('med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 1

Nr 213.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 31 mars 1952.

Kungl. Maj :i vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till 1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); 2) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 3) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt; 4) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379); 5) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896); 6) förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall; 7) förordning med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preli­ minär skatt; samt 8) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsslcatt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

1---- 487 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 213.

Kungl. Maj:ts •proposition nr 213.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen grundar sig på 1949 års skatteutrednings betänkande an­ gående den statliga direkta beskattningen (SOU 1951:51) och avser en omläggning i vissa avseenden av fysiska personers beskattning med verkan från och med den 1 januari 1953. I vilken utsträckning önskemålet om en allmän skattesänkning därvid kan förverkligas blir beträffande den statliga inkomstskatten beroende av vilken uttagningsprocent som bestämmes för skatten. Frågan härom lämnas emellertid i detta sammanhang öppen; den kommer att upptagas till prövning i samband med framläggande av pro­ positionen angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1952/53. Med de ändringar i skatteutredningens förslag som förordas i proposi­ tionen kan inkomstbortfallet för staten vid en skattereform av förevarande innehåll beräknas för helt år till omkring 630 miljoner kronor vid en utlagning med 100 procent av den statliga inkomstskattens grundbelopp och till omkring 360 miljoner kronor vid en uttagning med 110 procent av samma grundbelopp. I propositionen föreslås, att de statliga ortsavdragen för gifta skattskyl­ diga skola bestämmas till följande belopp: i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp It 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor. Ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild), som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis under­ hållet barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, föreslås skola åtnjuta ortsavdrag med följande belopp: i ortsgrupp I 2 520 kronor, i orts­ grupp II 2 640 kronor, i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Om barnet icke stått under den skattskyldiges vårdnad skall nu nämnt ortsavdrag åtnjutas endast om den skattskyldige icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet. För ensamstående skattskyldig föreslås, att den nu förekommande redu­ ceringen av det statliga ortsavdraget vid stigande inkomst skall upphöra att gälla. Ortsavdraget skall alltså enligt förslaget utgå med fast belopp även för ensamstående, nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor. Beträffande fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser före­ slås, att den statliga inkomstskattens grundbelopp skall beräknas enligt två progressiva skiktskalor (s. 65), den ena avsedd för sådana skattskyl­ diga, vilkas ortsavdrag beräknas enligt de för gift skattskyldig gällande grunderna, och den andra avsedd för övriga hithörande skattskyldiga. Grundbeloppet skall enligt skalorna beräknas till 12 procent av den be­ skattningsbara inkomsten så länge denna icke överstiger i den förra skalan 8 000 kronor och i den senare skalan 4 000 kronor. Den högsta skattesatsen är i båda skalorna 65 procent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 3

Den nuvarande sambeskattningen av äkta makar föreslås alltjämt skola bibehållas. För det beskattningsår, varunder makar ingått äktenskap, skola de dock kommunalt och statligt taxeras såsom av varandra oberoende skatt­ skyldiga. Vid beräkningen av kommunalt och statligt ortsavdrag föreslås makarna skola tillgodotoras hälften var av det gemensamma ortsavdraget. I den mån sådant avdrag icke kan utnyttjas av den ena maken skall det tillgodoräknas den andra maken. Vid taxeringen till statlig inkomstskatt skall därefter skatten fördelas mellan makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster, icke såsom för närvarande i förhållande till deras taxerade inkomster. Det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna med egen inkomst av rörelse eller av eget arbete föreslås vid taxering till statlig inkomstskatt skola, i den mån inkomsten därtill förslår, utgå med högst 300 kronor eller, om den gifta kvinnan haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, med 300 kronor jämte 10 procent av nämnda inkomst, sammanlagt dock högst med 1 000 kronor. Tillika föreslås att gift man, som haft inkomst av jordbruksfastighet eller av rörelse och vars hustru utfört arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, skall, om och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, vid taxering till statlig inkomstskatt äga rätt till avdrag med 300 kronor. De nu nämnda avdragen må dock för makarna tillsammans icke överstiga 300 respektive 1 000 kronor. Någon ändring i bestämmelserna om gift kvinnas förvärvsavdrag vid taxering till kommunalskatt föreslås icke. I propositionen föreslås vidare viss sänkning av den statliga förmögen­ hetsskatten. I detta avseende förordas dels en höjning av gränsen för skatt­ skyldigheten från nuvarande 30 000 kronor till 50 000 kronor och dels vissa ändringar i skiktskalan för förmögenhetsskatten (s. 125). Det föreslås vidare, att bestämmelserna om den s. k. 80-procentspärren, vilka för närvarande ha provisorisk karaktär, skola göras definitiva. I samband härmed föreslås även att den statliga förmögenhetsskatten i viss utsträckning skall kunna tagas i anspråk vid skattereduktionen. De föreslagna ändringarna beträffande förmögenhetsbeskattningen ha föranlett även en justering av skattepliktsgränsen och skalan för kvarlåtenskapsskatten. Förslaget om fördelning av ortsavdrag och skatt mellan makar, vilka båda ha inkomst, har givit anledning till vissa ändringar i uppbördsförordningen.

4 Kungl. May.ts proposition nr 213.

F ö r s 1 a g till lag om ändring i kommimaiskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 52 § 1 mom. och 65 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 46 § punkt 3 och 48 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

52 §. 1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma in­ komst. Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens skattepliktiga inkomst, må bristen avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. Un­ derskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som upp­ kommit för endera maken, må avräknas från den andra makens inkomst i samma kommun av förvärvskälla av samma slag. Ortsavdrag beräknas för en var av makarna till hälften av det belopp, som i 48 § 2 mom. andra stycket sägs, dock att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas å den andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 50 § 2 mom. andra eller tredje stycket sägs, beräknas för vardera maken för sig under iakt­ tagande av att avdraget för makarna tillsammans icke må överstiga det i 50 § 2 mom. andra stycket angivna högsta beloppet. Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, be­ räknas ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.

65 §. Frågan, huruvida —------- före taxeringsåret. I fråga om skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret, skola de för gift skattskyldig gällande bestämmelserna äga tillämpning först vid taxering för det därpå följande beskattningsåret. Har eljest under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har betydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift skattskyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskatt­ ningsåret, vara bestämmande för taxeringen.

Anvisningar

till 46 §. 3. Om en person varit gift eller om gift kvinna levt tillsammans med sin man, bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §.

1 Senaste lydelse av 52 § 1 mom. se 1951:761, av 65 § se 1945:897 samt av anvis­ ningarna till 48 § se 1950:252.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213. 5 till 48 §. Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som här i riket stadigvarande vistats. Frågan om en person varit gift eller om en gift person levt tillsammans med sin make, liksom ock frågan huruvida skattskyldig haft barn eller icke bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §. Rätt till allmänt barnbidrag anses föreligga från och med den dag barnet fötts eller rätten eljest inträtt till och med den dag barnet fyllt 16 år eller rätten eljest upphört. Med barn avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgö­ rande för frågan, huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna, är det för­ hållande, som rått under större delen av beskattningsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom., 8 § 1 inom., 9 §, 10 § 1 mom. och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §• 2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor eller, om hon haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag före­ legat, med 300 kronor jämte 10 procent av nämnda inkomst, sammanlagt dock högst med 1 000 kronor. Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och som under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse och har den skattskyldiges hustru utfört arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må mannen, om och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor. Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga 300 kronor eller, om den gifta kvinnan haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, 1 000 kronor.

8 §• 1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper, som an­ givas i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen. Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, näm­ ligen i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor. Skattskyldig, som------------ stycke sägs. Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i nästföregå­ ende stycke, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad och för vil­

1 Senaste lydelse av 9 § 2 och 3 mom. se 1951:423, av 9 § 5 mom. se 1951:329 samt av 10 § 1 mom. se 1951: 180.

Eungl. Maj:ts proposition nr 213. 7

ket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag med föl­ jande belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 520 kronor, i ortsgrupp II 2 640 kro­ nor, i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i orts­ grupp V 3 000 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för vilket allmänt barnbidrag utgått men vilket icke stått under hans vårdnad, äger han, därest han helt eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta ortsavdrag efter vad i detta stycke sägs, dock endast om den skattskyldige icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet. Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs ( ensam­ stående ) äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

9 §- 1 mom. Skattskyldigs beskattningsbara inkomst skall, med iakttagande av vad nedan i 11 § stadgas, fastställas enligt de i 2 och 3 mom. angivna grunder. 2 mom. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara in­ komsten av den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag. Finnes skattskyldigs------------ 3 000 kronor. Vad härefter —------- beskattningsbar inkomst. 3 mom. För annan skattskyldig än som i 2 mom. avses utgör den taxerade inkomsten tillika beskattningsbar inkomst. 4 mom. Skatteplikt till statlig inkomstskatt inträder för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår till minst 20 kronor; för annan skattskyldig: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår till minst 100 kronor.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av nedan angivna grundbelopp. För skattskyldig, som åtnjuter ortsavdrag med belopp som beräknats en­ ligt 8 § 1 mom. andra stycket och som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet: när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 12 pro­ cent av den beskattningsbara inkomsten; när den beskattningsbara inkomsten överstiger

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

8 000 men icke 10 000 kr. 960 kr. för 8 000 kr. och 16 % av återstoden; lOOuO » » 12 000 » 1280 » » 10 0U0 » » 20 % » )) 12 000 » » 16 000 » lriBO » » 12 000 » » 25 % » » ; 16 000 » n 20 000 » 2 680 » » 16 000 » >, 30 % » » ; 20 000 » » 30 000 » 3 880 » »» 20 000 » )) 35 ® » » ; 30 O00 K » 40 000 » 7 380 )) » 30 000 » » 40 % .. .. ; 40 0< i0 ») » 60 000 » 11380 » )) 40 00O » » 45 % » » ; 60 000 » » 100 000 » 20 380 » » 60 000 » » 50 % » » • 100 000 » » 150 000 » 40 380 » » 100 0<J0 » » 55 % » » ; 150 000 » 200 0U0 » 67 880 » n 150 0OO )» » 60 % » » ’ 200 000 kr. 97 880 » » 200 000 » » 65 % » »

För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke sägs utgör grundbeloppet: när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor: 12 pro­ cent av den beskattningsbara inkomsten; när den beskattningsbara inkomsten överstiger

4 000 men icke 6 000 kr 480 kr. för 4 000 kr. och 16 % av återstoden; 6 000 » )) 8 000 » 800 » » 6 000 » » 20 % » » ; 8 000 » » 10 000 » 1200 » » 8 000 )) *) 24 % )> )) ; 10 000 » » 12 000 » 1680 » » 10 000 » » 27 % » » ; 12 000 » » 16 000 » 2 220 )) )) 12 000 » » 30 % » » ; 16 000 » » 20 000 » 3 420 )» » 16 000 » )l 34 % »» >, ; 20 000 » » 30 000 » 4 780 » » 20 000 » n 38 % » » ; 30 000 » » 40 000 » 8 580 » O 30 000 » » 42 % » » j 40 000 » » 60 000 » 12 780 » O 40 000 n » 46 % » a ; 60 000 » » 100 000 » 21980 » » 60 000 » » 50 % » » ; 100 OuO » » 150 000 »» 41980 » » 100 000 » » 55 % » » ; 150 000 » )) 200 000 » 69 480 u 150 000 j > n 60 % » )) ; 200 000 kr. 99 480 » » 200 000 » » 65 % » »

Ändå att statlig inkomstskatt skall uttagas med mer än 100 procent av grundbeloppet, må likväl icke den å någon del av den beskattningsbara inkomsten belöpande skatten uppgå till högre belopp än som motsvarar

65 procent av denna inkomstdel. Med familjestiftelse------------ ekonomiska intressen.

11 §•

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxe­ ras en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens inkomst, må bristen av­ räknas å den andra makens inkomst. Ortsavdrag beräknas för en var av makarna till hälften av det belopp, som i 8 § 1 mom. andra stycket sägs, dock att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej kunnat ut­ nyttjas å den ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas å den andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra stycket sägs, beräknas för vardera maken för sig under iakttagande av att av­

Kungl. Maj:ls proposition nr 213. 9 draget för maltarna tillsammans icke må överstiga det i nämnda stycke angivna högsta beloppet. Skatten beräknas å det sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster och fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster. Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, be­ räknas ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre be­ stämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 213

Förslag

till förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 1 §, 8 §, 10 §, 11 § 1 mom. och 12 § förord­ ningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 1 §• Till staten------- - — givna bestämmelser. Angående taxeringsmyndigheter — —- — i taxeringsförordningen. Vid taxeringen till förmögenhetsskatt skola bestämmelserna i 3 §, 4 § tredje stycket, 64 § 2 mom. och 65 § kommunalskattelagen äga motsvarande tillämpning. I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna förordning meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen likartade bestämmelser äga tillämpning vid taxeringen till förmögenhetsskatt, skola likaledes anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända till efterrättelse. 8 §• Har skattskyldig hemmavarande barn, som icke fyllt 21 år, skall, därest barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår till minst 20 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet. I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i sådant fall jämväl barnets förmögenhet.

10 §. Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förord­ ningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 50 000 kronor. Ej heller------- — 5 000 kronor. 11 §• 1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse utgöra: när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor: fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som över­ stiger 50 000 kronor, dock lägst en krona; när den beskattningsbara förmögenheten överstiger 100 000 men icke 150 000 kr.: 250 kr. för 100 000 kr. ock 8 °/oo av återstoden; 150 000 » » 200 000 » : 650 » » 150 000 » » 10 °/oo » » ; 200 000 •> » 400 000 » : 1150 » » 200 000 » » 13 °/oo » -> ; 400 000 » » 1000 000 » : 3 750 » » 400 000 » » 16 °/oo » » ; 1000 000 kr. ; 13 350 » » 1000 000 » » 18 °/oo » »

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 11

12 §.

1 mom. För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, beräknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, var­ vid boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga för­ mögenhet. Har därvid skuld, som i 5 § avses, helt eller delvis ej kunnat ut­ nyttjas å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen avräknas å den andra makens förmögenhet. Den beskattningsbara förmö­ genheten beräknas för makarna gemensamt under hänsyntagande, vid tilllämpning av 9 § tredje och fjärde styckena, till makarnas sammanlagda nettoinkomst. Frågan om skatteplikt enligt 10 § bedömes med hänsyn till makarnas sålunda bestämda beskattningsbara förmögenhet. Skatt beräknas likaledes efter nämnda förmögenhet samt fördelas å makarna efter deras skattepliktiga förmögenheter. 2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i fråga om taxering till statlig förmögenhetsskatt anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre be­ stämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 20 § 1 mom. och 86 § taxeringsförordningen den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

20 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga--------— (självdeklaration), näm­ ligen: 1) aktiebolag och ekonomisk förening; 2) annan juridisk — — — 100 kronor; 3) fysisk person,------------ kronor; samt 4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som i 3 § 1 inom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt angives, vid beskattnings­ årets utgång haft ett värde överstigande 50 000 kronor eller, såvitt angår

1 Senaste lydelse av 26 § 1 inom. so 1051:330 samt av 86 § so 1952:

12 Kungl. Maj ds proposition nr 213. sådan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000 kronor. Vid bedömandet ------------ statlig förmögenhetsskatt. I fråga om gift person skall för senare beskattningsår än det, varunder äktenskapet ingåtts, vid bedömande av deklarationsskyldigheten hänsyn tagas, förutom till hans egen inkomst och förmögenhet, även till boets och den andra makens inkomst och förmögenhet, såvida makarna under större delen av beskattningsåret levt tillsammans. Har skattskyldig barn, skall hänsyn tagas jämväl till barnets förmögenhet, därest han enligt förord­ ningen om statlig förmögenhetsskatt skall taxeras därför. Vid tillämpning------- -—- riket bosatta. Avlider skattskyldig -------------den avlidne.

86 §. För varje -— ------ -77 § 4 inom. Hos särskild — --------egen uppbördsförvaltning. De beslutade------ — skattskyldiges namn. I inkomstlängden antecknas särskilt dels i avseende å statlig inkomstskatt uppskattad inkomst av olika för­ värvskällor, medgivet avdrag för underskott å förvärvskälla, sammanräk­ nad nettoinkomst, medgivna allmänna avdrag som icke avse underskott å förvärvskälla, taxerad inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag samt be­ skattningsbar inkomst med angivande tillika, där det ej framgår av läng­ dens uppställning, av den punkt i 10 § 2 mom. förordningen om statlig in­ komstskatt, enligt vilken skatten skall beräknas; dels i — -------- beskattningsbar inkomst; dels ock ■—------- här ovan. Sådan anteckning — -------- 1 200 kronor. I förmögenhetslängden -------- — beskattningsbara förmögenheten. Närmare föreskrifter------- — Kungl. Maj :t. Taxeringslängderna underskrivas —-------- och ledamöter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Kungl. Maj ds proposition nr 213. 13

Förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896).

Härigenom förordnas, att 4 § 2 inom., 5 §, 15 § och 53 § 1 mom. även­ som anvisningarna till 53 § uppbördsförordningen den 31 december 19451 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §• 2 mom. I skattetabellerna skola i särskilda kolumner upptagas skatte­ belopp för följande grupper av skattskyldiga, nämligen 1) gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare, där makan har en sammanräknad nettoinkomst å minst tvåtusen kronor; 2) annan gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare än under 1) sägs; 3) ogift inkomsttagare, som har hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag före­ ligger (ogift inkomsttagare med barn); 4) annan ogift inkomsttagare än under 3) sägs (ogift inkomsttagare utan barn). Gift, med maken sammanlevande kvinna, vars make har inkomst, skall hänföras till under 3) upptagen grupp av skattskyldiga, därest hon har hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, samt eljest till under 4) upptagen grupp av skattskyldiga. Gift, med maken sammanlevande kvinna, som har egen inkomst men vilkens make icke uppbär inkomst, skall likställas med gift manlig inkomst­ tagare. Ogift skattskyldig —------- manlig inkomsttagare. Under 3) omnämnd inkomsttagare, som icke har vårdnaden om barnet men som sammanlever med den, under vars vårdnad barnet står, skall hän­ föras til! under 4) angiven grupp av skattskyldiga. Med ogift------------ eller hemskild.

5 §• Vid beräkning — — — högre utdebitering. Förhållandena den------------ femton år. Skall under inkomståret preliminär A-skatt enligt tabell börja utgå för skattskyldig, för vilken skatt icke tidigare sålunda beräknats, skall i fråga om skattskyldigs civilstånd det förhållande, som kan antagas komma att ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret, samt, vad an­

1 Senaste lydelse av här berörda författningsbestämmelser se 1951:421.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 213. går frågan om den skattskyldige hav hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, för­ hållandet vid den tidpunkt, då debetsedel jämlikt 42 § sista stycket över­ sändes till skattskyldig, vara avgörande för till vilken i 4 § 2 mom. avsedd grupp av skattskyldiga vederbörande skall hänföras. Härvid skall iakttagas, att i sistnämnda författningsrum med barn icke avses barn, som före den 1 november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter den 1 november under inkomståret.

15 §. Vid beräkning------------ femton år. Vid preliminär taxering, som sker under inkomståret, skall hänsyn tagas i fråga om skattskyldigs civilstånd till det förhållande, som kan antagas komma att ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret, samt, vad angår frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barn­ bidrag föreligger, till förhållandet vid den tidpunkt, då taxeringen verkstäl­ les. Härvid skall iakttagas, att med barn icke avses barn, som före den 1 november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter den 1 november under inkomståret. Har skattskyldig------- — dylikt avdrag.

53 §. 1 mom. Jämkning av preliminär skatt skall av den lokala skattemyndig­ heten verkställas under inkomståret 1) därest skattskyldig-------- — efter inkomståret; 2) därest skattskyldig visar eller, såvitt hans ortsavdrag är beroende av makes inkomst, gör sannolikt att ändring skett i förhållande, vartill hänsyn skall tagas vid bestämmande av ortsavdrag för honom vid den taxering, som skall verkställas under året näst efter inkomståret; 3) därest skattskyldig ------------ skatt; eller 4) därest skattskyldig------- - — preliminär A-skatt. Jämkningen skall--------- — slutliga skatt. Där icke------------ tjugufem kronor. Erhåller lokal — -------- må erfordras. Innan jämkning------------ är obehövligt.

Anvisningar

till 53 §. Har skattskyldig----------- må betingas. Lokal skattemyndighet —------- skatt uttages. Den bevisning, som skattskyldig måste prestera för att erhålla jämkning, är icke lika i de i 1 mom. under 2)—4) omnämnda fallen. Begäres jämk­ ning jämlikt 1 mom. 2) på grund av sådan ändring i makes inkomst, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 15

påverkar den skattskyldiges ortsavdrag, eller jämlikt 1 inom. 3), behöver vederbörande endast göra sannolikt, att de ifrågavarande förhållandena komma att vara för handen; mera kan han tydligen i dessa fall icke heller åstadkomma. I övriga fall har han däremot att styrka, att de berörda om­ ständigheterna verkligen föreligga. Vid beslut------------ den skattskyldige.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock alt förordningen skall tillämpas redan dessförinnan såvitt fråga är om åtgärder, som erfordras för att uppbörd av preliminär skatt i enlighet med förordningens bestäm­ melser skall kunna äga rum från 1953 års ingång.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Förslag till förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret eller som här stadigvarande vistats, så ock oskift dödsbo efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller här stadigvarande vista­ des, äger under de förutsättningar och i den omfattning nedan sägs åtnjuta avkortning av påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt eller resti­ tution av redan erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening.

2 §• 1 mom. Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt denna förordning skola avse det belopp, varmed den skattskyldige på grund av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomstskatt och förmögen­ hetsskatt samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel sammanlagt överstiga SO procent av den för honom samma år enligt förord­ ningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag för allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må hava vid taxeringen medgivits. Avkortningen och restitutionen må dock till­ hopa icke överstiga sammanlagda beloppet av den statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten, därvid likväl den statliga förmögenhetsskatten icke må nedbringas till lägre belopp än som motsvarar den skatt, som skulle utgått å femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten. Vid fastställande av det belopp, för vilket avkortning eller restitution så­ lunda må åtnjutas, skall i förekommande fall med taxerad inkomst förstås ett med motsvarande tillämpning av föreskrifterna i 9 § fjärde stycket för­ ordningen om statlig förmögenhetsskatt beräknat belopp. 2 mom. För äkta makar, vilka under hela beskattningsåret eller större delen därav levt tillsammans, skall, såvitt angår senare beskattningsår än det under vilket äktenskapet ingåtts, rätten att åtnjuta avkortning eller restitution bedömas med hänsyn till båda makarnas sammanlagda in­ komst och skatter. Det belopp, som enligt föregående punkt må avkortas eller restitueras, fördelas å makarna i förhållande till de belopp, varmed vardera maken skulle ägt atnjuta avkortning eller restitution, därest hänsyn tagits endast till den makens inkomst och skatter. 3

3 §. Vid tillämpning av denna förordning skall, där avkortning kan ske, så­ dan i första hand äga rum. Kan avkortning icke ske eller kan sådan ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 17

allenast till viss del, skall det enligt 2 § bei'äknade beloppet, i den mån det ej kunnat avkortas och det täckes av erlagt skattebelopp, återbetalas till den skattskyldige. Å sålunda återbetalat belopp utgår icke ränta.

4 §. Den som enligt denna förordning vill åtnjuta avkortning av påförd skatt eller restitution av erlagd skatt eller båda dessa förmåner har att därom göra ansökan hos länsstyrelsen i det län, inom vilket han taxerats till statlig in­ komstskatt för det taxeringsår varom fråga är, eller, därest han taxerats till sådan skatt i Stockholms stad, till överståthållarämbetet. Ansökan skall vara nämnda myndighet tillhanda före utgången av kalen­ deråret näst efter taxeringsåret, vid äventyr att avkortning eller restitution enligt denna förordning icke må beviljas. Därest de i 2 § angivna förutsätt­ ningarna för åtnjutande av avkortning eller restitution föreligga först efter det kammarrätten eller Kungl. Maj:t meddelat utslag angående sökandens taxering för ifrågavarande taxeringsår, skall ansökningen vara myndigheten tillhanda inom ett år efter det kammarrättens utslag vunnit laga kraft eller Kungl. Maj :ts utslag meddelats. Ansökan göres å blankett, vartill formulär fastställes av riksskatte­ nämnden. 5 §• Finnes ansökning böra bifallas, skall länsstyrelsen eller överståthållar­ ämbetet antingen meddela förordnande om avkortning eller tillställa sökan­ den honom tillkommande restituerat belopp över postgiro eller ock vidtaga båda dessa åtgärder. G §. Därest, efter det förordnande om avkortning eller restitution enligt denna förordning meddelats, skattskyldigs taxering för ifrågavarande taxeringsår så ändras, att avkortningen eller restitutionen bör beräknas till annat belopp än som skett eller att avkortning eller restitution icke skall ifrågalcomma, åligger det myndighet, som har att vidtaga debiteringsåtgärd i anledning av den ändrade taxeringen, att vidtaga jämväl sådan ändring i debiteringen, som föranledes av de ändrade grunderna för beräkning av avkortningen eller restitutionen. Det åligger länsstyrelsen eller överståthållarämbetet att lämna nyssnämnda myndighet härför erforderliga uppgifter.

7 §. Beträffande besvär över beslut rörande tillämpning av denna förordning skall gälla vad i uppbördsförordningen är stadgat angående klagan över de­ bitering av slutlig skatt. 8 §. Kungl. Maj :t äger utfärda närmare bestämmelser för tillämpning av denna förordning.

2—137 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 213.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 21S.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954, då förordningen den 26 juli 1947 (nr 584) med provisoriska bestämmelser om begräns­ ning av skatt i vissa fall skall upphöra att gälla; dock att sistnämnda för­ ordning alltjämt skall äga tillämpning i fråga om skatt, som påförts på grund av taxering åren 1949—1953 eller på grund av eftertaxering för nämnda år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 19

Förslag

till förordning med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär skatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• Fysisk person, som är här i riket bosatt eller här stadigvarande vistas, så ock oskift dödsbo efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller här stadigvarande vistades, må beviljas nedsättning av preliminär B-skatt under de förutsättningar och i den omfattning nedan sägs.

2 §. Vid debitering av preliminär B-skatt må skatten nedsättas med det be­ lopp, varmed avkortning eller restitution av motsvarande slutliga skatt kan beräknas bliva medgiven enligt 2 § förordningen den 1952 (nr ) med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall. Jämväl efter verkställd debitering må nedsättning av preliminär B-skatt ske med belopp som i föregående stycke angives. 3 4 5

3 §. Skattskyldig, som vill erhålla nedsättning av preliminär B-skatt enligt denna förordning, skall göra ansökan därom hos den lokala skattemyndig­ het, som har att påföra den skattskyldige statlig inkomstskatt för inkomst­ året. Ansökan skall i fall, som avses i 2 § första stycket, vara den lokala skatte­ myndigheten tillhanda senast den 1 december året näst före inkomståret. I annat fall skall ansökan göras senast före utgången av april månad året näst efter inkomståret. 4 §• Ansökan, varom i 3 § förmäles, skall göras å blankett enligt formulär, som fastställes av riksskattenämnden. Vid ansökan skall fogas preliminär självdeklaration, där den skattskyldige icke tidigare avgivit sådan deklaration för inkomståret. Ingives ansök­ ningen efter det den skattskyldige avlämnat allmän självdeklaration för in­ komståret, skall i stället avskrift av sistnämnda deklaration fogas vid an­ sökningen. 5 §• Beslut över ansökan enligt 3 § meddelas av den lokala skattemyndigheten. Beslutet skall skyndsamt tillställas den skattskyldige ävensom vederbö­ rande länsstyrelse.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 0 §• Innebär beslut som avses i 5 § att preliminär B-skatt, som förfaller till betalning efter det beslutet meddelats, skall utgöras med annat belopp än det som tidigare utfärdad debetsedel utvisar, skall den lokala skattemyn­ digheten ofördröj ligen utfärda och till den skattskyldige översända ny de­ betsedel upptagande den ändrade skatten. Det åligger länsstyrelsen att utan dröjsmål förordna om avkortning av den skatt, som enligt beslutet icke skall erläggas.

7 §• Innebär beslut som avses i 5 § att preliminär B-skatt icke vidare skall utgå för inkomståret, åligger det länsstyrelsen att utan dröjsmål antingen förordna om avkortning av den del av skatten, som överstiger vad den skatt­ skyldige enligt nämnda beslut har att erlägga i preliminär skatt, eller, därest den skattskyldige redan inbetalt preliminär skatt med större belopp än vad han enligt sagda beslut är skyldig att erlägga, till den skattskyldige återbetala det överskjutande beloppet. Å belopp, som återbetalas, utgår icke ränta.

8 §. Den som icke åtnöjes med lokal skattemyndighets beslut enligt denna förordning äger i beslutet söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vil­ ka skola hava inkommit till länsstyrelsen inom en månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Över länsstyrelsens beslut enligt denna förordning må klagan icke föras.

9 §• De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna för­ ordning, meddelas av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Genom denna förordning upphäves förordningen den 22 april 1949 (nr 175) med provisoriska bestämmelser om begränsning i vissa fall av preli­ minär skatt; dock att sistnämnda förordning alltjämt skall äga tillämpning i fråga om preliminär skatt för år 1952 eller tidigare år.

Kungl. Majds proposition nr 213. 21

Förslag

till förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om kvariåtenskapsskatt.

Härigenom förordnas, att 9 §, 17 §,18 §, 20 §, 21 § och 28 § förordningen den 26 juli 1947 om kvariåtenskapsskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 9 §• Kvarlåtenskap är fri från skatt enligt denna förordning, därest värdet av kvarlåtenskapen icke överstiger 50 000 kronor. I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff. Kvarlåtenskapsskatten utgör: när kvarlåtenskapen icke överstiger 70 000 kronor: 5 procent av det be­ lopp varmed kvarlåtenskapen överstiger 50 000 kronor; samt när kvarlåtenskapen överstiger 70000 men icke 100 000 kr. 1 000 kr. för 70 000 kr. och 10 % av äterstoden 100 000 n >> 200 000 )> 4 000 » » 100 000 » » 15 % » » 200 000 » )> 300 000 » 19 000 » » 200 000 » » 20 % » » 300 000 » » 500 000 » 39 000 » » 300 000 » » 25 % » n 500 000 » » 1 000 000 » 89 000 » » 500 000 » » 30 % » » 1000000 » » 2 000 000 » 239 000 )) » 1 000 000 » » 35 % » » 2 000 000 » » 5 000 000 » 589 000 » » 2 000 000 » » 40 % ») » 5 000 000 kr. 1 789 000 >» » 5 000 000 » » 50 % » » Vid tillämpning — — — hundratal kronor. 17 §. Gåva är fri från skatt enligt denna förordning, då gåvans värde icke över­ stiger 50 000 kronor. För annan gåva beräknas skatten på sätt nedan sägs. För gåva till den, som vid tiden för gåvan är närmast till arv efter givaren, så ock för gåva till avkomling efter arvinge som nyss sagts, skall kvarlåtenskapsskatten beräknas enligt den i 9 § intagna tariffen och med hänsyn tagen till givarens förmögenhet, gåvans värde däri inräknat, vid tiden för gåvan. Skatten skall beräknas allenast å det belopp, varmed gåvans värde överstiger 50 000 kronor, och utgå efter den eller de procentsatser som skolat tillämpas, därest skatt skolat uttagas för hela förmögenheten och nyss­ nämnda belopp utgjort den högst beskattade delen därav. Därest givaren var gift, skall vad i detta stycke sägs om givarens förmögenhet i stället avse den del av makarnas förmögenhet, som enligt 15 § 1 mom. arvsskatteförord­ ningen beräknas vid bodelning eller boskifte tillfalla givaren, dock att giva­ rens förmögenhet icke må beräknas till lägre belopp än gåvan. För annan------------efter givaren.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 18 §. Vid beräknande huruvida gåva, som avses i 17 § andra stycket, uppgår till skattepliktigt belopp skall sammanläggning ske av den ifrågavarande gåvan och alla av samme givare inom loppet av tio år dessförinnan bort­ givna, förut icke beskattade gåvor av det slag som i nyssnämnda författningsrum avses; och skall därvid, om under nämnda tid förekommit gåva eller gåvor som förut beskattats, gåvan eller gåvorna till ett belopp av 50 000 kronor anses såsom en icke beskattad gåva. Skatten för gåvornas samman­ lagda belopp bestämmes såsom om fråga vore om en gåva och beräknas med hänsyn till givarens på sätt i 17 § andra stycket sägs beräknade för­ mögenhet eller hans andel i makarnas förmögenhet vid tiden för den senaste gåvan. Vid beräknande------------ är fråga. Vid sammanläggning------------ skall utgå.

20 §. Har förmånstagare insatts till livförsäkring, som är så avtalad att premie­ betalningen skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller för vilken under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas därest premie­ betalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande, och är försäk­ ringens ägare svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning, inträder under dennes livstid skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva då på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren, dock endast om för försäkringen erlagts premier till ett sammanlagt belopp överstigande 50 000 kronor. I nu ■—■ -—• — motsvarande tillämpning.

21 §.

Efterlämnar svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var bosatt här i riket, livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, och har icke enligt 20 § för försäkringen erlagts kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva, inträder, om premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning full­ gjorts inom tio år före dödsfallet och för försäkringen erlagts premier till sammanlagt belopp överstigande 50 000 kronor, vid dödsfallet skyldighet att för försäkringen erlägga skatt såsom för kvarlåtenskap. Efterlämnar den------------erlagda premierna. Vid skattens bestämmande skall sammanlagda beloppet av de erlagda premierna, i den män detsamma överstiger 50 000 kronor, läggas till den i 7 § angivna kvarlåtenslcapen samt skatten beräknas enligt den i 9 § intagna tariffen å sammanlagda värdet av kvarlåtenslcapen och nämnda premiebe­ lopp; skolande därvid iakttagas, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen sålunda ökas, icke i något fall må överstiga värdet av vad som tillfallit för­ månstagaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 213. 23

Skall jämlikt 104 § andra stycket lagen om försäkringsavtal viss del av försäkringsbeloppet tillfalla efterlevande make och understiger den åter­ stående delen av försäkringsbeloppet summan av de erlagda premierna, före­ ligger icke skattskyldighet för större del av premiebeloppet än som motsvarar den återstående delen av försäkringsbeloppet minskad med 50 000 kronor. Är efterlevande------------boets behållning.

28 §. Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter er­ hållen vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyl­ dighets inträde, lämna skriftlig uppgift härom till vederbörande beskattningsmyndighet och därvid enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse för skattens be­ stämmande; dock skall nu stadgad skyldighet icke gälla, där summan av de för försäkringen eller, där fråga är om flera försäkringar, för desamma er­ lagda premierna ej överstiger 50 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953. Äldre bestämmelser skola dock fortfarande gälla beträffande kvarlåtenskap efter den, som avlidit före den 1 januari 1953, samt beträffande gåva, därest före nämnda dag gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. Lika­ ledes skola äldre bestämmelser gälla beträffande livförsäkring, på grund av vilken utbetalning till förmånstagaren skett före nämnda dag, eller beträf­ fande livförsäkring efter den som avlidit före samma dag.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den SI mars 1952.

Närvaran cl e: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden S köld , Z etterberg , T orsten N ilsson , S träng , E ricsson , A ndersson , L ingman , H ammarskjöld , H edlund , P ersson , H jälmar N ilson , L indell .

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående omläggning av den statliga direkta beskattningen m. m. samt anför därvid följande.

I. INLEDNING. Vid 1949 års riksdag väcktes ett antal motioner angående det gällande skattesystemets verkningar i olika avseenden. Motionerna hänvisades till bevillningsutskottet, som i sitt utlåtande nr 18 föreslog riksdagen att i skri­ velse till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av skatterna till staten och dessas verkningar. Riksdagens båda kamrar beslöto i enlighet med utskottets hemställan. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndiganden den 22 april och den 10 jnni 1949 tillkallade därefter dåvarande chefen för finansdepartementet, stats­ rådet Wigforss, särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa en översyn av statsskatterna och deras verkningar. De sakkunniga, som antagit benäm­ ningen 1949 års skatteutredning, ha varit ledamoten av riksdagens andra kammare G. A. Olsson i Gävle, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare F. L. Franzon, ledamöterna av riksdagens andra kammare E. R. Hagberg i Malmö, S. H. Henriksson, C. A. D. Jonsson i Skedsbygd och E. H. Kärrlander, ledamoten av riksdagens första kammare B. E. F. Petrén, sekreteraren i landsorganisationens utredningsavdelning L. G. Rehn, leda­ moten av riksdagens andra kammare O. E. Sandberg, bankdirektören G. Sö­ derlund samt ledamoten av riksdagens andra kammare E. O. Åkerström.* I de för utredningen meddelade direktiven anfördes bland annat att det för alla gemensamma syftet med utredningen tydligen vore att skapa större klarhet om statsbeskattningens verkningar i olika avseenden. Detta gällde såväl skatternas avvägning med hänsyn till vad som kallas skattebetalarnas bärkraft som det samlade skattetryckets och enskilda skatteformers inverkan 1

1 Uppgifterna avse slcatteutredningens sammansättning vid tiden för uppdragets slutförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 25

på näringslivet, på sparande, arbetsvilja och företagsamhet. Önskemålet att komma fram till en lättnad i skattebelastningen vore lika självklart som nöd­ vändigheten att väga detta önskemål mot vikten av de behov, som föranledde att skatterna nttoges. I direktiven anknöts i detta avseende till vad bevillningsutskottet anfört i sitt nyssnämnda utlåtande. Vidare anfördes i direktiven bl. a.

En fråga som icke beröres i utskottsutlåtande och riksdagsskrivelse, men som utredningen måste ägna uppmärksamhet är det samband som råder mellan nu åsyftade översyn av den statliga beskattningen och den redan igångsatta undersökningen om höjning av ortsavdragen vid den kommu­ nala beskattningen. En lättnad i kommunalskatten för huvudmassan av mindre inkomsttagare har ansetts mera trängande än övriga skattefrågor. I direktiven för denna undersökning har förutsatts att behov kunde yppas av statliga bidrag till kommunerna för att i vissa fall underlätta en höjning av avdragen, varjämte en ökning av statsutgifterna för barnbidrag tagits i sikte såsom ersättning för barnavdragens slopande också vid den kommu­ nala beskattningen. Vid avvägningen av den statliga beskattningen är det sålunda nödvändigt att hänsyn tages till de förslag som kunna framläggas rörande kommunalskatten. Det torde emellertid visa sig att ytterligare an­ ledning till kontakt mellan de båda utredningarna kommer att föreligga. 1 direktiven för den kommunala skatteutredningen uttalas att arbetet om möjligt bör slutföras så snabbt att förslag i ärendet kan föreläggas för 1950 års riksdag. Då en önskvärd höjning av de kommunala ortsavdragen icke gärna kan bli möjlig utan att den kommunala utdebiteringen höjes, skulle detta medföra höjning av kommunalskatten för inkomsttagare över en viss inkomstnivå. Detta lär kunna undvikas endast genom statliga åtgärder. En utväg vore direkta bidrag av statsmedel. En annan utväg för att undvika höjning av den samlade skattebördan är att samtidigt med en höjning av de kommunala ortsavdragen genomföra en revision av den statliga inkomst­ skatteskalan som toge hänsyn till den höjda kommunalskatten. Detta för­ utsätter emellertid antingen att arbetet med översyn av det statliga skatte­ systemet skulle vara slutfört redan i början av nästa år eller också att frågan om provisoriska jämkningar i skalorna för den statliga inkomst­ skatten tages upp till särskild behandling för att eventuellt kunna före­ läggas 1950 års riksdag. Det torde få bli den nya utredningens sak att i .samarbete med kommittén för kommunalskatten överväga de nu nämnda frågorna.

De sakkunnigas uppdrag utvidgades sedermera till att gälla även frågan om principerna för beskattning av äkta makar. I detta avseende anförde jag till statsrådsprotokollet den 17 mars 1950 följande.

Med hänsyn till de krav på ändrade bestämmelser rörande beskattningen av äkta makar, som framkommit såväl inom riksdagen som i andra sam­ manhang, utverkade dåvarande chefen för finansdepartementet den 14 juni 1946 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning av dithörande frågor. De med stöd av be­ myndigandet tillkallade sakkunniga (sambeskattningssakkunniga) ha den 2 september 1949 avgivit betänkande i ämnet. De sakkunnigas majoritet har därvid förordat bibehållandet av sambeskattningen av äkta makar efter i huvudsak samma grunder som de vilka för närvarande gälla. I flera punkter föreslås emellertid ändringar av de nuvarande bestämmelserna.

26 Kungl. Maj ds proposition nr 213.

Vid betänkandet ha fogats särskilda yttranden av två av de sakkunniga. I det ena av dessa yttranden förordas ett system med särbeskattning av äkta makar, därvid tillika framhålles att en dylik reform givetvis förutsätter ytter­ ligare överväganden samt en överarbetning av gällande ortsavdragsregler. I det andra yttrandet förordas ett bibehållande i princip av sambeskattningen, därvid denna dock föreslås ordnad på annat sätt än vad för närvarande gäl­ ler. Sålunda föreslås, att skatten skall uträknas på grundval av ett belopp, motsvarande hälften av makarnas sammanlagda inkomster, varefter skatte­ beloppet fördubblas och fördelas mellan makarna i förhållande till deras taxerade inkomster. Över sambeskattningssakkunnigas betänkande ha remissyttranden avgi­ vits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. I de flesta yttran­ dena har betänkandet kritiserats i olika hänseenden och i många yttranden har framställts yrkande om att frågan måtte göras till föremål för ytter­ ligare utredning. I flera yttranden har bland annat framhållits, att utform­ ningen av beskattningen av äkta makar måste påverka skattefördelningen mellan olika inkomstgrupper och att frågan därför måste ses i ett större sammanhang. Med hänsyn till den sålunda framkomna kritiken bör sambeskattnings­ sakkunnigas betänkande enligt min mening icke nu läggas till grund för proposition i ämnet. Då spörsmålet om beskattningen av äkta makar emel­ lertid alltjämt är eu av de mest aktuella skattefrågorna, bör en förnyad ut­ redning i ämnet utan dröjsmål igångsättas. Av den redan verkställda utredningen framgår, huru begränsat valet av tänkbara lösningar är, så länge problemet om äkta makars beskattning behandlas isolerat från frågan om utformningen av ortsavdragen för äkta makar respektive för ensamstående. Vid den förnyade utredningen bör där­ för sistnämnda fråga samtidigt göras till föremål för omprövning. Vid så­ dant förhållande kommer emellertid utredningen att delvis omfatta samma frågor, som redan äro föremål för utredning genom de enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 22 april 1949 tillkallade sakkunniga med uppdrag att verkställa en översyn av skatterna till staten och deras verkningar (1949 års skatteutrcdning). Det är därför enligt min mening mest praktiskt, att den fortsatta utredningen av frågan om äkta makars beskattning uppdrages åt sistnämnda sakkunniga. Vid den förnyade utredning i ämnet, som i enlighet härmed bär komma till stånd, bör med utgångspunkt från den samlade skattesumma, som fin­ nes böra uttagas av de skattskyldiga, prövas olika möjligheter att lösa frå­ gan om äkta makars beskattning. Sålunda bör en närmare undersökning komma till stånd bland annat angående möjligheterna att lösa frågan en­ ligt särbeskattningslinjen. Man synes därvid böra utgå från att samtliga skattskyldiga skola tillerkännas ett lika stort ortsavdrag och att make skall äga rätt att utnyttja avdrag, som andre maken på grund av bristande in­ komst icke kan utnyttja. Den skärpta beskattning av ensamstående, vilken följer av att ortsavdraget för dessa skattskyldiga minskar allt eftersom in­ komsten ökar, kan vid ett så anordnat särbeskattningssystem icke bibe­ hållas. Vid utredningen bör vidare prövas eu modifierad sambeskattningslinje, innebärande att makarnas sammanlagda inkomst vid skattläggningen i lämplig proportion uppdelas mellan makarna och skatt beräknas särskilt å vardera delen av inkomsten. Emellertid synes en dylik överflyttning av inkomst från den ena maken till den andre icke böra tillåtas i obegränsad omfattning utan allenast intill visst angivet belopp. Skatteutredningen bör givetvis vara oförhindrad att söka en lösning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 27

sambeskattningsproblemet även efter andra linjer än de här angivna. Vil­ ket system som än förordas måste emellertid beaktas angelägenheten av att systemet låter sig väl förena med källskattens avdragsregler. För att tagas i övervägande vid fullgörande av uppdraget ha till de sakkunniga överlämnats bland annat 1946 års riksdags skrivelse nr 436 i anledning av väckta motioner om sambandet mellan socialpolitik och be­ skattning samt 1950 års riksdags skrivelse nr 360 angående enskilda in­ komsttagares ekonomiska förhållanden m. m. De sakkunniga ha den 30 november 1951 avgivit betänkande angående den statliga direkta beskattningen (SOU 1951:51). Vid betänkandet fogade, av de sakkunniga utarbetade författningsförslag torde få såsom Bihang 1 fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag. över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret (särskilt yttrande av statskommissarien Kull), kammarrätten, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket (särskilt yttrande av byråchefen Faxelius), riksskattenämnden (särskilt yttrande av herrar Sivert och Lysell), kommerskollegium, socialstyrelsen (särskilt yttrande av byråcheferna von Ilofsten och Twengström samt t. f. byråchefen Jansson), överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jön­ köpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Koppar­ bergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norr­ bottens län, Sveriges häradsskrivarförening, föreningen Sveriges kronokamrerare, taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, svenska bank­ föreningen, svenska sparbanksföreningen, Stockholms handelskammare, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges redareför­ ening, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, kooperativa för­ bundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Fredrika-Bremer-förbundet. Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen och Stockholms han­ delskammare ha yttrat sig gemensamt och därvid åberopat ett av närings­ livets skattedelegation avgivet utlåtande. Vid kommerskollegiets utlåtande ha fogats ett av handelskamrarna i Malmö och Jönköping avgivet gemensamt yttrande samt ett yttrande av handelskammaren i Göteborg.

Såsom av de ursprungliga direktiven för skatteulredningen framgått har ett nära samband förelegat mellan utredningens arbete och den vid 1950 års riksdag genomförda kommunala ortsavdragsreformen. Skatteutredningen har i sitt betänkande understrukit detta samband och ansett att den kommunala ortsavdragsreformen borde ses såsom ett första led i eu sänk­ ning av de direkta skatterna.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 213. På grund härav kommer framställningen i det följande att även beröra frågan om en justering av de nya kommunala ortsavdragen i anledning av den penningvärdeförsämring, som ägt rum sedan dessa avdrag fastställ­ des på våren 1950. Härom har inom finansdepartementet upprättats en den 5 januari 1952 dagtecknad promemoria, vari ifrågasatts en höjning av de kommunala ortsavdragen med 20 %. Över denna promemoria ha efter remiss yttranden avgivits av kammar­ rätten, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Väster­ bottens län, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisa­ tion, svenska landskommunernas förbund samt svenska stadsförbundet. Vid överståthållarämbetets utlåtande har fogats ett av stadskollegiet i Stockholm avgivet yttrande.

IL ALLMÄNNA SYNPUNKTER PÅ FRÅGAN OM SÄNKNING AV DE DIREKTA STATLIGA SKATTERNA.

Skattentredningen.

I betänkandet redovisas vissa undersökningar rörande skatternas verk­ ningar på arbetsvilja, företagsamhet, sparande, deklarationsmoral o. s. v. Vidare behandlas frågorna om penningvärdeförsämringens inverkan på skatterna, om sambandet mellan beskattningen och de sociala förmånerna och om förhållandet mellan direkt och indirekt beskattning. Beträffande skatternas verkningar konstaterar utredningen att man bär rör sig på ett område som påverkas av psykologiska faktorer och där de olika verkningarna svårligen låta sig fastställas eller värderas på något objektivt sätt. I mycket är man hänvisad till uppgifter som icke låta sig kontrolleras. Vid vilken gräns de marginella skattesatserna för exempelvis arbetsinkomst högst kunna sättas för att icke verka nedsättande på arbets­ viljan eller eljest medföra skadliga verkningar måste alltid i sista hand bli en omdömesfråga. Utredningen säger därför att den är medveten om att dess uttalanden i dessa avseenden ytterst måste bii en värdering på subjektiv grund. För att få material för en undersökning har man emellertid sökt utnyttja de olika källor för upplysning som lämpligen kunnat ifrågakomma. Så­ lunda ha överläggningar ägt rum med representanter för industriföretag och banker, för arbetsmarknadens organisationer, för kooperativa förbun­ det och svenska lantbruksförbundet samt även för andra intressesamman­ slutningar och yrkesorganisationer. Vidare har man genom medverkan av företagsnämnderna vid vissa större industriföretag fått del av de olika me­ ningar, som framförts inom företagsnämnderna vid diskussion av hithö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 29 rande spörsmål. Från vissa bankers notariatavdelningar ha upplysningar lämnats om erfarenheter av allmän natur vid förvaltning av förmögenheter. Utredningen har också låtit utföra en gallupundersökning i syfte att få en uppfattning om allmänhetens faktiska kännedom rörande skatterna och den allmänna inställningen till inkomstbeskattningens betydelse för villig­ heten att utföra extraarbete in. m. Vidare ha gjorts sammanställningar ur amerikansk och fransk litteratur rörande skatternas psykologiska verk­ ningar. Överläggningar ha också ägt rum med representanter för taxerings­ myndigheterna och i betänkandet redovisas bland annat resultatet av en rundfråga till samtliga taxeringsintendenter och taxeringsrevisorer i riket. Man har även låtit utföra en undersökning rörande förhållandet mellan bostadshyra och taxerad inkomst för de två kategorierna rörelseidkare och löntagare i Stockholm i syfte att utröna om det existerar någon skillnad i detta förhållande mellan de båda kategorierna av sådan betydenhet, att den möjligen kan uppfattas som ett stöd för det ofta hörda påståendet att rörelseidkarna skulle vara för lågt taxerade i jämförelse med löntagarna. Utredningen har funnit att den livliga diskussionen kring skattefrågorna under senare år medfört att skattebetalarna i allmänhet alltmera uppmärk­ sammat skatternas betydelse. Ingen torde sålunda vilja förneka att ett skattetänkande växt fram, som i fråga om utbredning icke haft någon mot­ svarighet under åren före kriget. För den enskilde yttrar sig detta ofta i spekulationer över hur stor del av inkomsten som han får behålla sedan skatten betalats. Allt vanligare har emellertid blivit att intresset koncen­ trerats på hur stor del av en inkomstökning som går bort i skatt. Därmed har i diskussionen införts begreppet marginalskatt såsom ett uttryck för skattebelastningen på den översta delen av inkomsten. Ett visst mått av »skattetänkande», alltså benägenhet att vidtaga dis­ positioner för att nedbringa de egna skatteutgifterna, följer uppenbarligen med all beskattning, säger utredningen. Även om de direkta skatterna kunde sänkas högst betydligt, skulle likväl detta så att säga normala »skattetän­ kande» kvarstå. Steget häremellan och de utbredda och delvis överdrivna spekulationer kring skatterna, som på senare år kommit till synes, är dock avsevärt. Särskild uppmärksamhet påkallar den företeelse, som skulle kunna kallas »marginalskattetänkande» och som siktar på en frivillig be­ gränsning av inkomster och förmögenheter. Om en dylik inställning mera allmänt eller inom vissa för produktionen betydelsefulla kretsar vinner in­ steg och blir bestående, ligger däri onekligen en fara för den allmänna väl­ färden. Utredningen har emellertid funnit att problemet om »skattetänkandet» är så sammanvävt med åtskilliga faktorer som ligga utanför skattetryckets område, att man knappast kan komma till rätta med dessa företeelser en­ bart genom en sänkning av den statliga direkta beskattningen. En bety­ delsefull faktor har sålunda varit övergången till källskatteuppbörd, vilken på grund av sin genomgripande natur och stora räckvidd kommit att ak­

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. tualisera skattespörsmålen och på ett påtagligt sätt göra skatternas verk­ liga storlek uppenbar för de enskilda. Vidare kan beskattningens tekniska utformning ofta ge upphov till ett visst skattetänlcande. Det mest framträ­ dande exemplet härpå är sambeskattningen. Även det med skatternas ut­ tagande sammanhängande spörsmålet om tillämpning av ett skattefritt existensminimum hör till de frågor, som gjort att skatterna blivit föremål för mera allmän uppmärksamhet. Den utförda gallupundersökningen anses visa att skattebetalarna i all­ mänhet ha en tämligen oklar uppfattning om skatternas verkliga storlek, inte bara när det rör skatterna i allmänhet utan även när det gäller den egna skatten. Tendensen synes vara att man uppskattar den egna marginal­ skatten för lågt. Beträffande skatternas inverkan på arbetsviljan har man till en början sökt något klarlägga den nedre gränsen för de eventuellt negativa verk­ ningarna. Undersökningarna ha avsett inkomstförhållandena under åren närmast före 1951. Föreställningen om ett mera allmänt »skattetänkande» i form av en frivillig inkomstbegränsning hos arbetare och tjänstemän i industriföretag i då ordinära inkomstlägen har icke kunnat verifieras ge­ nom undersökningarna. I den mån en minskad arbetsinsats för dessa kate­ gorier kunnat iakttagas, torde den väsentligen få tillskrivas andra förhål­ landen än skattetrycket. Sålunda har kunnat konstateras att källskatten, när den trädde i funktion år 1947, i många fall föranledde en omedelbar reaktion från de anställdas sida. Härtill bidrogo åtskilliga omständigheter. De skattelättnader för lägre inkomsttagare, som följde av 1947 års skatte­ reform, kommo sålunda icke till synes samtidigt med att källskatten inför­ des utan först ett år därefter. Vid den tidpunkt då omläggningen till käll­ skatt skedde voro inkomsterna i stigande. Denna inkomststegring medförde att skatten på den löpande inkomsten blev mera kännbar än tidigare och att utrymme kunde finnas för införsel på grund av äldre skatter samtidigt med avdrag för källskatt. Till följd av källskattetabellernas konstruktion kunde vidare inträffa att en mindre ökning av inkomsten, exempelvis ge­ nom övertidsarbete, helt eller i det närmaste konsumerades av ökad preli­ minär skatt. Den reaktion, som härigenom vållades och som bland annat tog sig ut­ tryck i yttranden om att det inte lönade sig med övertidsarbete för skat­ ternas skull, var till stor del en följd av bristande kunskap om källskattesystemets rätta innebörd. I allmänhet såg man inte längre än till det ome­ delbara avdraget. Som en allmän iakttagelse har emellertid redan under år 1949 kunnat konstateras, att förstahandsverkningarna av källskattesystemet börjat övervinnas och att systemet alltmera vunnit förståelse bland skattebetalarna. Som en betydelsefull faktor när det gäller att bedöma arbetarnas och industritjänstemännens villighet till ökade arbetsprestationer framhålles vidare den förbättrade ekonomiska standarden. Genom den allmänna lyft­

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213. 31 ning av inkomstnivån, som ägt rum under senare år, har det för allt större grupper av inkomsttagare blivit möjligt att utbyta inkomst mot fritid. Sär­ skilt bland ungdomen synas de förbättrade inkomstförhållandena ha lett till att man funnit sig kunnat avstå från extraarbeten för att i stället ut­ nyttja fritiden. Om sålunda något mera utbrett skattetänkande knappast kunnat kon­ stateras hos löntagare med årsinkomst motsvarande vad en industriarbe­ tare ordinärt uppbar under åren före 1951, så har beträffande högre in­ komstskikt bedömningen måst bli betydligt osäkrare. Av undersökningarna har emellertid utredningen bibragts den uppfattningen, att de marginella skattesatserna för inkomstskatten icke lämna tillräckligt utrymme för premiering av arbetsinsatsen. Delvis är detta en följd av penningvärdets för­ sämring. Den menliga inverkan på arbetsviljan, som kan följa härav, låter sig icke mätas men bör icke förringas, säger utredningen. På grund härav finner utredningen det vara ett trängande önskemål att skatteskalan för den statliga inkomstskatten omarbetas och att därvid vissa lättnader av mera allmän räckvidd beredas. I fråga om beskattningens inverkan på företagsamheten har utredningen funnit kritiken lämna rum för åtskilliga invändningar. Att beskattningen i mera allmän utsträckning skulle medföra ett minskat intresse att hålla omkostnaderna nere inom företagen har icke bekräftats av de tillgängliga uppgifterna. En sådan tendens torde väl tidigare ha gjort sig gällande, närmast såsom en följd av krigskonjunkturskatten, men säges numera vara i avtagande. Utredningen finner att den rätt, som kan finnas för företagen att själva bestämma underlaget för sin beskattning genom vissa reglerande åtgärder, spelar eu mycket stor roll i detta sammanhang. De liberala avskrivningsregler, som gällt beträffande lagervärdering m. in., ha givit en mycket vid­ sträckt möjlighet till skattefri fondering inom företagen. Utvidgningar och nyinvesteringar ha kunnat i stor utsträckning finansieras med obeskat­ tade vinstmedel. De skadliga verkningar, som en hög företagsbeskattning eljest kunde befaras medföra, torde väsentligt ha dämpats genom den rela­ tiva frihet, som rått på detta område. Utredningen finner det icke givet att den nuvarande beskattningen i någon allmän omfattning verkat hämmande på företagandet. Produktions­ resultaten synas icke ge belägg för en sådan uppfattning. Den starka efter­ frågan på arbetskraft, som alltjämt gör sig gällande, tyder icke heller på någon stagnation eller bristande lönsamhet inom företagsamheten i stort. Även om menliga verkningar kunnat påvisas i enstaka fall, kan icke därav dragas några mera allmänna slutsatser. Det »skattetänkande», som kan förekomma inom näringslivet, är dessutom ofta i så hög grad betingat av skattelagstiftningens tekniska utformning, att det icke kan entydigt åter­ föras på skattetrycket. Beträffande nyföretagandet kan beskattningen bereda vissa svårigheter.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. Detta gäller dock knappast det nyföretagande, som försiggår inom storin­ dustriens ram. Icke heller vid verksamhet av mindre omfattning, hantverk o. dyl., torde nyföretagandet nämnvärt ha påverkats av beskattningen. Pro­ blemet skulle snarare gälla enskilda personers möjligheter att på egen hand starta ett företag och genom egen insats låta det utvecklas till en större rörelse. Härvid bör dock icke förbises — säger utredningen — att nyföre­ tagandet på grund av utvecklingen numera ofta måste bli koncentrerat till de stora företagen, vilka ensamma ha de tekniska och ekonomiska resur­ ser som krävas. Att beskattningen skulle vara den väsentliga faktor, som hindrar nya företag att konsolidera sig och hävda sig i konkurrens med äldre kan därför knappast göras gällande. Med större rätt torde kunna påstås, alt den höga marginalbeskattningen av inkomst och förmögenhet minskat tillgången till riskvilligt kapital på ett sätt som kan vara till men för vissa typer av nyf öre tagande. I fråga om sparandet torde det ligga till så, att det totala bruttosparan­ det i samhället i stort sett upprätthållits men att en allt större del därav utgöres av sparande inom företagen, medan däremot det enskilda sparan­ det under år 1950 och början av år 1951 visat en tendens att gå tillbaka. Beträffande företagssparandet finner utredningen att ett relativt högt skattetryck icke behöver verka ensidigt minskande utan kan tvärtom i många fall ha en stimulerande effekt. Detta sammanhänger med den skattekredit, som kan påräknas för viss del av företagssparandet, nämligen det som sker genom reservbildning i lager och inventarier. Ett högt skatte­ tryck ger skattefriheten ett större värde; det får därför antagas, att före­ tagen i största utsträckning sökt tillvarataga sina möjligheter i detta av­ seende. Beträffande det enskilda sparandet måste däremot skattetrycket upp­ fattas som en enbart reducerande faktor. Det är ofrånkomligt, säger utred­ ningen, att en hög direkt beskattning måste ge mindre utrymme för en­ skilt sparande än en lägre beskattning, liksom att denna verkan inte en­ dast är knuten till förmögenhetsbeskattningen utan i hög grad även till inkomstbeskattningen. Att de skattehöjningar, som genomfördes år 1947, lett till minskad kapitalbildning i högre inkomstskikt och bland ägarna till större förmögenheter lär icke kunna bestridas. En viss kapitalkonsum­ tion torde ha kunnat konstateras bland förmögenhetsägarna såsom en följd av förmögenhetsbeskattningen. Om man inom beskattningen vill bereda bättre utrymme för enskilt spa­ rande, är man — såvitt utredningen kunnat finna — främst hänvisad till att ge lättnader av mera allmän natur. En sänkning av den nuvarande in­ komstskatten bör här kunna få en gynnsam effekt. Härutöver erfordras emellertid enligt utredningens mening även vissa lättnader i förmögenhets­ beskattningen. Undersökningen har också omfattat frågan om beskattningens inverkan på deklarationsmoralen. Otvivelaktigt måste ett högt skattetryck alltid in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 33 nebära påfrestningar i detta avseende, säger utredningen. Härigenom be­ gränsas i verkligheten utrymmet för den direkta beskattningen: utöver en viss höjd kan denna icke drivas utan att de väsentliga värden, som ligga i en god deklarationsmoral, råka i fara. En försämring av deklarationsmoralen innebär närmast, att de skatt­ skyldiga mer än tidigare tillgripa falskdeklaration. Ett högt skattetryck kan emellertid mötas även av formellt legala åtgärder, vilka utjämna eller mildra dess verkningar för de enskilda. Av särskild betydelse är härvid skattesystemets utformning. Om systemet bygger på principen om skatteförmågau, torde däri ligga att det icke bör vara alltför schematiskt eller fixerat. Möjlighet måste finnas att i en mängd skiftande fall beakta den individuella skatteförmågan. Emellertid kan då svårligen undvikas att de olika anpassningsvägar, som för sådant ändamål öppnas, kunna utnyttjas på ett sätt som ehuru formellt oåtkomligt likväl faller utanför syftet med bestämmelserna. Faran för att dessa anpassningsmöjligheter utnyttjas mer eller mindre illojalt är måhända ringa så länge skattetrycket hålles rela­ tivt lågt. Systemet kan då fungera tämligen väl. Om däremot skattetrycket stiger över en viss höjd, bli lätt påfrestningarna på systemet för stora och risk uppkommer för dylikt missbruk. Med sin utpräglade strävan att beakta de olika faktorer, som kunna in­ verka på skatteförmågan, erbjuder den svenska skattelagstiftningen onek­ ligen stora möjligheter till skatteflykt i formellt legal form. Utredningen har funnit att dessa möjligheter numera utnyttjas på ett sätt som gör att beskattningen drabbar högst ojämnt. Bristerna kunna här icke avhjälpas endast genom ändringar i skatte­ lagstiftningen, säger utredningen. I viss mån är detta givetvis möjligt, men det kan icke bortses från att kravet på likformighet och rättvisa i beskatt­ ningen redan nu drivit denna lagstiftning ut i så vidlyftiga detaljregle­ ringar, att en fortsatt utveckling i sådan riktning måste inge starka be­ tänkligheter. För att råda bot på en försämring av deklarationsmoralen reses ofta kravet på en förbättrad taxeringskontroll. Även här finnas dock gränser för vad som är lämpligt och möjligt att genomföra. Bortsett från faran i att driva taxeringskontrollen alltför långt anser utredningen att kontrol­ len icke är något osvikligt medel för alt komma till rätta med en vikande deklarationsmoral. EU skattesystem som grundas på allmän självdeklara­ tion får alltid förutsätta eu viss lojalitet från medborgarnas sida. Om .systemet i alltför hög grad skall behöva lita till taxeringskontrollen, torde detta blotta en svaghet hos systemet. Mot det allmännas intresse att åstadkomma en riktig taxering står den enskildes intresse av rättssäkerhet. Även om utredningen icke vill för­ neka att taxeringskontrollen alltid måste utgöra ett nödvändigt komple­ ment till skattesystemet och att kravet på en effektiv kontroll måste ställas högre i den mån skattetrycket växer, så anser utredningen likväl att det 3 —137 as Hiha»g till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 213.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. endast i begränsad omfattning av tänkbart att genom ökad kontroll möta en försämring av deklarationsmoralen. Ä andra sidan måste det vara av den största betydelse att deklarationsmoralen i möjligaste mån upprätlhålles. En mera djupgående försämring därav kan icke uppfattas annat än som eu allvarlig fara för skattesystemet. Med stöd av sina undersökningar finner utredningen det antagligt, att trycket av den direkta beskattningen numera nått den kritiska gränsen i detta avseende. Den likformighet, som bör utgöra dess grund, riskerar härigenom att bli mer eller mindre en fiktion. Förhållandet är enligt ut­ redningens mening av största betydelse icke blott för frågan om den di­ rekta beskattningens framtida utformning och höjd utan även för avväg­ ningen mellan direkt och indirekt beskattning.

Beträffande penningvärdeförsämringens betydelse för beskattningen konstaterar utredningen, att de nuvarande statliga ortsavdragen liksom skalan för den statliga inkomstskatten äro avvägda närmast efter förhål­ landena under år 1946. Levnadskostnadsindex i 1935 års serie — utan skatter och sociala förmåner — har från år 1946 och till mitten av år 1951 stigit med 44 enheter eller 29 96. Den penningvärdeförsämring, som återspeglas häri, har inneburit eu skatteskärpning. En försämring av pen­ ningvärdet måste nämligen — när grunderna för skatteberäkningen kvarligga oförändrade — medföra skatteskärpning på två olika sätt: dels för­ lora ortsavdragen relativt i värde, dels pressas den nominellt högre men reellt oförändrade inkomsten upp i högre progressionsskikt. Av det materiel som utredningen framlägger framgår afl den av pen­ ningvärdeförsämringen förorsakade ökningen i skattetrycket är betydligt kraftigare för de lägre inkomstskikten än för de högre. Detta beror på att ortsavdragen betyda relativt mer för de lägre än för de högre skikten. Förskjutningen i penningvärdet har ägt rum huvudsakligen under den allra senaste tiden av utredningsarbetet, under första halvåret 1951. För­ utsättningarna för de skattesänkningar, som planerats under utredningen, ha därigenom i viss mån rubbats, säger utredningen. Förskjutningen i penningvärdet är så betydande, att även en ganska långt-gående sänkning av skattesatserna icke innebär någon reell skattesänkning annat än i den mån penningvärdet återställes. Utredningen framhåller att de förändringar i penningvärdet, som inträffat under utredningsarbetets slutskede, ytter­ ligare inskärpa vikten av eu sådan omarbetning av skatteskalorna, att den skattehöjning som i realiteten följer av penningvärdeförsämringen i möj­ ligaste mån undvikes. I

I diskussionen rörande det s. k. iröskelproblemet Did de sociala förmå­ nerna har även beskattningslrågan dragits in. Vissa riksdagsskrivelser som

rört dessa förhållanden ha hänvisats till utredningen. På grund härav ha undersökningarna utsträckts även till att gälla frågan om sambandet mel-

, Kungl. Maj:ts proposition nr 213, 35 lan beskattningen och de sociala förmånerna. Emellertid finner utredningen dessa frågor till stor del vara av socialpolitisk natur. Delvis ha de hänskjutits till andra kommittéer, överhuvudtaget äro de av den natur, att de böra ses ur andra synpunkter än enbart beskattningens. Utredningens resonemang i denna del har därför icke kunnat utmynna i några definitiva förslag utan har i stort sett avsett endast att belysa frågornas läge och omfattning samt möjligheterna att komma tillrätta med mindre lämpliga verkningar. Utredningen gör här till en början eu kartläggning av de sociala för­ måner, som i sammanhanget äro av betydelse. Folkpensionsförmånerna ha härvid avskilts från resonemangen, eftersom frågan beträffande dessa förmåner prövades av 1950 års folkpensionsrevision. Diskussionen om »tröskelproblemet» har därefter ansetts kunna begränsas till de tre bi­ dragsformerna studiestipendier, bostadsrabatter och ferieresor. Samman­ fattningsvis säger utredningen följande. Verkningarna av en inkomsttröskel vid sociala bidrag sammankopplas ofta med verkningarna av skatteprogressionen. Denna sammankoppling får i diskussionen ofta följande form: icke nog med att bidraget förloras genom att inkomstgränsen överskrides, dessutom träffas inkomstökningen av en marginalbeskattning, som ytterligare reducerar vinsten av inkomst­ ökningen. Uppenbarligen är det här icke fråga om någon särskild art av progressionsverkan; vad som kommer till synes är icke annat än den all­ männa verkan av skatteprogressionen. Icke heller lär det vara möjligt att ordna progressionen annorlunda för en bidragstagare än för andra skatt­ skyldiga. Progressionseffekten i detta fall är sålunda endast en del av ett större problem, nämligen frågan om den direkta beskattningens verkningar i allmänhet. Huruvida något skall kunna göras för att lindra den med »tröskelproblemet» sammankopplade verkan av skatteprogressionen blir alltså beroende av i vad mån det överhuvud belinnes möjligt att genomföra lättnader i beskattningen. Ett samband mellan gränsdragningen för vissa sociala bidrag och be­ skattningen föreligger även på annat sätt: redan den formella omständig­ heten att inkomstgränsen för bidraget kan vara bestämd till en viss be­ skattningsbar inkomst bildar ett sådant samband. Skulle denna omständig­ het få den verkan att bidragstagaren strävar att hålla sin beskattnings­ bara inkomst nere och därför avstår från en inkomstökning, så är denna verkan tydligen eu följd av gränskonstruktionen. Frågan är då icke en beskattningsfråga utan en fråga av socialpolitisk natur. Här tillkommer emellertid ytterligare en faktor: om inkomstökningen får till följd att bidragstagaren går miste om förmånen, så kan detta vara eu förlust icke endast av förmånen utan även av skattefriheten för förmå­ nen. Till denna del är tröskelproblemet onekligen eu beskatlningsfråga. Det kan då ifrågasättas att »tröskelproblemet» skulle kunna något re­ duceras genom en inskränkning av den nuvarande skattefriheten för vissa

36 tKungl. Maj:ts proposition nr 21S. sociala förmåner. Denna fråga har utredningen diskuterat. Man har emel­ lertid därvid funnit sig icke kunna rekommendera någon inskränkning i den nuvarande skattefriheten. Emellertid har man funnit att frågan om be­ skattningen av vissa sociala bidrag för närvarande är oklar. Denna fråga hör därför enligt utredningens mening upptagas till närmare undersök­ ning. Efter vilka riktlinjer en lösning här bör sökas synes ovisst. En tänk­ bar möjlighet har dock synts utredningen vara att förlägga alla av barnförsörjningen beroende bidrag utanför beskattningen. Sedan numera barnförsörj ningskostnader na i princip frikopplats från beskattningen, kunde det synas konsekvent att alla sådana sociala bidrag, vilka äro avsedda att komma barn till godo eller för vilkas åtnjutande barnförsörjningskostnaderna äro bestämmande, undantagas från skatteplikt. Möjligen skulle härigenom en säkrare grund kunna läggas för den skatterättsliga behand­ lingen av de sociala bidragen. Lösningen av »tröskelproblemet» torde emellertid få sökas på annat håll, säger utredningen; problemet kan icke angripas såsom eu beskattningsfråga utan är till sin natur eu social fråga om gränsdragningen för förmånerna. I och med att en inkomstspärr måste upprätthållas torde »tröskeln» icke lämpligen kunna utjämnas på annat sätt än genom att bi­ dragen utgå med gradvis minskade belopp vid högre inkomster. Beträffande familjebostadsbidragen har frågan fallit under prövning av 1951 års bostadsutredning. I samband med sina undersökningar har emellertid skatteutredningen framlagt visst material, som enligt utredningens uppfattning torde kunna bidraga till att belysa olika möjligheter för inkomstgränsernas läge och konstruktion. 1

1 fråga om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning påvisas i betänkandet hur under den senaste tiden en förskjutning ägt rum, så att de indirekta skatterna, som före kriget utgjorde 60 % och ännu året 1949/ 50 omkring 50 % av skatterna, sjunkit så att de enligt det beräknade bud­ getutfallet för åren 1950/51 och 1951/52 utgöra respektive 47 och 42 % av den samlade statliga skatteintäkten. I betänkandet beröres frågan om förutsättningarna för en ökad indirekt beskattning. I det svenska skattesystemet har en viss strävan kunnat för­ märkas — säger utredningen — att i största möjliga omfattning begagna direkt beskattning. Den principiellt avvisande inställning till indirekt be­ skattning, som kunnat förmärkas, har otvivelaktigt grundats på uppfatt­ ningen att sådana skatter skulle i särskilt hög grad drabba skattskyldiga med låg inkomst och stor försörjningsbörda. Denna uppfattning var högst befogad så länge de direkta skatterna voro låga, mätta med nuvarande mått, under det att de indirekta skatterna utgjordes av spannmålstullar och andra liknande avgifter på nödvändighetsvaror, vilka i särskilt hög proportion ingingo i de lägsta inkomsttagarnas och de största familjernas förbrukning. Det är visserligen alltjämt klart, säger utredningen, att de

Kungt. Maj:ts proposition nr 213. 37 indirekta skatter, som för närvarande uttagas, taga en procentuellt större andel av de lägre än av de högre inkomsterna, samtidigt som de direkta skatterna på grund av sin progressivitet taga en större del av inkomsten ju högre denna är. Men att utbyta en del av dessa indirekta skatter mot direkta vore trots detta ingen fördel för de lägre inkomsttagarna, om dessa även måste betala den erforderliga ökningen av de direkta skatterna. Frågan om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning har därför kommit i ett nytt läge i och med att den direkta och progressiva beskattningen kommit upp till sin nuvarande höjd och socialpolitiken fått sin nuvarande omfattning. Tidigare gällde frågan fördelningen av skatterna på stora eller små inkomsttagare. Nu gäller den något annat, nämligen följande: efter­ som ett visst skatteuttag är nödvändigt även i lägre inkomstskikt, vilken form bör då ges åt detta skatteuttag, den direkta eller den indirekta? Utredningen framhåller vidare att man ingalunda kan sätta likhets­ tecken mellan en ökad indirekt beskattning och en ökad belastning på de små inkomstlagarna. Allt beror på hur skatten användes. Om den använ­ des för en nedsättning av den direkta skatten i de lägre inkomstskikten och eu förstärkning av de sociala förmånerna för de minsta inkomsttagarna och för barnfamiljerna, innebär den påtagligen en omfördelning i inkomstutjämnande riktning. Eu övergång till indirekta skatter är sålunda väl tänkbar utan att den behöver innebära någon omfördelning mellan in­ komstklasserna. Vid valet mellan de två skatteformerna bör då bland annat beaktas, att den indirekta skatten ur rättvisesynpunkt har den fördelen, att den även träffar dem, som genom ofullständig taxering orättmätigt undgå eu del av den direkta skatten, så att skattebelastningen kan bli i motsvarande mån lägre på de lojala skattebetalarna. En annan fördel är att den indirekta skatten gynnar sparandet medan den direkta starkare bidrager till »skattetänkande». Av stor betydelse äro vidare de administrativa synpunkterna. För närvarande kan med visst fog sägas, att administrationen är alltför hårt ansträngd med direkt beskattning. Utredningen finner alltså att förutsättningarna för avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning numera äro så väsentligt annorlunda än i tidigare skeden, att en allvarlig prövning av denna fråga bör komma till stånd. Främst bör upptagas till närmare utredning frågan huruvida prak­ tiska möjligheter finnas, att vid en utvidgad användning av den indirekta skatteformen förebygga eller kompensera en icke önskvärd ökning av skattetrycket på vissa mindre bemedlade folkgrupper och hur dessa åtgär­ der i sa fall böra utformas. Vidare böra olika direkta och indirekta skaltcforiners administrativa kostnader och olägenheter samt riskerna för ofull­ ständig skattebetalning i de olika fallen undersökas och jämföras. Sedan dessa undersökningar utförts, torde det bli möjligt att bättre än nu be­ döma avvägningen mellan de olika skatteformerna. Utredningen föreslår alt dessa undersökningar komma till utförande, för att möjliggöra ett slut­

38 Kungl. May.ts proposition nr 213. ligt ställningstagande till frågan om en ökad användning av indirekta skattemetoder. Ett sådant ställningstagande måste anknytas till konkret ut­ formade förslag.1

Undersökningen om de direkta skatternas verkningar har givit utred­ ningen stöd för den uppfattningen, att en lättnad i den direkta beskatt­ ningen för närvarande är ett samhällsintresse av största betydelse. Främst med hänsyn till arbetsvilja och deklarationsmoral anser utredningen det angeläget, att det nuvarande trycket av den direkta beskattningen mildras. I första hand bör ifrågakomma en lindring av den statliga inkomstskatten. Vidare bör bland annat med hänsyn till sparandet en viss sänkning ske även av den statliga förmögenhetsskatten. Utredningen framhåller, att en förenkling i beskattningsförfarandet är ett mycket starkt behov. En sådan förenkling är önskvärd inte bara ur skattebetalarnas synpunkt utan även med hänsyn till det allmännas in­ tresse av att taxeringsapparaten skall kunna fungera tillfredsställande. Emellertid lär det icke vara möjligt att uppnå några förenklingar av verk­ lig betydelse, så länge trycket av den direkta beskattningen ligger vid nu­ varande höga nivå. Det synes ofrånkomligt, att ett högt skattetryck måste åtföljas av långt drivna krav på rättvisa och likformighet vid beskattningen. Då dessa krav uppenbarligen äro svåra att förena med kravet på enkelhet i beskattningen, är det även ur denna synpunkt angeläget att den direkta beskattningens tryck nedbringas till eu lägre nivå. Vid en sänkning av de direkta skatterna är man i hög grad bunden av det faktiska läget, säger utredningen. Skattens nivå är för närvarande så hög, att en rationell lösning ofta kan hindras därav: även en mindre höj­ ning som vid en förnyad avvägning framkommer för någon grupp, måste inge betänkligheter. De många synpunkter och intressen som göra sig gäl­ lande vid avvägningen, icke minst av familj ebeskattningen, gripa in i var­ andra på ett sådant sätt, att man inte kan hoppas kunna komma fram till en lösning som kan betecknas såsom den »riktiga». Det slutliga avgörandet måste alltid bli en skälighetsawägning. Med de förskjutningar, som ägt rum i penningvärdet, har det visat sig omöjligt för utredningen att på ett mera konkret sätt sammanknyta för­ slaget om skattelättnader med en viss ram för de statliga utgifterna. Det intäktsbortfall för staten, som beräknas uppkomma genom de föreslagna skattesänkningarna, angives av utredningen i varje särskilt fall uträknat på skatteunderlaget vid 1949 års taxering, d. v. s. på 1948 års inkomster och förmögenheter. En omräkning på 1950 års taxering har icke ansetts erforderlig med hänsyn till det stora arbete, som detta skulle ha inneburit och med hänsyn till att skillnaden i skatteunderlag mellan dessa båda års

*) Beträffande utformningen av förevarande avsnitt i betänkandet bär ledamoten Åker­ ström i särskilt yttrande föreslagit en mera utförlig motivering i vissa delar (se betän­ kandet sid. 303—314).

Kuns/l. Maj:in proposition nr 218. 39 taxeringar icke är av sådan storlek, att den i nämnvärd grad skulle på­ verka beräkningarna. De verkligt betydande skillnaderna framkomma först vid 1952 års taxering. Betydelsen av de skattesänkningar, som föreslås, är givetvis svår att be­ döma, säger utredningen. I den mån den direkta beskattningen i sin nu­ varande form kan lia medfört skadliga verkningar, torde man få räkna med att dessa genom en skattesänkning kunna övervinnas först på längre sikt. Emellertid torde få antagas, att en skattesänkning även av ganska begränsad omfattning kan ha eu stimulerande effekt på arbetsvilja och företagsamhet, vilken i någon mån kan kompensera det omedelbara skatte­ bortfallet genom sänkningar. Utredningen har emellertid icke velat i någon högre grad bygga på ett sådant antagande. Kostnadsberäkningarna ha skett helt oberoende därav.

Remissyttrandena.

Önskemålet om en sänkning av de direkta skatterna understrykes i de flesta remissyttrandena. Statskontoret anser det vara av största betydelse att åtgärder vidtagas i syfte att bereda lättnader av såväl den statliga inkomstskatten som för­ mögenhetsskatten och finner det föreliggande förslaget till reformering av det statliga beskattningssystemet vara i stort sett väl avvägt. Övcrståthållarämbetet och länsstyrelserna instämma genomgående i skatteutredningens uttalande om att en lättnad i den direkta beskattningen för närvarande är ett samhällsintresse av största betydelse. Myndigheterna ritsorda allmänt riktigheten av vad betänkandet innehåller om de nuva­ rande direkta skatternas ogynnsamma verkningar på arbetsvilja, skattemoral och intresse för sparande. Som exempel på den inställning som rent allmänt präglar länsstyrelser­ nas yttranden kan återgivas vad länsstyrelsen i Gävleborgs lön anfört: Länsstyrelsen delar uppfattningen, att den nuvarande direkta beskatt­ ningen verkar hämmande på sparande, arbetsamhet och initiativlust. Deklarationsmoralen synes undan för undan försämras, med bland annat ökad skatteövervältning olika befolkningsgrupper emellan som följd. De föx-eslagna lättnaderna i beskattningen äro enligt länsstyrelsens mening steg i rätt riktning för att åstadkomma en förbättring. De goda psykolo­ giska verkningarna av en påtaglig skattesänkning i nuvarande situation fä icke underskattas. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför: Liksom utredningsmännen har länsstyrelsen funnit, att skattetrycket till följd av den genom penningvärdesförsämringen och skatteskalornas kon­ struktion stegrade progressionen medfört skadliga verkningar i form av minskad sparvil ja, minskade arbetsinsatser och försämrad deklarationsinoral. Skattetänkandet har utbrett sig mer och mer. Även små inkomst­ tagare, som reflektera över skattesystemets verkningar, föredraga i stor utsträckning att avböja extra arbete med hänvisning till all ersättningen härför, efter avdrag för marginalskatten, icke kan anses vara tillräcklig

40 Kungl. Maj:is proposition nr 213.

kompensation för förlorad fritid. Beträffande de länsstyrelsens tjänstemän, som åtnjuta ersättning för övertidsarbete, har länsstyrelsen den erfaren­ heten, att man i regel hellre vill ha arbetet ersatt genom kompensationsledighet än i pengar. Löneklassuppflyttningar och lönegradsändringar inom reglerad befordringsgång giva efter skatteavdragen så litet netto, att, om de tidigare fattats som en uppmuntran i arbetet, de numera i stället med­ föra missräkning. Att deklarationsmoralen avsevärt försämrats på de se­ nare åren har kunnat konstateras såväl i besvärsmål till prövningsnämnden som vid arbetet i taxeringsnämnderna. Som exempel kan anföras att föräldrar söka överflytta en del av sina inkomster på barnen, inkomster, å vilka kontrolluppgift förutsättes icke komma att lämnas, deklareras ej, överenskommelser träffas mellan köpare och säljare av virke samt mellan arbetsgivare och arbetare om avlämnande av kontrolluppgifter till lägre belopp än de verkliga, som villkor för köp av brännved uppställes att köpa­ ren icke för taxeringsmyndigheterna får yppa säljarens namn, traktamentsersättning utgår även i fall, där skäl för sådan ersättning icke före­ ligger. Allmänheten har mer och mer uppmärksammat progressionen vid beskattningen och söker undgå de hårda verkningarna därav genom deklarationsfusk eller andra transaktioner i samband med taxeringen. Vad länsstyrelsen sålunda anfört och vad utredningsmännen konstaterat vid sin undersökning om skattetryckets verkningar, föranleder länsstyrel­ sen att helt biträda utredningsmännens uttalande att trycket av den direkta beskattningen antagligen numera nått den kritiska gränsen. En allmän skattelindring är därför enligt länsstyrelsens åsikt nödvändig inom den allra närmaste tiden, särskilt om penningvärdesförsämringen fortsätter. Skall man kunna stimulera det för näringslivets behov och utveckling vik­ tiga sparandet, ingiva folket den uppfattningen, att det lönar sig att genom arbete öka sina inkomster samt förbättra deklarationsmoralen torde, för­ utom åtgärder för stabilisering och helst förbättring av penningvärdet, en skattesänkning även av ganska måttlig omfattning säkert komma att med­ föra goda verkningar.

Landsorganisationen framhåller att dess anslutning i huvudsak till för­ slaget inte får tolkas som ett principiellt förordande av en sänkning av den totala beskattningen. Reformen som sådan syntes vara en angelägen upp­ gift, medan frågan om den totala beskattningen tills vidare borde stå öppen. Landsorganisationen finner emellertid att utredningen gjort troligt att den nuvarande direkta inkomstbeskattningen nått en sådan höjd att ogynn­ samma följder för skattemoralen och produktionen börjat framträda. En sänkning av den direkta skatten för fysiska personer förefölle därför väl­ motiverad. Kooperativa förbundets styrelse har gjort eu jämförelse mellan sitt ytt­ rande över 1945 års statsskatteberednings förslag och de slutsatser, som 1949 års skatteutredning kommit till. Styrelsen anför:

En sådan jämförelse ger otvivelaktigt vid handen att de farhågor om vissa negativa verkningar av 1947 års statsskattesystem, som styrelsen på sin tid gav uttryck åt, av utredningen konstaterats vara befogade. Redan med hänsyn härtill är det naturligt att grundtanken i det nu föreliggande skatteförslaget har styrelsens fulla stöd.

Frågan om de ekonomiska förutsättningarna för en sänk­ ning av den direkta beskattningen beröres i vissa remissyttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 41

Landsorganisationen kan här ansluta sig till vad finansministern ut­ talat härom i ärets statsverksproposition: reformen kunde tänkas bli genomförd samtidigt som uttagningsprocenten höjdes; den finge härigenom mera formen av eu beskattningsomläggning än av en skattesänkning. Landsorganisationen understryker emellertid starkt att skatteutredningens förslag inte får bedömas isolerat från målsättningen för den eko­ nomiska politiken som helhet. Härom anför landsorganisationen hland annat:

Utredningen bär underlåtit att ställa sina förslag i relation till denna målsättning och att pröva huruvida dessa över huvud taget äro förenliga med långtidsutredningens riktlinjer, som statsmakterna i huvudsak har godtagit. Det i och för sig rimliga förslaget att i realiteten återställa 1947 års beskattning av fysiska personer kompletteras inte med några förslag, som tillförsäkrar samhället bibehållna skatteintäkter. Utredningen synes inte fästa något avseende vid att sedan 1947 förskjutningar i den ekono­ miska utvecklingen och i målsättningen för den ekonomiska politiken in­ träffat, som motiverar eu skärpning av den totala beskattningen. Lands­ organisationen finner inte, att utredningen visat lämpligheten av att i nu­ varande läge sänka statens skatteintäkter. Detta konstaterande hindrar emellertid inte, att landsorganisationen tar ställning till utredningens för­ slag. Landsorganisationen anser det dock angeläget understryka, att dessa förslag utgör delproblem i ett långt större sammanhang och att ett för­ verkligande av dessa förslag bör åtföljas av överväganden om ianspråktagande av andra skattekällor, främst inom företagssektorn. Landsorga­ nisationen anser det mycket troligt, att eu allsidig prövning av hela frågan om statens skattebehov, sett mot bakgrunden av kraven på (ten ekonomiska politiken, kommer att leda till den slutsats, som finansministern antyder i årets statsverksproposition, nämligen att statskassan måste kompenseras för inkomstbortfallet genom en ökning av andra ordinarie inkomster än den statliga inkomstskatten för fysiska personer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner att en beskattningsomläggning i enlighet med förslaget borde vara önskvärd även om den beräknade skatte­ sänkningen på grund av statsfinansiella skäl icke kunde fullt ut genom­ föras. Länsstyrelsen yttrar:

Beskattningens höjd måste givetvis i hög grad bestämmas med utgångs­ punkt från storleken av de statsutgifter, som avses skola täckas genom skattemedel, ävensom från angelägenheten av att få till stånd en i största möjliga utsträckning överbalanserad budget. Det nu av kommittén fram­ lagda förslaget medför eu minskning av statens inkomster efter 1948 års pris- och inkomstläge med omkring 265 miljoner kronor. Det är natur­ ligtvis vanskligt att beräkna vad denna skattesänkning skulle innebära med hänsyn till 1952 års inkomster och priser, men approximativt har räknats med åtminstone 400 miljoner, det vill säga en ökning av inkomst­ bortfallet med omkring 51 %. Länsstyrelsen anser sig icke böra förutspå, huruvida utrymme ur rent ekonomiska synpunkter finnes för att i denna omfattning minska ramen för statens inkomster. Däremot finner länssty­ relsen, att den i betänkandet lämnade utredningen är tillräcklig för att visa, att oberoende av frågan om storleken av de skattebelopp, som skatte­ systemet avser alt vinna, tidpunkten är inne att företaga en omprövning av skattesystemet.

42 Kungl. Maj:ta proposition nr 213. I många yttranden göres gällande att de föreslagna sänkningarna — vid ett uttag med 100 % av inkomstskattens grundbelopp — icke äro tillräck­ liga för sitt syfte eller i varje fall med hänsyn till utvecklingen efter för­ slagets avgivande blivit otillräckliga. Sålunda anför exempelvis länsstyrelsen i Västernorrlands lån: Det är naturligt om den ytterligare skärpning som inflationen medfört för de flesta skattebetalare nu framstår som olidlig. Länsstyrelsen instäm­ mer i utredningens förslag till sådan ändring av skatteskalorna, att den av inflationen framtvingade skärpningen av inkomst- och förmögenhets­ skatten elimineras. Såsom förhållandena utvecklat sig under den korta tid som förflutit sedan utredningen framlade sitt betänkande synes det nu­ mera tvivelaktigt, om de föreslagna skatteskalorna vid den tidpunkt då de skola tagas i bruk eller tidigast år 1953 äro tillfyllest för åstadkommande av denna eliininering. Deras konstruktion synes emellertid utan olägenhet kunna tillåta en uttagningsprocent, avsevärt lägre än 100. Länsstyrelsen vill därför förorda, att utredningens förslag till skatteskalor för inkomstoch förmögenhetsskatt antages i oförändrat skick och att uttagningsprocenten för inkomstskatten sä avpassas, att det samlade reella skattetrycket äterföres till 1947 års nivå. Frågan om beskattningen och de sociala förmånerna har i all­ mänhet icke berörts i remissyttrandena. Länsstyrelsen i Stockholms län finner det önskvärt att eu närmare ut­ redning kommer till stånd för att skapa enhetliga skatterättsliga regler beträffande de sociala förmånerna, varvid även det s. k. tröskelproblemet skulle beaktas, liksom frågor angående uppbörd av källskatt. Uttages icke källskatt av skattepliktiga förmåner uppkommer i regel kvarstående skatt för den skattskyldige. LänsstyTelsen framhåller att sådan kvarstående skatt på de små belopp varom här är fråga dels är kostsam för det allmänna att uppbära och indriva och dels föranleder irritation hos den skattskyldige. I

I fråga om avvägningen mellan direkt och indirekt beskatt­ ning tillstyrka remissmyndigheterna allmänt att en utredning kommer till stånd rörande förutsättningarna för en ökad användning av indirekta skatter. Statskontoret framhåller emellertid att den lättnad av den direkta be­ skattningen, som innefattas i förslaget, måste anses vara ett samhällsin­ tresse av sådan betydelse att förslagets genomförande icke bör få anstå i avvaktan på den ifrågasatta utredningen. Riksråkcnskapsverkct påpekar i detta sammanhang att de indirekta skat­ ternas andel av den samlade skatteintäkten, som i betänkandet uppskattats till 42,2 % för budgetåret 1951/52, enligt numera föreliggande beräkningar kommer att sjunka än mera, till knappa 40 % för såväl detta som nästa budgetår. Riksskattenämnden anför: En sänkning av den direkta statsbeskattningen torde — då någon vä­ sentlig nedgång av det allmännas utgifter för närvarande icke lärer vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 4:;

möjlig — förutsätta ökad användning av indirekta skatter, vilka äro jäm­ förelsevis lätt administrerade. Även om vissa principiella erinringar kunna framställas mot de indirekta skatterna, torde dessa erinringar på grund av den ekonomiska och samhälleliga utvecklingen ha väsentligt förlorat i be­ tydelse. Genom den inträdda utjämningen av inkomsterna och de ökade möjligheterna att anordna den indirekta beskattningen så att den icke hu­ vudsakligen drabbar de minst bärkraftiga — i vilket sammanhang man torde böra beakta bland annat frågan om avvägningen av folkpensionernas och barnbidragens storlek -- lära de tidigare framförda invändningarna mot indirekt 'beskattning numera icke kunna tillmätas avgörande bety­ delse. Riksskattenämnden vill i detta sammanhang särskilt anmärka, att den ofta framförda invändningen mot indirekta skatter av mera generellt verkande natur, nämligen att de skulle sä till vida vara otjänliga att de genom kollektivavtalen vältrades över på arbetsgivarna, icke lärer vara av avgörande natur. Man bör nämligen beakta att — särskilt efter övergången till källskattesystemet och då löntagarna mera allmänt kalkylera med den å en viss inkomstökning belöpande s. k. marginalskatten —- det även i fråga om direkta skatter föreligger eu strävan hos arbetstagarna att lönevägen skaffa kompensation för skatteutgifterna. I denna del lärer skillnaden så­ lunda icke längre vara stor mellan direkta och indirekta skatter, något som torde ha framgått bland annat vid årets centrala löneförhandlingar.

Landsorganisationen yttrar:

Utredningen påvisar, att de indirekta skatterna svarar för en avsevärt mindre del av den totala beskattningen än under förkrigs- och krigsåren. De argument, som utredningen anför till förmån för en återgång till skärpt indirekt beskattning, förtjänar enligt landsorganisationens mening starkt beaktande. Att indirekta skatter i sig själva med nödvändighet skulle ut­ göra en mindre social beskattningsform, är en felsyn, som utredningen — och i synnerhet herr Åkerström i sitt särskilda yttrande — på ett över­ tygande sätt tillbakavisar. Avkastningen av indirekta skatter kan använ­ das på ett sätt, som gynnar just de små inkomsttagarna. Eu ur löntagarsynpunkt synnerligen väsentlig fördel med indirekt skatt är dess egenskap att försvåra systematiskt skattefusk. Vissa av skatteutredningen verkställda undersökningar av skattemoralen ger en skrämmande bild av karaktären och omfattningen av skattefusket inom olika befolkningsgrupper, vilkas skatteförmåga oftast torde vara större än löntagarnas. Hög direkt beskatt­ ning verkar otvivelaktigt försämrande på skattemoralen. Inte minst av denna anledning finner landsorganisationen lämpligt, att frågan om en skärpning av den indirekta beskattningen på den direktas bekostnad prö­ vas närmare, varvid doek förutsattes, att samtidigt kompenserande sociala åtgärder för de lägsta inkomsttagarna genomföres. Liknande synpunkter framhållas av tjänstemännens centralorganisation: TCO är av den principiella uppfattningen alt det nuvarande skatte­ trycket i vad gäller den direkta beskattningen av fysiska personer för när­ varande är alltför högt, och organisationen kan till denna del till fullo instämma i de synpunkter, som ha anförts av skatteutredningen. TCO vill vidare kraftigt understryka, att organisationen i fråga om avvägningen mellan indirekta och direkta skatter vill förorda en övergång till indirekta skatter i större utsträckning än för närvarande. Anledningen härtill är alt skattetrycket i fråga om den direkta beskattningen för närvarande synes vara alltför högt, icke minst mot bakgrunden av de menliga följder på deklarations- och skattemoral som härav följa. Organisationen är av den

44 Kungl. Maj ds proposition nr 218.

uppfattningen att härigenom betydande skattebelopp undandragas det all­ männa. Skattesystemets utformning i förening med det höga skattetrycket torde nämligen bland annat medföra, att vissa inkomsttagargrupper i prak­ tiken ha tekniska möjligheter att undandraga sig eu betydande del av den skattebörda, som med hänsyn till de verkliga inkomstförhållandena rätte­ ligen borde åvila dem. Härigenom kommer skattebördan för andra grupper — främst löntagarna — att bli i motsvarande grad större. De utredningar, som 1949 års skatteuiredning har låtit utföra för belysande av denna fråga, anser organisationen klart ge vid handen, att förhållandena för närvarande äro till betydande nackdel för i första hand löntagarna.

De administrativa svårigheterna vid nuvarande beskatt­ ning samt möjligheterna att genomföra förenklingar i be skatt­ nings förfarandet beröras i åtskilliga remissvar. Riksskattenämnden framhåller att den direkta beskattningen numera ligger på en sådan nivå, att beskattningens administration kommit att ut­ göra ett allvarligt problem. Härom anför nämnden:

Ur de synpunkter, riksskattenämnden närmast har att företräda, är det emellertid de administrativa svårigheterna, som närmast påkalla ett in­ gående övervägande av den i betänkandet avhandlade frågan om bibehål­ landet av den direkta beskattningen vid dess nuvarande nivå. Såsom fram­ går av betänkandet förekomma skatteflyktsåtgärder för närvarande i eu sådan omfattning, att såväl kontrollmöjligheter som taxeringsorganisationen måste väsentligt utbyggas, om icke det allmänna årligen skall gå miste om mycket avsevärda belopp och betänkliga skador av samhällsmoralisk natur uppkomma. Behovet av åtgärder i nämnda avseende är väsentligt beroende av det direkta skattetrycket. Visserligen lärer en utbyggnad av kontrollapparaten ändock böra komma till stånd, men denna utbyggnad torde kunna göras tämligen begränsad, om åtminstone någon sänkning av de direkta skatterna kan genomföras. Utom till de kostnader, som en mera betydande utbyggnad av beskattningsorganisationen skulle draga, måste i förevarande hänseende stor vikt fästas vid de åligganden av kon­ trollteknisk natur, som därvid måste stadgas för de skattskyldiga, och det allmänna missnöje, som därav kan orsakas. De psykologiska faktorerna böra i förevarande sammanhang icke underskattas. — -------- Ytterligare ett skäl mot bibehållandet av en hög direkt beskattning är, att en mera ge­ nomgripande förenkling av denna beskattning torde förutsätta en minsk­ ning av skattetrycket. Så länge detta är så högt som för närvarande, torde de schabloniseringar, som förenklingsåtgärder i allmänhet innebära, komma att väcka stark opposition och på den grund vara svåra att ge­ nomföra.

Länsstyrelsen i Siockholtns lån anför:

Länsstyrelsen vill icke underlåta peka på några områden, där enligt länsstyrelsens mening enklare regler redan i nuvarande läge borde kunna införas. Främst är här att märka de många, smärre avdrag som nu med­ givas från inkomst av tjänst (resor, verktyg, facklitteratur, expenser m. m.), vilka av den skattskyldige skola specificeras och underkastas minutiös kontroll av taxeringsmyndigheterna. Infördes i stället ett scha­ blonavdrag, jämförelsevis generöst tilltaget men maximerat i förhållande till arbetsinkomsten, skulle åtskillig arbetskraft kunna frigöras för vikti­ gare kontrolluppgifter. Vidare borde tiden nu vara inne att avskaffa ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 o. 45 skyldsavdraget under »Allmänna avdrag» för att i stället vid skatteska­ lornas reglerande taga hänsyn till det så bortfallna avdraget. Detta, som ursprungligen tillkom för att mellan skattskyldiga i kommuner med olika kommunalt skattetryck så långt möjligt jämnt fördela statsskattetrycket, har numera förlorat sin egentliga betydelse och vållar onödigt besvär för såväl skattskyldiga som myndigheter. Slutligen må erinras om strävan­ dena att förenkla inkomstberäkningen beträffande inkomst av enfamiljs­ hus. -------------Länsstyrelsen vill i detta sammanhang nämna, att kanske hälften av alla besvär till länets prövningsnämnd avse tvister antingen om inkomster och utgifter för annan fastighet eller om utgiftsposter i för­ värvskällan tjänst. Det synes icke rimligt, att det allmänna vidkännes av­ sevärda kostnader för skipande av exakt rättvisa i tvister, vilka i ett större sammanhang måste te sig bagatellartade och som uppenbarligen skulle kunna undgås genom schablonregler utan att därmed oskäliga bördor på­ lades någon. Länsstyrelsen i Värmlands län understryker det starka behov av förenk­ ling i beskattningen, varom utredningen i detta sammanhang talar. Om uppgifter — såsom nu sker — undan för undan skola läggas på taxerings­ nämnderna och deras ordförande är tiden snart inne — säger länsstyrel­ sen — då det icke längre torde bli möjligt att få personer utanför landsstatstjänstemännens krets villiga att åtaga sig sådana uppdrag.

Departementschefen.

Det för olika politiska uppfattningar gemensamma syfte som låg bakom tillsättandet av 1949 års skatteutredning var att skapa större klarhet om statsbeskattningens verkningar i olika avseenden. Detta gällde såväl skatter­ nas avvägning med hänsyn till skattebetalarnas bärkraft som det samlade skattetryckets och enskilda skattereformers inverkan på näringslivet, på sparande, arbetsvilja och företagsamhet. I direktiven för utredningen ut­ talade dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, bland annat, att önskemålet att komma fram till en lättnad i beskattningen vore lika självklart som nödvändigheten att väga delta önskemål mot vikten av de behov som föranledde att skatterna uttogos. Av de undersökningar, som skatteutredningen utfört rörande de direkta skatternas verkningar, finner sig utredningen såsom i det föregående i korthet redovisats ha funnit stöd för uppfattningen att eu lättnad i den direkta beskattningen för närvarande är ett samhällsintresse av största be­ tydelse. Detta utredningens uttalande har allmänt understrukits i remiss­ yttrandena. Främst med hänsyn till arbetsvilja och deklarationsmoral anser utredningen det angeläget att det nuvarande trycket av den direkta be­ skattningen mildras. I första hand bör enligt utredningen ifrågakomma eu lindring av den statliga inkomstskatten. Vidare bör bland annat med hän­ syn till sparandet eu viss sänkning ske även av den statliga förmögenhets­ beskattningen. Resultatet av utredningens undersökningar rörande den statliga beskatt­ ningens verkningar präglas med nödvändighet av osäkerhet. Svårigheterna

46 Kungl. Maj:ts proposition m 213. alt nå fram till eu objektiv bedömning på ifrågavarande område äro uppen­ bara. Även om det är tveksamt huruvida den nuvarande direkta inkomstbe­ skattningen nu nått en sådan höjd att ogynnsamma verkningar på skattemoralen och produktionen börjat framträda, kan det dock icke bestridas att denna beskattning känns betungande för stora grupper i samhället. En sänk­ ning av den direkta statsskatten för fysiska personer framstår därför som an­ gelägen. Jag underströk redan i finansplanen till årets statsverksproposition, att ett genomförande vid 1052 års riksdag av en skattereform byggd på utredningens förslag skulle vara i hög grad önskvärt. Förutom det värde som en allmän skattesänkning innefattar för skattebetalarna skulle genom skattereformen vinnas bland annat en bättre avvägning av skattebördan mellan olika grupper skattskyldiga. Det i och för sig självklara önske­ målet om en sänkning av statsskatterna bör emellertid enligt min mening få tillgodoses endast i den mån det framstår som förenligt med kraven på sundhet i statsfinanserna och på en rationell utformning av skatte- och finanspolitiken i enlighet med den allmänna målsättningen för den ekono­ miska politiken. Med det nyss anförda kommer jag In på frågan om de ekonomiska för­ utsättningarna för en sänkning av statsskatterna i nuvarande läge. Jag erinrar om att den minskade skatteintäkten för staten vid ett genomförande av utredningens förslag har på skatteunderlaget vid 1049 års taxering beräknats till omkring 2G5 miljoner kronor. Omräknat till del inkomst­ läge, som förutsetts vid budgetberäkningarna i statsverkspropositionen för budgetåret 1952/53, kommer beloppet att uppgå till cirka 500 miljoner kronor (varav cirka 480 miljoner kronor belöper på den statliga inkomst­ skatten). En justering av beräkningarna i enlighet med det skatteunderlag, som -— efter vad jag inhämtat riksräkenskapsverket kommer att i dagarna redovisa, väntas ge än högre belopp. Såsom jag i det följande närmare motiverar, anser jag det nödvändigt att vidtaga vissa ändringar i utredningens förslag, vilka komma att leda till ytterligare inkomstbortfall. I statsverkspropositionen utvecklade jag närmare att kostnaderna för eu skattereform rimligtvis måste ställas mot överskottet av ordinarie stats­ inkomster på driftbudgeten med bortseende från tillfälliga inkomster, sam­ manhängande med finanspolitiska åtgärder mot överkonjunkturen. I stats­ verkspropositionen angav jag överskottet på driftbudgeten av ordinarie statsinkomster till 541 miljoner kronor. Sedan dess har en betydande ut­ giftspost tillkommit i budgeten, nämligen kostnaderna för höjda löner och pensioner till statstjänstemännen. Till täckning av beräknat överskridande av anslagsmedlen för vissa löne- och pensionsförmåner och av beräknade kostnader för ändrad lönegradsplacering m. m. ha anvisats respektive äskats tillhopa 268 miljoner kronor. I denna summa ha icke inräknats de kostnadsstegringar, som uppkomma genom nyligen träffade kollektivav­ tal för vissa statsanställda arbetare. Härjämte kommer ett visst inkomst­ bortfall att uppstå inom affärsverken på grund av att lönestegringarna där

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 47 icke i sin lielhet kunnat täckas genom taxeliöjningar. Vidare tillkomma vissa andra utgiftsökningar i förhållande till beräkningarna i statsverks­ propositionen. Anmärkas må härjämte, att av det i statsverkspropositionen redovisade budgetöverskottet hänföra sig mellan 200 och 300 miljoner kronor till kommunala skattemedel, vilka sålunda i själva verket represen­ tera eu fordran på statsverket från kommunernas sida. De höjda utgif­ terna motvägas givetvis av ökade skatteinkomster, som uppkomma däri­ genom att inkomststegringarna blivit större än vad som antogs vid bud­ getberäkningarna till årets statsverkspröposition. Budgetläget kan dock icke säkert överblickas förrän längre fram i vår i samband med fram­ läggandet av propositionen med slutligt förslag till statsreglering. Bort­ fallet av statsinkomster genom den av skatteutredningen föreslagna skatte­ reformen kommer, om reformen träder i kraft den 1 januari 1953, att under det första budgetåret, 1952/53, begränsas till eu tredjedel av vad inkomstminskningen motsvarar för helt år. Först under budgetåret 1953/54 komma de statsfinansiella konsekvenserna av skattesänkningen att göra sig gällande i sin helhet. Det är knappast möjligt att nu med någon säker­ het bedöma hur statsinkomster och statsutgifter då komma att gestalta sig. En betydelsefull faktor som påverkar statsinkomsterna i sänkande rikt­ ning pekade jag emellertid på redan i finansplanen, nämligen skatteutbetalningarna till kommunerna. Dessa komma att mellan budgetåren 1952/53 och 1953/54 stiga med omkring 600 miljoner kronor. I ett ekonomiskt läge, där kravet på överbalansering av budgeten icke behövde hävdas med samma styrka som för närvarande, kunde det kanske vara möjligt att genomföra en skattesänkning helt i överensstämmelse med utredningens förslag. Med hänsyn till behovet att fortsätta en stram eko­ nomisk politik är det emellertid nödvändigt att upprätthålla ett icke allt­ för litet budgetöverskott. Det är dessutom inte möjligt att bortse från faran av statsfinansiella svårigheter under den närmaste framtiden. Vissa reserverade inkomstkällor måste finnas för att möta en dylik situation. En i år beslutad skattesänkning för fysiska personer får byggas på en så fast grund, att den icke redan påföljande år behöver tagas tillbaka. Den psykologiska verkan av ett dylikt handlande skulle säkerligen bli förödande. Det är därför nödvändigt att noga överväga både om en skattesänkning är möjlig och hur stor den kan bli, utan att den ekonomiska politiken för­ svagas och alltför stora risker för framtiden skapas. Trots den tveksamhet som sålunda kan råda i fråga om genomförande av skattereformen, framstår dock önskemålet om cn skattesänkning med sädan styrka, att man enligt min mening bör överväga att redan nu genom­ föra skattereformen även om det icke skulle visa sig möjligt att göra detta annat än i begränsad omfattning. Jag vill därför förorda, att utredningens förslag i huvudsak lägges till grund för förslag till innevarande års riks­ dag. Ett dylikt förslag har synts mig vara av sådan vikt att det får anses uppfylla de grundlagsenliga förutsättningarna för att kunna framläggas

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 21S. efter utgången av den tid, inom vilken propositioner rörande nästkommande budgetårs inkomster regelmässigt skola avlämnas. 1 utredningens förslag torde dock, såsom ovan antytts, modifikationer böra vidtagas i vissa hänseenden. Härtill återkommer jag i det följande. .Tåg vill emellertid redan här framhålla att det för närvarande — såsom många remissmyndigheter understrukit — föreligger ett så starkt behov av förenklingar vid beskattningen, att kraven härpå icke kunna skjutas åt sidan. Vid en reform av detta slag måste därför tillses, att beskattningsförfarandet icke belastas med ytterligare detaljregleringar i vidare mån än som befinnes oundvikligt. Det blir nödvändigt att inom vissa gränser arbeta med schabloner. Det statsfinansiella läget gör, att man måste räkna med möjligheten att skattereformen, såsom nyss antytts, till en början endast kan genomföras i begränsad omfattning. Som jag anförde i finansplanen kan man tänka sig att visserligen genomföra skattereformen med verkan från och med den 1 januari 1953 men samtidigt höja uttagningsprocenten för att tills vidare begränsa inkomstbortfallet för staten. Frågan om vilken uttagningsprocent som skall fastställas för 1953 kan emellertid ännu icke med säker­ het bedömas utan får prövas i samband med framläggandet av proposi­ tionen angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1952/53, då det statsfinansiella läget bättre kan överblickas. Jag tager alltså icke i detta sammanhang ställning till frågan om uttagningsprocentens höjd. De individuella verkningarna av en skatteomläggning i enlighet med de förslag jag i det följande framlägger belysas i en vid denna proposition fogad tabellbilaga, Bihang 2. Tabellerna ha räknats ut för en uttagning av den statliga inkomstskatten dels med 100, dels med 110 procent. Till skill­ nad från de tabeller som framlades av skatteutredningen (bilaga 10 till betänkandet) har jämförelse här skett mellan den statliga skatt som uttages preliminärt under 1952 och den statliga skatt som skulle utgå enligt pro­ positionen. Inkomstminskningen för staten vid en skatteomläggning enligt proposi­ tionen kan —- med ledning av de uppgifter som i dagarna under hand erhål­ lits från riksräkenskapsverket avseende skatteunderlaget för 1952/53 — för helt år beräknas till omkring 630 miljoner kronor vid en uttagning med 100 procent av den statliga inkomstskattens grundbelopp och till omkring 360 miljoner kronor vid en uttagning med 110 procent av samma grundbelopp. Nämnda belopp få icke uppfattas annat än som ungefärliga. Bland annat kan icke med någon säkerhet bedömas vad de föreslagna ändringarna i för­ mögenhetsbeskattningen komma att betyda, då utfallet härutinnan väsent­ ligt blir beroende av de taxeringsvärden som fastställas år 1952. Jag vill slutligen i detta sammanhang även något beröra frågan om av­ vägningen mellan direkta och indirekta skatter i den statliga beskattningen. Skatteutredningen har för sin del erinrat om att man i det svenska skatte­ systemet kunnat förinärka en principiellt avvisande inställning till in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 49 direkt beskattning, en inställning som tidigare även varit högst befogad. En ökad användning av indirekta skatter är emellertid enligt utredningen nu väl tänkbar utan att den behöver innebära någon omfördelning mellan inkomstklasserna. Utredningen anför sammanfattningsvis, att förutsätt­ ningarna för avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning numera äro så väsentligt annorlunda än i tidigare skeden att en allvarlig prövning av denna fråga bör komma till stånd. Utredningen föreslår därför, att under­ sökningar utföras i syfte att möjliggöra ett slutligt ställningstagande till frågan om en ökad användning av indirekta skattemetoder. Som jag förutskickade i årets finansplan har jag för avsikt att inom den närmaste tiden föreslå Kungl. Maj :t igångsättande av en utredning rörande vägarna för att bereda statskassan kompensation för det inkomstbortfall som uppkommer vid ett genomförande av skattereformen. I samband där­ med torde även de av skatteutredningen anförda synpunkterna beträffande avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning närmare få övervägas. Beträffande frågan om ökad användning av indirekta skattemetoder vill jag särskilt peka på behovet av nya statsinkomster för att trygga en fort­ satt social reformpolitik. På den ifrågavarande utredningen bör således an­ komma att pröva spörsmålet på vad sätt finansiella möjligheter för ett vidgat socialt reformarbete skola åvägabringas. Jag vill i sammanhanget erinra om att det rådande statsfinansiella läget, som tvingar till den yttersta återhållsamhet med nya statsutgifter, nödvändiggjort att även i och för sig behjärtansvärda förbättringar av sociala förmåner fått avvisas i budgetför­ slaget för budgetåret 1952/53. Med den inriktning nämnda utredning så­ lunda torde erhålla kommer dess resultat knappast att öva inverkan på möjligheterna för den här avhandlade skattesänkningen.

III. ÖVERSIKT AV SKATTEUTREDNINGENS ÄNDRINGS­ FÖRSLAG.

För närvarande är det statliga ortsavdraget för gift skattskyldig bestämt till fast belopp, oberoende av inkomstens storlek. För ensamstående skatt­ skyldig minskar däremot ortsavdraget med stigande inkomst för att slutligen helt bortfalla. Utredningen föreslår den ändringen, att systemet med reduce­ ring av ortsavdraget för ensamstående skall upphöra. Ändringen är av tek­ nisk natur. Meningen är att den avvägning mellan ensamståendes och giftas beskattning, som nu sker genom ortsavdragens reducering, i stället skall åstadkommas genom att två olika skatteskalor skola begagnas vid beräk­ ning av den statliga inkomstskatten, den ena avsedd för gift person och den andra avsedd för ensamstående. Sedan avdrag för barn numera avskaffats vid beskattningen och ersatts med allmänna barnbidrag äro makar med barn och makar utan barn i prin- 4 —437 ss Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 213.

50 Kungl. Majds proposition nr 213. cip likställda vid taxeringen. Utredningen har diskuterat frågan, huruvida denna likställighet bör bibehållas och funnit sig icke böra föreslå någon ändring i detta avseende. I fråga om äkta makars beskattning har utredningen prövat olika möjlig­ heter till en lösning. Sålunda redovisas i betänkandet dels ett särbeskaltningssystcm och dels ett sambeskattningssystem grundat på en tudelning av makars inkomst. Ingendera metoden har dock ansetts möjlig att lägga till grund för lagstiftning, även om den sistnämnda metoden i modifierad form ansetts kunna få betydelse för avvägningen av ensamståendes och giftas skatt enligt de två skatteskalorna. Undersökningarna ha övertygat utredningen om att sambeskattningen bör bibehållas såsom metod för makars beskattning. Olika möjligheter ha prövats att inom det nuvarande sambeskattningssystemet tillrättalägga eller mildra de olägenheter som ansetts förenade därmed. Av de frågor, som därvid kräva en lösning, visar sig den om s. k. förvärvsavdrag för gift kvinna vara den mest svårlösta. Sådant förvärvsavdrag utgår för närvarande med ett belopp motsvarande hälften av den gifta kvinnans inkomst av rörelse eller eget arbete, dock högst med 1 000 kronor. Bestämmelsen är provisorisk. Enligt utredningens mening kan förvärvsavdraget icke bibe­ hållas i skattesystemet — och än mindre höjas — utan att fråga måste uppkomma om att samtidigt införa ett liknande avdrag för gifta kvinnor, vilka deltaga i mannens jordbruk eller rörelse men vilka enligt gällande bestämmelser icke självständigt taxeras för värdet av sitt däri nedlagda arbete. En sådan utvidgning av förvärvsavdraget har emellertid av prak­ tiska skäl icke kunnat förordas. Det nuvarande förvärvsavdraget har, främst på denna grund, ansetts vara behäftat med så stora olägen­ heter, att det bör avlägsnas ur skattesystemet eller åtminstone väsent­ ligt beskäras. Förutsättningar för en sådan reform ha ansetts föreligga, om den genomföres i samband med den sänkning och omläggning av den stat­ liga inkomstbeskattningen, som utredningen i övrigt föreslår. För att möj­ liggöra en övergång visar det sig dock nödvändigt att behålla förvärvsav­ draget till någon mindre del. För att detta skall kunna ske utan att fog för ett motsvarande avdrag för jordbrukar- och rörelseidkarhustrur skall upp­ komma och därigenom syftet med reformen förfelas, bör avdraget dock icke bestämmas högre än till 300 kronor, fast belopp. Avdraget kommer här­ igenom att överensstämma med det förvärvsavdrag, som utgår vid den kommunala beskattningen. Beträffande makars beskattning i övrigt föreslås den tekniska ändringen, att makar vid ortsavdragsberäkningen skola tillgodoföras hälften var av ortsavdraget. I den mån sådant avdrag icke kan utnyttjas av ena maken, skall det tillgodoräknas den andra. Vid den statliga taxeringen fördelas därefter skatten mellan makarna i förhållande till deras beskattningsbara inkomster, icke såsom nu i förhållande till deras taxerade inkomster. Vidare föreslås, att makar för beskattningsår, varunder de ingått äktenskap, alltid skola taxeras såsom av varandra oberoende skattskyldiga.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213. 51 Utredningens ställningstagande till sambeskattningen och förvärvsavdraget har emellertid grundats på den viktiga förutsättningen, att skatte­ satsen för den statliga inkomstskatten samtidigt bestämmes enhetligt till 12 % för makar upp till en taxerad inkomst av 12 000 kronor i högsta ortsgrupp. I lägsta ortsgrupp går motsvarande gräns vid 11 360 kronor. Skatteprocenten föreslås sålunda bli proportionell inom hela detta inkomstskikt; först vid taxerade inkomster ovanför denna gräns skall den vara progressiv. För att denna även ur andra synpunkter önskvärda reform skall kunna genomföras vid beskattningen erfordras emellertid en höjning av makars ortsavdrag från nuvarande 3 000 kronor till 4 000 kronor i högsta ortsgrupp. Utredningen föreslår alltså, att de statliga ortsavdragen för gift skatt­ skyldig, vilka för närvarande äro 2 500—3 000 kronor beroende på orts­ grupp, höjas till 3 360—4 000 kronor. För ensamstående skattskyldig före­ slås icke någon häremot svarande höjning av ortsavdraget; i lägre ortsgrupper än den högsta skall dock enligt förslaget en viss mindre höjning ske även av de ensamståendes ortsavdrag. För beräkningen av den statliga inkomstskatten föreslås följande två skiktskalor: I Skatt i % av vidstående del av Beskattningsbar beskattningsbar inkomst för inkomst, kr. gift skatt­ ensamstående

I förening med den kommunala ortsavdragsreform, som trätt i kraft den 1 januari 1952, skulle utredningens förslag komma att medföra väsent­ liga sänkningar i total skatt för alla skattskyldiga. Skattesänkningarna äro procentuellt större för de lägre inkomstskikten än för de högre. Även om förslaget ses isolerat och sålunda hänsyn tages endast till den statliga in­ komstskatten, medför det sänkningar i praktiskt taget alla inkomstlägen. Att en mindre ökning i statsskatt för ensamstående uppkommer i vissa lägen, där minskningen i total skatt är betydande, bär ansetts uppvägas av

52 Kangl. Maj.ts proposition nr 213. fördelen, att skattesatsen i botten kunnat bestämmas enhetligt till 12 % även för de ensamstående. I fråga om beskattningen av änklingar och änkor föreslår utredningen, att dessa skola medgivas ortsavdrag såsom gifta vid taxering för det be­ skattningsår, under vilket andra maken avlidit, samt för det därpå följande beskattningsåre t. Utredningen föreslår även vissa lättnader i förmögenhetsbeskattningen. I detta avseende förordas en höjning av gränsen för skattskyldigheten från nuvarande 30 000 kronor till 40 000 kronor samt vidare vissa ändringar i den gällande skatteskalan för förmögenhetsskatten. Förmögenhetsskattens belopp vid olika beskattningsbara förmögenheter enligt gällande ordning och enligt förslaget framgår av följande tabell. I Förmögenhetsskatt i kronor Besk. förm. Enl. gällande Enl. för­ kr.

I fråga om barns förmögenhetsbeskattning föreslås den ändringen i nu gällande bestämmelser att förmögenhetsskatten skall beräknas gemensamt för föräldrar och hemmavarande barn under 16 år. Sedan barnet fyllt 16 år skall någon skattskyldighet för barnets förmögenhet icke åligga föräldrarna. Det föreslås, att bestämmelserna om den s. k. 80 procent-spärren, vilka för närvarande ha provisorisk karaktär, göras definitiva. Då det visat sig att spärren i vissa fall icke medför den åsyftade begränsningen av skatterna till 80 % av inkomsten föreslås den tekniska utvidgningen att även den stat­ liga förmögenhetsskatten skall kunna i viss utsträckning tagas i anspråk vid skattereduktionen. I fråga om kvarlåtenskapsskatten föreslår utredningen icke annan änd­ ring än att gränsen för skattskyldigheten — liksom vid förmögenhetsbe­ skattningen — liöjes från nuvarande 30 000 kronor till 40 000 kronor. En mindre justering av det nedersta skiktet i skatteskalan har därvid måst göras.

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 213. 53 Beträffande juridiska personer liar utredningen icke funnit motiverat att bibehålla den nuvarande skillnaden mellan aktiebolag och ekonomiska föreningar vid den statliga inkomstbeskattningen. Skatten utgör för när­ varande för aktiebolagen 40 % och för de ekonomiska föreningarna 32 % av den beskattningsbara inkomsten. Utredningen föreslår, att skattesatsen även för de ekonomiska föreningarna — med undantag för jordbrukets kreditkassor — skall bestämmas till 40 %. Den minskade skatteintäkten för staten vid genomförande av utred­ ningens förslag har på skatteunderlaget vid 1949 års taxering beräknats till omkring 265 milj. kronor.

Reservationer till utredningens förslag. Utredningens förslag är inte i alla delar enhälligt. Det är enhälligt i fråga om skatteskalorna för inkomstskatten. De reservationer som anförts gälla i huvudsak frågorna om förvärvsavdrag för gift kvinna, förmögenhets­ skatten och kvarlåtenskapsskatten. Herr Hagberg föreslår sålunda att yrkeskvinnor med barn under 14 år skola medgivas förvärvsavdrag -— utöver 300-kronorsavdraget — med 25 % av inkomsten, dock högst med 1 000 kronor. Herrar Sandberg och Petrén föreslå att avdraget — 300-kronorsavdraget inräknat — skall utgöra 10 % av inkomsten, högst 800 kronor, för yrkeskvinnor utan barn och 20 % av inkomsten, högst 1 600 kronor, för yrkeskvinnor med barn under 16 år. I de nu nämnda reservationerna föreslås dessutom att 300-kronorsavdraget skall tillkomma även hustrur som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse. Herrar Henriksson och Rehn vilja däremot icke utvidga avdraget till sistnämnda kategori men höja förvärvsavdraget för yrkeskvinnor till 10 % av inkomsten, högst 1 000 kronor, samt avväga ortsavdragen annorlunda än enligt förslaget. Herr Jonsson vill icke höja förvärvsavdraget för yrkeskvinnor men ut­ vidga det föreslagna 300-kronorsavdraget till att gälla även för hustrur som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse. Annan utformning av förmögenhetsbeskattningen samt avskaffande av kvarlåtenskapsskatten påyrkas i olika reservationer av herrar Hagberg, Jonsson, Petrén, Sandberg och Söderlund. Herrar Franzon, Hagberg och Söderlund föreslå uppflyttning även av sparbanker och övriga kreditinstitut i skattesats 40 %, medan herr Jonsson reserverar sig mot den föreslagna skattehöjningen för ekonomiska för­ eningar.

Remi ssy it randen a. 1 remissyttrandena har förslaget i allmänhet tillstyrkts i sina huvud­ drag. Även om erinringar gjorts i olika detaljer — och i vissa remissvar även mot de grundläggande bestämmelserna i förslaget — ha de hörda

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 21o. myndigheterna och sammanslutningarna på ett i allmänhet tämligen posi­ tivt sätt anslutit sig till förslaget i stort och ansett att det bör läggas till grund för lagstiftning. Erinringarna röra i första hand frågan om särskilt avdrag för förvärvs­ arbetande gift kvinna, det s. k. förvärvsavdraget. Vidare ha olika meningar gjort sig gällande beträffande förmögenhetsbeskattningens höjd och utform­ ning, beträffande bibehållandet av kvarlåtenskapsskatten samt i fråga om den föreslagna höjningen av skattesatsen för ekonomiska föreningar. Riksräkcnskapsverket konstaterar att utredningens förslag i skilda skattetekniska hänseenden innebär framsteg i förhållande till vad som nu gäller. Riksräkenskapsverket syftar här på sådana moment i förslaget som att bottenskiktet i skatteskalan avsevärt breddats, att ortsavdraget för makar fördelats med hälften på envar av makarna, att ortsavdragen gjorts fasta också för ensamstående och att samtaxeringen för det första äkten­ skapsåret slopats.

Departementschefen.

I anslutning till denna översikt vill jag endast anföra att jag, såsom fram­ gått av mitt tidigare yttrande, finner förslaget i stort sett lämpat att läggas till grund för lagstiftning. I det följande kommer jag att behandla de olika ändringsförslagen var för sig.

IV. FYSISKA PERSONERS INKOMSTBESKATTNING.

1. PRINCIPEN FÖR ÄKTA MAKARS BESKATTNING.

Enligt 20 § kommunalskattelagen må vid inkomstberäkningen avdrag icke ske för värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av andre maken. Det sålunda meddelade förbudet mot avdrag för lön till make medför, när fråga är om en av makarna gemensamt bedriven verk­ samhet, en gemensam beskattning av dem, s. k. faktisk sambeskattning. Beskattningen av äkta makar, som leva tillsammans och som båda taxe­ ras för inkomst, bygger på principen om sambeskattning. Makarna taxeras visserligen envar för sin inkomst och mannen därjämte för boets gemen­ samma inkomst, men ortsavdrag och beskattningsbar inkomst beräknas för dem gemensamt. Likaså bedömes skatteplikten med hänsyn till makarnas sammanlagda inkomst. Allmänna avdrag, som helt eller delvis icke kunna utnyttjas på den därtill närmast berättigade makens skattepliktiga inkomst, må avräknas från den andra makens inkomst. Denna ömsesidiga kvittningsrätt gäller sålunda bl. a. för underskott på förvärvskälla. Vid taxeringen till kommunalskatt fördelas den beskattningsbara inkoms­ ten på makarna efter förhållandet mellan deras taxerade inkomster. Vid taxering till statlig inkomstskatt sker däremot icke någon fördelning på

Ivungl. Maj:ts proposition nr 213. 55 makarna av den gemensamma beskattningsbara inkomsten; i stället för­ delas den därå uträknade skatten på makarna efter förhållandet mellan deras taxerade inkomster. Vid ändring av civilstånd är det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret, bestämmande för taxeringen. Regeln har tolkats så, att den 1 juli ansetts vara avgörande tidpunkt; ändring som skett den 1 juli eller senare under beskattningsåret har icke tillerkänts betydelse för taxeringen. Sambeskattningen får sålunda betydelse för äkta makars inkomstbe­ skattning främst i följande avseenden: 1) skattepliktsgränsen är gemensam, 2) ortsavdrag beräknas gemensamt, 3) underskottsavdrag och allmänna avdrag, vilka ej kunna utnyttjas av ena maken, få överföras till andra maken samt 4) beskattningsbar inkomst beräknas för makarna gemensamt.

Skatteutredningen.

I betänkandet redovisas till en början ett särbe skattnings alternativ (s. 163—181). Härvid borde man enligt direktiven utgå från att samtliga skatt­ skyldiga skola ha ett lika stort ortsavdrag och att make skall ha rätt att utnyttja avdrag, som andra maken på grund av bristande inkomst inte kan utnyttja. En gift man, vars hustru saknade inkomst, skulle alltså få ut­ nyttja hustruns hela ortsavdrag; om hon själv kunde utnyttja någon del därav skulle eu avräkning av ortsavdrag ske mellan makarna, så att mannen finge utnyttja vad hon icke kunde tillgodogöra sig. Detta i direktiven an­ givna sätt att ordna makarnas ortsavdrag i ett särbeskattningssystem har utredningen funnit vara den enda praktiskt möjliga lösningen. Redan där­ med har man emellertid i systemet infört ett moment av sambeskattning, säger utredningen. Genom denna avräkning av ortsavdrag mellan makar förloras väsentligt de praktiska fördelar vid taxering och källskatteberäkning, som man i allmänhet föreställer sig vara förenade med särbeskattning. Härigenom skapas också ett »tröskelproblem» för makarna: eftersom den första delen av hustruns inkomst motsvaras av en minskning av mannens ortsavdrag, blir marginalskatten på denna första del ofta betydligt högre än på den inkomst hon därutöver kan tjäna. Vid den vidare uppläggningen av särbeskattningssys temet har utred­ ningen funnit sig efter hand nödgad att göra så många ytterligare efter­ gifter mot sambeskattningsprincipen, att resultatet -— enligt vad utred­ ningen finner — måste få ett tycke av halvmesyr. En allvarlig olägenhet med särbeskattningsformen är att den öppnar möjligheter för makar att vinna skattelättnader genom eu mer eller mindre konstlad uppdelning av inkomsten mellan makarna. Vid undersökning av denna fråga har utred­ ningen till en början funnit att det nuvarande förbudet mot avdrag för lön till make måste bibehållas även i särbeskattningssystemet. Trots en sä väsentlig inskränkning i särbeskattningsprincipen kvarstår likväl en så

56 Kungl. May.ts proposition nr 213.

stor risk för snedvridning av beskattningen genom inkomstöverflyttningar mellan makar, att systemet enligt utredningens mening inte kan tänkas förverkligat utan alt det förses med en spärr, enligt A-ilken särbeskattningen på visst sätt brytcs, när inkomsten för vardera maken överstiger visst belopp. Det har icke befunnits praktiskt möjligt att i särbeskattningssystemet lösa frågan om den s. k. faktiska sambeskattningen, främst av gifta jord­ brukare och rörelseidkare. I och med att man behåller förbudet mot avdrag för lön till make, kommer mannen i dessa fall att alltjämt bli beskattad för hustruns arbete i den gemensamma verksamheten. Såsom en betänklig följd av systemet har även framhållits, att ett särbeskattningssystem inom den kostnadsram, som man över huvud taget an­ sett sig kunna räkna med, i många fall skulle leda till skattehöjningar för förvärvsarbetande hustrur i förhållande till nu utgående skatter. För att und­ vika dylika skattehöjningar, skulle även särbeskattningssystemet behöva fördes med ett förvärvsavdrag. Därmed skulle emellertid ett av systemets väsentliga syften ha gått förlorat, säger utredningen. Det hade nämligen varit önskvärt att vid särbeskattningen kunna undvara det nuvarande förvärvsavdraget, som utgör ett av sambeskattningens svåraste problem och som rätteligen icke heller hör hemma i ett särbeskattningssystem, efter­ som jämvikten i skattebörda mellan ett gift par, där endast mannen har inkomst, och ett gift par, där båda makarna ha inkomst, i särbeskattnings­ systemet tillgodoses genom att skatteprogressionen blir lindrigare för det senare paret. Vidare har undersökts en sambeskaltningslinje med skatteberäkningen grundad på Utdelning av makarnas inkomst (s. 181—190). Utredningen har emellertid funnit, att en sådan metod konsekvent genomförd skulle i högre inkomstlägen gynna gifta inkomsttagare i förhållande till ogifta, på ett sätt som icke motiveras av de faktiska förhållandena. Inkomstbort­ fallet för staten vid ett dylikt system — begränsat till inkomstbeskatt­ ningen, och utan något förvärvsavdrag för gift kvinna -— har på skatte­ underlaget vid 1949 års taxering beräknats till 158 milj. kronor. Då har emellertid icke något gjorts för de ensamstående. Eftersom i detta system förhållandet mellan gifta och ogifta är fixerat på ett visst sätt, kan en skattelättnad icke beredas de ensamstående utan att även äkta makar få en sänkning utöver den som ligger redan i tudelningsmetoden. Mot syste­ met har utredningen vidare invänt, att det vidgar klyftan mellan makar och ensamstående på ett sätt som hårt drabbar änklingar och änkor. Även olika möjligheter att modifiera tudelningsprincipen ha prövats. Någon tillfredsställande lösning efter principiell linje har man emellertid därvid icke kunnat finna. Utredningen har vidare diskuterat möjligheterna att med bibehållande av den nuvarande sambeskattningen vidtaga vissa reformer ägnade att till­ rättalägga och mildra de olägenheter, som nu anses förenade med sambe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 57 skattningen (s. 190—198). Tre frågor komma därvid i förgrunden: avväg­ ningen av skattebördan mellan ensamstående och äkta makar, storleken och utformningen av gift kvinnas förvärvsavdrag samt det tekniska förfa­ randet vid fördelning av skatt mellan makar. Av dessa frågor har utredningen funnit den om gift kvinnas förvärvs­ avdrag vara den mest svårlösta. Inom utredningen ha undersökts flera möjligheter att utvidga det nuvarande förvärvsavdraget för att därigenom mildra sambeskattningseffekten för två var för sig förvärvsarbetande makar. En sådan utvidgning måste emellertid enligt utredningens mening ge an­ ledning till krav på ett motsvarande förvärvsavdrag till jordbrukarnas och rörelseidkarnas hustrur. Med hänsyn till svårigheterna att här finna en praktiskt möjlig lösning och då även vägande skäl kunna tala emot att för­ värvsavdraget på detta sätt utbygges och att en generell skattelättnad ges för en ny stor grupp, har utredningen slutligen sökt finna en lösning, som kunde ge möjlighet att helt eller till väsentlig del avskaffa det nuvarande förvärvsavdraget för gift kvinna (s. 199—202). Utredningen har därvid även velat beakta kraven på att beskattningen icke ytterligare kompliceras utan i stället i möjligaste mån förenklas. Undersökningarna ha övertygat utredningen om att sambeskattningen bör bibehållas såsom metod för äkta makars beskattning. Det nuvarande förvärvsavdraget är emellertid enligt utredningens mening behäftat med så stora olägenheter, att det bör avlägsnas ur skattesystemet eller åtmins­ tone väsentligt beskäras. För att underlätta detta bör den statliga inkomst­ skatten för äkta makar beräknas efter en proportionell skattesats upp till en för makarna sammanlagd taxerad inkomst av omkring 12 000 kronor. En sådan ändring av statsskatteskalan, vilken utredningen funnit önsk­ värd även ur andra synpunkter, förutsätter emellertid, att de statliga ortsavdragen för äkta makar höjas. Ortsavdragen böra därvid bestämmas — i högsta ortsgrupp — till 4 000 kronor för två makar (—höjning med 1 000 kronor). Remissyttrandena. Utredningens åsikt att sambeskattningen bör bibehållas såsom metod för äkta makars beskattning accepteras eller lämnas utan erinran av så gott som alla de hörda myndigheterna eller sammanslutningarna. Under­ sökningen anses i allmänhet ha tillräckligt tydligt visat att särbeskattningslinjen är behäftad med så stora olägenheter att den icke kan anses praktiskt framkomlig. Socialstyrelsen ansluter sig till sambeskattningsprincipen och anser dess utformning enligt förslaget vara avgjort att föredraga framför det nuva­ rande systemet. överståthållarumbeiet finner att förslaget måste anses utgöra cn så till­ fredsställande lösning av den segslitna och svårbemästrade frågan om äkta makars beskattning som för närvarande är möjlig att åstadkomma. De

58 Kungl. Majäs proposition nr 213.

förenklingar i taxeringsförfarandet, som ernås genom förslaget i denna del, äro enligt ämbetets mening så betydande att ämbetet vill understryka ange­ lägenheten av att förslaget härutinnan snarast möjligt lagfästes.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar: Vid avgivande av yttrande i januari 1950 över sambeskattningssakkunnigas förslag har länsstyrelsen uttalat sig till förmån för bibehållande av sambeskattningsprincipen men samtidigt starkt understrukit, att problemet enligt länsstyrelsens mening främst borde skärskådas ur synpunkten att det gällde att finna en riktigare fördelning av skattebördan mellan gifta och ensamstående. Utredningen synes ha valt den av länsstyrelsen förordade utgångspunkten för sina överväganden. Då det nu klarare analyserats, huru sambeskattningssystemet fungerar i jämförelse med de ensamståendes skattetryck, kan länsstyrelsen i stort sett acceptera utredningens ställnings­ tagande, enär en lämplig avvägning synes ha uppnåtts. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser alt utredningsmännens redogörelse för olika tänkbara principer för äkta makars beskattning samt konsekven­ serna av dessa olika principer i högsta grad bidragit att klarlägga dessa svårlösta frågor. Liksom utredningsmännen har länsstyrelsen den uppfatt­ ningen, att sambeskattningen bör bibehållas som metod för äkta makars beskattning. Liknande uttalanden göras av andra länsstyrelser. Länsstyrelsen i Stockholms län liksom även Sveriges liäradsskrivarförening anse dock att en särbeslcattning upp till en för makarna sammanlagd taxerad inkomst av 12 000 kronor hade varit att föredraga, bl. a. ur källskattesynpunkt. Länsstyrelsen anför: Länsstyrelsen vill icke förneka, att mycket talar för den av utredningen förordade lösningen, men det synes å andra sidan obestridligt, att samma fördelar skulle kunna vinnas vid särbeskattning av inkomsttagare under ovannämnda inkomstgräns, därest den statliga inkomstskatten för dessa beräknas efter proportionell skattesats. Särskilt bör framhållas, att den olägenhet med särbeskattningsformen, som ligger i möjligheter till konstlad uppdelning av inkomsten mellan makar och som utredningen med viss kraft understrukit, med denna konstruktion av särbeskattningen skulle bortfalla. Infördes särbeskattning för makar med inkomst under 12 000 kronor, skulle detta icke nödvändigtvis medföra olägenheter för makar, av vilka blott den ene har inkomst. En skälig avvägning skulle nämligen kunna åstadkommas antingen genom att för sådant fall medgiva ett högre ortsavdrag än för ensamstående eller också genom att frågan beaktades vid konstruktionen av skatteskalorna. Slutligen må också påpekas, att skatte­ bördan även enligt detta system skulle kunna regleras på lämpligt sätt genom ett s. k. förvärvsavdrag. Särbeskattningslinjen skulle även vara till fördel för beräknandet av källskatt (A-skatt) för äkta makar. Blott ett system, där den enskilda makens skattebörda regleras utan hänsyn till andre makens inkomst, lämpar sig för uppbörd av källskatt. Av de kvinnosammanslutningar som yttrat sig över förslaget vidhåller yrkeskvinnors samarbetsförbund sin i remissyttrande över sambeskatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 59 ningssakkuimigas förslag uttalade mening att särbeskattningssystemet i princip måste anses vara det riktiga. Förbundet ifrågasätter om icke ut­ redningen, eventuellt med längre tid till sitt förfogande, skulle haft möjlig­ heter att draga upp riktlinjer för en framtida lösning enligt särbeskattningsalternativet. Med hänsyn härtill bedömer förbundet utredningens förslag helt mot bakgrund av nu gällande skattesystem. Efter att ha gjort vissa erin­ ringar mot förslagets avvägning av skattebördan mellan äkta makar och ensamstående samt mot den föreslagna sänkningen av gift kvinnas förvärvsavdrag fortsätter förbundet: I betraktande av att utredningens förslag till fysiska personers inkomst­ beskattning som helhet erbjuder obestridliga fördelar i förhållande till nu gällande bestämmelser ansluter sig förbundet härtill, dock under bestämd förutsättning, att förvärvsavdraget utformas i enlighet med herrar Petréns och Sandbergs ovan angivna yrkanden samt under uttrycklig hänvisning till av oss gjorda uttalanden angående avvägningen av skattebördan mellan äkta makar och ensamstående. Sveriges husmodersföreningars riksförbund, som i yttrande över sambeskattningssakkunnigas förslag hemställde om en ny utredning på grund­ val av metoden sambeskattning enligt tudelningsprincip, föreslår i sitt nu avgivna remissyttrande en förnyad utredning med uppgift att utarbeta ett förslag på särbeskattningsgrund. Fredrika-Bremer-förbundet anser att utredningen givit övertygande skäl för sambeskattningsmetoden och ansluter sig i princip till utredningens förslag om äkta makars beskattning.

Departementschefen. Det kan konstateras att remissinstanserna på ett i stort sett otvetydigt sätt givit sin anslutning till skatteutredningens mening att sambeskattningen bör bibehållas såsom metod för äkta makars beskattning. Då frågan härom länge utgjort ett tvisteämne anser jag det vara ett betydande fram­ steg att en så relativt stor enighet kunnat uppnås i denna punkt. Tydligen gäller här i särskilt hög grad att de principiella synpunkterna måste fogas efter vad som är praktiskt genomförbart. Så länge diskussionen förts på det principiella planet har det därför visat sig svårt att nå fram till positiva resultat. Av remissyttrandena att döma har emellertid skatteutredningens i betänkandet redovisade särbeskattningssystem ansetts tillräckligt tydligt visa att en lösning enligt denna linje icke låter sig förverkligas. Även jag finner att utredningen på ett tillräckligt uttömmande sätt redo­ visat de undersökningar, som den haft i uppdrag att utföra, och att utred­ ningen därmed även givit övertygande skäl för sin uppfattning om att sambeskattningen får anses tekniskt nödvändig. Då en av de hörda kvinno­ organisationerna nu föreslagit en förnyad utredning med uppgift att ut­ arbeta ett förslag på särbeskattningsgrund, är sålunda detta ett yrkande som jag icke kan biträda.

60 Kungl. Maj:ls proposition nr 218. Länsstyrelsen i Stockholms län liksom även Sveriges häradsskrivarförening har ifrågasatt om icke särbeskattning borde införas för makar med inkomst under 12 000 kronor. Emellertid torde skillnaden mellan ett dylikt system och det av skatteutredningen föreslagna bli ytterst ringa. En make som utnyttjar sin hälft av makarnas ortsavdrag och som tillsammans med andra maken har inkomst understigande 12 000 kronor, kommer enligt ut­ redningens förslag att åtnjuta samma statliga ortsavdrag som en ogift per­ son och även påföras statsskatt till samma belopp som en ogift person. Skulle däremot maken icke kunna utnyttja sitt ortsavdrag helt, sker en avräkning av ortsavdrag mellan makarna; den enas taxering blir då be­ roende av den andras, vilket måste försvåra källskatteberäkningen. Såsom skatteutredningen funnit måste emellertid detta resultat uppkomma även vid särbeskattning; man blir också där nödgad att i fråga om ortsavdragsberäkningen göra den ena makens taxering beroende av den andras. Det lär nämligen icke vara möjligt — såsom länsstyrelsen antytt — att för en make, som är ensam inkomsttagare, tillämpa ett visst högre ortsavdrag eller en viss lägre skattesats än för en gift person, vars make också har inkomst, eftersom man här har att göra med en hel serie mellanfall, där den ena makens inkomst kan variera från något tiotal kronor upp till ortsavdragets fulla på honom belöpande belopp. Skillnaden mellan särbeskatlning under 12 000 kronor och sambeskattning enligt utredningens förslag torde sålunda, såvitt jag kan finna, i praktiken mera vara en fråga om rubricering än en fråga av saklig betydelse. Jag vill dock erinra om att skatteutredningen även gjort undersökningar om möjligheterna att åstad­ komma en kombination mellan sambeskattning och särbeskattning men funnit sig böra övergiva tanken därpå med hänsyn till de komplikationer, som måste uppkomma vid övergången mellan de båda systemen. Den med sambeskattningen förknippade frågan om gift kvinnas förvärvsavdrag har jag för avsikt att upptaga i ett senare avsnitt av denna proposition.

2. ORTSAVDRAG OCH SKATTESKALOR.

Genom 1947 års skattelagstiftning frigjordes den statliga beskattningen i princip från hänsyn till barnförsörjningskostnaden. De tidigare utgå­ ende familjeavdragen för barn avskaffades sålunda helt vid statsbeskattningen. I stället infördes genom en fristående författning skattefria all­ männa barnbidrag att utgå fr. o. m. år 1948. Barnbidragen bestämdes till 260 kronor årligen för varje barn. Reformen har sedermera, fr. o. m. år 1952, fullföljts även vid den kommunala beskattningen. I samband där­ med höjdes bidragsbeloppet till 290 kronor. Barnbidragen utgå fr. o. in. kvartalet efter det, varunder barnet fötts eller rätt till barnbidrag eljest uppkommit, t. o. in. det kvartal, varunder barnet fyllt 16 år. Ortsavdrag vid den statliga beskattningen utgå för närvarande till gifta skattskyldiga med fasta belopp, olika för de fem ortsgrupperna, varvid spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp utgör omkring 16 %. Av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 61 draget beräknas för äkta makar gemensamt och utgör i ortsgrupperna I—V respektive 2 500, 2 825, 2 750, 2 875 och 3 000 kronor. För ensamstående skattskyldig utgår det statliga ortsavdraget icke med fast belopp utan avdraget reduceras vid stigande inkomst för att slutligen helt bortfalla. Ortsavdragets belopp, innan reduktionen påbörjats, är i ortsgrupperna I—V respektive 1 600, 1 700, 1 800, 1 900 och 2 000 kronor. Spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp är här 20 %. Reduktio­ nen av ortsavdraget börjar, när det beskattningsbara beloppet överstiger 1 000 kronor. Detta innebär, att reduktionen inträder, när den taxerade inkomsten i de olika ortsgrupperna överstiger respektive 2 600, 2 700, 2 800, 2 900 och 3 000 kronor. Reduktionen sker sedan med 12,5 % av det ur­ sprungliga avdraget för varje 1 000 kronors ökning av den taxerade in­ komsten och är därigenom avslutad vid taxerade inkomster av respektive 10 600, 10 700, 10 800, 10 900 och 11 000 kronor. Vid en taxerad inkomst uppgående till dessa eller högre belopp åtnjuter alltså en ensamstående skattskyldig icke något ortsavdrag. Den statliga inkomstskatten för fysiska personer är i sin helhet rörlig. Grundbeloppet bestämmes efter en progressiv skiktskala, där den högsta skattesatsen är 70 % och träffar den del av den beskattningsbara inkomsten som överstiger 200 000 kronor. Emellertid begränsas skattens rörlighet så till vida, att skatten — för den händelse uttagningsprocenten bestämmes högre än till 100 % av grundbeloppet — icke får i något skikt överstiga 70 % av den beskattningsbara inkomsten. Skalan för grundbeloppet vid den statliga inkomstskatten bestämdes år 1947 på följande sätt.

Beskattningsbar Skatt på vidstående Skatt på över­ inkomst beskattnings­ skjutande belopp bara inkomst inom skiktet

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. Uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten på grundval av ett visst års taxering är efter övergången till källskatteuppbörd beroende av vilket procenttal, som gällt för uttagande av motsvarande preliminära skatt. På 1949—1951 års taxeringar har statlig inkomstskatt uttagits med 100 % av grundbeloppet. Med hänsyn till de beslut, som fattats om procenttalet för uttagande av preliminär skatt för budgetåren 1950/51 (SFS 274/1950) och 1951/52 (SFS 392/1951), kommer skatten även på 1952 och 1953 års taxeringar att utgå med 100 % av grundbeloppet. Emellertid har i samband med den år 1950 beslutade höjningen av de kommunala ortsavdragen viss jämkning gjorts i den statliga inkomstskatte­ skalan. Motiven härtill voro följande. Då en höjning av de kommunala ortsavdragen måste medföra en krymp­ ning av det kommunala skatteunderlaget och såsom följd därav en höj­ ning av den kommunala utdebiteringen, har ortsavdragsreformen icke kun­ nat förverkligas utan statligt ekonomiskt stöd. Detta stöd har givits i två former. Sålunda utgå direkta statsbidrag till kommunerna i den omfatt­ ning, att den sammanlagda utdebiteringen till kommun och landsting icke på grund av reformen skall behöva höjas med mera än högst en krona. För den härefter kvarstående utdebiteringshöj ningen — inom en krona — kompenseras de skattskyldiga genom jämkning av den statliga inkomst­ skatteskalan. Ifrågavarande jämkning i statsskatteskalan vidtogs genom förordning den 20 april 1951, nr 180. Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1952; bestämmelserna tillämpas för uppbörd av preliminär skatt under år 1952 men vid taxering först år 1953. Statsskatteskalans utseende före och efter den sålunda beslutade jämk­ ningen framgår av följande tabell. Beskattningsbar Skalan före Skalan efter inkomst, skiktet jämkningen jämkningen mellan

Kungl. Maj-.ts •proposition nr 213. 63

Beskattningsbar Skalan före Skalan efter inkomst, skiktet jämkningen jämkningen niplla n UIClKtU

Skatteutredningen.

Utredningen har diskuterat frågan om hänsynstagande till barnförsörjningskostnaden vid beskattningen (s. 155—159), närmast i samband med fördelningen av de skattskyldiga på de två av utredningen föreslagna skatteskalorna. Därvid har kunnat ifrågasättas att låta barnförsörjningskostnaderna bli avgörande för fördelningen. Till den mildare skalan skulle då hänföras endast skattskyldiga med barn under viss ålder medan den strängare skalan skulle begagnas för makar utan sådana barn, liksom för ensamstående utan barn. Genom en dylik differentiering, grundad på två olika skatteskalor, skulle emellertid någon hänsyn till antalet barn icke kunna tagas. Den relativa skatteskärpning, som skulle inträda för makar, vilka kunna ha kostnader för barn över den ålder, som fixerades, eller vilka tidigare haft kostnader och underkastat sig uppoffringar för sina numera vuxna barn, har också talat emot en differentiering av ifrågavarande slag. Utredningen har därför funnit sig icke böra frångå den år 1947 godtagna principen, enligt vilken någon skillnad vid beskattningen numera icke göres mellan makar med barn och makar utan barn.

Utredningen har icke funnit sig kunna föreslå någon begränsning i den nuvarande dyrortsgrupperingen vid beskattningen utan har i sitt förslag bibehållit ortsavdragens gradering i fem ortsgrupper. I ett särskilt yttrande (s. 277, 278) har herr Jonsson föreslagit, att vid skattegrupperingen ortsgrupp I omedelbart avskaffas och sammanslås med nuvarande ortsgrupp II samt att med intervaller på ett år den kvarstå­ ende lägsta ortsgruppen sammanföres med den närmast högre, varigenom ortsgrupperingen skulle successivt avskaffas inom relativt kort tid. I

I enlighet med sitt förslag rörande utformningen av äkta makars be­ skattning förordar utredningen att de statliga ortsavdragen för makar höjas, till 4 000 kronor i högsta ortsgrupp. Spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp förulsättes alltjämt böra vara omkring 16 %.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. Beträffande ensamstående skattskyldiga föreslår utredningen att den nu­ varande reduceringen av ortsavdragen vid stigande inkomst skall upphöra. Avdragen föreslås skola bestämmas till belopp motsvarande hälften av ortsavdraget för makar. Spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp, som för närvarande är 20 %, skulle härigenom minskas till 16 %. De av utredningen föreslagna ortsavdragen, jämförda med nu utgående statliga ortsavdrag samt de kommunala ortsavdragen efter den år 1950 be­ slutade höjningen, redovisas i följande tabell.

Nuvarande statliga orts­ Av utredningen föreslagna Kommunala ortsavdrag, kronor avdrag, kronor statliga ortsavdrag, kronor (efter höjning år 1950) Ortsgrupp Ensamstående (före redu­ Gift Ensamstående Gift Ensamstående Gift cering)

I särskilt yttrande (s. 271—275) förorda herrar Henriksson och Rehn en något annan avvägning av ortsavdragen mellan ensamstående och ma­ kar än den av majoriteten föreslagna. För avvägningen föreslås två alter­ nativ. Alternativ 1 innebär följande: ortsavdraget för ensamstående höjes med 80 kronor; ortsavdraget för makar sänkes med 140 kronor. Alter­ nativ 2, vilket framföres såsom huvudalternativ, innebär endast en höj­ ning av ensamståendes ortsavdrag med 150 kronor. (Härvid föreslås dock såsom i praktiken lämpligast att ortsavdraget för ensamstående bestämmes 160 kronor högre än enligt majoritetsförslaget, så att det i mellersta orts­ grupp skulle bli 2 000 kronor; samtidigt skulle ortsavdraget för gifta av­ rundas uppåt med 20 kronor till 3 700 kronor, d. v. s. 4 000 kronor in­ klusive det generella förvärvsavdraget om 300 kronor. Förslaget äger sam­ band med frågan om gift kvinnas förvärvsavdrag och syftar till att två en­ samstående inkomsttagare skola bli jämställda med två inkomsttagare som äro gifta med varandra.

För den vidare avvägningen av skattebördan mellan ensamstående och äkta makar föreslår utredningen två skatteskalor. Skalorna ha avvägts så att de vid beskattningsbara inkomster intill 10 000 kronor för äkta makar och 5 000 kronor för ensamstående medföra en skatt, som för ensamstå­ ende är hälften av vad äkta makar ha att betala på en dubbelt så stor in­ komst. Detta innebär att tudelningsmetoden i praktiken genomförts upp till en taxerad inkomst för makar -— i högsta ortsgrupp — av 14 000 kronor. De föreslagna skalorna, jämförda med förhållandena före 1951 års jämk­ ning av skalan, redovisas i följande tablå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 65

Inkomstskatteskalorna.

SkatteskHla för gift Skatteskala för ensamstående

Beskattnings­ Förutvarande bar inkomst skala om redu­ Av utredningon ceringen av Av utredningen tusental förutvarande föreslagen ortsavdragen föreslagen kronor skala skala lägges in i skala skalan

I fråga om skalornas rörlighet ifrågasättes icke annan princip än den nu gällande. För den händelse uttagningsprocenten bestämmes högre än till 100 % av grundbeloppet föreslås, att skatten icke i något skikt skall överstiga den högsta skattesatsen i skalorna, d. v. s. 65 %.

Departementspromemorian angående ifrågasatt höjning av de kommunala ortsavdragen.

Såsom inledningsvis omnämnts har inom finansdepartementets rättsavdelning under januari 1952 utarbetats en promemoria angående ifrågasatt höjning av de kommunala ortsavdragen. I promemorian erinras till en början om att 1949 års skatteutredning understrukit det nära sambandet mellan sitt förslag och den vid 1950 års riksdag genomförda kommunala ortsavdragsreformen, vilken enligt utred­ ningens mening borde ses såsom ett första led i en sänkning av de direkta skatterna. Vidare anföres i promemorian bl. a. 5 —437 52 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 213.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. Med hänsyn till den penningvärdeförsämring, soin ägt rum efter det beslutet om höjning av de kommunala ortsavdragen fattades på våren 1950, torde frågan om avvägningen av de kommunala ortsavdragen nu böra upp­ tagas till förnyat bedömande. Genom 1950 års riksdagsbeslut1 fastställdes de kommunala ortsavdragen till följande belopp.

i ii in iv v

I jämförelse med de tidigare ortsavdragen hade i mellersta ortsgrupp en höjning skett med ca 100 %. I lägsta ortsgrupp uppgick höjningen till ca 125 % och i högsta ortsgrupp till ca 90 %. Denna olikhet mellan ortsgrupperna berodde på att spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp sam­ tidigt minskats från 30 till 16 %. De nya ortsavdragen skola tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1952. Den preliminära skatt, som erlägges under 1952, skall alltså bestämmas med beaktande av de höjda ortsavdragen. De tidigare ortsavdragen hade varit oförändrade alltsedan de fastställ­ des år 1928. Sålunda hade icke ens den försämring av penningvärdet, som ägt rum sedan år 1928, beaktats med avseende å ortsavdragen. De redan från början alltför små ortsavdragen hade härigenom blivit än mer otill­ fredsställande. Ur kommunernas synpunkt hade utvecklingen i själva ver­ ket medfört att uttaxeringen skedde på ett större skatteunderlag än som rätteligen bort föreligga. Genom att skillnaden mellan verkligt existensminimum och det existens­ minimum, som i form av ortsavdrag beaktades vid taxering, undan för undan ökat ställdes statsmakterna inför särskilda problem, då det gällde att på en gång genomföra den erforderliga höjningen av de kommunala ortsavdragen. Å ena sidan krävdes en mycket betydande ökning av av­ dragen för att så långt möjligt närma dessa till ett mera verklighetsbetonat existensminimum. Å andra sidan stod det klart att en mera väsentlig höj­ ning av avdragen icke vore möjlig att åstadkomma, utan att staten i en eller annan form trädde emellan och lämnade kommunerna hjälp. I första hand sökte man nå fram till kommunala ortsavdrag av samma storlek som de statliga. Verkställda undersökningar gåvo emellertid vid handen att minskningen av det kommunala skatteunderlaget skulle bli så betydande att en sådan höjning för det dåvarande icke vore möjlig att genomföra. De belopp, som slutligen fastställdes, motsvara ungefär 2U av de statliga. Till grund för denna avvägning ligga sålunda inga principiella överväganden utan endast kostnadssynpunkter. Beträffande grunderna för de statsbidrag, som skola utgå till kommu­ nerna i anledning av ortsavdragsreformen, erinras i promemorian om att

1 Jfr ortsavdragskommittdns betänkande SOU 1950:5, propositionen 241/1950 och be­ villningsutskottets betänkande nr 57/1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 67 bidragen i princip skola täcka av ortsavdragsreformen föranledda utdebiteringshöjningar utöver en krona per skattekrona. Vid sitt ställnings­ tagande till ersättningsfrågan hade ortsavdragskommittén fäst särskilt av­ seende vid att kommunerna faktiskt utnyttjat ett större skatteunderlag än som rätteligen bort ifrågakomma, därest ortsavdragen undan för undan höjts med belopp motsvarande den under senare år inträdda penningvärde­ försämringen. För ett återställande av ortsavdragen till deras ursprungliga reella värde skulle, framhöll kommittén, i genomsnitt erfordras en utdebiteringshöjning av 0: 80 kronor. För denna höjning skulle alltså i princip icke utgå särskild ersättning av staten. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex — utan skatter och sociala för­ måner — i 1935 års serie var år 1950 (i medeltal) 168. Under år 1951 skedde en ökning av indextalet, under första kvartalet till 188, under andra kvartalet till 195 och under tredje kvartalet till 200. Indexet har alltså efter det ortsavdragsreformen beslöts och fram till oktober 1951 stigit med 32 enheter eller med cirka 20 %. Den penningvärdeförsämring, som återspeglas häri, har inneburit att ortsavdragen förlorat relativt i värde redan innan de börjat tillämpas. Den skattelättnad för de lägre inkomstskikten, som man avsett att lämna, har sålunda till en del uteblivit. Även ur en annan synpunkt har penningvärdeförsämringen fått ogynn­ samma verkningar med avseende å ortsavdragens avvägning. Om man i ortsavdragen främst ser en metod att från beskattning undantaga sådana inkomststagare, vilka på grund av alltför låg inkomst sakna ekonomisk förmåga att erlägga skatt, är det uppenbart att de avdragsbelopp, som fast­ ställdes år 1950, icke tåla vid någon minskning. Redan från början stod det nämligen klart, att ortsavdragen även efter höjningen 1950 mycket ofullständigt skulle kunna fylla denna uppgift. En jämförelse mellan de kommunala ortsavdragen och de av centrala uppbördsnämnden fastställda normalbeloppen för existensminimum visar vilken betydande eftersläp­ ning som alltjämt föreligger. På grund av det anförda föreslås i promemorian en höjning av de kom­ munala ortsavdragen till åtminstone deras reella värde 1950. Med utgångspunkt från stegringen av levnadskostnadsindex ifrågasättes en höjning av avdragsbeloppen med 20 å 25 %. De höjda beloppen, vid en 20-procentig I ökning, skulle bli följande. I ii III IV v

I vilken utsträckning det kommunala skatteunderlaget kommer att på­ verkas av en sådan höjning anses i promemorian icke kunna närmare fast­ ställas utan en ingående statistisk undersökning av förhållandena i de olika kommunerna. Med hänsyn till att frågan om förändringarna i skatte-

68 Kungl. Maj:ts proposition m 213. underlaget vid höjningar av ortsavdragen redan blivit allsidigt belyst i sam­ band med ortsavdragsreformen, torde det emellertid icke vara erforderligt att ånyo verkställa undersökningar i detta hänseende. Om man höjer orts­ avdragen med 20 ä 25 % så innebär ju detta endast att man återställer den inbördes relation mellan inkomstnivå och avdragsnivå, som rådde vid tiden för de nya ortsavdragens fastställande. Ett problem som ägnades särskild uppmärksamhet vid ortsavdragsreformens genomförande var frågan huruvida höjningen av ortsavdragen skulle medföra en övervältring av skattebördan från icke fastighetsägare till fastighetsägare och från fysiska personer till juridiska personer. I detta avseende framhöll ortsavdragskommittén bl. a. att då en utdebiteringsstegring av en krona — vilket genom de föreslagna statsbidragen så att säga utgjorde den maximala övervältringen — endast obetydligt översteg den skattehöjning, som i genomsnitt skulle inträda, därest ortsavdragen återställdes till sitt reella värde före kriget, kunde en övervältring av denna omfattning enligt kommitténs mening knappast sägas innebära en orätt­ visa mot fastighetsägarna och de juridiska personerna. Genom att orts­ avdragen förblivit oförändrade trots penningvärdets fall hade nämligen i själva verket en förskjutning av skattebördan ägt rum från fastighetsskatteunderlaget och de juridiska personernas skatteunderlag över på de fysiska personernas inkomstskatteunderlag. I promemorian framhålles att penningvärdeförsämringen efter det orts­ avdragen fastställdes år 1950 på liknande sätt medfört en viss förskjut­ ning av skattebördan från det fasta skatteunderlaget över på inkomst­ skatteunderlaget. Ett återställande av ortsavdragens reella värde innebär sålunda icke att inkomstskatteunderlaget minskas till nackdel för det öv­ riga skatteunderlaget. Det innebär i stället att skattebelastningen kommer att fördelas på de olika slagen av skatteunderlag på ett riktigare sätt. I detta sammanhang påpekas att de höjningar av ortsavdragen, som beslötos 1950, icke medfört så stora kommunala utdebiteringsstegringar som man från början räknat med. Detta torde väsentligen ha berott på stor­ leken av den allmänna nominella ökningen av penninginkomsterna och på den starka vinstökningen hos bolagen. Båda dessa omständigheter ha gjort kommunernas skatteunderlag mindre känsliga för höjningar av de kom­ munala ortsavdragen än som vid förarbetena till ortsavdragsreformen kun­ nat beräknas. En höjning av de kommunala ortsavdragen med 20 % motsvarande pen­ ningvärdeförsämringen under 1951 bör enligt promemorian genomföras utan särskilda bidrag från staten till kommunerna. De speciella förhållan­ den, som kunde åberopas för statsbidrag vid ortsavdragsreformens genom­ förande, föreligga icke vid en höjning av avdragen, som endast avser att återställa avdragens reella värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 69 Om den kommunala orisavdragsreformen såsom ett led i sänkningen av direkta skatterna anföres i promemorian vidare. Skatteutredningen har — såsom tidigare nämnts — betraktat den kom­ munala ortsavdragsreformen såsom ett första led i en sänkning av de di­ rekta skatterna. Bl. a. ur denna synpunkt har utredningen vid alla jäm­ förelser med nuvarande ordning i fråga om sammanlagd kommunal och statlig inkomstskatt utgått från den kommunala inkomstbeskattning, som gällde t. o. in. år 1951. Vid jämförelsen har sålunda »nuvarande kommu­ nalskatt» genomgående beräknats med ledning av de gamla kommunala ortsavdragen, medan däremot »den nya kommunalskatten» beräknats på grundval av de nya ortsavdragen. De nya kommunala ortsavdragen började tillämpas den 1 januari 1952. Redan innevarande år komma sålunda de skattskyldiga i åtnjutande av den skattelättnad, som de höjda avdragen medföra. 1949 års skatteutrednings förslag kan tidigast genomföras från och med ingången av år 1953. Då de båda skattereformerna sålunda icke kunnat sättas i kraft samtidigt komma säkerligen de skattskyldiga vid bedömandet av verkningarna av statsskattereformen, därest en sådan genomföres fr. o. m. den 1 januari 1953, att bortse från den skattelindring, som de redan tidigare kommit i åtnjutande av. En skattskyldig, som till äventyrs får högre statsskatt efter en statsskattereform, torde knappast kunna övertygas om att han totalt fått en lägre skatt, därför att den skattelindring, som han tidigare erhållit i fråga om kommunalskatten, är större än höjningen av statsskatten. Av tabell 6 i bilaga 10 till skatteutredningens betänkande framgår att vissa ökningar i statsskatten uppkomma för ensamstående skattskyldiga i de två lägsta inkomstskikten. Tabellen har uträknats vid en uttagningsprocent av 100. Vid en uttagningsprocent av 110 skärpes förhållandet givetvis ytterligare. Om emellertid en höjning av de kommunala ortsavdragen med 20 % genomföres samtidigt med skatteutredningens förslag skulle nu ifrågava­ rande höjningar av statsskatten kompenseras genom en samtidig sänkning av kommunalskatten. Förhållandet belyses i vissa vid promemorian fogade tabeller. I tabellerna göres bl. a. en jämförelse mellan å ena sidan den totala skatt, som en ensamstående skattskyldig har att erlägga för år 1952 (d. v. s. med tillämpning av de nya kommunala ortsavdragen) och å andra sidan den totala skatt som den skattskyldige skulle ha att erlägga om dels de kommunala ortsavdragen höjdes med 20 % och dels skatteutredningens förslag genomfördes vid en uttagningsprocent av antingen 100 eller 110. Tabellerna visa i detta avseende följande.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Ensamstående, ortsgrupp III.

Total skatt vid uttagningsprocent 100 Total skatt vid uttagningsprocent 110

Efter skatte- Efter skatte- Skillnac i skatt Skillnad i skatt Års­ utredningens utredniugens År 1952 År 1952 inkomst förslag och förslag och kr. (uttag- med 20 (uttag­ med 20 % % ningspro- ningspro­ förhöjda

10 ooo

2146 1 918 — 228 — 106 2 146 2 019 — 127 — 59

18 000 4 970 4 659 — 311 — 6-8 4 970 4 946 — 24 — 0*5

20 000 5 812 5 413 — 999 — 6-9 5812 5 754 — 58 — ro

25 000 8 028 7 490 — 538 — 6-7 8 028 7 983 — 45 — 0 6

30 000 10 313 9 731 — 582 — 5'6 10 313 10 393 + 80 + 0*8

40 000 15 218 14 364 — 855 — 5-6 15 218 15 379 + 161 + it

50 000 20 501 19 307 — 1 194 — 5*8 20 501 20 707 + 206 + lo

Remissyttrandena.

Frågan o in hänsynstagande till barnförsörjningskostnaderna vid beskattningen beröres i allmänhet icke i remissyttran­ dena. Den av skatteutredningen här intagna ståndpunkten — att vid be­ skattningen bibehålla den formella likställigheten mellan familjer med barn och familjer utan barn i enlighet med den år 1947 godtagna principen — lämnas sålunda i stort sett utan erinran. Kammarrätten anser dock att det bör övervägas att återinföra familj eavdrag för barn vid beskattningen och anför härom:

Ett obestridligt faktum torde vara, att de nuvarande barnbidragen en­ dast delvis kompensera skillnaden i skatteförmåga mellan barnfamiljer och familjer utan barn. Härigenom intaga barnfamiljerna i förhållande till de barnlösa familjerna en missgynnad ställning, som synes sakna varje rim­ lig grund. Sä länge barnbidragen icke utgå med belopp av sådan storleks­ ordning, att skillnaden i skatteförmåga mellan de båda familjetyperna ut­ jämnas, måste barnfamiljerna anses äga ett berättigat krav på att hän­ syn tages till berörda skillnad vid beskattningen. Enligt kammarrättens mening bör därför den lättnad i den statliga inkomstbeskattningen, som kan av statsmakterna medgivas, i första hand komma barnfamiljerna till godo. Effektivt synes detta kunna ske genom återinförande av ett system med familjeavdrag för barn. Kammarrätten förbiser härvid icke, att en betydande del av de skattskyldiga icke kan tillgodogöra sig nämnda avdrag, men förutsätter, att försörjningsbördan hos dessa skattskyldiga lättas genom lämpligt avvägda barnbidrag, i vilket sammanhang kammarrätten

Kungl. Maj.ts proposition nr 213. 71

icke vill underlåta att påpeka det särskilt trängande behov, som föreligger beträffande ensamstående familjeförsörjare.

Liknande synpunkter anföras av läns styrelser na i Kronobergs och Norr­ bottens län. Frågan beröres även i en vid socialstyrelsens yttrande fogad reserva­ tion, vari byråchefen von Hofsten, med instämmande av byråchefen Twengström och t. f. byråchefen Jansson, anför bl. a.:

Vid en jämförelse mellan familjer med olika barnantal framstår det ännu tydligare att förslaget icke alls är avvägt på ett sådant sätt, att samma skatteförmåga leder till samma skatt. Barnantalet har ju numera icke något inflytande på beskattningen utan barnbidraget anses i alla inkomst­ klasser svara mot barnkostnaderna. Icke desto mindre innebär emellertid ett stigande barnantal en sänkt levnadsstandard. Detta förhållande blir allt mera utpräglat ju högre inkomsten är. Till följd av de starkt ökade penninglönerna har betydelsen härav ökat starkt. Resonemanget belyses av följande tablå, varav framgår vilken procen­ tuell ökning av den för konsumtion disponibla inkomsten, som barnbidra­ get i en fyrabarnsfamilj — 1 160 kronor — utgör efter genomförandet av utredningens förslag. Barnbidraget för TavpraH X it Ad au Total skatt Disponibel in­ 4 barn (1 160 kr.) i n knmst enligt för­ komst (taxerad innebär en ökning in nuiuoLf slaget, kr. inkomst minus av den disp. inkoms­ kr. (ortsgr. Ill) skatt), kr. ten med nedan­

_

stående procent

Grovt kan man räkna med att den för konsumtion disponibla inkomsten skulle behöva öka till ungefär det dubbla, för att en fyrabarnsfamilj skall kunna uppehålla samma levnadsstandard som en familj bestående av ma­ kar utan barn. Antagandet innebär, att fyra barn förutsätts behöva äta lika mycket, slita lika mycket kläder, kräva lika mycket utrymme etc. som två vuxna personer. Procenttalen i tabellen är som synes mycket lägre än 100. Redan i de genomsnittliga inkomstlägena innebär barnbidragen ett jämförelsevis obetydligt tillskott till hushållsekonomien. Det är där­ för icke möjligt att säga, att exempelvis cn fyrabarnsfamilj med 8 000 kro­

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

nors inkomst har lika hög skatteförmåga som en barnlös familj med samma inkomst. Den förras skatteförmåga måste anses vara väsentligt mindre än den senares. Ju högre upp man kommer på inkomstskalan, desto mera markant blir detta förhållande. Det lärer icke vara möjligt att genom beskattningen eller genom en höj­ ning av barnbidragen genomföra en fullständig utjämning av barnkostna­ derna. Det bör emellertid icke fördöljas, att den utjämning av barnkost­ naderna, som sker för närvarande och som kommer att ske enligt det framlagda förslaget, är väsentligt sämre än den som avsågs då barnbidragsreformen genomfördes år 1947. Därest icke barnbidragen kan höjas vä­ sentligt, framstår ett återinförande av hänsynen till barnantalet i beskatt­ ningen som en angelägen reform. Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår att dyrortsgrup per ingen i förenklingssyfte avskaffas. Enligt en numera alltmera utbredd mening vore dyrortsgrupperingen icke längre påkallad. En reform av detta slag skulle särskilt för de lokala skattemyndigheterna medföra en stor lättnad och borde lämpligen kunna genomföras i samband med de av utredningen föreslagna ändringarna. Länsstyrelsen i Kalmar län anför beträffande ledamoten Jonssons i Skedsbygd reservation, att länsstyrelsen visserligen icke vore beredd att nu taga ställning till frågan om ortsgrupperingens avskaffande men dock ville understryka att det i flera fall visat sig vara mycket svårt att draga en gräns mellan den lägsta och näst lägsta dyrortsgruppen. Prövningsnämnderna i vissa län torde också ha funnit — säger länsstyrelsen — att i många fall samma värden måst åsättas förmåner i åtminstone den första och andra ortsgruppen. Skäl syntes sålunda finnas för en närmare undersökning härutinnan. Sveriges lantbruksförbund biträder i princip reservanten Jonssons yr­ kande och förordar en avsevärd reducering av den nuvarande spännvidden mellan ortsgrupperna.

Förslaget om att utbyta den nuvarande reduceringen av ensamstå­ endes ortsavdrag mot ett system med fasta ortsavdrag även för denna grupp tillstyrkes eller lämnas utan erinran i remissyttrandena. Att ortsavdraget för en ensamstående bestämmes till belopp motsva­ rande hälften av makars ortsavdrag har icke heller givit anledning till er­ inran. I vissa yttranden påpekas att denna avvägning äger ett direkt sam­ band med frågan om storleken av gift kvinnas förvärvsavdrag. Sålunda anför tjänstemännens centralorganisation: Mot bakgrunden av denna sin uppfattning hälsar organisationen med tillfredsställelse 1949 års skatteutrednings förslag till utformning av ortsavdragen för gifta i förhållande till icke gifta personer, där principen är den att ortsavdraget för de förra sammanlagt är jämnt dubbelt så stort som för den senare kategorien. I detta sammanhang vill TCO emellertid fästa uppmärksamheten vid att i den mån som ett förvärvsavdrag tillåtes ske för förvärvsarbetande hustru, komma äkta makar att i avdragshänseende behandlas något gynnsammare än två ensamstående. En viss juste­

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213. 73

ring av ensamståendes ortsavdrag — exempelvis en höjning med halva det föreslagna förvärvsavdraget 300 kronor — kan med hänsyn härtill ifråga­ sättas, såsom föreslagits i herrar Henrikssons och Rehns yttrande.

De föreslagna skatteskalorna ha ur teknisk synpunkt granskats och lämnats utan erinran av statistiska centralbyrån. Mot systemet med två olika skatteskalor ha föreningen Sveriges kr o nokamrer are liksom Sveri­ ges häradsskrivarförening erinrat att risken för feldebitering därigenom måste öka. Vissa länsstyrelser ha berört samma förhållande men ansett att fördelarna av förslaget i detta avseende uppväga olägenheterna.

Förslaget om en enhetlig skattesats av 12 % upp till en beskattningsbar inkomst av 8 000 kronor för makar och 4 000 kronor för ensamstående har genomgående tillstyrkts i remissyttrandena. Sålunda anför länsstyrelsen i Malmöhus län:

Vid en bedömning av de föreslagna skatteskalorna ur skatteförmågesynpunkt kan länsstyrelsen icke finna annat än att nämnda skalor böra kunna godtagas. Länsstyrelsen vill därjämte särskilt understryka bety­ delsen av att ett genomförande av förslaget om en proportionell i stället för progressiv beskattning relativt högt upp i inkomstskikten kommer att medföra att den s. k. marginalskattediskussionen i fråga om de breda folk­ lagrens biinkomster mister sin aktualitet, vilket är synnerligen önskvärt.

I vissa yttranden frainföres emellertid önskemål om en höjning av gränsen för den enhetliga skattesatsen utöver vad utredningen föreslagit. Härom yttrar riksskattenämnden:

Beträffande utformningen av skatteskalan för äkta makar vill riks­ skattenämnden emellertid ifrågasätta, om icke övre gränsen för det inkomstskilct, inom vilket skatten utgår proportionellt —- enligt förslaget 8 000 kronors beskattningsbar inkomst — borde höjas något. Då makar båda hava inkomster, varå löneavdrag för preliminär skatt sker enligt tabell, komma dessa avdrag nämligen att motsvara den å inkomsten belö­ pande slutliga skatten endast inom det bottenskikt av (den sammanlagda) inkomsten, där skatten utgår proportionellt. Det vore därför önskvärt, om detta inkomstskikt sträckte sig så högt, att därinom fölle den sam­ manlagda inkomst, som de stora grupperna av var för sig förvärvsarbe­ tande makar pläga uppnå. Ur denna synpunkt torde den gräns, där progressiviteten enligt den föreslagna skatteskalan för makar inträder — vid taxe­ rade inkomster å sammanlagt It 360—12 000 kronor -— ligga alltför lågt med hänsyn till den stegring i inkomsterna, som numera inträtt eller kan beräknas inom kort inträda. Det torde nämligen icke vara ovanligt att även inom de kroppsarbetande och därmed jämförliga grupperna makars arbetsinkomst numera uppgår till sammanlagt 14 000 å 15 000 kronor. Den av de sakkunniga föreslagna gränsen var sålunda att anse som låg redan vid den tidpunkt, då de sakkunniga för sin del togo ställning Ull frågan, och måste med hänsyn till den därefter inträdda förskjutningen i löne­ läget anses vara i behov av någon höjning. Riksskattenämnden vill där­ för föreslå, att möjligheterna att genomföra en dylik höjning närmare undersökas. Därvid måste naturligen beaktas frågan om och i vad mån en dylik jämkning av skiktgränsen av fiskala skäl kan kräva smärre jämk­ ningar av de föreslagna skatteprocenttalen.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. Även tjänstemännens centralorganisation invänder att den föreslagna gränsen för den enhetliga skattesatsen med hänsyn till nuvarande inkomst­ förhållanden bestämts alltför lågt. Gränsen borde enligt organisationens mening sättas vid lägst en beskattningsbar inkomst av 10 000—12 000 kro­ nor. I dessa inkomstlägen befunne sig just personer med viss yrkesutbild­ ning. Det kunde icke anses riktigt att skattesystemet utformades så att det motverkade den stimulans till längre utbildning som möjligheterna till högre inkomst innebure. Detta skulle i hög grad bli följden om övergången från proportionalitet till progressivitet i skatteskalan skedde i det förhål­ landevis låga inkomstläge som utredningen föreslagit.

Att skatteskalorna avvägts på ett sådant sätt att skatten för två makar med sammanlagd beskattningsbar inkomst upp till 10 000 kronor blir dubbelt så stor som skatten för en ensamstående med hälften av makar­ nas inkomst (»sambeskattning enligt tudelningsprincip») har i stort sett godtagits i remissyttrandena. Riksräkenskapsverket anför härom: I sitt utlåtande över sambeskattningssakkunnigas betänkande ställde sig riksräkenskapsverket positivt till en utformning av sambeskattningen enligt tudelningsprincipen. För de inkomstskikt, där det stora flertalet skattskyldiga höra hemma, bygger det föreliggande förslaget på denna princip. Såtillvida finner riksräkenskapsverket följaktligen ingen anled­ ning till erinran. De skäl, som föranlett avsteg från principen i fråga för de högre inkomstskiktens del, äro väl teoretiskt icke alldeles övertygande. Riksräkenskapsverket anser sig dock icke ha tillräcklig anledning att mot­ sätta sig vad som härvidlag föreslås. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker att tudelningsmetoden skall gälla upp till en viss inkomstgräns men ifrågasätter om icke grän­ sen borde sättas något högre än enligt förslaget, exempelvis vid en beskatt­ ningsbar inkomst för makar av 14 000 kronor. Eventuellt kunde härvid sammanjämkning ske av skatteskalorna, exempelvis för makar till 18 % vid en beskattningsbar inkomst av 10 000—12 000 kronor och till 22 % vid en beskattningsbar inkomst av 12 000—14 000 kronor samt för ensamstå­ ende till 18% vid en beskattningsbar inkomst av 5 000—6 000 kronor och till 22 % vid en beskattningsbar inkomst av 6 000—8 000 kronor. I

I fråga om avvägningen av den statliga inkomstskatten i öv­ rigt påtalas i vissa remissyttranden att förslaget icke medger full utjäm­ ning av den genom penningvärdeförsämringen inträffade skatteskärpningen efter år 1946 samt att detta förhållande blir särskilt framträdande för de ensamstående. Landsorganisationen anför: Utredningens målsättning har i stort sett kommit att bli att återföra den genom den under senare år inträffade penningvärdeförsämringen skärpta inkomstbeskattningen till den av 1947 års skattereform avsedda nivån. Denna målsättning är givetvis tämligen godtycklig och bör enligt lands­ organisationens mening snarast uppfattas som ett provisorium. Penning-

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 7i

värdeförsämringen har på avgörande punkter omintetgjort effekten av 1947 års skattereform. Den reella skatteökning, som pris- och inkomststeg­ ringen medfört vid oförändrad realinkomst, har härvid blivit proportions­ vis starkast i de lägre inkomstskikten. Det synes därför riktigt att genom en omläggning av beskattningssystemet söka motverka denna effekt och som en första etapp återställa det av 1947 års reform åsyftade reella beskattningsläget. 1949 års skatteutredning anser sig kunna vinna detta mål bäst genom en förändring av ortsavdragssystemet och en omläggning av skatteskalorna, varvid skattesatsen bestämmes enhetligt till 12 % upp till en statligt taxerad inkomst av 12 000 kronor för makar och 6 000 kronor för ensamstående. Utredningen påpekar visserligen själv, att inte heller en enhetlig skattesats ger full proportionalitet, så länge ortsavdragen ingår i skattesystemet. Fördelen är emellertid, att en konstant marginalskatt upp till de angivna beloppen vinnes, vilket inte minst ur sambeskattningssynpunkt, men även ifrån andra utgångspunkter kan vara av betydelse. Lands­ organisationen har observerat, att det föreslagna systemet innebär, att gifta inkomsttagare med årsinkomster mellan 6 500 och 10 400 kronor — så­ lunda just de grupper, inom vilka den övervägande delen av landsorga­ nisationens medlemmar torde befinna sig — härigenom inte helt fått den reella skattebelastning återställd, som 1947 års skattereform syftade till. Detta är eu följd av att den enhetliga skattesatsen för inkomster upp till 12 000-kronorsgränsen har måst sättas högre än den som kunde ha tilllämpats vid en även i detta inkomstskikt progressiv skatteskala. Merbelastningen för dessa grupper stannar emellertid vid ett tiotal miljoner kro­ nor. Med hänsyn härtill och till de uppenbara fördelar, som en enhetlig skattesats innebär, vill landsorganisationen inte motsätta sig utredningens förslag. En annan konsekvens av utredningens förslag är, att den reella skatte­ belastningen för ensamstående, i synnerhet för de lägsta inkomstgrupperna, blir inte oväsentligt högre än som åsyftades med 1947 års reform. För mycket låga inkomster (upp till 4 000 kronor) blir skattebelastningen t. o. m. något större än för närvarande (efter kommunalskattereformen). Landsorganisationen anser, att även för de ensamstående principiellt en sänkning av den reella skattebelastningen till den nivå som åsyftades i 1947 års beslut borde ha eftersträvats. Denna synpunkt på avvägningen mellan beskattningen för gifta och ensamstående får än större betydelse, om förvärvsavdraget för gifta kvinnor höjes utöver det av utredningen före­ slagna beloppet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att förslaget i vad det berör de lägsta inkomstskikten, framför allt ogifta, icke är tillfredsställande utan bör omarbetas. Härom anför länsstyrelsen:

Man kunde ha väntat att skatteutredningens egna beräkningar och slut­ satser bort föranleda till förslag i första hand om återställande av det läge i fråga om skattetrycket, som man med 1947 års skattesystem avsåg att erhålla, och med utgångspunkt härifrån till förslag i andra hand om den skattelindring och de övriga förbättringar som befinnas möjliga och lämpliga. En förhöjning av ortsavdragens belopp — med 30 % eller det procenttal, som härför befunnits riktigt — för bevarande eller återställande av dessa avdrags realvärde samt eu motsvarande omräkning av inkomstskikten i skatteskalan hade framstått som eu naturlig första åtgärd som utgångs­ punkt för den fortsatta utredningen. Endast för skattskyldiga, som äro gifta eller med dem i beskattnings­

76 Kurgl. Maj:ts proposition nr 213.

hänseende likställda, innebär utredningens förslag en höjning av ortsavdragen, som ungefär motsvarar ett återställande av deras realvärde, medan förslaget för övriga kategorier i ortsavdragshänseende innebär ett bibehål­ lande i huvudsak av de nuvarande avdragen. I förening med ändrade skatteskalor och andra ändringar i nuvarande bestämmelser innebär ut­ redningens förslag en fullständig omfördelning av skattebördan, medfö­ rande skattelindring för samtaxerade äkta makar och för ensamstående utan försörjningsskyldighet (utom för de lägsta inkomsterna) men skatteskärpning för de ogifta med barn, en skärpning som i högre inkomstlagen blir betydande. Att någon nämnvärd förhöjning i ortsavdragen för ogifta icke föreslagits synes bero på att utredningen funnit att denna kategori främst utgöres av ungdom, som i allmänhet icke bör befrias från denna skattskyldighet. För de övriga skattskyldiga, som kunna falla inom denna kategori inkomst­ tagare och som alltså drabbas av samma skatteskärpning, anser utred­ ningen att frågan om befrielse från eller lättnad i beskattningen bör ord­ nas på annat sätt, såsom genom sociala bidrag eller enligt reglerna om befrielse vid existensminimum. Även om man skulle med utredningens förslag kunna åstadkomma de lättnader i beskattningen, som anses skäliga och möjliga, har resultatet av förslaget i den utformning det givits, som ovan framhållits och såsom även utredningen konstaterat, blivit en skatteskärpning i första hand för de lägsta inkomsterna framför allt för ogifta personer och då främst för ogifta med barn. Skatteutredningen försvarar detta med att höjningen av de kommunala ortsavdragen för dessa inkomstskikt medfört så betydande skattelättnader, att en skärpning av den statliga inkomstskatten kan här vara försvarad, när en sådan skärpning icke kan undgås i det system, som utredningen utarbetat. Såsom länsstyrelsen redan antytt, har emellertid höjningen av de kommunala ortsavdragen — till följd av den fortgående förskjutningen uppåt av inkomsterna i syfte att motverka penningvärdeförsämringen och även till följd av en höjd utdebitering — även för rela­ tivt låga inkomster icke lett till ett på debetsedlarna avläsbart resultat. Och även om så skulle varit fallet, leder ett bibehållande i princip av de statliga ortsavdragens belopp oförändrade till att personer, som tidigare undgått statlig beskattning på grund av den låga inkomsten, enligt utredningens förslag träffas av en statlig inkomstskatt, som till på köpet är högre än den skatt, som de nu ha att erlägga. Skatt till staten träffar alltså enligt förslaget personer med så låg inkomst, att denna, omräknad till 1947 års realvärde, ansetts vara för låg för att drabbas av statlig inkomstskatt. Slutligen kan nämnas att länsstyrelsen i Skaraborgs län låtit utföra en provtaxering med tillämpning av de av utredningen föreslagna ortsavdra­ gen och skatteskalorna för ett sextiotal samtaxeringsfall i Mariestad för taxeringsåret 1951. Det har därvid klarlagts — säger länsstyrelsen — att som regel lindring i beskattningen uppkommer såväl för mannen som för hustrun. En lämplig avvägning av skatten makarna emellan syntes även bli en följd av de föreslagna bestämmelserna. Uppdelningen av ortsavdraget mellan makarna hade särskilt för hustrun med hennes i regel lägre inkomst haft en gynnsam verkan för henne. Jämväl i fråga om ensam­ ståendes taxering hade länsstyrelsen för ett antal skattskyldiga verkställt provtaxering för år 1951. Resultatet av denna undersökning hade icke givit länsstyrelsen anledning till erinran mot förslaget i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 77 Mot clen i departementspromemorian ifrågasatta höjningen med 20% av de kommunala ortsavdragen ha de över promemorian hörda myndigheterna icke haft något att erinra. Myndigheterna ha där­ vid — i den mån de yttrat sig därom — varit av den uppfattningen att en sådan höjning av ortsavdragen bör kunna genomföras utan statligt bi­ drag. De sammanslutningar, som företräda kommunernas intressen, ha däremot motsatt sig att höjningen genomföres utan statlig kompensation till kommunerna. Kammarrätten finner det angeläget att den nuvarande betydande diffe­ rensen mellan normalbeloppen för existensminimum och de kommunala ortsavdragen på föreslaget sätt åtminstone i någon mån minskas och an­ ser det principiellt riktigt att den föreslagna höjningen av ortsavdragen genomföres utan särskilt bidrag från staten till kommunerna. Överståthållarämbetet, liksom även länsstyrelsen i Västerbottens län, ifrågasätter om den föreslagna höjningen med 20 % är tillräcklig med hän­ syn till att indextalet stigit även under fjärde kvartalet 1951 och måhända kan komma att stiga ytterligare under 1952. Av det vid överståthållarämbetets remissvar fogade yttrandet av Stock­ holms stadskollegium framgår att den föreslagna höjningen av de kom­ munala ortsavdragen beräknats för stadens del betyda en ökning av den kommunala utdebiteringen med 20 å 25 öre per skattekrona. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför: Den inom departementet utarbetade promemorian om höjda kommu­ nala ortsavdrag äger nära sammanhang med statsskattereformen. De pro­ blem, som här aktualiseras, kunna ur viss synvinkel sägas innefatta en in­ tressetvist mellan stat och kommun. Länsstyrelsen anser för sin del, att kommunerna själva måste taga konsekvensen av att de kommunala orts­ avdragen till följd av priskurvans fortsatta uppgång blivit otillräckliga. Det torde för övrigt kunna förutsättas, att den förlust i skattekronor, som uppstår genom den nya ortsavdragsförhöjningen, kompenseras av att den taxerade inkomstsumman stiger med motsvarande belopp. Erhålles icke sådan kompensation, nedgår visserligen skatteunderlaget, men anledning torde saknas att för denna nedgång giva kommunerna annat statligt stöd än det, som må kunna ifrågakomma enligt Kungl. förordningen den 18 maj 1951 angående skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner. Landsorganisationen anser att det vore riktigast om ortsavdragen höjdes väsentligt mera än med 20 %, detta med tanke på att ortsavdragen borde ange storleken av verkligt existensminimum. Olika skattetekniska skäl omöjliggjorde emellertid — såsom senare års skatteutredningar påvisat — en alltför stor höjning. Landsorganisationen ville dock förorda en höjning med lägst 25 %. Tjänstemännens centralorganisation anför: En uppräkning av de kommunala ortsavdragen enligt föreliggande för­ slag synes TCO rimlig med hänsyn till den försämring i penningvärdet, som ägt rum sedan riksdagen fattade sitt beslut. TCO förutsätter härvid att reformen genomföres samtidigt med 1949 års skatteutrednings förslag.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. Det kan visserligen göras gällande, att en sådan uppräkning av de kom­ munala ortsavdragen kan komma att innebära en omfördelning av den totala skattebördan beroende på att en sådan reform kan i vissa fall nöd­ vändiggöra en viss högre kommunal utdebitering än vad som skulle bli fallet om ortsavdragen inte uppräknades. Emellertid synes det TCO, som om en sådan omfördelning av skattebördan blir av endast obetydlig om­ fattning, och vill organisationen med hänsyn härtill icke motsätta sig re­ formens genomförande. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför: På grund av den knappa remisstiden har det inte varit möjligt för sty­ relsen att införskaffa och bearbeta det material, som skulle erfordrats för att belysa verkningarna av den ifrågasatta förhöjningen av ortsavdragen. Med ledning av uppgifter från ett par kommuner har emellertid kun­ nat konstateras, att skatteunderlagsbortfallet genom förhöjningen kom­ mer att bli mycket betydande, uppskattningsvis minst 50 % av det genom ortsavdragsreformen föranledda skatteunderlagsbortfallet. Det är uppen­ bart att ett skatteunderlagsbortfall av denna storleksordning ur kommunalekonomislc synpunkt blir mycket kännbart, och speciellt gäller detta de kommuner, som ha ett svagt skatteunderlag. Dessa kommuner skulle nämligen få en relativt sett betydligt större reducering av sitt skatteunder­ lag än vad fallet skulle bli för de bättre ställda kommunerna. Ett genom­ förande av förslaget kommer därför att leda till att de redan nu mycket stora ojämnheterna i den kommunala beskattningen ytterligare förstoras. Detta kan enligt styrelsens mening icke vara rimligt. Förhöjningen av orts­ avdragen synes därför under inga förhållanden kunna genomföras utan att denna ojämnhet i verkningarna på något sätt utjämnas. Även styrelsen för svenska stadsförbundet motsätter sig bestämt att den föreslagna höjningen genomföres utan att den skatteförlust som kommer att drabba kommunerna helt täckes av statsmedel. Styrelsen anser en så­ dan gottgörelse av statsmedel vara desto rimligare som statens utgifter för 1950 års ortsavdragsreform visat sig uppgå allenast till en mindre del av vad som då beräknades.

Departementschefen.

Efter 1947 års statsskattereform är frågan om barnförsörjningskostnadernas beaktande icke längre någon beskattningsfråga utan en fråga av so­ cialpolitisk natur. Denna omläggning har nyligen fullföljts även vid den kommunala beskattningen. Skatteutredningen har icke ansett sig böra före­ slå någon avvikelse från den sålunda godtagna principen i fråga om kostna­ derna för barn. Jag ansluter mig till detta ställningstagande och kan sålunda icke dela den av några remissmyndigheter framförda meningen att man borde överväga att på nytt införa barnavdrag i en eller annan form vid be­ skattningen. Icke heller anser jag det möjligt att nu taga upp frågan om någon änd­ ring i princip av den gällande dyrortsgrupperingen vid beskattningen. Denna fråga torde bli beroende av ytterligare undersökningar om variationerna i dyrhetsgrad mellan olika orter. Resultatet av dessa undersökningar bör icke lämpligen föregripas genom en minskning redan nu av antalet ortsgrupper

Kungl. Maj ds proposition nr 213. 79 vid taxeringen eller av spännvidden mellan ortsgrupperna. Man kan emel­ lertid utgå från att hela frågan kommer att prövas vid nästa års riksdag. .lag finner mig kunna biträda skatteutredningens förslag beträffande de statliga ortsavdragen. Sålunda anser jag det vara eu fördel, att den nuva­ rande reduceringen av ensamståendes ortsavdrag avlägsnas ur skattesystemet och att ortsavdragen även för denna grupp bestämmas till fasta belopp. Där­ med försvinner en splittring av systemet, som försvårat dess överskådlighet. Anordningen med två olika skatteskalor är enligt min mening att föredraga. Icke heller har jag någon erinran mwt den av utredningen föreslagna in­ bördes avvägningen av ensamståendes och makars ortsavdrag. Att förhållan­ det mellan ortsavdragen nu ändras så att ensamståendes avdrag kommer att motsvara endast hälften av makars avdrag har av skatteutredningen satts i direkt samband även med den samtidigt föreslagna nedskärningen av gift kvinnas förvärvsavdrag till 300 kronor. Skulle frågan om förvärvsavdraget för gift kvinna icke kunna lösas i enlighet med utredningens förslag, kunde sålunda anledning finnas att taga också ortsavdragens avvägning under för­ nyad prövning. Om så skall behöva ske blir tydligen beroende av i vilken grad man finner sig böra avvika från förslaget rörande förvärvsavdraget. Om förvärvsavdraget utvidgas endast i den omfattning som jag i det följande föreslår, har jag icke ansett att förhållandet mellan ortsavdragen skall be­ höva påverkas därav. Det är enligt min mening av visst värde att detta för­ hållande bibehålies i enlighet med utredningens förslag. Mycket talar näm­ ligen för att makars ortsavdrag bör bestämmas till dubbelt så stort belopp som ortsavdraget för en ensamstående. Visserligen har en jämförelse med sociallagstiftningen liksom även med tillämpningen av existensminimum vid indrivning kunnat ge visst stöd för att ensamståendes ortsavdrag avpassas till belopp motsvarande omkring två tredjedelar av makars ortsavdrag. Jag är emellertid benägen att i detta avseende godtaga skatteutredningens me­ ning om att denna avvägning icke utan vidare kan överföras på beskatt­ ningen. Såsom skatteutredningen påvisat i sitt betänkande, ha de lägsta in­ komstskikten av ensamstående en mycket olikartad sammansättning och bestå till stor del av ungdomar, vilka ännu icke i egentlig mening trätt ut i förvärvslivet utan bo i sina föräldrahem, biträda föräldrarna i deras jord­ bruk o. s. v. Det synes under sådana förhållanden föga lämpligt att låta de mera ömmande fallen bland ensamstående med låga inkomster alltför starkt påverka ortsavdragens storlek. I stället torde dessa fall böra i princip till­ godoses genom sociala bidrag eller i enlighet med bestämmelserna om tilllämpning av särskilt avdrag för existensminimum vid taxeringen. Även de av skatteutredningen föreslagna två skatteskalorna synas lämp­ ligt avvägda och föranleda icke någon erinran från min sida. Av stort värde anser jag vara alt en enhetlig skattesats bestämmes för ett första inkomst­ skikt av sådan bredd att det kommer alt omfatta den stora mängden av gifta och ensamstående skattskyldiga. De olägenheter, som ha kunnat vara förenade med den statliga inkomstskattens marginalskatteverkan, bli häri­

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

genom väsentligt reducerade. I några remissyttranden har det gjorts gäl­ lande, att gränsen för den enhetliga skattesatsen bort sättas högre än enligt utredningens förslag. Man har ansett att den av skatteutredningen valda gränsen visserligen kunnat vara lämplig vid tiden för förslagets utarbetande, men att den på grund av den aktuella inkomstutvecklingen numera vore för låg. Skatteutredningen torde emellertid i detta avseende ha gått så långt som det överhuvudtaget är möjligt att göra för närvarande. En höjning av gränsen för den enhetliga skattesatsen förutsätter en omarbetning av båda skatteskalorna och lär då icke kunna förverkligas utan att inkomstbortfallet för staten vid övergången icke längre kan hållas inom en ram, som i detta sammanhang kan anses realistisk. De båda skatteskalorna ha avvägts på ett sådant sätt att skatten för två makar med sammanlagd beskattningsbar inkomst upp till 10 000 kronor blir dubbelt så stor som skatten för en ensamstående med hälften av makar­ nas inkomst. Inom denna gräns har sålunda i praktiken åstadkommits vad utredningen benämnt sambeskattning enligt tudelningsprincip. I remiss­ yttrandena har man i något fall ansett, att den sålunda genomförda prin­ cipen bort sträcka sig något högre upp i inkomstskikten, förslagsvis till en beskattningsbar inkomst av 14 000 kronor. Detta skulle innebära en oför­ månligare avvägning av skatten för ensamstående. Skillnaden i skatt för en gift man och en ogift man, båda med samma inkomst, skulle avsevärt skär­ pas. En alltför stor »ungkarlsskatt» medför emellertid alltid olägenheter av betänkligt slag. Hur mycket mera den ogifte bör betala i skatt än den gifte blir tydligen alltid mer eller mindre en skälighetsfråga. Jag finner emeller­ tid icke tillräcklig anledning att i denna punkt frångå skatteutredningens förslag. En olägenhet med ortsavdragens och skatteskalornas avvägning är otvi­ velaktigt att denna medför vissa mindre höjningar i statlig inkomstskatt för ensamstående skattskyldiga i vissa låga inkomstskikt. Sålunda höjes statsskatten — såsom av Tabell 1 (Bihang 2) framgår — med 12 kronor vid en årsinkomst av 3 000 kronor och med 5 kronor vid en årsinkomst av 4 000 kronor. Detta är en följd av att skattesatsen bestämts enhetligt till 12 % i bottenskikten. Skatteutredningen, som haft anledning utarbeta sina förslag i direkt anslutning till den kommunala ortsavdragsreformen, har ansett att resultatet i detta avseende liksom eljest bör ses gemensamt för statlig och kommunal skatt. Eftersom utredningen betraktat den kommu­ nala ortsavdragsreformen såsom ett första led i en sänkning av de direkta skatterna, har den vid alla jämförelser med nuvarande förhållanden i fråga om sammanlagd kommunal och statlig inkomstskatt utgått från den kom­ munala inkomstbeskattning som gällde till och med år 1951 och som ligger till grund även för 1952 års taxering, d. v. s. förhållandena före tilllämpningen av de nya kommunala ortsavdragen. Nyssnämnda höjningar i statsskatt för ensamstående skattskyldiga framkomma icke vid en sådan jämförelse; i stället visar jämförelsen betydande minskningar i total skatt

Rungt. Majds proposition nr 218. 8l även för ensamstående i dessa inkomstlägen. Vid sådant förhållande har skatteutredningen icke funnit utfallet av skatteskalorna på denna punkt höra hindra systemets genomförande. Emellertid komma skattelättnaderna på grund av den kommunala ortsavdragsreformen att göra sig märkbara redan under år 1952, medan skatteutredningens förslag kan genomföras tidigast från och med år 1953. Då de båda skattereformerna sålunda icke sättas i kraft samtidigt, kan ur de skattskyldigas synpunkt höjningen av statsskatten i vissa skikt framstå såsom en skatteskärpning. Hur önskvärt det än hade varit att denna olägenhet av det föreslagna skattesystemet kunnat undvikas, är det enligt min mening icke möjligt att avhjälpa den genom åtgärder inom systemets ram. Det kan sålunda icke ifrågakomma att avhjälpa denna verkan genom en sänkning av procent­ satsen i botten av skatteskalan för ensamstående eller genom en höjning av de föreslagna statliga ortsavdragen för ensamstående. I båda fallen blir det fråga om ingrepp, varigenom man skulle offra väsentliga värden hos systemet och vilka skulle betänkligt rubba förutsättningarna för att över huvud taget kunna förverkliga systemet. Däremot skulle en justering av de kommunala ortsavdragen innebära en lösning även av förevarande spörsmål därigenom att de ensamstående i de inkomstlägen, varom nu är fråga, då skulle få en viss sänkning i total skatt. En sådan justering är påkallad för att återställa de kommunala ortsavdragen till det reella värde, som åsyftades när de senast bestämdes år 1950. På grund härav har inom finansdepartementet utarbetats en pro­ memoria, vari man ifrågasatt en höjning av ortsavdragen med 20 %. För promemorians innehåll har tidigare redogjorts. De sammanslutningar, som företräda kommunernas intressen, ha i sina yttranden över promemorian icke ansett sig kunna acceptera en dylik höjning av ortsavdragen under annan förutsättning än att kommunerna beredas kompensation av staten för minskning i skatteunderlag. I detta avseende kan jag emellertid icke biträda annan mening än den, som tämligen allmänt företrätts av de hörda myndigheterna, nämligen att en höjning av ortsavdragen bör genomföras utan särskild statlig kompensation till kommunerna. Såsom en länsstyrelse anfört, bör det kunna förutsättas att den förlust i skattekronor, som upp­ står genom den ifrågasatta ortsavdragsförhöjningen, blir automatiskt kom­ penserad genom att den taxerade inkomstsumman på grund av inkomststegringen stiger med motsvarande belopp. Skulle sådan kompensation icke erhållas och skatteunderlaget sålunda nedgå, finnes i princip icke anled­ ning att för denna nedgång medgiva kommunen annat statligt stöd än det som må kunna ifrågakomma enligt förordningen den 18 maj 1951 an­ gående skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner. Jag finner det sålunda uteslutet att för en höjning av ortsavdragen i den begränsade om­ fattning varom här är fråga tillgripa den omfattande apparat, som är för­ enad med särskilda bidrag från staten till kommunerna. Då det cmellerti —137 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 213.

82 Kungl. Maj-.ts proposition nr 213. tid med hänsyn till kommunernas inställning icke synts möjligt att över­ brygga den intressemotsättning som här föreligger, har jag icke funnit mig kunna i detta sammanhang framlägga något förslag om en höjning av de kommunala ortsavdragen. Under sådana förhållanden lär det icke kunna undvikas att den nu före­ slagna omläggningen av beskattningen kommer att medföra en viss höj­ ning i statsskatt för ensamstående i vissa låga inkomstlägen. Jag har emellertid icke ansett denna höjning vara av sådan storlek att den bör hindra förslagets genomförande. Härvid torde även höra beaktas att de mera ömmande fallen ofta falla inom tillämpningen för avdrag för existensmini­ mum vid taxeringen.

3. SÄRSKILT AVDRAG FÖR FÖRVÄRVSARBETANDE HUSTRU.

Enligt gällande bestämmelser äger gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, om hon under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete åt­ njuta avdrag vid taxering till kommunalskatt med 300 kronor och vid taxering till statlig inkomstskatt med hälften av nämnda inkomst, dock högst med 1 000 kronor. Detta s. k. förvärvsavdrag infördes år 1919 vid den statliga och år 1920 vid den kommunala beskattningen. Avdragets belopp bestämdes år 1928 till 200 kronor vid båda slagen av beskattning. År 1938 upphävdes av­ draget helt vid den statliga beskattningen. År 1947 återinfördes det vid den statliga beskattningen i sin nuvarande form. Samtidigt höjdes av­ draget vid den kommunala beskattningen från 200 till 300 kronor. Att avdraget upphävdes vid den statliga beskattningen år 1938 hade sin grund i att familjeavdraget för hustru samtidigt höjdes, så att det kom att uppgå till ungefär samma belopp som grundavdraget för ensam­ stående. Ett av de skäl som åberopats för förvärvsavdraget — nämligen att en förvärvsarbetande hustru genom detta särskilda avdrag i förening med familj eavdraget skulle få ungefär samma avdrag som om hon varit ogift — förlorade därigenom sin giltighet. Att avdraget återinfördes vid den statliga beskattningen år 1947 be­ rodde likaledes väsentligen på en förskjutning i förhållandet mellan en­ samståendes och giftas ortsavdrag. Under åren 1938—1947, då förvärvs­ avdrag saknades vid den statliga beskattningen, var ortsavdraget för två makar dubbelt så stort som ortsavdraget för en ensamstående (före re­ duktion). År 1947 ändrades denna avvägning så att ortsavdraget för en ensamstående bestämdes till omkring 2/s av ortsavdraget för två makar. Härav följde såsom ett i och för sig icke åsyftat resultat alt sambeskatlningens skattestegrande effekt skärptes, där bada makarna hade inkomst. I avvaktan på en definitiv lösning av denna fråga, som då var under be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 83 handling av sambeskattningssakkunniga, infördes år 1947 det nuvarande statliga förvärvsavdraget för att motverka nämnda skatteskärpande effekt. Dåvarande departementschefen underströk härvid att det återinförda för­ värvsavdraget under alla omständigheter endast vore ett provisorium, som icke finge verka prejudicerande på sambeskattningsfrågans definitiva lösning. Om syftet med förvärvsavdraget ha rått delade meningar. När det in­ fördes år 1919, betecknades det av departementschefen såsom ett avdrag för omkostnader för intäkternas förvärvande. I allmänhet torde det också ha uppfattats såsom ett kostnadsavdrag. 1921 års kommunalskattekommitté ville emellertid i avdraget se ett medel att mildra sambeskattningens verkningar för äkta makar, vilka båda hade förvärvsarbete. I propositionen nr 212 till 1947 års riksdag angav dåvarande departementschefen två skäl för avdraget: »Motiven------------ äro dels att förvärvsarbetet måste förut­ sättas åsamka den gifta kvinnan och hennes familj åtskilliga merkostna­ der, dels att samhället behöver utnyttja den kvinnliga arbetskraften på arbetsmarknaden och vill uppmana därtill genom att göra beskattningen på det kvinnliga förvärvsarbetet mindre betungande.» Enligt nu gällande ordning medgives avdraget från kvinnans »inkomst av rörelse eller av eget arbete». Häri ligger i första hand den inskränkningen, att en hustru, som biträtt sin man i dennes förvärvsverksamhet, icke får något avdrag. Regeln innebär vidare bl. a., att en gift kvinna, som själv driver jordbruk, icke erhåller något förvärvsavdrag, vare sig hon arbetat i jordbruket eller icke. Från kvinnans egen inkomst av rö­ relse medgives däremot avdrag, och så torde ske även om hennes arbets­ insats i rörelsen varit ringa. Även rörelse, som utövas i hemmet, medför rätt till avdrag (exempel: hemsömmerska).

Skatteutredningen.

Skatteutredningen har funnit att det nuvarande förvärvsavdraget för gift kvinna icke är odelat till fördel för en rättvis och likformig beskatt­ ning utan att det har åtskilliga avigsidor av såväl principiell som praktisk natur (s. 199). Utredningen konstaterar att dessa olägenheter växa i be­ tydelse ju högre avdraget bestämmes. Sedan avdraget år 1947 väsentligt höjts har också, enligt vad utredningen erfarit, en tendens kunnat för­ märkas hos de skattskyldiga att genom konstlade medel komma i åtnju­ tande av avdraget. Som exempel nämnes att en rörelse, som i realiteten bedrives av mannen eller vari båda makarna arbeta, formellt överföres på hustrun i syfte att tillföra henne förvärvsavdrag. Den allvarligaste olägenheten med förvärvsavdraget i dess nuvarande skick har utredningen dock funnit vara att det måste medföra anspråk på ett motsvarande avdrag vid faktisk sambeskattning, främst i alla de fall, då en hustru deltager i mannens jordbruk eller rörelse.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. Sambeskattningssakkunniga hade föreslagit en utvidgning av förvärvsavdraget även till fall av faktisk sambeskattning. Deras förslag till lös­ ning av denna fråga byggde på en individuell prövning och värdesättning av den gifta kvinnans arbetsinsats. I denna del mötte emellertid deras förslag vid remissbehandlingen en ingående kritik, vilken —- enligt vad skatteutredningen funnit — fick särskild tyngd genom att de myndig­ heter, som ha ansvaret för taxeringarna, nästan enstämmigt ställde sig av­ visande till eller gjorde allvarliga erinringar mot förslaget. Skatteutred­ ningen har ansett denna kritik böra skänkas det största beaktande. I själva verket bär den enligt utredningens mening på ett klart sätt visat att en lösning av frågan enligt de av sambeskattningssakkunniga föreslagna grunderna icke är praktiskt genomförbar. Utredningen har då diskuterat möjligheterna att tillgodose ifrågava­ rande kategori av gifta kvinnor genom ett fast förvärvs avdrag till visst lägre belopp att medgivas efter generella grunder. I sambeskattningssystemet skulle sålunda finnas två olika slag av avdrag, dels ett större av samma typ som det nuvarande att utgå till hustru med eget förvärvsar­ bete och dels ett mindre, fast avdrag att utgå till hustru, som deltager i mannens förvärvsarbete. Någon värdering av hustruns arbete i mannens verksamhet skulle icke ske. Beskattningsnämnderna skulle endast ha att taga ställning till frågan om hon överhuvud deltagit i verksamheten eller icke. Även mot en lösning i denna förenklade form har utredningen funnit mycket vägande invändningar kunna göras. I ett system med två olika slag av förvärvsavdrag uppkomma åtskilliga spörsmål, bl. a. om gräns­ dragningen mellan de olika avdragen (s. 194, 19a). På grund av sin gene­ rella natur skulle det lägre avdraget komma att tillämpas för en mycket stor grupp av äkta makar. Utredningen har ifrågasatt om en sådan ut­ veckling är lycklig och om icke snarare skattelagstiftningen bör länkas in mot en ordning med enklare linjer och färre individuella avdrag. Mot bakgrunden av dessa betänkligheter har utredningen lagt fram sitt förslag om höjning av ortsavdragen för äkta makar, annan avvägning av ortsavdragen mellan äkta makar och ensamstående och en enhetlig skatte­ sats upp till en årsinkomst för makar av 12 000 å 13 000 kronor. Förslaget har syftat till en lösning, som kunde göra det möjligt att undvara förvärvsavdraget. Förhållandet mellan äkta makars och ensamståendes ortsavdrag har därför återförts till vad som gällde innan förvärvsavdraget infördes år 1947. Utredningen har emellertid funnit sig böra bibehålla ett fast förvärvs­ avdrag för de gifta yrkeskvinnorna av 300 kronor. Skälen för detta ställ­ ningstagande utvecklas i betänkandet (s. 200, 201). Utredningen har an­ sett att ett avdrag av denna storlek icke bör kunna grunda några rätt­ mätiga anspråk på ett motsvarande avdrag för jordbrukarnas och rörelseidkarnas hustrur, vilka dock mestadels utföra sitt arbete i hemmet. Icke

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213. 85 heller har ett dylikt avdrag synts vara av sådan storlek att det kunde i vidare omfattning locka till sådana åtgärder som att rörelser formellt över­ fördes på hustrur o. s. v.

I särskilt yttrande föreslår herr Hagberg (s. 270, 271) att rätten till ett avdrag å 300 kronor utsträckes till att gälla även jordbrukarhustrur och hustrur till rörelseidkare samt att förvärvsarbetande gifta kvinnor med barn under 14 år skola medgivas förvärvsavdrag med 25 % av inkomsten, dock minst med 300 kronor och högst med 1 000 kronor. I särskilt yttrande av herrar Henriksson och Rehn (s. 271—275) före­ slås en utvidgning av det av majoriteten föreslagna förvärvsavdraget å 300 kronor, så att avdrag skall medgivas gifta yrkeskvinnor med 10 % av inkomsten (räknat från botten, vilket tillsammans med huvudförslagets 300 kronor innebär att 333 kronor alltid bli helt skattefria) och att av­ draget maximeras till 1 000 kronor, vilket belopp uppnås vid en hustru­ inkomst av 7 000 kronor. I särskilt yttrande av herr Jonsson (s. 276, 277) förordas att förvärvs­ avdrag med 300 kronor skall medgivas såväl vid den kommunala som den statliga beskattningen jämväl i alla de fall då taxeringsnämnd konstaterat, att den gifta kvinnan deltagit i mannens förvärvsverksamhet och därigenom bidragit till makarnas inkomst. I särskilt yttrande av herrar Petrén och Sandberg (s. 283, 284) ansluta sig dessa ledamöter till majoritetens uppfattning att ett fast förvärvsav­ drag å 300 kronor för förvärvsarbetande gift kvinna bör fastställas. Dess­ utom föreslås att förvärvsarbetande hustru med barn under 16 år får rätt att avdraga 20 % av sin inkomst upp till 8 000 kronor samt att annan för­ värvsarbetande hustru får rätt att avdraga 10 % av inkomsten upp till samma gräns. Maximiavdraget för förvärvsarbetande hustru med barn blir då 1 600 kronor och för annan förvärvsarbetande hustru 800 kronor. I dessa förvärvsavdrag skall det lägre fasta avdraget på 300 kronor vara in­ räknat. Vidare föreslås att 300-kronorsavdraget skall utgå till alla för­ värvsarbetande gifta kvinnor, alltså även till dem som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse.

Remissyttrandena.

Yttrandena beträffande gift kvinnas förvärvsavdrag kunna till en början särskiljas i två grupper: dels de yttranden, vari utredningens förslag till­ styrkts eller lämnats utan erinran eller vari man ansett att även det av utredningen föreslagna avdraget å 300 kronor borde avskaffas och dels de yttranden vari yrkats utvidgning av det föreslagna förvärvsavdraget an­ tingen så att det skulle utgå med högre belopp till alla yrkeskvinnor eller till endast yrkeskvinnor med barn eller så att det skulle omfatta även hustrur som deltaga i mannens verksamhet. Av de hörda myndigheterna kunna till den första gruppen hänföras kam-

86 , Kv.ngl. Maj ds proposition nr 218. marrätten, statskontoret, koinmerskollegium, socialstyrelsens majoritet, riksskattenämnden, överståthållarämbetet och elva länsstyrelser. Till förmån för en utvidgning av förvärvsavdraget ha uttalat sig riksräkenskapsverket och tio länsstyrelser. Av de sammanslutningar, som yttrat sig i förevarande fråga, har bl. a. näringslivets skattedelegation ansett sig kunna godtaga förslaget, medan de flesta — däribland landsorganisationen, tjänstemännens centralorga­ nisation och kvinnoförbunden — påyrkat en utvidgning av förvärvsav­ draget utöver förslaget.

Av de myndigheter, som tillstyrkt en lösning i överensstämmelse med förslaget, yttrar överståthållarämbetet: överståthållarämbetet delar utredningens principiella uppfattning, att förvärvsavdrag för gift kvinna saknar berättigande i vårt skattesystem. Ut­ redningen har emellertid såsom en övergångsform förordat, att ett mot­ svarande avdrag till någon mindre del behålles och på grund härav före­ slagit att avdraget bestämmes till högst 300 kronor även vid den statliga beskattningen, överståthållarämbetet vill icke motsätta sig att man —- för att i vissa lägen förhindra skatteökning för gifta kvinnor -— vid över­ gången till de nya skatteskalorna tills vidare bibehåller ett sålunda be­ stämt avdrag. Detta får således icke karaktären av egentligt förvärvsav­ drag. För att förhindra missuppfattning hos de skattskyldiga om avdra­ gets karaktär bör berörda förhållande komma till uttryck i de blivande nya deklarationsformulären med tillhörande anvisningar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför: Vad angår s. k. förvärvsavdrag för gift kvinna kan länsstyrelsen helt instämma i de motiv som föranlett skatteutredningens ståndpunktstagande till detta spörsmål. Framför allt vill länsstyrelsen understryka skatteutred­ ningens uttalande att en utvidgning av förvärvsavdraget till att omfatta gifta kvinnoi*, vilka deltaga i mannens jordbruk eller rörelse, icke är prak­ tiskt genomförbar, huru önskvärd en dylik utvidgning än i och för sig kan te sig. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke det av skatteutredningen föreslagna förvärvsavdraget för gift kvinna med inkomst av egen rörelse eller eget arbete borde begränsas till sådana gifta kvinnor av ifråga­ varande kategori, som under beskattningsåret haft minderåriga barn. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner alt de sakkunniga grundligt vägt fördelar och olägenheter vid olika system för äkta makars beskattning och kommit till en godtagbar lösning. Med särskild tillfredsställelse finner läns­ styrelsen att de sakkunniga sökt undvika invecklade och svårtillämpliga regler. Den föreslagna nedsättningen av det s. k. förvärvsavdraget och dettas omkonstruering vid statsbeskattningen syntes av denna anledning väl motiverad.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar: I likhet med skatteutredningen finner länsstyrelsen, att sambeskattningen bör kunna bibehållas såsom metod för makars beskattning. Att träffa absolut rättvisa i förevarande spörsmål torde vara uteslutet. Genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 87

den föreslagna anordningen synes man emellertid kunna nå det eftersträ­ vade målet att komma till rätta med de mest påtagliga olägenheter, som vidlåda de nuvarande reglerna för sambeskattning. Det hade emellertid varit önskvärt, att utredningen kommit fram till en sådan lösning av frå­ gan som helt hade avskaffat förvärvsavdraget. För jordbrukares och före­ tagares hustrur, som icke deklarerat egen inkomst och som biträda man­ nen i dennes förvärvsverksamhet, kommer det alltid att framstå såsom en orättvisa, att dydikt avdrag icke tillerkännes dem, detta så mycket mer som ett stort antal gifta kvinnor, som deklarera egen arbetsinkomst, icke torde ha längre arbetstid än de. Det bör även framhållas, att det icke alltid är av behovet påkallat, att förvärvsavdrag tillerkännes gift kvinna, som icke har anställd hemhjälp och som sålunda själv utför sitt arbete i hem­ met. Anställningen kan vara av kortvarig beskaffenhet eller s. k. halv­ tidstjänstgöring. Länsstyrelsen är emellertid av den uppfattningen, att dessa olägenheter icke böra få verka hindrande på ett genomförande av utredningens förslag på denna punkt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån anför: Länsstyrelsen biträder för sin del den av utredningen intagna stånd­ punkten, att det av olika skäl icke är möjligt att medgiva hustru, som del­ tager i mannens verksamhet, s. k. förvärvsavdrag. Därigenom bliva bl. a. alla jordbrukarhustrur och alla hustrur till smärre yrkesutövare uteslutna från förmånen av sådant avdrag, även om de utföra en fullvärdig arbets­ prestation inom mannens rörelse. Med hänsyn till de stora grupper i reali­ teten förvärvsarbetande kvinnor, som sålunda bliva uteslutna från möjlig­ heten att tillgodonjuta förvärvsavdrag, anser sig länsstyrelsen icke kunna biträda det av vissa reservanter framförda yrkandet, att förvärvsavdraget för gifta kvinnor skall sättas högre än vad utredningen föreslagit.

I samma riktning uttala sig länsstyrelserna i Kalmar, Älvsborgs. Skara­ borgs och Västernorrlands län.

Riksskattenämnden anför: Riksskattenämnden delar de sakkunnigas uppfattning, att man i prin­ cip bör eftersträva en sådan utformning av äkta makars beskattning, att anledning till medgivande av särskilt s. k. förvärvsavdrag bortfaller. Ett avdrag av denna art är ägnat att komplicera beskattningen och dess verk­ ningar bliva synnerligen ojämna. Riksskattenämnden utgår från att det begränsade förvärvsavdrag, som de sakkunniga föreslå skall bibehållas, hör betraktas såsom ett provisorium. Riksskattenämnden vill framhålla att, dä avdrag sålunda föreslås skola tills vidare utgå för förvärvsarbetande hustru, ett dylikt avdrag ur rätt­ visesynpunkt rätteligen borde medges jämväl i fråga om hustru som ar­ betar i mannens jordbruk eller rörelse. Med hänsyn till de betydande tillläinpningssvårigheterna ävensom till det föreslagna avdragets ringa belopp och då riksskattenämnden, som nyss nämnts, utgår från att avdraget över­ huvud endast skall medgivas såsom ett provisorium, anser nämnden emel­ lertid att de sakkunnigas ståndpunkt i denna dol kan accepteras.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner för åstadkommande av full rättvisa riktigt att också sådan hustru som biträtt mannen i dennes jordbruk eller rörelse medgives avdrag med 300 kronor vid såväl kommunal- som stats-

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. taxeringen eller, om detta icke låter sig göra, att förvärvsavdraget avskaffas för samtliga hustrur.

Näringslivets skcittedelegation anför bl. a.: Vad härefter angår de svårbemästrade skattetekniska problem, som sammanhänga med avvägningen av skattebördan mellan äkta makar och ensamstående, förvärvsavdrag för gift kvinna m. in., har utredningen en­ ligt vår mening framlagt övertygande skäl för att någon bättre —- och sam­ tidigt praktikabel — lösning än den av utredningen förordade svårligen står att ernå inom ramen för gällande skattesystem. I fråga om det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna synes det oss icke Vara praktiskt möjligt att uppdraga åt beskattningsmyndigheterna att i varje särskilt fall uppskatta värdet av det arbete, hustrun utför i mannens jordbruk eller rörelse. Och att icke medgiva jordbrukar hustrur och där­ med likställda men väl andra förvärvsarbetande gifta kvinnor ett så högt förvärvsavdrag, att det kan anses kompensera de merkostnader, vilka ofta — men ingalunda alltid — föranledas av hustruns förvärvsarbete utom hemmet, är ur principiella synpunkter betänkligt. Däremot kan det en­ ligt vår mening även ur dessa synpunkter anses godtagbart att medgiva allenast de gifta kvinnor, vilka bedriva egen rörelse eller inneha tjänsteanställning hos utomstående, ett relativt begränsat schablonavdrag. I det övervägande antalet fall är nämligen deras inkomstförvärv, särskilt då minderåriga barn finnas i familjen, förbundet med vissa såsom utgift i förvärvskällan icke avdragsgilla merkostnader, till vilka motsvarighet regelmässigt saknas, då fråga är om exempelvis sådant arbete, som hustrun utför i mannens jordbruk.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som förordat eu utvidg­ ning av förvärvsavdraget ha åtskilliga inskränkt sig till att yrka en höjning av det föreslagna förvärvsavdraget endast för yrkeskvin­ nor med barn och då utan utvidgning till hustrur vilka deltaga i man­ nens verksamhet. Länsstgrelsen i Kronobergs län ifrågasätter — med hänsyn till de skattelindringar som föreslås för äkta makar — om det föreslagna avdraget å 300 kronor kan anses erforderligt i de fall, där försörjningsplikt mot barn icke föreligger. För hustrur med barn syntes däremot det nu utgående avdraget böra bibehållas. Länsstgrelsen i Malmöhus län hyser med hänsyn till arbetsmarknadsskälen sympati för att avdragsrätten gives en för den förvärvsarbetande hustrun mera påtaglig form än vad ändrade ortsavdragsregler kunna skänka och skulle därför gärna sett en lösning enligt det huvudalternativ som framförts av ledamöterna Henriksson och Rehn i deras reservation. Emellertid borde förvärvsavdraget med hänsyn till sitt syfte i första hand fylla uppgiften att lätta skattetrycket för gift kvinna med barn. Avdraget borde vidare begränsas till inkomst av tjänst och där medgivas endast om den uppburna ersättningen motsvarades av en väsentlig arbetspresta­ tion. Från dessa utgångspunkter förordar länsstyrelsen att förvärvsavdrag för gift kvinna bibehålies endast såvitt gäller förvärvskällan inkomst av

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 89

tjänst och därvid begränsas till sådana fall då hemmavarande barn under viss ålder, förslagsvis 14 år, finnas och då inkomsten uppgår till lägst 500 kronor och motsvaras av en väsentlig egen arbetsinsats. Avdraget borde utgå med 20 % av inkomsten, dock högst med 1 000 kronor.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför: Utredningen har tydligen stått inför valet att antingen helt slopa av­ draget eller också att anordna ett schablonavdrag inom ganska snäva grän­ ser. Länsstyrelsen tror för sin del icke det är möjligt att giva en schablon sådan utformning att varje anledning till kritik uteslutes. Vill man tillåta högre avdrag än av utredningen förordade 300 kronor, torde det emeller­ tid vara ändamålsenligt att inskränka avdragsrätten till de mest ömmande fallen. Härvid komma familjer med barn i första hand i blickpunkten. Invändningen att barnkostnaderna beaktas genom barnbidragen torde kunna tillbakavisas med att det för gift kvinna med förvärvsarbete meren­ dels blir fråga om stora merkostnader, vilka barnbidragen icke kunna täcka. Länsstyrelsen anser i likhet med utredningen, att det av praktiska skäl bör vara uteslutet att giva förvärvsavdrag åt hustrun inom förvärvs­ källan jordbruk. I detta avseende synes därför någon utvidgad använd­ ning av förvärvsavdraget icke böra komma i fråga. Arbetsmarknadspolitiska skäl tala dock för att de gifta kvinnorna genom viss skattelättnad uppmuntras att i ökad omfattning söka sig arbete utan­ för sina hem. Brist råder f. n. exempelvis på läroverkslärare och sköterskor. I stark känsla av frågans vanskliga natur anser länsstyrelsen, att det vid förslagets fortsatta bearbetning borde övervägas, huruvida icke det be­ rörda 300-kronorsavdraget vid den statliga taxeringen må kunna utvidgas på så sätt, att gift kvinna med hemmavarande barn erhåller ett ytterligare förvärvsavdrag med högst 700 kronor, om och i den mån hennes inkomst av eget arbete eller av rörelse därtill förslår. Avdraget torde i så fall lämp­ ligen få sättas till viss bråkdel, exempelvis 10 96, av inkomsten på sätt herrar Henriksson och Rehn föreslagit i sin reservation till utredningens förslag.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår ett högre förvärvsavdrag för gifta kvinnor med barn. Landsorganisationen föreslår att förvärvsavdraget för gift kvinna, som bär inkomst av rörelse eller eget arbete och vårdnadsskyldigheten för minst ett barn under 14 år, bestämmes till 20 % av denna inkomst och med av­ draget maximerat till 1 500 kronor. Landsorganisationen anser, att mot­ svarande bör gälla även för ogift kvinna med barn. Vissa kostnader uppkomme givetvis också för gifta kvinnor med förvärvsverksamhet och utan vårdnadsskyldighet för barn. Dessa kostnader vore emellertid av natur­ liga skäl lägre. Landsorganisationen anser därför, att förvärvsavdraget för denna grupp bör kunna begränsas till det av utredningen föreslagna be­ loppet, d. v. s. 300 kronor. Landsorganisationen fortsätter: Ett särskilt problem i detta sammanhang utgör den stora gruppen avhustrur till jordbrukare och rörelseidkare. Samma motivering som för kvinnor med förvärvsarbete utanför hemmet torde knappast kunna åbe­ ropas av denna grupp. Kostnaderna uppstå just genom att arbetet är för­

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

lagt utanför hemmet, vilket i regel innebär, att skötseln av hem och barn försvåras. Deltagande i makens verksamhet som jordbrukare eller rörelseidkare kan däremot i regel ske på ett sätt, som gör de här åsyftade olägen­ heterna mindre kännbara.

För eu höjning av det föreslagna förvärvsavdraget för alla gifta yrkeskvinnor — alltså ej endast kvinnor med barn — uttalar sig länsstyrelsen i Södermanlands län, som framhåller att det nuvarande avdraget är en faktor att räkna med när det gäller tillgången på arbets­ kraft. Länsstyrelsen anser därför skäligt att åtminstone det nuvarande av­ draget blir bestående. Undantag borde göras endast för sådana fall, då hustrun icke tagit någon som lielst del i den verksamhet, varom fråga vore. Länsstyrelsen åsyftade därvid närmast uppdrag som styrelseledamot och delägarskap i rörelse.

Kooperativa förbundets styrelse anför:

När det gäller den omstridda frågan, huruvida förvärvsavdrag skall kunna medgivas också för gifta kvinnor, vilka deltaga i mannens jordbruk eller rörelse men icke kunna taxeras för värdet av sitt däri nedlagda ar­ bete, har skatteutredningen stannat för att sådant avdrag icke bör med­ givas. Denna lösning torde av praktiska skäl få uppfattas som den riktiga. Emellertid medför förslaget, bl. a. på grund av det låga förvärvsavdraget, att skatteökning börjar inträda för makar så snart deras gemensamma in­ komst överstiger 12 000 kronor. Måhända borde därför, särskilt i betrak­ tande av den fortgående försämringen av penningvärdet, gränsen för den proportionella skatten för makar kunna sättas högre än vid 12 000 kro­ nor. Eu annan utväg är att höja förvärvsavdraget för hustru med egen taxerad inkomst upp till dess nuvarande nivå, som är hälften av inkomsten, högst 1 000 kronor. Häremot talar visserligen att orättvisan ökas gentemot de förvärvsarbetande hustrurna som icke taxeras. Men å andra sidan skulle det säkerligen verka psykologiskt olyckligt på intresset hos de gifta kvinnorna att åtaga sig förvärvsarbete, om man nu borttoge ett avdrag, som allmänheten vant sig vid.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län liksom även tjänstemännens central­ organisation föreslå förvärvsavdrag i huvudsaklig överensstämmelse med ledamöterna Petréns och Sandbergs reservation, dock utan att upptaga den i reservationen föreslagna utvidgningen av avdraget till hustrur, vilka del­ taga i mannens jordbruk eller rörelse. I samma riktning uttalar sig yrkes­ kvinnors samarbets förbund. Länsstyrelsen i Norrbottens län vill differentiera avdraget med hänsyn till om arbetet utförts inom eller utom hemmet. Länsstyrelsen anför:

Länsstyrelsen föreslår, att förvärvsarbetande gift kvinna med hemma­ varande barn under 14 år medgives förvärvsavdrag om arbetet utförts i hemmet med 10 % av arbetsinkomsten och om arbetet utförts utom hem­ met med 20 % av samma inkomst samt att avdragen maximeras i första fallet till 600 kronor och i senare fallet till 1 200 kronor. För ensamstå­ ende kvinna bör under nyssnämnda förutsättningar vid arbete utom hem­ met utgå förvärvsavdrag med den lägre procenten. Förvärvsavdraget bör ifrågakomma allenast från inkomst av eget arbete och av rörelse. Liksom

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 91

enligt nuvarande bestämmelser bör förvärvsavdrag icke vara tillåtet då hustrun biträder mannen i hans verksamhet. Ej heller bör avdrag kunna medgivas då hustruinkomsten icke utgör ersättning för faktiskt utfört ar­ bete t. ex. då den utgår i form av sjuklön och dylikt.

Riksräkenskapsverket anser att avdraget för förvärvsarbetande hustrur med barn bör bibehållas vid lägst nuvarande maximibelopp, 1 000 kronor, men med sänkt kvotdel av inkomsten, varigenom avdragets verkningar skulle sträcka sig högre upp i inkomstskikten. Beträffande avdragets ut­ vidgning till hustru, som biträder mannen i dennes förvärvsverksamhet, an­ ser riksräkenskapsverket den i betänkandet diskuterade lösningen med ett fast avdrag om 300 kronor vara värd en noggrann prövning. Riksräken­ skapsverket framhåller bl. a.:

Åven från mera praktisk skattesänkningssynpunkt synes det vara till men att beskära förvärvsavdraget så hårt som utredningen föreslagit. Ut­ redningen uttalar, att dess förslag, i förening med den kommunala ortsavdragsreformen, komma att medföra väsentliga sänkningar i total skatt för alla skattskyldiga. Som tabell 3 i bilaga 10 visar, komma sänkningarna att bli minst väsentliga för sambeskattade äkta makar i vissa inkomstskikt. För makar med en årsinkomst av 8 000 kronor och med helt utnyttjat förvärvsavdrag stannar sålunda skattelättnaden vid 3,7 %. Och denna lättnad hänför sig till kommunalskatten; i vissa lägen kommer statsskatten till och med att stiga några kronor. Om uttagningsprocenten skulle bestäm­ mas till 110 i stället för 100, som det i den nämnda tabellen har räknats med, skulle lättnaden i en del fall helt utebli. Det är i sammanhanget att observera, att ett avsevärt antal sambeskattade makar torde befinna sig just i de inkomstskikt, som det här är fråga om.

I det av byråchefen von Hofsten avgivna särskilda yttrandet framhålles följande;

I själva verket innebär förslaget, att de förvärvsarbetande gifta kvin­ norna i skattehänseende komma i ett relativt sämre läge än för närva­ rande. Skattelättnaden blir nämligen för dem mindre än för övriga kate­ gorier. Detta framgår av följande resonemang. För en gift kvinna med förvärvsarbete utgör skatten på hennes arbete skillnaden mellan de båda makarnas sammanlagda skatt, om hon har för­ värvsarbete, och den skatt som utgår på mannens inkomst, om hon ej har förvärvsarbete. Dessa belopp anges ej i betänkandet men kan för vissa in­ komstlägen uträknas. Detta har skett i följande tabell.

Skatt härpå om Mannens hustrun ej För­ Skatt härpa För­ Hustruns

10 000 1 709 1 505 — 12 5 000 1 083 l 024 — 5 10 000 2 724 2 519 — 8 15 000 3 098 2 656 — 14 15 000 5 616 5 152 -- 8 4 851 4 191 — 14 10 000 3 863 3 617 g 20 000

92 Kungl. Maj ds 'proposition nr 213. Av tabellen framgår att åtminstone i dessa inkomstlagen skatteminskningen enligt förslaget blir mindre för förvärvsarbetande hustrur än för familjer där blott mannen har förvärvsarbete. På grund av dessa skäl finner jag utredningens förslag i vad gäller sambeskattningen oantagbart. Som ett minimikrav framstår det av herrar Henriksson och Rehn i eu reservation framlagda förslaget. Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruks förbund och Sveri­ ges köpmannaförbund yrka, att förvärvsavdrag skall medgivas även hustrur som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse.

Departementschefen. I det nu gällande systemet mildras sambeskattningen för de gifta yrkes­ kvinnorna vid statsbeskattningen genom att de medgivas rätt till avdrag med hälften av sin inkomst, dock högst med 1 000 kronor. Detta s. k. för­ värvsavdrag utgår inte till en hustru, som deltager i mannens verksamhet t. ex. jordbruk eller rörelse, ehuru hon faktiskt sambeskattas med mannen. Att hustrur, sorn arbeta i mannens jordbruk eller rörelse, inte ha rätt till något förvärvsavdrag har länge varit en med det nuvarande förvärvsavdraget förenad tvistefråga; man har gjort gällande att förvärvsavdraget av rättvise­ skäl borde utvidgas även till denna kategori av gifta kvinnor. En sådan ut­ vidgning föreslogs också i den tidigare utredningen av sambeskattningssakkunniga. Deras förslag byggde på eu individuell prövning och värdesättning av den gifta kvinnans arbetsinsats. Förslaget mötte emellertid i denna del en stark kritik. Eu stor del av remissmyndigheterna ansåg det icke praktiskt möjligt att åstadkomma en dylik värdering inom taxeringens ram. Skatteutredningen har icke heller ansett denna väg framkomlig. Även jag finner det av praktiska skäl uteslutet att införa en ordning, enligt vilken beskattningsnämnderna i varje särskilt fall skulle behöva värdera en hustrus arbetsinsats i jordbruk eller rörelse. På grund av de svårigheter som här möta att på en gång skapa rättvisa och bibehålla ett rationellt taxeringsförfarande har skatteutredningen sökt nå fram till en lösning, vilken kunde göra det möjligt att avskaffa det nuvarande förvärvsavdraget. Utredningen har emellertid icke ansett sig kunna helt undvara avdraget utan föreslår att ett avdrag å 300 kronor skall bibehållas för yrkeskvinnorna. Utredningen har ansett att ett avdrag av denna storlek icke bör kunna grunda några rättmätiga anspråk på ett motsvarande avdrag för jordbrukarnas och rörelseidkarnas hustrur, vilka dock mestadels utföra sitt arbete i hemmet. Skatteutredningens förslag i denna del är emellertid icke enhälligt. Fem ledamöter av utredningen ha icke ansett det nuvarande förvärvsavdraget för yrkeskvinnor kunna beskäras så hårt som till 300 kronor utan ha velat giva avdrag till denna kategori med högre belopp. Därmed har också frågan om ett förvärvsavdrag till hustrur som deltaga i jordbruk eller rörelse krävt ett annat ställningstagande. Fyra ledamöter av utredningen ha ansett att så­ dant avdrag bör medgivas med 300 kronor efter generella grunder.

Kungl. May.ts proposition nr 212. 93 Dessa reservationer till utredningens förslag visa, att frågan om äkta makars beskattning icke skulle kunna lösas i enighetens tecken om utred­ ningens förslag nu framlades ograverat. I det läge, vari frågan sålunda kommit, förordar jag i det följande dels att förvärvsavdraget till yrkeskvin­ nor på visst sätt utvidgas utöver vad utredningen föreslagit och dels att förvärvsavdrag efter vissa generella grunder införes även för hustrur vilka del­ taga i mannens jordbruk eller rörelse. I flera remissyttranden har föreslagits, att en höjning av förvärvsav­ draget utöver 300 kronor skall medgivas för gifta yrkeskvinnor, vilka ha hemmavarande barn under viss ålder. Jag finner mig kunna biträda en lös­ ning efter denna linje. Även om barnförsörjningskostnaderna numera i prin­ cip icke beaktas vid beskattningen utan tillgodoses genom bidrag av social natur, är det tydligt att det kan finnas ett behov av att differentiera förvärvs­ avdraget med hänsyn till förekomsten av barn. I realiteten torde det vara just för mödrar med hemmavarande barn som någon verklig kostnadsök­ ning uppkommer genom förvärvsarbetet. De ha i allmänhet särskilda ut­ gifter för barnens omhändertagande under moderns frånvaro från hemmet o. s. v. Det är sålunda här icke fråga om barnförsörjningskostnader i egent­ lig mening utan närmast om särskilda kostnader för intäkternas förvär­ vande. En förhöjning av förvärvsavdraget för dessa kvinnor får därför en­ dast till uppgift att åstadkomma en viss jämvikt i skattebördan mellan dem och andra förvärvsarbetande hustrur, vilka icke ha dylika särskilda utgifter. Beträffande den åldersgräns för barn, som bör läggas till grund för förvärvsavdragets bestämmande, har jag funnit 16-årsåldern böra vara avgö­ rande. Denna gräns kan visserligen synas tämligen hög och i remissyttran­ dena har också en lägre ålder nämnts, nämligen 14 år. Jag finner emellertid icke tillräckliga skäl att avvika från den gräns beträffande barns ålder, som sedan länge varit vedertagen vid beskattningen. Lagtekniskt visar det sig här angeläget — bland annat med hänsyn till den i det följande behandlade frågan om beskattningen av ogifta med barn -— att rätten till förhöjt förvärvsavdrag samordnas med rätten till barnbidrag för barnet, vilket i prak­ tiken innebär att 16-årsåldern blir avgörande. Jag ansluter mig sålunda till skatteutredningens mening att ett fast förvärvsavdrag om högst 300 kronor skall beräknas för gifta kvinnor med in­ komst av rörelse eller eget arbete. Beträffande sådana gifta kvinnor med barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, förordar jag att för­ värvsavdraget, i den mån inkomsten därtill förslår, skall utgöra 300 kro­ nor jämte 10 % av inkomsten, sammanlagt dock högst 1 000 kronor. Det 10-procentiga avdraget bör sålunda enligt min mening räknas från botten av inkomsten, varigenom det börjar verka omedelbart när inkomsten överstiger 300 kronor. Detta innebär att, i den mån inkomsten därtill förslår, 333 kronor alltid bli helt skattefria och att maximum för avdraget nås vid en hustruinkomst av 7 000 kronor. Delta beräkningssätt överensstämmer i prin­ cip med vad som förordats i ledamöterna Henrikssons och Rehns särskilda

94 Kungl. Maj ds proposition nr 213. yttrande. Jag påpekar att ledamöterna Petrén och Sandberg i princip för­ ordat ett annat beräkningssätt, vid vilket det 10-procentiga avdraget börjar verka först vid en inkomst av 3 000 kronor och varigenom maximum i detta fall skulle nås först vid 10 000 kronor. Det bör emellertid enligt min mening vara till fördel att någon förhöjning av förvärvsavdraget inträder även vid inkomster mellan 300 och 3 000 kronor. Frågan huruvida avdraget bör begränsas till fall, då inkomsten motsvaras av en väsentlig arbetsprestation, har berörts bland annat av länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen har föreslagit att avdrag skall ifrågakomma endast då den gifta kvinnans inkomst uppgår till visst belopp och motsvaras av en väsentlig egen arbetsinsats. Då emellertid avdraget nu betydligt inskränkes i förhållande till vad hittills gällt, torde icke finnas tillräckliga skäl att rubba dess hittillsvarande karaktär av schablonavdrag. Jag vill alltså icke förorda en ordning, som i många fall skulle kräva en prövning av ar­ betsinsatsens storlek. Avdraget torde liksom hittills böra medgivas från in­ komst av rörelse eller av eget arbete. Icke heller finner jag möjligt att, såsom länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatt, differentiera avdraget med hänsyn till om arbetet utförts inom eller utom hemmet. En dylik åtskillnad medför avsevärda komplikationer i praktiken. Även om verksamheten bedrives i hemmet kan den till viss del eller för viss tid förläggas utanför hemmet, en rörelse kan bedrivas i samma fastighet som bostaden o. s. v. över huvud taget finner jag det angeläget att förvärvsavdraget, när det nu betydligt nedskäres, icke skall behöva mer än nödvändigt kompliceras eller ge anledning till praktiska problem av helt ny art. Såsom nyss nämnts är jag av den uppfattningen att förvärvsavdraget för en hustru, vilken deltager i mannens jordbruk eller rörelse, icke kan grun­ das på en värdering i varje särskilt fall av hustruns arbetsinsats. Däremot torde det vara tekniskt möjligt att konstruera avdraget såsom ett schablon­ avdrag att utgå efter vissa generella grunder. Om förvärvsavdraget -— såsom jag föreslår — bestämmes til] ett fast belopp av 300 kronor, bör någon vär­ dering i allmänhet icke behöva förekomma. I den mån hustrun över huvud taget deltager i mannens arbete torde man nämligen för det mesta kunna utgå från att hennes arbetsinsats motsvarar minst 300 kronors värde. Om hustruns arbetsinsats i något fall varit så ringa att den icke motsvarar ett värde av 300 kronor, bör hon icke anses ha deltagit i arbetet. Något av­ drag bör alltså i dessa fall icke ifrågakomma. Beskattningsnämnderna torde sålunda i praktiken vanligen endast ha att taga ställning till frågan, huru­ vida hustrun i nu angiven mening deltagit i mannens verksamhet eller icke. Beträffande inkomst av jordbruksfastighet torde denna fråga i allmän­ het kunna avgöras av taxeringsnämnderna på ett tämligen enkelt sätt med ledning av deras kännedom om de lokala förhållandena. Om faktisk med­ verkan från hustruns sida verkligen förekommit, bör avdrag medgivas obe­ roende av om hustruns deltagande i arbetet varit betingat av ekonomiska

Rungl. Majds proposition nr 213. 95 orsaker, brist på annan arbetskraft eller annan omständighet. Även arbete i hem och hushåll bör kunna kvalificera hustrun till förvärvsavdrag under förutsättning att hland husliållsmedlemmarna ingått driftspersonal. Beträffande inkomst av rörelse torde däremot taxeringsnämnderna icke alltid med ledning av sin lokalkännedom kunna avgöra om hustrun faktiskt deltagit i arbetet eller icke. Frågan om vilken utredning, som här kan er­ fordras, torde i mycket bli beroende av rörelsens natur. Förvärvsavdrag för gift kvinna, som biträder mannen i dennes verksam­ het, bör medgivas endast efter yrkande. Då inkomsten i dessa fall deklareras av mannen följer därav att yrkande om avdrag skall göras i hans deklara­ tion och att avdraget skall medgivas vid hans taxering. Då jag i fråga om kategorien gifta yrkeskvinnor icke föreslår någon ut­ vidgning av 300-kronorsavdraget annat än vid den statliga beskattningen, avser mitt förslag om ett förvärvsavdrag för hustru, vilken biträder mannen i jordbruk eller rörelse, likaledes endast den statliga beskattningen. Den nu­ varande bestämmelsen om gift kvinnas förvärvsavdrag vid taxering till kom­ munalskatt beröres sålunda icke av de nu föreslagna ändringarna. Om två olika förvärvsavdrag nu införas, kan det givetvis inträffa att båda avdragen skulle kunna tillämpas samtidigt. Så blir fallet exempelvis om en hustru under beskattningsåret dels biträtt mannen i dennes jordbruk eller rörelse och dels haft egen inkomst av tjänst. Emellertid torde dubbelt av­ drag icke böra medgivas. Avdraget är ett schablonavdrag, som tillkommer den gifta kvinnan vare sig hon arbetat under hela beskattningsåret eller endast under någon del av året. Det finnes då icke anledning att medgiva dubbelt avdrag därför att detta arbete råkar fördela sig på två olika förvärvs­ källor. Jag föreslår sålunda den begränsningen, att förvärvsavdrag för gift kvinna icke må för makarna tillsammans överstiga 300 respektive 1 000 kronor. Beträffande kvinnor utan barn bör denna maximering icke föran­ leda någon tvekan: om mannen erhållit avdrag med 300 kronor på grund av hustruns medverkan i jordbruk eller rörelse, kan något avdrag därutöver icke ifrågakomma för hustruns del. Beträffande gifta kvinnor, som haft hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, inne­ bär maximeringen att mannen kan medgivas avdrag med 300 kronor på grund av hustruns medverkan i jordbruk eller rörelse och att hustrun där­ utöver kan erhålla avdrag med 300 kronor jämte Bo procent av sin in­ komst av rörelse eller av eget arbete, sammanlagt dock högst med 700 kro­ nor. Maximum uppnås då när huslruns egen inkomst uppgår till 4 000 kronor. I några remissyttranden bär uttalats den meningen att avdrag av före­ varande slag borde medgivas även ogift kvinna med barn, varmed också förstås änkor och frånskilda hustrur med barn. Då jag emellertid har för avsikt att i det följande föreslå visst förhöjt ortsavdrag för kategorien ogift skattskyldig med barn, har jag icke funnit skäl att utvidga förvärvsavdragets tillämpningsområde även till denna kategori.

96 Kungl. Maj ds proposition nr 213.

Inkomstbortfallet för staten i anledning av de utvidgningar av förvärvsavdraget, som ovan föreslagits, har beräknats till omkring 16 milj. kronor, varav omkring 4 milj. kronor belöper på den tioprocentiga förhöjningen av avdraget för gifta yrkeskvinnor med barn och omkring 12 milj. kronor på det särskilda avdraget för hustru som biträder mannen i dennes jordbruk eller rörelse. Det kan icke förnekas att de nu föreslagna bestämmelserna om förvärvsavdrag innebära en komplicering av gällande bestämmelser och därmed också en ytterligare belastning av deklarations- och taxeringsförfarandet. Anled­ ningen härtill är i första hand att avdraget nu utvidgas till sådana hustrur som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse, varigenom man tvingas att laborera med två olika slag av avdrag vid taxeringen. Icke minst med hänsyn till avdragets ringa ekonomiska betydelse i dessa fall — för jordbrukare och rörelseidkare i allmänhet kommer det vid grundbeloppsnivå att motsvara 36 kronor i skatt — har ifrågavarande utvidgning av avdraget kunnat inge starka betänkligheter. På grund av de starka intressemotsättningar, som gjort sig gällande i denna fråga, synes det emellertid — om skatteutredningens förslag över huvud taget skall kunna förverkligas — icke stå till buds annan lösning av frågan än den jag nu föreslagit. Då emellertid denna lösning, på grund av de uppenbara olägenheter som äro därmed förenade, icke kan betraktas såsom slutgiltig, anser jag att be­ stämmelserna om gift kvinnas förvärvsavdrag vid den statliga beskattningen alltjämt böra betraktas såsom provisoriska. 4

4, SÄRSKILDA FRÅGOR RÖRANDE ÄKTA MAKARS BESKATTNING.

Skatteutredningen.

Beträffande den tekniska metoden för skattens fördelning mellan makar föreslår utredningen den ändringen, att makar vid ortsavdragsberäkningen skola tillgodoföras hälften var av ortsavdraget. I den mån sådant avdrag icke kan utnyttjas av ena maken, skall det tillgodoräknas den andra. Vid den statliga taxeringen fördelas därefter skatten mellan makarna i förhål­ lande till deras beskattningsbara inkomster, icke såsom nu i förhållande till deras taxerade inkomster. Beträffande skälen för omläggningen torde få hänvisas till betänkandet (s. 196—198). Det föreslås att ändringen skall genomföras såväl vid den kommunala som den statliga beskattningen. Skatteplikten för äkta makar förutsättes därefter böra bedömas för vardera maken för sig efter dennes beskattningsbara inkomst. Särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga avses likaledes böra beräknas för varje make för sig, under iakttagande likväl av att sådant avdrag för makarna tillsammans icke må överstiga maximi­ beloppet 3 000 kronor.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 218. 97 Utredningen föreslår vidare att makar för det beskattningsår, varunder de ingått äktenskap, alltid skola taxeras såsom av varandra oberoende skattskgldiga. Förslaget har föranletts av praktiska skäl (se betänkandet s. 207). Om äkta makar skola samtaxeras i skilda ortsgrupper föreslår utred­ ningen (s. 206) att ortsavdrag för makarna skall beräknas efter den högre ortsgruppen.

Remissyttrandena.

Den föreslagna metoden för skattens fördelning mellan makar bär tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissmyndigheterna. Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar i detta sammanhang tillfredsställelse med den föreslagna bestämmelsen om att extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga må tillerkännas makarna var för sig. Enligt den nu gällande lagstiftningen — säger länsstyrelsen — måste sådant avdrag medgivas makarna gemensamt, vilket många gånger haft till följd att den ena maken, som kanske varit i behov av den största skattenedsättningen, icke kunnat tillgodoföras så stort avdrag, som maken skäligen bort komma i åtnjutande av. Genom den föreslagna ändringen skulle sådana fall icke längre behöva uppkomma. Länsstyrelsen i Gotlands län anser förslaget i denna del innebära förenk­ ling vid uträknande av beskattningsbara inkomster för makar samt dess­ utom medföra att hustrur i stor omfattning bli befriade från skatt. Läns­ styrelsen påpekar emellertid att arbetet med debetsedlar åt dessa hustrur icke alltid blir överflödigt, eftersom i vanliga fall pensionsavgift måste på­ föras båda makarna, om hustrun haft inkomst, önskligt vore därför att pensionsavgifterna kunde inarbetas i den statliga inkomstskatten eller, om detta icke läte sig göra, att debiteringen av pensionsavgifterna kunde grundas på beskattningsbar inkomst i stället för taxerad inkomst. Beträffande verkningarna av den föreslagna fördelningsregeln vid be­ räkningen av preliminär skatt anför föreningen Sveriges kronokamrerare följande: Med hänsyn till beräkningen av preliminär A-skatt för makar synes sambeskattningsförslaget teoretiskt sett kunna minska men icke undanröja de nuvarande olägenheterna. Enär beskattningen göres proportionell upp till en sammanlagd inkomst, som i högsta ortsgruppen utgör 12 000 kronor, förefaller möjlighet finnas att erhålla en riktigare beräkning av A-skatten. Genom makes rätt att från sin taxerade inkomst avräkna den del av halva ortsavdraget, som andra maken icke kan utnyttja, begränsas emellertid det område, där tabellen slår rätt, till att gälla de fall, då båda makarna ha in­ komst, som överstiger halva ortsavdraget. Eu ytterligare begränsning av nämnda område uppkommer genom hustruns förvärvsavdrag; eftersom av­ draget skall avräknas före ortsavdraget, innebär detta, att hustruns inkomst måste överstiga halva ortsavdraget plus förvärvsavdraget för att mannens skatteuttag skall bli rätt. Skatteuttaget för makar i högsta ortsgruppen kan alltså riktigt angivas i A-skattctabellen för de fall, där sammanlagda in­ komsten understiger 12 000 kronor samt mannens inkomst överstiger 2 000 7 -137 82 Bihang till riksdagens protokoll Jf)52. I sand.. AV 212.

98 Kungl. Majds proposition nr 21H.

kronor och hustruns 2 300 kronor. Det sagda gäller dock endast under förutsättning att tabellen förses med en kolumn för gift man, där han till­ godoräknats halva ortsavdraget, och en kolumn för gift kvinna, där hon likaledes tillgodoräknats halva ortsavdraget och därjämte förvärvsavdraget. Ilar endast ena maken inkomst, och skall denne således tillgodoräknas hela ortsavdraget, är icke någon av nyssnämnda kolumner tillämplig, eftersom ju skatteuttaget blir för högt. Av denna anledning behövs således en sär­ skild kolumn för make, som ensam åtnjuter inkomst; i själva verket kan det ifrågasättas, om icke i angivna fall en särskild kolumn bör användas för gift man och en särskild kolumn för hustru, eftersom ju skatten med hänsyn till hustruns förvärvsavdrag blir olika. Här måste emellertid påpekas att tillämplig kolumn i skattetabellen skall angivas vid debetsedelns utfärdande. För att nyssnämnda riktigare skatte­ beräkning skall bli möjlig fordras därför att den lokala skattemyndigheten i förväg skall bedöma, huruvida båda makarna eller endast én av dem kommer att under inkomståret uppbära inkomst av tjänst. Denna möjlig­ het saknas dock i stort sett; även om lokala skattemyndigheten för varje särskilt fall skulle rätta sig efter makarnas senaste taxering samt utfärda debetsedlar och angiva kolumn med hänsyn till om ena eller båda ma­ karna blivit taxerade för inkomst av tjänst, finnes ingen säkerhet för att samma förhållande kommer att råda under det aktuella inkomståret. En sådan detaljundersökning skulle för övrigt i hög grad komplicera och tynga arbetet. Då härtill kommer att i huvudsak samma felaktigheter som nu komma att vidlåda A-skatteberäkningen för makar dels i de fall, där sammanlagda inkomsten understiger den gräns, där progressionen sätter in, samtidigt som makens inkomst understiger halva ortsavdraget resp. halva ortsavdraget jämte förvärvsavdrag, dels i samtliga fall, där samman­ lagda inkomsten överstiger denna gräns, torde det av praktiska skäl bli nödvändigt att också efter ett genomförande av förslaget använda A-skatte­ tabeller av principiellt samma konstruktion som nu. Den proportionella skatten i de lägre inkomstskikten kommer således i praktiken icke att med­ föra nämnvärd förbättring av källskatteuttaget. Utom den nu behandlade möjligheten att uppnå en bättre beräkning av A-skatten bör framhållas, att övergången från ett rörligt högre förvärvs­ avdrag för hustru till ett fast lägre dylikt avdrag något minskar felberäk­ ningen av A-skatten. Med bortseende från andra felkällor nedgår felmargi­ nalen för den inkomst, på vilken skatten beräknas, med maximalt 700 kronor (skillnaden mellan högst t 000 kronor och 300 kronor).

Även förslaget om att makar skola taxeras oberoende av var­ andra för det beskattningsår, under vilket de ingått äkten­ skap, tillstyrkes av remissmyndigheterna. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser dock att bestämmelserna om sär­ skilt avdrag för nedsatt skatteförmåga borde kunna tillämpas för nygift skattskyldig, om andra maken icke haft egen inkomst eller obetydlig sådan. För det fall att hustrun icke haft någon inkomst under det första året av äktenskapet skulle ju eljest mannen icke erhålla något avdrag för henne. Länsstyrelsen i Norrbottens län berör samma spörsmål och anför i denna del;

Genomförande av den föreslagna reformen härutinnan kommer att med­ föra en välkommen förenkling av taxeringsförfarandet, särskilt i de fall, då makarna skolat samtaxeras inom skilda taxeringsdi strikt.

Kungl. Maj ds proposition nr 218. 99 Därest äktenskapet bestått större delen av beskattningsåret och endast en av makarna hatt inkomst, inträder emellertid, jämfört med nuvarande bestämmelser, en försämring i skattehänseende därigenom att något ortsavdrag för den andra maken icke skall utgå. Länsstyrelsen anser denna konsekvens betänklig och stridande mot likformighetsprincipen vid taxe­ ringen. Om makarna t. ex. ingått äktenskap strax i början av beskattnings­ året och den ena maken salunda under så gott som hela beskattningsåret försörjt den andra maken, torde det icke vara rätt att förstnämnda make taxeras som ensamstående och alltså erhåller allenast hälften av det orts­ avdrag, som tillkommer gift senare år än det då äktenskapet ingåtts. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, huruvida icke makar, som varit gifta större delen av beskattningsåret, böra efter särskilt yrkande, t. ex. i deklara­ tionen, taxeras såsom äkta makar även för det beskattningsår då äkten­ skapet ingåtts.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anför härom: Förbundet skulle helst sett, alt sambeskattning ej skolat ske av makar, som ingått äktenskap liden 1 november—31 december året före inkomst­ året. Upphäver man sambeskattningsregeln för dem som gift sig första hälften av inkomståret, torde det ej innebära några större vådor att göra det av eu för de båda manaderna november—december. Det oftast menings­ lösa underrättandet hit och dit vållar enbart onödigt besvär. Skälet att i vissa fall skattelindrande ortsavdrag ej heller kan erhållas just då den ny­ bildade familjen har kapitalutgifter förefaller sakna relevans. Förslaget rörande or t sa vdragets beräkning vid sam taxering av makar i skilda orts grupper har icke berörts i remissyttrandena.

Departementschefen.

Vad skatteutredningen föreslagit rörande uppdelning av ortsavdrag och fördelning av statlig inkomstskatt mellan makar föranleder icke någon erinran från min sida. Ej heller har jag något all invända mot alt skatte­ plikten för äkta makar bedömes för vardera maken för sig eller alt avdrag lör nedsatt skatteförmåga i förekommande fall beräknas för makar på sätt utredningen föreslagit. Såsom föreningen Sveriges kronokamrerare påpekat torde förslaget icke i någon högre grad kunna undanröja de olägenheter vid källskatteberäkningen, som äro förenade med den nuvarande sambeskattningen av makar. Härutinnan torde man — eftersom en övergång till särbeskattning icke befunnits genomförbar — få liksom hittills pröva de förbättringar som kunna uppnås inom uppbördssystemets ram. Jag kan i detta sammanhang erinra om alt källskattetabellerna från och med i år innehålla en s. k. sambeskattningstabell, som vid olika inkomstkombinationer för äkta makar visar den slutliga skatten i procent av årsinkomsten och som alltså bör underlätta för sambeskattade makar att hos arbetsgivaren begära det av­ drag för preliminär skatt som bäst motsvarar deras slutliga skall. Även om sålunda den föreslagna metoden för skattens fördelning mellan makarna icke kan bringa källskattelragan lör äkla makar i något princi-

100 Kungl. Maj ds proposition nr 213 piellt nytt läge, torde dock fördelningsmetoden — såsom skatteutredningen belyst i tabellbilagan till sitt betänkande — medföra en lämpligare fördel­ ning av skatten mellan makarna än vad nu är fallet. Omläggningen nödvändiggör emellertid vissa ändringar i uppbördsförordningen, varom jag nu framlägger förslag. Man har här närmast att taga ställning till hur det praktiskt bör förfaras vid uttag av preliminär A-skatt för äkta makar, vilka båda ha inkomst. Antalet kolumner i källskattetabellerna har med nu gällande beskatt­ ningsregler kunnat inskränkas till endast tre. Dessa avse 1) ogift person utan barn samt gift kvinna med egen inkomst, 2) gift man och 3) ogift person med barn. Verkställda undersökningar ha givit vid handen, att vid en omläggning av äkta makars beskattning i enlighet med vad som nu föreslås — och med de regler för gift kvinnas förvärvsavdrag som jag tidigare förordat — den preliminära skatten för gift kvinna med egen in­ komst bör alltjämt kunna beräknas efter samma kolumn som för ogift person utan barn. Om den gifta kvinnan har hemmavarande barn — och sålunda kan ha rätt till högre förvärvsavdrag än 300 kronor — synes dock lämpligare att man för henne tillämpar samma kolumn som för ogift person med barn. För en gift man, vars hustru saknar inkomst eller har en relativt obe­ tydlig inkomst, kan skalten liksom för närvarande beräknas enligt kolumn 2 i skattetabellen. Om däremot även hustrun har inkomst till så stort be­ lopp att hon helt eller väsentligen kan utnyttja sin hälft av ortsavdraget, skulle preliminär skatt komma att uttagas med avsevärt för lågt belopp av mannen, såvida denne alltjämt hänfördes till kolumn 2. Skatten i kolumn 2 måste nämligen beräknas under antagande att mannen utnyttjar hela det gemensamma ortsavdraget. Om hustrun har inkomst över visst belopp, måste därför den preliminära skatten för mannen beräknas efter annan kolumn än kolumn 2. Det kunde ligga nära till hands att i sådant fall hänföra mannen till samma kolumn som ogift person utan barn, så­ lunda till kolumn 1. Enligt vad undersökningarna visa skulle detta utfalla tämligen väl i inkomstlägen under cirka 10 000 kronor för mannen men däremot medföra ett för stort skatteuttag om hans inkomst är högre. Det blir därför erforderligt att förse skattetabellerna med ytterligare en kolumn avseende gift man, vars hustru har högre årsinkomst än 2 000 kronor. Eu kolumnindelning efter dessa grunder ger — såvitt man kan bedöma av de nu gjorda undersökningarna — godtagbara resultat. Det ligger emeller­ tid i sakens natur att en skattetabell icke kan medföra ett tillfredsställande skatteuttag annat än för makar med sådana inkomstkombinationer som normalt förekomma. Vid mera ovanliga inkomstkombinationer — exem­ pelvis en mycket låg inkomst för mannen och en relativt hög inkomst för hustrun — eller vid relativt höga inkomster för båda makarna kommer iiksoin för närvarande att krävas viss medverkan av makarna vid skatte­

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 101 uttagets bestämmande för att detta skatt kunna bringas i god överensstäm­ melse med den slutliga skatten. För det fall att hustrun är ensam inkomst­ tagare bör liksom för närvarande gälla att hon i förevarande avseende skall likställas med gift manlig inkomsttagare. Ett särskilt spörsmål blir hur den tillämpliga kolumnen skall kunna angivas vid debetsedelns utfärdande. Såsom föreningen Sveriges kronokamrerare påpekat måste det här uppstå vissa svårigheter att på förhand bedöma makarnas inkomstförhållanden under ett visst inkomstår. Första gången detta skall ske, sålunda på hösten 1952, lär annan möjlighet icke stå till buds än att avgöra frågan med ledning av den inkomstlängd som upprättats vid den senaste taxeringen, i detta fall 1952 års taxering. Denna inkomstlängd avser inkomstförhållandena under år 1951. Någon säkerhet finnes givetvis icke för att samma inkomstförhållanden som rått för två makar under 1951 också skola råda under 1953. På debetsedeln kan så­ lunda komma att angivas eu kolumn, vilken på grund av ändringar i makar­ nas inkomstförhållanden lämpar sig mindre väl för användning under det aktuella inkomståret. Skulle det preliminära skatteuttaget härigenom komma att bli avsevärt felaktigt, har emellertid den skattskyldige möjlig­ het att efter hänvändelse till lokal skattemyndighet få annan kolumn tilllämpad vid skatteuttaget. För senare inkomstår kan den lokala skatte­ myndigheten i allmänhet följa de anteckningar om tillämplig kolumn, som gjorts på debetkorten, i den mån skattemyndigheten icke genom anmälan från den skattskyldige eller på annat sätt får kännedom om att den skattskyldiges inkomstförhållanden ändrats. Den ur taxeringssynpunkt önskvärda ändringen att makar taxeras obero­ ende av varandra för det beskattningsår, under vilket de ingått äktenskap, möter icke någon erinran från min sida. Jag kan icke tillstyrka att denna regel — såsom två remissmyndigheter ifrågasatt — skall kunna uppmjukas genom undantag i särskilda fall. Å andra sidan kan jag, med hänsyn till de olägenheter som i enskilda fall onekligen kunna vara förenade med be­ stämmelsen, icke finna det lämpligt att dess verkningsområde utsträckcs även till tiden 1 november—31 december året före inkomståret. Jag finner sålunda icke skäl att frångå skatteutredningens förslag i denna punkt. Ej heller har jag någon erinran mot utredningens förslag om beräkning av ortsavdrag för makar vilka samtaxeras inom olika kommuner. 5

5. B E S K A T T NI N G E N AV OGIFT SKATTSKYLDIG MED BARN.

Före 1947 års skattereform var en ogift person med barn under 18 år för­ månligare ställd vid beskattningen än en ensamstående skattskyldig, dels därigenom att hans grundavdrag icke reducerades vid stigande inkomst utan utgick med fast belopp och dels genom att han hade rätt till familjeavdrag för varje barn. Med ogift person jämställdes i detta avseende änkling, änka

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. eller frånskild. Rätten till oreducerat grundavdrag och till familjeavdrag (barnavdrag) gällde oberoende av om barnet vistades bos den skattskyldige eller om denne endast bidrog till barnets underhåll. Föräldrar, som under beskattningsåret icke varit gifta med varandra eller som levt åtskilda, fingo vardera endast halvt barnavdrag. När barnavdragen år 1947 avskaffades för äkta makar vid den statliga beskattningen och ersattes med barnbidrag, uppkom fråga huruvida denna reform borde för ogifta personer med barn medföra icke blott att de ginge miste om barnavdragen utan även att deras rätt till oreducerat ortsavdrag upphörde eller inskränktes. Då reformen i princip innebar, att någon hän­ syn till barnförsörjningskostnaderna icke längre skulle tagas vid beskatt­ ningen, kunde konsekvensen kräva, att så icke heller skedde för de ogiftas del. Frågan löstes så att rätten till oreducerat ortsavdrag bibehölls för ogifta med barn. Enligt gällande bestämmelser åtnjuter sålunda en ogift person (änkling, änka eller frånskild) oreducerat ortsavdrag, om han haft barn, som han helt eller delvis underhållit och för vilket rätt till allmänt barnbidrag före­ legat. Denna förmån tillkommer honom, oavsett om barnet står under hans vårdnad eller icke. Om barnet icke står under hans vårdnad, är dock rätten till oreducerat ortsavdrag beroende av ett villkor: han erhåller icke denna förmån, om han levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet. Vid den kommunala beskattningen göres — efter ortsavdragsreformen år 1950 — icke någon skillnad mellan ogifta med barn och ulan barn. Avdrag för husföreståndarinna. Sedan länge har vid beskattningen sär­ skilt avdrag medgivits en ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med minderåriga barn, som haft husföreståndarinna anställd för barnens vård. Avdraget infördes år 1919 vid den statliga beskattningen och år 1920 vid den kommunala. Det bestämdes till samma belopp som avdraget för hustru. Denna överensstämmelse har sedan obrutet bibehållits vid den kommunala beskattningen. Vid den statliga beskattningen frångicks den däremot genom författningsändringarna år 1938, genom vilka avdraget för husföreståndarinna bestämdes till hälften av familjeavdraget för hustru. Sänkningen motiverades med att barnavdragen samtidigt blivit icke obe­ tydligt höjda samt att skäl icke förelåge, att skattskyldig skulle för hus­ föreståndarinna erhålla familjeavdrag med samma höga belopp som för hustru. År 1947 återställdes emellertid pariteten mellan husföreståndarinneavdraget och hustruavdraget vid den statliga beskattningen. Till stöd härför anfördes bl. a., att då kostnaderna för husföreståndarinna mesta­ dels icke torde understiga kostnaderna för hustru, det ur skatteförmågesynpunkt vore oriktigt att fastställa avdraget för husföreståndarinna lägre än familj eavdraget för hustru. Därvid framhölls särskilt, att en skattskyl­ dig, som vid hustruns frånfälle nödgades skaffa sig husföreståndarinna

Kungl. Maj ris proposition nr 213. 103 för vård av barn, i regel komme i ett sämre ekonomiskt läge än under hustruns livstid och att det för en sådan skattskyldig måste kännas särskilt betungande att få en sänkning av ortsavdraget. Enligt nu gällande regler äger sålunda en ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) att åtnjuta statligt ortsavdrag enligt de för gift skattskyldig gällande grunderna, om han haft husföreståndarinna hos sig an­ ställd och haft hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat.

Skatteutredningen.

Utredningen har funnit att ifrågavarande bestämmelser i praktiken på grund av sin schematiska karaktär emellanåt leda till mindre tillfreds­ ställande resultat och anför härom bl. a. följande. Den förmån, som erhålles genom det oreducerade avdraget, kan ibland synas för hög. Sålunda kan under vissa förhållanden en ogift barnafader, som betalar underhållsbidrag till ett barn, genom det oreducerade ortsavdraget få en skattelättnad, som överstiger vad han betalar för barnet. I annan riktning kunna bestämmelserna verka för exempelvis en frånskild man, som under­ håller flera barn i ett tidigare äktenskap. Eftersom hänsyn icke tages till antalet barn, får han vid beskattningen icke större skattelättnad än en person, som utbetalar underhåll till endast ett barn. Om han gifter om sig, bortfaller helt den hänsyn till barnförsörjningskostnaden, som dessförinnan tagits, även om han alltjämt är underhållsskyldig mot barnen i det tidigare äktenskapet. I viss utsträckning kan dock hans underhållsskyldighet bli beaktad vid taxeringen genom den möjlighet som finnes att medgiva särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga åt person, som haft att underhålla andra närstående än barn, för vilka han uppburit barnbidrag. Beträffande den särskilda bestämmelsen att en ogift skattskyldig, som helt eller delvis underhållit barn vilket icke stått under hans vårdnad, har rätt till oreducerat ortsavdrag endast under det villkoret att han icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet, har utredningen funnit viss tvekan kunna råda om hur bestämmelsen skall uppfattas, när den sammanställes med regeln om rätt till avdrag för husföreståndarinna. Om en man och en kvinna leva tillsammans i »samvetsäktenskap» och ha ett gemensamt barn, som står under kvinnans vårdnad, är det enligt den gällande bestämmelsen tydligt, säger utredningen, att endast kvinnan — vårdnadshavare!1. — har rätt till oreducerat ortsavdrag. Därmed torde dock icke vara sagt, att mannen skall beskattas som ensamstående. Om kvinnan betraktas som hans husföreståndarinna, kan för hans del ifrågakomma att tillämpa avdrag för husföreståndarinna. Att de båda reglerna på detta sätt kollidera har — enligt vad utredningen inhämtat — vållat viss oklarhet i tillämpningen. Beskattningsnämnderna synas härutinnan för­ fara olika.

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. I fråga om avdrag för husföreståndarinna föreslår utredningen i princip icke någon ändring av de nu gällande bestämmelserna. Ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med hemmavarande minderåriga barn bör sålunda enligt utredningens mening, om han haft husföreståndarinna an­ ställd, vid beskattningen likställas med gift skattskyldig. Han bör då icke endast medgivas ortsavdrag med samma belopp som en gift person utan även hänföras till den för gift person tillämpliga skatteskalan. Härvid bör emellertid krävas, att beträffande husföreståndarinnan ett anställningsför­ hållande verkligen föreligger. Avdraget bör därför enligt utredningens mening icke ifrågakomma i andra fall än då husföreståndarinnan beskattas för lön från den skattskyldige, kontant eller i natura. Sedan sålunda »husföreståndarinnefallen» avskilts från den grupp av skattskyldiga, varom nu är fråga, finner utredningen den återstående delen av dessa skattskyldiga bestå av två kategorier, dels vårdnadshavare d. v. s. änklingar, änkor, frånskilda och ogifta, som ha barn under sin vårdnad, och dels icke vårdnadshavare d. v. s. personer — vanligen ogifta eller från­ skilda — som betala underhållsbidrag Lill barn, vilka icke äro under deras vårdnad. Den första av dessa kategorier uppbär barnbidrag, den andra icke. Utredningen har icke funnit det möjligt att bereda dessa kategorier lätt­ nad vid beskattningen genom att för dem tillämpa skatteskalan för gift person i stället för skatteskalan för ensamstående (s. 220, 221). Beträffande den kategori som uppbär barnbidrag —- vårdnadshavare — har det synts utredningen mest konsekvent att icke vid beskattningen med­ giva dem någon särställning endast på den grund att de ha barn. Lika litet som någon skillnad numera göres vid beskattningen av makar med barn och makar utan barn bör, säger utredningen, en ensamstående med barn, för vilket han uppbär barnbidrag, behandlas annorlunda än en ensamstå­ ende utan barn. Att äkta makar enligt förslaget skola beskattas efter en annan skatteskala än ensamstående beror icke på att makarna kunna ha barn att försörja utan endast på att de äro gifta. Beträffande den andra kategorien — icke vårdnadshavare — har utred­ ningen funnit vissa skäl tala för att de vid beskattningen skola beredas en lättnad: de ha kostnader för barn men uppbära icke något barnbidrag. Att för dem åstadkomma någon mera nyanserad avvägning av skattebörda n lär dock icke vara möjligt, säger utredningen, så länge hänsyn icke tages antingen till barnens antal eller till underhållets faktiska belopp. Ingen­ dera av dessa båda utvägar har utredningen dock velat förorda. Såsom den lämpligaste lösningen av beskattningsfrågan för icke vård­ nadshavare synes utredningen under dessa förhållanden endast kvarstå möjligheten att beakta det utgivna underhållsbidraget genom särskilt av­ drag för nedsatt skatteförmåga vid taxeringen. Sådan möjlighet har utred­ ningen ansett finnas redan enligt den nu gällande lagstiftningen. Beträffande ogifta skattskyldiga med barn har utredningen sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 105

kommit till det resultatet, afl dylika skattskyldiga med anställd husföre­ ståndarinna böra liksom för närvarande beskattas på samma sätt som gifta personer, afl skattskyldiga, som ha barn under sin vårdnad och sålunda uppbära barnbidrag, icke böra på denna grund beskattas annorlunda än en­ samstående skattskyldiga i allmänhet samt att skattskyldiga, vilka bidraga till barns underhåll utan att ha vårdnaden om barnen, böra med tillämpning av nu gällande bestämmelser medgivas skäligt avdrag för nedsatt skatteförmåga vid taxeringen.

Remissyttrandena. Skatteutredningens förslag om beskattning av ogift person (änkling, änka eller frånskild) med barn har i de flesta remissyttrandena antingen icke berörts eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter emellertid om det kan anses lämpligt alt genom avdrag för nedsatt skatteförmåga taga hänsyn till barnförsörj ningskostnaden beträffande sådan ogift skattskyldig, som icke har barn i sin vårdnad. Principen att någon hänsyn till barn försörj ni ngskoslnaden icke skall tagas vid beskattningen borde snarare konsekvent genom­ föras även i fråga om denna grupp. Länsstyrelsen anför härom: Länsstyrelsen vill inte hävda, att hänsynen till förenklade taxerings­ regler bör vara helt utslagsgivande när det gäller att bedöma utredningens ställningstagande i sistnämnda fråga. Länsstyrelsen kan emellertid icke finna, att den förordade lösningen är nödvändig ens ur materiella syn­ punkter. Länsstyrelsen vill erinra om att lika starka skäl kunna åberopas för en ökad differentiering i fråga om ogift skattskyldig, som har barnet i sin vårdnad. En skattskyldig av nämnda kategori äger, om han haft husföreståndarinna anställd, erhålla ortsavdrag enligt samma regler som gift skattskyldig. Om den skattskyldige nödgas anlita utvägen att under arbetstid lämna barnet till barnkrubba eller inackordera barnet i annans hem, lärer nämnda regler ej kunna tillämpas, ej heller står utvägen att medgiva avdrag för nedsatt skatteförmåga då till buds. Dessa verkningar inträffa, oberoende av om den skattskyldige befinner sig i ett högre eller lägre inkomstläge. Därest en lösning via avdraget för nedsatt skatteför­ måga tillgripes, uppnås däremot förr eller senare alltid den gräns, då beskattningsmyndigheten på grund av inkomstens storlek anser sig böra ur skälighetssynpunkt vägra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Vad särskilt angår ogift, som ej har barnet i sin vårdnad, måste också framhållas de svårigheter, som föreligga att införskaffa utredning till grund för avdragets beviljande, särskilt i de många fall då underhållsbidraget uttages genom införsel. Länsstyrelsen anser sig därför böra ifrågasätta huruvida icke principen att någon hänsyn till barn försörj ningskostnaden icke skall tagas vid beskattningen konsekvent tillämpas även såvitt angår ogifta skattskyl­ diga med barn. Därest så blir fallet, bör givetvis den nuvarande bestäm­ melsen angående extra avdrag för barn, för vilka barnbidrag ej åtnjutits, helt ulgå, vilket får verkan jämväl beträffande gifta skattskyldiga med barn i åldern 16 till 18 år eller med barn i tidigare äktenskap eller utom äktenskap. Länsstyrelsen i Västerbottens län påtalar att förslaget beträffande ogifta med barn skulle leda till skärpning i beskattningen.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Härom anför länsstyrelsen: För ogift skattskyldig med barn i sin vårdnad, för vilket uppbäres all­ mänt barnbidrag, innebär förslaget ingen förändring med avseende å ortsavdragen men däremot att dessa skattskyldiga, om husföreståndarinna ej finnes, beskattas efter samma skatteskala som ensamstående. Verkningarna härav framgå av följande uppställning.

Ensamstående Ortsgrupp 5 Ogift med barn Knligt nuvarande T- 1 ct.\ . iy Beskattnings­ Nuv. Skatt enligt + regler skatt enl. + inkomst bar inkomst skatt förslaget besk. bar . ., förslaget . . . skatt inkomst

— 12 000 10 000 1 550 1 680 + 130 12 000 2 030 1 680 350 —

(). S. V.

För ensamstående som har barn men icke i sin vårdnad avses att detta skall beaktas genom ett avdrag för nedsatt skatteförmåga. Huruvida detta kommer att likformigt beaktas i taxeringsnämnderna, kan betvivlas, men uttalandet föranleder icke någon erinran från länsstyrelsens sida. För jämförelsens skull må erinras att någon lättnad i beskattningen däremot som regel icke medgives den, som har barn i sin vårdnad och uppbär all­ mänt barnbidrag, om icke denna försörjningsbörda vid många barn kan anses vara så stor att beskattningen bör lindras. Den förestående jämförelsen visar att, medan ensamstående skattskyl­ diga utan underhållsskyldighet nästan undantagslöst få en skattelättnad, som i högre inkomstlagen blir relativt stor, innebär förslaget för ensamstå­ ende med barn i sin vårdnad en skatteskärpning emot vad nu gäller. Moti­ vet torde i viss mån vara att åstadkomma förenkling med hänsyn till källskatteuppbörden, och utredningen har särskilt framhållit att det icke är möjligt att med hjälp av de två skatteskalorna bereda särskilda skattelätt­ nader för ogifta skattskyldiga med barn (s. 221). Förhållandet blir det­ samma för änkling eller änka under senare år efter dödsfallet än det andra och för frånskild med barn i sin vårdnad. Utredningen utgår ifrån att, om man vill bereda dessa kategorier lättnad, detta måste ske på annat sätt. Länsstyrelsen måste för sin del beklaga det resultat vartill utred­ ningen kommit för denna grupp, som dock till följd av sin försörjnings­ börda i de flesta fall måste anses ha minskad skattekraft. Det måste före­ falla i hög grad obilligt att för dessa skattskyldiga genomföra en skärp­ ning av beskattningen medan förslaget i övrigt avser att bereda en skattclindring. Ehuru förslaget medför en förenkling vid uppbörden av preli­ minär skatt och Aid taxering, anser sig länsstyrelsen kunna biträda för­ slaget i denna del endast under den förutsättning att hänsyn till merkost­ nader för barn vid beskattningen tages förslagsvis på det sätt, som läns­ styrelsen här nedan kommer att närmare angiva.------------ Länsstyrelsen föreslår för vinnande av enhetligare och rättvisare behand­ ling i skattehänseende av fält, där hänsyn måste tagas till förekomsten av hemmavarande barn i viss ålder, att särskild kostnad för tillsyn av barn

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 213. 107

—- föranledd av att föräldrarna resp. ogift fader eller moder, som har barn i sin vårdnad, av förvärvsarbete hindras att själva hava vårdnaden av bar­ net — bedömes såsom vid taxeringen i princip avdragsgill utgift för in­ komstens förvärvande, som alltså får avdragas i förvärvskällan. Krav på att utgiftens belopp skall uppgivas i deklaration och kunna styrkas bör uppställas. Avdraget bör dels bestämmas i förhållande till förvärvsin­ komstens storlek, dels maximeras. Om avdragsrätten begränsas förslagsvis till 30 % av förvärvsinkomsten och till maximum 2 000 kronor, uppnås maximiavdraget vid 6 000 kronors inkomst. Med en sådan bestämmelse skulle för ogifta (frånskild, änkling, änka) med anställd husförestånda­ rinna den beskattningsbara inkomsten redan i de allra flesta fall bli den­ samma som enligt nu gällande regler och enligt utredningens förslag.

I fråga om avdrag för husföreståndarinna anser riksräkenskcipsverket att detta avdrag eventuellt bör utmönstras i samband med eu utvidgning av gift kvinnas förvärvsavdrag till att gälla även ogifta med barn. Riksräkenskapsverket hade i sitt yttrande över sambeskattningssakkunnigas betänkande förordat att förvärvsavdrag icke skulle medges kvin­ nor utan barn, vilkas kostnader på grund av förvärvsarbetet kunde antagas merendels vara rätt begränsade. I nämnda yttrande, som nu åberopas, hade riksräkenskapsverket vidare anfört bl. a.:

Riksräkenskapsverket vill här ytterligare föreslå, att förvärvsavdragct bygges ut till att gälla också ensamstående skattskyldiga med barn och att i samband därmed det nuvarande husföreståndarinneavdraget slopas. Motiveringen för husföreståndarinneavdraget, så som de sakkunniga återge den, är i huvudsak densamma som för förvärvsavdraget: att förvärvsarbete åsamkar den skattskyldige extrakostnader, som böra beaktas vid beskatt­ ningen. I praktiken synes emellertid husföreståndarinneavdraget stundom ha annan effekt. Som det nu är kan en förmögen icke förvärvsarbetande änka, som har minderåriga barn, få husföreståndarinneavdrag, om hon av bekvämlighetsskäl anställer en husföreståndarinna, medan en förvärvs­ arbetande änka, som exempelvis anlitar daghem för barnen, icke kan få det. Det vill synas, som om det materiellt skulle vara mer motiverat att gc avdrag åt den senare än åt den förra — och vad som här föreslås inne­ bär just, att den senare men icke den förra skulle få avdrag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att man — för att motverka tenden­ sen till sammanlevnad utan äktenskap — möjligen borde stadga lägre ortsavdrag för husföreståndarinna än för hustru. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför om husföreståndarinneavdraget följande:

I ett särskilt fall har utredningen trots sin häremot uttalade principi­ ella inställning dock föreslagit att hänsyn vid beskattningen tages till barn­ förekomst, nämligen för det fall att ogift, resp. änkling etc. med hemma­ varande barn i sin vårdnad haft husföreståndarinna hos sig anställd. För detta fal! föreslås dels ett högre ortsavdrag, dels en i högre inkomstlägen lindrigare skatteskala. Även om man ansluter sig till de skäl, som föranlelt utredningen att för hithörande fall föreslå bibehållande av nuvarande be­ stämmelser, är man dock i den principiella behandlingen i förhållande till andra skattskyldiga av samma kategori uppenbart inkonsekvent. En järn-

108 Kungl. Majds proposition nr 213.

förelse mellan beskattningen för en ogift med barn i del fali att husföre­ ståndarinna finnes anställd och det, då så icke är förhållandet, giver också vid handen att resultatet icke kan anses lyckligt. En ogift med hemma­ varande barn och exempelvis 8 000 kronor taxerad inkomst får i ortsgrupp 5, då han har husföreståndarinna, en beskattningsbar inkomst av 4 000 kronor med 480 kronor i skatt, medan den beskattningsbara inkomsten, om husföreståndarinna icke anställts, uppgår till 6 000 kronor med 800 kronor i skatt. Vid 14 000 kronor taxerad inkomst blir skillnaden i skatt 940 kronor och i högre inkomstlagen ännu mer betydande. Detta är icke rimligt.

Viss erinran har gjorts mot skatteutredningens uttalande att husföreståndarinneavdrag icke borde ifrågakomma i andra fall än då ett verkligt anställningsförhållande förelåge och sålunda husföreståndarinnan beskat­ tades för lön från den skattskyldige. Länsstyrelsen i Norrbottens län kan icke biträda detta uttalande. Länsstyrelsen skriver härom:

Om man följer utredningsmännens förslag uppkommer skatteskärpning för ett mycket stort antal ogifta skattskyldiga män, vilka leva i s. k. sam­ vetsäktenskap och ha egna hemmavarande barn eller barn med den kvinna, med vilken de sammanbo. Även i de fall, då ett husföreståndarinneskap i egentlig bemärkelse föreligger, inträder skatteskärpning om de eko­ nomiska villkoren för husföreståndarinnan äro sådana, att hon icke åsättes taxering. Att så icke sker kan även ha sin orsak däri, att anställningsför­ hållandet icke förevarit hela beskattningsåret och inkomsten på den grund är mindre än normal årsinkomst. Det är ock oklart om villkoret om hus­ föreståndarinnans beskattning skall vara uppfyllt såväl vid kommunal- som statsbeskattningen. I detta sammanhang får länsstyrelsen påpeka, att man icke av författningstexten kan utläsa villkoret om husföreståndarinnans beskattning. Då ogift skattskyldig med husföreståndarinna och hemmavarande min­ deråriga barn merendels torde ha eu försörjningsbörda fullt jämförlig med barnfamiljernas, anser länsstyrelsen, att den skattskyldige, oberoende av om något anställningsförhållande föreligger mellan denne och husförestån­ darinnan och oberoende av om hon åsättes taxering, bör medgivas ortsavdrag som gift och beskattas enligt skatteskalan för gift. I eidighet med den praxis, som åtminstone tillämpas inom detta län, bör dock avdrag för husföreståndarinna få ske allenast i de fall, då den uppgivna husföreståndarinnan så gott som uteslutande ägnat sig åt sköt­ seln av den skattskyldiges hem och barn.

Departementschefen.

Kategorien ogifta skattskyldiga med barn omfattar så många och olikar­ tade typfall att det uppenbarligen måste föreligga mycket stora svårigheter att reglera deras beskattning på ett tillfredsställande sätt. I denna kategori ingå även änklingar’, änkor och frånskilda med försörjningsplikt mot barn. Denna försörjningsplikt kan gälla barn, som äro under vederbörandes egen vårdnad, och den kan avse underhållsbidrag av varierande belopp till ett eller flera barn, som stå under annans vårdnad. Inom kategorien falla även de s. k. samvetsäktenskapen.

Kungl. Maj ds proposition nr 218. 109 Skatteutredningen har föreslagit en ordning som — om man till en början bortser från husföreståndarinnefallen — kan sägas väl överens­ stämma med 1947 års principbeslut om avskaffande av barnavdragen vid beskattningen. I de fall, då vederbörande uppbär barnbidrag för barnet, skulle sålunda någon särställning på grund av barnförsörjningskostnaden icke beredas honom råd beskattningen. I de fall åter, då han icke uppbär barnbidrag för barnet, skulle hans på grund av försörjningsplikten ned­ satta skatteförmåga beaktas genom tillämpning av bestämmelserna om sär­ skilt avdrag för nedsatt skatteförmåga vid taxeringen. Denna ordning kan också sägas överensstämma med vad som numera gäller vid den kommunala beskattningen. Emellertid skulle — såsom länsstyrelsen i Västerbottens län påpekat — skattertredningens förslag leda till vissa höjningar i statsskatt för ogifta med barn. Ser man reformen på det sätt utredningen gjort och sålunda jämför total skatt före den kommunala ortsavdragsreforinen med total skatt efter dels den kommunala ortsavdragsreforinen och dels en omlägg­ ning av statsbeskattningen enligt utredningens förslag, inträda visserligen skattesänkningar även för kategorien ogifta med barn, utom i inkomstlägena mellan 10 000 och 30 000 kronor där även vid en sådan jämförelse vissa skattehöjningar framkomma. Om emellertid statsskatten bedömes för sig — vilket man kan ha viss anledning att göra eftersom den kommunala och den statliga reformen icke sammanfalla i tiden -— kan det icke bortses från att ogifta med barn komma att få en icke oväsentlig skatteskärpning. Skulle uttagningsprocenten bestämmas högre än till 100 blir höjningen så stor, att man enligt min mening icke kan taga denna konsekvens av utred­ ningsförslaget. Jag finner det sålunda nödvändigt att frågan om beskattningen av ogifta med barn löses på annat sätt än utredningen förordat. Vid övervägande av de utvägar, som härvid stå till buds, bär jag funnit möjligheterna mycket begränsade. Skatteutredningen liar påvisat att frågan icke kan lösas med hjälp av de två skatteskalorna. Icke heller kan jag förorda ett system, en­ ligt vilket avdrag i viss utsträckning skulle medgivas för faktiska barn­ kostnader efter individuell prövning. Det blir här nödvändigt att liksom hittills använda en schablon. Jag föreslår att frågan löses genom att ogifta (varmed jämställas änklingar, änkor eller frånskilda) med barn tillerkän­ nas ortsavdrag med 50 procent högre belopp än ensamstående skattskyldiga. Man skulle sålunda för denna kategori medgiva ett och ett halvt ortsavdrag, vilket även kan synas skäligt ur den synpunkten att det här är fråga om en grupp som slår familjerna nära. Ortsavdraget för ogift skattskyldig med barn skulle i enlighet härmed utgöra i ortsgrupp I 2 520 kronor, i orlsgrupp II 2 040 kronor, i ortsgrupp

in 2 700 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor.

Verkningarna av en sådan förhöjning av ortsavdragen för ogifta med barn redovisas i Tabell Ga (Bihang 2). Förhöjningen torde för staten be­ tyda ett inkomstbortfall av 5 å 0 miljoner kronor.

no Hungl. Maj ds proposition nr 213. Vid denna lösning av frågan har man enligt man mening icke tillräcklig anledning att frångå den ordning som i övrigt nu gäller för ifrågavarande skattskyldiga. Förhöjningen av ortsavdragen kommer att motsvara den för­ mån som för närvarande tillkommer dem i form av oreducerade ortsavdrag. Förmånen bör sålunda alltjämt utgå såväl till de ogifta skattskyldiga vilka ha barn under sin vårdnad som till dem vilka endast betala underhålls­ bidrag till barn, i sistnämnda fallet dock endast om den skattskyldige icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet. I fråga om avdrag för husföreståndarinna har riksräkenskapsverket an­ sett det böra övervägas att utmönstra avdraget. En länsstyrelse har ifråga­ satt om icke avdraget borde bestämmas lägre än för hustru, närmast med tanke på att makar som leva i fri förbindelse icke borde alltför mycket gynnas vid beskattningen. Husföreståndarinneavdraget torde närmast vara avsett för en änkling — eller änka — som har barn under sin vårdnad och som till följd av andra makens död måst anställa en husföreståndarinna. Tydligen tala mycket starka skäl för att man i detta läge icke försätter vederbörande i en sämre situation vid beskattningen än om han vore gift. Med hänsyn till dessa så att säga normalfall, där avdraget har ett verkligt behov att fylla, finner jag icke anledning föreslå någon ändring i den nu gällande principen. Emellertid kan — såsom skatteutredningen påpekat — husförestånda­ rinneavdraget i vissa fall råka i kollision med de bestämmelser som i övrigt gälla för ogift skattskvldig med barn. Om så skall behöva ske beror huvudsakligen på vilken tolkning som gives åt begreppet husföreståndarinna. Om den kvinna, varom fråga är, genom förvärvsarbete utom hemmet har egen arbetsinkomst till så stort belopp att hon effektivt kan utnyttja hela eller större delen av eget ortsavdrag torde hon icke böra betraktas som hus­ föreståndarinna: hon är ju då under en stor del av dagen hindrad att full­ göra en husföreståndarinnas uppgifter. Man har då att i stället tillämpa de regler som eljest gälla för ogifta skattskyldiga med barn. Med en sådan tillämpning torde de båda reglerna utan allvarligare komplikationer kunna fungera vid sidan av varandra. Icke heller torde med en sådan tolkning någon rubbning behöva ske i den praxis som, enligt vad som upplysts, i detta avseende följes i Norrbottens län. 6

6. BESKATTNINGEN AV ÄNKLINGAR OCH ÄNKOR.

Om skattskyldig avlider skall — jämlikt 53 § 3 inom. kommunalskatte­ lagen och 6 § 3 mom. förordningen om statlig inkomstskatt — för det be­ skattningsår, då dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom taxeras såväl för inkomst, vilken den avlidne haft, som för inkomst, vilken ingått till dödsboet efter dödsfallet. Därvid skall för dödsboet tillämpas vad som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt skolat gälla för den avlidne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 111

Jämlikt 65 § kommunalskattelagen bedömes frågan om en person varit gift eller om en person levt tillsammans med sin make efter det förhållande som rått under större delen av beskattningsåret. Bestämmelsen äger mot­ svarande tillämpning vid taxering till statlig inkomstskatt. För eu person, som blivit änkling eller änka under beskattningsåret, blir beskattningen enligt dessa regler beroende av huruvida andra makens döds­ fall inträffat under förra eller senare hälften av beskattningsåret. Har döds­ tallet inträffat under beskattningsårets förra hälft, torde sålunda i tillämp­ ningen den efterlevande erhålla ortsavdrag såsom ogift person och taxeras oberoende av dödsboet. Har däremot dödsfallet inträffat under senare halv­ året medgives den efterlevande ortsavdrag såsom gift; i förekommande fall samtaxeras han då med dödsboet.

Skatteutredningen.

Utredningen finner beträffande änklingar och änkor att dessa ofta träffas av en skärpning i beskattningen genom andra makens död. Skärpningen beror vanligen på att den skattskyldige förlorat sitt ortsavdrag såsom gift och i stället fått ortsavdrag såsom ensamstående med ett i förhållande till hans inkomst reducerat belopp. Då samtidigt hans ekonomiska situation kan komma att försämras på grund av dödsfallet, genom ökade utgifter för hemhjälp o. s. v., måste skatteskärpningen för den som drabbas därav olta te sig högst orättfärdig. Enligt utredningens mening är denna fråga av så stor betydelse, att den kräver en lösning i eu eller annan form. Här­ till kommer den omständigheten, att utredningen beträffande änklingar och änkor med barn under sin vårdnad icke funnit sig i det föreslagna systemet kunna bibehålla den i princip förmånligare ställning vid beskatt­ ningen som hittills tillkommit dem i jämförelse med övriga ensamstående. Vill man bereda änklingar och änkor eu skattelättnad i samband med andra makens död torde detta böra ske — säger utredningen — icke genom eu omreglering av äkta makars beskattning, utan genom att låta dem be­ hålla sitt ortsavdrag såsom gifta under viss tid efter dödsfallet. Utredningen föreslår i detta avseende, att änkling eller änka skall medgivas ortsavdrag såsom gift skattskyldig vid taxering till kommunalskatt eller statlig in­ komstskatt för det beskattningsår, under vilket andra maken avlidit, samt för det därpå följande beskattningsåret. Vid tillämpning av en sådan be­ stämmelse anser utredningen statsskatten böra beräknas enligt den för gift skattskyldig avsedda skatteskalan. Om vederbörande av annan anledning — omgifte eller rätt till husföreståndarinncavdrag — redan åtnjuter orts­ avdrag såsom gift skattskyldig, bör emellertid regeln icke medföra någon ytterligare förmån. Utredningen bar icke avsett all låta den nu föreslagna bestämmelsen på­ verka frågan om samtaxering mellan makar för det beskattningsår, under vilket ena maken avlidit. Denna fråga anses sålunda alltjämt böra avgöras

112 Rungt. Maj:ts proposition nr 213. i överensstämmelse med rådande praxis. Icke heller avser utredningen att genom den föreslagna bestämmelsen göra någon ändring i den rätt till ortsavdrag, som kan tillkomma ett dödsbo enligt stadgandena i 49 § och i 53 § 3 inom. kommunalskattelagen.

Remissyttrandena.

Utredningens förslag om beskattning av änklingar och änkor har icke mött någon erinran i remissyttrandena. Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter emellertid om icke bestäm­ melsen borde kompletteras med en bestämmelse om att makar alltid skola särbeskaltas för det år, under vilket äktenskap upplösts genom ena makens död.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför: Mot bakgrunden av att utredningen även föreslår den ändrade bestäm­ melsen, att makar alltid skola taxeras såsom ensamstående för det beskatt­ ningsår, då äktenskapet ingås, synes emellertid — för erhållande av viss samstämmighet beträffande taxeringen vid äktenskapens början och deras upplösning genom dödsfall — den åsyftade skattelindringen för änklingar och änkor på kanske lämpligare sätt än utredningen föreslagit kunna ske så att dessa skattskyldiga medgivas ortsavdrag som gift för det beskatt­ ningsår, dödsfallet inträffat, och avdrag för nedsatt skatteförmåga för det följande året, därest och i den mån skattelindring bedömes erforderlig ytterligare ett år. Härigenom erhålles ock för det senare året möjlighet till ett efter förmågan att betala skatt bättre avpassat avdrag än ett stereotypt ortsavdrag. Vid en sådan anordning torde reglerna för särskilt avdrag vid väsentligt nedsatt skatteförmåga böra kompletteras med anvisningar i nämnda avseende.

Departementschefen.

Skatteutredningen har motiverat sitt förslag rörande änklingars och änkors beskattning delvis med att utredningen beträffande änklingar och änkor, som ha barn under sin vårdnad, icke funnit sig i det föreslagna systemet kunna bibehålla den i princip förmånligare ställning vid beskatt­ ningen som för närvarande tillkommer dem i jämförelse med ensamstående skattskyldiga. Emellertid kommer denna fråga i annat läge sedan jag nu förordat att ogifta skattskyldiga med barn — och sålunda även änklingar och änkor med barn — skola tillgodoräknas ett och ett halvt ortsavdrag vid beskatt­ ningen. Att härutöver vid ortsavdragsberäkningen införa en särbestämmelse för änklingar och änkor bör enligt min mening icke ifrågakomma. Det är av vikt att man vid ortsavdragens bestämmande och vid de skattskyldigas för­ delning på de två skatteskalorna begränsar sig till ett fåtal grupper, som kunna lätt åtskiljas utan särskilda undersökningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 113 Det psykologiskt lämpliga i skatteutredningens förslag kan för övrigt ifrågasättas. En änkling eller änka som, sedan en tid av omkring två år förflutit efter andra makens död, far en skatteskärpning genom att hans ortsavdrag sänkes och genom att han överföres till den för ogift skattskylgällande skatteskalan, torde ofta ha svårt att förstå en sådan förändring. Även av principiella skäl maste man hysa betänkligheter mot att i ortsavdragshänseende gynna denna kategori framför andra ensamstående skattskyldiga. Omständigheterna kunna vara högst växlande i de olika fallen och det är icke alltid så, att den efterlevandes skatteförmåga minskat genom dödsfallet. I de fall då ett verkligt behov av skattelindring före­ ligger bör det enligt min mening vara möjligt att tillgodose detta genom tilllämpning av gällande regler om särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga. Av nu anförda skäl framlägger jag icke något förslag om särskilda be­ stämmelser rörande beskattningen av änklingar och änkor.

V. FYSISKA PERSONERS FÖRMÖGENHETSBESKATTNING.

1. DEN STATLIGA FÖRMÖGENHETSSKATTEN. _ Skatt På förmögenhet infördes år 1910. Den uttogs till en början på det sätt, att Veo av den skattepliktiga förmögenheten inräknades i det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. Till grund för denna an­ ordning låg resonemanget, att förmögenhetsavkastning borde bära en skatte­ börda, som var en tredjedel större än skattebördan för inkomst av arbete. På grund härav lades till den taxerade inkomsten eu tredjedel av förmögen­ hetens eftei 5 % beräknade avkastning eller alltså Vco av förmögenheten. _ Vid sidan av denna kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatt uttogs för åren 1934—1938 en särskild skatt å förmögenhet enligt för varje år ut­ färdade tillfälliga förordningar. År 1938 omlades förmögenhetsbeskattningen. Den andel av förmögenhe­ ten, som inräknades i det taxerade beloppet, sänktes därvid från Voo till Vioo. Samtidigt infördes permanenta bestämmelser om en särskild skatt å för­ mögenhet. Denna skatt, som erlades av fysiska personer, oskifta dödsbon, familjestiftelser ocli utländska bolag, utgick i den mån förmögenheten över­ steg 20 000 kronor och beräknades efter en progressiv skiktskala. Den lägsta skattesatsen — för förmögenheter mellan 20 000 och 40 000 kronor__var 1 promille och den högsta skattesatsen -— för förmögenheter överstigande 1 miljon kronor —- 6 promille. Härtill knöts en reduktionsregel i syfte att mildra förmögenhetsbeskattningen vid ringa eller ingen inkomst. År 1947 frigjordes förmögenhetsbeskattningen helt från inkomstbeskatt­ ningen. Förmögenhetsskatten utgår därefter — såsom i kapitel II omnämnts — enligt följande skiktskala:

8— vi~ 5a Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 213.

Även den nuvarande förmögenhetsskatten reduceras vid låg inkomst. Reduktionsregeln innebär, att den beskattningsbara förmögenheten icke be­ räknas högre än till 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst till 50 % av den skattepliktiga förmögenheten. Enligt 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt är fader eller moder till hemmavarande omyndigt barn skattskyldig jämväl för barnets för­ mögenhet, om barnet icke självt taxeras till statlig inkomstskatt med en beskattningsbar inkomst av minst 10 kronor.

Skatteutredn ingen.

Såsom framgått av skatteutredningens uttalanden om skatternas verk­ ningar hyser utredningen den uppfattningen, att vissa lättnader böra be­ redas icke blott vid inkomstbeskattningen utan även vid förmögenhetsbe­ skattningen. Enligt utredningens mening har förmögenhetsbeskattningen i 1947 års utformning blivit i vissa lägen alltför hård till sina verk­ ningar. En revision av skatteberäkningen anses motiverad även av penningvärdets fall och av det allmänna intresset att större utrymme beredes åt sparandet. För att genomföra lättnader av mera allmän art vid förmögenhetsbeskatt­ ningen anser utredningen att man kan överväga i huvudsak tre åtgärder: dels en höjning av den gräns, vid vilken skatteplikten inträder, dels änd­ ringar i förmögenhetsskatteskalan och dels införande av en rätt att vid inkomsttaxeringen göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt. Skatteplikt inträder för närvarande, när den beskattningsbara förmögen­ heten överstiger 30 000 kronor. En höjning av gränsen anser utredningen motiverad av de förändringar i penningvärdet, som ägt rum sedan den be­ stämdes. För sparandet synes en sådan höjning ha reell och psykologisk betydelse. Utredningen föreslår därför, att gränsen för skattepliktens inträde höjes till 40 000 kronor. Utredningen har därefter diskuterat möjligheten att genomföra ytter­ ligare lättnader i förmögenhetsbeskattningen genom en rätt att vid den statliga inkomsttaxeringen göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt (s. 237 —240). Utredningen finner att de skattelättnader som därigenom skulle beredas väsentligen skulle komma de högre förmögenhetsskikten till godo, eftersom fördelen av avdragsrätten måste växa med förmögenheterna och inkomsterna. Oavsett vilken inställning man har till detta resultat, är det tydligt — säger utredningen — att avdragsrätten, genomförd med oför­

Kungl. Maj ds proposition nr 213. U 5

ändrad förmögenhetsskatteskala, skulle väsentligt omfördela det skattetryck på förmögenhetsägarna, som framgått ur 1947 års beslut. Utredningen har även övervägt möjligheten att genomföra avdragsrätten i kombination med en skärpt förmögenhetsskatteskala, varigenom skattelätt­ naderna skulle kunna fördelas på ett jämnare sätt. Utredningen har emellertid icke funnit lämpligt att för ifrågavarande syfte anlita metoden med avdragsrätt utan föreslår i stället en sänkning av förmögenhetsbeskattningen genom ändringar i skatteskalan. I detta avse­ ende har utredningen stannat för följande förslag. Gällande skala Av utredningen föreslagen skala Besk. förm.

1 000 — 18 I särskilt yttrande har herr Jonsson (s. 279, 280) beträffande gränsen för skattepliktens inträde anslutit sig till utredningens förslag om en höjning till 40 000 kronor i vad det avser ensamstående personer men föreslagit att grän­ sen för äkta makar skall höjas till 60 000 kronor. Vidare har herr Jonsson i stället för den av utredningen föreslagna förmögenhetsskatteskalan förordat följande skala.

Beskattningsbar för­ mögenhet kr.

■±u uuu-

1 000 000 — 16

_ 1 särskilt yttrande av herrar Hagberg, Petrén och Sandberg (s. 289__297) föreslås likaledes att skattepliktsgränsen för äkta makar bestämmes till 60 000 kronor. Vidare föreslås rätt att vid taxering till statlig in­ komstskatt göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt. Reservanterna anse emellertid att enbart införandet av en dylik avdragsrätt skulle i vissa lägen, särskilt då en stor förmögenhet är förenad med en betydande inkomst, leda till en skattelindring som relativt sett kan anses för stor. De föreslå därför att avdragsrätten kombineras med följande skala för för­ mögenhetsskatten.

Beskattningsbar för­

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. Slutligen föreslår herr Söderlund (s. 298—300) i särskilt yttrande att rätt till avdrag för påförd förmögenhetsskatt skall medgivas vid taxering till statlig inkomstskatt, varvid skalan för förmögenhetsskatten föreslås tills vidare böra bibehållas i enlighet med majoritetens förslag.

Beträffande föräldrars skattskyldighet för omyndiga barns förmögenhet föreslår utredningen att skattskyldigheten göres beroende uteslutande av barnens ålder (s. 242—247). Eftersom barnbidrag utgår intill 16 år och — i motsats till de tidigare barnavdragen — oberoende av om barnet har egen inkomst eller förmögenhet har det synts utredningen skäligt att alltid låta hemmavarande barns förmögenhet beskattas tillsammans med föräldrarnas intill denna åldersgräns för barnen men däremot efter fyllda 16 år alltid behandla barnen som självständiga skattesubjekt. Beträffande formen för den sambeskattning, varom här blir fråga, föreslår utredningen att barnets förmögenhet taxeras hos föräldrarna och skatten påföres dem i sådana fall, då barnet icke självt påföres statlig inkomstskatt. Beträffande de fall, då barnet självt betalar statlig inkomstskatt, har utredningen däremot funnit sig nödsakad föreslå en formell samtaxering innebärande att den beskatt­ ningsbara förmögenheten beräknas gemensamt för föräldrar och barn, var­ efter skatten fördelas efter vars och ens beskattningsbara förmögenhet.

Remissyttrandena.

Skatteutredningens uppfattning att vissa lättnader böra genomföras även i förmögenhetsbeskattningen har icke mött någon invändning i remiss­ yttrandena. De erinringar, som framkommit, syfta alla till större lättnader än de föreslagna, antingen genom en ytterligare mildring av förmögenhetsskatteskalan eller genom en ytterligare höjning av skattepliktsgränsen eller genom införande vid inkomsttaxeringen av en rätt till avdrag för påförd förmögenhetsskatt.

Kammarrätten uttalar: Av tabellerna 8 b och c å sidorna 397 och 398 i skatteutredningens betän­ kande framgår, att det alltjämt kan inträffa tall, da den totala marginal­ skatten uppgår till mer än 100 % av förmögenhetsavkastningen, även om denna icke är onormalt låg. Att dylika lägen kunna uppkomma måste med nödvändighet inverka hämmande på sparandet. Icke minst i det allmännas intresse bör det vara angeläget, att sådana olägenheter undvikas. Enligt kammarrättens mening bör varje förmögenhetsägare, oavsett i vilket inkomst- och förmögenhetsläge han befinner sig, regelmässigt få be­ hålla någon del av avkastningen på en förmögenhetsökning, sedan den totala marginalskatten avräknats. Undantag härifrån bör måhända ske i sådana fall där avkastningen är onormalt låg. Liknande uttalanden göras av socialstyrelsen, överståthållarämbetet, åt­ skilliga länsstyrelser och svenska sparbanksföreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 117

Beträffande gränsen för skatteplikten anser sparbanksföreningen att skattefriheten bör sträcka sig väsentligt högre upp än till 40 000 kronor, helst till åtminstone 60 000 kronor. Den nuvarande gränsen vid 30 000 kronor hade nämligen visat sig vara för låg från början och borde icke ha understigit 40 000 kronor.

Riksskattenämnden anför: De sakkunnigas förslag innebär en viss sänkning av förmögenhets­ skatten. Riksskattenämnden anser för sin del, att man kan diskutera om icke ytterligare någon sänkning borde vidtagas. Riksskattenämnden hyser nämligen den uppfattningen att, i den mån beskattningen avser en indrag­ ning till det allmänna av viss del av själva förmögenheten, det av flera skäl är lämpligare att genomföra en dylik åtgärd genom arvsbeskattning än genom årlig förmögenhetsbeskattning. Nämnden har vid sitt ställnings­ tagande även beaktat, att det är vanskligt att åstadkomma en rättvis förmögenhetsuppskattning. Såsom exempel kan anföras, att värderingen av icke börsnoterade aktier näppeligen kan göras likformig, även om den största omsorg nedlägges å värderingen, att vissa tillgångar, som ofta äga betydande förmögenhetsvärde, exempelvis konstsamlingar och goodwillvärden, icke äro föremål för förmögenhetsbeskattning och slutligen att vissa skattskyldiga genom arrangemang av olika slag helt eller delvis kunna undgå beskattningen. Möjligheterna att genom tekniska reformer bringa förmögenhetsskatten att drabba jämnare torde vara begränsade. Med hän­ syn härtill synes önskvärt, att skattesatserna hållas relativt låga, varigenom de ojämnheter, som icke kunna undvikas, bli mindre framträdande. För övrigt må anmärkas, att förmögenhetsskatten ofta torde vara mest känn­ bar för ägarna av medelstora förmögenheter med låg avkastning, medan däremot de mycket stora förmögenhetsägarna i viss utsträckning bereda sig möjlighet att genom olika arrangemang minska skattens verkningar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser önskvärt att lindringen av för­ mögenhetsskatten blir något större än enligt utredningens förslag och an­ sluter sig till vad ledamoten Jonsson i Skedsbygd föreslagit därom i sitt särskilda yttrande. I

I åtskilliga remissyttranden förordas att gränsen för skatteplikten bestämmes högre för äkta makar än för ensamstående. Härom anför riksskattenämnden: De sakkunnigas förslag om gränsen för skattepliktens inträde synes icke stå i god överensstämmelse med förslaget i övrigt. Om äkta makar skola samtaxeras vid förmögenhetsbeskattningen, torde nämligen konsekvensen kräva att skattepliktsgränsen för makar sättes högre än för en ensamstå­ ende. Riksskattenämnden förordar att så måtte ske. Anses detta — efter den av de sakkunniga föreslagna höjningen av skattepliktsgränsen för ensam­ stående — medföra alltför stort inkomstbortfall, kan ifrågasättas, om ej JO 000 kronor bör bibehållas såsom gräns för ensamstående och gränsen för makar höjas till förslagsvis 50 000 kronor. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner all sarnbeskattningen för makar, vilken av utredningen med övertygande skäl befunnits oundviklig, vid över­ gången från icke beskattningsbart (ill beskattningsbart belopp kan åstad-

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. komma mycket otillfredsställande resultat. En utväg att åtminstone minska denna olägenhet vore att bestämma minimum för makar till väsentligt högre belopp än för ensamstående. Länsstyrelsen i Kalmar län finner likaledes att en enhetlig skattepliktsgräns alltid måste medföra ett tröskelproblem för äkta makar, som skola samtaxeras, och anser att en bättre lösning skulle vinnas om gränsen för äkta makar bestämdes till 60 000 kronor, vilket även borde innebära en värdefull stimulans till ökat sparande i de lägre förmögenhetsskikten. I samma riktning uttala sig statskontoret samt länsstyrelserna i Malmö­ hus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Jämtlands län.

Den i vissa reservationer till betänkandet föreslagna metoden att mildra förmögenhetsbeskattningens verkningar genom att medgiva rätt att vid inkomsttaxeringen göra avdrag för påförd förmögenhet,sskatt har i allmänhet icke vunnit anslutning hos de hörda myndigheterna.

Riksräkenskapsverket anför: I fråga om den årliga förmögenhetsbeskattningen föreslår utredningen en viss justering nedåt av skatteskalan. Härigenom och genom justeringen av inkomstskatteskalan inskränkes området för de inkomst- och förmögenhetskombinationer, vid vilka ökat sparande minskar den skattskyldiges be­ hållna inkomst. Bland annat i syfte att än ytterligare inskränka detta om­ råde föreslås i ett par reservationer, att skattskyldig vid taxeringen till stat­ lig inkomstskatt skall få åtnjuta avdrag för påförd förmögenhetsskatt. Här­ emot har utredningens majoritet anfört taxeringstekniska och andra skäl. Riksräkenskapsverket vill därutöver peka på det mindre tillfredsställande i att med en dylik avdragsrätt den reella skattebelastningen på en viss för­ mögenhet i princip blir större, ju mindre den skattskyldiges inkomst är, något som utförligt exemplifieras i tabell 4 vid det särskilda yttrandet nr 5. Ehuru det får anses önskvärt, att de angivna för sparviljan menliga konse­ kvenserna av förmögenhetsbeskattningen i möjligaste mån förebyggas, böra sålunda enligt riksräkenskapsverkets mening andra former härför sökas. överståthållarämbetet anser att den ytterligare lindring av förmögen­ hetsskattens marginalskatteverkan, som vore erforderlig, lämpligast borde åstadkommas genom en omarbetning av den föreslagna förmögenhetsslcatteskalan. Länsstyrelsen i Stockholms län finner det mera angeläget att ytterligare skattelättnader beredas personer med inkomst i inkomstklasserna över gränsen för den föreslagna proportionella beskattningen än att förmögenhetsägama beredas lättnader utöver de föreslagna. Endast en av de hörda myndigheterna, nämligen länsstyrelsen i Norr­ bottens län, har uttalat sig till förmån för en avdragsrätt av ifrågavarande slag. Länsstyrelsen anför: Enligt länsstyrelsens åsikt kommer förmögenhetsbeskattningen — även om utredningsmännens ändringsförslag godkännes — att i förening med den progressiva inkomstskatten leda till för hård beskattning. En lindring

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 119 härutinmm genom rätt till avdrag för förmögenhetsskatten vore därför behovhg bland annat ur rättvisesynpunkt, och det merarbete, som en avdragsratt skulle medföra for taxeringsmyndigheterna och vid källskatteberäkmngen, torde icke vara av någon större omfattning. Det får i varje fall icke vara ett avgörande skäl för att bibehålla en för hård och orättvist verkande förmögenhetsbeskattning. Av utredningsmännen har herr Hagberg in. fl. ock reserverat sig mot majoritetens uppfattning och på ett övertygande sätt klarlagt det berätti- §a°e_ avdragsrutt for förmögenhetsskatt. Detta föranleder länsstyrelsen att betratiande denna avdragsrätt och i samband därmed föreslagen skärpning av skattesatsen för förmögenhetsskatter i de högre förmögenhetsskikten ansluta sig till reservanternas förslag. En omfattande argumentering till stöd för en avdragsrätt av förevarande slag framföres i det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet, vilket åberopats av ett flertal sammanslutningar inom näringslivet. Skattedelegationen påtalar till en början att den progressiva förmögenhetsskatten enligt utredningens förslag alltjämt skall staplas ovanpå den statliga in­ komstskatten. Denna kumulering av två progressiva skatter resulterade i ytterst oregelbundna och höga marginalskattesatser, vilka vore oväsentligt lägre än nu gällande motsvarande marginalskattesatser. Att medgiva det av reservanter inom utredningen yrkade avdraget för förmögenhetsskatt och därigenom uppbygga ett logiskt skattesystem med rimligare och mindre oregelbundna marginalskattesatser borde icke vara ägnat att väcka några som helst betänkligheter, eftersom det här vore fråga om att eliminera beskattningseffekter, vilka även av bevillningsutskottets majoritet år 1947 betecknats som olägliga. Delegationen utvecklar i det följande närmare sin uppfattning om den teoretiska motiveringen för förmögenhetsskatten, om dess tekniska utform­ ning samt om dess skadliga verkningar i samhällsekonomiskt hänseende. Enligt delegationens mening förelåge utomordentligt starka skäl för den mening, varåt ledamoten av utredningen herr Söderlund givit uttryck i sitt särskilda yttrande. Det vore, såsom nämnde ledamot anfört, icke ägnat väcka förvåning att ett flertal stater, trots i allmänhet ansträngda stats­ finanser, avstått från alt uttaga någon årlig förmögenhetsskatt. Om en sådan skatt likväl ansåges tills vidare böra bibehållas, borde den dock icke rimligen staplas ovanpå den statliga inkomstskatten. Skatte­ systemets grundläggande konstruktion borde självfallet utbyggas under hänsynstagande i främsta rummet till normalfallen. Man vore därför, så­ som i nyssnämnda särskilda yttrande framhållits, berättigad kräva, att skattesystemet konsekvent utformades under beaktande av att denna skatt, i anslutning till den ursprungliga motiveringen för densamma, i normal­ tallen förutsattes skola gäldas av avkastningen. För vinnande av detta resultat borde, enligt vad i samma yttrande närmare utvecklats, förmögen­ hetsskatten avdragas vid taxering till statlig inkomstskatt. Delegationen fogar vid sitt yttrande två tabeller utvisande den totala skatt och den marginalskatt, som skulle uppkomma vid eu beskattning i

120 Kungl. May.ts proposition nr 213.

enlighet med herr Söderlunds av delegationen förordade reservation. Vid tabellernas utarbetande hade använts samma beräkningsgrunder som i den vid utredningens betänkande fogade tabellbilagan. Tabellerna kommenteras av delegationen på följande sätt:

Av tabellerna framgår bland annat, att den största skattelindringen i för­ hållande till nuvarande ordning inträder vid en förmögenhet av 3 milj. kro­ nor och eu inkomst av 250 000 kronor. Den utgör 40 932 kronor i det att den totala skattebördan nedbringas från nuvarande 197 192 kronor till 156 260 kronor. Det är på grund av ovannämnda och likartade resultat som herrar Hagberg, Petrén och Sandberg i sitt särskilda yttrande anföra, att avdragsrätten i vissa lägen skulle leda till en skattelindring, som relativt sett kunde anses för stor, och därför föreslå att avdragsrätten förbindes med en höj­ ning av skattesatsen för förmögenheter över 300 000 kronor. Vid bedömande av denna invändning bör det till en början beaktas, att marginalskatte­ satsen enligt nuvarande ordning i det ovan angivna fallet utgör vid en för­ räntning av 2 % icke mindre än 163 %, vilken enligt utredningens förslag nedbringas till allenast 159, 5 %>, men enligt herr Söderlunds reservation till 101 %. Vid en förräntning av 4 % äro motsvarande marginalskatter såsom av tabellen framgår 118 %, 114,5 % och 80 %. En reform, varigenom mar­ ginalskattesatsen nedbringas från 163 % till 101 % resp. från 118 % till 80 %, skulle således även enligt de ovannämnda tre reservanternas mening inne­ bära en för stor skattelindring. Exemplet visar emellertid, att avdragsrätten, såsom herr Söderlund anfört, självfallet icke innebär annat än att de skatt­ skyldiga, som nu hårdast drabbas av oformligheterna i skattesystemet, få största fördelen av att de avlägsnas. Den enligt tabellerna högsta marginalskatten vid tillämpningen av herr Söderlunds reservation uppgår till 101 %. Vid exempelvis den av oss tidi­ gare omnämnda inkomst- och förmögenhetskombinationen ■— förmögenhet 500 000 kronor och inkomst 80 000 kronor —- uppgår den vid en förränt­ ning av 2 % till 96 %, Aid en förräntning av 3 % till 83,s %, Aid en förränt­ ning av 3'/3 % till 79 % och vid en förräntning av 4 % till 76 %. Den skatte­ lindring, som enligt nämnda reservation inträder, innebär i realiteten intet annat än att marginalskatterna vid någorlunda normal förräntning princi­ piellt icke tillåtas överstiga 100 %, samt att de icke på långt när förete sådana oregelbundenheter som de uat utredningen förordade. Marginal­ skatter, ÖAerstigande den inkomst varå de belöpa, kunna dock icke rimligen anses utgöra ett sådant resultat som man hör eftersträva vid utformningen av skattesystemet. Man kan därför icke med fog påstå, att de aAT herr Söder­ lund och oss sålunda förordade, å bilagorna A och B redovisade marginal­ skatterna skulle understiga vad som kan anses skäligt och rimligt.

Delegationen fortsätter:

Samma tankegång som ligger till grund för den ovanberörda uppfatt­ ningen, att dessa skattesatser i vissa lägen skulle medföra för stor skatte­ lindring, kommer till uttryck i den av utredningens majoritet framställda invändningen mot ifrågaAarande avdragsrätt, då det i betänkandet anföres, att denna — genomförd med oförändrad förmögenhetsskatteskala — skulle väsentligt omfördela det skattetryck på förmögenhetsägarna, som framgår ur 1947 års beslut. I anledning av denna invändning må erinras, att 1945 års skatteberedning, ATars betänkande ligger till grund för gällande skattesystem, såsom vi

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 121

i det på sin lid avgivna yttrandet över nämnda betänkande framhöllo, icke aktat nödigt att förebringa någon som helst utredning för att belysa den sammanlagda skattebörda, det av beredningen föreslagna skattesystemet medförde i de individuella fallen. Beredningen framlade sitt förslag utan att, såvitt av betänkandet framgår, ha undersökt, vilka marginalskatter, som framkomme genom kumulationen av de progressiva skatter å inkomst och förmögenhet, beredningen förordat. Det var således ett i hög grad brist­ fälligt material, som utgjorde grundvalen för den uppfattning i frågan om omfördelningen av skattetrycket på förmögenhetsägarna, som dåvarande finansministern och andra representanter för regeringspartiet läto komma till uttryck i nämnda betänkande. När skattereformen sedermera behandlades i bevillningsutskottet vid 1947 års riksdag, underströk utskottet, såsom vi förut framhållit, olägen­ heten av de höga marginalskattesatserna samt undersökte flera möjligheter för åstadkommande av rättelse härutinnan. Utskottet anförde emellertid: »Vid övervägande av dessa olika möjligheter till nedbringande av margi­ nalskatten har utskottet med hänsyn till de betydande intäktsbortfall, som därigenom skulle uppkomma, icke ansett sig kunna förorda någon av dessa». En av dessa möjligheter som utskottet undersökt var avdragsrätten för förmögenhetsskatten vid inkomstberäkningen. Det intäktsbortfall, som därigenom skulle uppkomma, hade, såsom i herr Söderlunds reservation anföres, beräknats i de till 1947 års riksdag väckta motionerna I: 296 och II: 436 till högst 30 milj. kronor på grundval av då tillgängligt skatteunder­ lag enligt inom bevillningsutskottet i anledning av dessa motioner verk­ ställda beräkningar till »rätteligen» omkring 56 milj. kronor samt enligt de genom utredningens försorg numera verkställda beräkningarna på grundval av 1949 års skatteunderlag till 35 å 36 milj. kronor. Om de av ut­ redningen föreslagna skatteskalorna läggas till grund för beräkningen, blir intäktsbortfallet enligt utredningens beräkningar omkring 30 milj. kronor eller föga mer än hälften av det på grundval av felaktiga beräk­ ningar angivna intäktsbortfall, utskottet i sitt ovan citerade yttrande åsyftar. »Det skattetryck på förmögenhetsägarna, som framgår ur 1947 års be­ slut», har således grundats på siffermaterial, vilket vid ärendets behandling på kommittéstadiet varit i hög grad ofullständigt och vid den slutligen av­ görande behandlingen i riksdagen i hög grad felaktigt och vilseledande. Under sådana förhållanden synes oss den av utredningen åberopade om­ ständigheten, att avdragsrätten skulle innebära en väsentlig omfördelning av det skattetryck på förmögenhetsägarna, som kommer till uttryck i 1947 års ifrågavarande beslut, icke med fog kunna åberopas såsom skäl mot den sakligt välgrundade reform, vi ovan förordat.------------ I samband med den av utredningen framställda invändningen, att »varje ytterligare form av avdrag måste komplicera laxeringsförfarandet och försvåra källskattcberäkningen» åberopar utredningen direktiven för 1950 års skattelagsakkunniga. Vad finansministern i dessa direktiv riktar sig mot är emellertid bestämmelser, som »äro ägnade att försvåra beräk­ ningen av källskatten». Så kan emellertid icke anses vara fallet beträffande det av oss förordade avdraget, vilket komme att medgivas omkring 200 000 skattskyldiga. Avdraget komme tvärtom att främja en bättre överensstäm­ melse mellan preliminär och slutlig skatt, såvitt angår det övervägande antalet till förmögenhetsskatt skattskyldiga, vilka erlägga preliminär A-skatt. För närvarande torde nämligen förmögenhetsskatten och även inkomstskatten å förmögenhetens avkastning av dessa skattskyldiga i stor

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 218

utsträckning erläggas i form av kvarstående skatt. Eftersom avdraget för förmögenhetsskatten vid inkomstberäkningen skulle föranleda, att vid debi­ tering av den slutliga skatten den på löneinkomsten enligt skattetabellerna uttagna preliminära inkomstskatten lämnar överskott, komme den kvar­ stående skatten att i motsvarande mån minskas. De ur källskattesynpunkt anförda skälen mot den av oss förordade reformen sakna uppenbarlisen allt fog. Slutligen vilja vi beträffande den tekniska utformningen av ifråga­ varande avdragsrätt framhålla, att den skattskyldige icke lämpligen synes böra tillgodoräkna sig avdraget för förmögenhetsskatten i sin allmänna självdeklaration utan debiteringsförrättaren torde i samband med att ortsavdraget tillgodoföres denne även böra verkställa avdrag från den taxerade inkomsten för den i samma års förmögenhetsskattelängd påförda förmögen­ hetsskatten. På motsvarande sätt förfares vid debitering av preliminär skatt. Om avdraget icke i sin helhet kan utnyttjas av den make, som är skatt­ skyldig för förmögenheten, bör återstående del tillgodoföras andre maken.

Förslaget rörande omyndiga barns förmögenhetsbeskattning har i remissyttrandena givit anledning till åtskillig kritik. Denna avser huvudsakligen dels den skatteskärpning som i jämförelse med nuvarande förhållanden skulle inträda i sådana fall, då barnen äro under 16 år och ha inkomster av sådan storlek att de själva beskattas för sin förmögenhet och dels det relativt invecklade beskattningsförfarande som enligt förslaget skulle erfordras när barnen ha egen skatteplikt till statlig inkomstskatt. Förslaget avstyrkes av kammarrätten, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Skaraborgs och Norrbottens län samt vissa sammanslutningar.

Länsstyrelsen i Kalmar lån anför:

Mot detta förslag kan göras flera invändningar. Utredningen har icke kunnat pavisa nagra bärande skäl för förslaget. Då det gäller sambeskatt­ ning av äkta makar, har man åtminstone försökt motivera denna beskattningsform med den rättsliga och faktiskt ekonomiska gemenskap, som skulle vara rådande makar emellan. Beträffande förhållande emellan för­ äldrar och barn har icke ens påståtts, att sådan gemenskap skulle vara rådande. Någon större skattekraft torde barnets förmögenhet icke äga en­ bart av den anledningen, att föräldrarna till äventyrs äga någon förmögen­ het. Om det resultat anses otillfredsställande, att barnet icke blir beskattat för förmögenhet, då dess kapitalinkomst eller annan inkomst icke är så stor, att densamma enligt vanliga regler uppgår till skattepliktigt belopp, så gör man här åter en eftergift åt den oriktiga tanken, att förmögenheten såsom sådan skulle ha någon skattekraft. Det upprättade förslaget medför också den konsekvensen, att barnets förmögenhet blir skattefri under i övrigt lika förhållanden endast av den anledning att barnet uppnår 16 års ålder. Förmögenhetens skattekraft torde väl dock icke bli lägre enbart där­ för, att barnet uppnår högre levnadsålder. Det är också ur juridisk syn­ punkt en inadvertens att, då barnet civilrättsligt genom sin förmyndare råder över förmögenheten, skatten på denna förmögenhet skulle bli bero­ ende av storleken av förmögenheten hos en annan person, med vilken barnet civilrättsligt icke har någon förmögenhetsgemenskap. Enligt läns­ styrelsens mening ha icke några hållbara skäl företetts för ändringen i barns förmögenhetsbeskattning, varför länsstyrelsen avstyrker förslaget i denna del.

Kungl. May.ts proposition nr 213. 123

Beträffande det tekniska förfarandet i fall då barnet har egen skatte­ plikt till statsskatt anmärker länsstyrelsen i Östergötlands län att den före­ slagna formella samtaxeringen i sin praktiska tillämpning kommer att vålla taxeringsmyndigheterna mycket besvär och tidsspillan. Med hänsyn härtill ifrågasätter länsstyrelsen om icke förslaget kunde förenklas så att föräld­ rarna även i dessa fall påfördes hela förmögenhetsskatten. Riksskattenämnden konstaterar beträffande beskattningsförfarandet att detta i vissa fall innebär samtaxering icke av två personer — såsom vid samtaxering av äkta makar — utan av ett flertal skattskyldiga, något som ur teknisk synpunkt icke vore önskvärt. Nämnden ifrågasätter därför om icke regeln angående särskild taxering av barn under 16 år till förmögenhets­ skatt kunde begränsas till att avse allenast sådana fall, då yrkande därom framställdes. Föräldrarna torde i de flesta fall icke ha något intresse av eu uppdelning av skatten och det syntes innebära onödigt arbete att i samtliga fall verkställa en dylik uppdelning. Länsstyrelsen i Södermanlands lån kan icke dela utredningens mening att de fall, då barn under 16 år ha egen skatteplikt till statlig inkomstskatt, äro relativt fåtaliga. Skatteskärpningen torde därför komma att drabba åtskil­ ligt flera skattskyldiga än utredningen förutsatte. Någon anledning att be­ gränsa ifrågavarande skattskyldighet till barn under 16 år funnes icke enligt länsstyrelsens mening. Skattskyldigheten borde avse alla barn. Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser att myndighetsåldern alltjämt bör vara avgörande för skatteplikten och påpekar att skattskyldigheten för föräldrarna bortfaller tidigare, om barnen upphöra att vara »hemma­ varande». Departementschefen. Skatteutredningen har ansett att förmögenhetsbeskattningen i 1947 års utformning blivit i vissa lägen alltför hård till sina verkningar. Utredningen har funnit en revision av skatteberäkningen vara motiverad också av pen­ ningvärdets fall och av det allmänna intresset att större utrymme beredes åt sparandet. För egen del finner jag särskilt med hänsyn till penningvär­ dets fall en justering av förmögenhetsbeskattningen nu motiverad. Beträf­ fande de metoder, som därvid böra väljas, är jag ense med skatteutred­ ningen om att såväl en höjning av gränsen för skatteplikten som vissa änd­ ringar av förmögenhetsskatteskalan böra ifrågakomma. I åtskilliga remissyttranden har förordats en högre gräns för skatte­ plikten än den av utredningen föreslagna, 40 000 kronor. Flera av remiss­ instanserna ha därvid —• i likhet med fyra ledamöter av utredningen — velat bestämma gränsen högre för äkta makar än för ensamstående. En­ ligt min mening kunna vissa skäl tala för att ett högre belopp än 40 000 kronor fritages från beskattning. Däremot är jag icke benägen att frångå den hittills gällande ordningen med en enhetlig skattepliktsgräns för alla skattskyldiga.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Om gränsen sättes relativt högt och förmögenhetsskatten till en början utgår med 5 promille, såsom utredningen föreslagit, kan något verkligt behov av en högre skattepliktsgräns för äkta makar än för ensamstående knappast föreligga. Det är visserligen riktigt att en gemensam skatteplikts­ gräns under särskilda förhållanden kan leda till att makar få erlägga för­ mögenhetsskatt, oaktat de före giftermålet var för sig icke haft sådan skatt­ skyldighet. Detta är dock en följd av sambeskattningen och såsom sådan icke mera anmärkningsvärd än alt makar, vilka före äktenskapet var för sig betalat förmögenhetsskatt, efter giftermålet kunna få betala en högre sammanlagd förmögenhetsskatt än tidigare. Icke heller torde det vara så vanligt att äkta makar ha förmögenhet av skattepliktig storlek vid äktenskapets ingående. I allmänhet förvärvas för­ mögenheterna under äktenskapet genom arv eller annorledes. Om skattepliktsgränsen bestämmes olika för makar och ensamstående, får detta till följd att en relativ skärpning i förmögenhetsbeskattningen inträder i de tal­ rika fall, då skattepliktig förmögenhet föreligger när äktenskap upplöses genom ena makens död. En sådan relativ skärpning i förmögenhetsbe­ skattningen för änklingar och änkor får emellertid betraktas såsom ett icke önskvärt resultat. I systematiskt hänseende är det otvivelaktigt en fördel att skattepliktsgränsen är enhetligt bestämd. En differentiering av gränsen medför en för­ skjutning av skattebeloppen i alla förmögenhetslägen. Skatteberäkningen skulle alltså ske enligt två olika skattetariffer och skatten skulle icke utan vidare kunna utläsas ur en och samma tabell. Då jag sålunda av olika skäl icke kan biträda önskemålen om en annan skattepliktsgräns för äkta makar än för ensamstående vid förmögenhets­ beskattningen, vill jag å andra sidan icke motsätta mig att den gemen­ samma gränsen bestämmes något högre än vad skatteutredningen före­ slagit. Den omständigheten att taxeringsvärdena vid årets fastighetstaxe­ ring genomsnittligt torde ha höjts mer än vad penningvärdeförsämringen skulle föranlett kan också motivera en sådan höjning av det skattefria be­ loppet. Såsom lämplig gräns i detta avseende förordar jag 50 000 kronor. För att uppnå en smidigare övergång från första till andra skiktet i skatteskalan förordar jag tillika att det andra skiktet i den av skatteut­ redningen föreslagna skalan uppdelas och att skattesatsen bestämmes till 8 promille för den del av beskattningsbar förmögenhet som ligger mellan 100 000 och 150 000 kronor. Med dessa modifikationer i skatteutredningens förslag skulle skalan för förmögenhetsskatten få följande utseende.

De av skatteutredningen föreslagna lättnaderna i förmögenhetsbeskatt­ ningen ha på skatteunderlaget vid 1949 års taxering beräknats medföra ett inkomstbortfall för staten av 22,6 milj. kronor.1 Med de ytterligare lätt­ nader, som nu föreslås, kan inkomstbortfallet beräknas stiga med ytterligare omkring 9 milj. kronor. Vilket verkligt inkomstbortfall dessa skattelätt­ nader komma att representera vid tiden för deras genomförande är i hög grad beroende på utfallet av den nu pågående allmänna fastighetstaxe­ ringen och bar icke ansetts möjligt att här uppskattningsvis angiva. I vissa reservationer till skatteutredningens förslag har föreslagits en omläggning av förmögenhetsbeskattningen på det sätt att avdrag skulle med­ givas för påförd förmögenhetsskatt vid taxering till statlig inkomstskatt. Då jag nu föreslagit vissa i förhållande till förmögenhetsskattens avkast­ ning mycket betydande sänkningar av skatten genom dels en höjning av skattepliktsgränsen och dels en omarbetning av skatteskalan torde därav framgå att jag icke ansett en avdragsrätt av detta slag böra ifrågakomma. De yrkanden som framställts beträffande en dylik avdragsrätt gå olika långt. En ledamot av skatteutredningen har sålunda ansett att, även om avdragsrätten genomfördes, skalan för förmögenhetsskatten borde tills vidare bibehållas i enlighet med det av utredningens majoritet framlagda förslaget. En avdragsrätt av denna omfattning skulle otvivelaktigt innebära en mycket väsentlig rubbning av grunderna för den år 1947 beslutade för­ mögenhetsskatten. Då jag icke har för avsikt att föreslå någon mera genom­ gripande omfördelning av skattetrycket mellan förmögenhetsägarna anser jag mig icke behöva närmare ingå på detta särskilda förslag. Enligt ett annat yrkande, som företrädes av tre ledamöter inom skatte­ utredningen, borde avdragsrätten genomföras i kombination med vissa höj­ ningar av skattesatserna i den nu gällande förmögenhetsskatteskalan. Man skulle på detta sätt ha en möjlighet att förverkliga principen om avdrags­ rätt utan att i full utsträckning taga den konsekvens, som eljest är en naturlig följd av avdragsrätten, nämligen att den bereder större fördel ju högre upp i inkomst- och förmögenhetsskikten den tillämpas.

1 Den uträknade statliga förmögenhetsskatten för fysiska personer har varit på 1949 års taxering 114 ,3 milj. kronor, på 1950 års taxering 118 ,3 milj. kronor och på 1951 års taxering 128 ,1 milj. kronor.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. För min del kan jag emellertid icke heller biträda eu omläggning av detta slag. När systemet med en kombinerad inkomst- och förmögenhets­ skatt övergavs år 1947 motiverades detta bl. a. med att tyngden av inkomst­ beskattningen och förmögenhetsbeskattningen kunde avvägas bättre var för sig om de frigjordes från varandra. Om en avdragsrätt nu infördes skulle detta innebära att inkomstskatten och förmögenhetsskatten ånyo gjordes beroende av varandra. Avkastningen av förmögenhetsskatten skulle icke längre vara ett uttryck för vad denna skatt i realiteten inbringade, eftersom den samtidigt minskat den statliga inkomstskatten. Avdragsrätten skulle sålunda otvivelaktigt innebära en systematisk komplicering. Om en förmögenhetsskatt uttages och den i vissa avseenden befinnes böra mildras har man, enligt min mening, att söka medlen härför inom förmögenhetsbeskattningens egen ram. Att låta en viss del av skatten flyta tillbaka i form av minskad inkomstskatt är en omväg, som torde böra und­ vikas. Botemedlen mot skattens eventuellt oförmånliga verkningar äro då att söka i en mildring av skatteskalan. Med de ingalunda oväsentliga upp­ mjukningar av förmögenhetsbeskattningen som innefattas i skatteutredningens förslag med de av mig nu föreslagna kompletteringarna anser jag att man i detta avseende uppnått en rimlig avvägning av skatten. Skatteutredningen har föreslagit att föräldrars skattskyldighet för hem­ mavarande barns förmögenhet skall göras beroende uteslutande av barnens ålder och har i detta avseende ansett 16-årsgränsen böra vara avgörande. Förslaget har framförts i syfte att åstadkomma en lämpligare ordning än den nu gällande, enligt vilken skattskyldigheten åligger föräldrarna till dess barnet fyllt 21 år, såvida icke barnet självt taxeras till statlig inkomst­ skatt med beskattningsbar inkomst. Den nuvarande regeln har ansetts med­ föra ojämna verkningar. Skatten för en mindre förmögenhet, som tillhör ett barn, kan sålunda, om förmögenheten beskattas hos barnets föräldrar, utgå efter en väsentligt högre skattesats än skatten för en större förmögen­ het, som till följd av avkastningens storlek eller andra omständigheter beskattas hos barnet. Skatteutredningens förslag skulle göra beskattningen av barnets för­ mögenhet oberoende av de mer eller mindre tillfälliga växlingarna i bar­ nets inkomst och därmed också undandraga de skattskyldiga möjligheten att själva disponera över författningsbestämmelsen. Skatteutredningen har i första hand prövat möjligheten att genomföra regeln på det enkla sättet att barnets förmögenhet, så snart barnet icke fyllt 16 år, skulle redovisas av föräldrarna och taxeras hos endera av dem på samma sätt som nu sker när barnet icke självt påföres statlig inkomst­ skatt. Denna väg har icke befunnits framkomlig, eftersom — när det gäller barn med större förmögenhet — det tydligen i vissa fall skulle vara obilligt att påföra exempelvis barnets fader en skatt, för vilken han saknade laglig möjlighet att erhålla täckning ur barnets förmögenhet eller inkomst. Utred­ ningen har därför funnit sig nödsakad att för alla de fall, då barnet har

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 213. 127 egen skatteplikt till statsskatt, föreslå en formell samtaxering av förmögen­ het mellan föräldrar och barn, innebärande att den beskattningsbara för­ mögenheten beräknas för dem gemensamt och den därå uträknade skatten sedermera fördelas mellan dem efter vars och ens förmögenhet (jäm­ för bihang 1, exemplet i anvisningarna till 8 § förordningen om statlig för­ mögenhetsskatt) . Förfarandet skulle — såsom riksskattenämnden påpekat — innebära samtaxering, icke av två personer, såsom vid samtaxering av äkta makar, utan av ett flertal skattskyldiga, något som ur teknisk synpunkt icke är önskvärt. Vissa remissmyndigheter ha på grund härav avstyrkt förslaget. Även enligt min mening har den föreslagna regeln kommit att innebära en komplikation som gör att den icke kan betecknas såsom någon rationell lösning. Icke heller synes det lämpligt att — såsom riksskattenämnden ifrågasatt — låta den formella samtaxeringen i dessa fall bli beroende på framställning av någon av barnets föräldrar. Beskattningsresultatet blir nämligen i vissa fall olika om den ena eller andra metoden användes och de skattskyldiga skulle därigenom föranledas att verkställa förhandsberäkningar av tämligen invecklat slag för att pröva vilken metod som skulle ställa sig förmånligast. På grund av de invändningar, som sålunda kunna riktas mot utred­ ningens förslag om barns förmögenhetsbeskattning, har jag icke funnit lämpligt att framlägga förslaget. Bestämmelsen i 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt bör emellertid numera anknyta till en beskattningsbar inkomst av minst 20 kronor för barnet. I samband med sådan justering av författningstexten bör nu även den redaktionella ändringen vidtagas, att i 1 § tredje stycket samma förordning hänvisning göres till 65 § kommunalskattelagen även i vad sistnämnda paragraf berör frågor om barn. 2

2. DEN S. K. 80-PROCENTSPÄRREN. I samband med 1947 års skattereform tillkom såsom ett provisorium en spärregel, enligt vilken de totala direkta stats- och kommunalskatterna maxi­ merats till 80 % av inkomsten. En liknande spärregel gällde även tidigare men avsåg då en begränsning endast av statliga skatter. Genom de nya be­ stämmelserna, givna i förordningen den 26 juli 1947 med provisoriska be­ stämmelser om begränsning av skatt i vissa fall, har spärrens verknings­ område betydligt utvidgats. Regeln äger tillämpning endast för fysisk person och oskift dödsbo. Enligt bestämmelserna skall avkortning eller restitution äga rum av det belopp, varmed skatterna för visst taxeringsår överstiga 80 % av den för samma år till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det vid taxeringen medgivna avdraget för utskylder. Till skatter hänföras härvid statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel, således även fastighetsskatt.

128 Kungl. Maj:ls proposition nr 213. Spärren är emellertid så till vida begränsad, att skattereduktion får ske högst med ett belopp motsvarande den statliga inkomstskatten. Om det be­ lopp varmed skatten skall reduceras för att nedbringas till 80 % av inkomsten icke täckes av statlig inkomstskatt, kunna sålunda skatterna likväl komma att överstiga de 80 procenten. Spärren tillämpas även vid beräkning av preliminär B-skatt (SFS 1949 nr 175).

Skatteutredningen.

Utredningen (s. 247—250) har inhämtat vissa uppgifter från länsstyrel­ serna om spärregelns tillämpning. Uppgifterna visa att 80-procentspärren tillämpats i omkring 350 fall vid 1949 års taxering. Sammanlagt har på grund av ansökningarna avkortats eller restituerats omkring 6 miljoner kronor. Den särskilda inskränkningen av skattereduktionen till endast statlig inkomstskatt har fått betydelse i omkring 40 av dessa fall. Det skattebelopp, som härigenom undantagits från restitution eller avkortning, uppgår sammanlagt till omkring 300 000 kronor. I några fall har det sålunda undantagna beloppet varit relativt stort i för­ hållande till det belopp som kunnat restitueras eller avkortas. Det torde då särskilt vara fråga om fall, där den skattskyldige haft mycket stora till­ gångar i fastigheter men en i förhållande därtill låg inkomst. Då uppgifterna från länsstyrelserna sålunda visa att 80-procentspärren på grund av ifrågavarande inskränkning i vissa fall icke medger en begräns­ ning av skatterna till 80 % av inkomsten men detta varit avsikten med spärren och denna avsikt utan större olägenheter synes kunna förverkligas genom att skattereduktionen tillätes omfatta även förmögenhetsskatten, finner utredningen en sådan utvidgning av spärrbestämmelserna vara skälig. Vid utvidgningen vill utredningen dock fästa det villkoret, att för­ mögenhetsskatten icke därigenom må nedbringas till lägre belopp än som motsvarar skatten på 50 % av den skattepliktiga förmögenheten. 80-procentspärren skulle nämligen eljest i vissa fall leda till en rubbning av grunderna för den statliga förmögenhetsskatten. Utredningen föreslår tillika att bestämmelserna om 80-procentspäi'ren, vilka för närvarande äro provisoriska, göras definitiva.

Remissyttrandena.

Förslaget tillstyrkes eller lämnas utan erinran i remissvaren. Bland de myndigheter, som särskilt berört denna fråga, ha läns styrelser na i Södermanlands och Östergötlands län uttryckt sin tillfredsställelse med den föreslagna ändringen. Förstnämnda länsstyrelse upplyser att, enligt vad den funnit, förmögenhetsskatten i många fall varit av den omfattning att spärren i sin nuvarande utformning icke medgivit den åsyftade begräns­ ningen av skatterna till 80 % av inkomsten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 129

Departementschefen.

Mot förslaget i denna del har jag intet att erinra. I samband med att 1947 års förordning (nr 584) med provisoriska be­ stämmelser om begränsning av skatt i vissa fall nu ersättes med en för­ ordning utan provisorisk karaktär bör även den nu gällande förordningen den 22 april 1949 (nr 175) med provisoriska bestämmelser om begräns­ ning i vissa fall av preliminär skatt ersättas med en ny författning, likale­ des av definitiv karaktär.

3. KVARLÅTENSKAPSSKATTEN. I samband med ändringarna år 1947 på inkomst- och förmögenhetsbe­ skattningens område utbyggdes arvs- och gåvobeskattningen med en ny skatteform, kvarlåtenskapsskatt. Sådan skatt beräknas på behållningen i dödsbo efter avdrag för makes giftorättsandel. Skatten utgår på den del av kvarlåtenskapens värde, som överstiger 30 000 kronor, enligt följande skikt­ skala. Ivvarlåtenskap kr. Kvarlåtenskapsskatt %

Skattskyldigheten åligger dödsboet. Vid beräkning av den skattepliktiga kvarlåtenskapen avräknas vad den avlidne genom arv, testamente eller gåva erhållit inom fem år före dödsfallet. För att vinna erforderligt samband mellan gåvobeskattningen och kvarlåtenskapsskatten har föreskrivits, att kvarlåtenskapsskatt skall utgå även vid gåva. Skattskyldigheten åligger där­ vid givaren. Vid gåva till person, som är närmast till arv efter givaren eller till sådan persons avkomling, tages vid skatteberäkningen hänsyn till givarens förmögenhet, så att skatten på gåvan i dessa fall utgår efter den eller de procentsatser, som skola tillämpas, om skatt uttagits för hela förmögenheten och gåvans belopp utgjort den högst belastade delen av förmögenheten.

Skatteutredningen.

Utredningen konstaterar att kvarlåtenskapsskatten är en ny skatteform i Sverige och att den tid, som förflutit sedan den började tillämpas, ännu är för kort för att man skall kunna draga några säkrare slutsatser om dess 9 —437 62 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 213.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. verkningar. Utredningen har därför icke heller ansett erforderligt att i be­ tänkandet redogöra för den diskussion om skatten, som förts såväl under remiss- och riksdagsbehandlingen av förslaget som under tiden därefter. Några ändringar i grunderna för kvarlåtenskapsskatten föreslås icke. Där­ emot har utredningen ansett den föreslagna höjningen av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen böra åtföljas av en motsvarande höj­ ning av gränsen för beräkning av kvarlåtenskapsskatt. Då det första beskattade skiktet i skatteskalan för kvarlåtenskapsskatten alltjämt torde böra omfatta 20 000 kronor, föreslår utredningen att skalan ändras på följande sätt: Gällande skala Av utredningen föreslagen skala Kvarlåtenskap Kvarlåtenskap % 1 000-tal kr. % 1 000-tal kr.

I särskilda yttranden ha ledamöterna herrar Jonsson (s. 280—282), Petrén och Sandberg (s. 284, 285) samt Hagberg och Söderlund (s. 300, 301) yrkat att kvarlåtenskapsskatten skall avskaffas.

Remissyttrandena.

Den av skatteutredningen föreslagna höjningen av skattepliktsgränsen och jämkningen av skalan för kvarlåtenskapsskatten har icke i och för sig föranlett någon erinran i remissyttrandena. Ett stort antal remissmyndigheter ha emellertid ansett att kvarlåtenskaps­ skatten borde helt avskaffas eller ersättas med annan skatteform, närmast en skärpt arvslottsbeskattning. Detta föreslås av statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstgrelsen, överståthållarämbetet, elva länsstyrelser och åtskilliga av näringslivets organisationer.

Departementschefen.

I likhet med skatteutredningens majoritet finner jag icke skäl föreslå några ändringar i grunderna för kvarlåtenskapsskatten. Den höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen till 50 000 kronor, som jag tidigare föreslagit, torde dock böra åtföljas av en motsvarande höjning av gränsen för beräkning av kvarlåtenskapsskatt. Då

Kungl. Maj ds proposition nr 213. 131

det första beskattade skiktet i skatteskalan för kvarlåtenskapsskatten allt­ jämt synes böra omfatta 20 000 kronor, föreslår jag att skalan ändras på följande sätt.

VI. JURIDISKA PERSONERS INKOMSTBESKATTNING. Den statliga inkomstskatten är för juridiska personer i sin helhet en fast skatt och utgör för närvarande a) för svenska aktiebolag, svenska försäkringsanstalter i den mån de icke driva livförsäkringsrörelse, samt sådana utländska juridiska personer, som ej beskattas i likhet med fysiska personer, 40 % av den beskattningsbara inkomsten; b) för svenska ekonomiska föreningar, sparbanker, sparbankernas sä­ kerhetskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan och bostadskreditföreningar, 32 % av den beskattningsbara inkomsten; c) för försäkringsanstalter i den mån de driva livförsäkringsrörelse, 10 % av den beskattningsbara inkomsten; samt d) för övriga juridiska personer, 15 % av den beskattningsbara inkomsten. Beträffande de ekonomiska föreningarnas beskattning må här erinras om följande. För de ekonomiska föreningarna föreslog 1945 års statsskatteberedning samma skattesats som för aktiebolagen, 40 %. Även i propositionen nr 212 år 1947 föreslogs samma skattesats för ekonomiska föreningar som för aktiebolag. 1947 års bevillningsutskott förordade emellertid att skattesatsen för de ekonomiska föreningarna skulle bibehållas vid vad den tidigare varit, 32 %. Härom anförde utskottet, att det utan tvivel kunde antagas, att föreningarnas medlemmar i genomsnitt hade lägre inkomster än aktie­ bolagens delägare. Bland de ekonomiska föreningarna torde även — sade

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 213. utskottet — finnas ett stort antal med små inkomster och många av dessa hade ej heller till syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Särskilt med tanke på sådana fall syntes det önskvärt, att en något lägre skattesats fastställdes för de ekonomiska föreningarna än för aktiebolagen. Visserligen kunde praktiska skäl tala för att skattesatsen bestämdes lika för de båda kategorierna. En viss risk kunde eljest finnas för att aktiebolag kunde komma att ombildas till ekonomiska föreningar uteslutande i syfte att erhålla en lindrigare beskattning. Även vid nystartande kunde skattesynpunkter bli avgörande för valet av företagsform. Utskottet fann dock, att dessa synpunkter vägde mindre tungt än önskemålet om att bibehålla skattesatsen vid 32 % för föreningarna. Även för Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan och bostadskreditföreningar föreslog utskottet — med enahanda avvikelse från propositionen — en skattesats av 32 %. Förslaget godkändes av riksdagen med den utvidgningen, att jämväl sparbankerna fördes till samma grupp som de ekonomiska föreningarna.

Skatteutredningen. Utredningen har övervägt frågan huruvida den nuvarande skillnaden i skattesats för ekonomiska föreningar och för aktiebolag bör bibehållas (s. 259—264) samt yttrar därom. Frågan är närmast av principiell natur. Den verksamhet, som bedrives i de båda företagsformerna, är sa likartad att någon rationell grund för en olika behandling är svår att finna. Tvärtom bör det vara ett önskemål att den ena företagsformen icke beredes förmå­ ner vid skatteberäkningen framför den andra. Med den konsolidering, som de kooperativa föreningarna uppnått och med de för dem i övrigt gällande moderata beskattningsreglerna torde de skäl, som år 1947 åberopades för en differentiering, icke numera vara bärande. Enligt utredningens mening bör därför likställighet mellan de båda kategorierna nu genomföras, på det sätt att skattesatsen även för de ekonomiska föreningarna bestämmes till 40 %. Till den grupp, för vilken den statliga inkomstskatten beräknas till 32 %, höra — förutom de ekonomiska föreningarna — sparbankerna, sparban­ kernas säkerhetskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningarna, svenska bostadskredit­ kassan och bostadskreditföreningarna. I enlighet med det ovan förda reso­ nemanget har utredningen i första hand prövat förutsättningarna för att höja skattesatsen till 40 % för hela denna grupp. Emellertid har utredningen icke funnit tillräckliga skäl att låta höjningen omfatta även jordbrukets kreditkassor och sparbankerna. Någon höjning har då icke heller ifrågasatts för övriga nämnda kreditinstitut. Verksamheten har i dessa fall ansetts vara av samma slag och i väsentliga drag skilja sig från den verksamhet, som vanligen utövas av ekonomiska föreningar.

Kungl. May.ts proposition nr 213. 133

Utredningens förslag begränsas härigenom till en höjning av skatte­ satsen till 40 % för de ekonomiska föreningarna med undantag av jord­ brukets kreditkassor.

I särskilt yttrande ha herrar Franzon, Hagberg och Söderlund förordat en höjning av skattesatsen till 40 % jämväl för jordbrukets kreditkassor och de övriga i 10 § 2 mom. b) förordningen om statlig inkomstskatt omnämnda penninginrättningarna.

Remissyttrandena. Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha många an­ tingen icke ingått på frågan om de juridiska personernas beskattning eller också lämnat förslaget i denna del utan erinran. I den mån frågan närmare berörts i remissyttrandena har den emeller­ tid föranlett starkt divergerande meningar.

Kommerskollegium understryker de av utredningen anförda skälen för en höjning av de ekonomiska föreningarna i paritet med aktiebolagens och finner att den ena företagsformen ur rättvise- och konkurrenssynpunkt uppenbarligen icke bör beredas förmåner vid beskattningen framför den andra. Till förmån för förslaget uttala sig även Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund.

Åtskilliga remissinstanser tillstyrka förslaget men anse att undantag icke bort göras för jordbrukets kreditkassor och ej heller för sparbankerna eller de ovan nämnda övriga kreditinstituten. Till denna grupp — vilken så­ lunda anslutit sig till den av herrar Franzon, Hagberg och Söderlund an­ förda reservationen -—- höra statskontoret, överståthållarämbetet, länssty­ relsen i Västernorrlands län, de av näringslivets skattedelegation företrädda organisationerna samt några av de hörda handelskamrarna. Överståthållarämbetet anser sig sålunda icke kunna förorda en lägre skattesats för ifrågavarande penninginrättningar än den som skall gälla för ekonomiska föreningar i allmänhet. Om de förra ansåges av särskilda skäl höra gynnas vid beskattningen, borde detta ske endast på det sättet att viss skattefrihet medgåves dem för uppläggande av reserver.

Å andra sidan ifrågasättes i vissa remissyttranden om icke ytterligare kategorier av föreningar borde undantagas från den föreslagna skattehöj­ ningen. Kammarrätten har sålunda i princip icke något att erinra mot förslaget men vill ifrågasätta om icke undantag borde göras även för de s. k. fastighetsföreningarna.

134 Kungl. Maj ds proposition nr 213.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför:

Mot utredningens förslag att skattesatsen för nämnda ekonomiska föreningar bestämmes till 40 % har länsstyrelsen i princip intet att erinra. Emellertid finnas inom länet ett icke obetydligt antal vatten- och/eller avloppsföreningar, vilkas huvudsakliga syfte icke är att främja medlemmar­ nas ekonomiska intressen. Nämnda föreningars verksamhet omfattar som regel endast ett mycket begränsat antal fastigheter. Föreningarnas huvud­ sakliga tillgång utgöres av s. k. anläggningsarbeten, varå värdeminskningsavdrag icke torde kunna medgivas. Föreningarna kunna därför ej annat än i undantagsfall konsolidera sin ställning på annat sätt än genom uttaxering å medlemmarna. För att undvika höjd uttaxering under år, då förening måste ikläda sig större utgifter för reparationer och underhåll, är för­ eningen därför nödsakad årligen uttaxera avgifter överstigande de årliga driftskostnaderna. Föreningens härigenom uppkomna inkomst liksom rän­ tan å hopsamlat kapital är skattepliktig. Höjd skattesats å dessa nästan utan undantag små och kapitalfattiga föreningars inkomst skulle fördröja föreningarnas konsolidering. Länsstyrelsen anser det därför önskvärt att skattesatsen om möjligt icke höjes för dessa och med dem jämställda föreningar. I avstyrkande riktning uttala sig länsstyrelsen i Blekinge län, riksförbun­ det landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund samt kooperativa förbundet.

Riksförbundet landsbygdens folk yttrar: Förbundet får på det allvarligaste avstyrka förslaget till ökning av skatte­ satsen för de ekonomiska föreningarna. Härvid synes endast böra påpekas att de ekonomiska föreningarna icke på något sätt äro likställda med aktie­ bolagen. Genom den nya föreningslagen har dessutom möjligheten att bilda ekonomiska föreningar inskränkts, varigenom sådana sammanslutningar, som till sin verksamhet ha likhet med aktiebolagen, icke kunna utnyttja föreningsf ormen.

Sveriges lantbruksförbund anför bland annat: Skatteutredningen talar om att ökad konsolidering skett inom föreningsrörelsen. För jordbrukets ekonomiska föreningar är detta så tillvida riktigt, att föreningarnas eget kapital totalt ökats ej obetydligt. Denna ök­ ning har dock knappast kunnat hålla jämna steg med ökningen av omsättningssummorna, vilka stegrats såväl till följd av ökad omsättningsvolym som till följd av prisstegringarna. Det egna kapitalet har under de senaste åren inom de affärsdrivande föreningarna i genomsnitt uppgått till omkring 27 % utav de bokförda värdena för tillgångar, och detta procenttal visar på sistone en tendens till nedgång till följd av nyss berörda förhållanden. De dolda reserveringarna torde i allmänhet vara relativt små och äro utan tvivel väsentligt mindre än i allmänhet inom industribolagen, som dels förfoga över större objekt i form av anläggningar och varulager, dels i större utsträckning därigenom kunnat utnyttja möjligheter till en skatte­ fri konsolidering. Genom investeringsbegränsningarna ha jordbrukets för­ eningar vidare förhindrats att förnya och utbygga sina anläggningar i nor­ mal omfattning, varför ett stort eftersatt byggnadsbehov inom nära framtid kommer att göra sig gällande. Då dessa anskaffningar måste göras till mycket högre kostnader än värdena på nuvarande anläggningar, kommer det egna kapitalet, varöver föreningarna nu förfoga, att i stor utsträckning visa sig otillräckligt.

Kunql. Maj.ts proposition nr 213. 135

Måhända ännu viktigare i nu förevarande sammanhang är emellertid, att det egna kapitalet hos jordbrukets föreningar till huvudsaklig del (cirka 80 %) utgöres av insatskapital och till liten del består av genom vinster upp­ samlade fonder. Insatskapitalet är emellertid i föreningar icke på samma sätt fast bundet vid företaget som fallet är med aktiekapitalet hos bolagen. Såväl föreningslagen som föreningarnas stadgar förutsätta nämligen, att insatserna skola återbetalas vid medlems avgång ur föreningarna, vilken avgång regelmässigt äger rum, när medlem frånträder sitt jordbruk eller avlider. Insatskapitalets vidmakthållande förutsätter därför, att nya med­ lemmar inträda och betala insatser i de avgångnas ställe. Det måste sålunda omsättas för varje generation eller under loppet av cirka 25 år. Med hänsyn till insatskapitalets nu berörda obeständighet ger dess stor­ lek vid en viss tidpunkt inte något bestämt uttryck för graden av dessa företags konsolidering, och det är i hög grad önskvärt att företagens finan­ siella underlag i större utsträckning än vad nu är fallet baseras på en successiv uppsamling av vinstmedel i form av fonder. Erfarenheten har emellertid visat, att denna väg för konsolidering stöter på mycket stort motstånd inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse till följd av de skattekonsekvenser detta skulle medföra redan vid nuvarande skatteprocent. Detta sammanhänger med att föreningarnas medlemmar i genomsnitt ha relativt låga inkomster och att ett tillkommande inkomstbelopp därige­ nom blir lägre beskattat hos medlemmarna än eu motsvarande vinst skulle bli hos föreningarna. Nämnda motstånd kommer utan varje tvivel att bli ännu större, om skal teprocenten liöjes. För föreningarna är det på längre sikt olyckligt att strävanden till ökad fondbildning på detta sätt motverkas. Till förklaring av dessa förhållanden och skillnaden gentemot aktiebo­ lagen må ytterligare följande framhållas. Föreningarna äro till skillnad från aktiebolagen icke kapitalassociationer med eget vinstintresse eller intresse att ge hög avkastning på det engagerade kapitalet. Deras kapital har endast till uppgift att finansiera verksamheten, och vad jordbrukets ekonomiska föreningar beträffar äro de gemensamma tjänsteorgan för jord­ brukarna med uppgift att i främsta rummet åstadkomma förbättrad avsätt­ ning för medlemmarnas produkter och förbilligade inköp av produktionsförnödenheter samt att utföra andra tjänster. Det ligger därför i dessa före­ tags hela verksamhetsprincip att arbeta med liten vinstmarginal, varige­ nom de tillföra jordbrukarna ökade inkomster respektive minskade kost­ nader. Därmed öka de också skatteunderlaget hos jordbrukarna. Deras verksamhetsprinciper möjliggöra emellertid också för dem att i viss grad själva reglera produkt- respektive förnödenhetspriserna till jordbrukarna och därmed de egna vinsterna. Höga skattesatser skärper deras strävan att arbeta med små vinster och hämmar deras konsolidering genom fondav­ sättningar. I stället söka föreningarna, såsom förut visats, ernå mera eget kapital genom insatsbelalning från medlemmarna med de olägenheter detta erbjuder ur andra synpunkter. En höjning av sked teprocenten för föreningarna kommer sålunda att starkt motverka eu sund konsolideringssträvan hos jordbrukets föreningar och kommer med all sannolikhet icke att leda till någon ökning av skatte­ intäkterna. Förbundet är däremot övertygat om att eu sänkt skattesats skulle få till följd eu ökning av skatteunderlaget hos i varje fall jordbrukets föreningar och håller före, att skatteintäkterna från denna grupp av företag därigenom skulle ökas i stället för alt minskas. Likartade förhållanden torde göra sig gällande inom flera andra föreningsgrupper. Det må visser­ ligen kunna sägas, att själva den verksamhet, som bedrives i aktiebolagsoch föreningsform är sä likartad, all någon rationell grund för olika be­

136 Kungl. Mai ds proposition nr 213.

handling ur skattesynpunkt svårligen kan angivas. Men detta får dock icke utgöra hinder för en fristående bedömning av skattefrågan för föreningar­ nas egen del, och en sådan bedömning leder till annan slutsats än den som skatteutredningen kommit till. Det finnes dessutom mindre anledning lik­ ställa föreningar och aktiebolag nu, sedan den nya föreningslagen dragit en mera bestämd gräns mellan ekonomiska föreningar och andra företags­ former. Vidare må hänvisas till att skatteutredningen berört tanken på lägre skattesats även för bolag, som ej hunnit bilda reservfond av tillfreds­ ställande storlek. Skulle likheten i skattesats för aktiebolag och föreningar emellertid i och för sig anses vara en viktig angelägenhet, så kan förbundet icke finna, att den rådande skattesatsen för bolagen nödvändigt skall vara utslagsgivande och »normgivande. Även bolagsbeskattningen synes i så fall kunna upptagas till omprövning. För föreningarnas del får Lantbruksförbundet i varje fall, från de utgångspunkter som enligt deras uppfattning böra vara avgörande för frågans bedömning, avstyrka en höjning av skatteprocenten.

Kooperativa förbundet har i denna fråga uttalat: I fråga om skattesatsernas höjd för aktiebolag och ekonomiska för­ eningar önskar styrelsen framhålla följande. Styrelsen har alltid på rent principiella grunder företrätt den uppfattningen, att olika företag och före­ tagsformer böra i skattehänseende, i näringspolitiskt hänseende och i övrigt ha möjligheter att tävla på lika villkor. Sådan fri tävlan på lika villkor utgör en av de starkaste garantierna för att konsument- och samhällsintressena tillvaratagas på bästa sätt. Ur denna synpunkt är det naturligt, att sty­ relsen icke kan förorda någon diskriminering i skattehänseende riktad mot vare sig den ena eller den andra företagsformen. Likställighet bör så långt detta överhuvud taget är tekniskt genomförbart eftersträvas vid behand­ lingen av olika företagsformer i skattehänseende. Det ter sig tämligen naturligt att verkställa en jämförelse mellan större ekonomiska föreningars produktionsverksamhet och företagsverksamhet bedriven i aktiebolagsform, varför någon differentiering i skattesatsens höjd mellan större ekonomiska föreningar och aktiebolag i dylika fall icke synes böra förekomma. Pro­ blemet ställer sig åtskilligt annorlunda om en jämförelse skulle verkställas mellan ekonomiska föreningar, exempelvis konsumtionsföreningar, som driva detaljhandelsverksamhet i tävlan med av enskilda personer ägda detaljhandelsföretag av motsvarande storleksordning. Redan med nu gäl­ lande skattelagstiftning torde det klart kunna ådagaläggas, att belastningen i skattehänseende på konsumtionsföreningarna och deras föreståndare sammanlagt väsentligen torde överstiga vad en enskild handlande utger i skatt för inkomster "från en handelsverksamhet av motsvarande storleks­ ordning. Om de ekonomiska föreningarna genomgående enligt det nu före­ liggande förslaget skola beskattas med 40 % liksom aktiebolagen, kommer den nyss påtalade ojämnheten i konkurrensbetingelserna mellan koopera­ tiva föreningar och enskilda detaljhandelsföretag att ytterligare skärpas. Detta är ägnat att inge allvarliga betänkligheter. Dessa bli så mycket större som i de senast beslutade tillfälliga skatteformerna den undre gränsen för skatteplikt fastställts så, att enskilda småföretag i viss utsträckning torde gynnas.

I anledning av vad som anförts i den av herrar Franzon, Hagberg och Söderlund avgivna reservationen framhåller svenska sparbanksföreningen i sitt yttrande bland annat:

Kungl. Maj:ts proposition nr 2 13. 137 Sparbankerna bedriva ingalunda penningrörelse i syfte alt gynna någon viss grupp medborgare. Inte blott står det var och en fritt att begagna de tjänster, sparbankerna kunna erbjuda, utan sparbankerna göra även som bekant allt de kunna för att så många som möjligt skola få del av dessa tjänster. Ett påstående att sparbankernas insättare eller låntagare skulle kunna anses på något sätt jämställda med aktieägare saknar därför allt fog. Sparbanksföreningen har i en promemoria till 1949 års skatteutredning närmare utvecklat föreningens synpunkter på sparbankernas beskatt­ ning och därvid bland annat framhållit den väsentliga skillnad mellan affärsbanker och sparbanker, som ligger däri att sparbankernas »synliga reserver», d. v. s. reservfonden, som normalt skall bilda underlag för inlåningsrätten jämlikt 25 § sparbankslagen, måste uppbyggas av sparban­ kerna själva under tryck av den därpå belöpande skatten, medan affärs­ bankerna kunna vidga underlaget för sin inlåningsrätt även genom ökning av aktiekapitalet. Sparbankerna äro därför i själva verket relativt ogynn­ samt ställda i beskattningshänseende även om skattesatsen för deras del bibehålies vid 32 % i enlighet med skatteutredningens förslag. Sparbanks­ föreningen hemställer på denna punkt om bifall till skatteutredningens förslag. Slutligen kan nämnas att statistiska centralbyrån i anledning av förslaget om att sammanföra aktiebolag och ekonomiska föreningar till gemensam skattesats framhållit det från statistisk synpunkt angelägna i att aktie­ bolagen längdföras och summeras särskilt i inkomstlängden.

Departementschefen.

Skatteutredningens förslag rörande skattesatsen för juridiska personer har i remissyttrandena mött erinringar av mycket varierande slag. Då jag har för avsikt att inom en nära framtid låta ytterligare utreda vissa med juridiska personers beskattning sammanhängande spörsmål har jag funnit lämpligast att låta med förevarande fråga tills vidare anstå. Jag är sålunda icke beredd att nu framlägga något förslag i ämnet utan kommer att upp­ taga detta i ett senare sammanhang.

DEPARTEMENTSCHEFENS HEMSTÄLLAN. Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till 1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 septem­ ber 1928 (nr 370); 2) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 3) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt; 4) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379);

138 Kungl. Maj ds proposition nr 213.

5) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896); 6) förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall; 7) förordning med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär skatt; samt 8) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga till detta proto­ koll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Birgit Warholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 139

Bihang. 1.

Förslag

till

lag om ändring i komimmalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom., 52 § 1 mom. och 65 § kommunal­ skattelagen den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 46 § 3. och 48 § samma lag1 skola erhålla följande ändrade lydelse.

48 §. 2 mom. Skattskyldig fysisk —------ nedan sägs. Skattskyldig, som — — — 2 000 kronor. Skattskyldig, som under hela eller någon del av beskattningsåret varit änkling eller änka och som vid andra makens död levt tillsammans med denne, äger att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet inträffat, och för det därpå följande beskattningsåret åtnjuta ortsavdrag med belopp som i föregående stycke sägs. Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta kommunalt ortsavdrag med belopp som i andra stycket sägs. Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs äger åtnjuta kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 180 kronor, i ortsgrupp II 1 230 kronor, i ortsgrupp III 1 290 kronor, i ortsgrupp IV 1 340 kronor och i ortsgrupp V 1 400 kronor.

52 §. 1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens skattepliktiga inkomst, må bristen avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. Ortsavdrag beräknas för en var av makarna till hälften av det belopp, som i 48 § 2 mom. andra stycket sägs, dock att, om ortsavdrag helt eller delvis ej kan utnyttjas å den ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas å den andra makens taxe­ rade inkomst. Avdrag, som i 50 § 2 mom. andra eller tredje stycket sägs, be- *) Senaste lydelse av 48 § 2 mom., 52 § 1 mom. och anvisningarna till 48 § se 1950: 252. Senaste lydelse av 65 § se 1945:897.

140 Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.

räknas för vardera maken för sig under iakttagande av att avdraget för makarna tillsammans icke må överstiga det i 50 § 2 mom. andra stycket angivna beloppet. Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.

65 §. Frågan, huruvida — — — före taxeringsåret. I fråga om skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret, skola de för gift skattskyldig gällande bestämmelserna äga tillämpning först vid taxering för det därpå följande beskattningsåret. Angående rätt i vissa fall för änkling eller änka att åtnjuta ortsavdrag så­ som gift skattskyldig stadgas i 48 § 2 mom. tredje stycket. Har eljest under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har bety­ delse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift skatt­ skyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskattnings­ året, vara bestämmande för taxeringen.

Anvisningar till 46 §. 3. Om en person varit gift eller om gift kvinna levt tillsammans med sin man, bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §.

till 48 §. Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som här i riket stadig­ varande vistats. Frågan om en person varit gift eller om en gift person levt tillsammans med sin make, liksom ock frågan huruvida skattskyldig haft barn eller icke bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §. Rätt till allmänt barn­ bidrag anses föreligga från och med den dag barnet fötts eller rätten eljest inträtt till och med den dag barnet fyllt 16 år eller rätten eljest upphört. Med barn avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgörande för frågan, huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna, är det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 141

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom., 8 § 1 mom., 9 §, 10 § och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1 skola erhålla följande ändrade lydelse. 4 §• 2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor.

8 §-

I mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper, som angivas i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen. Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor. Skattskyldig, som under hela eller någon del av beskattningsåret varit änkling eller änka och som vid andra makens död levt tillsammans med denne, äger att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet inträffat, och för det därpa följande beskattningsåret åtnjuta ortsavdrag med belopp som i föregående stycke sägs. Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, att atnjuta statligt ortsavdrag med belopp som i andra stycket sägs. Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor. 9

9 §• 1 mom. Skattskyldigs beskattningsbara inkomst skall, med iakttagande av vad nedan i 11 § stadgas, fastställas enligt de i 2 och 3 mom. angivna grunder. 2 mom. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller nagon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara in­ komsten av den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag. *) Senaste lydelse av 9 § 2 och 3 mom. se 1951:423, av 9 § 5 mom. se 1951:329, av 10 8 1 mom. se 1951:180 samt av 10 § 2 mom. se 1949: 67 och 1950: 309.

142 Kungl. Maj ds yr oposition nr 213.

Finnes skattskyldigs — — — beskattningsbar inkomst. 3 mom. För annan skattskyldig än som i 2 mom. avses utgör den taxerade inkomsten tillika beskattningsbar inkomst. 4 mom. Skatteplikt till statlig inkomstskatt inträder för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår till minst 20 kronor; för annan skattskyldig: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår till minst 100 kronor.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av nedan angivna grundbelopp. För skattskyldig fysisk person, som avses i 8 § 1 mom. andra, tredje eller fjärde stycket och som varit bär i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet: när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 12 procent av den beskattningsbara inkomsten; när den beskattningsbara inkomsten överstiger

oo O

8 000 men icke 10 0001kr. : 960 kr. för 8 och 16 0/ /o av återstoden; » » 12 000 » : 1 280 » » 10 000 » » 20 % » » ; 10 000 12 000 » » 16 000 » : 1 680 » » 12 000 » » 25 % » » ; » » 20 000 » : 2 680 » » 16 000 » » 30 0/ /o » » ; 16 000 » 20 000 » » 35 % » » ; 20 000 » » 30 000 » : 3 880 » 30 000 » » 40 000 » : 7 380 » » 30 000 » » 40 % » » ; 40 000 » » 60 000 » : 11 380 » » 40 000 » » 45 % » » ; » » 100 000 » : 20 380 » » 60 000 » » 50 % » » ; 60 000 100 000 » » 150 000 » : 40 380 » » 100 000 » » 55 % » » ; » » 150 000 » » 60 % » » ; 150 000 » 200 000 » : 67 880 » » 200 000 » » 65 % » » 200 000 kr. : 97 880 »

För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke sägs utgör grundbeloppet: när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor: 12 pro­ cent av den beskattningsbara inkomsten; när den beskattningsbara inkomsten överstiger 4 000 men icke 6 000 kr.: 480 kr. för 4 000 kr. och 16 % av återstoden; 6 000 » » 8 000 » : 800 » » 6 000 » » 20 % » » ; 8 000 » » 10 000 » : 1200 » » 8 000 » » 24 % » » ; 10 000 » » 12 000 » : 1 680 » » 10 000 » » 27 % » 12 000 » » 16 000 » : 2 220 » » 12 000 » » 30 % » »

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 213. 143 16 000 men icke 20 000 kr, 3 420 kr. för 16 000 kr. och 34 % av återstoden; 20 000 » » 30 000 » : 4 780 » » 20 000 » » 38 % » » 30 000 » » 40 000 » : 8 580 » » 30 000 » » 42 % » » 40 000 » » 60 000 » : 12 780 » » 40 000 » » 46 0/ » Jo » 60 000 » » 100 000 » : 21 980 » » 60 000 » » 50 0/ » JO » 100 000 » » 150 000 » : 41 980 » » 100 000 » » 55 0/ Jo » » 150 000 » » 200 000 » : 69 480 » » 150 000 » » 60 0/ » » Jo 200 000 kr. : 99 480 » » 200 000 » » 65 0/ » » Jo

Ändå att statlig inkomstskatt skall uttagas med mer än 100 procent av grundbeloppet, ma likväl icke den å någon del av den beskattningsbara in­ komsten belöpande skatten uppgå till bögre belopp än som motsvarar 65 pro­ cent av denna inkomstdel.

Med familjestiftelse — — — ekonomiska intressen. 2 mom. Den statliga inkomstskatten utgör: a) för svenska aktiebolag, andra svenska ekonomiska föreningar än jordbrukets kreditkassor, svenska försäkringsanstalter som icke äro aktiebolag samt sådana utländska juridiska personer som ej beskattas enligt 1 mom.: fyrtio procent av den beskattningsbara inkomsten, i den mån skatten icke skall beräknas enligt c) bär nedan; b) för jordbrukets kreditkassor, sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan och bostadskreditföreningar: trettiotvå procent av den beskattningsbara inkomsten; c) för försäkringsanstalter — — — inkomsten; samt d) för andra — — — beskattningsbara inkomsten. Vid tillämpning — — — å livförsäkringsrörelsen.

11 §.

I mom. Äkta makar som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens inkomst, må bristen avräknas å den andra makens inkomst. Ortsavdrag beräknas för en var av makarna till hälften av det belopp, som i 8 § 1 mom. andra stycket sägs, dock att, om ortsavdrag helt eller delvis ej kan utnyttjas å den ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas å den andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra stycket sägs, beräknas för \ardera maken för sig under iakttagande av att avdraget för makarna tillsammans icke må överstiga det i nämnda stycke angivna beloppet. Skatten beräknas efter det sammanlagda beloppet av makarnas beskattnings-

144 Eungl. Maj:ts proposition nr 213.

bara inkomster och fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras be­ skattningsbara inkomster. Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas ortsavdrag för dem efter den högre ortsgrappen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestäm­ melser fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 1 §, 8 §, 10 §, 11 § 1 mom. och 12 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad lydelse samt att till 8 § skola fogas anvisningar, allt på sätt nedan angives.

1§- Till staten — — — givna bestämmelser. Angående taxeringsmyndigheter------------ i taxeringsförordningen. Vid taxeringen till förmögenhetsskatt skola bestämmelserna i 3 §, 4 § tredje stycket, 64 § 2 mom. och 65 § kommunalskattelagen äga motsvarande tillämp­ ning. I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna för­ ordning meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen likartade be­ stämmelser äga tillämpning vid taxeringen till förmögenhetsskatt, skola lika­ ledes anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända till efterrättelse. 8 §• Har skattskyldig hemmavarande barn under 16 år skall den skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet. I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i sådant fall jämväl barnets förmögenhet. Uppgår i fall, som i första stycket sägs, barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst till minst 20 kronor, skall dock barnet taxeras för sin förmögenhet. Vid sådan taxering skall frågan om skatteplikt enligt 10 § bedömas med hänsyn till sammanlagda beloppet av de för föräldrar och barn beräknade beskattningsbara förmögenheterna. Skatt beräknas lika­ ledes efter nämnda sammanlagda belopp samt fördelas å föräldrar och barn efter förhållandet mellan de beskattningsbara förmögenheterna. (Se vidare anvisningarna.)

10 §.

Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förord­ ningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 145

statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 40 000 kronor. Ej heller — — — 5 000 kronor.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse utgöra: när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor: fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som över­ stiger 40 000 kronor, dock lägst en krona; när den beskattningsbara förmögenheten överstiger 100000 men icke 200 000 kr.: 300kr.för 100000 kr. och 10 °/00 av återstoden; 200000 » » 400 000 » : 1 300 » » 200000 » » 13 %o » 400000 » » 1000 000 » : 3 900 » » 400000 » » 16 7oo » 1000000 kr. : 13 500 » » 1000000 » » 18 7oo »

12 §.

1 mom. För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, beräknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga förmögen­ het. Har därvid skuld, som i 5 § avses, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen avräknas å den andra makens förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten be­ räknas för makarna gemensamt under hänsynstagande, vid tillämpning av 9 § tredje och fjärde styckena, till makarnas sammanlagda nettoinkomst. Fragan om skatteplikt enligt 10 § bedömes med hänsyn till makarnas sålunda bestämda beskattningsbara förmögenhet. Skatt beräknas likaledes efter nämnda förmögenhet samt fördelas å makarna efter deras skattepliktiga förmögenheter. 2 mom. Akta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i fråga om taxering till statlig förmögenhetsskatt anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga.

Anvisningar till 8 §. Till ledning vid tillämpning av bestämmelserna i andra stycket anföres följande exempel: I en familj utgör den skattepliktiga förmögenheten för mannen 20 000 kronor och för hustrun 10 000 kronor. Mannens sammanräknade nettoinkomst är 10 000 kronor. Jämlikt 12 § beräknas den beskattningsbara förmögenheten för makarna gemensamt till 30 000 kronor. Makarna ha två hemmavarande barn under 16 år. Det ena barnet har en skattepliktig förmögenhet av 130 000 kronor och en sammanräknad nettoinkomst av 3 000 kronor. Dess beskatt- 10—437 52 Bihang till riksdagens protokoll 11)52. 1 sand. Nr 213.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

ningsbara förmögenhet beräknas med tillämpning av bestämmelsen i 9 § tredje stycket till 90 000 kronor. Det andra barnet bär en skattepliktig förmögenhet av 80 000 kronor och en sammanräknad nettoinkomst av 3 000 kronor. Dess beskattningsbara förmögenhet beräknas till 80 000 kronor. Då det samman­ lagda beloppet av de för föräldrar och barn beräknade beskattningsbara för­ mögenheterna utgör 200 000 kronor och sålunda överstiger 40 000 kronor, föreligger skatteplikt enligt 10 § för såväl föräldrarna som barnen. Skatt be­ räknas efter nämnda sammanlagda belopp till 1 300 kronor. Härav belöper 30 000 90 000 eller 195 kronor å föräldrarna, eller 585 kronor å det ena barnet

200 000 200 000

. 80 000 och- eller 520 kronor å det andra barnet. Den å föräldrarna belöpande

200 000

skatten skall jämlikt bestämmelse i 12 § fördelas å dem efter deras skatte­ pliktiga förmögenheter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestäm­ melser fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall.

1§- Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret eller som här stadigvarande vistats, så ock oskift dödsbo efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller här stadigvarande vistades, äger under de förutsättningar och i den omfattning nedan sägs åtnjuta avkortning av påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt eller restitution av redan erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening.

2 §.

1 mom. Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt denna förordning skola avse det belopp, varmed den skattskyldige pa grund av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomstskatt och förmögen­ hetsskatt samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel sammanlagt överstiga 80 procent av den för honom samma år enligt förord­ ningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag för allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må hava vid taxeringen medgivits. Avkortningen och restitutionen må dock till­ hopa icke överstiga sammanlagda beloppet av den statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten, därvid likväl den statliga förmögenhetsskatten icke må

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 147

nedbringas till lägre belopp än som motsvarar skatten å femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten. Vid fastställande av det belopp, för vilket avkortning eller restitution så­ lunda må åtnjutas, skall i förekommande fall med taxerad inkomst förstås ett med motsvarande tillämpning av föreskrifterna i 9 § fjärde stycket förord­ ningen om statlig förmögenhetsskatt beräknat belopp. 2 mom. För äkta makar, vilka taxeras enligt bestämmelserna i 52 § 1 mom. kommunalskattelagen, bedömes rätten att åtnjuta avkortning eller restitu­ tion med hänsyn till båda makarnas sammanlagda inkomst och skatter. Det belopp, som enligt föregående punkt må avkortas eller restitueras, fördelas å makarna i förhållande till de belopp, varmed vardera maken skulle ägt åt­ njuta avkortning eller restitution, därest hänsyn tagits endast till den makens inkomst och skatter.

3 §• Vid tillämpning av denna förordning skall, där avkortning kan ske, sådan i första hand äga rum. Kan avkortning icke ske eller kan sådan ske allenast till viss del, skall det enligt 2 § beräknade beloppet, i den mån det ej kunnat avkortas och det täckes av erlagt skattebelopp, återbetalas till den skattskyl­ dige. Å sålunda återbetalat belopp utgår icke ränta.

4 §. Den som enligt denna förordning vill åtnjuta avkortning av påförd skatt eller restitution av erlagd skatt eller båda dessa förmåner har att därom göra ansökan hos länsstyrelsen i det län, inom vilket han taxerats till statlig inkomst­ skatt för det taxeringsår varom fråga är, eller, därest han taxerats till sådan skatt i Stockholms stad, till överståthållarämbetet. Ansökan skall vara nämnda myndighet tillhanda före utgången av kalen­ deråret näst efter taxeringsåret, vid äventyr att avkortning eller restitution enligt denna förordning icke må beviljas. Därest de i 2 § angivna förutsätt­ ningarna för åtnjutande av avkortning eller restitution föreligga först efter det kammarrätten eller Kungl. Maj :t meddelat utslag angående sökandens taxering för ifrågavarande taxeringsår, skall ansökningen vara myndigheten tillhanda inom ett år efter det kammarrättens utslag vunnit laga kraft eller Kungl. Maj :ts utslag meddelats. Ansökan göres å blankett, vartill formulär fastställes av Kungl. Maj:t.

5?. Finnes ansökning böra bifallas, skall länsstyrelsen eller överståthållar­ ämbetet antingen meddela förordnande om avkortning eller tillställa sökanden honom tillkommande restituerat belopp över postgiro eller ock vidtaga båda dessa åtgärder.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

6 §• Därest, efter det förordnande om avkortning eller restitution enligt denna förordning meddelats, skattskyldigs taxering för ifrågavarande taxerings­ år så ändras, att avkortningen eller restitutionen bör beräknas till annat be­ lopp än som skett eller att avkortning eller restitution icke skall ifrågakomma, åligger det myndighet, som har att vidtaga debiteringsåtgärd i anledning av den ändrade taxeringen, att vidtaga jämväl sådan ändring i debiteringen, som föranledes av de ändrade grunderna för beräkning av avkortningen eller restitutionen. Det åligger länsstyrelsen eller överståthållarämbetet att lämna nyssnämnda myndighet härför erforderliga uppgifter.

7 §* . . Beträffande besvär över beslut rörande tillämpning av denna förordning skall gälla vad i uppbördsförordningen är stadgat angående klagan över debi­ tering av slutlig skatt.

8 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda närmare bestämmelser för tillämpning av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954, från och med vilken dag förordningen den 26 juli 1947 med provisoriska bestämmelser om begräns­ ning av skatt i vissa fall (nr 584) skall upphöra att gälla; dock att sistnämnda förordning alltjämt skall äga tillämpning i fråga om skatt, som påförts på grund av taxering åren 1949—1953 eller på grund av eftertaxering för nämnda år.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom., 92 § 1 mom. och 96 § 2 mom. taxe­ ringsförordningen den 28 september 19281 skola erhålla följande ändrade lydelse. 26 §. 1 mom. Nedannämnda — — — ( självdeklaration ), nämligen: 1) aktiebolag och ekonomisk förening; 2) annan juridisk — — — 100 kronor; 3) fysisk person, — — — kronor; samt 4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som i 3 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt angives, vid beskattningsårets ut­ gång haft ett värde överstigande 40 000 kronor eller, såvitt angår sådan ju­ ridisk person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000 kronor. Vid bedömandet — — — statlig förmögenhetsskatt. I fråga om gift person skall för senare beskattningsår än det, varunder *) Senaste lydelse av 26 § 1 mom. se 1951:330. Senaste lydelse av 92 § 1 mom. och 96 § 2 mom. se 1947:578.

Kungl. Maj:Is proposition nr 213. 149

äktenskapet ingåtts, deklarationsskyldigheten bedömas med hänsyn jämväl till boets och den andra makens inkomst och förmögenhet, såvida makarna under större delen av beskattningsåret levt tillsammans. Har skattskyldig hemmavarande barn, som den 1 november året näst före taxeringsåret icke fyllt 16 år, skall hänsyn tagas jämväl till barnets förmögenhet. Vid tillämpning — — — riket bosatta. Avlider skattskyldig — — — den avlidne.

92 §. 1 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskatte­ lagens bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövningsdistrikt, skola genom vederbörande taxeringsintendents försorg, så snart ske kan efter det inkomst- och förmögenhetslängderna för året med tillhörande handlingar inkommit till länsstyrelsen och senast den 31 juli, till den mellankommunala prövningsnämnden översändas de självdeklarationer och andra handlingar, som avgivits till ledning vid den skattskyldiges taxering för in­ komst eller förmögenhet dels i kommun, till vilken dylik förvärvskälla är att hänföra, dels ock, därest han inom annan kommun är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, i denna kommun. Har den skatt­ skyldige under beskattningsåret varit gift, skola till den mellankommunala prövningsnämnden jämväl översändas de självdeklarationer och andra handlingar, som avgivits till ledning vid den andra makens taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest 52 § 1 mom. kommunalskatte­ lagen eller 11 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 12 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas taxering. Är 8 § andra stycket förordningen om statlig förmögenhetsskatt tillämplig a den skattskyldiges eller hans hemmavarande barns taxering för förmögenhet, skola likaledes de för barnen avgivna självdeklarationerna med därtill hörande handlingar översändas till nämnden. Samtidigt härmed skola överlämnas utdrag av inkomst- och förmögenhetslängderna samt taxeringsnämndernas protokoll, såvitt angår ifrågavarande taxeringar.

96 §. 2 inom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskatte­ lagens bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövningsdistrikt, skall den mellankommunala prövningsnämnden taga befattning med den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet i de kommuner, till vilka dylik förvärvskälla är att hänföra, samt, om han i annan kommun är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, i denna kommun. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit gift, skall den mellankommunala prövningsnämnden taga befattning jämväl med den andra makens taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest 52 § 1 mom. kommunalskattelagen eller 11 § 1 mom. förordningen om statlig

ISO Kungl. Maj:ts proposition nr 213. inkomstskatt eller 12 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas taxering. Är 8 § andra stycket förordningen om statlig förmögenhetsskatt tillämplig vid den skattskyldiges eller hans hemmavarande barns taxering för förmögenhet, skall nämnden likaledes taga befattning med barnens taxering för inkomst eller förmögenhet. Föreligger i — — — tvisten avser.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt.

Härigenom förordnas, att 9 §, 17 §, 18 §, 20 §, 21 § och 28 § förordningen den 26 juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

9§- Kvarlåtenskap är fri från skatt enligt denna förordning, därest värdet av kvarlåtenskapen icke överstiger 40 000 kronor. I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff. Kvarlåtenskapsskatten utgör: när kvarlåtenskapen icke överstiger 60 000 kronor: 5 procent av det belopp varmed kvarlåtenskapen överstiger 40 000 kronor; samt när kvarlåtenskapen överstiger 60000 men icke 100 000 kr. : 1000 kr. för 60000 kr. och 10 % av återstoden; 100000 » » 200000 » : 5000 » » 100000 » » 15 % » » 9 200000 » » 300000 » : 20000 » » 200000 » » 20 % » » 9 300000 » » 500000 » : 40000 » » 300000 » » 25 % » » 9 500000 » » 1000000 » : 90000 » » 500000 » » 30 % » » 9 » » 2000000 » : 240000 » » 1000000 » » 35 % » » 1000000 9 » » 5000000 » : 590000 » » 2000000 » » 40 % » » 2000000

9

5000000 kr. :1790000 » » 5000000 » » 50 % » » • Vid tillämpning — — — hundratal kronor.

17 §. Gåva är fri från skatt enligt denna förordning, då gåvans värde icke över­ stiger 40 000 kronor. För annan gåva beräknas skatten på sätt nedan sägs. För gåva till den, som vid tiden för gåvan är närmast till arv efter givaren, så ock för gåva till avkomling efter arvinge som nyss sagts, skall kvarlaten-

Kungl. Maj.ts proposition nr 213. 151

skapsskatten beräknas enligt den i 9 § intagna tariffen och med hänsyn tagen till givarens förmögenhet, gåvans värde däri inräknat, vid tiden för gåvan. Skatten skall beräknas allenast å det belopp, varmed gåvans värde överstiger 40 000 kronor, och utgå efter den eller de procentsatser som skolat tillämpas, därest skatt skolat uttagas för hela förmögenheten och nyssnämnda belopp utgjort den högst beskattade delen därav. Därest givaren var gift, skall vad i detta stycke sägs om givarens förmögenhet i stället avse den del av makarnas

förmögenhet, som enligt 15 § 1 mom. arvsskatteförordningen beräknas vid

bodelning eller boskifte tillfalla givaren, dock att givarens förmögenhet icke må beräknas till lägre belopp än gåvan. För annan — — — efter givaren.

18 §. Vid beräknande huruvida gåva, som avses i 17 § andra stycket, uppgår

till skattepliktigt belopp skall sammanläggning ske av den ifrågavarande gåvan och alla av samme givare inom loppet av tio år dessförinnan bortgivna, förut icke beskattade gåvor av det slag som i nyssnämnda författningsrum avses; och skall därvid, om under nämnda tid förekommit gåva eller gåvor som förut beskattats, gåvan eller gåvorna till ett belopp av 40 000 kronor anses såsom en icke beskattad gåva. Skatten för gåvornas sammanlagda be­ lopp bestämmes såsom om fråga vore om en gåva och beräknas med hänsyn

till givarens på sätt i 17 § andra stycket sägs beräknade förmögenhet eller

hans andel i makarnas förmögenhet vid tiden för den senaste gåvan. Vid beräknande — — — är fråga. Vid sammanläggning — — — skall utgå.

20 §.

Har förmånstagare insatts till livförsäkring, som är så avtalad att premiebetalningen skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller för vilken under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas därest premie­ betalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande, och är försäkringens ägare svensk medborgare eller bär i riket bosatt utlänning, inträder under dennes livstid skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva då på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren, dock endast om för försäkringen erlagts premier till ett sammanlagt belopp över­ stigande 40 000 kronor. I nu — — — motsvarande tillämpning.

21 §.

Efterlämnar svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var bosatt hår i riket, livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, och har icke enligt 20 § för försäkringen erlagts kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva, inträder,

152 Kungl. Haj:ts proposition nr 213.

om premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning fullgjorts inom tio år före dödsfallet och för försäkringen erlagts premier till sammanlagt belopp överstigande 40 000 kronor, vid dödsfallet skyldighet att för försäk­ ringen erlägga skatt såsom för kvarlåtenskap. Efterlämnar den — — — erlagda premiema. Vid skattens bestämmande skall sammanlagda beloppet av de erlagda premiema, i den mån detsamma överstiger 40 000 kronor, läggas till den i 7 § angivna kvarlåtenskapen samt skatten beräknas enligt den i 9 § intagna tariffen å sammanlagda värdet av kvarlåtenskapen och nämnda premiebelopp; skolande därvid iakttagas, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen sålunda ökas, icke i något fall må överstiga värdet av vad som tillfallit förmånstagaren. Skall jämlikt 104 § andra stycket lagen om försäkringsavtal viss del av försäkringsbeloppet tillfalla efterlevande make och understiger den återstående delen av försäkringsbeloppet summan av de erlagda premierna, föreligger icke skattskyldighet för större del av premiebeloppet än som motsvarar den återstående delen av försäkringsbeloppet minskad med 40 000 kronor. Är efterlevande — — — boets behållning.

28 §. Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhållen vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldighets inträde, lämna skriftlig uppgift härom till vederbörande beskattningsmyndighet och därvid enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande; dock skall nu stadgad skyldighet icke gälla, där summan av de för försäkringen eller, där fråga är om flera försäkringar, för desamma erlagda premierna ej överstiger 40 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953. Äldre bestämmelser skola dock fortfarande gälla beträffande kvarlåten­ skap efter den, som avlidit före den 1 januari 1953, samt beträffande gåva, därest före nämnda dag gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. Lika­ ledes skola äldre bestämmelser gälla beträffande livförsäkring, på grund av vilken utbetalning till förmånstagaren skett före nämnda dag, eller beträffande livförsäkring efter den som avlidit före samma dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 153

Bihang 2.

TABELLER.

Beräkningsgrunder.

Vid skatteuträkningen har angiven årsinkomst minskats med 200 kronor avseende kostnader för intäkternas förvärvande och andra allmänna av­ drag än för kommunala utskylder. För äkta makar, vilka båda haft in­ komst, har detta avdrag å 200 kronor beräknats gemensamt och tillgodolörts mannen, utom i tabell 7 där det fördelats med 100 kronor på vardera maken. Det vid statlig taxering medgivna avdraget för kommunalutskijlder har beräknats med tillämpning av de nya, år 1950 beslutade kommunala ortsavdragen. Den kommunala utdebiteringen har antagits vara 11 kronor per skattekrona. Skatt år 1952 avser den på inkomståret 1952 belöpande skatten (preli­ minär skatt för år 1952). Skatten har alltså beräknats med tillämpning av den jämkade statsskatteskalan. Beträffande gift skattskyldig har inkomsten förutsatts vara intjänad av mannen ensam, om icke av tabellen framgår att även hustrun är inkomst­ tagare. I senare fallet har hustruns inkomst förutsatts vara förenad med rätt till förvärvsavdrag för gift kvinna. Med total marginalskatt i tabell 8 avses kommunal och statlig inkomst­ skatt.

154 Kungl. May.ts proposition nr 213.

Tabell 1. Statlig inkomstskatt dels år 1952 och dels enligt propositionen vid eu uttagningsprocent av 100. Ortsgrnpp III.

Gift Ensamstående Årsinkomst Skatt Skatt Skillnad i skatt Skatt Skatt Skillnad i skatt ar 1952 är 1952

15 000 1663 1230 — 433 — 26-0 2 334 2 077 — 257 — Ilo 18 000 2 328 1770 — 558 — 24 o 3154 2 862 — 292 — 9*8 20 000 2 862 2 215 — 647 — 22-6 3 776 3 396 — 380 — 10-1 25 000 4 407 3 457 — 950 — 21-6 5 442 4 921 — 521 — 9 6

30 000 6 128 4 944 — 1 184 — 19 3 7 177 6 612 — 565 — 7-9

40 000 9 772 8156 — 1616 — 16-5 10 982 10 142 — 840 — 7-6 50 000 13 847 11758 — 2 089 — 15i 15 165 13 985 — 1180 — 7-8 60 000 18 215 15 763 — 2 452 — 13'5 19 560 18 079 — 1481 — 7-6 80 000 27 454 24 150 — 3 304 — 12-o 28 906 26 640 — 2 266 — 7-8 100 000 37 129 33 050 — 4 079 — Ilo 38 608 35 540 — 3 068 - 7-9 200 000 89 342 82 484 — 6 858 — 7-7 90 956 85 152 — 5 804 — 64 300 000 148 669 139 051 — 9 618 — 6-5 150 552 141 808 — 8 744 — 5-8 400 000 210 969 196 901 — 14 068 — 6-7 212 852 199 658 — 13 194 - 6-2

Tabell 2. Statlig inkomstskatt dels år 1952 och dels enligt propositionen Tid en uttagningsprocent av 110. Ortsgrupp III.

Gift Ensamstående

Årsinkomst Skatt Skatt Skillnad i skatt Skatt Skatt Skillnad i skatt

15 000 1663 1353 — 310 — 18-6 2 334 2 285 — 49 — 2-1 18 000 2 328 1947 — 381 — 16-4 3 154 3 148 — 6 — 0’2 20 000 2 862 2 437 — 425 — 14-8 3 776 3 736 — 40 — i-i 25 000 4 407 3 803 — 604 — 13-7 5 442 5 413 — 29 — 0’5 30 O00 6 128 5 438 — 690 — 11-8 7 177 7 273 + 96 + 1-8 40 000 9 772 8 972 — 800 — 8-2 10 982 11 157 + 175 + 1'0 50 000 13 847 12 934 - 913 — 6-6 15 165 15 384 + 219 + 1-4 60 000 18 215 17 339 — 876 — 4 8 19 560 19 887 + 327 + 1-7 80 000 27 454 26 565 — 889 — 3-2 28 906 29 304 + 398 + 1-4 100 000 37 129 36 355 — 774 — 2-1 38 608 39 094 + 486 + 1’8 200 000 89 342 90 489 + 1 147 + 1*3 90 956 93 406 + 2 450 + 2-7 300 000 148 669 148 339 — 330 — 0-2 15U 552 151 256 + 704 + 0-5 400 000 210 969 206 189 -4 780 — 2-3 212 852 209 106 — 3 746 — 1*8

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 213. 155

Tabell 3. Statlig inkomstskatt för iikta makar utan barn dels år 1952 och dels enligt propositionen vid en uttagningsprocent av 100. Hustrun antages utnyttja förvärvsavdrag. Ortsgrupp III.

Hustrun utnyttjar nu 500 kr. i förvärvs- Hustrun utnyttjar nu 1 000 kr. i förvärvs- Årsinkomst avdrag avdrag (för Skatt Skatt Skillnad i skatt Skatt Skatt Skillnad i skatt enl. prop. ar 1952 enl. prop. gemensamt) kr. kr. kr. % kr. kr. kr. %

1 2 3 4 5 6 7 8 9

2 000

15 000 1555 1 187 — 368 — 23 7 1450 1187 — 263 -18-1 18 000 2 201 1703 — 498 — 22-6 2 066 1703 — 363 -17'6 20 0O0 2 712 2 148 — 564 — 20' 8 2 552 2148 — 404 -15-8 25 000 4 238 3 376 — 862 — 203 4 058 3 376 — 682 — 16-8 30 0"0 5 945 4 850 — 1095 — 18-4 5 750 4 850 — 900 — 15-7 40 000 9 560 8 048 — 1 512 — 15-8 9 335 8 048 — 1287 — 13-8 50 000 13617 11637 — 1980 — 14-5 13 372 11637 — 1735 — 13-0 60 000 17 980 15 642 — 2 338 — 13-0 17 733 15 642 — 2 091 — 11-8 80000 27 200 24 015 — 3185 — 11 7 26 930 24 015 — 2 915 — 10-8 100 000 36 870 32 915 — 3 955 — 107 36 595 32 915 — 3 680 — 10-1 200 000 89 060 82 322 — 6 738 — 7-6 88 760 82 322 — 6 438 — 7-3 300 000 148 340 138 876 — 9 464 — 6'4 147 990 138 876 — 9114 — 6-2 400 000 210 640 196 726 — 13914 — 6-6 210 290 196 726 — 13 564 — 6-6

Tabell 4. Statlig inkomstskatt för äkta makar utan barn dels år 1952 och dels enligt propositionen vid en uttagningsprocent av 110. Hustrun antages utnyttja förvärvsavdrag. Ortsgrupp III.

Hustrun utnyttjar nu 500 kr. i förvärvs­ Hustrun utnyttjar nu 1 000 kr. i förvärvs­ Årsinkomst avdrag avdrag (för Skatt Skatt Skillnad i skatt Skatt Skatt Skillnad i skatt makarna år 19 2 enl. prop. år 1952 enl. prop. gemensamt) kr. kr. kr. % kr. kr. kr. %

l 2 3 4 5 (i 7 8 9

2 000 3 000

It

r- 12 000 1 042 891 ! ( in — 14-5 957 891 — 66 — 6-9

il

15 000 1 555 1 306 C — 16-0 1450 1306 — 144 — 9-9 O 18 000 2201 1873 — 14-9 2 066 1873 — 193 — 9-3 20 000 2 712 2 362 C — 12-9 2 552 2 362 — 190 — 7-4 25 000 4 238 3 714 . — 12-4 4 058 — 344

C 3714 — 8-5

30 000 5 945 5 334 — 10-3 5 750 5 334 — 416 — 7-2 40 000 9 560 8 853 — 7-4 9 335 — 482 — 5-2 8 853

II

X

50 000 13 617 12 800 — 6-0 13 372 12 800 — 572 — 4-3 60 000 17 980 17 206 — 4'3 17 733 17 206 — 527 — 3-o

80 0i »0 27 200 26 417 X — 2-9 26 930 26 417 — 513 — 1-9

1O0 0O0 36 870 36 207 — 1-8 36 595 36 207 — 388 — 1-1

+

200 000 89 060 90 314 + 14 88 760 90 314 + 1 554 + 1-8 r- 300 000 148 340 148 164 ( — Öl 147 990 148 164 + 174 + Öl

T 7 0

400 000 210 640 206 014 — 2-2 210 290 206 014 — 4 276 — 2o

156 Kungl. Maj.-ts proposition nr 213.

Tabell 5. Statlig inkomstskatt för äkta makar med barn under 16 år dels år 1652 och dels enligt propositionen vid en uttagningsprocent av 100 och 110. Hustrun antages utnytfa förvärvsavdrag. Ortsgrupp III.

Uttagningsprocent 100 Uttagningsprocent 110

Årsinkomst och dennas Skatt Skatt Skillnad i skatt Skatt Skillnad i skatt fördelning på makarna är 1962 enl. prop. enl. prop. kr. kr. kr. % kr. kr. %

1 2 3 4 5 6 7 8

M H 4 000 4 000+ 0 83 — - 83 — 100-o — — 83 - lOO-o 3 500 + 500 61 — — 61 — 100-o — — 61 — 100o 36 — - 36 — 100o — — 36 — 1(0-0 3 000+ 1000 2 500+ 1 500 11 — — 11 — 100o — — 11 - 100o 2 000+ 2 000 — — — — — — -- : 6 000

8 000

10 000

15 000 15 000+ 0 1663 1230 — 433 — 26o 1353 — 310 — 18-6 14 000+ 1000 1 555 1 171 — 384 — 24'7 1288 — 267 — 17-2 12 000+ 3 000 1 450 1 139 — 311 — 21 + 1 253 — 197 — 13-6 10 000+ 5 U00 1450 1 107 - 343 — 23 7 1218 — 232 — 16 o 7 500+ 7 500 1 450 1075 - 375 — 25-9 1183 — 267 — 18-4 20 000 20 000+ 0 2 862 2 215 — 647 — 22-6 2 437 — 425 — 14'8 19 000+ 1000 2 712 2123 - 589 — 21-7 2 335 — 377 - 13-9 17 000+ 3 000 2 552 2 073 — 479 — 18-8 2 280 — 272 — 10-7 14 000+ 6 000 2 552 1 998 - 554 — 2T7 2197 — 355 - 13-9 10 000 + 10 000 2 552 1973 — 579 — 227 2170 — 382 — 15-o 30 000 30 000 + 0 6128 4 944 -1184 — 19-3 5 438 — 690 — 11-3 28 000+ 2 000 5 750 4 780 - 970 — 169 5 257 — 493 — 8-6 24 000+ 6 000 5 750 4 640 — 1110 — 19-3 5103 — 647 — 11-3 20 0D0 + 10 000 5 750 4 605 - 1 145 — 19-9 5 065 — 685 — Ilo 15 000 + 15 000 5 750 4 605 — 1145 — 19-9 5 065 — 685 — 11-9 40 000 40 000+ 0 9 772 8156 -1616 — 16-5 8 972 — 800 - 8-2 38 000+ 2 000 9 335 7 968 — 1367 — 14-6 8 765 — 570 - 6-1 34 000+ 6 000 9 335 7 808 -1527 — 16-4 8 589 — 746 - 8-0 28 000 + 12 000 9 335 7 768 -1567 — 16-8 8 545 ~ 790 — 8'5 20 000 +20 000 9 335 7 768 -1567 — 16-8 8 545 — 790 — 8-5 50 000 50 000 + 0 13 847 11 758 -2 089 — 15*i 12 934 — 913 - 6-6 47 0O0 + 3 000 13 372 11 502 -1870 14-0 12 652 — 720 — 5-4 42 000+ 8 000 13 372 11 328 - 2 044 15-3 12 461 — 911 - 6-8 35 000 + 15 000 13 372 11328 — 2 044 — 15-3 12 461 — 911 - 6-8 25 000 + 25 000 13 372 11328 -2 044 15'3 12 461 — 911 — 6-8 100 000 100 000 + 0 37 129 33 050 — 4 079 11-0 36 355 — 774 — 2-1 97 000+ 3 000 36 595 32 765 — 3 830 10-5 36 042 — 553 — 1-6 90 000 + 10 000 36 595 32 565 -4 030 Ilo 35 822 — 773 — 2-1 75 000 + 25 000 36 595 32 565 — 4 030 Ilo 35 822 — 773 — 2-1 50 000+50 000 36 595 32 565 — 4 030 Ilo 35 822 773 - 21 ~~

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 157

Tabell 6 a. Statlig: inkomstskatt för ogift (även änkling, änka eller fränskild) med barn under It» år dels år 1!K»2 och dels enligt propositionen vid en ________________ nttagningsprocent av 100 och 110. Ortsgrnpp 111.

Uttagningsprocent 100 Uttagningsprocent 110 Skatt Årsinkomst år 1952 Skatt Skillnad i skatt Skatt Skillnad i skatt enl. prop. enl. prop. kr. kr. kr. % kr. kr. % 1 2 3 4 5 6 7 8

2 000

40 000 10 172 9 756 — 416 — 4*i 10 732 t 560 + 5-6 50 000 14 283 13 562 — 721 — 5o 14918 + 635 + 4-4 60 000 18 660 17 656 — 1004 — 5'4 19 422 + 762 + 4-1 80 0(10 27 934 26 180 — 1754 — fi’3 28 798 + 864 + 3-1 100 000 37 618 35 080 — 2 538 — 67 38 588 + 970 + 2-6 200 000 89 876 84 600 — 5 276 — 5*9 92 808 + 2 932 + 3 3 300 000 149 292 141210 — 8 0«2 — 5-4 150 658 + 1 366 + 0-9 400 000 211592 199 060 — 12 532 — 5 9 208 508 — 3 084 1-6

Talteil C b. Statlig inkomstskatt för ogift (även änkling, änka eller frånskild) med barn under 1(1 år dels år 1952 och dels enligt 1949 års skatteutrednings förslag1) vid eu uttagningsprocent av 100 och 110. Ortsgrnpp III.

Uttagning8proccnl 100 Uttagningsprocent 110 Skatt Årsinkomst år 1952 Skatt enligt Skillnad i skatt Skatt enligt Skillnad i skatt utrednin­ utrednin­ gens förslag gens förslag kr. kr. kr. % kr. kr. % 1 2 3 4 5 6 7 8

2 000

40 000 10172 10 142 — 30 — 0-3 11 157 + 985 + 9'7 50 000 14 283 13 985 — 298 — 2 i 15 384 + 1 101 + 7-7 60 000 18 660 18 079 - 581 — 3-1 19 887 + 1 227 4- b'6 80 000 27 934 26 610 — 1294 — 4-6 29 304 + 1370 + 4 9 100 000 37618 35 510 — 2 078 — ÖB 39 094 + 1 476 + 3-9 200 000 89 876 85 152 — 4 724 — 5-8 93 406 + 3 530 + 39 300 000 149 292 141808 - 7 484 — 5 o 151 256 + 1 964 + 1-3 400 000 211592 199 658 — 11 934 — 5-6 209 106 — 2 486 — 1*2

]) Tab. 6 b jämförd mod tub. 6 a avser att visa skillnaden i förovarande avsoondo mollan skattontredningons förslag och propositionen.

158 Kungl. Ma):ts proposition nr 213.

Tabell 7. Statlig inkomstskatt för äkta makar ntan barn före och efter giftermålet ______________________ enligt propositionen. Ortsgrnpp III.______________________

Årsinkomst och dennas Uttagningsprocent 100 Uttagningsprocent 110 fördelning pa makarna. Ökning eller Ökning eller (För hustrun har beräk­ Skatt före Skatt efter Skatt före Skatt efter minskning minskning nats förvärysaydrag med giftermålet giftermålet giftermålet giftermålet i skatt i skatt högst 300 kr.) kr. kr. kr. kr. kr. kr. 1 2 3 4 5 6 7

m n 4 000

6 000

8 000

10 000

15 000 15 000+ 0 2 077 1230 — 847 2 285 1353 — 932 14 000+ 1 000 1861 1 187 — 674 2 047 1306 — 741 12 000 + 3 000 1520 1187 — 333 1 671 1 306 — 365 10 000+ 5 000 1341 1 187 — 154 1475 1306 — 169 7 500+ 7 500 1242 1187 — 55 1366 1306 - 60 20 000 20 000+ 0 3 396 2 215 — 1181 3 736 2 437 — 1299

19 000+ 1000 3 15S 2 148 -1008 3 472 2 362 — 1 no

17 000+ 3 000 2 728 2 148 — 580 3 000 2 362 — 638 14 000+ 6 000 2 287 2 148 — 139 2 516 2 362 — 154 10 000 + 10 000 2 044 2148 + 104 2 248 2 362 + 114 30 000 30 000 + 0 6 612 4 944 — 1668 7 273 5 438 — 1 835 28 000+ 2 000 5 9*9 4 850 — 1 119 6 566 5 334 — 1232 24 000+ 6 000 5 060 4 850 — 210 5 566 5 334 — 232 20 000 + 10 000 4 445 4 850 + 405 4 890 5 334 + 444 15 U00 +15 000 4 202 4 850 + 648 4 622 5 334 + 712 40 000 40 000 + 0 10 142 8156 — 1986 11 157 8 972 — 2185 3*000+ 2 000 9 433 8 048 — 1385 10 376 8*53 — 1523 34 000+ 6 000 8 425 8 048 - 377 9 267 8 853 — 414 28 000 + 12 000 7 383 8 048 + 665 8121 8 853 + 732 20 0U0 + 20 000 6 846 8 048 + 1202 7 532 8 853 + 1321 50 000 50 000+ 0 13 985 11758 — 2 227 15 384 12 934 - 2 450 47 000+ 3 000 12 904 11637 — 1267 14 194 12 800 — 1394 42O00+ 8 000 11 621 11637 + 16 12 783 12 800 + 17 35 000 + 15 000 10 438 11 637 + 1 199 11481 12 800 + 1319 25 000 + 25 00O 9 910 11637 + 1727 10 900 12 800 + 1 900 100 000 100 000+ 0 35 540 33 050 - 2 490 39 094 36 355 — 2 739 97 UOO + 3 000 34;.56 32915 — 1441 37 791 36 207 — 1 584 90 000 + 10 000 32 157 32915 + 758 35 373 36 2 >7 + 834 75 000 + 25 000 29415 32 915 + 3 5o0 32 356 36 207 + 3 851 50 000 + 50 000 28 054 32 915 + 4 861 30 858 36 207 + 5 349

Ilungl. Maj.ts proposition nr 213. 159

Tabell 8. Den totala marginalskattens storlek vid enbart arbetsinkomst. Ortsgrupp III.

Marginalskatt för Gift Ensa i stående Årsinkomst kr. enligt propositionen 1 vid enligt propositionen 2 vid

1 Marginalskatten konstant i inkomstskiktet 4 110 — 13 100 kr. 2 » n i) » 2 110—6 610 » .

Tabell 9. Statlig förmögenhetsskatt enligt gällande ordning och enligt propositionen.

Förmögenhetsskatt i kronor Minskning i skatt Besk. form. Enligt