('med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) samt fortsatt giltighet av samma lag',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 1

Nr 81.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) samt fortsatt giltighet av samma lag; given Stockholms slott den 20 februari 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogat förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 586) samt fortsatt giltighet av samma lag.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Sammanfattning.

Med hänsyn till erfarenheterna från det andra världskriget samt sannolik­ heten av ökad hemortsbekämpning i ett framtida krig anses i propositionen — i överensstämmelse med vad 1945 års civilförsvarsutredning enhälligt för­ ordat — att ett under fredstid förberett civilförsvar skall finnas vid sidan av det militära försvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen. Det föreslås att den år 1944 genomförda civilförsvarsorganisationen med vissa jämkningar skall äga bestånd även i fortsättningen samt att den nämnda år antagna civil­ försvarslagen, som gäller t. o. m. den 30 juni 1949, från nämnda dag gives en icke tidsbegränsad karaktär. De verksamhetsgrenar, vilka nu ingå i civilförsvaret eller äro samordnade med detta, föreslås även framgent skola tillhöra civilförsvaret eller samordnas därmed. Till civilförsvaret anses ytterligare böra hänföras den bevakningsverksamhet, som hittills utövats av landstormspolisorganisationen. Civilförsvarets verksamhet under fredstid föreslås omfatta planläggning, utbildning och övning, anskaffning och underhåll av materiel, förebyggande åtgärder i samband med stadsplanering o. dyl. samt anordnande av skyddsrum.

1—172 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 81.

2 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 81. I fråga om utbildningen förordas att den f. n. för 16-åringar inom vissa orter bedrivna grundläggande civilförsvarsutbildningen under tio timmar er­ sättes med en till folkskolans sista klass eller däremot svarande klass i högre läroanstalter förlagd utbildning i olycksfallsvård och brandskydd, likaledes omfattande tio timmar. Den hittillsvarande utbildningen i sjukvård av 18-åriga kvinnor inom tätorter föreslås skola fortgå. All befälspersonal ävensom annan personal med kvalificerade uppgifter anses skola undergå särskild utbildning. Rätten till ersättning för den som deltager i utbildning avses skola utvidgas. Det nya utbildningsprogrammet bör enligt förslaget tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1949. Skyddsrum anses även för framtiden komma att utgöra en av de viktigaste åtgärderna för civilbefolkningens skydd mot luftkrigets verkningar. Frågan om i vilken omfattning skyddsrum böra byggas samt hur de med hänsyn till skyddseffekt och kostnader böra konstrueras och förläggas anses emellertid böra ytterligare utredas. Av flera skäl föreslås att skyddsrums byggandet i nybyggnader fortsättes under utredningstiden. I fråga om kostnaderna för civilförsvarets upprätthållande föreslås att kom­ munernas hittillsvarande skyldighet att primärt, med rätt till statsbidrag, bära de kostnader som ej åvila enskilda skall upphöra samt att i stället staten skall svara för dessa kostnader. Kommunerna anses emellertid alltjämt i vissa hänseenden böra medverka såväl vid civilförsvarets förberedande som vid dess genomförande. De viktigaste av de kommunala uppgifter som enligt förslaget bibehållas äro att i viss utsträckning tillhandahålla för fredsmässigt bruk av­ sedd materiel samt att med statsbidrag anordna allmänna skyddsrum och vid­ taga vissa andra byggnadstekniska åtgärder. Ändringarna i fråga om kost­ nadsfördelningen mellan staten och kommunerna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1949. Beträffande enskildas skyldigheter med avseende å civilförsvaret föreslås ingen ändring i vad nu gäller. Frågan om anslag till civilförsvaret för budgetåret 1948/49 kommer att an­ mälas i annat sammanhang. Här må emellertid anmärkas, att de gjorda beräkningarna sluta å ett sammanlagt belopp av 4 175 000 kr. mot 4 961 500 kr. innevarande budgetår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 3

Förslag

till

Lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) samt fortsatt giltighet av samma lag.

Härigenom förordnas, dels att 20, 26 och 45 §§, 46 § 1 mom., 47 51 och 76 §§, 81 § 1 mom. samt 82 och 85 §§ civilförsvarslagen den 15 juli 1944, vilken lag gäller till och med den 30 juni 1949, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen skall upphöra att gälla, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet efter sistnämnda dag.

20 §. 20 §.

Konungen må förordna, att vad så­

lunda stadgats beträffande tjänstgö­

ring under civilförsvar sb er edskap skall

gälla även vid tjänstgöring för utbild­

ning eller övning under tid då civil­

försvar sb er edskap ej råder.

26 §. 26

Enskilt skyddsrum------- - — mest ändamålsenligt. Enskilt skyddsrum, avsett för högst Enskilt skyddsrum, avsett för högst tio personer, må dock anordnas utan tjugufem personer, må dock anordnas att det erbjuder skydd mot rök- utan att det erbjuder skydd mot rökoch stridsgaser, såvida icke länsstyrel­ och stridsgaser, såvida icke länsstyrel­ sen i särskilt fall med hänsyn till be­ sen i särskilt fall med hänsyn till be­ lägenheten av anläggning eller bygg­ lägenheten av anläggning eller bygg­ nad, för vilken skyddsrummet är av­ nad, för vilken skyddsrummet är av­ sett, annorlunda förordnar. sett, annorlunda förordnar.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

3 mom. Kommun har att i avseende 1 mom. Det åligger kommun att å civilförsvarsområde, till vilket kom­ a) genom sina myndigheter lämna munen helt eller delvis hör, genom civilförsvarschefen biträde i sådana sina myndigheter lämna civilförsvars- frågor rörande civilförsvaret som hava chefen biträde i sådana frågor rörande samband med de särskilda myndighe­ civilförsvaret som hava samband med ternas verksamhetsområden; de särskilda myndigheternas verksam­ b) i enlighet med gällande organi­ hetsområden. sationsplan inrätta och utrusta all­ 1 mom. (första stycket). Det ålig­ männa skyddsrum samt vidtaga andra ger kommun att, i enlighet med gäl­ byggnadsanordningar ävensom reserv­ lande organisationsplan, ekonomiskt anordningar för vatten-, gas- och elekoch materiellt svara för upprätthål­ tricitetsförsörjningen; lande av det allmänna civilförsvaret, c) utföra källarmurs genombrott för däri inbegripet anordnande av all­ allmänna och enskilda skyddsrum; männa skyddsrum och källarmurs- d) vårda och underhålla de under genombrott för sådana. b) omförmälda anordningarna; e) förvara och underhålla sådan för 2 mom. I fråga om det särskilda det allmänna civilförsvarets ordningscivilförsvaret inom kommunen har och bevakningstjänst, brandtjänst samt denna att, i den mån skyldighet härtekniska tjänst anskaffad materiel, utinnan icke åvilar ägare eller inne­ som icke utgör personlig utrustning havare av anläggning eller byggnad, för tjänstegr enarnas personal; sörja för att personalen i erforderlig f) tillhandahålla lämpliga lokaler omfattning utbildas och övas, så ock för Civilförsvarets administration samt, att anordna källarmursgenombrott för i den mån skyldighet härutinnan icke enskilda skyddsrum. åvilar ägare eller innehavare av an­ läggning eller byggnad, för förvaring av annan materiel och utrustning för civilförsvaret än som avses under e) ävensom för utbildningsverksamheten inom civilförsvaret; g) svara för avlöning och annan ersättning till personal, vars tjänst­ göring i civilförsvaret enligt 20 § skall anses fullgjord i kommunal anställ­ ning; samt h) under civilförsvar sberedskap samt vid utbildning och övning i den omfattning organisationsplanen angi­ ver till allmänna civilförsvarets för­ fogande ställa kommunen tillhörig ma­ teriel och annan egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. o

1 mom. (andra—fjärde styckena). 2 mom. Där åtgärd, som avses i Bär två eller flera kommuner helt 1 mom. b) — e), enligt gällande organi­ eller delvis ingå i samma civilförsvars­ sationsplan hänför sig till flera i sam­ område, skola kommunerna gemen­ ma civilförsvars område helt eller del­ samt svara för civilförsvarets upprätt­ vis ingående kommuner, skall den hållande, i vad det enligt planen hän­ kommun länsstyrelsen bestämmer vid­ för sig till civilförsvars området i dess taga åtgärden och förskjuta kostna­ helhet, och i övrigt var för sig. De derna därför. gemensamma kostnaderna skola för­ I den mån kostnaderna icke täckas skjutas av den kommun, inom vilken av statsmedel, skola de årligen fördelas civilförsvarschefen enligt planen un­ mellan kommunerna i förhållande till der högsta civilförsvar sb er edskap skall det antal skattekronor och skatteören, hava sin uppehållsort, eller, då uppe­ som inom varje kommun eller del av hållsorten är belägen utom civilför­ kommun påförts de skattskyldiga vid svarsområdet, av den kommun läns­ nästföregående års taxering till allmän styrelsen bestämmer. kommunalskatt. Påstår kommun, att I den mån de gemensamma kostna­ särskilda skäl finnas för annan fördelderna icke enligt 47 § täckas av stats­ ningsgrund, såsom att vidtagen åtgärd medel, skola de årligen fördelas mellan kan antagas bliva till särskilt gagn kommunerna i förhållande till det an­ för viss kommun, eller uppkommer tal skattekronor och skatteören, som eljest tvist mellan kommunerna beträf­ inom varje kommun eller del av kom­ fande skyldigheten att bidraga till mun påförts de skattskyldiga vid näst­ kostnaderna, äger länsstyrelsen efter föregående års taxering till allmän framställning förordna, hur fördelnin­ kommunalskatt. Påstår kommun, att gen skall ske. Sådan framställning särskilda skäl finnas for annan fördel- skall göras sist inom tre månader efter ningsgrund, såsom att vidtagen åtgärd det kommun anmodats erlägga sin kan antagas bliva till särskilt gagn kostnadsandel eller, där framställnin­ för viss kommun, eller uppkommer gen göres av kommun, som förskjutit eljest tvist mellan kommunerna beträf­ kostnaderna, efter utgången av det fande skyldigheten att bidraga till kalenderår, under vilket desamma för­ kostnaderna, äger länsstyrelsen efter skjutits. Till den kommun, som för­ framställning förordna, hur fördelnin­ skjutit kostnaderna, hava övriga kom­ gen skall ske. Sådan framställning muner att i överensstämmelse med för­ skall göras sist inom tre månader efter delning som nu sagts utgiva på dem det kommun anmodats erlägga sin belöpande andelar därav. kostnadsandel eller, där framställnin­ Vad i andra stycket stadgas skall gen göres av kommun, som förskjutit äga motsvarande tillämpning beträf­ kostnaden, efter utgången av det fande sådan i 1 mom. g) avsedd kost­ kalenderår, under vilket kostnaden för­ nad som uppkommit under civilförsvarsskjutits. beredskap och hänför sig till ändamål, Till den kommun, som förskjutit de vilket i organisationsplanen angivits gemensamma kostnaderna, hava övriga såsom gemensamt för flera kommuner,

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

kommuner att i överensstämmelse med samt beträffande förlust i anledning fördelning enligt tredje stycket utgiva av skada å kommun tillhörig materiel på dem belöpande andelar av kostna­ eller annan egendom, som jämlikt 1 derna. mom. h) under civilförsvarsberedskap ställts till civilförsvarets förfogande för ändamål som nu sagts. 46 §. 46 §. 1 mom. I varje —----------- sådan nämnd. Kommun skall tillsätta särskild ci- Kommun äger tillsätta särskild ci­ vilförs var snämnd; dock må kommun, vilförsvarsnämnd. Under civilförsvarssom har ett invånarantal understigande beredskap må Konungen förordna, att 3 000 eller erhållit länsstyrelsens till­ särskild civilförsvarsnämnd skall till­ stånd därtill, kunna uppdraga i stad sättas. åt drätselkammaren och på landet åt Där särskild civilförsvarsnämnd ej kommunalnämnden att vara civilför- finnes, skall i stad drätselkammaren svarsnämnd. Har kommunalförbund och på landet kommunalnämnden vara bildats för handhavande av civilför­ civilförsvarsnämnd; kommun dock obe­ svaret, må förbundsdirektionen utgöra taget att uppdraga åt annat kommunalt civilförsvarsnämnd för de i förbundet organ att vara civilförsvarsnämnd. Har ingående kommunerna. kommunalförbund bildats för civilför­ Är civilförsvarschef ledamot eller svarsändamål, må förbundsdirektionen ersättare i kommunalnämnd, drätsel­ utgöra civilförsvarsnämnd för de i för­ kammare eller förbundsdirektion, åt bundet ingående kommunerna. vilken uppdragits att vara civilförsvars­ Är civilförsvarschef ledamot eller nämnd, äger civilförsvarschefen icke ersättare i organ, som enligt tredje deltaga i de till civilförsvarsnämnden stycket är civilförsvarsnämnd, äger hörande ärendenas handläggning i civilförsvarschefen icke deltaga i de vidare mån än som stadgas i 4 mom. till civilförsvarsnämnden hörande ären­ Är civilförsvarschefen i enlighet med denas handläggning i vidare mån än nämnda stadgande närvarande vid ci- som stadgas i 4 mom. Är civilförsvars­ vilförsvarsnämndens sammanträde, må chefen i enlighet med nämnda stad­ hänsyn härtill ej tagas vid avgörande gande närvarande vid civilförsvarsav fråga, huruvida beslutfört antal nämndens sammanträde, må hänsyn ledamöter är tillstädes. härtill ej tagas vid avgörande av frå­ ga, huruvida beslutfört antal ledamö­ ter är tillstädes. 47 §. 47 §. 1 mom. För kostnad, som kommun För kostnad, som kommun fått vid­ fått vidkännas på grund av 45 § 1 och 2 kännas på grund av 45 § 1 mom. b) mom., äger kommunen erhålla stats­ och c), äger kommunen erhålla stats­ bidrag med två tredjedelar av kostna­ bidrag med två tredjedelar av kostna­ dens belopp, därest icke nedan i detta dens belopp. Statsbidraget må dock kapitel annorlunda stadgas. ej beräknas å högre belopp än det var­ till kostnaden skäligen kan skattas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 7

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Statsbidrag enligt 47 § fastställes Statsbidrag fastställes för varje för varje kalenderår av länsstyrelsen, kalenderår av länsstyrelsen, där ej där ej Konungen annorlunda förord­ Konungen annorlunda förordnar. An­ nar. Statsbidraget må ej i något fall sökan om statsbidrag för visst kalen­ beräknas å högre belopp än det vartill derår skall göras före utgången av kostnaden i varje särskilt fall skäligen nästa kalenderår, med rätt likväl för kan skattas. Konungen att medgiva prövning av Ansökan om statsbidrag för visst ansökan ändå att den göres senare. kalenderår skall göras före utgången Länsstyrelsen äger att till kommun av nästa kalenderår, med rätt likväl för utgiva förskott å statsbidrag i enlighet Konungen att medgiva prövning av med de närmare föreskrifter Konungen ansökan ändå att den göres senare. meddelar. Länsstyrelsen äger att till kommun utgiva förskott å statsbidrag i enlighet med de närmare föreskrifter Konungen meddelar. 49 §. 48 §. Där särskilda omständigheter det Där särskilda omständigheter det föranleda, äger Konungen medgiva, att föranleda, äger Konungen medgiva, att kommun må erhålla statsbidrag för kommun må för kostnad, som kommun sina kostnader jämlikt 45 § jämväl i fått vidkännas på grund av 45 § 1 mom. andra fall eller med högre belopp än b) och c), erhålla högre statsbidrag förut stadgats. än förut stadgats. 49 §. Tillhandahåller kommun lokaler för civilförsvarets administration, för för­ varing av annan materiel eller utrust­ ning för civilförsvaret än som avses i 45 § 1 mom. e) eller för utbildning, som anordnas av civilförsvarsstyrelsen eller länsstyrelsen, skall skälig ersätt­ ning därför utgivas av statsmedel. Er­ sättningen skall, då överenskommelse ej kan träffas, bestämmas av länssty­ relsen.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 81. 9

Där under högsta civilförsvarsbe- Där under högsta civilförsvarsberedskap till allmänt civilförsvar hö- redskap materiel eller annan egendom, rande materiel eller annan egendom av- som kommun enligt gällande organisasevärt skadats på grund av fientlig tionsplan ställt till allmänna civilförverksamhet eller ock under användning svarets förfogande, avsevärt skadats utom det egna civilförsvarsområdet, på grund av fientlig verksamhet eller äger den kommun, som anskaffat mate- ock under användning utom det egna rielen eller egendomen, att av stats- civilförsvarsområdet, äger kommunen medel erhålla skälig gottgörelse. erhålla skälig gottgörelse av stats­ medel. Gottgörelse enligt — — — är belägen.

51 §.

51 §• Ingår municipalsamhälle eller del Ingår municipalsamhälle eller del därav i civilförsvarsområde skola föl­ därav i civilförsvarsområde skola föl­ jande särskilda bestämmelser gälla: jande särskilda bestämmelser gälla: 1. Yad i 45 § 3 mom. stadgas skall 1. Yad som stadgas i 45 § 1 mom. äga motsvarande tillämpning å muni- a) samt g) och h) jämte därtill anslu­ cipalsamhället. tande bestämmelser i 45 § 2 mom. 2. Municipalsamhället är skyldigt skall äga motsvarande tillämpning å att till förfogande för allmänna civil­ municipalsamhället. försvaret inom området ställa materiel, utrustning och annan egendom, som är behövlig för civilförsvaret och till­ hör eller innehaves av municipalsam­ hället. 3. Municipalsamhället äger enahan­ 2. Municipalsamhället äger enahan­ da rätt till gottgörelse av statsmedel da rätt till gottgörelse av statsmedel som beträffande kommun stadgas i som beträffande kommun stadgas i 50 §. 50 §.

76 §. 76 §. I den mån det prövas nödigt för I den mån det prövas nödigt för fullgörande av sådan uppgift i avse­ fullgörande av staten åvilande upp­ ende å civilförsvaret som åvilar kom­ gift för upprätthållande av civilförsva­ mun, äger vederbörande civilf örsvars- ret inom civilförsvarsområde, äger chef, därest behovet icke med tillräck­ civilförsvarschefen, därest behovet icke lig skyndsamhet kan tillgodoses genom med tillräcklig skyndsamhet kan till­ frivillig överenskommelse, att för kom­ godoses genom frivillig överenskom­ munens räkning, i enlighet med vad i melse, i enlighet med vad i detta kapi­ detta kapitel närmare stadgas, under tel närmare stadgas, under civilför-

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

civilförsvarsberedskap taga i anspråk svarsberedskap taga i anspråk mark­ markområden, byggnader, utrymmen, områden, byggnader, utrymmen, livs- 1 i''smedel, transportmedel, utrustnings- medel, transportmedel, utrustningsperpersedlar, materiel och annan egen- sedlar, materiel och annan egendom, dom, som finnes inom civilförsvars- som finnes inom civilförsvarsområdet området och innehaves av annan än och innehaves av annan än staten. Mostaten. torfordon, släpfordon och motorred- Yad nu stadgats skall i fråga om sfcap må efter länsstyrelsens medgianordnande av allmänt skyddsrum vande tagas i anspråk ändå att de samt källarmursgenombrott i tillämp- finnas inom annat till länet hörande liga delar gälla jämväl under tid, då civilförsvarsområde. civilförsvarsberedskap icke råder; dock 1 den män det prövas nödigt för att vad som sägs om civilförsvars chef fullgörande av kommuns skyldigheter skall hava avseende å länsstyrelsen, enligt 45 § 1 mom. b) och c) att egen­ dom tages i anspråk för kommunens räkning, skall vad ovan sägs äga mot­ svarande tillämpning. Vad sålunda stadgats skall i fråga om utförande av byggnadsanordning och källar­ mursgenombrott gälla jämväl un­ der tid, då civilförsvarsberedskap icke råder; dock att länsstyrelsen därvid skall utöva den befogenhet, som enligt första stycket tillkommer civilförsvarschefen. 81 §. 81 §. 1 mom. Har egendom tagits i an- 1 mom. Har egendom tagits i an­ språk jämlikt 76 § eller åtgärd vidta- språk jämlikt 76 § eller åtgärd vidta­ gits jämlikt 80 §, är egendomens ägare gits jämlikt 80 §, är egendomens ägare eller innehavare berättigad till ersätt- eller innehavare berättigad till ersätt­ ning efter vad nedan sägs. Ersättning ning efter vad nedan sägs. Ersättning gäldas av den kommun, som har att i gäldas, om egendomen tagits i anspråk första hand svara för tillgodoseende för kommuns räkning, av kommunen av det behov för vilket egendomen och eljest av staten, tages i anspråk. För egendom — — — egendomens nyttjande. Då egendom -— — — ersättning härför. Har åtgärd — — — genom åtgärden.

82 §. 82 §. Har genom frivillig överenskom- Har genom frivillig överenskom­ melse nyttjanderätt till egendom för melse egendom med nyttjanderätt det allmänna civilförsvarets behov ställts till det allmänna civilförsvarets

Kungl. Maj ds proposition nr 81. 11

upplåtits till kommun och lider egen­ förfogande och lider egendomen ska­ domen skada eller avsevärd försäm­ da eller avsevärd försämring, vartill ring, vartill hänsyn ej tagits vid över­ hänsyn ej tagits vid överenskommel­ enskommelsen, äger upplåtaren på­ sen, äger den som upplåtit nyttjandekalla ersättningsfrågans prövning. rätten påkalla ersättningsfrågans prov­ ning-

85 §. 85 §. I den mån det prövas oundgängligt I den mån det prövas oundgängligt för fullgörande av annan uppgift i av­ för fullgörande av annan uppgift i av­ seende å civilförsvaret än i 76 § sägs, seende å civilförsvaret än i 76 § sägs, äger civilförsvarsmyndighet, i enlig­ äger civilförsvarsmyndighet, i enlig­ het med vad Konungen därom närmare het med vad Konungen därom närmare förordnar, under civilförsvarsbered- förordnar, under civilförsvarsberedskap taga i anspråk egendom, som skap taga i anspråk egendom, som innehaves av annan än staten. Härvid innehaves av annan än staten. Härvid skola i tillämpliga delar bestämmel­ skola i tillämpliga delar bestämmel­ serna i 76—84 §§ lända till efterrät­ serna i 76—84 §§ lända till efterrät­ telse; dock med iakttagande att ersätt­ telse; dock med iakttagande att ersätt­ ning för egendom som tagits i anspråk ning, som skall utgå efter taxa, skall eller för åtgärd som vidtagits skall till beloppet fastställas av den civilför­ utgå av statsmedel samt att ersättning, svarsmyndighet, som utövat förfogan­ som skall utgå efter taxa, skall till derätten. beloppet fastställas av den civilför­ svarsmyndighet, som utövat förfogan­ derätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949; dock att 26 § i dess nya lydelse skall lända till efterrättelse från och med den 1 juli 1948. Det åligger kommun att, i den mån så påfordras, till civilförsvarets för­ fogande ställa kommunen den 1 juli 1949 tillhörig materiel, utrustning eller annan egendom, som anskaffats för civilförsvarets administration och förrådsförvaltning samt tjänstegrenarna inom det allmänna civilförsvaret. För nyttjande av egendom avsedd för de

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

två först nämnda ändamålen skall av

statsmedel utgå skälig ersättning som,

då överenskommelse ej kan träffas, be­

stämmes av länsstyrelsen.

Har kommun före den 1 juli 1949

vidtagit åtgärd för upprätthållande av

civilförsvaret, skola beträffande stats­

bidrag för därav föranledd kostnad

samt fördelning av densamma mellan

flera kommuner tillämpas de äldre be­

stämmelserna. Har kommun före den 1

december 1944 anskaffat materiel, ut­

rustning eller annan egendom för civil­

försvarsändamål, skola dock bestäm­

melserna i 47 § icke äga tillämpning,

såvitt Konungen ej annorlunda för­

ordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 13

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 februari 1948.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden W igforss , M öller , S köld , Q uensel , G jöres , D anielson , V ougt , N ilsson , S träng , E ricsson , M ossberg , W eijne , K ock .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, frågan om civilför­ svarets fortsatta verksamhet samt anför. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 oktober 1945 tillkallade jag åtta sakkunniga för att verkställa översyn av gällande anordningar för civilförsvaret och framlägga därav föranledda förslag. De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1945 års civilförsvarsutredning, utgjordes av numera landshövdingen Th. Bergquist, ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare docenten E. W. Håstad, överstelöjtnanten C. F. K. Lemmel, leda­ moten av riksdagens första kammare redaktören S. H. Linderot, civilingen­ jören S. Y. Lundquist, ledamoten av riksdagens första kammare fru Gärda Svenson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare verkstadsarbetaren G. F. Thapper och kassörskan Märta Öberg. De sakkunniga avgåvo den 10 januari 1947 ett betänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation m. m. (SOU 1947: 10). Över betänkandet ha yttranden avgivits av överbefälhavaren, efter försvarsgrenschefernas, militärbefälhavarnas, hemvämschefens, försvarets sjuk­ vårdsförvaltnings och arméns fortifikationsförvaltnings hörande, krigsmaterielverket, försvarets forskningsanstalt, 1945 års försvarskommitté, samtliga läns­ styrelser — i några fall efter hörande av vissa statliga eller kommunala myn­ digheter eller av särskilda sammanslutningar inom länet — statskontoret, medicinalstyrelsen, bevakningsinspektören, statens byggnadslånebyrå, statens arbetsmarknadskommission, civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören, tele­ grafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfalls­ styrelsen, byggnadsstyrelsen, allmänna lönenämnden, skolöverstyrelsen, över­ styrelsen för yrkesutbildning, statens industrikommission, statens livsmedels­ kommission, statens reservförrådsnämnd, statens trafikkommission, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, ett trettiotal stads- och landskommuner av olika storlek och betydelse ur civilförsvarssynpunkt, svenska stadsförbun­ det, svenska landskommunernas förbund, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, Sveriges industriförbund, Sveriges fastighets­ ägareförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., svenska brandskyddsföreningen, svenska brandkårernas riksförbund,

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

svenska brandbefälsförbundet, Sveriges skorstensfejarmästares riksförbund, svenska skorstensfejeriarbetarförbundet, centralkommittén folk och försvar, hemvärnsrådet, överstyrelsen för svenska röda korset, riksluftskyddsförbundet, Sveriges folkskollärarförbund, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges landsfiskaler, svenska civilförsvarets tjänstemannaförening, högerns centrala kvinnoråd, folkpartiets kvinnoförbund och svenska landsbygdens kvinnoförbund.

Jag anhåller att i det följande få närmare behandla frågan om civilförsva­ rets fortsatta verksamhet. I detta, sammanhang berör jag dock endast de spörs­ mål, som kräva reglering i lag eller som eljest gälla civilförsvarets organisation och uppgifter i stort. De anslagsfrågor, som äga samband med civilförsvarets fortsatta verksamhet efter av mig förordade delvis nya linjer, komma att anmälas särskilt.

I. översikt av nuvarande ordning.

1944 års lagstiftning.

Frågan om civilförsvarets organisation och verksamhet var senast föremål för statsmakternas prövning år 1944, då riksdagen i huvudsakliga delar antog ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag till civilförsvarslag jämte vissa därtill anslutande författningar. De grundläggande bestämmelserna angående civilförsvaret äro meddelade i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) och civilförsvarskungörelsen den 14 september 1944 (nr 646). I det av Kungl. Maj:t för 1944 års riksdag fram­ lagda förslaget till civilförsvarslag förutsattes icke någon tidsbegränsning av lagen. Sådan begränsning beslöts emellertid av riksdagen på förslag av andra särskilda utskottet, som förordade en begränsning av civilförsvarslagens giltighetstid till fem år. I motiveringen för sitt förslag i detta hänseende anförde utskottet i sitt utlåtande (nr 5) bl. a., att den tid som stått utskottet till buds för behandlingen av lagförslaget icke medgivit den ingående gransk­ ning, som under mera normala arbetsförhållanden bort komma ett så omfat­ tande lagkomplex till del samt att organisationen icke framlagts för riksdagen i det utformade skick, som plägade vara förutsättningen för ett definitivt riks­ dagsbeslut. Efter att ha framhållit angelägenheten av ett beslut redan vid 1944 års riksdag angående civilförsvarets organisation uttalade utskottet, att påpe­ kade förhållanden borde giva anledning till ytterligare omprövning inom viss tid såväl av lagbestämmelsernas innehåll som av organisationens omfattning. Utskottet hade funnit lämpligt låta angelägenheten av denna omprövning komma till uttryck på så sätt, att civilförsvarslagen gåves en till fem år be­ gränsad giltighet samt att den provisoriska karaktären av civilförsvarsstyrelsen genom chefens förordnande på kort tid ytterligare underströkes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 15

Utskottet fortsatte: Utskottet avser icke därmed att uttala den uppfattningen, att civilförsvars­ lagen och civilförsvarsorganisationen skulle vara obehövliga efter utgången av nämnda tidsrymd. Utskottet utgår fastmer ifrån — och med hänsyn till bl. a. kommunernas och enskildas skyldigheter och rättigheter är detta viktigt att framhålla — att ett civilförsvar av den allmänna karaktär nu är i fråga måste framgent uppehållas som komplement till militärförsvaret. Innan stats­ makterna ge lagstiftningen på området en i analogi med allmänna lagar icke tidsbegränsad karaktär, bör emellertid den av utskottet såsom angelägen be­ traktade omprövningen ha kommit till stånd. Riksdagen godkände utskottets förslag. Civilförsvarslagen, som trädde i kraft den 1 december 1944, gäller till och med den 30 juni 1949.

Civilförsvaret bildades vid den nya organisationens genomförande år 1944 till huvudsaklig del genom sammanslagning av den gamla luftskyddsorganisationen med organisationen för utrymning och socialtjänst. Till civilförsvaret hänfördes jämväl uppgifter avseende undanförsel och förstöring samt åtgärder till förhindrande av spioneri och sabotage vid vissa anläggningar och bygg­ nader. Civilförsvarets uppgifter definieras i civilförsvarslagen (1 §) såsom sådan verksamhet för rikets försvar, som icke åvilar krigsmakten, så ock annan i samband därmed stående verksamhet. Den allmänna formuleringen av civilförsvarsuppgifterna har valts med tanke på önskemålet att kunna anpassa organisationens verksamhet efter krigföringens utveckling. Civilförsvarsuppgifterna äro närmare angivna i 1 § civilförsvarskungörelsen, enligt vilken det tillkommer civilförsvaret a) att planlägga och i enlighet med meddelade föreskrifter verkställa erfor­ derliga åtgärder för civilbefolkningens samt anläggningars, byggnaders och annan egendoms skyddande mot fientliga anfall, särskilt flyganfall, ävensom mot spioneri och sabotage, b) att ingripa mot sådan brand eller skada, som förorsakas av fientlig verksamhet, ävensom i övrigt begränsa eller lindra följderna av dylik verk­ samhet, c) att under krig och, i den mån Kungl. Maj:t därom förordnar, vid krigs­ fara ingripa jämväl mot annan brand eller skada än sådan, som förorsakas av fientlig verksamhet, d) att planlägga och genomföra undanförsel och förstöring, i den mån sådan verksamhet icke enligt vad därom är eller kan varda bestämt åvilar annan myndighet än civilförsvarsmyndighet, e) att, i den mån Kungl. Maj:t därom särskilt förordnar, vidtaga åtgärder för omhändertagande av en mera omfattande flyktingström, samt f) att i övrigt handhava sådan på det allmänna ankommande civil verksam­ het för rikets försvar, som icke enligt vad därom är eller kan varda föreskrivet åvilar annan myndighet än civilförsvarsmyndighet. Vissa av de sålunda angivna civilförsvarsuppgifterna äro av förebyggande karaktär. Exempel härå äro skyddsrumsbyggande, alarmeringsanordningar, utrymning av tätorter, undanförsel av viktiga varuförråd samt evakuering av industrier. Andra åtgärder återigen kunna betecknas såsom skadeavhjälpande och förutsätta upprätthållande av en särskild hjälporganisation för bekäm­

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

pande av uppkomna skador i samband med luftanfall. Inom civilförsvaret organiseras enligt 3 § civilförsvarskungörelsen särskilda tjänstegrenar, näm­ ligen ordningstjänst för upprätthållande av ordning och för bevakning, observations- och förbindelsetjänst för observation och alarmering ävensom befordran av rapporter och order, däri inbegripet erforderlig bemanning av telefonväxelstationer, brandtjänst för bekämpande av brand, teknisk tjänst för röjning av samfärdsleder och byggnader samt räddning av dem, som blivit innestängda vid byggnadsras, reparation av samfärdsleder, led­ ningar och lindrigt skadade byggnader ävensom undanförande och oskadlig­ görande av icke exploderade bomber o. d., gasskyddstjänst för ordnande av avgasningsplatser och vidtagande av andra skyddsåtgärder mot stridsgaser, sjukvårdstjänst för omhändertagande av skadade och sjuka, anordnande av förbandsplatser ävensom beredande av sjukhusvård, utrymnings- och socialtjänst för utrymning, inkvartering och utspisning ävensom meddelande av understöd och annat bistånd åt dem, som blivit i behov därav på grund av utrymning eller genom att deras bostäder blivit obeboeliga till följd av krigshandlingar, samt undanförsel- och förstöringstjänst för undanförsel och förstöring.

Tjänstegrenarna äga i vissa fall fredsmässig motsvarighet. Detta gäller fram­ för allt för ordningstjänst och brandtjänst vilka uppbyggas kring befintliga organisationer inom polis- resp. brandväsendet. Civilförsvarets organisation är rent civil. Jämlikt föreskrift i civilför­ svarslagen kan emellertid militär myndighet under högsta civilförsvarsberedskap erhålla direktivrätt gentemot civilförsvarsorganen, där för nödig sam­ ordning av civilförsvaret och krigsmakten så prövas nödigt (9 §). Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Kungl. Maj:t av ett centralt ämbetsverk, civilförsvarsstyrelsen. Ämbetsverket har hit­ tills varit av provisorisk natur och personalen har endast i begränsad omfattning uppförts på ordinarie eller extra ordinarie stat. Verket står under ledning av en generaldirektör. Inom länen utövas ledningen av civilförsvaret av länsstyrelserna, vilka för ändamålet erhållit personalförstärkning i form av särskilda försvarsavdelningar under ledning av civilförsvarsdirektörer. Lokalt har en indelning skett i civilförsvarsområden, varvid i princip varje landsfiskalsdistrikt samt stad, som icke ingår i landsfiskalsdistrikt, bildar ett civilförsvarsområde. Inom civilförsvarsområdena handhas ledningen av civilförsvaret av civilförsvarschefer, varvid i flertalet fall vederbörande polis­ chef utsetts till civilförsvarschef (3—6 §§). Inom varje civilförsvarsområde skall finnas allmänt civilförsvar som kan sägas ha att fullgöra sådana civilförsvarsåtgärder, vilka äga betydelse för hela området eller i vart fall viktigare delar av detsamma. Till allmänt civilförsvar hänföres bl. a. organiserandet och utrustandet av de förut omförmälda tjänste­ grenarna samt anordnande av s. k. allmänna skyddsrum. Särskilt civilförsvar — hemskydd och verkskydd — organiseras i den män bebyggelsens täthet eller andra på anfallsrisken inverkande förhållanden därtill föranleda. Det särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 17 civilförsvaret avser i första hand skyddet av den egna fastigheten eller an­ läggningen (7 §). De grundläggande bestämmelserna rörande civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde skola upptagas i en organisa­ tionsplan, som fastställes av länsstyrelsen (10§). För att civilförsvarets personalbehov skall tillgodoses stadgas i civilför­ svarslagen (11 §) en allmän tjänsteplikt, civilförsvarsplikt, för envar i riket bosatt svensk medborgare fr. o. m. det kalenderår, varunder han fyller 16 år, t. o. m. det kalenderår, varunder han fyller 65 år. Civilförsvarsplikten inne­ fattar skyldighet icke endast att under tid, då beredskapstillstånd gäller inom civilförsvaret, fullgöra tjänst i den omfattning, som är nödig med hänsyn till pågående eller befarad fientlig verksamhet samt till behovet av utbildning och övning i civilförsvarstjänst, utan även att under annan tid — således även under fredsförhållanden — deltaga i utbildning och övning. Under sistnämnda förhållanden är dock tjänstgöringsskyldigheten begränsad till som regel 30 timmar årligen (12 §). För att säkerställa civilförsvarets personalbehov i konkurrensen med andra försvarsorganisationer kan inskrivning av civilförsvarspliktiga ske (17 §). Sådan inskrivning, som äger rum beträffande all personal i allmänna civil­ försvaret och vissa befattningshavare i särskilda civilförsvaret, huvudsakligen befäl, medför skyldighet för de inskrivna att deltaga i utbildning eller övning under högst 60 timmar årligen. Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående civilförsvarspliktens omfattning vid olika tider och för olika grupper av civilförsvars­ pliktiga (12 § 3 mom.). Redogörelse för utfärdade sådana bestämmelser torde få lämnas i samband med behandlingen i det följande av de inskränkningar i civilförsvarets verksamhet som förekommit efter krigsslutet. I nyssnämnda sammanhang torde jämväl böra redovisas föreskrifterna om anordnande av skyddsrum. Gällande föreskrifter om fördelningen av kostnaderna för civil­ försvaret innebära att kostnaderna fördelas mellan statsverket, kommuner och enskilda. I huvudsak gäller att staten och kommunerna svara för det allmänna civilförsvarets kostnader, under det att de enskilda äro skyldiga att bestrida utgifterna för det särskilda civilförsvaret. Vissa kostnader för det särskilda civilförsvarets upprätthållande, avseende utbildning av personal och anordnande av källarmursgenombrott för enskilda skyddsrum, åvila dock det allmänna. Förhållandet mellan stat och kommun är reglerat på det sätt, att kom­ munerna ålagts primär skyldighet att i enlighet med organisationsplanen för civilförsvaret ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållandet av det allmänna civilförsvaret, däri inbegripet anordnande av allmänna skyddsrum och källarmursgenombrott för sådana (45 § 1 mom.). I gengäld ha kommu­ nerna tillförsäkrats en omfattande statsbidragsrätt för dessa sina kostnader. Samma gäller beträffande de kostnader för det särskilda civilförsvaret, vilka enligt vad förut nämnts bestridas av det allmänna.

2—172 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 81.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. Kommunernas rätt till statsbidrag avser som regel två tredjedelar av kostnaderna. Från denna huvudregel gälla undantag i två olika riktningar, så att statsbidrag i vissa uppräknade fall utgår med hela kostnaden, under det att i vissa andra likaledes angivna fall statsbidrag icke alls utgår (47 §). Inom civilförsvarsområdena sker uppdelning mellan olika kommuner av de kostnader av gemensam natur, vilka icke täckas av statsbidrag. Fördel­ ningen skall som regel ske efter skatteunderlag (45 § 1 mom.). De civilförsvarsuppgifter, som åvila kommun, skola handhavas av en civilförsvarsnämnd (46 §). Även de kommunala beslutande organen kunna öva in­ flytande på civilförsvarets utformning genom att rätt tillförsäkrats dem att avgiva yttrande över förslag till organisationsplan för civilförsvarsområdet eller ändring i denna. Såvitt gäller de enskildas skyldigheter med avseende å civilförsvarets upprätthållande torde här böra framhållas, att ägare av anläggning eller byggnad, för vilken hemskydd eller verkskydd skall organiseras, är pliktig att sörja för utrustning och andra åtgärder för hemskyddets eller verkskyddets verksamhet (52 och 53 §§). Ägare av anläggning eller byggnad är vidare skyldig att inrätta, utrusta och underhålla enskilt skyddsrum, som skall finnas för anläggningen eller byggnaden. Till enskildas kostnader för civilförsvaret utgår regelmässigt icke bidrag av det allmänna.

Inskränkningar i civilförsvarets verksamhet efter krigsslutet.

Vid statsmakternas behandling år 1944 av frågan om civilförsvaret förut­ sattes, att civilförsvarsverksamheten skulle begränsas vid inträdande fredsförhållanden. I det stora hela lämnades emellertid frågan om civilförsvarets fredsverksamhet öppen. Att så skedde sammanhängde med rådande utrikes­ politiska förhållanden, vilka i första hand ansågos kräva att avhjälpa bristerna i den för krigsfall utformade befintliga organisationen. De avvecklingsåtgärder, som sedermera vidtagits, måste betraktas som jäm­ förelsevis genomgripande och avse huvudsakligen utbildnings- och övningsverksamheten, skyddsrumsbyggandet samt dispositionen av den för civilför­ svaret anskaffade materielen. En kortfattad redogörelse för vad härutinnan i huvudsak förekommit skall här lämnas. Beträffande den i civilförsvarslagen stadgade plikten att deltaga i utbild­ ning och övning under fred gäller enligt 12 § att under tid, då civilförsvarsberedskap icke råder, civilförsvarspliktig icke må för angivna ändamål tagas i anspråk under längre tid för varje kalenderår än 30 timmar. För inskriven personal är dock motsvarande tid bestämd till 60 timmar. Enligt samma lag­ rum ankommer på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser angående civilförsvarspliktens omfattning vid olika tider och för olika grupper av civilförsvarspliktiga. Den 2 februari 1945, således medan kriget i Europa ännu pågick, utfärda­ des med stöd av nyssnämnda bemyndigande genom särskild kungörelse (nr 24) föreskrifter om civilförsvarsplikt för utbildnings- och övningsändamål

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 19

under år 1945. Av innehållet i denna kungörelse må nämnas att skyldighet att genomgå s. k. grundläggande civilförsvarsutbildning stadgades för fyra årsklasser, nämligen män i åldern 16, 17, 18 och 48 år samt kvinnor i åldrarna 16, 17, 18 och 28 år, allt i den män vederbörande hade stadigvarande bostad eller sysselsättning inom anläggning eller byggnad, för vilken sär­ skilt civilförsvar skulle vara organiserat. Utbildningstiden föreskrevs skola omfatta högst 10 timmar. För 18-åriga kvinnor omfattade utbildningen dock högst 20 timmar. Särskild utbildning skulle vidare kunna meddelas den in­ skrivna personalen under tider, som för olika kategorier varierade mellan 25 och 50 timmar. Repetitionsutbildning avsågs skola äga rum endast under vissa förhållanden, varjämte skyldighet stadgades att inom ramen för de i civilförsvarslagen fastställda maximigränserna deltaga i övningar, som be­ slutades av behörig myndighet. Redan den 8 maj 1945 framhöll civilförsvarsstyrelsen, som jämlikt 1945 års kungörelse ägde meddela tillämpningsföreskrifter till densamma, i en cirkulärskrivelse till länsstyrelserna att det syntes lämpligt, att tills vidare under den närmaste tiden civilförsvarsövningar enligt kungörelsen icke an­ ordnades. Denna anvisning torde utan undantag ha beaktats. Den 18 sep­ tember 1945 föreskrev civilförsvarsstyrelsen, att all repetitionsutbildning enligt samma kungörelse skulle tills vidare inställas ävensom att övningar som förut sagts alltjämt tills vidare icke skulle anordnas. Den 19 oktober 1945 vidtog Kungl. Maj:t sådan ändring av nyssnämnda kungörelse, att skyldigheten att undergå grundläggande utbildning skulle under återstoden av året föreligga endast beträffande civilförsvarspliktiga, som under året fyllt eller fyllde 16, 17 eller 18 år. Män i åldern 48 år och 28-åriga kvinnor befriades sålunda härigenom från motsvarande utbildningsskyldighet. Under år 1946 inskränktes civilförsvarsplikten för utbildnings- och övningsändamål ytterligare. I huvudsaklig överensstämmelse med ett av civilförsvarsutredningen i särskild framställning den 14 januari 1946 lämnat förslag utfärdades föreskrifter i detta hänseende genom kungörelse den 22 mars 1946 (nr 119). Dessa föreskrifter inneburo, att grundläggande civilförsvarsutbildning under högst 10 timmar skulle meddelas endast civil­ försvarspliktiga, som under året uppnådde 16 års ålder och hade stadigva­ rande bostad eller sysselsättning inom anläggning eller byggnad, för vilken särskilt civilförsvar organiserats. Skyldighet att genomgå tilläggsutbildning i sjukvård under likaledes högst 10 timmar ålåg därjämte civilförsvarspliktig kvinna, som under året uppnådde 18 års ålder och hade stadigvarande bo­ stad eller sysselsättning som nyss sagts. Yissa föreskrifter om utbildning av den, som under år 1945 varit skyldig genomgå grundläggande civilförsvars­ utbildning men på grund av uppskov eller annan anledning icke fullgjort nämnda skyldighet, meddelades därjämte. Tillika föreskrevs att den, som inskrivits såsom befäl inom civilförsvaret eller såsom ersättare för dylikt befäl, skulle, om han icke genomgått sådan utbildning som vore föreskriven för befälsbefattningen, vara skyldig undergå särskild utbildning, som finge

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. omfatta högst 25 timmar, där fråga vore om befattning inom hemskydd, samt eljest högst 40 timmar. För åren 1947 och 1948 ha bestämmelser angående omfattningen av civilförsvarsplikt för utbildnings- och övningsändamål utfärdats genom kungörelse den 19 september 1947 (nr 760). Föreskrifterna överensstämma i huvudsak med vad under år 1946 varit gällande.

Skyldigheten att anordna skyddsrum är i gällande civilförsvarslag icke begränsad till beredskapsförhållanden utan gäller jämväl under fred. Omfattningen av skyldigheten att inrätta allmänna skyddsrum, vilka för ändamål som angivas i 22 § civilförsvarslagen byggas av kommunerna med rätt till statsbidrag, bestämmes genom de förut omnämnda organisations­ planerna för civilförsvarsområdena. Skyldigheten att anordna enskilda skydds­ rum är i territoriellt hänseende begränsad till de områden eller platser, där enligt organisationsplanerna särskilt civilförsvar skall vara organiserat d. v. s. i huvudsak orter med viss bebyggelsetäthet. Inom sådana områden eller platser avser skyddsrumsskyldigheten anläggningar eller byggnader av viss i lagen (24 §) angiven storlek eller betydenhet. Såvitt gäller bostadsfastig­ heter skall skyddsrum anordnas inom byggnad med mer än två våningar. Länsstyrelse har tillagts befogenhet att föreskriva skyddsrum även i andra anläggningar och byggnader än där skyldighet att anordna sådant följer di­ rekt av lagens bestämmelser. Skyddsrummens beskaffenhet är till sina huvuddrag fastställd i civilför­ svarslagen (23 och 26 §§). Konstruktionskraven innebära sammanfattningsvis, att anläggningarna skola skydda mot splitter, mot rök- och stridsgaser, mot verkningarna av att ovanförliggande byggnadsdelar instörta samt mot s. k. detonationsvågor. Endast i den mån civilförsvarsstyrelsen så medgiver, må skyddsrum nyttjas eller de tekniska anordningarna däri ändras på sätt som inkräktar å utrymmet eller gör skyddsrummet mindre tjänligt för sitt ända­ mål (30 §). Den avveckling som förekommit i fråga om skyddsrummen efter krigsslutet har skett i två former, nämligen för det första genom att tillstånd enligt nyss anförda bestämmelse lämnats till att befintliga anläggningar nyttjas för fredsändamål samt att tekniska anordningar i desamma ändras eller borttagas, och för det andra genom att skyldigheten att anordna nya skyddsrum i admi­ nistrativ väg begränsats. I fråga om rättigheten att utnyttja och ändra befintliga skyddsrumsanläggningar meddelade civilförsvarsstyrelsen i skrivelse den 26 maj 1945 till överståthållarämbetet och länsstyrelserna anvisningar. Dessa innehöllo i huvudsak att samtliga skyddsrum utom vissa ledningscentraler för civilförsvaret fingo helt nyttjas för annat ändamål, varvid inredning och anordningar av provi­ sorisk art (bl. a. takförstärkningar av trä) samt dörrar, luckor, luftrenare m. m. skulle få avlägsnas. All materiel, som i enlighet härmed kom att av­ lägsnas men som lämpligen kunde användas vid lokalernas iståndsättande och utrustande såsom skyddsrum, skulle dock bibehållas och lagras på så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 21

dant sätt, att skyddsrummen åter kunde sättas i stånd. Efter särskilt tillstånd kunde borttagande eller ändring medgivas även i fråga om anordningar av permanent art. Beträffande skyldigheten att anordna nya skyddsrum meddelade civilförsvarsstyrelsen i skrivelse till överståthållarämbetet och länsstyrelserna den 9 juni 1945 vissa anvisningar som innehöllo, att skyddsrum i befintliga bygg­ nader, därest sådana ej redan kommit till utförande, icke skulle påfordras. I byggnader under uppförande skulle däremot enskilda skyddsrum alltjämt anordnas i enlighet med föreskrifterna i civilförsvarslagen. Den 29 september 1945 lämnade civilförsvarsstyrelsen föreskrifter om in­ skränkning av skyddsrumsbyggandet även i nya fastigheter. Härom föreskrevs, att vid anordnandet av skyddsrum vissa åtgärder finge anstå, nämligen an­ skaffning och insättning av dörrar och luckor, uppförande av inre begränsningsväggar för gasfång vid ingångar och reservutgångar samt anskaffning och insättning av luftrenare jämte viss annan utrustning. Yissa angivna för­ beredelseåtgärder för underlättande av senare kompletteringar skulle dock vidtagas. Frågan om berörda inskränkningar underställdes Kungl. Maj:t, som den 8 februari 1946 förklarade hinder icke möta mot att i civilförsvarsstyrelsens skrivelse den 29 september 1945 angivna åtgärder av teknisk art finge vid anordnandet av allmänt och enskilt skyddsrum anstå tills vidare i avvaktan på resultaten av civilförsvarsutredningens arbete. Samtidigt förklarades att sådant virke i skyddsrum, som finge avlägsnas jämlikt vederbörligt med­ givande, kunde av ägaren fritt disponeras. Vidare har Kungl. Maj:t den 10 maj 1946 förklarat hinder icke möta för länsstyrelserna att förordna, att skyldigheten att anordna enskilt skyddsrum i byggnader med mindre än tre våningar tills vidare begränsas till sådana byggnader, som innehålla minst 12 eldstäder fördelade på minst tre bostadslägenheter. På sätt tidigare berörts skola de grundläggande bestämmelserna rörande civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde upptagas i en organisationsplan. Föreskrifter angående upprättandet av dylik plan samt medverkan härvid av kommunala m. fl. myndigheter äro upp­ tagna i civilförsvarskungörelsen. Emellertid har ansetts lämpligt att i viss utsträckning begränsa organisationsplanläggningen. Sedan civilförsvars­ styrelsen i oktober 1946 utfärdat anvisningar för upprättandet av organisa­ tionsplan, har sålunda Kungl. Maj:t den 18 samma månad meddelat vissa föreskrifter om förfaringssättet innebärande bl. a. att fastställelse av pla­ nerna genom länsstyrelse icke skall ske.

1947 års riksdag. I samband med anslagsbeviljandet till civilförsvaret för budgetåret 1947/48 (prop. nr 278; riksdagens skr. nr 410) ha i ett par hänseenden jämk­ ningar beslutats i civilförsvarets organisation och verksamhet. Jämkningarna avse anställningsförhållandena för viss personal inom civilförsvarsstyrelsen samt hur förrådshållning av statlig civilförsvarsmateriel skall ombesörjas och bekostas.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. Såvitt gäller de inom civilförsvarsstyrelsen vidtagna åtgärderna, vilka närmare komma att beröras i samband med behandlingen av frågan om an­ slag till civilförsvaret under budgetåret 1948/49, torde här endast böra fram­ hållas, att dessa åtgärder i huvudsak avsågo tillämpning inom styrelsen av grunderna för reglerad befordringsgång för amanuenspersonal samt biträdespersonal. I fråga om förrådshållningen av statlig civilförsvarsmateriel må erinras om att i den kommun jämlikt civilförsvarslagen åliggande uppgiften att ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållandet av det allmänna civil­ försvaret i enlighet med organisationsplan inneslutes även skyldighet att om­ besörja erforderlig förrådshållning av materiel. Dylik materiel äges till en betydande del av statsverket. Värdet av den statliga materielen uppgick i början av år 1947 till omkring 38,i milj. kr. Materielen förvarades till huvud­ saklig del på omkring 400 orter, varvid förrådshållningen ombesörjdes av vederbörande kommuner. I enlighet med ett av Kungl. Maj:t på framställning av civilförsvarsstyrelsen framlagt förslag beslöt 1947 års riksdag att i rationaliseringssyfte en viss centralisering av materielförvaringen skulle komma till stånd. Ur såväl rättvisesynpunkter som av andra skäl ansågs en dylik centralisering icke kunna ske på annat sätt än att staten övertog förvaringskostnadema för såväl centraliserad materiel som materiel, vilken komme att kvarbli på tidigare platser. I samband härmed skedde en uppräkning av ifrågavarande anslag från 280 000 kr. för budgetåret 1946/47 till 1 000 000 kr. för budgetåret 1947/48. I anslutning härtill erinrades om att den därigenom vunna lättnaden för kommunernas del överensstämde med civilförsvarsutredningens förslag om fördelningen av kostnaderna för civilförsvaret.

II. Sammanfattning av civilförsvarsutredningens förslag.

I fråga om civilförsvarets allmänna ställning i framtiden säger sig utredningen ha kommit till den uppfattningen, att möjligheterna äro mycket små att i ett eventuellt kommande krig i högre grad än under det senaste kunna hålla civilbefolkningen utanför krigshandlingarna. Under alla förhållanden kommer enligt utredningens uppfattning även i framtida krigs­ fall ett lands produktionsapparat —- och härvid troligen ej blott den påtagliga krigsproduktionen utan även försörjningsproduktionen i vidsträckt bemär­ kelse -— att utgöra ett eftertraktat anfallsobjekt. Utredningen anser vidare, att utvecklingen och framtidsutsikterna icke f. n. ge anledning att göra av­ steg från kravet på beredskap inom något av de tre områden — militärför­ svaret, civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen — varmed är att räkna inom det totala försvaret. Snarare understryker enligt utredningens mening utvecklingen det ofrånkomliga behovet av ett komplement av civil karaktär till militärförsvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 23

Yad angår civilförsvarets verksamhetsgrenar innebär utred­ ningens förslag i stort sett ett bibehållande av den koncentration av åtgär­ derna på hemortsförsvarets område, som genomfördes genom 1944 års civilförsvarslagstiftning. Det nuvarande sambandet mellan å ena sidan civilför­ svaret samt å andra sidan polis- och brandväsendena förutsattes likaledes skola bestå. Utredningen förordar, att till civilförsvaret ytterligare hänföres den bevakningstjänst, som under krigsåren ombesörjts av landstormspolisorganisationen, samt att ledningen av den allmänna civila trafikledningen i krig i viss utsträckning anknytes till civilförsvarets ledningsorgan. Den förberedelseverksamhet, som under fred bör äga rum inom civilför­ svaret, bär utredningen funnit böra omfatta en såväl centralt som lokalt be­ driven planläggning. I den centrala verksamheten har ansetts böra ingå bl. a. försöks- och forskningsarbete, avseende såväl inhemska som utländska erfarenheter. Den lokala planläggningen förutsättes av utredningen skola in­ begripa uppgörande och vidmakthållande av organisationsplaner för de sär­ skilda civilförsvarsområdena samt upprätthållande i anslutning till dessa pla­ ner av uttagningen för civilförsvaret av personal, lokaler och fordon m. m. Till den fredsmässiga verksamheten inom civilförsvaret anser utredningen vidare böra höra utbildning och övning av personal. Sådan utbildning och övning finner utredningen, som härutinnan samrått med företrädare för det frivilliga arbetet på civilförsvarets område, icke kunna komma till stånd enbart på frivillig väg. Den grundläggande utbildning, som under de senaste åren jämlikt särskilda av Kungl. Maj:t med stöd av 12 § civilförsvarslagen utfärdade kungörelser ägt rum med vissa årsklasser civilförsvarspliktiga, före­ slås ersatt med en till folkskolans eller fortsättningsskolans sista klass eller däremot svarande klass i högre läroanstalt förlagd utbildning i brandskydd och olycksfallsvård, vilken i likhet med den hittillsvarande grundläggande utbildningen avses omfatta högst 10 timmar. För 18-åriga kvinnor med sta­ digvarande hemvist eller sysselsättning inom ort, där särskilt civilförsvar organiseras, föreslås vidare, i överensstämmelse med vad tidigare gällt, tillläggsutbildning i sjukvård under högst 10 timmar. För den manliga delen av befolkningen förordas viss utbildning i civilförsvar under rekryttjänst­ göringen samt under efterutbildningsövningar för värnpliktiga. Särskild ut­ bildning samt repetitionsutbildning föreslås härjämte för de mera betydelse­ fulla, särskilt inskrivna personalkategorierna inom civilförsvaret. Övningar anses böra anordnas med vissa års mellanrum, förslagsvis så, att under en tioårsperiod på samtliga i civilförsvarshänseende mera betydelsefulla orter en övning äger rum. Ersättning under deltagande i utbildning och övning bör enligt utredningens förslag i viss utsträckning utgå till inskriven personal. De förberedande åtgärderna inom civilförsvaret under fred böra enligt ut­ redningens förslag inbegripa förebyggande åtgärder i samband med stadsplanering m. m. Utredningen, som i detta sammanhang understryker den ökade betydelsen av sådana åtgärder med hänsyn till nuvarande metoder på krigföringens område, anför härvid vissa synpunkter beträffande stadsplanering och industrilokalisering samt i fråga om utformningen ur

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. byggnadsteknisk synpunkt av särskilda anläggningar och byggnader. Vad först angår stadsplaneringen, där på grundval av gällande föreskrift om be­ aktande vid denna planering av civilförsvarets synpunkter visst samarbete förekommer mellan bl. a. byggnadsstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen, uttalar sig utredningen för en översyn av de normer, vilka i civilförsvarshänseende befunnits önskvärda. Härjämte räknar utredningen med att vid de övervägan­ den, som i annat sammanhang äga rum på närliggande områden, bl. a. genom markutredningen, civilförsvarets intressen i vederbörlig grad beaktas. På lik­ nande sätt förutsattes att i fråga om industriens lokalisering civilförsvars­ synpunkterna komma att beaktas i samband med annan utredning. Beträf­ fande slutligen utformningen i tekniskt hänseende av särskilda anläggningar och byggnader ifrågasätter utredningen, bl. a., huruvida icke bergverkstäder borde inrättas i större omfattning än vad hittills varit fallet. Obligatoriska föreskrifter i detta hänseende förordas emellertid icke. Vad angår anordnande av skyddsrum framlägger utredningen till en början vissa rön angående förutsättningarna för att vid användning av nu kända anfallsmedel erbjuda civilbefolkningen skydd genom byggande av skyddsrum. Härvid framhålles, bl. a., att de s. k. fullträffsäkra konstruktioner, vilka hittills i begränsad utsträckning kommit till användning, innebära ett skydd av mycket hög klass även mot atombomber, att bergskyddsrum anses, motstå samtliga kända skadeverkningar av dylika bomber, att jämväl skydds­ rum av den typ, som jämlikt civilförsvarslagens bestämmelser hittills allmänt kommit till användning — s. k. normalskyddsrum •—- beräknas erbjuda ett betydande mått av skydd mot verkningar av atombomber jämfört med vistelse i det fria, att möjligheterna till förvarning äro otillfredsställande vid nu tilllämpat luftbevakningssystem men bli gynnsammare, därest övergång sker till bevakning med anlitande av ekoradio, samt att kostnaderna för skydds­ rumsbyggande — för bostäder, industrier och allmänna skyddsrum — vid en årlig bostadsproduktion av 100 000 eldstäder beräknas uppgå till omkring 9 milj. kr., vilket belopp anses utgöra omkring 0,9 % av byggnadskostnaderna för den årligen tillkommande bostadsvolymen. Det byggnadsprogram, som av utredningen mot bakgrunden av nu angivna förhållanden föreslås, innebär i huvudsak följande. För civilbefolkningen skola enskilda skyddsrum alltjämt byggas i nybyggnader huvudsakligen enligt gäl­ lande lagbestämmelser. Skyddsrumsskyldigheten skall härvid i territo­ riellt hänseende såsom hittills vara begränsad till områden, för vilka sär­ skilt civilförsvar planeras, d. v. s. i allmänhet orter med större befolknings­ täthet. Gränsen för den generella skyldigheten att anordna skyddsrum i bostadsfastigheter inom dylika områden föreslås lagd vid en sammanlagd lägenhetsyta av 360 kvm. De sålunda för nybyggnader avsedda skyddsrummen, vilka såsom hittills förutsättas utförda av fastighetens ägare eller innehavare, anses av utredningen böra fullt färdigställas, och efter krigsslutet meddelad generell dispens med anskaffning av skyddsrumsdörrar, luckor och luftrenare jämte viss annan inredning föreslås upphävd. Skyddsrum i äldre bebyggelse, vilka utförts enligt numera föråldrade konstruktionsbestämmelser och efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 25

krigsslutet fått i betydande utsträckning avvecklas, anses icke böra åter lståndsättas. En ytterligare demontering bör dock undvikas. Källarmursgenombrott i äldre bebyggelse förordas utförda, sa snart läget på arbetsmarknaden det medger. För civilbefolkningen föreslås härutöver att i orter med mer än 30 000 invånare, där behov av ökat skydd anses föreligga på grund av risken för användning av atombomber, friliggande fullträffsäkra anläggningar utföras genom det allmännas försorg enligt en plan, innefattande utbyggnad av skyddsrum för 10—20 % av befolkningen till en kostnad av omkring 150 milj. kr. varav minst 60 milj. beräknas utgöra det kapitaliserade värdet av anlägg­ ningarnas fredsanvändning såsom garage, lagerlokaler m. m. Allmänna skyddsrum, vilka avses för de i 22 § civilförsvarslagen angivna ändamålen (civilförsvarscentraler, skyddsrum för aktiv civilförsvarspersonal och för trafikanter, vissa anstalter m. m.) förutsättas av utredningen utbyggda i enlighet med det behov, som framkommer jämlikt de för civilförsvarsom­ rådena upprättade organisationsplanerna. Det erforderliga byggnadsprogrammet beräknas draga en kostnad av omkring 100 milj. kr., varav 20 milj. skulle utgöra det kapitaliserade värdet av anläggningarnas fredsanvändning. Såväl de friliggande skyddsrummen för civilbefolkningen som de allmänna skyddsrummen beräknas av utredningen utförda under en tioarspeiiod, \arvid på grund av materiel- och arbetskraftssvårigheter kvoten för de närmaste åren förutsättes avsevärt mindre än under periodens senare del. Den nuvarande organisationen inom civilförsvaret föreslås av utred­ ningen skola i princip bibehållas. Organisationen skall sålunda även i fort­ sättningen vara av civil karaktär, med erforderligt militärt inflytande undei högsta grad av civilförsvarsberedskap tillgodosett genom direktivrätt. En särskild civilförsvarsstyrelse anses alltjämt böra finnas, varvid efter viss beskärning av personalorganisationen det nuvarande i stor utsträckning tillämpade arvodessystemet föreslås ersatt med en reglerad personalstat. I fråga om den inre organisationen förordas vissa förändringar, innebärande bl. a. begränsning av antalet byråer och avdelningar samt införande av viss lekmannarepresentation i styrelsen. Statens brandinspektion förutsättes skola alltjämt äga viss anknytning till civilförsvarsstyrelsen. Inom länen anses ledningen av civilförsvaret alltjämt böra avila länssty­ relserna. Särskilda försvarsavdelningar vid länsstyrelserna under ledning av civilförsvarsdirektörer förutsättas härvid även fortsättningsvis erforderliga. Civilförsvarsdirektörerna, av vilka vissa föreslås överförda till ordinarie stat, böra enligt utredningen, i den mån civilförsvarsgöromålen så tillåta, anför­ tros andra uppgifter inom länsstyrelsernas arbetsområde. Utöver civilför­ svarsdirektörerna skola, på sätt nu gäller, militärassistenter tjänstgöra på försvarsavdelningarna, varvid deltidstjänstgöring inom krigsmakten föreslås i viss omfattning. Den lokala indelningen i civilförsvarsområden anses på sätt nu gäller böra i princip ansluta till polischefsdistrikten. Nuvarande skyldighet för befatt­

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

ningshavare vid polis- och brandväsendet att mottaga uppdrag såsom civilförsvarschef eller ställföreträdare för dylik föreslås utvidgad till annan befatt­ ningshavare i statlig eller kommunal tjänst, i den mån hinder för uppdragets fullgörande icke kan antagas föreligga på grund av värnplikt. Vittgående förändringar förordas av civilförsvarsutredningen i fråga om bestridandet av kostnaderna för civilförsvarets upprätthållande. Den nuvarande skyldigheten för kommun att primärt, med statsbidragsrätt, svara för kostnaderna för det allmänna civilförsvarets och till viss del även för det särskilda civilförsvarets (hemskydd och verkskydd) upprätthållande föreslås sålunda ersatt med principen att statsverket direkt svarar för huvud­ parten av ifrågavarande kostnader. Kommuns medverkan anses böra be­ gränsas till vissa i civilförsvarslagen uttömmande angivna fall, där dylik med­ verkan påkallas av huvudsakligen praktiska eller organisatoriska skäl. Dessa undantag gälla, bl. a., kostnader för deltagande i civilförsvaret av vissa kom­ munala kårer, exempelvis brand- och poliskårer, samt för utförande och underhåll av allmänna skyddsrum och vissa andra anordningar av byggnadsteknisk natur. I fråga om kostnader för utförande av nu nämnda skydds­ rum och anordningar föreslås gällande statsbidragsandel, två tredjedelar, höjd till tre fjärdedelar. Bland kostnader, vilka enligt gällande kostnadsbestämmelser i regel helt stannat på kommun men enligt förslaget skola be­ stridas av statsmedel, märkas kostnader för administration och förrådsförvaring inom civilförsvarsområdena. Yissa kostnadsberäkningar, avseende budgetåret 1947/48, ingå i civilförsvarsutredningens betänkande. Dessa beräkningar sluta å ett sammanlagt be­ lopp av drygt 10,3 milj. kr. Som jämförelse kan nämnas, att för nämnda bud­ getår sedermera anvisats omkring 4,9 6 milj. kr., vartill komma vissa medel för nya ändamål, som disponeras under äldre anslag.

III. Det framtida behovet av civilförsvarsåtgärder.

Erfarenheter från utlandet. Civilförsvarsutredningen har i sitt betänkande redogjort för de erfaren­ heter, som utredningen inhämtat angående luftkrigföringen under det andra världskriget samt angående civilförsvarets organisation och verksamhet i vissa europeiska länder. Beträffande det närmare innehållet i denna redo­ görelse torde få hänvisas till betänkandet (s. 29—70). Yissa viktigare avsnitt av densamma böra emellertid här beröras. Utredningens redogörelse har vidare ansetts böra kompletteras med vissa uppgifter om civilförsvarsfrågans aktuella läge i en del främmande länder.

Verkningarna av luftkriget mot Europa. Den totala insatsen av bomber (utom robotbomber) på krigsskådeplatser i Europa utgjorde enligt

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Från allierat håll har mycket ingående studerats luftkrigets effekt på den tyska produktionen. Man har därvid fått fram synnerligen intressanta er­ farenheter. Bl. a. konstaterar man att den tyska industrien hade en mot­ ståndskraft som vida översteg vad man väntat. Trots intensiva anfall nåddes endast temporära sänkningar av produktionen. En bidragande orsak härtill har varit industriomflyttning — såväl maskiner som arbetare — från en bom­ bad fabrik till en oskadad. Vidare har man genom improviserade åtgärder av olika slag överraskande lätt övervunnit svårigheterna. Endast genom en serie återkommande anfall har en industri definitivt eller för längre tid kunnat sättas ur spel. Särskild omsorg har ägnats studierna av anfall direkt mot stadsbebyggel­ sen. Man anser sig kunna konstatera, att dessa anfall obestridligen påverkat produktionen därigenom att arbetarna fått sina bostäder förstörda och sin arbetskapacitet nedsatt. Man anser dock icke att effekten av dessa anfall överstiger effekten av anfall direkt mot industrien. Tvärtom framhålles, att anfall direkt mot nyckelindustrier i längden, relativt sett, medföra större effekt än anfall mot stadsbebyggelse. Övervägande delen av den materiella förstörelsen har orsakats av brand. Detaljerade studier ha bekräftat, att mot genomsnittlig stadsbebyggelse effekten av en viss bombvikt brandbomber är ungefär 4,8 gånger större än effekten av motsvarande vikt brisansbomber. Mot industrimål äro förhållan­ dena givetvis annorlunda, beroende på målens varierande brandfarlighet.

Robotbomber. Utredningen bär förebragt visst material rörande de robotbomber av typerna V-l och V-2, som kommo till användning under det andra världskriget, samt anför härom i huvudsak följande: V-l hade en totalvikt av 2 300 kg med en sprängladdning av ungefär 950 kg. Flyghastigheten uppgick till 300—600 km/tim. och flyghöjden var 50—2 500 m. Den maximala räckvidden av V-l var under kriget 25 mil och uppgives kunna utökas till omkring 50 mil. Med hänsyn till den låga flyghastigheten och den horisontala anflygningen hade försvararna goda möjligheter att nedkämpa bomberna under anflygningen. Sålunda torde omkring 50 % av de bomber, som sändes mot London, ha nedkämpats med jaktflyg och luftvärn, innan de nådde målet. Såvitt gäller de bomber av typ V-l, som fälldes över Belgien, räknar man med att inemot 70 % nedskjutits av luftvärnet redan utanför anfallsmålen. V-2 hade en total vikt av 14 000 kg, varav sprängladdningen utgjorde en­ dast 850 kg. Flyghöjden var 12 mil och den maximala räckvidden 50 mil. Upp­ gifterna om flyghastigheten variera; 4 800 km i timmen som medelhastighet anses beteckna storleksordningen, vilket motsvarar en medelhastighet i hori­ sontalplanet av omkring 2 000 km i timmen.

Av de av utredningen uppställda tabellerna över verkningar av anfall med robotbomber torde följande båda, avseende Antwerpen, vara av särskilt intresse. Antal bomber.

Mot distrikt Mot staden I staden Antwerpen Antwerpen med verkan

30 Kungl. Ma]:Is •proposition nr 81.

I Japan har största antalet dödsfall inträffat i samband med husras (i kombination med direkt eller indirekt orsakade eldsvådor). Svåra skador på grund av husras eller målsplitter etc. voro i Japan sällsynta på längre avstånd än cirka 2 km från detonationscentrum men förekommo ända upp till 3 km. Mellan detonationscentrum och målet liggande »skärmar» av bebyggelse, terrängbeklädnad, höjder etc. minska detonationsvågens styrka. Från detonationscentrum utgår en intensiv men relativt kortvarig värmestråtmng av samma slag som strålningen från solen. Värmen orsakar dels att luften inom cirka 100—200 m från detonationscentrum upphettas så mycket, att ett intensivt ljus utsändes, dels att föremål, som utsättas för direkt bestrålning från detonationscentrum eller gasklotet, upphettas och t. o. m. antändas. Bestrålningen varar en mycket kort tid, varigenom värme­ verkan på bestrålade föremål kommer att inskränka sig till föremålens ytskikt. Med stöd av tillgängliga uppgifter torde man rörande värmeverkan vid direkt bestrålning kunna antaga, att begynnande avsmältning i en metallyta sker högst 500 m från detona­ tionscentrum, att värmeverkan mot levande mål bakom pansar eller icke alltför tunn plåt är ringa eller ingen, att värmeverkningarna mot betong äro oväsentliga i jämförelse med ver­ kan av tryck, att mycket lättantändliga ämnen antändas inom cirka 2 km från detona­ tionscentrum, att riskzonen för oskyddade människor, utsatta för direkt bestrålning, ur värmeverkansynpunkt torde kunna sättas till högst 4 km från detonations­ centrum. (Människor, som ej utsättas för direkt bestrålning, torde icke skadas av värmestrålningen ens om de befinna sig nära bomben. Avståndet 4 km är en maximigräns och många människor närmare bomben komma icke att skadas allvarligt, även om de utsättas för dess direkta värmestrålar. Inom 1,5 km från detonationscentrum torde dock oskyddade människor i regel dödas av värmestrålningen), att värmeverkan mot människor i skyddsrum icke förekommer. Vid detonationen utsändes även strålning av annat slag och av delvis okänd sammansättning, här sammanfattad under benämningen gamma- och neutron­ strålning, vilken är förenad med s. k. radioaktiva verkningar på levande mål. Den radioaktiva strålningen medför allvarliga hudskador, som vid stora doser kunna leda till döden inom kortare eller längre tid, eller påverkan av de blodbildande organen särskilt benmärgen, vilket verkar dödande så snart dosen överskrider ett visst kritiskt värde, varvid döden dock kan inträda lång tid efter bestrålningstillfället. Vid bestrålning av könskörtlarna inträffa för­ ändringar av arvsmassan, varjämte sterilitet kan inträda. Utom de sist­ nämnda förekomma även andra icke dödliga radioaktiva skador såsom lindriga hudskador, håravfall och kraftig nedsättning av allmäntillståndet. Några säkra uppgifter om gamma- och neutronstrålningens styrka på olika avstånd saknas. Enligt den engelska rapporten skulle en oskyddad människa ha haft 50 % chans att överleva den radioaktiva strålningen på ett avstånd av 1,5 km från detonationscentrum, medan man på 2 km avstånd endast konsta­ terat mindre verkningar såsom håravfall etc. Verkan skulle enligt rapporten huvudsakligen ha åstadkommits genom gammastrålning, medan neutronstrål­ ningen sannolikt varit av underordnad betydelse. Innan ytterligare fakta bli kända, synes man dock icke vara berättigad att bortse från neutronstrål­ ningen, bl. a. med hänsyn till att olika skydd böra användas mot gammastrålningen och mot neutronstrålningen. Gammastrålningen absorberas i samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 31

grad av lika viktsenheter av valfria ämnen (ett kg bly likvärdigt med ett kg jord), medan neutronstrålningen nedbringas till ofarliga värden effektivast genom passage av ämnen med låg atomvikt t. ex. vatten. I marken kvarvarande ämnen med radioaktiv verkan behöva ej befaras vid bombdetonationer högt ovan markytan. Vid detonationshöjder under några tiotal meter kvarstanna radioaktiva produkter i markytan, men strålningsintensiteten från dessa torde ej vara större, än att man kan taga sig ut ur området utan livsfarliga radioaktiva skador. Man kan dock under den när­ maste månaden efter bombfällningen ej vara bosatt inom ett sådant område. Särskilda åtgärder för att lokalisera sådana områden och hjälpa ut inom dessa befintliga personer kunna bli erforderliga, liksom viss efterbehandling av per­ soner i avsikt att befria dem från radioaktiva partiklar i kläder eller på huden. Emellertid synas i regel så låga detonationshöjder som nyss angivits ur många synpunkter ej komma i fråga, varför kvarvarande radioaktivitet i marken ej torde höra till atombombens farligaste verkningar. Vid bomb­ detonationer i vatten (t. ex. Bikinibomben) torde dock radioaktiva produkter i vattnet kunna åstadkomma allvarliga, ehuru lokalt begränsade skador.

Till ytterligare belysning av atombombernas verkningar mot bebyggelse och mot människor har utredningen lämnat följande i tabellform samman­ ställda uppgifter.

Verkan av atombomber mot bebyggelse.

Lutande Radie på marken vid detonationshöjd av

bomben 250 m 500 m 750 m

Raseras svagare byggnader och ska­ das andra byggnader allvarligare 0'6 — 1 km 0‘5 — 1 km 0 3—0*9 km 0—0‘7 km Antändas lättantändliga byggnader 2 km På grund av att husen 1*8 km skärma varandra blir det område, inom vilket brän­ der uppstå, mindre vid lägre detonationshöjder.

Verkan av atombomber mot människor.

Avstånd från Sannolik döds- D:o i en engelsk verkningsområdets procent i vederbörlig stad

1 Anm. Verkningsområdet i en stad är större än området för direkta verkningar mot människor av en atombomb. Do här återgivna förlustsiffrorna innefatta samtliga förluster, även de, som uppstå på grund av indirekta vorkningar.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. Utredningen framhåller, att den japanska bebyggelsen varit ett mycket lämpligt mål för atombomber, då byggnadssätt och byggnadsmaterial äga ringa motståndskraft. Siffrorna i den sist intagna tabellen innebära enligt uppskattning i den officiella engelska rapporten, att en atombomb, detonerande på samma höjd som i Japan över engelsk stadsbebyggelse med omkring 11 000 invånare per kvadratkilometer, skulle döda sammanlagt 50 000 människor (mot i Japan 80 000). Det bör härvid observeras, framhåller utredningen, att siffrorna hän­ föra sig till en tidpunkt, då gatulivet är rörligt, samt förutsätta, att allmän­ heten icke hinner uppsöka skyddsrum och att utrymning icke har verkställts. Utredningen anser alla erfarenheter tyda på att skyddsrum av här i landet gängse typ redan i sin nuvarande utformning äga ett betydande skyddsvärde även mot verkningarna av en atombomb, varför — om skyddsrummen hinna uppsökas — förlusterna i människoliv sannolikt kunna hållas inom samma storleksordning som vid ett massanfall utfört med vanliga bomber. Den mate­ riella skadegörelsen av en atombomb är dock väsentligt större än av vanliga bomber. I förevarande sammanhang torde vara av intresse en av civilförsvarsstyrelsen gjord beräkning av antalet människor, som skulle omkomma vid fäll­ ning av en atombomb över centrala Stockholm (Hötorget) under sådana ogynnsamma betingelser, som enligt vad nyss angivits förutsatts vid motsva­ rande engelska beräkning. Antalet dödade skulle enligt styrelsens uppskatt­ ning uppgå till omkring 120 000. Därest flyglarm givits och befolkningen hunnit uppsöka skyddsrum skulle förlustsiffran sänkas till omkring 10 000. I fall av tidigare utrymning av viss del av befolkningen skulle antalet om­ komna ytterligare nedgå i motsvarande mån. Civilförsvarets organisation och verksamhet i andra länder. Den av civilförsvarsutredningen lämnade redogörelsen synes utvisa, att under kriget vidtagna civilförsvarsåtgärder i andra länder varit av i stort sett samma karaktär som de i vårt land planerade. Lokala förutsättningar, ockupationsförhållanden samt luftangreppens omfattning ha dock självfallet satt en särskild prägel på civilförsvarets organisation och omfattning i de av kriget direkt berörda länderna. Av utredningen framgår tillika, att efter krigsslutet en betydande avveck­ ling av civilförsvaret skett, i vad gäller såväl personal och materiel för aktiva hjälpenheter som skyddsrum och liknande byggnadstekniska anordningar. På flera håll torde denna avveckling ha drivits längre än i vårt land. Jämsides med denna beskärning av organisationen och verksamheten har på flera håll, på samma sätt som hos oss, pågått utredning om civilförsvarets framtida gestaltning. En gemensam utgångspunkt synes härvid ha varit, att behov av ett civilförsvar även för framtiden förutsetts, men att luftkrigets snabba ut­ veckling ansetts böra föranleda närmare överväganden om förändringar och kompletteringar av organisationen. I fråga om civilförsvarsfrågans aktuella läge hade, då civilförsvarsutredningens betänkande avlämnades (januari 1947), planerna för framtiden ingen-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 81. 33

städes tagit fastare form. Under det härefter förflutna året ha emellertid på flera håll förslag framlagts och prövats, under det att i andra länder förslag väntas föreligga inom en nära framtid. Det sistnämnda är fallet i bl. a. Dan­ mark, England, Frankrike och Schweiz. I Norge ha åtgärder vidtagits för en utbyggnad av den administrativa orga­ nisationen, varjämte arbete pågår med utformning av planerna för en ny civilförsvarsorganisation, avsedd att träda i kraft den 1 juli 1949, samtidigt med militära försvarsordningen. I den norska budgeten för budgetåret 1948/49 begäres ett belopp av 1,2 milj. kr. för civilförsvaret mot 0,5 milj. budgetåret 1947/48. Kostnaderna för detta ändamål uppgivas för Danmarks vidkom­ mande till cirka 6 milj. kr. under nästa budgetår, varvid emellertid ytterligare medelsbehov förutses, därest ett under närmaste tiden väntat kommittéföislag angående civilförsvarets fortsatta verksamhet genomföres under budget­ året. Av särskilt intresse torde vara de åtgärder, som i England vidtagits för reorganisation av det vid krigsslutet i väsentliga delar avvecklade civilför­ svaret. I detta land, som under kriget haft omfattande erfarenheter av luft­ krigföringen och civilförsvaret samt tillika beretts tillfälle att genom experter studera följderna av atombombfällningen mot japanska städer, har i ett i december 1947 av Home Office utarbetat memorandum uppdragits de prin­ cipiella riktlinjerna för en aktiv civilförsvarsorganisation. Det framhålles, att militära anstalter icke kunna garantera landets fullständiga trygghet mot följderna av luftkrigföringen och att civilförsvarsåtgärder måste vidtagas, vilka i väsentlig mån kunna reducera följderna av luftanfall samt därigenom säkerställa bibehållandet av den nationella krigspotentialen och moralen bland folket. Civilförsvarsanstalterna anses kunna uppdelas i två huvudslag, före­ byggande och avhjälpande. Den uppgjorda planen begränsar sig till den aktiva organisation, som avses för de avhjälpande åtgärderna, under det att förslag rörande de förebyggande åtgärderna — inbegripande utspridning av industri, förråd och befolkning samt tekniska skyddsåtgärder för civilbefolk­ ningen, industrier, kommunikationsanstalter, viktiga förråd och samhällsfunk­ tioner — förklaras skola framläggas inom kort. Den aktivt avhjälpande orga­ nisationen beräknas komma att omfatta större personal än under det senaste kriget. I densamma skola ingå dels militärt organiserade, slagkraftigt utrustade rörliga förband, avsedda att insättas var som helst inom landet för förstärk­ ning av det lokala civilförsvaret, dels lokala rörliga förband organiserade med civil personal och byggande på fredsmässiga organisationer, närmast polisoch brandkårer, samt avsedda för verksamhet inom ett lokalt begränsat om råde, dels ock stationära förband, avsedda för hemskyddsverksamhet och omfattande befolkningens stora massa. Utbildning anses böra ske icke blott av de enligt angivna grunder organiserade förbanden utan även av övriga medborgare, som frivilligt önska underkasta sig sådan, liksom av all personal i armén, inbegripet territorialarmén. Organisationen bygger på ökad rörlighet och fullständigt samordnad ledning i krig av alla i civilförsvaret deltagande hjälpenheter. Ett ökat ansvar för organisation och ledning skall läggas på den

72 4 » Bihanrj till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 81.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

centrala statsledningen, men de kommunala organens medverkan anses nöd­ vändig, icke minst på grund av det lokala civilförsvarets anknytning till kom­ munalt administrerade kårer.

Civilförsvarsutrcdningen.

I fråga om civilförsvarets allmänna betydelse i ett framtida krig påpekar utredningen den utveckling som ägt rum på flygvapnets om­ råde före och under andra världskriget, varigenom krigstekniken i stor ut­ sträckning skiftat karaktär. En konsekvens av de ökade möjligheterna av an grepp från luften hade blivit, att praktiskt taget alla större tättbebyggda sam­ hällen som kunnat nås av flygvapnet även utsatts för anfall samt att även mindre samhällen och ren landsbygd angripits. Utredningen anför härefter: Möjligheterna att i ett eventuellt kommande krig i högre grad än under det senaste kunna hålla civilbefolkningen utanför krigshandlingarna äro, en­ ligt utredningens uppfattning, mycket små. Under alla förhållanden torde även i framtida krigsfall ett lands, produktionsapparat — och härvid troligen ej blott den påtagliga krigsproduktionen utan även försörjningsproduktionen i vidsträckt bemärkelse — komma att utgöra ett för den anfallande eftertraktat anfallsobjekt. Ett lands försvar måste därför, för att kunna med någon utsikt till framgång möta ett totalt krig, utformas som ett totalt försvar, där hela samhället anspännes och enas i gemensam försvarsvilja. Inom totalförsvaret kunna särskiljas tre olika grupper av försvarsåtgärder, lämpligen benämnda militär] örsvar et, civilförsvaret och det ekonomiska för­ svaret. Någon anledning att, med hänsyn till den senaste tidens utveckling och framtidsutsikterna, för närvarande göra något avsteg från kravet på beredskap inom dessa tre områden föreligger enligt civilförsvarsutredningens mening icke. Snarare understryker utvecklingen det ofrånkomliga behovet av ett komplement av civil karaktär till militärförsvaret. Så länge den utrikespolitiska situationen tvingar oss att hålla ett militärförsvar, måste vi således också vara beredda att hålla motsvarande beredskapsorganisationer på den civila sidan, bl. a. ett civilförsvar.

Efter att ha anfört vissa exempel huru ett luftkrig kan komma att föras, avseende att utvisa de betydande riskerna för luftanfall i händelse av en stormaktskonflikt berörande vårt lands territorium, fortsätter utredningen: En fiende som till sitt förfogande har effektiva vapen för anfall från luften måste utan tvekan i ett krigsläge väntas tillgripa en omfattande hemortsbekämpning. Ju effektivare vapen desto större effekt, och desto större anled­ ning att insätta dessa vapen just mot tättbebyggda orter. Utvecklingen pekar sålunda otvetydigt mot en ökad hemortsbekämpning i ett framtida krig. En konsekvens härav är, att civilförsvaret i ett framtida krig får än större bety­ delse, än det haft under det nyss avslutade. Rörande förutsättningarna att i nuläget taga ställning till frågan om civilförsvarets organisation och verksamhet under fred har utredningen ansett, att sådana förhållanden ännu icke inträtt, att möjlighet förelåge att definitivt uppdraga linjerna för en ren fredsorganisation. Skäl mot ett definitivt ståndpunktstagande utgjorde icke blott det förhål­ landet, att civilförsvarsåtgärdernas utformning i tekniska och andra hänseen­ den under de närmaste åren kunde komma att undergå avsevärd utveckling

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 35

med ledning av experimentell och annan forskningsverksamhet, utan även den ovisshet, som alltjämt måste anses föreligga angående den utrikespolitiska utvecklingen. Å andra sidan har utredningen ansett det önskvärt att det förnyade ställ­ ningstagande av statsmakterna till frågan om civilförsvaret, som avsetts vid de sakkunnigas tillkallande, icke ytterligare uppskjötes. Härutinnan har ut­ redningen anfört: Det språng i den krigstekniska utvecklingen, som markeras av införandet i krigets slutskede av nya vapen, har hos såväl allmänheten som funktionärerna inom civilförsvaret medfört betydande osäkerhet angående ändamålsenlig­ heten av hittills tillämpade civilförsvarsåtgärder. Då sådana åtgärder i ett flertal hänseenden likväl föreskrivas enligt gällande civilförsvarslagstiftning, råder f. n. ett tillstånd, som icke är tillfredsställande vare sig för kommuner och enskilda, vilka äro underkastade förpliktelser i samband med förberedelse­ verksamheten, eller för civilförsvarsorganen, som äro skyldiga att tillse att dessa förpliktelser uppfyllas och i övrigt äro pliktiga att fullgöra sina ålig­ ganden enligt civilförsvarslagen. Yad nu anförts borde enligt utredningens mening leda till att en allmän om­ prövning av civilförsvarets organisation och verksamhet skedde redan nu med ledning av det erfarenhetsmaterial som funnes. Det borde vara möjligt att i så måtto bedöma den allmänna karaktären av de framtida civilförsvarsåtgär­ derna, att ståndpunkt kunde tagas beträffande lämpligheten av åtskillig för­ beredelseverksamhet av planläggande eller annan natur ävensom den härför erforderliga organisationen. Vid överväganden, som nu skedde angående civilförsvarsorganisationens omfattning och verksamhet under de närmaste åren, syntes enligt utredningens uppfattning ett större mått av hänsyn böra tagas till önskvärdheten av god beredskap än som kunde anses nödvändigt, sedan de mellanfolkliga relatio­ nerna stabiliserats. Å andra sidan förutsatte utredningen vid sina bedöman­ den, att förhållanden som krävde ökad beredskap icke tillkomme. I fråga om det fortsatta reformarbetet på civilförsvarets område anför utredningen: Som en allmän princip har utredningen i nuvarande läge ansett böra gälla, att nydaningen på civilförsvarets område bör ske successivt i den mån in­ hemska och utländska erfarenheter därtill giva anledning. Sannolikheten för att hittills tillämpade anordningar för den civila befolkningens och egen­ domens skyddande mot verkningarna av det totala kriget komma att fortsätt­ ningsvis bestå åtminstone i sina huvuddrag, liksom det krav på skälig bered­ skap, som alltjämt synes böra upprätthållas, gör det sålunda enligt utred­ ningens mening icke tillrådligt att nu rasera det med stora ekonomiska och andra uppoffringar uppbyggda civilförsvaret i avsikt att vid en senare tid­ punkt återuppbygga detsamma från grunden.------------ De hittillsvarande erfarenheterna på hemortsbekämpningens område utvisa en fortlöpande effektivisering av anfallsmedel och metoder samt en däremot svarande anpassning av de civila försvarsåtgärderna. Ehuru inträdandet av fredliga förhållanden — nu liksom tidigare — måhända kommer att medföra en uppbromsning av utvecklingen, synes likväl sannolikt att densamma kom­ mer att i viss utsträckning fortgå. Icke minst torde på civilförsvarets område

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

en betydande utveckling vara att emotse i syfte att i möjligaste mån inhämta det försprång som anfallsmedlen uppnått.------------ Utredningen räknar med att de riktlinjer densamma föreslår skola äga aktualitet för de närmaste åren. Denna beräkning innebär emellertid icke, att utredningen utgår från att en förnyad allmän översyn av civilförsvarsanordningarna under alla förhållanden bör ske efter utgången av en kortare tids­ period. Det bör ankomma på civilförsvarets centralmyndighet, vars bibe­ hållande efter viss omorganisation utredningen förordar, att följa utveck­ lingen och framlägga därav föranledda förslag och anslagsäskanden.

I fråga om civilförsvarets huvudsakliga inriktning och ut­ formning framhåller utredningen till en början, att civilförsvaret måste vara uppbyggt för att möta såväl spridda skadefall av begränsad omfattning som skadegörelser omfattande stora sammanhängande områden. Beträffande den relativa vikten av de passivt förebyggande och de aktivt skadeavhjälpande civilförsvarsåtgärderna yttrar utredningen: Båda äro i och för sig lika viktiga. Om samhället genom olika förebyg­ gande åtgärder skänkes en ökad motståndskraft i krig, komma arbetsuppgif­ terna för den aktiva organisationen att nedbringas. Den aktiva organisationen i sin tur måste genom en elastisk utformning, i stor utsträckning avsedd för fjärrhjälp, vid krigsfall kunna möta även katastrofala situationer. Ett effektivt civilförsvar måste ofrånkomligen medföra stora kostnader. Det är därför av största betydelse att åtgärderna i fredstid begränsas till vad som ur beredskapssynpunkt är oundgängligen nödvändigt. Alla åtgärder, vilka utan eftersättande av beredskapen kunna anstå för att vidtagas först vid en påtaglig krissituation, måste därför inskränkas till att enbart bli föremål för planläggning. En bestämmande faktor i detta sammanhang är den förvarningstid, som kan påräknas före ett krigsutbrott. Det under kriget skapade slagordet »blixt­ krig» är emellertid en påtaglig realitet. Även i ett mera markant fredsläge torde försiktigheten bjuda att icke bedöma tidsfristen alltför optimistiskt. Utredningen har därför vid sina bedömanden utgått från att förvarningstiden kan komma att bli kort. I detta sammanhang bör framhållas, att civilförsvarets beredskap — i djupaste fred såväl som i ett mera hotande läge — ständigt måste hållas på samma nivå som den militära beredskapen. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att instruktionsvägen fastställa vilka förvarningstider som i olika lägen skola vara normerande för försvarets — det militära såväl som civilförsvarets — beredskap. De passiva civilförsvarsåtgärderna äro till sin karaktär knutna till samhällsbebyggelsen. Det gäller här stadsplanefrågor, industriens lokalisering, anordnande av skyddsrum m. m. Vissa av dessa åtgärder äro av sådan art, att de oundgängligen måste vidtagas i takt med samhällets utveckling och om­ daning. Beslut i stadsplanefrågor och liknande äro bindande för decennier, och en ombyggnad för krigsändamål kan överhuvudtaget icke ske vid en senare tidpunkt. Andra åtgärder åter, t. ex. skyddsrumsbyggande, kunna i viss utsträckning utan tekniska olägenheter utföras vid en senare tidpunkt. De äro dock i allmänhet av så tidsödande art, att ett anstånd ur beredskaps­ synpunkt icke är försvarligt. I vad gäller de aktiva åtgärderna, civilförsvarets beredskapsorganisation för avhjälpande av skador, ligger frågan i viss mån annorlunda till. Planläggningsarbetet måste i allt väsentligt vara helt genomfört i fredstid och under­ hållas och överses i takt med utvecklingen, personalförflyttningar och sam­ hällets ombyggnad. I vad gäller- matericlanskaffning blir frågan beroende

Kungl. Maj-.ts proposition nr 81. 37

bl. a. av tillgången på råvaror, tillverkningstid, tillverkningskapacitet och materielens fredsanvändning. Inom detta område synes genom en förnuftig planläggning en betydande inskränkning i fredsanskaffningen kunna, ske. I fråga om utbildning och övning torde förhållandena vara olikartade för olika kategorier personal. För vissa grupper torde oundgängligen utbildning och övning erfordras, medan t. ex. massutbildning för hemskydd i viss utsträck­ ning torde kunna anstå, därest tillgången till instruktörer säkerställes. Frågan har även ett intimt samband med den frivilliga verksamheten. Med hänsyn till det ovan anförda torde under fredstid en förskjutning av verksamhetens tyngdpunkt böra ske till förmån för passiva åtgärder. Beträffande civilförsvarets aktiva organisation understryker utredningen behovet av ökad fjärrhjälp och ökad samverkan med övriga beredskapsorganisationer och framhåller i detta sammanhang, bl. a., att ökad sam­ verkan med militära förband måste förutsättas. Utredningen anser, att civilförsvarets slagkraft bör höjas, och anför på denna punkt: Då civilförsvaret numera får anses vara en oundgänglig del av totalför­ svaret är det också nödvändigt att dess slagkraft står i nivå med försvarets i övrigt. Så torde f. n. icke vara fallet. Utvecklingen på luftkrigets område har gått så snabbt, att det icke varit möjligt att följa med. En bidragande orsak härtill är att civilförsvaret i så hög grad är beroende av just bebyggelsen och samhällsstrukturen, vilken endast långsamt kan omformas. För att civilför­ svaret skall kunna bli jämnstarkt — d. v. s. ha likvärdig motståndskraft och uthållighet — med försvaret i övrigt torde krävas en höjning av dess effekt. En exakt uppskattning av civilförsvarets slagkraft i förhållande till andra försvarsorganisationer är knappast möjlig. Förhållandena äro så pass olik­ artade att hållbara utgångspunkter för jämförelse icke kunna åstadkommas. Det synes dock berättigat att prövningen av kostnaderna för civilförsvarets omfattning och organisation i högre grad än tidigare sker i relation till militärförsvarets. Under hänvisning till möjligheten av nya utvecklingsfaser framhåller ut­ redningen slutligen önskvärdheten av att såväl organisation som lagstiftning på civilförsvarets område göres så elastisk som omständigheterna medgiva. Utredningen anser, att civilförsvarets aktiva organisation bör ha karaktär av en beredskapsorganisation, som är beredd att möta varje slags situation i en framtida hemortsbekämpning.

Yttranden över civilförsvarsutrcdningens förslag. Civilförsvarsutredningens synpunkter beträffande civilförsvarets all­ männa betydelse i framtida krig ha genomgående biträtts eller läm­ nats utan erinran. I fråga om förutsättningarna för att i nuläget taga ställning till frågan om civilförsvarets organisation och verksamhet under fred samt det fortsatta reformarbetet ha de av civilförsvarsutredningen härutinnan anförda synpunkterna likaså i allmänhet vunnit gil­ lande. Överbefälhavaren, som instämmer med utredningen i fråga om lämpligheten att nu företaga en allmän omprövning, biträder även förslaget om successiv

38 Kungl. Maj ds proposition nr 81.

anpassning efter nya förhållanden utan nya omständliga utredningar och för­ fattningsändringar. Detta motsvarade helt den princip för försvarsväsendets fortlöpande modernisering genom partiella reformer, som överbefälhavaren tidigare inför Kungl. Maj:t förordat. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det ha varit önskvärt, att den mili­ tära och den civila försvarsorganisationen kunnat tagas upp till omprövning samtidigt. Då emellertid civilförsvarslagen medgåve en hög grad av anpass­ ning i fråga om uppgifter och organisation, torde det få ankomma på stats­ makterna att i samband med omprövningen av den militära försvarsorganisa­ tionen överväga i vad mån denna inverkade på civilförsvaret, och att med­ dela därav betingade föreskrifter. Om denna uppfattning vore riktig, torde hinder icke möta att redan nu taga ställning till civilförsvarsutredningens riktlinjer och förslag. Försvarets forskningsanstalt uttalar, att nya tänkbara betvingelsemetoder, såsom bakteriologisk krigföring, användning av stridsgaser med nya verkningar och radioaktiva ämnen i krigföringen, radiostyrda projektiler samt atom­ bomber, säkerligen komme att ställa civilförsvaret inför delvis nya problem. Andra skyddsmedel bleve härvid med största sannolikhet nödvändiga. Denna utveckling kunde i vissa fall antagas komma att gå snabbt. Sålunda syntes det t. ex. vara möjligt att relativt snabbt förse gasskyddets personal med appa­ ratur för undersökning av radioaktivitet m. m., varjämte åtgärder för att minska verkningarna av atombomber redan nu kunde planeras i grova drag. Anstalten ville därför framhålla vikten av att organisationen bereddes till­ räckliga möjligheter att utvecklas i den riktning som de nya, ännu oprövade eller endast i mindre skala använda stridsmedlen kunde komma att nödvän­ diggöra. Endast i ett fåtal av yttrandena har tveksamhet uttalats angående lämplig­ heten av att i nuläget taga ståndpunkt till frågan om civilförsvarets verksam­ het och organisation. Denna mening omfattas av länsstyrelserna i Östergöt­ lands och Jönköpings län. Sistnämnda länsstyrelse yttrar, att utformningen av civilförsvarets organisation och verksamhet vore en fråga av betydande svårighetsgrad och räckvidd, samt fortsätter: En sak synes emellertid i detta sammanhang odiskutabel. Därest försvaret överhuvudtaget skall erhålla någon grad av effektivitet, måste det undan för undan anpassas efter den fortskridande utvecklingen av anfallsvapnen. Redan i nuvarande läge lärer det få anses klart, att de framtida stridsmedlen åtmin­ stone delvis bli av helt annan art och verkningsgrad än de som senast kommo till allmännare användning. Det utkast till organisation in. m., som 1945 års eivilförsvarsutredning nu framlagt, synes emellertid väsentligen bygga på erfarenheterna från det andra världskriget. Ehuru detta förhållande förvisso icke i och för sig kan göras till föremål för kritik, måste dock lämpligheten av att nu, i enlighet med utredningens förslag, konsolidera en organisation, vars framtida effektivitet ter sig i hög grad tvivelaktig, allvarligen ifrågasättas. Det nu anförda synes -— i förening med kända folkpsykologiska realiteter — mana till viss återhållsamhet vid avvägningen och utformningen av fredsorganisationen samt motivera, att denna i allt fall tills vidare icke bindes i för fasta former. Enligt länsstyrelsens förmenande har utredningen knappast i tillbörlig grad beaktat dessa önskemål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 39

Svenska stadsförbundet anför, att erfarenheterna från slutskedet av det senaste kriget tydde på att hädanefter i händelse av krig större krav än någonsin förut komme att ställas på civilförsvaret. F. n. saknade man emellertid nästan alldeles erforderligt underlag för ett närmare bedömande av civilförsvarets utformning. Den viktigaste angelägenheten för civilförsvarets ledning syntes därför just nu vara att med största uppmärksamhet följa ut­ vecklingen beträffande sådant som kunde ha betydelse för frågan om civilför­ svarets blivande uppgifter och därav betingade åtgärder i fredstid. Däremot måste starkt ifrågasättas riktigheten av att i nuvarande läge utan vidare vid­ makthålla och utöka beredskapsåtgärderna efter samma linjer som hittills. Läget syntes påkalla anstånd tills vidare med dylika åtgärder i avvaktan på större klarhet bl. a. om huru man i andra länder komme att ställa sig till mot­ svarande spörsmål. Ej heller drätselkammaren i Göteborg anser tidpunkten vara lämplig för ett definitivt ställningstagande till frågan om civilförsvarets framtida utform­ ning. I första hand borde denna fråga tills vidare ställas på framtiden i av­ vaktan på att länder med egna erfarenheter från det senaste världskriget upp­ rättade mera definitiva planer för sitt framtida civilförsvar. Därest emeller­ tid civilförsvarets principiella utformning och planläggning ansåges böra fast­ ställas redan nu, kunde de av utredningen angivna huvudsakliga riktlinjerna med hänsyn till nuvarande erfarenheter godtagas. Med alla praktiska åtgärder för försvarets organiserande och förberedande borde likväl tills vidare anstå i avvaktan på ytterligare erfarenheter från nyssnämnda länder. Skulle man även anse, att de föreslagna riktlinjerna omedelbart borde fullföljas i praktiken och således en ny lagstiftning komma till stånd, borde det föreliggande för­ slaget tagas under fortsatt övervägande med beaktande av vissa av stadens myndigheter i ärendet anförda synpunkter. Svenska sektionen av internationella kvinnoförbundet har yttrat, att frågan om civilförsvarets omorganisation borde uppskjutas i avvaktan på riktlinjer från Förenta nationerna angående nedrustningsfrågan. Enligt sektionens me­ ning borde civilförsvarsplikten upphävas. Civilförsvarsutredningens synpunkter i fråga om civilförsvarets hu­ vudsakliga inriktning och utformning ha berörts i vissa yttranden. Civilförsvar sstyr elsen anser principiellt riktigt, att en förskjutning av civil försvarsverksamhetens tyngdpunkt sker till förmån för passiva åtgärder, så­ som anordnande av skyddsrum, stadsplaneåtgärder samt åtgärder berörande lokalisering av industri- och förrådsanläggningar. Speciellt under en fredsperiod borde de passiva åtgärderna tillmätas större betydelse än vad som kanske skett under kriget. Styrelsen vore emellertid angelägen framhålla, att det önskvärda genomförandet av passiva åtgärder i olika avseenden icke borde föranleda till att i nuläget insikten om betydelsen av åtgärder för den aktiva organisationens stärkande till någon del undanskymdes. Enligt styrelsens mening borde de aktiva åtgärderna alltjämt tillmätas den allra största bety­ delse. Önskvärda passiva civilförsvarsåtgärder kunde endast genomföras i starkt begränsad omfattning och på förhållandevis lång sikt liksom kata­

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

strofverkningarna i ett kommande krig komme att ställa stora krav på det aktiva civilförsvarets insatser. Länsstyrelsen i Örebro län understryker behovet av förebyggande åtgärder till stärkande av samhällets motståndskraft i krig och landsorganisationen anser i likhet med utredningen att, med hänsyn till de moderna militära anfallsmedlens beskaffenhet, de förebyggande åtgärderna borde ägnas förhållandevis större uppmärksamhet än tidigare. Civilförsvarsutredningens synpunkter angående nödvändigheten av en höj­ ning av civilförsvarets effekt och dess bringande i nivå med det militära för­ svarets styrka har understrukits i vissa yttranden.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att 1945 års försvarskommitté, som i yttrande över civilförsvarsutredningens betänkande biträtt ut­ redningens allmänna synpunkter på behovet av ett civilförsvar, jämväl i sitt betänkande med förslag angående försvarets organisation (SOU 1947:72) vidrört frågan om civilförsvaret. I samband med redogörelsen för strategiska synpunkter på frågan om försvarets ordnande framhålles sålunda, att luft­ krigföringen genom sin inriktning icke blott mot fasta försvarsanstalter och rörliga stridskrafter utan även mot civilbefolkning, försörjning och kommu­ nikationer givit det nutida kriget dess totala karaktär och därför ställt sär­ skilda anspråk på luftförsvar och civilförsvar. Försvarskommittén har emel­ lertid icke ingått på några överväganden i fråga om militärförsvarets och civil­ försvarets inbördes förhållande vare sig i organisatoriskt eller kostnadshänseende.

Departementschefen.

Ett av det andra världskrigets mest framträdande drag utgör den oerhörda utveckling, som skedde på luftkrigföringens område. I själva verket beteck­ nar den kraftiga utbyggnaden av de krigförande ländernas luftflottor och dessas utnyttjande för en hänsynslös hemortsbekämpning en förändring av krigföringens natur i stort, såtillvida att den civila befolkningen på ett helt annat sätt än tidigare kom att direkt beröras av krigshandlingarna. Denna utveckling har möjliggjorts icke blott genom flygstridskrafternas utbyggnad och fulländning inom de krigförande länderna utan även genom tillkomsten av nya vapen med långt mera förstörelsebringande verkan än de tidigare an­ vända vapnens. Det moderna krigets totala karaktär har medfört, att försvarsåtgärderna måst utsträckas till områden av det samhälleliga livet, vilka tidigare icke alls eller endast i obetydlig mån berörts av krigshandlingarna. Man talar nu­ mera om tre huvudområden av försvarsberedskapen, nämligen det militära försvaret, civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen. Denna in­ delning återspeglas jämväl i våra egna försvarsförberedelser. Vid sidan om de militära försvarsanstalterna har nämligen uppbyggts ett civilförsvar med huvudsaklig uppgift att vidtaga förberedande och avhjälpande åtgärder för den civila befolkningens och egendomens skyddande mot luftanfall och vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 41

andra fientliga åtgärder, varjämte vidtagits anstalter för en ekonomisk för­ svarsberedskap i syfte att vid krig eller krigsfara tillgodose försvarets och folkförsörjningens behov av förnödenheter. Beträffande den ekonomiska försvarsberedskapen torde i detta sammanhang böra framhållas, att till inne­ varande års riksdag förslag framlägges om denna verksamhets närmare upp­ gifter och organisation. Vad civilförsvaret angår må erinras om att de första åtgärderna till skydd mot luftanfall kommo till stånd under senare hälften av 1930-talet, då hemortsbekämpningens växande betydelse började bli uppenbar. De åtgärder, som vidtogos på grundval av den år 1937 genomförda luftskyddslagstiftningen, voro emellertid av begränsad räckvidd och grundade sig på den uppfatt­ ning man då gjorde sig om luftkrigets natur och omfattning. Det antogs, att anfallen mot hemorten skulle medföra ett större eller mindre antal från varandra skilda skadeplatser, inom vilka motåtgärder skulle kunna sättas in efter i stort sett samma principer som vid liknande situationer under fredsmässiga förhållanden och genom samhällets härför avsedda, ehuru för ända­ målet förstärkta och i viss mån samordnade organ. Redan i början av det andra världskriget visade sig emellertid, att luft­ anfallen skulle komma att spela en väsentligt viktigare roll i krigföringen än man tidigare antagit. Den växande insatsen av flygplan med allt större och effektivare bomblaster befanns resultera i att stora sammanhängande områ­ den, stundom hela stadsdelar, utsattes för förstörelse, vilket ställde det civila försvaret inför väsentligt ökade och delvis nya uppgifter. Den angivna utvecklingen förde även i vårt land med sig krav på en utbyggnad och omorganisation av de civila försvarsanstalterna. Samtidigt med att det inom den givna organisatoriska ramen skedde en förstärkning av de personella och materiella resurserna, pågick under större delen av det andra världskriget utredning angående hemortsförsvarets ändamålsenligaste organisa­ tion. Detta arbete resulterade i den av 1944 års riksdag antagna civilförsvars­ lagen den 15 juli 1944 och den därpå grundade civilförsvarsorganisationen. Den beslutade lagstiftningen och organisationen kan i korthet karakteriseras sålunda, att hemortsförsvarets olika civila grenar, av vilka luftskyddsorganisationen och utrymningsväsendet voro de viktigaste, sammanfördes i en gemen­ sam organisation, benämnd civilförsvaret. Densamma förlänades civil karak­ tär, men samarbetet med det militära försvaret säkerställdes genom en åt de militära organen för vissa fall given direktivrätt gentemot civilförsvaret. Civilförsvarslagen trädde i kraft den 1 december 1944 men dess giltighets­ tid begränsades enligt beslut av 1944 års riksdag till utgången av juni 1949. Före nämnda tidpunkt ansågs en översyn av civilförsvarsanordningarna böra ske. Civilförsvarsorganisationens genomförande har icke följts av någon mera betydande utbyggnad av det materiella civilförsvaret inom landet. Till viss del sammanhänger detta med att organisationen började sin verksamhet vid en tidpunkt, då slutet på kriget i Europa redan begynte skönjas. Men här­ jämte tillkommo i krigets slutskede nya vapen, som pekade hän mot en nv

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

utveckling av luftkrigföringen och framkallade tveksamhet angående ända­ målsenligheten av hittills tillämpade försvarsåtgärder. Jag åsyftar de fjärr­ styrda projektiler av flygplans- eller rakettyp, som under namn av V-l och \-2 insattes från tysk sida mot bl. a. Belgien och England, samt de atom­ bomber, vilka med förödande verkan kommo till användning mot japanska städer. De nya perspektiv, som öppnade sig inför möjligheten av fortsatt använd­ ning i ett eventuellt kommande krig av de nya vapnen, av vilka särskilt atom­ bomben, enligt vad efter hand blev känt om dess verkningar, syntes bli av väsentlig betydelse beträffande civilförsvarets möjligheter och inriktning, föranledde behov av en översyn av gällande anordningar för civilförsvaret. För en dylik översyn talade även stormaktskrigets slut, vilket förde med sig vissa i samband med 1944 års civilförsvarsbeslut ej prövade frågor rörande civilförsvarets övergång till fredsorganisation. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 oktober 1945 bemyndigades jag att för ändamålet tillkalla sakkunniga. Till statsrådsprotokollet i ärendet anförde jag inledningsvis, att den vid till­ komsten av 1944 års civilförsvarslag uttalade uppfattningen, att försvarsanordningarna på det civila området icke finge stå de militära föranstaltningarna efter, vunnit stöd av erfarenheterna icke minst under slutskedet av stormakts­ kriget. Av samma anledning som vi i fortsättningen icke kunde undvara ett militärförsvar måste vi därför allt fortfarande räkna med nödvändigheten av att upprätthålla ett civilförsvar av viss omfattning. Under erinran om att enligt riksdagens beslut en omprövning av såväl lagbestämmelsernas innehåll som organisationens omfattning ansetts böra ske efter en femårsperiod, fann jag emellertid av olika, här förut delvis berörda anledningar angeläget att en omprövning verkställdes redan tidigare. De sakkunniga, 1945 års civilförsvarsutredning, representerande bl. a. samt­ liga i riksdagen företrädda politiska partier, ha slutfört sitt arbete genom ett den 10 januari 1947 dagtecknat betänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation in. m. Betänkandet är enhälligt med undantag för vissa detaljer i fråga om utbildningen inom civilförsvaret under fred. Utredningen hav funnit, att möjligheterna att i ett eventuellt kommande krig i högre grad än under det senaste kunna hålla civilbefolkningen utanför krigshandlingarna måste bedömas såsom mycket små. Någon anledning att med hänsyn till den skedda utvecklingen och framtidsutsikterna göra avsteg från kravet på be­ redskap inom de tre tidigare nämnda huvuddelarna av totalförsvaret — det militära försvaret, civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen -— finnes enligt utredningens mening icke. Under hänvisning till de effektivare vapen för hemortsbekämpning, som framkommit under världskrigets sista skede, framhåller utredningen att utvecklingen otvetydigt pekar hän mot en ökad hemortsbekämpning i ett framtida krig. Konsekvensen härav blir enligt utredningens uppfattning, att civilförsvaret får än större betydelse än det haft under det senaste kriget. I fråga om förutsättningarna för att i nuvarande läge taga ställning till frågan om civilförsvarets fortsatta organisation och verksamhet kan civilför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 43

svarsutredningens ståndpunkt sammanfattas sålunda, att även om en ut­ veckling kan väntas försiggå i fråga om civilförsvarsåtgärdernas utformning i tekniska och andra hänseenden under de närmaste åren, en allmän ompröv­ ning av förevarande frågor bör ske redan nu med ledning av det erfarenhetsmaterial som finnes. Det bör sålunda enligt utredningens mening vara möj­ ligt att i så måtto bedöma den allmänna karaktären av de framtida civilför­ svarsåtgärderna, att ståndpunkt kan tagas beträffande åtskillig förberedelse­ verksamhet av planläggande eller annan natur ävensom den härför erforderliga organisationen. Som en allmän princip förordar utredningen successiv ut­ byggnad med ledning av inhemska och utländska erfarenheter. I de avgivna remissyttrandena ha utredningens grundläggande synpunkter på frågan om civilförsvarets fortsatta betydelse genomgående biträtts eller lämnats utan erinran. Förslaget om en omprövning i nuvarande läge av organisationens utformning och verksamhet i stora drag har jämväl i det övervägande flertalet yttranden vunnit anslutning. För egen del har jag såsom förut påpekats redan i samband med tillkal­ landet av de sakkunniga haft tillfälle framhålla som min uppfattning, att vi även i fortsättningen måste räkna med ett civilförsvar som ett viktigt led i vår allmänna försvarsberedskap. Civilförsvarsutredningens enhälliga ståndpunktstagande i samma riktning liksom remissbehandlingen i ärendet har ytterligare styrkt mig i denna uppfattning. Vad som kunnat inhämtas om civilförsvarsfrågans läge i andra länder, där planerna för framtiden begynt närmare utformas, ger vid handen, att risken för en ökad hemortsbekämpning i ett framtida krig överallt inses samt att man synes beredd draga konse­ kvenserna härav genom utbyggnad av en motsvarande civilförsvarsorganisa­ tion med uppgift att begränsa och avhjälpa de skador, som genom det moderna kriget åsamkas civil befolkning och egendom. Jag erinrar härutinnan om att en­ ligt en nyligen i England framlagd plan för reorganisering av landets civilförsvar, som refererats i det föregående, räknas med ett personalbehov, som t. o. m. överstiger personalstyrkan under det senaste kriget. Därvid tillmäter man, liksom f. ö. även på andra håll, civilförsvaret sådan betydelse, att militära förband anses böra avdelas och utbildas för att under krig uteslutande ha till uppgift att förstärka de civilt organiserade formationerna. Det läge, som inträtt genom det moderna luftkrigets utveckling — en ut­ veckling som gått måhända snabbare än på något annat område av krig­ föringen — påkallar emellertid enligt en allmän mening en grundlig ompröv­ ning av två frågor nämligen om man överhuvud kan väsentligen nedbringa förlusterna bland civilbefolkningen vid ett luftkrig i dess moderna skepnad och, om denna fråga besvaras jakande, med vilka resurser detta i så fall skall ske. Det gäller till en början att bilda sig en uppfattning om huruvida civil­ försvarsåtgärder av den allmänna karaktär, som i våld land efter förebild från de krigsdeltagande länderna genomfördes under kriget, kunna väntas visa sig ändamålsenliga även i ett kommande krig, eller om några omlägg­ ningar av grundläggande betydelse för organisationen eller verksamheten kunna förutses. Av betydelse är härvid att få utrönt såväl betydelsen av

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

civilförsvaret i de länder, vilka under det senaste kriget utsatts för luftkrigets härjningar, som verkningarna av och försvarsmöjligheterna mot de nya vapen, som kunna förutses komma till användning i ett framtida krig. Det av civilförsvarsutredningen förebragta materialet i förevarande hänseende jämte den forskningsverksamhet, som bedrivits inom landet under det senaste året, skapa enligt min mening vissa förutsättningar för ett all­ mänt bedömande av dessa huvudfrågor. Yad först angår värdet under det senaste kriget av sådana civilförsvars­ åtgärder, vilka planerats även i vårt land, finner jag ställt utom tvivel, att desamma varit i hög grad ägnade att mildra verkningarna av luftkrigföringen. Den materiella förödelsen är visserligen betydande på flera håll, särskilt inom de stora av anfall drabbade städerna. Däremot synes det ha varit möjligt att avsevärt begränsa förlusterna i människoliv i förhållande till vad som på grund av ödeläggelsens omfattning kunde förväntas. Jag hänvisar i detta sammanhang till de av utredningen lämnade uppgifterna beträffande Tysk­ land. Den redovisade siffran för antalet genom luftanfall dödade, 305 000, är visserligen i och för sig stor. I betraktande av att mot landet fälldes totalt ej mindre än omkring 1,2 milj. ton bomber, varvid inemot 900 000 byggnader förstördes eller svårt skadades, måste emellertid personförlusterna anses relativt låga. Jag delar utredningens uppfattning att angivna för­ hållande, som äger motsvarighet även inom andra krigshärjade länder, måste till väsentlig del tillskrivas civilförsvarsåtgärder av olika slag, trots att skydds­ rummen ofta synas ha varit av förhållandevis enkel beskaffenhet. Beträffande de nya vapen — »projektiler» av typerna V-l och V-2 samt atombomber — vilka tillgrepos för hemortsbekämpning under krigets sista skede måste konstateras, att det numera tämligen fullständiga materialet om dessa anfallsmedels effekt bekräftar de farhågor som man på grundval av de första uppgifterna haft anledning hysa om en ny och för den civila befolk­ ningen allvarlig utveckling av luftkrigföringen. Emellertid har det nu blivit möjligt att med frånskiljande av det som visat sig ovederhäftigt eller i varje fall obestyrkt erhålla en åtminstone något så när tillförlitlig uppfattning om effekten av de nya vapnen samt bedöma möjligheterna att genom civilför­ svarsåtgärder begränsa verkningarna av desamma. De Y-bomber, som fälldes över Belgien och England, medförde svårare påfrestningar för de hemsökta områdena än i allmänhet torde vara känt. Huvudsakligen sammanhängde detta med att lokalisering och bekämpning av bomberna i luften samt meddelande av förvarning till befolkningen kunde ske endast i begränsad utsträckning. Mot bomber av typen V-2 voro sådana åtgärder helt omöjliggjorda. Ehuru V-bomberna i fråga om sprängverkan voro att jämföra med flygplansfällda bomber av de största typerna blevo på grund av den bristande förvarningen förlusterna i människoliv förhållandevis höga. De avhjälpande civilförsvarsåtgärdernas betydelse visade sig emellertid oförminskad. Under det att hotet från V-bomberna i deras under kriget använda form i första hand hänförde sig till de nyss angivna svårigheterna för deras lokali­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 45

sering m. m., innebar atomenergiens utnyttjande för krigsändamål tillkomsten av ett anfallsvapen av ny och fruktansvärd natur med en verkan, som mot­ svarar tusentals ton bomber av eljest använda slag. Den vidsträckta ödeläggelsen av de båda japanska städer, som utsattes för anfall med atom­ bomber, samt det höga antalet dödade, 120 000, lämna icke rum för tvivel om vapnets oerhörda effekt. I fråga om de olika slagen av verkningar från atom­ bomberna samt den närmare omfattningen av skador och förluster torde jag här få hänvisa till den av civilförsvarsutredningen lämnade redogörelsen. I samband med behandlingen i det följande av skyddsrumsfrågorna avser jag härjämte återkomma till dessa frågor. Någon tvekan kan ej råda om att, i den mån atombomber komma att till­ gripas som anfallsmedel i ett framtida krig, möjligheterna att genom passiva åtgärder av olika slag skydda befolkning och egendom från krigets verkningar starkt beskurits. Lika ovedersägligt är dock att möjligheterna att be­ gränsa verkningarna av bomberna äro betydande. Utrymning av befolkningen från tätorterna är alltjämt ett effektivt skyddsmedel, som uppenbarligen får än större betydelse inför hotet från det nya vapnet som på grund av höga framställningskostnader och begränsade tillverkningsmöjligheter till över­ vägande del torde komma att sättas in mot större befolkningscentra. Även källarskyddsrum av den konstruktion, som kommit till användning i vårt land, äga enligt sakkunskapen ett betydande värde mot verkningarna från en atom­ bomb. Skyddsrum av föreskriven normalkonstruktion beräknas sålunda neu­ tralisera värmeverkan från en atombomb och minska riskzonerna för lufttrycksverkningarna från 4 km till 400 m. Även de radioaktiva verkningarna, som för en oskyddad människa beräknas vara av livsfarlig beskaffenhet på intill 2 km avstånd från detonationspunkten, anses kunna avsevärt begränsas genom skyddsrummen. Av svensk expertis har beräknats, att förlusterna i människoliv, vilka vid fällning av en atombomb över Stockholms centrum under ogynnsammaste betingelser skulle uppgå till 120 000, komme, därest befolkningen haft möjlighet uppsöka skyddsrum, att hålla sig inom samma gränser som vid ett massbombanfall av det slag, som övergick tyska städer. Bergskyddsrummen anses erbjuda fullt skydd mot samtliga verkningar av atombomber, i vart fall om vissa kompletteringar av desamma till skydd mot den radioaktiva strålningen vidtagas. Såväl V-bomberna som atombomberna torde få anses ha befunnit sig på ett begynnelsestadium i konstruktivt hänseende under det senaste kriget. I mån av den vapentekniska utvecklingens fortskridande måste räknas med att effekten av dessa anfallsmedel ytterligare ökas. Risken för att nya vapen komma att tagas i bruk måste härjämte beaktas. I sistnämnda hänseende framhålles från sakkunnigt håll särskilt möjligheten av en bakteriologisk krigföring, vilken anses komma att innebära betydande risker även om vårt land utan att indragas i krig endast skulle komma att befinna sig i närheten av området för angrepp av sådant slag. Även på försvarsmedlens område måste emellertid en kraftig utveckling förutses. Av den av mig nu lämnade redogörelsen framgår, att jag räknar med att

46 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 81. civilförsvaret även vid användning i ett framtida krig av de fruktansvärda anfallsmedel, som numera stå en angripare till buds, kommer att kunna i väsentlig mån mildra deras verkningar för hemortens och den civila befolk­ ningens del. De försvarsåtgärder — utrymning, skyddsrumsbyggande och liknande förebyggande verksamhet ävensom avhjälpande åtgärder för begräns­ ning av bränder, röjning och räddning av innestängda, sjukvårdstjänst m. m. — vilkas betydelse under det senaste kriget till fullo ådagalagts, komma enligt min uppfattning att även i ett framtida krigsfall bli oundgängliga. Jag utgår sålunda från att eftersom skadegörelsen på grund av de nya angreppsmedlen är av väsentligen samma natur som vid anfallsmetoder av äldre slag, ehuru av betydligt ökad omfattning, de civila försvarsåtgärderna måste i stort sett bibehålla sin hittillsvarande allmänna karaktär. Uppgiften blir sålunda att med nuvarande organisation och verksamhet som grund eftersträva effekti visering och komplettering av hittillsvarande anordningar, så att det försprång, som angreppsmedlen f. n. kunna sägas hava uppnått i förhållande till försvarsmöjligheterna, så långt möjligt inhämtas. Jag finner sålunda det fortsatta behovet av ett civilförsvar, avsett som motsvarighet till de militära försvarsanstalterna, till fullo styrkt. Lika litet som civilförsvaret därest det icke understödes av militära åtgärder till förhindrande av angrepp från luften, kan förhindra produktionens och det civila samhällslivets lamslående, kan ett militärförsvar — om än utbyggt till den yttersta gränsen för våra resurser — utan stöd av ett funktionsdugligt civilförsvar skapa möjlighet till effektivt motstånd mot ett angrepp med det moderna krigets medel. I den diskussion angående civilförsvaret som före­ kommit efter krigsslutet har någon gång, även från håll där man varit beredd att acceptera en militär försvarsberedskap av i huvudsak samma omfattning som vår nuvarande, gjorts gällande, att civilförsvaret borde helt eller i allt väsentligt avvecklas. Av det tidigare anförda framgår att jag finner en dylik ståndpunkt ohållbar, vare sig den grundas på underskattning av luftkrigets påfrestningar på hemorten eller på tvivel om försvarsmöjligheter mot kom­ mande angreppsmetoder. Till de synpunkter civilförsvarsutredningen anfört i fråga om civilför­ svarets huvudsakliga inriktning och utformning kan jag i allt väsentligt an­ sluta mig. Huruvida tyngdpunkten i civilförsvarsåtgärderna bör läggas vid den förebyggande eller den avhjälpande verksamheten är ett spörsmål som nu är svårt att överblicka, och ett bestämt ståndpunktstagande lärer ej heller vara erforderligt. Uppenbarligen kräves på båda dessa områden en utbygg­ nad av åtgärderna så långt de tekniska och ekonomiska möjligheterna det medgiva. Omfattningen av de åtgärder för civilförsvarets stärkande, som synas bli en nödvändig följd av krigföringens ytterligare förskjutning mot hemorten, samt tidpunkten för deras genomförande måste självfallet bli beroende av samma faktorer av ekonomiskt och annat slag, vilka äro bestämmande för den militära försvarsberedskapens utformning. Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen måste vidare förutsättas komma att ge resultat av be­ tydelse för det framtida civilförsvarets gestaltning.

Kungl. Maj:ts •proposition nr 81. 47

Jag ansluter mig sålunda till civilförsvarsutredningens förslag om en successiv anpassning av civilförsvarsåtgärderna med ledning av nya erfaren­ heter av betydelse för organisationens och verksamhetens utveckling. I det följande framlägger jag förslag om vissa jämkningar i dessa hänseenden, vilka redan i nuvarande läge synas påkallade. Fortsättningsvis torde få an­ komma å den ansvariga civilförsvarsmyndigheten att framlägga de förslag, som betingas av egna och utländska erfarenheter. Jag vill slutligen framhålla att vissa skäl kunna anföras för att en avväg­ ning mellan det militära försvaret och civilförsvaret kommer till stånd i ett sammanhang beträffande såväl de materiella som personella resursernas för­ delning inom en total försvarsorganisation och en för denna fastställd kost­ nadsram. Framläggandet av föreliggande förslag utesluter emellertid icke ett sådant övervägande vid en senare tidpunkt, enär det förslag jag nu framlägger under alla förhållanden måste anses vara ett minimiförslag såväl i fråga om organisation som utrustning och personalkader.

IV. Verksamhetsgrenar som böra ingå i civilförsvaret eller samordnas med detta.

Civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt statsmakternas beslut har f. o. m. den 1 januari 1947 inrättats ett särskilt centralorgan för den ekonomiska försvarsberedskapen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Enligt sin instruktion (SFS 1946: 897) har nämnden att leda, övervaka och samordna landets försvarsförberedelser på det ekonomiska området. Det ankommer vidare på nämnden att allt efter­ som krisorganens verksamhet avvecklas, såvida Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, övertaga dem åliggande uppgifter av beredskapskaraktär. En av nämndens första arbetsuppgifter skulle vara att utreda den när­ mare omfattningen av dess egna åligganden samt gränsdragningen mot andra myndigheters kompetensområde. Nämnden har den 20 oktober 1947 avgivit förslag i sådant hänseende. Enligt gällande lagstiftning på civilförsvarets område ha civilförsvarsorganen ålagts vissa uppgifter, vilka äga samband med den ekonomiska försvars­ beredskapen. Yad nu sagts gäller särskilt civilförsvarets befattning med den krigs mäss i ga undanf örseln. Enligt 1 § civilförsvarskungörelsen tillkommer det sålunda civilförsvaret att planlägga och genomföra undanförsel, i den mån sådan verksamhet icke enligt vad därom är eller kan varda bestämt åvilar annan myndighet än civilförsvarsmyndighet. Undanförsel såsom civilförsvarsåtgärd avser enligt 40 § civilförsvarslagen förhindrande av att varuförråd, maskiner, boskap, fordon, fartyg och annan

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest för det allmänna genom fiendens åtgöranden förstöras eller annorledes gå förlorade. TJndanförsel benämnes utspridning, om densamma avser egendoms förflytt­ ning till annan förvaringsplats eller fördelning å flera sådana inom samma civilförsvarsområde, bortförande, om densamma avser förflyttning av egendo­ men till annat civilförsvarsområde med mindre utsatt läge, samt industri­ evakuering, om densamma avser förflyttning av industriell verksamhet från ort till annan. Bortförande och industrievakuering planläggas centralt medan utspridning planlägges lokalt. Vissa föreskrifter, för vilka här icke torde böra närmare redogöras, ha i civilförsvarslagen eller civilförsvarskungörelseu lämnats, bl. a. om skyldighet för ägare eller innehavare av egendom, som skall undanföras, att efter anfordran av civilförsvarsmyndighet själv ombesörja eller biträda vid åtgärdens verkställande ävensom att medverka vid förbe­ redande åtgärder för undanförsel. Det har förutsatts, att undanförselåtgärdernas verkställande i stor utsträck­ ning måste ske genom civilförsvarsorganens försorg eller under deras med­ verkan. Inom det allmänna civilförsvaret ombesörjes verksamheten av en särskild tjänstegren med uppgift tillika att svara för de förstöringsåtgärder, vilka skola kunna företagas som alternativ till undanförsel, där sådan icke medhinnes eller eljest kan äga rum. Under förarbetena till civilförsvarslagen framhölls att civilförsvaret såsom ansvarigt för den krigsmässiga undanförseln vore i behov av medverkan från försörjningskommissionernas sida. Det ansågs sålunda som regel böra åligga kommissionerna att ange, vilka varuförråd som i första hand borde ifrågakomma till bortförande samt till vilka orter eller områden förråden ur försörjningssynpunkt borde föras. I civilförsvarsstyrelsen skulle vid hand­ läggning av undanförselärenden ingå en delegation, representerande de myn­ digheter som ägde särskild sakkunskap på förevarande område. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut består nämnda delegation av representanter för försvarsstaben, krigsmaterielverket och reservförrådsnämnden samt industri-, livsmedels-, bränsle- och trafikkommissionerna. Beträffande frågan om planläggande och verkställande av industrievakuering uttalades under förarbetena till lagen, att det borde tillkomma krigsmaterielverket att i fråga om företag vilka omfat­ tades av verkets krigsplanläggning lämna civilförsvarsstyrelsen besked an­ gående åtgärdernas omfattning och inriktning samt i övrigt ombesörja de delar av planläggningsarbetet, som krävde särskild teknisk sakkunskap eller tillverkningserfarenhet. Beträffande företag med uteslutande civil tillverkning borde motsvarande befogenheter tillkomma vederbörande försörjningskommission eller, sedan krisförvaltningen avvecklats, det i samband därmed in­ rättade särskilda planeringsorganet för ekonomisk försvarsberedskap. Från undanförselåtgärderna, vilka utmärkas av att desamma vid krig eller krigsfara föreskrivas av myndighet, särskiljes s. k. skyddsplacering, som regleras av en särskild kungörelse den 8 januari 1944 om skyddsplacering av varuförråd m. m. (nr 10; ändr. nr 657/1944). Av bestämmelserna i denna författning framgår, att skyddsplacering avser uppläggande redan under

Kungl. Maj-.ts proposition nr 81. 49

fredstid — på frivillig väg — av varor på sådan ort eller plats, som erbjuder önskvärd trygghet mot fiendens åtgöranden i händelse av krig. Sådan skyddsplacering avses skola kunna ske redan i samband med produktion eller import av viss vara. Under det att den krigsmässiga undanförseln tillkommer civilförsvaret, i den män sådan verksamhet icke enligt vad därom är eller kan varda bestämt åvilar annan myndighet, faller skyddsplacering inom försörjningskommissionernas område. Civilförsvarsstyrelsen utövar emellertid härvid en sam­ ordnande funktion.

Civilförsvarsutredningen.

Beträffande frågan om samordning i organisatoriskt hänseende mellan civilförsvaret och den ekonomiska f örs varsberedskapen anmärker utredningen till en början, att tillsättandet av riksnamnden för ekonomisk försvarsberedskap icke i och för sig innebure hinder mot en sådan samordning. I fråga om lämpligheten därav hänvisar utredningen till ett tidigare avgivet yttrande över sakkunnigförslaget angående den ekono­ miska försvarsberedskapens framtida organisation. I detta yttrande hade ut­ redningen uttalat, att civilförsvarets samt den ekonomiska försvarsberedska­ pens inbördes förutsättningar och uppgifter allmänt sett icke kunde sägas förete sådana gemensamma drag att skäl förelåge för en samordning av den centrala ledningen av uppgifterna under fred. Förekomsten av vissa gräns­ områden mellan civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen inne­ fattade icke något avgörande skäl för en samordning. Utredningen hade där­ för för det dåvarande ansett sig böra biträda det av ekonomiska försvarsberedskapsutredningen framlagda förslaget, att civilförsvarets ledning tills vidare skulle hållas skild från den ekonomiska försvarsberedskapens central­ organ. Civilförsvarsutredningen anför härefter: Nå°ra sådana förändringar beträffande arten av civilförsvarsuppgifterna, vilka kunna ge anledning till ändring i den allmänna ståndpunkt utredningen i sitt ovan angivna yttrande intagit beträffande förhållandet mellan civilför­ svaret och den ekonomiska försvarsberedskapen, kunna icke förutses. Eu markerad väsensskillnad mellan de båda formerna av försvarsberedskap synes alltfort komma att bestå, även om vissa gränsområden finnas. Förefintligheten av dylika gränsområden samt den omständigheten, att i båda fallen likväl är fråga om försvarsåtgärder av civil natur, skulle givetvis kunna anses innefatta skäl att överväga ett gemensamt centralorgan, aven om på grund av den förutberörda artskillnaden beträffande uppgifterna ett sådant organ måste utformas med tanke på en i stort sett självständig handlägg­ ning av de båda slagen av beredskapsfrågor. Av betydelse för frågans be­ dömande synes bl. a. vara den beräknade omfattningen av arbetsuppgifterna. För civilförsvarets del måste förutses, att uppgifterna under de närmaste åren till väsentlig del komma att bestå i att följa utvecklingen, särskilt i tekniskt hänseende, samt att omsätta vunna erfarenheter efter svenska för­ hållanden. Dessa uppgifter böra uppenbarligen i betydande utsträckning hand­ has centralt, vilket kräver en personalorganisation av i vart fall sådan omfatt­ ning, att eu särskild centralmyndighet får anses motiverad. 4 — 172 48 Bihang Ull riksdagens protokoll 1948. t samt. Nr 81.

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

Såvitt gäller den ekonomiska försvarsberedskapen synes riksnämndens uppgifter under den första tiden bli av jämförelsevis begränsad omfattning. Det kan emellertid förutsättas, att i den mån krisorganen efter hand avveck­ las och deras beredskapsplanering i samband därmed övertages av riksnämnden, uppgifterna komma att öka och kräva sådan omfattning av organet, att detsamma lämpligen bör vara självständigt. Utredningen har sålunda ansett sig böra vidhålla sin tidigare intagna stånd­ punkt, att civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen böra representeras av skilda centralmyndigheter. Ett nära samarbete i alla frågor av gemensamt intresse måste emellertid självfallet äga rum.

Utredningen behandlar härefter spörsmålet om handha vandet av undanförsel däri inbegripet industrievakuering. Härvid framhålles, att de vid lagstiftningens tillkomst anförda skälen för undanförselåtgärdernas hänförande till civilförsvaret närmast tagit sikte på förhållandena vid undanförselns verkställande. Härför behövdes en organisa­ tion av verkställighetskaraktär. Den nuvarande civilförsvarsorganisationen vore uppbyggd i syfte att kunna utöva en verklig ledning av operativ natur. Den planläggning och i övrigt förberedande verksamhet som erfordrades för att undanförselåtgärderna skulle kunna vid behov snabbt genomföras inneslöte emellertid moment, beträffande vilka en annan sakkunskap än den som innehades av civilförsvarsmyndigheterna måste medverka. Beträffande de synpunkter, vilka numera böra läggas på frågan om an­ svaret för undanförsel, anför utredningen följande: De skäl, vilka legat till grund för den krigsmässiga undanförselns hän­ förande till civilförsvaret, bestå alltjämt. Den ytterligare utveckling på anfallsmedlens område, som tillkommit efter 1944, synes t. o. m. ge ytter­ ligare anledning att sammanhålla undanförsel med övriga civilförsvarsåtgär­ der. Sålunda innebär exempelvis det ökade behovet av utrymning av tätorter större krav än tidigare på samordning med undanförselåtgärder avseende livsmedel eller industriell verksamhet. Behovet av att organ med sakkunskap beträffande det allmänna försörjningsläget i en krissituation samt industri tekniska förhållanden deltaga i undanförselplanläggningen kvarstår emellertid alltjämt, I fråga om varuför­ råd torde ifrågavarande sakkunskap främst vara tillfinnandes hos riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, det särskilda beredskapsorgan, som kan komma att inrättas på jordbrukets område samt det organ, som kommer att bära ansvaret för beredskapen beträffande försörjningen av läkemedel och sjukvårdsmateriel. Samma myndigheter torde i princip även komma att re­ presentera den speciella fackkunskap, som erfordras för planläggning av industrievakuering på det civila området. I fråga om den krigsindustriella produktionen anser sig utredningen, med reservation för de ändringar, som kunna komma att påkallas av eventuell framtida omorganisation på ifråga­ varande område, kunna förutsätta, att den särskilda sakkunskap, varom här är fråga, kommer att. i första hand representeras av krigsmaterielverket samt försvarsgrensförvaltningarna, envar inom sitt verksamhetsområde. Utredningen anser som allmän princip böra gälla, att civilförsvarets be­ fattning med undanförselfrågorna bör begränsas till vad som är nödvändigt med hänsyn till de verkställande uppgifter, som avses skola åvila civilförsvarsorganen. I stort sett innebär detta att på riksnämnden samt de ovan angivna myndigheterna — i det följande benämnda fackmyndigheterna — bör an komma att uppdraga riktlinjerna för vad som skall undanföras och, i viss

Kungl. Mai-J k proposition nr SI. Öl

utsträckning, varthän undanförsel skall planeras. Planeringsarbetet skall vidare av nämnden och fackmyndigheterna fullföljas så långt deras speciella kännedom om försörjningsförhållanden, behov av och tillgång på industriell kapacitet m. m. erfordras för hithörande frågors bedömande. På civilförsvaret bör därefter ankomma att på grundval av ett på dylikt sätt erhållet material deltaga i den detaljplanläggning, som erfordras för ledandet och genomforandet av undanförselåtgärderna i ett verkställighetsläge.

Utredningen utvecklar härefter innebörden av den sålunda gjoida gräns­ dragningen, såvitt gäller de uppgifter, vilka böra falla på olika oigan. Häiutinnan anför utredningen följande: Urvalet av objekt, vilka böra ifrågakomma för undanförsel, bör ankomma på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap eller vederbörande fack­ myndighet, Arid bestämmandet av undanförselobjekten inverka självfallet vissa allmänna militära och civilförsvarssynpunkter, vilka i erforderlig ut­ sträckning böra av riksnämnden eller fackmyndighet inhämtas samrådsvägen. Riksnämndens och fackmyndigheternas beslut i nu förevarande hänseende torde böra meddelas civilförsvarsstyrelsen i form av förteckningar over ifråga kommande undanförselobjekt. Civilförsvarsstyrelsen bör emellertid efter närmare undersökning angående de lokala förhållandena äga möjlighet att från undanförselplanläggning undantaga visst objekt. Bet kan exempelvis inträffa, att dylik undersökning, som bör ske genom civilförsvarets lokala organ, ger vid handen, att objektets belägenhet ur civilförsvarssynpunkt ar så gynnsam, att undanförselplanläggning icke kan anses motiverad. Den förut­ sedda bristen på personal, transportmedel och andra resurser, som erfordras för verkställighet i en krissituation, kan vidare tänkas föranleda, att man anser sig böra avstå från en i och för sig önskvärd planläggning. A andra sidan böra civilförsvarsmyndigheterna äga möjlighet att själva taga initiativ till utväljande av undanförselobjekt. Härvid bör emellertid förslag ingivas till riksnämnden eller fackmyndigheterna för bedömande. Sedan på angivet sätt urval skett av undanförselobjekt, torde som nästa steg i planläggningen komma utseendet av de lokaler — evakueringslokaler till vilka undanförsel avses skola ske. Vissa allmänna riktlinjer, avseende de lands­ delar vilka böra ifrågakomma, synas böra angivas av riksnämnden eller fack­ myndighet. Det närmare utväljandet av evakueringslokaler bör emellertid an­ komma på civilförsvarsmyndighet i samråd med vederbörande ägare eller in­ nehavare av undanförselobjekt, För angivet ändamål synes — på satt för­ söksvis redan skett inom Kronobergs län — en inventering bora ske av de industrilokaler och större lagerutrymmen, vilka kunna ifrågakomma såsom evakueringslokaler för undanförsel. Resultatet av dylik inventering bör in­ arbetas i det register över fastigheter, som jämlikt kungörelsen den 26 maj 1939 med vissa bestämmelser om företrädesrätt med avseende å planläggning av rekvisition och förfogande m. m. (nr 414; ändrad 1939: 923; 1940: 426, 931; 1944:56, 662) föres av länsstyrelsen. Då de inventerade utrymmena endast delvis’ kunna beräknas komma att erfordras som evakueringslokaler för undanförselobjekt, kommer den föreslagna kompletteringen av läns­ styrelsernas register att erbjuda fördelar även för militära och^ andra lokalreserverande myndigheter, vilka sålunda kunna från registren erhålla icke blott _ såsom hittills — negativa besked utan även, i viss utsträckning, positiva upplysningar. Inventering synes icke böra ske i större tätorter eller strategiskt ofördelaktigt belägna områden, vilka icke kunna ifragakomma som mai för undanförsel företag. . . Sedan evakueringslokaler utsetts, torde detaljplaneringen i vad avsci industrievakuering böra ankomma på vederbörande företag själva efter när­

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

mare direktiv av riksnämnden eller fackmyndighet. Det formella åläggandet för företagare att medverka vid förberedelsearbetet bör dock, jämlikt 66 § civil­ försvarslagen, meddelas av civilförsvarsmyndighet med hänsyn till bl. a. den möjlighet till ersättning för dylik medverkan, som jämlikt '67 § samma lag föreligger och jämväl i fortsättningen bör föreligga. Undanförselplanernas fastställande bör likaledes ske genom civilförsvarsmyndighet. Såvitt gäller planläggningen för bortförande av varuförråd m. m. synes vad nyss anförts angående industrievakuering böra äga motsvarande tilllämpning. Under det att detaljplaneringen för industrievakuering, om den­ samma skall bli av värde, måste bli förhållandevis ingående och exempelvis avse den tekniska inredningen av evakueringslokalerna, bör emellertid plan­ läggningen för bortförande av varuförråd kunna begränsas och i huvudsak avse utväljande av evakueringslokaler samt beräkningar av behov av per­ sonal och transportmedel för åtgärdens verkställande. I fråga om utspridningsåtgärderna synes, sedan urvalet av objekt skett centralt, planläggningsarbetet såsom hittills varit förhållandet böra ske genom de lokala civilförsvarsorganen i samråd med ägaren och begränsas på sätt som angivits beträffande bortförande. Beträffande utspridning av varuförråd m. m„ vilken åtgärd enligt vad tidigare anförts avser decentralisering inom ett och samma civilförsvarsom­ råde, torde anfallsmedlens utveckling innefatta en begränsning av åtgärdens skyddsvärde. Decentraliseringen synes i fortsättningen böra i betydande omfattning planeras till platser utanför det egna civilförsvarsområdets gränser. Då emellertid enligt gällande begreppsbestämningar undanförselåtgärderna i dylika fall erhålla karaktär av bortförande, som planlägges centralt, men å andra sidan synes fördelaktigt att ansvaret för en dylik ut­ vidgad decentralisering fortfarande handhas lokalt i enlighet med de för ut­ spridning gällande bestämmelserna, synes åtgärd böra vidtagas för möjlig­ görande härav. Det planeringsarbete i fråga om undanförsel, som hittills handhafts av kommissionerna, synes snarast böra överflyttas till riksnämnden oaktat försörjningskommissionerna tills vidare fortsätta sin verksamhet. Försörjningskommissionerna ha — som tidigare påpekats — verkat för åstadkommande av skyddsplacering av viktigare varuslag på frivillig väg en­ ligt särskild kungörelse av 8 januari 1944. Sedan riksnämnden trätt i verk­ samhet, synes även denna uppgift böra åvila nämnden. Den samordnande funktion, som civilförsvarsstyrelsen jämlikt kungörelsen haft att fylla, bör i stället ersättas av samrad mellan riksnämnden och civilförsvarsstyrelsen. Utredningen föreslår härefter, att den närmare fördelningen av planläggningsuppgifterna för undanförsel sker genom överenskommelse mellan veder­ börande myndigheter samt att ett den 25 maj 1945 av Kungl. Maj:t utfärdat åläggande för vissa civila och militära myndigheter att medverka vid undanförseluppgifternas planläggning och genomförande ersättes med ett nytt sådant beslut i enlighet med vad utredningen härom föreslagit.

Yttranden över civilförsvarsutredning'ens förslag.

Mot utredningens förslag att civilförsvaret och den ekonomiska f ö r s va i sb e r e d s kape n böra representeras av skilda centralmyndigheter har ingen erinran gjorts. Livsmedelskommissionen anmärker, att ett särskiljande icke borde utesluta möjligheten, att frågan om eventuellt sammanförande av civilförsvaret och

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 53 den ekonomiska försvarsberedskapen upptages till förnyad prövning vid den definitiva omprövning av civilförsvarets verksamhet som kunde bli nöd­ vändig. Vidkommande spörsmålet om handhavandet av undanförsel ha i vissa hänseenden erinringar framställts mot de av utredningen föreslagna riktlinjerna. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, i vars yttrande reservförrådsnämnden instämt, har visserligen ej funnit anledning till erinran i princip mot utredningens förslag angående fördelningen av arbetsuppgifterna. För­ slaget att handläggning av frågor rörande undanförsel och skyddsplacering skulle omedelbart överflyttas till riksnämnden från försörjningskommissionerna utan att avvakta avveckling av kommissionernas verksamhet kunde nämnden dock ej biträda. Den ville erinra om att nämndens organisation ännu ej slutgiltigt fastställts samt att detta kunde förväntas ske först vid 1948 års riksdag. Dessförinnan syntes det knappast lämpligt att nämnden från krisorganen övertoge arbetsuppgifter i större omfattning än vad som motsvarade avvecklingen av krisorganens verksamhet, allt i enlighet med be­ stämmelserna i nämndens instruktion. Livsmedelskommissionen anför liknande synpunkter. Enligt kommissio­ nens mening hade utredningen alltför litet beaktat skyddsplaceringens bety­ delse i jämförelse med undanförseln. Industrikommissionen och krigsmaterielverket anse, att civilförsvarsstyrelsen icke borde äga rätt att från planläggningen för undanförsel undantaga vissa objekt utan medgivande av riksnämnden eller annan fackmyndighet. överbefälhavaren håller före att det borde ankomma på överbefälhavaren att — utan ingående på detaljer — uppdraga de allmänna riktlinjerna såväl rörande urvalet av undanförselobjekt som rörande de områden till vilka undan­ försel borde planläggas. Skäl syntes icke föreligga för civilförsvarsstyrelsen att undantaga undanförselobjekt utan överbefälhavarens medgivande. Arbetsmarknadskommissionen påtalar behovet av samarbete mellan arbets­ marknads- och civilförsvarsorganen såväl beträffande planläggning som verk­ ställighet av industrievakuering. Kommissionen borde även vara represen­ terad i delegationen för undanförselärenden inom civilförsvarets centrala myn­ dighet, enär endast arbetsmarknadsorganen hade befogenhet att under krigs­ tid sätta civila personer i arbete i näringslivet. I fredstid borde dessutom samarbete rörande planeringen äga rum mellan länsarbetsnämnderna, å ena sidan, samt länsstyrelserna och civilförsvarscheferna, å andra sidan. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, med anledning av utredningens för­ slag om inventering av lämpliga lokaler att tagas i anspråk vid undanförselns genomförande samt inarbetande av resultaten av dylik inventering i de vid länsstyrelserna förda lokalregistren, att enligt erfarenheterna från provinven­ tering inom länet stora fördelar skulle vara förenade med att inventeringen utvidgades att omfatta även andra län. Länsstyrelserna bleve härvid i stånd att på helt annat sätt än hitintills medverka vid undanförselfrågornas lösning. Ett vid länsstyrelsen förvarat fullständigt register över lokaliteter av skilda

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

slag kunde dessutom vid behov ställas till sådana myndigheters förfogande, som i fred önskade få vissa utrymmen reserverade för i krig förutsedda behov. Härigenom uppstode för statsverket stora besparingar genom att längre resor för rekognoscering ej behövde förekomma. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohm län anser en angelägenhetsgradering av undanförselobjekten nödvändig samt framhåller behovet av att en transport­ planering för större undanförselföretag kommer till stånd. Transportplane­ ringen borde åvila civilförsvarsstyrelsen i samråd med överbefälhavaren och järnvägsmyndigheterna. Chefen för marinen framhåller önskvärdheten av att ingen ändring sker be­ träffande de i 11 § kungörelsen den 9 februari 1945 (nr 31) med vissa be­ stämmelser angående sjötrafiken inom svenskt territorialvatten meddelade föreskrifterna om vissa befogenheter för chefen för marinen i fråga om undanförsel av fartyg.

Departementschefen.

I direktiven för civilförsvarsutredningen ingick att särskilt undersöka, huru­ vida möjlighet funnes att inrätta gemensamt centralorgan för civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen samt huruvida sådana planläggningsuppgifter som undanförsel av varuförråd och evakuering av industrier eller andra anläggningar lämpligen borde i fortsättningen handhavas av civilför­ svaret eller överflyttas till organ för den ekonomiska försvarsberedskapen. I det först nämnda avseendet har utredningen kommit till den slutsatsen, att civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen böra representeras av skilda centralmyndigheter. Någon erinran häremot har icke gjorts i remiss­ yttrandena. Sålunda har utredningens förslag tillstyrkts bl. a. av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. I sitt nyligen avgivna förslag till ord­ nande av den ekonomiska försvarsberedskapen — som ligger till grund för proposition i ämnet till denna riksdag — har riksnämnden icke funnit anled­ ning frångå sin i remissyttrandet uttalade uppfattning. Enligt min mening äro de arbetsuppgifter som i nuvarande utrikespolitiska läge ankomma på den centrala ledningen för civilförsvaret resp. den ekonomiska försvarsberedskapen av sådan omfattning, att det med hänsyn till den väsens­ skillnad som föreligger mellan de båda verksamhetsområdena icke bör ifråga­ sättas att sammanslå de centrala organen. Huruvida det i en framtid kan bli lämpligt att åstadkomma en organisatorisk samordning mellan de två formerna av försvarsberedskap eller att eljest förenkla desamma undandrar sig f. n. mitt bedömande. Jag biträder därför utredningens förslag, att ett särskilt centralorgan för civilförsvaret tills vidare bör bibehållas. Såsom ut­ redningen anfört bör emellertid självfallet mellan detta organ och riksnämn­ den för ekonomisk försvarsberedskap äga rum ett nära samarbete i alla frå­ gor av gemensamt intresse. Eormerna för detta samarbete och gränserna för myndigheternas inbördes kompetensområde torde böra regleras genom över­ enskommelse mellan myndigheterna eller, om dessa ej kunna enas, genom be­ slut av Kungl. Maj it.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 55

Beträffande spörsmålet om hur den krigsmässiga undanförseln bör hand­ havas har utredningen uppdragit vissa riktlinjer som i princip överensstämma med vad nu gäller. Utredningen har alltså icke funnit skäl föreslå, att civilför­ svaret skulle befrias från sin befattning med undanförselfrågorna. Denna bör dock enligt utredningens förslag vara begränsad till att huvudsakligen avse uppgifter som hänföra sig till verkställigheten av undanförsel, medan riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och andra fackmyndigheter skola omhänderhava sådana planläggnmgsuppgifter, som förutsätta sakkunskap beträf­ fande det allmänna försörjningsläget i en krissituation samt industritekniska förhållanden. Jag finner utredningens skäl för den förordade uppläggningen av undanförselplanläggningen övertygande. Det torde böra ankomma på Ivungl. Maj:t att allteftersom ansvarsfördelningen rörande den ekonomiska försvarsberedskapen blir klarlagd närmare bestämma vilka fackmyndigheter som skola med­ verka vid planläggningen. I anledning av_ vad överbefälhavaren och arbets­ marknadskommissionen yttrat bör framhållas, att såväl planläggningen som verkställandet av undanförsel naturligtvis bör äga rum i nära samarbete med de militära myndigheterna och arbetsmarknadsorganen. Enligt förslaget skall det ankomma på fackmyndigheterna bl. a. att utvälja de objekt vilka böra ifrågakomma för undanförsel. Civilförsvarsstyrelsen skall emellertid efter närmare undersökning angående de lokala förhållandena äga möjlighet att från undanförsel undantaga visst objekt. I anledning av de erinringar, som i vissa yttranden framställts mot en sådan befogenhet för civilförsvarsstyrelsen, anser jag mig böra framhålla, att befogen­ heten bör utövas med försiktighet och efter samråd med vederbörande fack­ myndighet. Det synes som om utredningen tänkt sig att den nuvarande undanförseldelegationen i civilförsvarsstyrelsen skall bibehållas. Att bibehålla delega­ tionen torde emellertid ej vara erforderligt med de av utredningen föreslagna formerna för samarbete mellan de olika myndigheterna. Såsom utredningen föreslagit torde en inventering av industrilokaler och lagerutrymmen böra ske. I likhet med utredningen anser jag, att de lokala civilförsvarsorganens an­ svar för planläggningen av undanförsel bör kunna utvidgas att avse ej endast utspridning inom civilförsvarsområde utan även i vissa fall bortförande från ett civilförsvarsområde till ett annat. Då en utspridning med hänsyn till lokala förhållanden icke kan tillgodose det krav på skydd som påkallas av omständig­ heterna eller då förflyttning av egendomen till annat civilförsvarsområde eljest skulle vara att föredraga, bör det ankomma på länsstyrelsen eller efter dennas förordnande på underordnad civilförsvarsmyndighet att planlägga egendomens bortförande till annat civilförsvarsområde inom länet. Liksom civil försvarschcf enligt bestämmelse i civilförsvarskungörelsen (61 §) f. n. har befogen­ het att under högsta civilförsvarsberedskap besluta om den utspridning som förutsättes i godkänd specialplan för utspridning, bör länsstyrelse vara be­ rättigad att under sådan beredskap förordna om bortförande som planlagts

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

av länsstyrelsen. Åt länsstyrelse bör vidare enligt 41 § civilförsvarslagen delegeras rätt att bestämma om flyttning av egendom som bortförts enligt vad nu sagts. Rätten att förordna om att undanförsel skall verkställas tillkommer enligt 40 § civilförsvarslagen Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer. Den må utövas vid krig eller krigsfara. I lagtexten har icke före­ skrivits någon begränsning av de myndigheter till vilka rätten skall kunna delegeras. Utredningens av mig biträdda förslag till ordnande av undanförselfrågorna innebär ej att rätten att besluta om undanförselåtgärd under alla förhållanden skulle förbehållas åt civilförsvarsmyndigheterna. Liksom hittills bör det stå Kungl. Maj:t fritt att härutinnan laga efter omständig­ heterna. Under ett beredskapsläge kan det vara befogat att exempelvis en försörjningskommission bemyndigas att meddela undanförselbeslut.

Civilförsvarets nuvarande verksamhetsgrenar.

Gällande bestämmelser.

Nu gällande civilförsvarsorganisation kännetecknas av en omfattande kon­ centration av de civila försvarsåtgärderna. Koncentrationen avser icke blott verksamhetsgrenar, vilka inrättats speciellt för krigsförhållanden, utan även sådana verksamhetsgrenar, vilka under fred företrädas av särskilda organi­ sationer, exempelvis polisväsendet och brandväsendet. Civilförsvarets nuvarande tjänstegrenar äro ordningstjänst, observationsoch förbindelsetjänst, brandtjänst, teknisk tjänst, gasskyddstjänst, sjukvårds­ tjänst, utrymnings- och socialtjänst samt undanförsel- och förstörings tjänst. Koncentrationen av civilförsvarsåtgärderna tar huvudsakligen sikte å för­ hållandena vid krig och syftar därvid till en gemensam operativ ledning av samtliga till civilförsvaret hänförda verksamhetsgrenar. Under fred fullgör civilförsvarsorganisationen huvudsakligen uppgifter som avse förberedelse­ verksamhet för krig. Polisväsendet och i huvudsak jämväl brandväsendet under fred beröras icke av civilförsvaret i annan mån än som betingas av den gemen­ samma krigsplanläggningen. Det nuvarande sambandet mellan civilförsvaret och polisväsendet avser dels den territoriella indelningen av landet i civilförsvarsområden samt chefsförhållandena inom dessa områden, i vilka hänseenden anknytning prin­ cipiellt skett till polisorganisationen, dels en viss samordning av polisverk­ samheten med civilförsvaret under krigsförhållanden. I fråga om indelningen i civilförsvarsområden samt ledningen inom de­ samma innebära de nuvarande föreskrifterna följande. Enligt 5 § civilför­ svarslagen utgör varje landsfiskalsdistrikt och stad som ej ingår i landsfiskalsdistrikt ett civilförsvarsområde, där ej Kungl. Maj:t för visst fall annor­ lunda förordnar. På grund av denna föreskrift gäller f. n. i allmänhet, att överensstämmelse råder mellan civilförsvarsområden och polischefsdistrikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 57

Enligt 6 § civilförsvarslagen föreligger skyldighet för befattningshavare vid polisväsendet att vara civilförsvarschef eller ställföreträdare för sådan. För närvarande upprätthålles befattningen såsom civilförsvarschef i tre fjärdedelar av landets civilförsvarsområden av vederbörande polischef. Yad angår samordningen av polisverksamheten med civilförsvaret under krigsförhållanden märkes, att den normala polisverksamheten avsetts skola under krig väsentligt fortgå vid sidan av civilförsvarets ordningstjänst, vilken senare skall hava till speciell uppgift att ansvara för ordningen i allmänna skyddsrum och andra civilförsvarets anstalter och att eljest handhava ordningsuppgifter som äga omedelbart samband med civilförsvarets verksamhet i övrigt. Även under krig skall polisen kvarstå såsom principiellt självständig organisation. Emellertid har ansetts föreligga behov av gemensam ledning i kritiska situationer. I sådant syfte stadgas i 12 § civilförsvarskungörelsen, att civilförsvarschef äger att, även om han icke tillika är polischef, under civilförsvarsberedskap förordna, att polismän inom civilförsvarsområdet skola av­ delas för att fullgöra särskilda med civilförsvaret sammanhängande uppgifter. Under sådan tjänstgöring är polisman underställd tjänstegrenschefen för ord­ ningstjänsten eller särskilt utsett befäl inom civilförsvaret. Då högsta civilförsvarsberedskap råder äger civilförsvarschefen tillika meddela föreskrifter beträffande den beredskap, som skall upprätthållas inom polisväsendet med hänsyn till möjligheten av att förordnande av nyss omförmält slag kan komma att meddelas. Beträffande förhållandet mellan civilförsvaret och brand väsen de t står det sistnämnda under fred i princip självständigt i förhållande till civil­ försvaret, medan under krig fredsbrandkårerna ingå i civilförsvarsorganisa­ tionen. Fredsbrandväsendet regleras av 1944 års brandlag och brandstadga. Enligt dessa författningar skall varje kommun hålla ett brandförsvar, som tillfreds­ ställer skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand. I varje kommun skall finnas brandstyrka av betryggande storlek och sammansättning. Brandstvrkan skall utgöras i stad av yrkesbrandkår eller borgarbrandkår samt i annan kommun av borgarbrandkår eller frivillig brandkår, vilken gentemot kommu­ nen förbundit sig att svara för brandsläckning. Till kommuns brandstyrka skall därjämte höra reservbrandstyrka, uttagen med tjänsteplikt. Länsstyrelse äger befria kommun från att hålla egen brandkår, såframt kommunen träffat avtal om betryggande släckningshjälp från brandkår i annan kommun, så ock för stad att hålla yrkes- eller borgarbrandkår, såframt i staden finnes frivillig brandkår. Efter framställning av brandchef i kommun, där brand tagit eller hotar att taga större omfattning, är annan kommun skyldig att lämna släckningshjälp i den utsträckning brandchefen i den kommunen prövar möjlig utan att skälig hänsyn till dess egen säkerhet åsidosättes Ersättning skall härvid utgå. Då så erfordras för släckning av brand är envar i åldern 16—65 år, som vistas i orten, pliktig att i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd tillåta medverka vid släckningen. Bland de sålunda tjänstepliktiga skall den förut

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. omnämnda reservbrandstyrkan uttagas, i första liand efter frivillighet. Den som uttagits är skyldig deltaga i brandövning under högst 15 timmar årligen samt är för medverkan vid brandsläckning berättigad till ersättning. Tillsyn över brandförsvaret i riket utövas av en riksbrandinspektör. Inom länen skola länsstyrelserna tillse, att brandförsvaret är tillfredsstäl­ lande ordnat. Kommunala brandordningar, i vilka kommunernas skyldig­ heter beträffande brandväsendet närmare angivas, skola fastställas av läns­ styrelsen. Länsstyrelsen äger förelägga kommun, som åsidosätter sina skyldig­ heter, lämpligt vite. Länsstyrelserna ha genom förordnande av länsbrandinspektörer tillförts särskild expertis vid brandärendenas handläggning. Till länsbrandinspektör har i regel utsetts brandchefen i residensstaden elfer annan stad inom länet. Inom de olika länen ha numera upprättats organisationsplaner för brand­ försvaret. En indelning i brandkårskretsar har även skett, syftande till sam­ arbete i fråga om utbildning, materielvård m. m. Under krig ingå som nämnts de fredsmässiga brandkårerna i civilförsvarets brandtjänst. I konsekvens härmed åligger det enligt civilförsvarskungörelsen civilförsvaret att svara även för släckning av sådan brand, som ej föranledes av stridshandlingar. I motsats till polisen, som i princip kvarstår som själv­ ständig organisation under krig, uppgår sålunda brandväsendet, såvitt avser elasläckningsuppgifterna, helt i civilförsvaret. Med hänsyn till de förändrade förutsättningarna och ökade arbetsuppgif­ terna under krig avses vissa förändringar av organisationen i krig skola ske i förhållande till den i fred gällande. Härutinnan kan framhållas, att förstärk­ ning av eldsläckningsstyrkorna skall ske genom uttagning av civilförsvarspliktiga och i vissa fall tilldelning av vapenfria värnpliktiga ävensom i flera fall anskaffning av ytterligare materiel, att decentralisering av enheterna planeras, att ledningen av eldsläckningsstyrkorna samordnas med ledningen av civilförsvaret i övrigt samt att särskilda eldsläckningsenheter organiseras inom det särskilda civilförsvaret (hemskydd och verkskydd). De förberedelse!', som under fred erfordras för upprätthållande under krig av civilförsvarets brandtjänst, ankommer det på civilförsvarsorganen att vid­ taga. Yad angår den centrala ledningen må framhållas, att riksbrandinspektören enligt gällande instruktion handlägger frågor rörande brandförsvaret under krig såsom föredragande i civilförsvarsstyrelsen. I övrigt är riksbrandinspektören, i den mån ej annat följer av vad särskilt stadgas, direkt inför Kungl. Maj:t ansvarig för sin ämbetsförvaltning. Yad beträffar förhållandet mellan civilförsvaret och sjukvårdsväsendet märkes att civilförsvarets sjukvårdstjänst huvudsakligen faller inom den öppna vården. Civilförsvarets uppgift är att taga vård om skadade på olycksplatsen, att lämna den första hjälpen, att omhändertaga lindrigare skadade samt transportera svårare skadade till sjukhus. Sjukvårdstjänsten ledes av en tjänstegrenschef, vartill i regel utsetts läkare, och består i övrigt av rörliga och fasta enheter. De rörliga enheterna utgöras av sjuktransportavdelningar, vilka svara för

Kungl. Maj.ts proposition nr 81. 59

erforderliga transporter mellan skadeplats, förbandsplats och sjukhus. De fasta enheterna utgöras av förbandsplatser, vilkas huvuduppgift är att tjänst­ göra som sorteringsplatser, där enklare vård kan meddelas, varefter svårare skadefall vidarebefordras till sjukhus. Sluten vård meddelas dock i viss om­ fattning vid förbandsplatsens vårdavdelning. I viss omfattning ha organise­ rats s. k. läkarambulanser, vilka kunna rycka ut till skadeplats och där etablera förbandsplats. Civilförsvarets anstalter äro att anse som civila sjukhus enligt lagen om sjukhusvård vid krig eller krigsfara. Härav följer, att de stå under medicinalstyrelsens överinseende. Organisationen bestämmes av Kungl. Maj:t på förslag av medicinalstyrelsen efter hörande av bl. a. civilförsvarsstyrelsen. Civilförsvarets sjukvårdstjänst omfattar vården av de skadade intill deras eventuella avlämnande vid sjukhus. Med avseende å själva sjukhusvården har civilförsvaret för närvarande intet ansvar.

Civilförsvarsutredningen.

Civilförsvarsutredningen har verkställt en allmän översyn av civilförsvarets nuvarande uppgifter med ledning av de erfarenheter, som vunnits inom och utom landet under krigsåren. Vid denna översyn har hänsyn tagits till förhål­ landena såväl under krig som under fred. Krigsförhållandena ha därvid för ut­ redningen framstått som det primära. Vid genomgången av civilförsvarets olika verksamhetsgrenar har utredningen övervägt, huruvida anledning finnes att i de fall, där viss verksamhetsgren avser uppgifter som i fred företrädas av en normalt fungerande organisation, på sådan organisation överflytta ansvaret för det erforderliga förberedelsearbetet, eventuellt även handhavandet. av upp­ gifterna under krig. Beträffande förhållandet mellan civilförsvaret och polisväsendet anför utredningen: Vad angår förhållandena under krig äro självfallet av intresse de upp­ gifter, vilka kunnat erhållas från de av kriget berörda länderna Förhållandena i de ockuperade länderna synas härvid icke böra tjäna till ledning med hän­ syn till den politisering av polisväsendet samt obehöriga påverkan på detta i övrigt från ockupationsmaktens sida, som, enligt vad utredningen vid studie­ besök i bl. a. Danmark, Holland och Belgien inhämtat, förekommit. Av större intresse är otvivelaktigt det förhållandet, att man i England under olika faser av luftkriget arbetat med ett från det egentliga civilförsvaret skilt polisväsende. Jämväl brandväsendet har i England fungerat fristående från civilförsvaret, vilket därmed kommit att i huvudsak bedriva sådan hjälpverksamhet, som icke företrätts av en särskild, normalt fungerande organisation. Emellertid bör å andra sidan påpekas, att, ehuru de tre organisationerna formellt varit fri­ stående från varandra, ett nära samarbete förekommit under anfall. En direkt samordning har för övrigt förelegat i den regionala instansen (Storbritannien var i civilförsvarshänseende indelat i 12 »Regions» under ledning av »Regional Commissioners»), där en enhetlig operativ ledning möjliggjorts. För utredningen står det för vårt lands vidkommande klart, att den nu­ varande samordningen innebär påtagliga fördelar i fråga om framför allt möj­ ligheterna av ett gemensamt order- och rapportväsende samt enhetlig inrikt­

60 Kungl. Maj.ts proposition nr SJ.

ning av hela civilförsvarsverksamheten i ett kritiskt läge. Några egentliga betänkligheter mot den nuvarande samordningen gjorde sig icke heller gäl­ lande i samband med civilförsvarsorganisationens genomförande. Den möjlighet civilförsyarschef enligt gällande bestämmelser äger att — även om han icke tillika är polischef — inverka på polisverksamhetens be­ drivande genom ianspråktagande av polismän för särskilda civilförsvarsuppgifter är givetvis icke avsedd att utnyttjas annat än där så ur det gemen­ samma civilförsvarsarbetets synpunkt är nödvändigt. Det torde vidare vara avsett att, även i de fall då civilförsvarsclief, som icke tillika är polischef, an­ ser sig böra ingripa i här avsett syfte, detta ingripande skall begränsas till allmänna direktiv. I här avsedda fall torde regelmässigt såsom tjänstegrenschef för ordningstjänsten vara utsedd vederbörande polischef eller annat högre polisbefäl, under vilkens ledning de civilförsvaret tillkommande uppgifterna med avseende å ordningstjänsten skola lösas. I detta hänseende gäller för ordningstjänstens vidkommande samma förhållande som beträffande övriga tjänstegrenar, exempelvis brandtjänst, där vederbörande tjänstegrenschef — i det anförda exemplet regelmässigt en brandchef — utövar den direkta led­ ningen av tjänstegrenens verksamhet. I de fall civilförsvarschef ingriper reglerande i polisens verksamhet, måste självfallet ansvaret för vidtagna åt­ gärder övergå till denne. Härutinnan gäller sålunda samma förhållande, som när militär direktivrätt utövas gentemot civilförsvarsorganen. ^Det.kan förutsättas, att civilförsvarets befogenhet att inverka reglerande på polisverksamheten endast kommer att äga aktualitet under begränsad tid. Behovet av enhetlig ledning synes sålunda närmast föreligga under luft­ anfall och det i anslutning därtill igångsatta hjälparbetet. Så snart förhållan­ dena det medgiva, torde den polisiära verksamheten böra ombesörjas av polis­ organen själva på eget ansvar. Även i kritiska situationer kommer viss polis­ verksamhet — exempelvis kriminalpolistjänst — att utövas utan inblandning från civilförsvarsorganens sida. ^ i<l bär angivna förhållanden kan utredningen icke finna annat än att de fördelar, som ligga i samordnad ledning i krig och gemensamt utnyttjande av rapport- och ordervägar, helt överväga de olägenheter, som alltid måste vara förenade därmed, att polispersonalens lydnadsförhållanden, i de fall civilför­ svarschef är annan person än polischefen, i viss utsträckning måste bli oklara. Den utveckling, som förekommit på luftkrieets område efter civilförsvarsorga­ nisationens genomförande, synes icke föranleda ändring av denna ståndpunkt. Den väntade ökade omfattningen av skadegörelsen föranleder snarast ett understrykande av samordningsbehovet. Vidkommande härefter förhållandet emellan civilförsvar och polisväsendet under fred, skulle givetvis — oavsett en taktisk samordning i krig — kunna tänkas att ansvaret för de förberedelseåtgärder, som erfordras för upprätt­ hållandet i krig av en civilförsvarets ordningstjänst, lades på polisorganen. I dylikt fall skulle emellertid erfordras sådana författningsmässiga regleringar, att polisorganen finge möjlighet att utöva de befogenheter i fråga om ian­ språktagande av personal för utbildning och övning in. in., som nu tillkommer civilförsvaret. Ävenledes skulle ett avskiljande av förberedelseverksamheten å ifrågavarande område erfordra en central ledning av polisväsendet under Kungl. Maj:t. Utredningen har sålunda ansett sig böra intaga den ståndpunkten, att det bestående sambandet mellan polisväsendet och civilförsvaret icke lämpligen bör brytas.

I annat sammanhang har civilförsvarsutredningen övervägt ett av polis­ ledningen i Stockholm väckt förslag, att den i civilförsvarets ordnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 61 tjänst inskrivna personalen skulle kunna under fredstid inkallas för att tillfälligt förstärka den ordinarie ordningspolisen. I yttrande över för­ slaget har överståthållarämbetet ansett att någon erinran ej kunde göras mot ett dylikt ianspråktagande av civilförsvarspersonalen, såvitt detsamma skedde inom ramen för den personalen åvilande skyldigheten att deltaga i utbildning och övning, men funnit sig icke kunna tillstyrka en anordning, enligt vilken ordningstjänsten i fråga om tjänstgöringsskyldighet under fred ställdes i sämre läge än övriga tjänstegrenar. Civilförsvarsutredningen har anslutit sig till de av överståthållarämbetet framförda synpunkterna och för egen del för­ ordat, att personalen i det allmänna, civilförsvarets ordnings- och bevaknings­ tjänst skall kunna, ändock att civilförsvarsberedskap ej råder, efter frivilligt åtagande tagas i anspråk för uppgifter som sammanhänga med den ordinarie ordningspolisens verksamhet, dock att sådant ianspråktagande icke skall få ske för ordningens upprätthållande vid arbetskonflikter. I fråga om förhållandet mellan civilförsvaret och brandväsendet har utredningen erinrat om att den av luftanfall mot tätorter under det andra världskriget förorsakade materiella skadegörelsen till väsentlig del skett genom brand. Av det erhållna erfarenhetsmaterialet angående atombombernas verk­ ningar framginge att — i den mån dylika vapen komme till användning i ett framtida krig — risken för skadegörelse genom eld ytterligare ökat. Beträffande det framtida förhållandet mellan civilförsvaret och brandväsendet har utredningen till en början förklarat av verkställda förfrågningar framgå, att i stort sett funnits möjligheter att samordna de civila släckningsområdena och civilförsvarsområdena, samt hållit före, att det fredsmässiga brandväsendet efter den nya brandorganisationens genomförande jämväl i övrigt skulle komma att utgöra en god grund för en krigsmässig, i civilför­ svaret ingående brandtjänst. Härefter anför utredningen: I fråga om brandförsvaret under krig är det av intresse att i England — där emellertid brandväsendet sedan år 1941 är förstatligat och enhetligt orga­ niserat — ledningen av eldsläckningen lokalt utövas fristående från civilför­ svaret i övrigt, ehuru givetvis ett nära samarbete med detta ägt rum. Liknande förhållanden synas ha förelegat i Tyskland åtminstone under slutskedet. Het måste också anses uppenbart att brandtjänsten med nutida metoder på luft­ krigföringens område ställes inför sådana omfattande uppgifter, att tjänstegrenen bör arbeta i största utsträckning självständigt utan onödiga hämningar i form av överflödiga befälslinjer. Den nuvarande inordningen av brandtjänsten i civilförsvaret har emellertid icke ansetts behöva lägga någon hämsko på brandtjänstens verksamhet, lika litet som gäller övriga tjänstegrenar. Samordningen åsyftar beredande av fördelar, av vilka här kunna nämnas följande. Brandtjänsten behöver tillgång till civilförsvarets order- och rapportorganisation. Det synes icke miijligt för brandtjänsten att bygga sitt rapportväsende på de fredsmässiga anordningarna, såsom brandtelegraf och det allmänna telefonnätet. Brand­ tjänsten behöver vidare tillgång till de rapporter om andra skador än elds­ vådor, som inkomma till civilförsvarscentralerna, exempelvis angående blocke­ rade vägförbindelser. Intressekollisioner kunna uppkomma, såsom om eld­ släckningen i ett visst fall bör inriktas på räddning av människoliv eller på

62 Iiungl. Maj:ts proposition nr SL

räddning av ett för försvaret oersättligt förråd. Avgörandet bör i dylika fall träffas av civilförsvarschefen, som har en vidare överblick av läget än en tjänstegrenschef kan besitta. Vid interlokala hjälpsändningar är det slutligen ofta nödvändigt att skaffa upplysningar om framkomlighet på vägar m. m., vilket förutsätter samarbete med de militära myndigheterna. Detta samarbete bör ske genom civilförsvaret över de eljest föreskrivna samrådslinjerna, då de militära organen icke onödigtvis böra belastas med orienteringsskyldighet gent­ emot flera civila organisationer. De angivna fördelarna synas enligt utredningens mening så betydelsefulla, att en utbrytning av brandförsvaret från civilförsvaret i övrigt under krig icke bör ifrågasättas. Självfallet bör emellertid brandtjänsten, liksom för övrigt andra tjänstegrenar, under krig så långt möjligt ledas självständigt genom tjänstegrenschefen och övrigt i tjänstegrenen ingående befäl. Annat torde icke heller ha ifrågasatts. Den gemensamma civilförsvarsledningen bör sålunda ingripa endast där så med hänsyn till hela hjälparbetets enhetliga riktning är erforderligt. I första hand bör det härvid tillkomma civilförsvarschefen att med ledning av den överblick över läget han i civilförsvarscentralen erhåller genom inkommande rapporter och samråd med samtliga tjänstegrenschef er ingripa reglerande där så erfordras. Men även på skadeplatser, där enheter från flera tjänstegrenar insatts i arbete, bör — såsom jämväl hittills avsetts — en enhetlig ledning kunna säkerställas genom utseende av skadeplatsbefäl­ havare. Såsom skadeplatsbefälhavare kan enligt utredningens mening ofta vara lämpligt att utse brandbefäl, vilka genom sin fredsmässiga verksamhet måste anses besitta erforderlig rutin för uppgiften i fråga. I fråga om brandväsendets ställning under fred framhåller utredningen, att den nu gällande ordningen innebure, att en åtskillnad i princip upprätthölles mellan ärenden, avseende det fredsmässiga brandväsendets ordnande inom kommunerna i enlighet med brandlagstiftningen, och ärenden gällande krigsbrandförsvarets förberedande inom civilförsvarsområdena i enlighet med civilförsvarsförfattningarna. Denna uppdelning vore icke helt tillfredsställande på grund av svårigheten att i praktiken särskilja de båda slagen av ärenden. I den centrala ledningen utövade civilförsvarsstyrelsen med riksbrandinspektören som föredragande beslutanderätten, förutom i rena krigsbrandärenden, i ett flertal ärenden av mer eller mindre utpräglat fredsmässig karaktär. Utredningen har övervägt lämpligheten att antingen under fred överföra krigsplanläggning och övriga krigsbrandärenden till fredsbrandorganen eller helt inordna det fredsmässiga brandväsendet i civilförsvaret. Beträffande det förstnämnda av dessa två alternativ framhåller ut­ redningen, efter att ha redogjort för vad det i praktiken skulle komma att innebära, att åtskilliga med krigsbrandförsvarets planläggning sam­ manhängande åtgärder, exempelvis anordnande av förläggningsutrymmen och verkställande av personaluttagning, uppenbarligen vore av natur att böra vidtagas inom ramen för en gemensam civilförsvarsorganisation. Ett undantagande från civilförsvarets ansvar av den i fred erforderliga krigs­ planläggningen och övriga förberedelseverksamheten på brandförsvarets område skulle enligt utredningens mening utgöra ett steg bakåt, medförande avsevärda olägenheter. Det skulle vidare kräva, att brandlagen ändrades dit­ hän att även krigsbrandförsvaret komme att regleras därav. Det syntes böra undvikas att vidtaga ändringar i denna nyligen genomförda lagstiftning. På

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 63 grund härav kunde utredningen icke förorda en omläggning enligt detta alternativ. Vidkommande det andra alternativet anmärker utredningen, att det onek­ ligen skulle skapas klarare linjer i fråga om den centrala ledningen, om fredsbrandväsendet inordnades i civilförsvaret. Ä andra sidan vore uppenbart, att det ur brandväsendets synpunkt icke kunde vara någon fördel att beträf­ fande den centrala ledningen allenast representeras av en byrå eller avdelning inom ett i övrigt icke fackkunnigt ämbetsverk. Snarare måste det för de fredsmässiga brandärendenas handläggning vara till olägenhet, att riksbrandinspektören jämväl beträffande dessa inplacerades i civilförsvarsstyrelsen. För det alltjämt pågående arbetet med att uppbygga landsbygdens brandförsvar i enlighet med nya brandlagen skulle brandväsendets ytterligare anknytning till civilförsvaret kunna ge anledning till irritation, vilket borde undvikas. Utredningen har på grund av vad sålunda anförts ansett sig böra stanna för att bibehålla det nuvarande sambandet under fred mellan civilför­ svaret och brandväsendet. Det borde, särskilt om civilförsvars- och brand­ ärendena komme att hänföras till ett och samma departement, vara möjligt att övervinna de svårigheter, som följde med den nuvarande uppdelningen av brandväsendet i en fredsmässig och krigsmässig del. Riksbrandinspektören föreslås i enlighet med denna ståndpunkt alltjämt skola handlägga frågor rörande brandförsvaret under krig såsom föredragande i civilförsvarsstyrelsen. Utredningen har vidare övervägt lämpligheten av att, oavsett bibehållandetav den nuvarande samordningen mellan civilförsvaret och brandväsendet, över­ föra den på civilförsvarsstyrelsens stat upptagna personalen inom riksbrandinspektörens avdelning till en fristående statens brandinspektion. Dessa spörs­ mål torde lämpligen böra upptagas till behandling i sammanhang med anslagsäskandena till ifrågavarande ändamål. Såvitt angår förhållandet mellan civilförsvaret och s j ukvår ds väs end et har utredningen påpekat, att civilförsvarets sjukvårdstjänst till sin karaktär vore en utrycknings- och förstahjälpsorganisation, till vilken den fredsmässiga motsvarigheten vore föga utvecklad. Utredningen har övervägt möjligheten att på medicinalstyrelsen lägga ansvaret för beredskapen i fråga om den nu till civilförsvaret hörande sjukvårdstjänsten men med hänsyn till den angivna karaktären hos denna funnit, att medicinalstyrelsen icke vore lämp­ ligt organ för verksamhetens ledning. Såväl beredskapen för skadades om­ händertagande och transport till sjukvårdsinrättning som upprättandet av för­ bandsplatser borde därför som hittills åvila civilförsvarsorganisationen. Utredningen påpekar, att platsdispositionen på sjukhusen under krig av­ ses skola ledas av ett centralt organ med representanter för medicinalsty­ relsen, försvarets sjukvårdsförvaltning och försvarsstaben. Vid förbindelse­ avbrott skulle ledningen utövas från beläggningscentraler som anordnats militärområdesvis. Därest även förbindelserna inom militärområde skulle brytas, avsåges ledningen skola övertagas av länsstyrelsernas försvarsavdelningar.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Emellertid torde länsstyrelserna f. n. sakna befogenheter i sagda hänseende. Utredningen förordar, att bestämmelser utfärdas i ämnet. Enligt utredningens mening bör eftersträvas en ytterligare samordning av civilförsvarets och hemvärnets förbandsplatser. Härom anför utredningen: För hemvärnets behov har planerats ett betydande antal förbandsplatser, vartill personal och materiel i stor utsträckning ställts till förfogande genom röda korset. Å de orter, där samtidigt funnits behov av civilförsvarets för­ bandsplatser, har en dubbelorganisation härigenom uppstått, medförande bl. a. konkurrens om personal. 1943 års civilförsvarsutredning föreslog i förevarande hänseende, att civilförsvarets sjukvårdstjänst skulle svara även för hem­ värnets sjukvård, men framlade icke något detaljerat förslag utan ansåg spörs­ målet böra lösas av civilförsvarets centralmyndighet, berörda militära myn­ digheter och röda korset. En viss samordning har också kommit till stånd men alltjämt förekommer enligt vad utredningen inhämtat i ett betydande antal civilförsvarsområden parallella sjukvårdsorganisationer. Bl. a. med hän­ syn till den förutsedda bristen på personal för olika beredskapsuppgifter i ett krigsläge kan en dylik ordning icke vara ändamålsenlig. Samordning bör enligt utredningens mening ytterligare ske i första hand så, att de fasta sjukvårdsenheterna — förbandsplatserna — anordnas i civil­ försvarets regi i samtliga orter, där behov av förbandsplatser för civilförsvars­ ändamål föreligger och icke kan förutses komma att tjäna ett hemvärnets ute­ slutande behov. Personalen å förbandsplatserna bör i enlighet härmed inskrivas i civilförsvaret och jämte utrustningen upptagas i civilförsvarets organisa­ tionsplaner. — I fråga om de för transport av sårade avsedda enheterna torde möjligheterna för samordning vara mindre, i det den sjukvårdspersonal, som avses skola åtfölja hemvärnsförbanden och svara för den första hjälpen i stridslinjen och transporterna därifrån, lämpligen synes böra tillhöra hem­ värnet och samövas. med detta. Även på detta område bör emellertid enligt ut­ redningens mening visst utrymme finnas för personalbesparande samordnings­ åtgärder.

Yad angår civilförsvarets övriga tjänstegrenar har utredningen icke funnit anledning att föreslå ändring av dess anknytning till civilför­ svarsorganisationen, vare sig i fråga om förberedelseverksamheten under fred eller verksamhetens handhavande i krig. För att kunna bedöma frågorna om bl. a. omfattningen av verksamheten under fred och den härför erfor­ derliga organisationen har utredningen emellertid genomgått tjänstegrenarnas nuvarande och i fortsättningen väntade uppgifter. Ur den i betän­ kandet lämnade redogörelsen härför torde här endast böra återges vad utred­ ningen anfört om önskvärda reformer. Observations- och förbindelsetjänsten. Som en konsekvens av utvecklingen på luftkrigets område bör enligt utredningen observationstjänsten i högre grad än hittills grundas på lägesobservation genom å lämpliga utsiktspunkter utplacerad och med speciell utrustning försedd personal. Det nuvarande syste­ met med rapportering över rapportställen från enskilda hemskydd och verk­ skydd bör dock icke övergivas. — En ytterligare utbyggnad av radioförbin­ delserna bör ske med utnyttjande av kortvågstekniken. Tekniska tjänsten. Enligt utredningen bör sjukvårdsutbildad personal fin­ nas tillgänglig inom röjnings enheter som avses för hjälp åt dem som inne-

Kungl. May.ts proposition nr 81. (15

stängts under rasmassor. En angelägen uppgift är att från krigshärjade länder inhämta upplysningar om den speciella tekniken vid här avsedd röjning och att omsätta dessa erfarenheter vid utbildningsverksamheten. Gasskyddstjänsten. Utredningen anser sig med hänsyn till erfarenheten från andra länder icke kunna förorda tjänstegrenens slopande. Det synes icke osannolikt, att den kan tillföras nya uppgifter till mötande av vissa verk­ ningar av de nya vapnen — exempelvis indikering och oskadliggörande av radioaktiv strålning från atombomber. Utrymnings- och socialtjänsten har av utredningen ägnats förhållandevis stor uppmärksamhet. Efter redogörelse för de hittills vidtagna åtgärderna inom tjänstegrenen anför utredningen:

Den nuvarande organisationen för utrymning av tätorter har uppbyggts med utgångspunkt från de förhållanden, som rådde under ett tidigt skede av kriget. De vidtagna dispositionerna förutsätta att en relativt lång tid står till förfogande för utrymningsföretags genomförande. Den administrativa appa­ raten med registrering, utskrivning av tågbiljetter och liknande är tidsödande. Utrymningsplanläggningen avser endast en mindre del av befolkningen i ut­ rymningsorterna. Planläggning för en mer eller mindre total utrymning har förekommit en­ dast i undantagsfall, gällande vissa gränsorter med utsatt läge vid militära operationer. Å andra sidan har genom Kungl. Maj:ts brev till länsstyrelserna den 5 mars 1943 (nr 335) angående vissa bestämmelser rörande civila myndig­ heters. verksamhet under krig framhållits, bl. a., vådan av panikartade eller eljest okontrollerade befolkningsförflyttningar från områden, som beröras av fientliga invasionsföretag eller från orter, som utsättas för luftanfall. Läns­ styrelserna ha i samband härmed anmodats att i samråd med militära chefer samt inom länet verksamma utrymnings- och inkvarteringsorgan vidtaga erfor­ derliga åtgärder för att förhindra befarade okontrollerade befolkningsförflytt­ ningar av berört slag. Den utveckling, som förekommit på luftkrigets område, bör enligt utred­ ningens mening föranleda viss omläggning av utrymningsplanläggningen. Principiellt bör såsom hittills anses, att den för upprätthållande av produktion och samhällsfunktioner i övrigt nödvändiga delen av befolkningen i utrym­ ningsorter skall så långt möjligt kvarstanna samt att i överensstämmelse här­ med bortflyttningsförbud skall kunna utfärdas. En planläggning för utrym­ ning av allenast vissa kategorier, som icke äro av nyssnämnd betydelse, torde därför som hittills böra upprätthållas, ehuru vissa förenklingar av det expeditionella förfaringssättet vid utrymning böra eftersträvas. En partiell utrymning av nu avsett slag torde närmast ifrågakomma inför ett överhängande krigshot eller, efter krigsutbrott, från orter, vilka icke ut­ satts för luftanfall. Det synes emellertid utredningen icke försvarligt att i fortsättningen låta förberedelsearbetet inom utrymningsväsendet avse allenast vissa begränsade kategorier av befolkningen. Situationer kunna utan tvivel uppkomma — exem­ pelvis vid massanfall av den typ som förekommit mot tyska städer — då upp­ rätthållande av ett bortflyttningsförbud för icke utrymningsberättigade kate­ gorier helt enkelt icke är möjligt. Förödelsen och i samband därmed försörj­ ningsproblem av olika slag kunna vidare tänkas bli av sadan omfattning, att ett kvarhållande av befolkningen, om sådant skulle vara möjligt, icke är önskvärt. Här angivna synpunkter erhålla uppenbarligen än större aktualitet, därest atombomber komma att tillgripas som vapen i ett framtida krig.

Ö------ 172 -ts Bihaini till riksdagens protokoll 11)48. 1 samt. År 81.

61) Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Massutrymning av här avsett slag kan icke tänkas ske i de former, som avsetts för hittills planerad utrymning. Transportmedel såsom järnvägar, fartyg och motorfordon kunna förutsättas tillgängliga för allenast en ringa del av de utrymmande. I stället måste förutsättas, att dessa själva förflytta sig åtminstone den första vägen från utrymningsorten. Erfarenheterna från kriget i Europa ge åtskilliga exempel på improviserade utrymningar — i samband med luftanfall eller trupprörelser — där de ut­ rymmande till en början varit till stor del hänvisade till sina egna möjlig­ heter i fråga om förflyttning och uppehälle. Ehuru utrymningsföretag av här avsett slag självfallet innefatta avsevärda umbäranden för den utrymmande befolkningen, synes likväl genomförbarheten av desamma vara större än man skulle kunna förvänta. Det är ställt utom tvivel, att planläggning och annan förberedelseverk­ samhet för en massutrymning av ifrågavarande slag äro ägnade att avsevärt underlätta genomförandet av densamma. I sådan planläggning synes böra ingå exempelvis bestämmande i samråd med militära myndigheter av de vägar, som i olika alternativ kunna användas — eller med hänsyn till mili­ tära transporter icke få användas — för landsvägstransporter, förberedande av upptagningsstationer och uppsamlingsläger på lämpliga avstånd från tät­ orter samt organisering av rörliga sjukvårdspatruller. En omfattande utrymning av här åsyftat slag torde icke kunna undgå att förorsaka svårigheter beträffande utrönande av utrymmande personers vistelse­ ort. Det synes i anledning härav angeläget, att i förberedelsearbetet ingår planering av samlingsplatser för personalgrupper, vilka snarast böra återgå till sina uppgifter i produktionen. Så bör exempelvis ske beträffande arbetare vid företag vilka planlagts för industrievakuering samt befattningshavare vid stats- och kommunalmyndigheter av vikt för samhällslivet under krig.

Undanförsel- och förstöringstjänsten. Den medverkan som åligger ägare eller innehavare av egendom, vilken skall undanföras eller förstöras, bör enligt utredningen i motsats till vad nu torde vara förutsatt lämnas inom ramen för verkskyddsorganisationen.

Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.

Mot utredningens förslag beträffande förhållandet mellan civilförsvaret och polisväsendet har erinran framförts från några håll. Föreningen Sveriges polismästare säger sig icke kunna ge sin anslutning till den av utredningen förordade lösningen av frågan samt anför: De alternativa lösningar, som enligt föreningens mening böra ifrågakomma, äro att antingen polisen och civilförsvaret helt skiljas från varandra — i vilket fall all bevakningstjänst, sålunda även landstormspolisen, bör organisatoriskt tillhöra polisen — eller att civilförsvaret inordnas under polisen. Med hänsyn till meningsskilj aktigheter inom föreningen om vilkendera av dessa båda lös­ ningar som är den ändamålsenligaste har föreningen icke ansett sig böra taga definitiv ställning till frågan. Föreningen håller emellertid före, att civilmyn­ digheten i lägsta instans d. v. s. polismyndigheten intar en sådan ställning att dess medverkan utöver den rena ordningshållningst jänsten är, om icke ound­ gängligen nödvändig, så i varje fall av utomordentligt stor betydelse för upp­ byggandet av ett effektivt civilförsvar. Framför allt gäller detta orostid. Före­ ningen förmenar att erfarenheten från de förflutna beredskapsåren ger be­ lägg för riktigheten av denna föreningens åsikt. Föreningen kan i varje fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 81. 67

icke ge sin anslutning åt den princip, som nu gäller och ytterligare utvecklas i betänkandet, eller att ställa polisen till civilförsvarets förfogande. Även om polisen inordnas i civilförsvaret kommer det i orostid likväl att bli så, att polischefen blir den som under alla förhållanden ytterst kommer att få bära ansvaret för ordningens upprätthållande. En polischefen underordnad civilförsvarschef eller en ställföreträdande sådan torde för övrigt — därest sådant av ena eller andra anledningen skulle visa sig erforderligt — av över­ ordnad myndighet kunna utrustas med tämligen vittgående och självständiga befogenheter. Man kan mycket väl tänka sig en lösning motsvarande förhål­ landet i större städer mellan polismästare och polisintendent. Om man likväl vill bibehålla nu gällande ordning med avseende å förhål­ landet mellan polisen och civilförsvaret, synes man böra skapa sådana möjlig­ heter att polischef — i de fall han ej tillika är civilförsvarschef — kommer att intaga en självständig ställning i förhållande till den senare.

T. f. polismästaren i Stockholm säger sig vidhålla sin i samband med tidi­ gare organisationsförslag angående civilförsvaret uttalade uppfattning, att polisväsendet som sådant borde lämnas utanför civilförsvaret men att ett nära samband mellan civilförsvaret och polisväsendet vore nödvändigt för att i krig föreliggande uppgifter skulle kunna lösas på ett ur alla synpunkter lämp­ ligt sätt. Åtminstone för huvudstadens vidkommande kunde det icke vara av någon större betydelse för civilförsvarets del om polisväsendet vore inordnat i civilförsvaret eller ej, under det att ett dylikt inordnande för polisväsendets eget vidkommande endast komme att medföra stora olägenheter. Polismästaren i Eskilstuna finner det icke lämpligt, att polisens nuvarande inordning undercivilförsvaret bibehålies. Det kunde knappast undvikas, att vissa konflikter kunde uppstå mellan civilförsvarschefen och polischefen i avseende å led­ ningen av ordningshållningstjänsten, vilket icke vore lyckligt. En anordning med skild ledning uteslöte icke, att polischef kunde vara civilförsvarschef, där så ansåges möjligt och lämpligt; givetvis måste man förutsätta en intim kontakt mellan civilförsvarschefen och polischefen. Länsstyrelsen i Östergötlands län hävdar, att endast sådana uppgifter, som kunde betraktas, såsom rena civilförsvarsfrågor, borde hänföras till civilför­ svarsorganisationen. Principiellt och ekonomiskt sett kunde det icke anses stå i överensstämmelse med statens intresse, att sådana arbetsuppgifter, som sedan lång tid tillbaka handlagts av viss. myndighet eller avdelning inom sådan, utan objektiva skäl överfördes till annat organ som måhända saknade kom­ petent personal för arbetet i fråga. Ur nämnda synpunkt borde polisväsendet i fredstid vara helt oberoende av civilförsvaret utom i den mån den gemen­ samma planläggningen det fordrade.

T fråga om förslaget att utnyttja den inskrivna ordningstjänstper­ sonalen för fredsmässiga polisuppgifter efter frivilligt åtagande har ingen erinran försports. Civilförsvarsstyrelsen förutsätter, att bestäm­ melserna i avlöningsreglementet för allmänna civilförsvarets personal skall gälla jämväl under den åsyftade fredstjänstgöringen. Ifrågasättas kunde emellertid, om ej personalen under här avsedd tjänstgöring borde

68 Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

tilldelas polismans skydd och befogenhet, vilket syntes enklast kunna ske genom ändring i 87 a § civilförsvarskungörelsen. Bevalcningsinspelctören anför: Den föreslagna anordningen kan medföra eu viss förstärkning av polisen. Enligt min mening kan det, framför allt med hänsyn till utbildningen, i många fall vara lämpligare att förstärka polisen med personal från civilförsvarets ord­ ningstjänst än genom att anlita hemvärnsmän för sådant ändamål. Även för civilförsvaret, vars ordningshållningspersonal på detta sätt kan erhålla tillfällen till träning samt personlig kontakt med den egentliga polis­ personalen, torde anordningen bli av påtagligt värde. Frågan om personalens befogenheter och" straffrättsliga skydd under här avsedd tjänstgöring torde böra göras till föremål för närmare överväganden. Erfarenhet rörande möjligheterna att till civilförsvarets ordnings- och bevak­ ningstjänst knyta samt inom tjänstegrenen utbilda kvalificerad personal torde därvid böra avvaktas.

Landsorganisationen understryker såsom självklart det förbehållet, att sådant ianspråktagande som här avses icke får ifrågakomma för att upprätt­ hålla ordningen vid arbetskonflikt.

Vad beträffar förhållandet mellan civilförsvaret och brandväsendet har mot utredningens förslag att brandväsendet under krig skulle ingå i civil­ försvaret men att vid handläggningen av brandförsvarsfrågor under fred skulle bibehållas en principiell åtskillnad mellan freds- och krigsbrandärenden erinran gjorts endast av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län. överståthållarämbetet framställer önskemål om närmare utredning beträf­ fande frågan om fredsbrandväsendets inordning i civilförsvaret samt anför härutinnan bl. a. följande: Utredningen uttalar den förhoppningen att de av utredningen redovisade svårigheter, som följa av den nuvarande uppdelningen av brandväsendet i en fredsmässig och en krigsmässig del, skulle kunna övervinnas, om civilförsvarsoch brandärendena framdeles komme att hänföras till ett och samma depar­ tement. Ämbetet kan ej dela uppfattningen om sådana verkningar av en ändrad departementsindelning, främst därför att det i fråga om brandväsendet på ett helt annat sätt än i fråga om andra civilförsvaret närstående civila verksam hetsgrenar gäller att dess fredsmässiga och dess krigsmässiga aspekter gripa in i varandra utan möjlighet till åtskillnad annat än på godtycklig grund. Det är med dessa utgångspunkter naturligt att ämbetet sökt bedöma bärig­ heten av de skäl som av utredningen anförts mot ett inordnande av jämväl fredsbrandväsendet i civilförsvaret. Härutinnan har anförts, att det ur brand­ väsendets synpunkt icke kunde vara någon fördel att beträffande den centrala ledningen allenast representeras av en byrå eller avdelning inom ett i övrigt icke fackkunnigt ämbetsverk samt att det för arbetet med uppbyggandet av landsbygdens brandförsvar i enlighet med nya brandlagen kunde giva anled­ ning till irritation, om brandväsendet ytterligare anknötes till civilförsvaret. Yad det förra av dessa skäl beträffar ägde detsamma berättigande, därest brandförsvaret inom civilförsvarsstyrelsen komme att utgöra ett främmande eller i varje fall perifert inslag och därför ej skulle komma till sin rätt. Så skulle emellertid enligt ämbetets mening icke komma att vara förhållandet. Det är svårt att verkställa en inbördes gradering av civilförs var suppgifterna,

Kungl. Maj.ts proposition nr 81. 69 men att biandtjänsten intager en central ställning inom civilförsvaret torde icke behöva råda delade meningar om, och som en följd därav torde för en civilförsvarsstyrelse med uppgifter jämväl i fråga om det fredsmässiga brand­ försvaret dessa sistnämnda uppgifter komma att i betydande grad sätta sin prägel på arbetet inom verket. Och då varje förstärkning eller effektivisering av det fredsmässiga brandförsvaret automatiskt höjer beredskapen ur civil­ försvarssynpunkt, kan ämbetet icke inse, att reellt sett brandväsendets måls­ män skulle ha något att förlora på en närmare sammanknytning av civilför­ svaret och brandväsendet såväl inom den centrala ledningen som i lägre in­ stanser. Däremot förefaller det sannolikt att det finnes ett psykologiskt mot­ stånd att härvidlag övervinna. Med hänsyn härtill och till att en dylik fastare anknytning nämnda båda verksamhetsområden emellan icke torde kunna ske utan närmare utredning, som i sin tur måhända skulle fördröja framläggandet av civilförsvarsutredningens övriga förslag, vill ämbetet med förestående på­ pekanden allenast ha sökt motverka att en slutgiltig ordning beträffande civil­ försvarets och brandväsendets inbördes ställning skall anses åvägabringad. En speciell utredning på denna punkt synes ämbetet önskvärd, och det vore värdefullt, om i den blivande propositionen en dylik utredning efter det ytter­ ligare någon tids erfarenhet inhämtats kunde ställas i utsikt. Ej heller länsstyrelsen i Norrbottens län anser sig övertygad av den av utredningen anförda motiveringen för att särskilja fredsbrandväsendet och krigsbrandväsendet samt anser, att fredsbrandärendena borde handläggas i samma ordning som krigsbrandärendena. Länsstyrelsen i Västerbottens län finner förslaget att fredsbrandkårerna i krig skulle ingå i civilförsvaret mindre lämpligt. De skäl som talade för att polisen skulle, frånsett direktivrätten från civilförsvarets sida, utöva sin verksamhet utan inblandning från civilförsvaret gällde även brandväsendet. Riksbrandinspektören säger sig ha, efter ingående prövning av de olika alternativen rörande brandväsendets ställning under krig och fred, i likhet med utredningen kommit fram till att brandväsendet under fred borde vara fristående från civilförsvaret men under krig ingå i detta såsom civilförsva­ rets brandtjänst. Genom denna lösning komme civilförsvarets behov av att under krig ha full dispositionsrätt över brandväsendet att tillgodoses, sam­ tidigt som fredsbrandväsendets krav på självständighet under fred bleve upp­ fyllt. Riksbrandinspektören tillstyrkte därför civilförsvarsutredningens för­ slag i denna del. Brandskyddsföreningen och brandkårernas riksförbund understryka de skäl som utredningen anfört mot ett inordnande av fredsbrandväsendet i civil­ försvaret. Utan tvivel skulle en sådan anordning innebära en för brand­ skyddet i Sverige mycket allvarlig tillbakagång, utan att motsvarande vinst skulle ernås för civilförsvaret exempelvis i vad rörde de klarare befälslinjer som möjligen skulle skapas. Brandbefälsförbundet finner icke tänkbart annat än att fredsbrandväsendet enligt utredningens förslag bibehåller sin i för­ hållande till civilförsvaret självständiga ställning. Fredsbrandväsendet vore av stadigvarande natur, och gällande lagstiftning på området vore icke be­ gränsad till tiden. Civilförsvaret däremot vore konjunkturbetonat. Plan­ läggningen av krigsbrandväsendet under fred måste bygga på eller an­ sluta till fredsbrandväsendet. Huruvida brandinspektionen även i detta

70 Kungl Maj:ts proposition nr 81.

hänseende borde helt frikopplas från civilförsvarsstyrelsen — sålunda efter engelskt mönster — eller om riksbrandinspektören, såsom hittills, skulle med sina biträden ingå som en avdelning i civilförsvarsstyrelsen kunde disku­ teras. Frågan hade enligt brandbefälsförbundets uppfattning icke den bety­ delse som spörsmålet om fredsbrandväsendets ställning, och förbundet ville icke motsätta sig ett bibehållande av den nuvarande ordningen. Civilförsvarsutredningens förslag, att brandväsendet under krig skulle vara inordnat i civilförsvaret, ville brandbefälsförbundet icke heller motsätta sig. Förbundet förutsatte dock, att krigsbrandväsendet — såsom civilförsvarsutredningen också syntes ha funnit lämpligt — gåves eu möjligast självständig ställninginom civilförsvaret och att detta i den utsträckning som vore möjlig genom instruktioner eller anvisningar klargjordes för civilförsvarets representanter i alla instanser. De tyska och brittiska erfarenheterna under kriget underströke vad nu sagts. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför liknande synpunkter som beträf­ fande polisväsendets samordning med civilförsvaret och anser förty brand­ väsendet i fredstid böra vara helt oberoende av civilförsvaret utom i den mån den gemensamma planläggningen det påfordrade. Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller nödvändigheten av att reglera förhållandena i sådana fall där en landskommun, tillhörande ett civilförsvars­ område, träffat släckningsavtal med stad eller annan tätort, som bildar eller ingår i annat civilförsvarsområde. Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida icke en uppmjukning av bestämmelserna i 20 § civilförsvarskungörelsen borde ske så, att civiltörsvarschef utan länsstyrelses hörande finge, i fall som nu nämnts, disponera civilförsvarsavdelningen utanför sitt eget civilförsvarsområde. I ett flertal yttranden har berörts frågan om brandinspektionens organisa­ toriska ställning i förhållande till civilförsvarsstyrelsen. Yttrandena torde i denna del böra redovisas i samband med anslagsäskandena till ifrågavarande ändamål.

I fråga om det allmänna förhållandet mellan civilförsvaret och sjukvårdsväsendet uttalar medicinalstyrelsen, att styrelsen helt anslöte sig till vad utredningen anfört i detta hänseende och ansåge, att sjukvårds­ tjänsten såsom hittills borde åvila civilförsvarsorganisationen, såväl med av­ seende på de skadades första omhändertagande och transport till sjukvårds­ inrättning som beträffande förbandsplatserna. Riksnämnclen för ekonomisk försvarsberedskap betonar hur angeläget det är att beredskapsverksamheten i fråga om civil sjukvård — såväl den öppna som den slutna — så långt möjligt organiseras under enhetlig ledning samt att erforderligt samarbete mellan denna ledning och nämnden ordnas i syfte att säkerställa materielanskaffningen m. m. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller vikten av en bättre samordning än den förhandenvarande mellan civilförsvarsmyndigheternas planläggning och den planläggning, som enligt lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara verkställes av sjukhusmyndigheterna. Särskilt framträ-

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 71

daiule bleve behovet av dylik samordning vid utrymning. Även den öppna vården under krig syntes behöva göras till föremål för översyn. Det vore sålunda icke välbetänkt att, som f. n. avsåges, under en inkvartering, då den normala befolkningen måhända mångdubblades under otillfredsställande bo­ stads- och övriga hygieniska förhållanden, minska det redan under fredsförhållanden fåtaliga läkar- och sjuksköterskebeståndet. Ej heller vore det till­ rådligt att räkna med bistånd av militära läkare i nämnvärd utsträckning. En utväg att råda bot mot berörda missförhållande syntes länsstyrelsen vara att organisera rörliga enheter av läkare och sjuksköterskor, som vid behov kunde snabbt sändas till utsatta inkvarteringsområden. Länsstyrelsen förordade att åt medicinalstyrelsen uppdroges att i samråd med civilförsvarets centralmyn­ dighet utreda denna angelägna fråga. Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar, att sjukvården komme att ställas in­ för betydande problem i samband med hopträngandet inom begränsade om­ råden under längre tid av betydande mängder från tätorterna ut- eller bort­ flyttad civilbefolkning liksom även vid katastrofskador efter bombanfall mot sådana orter. Enligt länsstyrelsens mening borde den öppna sjukvården orga­ niseras i civilförsvarets regi under medverkan av röda korset. För att civil­ försvaret skulle erhålla nödig medicinsk sakkunskap borde förste provinsial­ läkaren under fredsförhållanden biträda vid planläggningen av sjukvårds­ tjänsten samt under krig ingå i länsstyrelsens försvarsavdelning. Civi Iförsva rs chef en i Stockholms civilförsvarsområde anser, att utred­ ningen borde ha närmare ingått på frågan om mottagningsanordningar vid sjukhus. Erfarenheter från en mångfald stora luftskydds- och civilförsvars­ övningar hade visat, att vid stor anhopning av skadade, som under kort tid­ rymd måste omhändertagas på sjukhusens mottagningsavdelningar, biträde erfordrades av civilförsvarets personal, även om denna ej hade att befatta sig med själva sjukhusvården. Om skadade aldrig så snabbt avlämnades vid sjukhus men tidsödande och personalkrävande arbete på mottagningsavdelningen med identifiering, registrering, bårtransporter till operationssalar m. m. avsevärt fördröjde skadornas behandling, vore ej mycket vunnet. Med hänsyn till bristen på tillräckligt antal sjuksköterskor och sjukhusbiträden i krig hade, bl. a. av stadens sjukhusdirektion, begärts att civilförsvarschefen måtte låta inskriva minst 300 samariter i sjukvårdstjänsten, avsedda för för­ stärkning av personalen på sjukhusens mottagningsavdelningar. Formella hinder syntes emellertid föreligga för en dylik åtgärd. Det vore i hög grad önskvärt att denna viktiga fråga löstes i samband med ändrade föreskrifter för civilförsvaret. — Stockholms stads sjukhus direktion anmärker, att det vid civilförsvarsövningar under krigsåren visat sig att tillräcklig uppmärk­ samhet icke ägnats frågan om samordningen mellan civilförsvaret och sjuk­ husvården. Er. framkomlig väg att lösa denna fråga syntes vara att in­ ordna den slutna vårdens ledning direkt under civilförsvarschefen genom att sjukhusdirektören förordnades till tjänstegrenschef för den slutna vården. Utredningens synpunkter i fråga om platsdispositionen å sjukhusen inom länen i vissa fall av förbindelseavbrott samt beträffande ytterligare samord-

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

ning av civilförsvarets och hemvärnets sjukvårdsorganisationer ha i huvudsak vunnit gillande. I det sistnämnda hänseendet förklarar chefen för armén, att som oeftergivligt villkor dock måste uppställas, dels att de av civilförsvaret uppsatta förbands­ platserna finge utnyttjas av hemvärnet med samma rätt som av civilförsvaret, dels att hemvärnet där så erfordrades — och detta torde bli regel -—- ut­ rustades med erforderlig rörlig sjukvårdspersonal och erforderliga sjuktrans­ portorgan, vilka tillhörde hemvärnet och följde detta. Redan organiserade hemvärnsförbandsplatsers överförande till civilförsvaret, i den mån sådant skulle ske, borde äga rum först sedan civilförsvarsorganisationen på den platsen vore klar och hemvärnets sjuktransportavdelningar organiserats. Skäl talade även för att vissa förbandsplatser på den mer renodlade landsbygden — främst sådana som kunde förutsättas böra flyttas i samband med en av stridsläget betingad omgruppering av hemvärnet — skulle vara underställda hemvärnet. Det syntes böra ankomma på vederbörliga regionala myndig­ heter att med hänsyn till de lokala förhållandena i samråd närmare reglera lydnadsförhallandena för sådana förbandsplatser. Liknande synpunkter an­ föras av hemvärns chef en och liemvärnsrådet. Civilförsvar sstyr elsen instämmer med utredningen i fråga om angelägen­ heten av ytterligare åtgärder i syfte att komma till rätta med dubbelorganisa­ tionen inom civilförsvarets och hemvärnets sjukvård. Ett betydelsefullt steg i den riktningen ansåge styrelsen komma att tagas i samband med att organi­ sationsplaner upprättades för civilförsvarsområdena. I de av civilförsvarsstyrelsen till ledning härför utfärdade allmänna anvisningarna hade meddelats sådana föreskrifter, att påtalade olägenheter i huvudsak beräknades bli undanröjda. Skulle så sedermera erfordras, komme civilförsvarsstyrelsen i samråd med vederbörande myndigheter och organisationer att vidtaga ytter­ ligare åtgärder på förevarande område i samordnande syfte. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att sjukvårdsorganisationen på en ort måste åsyfta, att all sjukvårdsutbildad personal stode till förfogande för verksamhet inom ramen av civilförsvarets sjukvårdstjänst. Då organisa­ tionen likväl måste medgiva, att vid hemvärnets markstrid dess behov av sjukvård kunde tillgodoses på bästa sätt, syntes det länsstyrelsen mest ända­ målsenligt, att all kvalificerad sjukvårdsutbildad personal inskreves i all­ männa civilförsvarets sjukvårdstjänst för att i första hand tjänstgöra inom ramen av dess olika organ men vid behov kunna utbrytas för att lämna hem­ värnet nödig sjukvårdshjälp under markstrid.

Såvitt härefter angår civilförsvarets övriga tjänstegrenar ha de av utredningen angivna riktlinjerna i allmänhet icke föranlett någon erinran. 1 fråga om observations- och förbindelsetjänsten har från ett flertal håll understrukits angelägenheten av att civilförsvarets radioförbindelser utbygg­ des. Länsstyrelsen i Malmöhus län säger sig förutsätta, att jämväl läns­ styrelsernas behov av dylika förbindelsemedel beaktas. Länsstyrelsen i Göte­ borgs och Bohus län anser en utökad radioorganisation som en av de ange­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 73

lägnaste åtgärderna för att modernisera och effektivisera den nuvarande civilförsvarsorganisationen. Icke minst viktigt vore därvid, att länsstyrelse försåges med sådan radioutrustning att förbindelse kunde uppnås med dels militära staber och dels civila centralmyndigheter. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller i fråga om den tekniska tjänsten önskvärdheten av denna tjänstegrens utbildning i s]5rängningstjänst. Er­ farenheten hade visat, att utbildning härutinnan vore av stor betydelse för­ utom för tjänstegrenens egen verksamhet jämväl för att kunna biträda brandoch förstöringstjänstegrenarna. I all synnerhet vore bristen på experter för sprängning av byggnader påtaglig. Vattenfallsstyrelsen understryker den av utredningen uttalade synpunkten om behovet av att snarast införskaffa upplysningar om den speciella tekniken vid röjning och att omsätta dessa er­ farenheter vid utbildning i denna tjänstegren. Ur styrelsens synpunkt vore önskvärt, att kortfattade tryckta allmänna anvisningar för utförande av röj­ ning komme till stånd. I fråga om tjänstegrenen för gasskydd biträder överbefälhavaren utred­ ningens åsikt, att tjänstegrenen med hänsyn till erfarenheter från andra län­ der icke borde slopas. Det syntes emellertid som om utredningen icke till fullo beaktat den utveckling som pågått och alltjämt påginge på den kemiska krigföringens område. Nya utspridningsmetoder och nya stridsgaser, även radioaktiva sådana, kunde komma att kräva helt nya motmedel. Denna ut­ veckling måste noga följas inom civilförsvaret. Försvarets forskningsanstalt säger sig jämväl dela uppfattningen att gasskyddstjänsten borde bibehållas som en tjänstegren samt att densamma antagligen komme att tillföras nya uppgifter. Avgasningstjänsten syntes dock i större utsträckning än utred­ ningen förordat böra bygga på rörliga enheter, som kunde insättas vid behov på provisoriskt upprättade avgasningsplatser i anslutning till skadeområdet; därigenom torde behovet av fasta avgasningsplatser kunna minskas betydligt. Frågan om utrymnings- och socialtjänstens fortsatta uppgifter har berörts i ett flertal remissyttranden. De av utredningen framlagda riktlinjerna ha härvid genomgående vunnit gillande. Överbefälhavaren framhåller, att utrymning ur allmän försvarssynpunkt måste räknas till de viktigaste uppgifter som under krig komme att åvila civilförsvaret. Överbefälhavaren biträdde de förslag och synpunkter i hit­ hörande frågor som utredningen framlagt. Därutöver borde emellertid fram­ hållas den avgörande betydelse tidsfaktorn spelade vid bedömandet av vad som å ena sidan vore önskvärt och å den andra möjligt att genomföra, då det gällde utrymning. Enär vårt land berörande krigshot sannolikt komme att bjuda oss en mycket kort tidsfrist före fientligheternas inledande, syntes nu­ varande lagbestämmelser beträffande rätten att vidtaga förberedande utryrnningsåtgärder icke säkerställa ett effektivt utnyttjande av tidsfristen. Det ifrågasattes därför, huruvida icke rätten att uppmana invånare inom riskorter att flytta till områden, som bedömdes mindre utsatta, borde delegeras till länsstyrelse. Dessutom borde övervägas, huruvida icke bemyndigande borde lämnas civilförsvarsstyrelsen, eventuellt länsstyrelse, att under civilförsvars-

74 Kungl. Maj ds proposition nr 81.

beredskap ålägga vissa särskilt ömtåliga personalkategorier att verkställa utrymning. Civilf'örsvar sstyr elsen framhåller, att utrymningens betydelse komme att bli än större, därest icke det av utredningen föreslagna utbyggnadsprogrammet för skyddsrum hunnit genomföras vid ett krigsutbrott. Arbetsmarknads­ kommissionen anser' erforderligt, att arbetsmarknadsorganen deltaga i plan­ läggningen i fredstid av utrymning, enär de i annat fall icke kunde fullgöra sina åligganden beträffande arbetsmarknadens reglering under krigstid. Livs­ medelskommissionen uttalar, att det syntes kommissionen som om utred­ ningen icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt den evakuerade befolkningens livsmedelsförsörjning. I tidigare planläggning hade en relativt fast organisa­ tion härför uppbyggts, till vars förfogande man avsett att ställa bl. a. sär­ skilda beredskapslager av socker och mjöl samt lokalt organiserade folkkök. Vid en massutspisning av det slag det här vore fråga om syntes det bli nödvändigt med rörliga transportkolonner för utspisningens ordnande bland de evakuerade. Länsstyrelsen i Örebro län anser, trots de begränsningar som framför allt den mycket knappa tillgången på kommunikationsmedel och bostadsbestån­ dets fortgående reducering å rena landsbygden härvidlag uppställde, att å ifrågavarande passiva linje mera vore att vinna för medborgarnas i de större städerna skydd än genom utrustning av olika enheter för skadebekämpning, vilkas insatser, ehuru oumbärliga, med hänsyn till förstöringsmedlens ut­ veckling alltid måste bli begränsade. Länsstyrelsen i Södermanlands län finner alla skäl tala för en omläggning av utrymningsplanläggningen enligt utredningens förslag. Särskilt ville länsstyrelsen understryka vikten av en planläggning av åtgärder för snabbt utrönande av vissa personalgruppers vistelseort och dessas återförande till produktionen och arbetet inom statsoch kommunalförvaltningen. I fråga om undanförsel- och förstö ringstjänsten anser civilförsvars styr el­ sen det oklart vad utredningen avsett med sitt uttalande därom, att den med­ verkan, som ålåge ägare eller innehavare av egendom i samband med undan­ försel och förstöring, borde lämnas inom ramen för verkskyddsorganisationen. Styrelsen vore emellertid icke främmande för tanken, att verkskyddspersonal borde i större utsträckning än man hittills tänkt sig kunna medverka vid undanförsel och förstöring, dock att, vad förberedelsearbetet under fred be­ träffade, sådan medverkan måste jämlikt gällande lagstiftning inskränkas till personal i befälsbefattning.

Departementschefen.

Civilförsvarsutredningen har genomgått civilförsvarets nuvarande verk­ samhetsområden i anslutning till den gällande indelningen i tjänstegrenar. Därvid har undersökts, huruvida omläggningar i något hänseende kunde vara påkallade med hänsyn till utvecklingen på krigföringens område och eljest vunna erfarenheter. Särskilt har uppmärksammats huruvida någon av de nu­ varande civilförsvarsuppgifterna kunde i fred och eventuellt även under krig

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 75

övertagas av normalt fungerande organ utom civilförsvaret. Resultatet av undersökningarna har blivit, att den nuvarande ordningen enligt utredningens mening bör i huvudsak bestå. I vissa avseenden har emellertid förordats jämk­ ningar beträffande civilförsvarsuppgifternas omfattning m. in. Beträffande förhållandet mellan civilförsvaret och polisväsendet gäller f. n., att pölisen även under krigsförhållanden avses skola kvarstå som principiellt självständig organisation och fungera under i stort sett samma former som i fredstid, medan civilförsvarets ordningstjänst skall handhava de ordningsuppgifter som omedelbart sammanhänga med civilförsvarets verk­ samhet i övrigt. Polisverksamheten har dock samordnats med civilförsvaret i så måtto, att civilförsvarschefen skall äga att, även om han icke tillika är polischef, under civilförsvarsberedskap förordna att polismän skola avdelas för att fullgöra särskilda med civilförsvaret sammanhängande uppgifter. Han må ock under högsta civilförsvarsberedskap meddela föreskrifter om den be­ redskap som skall upprätthållas inom polisväsendet med hänsyn till möjlig­ heten av att nyss nämnt förordnande kan komma att meddelas. I dessa hän­ seenden har civilförsvarsutredningen ej föreslagit någon ändring. Det framstår såsom uppenbart, att polisväsendet och civilförsvaret i kritiska situationer under krig måste stå under gemensam ledning inom civilförsvarsområdena. Polisverksamheten måste bl. a. samordnas med de dispositioner som vidtagas inom civilförsvaret. I vissa lägen kan det bli nöd­ vändigt att polispersonal tages i anspråk även för andra ändamål än rena ordningshållningsuppgifter. I de fall då civilförsvarschefen tillika är polischef torde några komplikationer ej uppstå. Garantier måste emellertid finnas för att, där annan än polischefen är civilförsvarschef, meningsskiljaktigheter mellan de två cheferna icke äventyra civilförsvarets effektivitet. Då det är civilförsvarschefen som skall utöva den operativa ledningen av samtliga civil­ försvarsåtgärder, synes det mig också böra vara han som i ett kritiskt skede skall äga avgöra huru polispersonalen skall insättas. Angående civilförsvarschefens befogenheter i detta hänseende torde närmare föreskrifter böra med­ delas av civilförsvarsstyrelsen, som därvid bör samråda med länsstyrelserna. Under krigstid komma ordningshållningsuppgifterna att bli så omfattande att den i fred befintliga polispersonalen icke kommer att vara tillräcklig. Den personal som härutöver erfordras bör ur beredskapssynpunkt uttagas och i erforderlig utsträckning utbildas redan under fred. Det kan ifrågasättas, huruvida icke denna reservstyrka borde i krig ingå i polisväsendet och huru­ vida icke ansvaret för dess uppsättande även i fred borde åvila polisorga­ nen. Detta skulle innebära, att civilförsvarets ordningstjänst avskaffades. Civilförsvarschefen skulle ändå enligt vad förut sagts i beredskapslägen äga dirigera användningen av personalen. Då såsom jag förutsätter vederbörande polischef även i fortsättningen oftast kommer att fungera jämväl såsom civilförsvarsclief och en särskild civilförsvarets ordningstjänst alltid torde komma att stå under polisbefäl, förefaller det i och för sig tämligen likgiltigt huru­ vida den i krig erforderliga reservpersonalen organiseras inom eller utom civilförsvarets ram. Ett överförande av ordningstjänsten till polisväsendet

76 Kungl. Maj ds proposition nr 81.

behövde icke medföra någon ändring beträffande omfattningen av den sär­ skilt uttagna reservpersonalens uppgifter. Emellertid talar mot ett dylikt överförande att polisväsendet saknar central ledning under Kungl. Maj:t. Då härtill kominer att en sådan åtgärd skulle förutsätta särskild lagstiftning — motsvarande den som gäller beträffande civilförsvarsplikt -— om skyldighet för medborgarna att tjänstgöra inom polisväsendet, finner jag ej anledning före­ slå någon avvikelse från vad nu gäller. Mot utredningens förslag att personalen i det allmänna civilförsvarets ord­ ningstjänst skulle kunna under fred efter frivilligt åtagande tagas i anspråk för uppgifter, som sammanhänga med den ordinarie ordningspolisens verk­ samhet, har jag ej något att erinra. Jag är ense med utredningen om att ord­ ningst jänstpersonalen dock ej bör få användas för att upprätthålla ordningen vid arbetskonflikter. Under här avsedd tjänstgöring synes personalen böra åtnjuta polismans skydd och befogenhet. Till frågorna om civilförsvarets anknytning till polisorganisationen i terri­ toriellt avseende och om chefskapet inom civilförsvarsområdena återkommer jag i samband med behandlingen av civilförsvarets organisation. Jämväl det särskilda spörsmålet om bevakningstjänsten i krig kommer att upptagas i det följande. Ej heller beträffande det principiella förhållandet mellan civilförsvaret och brandväsendet har utredningen föreslagit någon ändring av vad nu gäller. I likhet med utredningen anser jag, att brandförsvaret under krig bör ingå i civilförsvaret och att handläggningen av krigsbrandärenden under fred bör ankomma på civilförsvarsorganen. Den av utredningen diskuterade frå­ gan huruvida icke även fredsbrandväsendet borde inordnas i civilförsvaret synes närmast ha avseende å organisationen av centralinstansen. Det lärer knappast kunna komma i fråga, att civilförsvarschef skulle utöva någon led­ ning över de fredsmässiga brandkårerna. Länsstyrelserna äga redan nu upp­ sikt över såväl freds- som krigsbrandväsendet. Vad angår centralinstansens organisation kunna utan tvivel vissa skäl anföras för åsikten att riksbrandinspektören borde vara underställd civilförsvarsstyrelsen även då det gäller fredsbrandärenden. Detta föreslogs av 1943 års civilförsvarsutredning, som ansåg att en uppdelning av brandärendena i två grupper med olika handläggningssätt icke kunde vara till fördel för ärendenas enhetliga behandling. De överväganden, som föranledde statsmakterna att intaga en annan ståndpunkt, torde huvudsakligen överensstämma med de skäl 1945 års civilförsvarsutred­ ning anfört för bibehållande av den gällande ordningen. Jag finner ej an­ ledning att nu föreslå någon ändring i detta hänseende. Till spörsmålen om den närmare gränsdragningen mellan civilförsvarsstyrelsens och riksbrandinspektörens befogenheter ävensom brandinspektionens ställning i förhållande till civilförsvarsstyrelsen torde jag få återkomma i samband med behandlingen av anslagsäskandena till ifrågavarande ändamål. Länsstyrelsen i Västmanlands län har i sitt yttrande över utredningens förslag berört ett speciellt spörsmål om användande under krig av brandför­ svaret i ett civilförsvarsområde till släckning av brand inom annat civilför­

Kungl. Maj-.ts proposition nr Hl. 77 svarsområde. Vad länsstyrelsen anfört synes böra närmare övervägas vid den översyn av civilförsvarskungörelsen och andra administrativa följdförfattningar till civilförsvarslagen som jag förutsätter skola, efter förslag av civilförsvarsstyrelsen, komma till stånd sedan förevarande ärende slutbe­ handlats. Ahid angår förhållandet mellan civilförsvaret och sjuk vårdsväsen­ de t har utredningen föreslagit, att det såsom hittills skall ankomma på civil­ försvaret att omhändertaga och transportera skadade till sjukvårdsinrätt­ ning samt att organisera förbandsplatser där enklare vård kan meddelas. Även jag är av den uppfattningen att dessa uppgifter fortfarande böra vila å civilförsvaret. Utredningen har härutöver endast behandlat ett par detalj­ spörsmål angående befogenhet för länsstyrelse att i vissa fall leda platsdispo­ sitionen vid sjukhus samt angående samordning av civilförsvarets och hem­ värnets förbandsplatser. Yad utredningen härutinnan anfört finner jag böra iakttagas. I det sist nämnda avseendet torde erforderlig samordning kunna åstadkommas genom överenskommelser mellan civilförsvarets och det mili­ tära försvarets organ. I några yttranden ha berörts vissa andra problem rörande sjukvården i krig. Sålunda har behov ansetts föreligga av förbättrad samordning av sjuk­ vårds- och civilförsvarsmyndigheternas planläggning särskilt i fråga om åt­ gärder vid utrymning. Frågan om den öppna sjukvården i krig har ansetts böra närmare utredas. Önskemål har framställts om klarläggande föreskrifter rörande ansvaret för mottagningsanordningar vid sjukhus. Utan tvivel är sjuk vårdsplanläggningen i sagda hänseenden behäftad med åtskilliga brister, överhuvud torde frågan om samverkan mellan civilförsva­ rets organ och de sjukvårdande myndigheterna icke ha förts till en tillfreds­ ställande lösning. Då det icke kan vara lämpligt att på dessa viktiga om­ råden lita till improvisationer, anser jag att problemen redan under freds­ tid böra närmare klarläggas och göras till föremål för planläggning. Arbetet härmed torde böra handhavas av medicinalstyrelsen i samråd med militära sjukvårdsmyndigheter och civilförsvarsstyrelsen. Yad beträffar de förut icke berörda tjänstegrenarna inom civil­ försvaret ansluter jag mig i stort sett till utredningens förslag. Det torde böra ankomma på civilförsvarsstyrelsen att med vederbörligt beaktande av vad som anförts i yttrandena omsätta förslagen i praktiken. Till frågan om en utbyggnad av civilförsvarets radioförbindelser återkommer jag i samband med anslagsäskandena för civilförsvaret. Särskild uppmärksamhet ådrar sig utrymnings- och socialtjänsten. Civil­ försvarets främsta uppgift är att rädda människoliv. Med hänsyn till anfallsmedlens utveckling måste antagas att förstörelsen i ett framtida krig kom­ mer att bli än mera omfattande än under det sista världskriget. Behovet av utrymning kommer därför att öka. Den nuvarande utrymningsplanläggningen torde icke i alla avseenden motsvara de krav som mot bakgrunden av erfarenheterna från kriget i Europa böra uppställas. Med hänsyn till det nu anförda anser jag det angeläget att erforderlig omläggning av utrymnings-

78 Iiungl. Maj-.ts proposition nr 8J. planläggningen kommer till stånd i huvudsaklig anslutning till vad utred­ ningen anfört.

Civilförsvaret och bevakningstjänsten. Gällande bestämmelser.

Det vid krig eller krigsfara stegrade behovet av bevakningspersonal till­ godoses enligt nu gällande bestämmelser på ett flertal olika sätt, nämligen 1) genom uppsättande av militära markbevakningsförband, 2) genom inkallande av landstormspolismän, 3) genom ianspråktagande för bevakningsuppgifter av i den ordinarie ord­ ningspolisen ingående polispersonal, 4) genom inkallande av i civilförsvarets ordningstjänst inskrivna civilförsvarspliktiga, som icke äro polismän, samt 5) genom anställning av extra polismän. Härutöver tillägges personal vid vissa statens affärsdrivande verk polis­ mans skydd och befogenheter jämlikt de s. k. skadekungörelserna (1939: 584, 585, 761), enligt vilka författningar det åligger järnvägs-, telegraf- och vattenfallsstyrelserna att för sina underlydande anläggningar vidtaga åtgärder till förhindrande av skadegörelse. Slutligen må nämnas, att länsstyrelse jämlikt 57 § civilförsvarslagen kan ålägga den, som bedriver industriell eller annan verksamhet av väsentlig be­ tydelse för försvaret eller folkförsörjningen, att vidtaga särskilda åtgärder till förhindrande av spioneri och sabotage eller eljest till säkerställande av driften och förebyggande av skada, såsom anordnande av bevakning, inhäg­ nad, maskinskydd eller reservförråd. Beträffande de nyssnämnda för bevakningstjänst avsedda personalkatego­ riernas lydnadsförhållanden m. m. må följande framhållas. De militära markbevakningsförbanden, till vilka personalen inkallas jäm­ likt värnpliktslagen, stå helt under militärt befäl. Landstormspolisen, som jämväl inkallas jämlikt värnpliktslagen, uttages, utrustas och avlönas genom försorg av militär myndighet, som jämväl äger inspektionsrätt i vad rör ut­ rustningens vård och personalens allmänna militära uppträdande. I fråga om fullgörandet av sin bevakningstjänst är landstormspolisen underställd de allmänna polisorganen. I civilförsvarets ordningstjänst inskriven personal — polismän eller eljest på grund av civilförsvarsplikt inskrivna — lyder under vederbörande civilförsvarschef och står under befäl närmast av tjänstegrenschefen för ordningstjänsten. Extra polismän anställas av länsstyrelse jäm­ likt landshövdingeinstruktionen och lyda i befälshänseende under de allmänna polisorganen. Kostnader för utrustning, avlöning o. d. gäldas av statsverket. Den jämlikt skadekungörelserna för bevakning vid vissa av statens affärs­ drivande verk avsedda personalen är, i vad rör bevakningstjänsten, under­ ställd ortens polischef. De vid enskilda företag och anläggningar anställda vakterna ha i stor utsträckning tilldelats polismans skydd och befogenhet och i samband därmed underställts polischefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 81. 79 Rörande landstormspolisorganisationen, som regleras genom kungörelse den 25 april 1941 (nr 221), torde böra lämnas en något närmare redogörelse. För att vid krig eller krigsfara under de civila polischefernas ledning bi­ träda polisen vid bevakning av viktigare anläggningar, såsom kommunikationsanläggningar, kraftverk och industrier, skall inom krigsmakten vara av­ delad särskild landstormspolis. Kungl. Maj:t bestämmer när och i vilken om­ fattning landstormspolisen skall träda i verksamhet. En för hela riket förordnad bevakningsinspektör leder planläggningen av och övar tillsyn å landstormspolisens verksamhet. Omfattningen av den be­ vakning, som ankommer å landstormspolisen (markbevakningsplan), fastställes av överbefälhavaren efter förslag av bevakningsinspektören och i vissa fall i samråd med vederbörande centrala ämbetsverk. För tjänstgöring vid landstormspolisen uttagas och utbildas värnpliktiga av de äldre årsklasserna samt frivilliga. Uttagning verkställes av veder­ börande militära myndighet, såvitt möjligt inom det polisdistrikt, inom vilket tjänstgöringen är avsedd att äga rum, samt sker i samråd med landsfogden i länet eller, beträffande stad som är undantagen från området för landsfogdens polisverksamhet, polischefen. Landstormspolismannen står i och för polistjänsten under polisbefäl. Han åtnjuter polismans skydd och befogenhet. Utrustning, beväpning, avlöning och sjukvård ombesörjas av den militära myndighet, hos vilken landstorms­ polismannen redovisas. Inkvartering och förplägnad ombesörjas av land­ stormspolismannen själv mot ersättning. I den mån polischefen så finner lämpligare, skall han träffa överenskommelse med militär myndighet om till­ handahållande av inkvartering och förplägnad in natura eller själv draga för­ sorg härom på militär bekostnad. För bevakningsinspektören har Kungl. Maj:t utfärdat instruktion (1941: 222), enligt vilken bevakningsinspektören under Kungl. Maj:t utövar till­ syn å den bevakning av viktigare anläggningar, såsom kommunikationsanläggningar, kraftverk och industriföretag, som vid krig eller krigsfara an­ kommer å civil myndighet. Förutom handhavandet av de spörsmål, som sam­ manhänga med landstormspolisens användning för bevakningstjänst, åligger det bevakningsinspektören bl. a. att utfärda anvisningar för planläggning och anordnande jämväl av annan bevakning än sådan, som sker genom land­ stormspolisen. — Som bevakningsinspektör har förordnats statspolisintendenten. Sedan genom 57 § civilförsvarslagen skyldigheten att i vissa fall vidtaga åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage blivit lagstadgad samt övervakningsrätt i berört hänseende enligt 73 § samma lag tillerkänts civilförsvarsmyndighet, har inom civilförsvarsstyrelsen inrättats en särskild beräk­ ningsavdelning. Såsom chef för denna avdelning har förordnats bevaknings­ inspektören, varigenom civilförsvarsstyrelsen tillförts polisiär sakkunskap. I egenskap av avdelningschef ingår sålunda bevakningsinspektören i vad rör ärenden, som sammanhänga med skyddsåtgärder mot spioneri och sabotage - bl. a. bevakning — som adjungerad ledamot av civilförsvarsstyrelsen,

so Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

som tillhandahåller biträdespersonal, expeditionslokal och materiel jämväl för bevakningsinspektörens handläggning av frågor berörande landstormspolisorganisationen.

Civilförsvarsutredningen. Utredningen håller före, att förhållandena beträffande bevakningstjänsten icke äro i önskvärd grad enhetliga. Fullständig enhetlighet vore ogenom­ förbar, enär bevakningstjänsten vid krig eller krigsfara under alla förhållan­ den måste ombesörjas av såväl militära som civila organ. Den militära bevak­ ningstjänsten syntes emellertid i princip böra inskränkas till yttre bevakning av sådana objekt, där bevakningen lämpligen kunde anförtros åt militärför­ band eller hemvärn, som på grund av platsens militära betydelse ändock vore förlagt dit med försvarsuppgift, eller där platsens belägenhet vore så­ dan att bevakning icke lämpligen kunde ombesörjas av andra organ. Vid de bevakningsobjekt där sådana omständigheter icke vore för handen borde be­ vakningstjänsten ombesörjas genom försorg av civil myndighet. I sistnämnda fallet kunde såväl inre som yttre bevakning ifrågakomma. Det syntes natur­ ligt att åtgärder för ordnande av den inre bevakningen hänfördes till civilför­ svaret och att den för bevakningen avsedda personalen inskreves i verk­ skyddet. Sättet för anordnande av den inre bevakningen vore emellertid be­ roende av hur den yttre bevakningen vore ordnad och tvärt om. Planlägg­ ningen och ordnandet av inre och yttre bevakning borde därför samordnas och om möjligt ske genom försorg av samma myndighet. Det syntes lämpligt att uppgifter i fråga om yttre bevakning, som icke ombesörjdes genom mili­ tär myndighet, upptoges i organisationsplanen för civilförsvarsområde. En­ ligt utredningens mening borde därför alla vid krig eller krigsfara uppstå­ ende bevakningsuppgifter, som icke ombesörjdes genom försorg av militär myndighet, för uppnående av största möjliga enhetlighet planläggas och om­ besörjas av civilförsvarsmyndigheterna i nära samarbete med vederbörande militära myndigheter. Enligt nu gällande ordning ombesörjdes —- fortsätter utredningen — så­ dana bevakningsuppgifter, som icke lämpligen kunde fullgöras av militära förband, till väsentlig del genom landstormspolisorganisationen. Dennas till­ komst hade otvivelaktigt medfört en avsevärd rationalisering av bevaknings­ tjänsten. Emellertid kunde organisationen icke anses ha fungerat fullt till­ fredsställande. Civilförsvarsutredningen anser, att en organisation med dubbel lydnadsställning i sig bure fröet till friktioner, som i sin tur måste menligt inverka på organisationens effektivitet. Landstormspolisorganisationen syntes där­ jämte vara alltför komplicerad och brista i smidighet på grund av dess mellan­ ställning i förhållande till militär- och polismyndigheterna. Denna mellan­ ställning borde därför elimineras. Detta kunde ske på två sätt: att organisa­ tionen gjordes i alla avseenden militär eller i alla avseenden civil. De skäl som från militär sida på sin tid framförts för ett avförande från det militära

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 81 kompetensområdet av bevakningsuppgifter, som väsentligen hade polisiär innebörd, och vilka skäl föranlett tillskapandet av landstormspolisorganisationen, syntes alltjämt kvarstå. På grund härav och i enlighet med sin tidigare angivna principiella ståndpunkt föresloge utredningen, att de bevakningsuppgifter som enligt nu gällande ordning skulle bestridas med landstormspolis övertoges av civilförsvaret, varvid de uppgifter och be­ fogenheter som nu vore tilldelade bevakningsinspektören överfördes till civilförsvarsstyrelsen. Utredningen har härefter närmare behandlat vissa problem beträffande organisation, rekrytering, utbildning och utrustning av civilförsvarets för ifrågavarande uppgifter avsedda personal. Härutinnan torde böra nämnas, att rekryteringen enligt utredningens me­ ning i väsentlig utsträckning måste ske med anlitande av värnpliktig perso­ nal. Bevakningspersonalen borde uttagas av civilförsvarschef i samråd med vederbörande militära myndighet. Sedan uppskov utverkats med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap, borde personalen inskrivas i det allmänna civilförsvarets ordnings- och be­ vakningstjänst. Vid krig eller krigsfara skulle personalen vid behov inkallas enligt civilförsvarslagen. Sålunda uttagen personal med erforderliga fysiska kvalifikationer kunde kvarstå i ordnings- och bevakningstjänsten efter utträ­ det ur värnpliktsåldern. Enligt vad utredningen inhämtat torde en sammanhängande utbildnings­ tid av omkring 30 dagar vara nödvändig för att bibringa personalen er­ forderliga kunskaper och färdigheter i polisiär bevakningstjänst, under förut­ sättning att personalen tidigare genomgått militärutbildning. En så lång ut­ bildningstid kunde icke nås på grundval av civilförsvarslagen. Enligt utred­ ningens mening borde de till bevakningstjänst uttagna bibringas den erfor­ derliga specialutbildningen under efterutbildningsövning som värnpliktiga. Utbildningen syntes lämpligen böra bedrivas i militär regi vid militärområdesvis sammandragna utbildningsenheter och med anlitande i erforderlig omfattning av polisutbildade instruktörer. Behovet av repetitionsutbildning borde därefter kunna tillgodoses på grundval av civilförsvarslagen. Personalen borde enligt utredningen vara iklädd uniform och bära vapen. Utrustningen borde tillhandahållas av armén.

Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.

Utredningens förslag har i princip biträtts eller lämnats utan erinran i det stora flertalet av yttrandena. överbefälhavaren uttalar, att bevakningstjänstens överflyttande i största möjliga grad från militära till civila myndigheter för de förstnämnda skulle innebära en bestämd fördel. Bevakningstjänsten vore till sin natur mera polisbetonad än militär. Landstormspolisens nuvarande dubbla lydnadsställning hade icke visat sig fullt lämplig. En överflyttning borde därför komma

<}—172 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 81.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. till stånd. Huruvida landstormspolisen härvid borde underställas polismyn­ dighet eller civilförsvaret syntes icke fullt utrett. I senare fallet måste dock en betryggande anknytning ordnas mellan polismyndigheterna och civilför­ svaret. — Den förbättrade rekryteringen av bevakningspersonal, som utred­ ningen beräknade skola uppstå, finge icke ske genom att värnpliktiga ut­ nyttjades i sådan utsträckning att de militära förbandens kvalitet nedsattes. Alla möjligheter att för ändamålet använda icke värnpliktig personal, fram­ för allt f. d. fältpoliser, borde begagnas. Chefen för armén, som förklarar sig icke ha någon erinran i princip mot utredningens förslag angående civilförsvarets övertagande av landstormspolisens bevakningsuppgifter, ansluter sig jämväl till utredningens förslag om utbildning i polisiär bevakningstjänst under efterutbildningsövningar av de äldre värnpliktiga som avsåges skola uttagas till dylik tjänst inom civil­ försvaret. På grund av utbildningens utpräglat polisiära karaktär syntes den­ samma emellertid icke böra som utredningen förordat ske i militär utan i civilförsvarets (polismyndighets) regi. Självfallet kunde vid utbildning i civilförsvarets regi, där så eventuellt erfordrades, militär myndighet biträda i fråga om förläggning, utspisning, personalredovisning, vissa instruktörer m. m. — I fråga om bevakningspersonalens förseende med uniformspersedlar och vapen tillstyrktes utredningens förslag, såväl i vad rörde utrustningens överförande till civilförsvaret som beträffande dess förvaring, även om vissa omsättnings- och vårdsynpunkter kunde anses tala för den principen, att ut­ rustningen under fredstid borde förvaras och vårdas av vederbörligt försvars­ område och först i samband med civilförsvarsberedskap överlämnas till civil­ försvaret. Civilförsvarsstyrelsen biträder i princip utredningens förslag om att land­ stormspolisen inlemmas i civilförsvaret. Uttagningen av personal för den tjänstgöring som tidigare bestritts med landstormspolis borde på sätt hit­ tills skett äga rum under landsfogdes medverkan. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke utbildning i bevakningstjänst borde bedrivas centralt efter mönster av utbildningen vid de s. k. fältpoliskompanierna. Tillgången på kvalificerade instruktörer torde härigenom lättare kunna säkerställas. BevaJcningsinspektören biträder likaledes utredningens förslag och uttalar, att en överföring av landstormspolisorganisationen till civilförsvaret ur effek­ tivitetssynpunkt kunde väntas medföra fördelar. Det bleve möjligt att under ett beredskapsläge utnyttja personalen på ett smidigare sätt än vad hittills varit fallet. En nackdel med det nuvarande systemet komme emellertid att kvarstå, nämligen svårigheten att, därest bevakningstjänst komme att full­ göras under en längre beredskapsperiod, avlösa personalen i samma regel­ bundna ordning som vore möjligt för rent militär personal. — Vid uttag­ ningen av personal borde landsfogdarna liksom hittills medverka. Centrali­ sering av utbildningen borde övervägas med hänsyn till att goda instruktörer därigenom lättare kunde erhållas. Särskild uppmärksamhet borde ägnas ut­ bildningen av befäl. Sådan utbildning kunde måhända ske under den av ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 83

redningen föreslagna efterutbildningsövningen, därest hänsyn till befälsfrågan toges redan vid personalens uttagning. Påbyggnad av befälsutbildningen torde emellertid såsom utredningen framhållit böra ske inom civilförsvarets ram. En tänkbar form för sådan påbyggnad vore anordnande av brevkurser i bevakningstjänst. — Materiel och utrustning, i varje fall vapenutrustning, borde i största möjliga utsträckning förvaras i militära förråd. VattenfatlsstyreLsen uttalar, att man genom att överföra landstormspolisen till civilförsvaret måhända kunde få till stånd en bättre förståelse från landstormspolismännens sida för att de vid svår skadegörelse eller brand vid den anläggning där de tjänstgjorde måste medverka vid civilförsvarspersonalens skade- eller brandbekämpning, så långt detta vore möjligt utan åsido­ sättande av bevakningsuppgiften. Styrelsen förutsatte, att den skulle få till­ fälle medverka vid bevakningstjänstens ordnande vid styrelsen i civilförsvarshänseende underställda anläggningar. Järnvägsstyrelsen framhåller ange­ lägenheten av att driftspersonal vid järnvägarna icke tages i anspråk för yttre be vakningstj änst. Såsom förut nämnts har överbefälhavaren funnit icke fullt utrett, huru­ vida landstormspolisen borde underställas polismyndighet eller civilförsvaret. Några andra myndigheter hålla direkt före, att bevakningsuppgifterna borde övertagas av polisen. Länsstyrelsen i Örebro län förmenar sålunda, att skyd­ det mot spioneri och sabotage i princip borde vara en polisens och icke en civilförsvarets uppgift. Utifrån denna utgångspunkt ställde sig länsstyrel­ sen avvisande till tanken att i vidare utsträckning än vad som gällde annan i civilförsvaret inskriven polispersonal ställa landstormspolisen under civilförsvarschefens befäl. Under en beredskapsperiod såsom den senast tilländagångna borde det sålunda i princip vara polismyndigheterna och icke civil­ försvarets sak att — med hjälp av militär, polispersonal (inklusive landstormspolis) och, därest så vore nödigt, annan civilförsvarspersonal — sörja för skydd mot spioneri och sabotage. Länsstyrelsen i Östergötlands län har likaledes kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande uppgifter måste an­ ses huvudsakligen vara av polisiär natur, varför bevakningsinspektören vore mera lämpad än civilförsvarsstyrelsen att utöva den centrala ledningen och landsfogden bättre än länsstyrelsens försvarsavdelning ägde förutsättningar för de lokala uppgifternas handhavande. T. f. polismästaren i Stoclcholm an­ ser också att landstormspolisorganisationen borde bibehållas i sin nuvarande utformning. Landsfogden i Värmlands län framhåller, att landsfogden såsom länspolis­ chef måste vid utökningen av civilförsvarsuppgifterna med avseende å bevak­ ningen i större utsträckning än förut inkopplas i länslcdningen av civilför­ svaret, vilket ytterligare komme att medföra belastning av den förut redan för stora arbetsbördan. Några länsstyrelser uttala betänkligheter angående lämpligheten att ordna bevakningstjänsten på sätt utredningen föreslagit. Länsstyrelserna i Värm­ lands och Kopparbergs län befara, att svårigheter kunna uppkomma att för

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. bevakningstjänsten erhålla lämplig personal vid ett uttagningsförfarande en­ ligt de av utredningen förordade riktlinjerna. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser icke lämpligt att utbildningen av civilförsvarets bevakningspersonal an­ ordnas på sätt utredningen föreslagit. Det förefölle nämligen icke helt ute­ slutet, att rekryteringen av personal med hänsyn till arten av detta polis­ arbete kunde ske även direkt bland sådana som redan utträtt ur värnpliktsåldern. I dylikt fall kunde utbildning emellertid bibringas personalen alle­ nast med tillämpning av civilförsvarslagen. Det vore att föredraga, att möj­ lighet till erforderlig utbildning gåves genom en ändring av civilförsvars­ lagen. Yidare syntes det länsstyrelsen lämpligt, att utbildningen av bevakningspersonalen åtminstone delvis bedreves lokalt under polischefs ledning. Härigenom skulle möjlighet erhållas att bedriva tillämpningsövningar vid just de bevakningsföremål där bevakningstjänsten vore avsedd att fullgöras, vilket vore av synnerligen stort värde. I ett par yttranden ha uttalats speciella synpunkter på förevarande fråga. Länsstyrelsen i Malmöhus län betonar angelägenheten av att personalen icke komme i ett sämre ekonomiskt läge än om organisationen kvarstode som militär. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om icke lämp­ ligen sådana åtgärder kunde vidtagas, att landstormspolisen kunde under rena fredsförhållanden utgöra en slags polisreserv samt finner utredning angående förutsättningarna härför lämplig.

Departementschefen.

Det vid krig eller krigsfara stegrade behovet av bevakningspersonal till­ godoses på ett flertal olika sätt. Ansvaret för att erforderliga bevakningsåtgärder vidtagas åvilar i huvudsak militära myndigheter, polisorgan och civilförsvarsorgan. De bevakningsuppgifter, för vilka polisorganen ha att svara, skola till väsentlig del ombesörjas av landstormspolis. Ehuru land­ stormspolisen är underställd vederbörande polischef, har den stark militär anknytning såväl i administrativt hänseende som beträffande lydnadsställningen. Landstormspolisen tillkom väsentligen i syfte att befria de militära myndigheterna från ansvaret för de till sin natur huvudsakligen civilt betonade bevakningsuppgifterna. Ehuru landstormspolisen endast kunde övertaga ansvaret för bevakningen vid en del av de civila anläggningar, som tidigare bevakats av militära förband, samt de militära myndigheterna alltjämt hade att fullgöra åtskilliga uppgifter i samband med landstormspolisens rekry­ tering och verksamhet, torde dock en betydelsefull avlastning från den militära organisationen av bevakningsuppgifterna ha vunnits. Genom att landstorms­ polis i regel uttagits i anslutning till tjänstgöringsorten ha härjämte vissa sociala fördelar ernåtts. Det kan emellertid ej förnekas, att landstormspolisorganisationen under beredskapsåren icke fungerade fullt tillfredsställande. Huvudorsaken härtill torde ha varit organisationens blandade militära och civila karaktär. Då de

Kung1. Maj:ts proposition nr 81. 85 skäl, som på sin tid anfördes för att från det militära kompetensområdet avföra hithörande bevakningsuppgifter, enligt utredningens mening allt­ jämt kvarstå, har civilförsvarsutredningen föreslagit att uppgifterna helt över­ tagas av civil myndighet. Härmed avser utredningen icke bevakningen vid andra civila anläggningar än dem som lämpligen kunna bevakas genom civil myndighets försorg. Enär uppgifterna nära sammanhänga med civilförsvarets verksamhet, böra desamma enligt utredningens mening tilldelas civilförsvaret. De uppgifter och befogenheter, som nu äro tilldelade bevakningsinspektören, skola härvid överföras till civilförsvarsstyrelsen. Även sedan bevakningstjänsten överförts till civilförsvaret skulle enligt för­ slaget för ifrågavarande bevakningsändamål i stor utsträckning användas värn­ pliktiga, företrädesvis från de äldre årsklasserna. Personalen skulle emellertid icke såsom hittills fullgöra bevakningstjänsten på grund av värnplikt utan, sedan uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring beviljats, tagas i an­ språk såsom civilförsvarspliktiga och inskrivas i civilförsvaret. Därmed skulle man vinna att personalen i sin tjänstgöring löstes från sambandet med den militära organisationen, varigenom den nuvarande dubbla lydnadsställningen skulle undvikas. Genom att personalen kunde tagas i anspråk även efter det den lämnat värnpliktsåldern skulle behovet av värnpliktiga för ändamålet minskas. Civilförsvarsutredningen anser att, under förutsättning att personalen tidi­ gare genomgått militärutbildning, det skulle krävas en sammanhängande ut­ bildningstid av omkring 30 dagar för att bibringa personalen erforderliga kun­ skaper och färdigheter för den bevakningstjänst som här avses. Enligt vad jag inhämtat skulle ungefär hälften av tiden behöva användas för repetition av vissa polistjänsten närliggande militära ämnen och övningar och andra hälften för mera direkt polisbetonade ämnen och övningar. Då civilförsvarslagen med­ giver en längsta årlig utbildningstid av endast 60 timmar samt ändring av be­ stämmelserna i denna de! icke ansetts böra ske, föreslår utredningen att den till bevakningstjänst uttagna personalen erhåller specialutbildning härför under den efterutbildningsövning om 30 dagar, som enligt nuvarande värnpliktslag skall fullgöras före utgången av adertonde året efter inskrivningen. Behovet av repetitionsutbildning anses därefter kunna tillgodoses på grund­ val av civilförsvarslagen. Vid sina överväganden angående bevakningstjänstens ordnande har utred­ ningen således utgått från att den nu föreskrivna efterutbildningsövningen för äldre värnpliktiga skulle komma att bibehållas. I sitt betänkande med förslag angående försvarets organisation har emellertid försvarskommittén föreslagit att nämnda övning slopas. Då svårigheter möta att utanför värnpliktsutbildningens ram meddela ifrågavarande personal erforderlig utbildning, synes för­ slaget om efterutbildningsövningens slopande böra föranleda ytterligare över­ väganden beträffande frågan om bevakningstjänstens omorganisation. I sam­ band med departementsbehandlingen av detta ärende ha överläggningar ägt rum mellan de av frågan närmast berörda myndigheterna, nämligen chefen för

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. armén, civilförsvarsstyrelsen och bevakningsinspektören. Man har härvid enat sig om att förorda att landstormspolisens uppgifter, trots ovissheten om hur militärutbildningen kunde komma att anordnas, överfördes till civilförsvaret redan nu, att den grundläggande utbildningen i bevakningstjänst för de värn­ pliktiga, som tages i anspråk, i händelse av efterutbildningsövningens slo­ pande, anordnades under andra repetitionsövningen eller under den tjänst­ göringsperiod, som eljest kunde komma att avsluta militärutbildningen i freds­ tid, att ifrågavarande personal omedelbart efter utbildningen beviljades upp­ skov och ställdes till civilförsvarets förfogande, oavsett att härigenom yngre värnpliktiga än tidigare avsetts bleve överförda, samt att personalen i händelse av krig eller beredskap regelmässigt, i den mån kroppskrafter och hälsotill­ stånd tilläte, användes för dessa bevakningsuppgifter åtminstone t. o. m. det kalenderår, under vilket vederbörande fyllde 55 år. Vid dessa över­ läggningar har framhållits att ett uppskov med ställningstagandet från stats­ makternas sida i frågan måste komma att fördröja såväl organisationsarbete som planläggning till avsevärt förfång för uppgifternas lösande. De skäl, som av civilförsvarsutredningen anförts för att till civilförsvaret överföra de landstormspolisen hittills åvilande bevakningsuppgifterna, finner jag övertygande. Då vidare den föreslagna utbildningen av värnpliktig per­ sonal, som avses avdelad för bevakningstjänst, synes kunna äga rum inom ramen för den militära övningstiden, oavsett de jämkningar däri som kunna beslutas i samband med pågående överväganden om försvarets organisation, ansluter jag mig till utredningens förslag. De närmare formerna för bevakningspersonalens rekrytering, utrustning och utbildning torde böra regleras efter samråd mellan överbefälhavaren och civil­ försvarsstyrelsen. Jag finner därför icke anledning att här närmare gå in på dessa spörsmål. Emellertid utgår jag liksom civilförsvarsutredningen från att den utbildning av ifrågavarande personal, som kommer att äga rum inom ramen för den militära övningstiden, bedrives i militär regi, varvid tjänste­ män från civilförsvarsstyrelsen dock böra i viss utsträckning kunna ställas till förfogande som instruktörer i de polisiärt betonade ämnena. Likaledes räknar jag med att på sätt utredningen förordat utrustning för personalen tillhandahälles av armén samt i viss omfattning jämväl förvaras genom militär myndighets försorg. En följd av att bevakningstjänsten överföres till civilförsvaret blir, att be­ fattningen som bevakningsinspektör kan indragas. Till detta spörsmål åter­ kommer jag i samband med behandlingen av civilförsvarsstyrelsens anslags­ behov.

Civilförsvaret och den allmänna civila transportledningen i krig.

Nuvarande ordning.

De motorfordon, söm återstå sedan krigsmaktens och vissa civila myndig­ heters fasta krigsbehov tillgodosetts genom uttagning, avses enligt meddelade

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 87

författningsföreskrifter vid krig eller eljest vid en akut transportkris stå till förfogande för en allmän civil transportledning. Någon organisation för denna transportledning har dock ännu icke blivit fastställd. Emellertid har trafikkommissionen den 26 april 1945 avgivit förslag i ämnet. Enligt detta skulle ledningen centralt under Kungl. Maj:t i folkhushållningsdepartementet utövas av en rikstransportledare. Direkt under denne skulle lyda länstrafikledare, vilka skulle vara stationerade vid länsstyrelserna men icke ingå i dessa. Under länstrafikledarna skulle finnas lastbilscentraler och av dem bildade länscentraler.

Civilförsvarsutredningen.

Mot trafikkommissionens förslag har utredningen framfört vissa erinringar. Enligt utredningens mening borde under krig rikstransportledaren ingå i civilförsvarsstyrelsen samt trafikledningen inom länen handhavas av länssty­ relserna, varvid länstrafikledarna borde tillhöra länsstyrelserna.

Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.

I flera remissyttranden har framkommit kritik saväl mot detta som mot trafikkommissionens förslag.

Departementschefen.

Enligt vad jag inhämtat är frågan om planläggningen av den civila trafiken i krig föremål för ytterligare överväganden inom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. I dessa deltaga bl. a. representanter för försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen. Med hänsyn härtill finner jag ej anledning att nu taga ställning till civilförsvarsutredningens förslag. Jag vill emellertid fram­ hålla, att det är angeläget att denna för civilförsvarets verksamhet ytterst betydelsefulla fråga snarast bringas till en lösning.

Civilförsvarskolonner.

Tidigare överväganden.

Frågan om att upprätta rörliga kolonner för att förstärka det lokala civilförsvaret har vid flera tillfällen tidigare varit under diskussion. Således hemställde dåvarande luftskyddsinspektionen i framställning den 19 september 1942 till Kungl. Maj:t, att åtgärder måtte vidtagas för upprättande av s. k. luftskyddskolonner. Sedan framställningen varit remitterad till vissa civila och militära myndigheter samt sammanslutningar, anmodade Kungl. Maj:t, i anledning av vissa i yttrandena gjorda erinringar, luftskyddsinspektionen att inkomma med förnyat förslag i ämnet. Det nya förslaget avgavs den 24 mars 1943 och anmäldes i propositionen nr 2/1944. Därvid ansåg sig föredraganden icke böra framlägga förslag om incdelsanvisning för nu angivna ändamål.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. Enligt luftskyddsinspektionens förslag förutsattes, bl. a. av ekonomiska skäl, att kolonnerna i fredstid icke skulle vara organiserade och samman­ dragna till utryckningsberedda förband. Eörst vid krigsfara eller då det ut­ rikespolitiska läget eljest så krävde skulle kolonnerna sammandragas genom att personalen inkallades till vissa, på förhand bestämda orter, s. k. mobiliseringsdepåer, där den för kolonnerna avsedda utrustningen och materielen redan i fredstid skulle finnas placerad. Såväl 1941 års hemortsförsvarssakkunniga som 1943 års civilförsvarsutredning berörde frågan om inrättande av rörliga civilförsvarskolonner. Närmare riktlinjer uppdrogos emellertid ej.

Civilförsvarsutredningen.

Utredningen har framhållit, att man under kriget i England, Belgien och Danmark i betydande utsträckning använt rörliga kolonner. Dessa hade på grund av sin kvalificerade utrustning och vältränade personal gjort stora in­ satser. Enligt inhämtade upplysningar torde systemet med rörliga kolonner komma att bibehållas i nämnda länder. I ett tidigare sammanhang (kap. III) har nämnts, att utredningen under­ strukit behovet av fjärrhjälp i katastrofsituationer. Ett sätt att tillgodose civilförsvarets behov av förstärkning inom särskilt hårt drabbade orter vore enligt utredningen att organisera rörliga kolonner. Att i vårt land helt basera civilförsvaret på dylika kolonner vore uteslutet. Härtill vore avstånden orterna emellan alltför stora. Inom vissa delar av landet vore emellertid avstånden mellan större tätorter icke längre än att man med fördel torde kunna utnyttja kolonner såsom en rörlig förstärkning till det lokala civilförsvaret. Dylika kolonner borde uppsättas, utrustas och övas redan i fredstid. Med hänsyn till civilförsvarets ökade betydelse kunde ifrågasättas, huruvida icke värnpliktig personal borde avdelas för ändamålet. Det årliga behovet av per­ sonal syntes kunna begränsas så att avgången från den militära sidan icke behövde bliva i avgörande grad besvärande. Vapenfria värnpliktiga borde utnyttjas i största möjliga utsträckning. Utredningen har emellertid ansett sig icke kunna fatta bestämd ståndpunkt om lämpligheten i vårt land av civilförsvarskolonner utan begränsat sig till att förorda, att åt civilförsvarets centrala myndighet uppdrages att närmare ut­ reda frågan.

Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.

önskvärdheten av civilförsvarskolonner såsom en rörlig förstärkning till civilförsvarets lokala styrkor i krig har starkt framhållits i ett flertal yttranden. överbefälhavaren anser sålunda behovet av civilförsvarskolonner vara så framträdande, att de borde organiseras och övas redan i fredstid. Denna fråga vore av så vital betydelse för civilförsvarets funktionsduglighet, att åtgärder för dess lösning borde vidtagas snarast. Då därtill komme, att civilförsvars-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 81. 89

kolonnerna även i fred säkerligen skulle kunna ha ett stort värde vid kata­ strofer av olika slag (skogsbrand, översvämningar), kunde ifrågasättas, om icke en kader med viss beredskap ständigt borde vara organiserad. Nuvarande system att vid sådana tillfällen använda för ändamålet otillräckligt utbildad militär trupp vore icke tillfyllest. Militärbefälhavaren i tredje militärområdet anser, att kolonnerna borde organiseras efter militärt mönster och erhålla en efter vissa militära grunder organiserad förläggning och utbildning. Deras ställning — inom eller utom krigsmakten -— vore närmast en lämplighetsfråga. önskvärdheten att vid behov även kunna använda dessa kolonner som stri­ dande förband eller för annan militär verksamhet talade dock bestämt för deras inordnande i krigsmakten. Riksluftsky dds förbundet finner det synnerligen betydelsefullt, att föreva­ rande fråga föres till en lösning. Behovet av civilförsvarskolonner stode i viss relation till den grad av beredskap, som allmänna civilförsvarets förband komme att intaga. Enligt förbundets uppfattning innebure utredningens för­ slag angående utbildning och övning av dessa förband, att de komme att inne­ ha en alltför låg beredskap. Denna brist kunde i viss mån fyllas genom upp­ rättande av civilförsvarskolonner. Dessa måste då under fred icke bara organi­ seras utan även utbildas och övas på sådant sätt att man i dem erhölle verkligt effektiva enheter. Livsmedelskommissionen förordar en undersökning om behovet av särskilda kolonner för befolkningens livsmedelsförsörjning vid en massutrymning och att samråd med livsmedelskommissionen därvid sker. Länsstyrelsen i Blekinge län håller före, att personal för kolonnerna icke torde kunna erhållas inom de åldersgrupper, som för närvarande rekryterade civilförsvaret, utan att för ändamålet syntes böra uttagas sådana värnpliktiga, vilka av någon anledning icke vore lämpliga för vapentjänst. Arbetsmarknadskommissionen framhåller önskvärdheten ur arbetsmarknadssynpunkt av att personalen vid civilförsvarskolonnerna om möjligt icke kasernerades utan under tiden mellan kolonnernas verksamhet kunde användas för arbete inom näringslivet. Polismästaren i Örebro, tillika civilförsvarschef, säger sig vara av den upp­ fattningen, att civilförsvarskolonnerna icke lämpade sig för svenska förhållan­ den. Behovet av personalförstärkning torde dock vara uppenbart med hän­ syn till nutida krigföring. Förslagsvis kunde en reservorganisation skapas efter mönster av statspolisorganisationen, d. v. s. så att riket indelades i vissa distrikt omfattande vanligtvis ett län samt att inom detta ett eller flera civil­ försvarsområden förelädes att utbygga sin organisation med visst överskott, vilket vid behov skulle flyttas till andra delar inom länet. Detta överskott borde vara välutrustat med materiel och särskilt med transportmedel.

Departementschefen.

Erågan om att inrätta rörliga kolonner för att förstärka det lokala civil­ försvaret har tidigare varit föremål för bedömande. Därvid ansågs medel

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. icke böra anvisas för ändamålet. Emellertid kan ifrågasättas om icke detta spörsmål numera i viss mån kommit i ett annat läge genom de än mera ökade risker för omfattande förödelse som utvecklingen inom krigstekniken medfört. Erfarenheterna synas närmast tala för ett ökat utnyttjande inom civilförsvaret av rörliga kolonner, avsedda att sammandragas till hårt drabbade orter. Jag erinrar härutinnan om det av mig i annat sammanhang berörda förslaget om utbyggnad av den engelska civilförsvarsorganisationen. Enligt detta förslag skola rörliga militära kolonner ingå som en viktig del av den aktiva hjälp­ organisationen i England. Även om jag således är positivt inställd till detta spörsmål, anser jag dock i likhet med civilförsvarsutredningen att frågan bör utredas närmare. Utred­ ningen bör göras av civilförsvarsstyrelsen i samråd med militära myndig­ heter.

V. Civilförsvarets verksamhet under fred.

Här avses de förberedelser av olika slag, vilka böra vidtagas under fred för att civilförsvaret skall bli berett att fylla sina uppgifter vid krig.

Planläggning.

Civilförsvarsutredningen.

Central planläggning är enligt utredningen erforderlig i tre hän­ seenden, nämligen avseende dels forsknings-, försöks- och anvisningsverksamhet, dels riksomfattande planläggning, dels ock kontroll av lokal planläggning. Eorsknings- och försöksverksamheten bör avse såväl inhemska som ut­ ländska erfarenheter och ha till syfte att inhämta kunskap på samtliga om­ råden av civilförsvaret. De vunna erfarenheterna böra samlas i anvisningar till de lokala organens och allmänhetens ledning. Den inhemska forskningsoch försöksverksamheten bör enligt utredningens mening i enlighet med vad hittills varit fallet bedrivas dels i centralmyndighetens egen regi och dels genom försvarets forskningsanstalt eller annan institution. I fråga om den riksomfattande planläggningen framhåller utredningen, att vissa verksamhetsgrenar inom civilförsvaret äro av den beskaffenhet, att de icke kunna planläggas lokalt. Detta gäller närmast utrymnings- och inkvarteringstjänst samt undanförseltjänst. Utrymningsplanläggningen måste enligt utredningen ständigt stå i samklang med den militära krigsplanläggningen. I samråd med militära myndigheter böra fastställas de orter och områden, från vilka utrymning anses böra ske, ävensom de områden, inom vilka inkvartering skall planeras. Med hänsyn till de omläggningar av utrymnings- och inkvarteringsplanläggningen som utredningen föreslagit måste förutses, att på detta område förestår ett förhållandevis omfattande planläggningsarbete. Till be­ tydande del synes detta kräva centralmyndighetens ledning och medverkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 91 Utredningen utgår från att det under fredstid icke skall vara erforderligt att fortlöpande hålla inventeringen av inkvarteringsutrymmen aktuell. Beträf­ fande såväl intematförläggningar som enskilda förläggningar torde vara till­ räckligt att genom återkommande inventeringar — förslagsvis vart annat år av internat och vart femte år av andra inkvarteringsutrymmen — sörja för erfor­ derlig aktualitet. Inventeringen bör, såvitt gäller andra inkvarteringsutrym­ men än internat, kunna ske uppskattningsvis utan genomgång av enskilda fastigheter. Undanförseltjänsten innefattar, på sätt framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för civilförsvarets och den ekonomiska försvarsberedskapens inbördes förhållanden, moment vilka kräva central ledning. Beträffande kontrollen av den lokala planläggningen förutsätter utred­ ningen, att organisationsplaner för civilförsvarsområdena skola finnas och vid­ makthållas. Enligt utfärdade anvisningar skall organisationsplan i vissa hän­ seenden underställas civilförsvarsstyrelsens prövning. Utredningen anser att sådan prövning alltjämt skall äga rum. Utredningen lämnar härefter en översikt över den på länsstyrelser och civilförsvarschefer ankommande lokala planläggningen. I organisationsplanerna skola fastställas de områden och anläggningar, för vilka särskilt civilförsvar skall finnas. Inom dessa kan förekomma en under­ indelning i block, hemskydd och verkskydd. I anslutning till sådana indel­ ningsfrågor uppkomma personalfrågor, såsom uttagning och inskrivning av blockchefer och blockgruppspersonal, hemskydds- och verkskyddsledare samt viss övrig personal inom verkskydd. Civiiförsvarsmyndigheterna ha även att kontrollera planläggning, som sker genom enskilda, t. ex. i fråga om verk­ skydden. Yad angår det allmänna civilförsvaret skall organisationen av tjänstegrenar samt förband och andra enheter inom dessa angivas i organisationsplanerna. Personal måste uttagas och inskrivas för att fylla de fastställda kadrerna. Ut­ redningen anser det uteslutet att med bibehållande av någon grad av bered­ skap uppskjuta rekryteringen till en senare tidpunkt. Rekryteringen medför en betydande men, därest personaluttagningen skall hållas aktuell, oundviklig skriftväxling med bl. a. länsarbetsnämnderna, vilka till undvikande av dubbeluttagning föra beredskapsregister, samt med dem som äro inskrivna eller skola inskrivas. De lokala civilförsvarsmyndigheternas medverkan fordras beträffande för­ varing och vård av civilförsvarsmateriel, i den mån centralisering av förrådshållning icke sker, samt beträffande detalj uttagningen av fordon som avses skola stå till civilförsvarets förfogande. Vid länsstyrelserna bör register föras över samtliga för beredskapsändamål reserverade lokaler samt större förrådslokaler och för industrievakuering lämpliga utrymmen, vilket register bör revideras årligen. Inom civilförsvarets samtliga tjänstegrenar uppkomma speciella planläggningsuppgifter. Beträffande industrierna erfordras planläggning i fråga om verkskydds-

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. organisationen, undanförsel eller förstöring samt åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage. Denna planläggning förutsättes skola i betydande ut­ sträckning ske genom ägares eller innehavares försorg. Utredningen anser lämpligt, att ansvaret för kontrollen häröver koncentreras till länsstyrelserna och att civilförsvarscheferna i största möjliga utsträckning befrias från det­ samma. Detta bör dock icke gälla de största städerna.

Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.

De av utredningen framlagda riktlinjerna ha i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Vissa anmärkningar ha dock framförts. Civiltörsvarsstyrelsen har i princip ej annan erinran mot den av utred­ ningen lämnade redogörelsen för planläggningsuppgifterna än att utredningen syntes ha förbisett tvenne synnerligen omfattande sådana. Styrelsen åsyftade härvid den s. k. krigsplanläggningen och bevakningsplanläggningen. Krigs­ planläggningen utgjorde en fortsättning av den omfattande operativa plan­ läggning som under åren 1942—1943 utfördes av hemortsförsvarsassistenterna och som av såväl militära som civila myndigheter tillmättes den största betydelse. Ifrågavarande planläggning borde ske både centralt av civilför­ svarets centralmyndighet och lokalt i enlighet med anvisningar av sagda myndighet. Den omfattande planläggning som erfordrades för bevakningsändamål vore jämväl av såväl riksomfattande som lokal natur. Civilförsvar schef en i Stockholms civilförsvarsområde anför i fråga om uttagning och inskrivning av blockchefer, blockgruppspersonal, hemskyddsoch verkskyddsledare att denna verksamhet för närvarande hörde till de mest svårskötta och lämnade mycket otillfredsställande resultat, så att bristen på sådan personal växte för varje år. Det vore orimligt begära, att blockchefer eller andra skulle gå omkring i fastigheterna för att få upplysningar om lämp­ liga personer för dessa befattningar. Bestämmelserna i civilförsvarslagen angående skyldighet för civilförsvarspliktiga och fastighetsägare m. fl. att lämna upplysningar till ledning för uttagningsförfarandet vore otillräckliga. Det vore skäl att återupptaga till prövning det många gånger tidigare disku­ terade förslaget om skyldighet att avgiva ett dubblettexemplar av mantalsförteckning till civilförsvarsmyndighet, då därigenom utan svårighet erforder­ liga upplysningar skulle vinnas. Ställföreträdande civilförsvars chef en i Göte­ borgs civilförsvarsområde framhåller, att inskrivningen av personal torde bli betydligt mer arbetskrävande än vad utredningen beräknat. Särskilt gällde detta inskrivning av hemskyddsledare. Uttagningen av dylika hade i Göteborg på ett synnerligen förtjänstfullt sätt omhänderhafts av blockche­ ferna. Man torde dock icke för framtiden kunna räkna med att sådan ut­ tagning skulle kunna ske utan kostnader för det allmänna. Frågan om er­ sättning till blockchefer syntes i anledning härav böra övervägas. Från ett par håll ha framförts önskemål om begränsningar av den av civilförsvarsutredningen förutsatta planläggningsverksamheten. Sålunda anser

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 93 länsstyrelsen i Jönköpings län, att det vid ett förutsättningslöst bedömande ingalunda vore klart, att den lokala planläggningen i rådande läge skulle behöva i allo genomföras och regelmässigt även kontinuerligt underhållas. De med all sannolikhet förefintliga möjligheterna att rätt avsevärt begränsa detaljplanläggningen syntes böra allvarligt undersökas och tillvaratagas. Yad speciellt inskrivningen av civilförsvarspliktiga beträffade torde denna verk­ samhet för närvarande med fördel kunna i huvudsak inskränkas till personer med befälsfunktioner. Stadsförbundet erinrar om att detsamma i tidigare avgivet yttrande över utredningens förslag om civilförsvarets verksamhet under utredningstiden bestämt avstyrkt, att några som helst åtgärder tills vidare vidtoges för upprättande av organisationsplaner för civilförsvarsom­ rådena. Förbundet hade i detta sammanhang bemött de skäl som utredningen då åberopat för igångsättande av arbetet med planernas upprättande. Utred­ ningen syntes nu ha undvikit att ånyo ingå på sin tidigare anförda motive­ ring härför och nöjt sig med att förklara sig förutsätta, att organisationsplaner skulle finnas och vidmakthållas jämväl i fortsättningen. Förbundet hem­ ställde, att frågan om upprättandet av sådana planer måtte tagas under om­ prövning. Det torde icke kunna bestridas, att det allmänna läget så för­ ändrats efter tillkomsten av civilförsvarslagen att en dylik omprövning kunde anses befogad. Förbundet betvivlade, att statsmakterna vid antagandet av civilförsvarslagen kunde ha räknat med att ifrågavarande planer skulle komma att upprättas i ett så förändrat läge som sedermera inträtt.

Departementschefen.

Till vad utredningen anfört om de planläggningsuppgifter som i fred böra åvila civilförsvarsorganen kan jag i stort sett ansluta mig. Det är naturligt att tyngdpunkten i civilförsvarets verksamhet under en fredsperiod kommer att i viss mån förskjutas från lokala till centrala organ. En av de viktigaste uppgifterna måste vara att söka anpassa vårt civilförsvar efter den ständigt pågående utvecklingen av anfallsmedlen. För detta ändamål måste bedrivas en oavlåtlig försöks- och forskningsverksamhet, och kun­ skaper måste inhämtas bl. a. om utländska erfarenheter på området. Det är uppenbart att nu nämnda uppgifter i väsentlig utsträckning måste skötas centralt. Därmed är ej sagt, att civilförsvarets centralmyndighet skulle i egen regi bedriva forskning inom alla de mångskiftande områden, som här komma i fråga. På centralmyndigheten bör emellertid ankomma att hålla sig all­ sidigt underrättad om utvecklingen inom och utom landet, att där så erfordras taga initiativ till igångsättande av undersökningar, som lämpligen böra ut­ föras på annat sätt än genom centralmyndighetens egen försorg, samt att bearbeta insamlat material. För att resultaten av detta arbete skola kunna omsättas i praktiken måste centralmyndigheten utfärda anvisningar för verk­ samheten ute i landet. Därest erfarenhetsmaterialet skulle påkalla ändringar av den bestående civilförsvarsorganisationen bör centralmyndigheten fram­ lägga förslag därom.

94 Kungl. Alaj:ts proposition nr 81. I ett tidigare sammanhang har jag framhållit hur angeläget det är att utrymningsplanläggningen moderniseras. Arbetet därmed har påbörjats inom civilförsvarsstyrelsen. Ännu torde dock mycket återstå, innan planerna fått en mera slutgiltig form. Även sedan detta skett torde central medverkan vara erforderlig för att planerna skola kunna anpassas efter det aktuella läget. En fortgående central planläggning fordras vidare i fråga om ett flertal andra tjänstegrenar. Det må särskilt erinras om vad jag i det föregående an­ fört om undanförseltjänsten, sjukvårdstjänsten och bevakningstjänsten. En annan uppgift som kräver central medverkan är krigsplanläggningen, d. v. s. planläggningen av civilförsvarets operativa verksamhet i krig för att komma särskilt utsatta orter till hjälp. I likhet med utredningen förutsätter jag att den centrala myndigheten skall i erforderlig omfattning kontrollera den lokala planläggningen Grundläggande för den lokala planläggningen äro de organisationsplaner som enligt civilförsvarslagen skola upprättas för varje civilförsvarsområde. Organisationsplanerna äro avsedda att angiva ramen för de materiella och personella resurser, vilka under krig anses erforderliga för civilförsvars­ områdena. De specialplaner, som skola upprättas för det allmänna civil­ försvarets tjänstegrenar och verksamhetsområden, komma i huvudsak att grundas på organisationsplanens innehåll. Organisationsplanen blir — även om staten i den utsträckning jag i ett senare sammanhang förordar över­ tager ansvaret för kostnaderna för civilförsvaret — i icke obetydlig om­ fattning normerande för kommuners och enskildas skyldigheter med avseende på civilförsvaret. Det innebär enligt mitt förmenande betydande risker att till ett skärpt läge uppskjuta den planläggning i stora drag av civilförsvarets lokala omfattning och beskaffenhet, som tager sig uttryck i upprättande av organisationsplan. Jag finner det därför angeläget, att en dylik planläggning kommer till stånd och anpassas efter ändrade förhållanden. Planen bör i enlig­ het med nu gällande bestämmelse i civilförsvarslagen fastställas av läns­ styrelsen. Härigenom vinnes erforderlig stadga åt planläggningen och konsti­ tueras de skyldigheter för vilka planen är normerande. Ett led i den lokala planläggningen utgör inskrivningen av civilförsvarspliktiga på de befattningar, som äro upptagna i organisationsplanen. In­ skrivningen tjänar bl. a. till att giva en bild ur arbetsmarknadssynpunkt av den arbetskraft, som kan förväntas bli ianspråktagen helt eller delvis för civilförsvarets räkning under krig. Jag finner ej anledning till ändrade be­ stämmelser härutinnan. Jag vill tillägga, att den omständigheten, att per­ sonal inskrives, icke i och för sig medför att densamma skall undergå ut­ bildning. Till frågan om den omfattning, vari utbildning av inskriven per­ sonal skall äga rum, återkommer jag senare. Den lokala planläggningen torde i övrigt böra i huvudsak bedrivas i enlig­ het med de av utredningen uppdragna riktlinjerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 95

Utbildning och övning.

Civilförsvarsutredningen.

Utredningen har till en början anfört vissa allmänna synpunkter på behovet av utbildning och övning under fredstid. Som redan nämnts är utredningen av den uppfattningen, att civilförsvarets beredskap i princip måste stå på en nivå, som motsvarar det militära försvarets. Detta gäller även beredskapen i personellt hänseende. Vid bedömandet av utbildnings- och övningsbehovet under fredstid kan, enligt vad utredningen anför, visserligen göras gällande, att utbildningstidens kortvarighet inom civilförsvaret ställde detta i ett gynnsammare läge än krigs­ makten, såvitt gällde möjligheterna att i ett skärpt läge genom forcerad ut­ bildningsverksamhet åstadkomma tillräcklig kunskap och rutin hos perso­ nalen. Likaledes kunde framhållas, att civilförsvaret i fortsättningen, liksom nu vore fallet, måste till väsentlig del uppbyggas kring fredsmässiga organisa­ tioner — exempelvis polis- och brandkårer — vilkas verksamhet i fred till viss del tillgodosåge kravet på beredskap inom motsvarande tjänstegrenar av civilförsvaret. Å andra sidan framginge av erfarenheter från det andra världskriget, att civil­ försvaret med nutida krigföring måhända komme att i än högre grad än det militära försvaret befinna sig i första linjen. Några garantier för att den för en forcerad massutbildning inom civilförsvaret erforderliga tiden komme att stå till förfogande funnes enligt utredningens mening icke. Det kunde vidare icke bortses från att det omfattande och till sin karaktär alarmerande företag, som en massutbildning i civilförsvar komme att utgöra, åtminstone i vissa situa­ tioner kunde tänkas föranleda statsmakterna att i det längsta dröja med dess igångsättande. I sista hand innebure bedömandet en avvägning mellan, å ena sidan, de risker vilka under alla förhållanden vore förbundna med ett uppskjutande av utbildningen inom civilförsvaret och, å andra sidan, de kostnader och olägen­ heter för den enskilde, som vore förbundna med utbildningens bedrivande. Det syntes utredningen berättigat att vid övervägande av frågan göra jäm­ förelser med de utbildningstider, som gällde inom det militära försvaret. Ut­ bildningstiden under fred vore inom civilförsvaret begränsad till högst 30 timmar — för inskriven personal högst 60 timmar — för kalenderår, vilken maximering utredningen ansåge även i fortsättningen böra gälla. Även nämnda maximitider, vilkas fulla uttagande i regel icke torde komma att erfordras, innebure uppenbarligen en förhållandevis obetydlig uppoffring för den en­ skilde i jämförelse med de krav, som ställdes i fråga om militär utbildning. Det syntes icke oskäligt att av de enskilda medborgarna kräva den förhål­ landevis ringa uppoffring, som deltagande i civilförsvarsutbildning innebure. Utredningen säger sig ha eftersträvat att begränsa utbildningsplikten för de enskilda under fred så långt det kunde bedömas såsom försvarligt. Väg­ ledande för utredningen hade varit, huruvida det ur sakliga synpunkter kunde

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

anses möjligt att till ett skärpt läge uppskjuta viss utbildningsverksamhet. Det kunde enligt utredningens mening förväntas, att upprätthållandet av civilförsvarsplikt för deltagande i sådan utbildning eller övning, som med bibehållande av beredskap inom civilförsvaret icke kunde uppskjutas, skulle vinna de civilförsvarspliktigas förståelse. Risk för att så icke bleve fallet kunde däremot befaras, därest man under fredstid utsträckte utbildningsskyldigheten till sådana lättförvärvade kunskaper och färdigheter, som av den enskilde med skäl kunde anses möjliga att snabbt inhämta i ett skärpt läge. Utredningen har undersökt möjligheten att beträffande civilförsvarsutbildning lita till det frivilliga försvarsintresset och i detta hänseende samrått med riksluftskyddsförbundet. Enligt vad utredningen anfört vore det angeläget att det frivilliga intresset för utbildning i civilförsvarstjänst på allt sätt upp­ muntrades. Det syntes emellertid icke möjligt att bygga civilförsvarsorganisa­ tionens personliga beredskap enbart på frivillighet. I denna sin uppfattning hade utredningen bestyrkts genom det samråd som förekommit med riksluft­ skyddsförbundet. Under tider då det utrikespolitiska trycket icke för den enskilde aktualiserade behovet av utbildning och övning torde ett intresse, liknande det som kommit till uttryck under krigsåren, icke kunna påräknas. Ett slopande av all obligatorisk utbildning inom civilförsvaret skulle sannolikt ge stöd för en uppfattning, att sådan utbildning av statsmakterna icke ansåges nödvändig, och därmed indirekt försvaga de frivilliga organisationernas ställ­ ning. Den frivilliga utbildningen torde därför endast böra påräknas som ett komplement till den obligatoriska utbildning, vilken måste anses nödvändig för ernående av åtminstone ett minimum av beredskap inom civilförsvaret.

Beträffande den grundläggande civilförsvarsutbildningen av personal för hemskyddet har utredningen kommit till den uppfattningen, att skadeverkningarna av moderna anfallsmedel medförde behov av utbildning i de enklare grunderna för eldsläckning och sjukvård för alla de civilförsvarspliktiga vilka kunde komma att befinna sig i orter drabbade av luftanfall. Då det icke vore möjligt att under fredstid bortse från behovet av en grund­ läggande utbildning i civilförsvarstjänst men å andra sidan av flera skäl vore önskvärt, att sådan utbildning i obligatorisk form begränsades så långt möj­ ligt, borde enligt utredningens mening förberedelseverksamheten på före­ varande område ta sikte på att skapa förutsättningar för den forcerade utbild­ ning, som kunde komma att befinnas påkallad i ett skärpt läge. De åtgärder som härvid borde komma i fråga vore 1) att bibringa befälspersonalen inom hemskyddsorganisationen — blockchefer och hemskyddsledare — en tillfreds­ ställande utbildning, avseende att göra dem skickade icke blott att fullgöra sina uppgifter som befäl under krigsförhållanden utan även att kunna vid behov till övriga civilförsvarspliktiga inom eget block eller hemskydd meddela den utbildning på kort tid, som påkallades i en akut krissituation, samt 2) att efter hand meddela den uppväxande ungdomen sådan elementär kunskap om eldsläckning och sjukvård, att åtminstone någon grund funnes att bygga på, därest en forcerad utbildning skulle behöva tillgripas.

Kungl. Maj:ls proposition nr 81. 97

I fråga om möjligheten att tillgodose behovet av instruktörer inom civil­ försvaret inför ett krigshot anser utredningen det knappast möjligt att bygga på en från befälsorganisationen inom hemskyddet fristående kader av instruk­ törer. Utredningen fortsätter: Särskilda instruktörer i tillräckligt antal för här avsedda ändamål to^de i varje fall inom större städer och samhällen icke kunna uppbringas. Ianspråktagandet av blockchefer och hemskyddsledare för uppgiften medför den för­ delen, att av dem ledd utbildningsverksamhet kan bedrivas i anslutning till det egna blocket eller hemskyddet, varvid kännedom om lokala förhållanden kan komma till nytta. Utredningen bortser icke från att ifrågavarande upp­ gifter ställa ej obetydliga krav på befälspersonalen inom hemskyddsorganisationen. Det måste emellertid förutsättas, att den massutbildning, varom här kan bliva fråga, huvudsakligen måste inriktas på rent praktisk demonstration och övning av eldsläckning och olycksfallssjukvård samt lämnande av upplys­ ningar i frågor angående exempelvis utrymning och innebörden av larmsig­ naler. Man har anledning utgå från att i ett skärpt läge intresset bland befolk­ ningen för civilförsvaret kommer att underlätta verksamheten. Det är emeller­ tid angeläget, att rekryteringen och inskrivningen av personal å ifrågavarande befälsbefattningar tar sikte på att för desamma erhålla möjligast lämpliga personer. Utbildningen av blockchefer och hemskyddsledare torde som redan nämnts böra läggas med tanke på här avsedda instruktions- och upplysnings verksamhet. Rörande fredsutbildningen av ungdom har utredningen till en början fram­ hållit vissa olägenheter med hittills tillämpade system. Skyldigheten att genomgå grundläggande utbildning hade endast avsett civilförsvaispliktiga inom områden eller anläggningar med särskilt civilförsvar. Detta syntes icke ha varit helt lämpligt med hänsyn till den stora bosättningsrörlighet, som ut­ märkte de yngre årsklasserna. Olikheterna i fråga om utbildningsskyldighet vore dessutom ofta svårförståeliga för de civilförsvarspliktiga. Vidare hade utväljandet och kallandet av en eller flera bestämda årsklasser för utbildning inneburit åtskilligt arbete för de härför ansvariga myndigheterna. Slutligen hade förekomsten av frånvaro utan laga förfall medfört svårigheter med hän­ syn till, å ena sidan, angelägenheten att upprätthålla respekt för gällande föreskrifter samt, å andra sidan, det mindre tilltalande i att här utnyttja de möjligheter till åtal som författningarna erbjöde. För undvikande av nu angivna olägenheter föreslår utredningen, att ut­ bildningen förlägges till skolorna. För utbildningen måste det, framhåller utredningen, uppenbarligen innebära direkta fördelar att anknyta till skolans arbetsformer. Skolans auktoritet komme sålunda automatiskt även här avsedda utbildning tillgodo. Utbildningen borde äga rum i folkskolans eller fortsättningsskolans sista klass eller däremot svarande klass i högre läroanstalter. I fråga om de senare borde det ankomma på skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning att i samråd med civilförsvarets central­ myndighet närmare bestämma de klasser i vilka utbildningen skulle äga rum. Utbildningen skulle enligt utredningens förslag avse samtliga elever i vederbörande klass, oberoende av om dessa vore bosatta eller skolan vore be­ lägen på ort där särskilt civilförsvar avsåges skola organiseras. I enlighet med

7 —n 2 is Bihang till riksdagens protokoll 1948. I samt. Nr 81.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

hittillsvarande bestämmelser skulle utbildningen omfatta högst 10 timmar samt inrymmas i skolschemat och sålunda icke förläggas till kvällar eller eljest från skolarbetet ledig tid. Lämpligt syntes vara att för här avsedda ändamål utnyttja en eller ett par av skolornas friluftsdagar. Utredningen har framhållit, att utbildningens förläggande till skolorna komme att innebära en sänkning av utbildningsåldern, i vissa fall till 13 år. Folkskoleväsendets pågående utbyggnad skulle emellertid efter hand medföra en höjning av denna ålder. I fråga om utbildningens beskaffenhet och värdet av densamma anför ut­ redningen:

Det är uppenbart, att den skolungdom i de yngre åldrarna, varom här är fråga, icke kan förutsättas vara mottaglig för en utbildning i egentlig civilförsvarstjänst. Utbildningen i skolorna bör därför enligt utredningens mening begränsas till de enklare grunderna för eldsläckning och olycksfallsvård. De speciella förhållandena i samband med luftanfall böra överhuvudtaget icke omfattas av utbildningen och redogörelse för civilförsvarets organisation, innebörden av olika larmsignaler m. m., som nu ingår i den grundläggande ciyilförsvarsutbildningen, synes icke böra lämnas. Utbildningen bör i enlighet härmed icke benämnas grundläggande civilförsvarsutbildning utan förslagsvis utbildning i brandskydd och olycksfallsvård. Civilförsvarsplikt och därmed skyldighet att vid behov fullgöra tjänst i civilförsvaret uppkommer icke förrän under det kalenderår, under vilket vederbörande uppnår 16 års ålder, varför den ungdom, som på föreslaget sätt erhåller viss utbildning i eldsläckning och sjukvård, icke alltid utgör någon omedelbar tillgång för landets civilförsvarsberedskap. Utredningen är emeller­ tid å andra sidan övertygad om, att den utbildning som här avses, särskilt efter förloppet av några år, kommer att vara av betydande värde för den händelse förhållandena vid en framtida tidpunkt skulle kräva en omfattande utbildning av befolkningen för civilförsvarsuppgifter. Förutsättningarna för en massut­ bildning i civilförsvar vid en krissituation måste vara betydligt större, därest utbildningen delvis avser färdigheter, som en gång tidigare förvärvats, än om helt nya kunskaper skola meddelas. I beredskapshänseende synes den ned­ gång härutinnan, som under de närmaste åren måste följa av att här avsedda utbildning förlägges till årsklasser, som ej alltid utgöra någon tillgång för civilförsvaret, icke behöva ge anledning till betänkligheter vid det förhållandet, att under kriget en omfattande utbildning ägt rum, vars beredskapsvärde allt­ jämt till stor del kvarstår. Meddelandet av en utbildning av här avsett slag i skolorna innefattar enligt utredningens mening jämväl ett icke obetydligt samhälleligt värde. De färdig­ heter, varom här är fråga, äro till nytta även under fredsförhållanden. En undervisning i de enklare grunderna för eldsläckning, förebyggande brand­ skydd samt förbandsläggning och annan olycksfallsvård skulle således enligt utredningens mening på samma gång som den tillgodoser ett ur civilförsvars­ synpunkt föreliggande behov innefatta ett led i den uppväxande ungdomens utbildning, som icke bör underskattas.

I fråga om den föreslagna utbildningens bedrivande anser utredningen, att det borde stadgas skyldighet för folkskollärare och gymnastiklärare att med­ verka vid densamma. Lämpligt vore, att utbildningen vid seminarier och gym­ nastiska institut kompletterades på sådant sätt att nämnda lärarpersonal kunde meddela även här avsedda kunskaper. För redan befintlig lärarpersonal

Iiungl. Maj:ts proposition nr 81. 99

syntes frivilliga instruktionskurser böra ordnas, förslagsvis genom riksluftskyddsförbundets försorg. — Utbildningen syntes emellertid, åtminstone under de närmaste åren, behöva i viss utsträckning bedrivas med anlitande av de instruktörer som hittills utnyttjats vid den grundläggande civilförsvarsutbildningen. Jämväl i fortsättningen borde det, beroende på förhållandena i varje fall, vara möjligt att utnyttja utanför skolorna stående instruktörer. Vederbörande skolmyndigheter böra enligt utredningen vara ansvariga för utbildningens ändamålsenliga ordnande. Dock borde samarbete äga rum med civilförsvarsmyndigheterna, vilka borde tillerkännas inspektionsrätt. Utredningen föreslår härutöver, att viss påbyggnad eller repetition av den förordade skolutbildningen sker, för den manliga delen av befolkningen i sam­ band med värnpliktstjänstgöringen samt för kvinnor i form av tilläggsutbildning i sjukvård vid 18 års ålder. Härom anför utredningen:

Enligt gällande utbildningsföreskrifter inom krigsmakten förekommer viss utbildning i civilförsvar (luftskydd) under de värnpliktigas första tjänst­ göring. För huvuddelen av den manliga befolkningen kommer på grund härav viss repetition i samband med värnpliktstjänstgöringen att erhållas i de ämnen, som avses med den föreslagna skolutbildningen. Utredningen förordar, att jämväl vid efterutbildningsövningar med värnpliktiga repetition i civilförsvarstjänst inlägges, så att alla de, som lämna värnpliktsåhlern, besitta ett minimum av kunskaper rörande civilförsvaret. För kvinnor saknas motsvarighet till vad nu anförts. I de bestämmelser angående utbildningen inom civilförsvaret, som meddelats av Kungl. Maj:t för åren 1945 och 1946, har emellertid föreskrivits tilläggsutbildning i sjukvård för kvinnor i åldern 18 år under högst 10 timmar. Utbildningsplikten har varit begränsad till kvinnor, som haft stadigvarande bostad eller sysselsättning inom område eller byggnad, för vilken särskilt civilförsvar skall vara organi­ serat. Ifrågavarande sjukvårdsutbildning har, såvitt utredningen kunnat in­ hämta, visat sig lämplig och av de utbildningspliktiga i stort sett omfattats med intresse. Utredningen föreslår, att ifrågavarande tilläggsutbildning i sjukvård för kvinnor i åldern 18 år bibehålies. En motsvarighet till den ytterligare utbild­ ning i civilförsvarstjänst, som enligt ovan förekommer för män i värnpliktsåldern, erhålles härmed. I motsats till vad som föreslagits angående utbildning i skolor torde emellertid här avsedda sjukvårdsutbildning böra begränsas — på sätt hittills varit gällande — till orter med särskilt civilförsvar. Ur civil­ försvarssynpunkt får ifrågavarande sjukvårdsutbildning anses såsom synnerli­ gen betydelsefull, varjämte ur fredsmässiga synpunkter ett beaktansvärt socialt värde får anses ligga i utbildningen. Utredningen har övervägt att föreslå viss utökning av ifrågavarande utbildningsskyklighet utöver nu gällande 10 tim­ mar i syfte att bereda rum för någon undervisning i hemsjukvård. Genom en sådan utökning av utbildningen skulle det samhälleliga värdet av densamma avsevärt höjas. Emellertid har utredningen, som har att grunda sina förslag å vad som ur civilförsvarssynpunkt påkallas, icke ansett sig böra förorda dylik utvidgning av utbildningstiden. I den män eleverna vid utbildningen frivilligt önska genomgå ytterligare sjukvårdsutbildning — exempel härå ha förekommit vid den hittillsvarande utbildningen — torde emellertid detta böra medgivas, därest särskilda omständigheter icke lägga hinder i vägen. Kostnaderna för dylik extra utbildning torde böra gäldas på sätt eljest gäller för ifrågavarande utbildning. — Det kan påpekas att den sjukvårdsutbildning,

100 Kungl. Maj ds proposition nr 81. som här avses, äger visst samband med frågan om den husliga utbildningens ordnande. I fråga om sättet för utbildningens bedrivande förutsätter utredningen ingen ändring i vad nu gäller, dock att — på grund av de ändrade regler i fråga om kostnaderna för civilförsvaret, som utredningen föreslår — kom­ munernas medverkan vid utbildningens anordnande icke vidare skall på­ fordras. Det bör ankomma på civilförsvarschef att — där så anses lämpligt efter överenskommelse med frivillig organisation om kursverksamhetens om­ besörjande — svara för att utbildning i vederbörlig omfattning kommer till stånd. Förslaget om tilläggsutbildning i sjukvård för kvinnor i åldern 18 år är icke enhälligt. Två av utredningens ledamöter (herr Thapper och fröken Öberg) ha avstyrkt förslaget i denna del. Tre andra ledamöter (herrar Håstad, Lemmel och Lundquist) ha ansett att obligatorisk tilläggsutbildning i sjuk­ vård borde meddelas kvinnor ej blott i 18-årsåldern utan även i 35—40-årsåldern. Herr Thapper och fröken Öberg ha till stöd för sin mening erinrat om att utredningen med hänsyn till den stora bosättningsrörligheten hos de yngre årsklasserna ansett som en olägenhet, att den tidigare grundläggande ungdomsutbildningen meddelats endast civilförsvarspliktiga inom områden med särskilt civilförsvar. Denna olägenhet syntes vidlåda även den av majoriteten föreslagna tilläggsutbildningen för 18-åriga kvinnor. Värdet av en sådan utbildning syntes därför på intet sätt motsvara de därmed före­ nade olägenheterna och kostnaderna. Majoritetens påpekande, att den före­ slagna sjukvårdsutbildningen ägde visst samband med frågan om den husliga utbildningens ordnande, torde icke böra tillmätas större betydelse, då den sist nämnda utbildningen borde ordnas i annat sammanhang. Majoritetens argu­ ment att med den föreslagna extra utbildningen för kvinnor erhölles en mot­ svarighet till den ytterligare utbildningen i civilförsvarstjänst för män i värnpliktsåldern vore knappast bärande. Erfarenheterna från det andra världs­ kriget torde ha visat, att de vuxna kvinnornas insatser — icke minst vid vårdnaden om hem och barn — ingalunda stått männens efter utan varit om möjligt en ännu betydelsefullare faktor för samhällets motståndskraft. Reser­ vanterna ansåge, att utbildning i sjukvård för kvinnor i åldern 18 år — i den mån den kunde anses nödvändig ur civilförsvarets synpunkt eller av andra orsaker — uteslutande borde ske på frivillighetens väg. Herrar Håstad, Lemmel och Lundquist ha såsom motiv för sin åsikt yttrat att krigserfarenheterna visade att kvinnornas insatser på hemmafronten vore väl så betydelsefulla som männens, icke minst då det gällde omhändertagande och vård av krigsskadade. Då därjämte mera allmänt utbredda kunskaper i fråga om bl. a. bibringandet av första hjälp vid olycksfall finge anses fylla en viktig social uppgift i fred, ansåge reservanterna, att tilläggsutbildning i sjukvård årligen borde meddelas — förutom kvinnor i 18-årsåldern — ytter­ ligare en årsklass kvinnor i åldern 35—40 år. Genom att utbildning meddelas även en äldre årsklass kvinnor komrne jämväl de olägenheter, som samman­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 101

hängde med en i de yngre åren mera omfattande flyttning mellan olika orter, att i icke oväsentlig grad motverkas. Rörande den särskilda utbildningen av personal inom verkskyd­ det har utredningen framhållit, att den föreslagna ungdomsutbildningen skulle komma även verkskyddet tillgodo. Verkskyddets personella beredskap kunde emellertid enligt utredningens mening icke tillgodoses enbart härigenom. I första hand borde, i enlighet med vad under år 1946 varit gällande, utbildning meddelas dem som inskrivits såsom befäl inom verkskydd eller ersättare för dylikt befäl. Förutom befäl funnos emellertid inom verkskydd befattnings­ havare, vilkas uppgifter vore av den kvalificerade natur, att utbildning under fred syntes nödvändig. Angående den omfattning, A'ari dylik särskild utbild­ ning borde äga rum, torde enahanda synpunkter böra gälla som i det följande anförts beträffande det allmänna civilförsvaret. Ansvaret för den särskilda utbildningens genomförande borde såsom hittills åligga ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, för vilken verksky-dd skulle vara organiserat. Såvitt gällde verkskyddsledare torde emellertid i enlighet med vad hittills varit gällande utbildning i viss omfattning böra anordnas genom de statliga civilförsvarsmyndigheternas försorg. Utbildning centralt vid statens civilförsvarsskola eller vid av länsstyrelserna anordnade kurser föresloges sålunda skola i mån av behov anordnas i enlighet med tidigare tillämpade grunder. I fråga om särskild utbildning av personal tillhörande all­ männa civilt'örsvaret framhåller utredningen, att denna gren av civilför­ svaret hittills utgjort och jämväl i fortsättningen kommer att utgöra kärnan i civilförsvarets aktiva organisation. De i allmänhet kvalificerade uppgifter som åvilade personalen föranledde i motsvarande mån ett omfattande behov av utbildning. Utredningen föreslår, att utbildningssky-ldighet ålägges befäl och ersättare för befäl samt vissa meniga. För de senare borde skyldigheten bestämmas så att den icke skulle omfatta personal, som antingen på grund av sin verk­ samhet i fred kunde anses besitta erforderliga kunskaper och färdigheter för motsvarande tjänst inom civilförsvaret eller på grund av civilförsvarstjänstgöringens mindre kvalificerade beskaffenhet eller densammas regelmässiga fullgörande under omedelbar ledning av befäl icke vore i behov av särskild utbildning under fred. Utbildningen inom tjänstegrenen för gasskydd syntes, i avvaktan på eventuella omläggningar av verksamheten, tills vidare böra avse endast befäl. — Det borde ankomma på civilförsvarets centralmyndighet att genom anvisningar närmare angiva de kategorier vilka borde undantagas från fredsutbildning. Utredningen förutsätter i fråga om sättet för utbildningens bedrivande att, i enlighet med vad hittills förekommit, civilförsvarschefer samt vissa andra befäl och specialister böra utbildas centralt vid statens civilförsvarsskola. I övrigt anses utbildningen skola anordnas lokalt. På grund av den föreslagna

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

begränsningen av den jjersonal som skall utbildas samt den redan befintliga beredskapen i anledning av tidigare bedriven utbildning vore enligt utred­ ningens mening att förvänta, att åtminstone inom ett flertal civilförsvars­ områden av landsbygdsbetonad karaktär utbildningsbehovet under de när maste åren komme att vara för ringa för att motivera anordnande av kurser inom civilförsvarsområdena. Utredningen förutsatte därför, att det i viss ut­ sträckning vore lämpligt att bedriva utbildningen centralt inom länen. Sam­ mandragning av personal till centrala orter för utbildning under länsstyrel­ sernas ledning borde därför ifrågakomma.

I fråga om behovet av repetitionsutbildning framhåller utredningen att dylik utbildning icke ägt rum efter krigsslutet. På grund av den omfattande verksamheten under krigsåren hade förelegat jämförelsevis begränsat behov därav. Detta skäl att slopa repetitionsutbildning ägde uppenbarligen icke giltighet i fortsättningen. En viss möjlighet till sådan utbildning syntes erforderlig för att vidmakthålla de kunskaper som meddelats under tidigare utbildning. Repetitionskurser torde jämväl vara ägnade att skapa kontakt mellan befäl och övrig civilförsvarspersonal och därmed stadga åt organisa­ tionen. Repetitionsutbildning borde ifrågakomma allenast för den särskilt in­ skrivna personalen och därvid endast i den mån behovet inom olika orter och för särskilda personalkategorier därtill gåve anledning. På grund av de varia­ tioner som kunde föreligga härvidlag ansåge sig utredningen icke böra före­ slå några generella bestämmelser. För åtskilliga personalkategorier syntes emellertid årlig repetition icke erforderlig.

I fråga om behovet av civilförsvarsövningar anför utredningen, att en tillfredsställande beredskap på det personella området knappast syntes möjlig, därest icke genom anordnande av sådana övningar kontroll av utbildningsläget inom olika orter kunde erhållas samt erfarenheter för det framtida arbetet inhämtas. För detta ändamål syntes emellertid tillräckligt, att övningar med inskriven personal anordnades med vissa års mellanrum, förslagsvis så, att under en tioårsperiod inom samtliga i civilförsvarshänseende mera bety­ delsefulla orter en övning ägde rum.

Slutligen har civilförsvarsutredningen föreslagit vissa bestämmelser om ersättning för deltagande i utbildning och övningar. Härom heter det följande: Bestämmelser angående ersättning vid civilförsvarstjänstgöring äro med­ delade i Kungl. Maj:ts avlöningsreglemente den 15 juli 1944 (nr 546) för per­ sonal i det allmänna civilförsvaret. Såvitt gäller den tjänstgöring, som avser egen utbildning eller övning, gäller enligt 5 § reglementet bestämmelsen, att ersättning utgår allenast i den mån sådan tjänstgöring under ett kalenderår uppgår till mera än sextio timmar eller vederbörande på grund av sådan tjänst­ göring går miste om arbetsinkomst till motsvarande belopp. Sagda begräns­ ning innebär med de korta utbildningstider, som hittills tillämpats, att ersätt­ ning regelmässigt icke kommer i fråga. Reglementet gäller vidare endast per­ sonal i allmänna civilförsvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 103

Vid de begränsningar av civilförsvarsplikten för utbildnings- och övnings­ ändamål under fred till endast vissa personalkategorier, som utredningen före­ slagit, synes enligt utredningens mening skäligt att ersättning i viss utsträck­ ning kan utgå. De personalkategorier, som föreslås omfattade av utbildningsplikt, kunna med fog göra gällande, att de satts i en särställning. Ersättning synes böra utgå till all av utbildningsplikt omfattad inskriven personal. Förutom till personalen inom det allmänna civilförsvaret, inbegripet blockchefer, bör ersättning sålunda utgå till hemskyddsledare samt inom verkskydd inskrivna befattningshavare. Ersättning bör däremot icke utgå under tilläggsutbildning för 18-åriga kvinnor i sjukvård, liksom självfallet ej under skolutbildningen. Ersättningen bör utgå i form av timlön för hela tjänstgöringstiden med antalet timmar beräknat enligt vad i 6 § avlöningsreglementet sägs. Storleken av ersättningen bör förslagsvis bestämmas till 1: 50 kr. för timme, dock högst 12 kr. för dag. I den mån utbildning äger rum med civilförsvarspliktiga under 18 års ålder föreslås dock ersättning begränsad till 1 kr. för timme, dock högst 8 kr. för dag. Ersättning för förlorad arbetsinkomst intill det för dag medgivna maximibeloppet synes jämväl böra ifrågakomma, ehuru utredningen förutsätter, att utbildning och övning förläggas till sådan tid, att behov av dylik ersättning regelmässigt icke uppstår. Därest utbildning eller övning för personal inom verkskydd förlägges till tid, som avses i 2 § Kungl. Maj:ts kungörelse den 14 september 1944 (nr 685) om grunder för ersättning för civilförsvarstjänstgöring i verk sky dd, bör emellertid ersättning utgå efter vad i nämnda författningsrum sägs. En av utredningens ledamöter, herr Linderot, har i fråga om ersättningsrätten uttalat avvikande mening. Han har ansett, att ersättning bör utgå även för deltagande i den föreslagna tilläggsutbildningen i sjukvård för kvinnor i åldern 18 år. De skäl som anförts för rätt till ersättning i andra fall syntes enligt reservanten äga giltighet jämväl såvitt gällde nu avsedda kategorier. Ej minst av psykologiska skäl vore det olyckligt, om avsteg från principen om ersättning skulle göras i förevarande fall.

Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.

De av utredningen anförda allmänna synpunkterna på behovet av utbildning och övning under fredstid ha överlag biträtts. Överbefälhavaren anför: För den närmaste framtiden föreslår utredningen en viss begränsning av det nuvarande civilförsvaret genom att utbildningen göres mindre fullständig och närmast avser att skapa för en eventuell senare utsvällning erforderliga instruktörer. Med hänsyn till den korta tid, som krävs för att fullständiga ut­ bildningen för övrig personal, synes denna väg möjlig att beträda — vilket däremot beträffande militärförsvaret är fullständigt uteslutet på grund av den tidskrävande militära utbildningens långt mer komplicerade natur. Ehuru den föreslagna lösningen kan medföra vissa risker —- bl. a. svårigheter av politisk natur, då det gäller att i ett spänt läge igångsätta en omfattande komplette­ ringsutbildning —• finner jag mig f. n. kunna biträda förslaget i denna del. Civilförsvar sstyr elsen yttrar: Ehuru civilförsvarets utbildnings- och övningsverksaiphet under fred själv fallet icke bör givas större omfattning än som oundgängligen erfordras, måste

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

det å andra sidan vara uppenbart, att alltför långt gående inskränkningar i den civilförsvarspliktiga befolkningens skyldigheter härutinnan i det långa loppet innebär en ödesdiger försvagning av den personella beredskapen. Civilförsvarsstyrelsen ansluter sig till utredningens uppfattning, att en till­ fredsställande utbildnings- och övningsverksamhet under fred kan åstadkom­ mas endast genom ett visst mått av obligatorisk utbildning, kompletterad med frivillig sådan. Arbetsmarknadskommissionen anser att utbildning och övning inom civil­ försvaret borde, med hänsyn till den brist på arbetskraft som nu vore rå­ dande, om möjligt förläggas utanför den ordinarie arbetstiden inom närings­ livet.

Utredningens förslag, att den hittills bedrivna grundläggande civ il­ försvar sutbildningen avskaffas, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet av yttrandena. I några yttranden har dock förslaget avstyrkts, var­ jämte i vissa andra givits uttryck för betänkligheter mot detsamma. Civilförsvarsstyrelsen anför, att möjligheten att enligt av utredningen före­ slagna riktlinjer uppnå en tillfredsställande personell beredskap inom civil­ försvaret vore beroende av i huvudsak tre förutsättningar, nämligen dels att tillräckligt antal till instruktörer lämpliga hemskyddsledare stode till för­ fogande, dels att dessa hemskyddsledare underhölle sina en gång förvärvade civilförsvarskunskaper, dels ock att vid ett skärpt läge den grundläggande ut­ bildningens igångsättande ej uppskötes alltför länge. Styrelsen fortsätter: Beträffande den första förutsättningen har utredningen framhållit, att de ifrågakommande utbildningsuppgifterna komme att ställa ej obetydliga krav på befälspersonalen inom hemskyddsorganisationen samt att det vore ange­ läget, att rekryteringen av sådan personal toge sikte på att erhålla möjligast lämpliga personer. Civilförsvarsstyrelsen delar utredningens uppfattning men är av hittillsvarande erfarenheter övertygad om att i varje fall endast på ett mycket begränsat antal orter tillräckligt antal för instruktörsverksamheten lämpliga hemskyddsledare kunna erhållas. Därest så överhuvudtaget skulle kunna ske, torde under alla omständigheter krävas, att en nyrekrytering äger rum på det ojämförligt största antalet nuvarande hemskyddsledarbefattningar. Yad angår den andra förutsättningen för ett genomförande av utred­ ningens förslag anser civilförsvarsstyrelsen, att för att hemskyddsledarna skola kunna bevara sina färdigheter som instruktörer för den grundläggande utbildningen kräves av dem, att de själva under årens lopp underkasta sig en frivillig utbildning, vilket knappast synes troligt i fråga om det stora flertalet hemskyddsledare. Vad slutligen beträffar den sista av de ovan omförmälda förutsättningarna får civilförsvarsstyrelsen hänvisa till det av ut­ redningen framförda antagandet, att statsmakterna av olika skäl kunna finna det önskvärt att i det längsta dröja med igångsättandet av en massutbildning i civilförsvar. Styrelsen är fullt ense med utredningen härutinnan. I betraktande av det nyss anförda anser civilförsvarsstyrelsen för sin del uppenbart, att någon tillfredsställande beredskap inom hemskydden svårligen kan uppnås, med anlitande av det av utredningen föreslagna utbildningspro­ grammet. Styrelsen anser fastmera, att härför kräves en årligen återkommande grundläggande civilförsvarsutbildning av åtminstone ett fåtal årsklasser. Därest så ej sker, kommer hemskyddsorganisationen att sönderbrytas, vilket för övrigt redan i stor utsträckning skett till följd av inställandet av den tidi­ gare föreskrivna årsklassvis ordnade grundläggande utbildningen. Civilför-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 81. 105

svarsstyrelsen vill sålunda föreslå, att skyldighet att genomgå grundläggande utbildning i civilförsvarstjänst om 10 timmar skall gälla för dels kvinnor i åldern 18 år, dels kvinnor i åldern 38 år, dels ock män i åldern 48 år. Därut­ över böra i enlighet med utredningens förslag 18-åriga kvinnor ha att genomgå 10 timmars tilläggsutbildning i sjukvård. Riksluftsky dds förbundet anser de av utredningen föreslagna åtgärderna icke kunna ersätta den tidigare utbildningen såsom underlag för en komplet­ terande utbildning i ett krigsfall eller vid ett krigshot samt pekar härvid på den låga ålder i vilken utbildningen på skolstadiet skulle äga rum samt på svårigheterna att bland framför allt hemskyddsleuarna rekrytera godtagbaia in­ struktörer för en massutbildning. Förbundet fortsätter: Den brist på hemskyddsinstruktörer, som man här sålunda måste räkna med, torde riksförbundet ha vissa möjligheter att fylla genom på frivillig väg rekryterade och utbildade instruktörer. Resultatet av eu sådan verksamhet fiån förbundets sida sammanhänger emellertid intimt med frågan, huruvida den Grundläggande utbildningen kommer att bestå eller icke. Det kommer näm­ ligen att bli mycket svårt att underhålla icke blott kunskaperna och förmågan utan även intresset hos de en gång utbildade instruktörerna om de icke sättas i tillfälle att verka som instruktörer under en fredsperiod. Bibehålies icke den grundläggande utbildningen finnes icke något verksamhetsområde under fred för hemskyddsinstruktörer. Vilken eller vilka årsklasser, som lämpligen bora goras till föremal för grundläggande utbildning, bör enligt förbundets uppfattning falla på civilforsvarsstyrelsen att utreda. Förbundet vill dock framhålla, att enligt förbundets erfarenheter 16-åringarna icke visat den mogenhet som erfordras för att ut­ bildningen skall giva önskvärd behållning. Förbundet finner sålunda, att den inom hemskyddsorganisationen erforder­ liga beredskapen kräver dels bibehållande av den grundläggande utbildningen dels säkerställande av god tillgång på hemskyddsinstruktörer, som under fred kunna handha den grundläggande utbildningen och i ett kritiskt läge kunna medverka vid kompletterande utbildning av hemskyddspersonalen. For anda­ målet bör ifrågakonnna främst för uppgiften lämpliga hemskyddsledare och blockchefer. Det antal, som därutöver erfordras, bör riksförbundet på frivillig väg rekrytera och utbilda. "Genom nu ifrågasatta åtgärder gör man sig mindre beroende av torliallandet i vad mån den för en omfattande massutbildning erforderliga tiden i ett kritiskt läge disponeras. Genom den grundläggande utbildningen bibringas allmänheten ett visst underlag för sitt handlande i krig, som kan utnyttjas utan ytterligare komplettering. En lämpligt utvald och väl övad instruktörskader står till förfogande för den ytterligare utbildning och övning, som tid och andra förhållanden medgiva. De fördelar, som den grundläggande utbildningen sålunda i beredskapshanseende skulle giva, synas riksförbundet så betydande att den uppoffring, som utbildningen kräver av allmänheten, måste betecknas såsom rimlig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner det betänkligt att helt avskaffa den grundläggande utbildningen samt anför: Även om denna utbildning varit förenad med vissa olägenheter, så har den dock tillfört civilförsvaret ett icke obetydligt krafttillskott av åisklasser i sina bästa år, vilka bibringats åtminstone en viss elementär kunskap i två av civilförsvarets viktigaste tjänstegrenar, nämligen eldsläckning och samarittjänst. Inställande av den grundläggande utbildningen torde endast

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

1 ringa mån kompenseras av föreslagen utbildning i skolorna. Man måste också förutsätta, att tänkt massutbildning i ett verkställighetsläge kommer att bjuda betydande svårigheter. Ett bibehållande av den grundläggande utbildningen för 16-åringar enligt för år 1946 gällande normer vore därför från beredskapssynpunkt att förorda. Alternativt kunde man tänka sig utbildning av denna årsklass under en övergångsperiod av tio år, intill dess de värnpliktige, som genomgått efterutbildning (i regel vid 38 års ålder) och därunder erhållit ut­ bildning i civilförsvarstjänst, kunna disponeras inom civilförsvaret. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser den grundläggande utbildningens ersättande med skolutbildning innebära en avgjord försämring. Utbildningens förläggande till skolorna syntes på den rena landsbygden icke komma att med­ giva samma möjligheter till praktisk utbildning på grund av bristande under­ visningsmateriel (s. k. övningshus m. m.). En rätt lång övergångstid måste be­ räknas till dess lärarpersonalen erhållit den nödiga förutbildningen. Det syn­ tes ovisst, huruvida inom den befälskader som i ett skärpt läge funnes att tillgå inom hemskydds- och blockorganisationerna komme att finnas lämpliga instruktörer. Överståthållarämbetet påpekar, att sådana icke vapenföra, vilka skulle komma att tagas i anspråk antingen för mindre kvalificerade uppdrag inom det allmänna civilförsvaret eller inom hemskyddet, icke skulle erhålla någon civilförsvarsutbildning alls, därest de redan lämnat skolåldern. Ämbetet insåge väl de både praktiska och psykologiska svårigheterna för en exempelvis arsklassvis anordnad obligatorisk utbildning och vore ej berett framlägga några konkreta förslag till utvidgad utbildning men ville uttala som sin upp fattning, att utredningens utbildningsprogram, särskilt i fråga om icke vapen­ föra män, vore en alltför bräcklig grund att lita till i händelse av ett krigsläge. Ville man uppställa det kravet, att de enskilda medborgarna i en krissituation skulle äga några aktuella kunskaper och färdigheter i fråga om civilförsvaret, torde man icke kunna undgå att, såsom kungörelsen den 2 februari 1945 förut­ satte, anordna utbildning även för högre åldersklasser. Länsstyrelsen i Blekinge län, som tillstyrker förslaget om utbildning i skolorna, ifrågasätter, huruvida icke grundläggande civilförsvarsutbildning borde meddelas 47-åriga män. Övet styrelsen för svenska röda, korset ställer sig i fråga om utbildningen i sjukvård tveksam till förslaget om forcerad massutbildning i ett kritiskt läge. Det vore önskvärt, att utbildning i sjukvårdstjänst komme till stånd i största möjliga utsträckning redan i fredstid. Civilf örsv ars chef en i Stockholms civilförsvarsområde yttrar: Erfarenheten från de senaste årens verksamhet har visat att intresset för och därmed även resultatet av grundläggande utbildning varit bättre inom aldre årsklasser än i yngre. Detta pekar på att värdet av den föreslagna ung­ domsutbildningen sannolikt blir mindre än det som tidigare kunnat påräknas. De skäl som^utredningen anför äro emellertid mycket starka, särskilt fördelen att slippa från det nuvarande mycket irriterande och betungande administra­ tiva arbete som är förknippat med kallelser, uppskov, befrielser, utredningar för eventuella bestraffningar, anskaffande av lokaler m. m. Även bör värde­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 107

sättas fördelen av att skolungdom undervisas av sina ordinarie lärare, var­ igenom många friktionsmoment bortfalla. Utredningens förslag kan därför för­ ordas men med den reservationen att kravet på anordnandet av och delta­ gandet i civilförsvarsövningar ökas. Om ungdomsutbildningen skall få ett något så när bestående värde för civilförsvarets inskrivna personal, torde näm­ ligen vara nödvändigt, att den efter några år kompletteras med deltagande i tillämpningsövningar. Vad härefter angår förslaget om en till skolorna förlagd utbild­ ning i brandskydd och olycksfallsvård i och för sig har detsamma i allmänhet vunnit gillande. Överbefälhavaren anser, att utbildning borde meddelas även i gasskydd. Skolöverstyrelsen, som tillstyrker förslaget, framhåller att utbildning i olycksfallsvård och brandskydd redan i viss utsträckning inginge i undervis­ ningen såväl på folkskolestadiet som inom högre skolväsendet och vore förlagd till skolornas friluftsdagar. Styrelsen för Sveriyes folkskollärareförbund, som ävenledes tillstyrker förslaget, anser det önskvärt med en handledning för lärare angående undervisningen på ifrågavarande område, i vilken handledning borde uppmärksammas denna undervisnings anknytning till andra undervis­ ningsmoment. Drätselkammaren i Östersund framhåller såsom önskvärt, att utbildning i brandskydd och olycksfallsvård meddelas icke blott i folkskolans eller fortsättningsskolans sista klass eller däremot svarande klass i högre läroanstalt utan även i högre klasser i realskolor, kommunala mellanskolor och andra jämförliga skolor samt i gymnasier. Riksluftskyddsförbundet, som enligt vad förut nämnts anser att den hit­ tillsvarande grundläggande utbildningen bör bibehållas, anför: Ett bibehållande av den grundläggande utbildningen bör icke medföra att förslaget om utbildning i skolorna i brandskydd och olycksfallsvård faller. Denna undervisning torde enligt förbundets uppfattning ha ett visst samhälle­ ligt värde och kan bidraga till att skapa intresse för deltagande i frivilliga kurser i brand- och sjukvårdstjänst. Yad gäller sättet för skolutbildningens meddelande anser förbundet det synnerligen tveksamt om skyldighet bör stad­ gas för lärare att medverka vid utbildningen. Undervisning i förevarande ämnen fordrar både intresse och framför allt ett visst praktiskt handlag, som man ingalunda kan förutsätta att alla lärare besitta, å andra sidan böra lärarna intresseras för att frivilligt åtaga sig utbildningen. För att upp­ muntra härtill bör undervisningen vara förenad med särskild ersättning. Den erforderliga utbildningen kan meddelas lärarna antingen vid seminarier, gym­ nastiska institut eller frivilliga kurser. Tveksamhet beträffande lämpligheten att föreskriva skyldighet för lärarna att medverka vid utbildningen har uttalats även från vissa andra håll. överståthållarämbetet ifrågasätter sålunda, huruvida icke lärarnas skyldig­ het att handhava utbildningen borde inträda endast i fall då lämpliga instruk­ törer inom civilförsvaret ej stode till förfogande. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att frågan huruvida lärare eller fackutbildade instruktörer utanför skolan borde anlitas vore beroende av till gången på lärare, lämpliga för ifrågavarande utbildning. Under alla förhål­

108 Kungl. Maj-.ts proposition nr 8L

landen syntes det vara av vikt, att endast för saken intresserade lärare utbil­ dades till instruktörer. Eftersom dessas arbete med utbildningen krävde en viss förberedelsetid som icke upptoges å skolschemat, borde skäligt arvode tillerkännas dem. Det vore lämpligt, att en och samma lärare, helst en för vardera övningsgrenen, kontinuerligt omhänderhade utbildningen vid läro­ anstalten. Stockholms stads folkskoledirektion håller före, att den nuvarande läraruppsättningen icke annat än i undantagsfall vore kompetent att undervisa och öva i brandskydd och olycksfallsvård, därest man fordrade ett verkligt utbyte av undervisningen. Frivilliga instruktionskurser för lärare kunde endast få begränsat värde. Under lång tid framåt borde därför särskilda sakkunniga instruktörer i stor omfattning ställas till skolornas förfogande. Beträffande möjligheten att tillgodose behovet av instruktörer anför civil­ försvars chef en i Stockholms civilförsvarsområde: Att erhålla tillräckligt antal kunniga lärare och instruktörer är förenat med svårigheter. Eftersom utbildningen skall bedrivas inom det ordinarie skol­ arbetet på dagarna, torde endast ett mycket ringa antal lärare och instruk­ törer kunna ställas till förfogande av civilförsvarschefen, och principen bör vara att härför anlitas skolans egna lärare, vilket även utredningen synes mena. Den härför erforderliga grundliga utbildningen i brand- och sjukvårds­ tjänst skulle enligt utredningen bibringas vid seminarier och gymnastiska centralinstitutet men resultatet härav torde för åtskilliga år framåt bli otill­ räckligt, varför föreslagits, att frivilliga instruktörskurser skulle anordnas. Eftersom denna lärarverksamhet ej är förknippad med några ekonomiska eller andra fördelar, torde ej heller vara särskilt lockande att offra tid på frivillig utbildning, varför även detta sätt att säkerställa lärarbehovet vilar på lös grund. Därest stadgas skyldighet för folkskollärare och gymnastiklärare att medverka vid utbildningen, vilket utredningen föreslår, torde väl även kunna stadgas skyldighet — i viss utsträckning genom civilförsvarsplikt — att genomgå viss föreskriven lärarutbildning härför. Länsstyrelsen i Stockholms län, som i likhet med utredningen finner önsk­ värt att civilförsvarsutbildningen i skolorna gives plats på skolschemat, räk­ nar emellertid med att på sina håll svårigheter skola uppstå att under skol­ tid få disponera över instruktörer utanför skolorna. Tveksamhet angående lämpligheten i och för sig av den föreslagna skol­ utbildningen har uttalats av civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelsen i Malmö­ hus län. Civil fö rsvarss tyr elsen anför: Även om den av utredningen föreslagna ungdomsutbildningen i skolorna kan vara till viss nytta under fredsförhållanden, anser civilförsvarsstyrelsen i motsats till utredningen, att det synnerligen ungdomliga klientel, varom här är fråga, ej torde äga förutsättningar att ägna utbildningen sådan uppmärk­ samhet och tillgodogöra sig densamma på sådant sätt, att utbildningen kan erhålla något större praktiskt värde såsom grund för en eventuell, efterföljande grundläggande utbildning i ett skärpt läge. Därtill kommer, att den grund­ läggande utbildningens huvuduppgift icke är blott att meddela kännedom om de enklare grunderna för eldsläckning och sjukvård utan även att bibringa elementär kunskap om annan civilförsvarsverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 109

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det icke försvarligt att utöka under­ visningen i skolorna, speciellt vad anginge folk- och fortsättningsskolan, med det ena ämnet efter det andra utan att samtidigt undersöka, vilka inskränk­ ningar som horde komma till stånd i andra ämnen. I nuvarande läge, då ut­ redning påginge om en allmän översyn av skolundervisningen i vårt land, syntes man i varje fall böra uppskjuta ställningstagandet till detalj spörsmål sådana som det föreliggande tills 1946 års skolkommissions förslag förelåge. Härtill komme, att den korta undervisning som enligt förslaget skulle meddelas 13—15-åringar i brandskydd och olycksfallsvård såväl ur civilförsvarets som ur andra samhälleliga synpunkter syntes vara tämligen betydelselös. Skulle man likväl anse sig böra gå fram efter denna linje syntes i varje fall böra upp­ ställas som oeftergivligt villkor, att undervisningen meddelades av skolans egna lärare, vilka ensamma torde äga erforderlig pedagogisk blick och nödig auktoritet gentemot eleverna, samt att den finge formen av praktiska öv­ ningar och demonstrationer. Härav följde, att undervisningen i fråga icke borde igångsättas förrän lärarna erhållit tillfredsställande utbildning för denna deras nya uppgift. Länsstyrelsen funne emellertid självklart, att sko­ lornas elever i ämnet medborgarkunskap (samhällslära) bringades någon känne­ dom om civilförsvaret och dess uppgifter. — Ehuru länsstyrelsen ställde sig frågande till möjligheten av att i någon större utsträckning kunna utbilda blockchefer och hemskyddsledare till effektiva instruktörer för en massutbild­ ning av hemskyddspersonal, ville länsstyrelsen likväl icke förorda en obliga­ torisk hemskyddsutbildning av allmänheten. Avgörande skäl talade häremot. Det kunde emellertid ifrågasättas, om icke tillräckligt antal kvalificerade hemskyddsinstruktörer kunde erhållas på frivillig väg, därest dessa tillerkändes ett mindre årligt arvode med skyldighet att hålla sina kunskaper aktuella, t. ex. genom att årligen genomgå kortare, länsvis eller civilförsvarsområdesvis, anordnade repetitionskurser. Stockholms stads folkskolediréktion, som icke i och för sig ställer sig av­ visande till förslaget om utbildning i olycksfallsvård och brandskydd i sko lorna, anser att frågan härom icke borde lösas utan att 1946 års skolkommission tagit ställning till densamma. Utredningens förslag om civilförsvar sutbildning av den manliga delen av befolkningen under värnpliktstjänstgöringen har i allmänhar vunnit gillande. Överbefälhavaren framhåller, att den civilförsvarsutbildning, som f. n. inginge i de värnpliktigas första tjänstgöring, närmast vore att anse såsom hem­ skyddsutbildning och därför av elementär betydelse. I den mån sådan ut­ bildning inrymdes i skolundervisningen, syntes förutsättning givas för att tillmötesgå utredningens önskemål om viss utbildning av förband i civilför svarstjänst inom ramen för den f. n. till civilförsvarsutbildning under första tjänstgöringen anslagna tiden (omkring 20 timmar). Någon utökning av denna syntes emellertid ej kunna äga rum. — Även den föreslagna civilförsvarsutbildningen under efterutbildningsövningarna syntes nödvändig såsom repe­

no Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

tition och komplettering, eftersom de värnpliktiga därefter placerades i lokalförsvarsförbanden. Av de militära förbanden vore det främst dessa som — jämte hemvärnet — torde ifrågakomma för civilförsvarsuppgifter. Under efterutbildningsövningarna vore emellertid programmet hårt spänt, varför en­ dast en mycket begränsad tid torde kunna anslås för ändamålet. Försvarets fortifikations förvaltning framhåller, att förslaget om civilförsvarsutbildning inom krigsmakten vore riktigt, helst som dylik utbildning vore erforderlig även ur militär luftskyddssynpunkt. Hemvärnschefen och hemvärnsrådet an­ se, att utredningens förslag kunde medföra, att civilförsvarsutbildningen slopades från övningsprogrammet inom hemvärnet, varigenom hela den till buds stående knappa övningstiden kunde användas för ren hemvämsutbildning. Civilf örsvarsstyrelsen biträder utredningens förslag och utgår från att pla­ nen för civilförsvarsutbildning inom krigsmakten uppgöres i samråd med sty­ relsen. Detta ståndpunktstagande innebure dock icke, att den avsedda utbild­ ningen, vilken vore att jämställa med grundläggande civilförsvarsutbildning, under alla förhållanden skulle vara tillräcklig ur civilförsvarets synpunkt. De modema anfallsmedlen gåve numera upphov till skador, vilka torde nödvän­ diggöra hjälp från militära förband såsom sådana. Denna fråga liksom frågan om för ändamålet erforderlig ytterligare civilförsvarsutbildning inom krigs­ makten borde tagas under närmare övervägande i samband med det av ut­ redningen berörda spörsmålet om inrättande av civilförsvarskolonner. Sty­ relsen framhåller härjämte lämpligheten av ökad civilförsvarsutbildning under den militära fritidsundervisningen. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att det numera icke kunde anses till­ räckligt att begränsa de värnpliktigas civilförsvarsutbildning till hemskyddsutbildning. Förbandsutbildning, speciellt beträffande ordnings- och röjningstjänst under sådana förhållanden som kunde tänkas inträffa under luftanfall mot större städer, syntes sålunda böra komma till stånd. Länsstyrelsen ville vidare framhålla angelägenheten av att i de militära officers- och underofficersskoloma lämnades större utrymme för civilförsvarsundervisning än vad nu vore fallet. En grundlig kännedom om civilförsvarets organisation och resurser syntes nämligen vara en nödvändig fordran på militära befälhavare i alla grader i det totala krigets dagar. Liknande synpunkter anföras av läns­ styrelserna i Älvsborgs och Norrbottens län. Förslaget om tilläggsutbildning i sjukvård för kvinnor i åldern 18 år har i allmänhet icke mött invändning. I ett flertal av yttrandena har emellertid framställts önskemål om utökning i olika hänseenden av den kvinn­ liga sjukvårdsutbildningen, under det att i några yttranden lämpligheten av obligatorisk utbildning av förevarande slag ifrågasatts. Utredningens förslag tillstyrkes av länsstyrelsen i Stockholms län, som understryker, att utbildningen torde ha även ur fredsmässiga synpunkter beaktansvärt socialt värde. Ehuru det visserligen med hänsyn till civilförsva­ rets beredskap hade varit önskvärt att införa obligatorisk tilläggsutbildning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. in sjukvård även för en årsklass kvinnor i åldern 35—40 år, finge en 'begräns­ ning till 18-åringarna f. n. anses berättigad. Olägenheten av att utbildningen begränsades till orter med särskilt civilförsvar skulle motverkas, om den kom­ pletterades med utbildning på frivillighetens väg. — Utredningens förslag bi­ trädes vidare av, bl. a., länsstyrelserna i Östergötlands och Västerbottens län ävensom landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen. Länsstyrelsen i Hallands län anser, att länsstyrelserna borde medgivas be­ fogenhet att, där så visade sig lämpligt, sammanföra två eller tre årsklasser av kvinnor i åldern 18—20 år i en gemensam kurs. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som framhåller, att den hittillsvarande sjukvårdsutbildningen visat sig synnerligen värdefull, anser densamma böra bibehållas, dock att den enligt länsstyrelsens mening borde ingå som ett led i undervisningen vid yrkesskolor, folkhögskolor och liknande folkbildningsanstalter med skyldig­ het för dessa att anmäla genomgången kurs till vederbörande civilförsvarsmyndighet för anteckning i kortregister. önskemål om utvidgad sjukvårdsutbildning för kvinnor framställes av överbefälhavaren, som anser att utredningens majoritet icke tillräckligt be­ aktat den mycket stora betydelse som inom ett effektivt civilförsvar måste tillmätas den kvinnliga personalens insats, framför allt inom sjukvården. Den av majoriteten föreslagna utbildningen syntes icke motsvara verklig­ hetens krav, varför överbefälhavaren anslöte sig till det av tre reservanter framförda förslaget om sjukvårdsutbildning av en årsklass i åldern 35—40 år. Försvarets sjukvårdsförvaltning anser att utbildningen icke borde begrän­ sas till orter med särskilt civilförsvar. För att utbildningen skulle bli av värde syntes den böra omfatta minst 10 timmars olycksfalls- och 10 timmars hemsjukvårdsutbildning. Civilförsvarsstyrelsen, som biträder förslaget om sjukvårdsutbildning för kvinnor i åldern 18 år, föreslår såsom tidigare angivits därjämte grundläg­ gande utbildning i civilförsvarstjänst under 10 timmar för dels kvinnor i åldern 18 år, dels kvinnor i åldern 38 år, dels ock män i åldern 48 år. Civilförsvars chef en i Stockholms civilförsvarsområde framhåller, att stort behov yppats att uttaga och inskriva samariter i sjukvårdstjänst för förstärk­ ning av personalen på sjukhusens mottagningsavdelningar. Vidare förelåge inom det allmänna civilförsvarets sjukvårdstjänst samt utrymnings- och social­ tjänst behov av sjukvårdskunnig personal. Det vore därför beklagligt, att ut­ redningen icke ansett sig böra föreslå en utökning av sjukvårdsutbildningen över 10 timmar. Om en sådan utökning ej ansåges möjlig att genomföra, till­ styrktes det förslag om tilläggsutbildning i sjukvård för ytterligare en års­ klass kvinnor, som avgivits av tre reservanter inom utredningen. Sjukhus­ direktionen i Stockholm ifrågasätter, huruvida icke en ökad sjukvårdsutbild­ ning borde anordnas åtminstone i större städer. Förslaget om sjukvårdsutbildning av en årsklass kvinnor i åldern 35—40 år biträdes jämväl av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands och Kristianstads län, drätselkamrarna i Örebro, Västerås och Sundsvall, kom­

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

munalnämnden i Sollentuna köping ävensom riksluftsky dds förbundet, för­ eningen Sveriges polismästare och högerns centrala kvinnoråd. Sistnämnda organisation förordar tillika en något grundligare sjukvårdsutbildning, för­ slagsvis 15 eller 20 timmar, samt ifrågasätter, huruvida icke utbildningen lämpligen borde ske vid 20 år i stället för vid 18 år. Länsstyrelsen i Västerbottens län finner motiveringen för utbildning av en årsklass kvinnor i åldern 35—40 år i huvudsak bärande men avstyrker så­ dan utbildning på grund av erfarenheter beträffande svårigheterna för nämnda årsklass att deltaga i utbildning. Liknande uppfattning uttalas av kommunal­ nämnden i Älvkarleby kommun. Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar, att en utbildning omfattande endast kvinnor inom orter med särskilt civilförsvar lede av samma svaghet som den nu gällande grundläggande utbildningen för 16-åringar på samma platser, nämligen att man icke nådde just den personal som man i framtiden komme att behöva. Sjukvårdsutbildningen borde därför lämpligen 'bibringas alla adertonåriga kvinnor. Enahanda synpunkter framföras av länsstyrelserna i Blekinge samt Malmöhus län. I några av yttrandena avstyrkes helt tilläggsutbildning i sjukvård för kvin­ nor i obligatorisk form. Sålunda uttalar medicinalstyrelsen — som framhåller betydelsen av utbildning i sjukvård även för rent fredsmässiga förhållanden — att denna fråga f. n. vore föremål för utredning i annat sammanhang samt att lösningen måste anpassas till vad som kunde bli bestämt om utbild­ ning i olika lägre och högre skolformer samt specialutbildning å husmodersskolor, lanthushållsskolor och sjukhus. Svenska stadsförbundet säger sig icke vara övertygad om att den ifrågavarande sjuk vårdsutbildningen skulle bli av sådant värde att den borde ifrågakomma. Hittillsvarande erfaren­ heter talade för att dylik utbildning icke nu borde anordnas tvångsvis. Mot frivilliga utbildningskurser med samma syfte och planläggning syntes där­ emot intet vara att erinra. Folkpartiets kvinnoförbund anser utbildningen kunna meddelas i andra sammanhang såsom i redan befintlig och planlagd ut­ bildnings- och kursverksamhet vid skolor, universitet, yrkesutbildningsanstalter, föreningar, arbetsplatser m. m. Förbundet vore övertygat om att bästa resultatet nåddes på frivillighetens väg. Utredningens förslag om särskild utbildning av personal inom verkskyddet har i allmänhet icke föranlett erinran från de hörda instan­ sernas sida. Civilförsvarsstyrelsen anser dock, att repetitionsutbildning borde kunna äga rum även med verkskyddspersonal, som uttagits till men ej inskrivits för tjänstgöring i verkskydd. Jämväl Sveriges industriförbund påtalar frågan om utbildning av den icke inskrivna men uttagna verkskyddspersonalen. Vattenfallsstyrelsen förutsätter, att utbildningen inom verkskydd vid sty­ relsen underställda anläggningar som hittills finge ske i styrelsens regi. I fråga om särskild utbildning av personal tillhörande all­

Kungl. Maj ds proposition nr 81. 113

männa civilförsvaret har icke någon invändning framförts mot utred­ ningens förslag. Enligt vad civilförsvarsstyrelsen yttrat behövde dock den obligatoriska ut­ bildningen i regel kompletteras genom frivillig sådan. Det borde för de fri­ villiga organisationerna — riksluftskyddsförbundet, lottarörelsen och röda korset — innebära en angelägenhet av största betydelse att medverka till dylik frivillig utbildning. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att den låga beredskap inom det särskilda civilförsvaret med vilken man måste räkna krävde, att beredskapen inom det allmänna civilförsvaret höjdes genom en kvalificerad fredsutbildning. Telegrafstyrelsen framhåller, att enligt 3 § civilförsvarskungörelsen i civil­ försvarets observations- och förbindelsetjänst jämväl inbegripes erforderlig bemanning av telefonväxelstationer, samt påtalar behovet av utbildning ledan i fred av härför avsedd personal. Utredningens förslag angående repetitionsutbildning och övnin­ gar har upptagits till behandling i några yttranden. I vissa fall har härvid avvikande ståndpunkt intagits, särskilt beträffande den föreslagna omfatt­ ningen av övningsverksamheten. Civilförsvarsstyrelsen anser, att kravet på personell beredskap knappast kunde tillgodoses med utredningens övningsprogram och att övningar borde kunna anordnas avsevärt oftare än utredningen föreslagit. Övningar måste enligt civilförsvarsstyrelsens mening kunna äga rum med personal som uttagits till tjänstgöring i verkskydd utan att ha inskrivits för sådan tjänstgö­ ring. Det syntes styrelsen likaledes angeläget, att vid ifrågavarande övningar allmänhetens medverkan kunde påkallas beträffande exempelvis mörkläggning och trafiken. Civilförsvar schef en i Stockholms civilförsvarsområde yttrar att det med hänsyn till kontrollen av organisationen inom verkskyddet vore nödvändigt, att även viss icke inskriven personal vore skyldig deltaga i övningar. Att anordna sådana endast vart tionde år vore otillräckligt. I stora civilförsvars­ områden syntes ogörligt att anordna en civilförsvarsövning gemensamt för hela organisationen. Det kunde ej förutsättas, att en organisation förbleve oförändrad under så lång tidsperiod. Därför vore det bättre med ofta åter­ kommande mindre övningar, vari viss del för varje gång kunde prövas. Lämp­ ligen borde nuvarande kursplaner ändras till att i större omfattning avse övningar i stället för teoretisk undervisning. Sådana övningar kunde sanno­ likt kombineras med repetitionsutbildning. Jämväl möjligheten av och sättet för inkallelse av vapenfria värnpliktiga för deltagande i övningar måste be­ aktas. Önskemål om tätare övningar än utredningen föreslagit uttalas vidare av länsstyrelserna i Skaraborgs, Jämtlands, Värmlands och Västerbottens län , riksluftskyddsförbundet och Sveriges industriförbund. Länstyrelsen i Södermanlands lön ifrågasätter, om icke övningar principiellt borde äga rum inom alla omi'åden med särskilt civilförsvar. 8 —172 4 x Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 81.

114 Kungl. Maj ds proposition nr 81.

Utredningens förslag om ersättning för deltagande i utbildning och övning har genomgående mottagits med tillfredsställelse. Chefen för armén finner dock ur arméns synpunkt oförmånligt, att ersätt­ ningen föreslagits bli avsevärt större inom civilförsvaret än den vore inom hemvärnet och frivilliga befälsutbildningen. Oaktat det kunde göras gällande att tjänsten vid dessa senare vore frivillig, syntes det önskvärt att de ekono­ miska förutsättningarna bleve sa likartade som möjligt. Liknande synpunkter framföras av 1945 års försvarskommitté. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, om ej vid bestämmande av ersättningens storlek viss differentiering borde ske mellan befäl och meniga. Civilförsvar sstyr elsen anser, att ersättning borde kunna utgå även till blockgiuppspersonal, vilken personal vore inskriven i det allmänna civilförsvaret, ävensom till uttagen men ej inskriven verkskyddspersonal. Styrelsen upptager vidare i detta sammanhang frågan om avlöning åt blockpersonalen jämväl för annan tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret än utbildning samt an­ för, efter redogörelse för gällande författningsbestämmelser på området, följande: Blockcheferna tagas för närvarande med stöd av 29 § civilförsvarskungörelsen i anspråk huvudsakligen för förberedelsearbete med avseende på inskriv­ ning av hemskyddsledare och planläggning av utrymning. Blockchefs med­ verkan i fråga om inskrivning av hemskyddsledare är en stor tillgång för civilförsvarschef och utan sådan medverkan kan inskrivningen ofta ej full­ göras i önskad omfattning. Erfarenheten har visat, att blockchef — oaktat skyldighet härutinnan åligger honom — i många fall ej är beredd att ägna sin trd åt de göromål, varom här är fråga. Någon ändring härutinnan kan ej påräknas med mindre skälig ersättning utgår för den önskade arbetsprestatio­ nen. Jämväl blockchefs medverkan i arbetet med utrymningsplanläggningen är betydelsefull och tidskrävande. Tidigare har sådan medverkan ej krävts. Civilförsvarsstyrelsen har funnit, att vid större utrymningsföretag, som måste genomföras snabbt, den hittills för utrymning avsedda byråorganisationen kan komma att bli för stel och opraktisk. Blockorganisationen avses därför komma att i betydande omfattning ersätta byråorganisationen. Oaktat per­ sonalen i block och hemskydd kommer att för nämnda ändamål tagas i an språk i större omfattning först under beredskap, erfordras redan för det rutin­ mässiga förberedelsearbetet på detta område medverkan från ett icke rin^a antal blockchefer. Erforderligt intresse och nit för detta förberedelsearbete kan ej påraknas utan att skälig ersättning utgives för detsamma. Civilförsvarsstyrelsen finner därför erforderligt, att sådan ersättning beredes blockchef och i förekommande fall, ersättare för denne. I fråga om annan till blockorganisationen hörande personal torde den­ samma f. m ej i nämnvärd omfattning tagas i anspråk för arbete av likartad karaktar. Civilförsvarsstyrelsen avser emellertid att, i den män ändrade förhållanden mtrada for denna personal, förelägga Kungl. Maj:t förslag om er­ sättning jämväl till densamma. .••^Vilf°rSJarSS^eJSen ™der åberopande av vad sålunda anförts hemstaUa, att Kungl Maj:t måtte förordna, att avlöningsreglementet skall vara tillämpligt jämväl på blockchef samt på ersättare för blockchef. I ett stort antal yttranden förordas ersättning jämväl för deltagande i den

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 115 föreslagna tilläggsutbildningen i sjukvård för 18-åriga kvinnor. Förslag i denna riktning framläggas sålunda av arbetsmarknadskommissionen, länssty­ relserna i Uppsala, Södermanlands, Malmöhus, Örebro och Gävleborgs län, drätselkamrarna i Göteborg, Örebro, Västerås och Gävle, kommunalnämnden i Jukkasjärvi kommun ävensom riksluftskyddsförbundet och föreningen Sve­ riges polismästare. Länsstyrelsen i Gotlands lön anser att ersättning för eventuella resor, in­ kvartering och förplägnad bör utgå. Svenska landsbygdens kvinnoförbund ut­ talar att, i den mån vid sjukvårdsutbildningen komme att hopdragas deltagare från större område, resebidrag borde utgå till sådana som hade att färdas viss vägsträcka. Detta borde gälla även vid frivillig utbildning. Möjligen kunde anslag härför beviljas av kommunerna. Svenska arbetsgivareföreningen finner med hänsyn till kortvarigheten av sjukvårdsutbildningen för kvinnor, att något bärande skäl ej förelåge för ut­ betalande av ersättning härunder. Föreningen ville icke motsätta sig, att ersättning utginge till inskriven personal. Dock funne föreningen nu gällande bestämmelser om viss tids tjänstgöring i civilförsvaret utan ersättning vara fullt, befogade, då fråga vore om personal, som kunde beräknas i händelse av förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering komma i åtnjutande av upp­ skov. Ersättningen borde liksom f. n. vore fallet dyrortsgrupperas, därvid å dyraste ort borde utgå det av utredningen föreslagna beloppet 1: 50 kr. för timme. Riksluftskyddsförbundet finner det önskvärt, att intresset för deltagande i frivillig utbildning för inskriven personal stimulerades genom att ersätt­ ning tillerkändes deltagarna efter samma grunder som gällde vid obligatorisk utbildning. För att myndigheterna skulle ha möjlighet att reglera omfatt­ ningen av sådan utbildning efter det föreliggande behovet borde för utfående av ersättning fordras, att länsstyrelsen lämnat sitt medgivande till kursens anordnande.

Departementschefen.

Jag är ense med civilförsvarsutredningen om att man under fredstid måste upprätthålla erforderlig beredskap hos civilförsvarets personal och att det icke är möjligt att här uteslutande lita till det frivilliga intresset. Därför ifrågasätter jag ej någon ändring i de nuvarande bestämmelserna om civilförsvarsplikt under fred. Såsom utredningen anfört har det allmänna civilförsvaret hittills utgjort och kommer jämväl framdeles att utgöra kärnan i civilförsvarets aktiva organisation. Det är därför av särskild vikt att beredskapen inom det­ samma hålles på högsta möjliga nivå. Å andra sidan är det här som de menliga följderna av inskränkt utbildning bli mest framti-ädande. Under åren 1946 och 1947 har inom det allmänna civilförsvaret utbildningsskyldighet före­ legat endast för befäl och ersättare för befäl, vilka icke tidigare undergått den utbildning som är föreskriven för befälsbefattningen. Den personal som

llfi Kungl. Maj:ts proposition nr 81. kvaistått i kadrerna sedan krigsåren kan med hänsyn till den då bedrivna utbildningsverksamheten antagas alltjämt besitta vissa färdigheter i civilförsvarstjänst. I den mån personalen avgått och ersatts med nytt manskap, som icke erhållit utbildning för sin uppgift, har naturligtvis civilförsvarsförbandens funktionsduglighet nedsatts. Denna avgång har i vissa orter uppskattats till cirka 10 % av styrkan per år. Enligt vad civilförsvarsstyrelsen uppgivit i samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1948/49 finnes det på grund av inskränkningarna i utbildningen och till följd av bosättningsrörligheten f. n., särskilt på mera betydelsefulla civilförsvarsorter, stora personalgrupper inom det allmänna civilförsvaret, vilka helt sakna utbildning för sina krigsuppgifter. Ett sådant förhållande måste med hänsyn till nutida krig­ föl i ngsmetoder innebära allvarliga risker. Personalen i det allmänna civil­ försvaret skall för sin skadeavhjälpande och skadebegränsande verksamhet i krig i betydande omfattning va ra utrustad med materiel och apparatur, för vars handhavande fordras rutin och materielkännedom. För att de aktiva förbanden skola vara funktionsdugliga måste personalen vara samövad. Ehuru de för civilförsvarsändamål erforderliga kunskaperna och färdigheterna kunna inhämtas på en i jämförelse med vad som kräves inom det militära försvaret relativt kort tid, är det icke försvarligt att uppskjuta utbildningen i hopp att kunna medhinna densamma i ett skärpt läge. Det allmänna civilförsvaret måste med hänsyn till de omfattande skadeverkningar, som kunna väntas redan i inledningsstadiet av ett anfallsföretag, vara berett att omedelbart full­ göra sina uppgifter. Jag anser därför i likhet med utredningen att utbildningen i fred inom allmänna civilförsvaret icke i fortsättningen kan inskränkas till att avse alle­ nast befäl och ersättare för befäl. Därutöver bör utbildningen omfatta alla dem, vilka måste bibringas särskilda färdigheter för att civilförsvarsförbanden skola vara funktionsdugliga. Utredningen har föreslagit att från utbildningsskyldighet skulle undantagas de meniga, som antingen på grund av sin verksamhet i fred kunna anses besitta erforderliga kunskaper och färdigheter föi motsvaiande tjänst inom civilförsvaret eller jiå grund av civilförsvarstjänstgöringens mindre kvalificerade beskaffenhet eller densammas regelmäs­ siga fullgörande under omedelbar ledning av befäl icke äro i behov av sär­ skild utbildning under fred. Det skulle ankomma på civilförsvarsstyrelsen att i anvisningsform närmare angiva de personalkategorier vilka sålunda skulle vara fria från utbildningskyldighet. Jag ansluter mig till detta förslag med det förbehållet, att den förordade begränsningen icke skall gälla, i den mån det finnes erforderligt att anordna övningar i förband för att upprätthålla beredskapen. Vid sådana övningar bör naturligtvis all i förbandet ingående personal deltaga. Utbildningen inom allmänna civilförsvaret bör i första hand avse den per­ sonal, som icke tidigare erhållit utbildning för sin uppgift. För underhållande av redan förvärvade färdigheter torde det framdeles bli nödvändigt att i viss utsträckning anordna repetitionsutbildning. Utred­

Kungl. May.ts proposition nr 81. 117 ningen har med hänsyn till de variationer, som kunna föreligga beträffande behovet av dylik utbildning inom olika orter och för olika personalkate­ gorier, ansett sig icke böra föreslå någon generell bestämmelse i ämnet. För åtskilliga personalkategorier syntes dock enligt utredningens mening årlig re­ petition icke erforderlig. Jag är icke beredd att framlägga några riktlinjer rörande bedrivande av repetitionsutbildning. Civilförsvarsstyrelsen har i samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1948/49 ansett utbild­ ningen inom allmänna civilförsvaret tills vidare kunna begränsas att allenast avse personal vilken icke tidigare utbildats. Jag förutsätter att styrelsen med uppmärksamhet följer utbildningsläget och när omständigheterna det påkalla till Kungl. Maj: t inkommer med förslag rörande frågan om repetitionsut­ bildning. I fråga om sättet för bedrivande av utbildningen inom allmänna civilför­ svaret har jag intet att erinra mot vad utredningen anfört. Enligt civilförsvarslagen är utbildnings- och övningstiden för personal som inskrivits i civilförsvaret, bl. a. all personal tillhörande allmänna civilför­ svaret, under fredstid begränsad till 60 timmar per kalenderår. I detta hän­ seende bör ändring ej ske. Det kan visserligen anmärkas, att enligt den nu gällande utbildningskungörelsen befälsutbildningen inom det allmänna civil­ försvaret i praktiken begränsats till 40 timmar; tiden för nyutbildning av menig personal torde ock kunna bli något kortare. Med hänsyn till behovet att vid övningar kunna taga i anspråk även personal som nyutbildats eller genomgått repetitionskurs under året bör dock den i lagen föreskrivna maximitiden icke förkortas. I undantagsfall kan det även bli erforderligt att för annat ändamål än övning anordna utbildningskurs av längre varaktighet än den normala nyutbildningstiden. Det torde böra framhållas att den centrala utbildning, som hittills bedri­ vits och även i fortsättningen avses skola bedrivas av civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna med vissa kvalificerade befattningshavare inom civilför­ svaret, huvudsakligen befäl, ofta icke kan inrymmas i den stadgade maximi­ tiden. Såsom hittills bör deltagandet i dylika mera omfattande kurser vara frivilligt. Yad jag anfört beträffande omfattningen av utbildningen inom allmänna civilförsvaret synes i tillämpliga delar böra gälla även i fråga om verk­ skyddet. Medan man avser att inskriva all den personal, som skall ingå i allmänna civilförsvarets förband och avdelningar eller eljest fullgöra viss tjänst i detsamma, har man tänkt att inskrivning i verkskyddet skulle före­ komma endast i förhållandevis ringa utsträckning. Meningen har varit, att verkskyddet väsentligen skulle fungera på sådant sätt att alla tillgängliga civilförsvarspliktiga inom ett företag skulle vara skyldiga att vid behov ställa sig till förfogande. Utbildningen inom verkskyddet bör avse icke blott den inskrivna personalen utan även den vid ett företag fast knutna personal, som utan att vara inskriven upptagits i företagets verkskyddsplan och enligt förut angivna regler finnes vara i behov av särskild utbildning för sin uppgift. För

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

personal som icke är inskriven i civilförsvaret är utbildningstiden i fred en­ ligt civilförsvarslagen begränsad till 30 timmar. Detta maximum torde i all­ mänhet icke behöva helt uttagas för utbildning av den nu avsedda icke in­ skrivna verkskyddspersonalen. Jag utgår vidare från att utbildning inom denna kategori icke skall behöva bedrivas årligen inom varje verkskydd. Beträffande frågan om ansvaret för utbildningen inom verkskyddet har jag ej något att erinra mot vad utredningen anfört. Jag är av den uppfattningen att, därest utbildningen inom allmänna civil­ försvaret och verkskyddet begränsas på sätt som föreslagits, civilförsvarsplikten kommer att mötas med förståelse av det övervägande flertalet därav berörda. En förutsättning härför är dock — och detta gäller beträffande all utbildning inom civilförsvaret — att utbildningen bedrives på ett intresse­ väckande sätt. I detta hänseende är det av utomordentlig vikt att tillgång finnes på goda instruktörer. Jag återkommer till instruktörsfrågan i ett se­ nare avsnitt. Civilförsvarsmyndigheterna böra vinnlägga sig om att vid ut­ arbetandet av kursplaner i möjligaste mån lägga undervisningen så, att de däri deltagande få möjlighet till praktisk självverksamhet. För personal, som icke avses skola få några planläggande uppgifter, böra de enbart teoretiska momenten i utbildningen inskränkas till ett minimum. I den mån övningar komma att hållas, böra de planläggas så att flertalet av deltagarna få tillfälle till aktiv medverkan.

Jag övergår nu till frågan om grundläggande utbildning av civilbefolk­ ningens stora flertal. Under kriget bedrevs en omfattande utbildning för hemskyddet. I början av sista krigsåret avsågs grundläggande utbildning skola ske av fyra årsklasser, nämligen män i åldern 16, 17, 18 och 48 år samt kvinnor i åldern 16, 17, 18 och 28 år. Mot slutet av året befriades emeller­ tid de 48-åriga männen och de 28-åriga kvinnorna från utbildningsskyldigheten. Från 1946 ha endast 16-åringar varit skyldiga undergå grundläggande utbildning, vilken omfattat högst 10 timmar, varjämte 18-åriga kvinnor haft att genomgå tilläggsutbildning i sjukvård under högst 10 timmar. Såväl den grundläggande utbildningen som tilläggsutbildningen ha endast avsett civilförsvarspliktiga, som haft stadigvarande bostad eller sysselsättning inom om­ råde eller anläggning med särskilt civilförsvar. Enligt en av utredningen verkställd undersökning har efter krigets slut konstaterats en betydande avmattning av intresset för den grundläggande utbildningen. Detta kan vara förståeligt. Det är dock uppenbart att ett så­ dant förhållande måste vara till men för utbildningsresultatet. Man torde överhuvud icke under fred i fråga om den grundläggande utbildningen kunna räkna med samma förståelse för civilförsvarsplikten som när det gäller den föreslagna utbildningen för allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Med hänsyn härtill och av ekonomiska skäl anser jag att den obligatoriska utbild­ ningen för allmänheten bör i möjligaste mån begränsas. Enligt utredningens mening böra förberedelserna på detta område taga sikte på att skapa förutsättningar för en forcerad massutbildning i ett skärpt läge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 119 Utredningen föreslår i detta syfte att befälspersonalen inom hemskyddsorganisationen — blockchefer och hemskyddsledare — bibringas en utbildning som tar sikte på att göra dem skickade icke blott att fullgöra sina uppgifter som befäl under krigsförhållanden utan även att kunna vid behov till övriga civilförsvarspliktiga inom eget block eller hemskydd meddela den utbild­ ning på kort tid, som påkallas i en akut krissituation. Därutöver skall enligt förslaget den uppväxande ungdomen efter hand meddelas sådan elemen­ tär kunskap om eldsläckning och sjukvård att åtminstone någon grund finnes att bygga på om en forcerad utbildning skulle behöva tillgripas. Ung­ domsutbildningen bör enligt utredningens förslag i form av en tio timmars kurs i brandskydd och olycksfallsvård förläggas till skolorna, varjämte 18åriga kvinnor skulle vara skyldiga att genomgå tilläggsutbildning i sjukvård under högst tio timmar. Två av utredningens ledamöter ha avstyrkt förslaget om denna tilläggsutbildning, medan tre andra ledamöter förordat att sådan utbildning skulle meddelas icke blott 18-åringar utan även en årsklass kvin­ nor i åldern 35—40 år. Utredningen förutsätter, att viss civilförsvarsutbildning kommer att meddelas under värnpliktstjänstgöring. Mot den principiella uppläggningen av utredningens utbildningsprogram kan invändas att, såsom utredningen själv anmärkt, några garantier för att den för eu forcerad massutbildning erforderliga tiden kommer att stå till buds ej finnes samt att statsmakterna i ett skärpt läge kunna tänkas komma att i det längsta dröja med igångsättande av massutbildning. Trots detta anser jag mig icke f. n. böra förorda en mera omfattande obligatorisk utbildning än ut­ redningen föreslagit. Till denna min ståndpunkt bidrar den omständigheten, att ett betydande beredskapsvärde ännu torde kvarstå av den under krigs­ åren meddelade utbildningen. En väsentlig förutsättning för inskränkning av den grundläggande utbild­ ningen är att för befattningarna såsom blockchefer och hemskyddsledare re­ kryteras så lämpliga personer som möjligt och att dessa bibringas en tillfreds­ ställande utbildning för att tjänstgöra både som befäl och som instruktörer. Jag är medveten om att det kan bli svårt att erhålla ett tillräckligt antal för instruktörsverksamhet lämpade hemskyddsledare. Svårigheterna böra dock icke överdrivas. I en kritisk situation blir det huvudsakligen fråga om att lära de civilförsvarspliktiga hur eldsläckning skall gå till och hur skadade skola omhändertagas. Härvid kommer det framför allt an på att någon inom varje hemskydd har sådana färdigheter att han genom praktisk demonstration kan visa de övriga hur sådana saker skola utföras. Såsom ut­ redningen framhållit har man anledning räkna med att i ett skärpt läge in­ tresset. bland befolkningen för civilförsvaret kommer att underlätta utbild­ ningsverksamheten. Kännedomen om larmsignaler, utrymningsplanläggning och annat dylikt torde i en krissituation snabbt vinna allmän spridning. Utbildningen av blockchefer och hemskyddsledare bör främst avse dem som icke tidigare erhållit utbildning för sin befattning. Därutöver böra i mån av behov anordnas repetitionskurser. Jag förutsätter att civilförsvarsstyrelsen när omständigheterna det påkalla inkommer med förslag härom.

120 Kungl. Maj ds proposition nr 81. Vad utredningen anfört som skäl till att ungdomsutbildningen förlägges till skolorna finner jag övertygande, varför jag tillstyrker utredningens för­ slag därutinnan. Att märka är att undervisning i civilförsvarstjänst i skolorna icke är någon nyhet. Sådan undervisning förekommer redan nu i viss om också begränsad omfattning. Utredningens förslag avser att göra undervisningen obligatorisk och därigenom mera effektiv. I några av yttrandena har uttalats den meningen, att frågan om skolutbildning i brandskydd och olycksfallsvård icke borde lösas förrän 1946 års skolkommission tagit ställning till densamma. Enligt min mening torde det emellertid icke föreligga anledning att uppskjuta regleringen av ett detalj spörsmål såsom det föreliggande till dess skolfrågan i dess helhet blivit löst. Chefen för ecklesiastikdepartementet har anslutit sig till denna uppfattning. I vissa yttranden har yppats tvekan beträffande lämpligheten av utred­ ningens förslag att det skulle föreligga skyldighet för folkskollärare och gym­ nastiklärare att medverka vid skolutbildningen i brandskydd och olycksfalls­ vård. Enligt min mening vore det ur många synpunkter lämpligast, om sko­ lornas ordinarie lärarpersonal kunde svara för undervisningen även i dessa ämnen. Om denna personal icke besitter erforderlig kompetens för ända­ målet, böra emellertid i möjligaste mån tillhandahållas fackutbildade instruk­ törer. Att så sker bör dock icke medföra att de ordinarie lärarna erhålla frihet från att deltaga i undervisningen. De böra medverka om icke för annat så för egen förkovran. Om fackutbildad instruktör icke kan tillhandahållas, bör vederbörande lärare på egen hand så gott sig göra låter ombesörja utbild­ ningen. Jag förutsätter att liksom nu är fallet handledningar för lärarperso­ nalen utfärdas. På grund av det anförda biträder jag utredningens förslag om skyldighet för folkskollärare och gymnastiklärare att medverka vid ifråga­ varande utbildning. En annan fråga är hur lärarpersonalen bör bibringas sådana kunskaper och färdigheter att den kan utöva en verkligt effektiv instruktörsverksamhet. Så­ som utredningen föreslagit bör för detta ändamål utbildningen vid seminarier och gymnastiska institut kompletteras. För redan befintlig lärarpersonal torde böra anordnas frivilliga instruktörskurser. Jag har inhämtat att repre­ sentanter för skolöverstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, riksluftskyddsförbundet och röda korset enats om efter vilka riktlinjer och under vilka former denna kursverksamhet bör ordnas. Deltagarna i sådan kurs böra av stats­ medel erhålla ersättning för förlorad arbetsinkomst samt dagtraktamente och reseersättning. Till dess lärarpersonalen erhållit erforderlig utbildning måste i stor ut­ sträckning anlitas speciella instruktörer. För ändamålet torde kunna användas sådana till riksluftskyddsförbundet anslutna instruktörer, som hittills tagits i anspråk för den grundläggande civilförsvarsutbildningen. Dessa skulle där­ igenom sättas i tillfälle att underhålla sina färdigheter och bli i stånd att bistå hemskyddsbefälet vid en eventuell massutbildning. Även sedan lärar­ personalen utbildats bör det såsom utredningen föreslagit vara möjligt att utnyttja utanför skolorna stående instruktörer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 121

Den föreslagna skolutbildningen synes böra planläggas av skolöverstyrelsen i samråd med civilförsvar sstyrelsen. Yad beträffar förslaget om tilläggsutbildning för 18-åriga kvinnor har enligt vad jag erfarit den hittills bedrivna utbildningen i detta hänseende genomgående omfattats med intresse. Som denna utbildningsform är av stort värde anser jag att den bör bibehållas. Någon utvidgning av densamma till att omfatta även en årsklass kvinnor i åldern 35—40 år bör enligt mm mening icke äga rum. Kvinnor i sagda ålder ha i stor utsträckning mycket svårt att komma ifrån sina hemsysslor. Liksom utredningen anser jag att tillläggsutbildningen bör avse endast dem som ha stadigvarande bostad eller sysselsättning inom område eller byggnad för vilken särskilt civilförsvar skall vara organiserat. Förutsättningar för anordnande av sådan utbildning på andra håll torde saknas. Beträffande frågan om utbildning i civilförsvarstjänst under värnplikts­ tjänstgöring anser jag mig icke böra göra annat uttalande än att jag finner det angeläget att sådan utbildning kommer till stånd.

Jag är icke beredd att taga ställning till utredningens förslag om anord­ nande av övningar med civilförsvaret men förutser, att medel framdeles måste äskas för ändamålet. De nu gällande utbildningsbestämmelserna gälla till utgången av 1948. Av flera skäl anser jag lämpligt att det av mig nu föreslagna utbildningspro­ grammet börjar tillämpas först fr. o. in. budgetåret 1949/50.

Enligt nu gällande bestämmelser om avlöning under c i v ilförsvar stjänstgöring kan ersättning utgå endast till personal i det allmänna civilförsvaret (dock icke blockpersonal) samt i verkskydd. Ersättning åt verkskyddspersonal bekostas av vederbörande arbetsgivare. Yad beträffar personalen i allmänna civilförsvaret förekommer två huvudformer av ersätt­ ning. Daglön utgår till den som under minst tre dagar i följd fullgör tjänst­ göring omfattande i genomsnitt minst 8 timmar per söckendag. Daglönen utgöres av dels ett fast belopp, som är dyrortsgraderat, dels ett rörligt belopp beroende på antalet familjemedlemmar, vilket icke är dyrortsgraderat. För befäl och specialister kan daglönen höjas med viss procent av normalbeloppet. Vid tjänstgöring, som omfattar kortare tid än tre dagar i följd eller som eljest icke berättigar till daglön, utgår timlön. Denna utgöres av en tiondel av dag­ lönen i motsvarande befattning för icke familjeförsörjare. Även timlönen är alltså dyrortsgraderad. Beträffande rätten till timlön gälla vissa undantag. Bl. a. är stadgat, att timlön icke utgår för tjänstgöring som avser egen utbild­ ning eller övning med mindre tjänstgöringen under ett kalenderår uppgår till mera än sextio timmar eller vederbörande på grund av sådan tjänstgöring går miste om arbetsinkomst till motsvarande belopp. Daglönen för menig, som icke är familjeförsörjare, är sex, sju eller åtta kr. beroende på ortsgrupp. Timlönen för menig är alltså RO, 70 eller 80 öre. Verkskyddsper

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

sonal är berättigad till ersättning motsvarande den normala arbetsinkomsten, om civilförsvarstjänstgöring äger rum under arbetstid. Vid annan tjänstgö­ ring i civilförsvaret utgar timlön med 60, 70 eller 80 öre beroende på ortsgrupp, dock icke vid tjänstgöring för egen utbildning eller övning om tjänst­ göringstiden under ett kalenderår understiger 60 timmar. De nu återgivna bestämmelserna innebära i praktiken, att ersättning vid tjänstgöring för egen utbildning eller övning icke kan utgå utom för tjänst­ göring vid central utbildningskurs som omfattar minst tre dagar. Då den lokala utbildningen aldrig torde anordnas så att deltagarna bli berättigade till daglön samt utbildnings- och övningstiden i fred enligt civilförsvarslagen icke får överskrida 60 timmar om året, utgår aldrig ersättning vid sådan ut­ bildning. Däremot är civilförsvarspliktig i befälsställning, som medverkar vid förberedelsearbetet inom civilförsvaret, alltid berättigad till antingen dag­ lön eller timlön. Utredningen har föreslagit, att de nuvarande begränsningarna av rätten till ersättning vid tjänstgöring för utbildning eller övning skulle avskaffas samt att ersättning för hela tjänstgöringstiden skulle utgå i form av timlön å 1: 50 kr. eller, om den civilförsvarspliktige är under 18 år, 1 kr., dock högst 12 resp. 8 kr. för dag. Liksom f. n. skulle finnas regler om gottgörelse för förlorad arbetsinkomst. Ersättning skulle utgå till all inskriven personal, alltså även blockchefer och hemskyddsledare, däremot icke under tilläggsutbildmng i sjukvård för 18-åriga kvinnor eller under skolutbildningen. En ledamot av utredningen har yrkat, att ersättning skulle utgå även under denna tilläggsutbildmng. Jag är i princip ense med utredningen om att ersättning bör utan den f. n. stadgade begränsningen utgå för deltagande i utbildning eller övning, såvitt gäller personal i allmänna civilförsvaret och verkskyddet samt hem­ skyddsledare. I den mån utbildning kommer att äga rum av den i allmänna civilförsvaret inskrivna blockgruppspersonalen, bör även denna vara berättigad till ersättning. "V ad beträffar verkskyddet bör ersättningsrätten omfatta jämväl dem som utan att vara inskrivna enligt vad förut nämnts skola vara skyldiga att undergå utbildning för sin uppgift. Den föreslagna tilläggsutbildningen i sjukvård för 18-åriga kvinnor kommer att efter hand genomgås av alla uppväxande kvinnor å sådana orter där sär­ skilt civilförsvar skall vara organiserat. Det skäl som ligger till grund för den föreslagna ersättningsrätten, nämligen att vissa utvalda personal­ kategorier skulle få bära en särskild utbildningsbörda, kan därför icke åberopas när det gäller de 18-åriga kvinnorna. Med hänsyn härtill och då ut­ bildningstiden är så kort som 10 timmar finner jag icke skäl att utsträcka ersättningsrätten till att omfatta dem som deltaga i den nämnda tilläggsutbild­ ningen. Vad beträffar ersättningens belopp innebär utredningens förslag att den särskilda tilläggsersättning för familjeförsörjare som nu utgår å daglön även­ som dyrortsgraderingen avskaffas. Som förslaget avser endast ersättning under

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 123

utbildning och övning hav jag intet att erinra häremot. Då jag ej avser att nu framlägga förslag till författningsbestämmelser anser jag mig icke f. n. böra ingå på ett bedömande av beloppets storlek. Utredningen har icke berört frågan om ersättning under tjänstgöring som avser förberedelsearbetet inom civilförsvaret. Om man slopar daglönsformen vid tjänstgöring för utbildning och övning, synas skäl tala för att man bör göra detsamma då det gäller förberedelsearbetet. Ersättning för medverkan däri synes även i övrigt böra utgå efter samma grunder som avses skola gälla om ersättning för deltagande i utbildning. Dock torde man böra bibe­ hålla den nuvarande möjligheten att i stället för timlön bestämma särskilda års- eller månadsarvoden för viss personal. I enlighet med vad civilförsvarsstyrelsen föreslagit i sitt remissyttrande bör ersättning för förberedelsearbete utgå även till blockchefer. De nuvarande avlöningsbestämmelserna äro avsedda att tillämpas även under krig. De äro i detta avseende föråldrade. De riktlinjer, som uppdragits rörande ersättning vid tjänstgöring för utbildning eller övning, kunna icke utan vidare tillämpas under krigsförhållanden. Här få bl. a. frågorna om familjebidrag och dyrortsgradering en helt annan betydelse. Yad jag yttrat beträffande ersättningsspörsmålet torde ge vid handen, att de nuvarande avlöningsbestämmelserna äro i behov av fullständig omarbet­ ning. De för fredsförhållanden avsedda nya reglerna böra vinna tillämpning fr. o. in. den dag då det av mig föreslagna utbildningsprogrammet skall börja genomföras, alltså fr. o. m. den 1 juli 1949. Jag har för avsikt att i god tid dessförinnan framlägga förslag till erforderliga författningsbestämmelser i ämnet. Beträffande frågan om ersättning för civilförsvarstjänstgöring under krig eller eljest under civilförsvarsberedskap fordras ytterligare utredning. Denna synes böra uppdragas åt civilförsvarsstyrelsen. Den obligatoriska utbildning som jag föreslagit utgör ett minimum, som i möjligaste mån bör kompletteras genom frivillig utbildning. För höjande av beredskapen bör det frivilliga intresset pa allt sätt uppmuntras. Främst böra riksluftskyddsförbundet och dess underavdelningar stödjas i sin verk­ samhet. Även andra frivilliga organisationer, såsom röda korset, arbetarnas samaritförbund och lottarörelsen böra intresseras att i detta hänseende med­ verka till att stärka civilförsvaret. Bl. a. synes den av röda korset bedrivna frivilliga utbildningen i skolor i hemsjukvård och olycksfallsvård vara av värde.

Anskaffning och underhåll av materiel.

Civilförsvarsutredningen.

Utredningen har behandlat frågorna om sättet för tillgodoseende av civil­ försvarets materielbehov, om ansvaret för materielens förvaring och underhåll samt om materielens utnyttjande i fredstid. I fråga om materielanskaffningen uttalar utredningen, att det enligt orga­ nisationsplanerna för civilförsvarsområdena fastställda materielbehovet skall

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

i princip antingen vara tillgodosett redan i fredstid eller kunna inom skälig tid tillgodoses i ett krisläge genom rekvisition eller tillverkning. Något be­ dömande av anskaffningens sannolika omfattning i fred har utredningen icke företagit, enär förutsättningar härför ansetts föreligga först sedan organisa­ tionsplanerna upprättats. Civilförsvarsstyrelsen anses böra i förevarande frågor samråda med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Beträffande nraterielens förvaring och underhåll uttalar sig civilförsvarsutredningen för att ansvaret för förradshallningen inom det allmänna civil­ försvaret överföres från kommunerna till staten. Sådan materiel, som avses för ordningstjänst, brandtjänst och teknisk tjänst, vilka tjänstegrenar uppbyggas kring motsvarande kommunala organisationer, bör dock alltjämt hållas i förråd genom kommuns försorg. A ad slutligen angår nraterielens utnyttjande i fredstid förordar utredningen att sådant utnyttjande bör i största möjliga utsträckning ske, såvitt fråga icke är om förbrukningsmateriel.

Yttranden över civilförsvarsutredninj»ens förslag. Utredningens förslag i fråga om civilförsvarets materiel har behandlats endast i ett fåtal yttranden och därvid i allmänhet icke föranlett erinran.

Departementschefen. I fråga om sättet att tillgodose civilförsvarets materielbehov har utred­ ningen endast gjort vissa principiella uttalanden. Yad utredningen anfört ger icke anledning till erinran från min sida. Ansvaret för förvaring och underhåll av det allmänna civilförsvarets materiel åvilar enligt civilförsvarslagen kommunerna. Till kostnaderna ut­ går icke statsbidrag. Utredningen har föreslagit, att detta ansvar skall över­ föras pa statsverket utom vad angar materiel som är avsedd för civilförsvarets ordnings-, brand- och tekniska tjänst. Kommunerna skulle emellertid vara skyldiga att tillhandahålla erforderliga lagerlokaler. -Tåg vill erinra om att enligt beslut av 1947 års riksdag i anledning av propositionen nr 278 kostnaderna för förvaring och underhåll av statlig civilförsvarsmateriel f. n. helt bestridas av statsmedel. Kommunerna svara dock fortfarande för vården om sådan för det allmänna civilförsvarets ordnings-, brand- och tekniska tjänst anskaffad materiel, som icke utgör per­ sonlig utrustning för tjänstegrenarnas personal. Enligt min mening tala vissa skäl för att statsverket med samma undantag bör övertaga ansvaret och kost­ naderna jämväl för förvaring av den kommunägda civilförsvarsmaterielen. Härigenom skulle skapas garantier för en enhetlig förrådshållnmg, vilket ur det allmännas synpunkter måste vara att föredraga. Nyss nämnda beslut vid 1947 års riksdag torde i själva verket få anses som ett led i denna rikt­ ning. Jag återkommer till detta spörsmål i samband med behandlingen av frågan om fördelningen av kostnaderna för civilförsvaret. Utredningen anser, att civilförsvarsmaterielen bör få i största möjliga

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 81. 125 utsträckning användas för fredsändamål Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande har civilförsvarsstyrelsen den 31 oktober 1947 uppdragit åt överståthållarämbetet och länsstyrelserna att omhänderhava frågan om utlåning av staten tillhörig civilförsvarsmateriel. I princip har utlåning medgivits beträffande all annan materiel än förbrukningsmateriel. Med hänsyn till beredskapen kar föreskrivits viss begränsning av den omfattning vari utlåning skall få ske. Vid utlåning till annan än kommun skall i regel utgå hyra. Om utlånad materiel förkommer eller skadas, skall ersättning lämnas. Jag finner icke anledning att f. n. föreslå några ändrade föreskrifter i förevarande ämne.

Förebyggande åtgärder i samband med stadsplanering in. in.

Gällande bestämmelser. Enligt den år 1947 antagna nya byggnadslagstiftningen (byggnadslag, nr 385; byggnadsstadga, nr 390) skall marks användning för tätbebyggelse regleras genom regionplan, generalplan och stadsplan eller byggnadsplan. Bestämmelserna om regionplan avse att möjliggöra en gemensam planlägg­ ning för två eller flera kommuner eller samhällen, vilka på grund av geo­ grafiska eller ekonomiska förhållanden utgöra en intressegemenskap. Regionplanen skall tjäna till ledning vid framtida planering inom de olika kommu­ nerna eller samhällena. Generalplan skall angiva grunddragen för markens användning till olika ändamål inom kommun eller samhälle. Detaljplaneringen regleras genom stadsplan i städer och stadsliknande samhällen samt bygg­ nadsplan å landet. Enligt uttryckliga bestämmelser i byggnadsstadgan skall vid uppgörandet av generalplan, stadsplan och byggnadsplan civilförsvarets behov vederbör­ ligen tillgodoses. Under förarbetena till byggnadsstadgan övervägdes frågan om lämpligheten av mera ingående författningsbestämmelser angående be­ byggelsens anordnande med hänsyn till faran för luftanfall. Hithörande spörs­ mål ansågos emellertid icke kunna lösas efter schablonmässiga regler. I stället borde man söka sig fram till vad som i varje fall kunde vara lämpligt och möjligt. Civilförsvarsstyrelsen har i samråd med byggnadsstyrelsen i slutet av 1944 utarbetat ett förslag till anvisningar rörande bebyggelsens planläggning och utformning med hänsyn till skadeverkningarna vid luftanfall. Detta förslag har varit utsänt på remiss till ett antal berörda myndigheter och institutioner. Eftersom därvid från många håll påtalats önskvärdheten av att utländska erfarenheter avvaktades innan anvisningarna fastställdes, ha slutgiltiga anvis­ ningar ännu ej utfärdats. Principerna i förslaget ha emellertid varit väg­ ledande vid handläggning av stadsplaneärenden inom civilförsvarsstyrelsen. Dessa principer avse huvudsakligen frågorna om lokalisering av olika slags bebyggelse, sektionering av bebyggelsen med brandskyddsbälten samt an ordnande av skyddsbälten mellan speciella anfallsmål och bostadsbebyggelsen.

126 Iiungl. Maj:ts proposition nr 81.

Beträffande den konstruktiva utformningen av byggnader lämnas i 64 § byggnadsstadgan vissa, med särskild hänsyn till civilförsvarets behov till­ komna bestämmelser till tryggande av brandsäkerheten hos större byggnader. I fråga om byggnaders stabilitet finnas inga författningsmässiga stadganden utöver de krav som ur statisk synpunkt resas på byggnadernas bärande konstruktioner.

Civilförsvarsutredningen.

Utredningen understryker starkt betydelsen av förebyggande åt­ gärder till stärkande av samhällets motståndskraft i krig. Effekten av ett bombanfall mot ett samhälle med hopgyttrad och brandfarlig bebyggelse bleve naturligen många gånger större än effekten av samma anfall mot ett samhälle med utbredd och mera motståndskraftig bebyggelse. Den enda framkomliga vägen att i betryggande omfattning undvika, att civilbefolkning och samhälle i ett eventuellt kommande krig drabbades av katastrof, syntes vara radikala åtgärder av förebyggande art, omfattande samhället i dess hel­ het. Detta gällde icke blott anordnande av skyddsrum och skydd för vissa sär­ skilt betydelsefulla delar av samhället utan även stadsplanernas utformning, industriens lokalisering och samhällets tekniska uppbyggnad i vidsträcktaste bemärkelse. Genom förebyggande åtgärder kunde förvisso skadegörelse icke förhindras, men dess omfattning kunde nedbringas i så betydande utsträck­ ning att även avsevärda kostnader syntes motiverade. Ett gemensamt drag för de förebyggande åtgärderna vore att dessa i allt väsentligt måste vidtagas i takt med samhällets utveckling och omdaning. Frågor rörande industriens lokalisering, stadsplaner och byggnaders detalj­ utformning måste — om krigssynpunkterna överhuvudtaget skulle beaktas — redan från början lösas även ur civilförsvarssynpunkt. Att vid en senare tidpunkt tänka sig en ombyggnad för krigsändamål vore uteslutet. Beträffande planläggningen av bebyggelsen framhåller utred­ ningen, att man hittills sökt tillgodose civilförsvarets behov genom tillämp­ ning från fall till fall av centralt på administrativ väg utfärdade riktlinjer. Härvid hade i största möjliga utsträckning skett en avvägning mellan civilförsvarskraven och de därav föranledda ekonomiska konsekvenserna. Detta förhållande syntes många gånger ha bidragit till att åtgärderna icke blivit fullt tillfredsställande ur civilförsvarssynpunkt. Å andra sidan borde erinras om att civilförsvarets krav på stadsplaneringen i många avseenden överens­ stämde med vad som ur sundhets-, säkerhets- och trevnadssynpunkt borde iakttagas, vilket stundom underlättat genomförandet av även tämligen kost­ nadskrävande åtgärder. Utredningen understryker vikten av att planeringsfrågor handläggas under hänsynstagande till civilförsvarssynpunkter. Det borde enligt utredningens mening ankomma på civilförsvarets centralmyndighet att företaga en över­ syn av nu tillämpade principer för planering ur civilförsvarssynpunkt. Om denna översyn skulle leda till nya principer, medförande ökade kostnader

Kungl. Maj.ts proposition nr 81. 127 för kommuner och enskilda, syntes det böra ankomma på myndigheten att påkalla eventuell revision av gällande lagstiftning med skyldighet för staten att övertaga en del av kostnaderna. Utredningen berör härefter frågan om riksplanläggning beträf­ fande industriens lokalisering. Efter att ha redogjort för vissa prin­ ciper som ur civilförsvarets synpunkt böra uppställas härvidlag samt möjlig­ heterna att påverka utvecklingen i enlighet med dessa påpekar utredningen, att hithörande frågor äro under övervägande även i vissa andra sammanhang. Sålunda erinras om bostadssociala utredningens förslag till sanering av bostadsbebyggelsen samt pågående utredningar inom den s. k. markutrednin­ gen ävensom industriens produktionsråd. Med hänsyn härtill har civilförsvarsutredningen icke närmare gått in på hur dessa spörsmål lämpligen böra lösas. Utredningen har endast velat fästa uppmärksamheten på att frågorna äro av största betydelse för civilförsvaret samt räknar med att vid de över­ väganden som äga rum bl. a. i de förutnämnda utredningarna jämväl civil­ försvarets intressen beaktas i vederbörlig grad. Beträffande den konstruktiva utformningen av byggnader har utredningen icke föreslagit några lagstadganden utöver dem som nu gälla. Ut­ redningen understryker emellertid, att det ur civilförsvarssynpunkt vore av den yttersta vikt att i varje fall i tätbebyggelse och för byggnader av allmän bety­ delse utnyttjades möjligast brandsäkra konstruktioner och icke brännbara mate­ rial. I fråga om byggnaders stabilitet yttrar utredningen, att en och samma bombtyp kunde ha avsevärt olika inverkan på olika konstruktioner, vilka vid statisk belastning vore likvärdiga med hänsyn till brottsäkerhet o. s. v. Det borde ankomma på civilförsvarets centralmyndighet att på lämpligt sätt verka för att konstruktörer, arkitekter och byggnadsnämnder i hithörande frågor beaktade civilförsvarssynpunkterna. I all synnerhet vore det av vikt att för samhällslivet särskilt betydelsefulla byggnader, t. ex. sjukhus, brand-, polis-, telegraf- och telefonstationer, posthus etc., utfördes på det ur dessa synpunk­ ter lämpligaste sättet. — Utredningen uttalar sig vidare för ett något modera­ tare utnyttjande av stora glaspartier i bl. a. industrier än vad numera ofta är fallet. Utredningen anser många skäl tala för att s. k. bergverkstäder anordnas i större utsträckning än hittills. Med hänsyn till att frågan härom ägde nära samband med den ekonomiska försvarsberedskapen samt till att ovisshet rådde rörande konsekvenserna för de i verksamheten sysselsatta ville utredningen dock icke framlägga något förslag. Det borde närmast ankomma på civilför­ svarets centralmyndighet att i samråd med riksnämnden för ekonomisk för­ svarsberedskap föra frågan vidare. Utredningen upptager slutligen frågan om anordnande av full träff­ säkra kommunala tekniska verk. Vatten- och kraftförsörjningen vore av den yttersta betydelse i en bombad stad. Enligt utredningens mening talade alla skäl för att anläggningar för sådant ändamål — eller i varje fall deras mera betydelsefulla delar — i största möjliga utsträckning anordnades

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. fullträffsäkra. Det vore i hög grad angeläget, att pumpstationer vid vatten­ verk, transformatorstationer och liknande anläggningar där det vore tekniskt möjligt insprängdes i berg. I undantagsfall torde fullträffsäkerhet kunna åstadkommas genom anordnande av skyddstäckning av betong med granit­ mantel. Graden av skydd liksom de ur civilförsvarssynpunkt påkallade åt­ gärderna borde i varje särskilt fall fastställas av centralmyndigheten. Till täckande av merkostnaderna borde utgå statsbidrag enligt samma normer som utredningen föresloge beträffande allmänna skyddsrum. Utredningen säger sig vara medveten om att nu föreslagna åtgärder komme att medföra avsevärda kostnader. Åtgärderna vore emellertid av så påtagligt värde ur civilförsvarssynpunkt att ekonomiska skäl icke borde få stå hindrande i vägen. Utredningen vore icke beredd att göra någon mera detaljerad be­ räkning av det åi-liga anslagsbehovet. Detta bleve i hög grad beroende av den takt i vilken rikets större samhällen ombildades och utvecklades, med där­ av betingade krav på utvidgning och ombyggnad av bl. a. vatten- och elverk. Utredningen förordade, att anslaget under första året beräknades till 3 milj. kr.

Yttranden över eivilforsvarsutredning-ens förslag.

Byggnadsstyrelsen anser i likhet med utredningen, att nu tillämpade prin­ ciper för stadsplanering ur civilförsvarssynpunkt böra överses och att denna översyn bör företagas av civilförsvarets centralmyndighet. Styrelsen förutstät ter att härvid samråd äger rum med densamma. Stadsförbundet erinrar om att förbundet i tidigare uttalanden hävdat, att ett hänsynstagande inom stadsplaneringen till de nya och ekonomiskt mycket kännbara krav som aktualiserats ur luftskyddssynpunkt förutsatte principiella avgöranden och att ett försök att tillgodose dessa krav enbart genom den administrativa prövningen av stadsplanefrågorna från fall till fall måste be­ tyda oefterrättliga förhållanden för stadssamhällena. Det inom civilförsvars styrelsen uppgjorda förslaget till anvisningar på förevarande område hade av bl. a. nämnda skäl avstyrkts av förbundet. — De nu tillämpade principerna för stadsplanering ur civilförsvarssynpunkt vore formulerade på sådant sätt att endast tillämpningen bestämde deras reella innebörd. Förbundet ansåge sig på stadssamhällenas vägnar kunna fordra, att de i stadsplanefrågor be­ slutande kommunala organen icke skulle vara hänvisade att träffa sina av­ göranden utan närmare kännedom om huru de i sig själva intetsägande prin­ ciperna komme att tillämpas vid den slutliga prövningen. Enligt förbundets mening vore vidare uppenbart, att en tillämpning av sagda principer med iakttagande av sådana krav beträffande deras innebörd, som i olika samman hang antytts eller t. o. m. preciserats, måste betyda så ökade kostnader för kommuner och enskilda, att det borde övervägas att införa skyldighet för staten att deltaga i kostnaderna. Brandchefen i Göteborg anser att, ehuru i betänkandet i stort sett anlagts riktiga synpunkter på förevarande frågor, en varning för att låta civilförsvars-

Kungl. Maj ds proposition nr 81. 129 intressen i alltför hög grad inverka på en naturlig utveckling av samhällen och produktion vore på sin plats. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap yttrar, att sådana frågor som industriens lokalisering, byggande av bergverkstäder samt ordnande av vissa kommunala inrättningar tillhörde det ekonomiska försvarsberedskapsområdet. Såväl planläggning som verkställighet i fredstid borde därför be­ träffande dessa frågor åvila riksnämnden jämte andra till den ekonomiska försvarsberedskapen anslutna myndigheter, varvid dock givetvis civilförsvarets intressen borde i möjligaste mån beaktas. Landsorganisationen förklarar sig intet ha att erinra mot utredningens för­ slag om inrättande av bergverkstäder i större omfattning än nu, såvitt därmed avsåges anordnande av beredskapslokaler att nyttjas under krig eller krigsfara. Utredningen syntes emellertid i sitt ganska oreserverade förord för bergverk­ städer avse dylika under jordsförläggningar även för normala fredstida förhål­ landen. På den punkten vore skäl att rekommendera en viss återhållsamhet. Tillräckligt stöd funnes ej att bedöma de tekniska möjligheterna i fråga om lokalernas belysning och ventilation och kunde ej heller erhållas förrän efter en betydligt längre erfarenhet än den vi ännu besutte. Landsorganisationens kongress hade så sent som hösten 1946 beslutat låta verkställa utredning av frågan om under jordsarbetets fysiologiska återverkningar. En sådan utred­ ning hade för övrigt även planerats av statens institut för folkhälsan. Livsmedelskommissionen understryker behovet av lagerlokaler insprängda i berg. Endast härigenom syntes tillräckligt skydd kunna vinnas för vissa ömtåliga livsmedelslager. Statsbidrag borde utgå till dylika anläggningar. Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke bestämmelserna i lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar borde inarbetas i civil­ försvarslagen och deras tillämpningsområde därvid utsträckas till att omfatta jämväl sådana industrier som ur krigsindustriell och folkförsörjningssynpunkt vore av särskild vikt.

Departementschefen.

I likhet med utredningen vill jag understryka hur viktigt det är att civil­ försvarssynpunkterna beaktas när ärenden angående samhällsplanering hand­ läggas. Den år 1947 antagna nya byggnadsstadgan innehåller allmänna be­ stämmelser i sådant syfte. Vad stadsförbundet anfört i anledning av utred­ ningens förslag har ingående övervägts i samband med tillkomsten av bygg­ nadsstadgan och bör enligt min mening icke nu föranleda ändring i vad som beslutades förra året. .Tåg anser alltså att man i detta hänseende liksom hit­ tills med ledning av centralt utfärdade anvisningar bör söka sig fram till vad som i varje fall kan vara lämpligt och möjligt. Härvidlag må framhållas att, som utredningen yttrat, civilförsvarets krav på samhällsplaneringen i många avseenden överensstämma med vad som bör iakttagas ur sociala och sanitära synpunkter. För att civilförsvarets behov skall kunna vederbörligen tillgodo-

9—172 48 Ii i han g till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 81.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. ses bör ett intimt samarbete äga rum mellan civilförsvars- och byggnadsmyndigheterna. Jag förutsätter att civilförsvarsstyrelsen ägnar oavlåtlig uppmärksamhet åt frågan om samhällsplaneringen med hänsyn till civilförsvaret och, därest nu tillämpade principer på området skulle finnas vara i behov av ändring, tager erforderliga initiativ i sådant syfte. Såsom utredningen framhållit bör civilförsvarsstyrelsen även verka för att civilförsvarssynpunkter bli i möjligaste mån beaktade vid den konstruktiva utformningen av byggnader. De av utredningen uppdragna frågorna rörande riksplanläggning beträf­ fande industriens lokalisering och anläggande av bergverkstäder sammanhänga intimt med den ekonomiska försvarsberedskapens ordnande och böra närmare övervägas inom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. I detta sam­ manhang må även erinras om den utredning angående näringslivets lokali­ sering, som f. n. verkställes av särskilt enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 februari 1947 tillkallade sakkunniga. Jag anser mig därför icke nu böra närmare gå in på dessa spörsmål. Vid deras lösning bör naturligen även civilförsvarets behov vederbörligen beaktas. Frågan om åtgärder för säkrande av samhällenas vatten- och kraftförsörj­ ning i händelse av krig anser jag däremot böra prövas i detta sammanhang. Utredningen har funnit alla skäl tala för att kommunala tekniska verk — eller i varje fall deras mera betydelsefulla delar såsom exempelvis pump- och transformatorstationer — i största möjliga utsträckning anordnades fullträff­ säkra. Till täckande av merkostnaderna borde statsbidrag utgå enligt samma normer som komme att gälla beträffande bidrag till kostnaderna för upp­ förande av allmänna skyddsrum. Utredningen har tänkt sig att nu avsedda åtgärder skulle kunna påfordras tvångsvis samt upptagas och fastställas i organisationsplanen för civilförsvarsområdet. Därmed skulle kommunen, i den mån medel anvisats för bestridande av statsbidrag, vara skyldig vidtaga åtgärderna. Utredningen synes ha avsett, att fullträffsäkra tekniska anlägg­ ningar skulle komma till stånd efter hand som behov uppkommer av nya an­ läggningar eller av utvidgning eller ombyggnad av äldre. Merkostnaderna för inrättande av fullträffsäkra kommunala tekniska verk bli uppenbarligen avsevärda. Med hänsyn härtill torde kommunerna knappast kunna åläggas att utan bidrag av statsmedel vidtaga sådana anordningar. Därest statsbidrag, såsom utredningen föreslagit, skulle utgå för en betydande del av merkostnaden, behöves å andra sidan sannolikt ej i lag föreskrivas skyldighet för kommunerna att vid utförande av vatten- och kraftanläggningar låta civilförsvarssynpunkterna komma till sin rätt. Det måste nämligen an­ tagas att åtminstone flertalet kommuner i eget intresse skulle efterkomma de anvisningar angående skydd mot luftanfall vilkas iakttagande statsmakterna komme att föreskriva såsom villkor för statsbidrag. Alldeles bortsett här­ ifrån kan jag icke finna det lämpligt att upptaga anordningar varom nu är fråga i organisationsplanen för civilförsvarsområde. Beträffande de andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 131

civilförsvarsanordningar som kommun enligt utredningens förslag skall vara skyldig vidtaga med rätt till statsbidrag och om vilka uppgifter skola intagas i organisationsplanen förutsattes, att med utförandet kan anstå till dess medel anvisats till statsbidrag. Därest statsfinansiella eller andra skäl skulle föran­ leda uppskov med medelsanvisningen, uppstår därav inget hinder för kom­ munens fredsmässiga verksamhet. Utförandet av sådana anordningar som allmänna skyddsrum, branddammar, observationsplatser m. m. kan skjutas på framtiden för att ske när det ekonomiska läget så tillåter. Annorlunda är förhållandet med fullträffsäkra anordningar vid kommunala tekniska verk. Det särskilda skyddet mot luftanfall måste utföras samtidigt med ny- eller ombyggnader för fredsändamål. Behovet av sådana är beroende av sam­ hällenas utveckling, nödvändigheten av modernisering och dylika omständig­ heter. Om sådana förhållanden påkallade ny- eller ombyggnad av ett tekniskt verk, skulle det knappast vara försvarligt att uppskjuta utförandet därav av den anledningen att statsbidrag på grund av det ekonomiska läget till skydds­ åtgärder icke kunde beviljas. Enligt min mening är det alltså här väsentligen fråga om huruvida stats­ verket kan åtaga sig att, då behov uppstår av ny- eller ombyggnad av ett tekniskt verk, utan dröjsmål helt eller delvis svara för merkostnaden för att utförandet blir fullträffsäkert. Av olika skäl synes denna fråga icke böra lösas efter generella normer. Spörsmålet torde i stället böra prövas från fall till fall, när och där ny- eller ombyggnad av ett tekniskt verk blir aktuell.

Anordnande av skyddsrum.

Gällande bestämmelser.

Civilförsvarslagen skiljer mellan allmänna och enskilda skyddsrum. De förra äro avsedda att bereda skydd åt personalen i allmänna civilförsvaret, åt personer som omhändertagas vid hjälpplats, härbärge för utbombade eller annan dylik anstalt samt åt vägfarande och andra som uppehålla sig på all­ män plats. De enskilda skyddsrummen äro huvudsakligen avsedda att be­ reda skydd åt civilbefolkningen pa arbetsplatserna och i bostadshusen. Allmänna skyddsrum skola enligt 22 § civilförsvarslagen i mån av behov finnas i tättbebyggda områden, som icke äro av endast ringa omfattning och betydelse, samt, där särskilda förhållanden det påkalla, jämväl annorstädes. Den omfattning vari allmänna skyddsrum skola anordnas bestämmes i orga­ nisationsplanen för varje civilförsvarsområde. Enskilda skyddsrum skola enligt 24 § civilförsvarslagen anordnas inom om­ råden eller å platser där särskilt civilförsvar skall vara organiserat. Skyl­ digheten att inrätta skyddsrum är emellertid begränsad till anläggningar och byggnader av viss i lagrummet angiven storlek och betydenhet. Bestämmelser angående utrymmet i enskilt skyddsrum lämnas i 25 §. Enligt 23 och 26 §§ civilförsvarslagen skola såväl allmänna som enskilda skyddsrum vara så beskaffade, att de erbjuda skäligt skydd mot andra verk­

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. ningar av bomber än omedelbar träffverkan. Sammanfattningsvis innebära konstruktionskraven, att skyddsrummen skola skydda mot splitter, mot rökoch stridsgaser, mot belastning av sammanstörtade byggnadsdelar samt mot s. k. detonationsvågor. Dessa krav motsvara begreppet normalskydds­ rum. Från nu nämnda bestämmelser gives det undantaget, att enskilt skydds­ rum för högst 10 personer får anordnas utan att det erbjuder skydd mot rökoch stridsgaser, såvida icke länsstyrelsen i särskilt fall annorlunda förord­ nar med hänsyn till belägenheten av anläggning eller byggnad för vilken skyddsrummet är avsett. Här åsyftas närmast begreppet splittersky ddsrum. De byggnadstekniska anordningarna i skyddsrum skola vara av stadigva­ rande natur. Därest anordnande av skyddsrum jämlikt de nu återgivna bestämmelserna skulle medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen enligt 28 § civilförsvars­ lagen medgiva dispens. Undantag från bestämmelserna må medgivas även i annat fall, i den mån det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk på skydd. Enligt 29 § civilförsvarslagen äger Konungen, då synnerliga skäl därtill äro, för särskilda fall förordna, att skyddsrum skall fylla större krav bl. a. på skyddsförmåga än ovan nämnts, fullträff säkert skyddsrum. I 32 § lämnas stadganden om källarmursgenombrott. Härom gäller att civilförsvarschefen äger, då skyddsrum anordnats i källare till större sammanhängande bebyggelse, till säkerställande av nödiga förbindelser utåt i händelse av byggnadsras förordna, att öppning skall upptagas i källarmur mellan olika delar av bebyggelsen. Enligt 30 § samma lag får skyddsrum ej nyttjas och de tekniska anord­ ningarna däri ej ändras på sätt som inkräktar på utrymmet eller gör skydds­ rummet mindre tjänligt för sitt ändamål. Undantag härifrån må medgivas av civilförsvarsstyrelsen.

Beträffande den tekniska utformningen av skyddsrum i nybyggnader har civilförsvarsstyrelsen den 19 juni 1945 utfärdat särskilda anvisningar.

Civilförsvarsutredningen.

I anslutning till nyss nämnda, av civilförsvarsstyrelsen utfärdade anvis­ ningar har utredningen till en början lämnat en utförlig redogörelse för skyddsvärdet av de olika skyddsrumstyper och konstruktioner vilka nu förekomma. Skadeverkningarna äro enligt utredningen av såväl direkt som indirekt slag. De vanligen förekommande källarskyddsrummen av normalkonstruk­ tion skyddade mot alla direkta verkningar av brisansbomber utom fullträff. Konstruktionskraven hade fastställts med utgångspunkt från bombverkningar på vissa avstånd. Sålunda beräknades ett normalskyddsrum mot­ stå en 300 kg minbomb på ett avstånd av 15 meter. De indirekta verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 133 ningarna vore i hög grad beroende av bebyggelsens karaktär in. in. och därav följande inspärrningsrisker. Efter inträffad blockering syntes man kunna räkna med en någorlunda riskfri vistelsetid i skyddsrum om ungefär en timme, varefter förhållandena bleve beroende av i vad mån fara hotade från exem­ pelvis brand, sprängda vatten- eller lysgasledningar m. m. Lufttillförseln syntes i allmänhet kunna tillgodoses med luftrenare. I fråga om normalskyddsrummens skyddsvärde mot atombomber torde få hänvisas till den i det föregående under kap. III lämnade redogörelsen om verkningarna av detta vapen. I berg anordnade fullträffsäkra skyddsrum kunna enligt utredningen — om en tillräcklig bergtäckning kan erhållas —- anses ge ett absolut skydd mot samtliga nu kända såväl direkta som indirekta skadeverkningar. Utredningen berör härefter den s. k. förvamingstiden, d. v. s. tiden mellan flyglarm och bombfällning. Denna tid vore av väsentlig betydelse för skyddsrumsfrågans lösande i stort. Den måste, för att nuvarande skyddsrumssystem skulle fungera tillfredsställande, vara minst så lång att civilbefolk­ ningen hunne uppsöka skyddsrum. Erfarenhetsmässigt syntes den minsta förvarningstiden för detta ändamål böra sättas till 2—4 minuter, varvid den längre tiden avsåge flyglarm nattetid. Eörvarningstiden bleve mycket varie­ rande under olika betingelser. Därest luftbevakningen baserades på direkta iakttagelser genom syn och hörsel kunde, redan vid nu aktuella flyghastigheter, den önskade minsta förvamingstiden uppnås endast i gynnsamma fall. Vid övergång till observation med ekoradio bleve förhållandena omedelbart väsentligt gynnsammare. Den önskade minsta förvamingstiden kunde då även i kustorter erhållas för flyghastigheter upp mot ljudhastigheten. På grund härav framstode behovet av en fullständig övergång till ekoradio inom den militära luftbevakningen som oundgängligt. Förvarning kunde emellertid icke f. n. åstadkommas för robotvapen av typ V-2. För den närmaste framtiden måste man därför räkna med att bombnedslag kunde äga ram i betydande om­ fattning helt utan förvarning.

Beträffande kostnaderna för byggande av skyddsrum enligt nu­ varande bestämmelser har, enligt vad utredningen uppgiver, civilförsvarsstyrelsen i december 1945 gjort vissa beräkningar, bl. a. rörande den totala kostnaden per år under den närmaste tiden. Härvid hade styrelsen ut­ gått från en årlig bostadsproduktion om ungefär 100 000 eldstäder. Med bl. a. denna utgångspunkt beräknades nyinrättade skyddsrum — för bostäder och industribyggnader samt allmänna skyddsrum -— vid full utbyggnad i tekniskt hänseende draga en kostnad av i runt tal 9 milj. kr. Härav beräknades om­ kring 1 milj. kr. falla på de allmänna skyddsrummen. Totalkostnaden beräk­ nades motsvara omkring 0,9 % av byggnadskostnaderna för den totala årligen tillkommande byggnadsvolymen. På grund av de tills vidare gällande inskränk­ ningarna i tekniskt hänseende vid anordnande av skyddsrum sänktes de an­ givna värdena med knappt hälften. De reella skyddsrumskostnaderna torde

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. sålunda f. n. uppgå till ungefär 5 milj. kr. per år, varav cirka 600 000 kr. avsåge allmänna skyddsrum. I fråga om det framtida behovet av skyddsrum för civilbefolk ningen yttrar utredningen att skyddandet av befolkningen, främst genom tillkomsten av atombomben, fått väsentligt ökad betydelse. Med de fruktans­ värda möjligheter som numera stode en anfallande till buds torde — åtmin­ stone tills vidare —■ endast begränsade möjligheter föreligga att skydda eller rädda bebyggelse och produktion. Under dylika förhållanden framstode önske­ målet att åtminstone söka rädda människorna såsom primärt. Skydd för civilbefolkningen kunde i princip åvägabringas på två olika sätt, antingen genom förflyttning från hotade orter till platser som bedömdes icke bliva utsatta för bombanfall eller genom anordnande av skyddsrum på den normala vistelseplatsen. Tack vare vårt lands vidsträckthet och relativt ringa befolkningstäthet funnes goda möjligheter att sprida befolkningen till mindre samhällen och enstaka gårdar, där riskerna för bombfällning kunde bedömas som synnerligen ringa. Behovet av skydd kunde emellertid, med hänsyn till kravet att den i krig oundgängliga produktionen upprätthölles, endast i be­ gränsad utsträckning tillgodoses genom utrymning. Härtill komme, att ett framtida krigsutbrott kunde komma synnerligen överraskande. Möjligheterna att i ett dylikt läge snabbt genomföra en omfattande utrymning finge icke bedömas alltför optimistiskt. Behov av skyddsrum förelåge därför i princip på alla orter som kunde bedömas bli utsatta för bombanfall. I enlighet här­ med borde den i gällande lag stadgade skyldigheten att anordna skyddsrum inom område eller på plats med särskilt civilförsvar kvarstå oförändrad. Vad härefter angår den närmare omfattningen av skyddsrumsbyggandet för civilbefolkningens behov yttrar utredningen, att ideallösningen av skyddsrumsproblemet vore att varje människa inom en ort, som kunde beräknas bli utsatt för anfall, i varje läge — på arbetsplats, i bostad eller annorstädes ■— hade tillgång till skyddsrum på sådant avstånd att detta kunde uppsökas inom förvarningstiden, att skyddsrummet motstode alla tänkbara skadeverkningar samt att det medgåve säker vistelse en längre tid efter anfall eller kunde inom rimlig tid utrymmas, om det hotades av indirekta skadeverkningar. Att denna ideallösning icke kunde realiseras vore uppenbart. Den slutliga lösningen måste bli en kompromiss, där avvägningen huvudsakligen komme att ske mellan skyddsvärdet och kostnaderna. En generell differentiering efter skyddsbehovet av kraven på skyddsrum­ mens konstruktion och motståndskraft syntes enligt utredningens mening knappast kunna genomföras, bl. a. av administrativa skäl. En viss differentie­ ring beträffande skyddsvärdet funnes redan nu. Detta vore sålunda större för ett skyddsrum under en stor byggnad än under en liten. Härigenom bleve, åtminstone i stora drag, det genomsnittliga skyddsvärdet högre i våra större tätorter med deras tyngre bebyggelse än i de mindre. Enligt utredningens åsikt kan emellertid differentiering av kravet på

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 135

skyddsvärde möjligen vara motiverad i ett hänseende. Man syntes av olika omständigheter vara berättigad draga den slutsatsen, att atombomber undei en relativt överskådlig tid endast konnne att användas mot de stöista sam­ hällena. Starka skäl talade för en högre skyddsrumsstandard i dessa. Gräns­ dragningen vore emellertid svår. Under hänsynstagande till olika synpunkter syntes gränsen för orter, som under en överskådlig tid framåt kunde bedömas bli utsatta för anfall med atombomber, böra sättas vid oO 000 invånare. Det totala invånarantalet i dessa orter med angränsande områden uppginge till i runt tal 2 miljoner. Utredningen utginge vid sina fortsatta överväganden från denna gränsdragning. En viss jämkning kunde dock visa sig erforderlig i så måtto, att enstaka mindre orter av t. ex. utpräglat militär karaktär med en anhopning av militära anordningar borde bedömas som jämställda med berörda tätorter. Beträffande frågan om skyddsrummens läge anför utredningen: Som tidigare framhållits kan en godtagbar förvarningstid under förut­ sättning att luftbevakningen förses med ekoradio ^— presteras vid anfallsföretag med flygplan. Mot robotbomber av typen V-2 kan däremot tills vidare ingen förvarning ges. Härigenom uppkomma två alternativ, vilka torde leda till delvis olika krav på skyddsrummens läge. I det första alternativet är sålunda utgångspunkten att förvarning kan presteras. Förvarningstiden blir emellertid i många fall kort. Härtill kommer att den med ökade flyghastigheter ytterligare minskas. På skyddsrummens placering ställes därför generellt det kravet att de skola vara snabbt tillgäng­ liga. Skyddsrumsbehov föreligger i och för sig över hela samhället. Den naturliga lösningen blir då att skyddsrum i princip anordnas i varje byggnad där människor vistas, d. v. s. i bostäder, på arbetsplatser etc. Härtill kommer ett mindre behov av skyddsrum för trafikanter, d. v. s. offentliga skyddsrum. Med detta system skapas ett nät av skyddsrum över hela samhället med korta förflyttningsvägar. Ovan angivna lösning är i allt väsentligt överensstämmande med den prin­ cip som hittills tillämpats. I det andra alternativet kan däremot icke förvarning presteras. I detta fall föreligger sålunda icke möjlighet att för alla situationer skapa skydd. Den enda acceptabla lösningen synes här vara att såväl arbetsplatser som bostäder i största möjliga utsträckning anordnas som skyddsrum. För trafikanter kan däremot under inga förhållanden — undantagandes tunnelbanor och motsva­ rande — skydd erhållas. I detta fall tvingas den kvarvarande befolkningen obönhörligen att ta vissa risker. En kombination av arbetsplats och bostad torde även av flera skäl vara olämplig. Helt eliminerar ett dylikt system heller icke trafikbehovet. Ett konsekvent genomförande av sistnämnda alternativ är enligt utred­ ningens mening av såväl praktiska som ekonomiska skäl icke möjligt. I fråga om skyddet på arbetsplatserna förelåge möjligheter att anordna bergverk­ städer. Dessa möjligheter vore emellertid starkt begränsade. Ått i övrigt ut­ forma arbetslokalerna med viss säkerhet mot robotbomber vore otänkbart. Beträffande bostäderna låge problemet annorlunda till. Källarskyddsrum kunde i flertalet fall utnyttjas soin bostäder med sovplatser. Sådana kunde därutöver anordnas i särskilda, friliggande skyddsrumsanläggningar.

136 Kungl. May.ts proposition nr 81. Med hänsyn till att anfall kunna komina att äga rum såväl med flygplan som med robotvapen, föreligger enligt utredningens uppfattning icke något val mellan de två alternativen. Dessa borde i stället i görligaste mån förenas. Det första alternativet tillgodosåge i allt väsentligt båda skyddsbehoven och vore att föredraga framför det andra. Emellertid förelåge uppenbarligen ett större krav på skydd för de städer med över 30 000 invånare, där atombom­ ber bedömts kunna komma till användning, än i mindre orter. I fråga om sättet att åstadkomma en förhöjning av skyddet kunde ifrågasättas, huru­ vida en ökning av källarskyddsrummens skyddsvärde motsvarade merkostna­ den. Det förefölle naturligare att uppföra större friliggande anläggningar. Dylika anläggningar syntes ej minst med hänsyn till den stora personkon­ centrationen böra utföras med högt skyddsvärde. Där lokala förhållanden så medgåve borde bergskyddsrum inrättas, i annat fall anläggningar under skyddstäckning. Med hänsyn till dessa anläggningars uppenbarligen stora värde ansåge utredningen starka skäl tala för inrättande av sådana, i varje fall i viss utsträckning. Som de icke kunde ersätta skyddsrummen på arbets­ platserna, måste dylika dessutom under alla förhållanden anordnas. Likaså torde erfordras offentliga skyddsrum för trafikanter, där behovet därav icke täcktes genom de föreslagna anläggningarna. I hur stor utsträckning skydds­ rum för bostäder inom ifrågavarande större städer kunde ersättas av frilig­ gande anläggningar bleve beroende bl. a. av utbyggnadens omfattning. För bedömande av de ekonomiska konsekvenserna av förslaget om anord­ nande av friliggande skyddsrum har utredningen kostnadsberäknat fyra alter­ nativ. Härvid har utredningen utgått från en medelkostnad av 500 kronor per skyddad person. De fyra alternativen innebära, att utbyggnaden varierar mellan 10 och 50 % av fredsbefolkningen i tätorter med minst 30 000 invånare. Kostnaderna framgå av följande sammanställning.

Alt. Utbyggnads- Antal skydds- Kostnad i procent rumsplatser milj. kr.

I alternativ III har utbyggnadsprocenten för olika orter bestämts sålunda:

Alternativet med 50 % utbyggnad innebär att skyddsrummet bi rymma hela den efter evakuering kvarvarande befolkningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 137

I anslutning till kostnadsberäkningen anför utredningen:

Som framgår av sammanställningen bli kostnaderna betydande. Med hän­ syn härtill anser sig utredningen icke kunna förorda alternativ I. Skulle detta alternativ genomföras, skulle visserligen skyddsrumsbyggandet i bostäder helt kunna slopas. Härigenom skulle vissa kostnader inbesparas. Den årliga skyddsrumskostnaden i nybyggda bostadshus kan enligt den tidigare omnämnda av civilförsvarsstyrelsen i december 1945 företagna utredningen beräknas till i runt tal 7 milj. kr. Härtill kommer kostnaden för att i ett krisläge iståndsätta de redan inrättade skyddsrum, vilka enligt meddelade bestämmelser i viss utsträck­ ning och till vissa delar avlägsnats. Kostnaderna härför äro svårbedömda, men torde under alla förhållanden ej överstiga 30 milj. kr. Vidare torde en inskränk­ ning i anordnandet av källarmursgenombrott kunna ske, varigenom ytterligare cirka 5 milj. kr. skulle kunna inbesparas. Då, som tidigare sagts, skyddsrum även i detta alternativ erfordras vid arbetsplatser, och dessa i stor utsträck­ ning äro i bebyggelsen sammanblandade med bostäderna, blir dock frågan om inskränkningar svårbedömd. Under alla förhållanden torde genom dylika in­ skränkningar högst 42 milj. kr. kunna inbesparas. Vid en jämförelse mellan övriga alternativ uppställer sig först frågan i vilken utsträckning dessa alternativ kunna motivera inskränkningar i skydds­ rumsbyggandet i bostadshus. Helt kunna dessa skyddsrum icke slopas, då de friliggande skyddsrummen i dessa fall endast täcka en del av behovet. Vid ett dylikt förhållande kan ifrågasättas huruvida någon inskränkning överhuvud är möjlig. Urvalet blir under alla förhållanden svårbedömt. Härtill komma riskerna vid överraskande anfall. Vidare blir troligen utnyttjandet av de fri­ liggande anläggningarna som bostäder i hög grad beroende av anfallsintensiteten. I ett mera utdraget krigsläge kan i vissa fall förutsättas tämligen långa anfallslösa perioder, varvid enligt krigserfarenheter försiktigheten snabbt sjunker. Det är då i hög grad troligt att stora delar av befolkningen, trots riskerna, föredraga att bo i sina normala bostäder. Med hänsyn till det ovan anförda anser sig utredningen icke kunna förorda några inskränkningar i skyddsrumsbyggandet i bostäder. Vid ett sådant för­ hållande blir valet mellan de tre alternativen närmast en ren kostnadsfråga. Ut­ redningen är för sin del böjd att stanna vid alternativ III, d. v. s. en något differentierad utbyggnad. En differentiering torde vara i viss mån motiverad med att evakueringen av de största samhällena är betydligt svårare och mer tidskrävande än i de något mindre. Skyddsrumsbehovet kan härigenom bli något större, relativt sett, i de största orterna. Det totala här ifrågavarande skyddsrumsbehovet får i viss utsträckning anses täckt genom redan inrättade fullträffsäkra skyddsrum. Dessa äro emel­ lertid, relativt sett, av ringa omfattning. Sålunda finnes t. ex. i Stockholm f. n. offentliga bergskyddsrum för ungefär 9 000 personer, samt under skyddstäckning för ungefär 2 000 personer. Vidare har spårvägen bergskyddsrum av i viss mån offentlig karaktär för ungefär 2 000 personer, vartill komma pro­ jekterade skyddsrum i berg och under skyddstäckning vid den blivande tunnel­ banan för ungefär 4 000 personer. I hur stor utsträckning dessa skyddsrum kunna utnyttjas som bostäder är svårt att bedöma. Härtill kommer att plats­ behovet beräknats efter endast 0,5 kvm per person. Sammantaget torde i Stockholm högst 7 500 platser kunna anses redan tillgängliga. Detta utgör endast 5 % av det ovan beräknade behovet. Inom övriga orter torde förhållan­ dena vara i stort sett motsvarande. Med hänsyn härtill synes i förevarande sammanhang kunna bortses från redan befintliga skyddsrum. Vid bedömandet av kostnaderna bör även hänsyn tagas till lokalernas freds­ användning. I våra största orter föreligger redan nu en mycket stor efter­

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

frågan på bland annat garageplatser och lagerlokaler. Här ifrågavarande skyddsrumsanläggningar kunna självfallet inrättas så att de få full fredstids­ användning. Härigenom skulle tillskapas utrymmen med ungefär 300 000 kvm effektiv golvyta. Med en beräknad hyresinkomst av 10 kr. per kvm — en säkerligen låg siffra — motsvarar detta ett kapitaliserat värde efter 5 % ränta av 60 milj. kr., varigenom kostnaderna skulle beräknas nedgå till ungefär 90 milj. kr.

Det byggnadsprogram beträffande skyddsrum för civilbefolkningen som ut­ redningen förordar innebär sålunda sammanfattningsvis följande. Byggandet av skyddsrum fullföljes överallt i princip i hittills gällande omfattning. I orter med mer än 30 000 invånare anordnas därjämte friliggande fullträffsäkra skyddsrum enligt utredningens förut nämnda alternativ III. Detta innebär, att dylika skyddsrum utbyggas till en kapacitet motsvarande 10—20 % av fredsbefolkningen. Kostnaden härför beräknas till 150 milj. kr., varifrån avgå in­ täkter genom uthyrning av skyddsrummen till garage och lagerlokaler till ett kapitaliserat värde av 60 milj. kr. De friliggande anläggningarna betraktas, ehuru de närmast avses ersätta och komplettera enskilda skyddsrum, som offentliga skyddsrum. De skola sålunda anordnas av kommunerna, med rätt till statsbidrag enligt samma normer som gälla vid byggande av allmänna skyddsrum i övrigt, varvid beräknat värde av fredsanvändning bör avräknas.

Beträffande frågan om att anordna allmänna skyddsrum utöver tidigare berörda har utredningen till en början upptagit spörsmålet om skydds­ rummens läge. Härom anför utredningen: I fråga om skyddsrum för den aktiva personalen ha vid den hittillsvarande utbyggnaden de olika anläggningarna fördelats tämligen jämnt över hela orten. Tanken har varit att härigenom skapa kortast möjliga utryckningsvägar för de olika enheterna. Yidare har tillgången på lämpliga lokaler i stor ut­ sträckning varit bestämmande för placeringen. Redan under krigets senare år ifrågasattes emellertid lämpligheten av detta system, i varje fall i de större orterna. Den ökade förödelsen efter varje anfall ledde till att ingripande icke längre kunde ske mot enstaka skador utan mot stora sammanhängande skadeområden. Därtill komme att riskerna för att de i städernas centrum förlagda enheterna skulle sättas ur spel genom brand och byggnadsras påtagligt ökats. En mera perifer förläggning av de aktiva enheterna borde sålunda eftersträvas. Dessa synpunkter ha än mera understrukits genom tillkomsten av atom­ bomben. En omläggning av gällande system torde hittills ha skett endast i begränsad omfattning. Utredningen finner emellertid starka skäl tala för att en dylik omläggning — i varje fall i viss utsträckning — genomföres redan vid det förestående upprättandet av organisationsplanerna, I fråga om övriga allmänna skyddsrum gäller icke i samma grad ovan an­ givna synpunkter. Dessa anläggningar måste i stort sett fördelas över sam­ hället i anslutning till befolkningsfördelningen, trafikintensiteten m. m.

Vad beträffar kravet på skydd böra enligt utredningens mening i princip alla allmänna skyddsrum, vilka förläggas till centrala delar i orter med mer än 30 000 invånare, utföras fullträffsäkra. Undantag från fall till fall borde dock kunna medgivas, t. ex. för små anläggningar såsom rapportställen. Vid

140 Eungl. May.ts proposition nr 81.

Avgår för hittills anordnade anläggningar vilka avses att

Totalt summa milj. kr. 100,o

Utredningen förutsätter, att de allmänna skyddsrummen skola kunna i viss utsträckning komma till användning för fredsbruk och beräknar det kapitaliserade värdet av hyresintäkterna till 20 milj. kr. Skyddsrumskostnaderna skulle härigenom nedgå till 80 milj. kr.

Beträffande den tidrymd, inom vilken det föreslagna utbyggnadsprogrammet skall verkställas, anmärker utredningen, att den vid sina övervägan­ den helt bortsett från läget på arbets- och materialmarknaden. Det vore dock uppenbart att denna sida av saken icke finge förbises. Det borde även i detta sammanhang framhållas att arbeten av här ifrågavarande slag i många fall vore synnerligen lämpliga som beredskapsarbeten. Det skisserade utbyggnadsprogrammet kunde självfallet icke realiseras på en gång. I stort sett borde det dock kunna utföras inom en tid av förslagsvis ungefär 10 år, vilket skulle motsvara en utbyggnad för ungefär 25 milj. kr. årligen. Under de närmaste åren torde dock kvoten bli väsentligt lägre. Utredningen ansåge det dock angeläget att principerna redan nu fastställdes, så att bl. a. plan­ läggningen och projekteringen snarast kunde igångsättas. Statens del i kost­ naden skulle, efter den statsbidragsprocent utredningen i annat samman­ hang föresloge, bli ungefär 150 milj. kr. För det närmaste budgetåret an­ såge emellertid utredningen att medelsanvisningen på denna punkt kunde in­ skränkas till 1 milj. kr. Som förut nämnts har efter krigsslutet tillstånd lämnats till demontering i viss utsträckning av skyddsrum i befintliga byggnader samt anstånd med­ givits med vissa tekniska åtgärder vid anordnande av skyddsrum i nybygg­ nader. Utredningen har beräknat, att det vid årsskiftet 1946/47 skulle ha tagit en tid av mer än sex månader att sätta i stånd skyddsrummen och utföra källarmursgenombrott i äldre bebyggelse samt att, om det partiella skyddsrumsbyggandet fortsatte, denna tid skulle kontinuerligt ökas för att år 1955 uppgå till inemot ett år. Vid bedömande av frågan huruvida skyddsrummen böra färdig­ ställas har utredningen skilt mellan skyddsrum i nybyggnader och demon­ terade skyddsrum i befintliga byggnader. Vad de förra angår anser utred­ ningen, att en ökning av den redan nu betänkligt långa beredskapstiden för iordningställande av skyddsrummen vore utesluten ur civilförsvarssynpunkt. Utredningen förordar därför, att de gällande inskränkningarna snarast möj­ ligt hävas. Beträffande demonterade skyddsrum i befintliga byggnader ställer sig utredningen mera tveksam. Det skulle enligt utredningens mening ur många synpunkter, ej minst psykologiska, vara av tvivelaktigt värde att åter iordningställa dessa skyddsrum. Konstruktionerna vore ej i alla avseenden fullgoda. Om skyddsrummen åter skulle färdigställas, borde detta ske så

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 141 att de uppfyllde nu gällande krav. De ekonomiska konsekvenserna härav skulle bli betydande. Dessutom skulle uppstå tekniska svårigheter. Med hänsyn härtill ansåge sig utredningen icke böra påfordra, att skyddsrum i be­ fintliga byggnader åter iståndsattes. En ytterligare demontering borde emel­ lertid undvikas. Som en åtgärd för att minska beredskapstiden föreslår utredningen, att källarmursgenombrott genomföras så snart läget på arbetsmarknaden det medgiver. Härigenom skulle beredskapstiden förkortas med två månader. Beträffande möjligheten att använda skyddsrummen för fredsändamål anser utredningen, att några generella medgivanden att omändra skyddsrum i befintliga byggnader till exempelvis garage icke äro befogade. Tillstånd till dylik ändring kan efter omständigheterna lämnas från fall till fall. Skyddsrum i nybyggnader böra däremot enligt utredningens mening kunna erhålla en vidsträcktare fredsanvändning. Utredningen finner det för­ delaktigast, att sådana skyddsrum om möjligt, där så erfordras, förses med speciella dörr- och portkonstruktioner, vilka medgiva en tillfredsställande fredsanvändning. Det bör enligt utredningen ankomma på centralmyndig­ heten att i tekniskt avseende ytterligare utreda denna fråga. Enligt nu gällande anvisningar få fönsteröppningar ej anordnas i skydds­ rum. Utredningen uppgiver, att från flera håll hävdats att upptagande av fönster ofta vore ett absolut krav för att källarskyddsrum skulle få en god fredsanvändning. Utredningen anser, att skyddskravet bör komma i första hand och att förbudet mot fönster sålunda alltjämt bör äga giltighet.

Utredningen har föreslagit en viss uppmjukning av de tekniska kra­ ven på mindre sk}7 dds rum. Enligt 26 § civilförsvarslagen må enskilt skyddsrum, avsett för högst 10 personer, anordnas utan att det erbjuder skydd mot rök- och stridsgaser, såvida icke länsstyrelsen i särskilt fall annorlunda förordnar. Detta innebär att sådana mindre anläggningar anordnas som split­ terskyddsrum. Enligt civilförsvarsstyrelsens nuvarande anvisningar skola normalskyddsrum förses med särskilda detonationsskydd, avsedda att skydda bl. a. de gastäta konstruktionerna. Eftersom dessa detonationsskydd äro täm­ ligen kostsamma, har emellertid kravet på anordnande av sådana inskränkts till att avse skyddsrum avsedda för 25 personer eller flera. Anläggningar för 11—24 personer ha härigenom kommit att intaga en mellanställning, i det de skola skydda mot rök- och stridsgaser men ej mot detonationsvågor. I fråga om lämpligheten av en dylik konstruktion anser utredningen, att vär­ det av gasskyddet kunde ifrågasättas, eftersom de gastätande anordningarna ej vore detonationsskyddade och därför lätt kunde skadas vid bombnedslag i skyddsrummets närhet. Därför borde antingen detonationsskydd fordras för alla anläggningar vilka skulle skydda mot gaser eller kravet på gasskydd bort­ falla. Utredningen förordar, bl. a. av ekonomiska skäl, ehuru med viss tve­ kan att det generella kravet på gasskydd inskränkes till att gälla anlägg­ ningar för minst 25 personer. Ett visst mått av gasskydd åtminstone mot

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. vissa rökgaser borde för mindre anläggningar i en krissituation kunna till­ skapas genom provisoriska anordningar. Enligt utredningens mening böra nu berörda lättnader ej gälla allmänna skyddsrum. Beträffande de tekniska kraven på större skyddsrum föreslår ut­ redningen en viss skärpning av nu tillämpade normer. Enligt 29 § civilförsvars­ lagen äger Kungl. Maj:t för särskilda fall förordna, att skyddsrum skall fylla större krav på skyddsförmåga än vad soin i övrigt stadgas. Här åsyftas fullträffsäkert skyddsrum. Denna möjlighet har hittills begagnats endast i ringa utsträckning. Utredningen finner lämpligt att med stöd av sagda lagrum ut­ färdas generellt förordnande att samtliga skyddsrumsanläggningar för minst 200 personer eller av motsvarande storleksordning — detta senare förslag för att täcka behovet även vid t. ex. förbandsplatser — skola utföras fullträff­ säkra. Enligt vad utredningen anför skulle ett dylikt förordnande självfallet icke hindra att ett skyddsrumsbehov för mer än 200 personer tillgodosåges genom anordnande av flera mindre normalskyddsrum på sätt som med hän­ syn till omständigheterna kunde godkännas av vederbörande myndighet.

Utredningen har slutligen upptagit vissa frågor om skyldighet att an­ lägga enskilda skyddsrum. Enligt 24 § 1 mom. 4 punkten civilförsvarslagen föreligger skyldighet att inrätta skyddsrum i varje byggnad med mer än två våningar som till väsentlig del är avsedd till bostad eller till kontors- eller affärslokal. Enligt punkt 5 i samma moment skall byggnad med mindre våningsantal inom vilken män­ niskor bo eller eljest vanligen vistas, även om den icke tillhör förut i paragrafen uppräknade anläggningar, förses med skyddsrum, så framt länsstyrelsen fin­ ner det erforderligt med hänsyn till byggnadens beskaffenhet och läge. Tillämpningen av sistnämnda bestämmelse har gjorts enhetlig genom kungl. brev den 10 maj 1946, enligt vilket hinder icke möter för länsstyrel­ serna att förordna, att skyldigheten att anordna enskilda skyddsrum i bygg­ nader med mindre än tre våningar tills vidare begränsas till byggnader inne­ hållande minst tolv eldstäder fördelade på minst tre bostadslägenheter. Utredningen, som är av den uppfattningen att differentierade bestämmel­ ser böra undvikas, anser att nämnda begränsning av skyddsrumsskyldigheten i stort sett bör bestå och att den bör införas i lagtexten. Emellertid hade, en­ ligt vad utredningen anför, osäkerhet uppstått rörande tolkningen av begrep­ pet eldstad samt huru skulle förfaras vid blandad bostads-, kontors- och affärsbebyggelse. Lämpligen borde föreskrivas skyddsrumsskyldighet för byggnader med en sammanlagd lägenhetsyta av minst 360 kvm, vilken siffra ungefär torde motsvara ytan av tolv eldstäder jämte därtill hörande våningsutrymmen i övrigt. Med en dylik bestämmelse skulle även byggnader med nyss angiven blandad karaktär inrymmas i skyldigheten. Bestämmelsen avses skola införas i lagtexten genom ändring i 24 § 1 mom. 4 punkten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 143 För undanröjande av tveksamhet rörande tillämpningen vid radhusbebyg­ gelse föreslås, att sammanhängande sådan skall anses såsom en byggnad. Stadgandet i 5 punkten bör enligt utredningens mening kvarstå för att medgiva prövning av särskilda fall där skyddsrumsskyldighet utöver grund­ regeln kan befinnas erforderlig. Enligt 2 punkten skall industriell anläggning vid vilken i regel minst 25 personer samtidigt äro sysselsatta förses med skyddsrum. Utredningen an­ märker, att denna bestämmelse icke täckte s. k. småindustriområden, där de enskilda småindustrierna i allmänhet icke vore av sådan storleksordning att skyddsrumsskyldighet förelåge. Utredningen funne det angeläget, att sådan skyldighet infördes för småindustriområden med betydande personkoncen­ tration. I enlighet härmed föreslår utredningen ett tillägg till 2 punkten av inne­ håll, att skyldighet att inrätta skyddsrum skall föreligga även vid industriell anläggning av mindre beskaffenhet, därest densamma genom sitt läge ingår i grupp av anläggningar inom vilken i regel minst 25 personer äro sysselsatta.

Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.

Beträffande lämpligheten i stort av det av utredningen före­ slagna utbyggnadsprogrammet ha uttalanden gjorts i åtskilliga ytt­ randen. överbefälhavaren och arméns fortifikationsförvaltning ansluta sig helt till utredningens förslag. överståthållarämbetet finner det vanskligt att uttala något bestämt om­ döme om förslaget. Å andra sidan borde rimligen till ledning för samtliga berörda parter ett principprogram framläggas, och såsom sådant torde utred­ ningens förslag böra antagas. Den fortsatta utvecklingens verkningar på skyddsrumsfrågorna borde emellertid noggrant uppmärksammas, så att ej ett utbyggnadsprogram fullföljdes enligt ej längre aktuella premisser. Särskilt gällde detta frågan om byggandet av friliggande skyddsrum i större städer. Länsstyrelsen i Örebro län instämmer i allt väsentligt i utredningens förslag. Även om det relativa skydd som de förordade åtgärderna kunde förväntas medföra finge antagas i avsevärd mån komma att reduceras genom teknikens ständigt fortsatta utveckling, kunde detta enligt länsstyrelsens mening icke åberopas såsom skäl för att i nuläget lämna den del av tätortsbefolkningen, som i händelse av krig under alla förhållanden måste kvarbo på en tätort, helt utan skydd. Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar, att det föreslagna ut­ byggandet av skyddsrum ställde sig ekonomiskt mycket betungande men torde vara ofrånkomligt. I ett flertal yttranden uttalas betänkligheter mot att fortsättningsvis an­ ordna skyddsrum, varvid huvudsakligen framhålles skyddsrumskonstruktionernas tvivelaktiga värde som skydd mot nutida anfallsvapen ävensom rådande material- och arbetskraftssvårigheter. Statens byggnadslånebyrå anför att det, i den mån anfall med robotbomber

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. bleve aktuella, på grund av den enorma hastigheten hos dessa bomber syntes uteslutet att på anfallets förstadium medhinna förvarning. Då endast en ytterst ringa del av befolkningen mera permanent befunne sig i skyddsrum, syntes därför värdet av skyddsrum vid insats av detta, vapen vara mycket litet. I fråga om atombombens inverkan på normalskyddsrummen syntes utred­ ningen icke tillräckligt ha beaktat den med bombens oerhörda värmeverkan förknippade brandfaran. Därest byggnaderna raserats — eller fönster i bygg­ naderna splittrats — genom tidigare bombanfall, kunde värmestrålama från en efterföljande atombomb erhålla god näring. I fråga om den radioaktiva strålningen syntes ej i erforderlig grad ha beaktats det förhållandet, att knap­ past något av de normalskyddsrum som utfördes enligt gällande anvisningar lämnade tillräckligt skydd mot dessa strålar. Byggnadslånebyrån har verkställt en särskild undersökning angående kon­ sekvenserna ur kostnads- och materialsynpunkt av utredningens förslag. Be­ träffande kostnaderna för inrättande av enskilda skyddsrum vid bostäder fin­ ner byrån, med utgångspunkt från att skyddsrum skulle erfordras för 35 000 lägenheter av den årliga bostadsproduktionen med en kostnad per lägenhet av 365 kr., att skyddsrumsbyggandet skulle föranleda en årlig totalutgift av cirka 12,8 milj. kr. Detta belopp innefattade icke kostnader, som samman­ hängde med erforderlig extra grundförstärkning, olägenheterna ur planlösningssynpunkt vid anordnande av skyddsrum i källare m. m. I fråga om mate­ rialåtgången anför byggnadslånebyrån: Den huvudsakliga materialåtgången avser järn och cement. Såvitt bygg­ nadslånebyrån kunnat finna skulle den årliga meråtgången till följd av skydds­ rumsbyggande i av byrån beräknad, ovan angiven utsträckning utgöra cirka 21 000 ton cement och cirka 3 700 ton armeringsjärn, vilket innebär cirka 7 resp. 10 % av den för bostadsproduktionen i dess helhet under samma tid erforderliga materialkvantiteten. Härjämte tillkommer den material, som åt­ går till dörrar, luckor, ventiler, luftintag och luftrenare ävensom för längre rördragningar för värme, vatten och gas, och som kan uppskattas till i runt tal 2 500 ton järnmaterial. Vid denna beräkning av materialbehovet har, väl att märka, hänsyn endast tagits till skyddsrum i anslutning till bostäder. Därest i beräkningen medtages material av nämnt slag, som åtgår för skydds­ rumsbyggande i industrier och allmänna byggnader, torde man med utgångs­ punkt från den av statsmakterna uppgjorda investeringsplanen för byggnads­ verksamheten under år 1947 ha att räkna med ytterligare ökning av material­ förbrukningen med cirka 40 %.

Arbetsmarknadskommissionen anser en av de viktigaste förutsättningarna för ett effektivt civilförsvar vara, att tillgång till säkra skyddsrum funnes i er­ forderlig omfattning. Huruvida det av utredningen föreslagna utbyggnadsprogrammet stode i rätt proportion till behovet av skyddsrum undandroge sig kommissionens bedömande. Kommissionen ville dock framhålla, att reali­ serandet av programmet under de närmaste åren måste, därest nuvarande brist på arbetskraft och material fortfore, medföra motsvarande minskning av annan byggnadsverksamhet. Industrikommissionen yttrar, att gällande be­ stämmelser för uppförande av skyddsrum i nybyggnader fordrade betydande

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 145 mängder armeringsjärn och cement, som åtminstone i nuvarande försörjnings läge endast med svårighet kunde åstadkommas. Länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län uttala betänkligheter mot alltför omfattande åtgärder på ifrågavarande område. Stockholms stadskollegium anser att det i dagens läge på arbetsmarknaden och med hänsyn till bristen på byggnadsmaterial borde övervägas, huruvida icke anstånd med anordnandet av allmänna och enskilda skyddsrum tills vidare borde medgivas. Drätselkammaren i Göteborg ifrågasätter starkt, huruvida i stort sett effek­ tiviteten av de enskilda skyddsrummen vore sådan att de med skyddsrummens anordnande förenade kostnaderna rimligen kunde anses motiverade. Det förefölle, som om utredningen icke tillmätt atombomben och dess verkningar till­ räckligt avseende. Liknande betänkligheter uttalas av drätselkamrarna i Upp­ sala och Gävle. Stadsförbundet säger sig i tidigare sammanhang ha hävdat den meningen, att situationen särskilt genom atomenergiens utnyttjande såsom stridsmedel blivit så oklar att ett fortsatt anordnande av skyddsrum enligt hittills tilläm­ pade normer kunde starkt ifrågasättas. Yad utredningen anfört syntes föga öka möjligheterna att bedöma denna fråga. Utredningens förslag vilade där­ för på mycket osäker grund. I allt fall syntes det ganska meningslöst att be­ träffande anordnande av friliggande fullträffsäkra skyddsrum i det förhandenvarande läget uppställa ett program, som toge sikte på en tioårig utbyggnadsperiod. Ännu större anledning hade man att ställa sig frågande beträffande värdet av ett sådant program på lång sikt, då utredningen samtidigt av andra skäl ansåge sig böra förutsätta en så avsevärd förskjutning av dess realise­ rande till en senare del av tioårsperioden, att för första året beräknades en medelsanvisning av blott Viso av totalkostnaden. — Stadsförbundet kunde icke finna befogat att f. n. fortsätta byggandet av enskilda skyddsrum i enlighet med utredningens förslag eller att nu bestämma att källarmursgenombrott skulle utföras så snart läget på arbetsmarknaden det medgåve. Sveriges fastighetsägareförbund anför att i betänkandet lämnade uppgifter från europeiska länder vilka deltagit i världskriget icke syntes klart utvisa, att det funnes någon allmänt vedertagen mening om att det förelåge ett verk­ ligt behov av skyddsrum i enskilda fastigheter. Bombkrigets utveckling hade gått i sådan takt att skyddsåtgärder, som bara för något år sedan kunde anses effektiva, nu lämnade föga eller intet skydd. Utredningen hade uttalat, att vissa speciella stadspartier, t. ex. staden mellan broarna i Stockholm, på grund av sin struktur gåve så dominerande risker för indirekta verkningar att det allvarligt kunde ifrågasättas, om skyddsrum där borde anordnas i bygg naderna. Detta uttalande syntes leda till frågan, huruvida man icke beträf­ fande äldre stadspartier överhuvud hade anledning befara samma risker för indirekta verkningar. Då härtill komme att ett genomförande av de föreslagna bestämmelserna angående inrättande av enskilda skyddsrum skulle komma att medföra betydande ekonomiska uppoffringar icke endast för fastighetsägare 10—-i 72 4 h Bihang till riksdagens protokoll 1948. I sand. Nr 81.

146 Kungl. Maj ds proposition nr Hl. utan även för hyresgäster, måste man fordra bättre bevis än utredningen fram­ lagt för att ifrågasatta skyddsarbeten bleve av bestående värde för framtiden. Enligt förbundets mening borde frågan om anordnande av skyddsrum i ny­ byggda hus och källarmursgenombrott ställas på framtiden. Hyresgästernas sparkassa- och byggnads föreningars riksförbund it. p. a. av­ styrker med hänsyn till rådande arbetskrafts- och materialsvårigheter, kost­ naderna och de enskilda skyddsrummens osäkra framtida värde nr. nr. att utredningens förslag beträffande skyddsrum i bostadshus genomföres, hörbundet ifrågasätter, om det ej under nuvarande förhållanden vore riktigare att koncentrera sig på anläggandet av allmänna, verkligt effektiva skyddsrum i berg. Det förberedande arbetet på dylika — sprängningen — krävde föga material. De härpå nedlagda kostnaderna komme omedelbart till verklig nytta, då skyddsrummen, allt efter som de bleve färdiga, kunde tagas i bruk för praktiska fredsändamål. Kostnaderna för dylika skyddsrum bleve visserligen avsevärda, men med stöd av de av byggnadslånebyrån anförda siffrorna och under hänsynstagande till den massförstöring av annars för nyttiga ända­ mål användbara lokaler som det nuvarande skyddsrumsbyggandet utgjorde kunde man starkt ifrågasätta, om detta sätt att lösa frågan i sin helhet bleve så mycket dyrare. Byggandet av skyddsrum kunde då ske efter hand och för­ läggas till lågkonjunkturperioder.

Yad särskilt angår utredningens förslag om anordnande av friliggande skydd srumsanläggningar för civilbefolkningen i större städer ha särskilda synpunkter framkommit i några yttranden. Militärbefälhavaren i tredje militärområdet anmärker på utredningens kost­ nadsberäkningar i samband med vägandet mot varandra av de framförda fyra alternativen. Vid frånräknandet av de besparingar som kunde ernås vid val avalternativ I (utbyggnad till 50 % av fredsbefolkningen) hade till vissa be­ sparingar av engångsnatur lagts årliga kostnaden för skyddsrum i nybyggda bostadshus (7 milj. kr.). Om detta belopp kapitaliserades efter 4% samt av­ räkning därjämte skedde av inbesparade utgifter för offentliga skyddsrum och det kapitaliserade värdet av uthyrning av skyddsutrymmena, betingade alter­ nativ I blott Vs av kostnaden för alternativ III. Det förstnämnda beredde dessutom förläggningsutrymme för mer än tre gånger så många människor. Någon tvekan om att alternativ I borde väljas kunde knappast råda. Civilförsvar s-styr elsen finner det av' utredningen gjorda antagandet om möjligheten att evakuera ungefär 50 % av befolkningen vara ovisst men likväl kunna godtagas såsom utgångspunkt vid bedömningen av skyddsrumsbehovet. Det vore eftersträvansvärt att hela den efter evakuering kvarvarande civil­ befolkningen kunde beredas säkert skydd. Denna uppfattning sammanfölle med det av utredningen diskuterade alternativet I. Därest utbyggnad av fri­ liggande fullträffsäkra skyddsrum planerades och genomfördes enligt detta alternativ, torde en icke obetydlig begränsning av det enskilda skyddsrums­ byggandet ävensom av anordnande av härbärgen för utbombade kunna ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl. 147

De friliggande skyddsrummen kunde dock icke ersätta skyddsrummen på arbetsplatserna, utan sådana skyddsrum måste under alla förhållanden an­ rättas. Styrelsen ansåge sig f. n. ej böra påfordra en principiell anslutning till alternativ I men ansåge dock, att stadsplanering och andra ifrågakommande åtgärder borde inriktas så, att förutsättningar skapades för en utvidgning av det av utredningen föreslagna utbyggnadsprogrammet, därest framdeles om­ ständigheterna skulle föranleda därtill. För byggandet av friliggande fullträffsäkra skyddsrum i avsedd ordning syntes fordras ändringar i 22 och 23 §§ civilförsvarslagen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser sig icke f. n. kunna tillstyrka in­ rättandet av fullträffsäkra skyddsrum, såvida icke dessa samtidigt vore avsedda att avhjälpa ett fredsmässigt behov av garage, upplag etc. Länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län framhålla såsom angeläget att gränsen för de orter, inom vilka friliggande fnllträffsäkra skyddsrum skulle anordnas, icke fixerades vid ett invånarantal av 30 000 utan att hänsyn toges till särskilda anfallsrisker inom mindre orter. Stockholms stads fastighetsnämnd uttalar, att frågan om utnyttjande av utrymmen i berg jämväl behandlats inom stadsförvaltningen. Det hade exem­ pelvis förekommit, att enskild företagare velat inrätta garage i berg. I stads­ fullmäktige hade också väckts motion rörande utnyttjande i ökad utsträckning av Stockholms berg för anordnande av skyddsrum samt lokaler för såväl krigsviktiga som fredliga ändamål. Det intresse som från enskilt håll visats för byggande av bergrum syntes ha sin förklaring däri, att bergrum krävde för­ hållandevis obetydligt material och litet antal arbetstimmar. Det syntes med hänsyn därtill vara lämpligt att söka tillvarataga de möjligheter som nu kunde yppa sig att få bergrum iordningställda utan kostnader för det allmänna. Då bergverkstädernas lämplighet ur sanitär synpunkt ännu ej vore utredd, kunde de enskilda bergrummen såsom ifrågasatts användas till garage eller eljest till förråd. Enbart existensen av bergrum torde ha en viss betydelse för civil­ försvaret. I de fall där upplåtelse av mark till enskilda hittills ifrågasatts hade emellertid visat sig, att vissa finansieringssvårigheter varit förenade med bergrumsbyggandet. Dessa svårigheter hade sin grund däri att bergrum i de ifråga­ satta fallen icke kunnat bilda särskild fastighet. Det borde ur civilförsvars­ synpunkt vara angeläget, att dylikt hinder för enskilt bergrumsbyggande undanröjdes. Nämnden föresloge därför, att ett särskilt statligt låneinstitut inrättades för anläggningar i berg. Då stora delar av den mark som skulle kunna ifrågakomma vore i enskild ägo, borde det undersökas, om icke anord­ nandet av dylika bergrum kunde underlättas genom särskild lagstiftning.

Beträffande frågan huruvida skyddsrummen böra färdigställas framhåller civilförsvar sstyr elsen som sin uppfattning, att jämväl äldre skydds­ rum snarast borde iståndsättas, i den mån de utan att fullständigt färdigställas byggts enligt de senast utfärdade föreskrifterna i ämnet. Överståthållarämbetet säger sig ha erhållit det bestämda intrycket, att de inskränkningar i fråga om

14* Iiungl. Maj ds proposition nr tit. anordnande av skyddsrum och de medgivanden till demontering av sådana som meddelats efter krigsslutet gått för långt och medfört en betänklig för­ sämring av vår beredskap. Utredningens slutsats, att iståndsättande av skydds­ rum i befintliga byggnader icke borde påfordras, torde med hänsyn till au varande arbetskrafts- och materialläge få accepteras, dock icke såsom sista ordet i denna fråga, vilken borde uppmärksamt följas av civilförsvarsstyrelsen. Statens byggnadslånebyrå anser med hänsyn till kostnaderna och materialsvårigheterna, att hittills medgivna inskränkningar vid anordnande av enskilda skyddsrum icke f. n. kunde upphävas. Vidare ifrågasatte byrån, huruvida nu gällande bestämmelse om extra förstärkning i hus om större längd än 40 meterav källarbjälklaget utöver det egentliga skyddsrummet borde fortsättningsvis tillämpas. Frågan huruvida och i vilken utsträckning skyddsrum i dess nu­ varande utformning fortfarande skulle anläggas i nybyggnader undandroge sig byråns bedömande. Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, huruvida fullt bärande skäl verkligen funnes för kravet, att enskilt skyddsrum i fort­ sättningen skulle fullständigt utrustas i tekniskt hänsende. Byggnadsstyrelsen påpekar de svårigheter i fråga om lagring av materiel hörande till skydds­ rummens utrustning, vilka skulle uppkomma om skyddsrummen fullt färdig­ ställdes i tekniskt hänseende. Det syntes därför under alla förhållanden vara lämpligast antingen att anskaffandet av känslig utrustning finge anstå eller också att den anskaffades men förvarades centralt under civilförsvarsstyrelsens uppsikt. Civilförsvar snämnden i Västerås anser med hänsyn till att färdigställandet av skyddsrum skulle omöjliggöra dess fredsanvändning, att skyddsrummen borde byggnadstekniskt utföras så att de vore förberedda för komplettering för sitt ändamål och att fastighetsägarna borde åläggas att anskaffa den material som fordrades för kompletteringen.

I fråga om skyldigheten att anlägga enskilda skyddsrum uttalar byggnadsstyrelsen, att förslaget innebure en avsevärd skärpning. Be­ tydande svårigheter komme otvivelaktigt att uppstå vid de administrativa myndigheternas tillämpning av 24 § civilförsvarslagen i dess föreslagna lydelse. Föreskrifterna om skyddsrumsskyldighet allenast inom område eller å plats, där enligt organisationsplanen särskilt civilförsvar skulle vara organiserat, vore i behov av ett klargörande. I fråga om den nya bestämmelsen om skydds­ rumsskyldighet inom radhusbebyggelse förelåge vissa tillämpningssvårigheter. när det gällde radhus sammansatta av enfamiljsbostäder med en eller två våningar. Det kunde ifrågasättas om ur civilförsvarssynpunkt strängare krav borde ställas på dylik bebyggelse än på friliggande familjebostäder. I varje fall syntes radhus av ringa längd böra undantagas från skyldigheten att an­ ordna skyddsrum. — Drätselkamrarna i Hälsingborg och Borås anse, att be­ stämmelsen om skyddsrumsskyldighet för radhus icke borde avse sådana av egnahemstyp. — Invändningar mot förslaget om skyddsrum för radhusbebyg­ gelse framställas vidare av länsstyrelsen i Norrbottens län samt stadsarki­ tekterna i Stockholm och Göteborg. Det framhålles bl. a. att oklarhet skulle

Kungl. Ma j ds proposition nr 81. 149 uppstå beträffande ansvaret och kostnadsfördelningen vid skyddsrumsbyg­ gande!, därest en radhuslänga vore uppdelad i flera fastigheter med skilda ägare, vilka ej kunde komma överens. Civilförsvars chef en i Stockholms civilförsvarsområde anser, att skyddsrumsskyldigheten borde bestämmas att avse fastigheter med minst 220 kvm lägenhetsyta. Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar, att den av utredningen föreslagna fixe­ ringen av skyddsrumsskyldigheten till byggnad med en sammanhängande lägenhetsyta av 360 kvm för länets del innebure en skärpning, samt ifråga­ sätter det berättigade häri. Det vore angeläget, att bestämmelserna ej utfor­ mades så att de framkallade dispensansökningar i onödigt stor omfattning. Beträffande förslaget om skyddsrum för småindustriområden framhålles, att bebyggandet av ett dylikt område vanligen skedde efter hand. Det av utred­ ningen föreslagna minimiantalet sysselsatta nåddes kanske först då till ett par anläggningar komme en tredje. Skyddsrum i sålunda bildad grupp kunde då ej avkrävas de tidigare tillkomna anläggningarna, om ej retroaktiv verkan av bestämmelserna förutsattes. Med hänsyn till gjorda erfarenheter ville läns­ styrelsen framhålla svårigheterna att behörigen tillämpa den föreslagna änd­ ringen av författningsrummet. — Svårigheterna att tillämpa den föreslagna bestämmelsen om skyddsrumsplikt inom småindustriområden framhålles här­ jämte av, bl. a., stadsarkitekten i Göteborg. Landsorganisationen finner den föreslagna utvidgningen av skyddsrumsplikten till småindustriområden välgrundad. Då länsstyrelsens befogenhet att förordna om skyddsrum även i andra fall än de obligatoriska kvarstode, sak­ nades anledning att i detta sammanhang uppehålla sig vid den kanske något väl obestämda karaktären av begreppet »grupp» liksom vid fixeringen av mini­ miantalet arbetare till 25. Industriförbundet har likaledes icke något att erinra mot förslaget i förevarande hänseende. Stadsförbundet uttalar, i anslutning till sina tidigare redovisade synpunkter på skyddsrumsproblemet i allmänhet, att det åtminstone icke borde uppställas så generella regler i fråga om byggande av enskilda skyddsrum som hittills gällt och enligt utredningens förslag alltjämt skulle komma att gälla. Utöver de möjligheter till eftergift från dessa regler, som redan nu i civilförsvarslagen meddelade dispensbestämmelser kunde tänkas erbjuda i praktiken, syntes det i allt fall angeläget att stadga eu mera allmän dispensrätt för Kungl. Maj:t.

Framställning från industrikominissionen och därav föranledd utredning.

1 en den 15 oktober 1947 dagtecknad framställning till Kungl. Maj:t har industrikommissionen efter samråd med byggnadslånebyrån ifrågasatt, huru­ vida icke utredning snarast borde företagas beträffande frågan om möjlig­ heten att i mat.erialbesparande syfte tillsvidare inställa utförandet av skydds­ rum i byggnader.

150 Kungl. Maj ds proposition nr 81.

Efter att lia återgivit de siffror angående åtgången av cement och armerings järn för skyddsrum, vilka byggnadslånebyrån lämnat i sitt yttrande över civilförsvarsutredningens förslag, anför industrikommissionen beträffande försörjningsläget med avseende å dessa materialslag: Beträffande cement ha leveranserna från svenska fabriker under senare år successivt ökat, men trots denna ökning föreligger för närvarande en större brist på cement än vad som varit fallet under föregående år. Stora svårigheter föreligga att tillfredsställa efterfrågan på cement och inneliggande beställ­ ningar avseende redan påbörjade byggen beräknas taga hela leveranskapaci­ teten i anspråk detta år. I fråga om elransoneringens inverkan på cementpro­ duktionen kan man redan nu räkna med nedgång i tillverkningen åtminstone fram till våren 1948. Någon import av cement förekommer ej i nämnvärd om­ fattning. Beträffande armeringsjärn föreligger f'. n. brist. För andra halvåret 1947 förutses en minskning av den inhemska produktionen, varemot importen be räknas bliva i stort sett oförändrad. På grund av valutasituationen torde under nästkommande år importen av armeringsjärn komma att reduceras. F. n. står 3 200 ton i månaden till förfogande för bostadsbyggande, varav 1 200 ton utgöres av järn från inhemska järnverk och 2 000 ton av importjärn. Genom den planerade inskränkningen i investeringsplanen borde ett minskat behov uppstå 1948, men då en avsevärd eftersläpning från 1947 torde komma att föreligga, är det att vänta, att brist på ifrågavarande material kommer att föreligga jämväl under år 1948.

Industrikommissionen fortsätter härefter: Med hänsyn till knappheten på ifrågavarande material är det av vikt, att förefintligt material användes på mest ändamålsenliga sätt. Det kan därvid ur kommissionens synpunkt ifrågasättas, huruvida i nuvarande och väntade brist­ läge material överhuvudtaget bör disponeras för byggande av skyddsrum i stället för att komma annan byggnadsproduktion till godo. Utan att ingå på frågan om lämpligaste typ av skyddsrum, vill dock kommissionen i detta sam­ manhang hänvisa till möjligheten att anordna centrala bergskyddsrum, vilka för sitt utförande kräva en avsevärt mindre mängd svåranskaffbart byggnads­ material än de nuvarande och föreslagna enskilda skyddsrummen och vilka kunna byggas vid sådan tidpunkt, som ur material- och arbetskraftssynpunkt vore mest lämplig.

I anledning av industrikommissionens framställning ha sakkunniga från civilförsvarsstyrelsen och byggnadslånebyrån företagit närmare beräkningar angående åtgången under 1948 av cement och armeringsjärn för normal­ skyddsrum i nybyggnader, därest skyddsrumsbyggande! skulle fortsätta enligt nu gällande regler. Vid beräkningarna har byggnadsvolymen antagits komma att utgöra föl­ jande procenttal av 1946 års produktion, nämligen för bostadsbyggnader 75 %, för industribyggnader 65 % och för övriga byggnader 70 %. I dessa siffror har inräknats den del av eftersläpningen som beräknats medföra byggande av skyddsrum. Beräkningarna avse fullt utbyggda skyddsrum. Hänsyn har dock icke tagits till meråtgången av järn till dörrar, luckor, aggregat ni. m. Beräkningarna visa följande siffror:

Kungl. Maj ds proposition nr 81. 151

Åtgången av E-cement Åtgången av armeringsjärn Till skydds­ Till skydds­ rum i % rum i % Byggnadsgmpp Därav till Därav till ay total - Totalt av total­ Totalt skyddsrum skyddsrum ton åtgången till ton åtgången till ton ton byggnads­ byggnads­ verksamhet verksamhet

6'0 31000 2 600 8-3 1-4 36 600 330 0 9 1-9 12 400 220 1 8 Övriga byggnader . . . . 116 000 2 200 So 80 000 3 150 4-o Summa. 716000 25 400

De totalt tillgängliga kvantiteterna E-cement och armerings järn år 1948 ha enligt uppgift från industrikommissionen beräknats till 1 850 000 ton resp. 90 000 ton. Den för skyddsrum erforderliga mängden härav utgör beträffande cement 1,4 % och beträffande armerings järn 3,r> %.

Departementschefen. När det gäller att bedöma värdet av skyddsrum mot anfallsmedel av de typer som användes under det andra världskriget äro förlustsiffrorna för civilbefolkningen i Tyskland av särskilt intresse. Upplysande äro även de erfarenheter, som vunnits av atombombfällningarna mot japanska städer. Såsom framgår av de allierades rapporter för vilka tidigare redogjorts fäll­ des mot Tyskland sammanlagt 1,23 milj. ton bomber, därav mot de 61 städer som hade över 100 000 invånare inemot 0,5 milj. ton. I dessa städer levde 25 milj. människor. Vid anfallen blevo inemot 900 000 byggnader förstörda eller svårt skadade medan 3,6 milj. bostadslägenheter förstördes. Jämförd med denna oer­ hörda materiella förödelse var förlusten i människoliv relativt i inga, enär endast 305 000 människor dödades. De sårades antal utgjorde 780 000. Enligt en av eivilförsvarsutredningen gjord beräkning rymde var och en av de förstörda eller svårt skadade byggnaderna åtminstone i medeltal ungefär 33 personer. Med denna utgångspunkt finner man att samtidigt som bostad eller arbetsplats för 100 personer förstördes, så dödades endast en person. Det är uppenbart att förekomsten av skyddsrum i icke ringa grad bidragit till denna låga förlust­ siffra, trots att skyddsrummen i allmänhet icke voro av särskilt stark konstruk­ tion. (Vid krigets slut funnos fullträffsäkra betongskyddsrum för sammanlagt endast ungefär 8 milj. personer. Återstoden av befolkningen fick söka skydd i källarskyddsrum eller friliggande skyddsrum av enklare konstruktion, t. ex. skyddsvärn i parker eller liknande. Det bör nämnas, att i t yskland källar mursgenombrott konsekvent genomfördes i all sammanhängande höghusbe­ byggelse. Dessa åtgärder voro enligt de krigförandes uppgifter av oskattbart värde för civilbefolkningen. Beträffande verkan av atombomber samt deras sannolika betydelse ur för­ svarssynpunkt under den närmaste tiden har försvarets forskningsanstalt i

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. samråd med representanter för militärledningen och civilförsvarsstyrelsen i en den 12 mars 1947 dagteeknad rapport sammanställt vissa på officiella engelska och amerikanska källor grundade uppgifter. Dessa överensstämma i de delar varom nu är fråga i stort sett med de uppgifter utredningen lämnat. De direkta skadeverkningarna av atombomber uppstå genom lufttryck och värmestrål­ ning samt radioaktiv strålning av olika slag. Härtill komma liksom vid användning av brisansbomber indirekta skadeverkningar såsom byggnadsras, brand och rökgasutveckling. Ehuru verkan av en atombomb är oerhört mycket större än verkan av en spräng- eller minbomb av största typ, anses dock alla erfarenheter tyda på att skyddsrum av här i landet gängse typ redan i sin nuvarande konstruktion äga ett betydande skyddsvärde även mot atombom­ ben. Om skyddsrummen äro satta i stånd och hinna uppsökas, anses det sanno­ likt att förlusterna i människoliv kunna hållas inom samma storleksordning som vid ett massanfall utfört med vanliga bomber. Om däremot anfallet träffar oförberett, kan en enda atombomb som fälles mot en storstad helt för­ lama dess liv. I forskningsanstaltens rapport ha intagits vissa inom civilförsvarsstyrelsen gjorda beräkningar angående den verkan som en atombomb av Japan- eller Bikinityp skulle få, om den fälldes mot Stockholms centrum. Beräkningarna ha utförts enligt samma grunder som använts i en engelsk rapport av liknande slag. Det förutsättes att bomben fälles mitt på dagen mot Hötorget. Därest utrymning ej alls skett och skyddsrummen icke uppsökts, skulle enligt beräk­ ningarna omkring 120 000 människor dödas. Om skyddsrummen uppsökts, beräknas förlusterna inskränka sig till cirka 10 000. Därest 50 % av befolk­ ningen evakuerats, skulle dessa siffror minska till hälften. De nyss återgivna uttalandena angående atombombens verkningar förut­ sätta, att större antal sådana icke komma till användning mot samma mål. Ehuru premisserna angående tillverkningskapaciteten äro synnerligen osäkra, anses att massfabrikation av atombomber ej är något lättlöst problem. Atom­ bomber äro som känt f. n. svåra och dyrbara att framställa. Detta anses inne­ bära, att de éndast komma att användas mot viktiga och för vapnets speciella verkningar särskilt väl lämpade mål. Såväl civilförsvarsutredningen som försvarets forskningsanstalt framhålla, att utvecklingen på atomfysikens område kan komma att gå snabbt och öppna nya perspektiv, varför varje bedömande av atomenergins sannolika använd­ ning inom krigföringen endast kan omfatta en kort tidsperiod. I den mån atombomben göres än mera effektiv eller tillgången på atombomber blir större förlora de premisser, på vilka de förut lämnade uppgifterna grundats, delvis sin giltighet. Av väsentlig betydelse för skyddsrumsfrågan är möjligheten att åstad­ komma förvarning vid luftanfall. Därest ekoradio utnyttjas inom den militära luftbevakningen, anses tillräcklig förvarningstid kunna erhållas vid flygburna luftanfall. Förvarning kan emellertid icke f. n. åstadkommas vid anfall med robotvapen av typ V-2. Man måste alltså räkna med att ett dylikt anfall kan komma att träffa oförberett.

Kungl. Maj.ts proposition nr 81. 153

För egen del finner jag de nu tillgängliga erfarenheterna i fråga om skydds­ rummens värde kunna sammanfattas sålunda, att skyddsrummen redan i sin hittillsvarande utformning kunna i avsevärd man begränsa verkningarna av såväl bomber av äldre typ som av de nya vapnen. Den omständigheten att för­ ödelsen i ett framtida krig sannolikt kommer att bli oerhört mycket större än i det senaste kan enligt min mening vid sådant förhållande icke föranleda att man skulle avstå från att vidtaga skyddsåtgärder. I stället bör man sträva efter att så långt det går söka anpassa dessa åtgärder efter luigsteknikens ständigt fortgående utveckling. Jag är därför i princip ense med utredningen om att även i fortsättningen skyddsrum böra byggas. Frågan är emellertid i vilken omfattning och på vad sätt detta bör ske. Enligt utredningens förslag skulle byggandet av skyddsrum i stort sett full­ följas enligt nu gällande regler. Därutöver skulle emellertid i orter, vilka be­ dömas kunna bli utsatta för anfall med atombomber, förslagsvis orter med mer än 30 000 invånare, för civilbefolkningen inrättas friliggande fullträffsäkra skyddsrum med en kapacitet motsvarande 10—20 % av fredsbefolkningen. I sådana orter borde även centralt förlagda allmänna skyddsrum utföras full­ träffsäkra. Av särskilt intresse är förslaget att inrätta fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen. Genom dessa skulle åstadkommas ett bättre skydcl mot atombomber. I likhet med utredningen finner jag starka skäl tala för en dylik förbättring av skyddet i de största städerna, Utredningen har kostnadsbe­ räknat fyra alternativ för utbyggnad av sådana skyddsrum. Enligt det företa av dessa alternativ skulle de fullträffsäkra skyddsrummen kunna rymma hela den efter evakuering kvarvarande befolkningen i städer med över 30 000 in­ vånare. Därvid förutsättes 50 % av befolkningen kunna evakueras. Engångs­ kostnaden enligt detta alternativ skulle uppgå till 500 milj. kr. Ehuru — en­ ligt vad utredningen yttrat — skyddsrumsbyggandet i bostäder skulle kunna helt slopas och därutöver vissa andra besparingar uppstå om detta alternativ genomfördes, har utredningen ändå av kostnadsskäl funnit sig icke kunna för­ orda detsamma. Utredningen har beräknat besparingarna till sammanlagt högst 42 milj. kr. Därvid har emellertid skett den felräkningen, att såsom av­ drag för skyddsrum i bostäder upptagits kostnaden under endast ett år i stället för kapitaliserade värdet därav under ett stort antal år framåt. Därest den årliga kostnaden — som för övrigt torde ha angivits i underkant — kapital iseras efter nuvarande räntesatser, komma besparingarna att få en helt annan storleksordning än det belopp varifrån utredningen utgått. Det kan antagas att, om det nu diskuterade alternativet genomfördes, en icke oväsent­ lig besparing skulle uppkomma genom möjligheten att anordna skyddsrum för civilförsvarets aktiva personal och andra dylika allmänna skyddsrum i an­ slutning till de fullträffsäkra skyddsrummen för civilbefolkningen. Vidare skulle besparingar uppstå därigenom att härbärgen för utbombade ej behövde inrättas. Enligt det av utredningen förordade alternativet III motsvarande plats

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. för 10—20 % av fredsbefolkningen — skulle byggnadsko stnaderna för full­ träffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen uppgå till 150 milj. kr. Härtill skulle komma kostnader för inrättande av skyddsrum i bostäder, för iståndsättande av äldre skyddsrum, för anordnande av härbärgen för utbombade och för källarmursgenombrott. Antagligen skulle de allmänna skyddsrummen bli mera kostnadskrävande än om alternativ I tillämpades. Med hänsyn till vad jag förut anfört beträffande felräkningen torde i själva verket skillnaden mellan de totala kostnaderna enligt alternativ I och III icke att bli tillnärmel­ sevis så stor som utredningen angivit. •lag är icke nu beredd att framlägga mera noggranna beräkningar angående denna kostnadsskillnad. Om man emellertid antager, att skillnaden icke i och för sig borde utgöra hinder för genomförande av alternativ I, är därmed icke avgjort att detta alternativ bör väljas. Åtskilliga andra faktorer spela här­ vidlag in. I första hand uppkommer frågan, om det med hänsyn till markförhållan­ dena och bebyggelsen i våra större städer är möjligt att genomföra en ut­ byggnad av friliggande skyddsrumsanläggningar för så stor del av befolk ningen, som avses med utredningens alternativ I. Tillgången till lämpliga berg för insprängning av skyddsrum torde på flera håll vara starkt begränsad, och även möjligheterna att i stadsbebyggelsen infoga friliggande betonganlägg­ ningar förefalla ovissa. Beaktas måste att därest friliggande anläggningar i berg eller betong skola kunna ersätta källarskyddsrummen i bostadsfastig­ heter — särskilda skyddsrum på arbetsplatser torde i varje fall få anordnas •—• anläggningarna måste ansluta sig till bebyggelsens gruppering och kunna uppsökas inom rimlig tid. Yid övervägandet av olika alternativ för ett utvidgat skyddsrumsbyggande bör vidare beaktas, att i ett framtida krig den i tät­ orterna kvarvarande befolkningen sannolikt nödgas använda skyddsrummen som bostäder och att de sociala olägenheterna därvid bli mindre om skyddsrumsenheterna äro små, såsom vid utnyttjande av källarskyddsrum, än om eu koncentration av de skyddssökande sker på ett färre antal stora anläggningar. Av betydelse är även i vad mån friliggande anläggningar kunna utnyttjas för produktiva ändamål, exempelvis såsom garage- och lagerlokaler, samt icke minst åtgången av material och arbetskraft vid olika alternativ. Enligt min mening måste de av mig i det föregående uppdragna spörsmålen underkastas ytterligare utredning innan slutlig ståndpunkt kan tagas till skyddsrumsfrågan. Det är vidare av största vikt att de vetenskapliga rön, som gjorts sedan civilförsvarsutredningen avslutade sitt arbete, beaktas när man skall taga ställning till frågan om skyddsrummens konstruktion och lokalise­ ring. Särskilt synes detta vara fallet beträffande verkningarna av och skydds­ medlen mot den radioaktiva strålningen. Med hänsyn till det anförda äm nar jag snarast utverka Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda hithörande spörsmål. Den omständigheten, att skyddsrumsfrågan icke nu kan slutgiltigt lösas får enligt min mening icke föranleda att skyddsrumsbyggandet under tiden

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. helt inställes. Bland de civilförsvarsåtgärder, vilka kunna komma i fråga för att skydda civilbefolkningen mot verkningarna av ett framtida luft­ krig, framstår skyddsrumsbyggandet alltjämt som eu av de allra vikti­ gaste och ett fullständigt eftergivande av beredskapskravet pa detta om råde måste ingiva allvarliga betänkligheter. Framhållas bor att aven om den förestående ytterligare utredningen av skyddsrumsfrågoma skulle leda til beslut om en utbyggnad i våra större städer av friliggande skyddsrumsanlaggningar, vilka till större eller mindre del kunna ersätta de nu föreskrivna en­ skilda' skyddsrummen, en sådan utbyggnad under fredstid icke kan genom­ föras annat än på förhållandevis lång sikt och under hänsynstagande till för­ hållandena på arbets- och materialmarknaden. Av vad jag tidigare anfört fram­ går vidare, att friliggande skyddsrumsanläggningar icke torde komma i fråga annat än i de största städerna och att man sålunda i övriga tätorter tills vidare måste räkna med att tillgodose hela skyddsriimsbehovet med hittills tilläm­ pade åtgärder. De nu föreskrivna skyddsrummen äga jämväl enligt sakkun­ skapen ett betydande skyddsvärde såväl mot bomber av äldre typer som mot de nya vapnen. Vid mina överväganden har jag följaktligen kommit till den bestämda meningen, att skyddsrumsbyggandet tills vidare — i avbidan på resultat av de sakkunnigas arbete — bör fortgå efter samma riktlinjer, som gällt undei de senaste åren. Vid anordnandet av nya skyddsrum — vilka sålunda endast komma i fråga vid uppförande av nya byggnader inom områden eller på plats, där särskilt civilförsvar skall organiseras — böra tillämpas de nu gällande in skränkningarna, vilka innebära att endast de delar av skyddsrumsanläggningarna utföras, som icke av tekniska eller ekonomiska skäl kunna anstå till en senare tidpunkt. I fråga om de allmänna skyddsrummen, vilka enligt vad jag vid behand­ lingen i det följande av kostnadsfrågorna föreslår alltjämt skola anordnas av kommun med statsbidrag, förordar jag att i avbidan på resultatet av den förestående utredningen en avvaktande hållning iakttages. Till omfatt­ ningen under budgetåret 1948/49 av skyddsrumsbyggandet på detta område återkommer jag i samband med behandlingen av anslagsfrågorna. Källarmursgenombrott böra tills vidare icke komma till utförande. Av de ändringar utredningen förordat beträffande skyldigheten att för olika slag av byggnader eller anläggningar inrätta enskilda skyddsrum synes f. n. endast böra genomföras förslaget om inskränkning av det generella kia\et på gasskydd till att giilla skyddsrum avsedda för flera äu do personer (26 § civilförsvarslagen). Den närmare regleringen av skyddsrumsskyldiglieten i mindre bostadsfastigheter och liknande byggnader torde såsom hittills kunna ske genom centralt utfärdade bestämmelser.

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

VI. Organisationen.

('mlförsvarsntredningen. Beträffande civilförsvarets förhållande till övriga försvars­ åtgärder ifrågasätter utredningen ingen principiell ändring av vad nu gäller. Civilförsvaret bör sålunda enligt utredningens mening alltjämt vara fri­ stående i förhållande till den militära organisationen. Ben nödiga samord­ ningen förutsättes bli säkerställd genom att militärassistenter såsom hittills tillföras civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna och genom att man bibe­ håller den i 9 § civilförsvarslagen stadgade begränsade militära direktivrätten gentemot civilförsvarsmyndigheterna. Såsom tidigare nämnts anser utredningen, att civilförsvarets och den eko­ nomiska försvarsberedskapens centrala ledning bör anförtros åt skilda organ. Samordningen av verksamheten inom dessa synes enligt utredningen lämp­ ligast kunna ske genom att representanter för det ena organet ingå såsom adjungerade ledamöter i det andra. I 88 § civilförsvarskungörelsen har beträffande vissa anläggningar och bygg­ nader undantag gjorts från tillämpningen av de allmänna admini­ strativa bestämmelserna rörande civilförsvaret. Undantaget gäller anläggningar och byggnader tillhörande försvarsväsemlet, telegrafverket, järn­ vägarna, statens vattenfallsverk, vissa icke statliga kraft- och elektricitetsverk, kanaler samt flygplatser. Börande civilförsvaret vid dessa avses Kungl. Maj:t skola meddela särskilda föreskrifter. Utredningen föreslår icke någon ändring av sagda bestämmelse i civilförsvarskungörelsen men anför att det fordras ett nära samarbete mellan de myndigheter, som ha att svara för civilförsvaret vid berörda anläggningar, samt de allmänna lokala civilförsvarsmyndigheterna. Därutöver bör civilförsvarsstyrelsen tillerkännas rätt att genom sina organ in­ spektera anläggningarna i vad rör civilförsvarsåtgärderna samt åläggas skyldig­ het att för Kungl. Maj:t framlägga gjorda iakttagelser jämte förslag till even­ tuellt erforderliga åtgärder. Dessa synpunkter böra komma till uttryck i de föreskrifter som skola utfärdas av Kungl. Maj:t. Beträffande civilt örsvarsmyndigheternas organisation fram­ håller utredningen, att den nuvarande organisationen väsentligen är uppbyggd för att motsvara kraven under beredskap och krig. Utredningen finner icke skäl att föreslå någon ändring i fråga om huvuddragen av denna krigsorga­ nisation och därmed sammanhängande territoriella indelning

i fråga om utformningen av fredsorganisationen anför utredningen:

\id den allmänna konstruktionen av civilförsvarets fredsorganisation måste, förutom till de organisationen i fred åvilande uppgifterna, hänsyn tagas till utformningen av krigsorganisationen och därmed sammanhängande beredskapskrav. Någon längre förberedelsetid i samband med ett framtida krigsutbrott kan ej med säkerhet påräknas. Djupgående och vittomfattande

Kungl. Maj:is proposition nr Hl.

organisatoriska förändringar i samband med en akut krissituation kunna hett äventyra organisationens möjlighet att fjdla sin uppgift under de för folkets motståndsvilja och motståndskraft betydelsefulla första hårda slagen vid själva krigsutbrottet. Härav följer att fredsorganisationen i sina huvuddrag måste överensstämma med krigsorganisationen och bilda stommen till denna. Härav följer också att de befattningshavare, som i krig skola handha civil försvarets ledning, redan i fred måste beredas tillfälle att noggrant sätta sig in i de uppgifter, som i händelse av krig komma att åvila dem. De personer, som i krig avses skola leda civilförsvarets verksamhet, böra därför även leda motsvarande fredstida verksamhet. Beträffande befattningshavare i statlig, kommunal och enskild tjänst, vilka ha att lösa dem åvilande uppgifter inom civilförsvaret vid sidan av annan ordi narie verksamhet, torde ett fasthållande av ovan angivna principer icke med­ föra några organisatoriska olägenheter. I dessa fall kunna emellertid svårig­ heter uppkomma därigenom, att den ordinarie verksamheten så uppfyller vederbörandes arbetstid, att uppgifterna inom civilförsvaret komma att med­ föra ett betungande merarbete. Då detta merarbete kan bedömas avsevärt inkräkta på befattningshavarens fritid, bör skälig ersättning i form av särskilt arvode tillerkännas vederbörande. Annorlunda ställer sig frågan beträffande befattningshavare i heltidstjänst inom civilförsvaret. I den mån arbetsuppgifterna för dessa befattningshavare i fredstid erhålla mindre omfattning än motsvarande arbetsuppgifter under civilförsvarsberedskap och krig skulle det strida mot sunda ekonomiska och arbetskraft spolitiska principer att till civilförsvaret fast knyta ett större antal befattningshavare, än vad de fredsmässiga arbetsuppgifterna oundgängligen kräva. I detta fall är det ofrånkomligt att göra avsteg från principen om full överensstämmelse mellan krigs- och fredsorganisation. Detaljerna inom fredsorganisationen böra därvid utformas och befattningshavarna placeras till tjänstgöring på sådant sätt att övergången till krigsorganisation underlättas. Å andra sidan böra de befattningshavare, som under överskådlig framtid kunna bedömas vara erforderliga för att på ett tillfredsställande sätt lösa på civilförsvaret ankommande fredsuppgifter, beredas en sådan anställnings­ form och sådana löneförmåner, att befattningarna te sig lockande för personer med tillräckligt höga kvalifikationer även under en högkonjunktur på den en skilda arbetsmarknaden. Detta gäller främst den personal, som avses skola bekläda ledande befattningar såväl i fred som i krig. Den nu gällande ord­ ningen företer i sistnämnda avseende uppenbara brister. I den mån antalet befattningshavare i fredsorganisationen understiger motsvarande antal i krigsorganisationen är det nödvändigt att i fredstid vid­ taga åtgärder för säkerställande av personaltillgången vid olika grader av civilförsvarsberedskap. Den fullständiga krigsorganisationen måste sålunda vara i alla instanser förberedd i fred. Yad beträffar civilförsvarsområdena torde dessa synpunkter komma att bli tillgodosedda vid upprättandet av organisationsplanerna. Jämväl för civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna föreligger emellertid behov av krigsplanläggning. Det torde därför ankomma på civilförsvarsstyrelsen att själv vidtaga och utfärda erforderliga anvisningar för ifrågavarande förberedelse i vad avser centralmyndigheten och länsinstansen.

Civilförsvarets centrala ledning får enligt utredningen så stora fredsuppgifter, att ett självständigt centralt ämbetsverk under Kungl. Maj:t erfordras även i fred. Civilförsvarsstyrelsen bör sålunda enligt utredningens mening bibehållas. Utredningen har avgivit förslag beträffande civilförsvars

läs Kungl. Maj:ts proposition nr Hl.

styrelsens inre organisation. Då denna torde böra behandlas i samband med frågorna, om anslag till civilförsvaret, synes icke här behöva lämnas någon redogörelse för förslaget i denna del. Utredningen utgår från att ledningen av civilförsvaret inom länen fortfarande skall handhavas av länsstyrelserna och att eivilförsvarsärenden såsom hittills där skola beredas inom särskilda försvarsavdelmngar. Utred­ ningens förslag beträffande personalorganisationen på dessa avdelningar torde böra behandlas i samband med frågorna om anslag till civilförsvaret. Vad angår organisationen av det lokala civilförsvaret finner utredningen ej skäl att beträffande landets indelning i civilförsvarsområden frångå nu gällande bestämmelser, enligt vilka denna indelning i princip an­ sluter till polischefsdistrikten. Ledningen inom civilförsvarsområde bör enligt utredningens mening alltjämt utövas av en direkt under länsstyrelsen lydande civilförsvarschef, som till sitt förfogande bör ha en eller flera ställföreträdare samt för administration erforderlig biträdespersonal. Beträffande personvalet vid utseende av civilförsvarschef anför utred­ ningen: Enligt (i § civilförsvarslagen äro befattningshavare vid polis- och brand­ väsendet skyldiga mottaga uppdrag att vara civilförsvarschef eller ställföre­ trädare. I omkring 75 % av civilförsvarsområdena ha med stöd av detta lag­ rum polischefen förordnats att vara civilförsvarschef. Beträffande lämpligheten av att regelmässigt sammankoppla befattningarna såsom polischef och civilförsvarschef har tveksamhet uttalats av vissa läns­ styrelser och ett relativt stort antal civilförsvarschefer och civilförsvarsnämnder. I konsekvens härmed har jämväl uttalats önskemål om sådan lag­ ändring, att skyldigheten för polischef att mottaga förordnande såsom civilför­ svarschef bortfaller. Som skäl härför har framhållits polischefernas i regel stora arbetsbörda, vilken befaras omöjliggöra en — i varje fall i krig — effek­ tiv ledning av civilförsvaret. Från vissa håll har å andra sidan föreslagits att den ifrågavarande skyldigheten skall utvidgas att gälla även andra befattnings­ havare än tjänstemän inom polis- och brandväsendet, detta i syfte att skapa iikade möjligheter till lämpligt personval. Tämligen enstämmigt från samtliga tillfrågade instanser har slutligen framhållits att befattningen som civilför­ svarschef bör vara förenad med skäligt arvode. I fråga om skyldigheten för polischefer att mottaga uppdrag som civilföisvarschefer vill utredningen till en början framhålla, att utredningen hyser full förståelse för den tveksamhet, som med hänsyn till polischefernas i regel stora arbetsbörda kommit till uttryck. Med undantag för de största städerna kunna emellertid de med befattningen som civilförsvarschef förenade göromålen icke motivera inrättandet av heltidstjänster. Civilförsvarscheferna måste där för sökas bland personer, som vid sidan av sin ordinarie verksamhet kunna fullgöra åligganden inom civilförsvaret. På civilförsvarscheferna måste ställas fordran på vissa kvalifikationer beträffande befälsföring samt organisations­ förmåga och administrativa kunskaper. Det är dessutom oundgängligt, att ifrågavarande personer genom sin ordinarie verksamhet intaga en auktoritativ ställning i samhället. Vid sådant förhållande finner utredningen uppenbart, att polischeferna — särskilt på landsbygden — icke kunna undvaras som civil­ försvarschefer. Härav följer också, att skyldigheten för befattningshavare inom polisväsendet att mottaga förordnande som civilförsvarschef bör kvarstå.

Kungl. Maj.ts 'proposition nr sf. loJ Detta ståndpunktstagande innebär emellertid icke, att polischef regelmäs­ sigt bör förordnas såsom civilförsvarschef, därest annan lämplig eller lämp­ ligare person finnes inom civilförsvarsområdet. Utredningen anser att befatt­ ningen som civilförsvarschef bör anförtros åt den person, som med hänsyn till kvalifikationer och arbetsuppgifter i varje särskilt fall kan anses mest lämpad för befattningen såväl i fred som i krig. Ofta torde härvid valet med nödvän­ dighet komma att falla på polischefen, vilket emellertid icke hindrar att läns­ styrelserna vid förordnande av civilförsvarschefer böra ägna frågan om per­ sonvalet en ingående prövning och i större utsträckning, än vad hittills synes ha varit fallet, utnyttja förefintliga möjligheter att välja civilförsvarschef utan för polisväsendet. För att underlätta ett friare personval föreslår utredningen, att skyldigheten att mottaga förordnande som civilförsvarschef utvidgas att gälla samtliga befattningshavare i statlig eller kommunal tjänst, för vilka militär krigstjänstskyldighet icke lägger hinder i vägen för fullgörandet av ifrågavarande uppdrag. I detta sammanhang vill utredningen fasta uppmärksamheten på, att det i vissa fall kan vara lämpligt att uppdraga befattningen som civilförsvarschef åt enskild företagare eller person i enskild tjänst. Så kan exempelvis vara för­ hållandet inom ett industribetonat civilförsvarsområde, där industriens verk­ skydd intar en dominerande ställning i förhållande till övriga anordningar för områdets civilförsvar. I sådant fall synes naturligt, att industrichefen eller verkskyddsledaren är civilförsvarschef under det att polischef får ställning som ställföreträdare. Utredningen upptager härefter spörsmålet om arvoden till civilförsvarscheferna. Då detta torde böra behandlas i samband med frågorna om anslagtill civilförsvaret, lämnas icke här någon redogörelse för utredningens för­ slag. Enligt 46 § civilförsvarslagen skola kommuns uppgifter med avseende på civilförsvaret handhavas av en civilförsvarsnämnd. I regel skall särskild sådan tillsättas. Dock äger kommun med mindre än 3 000 invånare uppdraga i stad åt drätselkammaren och på landet åt kommunalnämnden att vara civilförsvars­ nämnd. Även större kommun kan med länsstyrelsens tillstånd lämna sådant uppdrag. — Enligt vad som kommer att framgå av en i det följande lämnad redogörelse föreslår utredningen en omläggning av fördelningen av kostnaderna för civilförsvaret mellan stat och kommun. Denna omläggning kommer enligt utredningen att ändra civilförsvarsnämndernas ställning och minska deras uppgifter. Utredningen anser därför att skyldigheten för kommun att utse särskild civilförsvarsnämnd bör hävas. Undei- civilförsvarsberedskap bör dock Kungl. Maj:t äga förordna om utseende av särskild civilförsvarsnämnd.

I samband med organisationsfrågorna har utredningen behandlat spörs­ målen om riksluftskyddsförbundets ställning och uppgifter. Utredningen framhåller, att dess förslag om inskränkningar av den obliga­ toriska utbildningen bygger på en frivillig utbildningsverksamhet av icke oväsentlig omfattning och av delvis mycket hög kvalitet. Enligt utredningens mening är riksluftskyddsförbundet med dess underavdelningar — länsför bund och luftskyddsföreningar — ett lämpligt organ för omhänderhavande av de frivilliga insatserna.

160 Kungl. Maj:ts proposition nr t<l.

Utredningen ifrågasätter ej någon ändring beträffande riksförbundets ställning i förhållande till Kungl. Maj:t och civilförsvarsstyrelsen. Förbun­ dets och dess underavdelningars organisation bör enligt utredningen vara för­ bundets egen angelägenhet. Det framhålles emellertid såsom önskvärt, att luftskyddsföreningarna bibehållas. Riksförbundets uppgift bör i första hand vara att utbilda och tillhanda­ hålla instruktörer. Instruktörsutbildningen bör omfatta följande kategorier: chefsinstruktörer för varje län, områdesinstruktörer för viktiga civilförsvarsområden, instruktörer för utbildning av befälspersonal tillhörande hemskydd och block, instruktörer för utbildning i brandskydd och sjukvård i skolorna samt tilläggsutbildning i sjukvård för 18-åriga kvinnor och instruktörer utöver de nu nämnda för snabbutbildning i kritiskt läge av hemskydds- och blockpersonal. Vad angår utbildningen av befäl inom hemskydd och block samt tilläggs utbildningen i sjukvård för kvinnor bör civilförsvarschef medgivas rätt att med luftskyddsförening eller länsförbund sluta avtal om att utbildningen helt skall handhavas av föreningen eller länsförbundet. Sådant avtal bör underställas länsstyrelsens prövning. Det bör åligga civilförsvarschefen att övervaka, att utbildningen bedrives effektivt och i enlighet med utfärdade bestämmelser. Utöver den nu nämnda verksamheten bör riksförbundet enligt utredningens mening genom anordnande av frivilliga kurser sträva efter att åstadkomma en efter förhållandena avpassad komplettering av den obligatoriska utbild­ ningen. Särskilt bör förbundet söka skapa intresse för sådan utbildning i brand- och sjukvårdstjänst, som kan fylla den viktiga uppgiften att meddela allmänheten de kunskaper som var och en även under fredsförhållanden bör besitta. Vid sidan av utbildningsverksamheten skall riksförbundet enligt sina av Kungl. Maj:t fastställda stadgar genom upplysning främja civilförsvaret och stimulera det frivilliga arbetet därför. Denna uppgift vore, enligt vad utredningen anfört, icke minst under fredsförhållanden synnerligen betydelse full. Utredningen framhåller, att dess förslag om riksförbundets uppgifter kräver en utvidgning av förbundets nuvarande verksamhet. En kvalitativ höjning och kvantitativ ökning av instruktörskadern äro enligt utredningens mening nödvändiga för skapande av en erforderlig beredskap. Utredningens förslag om anslag till riksförbundet torde böra behandlas i samband med övriga anslagsfrågor.

Vad angår organisationen av civilförsvaret inom industrien yttrar utredningen, att åtskilliga av de civilförsvarsåtgärder som beröra indu­ striföretagen äro av sådan driftteknisk eller för företagen speciell natur att civilförsvarsmvndigheterna icke kunnat utöva en tillfredsställande ledning

Kungi. Maj.ts proposition nr 81. 161 av och kontroll över åtgärdernas vidtagande. Även då så icke varit fallet ha civilförsvarscheferna i vissa fall saknat förmåga att hos företagsledningen vinna gehör för sina synpunkter. För att kunna tillhandagå företagen med sakkunnigt biträde vid upp­ görandet av verkskyddsplaner och vid utbildning och övning av verkskyddspersonalen har ett särskilt organ — industriens luftskyddsinstitut — inrät­ tats i anslutning till Sveriges industriförbund. Institutet utgör ett fristående med avgifter från de betjänade industrierna finansierat företag, i vars styrelse förutom industriförbundet även äro representerade civilförsvarsstyrelsen, försvarsstaben, riksluftskyddsförbundet och svenska brandskyddsföreningen. Enligt utredningen utmärkes industriernas civilförsvar av betydande ojämn­ het. Åtskilliga industrier äga ett synnerligen välordnat verkskydd, under det att andra, ofta lika viktiga företag, i hög grad försummat detsamma. Av skäl som torde framgå av det anförda har utredningen funnit det i hög grad angeläget att industriförbundet åtager sig en utvidgad rådgivande och kontrollerande verksamhet beträffande civilförsvarsåtgärderna vid industrien. Utredningen säger sig ha inhämtat, att industriförbundet är villigt medverka till en lösning av industriens civilförsvarsfrågor enligt vissa av utredningen uppdragna allmänna riktlinjer, och föreslår att åt civilförsvarsstyrelsen upp­ drages att i samråd med industriförbundet till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till närmare bestämmelser rörande förbundets medverkan och befogen­ heter i detta hänseende.

Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.

Utredningens förslag angående civilförsvarets förhållande till övriga försvarsåtgärder har i allmänhet biträtts. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anser angeläget, att ett nära samarbete kommer till stånd emellan nämnden och civilförsvarsstyrelsen. Formerna för detta samarbete syntes i första hand böra bestämmas genom överenskommelse mellan de båda myndigheterna. Nämnden avsåge att bereda chefen för civilförsvarsstyrelsen tillfälle att själv eller genom företrädare närvara vid nämndens sammanträden. Huruvida en representant för nämnden borde deltaga i civilförsvarsstyrelsens sammanträden vore nämnden ej beredd att uttala sig om. Utredningens förslag beträffande de i 88 § civilförsvarskungörelsen gjorda undantagen från tillämpningen av de allmänna administrativa bestämmelserna rörande civilförsvaret har föranlett erinringar i vissa yttranden. Överbefälhavaren anför, att förslag uppgjorts rörande civilförsvaret vid militära etablissement och anläggningar. Enligt detta förslag vore civilför­ svarets tjänstegrenar i erforderlig utsträckning företrädda av militära organ. Civilförsvaret vid militära etablissement och anläggningar borde regleras genom bestämmelser, som utfärdades av de militära myndigheterna, och där­ för undantagas från bestämmelserna i civilförsvarslagen och civilförsvars- 1 1—172 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 81.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. kungörelsen. Yikten av att ett intimt samarbete etablerades och upprätthölles mellan civilförsvaret och krigsmakten borde dock betonas. Förslaget rörande inspektionsrätt för civilförsvarsorganen kunde icke biträdas. Civilförsvarsmyndighet borde emellertid äga taga del av militära myndigheters planer för civilförsvaret i den utsträckning militär sekretess det medgåve. Järnvägsstyrelsen anser, att civilförsvarsstyrelsens rätt att närvara vid inspektion av civilförsvaret vid järnvägarna borde inskränkas till att avse endast sådana grenar av detsamma som hade samband med allmänna civil­ försvaret, d. v. s. luftskydd och möjligen bevakningstjänst. Vattenfallsstyrel­ sen finner riktigt, att civilförsvarsstyrelsen för vinnande av samordning tilllägges viss inspektionsrätt rörande civilförsvaret vid vattenfallsstyrelsen underställda anläggningar. Vid sådan inspektion framkomna önskemål om ändring eller rättelse borde i första hand framställas till vattenfallsstyrelsen. Först om enighet mellan de båda styrelserna icke kunde nås, syntes hänvän­ delse böra ske till Kungl.. Maj:t. Telegrafstyrelsen anför liknande synpunkter. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser att några speciella förhållanden, som motiverade särskilda föreskrifter angående civilförsvaret vid kanaler, icke förelåge, varför stadgandet härom numera vore obehövligt. Yad angår civilförsvarets centrala ledning ifrågasätter länsstyrel­ sen i Gotlands län, huruvida icke centralmyndigheten kunde inlemmas i in­ rikesdepartementet. I fråga om civilförsvarets ledning inom länen har icke från något håll invändning gjorts mot förslaget att alltjämt knyta densamma till länsstyrelserna. Lämpligheten av att civilförsvarsfrågorna, på sätt nu är fallet, hänföras till en särskild försvarsavdelning understrykes i flera yttranden. Beträffande utredningens förslag i fråga om organisationen av det lokala civilförsvaret framhåller länsstyrelsen i Stockholms län, att skälen för att vederbörande polischef förordnades till civilförsvarschef i viss mån ökade genom landstormspolisorganisationens överförande till civilförsvaret. Liknande synpunkt framföres av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det önskvärt att civilförsvarsområdena göras större. Förutom att transportorganisationens och civilförsvarets verk­ samhetsområden därigenom kunde samordnas i botteninstansen skulle kunna vinnas flera andra fördelar. Den viktigaste syntes länsstyrelsen vara, att förut­ sättning skapades att förordna heltidsanställda civilförsvarschefer. Föreningen Sveriges landsfiskaler yttrar att landsfiskalernas arbetsbörda oavbrutet ökat och komme att göra det i än högre grad sedan processrefor­ men genomförts år 1948. Samtidigt hade tillgången på kompetenta vikarier blivit allt sämre. Föreningen avstyrkte därför bestämt bibehållandet av skyldigheten för landsfiskalerna att mottaga uppdrag såsom civilförsvars­ chefer. I samband med den kommunala indelningsreformen erbjöde sig möjlig­ het att låta civilförsvarsområdena ansluta till de relativt stora primärkommuner som komme att tillskapas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 163

Drätselkammaren i Växjö uttalar, att det med hänsyn till arbetsbördan för polischef i stad icke vore lämpligt att denne vore civilförsvarschef. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att sådan ändring borde ske av 5 § civilförsvarslagen att länsstyrelsen i krissituationer kunde förordna om tillfälliga indelningar i anslutning till militära grupperingar. Telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen hålla före att befatt­ ningshavare inom dessa verk icke böra vara skyldiga åtaga sig uppdrag att vara civilförsvarschef. Beträffande förslaget om upphävande av den obligatoriska skyldigheten för vissa kommuner att utse särskild civilförsvarsnämnd framhåller läns­ styrelsen i Gävleborgs län, att civilförsvarsnämndernas befattning med civil­ försvaret icke vore av enbart ekonomisk natur. Starka skäl talade för ett bibehållande av särskilt tillsatta civilförsvarsnämnder. Bätt sammansatt och rätt utnyttjad syntes en sådan nämnd utgöra ett värdefullt stöd för civilförsvarschefen i hans arbete, vilket också betygats av ett flertal civilförsvarschefer i länet. Drätselkamrarna i Eskilstuna och Halmstad samt kommunal­ nämnden i Sollentuna kommun uttala sig för bibehållande av särskilda civil­ försvarsnämnder. Drätselkammaren i Borås anser, att särskild civilförsvars­ nämnd bör finnas i de stora och medelstora städerna. Länsstyrelsen i Värm­ lands län anser, att civilförsvarsnämnd bör vara obligatorisk inom kom­ muner, där särskilt civilförsvar organiserats. Civilförsvarschef en i Stockholms civilförsvarsområde ifrågasätter, om alla kommuner borde befrias från skyldig­ heten att utse särskild civilförsvarsnämnd. För större civilförsvarsområden syntes i varje fall olämpligt att i ett allvarligt läge, då högsta civilförsvarsberedskap anbefalldes överlåta verksamheten till en särskild civilförsvars­ nämnd, som intet haft att skaffa med verksamheten under fred. Civilförsvarsnämnden i Stockholm anser, att i fall då särskild civilförsvarsnämnd ej till­ sattes möjlighet borde föreligga att uppdraga även åt annan nämnd eller sty­ relse än drätselkammaren att vara civilförsvarsnämnd.

Utredningens förslag angående riksluftsky ddsförbundets ställ­

ning och uppgifter har i allmänhet icke föranlett någon invändning. Civilför svar sstiyr elsen ifrågasätter, huruvida icke förbundets benämning borde ändras, förslagsvis till Sveriges civilförsvarsförbund. Riksluftskyddsförbundet förklarar sig berett att söka lösa sina uppgifter en­ ligt de av utredningen uppdragna riktlinjerna. Förbundet ville därjämte er­ bjuda sig att genom anordnande av frivilliga kurser för inskriven personal verka för en höjning av beredskapen, särskilt inom allmänna civilförsvarets för­ band. Kostnaderna för denna kursverksamhet borde i den mån veder­ börande länsstyrelse medgivit anordnandet av kurserna — gäldas med stats­ medel. Statskontoret är av den uppfattningen, att någon utbildning av instruk­ törer för utbildningen i skolorna och tilläggsutbildningen i sjukvård icke vore

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

påkallad. Denna utbildning borde lämpligen anförtros åt personer som med hänsyn till sin yrkesutövning måste förutsättas vara bäst skickade därtill, i första hand sjuksköterskor och brandbefäl. Statskontoret ansåge det vidare önskvärt, att all utbildning av instruktörer, avsedda för utbildning av befälspersonal ingående i block och hemskydd samt personal inom det allmänna civilförsvaret, förlädes till den statliga civilförsvarsskolan. På samma sätt borde utbildning av befäl för hemskydd och block samt av personal inom det allmänna civilförsvarets olika tjänstegrenar — i den mån den grundade sig på en i författning föreskriven skyldighet för vederbörande att ställa sig till förfogande — bedrivas i statlig regi. Härigenom syntes den bästa garantien erhållas för att utbildningen komme att fylla de minimikrav som statsmakterna funne sig böra uppställa i fråga om fullgod civilförsvarsberedskap under fred. Riksluftskyddsförbundets uppgifter borde enligt stats­ kontorets mening inskränkas till att genom anordnande av frivilliga kurser åstadkomma nödig komplettering av den obligatoriska utbildningsverksam­ heten samt att genom upplysning och propaganda främja civilförsvaret och stimulera intresset för civilförsvarsutbildningen. De frivilliga kurserna borde omfatta jämväl utbildning av instruktörer för snabbutbildning av hemskyddsoch blockpersonal i en akut situation. Civilförsvarschefen i Örebro civilförsvarsområde anser, att instruktörer inom ordnings- och bevakningstjänsten lämpligen borde tillhandahållas av polismyndighet, instruktörer inom brandtjänsten av lokal brandmyndighet samt instruktörer inom sjukvårdstjänsten av röda korset. Övriga instruktörer borde däremot kunna tillhandahållas genom riksluftskyddsförbundets för­ sorg. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser grundförutsättningen för såväl riksförbundets som länsförbundens avsedda verksamhet vara, att de nu verk­ samma luftskyddsföreningarna i huvudsak kunna bibehållas. Efter att ha framhållit uppkomna svårigheter i detta hänseende uttalar länsstyrelsen att det borde säkerställas, att samtliga de oundgängliga beredskapsåtgärder, vilka inom en nära framtid avsåges skola ske genom luftskyddsföreningar och länsförbund, vid behov kunde fullgöras genom civilförsvarsmyndigheternas försorg.

Utredningens förslag angående medverkan av Sveriges industriförbund vid organisationen av civilförsvaret inom industrien har behand­ lats i ett flertal yttranden. Bevakningsinspektören anser sådan medverkan önskvärd i fråga om skydds­ åtgärder vid industrien. Länsstyrelsen i Våsternorrlands län finner förslaget ändamålsenligt och lämpligt, dock endast under förutsättning att industriförbundet gåve det organ som skulle ha hand om verksamheten en sådan organisation att verk­ skyddens kostnader för administration icke bleve oskäliga. Det nuvarande industriens luftskyddsinstitut kunde enligt länsstyrelsens mening icke anses ha en ur ekonomisk synpunkt lämplig organisation.

Kungl. Maj.ts proposition nr 81. 165

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anser, att från det före­ slagna utredningsuppdraget borde undantagas frågan om industriens lokalise­ ring, vilken riksnämnden borde upptaga med ifrågakommande industriorga­ nisationer. Kngsmaterielverket finner det icke rationellt att anförtro det föreslagna organet undanförseluppgifter. Livsmedelskommissionen är av den åsikten att industriförbundets med­ verkan i civilförsvarsarbetet icke lämpligen borde givas den vittgående omfatt­ ning som utredningen tänkt sig. Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar att industriförbundets verksamhet icke finge medföra, att de statliga civilförsvarsmyndigheterna ställdes vid sidan av den allmänna ledningen och kontrollen av industriens civilförsvarsförberedelser i fred. Det måste undvikas att inom industriens civilförsvars­ organisation skapades något av en stat i staten. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar, att industriens civilförsvarsplanläggning måste fast­ ställas av civilförsvarsmyndighet. Drätselkammaren i Borås finner de av civilförsvarsutredningen föreslagna åtgärderna onödigt ingripande och utgår från att en samverkan från indu­ striernas sida med industriförbundet icke under några omständigheter finge göras obligatorisk och avgiftsbelagd. Industriförbundet anför: Industriförbundet delar utredningens uppfattning att industriernas civil­ försvar utmärkes av en betydande ojämnhet men vill i anslutning härtill understryka, att detta förhållande icke får betraktas såsom ett uttryck för bristande förståelse från industriens sida för verkskyddets angelägenheter. I den mån industrierna icke ägnat det intresse åt dessa angelägenheter som ur allmän synpunkt varit önskvärt, har denna underlåtenhet i hög grad sam­ manhängt därmed, att de närmast ansvariga civilförsvarsmyndigheterna på det hela taget icke torde ha ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt verkskyddet med påföljd, att man inom industrien flerstädes kunnat bibringas den uppfatt­ ningen, att åtgärder för verkskyddets ordnande på ledande håll betraktades såsom f. n. mindre angelägna. En sådan inställning från vissa industriers sida synes särskilt förklarlig under den tid, som förflutit efter världskrigets upphörande. Sedan krigserfarenheterna på detta område nu börjat kunna tillgodogöras och de psykologiska förutsättningarna för genomförandet av en fastare ordning förbättrats, torde den oklarhet, som för närvarande i stor ut­ sträckning råder beträffande industriens skyldigheter med avseende å verk­ skyddet, böra skingras. Detta är ett naturligt önskemål icke blott ur allmän synpunkt utan även av det skälet, att man i längden icke torde kunna vid­ makthålla intresset hos industrien för verkskyddets uppehållande utan att klara bestämmelser rörande företagarnas skyldigheter i nu berörda hänseende utfärdas och erforderlig kontroll över dessa bestämmelsers efterlevnad skapas. Utredningen har antagit, att större intresse och förståelse för behovet av åtgärder på detta område och därigenom bättre resultat skulle kunna uppnås än som hittills ofta varit fallet, för den händelse industriförbundet åtoge sig en rådgivande och kontrollerande verksamhet beträffande industriernas civil­ försvar. Förbundet vill i anslutning härtill framhålla, att en dylik verksamhet icke synes böra bedrivas av förbundet såsom sådant, närmast av det skälet

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. att förbundet icke anser lämpligt att vid sidan av sin huvuduppgift såsom näringspolitisk organisation bedriva sådan konsulterande och övervakande verksamhet som här avses. Utredningen torde emellertid ha åsyftat att nu ifrågavarande uppgifter skulle anförtros industriens luftskyddsinstitut, och förbundet har redan inför utredningen förklarat sig tillstyrka, att en verksam­ het av detta slag förlägges till ett med industriförbundet samarbetande organ. Såsom sådant organ torde industriens luftskyddsinstitut i hög grad lämpa sig, icke minst därför att av verkskyddet närmast intresserade centralmyndigheter tillförsäkrats direkt inflytande på institutets verksamhet. Med hänsyn till vad nu anförts får industriförbundet tillstyrka, att åt civilförsvarsstyrelsen uppdrages att i samråd med industriförbundet utarbeta förslag till närmare bestämmelser rörande ordnande av industriens verkskydd.

Svenska arbetsgivareföreningen ansluter sig till industriförbundets yttrande i förevarande hänseende.

Departementschefen.

Beträffande förhållandet mellan civilförsvaret och försvaret i övrigt har jag icke något att erinra mot vad utredningen anfört. I detta sammanhang finner jag ej anledning närmare gå in på frågan om hur civilförsvaret bör ordnas vid de anläggningar som enligt 88 § civilför­ svar skungörelsen äro undantagna från civilförsvarsförfattningarnas tillämp­ ningsområde. Spörsmålet härom torde få lösas i administrativ ordning. Jag ansluter mig till de allmänna synpunkter utredningen framlagt angå­ ende civilförsvarsmyndigheternas organisation. I likhet med utredningen är jag av den åsikten, att den centrala ledningen av civilförsvaret fortfarande under Kungl. Maj:t bör utövas av en särskild civilförsvarsstyrelse samt att ledningen inom länen bör handhavas av länsstyrelserna. Yid dessa böra för ändamålet liksom hittills finnas särskilda försvarsavdelningar. I fråga om landets indelning i civilförsvarsområden finner jag ej skäl att föreslå ändring i gällande bestämmelser, enligt vilka i princip varje polischefsdistrikt skall utgöra ett civilförsvarsområde. Det är att märka, att Kungl. Maj:t, där omständigheterna det påkalla, kan förordna om annan indelning. Av skäl som utredningen anfört anser jag det icke möjligt att avskaffa skyldigheten för befattningshavare vid polisväsendet att mottaga uppdrag som civilförsvarschef. Härav följer emellertid icke, att polischef regelmäs­ sigt bör förordnas såsom civilförsvarschef, även om annan lämplig eller lämp­ ligare person finnes att tillgå. Jag instämmer i vad utredningen i detta sam­ manhang anfört beträffande personvalet. Utredningen har föreslagit att skyldigheten att mottaga uppdrag som civil­ försvarschef skall utvidgas att avse samtliga befattningshavare i statlig eller kommunal tjänst, för vilka militär krigstjänstskyldighet icke lägger hinder i vägen för uppdragets fullgörande. Jag hyser tvekan om lämpligheten att

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 167

i detta hänseende generellt ålägga de i allmän tjänst anställda en skyldighet som icke åvilar andra medborgare. Det synes mig ock kunna ifrågasattas huruvida det verkligen föreligger behov av en sådan lagändring. På grund härav och då den föreslagna bestämmelsen med hänsyn till de undantag som måste göras i praktiken icke torde vara av större värde anser jag mig icke böra biträda utredningens förslag i denna del. I nästfoljande avsnitt kommer jag att föreslå, att kommunerna befrias från en väsentlig del av ansvaret för civilförsvaret. Därest detta förslag genom­ föres, anser jag i likhet med utredningen skäl ej föreligga att bibehålla den nuvarande skyldigheten för kommunerna att tillsätta särskilda civilförsvarsnämnder. Jag biträder därför utredningens förslag i denna del. Dock synes i fall, då särskild civilförsvarsnämnd ej utses, i enlighet med vad civilförsvarsnämnden i Stockholm yttrat möjlighet böra finnas för kommun att upp­ draga åt annan befintlig nämnd eller styrelse än drätselkammare eller kom­ munalnämnd att vara civilförsvarsnämnd. Vad beträffar frågan om riksluftskyddsförbundets ställning och uppgifter kan jag icke dela den uppfattning som uttalats av statskontoret, nämligen att utbildningen av instruktörer huvudsakligen och den obligatoriska utbild­ ningen av civilförsvarets personal helt skulle bedrivas i statlig regi. Det synes mig vara av oskattbart värde att kunna räkna med frivilliga insatser i dessa hänseenden. Jag ansluter mig därför i stort till utredningens förslag angå­ ende omfattningen av riksluftskyddsförbundets uppgifter. Då förbundets möjligheter att fylla sin uppgift i civilförsvarets tjänst i hög grad äro beroende av den utsträckning i vilken staten bidrager med anslag, anser jag mig icke i förevarande sammanhang böra närmare uppehålla mig vid frågan. Jag åter­ kommer därtill i samband med behandlingen av anslagsäskandena för civil­ försvaret. Frågan om organisationen av civilförsvaret inom industrien synes mig böra ytterligare utredas av civilförsvarsstyrelsen i samråd med Sveriges industri­ förbund.

VII. Kostnadsfördelningen.

Gällande bestämmelser.

Såsom framgått av den förut lämnade översikten innebära nuvarande före­ skrifter, att kostnaderna för civilförsvaret uppdelas på staten, kommuner och enskilda. Bortsett från den statliga administrationen av verksamheten, äger statens medverkan huvudsakligen rum i form av stadsbidragsgivning till kommunerna, vilka i sin tur svara för civilförsvarets upprätthållande i enlig­ het med organisationsplanerna för civilförsvarsområdena. Ersättning av stats-

168 Eungl. Maj-.ts proposition nr 81.

medel utgår i vissa fall jämväl för kostnader, vilka i första hand skola be­ stridas av enskilda. Kommunernas skyldigheter. Enligt civilförsvarslagen åligger det kommun att i enlighet med gällande organisationsplan ekonomiskt och mate­ riellt svara för upprätthållande av det allmänna civilförsvaret, däri inbe­ gripet anordnande av allmänna skyddsrum och källarmursgenombrott för så­ dana. Föreskrifter ha även lämnats om den ekonomiska ansvarigheten i det fall att två eller flera kommuner helt eller delvis ingå i samma civilförsvars­ område (45 § 1 mom.). I fråga om det särskilda civilförsvaret har kommun att, i den mån skyldig­ het härutinnan icke åvilar ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, sörja för att personalen i erforderlig omfattning utbildas och övas, så ock att anordna källarmursgenombrott för enskilt skyddsrum (45 § 2 mom.). Slutligen åligger det kommun att i avseende å civilförsvarsområde, till vilket kommunen helt eller delvis hör, genom sina myndigheter lämna civilförsvarschefen biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret, som ha samband med de särskilda myndigheternas verksamhetsområden (45 § 3 mom.). Kommunernas sålunda stadgade skyldigheter motsvaras av en omfattande statsbidragsrätt. Densamma avser enligt huvudregeln två tredjedelar av kost­ nadernas belopp (47 § 1 mom.). Undantag finnas emellertid i två riktningar, i det statsbidrag icke till någon del utgår för vissa uppräknade slag av kost­ nader, under det att fullt statsbidrag utgår för vissa likaledes uppräknade kostnader. Statsbidrag utgår icke för kostnad som avser (47 § 2 mom.): a) avlöning och annan ersättning för tjänstgöring, som jämlikt 20 § civil­ försvarslagen skall anses fullgjord i den kommunala anställningen; b) anskaffande av materiel, utrustning och annan egendom, som kom­ munen ställt till förfogande, i den mån densamma anskaffats eller kan för­ väntas komma att huvudsakligen användas för annat ändamål än för civil­ försvaret; c) administration av andra åtgärder inom civilförsvaret än sådana som avse inkvartering och därmed sammanhängande sociala uppgifter; d) förvaring, underhåll och kontroll av materiel, utrustning och annan egendom; e) rese- och traktamentsersättning, som under tid, då civilförsvarsberedskap icke råder, utgår till annan än civilförsvarschef eller ställföreträdare och ej avser deltagande i utbildningskurs, som för flera civilförsvarsområ­ den anordnas av civilförsvarsstyrelsen eller länsstyrelsen eller på dessa myndigheters föranstaltande; f) lokaler för annan utbildning än sådan, som anordnas av civilförsvars­ styrelsen eller länsstyrelsen. Kommun äger erhålla statsbidrag med kostnadens hela belopp i vad avser (47 § 3 mom.): a) avlöning och annan ersättning, enligt vad därom är särskilt föreskrivet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 169 till civilförsvarschef och ställföreträdare, ävensom under civilförsvarsberedskap till annan civilförsvarspliktig personal än sådan vars tjänstgöring skall enligt 20 § anses fullgjord i den kommunala anställningen; b) inkvartering och därmed sammanhängande uppgifter av social natur, i den mån kostnaderna icke äro av beskaffenhet som i 47 § 2 mom. under a), b), d), e) eller f) sägs, med rätt likväl för Kungl. Maj:t att, såframt åtgärderna avse allenast civilförsvarsområdets egna invånare, bestämma statsbidraget till en­ dast två tredjedelar. Enskildas skyldigheter. Kostnaderna för anordnande av enskilt skyddsrum åvila fastighetens ägare — i vissa fall dess innehavare — utan rätt till statsbidrag (59 §). Dock ha på civilförsvarets stat anvisats medel för stats­ bidrag till kostnaden för anordnande av skyddsrum för vissa undervisnings­ anstalter, för hamnar samt för annat trafikföretag av vikt för den allmänna samfärdseln än järnväg och flyglinje. Sådant statsbidrag utgår normalt med två tredjedelar av kostnaden men kan bestämmas att utgå med högre belopp. Det åligger ägare av byggnad, för vilken hemskydd skall vara orga­ niserat, att anskaffa, förvara och underhålla materiel och utrustning, som erfordras för hemskyddets verksamhet (52 §). I detta hänseende kan ifrågakomma anskaffning av enklare brand- och sjukvårdsmateriel. Efter krigets upphörande torde sådan anskaffning endast undantagsvis ha ägt rum. Ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara orga­ niserat, är pliktig (53 §) att verkställa erforderlig planläggning av verkskyddet (planerna fastställas av civilförsvarschef, i vissa fall länsstyrelse), att an­ skaffa, förvara och underhålla materiel, utrustning och andra förnödenheter, som erfordras för verkskyddets verksamhet (omfattningen bestämmes i de godkända planerna), att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla led­ ningscentral och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen, att enligt bestämmelser som Kungl. Maj:t utfärdar sörja för utbildning av verkskydds­ personalen (utfärdade bestämmelser innebära, att staten utbildar vissa verkskvddsledare, kommunerna ombesörja och bekosta med statsbidrag grund­ läggande utbildning samt företagen själva ombesörja och bekosta övrig ut­ bildning) samt att i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder, som äro erforderliga för verkskyddets verksamhet. Vidare må framhållas, att vidtagandet av vissa särskilda åtgärder på grund av direkt föreskrift i civilförsvarslagen eller av civilförsvarsmyndighet med stöd av dylik föreskrift lämnat åläggande kan ankomma på enskild. Sålunda kan det åligga ägare av anläggning eller byggnad att anordna skydds­ rum av särskild, t. ex. fullträffsäker, beskaffenhet (29 §), att vidtaga särskilda åtgärder för förhindrande av spioneri och sabotage eller eljest till säker­ ställande av driften av och förebyggande av skada inom för försvar eller folkförsörjning betydelsefull anläggning (57 §), att vidtaga särskilda anord­ ningar för alarmering under civilförsvarsberedskap av dem, som vistas i eller vid anläggning eller byggnad, att vidtaga nödiga anordningar för anlägg­ nings eller byggnads mörkläggning under civilförsvarsberedskap, att verk­

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. ställa maskering av anläggning eller byggnad (62§), eller att vidtaga annan än i 7 kap. civilförsvarslagen särskilt omförmäld åtgärd, som är ound­ gänglig för tillgodoseende av ändamål, som civilförsvaret har att ombe­ sörja (69 §). Rätt till ersättning av statsmedel efter skälighetsprövning genom lokal värderingsnämnd föreligger beträffande vissa av nu angivna särskilda åt­ gärder (70 §). Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, att i samband med undanförsel och förstöring medverkan kan påfordras av egendoms ägare, varvid möjlighet till ersättning av statsmedel likaledes kan ifrågakomma.

Civilförsvarsutredningen.

Mot de gällande kostnadsbestämmelserna i fråga om kommunernas skyldigheter kunna enligt utredningen flera erinringar göras. På grund av det totala kriget hade åsikten att civilförsvaret vore en staten åvilande angelägenhet fått allt större fog för sig. Nuvarande regler vore särskilt ogynn­ samma för kommunerna under en fredsperiod. Till de under fred särskilt framträdande kostnaderna för administration (planläggning) och materielförvaring kunde exempelvis i regel icke utgå statsbidrag. Även i andra hänse­ enden medförde civilförsvarsberedskapens upphörande försämringar för kom­ munerna. De i civilförsvarslagen angivna kostnadsreglerna hade i praktiken ofta modifierats. Sålunda hade förekommit, att staten från kommunerna av­ lyft vissa kostnader genom att själv påtaga sig desamma. Statsbidragsreglerna medförde i många fall en onödig omgång genom att huvudparten av eller samtliga kostnader slutligen i form av statsbidrag komme att falla på statsverket. Statsbidragssystemet innebure vidare på grund av bidragsprövningens eftersläpning, att statsverkets kostnader för civilförsvaret visst bud­ getår icke kunde tillförlitligen bedömas. Slutligen borde framhållas, att statsbidragsbestämmelserna vore invecklade och svårtydbara, vilket medförde svårigheter beträffande tolkningen. Yad sålunda anförts syntes enligt utredningen innefatta skäl till att kost­ nadsreglerna i möjligaste mån förenklades samt att en förskjutning genom­ fördes av kostnadsansvaret från kommunerna till staten. Möjligheterna till förenkling vore begränsade därigenom att civilförsvaret byggde på vissa kommunalt organiserade organisationer, främst polis- och brandkårer, vilka det uppenbarligen alltjämt borde ankomma på kommunerna att jämte befintlig materiel utan kostnad för statsverket ställa till civilför­ svarets förfogande. Yissa civilförsvarsåtgärder vore vidare sådana att det ur såväl praktisk som ekonomisk synpunkt vore fördelaktigast, om de utfördes av kommunerna med partiellt kostnadsansvar. Bestämmelserna borde emel­ lertid enligt utredningens mening utformas på sådant sätt, att det kommunala ansvaret för civilförsvaret begränsades till att i huvudsak gälla vad som ur nyssnämnda båda synpunkter vore nödvändigt. Utredningen har till belysande av innebörden av sin sålunda intagna stånd­

Kungl. Maj:ts proposition m 81.

punkt genomgått de olika slag av kostnader med vilka man i huvudsak kan

räkna samt anför i detta hänseende:

Administrationen. Utredningen är av den uppfattningen att sär­ skilda arvoden jämväl i fortsättningen böra utgå till civilforsvarschefer och ställföreträdare för civilforsvarschefer. Dylika arvoden till vilka redan nu fullt statsbidrag utgår, böra i motsats till vad f. n. galler galdas direkt av

Utredningen har funnit övervägande skäl tala för att jamval Övriga admi­ nistrationskostnader inom civilförsvarsområdena överforas pa statsverket i enlighet med de förut angivna huvudgrunderna. Som tidigare antytts kan förutses, att åtskillig planläggningsverksamhet kommer att erfordras under fredstid inom civilförsvarsområdena, samt att dylik verksamhet lattad vidsträckt bemärkelse och inbegripande jämväl exempelvis uppratthallande av uttagningen av personal, lokaler och fordon samt planlaggnmg av u bildning — till viss del kommer att bli av löpande natur. Da pa grund harav måste antagas, att administrationskostnaderna åtminstone inom storre civillorsvarsområden komma att bli förhållandevis omfattande, synes det icke skä­ ligt att i detta hänseende göra undantag från den av utredningen eljest för­ ordade principen om överförande så långt möjligt på statsverket av civiltor-

SVaöve°rförandet av administrationskostnaderna inom civilförsvarsområdena å statsverket föranleder behov av en prövning från statligt organs sida av den vid olika tider erforderliga organisationen. Densamma synes etter förslag av civilförsvarscheferna närmast böra ankomma å lansstyrelserna, vilka aven tidigare torde ha ägnat här avsedda fråga uppmärksamhet. Ramen tor orga­ nisationen kommer att i vanlig ordning bestammas av den statliga medelsanvisningen. Kostnaderna böra gäldas direkt från vederbörligt statligt an­ slag utan kommun såsom mellanhand. I ett par hänseenden synes dock kommunernas medverkan vid administra­ tionens ordnande i civilförsvarsområdena alltjämt böra påfordras, balunda bör den nuvarande skyldigheten för kommun jämlikt 45 § 3 mom. ciyillorsvarslagen att genom sina myndigheter lämna civilförsvarscheten biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret, som ha samband med de särskilda myn­ digheternas verksamhetsområden, böra kvarstå. Densamma torde vid för­ statligandet i övrigt av administrationen bora utnyttjas i storre utsträck­ ning än hittills varit fallet. Sålunda bör exempelvis byggnadsteknisk expertis inom städernas byggnadsväsende kunna anlitas för liknande frågor inom civilförsvaret samt statistiska utredningar anförtros darfor lampade kommu­ nala organ. Den speciella planläggningen inom sådana tjanstegrenar, som uppbyggas kring kommunala kårer, torde likaledes böra ske under medverkan av motsvarande kommunala förvaltningar. Biträde av här avsett slag torde liksom hittills böra lämnas utan kostnad för statsverket Vidare synes då särskilda lokaler erfordras för civilförsvarets administra­ tiva verksamhet dylika böra tillhandahållas av kommun, varvid emellertid enligt den allmänna principen hyresersättning bör utgå av statsmedel. Utbildning och övning. Redan nu bekostas viss utbildning direkt av statsmedel. Så är fallet beträffande kurser för viss befäls- eller specialist­ personal vid statens civilförsvarsskola eller vid länsstyrelserna. Jamval vissa ovningskostnader kunna gäldas av statsmedel, utöver vad som följer av den

I enlighet med av utredningen förordade principer föreslås, med vissa i det följande angivna undantag, att utbildnings- och övnmgskostnaderna inom civilförsvaret skola bestridas direkt av statsverket.

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Såvitt gäller utbildning inom det allmänna civilförsvaret torde, på sätt hittills redan skett beträffande viss kvalificerad utbildning, länsstyrelserna böra tilldelas erforderliga utbildningsanslag att användas vid utbildning an­ tingen i egen regi eller genom civilförsvarschef. Yad nu sagts bör även gälla utbildning av befäl inom hemskyddet samt i ifrågakommande fall inom verk­ skyddet ävensom civilförsvarsövningar. Såvitt gäller den utbildning i brandskydd och sjukvård, som utredningen föreslagit förlagd till skolorna, torde kostnader endast uppkomma för in­ struktörer, i den mån dylika icke finnas tillgängliga bland lärarpersonalen. Uppkommande kostnader böra gäldas från det till länsstyrelsens förfogande ställda utbildningsanslaget, av vilket — där så befinnes lämpligt — för­ skott bör lämnas civilförsvarschef för utbetalnings verkställande. De tidigare antydda undantagen från nu angivna huvudregler avse i första hand särskild utbildning och övning inom verkskydd, vars genomförande i enlighet med vad nu gäller bör — bortsett från centralt anordnad utbildning — ombesörjas och bekostas av ägare eller innehavare av anläggning, för vilken verkskydd skall organiseras. — Vidare föreslår utredningen att det alltjämt bör åligga kommun att tillhandahålla lämpliga lokaler för utbild­ ning. För kursverksamhet torde ofta vara lämpligt att utnyttja exempelvis skollokaler. Det synes icke skäligt att vid ianspråktagande av dylika eller liknande lokaler ersättning skall utgå till kommun. Den föreslagna skyldig­ heten, vilken jämväl bör omfatta bekostande av uppvärmning, belysning o. d., föreslås därför skola fullgöras utan rätt till gottgörelse av statsmedel. På enahanda sätt torde kommun böra vara skyldig att utan kostnad för stats­ verket vid civilförsvarsövningar ställa till förfogande sådan av densamma innehavd materiel, som enligt organisationsplanen avses för användning inom civilförsvaret. Avlöning och andra ersättningar till civilt örs varspliktig P.efs.?na^4 Utredningen har förordat att, vid föreslagen begränsning av civilförsvarsplikten för utbildning och övning under fredsförhållanden till allenast vissa personalkategorier, ersättning skall utgå till deltagande per­ sonal. Kostnaderna härför liksom för övriga ifrågakommande ersättningar, exempelvis rese- och traktamentsersättningar vid centralt anordnad utbildnmg, böra gäldas av statsmedel på samma sätt som gäller övriga kostnader för utbildningen. .. Pkhet med vad tidigare anförts beträffande egentliga utbildnings- och ovningskostnader förutsättes emellertid att, i enlighet med vad nu gäller, ersättningar till verkskyddspersonal skola bestridas av vederbörande ägare eller innehavare av anläggning, för vilken verkskydd är organiserat. — Vidare torde ersättning till sådan hos kommun anställd personal, som inskrivits i det allmänna civilförsvaret för fullgörande av uppgift av samma eller lik­ nande slag som i den kommunala anställningen, böra bestridas av kommu­ nen utan rätt till statsbidrag. Skyddsrum m. in. Allmänna skyddsrum torde såsom hittills böra i en­ lighet med gällande organisationsplan utföras av kommun med rätt till statsbidrag för kostnaderna. Praktiska och ekonomiska skäl tala härför. Det torde sålunda ofta vara lämpligt att anordna skyddsrum i samband med uppförande av kommunala byggnader. Vidare innebär det fördelar att utnyttja den sak­ kunskap i fråga om byggnadsverksamhet, som finnes inom kommunerna. Ut­ redningen har emellertid i enlighet med sin allmänna ståndpunkt i kostnads­ frågan ansett statsbidragsandelen böra höjas och föreslår att bidrag såsom regel utgår med tre fjärdedelar av kostnaden. I särskilda fall synes stats­ bidrag bora kunna medgivas intill nio tiondelar av kostnaden Efter upp­ nåendet av stabiliserade förhållanden på bvggnadsmarknaden bör enligt ut­

Kungl. Maj-.ts proposition nr 81. 173

redningens mening övervägas att standardisera statsbidragsgivningen till att avse visst belopp per skyddad person. Vad ovan sagts torde jämväl böra gälla anordnande av källarmursgenombrott för allmänna och enskilda skyddsrum samt vidtagande eljest av sär­ skilda mera betydande anordningar av byggnadsteknisk natur i enlighet med organisationsplan. Jämväl underhållet av skyddsrum eller anordningar som nu sagts torde av praktiska skäl böra ombesörjas av kommun, varvid emel­ lertid ersättning av statsmedel icke synes böra utgå. Anskaffning och förvaring av materiel och annan utrustning. I den mån nyanskaffning av materiel eller utrustning anses påkalkd för det allmänna civilförsvarets räkning bör densamma enligt de av utredningen för­ ordade allmänna grunderna bekostas av statsverket. Kostnader för ianspråktagande med förfoganderätt av materiel under civilförsvarsberedskap bör lika­ ledes gäldas av staten. Av kommunerna ägd materiel, vilken enligt organisationsplanen avses skola ianspråktagas för civilförsvaret, bör såsom hittills tillhandahållas utan kostnad för statsverket. I fråga om förvaring av särskilt för civilförsvaret anskaffad materiel pågår f. n. inom civilförsvarsstyrelsen utredning angående möjligheterna att i viss utsträckning centralisera förrådshållningen. I den mån centralisering kommer till stånd komma kostnaderna för de härvid anordnade förråden att falla på statsverket. Jämväl beträffande förråd inom civilförsvarsområdena, vilka bl. a. på grund av bristen på större förrådsutrymmen synas bli nödvän­ diga i betydande omfattning, förordar emellertid utredningen kostnadernas överflyttning på statsverket. I likhet med vad tidigare föreslagits beträf­ fande expeditionslokaler synas emellertid kommunerna böra vara skyldiga att mot ersättning tillhandahålla lämpliga förrådsutrymmen. Undantag från vad nu sagts torde böra gälla sådan materiel som avses för ordnings- och bevakningstjänst, brandtjänst och teknisk tjänst. Sådan materiel föreslås skola utan kostnad för statsverket förvaras och vårdas av kommunerna gemensamt med motsvarande fredsmateriel. Utrymningskostnader m. m. Kostnaderna för åtgärder för inkvar­ tering och utspisning av samt annat bistånd åt dem, som blivit i behov härav i anledning av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigs­ fara sammanhängande förhållanden, vilka åtgärder enligt 36 § civilförsvars­ lagen skola vidtagas inom civilförsvarsområde, torde i enlighet med de av ut­ redningen förordade huvudgrunderna böra i fortsättningen såsom regel gäldas direkt "av statsmedel. Såvitt gäller inkvartering och därmed sammanhängande åtgärder av social natur, bör emellertid, såframt åtgärderna avse allenast kommuns egna invånare, kommunen stå för kostnaderna med rätt till stats­ bidrag med två tredjedelar av desamma.

En sammanfattning av utredningens förslag giver vid handen, att kom­ munernas medverkan för civilförsvarets upprätthållande under tid då civil­ försvarsberedskap icke råder enligt förslaget skulle avse att genom sina myndigheter lämna civilförsvarschefen biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret, som ha samband med de särskilda myndig­ heternas verksamhetsområden; att mot ersättning av statsmedel tillhandahålla lämpliga lokaler för admi­ nistration och förrådsförvaring inom civilförsvarsområde; att utan kostnad för statsverket svara för underhåll av allmänna skydds­ rum samt andra särskilda mera betydande anordningar av byggnadsteknisk

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. natur enligt organisationsplan, ävensom för förvaring, underhåll och kontroll av materiel och utrustning för civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst, brandtjänst och tekniska tjänst; att utan kostnad för statsverket tillhandahålla lämpliga lokaler för ut­ bildningsverksamheten inom civilförsvaret; att svara för avlöning och annan ersättning åt sådan i civilförsvarsutbildning eller övning deltagande kommunalanställd personal, som avses i 20 § civilförsvarslagen; att, i den mån så erfordras vid civilförsvarsövningar, utan kostnad för statsverket ställa till civilförsvarets förfogande sådan kommun tillhörig mate­ riel som enligt organisationsplan avses skola ianspråktagas för civilför­ svaret; samt att med rätt till statsbidrag till minst tre fjärdedelar av kostnaden an­ ordna allmänna skyddsrum, källarmursgenombrott samt andra särskilda mera betydande anordningar av byggnadsteknisk natur i enlighet med gällande organisationsplan. Såvitt gäller civilförsvarets genomförande under civilförsvarsberedskap skulle enligt förslaget ytterligare åligga kommun att utan kostnad för statsverket till civilförsvarets förfogande ställa dels i 20 § civilförsvarslagen avsedd kommunalanställd personal, dels ock av kommun innehavd materiel, som enligt organisationsplan skall utnyttjas för civilförsvaret; samt att med rätt till statsbidrag till två tredjedelar av kostnaden bestrida kost­ nader för inkvartering och därmed sammanhängande åtgärder av social natur, såframt nämnda åtgärder avse allenast kommunens egna invånare. Den sålunda gjorda uppräkningen av de kommunala skyldigheterna avses vara uttömmande. Kommun skulle icke i denna sin egenskap kunna åläggas andra förpliktelser än de uppräknade. Självfallet skulle det jämväl i fortsätt­ ningen ankomma på kommun att i egenskap av fastighetsägare o. s. v. vid­ taga de åtgärder för civilförsvaret som eljest åvilade enskild. Utredningen framhåller, att den omfattning vari allmänna skyddsrum och andra byggnadstekniska anordningar skulle utföras bestämdes i organisations­ planen. I likhet med vad hittills förutsatts (23 § fjärde stycket civilförsvarskungörelsen) borde organisationsplanen icke medföra skyldighet för kommun att vidtaga sådana anordningar, förrän medel funnes tillgängliga för täckande av beräknat statsbidrag. Utredningen har icke ansett påkallat föreslå bestämmelser om uppdelning mellan flera kommuner inom samma civilförsvarsområde av kostnader som föranledas av de kommunala skyldigheterna.

Yad angår enskildas skyldigheter med avseende å civilförsvarets upprätthållande anser utredningen, att några vägande invändningar icke kunna anföras mot nuvarande föreskrifter. I enlighet härmed föreslås i huvudsak ingen ändring av desamma. Utredningen säger sig ha övervägt lämpligheten av att i någon form be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 175

reda statligt bidrag till kostnaderna för inrättande av enskilt skyddsrum. Bl. a. hade ifrågasatts att vissa standarddetaljer, t. ex. skyddsrumsdörrar och -luckor samt luftrenare, skulle tillhandahållas på statsverkets bekostnad. Så­ väl av hänsyn till de praktiska svårigheterna i samband med tillhandahållan­ det som av statsfinansiella skäl hade emellertid utredningen icke ansett sig böra förorda en dylik åtgärd. Det finge framhållas, att skyddsrumskostnaderna även vid fullt utbyggande regelmässigt icke torde uppgå till en procent av byggnadskostnaderna för en fastighet. Såsom anförts i redogörelsen för gällande bestämmelser utgår f. n. stats­ bidrag till kostnaden för anordnande av skyddsrum för vissa undervisnings­ anstalter, för hamnar samt för vissa trafikföretag. Enligt utredningens me­ ning borde sådant statsbidrag utgå även i fortsättningen, därvid borde tilllämpas samma normer som komme att gälla statsbidrag till kostnaden föi anläggande av allmänt skyddsrum. I ett hänseende föreslår utredningen viss jämkning av gällande bestäm­ melser, nämligen beträffande den i 57 § civilförsvarslagen stadgade skyldig­ heten för vissa företagare att vid anläggning av väsentlig betydelse för för­ svaret eller folkförsörjningen vidtaga särskilda åtgärder till förhind­ rande av spioneri och sabotage m. m. Sådan skyldighet föreligger först efter åläggande av länsstyrelsen. Om dylikt åläggande meddelats, är företagaren enligt 70 § berättigad till ersättning för vidtagna åtgärder efter skälighetsprövning. Utredningen anmärker, att då rätten till ersättning varit beroende av sär­ skilt åläggande, företagarna i regel icke torde ha varit benägna att frivilligt vidtaga erforderliga åtgärder. Anledningen till den nuvarande avfattningen av lagrummet hade varit svårigheten för den enskilde att avgöra, om hans verksamhet vore av sådan väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörj­ ningen som avsåges i lagrummet. Utredningen förordade, att urvalet av ifrågakommande företag gjordes av civilförsvarsstyrelsen, som därvid borde samråda bl. a. med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Därest så skedde, ägde nämnda skäl för den nuvarande konstruktionen icke längre giltighet. Skyldighet att vidtaga här avsedda anordningar borde därför före­ ligga utan särskilt åläggande, såvitt gällde företag som av civilförsvarsmyndighet underrättats om att företaget hörde till lagrummets tillämpningsområde. Även rätten till ersättning av statsmedel skall enligt förslaget vara obe­ roende av särskilt åläggande. Utredningen anmärker att det med hänsyn till möjligheten till ersättning torde vara lämpligt, att åtgärder enligt 57 § upptoges i särskild plan som underställdes länsstyrelsen för godkännande.

Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.

Förslaget om begränsning av kommunernas skyldigheter har i allmänhet mottagits med tillfredsställelse. Invändning mot detsamma har dock av statskontoret gjorts beträffande kost­ nader för administration och skyddsrumsbyggen. Med hänsyn till att administra-

176 Kungl Maj:ts proposition nr 81. tionskostnaderna för civilförsvaret i förhållande till kommunernas kostnader för administrativa uppgifter i övrigt torde vara av tämligen obetydlig storleks­ ordning funnes enligt statskontorets mening ej anledning att vidtaga någon ändring i nu gällande bestämmelser i denna del. En höjning av statsbidraget för byggande av allmänna skyddsrum framstode som mindre motiverad i den mån skyddsrummen kunde av ägarna ekonomiskt utnyttjas för fredliga ändamål. Beträffande förslaget om överförande på statsverket av administrationskost­ naderna anmärker överståthållarämbetet, att biträdespersonalen inom civilförsvarsområdena i avvaktan på en kommande slutgiltig reglering av dess anställ­ ningsförhållanden hos staten alltjämt borde formellt kvarstå såsom anställd i kommunernas tjänst. Kommunerna borde tills vidare i första hand svara för ifrågavarande personalkostnader med rätt till full ersättning av statsmedel. I åtskilliga yttranden ha framförts yrkanden om längre gående begräns­ ningar av kommunernas skyldigheter än utredningen föreslagit. För ett fullständigt förstatligande av civilförsvaret uttala sig Stockholms stadskollegium, Stockholms stads civilförsvar snämnd samt drätselkamrarna i Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås och Kristianstad. Stockholms stadskollegium anmärker att kommunerna torde vara beredda att inom rimlig ram medverka vid lösandet av vissa lokala administrativa upp­ gifter. Under inga förhållanden borde kommunerna vara skyldiga att bidraga till utgifterna för anordnande av källarmursgenombrott för enskilda skydds­ rum. Stockholms stads civilförsvar snämnd yttrar bl. a., att det förhållandet, att det av olika skäl vore lämpligast att kommunala organ utförde allmänna skyddsrum och andra anläggningar, icke vore något hinder mot förstatligande; kommunerna kunde som entreprenör åtaga sig dessa byggen. Ej heller sam­ bandet mellan polisväsendet, brandväsendet och andra kommunala institu­ tioner, å ena, samt civilförsvaret, å andra sidan, utgjorde sådant hinder. Några organisatoriska eller andra olägenheter syntes icke uppstå, om särskilt an­ skaffad materiel för de tjänstegrenar som representerades av de kommunala verken förvarades och underhölles genom statens försorg. Vid ett förstatli­ gande borde dock kvarstå skyldighet för kommun att utan ersättning genom sina myndigheter lämna civilförsvarschefen biträde i frågor rörande civilför­ svaret samt att vid civilförsvarsberedskap ställa personal och materiel till civil­ försvarets förfogande och påtaga sig en tredjedel av kostnaden för inkvarte­ ring o. d., när dessa åtgärder avsåge endast kommunens egna invånare. Drätselkammaren i Kalmar anser att den rationellaste och ur administrativ synpunkt bästa lösningen vore, att staten utan undantag svarade för alla kost­ nader som medförde kontantutlägg för kommunerna. Dessa skulle med andra ord utan kostnad för statsverket biträda endast i sådana fall där dem till­ höriga organ, lokaler och materiel kunde ställas till civilförsvarets förfogande. Stadsförbundet anser utredningens förslag innebära ett steg i rätt riktning. Bärande skäl syntes emellertid icke ha anförts för att stanna vid detta steg. Att civilförsvaret alltjämt kunde behöva bygga på vissa kommunalt organise-

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 177 rade hjälporganisationer och utnyttja viss kommunerna tillhörig materiel kunde berättiga till undantag från regeln att staten skulle bestrida kostna­ derna för civilförsvaret likaväl som för det militära försvaret. Men i vidare mån kunde styrelsen icke finna berättigat, att kommunerna skulle deltaga i den allmänna kostnaden för civilförsvaret. Även i andra yttranden än de nu nämnda förordas jämkningar av de före­ slagna skyldigheterna för kommuner. Dessa yttranden redovisas i anslutning till den av utredningen gjorda uppräkningen av kommunernas åligganden enligt förslaget.

Kommunala myndigheters biträde åt civil­ försvarschefen. Länsstyrelsen i Västerbottens län erinrar om att utredningen föreslagit att skyldigheten för kommunala myndigheter att biträda civilförsvarschefen borde utnyttjas i större utsträckning än hittills varit fallet. Enligt vad länsstyrelsen hade sig bekant hade svårigheter framkommit vid bestämmande av kommuns skyldighet i förevarande avseende och irritation därigenom vållats i många fall. Vid en utvidgad tillämpning torde från kommunernas sida kunna be­ faras en ännu större obenägenhet än hittills. Till förebyggande av tolkningskonflikter och irritation borde därför utgå ersättning, förslagsvis motsvarande styrkt självkostnad. Drätselkammaren i Växjö anser, att den av utredningen föreslagna utvidg­ ningen av kommunernas skyldigheter i förevarande avseende icke borde komma till stånd. En sådan utvidgning skulle bli till men för kommunernas egen verksamhet. Civilförsvaret torde kunna erhålla erforderligt tekniskt biträde genom anlitande av personalen vid länsarkitektkontoren.

Tillhandahållande av lokaler för administration och förrådsförvaring. Overståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida icke kommuns skyldighet att tillhandahålla utrymmen till civilförsvarsbyråer och förråd borde utsträckas till att gälla inventarier och annan lös inredning till dessa lokaler, i den mån sådan utrustning redan funnes tillgänglig. Den uppoffring en upplåtelse av detta slag kunde komma att innebära för kommunerna torde vara minimal i jämförelse med de olägenheter en nyanskaffning skulle komma att medföra för statsverket. Civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde framhåller, att utred­ ningens förslag skulle kunna leda till att kommun disponerade kontorsinven­ tarier i civilförsvarets expeditioner, centraler m. m. för andra behov och staten finge anskaffa ny uppsättning. Det vore önskvärt, att staten inlöste denna materiel.

12—n 2 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 81.

178 Kungl. Maj ds proposition nr 81. Underhåll av allmänna skyddsrum samt andra byggnadstekniska anordningar enligt organisationsplanen. Detta borde enligt vad drätselhammaren i Falun uttalat helt bekostas av statsmedel.

Förvaring, underhåll och kontroll av materiel och utrust­ ning för civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst, brand­ tjänst samt tekniska tjänst. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att materiel som erfordrades även för andra tjänstegrenar än de här avsedda och som anskaffats uteslutande för krigsbruk borde förvaras och underhållas av staten. Drätselkamrarna i Göteborg och Halmstad hålla före, att staten borde svara för förvaring och underhåll av här åsyftad materiel som särskilt anskaffats för civilförsvarets behov. Drätselkammaren i Kalmar finner det av förrådspraktiska skäl lämpligast, att staten svarade för förvaring och vård av all staten tillhörig och kommu­ nerna för all dem tillhörig materiel, oavsett för vilken tjänstegren materielen vore avsedd.

Tillhandahållande av lokaler för utbildning. Drätselkammaren i Karlstad anser, att kommunerna borde erhålla stats­ bidrag till täckande av sina kostnader härför, därest utbildningsverksamheten icke kunde bedrivas i kommunernas egna lokaler.

Avlöning och annan ersättning åt kommunalanställd per­ sonal, som avses i 20 § civilförsvar slagen, under utbildning och övning samt under civiltörsvarsberedskap. Enligt civilförsvar snämnden i Stockholm borde staten svara för avlöning och annan ersättning åt kommunalanställd personal under all tjänstgöring i civilförsvaret. Drätselkammaren i Kalmar anser rättvist, att de kommunalanställda borde erhålla ersättning av statsmedel för deltagande i utbildning och övningar under icke ordinarie arbetstid enligt samma principer som gällde för övrig civilförsvarspersonal.

Anordnande av allmänna skyddsrum, källarmursgenombrott för allmänna och enskilda skyddsrum samt andra anord­ ningar av byggnadsteknisk natur. Drätselkammaren i Östersund anser, att statsverket bör svara för hela kostnaden för alla här avsedda anordningar. Yrkanden om att statsverket skulle helt övertaga kostnaderna för anläg­ gande av allmänna skyddsrum framföras av drätselkamrarna i Eskilstuna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 179 Falun, Vänersborg och Luleå. Drätselkamrarna i Norrköping och Halmstad anse, att staten borde helt svara för kostnaderna för sådana allmänna skydds­ rum vilka icke vore offentliga, såsom ledningscentraler, förläggningsplatser och hjälpplatser. Enligt drätselkamrarna i Hälsingborg och Karlstad borde statsbidrag för anläggande av allmänna skyddsrum generellt utgå med 9/io av kostnaderna. Drätselkamrarna i Norrköping, Falun och Lideå yrka, att statsverket måtte helt övertaga kostnaderna för genomförande av källarmursgenombrott, såväl för allmänna som för enskilda skyddsrum. Vad särskilt angår källarmurs­ genombrott för enskilda skyddsrum anser överståthållarämbetet, att kommu­ nerna visserligen borde åläggas utföra sådana men tillerkännes rätt till full ersättning för kostnaderna inom en på förhand fastställd ram. Jämväl drätsel­ kammaren i Vänersborg är av den åsikten, att kommunerna icke borde vara skyldiga deltaga i kostnaderna för anordnande av källarmursgenombrott för enskilda skyddsrum. Drätselkamrarna i Hälsingborg och Borås anse, att så­ dana källarmursgenombrott borde utföras av fastighetsägarna med rätt till statsbidrag. Drätselkammaren i Göteborg yttrar, att källarmursgenombrott i nybyggnad borde ske i samband med byggnadens uppförande och att därför byggherren borde vara skyldig att med rätt till full ersättning anordna genom­ brottet. Vad beträffar övriga byggnadstekniska anordningar anser drätselkammaren i Hälsingborg, att statsbidrag borde utgå med minst 9/io av kostnaden. Drät­ selkammaren i Borås yttrar, att merkostnader för anordnande av fullträffsäkra kommunala tekniska verk endast i ringa omfattning borde stanna å veder­ börande kommuner.

Kostnader för inkvartering o. d. Overståthållarämbetet förordar, att staten ensam svarar för dessa kost­ nader. Det syntes enligt ämbetet i praktiken många gånger vara svårt att med tillräcklig grad av säkerhet avgöra, om nu avsedda åtgärder komme alle­ nast kommunernas egna invånare till godo. En bestämmelse om begränsad rätt till statsbidrag för sistnämnda svårbestämbara kostnader innebure enligt ämbetets mening ett icke önskvärt avsteg från den av utredningen eftersträvade principen om klara och enkla kostnadsregler. — Liknande synpunkter uttalas av drätselkammaren i Malmö. Även länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter lämp­ ligheten av ifrågavarande kostnadsansvar för kommunerna. Länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län anse, att statsbidragsandelen borde vara lika för kostnader för anläggande av skyddsrum m. m. och för kostnader för inkvartering o. d. Stockholms stads kammarkontor har upptagit ett spörsmål som icke be­ rörts av utredningen. Kammarkontoret framhåller, att organisationsplanen för ett civilförsvarsområde även sedan de föreslagna ändringarna beträffande kost­ nadsfördelningen genomförts komme att få avgörande betydelse för omfatt­

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. ningen av kommunernas skyldigheter. Det torde icke få anses osannolikt, att vid en mer eller mindre plötsligt inträdande civilförsvarsberedskap den ansva­ riga civilförsvarsmyndigheten kunde komma att påkalla omedelbara anord­ ningar som icke funnes upptagna i organisationsplanen men som vore av sådan karaktär att deras genomförande enligt de allmänna reglerna i civilför­ svarslagen fordrade kommunal praktisk och ekonomisk medverkan. Den före­ slagna uppräkningen av kommunernas skyldigheter, som vore avsedd att vara uttömmande, reglerade icke en omedelbar samverkan mellan stat och kommun i sådant läge. Det finge anses angeläget, att författningen om civilförsvaret icke lämnade öppen en sådan lucka, som innebure att civilförsvarets nödiga utbyggnad i vissa lägen förutsatte en fri medverkan av kommunerna utan säkerhet i fråga om de. ekonomiska konsekvenserna. Man borde med andra ord undvika en sådan situation under vilken Stockholms stad i stor utsträck­ ning tvingats engagera sig i civilförsvaret under de gångna krigsåren. Kam­ markontoret förordade på grund av det anförda, att civilförsvarslagen komplet­ terades med föreskrift rörande ansvarsfördelningen, då kommunal medverkan påkallades vid en omedelbar utbyggnad av civilförsvaret utöver vad som gällde enligt organisationsplan. I vissa yttranden beröres ett annat spörsmål som icke behandlats av ut­ redningen. Civilförsvar sstyr elsen framhåller, att en följd av den föreslagna lagstiftningen, enligt vilken ansvaret för allmänna civilförsvarets upprätthål­ lande i princip överflyttades på staten, skulle bli att kommunerna bleve oförhindrade att avyttra materiel som de enligt nu gällande bestämmelser an skaffat för civilförsvarets behov. I anledning härav anmälde sig uppenbar ligen frågan om statsinlösen av denna materiel eller del därav. För möjlig­ görande av inlösen samt beredande av tid för erforderlig närmare utredning avspörsmålet syntes erforderligt, att det i form av övergångsbestämmelse stad gades förbud tills vidare för kommun att utan medgivande av civilförsvarsstyrelsen avyttra materiel varom här vore fråga. Länsstyrelsen i Malmöhus län ut­ talar liknande synpunkter. Civilförsvar snämnden i Stockholm anser, att stats­ verket borde vara skyldigt inlösa den kommunägda civilförsvarsmaterielen. Beträffande utredningens förslag att de nuvarande bestämmelserna om för­ delning av kostnaderna mellan flera kommuner inom samma civilförsvarsom­ råde skulle utgå anmärker civilförsvarsstyrelsen, att detta i vissa fall kunde medföra obilliga konsekvenser. Såsom exempel härpå nämnes, att ett all­ mänt skyddsrum för invånare eller aktiv civilförsvarspersonal i en stad med hänsyn till anfallsriskerna kunde komma att förläggas utanför stadsgränsen inom en angränsande landskommun. Civilförsvarsstyrelsen anser därför, att de nuvarande bestämmelserna borde bibehållas. Kammarkontoret i Stockholm framhåller, att även enligt utredningens förslag till kostnadsfördelning mellan stat och kommun vissa för flera kommuner gemensamma dispositioner av praktiska skäl kunde komma att vidtagas, såsom att i centralförråd förvara brandtjänstens eller den tekniska tjänstens materiel. Det syntes därför lämp­ ligt att i författningen intoges åtminstone någon allmän bestämmelse till reg­ lering av kostnadsfördelningen mellan kommuner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 181 Beträffande utredningens förslag angående enskildas skyldigheter med avseende å civilförsvaret har i allmänhet ej uttalats någon erinran. Bö­ rande de mot skyddsrumsbyggande i och för sig gjorda invändningarna hän­ visas till avsnittet om anordnande av skyddsrum Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter dock, om icke vissa skyddsrumskostnader för enskilda borde delvis gäldas av staten. Drätselkammaren i Växjö anser, att statsbidrag borde utgå för anordnande av enskilda skydds­ rum enligt samma normer som för byggande av allmänna skyddsrum. Kammarkontoret i Stockholm erinrar om att skyddsrum för undervisnings­ anstalter, för hamnar och i anslutning till spårvägsleder enligt civilförsvars­ lagen vore att anse som enskilda skyddsrum. Bätt till statsbidrag för anord­ nande av sådant skyddsrum förelåge ej enligt lagen, och utredningen hade icke föreslagit någon ändring i denna del. Emellertid hade på civilförsvarets stat funnits upptagna anslag avsedda att användas till statsbidrag med två tredjedelar av kostnaderna för skyddsrum av nu avsedd art. Enligt kammar­ kontorets mening funnes ej anledning att i detta avseende införa en ekonomisk försämring för kommunerna och trafikföretagen. 1 konsekvens med vad ut­ redningen eljest föreslagit borde statsbidraget även i dessa fall utgå med tre fjärdedelar av kostnaderna. Då man nu syftade till en bestämd reglering av civilförsvarets ekonomiska problem, borde praxis beträffande bidrag till nu ifrågavarande anläggningar fastställas i civilförsvarslagen genom bestämmel­ ser om rätt till statsbidrag. — Kammarkontoret anser vidare, att rätt till stats­ bidrag borde föreligga även för kostnader för anordnande av skyddsrum i sjukhus och andra vårdanläggningar. Utredningens förslag om jämkning av föreskriften i 57 § civilförsvarslagen om skyldighet i vissa fäll för företagare att vidtaga särskilda åtgärder till för­ hindrande av spioneri och sabotage m. m. har berörts i några yttranden. Civil­ försvar s styr elsen och hevakningsinspektören anse, att 57 § i den gällande lagen erhållit en otillfredsställande formulering. Den omständigheten att rätten till statsbidrag enligt 70 § vore beroende av länsstyrelses åläggande måste verka i hög grad dämpande på industriföretagens vilja att taga egna initiativ till skyddsåtgärder. Nackdelarna härav bleve särskilt påtagliga då det gällde ny­ anläggningar och nyanskaffningar, beträffande vilka civilförsvarsmyndigheternas övervakningsmöjligheter vore begränsade. I fråga om reservförråd torde dessutom i många fall endast företagsledningarna själva besitta nödig sak­ kunskap. Utredningens förslag torde innebära en väsentlig förbättring av förut­ sättningarna för åstadkommande av tillfredsställande skyddsåtgärder. Beträf­ fande den närmare avfattningen av 57 § kunde ifrågasättas, om icke den nu­ varande möjligheten att ålägga ägaren i stället för rörelseidkaren att vidtaga i lagrummet omförmälda åtgärder borde bibehållas. Bevakningsinspektören har härutöver framhållit, att tillräckliga garantier för att civilförsvarsmyndigheterna i tid skulle erhålla kännedom om ny- eller ombyggnader f. n. torde saknas. Olägenheterna härav torde visserligen minskas, om den av utred­ ningen föreslagna ändringen av 57 § komme till stånd, men det syntes ändå

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 81. böra övervägas, huruvida icke någon form av anmälningsskyldighet borde in­ föras åtminstone beträffande anläggningar som uppenbarligen måste bli av större betydelse för försvaret eller folkförsörjningen. Industriförbundet delar utredningens uppfattning, att de i 57 § avsedda åtgärderna borde vidtagas utan att åläggande i varje särskilt fall skulle er­ fordras.

Departementschefen.

Kommunerna äro f. n. primärt ansvariga för alla kostnader för det allmänna civilförsvarets upprätthållande, däri inbegripet anordnande av allmänna skyddsrum och källarmursgenombrott för sådana. Kommunerna ha dessutom att i första hand svara för kostnaderna för utbildning av personal inom hemskydden och för anordnande av källarmursgenombrott för enskilda skyddsrum. Vissa av dessa kostnader skola även slutligen i sin helhet stanna på kommunerna. Bland dessa märkas särskilt kostnaderna för civilförsvarets administration och förrådsförvaring. Ansvaret för för­ varing av den statliga civilförsvarsmaterielen med vissa undantag har dock genom beslut av 1947 års riksdag överflyttats på staten. För de kostnader som icke skola helt bäras av kommunerna utgår statsbidrag, enligt huvud­ regeln med två tredjedelar av kostnadens belopp. Kommun är berättigad till sådant statsbidrag bl. a. för civilförsvarsmateriel som kommunen anskaffat, för anordnande av allmänna skyddsrum och källarmursgenombrott samt för kostnader för utbildning och övning. Statsbidrag med kostnadens hela belopp utgår bl. a. för avlöning och annan ersättning åt civilförsvarschef samt —- dock ej alltid — för inkvarteringskostnader. Enligt civilförsvarsutredningens mening bör staten i princip bära ansvaret och kostnaderna för civilförsvaret. Utredningen har dock funnit påkallat att ålägga kommunerna vissa skyldigheter. Detta motiveras huvudsakligen med att civilförsvaret bygger på vissa kommunalt organiserade organisationer, främst polis- och brandkårer, och att en del civilförsvarsåtgärder ansetts vara av sådan natur att det ur såväl praktisk som ekonomisk synpunkt vore för­ delaktigast om de utfördes av kommunerna med partiellt kostnadsansvar. Kom­ munernas skyldigheter böra enligt vad utredningen anfört uttömmande upp­ räknas i lagtexten. Beträffande utredningens förslag i detta hänseende får jag hänvisa till den tidigare lämnade redogörelsen. Vad utredningen anfört som skäl för en omfördelning av kostnadsansvaret från kommunerna till staten finner jag mig böra godtaga. Statskontoret har mot förslaget om statens övertagande av administrations­ kostnaderna för civilförsvaret invänt, att dessa i förhållande till kommunernas kostnader för administrativa uppgifter i övrigt torde vara tämligen obetydliga och att anledning därför ej funnes att vidtaga någon ändring av nu gällande bestämmelser i denna del. Invändningen är icke helt utan fog. Även ur andra synpunkter torde kunna resas vissa invändningar mot att staten övertager

Kungl. Maj-.ts proposition nr 81. 183

nämnda kostnader. Ett sådant övertagande torde bl. a, få som följd att enhet­ liga normer måste fastställas angående löneförhållandena för biträdespersonalen, vilket i sin tur kan komma att bereda svårigheter vid rekryteringen. Emellertid tala åtskilliga omständigheter till förmån för utredningens förslag. I flertalet civilförsvarsområden utövas befattningen som civilförsvarschef av landsfiskalen, som oftast för sitt behov av biträde för uppdragets fullgörande torde kunna utnyttja den på landsfiskalskontoret anställda personalen och som regelmässigt synes böra använda den av honom i egenskap av landsfiskal disponerade kontorsmaterielen även för civilförsvarsändamål. Att vid nu nämnda förhållanden göra skillnad mellan vissa kostnader som skola bäras av staten och vissa andra som skola bäras av kommun torde böra undvikas. Om alltså administrationskostnaderna för civilförsvaret i nu avsedda civilför­ svarsområden böra gäldas av staten, böra icke lämpligen andra regler gälla för civilförsvarsområden i vilka annan än landsfiskal är civilförsvarschef. Ytterligare kan framhållas, att kostnaderna antagligen kunna nedbringas, därest staten övertager dem. Med hänsyn till det anförda anser jag utred­ ningens förslag böra godtagas. I anledning av överståthållarämbetets yttrande angående ordnandet av anställningsförhållandena för biträdespersonalen under tiden till dess en slutgiltig reglering ägt rum vill jag framhålla, att de ändrade reglerna angående kostnadsfördelningen enligt min mening icke böra träda i kraft förrän den 1 juli 1949. Jag återkommer härtill i samband med behandlingen av över­ gångsbestämmelserna till de föreslagna lagändringarna. De undersökningar som erfordras för den åsyftade regleringen av anställningsförhållandena böra kunna medhinnas under tiden till dess de nya kostnadsreglerna träda i kraft. Vad angår övriga kostnadsgrupper anser jag praktiska skäl tala för att vissa förpliktelser alltjämt böra åvila kommunerna. Gränsdragningen mellan sta­ tens och kommunernas skyldigheter torde med vissa avvikelser böra ske på sätt utredningen föreslagit. För närmare bedömande av hithörande spörsmål anser jag mig böra genomgå den av utredningen gjorda uppräkningen av de åligganden som ansetts böra åvila kommunerna. Kommunala myndigheters biträde åt civilförsvars chef en. Utredningen har ansett, att skyldigheten för kommun att genom sina myndigheter biträda civilförsvarschefen borde utnyttjas i större utsträckning än hittills varit fallet, samt i vissa avseenden exemplifierat sin ståndpunkt. Då kommunerna i övrigt befrias från kostnaderna för civilförsvarets administration, finner jag icke oskäligt att de normalt fungerande kommunala organen åläggas i viss mån vidgade skyldigheter att medverka vid lösandet av civilförsvarets uppgifter, •lag ansluter mig därför till vad utredningen föreslagit. De kommunala orga­ nen böra emellertid icke vara skyldiga att biträda i andra ärenden än så­ dana som enligt organisationsplanen hänföra sig antingen enbart till den egna kommunen eller till denna jämte annan eller andra kommuner. Tillhandahållande av lokaler för administration och förråds förvaring. Den härutinnan föreslagna skyldigheten för kommunerna föranledes i första

184 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 81. hand därav att för administration och förrådsförvaring efter förstatligandet böra kunna utnyttjas samma lokaler som dessförinnan. Därest kommun för ändamålet använt förhyrda lokaler, bör kommunen vara skyldig att avstå loka­ lerna till staten. Det torde knappast kunna antagas, att hyresvärden skall ha något att erinra mot överlåtelse av hyreskontraktet. Skyldigheten att till­ handahålla lokaler bör emellertid icke avse endast lokaler som redan nu dispo­ neras för civilförsvarsändamål. Det kan t. ex. befinnas lämpligt, att för civil­ försvaret beredas utrymmen i byggnad som kommun uppför för huvudsak­ ligen andra ändamål. Däremot bör det icke kunna åläggas kommun att uppföra nybyggnad som uteslutande är avsedd att tjäna civilförsvarets syften. I överensstämmelse med vad som anförts i vissa yttranden bör kommun vara skyldig att vid förstatligandet till civilförsvarets förfogande ställa den lösa inredning och de kontorsinventarier som dessförinnan anskaffats för civih försvarets administrations- och förrådslokaler. I den mån avtal om överlåtelse till statsverket av sådan materiel icke kan träffas, bör för nyttjande av den­ samma utgå ersättning. Stadganden i nu nämnda hänseenden synas böra inflyta bland övergångsbestämmelserna till de föreslagna lagändringarna. Underhåll av allmänna skyddsrum samt andra byggnadstekniska anord­ ningar enligt organisationsplanen. Enligt min mening kan det icke komma i fråga att staten skulle övertaga ansvaret härför. Förvaring, underhåll och kontroll av materiel och utrustning för civilför­ svarets ordnings- och bevakningstjänst, brandtjänst samt tekniska tjänst. Jag finner ej skäl till annan avvikelse från utredningens förslag än att ansvaret för förvaring av materiel, som utgör personlig utrustning för tjänstegrenarnas personal, bör ligga på staten. Enligt beslut av 1947 års riksdag har staten redan övertagit ansvaret för förvaringen av den statliga civilförsvarsmateriel, som icke är avsedd för nyss nämnda tjänstegrenar. Till förvaringen av den kommunägda materielen återkommer jag i samband med behandlingen av övergångsbestämmelserna till de föreslagna lagändringarna. Tillhandahållande av lokaler för utbildning. Det är även enligt min mening klart att kommunerna böra vara skyldiga tillhandahålla lokaler för utbildnings­ verksamheten. Då lokal tillhandahålles för utbildning, som anordnas av civilförsvarsstyrelsen eller länsstyrelsen, bör emellertid ersättning utgå härför. Det föreslagna stadgandet innebär icke, att kommun skulle vara skyldig bekosta lokalhyra, om för utbildningsändamål tages i anspråk lokal som kommunen ej äger. Avlöning och annan ersättning åt kommunalanställd personal,som avses i 20§ civilförsvar sia g en, under utbildning och övning samt under civilförsv arsb er ed­ skap. Då kommunalanställd personal blivit inskriven i det allmänna civilför­ svaret för fullgörande av uppgift av samma eller liknande slag som i den kom­ munala anställningen, skall enligt nämnda lagrum personalens tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret, om den sker under civilförsvarsberedskap, anses fullgjord i nämnda anställning. Detta innebär, att kommunen är skyldig att

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 185

avlöna och utgiva annan ersättning till personalen även då den tages i anspråk för civilförsvarsändamål. Ett huvudmotiv till denna regel är att det ansetts svårt att avgöra, huruvida viss tjänstgöring fullgjordes i den kommunala tjän­ sten eller i civilförsvaret. Enligt de sakkunnigförslag som lågo till grund for civilförsvarslagen skulle regeln gälla även under tid då civilförsvarsberedskap icke rådde. Detta ändrades emellertid i Kungl. Maj ds förslag. Enligt min mening bör den gällande regeln alltfort äga tillämpning betiäifande tjänstgöring under civilförsvarsberedskap. Under tid då civilförsvarsberedskap icke råder är kommun enligt nuvarande bestämmelser berättigad till statsbidrag med två tredjedelar av kostnaden för ersättning åt nu avsedd personal, som deltar i utbildning eller övning. Ut­ redningens förslag skulle medföra en skärpning av kommunernas skyldighetei i detta hänseende. Enligt vad jag inhämtat torde den särskilda civilförsvarsutbildningen av den kommunalanställda personalen i allmänhet komma att äga rum vid speciellt anordnade kurser, varför någon svårighet att skilja den kommunala tjänsten från civilförsvarstjänstgöringen oftast icke torde upp­ stå. Med hänsyn härtill föreligger ur de synpunkter som varit bestämmande för regeln i 20 § civilförsvarslagen icke någon anledning att generellt utvidga regelns tillämplighet till att avse tjänstgöring även under tid då civilförsvars­ beredskap icke råder. Emellertid kunna fall förekomma då kommunalanställd personal tages i anspråk för utbildning eller övning inom civilförsvaret under sådana omständigheter, att civilförsvarstjänstgöringen bör anses fullgjord inom ramen för den kommunala anställningen. Om t. ex. poliskåren i en kom­ mun för ordningens upprätthållande deltager i en civilförsvarsövning bör ersättningen till polismännen bekostas av kommunen. Med hänsyn till nu nämnda och liknande fall synes Kungl. Maj:t böra äga rätt att förordna att vad som i 20 § civilförsvarslagen stadgas beträffande ersättning för tjänst­ göring under civilförsvarsberedskap skall gälla även vid tjänstgöring för ut­ bildning eller övning under tid då civilförsvarsberedskap ej råder. Anordnande av allmänna skyddsrum, källarmursgenombrott för allmänna och enskilda skyddsrum samt andra anordningar av byggnadsteknisk natur. Som tidigare nämnts har jag ansett hela skyddsrumsfrågan böra ytterligare utredas innan slutlig ståndpunkt fattas till densamma. Denna utredning kom­ mer att beröra jämväl spörsmålen om byggande av allmänna skyddsrum och anordnande av källarmursgenombrott. Med hänsyn härtill synes det mig icke lämpligt att nu taga ställning till civilförsvarsutredningens förslag angående kostnadsfördelningen i nämnda hänseenden. Under tiden till dess slutlig ställning kan tagas till skyddsrumsfrågan torde nu gällande regler angående kommunernas skyldigheter böra kvarstå oförändrade. Jag biträder utredningens förslag, att kommunerna böra vara skyldiga att vidtaga även andra byggnadstekniska anordningar än skyddsrum och källarmursgenombrott. Här avses exempelvis observationsplatser, branddammar, härbärgen för utbombade och skyddsanordningar för materiel. Såsom framgår av vad jag yttrat i annat sammanhang bör förevarande stadgande ej anses

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

innefatta skyldighet för kommun att anlägga tekniskt verk i fullträffsäkert ut­ förande. Dessutom synas kommunerna böra vara skyldiga att ombesörja reservanordningar för säkerställande av befolkningens försörjning med vatten, gas och elektricitet. Statsbidraget för kostnader i nu nämnda hänseenden synes mig böra provisoriskt fastställas enligt nu gällande regler. Tillhandahållande av materiel enligt organisationsplan. Mot vad utred­ ningen härutinnan föreslagit har jag i sak intet annat att erinra än att kommun bör vara skyldig att ställa den avsedda materielen till civilförsvarets för­ fogande förutom under civilförsvarsberedskap och vid övning även vid utbild­ ning som icke är att anse som övning. Kostnader för inkvartering o. d. Med hänsyn till vad som anförts i vissa yttranden över utredningens förslag anser jag att förevarande kostnader böra helt bäras av statsverket.

Stockholms stads kammarkontor har ansett behov föreligga av bestämmelse som reglerade kommuns skyldigheter, då vid plötsligt inträdande civilförsvars­ beredskap omedelbart måste vidtagas anordningar som icke förutsetts i orga­ nisationsplanen. Kammarkontoret synes ha visst fog för sin mening. Frågan synes huvudsakligen avse kommuns skyldighet att bygga skyddsrum och att vidtaga andra byggnadstekniska anordningar. Den synes böra närmare över­ vägas i samband med den fortsatta utredningen av skyddsrumsfrågan. Utredningen har icke ansett påkallat föreslå bestämmelser om uppdelning mellan flera kommuner inom samma civilförsvarsområde av kostnader som föranledas av de kommunala skyldigheterna. Enligt min mening kunna sådana bestämmelser icke undvaras. Om t. ex. i ett civilförsvarsområde skall upp­ föras skyddsrum för en ledningscentral, är detta uppenbarligen en angelägen­ het som berör samtliga i civilförsvarsområdet ingående kommuner. Dessa böra då också dela kostnaderna. I åtskilliga andra fall kunna byggnadsanordningar vara hänförliga till civilförsvarsområdet i dess helhet. Även beträffande andra kostnader än byggnadskostnader kan föreligga behov av fördelning mellan flera kommuner. Det bör enligt min mening såsom hittills i organisations­ planen bestämmas, vilka åtgärder som skola anses angå civilförsvarsområdet i dess helhet och där alltså kostnadsfördelning skall äga rum. Detsamma bör gälla beträffande åtgärder som visserligen icke hänföra sig till hela civilför­ svarsområdet men till ett flertal kommuner inom detta. Bestämmelserna angå­ ende kostnadsfördelning mellan kommuner torde kunna utformas i huvud­ saklig överensstämmelse med de nu gällande. Såsom bl. a. civilförsvarsstyrelsen framhållit torde erfordras särskilda stadganden angående förfarandet med den civilförsvarsmateriel som anskaf­ fats av kommunerna. Jag återkommer till detta spörsmål i samband med be­ handlingen av övergångsbestämmelserna. Yad angår de enskildas skyldigheter med avseende på civilförsvaret finner jag icke anledning föreslå någon ändring i nu gällande regler. Omfattningen av skyldigheten att inrätta och utrusta enskilda skyddsrum blir beroende av

Kungl. Maj ds proposition nr 81. 187

den lösning skyddsrumsproblemet i dess helhet kommer att erhålla. Till dess slutlig ställning kan tagas till detta problem torde gällande bestämmelser böra bibehållas oförändrade. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har utredningen före­ slagit vissa ändringar av stadgandena angående skyldigheten att vid anlägg­ ning av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen vidtaga åt­ gärder till förhindrande av spioneri och sabotage m. m. samt angående ersätt­ ning av statsmedel för sådana åtgärder. Mot förslaget kan anmärkas, att vid dess genomförande de ekonomiska konsekvenserna för statsverket skulle kunna bli mera omfattande än som föranledes av nu gällande bestämmelser. Jag anser icke tillräckliga skäl föreligga för ändring av den nuvarande ordningen. Därest verksamheten på förevarande område finnes böra intensifieras, torde efter direktiv av civilförsvarsstyrelsen länsstyrelserna böra meddela de före­ lägganden som påkallas av omständigheterna.

VIII. Speciell motivering.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom in­ rikesdepartementet upprättats förslag till lag om fortsatt .giltighet av civil­ försvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536). I det följande skall detta förslag be­ handlas paragrafvis. 10 §. Utredningen har, såsom framgår av s. 254 i betänkandet, föreslagit att så­ som ett första stycke i 10 § skulle intagas bestämmelse om att kostnaderna för civilförsvarets upprätthållande skola, därest icke i lagen annat föreskrives, bestridas av statsmedel. En dylik bestämmelse låter sig emellertid icke väl förena med lagtexten i övrigt. Som det torde kunna underförstås att staten skall svara för alla kostnader, vilka icke enligt vad som framgår av lagen skola bäras av kommuner eller enskilda, torde motsvarighet till det föreslagna stadgandet ej vara erforderlig.

20 §.

Beträffande det föreslagna tillägget till denna paragraf hänvisas till kap. VII (s. 185). 26 §. I fråga om denna paragraf hänvisas till kap. \ (s. 155).

45 §. Beträffande denna paragraf hänvisas till kap. \ 11. Paragrafen har i för­ hållande till utredningens förslag helt omarbetats. Bestämmelserna angående

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

rätt till statsbidrag och annan ersättning ha överförts till 47—49 §§. Utöver vad som anförts i den allmänna motiveringen torde endast följande behöva anmärkas. 1 mom. Punkt a). Denna punkt motsvarar med viss ändring 45 § 3 mom. i gällande lag. Jfr s. 183. Punkt b). Kommun bör vara skyldig icke blott att inrätta utan även att utrusta allmänna skyddsrum. Vad nu sagts bör dock ej utgöra hinder för att staten anskaffar viss utrustning, såsom telefon- och radioanläggningar. Skyldigheten att vidtaga andra byggnadsanordningar bör avse alla i organisa­ tionsplanen angivna dylika anordningar oavsett deras betydenhet. I kom­ muns skyldigheter enligt denna punkt inbegripes även att anskaffa erforder­ liga markområden eller lokalutrymmen och att gälda de kostnader — även av löpande natur — som kunna föranledas härav. Jämlikt 76 § kan för­ foganderätt utövas för ändamålet. Jämväl vidtagande av åtgärder för att demontera resp. fullt iordningställa skyddsrum eller andra byggnadstekniska anordningar enligt vid olika tider gällande beredskapsbestämmelser avses skola åvila kommun enligt förevarande bestämmelse. Punkt c). Anledningen till att källarmursgenombrott upptagits i eu sär­ skild punkt är att genomförandet av sådana i motsats till vad som gäller be­ träffande anordningar enligt punkt b) icke regleras genom organisationspla­ nen. Jfr 32 §. Bestämmelsen avser endast genombrytande av redan färdiga källarmurar. Liksom hittills böra, där så erfordras, motsvarande åtgärder i byggnader som framdeles uppföras ombesörjas av fastighetsägaren. Jfr pro­ positionen nr 268/1944 s. 167. Punkt g). Ehuru det redan av 20 § framgår, att kommun är skyldig att svara för avlöning och annan ersättning åt den där avsedda personalen, torde för undvikande av missförstånd böra i denna paragraf upptagas uttryckligt stadgande därom. Punkt h). Den här avsedda skyldigheten bör begränsas till materiel som är behövlig för allmänna civilförsvaret. 2 mom. Med hänsyn till de nya reglerna angående statens och kommunernas in­ bördes kostnadsansvar måste de nuvarande bestämmelserna om kostnadsför­ delning mellan kommuner jämkas. Förslaget upptager icke regler angående fördelning av kostnader som upp­ komma på grund av bestämmelserna i 1 mom. a) och f). Detta överensstäm­ mer vad angår punkten a) med vad nu gäller. Alla kostnader på grund av punkt f) skola enligt 49 § ersättas av statsmedel utom kostnad för tillhanda­ hållande av lokaler för utbildning som icke anordnas av civilförsvarsstyrelsen eller länsstyrelsen. Sistnämnda kostnad torde med hänsyn till sin obetydlig­ het icke böra fördelas. I momentets första stycke har upptagits regler angående vilken av flera

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 189

kommuner som skall vidtaga åtgärd enligt 1 mom. b)—e). Med hänsyn till åtgärdernas natur bör det ankomma på länsstyrelsen att i varje särskilt fall efter omständigheterna bestämma därom. Andra stycket överensstämmer i sak med nu gällande bestämmelser i 45 § 1 mom. tredje och fjärde styckena. Frågan huruvida fördelning bör äga rum av kostnader som uppkomma på grund av 1 mom. g) och h) sammanhänger delvis med vilken ställning man tager till utredningens förslag om ändring av 50 §. Enligt första stycket i sagda lagrum i dess nuvarande lydelse är kommun, om kommunalanställd personal i det allmänna civilförsvaret jämlikt 8 §, d. v. s. under högsta civilförsvarsberedskap, tagits i anspråk för tjänstgöring utom det egna civilförsvarsområdet, berättigad till skälig gottgörelse av sta­ ten för löner och andra ersättningar som kommunen på grund av 20 § ut­ givit för tjänstgöringen. Enligt utredningens förslag skulle denna bestäm­ melse ändras så att ersättning skulle utgå så snart personalen tagits i an­ språk för tjänstgöring utom den egna kommunen och detta icke blott under högsta civilförsvarsberedskap utan även under beredskap av lägre grad och under normal fredstid. Om personalen under sådan civilförsvarsberedskap, som under andra världskriget rådde i landet, deltoge i utbildning eller öv­ ning som förlädes till en angränsande kommun, skulle kommunen bli berät­ tigad till ersättning av statsmedel. Om man anser, att kommun under civil­ försvarsberedskap skall vara skyldig bekosta ersättning åt sin personal för tjänstgöring vid utbildning eller övning inom den egna kommunen, kan man knappast finna något skäl till att staten skulle utgiva gottgörelse för kostna­ den, därest utbildningen eller övningen händelsevis komme att äga rum i eu annan kommun inom civilförsvarsområdet. I krig måste kommunerna inom ett civilförsvarsområde vid behov hjälpa varandra. Det kan mycket väl tänkas att t. ex. brandförsvaret i en kommun den ena dagen måste biträda i grannkommunen och nästa dag nödgas begära bistånd av brandförsvaret i denna. Under sådana förhållanden synes redan med hänsyn till att mång­ falden ersättningsanspråk skulle bereda statsmyndigheterna avsevärda svårig­ heter icke lämpligen böra föreskrivas skyldighet för staten att ens under krig utgiva gottgörelse för avlöning åt kommunalanställd personal som använts utom den egna kommunen. I 50 § andra stycket stadgas f. n. att kommun, om dess till allmänna civil­ försvaret hörande materiel under högsta civilförsvarsberedskap avsevärt ska­ dats på grund av fientlig verksamhet eller under användning utom det egna civilförsvarsområdet, är berättigad till skälig gottgörelse av staten. Enligt ut­ redningens förslag skulle denna ersättningsrätt utvidgas att avse även skada som inträffat under användning av materielen utom den egna kommunen. Ej heller detta förslag anser jag mig böra biträda. I stället för de av utredningen föreslagna ändringarna av 50 § böra regler givas som möjliggöra fördelning mellan kommuner av kostnader på grund av 1 mom. g) och h). Dylika regler ha upptagits i tredje stycket av före­

190 Iiungl. Maj:ts proposition nr 81.

varande moment. Att märka är att fördelning ej skall äga rum i annat fall än då kostnaden hänför sig till ändamål, vilket i organisationsplanen angivits såsom gemensamt för flera kommuner.

46 § 1 mom. Beträffande ändringen av detta lagrum hänvisas till vad som anförts under kap. VI (s. 167).

47 och 48 §§. Här ha samlats reglerna angående statsbidrag för anordnande av allmänna skyddsrum, vidtagande av andra byggnadsanordningar ävensom reservanord­ ningar för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen samt utförande av källarmursgenombrott. Bestämmelserna motsvara 47—49 §§ i gällande lag. Enligt vad som anförts i kap. VII äro bestämmelserna att anse som provisoriska.

49 §. Bestämmelserna om rätt till ersättning för tillhandahållande av administra­ tions- och lagerlokaler överensstämma med vad utredningen föreslagit. Jfr 45 § b) i utredningens förslag. Kommun har dessutom ansetts böra erhålla ersättning för tillhandahållande av lokal för utbildning som anordnas av civilförsvarsstyrelsen eller länsstyrelsen. Jfr s. 184. Ersättningen bör utgå i form av hyra. Då överenskommelse ej kan träffas angående dess storlek, bör länsstyrelsen äga bestämma därom.

50 §. Angående denna paragraf hänvisas till vad som anförts under 45 § 2 mom. Andra stycket har avfattats med hänsyn till de nya reglerna om ansvaret för materielanskaffning. 51 §. I motsats till vad nu gäller skall enligt punkt 1 skyldigheten för municipalsamhälle att till förfogande för civilförsvaret ställa materiel och annan egen­ dom endast avse egendom som angivits i organisationsplanen. Hänvisningen i punkt 1 till 45 § 2 mom. betyder att vad som där stadgas i tredje stycket skall gälla även beträffande municipalsamhälle.

76, 81, 82 och 85 §§. Utredningen har ansett, att kostnaderna för ianspråktagande av nyttig­ heter med förfoganderätt borde utan undantag gäldas av staten. Jag kan icke finna denna åsikt riktig, såvitt angår förfogande för anordnande av allmänna skyddsrum, vidtagande av andra byggnadsanordningar eller reservanordningar enligt organisationsplan eller utförande av källarmursgenombrott. Om kom­ mun skall bära partiellt kostnadsansvar för sådan åtgärd, bör detta gälla oav­ sett det sätt på vilket åtgärden verkställes. Utredningens förslag kan med­ föra vissa icke önskvärda konsekvenser. Om man antager att ett allmänt

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 191 skyddsrum i en stad lämpligen borde förläggas i en fastighet eller på mark som tillhörde enskild, skulle det bli beroende på om upplåtelse av fastig­ heten eller marken för skyddsrumsändamål kunde ordnas frivilligt eller måste ske genom tvång, huruvida kommunen skulle ta del i upplåtelsekostnaden eller ej. Det inses lätt att kommunen icke skulle vara angelägen om att få till stånd en frivillig överenskommelse. Det är icke blott fastigheter och mark som kunna tänkas bli föremål för förfoganderätt för skyddsrumsända­ mål. Även material, såsom cement och järn, måste i en nödsituation tagas i anspråk. Den kommun som själv hade tillgång härtill finge bära en större kostnad än den vars skyddsrum måste uppföras med rekvirerat material. Man kan säga, att de av utredningen föreslagna bestämmelserna skulle vara ägnade att premiera de mindre förutseende kommunerna. Jag är alltså av den meningen, att kommuns kostnadsansvar för utförande av skyddsrum, källarmursgenombrott, andra byggnadsanordningar och reserv­ anordningar bör tillämpas även då förfoganderätt måste tillgripas för till­ godoseende av behovet. Ändringarna av förevarande lagrum ha skett med be­ aktande härav. Enligt nu gällande bestämmelser är civilförsvarschefs befogenhet att utöva förfoganderätt begränsad till nyttigheter som finnas inom det egna civilför­ svarsområdet. I likhet med utredningen anser jag att motorfordon må efter länsstyrelsens medgivande tagas i anspråk ändå att det finnes inom annat till länet hörande civilförsvarsområde (76 § första stycket slutet). Bestämmelsen i 76 § andra stycket har, såvitt angår tid då civilförsvarsberedskap icke råder, fått en något vidsträcktare omfattning än vad nu gäller. Under sådan tid skall nämligen förfoganderätt kunna utövas icke blott för an­ ordnande av allmänt skyddsrum och källarmursgenombrott utan även för vid­ tagande av annan byggnadsanordning.

Övergångsbestämmelserna. I ingressen till den nya lagen har föreslagits, att punkt 6 i gällande över­ gångsbestämmelse skulle upphöra att gälla. Detta förslag föranledes därav att motsvarande stadgande av formella skäl bör överflyttas till övergångsbe­ stämmelserna till den nya lagen. De nya reglerna om kostnadsfördelning mellan stat och kommun torde redan av statsfinansiella skäl icke böra träda i kraft förrän den 1 juli 1949. Även med hänsyn till att statens och kommunernas budgetår ej sammanfalla och att anställningsförhållandena för administrationspersonalen inom civil­ försvarsområdena behöva regleras synes det lämpligt att uppskjuta ikraft­ trädandet. Ändringen av 26 § synes böra tillämpas fr. o. in. 1 juli 1948. I vissa yttranden, redovisade i kap. VII, har påpekats behovet av särskilda bestämmelser angående den materiel som kommunerna anskaffat för civilför­ svarsändamål. Enligt min mening bör denna materiel, i den mån den är an­ vändbar för det avsedda ändamålet, ställas till civilförsvarets förfogande.

192 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 81. Därest statsbidrag för anskaffningskostnad ännn icke utgått, böra beträffande rätten till sådant bidrag de nu gällande bestämmelserna äga fortsatt giltig­ het. Den omständigheten, att staten enligt de nya reglerna övertager hela kostnadsansvaret för den framtida materielanskaffningen, lär icke skäligeri kunna åberopas såsom stöd för anspråk på full ersättning för den materiel kommunerna hittills anskaffat. Om den kommunägda materielen ställes till civilförsvarets förfogande, innebär detta ingenting annat än att kommunerna alltjämt under en övergångstid får bära en del av de skyldigheter som nu åvila dem. Jag finner med hänsyn härtill skäl ej föreligga att ålägga stats­ verket att inlösa materielen. Övergångsbestämmelserna ha avfattats med led­ ning av vad sålunda anförts. Därest äganderätten till materielen genom fri­ villiga överenskommelser kan överföras på statsverket utan andra kostnader än de som följa av statsbidragsbestämmelserna bör naturligtvis detta ske. Då det gäller att angiva den materiel som skall ställas till det statliga civil­ försvarets förfogande måste undantagas materiel som kommun anskaffat för hemskydds- och verkskyddsändamål. Yidare bör undantagas materiel som är avsedd för skyddsrum; för sådan skall ju kommun alltjämt bära eget ansvar. Utöver den egentliga civilförsvarsmaterielen bör kommun enligt vad som an­ förts i kap. YII till civilförsvarets förfogande ställa den lösa inredning och de kontorsinventarier som anskaffats för civilförsvarets administrations- och förrådslokaler. För nyttjande av sådan egendom bör emellertid utgå ersätt­ ning. Civilförsvarsmateriel av annan beskaffenhet än som avses i 45 § 1 mom. e) torde, även om den kommer att kvarstå i kommunernas ägo, böra förvaras och underhållas genom statsverkets försorg.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande över bi­ fogade inom inrikesdepartementet upprättade förslag till lag om fortsatt giltighet av civilförsvar slagen den 15 juli 1941 (nr 536)' måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bi­ faller Hans Maj:t Konungen. Ur protokollet: Bengt Söderqvist.

1 Detta förslag, som frånsett rubriken och vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 193

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

19 februari 1948.

N ärvarande: justitieråden L awski , D ahlman , N issen , regeringsrådet K uylenstiekna .

Enligt lagrådet den 18 februari 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 6 februari 1948, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om fortsatt giltighet av civilförsvarslagen den 15 ]uli 1944 (nr 536). Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av e. o. hovrättsassessorn S. O. Svensson. Lagrådet lämnade förslaget utan erinran. Ur protokollet: Bengt Larson.

13 ------ 172 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 81.

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden , hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 februari 1948.

Närvarande:

Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden W igforss , M öller , S köld , Q uensel , G jöres , D anielson , V ougt , Z etter ­ berg , N ilsson , S träng , E ricsson , M ossberg , W eijne , K ock .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, lagrådets den 19 februari 1948 avgivna utlåtande över det den 6 februari 1948 till lagrådet remitterade för­ slaget till lag om fortsatt giltighet av civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536). Föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter ändring av rubriken och vissa redaktionella jämk­ ningar jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta proto­ koll utvisar.

Ur protokollet: Nils Hedfors.