('med förslag till lag om ändring i sjölagen',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196i 1

Nr 166

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i sjölagen; given Stockholms slott den 9 sep­ tember 196i.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i sjölagen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i sjölagens bärgningsregler och an­ svarsbestämmelser. Såvitt angår bärgningsreglerna innebär förslaget, att rätten till ersättning ur bruttobärgarlönen utvidgas, att särskilt förtjänsttull bärgarinsats av en­ skild sjöman skall kunna premieras samt att besättningen skall erhålla större andel av nettobärgarlönen än hittills. Lots på ett bärgande fartyg fö­ reslås skola äga del i bärgarlönen som om han var medlem av fartygets be­ sättning. Dessutom upptager förslaget vissa bestämmelser för det fall att bärgning utförts av statsfartyg samt en komplettering till sjölagens särskil­ da preskriptionsregler. I fråga om ansvarsbestämmelserna innefattar förslaget följdändringar till brottsbalken. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 196t. 1 samt. Nr 166

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, dels att 150, 224, 225, 227—229, 284, 287, 288 och 290—295 §§ sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att till sjölagen skola fogas tre nya paragrafer, betecknade 230 §, 231 § och 232 §, av nedan angiven lydelse, dels att 311 och 312 §§ sjölagen skola upphöra att gälla.1

Fraktbidrag till-------------------------- --------- tidsbefraktaren ensam. Den andel i bärgarlön som tillkom­ Har fartyget utfört bärgning, skall mer redaren skall, sedan befrakta- sådan ersättning för löner och kost, ren tillgodoförts gottgörelse för tids­ som avses i 229 § 1 mom. första frakt och bränsle, lika fördelas mel­ stycket 2, tillfalla befraktaren. Den lan bortfraktaren och befraktaren. andel i bärgarlönen, som enligt and­ ra stycket av samma moment till­ kommer redaren, skall fördelas lika mellan bortfraktaren och befrakta­ ren.

224 §• Var som bärgar förolyckat eller Den som bärgar fartyg, vilket för­ nödställt fartyg eller ombordvarande olyckats eller är i fara, eller ombord­ gods eller något, som hört till sådant varande gods eller något, som hört fartyg eller gods, så ock envar, som till sådant fartyg eller gods, så ock vid bärgningen medverkar, äge und­ envar, som medverkar vid bärgning­ få bärgarlön. Till andel i lön, som en, äger rätt till bärgarlön. Till an­ för sådan bärgning skall utgå, vare del i bärgarlön är även den berät­ ock den berättigad, vilken under den tigad, vilken under den fara som nöd, som föranlett bärgningen, räd­ föranlett bärgningen räddat någon dat människor från fartyget eller från fartyget eller medverkat vid medverkat vid deras räddning. räddningen. Den, som vid bärgningsföretag Har någon medverkat vid bärg­ medverkat trots uttryckligt och be­ ningsföretag trots uttryckligt och be­ fogat förbud av fartygets befälhava­ fogat förbud av fartygets befälhava­ re, äge ej rätt till bärgarlön. 1 re, äger han icke rätt till bärgarlön.

1 Senaste lydelse se beträffande 150 § SFS 1936: 276, 224 § SFS 1964: 85, 284 § SFS 1928- 161, 225 och 227 §§ SFS 1912: 326, 287 och 295 §§ SFS 1952: 531, 288 och 311 §§ SFS 1922: 271, 292 § SFS 1914: 347 och 294 § SFS 1914: 348. Upphört att gälla ha 230—232 §§ enl. SFS 1927: 78.

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196b 3

Bärgarlön skall, i den mån så på­ Bärgarlön skall, i den mån så på­ fordras, utgå även där fartyg, som fordras, utgå även om fartyg, som av annat fartyg bärgats, tillhör sam­ bärgats av annat fartyg, tillhör sam­ ma ägare som detta senare. ma ägare som det andra fartyget. Åligger det någon enligt avtal atl Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller lotsning el­ verkställa bogsering eller lotsning ler utföra liknande arbete för fartygs eller utföra liknande arbete för far­ räkning, äge han ej, där fartyget tygs räkning och råkar fartyget i kommer i nöd, att för hjälp, som han fara, äger han rätt till bärgarlön för därunder lämnat fartyget, undfå hjälp som han lämnar fartyget, en­ bärgarlön, med mindre den hjälp dast om hjälpen icke kan anses ingå icke kan anses ingå i fullgörandet av- i fullgörandet av avtalet. avtalet. Har gods------------------------------------ --------ej personligen. Kunna parterna--------- —------------- ----------- av domstol.

225 §• Vid bestämmande--------------------- - — --------bärgades värde. Har någon, som deltagit i bärg­ Har någon, som deltagit i bärg­ ning, genom fel eller försummelse ning, genom fel eller försummelse föranlett den nöd, vari fartyget va­ föranlett den fara vari fartyget råkat rit försatt, eller har han vid bärg­ eller har han vid bärgningen gjort ningen gjort sig skyldig till stöld eller sig skyldig till stöld eller snatteri snatteri eller till undandöljande av eller till undandöljande av bärgat bärgat gods eller annan sviklig hand­ gods eller annan sviklig handling, ling, äge rätten förklara bärgarlönen äger rätten förklara bärgarlönen förverkad eller nedsätta dess belopp förverkad eller nedsätta dess belopp under vad eljest varit skäligt. under vad som eljest varit skäligt.

227 §• År avtal rörande bärgning ingång­ År avtal rörande bärgning ingång­ et medan nöden ännu varade och et medan faran ännu varade och un­ under dess inflytande och prövas der dess inflytande och prövas vill­ villkoren i avtalet icke vara skäliga, koren i avtalet icke vara skäliga, äge rätten efter yrkande av någon­ äger rätten förklara avtalet helt eller dera parten förklara avtalet helt eller delvis ogillt. till viss del ogillt. Enahanda befogenhet tillkomme Detsamma gäller i fråga om annat rätten jämväl i fråga om avtal, som avtal rörande bärgning, såframt den annorledes ingåtts, så framt det be­ bärgarlön som betingats finnes stå i lopp, som i bärgarlön betingats, fin­ uppenbart missförhållande till vär­ nes stå i uppenbart missförhållan­ det av den tjänst bärgaren lämnat. de till värdet av den tjänst bärgarna lämnat. Vad i--------------------------------- - -------- --------------------- finnes träffat. Har bärgarlön gnidits medan nö­ Har bärgarlön betalts medan fa­ den ännu varade, åligge den, som vill ran ännu varade, åligger det den vinna åter något av det gnidna, alt som vill vinna åter något av vad han instämma klander inom sex månader betalt att väcka talan därom inom

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

efter det betalning erlades, eller have sex månader efter det betalning er­ förlorat sin talan. lades. Försittes denna lid, har han förlorat sin talan.

228 §. 228 §. Tvista bärgare inbördes om bär­ Tvista bärgare inbördes om bär­ garlönens fördelning, bestämmes garlönens fördelning, bestämmes denna av rätten med ledning av de denna av rätten med ledning av de i 225 § angivna omständigheter. i 225 § angivna omständigheterna.

229 §. Har fartyg under resa något bär­ 1 mom. Har fartyg under resa bär­ gat, skall av bärgarlönen, sedan där­ gat något, skall av bärgarlönen först av först gottgjorts den skada, som utgå genom bärgningen må hava tillfo­ 1. ersättning för skada, som genom gats fartyg eller last, redaren erhålla bärgningen må hava tillfogats farty­ två tredjedelar, om fartyget är ångget, lasten eller annan egendom om­ fartyg, men eljest hälften, samt åter­ bord, stoden lika fördelas mellan befälha­ 2. ersättning för sådana utgifter varen och besättningen; vad besätt­ för bränsle samt löner och kost åt ningen tillfaller skall fördelas i för­ befälhavaren och besättningen, som hållande till den avlöning, envar åt­ uppkommit i anledning av bärg­ njuter. Avtal därom att av bärgarlön, ningen, som kan med fartyg förtjänas, ringa­ 3. särskild gottgörelse som må till­ re andel, än nu är sagt, skall tillfalla erkännas sjöman, vilken vid bärg­ befälhavaren eller besättningen vare ningen gjort synnerligen förtjänst­ ogillt, där ej fartyget är särskilt ut­ full insats eller utsatt sig för synner­ rustat för bärgningsarbete eller avta- lig fara. let angår utförande av visst bärg­ Tu återstoden skall redaren erhål­ ningsföretag. la tre femtedelar. Resten skall med en tredjedel tillfalla befälhavaren och med två tredjedelar den egent­ liga besättningen att fördelas i för­ hållande till den avlöning envar åt­

njuter. Befälhavarens andel skall dock alltid uppgå till minst det dubb­ la av den högst avlönade besättnings­

mannens andel. Lots på fartyget äger taga del i bärgarlönen som om han

var medlem av besättningen och, om han icke är anställd hos redaren,

uppbar lön såsom främste styrman. 2 inom. Om det påkallas av sär­ skilda förhållanden, såsom ändamå­ let med fartygets resa eller sättet för beräknande av lön eller ersättning åt dem som arbeta i fartygets tjänst,

må bärgarlön fördelas efter andra grunder än som sägs i 1 mom.

3 mom. Avtal om att av bärgarlön,

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964 5

som kan förtjänas med fartyg, ringa­

re andel än som sägs i 1 mom. skall

tillfalla befälhavaren eller besätt­

ningen är icke giltigt, med mindre

fartyget driver bärgningsverksam­

het och är särskilt utrustat härför

eller avtalet ingåtts i samband med

påmönstring och avser utförandet av

visst bärgningsföretag.

Har bärgning utförts av svenskt

statsfartyg, som brukas uteslutande

för statsändamål och icke för affärs­

drift, skall vad i 229 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning. Den

del av bärgarlönen, som icke tillfal­

ler staten, skall dock fördelas mel­

lan de ombordvarande efter regler

som Konungen fastställer.

Staten må utan ansvarighet gent­

emot de ombordvarande avstå från

bärgarlön.

Anspråk på särskild gottgörelse

enligt 229 § 1 mom. första stycket 3

skall anmälas hos redaren eller be­

fälhavaren inom tre månader efter

det att bärgningsföretaget slutförts.

Tvist om gottgörelse, som avses i

första stycket, prövas av sjömans-

nämnden i Stockholms sjömanshus-

distrikt. Talan må ej föras mot

nämndens beslut i sådan tvist.

Utan bärgarnas medgivande må Utan bärgarnas medgivande må icke, innan bärgarlönen guldits eller icke, innan bärgarlönen betalts eller säkerhet därför blivit ställd, bärgat säkerhet för denna ställts, bärgat fartyg lämna det ställe, dit det efter fartyg lämna det ställe, dit det förts bärgningen förts, eller bärgat gods efter bärgningen, eller bärgat gods av ägaren tagas i besittning. tagas i besittning av ägaren.

284 §• Nedanstående fordringar upphöre, Nedanstående fordringar skola evad ansvarigheten för dem är be­ upphöra, vare sig ansvarigheten för gränsad eller obegränsad, om talan dem är begränsad eller obegränsad, icke i laga ordning anhängiggöres: om talan icke i laga ordning an­ hängiggöres :

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196b

1. för fordran å bärgarlön — inom 1. för fordran å bärgarlön — inom två år från det bärgningsföretaget två år från det bärgningsföretaget slutförts; slutförts samt, såvitt avser fordran å andel i bärgarlön enligt 229 § 1 mom. andra stycket, inom ett år från det vederbörande av redaren erhål­ lit underrättelse om bärgarlönens och andelens storlek; 2. för fordran-------- —------------ — dispaschens dag. Svarar i ----------------------------------- — lag stadgas. Har fordran,----------------------------- ------- talan bevakad.

287 §• Försummar befälhavare vad ho­ Försummar någon vad honom nom med avseende å dagboks föran­ åligger med avseende å dagboks fö­ de eller uppvisande åligger, straffes rande eller uppvisande, dömes till med böter, högst tvåhundra kronor. böter, högst femhundra kronor. Har befälhavare, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, fört falsk dagbok eller dagboken ändrat eller förstört, undanstuckit eller oläslig gjort, straffes med bö­ ter eller fängelse i högst sex måna­ der eller straffarbete i högst två år; äro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffar­ betet höjas till fyra år. Samma lag vare, där maskinchef, styrman eller maskinist så förbrutit sig, som i denna § sägs.

288 §. För vägran att i fall, som i 6 § För vägran att i fall, som avses i omförmäles, till besiktningsmän 6 §, till besiktningsmän överlämna överlämna fartygs nationalitetshand­ fartygs nationalitetshandling eller ling eller hemortsbevis straffes be­ hemortsbevis dömes befälhavaren till fälhavaren med böter. dagsböter. Försummar befälhavare att, när Försummar befälhavare att, efter händelse inträffat av sådan beskaf­ vad som stadgas i bO §, avgiva rap­ fenhet, som i bO § sägs, därom av­ port eller anmäla sig för sjöförkla­ giva rapport eller att anmäla sig för ring, dömes till dagsböter. sjöförklaring på sätt i samma § stad­ gas, dömes till böter.

290 §. 290 §. Gör befälhavare sig skyldig till Gör befälhavare sig skyldig till oredlighet mot redare, lastägare, för­ oredlighet mot redare, lastägare, för­ säkringsgivare eller annan, vars rätt säkringsgivare eller annan, vars rätt och bästa det enligt denna lag åligger och bästa det enligt denna lag ålig­ honom att bevaka, straffes högst ger honom att bevaka, dömes till

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196b 7

med straffarbete i två år, där ej gär­ dagsböter eller fängelse i högst två ningen efter allmän lag bär beläggas år, om ej för gärningen är stadgat med strängare straff. För grov för­ svårare straff i brottsbalken. För summelse av deras rätt och bästa grov försummelse av deras rätt och vare straffet böter eller fängelse i bästa dömes till dagsböter eller fäng­ högst ett år. else i högst sex månader.

311 §. Brott som avses i denna paragraf Brott, som i 290 § omförmäles, må må ej åtalas av åklagare, med mind­ ej åtalas av allmän åklagare, utan re målsägande angivit brottet till att målsägande angivit brottet till åtal. Skall straff för brottet ådömas åtal; skall brottet straffas efter all­ enligt brottsbalken, gäller vad där är män lag, lände till efterrättelse vad stadgat om rätt till åtal. sådan lag stadgar i fråga om rätt till åtal.

291 §• Avviker befälhavare ur tjänsten Avviker befälhavaren ur tjänsten och övergiver det honom anförtrod­ och övergiver det honom anförtrod­ da fartyget, dömes till fängelse i da fartyg, straffes med straffarbete i högst två år eller, om brottet är högst två år eller fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen ringa, till dagsböter.

mildrande, med böter, ej under fem­ tio kronor. Lämnar befälhavare fartyget när Lämnar befälhavare fartyget när det är i fara, utan att iakttaga vad det är statt i fara, utan att iakttaga vad i i3 § stadgas eller vad eljest som stadgas i 43 § eller vad som el­ jest åligger honom såsom god sjö­ åligger honom såsom god sjöman, man, dömes till dagsböter eller fäng­ straffes med böter, ej under etthund­ ra kronor, eller med fängelse. else i högst ett år.

292 §• 1 mom. Har befälhavare, utan att 1 mom. Har befälhavare, utan att nödtvång därtill föranlett, gått till nödtvång därtill föranlett, gått till sjöss med fartyg, som haft sådana sjöss med fartyg, som haft sådana brister till skrov, maskin eller utrust­ brister till skrov, maskin eller utrust­ ning eller som varit så illa bemannat ning eller som varit så illa bemannat eller så hårt eller olämpligt lastat eller så hårt eller olämpligt lastat eller så olämpligt barlastat, att han eller så olämpligt barlastat, att han bort inse, att resan var förbunden bort inse, att resan var förbunden med uppenbar livsfara för dem, som med uppenbar livsfara för de om­ voro ombord, straffes med fängelse i bordvarande, dömes till dagsböter el­ högst ett år eller böter från och med ler fängelse i högst två år. Hava flera etthundra till och med femtusen kro­ medverkat till sådan gärning, skall gälla vad som är stadgat i 23 kap. nor. brottsbalken. Lika med befälhavare straffes re­ Till straff, som sägs i första styc­ dare eller annan, där han uppsåtli- ket, dömes redare eller annan, som gen förlett befälhavare till sådan för­ i redares ställe haft befattning med brytelse eller med råd eller dåd den- fartyget, om han med vetskap om

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196b

samma främjat, så ock redare eller sådana brister eller fel som där annan, som i redares ställe haft be­ nämnts underlåtit att, såvitt det stått fattning med fartyget, där han med i hans makt, hindra fartyget att gå vetskap om sådana brister eller fel, till sjöss. som ovan omförmälas, underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, hindra fartyget att gå till sjöss. 2 mom. Åsidosätter befälhavare de 2 mom. Åsidosätter befälhavare de skyldigheter, som enligt 26 § åligga skyldigheter, som enligt 26 § åligga honom, och är ej sådant fall för han­ honom, och är ej sådant fall för han­ den, som i 1 mom. förmäles, straffes den, som avses i 1 mom., dömes till med böter till och med ettusen kro­ dagsböter. Hava flera medverkat till nor. sådan gärning, skall gälla vad som är stadgat i 23 kap. brottsbalken. Till enahanda straff dömes redare Till straff, som sägs i första styc­ eller annan, där han uppsåtligen för­ ket, dömes redare eller annan, som lett befälhavaren till sådan förseelse i redares ställe haft befattning med eller med råd eller dåd densamma fartyget, om han med vetskap om främjat, så ock redare eller annan, att fel eller brist förelegat i hänse­ som i redares ställe haft befattning ende som avses i 5 a § underlåtit med fartyget, där han med vetskap att, såvitt det stått i hans makt, för­ om, att fel eller brist förelegat i nå­ anstalta om felets eller bristens av­ got av de avseenden, 5 a § omförmä- hjälpande. ler, underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, föranstalta om felets eller bristens avhjälpande. 3 mom. Har befälhavare uraktlåtit 3 mom. Har befälhavare uraktlåtit att iakttaga något av vad enligt 32 § att iakttaga något av vad som ålig­ är honom ålagt, straffes med böter ger honom enligt 32 §, dömes till till och med ettusen kronor. dagsböter. 4 mom. Har genom åtgärd eller i mom. Till straff enligt denna pa­ försummelse, som ovan sagts, skada ragraf må ej dömas, om för gärning­ vållats, må i fall, varom i 1 mom. en är stadgat svårare straff i brotts­ förmäles, till fängelse i högst två år, balken. samt i de i 2 och 3 mom. nämnda fall till fängelse i högst ett år dömas, där ej gärningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff. 293 §• År befälhavare genom vårdslöshet År befälhavare genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten på an­ eller försummelse i tjänsten, på an­ nat sätt, än i 292 § sägs, vållande till nat sätt än som avses i 292 § 1 mom , sjöolycka, straffes med böter eller vållande till sjöolycka, dömes till med fängelse i högst ett år, där ej dagsböter eller fängelse i högst ett gärningen efter allmän lag bör be- år, om ej för gärningen är stadgat läggas med strängare straff. svårare straff i brottsbalken.

Har sammanstötning eller sådan Har sammanstötning eller händel­ händelse, som i 223 a $ sägs, timat se, som sägs i 223 a §. timat och ur-

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196i 9

och uraktlåter befälhavure något av aktlåter befälhavaren något av vad vad enligt 223 § åligger honom att som enligt 223 § åligger honom att för ty fall iakttaga, straffes med bö­ iakttaga i sådant fall, dömes till ter, ej under etthundra kronor, eller dagsböter eller fängelse i högst två med fängelse. Äro omständigheterna år. synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas. Uraktlåter befälhavare något av Uraktlåter befälhavare något av vad enligt 3b a § första stycket eller vad som åligger honom enligt 3b a § 3b b § åligger honom, dömes till bö­ första stycket eller 3b b §, dömes till ter eller fängelse. dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

295 §• Vägrar befälhavare utan lagligt Vägrar befälhavare utan lagligt hinder att i sådant fall, som i 3b § hinder att i sådant fall, som avses i omförmäles, å sitt fartyg medtaga 3b §, å sitt fartyg medtaga befälhava­ befälhavare eller sjöman, hans aska re eller sjöman, hans aska eller ef­ eller efterlämnade effekter, straffes terlämnade effekter, dömes till dags­ med böter. böter.

312 §. 1 avseende å straff, vartill efter denna lag dömes, gålle, där ej här ovan är annorlunda stadgat, vad all­ män lag föreskriver.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

Utdrag au protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 ma j 1964.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden

S träng , A ndersson , L indström , L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , J ohansson , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -E rig N ilsson .

Etter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om sjölagens bärg­ ningsregler m. m. samt anför därvid följande.

Inledning

Sjölagen innehåller i 9 kap. vissa regler rörande bärgning och i 12 kap. ansvarsbestämmelser. Bärgningsreglerna grundar sig — liksom motsvarande danska, finska och norska bestämmelser — i vissa delar på en i Bryssel år 1910 antagen kon­ vention i ämnet, vilken Sverige ratificerat år 1913. Sjölagskommittén1 har i betänkande angående bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. (SOU 1963: 20) lagt fram förslag till ändringar i bl. a. bärgningskapitlet. Rörande fördelningen av bärgarlön överensstämmer förslaget väsentligen med mot­ svarande lagförslag, framlagda i Danmark, Finland och Norge. I Norge har proposition i enlighet med förslaget redan lagts fram för stortinget. Sjölagens ansvarsbestämmelser bearbetas för närvarande av sjölagskom­ mittén. Redan nu erfordras emellertid vissa ändringar för en anpassning av ansvarsbestämmelserna till brottsbalken, som skall träda i kraft den 1 januari 1965. Sjölagskommittén har i betänkandet föreslagit härav föran­ ledda ändringar i sjölagen. Kommittén har vidare framlagt förslag till änd­ rade regler om sjöförklaring och sjöförhör. Jag avser att upptaga dessa sist­ nämnda förslag till behandling i annat sammanhang. Yttranden över sjölagskommitténs betänkande i nu ifrågavarande delar har efter remiss avgivits av Svea hovrätt — som inhämtat yttrande av hä­

1 Justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören Nils Gre­ nander, sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona, förbundsordföranden Johan S. Thore och direktö­ ren Carl-Erik Åhmansson. Experter dispaschören Kaj Pineus och advokaten Lennart Hagberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964 11

radshövdingen i Gotlands domsaga — hovrätten för Västra Sverige, hovrät­ ten för övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, sjofartsstyrelsen, generaltullstyrelsen — som inhämtat yttranden från kustdistriktcheferna — chefen för marinen, sjömansnämnden i Stockholms sjomanshusdistrikt, fiskeristyrelsen, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveri­ ges fartygsbefälsförening, Svenska lotsförbundet, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges redareförening, Stockholms re­ deriförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Sveriges fiskares riksför­ bund, Sjöassuradörernas förening, Sveriges ångfartygs assurans förening, Sveriges advokatsamfund samt Handels- och sjöfartsnämnden i Stockholm. Även Svenska stewardsföreningen har yttrat sig i anledning av det fram­ lagda betänkandet. Jag anhåller nu att få till behandling taga upp frågorna om ändrade bärg­ ningsregler och ansvarsbestämmelser.

Bärgningsreglerna

Gällande bestämmelser m. m.

Sjölagens regler om bärgarlön är intagna i nionde kapitlet. Dessa bestäm­ melser ger bärgare rätt till lön för utförd bärgning efter vissa angivna grunder och reglerar fördelningen av sådan lön mellan de olika intressen­ terna i bärgningsföretaget. Sålunda stadgas i 224 §, att den som bärgar förolyckat eller nödställt far­ tyg eller ombordvarande gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock envar, som medverkar vid bärgningen, äger undfå bargarlon. Till andel i lön, som skall utgå för sådan bärgning, är även den berättigad, vilken under den nöd, som föranlett bärgningen, räddat människor från far­ tyget eller medverkat vid deras räddning. Den, som medverkat vid bärg­ ningsföretag trots uttryckligt och befogat förbud av fartygets befälhavare, äger ej rätt till bärgarlön. Bärgarlön skall, i den mån så påfordras, utgå även om fartyg, som bärgats av annat fartyg, tillhör samma ägare som detta senare. Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller lotsning eller utföra liknande arbete för fartygs räkning, äger han ej, däi fartyget kommer i nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget, undfå bärgarlön, med mindre hjälpen icke kan anses ingå i tullgorandet av avtalet. Om parterna inte kan enas om bärgarlönens storlek, skall denna bestämmas av domstol. I 225 § angives de principer efter vilka bärgarlönens belopp skall bestäm­ mas; bl. a. skall beaktas den fara, för vilken det bärgade fartyget varit utsatt. Vidare stadgas att domstol i vissa fall kan förklara rätten till bärgarlön förverkad.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196k

Enligt 226 § får bärgarlön icke sättas högre än till värdet av det bärgade, dan inberaknat frakt och passagerareavgifter, efter avdrag för tull och övriga avgifter, som bör utgå av det bärgade, ävensom kostnad för dettas förvarande, värdering och försäljning. Under bärgarlön innefattas jämväl gottgörelse för det bärgades förande i säkerhet och användande för sådant ändamål av farkoster eller andra redskap. Enligt 227 § kan rätten förklara bärgningsavtal ogiltigt, om avtalet ingatts medan nöden varade och avtalsvillkoren prövas icke vara skäliga, och vidare, om betingad bärgarlön står i uppenbart missförhållande till vär­ det av bärgartjänsten. Om bargare tvistar inbördes om bärgarlönens fördelning, skall enligt 228 § första stycket fördelningen bestämmas av rätten med ledning av de omständigheter som angivits i 225 §. Av den enligt 225 § bestämda bärgarlönen, bruttobärgarlönen, skall en­ ligt 228 § andra stycket först gottgöras den skada som genom bärgningen må ha tillfogats ett bärgande fartyg och dess last. Härefter fördelas nettobärgarlönen mellan redare, befälhavare och besättning på så sätt att re­ daren darav erhåller två tredjedelar om fartyget är ångfartyg eller motorfartyg och eljest hälften, medan befälhavare och besättning lika delar vad som icke sålunda tillfallit redaren. Besättningsandelen utskiftas i förhål­ lande till den avlöning, som envar åtnjuter. Till besättningen hänföres av ålder även sådana ombordanställda, vilka icke är sjömän. Enligt 229 § får icke, innan bärgarlönen guldits eller säkerhet därför blivit ställd, bärgat fartyg utan bärgarnas medgivande lämna det ställe, dit det förts efter bärgningen, eller bärgat gods tagas i besittning av ägaren. For den händelse ett bärgande fartyg är tidsbefraktat, skall enligt 150 §, sedan betraktaren tillgodoförts gottgörelse för tidsfrakt och bränsle, den andel i bärgarlön som tillkommer redaren lika fördelas mellan bortfraktaren och befraktaren. Särskilda regler om yrkesmässig bärgning är icke meddelade vare sig i sjölagen eller annorstädes. Ej heller finnes föreskrifter rörande den förste av flera bärgares rätt att slutföra ett påbörjat bärgningsföretag och upp­ bära bärgarlön för detta. Äganderätten till vrak regleras i viss utsträckning i lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd.

Allmän motivering

Sjölagskommitténs förslag

Kommittén erinrar om att begreppet bärgning är bestämt ge­ nom forsta punkten i 224 § sjölagen, enligt vilken den som bärgar för­ olyckat eller nödställt fartyg eller ombordvarande gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, samt envar, som medverkar vid bärgning­ en, äger rätt till bärgarlön. I denna regel, som överensstämmer med gäl­

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196b 13

lande danska, finska och norska motsvarande stadganden, föreslår kom­ mittén icke någon ändring. Kommittén påpekar emellertid, att den norska kommittén föreslagit, att orden »skip som er forulykket eller stedt i npd» utbytes mot »skip som er forulykket eller i fare». Förslaget betingas väsent­ ligen av att i norsk rättspraxis uppkommit en åtskillnad mellan begreppen bärgning och assistans. Såsom bärgning i egentlig mening har betecknats räddning av ett nödställt fartyg och rekvisitet »nödställt» har då bedömts såsom avseende en mera påtaglig eller omedelbart hotande faresituation. Såsom assistans har kommit att betecknas åtgärder för att i mindre över­ hängande situationer bringa fartyg i säkerhet. Motsvarande ändringsförslag har framlagts av de danska och finska kommittéerna. Den svenska kommittén framhåller, att den från norsk sida föreslagna ändringen åsyftar att inom norsk rättstillämpning åstadkomma en när­ mare anknytning till 1910 års internationella konvention angående assistans och bärgning samt till rättspraxis i de övriga nordiska länderna. Av norska domstolar tillämpad lagtolkning har enligt den svenska kommittén icke vunnit insteg i Sverige. Bärgarlönens storlek har hos oss bedömts bl. a. med hänsyn till graden av den fara för vilken fartyget varit utsatt, men en principiell uppspaltning i bärgning å ena och assistans å andra sidan har ej förekommit. Den svenska kommittén erinrar om att de delegerade, som erhållit uppdraget att utarbeta erforderliga lagändringar i anledning av Sveriges anslutning till nämnda konvention, yttrat, att enligt konven­ tionen någon åtskillnad ej skall gälla mellan bärgning i inskränkt mening (sauvetage) och assistans och att det i vår lag upptagna begreppet bärg­ ning väsentligen omfattar detsamma, som innefattas under båda dessa slag av hjälp. Den svenska sjölagskommittén framhåller vidare att det visat sig, att begreppet bärgning i svensk rättstillämpning erhållit en liberal tolkning för att uppmuntra till insatser för att rädda fartyg och gods. Om räddning av människoliv finnes särskilda regler. Då de motiv, vilka föranlett den norska kommittén att föreslå lagändring i förevarande hänseende, ej synes vara för handen i Sverige, har den svenska kommittén icke ansett sig böra förorda motsvarande ändring av den svenska sjölagen.

Beträffande metoden för bärgarlönens fördelning er­ inrar kommittén om att kritik framförts mot rådande ordning. Denna har bl. a. gått ut på att möjlighet bör skapas att göra fördelningen på ett med hänsyn till omständigheterna i det konkreta fallet mera rättvist sätt. Kom­ mittén framhåller, att en ordning, enligt vilken storleken av envar intres­ sents andel i bärgarlönen huvudsakligen bestämmes efter generellt verkan­ de lagregler, tillämpas förutom hos oss även i övriga nordiska länder och i väsentlig män jämväl i Tyskland. I bl. a. Frankrike, Belgien, Nederländer­ na och Storbritannien däremot bestämmes fördelningen alltefter omstän-

14 Kungl. Maj. ts proposition nr 166 ur 1964

digheterna i varje särskilt bärgningsfall. I händelse av tvist prövas frågan av domstol. Ett dylikt system har enligt kommittén otvivelaktigt den för­ delen, att rättvisesynpunkterna i det konkreta fallet kan bättre beaktas, men å andra sidan torde bristen på vägledning i lag vara ägnad att för­ anleda tvister angående fördelningen. Enligt kommitténs mening bör legala fördelningsregler bibehållas i unge­ fär samma utsträckning som hittills. För att rättvisesynpunkterna i det enskilda fallet skall kunna bättre tillgodoses föreslår kommittén emellertid, dels att sjöman, som gjort synnerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig fara, skall kunna tillerkännas särskild gottgörelse därför, dels att från bruttobärgarlönen skall få avdragas icke endast -— såsom för när­ varande — ersättning för skada, som genom bärgningen tillfogats fartyg och last, utan jämväl vissa utgifter för bränsle samt löner och kost för be­ fälhavaren och besättningen, som uppkommit i anledning av bärgningen, samt eventuell gottgörelse för särskild insats som nyss sagts. Kommittén anför angående de direkta utgifter som uppkommer i anledning av bärg­ ningen. En bärgning medför vanligtvis direkta och indirekta utgifter av olika slag för det bärgande fartygets redare. Även för dem som befinner sig ombord på det bärgande fartyget kan förluster uppstå. Enighet torde råda därom att, såvitt angår intressenterna i bärgarlönen, de indirekta utgifter­ na — exempelvis rederiets tidsförlust och förlorade fraktförtjänst — skall bestridas med vederbörande kvotdel av nettobärgarlönen. Rörande frågan, hur de direkta utgifter som åsamkas bärgarlönsintressenterna skall täckas, har däremot olika meningar försports. Enligt gällande bestämmelser får avdrag från bruttobärgarlönen ske för att ersätta skada som genom bärgningen tillfogats det bärgande fartyget eller dess last. Däremot får avdrag ej göras för skada å annan egendom ombord än lasten och ej heller för redarens övriga direkta utgifter i anled­ ning av bärgningen. Sjölagskommittén anser, att även ersättning för skada å annan egen­ dom ombord på det bärgande fartyget än lasten bör få avdragas från bruttobärgarlönen och har i sitt förslag upptagit bestämmelse härom. Be­ stämmelsen får betydelse exempelvis vid skador å fartygets förbruknings­ artiklar eller å ombordvarandes ägodelar. Frågan om avdrag för direkta utgifter i anledning av bärgning upp­ märksammades under förarbetena till 1891 års sjölag, i 1887 års betänkan­ de med förslag till sjölag föreslogs sålunda att av bärgarlönen skulle före fördelningen gottgöras, förutom skada å fartyget eller lasten, jämväl de särskilda utgifter som redaren fått vidkännas för bärgningen. Vid lagför­ slagets granskning i Högsta domstolen anfördes emellertid att stadgandet om avdrag för utgifter syntes komma att på bekostnad av befälhavare och besättning tillägga redaren den huvudsakliga vinsten av en genom de för­ ras rådighet och ansträngningar utförd bärgning. Det hemställdes därför huruvida ej nämnda för den svenska lagstiftningen dittills främmande stadgande kunde utgå. Så skedde ock. I princip torde anledning knappast föreligga att skilja mellan gottgö­ relse för skada å fartyg, last och annan egendom ombord, å ena, samt övriga

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 196i 15

direkta utgifter, å andra sidan; båda dessa slag av utlägg borde vara av­ dragsgilla. Vid överläggningar mellan de nordiska sjölagskommittéerna har också — särskilt inom den norska kommittén ■— föreslagits att re­ daren borde erhålla rätt att från bruttobärgarlönen avdraga alla direkta utgifter som uppkommit i anledning av bärgningen. Inom de övriga nor­ diska kommittéerna har man emellertid, med hänsyn till de praktiska kon­ sekvenser som en dylik anordning skulle kunna i konkreta bärgningsfall medföra för befälhavarens och besättningens andelar, i allmänhet varit obenägen att godtaga en så långtgående avdragsrätt. Resultatet har blivit en kompromiss, enligt vilken avdragsrätten begränsas till utgifter för bräns­ le samt för löner och kost åt befälhavaren och besättningen. Dessa poster torde genomsnittligt representera den större delen av de direkta utläggen och dessutom vara tämligen lätta att beräkna. Med löner förstås i förevarande sammanhang jämväl vederlags- och övertidsersättning ävensom sociala avgifter. Rätt till avdrag skall äga rum endast om bärgningen har medfört en ökning, jämfört med vad eljest skul­ le ha åtgått under resan, av de sammanlagda utgifterna för bränsle samt för löner och kost åt befälhavaren och besättningen. Angående förslaget om särskild gottgörelse till sjöman som vid bärg­ ningen gjort synnerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig fara anför kommittén, att i praxis stundom torde förekomma att sjöman, som gjort särskilt förtjänstfull insats vid bärgningsarbetet, tillerkännes gratifikation av redarens andel i bärgarlönen. Det har emellertid ansetts att dylik ersättning bör bestridas av samtliga intressenter i nettobärgar­ lönen. Kommittén föreslår därför, att ifrågavarande gottgörelse skall utgå ur bruttobärgarlönen, men understryker att bestämmelsen härom bör tilllämpas endast i exceptionella fall.

Rörande fördelningen av nettobärgarlönen framhåller kommittén, att de bärgande fartygen numera är betydligt större och dyrba­ rare än vid tiden för tillkomsten av 1891 års sjölag. Deras maskinstyrka har ökats och jämväl den tekniska utrustningen i övrigt förbättrats. Det kan visserligen sägas, att på grund härav bärgningen blir lättare att företaga samtidigt som bärgarlönen av olika anledningar blir större, men det bärgan­ de rederiet riskerar å andra sidan också större värden. Även de höga last­ värdena och det med nutidens intensifierade fartygsdrift ofta kännbara av­ bräcket i form av tidsförlust måste tagas i betraktande. I fråga om befälha­ varen måste enligt kommittén beaktas, att han utövar högsta myndigheten ombord. På honom ankommer det att med iakttagande av redarens, lastägar­ nas, assuradörernas och de ombordvarandes intressen besluta, huruvida far­ tyget skall inlåta sig på bärgning, samt att leda bärgningsarbetet. En felbe­ dömning kan medföra allvarliga konsekvenser för honom i form av kritik, försämrade befordringsmöjlighcter, avsked och ersättningsskyldighet. En­ ligt kommitténs mening har varken fartygets eller befälhavarens roll vid bärgning minskat i betydelse jämfört med besättningens insats utan snarare skulle med vissl fog kunna hävdas, att fartygets betydelse relativt sett har tilltagit.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 166i

Emellertid anser kommittén, att avgörande vikt bör fästas vid att föränd­ ringar i samhällsuppfattningen under den tid som förflutit, sedan de nu gäl­ lande fördelningsreglerna infördes, inträtt beträffande fördelningen av den avkastning, som ett gemensamt utfört arbete lämnar. Vid avvägningen av de olika intressen som gör sig gällande i sammanhanget föreslår kommittén därför, att viss jämkning till förmån för besättningen företages i gällande fördelningsregler, eu jämkning som torde böra ske på bekostnad såväl av fartygets som befälhavarens andel. Vad fartygets andel beträffar erinras om att den föreslagna rätten till avdrag för vissa utgifter kan komma åt! verka i motsatt riktning i det särskilda fallet. Förslaget tar sikte på maskin­ drivna fartyg men avses skola gälla alla fartyg. Särskilda bestämmelser för segelfartyg anses vara överflödiga. Kommittén erinrar om att enligt gällande regler i de nordiska sjölagarna redaren — sedan ersättning för skada å fartyg och last avdragits -- skall erhålla 2/3 (66 2/3 %) av nettobärgarlönen. De svenska, danska och norska sjölagarna bestämmer härefter befälhavarens andel av nettobärgarlönen till 1/6 (16 2/3 %) och besättningens andel till likaledes 1/6 (16 2/3 %) me­ dan den finska sjölagen tillerkänner befälhavaren 1/9 (11 1/9 %) och be­ sättningen 2/9 (22 2/9 %). Med hänsyn särskilt till den ökade rätten till av­ drag för bärgningskostnader bör redarens andel kunna minskas till 3/5 (d. v. s. 9/15 eller 60 %). Befälhavarens andel bör bestämmas till 2/15 (13 1/3 %) och besättningens andel till 4/15 (26 2/3 %). Förslaget innebär sålunda att —■ samtidigt som avdragsrätten för vissa kostnader ökats — redarens kvotdel av nettobärgarlönen minskas med (66 2/3 — 60) 6 2/3 % och befälhavarens med (16 2/3 — 13 1/3) 3 1/3 % samt att besättningens andel i motsvarande mån höjes, d. v. s. med (26 2/3 — 16 2/3) 10 %. De danska, finska och norska kommittéerna framlägger motsvarande förslag. Den nordiska rättsenheten på denna punkt har alltså enligt förslagen kunnat inte bara bevaras utan också utvidgas. Kommittén anser vidare, att den omständigheten att enligt förslaget be­ fälhavaren skall erhålla en andel som är mindre än besättningens gör det nödvändigt att införa en supplerande regel för att hindra att befälhavare­ andelen blir förhållandevis alltför liten i de fall då besättningen är fåtalig. Denna regel har föreslagits få den innebörden att befälhavareandelen städ­ se skall uppgå till minst det dubbla av den högst avlönade sjömannens an­ del. Befälhavareandelen skulle som en följd härav stundom kunna överstiga 13 1/3 % av nettobärgarlönen.

Kommittén erinrar vidare om att det enligt direktiven för kommittén har ålegat denna att överväga frågan om vidgad laglig reglering av yrkesmässig bärgning, om äganderätten till vrak och om förste bärgares rätt. I fråga om yrkesmässig bärgning har kommittén funnit, att så­ dan i stor utsträckning grundar sig på avtal avfattade enligt internationellt

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196b 17

vedertagna normer, som synes tillgodose parternas intressen i tillfredsstäl­ lande mån. Avtalsformulären för yrkesmässig bärgning är till sin utform­ ning gemensamma inom Norden och överensstämmer med internationellt bruk. En skillnad synes väsentligen bestå däri, att enligt det vanligaste ut­ ländska bärgningsavtalet, det s. k. Lloyd’s Form of Salvage Agreement, tvis­ ter hänvisas till skiljedom i London medan i Norden brukliga bärgningsav­ tal hänvisar parterna att i händelse av tvist få saken prövad av viss angiven domstol. Någon olägenhet av bestående fria förhållanden lär enligt kommit­ tén icke ha försports. Lagregler i ämnet finnes ej heller hos de stora sjöfartsländerna. Kommittén anser därför, att särskilda lagregler om yrkesmässig bärgning icke erfordras. Kommittén framhåller, att frågan om äganderätten till vrak har betydelse bl. a. för att avgöra vem som äger bemyndiga en bärgare att bärga ett förlist fartyg eller dess last samt vem som kan förpliktas avlägsna vrak som hindrar sjöfarten. Ingen av dessa frågor är enligt kommittén av sjörättslig natur i egentlig mening. Det förra fallet regleras delvis genom lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd. I det senare fal­ let har sjöfartsstyrelsen eller i förekommande fall vederbörande hamn- eller kanalmyndighet att vidtaga de åtgärder, som må vara påkallade från sjöfartssäkerhetens synpunkt. Enligt kommitténs uppfattning är frågan om äganderätten till vrak icke av beskaffenhet att böra regleras inom sjölagens ram utan det bör ankomma på rättspraxis att lösa de problem, som kan upp­ stå i samband med frågor rörande äganderätten till vrak. Kommittén har vidare funnit det vara ytterst vanskligt att utforma regler rörande förste bärgares rätt, vilka kan på en gång vara skäliga, praktiska och möjliga att genomföra. De olägenheter, som nuvarande ord­ ning kan ha medfört, skulle dessutom enligt kommitténs uppfattning knap­ past bli avhjälpta genom att regler i ämnet upptoges i den svenska sjöla­ gen. Förslag till sådana regler har därför icke framlagts.

Remissyttrandena

Kommittéförslaget har i huvudsak godtagits av remissorganen. Sålunda har sjömansnämnden i Stockholms sjömanshusdistrikt, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewardsföreningen, Sve­ riges redareförening, Stockholms rederiförening, Rederiföreningen för mind­ re fartyg och Sveriges ångfartygs assurans förening tillstyrkt förslaget i dess helhet eller lämnat det utan invändning. Av vissa remissorgan har erinring­ ar och påpekanden framförts beträffande såväl principer som enskildheter i förslaget. När det gäller frågan om revision av bärgningsbegreppet för­ anleder avvikelsen från de övriga nordiska sjölagskommittéernas förslag

2 Biliang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 166

18 Kuncjl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964

erinringar från Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige, vilka under­ stryker angelägenheten av att de nordiska lagtexterna blir likalydande i detta avseende. Svea hovrätt motiverar sin mening sålunda. De danska och finska kommittéerna ha — ehuru för deras länders del domstolarna icke tolkat bärgningsbegreppet så snävt, som varit fallet i Norge — framlagt samma ändringsförslag som den norska kommittén. Den danska kommittén har därvid anfört (betaenkning nr 315/1962 sid. 11), att någon bristande överensstämmelse mellan praxis och Brysselkonventionen icke förelåg för Danmarks vidkommande, att uttrycket »i npd» knappast helt stämde med konventionens terminologi samt att man av hänsyn till den nordiska rättsenheten och för att utesluta tveksamhet i tolkningen borde ändra »i n0d» till »i fare». Den svenska sjölagskommittén bär av skäl som närmare angivits å sid. 33—34 i betänkandet ansett sig icke böra förorda motsvarande ändring av den svenska sjölagen. Hovrätten finner de skäl, som den danska kommittén anfört, starkt tala för att de nordiska lagtexterna göras likalydande i detta avseende och före­ slår därför, att 224 § skall lyda: »Var som bärgar fartyg, som är förolyckat eller i fara, eller ombordvarande gods» etc. Av hovrättens förslag följer, att häremot svarande ändringar även måste vidtagas dels i 224 § första stycket andra punkten dels i 225 § sista stycket samt 227 § första och sista styckena. — I propositionen om lagändringen torde även till undvikande av missförstånd böra påpekas, att ändringen ej avses leda till någon annan lagtolkning än den nu gällande utan huvudsakligen dikteras av önskemålet om gemensam lagtext i de nordiska länderna. Liknande synpunkter framföres av hovrätten för Västra Sverige. Sveriges advokatsamfund däremot intar den ståndpunkten, att bärgnings­ begreppet icke bör utformas efter norskt mönster. Advokatsamfundet befa­ rar nämligen, att detta icke endast skulle vålla lagtekniska svårigheter utan sannolikt även leda till en ändring i den rådande situationen, som karakte­ riseras av ytterst få rättegångar inom rättsområdet.

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och Sveriges advokatsamfund anser det vara lämpligt att, på sätt kommittén föreslagit, såsom metod för bärgarlönens fördelning mellan redare, befälhavare och besättning bibehålla ordningen med legala kvoter. Hovrätten för Västra Sve­ rige anser att törslaget att kombinera de legala fördelningsreglerna med ett allmänt stadgande om vissa ersättningar ur bruttobärgarlönen är lagtekniskt elegant samtidigt som det i tillämpningen medger, att man smidigt kan anpassa resultatet till främmande länders praxis vid fördelning av bär­ garlön. Liknande synpunkter framföres av advokatsamfundet. Svenska loisförbundet anmärker beträffande förslaget om utvidgad rätt till avdrag från bruttobärgarlönen, att även lotsavgifter, som uppkommit i anledning av bärgning, bör vara avdragsgilla. Beträffande fördelningen av nettobärgarlönen anför Svenska sjöfolksförbundet, att man helst sett att skillnaden mellan befäl­ havarens och besättningens andelar av bärgarlönen ytterligare utjämnats.

Kungi. Maj:ts proposition nr 166 år 1964 19

Förbundet godtar emellertid förslaget såsom en kompromiss, för vilken nordisk enighet vunnits. Svenska maskinbefäls förbundet uttalar sitt missnöje med den rådande ordningen att bärgning av materiella värden — ett företag som främst ligger i redarens, lastägarnas och försäkringsbolagens intresse — kan företagas utan möjlighet för besättningen att vägra sin medverkan. Till skillnad från vad som gäller inom näringslivet i övrigt kan således en anställd, nämligen befälhavaren, genom sina beslut och åtgärder utsätta annan anställd för ökade risker och i vissa fall för uppenbar livsfara. Förbundet anser detta vara stötande och påpekar, att kommittén varken diskuterat frågan från dessa utgångspunkter eller redovisat några skäl för att bibehålla gällande bestämmelser. Kommitténs överväganden inför avvägningen av befälha­ varens och besättningens andelar i bärgarlön godtages ej av förbundet, som anser att dessa överväganden i huvudsak innefattar en konstruktion, som icke har något gemensamt med verkliga förhållanden. Förbundet an­ för. Vid bärgning både kan och skall befälhavaren nästan undantagslöst fort­ sätta att fullfölja sin tjänst på sin ordinarie arbetsplats, fartygets brygga, som vanligen är en väl skyddad plats. Övriga ombordanställda kan däremot tilldelas arbetsuppgifter som starkt kontrasterar mot de ordinarie arbets­ uppgifterna. Dessa kan t. ex. bestå av livbåtstjänst, bordning av fartyg som skall bärgas samt arbete på förolyckat fartyg under synnerligen svåra arbetsförhållanden. Det är orimligt att de som kan utsättas för uppenbar livsfara inte skall erhålla minst lika stor del av bärgarlönen som befälha­ varen. Utredningens förslag om särskild gottgörelse till den som gjort syn­ nerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig fara är avsett att tillämpas endast i exceptionella fall. Förslaget om att befälhavarens andel alltid skall uppgå till minst det dubbla av den högst avlönade ombordanställdes andel har utredningen inte motiverat. Dess tillämpning kan med­ föra en mycket stark förskjutning av den av utredningen föreslagna pro­ centuella fördelningen. Enligt förbundets uppfattning är det olyckligt att ekonomiska synpunkter kan få påverka en befälhavares beslut att igång­ sätta en bärgning av materiella värden. För att garantera att endast klart objektiva skäl får påverka ett sådant beslut, anser förbundet att befälha­ varen inte skall ha någon del av bärgarlönen. En sådan ordning skapar en garanti för besättningen att den inte utsättes för onödiga risker. Sveriges advokatsamfund anmärker, att bärande skäl ej framlagts för eu höjning av besättningens andel i bärgarlönen på bekostnad av redarens och befälhavarens andelar. Snarare borde jämkning ske till redarens för­ mån. Advokatsamfundet föreslår att gällande fördelningsgrund bibehålies.

Kommitténs motivering för att icke föreslå lagregler beträffande spörs­ målen om yrkesmässig bärgning, äganderätten till vrak och förste bär ga res rätt finner hovrätten för Västra Sve­ rige vara övertygande. Sveriges advokatsamfund delar helt kommitténs upp­

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196 4

fattning i fråga om yrkesmässig bärgning med påpekande bl. a. av att lag­ stiftning på området skulle kunna komma i konflikt med internationellt gällande, för såväl bärgningsföretag som kaskoassuradörer välkända nor­ mer. I fråga om äganderätten till vrak ansluter sig advokatsamfundet till kommitténs uppfattning, att aktuella frågor bör lösas av rättspraxis. Ställ­ ningstagandet sker under tvekan med hänsyn till den praktiska betydelse problemet tillmätes. Vad förste bärgarens rätt angår delar advokatsamfun­ det emellertid icke kommitténs mening och ifrågasätter, om icke kommittén underskattat den praktiska betydelsen av denna fråga. Konflikter mellan olika bärgare är ingalunda ovanliga och kan för närvarande i brist på bestämmelser och skandinavisk rättspraxis lösas endast med ledning av svåröverskådlig utländsk praxis, främst engelsk. Olägenheterna därav skulle bli avhjälpta, om bestämmelser i ämnet upptogs i sjölagen. Advokatsamfun­ det säger sig dock vara medvetet om vanskligheten i att utforma regler i detta ämne.

Departementschefen

Bärgarlön utgör ersättning för bistånd till fartyg, som råkat i svårigheter till sjöss, och utgår under vissa i lagen angivna förutsättningar. Eljest kan gottgörelse för sådant bistånd begäras endast efter allmänna förmögenhetsrättsliga grundsatser. Ersättning på dylik grundval torde sällan bli av en storleksordning jämförlig med bärgarlön enligt sjölagens regler. Bestäm­ ningen av bärgningsbegreppet har därför stor praktisk betydelse. 1910 års Brysselkonvention om assistans och bärgning, som antagits av bl. a. de nordiska länderna, förutsätter — i fråga om såväl assistans som bärg­ ning — att det bisprungna fartyget varit »en danger», som den franska tex­ ten lyder, d. v. s. på svenska närmast »i fara». Vid den översyn av sjölagens bärgningsregler, som föregick Sveriges, Danmarks och Norges anslutning till bärgningskonventionen år 1913, ansågs det att uttrycket »förolyckat eller nödställt fartyg» kunde bibehållas utan ändring. Det förmenades nämligen väsentligen motsvara vad som avsågs i konventionstexten. Någon olägenhet synes den sålunda godtagna bristen på språklig överens­ stämmelse mellan konvention och lagtext icke ha medfört här i landet. Det­ samma är fallet i Danmark och Finland. I Norge däremot har förhållandet i rättstillämpningen medfört en uppdelning av bistånd till fartyg i å ena si­ dan bärgning och å andra sidan assistans, varvid det sistnämnda kommit att bli beteckningen på bistånd i mindre överhängande faresituationer än den norska sjölagens uttryck »stedt i n0d» ansetts böra avse. Det har gjorts gällande, att denna uppdelning är konventionsstridig i det att — trots ut­ trycklig föreskrift i bärgningskonventionen — assistans icke ansetts berät­ tiga till bärgarlön. Den norska kommittén har därför föreslagit att uttrycket »stedt i n0d» i § 224 i den norska sjölagen ersättes med orden »i fare». De

Kurtgl. Maj. ts proposition nr 166 år 196b 21

danska och finska kommittéerna har lagt fram förslag om motsvarande lag­ ändringar. Den svenska kommittén har framhållit, att bärgarlönens storlek hos oss bedömes bl. a. med hänsyn till graden av den fara för vilken farty­ get varit utsatt utan att någon principiell uppdelning i bärgning och assi­ stans förekommer. Då de motiv, som föranlett det norska förslaget, ej synts vara för handen i Sverige, har den svenska kommittén icke ansett sig böra förorda någon motsvarande ändring av den svenska sjölagen. Ett par re­ missorgan har emellertid framhållit, att den nordiska rättsenheten bör beva­ ras på denna punkt, bl. a. för att undvika tolkningssvårigheter. Brist på språklig överensstämmelse mellan lag- och konventionstext be­ höver enligt min mening icke i och för sig föranleda lagändring, om lagtex­ ten under lång tid visat sig tjäna sitt ändamål utan olägenhet. Det synes mig emellertid mindre tillfredsställande, att den svenska sjölagen lår en från de övriga nordiska sjölagarna avvikande lydelse i bestämningen av bärg­ ningsbegreppet då samma resultat åsyftats. Jag vill därför förorda att 224 § sjölagen ändras på sätt som de danska, finska och norska kommittéerna föreslagit. Härvid vinnes även bättre överensstämmelse med texten i bärg­ ningskonventionen. Samtidigt vill jag emellertid betona, att därmed icke åsyftas någon saklig ändring i förhållande till vad som för närvarande gäller.

Den på sina håll utomlands rådande metoden för bärgarlönens fördelning, som innebär att fördelningen sker efter omständigheterna i det enskilda bärgningsfallet, har otvivelaktigt såsom kommittén framhål­ ler den fördelen att kravet på rättvis avvägning mellan olika intressen kan lättare beaktas. Å andra sidan kan denna ordning inbjuda till tvist. Enligt sjölagen fördelas bärgarlön så, att skador på det bärgande fartyget och dess last först gottgöres och att därefter återstoden, nettobärgarlönen, ut­ skiftas på redare, befälhavare och besättning efter vissa i lagen angivna kvoter. Kommittéförslaget innebär — i huvudsaklig överensstämmelse med de övriga nordiska kommittéernas förslag — att legala fördelningsregler med fasta kvoter bibehålies i ungefär samma utsträckning som hittills men att dessa kompletteras med dels utvidgad rätt till ersättning ur bruttobärgar­ lönen, nämligen för bl. a. vissa bärgningskostnader, dels möjlighet att i speciella fall premiera särskilt förtjänstfull enskild insats under bärgnings­ företag. Förslaget har på denna punkt rönt ett odelat gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Det innefattar även enligt min mening en lämp­ lig avvägning mellan å ena sidan behovet av legal vägledning lör fördel­ ningen och å andra sidan intresset av visst utrymme för skönsmässig pröv­ ning i det särskilda fallet. .lag förordar därför förslaget i denna del. Vid fördelningen av nettobärgarlönen tar enligt gällande sjölag redaren två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg, men eljest hälften. Återstoden delas lika mellan befälhavare och besättning. Dessa fördelnings­ regler har gällt sedan sjölagens tillkomst år 1891. Från sjöfolkets sida har

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 196i

under senare tid missnöje med besättningsandelens storlek försports och anspråk har rests på en ökning därav. Enligt kommitténs mening har sedan 1800-talets slut — med hänsyn bl. a. till utvecklingen mot betydligt större, dyrbarare och tekniskt bättre utrus­ tade fartyg samt den nutida intensifierade fartygsdriften med dess känslig­ het för driftsavbrott — varken fartygets eller befälhavarens roll vid bärg­ ning minskat i betydelse jämfört med besättningens insats utan skulle del snarare med visst fog kunna hävdas, att fartygets betydelse relativt sett tilltagit. Kommittén har emellertid fäst avgörande vikt vid att det sedan tiden för fördelningsreglernas tillkomst inträtt förändringar i samhällsupp­ fattningen beträffande fördelningen av den avkastning ett gemensamt ut­ fört arbete lämnar. Förslaget går därför — i väsentlig överensstämmelse med de övriga nordiska kommittéförslagen — ut på en jämkning av kvoterna till besättningens förmån på redarens och befälhavarens bekostnad. För re­ darens del torde dock enligt kommittén den föreslagna rätten till ersätt­ ning ur bruttobärgarlönen för vissa bärgningskostnader i det särskilda fallet kunna verka i annan riktning. Förslaget är utformat med tanke på maskin­ drivna fartyg. Särskilda bestämmelser för segelfartyg har kommittén an­ sett obehövliga. Det övervägande flertalet remissorgan har godtagit kommittéförslaget på denna punkt. Endast Sveriges advokatsamfund och Svenska maskinbefälsförbundet bar yrkat på fördelning efter andra grunder än som föreslagits. Advokatsamfundet har uttalat sig mot att redarens andel minskas. Maskinbefälsförbundet har gjort gällande, att — till garanti för att beslut om bärg­ ning fattas på objektiva skäl och utan ekonomiska hänsyn — befälhavaren bör betagas rätten till andel i bärgarlönen. Den föreslagna fördelningsgrunden, som innefattar en i nordiskt samar­ bete uppnådd kompromiss mellan olika intressen, är enligt min mening skälig. Jag tillstyrker därför densamma.

Utöver de bestämmelser om giltigheten av bärgningsavtal i allmänhet, som är meddelade i sjölagens 9 kap., innehåller vår lagstiftning icke regler för avtal om yrkesmässig bärgning. Äganderätten till vrak är i viss mån reglerad genom lag den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd. Kommittén har haft att överväga behovet av lagstiftning rörande dessa spörsmål och har redovisat sina överväganden i betänkandet. I fråga om yrkesmässig bärgning har kommittén funnit, att sådan verksamhet i stor utsträckning grundar sig på avtal upprättade enligt internationellt veder­ tagna normer. Någon olägenhet av bestående fria förhållanden har enligt kommittén ej försports. Kommittén har konstaterat, att lagstiftning i äm­ net icke finnes i de stora sjöfartsländerna, och uttalat, att behov därav ej heller föreligger för svenskt vidkommande. Spörsmålet om äganderätten

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1961 23

till vrak bör enligt kommittén ej behandlas i sjölagen utan anförtros åt rättstillämpningen. Kommitténs överväganden härutinnan har icke mött erinran under re­ missbehandlingen och jag anser, att dess ställningstaganden till de båda spörsmålen bör godtagas. Beträffande förste bärga res rätt har kommittén funnit det vanskligt att utforma regler som är skäliga och praktiska. Kommittén har uttalat, att eventuella olägenheter, som nuvarande ordning kan ha medfört, knappast blir avhjälpta genom att regler i ämnet upptages i sjölagen. Rom mittén har därför avstått härifrån. Mot kommitténs bedömning har invändning gjorls endast från Sveriges advokatsamfund som ifrågasatt, huruvida kommittén icke underskattat spörsmålets praktiska betydelse. Advokatsamfundet har påpekat, att kon­ flikter mellan olika bärgare icke är ovanliga och att sådana för närvaran­ de — i brist på vägledning i lag eller skandinavisk praxis — måste lösas med ledning främst av svåröverskådlig engelsk praxis. Härmed förknippade olägenheter skulle enligt samfundets mening kunna undanröjas genom lagstiftning, låt vara att det är vanskligt att utforma regler i ämnet. Om bärgare tvistar inbördes rörande fördelningen av bärgarlön, skall en­ ligt 228 § sjölagen fördelningen bestämmas av rätten med ledning av vissa i 225 § samma lag angivna omständigheter. Dessa bestämmelser kan emel­ lertid sällan tillämpas på tvist mellan bärgare, som gjort efter varandra följande självständiga insatser i ett bärgningsföretag. Den som inlett bärg­ ningsföretaget gör vanligen gällande rätt att ensam få fullfölja detsamma och därmed vinna exklusivt anspråk på bärgarlön. För tvister härrörande ur sådana lägen är sjölagens regler icke lämpade. Förste bärgares rätt är överhuvud taget icke reglerad i svensk lagstiftning. Såsom kommittén framhållit är det vanskligt att utforma tillfredsställan­ de och ändamålsenliga regler rörande detta spörsmål. I de andra nordiska länderna har delvis på grundval av internationell rättstillämpning en viss praxis utvecklats (se t. ex. Nordiske Domme i Sj0fartsanliggender 1935 s. 129 tf. och 1958 s. 532). Denna synes mig vara ägnad att tjäna till ledning för svenskt vidkommande. Med hänsyn därtill och då lagregler såvitt känt icke finnes härom i något sjöfartsland av betydelse, biträder jag kommitténs ståndpunkt att några lagstiftningsåtgärder i denna fråga icke erfordras. 1

1 enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående har inom justi­ tiedepartementet på grundval av sjölagskommitténs förslag utarbetats för­ slag till lag om ändring i sjölagen. Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 januari 1905. Beträffande den närmare innebörden av förslaget, vilket torde få fogas till detta protokoll som bilaga, må anföras följande.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

Specialmotivering

150 §. Andra stycket av förevarande paragraf innehåller bestämmelser rörande fördelningen mellan bortfraktaren och betraktaren av redareandelen i den bärgarlön, som intjänats med ett tidsbefraktat fartyg.

Kommittén. Eftersom tidsfrakt utgår under ett bärgningsföretag och tidsborttraktaren alltså lörutsättes erhålla täckning för sina utgifter för befäl­ havarens och besättningens avlöning och underhåll, ökas genom bärgning­ en tidsbefraktarens kostnader med åtminstone tidsfrakten och den av bärg­ ningen nödvändiggjorda förbrukningen av maskinförnödenheter. Enligt gäl­ lande lag skall dessa kostnadsposter avräknas från redareandelen av bär­ garlönen innan denna lika fördelas mellan redaren och befraktaren. Såsom framgått av det föregående har emellertid kommittén föreslagit, att i 229 § 1 mom. sjölagen skall intagas en bestämmelse, att av bruttobärgarlönen skall utgå ersättning »för sådana utgifter för bränsle samt löner och kost åt befälhavaren och besättningen, som uppkommit i anledning av bärgning­ en». Någon föreskrift om vem avdragen skall tillgodoföras har icke uppta­ gits. Det lärer vara uppenbart, att om bärgningen verkställts av ett tidsbe­ fraktat fartyg, avdraget för bränsleutgifter skall tillfalla den som betalar bränslet, d. v. s. in dubio tidsbefraktaren. Särskilt stadgande härom i nu förevarande lagrum synes överflödigt. På grund av det anförda föreslår kom­ mittén, att orden »och bränsle» i 150 § andra stycket skall utgå. Den del av bruttobärgarlönen, som avser löner och kost till befälhavare och besättning och som alltså jämlikt förslaget skall undantagas från fördelning skulle normalt tillfalla bortfraktaren (jfr 138 § sjölagen). Med denna ut­ gångspunkt skulle anledning saknas att föreslå annan ändring av 150 § än nyss nämnts. Så har emellertid skett i de förslag rörande bärgarlönens fördelning som avlämnats av de övriga nordiska sjölagskommittéerna. I det finska betänkandet förordas sålunda, att bestämmelsen i 150 § finska sjö­ lagen därom att tidsbefraktaren skall tillgodoföras gottgörelse för tidsfrakt ersättes av en föreskrift av innehåll att ersättning för löner och kost skall tillfalla tidsbefraktaren. De danska och norska förslagen intar samma stånd­ punkt i förevarande hänseende. Kommittén har övervägt huruvida de materiella ändringarna rörande bär­ garlönens fördelning kan anses motivera en ändring av de hittillsvarande reglerna om fördelning av bärgarlön mellan tidsbortfraktare och tidsbefraktare förutom den jämkning som föranledes av de särskilda bestämmel­ serna om gottgörelse för bränsle samt löner och kost enligt 229 § 1 mom. Kommittén har närmast varit böjd för att bibehålla nuvarande regler i 150 § angående tidsfrakten oförändrade men funnit följande synpunkter vara av­ görande för frågans bedömning.

Kungl. Muj.ts proposition nr 166 år 196b 25

Även om bestämmelsen i 150 § andra stycket står i befraktningskapitlet är den materiellt sett en regel om bärgarlön och måste ses i samband med övriga bärgarlöneregler. Enligt nu gällande lydelse bär tidsbetraktaren an­ del i bärgningens ekonomiska resultat när den lyckas. Misslyckas töretaget får han ingenting. För det fall att bärgningen lyckas bör han icke, utöver andel i bärgarlönen, därjämte erhålla tidsfrakten åter. Tidsfrakten blir den insats som tidsbefraktaren måste göra för att få vara med och dela bärgningsvinsten men han måste också riskera samma insats om bärgningen misslyckas. Med en sådan ståndpunkt är det naturligt, att tidsbefraktaren erhåller gottgörelse för löner och kost i de fall bärgningen lyckas. Detta in­ nebär, att tidsbortfraktaren erhåller hälften av redareandelen i bärgarlön medan tidsbefraktaren ur bruttobärgarlönen erhåller utläggen för bränsle och kostnaden för löner och kost till befälhavare och besättning samt den andra hälften av bärgarlönens redareandel. Bortfraktaren bibehålies i nu angivet hänseende såvitt angår befraktningsavtalet vid samma nettoinkomst såväl före som under bärgningsföretaget och behöver alltså ej återbära tids­ frakten. Sjölagskommittén har vid sitt ställningstagande i denna fråga fäst avgörande vikt vid att i den nordiska rättsgemenskapens intresse sjölagarna i de nordiska länderna i sak bör vara lika. Tidsbefraktning av fartyg mellan de nordiska länderna är synnerligen vanlig och olika regler skulle kunna leda till onödiga rättsliga och praktiska komplikationer.

Yttrandena. Sveriges advokatsamfund uttalar, att förslaget icke föranle­ der erinran. Chefen för marinen föreslår, att ifrågavarande bestämmelser sammanföres med övriga bestämmelser om fördelning av bärgarlön under förslagets 229 §, varvid hänvisning till denna paragraf kan upptagas i 150 §. Göteborgs rådhusrätt anmärker, att föreskriften i gällande 150 § att betraklaren skall tillgodoföras gottgörelse för bränsle i tydlighetens och fullstän­ dighetens intresse bör bibehållas samt hänvisar till att så sker enligt det danska förslaget.

Departementschefen. Kommittéförslaget innebär främst den förändringen i förhållande till gällande rätt, att tidsfrakt icke skall gottgöras befraktaren utan utgöra dennes insats, som berättigar honom att deltaga i bärg­ ningsföretagets vinst. Bärgningskostnader avseende bränsle samt löner och kost åt befälhavare och besättning skall enligt förslagets 229 § utgå ur bruttobärgarlönen och skulle utan uttrycklig föreskrift tillfalla den, som haft kostnaden. I fråga om kostnadsposten löner och kost åt ombordan­ ställda skulle, om särskild föreskrift ej meddelades, resultatet bli, att re­ daren erhöll dubbel gottgörelse. Detta förebygges genom den under före­ varande paragraf föreslagna bestämmelsen, att sådan kostnadsersättning i stället skall tillfalla betraktaren.

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196/i

Självfallet kan skilda meningar råda om hur reglerna för tidsbortfraktares och tidsbefraktares inbördes deltagande i bärgarlön lämpligen bör vara ordnade. Goda skäl kan anföras lika väl för bevarandet av den gällan­ de ordningen som för att genomföra den föreslagna ändringen. Emellertid måste beaktas att betraktningsavtal över de nordiska gränserna är synner­ ligen vanliga och att det fördenskull är angeläget att bevara den nordiska rättsenheten på denna punkt. Det har heller icke rests invändning emot för­ slaget under remissbehandlingen. Jag finner mig därför böra biträda för­ slaget härutinnan. 1 trågan om ersättningen för bränsleutgifter delar jag kommitténs upp­ fattning. På grund av den trakträttsliga anknytningen bör bestämmelserna bibe­ hållas under befraktningskapitlet.

224, 225 och 227 §§. Departementschefen. I 224 § gives de inledande bestämmelserna om bärg­ ning och bestämmes begreppet bärgning. Såsom jag förordat i det föregåen­ de har bestämningen av detta begrepp i överensstämmelse med de danska, fin­ ska och norska förslagen på denna punkt ändrats och därmed också anpassats till lydelsen av den internationella bärgningskonventionen. Uttrycket »för­ olyckat eller nödställt fartyg» i 224 § första stycket bar således ersatts med tormuleringen »fartyg vilket förolyckats eller är i fara». Jämkningen av lagtexten i 224 § första stycket har medfört motsvarande ändring av 224 § fjärde stycket, 225 § andra stycket och 227 § första och tjärde styckena. I samband härmed har vissa redaktionella jämkningar gjorts. 228 §. Departementschefen. Förevarande paragraf innehåller i gällande lydelse i första stycket en bestämmelse angående fördelningen av bärgarlön mellan Hera bärgande fartjrg eller andra självständiga bärgare (bärgarlag), som var för sig medverkat i ett bärgningsföretag. Fördelningen inom ett bärgarlag regleras genom bestämmelserna i lagrummets andra stycke. Jag föreslår, att bestämmelsen i 228 § första stycket får kvarstå och att reglerna i 228 § andra stycket överföres till 229 §.

229 §. Denna paragraf innehåller för närvarande en bestämmelse, att bärgat far­ tyg eller bärgad last inte får flyttas utan bärgarens medgivande, innan bär­ garlön betalts eller säkerhet ställts. Denna bestämmelse har upptagits i en ny paragraf, 232 §. Enligt förslaget skall 229 § i stället som ett första mo­ ment upptaga de i den allmänna motiveringen behandlade huvudstadgandena om den utbetalda bärgarlönens fördelning, vilka avses ersätta de nu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 16ti år 196 i 27

varande bestämmelserna i 228 § andra stycket första punkten. Som ett and­ ra moment har upptagits en bestämmelse om avvikelse i vissa fall från för­ delningsreglerna. I 228 § andra stycket sista punkten finns för närvarande regler om ogiltighet i vissa fall av avtal om bärgarlön. Dessa bestämmelser har — något utvecklade och förtydligade — upptagits i törevarande para­ graf som ett tredje moment.

Kommittén. Beträffande besättningsandelen anför kommittén. Sedan gammalt skiljer man mellan egentlig och icke-egentlig besättning (jfr 5 kap. sjömanslagen). Till den egentliga besättningen hänföres sådana om­ bordanställda vilka utför skeppstjänst, d. v. s. vilkas arbete är direkt eller indirekt nödvändigt för att fartyget som sådant skall fungera; hit hör främst fartygs- och maskinbefäl, telegrafister, däcksmanskap, maskinmanskap och en ekonomipersonal som betjänar dessa grupper. Med icke-egentlig besätt­ ning förstås sådana personer som är anställda — av redaren eller annan för att utföra annat arbete ombord, t. ex. restaurationspersonal för passa­ gerare samt musiker och frisörer. Enligt gällande ordning erhåller icke endast den egentliga besättningen del i bärgarlönen. I flertalet fall torde den »oegentliga» besättningen ej alls eller endast i ringa omfattning deltaga i bärgningsarbetet. På vissa fartyg, främst passagerarfartygen, kan denna besättningsgrupp vara ganska talrik och föranleda till eu icke obetydlig minskning av de egentliga besättnings­ medlemmarnas lotter. Sjölagskommittén föreslår därför att andel i bärgar­ lön jämlikt 229 § 1 mom. skall tillkomma endast den egentliga besättning­ en. Har en person bland den »oegentliga» besättningen gjort en insats vid bärgningen, äger han emellertid framställa krav å självständig bärgarlön enligt 224 § första stycket sjölagen. Uteslutet är dock icke att i de — för­ modligen sällsynta — fall, då sådan insats göres av »oegentlig» besättnings­ man eller av passagerare, ersättning kommer att av den för bärgarlön betalningsskyldige frivilligt utgivas till sådan person såsom för sjöman eller enligt annan grund som kan te sig skälig i det enskilda fallet. Det förekommer, att viss personal dels utför arbete som är nödvändigt för att fartyget som sådant skall fungera och dels utför annat arbete ombord. Såsom exempel må nämnas eu kock som betjänar hela besättningen eller både besättningen och passagerare. Dylik personal torde böra i förevarande sammanhang räknas till den egentliga besättningen, åtminstone om den del av arbetet som utgör skeppstjänst icke är helt obetydlig i jämförelse med deras övriga sysslor. I åtskilliga fall medverkar endast eu del av den egentliga besättningen vid bärgningen medan andra har frivakt eller eljest är fria från tjänstgöring. Mellan dem som medverkar måste uppenbarligen eu arbetsfördelning före­ komma. Inom sjölagskommittén har övervägts eu regel av innebörd att en­ dast de som medverkat skulle ha rätt till andel i bärgarlönen och att deras andelar skulle bestämmas med hänsyn till de olika arbetsinsatserna. Här­ emot har invänts att det beror på eu tillfällighet vilka som är i tjänstgöring då bärgningen sker och att den egentliga besättningen i dess helhet är nöd­ vändig för fartygsdriften. Vid övervägande härav har sjölagskommittén stannat för att i princip bibehålla det nu gällande systemet, enligt vilket besällningsandelen fördelas i förhållande till den avlöning envar berättigad åtnjuter. Grundvalen för fördelningen blir alltså den vid mönstringen eller anställningen fastställda månadslönen jämte ev. examens- eller ålderstillägg.

28 Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 196 i

I likhet med de övriga nordiska sjölagskommittéerna föreslår kommittén, att lots berättigas till andel i bärgarlön, samt anför.

Lots å det bärgande fartyget har för närvarande ej rätt till andel i bärgar­ lön, med mindre han skulle vara anställd hos redaren såsom s. k. långlots; i sådant fall torde han anses vara medlem av fartygets besättning. Kronolots eller hamnlots äger däremot rätt att kräva självständig bärgarlön jäm­ likt 224 § sjölagen, om han vid bärgningen gjort en insats som går utöver fullgörandet av hans åligganden i egenskap av lots. Lotsens verksamhet i bärgningsfall är emellertid lika nära knuten till fartyget som besättningens verksamhet och kan svårligen värderas åtskild från denna. Vanskliga bevis­ spörsmål kan därför uppstå, om lots gör gällande ett självständigt bärgarlönskrav. På grund härav föreslår sjölagskommittén i nu ifrågavarande lag­ rum en bestämmelse av innebörd att lots på det bärgande fartyget skall vara berättigad till andel i bärgarlönen som om han vore medlem av besättningen. Bestämmelsen är så utformad att den täcker både kronolots och hamnlots. Fördelningsgrund blir enligt förslaget för kronolots och hamnlots den lön, som främste styrmannen på fartyget uppbär. Finnes ombord två lotsar med var sin vakt, bör båda vara berättigade till andel i bärgarlönen, oavsett vem av dem som hade vakt då bärgningen skedde. En kronolots eller hamnlots torde böra ha rätt till andel i bärgarlön även om bärgningen verkställes utanför hans distrikt, förutsatt att han fortfa­ rande medföljer fartyget i egenskap av lots såsom fallet kan vara exempel­ vis vid s. k. distanslotsning eller vid biträde enligt 26 § lotsförordningen. Om lotsen, då lotsningen är slut, på grund av väderleksförhållanden eller av annan orsak ej kommit att lämna fartyget utan medföljer detta som passa­ gerare, kan han icke kräva bärgarlönsandel såsom lots, men däremot kan han, om han gjort en insats vid bärgningen, kräva självständig bärgarlön enligt 224 § första stycket. Det senare gäller även enskild person, som — utan att tillhöra besättningen — tillfälligt anlitats för att biträda vid navigeringen, exempelvis s. k. känd man.

Kommittén föreslår vidare en ny föreskrift främst med avseende på det fall att ändamålet med fartygets resa eller sättet för beräknande av lön eller ersättning åt dem, som arbetar i fartygets tjänst, påkallar fördelning efter andra grunder än dem, som stadgats i 1 mom. Detta tillägg tager när­ mast sikte på bärgningar, som företages av fiskefartyg. Kommittén fram­ håller, att besättningen på dessa fartyg som regel icke erhåller en bestämd penninglön utan åtnjuter en viss andel av expeditionens nettointäkt och att i dylika fall fördelningen av bärgarlön sker efter vissa sedvanemässigt ut­ bildade normer. Kommittén anser, att lagbestämmelser om fördelningen är varken erforderliga eller lämpliga, och föreslår därför en bestämmelse, som möjliggör avvikelse från huvudreglerna om fördelning av bärgarlönen.

Yttrandena. Svea hovrätt anmäler tvekan inför förslaget att till skillnad från gällande rätt endast medge den s. k. egentliga besättningen andel i bär­ garlön. I flertalet fall torde det enligt hovrätten visserligen kunna framstå såsom berättigat att icke hela besättningen får del i bärgarlönen men då bärgningen sker under risktagning för det bärgande fartyget kan riktighe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196i 29

ten av en sådan begränsning sättas i fråga. Riskerna drabbar då samtliga ombordvarande, f. ö. även passagerare. Hovrätten vill med hänsyn till att förslaget överensstämmer med de övriga nordiska kommittéernas förslag icke bestämt motsätta sig detsamma. Emellertid understryker hovrätten, att den gällande ordningen är ägnad att förebygga svårlösta tvister, och framhåller, att det är förenat med svårigheter att dra en rättvis gräns för kretsen bärgarlöneberättigade. Varje annan gränsdragning än den, som endast tillgodoser de vid bärgningen direkt medverkande, torde enligt hov­ rätten framstå som mer eller mindre godtycklig. Svårigheter kan även upp­ komma vid bestämmande av vilka ombordanställda som skall räknas till den egentliga besättningen. Hovrätten anser emellertid, att de olägenheter som sålunda är förknippade med den föreslagna lösningen icke bör över­ drivas. Förslaget att lots skall ha del i bärgarlön tillstyrkes eller lämnas utan erinran av remissorganen. Svenska lots för bundet anser emellertid icke, att den för lots föreslagna andelen i bärgarlönen är tillfredsställande. Vid bärgning inom lotsens lotsningsområde, vilket denne skall känna i minsta detalj, bidrager lotsen minst lika mycket som befälhavaren. I vart fall ankommer på honom den navige­ ring och manövrering varå det bärgande fartygets säkerhet beror. Förbun­ det gör därför gällande att lotsen vid sådan bärgning bör likställas med be­ fälhavaren i fråga om andel i bärgarlönen. För fall då bärgning sker utan­ för lotsens lotsningsområde har förbundet emellertid ingen erinran mot att lotsens andel i bärgarlönen beräknas såsom om han var medlem av besätt­ ningen och uppbar lön som främste styrman. Mot lagtextens utformning anmärker lotsförbundet, att av förslaget framgår att lots kan vara anställd hos redaren, trots att enligt lotsförbundets mening ingen med rätt till be­ teckningen lots lagligen kan vara anställd ombord på fartyg. Göteborgs rådhusrätt uttalar beträffande bestämmelsen om särskild gottgörelse till den som gjort förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig fara, att vad som skall belönas är den förtjänstfulla insatsen, vare sig den i det särskilda fallet varit förenad med synnerlig fara eller ej, däremot icke ett våghalsigt riskerande av liv eller hälsa som ej i något avseende ter sig förtjänstfullt. Rådhusrätten föreslår, att till förekommande av helt obefo­ gade ersättningsanspråk de citerade orden utgår ur lagtexten. Samma erin­ ran göres av Föreningen Sveriges stadsdomare. Chefen för marinen och Svenska lotsförbundet föreslår, att stadgandet av­ fattas så, att även den, som icke kan betecknas såsom sjöman, kan tiller­ kännas gottgörelse för insats som här avses. Sveriges fiskares riksförbund anför beträffande den föreslagna undan­ tagsbestämmelsen, att huvudparten av de svenska fiskefartygen äges av part­ rederier. Någon anställd besättning finns icke på de fartyg, som ägs av fiskarna själva utan de bemannas av ett fiskelag. Medlemmarna i fiskelaget

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196A

erhäller icke någon lön, utan nettovinsten på fisket fördelas mellan med­ lemmarna i fiskelaget enligt ett särskilt andelssystem. Av ålder har inkom­ mande bärgarlön fördelats på samma sätt. De ändrade regler om bärgarlö­ nens fördelning, som nu föreslås, berör därför icke direkt fiskets utövare. Då visst tvivel rätt, huruvida fiskefartygens praxis i fråga om fördelning av inkommande bärgarlön stått i strid mot den kategoriska formuleringen av 228 § andra stycket gällande sjölag, hälsar riksförbundet med tillfreds­ ställelse, att en uttrycklig undantagsbestämmelse som täcker fiskets behov föreslagits.

Departementschefen. Mot en ordning enligt vilken endast den s. k. egent­ liga besättningen skall äga del i bärgarlön kan visserligen såsom Svea hov­ rätt framhållit betänkligheter anföras. Förslaget har emellertid icke mött erinran i övrigt och överensstämmer med vad som föreslås i de andra nor­ diska länderna. Enligt min mening kan det principiellt försvaras, att besättningsandelen av bärgarlönen endast tillfaller den del av besättningen som är nödvändig för fartygets drift och behövlig för att bärgningsföretaget skall kunna genomföras. Att i praktiken skilja mellan den egentliga besätt­ ningen och övrig personal ombord torde sällan erbjuda svårigheter. I tvek­ samma fall måste, såsom kommittén anfört, det vara vägledande i vilken män vederbörandes arbetsuppgifter innefattar skeppstjänst. Kravet att en andelsberättigad besättningsmans arbetsuppgifter sålunda i viss icke ovä­ sentlig mån skall röra skeppstjänst bör dock icke givas den innebörden, att den, vars syssla normalt icke omfattar sådan tjänst men som under ett bärgningsföretag likväl satts därtill, skall vara utesluten från del i bärgarlön endast emedan han icke är sjöman. Har han gjort tjänst som sjöman, bör han också njuta del i bärgarlönen som sådan, förutsatt att han är anställd hos redaren mot avlöning och alltså kan deltaga i utskiftandet av besättningsandelen på samma villkor som gäller för övriga andelsberättigade be­ sättningsmän. Den som icke sålunda kan deltaga i andelens utskiftande äger i stället enligt 224 § första stycket sjölagen resa självständigt anspråk på bärgarlön. På grund av vad sålunda anförts biträder jag förslaget att rätten till bär­ garlön begränsas till den egentliga besättningen. Även förslaget att lots ombord på ett bärgande fartyg skall vara berättigad till del i bärgarlönen anser jag mig böra tillstyrka. Jag anser vidare, att förslaget, som överensstämmer med vad som föreslagits i de övriga nordiska länderna, innefattar en väl avvägd värdering av det biträde en lots kan läm­ na ett bärgande fartyg och att den föreslagna fördelningsgrunden bör god­ tagas. Mot utformningen av bestämmelsen i övrigt har jag ej någon erinran. Stadgandet rörande gottgörelse för särskilt förtjänstfull bärgarinsats av sjöman skulle visserligen kunna begränsas på sätt föreslagits av Göteborgs rådhusrätt och Föreningen Sveriges stadsdomare men tillräcklig anledning

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196 it 31

saknas att göra avvikelse från vad som föreslagits i de övriga nordiska län­ derna härutinnan. Jag biträder därför kommitténs förslag i detta avseende. Med uttrycket sjöman har vidare bestämmelsens giltighet begränsats till insats av medlemmar av den egentliga besättningen. Utomstående, som gör insats vid bärgningen, äger på sätt jag nyss sagt resa självständigt krav på bärgarlön, som bestämmes bl. a. med hänsyn tagen till sådana omständighe­ ter som i vad mån insatsen varit förtjänstfull. Även övriga av kommittén föreslagna bestämmelser i förevarande para­ graf finner jag mig i sak kunna godtaga.

230 §. I denna paragraf upptager förslaget bestämmelser rörande bärgarlön, som förtjänas med icke-kommersiella statsfartyg. Bestämmelser härom saknas i gällande sjölag. Förslaget överensstämmer väsentligen med motsvarande övriga nordiska förslag.

Kommittén framhåller, att den internationella bärgningskonventionen icke äger tillämpning på krigsfartyg eller sådana statsfartyg som är avsedda att användas uteslutande för offentligt ändamål. Konventionen överlåter sålun­ da åt de nationella lagarna att ta ställning till ifrågavarande spörsmål. Framställning om ändring av konventionen i detta avseende torde visserli­ gen vara att vänta men den ändring som ifrågasatts gäller icke den rätt till bärgarlön som tillkommer fartyg av ifrågavarande slag utan deras skyldig­ het att betala bärgarlön. Kommittén påpekar, att föreskrift om statsfartygs rätt till bärgarlön ej finnes i de nordiska ländernas lagstiftning. Svensk rättspraxis föreligger icke men Norges hpyesterett har genom dom den 20 november 1958 — i motsats till utgången i ett norskt rättsfall 1919 — tillerkänt staten bärgarlön för norska marinfartygs medverkan vid bärgning av fartyg. Under överlägg­ ningarna mellan de nordiska sjölagskommittéerna har man utgått från att de icke-kommersiella statsfartygen äger rätt till bärgarlön. Reglerna om bär­ garlönens fördelning bör i stort sett gälla även för sådana fartyg. Kom­ mittén föreslår därför, att vad i förslagets 229 § är stadgat skall äga mot­ svarande tillämpning, när bärgning utföres av svenskt statsfartyg, som brukas uteslutande för statsändamål och icke för affärsdrift; dock bör den del av bärgarlönen som icke tillfaller staten — d. v. s. 2/5 av nettobärgar- Jönen — fördelas mellan de ombordvarande enligt regler som lastställes i administrativ ordning. Kommittén anför, atl om redaren för ett bärgande fartyg underlåter att fordra lön för bärgningen, då sådan lagligen kunnat utgå, befälhavaren och besättningen torde kunna kräva ersättning av redaren för sina uteblivna andelar. I sista punkten av paragrafen har kommittén upptagit ett stad­ gande av innebörd att staten ulan ansvarighet gentemot de ombordvarande helt eller delvis äger avstå från bärgarlön.

32 Kiingl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

Kommittén påpekar, att förslaget icke reglerar frågan, när en av ett offentligrättsligt statsfartyg ntförd hjälpaktion skall betraktas som bärgning, och tillfogar. Här må emellertid erinras, att frågan i vissa fall kan erbjuda speciella problem, betingade av olika statsfartygs användningsområden. Detta gäller exempelvis isbrytare, tillhöriga staten eller av staten förhyrda för sådant ändamål, och statliga sjöräddningsfartyg. Dessa fartyg användes i verk­ samhet av sådan beskaffenhet, att det stundom kan vara vanskligt att be­ stämma en gräns mellan å ena sidan tjänst, som det åligger fartyget att — kostnadsfritt eller mot jämförelsevis ringa vederlag — lämna sjöfarande, och å andra sidan bärgning. En sådan gränsdragning måste — om anspråk på bärgarlön för insats av sådant fartyg undantagsvis reses — enligt kom­ mitténs mening ske från den utgångspunkten, att vad som normalt faller inom ramen för den verksamhet fartyget har att bedriva i dess egenskap av t. ex. isbrytare icke skall betraktas som bärgning.

Yttrandena. Med något undantag tillstyrker remissorganen förslaget eller lämnar det utan erinran. Sjöfartsstyrelsen framhåller, att förslaget genom sill utformning lämnar utrymme för lämplig praxis angående i vilken utsträckning statsfartyg bör göra anspråk på bärgarlön. Generaltullstyrelsen gör däremot gällande, att Kungl. Maj :t bör fritt för­ foga över statsfartygs bärgarlön och föreslår därför att 230 § utgår ur för­ slaget. Paragrafen bör enligt generaltullstyrelsen ersättas med en bestäm­ melse i 229 § av innehåll, att om bärgning utförts av icke-kommersiellt statsfartyg, vad om bärgarlön är stadgat skall gälla allenast i den mån Kungl. Maj :t därom förordnar. Sjöassuradörernas förening anser, att det måhända finns anledning att ur principiell synpunkt hysa tveksamhet rörande lämpligheten av förslaget, men finner likväl icke anledning rikta någon direkt invändning mot detsamma. Föreningen hemställer emellertid — med hänvisning till kommitténs utta­ lande om gränsdragning mellan å ena sidan bärgning och å andra sidan icke-kommersiella statsfartygs normala verksamhet -— att lagtexten kom­ pletteras så att därav framgår att av isbrytare inom ramen för dess normala verksamhet utförd assistans icke skall anses såsom bärgning. Svenska lotsförbundet befarar, att förslagets redigering kan föranleda den missuppfattningen att kommersiella statsfartyg icke skulle äga rätt till bärgarlön, och föreslår därför, att lagtexten kompletteras med en positiv föreskrift i detta hänseende. Förbundet erinrar om att lotsbåtar, som utrus­ tats jämväl för sjöräddningstjänst, icke med anledning av de enstaka sjö­ räddningar som därav möj liggöres bör kunna betraktas som statliga sjöräddningsfartyg och menar, att sådana lotsbåtar därför uttryckligen bör undantagas från gruppen icke-kommersiella statsfartyg. Chefen för marinen påpekar, att förslaget kan medföra, att ombordva­ rande på bl. a. marinens fartyg kommer i sämre läge beträffande andel i bär­ garlön än ombordvarande på civila fartyg, och ifrågasätter förslagets lämp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196 b 33

lighet. Chefen för marinen upplyser, att i förslag till reglemente för för­ valtning vid marinen upptagits en bestämmelse, att vid marinen anställd eller eljest tjänstgörande personal, som under tjänsteutövning eller med hjälp av marinens materiel utför bärgning, icke äger resa självständigt krav på bärgarlön. Sveriges advokatsamfund anför. Emellertid vill styrelsen något uppehålla sig vid en fråga som kommit­ tén endast indirekt berört dels i motiven till 230 §, dels ock i motiven till 284 §, nämligen befälhavarens och besättningens möjligheter att i eget namn föra talan mot det bärgade fartygets rederi, i vilken fråga viss skan­ dinavisk rättspraxis föreligger. Enligt vad styrelsen har sig bekant föres för närvarande förhandlingar om bärgarlön så gott som alltid mellan rederiet för det bärgande fartyget och det bärgade fartygets kaskoassuradörer. Emel­ lertid lär det understundom ha förekommit att befälhavare eller besättning framfört ett självständigt anspråk. Styrelsen finner uppenbart att den nuva­ rande ordningen fungerar tillfredsställande, och såvitt styrelsen förstår har kommittén icke heller haft för avsikt att lämna befälhavare och besätt­ ning möjlighet att självständigt framföra ersättningskrav annat än emot det egna rederiet. Emellertid ifrågasätter styrelsen om icke begränsningen av befälhavares och besättnings rätt att föra talan mot det bärgade fartygets rederi bör införas i sjölagens bärgningskapitel. Departementschefen. Som kommittén påpekat, överlämnar den av bl. a. de nordiska länderna biträdda internationella bärgningskonventionen till den nationella lagstiftningen att reglera spörsmålen om statsfartygens ställ­ ning när det gäller bärgning. Beträffande rätten till bärgarlön göres icke i de nordiska sjölagarna undantag för fartyg av något slag. Sålunda stad­ gas i 224 § sjölagen, att var som bärgar förolyckat eller nödställt fartyg äger rätt till bärgarlön. Såvitt angår civila icke-kommersiella statsfartyg — exempelvis lots- och tullbåtar — har i nordisk rättspraxis godtagits, att bärgarlön kan förtjänas med sådana fartyg. För marinfartygens vidkommande synes rättsläget ha varit ett annat. Så­ väl i litteraturen som i praxis har i ett flertal sjöfartsländer ansetts, att örlogsmän icke äger kräva bärgarlön. Sådana fartygs allmänna skyldighet att skydda den nationella sjöfarten och tillvarataga dess intressen samt att bi­ springa nödställda sjöfarande oberoende av nationalitet har anförts som grund för denna ståndpunkt. Den brittiska Merchant Shipping Act berätti­ gade intill 1940 örlogsmän att resa anspråk på bärgarlön utan särskilt med­ givande av amiralitetet endast om fartyget var utrustat för bogsering eller bärgningsföretag. I Sverige gör staten i allmänhet icke anspråk på ersätt­ ning för bärgning utförd av svenskt örlogsfartyg men marinförvaltningen har stundom fordrat ersättning för vissa bärgningskostnader och förluster, så­ som för förbrukade maskinförnödenheter och skador på fartyget eller egen­ dom ombord. Härjämte har i några fall gratifikationer åt besättningen ut- 3 Ilihang till riksdagens protokoll 196 b . 1 samt . ATr 166

34 Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1964

verkats eller tillåtits. Den återgivna uppfattningen har i nordisk rättstilllämpning kommit till tydligt uttryck i det av kommittén anförda, ofta åbe­ ropade norska rättsfallet av år 1919. Numera synes emellertid en annan uppfattning rörande detta spörsmål ha vunnit insteg. De nyssnämnda be­ stämmelserna i Merchant Shipping Act ändrades vid revision 1940 så att örlogsfartyg helt likställdes med andra fartyg i ifrågavarande avseende. För nordisk rättstillämpning torde det av kommittén anförda norska rätts­ fallet av år 1958 bli vägledande. Såsom kommittén förutsatt torde det nu vara lämpligt att principiellt likställa alla statsfartyg med enskilda fartyg i fråga om rätt till bärgarlön. När det gäller bärgarlönens fördelning synes de föreslagna reglerna om avdrag från bruttobärgarlönen och om fördelning av nettobärgarlönen mel­ lan redaren, d. v. s. staten, och de ombordanställda samt bestämmelsen om premiering av särskilt förtjänstfull bärgarinsats av sjöman vara ändamåls­ enliga även för de icke-kommersiella statsfartygens del. Beträffande den del av nettobärgarlönen som icke tillfaller staten bör emellertid beaktas, att anställnings- och tjänstgöringsförhållandena ombord på de ifrågavarande statsfartygen kan avvika väsentligt från vad som gäller ombord på andra fartyg. Vad nu sagts avser framför allt örlogsfartygen. Tillämpade på dessa skulle sjölagens fördelningsregler vara mindre lämpliga. Såsom exempel kan anföras att en fördelning på grundval av personalens avlöning skulle vara oförmånlig för värnpliktig personal i förhållande till fast anställd personal. Fördelningen av den del av bärgarlönen, som icke tillfaller sta­ ten, bör därför ske enligt administrativt fastställda regler. Att förslaget sålunda upptager regler rörande fördelningen av bärgarlön, som tillkommer icke-kommersiella statsfartyg, har icke till syfte att åstad­ komma någon ändring i den restriktiva hållning som staten hittills inta­ git när det gäller att framställa anspråk på bärgarlön för bärgning utförd av sådant fartyg. Enligt praxis företräder redaren ensam fartyget såsom bärgarlag. Övriga intressenter i bärgarlaget anses icke äga självständiga anspråk på bärgar­ lön. Däremot torde de som en följd härav kunna vända sig mot redaren med krav på utbetalning av sina andelar eller ersättning för uteblivna sådana. Jag anser att särskilda lagbestämmelser härom icke är erforderliga. Kommittén har föreslagit en regel, enligt vilken staten utan ansvarighet i förhållande till de ombordvarande äger helt eller delvis avstå från att kräva bärgarlön. Syftet med eu sådan regel är att undvika krav på staten på andel i bärgarlön i det fall att staten avstått från sådant anspråk i för­ hållande till det bärgade fartyget och det torde vara lämpligt, att staten äger full handlingsfrihet när det gäller frågan om bärgarlön skall krävas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961 35

231 §. 1 denna paragraf, som icke har motsvarighet i gällande sjölag, upptages bestämmelser rörande anmälan om anspråk på särskild gottgörelse enligt 229 § 1 mom.

Kommittén föreslår, att anmälan om särskild gottgörelse skall göras till redaren eller befälhavaren inom en frist av tre månader samt att pröv­ ningen av sådant anspråk i händelse av tvist skall ankomma på sjömansnämnden i Stockholms sjömanshusdistrikt.

Yttrandena. Den föreslagna tremånadersfristen kan enligt hovrätten för Övre Norrland vara för kort, om t. ex. vid bärgningsföretag en sjöman skulle skadas så allvarligt, att han under några månader blir satt ur stånd att an­ mäla sitt anspråk, men synes hovrätten å andra sidan vara rimlig av hänsyn till övriga sakägare. Sjömansnämnden i Stockholms sjömanshusdistrikt förklarar sig icke ha anledning till erinran mot förslaget. Svenska lotsförbundet föreslår sådan jämkning i förslagets avfattning som påkallas av förbundets förut redovi­ sade mening att även annan än sjöman bör äga rätt till särskild gottgörelse för förtjänstfull insats. Invändningar göres emot förslaget, att anspråk som här avses skall prövas i administrativ ordning. Sålunda ifrågasätter hovrätten för Övre Norrland huruvida icke samtliga fall av tvist i fråga, som regleras i den föreslagna 229 §, bör prövas av domstol samt hänvisar till att det finska förslaget föreskriver domstolsprövning och att det danska förslaget synes förutsätta detsamma. Hovrätten förklarar sig emellertid icke vilja draga nämndens sakkunskap i tvivelsmål. Svea hovrätt gör liknande erinran och framhåller, att prövningen av anspråk på särskild gottgörelse kan bli vansklig från många synpunkter, icke minst bevismässigt. Anspråket torde ofta få ses i samband med bärgarlönefördelningen i dess helhet, vilken i sin tur kan inrymma faktiska och rättsliga spörsmål, som i mindre grad lämpar sig för administrativ behandling. Hovrätten föreslår att tvist, varom här är fråga, prövas av Stockholms rådhusrätt i sammansättning som gäller för upptagande av sjö­ förklaring och uttalar, att eftersom den särskilda gottgörelscn skall utgå ur bruttobärgarlönen intresse föreligger av ett förhållandevis snabbt avgörande. Den föreslagna korla fristen för anmälan av ersättningsanspråket kan där­ för enligt hovrättens mening kompletteras med förbud att överklaga råd­ husrättens avgörande i sådan sak. Även Stockholms rådhusrätt uttalar betänkligheter emot den föreslagna ordningen för prövning av anspråk av ifrågavarande slag och erinrar om att sjömansnämnderna tillkommit för helt andra ändamål. Rådhusrätten anför.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

Storleken av den bärgarlön, som det bärgade fartyget överhuvudtaget skall utge, skall vid tvist lösas av domstol. En sådan prövning kan tänkas ske på grund av antingen en fastställelsetalan eller en fullgörelsetalan. En­ ligt det föreslagna lagstadgandet skall, då fråga är om enbart fastställelse av särskild gottgörelse, saken avgöras av sjömansnämnden men fullgörelseta­ lan prövas av domstol. Förhållandet innebär olägenhet för vederbörande sjöman. Bestämmelser om förfarandet inför nämnden saknas. Får veder­ börande sjöman tillfälle att inför nämnden muntligen utföra sin talan? Svea hovrätt påpekax-, att de danska och norska förslagen till skillnad irän de svenska och finska innehåller en positiv föreskrift för redaren att, så snart bärgarlön blivit fastställd genom avtal eller lagakraftägande dom, till envar andelsberättigad sända underrättelse om bärgarlönens storlek jämte en plan över fördelningen av densamma. Hovrätten anför härom. Enligt hovrättens förmenande kan en sådan regel bliva av stort värde. Visserligen kan det i allmänhet antagas, att redaren självmant —- delvis med tanke på innehållet i förslagets 284 § — skall vilja prestera här avsedd underrättelse utan längre dröjsmål, men det kan otvivelaktigt tänkas före­ komma fall då redaren avsiktligt eller oavsiktligt skall komma att föranleda obefogat dröjsmål med bärgarlönsfördelningen. Det kan här t. ex. vara fråga om att redaren för ett mycket litet fartyg erhåller högst betydande be­ lopp varvid redan ränteinkomsten kan fresta till en fördröjning. Särskilt när bärgarlönen fastställes i avtal är det också svårt för befälhavare och besättning att bevaka sina intressen. Hovrätten vill alltså föreslå, att i den svenska sjölagen införes en regel om underrättelseplikt av ovan omnämnt innehåll.

Departementschefen. Gottgörelse varom här är fråga skall utgå ur brutto­ bärgarlönen och sålunda bestridas av samtliga i bärgarlönen andelsberättigade. Det är rimligt, att initiativet till att gottgörelse utgår åvilar den sjö­ man, som anser sig äga anspråk på särskild gottgörelse. För att icke för­ delningen i övrigt skall bli oskäligt uppehållen av ovisshet rörande före­ komsten av dylikt anspråk är en jämförelsevis kort tidsfrist inom vilken anspråket skall anmälas behövlig. Den svenska kommitténs förslag om en tidsfrist av tre månader synes mig innefatta en god avvägning. Jag anser det vidare vara en lämplig anordning att anmälan kan göras icke endast hos redaren utan också — för vidarebefordran till denne — hos befälha­ varen. Såsom framhållits i flera remissyttranden kan det anföras skäl för att prövningen av anspråk på särskild gottgörelse bör ske i samma ordning som gäller för bärgarlönen i övrigt. En prövning i vanlig judiciell ordning skulle emellertid kunna oskäligt fördröja hela fördelningsförfarandet och det torde knappast böra komma i fråga att skapa ett särskilt judiciellt för­ farande för här avsedda fall. Särskild gottgörelse är vidare avsedd för mycket ovanliga fall och prövningen måste väsentligen komma att inne­ fatta ett rent skönsmässigt avgörande. Det är då motiverat att låta beho-

Kungl. Maj.ts proposition nr t (i (i år 1964 37 vet av smidighet och formlöshet i förfarandet väga tyngre än andra be­ rättigade hänsyn. Jag biträder på grund härav kommittéförslaget. Den av Svea hovrätt föreslagna bestämmelsen om föreskrift för redaren att tillställa envar- andelsberättigad underrättelse om bärgarlönens storlek och en fördelningsplan kommer jag att beröra i anslutning till 284 §.

232 §. Departementschefen. I denna paragraf upptages med smärre redaktionella jämkningar bestämmelsen i nuvarande 229 §.

284 §. Departementschefen. I detta lagrum uppställes för vissa sjörättsliga ford­ ringar särskilda korta preskriptionstider. Förslaget upptar en ny preskrip­ tionsregel. I avsaknad av särskild föreskrift torde befälhavares och besättnings an­ språk på andel i bärgarlön för närvarande preskriberas enligt de allmän­ na reglerna om tioårig preskription. Besättningen på ett bärgande fartyg kan emellertid jämförelsevis snart efter bärgningsföretaget vara helt eller delvis skingrad och det kan då vara omöjligt för redaren att komma i för­ bindelse med de förutvarande besättningsmännen. Någon gång kan en mot svarande situation råda i fråga om befälhavaren. Behov får därför anses föreligga av en kortare preskriptionstid än den tioåriga. I huvudsaklig över­ ensstämmelse med motsvarande finska och norska förslag föreslår jag där­ för en ettårig preskriptionstid för fordran på andel i bärgarlön. Det torde vara lämpligt, att preskriptionstiden räknas, icke såsom för ford­ ran på bärgarlön från det bärgningsföretaget slutförts utan från det veder­ börande av redaren erhållit underrättelse om bärgarlönens och andelens storlek. Utan sådan underrättelse torde de andelsberättigade i allmänhet ha svårigheter att bevaka sina anspråk på andel i bärgarlönen. Detta skul­ le stundom kunna inbjuda till obefogat dröjsmål med fördelningen. Svea hovrätt har i anslutning till 231 § föreslagit att i det svenska lagförslaget skulle, liksom i motsvarande danska och norska förslag, upptagas en före­ skrift, att redaren skall ge envar andelsberättigad underrättelse som här avses. Enligt min mening har emellertid redaren på grund av sättet för preskriptionstidens beräkning även utan en sådan bestämmelse ett själv­ ständigt intresse av att underrätta de andelsberättigade. Vanligen torde han också ha anledning att handla utan onödigt dröjsmål, eftersom han eljest kan komma att gå miste om möjlighet att nå t. ex. en utomlands avmönstrad sjöman med underrättelse. Dröjsmål kan sålunda för honom leda till att han icke blir fredad för krav på andel i bärgarlönen förrän den allmänna lioåriga preskriptionstiden utgått. Föreskrift i detta hänseende torde därför icke vara erforderlig. Hänvisningen till 229 § har utformats så att den icke avser särskild

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år l!)6i

gottgörelse för förtjänstfull insats. De skäl, som motiverar kort preskrip­ tionstid för krav på andel i bärgarlön, torde nämligen icke göra sig gällande i fråga om sådant, redan fastställt anspråk.

Ansvarsbestämmelserna

Allmän motivering

Sjölagens ansvarsbestämmelser, upptagna i dess 12 kap., kvarstår i vä­ sentliga delar oförändrade sedan lagens tillkomst 1891. Motsvarande norska bestämmelser utbröts redan 1902 ur sjölagen och överfördes till allmänna strafflagen; de har nyligen underkastats viss översyn som lett till lagänd­ ring 1963. De danska ansvarsbestämmelserna har bibehållits i sjölagen och senast reviderats genom lagändring 1952. Även den finska sjölagen av år 1939 upptager ansvarsbestämmelser. Enligt direktiven skall sjölagskommittén se över sjölagens ansvarsbe­ stämmelser. Kommittén har inlett men icke slutfört sin revision av dem. Förslag om vissa ändringar har emellertid lagts fram i betänkandet. Änd­ ringarna är dels föranledda av vissa förslag till lagändringar i fråga om sjö­ förklaring m. m. — vilka icke nu upptages till övervägande — dels fram­ lagda som följdändringar till ansvarsbestämmelserna i brottsbalken.

Sjölagskommitténs förslag

Kommittén framhåller, att en genomgripande omarbetning av ansvars­ bestämmelserna i sjölagen är påkallad men att en sådan icke kan verkstäl­ las förrän revisionen av andra partier i sjölagen — främst befälhavarekapit­ let — blivit slutförd. Vissa ändringar erfordras likväl för en anpassning av ansvarsbestämmelserna till brottsbalken. Kommittén har ansett angeläget att dessa ändringar hålls inom ramen för vad som nu kan anses vara nöd­ vändigt. De ändringsförslag, som är betingade av brottsbalken, innebär främst att straffarbete som brottspåföljd utmönstrats och att strafflatituderna jäm­ kats. Vidare har den i 292 § 4 mom. sjölagen upptagna bestämmelsen om förhöjt straff vid s. k. objektiva överskott avlägsnats. Sistnämnda paragraf innehåller även vissa bestämmelser om straff för medverkan, vilka samman­ faller med de allmänna medverkansreglerna i strafflagen resp. brottsbal­ ken. Kommittén påpekar, att man numera torde ha kommit fram till den ståndpunkten att de allmänna medverkansreglerna är generellt tillämpliga även utanför strafflagens (resp. brottsbalkens) område utom möjligen vad mera bagatellartade förseelser angår. Det saknas därför anledning att bibe­ hålla ifrågavarande, enbart till 292 § sjölagen knutna stadgande om straff för sådan medverkan, som nu sagts. Däremot har kommittén bibehållit lag­ rummets föreskrifter med avseende på vissa speciella former av medverkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1(164 39

Remissyttrandena De erinringar och betänkligheter, som under remissbehandlingen riktats mot ansvarsbestämmelserna, angår endast i ringa mån de föreslagna följd­ ändringarna till brottsbalken; i den delen lämnas förslaget väsentligen utan erinran. Svenska maskinbefälsförbundet är det enda remissorgan som nå­ got uppehåller sig vid förslaget i denna del. Förbundet påpekar som an­ märkningsvärt, att kommittén, trots den ansvarsfulla ställning som befäl­ havaren förmenas intaga, ansett sig kunna föreslå vissa jämkningar nedåt av strafflatituderna.

Departementschefen Den revision av sjölagens ansvarskapitel, som för närvarande förberedes av kommittén, kan icke föranleda lagstiftning innan brottsbalken trätt i kraft. De av brottsbalken betingade ändringarna i sjölagen kan därför icke samordnas med revisionsarbetet i övrigt utan måste genomföras separat. Be­ stämmelserna torde med hänsyn härtill i åtskilliga hänseenden tills vidare få bibehållas vid föråldrade konstruktioner och utformningar för att icke det fortsatta arbetet skall föregripas. Lagbestämmelserna får sålunda pro­ visorisk karaktär. Kommittéförslaget följer på det hela taget de principer, efter vilka för­ slag till motsvarande följ dlagstiftning utarbetats på andra områden. Det har därför utan större ändringar lagts till grund för det inom justitiede­ partementet utarbetade lagförslaget. Till skillnad från kommittén har jag funnit, att sjölagens mot brottsbalkens medverkansregler svarande bestäm­ melser bör bibehållas i sak oförändrade i avbidan på pågående översyn av specialstraffrätten. Jag föreslår vidare, att bestämmelserna om straff för vissa förfaranden med dagbok upphäves.

Specialmotivering

Sjölagens 12 kap. omfattar 285—312 §§. Av dem är 285 och 289 samt 297 —309 §§ upphävda i samband med tillkomsten av 1922 års sjömanslag. 296 § innehåller bestämmelser om den särskilda påföljd, som förlust av behörighet att föra fartyg innebär; därom är icke fråga i detta samman­ hang. Frågan om ändring av 286 § torde komma att behandlas i annat sam­ manhang. Förevarande förslag omfattar 287, 288, 290—295 samt 311 och 312 §§.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

287 §. Detta lagrum kvarstår väsentligen oförändrat sedan sjölagen tillkom. Enligt första stycket första punkten bestraffas den befälhavare med bö­ ter, högst tvåhundra kronor, som försummar sina åligganden med avseende på dagboks förande och uppvisande. De grundläggande reglerna härom återfinnes i 35—38 och 40 §§ sjölagen. Jag föreslår, att påföljden — med tillämpning av den nya gränsen mellan dagsböter och penningböter i 25 kap. 1 § brottsbalken — bestämmes till böter högst femhundra kronor. Styckets andra punkt innehåller i gällande lydelse bestämmelser om straff för vissa förfaranden med dagbok, vilka svarar mot brottsbalkens be­ stämmelser om bl. a. urkundsförfalskning. Med böter eller fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år straffas sålunda befälhavare, som »sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra» för falsk dag­ bok, ändrar den, förstör eller undansticker den eller gör den oläslig. När omständigheterna är synnerligen försvårande kan straffarbete intill fyra år ädömas. I sjölagen har sålunda bibehållits ett krav på särskilt syfte med gärningen, som vid 1948 års strafflagsreformering i strafflagen ersattes med kravet på fara i bevishänseende. Eftersom dagbok uppenbarligen utgör urkund, kan sådana förfaranden, som förevarande stadgande gäller, i allt väsentligt beivras med tillämpning av bestämmelserna i brottsbalkens 14 och 15 kap. Anledning synes icke fö­ religga att bibehålla dylika straffbestämmelser i sjölagen och jag föreslår därför, att de upphäves. Enligt lagrummets andra stycke är bestämmelserna i första stycket till­ lämpliga även på maskinchef, styrman och maskinist. Jag föreslår, att stad­ gandet i förevarande paragraf göres generellt tillämpligt och att andra styc­ ket följaktligen utgår.

288 §. Detta lagrum, som i alltjämt gällande delar erhöll sin lydelse i samband med 1914 års sjölagsändringar, stadgar bötestraff för befälhavare, som vägrar att i vederbörlig ordning till besiktningsmän utlämna fartygets na­ tionalitetshandling eller hemortsbevis eller försummar sin skyldighet att avgiva rapport enligt 40 § sjölagen eller att i enlighet med sagda lagrum an­ mäla sig för avgivande av sjöförklaring. Paragrafen har redaktionellt jäm­ kats i förslaget.

290 §. Förevarande lagrum har icke ändrats sedan sjölagen tillkom. Det inne­ håller i en första punkt bestämmelser om straff för oredlighet av befälhava­ re gentemot vissa intressenter i fartyg och last, vars rätt och bästa han har att bevaka enligt sjölagens bestämmelser. Paragrafen torde i denna del närmast supplera brottsbalkens bestämmelser om trolöshet mot huvudman.

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 196b 41

Straffet är högst straffarbete i två år, om ej strängare straff är föreskri­ vet i allmän lag. För grov försummelse av nämnda intressenters rätt och bästa är straffet enligt andra punkten böter eller fängelse i högst ett år. Förfarande som därmed avses torde närmast kunna betecknas som tjänste­ fel i enskild tjänst. I 311 § upptages regler om åtal beträffande brott enligt 290 §. Brottet får ej åtalas utan angivelse av målsägande, om icke straffet skall bestämmas enligt strafflagen. Vid sidan av brottsbalken torde något utrymme knappast finnas för tilllämpning av lagrummets första punkt och bestämmelserna däri skulle där­ för sannolikt kunna helt upphävas. Till denna punkt föreligger emellertid viss anknytning i den andra punkten, beträffande vilken närmare övervä­ ganden lämpligen bör anstå i avbidan på sjölagskommitténs översyn av an­ svarsbestämmelserna. Förslaget berör därför endast påföljderna för brott enligt denna paragraf. För brott enligt paragrafens första punkt föreslås påföljden bli dags­ böter eller fängelse i högst två år, om ej för gärningen är stadgat svåra­ re straff i brottsbalken. För fall av grov försummelse föreslås påföljden bli dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Ätalsbestämmelsen i 311 § har, med redaktionell jämkning, upptagits så­ som ett andra stycke i förevarande paragraf. 290 § hör till dem, vilka får beräknas bli underkastade en genomgri­ pande bearbetning i samband med den fullständiga revisionen av detta kapitel. 291 §. Avviker befälhavare ur tjänsten och överger fartyget, straffas han enligt första stycket i förevarande lagrum med straffarbete i högst två år eller fängelse. Är omständigheterna synnerligen mildrande kan i stället böter, dock ej under femtio kronor, ådömas. Jag föreslår, att påföljden blir fängel­ se i högst två år eller, om brottet är ringa, dagsböter. Enligt lagrummets andra stycke straffas befälhavare med böter, ej under etthundra kronor, eller med fängelse, om han lämnar fartyget när det är i fara utan att iakttaga vad som stadgas i 43 § sjölagen eller vad eljest ålig­ ger honom såsom god sjöman. Jag föreslår, att påföljden bestämmes till dagsböter eller fängelse i högst ett år.

292 §. Lagrummet reviderades genom 1914 års sjölagsändringar. Har befälhavare utan nödtvång gått till sjöss med fartyg, som på vissa angivna sätt brustit i sjövärdighet så att resan enligt vad befälhavaren bort inse var förbunden med uppenbar livsfara för de ombordvarande, straffas han enligt 1 inom. med fängelse i högst ett år eller med böter från och med etthundra till och med femtusen kronor. Jag föreslår, att påföljden bestämmes Till dagsböter eller fängelse i högst Ivå år. 4 Bihanq till riksdagens protokoll i 96 Ii . 1 samt . .Yr 1 GG

42 Knngl. Maj.ts proposition nr 166 år 196i

Enligt 2 inom. straffas befälhavaren med böter till och med ettusen kro­ nor, om han åsidosätter vad som enligt 26 § sjölagen åligger honom, d. v. s. detaljerade skyldigheter i fråga om tillsyn över fartygets säkerhet, såframt icke 1 mom. är tillämpligt. Påföljden föreslås bli dagsböter. I lagrummets 3 mom. föreskrives ett straff av böter till och med ettusen kronor för försummelse av skyldighet enligt 32 § sjölagen, en paragraf som avhandlar vissa befälhavarens åligganden i samband med fartygets navige­ ring. Jag föreslår här samma påföljd som i 2 mom.. 4 mom. innehåller bestämmelser om förhöjt straff vid s. k. objektiva överskott i fall som avses i 1—3 mom. Dessa bestämmelser föreslås utgå. Om genom gärningen vållats annans död eller kroppsskada eller sjukdom, kan emellertid förutom förevarande paragraf 3 kap. 7 eller 8 § brottsbalken tilllämpas.

293 §. Detta lagrum kvarstår oförändrat sedan sjölagens tillkomst. Är befälha­ vare genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållande till sjöolycka och är 292 § icke tillämplig, straffas han med böter eller fängelse i högst ett år, där ej gärningen skall bestraffas strängare enligt allmän lag. Som påföljd föreslås dagsböter eller fängelse i högst ett år, om ej för gärningen är stadgat svårare straff i brottsbalken.

294 §. Lagrummet reviderades i samband med 1912 och 1914 års sjölagsändringar. Sjölagen ålägger befälhavare vissa skyldigheter ifall hans fartyg sam­ manstöter med annat fartyg; de gäller främst bistånd till det andra fartyget och de ombordvarande där. Försummelse härvidlag belägges i första styc­ ket av förevarande lagrum med straff av böter, ej under etthundra kronor, eller fängelse. Är omständigheterna synnerligen försvårande kan straffar­ bete i högst två år ådömas. Jag föreslår, att påföljden bestämmes till dags­ böter eller fängelse i högst två år. Jag anser det icke erforderligt att göra någon indelning med hänsyn till brottets svårhetsgrad. Försummar befälhavare sina skyldigheter enligt 34 a och b §§ sjölagen att bispringa nödställda till sjöss eller att vidtaga åtgärder emot faror till sjöss, straffas han enligt förevarande paragrafs andra stycke med böter eller fäng­ else. Påföljden föreslås bli dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

295 §. Lagrummet erhöll gällande lydelse genom lagändring 1952. I paragrafen stadgas straff av böter för vägran att ombord på fartyget medtaga bl. a. sjöfolk, vars bemsändande det ankommer på konsul att besörja eller som enligt 26 § sjömanslagen äger rätt till fri hemresa. Paragrafen har redak­ tionellt jämkats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196i 43

311 §. Bestämmelsen i förevarande paragraf har med en redaktionell jämkning intagits i 290 §. Paragrafen föreslås därför skola upphöra att gälla.

312 §. I denna paragraf som kvarstår oförändrad sedan sjölagens tillkomst stad­ gas, att beträffande straff ådömt enligt sjölagen skall gälla vad allmän lag föreskriver, där ej annorlunda stadgas i ansvarskapitlet. Bestämmelsen utgår enligt förslaget såsom obehövlig.

Hemställan

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över det vid protokollet fogade förslaget till lag om ändring i sjölagen måtte för det i § 87 regerings­ formen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen. Ur protokollet: Margit Hirén

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196b

Bilaga

Förslag

till

„ Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, dels att 150, 224, 225, 227—229, 284, 287, 288 och 290—295 §§ sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att till sjölagen skola fogas tre nya paragrafer, betecknade 230 §, 231 § och 232 §, av nedan angiven lydelse, dels att 311 och 312 §§ sjölagen skola upphöra att gälla.1

Fraktbidrag till--------------------------- ------- tidsbefraktaren ensam. Den andel i bärgarlön som tillkom­ Sådan ersättning för löner och kost mer redaren skall, sedan befrakta- som avses i 229 § 1 mom. första ren tillgodoförts gottgörelse för tids­ stycket 2 tillfaller befraktaren. Den frakt och bränsle, lika fördelas mel­ andel i bärgarlön som tillkommer re­ lan bortfraktaren och befraktaren. daren fördelas lika mellan bortfrak­ taren och befraktaren.

224 §. Var som bärgar förolyckat eller Den som bärgar fartyg, vilket för­ nödställt fartyg eller ombordvarande olyckats eller är i fara, eller ombord­ gods eller något, som hört till sådant varande gods eller något, som hört fartyg eller gods, så ock envar, som till sådant fartyg eller gods, så ock vid bärgningen medverkar, äge und­ envar, som medverkar vid bärgning­ få bärgarlön. Till andel i lön, som en, äger rätt till bärgarlön. Till an­ för sådan bärgning skall utgå, vare del i bärgarlön är även den berät­ ock den berättigad, vilken under den tigad, vilken under den fara som nöd, som föranlett bärgningen, räd­ föranlett bärgningen räddat någon dat människor från fartyget eller från fartyget eller medverkat vid medverkat vid deras räddning. räddningen. Den, som vid bärgningsföretag Har någon medverkat vid bärg­ medverkat trots uttryckligt och be­ ningsföretag trots uttryckligt och be­ fogat förbud av fartygets befälhava­ fogat förbud av fartygets befälhava­ re, äge ej rätt till bärgarlön. re, äger han icke rätt till bärgarlön. Bärgarlön skall, i den mån så på­ Bärgarlön skall, i den mån så på­ fordras, utgå även där fartyg, som fordras, utgå även om fartyg, som av annat fartyg bärgats, tillhör sam­ bärgats av annat fartyg, tillhör sam­ ma ägare som detta senare. ma ägare som det andra fartyget.

1 Senaste lydelse se beträffande 150 § SFS 1936: 2764224 § SFS 1964: 85, 284 5 SFS lc*28- 161, 225 och 227 §§ SFS 1912: 326, 287 och 295 §§ SFS 1952: 531, 288 och 311 SS SFS 1922: 271, 292 § SFS 1914: 347 och 294 § SFS 1914: 348. Upphört att gälla hava 230—232 §§ enl. SFS 1927: 78.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196'i 45

Åligger det någon enligt avtal att Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller lotsning el­ verkställa bogsering eller lotsning el­ ler utföra liknande arbete för fartygs ler utföra liknande arbete för fartygs räkning, äge han ej, där fartyget räkning och råkar fartyget i fara, kommer i nöd, att för hjälp, som han äger han ej rätt till bärgarlön för därunder lämnat fartyget, undfå hjälp som han lämnar fartyget, med bärgarlön, med mindre den hjälp mindre hjälpen icke kan anses ingå icke kan anses ingå i fullgörandet i fullgörandet av avtalet. av avtalet. Har gods---------------------------------- - — ------- ej personligen. Kunna parterna---------------- — — ■— ------------av domstol. 225 §• Vid bestämmande — —------------------- — --------bärgades värde. Har någon, som deltagit i bärg­ Har någon, som deltagit i bärg­ ning, genom fel eller försummelse ning, genom fel eller försummelse föranlett den nöd, vari fartyget va­ föranlett den fara vari fartyget råkat rit försatt, eller har han vid bärg­ eller har han vid bärgningen gjort ningen gjort sig skyldig till stöld eller sig skyldig till stöld eller snatteri snatteri eller till undandöljande av eller till undandöljande av bärgat bärgat gods eller annan sviklig hand­ gods eller annan sviklig handling, ling, äge rätten förklara bärgarlönen äger rätten förklara bärgarlönen förverkad eller nedsätta dess belopp förverkad eller nedsätta dess belopp under vad eljest varit skäligt. under vad som eljest varit skäligt. 227 §• År avtal rörande bärgning ingång­ År avtal rörande bärgning ingång­ et medan nöden ännu varade och un­ et medan faran ännu varade och un­ der dess inflytande och prövas vill­ der dess inflytande och prövas vill­ koren i avtalet icke vara skäliga, äge koren i avtalet icke vara skäliga, rätten efter yrkande av någondera äger rätten förklara avtalet helt eller parten förklara avtalet helt eller till delvis ogillt. viss del ogillt. Enahanda befogenhet tillkomme Detsamma gäller i fråga om annat rätten jämväl i fråga om avtal, som avtal, såframt den bärgarlön som be­ annorledes ingåtts, så framt det be­ tingats finnes stå i uppenbart miss­ lopp, som i bärgarlön betingats, fin­ förhållande till värdet av den tjänst nes stå i uppenbart missförhållan­ bärgaren lämnat. de till värdet av den tjänst bärgarna lämnat. Vad i------------------------------------------ ----------- finnes träffat. Har bärgarlön guldits medan nö­ Har bärgarlön betalts medan faran den ännu varade, åligge den, som vill ännu varade, åligger det den som vinna åter något av det gnidna, alt vill vinna åter något av vad han be­ instämma klander inom sex månader talt att väcka talan därom inom sex efter det betalning erlades, eller have månader efter det betalning erlades. förlorat sin talan. Försittes denna tid, bär han förlo­ rat sin talan. 228 g. 228 §. Tvista bärgare inbördes om bär­ Tvista bärgare inbördes om bär­ garlönens fördelning, bestämmes garlönens fördelning, bestämmes

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196i

denna av rätten med ledning av de denna av rätten med ledning av de i 225 § angivna omständigheter. i 225 g angivna omständigheterna.

229 §. Har fartyg under resa något bär­ 1 mom. Har fartyg under resa bär­ gat, skall av bärgarlönen, sedan där­ gat något, skall av bärgarlönen först av först gottgjorts den skada, som utgå genom bärgningen må hava tillfo­ 1. ersättning för skada, som genom gats fartyg eller last, redaren erhålla bärgningen må hava tillfogats farty­ två tredjedelar, om fartyget är ång­ get, lasten eller annan egendom om­ fartyg, men eljest hälften, samt åter­ bord, stoden lika fördelas mellan befälha­ 2. ersättning för sådana utgifter varen och besättningen; vad besätt­ för bränsle samt löner och kost åt ningen tillfaller skall fördelas i för­ befälhavaren och besättningen, som hållande till den avlöning, envar åt­ uppkommit i anledning av bärgningnjuter. Avtal därom att av bärgarlön, en, som kan med fartyg förtjänas, ringa­ 3. särskild gottgörelse som må till­ re andel, än nu är sagt, skall tillfalla erkännas sjöman, vilken vid bärg­ befälhavaren eller besättningen vare ningen gjort synnerligen förtjänst­ ogillt, där ej fartyget är särskilt ut­ full insats eller utsatt sig för synner­ rustat för bärgningsarbete eller avta­ lig fara. let angår utförande av visst bärg­ Av återstoden skall redaren erhål­ ningsföretag. la tre femtedelar. Resten skall med en tredjedel tillfalla befälhavaren och med två tredjedelar den egent­ liga besättningen att fördelas i för­ hållande till den avlöning envar åt­ njuter. Befälhavarens andel skall dock alltid uppgå till minst det dubb­ la av den högst avlönade besättnings­ mannens andel. Lots på fartyget äger taga del i bärgarlönen som om han var medlem av besättningen och, om han icke är anställd hos redaren, uppbar lön såsom främste styrman. 2 mom. Om det påkallas av sär­ skilda förhållanden, såsom ändamå­ let med fartygets resa eller sättet för beräknande av lön eller ersättning åi dem som arbeta i fartygets tjänst, må bärgarlön fördelas efter andra grunder än som sägs i 1 mom. 3 mom. Avtal om att av bärgarlön, som kan förtjänas med fartyg, ringa­ re andel än som sägs i 1 mom. skall tillfalla befälhavaren eller besätt­ ningen är icke giltigt, med mindre fartyget driver bärgningsverksam­ het och är särskilt utrustat härför eller avtalet ingåtts i samband med

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964 47

påmönstring och avser utförandet av

visst bärgningsföretag.

Har bärgning utförts av svenskt

statsfartyg, som brukas uteslutande

för statsändamål och icke för affärs­

drift, skall vad i 229 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning. Den

del av bärgarlönen, som icke tillfal­

ler staten, skall dock fördelas mel­

lan de ombordvarande efter regler

som Konungen fastställer.

Staten må utan ansvarighet gent­

emot de ombordvarande avstå från

bärgarlön.

Anspråk på särskild gottgörelse

enligt 229 § 1 mom. första stycket 3

skall anmälas hos redaren eller be­

fälhavaren inom tre månader efter

det att bärgningsföretaget slutförts.

Tvist om gottgörelse, som avses i

första stycket, prövas av sjömans-

nämnden i Stockholms sjömanshus­

distrikt. Talan må ej föras mot

nämndens beslut i sådan tvist.

Utan bärgarnas medgivande må Utan bärgarnas medgivande må icke, innan bärgarlönen guldits eller icke, innan bärgarlönen betalts eller säkerhet därför blivit ställd, bärgat säkerhet för denna ställts, bärgat fartyg lämna det ställe, dit det efter fartyg lämna det ställe, dit det förts bärgningen förts, eller bärgat gods efter bärgningen, eller bärgat gods av ägaren tagas i besittning. tagas i besittning av ägaren.

284 Nedanstående fordringar upphöre, Nedanstående fordringar skola evad ansvarigheten för dem är be­ upphöra, vare sig ansvarigheten för gränsad eller obegränsad, om talan dem är begränsad eller obegränsad, icke i laga ordning anhängiggöres: om talan icke i laga ordning an­ hängiggöres : 1. för fordran å bärgarlön — inom 1. för fordran å bärgarlön — inom två år från det bärgningsföretaget två år från det bärgningsföretaget slutförts; slutförts samt, såvitt avser fordran å andel i bärgarlön enligt 229 § 1 mom. andra stycket, inom ett år från det vederbörande av redaren erhål-

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964

lit underrättelse om bärgarlönens

och andelens storlek;

2. för fordran---------------- -------- dispaschens dag. Svarar i------------------------ lag stadgas. Har fordran,------------------ ------------talan bevakad.

287 §. Försummar befälhavare vad ho­ Försummar någon vad honom nom med avseende å dagboks föran­ åligger med avseende å dagboks fö­ de eller uppvisande åligger, straffes rande eller uppvisande, dömes till med böter, högst tvåhundra kronor. böter, högst femhundra kronor. Har befälhavare, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, fört falsk dagbok eller dagboken ändrat eller förstört, undanstuckit eller oläslig gjort, straffes med bö­ ter eller fängelse i högst sex måna­ der eller straffarbete i högst två år; äro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffar­ betet höjas till fyra år. Samma lag vare, där maskinchef, styrman eller maskinist så förbrutit sig, som i denna § sägs.

288 §. För vägran att i fall, som i 6 § För vägran att i fall, som avses i omförmäles, till besiktningsmän 6 §, till besiktningsmän överlämna överlämna fartygs nationalitetshand­ fartygs nationalitetshandling eller ling eller hemortsbevis straffes be­ hemortsbevis dömes befälhavaren till fälhavaren med böter. dagsböter. Försummar befälhavare att, när Försummar befälhavare att, efter händelse inträffat av sådan beskaf­ vad som stadgas i 4-0 §, avgiva rap­ fenhet, som i 40 § sägs, därom av­ port eller anmäla sig för sjöförkla­ giva rapport eller att anmäla sig för ring, dömes till dagsböter. sjöförklaring på sätt i samma § stad­ gas, dömes till böter.

290 §. 290 §. Gör befälhavare sig skyldig till Gör befälhavare sig skyldig till oredlighet mot redare, lastägare, för­ oredlighet mot redare, lastägare, för­ säkringsgivare eller annan, vars rätt säkringsgivare eller annan, vars rätt och bästa det enligt denna lag åligger och bästa det enligt denna lag ålig­ honom att bevaka, straffes högst ger honom att bevaka, dömes till med straffarbete i två år. där ej gär­ dagsböter eller fängelse i högst två ningen efter allmän lag bör beläggas år, om ej för gärningen är stadgat med strängare straff. För grov för­ svårare straff i brottsbalken. För summelse av deras rätt och bästa grov försummelse av deras rätt och vare straffet böter eller fängelse i bästa dömes till dagsböter eller fäng­ högst ett år. else i högst sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964 49

Brott, som i 290 § omförmäles, må Brott som avses i denna paragraf ej åtalas av allmän åklagare, utan må ej åtalas av åklagare, med mind­ att målsägande angivit brottet till re målsägande angivit brottet till åtal; skall brottet straffas efter all­ åtal. Skall straff för brottet ådömas män lag, lände till efterrättelse vad enligt brottsbalken, gäller vad där är sådan lag stadgar i fråga om rätt till stadgat om rätt till åtal. åtal. 291 §• Avviker befälhavaren ur tjänsten Avviker befälhavare ur tjänsten och övergiver det honom anförtrod­ och övergiver det honom anförtrod­ da fartyg, straffes med straffarbete i da fartyget, dömes till fängelse i högst två år eller fängelse eller, där högst två år eller, om brottet är ringa, omständigheterna äro synnerligen till dagsböter. mildrande, med böter, ej under fem­ tio kronor. Lämnar befälhavare fartyget när Lämnar befälhavare fartyget när det är statt i fara, utan att iakttaga det är i fara, utan att iakttaga vad vad i 43 § stadgas eller vad eljest som stadgas i 43 § eller vad som el­ åligger honom såsom god sjöman, jest åligger honom såsom god sjö­ straffes med böter, ej under etthund­ man, dömes till dagsböter eller fäng­ ra kronor, eller med fängelse. else i högst ett år. 292 §• 1 mom. Har befälhavare, utan att 1 mom. Har befälhavare, utan att nödtvång därtill föranlett, gått till nödtvång därtill föranlett, gått till sjöss med fartyg, som haft sådana sjöss med fartyg, som haft sådana brister till skrov, maskin eller utrust­ brister till skrov, maskin eller utrust­ ning eller som varit så illa bemannat ning eller som varit så illa bemannat eller så hårt eller olämpligt lastat eller så hårt eller olämpligt lastat eller så olämpligt barlastat, att han eller så olämpligt barlastat, att han bort inse, att resan var förbunden bort inse, att resan var förbunden med uppenbar livsfara för dem, som med uppenbar livsfara för de om­ voro ombord, straffes med fängelse i bordvarande, dömes till dagsböter el­ högst ett år eller böter från och med ler fängelse i högst två år. Hava flera etthundra till och med femtusen kro­ medverkat till sådan gärning, skall nor. gälla vad som är stadgat i 23 kap. brottsbalken. Lika med befälhavare straffes re­ Till straff, som sägs i första styc­ dare eller annan, där han uppsåtligen ket, dömes redare eller annan, som förlett befälhavare till sådan förbry­ i redares ställe haft befattning med telse eller med råd eller dåd den­ fartyget, om han med vetskap om samma främjat, så ock redare eller sådana brister eller fel som där annan, som i redares ställe haft be­ nämnts underlåtit att, såvitt det stått fattning med fartyget, där han med i hans makt, hindra fartyget att gå vetskap om sådana brister eller fel, till sjöss. som ovan omförmälas, underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, hindra fartyget att gå till sjöss. 2 mom. Åsidosätter befälhavare de 2 mom. Åsidosätter befälhavare de skyldigheter, som enligt 20 § åligga skyldigheter, som enligt 20 § åligga

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 16(> år 196'i

(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen Igdelse)

honom, och är ej sådant fall för han­ honom, och är ej sådant fall för han­ den, som i 1 mom. förmäles, straffes den, som avses i 1 mom., dömes till med böter till och med ettusen kro­ dagsböter. Hava flera medverkat till nor. sådan gärning, skall gälla vad som är stadgat i 23 kap. brottsbalken. Till enahanda straff dömes redare Till straff, som sägs i första stgceller annan, där han uppsåtligen för­ ket, dömes redare eller annan, som tett befälhavaren till sådan förseelse i redares ställe haft befattning med eller med råd eller dåd densamma fartyget, om han med vetskap om främjat, så ock redare eller annan, att fel eller brist förelegat i hänse­ som i redares ställe haft befattning ende som avses i 5 a § underlåtit med fartyget, där han med vetskap att, såvitt det stått i hans makt, för­ om, att fel eller brist förelegat i nå­ anstalta om felets eller bristens av­ got av de avseenden, 5 a § omförmä- hjälpande. ler, underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, föranstalta om felets eller bristens avhjälpande. 3 mom. Har befälhavare uraktlåtit 3 mom. Har befälhavare uraktlåtit att iakttaga något av vad enligt 32 § att iakttaga något av vad som åligger är honom ålagt, straffes med böter honom enligt 32 §, dömes till dags­ till och med ettusen kronor. böter. t mom. Har genom åtgärd eller försummelse, som ovan sagts, skada vållats, må i fall, varom i 1 mom. förmäles, till fängelse i högst två år, samt i de i 2 och 3 mom. nämnda fält till fängelse i högst ett år dömas, där ej gärningen efter allmän lag bör be­ läggas med strängare straff.

293 §. Är befälhavare genom vårdslöshet Är befälhavare genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten på an- eller försummelse i tjänsten, på an­ nat sätt, än i 292 § sägs, vållande till nät sätt än som avses i 292 §, vålsjöolycka, straffes med böter eller lande till sjöolycka, dömes till dags­ med fängelse i högst ett år, där ej böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen efter allmän lag bör be- ej för gärningen är stadgat svårare läggas med strängare straff. straff i brottsbalken.

294 §. Har sammanstötning eller sådan Har sammanstötning eller händelhändelse, som i 223 a ,§ sägs, timat se, som sägs i 223 a §, timat och uroch uraktlåter befälhavare något av aktlåter befälhavaren något av vad vad enligt 223 § åligger honom att som enligt 223 § åligger honom att för tg fall iakttaga, straffes med bo- iakttaga i sådant fall, dömes till ter, ej under etthundra kronor, eller dagsböter eller fängelse i högst två med fängelse. Äro omständigheterna år. synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas. Uraktlåter befälhavare något av Uraktlåter befälhavare något av

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964 51

vad enligt 34 a § första stycket eller vad som åligger honom enligt 34 a § 34 b § åligger honom, dömes till bö­ första stycket eller 34 b §, dömes till ter eller fängelse. dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

295 §■ Vägrar befälhavare utan lagligt Vägrar befälhavare utan lagligt hinder att i sådant fall, som i 34 § hinder att i sådant fall, som avses i omförmäles, å sitt fartyg medtaga 34 §, å sitt fartyg medtaga befälhava­ befälhavare eller sjöman, hans aska re eller sjöman, hans aska eller ef­ eller efterlämnade effekter, straffes terlämnade effekter, dömes till dags­ med böter. böter.

312 §. I avseende å straff, vartill efter denna lag dömes, gälle, där ej hur ovan är annorlunda stadgat , vad all­ män lag föreskriver.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den J augusti 1964.

Närvarande: justitierådet Romaiius, Digman, Nordström, regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 20 juli 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29 maj 1964, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i sjölagen. hörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av hovrättsassessorn Christer Rune.

Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet.

150 §. 1 andra stycket av förevarande paragraf, vilken är upptagen i sjölagens befraktningskapitel, torde i anslutning till sjölagskommitténs förslag böra inledningsvis utsägas att fråga är om fall då fartyget utfört bärgning. 1 styckets andra punkt synes innebörden av uttrycket »andel i bärgarlön» böra närmare angivas på sätt som skett i 284 § första stycket 1. Lagrådet hemställer att stadgandet får följande lydelse: Har fartyget ut­ fört bärgning, skall sådan ersättning för löner och kost, som avses i 229 § 1 mom. första stycket 2, tillfalla betraktaren. Den andel i bärgarlönen, som en­ ligt andra stycket av samma moment tillkommer redaren, skall fördelas lika mellan bortfraktaren och befraktaren.

224 §. Innebörden av fjärde stycket synes bliva mera lättillgänglig, om bestäm­ melsens lydelse jämkas så, att vederbörande i angivna fall skall äga rätt till bärgarlön för hjälp som han lämnar fartyget endast om hjälpen icke kan anses ingå i fullgörandet av avtalet.

227 §. Första stycket avser fall, då avtal rörande bärgning är ingånget medan faran ännu varade och under dess inflytande. Med hänsyn härtill synes det

Kungl. Ma j. ts proposition nr 166 år 196b 53

i andra stycket begagnade uttrycket »annat avtal» böra förtydligas genom tillägg av orden »rörande bärgning».

292 och 293 §§. I gällande lag överensstämma straff skalorna för de fall som avses i 292 § 4 mom., jämfört med 2 och 3 mom., samt i 293 §. Enligt förslaget skulle däremot vållande till sjöolycka genom vårdslöshet eller försummelse på sätt som angives i 292 § 2 eller 3 mom. bestraffas lindrigare än om 293 § är tillämplig. Med hänsyn härtill synes det mindre lämpligt att i 293 § undan­ taga fall som avses i 292 § 2 eller 3 mom. Vidare torde i 292 § — i likhet med vad som skett i 293 § i förslaget — böra bibehållas en motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen att stadgandet ej är tillämpligt, om gärningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff. På grund av det anförda får lagrådet hemställa, dels att i 292 § 4 mom. föreskrives, att till straff enligt denna paragraf ej må dömas, om för gär­ ningen är stadgat svårare straff i brottsbalken, dels att 293 § angives gälla vårdslöshet eller försummelse i tjänsten på annat sätt än som avses i 292 § 1 mom.

Ur protokollet:

Thomas Kr ook

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196b

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 september 196b.

Närvarande: Statsministern E rlander , statsråden S träng , L indström , L ange , L indholm ,

K ling , S koglund , E denman , J ohansson , H ermansson , P alme , S ven -E ric N ilsson .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 5 augusti 1964 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 29 maj 1964 remitterade försla­ get till lag om ändring i sjölagen.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför. Lagförslagets 292 och 293 §§ torde böra utformas i enlighet med vad lagrådet hemställt. Även i övrigt synes lagrådets synpunkter böra beaktas genom jämkningar i lagförslaget.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget efter ändring i enlighet med vad sålunda anförts måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­ tokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640459