetecken. Civila avlöningsreglementets bestämmelser i ämnet överensstämde med

1936 års lönekommittés förslag. Vissa särbestämmelser hade därutöver meddelats angående rätt för särskilda befattningshavargrupper att, därest tjänstemännen själva ombesörjt tillverkning av uniformspersedlar, till vilka tyg tillhandahållits av vederbörande myndighet, erhålla kontant bidrag till täckande av styrkta kostnader för tillverkningen högst motsvarande stats­ verkets andel för det fall att persedlarna hade tillverkats genom myndig­ hetens försorg. Beträffande försvaret gällde andra bestämmelser än de ovan återgivna. Uniformspliktiga militära och civilmilitära beställningshavare ägde vid till­ trädandet av första ordinarie beställning eller av beställning som fänrik eller extra ordinarie underofficer eller av extra ordinarie civilmilitär beställning uppbära ekiperingshjälp med i allmänhet 500 kronor eller, vad angick un­ derbefäl med ordinarie anställning, 300 kronor. Härutöver utgick, på grund av förslag av 1936 års lönekommitté, för underhåll och förnyelse av uni­ formspersedlar ett årligt ekiperingsbidrag med 180 kronor (för underbefäl

120 kronor). Beställningshavare ägde, mot ersättning, utbekomma erfor­ derliga persedlar och materialier från kronans förråd eller låta tillverka persedlarna vid kronans verkstäder. Ersättningen skulle motsvara kronans självkostnadspris för materialanskaffning samt tillverkningsarbeten. För det icke-ordinarie militära manskapet ingick bland avlöningsförmå­ nerna fri beklädnad över huvud taget och således även fri tjänstedräkt. S a a r. I Saar meddelas dels i 11 § ett summariskt stadgande om skyl­ dighet i fråga om tjänstedräkt och tjänstetecken in. m„ dels ock i 46 § be­ stämmelser om bidragsformer in. in. I enlighet med förslag av 1945 års lönekommitté ha de båda tidigare formerna för bidrag från statens sida till kostnader för tjänstedräkt bibehållits. Lönekommittén uttalade visserligen, att verkställd utredning givit vid handen, att skäl kunde anföras för att tilllämpa rabattsystemet även för försvarets beställningshavare; övervägande skäl liade dock synts tala mot en sådan omläggning. I propositionen 1947:

281 biträddes lönekommitténs förslag under framhållande att, om över­ gång till rabattsystem för försvarets beställningshavare senare skulle anses böra ske, formell möjlighet funnes att genomföra en sådan ändring även under löpande löneregleringsperiod. Beträffande fördelningen mellan statsverket och den enskilde av kostna­ derna för tjänstedräkt grunda sig bestämmelserna i Saar på tankegången att kostnadsfrågan så vitt möjligt bör regleras så, att det för varje tjänste­ man blir i ekonomiskt avseende i stort sett likgiltigt, om han är underkastad uniformsplikt eller icke. Beträffande bidraget till civila tjänstemän gjorde 1945 års lönekommitté följande uttalanden. De gjorda övervägandena ha givit till resultat, att någon anledning icke finnes alt i fråga om civila tjänstemän i princip överge det system, som nu tillämpas och som i korthet kan betecknas såsom rabattsystemet. Bestäm­ melserna böra emellertid kompletteras i två hänseenden. Dels bör rabatten väsentligt böjas, såvitt angår den första anskaffningen av uniformspersed­ lar för uniformspliktig tjänsteman. Dels bör det för närvarande inom vissa

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

förvaltningsområden medgivna förfaringssättet, enligt vilket tjänstemännen äga att själva ombesörja persedlarnas tillverkning och erhålla sömnadsbidrag högst motsvarande vad statsverket eljest skulle gälda, fastställas för all­ män tillämpning. Å andra sidan bör, i konsekvens med den nyss angivna allmänna utgångspunkten, den inskränkningen i nuvarande grunder vidta­ gas, att någon lägsta gräns för storleken av den rabatt, som må medgivas tjänsteman vid nyanskaffning av persedlar, icke fastställes.

1 enlighet härmed har rabatten — d. v. s. statens bidrag till uniformskost-

naden —■ vid första anskaffningen av obligatoriska uniformspersedlar i egentlig mening fastställts till 75 procent av myndighetens självkostnads­ pris. För senare nyanskaffning av persedlar gäller en högsta rabatt av

50 procent av självkostnadspriset — den tidigare maximiprocentsatsen har alltså bibehållits — men ingen lägsta procentsats för bidraget. Det ankom­ mer på Kungl. Maj :t att bestämma rabattsatsen för olika ifrågakommande personalgrupper, och det har förutsatts att beslut härom skall meddelas på framställning av vederbörande myndigheter, som därvid ha att förebringa åtminstone en summarisk utredning om uniformskostnaden per tidsenhet, beräknad med utgångspunkt från antalet erforderliga persedlar, myndighe­ tens självkostnadspris för dem och deras beräknade normala brukningstid. Då Kungl. Maj :t av särskilda skäl därtill lämnar medgivande, må såsom lån mot ersättning utlämnas klädespersedlar och materialier, som tjänste­ mannen eljest halt att förvärva med äganderätt. Ersättningen härför skall fastställas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av ve­ derbörande myndighet och avvägas så, att den motsvarar den besparing av tjänstemans utgifter för beklädnad, som kan anses uppkomma genom per­ sedlarnas eller materialiernas tillhandahållande. Liksom tidigare kunna tjänstetecken och liknande utlämnas såsom lån utan ersättning, och detsam­ ma gäller i fråga om persedlar, som tjänsteman ej är skyldig att inneha men tillfälligtvis ålagts bära. Beträffande beställningshavare vid försvaret har, såsom av det anförda framgår, bibehållits det system, enligt vilket uniformspliktiga beställnings­ havare erhålla kontanta bidrag, ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag. Bi­ dragsbeloppen ha ändrats endast såtillvida, att ekiperingsförmånerna för det ordinarie manskapet — långtjänstunderbefälet — fastställts till samma belopp som för officerare och underofficerare. I fråga om det icke-ordinarie manskapet innebär Saar mera betydande ändringar i förevarande hänseende i förhållande till vad som tidigare gällt. Bestämmelserna i ämnet grunda sig på förslag av 1945 års lönekommitté, som härom anförde följande. I fråga om det icke-ordinarie manskapet har 1946 års manskapslöneutredning i sitt betänkande föreslagit, att en viss del av detsamma alltjämt skall erhålla s. k. biandavlöning, d. v. s. vissa fria naturaförmåner och en under hänsynstagande till dem avvägd kontant lön. Dessa beställningshavare av­ ses även i fortsättningen skola erhålla fri beklädnad. Det övriga manskap, som innehar icke-ordinarie anställning, föreslås däremot skola i princip er­ hålla hela sin avlöning i form av kontantlön och sålunda, såvitt här är i fråga, självt bestrida kostnaderna för tjänstedräkt. Manskapslöneutred-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 199

ningen har förordat, att sist avsedda beställningshavare må såsom lån ut­ bekomma erforderliga uniformspersedlar från kronans förråd, samt därvid framhållit, att ett betydande antal beställningshavare efter en relativt kort anställningstid måste lämna den militära tjänsten, varför anskaffning av egna persedlar i flertalet fall för den enskilde beställningshavaren skulle medföra kostnader, vilka icke stode i rimlig proportion till den tid, varunder persedlarna kunde användas. I fråga om storleken av den ersättning, som beställningshavarna skulle ha att erlägga till staten för erhållen tjänstedräkt, har utredningen anfört, att den vid avvägningen av den föreslagna kontanta lönen utgått från att staten skulle betala halva kostnaden och att beställnings­ havaren "skulle ha att för begagnandet erlägga ersättning med belopp mot­ svarande hälften av statens kostnader för persedlarna ifråga. Lönekommittén anser sig för sin del kunna biträda vad manskapslöneutredningen sålunda föreslagit. Kommittén har visserligen icke haft möjlighet att utröna, huruvida den föreslagna hälftendelningen av uniformskostnaderna mellan staten och beställningshavaren står helt i överensstämmelse med lönekommitténs i det föregående uttalade uppfattning om att vid tillämp­ ning av lånesystemet ersättningen hör motsvara den inbesparing av tjänste­ mannens egna utgifter för beklädnad, som kan beräknas uppkomma genom persedlarnas tillhandahållande. Med hänsyn till grunderna för den av manskapslöneutredningen föreslagna lönesättningen och då någon större avvi­ kelse i berörda hänseende knappast kan antagas föreligga, anser sig emel­ lertid lönekommittén icke böra göra invändning mot manskapslöneutredningens förslag att i detta fall tillämpa den föreslagna halyeringsregeln. I detta sammanhang må slutligen framhållas, att de sistberörda beställ­ ningshavarna enligt manskapslöneutredningens förslag skola kunna erhålla även andra beklädnadsartiklar än som tillhöra tjänstedräkt, utlämnade till sig såsom lån. För sådana artiklar bör givetvis, såsom manskapslöneutredningen också förutsatt, ersättningen bestämmas på sådant sätt, att statens egna kostnader för desamma helt täckas. Yttrandena. Bestämmelserna om tjänstedräkt m. m. ha berörts i vissa yttranden. Härom må nämnas följande. Fångvårdsstyrelsen och generaltullstijrclsen ha erinrat om en av vissa myndigheter gjord framställning om närmare bestämmelser rörande inne­ börden av begreppen tjänstedräkt, tjänstetecken och skyddsbeklädnad. Generaltullstyrelsen har vidare framhållit, att tvekan uppstått, huruvida för­

månen av 75 procent bidrag skulle gälla endast i det fall, da tjänsteman an­

skaffade sin första uppsättning överhuvudtaget av viss uniformspersedel, eller om den finge tillgodonjutas även då tjänsteman tidigare själv anskaffat persedeln men anskaffning genom myndighets försorg nu skedde första gången. Därest förmånen skulle gälla endast då tjänstemannen anskaffade sin "första uppsättning av uniformspersedeln, uppkomme spörsmålet, om förmånen finge tillgodonjutas även om tjänstemannen varit uniformspliktig före den 1 juli 1947 men icke dessförinnan anskaffat persedeln. Rikets allmänna kartverk har funnit anskaffning av obligatoriska tjänstedräktspersedlar för kartverkets fältarbetspersonal vålla ett icke obetydligt arbete och ansett eu smidigare och mindre arbetskrävande väg vara, att personalen själv finge anskaffa persedlarna mot erhållande av kontant bidrag beräknat efter de allmänna grunderna. Kartverket, som erhållit Kungl. Maj :ts medgivande all intill den 1 juli 1948 tillämpa ett dylikt för­ farande, har nu föreslagit, alt författningsbestämmelserna skola ändras så alt kontant bidrag kan utgå, även om tyg ej tillhandahållits utan anskaff­ ningen i sin helhet ombesörjts av tjänstemannen.

200 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Statens lönenämnd har beträffande sistberörda fråga anfört följande. Lönenämnden är icke beredd tillstyrka sådan ändring, som föreslagits av rikets allmänna kartverk och som skulle innebära ett generellt bemyndigan­ de för myndighet att besluta om kontant bidrag till uniformsanskaffning, som i sin helhet ombesörjts av tjänstemannen. I tider, då materialbrist rå­ der och myndighet därför bar svårt att anskaffa tillräckliga mängder tyg, bör emellertid Kungl. Maj:t äga möjlighet att medgiva myndighet att bi­ draga till kostnaden för uniformsanskaffning, som tjänstemannen helt om­ besörjt. Bidraget bör beräknas med utgångspunkt från myndighetens själv­ kostnadspris för av myndigheten tillhandahållna uniformer.

Förslaget till definitivt reglemente. Samtliga bestämmel­ ser om tjänstedräkt och tjänstetecken m. m. ha i reglementsförslaget intagits i förevarande paragraf. Sakligt sett överensstämma de föreslagna bestäm­ melserna, som undergått en redaktionell överarbetning, nästan helt med de under innevarande budgetår gällande bestämmelserna. Med anledning av vad rikets allmänna kartverk och statens lönenämnd anfört har emellertid ansetts lämpligt att genom bestämmelse i reglementet öppna en möjlighet' att efter Kungl. Maj :ts medgivande och när särskilda skäl därtill föreligga tillerkänna tjänsteman kontant bidrag till tjänstedräkt, vars anskaffning helt ombesörjts av honom. Vidare har bestämmelsen om 75 procents rabatt ansetts böra förtydligas, så att av densamma klart framgår, att bestämmel­ sen endast är tillämplig beträffande obligatorisk uniformspersedel, som tjänsteman anskaffar i samband med att han blir ålagd inneha persedeln. Slutligen ma framhallas, att en viss tid torde förflyta, innan sådana kost­ nadskalkyler, som erfordras för rabattsatsernas fastställande, hunnit göras på alla områden, varför det måste förutsättas, alt tidigare tillämpade rabatt­ satser måste tillämpas under en övergångstid.

40 §.

Vissa andra förmåner in natura.

1 mom. I de tidigare avlöningsreglementena stadgades på skilda ställen att, om tjänsteman mottoge kost in natura eller om genom kronans försorg tvätt verkställdes för tjänstemans enskilda räkning, han hade att härför erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen i enlighet med bestämmelser, som meddelades av i regel —- vederbörande centrala förvaltningsmyn­ dighet. I civila avlöningsreglementet funnos stadganden av angivna inne­ börd beträffande tjänstemän vid fångvårdsanstalterna, garnisonssjukhu­ sen, statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, statens sinnes­ sjukhus, statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar, statens uppfost­ ringsanstalt för sinnesslöa flickor, statens anstalt för fallandesjuka, karo­ linska sjukhuset och serafimerlasarettet. Enligt civila icke-ordinariereglementet gällde samma regel för extra ordinarie och extra tjänstemän vid flertalet av de nämnda verken. Militära icke-ordinariereglementet innehöll ett stadgande av samma innebörd, generellt giltigt beträffande alla extra

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 201

ordinarie och extra tjänstemän som voro underkastade detta reglemente. Enligt 17 § manskapsavlöningsreglementet ägde beställningshavare att av kronan kostnadsfritt erhålla inkvartering, beklädnad och förplägnad eller ersättning för dylik förmån enligt vissa bestämmelser.

1 Saar sammanfördes alla dessa bestämmelser i 47 § 1 mom., vilket gavs generell tillämplighet å alla Saar underkastade tjänstemän. Den sakliga in­ nebörden förblev oförändrad. Det angivna stadgandet i 17 § manskapsreglementet intogs — även det till sin innebörd i huvudsak oförändrat — bland de särskilda bestämmelserna under 47 § Saar. Förslaget till definitivt reglemente innebär ingen ändring i dessa avseenden.

2 mom. Detta moment, som motsvarar 44 § 3 mom. och 47 § 2 mom. Saar, innehåller ett generellt stadgande om att fri inkvartering och fri förpläg­ nad kunna beredas tjänsteman vid resa för förrättning i statens ärenden samt vid tjänstgöring, vid vilken tjänstgöringstraktamente kan utgå, samt att i sådant fall hänsyn skall tagas till dylik förmån vid bedömande av i vad mån ersättning må utgå för resan eller tjänstgöringen.

De särskilda bestämmelserna upptaga vissa i 47 § Saar meddelade special­ föreskrifter rörande fri kost för vissa personalgrupper ävensom ett par nu i Ars meddelade specialföreskrifter.

7 kap. Sjukvård.

41—48 §§. Vid tillkomsten av Saar ansågs att i avvaktan på genomförandet av en allmän sjukförsäkring de sjukvårdsförmåner tills vidare borde utgå, till vilka tjänstemännen dittills varit berättigade. De i 48—55 §§ Saar meddelade sjukvårdsbestämmelserna inneburo därför ingen egentlig ändring i förhål­ lande till tidigare gällande bestämmelser. I ett hänseende medförde emel­ lertid de nya bestämmelserna en skärpning i förhållande till vad tidigare gällt. I samband med den omläggning beträffande rätten till sociala för­ måner, som genomfördes genom det nya avlöningsreglementet, blevo tjäns­

temän tillhörande avdragsgrupp 1 (aspiranter och extra tjänstemän med mindre än 6 anställningsmånader) undantagna från rätt till sjukvårds­

förmåner, medan enligt tidigare bestämmelser aspiranter och extra tjäns­ temän generellt varit tillförsäkrade samma förmåner i detta hänseende som ordinarie tjänstemän. I vissa av de avgivna remissyttrandena ha upptagits frågor berörande sjukvårdsbestämmelserna. Då i allmänhet ej heller i detta sammanhang ändringar i dessa bestämmelser ansetts böra ske, ha endast följande i yr­ kandena framlagda förslag ansetts böra beaktas. Efter påpekanden av väg- och vattenbgggnadsstijrelsen och telegrafsty­ relsen bar stadgandet i 41 § 3 mom. reglementsförslaget utformats så, att

202 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

C-avdragsledigheter för offentligt uppdrag icke i något fall inverka på rät­ ten till sjukvårdsförmåner.

Telegrafstyrelsen har ansett, att tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1

bör beredas rätt till sjukvård åtminstone i den omfattningen, att han skulle äga kostnadsfritt anlita verksläkaren för erhållande av läkarvård och intyg, som i tjänsten erfordrades rörande tjänstemannens hälsotill­ stånd, ävensom att kostnaden för sådan för ställande av diagnos erforder­ lig undersökning, vilken ej lämpligen kunde utföras av verksläkaren, skulle bestridas av statsmedel. Detta vore enligt styrelsens mening motiverat med hänsyn till nödvändigheten afl på samma sätt som gällde i fråga om annan personal öva kontroll över sjukledigheter, som begärdes av tjänstemän tillhörande denna avdragsgrupp. Enligt styrelsens uppfattning skulle de ringa kostnaderna för en sådan utvidgning av rätten till fri sjukvård väl uppvägas av den nytta för statsverket, som den skulle medföra. Ifrågava­ rande förslag har tillstyrkts av statens lönenämnd. Vad telegrafstyrelsen anfört beträffande utövandet av kontroll över be­ gärda sjukledigheter har synts beaktansvärt. Då vidare fråga är endast om en återgång — och därtill i mycket begränsad utsträckning -— till vad som för ifrågavarande personal gällde intill den 1 juli 1947, har förslaget

ansetts böra tillmötesgås genom införande av ett särskilt stadgande i 43 §

3 mom. förslaget till definitivi avlöningsreglemente.

\ issa i yttrandena berörda frågor synas böra närmare regleras i de bli­ vande tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet. På nämnda sätt torde för försvarets del böra regleras i vilka fall bestämmelserna i sjukvårdskapitlet om verksläkare i stället skola gälla tjänsteläkare. Vidare torde i tilläggsbestämmelserna — i anslutning till i flera yttranden fram­ förda önskemal — böra meddelas en klarläggande föreskrift beträffande innebörden av bestämmelsen att av statsmedel helt bestrides kostnad för specialistvård, som meddelas å poliklinik vid allmänt sjukhus. Stadgandet torde icke böra givas en så restriktiv tillämpning, att det endast blir av betydelse i fråga om specialistvård å poliklinikerna i teknisk mening, vilka enligt vad medicinalstyrelsen framhållit endast finnas i Stockholm och Göteborg samt vid universitetssjukhusen i Uppsala och Lund. Specialist­ vård, som meddelats å sådan öppen mottagning vid allmänt sjukhus som ej är poliklinik i egentlig mening, bör i överensstämmelse med vad medi­ cinalstyrelsen uttalat i ett cirkulär till direktionerna för statens sinnes­ sjukhus och statens anstalt för fallandesjuka och jämväl i överensstäm­ melse med vad som redan tillämpas inom vissa större verk, bekostas av statsmedel i den mån ersättningen ej överstiger det belopp som skulle ha utgått, om vården meddelats å egentlig poliklinik. Tilläggsbestämmelsen, som synes böra få detta innehåll, bör givetvis icke föranleda att ersättning skall utgå med lägre belopp än som följer av den allmänna bestämmel­ sen angående ersättning för specialistvård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 203

8 kap. Begravningshjälp m. m.

49 §.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvara föreskrifterna i 56 § Saar

samt 2 kap. 9 §, 3 kap. 9 § och 4 kap. 6 § Ars. Berörda under innevarande

budgetår gällande bestämmelser överensstämma i huvudsak med tidigare gällande bestämmelser om begravningshjälp och transport av avliden tjäns­ teman. Från den tidigare föreliggande rätten till begravningshjälp har dock, i anslutning till vad som föreskrivits i fråga om sjukvård och övriga so­ ciala förmåner, undantagits aspiranter och extra tjänstemän med mindre än sex anställningsmånader. Däremot ha aspiranter och extra tjänstemän med mer än sex anställningsmånader, i motsats till vad tidigare varit fal­ let, likställts med övriga tjänstemän i fråga om transport av avliden tjäns­ teman. Vid de med tjänstemännens huvudorganisationer hållna överlägg­ ningarna rörande de nya avlöningsbestämmelserna har från organisationer­ nas sida framhållits, att vid vissa verk även tämligen nyanställda aspiran­ ter och extra tjänstemän beordras tjänstgöra långt från stationeringsorten. Med beaktande härav har vid överarbetningen av reglementet — utan att återgång ansetts böra ske till tidigare gällande bestämmelser om kontant bidrag till begravningskostnaderna — ansetts skäligt, att staten bestrider kostnaderna för transport av avliden tjänstemans stoft till stationerings­ orten, oavsett huru lång tid han varit anställd.

9 kap. Beräkning och utbetalning av kontanta löneförmåner.

50 §.

1 mom. I första stycket av detta moment — som motsvarar 57 § 1 mom. första stycket Saar utan saklig ändring — fastslås såsom huvudregel, att både beräkning och utbetalning varje kalendermånad för sig skall ske av det belopp, som tillkommer tjänsteman på grund av de i reglementet inne­ fattade eller med stöd av detsamma meddelade bestämmelserna om lön och löneavdrag, vikariatsersättning och annan därmed jämförlig ersättning, fyllnadslön, kallortstillägg, enslighetstillägg, avlöningsförstärkning, befattningsarvode, ställföreträdararvode och sådant arvode för särskilt uppdrag eller dylikt, som utgår på grund av under viss tid fullgjord tjänstgöring och beträffande vilket meddelats särskild föreskrift att det skall avstås för tid, då C-avdrag verkställes å lönen. I fråga om ordningen för utbetal­ ning av annan i reglementet avsedd löneförmån — exempelvis övertids­ ersättning, tjänstgöringstraktamente och ersättning för flyttningskostnad — äger enligt 4 mom. vederbörande myndighet, i den mån ej Kung. Maj :t härom förordnat, besluta efter vad som synes myndigheten lämpligast. Bestämmelserna utgöra motsvarighet till den tidigare föreskriften, att av­

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

löning skall ulbetalas månadsvis, i den mån icke beträffande särskild er­ sättning utbetalning i annan ordning är särskilt stadgad eller eljest finnes lämpligen böra ske.

I 1 mom. andra stycket meddelas vissa föreskrifter angående beräkning­

en av i momentet avsedda avlöningsförmåner. Härom må nämnas följande. Under a) angives huruvida tillämpning skall ske av månadslön eller dag­ lön, en föreskrift varav behov finnes av den anledningen, att daglönebe­ loppen jämkas så att deras summa ej alltid är exakt lika med månadslönen. Föreskriften i ämnet innebär, att tillämpning skall ske av månadslön, så framt icke tillämpning av daglön påkallas till följd av att lönen avser allenast en del av månaden eller för olika delar av månaden skall beräknas en­ ligt olika löneklasser eller ortsgrupper eller eljest enligt olika grunder eller skall utbetalas från skilda tjänsteställen, eller läsårsdaglön skall tilläm­ pas. Det må framhållas, att med lön här avses det belopp, som i avlönings­ listan skall upptagas i kolumnen för lön. Stadgandet att daglön skall tilllämpas, om lönen avser allenast en del av månaden eller för olika delar av månaden skall beräknas enligt olika grunder, kommer alltså i tillämp­ ning, om tjänstemannen under löpande kalendermånad tillträder eller från­ träder i reglementet avsedd tjänst eller vikariatslöneförordnande eller i fall,

som avses i 6 §, under kalendermånaden tillträder eller frånträder utöv­

ningen av viss tjänst eller övergår från deltidsanställning till heltidsanställ­ ning eller vice versa. Stadgandet är däremot, på sätt anförts under 27 §

2 inom., icke tillämpligt av den anledningen, att tjänstemannen under en

del av kalendermånaden har att vidkännas helt eller partiellt C-avdrag. Vad under b) stadgas innebär, att tillämpning skall ske av C-avdrag efter månadslön, så framt icke tillämpning av C-avdrag efter daglön påkal­ las till följd av att C-avdraget avser allenast en del av månaden eller för olika delar av månaden skall beräknas enligt olika löneklasser eller orlsgrupper eller eljest enligt olika grunder eller skall avdragas vid olika tjäns­ teställen, eller C-avdrag efter läsårsdaglön skall tillämpas. Med uttrycket en del av månaden avses detsamma som vissa dagar i månaden. Vid "kon­ tinuerlig deltidsledighet hela månaden bör således tillämpas partiellt Cavdrag efter månadslön, ej efter daglön. Under c) stadgas, att beträffande sådan annan förmån än lönen, som är upptagen med visst belopp för år räknat, vad under a) sagts skall äga motsvarande tillämpning, varvid förmånen skall anses belöpa med lika stort belopp å varje kalendermånad och månadsbelopp med lika stor del å varje dag under månaden. Är förmånen upptagen med årsbelopp, skall den alltså exempelvis å 30-dagarsmånad anses belöpa med —- på varje dag. På frågan om avrundning av beräknat belopp kunna olika synpunkter anläggas. Enligt statens löneplansförordning sluta månadslönerna, såväl de i grundlönetabellerna angivna som de höjda beloppen, på helt kron­ tal. Övriga lönebelopp enligt löneplansförordningen avrundas till närmaste hela femtal ören — de skola följaktligen sluta å en hel mångfald av fem

öre, varvid belopp, som före avrundningen sluta å 2 V, eller 7 7 , öre, böra

höjas — och samma avrundningsregel tillämpas beträffande daglön för deltidsanställd personal, läsårsdaglön för extra lärare samt A-avdrag för nyss nämnd personal; den är också avsedd att tillämpas beträffande vikariatsersättning. I nu angivna fall är fråga om belopp, som enligt avlöningsförfattningarna skola upptagas i tabeller eller beträffande vilka anledning

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 205

finnes antaga att vederbörande myndighet själv upprättar tabeller. För andra fall än då särskild jämkningsföreskrift gäller angives under d), att vad av månads- eller dagbelopp överskjuter helt öretal skall bortfalla.

1 fråga om tidpunkten för utbetalning av här avsedda förmåner har en viss valfrihet ansetts böra beredas myndigheterna, dock inom vissa grän­ ser; härmed har avsetts att möjliggöra en utjämning av arbetsbelastningen såväl för redogörarna som ock i viss mån inom andra områden, särskilt för postverkets personal. Enligt tredje stycket i förevarande moment skall utbetalningen ske tidigast den tjugufemte dagen och senast den sista helg­ fria dagen i månaden; oavsett på vad sätt utbetalningen sker, skall belop­ pet av vederbörande myndighet utanordnas i så god tid, att det kan beräk­ nas vara för tjänstemannen tillgängligt senast den sista helgfria dagen i månaden. Upphör tjänstemannens anställning hos staten vid annan tidpunkt än kalendermånads utgång, skall utbetalningen enligt sista stycket i momen­ tet ske i samband med anställningens upphörande. Rikets allmänna kart­ verk har ansett detta stadgande, som finnes även i Saar, vara alltför kate­ goriskt. Ändring har emellertid icke ansetts böra ske; stadgandet bör icke anses medföra hinder för myndigheten att uppskjuta utbetalningen någon dag, om så finnes erforderligt,

2 mom. Enligt de avlöningsreglementen, som gällde närmast före inne­ varande budgetår, skulle avlöningen utbetalas månadsvis i efterskott. 1945 års lönekommitté framhöll i sitt betänkande II, att därvid måste med avlöning förstås den lön jämte rörliga och fasta tilläggsförmåner, som belöpte på vederbörande månad och uträknats med beaktande av de på förmånernas storlek inverkande tjänstgöringsförhållandena under samma månad. Ett sådant förfaringssätt vore emellertid i vissa fall omöjligt att tillämpa och medförde i andra fall praktiska olägenheter, varför lönekom-

mittén, efter att ha hört ett 20 -tal myndigheters uppfattning, framlade

förslag till de bestämmelser i ämnet, som återfinnas i 57 § 2 mom. Saar och i förevarande moment av det nu utarbetade förslaget till definitivt reglemente. Bestämmelserna innebära, att efter vederbörande myndighets beslut utbetalning må grundas på preliminär beräkning, vid vilken hänsyn icke tages till tjänstgöringsförhållandena under den löpande kalendermå­ naden eller hänsyn allenast tages till tjänstgöringsförhållandena intill viss dag i kalendermånaden; i stadgandet, som möjliggör att tjänstledigheter och vikariat regleras i efterhand, förutsättes att vederbörande myndighet bestämmer sig för en viss ordning härvidlag. Om efter dylik beräkning utbetalat belopp understiger eller överstiger det, som skolat utgå om hän­ syn kunnat tagas till alla tjänstgöringsförhållandena under månaden, skall skillnaden vid nästföljande utbetalningstillfälle utbetalas till tjänsteman­ nen respektive avdragas från det belopp, som då eljest skolat utbetalas. I den mån i sistnämnda fall skillnadsbeloppet icke kan avdragas, skall tjäns­ temannen vara skyldig att återbetala detsamma inom lid och i den ordning, som vederbörande myndighet bestämmer.

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Kammarrätten har beträffande bestämmelsen om återbetalningsskyldighet anfört följande. Enligt hittills rådande praxis (jfr exempelvis kammarrättens årsbok årgång 1944 not. 309, 344 och 683) har myndighet — bortsett från de fall, då vederbörande såsom redogörare kunnat i anmärkningsprocess förklaras ersattningsskyldig — icke ansetts äga förplikta tjänsteman att återbetala for mycket utbetald avlöning. Denna praxis torde stå i överensstämmelse med allmänna processuella rättsgrunder. Mot ovanberörda bestämmelse, som endast har begränsad räckvidd, synas måhända ej så stora betänklig­ heter av principiell art kunna riktas, men kammarrätten anser sig böra framhålla, att i de fall då tjänsteman, som avgått från statstjänsten eller •i ®v~ar® uppbär lön från staten, vägrar att frivilligt fullgöra honom alagd aterbetalningsskyldighet, det synes tveksamt, om myndighets beslut om återbetalning kan verkställas.

^ id utarbetandet av förslaget till definitivt reglemente har tillräcklig anledning icke ansetts föreligga att i anledning av vad kammarrätten an­ fört frångå den ståndpunkt i förevarande fråga, som intogs i propositionen 1947:281; i nämnda sammanhang beaktades det av kammarrätten berör­ da spörsmålet, och därvid uttalades, att hinder icke kunde anses föreligga att genomföra de av lönekommittén framlagda förslagen, vilka finge anses vara i sak lämpliga.

3 mom. I detta moment meddelas bestämmelser om vissa undantag från regeln, att avlöningsförrättning skall förläggas till tiden fr. o. m. den 25 :e dagen i månaden. Utbetalning kan enligt a) ske tidigare i samband med övergång från anställning, i vilken de kontanta löneförmånerna uppburits för kortare tid an månad, till i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst; beträffande motsvarande bestämmelse i Saar anförde 1945 års lönekommitté, att det syntes skäligt att hänsyn på detta sätt kunde tagas till de temporära svå­ righeter, som för tjänstemannen och hans familj kunde vara förenade med övergången från en kortare till en längre hushållningsperiod. Bestämmel­ sen böi kunna tillämpas även om vid den tidigare anställningen utgått månadslön men regelmässigt tillämpats utbetalning vid mer än ett till­ fälle i månaden. Stadgandet under b) utgör motsvarighet till vissa före innevarande bud­ getår gällande föreskrifter, innefattade i cirkuläret 1940: 679; såväl av allmänna ordningshänsyn som i betraktande av frågans principiella vikt har stadgandet ansetts böra meddelas i själva avlöningsreglementet.

4 mom. Beträffande innehållet i detta moment hänvisas till vad i det

föregående anförts under 1 mom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 207

10 kap. Tjänstemans skyldighet att underkasta sig ändring i avlöningsbestämmelserna.

51 §.

Denna paragraf motsvarar 23 § Saar och vissa stadganden i Ars. I an­ slutning till författningstexten må följande nämnas beträffande tjänstemans skyldighet att underkasta sig ändring i avlöningsbestämmelserna samt an­ gående motiven härför. Föreskriften om skyldighet att underkasta sig ändring i vissa i 19 § med­ delade bestämmelser överensstämmer med vad som gäller under inneva­ rande budgetår. Skyldighet att underkasta sig ändrade bestämmelser angående löneklassplacering och löneklassuppflyttning — 21, 22 och 23 §§ reglementsförslaget —- infördes i det för innevarande budgetår gällande reglementet efter förslag av 1945 års lönekommitté, som grundades på det med tjänstemannaorgani­ sationerna uppnådda förhandlingsresultatet. Föreskriften i ämnet meddela­ des närmast med hänsyn till den betydande omläggning i olika avseenden, som Saar innebar i fråga om förutsättningarna för löneklassuppflyttning. Ur denna synpunkt skulle ett bibehållande av föreskriften i det nya regle­ mentet strängt taget icke vara erforderligt, eftersom den närmare reglering­ en av uppflyttningen enligt vad i det föregående förordats skall ske i tillläggsbestämmelserna till reglementet. Det har emellertid ansetts motiverat att medtaga föreskriften även i det nya reglementet, bl. a. med tanke på sådana däri meddelade bestämmelser som de, vilka avse hänsynstagande för löneklassplacering till anställning, vilken icke innehafts omedelbart före den nya tjänstens tillträdande, samt garantiregeln för löneklassplacering med hänsyn till kollektivavtalsanställning. Att skyldighet att underkasta sig ändring i "innehållet i bilaga A föreligger har ansetts framgå redan av att

denna utgör ett bihang till 22 §.

Skyldigheten att underkasta sig ändring i bestämmelserna om lön vid tjänstledighet för militärtjänstgöring föreligger jämväl enligt Saar. Stad­ gandet sammanhänger bl. a. med att ändrad försvarsorganisation kan kom­ ma till stånd och att ändrade bestämmelser kunna komma att meddelas angående de avlöningsförmåner, som utgå vid den militära tjänstgöringen. Såsom i annat sammanhang nämnts har det förutsatts, att genomföran­ det av allmän sjukförsäkring kan komma att medföra behov av ändrade bestämmelser i fråga om sjukvårdsförmånerna. Vad angår sjukavlöningsbestämmelserna har 1945 års lönekommitté i sitt betänkande I anfört, att vid lönekommitténs förhandlingar med vederbörande personalorganisatio­ ner rått enighet om att avlöning vid sjukdom bör utgå även efter det en all­ män sjukförsäkring genomförts, men att det förutsattes att tjänstemannen icke därutöver skulle äga uppbära sjukpenning jämte eventuella tillägg. Det belopp, som på grund av sjukförsäkringen tillkomme tjänstemannen, borde inlevereras till verket, som skulle ha att tillse att tjänstemannens sjukav­ löning icke understege nämnda belopp. Med hänsyn till att statsmakterna icke tagit definitiv ställning till nämnda förslag, vilket torde böra upptagas till närmare prövning i samband med förutsatt utredning i fråga om sjuk­ vårdsförmånerna, bar i reglementsförslaget stadgats skyldighet för tjänste­ man att underkasta sig de ändringar i sjukavlöningsbestämmelserna, som kunna påkallas av genomförandet av allmän sjukförsäkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Under tid, då krigsavlöningsreglementet är å tjänsteman tillämpligt, må lian komma i åtnjutande av tjänstledighet i enlighet med särskilda för krigstjänstgöring gällande bestämmelser. Denna tjänstledighet är i viss mån likställd med semester (ferier). Skäl kunna därför föreligga för att tjänstemannen icke skall erhålla jämväl den semester, som eljest tillkom­ mer honom. För att hålla möjlighet öppen för en närmare reglering härav har tjänstemannen ansetts böra vara skyldig att underkasta sig ändrade bestämmelser om semester och semesterersättning, såvitt angår tid varun­ der krigsavlöningsreglementet är å honom tillämpligt. Det må framhållas, att med stöd av stadgandet bör kunna föreskrivas, dels att de semesterdagar, som eljest skulle ha intjänats under ifrågavarande tid, skola begränsas el­ ler bortfalla, dels att intjänad semester skall anses kompenserad genom le­ dighet under krigstj änstgöring, dels ock att tjänstemannen icke må enligt reglementet åtnjuta semester eller ferier under berörda tid. Liksom enligt Saar skall tjänsteman vara skyldig att underkasta sig änd­ ring i de särskilda bestämmelserna angående vikariatsersättning men ej i de allmänna bestämmelserna i ämnet. Det må emellertid framhållas, att själva vikariatsersättningsbeloppen enligt reglementsförslaget skola fristå­ ende från reglementet bestämmas av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut och att ändring i sådant beslut därför kan göras tillämplig även på redan anställda tjänstemän. I övrigt innebär reglementsförslaget i denna del endast den ändringen i förhållande till Saar, att skyldighet har ansetts böra stadgas för tjänsteman att underkasta sig minskning eller upphörande av avlöningsförstärkning i samband med förhöjd lönegradsplacering. Att tjänstemännen äro skyldiga att underkasta sig sådana ändringar i avlöningsbestämmelserna, som äro av endast formell natur, har icke ansetts behöva särskilt stadgas. Slutligen må framhållas, att det, om riket skulle råka i krig, kan bliva nödvändigt att meddela särskilda avlöningsbestämmelser; att tjänstemännen skola vara skyldiga att finna sig däri under dylika extraordinära förhållan­ den, har icke heller ansetts behöva särskilt stadgas.

4 avd. Bestämmande av avlöningsförmåner för innehavare av arvodesbefattning.

52 §. I 58 § Saar, som intagits under rubriken Avlöningsbestämmelser för övriga icke-ordinarie tjänstemän — d. v. s. för andra icke-ordinarie tjänste­ män än extra ordinarie tjänstemän, aspiranter, extra tjänstemän, inneha­ vare av icke-ordinarie, medelst kontrakt tillsatta manskapsbeställningar samt vissa med ordinarie tjänstemän jämförliga tjänstemän vid bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen — stadgas, att avlöningsförmå­ nerna för ifrågavarande tjänstemän fastställas av vederbörande myndighet, i den mån ej Kungl. Maj :t härutinnan meddelar beslut. Därvid skall före­ skrift meddelas angående semester och semesterersättning. Slutligen skall, om tjänstemannen är berättigad att av statsmedel uppbära tjänstepension eller årligt understöd eller lön för beställning å reservstat vid försvaret,

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 209

hänsyn därtill tagas vid avlöningens bestämmande, i den mån icke pensions­ förmånen utgöres av reservpension eller däremot svarande engångsbelopp. Bestämmelser av samma innebörd ha i reglementsförslaget upptagits i

52 § under rubriken Bestämmande av avlöningsförmåner för innehavare av

arvodesbefattning. I detta sammanhang må hänvisas till vad under 1 § sagts

i fråga om gränsen mellan anställning och uppdrag. Vidare må hänvisas till vad under 4 § anförts om att användandet av arvodesformen för personal med heltidsarbete bör begränsas i största möjliga omfattning. Frågan i vilka fall sådan anställning bör anlitas vid anställning av partiellt arbetsföra är i anledning av avgivet kommittébetänkande föremål för övervägande inom social- och finansdepartementen.

Reglementets ikraftträdande m. m.

Reglementet föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1948. I Saar och Ars meddelas i samband med stadgandet om reglementets ikraftträdande bestämmelser, enligt vilka vissa tjänstemän äro undantagna från reglementets tillämpning. Dylika bestämmelser ha icke upptagits i för­ slaget till definitivt reglemente, utan det har avsetts att de skola inflyta i tilläggsbestämmelserna till reglementet, en anordning som överensstämmer med vad 1928 års lönekommitté på sin tid förordade. Beträffande de sär­ skilda undantagen må nämnas följande. Från Saars tillämpning äro, i avbidan på lönereglering, undantagna inne­ havare av vissa närmare specificerade övningslärartjänster, bl. a. slöjdlä­ rarinna vid dövstumskola och vid dylik skola anställd skolkökslärarinna, vilken tjänst icke tillika avser kindergartenarbete. Skolöverstyrelsen har un­ der erinran om att vid dövstumskolas fortsättningsskola anställda lärarin­ nor i slöjd och hushållsgöromål ha ett arbetsår å 46 veckor eller avsevärt längre än det, som eljest gäller för övningslärare, föreslagit att nämnda lä­ rarinnor vid dövstumskolas fortsättningsskola skulle inordnas under Saar. Statens lönenämnd har i och för sig icke haft något att erinra mot skolöver­ styrelsens förslag men ifrågasatt, huruvida icke med genomförandet av detsamma borde anstå till dess löneregleringen för övningslärare genom­ föres. Då frågan närmare övervägts i samband med utarbetandet av försla­ get till definitivt avlöningsreglemente ha övervägande skäl ansetts tala för vad lönenämnden förordat. Den ifrågavarande kategori lärare, som bör un­ dantagas från tillämpningen av det nya reglementet, synes alltså tillsvidare böra avgränsas på samma sätt som enligt Saar. På motsvarande sätt som enligt Saar bör vidare från reglementets tillämp­ ning undantagas tjänsteman, som före den 1 juli 1947 uppförts å indrag­ nings- eller övergångsstat utan tjänstgöringsskyldighet eller å avgångsstat. Fråga uppkommer jämväl, i vad mån ordinarie tjänsteman, som eljest skolat bliva underkastad reglementet, efter egen önskan skall äga kvarstå å tidigare gällande avlöningsbestämmelser. Såvitt angår tjänstemän, å vilka

It Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 225.

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Saar eller Ars tillämpats, torde emellertid frågan vara av övervägande teo­ retisk natur, eftersom Saar och Ars ha en till innevarande budgetår begrän­ sad giltighet och tjänstemannen, om han ej önskar övergå till det nya reg­ lementets tillämpning, skulle få på sig tillämpade sådana äldre avlöningsbestämmelser, enligt vilka avlöningsförmånerna voro mindre förmånliga än enligt det nya reglementet. Av formella skäl bör emellertid rätt att kvarstå på sådana bestämmelser tillerkännas ordinarie tjänsteman, å vilken Saar eller Ars blivit tillämpligt, om han före av Kungl. Maj:t fastställd tidpunkt gör skriftlig anmälan, att han icke vill underkasta sig det nya reglementets villkor och bestämmelser. Enligt till finansdepartementet gjord anmälan har Ars icke erhållit tillämpning å vissa ordinarie lärare vid sinnesslö- eller epileptikerskola; sådan lärare synes nu böra erhålla tillfälle att, om han så önskar, övergå på det nya reglementet. På motsvarande sätt som gällt enligt Saar och Ars bör den, som efter egen önskan kvarstår vid tillämpning av äldre avlöningsbestämmelser, bliva underkastad det nya reglementet, om han den 1 juli 1948 eller därefter erhåller förnyad anställning till följd av befordran eller till följd av nytt förordnande eller kontrakt. Vad angår av­ löningsförmånerna vid kvarstående å äldre bestämmelser bör också, på motsvarande sätt som tidigare bestämts i samband med Saar och Ars, gälla, att tjänstemannen, där ej Kungl. Maj :t och riksdagen annorlunda besluta, äger utöver lön och övriga förmåner — i vilka icke ingår provisoriskt löne­ tillägg — åtnjuta rörligt tillägg, dyrtidstillägg och kristillägg enligt därom gällande bestämmelser; barntillägg eller förhöjning av dyrtidstillägg i anled­ ning av försörjningsplikt mot barn bör i intet fall få åtnjutas, med mindre sådan förhöjning tillkommit tjänstemannen vid utgången av juni 1947. I anslutning till ikraftträdandet av Saar och Ars meddelades vissa bestäm­ melser för övergång till sagda reglementen. I den mån sakliga ändringar icke förordats i förslaget till definitivt avlöningsreglemente, torde övergångs­ bestämmelser av samma innebörd i allmänhet böra gälla jämväl vid ikraft­ trädandet av det definitiva reglementet. För tjänsteman, för vilken beslut om personlig löneförmån meddelats, synes detta beslut böra gälla jämväl i förhållande till det nya reglementet, i den mån ej Kungl. Maj:t i samband med reglementets ikraftträdande finner skäl att annat föreskriva. Med hän­ syn till vissa föreslagna ändringar i förhållande till de provisoriska avlöningsreglementena samt erfarenheterna i övrigt från dessas tillämpning sy­ nes emellertid erforderligt att utfärda särskilda övergångsbestämmelser till det nya avlöningsreglementet. De mindre skiljaktigheter, som förslaget till definitivt reglemente innefattar i jämförelse med Saar och Ars, böra givet­ vis icke föranleda till förnyad omräkning av tjänstemännens lönetur. För­ utom i det föregående berörda särskilda övergångsfrågor må erinras om följande. I övergångsbestämmelserna till 5 § Saar föreskrives, att vad i 5 § 1 mom. avlöningsreglementet sägs om viss lägsta levnadsålder för innehav av extra ordinarie tjänst skall, såvitt angår beställning i lönegraden Me 1, icke äga tillämpning för den, som före den 1 juli 1947 tillträtt furirsbeställning

Kungi. Maj:ts proposition nr 225. 211

(motsvarande) eller undergått furirsutbildning eller som vid nämnda tid­ punkt undergår sådan utbildning. Chefen för marinen har föreslagit, att ifrå­ gavarande övergångsbestämmelser utökas att omfatta allt i tjänst varande manskap, som anställts före den 1 juli 1947. Såsom skäl härför har anförts, att med nuvarande underbefälsvakanser vid marinen beställningshavarna efter erhållen utbildning utnyttjas i tjänsteuppgifter för furir. I anledning av vad sålunda förekommit torde en övergångsbestämmelse böra meddelas av i huvudsak den innebörd, som förut angivits. För undvikande av ojämn­ heter beställningshavarna emellan torde i samband med bestämmelsens meddelande böra övervägas, om icke den ifrågavarande övergångsbestäm­ melsen bör gälla samtliga beställningshavare, för vilka anställningsåret räk­ nats börja före den 1 juli 1947.

III. Specialmotivering till förslaget till avlöningsreglemente för folkskolan.

I det föregående har i samband med frågan om avlöningsbestämmelsernas allmänna utformning och uppställning anförts, att för folkskolan allt­ jämt borde finnas ett särskilt avlöningsreglemente. Anledningen härtill är, att på detta område delvis göra sig gällande andra synpunkter än som äro tillämpliga i fråga om det statliga lönesystemet i övrigt. I sakligt hänseende ha visserligen de för folkskolan gällande avlöningsbestämmelserna alltmer anpassats efter vad som gäller för statstjänstemännen. Alltjämt gälla dock i vissa betydelsefulla hänseenden särskilda avlöningsbestämmelser för folk­ skolan. Ett exempel härpå är det automatiska extraordinarieblivandet, vil­ ket är beroende av lärarens personliga anställningsförhållanden. Andra ex­ empel äro bestämmelserna om löneklassuppflyttning, enligt vilka ferietid ej tillgodoräknas för uppflyttning men å andra sidan ett mindre antal tillgodoräkningsbara dagar fordras för uppflyttning, och vidare bestämmel­ serna om löneklassplacering med hänsyn till tidigare innehavd tjänst, vilka väsentligen bygga på tillgodoräkningssystemet även om de givits sådan in­ nebörd, att de genomsnittligt sett skola leda till samma resultat som den för statstjänstemännen tillämpade sneddningsprincipen. För att ett särskilt avlöningsreglemente bibehålies för folkskolans lärare talar också, att detta reglemente skall tillämpas av ett stort antal kommunala myndigheter, vilka i övrigt ej ha befattning med det statliga lönesystemet. Såsom nyss nämnts ha emellertid avvikelserna från motsvarande för statstjänstemän gällande avlöningsbestämmelser successivt minskats. Detta gör, att de motiveringar och tolkningsanvisningar, som i det föregående lämnats till förslaget till definitivt statens allmänna avlöningsreglemente, i stor utsträckning äga giltighet även beträffande folkskolans avlöningsbe­ stämmelser. I andra delar, där speciella förhållanden äro gällande vid folk­ skolan, innebär det reglementsförslag, som nu framlägges, inga betydande

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

ändringar i förhållande till vad som gällt alltsedan den 1 juli 1942, varför

anvisningarna till det nämnda år utfärdade folkskolans avlöningsreglemente i dessa delar alltjämt äro tillämpliga. Med hänsyn till vad nu anförts har det icke ansetts erforderligt att i detta sammanhang meddela någon sådan ingående specialmotivering till det nu förevarande reglementsförslaget som i det föregående lämnats till förslaget till statens allmänna avlöningsregle­ mente. Det synes emellertid lämpligt, att skolöverstyrelsen sammanställer de uttalanden, som enligt vad här förutsatts skola vara tillämpliga beträf­ fande avlöningsförhållandena för folkskolans lärare, och i samband där­ med lämnar de ytterligare anvisningar, som kunna anses erforderliga eller praktiskt lämpliga till hjälp för avlöningsförrättarna. Detta är motiverat icke minst i betraktande av det stora antal myndigheter, som skola ha att tillämpa reglementet. Erinras må, att reglementet skall tillämpas inom om­ kring 2 400 skoldistrikt, vid vilka finnas omkring 27 000 folk- och småskollärare, och att den omedelbara tillsynen av folkskolan ankommer på 52 statliga folkskolinspektörer, vilka äro underställda skolöverstyrelsen. Från den nu angivna utgångspunkten lämnas i det följande redogörelse huvud­ sakligen för de ändringar, som det nu upprättade reglementsförslaget inne­ bär i jämförelse med det under innevarande budgetår gällande reglementet. Såsom i det föregående anförts ha i det föreslagna avlöningsreglementet för folkskolan införts de bestämmelser, som tidigare meddelats i avlönings­ reglementet för nomadlärare samt kungörelsen 1947:890. Tillräckliga skäl ha icke ansetts föreligga att i anledning därav giva reglementet ändrad be­ nämning. Föreliggande förslag till avlöningsreglemente för folkskolan har utfor­ mats i nära anslutning till förslaget till statens allmänna avlöningsregle­ mente. Då antalet erforderliga bestämmelser är väsentligt mindre än för statsförvaltningen, ha de dock kunnat disponeras på ett enklare sätt än i det statliga reglementet. I sak föreslås endast mindre ändringar av nu gällande föreskrifter. Änd­ ringarna betingas väsentligen av motsvarande ändringar i det statliga av­ löningsreglementet. Dessutom har i viss utsträckning beaktats vad som i särskilda yttranden angående erfarenheter av folkskolans avlöningsregle­ mente anförts av skolöverstyrelsen, statens lönenämnd och tjänstemännens centralorganisation ävensom vad som anförts av vissa folkskolinspektörer m. fl. i yttranden, som bifogats länsstyrelsens i Värmlands län yttrande an­ gående erfarenheter av 1947 års avlöningsreglementen. De sakliga och for­ mella ändringarna redovisas i det följande i den ordning de införts i regle­ mentsförslaget; de inom parentes angivna paragraferna avse motsvarande stadgandes placering i 1947 års avlöningsreglemente för folkskolan (1947: 414) i fall, då placeringen skiljer sig från den som tillämpas i reglements­ förslaget. I 1942 års reglemente infördes en skillnad mellan begreppen tjänst och anställning, vilken grundar sig därå, att terminsvikarier, vilka ej inneha egna tjänster, anställas som extra ordinarie tjänstemän. Denna skillnad,

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 213

som borttogs i 1947 års reglemente, har återinförts på framställning av skol­ överstyrelsen och i enlighet med vad statens lönenämnd förordat.

1 §. Reglementets tillämpningsområde. I 1 inom. ha med endast obetyd­ liga formella jämkningar upptagits bestämmelserna i nuvarande 1 §. Be­ stämmelse om reglementets tillämpning å nomadlärare m. fl. har medde­ lats i 2 mom., därvid hänvisning skett till de särskilda bestämmelserna i 5

och 6 kap.

2 §. Vissa grundläggande bestämmelser. Förslaget innebär ingen ändring i förhållande till nu gällande stadgande.

3 §. Anställning såsom extra ordinarie eller extra lärare. 11 mom. har för­ sta stycket delvis omformulerats i förtydligande syfte. I andra stycket har på förslag av skolöverstyrelsen införts bestämmelser, enligt vilka Kungl. Maj :t erhåller möjlighet att med hänsyn till särskilda omständigheter medgiva dispens från de i 3 § under b) och c) nämnda villkoren för anställning så­ som extra ordinarie lärare. Sådan dispens bör emellertid, i överensstäm­ melse med vad statens lönenämnd förordat, ifrågakomma endast undan­ tagsvis och då synnerliga skäl därtill prövas föreligga. I allmänhet bör för dispens förutsättas, att läraren haft en långvarig tjänstgöring före examen. Andra fall kunna dock uppkomma, där det kan vara skäligt att medgiva dispens. Exempelvis må nämnas, att vid folkskoleseminarierna de elever, som tillhört den särskilda studentlinjen, år 1947 avlade folkskollärarexa­ men först i juli, medan sådan examen eljest regelmässigt avlägges i maj eller juni; enligt gällande bestämmelser kunna de av denna anledning icke erhålla ordinarie eller extra ordinarie anställning den 1 juli 1949 på samma sätt som andra elever, vilka avlagt examen år 1947. I skrivelse den 16 december 1947 har skolöverstyrelsen hemställt, att Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder för att nämnda lärare, oaktat två år ej förflutit från examen, måtte medgivas rätt att från och med den 1 juli 1949 söka och inneha befattning som ordi­ narie eller extra ordinarie folkskollärare; villkoren för sådan anställning skulle givetvis i övrigt gälla. Statens lönenämnd har i yttrande den 4 febru­ ari 1948 framhållit, att undervisningsplanen för den särskilda studentlinjen upptagit ett sammanlagt antal lektioner, som endast obetydligt understege det för den ordinarie studentlinjen gällande; det förhållandet, att undervis­ ningen å den särskilda studentlinjen icke pågått under fyra hela terminer och sålunda i viss mån haft karaktär av snabbutbildning, syntes därför icke kunnas åberopas som skäl för bibehållande av den av skolöverstyrelsen på­ talade ojämnheten. Vid utarbetandet av förslaget till nytt reglemente ha skolöverstyrelsens önskemål ansetts böra tillmötesgås. Det har vidare — i enlighet med ett av skolöverstyrelsen framlagt och av statens lönenämnd tillstyrkt förslag — ansetts, att de i 3 § under b) och c) upptagna villkoren icke böra gälla i fråga om lärare som, ehuru han ej avlagt vederbörlig examen, förklarats behörig att anställas som ordinarie eller extra ordinarie lärare. I fråga om sådan lärare bär Kungl. Maj :t — då villkoren för ordinarie anställning regleras i folkskolestadgan — kunnat medgiva, alt ordinarie anställning må innehavas redan inom två år efter

214 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

behörighetsförklaringen. I fråga om extra ordinarie anställning åter har tvekan uppstått, huruvida icke nämnda båda villkor måste tillämpas, efter­ som de angivits i avlöningsreglementet och därvid icke gjorts något undan­ tag för fall, då behörighetsförklaring lämnats. Lärare erhålla emellertid i regel behörighet först efter en längre tids lärartjänstgöring, varför det icke synes motiverat att för dem uppställa dessa villkor. Av den föreslagna bestämmelsen bör givetvis följa, att behörighetsförklaring framdeles icke i något fall meddelas, med mindre läraren under ett par år tjänstgjort inom undervisningsväsendet. I 3 § 2 och 3 mom. ha vissa formella jämkningar vidtagits, vilka icke innebära någon saklig ändring.

4 §. Tjänstgöringsföreskrifter (5 §). I 1 mom. har ändring ej vidtagits, och i 2 och 3 mom. ha endast formella omredigeringar verkställts i förtyd­ ligande syfte. I 4 mom. har efter särskild framställning av skolöverstyrelsen tillagts, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma undervisningsskyldigheten för lärare, vilken tjänstgör såsom assistent inom den psykiska barna- och ungdomsvården. För närvarande kan sådan lärare av skolöver­

styrelsen medgivas nedsättning av undervisningsskyldigheten med högst 8

veckotimmar, vilket visat sig vara en för ringa nedsättning för att hans kapacitet såsom psykolog skall kunna utnyttjas i erforderlig omfattning. I vilken utsträckning nedsättning skall kunna medgivas, torde efter närmare utredning böra fastställas av Kungl. Maj :t. I 5 mom. regleras frågan om avlöning vid återläsning. Enligt § 43 folk­ skolestadgan kan återläsning äga rum, då undervisningen inställts på grund av smittsam sjukdom eller av annan oförutsedd anledning, och i § 31 mom.

4 första stycket folkskolestadgan föreskrives, att undervisningstid, som gått förlorad till följd av kortare ledighet för lärare, skall återläsas efter anvis­ ning av den kommunale skolledaren eller, därest sådan icke är anställd, skolrådets ordförande. Enligt under senare år utfärdade kungörelser, senast 1948: 89, kan emellertid återläsning äga rum även efter ledighet för delta­ gande i lantbruksarbete in. in. I gällande reglemente regleras avlöning vid återläsning endast för de fall, då undervisningen inställts på grund av smitt­ sam sjukdom eller på grund av krig, krigsfara eller därmed sammanhäng­ ande förhållanden, men då samma regler som vid smittsam sjukdom uppen­ barligen böra gälla i övriga ovan angivna fall, har stadgandet i enlighet med förslag av skolöverstyrelsen, vilket biträtts av statens lönenämnd, komplette­ rats med föreskrifter i detta hänseende. Att ersättning icke skall utgå vid återläsning, som avses i § 31 mom. 4 första stycket folkskolestadgan, har an­ setts självklart, varför uttryckligt stadgande härom icke synts erforderligt.

I 6 mom. har på förslag av skolöverstyrelsen och statens lönenämnd in­

förts en ny bestämmelse, att särskild ersättning ej skall utgå för det biträ­ de, som kan påkallas av lärare för undervisningens uppehållande vid till­ fälligt förfall för annan lärare. Skyldigheten att biträda i sådana fall reg­ leras i § 31 mom. 4 andra stycket folkskolestadgan. Lärarna ha hittills läm-

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 215

nät sådant biträde utan att ersättning härför ifrågasatts. Då nu krav å er­ sättning i vissa fall framställts, har en bestämmelse i ämnet blivit nödvän­ dig. Det torde få ankomma på skolöverstyrelsen att meddela närmare be­ stämmelser i ämnet i anslutning till motsvarande bestämmelser i 132 §

5 mom. läroverksstadgan.

Till följd av att ett nytt moment tillkommit har nuvarande 6 mom. be­

tecknats 7 mom.

5 §. Förening av lönegradsplacerade tjänster m. m. (8 §). Stadgandet

har begränsats till att reglera rätten att med anställning såsom ordinarie eller extra ordinarie lärare förena annan ordinarie eller extra ordinarie tjänst med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser och därmed jämförlig kommunal befattning eller ock militär beställning å re­ servstat, avgångsstat eller övergångsstat. Dessutom har på förslag av skol­ överstyrelsen och i enlighet med vad statens lönenämnd förordat öppnats möjlighet att utan särskilt tillstånd med ordinarie tjänst — vars utövning frånträdes — förena tjänst vid fortsättningsskolan. Stadgandet innebär, att ordinarie lärare, därest han frånträder utövning­ en av sin tjänst, må inneha ordinarie statlig tjänst, som tillsättes medelst förordnande tills vidare och ej är förenad med pensionsrätt eller extra or­ dinarie anställning i högre lönegrad. Under nämnda villkor må sålunda or­ dinarie småskollärare anställas som extra ordinarie folkskollärare samt ordinarie folkskollärare som extra ordinarie adjunkt (Ce 24) eller som extra ordinarie övningsskollärare (Ce 22). Så snart en sådan lärare återgår att utöva sin ordinarie tjänst, måste han avstå från den extra ordinarie anställ­ ningen. Uttrycket högre extra ordinarie tjänst avser i första hand anställ­ ningens lönegradsnummer jämfört med den ordinarie tjänstens. Om den extra ordinarie anställningen ej ingår i det nya statliga lönesystemet, bör i stället jämförelsen ske mellan slutlönerna. Däremot må ordinarie tjänst utom folkskolan ej förenas med högre extra ordinarie anställning inom folkskolan. Ordinarie tjänster vid nomadsko­ lor samt, därest statsbidrag utgår till lärarens avlöning, ordinarie tjänster vid sjukvårdsanstalter, barnhem, arbetsstugor och skolhem — tjänster av­

sedda i 5 och 6 kap. förslaget till nytt reglemente — böra dock härvid räk­

nas tillhöra folkskolan. Stadgandet innehåller icke något förbud för ordinarie eller extra ordinarie lärare att inneha extra tjänst eller aspiranttjänst. En ordinarie folkskollära­ rinna kan alltså inneha anställning som extra småskollärare. Statliga extra tjänster eller aspiranttjänster må emellertid enligt förslaget till statens all­ männa avlöningsreglemente icke innehas av ordinarie eller extra ordinarie tjänstemän i samma eller högre lönegrad, där ej Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Majt:s bemyndigande, vederbörande myndighet lämnar medgivande därtill. Sistnämnda föreskrift får även anses gälla, då ordinarie eller extra ordina­ rie lärare vid folkskolan önskar inneha statlig extra tjänst eller aspiranttjänst. Om så anses erforderligt, kan emellertid med stöd av nämnda före­ skrift ett allmänt medgivande lämnas att förena extra lärartjänst med ordi­

216 Kungi. Maj.ts proposition nr 225.

narie eller extra ordinarie lärartjänst i samma eller högre lönegrad; huru­ vida ett sådant allmänt medgivande bör lämnas, har icke synts böra upp­ tagas till övervägande i detta sammanhang.

6 §. Förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag (9 §). Stad­ gandet har endast undergått obetydliga formella ändringar, varjämte före­ skriften om förening av lärartjänst med vissa kyrkliga befattningar över­ flyttats till denna paragraf såsom ett 4 mom. 7— 10 §§ (4, 7, 10 och 11 §§) ha ej ändrats. It §. Lärares rätt till avlöningsförmåner m. m. (12 §). I 1 mom. ha vid­ tagits mindre formella ändringar i anslutning till vad i det föregående före­ slagits beträffande motsvarande bestämmelse i statens allmänna avlöningsreglemente, medan 2 mom. är helt oförändrat. Föreskrifterna i 3 mom. om frånträdande av utövningen av egen tjänst på grund av innehav av annan tjänst ha begränsats till innehav av anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser såsom ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänsteman eller såsom aspirant. Då innehavet av annan anställning omtattar hel termin, skall läraren avstå samtliga avlöningsförmåner å den i stadgandet först nämnda tjänsten för hela det kalenderhalvår, varunder terminen infaller; vid innehav av annan lärartjänst skall härvid i regel fäs­ tas avseende vid den för denna tjänst gällande terminen, men i andra fall skall däremot avses terminen å den tjänst, vars utövande läraren frånträder. Motsvarande stadgande i statens allmänna avlöningsreglemente är konst­ ruerat så, att statstjänsteman vid innehav av annan tjänst ej anses vara tjänstledig, vilket sammanhänger med att en statstjänsteman därvid likväl i allmänhet kvarstår i tjänst hos samma huvudman, staten. Vid folkskolan åter växlar läraren i regel huvudman vid uppehållande eller innehav av an­ nan tjänst enligt 11 § 2 eller 3 mom. På grund härav bör frånträdande av utövningen av tjänst enligt dessa stadganden anses innebära tjänstledighet. Vad i folkskolestadgan och statsbidragsbestämmelserna föreskrives om tjänstledighet och om inspektörs medgivande till tjänstledighet längre tid bör alltså gälla även i dessa fall. I 4 mom. ha endast vidtagits formella ändringar och förtydliganden.

12 §. Avlöningsförmåner av olika slag. Sammanträffande av förmåner (14 §). Den anmälningsskyldighet, som för närvarande åligger lärare i fråga om sådan förmån, som omförmäles i 3 och 4 mom., har utsträckts att gälla jämväl förmån, som avses i 2 mom. En gemensam föreskrift om sagda an­

mälningsskyldighet har därför intagits såsom ett särskilt moment (5 mom.).

I övrigt ha endast obetydliga formella ändringar vidtagits.

13 §. Lönegrader. Löneklasser. Lönebelopp (13 §, 16 § 1 mom. andra och tredje styckena, 19 § 1 mom. och 20 §). I syfte att bestämmelserna skola bliva mera överskådliga ha här i viss anslutning till vad skolöverstyrelsen förordat sammanförts föreskrifterna om lönegrader, löneklasser och löne­ belopp, vilka i 1947 års reglemente varit intagna under olika stadganden. I den mån särskilda bestämmelser härom finnas på annat håll i reglementet, har hänvisning skett till dessa stadganden. Så är fallet i fråga om lönegra­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225- 217

der, 11 § 2 och 4 inom., samt beträffande löneklasser, 14—16 §§. I sakligt hänseende har endast den ändringen vidtagits, att föreskriften i 19 §

2 mom. av 1947 års reglemente uteslutits; lärare, som till följd av sitt för­ hållande i tjänsten förflyttats till lägre tjänst, varå reglementet ägde tilllämpning, från ordinarie tjänst, som icke avsåges i reglementet, skulle en­ ligt sagda föreskrift, om han före förflyttningen tillhörde högre löneklass än den högsta för den lägre tjänstens lönegrad gällande, åtnjuta lön enligt nämnda högre löneklass. Föreskriften har ej ansetts behövlig, då en av tjänstemannens förhållande i tjänsten föranledd förflyttning till folkskole­ väsendet ej lämpligen bör förekomma.

74 §. Grundläggande bestämmelser om löneklass placering. 15 §. Löne­ klass placering med hänsyn till tidigare anställning (17 § 1—3 mom. och

18 § 1—4 mom.). Vid upprättandet av förslaget till statens allmänna avlöningsreglemente har biträtts ett av statens lönenämnd framlagt förslag om att vissa bestämmelser, som i praktiken äro av ingen eller obetydlig prak­ tisk betydelse, skola bortfalla. Detta är fallet beträffande bestämmelserna om uppskov med uppflyttning i löneklass samt om verkan av tjänst­ ledighet med A- eller B-avdrag för sjukdom, tvångsvis anordnad läkarun­ dersökning och svag hälsas vårdande. Samma ändringar ha även vidtagits i avlöningsreglementet för folkskolan. I anledning av framställningar av skolöverstyrelsen och tjänstemännens centralorganisation ha vidare vidta­ gits följande sakliga jämkningar, vilka även förordats av statens lönenämnd. Den undantagsställning folkskolans extra lärare intagit såtillvida, att de icke kunnat uppflyttas i löneklass under löpande anställningsperiod, har ansetts böra borttagas. Vidare har extra anställning ansetts böra behandlas som om den innehafts från ingången av det kalenderkvartal, varunder lära­ ren tillträder sin anställning, såvida den därmed förbundna tjänstgöringen omfattar eller skall anses omfatta hel termin. Avdragstiden å minst fem år för tillgodoräknande av tidigare anställning vid placering i löneklass vid till­ träde av ordinarie tjänst har begränsats till att avse endast icke-ordinarie anställning mot förut även ordinarie anställning; ändringen har vidtagits för att erhålla närmare anpassning till vad som skulle ha gällt, om sneddningsregeln i stället för tillgodoräkningsregeln tillämpats. Då folkskollärare på grund av lärarbristen numera i viss utsträckning måste anlitas för tjänst­ göring i högre skolformer, ha de ansetts böra erhålla rätt att tillgodo­ räkna full tjänstgöring vid folk- och småskoleseminarier, allmänna läro­ verk och högre kommunala skolor utan att Kungl. Maj :ts beslut särskilt påkallas. Slutligen skall enligt förslaget med tjänstgöring vid folkskolan i förevarande avseende jämställas tjänstgöring som övningsskollärare, full tjänstgöring vid fortsättningsskolan, tjänstgöring som folkskollärare vid skola tillhörande barna- och ungdomsvården och tjänstgöring i anställning,

vilken avses i 5 eller 6 kap. reglementsförslaget.

Stadgandena ha helt omformulerats. Liksom i statens allmänna avlöningsreglemente ha föreskrifterna om uppflyttning i löneklass införts före bestämmelserna om löneklassplacering med hänsyn till tidigare anställning.

218 Kungi. Maj.ts proposition nr 225.

Genom denna omläggning ha bestämmelserna kunnat givas en avsevärt kortare utformning än i avlöningsreglementena av 1942 och 1947.

Föreskrifterna i 16 § 2 mom. av 1947 års reglemente om det administra­

tiva förfarandet vid placering i löneklass äro av den natur, att de lämpligen ej böra inflyta i ett avlöningsreglemente. I stället böra de intagas i tilläggs­ bestämmelserna.

16 §. Löneklassplacering i vissa undantagsfall (17 § 2 och 4 mom., 18 §

5 mom.). Föreskrifterna om rätt för Kungl. Maj :t att i vissa fall medgiva en förmånligare löneklassplacering än enligt 14 och 15 §§ ha sammanförts under 1 mom. i denna paragraf. Vidare har som 2 mom. intagits ett stad­ gande med avseende å fall, då lärare enligt beslut av Kungl. Maj :t eller eljest i vederbörlig ordning erhållit en förmånligare löneklassplacering än som följer av 14 § och 15 § 1 och 2 mom. Stadgandet motsvarar delvis 17 § 2 mom. i det nuvarande reglementet men har i motsats till föreskriften i sistnämnda stadgande icke begränsats att avse fall av omedelbar övergång till ny an­ ställning.

17 §. Tid varunder lön utgår. Löneavdrag och avdragsgrupper (16 § 1 mom. första och femte styckena, 21 §). Stadgandet har uppställts i anslut­ ning till motsvarande föreskrifter i statens allmänna avlöningsreglemente.

18 §. Lön under tjänstledighet (22 § I). Vid folkskolan kan tjänstledighet

endast avse tid under själva läsåret utom i fall, som avses i 11 § 2 och 3

mom. Under ferietid kan emellertid det oaktat verkställas avdrag å lönen vid längre tids tjänstledighet under de båda terminerna närmast före ferier­ na. Vid statliga skolor kan däremot tjänstledighet även omfatta ferietid. Bland annat med hänsyn till denna olikhet har det ansetts lämpligt att i avlöningsreglementet för folkskolan intaga bestämmelserna om lön under tjänstledighet, tjänstgöringshinder och ferier under tre särskilda paragrafer. Tjänstledighetstabellen har uppställts på samma sätt och med samma sakliga innehåll som i statens allmänna avlöningsreglemente. I fråga om

tjänstledighet för iakttagelser och studier in. m. (punkt 5 ) innebära dock

bestämmelserna en mindre avvikelse från nämnda reglemente. Denna olik­ het har förelegat i såväl 1942 som 1947 års reglementen.

Frånträdande av utövningen av lärartjänsten enligt 11 § 2 och 3 mom.

bör jämställas med sådan tjänstledighet, som ej angives i tabellen och un­ der vilken alltså C-avdrag skall verkställas.

19 §. Lön under tjänstgöringshinder m. m. (22 § III—V). I sak föreslås samma bestämmelser som i gällande reglemente. Föreskrifterna om lön, då undervisningen inställes, ha dock kompletterats för att korrespondera mot bestämmelsen om återläsning i 4 § 5 mom. Bestämmelserna ha upp­ ställts i tabellform.

20 §. Ferier och semester (23 §). I stadgandet ha endast vidtagits vissa formella jämkningar.

21 §. Lön under ferier (22 § II). Under ferier skola ordinarie och extra ordinarie lärare uppbära oavkortad lön, där ej annat särskilt stadgas.

Kungi. Maj.ts proposition nr 225.

Föreskrifterna i 2 mom. ha utformats på liknande sätt som i statens allmänna avlöningsreglemente. De innebära bland annat, att tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd med A- eller B-avdrag icke skall medföra A-avdrag å lönen under ferietid.

Även föreskrifterna i 3 mom. ha utformats i anslutning till statens all­

männa avlöningsreglemente. De ha kunnat givas en allmän avfattning, då det skall ankomma på skolöverstyrelsen att i varje särskilt fall bestäm­ ma avdragets storlek. 22—25 §§ (24—27 §§). Stadgandena äro oförändrade.

26 §. Tjänstebostad (6 och 28 §§). Stadgandet är avfattat i anslutning

till motsvarande bestämmelse i statens allmänna avlöningsreglemente. Någ­ ra sakliga ändringar ha ej skett. 27—35 §§. Sjukvård. Begravningshjälp (29—37 §§). Bestämmelserna ha ej ändrats.

36 §. Beräkning och utbetalning av kontanta löneförmåner (38 §). Stad­

gandet är oförändrat bortsett från en formell jämkning under 1 mom. c).

37 §. Lärares skyldighet att underkasta sig ändring i avlöningsbestämmelserna (15 §). Utöver i 1947 års reglemente angivna bestämmelser före­ slås lärare nu vara pliktig att underkasta sig jämkning jämväl i 18 § punkt

6 angående tjänstledighet för sjukdom m. in., i den mån ändrade bestäm­ melser påkallas av genomförandet av allmän sjukförsäkring, och 20 och 21 §§ angående lön under ferier in. in., såvitt angår tid, då krigsavlönings-

reglementet är för läraren tillämpligt. Motsvarande utvidgning föreslås även i statens allmänna avlöningsreglemente.

38 §. Bestämmande av avlöningsförmåner för pensionerade lärare och timlärare (39 §). Stadgandet är oförändrat, bortsett från en mindre formell j ämkning.

3 g — 45 Särskilda bestämmelser för nomadlärare m. fl. Bestämmelser­

na i nuvarande avlöningsreglemente för nomadlärare samt i kungörelsen 1947: 890 ha med allenast mindre jämkningar införts i reglementsförslaget. Beträffande 48 § må nämnas följande. Vid 1942 års lönereglering för föreståndarinnor och biträdande förestån­ darinnor samt vikarier för dessa vid skolhem, som tillhörde skoldistrikt eller Skytteanska skolan i Tärna, eller vid arbetsstugor, som tillhörde stif­ telserna Västerbottens läns arbetsstugor och Norrbottens läns arbetsstugor, anpassades avlöningsbestämmelserna för dessa befattningshavare i det sto­ ra hela till bestämmelserna i folkskolans avlöningsreglemente. Ett undan­ tag utgjorde emellertid bestämmelserna angående tjänstebostad. Nämnda föreståndarinnor tilldelades undantagslöst icke någon särskild bostad utan för dem uppläts i regel ett möblerat rum inom själva skolhemmet eller ar­ betsstugan, oftast i omedelbar anslutning till elevernas sovsalar. Denna anordning har ansetts påkallad i vederbörande anstalts intresse. Vid så­ dant förhållande kunde man emellertid icke göra boställsordningen för folkskolans lärare tillämplig å dessa föreståndarinnors tjänstebostäder, lik­ som ej heller folkskolans avlöningsreglementes bestämmelser angående hyresavdrag för tjänstebostad. Å andra sidan gällde beträffande dessa före­

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

ståndarinnor, alt de åtnjöto vissa naturaförmåner, som ej tillkommo folk­ skolans lärare, nämligen lyse för bostaden samt kost under tjänstgörings­ tiden vid skolhemmet respektive arbetsstugan. I anledning härav befanns lämpligt att i kungörelsen angående bland andra dessa föreståndarinnors och biträdande föreståndarinnors avlöningsförhållanden (SFS 1942:704) införa ett stadgande av innebörd, att de skulle för tjänstebostad jämte bränsle och lyse ävensom för kost under den del av året, då skolhemmets eller arbetsstugans verksamhet påginge, vidkännas hyresavdrag för ett rum och kök på sätt i 38 § folkskolans avlöningsreglemente föreskreves. I 1946 års statsverksproposition, åttonde huvudtiteln, framlades förslag till lönereglering för föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid nomadskolhem, i huvudsak överensstämmande med vad som enligt 1942 års lönereglering gällde för motsvarande personal vid folkskoleväsendets skolhem och arbetsstugor. Dock föreslogs en modifikation, nämligen beträf­ fande ersättningen för naturaförmånerna. Härom anförde chefen för eck­ lesiastikdepartementet i propositionen (s. 349): »Såsom statskontoret påpekat, ha sistnämnda befattningshavare att för åtnjutna naturaförmåner — i form av tjänstebostad med bränsle och lyse samt under läsåret jämväl kost — erlägga ett avdrag, vilket bestämts till samma belopp som det småskollärarinnor ha att erlägga för endast tjänste­ bostad jämte bränsle. Dessa befattningshavare ha sålunda, även med beak­ tande av att deras tjänstebostäder i allmänhet torde omfatta allenast ett rum och ej därjämte kök, kommit att intaga en gynnsammare ställning i berörda avseende än vissa personalgrupper med i "viss mån motsvarande arbetsuppgifter, exempelvis vård- och ekonomipersonalen vid abnormun­ dervisningsanstalterna. Frågan om en ändring härutinnan torde komma att upptagas till övervägande i samband med det nu pågående löneregleringsarbetet. För egen del anser jag det skäligt, att nomadskolhemmens föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor i samband med den av mig ifrågasatta löneregleringen, såsom ett provisorium i avvaktan på de­ finitiva bestämmelser i ämnet, åläggas att i ersättning för tjänstebostad jämte bränsle och lyse samt kost under läsåret, i form av avdrag å lönen erlägga ett belopp, motsvarande det i 38 § folkskolans avlöningsreglemente bestämda hyresavdraget för eif rum och kök med tillägg av ett belopp av

250 kronor.» Riksdagen bemyndigade Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstäm­ melse med vad departementschefen anfört meddela bestämmelser om av­ löningsförmåner åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid nomadskolhem. Med stöd härav utfärdade Kungl. Maj :t den 14 juni 1946 kungörelse (nr 514) med vissa bestämmelser angående föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem tillhöriga nomadskolväsendet. Beträffande ersättningen för naturaförmåner stadgades i denna kungörelse följande (5 §). »Befattningshavare, som avses i denna kungörelse, skall såsom ersätt­ ning för tjänstebostad jämte bränsle och lyse ävensom för kost under den del av året, då skolhemmets verksamhet pågår, genom avdrag å lönen er­ lägga dels ett belopp, motsvarande i 38 § folkskolans avlöningsreglemente för vederbörlig hyresgrupp bestämt hyresavdrag för ett rum och kök, dels ock ett belopp av 250 kronor för år. I fråga om sättet för ersättningens erläggande skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse de i angivna pa­ ragraf av avlöningsreglementet meddelade föreskrifterna beträffande hy­ resavdrag.» Vid den allmänna löneregleringen våren 1947 framlades icke något för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 221

slag för riksdagen om enhetliga bestämmelser på förevarande område. I anledning härav stadgades i den kungörelse av den 31 oktober 1947 (nr 890), vilken med giltighet för tiden 1 juli 1947—30 juni 1948 bland annat ersatte de tidigare kungörelserna 1942: 704 och 1946: 514 angående före­ ståndarinnor och biträdande föreståndarinnor, att beträffande ersättning för tjänstebostad jämte bränsle och lyse ävensom kost skulle gälla enahanda bestämmelser som under budgetåret 1946/47.

Vid den nu skedda överarbetningen av avlöningsbestämmelserna har frå­ gan om enhetliga bestämmelser rörande ersättningen för ifrågavarande fö­ reståndarinnors naturaförmåner varit föremål för övervägande. Med hän­ syn till vissa omständigheter har dock definitiv ställning till frågan icke ansetts kunna tagas för närvarande. Frågan torde böra göras till föremål för ytterligare överväganden och de hittillsvarande ersättningsnormerna givas förlängd giltighet under budgetåret 1948/49. I likhet med vad som enligt 1947 års avlöningsreglemente för folkskolan gäller i fråga om be­ stämmelserna rörande folkskolans tjänstebostäder, har bestämmelsen i det nya reglementet om förevarande ersättning för naturaförmåner ansetts böra givas formen av en hänvisning till bestämmelser som utfärdas av Kungl. Maj :t.

IV. Sjötillägg in. in.

Gällande sjötilläggsbestämmelser.

1945 års lönekommitté har i sin i det föregående omnämnda promemoria lämnat en utförlig redogörelse för de gällande bestämmelserna och deras tillkomst. Ur denna må här anföras följande. 1

1. Sjötilläggets lönetekniska natur. Av de sedan gammalt under sjötjänstgöring utgående särskilda förmå­ nerna har sjötillägget lönetekniskt sett behandlats såsom ett lönetillägg; detta framgår av det sätt, varpå förmånen avvägts och varpå förutsättning­ arna för dess utgående bestämts. Sjötillägget har icke på motsvarande sätt som traktamentsförmåner avsetts skola motsvara av tjänstgöringen föran­ ledda merkostnader. Även skattetekniskt behandlas sjötillägget såsom en förmån likställd med lönen och skall följaktligen upptagas såsom beskatt­ ningsbar intäkt av tjänsten. 1936 års lönekommitté fann sjötilläggets bibe­ hållande vara motiverat med hänsyn såväl till det ökade ansvar och den skärpning i arbetsuppgifterna, vilka åtföljde tjänsten ombord, som ock till den större bundenhet i tjänsten, som följde av sjötjänstgöringens natur, samt till de olägenheter av personlig och i någon mån även ekonomisk art, vilka åsamkades personalen genom sjökommenderingen. Jämväl för rekry­ teringen av flottans personal finge enligt kommitténs uppfattning sjötilläg­ get anses vara av betydelse; i fråga om vissa särskilda tjänslegrenar syntes det spela en avgörande roll för möjligheten till en tillfredsställande rekry­ tering. Kommittén, som föreslog att huvudbestämmelserna angående sjö-

222 Kungi. Maj:ts proposition nr 22-5.

tillägg skulle införas i själva avlöningsreglementet, åberopade såsom skäl härför, att sjötillägget hade karaktär av ett lönetillägg i egentlig mening. Vid den systematisering av olika tilläggsförmåner, som 1945 års lönekommitté företog under den andra avdelningen av sitt arbete, klassificera­ des sjötillägget såsom ett egentligt lönetillägg, motiverat av tjänstgöringens särskilda beskaffenhet. I enlighet härmed ha sjötilläggsbestämmelserna upptagits i 41 § 2 mom. Saar under huvudrubriken »Lönetillägg, som utgå vid tjänstgöring av visst slag».

2. Sjötilläggets differentiering. Sjötillägget är enligt gällande bestämmelser i princip differentierat dels efter beställning — i vissa fall även efter tjänstbarhetsklass och yrkesgren — dels ock efter tjänstgöringsförhållanden. För personal i örlogsvarvens sjöreserver och vid Hårsfjärdens depå samt för personal vid kustartilleriet och flygvapnet gälla i vissa avseenden speciella regler.

■4. Flottans personal i allmänhet och personal vid för marinen gemen­ sam personalkår. De för ifrågavarande personalgrupper tillämpliga sjötill— läggsbeloppen — utöver vilka dock i vissa i det följande angivna fall kan utgå särskild förhöjning — meddelas i en i 41 § 2 mom. Saar intagen ta­ bell. Av kolumn 1 i tabellen — vari upptagas de kategorier av beställningshavare för vilka sjötjänstgöring i allmänhet förekommer — framgår diffe­ rentieringen beställningshavarna emellan i avseende å rätten att uppbära sjötillägg. I motsats mot vad tidigare gällt är sjötillägget för närvarande i princip beroende av löneställningen (för furirerna, vilka enligt reglerad befordringsgång tillhöra någon av lönegraderna Me 1 och 2, tillämpas enhet­ liga sjötilläggsbelopp oavsett lönegradsplaceringen). Sjötillägg åtnjutes så­ lunda efter beställning, som innehaves å stat; en kapten i flottan, som in­ nehar beställning å stat såsom löjtnant, åtnjuter alltså under sjötjänstgö­ ring sjötillägg med för löjtnant gällande belopp. Den omständigheten, att sjötillägget differentierats efter beställning, inne­ bär icke undantagslöst att samma sjötilläggsbelopp gälla för samtliga inne­ havare av visst slags beställning. Följande ytterligare differentieringar före­ komma. a. Inom lönegraden Mha 1, vilken på förut nämnt sätt vid flottan om­

fattar meniga av två tjänstbarhetsklasser ( 2 . klass sjömän och 3 . klass sjö­

män), tillämpas vid viss tjänstgöring olika belopp för de olika tjånstbar-

hetsklasserna, under det att i andra fall sjötillägg endast utgår till 2 . klass

sjömän.

b. I fråga om 2 . klass sjömän samt beställningshavare tillhörande lönegra­ derna Mha 2, Me 1 och 2 samt Ma 3 —6 gälla högre sjötilläggsbelopp för vissa

uppräknade befattningshavare tillhörande särskilda yrkesgrenar än för and­ ra befattningshavare. Förhöjda belopp gälla sålunda inom manskaps- och underbefälslönegraderna för hovmästare, kockar, eldare och torpedhantver­ kare och inom underofficerslönegraderna för maskinister och torpedmästare. Den här ifrågavarande differentieringen har väsentligen motiverats med den i olika hänseenden särskilt krävande och ansvarsfyllda tjänstgöring, som åvilade dessa befattningshavare ombord. Jämväl rekryteringsskäl ha till­ mätts viss betydelse; detta var exempelvis fallet, då torpedpersonalen be­ rättigades åtnjuta förhöjda sjötillägg. c. Inom vissa lönegrader förekommer i realiteten vid s. k. rörlig för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 223

läggning en ytterligare differentiering, nämligen mellan å ena sidan beställningshavare, vilken utövar befattning såsom chef för eskader, avdel­ ning eller division eller som i annat fall utövar befattning såsom fartygs­ chef och å andra sidan övriga beställningshavare inom respektive löne­ grad. Denna förhöjning åstadkommes genom särskilda bestämmelser om förhöjning av sjötillägget för angivna befattningshavare. Förhöjning med

1 krona för dag räknat skall sålunda utgå till kommendörkapten av 1 . el­

ler 2. graden (Ma 11 resp. 10), vilken under rörlig förläggning utövar befattning såsom chef för eskader, avdelning eller division. Vidare skall beställningshavare, som i annat fall än nyss sagts under rörlig förlägg­ ning utövar befattning såsom fartygschef, alltefter den klass, vartill far­ tyget enligt beslut av Kungl. Maj :t är att hänföra, åtnjuta förhöjning med följande belopp för dag, nämligen

kronor

Indelning på fartygsldasser har skett genom kungl. brev den 22 juni

1939 (TS A: I nr 16). Ifrågavarande förhöjningar infördes genom 1939 års lönereglering. Be­ träffande förhöjningen till fartygschef uttalades av 1936 års lönekommitté, att den ansetts påkallad i betraktande av de maktpåliggande uppgifter och det merendels betydande ansvar, som åvilade beställningshavare under ut­ övande av dylik befattning. I anslutning härtill fann kommittén böra genom­ föras en förhöjning jämväl för ovannämnda beställningshavare under ut­ övande av befattning såsom förbandschef; dessa borde nämligen icke sättas i sämre ställning, då de utövade chefskap över högre förband, än då de en­ bart tjänstgjorde såsom fartygschefer. Förhöjning av sjötillägg tillämpas icke för beställningshavare i lönegrad Ma 12; det gällande normalsjötillägget för beställningshavare i denna lönegrad bestämdes nämligen med ut­ gångspunkt från att det skulle innefatta gottgörelse för det större ansvar, som åtföljer det med dylik beställning regelmässigt förenade chefskapet över högre förband. Enligt särskild bestämmelse i avlöningsreglementet må vikariatsersättning icke utgå på grund av tjänstgöring i viss befattning ombord under sjötjänstgöring. I regel inverkar ett sådant förhållande ej heller på beställningshavarens rätt att åtnjuta sjötillägg. Från vad sist sagts gäller dock ett undantag beträffande uppehållande av sådan befattning, som av­ ses under c. här ovan, så att beställningshavare vid placering i dylik be­ fattning, som företrädesvis skall uppehållas av högre beställningshavare, i fråga om rätt till sjötillägg och förhöjning av sådant tillägg likställes med beställningshavare i den högre lönegraden. Såsom av det nämnda framgår avser undantaget dels kommendering i sådan befattning såsom förbandschef, vilken enligt av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter före­ trädesvis skall bestridas av beställningshavare i lägst lönegraden Ma 10, dels ock kommendering i annat fall i befattning såsom fartygschef, vilken enligt dylika föreskrifter företrädesvis skall uppehållas av beställningsha­ vare i viss lönegrad. Föreskrifter angående bestämmande av den lönegrad, som avdelnings-, divisions- eller fartygschef företrädesvis skall tillhöra, ha meddelats genom kungl. brev den 30 juni 1944 (TS A: I nr 24).

224 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Beträffande sistnämnda anordning, vilken infördes genom 1939 års lö­ nereglering, uttalade 1930 års lönekommitté, att befattning såsom fartygs­ chef utgjorde ett undantag från det i allmänhet rådande förhållandet att något direkt samband mellan beställning och befattning ombord icke förefunnes. Vid placering i viss befattning ombord kunde valet regelmässigt stå mellan beställningshavare tillhörande olika lönegrader, men fartygschefsbefattning vore avsedd att uppehållas av beställningshavare tillhö­ rande viss bestämd lönegrad och endast i händelse av bristande tillgång på sådan beställningshavare av beställningshavare i lägre lönegrad. Med hän­ syn härtill liksom ock till det särskilt framträdande ansvar, som under sjötjänstgöring åvilade fartygschef, hade kommittén ansett sig böra före­ slå här avsedda regel, som jämväl borde gälla i fråga om berörda befatt­ ningar såsom förbandschef. Av kolumnerna 2—6 i den gällande sjötilläggstabellen framgår, att olika sjötilläggsbelopp gälla för de särskilda kategorierna av beställningshavare alltefter de förhållanden, under vilka sjötjänstgöringen fullgöres\ Härvid gäller till en början en indelning efter fartygstyper på två huvudgrupper: övervattensfartyg och undervattensbåtar. Inom dessa grupper förekommer en ytterligare differentiering efter sjötjänstgöringens art, varvid skiljes mellan s. k. rörlig och stationär förläggning samt för personal å övervat­ tensfartyg därutöver mellan stationär förläggning å egen och å annan än egen stationeringsort. Sjötilläggsbeloppen vid rörlig förläggning å övervat­ tensfartyg ha sedan gammalt avvägts i viss relation till'lönen. Med ut­ gångspunkt från de belopp, som sålunda ansetts skäliga för nämnda tjänst­ göringsförhållanden (normalsjötilläggen), ha för andra tjänstgöringsför­ hållanden bestämts belopp, som inneburit viss sänkning eller höjning av normalsjötilläggen. Den nu i fråga om stationär förläggning å övervattens­ fartyg gällande differentieringen mellan egen och annan än egen statione­ ringsort tillkom i slutet av 1920-talet, då viss förhöjning av sjötillägget under stationär förläggning å annan än egen stationeringsort infördes. Sjötilläggsbeloppen för tjänstgöring å undervattensbåt ha med hänsyn till de särskilda tjänstgöringsförhållandena å dessa båtar alltid varit avsevärt högre än de för tjänstgöring å övervattensfartyg tillämpliga. B. Personal i örlogsvarvens sjöreserver samt vid Hårsfjårdens depå. Vid örlogsvarven i Stockholm, Karlskrona och Göteborg finnas s. k. sjö­ reserver, till vilka kommenderas underofficerare och manskap, såväl stam­ personal som värnpliktig personal. Ehuru baserad i land inmönstras den till sjöreserven kommenderade personalen och behandlas i olika avseenden såsom sjökommenderad personal. Sedan början av 1900-talet har perso­ nalen i sjöreserverna åtnjutit sjötillägg enligt de grunder, som för flottans beställningshavare i allmänhet tillämpats vid stationär förläggning ■— å egen stationeringsort — å övervattensfartyg. Någon differentiering efter tjänstgöringsförhållanden förekommer således icke fö'r den här ifråga­ varande personalen. Den i land förlagda personalen vid Hårsfjärdens depå — i vilken ingå jämväl officerare — äger likaledes uppbära sjötillägg. Bestämmelser här­ om ha vid sidan av avlöningsreglementet meddelats i kungl. brev den 8 oktober 1943. Dessa innebära, att personalen i fråga på samma sätt som sjöreservernas personal äger åtnjuta sjötillägg enligt bestämmelserna för stationär förläggning å egen stationeringsort. I detta sammanhang kan förtjäna nämnas, att de här ovan avsedda ka­ tegorierna av beställningshavare i likhet med sjötjänstgörande personal erhålla mässpenningar. Härvid tillämpas särskilt fastställda belopp för

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 225

personal i sjöreserven, varemot förmånen för personal vid Hårsfjärdens depå bestämmes enligt de allmänna grunderna. C. Personal vid kustartilleriet. Beställningshavare vid kustartilleriet äger under sjötjänstgöring uppbära sjötillägg enligt för personal vid flottan gäl­ lande grunder, med iakttagande dock av att tillägget utgår med belopp, som angivas i kol. 3 av sjötilläggstabellen (stationär förläggning å egen station), där tjänstgöringen fullgöres å fartyg eller båt, som är bemannad av kust­ artilleriets eller av för dess räkning förhyrd personal, liksom av att till maskinavdelningen hörande underofficer vid kustartilleriet åtnjuter sjötilllägg i likhet med underofficer, ej maskinist, vid flottan. Differentiering efter tjänstgöringsförhållanden och befattningar ifrågakommer sålunda en­ dast, då här avsedd beställningshavare fullgör sjötjänstgöring å av flottans personal bemannat fartyg. Nämnas må i detta sammanhang, att några be­ stämmelser icke finnas meddelade, som reglera grunderna för sjötilläggs utgående till personal vid flottan för tjänstgöring å kustartilleriets båtar. Förutom sjötillägg enligt kol. 3 äger beställningshavare vid kustartilleriet under tjänstgöring å vapnets båtar åtnjuta visst traktamente, vad angår beställningshavare i lönegraderna Mha 1 och 2 dock allenast såframt veder­ börande är gift eller ock varit gift och har minderårigt barn hos sig. Mäss­ penningar utgå däremot icke till personal i kustartilleriet under dylik tjänst­ göring. D. Personal vid flygvapnet m. fl. Under tjänstgöring å rustad sjöstyrka äger beställningshavare, som tillhör eller som är kommenderad till tjänst­ göring vid flygvapnet, uppbära sjötillägg enligt för personal vid flottan gäl­ lande grunder med iakttagande dock av vissa särskilda föreskrifter. Till un­ derofficer utgår sålunda tillägg såsom för underofficer, ej maskinist, vid flottan. Vidare utgår till beställningshavare tillhörande lönegraden Mha 1 tillägg med för 2. klass sjöman gällande belopp. Sjötillägg må icke utgå samtidigt med flygtillägg, mekanikertillägg eller elevtillägg.

3. Sjötilläggcns avvägning. A. Normalsjötilläggen. De i enlighet med 1936 års lönekommittés förslag vid 1939 års lönereglering fastställda och alltjämt gällande normalsjötilläggen för officerare och underofficerare äro, i anslutning till tidigare tilläm­ pade beräkningsgrunder, i allmänhet avvägda att motsvara en sjättedel av den genomsnittliga bruttodaglönen å medeldyr ort enligt militära avlöningsreglementets löneplaner. Endast i fråga om kommendör i lönegrad Ma 12 har en mera betydande jämkning uppåt av det enligt angivna grunder be­ räknade beloppet förekommit; ifrågavarande belopp avvägdes nämligen så, att det med icke alltför ringa belopp skulle överstiga det sammanlagda sjö­ tillägg, som tillkomme beställningshavare i lönegraden Ma 11 inräknat så­ dan förhöjning av sjötillägget vid tjänstgöring såsom fartygs- eller högre förbandsehef, för vilken i det föregående redogjorts. De för civilmilitär personal fastställda normalsjötilläggen ha avvägts med tillämpning av i princip samma grunder, som kommit till användning för officerare och underofficerare. Den för officerare och underofficerare av ålder tillämpade avvägningen av normalsjötilläggen i förhållande till den fasta lönen hade icke tidigare tillämpats för manskap och ansågs icke heller höra införas vid 1940 års lö­ nereglering för denna personal. Normalsjötilläggen för manskap ha be­ stämts efter skälighetsgrunder med utgångspunkt från tidigare utgående sjötilläggsbelopp.

15 Ilihiwi/ till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 225.

226 Kungl. Maj ds proposition nr 225.

Den relation, som genom 1939 och 1940 års löneregleringar uppkom och alltjämt föreligger mellan å ena sidan de förhöjda normalsjötilläggen för vissa befattningshavare tillhörande särskilda yrkesgrenar och å andra si­ dan normalsjötilläggen för motsvarande befattningshavare i allmänhet, in­ nebär jämförd med den tidigare gällande en viss utjämning, vilken ansetts berättigad med hänsyn till sjökrigsmaterielens utveckling och den därav föranledda skärpningen av kraven på arbetsprestationer, duglighet och kun­ nighet hos personalen i allmänhet. B. Sjötillägg för stationär förläggning å övervattensfartyg. De vid sta­ tionär förläggning å egen stationeringsort utgående sjötilläggen motsvarade tidigare i princip hälften av normalsjötilläggen, medan vid förläggning å annan än egen stationeringsort tilläggen utgingo med 50 procents förhöj­ ning av beloppen för egen stationeringsort, d. v. s. motsvarade 75 procent av normalsjötilläggen. 1936 års lönekommitté övervägde att i förenklingssyfte slopa skillnaden mellan tilläggen vid förläggning å egen och å annan än egen station men ansåg sig böra avstå härifrån med hänsyn till skal, som ur rättvisesynpunkt anförts mot en dylik utjämning. Då emellertid motiven för tilläggsförmåner under sjötjänstgöring vid stationär förlägg­ ning — och särskilt i fråga om förläggning å egen station — enligt kom­ mitténs mening gjorde sig gällande med mindre styrka än eljest, ansågos vissa jämkningar nedåt i allmänhet vara påkallade. I enlighet med förslag av 1936 års lönekommitté ha ifrågavarande sjö­ tillägg i princip bestämts till 40 respektive 60 procent av normalsjötilläggen. Såsom antytts i samband med redogörelsen för sjötilläggets differentiering utgår sjötillägg ej till 3. klass sjöman under stationär förläggning. C. Sjötillägg för rörlig förläggning å undervattensbåt. Ifrågavarande sjö­ tillägg motsvarade tidigare, inklusive i särskild ordning beviljade förhöj­ ningar, för officerare och för manskap (utom flaggkorpral, ej maskinist)

3 gånger normalsjötilläggen samt för underofficerare, ej maskinist, och flaggkorpral, ej maskinist, 4 gånger sistnämnda tillägg. 1936 års lönekom­ mitté, som i anslutning till uttalanden av de marina myndigheterna fann en viss utjämning mellan dessa tillägg och normalsjötilläggen vara motive­ rad, ansåg lämpligast, att en viss bestämd relation till det vanliga sjötilläg- «et alltjämt upprätthölles. Vissa rekryteringsskäl, avseende särskilt under­ officerare och kompaniofficerare, tillmättes betydelse för avvägningen. Kom­ mittén stannade för att, med lämpliga avrundningar, sjötilläggen borde utoöra 275 procent för officerare, 375 procent för underofficerare, ej maski­ nister, 300 procent för flaggkorpraler, ej maskinister, och 250 procent för övrigt’ manskap, allt i förhållande till normalsjötilläggen. För underoffice­ rare, maskinister, bestämdes tilläggsbeloppen med utgångspunkt från dittillsvarande belopp på motsvarande sätt som skedde vid fastställandet av normalsjötilläggen för dylik personal. D. Sjötillägg för stationär förläggning å undervattensbåt. Ifrågavarande sjötillägg, som tidigare i princip motsvarat 75 procent av sjötillägget i all­ mänhet vid rörlig förläggning å undervattensbåt, bestämdes vid 1939 och

1940 års löneregleringar'med en viss mindre jämkning nedåt — i analogi med vad som skedde beträffande tillägg vid stationär förläggning å över­ vattensfartyg __ så att de i genomsnitt motsvara omkring 70 procent av de för rörlig förläggning fastställda beloppen.

4. Vissa specialbestämmelser angående sjötillägg m. m. Enligt stadgande i Saar skall i fråga om särskilda förmåner under tjänst­ göring^ fartyg som är beordrat till expedition för undersökningar och mät­

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 227

ningar av militärleder, å fartyg som användes för sjökarteverkets mätningsarbeten och å statens isbrytarfartyg gälla vad Kungl. Maj :l därom förordnar. I fråga om förmåner vid sjömätningsexpeditioner ha bestämmelser ut­ färdats genom kungl. brev den 29 september 1939 med däri genom brev den

23 augusti 1946 företagna ändringar (TS A: I nr 32; ändr. 66/1946). Be­ stämmelser angående förmåner åt personal vid flottan under sjötjänstgö­ ring å till isbrytningsexpedition beordrat statens isbrytarfartyg ha medde­ lats genom Kungl. Maj :ts beslut den 5 juli 1940 (TS A: I nr 26).

Tillämpningen av gällande sjötilläggsbestämmelser.

Flottans personal i allmänhet och personal vid för marinen gemensam personalkår. Inom dessa personalgrupper räknas såsom sjötjänstgörande beställningshavare, vilken sjökommenderats och tillika inmönstrats å far­ tyg. Sjötillägg utgår i princip från och med dagen för inmönstringen till och med dagen för avmönstringen (avpolletteringen). Bestämmelser angå­ ende hur med sjölillägget skall förhållas vid olika slag av ledigheter ha meddelats genom av försvarets civilförvaltning den 9 juli 1945 fastställda föreskrifter. Enligt dessa utgår sjötillägg icke vid semester eller tjänstledig­ het samt ej heller under tid, då beställningshavare icke åtnjuter full av­ löning; beställningshavare, som på grund av sjukdom hindras att förrätta sin tjänst, äger dock åtnjuta sjötillägg så länge han vårdas ombord (jämväl under vård å lasarettsfarlyg). När i föreskriften talas om tid, varunder be­ ställningshavare icke åtnjuter full avlöning, avses fall, då löneavdrag tilllämpas utan att fråga är om tjänstledighet, såsom under avtjänande av ariest eller annat frihetsstraff, vid avhållande eller avstängning från tjänst­ göring etc. Avgörande för frågan vilken personal, som skall sjökommenderas, är den omfattning i vilken flottans fartyg skola vara rustade enligt särskild, genom generalorder utfärdad rustningsplan. Sjökommenderingarna ske för officerare och underofficerare väsentligen genom två gånger årligen av che­ fen för marinen eller, i fråga om underofficerare, av vederbörande stationschef utfärdade order. Manskapet sjökommenderas av vederbörande stationschef genom upptagande på s. k. kommenderingsförteckningar, vilka med hänsyn till den större omsättningen på sådan personal upprättas successivt. I fråga om sjötilläggens differentiering efter tjänstgöringsförhållanden gäller, såsom framgår av vad förut anförts, en anknytning till begreppen rörlig och stationär förläggning samt i fråga om stationär förläggning å övervattensfartyg jämväl till förläggning å egen och å annan än egen stationeringsort. Huruvida fartyg skall vara rörligt eller stationärt förlagt an­ kommer på chefens för marinen bestämmande. I vissa hänseenden tilläm­ pas härutinnan generella regler; sålunda anses fartyg vara stationärt för­ lagt under tid för rustning eller avrustning, och vidare skola i fråga om fartyg, för vilket stationär förläggning anbefallts, de för rörlig förläggning gällande sjötilläggsbestämmelserna tillämpas vid uppdrag av minst sex timmars var­ aktighet (för torpedbåt två timmar) utanför baseringshamnen. I övrigt tilllämpas i fråga om förläggningsformcn i allmänhet följande grunder. För flottans fartyg, vilka tillhöra antingen ostkustens, sydkustens eller väst­ kustens marindistrikt, tillämpas i operativi hänseende en indelning i kust­ flottan, vilken omfattar fartyg från de olika marindistriklen, samt till örlogsstationcrna förlagda lokalstyrkor, Stockholms- och Göteborgseskadrarna samt Karlskronaavdelningen; vidare sammandragas under viss tid av

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

året fartyg till en sjökrigsskoleavdelning. För de till kustflottan hörande fartygsenheterna gäller i princip rörlig förläggning; emellertid anbefalles regelmässigt stationär förläggning från mitten av december till mitten av mars. Lokalstyrkorna äro i princip stationärt förlagda; härifrån kunna dock förekomma relativt omfattande undantag. Vad slutligen angår i sjökrigsskoleavdelningen ingående fartyg tillämpas rörlig förläggning under den tid avdelningen är samlad. Stationär förläggning av fartyg kan över huvud taget förekomma endast i Stockholm, Karlskrona och Göteborg, vil­ ka utgöra stationerings-(förläggnings-) orter för huvuddelen av flottans personal. Sålunda gäller alltid rörlig förläggning för tid, under vilken far­ tyg ligger i annan hamn, exempelvis då kustflottan ligger vid övningsbasen Hårsfjärden. Den i fråga om stationär förläggning å övervattensfartyg tillämpade dis­ tinktionen mellan förläggning å egen och å annan än egen stationeringsort har avseende å vederbörande beställningshavares stationerings-(förläggnings-)ort. Till tjänstgöring å visst fartyg kommenderas såvitt möjligt beställningshavare från det marindistrikt fartyget tillhör. Endast i den mån det i särskilda fall befinnes nödvändigt erhåller exempelvis beställningshavare, vilken har Stockholm som stationeringsort, sjökommendering å fartyg till­ hörande sydkustens marindistrikt; sådana kommenderingar förekomma hu­ vudsakligen i fråga om officerare och, i viss utsträckning, underofficerare. Under stationär förläggning ligger i regel fartyg tillhörande ostkustens, syd­ kustens respektive västkustens marindistrikt i Stockholm, Ivarlskiona re­ spektive Göteborg, varvid sjötillägg efter de grunder, som äro tillämpliga för annan än egen stationeringsort, endast kommer att åtnjutas av sådan beställningshavare, vilken har annan stationeringsort. Det kan dock före­ komma, att fartyg förlägges stationärt till annan örlogsstation än den, som ui«ör stationeringsort för huvuddelen av besättningen; detta har exempel­ vis0 för i kustflottan ingående fartyg tillhörande ostkustens och västkustens marindistrikt inträffat, när kustflottan legat samlad i Karlskrona under vintertid anbefalld stationär förläggning. I dylika fall kunna för samtliga eller flertalet i besättningen ingående beställningshavare de grunder bli­ va tillämpliga, som gälla vid stationär förläggning å annan än egen stationeringsort. 0 r.. , I vissa här berörda avseenden innefattar det av 1945 ars forsvarskommitte framlagda förslaget till ny försvarsorganisation förändringar. Enligt förslaget skola i fred de nuvarande lokalstyrkorna utgå ur organisationen och flottans rustade fartyg i princip sammanföras i en övningsflotta, dock att ubåtsdepåer skola förläggas till Stockholm, Karlskrona och Goteborg. I samband härmed ha också framlagts förslag till ändrade riktlinjer for öringarnas bedrivande, innefattande att i princip samtliga rustade fartyg i operativt hänseende skola vara rörliga året runt. Enligt från chefen för marinen inhämtad uppgift torde emellertid årligen s. k. övmngsuppehall komma att äga rum under sammanlagt omkring bO dagar, fördelade pa pe­ rioder kring jul, påsk och midsommar samt under hösten, varjamte varje fartyg beräknas komma att undergå årlig översyn under en period, omfattande ca 35 dagar. , j ° Personal i örlogsvarvens sjöreserver samt vid Harsfjardens depa. Pa satt av redogörelsen för gällande bestämmelser framgår, behandlas den till örlossstationernas sjöreserver hörande personalen samt personalen vid Harsfiärdens depå bland annat i fråga om rätt till sjötillägg såsom sjotjanstgörande och åtnjuter sådant tillägg enligt de grunder, som för flottans per­ sonal i allmänhet tillämpas vid stationär förläggning — a egen statione­ ringsort — å övervattensfartyg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 229

Frågan om det berättigade i att sjöförmåner — sjötillägg och mässpeni-ingar — utgå till i örlogsvarvens sjöreserver inmönstrad personal har un­ der de senaste åren i olika sammanhang berörts av statens krisrevision och sedermera av statens sakrevision. I skrivelse till chefen för marinen år 1943 påtalade sålunda krisrevi­ sionen, att en stor del av den i sjöreserverna inmönstrade personalen nu­ mera icke kunde anses fullgöra sådan tjänstgöring som motiverade erhål­ lande av sjöförmåner. Krisrevisionen hade funnit sig böra indela den ifrå­ gavarande personalen i tre kategorier alltefter tjänstgöringsförhållandena. Till en kategori I fann revisionen höra hänföras viss uppräknad personal omfattande bland annat chaufförer, brandmän, trädgårdsskötare, kökspersonal, ordonnanser och skrivbiträden, d. v. s. personal som sällan eller aldrig hade anledning att i tjänsten befatta sig med fartyg eller som icke heller i annat avseende kunde anses ha mera ansträngande eller ansvars­ fullt arbete än motsvarande kategorier inom försvaret i övrigt. Till kate­ gori II hänförde revisionen sjöreservernas egentliga arbetsgrupper, de s. k. halarlagen samt vissa special- och diversearbetare. För hithörande personal fann revisionen i viss omfattning föreligga sådana arbetsuppgifter, vilka ursprungligen ansetts böra medföra särskilda förmåner. Det anmärktes dock, att ifrågavarande arbetsuppgifter bland annat på grund av moderna tekniska hjälpmedel i olika avseenden kunde anses mindre ansträngande eller riskfyllda än tidigare. Vidare kunde det heller icke förbises, att en ganska stor del av hithörande personal helt eller väsentligen sysselsattes med arbetsuppgifter, vilka i huvudsak motsvarade de, som utfördes av ör­ logsvarvens civila arbetare och vilka i och för sig knappast kunde anses påkalla utgåendet av särskilda förmåner. Kategori III slutligen utgjordes av besättningarna på örlogsvarvens olika båtar. Även om denna personal fullgjorde sjötjänstgöring, fann revisionen att åtminstone vissa av dessa båtar endast intermittent användes, varför besättningsmännen — i den mån de icke avpolletterades — under mellantiderna användes i annan tjänst inom sjöreserven. Arten av denna tjänst ansågs — där avbrotten i sjötjänst­ göringen voro av längre varaktighet — böra tillmätas betydelse för rätten till sjöförmåner under dylika perioder. Krisrevisionens skrivelse utmynnade i förslag, att frågan om den ut­ sträckning, i vilken i sjöreserv tjänstgörande personal borde åtnjuta sjö­ förmåner, snarast borde tagas under omprövning. Revisionen framförde tanken, att i sjöreserv endast skulle inmönstras sådan personal, vars tjänst­ göringsförhållanden vid omprövningen befunnes fullt jämförbara med sjökommenderad personals. I anledning av krisrevisionens skrivelse verkställdes år 1944 genom de marina myndigheternas försorg viss revision av sjöreservens besättningslistor. Statens sakrevision verkställde under hösten 194C> i samband med gransk­ ning av beredskapens avveckling eu undersökning av förhållandena vid sjö­ reserverna. I eu inom sakrevisionen utarbetad promemoria ha redovisats resultatet av ifrågavarande undersökning och de åtgärder i vilka denna ut­ mynnat; däri har även lämnats en redogörelse för ett inom revisionen över­ vägt sätt att lösa hithörande spörsmål. Av undersökningen framgick, att personal tillhörande ovannämnda kategori I fortfarande — om också i mindre utsträckning än tidigare — var inmönstrad i sjöreserverna. I fråga om kategori II bestyrktes genom undersökningen, att arbetsuppgifterna till en betydande del voro av den art, att de icke kunde anses motivera särskilda förmåner; å andra sidan förekommo i viss utsträckning — och för en mind­ re del av den hithörande personalen tämligen kontinuerligt — arbetsuppgif­

230 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

ter och ansvarsförhållanden, som voro jämförbara med motsvarande förhål­ landen under sjötjänstgöring. Beträffande kategori III slutligen hade ovan relaterade förhållanden befunnits alltjämt äga giltighet. Enligt sakrevisionen kunde tjänstgöring i sjöreserv ur en synpunkt generellt anses innebära en belastning, som erinrade om tjänstgöringsförhållandena ombord. Sålunda skulle personalen enligt meddelade föreskrifter vartannat eller vart tredje dygn kvarligga i beredskap utom ordinarie arbetstid. Under denna jour­ tjänstgöring utfördes mera sällan några egentliga arbetsuppgifter, men en viss bundenhet förelåg, vilken åtminstone vid varannandagsjour sträckte sig utöver vad som brukar anses skäligt vid vanlig landkommendering. Viss uppmjukning i fråga om bundenheten förelåg i fråga om vissa underoffi­ cerare, vilka voro undantagna från regelbunden jourtjänstgöring och hade att inställa sig utom arbetstid endast efter särskild order. Med utgångspunkt från vad genom undersökningen framkommit hade sakrevisionen i slutet av år 1946 gjort en ny hänvändelse till de marina myndigheterna. Under den i anledning härav förda diskussionen hade överenskommits, att en ytterligare revision av sjöreservernas besättningslistor skulle företagas. Det inom sakrevisionen övervägda förslaget till lösning av frågan innebär i huvudsak följande. Befattningshavare hänförliga till krisrevisionens kate­ gori I borde utgå ur sjöreservernas besättningslistor. I fråga om befattnings­ havare tillhörande kategori II, till vilka jämväl personal vid brandväsendet inom sjöreserven i Karlskrona måhända kunde räknas, hade i vissa hän­ seenden eller under vissa tidsperioder arbetsuppgifter synts föreligga, vilka kunde jämställas med sådana, för vilkas fullgörande sjötilläggen närmast voro avsedda. Med hänsyn härtill och till svårigheten att draga en rättvis gräns mellan personal med tjänstgöring, som borde respektive icke borde berättiga till sjötillägg, hade samtliga hithörande befattningshavare synts böra bibehållas vid rätten till sjötillägg. Härvid anmärktes emellertid, att be­ nämningen sjötillägg kunde förefalla i viss mån oegentlig. I fråga om per­ sonal tillhörande kategori III (den personal som huvudsakligen tjänstgjor­ de å örlogsvarvens båtar) fann sakrevisionen det vara sakligt motiverat att sjötillägg utginge. För den i land förlagda personalen vid Hårsfjärdens depå gäller i viss utsträckning, att tjänstgöringen helt fullgöres i land. Bland personalen ingå dock jämväl besättningen på vissa depån tillhörande båtar; för sistnämnda personal torde tjänstgöringsförhållandena erbjuda viss likhet med för be­ sättningen å sjöreservernas båtar gällande förhållanden. Personal i kustartilleriet. Kustartilleriförsvarets utveckling under senare år innebär, att försvarsanstalterna förlagts till kustbandet och att truppför­ bandens verksamhet under större delen av året är förlagd till befästningar in. in. inom de marina försvarsområdena, vilka områden ha en väsentligt större omfattning än de tidigare kustfästningarnas fredsområden. Vidare finnas jämväl utanför de marina försvarsområdena försvarsanläggningar be­ mannade av kustartilleriets personal. Från marint håll har framhållits, att genom nämnda förhållanden kustartilleriets båtmateriel fått väsentligt vid­ gade uppgifter och i samband därmed erhållit ökad storlek och sjödug­ lighet. I nämnda materiel ingå för närvarande båtar och fartyg av olika typer och med skiftande uppgifter. Förutom småbåtar och vissa kommunikationsbåtar med i huvudsak mycket lokalt betonad användning förekom­ ma sålunda jämväl fartyg av större, sjögående typer, vilka äro utrustade för besättningens förplägnad och förläggning ombord, såsom minutläggare, vedettbåtar, bogserbåtar och artilleritransportfärjor. För närvarande gäller,

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

att inmönstring förekommer jämväl å båtar av förstnämnda typer och att sjötillägg sålunda under tiden för inmönstringen kontinuerligt åtnjutes av deras besättningar, oavsett att tjänstgöringen till sin omfattning kan vara mycket växlande och icke alltid har karaktär av sjötjänstgöring i verklig mening. Ä andra sidan kan för fartyg av uppräknade större typer förekom­ ma en fortlöpande sjötjänst under längre tid av året. Personal vid flygvapnet m. fl. De för ifrågavarande personal meddelade bestämmelserna angående sjötillägg ha erhållit en minskad tillämplig et i och med att dels, efter kryssaren Gotlands ombyggnad, någon flygplankrys­ sare icke längre ingår i flottan och dels något särskilt depåfartyg icke längre avses för flottan tilldelat flygförband. Tjänstgöring å rustad sjostyrka torde numera endast undantagsvis förekomma för dylik personal.

1945 års lönekomniitté.

Frågan om särskild förhöjning av lönen med hänsyn till sjötjänstgöring.

1945 års lönekomniitté har till en början berört frågan, huruvida de med kommendering ombord följande tjänstgöringsförhållandena över huvud ta­ get kunde anses motivera en särskild förhöjning av lönen. Efter att ha erinrat om att i princip en gemensam löneställning råder för motsvarande beställningshavare inom de olika försvarsgrenarna har lönekommittén an­ fört följande. Löneavvägningen för den militära personalen har uppenbarligen skett under hänsynstagande till att för densamma förekomma med militärtjänst­ göringens särskilda natur sammanhängande tjänstgöringsförhållanden av speciellt krävande beskaffenhet. Erinras ma att vid vissa vapenslag någon särskild kompensation av lönenatur icke utgår exempelvis vid de sär­ skilt pressande förhållandena under fältmässigt bedrivna övningar. Aven för flottans beställningshavare måste löneställningen anses ha avvägts un­ der visst hänsynstagande till faktorer av nyssberörda slag, vilka för denna personal göra sig gällande under sjötjänstgöring. Även om således i den egentliga lönen måste anses ingå en viss kompensation för de krav, som stäl­ las på den sjötjänstgörande personalen, torde en särskild förhöjning av denna personals löneställning få anses motiverad med hänsyn till de av kommendering ombord följande tjänstgöringsförhållandena samt omfatt­ ningen av dylik tjänstgöring. Med avseende å tjänstgöringsförhållandena synas de faktorer, som senast vid 1939 och 1940 års militära lönereglering­ ar ansågos motivera förekomsten av ett särskilt lönetillägg under sjökommendering — nämligen den mera krävande tjänstgöringen, den större bun­ denheten i tjänsten och det ökade ansvaret under sjötjänstgöring i jäm­ förelse med annan tjänstgöring samt de olägenheter i olika avseenden, som kunde föreligga för sjökommenderad personal — numera i varje fall icke göra sig mindre gällande än tidigare. Lönekommittén har sålunda funnit en viss lörhöjd löneställning med hänsyn till sjötjänstgöring vara motiverad. I fråga om det sätt, på vilket ifrågavarande förhöjning hör åvägabringas, har kommittén anfört föl­ jande. Att märka är till en början att den omfattning, vari sjötjänstgöring fullgöres, så avsevärt växlar olika beställningshavare emellan att åtnjutan­

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

det av förhöjningen alltjämt bör anknytas till fullgörandet av sjötjänstgö­ ring och att förmånen icke bör inläggas i lönen genom en förhöjd lönegradsplacering. Däremot kunde anledning finnas att överväga en sådan anordning, att i stället för lön jämte särskilt sjötillägg finge under sjötjänstgöring åtnjutas en förhöjd lön; denna kunde exempelvis utgå enligt viss högre löneklass än den, vari beställningshavaren är placerad, en an­ knytning till löneplanen, vilken skulle innebära ett fixerande på liknande sätts™ genom lönegradsplacering av relationen mellan löneställningen vid sjötjänstgöring och eljest gällande löneställningar. En sådan anordning skulle emellertid icke kunna genomföras för värnpliktig personal, utan för denna komme fortfarande att erfordras särskilda sjötilläggsbelopp. Ge­ nomförandet av en sådan anordning skulle vidare för den "fast anställda personalen förutsätta en omläggning av sättet för sjöavlöningens utbeta­ lande; under det att sjötillägg för närvarande utbetalas vid annan tidpunkt och av annan myndighet än lönen skulle den här ifrågasatta anordningen medföra, att sjöavlöningen finge behandlas enhetligt i utbetalningshänseende. Erinras må dessutom, att sjötillägget, som enligt gällande krigsavlöningsreglemente behandlas såsom en integrerande del av terminslönen, i stället finge inläggas i månadslönen. Med hänsyn till de omfattande om­ läggningar, som således skulle bliva erforderliga, synes ovan angivna kon­ struktion av sjöavlöningen icke böra förordas. I detta sammanhang må även beröras frågan om en sammanslagning av sjötillägg och mässpenningar till en enhetlig sjöförmån. Det förefaller"tvi­ velaktigt, om därigenom verkligen skulle vinnas någon administrativ för­ enkling. Att de ifrågavarande särskilda förmånerna tillgodose helt olika syften medför, att förutsättningarna för deras utgående icke behöva över­ ensstämma samt att skiljaktiga grunder äro tillämpliga för deras avväg­ ning. I sistnämnda hänseende må framhållas, att mässpenningarna väsent­ ligen äro avsedda att täcka merkostnader och därför på ett annat sätt än sjötilläggen böra avvägas med hänsynstagande till levnadskostnadsnivån. Vidare må erinras om de svårigheter av skatteteknisk natur, som skulle följa av en sammanslagning av förmåner, för vilka gäller och bör gälla en olika behandling i skattehänseende. Frågan om en revision av gällande bestämmelser angående förmåner av traktamentsnatur har också ansetts böra handläggas i särskilt sammanhang.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har lönekommittén förordat, att för­ höjningen av lönen tekniskt sett liksom hittills bör ha formen av ett sär­ skilt sjötillägg.

Förutsättningarna för sjötilläggs utgående. Lönekommittén anser en granskning av de hittillsvarande sjölilläggsbestämmelsernas utformning och det sätt, varpå de praktiskt tillämpats, giva stöd för den uppfattningen, att sjötilläggsregleringen i vissa hänseenden ut­ sträckts utöver vad som kan anses förenligt med de motiv för sjötilläggen, som i det föregående ansetts bärande. En omprövning av nu gällande förut­ sättningar för sjötilläggs utgående har därför synts lönekommittén vara motiverad, vid vilken icke minst ansetts böra uppmärksammas, att sjötillägg för närvarande utgår vid viss sådan tjänstgöring i sjöreserven eller eljest, som fullgöres i land.

Kungi. Maj:ts proposition nr 225. 233

Att sjötillägg icke bör utgå vid annan tjänstgöring än sådan, som fullgöres ombord, anser kommittén till en början med hänsyn till de för den ifråga­ varande förmånen anförda motiven vara uppenbart. Sakligt sett syntes an­ ledning icke finnas att låta en förmån, som avvägts med tanke på tjänst­ göringsförhållandena vid tjänstgöring ombord, utgå ens vid sådan land­ tjänstgöring, under vilken tjänstgöringsförhållandena i ett eller annat av­ seende påminde om de, som föreligga under tjänstgöring ombord. Huruvida vid viss landtjänstgöring sådana omständigheter förelåge, som kunde utgöra tillräcklig anledning för en särskild förmån vid sidan av lönen, vore en fråga, som borde besvaras från andra utgångspunkter än de här föreliggan­ de. Denna fråga, som vore aktuell med avseende å sjöreservernas personal, upptoge kommittén till behandling i annat sammanhang. För att sjötillägg skulle utgå under tjänstgöring ombord, borde vidare förutsättas, att veder­ börande beställningshavare vore inmönstrad å fartyget eller båten eller eljest tillhörde dess besättning. Från vad nu angivits borde undantag endast efter Kungl. Maj :ts närmare bestämmande medgivas i fråga om sådana lärare, instruktörer och elever vid marinens skolor och kurser, vilka fullgjorde tjänstgöring ombord utan att nämnda förutsättningar uppfylldes; i sist­ nämnda fall borde sjötillägg utgå enligt samma grunder, som skulle gälla i fråga om personal, som tillhörde båtbesättning utan att vara inmönstrad. Sjötillägg borde icke utgå till den som under andra förhållanden än nyss sagts medföljde å fartyg eller båt, även om detta skedde i tjänsten. Vid tjänstgöring ombord å fartyg göra sig naturligen, enligt vad kommit­ tén framhåller, de faktorer, vilka åberopats såsom skäl för sjötilläggs ut­ gående, gällande med olika styrka alltefter de särskilda tjänstgöringsför­ hållandena. Dessa faktorer komma främst till uttryck under tjänstgöring ombord å fartyg, som är till sjöss, och kommittén anser icke någon tvekan behöva råda om det berättigade i att sjötillägg utgår under dylik tjänst­ göring. I vilken mån tjänstgöringsförhållandena i andra fall kunna anses motivera sjötilläggs utgående finner kommittén vara mera svårbedömligt. Kommittén uttalar härom följande. Rent principiellt sett borde väl denna fråga lösas under beaktande av de vid den ifrågavarande tjänstgöringen aktuella tjänstgöringsförhållandena jämförda med å ena sidan motsvarande förhållanden ombord å fartyg, som befinner sig till sjöss, och å andra sidan tjänstgöringsförhållandena vid landkommendering. En sådan jämförelse utfaller emellertid olika för olika fartygsbesättningar, alltefter typen å det fartyg, varå tjänstgöringen full­ göres, och det sätt, varpå fartyget användes, och även olika för skilda med­ lemmar av samma besättning, efter vederbörandes beställning, hans befatt­ ning ombord och hans samhörighet med den ort, på vilken fartyget befinner sig. Det är uppenbart, att man av administrativa skäl endast inom vissa gränser kan utforma sjötilläggsbestämmelserna på sådant sätt, att full hän­ syn tages till de skiljaktiga förhållandena, och att en viss generalisering sålunda måste tillåtas. Vid ett bedömande av frågan synes i princip böra beaktas angelägenheten av att sjötilläggs utgående anknytes till klart påvis­ bara objektiva förutsättningar. Det synes jämväl böra uppmärksammas, att frågan om förutsättningarna för sjötilläggs utgående har visst samband med

234 Kungi. Maj.ts proposition nr 225.

frågan om på vad sätt sjötilläggen till sin storlek avvägas för tjänstgöring till sjöss och för annan tjänstgöring ombord. Om det "anses i och för sig motiverat, att sjötillägg utgår dels vid tjänstgöring till sjöss med visst be­ lopp, dels ock under vissa förutsättningar vid annan tjänstgöring ombord med visst avvikande belopp, kan en sammanlagd förmån av väsentligen samma värde beredas genom tillämpning av ett enhetligt belopp, som sättes högre eller lägre med hänsyn till om mera eller mindre restriktiva förutsätt­ ningar föreskrivas för dess utgående. Vid det val mellan olika lösningar, som av denna anledning kan ifrågakomma, synes böra beaktas önskvärd­ heten av att i möjligaste mån undvika differentieringar i fråga om själva tilläggens storlek dels olika fartygstyper emellan vid tjänstgöring till sjöss, dels ock alltefter det tjänstgöringen fullgöres till sjöss eller icke.

Med utgångspunkt från angivna allmänna riktlinjer har lönekommittén ansett följande böra gälla i fråga om förutsättningarna för sjötilläggs ut­ gående. Under tjänstgöring, som fullgöres till sjöss, bör sjötillägg utgå oav­ sett typen å det fartyg, ombord på vilket tjänstgöringen fullgöres, och oav­ sett vilket vapenslag fartyget tillhör. Anledning synes vidare icke föreligga att för dylik tjänstgöring tillämpa olika sjötilläggsbelopp vid tjänstgöring på olika kategorier av fartyg, med undantag dock för att alltjämt högre sjötilläggsbelopp böra gälla vid tjänstgöring å undervattensbåt. I vissa fall böra sjötillägg utgå endast i den mån tjänstgöring till sjöss förekommer medan i andra fall det kan anses motiverat, att sjötillägg får utgå jämväl under vissa andra förutsättningar. Rätt till sjötillägg endast i den mån tjänstgöring till sjöss föreligger anser lönekommittén böra gälla med avseende å besättningen å sådana båtar och mindre fartyg, vilka icke äro avsedda för längre sjöexpeditioner utan när­ mast för tjänst inom visst begränsat område. Detta har främst avseende å båtar och mindre fartyg tillhörande sjöreserven, Hårsfjärdens depå och kustartilleriet. Besättningen å dessa fartyg, vilka ofta jämväl ha en intermittent användning, torde i allmänhet vara förlagd i land och kan icke — oavsett om förläggning ombord förekommer — anses vara så hänvisad till fartyget under tiderna mellan dess användning, att motiv kan anses före­ ligga för att sjötillägg skulle utgå under dessa tider. För att besättningen å dessa båtar och fartyg skall få åtnjuta sjötillägg, bör enligt lönekommitténs förslag i princip förutsättas dels att fartyget lämnar det närmaste området kring baseringsorten, dels ock att härvid är fråga om uppdrag av en viss minsta tidsomfattning. Lönekommittén förordar, att i förevarande fall — i viss överensstämmelse med för personal å flottans stationärt förlagda far­ tyg nu gällande förutsättningar för rätt till sjötillägg såsom vid rörlig förläggning — sjötillägg skall utgå för dygn, varunder båten eller fartyget för uppdrag av minst 6 timmars sammanhängande varaktighet går utanför ett i särskild ordning fastställt område kring stationeringsorten, stationeringsområdet. Gränserna för detta område böra med hänsynstagande till för­ hållandena på orten dragas så, att för där stationerade fartyg vanligen före­ kommande, rent lokala turer falla inom detsamma. Den närmare utsträck­ ningen av ifrågavarande stationeringsområden bör för olika förekommande stationeringsorter fastställas efter förslag av de marina myndigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

I fråga om flottans fartyg i allmänhet, vilka äro avsedda för längre sjö­ expeditioner, har lönekommittén funnit delvis andra synpunkter göra sig gällande, vilka kunna anses motivera att sjötillägg utgår jämväl under and­ ra förutsättningar än då fartyget är till sjöss. Kommittén anför i detta sam­ manhang. Det torde sålunda vara uppenbart, att den ombord å dessa fartyg tjänst­ görande personalen, vilken i allmänhet både förlägges och bespisas ombord, är i relativt betydande utsträckning hänvisad till och bunden vid fartyget, även då detta under pågående sjöexpedition ligger i hamn. Da vidare tjänst" göringens intensitet snarast är beroende av huru övningarna ombord be­ drivas, kunna tjänstgöringsförhållanden likartade med dem, som föreligga under fartygets gång till sjöss förekomma även under andra omständighe­ ter. Det torde med visst fog kunna sägas, att för vissa beställnings- och be­ fattningshavare tjänstgöringen jämväl under uppehåll i hamn kan anses i stort sett lika krävande som under tjänstgöring till sjöss. Såsom i det föregående anförts, torde det icke låta sig göra att på ett rattvisande satt bedöma den inverkan faktorer av detta slag böra tillmatas i fråga om rat­ ten till sjötillägg under andra förhållanden än då fartyget är till sjöss. Där­ till äro förhållandena i olika hänseenden alltför växlande jämväl i vad gäller olika beställningshavare ingående i samma fartygs besättning.

Lönekommittén anser skäligt att, när fråga är om dylik för längre tid inmönstrad personal, sjötillägget får behållas, då fartyget gör ett tillfäl­ ligt uppehåll under pågående sjöexpedition. Motsvarande bör gälla under tid för fartygs rustning och avrustning liksom under sådana uppehåll av längre varaktighet, då övningarna ombord fortgå. Däremot bör sjötillägg i princip icke utgå under sådana i redogörelsen för gällande bestämmelsers tillämpning omnämnda perioder, då övningsuppehåll anbefallts, eller i fall då fartyget undergår översyn. Sjötillägg bör heller icke utgå vid uppehåll i samband med reparations- eller andra motsvarande arbeten å varv, vilket kan väntas få en varaktighet av åtta dagar eller mera. I enlighet med vad kommittén allmänt uttalat om rätt till sjötillägg vid tjänstgöring till sjöss och i viss anslutning till vad som förordats i fråga om båtar och mindre fartyg bör dock sjötillägg utgå, i den mån fartyg under här avsedd period fullgör uppdrag utanför stationeringsområdet eller eljest särskilt anbefalld uppehållsort med en sammanhängande varaktighet av i princip minst 6 timmar — för torpedbåt 2 timmar — för dygn. Lönekommittén har härefter framhållit, att enligt uppgift från chefen för marinen det måste förutsättas, att ubåtar och eventuellt även andra fartyg kunna komma att hållas rustade huvudsakligen med hänsyn till fartygsmaterielens underhåll. Beträffande dessa fartyg torde man endast be­ höva räkna med kortare provturer. Under sådana förhållanden har kom­ mittén ansett sjötillägg till besättningar å dessa fartyg icke böra utgå un­ der andra förutsättningar än som förordats för besättningarna å icke in­ mönstrade båtar och fartyg, dock att därest fråga är om torpedbåt, den an­ givna tiden av 6 timmar bör reduceras till 2 timmar. Lönekommittén har ansett vad som förordats med avseende å flottans

Kungi. Maj:ts proposition nr 225.

fartyg i allmänhet böra få i huvudsak motsvarande tillämpning beträffande vissa av kustartilleriets större fartyg, på vilka tjänstgöringsförhållandena erbjuda likheter med de på flottans fartyg förekommande. En gränsdrag­ ning i förhållande till kustartilleriets övriga båtar och fartyg kunde därvid lämpligen göras på så sätt, att inmönstring vid kustartilleriet endast skulle förekomma å minutläggningsfartyg och vedettbåtar samt eventuellt å vissa båtar eller fartyg av annan typ. De närmare bestämmelserna härvidlag borde utfärdas av Kungl. Maj :t. Kommittén har i detta sammanhang an­ märkt, att för besättningarna på ifrågavarande fartyg längre avbrott i tjänstgöringen ombord kunna förekomma utan samband med anbefallt övningsuppehåll. Det torde enligt vad kommittén framhåller böra ankomma på inspektören för kustartilleriet att genom beslut eller bestämmelser om partiell avmönstring reglera rätten till sjötillägg i fall, då fartyg av här ifrågavarande kategori under längre tid ligger inom stationeringsområde och allenast reducerad besättning tages i anspråk för tjänstgöring ombord. För besättningarna å flottans och kustartilleriets inmönstringsbara far­ tyg skulle genom vad kommittén sålunda förordat komma att gälla i stort sett enhetliga förutsättningar med avseende å rätten till sjötillägg av in­ nebörd, att sjötillägg skulle utgå från och med dagen för inmönstring till och med dagen för avmönstring (avpolletering), dock att under tid för an­ befallt övningsuppehåll, under årlig översyn av fartyget eller under uppe­ håll å varv under åtta dagar eller mera för övriga reparations- eller mot­ svarande arbeten sjötillägg skulle utgå endast, där fartyget fullgjorde upp­ drag av i det föregående angiven minsta omfattning. Regler angående förmånens avslående har kommittén funnit erforderliga endast för inmönstrad personal. Beträffande innebörden av dylika regler, vilka borde meddelas i tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet, har kommittén anfört följande. Någon anledning att medge förmånens behållande under semester för det fall, att denna icke erhålles under nyssnämnt uppehåll, synes med hänsyn till de grunder, som åberopats för förmånens utgående, icke föreligga. I sak­ lig överensstämmelse jämväl i övrigt med vad i förevarande hänseende gäl­ ler enligt förutnämnda av försvarets civilförvaltning utfärdade föreskrifter, synes bestämmelsen härom böra innefatta, att sjötillägg skall avstås under semester och under annan tjänstledighet än sådan sjukledighet, under vilken vederbörande vårdas ombord, ävensom under tid, då vederbörande beställningshavare vidkännes löneavdrag av anledning, som omförmäles i 31 § Saar under III, jämförd med punkten 2 under de särskilda bestämmelserna får försvaret, samt under IV. Bortsett från att högre sjötillägg liksom hittills ansetts böra gälla vid tjänstgöring å undervattensbåt, innebära de av lönekommittén förordade riktlinjerna för sjötilläggs utgående, att enhetliga tilläggsbelopp skulle bliva tillämpliga för all sjötjänstgöring, som anses böra berättiga till sådan för­ mån. Den nuvarande differentieringen efter tjänstgöringsförhållanden med fem olika sjötilläggsbelopp och en anknytning till så förhållandevis obe­ stämda begrepp som rörlig och stationär förläggning skulle därmed ersättas

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 237

med en differentiering på två särskilda belopp, avsedda för tjänstgöring å respektive övervattensfartyg och undervattensbåt.

Lönekommittén har i anslutning till sina ovanberörda förslag angående ändrade förutsättningar för sjötilläggs utgående gjort följande uttalande med avseende å förhållandet mellan lönekommitténs förslag och frågor be­ rörande andra förmåner för sjötjänstgörande personal. Genom vad här och i det följande förordas i fråga om sjötilläggen avses icke att taga ställning till frågor berörande mässpenningar och Övriga för­ måner för sjötjänstgörande personal. Förslagen i fråga om sjötillägg fa icke anses vara av natur att påverka ställningstagandet till frågan om den höj­ ning av mässpenningarna, som eljest må anses befogad. I viss män torde de förordade omläggningarna i avseende å förutsättningarna för sjotillaggs utgående komma att medföra behov av en omprövning av förutsättningar­ na för utgåendet av förmåner av traktamentsnatur. I detta sammanhang skall icke närmare ingås på hithörande spörsmål utan endast anföras vissa allmänna synpunkter. Såsom tidigare erinrats medför det förhållandet, att mässpenningar och häremot svarande förmaner lönetekniskt sett äro av annan natur än sjötillägget, att lör förstnämnda förmåner kunna gälla andra förutsättningar i fråga om deras utgående än för sjötillägget. Härav synes bland annat följa, att de begränsningar, som här förordats med av­ seende å sjötilläggs utgående, icke i och för sig behöva medföra att det mot­ svarande skall gälla med avseende å mässpenningar. Å andra sidan synas vissa av de resonemang, som legat till grund för vad som förordats i fråga om sjötilläggen, kunna tillmätas en motsvarande betydelse jämväl i vad rtäller mässpenningar. Det synes sålunda kunna ifrågasättas, om mässpen­ ningar böra utgå vid sådan tjänstgöring i sjöreserven eller eljest, som fullgöres i land. Det kan med hänsyn härtill förtjäna övervägas i vilken män mässpenningar böra ersättas med annan förmån. Med avseende å sådan tjänstgöring, som fullgöres ombord, synes det principiellt avgörande för frågan, huruvida mässpenningar eller annan motsvarande förman skall ut- »å, böra vara om egentlig mässhållning förekommer eller icke. Om i enlig­ het härmed mässpenningar icke längre skulle anses böra utgå till vissa per­ sonalkategorier, vilka för närvarande äga rätt härtill, kan det anförda å andra sidan möjligen föranleda, att nuvarande förmån av traktamente bör ersättas med mässpenningar för besättningen å de av kustartilleriets far­ tyg, på vilka enligt vad i det föregående förordats inmönstring skulle ifrågakomma. Lönekommittén har i detta sammanhang vidare framhållit, att enligt vad som förordats inmönstrad beställningshavare i vissa fall icke kommer att erhålla sjötillägg. I den mån beställningshavaren därvid tjänstgör å fartyg, som befinner sig på annan ort än beställningshavarens ordinarie tjänstgö­ ringsort, bör enligt kommitténs mening övervägas, om han icke borde ge­ nom traktamente beredas ersättning på grund av härav föranledda mer­ kostnader.

Sjötilläggets differentiering olika beställningshavare emellan. Inledningsvis har kommittén lämnat följande sammanfattning av gällande differentieringsgrunder.

238 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Sjötillägget är, om man bortser från att enhetliga belopp gälla för de båda furirslönegraderna, i princip differentierat efter löneställningen och åtnjutes med det belopp, som gäller för den innehavda beställningen. Samma sjötilläggsbelopp gäller emellertid icke undantagslöst för samtliga inneha­ vare av visst slags beställning; sålunda förekommer viss ytterligare diffe­ rentiering efter tjänstbarhetsklass och yrkesgren. Vid rörlig förläggning förekommer härutöver ännu en differentiering genom den särskilda förhöj­ ningen av sjölilläggen för beställningshavare, som utövar befattning såsom chef för fartyg eller för vissa fartygsförband; av de regler som i samband härmed meddelats för fall, då ifrågavarande chefsbefattningar enligt sär­ skilt meddelade föreskrifter skola företrädesvis bestridas av beställningshavare i viss eller viss lägsta lönegrad, kan jämväl följa, att själva sjötilllägget utgår med belopp, som gäller för högre lönegrad än den i vilken beställningshavaren är placerad.

Beträffande frågan om sjötillägget alltjämt borde vara differentierat efter löneställningen anför kommittén följande. Sjötillägget har enligt hittills gällande bestämmelser alltid utgått enligt en stigande skala i viss anslutning till beställningshavarnas tjänste- eller löneställning. En dylik differentiering måste anses bygga på den förutsätt­ ningen, att förhållandena under sjötjänstgöring skulle göra sig gällande på väsentligen samma sätt för de olika beställningshavarkategorierna som de faktorer, vilka varit grundläggande för avvägningen av den fasta löne­ ställningen. Ifrågavarande grunder ha medfört en" differentiering på ett stort antal belopp och en mycket betydande beloppsmässig skillnad mellan sjötilläggen till beställningshavare i högre och lägre lönelägen. Vid övervä­ gandet av förevarande fråga ha gjort sig gällande uppfattningar, vilka in­ nebära kritik av de hittills tillämpade grunderna. Det har sålunda hävdats, att de med sjötjänstgöring förenade speciella förhållanden, vilka ansetts böra kompenseras genom sjötillägget, inverka med väsentligen samma styrka för samtliga beställningshavare oavsett löneställningen, och att med hänsyn härtill sjötillägget egentligen borde utgå med ett enhetligt belopp. Den upp­ fattningen har även framförts, att de med tjänstgöring ombord förenade olägenheterna måste anses vara särskilt betydande för de lägre beställningshavarna med hänsyn till förläggningsförhållandena ombord. Det är givetvis förenat med svårigheter att verkställa en prövning base­ rad på objektiva fakta, beträffande vilken sammanlagd inverkan de olika faktorer, som åberopats såsom motiv för sjötillägget, kunna ha för de sär­ skilda kategorierna av beställningshavare. i fråga om vissa faktorer, såsom bundenheten i tjänsten och tjänstgöringens krävande beskaffenhet, torde någon väsentlig skillnad knappast föreligga för beställningshavare i olika lönegrader. Med avseende å förläggningsförhållandena ombord synes, trots en eftersträvad utjämning olika beställningshavargrupper emellan, visserligen få konstateras, att dessa med hänsyn till de förhållandevis begränsade utrym­ men inom fartygen, som disponeras av det lägre manskapet, kunna anses jämförelsevis ogynnsammare för detta än för övriga beställningshavare. Emellertid torde detta förhållande, även om det gör sig särskilt kännbart under tjänstgöring ombord å ett fartyg, icke kunna anses utgöra något för sjötjänstgöringen särskilt utmärkande; jämväl vid landtjänstgöring i all­ mänhet och särskilt under övningar utom förläggningsorten göra sig i viss mån motsvarande förhållanden gällande. Om slutligen hänsyn tages till det skärpta ansvaret under sjötjänstgöring, synes någon tvekan icke kunna råda därom att, även om under sjötjänstgöring förutsättes ansvarstagande

Kiingl. Maj.ts proposition nr 225. 239

i praktiskt taget alla funktioner ombord, ansvaret ökar alltefter omfatt­ ningen av vad som är underställt vederbörandes befäl. Uppenbarligen komme, om sjötillägget bestämdes skola utgå med ett en­ hetligt belopp, detta att innebära en utjämning i viss mån av den skillnad i relativ löneställning olika beställningshavare emellan, som vid avvägning­ en av den fasta lönen prövats lämplig. Med särskild hänsyn till vad här för­ ut anförts i fråga om ansvarets fördelning synas så ensartade förhållanden knappast kunna anses råda för olika beställningshavare ombord, att sjö­ tillägget med frångående av hittills gällande principer bör bestämmas på detta sätt. En övergång till ett enhetligt sjötilläggsbelopp skulle med hän­ syn till det betydligt större antalet sjötjänstgöringsdagar för beställnings­ havare i lägre än i högre lönegrader — därest kostnaderna skulle hållas inom rimliga gränser — endast kunna ske genom att förmånen bestämdes till ett belopp, som innebure mycket kraftiga minskningar i nuvarande be­ lopp för flertalet lönegrader utan att höjningarna i för övriga lönegrader gällande belopp skulle bliva väsentligt större, än om en differentiering bibehölles. Med hänsyn till vad här anförts synes en övergång till ett enhetligt sjötilläggsbelopp icke kunna genomföras. Det har synts förtjäna undersökas, om genom tillämpning av enhetliga sjötilläggsbeiopp för olika grupper av beställningshavare skulle kunna ge­ nomföras en mellanform mellan den nuvarande differentieringen och tilllämpningen av ett för samtliga beställningshavare gemensamt sjötilläggs­ belopp. Ett för flera lönegrader gemensamt sjötillägg förekommer för när­ varande, såsom nyss nämnts, endast i fråga om de båda furirslönegraderna. Emellertid skulle,'' oavsett hur gränserna droges mellan de grupper av löne­ grader, för vilka ett enhetligt sjötilläggsbelopp skulle komma att gälla, ett sådant system att medföra betydande ojämnheter i förhållandet mellan hit­ tills utgående och blivande förmån. Det torde härutöver få konstateras, att genom de betydande höjningar av nuvarande förmåner till beställningsha­ vare i de lägre lönegraderna inom respektive grupper, som skulle erfordras även vid oförändrade eller något minskade förmåner i de högre lönegraderna inom grupperna, en lösning sådan som den här diskuterade jämväl komme att medföra avsevärda kostnader i den mån den genomfördes mera gene­ rellt. Att åstadkomma en enhetlig förmån för beställningshavare i närlig­ gande lönegrader synes överhuvud taget endast vara genomförbart med av­ seende å en lägsta och en högsta grupp. Inom den eller de mellangrupper, som kunde komma i fråga för en sammanslagning, skulle till förekomman­ de av minskning i större eller mindre utsträckning av förmånen för beställ­ ningshavare i den högsta lönegrad, som hänfördes till gruppen, en väsentlig höjning av nuvarande förmån få ske för beställningshavare i den lägsta löne­ graden' inom gruppen. En betydande ojämnhet vid förmånens avvägning skulle härigenom uppkomma mellan beställningshavare i två närliggande lönegrader, av vilka den ena komme att utgöra den högsta inom sin grupp och den andra den lägsta inom närmast högre grupp. I fråga om den lägsta gruppen åter synes, även om denna begränsas att omfatta endast beställ­ ningshavare i lönegraderna Mha 1 och 2, utrymme endast finnas för en mycket måttlig höjning av nuvarande förmån för beställningshavare i sist­ nämnda lönegrad, för att icke en påtagligen väl stor höjning skall ske för 3. klass sjömän inom lönegraden Mha 1. Med avseende å lönegraderna Ma 12 samt Mo 12 och 14 bär eu övergång till ett för dessa gemensamt sjötillägg synts böra genomföras av skäl, som sammanhänga med frågan om särskild förhöjning av sjötillägget för vissa förbandschefer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Lönekommittén har med hänsyn till vad sålunda anförts icke funnit an­ nan ändring i förhållande till nu gällande differentieringsgrunder för när­ varande böra genomföras än som innefattas i den föreslagna övergången till ett gemensamt sjötillägg för beställningshavare i lönegraderna Ma 12 samt Mo 12 och 14. Liksom enligt nuvarande bestämmelser bör enligt lönekommitténs mening vidare i princip den innehavda beställningen och icke tjänstegraden vara avgörande för vilket sjötillägg som skall utgå. Lönekom­ mittén har i detta sammanhang erinrat om, att för närvarande för arméns officerare under sjötjänstgöring i samband med s. k. växeltjänstgöring sjö­ tillägg skall åtnjutas enligt för beställningshavare i motsvarande tjänstegrad vid marinen gällande grunder. Jämväl i fråga om tjänstgöring av här avsett slag har kommittén ansett den innehavda beställningen böra tagas till utgångspunkt.

Med hänsyn till att 3. klass sjömän befinna sig på det första utbildningsstadiet anser lönekommittén det alltjämt vara motiverat, att inom lönegra­ den Mha 1 olika sjötilläggsbelopp skola gälla för denna tjänstbarhetsklass och för 2. klass sjömän. Någon motsvarighet till det nuvarande förhållan­ det, att 3. klass sjömän vid vissa tjänstgöringsförhållanden icke äga åtnjuta sjötillägg, oaktat sådant tillägg utgår till annan personal, borde däremot icke gälla efter genomförandet av kommitténs i det föregående redovisade förslag.

I fråga om de särskilda förhöjda sjötilläggen för vissa befattningshavare tillhörande särskilda yrkesgrenar har kommittén ansett det vara motiverat att bibehålla samtliga härtill nu berättigade kategorier vid rätten till denna förmån. Med erinran om att de föreslagna riktlinjerna för sjötilläggs ut­ gående innebära, att väsentligen enhetliga regler komma att gälla för flot­ tan och kustartilleriet, har kommittén icke funnit skäl föreligga för att bi­ behålla heller den nuvarande skiljaktigheten i fråga om rätt till åtnjutande av maskinistförhöjning av sjötillägget mellan maskinistpersonal vid kust­ artilleriet och flottan. Hänsyn bör enligt kommitténs mening härvid tagas till den senare tidens utveckling i riktning mot större fartygstyper inom kustartilleriet, men också till att någon motsvarande begränsning icke gäller för flottans maskinistpersonal under tjänstgöring å båtar och mindre fartyg. Frågan om ett utsträckande av rätten till förhöjt sjötillägg till vissa ytter­ ligare yrkesgrenar har upptagits till behandling av lönekommittén med an­ ledning av härom gjord framställning från chefen för marinen. De i fram­ ställningen avsedda yrkesgrenarna, vilka tillkommit i samband med organi­ serandet av särskilda teleuppbörder, ingå i respektive hantverksavdelningar och utgöras inom flottan av telemästare (underofficerare) och vidare inom flottan och kustartilleriet av telehantverkare (manskap). Med avseende å tjänstgöringsförhållandena för ifrågavarande personal har chefen för marinen anfört följande. Teleuppbördens materiel omfattar bl. a. radar-, radio- och hydroakustisk materiel. Den materiel, varom här är fråga, har under det senaste världs­ kriget och under tiden därefter undergått en mycket snabb utveckling, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 241

lett fram till en tekniskt sett mycket komplicerad materiel. Denna materiel har vidare installerats ombord i större omfattning än vad ursprungligen räknats med. Dess underhåll och betjänande är med anledning härav myc­ ket krävande. Utbildningen av den härmed sysselsatta personalen är om­ fattande och fordrar, för att kunna inhämtas, god skolunderbyggnad. Telematerielens säkra funktion har blivit av vital betydelse för strids­ medlens utnyttjande, varför tjänsten för den personal, som svarar för materielens i fråga säkra drift, även av denna anledning måste betraktas som särskilt ansvarsfull och krävande. Chefen för marinen anser det därför vara motiverat att personal tillhörande yrkesgrenarna i fråga komma i åtnjutan­ de av ett förhöjt sjötillägg. Då de skäl, som åberopats till stöd för en förhöjning av sjötillägget till här avsedd personal, ansetts i stort sett jämförliga med de som gälla med avseende å de yrkesgrenar, för vilka en dylik förhöjning nu tillämpas, har kommittén funnit anledning föreligga att tillmötesgå den gjorda framställ­ ningen. Telemästare och telehantverkare föreslås sålunda inom vederbör­ liga lönegrader skola upptagas bland de till förhöjt sjötillägg berättigade befattningshavarna. Lönekommittén har haft anledning upptaga ytterligare en fråga av mot­ svarande innebörd. Enligt vad som under hand meddelats kommittén över­ vägdes inom marinen att från och med våren 1948 provisoriskt anordna eu ny yrkesgren med benämningen elektriker inom maskinavdelningen. Denna skulle rekryteras med nu till förhöjt sjötillägg berättigade eldare. Det hade i samband härmed framhållits, att med hänsyn till att fråga endast vore om en ändrad benämning å en viss kategori av eldare förhöjt sjötillägg borde utgå jämväl till den personal, som komme att hänföras till den nya yrkes­ grenen. Lönekommittén har i denna fråga uttalat följande. En ändring i tjänstebenämningen utan samband med någon egentlig änd­ ring av arbetsuppgifterna bör givetvis icke medföra, att beställningshavare kommer att intaga en ändrad ställning i fråga om rätten till sjötillägg. Där­ est en anordning av antydd art skulle genomföras, torde ifrågavarande elektriker böra hänföras "till de yrkesmän, vilka äga rätt till förhöjt sjö­ tillägg. I den mån anordningen i fråga endast är provisorisk, torde bestäm­ melser i ämnet lämpligen böra vid sidan av reglementet få utfärdas av Kungl. Maj :t, som i sådant fall lärer böra utverka riksdagens bemyndigande därtill. Vid sin behandling av de särskilda förhöjningarna av sjötilläggen för förbands- och fartygschefer har lönekommittén beaktat ett uttalande av

1945 års försvarskommitté i dess betänkande med förslag angående för­ svarets organisation (SOU 1947:73, s. 509). Försvarskommittén hade i nämnda sammanhang berört frågan om löneställningen för flottans sjö­ gående förbands- och fartygschefer, därvid ifrågasatts en höjning av nu till ifrågavarande chefer utgående sjöförmåner, samt härom anfört följande. Efter år 1942 har löneställningen för vissa kårchefer vid armén och vissa förbandschefer vid flygvapnet höjts. För närvarande är flertalet av arméns regementschefer och vissa av dess kårchefer samt flygvapnets flottiljchefer placerade i lönegrad Mo 12. Någon höjning av lönegradsplaceringen för flot­ tans sjögående befälhavare har däremot icke ägt rum. Från sjömilitärt håll

IG Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 225.

242 Kungi. Maj:ts proposition nr 225.

har under åberopande av det ökade ansvar, som kommit att åvila förbandsoch fartygschefer på de moderna stridsfartygen, samt en jämförelse med löneställningarna för vissa beställningshavare inom andra försvarsgrenar och med internationella motsvarigheter ifrågasatts, huruvida icke löneställ­ ningarna jämväl för sjögående förbands- och fartygschefer borde förbättras. Ändamålet syntes emellertid kunna tillgodoses även genom en höjning av nu till förbands- och fartygschefer utgående sjöförmåner. Kommittén vill icke förneka, att vissa skäl tala för att en dylik kompensation beredes nämn­ da chefer, och föreslår, att detta göres till föremål för närmare undersök­ ning vid den allmänna översyn av tilläggsförmåner, som ställts i utsikt av chefen för finansdepartementet vid anmälan av propositionen 1947: 281 med förslag till statens löneplansförordning m. in. (s. 177).

Lönekommittén har i anledning härav till en början anfört följande. Även om försvarskommitténs uttalande, med hänsyn till den däri åbero­ pade lönegradsuppflyttningen för vissa kårchefer vid armén och flottilj­ chefer vid flygvapnet från Ma 12 till Mo 12, får anses närmast ha avseende å löneställningen för sjötjänstgörande kommendör i lönegrad Ma 12, synes av vad däri eljest anföres få slutas, att uttalandet har en mera vittgående syftning och avser en omprövning av förmånerna för flottans förbands- och fartygschefer i allmänhet. Såsom framgår av redogörelsen för sjötilläggens nuvarande avvägning gäller för kommendör i lönegraden Ma 12 ett enligt speciella grunder beräk­ nat sjötilläggsbelopp. I sjötillägget ingår sålunda en motsvarighet till den särskilda förhöjning, som kommendörkaptener av 1. eller 2. graden äga åt­ njuta utöver sjötillägget vid tjänstgöring såsom chef för fartygsförband. Sjötillägget för kommendör överstiger något den sammanlagda förmånen av sjötillägg och dylik förhöjning för kommendörkapten av 1. graden, men är lägre än sjötillägget för beställningshavare i lönegrad Mo 12. För beställ­ ningshavare i sistnämnda lönegrad liksom i lönegraden Mo 14 torde sjökommendering förekomma endast mera undantagsvis. Bortsett från ätt det icke ankommer på lönekommittén att taga ställning till frågor rörande ändrad lönegradsplacering, synes det kunna konstateras, att med hänsyn till att fråga här endast är om förmånerna under tid, då kommendör i Ma 12 fullgör sjötjänstgöring, icke föreligga omständigheter, som äro fullt jämförbara med de fall inom andra försvarsgrenar, i vilka en höjd lönegradsplacering genomförts.

Om sålunda skäl befunnits tala mot en förhöjd lönegradsplacering, har lönekommittén å andra sidan funnit det möta vissa principiella betänklig­ heter att genomföra en ändrad löneställning för sjötjänstgörande kommen­ dör genom en höjning av sjötillägget. Kommittén har sålunda ansett, att en sådan förhöjning av sjötillägget för lönegraden Ma 12, som skulle medföra att detta komme att överstiga sjötillägget för lönegraden Mo 12, icke borde ske. Enligt kommitténs uppfattning kunde emellertid önskemålet om en för­ bättring av förmånerna för sjökommenderad kommendör i viss mån till­ godoses genom en sådan anordning, att ett enhetligt sjötilläggsbelopp mot­ svarande tillägget för lönegraden Mo 14 skall gälla förutom för nämnda lönegrad för lönegraderna Ma 12 och Mo 12. Med avseende å de särskilda förhöjningarna för förbands- och fartygs­ chefer har lönekommittén funnit motsvarande principiella synpunkter böra

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 243

vara avgörande i fråga om gränsen för cn möjlig höjning. De i fråga om dylika förhöjningar förekommande högsta beloppen, nämligen förhöjning­ en till förbandschefer och chefer för fartyg av klass 1, ha sålunda icke an­ setts kunna sättas högre än att den sammanlagda förmånen av sjötillägg och särskild förhöjning för kommendörkapten av 1. graden kommer att något understiga det gemensamma sjötilläggsbelopp, som enligt tidigare an­ givna princip kommer att fastställas för förutnämnda högre lönegrader. I fråga om beloppet för den förhöjning, som skall utgå till chef å fartyg av lägsta klassen, har lönekommittén ansett en viss relativ lyftning i förhål­ lande till förhöjningen för chef å fartyg av klass 1 vara skälig, varför de nuvarande fartygsklasserna 3 och 4 föreslagits skola sammanslås till en ny klass 3. Lönekommittén har föreslagit, att förhöjning av sjötillägg till fartygs­ chef skall kunna utgå jämväl till chefer å kustartilleriets fartyg. För ge­ nomförande härav erfordras, att Kungl. Maj :t meddelar beslut angående klassificering i förevarande hänseende av kustartilleriets fartyg. Kommittén har slutligen ansett det vara befogat, att jämväl i vissa andra fall än där så för närvarande är medgivet sjötillägg skall kunna utgå med belopp, som gäller för högre lönegrad än den, i vilken beställningshavare är placerad. Kommittén anför härom. Gällande bestämmelser innebära, att vikariatsersättning icke utgår på grund av tjänstgöring i viss befattning ombord under sjötjänstgöring, var­ emot sjötillägg i vissa fall vid uppehållande av befattning såsom fartygseller förbandschef utgår med belopp, som gäller för högre lönegrad än den, i vilken beställningshavaren är placerad. Såsom motiv för sistnämnda anord­ ning anförde 1936 års lönekommitté, bland annat, att fartygschefsbefattning vore avsedd att uppehållas av beställningshavare tillhörande viss bestämd lö­ negrad och endast i händelse av bristande tillgång å sådan beställningshavare av beställningshavare i lägre lönegrad. Det har nu framhållits, att även beträf­ fande vissa andra befattningar ett likartat förhållande råder, i det att sådana befattningar enligt i kommandoväg meddelade föreskrifter skola eller före­ trädesvis skola bestridas av beställningshavare i viss lönegrad eller i någon av vissa alternativa lönegrader men på grund av bristande tillgång på dy­ lika beställningshavare måste uppehållas av beställningshavare i lägre löne­ grad. Bland annat förekommer det, att i befattning som artilleriofficer å kryssare, vilken befattning normalt bestrides av kapten, kommenderas löjt­ nant. Vidare förekommer det att underbefäl kommenderas ombord i under­ officers ställe, i vilket fall vederbörande exempelvis kan ha att såsom maski­ nist handha andra och mera kvalificerade uppgifter än som normalt an­ komma på beställningshavare i hans lönegrad. I sådana och likartade fall kan det framstå som befogat, att beställningshavaren under kommenderingen erhåller sjötillägg med det belopp, som är avvägt med tanke på den be­ fattning han bestrider. En sådan utvidgning i förhållande till vad nu gäl­ ler bör emellertid begränsas att avse befattning, som med hänsyn till ar­ betsuppgiftens art och det därmed förenade ansvaret prövats normalt böra be­ stridas av beställningshavare i viss lönegrad. Avgörande bör i förevarande fråga vara, huruvida Kungl. Maj :t — i konselj — beträffande visst slag av befattning meddelat föreskrift av angivna innebörd.

244 Kungl. Maj:Is proposition nr 22 J.

Sjötilläggsbeloppen. De av 1945 års lönekommitté förordade sjötilläggsbeloppen vid tjänst­ göring å övervattensfartyg respektive undervattensbåt ävensom beloppen för förhöjning av sjötillägget till förbands- och fartygschefer framgå av 35 §

2 mom. förslaget till definitivt avlöningsreglemente. Beloppen ha framkom­ mit såsom resultat av de mellan lönekommittén och tjänstemännens huvud­ organisationer förda förhandlingarna. Vid kommitténs slutliga ställningsta­ gande till beloppsavvägningen olika beställningshavare emellan har enligt vad kommittén anfört största möjliga hänsyn ansetts böra tagas till per­ sonalorganisationernas samfällda önskemål. Kommittén har lämnat följan­ de redogörelse för innebörden av förslaget i denna del. Till de personalgrupper, vilkas avlöning utgöres av kontantlön jämte na­ turaförmåner, utgå för närvarande sjötillägg med jämförelsevis låga belopp. För dessa grupper innebär förslaget procentuellt sett en mycket betydande höjning. Denna är likväl i kronor räknat mindre än höjningen för övriga personalgrupper. Vid beloppsavvägningen har nämligen viss hänsyn tagits till att denna personal befinner sig under utbildning och efter relativt kort tid når fram till extra ordinarie anställning såsom furir. För den helt kontantavlönade militära och civilmilitära personalen inne­ bär förslaget till ordinarie — för andra än vissa yrkesmän tillämpliga — sjötillägg å övervattensfartyg en viss motsvarighet till den relativa samman­ pressningen av löneskalan genom 1947 års lönereglering. Den procentuella förhöjningen av nu utgående sjötillägg är sålunda störst för furirer och högbåtsmän samt faller därefter i allmänhet med stigande löneställning. En särskilt betydande förhöjning har kommit furirer och högbåtsmän till del, vilket bland annat sammanhänger med den genom löneregleringen förhöjda löneställningen för ifrågavarande beställningshavare; förhöjningen utgör för furir 131 procent (1:05 kr.) och för högbåtsman 120 procent (1:20 kr.) av nuvarande sjötillägg. För närmast högre beställningshavare, underoffi­ cerare av 2. graden, utgör förhöjningen 50 procent (90 öre). Ovanför detta läge minskar den procentuella förhöjningen gradvis, varigenom ökningen i krontal räknat blivit ungefärligen densamma för beställningshavare i olika löneställningar. För amiralsgraden utgör ökningen 19 procent eller 1 krona

50 öre. Särskilda förhållanden gälla likväl beträffande lönegraden Ma 12 och närmast högre lönegrader, för vilka en något större förhöjning skett. De högre sjötilläggsbelopp för tjänstgöring å övervattensfartyg, som före­ slagits för kontantavlönad personal vid vissa yrkesgrenar innebära vid jäm­ förelse med nuvarande förhållanden en viss utjämning i förhållande till de ordinarie sjötilläggen såtillvida att i kronor räknat bibehållits samma eller i det närmaste samma skillnad som för närvarande förefinnes. Ett undan­ tag gäller dock i fråga om furirslönegraderna, där i samband med den för­ hållandevis stora höjningen av det ordinarie sjötillägget en viss ökning av skillnadsbeloppet skett, dock icke större än att ungefär samma relativa skillnad som för närvarande bibehålies. I fråga om de ordinarie sjötilläggen vid tjänstgöring å undervattensbåt innebära de förordade beloppen i samtliga lönelägen med endast mindre av­ vikelser 150 procents förhöjning av motsvarande sjötillägg vid tjänstgöring å övervattensfartyg. En utjämning av nuvarande växlande relationstal har sålunda skett. I fråga om de förhöjda sjötilläggen för personal tillhörande vissa yrkes­ grenar har i stort sett följts samma princip som i fråga om motsvarande tillägg å övervattensfartyg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 245

Med hänsyn till det betydande ansvar, som får anses vara förenat med ut­ övande av befattning såsom chef för fartyg eller fartygsförband, och i an­ slutning till 1945 års försvarskommittés uttalande i frågan har en förbätt­ ring av förmånerna för ifrågavarande chefer ansetts skälig. Såsom redan i det föregående nämnts, har härvid en jämförelsevis större ökning ansetts böra genomföras i fråga om förhöjningen till chef å fartyg av klass 4 ge­ nom en sammanslagning av nuvarande klasserna 3 och 4 till en ny fartygsklass 3. Vid avvägningen av det för sistnämnda klass förordade belop­ pet har ansetts böra i görligaste mån eftersträvas ett sådant resultat, att far­ tygschef icke erhåller mindre sammanlagd sjötilläggsförmån än honom un­ derställd beställningshavare ombord å fartyget. Med utgångspunkt från vad här och i det föregående anförts ha de särskilda förhöjningarna till för­ bands- och fartygschefer ansetts böra bestämmas till 2 kronor 50 öre för förbandschef eller chef å fartyg av klass 1, 2 kronor för chef å fartyg av klass 2 samt 1 krona 50 öre för chef å fartyg av klass 3 (nuvarande fartygsklasserna 3 och 4).

Frågan om särskild ersättning till personal i örlogsvarvens sjöreserver. Lönekommittén har inledningsvis lämnat följande jämförande översikt av nu gällande och föreslagna grunder för sjötilläggs åtnjutande vid tjänst­ göring’ i sjöreserven. Enligt nu gällande bestämmelser utgår till all i örlogsvarvens sjöreserver inmönstrad personal sjötillägg enligt de grunder, som gälla för stationär för­ läggning å egen stationeringsort, d. v. s. med omkring 40 procent av sjö­ tillägget vid rörlig förläggning. I förhållande härtill innebära de i det före­ gående förordade riktlinjerna för sjötilläggs utgående betydande ändringar. A ena sidan skulle sålunda sjötillägg utgå endast till den egentliga båtper­ sonalen inom sjöreserven och till denna endast i den mån sjötjänstgöring av viss art och omfattning förekomme, men å andra sidan skulle under angivna förhållanden utgå fullt sjötillägg. Detta innebär med andra ord, att för båt­ personalen förutsättningarna för sjötilläggs utgående skulle skärpas, sam­ tidigt som en förbättring med avseende å förmånens storlek genomfördes, samt att för annan personal än båtpersonalen rätten till sjötillägg skulle helt bortfalla. Såsom framgår av vad som anförts i samband med behandlingen av frå­ gan om förutsättningarna för sjötilläggs utgående, utgör motivet till att sjö­ tillägget föreslås skola slopas med avseende å sådan personal inom sjöre­ serven, som icke tillhör båtbesättningarna, att anledning icke ansetts före­ ligga att låta en efter förhållanden vid tjänstgöring ombord avvägd förmån utgå vid tjänstgöring, som fullgöres i land. Detta har ansetts böra gälla jämväl, om med landtjänstgöringen äro förenade förhållanden, som i ett eller annat avseende påminna om dem, som föreligga under tjänstgöring ombord.

Beträffande frågan huruvida med sådan tjänstgöring i sjöreserven, som fullgöres i land, kunna anses förenade omständigheter, vilka kunna utgöra motiv för en annan förmån vid sidan av lönen än sjötillägg, har kommittén anfört följande synpunkter. Frågan huruvida en särskild ersättning utöver lönen kan anses motive­ rad med avseende å sådan personal i sjöreserven, som icke ingår i båtbesättning, synes i princip böra avgöras på grundval av eu jämförelse med

216 Kuiujl. Maj:ts proposition nr 225.

tjänstgöringsförhållandena för örlogsvarvens civila arbetare och för landtjänstgörande personal i allmänhet. Med hänsyn till att bär ifrågavarande personal inom sjöreserven består av kategorier med inbördes mycket skif­ tande arbetsuppgifter, synes en dylik jämförelse, om hänsyn tages till ar­ betsuppgifterna, utfalla olika för olika grupper. Om sålunda beträffande en stor del av ifrågavarande personal torde få konstateras, att de ordinarie arbetsuppgifterna icke skilja sig från dem, som kunna åligga annan landtjänstgörande personal, synes i fråga om vissa grupper föreligga tjänstgöringsuppgifter, vilka kunna sägas i viss mån innebära en skärpning i jäm­ förelse med eljest mera normalt förekommande förhållanden. Såsom emel­ lertid, från delvis andra utgångspunkter, konstaterats av sakrevisionen i dess tidigare omnämnda promemoria, torde svårigheter föreligga för en rätt­ vis gränsdragning efter tjänstgöringsuppgifterna olika befattningshavargrupper emellan. Faktorer av detta slag torde därför knappast få tagas till utgångspunkt för frågan om en särskild förmån skall anses berättigad. Ett förhållande av annan beskaffenhet, som synes böra uppmärksammas vid behandlingen av förevarande spörsmål, utgör den beredskapstjänst, som förekommer inom sjöreserven. För närvarande gäller, med vissa avvikelser, skyldighet att kvarligga i beredskap utom ordinarie arbetstid vid sjöreser­ ven i Karlskrona vartannat dygn och vid sjöreserverna i Stockholm och Göteborg vart tredje dygn. Detta innebär för den berörda personalen en inskränkning utöver vad som får anses vanligt i rätten att disponera över fritiden. Någon kompensation i form av ledighet lämnas icke härför. Beredskapsskyldigheten har, åtminstone så vitt gäller förhållandena i Stockholm, på senare tid blivit jämförelsevis mera kännbar genom de lättnader i per­ missionshänseende, som beretts annan flottans därvarande militära per­ sonal.

Lönekommittén har med utgångspunkt från vad sålunda anförts funnit skäligt, att i samband med bortfallandet av nuvarande förmån av sjötillägg en viss kompensation för beredskapsskyldigheten tillerkännes här ifrågava­ rande personal. En dylik kompensation bör enligt kommitténs mening få formen av en beredskapsersättning. Kommittén har härvid förutsatt, att till beredskapstjänstgöring endast skall uttagas så stor del av personalen, som med hänsyn till förhållandena synes erforderlig. I fråga om rätten att komma i åtnjutande av beredskapsersättning bör enligt kommittén gälla, att ersättning skall utgå endast till den del av per­ sonalen inom sjöreserven, vilken i särskild ordning ultagits att regelbundet med viss intervall, minst vart fjärde dygn, fullgöra beredskapstjänst utom ordinarie arbetstid. I den mån nämnda förutsättning föreligger, bör bered­ skapsersättning kunna utgå jämväl till personal å sjöreservens båtar, dock endast för dygn, under vilket sjötillägg icke utgår. Ifrågavarande båda för­ måner böra således för denna personal utgå alternativt. Beredskapsersättningen har synts kommittén böra konstrueras sålunda, att ersättningen utgår kontinuerligt och icke blott för dygn, under vilket beredskapstjänst förekommit. En viss differentiering efter beredskapstjänstgöringens frekvens borde genomföras på så sätt, att vissa högsta belopp fastställdes, vilka skulle äga tillämpning för personal, som fullgjorde dy­ lik tjänst vartannat dygn, och vilka vid längre intervaller skulle i motsva­ rande omfattning reduceras. Även om en gradering av ersättningens belopp

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 247

motsvarande den, som gäller med avseende å sjötilläggen, icke borde ske, borde dock olika högsta belopp fastställas för vissa grupper av beställningshavare. Eu indelning på tre grupper borde genomföras, av vilka den första skulle omfatta lönegraderna Mha 1 och 2, den andra lönegraderna Me 1 och 2 ävensom Ma 3 samt den tredje lönegraderna Ma 4 och 5. Alternativt skulle kunna övervägas, att ett särskilt högstbelopp fastställdes för 3. klass sjömän inom lönegraden Mha 1; i sjöreserven ingående 3. klass sjömän vore icke för närvarande berättigad till sjötillägg. Kommitténs förslag i fråga om förmånens storlek grundar sig på en skälighetsprövning. Den högsta ersättningen, som skulle bliva tillämplig för underofficerare med beredskapstjänslgöring vartannat dygn, har kommit­ tén funnit böra fastställas till 2 kronor 40 öre för dygn. I fråga om förmå­ nens avslående vid semester och andra ledigheter har kommittén funnit böra gälla samma regler, som förordats med avseende å sjötilläggen.

Lönekommitténs förslag till författningsbestämmelser m. m. Lönekommittén har vid sin promemoria fogat förslag till ändrad lydelse av regleinentsbestämmelserna angående sjötillägg. Lönekommittén lämnar följande kommentar till de föreslagna bestämmelserna. I fråga om sjötilläggsbestämmelserna synas till en början åtskilliga nu­ varande särbestämmelser kunna bortfalla i samband med att mera enhet­ liga förutsättningar med avseende å sjötilläggs utgående skulle gälla för personal, tillhörande olika försvarsgrenar och vapenslag. De för närvarande till beställningshavare, som tillhöra flottan eller för marinen gemensam per­ sonalkår, begränsade allmänna bestämmelserna angående förmånens åtnju­ tande synas sålunda med endast få kompletterande särbestämmelser kunna utsträckas att gälla för militära och civilmilitära beställningshavare i all­ mänhet. Fortfarande erfordras emellertid motsvarigheter till vissa nu för beställningshavare vid flygvapnet gällande särskilda föreskrifter. Sålunda bör alltjämt gälla, att de för beställningshavare i allmänhet angivna sjötilläggen skola tillämpas för hithörande beställningshavare samt att för be­ ställningshavare i lönegraden Mha 1 skall tillämpas för 2. klass sjöman gällande belopp. Ifrågavarande föreskrifter böra lämpligen utformas så, att de bli tillämpliga då fråga är om beställningshavare, som ej tillhör mari­ nen. Vidare bör alltjämt gälla, att beställningshavare vid flygvapnet icke skall äga rätt till sjötillägg för tid, under vilken flygtillägg, mekanikerlilllägg eller elevtillägg åtnjutes. De i nuvarande sjötilläggstabell för stationär förläggning tillämpliga beloppskolumnerna komma i fortsättningen icke att erfordras. Behov skulle i och för sig föreligga endast av en beloppskolumn för tjänstgöring å övervattensfartyg och en för tjänstgöring å undervattensbåt. Emellertid synas skäl tala för afl i särskilda kolumner upptaga de för beställningshavare i allmänhet och de för vissa yrkesmän tillämpliga beloppen. I samband här­ med synes den inom manskaps- och underofficerslönegraderna förekom­ mande uppräkningen av hovmästare, kock, eldare och torpedhantverkare respektive maskinist och torpedmästare kunna ersättas av att i tabellhu­ vudet för respektive övervattensfartyg och undervattensbåt användas be­ teckningarna »beställningshavare i allmänhet» och »vissa yrkesmän», och att sistnämnda begrepp närmare preciseras i anmärkning till tabellen. Bland de till förhöjt sjötillägg berättigade yrkesmännen böra därvid för

Kungl. Maj:ts proposition nr 22Ö.

vederbörliga lönegrader upptagas jämväl telehantverkare respektive telemästare. I förskrifterna om förhöjning av sjötillägget för fartygschefer och vissa lörbandschefer bör i anslutning till föreslagna ändrade bestämmelser i öv­ rigt den nuvarande föreskriften om att sådan förhöjning endast utgår un­ der rörlig förläggning bortfalla. Sådan förhöjning torde böra tillämpas i samtliga fall då rätt till sjötillägg föreligger.

De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av föreskrif­ terna om sjötillägg, föreslår kommittén skola meddelas i av Kungl. Maj:t utfärdade tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet eller eljest enligt Kungl. Maj :ts bestämmande meddelas vid sidan av avlöningsreglementet. I tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet borde sålunda meddelas fö­ reskrifter om vad som skall förstås med begreppet sjötjänstgöring ävensom föreskrifter i fråga om rätt att under sjötjänstgöring åtnjuta sjötillägg. Ifrå­ gavarande föreskrifter borde enligt lönekommittén innefatta i huvudsak föl­ jande. För till sjötjänstgöring inmönstrad personal torde sjötjänstgöring böra anses fullgöras från och med dagen för inmönstringen till och med dagen för avmönstringen. Sjötjänstgöring bör dock icke anses fullgöras under tid, varunder beställningshavaren åtnjuter semester eller tjänstledighet, där fråga ej är om sjukledighet, varunder vederbörande vårdas ombord. Sjötjänst­ göring bör ej heller anses fullgöras under tid, varunder beställningshavaren vistas i land av anledning, som omförmäles i 31 § Saar under III, jämförd med punkten 2 under de särskilda bestämmelserna för försvaret, samt under IV. Till sjötjänstgöring icke inmönstrad personal, vilken tillhör fartygs eller båts besättning, bör anses fullgöra sjötjänstgöring under tid, som för övning eller uppdrag tages i anspråk för tjänstgöring utom stationeringsområdet. Motsvarande bör gälla sådana militära och civilmilitära lärare och instruktörer samt elever vid marinens skolor och kurser, vilka fullgöra tjänst­ göring ombord utan att vara inmönstrade. Såsom allmän regel bör i fråga om rätt att under sjötjänstgöring åtnjuta sjötillägg gälla, att sjötillägg icke utgår under tid, då för fartygets besättning övningsuppehåll anbefallts, under årlig översyn av fartyget eller under så­ dana reparations- och andra motsvarande arbeten å varv, som beräknas kom­ ma att få en varaktighet av 8 dagar eller mera. Sjötillägg bör ej heller utgå för tid, varunder beställningshavaren av anledning, som omförmäles i 31 § Saar under III, jämförd med punkten 2 under de särskilda bestämmelserna för försvaret, samt under IV, icke fullgör tjänstgöring, oaktat beställnings­ havaren därvid må vistas ombord. Såsom undantag från den allmänna regeln, att sjötillägg ej utgår under nyssnämnda uppehåll in. in., bör gälla^ att sådant tillägg utgår för dygn, varunder fartyget med en sammanhängande varaktighet av minst (5 timmar eller, i fråga om torpedbåt, minst 2 timmar, fullgör uppdrag utanför stationeringsområde eller eljest särskilt anbefalld uppehållsort. Till sjötjänstgöring icke inmönstrad personal bör erhålla sjö­ tillägg endast för dygn, varav minst 6 timmar i en följd tages i anspråk för tjänstgöring utom stationeringsområdet. De i det föregående avsedda bestämmelser, enligt vilka för rätt till sjö­ tillägg erfordras att uppdrag omfattat viss minsta tid för dygn, synas, för det fall att uppdraget faller inom två eller flera dygn, böra få tillämpas så, att tiden för uppdraget under första och sista dygnen må sammanräknas, i den mån så erfordras för att sjötillägg skall utgå för ett av dessa dygn.

Kunal. Maj:ts proposition nr 225. 249

Den grundläggande bestämmelsen angående beredskapsersättning till per­ sonal i sjöreserven föreslår kommittén skola innefatta, att till beställningshavare i sjöreserven, som är skyldig att regelbundet fullgöra beredskapstjänst, må utgå beredskapsersättning med högst 2 kronor 40 öre för dygn en­ ligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t. Bestämmelsen har av kommittén ansetts böra upptagas i den i anslutning till 43 g 1 mom. Saar till reglementet fogade bilagan B.

De förordade nya bestämmelserna om sjötillägg samt om beredskapsersältning till viss personal i sjöreserv föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1948. Med fasthållande vid sitt tidigare gjorda uttalande angående en retroaktiv tillämpning av de blivande sjötilläggsbestämmelserna från och med den 1 oktober 1947 har lönekommittén emellertid framlagt följande förslag med avseende å genomförandet av eu dylik retroaktivitet. Förslagen innebära en så genomgripande omläggning av hela sjötilläggssystemet, att det av administrativa skäl knappast låter sig göra att i alla enskildheter giva de föreslagna bestämmelserna tillbakaverkande kraft. Vid det samråd lönekommittén i denna fråga haft med representanter för de när­ mast berörda myndigheterna har också från dessas sida starkt understrukits angelägenheten av att den retroaktiva tillämpningen i olika avseenden under­ lättades genom vissa förenklingar. Med beaktande härav har lönekommittén efter förhandlingar med vederbörande personalorganisationer funnit sig böra förorda, att till utgångspunkt för bedömandet av detta spörsmål tages det nya sjötilläggssystemet i den utformning detta får antagas hava erhållit, om de hittillsvarande förutsättningarna för sjötilläggs utgående bibehållits och i anslutning därtill fastställts särskilda serier av sjötilläggsbelopp, upp­ tagande för rörlig förläggning de i det föregående förordade sjötilläggsbe­ loppen och för stationär förläggning av olika slag sistnämnda belopp reduce­ rade enligt hittills tillämpade normer. Med viss av administrativa skäl på­ kallad ytterligare förenkling innebär den anordning, som här förordas, föl­ jande. För varje lönegrad (tjänstbarhetsklass, yrkesgren) beräknas det antal pro­ cent, varmed det nya sjötillägget överstiger det hittillsvarande sjötillägget för rörlig förläggning. Särskilda procenttal beräknas för övervattenslartyg och ubåtar. Avrundning sker till närmaste hela procenttal. Med det på sådant sätt erhållna procenttalet förhöjes den summa av sjötillägg och, i före­ kommande fall, förhöjning av sjötillägg, som fast anställd beställningshavare enligt hittills gällande bestämmelser uppburit för berörda tid. Engångs­ beloppet bör utbetalas vid de nya sjötilläggsbestämmelsernas ikraftträdande eller snarast möjligt därefter. Erforderliga närmare föreskrifter i ämnet torde böra meddelas av försvarets civilförvaltning.

Lönekommittén bar beträffande kostnaderna för genomförande av den föreslagna ändrade sjötilläggsregleringen framhållit, att en exakt beräkning härav icke vore möjlig på grund av olika omständigheter. Sjötjänstgöringen under beredskapstiden och tiden efter den 30 juni 194.) kunde sålunda icke lämpligen läggas till grund för eu beräkning av sjötjänstgöringens omfatt­ ning under vanliga fredsförhållanden. Vidare rådde med hänsyn till eventu­ ella ändringar i försvarsorganisationen ovisshet om den framtida omfattning­ en av sjötjänstgöring. Lönekommittén hade vid sina kostnadsberäkningar

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

tagit till utgångspunkt av 1945 års försvarskommitté beräknat antal sjötjänstgöringsdagar för beställningshavare vid flottan tillhörande olika löne­ grader, tjänstbarhetsklasser och yrkesgrenar, varvid hänsyn dock icke tagits till tjänstgöring i sjöreserven och konunendering till Hårsfjärdens depå. Vid en fiån angivna utgångspunkt verkställd jämförelse mellan kostnaderna för sjötillägg vid tillämpning av nuvarande respektive av lönekommittén före­ slagna grunder och sjötilläggsbelopp har kommittén funnit den totala årliga kostnadsökningen vid genomförande av kommitténs förslag kunna beräknas till omkring 432 000 kronor för fast anställd personal och, om värnpliktiga medräknas, till omkring 595 000 kronor. För här avsedd personal skulle till­ komma vissa kostnader med hänsyn till den föreslagna höjningen av den till förbands- och fartygschefer utgående förhöjningen av sjötilläggen. Personal vid kustartilleriet omfattades icke av kommitténs kostnadsberäkningar med hänsyn till svårigheten att bedöma omfattningen av sådan sjötjänstgöring, som enligt förslaget skulle berättiga till sjötillägg; ändrade bestämmelser för detta vapenslag ansågos emellertid med hänsyn till det ringa antalet sjö­ tjänstgörande icke kunna nämnvärt påverka totalkostnaderna. Kostnaderna för den föreslagna beredskapsersättningen till viss personal i sjöreserven hade icke kunnat beräknas med hänsyn till att det framlagda förslaget i denna del endast upptog visst högsta belopp för dag; ifrågavarande kostnad ansågs emellertid icke kunna bliva av någon betydande storleksordning och skulle vidare motvägas av minskade utgifter för sjötillägg till ifrågavarande personal. Kommittén har slutligen erinrat om den kostnad, som skulle upp­ komma genom den förordade engångsutbetalningen av skillnaden mellan nu gällande och föreslagna sjötilläggsbelopp för tiden den 1 oktober 1947—30 juni 1948.

Yttranden.

Av de hörda myndigheterna har statens lönenämnd förklarat sig icke ha något att erinra mot det framlagda förslaget. Försvarets civilförvaltning har funnit förslaget i allt väsentligt godtagbart. Chefen för marinen har med vissa förbehåll, avseende bland annat beloppsavvägningen, givit sin anslut­ ning till förslaget. Statens sakrevision, som endast upptagit frågor beröran­ de sjöreserven, har icke funnit anledning till principiell erinran mot för­ slaget i dithörande delar. Statskontoret däremot har intagit en kritisk ståndpunkt på samtliga i dess yttrande berörda punkter. Försvarets civilförvaltning har i likhet med lönekommittén funnit, att en viss förhöjd löneställning vid sjötjänstgöring är motiverad samt att för­ höjningen bör ha formen av ett särskilt sjötillägg. Statskontoret har för sin del velat starkt ifrågasätta det principiellt riktiga eller sakligt befogade i ett bibehållande av sjötilläggen såsom särskild löneförmån men har icke velat förorda deras omedelbara borttagande, då de grundade sig på inom flottan hävdvunnen praxis och lönen syntes vara avvägd från förutsätt­ ningen av deras bibehållande i mer eller mindre begränsad omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22ö. 251

Chefen för marinen har ansett de föreslagna sjötilläggsbeloppen alltför låga men har med hänsyn till bland annat det statsfinansiella läget icke velat i detta sammanhang föreslå någon höjning. Samtidigt har emellertid framhållits, att, om de föreslagna beloppen skulle visa sig ha en ogynn­ sam inverkan på rekryteringen av flottans stamkadrar, detta måste leda till att framställning gjordes om en förnyad prövning av frågan om sjötillläggen. Det vore icke uteslutet, att speciellt beträffande maskinisterna sjötilläggsfrågan ånyo kunde bli aktuell, därest begärd utredning av bland annat den tekniska underofficerspersonalens vid marinen organisation och löneställning koinme till stånd. Övriga remissmijndiglieter ha — i vissa fall under hänvisning till att beloppen framkommit genom förhandlingar — icke gjort något uttalande med avseende å den föreslagna beloppsavvägningen. Vad angår förutsättningarna för sjötilläggs utgående har försvarets ci­ vilförvaltning ansett önskvärt, att de närmare bestämmelserna om vad som skulle förstås med sjötjänstgöring och om rätten att under sjötjänstgöring åtnjuta sjötillägg intagits i avlöningsreglementet i stället för, såsom lönekommittcn förutsatt, i tilläggsbestämmelserna till reglementet. Viss saklig erinran mot de föreslagna förutsättningarna för sjötilläggs utgående har framställts av chefen för marinen såtillvida som marinchefen icke funnit godtagbart, att för besättningarna å örlogsvarvens bogserbåtar skulle tillämpas de för icke inmönstrad personal förordade grunderna för rätt till sjötillägg; eftersom bogserbåtarnas verksamhet huvudsakligen vore förlagd inom hamnområdena, skulle deras besättningar praktiskt ta­ get aldrig komma i åtnjutande av sjötillägg. Enligt marinchefens uppfatt­ ning vore emellertid den tjänst, som fullgjordes å dessa fartyg, krävande och ansvarsfull samt härutinnan fullt jämförbar med den sjötjänstgöring, som förekomme å fartyg till sjöss, varför besättningarna på ifrågavarande båtar borde jämställas med besättningarna å inmönstrade fartyg. Statens sakrevision har uttryckt vissa farhågor för att den i fråga om icke in­ mönstrad personal föreslagna regeln skulle verka ojämnt för sjöreservens personal, särskilt beträffande personalen å bogserbåtar. Chefen för marinen har framlagt följande förslag till komplettering av de förordade sjötilläggsbestämmelserna. 1. I sjötilläggstabellen borde bland civilmilitära beställningshavare upptagas jämväl beställningshavare i löne­ grad Ca, Ce eller Cg 20, varvid som sjötillägg borde stadgas samma belopp som lönekommittén föreslagit för lönegraden Ma 7; sjökommendering kun­ de nämligen förekomma jämväl för marinunderingenjörer, vilka uppbure arvode motsvarande lönen i lönegraden Ce 20, löneklass 20. 2. Sedan yrkes­ grenen elektriker nu provisoriskt anordnats, borde denna kategori upptagas bland de till högre sjötillägg berättigade yrkesmännen inom manskapslönegraderna. 3. I motsvarande uppräkning med avseende å underofficerslönegraderna borde intagas »i befattning såsom teleuppbördsman kommen­ derad radiostyrman», ett förslag som föranleddes av att radiostyrmän på grund av brist på teleinästare kunde väntas under lång tid framåt bliva

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 22-5.

kommenderade såsom teleuppbördsmän. 4. Med hänsyn till införandet av benämningen flottilj borde jämväl befattning såsom flottiljchef upptagas bland de befattningar såsom förbandschef, vid vilkas utövande förhöjning av sjötillägg kunde utgå. Marinchefen har jämväl erinrat om att Kungl. Maj :t genom särskilt be­ slut medgivit, att en gratifikation utöver eljest utgående löneförmåner å 5 kronor per dag finge utgå till personal, som tjänstgjorde å ubåt med s. k. snorkelanläggning (snorkeltillägg). Denna gratifikation hade motiverats av de betydande obehag och risker av olika slag, som voro förenade med dylik tjänstgöring. Marinchefen har funnit det uteslutet att rekrytera personal för sådan tjänst, om den icke komme i åtnjutande av särskilt lönetillägg. Det hade emellertid, med hänsyn till att här avsedda försök ännu icke av­ slutats, ansetts lämpligast, att Kungl. Maj :t erhölle riksdagens bemyndi­ gande att tills vidare reglera snorkeltillägget och att slutgiltigt förslag härutinnan förelädes riksdagen först sedan pågående försök avslutats. Statskontoret har riktat bestämda erinringar mot den föreslagna retroak­ tiva tillämpningen av sjötilläggsbeloppen från och med den 1 oktober 1947. De nya bestämmelserna borde tillämpas först från ingången av nästa bud­ getår; under alla förhållanden borde de personalkategorier undantagas från retroaktiv förhöjning, vilkas rätt till sjötillägg upphörde samtidigt med ikraftträdandet av samma bestämmelser. Försvarets civilförvaltning har uttalat principiella betänkligheter mot att nya avlöningsbestämmelser skulle göras retroaktivt tillämpliga, och härvid understrukit de besvärligheter i administrativt hänseende, som oundvikligen måste följa med en retroaktiv tillämpning. Den retroaktiva förmån, som skulle utgå i detta fall, borde uträknas och utbetalas av den myndighet i land, vilken handhade rullföring och redovisning av ifrågavarande personal. Den föreslagna beredskapsersättningen till viss personal i sjöreserven har berörts av chefen för marinen, statskontoret och statens sakrevision. Sakrevisionen, som i enlighet med vad förut nämnts icke funnit anledning till principiell erinran mot förslaget till beredskapsersättning, har förklarat, att en särskild förmån skäligen borde utgå bl. a. med hänsyn till att bun­ denheten i tjänsten för avsedda personal för närvarande icke ägde motsva­ righet vid annan landtjänstgöring inom försvarsväsendet. Statskontoret har å andra sidan icke funnit behovet av den nya avlöningsförmånen överty­ gande styrkt, särskilt som militärtjänstgöringen i allmänhet innefattade åtskillig vakt- och beredskapstjänstgöring, som icke plägade berättiga till extra förmåner utöver lön; frågan har synts statskontoret böra utredas i ett större sammanhang. Chefen för marinen har ansett, att beteckningen »be­ redskapsersättning» borde ersättas med »sjöreservtillägg». Dylikt tillägg borde kunna utgå även till förvaltare i lönegrad Ma 6, enär beställningshavare i denna lönegrad kunde ifrågakomma till tjänstgöring i sjöreserv. Jämväl värnpliktig personal borde komma i åtnjutande av här avsedda tilllägg, varför frågan härom borde underställas riksdagens prövning.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 225. 253

Departementschefen.

Det av 1945 års lönekommitté framlagda förslaget till ny sjötilläggsreglering synes mig i allt väsentligt godtagbart och ägnat att läggas till grund för förslag till riksdagen. Vidkommande den av försvarets civilförvaltning berörda frågan, om icke den närmare bestämningen av begreppet sjötjänstgöring ävensom föreskrif­ terna angående rätt att under sådan tjänstgöring åtnjuta sjötillägg borde intagas i avlöningsreglementet, delar jag lönekommitténs uppfattning, att reglementet icke bör tyngas med dylika föreskrifter, vilka på sätt av kom­ mitténs utredning framgår måste bliva tämligen omfattande och detaljerade med hänsyn till de skiftande förhållanden, under vilka sjötjänstgöring fullgöres. Bestämmelserna i ämnet böra emellertid icke, såsom hittills delvis varit fallet, sammanföras med föreskrifter av administrativ natur utan meddelas i form av tilläggsbestämmelser till det nya avlöningsreglementet; reglementet för marinen bör således upphöra att gälla i de delar detsamma innefattar bestämmelser i förevarande ämne. Vad angår bestämmelsernas sakinnehåll kan jag giva lönekommitténs förslag min anslutning, då de föreslagna grunderna synas mig sakligt sett tillfredsställande och förslaget får anses innebära en sådan precisering av förutsättningarna för sjötillläggs utgående, att någon misstanke om en obefogad utsträckning av be­ stämmelsernas tillämpning icke behöver föreligga. I detta sammanhang må tilläggas att, då sjötilläggsbeloppen avvägts med utgångspunkt från att tillläggsbestämmelserna skola erhålla angivna sakinnehåll, riksdagens med­ verkan bör förutsättas därest detta sakinnehåll framdeles anses böra änd­ ras annat än i rena detaljer. Med anledning av chefens för marinen förslag, att besättningarna å ör­ logsvarvens bogserbåtar skulle i fråga om rätt till sjötillägg likställas med besättningarna å inmönstrade fartyg, vilken fråga berörts jämväl av sakre­ visionen, vill jag giva min bestämda anslutning till de av lönekommittén förordade grunderna för sjötilläggs utgående; anledning synes mig icke fö­ religga att jämte fast lön även sjötillägg skall utgå vid sådan tjänstgöring ombord å fartyg, som fullgöres inom hamnområde. Vad åter beträffar de av chefen för marinen föreslagna komplettering­ arna av sjötilläggsbestämmelserna på vissa punkter, synes böra beaktas förslaget, att i befattning såsom teleuppbördsinan kommenderad radiostyr­ man skall upptagas bland de till förhöjt sjötillägg berättigade yrkesmännen. Vidare synes hänsyn böra tagas till det av organisatoriska föränd­ ringar betingade förslaget, att jämväl kommendering i befattning såsom flottilj chef skall i angivna fall berättiga till åtnjutande av särskild förhöj­ ning av sjötillägget. Det av lönekommittén framlagda förslaget till reglementsbestämmelser angående sjölillägg ha med här förordade komplette­ ringar upptagits under 35 § 2 inom. förslaget till definitivt reglemente. Vidkommande frågan om sjötillägg för marinunderingenjör vill jag erin­ ra, att det nu ifrågavarande avlöningsreglementet icke äger tillämpning å

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

sådan beställningshavare; förevarande spörsmål är redan reglerat genom föreskrift i reservbefälskungörelsen för marinen. Vad gäller förslaget, att elektriker skall upptagas bland i avlöningsreglementet uppräknade, till för­ höjt sjötillägg berättigade yrkesmän, anser jag i likhet med lönekommittén mindre lämpligt, att denna fråga regleras i avlöningsreglementet, så länge ifrågavarande yrkesgren är endast provisoriskt anordnad. Därest riksdagen icke har något häremot att erinra, torde det böra ankomma på Kungl. Maj :t att i angivna fall tills vidare medgiva sjötilläggs utgående enligt föreslagna grunder. Vad sist sagts bör även gälla i fråga om s. k. snorkeltillägg. I en­ lighet med vad chefen för marinen förordat torde alltså slutgiltigt förslag beträffande snorkeltillägg böra föreläggas riksdagen först sedan pågående försöksverksamhet avslutats, och frågan om sådant tillägg i avbidan därå få provisoriskt regleras genom Kungl. Maj :ts försorg; det bör förutsättas, att sådana provisoriskt meddelade föreskrifter icke böra äga prejudicerande betydelse för ett definitivt ställningstagande i frågan. Lönekommitténs förslag rörande en retroaktiv tillämpning enligt vissa förenklade grunder av de nya sjötilläggsbeloppen har rönt en bestämd gen­ saga från statskontorets sida och har mött vissa betänkligheter även hos försvarets civilförvaltning. Med hänsyn icke minst till de särskilda omständigheter i samband med förhandlingarna angående den allmänna lönereg­ leringen, under vilka lönekommitténs ursprungliga uttalande i frågan gjor­ des, vill jag emellertid förorda lönekommitténs förslag även på denna punkt. En ytterligare faktor, som påverkat mitt ställningstagande i frågan, är att vid de senast förda förhandlingarna enighet kunnat uppnås om ett ur admi­ nistrativ synpunkt förenklat förfarande vid beräknandet av den retroak­ tiva ersättningen oaktat att de materiella verkningarna av detta förfarande i vissa fall komma att bli för tjänstemännen ogynnsammare, än om eu exakt beräkning hade kunnat genomföras. Med hänsyn till sistnämnda för­ hållande anser jag, att man bör kunna bortse från att, såsom statskontoret framhållit, i vissa andra fall uppkomma nagot för förmånliga verkningar; enligt vad jag inhämtat ha bestämmelsernas verkningar i båda avseendena varit väl bekanta vid lönekommitténs förhandlingar med personalorganisa­ tionerna men ansetts kunna accepteras för att ett ur administrativ syn­ punkt så föga tyngande beräkningssätt som möjligt skulle kunna tillämpas. Vad slutligen angår den föreslagna beredskapsersättningen till viss perso­ nal i sjöreserven, vill jag giva min anslutning även till detta förslag. Den av chefen för marinen föreslagna beteckningen »sjöreservtillägg» finner jag ha en alltför vidsträckt innebörd med hänsyn till att enligt lönekommit­ téns förslag endast sådan personal i sjöreserven, vilken uttagits att regel­ bundet fullgöra beredskapstjänst, skulle äga rätt till avsedda förmån. Jag vill i detta sammanhang ytterligare understryka lönekommitténs uttalande, att till beredskapstjänstgöring bör uttagas endast så stor del av personalen inom sjöreserven, som med hänsyn till förhållandena synes erforderlig. I enlighet med chefens för marinen förslag bör jämväl förvaltare i löne­ grad Ma 6 kunna erhålla beredskapsersättning, i den mån dylik beställ-

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 255

ningshavare förekommer till beredskapstjänstgöriag inom sjöreserven; er­ sättningen synes mig i dylikt fall böra utgå med samma belopp som för annan underofficer med motsvarande tjänstgöringsskyldighet. Vidkomman­ de den författningsmässiga regleringen av här ifrågavarande förmån synes mig lönekommitténs förslag vara godtagbart; beträffande bestämmelsernas utfärdande får jag hänvisa till vad i det föregående anförts under special­ motiveringen till 37 § i det föreslagna definitiva statens allmänna avlöningsreglemente. Efter samråd med chefen för försvarsdepartementet vill jag förorda, att, såsom chefen för marinen förutsatt, även värnpliktig, vilken kommenderats till tjänstgöring i sjöreserven, får komma i åtnjutande av här avsedda för­ mån. Därest riksdagen icke har något däremot att erinra, torde det få an­ komma på Kungl. Maj :t att vidtaga härför erforderliga ändringar i värn­ plikt savlöningskungörelsen.

V. Vissa spörsmål rörande tjänstemäns lönetur vid tillämp­ ning av reglerad befordringsgång.

I kungörelsen den 30 juni 1947, nr 436 (i det följande betecknad befordringskungörelsen), ha bestämmelser meddelats angående reglerad beford­ ringsgång för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst. Kungörelsen av­ ser till rekryteringspersonalen hörande icke-ordinarie tjänstemän inom föl­ jande grupper, nämligen biträden för skriv- och kontorsgöromål, inberäk­ nat telefonister utom vid telegrafverket, amanuenser, attachéer vid utrikes­ förvaltningen samt länsnotarier, länsbokhållare och taxeringsassistenter vid länsstyrelserna. Enligt kungörelsens bestämmelser regleras befordringsgången för nämnda icke-ordinarie tjänstemän på det sättet, att första inplaceringen sker i viss bestämd lönegrad och att uppflyttning till vissa angivna, högre lönegrader sker med bestämda mellanrum. För uppnående av slutlönegraden inom ve­ derbörande befordringsgång kräves i fråga om biträdespersonal minst 2 V, och i fråga om amanuenspersonal minst 7 1/t års statsanställning (inberäk­ nat i förekommande fall tingstjänstgöring). Befordringskungörelsen trädde i kraft den 1 juli 1947. I övergångsbestäm­ melse har stadgats, att föreskrifterna i kungörelsen skola, räknat från och med ikraftträdandet, beträffande vid utgången av juni 1947 anställda tjäns­ temän av i kungörelsen avsett slag, inberäknat arvodesanställda tjäns­ temän samt i förekommande fall ordinarie tjänstemän, så tillämpas, som om bestämmelserna varit gällande under vars och ens hela anställningstid i statens tjänst. Då kungörelsens bestämmelser endast reglera tjänstemän­ nens befordringsgång, d. v. s. deras placering i olika lönegrader, innebar övergångsbestämmelsen endast, att envar ifrågakonnnande tjänsteman skulle, räknat från och med den 1 juli 1947, placeras i den lönegrad, vartill hans enligt kungörelsen lillgodoräkningsbara tjänstetid i statens tjänst berät-

256 Kungi. Maj.ts proposition nr 225.

ligade honom. Sålunda skulle exempelvis en amanuens med minst 7 V, års tillgodoräkningsbar anställningstid från och med den 1 juli 1947 inplaceras i slutlönegraden inom vederbörande befordringsgång. Beträffande de ifrågavarande tjänstemännens placering i löneklass med­ delades däremot icke några särskilda bestämmelser. Avsikten härmed var att de tjänstemän, å vilka bestämmelserna om den reglerade befordringsgången erhöllo tillämpning, därvid skulle placeras i löneklass enligt över­ gångsbestämmelserna till statens allmänna avlöningsreglemente. Om de till följd av övergångsbestämmelserna till befordringskungörelsen vunne beford­ ran den 1 juli 1947, skulle andra beräkningsgrunder för löneklassplaceringen icke tillämpas än vid befordran i allmänhet. Löneklassplaceringen skulle så­ ledes bestämmas med utgångspunkt från de verkliga anställningsförhållan­ dena före nämnda dag. Genom särskilda utslag i besvärsmål den 27 november 1947 har kam­ marrätten emellertid givit övergångsbestämmelsen en vidsträcktare tillämp­ ning. En amanuens, som anfört besvär i ett av målen och som vid utgången av juni 1947 kunde åberopa minst 7 1/2 års statstjänst, hade vid omräkning­ en av befordringsturen enligt befordringskungörelsens övergångsbestäm­ melse inplacerats i slutlönegraden inom den för honom gällande befordringsgången. Enligt denna, omräknad retroaktivt, kunde han nämligen be­ räknas ha tillhört lönegraderna Ce 22 den 16 juni 1942, Ce 23 den 1 juli

1944 och Ce 24 den 1 juli 1946, till följd varav han vid tidpunkten för be­ fordringskungörelsens ikraftträdande den 1 juli 1947 skulle inplaceras i lönegrad Ce 24. Hans löneklassplacering inom sistnämnda lönegrad skulle, enligt de allmänna löneförfattningarnas regler om löneklassplacering vid befordran, till en början ha varit enligt 24 löneklassen. Enligt kammarrät­ tens utslag skall emellertid den i befordringskungörelsens övergångsbestäm­ melse föreskrivna retroaktiva omräkningen avse icke blott befordrings­ turen utan också löneklassplaceringen, varför vederbörande, med beräknad retroaktiv tillämpning av avlöningsreglementets allmänna löneklassregler, skulle från och med den 1 juli 1947 inplaceras i 25 löneklassen. Statens lönenämnd hade avgivit yttranden i besvär smålen, varvid nämndens majoritet givit den tolkning av bestämmelserna, som enligt vad i det föregående an­ förts var avsedd vid deras tillkomst. Samma mening hävdades av kammar­ rättens t. f. president, som deltog i avgörandet av ett av målen. Gällande be­ stämmelser medgiva icke överklagande av kammarrättens utslag i mål av detta slag.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 29 januari 1948 har länsstyrelsen i Kal­ mar län anfört i huvudsak följande. Kungörelsen om reglerad befordringsgång äger tillämpning endast å icke­ ordinarie personal. Några bestämmelser, som möjliggöra en motsvarande omräkning för ordinarie personal av det slag, varom här är fråga, finnas för närvarande icke. Detta medför, att i åtskilliga fall icke-ordinarie befatt­ ningshavare uppnå förmånligare löneställning än ordinarie befattningsha­ vare med längre tjänstetid. Såsom exempel härå må nämnas, att med nu-

Kungl. Maj.ts proposition nr 226. 257

varande bestämmelser andre länsbokhållaren härstädes, vilken efter full­ gjord tingstjänstgöring inträdde i statstjänst den 19 juni 1942, uppnår 25 löneklassen den i januari 1950, medan icke-ordinarie länsbokhållaren, som efter fullgjord tingstjänstgöring inträdde å landsstatsbanan den 15 mars 1944, redan den l' april 1949 uppnår sagda löneklass. Ytterligare ett fall vid härvarande länsstyrelse förtjänar återges. Ett ordinarie kontorsbiträde, som vann anställning i statstjänst den 1 juli 1936 och fr. o. m. den 1 juli

1946 uppbar lön efter 5 löneklassen i lönegrad A 4, har fr. o. in. den 1 juli

1947 placerats i lönegrad Ca 8 löneklass 9, räknat fr. o. in. den 1 juli 1946, medan ett icke-ordinarie kontorsbiträde, som inträdde i statstjänst den 1 mars 1938 och som den 30 juni 1947 innehade extra ordinarie anställning i lönegrad 4 med placering i löneklass 4, räknat fr. o. in. den 1 oktober 1945, vid de nya avlöningsbestämmelsernas ikraftträdande placerats i lönegrad Ca 8 löneklass 9, räknat fr. o. in. den 1 oktober 1944. Det av länsstyrelsen ovan påtalade förhållandet har självfallet väckt stört missnöje bland'de ordinarie tjänstemän, som efter det nya avlöningsreglementets ikraftträdande kommit i sämre löneställning än om de varit ickeordinarie. De sålunda gällande bestämmelserna måste också enligt länssty­ relsens uppfattning anses synnerligen otillfredsställande. Starka rättvisekrav tala för att de ordinarie tjänstemännen beredas samma förmåner, som en­ ligt ovan kommit de icke-ordinarie befattningshavarna till del. Detta synes kunna ske utan att medföra några större kostnader för statsverket, då det ju närmast är fråga om en engångsföreteelse i samband med övergången till det nya avlöningsreglementet. Länsstyrelsen har på grund av vad sålunda anförts hemställt, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder för att sådana författningsbestämmelser ut­ färdas, att befattningshavare, vilka vid det nya avlöningsreglementets ikraftträdande voro innehavare av ordinarie tjänster, erhålla samma rätt till löneklassplacering, som för närvarande gälla för icke-ordinarie tjänste­ män. Statens lönenämnd har, efter remiss, den 18 mars 1948 avgivit utlåtande över berörda framställning och därvid anfört följande. Statens lönenämnd får beträffande orsakerna till de av länsstyrelsen på­ talade ojämnheterna framhålla, att införandet av den numera gällande reg­ lerade hefordringsgången för biträdespersonal i flertalet verk medfört en mer eller mindre avsevärd förkortning av väntetiden för erhållande av tjänst i kontorsbiträdesgraden. Motsvarande verkningar torde i många fall kunna påvisas med avseende å väntetiden i amanuensanställning före be­ fordran till tjänst i byråsekreterargraden. I fråga om amanuensgruppen till­ kommer emellertid såsom ett sannolikt betydelsefullare moment, att en amanuens, då han uppflyttas till 24 lönegraden, på grund av befordringsgångens konstruktion med de tre intill varandra liggande lönegraderna Ce 22, Ce 23 och Ce 24 omedelbart placeras i 25 löneklassen med rätt att för uppflyttning till 26 löneklassen taga i beräkning en tid av ett år. Vid be­ fordran före den 1 juli 1947 till tjänst i A 21 torde däremot placering van­ ligen ha skett i begynnelselöneklassen. Enligt övergångsbestämmelserna till befordringskungörelsen skulle en retroaktiv omprövning av befordringsturen äga rum per den 1 juli 1947 för sådana vid utgången av juni 1947 anställda tjänstemän, som avses i kun­ görelsen. Sådan omräkning skulle endast ske beträffande tjänstemän, som vid sistnämnda tidpunkt kvarstodo i icke-ordinarie anställning såsom aina-

17 liihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 22!>.

258 Rungl. Maj:ts proposition nr 225.

nuenser eller biträden, men däremot icke i fråga om tjänstemän, som före den 1 juli 1947 erhållit ordinarie tjänst i lägst A 21 respektive A 4 (jfr

1947 års statsverksprop., för flera huvudtitlar gemensamma frågor s. 40 och 45). En omräkning enbart av lönegradsplaceringen skulle i och för sig icke ha medfört sådana ojämnheter i fråga om löneklassplacering mellan ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän, som påtalats i den remitterade framställningen. Emellertid ha myndigheterna vid omräkningens verkstäl­ lande haft att beakta kammarrättens utslag den 27 november 1947. Dessa utslag förutsätta, att omräkningen skall avse såväl befordrings- som lönetur, varvid dels 1—6 §§ befordringskungörelsen, dels ock 26 och 27 §§ Saar skola anses ha ägt tillämpning å vederbörande tjänsteman under hela hans anställningstid i statens tjänst. Innebörden härav är i fråga om biträden, som på grund av omräkningen den 1 juli 1947 placerats i lönegrad Ce 8, att de få för löneklassuppflyttning i nämnda lönegrad taga i beräkning sin anställningstid i den mån den överstigit 2 ’/2 år. Beträffande amanuenser innebära ifrågavarande utslag, att vederbörande räknat från och med den tidpunkt — före eller efter den 1 juli 1947 — då hans anställningstid upp­ går till 7 y2 år (eventuell tingstjänstgöring inräknad), erhåller samma lönetur som om han tillträtt tjänst i A 21 (Ca 24) med placering i begynnelselöneklassen efter 3 1/2 års anställning. Av det anförda framgår, att för kontorsbiträden och amanuenser beford­ ran till ordinarie tjänst i A 4 respektive A 21 före den 1 juli 1947 kan ha medfört en försämring i löneturen i förhållande till sådana befattningsha­ vare av nämnda slag, som vinna befordran till ordinarie tjänst först efter sagda dag. Enligt lönenämndens mening måste dylika ojämnheter anses så otillfredsställande, att lönenämnden finner det angeläget, att åtgärder vidtagas för deras undanröjande. Sådana åtgärder synas få betraktas som en konsekvens av att befordringskungörelsens övergångsbestämmelser kom­ mit att tillämpas på sätt som skett. Lönenämnden får därför tillstyrka, att särskilda bestämmelser utfärdas, enligt vilka tjänstemän, som före den

1 juli 1947 erhållit ordinarie tjänst, motsvarande slutstadiet i vederbörande befordringsgång, räknat från och med nämnda dag skola erhålla den löne­ klassplacering, som skulle ha tillkommit dem, därest befordringskungörel­ sen samt 26 och 27 §§ Saar ägt tillämpning å dem från tidpunkten för deras första anställning hos staten. De uppkomna ojämnheterna kunna antagas vara mest framträdande be­ träffande sådana tjänstemän, som kvarstå i lönegraderna A 21 (Ca 24) och A 4 (Ca 8). I vissa fall torde dock en omräkning enligt nu föreslagna grun­ der kunna få betydelse även för den, som uppnått högre ordinarie eller icke-ordinarie tjänst. Lönenämnden anser sig därför böra förorda, att om­ räkningen i princip får avse samtliga tjänstemän inom respektive karriärer. Lönenämnden vill framhålla, att ett ställningstagande i anslutning till vad ovan förordats sannolikt kommer att få konsekvenser i samband med inrättandet av nya reglerade befordringsgångar för andra personalkatego­ rier än de nu ifrågavarande.

I samband med den i det föregående berörda frågan må beröras ett spe­ ciellt spörsmål beträffande amanuenspersonalens befordringsgång. Inom amanuenspersonalens befordringsgång tillämpas bl. a. de tre när­ liggande lönegraderna Ce 22, Ce 23 och Ce 24. En tillämpning av gällande regler för löneklassplacering medför härvid, att en tjänsteman, som inom befordringsgången uppflyttas från Ce 23 till Ce 24, omedelbart placeras i

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 259

25 löneklassen med ett år tillgodo för uppflyttning till 26 löneklassen. Nämn­ da konsekvens av avlöningsreglementets bestämmelser uppmärksammades redan i samband med den reglerade befordringsgångens tillkomst och ut­ gjorde en av förutsättningarna för 1944 års personalutrednings, av stats­ makterna godtagna förslag i ämnet. Under den tid som gått sedan befordringskungörelsen trädde i kraft ha i olika sammanhang erinringar framförts mot de av den ifrågavarande be­ fordringsgångens konstruktion uppkomna konsekvenserna i löneklasshänseende. Man bär härvid bl. a. framhållit, att en tjänsteman, som från löne­ graden Ce 22 i förtur erhåller befordran direkt till 24 lönegraden, erhåller mindre gynnsam lönetur än om han i vanlig ordning passerat samtliga sta­ dier inom befordringsgången. Frågan har uppmärksammats i vissa av de till finansdepartementet avgivna yttrandena angående vunna erfarenheter vid tillämpningen av 1947 års avlöningsreglementen ävensom av statens lönenämnd i dess i det föregående omnämnda utlåtande den 18 mars 1948. Även må omnämnas, att riksdagens år 1947 församlade revisorer i sin be­ rättelse (§ 29) uttalat, att det syntes mindre lämpligt att inom befordrings­ gången närliggande lönegrader utnyttjades, vilket medförde att sneddningsregeln måste tillämpas. Enligt revisorernas mening borde denna fråga upp­ tagas till förnyad prövning. Det nu berörda spörsmålet avser icke blott övergångsförhållandena den

1 juli 1947 utan även tjänstemän, som nyanställas efter nämnda dag.

Departementschefen. Av den i det föregående lämnade redogörelsen fram­ går, att den praktiska tillämpningen av den till befordringskungörelsen hö­ rande övergångsbestämmelsen (punkt 1) kommit att sträcka sig längre än som vid bestämmelsens tillkomst varit avsett. Följden härav har blivit, att ett stort antal tjänstemän, som tillhöra reglerad befordringsgång från och med den 1 juli 1947, placerats i högre löneklass inom vederbörande löne­ grad än som skolat följa av allmänna regler om löneklassplacering. Befordringskungörelsen med övergångsbestämmelser avser tjänstemän inom biträdes- och amanuenskarriärerna, vilka icke nått slutstadiet i den reglerade befordringsgången för ifrågavarande personalgrupper, men där­ emot icke dem, som redan före den 1 juli 1947 befordrats till kontorsbiträdes- eller byråsekreterartjänst (motsvarande). För sistnämnda slag av tjänstemän regleras löneturen från och med nämnda dag av de allmänna övergångsbestämmelser, som meddelats i anledning av den nya löneregle­ ringen och som gälla för statstjänstemän i allmänhet. Såsom av det föregående framgår har läget nu blivit det, att tjänstemän inom biträdes- och amanuenskarriärerna, som erhållit ordinarie — eller extra ordinarie — kontorsbiträdes- respektive byråsekreterartjänst före den

1 juli 1947 och å vilka befordringskungörelsen icke är tillämplig, kommit att i vissa fall erhålla sämre lönetur än de tjänstemän av motsvarande slag, som övergått till befordringskungörelsen och inplacerats i den reglerade be­ fordringsgången från och med den 1 juli 1947. Statens lönenämnd har an­

260 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

sett detta förhållande så otillfredsställande, att åtgärder borde vidtagas för olägenheternas undanröjande. För egen del är jag av samma uppfattning som lönenämnden. Jag föror­ dar således, att en föreskrift meddelas av i huvudsak den innebörden, att tjänstemän, som före den 1 juli 1947 erhållit ordinarie eller extra ordinarie tjänst motsvarande slutstadiet i reglerad befordringsgång för biträdes- eller amanuenspersonal enligt kungörelsen 1947: 436, skola räknat från och med nämnda dag erhålla den löneklassplacering som skulle ha tillkommit dem, därest befordringskungörelsen samt de i statens allmänna avlöningsreglemente meddelade löneklassplaceringsbestämmelserna ägt tillämpning på dem från tidpunkten för deras första anställning i statens tjänst. Lönenämnden har framhållit, att en omräkning av löneturen enligt nu förordade grunder i vissa fall kunde få betydelse även för dem, som uppnått högre ordinarie eller icke-ordinarie tjänst än som motsvarar slutstadiet i befordringsgången. Med hänsyn härtill har lönenämnden förordat, att om­ räkningen i princip finge avse samtliga tjänstemän inom respektive karriä­ rer. Jag kan ansluta mig till grundtanken i lönenämndens förslag men an­ ser, att omräkningen av löneturen i sist avsedda fall, vilka äro svåra att överblicka, åtminstone i viss utsträckning bör ske efter särskild framställ­ ning. Med hänsyn till den räckvidd förevarande spörsmål äger anser jag erfor­ derligt att frågan underställes riksdagen. Jag förordar därför, att Kungl. Maj :t för sig utverkar riksdagens bemyndigande att meddela föreskrifter av i huvudsak den innebörd jag i det föregående angivit.

Vad därefter angår det bl. a. av riksdagens revisorer berörda spörsmålet om de konsekvenser för löneturen, som uppkommit genom att amanuens­ personalens befordringsgång innefattar de tre närliggande lönegraderna Ce 22, Ce 23 och Ce 24, låter det sig knappast göra att nu vidtaga någon ändring i bestämmelserna med avseende på sådana tjänstemän, som under någon längre tid tillhört amanuenskarriären. Problemet torde närmast be­ gränsa sig till att avse tjänstemän, som i fortsättningen komma att anstäl­ las inom denna karriär. Jag är icke beredd att nu taga ställning till frågan, huruvida en ändring av befordringskungörelsens bestämmelser bör komma till stånd, exempelvis på det sättet att lönegraden Ce 23 avskaffas inom den reglerade befordringsgången för amanuenspersonal, eller huruvida de åberopade olägenheterna av de nuvarande bestämmelserna eventuellt kunna undanröjas på annat sätt. Jag vill emellertid uttala, att utnyttjandet av när­ liggande lönegrader synes böra undvikas vid fastställande av reglerad be­ fordringsgång för nya personalkategorier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 261

VI. Frågor rörande avlömngsstaternas uppställning in. in.

I 1941 års statsverksproposition föreslog Kungl Maj :t riksdagen bemyndiga Kungl. Maj :t att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad chefen för finans­ departementet vid anmälan av för flera huvudtitlar gemensamma frågor förordat, medgiva överskridande under budgetåret 1941/42 av genom riks­ dagens beslut maximerade anslagsposter till arvoden och särskilda ersätt­ ningar, bestämda av Kungl. Maj:t, eller till avlöningar till icke-ordinarie personal. Enligt skrivelse 1941: 17 lämnade riksdagen det sålunda föreslagna bemyndigandet. Detta hade, frånsett vissa krisförhållanden som nu icke äro aktuella, funnits påkallat med hänsyn till att den omläggning av avlöningsstaterna för allmänna civilförvaltningens myndigheter, som genomfördes från och med budgetåret 1941/42, medförde en överflyttning till förenämnda maximerade anslagsposter av vissa avlöningskostnader, som tidigare belastat förslagsvis anvisade poster. Bemyndigandet har sedermera årligen förlängts. Då riksdagen i skrivelse 1946: 16 förlängde bemyndigandet för budgetåret 1946/47, framhöll riksdagen önskvärdheten av att frågan rörande fortsatta förlängningar av bemyndigandet omprövades. Riksdagen utgick ifrån att detta spörsmål komme att ägnas uppmärksamhet vid det övervägande av avlöningsstaternas uppställning, som av andra skäl syntes framstå såsom erforderligt under det pågående utredningsarbetet i skilda lönefrågor. I 1947 års statsverksproposition (För flera huvudtitlar gemensamma frå­ gor) anfördes, att det ifrågavarande bemyndigandet för Kungl. Maj :t att medge överskridande av maximerade anslagsposter utgjort en nödvändig förutsättning för 1941 års omläggning av avlöningsstaterna, vilken bland an­ nat åsyftat att säkerställa önskvärd kontroll i vissa hänseenden över anslagsdispositionen. Ett tillfälle till omprövning av härmed sammanhängande bud­ getspörsmål syntes, såsom riksdagen framhållit, komma att givas i sam­ band med den översyn av avlöningsstaterna, som kunde företagas efter de nya lönebestämmelsernas utarbetande. Då emellertid denna icke kunde före­ tagas med verkan redan från och med budgetåret 1947/48, vore bemyndigandet erforderligt även för nämnda budgetår. Framställning om förlängning av bemyndigandet gjordes därför hos riksdagen. Samtidigt begärdes bemyndigande för Kungl. Maj :t att i enlighet med vad i statsverkspropositionen förordats under budgetåret 1947/48 medgiva det överskridande av maximerade anslag och anslagsposter, som påkallades med hänsyn till den allmänna löneregleringen eller regleringen av befordringsgången för biträdes- och amanuenspersonal. Bemyndigandet påkallades dels med hänsyn till att avlöningsposterna i riksstatsförslaget för budgetåret icke kunnat beräknas efter exakta grunder, då den närmare innebörden och tillämpningen av de nya avlöningsbestämmelserna icke kunnat i alla avseen­ den förutses, dels med hänsyn till att motsvarande förhållanden gällde be­

262 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

träffande den närmare tillämpningen av den reglerade befordringsgången för biträdes- och amanuenspersonal. I riksdagens skrivelse 1947: 56 lämnades de sålunda begärda bemyndigandena, varvid riksdagen anförde följande. Det kunde icke förnekas, att bemyndigandena vore mycket omfattande. Samtidigt borde emellertid fram­ hållas, att beloppen av de överskridanden, vartill de berättigade, framdeles kunde räknemässigt fastställas. Då bemyndigandena sålunda hade en över­ vägande formell innebörd och vore påkallade av praktiska skäl, hade riks­ dagen beslutat i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag. Vad särskilt anginge förlängningen av 1941 års bemyndigande hade 1946 års riksdag framhållit önsk\ärdheten av att fragan rörande fortsatta förlängningar av bemyndi­ gandet omprövades. Departementschefen hade uttalat, att tillfälle till sådan omprövning i enlighet med vad riksdagen även framhållit gåves i samband med den planerade översynen av avlöningsstaterna. I likhet med övriga bemyndiganden beti aktade riksdagen även detta såsom ett provisorium för allenast det kommande budgetåret. I 1948 års statsverksproposition (För flera huvudtitlar gemensamma frå­ gor) har förevarande spörsmål ånyo behandlats, varvid jag anfört följande. Den nya löneregleringen och icke minst införandet av reglerad befordringsgång för stora personalgrupper har aktualiserat frågan om ändring i avlöningsstatei nas uppställning och sättet för beräkning av olika avlöningsposter. Det grundläggande problemet gäller kostnadernas fördelning mellan förslagsposter och obetecknade poster. Någon sådan omläggning har icke kunnat ske i riksstatsförslaget, detta redan av den anledningen att principerna för omläggningen behöva underställas riksdagen, innan omläggningen kan ge­ nomföras i staterna. Ärendet, som inrymmer ett flertal svårlösta spörsmål, är under beredning i syfte att det — om ej vissa föreliggande principfrågor fin­ nas kräva särskild, mera ingående utredning — skall kunna underställas riksdagen samtidigt med förslag rörande de definitiva avlöningsreglementen, som skola gälla från och med den 1 juli 1948. När^ avlöningsstaterna fingo sin nuvarande uppställning, bemyndigade

1941 års riksdag Kungl. Maj :t att medge överskridande av obetecknade ar­ vodes- och icke-ordinarieposter när dessa belastades med oförutsedda merutgifter för sjukavlöningar, ersättare för lediga ordinarie tjänstemän och åt­ skilliga andra ändamål, som voro i huvudsak angivna i proposition till riks­ dagen. Bemyndigandet har förnyats senast för innevarande budgetår genom r. skr. 1947: 56. Ett dylikt bemyndigande erfordras även för nästa budgetår. Med hänsyn till de övergångsproblem, som äro förknippade med löneregle­ ringen och den reglerade befordringsgången, är det vidare icke uteslutet, att en motsvarighet till det särskilda för innevarande budgetår lämnade bemyn­ digandet till dylikt överskridande erfordras även under det kommande bud­ getåret. Frågan om den närmare innebörden av sålunda ifrågakommande bemyndiganden kan antagas bli närmare belyst under den fortsatta utredningen om avlöningsstaternas omläggning och möjligen även under förberedelserna för den blivande propositionen om definitiva avlöningsreglementen. Jag torde få återkomma till frågan i samband med förslag till berörda proposition. \ id den fortsatta utredningen av frågan om avlöningsstaternas uppställ­ ning, varvid överläggningar med representanter för de närmast sakkunniga verken ägt rum, har det visat sig, att utrymme finnes för väsentliga princi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

piella meningsskiljaktigheter, som även beröra den likaledes hithörande frå­ gan om grunderna för personalförteckningarnas fastställande. Det har också visat sig vara svårt att för framtiden undvara bemyndiganden av samma prin­ cipiella innebörd som det år 1941 lämnade •— ehuru möjligen i annan form -— om man icke vill i väsentlig mån återgå till det system med vissa automa­ tiska kostnadsöverflyttningar till förslagsposter, som gällde till år 1941 men då förkastades bland annat därför att det ansågs innebära en ur både Kungl. Maj :ts och riksdagens synpunkt alltför lös kontroll över medelsdispositionen. Under sådana förhållanden har jag ansett det vara nödvändigt för en slut­ giltig lösning av frågan, att denna underkastas fortsatt övervägande under medverkan av särskilda utredningsmän. Jag har för avsikt att utverka Kungl. Maj :ts bemyndigande att föranstalta härom. Ett fortsatt bemyndigande för Kungl. Maj :t att medgiva överskridande av maximerade anslagsposter enligt de grunder, som gällt sedan år 1941, är där­ för nödvändigt. Av skäl som angivits i årets statsverksproposition hade ett dylikt bemyndigande för övrigt under alla förhållanden blivit erforderligt för budgetåret 1948/49. Då en ny förlängning av den hittillsvarande ordningen sålunda ifrågasättes, vill jag understryka, att denna ordning innebär en ur riksdagens syn­ punkt mycket effektiv kontroll över medelsdispositionen. Förutsättningarna för de överskridanden, vartill bemyndigandet berättigar, äro snävt fastställ­ da, och beloppen av överskridandena kunna, såsom 1947 års riksdag påpekat, räknemässigt fastställas. Ur finansplanesynpunkt ha dessa överskridanden icke någon betydelse, då de äro av ringa storlek i förhållande till de normala variationerna i medelsförbrukningen under förslagsposterna. De reella olä­ genheter, som äro förknippade med den nuvarande ordningen, äro i stället att hänföra till det förhållandet att den väl mycket inskränker myndigheternas rörelsefrihet och ger upphov till ett antal ärenden i departementen med ibland ganska omständlig revision av statberäkningarna. Liksom hittills bör riksdagen även i fortsättningen hållas underrättad om den utsträckning, i vilken det ifrågavarande bemyndigandet tagits i anspråk. Vad härefter angår det för innevarande budgetår lämnade bemyndigandet för Kungl. Maj :t att medgiva överskridanden med hänsyn till den allmänna löneregleringen och den reglerade befordringsgången, är en förlängning därav erforderlig för nästa budgetår. I främsta rummet gäller detta om den reglerade befordringsgången, vars verkningar i övergångshänseende icke kun­ nat slutgiltigt regleras så tidigt, att anslagsberäkningarna kunnat exakt an­ passas därefter. Även den allmänna löneregleringen inrymmer övergångsfrå­ gor, vilkas slutreglering torde kunna rubba förutsättningarna för statberäk­ ningarna på en eller annan punkt. Även om detta bemyndigande gäller 1947 års riksdags i det föregående återgivna uttalande, att beloppen av ifrågava­ rande överskridanden kunna räknemässigt fastställas och att respektive bemyndiganden sålunda ha en övervägande formell innebörd.

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 225

Hemställan.

De anförda allmänna synpunkterna på avlöningsförfattningarna ha ut­ mynnat i att Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att ut­ färda statens allmänna avlöningsreglemente och avlöningsreglementet för folkskolan i huvudsaklig överensstämmelse med de såsom bilagor vid statsrådsprotokollet i detta ärende fogade författningsförslagen. Under de särskilda avsnitten allmänna synpunkter på avlöningsförfattningarna, vis­ sa spörsmål rörande tjänstemäns lönetur vid tillämpning av reglerad befordringsgång och frågor rörande avlöningsstaternas uppställning in. m. ävensom under 4 och 32 §§ specialmotiveringen till statens allmänna avlö­ ningsreglemente ha framställts vissa andra förslag, för vilkas genomförande erfordras särskilt beslut av riksdagen. I detta sammanhang ma erinras om att Kungl. Maj :t i proposition 1947: 281 med förslag till statens löneplansförordning m. m. utverkat riks­ dagens bemyndigande att, därest värnpliktiga med stöd av 28 § värnpliktslagen skulle inkallas till militärtjänstgöring, innan nytt krigsavlöningsreglemente utfärdats, besluta om de ändringar i gällande krigsavlöningsreglemente, som pakallas av den nya löneregleringen för befattningshavare i statens tjänst, som trädde i kraft den 1 juli 1947. Motsvarande bemyn­ digande torde böra inhämtas för tid efter den 1 juli 1948. Med hänsyn till de relativt stora skiljaktigheterna mellan de avsedda nya fredsavlöningsbestämmelserna och de motsvarande bestämmelser, på vilka gällande krigsavlöningsreglemente är grundat, torde emellertid sagda bemyndigande böra innefatta befogenhet för Kungl. Maj :t att, därest så skulle visa sig lämp­ ligare, utfärda provisoriskt krigsavlöningsreglemente. Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj :t a) att utfärda statens allmänna avlöningsreglemente och avlöningsreglemente för folkskolan i huvudsaklig överens­ stämmelse med förberörda reglement sförslag; b) att under de förutsättningar och i den omfattning, som i det föregående förordats, vidtaga ändringar i sålunda ut­ färdade reglementen; c) att med iakttagande av de huvudgrunder, som i det föregående förordats, utfärda erforderliga bestämmelser om övergång till sagda reglementen; d) att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det före­ gående förordats meddela föreskrifter om löneklassplacering av tjänstemän, som före den 1 juli 1947 erhållit ordi­ narie eller extra ordinarie tjänst motsvarande lägst slut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 265

stadiet i reglerad befordringsgång enligt kungörelsen 1947: 436; e) att, därest värnpliktiga med stöd av 28 § värnpliktsla­ gen skulle inkallas till militärtjänstgöring, innan nytt krigsavlöningsreglemente utfärdats, besluta om de ändring­ ar i gällande krigsavlöningsreglemente, som påkallas av den nya löneregleringen för statens tjänstemän, eller utfärda provisoriskt krigsavlöningsreglemente; f) att tills vidare vid försvaret inrätta extra ordinarie tjänster i lönegrad Ce 25 och högre lönegrad, i den mån fråga är om tjänster, för vilka avlöningskostnaderna bestri­ das från sakanslag; g) att i enlighet med vad i det föregående förordats med­ dela bestämmelser om särskild ersättning för övertidsarbete till militärmeteorologer av 2. och 3. graden; samt h) att i enlighet med vad i det föregående förordats un­ der budgetåret 1948/49 medgiva det överskridande av ge­ nom riksdagens beslut maximerade anslag och anslagspos­ ter, som påkallas med hänsyn till den allmänna löneregle­ ringen eller regleringen av befordringsgången för biträ­ des- och amanuenspersonal; dels ock besluta, att det Kungl. Maj :t senast för budget­ året 1947/48 lämnade bemyndigandet att medgiva överskri­ dande av genom riksdagens beslut maximerade anslagspos­ ter till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, eller till avlöningar till icke-ordinarie perso­ nal skall efter utgången av budgetåret 1947/48 äga fortsatt giltighet under budgetåret 1948/49.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokoll^:

Bengt Ericsson.

266 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Bilaga 1.

Förslag

till

Statens allmänna avlöningsreglemente.

1 avd. Inledande bestämmelser.

1 §•

Reglementets tillämpningsområde m. m.

1 mom. Detta reglemente äger tillämpning beträffande a) statens tjänstemän, med undantag av dels tjänstemän, för vilka andra avlöningsbestämmelser än de i reglementet innefattade skola tillämpas en­ ligt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen, dels ock tjänstemän vid riksda­ gens verk; b) lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, prak­ tiska mellanskolor och högre folkskolor (de högre kommunala skolorna), med undantag av övningslärare; c) föreståndare för samt lärare vid statsunderstödda skolor för bildbara sinnesslöa eller epileptiker och med sådana skolor samorganiserade arbetsliem (sinnesslöskolorna, epileptikerskolorna), med undantag av lärare i annat ämne än kunskapsämne eller kvinnlig slöjd; samt d) tjänstemän vid hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser, i den mån de innehava tjänster upptagna å personalförteckning, som Kungl. Maj :t fastställt med stöd av riksdagens beslut.

2 mom. I reglementet avsedda tjänstemän anställas såsom innehavare av a) ordinarie tjänst; b) extra ordinarie tjänst; c) aspiranttjänst; d) extra tjänst; e) icke-ordinarie medelst kontrakt tillsatt manskapsbeställning på aktiv stat; eller f) arvodesbefattning. I fråga om tjänster, som avses under a)—e), gälla nedan i denna avdel­ ning samt i 2 och 3 avd. meddelade bestämmelser. Angående bestämman­ de av avlöningsförmåner för innehavare av arvodesbefattning stadgas i

4 avd. Beträffande vissa anställningar vid försvaret samt vid bank- och fond­

inspektionen och sparbanksinspektionen skola iakttagas bestämmelserna i

3 § 2 och 3 mom.

268 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

3 §• För reglementets tillämpning grundläggande bestämmelser.

1 mom. I reglementet meddelas allmänna bestämmelser samt särskilda be­ stämmelser för vissa verk och förvaltningsområden. De allmänna bestäm­ melserna skola tillämpas, i den mån de icke strida mot de särskilda be­ stämmelserna. Med läroverk m. fl. läroanstalter avses försvarets läroverk, de allmänna läroverken, statens skolköksseminarium och hushållsskola, folkskoleseminarierna, småskoleseminarierna, läroanstalterna för blinda, vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte, dövstumskolorna, de högre tekniska läro­ verken, konstfackskolan, navigationsskolorna, de högre kommunala sko­ lorna, sinnesslöskolorna och epileptikerskolorna. Med statens affärsdrivande verk avses postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk, domänverket, försvarets fabriksverk, luftfartsverket och statens reproduktionsanstalt.

2 mom. Inom försvaret skola, där ej annat framgår, likställas beställning med tjänst, civilmilitär beställning med civil tjänst, sådan manskapsanställning över stat, som skall föregå innehav av manskapsbeställning på aktiv stat, med manskapsbeställning i lönegraden Mha

1 samt beställningshavare med tjänsteman.

3 mom. Sådana icke-ordinarie tjänster vid bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen, som av Kungl. Maj :t hänförts till lönegrad, vilken eljest ifrågakommer vid ordinarie civil anställning, skola, där ej annat särskilt angives, likställas med ordinarie tjänster i samma lönegrad.

4 mom. I reglementet avsedda icke-statliga anställningar skola likställas med statliga tjänster. Härvid skall vad i reglementet sägs om staten och statsverket avse vederbörande kommun, skolstyrelse, hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse.

5 mom. Vid jämförelse mellan olika tjänster skall den tjänst anses högst, för vilken månadslönen enligt 3 § statens löneplansförordning är högst. Hänsyn skall härvid tagas, inom lönegrad, som omfattar flera löneklasser, till den högsta löneklassen och inom löneklass, som upptager flera lönebe­ lopp, till det högsta av dessa. Vid här avsedd jämförelse skola provinsialläkar- och distriktsveterinär­ tjänster anses tillhöra lönegrad Ca 28 respektive Ca 19.

6 mom. Vad i reglementet sägs om avlöningsbestämmelser, meddelade av Kungl. Maj :t, skall gälla jämväl beträffande avlöningsreglementet för riks­ dagens verk.

2 avd. Förvaltningsbestämmelser.

4 §■

Tjänsters inrättande och lönegradsplacering. A. Allmänna bestämmelser.

1 mom. Ordinarie tjänster samt extra ordinarie tjänster i lönegraderna Ce 25 — 37 och Cs 1 —24 inrättas och lönegradsplaceras av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Kungl. Maj :t må dock utan att frågan underställes riksdagen besluta om tillfällig ökning av antalet tjänster med lönegradsbeteckningen Ca, Ce eller Cs, i den mån så erfordras för att bereda tjänsteman, vars förordnande att innehava tjänst med lönegradsbeteckningen Cp upphört utan att efterföl­ jas av förnyat förordnande, tillfälle att övergå till tjänst inom den löne­ grad han före förordnandet tillhörde.

2 mom. Andra extra ordinarie tjänster än i 1 mom. avses samt aspiranttjänster och extra tjänster må, där ej annat följer av beslut eller bestäm­ melser, som meddelats av Kungl. Maj :t, inrättas och lönegradsplaceras av vederbörande myndighet med iakttagande att sådan tjänst må åsättas högst följande lönegradsnummer, nämligen extra ordinarie tjänst det lönegradsnummer, som gäller för ordinarie tjänst med motsvarande arbetsuppgifter, aspiranttjänst det lönegradsnummer, som med två enheter understiger lönegradsnumret för den ordinarie eller extra ordinarie tjänst, som normalt utgör första befordringstjänst från aspiranttjänsten, dock lägst lönegrads­ numret 1, samt extra tjänst det lönegradsnummer som gäller för ordinarie eller extra or­ dinarie tjänst med motsvarande arbetsuppgifter.

B. Särskilda bestämmelser. Försvaret.

Icke-ordinarie militära beställningar på aktiv stat inrättas och lönegradsplaceras av Kungl. Maj:t med stöd av riksdagens beslut. Beträffande furirsbeställningar skall dock i nämnda ordning allenast bestämmas det sammanlagda antalet beställ­ ningar i lönegraderna Me 1 och 2. Innehavare av furirsbeställning skall vara placerad i lönegraden Me 1 till och med det kalenderkvartal, då han under tre år innehaft furirsbeställning på aktiv stat eller enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser kan räkna minst sex års anställning såsom manskap, och i löne­

graden Me 2 för tiden därefter. Antalet anställningshavare över stat i lönegraden Mha 1 bestämmes enligt grun­

der, som fastställas av Kungl. Maj :t.

Bank- och fondinspektionen. Sparbanksinspektionen.

Tjänster i lönegrader, som eljest ifrågakomma vid ordinarie civil anställning, samt extra ordinarie tjänster i lönegraderna Ce 25—37 och Cs 1—24 inrattas och

lönegradsplaceras av Kungl. Maj:t.

Läroverk m. fl. läroanstalter.

De tjänster vid högre kommunala skolor, sinnesslöskolor och epileptikerskolor, å vilka reglementet äger tillämpning, inrättas av vederbörande kommunala myn­ digheter eller huvudmän i enlighet med beslut eller bestämmelser, som meddelas av^Kungl. Maj:t. Tjänsterna lönegradsplaceras därvid i enlighet med bestämmelser

meddelade av Kungl. Maj:t med stöd av riksdagens beslut.

Hushållningssällskapen. Skogsvårdsstijrelserna.

Tjänster, å vilka reglementet äger tillämpning, inrättas och lönegradsplaceras av vederbörande hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse i enlighet med den i 1 § 1 mom. d) omförmälda personalförteckningen.

Statens af färsdrivande verk.

Ordinarie tjänster i lönegraderna Ca 1—23 inrättas av Kungl. Maj:t. Extra ordinarie tjänster i lönegraderna Ce 31—37 och Cs 1—24 inrättas och lönegradsplaceras av Kungl. Maj:t. Andra extra ordinarie tjänster må, där ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj :t, inrättas och lönegradsplaceras av vederbörande myndighet.

Kungl, Maj:ts proposition nr 225.

5 §•

Tj änstetillsättning. A. Allmänna bestämmelser.

1 mom. Ordinarie tjänst med lönegradsbeteckningen Ca eller Ma till­ sättes medelst fullmakt eller konstitutorial i enlighet med beslut eller be­ stämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t. Ordinarie tjänst med löne­ gradsbeteckningen Co eller Mo tillsättes medelst fullmakt. Tillsättning medelst konstitutorial innebär, att tjänsteman kan i admi­ nistrativ väg avsättas från sin tjänst på grund av fel eller försummelse i tjänsten.

2 mom. För den, som förordnas att innehava anställning såsom extra ordinarie tjänsteman, aspirant eller extra tjänsteman, skall utfärdas antagningsbevis eller annan skriftlig tillsättningshandling. Avser anställning avkortad tjänstgöringstid, skall detta angivas i tillsättningshandlingen.

3 mom. Tjänst, som nedan angives, må innehavas endast av den, som uppnått följande levnadsålder, nämligen

21 års ålder i fråga om ordinarie tjänst,

20 års ålder i fråga om extra ordinarie tjänst samt

17 års ålder i fråga om aspiranttjänst. Angående företeende av läkarintyg för vinnande av anställning gäller vad Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myn­ dighet därom föreskriver.

B. Särskilda bestämmelser. Läroverk m. fl. läroanstalter.

Ordinarie tjänst vid högre kommunal skola, sinnesslöskola eller epileptikerskola tillsättes medelst förordnande.

Hushållningssällskapen. Skogsvårdsstyrelserna.

Ordinarie tjänst tillsättes medelst skriftligt kontrakt för viss tid, högst sex år. Sker ej uppsägning från någondera sidan minst sex månader före kontraktstidens utgång, skall anställningen anses förlängd för lika lång tid som i kontraktet an­ gives.

6 §•

Förening av lönegradsplacerade tjänster m. m. A. Allmänna bestämmelser.

1 mom. Förening må ske, a) av ordinarie eller extra ordinarie tjänst med ordinarie tjänst, som tillsättes medelst förordnande tills vidare och ej är förenad med pensionsrätt, eller med högre aspiranttjänst eller högre extra tjänst, samt b) av ordinarie tjänst med högre extra ordinarie tjänst, allt dock under förutsättning att tjänstemannen frånträder utövningen av den av de båda tjänsterna som först nämnts. Vidare må extra ordinarie tjänster, aspiranttjänster och extra tjänster förenas, såframt anställningen i tjänsterna avser avkortad tjänstgörings­ tid och den sammanlagda tjänstgöringstiden icke överstiger den för jäm­ förlig ordinarie tjänsteman bestämda. Ovan meddelade bestämmelser om förening av tjänster skola gälla jäm­ väl om den ena tjänsten är sådan ordinarie, extra ordinarie, aspirant- eller

Kungi. Maj:ts proposition nr 225. 271

extra tjänst, som icke avses i detta reglemente men vid vilken avlöning utgår enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. Efter tillstånd av Kungl. Maj :t må med ordinarie eller extra ordinarie civil — men ej militär eller civilmilitär — tjänst förenas beställning å re­ servstat eller avgångsstat vid försvaret eller beställning å arméns eller ma­ rinens övergångsstat. Med ordinarie tjänst må dock allenast förenas sådan beställning å övergångsstat, vars innehavare ej är underkastad full tjänst­ göringsskyldighet.

2 mom. Utöver vad i 1 mom. stadgas må förening icke ske a) av ordinarie eller extra ordinarie tjänst med annan ordinarie eller ext­ ra ordinarie statlig tjänst eller med jämförlig kommunal befattning, med mindre Kungl. Maj :t, i fråga om ordinarie tjänst med stöd av riksdagens beslut, för visst fall därtill lämnat medgivande; b) av ordinarie eller extra ordinarie tjänst, aspiranttjänst eller extra tjänst med statlig aspiranttjänst eller extra tjänst eller med jämförlig kom­ munal befattning, med mindre Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts be­ myndigande, vederbörande myndighet därtill lämnat medgivande.

B. Särskilda bestämmelser. Försvaret.

Efter tillstånd av Kungl. Maj :t må med beställning såsom läkare eller veterinär vid försvaret kunna förenas kommunal läkar- eller veterinärtjänst.

Läroverk m. fl. läroanstalter.

Med rektorstjänst vid här avsedd läroanstalt eller med tjänst såsom förestån­ dare för det till konstfackskolan hörande teckningslärarinstitutet må utan sär­ skilt tillstånd förenas ordinarie eller extra ordinarie lärartjänst vid läroanstalt, varom här är fråga, under förutsättning att tjänstemannen frånträder utövningen av sistnämnda tjänst. Med ordinarie tjänst såsom facklärare vid konstfackskolan må efter tillstånd, som nedan sägs, förenas annan ordinarie eller extra ordinarie statlig tjänst eller därmed jämförlig kommunal befattning. Med extra ordinarie tjänst såsom facklärare eller biträdande facklärare vid konst­ fackskolan må a) utan särskilt tillstånd förenas ordinarie eller extra ordinarie övningslärartjänst vid här avsedd läroanstalt eller vid det statsunderstödda kommunala under­ visningsväsendet, så framt den sammanlagda undervisningsskyldigheten i tjäns­ terna icke överstiger 24 veckotimmar; samt b) efter tillstånd, som nedan sägs, förenas annan ordinarie eller extra ordinarie statlig tjänst eller därmed jämförlig kommunal befattning. Tillstånd, varom här är fråga, meddelas vid förening med ordinarie statlig eller därmed jämförlig kommunal övningslärartjänst av Kungl. Maj:t och i övrigt av vederbörande myndighet. Tillstånd må beviljas endast för såvitt innehavet av be­ fattningen prövas icke inverka hinderligt för utövandet av den tjänst, varmed föreningen skulle ske. Tillstånd bör, där så lämpligen kan ske, avse viss tid, som icke bör överstiga tre år i sänder.

Bank- och fondinspektionen. Sparbanksinspektionen. Hushållningssällskapen. Skogsvårdsstijrclserna.

Vad i 2 mom. a) sägs om riksdagens beslut skall icke gälla beträffande här av­ sedda tjänster.

Musikhögskolan.

Med ordinarie tjänst såsom lärare eller extra ordinarie tjänst såsom lärare eller ackompanjatör må förenas annan ordinarie eller extra ordinarie tjänst eller där­

272 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

med jämförlig kommunal befattning, under förutsättning att detta icke inverkar hinderligt för utövandet av förstnämnda tjänst och annat ej följer av de beträf­ fande sistnämnda tjänst meddelade bestämmelserna.

Veterinärstaten.

Utan särskilt tillstånd må med länsveterinärtjänst eller distriktsveterinärtjänst förenas kommunal befattning.

Barnmorskeläroanstalterna.

Med tjänst såsom överlärare eller barnmorskelärare vid läroanstalt för barn­ morskor må utan särskilt tillstånd förenas befattning vid det barnbördshus, till vilket läroanstalten är förlagd.

7 §•

Förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag. A. Allmänna bestämmelser.

1 mom. För förening av ordinarie eller extra ordinarie tjänst med tjänste­ befattning eller därmed jämförligt uppdrag i andra fall än i 6 § avses eller med uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag, för­ ening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri, handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte, fordras särskilt tillstånd, så framt icke den, som äger bevilja tillståndet, tillsatt tjänstebefattningen eller meddelat uppdraget. Tillstånd beviljas av veder­ börande myndighet, såvitt fråga är om tjänst med lönegradsbeteckning Ca eller Ce och något av lönegradsnumren 1—30, samt eljest av Kungl. Maj :t. Tillstånd, varom i detta moment är fråga, må beviljas endast för såvitt innehavet av befattningen eller uppdraget prövas icke inverka hinderligt för utövandet av den tjänst, varmed förening skulle ske. Tillstånd bör avse viss tid.

2 mom. Föranleder befattning eller uppdrag, att tjänsteman tillfälligtvis icke kan bestrida sin tjänst, skall han göra framställning om ledighet i erfor­ derlig omfattning.

3 mom. I fråga om förbud för tjänsteman vid visst verk eller för inneha­ vare av viss tjänst att åtaga sig visst uppdrag eller att utöva verksamhet, som ej lämpligen bör förenas med hans tjänst, äger Kungl. Maj :t utfärda erfor­ derliga föreskrifter.

B. Särskilda bestämmelser. Högsta domstolen. Regeringsrätten. Häradsrätterna. Vattendomstolarna.

Med tjänst såsom justitieråd eller regeringsråd må icke förenas tjänstebefatt­ ning eller uppdrag, som avses i 1 mom. Med sådan tjänst må ej heller förenas skiljemannauppdrag. Med tjänst såsom häradshövding eller vattenrättsdomare må icke förenas tjäns­ tebefattning eller uppdrag, som avses i 1 mom., med undantag för uppdrag såsom ordförande eller suppleant för ordförande i hyresnämnd. Med sådan tjänst må ej heller förenas skiljemannauppdrag annat än såsom ordförande eller ensam skil­ jedomare.

Försvaret.

Tillstånd, som avses i 1 mom., meddelas av Kungl. Maj:t såvitt fråga är om beställning, vilken tillsatts av Kungl. Maj:t, och av vederbörande myndighet i frå­ ga om annan beställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 273

Läroverk m. fl. läroanstalter.

Ordinarie, extra ordinarie eller extra lärare må ej åtaga sig undervisning i annan läroanstalt utan tillstånd av vederbörande rektor, meddelat efter riktlinjer, som givits av det centrala ämbetsverk, varunder läraren lyder. Ej heller må rektor eller föreståndaren för det till konstfackskolan hörande teckningslärarinstitutet åtaga sig undervisning i annan läroanstalt utan tillstånd av det centrala ämbets­ verk, varunder han lyder. Angående tillstånd, varom här är fråga, skall iakttagas vad i 1 mom. andra stycket sägs samt att tiden för tillstånd icke må överstiga ett läsår i sänder. Tjänsteman vid sinnesslöskolorna eller epileptikerskolorna skall söka i 1 mom. avsett tillstånd hos inspektören för sinnesslöundervisningen eller, om denne icke lämnar dylikt tillstånd, hos skolöverstyrelsen. Vad i 1 mom. sägs om den, som till­ satt tjänstebefattning eller meddelat uppdrag, skall beträffande sådan tjänsteman avse skolöverstyrelsen. Utöver vad i andra stycket av nämnda moment stadgas skall iakttagas, att skolstyrelsen skall höras, innan tillstånd beviljas.

Provinsialläkarstaten. Veterinårstaten.

Tillstånd, som avses i 1 mom., meddelas av vederbörande myndighet, såvitt fråga är om innehavare av provinsialläkar- eller distriktsveterinärtjänst.

Länsstyrelserna.

Med tjänst såsom landshövding må ej förenas tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag, som avses i 1 inom., såvida ej befattningen tillsatts eller upp­ draget meddelats av Kungl. Maj:t. Med sådan tjänst må vidare icke förenas upp­ drag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för bankaktiebolag och ej heller uppdrag såsom ordförande eller ledamot i annat i nämnda moment angivet företag, såvida icke i sistberörda fall uppdraget meddelats antingen av Kungl. Maj:t eller genom val å bolagsstämma efter av Kungl. Maj :t därom meddelat beslut.

Vikariatsförordnanden m. m. A. Allmänna bestämmelser.

1 mom. Då det prövas erforderligt att uppehålla ordinarie, extra ordi­ narie eller extra tjänst med vikarie och därför anlitas innehavare av i regle­ mentet avsedd lönegradsplacerad tjänst, må tjänstemannen utan förändring av anställningen meddelas vikariatsförordnande å tjänsten. Sådant förord­ nande må kunna meddelas jämväl i det fall, att tjänstens innehavare för handläggning av visst ärende eller viss grupp av ärenden inom verket eller eljest för fullgörande av särskilt åliggande i tjänsten erhållit befrielse helt eller delvis från övriga honom åliggande tjänstegöromål. Kan ordinarie eller extra ordinarie tjänst förutses komma att uppehållas på förordnande med full tjänstgöring under minst sex månader i följd, skall, så framt icke Kungl. Maj :t för visst fall eller viss grupp av fall annor­ lunda beslutit, vikariatslöneförordnande snarast möjligt meddelas å tjäns­ ten. Kungl. Maj :t må jämväl eljest, då särskilda skäl därtill föranleda, meddela vikariatslöneförordnande å tjänst av angivna slag eller medgiva, att sådant förordnande må meddelas. Vikariatslöneförordnande skall, om ej annat följer av beslut eller bestäm­ melser, som meddelats av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndi­ gande, av vederbörande myndighet, meddelas i den ordning, i förekomman­ de fall efter kungörande till ansökning, som är stadgad för tillsättande av

18 Bihang till riksdagens protokoll 19-18. 1 saml. Nr 225.

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

den tjänst förordnandet avser. Vikariatslöneförordnande må icke medde­ las annan än den, som äger behörighet för tjänst av det slag förordnandet avser och i övrigt är fullt lämplig för förordnandet. Ifrågakommer till så­ dant förordnande annan än den, som innehar i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, skall han i stället anställas som extra tjänsteman med placering i lönegrad med sanuna ordningsnummer, som gäller för den uppe­ hållna tjänsten. Tjänsteman må endast under förutsättning att det uppenbarligen är be­ tingat av statens intressen förordnas att uppehålla tjänst, som är lägre än den han innehar eller å vikariatslöneförordnande uppehåller.

2 mom. Innehavare av i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst må, där ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t, kunna meddelas förordnande, vilket utan att innebära vikariat å viss tjänst avser bestridande av göromål, som eljest ankomma på tjänste­ män i viss högre lönegrad. Beträffande sådant förordnande att bestrida göro­ mål skall vad i 1 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning.

B. Särskilda bestämmelser. Hovrätterna.

Förordnande såsom adjungerad ledamot skall vid reglementets tillämpning lik­ ställas med förordnande att bestrida på assessor ankommande göromål.

Försvaret.

Förordnande, kommendering eller placering av militär eller civilmilitär beställ-

ningshavare i sådan befattning, som enligt behörigen meddelade föreskrifter skall

bestridas av innehavare av högre beställning än vederbörande innehar, skall vid reglementets tillämpning likställas med förordnande att bestrida göromål, som ankomma på innehavare av den högre beställningen. I den mån detta följer av beslut eller bestämmelser meddelade av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av försvarets civilförvaltning, skall vid reglementets tillämpning förordnande, kommendering eller placering av militär eller civilmilitär beställningshavare i sådan befattning, vilken enligt behörigen

meddelade föreskrifter företrädesvis skall bestridas av innehavare av högre be­

ställning än vederbörande innehar, likställas med förordnande att bestrida göro­ mål, som ankomma på innehavare av den högre beställningen. Utöver vad ovan angivits skola bestämmelserna i 2 mom. icke äga tillämpning beträffande militära och civilmilitära beställningar.

9 §• Stationeringsort. Ortsgrupper.

1 mom. Där ej tjänstemans stationeringsort blivit av Kungl. Maj :t be­ stämd och denna ej heller framgår av omständigheterna, skall vederbö­ rande myndighet bestämma stationeringsorten med iakttagande av de när­ mare bestämmelser Kungl. Maj :t meddelar.

2 mom. Kungl. Maj :t beslutar om fördelningen av orterna i riket å olika ortsgrupper med hänsyn till levnadskostnaderna å de skilda orterna. Ort utom riket skall anses tillhöra ortsgrupp 5.

10 §.

Tjänstgöringsföreskrifter. Tjänstgöringstidens längd och fördelning. A. Allmänna bestämmelser.

1 mom. Tjänsteman är underkastad de tjänstgöringsföreskrifter, som meddelas i instruktion, arbetsordning eller annan författning eller som el­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 275

jest må gälla. Han är ock, där särskilt tjänstgöringsområde är för hans tjänst bestämt, pliktig underkasta sig omreglering av nämnda område. Angående tjänstemans ställning vid arbetskonflikter gäller vad därom särskilt stadgas.

2 mom. För extra ordinarie tjänsteman, aspirant eller extra tjänsteman gäller i fråga om tjänstgöringstidens längd vad därom finnes stadgat för jämförlig ordinarie tjänsteman. Där ej annat följer av beslut eller bestäm­ melser, som meddelats av Kungl. Maj :t, må dock extra ordinarie tjänste­ man, aspirant eller extra tjänsteman kunna anställas för tjänstgöring, vid vilken tjänstgöringstiden för dag eller längre tidsperiod räknat är avkortad sålunda, att den motsvarar hälften eller större del av den för jämförlig or­ dinarie tjänsteman bestämda.

3 mom. Där arbetets behöriga gång kräver tjänstgöring å sön- eller helg­ dag, skall tjänsteman, om ej vederbörande myndighet av särskilda skäl an­ norlunda bestämt, beredas frihet från tjänstgöring minst varannan sådan dag.

B. Särskilda bestämmelser. Försvaret.

Militär eller civilmilitär beställningshavare är pliktig underkasta sig den vid­ sträcktare eller ändrade tjänstgöring, som vid förändrad försvarsorganisation eller eljest kan varda stadgad.

11 §•

Tjänstemans skyldighet att uppehålla annan tjänst m. m. A. Allmänna bestämmelser. Tjänsteman är, om han därtill förordnas, pliktig att under sammanlagt högst tre månader av ett och samma kalenderår uppehålla högre tjänst vid det verk han tillhör. Vad sålunda stadgats skall dock icke föranleda in­ skränkning i den vidsträcktare skyldighet i nämnda hänseende, som må vara av Kungl. Maj:t föreskriven eller eljest må gälla.

B. Särskilda bestämmelser. Läroverk m. fl. läroanstalter. Statens skolor tillhörande barna- och ung­ domsvården.

Rektor vid här avsedd läroanstalt ävensom föreståndaren för det till konstfack­ skolan hörande teckningslärarinstitutet är, om han därtill förordnas, pliktig att under högst tre månader av ett och samma kalenderår uppehålla ledamotstjänst i det centrala ämbetsverk, varunder han lyder. Vad nu sagts skall likväl icke avse rektor vid försvarets läroverk eller statens skolor tillhörande barna- och ungdoms­ vården. Lärare vid här avsedd läroanstalt är, om han därtill förordnas, pliktig att uppe­ hålla högre lärartjänst vid sådan anstalt. För ordinarie lärare gäller dock denna skyldighet en tid av sammanlagt högst sex månader av ett och samma kalenderår. Chef, tillika läkare, vid statens skola för själsligt abnorma manliga elever är skyldig att utan särskild ersättning tillika vara rådgivande psykiater åt inspek­ tören för skolorna tillhörande barna- och ungdomsvården. Han är ock pliktig att mot ersättning, som av socialstyrelsen godkännes, stå till förfogande såsom läkare vid barna- och ungdomsvården tillhörande skola avsedd för själsligt abnorma kvinnliga elever.

276 Kungl. Ma[:ts proposition nr 225.

Hushållningssällskapen. Skogsvårdsstyrelserna.

I stället för vad i de allmänna bestämmelserna stadgas skall gälla, att tjänsteman, om han därtill förordnas, är pliktig att under sammanlagt högst tre månader av ett och samma kalenderår uppehålla högre tjänst vid det hushållningssällskap han tillhör respektive vid den skogsvårdsstyrelse han tillhör eller, efter skogsstyrelsens bestämmande, vid annan skogsvårdsstyrelse.

Provinsialläkarstaten. Veterinärstaten.

Förste provinsialläkare eller länsveterinär är, om han därtill förordnas, pliktig att under sammanlagt högst tre månader av ett och samma kalenderår uppehålla sådan medicinalrådstjänst, vars innehavare skall vara legitimerad läkare, respek­ tive veterinärrådstjänst. Förste provinsialläkaren i Gotlands län skall utan särskild ersättning tillika bestrida provinsialläkartjänsten i Visby distrikt. Provinsialläkare skall, om han därtill med medicinalstyrelsens medgivande för­ ordnas, vara skyldig att mot särskild ersättning bestrida befattning eller uppdrag såsom läkare vid sjukvårdsanstalt inom distriktet, vilken tillhör eller åtnjuter bidrag av staten, landsting eller kommun, vid distriktsdispensär samt vid annan statsunderstödd inrättning för förlossningsvård inom distriktet än barnbördsavdelning vid lasarett. Under enahanda förutsättning är provinsialläkare jämväl skyl­ dig att biträda vid förebyggande mödra- och barnavård inom distriktet. Kan överenskommelse ej träffas om ersättning för befattning eller uppdrag, varom här är fråga, skall ersättningen bestämmas av medicinalstyrelsen. Distriktsveterinär skall, om han därtill av veterinärstyrelsen förordnas, vara skyldig att mot av styrelsen godkänd ersättning bestrida jämväl veterinärbefatt­ ning vid kommunal köttbesiktningsbyrå, belägen inom veterinärens distrikt vid eller i närheten av veterinärens station.

Statens sinnessjukhus.

Överläkare är, om han därtill förordnas, pliktig att under sammanlagt högst tre månader av ett och samma kalenderår uppehålla sådan medicinalrådstjänst, vars innehavare skall vara legitimerad läkare.

12

Tjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning. Tjänsteman är skyldig att underkasta sig läkarundersökning enligt vad därom särskilt stadgas.

13 §.

Ordinarie tjänstemans förfiyttningsskyldighet. A. Allmänna bestämmelser. Innehavare av ordinarie tjänst, vilken tillsatts medelst fullmakt eller konstitutorial, är pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort eller annan ordinarie tjänst vid det verk han tillhör liksom ock, där Kungl. Maj:t så prövar lämpligt, till ordinarie tjänst vid annat verk, å vilken detta regle­ mente är tillämpligt. Innehavare av ordinarie domartjänst, med undantag av vattenrättsingenjör, är dock allenast pliktig att, om Kungl. Maj :t finner organisatoriska skäl sådant påkalla, låta förflytta sig till annan ordinarie domartjänst inom den lönegrad han tillhör.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 277

B. Särskilda bestämmelser. Försvaret.

Ordinarie beställningshavare är pliktig underkasta sig den förflyttning till an­ nan stationeringsort eller till annan ordinarie beställning eller befattning vid försvaret, vilken må beslutas antingen av Kungl. Maj :t eller av vederbörande myndighet med stöd av myndigheten i reglemente, instruktion eller annan dy­

lik författning tillagd befogenhet.

Läroverk m. fl. läroanstalter.

Ordinarie lärare vid högre kommunal skola samt föreståndare för eller lärare vid sinnesslöskola eller epileptikerskola är pliktig att låta förflytta sig till annan ordinarie tjänst vid läroanstalt, som avses i 3 § 1 mom. andra stycket, eller till lä­ rartjänst vid folkskoleväsendet, allt då sådant erfordras vid i vederbörlig ordning beslutad omorganisation av den skolform läraren tillhör eller för indragning av övertalig lärartjänst eller då eljest synnerliga skäl därtill äro.

Hushållningssällskapen. Skogsvårdsstyrelserna.

Ordinarie tjänsteman är pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort eller annan tjänst vid det hushållningssällskap respektive den skogsvårdsstyrelse han tillhör. Tjänsteman vid skogsvårdsstyrelse är jämväl pliktig att, där Kungl. Maj :t så prövar lämpligt, låta förflytta sig till tjänst vid annan skogsvårdsstyrelse.

Flginge hingstdepå och stuteri. Strömsholms hingstdepå.

Depåchef är pliktig underkasta sig den förflyttning till annan depåchefstjänst vid stuteristaten, som kan bliva honom av Kungl. Maj :t ålagd.

Länsstyrelserna.

Landshövding är icke underkastad förflyttningsskyldighet.

14 §. Ordinarie tjänstemans avgångsskyldighet m. m. A. Allmänna bestämmelser. Ordinarie tjänsteman är skyldig att avgå från tjänsten under förutsätt­ ningar, som angivas i gällande tjänstepensionsbestämmelser eller som eljest må gälla på grund av bestämmelser antagna av Kungl. Maj :t och riksdagen.

B. Särskilda bestämmelser. Utrikesdepartementet. Beskickningar och konsulat.

Försättes tjänsteman, vilken är innehavare av förtroendesyssla enligt § 35 regeringsformen, i disponibilitet, må Kungl. Maj :t tillerkänna honom exspektansarvode, vilket ej må sättas till högre belopp än som motsvarar lönen för den tjänst han senast innehaft minskad med A-avdrag, varom i 27 § 2 mom. förmäles.

Försvaret.

1. Innehavare av militär beställning, vilken tillhör någon av lönegraderna Ma 10—12 eller lönegrad med beteckningen Mo, eller av civilmilitär beställning, vil­ ken tillhör någon av lönegraderna Ca 29—33 eller lönegrad med beteckningen Co, är pliktig att avgå från beställningen, där så finnes påkallat med hänsyn till statens intressen. Beslut härom meddelas av Kungl. Maj :t efter förslag av veder­ börande försvarsgrenschef. Innan sådant förslag avgives, skola yttranden hava in­ hämtats från övriga beställningshavaren överordnade myndigheter eller chefer.

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Med stöd av föregående stycke entledigad beställningshavare, som icke var in­ nehavare av förtroendesyssla enligt § 35 regeringsformen, är berättigad att bliva försatt i disponibilitet mot åtnjutande av disponibilitetsarvode enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut. Därest beställningshavare, som är innehavare av förtroendesyssla enligt § 35 regeringsformen, entledigas med stöd av bestämmelserna i första stycket, ankom­ mer på Kungl. Maj :ts prövning, huruvida han må bliva försatt i disponibilitet mot åtnjutande av disponibilitetsarvode, som i andra stycket sagts. I första stycket avsedd beställningshavare må jämväl på egen ansökan av Kungl. Maj:t försättas i disponibilitet mot åtnjutande av disponibilitetsarvode, där avgången från aktiv stat finnes icke vara mot statens intressen stridande. 2. Angående skyldighet för beställningshavare att efter avgång tillhöra veder­ börlig reserv stadgas i gällande tjänstepensionsreglemente.

Poliskåren i Boden.

Angående skyldighet för vissa tjänstemän att efter avgång ur tjänst tillhöra ve­ derbörlig reserv stadgas i gällande tjänstepensionsreglemente.

15 §.

Ieke-ordinarie tjänstemans entledigande. A. Allmänna bestämmelser.

1 mom. Entledigande av extra ordinarie tjänsteman eller aspirant skall föregås av skriftlig uppsägning. Därvid skola iakttagas följande uppsäg­ ningstider : beträffande extra ordinarie tjänsteman minst tre månader, om uppsäg­ ning sker från vederbörande myndighets sida, och minst en månad, om uppsägning sker från tjänstemannens sida, samt beträffande aspirant minst en månad, oavsett från vilken sida uppsäg­ ning sker.

1 den mån särskilda förhållanden därtill föranleda, må dock myndigheten kunna besluta, att viss eller vissa extra ordinarie tjänstemän, vilkas arbete är av mera kvalificerad art, skola iakttaga längre uppsägningstid än ovan sagts. Sådant beslut är icke gentemot tjänstemannen gällande, med mindre denne före tjänstens tillträdande underrättats om den längre uppsägnings­ tiden samt uppgift om densamma intagits i tillsättningshandlingen.

2 mom. I fråga om extra tjänsteman må vederbörande myndighet kun­ na besluta, att entledigande skall föregås av skriftlig uppsägning. Sådant beslut är icke gentemot tjänstemannen gällande, med mindre denne före tjänstens tillträdande underrättats om att skriftlig uppsägning skall iakt­ tagas samt uppgift härom intagits i tillsättningshandlingen. Uppsägnings­ tiden skall utgöra en månad, oavsett från vilken sida uppsägning sker, eller den kortare tid, som angivits i tillsättningshandlingen.

3 mom. Vederbörande myndighet äger med tjänstemannen överenskom­ ma om ändring i vad som eljest må gälla angående uppsägning.

4 mom. Utan iakttagande av eljest gällande bestämmelser om uppsäg­ ning skall anställningen upphöra, då tjänsteman i fall, som nedan angivas, övergår till annan statlig tjänst eller icke-statlig tjänst med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser, nämligen a) då extra ordinarie tjänsteman övergår till lika hög eller högre ordi­ narie tjänst eller till högre extra ordinarie tjänst samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 279

b) då aspirant eller extra tjänsteman övergår till lika hög eller högre ordinarie eller extra ordinarie tjänst eller till högre aspirant- eller extra

Bestämmelserna angående uppsägning skola vidare icke gälla då anställ­ ningen är tidsbegränsad eller fråga är om entledigande på grund av tjänste- ^Angående entledigande av extra ordinarie tjänsteman i samband med pensionering stadgas i gällande tjänstepensionsbestämmelser.

B. Särskilda bestämmelser. Försvaret.

Oavsett vad i 1 mom. sägs skall furirsbeställning, vilken tillträtts före utgången av första kontraktsperiod för anställning såsom manskap, innehavas intill utgång­ en av nämnda period så framt ej avgång dessförinnan medgives i enlighet med

bestämmelser meddelade av Kungl. Maj :t.

Läroverk m. fl. läroanstalter.

Extra ordinarie lärare, vilken icke kan beredas fortsatt anställning vid samma läroanstalt efter viss termins utgång, må entledigas genom skriftlig uppsägning inom kortare tid än tre månader före anställningens upphörande.

16 §.

Statens lönenämnd. För beredning av ärenden, som angå avlöningsförhållandena för stats­ tjänstemän och för andra tjänstemän vilkas avlöning utgår enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser, skall finnas en nämnd, statens lönenämnd. Denna nämnd, i vilken löntagar-, förvaltnings- och de allmänna intres­ sena böra vara representerade, består av ordförande och ledamöter, förord­ nade av Kungl. Maj :t. Med iakttagande av vad nyss sagts om de intressen, som böra vara företrädda i nämnden, må enligt av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter nämnden erhålla olika sammansättning för olika ärendesgrupper. Nämndens ordförande och ledamöter samt suppleanter för dem förordnas för en tid av högst tre år i sänder. Instruktion för nämnden utfärdas av Kungl. Maj :t.

17 Statens bostadsnämnd. För handläggning enligt vad därom särskilt stadgas av ärenden angående ersättning för tjänstebostad, som anvisas tjänsteman, skall finnas en nämnd, statens bostadsnämnd. Denna nämnd består av en opartisk ordförande samt representanter för förvaltnings- och personalintressena, samtliga förordnade av Kungl. Maj :t. Instruktion för nämnden utfärdas av Kungl. Maj :t.

280 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

3 avd. Avlöningsfoestämmelser.

1 kap. Grundläggande bestämmelser om avlöning.

18 §.

Tjänstemans rätt till avlöningsförmåner m. m.

1 mom. Innehavare av i 1 § 2 mom. a)—e) avsedd tjänst äger på grund av sin anställning rätt till avlöningsförmåner under förutsättningar och enligt grunder, som stadgas i detta reglemente och de särskilda bestäm­ melser, vilka meddelas på grund av föreskrift i reglementet eller eljest ut­ färdas av Kungl. Maj.-t, ävensom pensionsrätt i den mån så följer av gäl­ lande tjänste- och familjepensionsbestämmelser. Utöver vad i detta reglemente förutsättes eller eljest medgivits av Kungl. Maj :t, såvitt angår ordinarie tjänsteman med stöd av riksdagens beslut, må tjänsteman icke för tjänstgöring vid vederbörande verk åtnjuta ersättning eller förmån, så framt ej Kungl. Maj :t för uppdrag eller arbete, vilket kan anses falla utom tjänstemannens vanliga tjänstutövning, anvisat särskilda medel eller eljest finner skäl medgiva särskild gottgörelse.

2 mom. Då tjänsteman i fall, som avses i 6 §, frånträder utövningen av viss av honom innehavd tjänst på grund av att han samtidigt innehar annan i reglementet avsedd tjänst, skall han, om ej Kungl. Maj :t annat medgiver, allenast åtnjuta de med sistnämnda tjänst förenade avlöningsförmånerna.

3 mom. Under vikariatslöneförordnande skall tjänsteman avstå de med den innehavda tjänsten förenade avlöningsförmånerna och i stället åtnjuta de avlöningsförmåner, som tillkomma innehavare av sådan tjänst, som för­ ordnandet avser.

5 mom. Tjänsteman, som utan något sitt förvållande förflyttats från hög­ re till lägre ordinarie tjänst, skall i avlöningshänseende behandlas såsom innehavare av den högre tjänsten.

19 §.

Avlöningsförmåner av olika slag. Sammanträffande av förmåner. A. Allmänna bestämmelser.

1 mom. Avlöningsförmåner, som avses i denna avdelning, utgöras av: lön (2 kap.), semester, däremot svarande annan ledighet och semesterersättning, (3 kap.), vikariatsersättning och gottgörelse för övertidstjänstgöring in. m. (4 kap.), särskilda ersättningar samt lönetillägg och tilläggsarvoden (5 kap.), tjänstebostad och tjänstedräkt samt andra förmåner in natura (6 kap.), sjukvård (7 kap.) samt begravningshjälp m. m. (8 kap.).

2 mom. För tjänsteman, vilken i egenskap av innehavare av i detta regle­ mente avsedd tjänst åtnjuter avlöningsförmåner enligt krigsavlöningsbestämmelser, träda nämnda förmåner i stället för å tjänsten eljest utgående avlöningsförmåner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 281

3 mom. Tjänsteman, vilken innehar tjänst med lönegradsbeteckningen Ca, Ce eller Cg och högst lönegradsnumret 22 eller med lönegradsbeteckningen Cf och högst lönegradsnumret 20, må för utförande av visst arbete kunna, efter därom träffad överenskommelse, i stället för å tjänsten eljest utgående kon­ tanta avlöningsförmåner uppbära ersättning efter ackord eller beting, där så prövas lämpligt för tillgodoseende av statens intressen.

4 mom. På beslut eller bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t, skall bero, om och i vad mån avdrag å lönen skall ske för tjänsteman, som åtnjuter avlöning i beställning å reservstat vid försvaret.

5 mom. Är tjänsteman berättigad att av statsmedel uppbära tjänstepen­ sion eller årligt understöd, beror på beslut eller bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t, om och i vad mån av sådan anledning avdrag å lönen skall ske. Vad sålunda stadgats äger icke tillämpning i fråga om reservpension eller däremot svarande engångsbelopp.

B. Särskilda bestämmelser. Försvaret.

På beslut eller bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t, skall bero, om och i vad mån avdrag å lönen skall ske för sådan innehavare av militär eller civilmilitär beställning, vilken kommit i åtnjutande av reservpension eller däremot svarande engångsbelopp.

Läroverk m. fl. läroanstalter.

1. Innehavare av sådan rektors- eller lärartjänst vid allmänt läroverk, med vilken rätt till särskilda förmåner är förenad, skall vidkännas avdrag å lönen med belopp motsvarande de särskilda förmånernas värde enligt uppskattning i behörig ordning. Vad genom donation av enskild tillförsäkrats innehavare av viss tjänst, i syfte att bereda denne särskild förmån utöver honom eljest tillkomman­ de avlöningsförmåner, skall likväl icke föranleda sådant avdrag. 2. Vad i 5 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning, då lärare vid högre kommunal skola eller föreståndare för eller lärare vid sinnesslöskola eller epileptikerskola uppbär livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen eller lagen om för­ säkring för vissa yrkessjukdomar på grund av arbete i statlig eller kommunal

tjänst.

Hushållningssällskapen. Skogsvårdsstgrelserna.

Vad i 5 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning, då tjänsteman uppbär livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen eller lagen om försäkring för vissa yr­ kessjukdomar på grund av arbete i statlig eller kommunal tjänst.

Lots- och fgrstaten.

Där tjänsteman på grund av tjänsten erhåller naturaförmån, vilken icke utgår enligt detta reglemente, eller ersättning i penningar för sådan förmån, skall han, enligt de närmare bestämmelser, som lotsstyrelsen äger meddela, antingen vidkän­ nas avdrag å lönen med belopp, motsvarande den särskilda förmånens värde eller den erhållna ersättningen, eller ock vara skyldig att i vederbörlig ordning till statsverket inbetala däremot svarande belopp.

Landsfogdarna. Landsfiskalerna. Poliskåren i Boden.

Landsfogde, landsfiskal eller tjänsteman vid poliskåren i Boden, som i enlighet med vad därom är särskilt stadgat övergått på avgångsstat, åtnjuter i stället för

282 Kungi. Maj:ts proposition nr 225.

å tjänsten eljest utgående avlöningsförmåner avlöning enligt grunder, som i sär­ skild ordning bestämmas av Kungl. Maj :t.

Statens affärsdrivande verk. Där i enlighet med bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av vederbörande myndighet, tjänsteman vid tele­ grafverket erhåller abonnemang å rikstelefon mot nedsatt avgift, tjänsteman vid statens järnvägar fria resor och fria varutransporter å järnväg samt tjänsteman vid statens vattenfallsverk fri elektrisk belysning eller elektrisk ström mot ned­ satt avgift, skall rätten härtill icke anses såsom avlöningsförmån eller föranleda avdrag å lönen.

2 kap. Lönen.

20 §.

Lönegradernas konstruktion.

1 mom. Lönegraderna med beteckningen Ca, Ce, Cg, Coa, Cob, Me eller Mha ävensom lönegraderna Ma och Md 3—11 omfatta de löneklasser, som angivas i följande tabell.

Lönegrad med Omfattar löneklasserna Lönegrad med Omfattar löneklasserna

19 19 20 21 22

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 283

Lönegrad med Omfattar löneklasserna Lönegrad med Omfattar löneklasserna a b C d å löne­ a b C d å löne­ beteckning nr plan beteckning nr plan nr nr nr nr Coa 2 3 4 3 Cob i i 2 4 4

Löneklasserna hava, alltefter sin ordning inom vederbörande lönegrad, i tabellen åsatts beteckningen a, b, c eller d. Inom varje lönegrad skall den högsta löneklassen anses omfatta fyra lönerum, betecknade dj, d2, d3 och d4. Att tjänsteman hänföres till högre lönerum än det lägsta medför icke, att han i sin tjänst erhåller högre avlö­ ning, men är av betydelse i vissa fall, då tjänstemannen tillträder annan tjänst.

2 mom. Lönegrad med beteckningen Cb omfattar den löneklass å löneplan nr 1, som framgår av följande tabell.

Löne­ Löne­ Löne­ Löne­ Löne­ Löne­ Löne­ Löne­ Löne­ Löne­ grad klass grad klass grad klass grad klass grad klass

Lönegrad med beteckningen Cf omfattar den löneklass å löneplan nr 1, som har samma nummer som lönegraden. Lönegraden Ma 12 omfattar 37 löneklassen å löneplan nr 1. Lönegrad med beteckningen Co, Cp, Cq, Cr, Cs, Mo, Mp eller Mr omfat­ tar den löneklass å löneplan nr 2, som har samma nummer som lönegra­ den.

21 §.

Grundläggande bestämmelser om löneklassplaeering. A. Allmänna bestämmelser.

1 mom. Den, som tillträder tjänst, vars lönegrad omfattar flera löneklasser, skall, i den mån ej annat följer av bestämmelserna i 22—24 §§, vid tjänstetillträdet placeras i lönegradens lägsta löneklass och för varje tids­ period, som nedan sägs, uppflyttas en löneklass inom lönegraden eller, då

284 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

han uppnått dennas högsta löneklass, ett lönerum inom löneklassen, intill dess fjärde lönerummet uppnåtts. Första tidsperioden utlöper vid utgången av det kalenderkvartal, under vilket tre år förflutit från tjänstetillträdet. Om från periodens början före­ kommit mer än 120 dagar, vilka enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestäm­ melser icke må tillgodoräknas för löneklassuppflyttning, skall i stället gäl­ la, att perioden utlöper vid utgången av det kalenderkvartal, då från perio­ dens början infallit 976 dagar, vilka enligt samma bestämmelser må till­ godoräknas för sådan uppflyttning. Andra tidsperioden och följande tidsperioder räknas på motsvarande sätt, varje period från ingången av det kalenderkvartal från och med vilket uppflyttning skett.

2 mom. Bestämmelserna i 1 mom. äga motsvarande tillämpning i fråga om den, som tillträder vikariatslöneförordnande.

B. Särskilda bestämmelser. Försvaret.

Beträffande innehavare av beställning, vars lönegrad har beteckningen Mha, skall vad i 1 mom. sägs om kalenderkvartal, om en tid av tre år och om dagantal av 120 och 976 i stället avse kalendermånad, en tid av ett år samt dagantal av

40 respektive 326.

Läroverk m. fl. läroanstalter.

Där extra lärares anställning under visst kalenderhalvår avser eller enligt be­ slut av Kungl. Maj :t skall anses avse hela den därunder infallande terminen, skola återstående delar av halvåret, i den mån ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, för placering och uppflyttning i löneklass (lönerum) behandlas som om läraren därunder innehade samma anställning som under terminen.

22 §.

Löneklassplacering med hänsyn till tidigare innehavd tjänst.

1 mom. Tjänstemans placering och uppflyttning i löneklass (lönerum) sker med hänsyn till tidigare innehavd tjänst enligt vad i denna paragraf sägs, därest han a) tillträder tjänst med lönegradsbeteckningen Ca, Ce eller Cg och tidi­ gare innehaft tjänst med någon av dessa lönegradsbeteckningar, b) tillträder tjänst med lönegradsbeteckningen Coa, Cob eller Mha och tidigare innehaft tjänst med samma lönegradsbeteckning eller c) tillträder beställning med lönegradsbeteckningen Ma, Md eller Me och tidigare innehaft beställning med någon av dessa lönegradsbeteckningar; dock att hänsyn icke må tagas till tjänst, efter vars frånträdande tjäns­ temannen under en sammanhängande tid av tre år icke vid något tillfälle innehaft i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, statlig anställning med avlöning enligt kollektivavtal eller anställning, vilken enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser skall i förevarande hänseende jämställas med tjänst eller anställning av angivet slag. Vid tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf skall iakttagas, att vikariatslöneförordnande likställes med innehav av sådan tjänst, som förordnandet avser, samt att med tidigare tjänst avses jämväl tjänst, som bibehålies efter tillträ­ dandet av den nya tjänsten (vikariatslöneförordnandet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 285

2 mom. Tjänsteman skall placeras och uppflyttas i löneklass (lönerum), a) om den nya tjänsten är högre än den senast innehavda (befordran, vikariatslöneförordnande å högre tjänst m. in.): enligt de vid reglementet såsom bilaga A fogade placeringstäbellerna med tillhörande anvisningar, tillämpade med utgångspunkt från den senast innehavda tjänsten, b) om den nya tjänsten är lika hög som den senast innehavda (trans­ port, övergång från vikariatslöneförordnande till tjänst i samma lönegrad in. in.): som om tjänstemannen tillträtt den nya tjänsten redan då han tillträdde den senast innehavda tjänsten, samt c) om den nya tjänsten är lägre än den senast innehavda (övergång till lägre tjänst frivilligt eller tvångsvis i annat fall än i 18 § 4 mom. avses, upphörande av vikariatslöneförordnande å högre tjänst m. in.): som om tjänstemannen tillträtt den nya tjänsten redan då han tillträdde den se­ nast innehavda tjänsten. Har tjänsteman tidigare innehaft, i fall som avses under a) högre tjänst än den senast innehavda och i fall som avses under c) lägre, lika hög eller högre tjänst, skall tjänstemannen, om det är för honom förmånligare, pla­ ceras och uppflyttas i löneklass (lönerum) antingen enligt ovannämnda placeringstabeller med tillhörande anvis­ ningar, tillämpade med utgångspunkt från den senast innehavda tjänst, som är lägre än den nya, eller från dessförinnan innehavd tjänst, som är högre än den förstnämnda men ändock lägre än den nya tjänsten, eller som om tjänstemannen tillträtt den nya tjänsten redan då han först tillträdde lika hög eller högre tjänst. Där enligt ovan meddelade bestämmelser tjänsteman skall placeras och uppflyttas som om han tillträtt den nya tjänsten redan då han tillträdde viss annan tjänst, skall, om de båda tjänsterna icke innehafts i en följd, för löneklassuppflyttning tillgodoräknas den mellanliggande tiden, i den mån tjänstemannen därunder innehaft i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, som är lika hög som eller högre än den nya tjänsten, dock ej dagar, vilka enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser icke må till­ godoräknas för löneklassuppflyttning.

23 §.

Lönoklassplacering med hänsyn till tidigare innehavd anställning enligt kollektivavtal. Den, som tillträder tjänst med lönegradsbeteckningen Ca, Ce, Cg, Ma, Md eller Me eller vikariatslöneförordnande å sådan tjänst, skall, om detta är för honom förmånligare än en tillämpning av bestämmelserna i 21 eller 22 §, enligt vad i denna paragraf sägs placeras och uppflyttas i löneklass (löne­ rum) med hänsyn till tidigare efter fyllda 18 år hos staten innehavd anställ­ ning med avlöning enligt kollektivavtal-, dock att hänsyn icke må tagas till anställning, efter vars frånträdande tjänstemannen under en sammanhängande tid av tre år icke vid något till­ fälle innehaft i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, statlig anställ­ ning med avlöning enligt kollektivavtal eller anställning, vilken enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser skall i förevarande hänseende jäm­ ställas med tjänst eller anställning av angivet slag. Tjänstemannen placeras och uppflyttas enligt det av följande alternativ, som är för honom förmånligast.

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

a) Tjänstemannen placeras i den löneklass, vari vid beräkning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser lönen närmast överstiger hans se­ naste kollektivavtalsavlöning, dock att placering må ske högst i första lönerummet av lönegradens högsta löneklass. b) Tjänstemannen placeras och uppflyttas i löneklass med tillgodoräk­ nande i följande omfattning av i första stycket avsedd sammanlagd anställ­ ningstid, nämligen vid tillträde av tjänst med lönegradsbeteckningen Ca, Ce eller Cg och högst lönegradsnumret 14 eller med lönegradsbeteckningen Ma, Md eller Me och högst lönegradsnumret 4: tid utöver 6 år, dock högst 6 år; vid tillträde av tjänst med lönegradsbeteckningen Ca, Ce eller Cg och lönegradsnummer 15 eller 16 eller med lönegradsbeteckningen Ma eller Md och lönegradsnumret 5: tid utöver 9 år, dock högst 6 år; samt vid tillträde av tjänst med lönegradsbeteckningen Ca, Ce eller Cg samt lönegradsnumret 17: tid utöver 9 år, dock högst a år. Vid tillämpning av bestämmelserna under b) skall varje hel treårsperiod, som tillgodoräknas, medföra uppflyttning en löneklass. Tid, som icke upp­ går till hel treårsperiod, skall anses vara förlagd omedelbart före tidpunkten för den nya tjänstens tillträdande och oavkortad tillgodoräknas för löneklassuppflyttning med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 21 § 1 mom. andra stycket.

24 §. Löneklassplacering enligt särskilda beslut och bestämmelser. Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myn­ dighet äger, om och i den mån så prövas skäligt, meddela beslut eller utfärda bestämmelser, varigenom i visst fall eller viss grupp av fall förmånligare placering eller uppflyttning i löneklass (lönerum) inom lönegraden må er­ hållas än som följer av bestämmelserna i 21—23 §§.

25 §. Lön enligt högre löneklass än den, vari tjänsteman är placerad. A. Allmänna bestämmelser.

1 mom. För bibehållande vid tjänsten av den, som innehar tjänst i löne­ grad omfattande flera löneklasser, äger Kungl. Maj :t, där tjänstemannen är särskilt kvalificerad för tjänsten och det anses påkallat av statens intresse, medgiva, att tjänstemannen må åtnjuta lön enligt i löneplanen upptagen högre löneklass, dock högst enligt den löneklass, vars nummer med två enheter överstiger numret för högsta löneklassen inom lönegraden. Sådant medgivande innebär icke ändring i tjänstemannens löneklassplacering.

2 mom. Tjänsteman, som på grund av något sitt förvållande förflyttats från högre till lägre ordinarie tjänst, äger åtnjuta lön lägst enligt den löne­ klass han tillhörde omedelbart före förflyttningen, ändå att han icke är pla­ cerad i sagda löneklass.

B. Särskilda bestämmelser. Fångvårdsanstalterna. Statens skolor tillhörande barna- och ungdoms­ vården. Statens sinnessjukhus. Statens anstalt för fallandesjuka.

Till den som åtnjuter vikariatslön i anledning av förordnande att uppehålla överläkartjänst eller vid statens skola för själsligt abnorma manliga elever tjänst

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 287

såsom chef, tillika läkare, utgår, så framt tjänstemannen icke kan beredas fri tjänstebostad, lön enligt den löneklass, vars nummer med tre enheter överstiger numret å den löneklass, vari tjänstemannen under vikariatslöneförordnandet är placerad. Läroverk m. fl. läroanstalter. Lärare, som förordnats att innehava rektorsbefattning vid högre kommunal skola, äger åtnjuta lön efter den löneklass, vars nummer överstiger numret å den löneklass, i vilken läraren är placerad, med lika många enheter som innefattas i numret å den lönegrupp, vartill rektorsbefattningen blivit hänförd. Nedflyttas rektorsbefattningen under löpande förordnandeperiod till lägre lönegrupp, skall nedflyttningen intill periodens utgång vara utan inverkan å dåvarande rektors rätt att åtnjuta lön. Rektorsbefattning skall tillhöra, vid högre folkskola någon av lönegrupperna I—in och vid annan högre kommunal skola någon av lönegrupperna III—VII. Befattningarnas fördelning å lönegrupper bestämmes av Kungl. Maj:t.

26 §.

Lönebeloppet inom vederbörande löneklass.

A. Allmänna bestämmelser.

1 mom. Lönerna för varje löneklass framgå av statens löneplansförordning. Inom löneklass å löneplan nr 1 bestämmes tjänstemans lön efter den ortsgrupp, till vilken hans stationeringsort blivit hänförd. Där särskilda skäl där­ till föranleda må dock Kungl. Maj :t beträffande viss tjänsteman eller viss grupp av tjänstemän bestämma, att lön skall utgå efter annan ortsgrupp.

2 mom. För icke-ordinarie tjänsteman, som är anställd för avkortad tjänst­ göring, skall lönen minskas med så stor del, som svarar mot avkortningen. Vid tillämpning härav skall iakttagas, att månadslön, som efter minsk­ ning slutar på öretal, skall jämkas till närmaste krontal eller, om den slutar på 50 öre, till närmast högre krontal samt att daglön, som efter minskning icke slutar å helt femtal ören, skall jämkas till närmaste femtal.

B. Särskilda bestämmelser. Försvaret. Inom löneklass å löneplan nr 5 tillämpas avdelning B dels för gift beställningshavare från och med ingången av den kalendermånad varunder äktenskap ingåtts, dels ock för beställningshavare, som varit gift och därvid uppburit lön enligt denna avdelning; för annan beställningshavare tillämpas avdelning A. I fråga om den ortsgrupp, efter vilken lönen skall utgå inom avdelning B, gäller vad i 1 mom. andra stycket sägs. Läroverk m. fl. läroanstalter. Statens skolor tillhörande barna- och ung­ domsvården. i. För extra lärare skall, i stället för månadslön och daglön enligt statens löneplansförordning, tillämpas läsårsdaglön. Denna utgör ett belopp, vilket förhåller sig till den enligt löneplansförordningen för vederbörande löneklass och ortsgrupp gällande månadslönen som 12 förhåller sig till antalet av de dagar, som läsåret vid den skolform varom fråga är skall för här avsett ändamål anses omfatta enligt

288 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

bestämmelser meddelade av Kungl. Maj:t. Belopp, vilket icke slutar å helt femtal ören, skall jämkas till närmaste femtal. Bestämmelserna i föregående stycke skola vid statens skolor tillhörande barnaoch ungdomsvården icke gälla för andra lärare än folkskollärare och vid de högre kommunala skolorna icke gälla för extra lärare, vilken innehar rektors­ befattning. Genom vederbörande myndighets försorg må utfärdas erforderliga tabeller över läsårsdaglöner. 2. För huvudlärare vid konstfackskolan skall, då tjänstgöringsskyldigheten un­ der viss termin omfattar mindre antal veckotimmar än 16, lönen under det kalen­ derhalvår, varunder terminen infaller, minskas med 1/16 för varje veckotimme, som felar i 16 veckotimmar, dock med högst 7/16. För facklärare eller biträdande facklärare vid konstfackskolan skall, då tjänst­ göringsskyldigheten under viss termin omfattar mindre antal veckotimmar än 24, lönen under det kalenderhalvår, varunder terminen infaller, minskas med 1/24 för varje veckotimme, som felar i 24 veckotimmar. I den mån tjänstgöringsskyldig­ heten understiger 24 veckotimmar må dock för lönens bestämmande tagas hänsyn jämväl till annan undervisning, som läraren fullgör vid konstfackskolan, så framt den meddelas regelbundet under visst antal veckotimmar. Vidare må minskning ske med högst 15/24 för ordinarie facklärare. Vid tillämpning av vad här sagts skola bestämmelserna i 2 mom. andra stycket lända till efterrättelse. Musikhögskolan. För lärare, som ej innehar professorsbefattning, samt för ackompanjatör skall, då tjänstgöringsskyldigheten under viss termin omfattar mindre antal veckotim­ mar än 20, lönen under det kalenderhalvår, varunder terminen infaller, minskas med 1/40 för varje halv veckotimme, som felar i nämnda antal veckotimmar, för ordinarie lärare dock med högst 20/40. Härvid skola bestämmelserna i 2 mom. andra stycket lända till efterrättelse. Provinsialläkarstaten. Veterinärstaten. Inom löneklass å löneplan nr 3 eller 4 bestämmes tjänstemans lön efter den löne­ grupp, till vilken tjänsten blivit hänförd enligt beslut av Kungl. Maj:t.

27 §. Tid varunder lön utgår. Löneavdrag och avdragsgrupper. A. Allmänna bestämmelser.

1 mom. Lönen utgår från och med den dag tjänsten enligt utnämningseller annan tillsättningshandling tillträdes, till och med den dag tjänsten frånträdes, med iakttagande av bestämmelserna i 18 och 19 §§. Tjänsteman är skyldig att vidkännas löneavdrag i enlighet med bestäm­ melserna i 2 och 3 mom. här nedan samt 28 §, i den mån ej annat beslutes med stöd av viss i reglementet meddelad bestämmelse eller Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet med hän­ syn till särskilda omständigheter finner skäl att för visst fall annorlunda bestämma.

2 mom. Löneavdragen äro av tre slag, A-, B- och C-avdrag. A-avdraget framgår av statens löneplansförordning. För icke-ordinarie tjänsteman, som är anställd för tjänstgöring med avkortad tjänstgörings­ tid, skall tillämpas ett i förhållande till månadslönens minskning reduce­ rat A-avdrag, i förekommande fall jämkat på sätt i 26 § 2 mom. andra styc­ ket stadgas i fråga om daglön.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 289

B-avdraget är dubbelt så stort som A-avdraget. C-avdraget är lika med lönen, i förekommande fall bestämd under iakt­ tagande av föreskrifterna i 26 § 2 mom. Då tjänstledighet eller annat förhållande, som skall medföra löneavdrag, föreligger under allenast del av dag (partiell tjänstledighet m. m.J, tilläm­ pas det avdragsbelopp, som belöper på denna del av dagen.

3 mom. I fråga om löneavdrag vid tjänstledighet skall tjänsteman till­ höra någon av följande tre avdragsgrupper, nämligen

grupp 1 , vartill hänföras aspiranter och extra tjänstemän med mindre än

6 anställningsmånader, grupp 2, vartill hänföras aspiranter och extra tjänstemän med minst 6 men mindre än 36 anställningsmånader, samt grupp 3, vartill hänföras övriga tjänstemän. Kungl. Maj :t meddelar närmare bestämmelser angående vad härvid skall förstås med anställningsmånad.

B. Särskilda bestämmelser. Läroverk m. fl. läroanstalter. Statens skolor tillhörande barna- och ung­ domsvården. 1. För extra lärare, vilken åtnjuter läsårsdaglön, är C-avdraget lika med denna lön. 2. Då vid konstfackskolan tjänstgöringsskyldigheten under viss termin omfattar mindre antal veckotimmar än 16 såvitt angår huvudlärare och 24 såvitt angår facklärare eller biträdande facklärare, skall under det kalenderhalvår varunder terminen infaller i förekommande fall tillämpas ett i förhållande till månadslö­ nens minskning reducerat A-avdrag, jämkat på sätt i 26 § 2 mom. andra stycket stadgas i fråga om daglön. För nu nämnd tjänsteman skall såsom B-avdrag tilllämpas ett belopp, som är dubbelt så stort som det för honom tillämpliga Aavdraget, och såsom C-avdrag ett belopp, som är lika stort som den för honom gällande lönen.

Musikhögskolan. För lärare, som ej innehar professorsbefattning, samt för ackompanjatör skall, då tjänstgöringsskyldigheten under viss termin omfattar mindre antal veckotim­ mar än 20, under det kalenderhalvår varunder terminen infaller i förekommande fall tillämpas ett i förhållande till månadslönens minskning reducerat A-avdrag, jämkat på sätt i 26 § 2 mom. andra stycket stadgas i fråga om daglön. För nu nämnd tjänsteman skall såsom B-avdrag tillämpas ett belopp, som är dubbelt så stort som det för honom tillämpliga A-avdraget, och såsom C-avdrag ett belopp, som är lika stort som den för honom gällande lönen.

Lots- och fyrstaten. För ordinarie lots, lotsförman eller överlots skall tillämpas det A-avdrag, som gäller för den löneklass, vars nummer med två enheter understiger numret för den löneklass, efter vilken lönen utgår. För nu nämnd tjänsteman skall såsom B-avdrag tillämpas ett belopp, som är dubbelt så stort som det för honom tillämpliga A-avdraget.

19 B i haag till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 225.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

28 §.

De fall då löneavdrag skall tillämpas. A. Allmänna bestämmelser. I. Tjänstledighet: Tjänsteman äger åtnjuta lön under de förutsättningar och i den omfattning, som framgå av efterföljande tabell, men skall i öv­ rigt vidkännas C-avdrag. För aspirant eller extra tjänsteman skola tilläm­ pas bestämmelserna för den avdragsgrupp tjänstemannen vid tjänstledig­ hetens början tillhör.

Tjänstledighetsorsak Löneförmån

1. Offentligt uppdrag. a) Uppdrag såsom ledamot av riksdagen Grupp 3: Lön med B-avdrag. eller kyrkomötet eller att vara riksdagens revisor. b) Uppdrag, där ersättning ej utgår el­ Grupp 3: Lön med A-avdrag. ler utgår allenast med visst belopp för sammanträdes- eller förrättningsdag och tjänstemannen icke medgivits rätt till gottgörelse för de avlöningsförmåner han under ledigheten avstått, i den mån ej fråga är om uppdrag som avses under a).

2. Militärtjänstgöring, då krigsavlö- Grupp 1 — 3: Enligt av Kungl. Maj:t med­ ningsreglementet är å tjänstemannen till- delade bestämmelser. lämpligt.

3. Militärtjänstgöring, då krigsavlöningsreglementet icke är å tjänstemannen tillämpligt. a) Värnpliktstjänstgöring, som fullgö- Grupp 3: Lön med B-avdrag. res det år den värnpliktige fyller 23 år eller därefter. b) Frivillig befordrings- eller repeti­ Grupp 2 och 3: Lön med B-avdrag högst tionskurs eller med sådan kurs jämställd 32 dagar av ett och samma kalenderår. annan kurs eller övning, vilken erfordras för vinnande eller bibehållande av viss tjänstegrad såsom värnpliktigt befäl. c) Tjänstgöring, vilken åligger anställ- Grupp 3: Lön med B-avdrag. ningshavare i reserven, beställningshavare å reservstat eller övergångsstat samt offi­ cer i väg- och vattenbyggnadskåren. Kaptens-, fanjunkar- eller flaggunderofficerskurs för anställningshavare i re­ serven. d) Hemvärnsövning, hemvärns- eller Grupp 1 — 3: Enligt av Kungl. Maj :t med­ driftvämskurs eller sammanträde med delade bestämmelser. hemvärnets eller driftvärnets represen­ tations- eller verkställande organ. 1

Kungi. May.ts proposition nr 225. 291

Tjänstledighetsorsak Löneförmån

e) Tjänstgöring såsom eller utbildning Grupp 2 och 3: Lön med B-avdrag högst till lotta. 14 dagar av ett och samma kalenderår.

4. Arbete av synnerlig vikt för folkför­ Grupp 1 — 3: Enligt av Kungl. Maj:t med­ sörjningen eller av därmed jämförligt all­ delade bestämmelser. mänt intresse.

5. Iakttagelser, studier eller arbete av Grupp 3: Oavkortad lön dels därest betydelse för verket eller för tjänsteman­ Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts nens kompetens för viss uppgift eller be­ bemyndigande, vederbörande myndighet fattning inom verket. så förordnar med hänsyn till att iaktta­ gelserna, studierna eller arbetet prövas på ett påtagligt sätt kunna tjäna verkets intressen, dels ock då tjänstledighet er­ hållits för deltagande på egen begäran i utbildningskurs vid verket. I andra fall lön med B-avdrag sammanlagt högst 120 dagar under loppet av fem på varandra följande kalenderår, dock högst 120 da­ gar av den tid, under vilken tjänsteman­ nen innehar tjänst inom lönegrad med ett och samma ordningsnummer.

6. Sjukdom m. m. a) Sjukdom eller förlust av arbetsför­ Grupp 2: Oavkortad lön under högst 180 mågan, föranledd av i tjänsten inträffad dagars ledighet av en och samma tjänst­ händelse, som enligt allmän lag är att ledighetsorsak. Lön med B-avdrag i öv­ hänföra till olycksfall i arbete, eller av rigt, så framt ej vederbörande myndighet våld eller misshandel, för vilken tjänste­ på grund av särskilda förhållanden fin­ mannen blivit utsatt på grund av tjäns­ ner anledning medgiva, att A-avdrag skall ten. tillämpas eller att avdrag icke skall äga I tjänsten ådragen 1) yrkessjukdom, rum. varom förmäles i gällande lag om försäk­ Grupp 3: Oavkortad lön. ring för vissa yrkessjukdomar, 2) smitt­ sam sjukdom, som enligt gällande epide­ milag skall anmälas till vederbörande myndighet, eller 3) sjukdom, som enligt gällande epizootilag skall anmälas till ve­ derbörande myndighet. Under tjänstgöring å utländsk ort ådragen svårare sjukdom, som där uppträder epidemiskt men ej alls eller allenast i sällsynta fall före­ kommer inom Sverige, eller svårare kli­ matsjukdom i akut form, som tjänsteman med stationering i land med tropiskt el­ ler halvtropiskt klimat ådragit sig. Med tjänsten skall likställas annan stat­ lig anställning, sådan icke-statlig an­ ställning, vid vilken avlöning utgår enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser, samt uppdrag för statens räkning.

292 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Tjänstledighetsorsak Löneförmån

b) Sjukdom i andra fall än under a) Grupp 2: Lön med B-avdrag högst 180 avses eller tvångsvis anordnad läkarunder­ dagar av ett eller samma kalenderår el­ sökning. ler, vid sjukdom som fortgår över års­ skifte, högst 180 dagar i en följd. Grupp 3: Oavkortad lön under högst föllande antal dagar av ett och samma ka­ lenderår: 25 dagar för tjänstemän tillhörande lö­ negraderna Ca, Ce, Cf och Cg 1—14, Mha 1 och 2, Me 1 och 2 samt Ma och Md 3, 20 dagar för tjänstemän tillhörande lö­ negraderna Ca, Ce, Cf och Cg 15—26, Cob 1, Me 4 samt Ma och Md 4—9 samt 10 dagar för tjänstemän tillhörande öv­ riga lönegrader. Oavkortad lön må likväl icke utgå, därest tjänstledigheten åtnjutes å tid, då tjänstemannen på grund av föreskriften i 29 § 2 mom. c) andra stycket icke skulle hava varit berättigad åtnjuta semester. Lön med A-avdrag i övrigt. c) Svag hälsas vårdande, då behovet av Grupp 3: Lön med B-avdrag. ledighet härför är behörigen styrkt. 7. Havandeskap eller barnsbörd. Grupp 2: Lön med B-avdrag högst 120 dagar, dock ej för tid efter 120 :e dagen från förlossningen. Grupp 3: Lön med A-avdrag högst 120 dagar, dock ej för tid efter 120 :e dagen från förlossningen.

8. Tjänstgöringsförbud till förekomman­ Grupp 2: Oavkortad lön högst 180 dagar. de av smittas spridning. Lön med B-avdrag i övrigt, så framt ej vederbörande myndighet på grund av sär­ skilda förhållanden finner anledning med­ giva, att A-avdrag skall tillämpas eller att avdrag icke skall äga rum. Grupp 3: Oavkortad lön.

9. Flyttning, för vilken ersättning för Grupp 3: Oavkortad lön högst 3 dagar. flyttningskostnad utgår av statsmedel.

10, Uppdrag inom sådan personalsam­ Grupp 2 och 3: Lön med B-avdrag högst manslutning, som avser att tillvarataga 15 dagar av ett och samma kalenderår. tjänstemännens intressen i tjänsten eller främja deras yrkesutbildning. 11. Enskild angelägenhet av vikt. Grupp 3: Lön med B-avdrag högst 15 da­ gar av ett och samma kalenderår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

II. Arbete vid vederbörande verk kan icke beredas innehavare av aspiranttjänst eller extra tjänst: Tjänstemannen skall, om han ej åtnjuter semester eller ferier, vidkännas C-avdrag. III. Avstängning från tjänstgöring m. m.: Är tjänsteman avstängd från tjänstgöring, enär han vägrar underkasta sig ålagd läkarundersökning, förfares med lönen i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade bestämmel­ ser eller beslut. Är tjänsteman avstängd från tjänstgöring av annan anledning än nyss sagts, kvarhållen av polismyndighet såsom misstänkt för brott eller häktad för brott, eller undergår han frihetsstraff, är han skyldig vidkännas C-avdrag, vederbörande myndighet likväl obetaget att, där så prövas skäligt, låta honom uppbära viss del av lönen. Finnes avstängningen hava varit obe­ fogad, blir den kvarhållne ej häktad eller blir den kvarhållne eller häktade frikänd, skall löneavdrag ej tillämpas och innehållen lön utbetalas. IV. Tjänsteman avhåller sig från tjänstgöring utan att hava erhållit ledig­ het eller kunna styrka giltigt förfall: Tjänstemannen skall vidkännas Cavdrag.

B. Särskilda bestämmelser. Högsta domstolen. Regeringsrätten. Häradsrätterna. Bestämmelserna under I äga icke tillämpning å justitieråd eller regeringsråd. Vid tjänstledighet för vinnande av lättnad i arbetsbördan och för ombesörjande av enskilda angelägenheter, som icke föranleder särskilda vikariatskostnader, må häradshövding under högst 15 dagar av ett och samma kalenderår åtnjuta oav­ kortad lön.

Försvaret. 1. a) Vad under I, punkt 5 sägs om verket skall avse försvarsväsendet. I fråga om lön vid tjänstledighet för studier för fortsatt militär utbildning eller för förvärvande av kompetens till vinnande av civil anställning gälla för inne­ havare av beställningar i lönegraderna Mha 1 och 2 samt Me 1 och 2 särskilda av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. b) Vid tjänstledighet, som avses under I, punkt 6 b), äger beställningshavare med lön enligt avdelning A av löneplan nr 5 åtnjuta oavkortad lön under högst '45 dagar av ett och samma kalenderår. Har för beställningshavare, som åtnjuter lön enligt avdelning B av nämnda löneplan, under sjötjänstgöring yppats behov av dylik ledighet, äger han åtnjuta oavkortad lön, dock att han icke i följd härav och av vad i sagda punkt sägs må åtnjuta oavkortad lön mer än sammanlagt 45 dagar under ett och samma kalenderår. c) Där sådant under uppehåll i utbildningen av fast anställt manskap eller av värnpliktiga eller eljest med hänsyn till tjänstgöringens ändamålsenliga ordnande finnes påkallat, må vederbörande regements-(likställd)chef bevilja sådan inneha­ vare av beställning med lönegradsbeteckningen Mha, som redan kommit i åtnjutande av honom för löpande kalenderår tillkommande semester, tjänstledighet med oav­ kortad lön under högst 10 dagar av kalenderåret. 2. Vad under III sägs om frihetsstraff avser icke arrest. För tid, under vilken tjänsteman undergår arreststraff, skall han vidkännas B-avdrag. Huru med belopp, som innehållits i anledning av arreststraff, skall förfaras i fall, då tjänsteman varder i målet slutligen dömd till arrest på kortare tid eller till annat straff eller påföljd eller ock befriad från ansvar, stadgas i lagen om disciplinstraff för krigs­ män.

294 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Läroverk m. fl. läroanstalter. Statens skolor tillhörande barna- och ung­ domsvården. 1. a) I stället för vad under I, punkt 5 sägs skall för lärare eller rektor eller för föreståndaren för det till konstfackskolan hörande teckningslärarinstitutet följande gälla i fråga om tjänstledighet för iakttagelser, studier eller arbete, som prövas vara av betydelse för undervisningsväsendet eller för tjänstemannens kom­ petens för viss uppgift eller befattning inom den skolform, vid vilken han är anställd, ävensom tjänstledighet för studier för vinnande av högre lärdomsmeriter i visst ämne. I nästföregående stycke avsedd ordinarie och extra ordinarie tjänsteman eller extra lärare, vilken vid tjänstledighetens början tillhör grupp 3, äger åtnjuta oavkortad lön, därest Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj ds bemyndigande, ve­ derbörande myndighet så förordnar med hänsyn till att iakttagelserna, stu­ dierna eller arbetet prövas på ett påtagligt sätt kunna tjäna undervisningsväsen­ dets intressen. I andra fall äger tjänstemannen åtnjuta lön med B-avdrag sam­ manlagt högst 360 dagar under loppet av tio på varandra följande kalenderår, dock högst 180 dagar av den tid, under vilken han innehar tjänst inom lönegrad med ett och samma ordningsnummer. b) Vid tjänstledighet, som avses under I, punkt 6 b), skall i stället för vad där stadgas gälla, att A-avdrag tillämpas för sådan till grupp 3 hörande tjänsteman, som har mer än 45 dagars årlig ferietid eller åtnjuter läsårsdaglön. Den i nämnda punkt för grupp 2 angivna tid av högst 180 dagar, varunder lön med B-avdrag må utgå, beräknas för den, som åtnjuter läsårsdaglön, för ett och samma läsår eller, vid sjukledighet såväl vid slutet av ett läsår som vid början av det närmast följande, för anställningstid, vilken bortsett från tiden mellan läsåren fortgått i en följd. c) Vad under I sägs om visst högsta antal dagar av ett och samma kalenderår skall, såvitt angår de högre kommunala skolorna, sinnesslöskolorna och epileptikerskolorna, i stället avse detta högsta antal dagar av ett och samma redovisningsår. 2. I den mån icke vederbörande myndighet annat medgiver, skall tjänsteman med rätt till ferier därunder vidkännas A-avdrag, om han under innehav av statlig anställning eller icke-statlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj:t med­ delade bestämmelser under de båda senaste terminerna före feriernas början vid­ känts C-avdrag eller åtnjutit under I, punkt 6 b) eller c) avsedd tjänstledighet så lång tid, att återstoden icke uppgår till 60 dagar. Vad nu sagts avser icke fall, då på grund av tjänstledighet under ferierna eller av annan anledning större löne­ avdrag än A-avdrag är tillämpligt. Vid de högre kommunala skolorna, sinnesslö­ skolorna och epileptikerskolorna skall härutöver gälla att, om tjänsteman under berörda två terminer vidkänts C-avdrag mer än 120 dagar, det ankommer på skol­ överstyrelsen att bestämma, huruvida större löneavdrag än A-avdrag skall tilläm­ pas under ferietiden. Vad i nästföregående stycke sagts om två terminer skall i stället avse en tid av ett år, såvitt angår den som haft anställning utan rätt till ferier eller ferieberätti­ gande anställning vid anstalt, där lästiden icke är terminsindelad. 3. Lärare eller rektor eller föreståndaren för det till konstfackskolan hörande teckningslärarinstitutet äger uppbära oavkortad lön för tid, under vilken undervis­ ningen vid vederbörande läroanstalt blivit till följd av smittsam sjukdom inställd och han av sådan anledning hindrats tjänstgöra; dock ankommer det på veder­ börande myndighets bestämmande, huruvida lön skall utgå till sådan extra lärare, vars anställning ej avser eller enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser skall anses avse hel termin. Sådan tjänsteman skall vara skyldig att utan särskild er­ sättning fullgöra den återläsning, som i vederbörlig ordning kan varda bestämd,

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 295

extra lärare, som nyss nämnts, dock endast för det fall, att han uppburit lön för den tid, undervisningen varit inställd, inskränkt eller avkortad. Inställes, inskränkes eller avkortas undervisningen vid vederbörande läroanstalt på grund av krig, krigsfara eller därmed sammanhängande förhållanden, gäller vad i föregående stycke stadgas, där ej Kungl. Maj:t annorlunda föreskriver.

Konsthögskolan. Musikaliska akademien med musikhögskolan. Tandläkarinstitut. Farmacevtiska institutet. Teknisk högskola. Gymnastiska cen­ tralinstitutet. Lantbrukshögskolan. Lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet vid Alnarp. Veterinärhögskolan. Skogshögskolan. Statens anstalt för fallandesjuka. För tjänsteman, vilken är berättigad till ferier, skola de stadganden i tillämpliga delar gälla, som innefattas i punkterna 1 b) och 2 av ovan meddelade särskilda bestämmelser för läroverk m. fl. läroanstalter.

Kon junkturinstitutet. Professorn och chefen för konjunkturinstitutet äger under 45 dagar årligen vid tjänstledighet för bedrivande av vetenskaplig forskning åtnjuta oavkortad lön.

Provinsialläkarstaten. Veterinårstaten. Med under I, punkt 5 avsedd utbildningskurs vid verket likställas i fråga om förste provinsialläkare och provinsialläkare medicinska fortsättningskurser samt i fråga om förste provinsialläkare, provinsialläkare, länsveterinärer och distrikts­ veterinärer för dylika tjänstemän avsedda utbildnings- och repetitionskurser.

Lots- och fgrstaten. 1. Vid tjänstledighet, som avses under I, punkt 6 b), äger å fyrskepp anställd ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman ävensom sådan annan å fyrskepp an­ ställd tjänsteman, som vid tjänstledighetens början tillhör grupp 3, åtnjuta oav­ kortad lön under högst det antal dagar av ett och samma kalenderår, varmed hans antal semesterdagar understiger 55, dock under minst 10 och högst 25 dagar. I öv­ rigt skall tjänstemannen vid sådan ledighet vidkännas A-avdrag. 2. Extra ordinarie tjänsteman, som är anställd å sådant tjänstefartyg eller fyr­ skepp, vilket är upplagt under viss del av året, skall vidkännas B-avdrag för tid, under vilken han till följd av uppläggningen ej tjänstgör och varunder han ej åt­ njuter semester.

Länsstyrelserna. Bestämmelserna under I äga icke tillämpning på landshövding.

Statens af färsdrivande verk. Utan hinder av vad under I, punkt 5 sägs skall till grupp 3 hörande tjänsteman äga uppbära oavkortad lön för tid, varunder han åtnjuter tjänstledighet för studier i utlandet, vilka av vederbörande verksstyrelse prövas vara erforderliga för den fackliga utbildningen.

296 Kungi. Maj.ts proposition nr 225.

3 kap. Semester, däremot svarande annan ledighet och semesterersättning.

29 §.

Semester och däremot svarande annan ledighet. A. Allmänna bestämmelser.

1 mom. Tjänsteman äger rätt att erhålla semester under det antal dagar för helt år räknat (årssemester), som framgår av följande sammanställning.

Till och med Från och med

det kalenderår, under vilket Tjänstemän tillhörande tjänstemannen fyller

39 år 40 år

avdragsgrupp 3: lönegraderna Ca, Ce, Cl och Cg 1—14, Mha 1 och 2, Me 1

lönegraderna Ca, Ce, Cf och Cg 15—26, Cob 1, Me 4 samt Ma

Semestern erhålles å tid, som prövas lämplig med hänsyn till göromålens behöriga gång, under det löpande kalenderåret eller, om detta på grund av tjänstgöringsförhållandena icke kunnat ske eller vederbörande myndighet i annat fall finner skäl därtill lämna medgivande, under tiden 1 januari—

31 maj nästpåfoljande år. Utan hinder av vad nu sagts må tjänsteman sta­ tionerad å ort inom riket, där kallortstillägg utgår, av vederbörande myn­ dighet kunna medgivas att erhålla återstående semester under nästpåföljande år i följd med semester för detta år. Den, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd, är plik­ tig att begagna sig av semester, då sådant föreskrives av vederbörande myn­ dighet. Till vissa icke-ordinarie tjänstemän kan utgå semesterersättning enligt bestämmelserna i 30 §.

2 mom. Vid semesterns bestämmande skall iakttagas följande. a) Innehaves i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst under alle­ nast del av kalenderår, beräknas semestern i förhållande till tiden för tjanstinnehavet. Uppkommer därvid brutet dagantal, sker avrundning till när­ maste hela dagantal. Uppgår den beräknade tiden till mindre än en halv dag, föreligger icke rätt till semester. Såsom undantag från vad nu sagts skall gälla, att tjänsteman, som avgår med rätt till ålders- eller förordnande­ pension, äger åtnjuta den semester, som skulle tillkomma honom, om han kvar stode i tjänst till kalenderårets utgång. Äro olika årssemestrar tillämpliga för skilda delar av samma kalenderår, beräknas semestern för varje del för sig, varefter den sammanlagda semes­

Kungl. Maj.ts proposition nr 22ö.

tertiden avrundas på nyss angivet sätt. Härvid skall hänsyn ej tagas till an­ ställningstid, för vilken semesterersättning utgått. b) Har den, som tillträder i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, under samma kalenderår innehaft annan anställning hos staten eller icke­ statlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestäm­ melser, skall, om semestern i denna anställning beräknas för löpande ka­ lenderår, vad under a) stadgas äga motsvarande tillämpning. Har tjänstemannen omedelbart före tjänstetillträdet innehaft sådan i nästföregående stycke omförmäld anställning, i vilken semestern icke be­ räknas för löpande kalenderår, äger tjänstemannen i den tillträdda tjänsten erhålla i den tidigare anställningen intjänt men ej åtnjuten semester. Av den semester, vartill tjänstemannen eljest är berättigad enligt bestämmelserna i denna paragraf, må han åtnjuta högst det antal semesterdagar, varmed år ssemestern i den nya tjänsten befinnes överstiga den vid tjänstetillträdet beräknade summan av intjänt men ej åtnjuten semester och tidigare under kalenderåret åtnjuten semester. Med åtnjuten semester skall jämställas semestertid, för vilken semesterersättning uppburits. c) Vidkännes tjänsteman C-avdrag å lönen av annan anledning än tjänst­ ledighet för offentligt uppdrag, må semestern enligt av Kungl. Maj :t med­ delade bestämmelser minskas med så stor del av årssemestern, som belöper på avdragstiden. Har tjänsteman under innehav av anställning hos staten eller av icke­ statlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestäm­ melser — oavbrutet eller endast med kortare avbrott för tjänstgöring försöks­ vis — under tiden 1 juli—31 december av annan anledning än tjänstledig­ het för offentligt uppdrag vidkänts C-avdrag å lönen, åtnjutit tjänstledig­ het, som avses i 28 g I, punkt 6 b) eller c) eller punkt 11, eller åtnjutit semester, må han ej, med mindre vederbörande myndighet finner skäl där­ till lämna medgivande, därefter erhålla semester förrän han minst 90 dagar tjänstgjort i anställning, som nyss nämnts, eller fullgjort uppdrag för sta­ tens räkning. d) Om semester åtnjutits såväl före som efter dag eller dagar, som äro tjänstefria, skall semestern anses hava omfattat jämväl den eller de mel­ lanliggande dagarna, i den mån ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t. Om semester åtnjutits å del av dag, som i öv­ rigt är tjänstefri till följd av partiell tjänstledighet, skall semestern anses hava omfattat hela nämnda dag.

3 mom. För nedan angivna personalgrupper skall följande gälla i fråga om årssemestern. a) För tjänsteman, som är sysselsatt i radiologiskt arbete, äger Kungl. Maj :t eller myndighet, som därtill erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag, med hänsyn till nämnda arbete förlänga årssemestern intill 42 dagar. Då så an­ ses påkallat med hänsvn till arten och omfattningen av det radiologiska arbetet eller befattningshavaren varit sysselsatt i sådant arbete i minst fem år, må årssemestern i sådan ordning kunna förlängas intill 60 dagar eller, om befattningshavaren varit sysselsatt med radiologiskt arbete samman­ lagt minst tio år, intill 90 dagar. h) För läkare skall årssemestern omfatta minst 30 dagar. /, mom. För tjänsteman med stationering utomlands skall följande gälla. a) Årssemestern må i förekommande fall förlängas till 30 dagar. b) Semestern för tjänsteman med stationering utom Europa eller å niera avlägset belägen ort inom Europa må, därest Kungl. Maj :t prövar skäligt sådant medgiva, förlängas med högst så många dagar, som beräknas åtgå för resa från stationeringsorten till Stockholm och åter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

c.) Tjänsteman med stationering utom Europa må för besök i Sverige i foljd åtnjuta icke blott semester för löpande år utan jämväl återstående semester för nästföregående år, såvitt angår tjänsteman med stationering i Nordame­ rika eller Nordafrika, nästföregående två år, såvitt angår tjänsteman med stationering i Asien, Sydamerika^ eller Sydafrika, samt j. nästföregående tre år, såvitt angår tjänsteman med stationering i Austra-

B. Särskilda bestämmelser.

Högsta domstolen. Regeringsrätten. Nedre justitierevisionen. Hovrätterna Kammarratten. Bestämmelserna i detta kapitel äga icke tillämpning å justitieråd eller rege­ ringsråd. b För revisionssekreterare, lagmän, hovrättsråd, kammarrättsråd, assessorer och fiskaler äger vederbörande myndighet i förekommande fall förlänga årssemestern till högst 45 dagar.

Utrikesdepartementet. Beskickningar och konsulat. För följande tjänstemän vid utrikesförvaltningen, med undantag av attachéer, må årssemestern vid stationering utomlands, i den mån sådant utan olägenhet kan ske, förlängas till nedan angivna antal dagar:

tjänstemän tillhörande lönegraderna Ca, Ce och Cg 27_37

Försvaret. För till avdragsgrupp 3 hörande översköterska eller sjuksköterska skall årsse­ mestern omfatta minst 25 dagar eller, från och med det kalenderår tjänstemannen fyller 40 år, minst 35 dagar.

Karolinska sjukhuset. Serafimerlasarettet. Statens sinnessjukhus. Statens anstalt för fallandesjuka. ... För till avdragsgrupp 3 hörandetföreståndarinna, översköterska, sjuksköterska, första sköterska, sköterska eller barnmorska skall årssemestern omfatta minst

25 dagar eller, från och med det kalenderår tjänstemannen fyller 40 år, minst

35 dagar. 2. Årssemestern omfattar 90 dagar för läkare, som är anställd å avdelning av radiumhemmet vid karolinska sjukhuset, röntgendiagnostikavdelningen vid nämnsjukhus eller röntgenavdelning vid serafimerlasarettet och som med heltidstjänstgöring under sammanlagt minst tio år tjänstgjort vid specialavdelning för röntgendiagnostik eller för röntgen- eller radiumterapi eller blandad röntgenologisk diagnostik- och terapiavdelning. 3. Lärare vid statens anstalt för fallandesjuka äga i stället för semester enligt de allmänna bestämmelserna åtnjuta ferier, ordinarie lärare på tider, som i veder­ börande stadga föreskrives, samt extra ordinarie och extra lärare på samma tider som de ordinarie lärarna.

Läroverk m. fl. läroanstalter. Statens skolor tillhörande barna- och ung­ domsvården. 1. I stället för semester enligt de allmänna bestämmelserna äga ordinarie och extra ordinarie lärare årligen åtnjuta ferier på tider, som i vederbörande stadgor

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 299

och reglementen föreskrivas. Vad nu sagts skall likväl icke avse rektorer, förestån­ daren för det till konstfackskolan hörande teckningslärarinstitutet, lärare i träd­ gårdsskötsel vid folkskoleseminarium eller annan lärare vid statens skolor till­ hörande barna- och ungdomsvården än folkskollärare och ämneslärare. De allmänna bestämmelserna skola ej heller tillämpas å extra lärare, vilken äger åtnjuta läsårsdaglön. Denna lön skall anses inbegripa den ersättning för semester, som eljest må tillkomma sådan lärare. 2. Årssemestern skall för lärare, som innehar rektorsbefattning vid högre kom­ munal skola, omfatta 35 dagar eller, från och med det kalenderår han fyller 40 år,

45 dagar, samt för föreståndare för sinnesslöskola eller epileptikerskola omfatta 35 dagar. 3. För till avdragsgrupp 3 hörande sjuksköterska vid läroanstalt för blinda, översköterska eller sjuksköterska vid vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte eller sjuksköterska vid dövstumskola skall årssemestern omfatta minst 25 dagar eller, från och med det kalenderår tjänstemannen fyller 40 år, minst 35 dagar. Konsthögskolan. Musikaliska akademien med musikhögskolan. Tandläkarinstitut. Farmacevtiska institutet. Teknisk högskola. Gymnastiska cen­ tralinstitutet. Lantbrukshögskolan. Lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet vid Alnarp. Veterinärhögskolan. Skogshögskolan. I stället för semester enligt de allmänna bestämmelserna äga ordinarie lärare vid här avsedda verk ävensom musikaliska akademiens sekreterare och direktören för musikhögskolan åtnjuta ferier på tider, som i vederbörande stadgor och regle­ menten föreskrivas. Vad nu sagts skall likväl icke avse föreståndaren för det till konsthögskolan hörande institutet för materialkunskap, tillika lärare i material­ kunskap. Extra ordinarie och extra lärare vid här avsedda verk ävensom ackompanjatörer vid musikhögskolan äga årligen åtnjuta ferier på samma tider som där an­ ställda ordinarie lärare. Provinsialläkarstaten. Veterinärstaten. Provinsialläkare eller distriktsveterinär må av vederbörande myndighet kunna medgivas att i följd åtnjuta icke blott semester för löpande år utan jämväl åter­ stående semester för nästföregående år.

Lots- och fyrstaten. För å fyrskepp anställda tjänstemän skall årssemestern omfatta det antal dagar, som här nedan angives för den tid under kalenderåret, varunder vederbörande fyrskepp beräknas vara påmönstrat, nämligen för tjänstemän tillhörande grupp 1 eller 2: 12 dagar med tillägg av 4 dagar för varje hel mångfald av 14, varmed antalet påmönstringsdagar beräknas överstiga 150, samt för tjänstemän tillhörande grupp 3: 15 dagar med tillägg av 5 dagar för varje hel mångfald av 14, varmed antalet påmönstringsdagar beräknas överstiga 150. Därest tjänsteman icke innehar anställning å fyrskepp hela kalenderåret, äger lotsstyrelsen utan hinder av vad i 2 mom. a) och b) samt nästföregående stycke sägs bestämma det antal semesterdagar tjänstemannen skall erhålla för den del av året, varunder han innehar sådan anställning. Vad i 2 mom. a) första stycket sägs om semester vid avgång med ålderspension skall icke gälla för sådan här av­ sedd tjänsteman, för vilken årssemestern omfattar 45 dagar eller mera. För kalen­ derår, före vars utgång nu nämnd tjänsteman avgår med rätt att komma i åtnju­ tande av ålderspension, skall semestertidens längd utgöra 45 dagar, därest av­ gången sker under någon av årets fyra första månader, samt eljest nämnda antal

300 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

dagar med tillägg av 10 dagar för varje hel kalendermånad utöver fyra, under vilken tjänsten innehaves, dock att semestertidens längd icke i något fall må över­ stiga årssemestern.

Länsstyrelserna. Bestämmelserna i detta kapitel äga icke tillämpning å landshövding.

30 §.

Semesterersättning. Därest aspirant eller extra tjänsteman eller innehavare av beställning i lönegraden Mha 1 eller 2 eller Me 1 avgår ur statens tjänst eller avlider in­ nan han åtnjutit den semester, vartill han vid avgången eller dödsfallet var berättigad enligt bestämmelserna i 29 §, äger tjänstemannen eller, om han avlidit, hans dödsbo erhålla semesterersättning. Semesterersättningen skall motsvara den lön, som tjänstemannen skulle hava erhållit under förlängd anställning det antal dagar, som den återstående semestern omfattar.

4 kap. Yikariatsersättning och gottgörelse för övertidstjänstgöring m. in.

31 §.

Vikariatsersättning m. m.

A. Allmänna bestämmelser.

1 mom. Då på grund av förordnande tjänsteman uppehåller högre ordi­ narie, extra ordinarie eller extra tjänst eller bestrider göromål, som eljest ankomma på tjänstemän i viss högre lönegrad, äger han, där ej fråga är om vikariatslöneförordnande, åtnjuta vikariatsersättning. Härvid skall iakttagas, att innehavare av aspiranttjänst behandlas som om han vore innehavare av sådan ordinarie eller extra ordinarie tjänst, som normalt utgör första befordringstjänst från aspiranttjänsten, samt att innehavare av sådan extra tjänst, som enligt vederbörande myndig­ hets beprövande motsvarar ordinarie eller extra ordinarie tjänst men är pla­ cerad i lönegrad med lägre ordningsnummer än denna, behandlas som om han i stället innehade en motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst.

2 mom. Vikariatsersättningen utgår enligt särskilda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut utfärdade, såsom bilaga till statens löneplansförordning fogade tabeller med tillhörande anvisningar. I fall, som ej avses i tabellerna, bestämmes vikariatsersättningen genom beslut eller i enlighet med bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av vederbörande myndighet. Då förordnande undantagsvis meddelas att under del av dag uppehålla annan tjänst, skall vikariatsersättningen minskas i förhållande till nedsättningen av tjänstgöringstiden på den uppehållna tjänsten. \id vikariatsförordnande eller förordnande att bestrida göromål, som eljest ankomma på tjänstemän i viss högre lönegrad, skall, då så med hänsyn till göromålens art och omfattning finnes skäligt, vikariatsersättningen be­ stämmas till lägre belopp än som eljest skolat utgå.