('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 3 januari 19i7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 1

Nr 161

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­ gående ändring i lagen den 3 januari 19i7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.; given Stockholms slott den i september 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, och 2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkes­ skadeförsäkring, dels ock antaga härvid fogade förslag till 3) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261), och 4) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersätt­ ning åt smittbärare.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar i sjukförsäkringslagen att sjukpenningförsäkringen skall vara vilande, medan en försäkrad undergår arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning. Förslaget inne­ bär, att sjukpenning inte skall utgå under tiden för sådan arbetsvärd samt att under sagda tid den försäkrades sjukpenningförsäkring inte skall få upphöra eller ändras så att han placeras i lägre sjukpenningklass än den som han tillhörde, då arbetsvärden började. Vidare föreslås, att de bestäm­ melser i yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen som angår bedömandet av arbetsförmågans nedsättning under tiden föl yrkesutbildning skall utvidgas till att även avse arbetsprövning. Sjukförsäkringslagens bestämmelser om reseersättning föreslås ändrade så att ersättning för övernattningskostnader och för följeslagares inkomst­ förlust kan utgå. Förslaget innebär vidare, att den försäkrades självrisk 1 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 161

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

skall vara enhetlig för olika slags resor och utgöras av ett fast karensbelopp om 4 kronor, utöver vilket kostnaden ersättes i sin helhet. Kungl. Maj:t föreslås erhålla rätt att beträffande resor inom viss centralsjuk­ kassas verksamhetsområde föreskriva, att karensbeloppet skall vara 5 kro­ nor och att regeln om begränsning av ersättningen till vad som skulle ha utgått vid besök hos närmaste provinsial- eller stadsläkare icke skall äga tillämpning. Visst ytterligare undantag från sistnämnda begränsningsregel föreslås för fall då den försäkrade på grund av sjukdom varit i trängande behov av läkarvård men inte kunnat anträffa provinsial- eller stadsläkaren och därför sökt vård hos annan läkare. Beträffande ersättning för åter­ resa från läkare föreslås, att ersättning för resa till den försäkrades bostad skall utgå utan begränsning med hänsyn till avståndet då resan anträtts från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade företager dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen. I fråga om sjukhusresorna före­ slås, dels att de begränsningsregler som gäller beträffande sjukhusvalet vid intagningsresa även skall avse återresa och dels att ersättning för åter­ resa från sjukvårdsinrättning skall kunna utgivas även då en försäkrad blivit i behov av sjukhusvård under vistelse utanför det egna länet och intagits på sjukvårdsinrättning utanför detta. Slutligen föreslås, att sjuk­ kassorna skall äga rätt att träffa avtal med kommun eller annan om gottgörelse för sjuktransporter. Lagen om ersättning åt smittbärare föreslås ändrad så att tillfällig smitt­ bärare berättigas erhålla ersättning för resekostnad, som uppkommit på grund av sådant ingripande som avses i lagen. Sjukförsäkringslagens avgiftsbestämmelser föreslås ändrade så att be­ frielse från skyldighet att för ett visst år erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen skall föreligga då en försäkrad genom retroaktivt beslut blir berättigad till folkpensionsförmån för december månad nämnda år. Vidare föreslås vissa ändrade avgiftsregler med anledning av införandet av den särskilda sjömansskatten. Slutligen framlägges förslag om ändringar i yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen som en följd av tidigare genomförda lagändringar angående adoptivbarns rättsliga ställning. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 11, 16, 17, 19, 23, 33, 35 och 41 §§ lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Sjukkassa skall--------—-------------- därav påkallas. Ändring av------------------------ ändringen uppkommit. Under tid,------------------------- riksdagens verk. Under tid, då sjukpenningförsåkrad medlem efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning, må hans sjukpenningförsäkring ej ändras så att han upphör att vara sjukpenningförsåkrad eller kommer att till­ höra lägre sjukpenningklass än den han tillhörde, då arbets prövningen eller yrkesutbildningen började. Beslut angående------------—-------- delgivas denne.

16 §. Har försäkrad åtnjutit läkarvård, Har försäkrad åtnjutit läkarvård, som i 14 § avses, skall ersättning ut­ som i 14 § avses, skall ersättning utgå gå för utgifter för resortill och för utgifter i anledning av resor från läkaren, dock endast så­ till och från läkaren, vilka framt resekostnaden överstiger fyra föranletts huvudsakligen av behovet kronor för det första besöket hos lä­ av läkarvård, i den mån utgifterna karen och en krona för varje följande för varje besök hos läkaren överstiga

1 Senaste lydelse, se beträffande 11, 16 och 41 55 SFS 1956:74, beträffande 17 och 33 55 SFS 1953:569, beträffande 19 5 SFS 1955:402, beträffande 23 5 SFS 1954:267 och beträffande 35 5 SFS 1954:518.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

besök (återbesök). Därvid ersättes fyra kronor. Såsom utgift i anled­ hela den överskjutande kostnaden, ning av resa till eller från läkare om försäkrad efter hänvisning av lä­ skall, i den mån Konungen så för­ kare sökt läkarvård vid allmänt sjuk­ ordnar, anses förutom resekostnad hus eller för enbart öppen vård av­ utgift för övernattning och för an­ sedd sjukvårdsinrättning, vilken till­ litande av följeslagare under resan. hör staten eller till vars drift stats­ Ersättning må ej utgivas med hög­ bidrag utgår eller som drives av re belopp än som skulle hava utgått landsting eller stad, som ej deltager i vid besök hos den provinsialläkare landsting; dock att ersättning icke eller stadsläkare, inom vars distrikt må utgivas med högre belopp än som den försäkrade vistas. Ersättning må skulle hava utgått, om läkarvården dock utgivas högst med belopp, som sökts vid närmaste allmänna sjuk­ skulle hava utgått, om läkarvården hus, där vården kunnat meddelas. sökts vid närmaste allmänna sjuk­ Har försäkrad sökt läkarvård vid all­ hus, där vården kunnat meddelas, mänt sjukhus för skada, som drab­ a) om den försäkrade efter hänvis­ bat honom genom olycksfall, skall, ning av läkare sökt läkarvård vid såframt det skäligen kunnat antagas sjukvårdsanstalt eller för enbart öp­ att han till följd av skadan var i pen vård avsedd sjukvårdsinrätt­ trängande behov av läkarvård vid ning, vilken tillhör staten eller till sådant sjukhus, den överskjutande vars drift statsbidrag utgår eller som kostnaden ersättas enligt vad nu drives av landsting eller stad, som sagts ändå att hänvisning av läka­ ej deltager i landsting; re ej skett. I annat fall utgår ersätt­ b) om den försäkrade utan att ning med tre fjärdedelar av den över­ hänvisning av läkare skett sökt lä­ skjutande kostnaden; dock må högre karvård vid sjukvårdsanstalt för ska­ belopp ej utgivas ån som skulle ha­ da, som drabbat honom genom va utgått vid besök hos den provin­ olycksfall, och det skäligen kunnat sialläkare eller stadsläkare, inom antagas att han till följd av skadan vars distrikt den försäkrade vistas, var i trängande behov av läkarvård och skall vid återbesök försäkrad sva­ vid sådan anstalt; ra för högst två kronor. c) om den försäkrade på grund av Ersättning, som i första stycket sjukdom varit i trängande behov av avses, utgår endast där resan föran­ läkarvård men icke kunnat anträffa letts huvudsakligen av behovet av lä­ den provinsialläkare eller stadsläka­ karvård samt den försäkrade skrift­ re, inom vars distrikt han vistas, och ligen betygar att så är fallet. I frå­ därför sökt vård hos annan läkare. ga om rätten till sådan ersättning Ersättning i anledning av återresa skall vidare gälla må utgivas högst för resa till den a) att ersättning må beräknas plats, varifrån resan till läkaren fö­ högst efter det billigaste, vanligen fö­ retogs. Om resan till läkaren anträtts rekommande färdsätt, som med hån- från den försäkrades arbetsplats och

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

syn till den sjukes tillstånd kunnat den försäkrade företager dagliga re­ sor mellan bostaden och arbetsplat­ användas; b) att ersättning ej må utgivas, om sen, må dock ersättning i anledning med hänsyn till resans längd samt av återresa utgivas för resa till den den sjukes tillstånd skäligen kunnat försäkrades bostad. fordras att han gått, cyklat eller fär­ Ersättning må ej utgivas, om med dats på annat dylikt sått, som icke hänsyn till resans långd samt den sjukes tillstånd skåligen kunnat krävt särskild kostnad; c) att för resa med annan automo- fordras att han gått, cyklat eller fär­ bil än ambulansbil eller sådan bil, dats på annat dylikt sått, som icke som går i allmän trafik, eller med krävt särskild kostnad. För resa hästskjuts, motorcykel eller maskin­ utom riket må ersättning icke utgå. Angående beräkningen i övrigt av driven farkost, som ej går i allmän trafik, ersättning skall beräknas en­ ersättning enligt denna paragraf för­ ordnar Konungen. Konungen äger ligt av Konungen fastställd taxa; d) att ersättning för återresa md därvid beträffande resor inom viss utgivas högst för resa till den plats, centralsjukkassas verksamhetsområ­ varifrån resan till läkaren företogs, de föreskriva, att ersättning skall ut­ eller till den sjukes bostad, dock att gå endast i den mån utgifterna för ersättning för återresa till bostaden varje besök hos läkaren överstiga ej må beräknas för den del av färd- fem kronor samt att vad i andra styc­ sträckan, varmed denna med mer ån ket stadgas icke skall äga tillämp­ en mil överstiger fårdstråckan vid ning. resan till läkaren; e) att ersättning ej må utgivas för resa utom riket. Om försålcrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan föl­ jer honom till läkaren, skall jämväl följeslagarens resa ersättas enligt ovan angivna grunder; ersättningen skall därvid beräknas å den samman­ lagda resekostnaden för den sjuke och hans följeslagare. Vid tandläkarvård --------------------- - motsvarande tillämpning.

17 §.

Har försäkrad åtnjutit sjukhus- Har försäkrad åtnjutit sjukhus­ vård, som på grund av sjukdom varit vård, som på grund av sjukdom vaerforderlig, skall enligt vad nedan rit erforderlig, skall enligt vad nedan sägs ersättning utgå jämväl för ut- sägs ersättning utgå jämväl för ut-

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

gifterna för resor till och från gifterna i anledning av resor till sjukvårdsinrättningen. och från sjukvårdsinrätt­ Utgifter för försäkrads resa för in­ ningen. Såsom sådan utgift skall, tagning å sjukvårdsinrättning ersät­ i den mån Konungen så förordnar, tas högst med belopp som motsvarar anses förutom resekostnad utgift för kostnaden för resa till närmaste all­ övernattning och för anlitande av männa sjukhus, där erforderlig vård följeslagare eller vårdare under re­ kunnat beredas, eller, om den sjuke san. intagits å hemortssjukhus och beho­ Ersättning må ej utgivas med vet av sjukhusvård uppkommit vid högre belopp ån som skulle hava ut­ vistelse inom sjukvårdsområdet eller gått, om vården åtnjutits vid när­ därtill gränsande kommun, högst maste allmänna sjukhus, där erfor­ med belopp, som motsvarar kostna­ derlig vård kunnat beredas, eller, om den för resa till närmaste hemorts­ den sjuke intagits å hemortssjukhus sjukhus, där erforderlig vård kunnat och behovet av sjukhusvård upp­ beredas. kommit vid vistelse inom sjukvårds­ Utgifter för försäkrads återresa området eller därtill gränsande kom­ från sjukvårdsinrättningen ersättas mun, vid närmaste hemortssjukhus, endast i den mån de överstiga fyra där erforderlig vård kunnat beredas. kronor. Ersättning för återresa utgår Utgifter i anledning av återresa icke, om behovet av sjukhusvård från sjukvårdsinrättning ersättas en­ uppkommit under det försäkrad vis­ dast i den mån de överstiga fyra kro­ tats utom det län, inom vilket han är nor. Kostnad för återresa må ej be­ bosatt, och han i anledning därav in­ räknas högre ån för resa till den för­ tagits å sjukvårdsinrättning belägen säkrades bostad. Har behovet av utom nämnda län. Kostnad för åter­ sjukhusvård uppkommit under det resa må ej beräknas högre ån för re­ att den försäkrade vistats utom det sa från sjukvårdsinrättningen till län, där han är bosatt, och har han i den försäkrades bostad. anledning därav intagits å sjukvårds­ Vid beräkning av ersättning som i inrättning, som är belägen utom denna paragraf avses, skall vad i nämnda lån, må kostnad för återre­ 16 § andra stycket a), b), c) och e) san ej beräknas högre än för resa till är stadgat äga motsvarande tillämp­ den plats, varifrån resan till sjuk­ ning. vårdsinrättningen företagits. I sist- Om försäkrads ålder eller tillstånd berörda fall må dock ersättning för påkallar, att anhörig eller annan föl­ återresa till bostaden utgå, om beho­ jer honom vid intagning å sjukvårds­ vet av sjukhusvård uppkommit vid inrättning eller vid återresa därifrån vistelse inom en till det egna sjuk­ eller att vårdare därvid anlitas, skall vårdsområdet gränsande kommun ersättning utgivas jämväl för följe­ och vården beretts vid sjukvårdsin­ slagarens resa eller kostnaden för rättning, till vilken färdsträckan från vårdare. Härvid skall gälla, förutom bostaden ej är längre ån fårdstråckan

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 7

från bostaden till hemortssjukhus,

gat, att ersättning skall beräknas å som i andra stycket avses. den sammanlagda kostnaden för den Beträffande ersättning, som i den­ försäkrade och hans följeslagare el­ na paragraf avses, skall vad i 16 § ler vårdare samt att ersättning för fjärde stycket är stadgat äga mot­ följeslagares resekostnad varje gång svarande tillämpning. högst må utgivas efter kostnaden för Angående beräkningen i övrigt av tur- och returresa. ersättning enligt denna paragraf för­ ordnar Konungen. 19 §. Har kommun motsvarande kostnad. Allmän sjukkassa äger med arbets­ Allmän sjukkassa äger med arbetsgivare, som anordnar läkarvård eller givare, som anordnar läkarvård eller vidtager andra sjukvårdande åtgär­ vidtager andra sjukvårdande åtgär­ der så att kassans utgifter för sjuk- der så att kassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen kunna antagas vårdsförsäkringen kunna antagas minska, överenskomma om skälig minska, överenskomma om skälig gottgörelse för arbetsgivarens ifråga­ gottgörelse för arbetsgivarens ifråga­ varande kostnader, överenskommel­ varande kostnader. sen skall för att vara gällande fast­ Allmän sjukkassa äger jämväl med ställas av tillsynsmyndigheten. kommun eller transportföretag, som åtager sig att ombesörja transporter, för vilka ersättning enligt li, 16 eller 17 § må utgivas, träffa överenskom­ melse om skälig gottgörelse härför samt om avgifter, vilka kommunen eller företaget md uttaga av de för­ säkrade för utförda transporter. överenskommelse, som i andra och tredje styckena avses, skall för att vara gällande fastställas av till­ synsmyndigheten. Om redare------- — — denna lag. 23 §. Sjukpenning utgår ej för tid då Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad försäkrad a) fullgör tjänstgöring såsom a) fullgör tjänstgöring såsom värn­ värnpliktig; pliktig; b) är intagen i barnhem eller sko­ b) är intagen i barnhem eller sko­ la tillhörande barna- och ungdoms­ la tillhörande barna- och ungdoms­ vården; vården;

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

c) är häktad eller intagen i fång­

vårds- eller tvångsarbetsanstalt; vårds- eller tvångsarbetsanstalt; d) vårdas å allmän alkoholistan­ d) vårdas å allmän vårdanstalt för stalt; alkoholmissbrukare; e) i annat fall än ovan sagts av e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i för­ annan orsak än sjukdom tagits i för­ var på det allmännas bekostnad. var på det allmännas bekostnad;

f) undergår arbets prövning eller yrkesutbildning som i 11 § fjärde stycket sägs. Försäkrad, som nyssnämnda lag.

33 §.

Medlem i------------ -—----------båda kassorna. Avgift för sjukvårdsförsäkringen Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av medlem, vars till skall erläggas av medlem, vars till statlig inkomstskatt taxerade in­ statlig inkomstskatt taxerade in­ komst vid taxering året näst efter komst vid taxering året näst efter det det år avgiften avser bestämts till år avgiften avser bestämts till minst minst ettusentvåhundra kronor och ettusentvåhundra kronor och som som icke vid utgången av sistnämnda icke vid utgången av sistnämnda år år upphört att vara medlem, fyllt sex­ upphört att vara medlem eller fyllt tiosju år eller uppbär folkpensions­ sextiosju år och ej heller för decem­ förmån i annan form än ålderspen­ ber månad samma år ägt uppbära sion. folkpensionsförmån i annan form än ålderspension. Avgift för---- ------- ettusentvåhundra kronor. Avgift för---- — ■— av tjänstgöringen. Vad i----------- — taxerade inkomst. Medlem, som — -------- makens sjukförsäkringsavgift.

35 §.

överstiger medlems sammanlagda överstiger medlems sammanlagda avgift för sjukvårdsförsäkringen och avgift för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning försäkringen för grundsjukpenning två procent av hans vid taxering till två procent av hans vid taxering till statlig inkomstskatt året näst efter statlig inkomstskatt året näst efter det år avgiften avser taxerade in­ det år avgiften avser taxerade in­ komst, skall avgiften nedsättas till komst, skall avgiften nedsättas till två procent av nämnda inkomst. Är två procent av nämnda inkomst. Är medlem taxerad enligt för gift skatt­ medlem taxerad enligt för gift skatt­ skyldig gällande bestämmelser, skall skyldig gällande bestämmelser, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 9

härvid å vardera maken anses be­ härvid å vardera maken anses belöpa löpa hälften av makarnas samman­ hälften av makarnas sammanlagda lagda taxerade inkomst. Nedsättning taxerade inkomst. Nedsättning skall skall i första hand avse avgift för i första hand avse avgift för sjuk­ sjukvårdsförsäkringen. Vid nedsätt­ vårdsförsäkringen. ning uppkommande öretal skall, om Har medlem under visst kalender­ det uppgår till högst femtio, bort­ år åtnjutit inkomst, för vilken erlagts falla och, om det överstiger femtio, sjömansskatt, skall avgift för försäk­ ringen för tilläggssjukpenning avse­ höjas till närmaste hela krontal. ende samma år nedsättas med en tolftedel för varje kalendermånad, under vilken sådan inkomst åtnjutits. Vid nedsättning uppkommande öretal skall, om det uppgår till högst femtio, bortfalla och, om det översti­ ger femtio, höjas till närmaste hela krontal. Därest vad------------ —---------påföras honom.

41 §. Sjukhjälpsbidrag utgår till Sjukhjälpsbidrag utgår centralsjukkassa med nedan angivna till centralsjukkassa med nedan an­ givna procentuella andel av de utgif­ procentuella andel av de utgifter un­ der kalenderåret, som bestritts av ter under kalenderåret, som bestritts av centralsjukkassan och till denna centralsjukkassan och till denna an­ anslutna lokalsjukkassor, nämligen slutna lokalsjukkassor, nämligen för a) läkarvård enligt 14 § och 19 § för a) läkarvård enligt 14 § och 19 § första stycket, gottgörelse till arbets­ första stycket samt gottgörelse till givare enligt 19 § andra stycket för arbetsgivare enligt 19 § andra styc­ läkarvård och för andra sjukvårdan­ ket för läkarvård och för andra sjuk­ de åtgärder än som avses i 18 §, re­ vårdande åtgärder än som avses i sor enligt 16 och 17 §§ samt gott­ 18 § ävensom resor enligt 16 och görelse enligt 19 § tredje stycket för 17 §§ 50 procent; transporter 50 procent; b) grundsjukpenning och motsva­ b) grundsjukpenning och motsva­ rande del av hempenning 50 rande del av hempenning 50 procent; procent; c) barntillägg 75 procent. c) barntillägg 75 procent. Konungen äger-------------------------- tillkomma lokalsjukkassa Angående sjukhjälpsbidrag------------------------ särskilt stadgat.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­

nuari 1960.

Bestämmelserna i 16 och 17 §§

äldre lydelsen skola äga tillämpning

i fråga om resor, som påbörjats före

ikraftträdandet.

1 fall då försäkrad börjat undergå

arbets prövning eller yrkesutbildning

före lagens ikraftträdande, skall 23 §

i dess äldre lydelse tillämpas.

Bestämmelserna i 33 § äldre lydel­

sen skola äga tillämpning i fråga om

avgifter för år 1958 och tidigare år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 11

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 10, 21 och 22 §§ lagen den 14 maj 1954 om yrkes­ skadeförsäkring skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Vid bedömande--------------------------jämväl härtill. Drabbas försäkrad,--------------------- — senare skadan. Därest den skadade undergår yr­ Därest den skadade undergår ar­ kesutbildning, som huvudsakligen bets prövning eller sådan yrkesutbild­ syftar till och är ägnad att väsent­ ning, som huvudsakligen syftar till ligt minska skadans inverkan på och är ägnad att väsentligt minska hans förmåga att framdeles bereda skadans inverkan på hans förmåga sig arbetsinkomst, skall vid bedöman­ att framdeles bereda sig arbetsin­ de av arbetsförmågans nedsättning komst, skall vid bedömande av ar­ under utbildningstiden beaktas i vad betsförmågans nedsättning under mån utbildningen medför hinder för tiden för arbetsprövningen eller yr­ honom att utföra förvärvsarbete. Vid kesutbildningen beaktas i vad mån bedömande av arbetsförmågans ned­ verksamheten medför hinder för ho­ sättning efter utbildningstidens slut nom att utföra förvärvsarbete. Vid må, om utbildningen kan antagas bedömande av arbetsförmågans ned­ hava varaktigt minskat skadans in­ sättning efter avslutad yrkesutbild­ verkan på arbetsförmågan, skälig ning må, om utbildningen kan an­ hänsyn tagas härtill. tagas hava varaktigt minskat ska­ dans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas härtill.

21 §•

Varje barn till den avlidne äger Varje barn till den avlidne äger till den dag det fyller sexton år upp­ till den dag det fyller sexton år upp­ bära livränta med belopp, som mot­ bära livränta med belopp, som mot­ svarar en sjättedel av den avlidnes svarar en sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Är barnet ef­ årliga arbetsförtjänst. Är barnet ef­ ter sagda tidpunkt till följd av sjuk­ ter sagda tidpunkt till följd av sjuk­ dom eller annan dylik orsak ur stånd dom eller annan dylik orsak ur stånd

12 Knngl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

att själv försörja sig, skall livräntan att själv försörja sig, skall livräntan utgå, så länge anledningen till den utgå, så länge anledningen till den bristande försörjningsförmågan fort­ bristande försörjningsförmågan fort­ far, dock längst till den dag barnet far, dock längst till den dag barnet fyller tjuguett år. Till barn, som var fyller tjuguett år. Till barn, som var adopterat av annan än den avlidnes adopterat av annan än den avlidnes make, skall livränta dock ej utgivas, make, skall livränta dock ej utgivas. med mindre adoptanten samt, om Ej heller skall livränta utgå till barn han var gift, hans make vid tiden utom äktenskap, därest den avlidne för dödsfallet voro ur stånd att full­ enligt avtal som är bindande för bar­ göra sin underhållsskyldighet mot net, åtagit sig att till dess underhåll barnet. Ej heller skall livränta utgå utgiva visst belopp en gång för alla. till barn utom äktenskap, därest den avlidne enligt avtal som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess un­ derhåll utgiva visst belopp en gång för alla. Adoptivbarn äger —----------------- — eget barn. Var den----------------- erforderligt underhåll.

22 §.

Kommer den avlidnes fader, mo­ Kommer den avlidnes fader, moder der eller adoptant att till följd av eller adoptant att till följd av döds­ dödsfallet sakna erforderligt under­ fallet sakna erforderligt underhåll, håll, äger sådan efterlevande under äger sådan efterlevande under sin sin återstående livstid erhålla liv­ återstående livstid erhålla livränta ränta med belopp, som med hänsyn med belopp, som med hänsyn till om­ till omständigheterna prövas skäligt, ständigheterna prövas skäligt, dock dock högst motsvarande en sjättedel högst motsvarande en sjättedel av av den avlidnes årliga arbetsför­ den avlidnes årliga arbetsförtjänst. tjänst. Livränta skall dock ej utgivas till den avlidnes fader eller moder, därest den avlidne var adopterad av annan än faderns eller moderns make.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1960. Beträffande livränta i anledning av skada, som inträffat före ikraft­ trädandet, skola dock 21 och 22 §§ i deras äldre lydelse alltjämt äga tilllämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 13

Förslag till

Förordning

om ändring i miUtärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, att 7 § 3 och 4 mom. samt 8 § militärersättningsförordningen den 2 juni 19501 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse) (Nuvarande lydelse) 7 3 m o m. Varje barn till den avlid­ 3 m o in. Varje barn till den avlid­ ne äger till den dag det fyller sexton ne äger till den dag det fyller sexton år uppbära livränta med belopp, som år uppbära livränta med belopp, som motsvarar en sjättedel av den avlid­ motsvarar en sjättedel av den avlid­ nes årliga arbetsförtjänst. Är barnet nes årliga arbetsförtjänst. Är barnet efter sagda tidpunkt till följd av sjuk­ efter sagda tidpunkt till följd av dom eller annan dylik orsak ur stånd sjukdom eller annan dylik orsak ur att själv försörja sig, skall livräntan stånd att själv försörja sig, skall liv­ räntan utgå, så länge anledningen till utgå, så länge anledningen till den bristande försörjningsförmågan fort­ den bristande försörjningsförmågan far, dock längst till den dag barnet fortfar, dock längst till den dag bar­ fyller tjuguett år. Till barn, som var net fyller tjuguett år. Till barn, som adopterat av annan än den avlidnes var adopterat av annan än den av­ make, skall livränta dock ej utgivas, lidnes make, skall livränta dock ej med mindre adoptanten samt, om utgivas. Ej heller skall livränta utgå han var gift, hans make vid tiden för till barn utom äktenskap, därest den dödsfallet voro ur stånd att fullgöra avlidne enligt avtal som är bindande sin underhållsskyldighet mot barnet. för barnet, åtagit sig att till dess un­ Ej heller skall livränta utgå till barn derhåll utgiva visst belopp en gång utom äktenskap, därest den avlidne för alla. enligt avtal som är bindande för bar­ net, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla. Adoptivbarn äger--------------------------eget barn. Var den-------------------------- erforderligt underhåll.

1 Senaste lydelse av 7 och 8 §§ se SFS 1954:460.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

4 m o in. Kommer den avlidnes 4 mom. Kommer den avlidnes fader, moder eller adoptant att till fader, moder eller adoptant att till följd av dödsfallet sakna erforderligt följd av dödsfallet sakna erforderligt underhåll, äger sådan efterlevande underhåll, äger sådan efterlevande under sin återstående livstid erhålla under sin återstående livstid erhålla livränta med belopp, som med hän­ livränta med belopp, som med hän­ syn till omständigheterna prövas syn till omständigheterna prövas skäligt, dock högst motsvarande en skäligt, dock högst motsvarande en sjättedel av den avlidnes årliga ar­ sjättedel av den avlidnes årliga ar­ betsförtjänst. betsförtjänst. Livränta skall dock ej utgivas till den avlidnes fader eller moder, därest den avlidne var adop­ terad av annan än faderns eller mo­ derns make.

8 §.

Vid bedömande------------— — — jämväl härtill. Om någon-------------— —------- av detta. Därest den skadade undergår yr­ Därest den skadade undergår kesutbildning, som huvudsakligen arbetsprövning eller sådan yrkesut­ syftar till och är ägnad att väsentligt bildning, som huvudsakligen syftar minska skadans inverkan på hans till och är ägnad att väsentligt min­ förmåga att framdeles bereda sig ar­ ska skadans inverkan på hans för­ betsinkomst, skall vid bedömande av måga att framdeles bereda sig arbets­ arbetsförmågans nedsättning under inkomst, skall vid bedömande av ar­ utbildningstiden beaktas i vad mån betsförmågans nedsättning under utbildningen medför hinder för ho­ tiden för arbets prövningen eller yr­ nom att utföra förvärvsarbete. Vid kesutbildningen beaktas i vad mån bedömande av arbetsförmågans ned­ verksamheten medför hinder för ho­ sättning efter utbildningstidens upp­ nom att utföra förvärvsarbete. Vid hörande må, om utbildningen kan bedömande av arbetsförmågans ned­ antagas hava varaktigt minskat ska­ sättning efter avslutad yrkesutbild­ dans inverkan på arbetsförmågan, ning må, om utbildningen kan an­ skälig hänsyn tagas därtill. tagas hava varaktigt minskat ska­ dans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas därtill.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960. Beträffande livränta i anledning av skada, som inträffat före ikraftträ­ dandet, skola dock 7 § 3 och i mom. i deras äldre lydelse alltjämt äga tilllåmpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 15

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 2—6 §§ samt 8 § lagen den 18 maj 1956 om er­ sättning åt smittbärare1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Ersättning åt tillfällig smittbärare Ersättning åt tillfällig smittbärare utgår från och med den dag då myn­ utgår dels för inkomstbortfall, som dighetens ingripande träder i tillämp­ smittbärare åsamkas till följd av ning och så länge det består, dock myndighetens ingripande, från och längst under nittio dagar i följd. med den dag då ingripandet träder i tillämpning och så länge det består, dock längst under nittio dagar i följd, och dels för resa, som varit erforderlig på grund av ingripandet.

3 §•

Ersättningen åt den som är sjuk- Ersättningen för inkomstbortfall penningförsäkrad jämlikt lagen om åt den som är sjukpenningförsäkrad allmän sjukförsäkring utgår för dag jämlikt lagen om allmän sjukförsäk­ räknat med det högsta belopp som ring utgår för dag räknat med det han vid sjukdom är berättigad att högsta belopp som han vid sjukdom uppbära i sjukhjälp på grund av den är berättigad att uppbära i sjukhjälp obligatoriska och frivilliga sjukpen­ på grund av den obligatoriska och ningförsäkringen för dag under de frivilliga sj ukpenningförsäkringen första etthundraåttio dagarna av en för dag under de första etthundra­ sjukperiod, för vilken sjukpenning åttio dagarna av en sjukperiod, för utgår; dock att ersättning åt den som vilken sjukpenning utgår; dock att åtnjuter annan inkomst av förvärvs­ ersättning åt den som åtnjuter an­ arbete än inkomst av tjänst alltid nan inkomst av förvärvsarbete än in­ skall bestämmas till det belopp för komst av tjänst alltid skall bestäm-

1 Senaste lydelse av 3 och 8 {§ se SFS 1958:459.

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

dag räknat som skulle hava utgått mas till det belopp för dag räknat till honom, därest hela hans årsin­ som skulle hava utgått till honom, komst av förvärvsarbete utgjort in­ därest hela hans årsinkomst av för­ komst av tjänst. värvsarbete utgjort inkomst av tjänst. Ersättningen åt-------------------------- sagda lag. Den som-------- om arbetsinkomst.

4 §• Är den till ersättning berättigade Är den till ersättning berättigade intagen å sjuk vårdsanstalt, som i la­ intagen å sjukvårdsanstalt, som i la­ gen om allmän sjukförsäkring om- gen om allmän sjukförsäkring omförmäles, skall ersättningen minskas förmäles, skall ersättningen för in­ med tre kronor för dag, dock med komstbortfall minskas med tre kro­ högst hälften av ersättningens be­ nor för dag, dock med högst hälften lopp. Det lägsta ersättningsbeloppet av ersättningens belopp. Det lägsta till kvinna, som är intagen å sjuk- ersättningsbeloppet till kvinna, som vårdsanstalt och i hemmet har minst är intagen å sjukvårdsanstalt och i ett barn under tio år vilket är sjuk- hemmet har minst ett barn under tio vårdsförsäkrat såsom barn till hen­ år vilket är sjukvårdsförsäkrat så­ ne eller hennes make, skall utgöra som barn till henne eller hennes ma­ fem kronor för dag. ke, skall utgöra fem kronor för dag.

5 §• Från ersättningen skola avräknas Från ersättningen för inkomst­ sjuk- eller hempenning, tilläggspen- bortfall skola avräknas sjuk- eller ning och barntillägg, vartill smitt- hempenning, tilläggspenning och bäraren under tiden för ingripandet barntillägg, vartill smittbäraren un­ må vara berättigad enligt lagen om der tiden för ingripandet må vara be­ allmän sjukförsäkring, lagen med rättigad enligt lagen om allmän sjuk­ särskilda bestämmelser om frivil­ försäkring, lagen med särskilda be­ lig sjukpenningförsäkring i allmän stämmelser om frivillig sjukpenning­ sjukkassa, lagen om yrkesskadeför­ försäkring i allmän sjukkassa, lagen säkring eller lagen om moderskaps- om yrkesskadeförsäkring eller lagen hjälp. om moderskapshjälp. Från ersättningen —------------ —- — för ingripandet. Vad i------- 6 om yrkesskadeförsäkring.

6 §•

Tillfällig smittbärare, vilken under Tillfällig smittbärare, vilken under tid för ingripande som i denna lag tid för ingripande som i denna lag avses är tillförsäkrad lön av allmän- avses är tillförsäkrad lön av allmän-

Knngl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 17

na medel, äger rätt till ersättning en- na medel, äger rätt till ersättning för dast i den mån lönen understiger vad inkomstbortfall endast i den mån lö­ som eljest skulle hava utgått i ersätt­ nen understiger vad som eljest skulle ning åt honom enligt denna lag. hava utgått i sådan ersättning åt ho­ nom enligt denna lag.

8 §• Framställning om------------------------ ersättning förloras. Vid framställningen--------------------- — om ingripandet. Därest sökanden under tiden för Därest den som gör framställning ingripandet äger uppbära ersättning, om ersättning för inkomstbortfall som i 5 § avses, eller lön, som utgår under tiden för ingripandet äger av allmänna medel, skall framställ­ uppbära ersättning, som i 5 § avses, ningen därjämte innehålla av sökan­ eller lön, som utgår av allmänna me­ den på heder och samvete avgiven del, skall framställningen därjämte försäkran angående den ersättning innehålla av sökanden på heder och och lön han äger uppbära under nyss­ samvete avgiven försäkran angående nämnda tid. den ersättning och lön han äger upp­ bära under nyssnämnda tid.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1960.

2 - Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 161

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 april 1959.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden N ilsson , S träng , A ndersson , L indell , L indström , L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , N etzén , J ohansson , af G eijerstam .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om ändring i sjukför­ säkringslagen m.m. samt anför.

Inledning Sedan sjukförsäkringslagen trädde i kraft den 1 januari 1955 har vid olika tillfällen vidtagits ändringar av sådana bestämmelser i lagen, beträf­ fande vilka behovet av en omarbetning ansetts särskilt framträdande. Änd­ ringarna har varit av förhållandevis mindre räckvidd och enighet har i stort sett rått om att en allmän och mera omfattande översyn av sjukförsäkrings­ lagen bör anstå, till dess ytterligare erfarenheter vunnits rörande lagens verkningar och till dess samordningsfrågorna inom socialförsäkringen i sin hel­ het kan prövas. När jag förordar, att även 1959 års riksdag förelägges förslag om änd­ ringar i sjukförsäkringslagen m. m., har jag alltjämt den uppfattningen, att det i avvaktan på den allmänna översynen av hithörande frågor inte bör genomföras några mera genomgripande ändringar eller ändringar, som inne­ bär principiella nyheter. Åtskilliga i och för sig befogade önskemål om änd­ ringar i bestämmelserna har jag därför inte ansett mig kunna för närvarande upptaga till behandling. Andra ändringsförslag är däremot av den art och angelägenhetsgrad, att jag anser reformbehoven böra tillgodoses utan ytter­ ligare dröjsmål. Sålunda synes vissa av de förslag, som utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning1 framlagt i ett den 21 april 1958 avgivet betänkande

Nds Kellgren, biträdande direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Sven Hydén, framlidne landshövdingen E. Gust. Andersson, verkställande direktören i Sveriges läkarförbund Erik Husmark samt överläkaren vid Ortopediska kliniken i Göteborg, professorn Erik Severin.

Kungi. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 19

(SOU 1958: 17), redan nu böra upptagas till prövning. Utredningen har haft i uppdrag att undersöka, i vilken utsträckning det är möjligt och lämpligt att låta den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen i admi­ nistrativt och ekonomiskt avseende inkopplas på den verksamhet, som syftar till att återanpassa en sjuk person till arbetslivet, samt att ta ställning till de organisatoriska och rättsliga problem, som ett stöd från sjuk- och yrkes­ skadeförsäkringarnas sida åt ifrågavarande rehabiliteringsverksamhet erbju­ der. I enlighet härmed har utredningen gjort vissa rekommendationer an­ gående samarbete mellan socialförsäkringsorganen och de arbetsvårdande myndigheterna samt framlagt förslag till ändringar i sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna och i militärersättningsförordningen. Ett annat aktuellt spörsmål rör utformningen av reseersättningsbestämmelserna. Såväl i riksdagen som från organisationer och enskilda har yrkan­ den framställts om ändringar och kompletteringar av bestämmelserna i olika avseenden. De allmänna sjukkassorna har också i åtskilliga fall på grund­ val av sina erfarenheter av bestämmelsernas tillämpning till riksförsäkringsanstalten framställt önskemål om sådana ändringar. Med hänsyn härtill tillkallade jag efter bemyndigande den 26 april 1957 tre utredningsmän för att biträda med översyn av sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser och därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmännen, som antog benämningen sjukreseutredningen1, avgav i juni 1958 betänkande i ämnet (SOU 1958: 23). Utöver de av de båda nämnda utredningarna framlagda förslagen avser jag att till behandling upptaga vissa begränsade frågor sammanhängande med nyligen genomförd lagstiftning på andra områden. Yttranden över det betänkande som avlåtits av utredningen om social­ försäkring och arbetsanpassning har efter remiss avgivits av statskontoret, socialstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbild­ ning, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveri­ ges akademikers centralorganisation, Sveriges läkarförbund, Svenska vanförevårdens centralkommitté samt Rikskominittén för partiellt arbetsföra. Över sjukreseulredningens betänkande bar likaledes efter remiss yttran­ den avgivits av statskontoret, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen, luftfartsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas för­ bund, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges läkarförbund samt

1 Byråchefen i socialdepartementet L. Hultström, ordförande, samt ledamöterna av riks­ dagens andra kammare S. A. Mellqvist och .1.-1. Nilsson.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

De vanföras riksförbund. Dessutom har samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen inkommit med yttrande i ärendet. Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga de frågor, som jag i det föregående berört.

Gällande bestämmelser S jukförsäkringslagen Försäkring enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring 1 (nr 1; ändr. 733/48, 621/50, 569/53, 244/54, 267/54, 518/54, 397/55, 402/55, 74/56, 627/56 och 457/58) avser att vid sjukdom bereda sjukhjälp dels i form av ersättning för utgifter för sjukvård och dels i form av sjukpenning. Försäkringen är i vissa avseenden obligatorisk, i andra frivillig. På grund av den obligatoriska försäkringen utgives även moderskapshjälp enligt vad därom är stadgat i lagen om moderskapshjälp. Försäkringen sker i allmänna sjukkassor (2 §). Dessa är av två slag, centralsjukkassor och lokalsjukkassor. För varje landstingsområde samt varje stad, som ej deltager i landsting, skall finnas en centralsjukkassa. Centralsjukkasseområde, som ej utgöres enbart av stad, skall vara indelat i lokalsjukkasseområden, omfattande en eller flera kommuner. För varje lokalsjukkasseområde skall finnas en lokalsjukkassa, som skall vara anslu­ ten till den centralsjukkassa, inom vars verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet är beläget (3 §). I den mån Konungen så förordnar är sjukkassorna skyldiga att biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkringseller understödsverksainhet än sjukförsäkringen (58 §). Riksförsäkringsanstalten är tillsynsmyndighet för de allmänna sjukkas­ sorna.

Beträffande den obligatoriska sjukförsäkringen bör föl­ jande nämnas i detta sammanhang. I fråga om försäkringspliktens omfattning stadgas, att varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, från och med ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder han fyllt sexton år, genom med­ lemskap i allmän sjukkassa skall vara försäkrad enligt lagen. Detsamma gäller den, som ej är svensk medborgare, under förutsättning att han är så­ väl bosatt som mantalsskriven i riket. Undantagna från försäkringsplikt är bl. a. de som åtnjutit sjukhusvård under minst sjuhundratrettio dagar i följd, så länge sjukhusvård därefter pågår. Annan än försäkringspliktig får ej vara medlem i allmän sjukkassa (5 §). Försäkring sker i sjukkassan för den kommun, där vederbörande är man­ talsskriven. Medlem i lokalsjukkassa är genom dess anslutning till central­ sjukkassa även medlem i den senare (9 §).

1 Denna lag benämnes i det följande SFL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 21

Varje medlem i allmän sjukkassa är sj ukvårdsförsäkrad. Med­ lemmens sjukvårdsförsäkring omfattar även hans här i riket bosatta barn, adoptivbarn och fosterbarn, som är under 16 år, såframt ej beträffande dem föreligger förhållande, som, om de uppnått nämnda ålder, hade medfört undantag från försäkringsplikt (6 §). Sjukvårdsförsäkringens förmåner utgöres av ersättning för utgifter för läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed företagna resor. Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago kräver sådan vård, med 3/4 av den försäkrades utgifter för vården, dock högst med 3/4 av belopp, som för vården upptagits i den av Kungl. Maj :t fastställda sjukkassetaxan. Såsom utgifter för läkarvård skall i viss begränsad utsträckning anses även utgifter för tandläkarvård (14 §). Utgifter för sjukhusvård ersättes, om vården på grund av sjukdom varit erforderlig (15 §). Med sjukhusvård avses vård som å allmänt sjuk­ hus eller annan sjukvårdsinrättning, vilken enligt av Kungl. Maj :t fastställd förteckning är att anse som sjukvårdsanstalt enligt lagen, lämnas där in­ tagen försäkrad ävensom vård å annan sjukvårdsinrättning, om vården beredes genom pensionsstyrelsens försorg. Under begreppet allmänt sjuk­ hus faller enligt lagen sjukvårdsinrättning som tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting eller stad, som ej del­ tager i landsting, och ej är anordnad vid ålderdomshem ävensom sjukvårds­ inrättning, varöver pensionsstyrelsen förfogar för sin sjukvårdande verk­ samhet. Med hemortssjukhus avses allmänt sjukhus, drivet av det landsting eller sådan i landsting ej deltagande stad, inom vars område den försäkrade är bosatt (4 §). För sjukhusvård utgår i allmänhet ersättning med belopp som motsvarar avgiften på allmän sal vid hemortssjukhus. Då erforderlig vård inte kunnat beredas på hemortssjukhus eller behovet av sjukhusvården uppkommit utanför det landstingsområde eller sådan i landsting ej del­ tagande stad, där den sjuke är bosatt, och den sjuke med anledning härav måst intagas på annat allmänt sjukhus, utgår ersättning med belopp, som motsvarar den lägsta avgift, mot vilken den sjuke kunnat erhålla vården på sjukhuset (15 §). Reseersättning tillkommer försäkrad som åtnjutit läkarvård, för vilken han i princip är berättigad till ersättning. Som huvudregel gäller att försäk­ ringen ersätter 3/4 av resekostnaden, i den mån denna överstiger 4 kronor för det första besöket hos läkaren och 1 krona för varje återbesök; av resekost­ naden för återbesök behöver den försäkrade dock själv ej svara för mer än 2 kronor. Högre ersättning får emellertid inte utgivas än som skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade vistas. I vissa fall ersättes hela den resekostnad, som överstiger de båda förstnämnda beloppen. Denna förmånligare ersättningsgrund tilllämpas, när den försäkrade efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid allmänt sjukhus eller vid sjukvårdsinrättning, som tillhör staten, landsting

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

eller stad utom landsting eller är statsunderstödd och som är avsedd enbart för öppen vård. Ersättning efter den gynnsammare regeln utgår likväl ej med högre belopp än som skulle ha utgått, om vården sökts vid närmaste allmänna sjukhus, där den kunnat meddelas. Även om läkarremiss ej er­ hållits, utgår ersättning enligt de förmånligare grunderna, när den för­ säkrade sökt läkarvård vid allmänt sjukhus för skada som drabbat honom genom olycksfall. Som förutsättning gäller dock att det skäligen kunnat antagas, att han till följd av skadan var i trängande behov av läkarvård vid sådant sjukhus. Ersättning för återresa efter erhållen läkarvård får utges högst för resa till den plats där resan till läkaren påbörjades eller till den försäkrades bostad. Är vägen till bostaden längre än den först­ nämnda färdsträckan, får emellertid ersättning beräknas för högst en mil utöver färdsträckan vid resan till läkaren. Om den försäkrades ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer honom till läkaren, skall ersättningen från försäkringen beräknas på den sammanlagda kostnaden for den sjuke och hans följeslagare. Som allmän förutsättning för kostnads­ ersättning i samband med läkarvårdsresor gäller, att resan skall ha föran­ letts huvudsakligen av behovet av läkarvård. Den försäkrade skali skrift­ ligen intyga, att så har varit förhållandet (16 §). Har den försäkrade åtnjutit sjukhusvård, som erfordrats på grund av sjukdom, utgår ersättning för utgifterna för resor till och från sjukvårds­ inrättningen. Utgifter för resa för intagning på sjukvårdsinrättning ersättes helt, dock högst med belopp som motsvarar kostnaden för resa till närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Har den sjuke in­ tagits på hemortssjukhus och har behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller därtill gränsande kommun, får ersätt­ ning utgivas högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till när­ maste hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Utgifter för återresa från sjukvårdsinrättning ersättes endast i den mån de överstiger 4 kronor. Kostnaden för återresa får ej beräknas högre än för resa från sjukvårdsinrättningen till den försäkrades bostad. Har behovet av sjukhus­ vård uppkommit under det att försäkrad vistats utom det län inom vilket han är bosatt och har han i anledning därav intagits på utomlänssjukhus, utgår ingen ersättning alls för återresan. Om den försäkrades ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer honom vid intagning på sjukvårdsinrättning eller vid återresa därifrån, skall ersättning utgivas även för följeslagarens resa. Behöver särskild vårdare anlitas under resorna, ersättes kostnaden härför. Ersättningen beräknas då på grundval av den sammanlagda kostnaden för den försäkrade och hans följeslagare eller vårdare. Ersättningen för följeslagares resekostnad får varje gång utgivas högst efter kostnaden för tur- och returresa (17 §). I fråga om såväl resor till och från läkare som resor till och från sjuk­ vårdsinrättning gäller ytterligare begränsande bestämmelser. Sålunda får

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 23

ersättningen beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas, \idare får ingen ersättning utgivas, om det med hänsyn till resans längd samt den sjukes tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått, cyklat eller färdats på annat dylikt sätt, som inte skulle ha medfört särskild kostnad. För resa med annan bil än ambulansbil eller sådan bil som går i allmän trafik eller med hästskjuts, motorcykel eller maskindriven farkost, som ej går i allmän trafik, skall ersättningen beräknas enligt av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Slutligen gäller, att kostnader för resa utom riket inte ersättes (16 och 17 §§). I kungörelse den 10 december 1954 (nr 783) har Kungl. Maj:t meddelat särskilda bestämmelser angående resekostnadsersättning vid färd med vissa färdmedel, som ej går i allmän trafik. I denna kungörelse angives de belopp per färdkilometer, som skall läggas till grund för beräkning av resekostnaden vid färd med sådana färdmedel. Om resan företages med fortskaffningsmedel, som tillhör den sjuke eller hans make eller den sjukes eller makens föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, barn, adoptivbarn eller foster­ barn eller den som är gift med sådan person, skall resekostnaden beiäknas till 10 öre för kilometer vid resa med bil eller hästskjuts eller maskindriven farkost samt 5 öre för kilometer vid resa med motorcykel, för vilken registreringsplikt föreligger. För resa med moped eller cykel utgår ingen ersätt­ ning. Tillhör fortskaffningsmedlet annan än som nu sagts fördubblas de nyssnämnda beloppen. Om sjukkassa med tillsynsmyndighetens medgivande så beslutat, skall enligt SFL ersättning utgivas för kostnader för sjukgymnastik och vissa andra liknande behandlingar samt konvalescentvård (18 §). Kungl. Maj :t kan förordna att kommun, som vidtar åtgärder för att be­ reda medellösa eller mindre bemedlade personer läkarvård, skall av veder­ börande sjukkassa erhålla ersättning för kostnad för läkarvård, som sålunda beretts försäkrad. Vidare äger sjukkassa med arbetsgivare som anordnar läkarvård eller vidtar andra sjukvårdande åtgärder, så att kassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen kan antagas minska, överenskomma om skälig gottgörelse för arbetsgivarens kostnader. Sådan överenskommelse skall fast­ ställas av tillsynsmyndigheten (19 §).

Sjukpenningförsäkringen omfattar sjukkassemedlemmar med minst 1 200 kronors årsinkomst av förvärvsarbete samt dessutom vissa gifta eller tidigare gifta kvinnliga kassamedlemmar ulan sådan inkomst (7 §). Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i penningar eller naturaförmåner, som någon kan antagas komma att tills vidare åtnjuta av sådant arbete. Sådan årsinkomst av förvärvsarbete, som arbetstagare kan antagas komma att tills vidare åtnjuta i allmän eller enskild tjänst benämnes i lagen årsinkomst av tjänst (8 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Beträffande förutsättningarna för erhållande av sjukpenning gäller, att \id sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan, utgår hel sjukpenning. Vid sjukdom, som inte medför förlust av arbetsförmågan men ned­ sättning av denna med minst hälften, utgår halv sjukpenning. Såsom sjuk­ dom skall anses jämväl sådant tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom, för vilken sjukpenning ut­ givits, och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande. Vid bedö­ mande huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger skall, om sjukdomen kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas huruvida den försäkrade på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jäm­ förligt arbete. Kan sjukdomen antagas vara obotlig eller eljest långvarig skall, sedan skälig tid förflutit från sjukdomens början, undersökas huru­ vida den försäkrade, i förekommande fall efter särskild yrkesutbildning, ar i stånd att försörj a sig genom annan sysselsättning. Om den försäkrade enligt vad nyss sagts är i stånd därtill, må han ej vidare anses vara arbetsoförmögen (21 §). Om försäkrad utan giltig anledning vägrar att under­ kasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning, som är ägnad att förkorta sjukdomstiden eller eljest minska sjukdomens följder och vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, kan sjukpenning helt eller delvis tills vidare forvagras honom under förutsättning att han erinrats om denna påföljd (27 §). Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad fullgör tjänst­ göring som värnpliktig eller i vissa angivna fall tagits i förvar på det all­ männas bekostnad (23 §). Alla sjukpenningförsäkrade medlemmar är tillförsäkrade grundsjuk­ penning med 3 kronor om dagen (22 §). Till grundsjukpenningen utgår i förekommande fall barntillägg (24 §). De medlemmar, vilkas årsinkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kronor, är därjämte försäkrade för tilläggssjukpenmng som utgår med varierande belopp, beroende på vilken sjuk­ penningklass medlemmen placerats i på grund av den för honom beräk­ nade årsinkomsten av tjänst. Högsta tilläggssjukpenning är 17 kronor och lagsta en krona. Efter 180 dagar sker viss reduktion av sjukpenningen, dock inte i de lägsta klasserna (22 §). Under tid för sjukhusvård utbytes sjuk­ penningen mot hempenning. Denna motsvarar sjukpenningen minskad med tre kronor, dock med högst hälften av sjukpenningen (25 §). Det ankommer på vederbörande sjukkassa att besluta huruvida medlem skall vara sjukpenningförsäkrad och, om så finnes vara fallet, placera ho­ nom i den sjukpenningklass han skall tillhöra. Kassan skall också, när det kommit till dess kännedom, att medlems årsinkomst av tjänst eller annat förvärvsarbete undergått ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål meddela det beslut, som därav påkallas. Beslut härom träder i kraft tidigast vid nästa månadsskifte. Ändring av klassplacering får dock ej ske under pågående sjukdom, såvida inte sjukhjälpstiden utgått eller, då fråga är om yrkesskada, den s. k. samordningstiden gått till ända (11 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 25

Såsom karenstid gäller, att sjukpenning som regel ej utgives för de tre första dagarna av varje sjukperiod (26 §). Sjukhjälpstiden, dvs. den längsta tid under vilken sjukpenning (hem­ penning) eller ersättning för sjukhusvård utgives, omfattar som regel 730 dagar. Den som är utförsäkrad i fråga om sjukpenning och ersättning för sjukhusvård vid en sjukdom får räkna ny sjukhjälpstid för en annan sjuk­ dom, såvida denna inte inträffar under tid, för vilken sjukpenning eller er­ sättning för sjukhusvård utgives för den tidigare sjukdomen (29 §). Samordningen med yrkesskadeförsäkringen innebär att personer, som är både sjukförsäkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, vid yrkes­ skada får ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända. Under samordningstiden utgives sjukhjälp i allmänhet endast från allmän sjukkassa enligt bestämmelserna i SFL. Samordningstiden omfattar som regel tiden t. o. m. 90 :e dagen efter det yrkesskadan inträffade (31 §).

Den obligatoriska försäkringen finansieras genom sjukförsäkrings­ avgifter, arbetsgivarbidrag och statsbidrag. För de allmänna sjukkassornas medlemmar föreligger skyldighet att erlägga avgifter dels för sjukvårdsförsäkringen, dels för försäkringen för grundsjukpenning och dels för försäkringen för tilläggssjukpenning. Den som är medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa skall erlägga avgift i båda kassorna (33 §). Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av medlem, vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser bestämts till minst 1 200 kronor. Den som vid utgången av sistnämnd£ år upphört att vara medlem, fyllt sextiosju år eller uppbär folkpensionsför mån i annan form än ålderspension är dock icke skyldig att erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen. Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av medlem som har förenämnda taxerade inkomst och vid ut­ gången av det år avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning. Avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem, som under den månad avgiften avser eller del därav är försäkrad för sådan sjuk­ penning. Den som fullgör värnpliktstjänstgöring kan befrias från avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning (33 §). Avgifterna faslställes av till­ synsmyndigheten efter vederbörande kassas hörande. Avgifterna för sjuk­ vårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning skall var för sig vara lika stora för samtliga av vederbörande försäkring omfattade avgiftspliktiga medlemmar i kassan samt beräknas för kalenderår. Avgifterna för försäkring för tilläggssjukpenning skall beräknas för kalendermånad och vara lika stora för de medlemmar i kassan, som tillhör samma sjuk­ penningklass och för vilka gäller samma sjukhjälpstid, samt skall vara av­ vägda i förhållande till storleken av tilläggssjukpenningen inom varje sjuk­

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

penningklass (34 §). Den sammanlagda avgiften för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning får icke överstiga 2 procent av den taxerade inkomsten. Sjukförsäkringsavgift som för ett kalenderår uppgår till lägre belopp än fem kronor skall ej påföras (35 §). Sjukförsäkringsavgifterna upptages i samband med uppbörden av de allmänna skatterna (36 §). Arbetsgivarna bidrager till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för tilläggssjukpenning (38 §). Till de allmänna sjukkassorna utgår statsbidrag i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag (40 §). Sjukhjälpsbidraget utgår med viss procentuell andel av utgifterna under kalenderåret, nämligen be­ träffande läkarvård, gottgörelse till arbetsgivare för läkarvård och andra sjukvårdande åtgärder än sådana som avses i 18 § samt resor med 50 procent, beträffande grundsjukpenning och motsvarande del av hempenning med 50 procent samt beträffande barntillägg med 75 procent (41 §). Som avgiftsersättningsbidrag utgår tio kronor för varje medlem, som vid debitering av slutlig skatt icke påförts avgift för sjukvårdsförsäkringen på den grund att hans taxerade inkomst understiger 1 200 kronor eller att han vid utgången av det år avgiften avser upphört att vara medlem, fyllt 67 år eller uppbär folkpensionsförmån i annan form än ålderspension (44 §).

Den frivilliga försäkringen innebär bl. a., att sjukpenningförsäkrad medlem, som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst, genom frivilliga avgifter äger försäkra sig hos den centralsjuk­ kassa han tillhör för erhållande av visst tillägg till den sjukpenning, som utgives på grund av den obligatoriska försäkringen (47—53 §§). Beträffande den frivilliga försäkringen skall åtskilliga stadganden om den obligatoriska försäkringen i tillämpliga delar lända till efterrättelse (54 §).

Lagen om yrkesskadeförsäkring Försäkring enligt lagen den 74 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring 1 (nr 243, ändr. 399/55 och 75/58) är dels obligatorisk och dels frivillig. Den obli­ gatoriska försäkringen bekostas av arbetsgivarna och omfattar i princip alla arbetstagare samt dessutom vissa yrkesutbildningselever och därmed jäm­ förliga personer. Försäkringen bedrives av riksförsäkringsanstalten och vissa ömsesidiga försäkringsbolag. Den obligatoriska försäkringen avser yrkesskador, dvs. ska­ dor till följd av olycksfall i arbetet ävensom vissa yrkessjukdomar (6 §). Försäkringsförmånerna avser läkarvård, tandläkarvård, sjukhusvård, resor, läkemedel, proteser m. in. Med läkarvård likställes sjukgymnastik och vissa andra liknande behandlingar (12 §). 1

1 Denna lag benämnes i det följande YFL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 27

Ytterligare förmåner är sjukpenning, vårdbidrag, barntillägg, hempenning, livränta till invalid eller efterlevande, samt begravningshjälp. Förutsättning för att sjukpenning och invalidlivränta skall utgå är förlust av arbetsförmå­ gan eller nedsättning av denna, beträffande sjukpenning med minst hälften och beträffande livränta med minst en tiondel (13—19 §§). Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning av arbets­ förmågan skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och dess inverkan inte bara på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete utan också på hans förmåga att utöva sitt yrke. Om den skadade undergår yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar till och är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst, skall vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under utbildningstiden beaktas i vad mån utbildningen medför hinder för honom att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av arbetsförmågans ned­ sättning efter utbildningstidens slut må, om utbildningen kan antagas ha varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas härtill (10 §). Vägrar den skadade utan giltig anledning att rätta sig efter föreskrift, som givits av försäkringsinrättningen, arbetsgivaren eller läkare i syfte att förkorta sjukdomstiden eller eljest lindra menliga följder av skadan och har till följd härav skadan medfört väsentligt mera långvarig eller hög­ gradig nedsättning av arbetsförmågan, kan nedsättning ske av sjukpenning, barntillägg och livränta till den skadade (28 §). Yrkesskadeförsäkringen har som nämnts samordnats med sjukförsäk­ ringen. Från regeln om en samordningstid av 90 dagar gäller bl. a. det undantaget att samordningstiden upphör senast den dag rätt till livränta inträder (It §). Sjukpenningen från yrkesskadeförsäkringen är till storleken beroende av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst är att hänföra (13 §). Även livränta beräknas på grund av den försäkrades årliga arbetsförtjänst (16 § 1 . Efterlevandelivränta utgår till änka, så länge hon lever ogift (20 §). Till avlidens barn utgår livränta som regel till dess barnet fyllt sexton år. Till barn som var adopterat av annan än den avlidnes make, skall livränta dock icke utgivas, med mindre adoptanten samt, om han var gift, hans make vid tiden för dödsfallet var ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot barnet. Adoptivbarn äger samma rätt till livränta som eget barn (21 §). Avlidens fader, moder eller adoptant äger under vissa förutsättningar rätt till livränta (22 §). Frivillig försäkring kan tecknas av envar, antingen enskilt eller kollektivt genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorganisation eller utbildningsanstalt (45 S). Åtskilliga för den obligatoriska försäkringen meddelade

28 Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

bestämmelser länder i tillämpliga delar till efterrättelse beträffande den frivilliga (48 §).

Militär er sättningsf örordningen Enligt förordningen den 2 juni 1950 om ersättning i anledning av kropps­ skada, ådragen under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning)1 (nr 261, ändr. 256/53, 672/53, 460/54 och 362/55) utgår ersättning till värn­ pliktiga och viss annan personal vid krigsmakten vid skada under militär­ tjänstgöring enligt regler som i väsentliga avseenden överensstämmer med dem, som gäller enligt YFL. Sålunda ersättes kostnader för läkarvård, tandläkarvård, sjukhusvård, resor, läkemedel, proteser m. m. Med läkarvård likställes sjukgymnastik och vissa andra liknande behandlingar. Sjukpenning, barntillägg, hempenning, livränta och begravningshjälp utgår efter väsentligen samma grunder som de, vilka gäller enligt YFL (6—7 §§) Även för bedömande av arbetsförmågans nedsättning gäller bestämmelser motsvarande dem som gäller enligt YFL (8 §).

Epidemilagen m. m. Enligt epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443; ändr. 299/37, 562/38, 114/39, 485/40, 1049/40, 422/44, 130/46, 457/48, 48/50, 214/52, 272/52, 430/53 och 362/54) äger hälsovårdsnämnd underkasta en person, vilken utan att vara sjuk likväl av läkare misstänks föra smitta av epidemisk sjukdom, den observation och isolering som nämnden finner erforderlig. Blir sådan person intagen på epidemivårdanstalt eller tillfällig sjukvårdslokal för isolering, är han berättigad att kostnadsfritt åtnjuta underhåll i allmänt rum på inrättningen, så länge han är intagen där. Kostnaden härför skall betalas av vederbörande landstingskommun eller stad utanför landstingskommun. I lagen den 18 maj 1956 om ersättning åt smittbärare (nr 294; ändr. 459/58) stadgas om ersättning av statsmedel för inkomstbortfall till följd av ingripande mot smittbärare enligt epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan. Ersättning till tillfällig smittbärare, dvs. smittbärare som icke är föremål för ingripande längre tid än 90 dagar, utgår i princip med det belopp som i form av sjukpenning (hempenning) skulle ha utgivits till vederbörande, om han hade varit sjuk. Någon karenstid gäller dock ej. Ersättningen beräknas och utbetalas av sjukkassorna, som återfår utgivna belopp av staten. Ersättning till kronisk smittbärare, dvs. smittbärare som är föremål för ingripande längre tid än 90 dagar, utgår efter andra grunder och utbetalas av länsstyrelserna. Till sådan smittbärare kan utgå ersättning även för annan förlust än inkomstbortfall.

1 Denna förordning benämnes i det följande Milf.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 29

Rehabiliteringen

Utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning Utredningen lämnar till en början en redogörelse för rehabiliteringsvcrksamheten, varmed utredningen avser de åtgärder, som erfordras för att minska följderna av sjukdom eller invaliditet. Inom rehabiliteringsversamheten skiljes mellan en medicinskt betonad del och en arbetsmarknadsbetonad del. Utöver den egentliga sjukvården, från vilken i fortsättningen bortses, hänför utredningen till den medicinska rehabiliteringen vissa särskilda undersöknings- och behandlingsformer, av vilka de viktigaste är sjukgym­ nastik, sysselsättnings- och arbetsterapi, behandling genom fysikaliska hjälpmedel, tillhandahållande av tekniska hjälpmedel (exempelvis pro­ teser) och undervisning i deras nyttjande, kuratorsverksamhet samt funktionsprövning. Den sistnämnda förekommer dels vid ställandet av diagnos, dels under rehabiliteringsprocessen för att registrera patientens framsteg och fastställa funktionsförmågan efter undergången behandling. Till den arbetsmarknadsbetonade rehabiliteringen, vanligen kallad ar­ betsvärden, hänför utredningen bl. a. arbetsprövning, arbetsträning, yrkes­ utbildning och s. k. skyddad sysselsättning. Arbetsprövning verkställes vid statens arbetsklinik i Stockholm och avser bedömning av den partiellt arbetsföres arbetsförmåga från fysisk, psykisk, yrkesmässig och social syn­ punkt. Arbetsträning bedrives vid särskilda verkstäder, som för ändamålet upprättats av landsting, kommuner och enskilda under medverkan av arbetsmarknadsmyndigheterna. År 1958 fanns omkring 1 000 platser vid ett 30-tal verkstäder. Den partiellt arbetsföre beredes här möjlighet att under tillsyn och fortlöpande ordination av läkare anpassa sin arbetsför­ måga efter förhållandena på en arbetsplats (arbetstempo, arbetstid, um­ gänge med kamrater, förmän etc.) för att, när denna anpassning nått tillräckligt långt, kunna övergå till ett under träningsperioden anskaffat arbete i öppna marknaden. Yrkesutbildningen kan i huvudsak ske antingen i form av en grundlig utbildning vid ordinarie utbildningsanstalter och specialskolor eller vid kortare kurser, anordnade fristående eller i anslut­ ning till befintliga läroanstalter. Vid sidan av denna yrkesutbildning i skoleller kursform förekommer yrkesutbildning i näringslivet, dvs. i form av lärlingsanställning, tjänstgöring inom industrien eller vid statliga eller kom­ munala inrättningar. Skyddad sysselsättning slutligen är avsedd för de fall då andra arbetsvårdande åtgärder inte kan göra den partiellt arbetsföre konkurrensduglig på arbetsmarknaden. Verksamheten avser att möjlig­ göra för produktionssvag arbetskraft att genom eget arbete bidraga till sin försörjning. Halvskyddad verksamhet drives med statligt stöd av enskilda företag, helskyddad verksamhet av vissa myndigheter eller organisationer,

30 Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

som för ändamålet inrättat särskilda verkstäder eller företag. År 1958 fanns i landet sammanlagt ca 900 platser för hel- och halvskyddad sysselsättning. Utredningen uttalar, att det från samhällsekonomisk synpunkt är av stor betydelse, att sjuka och skadade så snart som möjligt kan sättas i stånd att återgå i arbete. Kostnaderna för den sociala understödsverksamheten kan hållas nere, samtidigt som produktionen tillföres arbetsinsatser. Än större vikt måste emellertid fästas vid den personliga omsorgen om de människor, vilka drabbats av sådan sjukdom eller skada, som medfört ned­ satt eller minskad arbetsförmåga. För socialförsäkringen måste det vara eu angelägen uppgift att medverka i rehabiliteringsverksamheten såväl i admi­ nistrativt som i ekonomiskt avseende. Vad den administrativa medverkan beträffar föreslår utred­ ningen på grundval av viss försöksverksamhet, att ett organiserat samaibete kommer till stånd mellan sjukkassorna och arbetsvårdsorganen för att möjliggöra ett tidigt uppmärksammande av behovet av arbetsvärd. Inom varje centralsjukkasseområde bör enligt utredningens förslag finnas ett samarbetslag bestående av representanter för sjukkassorna och arbetsvårds­ organen. Till dessa samarbetslag skall sjukkassorna inrapportera sjuk­ skrivna medlemmar för prövning av arbetsvårdsbehovet. Denna prövning bör beträffande samtliga sjukskrivna i princip påkallas senast då sjukhjälp utgått under tre månader. När fråga är om yrkesskadefall, som överlämnas från sjukförsäkringen till yrkesskadeförsäkringen, anser utred­ ningen att sjukkassorna i förekommande fall bör anmäla vidtagna eller planerade arbetsvårdsåtgärder till yrkesskadeförsäkringsinrättningen. Ut­ redningen rekommenderar även ett utvidgat samarbete mellan försäkringsinrättningarna och arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare förordar utredningen, att uppgifter, som finnes tillgängliga hos socialförsäkringsorganen och som behovs för arbetsvårdsorganens bedömning av hjälpbehovet, skall tillhanda­ hållas de sistnämnda samt att sjukkontrollanterna vid sidan av sjukkon­ trollen skall få till uppgift att insamla utredningsmaterial i fråga om sjukförsäkringsklientelet för arbetsvårdsorganens räkning. Någon ekonomisk medverkan från socialförsäkringens sida åt institutioner som bedriver rehabiliteringsverksamhet bör enligt utredningen för närvarande icke lämnas. Ej heller anser utredningen erforderligt att socialförsäkringen lämnar ekonomiskt stöd åt den enskilde vid den m e d icinska rehabiliteringen, när det gäller de särskilda kostnaderna harfor i samband med sluten vård. Beträffande kostnaderna vid den öppna vården erinrar utredningen om att för närvarande enligt 18 § SFL, 12 § YFL och 6 § Milf kostnaderna för sjukgymnastik och viss annan fysikalisk be­ handling kan ersättas, medan kostnaderna för sådana viktiga åtgärder inom den medicinska rehabiliteringen som funktionsprövning och arbetsterapi mte ersattes. Det synes utredningen erforderligt att bringa ifrågavarande be­ stämmelser i bättre överensstämmelse med riktlinjerna inom den medi­

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 31

cinska rehabiliteringen. Funktionsprövning och arbetsterapi är av stor be­ tydelse för den sjuke eller skadade och medför icke obetydliga kostnader för honom. På grund härav föreslår utredningen, att bestämmelserna i SFL, YFL och Milf ändras så att funktionsprövning och arbetsterapi göres ersättningsberättigande. Stöd från socialförsäkringen åt den enskilde vid arbetsvärd kan enligt utredningens mening ifrågasättas dels beträffande den sjukes eller skadades kostnader för bl. a. läkarundersökningar, kurser, resor, undervis­ ningsmaterial, verktygsutrustning och transportmedel, dels beträffande kostnaderna för den sjukes och hans familjs försörjning. I förstnämnda avseendet finner utredningen ej anledning att för närvarande föreslå några ändrade regler men uttalar, att frågan bör bli föremål för prövning vid en framtida översyn av socialförsäkringen. I fråga om kostnaderna för den partiellt arbetsföres och hans familjs försörjning däremot föreslås i vissa avseenden ändrade bestämmelser i SFL, YFL och Milf. Beträffande sj u k för säkring en konstaterar utredningen, att en partiellt arbetsför, som vid början av arbetsvärden är berättigad att upp­ bära sjukpenning, i princip även under arbetsvärden äger uppbära sådan, om han i övrigt uppfyller villkoren härför. Emellertid kan under arbets­ värden fråga uppstå dels om nedsättning eller indragning av sjukpenning, dels om ändring av sjukpenningförsäkrads sjukpenningklass eller inplace­ ring av tidigare ej sjukpenningförsäkrad i sjukpenningklass. Detta sam­ manhänger med frågorna huruvida den partiellt arbetsföre uppbär ersätt­ ning under arbetsvärden och av vilken art denna ersättning är. Den ersättning som förekommer är av olika omfattning och karaktär vid olika former av arbetsvärd. Beträffande arbetsprövning och yrkesutbildning gäller av Kungl. Maj :t fastställda regler om utbildningsbidrag. Dessa bidrag utgöres av grundbidrag, hyresbidrag, familjetillägg samt särskilt tillägg. Samtliga bidrag utgår i mån av behov. Därest den bidragsbehövande upp­ bär sjukpenning, reduceras utbildningsbidraget med motsvarande belopp. Vid arbetsprövning och vid yrkesutbildning i skol- eller kursform före­ kommer inte någon ersättning för utfört arbete. Detta är däremot fallet vid yrkesutbildning i näringslivet liksom vid arbelsträning och skyddad sysselsättning. Vad först angår yrkesutbildning i näringslivet träffas i all­ mänhet i varje särskilt fall ett anställningsavtal, vilket bl. a. preciserar den lön, som arbetsgivaren under olika skeden av utbildningen åtager sig att utbetala till lärlingen. Lönen ansluter sig till gällande avtal för veder­ börande yrkeskategori, såvida ej särskilda skäl föranleder avvikelse. Ofta är dock lönen otillräcklig för uppehället, och i sådant fall utgår komplette­ rande utbildningsbidrag från arbetsvårdsorganen. Ersättningsgrunderna vid verkstäderna för arbetsträning och skyddad sysselsättning är mera komplicerade. Vid landstingens traningsverkstäder tillämpas vanligen ett system innebärande en kombination av ackordslön

32 Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

och försörjningsbidrag av varierande storlek — i regel mellan 200 och 300 kronor i månaden. Därjämte kan vissa tilläggsförmåner utgivas. Försörjningsbidraget reduceras med hänsyn dels till den från verkstaden utgående arbetsersättningen och dels til! övriga utgående förmåner (ersättning från riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, sjukkassa etc.). I flertalet fall har landstingen skaffat sig en återförsäkring för försörjningsbidraget (till en del eller i dess helhet) genom att avkräva hemortskommunen ansvarsförbindelse eller utverka direkta kommunala stipendier. Ett mindre antal landstingsverkstäder tillämpar ett ersättningssystem med ackordslön och garanterad timpenning samt vissa andra förmåner (arbetskläder, bostadsbidrag, sjuklön), medan klienten vid behov av kom­ pletterande bidrag hänvisas till hemortskommunen. Detta system överens­ stämmer i sina huvuddrag med det som gäller för kommunala och enskilda verkstäder, vilka i allmänhet är inriktade på skyddad sysselsättning men där arbetsträning även förekommer. Vid dessa senare verkstäder utgår nämligen ersättningen i form av ackordslön eller garanterad timpenning, fastställd med hänsyn till arbetsuppgifternas art och klienternas arbets­ förmåga. I enstaka fall utgives vidare resebidrag. Särskilda försörj nings­ bidrag utgår däremot inte genom verkstaden, utan klienten hänvisas till socialnämnden, därest behov av kompletterande ekonomisk hjälp föreligger. Förklaringen till att landstingens träningsverkstäder i motsats till de kommunala och enskilda verkstäderna utger eller förmedlar försörjningsbidrag får enligt utredningen sökas i rent praktiska förhållanden. Eftersom klienterna under träningstiden vistas utanför hemorten, har det ansetts rationellt, att de inte i varje särskilt fall då behov av ekonomiskt stöd uppstår skall behöva vända sig till hemortens socialvårdsorgan. Någon egentlig skillnad mellan de båda systemen föreligger inte. Huvudregeln är densamma, nämligen att ersättning utgår för utfört arbete. Den omständig­ heten att arbetsinkomsten i vissa fall kompletteras med försörj ningsbidrag, som utgives av verkstädernas huvudmän i samarbete med hemortskom­ munen, medan i andra fall hjälp utgår direkt från hemortskommunen, torde ej medföra att själva arbetsersättningen får olika karaktär. Utredningen erinrar om att frågan om nedsättning eller indrag­ ning av sjukpenning vid ökad arbetsförmåga skall avgöras med tilllämpning av 21 § SFL. Enligt detta stadgande utgår vid arbetsoförmåga hel sjukpenning och vid nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften halv sjukpenning. Är nedsättningen mindre än hälften, utgår inte sjuk­ penning. Arbetsvärden syftar enligt utredningen till att föra den som på grund av sjukdom eller skada ej kan försörja sig från arbetsoförmåga till högsta möjliga grad av förvärvsförmåga. Givet är, anför utredningen, att under denna tid vid något tillfälle gränsen mellan arbetsoförmåga och ned­ sättning av arbetsförmåga överskrides, liksom också att vid någon tidpunkt nedsättningen kommer att understiga hälften. Bedömningen av arbetsför-

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 33

inågan bör härvid enligt utredningens uppfattning ske mot bakgrunden av den sjukpenningförsäkrades faktiska möjligheter att erhålla inkomst av förvärvsarbete. Beträffande personer som undergår arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning i skol- eller kursform konstaterar utredningen, atf dylika möjligheter i allmänhet inte föreligger förrän arbetsvårdsåtgärden genomförts. Till yttermera visso är klienten under hela tiden för sitt uppe­ hälle uteslutande hänvisad till utbildningsbidrag. Utredningen uttalar, att omständigheterna normalt torde vara sådana, att fullständig arbetsoför­ måga får anses föreligga till dess syftet med arbetsvårdsåtgärden vunnits. Klienten torde därför under hela arbetsvårdsperioden få anses vara i sådant tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga, som avses i 21 § SFL. När det gäller de former av arbetsvärd, vid vilken ersättning utgår för utfört arbete, anser utredningen förhållandena vara annorlunda. Under yrkesutbildning inom näringslivet, arbetsträning samt skyddad sysselsätt­ ning kan förbättringen i arbetsförmågan till viss grad anses återspeglad i den vid dessa arbetsvårdsformer utgående arbetsersättningen. Med hänsyn till den inkomst, som förvärvas under yrkesutbildning i näringslivet, arbets­ träning eller skyddad sysselsättning, torde det enligt utredningens mening sålunda inte vara uteslutet, att sådan höjning av arbetsförmågan måste anses ha inträtt, att nedsättning till halv sjukpenning respektive indrag­ ning av sjukpenning kan komma i fråga. Ändring av sjukpenningförsäkringen får enligt 11 § SFL inte ske under tid då sjukpenningför säkrad lider av sjukdom, som avses i 21 §, förrän sjukhjälpstiden eller — när det gäller yrkesskada — samordningstiden utgått. Som nämnts har utredningen den uppfattningen att den som undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning i skol- eller kursform regelmässigt under hela arbetsvårdsperioden får anses vara i sådant tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom, som avses i 21 §. Någon ändring av sjukpenningförsäkrads sjukpenningklass torde därför vid dessa arbetsvårdsformer i allmänhet inte aktualiseras annat än vid utförsäkring. Beträffande sjukpenningför säkrad, som undergår yrkesutbildning i nä­ ringslivet eller arbetsträning eller bcredes skyddad sysselsättning, kan det däremot enligt vad utredningen funnit bli aktuellt med ändring av klass­ placering, därest det av arbetsersättningen och övriga omständigheter kan anses framgå, att nedsättningen av arbetsförmågan är mindre än hälften. Vid sådan ändring uppkommer emellertid spörsmålet, huruvida och i vad mån ersättning som utgår vid arbetsvärd är alt betrakta som inkomst av tjänst och därför skall påverka sjukpenningklassplaceringen. Vid yrkesutbildning i näringslivet anser utredningen ett klart anställ­ ningsförhållande föreligga. Lön utgår i enlighet med marknadens villkor. 3 — Bilmng till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 161

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 är 1959

Jämförelse kan göras med den lärlingsutbildning hos företagare, som före­ kommer för andra än partiellt arbetsföra. I sådana fall torde den utgående arbetsersättningens karaktär av inkomst av tjänst inte ha ifrågasatts. Beträffande arbetsersättningen vid arbetsträning och skyddad syssel­ sättning finner utredningen frågan mera svårbedömlig. Med hänsyn till arbetsvårdsåtgärdernas natur av samhälleliga hjälpformer kan tveksamhet råda huruvida inkomsten är att beteckna som inkomst av tjänst eller ej. Utredningen har emellertid inhämtat, att riksförsäkringsanstalten ansett att ersättningen även i dessa fall, i den mån den utgår för utförd arbets­ prestation, är att hänföra till inkomst av tjänst. Intages denna ståndpunkt måste i förekommande fall avgöras, huruvida inkomsten till sin storlek och varaktighet är sådan, att den bör läggas till grund för placering i sjuk­ penningklass. Utredningen anför härutinnan. Enligt vad i förarbetena till SFL uttryckligen sagts, skall vid beräkning av årsinkomsten hänsyn inte tagas till tillfälliga inkomstförändringar. Sjuk­ penningförsäkringen skall anpassas endast till mera varaktigt ändrade in­ komstförhållanden. I SFL har detta kommit till uttryck i bestämmelsen, att med årsinkomst av förvärvsarbete skall avses den för år beräknade inkomst, som man kan antagas komma att tills vidare åtnjuta, varvid enligt för­ arbetena sikte skall tagas 1 å 2 år framåt i tiden. o När. det gäller yrkesutbildning i näringslivet, vilken ofta pågår relativt lång tid, ökar arbetsinkomsten gradvis under hela utbildningstiden för att mot slutet uppgå till vad som är gängse i yrket. Då arbetsinkomsten i denna arbetsvårdsform kan antagas få varaktig karaktär, torde densamma därför i allmänhet — såvitt inte bestämmelserna i 11 § SFL lägger hinder härför — kunna föranleda inplacering i sjukpenningklass av icke sjukpenningförsäkrad. Likaså torde under samma förutsättning för redan sjukpenningförsäkrad ändring av sjukpenningklassplacering kunna ifrågakomma. \ad sedan den skyddade verksamheten beträffar, är den avsedd att varaktigt eller i varje fall under längre tid bereda sysselsättning åt ett restklientel. Beräkningen av årsinkomsten torde med hänsyn härtill inte vålla större svårigheter. För de olika verkstäderna finnes lönestatistik med genomsnittssiffror för timförtjänst. Antalet arbetstimmar, som den enskilde kan prestera, torde, sedan en viss prövotid förflutit, relativt lätt kunna an­ givas. Med anledning härav torde efter kortare observationstid kunna fast­ ställas, huruvida arbetsinkomsten för år räknat uppgår till sådant belopp, att medlemmen skall tillhöra sjukpenningförsäkringen och i förekom­ mande fall i vilken sjukpenningklass han skall inplaceras. Vid arbetsträning är förutsättningarna ej likartade. Arbetsträningen är avsedd att pågå endast under kortare tid. Enligt uppgift uppgår den genom­ snittliga träningstiden till 4 å 5 månader. Man kan ej med säkerhet i det enskilda fallet förutse vad som kan följa efter träningstidens slut. Till­ gängliga uppgifter för verksamhetsåret 1957 visar, att 35 % av fallen rekom­ menderats arbete, 14 % bedömts i behov av fortsatt arbetsvärd i form av yrkesutbildning eller arbetsprövning, 4 % hänvisats till skyddad sysselsättning eller hemarbete samt att inte mindre än 21 % måst avbryta träningen på grund av sjukdom och 26 % avbrutit av annan anledning. Möjlighet att omedelbart efter träningen övergå i förvärvsarbete föreligger med andra ord för mindre än hälften av fallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 35

Att under rådande förhållanden vid träningsperiodens början avgöra, huruvida arbetsinkomsten under arbetsträningen kan bli av så stadig­ varande natur, att den bör påverka sjukpenningförsäkringen, är i det en­ skilda fallet därför inte möjligt. I stor utsträckning blir inkomsten av tillfällig natur. På grund härav torde vid bestämmandet av tillhörighet till sjukpenningklass någon hänsyn regelmässigt ej böra tagas till arbets­ inkomst, erhållen under arbetsträning. Sammanfattningsvis finner utredningen, att nu gällande bestämmelser endast medgiver begränsat utrymme för utgivande av sjukpenning under tid för arbetsvärd, eftersom sjukhjälpstiden regelmässigt — om inte helt så till stor del — tidigare tagits i anspråk. Vidare kan under tid för arbetsvärd fråga uppkomma om nedsättning eller indragning av sjukpenning samt om ändring av sjukpenningklass. Även inplacering av icke sjukpenningförsäkrad i sjukpenningklass kan aktualiseras. Utredningen drar den slutsatsen att sjukförsäkringens ekonomiska stöd åt den enskilde under tid för arbets­ värd ofta är ytterst ringa, i synnerhet vid mera tidskrävande arbetsvårdsåtgärder. I samma mån som sjukpenning från sjukkassan tages i anspråk under arbetsvärd, har detta återverkningar på medlemmens framtida för­ säkringsskydd, som härigenom minskas och i sämsta fall helt förbrukas. Med hänsyn härtill ifrågasätter utredningen, om inte de nuvarande bestäm­ melserna bör ändras i syfte att möjliggöra en mera effektiv ekonomisk in­ sats från sjukförsäkringens sida i fråga om arbetsvårdsåtgärderna. Härvid bör medlemmens behov av framtida försäkringsskydd jämväl beaktas. Enligt utredningens mening kan två alternativa lösningar tänkas. Det ena alternativet är att låta hel sjukpenning utgå under hela arbets* vårdsperioden och att — med hänsyn till att långtidsfallen ofta förbrukat sjukhjälpstiden före arbetsvårdsåtgärdens vidtagande — för ifrågavarande fall förlänga sjukhjälpstiden. Detta skulle närmast förutsätta en bestäm­ melse innebärande, att tid varunder medlemmen undergår arbetsvärd inte skall inräknas i sjukhjälpstiden. Med hänsyn till att ett avsteg från den tvååriga sjukhjälpstiden skulle kunna få vittgående konsekvenser, bedömer utredningen en dylik lagändring som ogenomförbar. Det andra alternativet innebär, att sj ukpenningförsä k ringen får vara vilande under tiden för arbetsvärd. De vid arbetsprövning och yrkesutbildning utgående utbildningsbidragen reduceras med sjukpen­ ningen. För den enskilde är det därför likgiltigt om sjukpenning utgår eller icke, emedan totalbeloppet ändå blir oförändrat — under förutsättning att sjukpenningen understiger de maximibidrag som kan ifrågakomma under arbetsvård. Den enskilde bär därför enligt utredningens mening ej något att vinna genom att taga sin sjukpenningförsäkring i anspråk. Med hänsyn till risken för utförsäkring torde han tvärtom helst se att så inte behöver bli fallet. Vid arbetsträning anser utredningen förhållandet vara ett annat. Vis­ serligen utgives vid flertalet verkstäder som drives av landsting försörjningsbidrag, men dessa varierar i storlek och utgår som regel av socialhjälps-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

medel. Vid andra verkstäder förekommer inte några särskilda försörj ningsbidrag. På grund härav torde enligt utredningen många klienter trots risken för utförsäkring föredraga att i första hand utnyttja sjukpenningförmå­ nerna. Detta är i ännu högre grad fallet vid skyddad sysselsättning. För klientelet i denna verksamhet torde för övrigt sjukhjälpstiden i allmänhet ha gått till ända redan före arbetsvärdens insättande. Utredningen uttalar som sin uppfattning att det vid arbets prövning och yrkesutbildning i allmänhet är ett önskemål från den enskildes sida att inte behöva taga sjukpenningförsäkringen i anspråk. Med nuvarande ordning är det stor risk, att han vid avbrott i arbetsvärden på grund av recidiv i sjuk­ domen står utan försäkringsskydd, vilket inte kan anses tillfredsställande. Utredningen föreslår därför, att det i lagen intages bestämmelser till förhind­ rande av att sjukkassemedlems försäkringsskydd i fråga om sjukpenning påverkas under arbetsvärd, varom här är fråga. Dylika bestämmelser bör i övrigt inte innebära någon ändring i medlemmens tillhörighet till och rättig­ het gentemot försäkringen. Sjukpenningförsäkringen skall med andra ord kunna betraktas såsom vilande under tiden för arbetsvärd. Om och när ar­ betsvärden på grund av sjukdom avbrytes, skall medlemmen kunna upp­ bära sjukpenning på samma sätt som före arbetsvärdens början; allt givet­ vis under förutsättning att villkoren härför i övrigt är uppfyllda. Utred­ ningen hänvisar till att det redan nu finnes bestämmelser i SFL, vilka kan sägas innebära ett slags vilande försäkring. I 23 § stadgas sålunda, att sjukpenning ej utgår för tid då försäkrad fullgör tjänstgöring som värnpliktig. Enligt 33 § fjärde stycket föreligger vidare möjlighet för värn­ pliktig att efter ansökan befrias från avgift till tilläggssjukpenningförsäkringen. På grund av det anförda föreslår utredningen, att i 23 § SFL intages en bestämmelse av innehåll, att sjukpenning inte skall utgå för tid då försäkrad undergår arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning. När det gäller garantierna för att en sjukkassemedlem skall kunna åter­ inträda i sina rättigheter, om arbetsvärden avbrytes på grund av sjukdom, anför utredningen, att såsom i det föregående konstaterats en medlem, som åtnjuter arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning i skoleller kursform, regelmässigt under hela arbetsvårdsperioden torde få anses vara i sådant tillstånd, som avses i 21 § SFL. Någon ändring av sjukpenning­ klass kan därför med hänsyn till bestämmelsen i 11 § tredje stycket i regel inte göras i dessa fall. Vid arbetsvärd i form av yrkesutbildning i närings­ livet torde det däremot, såsom tidigare framhållits, inte vara uteslutet, att det blir aktuellt med ändring av den försäkrades sjukpenningförsäkring, om det visar sig att nedsältningen av arbetsförmågan är mindre än hälften. För att förhindra att nedsättning till lägre sjukpenningklass sker i något fall, då fråga är om arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning, föreslår utredningen, att i 11 § SFL intages en bestämmelse om att nedsatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 37

ning i sjukpenningklass ej må ske under tid, då försäkrad undergår sådan arbetsvärd. Med hänsyn till att den försäkrade omedelbart kan återinträda i sina rättigheter anser utredningen rimligt, att han erlägger avgift till försäk­ ringen för tilläggssjukpenning i vanlig ordning. Oaktat utredningen avvisat tanken på att alltid låta hel sjukpenning utgå vid yrkesutbildning och eventuellt annan arbetsvärd i liknande syfte, ifråga­ sätter utredningen, huruvida det ej kan befinnas motiverat med en bestäm­ melse om rätt till hel sjukpenning oavsett graden av ar­ betsförmågans nedsättning under tid, då försäkrad är före­ mål för arbetsträning eller beredes skyddad sysselsättning och enligt be­ stämmelserna i övrigt är berättigad att uppbära sjukpenning. Enligt utred­ ningens mening torde vad beträffar den skyddade sysselsättningen, som mer eller mindre är att betrakta som en definitiv anordning närmast jämförbar med en arbetsanställning i öppna marknaden, anledning dock saknas att införa särskilda regler för sjukpenningförsäkringen. Vad gäller arbetsträningen, som i likhet med arbetsprövning och yrkesutbildning innebär en arbetsvårdande åtgärd av förberedande art, anser utredningen däremot en bestämmelse av ifrågasatt slag befogad. En sådan regel skulle nämligen för den enskilde utgöra en stimulans till att underkasta sig dylik arbetsvärd, och sjukförsäkringsorganen skulle befrias från den nu ytterst besvärliga frågan att avgöra, när hel eller halv sjukpenning bör utgå eller när indrag­ ning av densamma skall ske. Av anförda skäl föreslår utredningen, att i 21 § SFL intages en bestämmelse av innebörd, att arbetsoförmåga alltid skall anses föreligga under tid, varunder försäkrad undergår arbetsträning, dock under högst sex månader. Beträffande ersättning enligt YFL och Milf föreslår utred­ ningen, att de nu gällande bestämmelserna i 10 § YFL och 8 § Milf, vilka föreskriver, att vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under tid för yrkesutbildning skall beaktas i vad mån utbildningen medför hinder för den skadade att utföra förvärvsarbete, skall kompletteras, så att arbetsprövning och arbetsträning, som enligt utredningen har samma syfte som yrkesutbild­ ning, jämställes med sådan utbildning.

Yttranden Den uppfattning angående rehabiliteringsverksainhetens betydelse som kommit till uttryck i betänkandet delas genomgående av remissorganen. Förslagen om inrättande av särskilda samarbetslag och om etablerande av samarbete i övrigt mellan socialförsäkringsorganen och de arbetsvårdande institutionerna tillstyrkes eller lämnas utan erinran i så gott som samtliga remissyttranden. Sålunda understryker riksförsäkringsanstalten, att det föreslagna samarbetet bör komma till stånd utan dröjsmål. Endast medici­ nalstyrelsen ställer sig kritisk och anser, att det inte är tillräckligt med ett samarbetsorgan enbart för sjukkassorna och arbetsvårdsorganen utan att

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

även den medicinska expertis som behandlat den sjuke bör deltaga. Beträf­ fande förslaget att utnyttja sjukkontrollanterna för insamlande av material för arbetsvårdsorganens räkning har av statskontoret, Svenska socialvårdsförbundet och Riksförbundet för partiellt arbetsföra ifrågasatts, huruvida denna personal har erforderlig kompetens för uppgiften. De föreslagna författningsändringarna lämnas i huvudsak utan erinran. Statskontoret anför dock, att betänkandet inte innehåller några kostnadsbe­ räkningar, varför statskontoret saknar säkra hållpunkter för att kunna be­ döma räckvidden av de föreslagna ändringarna i socialförsäkringslagstiftningen. Ämbetsverket ifrågasätter emellertid, om inte dessa reformförslag bör upptagas i ett större sammanhang, exempelvis i samband med den pla­ nerade allmänna översynen av sjukförsäkringen. I vissa avseenden framföres invändningar av remissorgan, som i princip godtar utredningens förslag. Sålunda uttalar Sveriges läkarförbund, att de föreslagna reglerna bl. a. med hänsyn till den terminologi, som man här rör sig med, inger vissa farhågor för oklarheter och tolkningssvårigheter. Lik­ nande synpunkter framföres av försäkringsrådet, som anför, att arbetsvär­ den enligt vad betänkandet utvisar omfattar ett flertal olika, ofta varandra avlösande moment som flyter in i varandra, och att det förefaller tveksamt, huruvida sådana begrepp som arbetsprövning, arbetsträning och arbetsterapi till sin innebörd är så avgränsade, att de inte lämnar rum för osäkerhet i fråga om ersättningsrättens omfattning. Den undersökningsform som be­ nämnes funktionsprövning är också, enligt vad rådet förklarar sig ha erfa­ rit, ett mycket flytande begrepp. Beträffande utredningens förslag, att kostnaden för arbetsterapi och funk­ tionsprövning skall ersättas i enlighet med reglerna för sjukgymnastik, utta­ lar riks försäkringsans fält en, att ersättningsrätten i fråga om arbetsterapi tills vidare bör begränsas till fall, då arbetsterapien genomföres vid institu­ tion, knuten till sjukvårdsanstalt som avses i SFL. Denna begränsning fin­ ner anstalten tillrådlig främst med hänsyn till att någon klar gräns mellan arbetsterapi och arbetsvårdande åtgärder, t. ex. i form av arbetsträning, inte kan anses föreligga.

Departementschefen För att bereda en sjuk eller skadad person möjlighet att helt eller del­ vis återgå till arbetslivet — oberoende av om i övrigt samhällets resurser behöver tagas i anspråk för vederbörandes försörjning — bedrives numera en alltmer omfattande s. k. rehabiliteringsverksamhet vid sidan av den egentliga sjukvården. Inom rehabiliteringsverksamheten skiljer man mel­ lan en medicinskt betonad del och en arbetsmarknadsbetonad del. Den medicinska rehabiliteringen, som svårligen kan klart avgränsas från den egentliga sjukvården, avser att häva sjukdomen, förkorta konvalescenstiden och överhuvudtaget förbättra patientens fysiska och psykiska duglighet. Den

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

arbetsmarknadsbetonade delen av rehabiliteringsverksamheten, som benäm­ nes arbetsvärd, syftar direkt eller indirekt till att skapa förutsättningar för den partiellt arbetsföre att helt eller delvis genom arbete bereda sig för­ sörjning. o . . Den rehabiliteringsverksamhet, som byggts upp under senare år, har givit goda resultat, och det har visat sig att handikappade efter genomgången trä­ ning eller utbildning kan göra en god insats i arbetslivet. Verksamheten ar därför av stor samhällsekonomisk betydelse. För den enskilde är det av oskattbart värde att kunna återgå till normala levnadsförhållanden. Rehabi­ literingsverksamheten fyller sålunda en betydelsefull samhällsfunktion. Tve­ kan bör inte råda om att det även ligger i socialförsäkringens intresse att på allt sätt medverka till att stödja denna verksamhet.

Frågan om socialförsäkringens medverkan, administrativt och ekono­ miskt, i rehabiliteringsverksamheten har undersökts av utredningen om so­ cialförsäkring och arbetsanpassning. Beträffande den administrati­ va medverkan föreslår utredningen, att det inom varje centralsjukkasseområde skall utses ett samarbetslag bestående av representanter för sjukkassorna och arbetsvårdsorganen. Till dessa samarbetslag skall enligt utredningens förslag sjukkassorna senast då sjukhjälp utgått under tre må­ nader inrapportera sjukskrivna medlemmar för prövning av arbetsvårdsbehovet. Härigenom erhålles möjlighet att i tid påkalla rehabiliteringsåtgärder. Viss försöksverksamhet har förekommit, vilken givit goda resultat. Utred­ ningen föreslår vidare utvidgat samarbete i olika avseenden mellan berörda socialförsäkringsorgan och arbetsvårdsorganen. Bl. a. förordas att sjukkon­ trollanterna vid sidan av sjukkontrollen skall få till uppgift att för arbetsvårdsorganens räkning insamla utredningsmaterial beträffande försäkrade, för vilka behov av arbetsvårdande åtgärder kan föreligga. Utredningens förslag till samarbete i olika former synes mig kunna med­ föra, att en smidig och kontinuerlig samverkan åvägabringas mellan socialförsäkringsorganen och de arbetsvårdande institutionerna till fromma för rehabiliteringsverksamheten. Jag utgår därför från att utredningens rek°m_ mendationer uppmärksammas av berörda organ. Härvid synes även möjlig­ heterna till samarbete med den läkare, som behandlat den sjuke, i enlighet med medicinalstyrelsens påpekande kunna tillvaratagas. Medverkan av sj ukkonlrollanterna vid insamlande av material för arbetsvårdsorganens räkning förutsätter, att Kungl. Maj :t förordnar därom med stöd av 58 § andra stycket SFL. Det torde ankomma på riksförsäkringsanstalten och ar­ betsmarknadsstyrelsen att, i den mån lämplig personal för uppgiften finnes att tillgå, göra framställning om sådant förordnande. I

I avsikt att söka stimulera den enskilde i dennes strävan att återanpassa sig till arbetslivet har utredningen föreslagit vissa ändringar i SFL, YFL och

Kungl. Maj.fs proposition nr 161 år 1959

Milf, vilka syftar till att öka samhällets ekonomiska medverkan vid rehabiliteringen, såvitt angår stödet åt den enskilde. De föreslagna änd­ ringarna medför därjämte en omfördelning av det ekonomiska stödet mellan socialförsäkringen och andra samhälleliga hjälpformer. Sålunda föreslår utredningen sådana ändringar i 18 § SFL, 12 § YFL och 6 § Milf, att de åtgärder som inom den medicinska rehabiliteringen går un­ der benämningen funktionsprövning och arbetsterapi göres ersättningsberättigande. Utredningen framhåller, att dessa åtgärder utgör viktiga delområden av den medicinska rehabiliteringen och att det synes erforderligt att bringa socialförsäkringens bestämmelser i bättre överensstämmelse med riktlinjerna för denna verksamhet. Remissorganen har delat utredningens uppfattning att det föreligger skäl för att ifrågavarande rehabiliteringsformer göres återbäringsberättigande. Från flera håll har emellertid framhållits, att oklarhet råder beträffande in­ neborden av begreppen funktionsprövning och arbetsterapi samt deras avgränsning i förhållande till andra rehabiliteringsåtgärder. Det har därför uttalats farhågor för att tolkningssvårigheter kan uppstå. Enligt min mening kan de under remissbehandlingen gjorda erinringarna inte frånkännas fog. Sålunda förefaller gränsen mellan vad som benämnes arbetsterapi och arbetsträning vara flytande. Inte heller är det klart om ar­ betsterapi skall anses inbegripa även sysselsättningsterapi. Begreppet funk­ tionsprövning synes också vara relativt obestämt, och denna undersöknings­ form ingår enligt vad jag erfarit även sotr. ett led i den egentliga sjukvården. Till de angivna invändningarna mot utredningens förslag kommer, att ett genomförande av detsamma skulle medföra en utvidgning av de i 18 § SFL stadgade undantagen från lagens huvudprincip att endast läkarvård är återbaringsberättigande. Även i andra sammanhang har förslag framförts om utvidgningar i återbäringsrätten till andra kostnader än sådana som avser läkarvård. Som inledningsvis berörts har emellertid hittills ansetts, att så­ dana utvidgningar av ersättningsrätten, vilka kan sägas innebära ett från­ gående av nu gällande allmänna principer för lagstiftningen, bör anstå till dess man vid den planerade allmänna översynen av sjukförsäkringen kan göra en mera omfattande och allsidig provning av de föreslagna ändringarnas

angelägenhetsgrad. Någon anledning att i nuvarande läge intaga en annan

ståndpunkt synes inte föreligga. Den allmänna översynen av sjukförsäk­ ringen torde få komma till stånd inom en relativt nära framtid bl. a. som följd av pensionsreformen. På grund härav och med hänsyn till att ett genomförande av förslaget kan antagas medföra icke obetydliga kostnadsökningar för sjukkassorna, anser jag mig för närvarande inte kunna tillstyrka de föreslagna ändringarna i 18 § SFL. Med hänsyn till frågans betydelse för de skadade och sjuka, som underkastar sig ifrågavarande såväl kostsamma som tidskrävande behand­ ling, bör emellertid ett förnyat övervägande ske i samband med den all­

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 41

männa översynen. Därvid får även förslagen om ändringar i 12 § YFL och 6 § Milf behandlas.

Även om man bör gå fram med försiktighet när det gäller att nu genom­ föra ändringar i SFL, bör hinder inte föreligga att göra justeringar på vissa särskilda punkter. Härvid synes uppmärksamheten böra riktas på utred­ ningens förslag rörande bestämmelserna om sj ukpenning enligt SFL. Under den tid då en person undergår arbetsvärd kan han vara berättigad till sjukpenning, samtidigt med att vissa ersättningar utgives från annat håll än från sjukförsäkringen. I sistnämnda avseende gäller, att det vid arbetsprövning och yrkesutbildning kan utgivas utbildningsbidrag, av vilka staten svarar för 75 procent och kommunen eller annan för 25 procent. Bi­ dragen utgår i form av grundbidrag, hyresbidrag, familjetillägg och särskilt tillägg. Dessa bidrag reduceras med eventuellt utgående sjukpenning. Vid arbetsprövning och vid den yrkesutbildning som sker i skol- eller kursform utgår ingen annan ersättning än utbildningsbidrag, låt vara att det vid yrkes­ utbildning utgives en timpenning om en krona, som avdrages från utbild­ ningsbidraget. Vid yrkesutbildning i näringslivet är utbildningsbidragen att anse som kompletteringar till den lön som utbetalas för utfört arbete, om denna är otillräcklig för uppehället. Beträffande arbetsträning och skyddad sysselsättning varierar ersättningsgrunderna. Gemensamt är dock, att lön utgår för utfört arbete och att lönen kompletteras av försörjningsbidrag från landstingen eller av socialhjälp. Även landstingens försörj ningsbidrag reduceras med utgående sjukpenning. Som regel svarar vederbörande hem­ ortskommun i sista hand även för de av landstingen utbetalade försörjningsbidragen. Enligt 21 § SFL utgår hel sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan och halv sjukpenning vid nedsättning av denna med minst hälften. Såsom ut­ redningen anfört torde bedömningen av arbetsförmågan böra ske mot bak­ grunden av den försäkrades faktiska möjligheter att erhålla sin försörjning genom förvärvsarbete. Sådana möjligheter synes inte föreligga vid arbets­ prövning och vid yrkesutbildning i skol- eller kurstorm. Vid sådan arbets­ värd torde därför fullständig arbetsoförmåga så gott som alltid få anses föreligga. Vid yrkesutbildning i näringslivet samt vid arbetsträning och skyddad sysselsättning kan emellertid den försäkrade uppbära arbetsin­ komst och därigenom anses ha sådan arbetsförmåga att nedsättning eller indragning av sjukpenning kan komma i fråga. Beträffande ändring av en sjukkassemedlems sjukpenningförsäkring stadgas i 11 § SFL, att då eu sjukkassa fått kännedom om att en medlems årsinkomst av tjänst eller annat förvärvsarbete undergått ändring av bety­ delse för sjukpenningförsäkringen, kassan utan dröjsmål skall meddela det beslut, som därav påkallas. Sådant beslut kan innebära, att en enbart sjukvårdsförsäkrad medlem skall vara sjukpenningförsäkrad eller att en tidigare

42 Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

sjukpenningförsäkrad medlem skall vara enbart sjukvårdsförsäkrad eller att en sjukpenningförsäkrads klassplacering ändras. Härvid är att märka, att enligt 22 § SFL en medlems tillhörighet till högre sjukpenningklass än den första är beroende allenast av medlemmens årsinkomst av tjänst samt att placeringen i viss klass är beroende av storleken av denna årsinkomst. Enligt 11 § SFL får vidare — frånsett speciella fall — ändring av en med­ lems sjukpenningförsäkring inte ske under tid, då han lider av sjukdom, som medför nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Under tid, då medlemmen undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning i skol- eller kursform, uppbär han inte någon arbetsersättning, och i regel synes han därvid böra anses lida av sjukdom, som nyss sagts. Vid dessa former av arbetsvärd torde därför någon ändring av hans sjukpenningförsäkring i allmänhet icke bli aktuell. Annorlunda blir förhållandet vid de former av arbetsvärd, vid vilka arbetsersättning utgår. Denna ersättning kan vara så stor att arbetsförmågan inte kan anses nedsatt med hälften. Vid yrkes­ utbildning i näringslivet och vid skyddad sysselsättning torde vidare arbets­ ersättningen vara av så pass varaktig karaktär och i övrigt av sådan art, att den kan medföra ändring av sjukpenningförsäkringen. Arbetsträningen däremot är avsedd att pågå endast kortare tid, och som regel torde in­ komsterna under dylik arbetsvärd inte kunna anses ha den varaktighet, att de bör beaktas vid bestämmandet av sjukpenningklass. Sjukpenning må enligt 29 § SFL vid varje sjukdom utgå under högst två år. Detta medför, att en försäkrad som undergår arbetsvärd efter en långvarig sjukdom vid återfall i sjukdomen under pågående arbetsvärd kan komma att stå utan försäkringsskydd. Utredningen har ansett det otillfredsställande att en försäkrad som under­ går arbetsvärd — särskilt mera tidskrävande sådan — riskerar att försäk­ ringsskyddet i fråga om rätten till sjukpenning förloras eller försämras medan denna vård pågår. Detta förhållande kan utgöra ett avhållande mo­ ment, när den försäkrade skall taga ställning till huruvida han skall under­ kasta sig den ifrågasatta arbetsvårdsåtgärden. De försäkrade bör i stället stimuleras till att ställa sig till förfogande för sådana åtgärder, vilka på kort sikt inte sällan kräver personliga uppoffringar. I syfte att undanröja olägenheterna av gällande regler föreslår utred­ ningen därför, att sjukpenningförsäkringen skall vara vilande medan en försäkrad undergår vissa former av arbetsvärd, nämligen arbetsprövning och yrkesutbildning. Förslaget innebär, att sjuk­ penning inte skall utgå under tiden för sådan arbetsvärd samt att placering i lägre sjukpenningklass icke skall få äga rum under sagda tid. Om utredningens förslag genomföres, skulle den fördelen vinnas, att en försäkrad, som undergår ifrågavarande former av arbetsvärd, skulle bibe­ hålla det försäkringsskydd, som han har då arbetsvärden påbörjas, så att detta vid senare uppkommande behov kan tagas i anspråk. Den försäkrade

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 43

torde i regel finna det förmånligare, att sjukpenning inte utgår under arbets­ värden, eftersom han på så vis får uppbära de utgående utbildningsbidragen oreducerade och behåller sitt försäkringsskydd oförändrat. Möjligen skulle någon, vars sjukpenning är hög, kunna anse det förmånligare att upp­ bära denna medan arbetsvärden pågår. Även i sådana fall — som måste vara ytterst sällsynta — torde emellertid den försäkrade ha intresse av att undvika utförsäkring. För de försäkrade bör därför de regler, som utred­ ningen föreslagit, vara förmånligare än de nu gällande. Härtill kommer, att praktiska skäl talar för att den partiellt arbetsföre erhåller det samhälleliga stödet från ett enda håll, i detta fall för närvarande arbetsvårdsorganen. Vidare befrias sjukkassorna från de relativt tidsödande och komplicerade avgöranden, som nu ofta måste träffas, huruvida vid ifrågavarande former av arbetsvärd hel, halv eller ingen sjukpenning skall utgå. Jag tillstyrker därför, att de av utredningen i detta avseende föreslagna lagändringarna genomföres. Sålunda bör 11 § SFL ändras sa att en för­ säkrad inte får placeras i lägre sjukpenningklass medan han undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning. I 23 § SFL bör intagas en bestämmelse om att sjukpenning inte utgår vid de båda nämnda formerna av arbetsvärd. Med hänsyn till att den försäkrade vid avbrott i arbetsvärden på grund av sjukdom omedelbart är berättigad till sjukpenning, anser jag i likhet med utredningen, att han bör erlägga avgift till sjukpenningförsäkringen i vanlig ordning för den tid varunder arbetsvärden pågår. Vad gäller den form av arbetsvärd, som benämnes arbetsträning, har utredningen inte funnit skäl att föreslå bestämmelser av det slag som för­ ordas beträffande arbetsprövning och yrkesutbildning. Som skäl härför anföres, att vid vissa arbetsträningsverkstäder några särskilda försörj ningsbidrag inte alls utgår och att vid övriga verkstäder bidragen är av högst varierande storlek och som regel i sista hand bestrides av socialhjälpsmedel, varför den försäkrade trots risken för utförsäkring i allmänhet föredrager att i första hand utnyttja sjukpenningförmånen. För att de försäkrade skall stimuleras att underkasta sig arbetsträning föreslår utredningen i stället, att i 21 § SFL införes en bestämmelse om rätt till hel sjukpenning vid arbetsträ­ ning under en tid av högst sex månader, oavsett graden av arbetsförmågans nedsättning. Otvivelaktigt kan det förhållandet att en partiellt arbetsför löper risken att förlora sin sjukpenning eller få denna nedsatt, när han påbörjar arbets­ träning —- liksom när han över huvud taget börjar arbeta — verka avhål­ lande på hans strävan att försöka återgå till arbetslivet. Vid arbetsträning torde dock ofta, särskilt i början av verksamheten, den försäkrades arbets­ förmåga alltjämt vara nedsatt i sådan grad, att rätt till åtminstone halv sjukpenning föreligger. I den mån arbetsförmågan inte är nedsatt med minst hälften synes det knappast tillrådligt att i detta sammanhang avvika från de allmänna reglerna om rätt till sjukpenning enligt SFL. När det

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

gäller frågan om specialregler vid arbetsträning, bör särskilt beaktas att gränsen mellan denna verksamhet och skyddad sysselsättning, beträffande vilken särbestämmelser ej ifrågasatts, är mycket oklar och att dessa två arbetsvårdsformer ofta bedrives vid samma verkstäder utan någon tydligare avgränsning dem emellan. Som påpekats under remissbehandlingen är grän­ sen mellan arbetsterapi och arbetsträning likaså flytande. Av angivna skäl kan jag därför inte nu tillstyrka den föreslagna ändringen i 21 § SFL. Det synes i stället finnas anledning att avvakta erfarenheterna vid tillämp­ ningen av de ändrade regler, som jag föreslår beträffande arbetsprövning och yrkesutbildning.

Beträffande ersättning enligt YFL och Milf har utredningen föreslagit ändring av de bestämmelser i 10 § YFL och 8 § Milf som stadgar, att det vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under tiden för yrkesutbildning skall beaktas i vad man utbildningen medför hinder för den försäkrade att utföra förvärvsarbete. Ändringsförslaget innebär att be­ stämmelserna skall utvidgas till att utöver yrkesutbildning även avse arbets­ prövning och arbetsträning. Jag kan tillstyrka utredningens förslag såvitt det rör arbetsprövning, medan jag i den del det avser arbetsträning i likhet med vad som gäller förslaget om motsvarande ändring i SFL inte anser mig kunna biträda vad utredningen förordat.

De föreslagna bestämmelserna om vilande sjukpenningförsäkring medför vissa ökade kostnader för utbildningsbidrag vid arbetsprövning och yrkesutbildning, beroende på att bidraget inte längre kommer att minskas med belopp motsvarande utgående sjukpenning. Kostnadsökningen torde dock ej vara av sådan storleksordning att den påverkar beräkningen av stats­ anslag för ifrågavarande ändamål (V ht p. 79 i årets statsverksproposition).

Sjukresorna S jukr eseu.tr edningen Inledningsvis framhåller utredningen, att den ansett sig endast böra framlägga förslag, som kan anses helt förenliga med de grundsatser efter vilka sjukförsäkringen i sin helhet utformats, och att utredningen avstått från att föreslå ändringar, som skulle kunna föregripa en kommande mera allmän översyn av sjukförsäkringen.

Utredningen behandlar först frågan vilka slags resor som bör omfattas av försäkringsskyddet. Enligt gällande bestäm­ melser avser detta endast resor för erhållande av läkarvård och sjukhus­ vård. Ersättningsrätten är sålunda begränsad av den i 4 § SFL givna be­ stämningen av bl. a. begreppet läkarvård. För att kostnader för läkarvård skall kunna ersättas kräves, att vårdbehovet är föranlett av sjukdom, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 45

vården har meddelats av läkare och att sjukdomen har krävt läkares med­ verkan. Utredningen har övervägt, om rätten till ersättning från sjukför­ säkringen bör utvidgas till att omfatta kostnader för resor för erhållande av sjukvård som meddelas av annan än läkare, företrädesvis resor till sjuk­ sköterska och vanföras resor till ortopedisk klinik för inprovning av protes, bandage eller liknande hjälpmedel, då läkares medverkan inte erfordras. Utredningen finner emellertid, att ett införande av rätt till ersättning för ifrågavarande resekostnader skulle innebära ett principiellt avsteg från den begränsning av sjukförsäkringens område, som statsmakterna, fiämst av försiktighetsskäl, ansåg nödvändig vid försäkringens genomförande. Ett sådant avsteg bör inte göras annat än i samband med en prövning av hela frågan, huruvida annan sjukvård än läkarvård och sjukhusvård bör om­ fattas av sjukförsäkringen. Utredningen är därför inte beredd att föreslå införande av rätt till ersättning för dylika resor. På grund av olika tolk­ ningar av sjukdomsbegreppet råder oklarhet i tillämpningen beträffande ersättning för resor till och från ortopediska kliniker. Utredningen föreslår, att riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen i samråd utarbetar tilllämpningsföreskrifter beträffande den ortopediska vården samt delger sjuk­ kassorna och vederbörande läkare dessa. I detta sammanhang kommer utredningen in på frågan om ersättning för resor för erhållande av sådan behandling och vård som avses i 18 § SFL, de s. k. frivilliga prestationerna. Beträffande ersättning för resor till kon­ valescenthem hänvisar utredningen till vad som anförts vid riksdagsbehand­ lingen av en motion i ämnet vid 1956 års riksdag (L-U 1956: 54). Utred­ ningen uttalar för sin del, att den genomsnittliga ökning av försäkringsutgifterna, som skulle följa om rätt till kostnadsersättning för dylika konvalescenthemsresor infördes, visserligen skulle bli tämligen ringa, men ifrågasätter, om det skall anses mest angeläget att just rätt till ersättning för dessa resor i första hand införes bland tilläggsförmånerna enligt 18 § SFL. Det synes enligt utredningen från flera synpunkter kunna hävdas, att resor för erhållande av sjukgymnastik behandling är väl så angelägna som konvalescenthemsresorna. De sjukgymnastiska behandlingsformerna torde ofta vara av väsentlig betydelse för återställande av aibetsförmagan helt eller delvis efter olycksfallsskador eller sjukdomar med partiellt invali­ diserande verkningar. Det hör också beaktas, att konvalescenthemmens vård i viss utsträckning avser rekreation i profylaktiskt syfte. Med hänsyn till det anförda bör ersättning för konvalescenthemsresor inte upptagas som tilläggsförmån i sjukförsäkringen utan att detta samtidigt blir fallet med resor till och från sjukgymnast samt — för enhetlighetens skull — övriga resor för erhållande av vård som avses i 18 § SFL. Utredningen anför vidare. En utsträckning av riskutjämningen till att omfatta de kostnadsobjekt som nu är i fråga synes kunna medföra så allvarliga ekonomiska konse­ kvenser för en del sjukkassor alt den inte hör genomföras utan att också

46 Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

andra alternativ till utvidgning övervägs, varvid även ändrade grunder för kostnadsfördelningen kan bli påkallade. Vi har inte ansett, att vårt utredningsuppdrag innefattar någon mera allmän prövning och gradering sinsemellan av möjliga utvidgningar av sjuk­ försäkringen. Ej heller har vi ansett oss böra ingå på någon prövning av grunderna för fördelningen av sjukkassornas utgifter för sjukförsäkringen. Med hänsyn härtill har vi funnit oss böra avstå från att framlägga förslag om kostnadsersättning för resor i samband med vård som avses i 18 § SFL. Frågan om sådan utvidgning av försäkringsskyddet bör lämpligen över­ vägas i samband med en mera allmän översyn av området för sjukför­ säkringen och av grunderna för försäkringsutgifternas finansiering. I fråga om vilka kostnader som bör ersättas föreslår ut­ redningen ändrade regler i två avseenden, dels beträffande övernattningskostnader, dels rörande kostnader för vårdare och följeslagare. Sjukförsäkringen lämnar för närvarande inte någon ersättning för de kostnader, som en försäkrad kan åsamkas genom att han till följd av brist på kommunikationsmedel måste vidkännas övernattningskostnader. Dessa beaktas inte heller vid kostnadsjämförelse för att utröna billi­ gaste färdsätt. Enligt utredningens mening är verkningarna av nuvarande regler inte tillfredsställande. Befolkningen i glesbygderna, som är hänvisad till att övernatta under sjukresa för att kunna anlita de billiga, reguljära kommunikationsmedlen, blir missgynnad i förhållande till dem som bor så till, att de kan fullborda resan på en och samma dag. Det är enligt utred­ ningen önskvärt, att sjukförsäkringen utvidgas att omfatta också ersättning för logikostnader. Utredningen föreslår därför, att bestämmelser in­ föres, enligt vilka ersättning för övernattningskostnad må utgå när färd­ medel i reguljär trafik inte kan utnyttjas utan att den försäkrade över­ nattar under vägen. Ersättningen föreslås maximerad till belopp, motsva­ rande lägsta nattraktamente enligt allmänna resereglementet, f. n. 13 kronor för natt.

När det gäller tillämpningen av bestämmelserna om ersättning för kostnader för följeslagare enligt 16 § SFL och för vårdare och följeslagare enligt 17 § SFL konstaterar utredningen, att praxis utveck­ lat sig mot en hög grad av enhetlighet både beträffande vem som är att anse som vårdare eller följeslagare och i vilken utsträckning kostnaderna för vårdaren skall ersättas. Sålunda konstaterar utredningen, att i överens­ stämmelse med vad som kan utläsas ur förarbetena till SFL ersättning för följeslagares kostnader endast utgår med belopp motsvarande resekostna­ der med billigaste färdsätt, medan kostnaderna för vårdare i allmänhet utgår med belopp motsvarande dels arvode eller kompensation för inkomstbortfall, dels traktamente och dels resekostnad beräknad med hänsyn till det färd­ sätt som vårdaren i verkligheten begagnat sig av. Om den sjuke haft ett ostridigt behov av följeslagare på färden och åsam­ kats kostnader härför utöver resekostnader, kan det enligt utredningen

Knngl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 47

framstå som egendomligt, att sjukförsäkringen endast ersätter resekostna­ derna men lämnar åt den försäkrade att själv stå för övriga kostnader. Sär­ skilt otillfredsställande förefaller gränsdragningen mellan vårdare och följe­ slagare, när ett klart behov av vård under resan är för handen men någon person, som uppfyller kraven på vårdare i lagens mening, inte står att upp­ bringa. I vissa uppmärksammade fall har det varit fråga om en försäkrad, som skadat sig på sill arbetsplats och snabbt måst föras till läkare eller sjuk­ vårdsinrättning. När arbetsplatsen varit belägen på långt avstånd från be­ byggelse, vilket ofta är förhållandet för exempelvis skogsarbetare, har vardare merendels inte kunnat erhållas. Någon arbetskamrat till den skadade har då måst ställa sig till förfogande för att följa med honom på resan. Ej sällan har den arbetskamrat som medföljt den skadade gått miste om en avsevärd del av sin dagsinkomst. Det är naturligt, att han av den försäkrade betingar sig kompensation för denna inkomstförlust. Utredningen föreslår därför, att bestämmelser införes, som möjliggör att ersättning från sjukkassa kan utgå för följeslagares förlorade arbetsinkomst. Av kostnadsskäl och av administrativa hänsyn begränsar sig utredningen till att föreslå rätt till sådan ersättning endast då fråga är om olycksfall eller hastigt insjuknande på arbetsplatsen eller eljest under därmed jäm­ förbara förhållanden. Vidare föreslår utredningen ändrade bestämmelser beträffande vårdare, som är anställda i allmän tjänst. I det alldeles övervägande antalet fall, då sådan vårdare följer med vid sjukresa, torde det enligt utredningen vara fråga om överflyttning av patient från en vårdinrättning till en annan. Vår­ daren är då nästan undantagslöst någon inom sjukvårdsväsendet anställd läkare, sjuksköterska eller sinnessjukvårdare. Vid överflyttning från vård­ avdelning vid ålderdomshem till sjukvårdsanstalt kan det förekomma, att en tjänsteman inom den kommunala socialvården följer med den sjuke. I dessa fall är det visserligen formellt fråga om utgifter, för vilka den för­ säkrade är betalningsansvarig; i annat fall kan ersättning från sjukförsäk­ ringen inte utgivas. Men i realiteten gäller det ersättningar, som vederbö­ rande huvudmän enligt tjänste- och resereglementen eller liknande bestäm­ melser har att utbetala till sina tjänstemän. Det rör sig således enligt utred­ ningen i verkligheten om en överföring av medel från sjukförsäkringen till sjukvårdens och socialvårdens huvudmän. Vårdarnas resor är i regel att anse som tjänsteresor. Den omständigheten att personal stundom anlilas utom tjänstgöringstid synes inte ändra detta förhållande. Utredningen ifrågasätter, om det är motiverat alt göra den sjuke betal­ ningsansvarig för dessa kostnader. I vart fall framstår det för utredningen som en onödig och administrativt tyngande omgång, att de ersättningar som huvudmännen har att utgiva till sin personal för sådana tjänsteresor skall uttagas från sjukförsäkringen. I annat sammanhang föreslår utredningen, att kostnadsansvaret för flyttning av patienter mellan olika sjukvårdsinrätt­

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

ningar skall åvila sjukvårdshuvudmännen. Genomföres detta förslag, kom­ mer kostnaderna för flertalet vårdarresor att automatiskt överföras på hu­ vudmännen. Även bortsett härifrån anser utredningen ifrågavarande ersätt­ ningars ekonomiska betydelse för vederbörande huvudmän vara ringa. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att sjukförsäkringen inte skall utgiva ersättning för kostnader för vårdare, vilken är anställd i allmän tjänst och på grund därav får kostnaderna täckta av sin huvudman enligt gällande resereglementen eller dylika föreskrifter. Ej heller bör enligt utredningens mening någon följeslagareersättning utgå för anlitande av personal som nu sagts.

Utredningen behandlar utförligt bestämmelserna om den del av resekost­ naderna, som de försäkrade själva får svara för, de s. k. karensbe­ loppen. Härvid diskuterar utredningen först huruvida självrisken bör ut­ formas olika för skilda slags resor. Utredningen uttalar, att den nu gällande differentieringen av karensbeloppen mellan första besök och återbesök hos läkare i huvudsak tillkommit för att minska beloppens reducerande verkan pa försäkringsersättningen till sådana försäkrade, som med korta intervall måste företaga upprepade besök hos läkare. Ett särskilt motiv för anord­ ningen synes ha varit, att man ville motverka en betydande försämring av försäkringsförmånerna vid olycksfallsskada efter samordningen av yrkes­ skadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen. Före sjukförsäk­ ringslagens ikraftträdande ersattes nämligen vid yrkesskada hela kostnaden för resa till och från läkare eller sjukhus. Utredningen anför vidare. Samtliga centralsjukkassor har som sin erfarenhet uttalat, att det vid ersättningsberäkningen ofta är svårt att utan särskild utredning fastställa, huruvida ett besök hos läkare är första besök eller återbesök. Delvis synes detta hänga samman med utformningen av läkarvårdskvittot, på vilket mar­ kering skall ske om första besök föreligger men inte då fråga är om åter­ besök. Det framgår emellertid också, att det många gånger kan vara svårt för såväl läkaren som den försäkrade att veta om det är fråga om återbesök i den inom sjukförsäkringen tillämpade bemärkelsen, dvs. besök hos samma läkare eller vid samma sjukhus för samma sjukdom inom 18 månader från föregående besök. Då utbetalad läkarvårdsersättning ej av sjukkassorna registreras individuellt, fordras ofta för en noggrann tillämpning av differentieringsbestämmelsen tidsödande undersökningar med utfrågning av den försäkrade och eventuellt läkaren. Ett sådant förfarande är i praktiken inte möjligt att tillämpa som allmän regel. Frågan om besökets art måste därför i realiteten inte sällan avgöras på tämligen osäkra premisser, vilket leder till att reglerna om differentierad självrisk får en i viss utsträckning slumpar­ tad karaktär. Härtill kommer, att differentieringen mellan första besök och återbesök rent allmänt är ägnad att komplicera sjukkassornas handläggning av ersättningsärendena.

Ehuru utredningen anser, att det kan finnas skäl för att utgiva förmån­ ligare försäkringsersättning när flera resor i tät följd företages än vid en­

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 49

staka resor, föreslår utredningen med hänsyn till önskemålet att förenkla administrationen, att enhetliga ersättningsregler skall gälla för första besök och återbesök. Utredningen upptager även till bedömning den differentiering som i fråga om läkarvårdsresor nu råder mellan resor med och resor utan rörligt ka­ rensbelopp. För ett bibehållande av skiljaktigheterna i ersättningsgrunderna talar enligt utredningens uppfattning, bl. a. att resor till sjukhusläkare möjligen skulle kunna anses vara angelägnare än andra resor samt att re­ sor till sjukhus i regel är längre än resor till närmaste läkare. Utredningen finner emellertid inte tillräcklig anledning föreligga att vidmakthålla någon åtskillnad i ersättningshänseende mellan resor till sjukhusläkare och resor till andra läkare utan föreslår även här enhetliga regler. Utredningen anser sålunda, att självrisken bör utformas lika för alla slags resor för erhållande av läkarvård. Det allmänna motivet för anordningen med karensbelopp finner utredningen vara att man vill minska kostnaderna för försäkringen genom att den försäkrade själv får bära viss del av utgif­ terna vid sjukdom. I princip bör det alltså inte vara försäkringens uppgift att giva skydd mot utgifter av obetydlig storlek. Karensbeloppen fungerar också som ett instrument för att sålla bort ärenden om småresor från administrativ hantering. En dylik utsållning är angelägen. Ersättningsbe­ loppen bör stå i rimlig proportion till kostnaderna för beräkning och ut­ betalning av dem, eljest blir försäkringen en dålig affär för de försäkiade. Just resekostnadsärendena är jämfört med flertalet andra ersättningsärenden inom sjukförsäkringen genomsnittligt sett tidsödande och svårbehandlade. För att självrisken skall fylla funktionen att reducera antalet ersättningsärenden, måste i varje fall ett fast karensbelopp finnas. Beträffande frågan huruvida något rörligt karensbelopp bör förekomma anför utredningen. Motivet för det rörliga karensbeloppets tillkomst var att det skulle ligga i de försäkrades ekonomiska intresse att nedbringa resekostnaderna. Det är emellertid osannolikt att det rörliga karensbeloppet har spelat någon mera betydande roll för att åstadkomma den avsedda effekten på valet av färd­ sätt. Vid återbesök är det rörliga karensbeloppet så ringa — högst en krona __att det knappast kan ha någon inverkan överhuvud i detta avseende. Vid resa för intagning på sjukhus och vid återresa efter sjukhusvård beräknas intet rörligt karensbelopp. Sådant karensbelopp till högre belopp än en krona finns alltså endast vid första besök för läkarvård. 1 den mån det rör­ liga karensbeloppet motiveras som ett medel att förmå den försäkrade att bringa ned resekostnaderna, torde de bcgränsningsregler som gäller i övrigt — och som enligt vårt förslag i huvudsak skall gälla även framdeles — främst bestämmelsen om billigaste färdsätt, i stor utsträckning fylla samma funktion. Utredningen framhåller vidare, att del rörliga karensbeloppet missgynnar dem som har långt till läkare. Utjämningssynpunkler talar alltså för att det rörliga karensbeloppet slopas. Från ekonomisk synpunkt Iinner utredningen 4 — liihang till riksdagens protokoll 1959. I sand. Nr 161

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

inga vägande invändningar häremot. Slopas det rörliga karensbeloppet, kan det fasta karensbeloppet höjas i motsvarande mån, låt vara att kostnaderna i en del kassor, vars medlemmar har särskilt långa resor, ändock kan komma att öka något. Genom att det fasta karensbeloppet höjs, får sjuk­ kassorna dessutom en större administrativ avlastning än eljest. Ytterligare innebär det allmänt sett en förenkling för sjukkassorna att slippa handskas med såväl ett fast som ett rörligt karensbelopp. På grund av det anförda föreslår utredningen, att det rörliga karensbelop­ pet slopas samt att ett fast karensbelopp bibehålies, vilket enligt förslaget bör vara enhetligt för olika slags resor. Beträffande karensbeloppets storlek framhåller utredningen, att flera omständigheter bör beaktas. Det är sålunda angeläget, att det allmännas kostnader för sjukförsäkringen begränsas. Vissa av de förslag som utred­ ningen framlägger medför emellertid ökade kostnader i förhållande till vad som nu gäller. Då det är önskvärt att undvika en ökning av sjukförsäkring­ ens utgifter bör karensbeloppet beräknas så, att det täcker även dessa mer­ kostnader. Utredningen erinrar vidare om att penningvärdet sjunkit med omkring 20 procent sedan de nuvarande karensbeloppen fastställdes, och framhåller att hänsyn bör tagas härtill liksom till ökningen av realinkomsterna. Det är ett önskemål att begränsa försäkringsskyddet till utgifter av verklig betydelse för de försäkrades ekonomi. Slutligen framhålles de admi­ nistrativa fördelar som kan vinnas med ett icke alltför lågt belopp. Ju högre karensbeloppet är, desto flera ärenden försvinner nämligen från sjukkas­ sornas handläggning. Vid övervägande av dessa omständigheter finner ut­ redningen, att det enhetliga karensbeloppet bör bestämmas till 4 kronor. Såsom i det följande skall framgå framlägger utredningen förslag som innebär, att de regler, genom vilka reseersättningen begränsas med hän­ syn till valet av läkare, ej skall tillämpas i de tre största städerna. Utredningen föreslår därför, att karensbeloppet beträffande dessa städer bestäm­ mes till 5 kronor. Vissa sjukkassor har föreslagit, att ersättningsbelopp understigande 1 krona inte skall betalas ut. Syftet härmed skulle vara att det utbetalade be­ loppet skall stå i rimlig proportion till kostnaderna för utbetalningen. Även om det enligt utredningen otvivelaktigt finns vissa skäl, som talar för detta förslag, har utredningen inte ansett sig böra lägga fram det. Såsom andra sjukkassor framhållit skulle anordningen troligen uppfattas som ett slags dubbel självrisk och därigenom vålla onödig irritation bland de försäkrade. Enligt utredningens mening är det naturligt att betrakta en resa, som företages till läkare och som därifrån omedelbart fortsättes till sjukvårds­ inrättning i enlighet med remiss av läkaren, såsom en enda sammanhäng­ ande resa. Utredningen föreslår därför att — i motsats till vad gällande tilllämpningsföreskrifter stadgar — i sådana fall endast ett karensbelopp dra­ gés av. I fråga om valet av läkare uttalar sig utredningen för att man

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 Öl

Skall bibehålla nu gällande huvudregel, att ersättning for lakarvardsresor får utges högst såsom vid besök hos provinsialläkare eller stadslakare i distriktet. Kostnad för resa för erhållande av läkarvård vid sjukvårdsinrätt­ ning bör — om avståndet dit är längre — i princip godtagas som ersättningsunderlag endast när läkare utanför sjukvårdsinrättningen hänvisat patien­ ten för vård där. I likhet med vad som nu är fallet bör dock undantag från hänvisningsvillkoret gälla, när resan föranledes av olycksfallsskada, som medför trängande behov av läkarvård vid sjukvårdsinrättning. Utredningen föreslår, att hänvisningsvillkoret slopas i ytterligare två fall. Det kan enligt utredningen förekomma, att en försäkrad blir i trängande behov av läkarvård och att tjänsteläkare eller annan läkare utanför sjuk­ vårdsinrättning inte kan anträffas inom rimlig tid. Tjansteläkaren kan exempelvis vara stadd på en längre sjukresa i sitt distrikt eller han kan själv ha insjuknat hastigt utan att vikarie ännu hunnit förordnas. Utred­ ningen föreslår, att en försäkrad, som i dylikt fall sökt läkarvård vid sjuk­ vårdsinrättning, skall kunna erhålla ersättning för sådant besök, oaktat hänvisning av läkare inte skett. Vidare anser utredningen, att kravet på hänvisning av läkare utanför sjukvårdsinrättning för det fall att en försäkrad åtnjutit sjukhusvård och av läkare vid sjukhuset anmodas att återkomma för eftervård, bör kunna eftergivas i fråga om samtliga de återbesök, som patienten företar på sjuk­ husläkarens anmodan. För sjukkassornas prövning av ersättningsrätten har enligt utredningen en hänvisning för öppen vård eller remiss for sjukhus­ vård väsentligen den betydelsen, att den tjänar som bevisning om att vård vid sjukvårdsinrättning är erforderlig, med andra ord att vården ej kan lämnas av läkare utanför sjukvårdsinrättning. Har en patient blivit intagen för sjukhusvård, får hans behov av vård vid sjukvårdsinrättning — däri inräknat efterbehandling sedan patienten blivit utskriven — därmed anses tillräckligt styrkt. Ett förslag av vissa sjukkassor, att hänvisning till praktiserande specialist skulle få samma verkan i ersättningshänseende som hänvisning till sjuk­ vårdsinrättning, anser sig utredningen icke kunna tillstyrka redan med hänsyn till vanskligheten att bestämma, vilka praktiserande läkare som skall anses såsom specialister. Bestämmelsen att valet av sjukvårdsinrättning för öppen vård i ersätt­ ningshänseende är begränsat på så sätt, att kostnadsersättning får utges högst för resa till närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas, bör enligt utredningen gälla också i fortsättningen. I brist på regler för remiss av patienter för öppen vård hör sjukkassorna enligt utredningen tills vidare ha kvar en möjlighet att pröva remissläkarens val av sjukvårdsinrättning. Denna prövning torde dock ej behöva göras alltför snäv. Sålunda synes enligt utredningens mening remiss till allmänt sjukhus inom det sjukvårdsom­ råde, där vårdbehovet uppkommit, höra godtagas i ersättningshänseende, försåvilt inte synnerliga skäl talar däremot. Föreligger däremot hänvisning

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

för öppen vård vid sjukvårdsinrättning utanför det sjukvårdsområde, där vårdbehovet uppkommit, bör sjukkassans prövning vara mera restriktiv. Utredningen åberopar att det i en del fall förekommer, att försäkrade re­ gelmässigt hänvisas för öppen vård vid sjukvårdsanstalter, som enligt den av Kungl. Maj:t fastställda förteckningen är att anse som sjukvårdsan­ stalter jämlikt SFL men som icke är allmänna sjukhus eller andra i 16 § SFL avsedda sjukvårdsinrättningar. Kostnaderna för resan kan enligt nuvarande regler ej ersättas, även om ifrågavarande sjukhus är närmare beläget än närmaste allmänna sjukhus. Utredningen, som finner detta otill­ fredsställande, föreslår att begränsningsregeln utformas så att ersättning kan utgivas för läkarvårdsresor i nämnda fall. Vidare konstaterar utredningen, att de nuvarande begränsningsreglerna visat sig inte fullt tillfredsställande, när det gäller de tre största städerna. Stadslakare och distriktsläkare har i dessa städer en helt annan ställning än landsbygdens provinsialläkare. De är för få till antalet för att kunna ta sig an mer än en ringa del av alla försäkrade, som behöver läkarvård. Vi­ dare är de i regel skyldiga att i första hand, åtminstone viss del av dagen, mottaga patienter som är mindre bemedlade. Slutligen har de inte mottag­ ning hela dygnet och kan därför inte alltid nås vid brådskande sjukdoms­ fall. När kostnadsersättningen för läkarvårdsresor i de största städerna be­ gränsas till vad som skulle utgå vid resa till närmaste stads- eller distrikts­ läkare, bygger alltså denna begränsningsregel enligt utredningen på den medvetet oriktiga föreställningen, att vården skulle kunna beredas av ifråga- -varande läkare. I själva verket är det i de större städerna tvärtom nödvän­ digt, att de försäkrade i huvudsak anlitar privatpraktiserande läkare och poliklinikläkare. Utredningen ifrågasätter, om någon begränsningsregel överhuvud skall gälla för resor inom de tre största städernas områden. Ett borttagande av begränsningen för dessa städers del kan enligt utredningen knappast upp­ fattas som ett oskäligt gynnande av deras invånare på den övriga befolk­ ningens bekostnad, i synnerhet om karensbeloppet i enlighet med utredningens förslag sättes högre för ifrågavarande städer än för riket i övrigt. På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, att kostnadsersätt­ ning för lesa till och från läkare inom Stockholms, Göteborgs och Malmö centralsjukkasseområden inte begränsas på annat sätt än alt ersättning må utgivas högst såsom vid besök hos läkare inom kassans område. För Stock­ holms vidkommande bör resa till och från Karolinska sjukhuset anses ha företagits inom sjukkasseområdet. Möjlighet bör lämnas öppen för Kungl. Maj :t alt, om så befinnes motiverat, utsträcka undantagandet till att avse andra sjukkasseområden. I

I fråga om valet av sjukvårdsinrättning vid sluten vård har utredningen inte funnit anledning att föreslå någon ändring i nu gäl­ lande bestämmelser, enligt vilka utgifter för försäkrads resa för intagning å

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 53

sjukvårdsinrättning ersätles högst med belopp som motsvarar kostnaden för resa till närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas, eller, om den sjuke intagits å hemortssjukhus och behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller därtill gränsande kom­ mun, högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. I huvudsaklig över­ ensstämmelse med vad utredningen för motsvarande fall föreslagit beträf­ fande valet av sjukvårdsinrättning för öppen vård föreslår utredningen att det allmänna sjukhus inom sjukvårdsområdet, till vilket en försäkrad re­ mitterats av läkare, som regel utan vidare prövning av sjukkassan skall anses vara det närmast belägna, där erforderlig vård kan beredas. Även vid remiss för specialistvård till sjukvårdsinrättning i annat sjukvårdsområde än det, där vårdbehovet uppkommit, bör enligt utredningen den remitte­ rande läkarens val av sjukhus normalt godtagas i ersättningshänseende, försåvitt remissen avser allmänt sjukhus.

Utredningen finner vidare, att vissa olägenheter varit förenade med den nu gällande bestämmelsen att vid återresa från läkare ersätt­ ningen begränsas till kostnaderna för resa till den plats, varifrån resan fö­ retogs, eller till den sjukes bostad och att, om resan till bostaden är längre än till resans utgångspunkt, ersättning utgives för kostnaderna för resa sist­ nämnda färdsträcka ökad med högst en mil. Sålunda framhålles i vad avser del fall, då en person insjuknar på arbetsplatsen, att den försäkrade efter läkarbesöket ofta nödgas anlita ett färdsätt för resan hem som medför högre kostnader än det han vanligen använder vid sina dagliga resor till och från arbetet. Särskilt vid olycksfall på arbetsplatsen har begränsningsregeln såle­ des stundom fått onödigt stränga konsekvenser, i synnerhet med tanke på de mera generösa villkor, som i fråga om olycksfall i arbete gällde före sam­ ordningen mellan yrkesskadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäk­ ringen. Utredningen föreslår därför, att nuvarande enmilsregel slopas. Så­ som allmän begränsning föreslås gälla, att kostnader för återresa efter besök hos läkare ersättes högst med belopp motsvarande kostnad för återresa till den plats, varifrån resan till läkaren företogs. Har behovet av läkarvård uppkommit på arbetsplatsen och företar den försäkrade dagliga resor mel­ lan bostaden och arbetsplatsen, skall kostnaden för återresan till bostaden ersättas utan särskild begränsning.

Utredningen framhåller som en egendomlighet i bestämmelserna angående återresa från sjukvårdsinrättning, att när vårdbehovet upp­ kommit inom det egna länet, sjukhusvalet inte inverkar på ersättningsrätten. Även om det sjukhus där vården meddelats skulle vara det mest av­ lägsna i landet i förhållande till den försäkrades vistelseort, utgår full rcsekostnadsersättning —- överstigande självrisken — lör hemresa därifrån* förutsatt att vederbörande inte blivit sjuk utom hemlänet. Denna påtagliga

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

inadvertens i ersättningsreglerna bör enligt utredningen elimineras genom att de begränsningsregler, som gäller i fråga om intagningsresa, också får avse återresan. När någon däremot insjuknar utom det egna länet och i anledning därav blir intagen på sjukhus i annat län än det egna, utgår ingen ersättning för återresekostnaden. Denna regel leder enligt utredningen stundom till otill­ fredsställande resultat. Hemresan efter sjukhusvistelsen måste ibland till följd av sjukdomen företagas i sådana former, att den föranleder utlägg ut­ över vad en hemresa från den tillfälliga vistelseorten normalt skulle ha kos­ tat vederbörande patient. Om den försäkrade mera varaktigt vistas utom hemlänet, exempelvis i samband med arbete, torde det inte vara ovanligt, att han efter kortare sjukhusvistelse återvänder till sin tillfälliga bostad i det främmande länet. Detsamma gäller vid semestervistelse i främmande län. Det synes utredningen i sådana fall ej omotiverat, att sjukförsäkringen lämnar viss ersättning för återresa efter sjukhusvistelse, helst som återresekostnaderna ersättes när endast läkarvård erfordrats. På grund härav föreslår utredningen, att kostnadsersättning för återresa från utomlänssjukhus, där försäkrad blivit intagen med anledning av att vårdbehovet uppkommit vid vistelse utom heinlänet, skall beräknas högst till kostnaden för återresa till den plats, varifrån intagningsresan företagits. För ett speciellt fall föreslår utredningen undantag från nyss angivna re­ gel. Utredningen påpekar, att det kan förekomma, att den som bor i när­ heten av en länsgräns har sin bostad i det ena länet och sin arbetsplats i en angränsande kommun i det andra länet. Om han, efter att under vistelse på sin arbetsplats ha blivit i behov av sjukhusvård, blir intagen för sådan vård på sjukhus inom det län, där arbetsplatsen är belägen, och avståndet från detta sjukhus till bostaden är kortare än från bostaden till närmaste hemortssjukhus, vore det enligt utredningen inte rimligt att beräkna återreseersättningen blott på grundval av kostnaderna för återresa till arbetsplatsen. Det skulle nämligen innebära, att han missgynnas, därför att han sparat reseutgifter, eftersom återresa från närmaste hemortssjukhus till bostaden skulle ha er­ satts, om vården i stället meddelats vid hemortssjukhus. Utredningen före­ slår därför, att kostnaden för återresa efter sjukhusvård på utomlänssjuk­ hus, om vårdbehovet uppkommit vid vistelse i en till det egna sjukvårds­ området gränsande kommun, skall få beräknas på grundval av kostnaderna för återresa till den försäkrades bostad, om denna färdsträcka ej är längre än avståndet från bostaden till närmaste hemortssjukhus, där vården kunnat beredas. Detta bör enligt utredningen gälla oavsett av vilken anledning ve­ derbörande uppehållit sig i den angränsande kommunen.

Vad angår kostnader för flyttning av patienter mellan sjukvårdsinrättningar -— vilka kostnader hittills i viss mån har ersatts från sjukförsäkringen om transporterna varit medicinskt be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 55

tingade — föreslår utredningen, att någon försäkringsersättning i fortsätt­ ningen inte skall utgå. Å andra sidan skall kostnaderna inte belasta de sjuka. I stället föreslår utredningen, att i sjukhuslagen intages bestämmel­ ser, varigenom de kommunala sjukvårdshuvudmännen ålägges att svara för ifrågavarande kostnader såvitt gäller transporter till och från kommu­ nala sjukvårdsinrättningar. Transporter mellan statliga sjukhus skall en­ ligt förslaget bekostas av statsverket.

I gällande taxebestämmelser avseende resa med vissa färdme­ del, som ej går i allmän trafik, föreslås vissa ändringar, vilka har till syfte både att bättre anpassa försäkringsersättningen till den ekonomiska be­ lastning, som den avser att bereda skydd mot, och att åstadkomma för­ enklingar i tillämpningen. Bl. a. med hänsyn till att ersättningstaxan för färd med privatbil är så låg, att den enligt utredningen synes stimulera till nyttjande av dyrare färdmedel, föreslår utredningen en höjning av ifråga­ varande taxebelopp. Ersättningen skall enligt förslaget grundas på en beräk­ nad kostnad av 25 öre per kilometer och ej differentieras med hänsyn till vem som äger fordonet. I fråga om motorcyklar föreslår utredningen ett en­ hetligt belopp av 10 öre per kilometer och för färd med hästskjuts ett lika­ ledes enhetligt belopp av 2 kronor per kilometer. Vad angår färd med båt har utredningen ej funnit det ändamålsenligt att fastställa någon taxa. I stället skall ersättningen grundas på en kostnad, som bestämmes från fall till fall efter skälighetsprövning. Detsamma före­ slås gälla beträffande andra transportsätt, såsom bårbärning, pulkasläpning, ridning m. in. Förslaget innebär, att kostnadsersättning, till skillnad mot vad som hittills varit fallet, i princip skall kunna utgå oavsett vilket fortskaffningsmedel som begagnas.

Vidare föreslår utredningen, att i SFL skall införas en bestämmelse, en­ ligt vilken sjukkassorna får möjlighet att med tillsynsmyndighetens god­ kännande träffa avtal med kommuner och transportentreprenörer om viss gottgörelse för åtaganden att utföra sjuktransporter samt om avgifter, vilka må uttagas av den försäkrade för dylika transporter.

Utredningen diskuterar slutligen frågan vem som skall bära kostnaderna för resa, som må erfordras för att i enlighet med myndighets beslut med stöd av epideinilagen isolera smittbärare. I brist på bestämmelser i ämnet torde enligt utredningen den enskilde, som är föremål för ingripandet, själv få stå för sina resekostnader, försåvitt ej vederbörande kommun eller epidemidistrikt svarar för desamma. Utredningen anser det inte rimligt, att en smittbärare, som ålägges isolering på sjukvårdsinrättning, själv skall betala kostnaderna för den transport som erfordras för åtlydnad av åläg­ gandet. Man kan i princip tänka sig, att dessa kostnader övertas av staten,

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

varvid prövningen av ersättningsfrågan och utbetalningen av ersättningsbe­ loppet får ankomma på vederbörlig sjukkassa, eller ock att epidemidistrik­ ten ålägges att stå för kostnaderna. Med motivering att det sistnämnda för­ tal ingssättet torde innebära den största enkelheten från praktisk synpunkt och att kostnaderna knappast kan bli av större omfattning föreslår utred­ ningen, att epidemilagen kompletteras med ett stadgande om att epidemi­ distrikten har att gälda ifrågavarande resekostnader.

Yttranden Utredningens förslag har i huvudsak godtagits av det stora flertalet re­ missorgan. Erinringar har sålunda i regel ej gjorts mot utredningens bedömning rö­ rande vilka slags resor som bör omfattas av försäkrings­ skyddet. Den av utredningen uttalade uppfattningen, att frågan om even­ tuell utvidgning av tillämpningsområdet för reseersättningsreglerna bör prövas i ett större sammanhang godtages av Landsorganisationen, Tjänste­ männens centralorganisation och Svenska stadsförbundet, vilka dock under­ stryker, att den förutskickade allmänna översynen av sjukförsäkringslagen bör komma till stånd snarast möjligt. Vad angår frågan om kostnadsersättning vid vanföras resor till och från ortopediska kliniker har behovet av tillämpningsföreskrifter i syfte att vinna en klarare och enhetligare praxis i sjukkassorna allmänt vitsordats av de remissorgan som yttrat sig därom. I yttrandena har inte heller fram­ förts några erinringar mot tanken att en vidsträckt tolkning av sjukdomsbegreppet därvid bör eftersträvas. Medicinalstyrelsen finner det vara av största vikt, att problemet om ersättning för resekostnader i samband med konvalescenthemsvård snarast får sin lösning. De vanföras riksförbund yttrar, att konvalescent- och rekreationsvård är av mycket stort värde för invalidiserade och att resekostna­ derna för invalidiserade, som bor på landsbygden, utgör ett betydande hin­ der för erhållande av sjukgymnastbehandling. Förbundet anser det med hansyn härtill naturligt att reseersättning får utgå även för resor till och från sjukgymnaster samt till och från konvalescent- och rekreationshem.

Utredningens förslag att reseersättning skall utgivas även för övernattningskostnader har vunnit instämmande eller lämnats utan erinran av flertalet remissorgan. Riksförsåkringsanstalten har emellertid inte ansett sig kunna biträda förslaget och hänvisar därvid till att tillämp­ ningen av bestämmelserna kommer att erbjuda stora svårigheter och skapa irritation bland de försäkrade. Ämbetsverket föreslår ytterligare utredning av frågan.

Gentemot förslaget att ersättning i vissa fall skall utgivas för kostnader, som försäkrad haft för att täcka följeslagares inkomstför­

Kungl. Maj ds proposition nr 161 år 1959 57

lust, har erinringar framförts av statskontoret och riksförsäkringsanstalten, vilka anför, att regelns tillämpning skulle medföra administrativa svårigheter. Förslaget att någon vårdarersättning ej skall beräknas för vårdare som är anställd i allmän tjänst har avstyrkts av Svenska lands­ tingsförbundet, då regeln enligt förbundets uppfattning torde komma att förorsaka stora tolkningssvårigheter och innebära ett överförande av kost­ nader från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen. Förbundet yttrar bl. a. följande. Det är ofta tillfälliga omständigheter som avgör, huruvida vårdare tillhandahålles av huvudmannen eller anskaffas av den sjuke. Sjukhusens per­ sonalstater är inte beräknade med hänsyn till att de skall tillhandahålla vårdare vid resor. Ofta blir det därför lediga befattningshavare, som åtar sig att åtfölja vid dylik transport, varvid ersättningen understundom utbe­ talas direkt av den sjuke eller den för honom betalningsskyldige och i andra fall — av praktiska skäl — av sjukhuset/arbetsgivaren, som sedan debiterar patienten därför. Det torde bli ytterst svårt att avgöra, huruvida vårdaren medföljt i sin egenskap av anställningshavare i allmän tjänst eller på grund av eget åtagande gentemot den sjuke, förmedlat genom läkare, kurator eller avdelningssköterska. Tillämpningen torde bli beroende av slumpmässiga faktorer och komplicera sjukkassornas mellanhavanden med medlemmarna.

Liknande synpunkter utvecklas av Svenska stadsförbundet. Svenska landskommunernas förbund anser det kunna starkt ifrågasättas, om syftet att förenkla administrationen bör tillmätas någon avgörande be­ tydelse, eftersom den försäkrade kan erhålla ersättning för sina egna rese­ kostnader och sjukkassan alltså ändå ej går fri från bestyret med kostnads­ ersättning för resorna. Därtill saknas enligt förbundets uppfattning tillräck­ liga skäl för att övervältra ifrågavarande kostnader, vilka principiellt bör bäras av sjukförsäkringen, på kommunerna. Den föreslagna ersättnings­ regeln kan, anför förbundet, tänkas leda till att kommunerna i många fall avsiktligt undviker att anlita sina inom socialvården anställda befattnings­ havare såsom följeslagare vid sjukresor. Om i stället exempelvis social­ nämndens ordförande eller en distriktssköterska från orten anlitas för upp­ giften torde nämligen kostnadsersättning för följeslagaren kunna erhållas från sjukförsäkringen. Även medicinalstyrelsen har ifrågasatt, om det är riktigt att i här avsedda fall låta arbetsgivaren träda i sjukkassans ställe. Vad utredningen föreslagit angående utformningen av reglerna om ka­ rensbelopp har i huvudsak godtagits av remissorganen. Statskonto­ ret har sålunda, under förutsättning att ändringen ej leder till ökade kost­ nader, intet att erinra mot förslaget. Ämbetsverket finner det dock angelä­ get, att reformens verkningar i ekonomiskt hänseende studeras. Därest ej alltför obetydliga kostnadsökningar skulle uppstå, bör det övervägas att åter införa regler i ersättningsbegränsande syfte. Statskontoret finner vi­

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

dare, att skäl talar för att ersättningsbelopp understigande 1 krona inte utbetalas. Landsorganisationen kan med hänsyn till vad utredningen anfört ansluta sig till dess förslag, även om den försämring för vissa försäkrade som detta leder till kan verka betänklig. Tjänstemännens centralorganisation anser förslaget om ett fast karensbelopp innebära en förenkling men uttalar, att någon geografisk differentiering av karensbeloppet ej är försvarbar, varför beloppet bör vara lika inom samtliga sjukkasseområden. Svenska sjukkasseförbundet yttrar, att inte obetydliga försämringar kominer att bli följden för de försäkrade i vissa fall. Trots detta vill förbundet inte mot­ sätta sig förslaget med hänsyn till att ett lägre karensbelopp skulle medföra alltför stora kostnader för försäkringen. Förbundet har intet att erinra mot att ersättningsbestämmelserna för storstadskassorna anpassas till de speciella förhållandena inom dessa kassors verksamhetsområden. Svenska socialvårdsförbundet anser det föreslagna karensbeloppet i stort sett så av­ vägt, att den försäkrade regelmässigt kan bära kostnaderna utan att behöva vända sig till andra samhälleliga organ för att få hjälp, samtidigt som det tillgodoser önskemålet om minskning av sjukkassornas administrations­ kostnader. Riksförsäkringsanstalien tillstyrker förslaget om enhetligt ka­ rensbelopp men anser att beloppet bör vara 5 kronor genomgående. Svenska arbetsgivareföreningen påpekar, att förslagen i vissa avseenden medför gynnsammare ersättningsregler än de nuvarande. Med hänsyn härtill samt till den allmänna reallönestegringen, de administrativa fördelar, som skulle vinnas med ett högre belopp, och syftet att förhindra kostnadsökningar anser föreningen, att karensbeloppet bör höjas något. Lämpligen kan ka­ rensbeloppet bestämmas till 5 kronor och i de tre största städerna 6 kro­ nor. Sveriges läkarförbund ifrågasätter, om inte de av utredningen före­ slagna begränsningarna för återbäring av resekostnader borde utbytas mot ett för alla resor enhetligt karensbelopp om förslagsvis 5 kronor med rätt för patienten att fritt välja läkare och sjukvårdsinrättning inom det egna sjukvårdsområdet. En dylik anordning skulle kunna medföra väsentliga lättnader i administrativt hänseende, betyda en avlastning för läkarna och inte nödvändigtvis behöva leda till kostnadsökningar. Även läkarförbundet anser, att ersättningsbelopp understigande 1 krona inte bör utbetalas, och yttrar, att en utgift understigande nämnda belopp varken torde bli särskilt ekonomiskt betungande eller vålla irritation hos den enskilde. Tvärtom torde många sjuka, enligt de erfarenheter förbundet har av återbäringen för me­ dicinkostnader, anse en ersättning av denna storleksordning skäligen me­ ningslös.

Vad utredningen föreslagit angående reseersättningens begränsning med avseende på valet av läkare och sjukvårdsinrättning har i huvudsak rönt instämmande av remissorganen. Rörande vissa delar av för­ slaget har dock erinringar framförts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 59

Statskontoret har inte kunnat tillstyrka den föreslagna tolkningen av begreppet närmaste allmänna sjukhus, där vård kunnat beredas. Ämbetsver­ ket hänvisar härvid till att sjukkassorna i allmänhet ansett nuvarande be­ gränsning ändamålsenlig och tillägger, att en tolkning av bestämmelserna på föreslaget sätt skulle innebära, att utbetalning av reseersättningen grun­ dades på en ren fiktion, vilket ämbetsverket inte kan finna tillfredsställande. Svenska stadsförbundet ansluter sig till utredningens förslag men under­ stryker, att såsom närmaste allmänna sjukhus, där vård kunnat beredas, bör anses ett sjukhus, som enligt sjukhuslagen har skyldighet att ombesörja vård av den försäkrade. Riksförsäkringsanstalten dryftar det av utredningen föreslagna stadgandet om att en försäkrad, som utan hänvisning sökt läkarvård vid sjukvårds­ inrättning i vissa fall skall erhålla reseersättning som om hänvisning av lä­ kare meddelats, när han inte kunnat anträffa läkare utanför inrättningen. Ämbetsverket anser, att tillämpningen av en sådan bestämmelse skulle be­ reda sjukkassorna svårigheter, som de mången gång inte har möjlighet att bemästra, samt fortsätter. Att i efterhand — kanske t. o. m. ett par år efter det resan företagits — utreda var en eller flera läkare befann sig vid resetillfället måste sålunda ibland vara ogörligt. Stadgandet skulle vidare få konsekvenser som de för­ säkrade hade svårt att förstå och som därför skulle skapa irritation. Så t. ex. måste det vara svårförståeligt för den sjuke att han, när han till följd av provinsialläkarens frånvaro söker vård hos en annan läkare, som har mottagning på samma avstånd från den sjukes bostad som sjukvårdsinrätt­ ningen, endast får ersättning såsom vid resa till provinsialläkaren, medan ersättningen blir väsentligt bättre om han i stället vänder sig till sjukvårds­ inrättningen. Ett sådant resultat rimmar också illa med uttalandet i direk­ tiven för utredningen, att ersättningsbestämmelserna ej skall leda till att or­ ganisationen för öppen läkarvård utanför sjukhusen inte utnyttjas till sin fulla kapacitet till följd av att fall, som med fördel kunnat behandlas i sådan vård, i stället söker sig till sjukhusens avdelningar för öppen vård. Sveriges läkarförbund önskar, att den försäkrade skall kunna bli berätti­ gad till ersättning för resa till sjukvårdsinrättning, trots att vederbörande tjänsteläkare varit anträffbar. Begreppet »i trängande behov av läkarvård» kan ge upphov till betydande tolkningssvårigheter, och resan till tjänsteläkaren kan i många fall innebära en tidsförlust, som på ett allvarligt sätt kan förvärra patientens tillstånd. Det borde därför enligt förbundets mening räcka med ett intyg från sjukhusläkaren, att den sjuke varit i behov av ome­ delbar vård. Därigenom finnes möjlighet att gallra bort alla okynnesresor. Förbundet anför vidare, att hänvisning till privatpraktiserande specialist bör få samma verkan i crsättningshänscende som hänvisning till sjukvårds­ inrättning. De skäl som utredningen anfört mot en sådan ordning kan för­ bundet inte acceptera, då det inte föreligger några svårigheter för sjukkas­ sorna att skaffa sig kännedom om vilka enskilt praktiserande specialister, som finnes inom sjukkassornas verksamhetsområden.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Svenska socialvårdsförbundet yttrar, att det otvivelaktigt hade varit av värde för såväl de försäkrade som läkarkåren, om hänvisningsvillkoren kunnat få en mera generös utformning även för andra delar av landet än de tre största städerna. Att finna generella regler härför anser förbundet dock knappast möjligt, då förhållandena från ort till annan skiftar. Medicinalstyrelsen ansluter sig till förslagen beträffande hänvisningsbestämmelser. För det fall att den försäkrade åtnjutit sjukhusvård bör dock anmodan om återbesök ha lämnats eller godkänts av vederbörande lasarettsläkare eller biträdande lasarettsläkare. Svenska landstingsförbundet anser det otillfredsställande, att utredningen inte ansett sig kunna föreslå att rätt till reseersättning skall föreligga vid intagning på Spenshults reumalikersjukhus. Sjukhusets ställning — särskilt i fråga om finansieringssystemet — är sådan att några betänkligheter mot att likställa det med allmänt sjukhus knappast behöver hysas. Svenska stadsförbundet förordar, att Spenshults sjukhus likställes med allmänt sjuk­ hus och åberopar bl. a. att enligt gällande bestämmelser återresa men ej intagningsresa kan ersättas.

Riksförsäkringsanstalten anför, att nu gällande begränsningsregel beträf­ fande ersättning för återresa från läkare är administrativt sett lätthanterlig och i många fall underlättar sjukkassornas beräkningar av ersättningsunderlaget för återresa. Den begränsningsregel som föreslås er­ sätta den nyssnämnda är enligt anstaltens mening ej lika lätthanterlig. Då riksförsäkringsanstalten ej heller funnit skälen för den föreslagna änd­ ringen övertygande, avstyrker ämbetsverket densamma.

Svenska stadsförbundet anser, att regeln angående ersättning vid åter­ resa från utom länssjukhus inte står i överensstämmelse med de huvudprinciper varpå försäkringen grundas, och föreslår därför, att för­ säkringen skall omfatta merkostnaden för återresa till bosättningsorten.

Utredningens förslag angående regleringen av kostnaderna för flytt­ ning av patienter mellan sjukvårdsinrättningar har av­ styrkts av Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.

Statskontoret anser de i utredningens förslag till taxebestämmelser för vissa färdmedel upptagna ersättningsbeloppen alltför höga.

Riksförsäkringsanstalten och Svenska sjukkasseförbundet föreslår, att intyg om att resa föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård ej skall obligatoriskt avkrävas försäkrad vid läkarvårdsresa. Riksförsäkringsanstalten anser, att bestämmelsen härom innebär betydande administrativt besvär utan motsvarande nytta för försäkringen. Ett stadgande om att resan huvudsakligen skall vara föranledd av behovet av läkarvård bör bibehållas men kravet på skriftligt intygande bör endast

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 61

gälla fall, då sjukkassan anser detta påkallat. Sjukkasseförbundet anför, att bestämmelsen vållar sjukkassorna och de försäkrade stort besvär, framföi allt i de fall när framställning om reseersättning inges per post eller då för­ säkrad är företrädd av ombud. Det förekommer inte sällan att blankett för resekostnadsframställning måste återsändas till försäkrad ett flertal gångei innan den blivit fullständigt ifylld och reseersättning kan utbetalas. Förbun­ det framhåller, att kassorna ändå alltid kontrollerar, att läkarvård före­ kommit innan reseersättningen utbetalas.

Mot förslaget att epidemidistriklen skall svara för resekostnaderna vid isolering av smittbärare har erinringar anförts av Svenska lands­ tingsförbundet och Svenska stadsförbundet, som finner förslaget olämpligt ur praktisk synpunkt och icke sakligt motiverat. Då smittbärarna åtnjuter ersättning av statsmedel via allmän sjukkassa, synes det naturligt att även resekostnaderna i samband med isolering ersättes i samma ordning. Detta förfaringssätt innebär i praktiken en enkel lösning, enär den isolerade än­ dock har anledning att hålla kontakt med sjukkassan för att erhålla den nämnda ersättningen.

Departementschefen Sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser bör syfta till att be­ reda försäkrade, som inte är bosatta på kort avstånd från läkare eller sjuk­ vårdsinrättning, möjlighet att få erforderlig vård utan alltför betungande reseutgifter. Bestämmelserna bör samtidigt vara så utformade, att de för­ säkrade har intresse av att i möjlig mån hålla resekostnaderna nere. Med hänsyn till det angelägna i att undvika irritation bland de försäkrade och en betungande administrationsapparat bör reglerna vara så lätthanterliga och lättfattliga som möjligt. En avvägning bör således ske mellan kravet på ett skäligt försäkringsskydd och intresset av administrativ enkelhet och rimliga kostnader. Enligt de nuvarande bestämmelserna i SFL ersättes endast resor, som företages i samband med erhållande av läkar- eller sjukhusvård. Vid över­ vägande av vilka slags resor som bör omfattas av försäk­ ringsskyddet anser jag i likhet med utredningen, att tiden ännu inte är inne att ta ställning till frågan om gottgörelse för resor vid erhållande av sjukvård som meddelas av annan än läkare, t. ex. sjuksköterska. Spörsmålet om en eventuell utvidgning av ersättningsrätten torde böra anstå till den allmänna översynen av SFL, som enligt vad jag i det föregående anfört torde kunna förväntas inom en förhållandevis nära framtid. I fråga om van­ föras resor till och från ortopediska kliniker framhåller utredningen såsom önskvärt, alt tillämpningsföreskrifter utfärdas till ledning för praxis, som för närvarande med hänsyn till olika tolkningar av sjukdomsbegreppet är mindre enhetlig. Utfärdandet av sådana föreskrifter torde få ankomma på

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

riksförsäkringsanstalten, som bör samråda med medicinalstyrelsen vid be­ stämmelsernas utarbetande. Vad jag nyss uttalat rörande utvidgningar av tillämpningsområdet för ersättningsreglerna, gäller givetvis även den av utredningen behandlade frågan om ersättning för resor för erhållande av sjukgymnastik och annan i 18 § SFL angiven fysikalisk behandling. Såsom utredningen funnit bör vidare ifrågavarande behandlingar och sådan konvalescentvård som avses i nämnda paragraf i reseersättningshänseende bedömas enhetligt. En utvidg­ ning av försäkringsskyddet till att omfatta ersättning för samtliga dylika resor torde komma att medföra sådana kostnadsökningar, att åtskilliga lokalsjukkassor skulle tvingas att icke oväsentligt höja avgifterna. Frågan om en utvidgning av ersättningsrätten i angiven omfattning bör även med hänsyn härtill lösas i ett större sammanhang. Jag delar därför utredningens uppfattning att någon ändring av förevarande bestämmelser för närvarande inte bör göras.

Utredningens förslag om ersättning för övernattningskostnad e r har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet re­ missorgan. Det synes mig angeläget, att det i detta avseende genomföres eu förbättring av försäkringsskyddet, vilken särskilt kommer befolkningen i avlägset belägna trakter till del. Jag förordar därför, att ersättning skall kunna utgå för övernattningskostnader.

Om den försäkrades ålder eller tillstånd påkallar, att en anhörig eller någon annan följer honom till läkaren eller sjukvårdsinrättningen, utgår även ersättning för följeslagarens resa. Däremot ersättes icke kostnad, som den försäkrade kan ha haft för att gottgöra följeslagaren den inkomstförlust, som denne fått vidkännas i anledning av resan. Utred­ ningen finner detta otillfredsställande men anser sig inte kunna förorda någon generell ersättningsrätt för dylika fall. Utredningen har begränsat sig till att föreslå rätt till ersättning för följeslagares inkomstförlust för det fall, att den försäkrade drabbats av svårare olycksfall eller blivit all­ varligt sjuk på avsides belägen arbetsplats eller under därmed jämförbara förhållanden. Detta förslag har lämnats utan erinran av remissorganen med undantag av statskontoret och riksförsäkringsanstalten, vilka framhåller, att tillämpningen av en dylik regel skulle medföra administrativa svårig­ heter. I likhet med flertalet remissorgan anser jag, att rätt till ersättning för följeslagares inkomstförlust bör föreligga i den utsträckning utredningen angivit. Sådana fall som omfattas av förslaget är inte helt ovanliga och det rör sig därvid ofta om relativt stora kostnader för den försäkrade. Såsom statskontoret och riksförsäkringsanstalten framhållit kan det emellertid inte sällan bereda svårigheter att beräkna den inkomstförlust som skall ersättas. Därest det överlämnas åt sjukkassorna att fritt pröva ersättningsfrågor av

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 63

detta slag, föreligger risk för betydande olikheter i tillämpningen. En maximering av beloppet synes därför ofrånkomlig. Härför talar också kostnads­ skäl. En lämplig lösning synes vara, att ersättningen för dag högst får be­ räknas å det belopp, som motsvarar högsta sjukpenningen, dvs. 20 kronor.

Vid resor till och från sjukvårdsinrättning kan ersättning enligt gällande bestämmelser utgå också för kostnaden för vårdare. Som regel är det här fråga om ersättning till vårdare i allmän tjänst. I det övervägande antalet fall då sådan vårdare medföljer vid sjukresa gäller det överflyttning av en patient från en sjukvårdsinrättning till en annan, varvid som regel någon inom sjukvårdsväsendet anställd medföljer. Vid överflyttning från ålderdomshem till sjukvårdsanstalt förekommer det, att en tjänsteman inom den kommunala socialvården följer med den sjuke. Vårdaren erhåller ofta ersättning av sin huvudman, som i sin tur debiterar den sjuke kostnaderna för vårdare, varefter den sjuke erhåller ersättning för sina utgifter av sjukkassan. Det förekommer emellertid även, att den sjuke ersätter vårdaren direkt utan förmedling av huvudmannen. Utredningen ifrågasätter om det är motiverat att i de angivna fallen göra den sjuke betalningsskyldig för vårdarens resekostnader och finner det under alla omständigheter framstå som en onödig och tyngande omgång att, när huvudmannen ersätter sin personal för sådana resor, ersättning därefter skall uttagas av sjukförsäkringen. Utredningen anser därför, att ersättning från sjukförsäkringen ej bör utgå för kostnader för vårdare, som är anställd i allmän tjänst. I Kungl. Maj:ts proposition nr 19 till årets riksdag med förslag till sjuk­ huslag m. m. behandlas utredningens förslag angående kostnaderna för överflyttning av patienter mellan olika sjukvårdsinrättningar. Föredragande departementschefen anförde vid anmälan av nämnda lagstiftningsfråga i statsrådet, att den huvudmännen i sjukhuslagen ålagda vårdskyldigheten bör anses medföra ansvar för kostnader för överflyttningsresor mellan sjukvårdsanstalter med undantag för sådana resor, som företagits uteslutande på patientens begäran eller för vilka ersättning utgår av sjukförsäkringen. Vidare uttalades på angivna skäl, att endast de resor som avser överflyttning av patient från sjukstuga med enbart deltidsanställd läkare till större sjukvårdsanstalt, skall ersättas av sjukförsäkringen. Riksdagen har bifallit den förenämnda propositionen och därvid godtagit departementschefens utta­ landen i denna del (L2U 7; rskr. 137). Genom denna uppdelning av kostnaderna för ifrågavarande överflytt­ ningsresor torde, med hänsyn till alt det huvudsakligen är vid överflytt­ ningsresor som vårdare erfordras, kostnaderna för flertalet vårdarresor komma alt automatiskt överföras på huvudmännen. De av utredningen på­ talade olägenheterna kommer således i väsentlig mån att undanröjas. Det kan därför ifrågasättas, om det är erforderligt alt beträffande andra resor

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

än de överflyttningsresor, för vilka huvudmännen skall svara, genomföra den ändring i bestämmelserna om ersättning för vårdares resekostnad, som utredningen föreslagit. Avgörande bör vara, att den sjuke själv inte behöver svara för ifrågavarande kostnader. Såsom utredningen framhåller talar praktiska skäl för att huvudmännen svarar för kostnaderna för sådana vårdare, som är anställda i deras tjänst. Man synes kunna utgå från att ve­ derbörande huvudmän i regel inte kommer att utkräva någon ersättning av de sjuka för dessa kostnader. På grund härav anser jag mig för närvarande icke böra föreslå ändrade bestämmelser härutinnan.

I fråga om den försäkrades självrisk i form av karensbelopp vid resor för erhållande av läkarvård gäller för närvarande som huvudregel, att försäkringen ersätter tre fjärdedelar av resekostnaden, i den mån denna överstiger 4 kronor för första besöket hos läkaren och 1 krona för varje återbesök. Av kostnaden för återbesök behöver den försäkrade själv dock ej svara för mer än 2 kronor. I vissa fall ersättes hela kostnaden i vad den över­ stiger det fasta karensbeloppet. Beträffande dessa regler föreslår utredningen betydande ändringar. Förslaget innebär, att självrisken skall vara enhetlig för olika slags resor samt ulgöras endast av ett fast karensbelopp, utöver vil­ ket kostnaden ersättes i sin helhet. Slopandet av de nuvarande bestämmel­ serna om differentierade karensbelopp motiveras främst av att dessa bestäm­ melser enligt vunnen erfarenhet leder till slumpmässiga resultat. Syftet med den föreslagna omläggningen är i övrigt att förenkla reglerna och befria sjuk­ kassorna från handläggning av ärenden avseende kostnader av ringa storlek samt att förbättra ersättningen för dem som har höga kostnader, därför att de bor långt från läkare. Såsom karensbelopp föreslår utredningen 4 kronor. Vid ett sådant belopp räknar utredningen med att förslagen i övrigt inte skall leda till några kostnadsökningar för sjukförsäkringen eller för staten. För de tre största städerna i riket föreslås dock självrisken uppgå till 5 kronor. När det gäller resor till och från sjukvårdsinrättning i samband med sluten sjukhusvård föreslår utredningen inte några ändrade självriskbestämmelser. Utredningens förslag om ett enhetligt fast karensbelopp för skilda slags resor och om slopande av det rörliga karensbeloppet till styrkes i samtliga remissyttranden. Jag biträder dessa förslag. Endast i fråga om karensbelop­ pets storlek råder delade meningar bland remissorganen. Att avgöra hur stort karensbeloppet lämpligen bör vara är givetvis vanskligt. Det kan icke bestridas, att utredningens förslag för vissa försäkrade medför en försäm­ ring. Å andra sidan är det tydligt, att de nuvarande karensbeloppen fram­ står som låga. Med hänsyn även till den administrativa vinsten av ett icke alltför lågt karensbelopp och till det angelägna i att söka undvika en ökning av sjukförsäkringens sammanlagda utgifter, anser jag mig därför böra biträda utredningens förslag om ett enhetligt karensbelopp av som regel 4 kronor. Eftersom jag i det följande föreslår, att reglerna om begränsning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 65

ersättningen med hänsyn till valet av läkare icke skall tillämpas i de tre största städerna, anser jag det motiverat att karensbeloppet för resor i dessa städer bestämmes till 5 kronor. Utredningen har föreslagit, att resa som företages till läkare och som där­ ifrån omedelbart fortsättes till sjukvårdsinrättning i enlighet med remiss av läkaren skall anses som en enda sammanhängande resa. Jag biträder detta förslag. 1 likhet med utredningen finner jag inte anledning att såsom på vissa håll föreslagits införa en regel om att belopp understigande en krona inte skall utbetalas.

I fråga om valet av läkare gäller såsom huvudregel, att ersättning för läkarvårdsresa får utgivas högst såsom vid besök hos provinsialläkare eller stadsläkare i det distrikt där den försäkrade vistas. Högre ersättning må dock utgå, om den försäkrade sökt läkarvården vid allmänt sjukhus eller för enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landstingskommun eller stad utanför landstingskommun. Sådan högre ersättning utgår dock endast, då den försäkrade erhållit hänvisning av läkare till sjukvårdsinrättningen eller, under vissa förutsättningar, vid olycksfall. Ersättning utgår därvid högst för kostnaden för resa till och från närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas. Såsom utredningen funnit bör huvudregeln liksom hittills vara, att resekostnadsersättningen begränsas till den ersättning som skulle ha utgått vid besök hos närmaste provinsial- eller stadsläkare. För att en sådan regel skall fungera tillfredsställande krävs emellertid, att vård som regel skall kunna beredas den sjuke av ifrågavarande tjänsteläkare. Så är icke fallet i de största städerna, där tjänsteläkarna är relativt få och inte har samma uppgifter som provinsialläkare och stadsläkare i mindre städer. I de största städerna måste därför de försäkrade i huvudsak anlita privatpraktiserande läkare och poliklinikläkare. Till följd av ifrågavarande begränsningsregel kan försäkringsskyddet i dessa släder icke anses fullt tillfredsställande ord­ nat. Bestämmelsen medför för dessa fall även betydande administrativa svå­ righeter. Det bör därför övervägas, om inte regeln bör slopas såvitt avser de största städerna. Om så sker uppstår visserligen ökade kostnader för för­ säkringen, men kostnadsökningen torde bli av liten omfattning, därest ka­ rensbeloppet såsom tidigare föreslagits för dessa städers vidkommande bestämmes till 5 kronor. Jag förordar därför, att ifrågavarande begränsnings­ regel slopas beträffande resor inom verksamhetsområdena för Stockholms, Göteborgs och Malmö centralsjukkassor. Såsom utredningen framhållit, bör möjlighet hållas öppen för Kungl. Maj:t att utsträcka undantaget till alt gälla andra centralsjukkasseområden. 5 —-Tlihnng till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 161

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Såsom ytterligare undantag från huvudregeln, att ersättning ej får utgå med högre belopp än som skulle ha utgått vid besök hos vederbörande pro­ vinsialläkare eller stadsläkare, bör liksom hittills gälla, att ersättning i vissa fall får utgivas med belopp, som skulle ha utgått, om läkarvården sökts vid närmaste allmänna sjukhus där vården kunnat meddelas. Denna högre ersättning utgår som tidigare berörts för närvarande endast då den försäk­ rade erhållit hänvisning av läkare till sjukvårdsinrättning eller då den för­ säkrade på grund av olycksfall sökt vård vid allmänt sjukhus och det kan antagas att han varit i trängande behov av läkarvård vid sådant sjukhus. Utredningen föreslår, att den högre ersättningen skall utgå även då en för­ säkrad, som är i trängande behov av läkarvård, ej kunnat anträffa tjänste­ läkare inom rimlig tid. Utredningen anför som exempel, att tjänsteläkaren varit på sjukresa eller själv insjuknat. Riksförsäkringsanstalten har motsatt sig detta förslag under hänvisning bl. a. till att tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen skulle komma att bereda svårigheter. Även Sveriges läkarförbund har uttryckt farhågor för tolkningssvårigheter. Dessa svårigheter bör emellertid inte överdrivas. Den föreslagna bestämmelsen synes kunna tillämpas så, att den försäkrade er­ håller den högre ersättningen om han kan styrka, att han otvetydigt varit i trängande behov av läkarvård och att vederbörande tjänsteläkare inte kun­ nat anträffas. Någon särskild utredning från sjukkassans sida bör således inte förekomma. Riksförsäkringsanstalten har vidare funnit det svårför­ ståeligt, att en försäkrad, vilken till följd av provinsialläkarens frånvaro söker vård hos en annan läkare, som har mottagning på samma avstånd från den sjukes bostad som sjukvårdsinrättningen, endast får ersättning såsom vid resa till provinsialläkaren, medan ersättningen blir väsentligt bättre om han i stället vänder sig till sjukvårdsinrättningen. Vad riksförsäk­ ringsanstalten sålunda anfört bör beaktas. I båda dessa fall har den för­ säkrade ett berättigat intresse av att erhålla den högre ersättningen. Jag föreslår därför, att försäkrad som i angivna fall besöker annan läkare än provinsial- eller stadsläkaren i distriktet skall erhålla den högre ersättningen. Vad utredningen föreslagit om att sjukhusläkares anmodan till försäkrad, som åtnjutit sluten sjukhusvård, att företaga återbesök skall anses som hän­ visning till öppen vård vid sjukhuset har jag intet att erinra mot. Det synes emellertid böra ankomma på tillsynsmyndigheten att utfärda föreskrifter härom. Såsom utredningen föreslagit anser jag, att sjukvårdsanstalt, vilken är upptagen i den av Kungl. Maj :t fastställda förteckningen över anstalter, som är att anse som sjukvårdsanstalter jämlikt SFL, vid hänvisning och i där­ med jämställt fall bör vara likställd med allmänt sjukhus. Med hänsyn bl. a. till svårigheten att bestämma, vilka läkare som skall anses som specia­ lister, bör hänvisning till privatpraktiserande specialist däremot inte jäm­ ställas med hänvisning till sjukvårdsinrättning. Beträffande utredningens förslag till riktlinjer för prövningen av frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 67

vilket allmänt sjukhus, som vid hänvisning skall anses vara det närmaste där vården kan meddelas, har olika meningar gjort sig gällande vid tillämp­ ningen. Vid bedömningen bör enligt min mening eftersträvas, att en för­ säkrad, som i enlighet med läkares hänvisning sökt vård på ett visst sjuk­ hus, inte går miste om ersättning för resan till detta sjukhus, till följd av att sjukkassan och den hänvisande läkaren har olika åsikt angående vilket sjukhus, som varit det närmaste där vården kunnat meddelas. Vidare bör undvikas, att sjukkassornas handläggning av ärendena blir tidsödande. Jag anser därför i likhet med utredningen, att remiss till allmänt sjukhus inom det sjukvårdsområde, där vårdbehovet uppkommit, i allmänhet bör godtagas i ersättningshänseende, därest icke särskild anledning föreligger till en annan bedömning. Hänvisning för öppen vård vid sjukvårdsinrättning utanför det sjukvårdsområde, där vårdbehovet uppkommit, bör godtagas endast om särskilda skäl förebragts.

Vad jag nyss anfört angående prövningen av remiss till öppen vård vid sjukhus torde i huvudsak böra gälla även prövningen av den remitterande läkarens val av sjukvårdsinrättning vid hänvisning till sluten vård. Då det får förutsättas, att hänvisning för specialistvård vid sjukhus regelmässigt grundas på medicinska överväganden, bör i dylikt fall även remiss till allmänt sjukhus i annat sjukvårdsområde än det där vårdbehovet uppkommit i regel godtagas. Från skilda håll har föreslagits, att resa till Spenshults reumatikersjukhus i ersättningshänseende helt skall jämställas med resa till allmänt sjukhus. Såvitt avser resor för öppen vård, blir detta önskemål tillgodosett genom vad jag tidigare föreslagit angående sjukvårdsanstalter, som upptagits i Kungl. Maj :ts förteckning. Med hänsyn till pågående utredning angående ansvaret för reumatikervården anser jag det däremot icke lämpligt att i fråga om resor för sluten vård nu föreslå en särbestämmelse beträffande Spenshults sjukhus.

Beträffande ersättning för återresa från läkare stadgas för närvarande, att ersättning får utgivas högst för resa till den plats där resan till läkaren påbörjades eller till den försäkrades bostad i vad resan till denna är högst en mil längre än resan till den förstnämnda platsen. Utred­ ningen föreslår, att enmilsregeln slopas och ersättes med en regel om att er­ sättning för resa till den försäkrades bostad icke skall utgå. Undantag skall dock göras för det fall att behovet av läkarvård uppkommit på arbetsplat­ sen och den försäkrade företager dagliga resor mellan bostaden och arbets­ platsen. I sistnämnda fall föreslås återresan till bostaden bli ersatt utan begränsning. 1 likhet med utredningen anser jag det inte tillfredsställande, att såsom för närvarande är fallet en person, som råkar ut för olycksfall eller eljest blir sjuk på arbetsplatsen och efter läkarbesök transporteras till bostaden,

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

själv skall behöva svara för en betydande del av kostnaderna för resan till­ baka till bostaden. Vid denna måste ju ofta begagnas ett annat och betydligt dyrare färdsätt än det han använder vid sina dagliga resor till och från ar­ betsplatsen. En utvidgning av försäkringsskyddet synes påkallad beträffan­ de dylika fall. Jag tillstyrker utredningens förslag.

Såsom gällande regler om ersättning för återresa från sjuk­ vårdsinrättning efter sjukhusvård är utformade, utgår full resekostnadsersättning utöver karensbeloppet för sådan återresa, när vårdbehovet uppkommit inom det egna länet oavsett belägenheten av den sjukvårds­ inrättning, där vården meddelats, medan ingen som helst ersättning för återresa utgår, om sjukvårdsbehovet uppkommit utom det egna länet och vården meddelats vid sjukhus utom nämnda län. Utredningen har nu före­ slagit, att samma begränsningsregler i fråga om sjukhusval skall tillämpas vid intagningsresa och vid återresa. Vidare föreslås, att ersättning för åter­ resa skall kunna utgivas, då en försäkrad blivit i behov av sjukhusvård under vistelse utanför det egna länet och intagits på sjukvårdsinrättning utanför detta. Ersättningsunderlaget föreslås begränsat till kostnaden för resa till den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen företagits. Om behovet av sjukhusvård uppkommit inom en gränskommun till det egna länet och sjukvårdsinrättningen inte är belägen på längre avstånd från den försäkra­ des bostad än närmaste hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat bere­ das, föreslås dock ersättning få utgå för resa till bostaden. Såsom utredningen föreslagit bör de begränsningsregler beträffande sjuk­ husvalet, som gäller för intagningsresa, även avse återresa. Vad angår det fall att någon insjuknar utom det egna länet och blir intagen på sjukhus utom nämnda län inträffar det ofta, att en person som tillfälligt vistas utom det egna länet, exempelvis på grund av arbete eller under semester, efter sjukhusvistelsen återvänder till sin tillfälliga vistelseort. Det förekommer även, att personer, som är bosatta i närheten av en länsgräns och har sitt arbete i annat län än det där de är bosatta, blir sjuka eller drabbas av olycksfall på arbetsplatsen och intages på sjukhus i det främmande länet. Det kan icke anses skäligt, att i dessa fall den försäkrade, såsom blir följ­ den av gällande regler, själv skall behöva svara för sina återresekostnader. Enighet synes råda om att en utvidgning av försäkringsskyddet är erforder­ lig, när det gäller återresa från utomlänssjukhus. Utredningens förslag till ändrade bestämmelser härutinnan synes mig böra godtagas. Det må erinras om att de ändrade reglerna också kommer att gälla återresa efter vård på förlossningsanstalt.

Frågan om kostnaderna för flyttning av patienter mellan sjukvårdsinrättningar har fått sin lösning genom statsmakter­

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 69

nas beslut i samband med antagande av ny sjukhuslag. Härom i:år jag hän* visa till vad jag tidigare anfört under avsnittet om reseersättning för vår­ dare i allmän tjänst.

Vad beträffar taxebestämmelserna och sjukkassornas rätt att träffa avtal om sjuktransporter, finner jag mig kunna biträda utredningens förslag.

Från olika håll har föreslagits slopande av den nu gällande regeln att den försäkrade för erhållande av ersättning för resa till och från läkare skall avge skriftligt intyg om att resan huvudsakligen föranletts av behovet av läkarvård. Som skäl har anförts, att bestämmel­ sen förorsakar betydande administrativt besvär utan motsvarande nytta för försäkringen. Med hänsyn till att en icke oväsentlig förenkling av handläggningen av reseersättningsärendena synes vara att vinna och då det kan ifrågasättas, om ifrågavarande bestämmelse utgör något effektivt skydd mot missbruk, föreslår jag att bestämmelsen ändras, så att intyg skall avgivas endast då sjukkassan finner det erforderligt.

Slutligen vill jag upptaga det av utredningen berörda spörsmålet om er­ sättning i vissa fall för resekostnader vid isolering av smittbä­ rare. Enligt epidemilagen äger hälsovårdsnämnd underkasta en person, som utan att vara sjuk misstänkes för epidemisk smitta, isolering på epide­ mivårdanstalt eller tillfällig sjukvårdslokal, varvid kostnaden betalas av vederbörande landsting eller stad utanför landsting. Enligt särskild lag är smittbäraren berättigad till ersättning av statsmedel för inkomstbortfall under isoleringen. Kronisk smittbärare kan efter skälighetsprövning få er­ sättning även för annan förlust. Ersättningen till tillfällig smittbärare ut­ betalas av sjukkassorna, som återfår utgivna belopp av staten. Kostnaderna för resa till och från den plats, där isoleringen sker, får dock sådan smittbä­ rare stå för själv. Utredningen anser det inte rimligt, att smittbäraren själv skall svara för den resekostnad, som uppkommer genom att han åtlyder hälsovårds­ nämndens åläggande. Därför föreslås, att epidemilagen kompletteras med ett stadgande om att huvudmännen för epidemivården har att gälda dessa resekostnader. I likhet med utredningen anser jag det obilligt, att smittbäraren själv skall svara för sin resekostnad i ifrågavarande fall. Å andra sidan synes det tveksamt om kostnaden bör åvila huvudmännen för epidemivården. Lämp­ ligast torde vara, att denna kostnad ersättes i samma ordning som kostna­ derna för smittbärarens inkomstbortfall under isoleringen. Smittbäraren bör således beträffande båda dessa ersättningar ha att vända sig till vederböran­

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

de sjukkassa, som efter utbetalning till smittbäraren återfår beloppen av statsmedel. Kostnaderna synes böra bestridas med det under elfte huvud­ titeln upptagna anslaget Ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens intresse. Den kostnadsökning, som ett genomförande av förslaget medför, torde inte komma att bli så stor, att någon höjning av ifrågavarande anslag erfordras. På grund av det anförda föreslår jag, att lagen om ersättning åt smittbärare ändras, så att tillfällig smittbärare i enlighet med de bestäm­ melser, som i övrigt gäller enligt nämnda lag, berättigas erhålla ersättning för resekostnad, som uppkommit vid iakttagande av hälsovårdsnämndens åläggande.

Specialmotivering I enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i det föregående, har inom socialdepartementet upprättats förslag till lagar angående ändring i SFL och YFL, förordning om ändring i Milf samt lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare. Härvid har även beaktats de inledningsvis berörda särskilda frågorna om ändringar, som sammanhänger med nyligen genomförd lagstiftning på andra områden. Vissa av bestämmelserna an­ gående sjukreseersättning torde lämpligen böra inflyta i en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse med tillämpningsföreskrifter till 16 och 17 §§ SFL. Utkast till sådan kungörelse, vilket torde få fogas till statsrådsprotokol­ let såsom bilaga, har likaledes upprättats inom socialdepartementet. De föreslagna bestämmelserna avses träda i kraft den 1 januari 1960. Beträf­ fande förslagen torde utöver vad förut anförts böra nämnas följande.

Förslaget till lag angående ändring i SFL

11 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om sjukkassans beslut angående tillhörighet till och ändringar i sjukpenningförsäkringen. I den allmänna motiveringen har jag föreslagit, att en försäkrad inte skall få placeras i lägre sjukpenningklass, medan han undergår arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning. Därvid har framhållits, att en försäkrad som undergår arbetsprövning inte har någon arbetsinkomst och att han därför som regel torde böra anses lida av sjukdom, som medför nedsättning av arbetsförmå­ gan med minst hälften. Eftersom sålunda redan på grund härav någon änd­ ring av sådan försäkrads sjukpenningklass till följd av stadgandet i tredje stycket i förevarande paragraf som regel icke kan ske, kunde det synas tillräckligt, att det föreslagna tillägget omfattade endast yrkesutbildning. Då det emellertid inte är alldeles uteslutet, att arbetsförmågan hos en försäk­ rad som undergår arbetsprövning på grund av särskilda förhållanden icke anses vara nedsatt med minst hälften, har den nya regeln fått gälla även

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 71

arbetsprövning. Härigenom vinnes överensstämmelse med det föreslagna stadgandet i 23 § om att sjukpenning inte skall utgå under tid, då en för­ säkrad undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning. Med hänsyn till att bestämmelsen bör avse endast arbetsprövning och yrkesutbildning, som ut­ gör arbetsvärd, har vidare angivits, att förmedling skall ha skett genom arbetsvårdsorgan, dvs. arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och arbetsvårdsorgan hos landsting och kommuner.

16 §. Ifrågavarande paragraf, som innehaller bestämmelserna om ersättning för resor till och från läkare, har i väsentliga avseenden erhållit ändrad lydelse. Därvid har jag eftersträvat att utforma bestämmelserna så att de blir mera lättillgängliga än vad som för närvarande är fallet. Jag har vidare ansett det lämpligt, att en uppdelning göres, så att de grundläggande reglerna erhåller sin plats i lagen, medan de bestämmelser som har karaktären av tillämp­ ningsföreskrifter intages i en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse. Till sistnämnda kategori torde kunna hänföras reglerna om billigaste färdsätt, bestämmelserna om karensbelopp och val av läkare i de största städerna, föreskriften att resa till läkare och därifrån omedelbart vidare till sjukvårds­ inrättning vid beräkning av karensbeloppet skall anses såsom endast en resa, bestämmelserna om ersättning vid vissa resor för flyttning av patien­ ter mellan sjukvårdsinrättningar, taxebestämmelserna, bestämmelserna om ersättning för övernattningskostnader och för utgifter för anlitande av följe­ slagare och vårdare samt reglerna om i vad mån den försäkrade skall vara skyldig att skriftligen betyga att resan huvudsakligen föranletts av behovet av läkarvård. Övriga bestämmelser angående sjukreseersättning föreslås skola upptagas i 16 och 17 §§ SFL. Första stycket av förevarande paragraf i förslaget innehåller bestämmel­ sen om det enhetliga, fasta karensbeloppet å 4 kronor. Reglerna om lägre karensbelopp vid återbesök och om rörligt karensbelopp har alltså fått utgå. Vidare har här intagits den nuvarande bestämmelsen i andra stycket om att resan skall ha föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård. Under uttrycket »utgifterna i anledning av resor» i den nya avfattningen inbegripes, förutom den försäkrades egna resekostnader, hans övernattningskostna­ der och utgifter för anlitande av följeslagare. För att ersättning skall kunna utgå för annat än egna resekostnader fordras enligt sista punkten i första stycket att Kungl. Maj :t utfärdar bestämmelser härom. Dylika bestämmelser återfinnes i utkastet till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§ SFL. Andra stycket innehåller bestämmelser om begränsning av ersättningen med hänsyn till valet av läkare. Bestämmelserna har sin motsvarighet i gäl­ lande stadganden i första stycket av 16 §. Under c) har upptagits den i den allmänna motiveringen föreslagna regeln om att högre ersättning än för

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

resa till provinsial- eller stadsläkare skall kunna utgå i vissa fall då sådan läkare inte kunnat anträffas. Med hänsyn till vad som i det föregående föreslagits om att vid hänvisning och i därmed jämställda fall sjukvårdsanstalt, som är upptagen i Kungl. Maj :ts förteckning över sjukvårdsanstalter enligt SFL, skall jämställas med allmänt sjukhus, har i de från nuva­ rande första stycket överflyttade bestämmelserna orden »allmänt sjukhus» utbytts mot ordet »sjukvårdsanstalt». Den i tredje stycket upptagna begränsningsregeln för ersättning vid åter­ resa från läkare motsvarar den nuvarande bestämmelsen i andra stycket d) med en i den allmänna motiveringen förordad ändring. Återresa till bostaden i annat fall än då resan till läkaren anträtts därifrån ersättes sålunda en­ dast om resan företagits från den försäkrades arbetsplats och den försäk­ rade dagligen gör resor mellan bostaden och arbetsplatsen. I sådant fall ut­ går dock ersättning utan särskild begränsning med hänsyn till avståndet. Bestämmelserna i fjärde stycket motsvarar helt de nu i andra stycket under b) och e) upptagna reglerna. Som ett femte stycke i paragrafen har intagits bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter angående ersättningens beräkning utöver vad i paragrafen stadgas. Vidare innehåller detta stycke fullmakt för Kungl. Maj :t att beträffande viss centralsjukkassas område förordna, att karensbeloppet skall vara 5 kronor och att bestämmelserna i andra stycket om begränsning av ersättningen med hänsyn till läkarvalet inte skall tillämpas. Det nuvarande fjärde stycket utgör sjätte stycket i förslaget.

17 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om ersättning för resor i sam­ band med erhållande av sjukhusvård. Första stycket har i förslaget ändrats på motsvarande sätt som 16 § första stycket. Till utgift i anledning av resa, som avses i denna paragraf, räknas jämväl ersättning för anlitande av vår­ dare och utgift för sådan överflyttningsresa, som icke bestrides av sjukvårds­ huvudmannen. På sätt föreslagits i den allmänna motiveringen har andra stycket utfor­ mats så att den där upptagna begränsningsregeln kommer att gälla såväl intagnings- som återresor. Tredje stycket har ändrats så att ersättning för återresa från sjukhus kan utgå även då behovet av sjukhusvård uppkommit under det att den försäkrade vistats utom det län, där han är bosatt, och han i anledning därav intagits på sjukvårdsinrättning utom nämnda län. I allmänhet får kostnaden därvid inte beräknas högre än för resa till den plats, varifrån intagningsresan företagits. Enligt en specialregel, som närmast tillkommit med tanke på den som har sin bostad i ett län men arbetar i en angränsande kommun i ett annat län och blir sjuk på arbetsplatsen, utgår emellertid ersättning för återresa till bostaden, om färdsträckan från denna till det

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 73

sjukhus, på vilket den försäkrade intagits, inte är längre än till närmaste hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Denna regel gäller dock generellt, om behovet av sjukhusvård uppkommit i en till det egna sjukvårdsområdet gränsande kommun, och är ej inskränkt till det fall att insjuknandet skett på arbetsplatsen. Fjärde stycket i förslaget upptager en hänvisning till reglerna i 16 § fjärde stycket. Slutligen innehåller paragrafen i femte stycket bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter angående ersättningens beräkning utöver vad i paragrafen stadgas. 19 §. Denna paragraf innehåller nu bestämmelser om ersättning av allmän sjuk­ kassa åt kommun för åtgärder, som kommunen vidtagit för att bereda medel­ lösa eller mindre bemedlade läkarvård, åt arbetsgivare för läkarvård eller andra sjukvårdande åtgärder och åt redare för kostnad, som denne fått vidkännas vid sjömans sjukdom. Den i den allmänna motiveringen före­ slagna bestämmelsen om ersättning åt kommun eller transportföretag för sjuktransporter har upptagits i denna paragraf. Bestämmelsen gäller utöver transporter av patienter till läkare och sjukhus transport av läkare vid sjukbesök. Införandet av den föreslagna bestämmelsen har medfört en redaktionell jämkning av paragrafen.

23 §. I denna paragraf har införts den i det föregående föreslagna bestämmelsen om att sjukpenning ej skall utgå för tid då försäkrad undergår arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning. Bestämmelsen korresponde­ rar mot den föreslagna ändringen ill §. I 23 § har vidare företagits en redak­ tionell ändring. 33 §. Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall enligt andra stycket i förevarande paragraf erläggas av sjukkassemedlem, vars till statlig inkomstskatt taxe­ rade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser bestämts till minst 1 200 kronor och som icke vid utgången av sistnämnda år upphört att vara medlem, fyllt 67 år eller uppbär folkpensionsförmån i annan form än ålderspension. De folkpensionsförmåner som medför befrielse från erläg­ gande av avgift utgöres av invalidpension eller sjukbidrag samt änkepension och hustrutillägg. För avgiftsbefrielse på grund av att dylik folkpensionsförmån uppbäres er­ fordras ej endast att rätt till förmånen förelegat vid ifrågavarande tidpunkt utan även att förmånen faktiskt kunnat lyftas då. Ett senare meddelat beslut om dylik förmån med retroaktiv verkan föranleder ej avgiftsbefrielse. Detta förhållande torde ha motiverats av önskemålet att undvika ändring eller

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

omdebitering av avgiften. Beslut om retroaktiva förmåner förekommer emel­ lertid i ganska stor utsträckning, och den angivna tillämpningen medför att avgift ofta kommer att utgå, ehuru rätt till förmånen sedermera befinnes ha förelegat vid den avgörande tidpunkten. I detta sammanhang må erinras om att 19 § 1 mom. andra stycket folkpen­ sioneringslagen i sin nuvarande lydelse innehåller en bestämmelse om att den som under december månad visst år ägt uppbära folkpension är fri­ tagen från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift för påföljande år. För avgiftsbefrielse enligt denna bestämmelse kräves att folkpension faktiskt skall ha kunnat lyftas under den relevanta månaden. Sedan i olika samman­ hang gjorts gällande att befrielse från pensionsavgift borde föreligga även i fall, där rätt till folkpension för angiven tid fastslagits i beslut med retro­ aktiv verkan, har en ändring i förenämnda lagrum i folkpensioneringslagen vidtagits vid årets riksdag, så att den som för december månad året näst före taxeringsåret varit berättigad till folkpension, vare sig denna börjat ut­ betalas eller ej, inte skall erlägga pensionsavgift (SFS 1959: 66). En ändring av motsvarande innebörd med avseende å bestämmelsen rö­ rande befrielse från avgift för sjukvårdsförsäkringen på grund av folkpen­ sionsförmån synes motiverad. Liksom beträffande motsvarande bestäm­ melse i folkpensioneringslagen synes förhållandet för december månad året näst före taxeringsåret böra vara avgörande. Något hinder ur de lokala skattemyndigheternas synpunkt torde ej möta mot att jämväl retroaktiva beslut beaktas. Som jag anförde i samband med framläggande av förslag till förenämnda ändring i folkpensioneringslagen (prop. 29/1959) synes de lokala skattemyndigheterna före debiteringsarbetets avslutande visst år hinna få del av så gott som alla beslut rörande ifrågavarande förmåner för december månad föregående år. Antalet beslut som kan medföra oindebitering torde därför bli förhållandevis få. Riksförsäkringsanstalten, som yttrat sig i ärendet, anser att skäl för en sådan ändring som här angivits föreligger och att uppkommande svårigheter av administrativ natur förhållandevis lätt kan bemästras. Jag förordar, att ändring vidtages i 33 § andra stycket av innebörd att befrielse från skyldighet att för visst år erlägga avgift för sjukvårdsförsäk­ ringen skall föreligga jämväl i det fall då försäkrad genom retroaktivt beslut rörande folkpensionsförmån är berättigad till förmånen för december må­ nad nämnda år. 35 §. Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kro­ nor, skall vara försäkrad för tilläggssjukpenning, som till storleken bestäm­ mes av den sjukpenningklass han tillhör. Tillhörigheten till högre sjukpen­ ningklass än den första är beroende allenast av medlemmens årsinkomst av tjänst. Medlem i allmän sjukkassa som är försäkrad för tilläggssjukpenning är enligt 33 § pliktig att erlägga avgift för sådan försäkring. Storleken av

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 75

ifrågavarande avgift skall enligt 34 § bestämmas med hänsyn till bl. a. den sjukpenningklass, som medlemmen tillhör, och beräknas för kalendermånad. Avgiftens belopp fastställes av tillsynsmyndigheten. I 35 § stadgas bl. a., att i vissa fall nedsättning av avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och för­ säkringen för grundsjukpenning skall ske. Debiteringen av sjukförsäkringsavgiften, vilken enligt uppbördsförordningen ingår i begreppet skatt, ankommer på lokal skattemyndighet. Vid debitering av slutlig skatt debiteras avgiften med belopp, som uträknats av vederbörande allmänna sjukkassa och av kassan införts i debiteringslängden. Vid debiteringen skall beaktas vad i 33 och 35 §§ stadgas angående avgiftsplikt och nedsättning av avgift. Enligt förordningen den 16 maj 1958 om sjömansskatt (nr 295), som trätt i kraft den 1 januari 1959, skall under vissa förutsättningar en sjö­ man, som är anställd ombord på ett svenskt handelsfartyg, erlägga sjömans­ skatt för sin inkomst ombord. Sjömansskatten är en definitiv källskatt och skall utgå i stället för statlig och kommunal inkomstskatt samt avgifterna till folkpensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen. Skatten uttages efter särskilda tabeller och beräknas efter en avlöningsperiod av en månad. Tabellerna har konstruerats så att vissa avdrag, som vid taxering för inkomst i land medges för beskattningsår, beräknats för månad. För varje månad har sålunda ett tolftedels ortsavdrag efter schablonberäkning fråndragits. Sjö­ mannen är ej skyldig att deklarera för inkomsten ombord och taxeras inte heller för denna inkomst. För inkomst i land skall däremot taxering åsättas efter vanliga regler, därvid dock ortsavdrag skall minskas med en tolftedel för varje kalendermånad, för vilken sjömansskatt erlagts. Kommun och all­ män sjukkassa skall erhålla viss del av de i form av sjömansskatt influtna medlen. 1956 års sjömansskattesakkunniga, vilkas betänkande om sjömansskatt (SOU 1957: 39) legat till grund för förutnämnda förordning, framlade jäm­ väl ett förslag till viss ändring av bestämmelserna i SFI- om avgift för för­ säkringen för lilläggssjukpenning såvitt rör sjukkassemedlem, som upp­ burit inkomst för vilken erlagls sjömansskatt. De sakkunniga anförde i huvudsak följande. Därest sjömansskatt enligt förslaget införes, torde några avvikelser från det nuvarande debiteringsförfarandet vid sjukkassorna ej erfordras. Kassorna antecknar i debiteringslängderna de avgifter, som enligt tillgängliga uppgifter skall erläggas av de avgiftspliktiga. Kassorna behöver härvid ej undersöka huruvida en avgiftspliktig uppbär inkomst ombord eller i land. De lokala skattemyndigheterna skall därefter debitera avgif­ terna för sjuk vårdsförsäkringen och för försäkringen för grundsjukpenning utan avvikelse från vad som nu gäller och alltså endast beakta den taxe­ rade inkomsten, dvs. inkomsten i land. I förekommande fall reduceras nu nämnda avgifter enligt bestämmelserna i SFL. Vad gäller avgiften för försäkringen för tilläggssjukpenning skulle den som uppburit inkomst om­

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

bord komma att få erlägga för högt belopp om han slutligt debiterades det av sjukkassan uträknade beloppet. Den lokala skattemyndigheten, som bl. a. för bestämmande av ortsavdraget erhållit meddelande om det antal månader, för vilka vederbörande erlagt sjömansskatt, bör därför debitera avgiften för försäkringen för tilläggssjukpenning med reducerat belopp så att avgiften kommer att utgå med så många tolftedelar av den av kassan uträknade avgiften som motsvarar det antal månader för vilka vederbörande ej erlagt sjömansskatt och alltså erhåller ortsavdrag. En sjöman, som under hela året haft inkomst ombord, skall således icke påföras någon avgift för tilläggssjukpenningen. Riksförsäkringsanstalten, som avgivit yttrande över de sakkunnigas betän­ kande, har ansett, att det föreslagna förfaringssättet för de lokala skatte­ myndigheternas debitering av sjukförsäkringsavgifter bör godtagas. I propositionen nr 92 till 1958 års A-riksdag med förslag till förordning om sjömansskatt, m. m. uttalade chefen för finansdepartementet att, därest riksdagen fattade beslut om införande av en sjömansskatt, det torde få an­ komma på chefen för socialdepartementet att senare anmäla de ändringar, som bleve erforderliga i SFL. Införandet av en särskild sjömansskatt synes föranleda en sådan ändring av bestämmelserna i SFL om avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning som de sakkunniga föreslagit. Enär en sjöman genom sjömansskatten erlagt jämväl ifrågavarande avgift såvitt angår den tid sjömansskatten avser, bör uppenbarligen icke såsom slutlig skatt hela den av sjukkassan uträknade avgiften debiteras honom. Den erforderliga reduceringen torde lämpligen böra ske på det sätt de sakkunniga föreslagit. Jag förordar därför att i 35 §, som innehåller andra stadganden om nedsättning av sjukförsäkringsavgift, intages en bestämmelse om nedsättning av medlems avgift för försäkringen för tilläggssjukpenningen med en tolftedel för varje kalendermånad, för vil­ ken medlemmen uppburit inkomst som föranlett sjömansskatt.

41 §. Ändringen i denna paragraf sammanhänger med ändringen i 19 §.

övergångsbestämmelser

Som tidigare nämnts avses de föreslagna bestämmelserna träda i kraft den 1 januari 1960. Med hänsyn till att de ändrade reglerna om reseersätt­ ning i vissa fall kan medföra, att lägre ersättning utgår än enligt nu gällande stadganden, torde de sistnämnda böra äga tillämpning i fråga om resor, som påbörjats före den 1 januari 1960. Motsvarande synes böra gälla beträf­ fande bestämmelserna i 23 § om att sjukpenning ej skall utgå under tid för arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning. De äldre reglerna bör således äga tillämpning i fall då en försäkrad påbörjat arbetsprövning

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 77

eller yrkesutbildning före den 1 januari 1960. Beträffande 33 § skall de äldre bestämmelserna tillämpas i fråga om skyldigheten att erlägga avgift för år 1958 och tidigare år.

Förslaget till lag angående ändring i YFL

10 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående bedömandet av arbets­ förmågans nedsättning vid yrkesskada. I tredje stycket stadgas, att vid be­ dömande av nedsättningen under tid för yrkesutbildning skall beaktas i vad mån utbildningen medför hinder för den skadade att utföra förvärvsarbete. I den allmänna motiveringen har föreslagits, att arbetsprövning i detta hän­ seende skall jämställas med yrkesutbildning. Paragrafen har ändrats i enlig­ het härmed.

21—22 §§.

Jämlikt 19 § YFL skall, därest försäkrad avlidit till följd av yrkesskada, bl. a. utgå livräntor till efterlevande enligt närmare bestämmelser i 20— 23 §§. Såvitt avser barns och adoptivbarns rätt till livränta gäller enligt 21 § bl. a. följande. Varje barn till den avlidne äger till den dag det fyller 16 år och under vissa förutsättningar till den dag det fyller 21 år uppbära livränta. Till barn, som var adopterat av annan än den avlidnes make, skall livränta dock ej utgivas, med mindre adoptanten och, om han var gift, hans make vid tiden för dödsfallet var ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot barnet. Den avlidnes adoptivbarn äger samma rätt till livränta som den avlidnes egna barn. I 22 § stadgas att avlidens fader, moder eller adoptant, som till följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll, äger viss rätt till livränta. Reglerna om rätt till livränta i nu angivna förhållanden anknyter i viss utsträckning till föräldrabalkens bestämmelser om rätt till underhåll. Enligt 7 kap. nämnda balk har föräldrar principiell underhållsskyldighet mot sitt barn. De är dock ej skyldiga att bidraga till underhåll av barn som bort­ adopterats, där ej adoptanten och, om han är gift, hans make blir ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet. Adoptant har samma plikt att under­ hålla sitt adoptivbarn som gäller för föräldrar gentemot deras eget barn. Barn är skyldigt att efter förmåga utge skäligt underhåll åt fader eller moder, som av sjukdom och annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig. Enahanda underhållsskyldighet åligger adoptivbarn gentemot adoptant. Vad beträffar rätten till arv vid adoptionsförhållande gäller enligt 4 kap. arvslagen, att adoptivbarn och dess avkomlingar lika med barn i äktenskap äger taga arv efter adoptanten, dock att bröstarvinges rätt till laglott ej får kränkas. Adoptivbarnet har dessutom arvsrätt efter sina egna skyldemän.

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Vid adoptivbarns död inträder i princip dess skyldemän som arvtagare. Därest adoptivbarnet saknar bröstarvinge och av adoptanten erhållit egen­ dom i arv, gåva eller testamente, äger dock adoptanten och hans avkomlingar en till nämnda egendoms värde begränsad arvsrätt. Adoptanten inträder som arvtagare jämväl till egendomen i övrigt, om adoptivbarnet ej efterlämnar arvsberättigad skyldemän. Genom år 1958 tillkomna författningar — ärvdabalk (nr 637) och lag om ändring i föräldrabalken (nr 640) — som träder i kraft den 1 juli 1959, kommer adoptivbarns rättsliga ställning att principiellt ändras. Adoptionsinstitutet gestaltas så, att adoptivbarn i stort sett kommer att stå i familjerättsligt förhållande till adoptanten och dennes släkt på samma sätt som adoptantens egna barn och att den rättsliga förbindelsen mellan barnet och dess släkt principiellt avskäres. Vad gäller arvsrätt stadgas sålunda i 4 kap. 1 och 2 §§ ärvdabalken, att adoptivbarn och dess avkomlingar tager arv och ärves som om adoptivbarnet varit adoptantens barn i äktenskap samt att arvsrätt ej äger rum mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan; har make adopterat andra makens barn skall dock arv tagas som om barnet varit makarnas gemensamma. Med avseende å underhållsskyldighet skall enligt 7 kap. 5 § föräldrabalken i dess ändrade lydelse gälla, att sådan skyldighet mellan föräldrarna och barnet upphör med adoptionen; om den som är gift adop­ terar sin makes barn, skall dock underhållsskyldigheten mellan maken och barnet bestå. Den nu angivna nya lagstiftningen aktualiserar fråga om vissa ändringar i de inledningsvis angivna bestämmelserna om livränta. Enär underhålls­ skyldigheten och arvsrätten mellan fader eller moder, å ena, samt barn som adopterats av annan än make till fadern eller modern, å andra sidan, skall upphöra, synes det naturligt att ej heller livränta i anledning av faderns, mo­ derns eller barnets död skall utgå i angivna fall. Barnets förbindelse med den egna släkten bör jämväl i detta hänseende avbrytas. I detta sammanhang kan erinras om att enligt ett av 1958 års B-riksdag godkänt förslag till statens allmänna tjänstepensionsreglemente (prop. A 157 och B 31) familjepension och familjelivränta efter en anställningshavare kan utgå till barn (adoptiv­ barn), dock ej barn som vid anställningshavarens frånfälle var adopterat av annan, med mindre denne var anställningshavarens make. På grund av det anförda förordar jag ändring i 21 och 22 §§ av innebörd att livränta ej skall utgå till barn, som adopterats av annan än den avlidnes make, och ej heller, efter ett adopterat barns död, till barnets fader eller moder i annat fall än då vederbörande är gift med adoptanten.

Övergångsbestämmelser De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1960. En­ ligt vedertagna principer för lagstiftning på området bör de ändrade liv-

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 79

räntereglerna ej tillämpas då dödsfallet föranletts av skada, som inträffat före ikraftträdandet. Ändringarna i 21—22 §§ kommer att träda i kraft ett halvt år senare än ärvdabalken och ändringarna i föräldrabalken, vilket dock torde sakna egentlig praktisk betydelse.

Förslaget till förordning om ändring i militårersättningsförordningen Ändringarna överensstämmer helt med dem som vidtagits i YFL.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare

2 §•

Lagen innehåller för närvarande endast regler om ersättning för in­ komstbortfall. Den föreslagna bestämmelsen om ersättning för utgifter för resa har intagits i 2 §. Det har med hänsyn till de speciella förhållanden, under vilka ifrågavarande resor ofta företages, inte ansetts ändamålsenligt att närmare angiva efter vilka grunder ersättning skall utgå. Ersättningen bör i stället grundas på en kostnad, som bestämmes från fall till fall efter skälighetsprövning.

3—6 §§. I dessa paragrafer, som endast avser ersättning för inkomstbortfall, har redaktionella jämkningar vidtagits.

8 §•

Denna paragraf jämte 7 och 9 §§ upptager bestämmelser, som avses skola vara gemensamma för rätten till reseersättning och rätten till ersättning för inkomstbortfall. I 8 § har en redaktionell jämkning vidtagits.

Utkastet till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring

1 §• De grundläggande bestämmelserna om ersättning för försäkrads rese­ kostnad finnes i 16 och 17 §§ SFL, medan de närmare föreskrifterna härom förutsättes bli utfärdade av Kungl. Maj:t. I utkastet till kungörelse har upp­ tagits sådana föreskrifter. Enligt förenämnda stadganden i SFL skall, i den män Kungl. Maj:t så förordnar, såsom utgift i anledning av resa till

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

och från läkare eller sjukvårdsinrättning anses förutom resekostnad utgift för övernattning samt för anlitande av följeslagare och, beträffande resa till och från sjukvårdsinrättning, vårdare. Bestämmelser om ersättning för sådana utgifter har intagits i kungörelsen.

2 §•

Bestämmelsen i första punkten motsvarar regeln i 16 § andra stycket a) SFL i paragrafens nuvarande lydelse. I andra punkten har intagits en be­ stämmelse om kostnadsjämförelse vid bestämmande av det billigaste färd­ sättet. Sådan bestämmelse finnes för närvarande i 16 § tredje stycket och 17 § femte stycket SFL avseende det fall då följeslagare eller vårdare an­ litats. Utöver storleken av följeslagar- och vårdarersättningar skall vid be­ räkningen hänsyn tagas till huruvida övernattningskostnader uppstår vid användandet av det ena eller andra färdsättet.

3—5 §§. Angående dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.

6 §•

Denna paragraf ersätter de bestämmelser, som för närvarande är intagna i kungörelsen den 10 december 1954 angående resekostnadsersättning en­ ligt 16 § andra stycket c) lagen om allmän sjukförsäkring. Beträffande de ändringar som vidtagits hänvisas till den allmänna motiveringen. Här må blott erinras om att vid resa med ambulans för vilken taxa ej finnes fast­ ställd resekostnaden skall beräknas enligt b) i förevarande paragraf samt att vid färd med fordon eller farkost, som inte går i allmän trafik, någon skillnad inte längre göres mellan om fordonet eller farkosten tillhör den sjuke eller anhörig till honom eller någon annan person. Med uttrycket »an­ nan, som medföljer fortskaffningsmedlet» avses inte bara följeslagare och vårdare utan också annan sjuk, som färdas med samma fortskaffningsmedel. 7

7 §• I denna paragraf har intagits de nya bestämmelserna om ersättning för övernattningskostnad. I motsats till vad sjukreseutredningen föreslagit uppställes här vissa förutsättningar för att sådan ersättning skall utgå. Det fordras sålunda, att den försäkrade vid anlitande så långt möjligt av till­ gängliga, allmänna kommunikationsmedel inte under ett dygn kunnat full­ borda resa till och från läkare eller resa till sjukvårdsinrättning vid intag­ ning eller återresa från sådan inrättning. Som slutpunkt för resa till och

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 81

från läkare eller för återresa från sjukvårdsinrättning skall anses den plats, som enligt 16 § tredje stycket eller 17 § tredje stycket SFL är avgörande vid beräkningen av ersättning för återresa från läkare eller sjukvårdsinrättning i fallet i fråga. Ersättningsunderlaget föreslås maximerat till samma belopp som lägsta nattraktamente enligt allmänna resereglementet, dvs. i överensstämmelse med därom i prop. 152/59 framlagt förslag 15 kronor per natt. Vid kost­ nadsjämförelse enligt 2 § för att utröna billigaste färdsätt skall som nämnts även övernattningskostnad tagas i beaktande. Därvid skall denna kostnad alltid anses utgöra 15 kronor per natt.

8 §• Första och tredje styckena av denna paragraf har sin motsvarighet i 16 § tredje stycket och 17 § femte stycket SFL nuvarande lydelsen. För undan­ röjande av tveksamhet har i tredje stycket angivits vilka kvalifikationer som fordras för att någon i ersättningshänseende skall räknas som vårdare. I andra stycket upptages bestämmelserna om ersättning för gottgörelse till följeslagare för förlorad arbetsinkomst. Maximeringsregeln innebär, att er­ sättningen beräknas på vad den försäkrade visar sig ha utgivit, om belop­ pet ej överstiger 20 kronor, och på 20 kronor, om det erlagda beloppet är högre. Som framgår av den föreslagna avfattningen av 16 § första stycket och 17 § första stycket SFL inbegripes kostnaden för följeslagare eller vår­ dare i den försäkrades utgifter i anledning av resan. Karensbeloppet av­ räknas således i förekommande fall från den sammanlagda kostnaden.

9§. Angående denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

10 §.

Då det torde erfordras, att riksförsäkringsanstalten meddelar ytterligare föreskrifter angående tillämpningen av kungörelsen, har en bestämmelse, som ger ämbetsverket sådan befogenhet, upptagits i denna paragraf.

övergångsbestämmelser

Kungörelsen bör träda i kraft samtidigt som de föreslagna ändringarna i SFL, dvs. den 1 januari 1960, då kungörelsen den 10 december 1954 angå­ ende resekostnadsersättning enligt 16 § andra stycket c) lagen om allmän sjukförsäkring kan upphöra att gälla. Liksom beträffande ändringarna i 16 och 17 §§ SFL bör iakttagas, att ersättningen för resor, som påbörjats före ikraftträdandet, skall följa äldre regler. 6

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 161

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade förslagen, vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, är försla­ gen till lagar angående ändring i SFL och YFL av den natur, att lagrådets yttrande över dem bör inhämtas.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande de­ partementschefen, att lagrådets yttrande över förenämnda inom socialde­ partementet upprättade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, och 2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkes­ skadeförsäkring måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj :t Konungen. Ur protokollet: Bertil Bagger-Sjöbäck

1 De i bilagan intagna förslagen — utkastet till kungörelse angående ersättning enligt 16 och

17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring undantaget — har här utelämnats. Nämnda förslag är likalydande med de vid propositionen fogade, dock att förslaget till lag angående ändring i SFL underkastats vissa redaktionella jämkningar och en ändring i 11 § fjärde stycket. Detta stycket hade i det till lagrådet remitterade förslaget följande lydelse: Under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning, må hans sjukpenningförsäkring ej ändras så att han kommer att t<llhöra lägre sjukpenningklass än den han tillhörde, då arbetsprövningen eller yrkesutbildningen började.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 83

Bilaga

Utkast till

Kungörelse

angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring

Kungl. Maj :t har, med stöd av 16, 17 och 125 §§ lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, funnit gott förordna som följer.

1 §• Vid beräkning av ersättning för utgifter i anledning av resor, som avses i 16 och 17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring, skall iakttagas vad nedan stadgas.

2 §•

Ersättning för försäkrads resekostnad må beräknas högst efter det bil­ ligaste, vanligen förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas. Såsom sådant färdsätt anses det som medför den lägsta sammanlagda utgiften. 3 §• Därest resa till och från läkare i sin helhet äger rum inom verksamhets­ området för Stockholms, Göteborgs eller Malmö centralsjukkassa, skola be­ stämmelserna i 16 § andra stycket lagen om allmän sjukförsäkring icke äga tillämpning. För sådan resa utgår ersättning endast i den mån utgifterna för varje besök hos läkaren överstiga fem kronor. Vad nu sagts skall även gälla beträffande ersättning för resa mellan plats inom verksamhetsområdet för Stockholms centralsjukkassa och Karo­ linska sjukhuset. 4 §• Har försäkrad företagit resa till läkare för erhållande av läkarvård och i enlighet med hänvisning av läkaren omedelbart fortsatt till sjukvårdsinrätt­ ning, skall anses att endast en resa företagits.

5 §. Har försäkrad intagits för vård å sjukstuga med enbart deltidsanställd läkare och därifrån flyttats till större allmänt sjukhus inom samma sjuk­ vårdsområde, skall ersättning utgå för hans utgifter i anledning av såväl resa till sjukstugan som resa till och från det större sjukhuset.

84 Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

6 §•

Försäkrads resekostnad skall beräknas a) vid resa med ambulansbil eller fortskaffningsmedel, som går i all­ män trafik, enligt därför gällande taxa, b) vid resa med bil, som ej går i allmän trafik, till tjugufem öre för kilometer, c) vid resa med motorcykel, för vilken registreringsplikt föreligger, till fio öre för kilometer, d) vid resa med hästskjuts till två kronor för kilometer, samt e) vid anlitande av annat färdsätt än under a)—d) sägs enligt vad sjuk­ kassan prövar skäligt; vid resa med moped utgår dock icke ersättning. Belopp, vartill försäkrads resekostnad vid resa med fortskaffningsmedel, som ej går i allmän trafik, sålunda beräknas, innefattar jämväl resekost­ naden för annan, som medföljer fortskaffningsmedlet.

7 §• Ersättning för försäkrads utgift för övernattning må utgå, när försäkrad vid anlitande av fortskaffningsmedel, som går i reguljär trafik, icke kunnat avsluta resan före klockan 24 den dag resan anträtts eller, vid resa till sjuk­ vårdsinrättning för erhållande av sluten vård, före den tidpunkt samma dag då han kunnat bliva intagen på inrättningen. Vid resa till och från läkare eller vid återresa från sjukvårdsinrättning skall resan anses hava avslutats på den plats, som enligt 16 § tredje stycket eller 17 § tredje stycket lagen om allmän sjukförsäkring är avgörande vid beräkning av ersättning för återresa från läkare eller sjukvårdsinrättning. Ersättningen beräknas å det belopp som den försäkrade erlagt för logi, dock högst femton kronor för natt. Har övernattning ej ägt rum och skall kostnadsjämförelse göras för bestämmande av det billigaste, vanligen före­ kommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat använ­ das, skall kostnaden för övernattning beräknas utgöra femton kronor för natt.

8 §• Om försäkrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan föl­ jer honom vid besök hos läkare eller vid intagning å sjukvårdsinrättning eller vid återresa därifrån, ersättes resekostnad och övernattningskostnad för följeslagaren enligt samma grunder som gälla beträffande den försäk­ rades motsvarande kostnad. Vid resa, som avses i 17 § lagen om allmän sjukförsäkring, må ersättning för följeslagares resekostnad varje gång ut­ givas högst efter kostnaden för tur- och returresa. Har försäkrad drabbats av svårare olycksfall eller blivit allvarligt sjuk på avsides belägen arbetsplats eller under därmed jämförliga förhållan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 85

den, ersättes jämväl gottgörelse till följeslagare för förlorad arbetsinkomst, dock högst tjugu kronor för dag. Erfordras att under resa, som avses i 17 § lagen om allmän sjukförsäk­ ring, vård lämnas den sjuke, ersättes skälig kostnad för medföljande vår­ dare, därest denne är läkare, sjuksköterska eller annan, som på grund av utbildning eller yrke kan anses äga särskilda förutsättningar att lämna den behövliga vården.

9 §. Därest sjukkassan så påfordrar, skall försäkrad för utfående av ersätt­ ning skriftligen betyga, att resa till läkare huvudsakligen föranletts av beho­ vet av läkarvård.

10 §.

De ytterligare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpningen av denna kungörelse, meddelas av riksförsäkringsanstalten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1960, då kungörelsen den 10 december 1954 (nr 783) angående resekostnadsersättning enligt 16 § andra stycket c) lagen om allmän sjukförsäkring upphör att gälla. Beträffande resor, vilka påbörjats före ikraftträdandet, skola äldre be­ stämmelser äga tillämpning.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den It maj 1959.

N är varande: justitieråden B eckman , E. S öderlund , T ammelin , regeringsrådet N evrell .

Enligt lagrådet den 8 maj 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 17 april 1959, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, och 2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkes­ skadeförsäkring.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av hovrättsfiskalen A. O. Rainer.

Lagrådet yttrade: De föreslagna ändringarna i socialförsäkringslagstiftningen grundas främst på två av särskilda utredningsmän avgivna betänkanden, det ena avseende socialförsäkring och rehabilitering (SOU 1958: 17) samt det andra sjukreseersättningar (SOU 1958: 23). På grundval av förstnämnda betän­ kande föreslås ändringar i 11 och 23 §§ sjukförsäkringslagen samt 10 § yrkesskadeförsäkringslagen. Huvuddelen av det remitterade förslaget i öv­ rigt avser sjukreseersättningarna. Några mindre ändringsförslag ha dock upptagits utan samband med någotdera betänkandet.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19t7 om allmän s jukförsäkring.

11 §•

I sjukförsäkringslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1955, ha redan vidtagits åtskilliga smärre ändringar. Såsom departementschefen inlednings­ vis anfört råder i stort sett enighet om att med en allmän och mera omfat­

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 87

tande översyn av sjukförsäkringslagen bör anstå, till dess ytterligare erfa­ renheter vunnits rörande lagens verkningar och till dess samordningsfrå­ gorna inom socialförsäkringen i sin helhet kunna prövas. Det till grund för remitterade förslaget i denna del liggande betänkandet om socialförsäkring och rehabilitering avser att utvidga försäkringsskyd­ det i fråga om rehabiliteringsverksamheten, varmed här avses den vid sidan av den egentliga sjukvården bedrivna verksamheten för att bereda en sjuk eller skadad person möjlighet att helt eller delvis återgå till arbetslivet. Mot de i betänkandet föreslagna ändringarna i socialförsäkringslagstiftningen ha vissa anmärkningar framställts under remissbehandlingen. Särskilt har den använda terminologin ansetts vara så oklar att den lämnade rum för osäkerhet i fråga om ersättningsrättens omfattning. Departementschefen, som funnit de gjorda erinringarna äga fog, har i sak begränsat förslaget rörande rehabiliteringsverksamheten samt vidkomman­ de formuleringen undvikit sådana oklara uttryck som arbetsterapi, arbetsträning och funktionsprövning. Enligt det föreslagna nya stycket i 11 § må den som efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning ej placeras i lägre sjukpenningklass, medan han un­ dergår sådan arbetsvärd. I detta stadgande äro blott termerna arbetsvårds­ organ och arbetsprövning nya. Dessa termer ha definierats i motiveringen. Sammanställt med den nya bestämmelse i 23 §, enligt vilken sjukpenning ej utgår medan den försäkrade undergår arbetsprövning eller yrkesutbild­ ning, innebär förslaget, att rätten till sjukpenning under denna tid är vi­ lande och icke får försämras. Lagrådet vill understryka, att mera genomgripande ändringar böra an­ stå för att behandlas i det av departementschefen inledningsvis berörda större sammanhanget. Vid en allmän översyn av sjukförsäkringen erhålles nämligen osökt en överblick, som ställer frågorna i klarare dager och gör deras lösning enklare. Ett förslag av så begränsad räckvidd som det remit­ terade, vilket dock är ägnat att väsentligen undanröja olägenheterna av gällande regler, synes däremot lämpligen kunna genomföras genom en partiell reform. Vad angår formuleringen av det nya stycket i It §, hemställer lagrådet om uttryckligt angivande, att den försäkrade icke kan förlora sin rätt till sjukpenning under vilandeperioden. Enligt den lydelse, som lagrådet vill förorda, må hans sjukpenningförsäkring ej ändras så att han upphör att vara sjukpenningförsäkrad eller kommer att tillhöra lägre sjukpenningklass än den han tillhörde, då arbetsprövningen eller yrkesutbildningen började.

16 §• De i 16, 17 och 19 §§ föreslagna ändringarna grunda sig på betänkandet om sjukreseersättningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

I 16 § regleras resor till och från lälcaren. Ersättning i anledning av åter­ resa utgår enligt förslagets tredje stycke såsom för resa antingen till den plats, varifrån resan till läkaren företogs, eller till den försäkrades bostad. Alternativet med ersättning såsom för resa åter till bostaden, fastän resan till läkaren skett från annan plats, får dock den försäkrade välja endast, om resan till läkaren anträtts från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade företager dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen. Som motiv för den föreslagna rätten till ersättning för återresa till bosta­ den anfördes i betänkandet (SOU 1958:23 s. 94), att resekostnadsersättning rimligen bör beräknas på hela resan till bostaden, när någon insjuknar på sin arbetsplats och efter läkarbesök reser hem till sin bostad. I övriga fall bör däremot ersättningsrätten vid återresa till bostaden efter besök hos läkare, enligt motiveringen i betänkandet, vara begränsad, ty eljest skulle ersättning för en längre återresa till bostaden komma att utgå jämväl i en rad fall, när behovet av läkarvård inte uppkommit på arbetsplatsen. Den föreslagna lagtexten överensstämmer icke med betänkandets motive­ ring, som lämnats utan erinran av departementschefen. Enligt lagtexten är nämligen rätten till ersättning för återresa till bostaden icke beroende av om behovet av läkarvård uppkommit på arbetsplatsen och föranlett resan till läkaren, även senare resor för omläggningar skulle exempelvis med­ föra samma rätt. Enligt vad lagrådet under hand inhämtat har en dylik generell utformning av rätten till ersättning vid återresa ansetts motiverad av praktiska skäl ej minst för att undvika utredningar om var behovet av läkarvård kan hava uppkommit. Lagrådet har för sin del icke något att erinra mot att bestämmelsen i sak erhåller det av departementschefen före­ slagna innehållet.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den U maj 1954 om yrkes­ skadeförsäkring. De i 21 och 22 §§ föreslagna ändringarna sammanhänga med de i sam­ band med nya ärvdabalkens införande vidtagna ändringarna i adoptionsmstitutet. Då yrkesskadeförsäkringslagens regler om rätt till livränta an­ knutits till föräldrabalkens bestämmelser om rätt till underhåll samt adop­ tivbarns naturliga föräldrar hittills enligt 7 kap. 5 § föräldrabalken ha subsidiär underhållsskyldighet i förhållande till barnet, har barnet en på motsvarande sätt subsidiär rätt till livränta efter sina naturliga föräldrar. Då den subsidiära underhållsskyldigheten skall upphöra enligt de sam­ tidigt med ärvdabalken beslutade ändringarna i föräldrabalken, föreslås nu upphävande av rätten till livränta i motsvarande fall. Lagrådet vill anmärka, att övergångsregleringen icke gjorts fullt paral­ lell i de båda lagstiftningarna. Ändringarna i föräldrabalken träda principiellt i kraft den 1 juli 1959. övergångsregleringen beträffande ändringarna i föräldrabalken innebär

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959 89

emellertid att å adoptioner, vartill tillstånd givits enligt äldre lag, äldre rätt alltjämt skall gälla, dock att adoptivbarnets underhållsskyldighet gent­ emot de naturliga föräldrarna skall upphöra. Genom föreskrifter i punkt 1 i övergångsbestämmelserna till ändringarna i föräldrabalken har möjlighet öppnats för adoptant i redan bestående adoptivförhållande att efter ansö­ kan, som skall göras inom fem år från ikraftträdandet, vinna förklaring av rätten att de nya reglerna i föräldrabalken skola i sin helhet gälla, oak­ tat adoptionen kommit till stånd enligt äldre lag. Det kan dock icke väntas, att sådan ansökan kommer att ske i alla eller ens i flertalet äldre adoptivförhållanden. Ändringarna i yrkesskadeförsäkringslagen åter träda enligt förslaget i kraft den 1 januari 1960. Därjämte upptager förslaget ingen annan över­ gångsbestämmelse än att äldre lag fortfarande skall äga tillämpning beträf­ fande livränta i anledning av skada, som inträffat före ikraftträdandet. På grund av denna övergångsreglering kan det tänkas, att ett adoptiv­ barn går miste om livränta efter sina naturliga föräldrar, ehuru underhålls­ skyldighet föreligger enligt föräldrabalkens övergångsbestämmelser. Med hänsyn till önskvärdheten att göra livräntebestämmelserna så praktiskt lättillämpliga som möjligt vill lagrådet emellertid icke framställa någon er­ inran mot att övergångsförhållandena ordnas på det föreslagna enkla sättet.

Ur protokollet: Clas Amilon

1—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 161

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 sep­ tember 1959.

Närvarande: Statsministern E rlander , statsråden N ilsson , S träng , A ndersson , L indell , L indström , L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , N etzén , J ohansson , af G eijerstam .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, lagrådets den 14 maj 1959 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 17 april 1959 remitterade förslagen till 1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, och 2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkes­ skadeförsäkring. Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden. Lagrådet har i huvudsak lämnat de remitterade förslagen utan erinran. Vad lagrådet föreslagit beträffande utformningen av 11 § i förslaget till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen bör godtagas. Sistnämnda för­ slag bör vidare underkastas vissa redaktionella jämkningar. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, och 2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkes­ skadeförsäkring, dels ock antaga inom socialdepartementet upprättade förslag till 3) förordning om ändring i militär er såttningsförordningen den 2 iuni 1950 (nr 261), och 4) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersätt­ ning åt smittbärare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 är 195!) 91

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar. Ur protokollet: Bengt Lundin ii' \i*!l huiMusi r, ii-ili U‘iH r.l i jiiiiimr. i !•:.*!! [tim il «•*!> i aniiimti •d.u-.e 1 a i iilliastal tifitbi» i ytiiilioi: »no jetun ■" << t ii'-

*iv.\ \YU\ - * \ w iW ' A > •.>■-Ut't/. »3U \ i iV.‘ S

*4 ni.» hr»

J it: