('med förslag till lag om ändring i sjölagen m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U5 år 1966 1

Nr 145

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i sjölagen m. m.; given Stockholms slott den it- november 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vin Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade för­ slag till 1) lag om ändring i sjölagen; 2) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål; 3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om för­ verkande av alkoholhaltiga drycker m. m.; 4) lag om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530); 5) lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränk­ ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Under Hans Maj :ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i sjölagen vilka främst berör reg­ lerna om fartygs befälhavare, haveri och sammanstötning samt ansvars­ bestämmelserna och rättegångsreglerna. Den föreslagna revisionen är till stora delar av väsentligen redaktionell natur. Viktiga sakliga ändringar fö­ reslås i fråga om fartygs dagböcker och sjöförklaringsinstitutet. Förslaget, som berör även vissa andra lagar, har tillkommit efter nordiskt samarbete mellan särskilda sjölagskommittéer i Sverige, Danmark, Finland och Norge samt ytterligare samråd mellan företrädare för berörda departement i des­ sa länder.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19GG. 7 saml. Nr 145

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

De föreslagna ändringarna i befälhavarekapitlet är främst redaktionella. Huvuddelen av bestämmelserna flyttas från nuvarande 3 kap. till ett nytt 4 kap., medan återstående bestämmelser flyttas till andra kapitel. Vissa detaljerade bestämmelser om befälhavarens plikter av nautisk art er­ sätts med en allmän föreskrift för befälhavaren att sörja för att fartyget framförs och handhas på sätt som är förenligt med gott sjömanskap. Nu­ varande regel om jämkning av skadestånd som befälhavare är skyldig utge blir tillämplig även på lots. Sjölagens materiella regler i 7 kap. om gemensamt haveri ersätts med de internationellt vedertagna regler som är kända under benämningen York-Antwerpen-reglerna 1950. I sammanstötningskapitlet — 8 kap. — föreslås endast redaktionella ändringar. I ett nytt 12 kap. sammanförs från de nuvarande befälhavare- och rättegångskapitlen helt reviderade bestämmelser om dagböcker, sjöförklaring och besiktning, Dagboksplikten anknyts till handels- och fiskefartyg av viss dräktighet och i fråga om dagboksföringen behålls endast de grund­ läggande reglerna i sjölagen. Rätten att ta del av dagboks innehåll utvid­ gas till att omfatta även dagbok på danskt, finskt och norskt fartyg i svensk hamn. Å andra sidan begränsas samma rätt i viss mån när det gäller sammanstötning med annat fartyg, till vars dagbok det inte ges motsvarande tillgång. De båda utredningsinstituten sjöförklaring och sjö­ förhör slås samman till ett gemensamt institut, benämnt sjöförklaring. I vissa uppräknade fall skall sjöförklaring vara obligatorisk. Inom landet skall sjöförklaring liksom nu äga rum inför domstol. Antalet sjöförklaringsdomstolar inskränks till endast sju. I Danmark, Finland och Norge skall sjöförklaring för svenska fartyg äga rum inför där behörig domstol. I övrigt skall sjöförklaring utomlands hållas inför särskilt bemyndigade konsuler. Gäller sjöförklaring sammanstötning med annat fartyg kan den hållas inom stängda dörrar, om motsvarande utredning beträffande det andra fartyget inte sker samtidigt eller över huvud inte kommer till stånd. I det senare fallet kan den också helt underlåtas. För vissa svåra sjöolyckor skall särskild undersökningskommission kunna tillsättas. Ansvarsbestämmelserna flyttas från 12 till 13 kap. Bland nyheterna märks att nuvarande bestämmelse om ansvar för befälhavare som vållar sjöolycka utvidgas till att omfatta ansvar för var och en som på fartyg full­ gör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka. Denna bestäm­ melse kompletteras med en särskild bestämmelse om straff för onykter­ het till sjöss. Båda bestämmelserna avses bli tillämpliga på all sjöfart. I övrigt underkastas ansvarsreglerna viss förenkling och modernisering. Rättegångsbestämmelserna flyttas till ett nytt 14 kap. Samtidigt har reg­ lerna om dispaschprocessen blivit föremål för en översyn, som främst in­

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 3

nebär att rättegångsbalkens bestämmelser om den allmänna besvärsprocessen i stor utsträckning blir omedelbart tillämpliga. Till ett nytt 15 kap. flyttas två bestämmelser, som nu ingår i befälhavare­ kapitlet. De föreslagna reglerna om sjöförklaring föranleder vissa följdändringar i bl. a. sekretesslagen. De nya bestämmelserna skall enligt förslaget träda i kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar. Det är avsett att de skall träda i kraft samtidigt med mot­ svarande ändringar i Danmark, Finland och Norge. Det fortsatta arbetet med tillämpningsföreskrifter m. m. är inriktat på att ikraftträdandet skall ske den 1 april 1967.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

1) Förslag

till

Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, dels att 5 a, 6, 23, 24, 58—61, 69, 101, 211—221, 223, 276, 283, 284, 296, 310, 313—317, 319, 320, 323, 326 samt 328—332 §§ sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att till sjölagen skola fogas följande nya paragrafer, betecknade 62—68, 70 222, 297—309, 311, 312, 318, 324, 325, 327, 33Ö-343, 345 och 346 §§, dels att 58— 70 §§ skola utgöra fjärde kapitlet, 336—343 §§ fjortonde kapitlet samt 345 och 346 §§ femtonde kapitlet, dels att i sjölagen skola upptagas nedan angivna rubriker, dels att rubriken tredje kapitlet skall utgå, dels att 26— 43, 48, 49, 52—54, 187—210, 223 a, 286—288, 290—295 och 321 §§ skola upphöra att gälla.1

5 a §. Fartyg skall, när det nyttjas till Fartyg skall, när det nyttjas till sjöfart, vara sjovärdigt, försett med sjöfart, vara sj ovärdigt, försett med erforderliga anordningar till före­ erforderliga anordningar till före­ byggande av ohälsa och olycksfall, byggande av ohälsa och olycksfall,

behörigen lastat eller barlastat samt bemannat på betryggande sätt, till­ bemannat på betryggande sätt. räckligt provianterat och utrustat Om vad i förenämnda avseenden samt så lastat eller barlastat att sä­ skall iakttagas för att trygga säker­ kerheten för fartyg, liv eller gods ej heten på fartyg gälla särskilda be­ äventyras.

stämmelser. Om säkerheten på fartyg gälla särskilda bestämmelser.

6 §•

Fartyg, som lidit skada, skall an- Fartyg, som lidit skada, skall an­

ses icke vara iståndsättligt, ej alle- ses icke vara iståndsättligt, ej ennast när iståndsättning är omöjlig dast när iståndsättning är omöjlig eller, där iståndsättningen måste äga eller, om iståndsättningen måste äga

1 Senaste lydelse av 5 a, 26, 27 och 286 §§ se SFS 1965: 720; av 6, 317 och 320 §§ se 1914:347; av 28, 31, 48, 49, 52, 54, 59, 60, 101, 190, 209, 218 och 276 §§ se 1936: 276; av 32 § se 1917: 235; av 34 § se 1962:572; av 34 a och b §§ se 1914:348; av 35 § se 1932:321; av 36 § se 1952:531; av 37, 61, 69, 296 och 310 §§ se 1922:271; av 41 och 332 §§ se 1964:658av 188, 220 och 283 §§ se 1928: 161; av 216 § se 1964: 85; av 223 och 223 a §§ se 1912: 326av 284, 287, 288 och 290—295 §§ se 1964: 728; av 314, 316, 319 och 328—330 §§ se 1946: 847’ Jfr betr. 6, 40, 296, 315, 320 och 321 §§ även 1955: 389. Upphört att gälla ha

25 och 62—68 §§, rubriken fjärde kapitlet, 70, 289 och 298—309 §§ enligt 1922:271-

222 § enligt 1928:161; 311 och 312 §§ enligt 1964:728; 318 § enligt 1914:347; 322 § enligt 1906:19 s. 4; 324 och 325 §§ enligt 1946:847 samt 327 § enligt 1901:38 s. 30.

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966 5

(Föreslagen lydelse) (Nuvarande lydelse) rum på annan ort, fartyget icke kan rum å annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan även i det fall att far­ föras dit, utan jämväl i det fall, att tyget ej är värt att iståndsättas. fartyget icke är värt att iståndsättas. Bestämmelser om besiktning för Uppstår fråga, huruvida fartyg efter utrönande av fartygs iståndsättligtimad skada bär anses vara iståndsättligt eller icke, skall yttrande där­ het meddelas i 12 kap. om avgivas av besiktningsmän, ut­ sedda på sätt il § bestämmer. När besiktning sker inom riket, åligge det besiktningsmännen att avfordra fartygets befälhavare den nationa­ litetshandling eller det i i § omförmälda hemortsbevis, varmed fartyget må vara försett, samt att, därest far­ tyget förklaras icke vara iståndsättligt, ofördröjligen till sjöfartsstyrelsen insända avskrift av det avgivna yttrandet jämte den handling av nu nämnt slag, som de mottagit, även­ som handling, utvisande, att de äro behörigen utsedda. 23 §• Vid upplösning av rederi skall far­ Vid rederis upplösning skall far­ tygets försäljning ske på offentlig tygets försäljning ske å offentlig auktion. Kunna redarna ej enas om auktion. Kunna ej redarne enas om orten där auktionen skall äga rum orten, där auktionen skall äga rum, eller om villkoren för försäljningen, eller om villkoren för försäljningen, avgöres tvisten av tre skiljemän en­ skall tvisten avgöras av skiljemän. ligt bestämmelserna i lagen om skil­ jemän.

331 §. De skiljemän, till vilkas prövning tvist enligt denna lag skall i vissa fall hänskjutas, skola vara tre och utses i den ordning, lagen angående skiljemän den 28 oktober 1887 be­ stämmer.1 Vad de flesta skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten vill söka domaren, gå i verkställighet, där ej domaren eller överexekutor annorlunda förordnar.

TREDJE KAPITLET Om fartygs befälhavare 24 §. 24 §. Redare, som har större del i far­ Redare, som har större del i far tyget än hälften, äge rätt att över- tyget än hälften, äger övertaga far

Numera gäller lagen den 14 juni 1929 (nr 145) om skiljemän.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

till är behörig; kan ej överenskom­ därtill. Kan överenskommelse ej melse träffas om lönevillkoren, sko­ träffas om lönevillkoren, fastställas la dessa bestämmas av skiljemän. dessa av tre skiljemän enligt be­ stämmelserna i lagen om skiljemän. 61 §. Är befälhavare själv delägare i Om den som har större del i farfartyget till mer än hälften, äge tyget än hälften är befälhavare, skall domstol på medredares käromål rätten på annan delägares talan skil­ skilja honom från befattningen, om ja honom från befattningen, om gil­ giltiga skäl därtill äro. tiga skäl föreligga.

FJÄRDE KAPITLET

Om fartygs befälhavare

26 §. 58 §. Befälhavaren skall, innan resa an- Befälhavaren skall, innan resa anträdes, tillse att fartyget är i behö­ trädes, tillse att fartyget är sjövärrigt skick i samtliga de hänseenden digt, försett med erforderliga anord­ som avses i 5 a §. ningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryg­ gande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller bar­ lastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras. Under resan skall befälhavaren Under resan skall befälhavaren vaka över att fartyget hålles i be­ vaka över att fartyget hålles i behö­ hörigt skick. rigt skick efter vad som nu sagts. Angående fel eller brist i farty­ Kan fel eller brist i fartygets be­ gets behöriga skick, som ej genast höriga skick ej avhjälpas genast, kan avhjälpas, skall befälhavaren skall befälhavaren ofördröj ligen un­ ofördröj ligen underrätta redaren el­ derrätta redaren eller den som i re­ ler den som i redarens ställe har be­ darens ställe har befattning med far­ fattning med fartyget. tyget.

32 §. 59 §. Befälhavaren åligge att tillse: att Befälhavaren skall sörja för att vaktmanskap finnes å däck; att, när fartyget framföres och handhaves på fartyget icke ligger förtöjt i hamn el­ sätt som är förenligt med gott sjö­ ler eljest å säker ankarplats, sjö- manskap. vakt hålles; att behörig utkik hålles; att icke såsom utkiksman eller så­ som rorsman nyttjas annan än den, som enligt läkares intyg, ej över fyra år gammalt, äger normalt färgsinne samt tillräcklig syn- och hörselförmåga; att behörigt vaktbefäl stän­ digt för kommandot ombord; att nö­ diga ortsbestämningar och deviationsbestämningar företagas; samt att lödning verkställes, då sådan av

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 7

Han skall göra sig underrättad om

underrättad om de, skeppsfarten de påbud och föreskrifter rörande

sjöfarten, som gälla för de farvatten

fartyget skall befara och på de orter

Befälhavaren är ansvarig för att

föreskrivna dagböcker föras på far­

tyget. Bestämmelser om dagböcker

27 §. meddelas i 12 kap.

na lag. delas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, sjöfartsstyrelsen.

31 §. 61 §. Befälhavaren skall tillse, att lastning och lossning försiggå samt resan utföres med tillbörlig skyndsamhet. Innan befälhavaren inlåter sig på bärgning av fartyg eller gods, skall han noga överväga, om detta är förenligt med hans skyldigheter emot dem vilkas rätt och bästa han har att bevaka. 62 §. 43 §. Råkar fartyg i sjönöd, vare befäl­ Råkar fartyget i sjönöd, är befäl­ havaren pliktig att göra allt vad i havaren skyldig att göra allt som hans makt står för dess bevarande står i hans makt för att rädda de ombordvarande samt bevara fartyg och må icke övergiva det, så länge hopp om dess räddning finnes. Är och last. Han skall, i den mån det räddning omöjlig och faran så ho­ är möjligt, sörja för att dagböcker tande, att han nödgas övergiva far­ och andra skeppshandlingar föras i tyget, åligge honom att i synnerhet säkerhet samt föranstalta om bärg­ sörja för dagbokens och skeppshand­ ning av fartyg och gods. Så länge lingarnas bevarande ävensom att rimlig utsikt finnes att fartyget kan räddas, får befälhavaren ej övergi­ draga försorg om bärgning av far­ tyg och gods och att därtill söka an­ va det utan att hans liv är i allvarlig skaffa nödigt biträde. fara.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr U5 år 1966

Befälhavare, som anträffar någon Anträffar befälhavaren någon i i sjönöd, vare pliktig att, såvitt det sjönöd, är han skyldig att lämna kan ske utan allvarlig fara för eget all hjälp som är möjlig och behövlig fartyg samt besättningen och passa­ för att rädda den nödställde, såvitt gerarna därå, lämna all hjälp, som det kan ske utan allvarlig fara för är möjlig och behövlig för den nöd­ det egna fartyget eller de ombord­ ställdes räddning. varande. Får befälhavaren i annat fall kännedom om att någon är i sjö­ nöd eller får han kunskap om fara som hotar sjötrafiken, är han under förutsättning som nyss angivits skyl­ dig att vidtaga åtgärder för att räd­ da den nödställde eller avvärja fa­ ran i enlighet med föreskrifter som Konungen meddelat för sådana fall. Om befälhavares plikt att lämna Bestämmelser om skyldighet för hjälp, då hans fartyg sammanstött befälhavaren att lämna hjälp, när med annat fartyg, stadgas i 223 §. fartyget stött samman med annat fartyg, meddelas i 223 §.

3i b §. Har befälhavare i annat fall, än i 3i a § omförmäles, fått kännedom om att någon år i sjönöd eller har befälhavare erhållit kunskap om nå­ gon sjötrafiken hotande fara, vare

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 9

Är befälhavaren frånvarande eller

har han förfall, träffar den främste

av de tillstädesvarande styrmännen

29 §. de avgöranden som ej tåla uppskov.

Befälhavaren må icke lämna far­ Lämnar befälhavaren fartyget, tyget utan att giva styrmannen el­ skall han underrätta den främste ler, om denne icke är tillstädes, an­ av de tillstädesvarande styrmännen nan av besättningen nödig under­ eller, om någon styrman ej är till­ rättelse och föreskrift. När fartyget städes, annan av besättningen och icke ligger förtöjt i hamn eller el­ giva de föreskrifter som behövas. jest å säker ankarplats, må befäl­ När fartyget icke ligger förtöjt i havaren icke, utan att sådant är hamn eller på säker ankarplats, får nödvändigt, lämna fartyget, även om befälhavaren ej lämna fartyget utan lots är ombord; är fara för hand, att det är nödvändigt. Är fara för må han icke vara borta från farty­ handen, får han icke vara borta get. från fartyget.

30 §. Nödgas befälhavaren av sjukdom Avlider befälhavaren eller blir han eller annan tvingande anledning att på grund av sjukdom eller annan under resa lämna tjänsten, bör re­ tvingande anledning ur stånd att daren därom ofördröj ligen underrät­ föra fartyget eller övergiver han tas. Kan icke redarens föreskrift tjänsten, träder den främste av styr­ utan olägenhet avvaktas, åligge be­ männen i hans ställe tills ny befäl­ fälhavaren att, å utrikes ort såvida havare blivit utsedd. Redaren skall ske kan efter rådplägning med i dessa fall ofördröj ligen underrät­ svensk konsul, uppdraga åt styr­ tas. mannen eller annan skicklig och på­ litlig man att tills vidare föra farty­ get. övergiver befälhavaren fartyget eller kan han icke, när han måste lämna befälet, vidtaga anordning för resans fortsättande, äge å utrikes ort konsul förordna befälhavare.

48 §. 64 §. Befälhavare vare i denna sin egen­ Befälhavaren är i denna sin egen­ skap behörig att å redarens vägnar skap behörig att på redarens vägnar företaga rättshandlingar, som avse företaga rättshandlingar, som avse fartygets bevarande eller resans ut­ fartygets bevarande eller resans ut­ förande, träffa avtal att på resan förande, träffa avtal att på resan

lf Bihang till riksdagens protokoll 1900. 1 samt. Nr 145

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

där fartyget år avsett för sådan be­ avsett därför, passagerare samt väc­ fordran, ävensom kära i mål angå­ ka talan i mål angående fartyget ende fartyget. och utföra denna talan. Bestämmel­ Om befälhavarens behörighet att ser om befälhavarens behörighet att å redarens vägnar antaga och av­ antaga och avskeda fartygets besätt­ skeda fartygets besättning stadgas i ning meddelas i sjömanslagen. sjömanslagen.

W §.

Uppstår behov av penningar för Medel för ändamål som avses i ändamål som i 48 § sägs, äge befäl­ första stycket äger befälhavaren vid havaren anskaffa medel genom lån behov skaffa genom lån eller genom eller genom att sälja av redarens att pantsätta eller sälja av redarens gods eller, i nödfall, av lasten. gods eller, i nödfall, av lasten. Var Har befälhavaren utan laga an­ rättshandlingen ej behövlig, är den ledning upptagit lån eller verkställt ändock bindande om tredje man var försäljning, eller har han upptagit i god tro. större lån eller sålt mer, än beho­ vet krävde, vare det utan verkan till förringande av långivares eller köpares rätt, där lånet upptagits eller försäljningen skett under så­ dana omständigheter, att långivaren eller köparen må antagas hava varit i god tro. Befälhavaren skall underrätta re­ 52 § första stycket. daren om åtgärd av vikt som han Befälhavaren skall under resans funnit behövlig för fartygets eller fortgång giva redaren underrättelse de ombordvarandes säkerhet, om om de åtgärder av vikt, som befäl­ resans förlopp och därunder före­ havaren funnit erforderliga för far­ tagna rättshandlingar samt angående tygets eller de ombordvarandes sä­ allt annat varom kännedom kan kerhet, om resans förlopp och där­ vara till nytta för redaren. Innan under företagna rättshandlingar åtgärd av vikt vidtages, bör befälha­ samt angående allt, varom känne­ varen inhämta föreskrift av reda­ dom eljest kan vara till nytta för ren eller det ombud denne anvisat. redaren. Innan åtgärder av vikt vid­ Behövas medel för fartyget och kan tagas, bör han, där omständigheter­ redarens föreskrift ej avvaktas, skall na det medgiva, inhämta föreskrift befälhavaren anlita den utväg att av redaren själv eller det ombud, skaffa medlen som är förenad med denne anvisat. Erfordras penningar minsta uppoffring för redaren. för fartygets behov och kan icke re­ darens föreskrift avvaktas, åligge befälhavaren att till medlens anskaf­ fande anlita den utväg, som för re­ daren är förenad med minsta uppoffring.

53 §. 65 §.

Befälhavaren skall under resan hava noggrann vård om lasten samt i övrigt iakttaga lastägarens rätt och bästa.

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966 11

vägnar företaga rättshandlingar och som gäller för bortfraktaren företa­ ga rättshandlingar på lastägarens kära i mål angående lasten i enlig­ het med vad beträffande bortfrak­ vägnar samt väcka talan i mål an­ gående lasten och utföra denna ta­ tar e stadgas. lan.

66 §.

58 §. Befälhavaren svarar icke för de Befälhavaren svare icke för de för­ bindelser, han i denna sin egen­ förbindelser som han i denna sin skap å redares eller lastägares väg­ egenskap ingått på redarens eller nar ingått. lastägarens vägnar.

59 §. 67 §. Skada, som befälhavaren genom Befälhavaren skall ersätta skada, fel eller försummelse i tjänsten till­ som han genom fel eller försummel­ skyndar redare, lastägare eller an­ se i tjänsten tillskyndar redaren, nan, vars rätt och bästa han har att lastägaren eller annan vars rätt och bevaka, vare han pliktig att ersätta. bästa han har att bevaka. Har åtgärd vidtagits enligt beslut, som fattats i skeppsråd, vare befäl­ havaren ej på den grund fri från an­ svarighet. Skadestånd som befälhavaren är Skadestånd som befälhavaren en­ pliktig att utgiva må, med hänsyn ligt första stycket eller i övrigt har till beskaffenheten av fel eller för­ att utgiva kan nedsättas efter vad summelse som ligger honom till last, som är skäligt med hänsyn till be­ skaffenheten av fel eller försum­ skadans storlek eller omständighe­ terna i övrigt, nedsättas efter ty melse som ligger honom till last, skadans storlek eller omständighe­ skäligt prövas. terna i övrigt. Har lots ådragit sig skadeståndsskyldighet i fartygets tjänst, kan skadeståndet nedsättas efter de i andra stycket angivna grunderna.

60 §. 68 §. När fartyget efter slutad resa an­ När redaren begär det, skall be­ kommit till hemorten, så ock eljest fälhavaren avgiva redovisning. Vill när redaren det äskar, skall befäl­ redaren klandra redovisning, skall havaren avgiva redovisning. Vill re­ han väcka talan därom inom sex månader efter det redovisningen daren klandra redovisning, göre det genom stämning inom sex månader mottogs. Försittes denna tid, har efter det han mottog densamma; han förlorat sin talan, om befälha­ försittes den tid, have redaren sin varen ej förfarit svikligen. rätt till klander förlorat, utan så är att befälhavaren förfarit svikligen. I redovisning skall befälhavaren I redovisning skall befälhavaren

12 Kungi. Maj. ts proposition nr U5 år 1966

föra redaren till godo all särskild föra redaren till godo all särskild gottgörelse, som han erhållit av be­ gottgörelse, som han erhållit av betraktare, lastägare, leverantörer eller fraktare, lastägare, leverantörer eller andra, med vilka han i sin egenskap andra, med vilka han i sin egen­ av befälhavare haft att skaffa, där skap av befälhavare haft att skaffa. han icke fått redarens uttryckliga medgivande att den behålla.

28 §.

Utan redarens samtycke må be­ Utan redarens samtycke får be­

fälhavaren ej medtaga handelsvaror fälhavaren ej medtaga handelsvaror för egen eller annans räkning; sker för egen eller annans räkning. Sker det, skall befälhavaren erlägga frakt det, skall befälhavaren erlägga frakt och ersätta uppkommen skada. och ersätta uppkommen skada.

52 § andra och tredje styckena. 69 §.

Varder fartyget å utländsk ort Om fartyg, som enligt vad skepps­ taget i mät eller för gäld belagt med handlingarna utvisa är intecknat för kvarstad, och finnes av skeppshand­ fordran, på utländsk ort tages i mät lingarna, att fartyget är för gäld in­ eller belägges med kvarstad för ford­ tecknat, åligge befälhavaren att oför­ ran, skall befälhavaren ofördröjligen dröj ligen om utmätningen eller kvarunderrätta kända inteckningshavare staden underrätta inteckningshava- om utmätningen eller kvarstaden. ren, där denne är för honom känd. Bevis om inteckningsåtgärd bär Huruledes bevis om intecknings- fogas vid skeppshandlingarna. När­ åtgärd må biläggas skeppshandling­ mare bestämmelser härom meddelas arna, därom förordnar Konungen. av Konungen.

§.

70 §. *0 Inträffar, medan fartyg till sjö­ Befälhavare på handelsfartyg eller fart nyttjas, någon händelse, som fiskefartyg skall ofördröjligen av­ vållar skada å fartyg eller last eller giva skriftlig rapport till sjöfarts­ som skäligen kan antagas hava så­ styrelsen dan skada till följd, eller har ge­ 1. när någon i samband med farnom olyckshändelse någon av be­ tygets drift har eller kan antagas sättningen eller någon ombordvaran­ hava avlidit eller erhållit svår de person ljutit döden eller lidit kroppsskada; svårare kroppsskada, eller har till 2. när någon ombordanställd i an­ följd av sammanstötning med an­ nat fall har eller kan antagas hava nat fartyg eller annat föremål el­ avlidit eller erhållit svår kropps­ jest timat skada eller olycka, som skada; nyss är sagd, eller har någon av be­ 3. när någon i annat fall än som sättningen begått självmord, eller avses under 1 och 2 har eller kan an­ har ombord yppats ett flertal fall tagas hava drunknat från fartyget av smittosam sjukdom eller något eller avlidit ombord och begravts i fall av skörbjugg, beri-beri eller för­ sjön; giftning, åligger det befälhavaren dels i. när allvarlig förgiftning har el­ att inom riket till sjöfartsstyrelsen ler kan antagas hava inträffat om­ eller utom riket till närmast varan­ bord; de svenske konsul ofördröjligen av- 5. när fartyget stött samman med

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 13

giva skriftlig rapport om händelsen, annat fartyg eller stött på grund; dels ock att, så snart ske kan, angå­ 6. när fartyget övergivits i sjön; ende händelsen avgiva sjöförklaring. 7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller kan antagas hava uppkommit på fartyget eller lasten eller på egen­ dom utanför fartyget; eller 8. när förskjutning av någon be­ tydenhet inträffat i lasten. Befälhavare på fartyg skall vida­ re avgiva rapport till sjöfartsstyrelsen, när i anledning av händelse som inträffat eller kan antagas ha­ va inträffat i samband med farty­ gets drift styrelsen påfordrar det eller siöförklarinq skall avgivas en­ ligt 302 §. Rapporten, som upprättas enligt 1 rapporten, som upprättas enligt ett av sjöfartsstyrelsen fastställt for­ formulär som fastställes av sjöfartsmulär, vartill blankett av sjömans­ styrelsen, skall innehålla utförlig redogörelse för händelsen och de hus och av svensk konsul tillhandaomständigheter som kunna tjäna till hålles, skall lämnas en utförlig ledning för bedömandet av dess or­ framställning av den timade händel­ saker. Den skall upptaga fullstän­ sen och av vad som kan tjäna till ledning för bedömandet av orsaker­ dig avskrift av vad som antecknats na därtill. Rapporten skall innehålla om händelsen i fartygets dagböcker fullständig avskrift av vad som må och kladdar till dem. vara i fartygets dagbok angående händelsen antecknat. Inom riket avgives sjöförklaring Bestämmelser om sjöförklaring inför rådstuvurätt i stapelstad; och och befälhavares åligganden därvid skall befälhavaren hos rättens ord­ meddelas i 12 kap. förande anmäla sig till förklarings avgivande. Sådan anmälan skall gö­ ras skriftligen med uppgift å hela besättningen och de personer, vilka antagas kunna lämna upplysning i saken, ävensom, såvitt ske kan, å de personer, vilka saken kan angå, eller deras ombud, samt vara åt­ följd av avskrift av den ovannämn­ da rapporten. Ä utrikes ort avgives sjöförkla­ ringen inför den myndighet, som därstädes är behörig att upptaga så­ dan, eller ock, efter anmälan i den ordning, som ovan sagts, inför svensk konsul; åliggande det i varje fall befälhavaren att för svenske konsuln å orten, eller, om där icke finnes sådan tjänsteman, för den

14 Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

Från godsets----------------------— och bästa. Har gods förkommit, minskats eller skadats, skall bortfraktaren snarast underrätta lastägaren eller, om denne ej är känd, avlastaren.

SJUNDE KAPITLET SJUNDE KAPITLET Om haveri Om haveri 187 §. 211 §. Såsom gemensamt haveri räknas Om innebörden av gemensamt ha­ all skada, som till räddning ur en veri och fördelningen därav på far­ fartyg och last gemensamt hotande tyg, frakt och last gälla York-Antfara med avsikt tillfogas fartyg eller werpen-reglerna 1950 i den mån an­ last, ävensom all annan uppoffring, nat ej är avtalat. som göres för sådant ändamål, så Konungen tillkännagiver regler­ ock skada och kostnad, som vållas nas lydelse i engelsk text och svensk eller uppkommer till följd av dylik översättning. åtgärd. Gemensamt haveri skall gäl­ das av fartyg, frakt och last i för­ hållande till varderas värde, beräk­ nat på sätt här nedan i 207—211 §§ sägs.

213 §. 212 §. Utredning och fördelning av ge­ Utredning och fördelning av ge­ mensamt haveri skall äga rum å den mensamt haveri verkställes, om an­ ort, dår fartyg och last skiljas åt nat ej avtalats, genom dispasch (ge­ eller där dispasch för den ort van­ neraldis pasch) på den ort som reda­ ligen upprättas, efter där gällande ren bestämmer eller, om han ej be­ lag. stämmer orten, på den ort där dis­ pasch vanligen uppgöres för redarens Dispasch upprättas här i landet hemort. av därtill för ordnad tjänsteman (dis- Dispasch uppgöres här i landet av paschör). dispaschör. Dispaschör förordnas av Konungen. Han skall vara lagfaren. Rättegångsbalkens bestämmelser om jäv mot domare gälla i fråga om dispaschör.

213 §. Bestämmelser om besiktning för utredning och värdering av skada eller kostnad, som drabbat fartyg el­ ler gods, meddelas i 12 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966 15

214 § första och andra styckena. 214 §.

Befälhavaren åligge att utan dröjs­ Begäran om dispasch skall göras

mål föranstalta om upprättande av utan dröjsmål av redaren eller den

dispasch. Vill någon, som eljest äger som i redarens ställe har befattning

del i haveriet, påkalla sådan utred­ med fartyget eller av annan som har

ning, vare han därtill berättigad. del i haveriet. Envar, som haveriet rörer, vare Envar som haveriet rör skall oför-

skyldig att till dispaschören avlämna dröjligen till dispaschören lämna

alla handlingar, vilka denne för ut­ alla handlingar, vilka denne anser redningen och fördelningen anser behövliga för utredningen och för­

nödiga, och att i övrigt tillhandagå delningen, samt i övrigt tillhandagå

honom med upplysningar. honom med upplysningar.

216 §. 215 §.

Skall haveribidrag gäldas av last Skall haveribidrag betalas av last

eller annat gods, häftar ägaren med eller annat gods, häftar ägaren med

godset men svarar ej personligen. godset men svarar ej personligen.

217 §.

Fartyg, som häftar för haveribi­ Bestämmelser om redarens rätt

drag, må ej lämna den ort, där far­ att innehålla gods, som häftar för tyg och last skiljas åt, ej heller haveribidrag, meddelas i 113 §. Ut­

gods, som för sådant bidrag häftar, lämnas godset utan att ägaren åta­

av ägaren tagas i besittning förrän ger sig personlig ansvarighet för ha­

bidraget blivit guldet, eller, där bi­ veribidraget och, om så påfordras,

draget ännu icke är till beloppet ställer säkerhet därför, svarar reda­

bestämt, säkerhet därför blivit ren för haveribidraget i förhållande

till envar annan som har del i ha­ ställd. veriet.

216 §. 218 §. Har skada eller kostnad drabbat All skada och kostnad, som upp­ fartyg eller last till följd av olycks­ kommer genom olyckshändelse un­ händelse och skall den varken hän­ der sjöresa och vilken ej är att hän­ föras till gemensamt haveri eller en­ föra till gemensamt haveri eller jäm­ ligt 136 § fördelas efter samma grun­ likt 136 § skall fördelas efter ena­ der, faller den såsom enskilt haveri handa grund, falle, såsom enskilt på den egendom som träffats av ska­ haveri, å det föremål, som träffats dan eller föranlett kostnaden. av skadan eller föranlett kostnaden. Hava kostnader, som skola hän­ Hava kostnader, som skola hän­ föras till enskilt haveri, gjorts ge­ föras till enskilt haveri, blivit gjorda mensamt för fartyg och last eller gemensamt för fartyg och last eller viss del av lasten eller också för de­ viss del av lasten eller ock för delar lar av lasten tillhörande skilda äga­ av lasten, vilka tillhöra särskilda re, skola kostnaderna fördelas på ägare; då skola dessa kostnader ef­ den egendom för vars nytta de blivit ter billighet fördelas å de föremål, gjorda enligt de för gemensamt ha­ till vilkas nytta de blivit gjorda, en­ veri gällande grunderna. Kostnad för ligt de för gemensamt haveri givna bärgning av last fördelas på dennas regler. Kostnad för bärgning av last

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

fördelas d dennas värde och den värde och den frakt som utgår för frakt, som för godset utgår. godset.

Där någon, som har del i sådant Utredning och fördelning av ha­ haveri, det äskar, skall utredning veri som avses i andra stycket verk­ och fördelning av haveriet verkstäl­ ställes genom dispasch på begäran las av vederbörande dispaschör. av någon som har del i haveriet.

Därvid gälla i tillämpliga delar be­ stämmelserna i detta kapitel om generaldispasch.

214 § tredje stycket. 217 §. Dispaschören åligge att, när dis- När dispasch begäres, skall dis­ pasch begäres, så fort ske kan, ge­ paschören, så snart det kan ske, på nom kungörelse, som eu gång infö­ ändamålsenligt sätt och i den om­ res i allmänna tidningarna samt i fattning han anser behövlig anma­ tidning inom orten, anmana dem, na dem som hava del i haveriet att vilka i haveriet hava del, att inom skriftligen framställa sina yrkanden viss förelagd kort tid skriftligen an­ samt anföra de skäl och ingiva de föra vad de till bevakande av sin handlingar som de vilja åberopa. rätt akta nödigt ävensom ingiva de Kungörelse om anmaningen skall in­ handlingar, vilka de vilja åberopa; föras i allmänna tidningarna, om finnas ingivna handlingar ofullstän­ det ej är uppenbart att okänd ha­ diga, bär dispaschören, så fort ske veridelägare icke finnes. Är handling kan, infordra nödig upplysning av ofullständig, skall dispaschören sna­ vederbörande. Sedan den i kungö­ rast infordra upplysning av den som relsen förelagda tid gått till ända ingivit handlingen.

eller, där ej å sagda tid fullständiga Sedan fullständiga handlingar in­ handlingar inkommit, efter det så­ kommit, skall dispaschören uppgöra dant skett, åligge dispaschören att dispaschen så snart det kan ske. / inom två månader, å dag, som ge­ dispaschen skall angivas vad den har nom anslag å stadens rådstuva samt att iakttaga som vill föra talan mot kungörelse i allmänna tidningarna den. Av dispaschen skall ett exem­ och i tidning inom orten tillkännagiplar utgivas till den som begärt ves, hava dispaschen upprättad och densamma. Andra delägare i have­ tvefalt utskriven med därå tecknad riet som äro i behov av dispaschen, underrättelse, inom vilken tid den skola tillställas exemplar därav. Öv­ missnöjde bör till sin talans beva­ riga delägare skola i den omfattning rande göra målet anhångigt vid dom­ som finnes påkallad genast på ända­ stol; utgive ock det ena exemplaret målsenligt sätt underrättas om distill den, som dispaschen begärt, och paschens utgivande. hålle det andra övriga delägare i ha­ veriet till handa.

215 §. 218 §. Kommer föremål, som i dispasch Har skada eller kostnad, som upptagits såsom förlorat i gemen­ upptagits till fördelning genom dis­ samt haveri, senare till rätta, eller pasch, senare ersatts av den som är varder skada, som upptagits till för­ ersättningsskyldig, skall dispaschen delning, senare ersatt av den, vilken genom tilläggsberäkning rättas där­ ersättningsskyldighet ålegat, skall efter. Dispaschens upprättande får

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 17

dispaschen genom tilläggsberäkning ej fördröjas endast av den anled­

Uppstår tvist angående ersätt­

ningsskyldighet som kan åligga för­

säkringsgivare på grund av avtal om

sjöförsäkring, skall saken hänskju-

tas till utredning och avgörande ge­

nom dispasch (partikulärdispasch).

Om annat ej avtalats, verkställes ut­

redningen på den ort där försäk­

ringen slutits eller där sådan dis­

pasch vanligen uppgöres för den or­

ten. Bestämmelserna i detta kapitel

om generaldispasch gälla i tillämp­

liga delar.

ÅTTONDE KAPITLET

Om skada genom fartygs sammanstötning

219 §. Vad å fartyg bör iakttagas till undvikande av sammanstötning, där­ om gälle vad av Konungen förord­ nas. 220 §■ Stöta fartyg samman med var­ Stöta fartyg samman så att skada andra, så att därav uppstår skada å uppstår på det ena fartyget eller det ena fartyget eller ombordvaran­ ombordvarande gods eller personer de gods eller personer, och är sam­ och är sammanstötningen orsakad manstötningen orsakad genom vål­ genom vållande på endera sidan, lande å endera sidan, ersätte den skall den sidan ersätta skada och skyldige all skada och förlust, som förlust som uppkommer därav. därav kommer. Är sammanstötningen orsakad ge­ Har sammanstötningen orsakats nom vållande å båda sidor, skola genom vållande på båda sidor, skola de skyldiga deltaga i skadans ersät­ dessa taga del i skadans ersättande tande efter förhållandet mellan de å efter förhållandet mellan de på ömse ömse sidor begångna felens beskaf­ sidor begångna felens beskaffenhet. fenhet. Giva omständigheterna icke Giva omständigheterna icke stöd för stöd för någon viss fördelning, er- någon viss fördelning, skall vardera sätte vardera parten hälften av ska­ sidan ersätta hälften av skadan. dan.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

För skada, som vid sammanstöt­ Vardera sidan svarar endast för ningen skett å person, vare de skyl­ sin del av ersättningen. För skada diga ansvariga en för båda och båda på person svara dock båda sidor so­ för en, med rätt för den, som utgivit lidariskt, med rätt för den sida som mera än vad enligt bestämmelserna utgivit mera än vad som belöper på här ovan å honom belöper, att ut­ den att uttaga det överskjutande hos taga det överskjutande hos andra den andra sidan under åtnjutande parten under åtnjutande av den sjö­ av den sjöpanträtt som tillkommer panträtt, som tillkommer ersätt­ ersättningen. ningen; i fråga om annan skada svare de skyldiga endast var för sin del av ersättningen. Vid bedömande av fråga om vål­ Vid bedömande av fråga om vål­ lande till sammanstötning skall rät­ lande till sammanstötning skall sär­ ten taga i särskilt betraktande, hu­ skilt beaktas om tiden medgav över­ ruvida tiden medgav överläggning läggning eller icke. eller icke. 221 §• Finnes sammanstötning hava ti- Har sammanstötning inträffat av mat av våda, eller kan det ej utre­ våda eller kan det ej utredas, att das, att den orsakats av vållande å den orsakats av vållande på endera endera sidan, dragé vardera sidan sidan, svarar vardera sidan för sin sin skada. skada.

223 a §. 222 §. Lika med sammanstötning, varom Bestämmelserna i denna lag om i denna lag sägs, skall anses där i sammanstötning mellan fartyg äga följd av fartygs manövrering eller tillämpning även när till följd av eljest skada av ett fartyg förorsakas fartygs manövrering eller på annat å annat fartyg eller därå varande sätt skada av ett fartyg orsakas på personer eller gods, utan att sam­ annat fartyg eller personer eller gods manstötning emellan fartygen äger därpå, utan att fartygen stöta sam­ rum. man.

223 §• Stöta fartyg samman med varand­ Har fartyg stött samman med an­ ra, åligger en var av befälhavarna att, nat fartyg, åligger det befälhavaren såvitt det kan ske utan allvarlig fara att lämna det andra fartyget och de för eget fartyg samt besättningen ombordvarande där all behövlig och och passagerarna därå, ej mindre möjlig hjälp för räddning ur den lämna det andra fartyget, dess be­ genom sammanstötningen uppkom­ sättning och passagerare all hjälp, na faran, såvitt det kan ske utan som är möjlig och behövlig för rädd­ allvarlig fara för det egna fartyget ning ur den genom sammanstötning­ och de ombordvarande. Han skall en uppkomna faran, än även för det­ därjämte för det andra fartygets be­ tas befälhavare uppgiva namnet d fälhavare uppgiva namnet på det sitt eget fartyg, dess hemort samt egna fartyget och dess hemort samt den ort eller hamn, varifrån det den ort eller hamn, varifrån det kommer, och den, dit det skall gå. kommer och den dit det skall gå.

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966 19

276 §. Sjöpanträtt i inlastat gods tillkom­ Sjöpanträtt i inlastat gods tillkom­

mer nedanstående fordringar: mer 1. bärgarlön samt fordran å bi­ 1. bärgarlön samt fordran på bi­ drag till gäldande av gemensamt ha­ drag till gemensamt haveri eller an­

veri eller av annan kostnad, som nan kostnad, som skall fördelas ef­

skall fördelas efter enahanda grund ter samma grund (136 och 216 §§); (136, 218 §§);

2. fordran på —------------------------ ------- - lastägares räkning; och

3. fordran d frakt, ersättning för 3. fordran på frakt, ersättning för

fraktförlust och annan skada i följd fraktförlust och annan skada i följd av att gods uttages i lastningsham­ av att gods uttages i lastningsham­ nen eller under resan samt ersätt­ nen eller under resan samt ersätt­ ning för överliggetid eller ytterligare ning för överliggetid eller ytterligare uppehåll vid lastning eller lossning uppehåll vid lastning eller lossning och för uppehåll under resan. och för uppehåll under resan, Här upptagna den äldre.

283 §.

Sjöpanträtt upphöre, om talan Sjöpanträtt upphör, om talan ej icke i laga ordning anhängiggöres: väckes i laga ordning i fråga om 1. för fordran å bärgarlön — inom 1. fordran på bärgarlön, inom ett

ett år från det bärgningsföretaget år från det bärgningsföretaget slut­ slutförts; förts;

2. för fordran d ersättning för 2. fordran på ersättning för sam­ sammanstötning, för andra olycks­ manstötning eller annan olyckshän­ händelser och för skada d person delse eller för skada på person, inom — inom ett år från den dag, skadan ett år från den dag skadan inträf­ timade ; fade; 3. för fordran d ersättning på 3. fordran på ersättning på grund grund av att last eller resgods bort- av att last eller resgods förkommit kommit eller skadats eller att i ko- eller skadats eller att i konossement

nossement lämnats oriktiga eller lämnats oriktiga eller ofullständiga ofullständiga uppgifter — inom ett uppgifter, inom ett år från den dag år från den dag, då avlämnande ägt avlämnande ägt eller bort äga rum; eller bort äga rum;

4. för fordran för lämnade förnö­ 4. fordran för lämnade förnöden­ denheter, som i 267 § 5 avses — heter, som avses i 267 § 5, inom sex

inom sex månader från det fordring­ månader från det fordringen till­ en tillkom; kom;

5. för övriga i nyssnämnda lag­ 5. övriga i nyssnämnda lagrum

rum samt 276 § 2 avsedda fordring­ samt 276 § 2 avsedda fordringar, ar — inom ett år från det fordring­ inom ett år från det fordringen till­ en tillkom; kom;

6. för alla övriga fordringar — 6. alla övriga fordringar, inom ett

inom ett år efter det fordringen för­ år efter det fordringen förföll till be­ föll till betalning. talning.

/ 267 § 2 avsedda fordringar å Vid tillämpning av första stycket hyra eller annan gottgörelse på 6 anses i 267 § 2 avsedda fordringar grund av tjänsteavtal skola icke an- på lön eller annan gottgörelse på

20 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

fallna till betalning, på den grund, till betalning på den grund att borge­ att borgenären äger fordra förskott nären äger fordra förskott eller av­ eller avbetalning. betalning. Har fordran, varom ovan sägs, Har fordran som avses i första kommit under dispaschörs behand­ stycket kommit under dispaschörs ling, vare så ansett, som om den behandling, anses talan om fordring­ blivit genom talan bevakad. en väckt.

284 8. Nedanstående fordringar skola Nedanstående fordringar upphöra, upphöra, vare sig ansvarigheten för vare sig ansvarigheten för dem är dem är begränsad eller obegränsad, begränsad eller obegränsad, om talan om talan icke i laga ordning an- ej väckes i laga ordning i fråga om hängiggöres: 1. för fordran å bärgarlön — inom 1. fordran på bärgarlön, inom två två år från det bärgningsföretaget år från det bärgningsföretaget slut­ slutförts samt, såvitt avser fordran förts; å andel i bärgarlön enligt 229 § 1 2. fordran på andel i bärgarlön mom. andra stycket, inom ett år enligt 229 § 1 mom. andra stycket, från det vederbörande av redaren inom ett år från det vederbörande erhållit underrättelse om bärgarlö­ av redaren erhållit underrättelse om nens och andelens storlek; bärgarlönens och andelens storlek; 2. för fordran å ersättning för sam­ 3. fordran på ersättning för sam­ manstötning och händelser, som om- manstötning, inom två år från den förmälas i 223 a § — inom två år dag skadan inträffade; från den dag, skadan timade, samt, 4. fordran på utbekommande av vad angår fordran å utbekommande belopp som någon enligt 220 § tred­ av belopp som någon jämlikt be­ je stycket erlagt utöver vad som rät­ stämmelsen i 220 § tredje stycket teligen belöper på honom, inom ett erlagt utöver vad å honom belöpt en­ år efter det beloppet utgivits av ho­ ligt fördelning varom där sägs, inom nom; ett år efter det beloppet av honom själv utgivits; 3. för fordran å ersättning på 5. fordran på ersättning på grund grund av att last eller resgods bort- av att last eller resgods förkommit kommit eller skadats eller att i ko- eller skadats eller att i konossement nossement lämnats oriktiga eller lämnats oriktiga eller ofullständiga ofullständiga uppgifter — inom ett uppgifter, inom ett år från den dag år från den dag, då avlämnande ägt avlämnande ägt eller bort äga rum; eller bort äga rum; 4. för fordran å bidrag till gäldan­ 6. fordran på bidrag till gemen­ de av gemensamt haveri eller av samt haveri eller annan kostnad, kostnad, som skall fördelas efter som skall fördelas enligt samma enahanda grund — inom ett år från grund (136 och 216 §§), inom ett år dispaschens dag. från dispaschens dag. Svarar i andra fall än ovan om- Svarar gäldenären i andra fall än förmälas gäldenären för ersättning som avses i första stycket för ersätt­ eller för annan fordran med be­ ning eller för annan fordran med be­ gränsning av redareansvaret eller al- gränsning av redareansvaret eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 21

ordning anhängiggöres, för fordran laga ordning, i fråga om fordran på d ersättning inom två år från den ersättning inom två år från den dag dag, skadan timade, och för annan skadan inträffade och i fråga om an­ fordran inom ett år efter det ford­ nan fordran inom ett år efter det ringen förföll till betalning. Där bor­ att fordringen förföll till betalning. genär för fordringen äger tillika hål­ Äger borgenären för fordringen hål­ la sig till redare, lastägare eller an­ la sig även till redare, lastägare eller nan, utan att begränsning av ansva­ annan, utan att begränsning av an­ righeten äger rum, vare sådan rätt svarigheten äger rum, gäller sådan honom öppen inom tid, som i allmän rätt under samma tid som för ford­ lag stadgas. ran i allmänhet. Har fordran, varom ovan sägs, Har fordran som avses i första el­ kommit under dispaschörs behand­ ler andra stycket kommit under dis­ ling, vare så ansett, som om den bli­ paschörs behandling, anses talan om vit genom talan bevakad. fordringen väckt.

TOLFTE KAPITLET

Om dagböcker, sjöförklaring och besiktning

Dagböcker

35 §. 296 §. Ä alla segelfartyg, vilka äga en På handelsfartyg med en bruttodräktighet av femtio ton eller där­ dräktighet av minst tjugo registerton utöver, så ock å alla ångfartyg skall, skola, när fartyget är i drift, föras när de avgå till andra orter utom ri­ skeppsdagbok och, om fartyget är ket, än de vid Östersjön belägna maskindrivet eller försett med hjälp­ samt orter i Danmark och Norge på maskin, maskindagbok. Detsamma denna sidan om Skagens fyr och gäller i fråga om fiskefartyg med en Lindesnäs, föras skeppsdagbok; å bruttodräktighet av minst åttio re­ ångfartyg skall dessutom såsom bi- gisterton. hang till skeppsdagboken, föras sär­ Konungen eller, efter Konungens skild maskindagbok. Konungen äger bemyndigande, sjöfartsstyrelsen äger förordna, att skeppsdagbok skall i medgiva undantag från skyldigheten den omfattning som prövas erfor­ att föra dagbok. derlig, föras jämväl i andra fall. Särskilda bestämmelser gälla om annan dagbok på vissa fartyg.

297 §. Dagboken, vilken upprättas efter Dagbok upprättas enligt formulär, ett av Konungen fastställt formulär, som fastställes av sjöfartsstyrelsen. tillhandahålles av sjömanshuset i Med beaktande av fartygs art och avgångsorten. användning kunna olika formulär fastställas.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

dennes tillsyn, av maskinisten. An­ Anteckningar i dagbok skola gö­ teckningarna i dagboken skola göras ras i tidsföljd, i hamn för varje dygn efter tidsföljden, i hamn för varje och till sjöss för varje vakt. Vad dygn och till sjöss för varje vakt; som förekommer under en vakt får vad under en vakt förekommer må tillsvidare antecknas i en kladd. Så­ tills vidare upptecknas å en kladd, dan anteckning skall införas i dag­ men det antecknade skall före dyg­ bok så snart det kan ske. nets utgång införas i dagboken. Dagboken skall föras med ordning Dagbok och kladd till dagbok och tydlighet; vad däri blivit infört skola föras med ordning och tyd­ må icke utplånas, överstrykas eller lighet. Anteckning däri får ej ut­ på annat sätt göras oläsligt, utan plånas, överstrykas eller på annat bör i händelse oriktig anteckning sätt göras oläslig. I händelse av skett, rättelse införas å vederbörligt misskrivning skall rättelse göras ställe i dagboken. genom särskild anteckning.

298 §. Fartygs dagböcker föras under be­ fälhavarens tillsyn. 37 §. Föres skeppsdagboken ej av befäl­ I skeppsdagboken böra noggranna havaren, skall den föras av den uppgifter införas om allt, som under främste av styrmännen. I skeppsdag­ resan förefaller och varom känne­ boken skola noggranna uppgifter in­ dom kan vara till nytta för redare, föras om vad som inträffar under lastägare, försäkringsgivare eller an­ resa i den mån kännedom därom nan, vars rätt kan vara beroende av kan vara till nytta för redare, last­ resans utgång. Däri bör sålunda an­ ägare, försäkringsgivare eller annan tecknas: vars rätt kan vara beroende av re­ 1) när besättningen inträder i sans utgång. tjänst och därifrån avgår samt be­ manningen vid avgång från hamn; när proviant och vatten tagas om­ bord samt vattenförrådets storlek vid avgång från hamn; när lastning eller lossning börjar och slutar, eller arbetet avbrytes, samt huru mycket för varje dag inlastas eller lossas; när barlast intages, dennas beskaf­ fenhet och ungefärliga vikt samt hu­ ru den är anbragt, ävensom de an­ ordningar, som vidtagits för att hindra dess förskjutning; om och i vilken utsträckning främmande ar­ betsbiträde användes; fartygets

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1966 23

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

manhängande omständigheter samt Maskindagboken föres av maskin­ den åtgärd, som vidtages. chefen eller, efter dennes bestäm- I maskindagboken skall uppgivas mande, av den främste av det övriförrådet vid fartygets avgång från ga maskinbefälet. I maskindagboken hamn av kol och övriga för maski- skall uppgivas förrådet vid fartygets nens drift nödiga ämnen, förbruk- avgång från hamn av de för maski­ ningen för varje dygn av samtliga neriets drift erforderliga förnödendessa ämnen samt eljest allt, som rör heterna, förbrukningen därav för maskinens gång och skötsel. Anteck- varje dygn samt allt annat av vikt ningar skola där särskilt göras om som rör maskineriets gång och skötmaskinens slagantal per minut, om sel. Vid angivande av tid skall följas länsrörs och ventilers beskaffenhet, samma ortstid som i skeppsdagboom tankars fyllning och länsning, ken.

hungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 25

av fartyget, dess pikar, lastrum, tan­ Ytterligare föreskrifter om föran­ kar och övriga rum, om maskinma­ de av dagbok meddelas av sjöfartsnöver och tiden härför; när ofall styrelsen. träffar maskineri eller annan led­ ning än styrledning, omständigheter­ na därvid samt den åtgärd, som med anledning därav vidtages; när kölrent göres inom maskin- och pann­ rum; besiktningar å maskineri jäm­ te beskrivning av underhålls- och re­ parationsarbeten. Vid angivande av tid i maskindag­ boken skall följas samma ortstid, som användes i skeppsdagboken.

38 §. Varder dagbok under resa fullskriven eller av annan anledning icke användbar, åligge befälhavaren att, om fartyget befinner sig i svensk hamn, anmäla sig hos ombudsman­ nen vid därvarande eller närmaste sjömanshus till erhållande av ny dagbok; är fartyget å utrikes ort, skall befälhavaren i överensstämmel­ se med det fastställda formuläret upprätta ny dagbok och vid farty­ gets ankomst till hamn, där svensk konsul finnes, för denne förete dag­ boken, vilken skall av konsuln ge­ nomdragas och förses med ämbetssigill jämte intyg om sidornas an­ tal. När ny dagbok sålunda utfärdas eller för konsul uppvisas, skall befäl­ havaren tillika förete den förra dag­ boken; och meddele vederbörande sjömanshusombudsman eller konsul, omedelbart efter den däri sist in­ förda uppgift, intyg därom att dag­ boken blivit uppvisad och att ny så­ dan blivit för fartyget utfärdad. Kan befälhavaren icke förete den förra dagboken, skall anledningen uppgi­ vas och anteckning därom ske i den nya dagboken.

39 §. 300 §. Ej må någon, vars rätt är därav Dagbok förd på svenskt fartyg el­ beroende, förvägras att om dagboks ler på danskt, finskt eller norskt far-

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

innehåll undfå nödig kännedom och tyg, som befinner sig i svensk hamn, att därav taga skriftligt utdrag. Dag­ skall hållas tillgänglig för var och en bok skall av redaren förvaras minst som vill taga del av dess innehåll i två år efter dess avslutning och, i den mån hans rätt är beroende där­ händelse med anledning av däri an­ av. I fråga om anteckning som äger tecknad resa tvist inom nämnda tid samband med sammanstötning med anhängiggforts, till dess den tvist annat fartyg, till vars dagbok mot­ blivit genom lagakraftägande dom svarande tillgång icke finnes, gäller avgjord. detta dock icke förrän sjöförklaring eller undersökning enligt 314 § hål­ les offentligt eller talan väckts på grund av sammanstötningen. Dagbok skall förvaras av redaren minst tre år efter dess avslutning. Väckes inom nämnda tid talan i an­ ledning av händelse varom anteck­ ning gjorts i dagboken, skall boken förvaras till dess målet avgjorts ge­ nom lagakraftvunnen dom. Bestämmelserna i första och andra styckena gälla även i fråga om kladd till dagbok samt på teknisk väg gjord uppteckning rörande fartygs navigering och gången av dess ma­ skineri.

S jöförklaring 317 §. 301 §. Har sjöolycka av större omfattning Sjöförklaring skall äga rum för eller av svårare art inträffat, såsom svenskt handelsfartyg eller fiskefar­ när fartyg förolyckats eller av besätt­ tyg ningen övergivits i sjön, eller förlust 1. när någon, medan fartyget var av människoliv eller avsevärd ska­ på väg, i samband med fartygets drift da uppstått därigenom, att fartyget har eller kan antagas hava avlidit råkat på grund eller stött tillsam­ eller erhållit svår kroppsskada; mans med annat fartyg eller annat 2. när i annat fall i samband med föremål, eller när fartyget sprungit fartygets drift någon ombordanställd läck i sjön, så att bärgningshjälp eller annan som medföljer fartyget måst anlitas eller det sökt nödhamn, har eller kan antagas hava avlidit el­ eller explosion eller eldsvåda av nå­ ler erhållit svår kroppsskada; gon betydenhet ägt rum ombord, el­ 3. när någon som avlidit ombord ler lasten eller barlasten förskjutit begravts i sjön; sig, eller av last större mängd, som, 4. när allvarlig förgiftning har el­ då fråga är om däckslast, beräknas ler kan antagas hava inträffat om­ till minst tjugu procent av densam­ bord; ma, spolats eller kastats över bord; 5. när fartyget stött samman med eller har olyckshändelse träffat nå­ annat fartyg eller stött på grund; gon av besättningen eller någon för 6. när fartyget försvunnit eller arbete eller såsom passagerare om- övergivits i sjön;

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 27

bordvarande person, så att döden el­ 7. när i samband med fartygets ler svårare kroppsskada därav följt, drift skada av någon betydenhet har eller har någon av besättningen be­ eller kan antagas hava uppkommit gått självmord, eller har ombord yp­ antingen på fartyget eller, medan pats ett flertal fall av smittosam fartyget var på väg, på egendom sjukdom eller något fall av skör- utanför fartyget; eller bjugg, beri-beri eller förgiftning, ålig- 8. när brand, explosion eller för­ ge det rätten att i sammanhang med skjutning av någon betydenhet in­ sjöförklaringens upptagande verk­ träffat i lasten. ställa sjöförhör, varvid rätten skall Bestämmelser om undantag här­ söka åstadkomma fullständig utred­ ifrån i vissa fall meddelas i 308 § ning angående orsakerna till olyc­ andra stycket samt i 312 och 314 §§. kan. Särskilt bör därvid undersökas, huruvida olyckan härlett sig av: 302 §. 1) fel hos fartyget, dess utrustning eller bemanning; Sjöförklaring skall vidare äga rum 2) orsaker, härrörande från last­ för svenskt fartyg, när i anledning ningen, såsom att fartyget varit över­ av händelse som har eller kan anta­ lastat, eller att lasten varit av farlig gas hava inträffat i samband med beskaffenhet, eller att den varit fel­ fartygets drift sjöfartsstyrelsen för­ aktigt fördelad eller stuvad eller icke ordnar därom eller befälhavaren el­ behörigen försedd, eller att barlas­ ler redaren finner det påkallat. Det­ ten varit otillräcklig, otjänlig eller samma gäller när lastägare eller lasticke behörigen försedd; försäkringsgivare i annat fall än som 3) förseelse eller försummelse av avses i 308 § andra stycket eller i befälhavaren eller redaren eller nå­ 314 § begär det för att vinna upp­ gon av besättningen å fartyget eller lysning om orsaken till skada av nå­ annan, som med fartyget haft befatt­ gon betydenhet på godset, vilken har ning, eller av befälhavaren eller nå­ eller kan antagas hava uppkommit i gon av besättningen å annat fartyg; samband med fartygets drift. 4) förseelse av lots eller vägvisare, Förordnar sjöfartsstyrelsen, att bristfällighet i sjökort eller å fyrar, sjöförklaring skall äga rum, skall sjömärken eller andra inrättningar underrättelse därom tillställas be­ till sjöfartens säkerhet eller förseel­ fälhavaren eller redaren. Hos endera se eller försummelse av den, åt vil­ av dem skall lastägares eller lastken dylika inrättningars skötsel och försäkringsgivares begäran om sjö­ vård är anförtrodd. förklaring göras. Kan ej genom förhör inför rätten vinnas fullständig utredning i saken, 303 §. må rätten förordna om syn å farty­ Genom sjöförklaring skola händel­ get och vad därtill hörer i den ut­ sen och dess orsaker såvitt möjligt sträckning, som prövas erforderlig, klarläggas. Samtliga förhållanden, så ock föranstalta om utredning ge­ som kunna antagas hava medverkat nom polismyndighet. Rätten äge till händelsen eller vara av betydel­ jämväl med föreläggande av vite för­ se frän sjöf artssäkerhetens syn­ ordna. att handlingar och föremål, punkt, skola utredas. vilka kunna tjäna till upplysning vid Utredning sker genom förhör med sjöförhöret, skola företes. 1 övrigt fartygets befälhavare samt de med­ skidl vad i 316 § är stadgat äga till- lemmar av besättningen och andra lämpning även beträffande sjöför­ personer som antagas kunna lämna hör. upplysning i saken. Handlingar eller

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

den mån det kan antagas främja ut­

redningen skall syn hållas på farty­

get eller den plats där händelsen in­

Om hinder ej möter, skall sjöför­

klaring äga rum i den hamn där hän­

delsen inträffat eller, om händelsen

inträffat till sjöss, i den första hamn

till vilken fartyget eller befälhavaren

därefter anländer. Med sjöförklaring

får anstå tills fartyget anlöper annan

hamn, om avsevärd besparing i kost­

nader för fartyget eller annan vä­

sentlig fördel kan vinnas därigenom

utan att syftet med sjöförklaringen

åsidosättes. Om sådant anstånd och

anledningen därtill skall befälhava­

ren eller redaren genast skriftligen

underrätta sjöfartsstyrelsen.

Medan fartyget befinner sig i

hamn som angivits i första stycket

kan sjöförklaringen hållas även i an­

nan ort, om särskilda skäl föranleda

Sjöförklaring med anledning av

att fartyg försvunnit eller befälhava­

ren och envar som kunnat träda i

hans ställe omkommit äger rum i

den ort sjöfartsstyrelsen bestämmer.

Sjöklaring inom riket hålles

av den allmänna underrätten för

Luleå, Sundsvall, Stockholm, Kal­

mar, Malmö, Göteborg eller Karl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 29

stad. Behörig är den domstol som

är närmast den hamn eller ort där

sjöförklaring skall äga rum enligt

Om annat ej följer av denna lag,

gäller beträffande sjöförklaring in­

för domstol lagen om handläggning

av domstolsärenden.

Vid sammanträde för sjöförkla­

314 § 1 och 3 mom. ring skall rätten bestå av en lagfa­ 1 mom. När sjöförklaring av rät­ ren domare såsom ordförande samt ten upptages eller sjöförhör, varom två personer som äro kunniga och i 317 och 320 §§ sägs, verkställes, erfarna i sjöväsendet. Åtminstone en skola, utom en lagfaren domare så­ av de senare bär hava grundlig erfa­ som ordförande, två i sjöväsendet renhet från tjänst som fartygs- eller kunniga och erfarna män hava säte maskinbefäl på handelsfartyg och och stämma i rätten. nyligen hava utövat sådan tjänst. De särskilda ledamöterna, av vilka Rätten utser för varje sjöförklaring åtminstone den ene bör hava utövat de särskilda ledamöterna från en för­ tjänst såsom befälhavare å handels­ teckning, som sjöfartsstyrelsen årli­ fartyg, skola före utgången av varje gen upprättar för varje fartygsinår, med tjänstgöringsskyldighet för spektionsdistrikt. Förteckningen det följande, utses av rådstuvurät- skall upptaga minst tjugo personer. ten. Å särskilda ledamöter skall där­ Om biträde av person med särskild förinnan förslag, upptagande minst sakkunskap i visst fall är ändamåls­ fem personer, upprättas av handels- enligt, äger rätten tillkalla sådan och sjöfartsnämnden i staden, eller, person att inträda såsom ytterligare där sådan nämnd ej finnes, av stads­ ledamot i rätten, även om han ej är fullmäktige; dock vare rätten ej bun­ upptagen i förteckningen. Särskild den av förslaget. För att i de sålunda ledamot skall vara svensk medborga­ utseddas ställe, vid inträffat förfall, re och hava fyllt tjugofem år. Den tjänstgöra skola två suppleanter ut­ som är omyndig eller i konkurstill­ ses; uppstår hinder jämväl för dem, stånd får ej vara ledamot. Särskild äge ordföranden för varje särskilt ledamot äger uppbära ersättning av fall tillkalla andra. allmänna medel enligt bestämmelser Finner rätten, att i särskilt fall, som meddelas av Konungen. med avseende på de däruti förekom­ mande omständigheter, biträde av person med särskild fackkunskap är erforderligt, äge rätten tillkalla så­ dan att såsom ytterligare ledamot in­ träda i rätten. Ersättning till särskild ledamot gäldas av statsverket enligt bestäm­ melser, som meddelas av Konungen. 3 mom. Särskild ledamot, som av­ ses i 1 eller 2 mom., skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem år; ej må den vara ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Har tid, för vilken sådan ledamot

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

I Danmark, Finland och Norge

hålles sjöförklaring för svenskt far­

tyg av domstol som år behörig en­

ligt landets lag.

Det i 317 § föreskrivna sjöförhör 1 övrigt hålles sjöförklaring utom skall utom riket anställas av veder­ riket av svensk konsul, som enligt börande konsul, därest sjöförklaring bemyndigande av ministern för ut­ inför honom avgives, i sammanhang rikes ärendena äger utföra sådan med dess upptagande, och eljest så förrättning. Om det lämpligen kan snart han genom den i 40 § omför- ske, skola vid sjöförklaringen bi­ mälda rapport, dagboken, eller an- träda två av konsuln tillkallade, i norledes erhållit kännedom om olyc­ sjöväsendet kunniga personer, helst kan. Till sjöförhöret inkalle konsuln svenska, danska, finska eller norska befälhavaren, med åläggande för ho­ medborgare, mot vilka ej förekom­ nom att medhava dagboken även­ mer jäv som gäller mot domare. Är som de personer, vilka antagas kun­ i visst fall biträde av person med na giva upplysning angående olyc­ särskild sakkunskap ändamålsenligt, kan. Där det lämpligen kan ske, bö­ äger konsuln tillkalla även sådan ra vid förhöret biträda två av kon­ person. I ort, där behörig svensk suln tillkallade, i sjöväsendet kunni­ konsul ej finnes, hålles sjöförkla­ ga, helst svenska män, mot vilka ej ring av behörig dansk, finsk eller förekommer jäv, som gäller mot do­ norsk konsul. mare. I fråga om sjöförklaring inför kon­ sul gälla i tillämpliga delar bestäm­ melserna om sjöförklaring vid dom­ stol. Konsul äger dock ej upptaga ed eller försäkran eller meddela vi­ tesföreläggande. 306 §. När sjöförklaring skall äga rum, skall fartygets befälhavare snarast möjligt göra anmälan därom hos den domstol som skall hålla sjöförkla­ ringen. Göres ej anmälan av befäl­ havaren, svarar redaren för att an­ mälan göres. Detsamma gäller när redaren mottagit underrättelse eller begäran enligt 302 § andra stycket. Anmälningen skall vara skriftlig med uppgift på hela besättningen och på de personer, bland besättning­ en eller i övrigt, vilka antagas kun­ na lämna upplysning i saken samt, såvitt det kan ske, på sakägarna och deras ombud. Den skall vara åtföljd av ett exemplar av rapport enliqt 70 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr tio år 1966 31

Göres anmälningen efter förord­

nande eller begäran enligt 302 §,

skall den även innehålla uppgift där­

När anmälan till sjöförklarings När anmälan gjorts skall rätten avgivande skett på sätt i iO § är stad­ utsätta sammanträde för sjöförkla­ gat, sammanträde rätten, så snart ring att äga rum så snart det kan ske kan, till sjöförklaringens uppta­ ske. Om det är ändamålsenligt, skall gande. Till sammanträdet inkalie sammanträdet hållas ombord på far­ ordföranden befälhavaren, med för- tyget. ständigande att medhava alla de per­ Till sammanträdet kallar rätten soner, som antagas kunna lämna på lämpligt sätt fartygets befälhava­ upplysning i saken, ävensom att fö­ re och de övriga personer som skola rete dagboken i huvudskrift, där den höras. Medlemmar av besättningen finnes i behåll. Ordföranden äge kan kallas genom befälhavaren. jämväl till sammanträdet särskilt Befälhavaren skall föreläggas att inkalla vissa personer av besättning­ till sammanträdet medföra fartygets en ävensom andra, som antagas kun­ dagböcker och kladdar till dem, så­ na lämna upplysning i saken, samt vitt de finnas i behåll. Befälhavaren underrätte, senast dagen förut, ge­ eller annan kan föreläggas att vid nom kungörelse i en i orten utkom­ sammanträdet förete andra hand­ mande tidning och, där så ske kan, lingar eller föremål, som antagas genom särskilt meddelande de per­ kunna tjäna till upplysning i sa­ soner, vilka saken kan angå, eller ken. Föreläggande kan meddelas vid deras ombud om tiden för samman­ vite. trädet ävensom var och när den I den mån det kan ske skola sak­ om händelsen ingivna anmälan med ägarna genom särskilda meddelan­ därtill hörande handlingar finnes den underrättas om tid och plats för tillgänglig. Är saken av beskaffen­ sammanträdet samt var och när an­ het att påkalla sjöförhör, underrätte mälningen om sjöförklaring med ordföranden ofördröjligen vederbö­ därtill hörande handlingar finnes rande åklagare samt, där så erford­ tillgänglig. Sjöfartsstyrelsen skall ras medelst telegram, sjöfartssty- alltid underrättas om tid och plats relsen om tiden för sammanträdet. för sammanträdet. Gäller sjöförkla­ ringen händelse, som angår säker­ heten på fartyg, skall även fariygsinspektören underrättas. De särskilda ledamöterna skola De särskilda ledamöterna skola ta­ om inkommen anmälan till sjöför­ ga del av anmälningshandlingarna. klarings avgivande underrättas så Om tiden medgiver det, skola de snart ske kan, och åligge det dem för ordföranden före sammanträdet att taga del av anmälan bilagda skriftligen angiva de förhållanden handlingarna samt att för rättens om vilka de finna upplysning vara ordförande före sammanträdet påkallad från nautisk, teknisk eller skriftligen angiva de förhållanden, annan synpunkt. om vilka från sjöteknisk synpunkt med avseende å olyckans art upplys­ ningar påkallas.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Gäller sjöförklaring sammanstöt­

ning med annat fartyg, kan rätten

låta anstå med sjöförklaringen, om

denna därigenom kan äga rum

samtidigt med sjöförklaring eller

motsvarande utredning för det

andra fartyget. Sådant anstånd

får ej beviljas för längre tid än som

är oundgängligen nödvändigt. Vin-

nes icke samtidighet, skall den sjö­

förklaring som äger rum först helt

eller delvis hållas inom stängda dör­

rar, om befälhavaren eller redaren

begär det och synnerliga skäl ej tala

däremot. Vid sjöförklaring inom

stängda dörrar får annan enskild

sakägare än redaren ej närvara utan

redarens samtycke.

Har sammanstötning skett med

utländskt fartyg, för vilket varken

sjöförklaring eller motsvarande ut­

redning äger rum, får sjöförklaring

underlåtas, om sjöfartsstyrelsen ej

bestämmer annat. Hålles sjöförkla­

ring, äga bestämmelserna i första

stycket om handläggning inom

stängda dörrar motsvarande tillämp­

Särskilda bestämmelser om in­

skränkning i rätten att utbekomma

allmänna handlingar rörande sam­

manstötning mellan fartyg meddelas

i lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att ut­

bekomma allmänna handlingar.

Vid sjöförklarings början skola

fartygets dagböcker och kladdar till

dem jämföras med varandra och

med det vid anmälningen fogade

exemplaret av rapporten enligt 70 §.

Av dem som skola höras äger en­

dast den som tagit befattning med

dagboksföringen närvara vid genom­

gången, om ej särskilda skäl föran­

leda annat.

Annat skriftligt utredningsmate-

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 33

rial framlägges och syn företages när

det är lämpligt.

Befälhavaren och övriga personer

som kallats skola höras var för sig.

Ingen av dem äger närvara vid för­

hör med annan utan att särskilda

skäl föranleda det.

Förhör hålles av rätten. Med rät­

tens tillstånd kan förhör hållas av

företrädare för sjöfartsstyrelsen el­

ler av sakägare. Var och en som

hörts skall bekräfta sin berättelse

med ed eller försäkran, om ej laga

hinder möter eller rätten i övrigt

med hänsyn till omständigheterna

finner, att ed eller försäkran ej bör

avläggas. Rätten skall före förhöret

erinra den som skall höras om hans

skyldighet att avlägga ed eller för­

säkran och om vikten därav.

Ed som avses i andra stycket har

denna lydelse: »Jag N. N. bekräftar

och försäkrar inför Gud den alls-

mäktige och vid hans heliga ord att

jag har sagt hela sanningen och in­

tet förtigit, tillagt eller förändrat.-»

Försäkran har denna lydelse: »Jag

N. N. bekräftar och försäkrar på he­

der och samvete att jag har sagt

hela sanningen och intet förtigit, till­

lagt eller förändrat.»

Annan än befälhavaren eller med­

lem av besättningen äger för sin in­

ställelse till förhör vid rätten erhål­

enlighet med bestämmelserna om er­

sättning till vittne. Ersättningen

skall stanna på statsverket. I fråga

om ersättning för inställelse till för­

hör inför konsul meddelas bestäm­

melser av Konungen.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Finnes förhör i något avseende Är utredning som vunnits genom ofullständigt, äge sjöfartsstyrelsen sjöförklaring ofullständig i något av­ förordna om nytt förhörs anställan­ seende, kan sjöfartsstyrelsen för­ de å ort, där sådant lämpligen kan ordna, att den skall fullständigas vid äga rum. ny sjöförklaring och därvid bestäm­ ma i vilken ort den nya sjöförkla­ ringen skall äga rum. För sådant fall äga bestämmelserna i 302 § and­ ra stycket och 306 § motsvarande tillämpning.

312 §. 319 § andra stycket. Om tillfredsställande utredning Har i här omförmälda fall förhör angående händelse som avses i 301 § angående den inträffade olyckan hål­ är eller kan väntas bliva tillgänglig lits av därtill behörig utländsk myn­ i annan ordning, kan sjöfartssty­ dighet, vare sjöförhör inför konsul relsen medgiva, att sjöförklaring en­ ej av nöden, såvida genom det håll­ ligt nämnda lagrum underlåtes eller na förhöret åstadkommits sådan ut­ att den uppskjutes i avbidan på så­ redning, som i 317 § avses. dan utredning.

313 §. För fartyg hemmahörande i Dan­ mark, Finland eller Norge skall rät­ ten hålla sjöförklaring när befälha­ varen eller redaren eller behörig myndighet i fartygets hemland fin­ ner det påkallat. För annat utländskt fartyg hålles i sådant fall sjöförkla­ ring, om skäl äro därtill. Om utredning av händelse som in­ träffat i samband med utländskt far­ tygs drift är påkallad från sjöfartssäkerhetens synpunkt och fartyget befinner sig i svensk hamn, kan sjö­ fartsstyrelsen förordna, att sjöför­ klaring skall äga rum. Finner myndighet som angives i första stycket sjöförklaring påkal­ lad eller förordnar sjöfartsstyrelsen att sjöförklaring skall äga rum, skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 35

underrättelse därom tillställas be­

fälhavaren eller redaren. Sjöförkla­

ring hålles på anmälan enligt 306 §

av endera av dem.

Har händelse som avses i 301 §

medfört stora förluster i liv eller

egendom eller kan utredningen av

annan anledning väntas bliva syn­

nerligen omfattande eller av inveck­

lad beskaffenhet, äger Konungen

förordna, att händelsen och dess or­

saker skola utredas av en särskild

undersökningskommission, beståen­

de av personer med juridisk, nautisk

och teknisk sakkunskap. Har under­

sökningskommission förordnats, be­

höver sjöförklaring ej äga rum.

I den mån det kan ske skall kom­

missionen underrätta sakägarna

samt bereda dem tillfälle att närva­

ra vid utredningen och på annat sätt

bevaka sin rätt i överensstämmelse

med vad som gäller vid sjöförkla-

Kommissionen kan hos underrätt,

som enligt 305 § är behörig att hål­

la sjöförklaring, göra framställ­

ning om att vittne eller sakkunnig

höres eller att föreläggande medde­

las någon att som bevis tillhandahål­

la skriftlig handling eller föremål.

Rätten skall anställa förhör eller

meddela föreläggande, om laga hin­

der ej möter. Om sådan åtgärd gäl­

la i tillämpliga delar bestämmelser­

na om sjöförklaring och om bevis­

upptagning i rättegång utom huvud­

förhandling.

Närmare föreskrifter om tillämp­

ningen av bestämmelserna i detta ka­

pitel om sjöförklaring och om ut­

redning av särskild undersöknings­

kommission meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigan­

de, av sjöfartsstyrelsen.

Kungi. Maj.ts proposition nr U5 år 1966

De besiktningsmän, som enligt För varje fartygsinspektionsdisdenna lag böra av rådhusrätt förord­ trikt skall finnas förteckning över nas, skola vara tre. I de städer, där personer, som äro skickade att ut­ handels- och sjöf artsnämnd finnes, föra uppdrag att besiktiga fartyg el­ åligge rådhusrätten att för varje år ler last. Förteckningen upprättas år­ från nämnden infordra uppgift å ligen av sjöf artsstyrelsen och hålles personer, som till sådant uppdrags tillgänglig hos de underrätter som fullgörande anses skickliga. sjöf artsstyr elsen föreskriver. Erfordras eljest besiktning, äge part därom anmoda den eller dem, för vilka han har förtroende; ålig­ gande det rådhusrätten i de städer, där handels- och sjöfartsnämnd fin­ nes, att efter förslag av nämnden, för varje år utse lämpligt antal per­ soner, vilka hava att med dylik be­ siktnings verkställande gå parter till handa, ävensom kungöra förteck­ ning å de sålunda utsedde.

317 §. Uppstår fråga om fartyg efter in­ träffad skada bär anses vara iståndsättligt eller icke, skall yttrande där­ om avgivas av minst tre besiktnings­ män. Besiktningsmännen förordnas på ansökan av fartygets ägare, redare eller befälhavare. Inom riket förord­ nar rätten i den ort där besiktning­ en skall äga rum till besiktningsmän personer som äro upptagna på för­ teckning enligt 316 §. Utom riket för­ ordnas besiktningsmän av myndig­ het, som är behörig enligt lag eller sed i besiktningsorten, eller också av svensk konsul eller, där sådan ej finnes, dansk, finsk eller norsk kon­ sul. Vid besiktning inom riket skola besiktningsmännen avfordra befälha­ varen fartygets nationalitetshand­ ling. Förklaras fartyget icke vara iståndsättligt, skola de ofördröjligen till sjöfartsstyrelsen insända na­ tionalitetshandlingen, avskrift av yttrandet och bevis att de äro behö-

Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 ar 1966 37

rigen förordnade. När besiktning

äger rum utom riket skall konsul,

såvitt det kan ske, i tillämpliga de­

lar iaktttaga vad som nu sagts.

Har fartyget genom inträffad Har skada drabbat fartyg eller olyckshändelse under resa lidit ska­ gods i gemensamt haveri, äger en­ da, som föranleder betydligare repa­ var som haveriet rör låta en eller fle­ ration eller längre uppehåll, åligge ra besiktningsmän utreda och vär­ befälhavaren att anordna besiktning dera skadan. Detsamma gäller i frå­ av fartyget. Besiktningsmännen sko­ ga om skada i enskilt haveri, när la ej mindre uppskatta den genom utredning om skadan fordras för be­ olyckshändelsen uppkomna skada stämmande av bidragsvärde för far­ och värdet av fartyget i skadat tyg eller gods. skick, än även avgiva yttrande an­ Besiktningsmän utses av den som gående de åtgärder, som för skadans haveriet rör eller förordnas på hans botande böra vidtagas, samt beräk­ ansökan av myndighet som angives na därför nödig kostnad. Verkstäl­ i 317 §. les reparation, bär, sedan denna av­ slutats, genom ny besiktning utrönas, huruvida fartyget är i det skick, att den tilltänkta resan kan företagas. Har lasten under resa lidit betydli­ gare skada genom sjöolycka, hårt väder eller dylikt, eller förekommer anledning att lasten är i sådant till­ stånd, att särskild åtgärd för dess bevarande erfordras, eller är på grund av skada å fartyget lossning nödvändig, skall befälhavaren anord­ na besiktning av lasten. Finnes las­ ten vara skadad, skola besiktnings­ männen utlåta sig angående den or­ sak, som kan antagas hava vållat skadan, samt föreslå de åtgärder, som böra vidtagas. Besiktningsmän förordnas, om fartyget finnes i stad med rådhus­ rätt, av den rådhusrätten och el­ jest av närmaste rådhusrätt. Utom riket skall befälhavaren begära för­ ordnande för besiktningsmän hos den myndighet, som enligt lag eller sed å den ort där besiktningen skall äga rum, är behörig, eller ock hos svensk konsul; finnes fartyget å ort, där enligt gällande sed besiktnings­ män icke av offentlig myndighet för­ ordnas, inhämtc befälhavaren yttran­ de av sakkunnige män.

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslaqen ludelse)

42 §. 319 §'

Förekommer anledning att gods Vill fartygs ägare eller redare el­ under resa tagit skada, bär befälha­ ler någon, som i redarens ställe har varen, förrän godset till lastemotta- befattning med fartyget, eller befäl­ garen utlämnas, låta genom tillkal­ havaren anordna annan besiktning lade besiktningsmän, som i 332 § av fartyg eller gods än som avses i andra stycket sägs, besiktiga godset; 317 eller 318 § och utser han ej själv kan fråga uppstå därom att skadan besiktningsmän, skall myndighet må hava vållats genom felaktighet som angives i 317 § på hans ansö­ vid stuvning, garnering eller skalk- kan för ordna en eller flera besikt­ ning av luckorna eller genom annat ningsmän. Detsamma gäller, om dylikt fel, bör befälhavaren tillkal­ lastägare eller lastförsäkringsgivare la besiktningsmän att närvara redan vill låta besiktiga lasten i annat fall vid luckornas öppnande och godsets än som avses i 318 §. undersökning. 320 §. Besiktningsman får icke vägras tillträde till fartyget och lasten för att utföra besiktningen utom när så­ dant tillträde skulle föranleda oskä­ lig kostnad för fartyget eller annan väsentlig olägenhet.

TOLFTE KAPITLET TRETTONDE KAPITLET

Ansvarsbestämmelser Ansvarsbestämmelser 292 § 2 mom. 323 §. Åsidosätter befälhavare de skyl­ Försummar befälhavare att enligt digheter, som enligt 26 § åligga ho­ 58 § första och andra styckena tillse nom, och är ej sådant fall för han­ att fartyget är i behörigt skick, dö­ den, som avses i 1 mom., dömes till mes till böter eller fängelse i högst dagsböter. Hava flera medverkat till sex månader. sådan gärning, skall gälla vad som är stadgat i 23 kap. brottsbalken. Till straff, som sägs i första styc­ Till samma straff dömes redare, ket, dömes redare eller annan, som om han försummar att avhjälpa fel i redares ställe haft befattning med eller brist i fartygets behöriga skick fartyget, om han med vetskap om varom han ägt eller bort äga vet­ att fel eller brist förelegat i hänseen­ skap. de som avses i 5a § underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, föran­ stalta om felets eller bristens av­ hjälpande. Underlåter redare att, såvitt det är honom möjligt, hindra fartyget att gå till sjöss, när förestående resa på grund av fel eller brist i fartygets behöriga skick kan bliva förenad med allvarlig fara för de ombord va-

Kanal. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Föreslagen lydelse) (Nuvarande lydelse) rande, dömes till böter eller fängel­ se i högst två år. 292 § (utom 2 mom.). 1 mom. Har befälhavare, utan att nödtvång därtill föranlett, gått till sjöss med fartyg, som haft sådana brister till skrov, maskin eller ut­ rustning eller som varit så illa be­ mannat eller så hårt eller olämpligt lastat eller så olämpligt barlastat, att han bort inse, att resan var för­ bunden med uppenbar livsfara för de ombordvarande, dömes till dags­ böter eller fängelse i högst två år. Hava flera medverkat till sådan gär­ ning, skall gälla vad som är stadgat i 23 kap. brottsbalken. Till straff, som sägs i första styc­ ket, dömes redare eller annan, som i redares ställe haft befattning med fartyget, om han med vetskap om sådana brister eller fel som där nämnts underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, hindra fartyget att gå 324 §. till sjöss. Brister den som på fartyg fullgör 3 mom. Har befälhavare uraktlå­ uppgift av väsentlig betydelse för sä­ tit att iakttaga något av vad som kerheten till sjöss i gott sjömanskap åligger honom enligt 32 §, dömes till förekommande av sjöolycka, dö­ till dagsböter. mes till böter eller fängelse i högst 4 mom. Till straff enligt denna sex månader. paragraf må ej dömas, om för gär - Är brottet grovt, dömes till fäng­ ningen är stadgat svårare straff i else i högst två år. brottsbalken. 293 §. År befälhavare genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten, på an­ nat sätt än som avses i 292 § 1 mom., vållande till sjöolycka, dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år, om ej för gärningen är stadgat svårare straff i brottsbalken. 325 §. Är den som på fartyg fullgör upp­ gift av väsentlig betydelse för säker­ heten till sjöss så påverkad av alko­ holhaltiga drycker eller annat be­ rusningsmedel, att det maste anta­ gas, att han icke på betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

honom, dömes till böter eller fäng­

else i högst ett år.

Avviker befälhavare ur tjänsten Avviker befälhavare ur tjänsten och övergiver det honom anförtrod­ och övergiver fartyget, dömes till da fartyget, dömes till fängelse i böter eller fängelse i högst ett år. högst två år eller, om brottet är ringa, till dagsböter. Lämnar befälhavare fartyget när Försummar befälhavare vad som det är i fara, utan att iakttaga vad åligger honom enligt 62 § första som stadgas i 43 § eller vad som el­ stycket eller i övrigt såsom god sjö­ jest åligger honom såsom god sjö­ man när fartyget är i fara, dömes man, dömes till dagsböter eller fäng­ till böter eller fängelse i högst två else i högst ett år. år.

294 §. 327 §. Har sammanstötning eller händel­ Försummar befälhavare vad som se, som sägs i 223 a §, timat och ur­ åligger honom enligt 62 § andra aktlåter befälhavaren något av vad stycket när annan är i sjönöd eller som enligt 223 § åligger honom att när fara hotar sjötrafiken eller en­ iakttaga i sådant fall, dömes till ligt 223 § när fartyget stött samman dagsböter eller fängelse i högst två med annat fartyg , dömes till böter år. eller fängelse i högst två år. Uraktlåter befälhavare något av vad som åligger honom enligt 34 a § första stycket eller 34 b §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

286 §. 328 §. Har befälhavare icke ombord å Befälhavare dömes till böter, fartyget ett exemplar av denna lag, 1. om han försummar att enligt dömes till böter, högst femhundra 58 § tredje stycket underrätta reda­ kronor. ren om fel eller brist i fartygets be­ höriga skick, 2. om han försummar att enligt 60 § andra stycket på fartyget med­ föra skeppshandlingar eller ett exem­ plar av denna lag,

288 § andra stycket. Försummar befälhavare att, efter 3. om han försummar att avgiva vad som stadgas i 40 §, avgiva rap­ rapport enligt 70 § eller uppsåtligen port eller anmäla sig för sjöförkla- eller av oaktsamhet lämnar oriktig ring, dömes till dagsböter. eller vilseledande uppgift i sådan rapport,

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 41

För vägran att i fall, som avses i 4. om han vägrar att i fall som 6 §, till besiktningsmän överlämna avses i 317 § överlämna fartygets fartygs nationalitetshandling eller nationalitetshandling till besikt­ hemortsbevis dömes befälhavaren ningsmännen, eller till dagsböter.

295 §. Vägrar befälhavare utan lagligt 5. om han utan laga hinder vägrar hinder att i sådant fall, som avses i att i sådant fall som avses i 346 § 34 §, å sitt fartyg medtaga befälha­ på fartyget medtaga befälhavare el­ vare eller sjöman, hans aska eller ler sjöman, hans aska eller efter­ efterlämnade effekter, dömes till lämnade effekter. dagsböter. Till samma straff dömes befälha­ vare eller redare, om han försum­ mar att enligt 306 § göra anmälan om sjöförklaring eller om han uppsåtligen eller av oaktsamhet föran­ leder att sjöförklaring uppskjutes, utan att förutsättningar äro för han­ den enligt 304 §.

287 §. 329 §. Försummar någon vad honom Försummar någon sin skyldighet åligger med avseende å dagboks fö­ enligt denna lag i fråga om förande rande eller uppvisande, dömes till av dagbok eller kladd till dagbok böter, högst femhundra kronor. eller lämnar han uppsåtligen eller av oaktsamhet oriktig eller vilsele­ dande uppgift i dagboken eller klad­ den, dömes till böter. Till samma straff dömes 1. befälhavare eller redare, om han obehörigen vägrar någon att taga del av dagbok, kladd till dagbok el­ ler på teknisk väg gjord uppteck­ ning rörande fartygets navigering och gången av dess maskineri, samt 2. redare, om han försummar sin skyldighet att förvara sådan hand­ ling.

296 §. 330 §. Befälhavare, som så förbrutit sig, Har någon gjort sig skyldig till som i 287, 290, 291, 292, 293 eller gärning som avses i 323, 324, 325, 294 § sägs, må, där omständighe­ 326 eller 327 § och därigenom vi­ terna äro synnerligen försvårande, sat sig olämplig för tjänst på far­ för viss tid eller för alltid dömas tyg, för vilkens utövande särskilda förlustig sådan rättighet att föra far- villkor gälla, skall domstolen för-

2f Bihang till riksdagens protokoll 1966. saml. Nr 145

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lyg, för vars utövande särskilda vill­ klara honom för viss tid eller för kor äro stadgade. alltid förlustig behörighet att utöva sådan tjänst. Om sådan påföljd skall domsto­ Meddelas förklaring enligt första len ofördröj ligen underrätta sjöfartsstycket, skall domstolen ofördröj li­ styrelsen. gen underrätta sjöfartsstyrelsen. I fråga om radiotelegrafist skall även telestyrelsen underrättas.

310 §. 331 §. Vad i detta kapitel stadgas angå­ Vid tillämpning av bestämmelser­ ende brott av befälhavare, gälle ock na i detta kapitel jämställes med be­ om brott av den, som är satt i befäl­ fälhavare den som trätt i befälhava­ havarens ställe. rens ställe och med redare den som

i redarens ställe haft befattning med fartyget.

332 §.

Hava flera medverkat till gärning som avses i 323, 324, 325, 326 eller 327 §, gäller 23 kap. brottsbalken. Straff ådömes ej enligt denna lag, om gärningen är belagd med stränga­ re straff i brottsbalken.

TRETTONDE KAPITLET FJORTONDE KAPITLET

Om laga domstol och rättegång i Om laga domstol och rättegång i sjörättsmål sjörättsmål

313 §. 336 §. Rådstuvurätt vare första domstol i Rådhusrätt är första domstol i mål, som skall bedömas efter den­ mål, som skall bedömas efter denna na lag. lag. Om häradsrätts behörighet i Att sådant mål i visst fall må upp­ vissa fall att upptaga sådant mål gäl­ tagas av häradsrätt är särskilt stad­ la särskilda bestämmelser. gat.

323 §. 337 §. Om rådhusrätts behörighet att Bestämmelserna om laga domstol i upptaga tvistemål enligt denna lag tvistemål i allmänhet äga motsva­ gäller i tillämpliga delar vad som är rande tillämpning i fråga om råd­ stadgat angående laga domstol i husrätts behörighet att upptaga tvis­ tvistemål i allmänhet. Talan må ock temål enligt denna lag. Talan får väckas vid rådhusrätten i den ort även väckas vid rådhusrätten i den där fartyget finnes eller, såvitt an­ ort där fartyget finnes. När säkerhet går fordran för vilken hos myndig­ för fordran ställts hos myndighet het säkerhet ställts till befrielse från till befrielse från kvarstad eller an­

kvarstad eller annan handräckning, nan handräckning, får talan väckas hos rådhusrättten i den ort där sä­ vid rådhusrätten i den ort där sä­ kerheten ställts. Talan må väckas kerheten ställts. Talan angående

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 43

hos sistnämnda rådhusrätt angåen­ fordran som säkerheten avsett får de fordran som säkerheten avsett, väckas vid sistnämnda rådhusrätt, oaktat säkerheten frigivits. Finnes även om säkerheten frigivits. Finnes ej rådhusrätt i ort, där svaranden ej rådhusrätt i ort, där svaranden må sökas enligt vad sålunda är fö­ kunnat sökas enligt vad som nu reskrivet, äger käranden instämma sagts, får talan väckas vid den råd­ tvisten till den rådhusrätt, som är husrätt som är närmast den orten. närmast den orten. Äro flera redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets hemvist.

328 §. 338 §. Om rådstuvurätts behörighet att Bestämmelserna om laga domstol upptaga brottmål enligt denna lag i brottmål i allmänhet äga motsva­ gälle i tillämpliga delar vad angåen­ rande tillämpning i fråga om råd­ de laga domstol i brottmål i allmän­ husrätts behörighet att upptaga het är stadgat. Finnes ej rådstuvu- brottmål enligt denna lag. Finnes ej rätt å ort, vid vars domstol den till­ rådhusrätt i ort, vid vars domstol talade enligt vad sålunda är föreskri­ den misstänkte haft att svara enligt vet har att svara, må åtal väckas vid vad som nu sagts, får åtal väckas vid den rådstuvurätt, som är närmast den rådhusrätt som är närmast den den orten. orten.

326 §. 339 §. Den, som icke åtnöjes med dis- Talan mot dispasch föres genom pasch, skall göra sin klandertalan klander hos rådhusrätten i den ort anhängig vid rådstuvurätten i den där dispaschen är utgiven. stad, där dispaschen är utgiven.

329 § 1 mom. fjärde stycket. Har icke dispasch blivit överkla­ Dispasch, som ej behörigen kland­ gad i den ordning, nu är sagt, lände rats, länder till efterrättelse. den till efterrättelse.

314- § 2 mom. 340 §. 2 mom. När vid rådstuvurätt till Rådhusrätt är i dispaschmål domhandläggning förekommer mål angå­ för med tre eller högst fyra lagfarna ende klander av dispasch, skola, domare, jämte tre särskilda ledamö­ utom det antal av rättens lagfarna ter, utsedda enligt 341 §. Rådhusrät­ ledamöter, som i rättegångsbalken ten är dock domför med en lagfaren är i allmänhet föreskrivet för råd­ domare vid prövning om klander stuvurätts domförhet vid huvudför­ skall avvisas och vid sådan handlägg­ handling, tre i handel och sjöfart ning som avser måls beredande eller kunniga och erfarna män hava säte som enligt 341 och 343 §§ ankommer och stämma i rätten. Stadsfullmäk­ på rådhusrätten. tige i stad, vars rådstuvurätt enligt 341 §. 326 § äger upptaga dylikt mål, sko­ la före utgången av varje år utse des­ För stad, vars rådhusrätt äger upp­ sa särskilda ledamöter att utöva be­ taga dispaschmål, upprättar sjöfartsfattningen under det följande året. styrclsen årligen en förteckning, vari

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

För att i deras ställe, vid inträffat upptagas minst tolv personer, som förfall, tjänstgöra skola tillika tre äro kunniga i handel och sjöfart och suppleanter utses; uppstår hinder som äro skickade att tjänstgöra som jämväl för dem, äge rättens ordfö­ särskilda ledamöter i dispaschmål. rande efter samråd med de lagfarna Bland dem som upptagits i denna ledamöterna för varje särskilt fall förteckning utser rätten för varje tillkalla andra. mål tre för tjänstgöring som särskil­ De särskilda ledamöterna njute da ledamöter. Om på grund av förfall ersättning av allmänna medel enligt eller annat hinder föreskrivet antal bestämmelser, som meddelas av ledamöter ej kan utses från förteck­ Konungen. Om skyldighet för part ningen, utser rätten annan lämplig att återgälda sådan ersättning äge person att vara särskild ledamot. vad i 18 kap. 13 § rättegångsbalken Särskild ledamot skall vara svensk är stadgat motsvarande tillämpning. medborgare och hava fyllt tjugofem år. Den som är omyndig eller i kon­ kurstillstånd får ej vara ledamot. Särskild ledamot äger uppbära er­ sättning av allmänna medel enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

329 § (utom 1 mom. fjärde stycket). 342 §. 1 mom. Den som vill klandra dis- Vill någon klandra dispasch, skall pasch skall inom trettio dagar från han inom fyra veckor från dispaden dag, då dispaschen utgavs, till schens dag till rådhusrätten inkom­ rådstiwurätten inkomma med skrift­ ma med klanderinlaga. Med de avvi­ lig inlaga i två exemplar. I inlagan kelser som följa av tredje stycket i skola fullständigt upptagas alla kla­ denna paragraf äga i övrigt bestäm­ gandens påståenden jämte skälen melserna i 52 kap. 2, 3, 5, 6 och därtill. Vid inlagan skola oek fogas 8—12 §§ rättegångsbalken motsva­ den klandrade utredningen samt de rande tillämpning i mål om klander handlingar klaganden åberopar. av dispasch. Bestämmelse som avser Finnes uppenbart, att talan icke hovrätt gäller därvid i stället råd­ kan upptagas till prövning, skall den husrätten. omedelbart avvisas; beslut härom må meddelas av rättens ordförande. Avvisas ej klandertalan, äge kla­ Upptages klander av dispasch, gandens vederpart utbekomma ena äger motpart utan avgift få ut en exemplaret av klagandens inlaga. avskrift av klanderinlagan. Vill han Vill vederparten bemöta klandret, bemöta klandret, skall han senast fy­ äge han inom två veckor efter klan­ ra veckor efter fullföljdstidens ut­ dertidens utgång till rådstuvurätten gång till rådhusrätten inkomma inkomma med skriftlig förklaring i med skriftlig förklaring. Om denna två exemplar. Vid förklaringen sko­ rätt att få del av klandret och att la fogas de handlingar förklaranden avgiva förklaring bär rådhusrätten åberopar, där de ej redan äro ingiv­ sända meddelande till varje känd na. Ej må å någondera sidan mer än sakägare. eu skrift ingivas. 2 mom. Vill part bliva muntligen Rätten äger hålla förhör eller för­ hörd, göre därom anmälan inom fy- handling även för annat ändamål

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966 45

(Föreslagen lydelse) (Nuvarande lydelse) ra veckor efter klandertidens utgång. än som avses i 52 kap. 10 § rätte­ gångsbalken. Rättens avgörande av Göres sådan anmälan, bestämme rät­ tens ordförande genast dag för för­ saken sker genom utslag. höret, som ofördröjligen skall inför rätten hållas. Har ej inom nyss stad­ gade tid anmälan skett och prövar ej heller rätten nödigt höra parterna, skall ofördröjligen genom anslag å en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli tillkännagivas viss dag, då rättens utslag kommer att meddelas. Underrättelse om tiden för utslagets meddelande skall ock avsändas till klaganden samt till an­ nan part, som inkommit med för­ klaring eller eljest blivit hörd i må­ let. 3 mom. I rättens utslag eller be­ slut skall fullständig underrättelse meddelas om vad part för fullföljan­ de av talan mot utslaget eller beslu­ tet har att iakttaga.

330 §. 343 §. Talan mot rådstuvurätts utslag el­ Talan mot rådhusrätts utslag eller ler beslut i mål, som i 326 § omför- beslut i dispaschmål föres genom be­ mäles, föres genom besvär till högsta svär till högsta domstolen. Vill nå­ domstolen. Vill någon anföra besvär, gon anföra besvär, skall han inom skall han inom fyra veckor från fyra veckor från den dag, då utslaget den dag, då utslaget eller beslutet eller beslutet meddelades, till råd­ meddelades, till rådstuvurätten in­ husrätten inkomma med besvärsin­ komma med besvärsinlaga i två ex­ laga. Beträffande klagandens skyl­ emplar och därvid foga de till saken dighet att nedsätta fullföljdsavgift hörande handlingar klaganden kan och belopp till säkerhet för kost­ anse nödigt förete. Om klagandens nadsersättning åt motpart samt i skyldighet att nedsätta fullföljdsav- fråga om rättegången i övrigt äga gift samt belopp till säkerhet för bestämmelserna i 54 kap. 16—19 §§ kostnadsersättning åt motparten och 56 kap. rättegångsbalken mot­ skola bestämmelserna i 54 kap. 17 svarande tillämpning. Bestämmelse och 18 §§ rättegångsbalken äga mot­ som avser hovrätt gäller därvid i svarande tillämpning; vad klagan­ stället rådhusrätten. den enligt 56 kap. 2 § samma balk har att iakttaga skall fullgöras hos rättens ordförande och skall vad i övrigt där sägs om hovrätt avse rät­ tens ordförande. Finnes besvärstalan ej vara full­ följd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den av rådstuvurätten avvisas; beslut härom må med-

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

FEMTONDE KAPITLET

Särskilda bestämmelser

69 §. 345 §. Efter det fartyg utklarerats och i Sedan fartyg utklarerats och i övövrigt är segelfärdigt, må ej befäl- rigt är färdigt att avgå, får omhavaren eller någon annan å farty- bordanställd icke för gäld hindras get anställd för gäld hindras att av- att avresa och ej heller något av resa, ej heller något av vad han för vad han fört ombord för tjänsten tjänstens behov fört ombord tagas tagas i mät eller beläggas med kvari mät eller beläggas med kvarstad. stad.

34 §. 346 §. Befälhavaren vare pliktig att till På svenskt fartyg skall, till det sadant antal och med rätt till den antal och mot den ersättning som gottgörelse, som av Konungen fast- Konungen fastställer, medtagas ställes, till bestämmelseorten eller svenskt sjöfolk, vars hemsändande annan hamn, som fartyget under re- det åligger konsul att besörja eller san skall anlöpa, medtaga svenskt som äger rätt till fri hemresa en­ sjöfolk, vars hemsändande det ålig- ligt 26 § sjömanslagen, till bestämger konsulerna att besörja, eller som melseorten eller annan hamn, som äger rätt till fri hemresa jämlikt 26 § fartyget skall anlöpa under resan, sjömanslagen. Utan betalning vare Utan betalning skall medtagas urna befälhavaren pliktig medtaga urna innehållande askan efter avliden innehållande askan efter avliden svensk befälhavare eller sjöman svensk befälhavare eller sjöman, så samt, såvitt det kan ske utan olägen-

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966 47

ock hans efterlämnade effekter, så­ het, hans efterlämnade effekter. Far­ vitt de utan olägenhet kunna med­ tygets befälhavare är ansvarig för tagas. att dessa skyldigheter iakttagas. Konungen äger förordna, att för­ Konungen äger förordna, att be­ pliktelse som i första stycket sägs stämmelserna i första stycket skola skall gälla jämväl i avseende ä be­ gälla även i fråga om befälhavare

fälhavare eller sjöman från annat eller sjöman från annat land, hans land, hans aska eller efterlämnade aska eller efterlämnade effekter. effekter.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. I den mån annat ej följer av vad som föreskrives nedan upphävas ge­ nom denna lag 1) lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning med försäkringstvister; samt 2) lagen den 27 april 1906 (nr 19 s. 6) angående skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa undersökning angående sjöolycka, som drabbat främmande fartyg. Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas. Gemensamt haveri, kostnad som enligt 136 § sjölagen skall fördelas efter samma grunder som gemensamt haveri samt enskilt haveri utredas och för­ delas av dispaschör med tillämpning av äldre bestämmelser, om haveriet in­ träffat eller kostnaden uppkommit före den nya lagens ikraftträdande. An­ nan till dispaschör hänskjuten fråga utredes enligt äldre bestämmelser, om frågan kommit under dispaschörens behandling innan den nya lagen trätt i kraft. I fråga om skyldighet att avgiva rapport till sjöfartsstyrelsen och att av­ lägga sjöförklaring gälla äldre bestämmelser, om händelsen inträffat före den nya lagens ikraftträdande. På sjöförklaring som upptagits och sjöför­ hör som inletts före sagda tidpunkt äro likaledes äldre bestämmelser till­ lämpliga. På besiktning som inletts före den nya lagens ikraftträdande äro äldre bestämmelser tillämpliga. Dispaschmål, vari klandertalan anhängiggjorts före den nya lagens ikraft­ trädande, behandlas enligt äldre lag.

48 Kungi. Maj.ts proposition nr U5 år 1966

2) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål

Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 4 juni 1937 om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 2 § andra stycket samma lag skall upphöra att gälla.1

1 §• Har förordnats annan rådhusrätt. Med sjörättsmål avses i denna lag Med sjörättsmål avses i denna lag mål och ärenden som skola bedömas mål och ärenden som skola bedö­ efter sjölagen eller sjömanslagen mas efter sjölagen eller sjömansla­ ävensom andra mål och ärenden be­ gen ävensom andra mål och ärenden träffande vilka, enligt vad särskilt beträffande vilka, enligt vad särskilt stadgats, de i någon av nämnda la­ stadgats, de i någon av nämnda la­ gar givna regler om domstols behö­ gar givna regler om domstols behö­ righet eller ock bestämmelserna i righet eller ock bestämmelserna i denna lag skola gälla; dock att lagen denna lag skola gälla; dock att lagen icke äger tillämpning å mål angåen­ icke äger tillämpning å mål angåen­ de klander av dispasch.

de klander av dispasch eller å ären­ den angående sjöförklaring.

2 §.

Vad i_____________ _________________ av häradsrätt.

Vid upptagande av sjöförklaring eller sjöförhör gålle om rättens sam­ mansättning vad i 3U § 1 mom. sjö­ lagen är stadgat; nämnd skall ej del­ taga. Förslag å särskilda ledamöter, som avses i andra stycket sistnämn­ da lagrum, skall upprättas av han­ dels- och sjöfartsnämnd eller, där sådan nämnd ej finnes, stadsfull­ mäktige i stad vars förenande med domsaga föranlett förordnande en­ ligt 1 §■

Vid prövning ------------------------------i nämnden.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. Angående sjöförklaring som upptagits och sjöförhör som inletts före la­ gens ikraftträdande gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1964: 650 samt av 2 § 1958:18.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 49

3) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker in. in. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.1

1 §•

Alkoholhaltiga drycker är o däremot. Samma lag vare, om sådana dryc­ Samma lag vare, om sådana dryc­ ker eller berusningsmedel påträffas ker eller berusningsmedel påträffas hos den som brutit mot 4 § lagen om hos den som brutit mot 4 § lagen om

straff för vissa trafikbrott eller 13 straff för vissa trafikbrott, 13 kap. kap. 6 § luftfartslagen eller hos nå­ 6 § luftfartslagen eller 325 § sjölagen

gon som medföljt vid tillfället, så­ eller hos någon som medföljt vid till­ framt berusningsmedlen må antagas fället, såframt berusningsmedlen må hava varit avsedda även för den som antagas hava varit avsedda även för begått gärningen. den som begått gärningen. Medför någon — — --------------------- -----------------stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se 1960: 159.

50 Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

4) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, att 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall er­ hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Är någon å fartyget anställd ge­ Är någon å fartyget anställd ge­ nom vårdslöshet eller försummelse nom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållande till sjöolycka, i tjänsten vållande till sjöolycka, straffes med böter eller med fängel­ dömes till böter eller fängelse i högst se i högst ett år, där ej gärningen sex månader, om gärningen ej är efter allmän lag bär beläggas med straffbar enligt sjölagen eller belagd strängare straff. med strängare straff i brottsbalken. Är den skyldige styrman eller ma­ skinist, må han, där omständighe­ terna äro synnerligen försvårande, tillika förklaras för viss tid eller för alltid förlustig rättigheten att i dylik beställning nyttjas, där för sådan rättighets utövande särskilda villkor äro stadgade. Om sådan på­ följd skall domstolen ofördröjligen underrätta sjöf artsstyr elsen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 51

5) Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, dels att till lagen den 28 maj 1937 om inskränk­ ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skola fogas två nya paragrafer, betecknade 5 och 22 a §§, av nedan angiven lydelse, dels att 38 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.1

5 §. Dagbok förd på fartyg som äges eller nyttjas av staten eller av kommun får, såvitt angår samman­ stötning med annat fartyg, ej utan tillstånd av myndighet under vars förvaltning fartyget hör utlämnas förrän sjöförklaring hålles offentligt eller talan väckts på grund av sam­ manstötningen, eller fem år förflu­ tit från det sammanstötningen ägde rum. Detsamma gäller på fartyget upprättad handling, som enligt sjö­ lagen jämställes med dagbok i fråga om rätten att taga del därav.

22 a §. Handlingar i ärende angående sjö­ förklaring med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg få, om sjöförklaringen icke hålles of­ fentligt, ej utan redarens samtycke utlämnas förrän motsvarande utred­ ning beträffande det andra fartyget blivit tillgänglig för den som vill ta­ ga del därav eller fem år förflutit från det sammanstötningen ägde rum. Detsamma gäller i fråga om handlingar, som med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg inkommit till sjöfartsstyrelsen eller upprättats där. Bestämmelserna i första stycket

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 629.

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

aga motsvarande tillämpning när ut­

redning verkställes av särskild un­

dersökningskommission enligt 314 §

sjölagen eller, beträffande fartyg

som äges eller nyttjas av staten, av

myndighet under vars förvaltning

fartyget hör.

Där det----------- —--------------—------- handlingars utlämnande. Kan handling, som ej må utläm­ Kan handling, som ej må utläm­ nas till envar, antagas vara av bety­ nas till envar, antagas vara av bety­ delse som bevis i rättegång eller för delse som bevis i rättegång eller för förundersökning i brottmål, äger förundersökning i brottmål, äger domstol, där rättegången föres eller domstol, där rättegången föres eller fråga som hör till förundersökning­ fråga som hör till förundersökning­ en må upptagas, förordna att hand­ en må upptagas, förordna att hand­ lingen skall tillhandahållas domsto­ lingen skall tillhandahållas domsto­ len eller undersökningsledaren. Vad len eller undersökningsledaren. Vad nu sagts gälle dock ej handlingar, nu sagts gälle dock ej handlingar,

som avses i 1 — 5 §§ samt 31 och 33 §§. som avses i 1 — 4 §§ samt 31 och 33 §§.

Är handlingens innehåll sådant Är handlingens innehåll sådant att den som utfärdat handlingen ej att den som utfärdat handlingen ej enligt 36 kap. 5 § andra, tredje eller enligt 36 kap. 5 § andra, tredje eller fjärde stycket rättegångsbalken må fjärde stycket rättegångsbalken må höras som vittne därom, må hand­ höras som vittne därom, må hand­ lingen ej företes i rättegången eller lingen ej företes i rättegången eller vid förundersökningen. Ej heller må, vid förundersökningen. Ej heller må, med mindre synnerlig anledning fö­ med mindre synnerlig anledning fö­ rekommer därtill, handlingen företes rekommer därtill, handlingen företes i rättegången eller vid förundersök­ i rättegången eller vid förundersök­ ningen, om därigenom yrkeshemlig­ ningen, om därigenom yrkeshemlig­ het skulle uppenbaras. het skulle uppenbaras.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr liö år 1966 53

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

3 juni 1966.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L indström , L ange , K ling , E denman , J ohansson , H ermansson , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -E ric N ilsson , G ustafsson .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i sjö­ lagen m. m. och anför.

INLEDNING

Den svenska sjörätten regleras främst av bestämmelserna i sjölagen, ut­ färdad den 12 juni 1891 (nr 35 s. 1). Lagen innehåller i skilda kapitel be­ stämmelser om fartyg (1 kap.) och redande i fartyg (2 kap.), om befälha­ vare (3 kap.), befraktning (5 kap.), haveri (7 kap.) och skada genom fartygs sammanstötning (8 kap.), om bärgning (9 kap.), om begränsning av redare­ ansvaret (10 kap.) samt om sjöpanträtt och preskription av fordran i vissa fall (11 kap.). Dessutom finns ansvarsbestämmelser (12 kap.) och processuella bestämmelser (13 kap.). Befälhavarekapitlet innehåller utom bestäm­ melser, som reglerar befälhavarens ställning, bl. a. vissa regler om sjöför­ klaring och besiktning. I dessa ämnen meddelas ytterligare bestämmelser i 13 kap. Lagen har efter sin tillkomst undergått flera, delvis betydelsefulla ändringar. Av dess bestämmelser har 4 kap. om besättningen och 6 kap. om bodmeri upphört att gälla. Förstnämnda kapitel har ersatts av sjömans­ lagen den 30 juni 1952 (nr 530) och sjöarbetstidslagen den 30 juni 1959 (nr 404). Sjölagen har tillkommit efter samarbete mellan Sverige, Danmark och Norge. Dess innehåll överensstämmer i stort med de danska och norska sjölagarna, som utfärdades år 1892 respektive år 1893. Även den finska sjölagen av år 1939 uppvisar stora likheter i sak men har en avvikande disposition av åtskilliga bestämmelser. Genom den år 1958 tillkallade sjölagskommittén1 pågår översyn av sjö-

1 Justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören Nils Gre­ nander, direktören Per Erik Hedborg (fr. o. m. den 1 dec. 1963). sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona, förbundsordföranden Johan S. Thore och assuransdirektören Carl Erik Åhmansson (t. o. m. den 30 nov. 1963). Experter advokaten Lennart Hagberg och dispaschören Kaj Pineus.

54 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

lagen. Denna översyn sker i samarbete med motsvarande kommittéer i Dan­ mark, Finland och Norge. Kommittén, som enligt sina direktiv (riksdagsber. 1959:1 Ju 39) är oförhindrad att framlägga delförslag, har avlämnat tre delbetänkanden med förslag till ändringar i sjölagen, nämligen ett år 1961 angående redareansvarets begränsning (SOU 1961:33), ett år 1963 angå­ ende bärgarlönens fördelning och sjöförklaring m. m. (SOU 1963: 20) samt ett år 1965 angående fartygs befälhavare, gemensamt haveri och dispasch, ansvarsbestämmelserna m. m. (SOU 1965: 18). På grundval av det första förslaget har ny lagstiftning genomförts från och med den 1 juli 1964 (prop. 1964: 35, LJU 8, riksdagsskrivelse 107, SFS 85). Det andra förslaget har del­ vis lett till ny lagstiftning, nämligen i fråga om bärgningsregler och ansvars­ bestämmelser, som trätt i kraft den 1 januari 1965 (prop. 1964: 166, LXU 41, riksdagsskrivelse 332, SFS 728). Återstående i samma förslag berörda bestämmelser, om sjöförklaring, har nu upptagits till beredning inom justi­ tiedepartementet i samband med kommitténs tredje betänkande. De av kom­ mitténs lagförslag som sålunda nu behandlats torde få fogas till statsråds­

protokollet i detta ärende som bilagorna 2 och 3.

De av kommittén åren 1963 och 1965 avgivna betänkandena har remissbehandlats var för sig. över båda betänkandena har remissyttranden avgi­ vits av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, sjöfartsstyrelsen, generaltullstyrelsen — som bifogat yttranden från kustdistriktscheferna —■ fiskeristyrelsen, domstolskommittén, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Sveriges redareförening, Stockholms rede­ riförening, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges ångfartygs assurans förening, Sjöassuradörernas förening samt Stockholms stads handels- och sjöfarts­ nämnd. Över 1963 års betänkande har dessutom remissyttranden avgivits av hov­ rätten för Övre Norrland, chefen för marinen, offentlighetskommittén, Re­ deriföreningen för mindre fartyg, Svenska lotsförbundet och Sveriges fis­ kares riksförbund. Vidare har utrikesdepartementets nämnd för konsulära sjöfolks- och sjöfartsärenden överlämnat protokoll över sammanträde, vid vilken nämnden diskuterat vissa delar av betänkandet. Svea hovrätt har bifogat yttrande över 1963 års betänkande från härads­ hövdingen i Gotlands domsaga. Över 1965 års betänkande har ytterligare remissyttranden avgivits av överbefälhavaren, telestyrelsen, rikspolisstyrelsen, 1964 års sjömanslagskommitté, utredningen rörande specialstraffrätten, 1957 års trafiknykterhetskommitté, dispaschören i Stockholm, Statstjänstemannaförbundet — till vilket Svenska lotsförbundet anslutits — Försäkringsjuridiska för­ eningen, Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skå­ nes handelskammare, handelskammaren i Karlstad och Sjörättsföreningen i Göteborg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 55

Sjöfartsstyrelsen har överlämnat yttranden över 1965 års betänkande från Svenska seglarförbundet, Svenska kanotseglarförbundet, Svenska kryssarklubben och Sveriges motorbåts union. Fiskeristyrelsen har bifogat yttran­ den över samma betänkande från fiskeriintendenterna. Rikspolisstyrelsen har ingivit yttranden över samma betänkande från polischeferna i Stock­ holm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Sundsvall och Luleå samt från Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polismästare. I syfte att nå största möjliga nordiska enhetlighet har i sedvanlig ord­ ning överläggningar sedermera ägt rum mellan företrädare för berörda de­ partement i Sverige, Danmark, Finland och Norge i januari 1965 i Stock­ holm och i september 1965 i Oslo. På grundval av kommitténs förslag och de överläggningar som sålunda hållits har inom justitiedepartementet upp­ rättats förslag till lag om ändring i sjölagen, omfattande främst reglerna om fartygs befälhavare, haveri, sjöförklaring och besiktning samt ansvars­ bestämmelserna. Stor överensstämmelse råder mellan detta förslag och motsvarande förslag i Danmark, Finland och Norge. I dessa länder har propositioner i ämnet avgivits under våren 1966. De föreslagna ändringarna i sjölagen har föranlett förslag till ändringar i vissa andra lagar, nämligen i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörig­ het för häradsrätt att upptaga sjörättsmål, lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. och lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand­ lingar. Samtliga inom departementet upprättade lagförslag torde få fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga l.1

SJÖLAGEN

I fråga om sjölagens disposition vill jag inledningsvis nämna följande ändringar som gjorts i departementsförslaget. Vissa bestämmelser i befäl­ havarekapitlet utgår helt eller flyttas till andra kapitel. I övrigt föreslås, att bestämmelserna om fartygs befälhavare, nu i 3 kap., får bilda ett nytt 4 kap. i stället för det 4 kap. som upphävdes genom 1922 års sjömanslagstiftning. De i befälhavarekapitlet upptagna reglerna om dagböcker, sjöför­ klaring och besiktning bryts ut och förs samman med andra regler i dessa ämnen till ett nytt 12 kap. Ansvarsbestämmelserna, som nu finns i 12 kap., får i stället bilda 13 kap. och de i nuvarande 13 kap. upptagna reglerna om laga domstol och rättegång i sjörättsmål flyttas till ett nytt 14 kap. Slutligen föreslås, att bestämmelserna om hemtransport av sjöfolk m. m. och om fri­

1 Av bilagan har här medtagits endast vissa bestämmelser i förslaget till lag om ändring i sjö­ lagen. I övrigt är bilagan frånsett redaktionella ändringar likalydande med de vid propositionen fogade förslagen under 1)—3) och 5).

56 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

het för fartygspersonal att gå till sjöss med utklarerat och segelfärdigt far­ tyg utan hinder av vissa exekutiva åtgärder flyttas från befälhavarekapitlet till ett nytt sista kapitel, benämnt 15 kap. med rubriken »Särskilda bestäm­ melser».

Befälhavarekapitlet m.m.

Översikt av gällande rätt

Sjölagens 3 kap. om fartygs befälhavare innehåller bl. a. bestämmelser om befälhavarens offentligrättsliga och privaträttsliga förpliktelser i för­ hållande till det allmänna, redaren, lastägaren och tredje man. Dessa be­ stämmelser, som är både sjötekniskt och kommersiellt betingade, utgår från förutsättningen att befälhavaren bär det yttersta ansvaret och har högsta myndighet ombord. Befälhavaren är ansvarig för fartygets behöriga skick före och under resa. Han svarar för fartygets säkra framförande och handhavande till sjöss samt för de ombordvarandes och lastens säkerhet. Enligt antagna konventioner har han också vissa skyldigheter beträffande andra sjöfarandes säkerhet till sjöss. Hans skyldighet att befinna sig ombord är reglerad, och detsamma gäller i viss mån befälsutövningen i hans ställe. Befälhavaren har att självständigt tillvarata bl. a. redarens och lastägarens intressen och äger behörighet att företräda dem gentemot tredje man. För de förbindelser han ingår på deras vägnar svarar han inte personligen men han kan bli skadeståndsskyldig. Skadestånd som han är skyldig utge kan jämkas efter skälighetsprövning. Befälhavaren är vidare redovisningsskyldig gentemot redaren. Kapitlet innehåller också regler om hemtransport av sjöfolk, om dagboksplikt för fartyg och om dagboksföringen, rätt att ta del av dagbok och skyldighet att bevara denna, om skyldighet att upprätta rap­ port och avge sjöförklaring med anledning av vissa olyckshändelser, om be­ siktning, om redares rätt att föra fartyget och om entledigande av redaren från befattningen som befälhavare samt om befälhavarens och övriga ombordanställdas frihet att utan hinder av exekutiva åtgärder mot dem gå till sjöss med utklarerat och i övrigt segelfärdigt fartyg och därvid medföra viss egendom.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Kommittén erinrar om att befälhavarekapitlet i vissa delar ändrats i samband med 1914 års sjösäkerhetslagstiftning, 1922 års sjömanslagstiftning och 1936 års befraktningslagstiftning. Kommitténs direktiv berör inte annat än befälhavarens skyldighet att upprätta rapport och avge sjöförkla­ ring med anledning av vissa händelser. I de norska direktiven framhålls däremot att reglerna om fartygs befälhavare behöver omarbetas. Enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 57

kommittén har vid de nordiska kommittéernas överläggningar inte ifråga­ satts att göra några mera väsentliga sakliga ändringar i befälhavarekapit­ let. Däremot har enighet uppnåtts om en betydande redaktionell be­ arbetning. Sålunda föreslogs redan i 1963 års svenska betänkande, att bestämmelserna om sjöförklaring i reviderat skick skulle föras över till 13 kap. Till detta kapitel för kommittén även bestämmelserna om dagböcker och besiktning. I befälhavarekapitlet bibehålls endast en regel om att befäl­ havaren ansvarar för att föreskrivna dagböcker förs ombord. I övrigt görs hänvisning till 13 kap. Till sjölagens 2 kap. om redande i fartyg förs bestäm­ melserna i 24 § om redares rätt att föra fartyget och i 61 § om entledigande av honom från befattningen som befälhavare. Vidare sammanför kommittén under en paragraf i befälhavarekapitlet reviderade bestämmelser om befälhavarens skyldigheter när fartyget råkat i sjönöd och redaktionellt bearbetade bestämmelser om hans förpliktelser i överensstämmelse med gällande konventioner gentemot var och en som rå­ kat i sjönöd eller som annars hotas av fara till sjöss. I samma paragraf tas också upp bestämmelser om befälhavarens motsvarande skyldigheter i för­ hållande till fartyg som hans fartyg sammanstött med, bestämmelser som nu finns i sammanstötningskapitlet. Reglerna om befälsutövningen kompletteras med bestämmelser, som inne­ hållsmässigt svarar mot föreskrifter i sjömanslagen. Kommittén föreslår emellertid ingen ändring i sjömanslagen. Enligt kommittén har behov av ändring i gällande ordning inte försports. Kommittén säger sig också ha varit angelägen att undvika förslag till ändringar i sjömanslagen med hän­ syn till den nyligen tillsatta sjömanslagskommitténs översyn av denna lag. Kommittéförslaget tar inledningsvis i kapitlet upp en hänvisning av innebörd att bestämmelser om befälhavarens tjänsteavtal och ställning om­ bord meddelas i sjömanslagen. De övriga nordiska kommittéförslagen upptar väsentligen samma redak­ tionella ändringar som det svenska förslaget. Vissa skiljaktigheter förekom­ mer dock. Sålunda innehåller endast det norska förslaget här motsvarighet till bestämmelserna om befälhavarens skyldigheter i sammanstötningsfall. Å andra sidan saknar det norska kommittéförslaget bestämmelser i sjö­ lagen om befälhavarens tjänsteförhållanden. Dessa förs i stället till den norska sjömanslagen. Det danska kommittéförslaget avviker något från de övriga förslagen i fråga om reglerna om befälsutövningen och om ersättare för befälhavaren.

Kommitténs förslag omfattar inte bestämmelserna i 26 § om befälhava­ rens ansvar för fartygets behöriga skick. Denna paragraf har liksom motsvarande bestämmelser i 5 a § nyligen ändrats i samband med 1965 års lagstiftning om säkerheten på fartyg, vilken trädde i kraft den 1 januari 1966. Kommittén bar för sammanhangets skull redovisat de båda

58 Kungl. Mcij:ts proposition nr 145 år 1966

paragraferna i betänkandet i den lydelse som de antogs skola få i samband med säkerhetslagstiftningen.

De i samband med 1914 års sjösäkerhetslagstiftning tillkomna bestäm­ melserna i sjölagen om befälhavarens skyldighet att tillse bl. a. att vakt­ manskap finns på däck, att sjövakt och behörig utkik hålls, att behörigt vaktbefäl ständigt för kommandot ombord samt att erforderliga orts- och deviationsbestämningar görs faller enligt kommittén inom ramen för vad god sjömanssed bjuder att en fartygsbefälhavare iakttar. Kommittén hänvisar dessutom till viss detaljreglering härav i den vid tiden för kom­ mittéarbetet förestående nya lagstiftningen om säkerheten på fartyg. Kommittén finner det ändamålsenligt att sjölagens regler i ämnet er­ sätts med ett allmänt stadgande, enligt vilket befälhavaren skall sörja för att fartyget framförs och handhas på ett sätt som är förenligt med god sjömanssed. På denna punkt ansluter kommittéförslaget till de övriga nor­ diska kommittéförslagen. I de danska och norska texterna används dock uttrycket gott sjömanskap. Med avvikelse från de övriga nordiska kommitté­ förslagen kompletteras bestämmelsen i det svenska förslaget med uttrycklig föreskrift, att befälhavaren skall tillse att navigatoriska hjälpmedel utnytt­ jas i erforderlig omfattning och att lämpliga försiktighetsmått vidtas mot faror, som kan hota i följd av is eller väderlek eller andra omständigheter. En sådan föreskrift synes kommittén även kunna bidra till att stärka befäl­ havarens ställning i förhållande till redaren. I viss utsträckning straffbeläg­ ger kommittéförslaget överträdelse av åliggande enligt god sjömanssed.

Kommittéförslaget gör ingen ändring i befälhavarens ställ­ ning. Befälhavaren skall således alltjämt principiellt ha det yttersta an­ svaret för all tjänst ombord och förbli självständig företrädare för redare och lastägare.

Kommittén erinrar om, att jag i 1964 års proposition med förslag till nya regler om redareansvarets begränsning (prop. nr 35), med anledning av viss hemställan under remissbehandlingen, anförde, att starka skäl talade för att lots jämställdes med befälhavare och besättningsmedlem i fråga om jämk­ ning av skadestånd som han kunde bli skyldig utge och att detta spörsmål borde övervägas närmare av kommittén (jfr prop. s. 106). Kommittén anför nu att sådan jämställdhet bör föreligga. Den påpekar i sammanhanget att lots på bärgande fartyg numera i fråga om rätt till bärgarlön är jämställd med besättningsmedlem. Nuvarande bestämmelse om jämkning av skade­ stånd som befälhavare kan bli skyldig utge på grund av fel eller försum­ melse i tjänsten utvidgas sålunda enligt kommittéförslaget till att gälla även den som biträtt med lotsning av fartyget. Enligt kommittén avses med lots­ ning i förevarande sammanhang inte bara lotsning i egentlig mening utan

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 59

varje form av biträde som en lots i denna sin egenskap lämnar vid fartygs framförande, ankring eller förtöjning. Kommittén erinrar i sammanhanget om de bestämmelser därom som finns i 17 och 24—26 §§ lotsförordningen den 4 juni 1937 (nr 330). Begreppet skall alltså enligt kommittén tolkas i vidsträckt bemärkelse, och det bör i och för sig vara utan betydelse om lotsningen utförs av kronolots eller annan. Om biträdet lämnas av någon som tillhör besättningen och som omfattas av motsvarande jämkningsregel i 50 § sjömanslagen, blir emellertid enligt kommittén tillämpningen av den här föreslagna bestämmelsen utesluten.

Kommittéförslaget tar lika litet som gällande bestämmelser ställning till frågan vilka fartyg som omfattas av bestämmelserna.

Remissyttrandena I allmänhet anser remissinstanserna, att befälhavarekapitlet vunnit i klarhet och överskådlighet genom den redaktionella bearbet­ ningen. Från flera håll anförs dock att de nordiska texterna bör sammanjäinkas ytterligare.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller, att omredigeringen medför be­

svär i det praktiska livet, i det att man får söka välkända bestämmelser un­ der helt nya paragrafnummer, trots att i sak nästan alla hittillsvarande lös­ ningar kvarstår. Vidare håller hovrätten för troligt att man vid en före­ stående revision av befraktningskapitlet måste företa vissa sakliga juste­ ringar i befälhavarekapitlet och ifrågasätter, om det i avvaktan på detta är något väsentligt vunnet genom en ny text som upptar hela det gamla ma­ terialet. Enligt hovrätten bör man i avbidan på revision av befraktnings­ kapitlet inte göra annan ändring i befälhavarekapitlet än att regeln om jämkning av befälhavares skadeståndsskyldighet utsträcks till att gälla även

lots. Liknande ståndpunkt intar Sveriges advokatsamfund.

Att sjölagens bestämmelser om befälhavarens åligganden när fartyget rå­ kat i sjönöd och om hans skyldighet att bispringa andra sjöfarande sam­

manförs under en paragraf anser sjöfartsstyrelsen systematiskt lämpligt. Sjömanslagskommittén ansluter sig i det väsentliga till den föreslagna

gränsdragningen mellan sjölagen och sjömanslagen men ifrågasätter behovet av att i sjölagen göra en allmän hänvisning till sjömanslagens bestämmelser om befälhavarens tjänsteavtal. Sjömanslagskommittén anser vidare hänvis­ ningen i fråga om hans ställning ombord vara i viss mån vilseledande. An­ gående förslaget att komplettera befälhavarekapitlets regler om befälsutövningen anför sjömanslagskommittén följande. Sjömanslagens regler rör be­ fälhavarens tjänsteavtal, befälsmyndighet och skyldigheter mot besättningen under det att sjölagen innehåller bestämmelser angående befälhavarens tjänsteplikter i övrigt, i huvudsak mot redare och lastägare. I flera avseen­ den är det svårt att dra denna principiella gräns, om man vill undvika alltför

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 1 45 år 1966

detaljerade regler. Ett flertal av befälhavarens tjänsteåligganden är sådana att de berör både sjölagens och sjömanslagens områden. Detta avspeglar sig främst i befälhavarens utövande av befälsmyndigheten ombord. Huvudregeln härom finns i 44 § första stycket sjömanslagen, där det sägs att befälhavaren äger högsta myndighet ombord. I de fall bestämmelserna rörande befälhava­ ren får anses väsentliga för båda de områden som de ifrågavarande lagarna främst tillgodoser torde för närvarande, till undvikande av alltför flitigt bruk av hänvisningar mellan lagarna, inte kunna undvikas, att i sak likarta­ de bestämmelser kommer att finnas i såväl sjölagen som sjömanslagen. Kommittéförslagets regler har motsvarighet i sjömanslagen (45 § andra stycket och 44 § andra stycket). Sistnämnda regler bör ses i samband med huvudregeln i 44 § första stycket sjömanslagen om befälhavarens befälsställning och torde i första hand sikta till att reglera högsta arbetsledningen om­ bord. Frågan vem som skall utöva befälhavarens befogenheter vid förfall för denne och i liknande situationer berör emellertid även andra förhållanden än dem som avser själva arbetsledningen. När det gäller det ekonomiska och ju­ ridiska ansvaret i förhållande till redare, lastägare m. fl. finns behov av regler som klargör ansvarsläget vid fall då befälhavaren av en eller annan anledning inte kan fullgöra sina uppgifter. Det synes därför naturligt att bestämmelser med detta syfte ges plats i sjölagen. Sjömanslagskommittén

biträder med hänsyn därtill förslaget. Detta tillstyrks även av sjöfartsstyrelsen. Enligt Svenska maskinbefälsförbundet visar erfarenheten sedan tillkoms­

ten av gällande sjömanslag att någon ytterligare gränsdragning mellan de båda lagarna inte är motiverad. Förbundet anser hänvisningen till sjömans­

lagen överflödig. Förbundet anser i likhet med Svenska sjöfolksförbundet,

att det inte är motiverat att även i sjölagen ta in bestämmelser om främste styrmans arbetsuppgifter och hans åligganden i befälhavarens bortovaro. Sådana bestämmelser hör logiskt sett och av praktiska skäl hemma i sjö­ manslagen. Förbundet biträder inte förslaget i den delen.

Bestämmelserna om befälhavarens ansvar för fartygets behöriga skick har liksom motsvarande bestämmelser i 5 a § berörts av en del re­

missinstanser. Sjöfartsstyrelsen och fiskeristyrelsen uttalar sig positivt men från flera håll — Sjöassuradörernas förening, Försäkrings juridiska för­ eningen, Stockholms handelskammare och Sjörättsföreningen i Göteborg —

framförs kritiska anmärkningar. Dessa föranleds av att man merendels tol­ kat bestämmelserna så att de inte vidare beaktar lastens säkerhet. Även rent redaktionella erinringar görs.

Att i sjölagen klart anges befälhavarens skyldighet att föra och handha

fartyget i överensstämmelse med god sjömanssed anser s jöfartssty­ relsen vara av betydelse. Styrelsen understryker att förslaget härutinnan

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 61

kompletterar bestämmelserna om befälhavarens ansvar för fartygets behö­ riga skick. Eftersom innebörden av uttrycket god sjömanssed enligt styrel­ sen inte torde fullständigt sammanfalla med innebörden av uttrycket gott sjömanskap, som används i de danska och norska förslagen, ifrågasätter styrelsen om inte båda uttrycken eller en ny formulering, som täcker dem bägge, bör införas.

Försäkrings juridiska föreningen ställer sig tveksam till lämpligheten av

att i en straffsanktionerad bestämmelse hänvisa till vad som är »god sed» och menar, att sådana allmänna hänvisningar kan leda till osäkerhet i till-

lämpningen. Sjörättsföreningen i Göteborg förmodar, att uttrycket »god sjö­

manssed» använts i analogi med termer som »god advokatsed» och »god köpmannased». Dessa uttryck torde enligt föreningen innefatta övervä­ gande moraliska värderingar. Föreningen ifrågasätter, om inte gott sjö­ manskap är en mer adekvat utgångspunkt. När det gäller den generella bestämmelsens komplettering med detalj-

föreskrifter uttalar Försäkrings juridiska föreningen förståelse för de mo­

tiv som kan anföras för att till säkerhetslagstiftningen överföra sådana

föreskrifter. Sjöfartsstyrelsen menar, att förslaget upptar klarläggande fö­

reskrifter av stor betydelse, ägnade att stärka befälhavarens ställning vid de många gånger svåra nautiska avgöranden han ställs inför i de angivna situationerna. Styrelsen anser att kompletterande föreskrifter angående innebörden av god sjömanssed erfordras, i synnerhet som föreskrift om behörig utkik ej ingår i lagstiftningen om säkerheten på fartyg. Behovet av

särskild föreskrift om behörig utkik understryks även av Sjöassuradörernas förening och Sjörättsf öreningen i Göteborg. Den förstnämnda förening­

en nämner också den nuvarande föreskriften om sjövakt och anser, i lik­

het med Skånes handelskammare, att en detaljreglering som den gällande

bör bibehållas.

Flera remissinstanser uttalar sig mot detalj föreskrifter i sjölagen. Hov­ rätten för Västra Sverige betonar, att detaljregleringen inte kan göras

fullständig och understryker det angelägna i att de nordiska texterna blir

likalydande. Liknande ståndpunkter företräder Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, Sveriges advokatsamfund och Sveriges ångfartygs assurans förening. Stockholms rådhusrätt drar i tvivelsmål, att

de föreslagna detalj föreskrifterna kan stärka befälhavarens ställning i för­ hållande till redaren. Svea hovrätt framhåller att redare, som förmår be­ fälhavare att eftersätta sjösäkerhetens krav, kan dra på sig ansvar för medhjälp till brott mot 293 § i förslaget.

Att ingen ändring föreslås i fråga om befälhavarens ställning

hälsas med tillfredsställelse av Sveriges fartygsbefälsförening. Föreningen

finner det angeläget att betona vikten av att lagen alltjämt bygger på den av ålder i alla sjöfartsländer gällande principen, att det är befälhavaren

62 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

som i alla avseenden ytterst svarar för säkerheten ombord och som har att bevaka det allmännas, redarens, besättningens och tredje mans berättigade intressen. De speciella förhållandena till sjöss nödvändiggör, att ansvaret för all tjänst ombord — och därmed också beslutanderätten i alla viktiga, fartyget berörande frågor — läggs på en man, befälhavaren.

Svenska sjöfolksförbundet och Svenska maskinbefälsförbundet kritise­

rar däremot, att förslaget bevarar befälhavarens ansvar för dagbokstjänsten även till den del den faller inom maskinchefens område. Sjöfolksför­ bundet vänder sig mot »föråldrat enmansvälde och ansvarsbegrepp inom skeppsbord» och hävdar, med hänvisning till den tekniska utvecklingen in­ om sjöfarten, att det är varken rimligt eller tidsenligt att allt ansvar och all

bestämmanderätt åvilar en ombordanställd. Enligt sjöfolksförbundet bör

en demokratisk ordning eftersträvas i lagstiftningen.

Svea hovrätt fäster uppmärksamheten vid den sedan 1930-talets befrakt-

ningslagstiftning rådande skillnaden mellan å ena sidan den norska åsik­ ten, att befälhavaren i förhållande till lastägaren är redarens man och handlar på dennes ansvar, och å andra sidan de övriga nordiska ländernas uppfattning, att befälhavaren är en även i förhållande till redaren själv­ ständig syssloman och fullmäktig för lastägaren. Hovrätten anser den norska ståndpunkten mer realistisk och ifrågasätter, om sjölagens nu­ varande ståndpunkt i detta avseende alltjämt är motiverad.

Förslaget att även lots skall omfattas av bestämmelsen om jämkning

av skadestånd godtas allmänt. Hovrätten för Västra Sverige pekar på

en allmän tendens i svensk skadeståndsrätt att mildra trafikpersonals ansvarsbörda till ett skälighetsansvar (jfr SOU 1964:31 s. 58 ff och 99).

Samma ståndpunkt redovisar Sveriges advokatsamfund. Förslaget tillstyrks även av Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrått, sjöfartsstyrelsen, Föreningen Sveriges stadsdomare och Statstjänstemannaförbundet med vilket Svenska lotsförbundet uppges instämma. Sjö­

fartsstyrelsen understryker, att lotsning sker under samma förhållanden som fartygets framförande i övrigt.

Frågan för vilka fartyg bestämmelserna gäller uppmärksammas av

polischefen i Stockholm. Han anmärker i anslutning till vissa paragrafer,

att det i lagtexten bör klargöras i vad mån bestämmelserna är tillämpliga utom handelssjöfarten.

Departementschefen

I likhet med kommittén anser jag det inte påkallat att nu företa några väsentliga sakliga ändringar i befälhavarekapitlet, frånsett regleringen av sjöförklaringsplikten. Däremot synes reglerna vara i behov av en ge­

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 63

nomgripande redaktionell bearbetning. Redan kommittéför­ slaget innehåller en sådan bearbetning. Under de nordiska överläggningar som därefter hållits mellan företrädare för berörda departement har enig­ het vunnits om en ytterligare omarbetning av kapitlet. Därvid har en långtgående överensstämmelse nåtts både i sakligt och formellt hänseen­ de mellan de svenska, danska och norska förslagen. Med dessa förslag överensstämmer det finska förslaget nära i sak. För att bereda plats åt nya bestämmelser om fartygs registrering i början av sjölagen har reg­ lerna om fartygs befälhavare förskjutits och tagits upp under paragraf­ nummer som vid tidigare lagändringar blivit lediga genom att vissa be­ stämmelser upphävts. Som jag redan nämnt förordas samtidigt, att be­ stämmelserna får bilda ett nytt 4 kap. i stället för det 4 kap. som upp­ hävdes genom 1922 års sjömanslagstiftning. De nya bestämmelser om fartygs registrering som f. n. övervägs av sjölagskommittén avses nämli­ gen bilda ett nytt 2 kap., efter vilket skall som 3 kap. följa bestämmelser om partrederi, motsvarande i stort sett nuvarande 2 kap. Det nya befäl­ havarekapitlet inleds enligt departementsförslaget liksom i de danska och norska förslagen med 58 § och tar därefter i anspråk alla paragrafer fram till befraktningskapitlet, som börjar med 71 §. För denna redaktionella överensstämmelse mellan de svenska, danska och norska förslagen krävs att vissa i kommittéförslaget upptagna bestäm­ melser utgår ur kapitlet. Jag förordar sålunda, att den av kommittén före­ slagna hänvisningen i 25 § till sjömanslagen angående befälhavarens tjäns­ teavtal och hans ställning ombord får utgå. Den av kommittén från sammanstötningskapitlet till 31 § 2 mom. överförda bestämmelsen om befäl­ havarens förpliktelser mot fartyg som det egna fartyget stött samman med bör av samma skäl få stå kvar i förstnämnda kapitel. Vidare förordar jag, att de av kommittén i 41 och 43 §§ upptagna bestämmelserna om hemtrans­ port av sjöfolk m. m. och om frihet för fartygspersonal att gå till sjöss med utklarerat och segelfärdigt fartyg utan hinder av vissa exekutiva åtgärder flyttas till ett nytt sista kapitel i sjölagen, benämnt 15 kap. med rubriken »Särskilda bestämmelser».

Som jag nämnt tidigare har bestämmelserna i 5 a och 26 §§ sjölagen i fråga om fartygs behöriga skick fått ny lydelse i samband med 1965 års säkerhetslagstiftning, vilken trädde i kraft den 1 januari 1966. Enligt den nya lydelsen av 5 a § skall fartyg, när det nyttjas till sjöfart, vara sjövärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, behörigen lastat eller barlastat samt bemannat på betryggande sätt. Paragrafen innehåller vidare en hänvisning till särskilda bestämmelser om säkerheten på fartyg. Enligt 26 § i dess nya lydelse skall befälhavaren, innan resa anträds, se till att fartyget är i behörigt skick i samtliga de hänseenden som avses i 5 a §. Under resan skall be­

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

fälhavaren vaka över att fartyget hålls i behörigt skick. Vidare åligger honom viss underrättelseplikt mot redaren eller den som i redarens ställe har befattning med fartyget angående fel eller brist i fartygets behöriga skick, som inte kan avhjälpas genast. Den i propositionen till 1965 års riksdag (nr 132) föreslagna lydelsen av paragraferna, som var lika med den slutligen antagna, diskuterades under riksdagsbehandlingen med an­ ledning av ett par motioner i frågan (I: 769 och II: 903). I motionerna an­ märktes, att de bestämmelser i de båda paragraferna som särskilt tog sikte på säkerheten för inlastat gods utmönstrats. I sin då gällande lydelse innehöll nämligen 5 a § i tredje stycket bestämmelsen, att fartyg för resa skulle vara så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyrades. Motionärerna föreslog, att 5 a § skulle innehålla att fartyg, när det nyttjas till sjöfart, skall vara sjovärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, lastat eller barlas­ tat på sådant sätt att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras, samt bemannat på betryggande sätt. Första lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (L4U 30), att det av propositionen inte kunde utläsas att någon saklig ändring i reglerna om säkerheten för in­ lastat gods avsetts men att lagtexten syntes ha fått en utformning som kunde ge anledning till osäkerhet vid tolkningen. Frågan borde därför övervägas närmare. Utskottet erinrade därvid om det förslag som kunde väntas under år 1966 på grundval av sjölagskommitténs betänkande i äm­ net och anförde att riksdagen torde få ta ställning till paragrafens utform­ ning vid behandlingen av den sålunda väntade propositionen. Den i 1965 års proposition föreslagna lydelsen godtogs därför i väntan på det nya förslaget. Såväl säkerhetslagstiftningen som befraktningsreglerna i sjölagen och la­ gen den 5 juni 1936 (nr 277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement ställer krav i fråga om far­ tyg8 sjövärdighet, liksom i fråga om bemanning, proviantering och utrust­ ning (den s. k. resevärdigheten med en inom frakträtten ofta brukad term). Till skillnad från befraktningsreglerna inbegriper säkerhetslagstiftningen i sjövärdighetsbegreppet viss utrustning. Det framgår av 2 kap. 1 § samt 7 kap. 1 och 2 §§ lagen om säkerheten på fartyg (jfr departementschefen i prop. 1965: 132 s. 98—99). På motsvarande sätt förhåller det sig med fartygs lastning (den s. k. lastvärdigheten). Lastens säkerhet beaktas vis­ serligen endast indirekt i lagen om säkerheten på fartyg. Men enligt den lydelse 5 a § sjölagen fick år 1965 krävs att fartyg skall vara behörigen lastat eller barlastat. Slutligen ställer säkerhetslagstiftningen särskilda krav på att fartyg skall vara försett med erforderliga anordningar till förebyg­ gande av ohälsa och olycksfall. Säkerhetslagstiftningen utgår från att befälhavaren har ansvar för far­ tygets behöriga skick före och under resa. Detsamma får anses gälla be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 dr 1966 65

fraktningsreglerna i sjölagen, jfr 26 och 72 §§. Enligt min mening bör be­ fälhavarens förpliktelser med avseende på säkerheten för fartyg, liv och gods komma till självständigt uttryck i befälhavarekapitlet. Det torde där­ vid vara lämpligt att liksom tidigare ansluta till bl. a. motsvarande be­ stämmelse i befraktningskapitlet, som i 72 § föreskriver att bortfraktaren skall hålla fartyget sjovärdigt, tillräckligt bemannat, provianterat och utrustat samt i övrigt i behörigt skick. För att undvika de av riksdagen påtalade tolkningssvårigheterna torde i fråga om lastning böra anknytas till den tidigare gällande lydelsen av tredje stycket i 5 a § sjölagen. Även bemanningskravet torde böra utformas i anslutning till denna lydelse, vilken upptagits i 1965 års lag om säkerheten på fartyg (se t. ex. 6 kap. 1 §). I enlighet härmed förordar jag, att första stycket i 5 a § får den lydelsen att fartyg skall när det nyttjas till sjöfart vara sj ovärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventy­ ras. På motsvarande sätt bör 58 § första stycket utformas. Där föreskrivs sålunda enligt departementsförslaget skyldighet för befälhavaren att in­ nan resa anträds tillse att fartyget är sj ovärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på be­ tryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras.

Enligt kommittéförslaget ersätts vissa detaljerade bestämmelser i sjöla­ gen om befälhavarens plikter av nautisk art med en allmän regel om iakt­ tagande av god sjömanssed. Denna regel kompletteras med före­ skrifter om utnyttjande av navigatoriska hjälpmedel och om försiktighets­ mått som betingas av is och väderleksförhållanden. Även de övriga nor­ diska kommittéförslagen upptar en allmän regel i detta hänseende. I de danska och norska texterna används dock uttrycket gott sjömanskap i stäl­ let för god sjömanssed. Under remissbehandlingen har delade meningar yppats såväl i frågan om en allmän bestämmelse bör meddelas i detta ämne som i frågan om en sådan allmän bestämmelse bör kompletteras med detalj föreskrifter enligt kommitténs förslag. Angående innebörden av det föreslagna uttrycket »god sjömanssed» har på flera håll anförts tveksamhet. En del remissinstanser föredrar uttrycket »gott sjömanskap», andra menar att båda uttrycken bör användas eller att en ny formulering som täcker dem båda bör komma till användning. Jag biträder kommitténs förslag att sjölagens detalj regler i förevarande hänseenden ersätts med en allmän bestämmelse om befälhavarens ansvar för fartygets säkra framförande och handhavande. En sådan bestämmelse har motsvarighet i de övriga nordiska texterna. Emellertid förordar jag, att

3 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Nr 145

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

avfattningen sker med anknytning till vad som är förenligt med gott sjö­ manskap, närmast i betydelsen korrekt uppträdande till sjöss eller riktigt bedömande av sakläget och rätt handlande i olika situationer till sjöss eller i hamn. På befälhavaren ställs sålunda anspråk att han skall iaktta vad som med hänsyn till omständigheterna krävs av en god sjöman (jfr 291 § andra stycket sjölagen). Jag erinrar om att vissa detaljerade nor­ mer och föreskrifter föreligger inom ramen för säkerhetslagstiftningen, i 1960 års internationella sjövägsregler och i författningar rörande sjötra­ fiken som utfärdats av Kungl. Maj :t. För sjölagens vidkommande torde, som kommittén framhållit, befälhavarens ifrågavarande skyldigheter vara uttömmande reglerade med en sådan allmän regel som nu sagts. Jag vill därför icke tillstyrka att denna, med avvikelse från de övriga nordiska tex­ terna, kompletteras med de av kommittén föreslagna föreskrifterna om ut­ nyttjande av navigatoriska hjälpmedel och om försiktighetsmått som be­ tingas av is och väderleksförhållanden.

I fråga om befälhavarens ställning vilar sjölagens regler på förutsättningen att befälhavaren har det yttersta ansvaret och högsta myn­ dighet ombord. Han har också legal fullmakt att företräda redaren och last­ ägaren. Fn remissinstans har med hänvisning till den tekniska utveckling­ en inom sjöfarten vänt sig mot vad som betecknas såsom föråldrat enmansvälde och ansvarsbegrepp. Från ett par håll har också riktats kritik mot att befälhavaren bevarats vid ansvar för den del av dagbokstjänsten som faller inom maskinchefens område. Vidare har i ett remissyttrande ifråga­ satts, om det alltjämt är motiverat att betrakta befälhavaren som en själv­ ständig företrädare för lastägaren även gentemot redaren och erinrats om en motsatt uppfattning i den norska sjölagen. Även om befälhavaren med hänsyn till den tekniska utvecklingen inom sjöfarten i praktiken inte kan bära verkligt ansvar för enskildheter i all tjänst ombord, torde det varken från praktiska eller från allmänt sjörättshga utgångspunkter vara motiverat att frångå den inom lagstiftningen i alla sjöfartsländer omfattade principen, att befälhavaren har det yttersta an­ svaret ombord. På samma uppfattning vilar de övriga nordiska förslagen. Någon omprövning av befälhavarens ställning som företrädare för lastäga­ ren anser jag inte vara pakallad. Jag vill alltså inte förorda någon ändring i vad som nu gäller angående befälhavarens ställning.

I detta sammanhang vill jag nämna, att befälhavarens ansvar för farty­ gets säkra framförande och handhavande i princip inte rubbas av att han anlitar biträde av lots. Framförs fartyg felaktigt under lotsning, bär be­ fälhavaren sitt ansvar för detta, låt vara att det skulle strida mot allmänna rättsgrundsatser att utkräva ansvar ifall han varken kunnat eller bort inse att fel begicks. Därutöver har självfallet lotsen ansvar för det sätt på vilket

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966 67

han fullgör sitt uppdrag. Hans ansvar är främst knutet till fartygets navi­ gering, dvs. val av väg och kurs. Ansvaret för manövreringen har i lotsförordningen lagts på befälhavaren. I rättstillämpningen har emellertid framträtt en tendens att under vissa betingelser, såsom då lotsning äger rum i trång eller annars svårframkomlig farled, lägga manöveransvar även på lotsen. Detta torde vara befogat med hänsyn till den tekniska utveck­ lingen inom sjöfarten och därav betingat praktiskt bruk till sjöss. Med anledning av en framställning från lotshåll till Kungl. Maj :t om moder­ nisering av lotsförordningen i denna del anmäler chefen för kommunika­ tionsdepartementet senare denna dag förslag till ändring i lotsförord­ ningen. Sambandet mellan befälhavarens och lotsens uppgifter och an­ svar torde motivera, att som kommittén föreslagit lotsen får samma ställ­ ning som befälhavare och besättning när det gäller möjligheten att jäm­ ka skadestånd som han kan bli skyldig utge på grund av fel eller försum­ melse i fartygets tjänst. De danska och norska förslagen utgår från att en sådan jämkningsregel för lots tas upp i resp. lagar om lotsväsendet. En motsvarande lagteknisk lösning är emellertid inte möjlig för vår del, efter­ som lotsväsendet här liksom i Finland är reglerat i författning som inte har civillags karaktär. Som kommittén framhållit, bör den föreslagna jämkningsregeln kunna tillämpas i fråga om varje form av biträde som lots i denna sin egenskap lämnar vid fartygs förande, ankring eller förtöjning. Regeln bör också gälla lika för kronolots och annan lots. För besättningsmedlemmar gäller emeltid 50 § sjömanslagen.

Sjölagens bestämmelser är i allmänhet utformade med tanke främst på handelssjöfarten. I princip är de emellertid tillämpliga på all sjöfart. Kom­ mittéförslaget gör ingen ändring häri. Frågan vilka fartyg som om­ fattas av befälhavarekapitlets bestämmelser har emellertid äktualiserats under remissbehandlingen genom att i anslutning till vissa paragrafer öns­ kemål framförts om att tillämplighetsområdet skall klargöras i lagtexten. Som jag kommer att utveckla senare förordar jag, att de i befälhavarekapit­ let upptagna bestämmelserna om obligatorisk befälhavarerapport till sjöfartsstyrelsen angående vissa händelser skall gälla endast handels- och fiskefartyg. Bestämmelserna om fakultativ rapport skall däremot enligt för­ slaget gälla alla fartyg. I övrigt torde som hittills böra överlämnas åt praxis att avgöra i vilken mån kapitlets bestämmelser är tillämpliga utanför han­ delssjöfarten. Därutanför torde utrymmet självfallet vara ringa för tillämp­ ning av kommersiellt betingade regler, medan förhållandet får anses vara det motsatta i fråga om regleringen av befälhavares sjömansmässiga för­ pliktelser.

68 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

De särskilda bestämmelserna

(1 KAP.)

5 a §. Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen har paragrafen under­ gått en redaktionell bearbetning. Bestämmelserna gäller inte bara handelsoch fiskefartyg utan — i tillämpliga delar — alla fartyg, oberoende av stor­ lek, fart och ändamål.

Till 6 § återkommer jag senare i ett avsnitt om besiktning.

(2 KAP.)

23 §. Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om fartygs försäljning på offentlig auktion vid upplösning av rederi, motsvarar med vissa redaktio­ nella jämkningar nuvarande 23 och 331 §§.

24 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om redares rätt att föra fartyget och om hans entledigande från befattningen som befälhavare. Den mot­ svarar nuvarande 24, 61 och 331 §§. Som ett led i den redaktionella bear­ betningen av befälhavarekapitlet förs paragrafen till sjölagens partrederiregler i 2 kap.

4 KAP.

Om fartygs befälhavare

58 §. Denna paragraf, som enligt departementsförslaget inleder befälhavare­ kapitlet, svarar mot 26 § i såväl sjölagen som kommittéförslaget. Som jag utvecklat i den allmänna motiveringen förordar jag, att befälhavarens för­ pliktelser med avseende på fartygets behöriga skick här kommer till tyd­ ligt uttryck. Paragrafen anknyter redaktionellt till bl. a. det frakträttsliga sjövärdighetsbegreppet. De danska och norska förslagen innehåller samma bestämmelser i 58 §. I ett remissyttrande har anförts, att uttrycket »den som i redarens ställe har befattning med fartyget» i paragrafens tredje stycke ger intryck av att

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966 69

syfta endast på redarens ställföreträdare, inspektör, agent eller liknande men inte på tidsbefraktare och helbefraktare. Härtill vill jag säga att ut­ trycket »den som i redarens ställe har befattning med fartyget» skall ses i samband med motsvarande uttryck i ansvarsbestämmelserna, vilket här­ rör från sjölagens ursprungliga lydelse och 1914 års sjösäkerhetslagstiftning. I departementsförslaget är den bestämmelse jag åsyftar upptagen i 331 §. Där anges den personkrets som i förevarande sammanhang straff­ rättsligt likställs med redare. Jag anser det inte finnas skäl att på denna punkt frångå gällande lydelse. Vidare har en remissinstans anfört, att föreskriften i samma stycke att underrättelse om fel eller brist i fartygets behöriga skick skall ges »oför­ dröj ligen» i praktiken innebär ett onödigt krav på telegram eller telefon­ meddelande. Jag kan inte finna det påkallat att jämka kravet på snabb un­ derrättelse till redaren om fel eller brist i fartygets behöriga skick. Vilket kommunikationsmedel som bör användas i det enskilda fallet får bli be­ roende av omständigheterna.

59 §. Paragrafen motsvarar 29 och 30 §§ i kommittéförslaget. I första stycket kompletteras reglerna i 58 § om befälhavarens ansvar för fartygets behöriga skick med den i det föregående berörda allmänna bestämmelsen, att befäl­ havaren skall sörja för att fartyget framförs och handhas på sätt som är för­ enligt med gott sjömanskap. I andra stycket upptas i sak oförändrad bestämmelsen i 33 § sjölagen om befälhavarens skyldighet att på förhand skaffa sig kännedom om föreskrif­ ter och påbud rörande sjöfarten i de farvatten fartyget skall befara och på de orter det skall anlöpa. Nuvarande bestämmelse i 33 § om att befälhava­ ren i händelse av krig eller blockad bör söka upplysning om vad han skall iakttaga till fartygets och lastens säkerhet har liksom i kommittéförslaget ntgått såsom obehövlig. I de danska och norska förslagen har 59 § motsvarande lydelse.

60 §. Denna paragraf motsvarar närmast 27 § sjölagen och 39 § i kommitté­ förslaget. För att få närmare överensstämmelse med motsvarande paragraf i det danska förslaget och med hänsyn till att det norska förslaget i 60 § endast tar upp regler om befälhavarens ansvar för och tillsyn över att föreskrivna dagböcker förs har de av kommittén föreslagna båda styckena i paragrafen fått byta plats i departementsförslaget. Föreskrift om att be­ fälhavaren skall ha tillsyn över dagböckernas förande har i det svenska förslaget tagits upp i 12 kap., vartill hänvisning görs i första stycket. Enligt andra stycket är befälhavaren också skyldig att på fartyget med­ föra andra skeppshandlingar och ett exemplar av sjölagen enligt föreskrif­

70 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

ter som meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, sjöfartsstyrelsen. Bestämmelsen svarar i huvudsak mot 27 § sjölagen. Som exempel på skeppshandlingar kan nämnas registrerings-, säkerhets-, fri­ bords- och passagerarfartygscertifikat, mätbrev, sjömansrulla samt pass, dagbok och andra handlingar som angår last, passagerare och försäkring. Att exemplar även av vissa andra lagar och författningar än sjölagen skall finnas ombord framgår av bl. a. 89 § sjömanslagen och 21 § sjöarbets­ tidslagen. Det danska förslaget står tämligen nära det svenska. Liksom det norska förslaget har det i första stycket en regel även om befälhava­ rens tillsyn över dagboksföringen. Den norska motsvarigheten till andra stycket ingår som ett led i en omfattande bestämmelse i 14 kap. i det norska förslaget angående vad som regleras på administrativ väg.

61 §. Paragrafen motsvarar 31 § sjölagen och 32 § i kommittéförslaget. I ett remissyttrande har ifrågasatts, om det inte i andra stycket borde uttryckligen anges att det är fråga om bärgning av annat fartyg än det egna. Med anledning härav vill jag påpeka att befälhavarens skyldigheter när det egna fartyget är i sjönöd regleras i nästfoljande paragraf. Något för­ tydligande torde inte erfordras i förevarande paragraf. Det danska förslaget överensstämmer med det svenska. Enligt det norska kommittéförslaget utgick motsvarande bestämmelser. För att bevara den redaktionella parallelliteten i befälhavarekapitlet upptar emellertid den norska propositionen under förevarande paragraf en regel motsvarande första stycket i det svenska förslaget.

62 §. Under denna paragraf sammanförs bestämmelser om befälhavarens skyl­ digheter dels när det egna fartyget råkat i sjönöd och dels när andra sjö­ farande råkat i sjönöd eller fara hotar sjötrafiken. Paragrafen motsvarar 43 samt 34 a och 34 b §§ sjölagen och 31 § i kommittéförslaget. Om fartyget råkar i sjönöd är befälhavaren enligt 43 § sjölagen pliktig att göra allt som står i hans makt för fartygets bevarande och får inte överge det så länge det finns hopp om räddning. Är räddning omöjlig och faran så hotande att han tvingas överge fartyget, skall han i synnerhet sörja för att dagboken och skeppshandlingarna bevaras samt dra försorg om bärgning av fartyg och gods och söka anskaffa nödigt biträde därtill. Han är ålagd att leda bärgningsarbetet, om inte ortens lag eller bärgnings­ avtal lägger hinder i vägen. Han skall, själv eller genom styrmannen, föra noggranna anteckningar över allt som bärgas och det manskap som med­ verkar i företaget samt attestera kostnadsräkningar. Anträffar befälhavaren någon i sjönöd, är han enligt 34 a § sjölagen skyl­ dig att lämna all hjälp som är möjlig och behövlig för den nödställdes

Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966 71

räddning, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg, dess be­ sättning och passagerare. Har befälhavaren i annat fall fått kännedom om att någon är i sjönöd eller har han fått kunskap om någon sjötrafiken ho­ tande fara, åligger det honom enligt 34 b § sjölagen att i enlighet med föreskrifter som meddelats av Kungl. Maj:t vidta åtgärder för den nöd­ ställdes räddning eller farans avvärjande, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg, dess besättning och passagerare (jfr sjönödskungörelsen den 30 juni 1952, nr 581).

I fråga om befälhavarens plikter när det egna fartyget råkat i sjönöd

vill jag förorda vissa ändringar i överensstämmelse med kommitténs för­ slag. De ombordvarande och lasten torde sålunda böra nämnas uttryck­ ligen som föremål för befälhavarens räddningsplikt. Inträdet av befälha­ varens skyldighet att föra dagböckerna och andra skeppshandlingar i sä­ kerhet och föranstalta om bärgning av fartyg och gods bör som kommittén anfört inte vara beroende av att läget är så allvarligt att fartyget måste överges. Bestämmelserna att befälhavaren skall leda bärgningsarbetet och förteckna bärgat gods m. m. torde kunna utgå som otidsenliga. Det är nu­ mera i allmänhet bärgaren, inte haveristen, som leder bärgningsföretaget. I ett remissyttrande har visserligen ifrågasatts, om inte dessa bestämmelser borde bibehållas, men jag finner inte skäl att avvika från de övriga nor­ diska förslagen, enligt vilka bestämmelserna utgår. Befälhavaren har i detta hänseende att handla i överensstämmelse med gott sjömanskap (jfr förslaget 59 §). Att bevara gällande rigorösa villkor för befälhavarens rätt att lämna sitt nödställda fartyg skulle som kommittén uttalat kunna leda till onödig förlust av människoliv och ge stöd åt en oriktig uppfattning om en fartygsbefälhavares plikter. Bestämmelsen torde böra utformas så att befälhavaren äger lämna fartyget även innan dess räddning blivit omöj­ lig, om nämligen hans liv är i allvarlig fara. Det kan visserligen sägas att det är svårt att i en konkret sjönödssituation ta ställning till om livsfaran skall anses allvarlig eller inte. Men enligt min uppfattning bör det genom uttrycket »allvarlig fara för livet» markeras, att inte varje livsfara som kan antas föreligga i sjönödsläge motiverar att befälhavaren lämnar far­ tyget. De danska och finska förslagen använder likaledes uttrycket allvar­ lig fara. Det norska förslaget förutsätter »betydelig fare».

Gällande föreskrifter om befälhavarens plikter gentemot andra sjöfarande

har tillkommit i samband med Sveriges tillträde till 1914 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss. Numera gäller 1960 års konvention i ämnet (jfr prop. 1965: 133). Den allmänna och grund­ läggande regeln i dessa avseenden utgörs av art. 11 i 1910 års internatio­ nella bärgningskonvention (jfr NJA II 1913 s. 195 tf), till vilken regel säkerhetskonventionerna hänvisar. Sjölagens bestämmelser i detta ämne bör som hittills bygga omedelbart på denna grundläggande regel och på säkerhetskonventionen. Jag förordar endast en redaktionell jämkning i nu­

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

varande bestämmelser. Som jag tidigare nämnt föreslår jag, att den av kommittén från sammanstötningskapitlet till förevarande kapitel över­ förda bestämmelsen om befälhavarens förpliktelser i sammanstötningsfall får stå kvar i sammanstötningskapitlet. I förevarande paragraf görs i stäl­ let en hänvisning dit. Även i övrigt ansluter den av mig förordade lydel­ sen närmare än kommittéförslaget till den gällande lydelsen. Förslaget innebär sålunda att befälhavaren har en allmän undsättningsplikt gent­ emot var och en som han anträffar i sjönöd samt skyldighet att vidta åt­ gärder enligt särskilda föreskrifter (sjönödskungörelsen), om han i annat fall får kännedom om att någon råkat i sjönöd eller han får kunskap om fara som hotar sjötrafiken. Nordisk redaktionell överensstämmelse har inte uppnåtts här. Det danska förslaget förutsätter, att bestämmelser i ämnet bibehålls i den nyligen reviderade 1951 års lov om forholdsregler til skibsfartens betryggelse. Det finska förslaget står däremot nära det svenska, medan det norska upptar en helt allmänt utformad regel om befälhavarens skyldighet att bispringa »enhver som befinner seg i havsn0d eller trues av fare til sj0s» och därutöver förutsätter vissa särskilda föreskrifter. Sakliga skillnader är emellertid inte åsyftade. Det förtjänar uppmärksammas, att varken bärgningskonventionens eller säkerhetskonventionens regler föreskriver annat än räddningsplikt gent­

emot person. Frånsett att en räddningsaktion för att bispringa nödställda

till sjöss naturligtvis mycket väl kan innefatta bärgningsmoment och stundom kanske inte ens är möjlig dessförutan, är det här inte fråga om bärgningsplikt. Sådan plikt kan däremot följa av nyssnämnda bestämmel­ ser om befälhavares skyldigheter i sammanstötningsfall som vilar på 1910 års internationella konvention om fartygs sammanstötning, se 223 § i för­ slaget.

63 §. Paragrafen motsvarar 29 och 30 §§ sjölagen samt 27 och 28 §§ i kom­ mittéförslaget. Som praktiskt obehövliga med hänsyn till moderna kom­ munikationsförhållanden har utmönstrats bestämmelserna om att befäl­ havaren utrikes skall samrada med konsul innan han sätter annan i sitt ställe, när redarens föreskrift inte kan avvaktas utan olägenhet och om att konsul i vissa fall äger förordna ny befälhavare. Som framgår av den allmänna motiveringen är bestämmelserna kompletterade med vissa regler i överensstämmelse med vad som gäller enligt 44 § andra stycket och 45 § andra stycket sjömanslagen.

64 §. Denna paragraf motsvarar 33 § i kommittéförslaget. I paragrafen sam­ manförs bestämmelser från 48 och 49 §§ samt 52 § första stycket sjölagen om befälhavarens ställningsfullmakt för redaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 är 1966 73

Att dessa bestämmelser sammanförs i en paragraf har rönt ett positivt

mottagande under remissbehandlingen. Vad beträffar första stycket har sjö-

manslagskommittén ifrågasatt behovet av hänvisningen till bestämmelserna i sjömanslagen om befälhavarens behörighet att företräda redaren som ar­ betsgivare. Jag finner dock ej anledning att nu frångå gällande lydelse.

I fråga om andra stycket har Svea hovrätt och hovrätten för Västra

Sverige anmärkt, att kommittéförslaget till skillnad från motsvarande danska och norska förslag ej innehåller förtydligande om att befälhavaren för att skaffa pengar för visst ändamål även äger pantsätta av redarens gods eller av lasten. Ett sådant förtydligande har ansetts ha det värdet att det kan förebygga felslut på grund av avvikelsen från de övriga tex­ terna. Det har även sammanställts med föreskriften, att befälhavaren vid anskaffande av pengar för fartygets behov skall anlita den utväg som är förenad med minsta uppoffring för redaren. Jag delar kommitténs uppfatt­ ning, att befälhavarens behörighet att uppta lån eller sälja av redarens gods eller av lasten får anses utan vidare innefatta behörighet att även pantsätta sådan egendom. För att undvika varje missförstånd vill jag emellertid för­ orda att lydelsen kompletteras i överensstämmelse med de danska och norska förslagen. I 49 § andra stycket sjölagen föreskrivs nu, att om befälhavaren utan laga anledning upptagit lån eller verkställt försäljning eller upptagit större lån eller sålt mer än behovet krävde, det skall vara utan verkan till förringande av långivares eller köpares rätt, om lånet upptagits eller försäljningen skett under sådana omständigheter att långivaren eller köparen kan antas ha varit i god tro. Svea hovrätt har kritiserat denna regel såsom omständlig och ål­ derdomlig och dess avfattning har av Stockholms rådhusrätt jämförts med motsvarande bestämmelser i avtalslagen. Hovrätten har föreslagit, att re­ geln omredigeras efter förebild av den finska sjölagens motsvarande be­ stämmelse. Denna innehåller att om rättshandlingen inte var erforderlig, den ändock är bindande för redaren, om tredje man var i god tro. I denna regel föreslås ingen ändring. De danska och norska förslagen upptar mot­ svarande enkla lydelse. Med den avfattning bestämmelsen fått i den svenska sjölagen har avsetts att lägga bevisbördan för behovet av den utgift som lånet eller försälj­ ningen avser på tredje man. Lydelsen härrör från sjölagens tillkomst. En ställningsfullmakt liknande den som befälhavaren har i förhållande till redaren enligt förevarande paragraf tillerkänner lagen både bortfraktaren och befälhavaren i förhållande till lastägaren. Enligt 102 § sjölagen är sålunda bortfraktaren behörig att på lastägarens vägnar företa rättshand­ lingar som avser godsets bevarande eller fortskaffande. Uppstår behov av pengar för sådant ändamål äger bortfraktaren skaffa medel genom lån eller genom att sälja av godset. Har bortfraktaren tagit upp lån eller verkställt försäljning utan laga anledning, är rättshandlingen ändå bindande för last-

3f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

ägaren, där tredje man var i god tro. Och enligt 54 § sjölagen, som motsva­ ras av 65 § andra stycket i förslaget, är befälhavaren behörig att företa rättshandlingar på lastägarens vägnar i enlighet med vad som föreskrivs be­ träffande bortfraktaren. Den för båda fallen gemensamma godtrosregeln i 102 § har salunda en enklare lydelse än den nu ifrågavarande godtrosre­ geln i 49 § sjölagen. Lydelsen av 102 § tillkom i samband med 1936 års revision av sjölagens befraktningsregler. I detta sammanhang behandlades även fråga om ny lydelse av 49 §. I det av 1933 års sjölagsstiftningskommitté avgivna förslaget, som låg till grund för lagrevisionen och som togs upp i det till lagrådet remitterade förslaget, hade den nu i 49 § intagna god­ trosregeln en enklare lydelse. Den innehöll att, om befälhavaren över­ skridit sin behörighet eller handlat i strid med särskild föreskrift av reda­ ren, rättshandlingen ända var bindande för redaren, där tredje man var i god tro. Efter kritik av lagrådet mot denna lydelse återgick departements­ chefen i propositionen till den gällande regeln i 49 § med dess något vid­ lyftigare formulering. Däremot behölls den enklare lydelsen av godtrosre­ geln i 102 §. Förarbetena ger inte vid handen att någon saklig skillnad var åsyftad i de båda lagrummen. Lagrådets kritik mot 49 § gick, såvitt nu är i fråga, ut på att den föreslagna lydelsen till skillnad från den gällande var oklar beträffande bevis­ bördan. Lagrådet menade att den gängse uppfattningen, att god tro i allmän­ het skulle presumeras, lätt kunde leda till att den föreslagna regeln antogs bygga på denna förutsättning. I den mån det lät sig göra borde man en­ ligt lagrådets mening i dessa frågor ge ledning i lagtexten beträffande bevisbördan. Den otydlighet som lagrådet pekade på sammanhängde även med att det remitterade förslaget i 49 § andra stycket förde samman den tidigare be­ stämmelsen där med en bestämmelse i 51 § sjölagen, som behandlade det fallet att redaren inskränkt befälhavarens legala fullmakt genom särskild föreskrift. En sådan inskränkning fick enligt 51 § inte åberopas mot tredje man i annat fall än när denne inte varit i god tro. Denna bestämmelse för­ utsatte, att bevisbördan låg på redaren och sålunda var omvänd mot bevis­ bördan i 49 §. På detta fall är numera 11 § avtalslagen omedelbart tillämplig. Det förefaller mig vara en brist att i 64 § i förslaget, som motsvarar 49 § sjölagen, behålla en godtrosregel med annan utformning än godtrosregeln i 102 §, när ingen saklig skillnad är åsyftad. Det finns därför enligt min me­ ning skäl att ge regeln i förevarande paragraf samma enkla lydelse som dess motsvarighet i 102 §. En sådan ändring medför också, att regeln kommer i närmare överensstämmelse med motsvarande regel i de övriga nordiska länderna. Mot en sådan ändring kan visserligen på liknande sätt som under förarbetena till 1936 års revision anföras att den medför viss oklarhet be­ träffande bevisfrågan. Denna oklarhet torde dock i nuvarande läge inte vara lika framträdande som då. Mera betänklig förefaller mig den oklarhet vara

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966 75

som nu föranleds av de båda lagrummens skilda lydelser. Om t. ex. befälha­ varen ingår en rättshandling med avseende på lasten, bör inte lydelserna föranleda tvivelsmål, om verkningarna i förhållande till tredje man av att rättshandlingen var onödig blir olika allteftersom befälhavaren anses ha handlat på redarens vägnar enligt 64 § i förslaget (49 § sjölagen) eller på lastägarens vägnar enligt 65 § i förslaget (54 § sjölagen). Av dessa skäl för­ ordar jag att godtrosregeln i förevarande paragraf får i huvudsak samma enkla lydelse som i 102 §. I ett remissyttrande har även ansetts önskvärt med ett förtydligande i

tredje stycket med anledning av att paragrafen ålägger befälhavaren både

att underrätta redaren om vidtagen åtgärd av vikt och att inhämta den­ nes föreskrift innan sådan åtgärd vidtas. Något sådant förtydligande an­ ser jag dock inte behövligt. Bestämmelserna har undergått vissa jämk­ ningar.

65 och 66 §§. Dessa paragrafer motsvarar 34 och 35 §§ i kommittéförslaget. Här upp­ tas i överensstämmelse med de danska och norska förslagen bestämmelser­ na i 53 och 54 §§ sjölagen om befälhavarens allmänna skyldigheter mot last­ ägaren och ställningsfullmakt för denne samt bestämmelsen i 58 § sjölagen om befälhavarens ansvarsfrihet för de förbindelser han i egenskap av befäl­ havare ingår på redarens eller lastägarens vägnar.

67 §. Paragrafen motsvarar 59 § sjölagen och 36 § i kommittéförslaget. I över­ ensstämmelse med de danska och norska förslagen innehaller den bestäm­ melser om befälhavarens skyldighet att ersätta skada som han genom fel eller försummelse i tjänsten vållat redare, lastägare eller annan vars rätt och bästa han har att bevaka och om jämkning efter skälighetsprövning av skadestånd. Som jag berört i den allmänna motiveringen utsträcks jämkningsregeln till att omfatta även lots som ådragit sig skadeståndsskyldighet i fartygets tjänst. En bestämmelse i 59 § sjölagen om att befälhavaren ej är fri från ansvarighet på den grund att åtgärd vidtagits enligt beslut i skeppsråd anser jag liksom kommittén böra utgå som obehövlig.

68 §.

Denna paragraf motsvarar 37 och 38 §§ i kommittéförslaget. I första och andra styckena av paragrafen upptas bestämmelser om befälhavarens redovisningsplikt mot redaren, vilka bestämmelser i huvudsak svarar mot 60 § sjölagen. Med hänsyn till moderna sjöfartsförhållanden anser jag liksom kommittén det inte vara ändamålsenligt att anknyta redovisningsplikten till fartygets ankomst till hemorten efter avslutad resa. Redo­ visning bör avges när redaren begär det. Jag biträder även kommitténs

76 Kiingl. Maj :ts proposition nr 145 år 1966

förslag att undantaget i andra stycket av 60 § sjölagen från skyldigheten att redovisa särskild gottgörelse för det fall att redaren uttryckligen med­ givit att befälhavaren behåller sådan, skall utgå som obehövligt. Bestämmelser om redovisningsplikt upptas även i 68 § i de danska och norska förslagen. Det danska förslaget överensstämmer helt med det svens­ ka, medan det norska inte innehåller någon regel om klandertid. Som tredje stycke i paragrafen upptas förbudet i 28 § sjölagen för be­ fälhavaren att medföra handelsvaror för egen eller annans räkning och fö­ reskrift om skyldighet för honom att erlägga frakt och skadestånd ifall förbudet överträds. I ett remissyttrande har ifrågasatts om inte bestäm­ melsen bör utgå som otidsenlig och inte rimmande med befälhavarekapit­ let i övrigt. Som emellertid bestämmelsen bibehålls i de övriga nordiska förslagen, enligt det norska förslaget dock överförd till sjömanslagen, anser jag infe att bestämmelsen för närvarande bör upphävas. Liksom enligt de danska och finska förslagen torde den nu böra behållas i befälhavarekapitlet.

69 §. Paragrafen motsvarar 42 § i kommittéförslaget. Den upptar utan änd­ ring i sak bestämmelsen i 52 § sjölagen om befälhavarens skyldighet att underrätta kända inteckningshavare, när fartyget utomlands tagits i mät eller belagts med kvarstad. Kommittén har anfört, att den torde få anled­ ning överväga bestämmelserna i samband med sitt arbete på en revision av reglerna om fartygsregistrering och därvid aktualiserade spörsmål rö­ rande fartygsinteckning. Samtidigt bör övervägas om, med tanke särskilt på problem rörande besättningens underhåll m. m. vid långvarig kvarstad utomlands, befälhavaren bör åläggas skyldighet att också underrätta kon­ sul.

70 §. Paragrafen motsvarar 40 § i kommitténs förslag år 1963. Den reglerar befälhavares skyldighet att avge rapport till sjöfartsstyrelsen om vissa händelser. Rapportskyldigheten har nära samband med skyldigheten att avge sjö­ förklaring. Liksom vissa händelser enligt 301 § i förslaget föranleder ob­ ligatorisk sjöförklaring medför vissa händelser obetingad skyldighet för befälhavaren att avge rapport. Sådana händelser som föranleder obliga­ torisk befälhavarerapport är i förevarande paragraf uppräknade i första stycket under åtta särskilda punkter, vilka nära ansluter till motsvarande uppräkning i 301 §. Till den närmare behandlingen av dessa fall vill jag återkomma vid 301 §. Rapportskyldigheten är i nu nämnda fall knu­ ten till handelsfartyg och fiskefartyg. Den omfattar liksom obligatorisk sjöförklaring endast svenska fartyg.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966 77

Även i andra fall än sådana som föranleder obetingad rapportskyldighet kan det vara av betydelse att rapport avges. Dessa fall behandlas i andra stycket av -förevarande paragraf och har sin motsvarighet närmast i 302 § i förslaget, som reglerar fakultativ sjöförklaring. Sådan fakultativ be­ fälhavarerapport skall förekomma när i anledning av händelse som in­ träffat eller kan antas ha inträffat i samband med fartygets drift sjöfartsstyrelsen påfordrar det eller sjöförklaring skall avges enligt 302 § i för­ slaget. Denna rapportskyldighet omfattar alla slags fartyg. Även utländska fartyg kan komma i fråga för denna skyldighet. Om t. ex. sjöförklaring för fartyget skall äga rum inför svensk myndighet, bör sjöf artsstyr elsen kunna påfordra att befälhavarerapport avges. Sådan rapport utgör näm­ ligen i regel underlag för sjöförklaring. Enligt 40 § sjölagen skall rapport upprättas enligt formulär som sjöfartsstyrelsen fastställer och vartill blankett tillhandahålls genom sjömanshu­ sen och konsulerna. Rapporten skall innefatta utförlig framställning om händelsen och om vad som kan tjäna till ledning för bedömandet av or­ sakerna därtill. Den skall innehålla fullständig avskrift av vad som kan vara antecknat i fartygets dagbok om händelsen. Kommittéförslaget innefattar en modernisering av bestämmelserna. Det innehåller även den väsentliga nyheten att rapporten skall avges under edlig förpliktelse. Det senare har under remissbehandlingen mött invänd­ ningar från både domarhåll och advokathåll. Även jag är av den uppfatt­ ningen att befälhavaren inte bör åläggas att avge rapporten under sådant ansvar. Han har ofta ett rent personligt intresse av utredningens utgång. Vidare kan ett sådant krav på ett olyckligt sätt binda befälhavaren vid en viss uppfattning om händelsen, innan närmare utredning skett genom sjö­ förklaring. Förhållandena kan vara sådana att befälhavaren inte bör åläg­ gas att bekräfta den berättelse han avger vid sjöförklaringen med ed. Orik­ tiga rapportuppgifter torde kunna beivras i erforderlig utsträckning med tillämpning av brottsbalkens regler om osant intygande och straffbestäm­ melser i 328 § i förslaget. Bestämmelserna om rapport saknar motsvarighet i de danska och norska förslagen. Däremot upptar det finska förslaget som en nyhet för finsk rätt bestämmelser om rapport, väsentligen överens­ stämmande med det svenska förslaget. Det finska förslaget innehåller inte heller någon bestämmelse om att rapport skall avges under edlig förplik­ telse. Paragrafen innehåller slutligen hänvisning till 12 kap. angående befäl­ havares skyldigheter i samband med sjöförklaring.

Till 101 § återkommer jag senare i samband med sjöförklaringsreglerna.

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Haverikapitlet m. in.

Översikt av gällande rätt

Av ålder skils inom sjöfarten mellan å ena sidan gemensamt haveri, som drabbar intressegemenskapen fartyg, frakt och last, samt å andra sidan enskilt haveri, som faller på ett eller två av dessa intressen men inte på alla.

Som gemensamt haveri räknas enligt sjölagen all skada som avsiktligt

tillfogas fartyg eller last för räddning ur en fara som hotar fartyget och lasten gemensamt samt all annan uppoffring som görs för sådant ändamål liksom skada och kostnad som vållas eller uppkommer till följd av sådan åtgärd. Skada som uppkommer genom olyckshändelse under sådan åtgärd räknas dock inte till gemensamt haveri. Detsamma gäller skada eller förlust som endast har medelbart eller tillfälligt samband med åtgärden. Gemensamt haveri skall bäras av fartyg, frakt och last i förhållande till dessa intressens värden enligt detaljerade regler i haverikapitlet. Detta innehåller även bestämmelser bl. a. om undantag från ersättning i gemen­ samt haveri för vissa skador och kostnader, om verkan av vållande till den fara som föranlett haveriet och bedömningsfel rörande farans beskaf­ fenhet, om verkan av att syftet med uppoffringsåtgärd inte nåtts, att far­ tyg eller last helt uppoffrats eller att endast fartyget eller endast lasten helt eller delvis bärgats efter haveriet, om befälhavarens åligganden när uppoffring skall göras, om besiktning, om dispaschering samt om ansvar för haveribidrag och säkerställande därav. Skada eller kostnad till följd av sådan olyckshändelse till sjöss som var­ ken räknas till gemensamt haveri eller enligt särskilda bestämmelser skall

behandlas som sadant är enskilt haveri. Det skall i regel bäras endast av

det drabbade intresset. Har kostnad i enskilt haveri gjorts gemensamt för flera intressen, skall den dock fördelas efter billighet på de intressen till vilkas nytta den blivit gjord. På sådant s. k. oegentligt gemensamt haveri tillämpas fördelningsreglerna för gemensamt haveri. Sjölagens haveriregler är dispositiva. I deras ställe tillämpas vanligen i fråga om gemensamt haveri och fördelningen därav de internationellt ve­ dertagna regler som är kända under benämningen York-Antwerpen-reglerna (YAR). Dessa antogs ursprungligen av International Law Association år 1877, fick sin första mera uttömmande utformning år 1890 och gäller nu enligt den senaste revisionen inom International Law Association år 1950 efter behandling inom Comité Maritime International. De är i sin se­ naste lydelse på engelska språket och i svensk översättning fogade som bilaga 2 till sjölagskommitténs betänkande år 1965. Jag vill anmärka, att ^ inte har samma karaktär som de sjörättskonventioner som utarbetats

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966 79

på diplomatiska sjörättskonferenser utan utgör regler av privat natur, som kommer till användning bara om parterna för varje särskilt fall avdalat om deras tillämpning. Utredning och fördelning av gemensamt haveri sker genom dispasch. Haverikapitlet innehåller också regler om var dispasch skall upprättas och om förfarandet vid dispasch. Även på andra håll i sjölagen finns vissa bestämmelser som rör haveri och dispaschör. I särskild lag regleras dispaschörs befattning med försäkringstvister.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Kommittén erinrar till en början om att det i direktiven framhålls hur sjölagens haveriregler sällan kommer i tillämpning, eftersom praktiskt taget alla konossement och certepartier innehåller en klausul om att ge­ mensamt haveri skall uppgöras enligt YAR, och att en omarbetning av lag­ stiftningen därför kan ifrågasättas. Kommittén nämner vidare, att det inom litteraturen framträtt förespråkare för uppfattningen att det gemensamma haveriet utgör en kvarleva från äldre tider och att något praktiskt behov av institutet knappast föreligger med hänsyn till sjöförsäkringen i dess mo­ derna gestalt. Enligt kommittén ligger det en viss sanning däri. Det gemen­ samma haveriet kan sägas ha förlorat något av sin ursprungliga betydelse och har i många stycken kommit att väsentligen bli en uppgörelse, ett slags clearinginstitut, mellan de olika assuradörerna. Kommittén menar emeller­ tid att riktigheten av det gemensamma haveriets princip, nämligen att vissa skador som avsiktligt tillfogas fartyg eller last för räddning ur en gemen­ samt hotande fara skall fördelas på den föreliggande intressegemenskapen, inte kan bestridas med fog. Principens tillämpning torde enligt kommittén alltjämt fylla en viktig funktion. Kommittén nämner vidare, att sjöförsäkringsverksamhetens egna före­ trädare har övervägt frågan på det internationella planet inom International Union of Marine Insurance och därvid slutligen stannat för den lösningen att reglerna om gemensamt haveri bör överarbetas men inte avskaffas. Den senaste revisionen av YAR har också ägt rum under medverkan av före­ trädare för den internationella sjöförsäkringsrörelsen. Under dessa förhål­ landen anser kommittén, att frågan om det gemensamma haveriets avskaf­ fande saknar aktualitet och att således regler o in gemensamt ha­ veri bör bibehållas.

Kommittén anknyter till den utveckling som skett i praxis och som in­ nebär att gemensamt haveri uppgörs enligt Y A R. Såväl inom den mindre som den större sjöfarten hänvisar certepartier och konossement nära nog

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

undantagslöst till YAR. Resultatet har därför i vårt land liksom i Dan­ mark och Norge blivit, att de materiella bestämmelserna i sjölagens haveri­ kapitel ytterst sällan tillämpas. Kommittén anför statistiska uppgifter som visar, att under åren 1949—1963 endast ett gemensamt haveri uppgjorts här i landet enligt sjölagens regler, medan över 400 sådana uppgörelser skett enligt YAR. Kommittén nämner vidare, att vid tillkomsten av den nya finska sjölagstiftningen år 1939 de tidigare nationella reglerna ersat­ tes med YAR. De nordiska sjölagskommittéerna har enats om att YAR bör ersätta även de danska, norska och svenska sjölagsreglerna i ämnet. I fråga om den lagtekniska metod som bör användas för alt införliva YAR med svensk rätt diskuterar kommittén olika lösningar. En möjlighet är att i sjölagen ta in det materiella innehållet av YAR efter språklig bearbetning till någorlunda överensstämmelse med svensk lagstil. Mot en sådan lösning anför kommittén dock vissa betänkligheter. YAR är nämligen knappast så språkligt genomarbetade som de internationella konventioner sjörätten i stor utsträckning bygger på. En språklig bearbet­ ning skulle därför kunna leda till tolkningssvårigheter och man skulle kun­ na hamna i ett läge där originaltexten strider mot den språkligt överarbe­ tade svenska lagversionen. Dessutom skulle den svenska lagstiftningen vid en framtida revision av YAR komma att släpa efter. Kommittén anser sig därför böra förorda, att det i sjölagen på något sätt görs hänvisning till YAR. Kommittén nämner, att man i Finland vid tillkomsten av 1939 års sjölag valde att ta upp YAR i en fristående administrativ författning, som utfärdades med stöd av föreskrift i sjölagen. En sådan lösning väcker dock enligt kommittén betänkligheter utöver dem som anförts mot infö­ rande av YAR i sjölagen. Det skulle nämligen vara otillfredsställande med en administrativ reglering av den civilrättsliga frågan om parternas inbör­ des förhållande i gemensamt haveri. En sådan lösning medför inte heller någon praktisk vinning, eftersom man både hos oss och i andra sjöfarts­ länder under decennier vant sig vid att tillämpa YAR i deras originalut­ formning utan att omarbeta dem till lag eller annan författning. Kommittén föreslår därför, att haverikapitlet liksom nu får inledas med en definition av det gemensamma haveriet i anslutning till YAR samt en hänvisning till internationellt vedertagna grundsatser på området. Med internationellt vedertagna grundsatser avser kommittén just YAR. I övrigt skall sjölagen enligt kommitténs förslag inte innehålla några regler om det gemensamma haveriets materiella innehåll. Det danska kommittéförslaget innehåller en uttrycklig hänvisning till 1950 års YAR. De finska och norska kommittéförslagen innebär, att YAR utfärdas i form av administrativa föreskrifter. I det finska förslaget hän­ visas till »vad därom är särskilt stadgat» och i det norska förslaget sägs, att Kongen ger bestämmelser i ämnet, vilka skall såvitt möjligt vara i över­ ensstämmelse med internationell praxis och sedvana.

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966 81

Som ny rubrik på haverikapitlet föreslår kommittén »Om gemensamt haveri och dispasch». Kapitlet får enligt kommittéförslaget följande inne­ håll. I den inledande paragrafen, som fått beteckningen 211 §, ges en definition av det gemensamma haveriet och en hänvisning till internatio­ nellt vedertagna grundsatser enligt vad jag nyss anfört. Vidare upptas reg­ ler bl. a. om ort för dispascheringen och vem som skall upprätta dispaschen (212 §), om vilken part som äger påkalla dispasch och parts skyl­ dighet att lämna dispaschören upplysningar (214 §), om ansvarighet för haveribidragens betalning (215 §), om enskilt haveri och s. k. oegentligt gemensamt haveri (216 §) samt om dispaschörens åligganden då dispasch begärs (217 §) och om tilläggsberäkning (218 §). Någon motsvarighet till de ingående materiella bestämmelserna i 188—212 §§ sjölagen har ej in­ flutit i förslaget. De ersätts av YAR. Därutöver införs bestämmelser om dispaschörs befattning med sjöförsäkringstvister, genom s. k. partikulärdispasch. Bestämmelser därom bröts ut ur sjölagen i samband med 1927 års försäkringslagstiftning och togs upp i en särskild lag i ämnet, nämligen lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning med försäkringstvister, men har nu av kommittén återförts till sjölagen. Kommitté­ förslaget nödvändiggör vissa jämkningar i 276 och 284 §§ sjölagen. Dessa har i samband därmed liksom också 283 § jämkats redaktionellt.

Remissyttrandena Kommitténs förslag att bibehålla regler om gemensamt

haveri har inte mött någon invändning. Göteborgs rådhusrätt, Förening­ en Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Försäkrings juridiska föreningen och Sjörättsföreningen i Göteborg ger uttryck åt sin anslutning

till förslaget.

Inte heller förslaget att ersätta de inhemska lagreglerna med YAR har

mött gensaga. Det godtas uttryckligen av Svea hovrätt, Stockholms rådhus­ rätt, Göteborgs rådhusrätt, sjöfartsstyrelsen, Skånes handelskammare, Sjörättsföreningen i Göteborg samt fiskeristgrelsen och fiskeriintendenten i österhavets distrikt.

Däremot har anförts kritik mot den lagtekniska metod som kommittén valt för att införliva YAR med svensk rätt.

Sjöfartsstyrelsen är dock positiv till förslaget i denna del. Styrelsen an­

sluter sig till kommitténs mening, att YAR svårligen kan överarbetas till svensk lagstil utan avvikelser som kan föranleda tveksamhet i sak, och an­ ser bl. a. därför att det inte finns anledning att söka införa motsvarighet

därtill i svensk lagstiftning. Även Skånes handelskammare tillstyrker för­

slaget, om också lämpligheten av att införa YAR i vårt rättssystem genom en i lagtexten intagen hänvisning till internationellt vedertagna grundsat­

82 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

ser kan ifrågasättas enligt handelskammaren. Dess tillstyrkan sker med hänsyn till att YAR får anses allmänt accepterade och att tveksamhet där­ för inte torde behöva uppstå om innebörden av hänvisningen. Handelskam­ maren tar också i betraktande de betänkligheter kommittén anfört mot att ta in dessa regler i svensk författning.

Svea hovrätt anför en konstitutionell synpunkt. Hovrätten ifrågasätter

sålunda om inte den föreslagna bestämmelsen med tanke på framtida änd­ ringar i YAR innefattar överlåtelse av konstitutionell befogenhet på de internationella sammanslutningar som utarbetar YAR. Hovrätten påpe­ kar, att en sådan överlåtelse numera efter ändring av 81 § regeringsformen (SFS 1965: 46) visserligen torde kunna ske i och för sig men att det kan ske endast till folkrättsligt bildade internationella organisationer. Eftersom YAR är tillkomna och utfärdade genom organisationer av privat karaktär och den på norskt och finskt håll valda vägen ej innefattar betänkligheter av denna art, ifrågasätter hovrätten om inte samma väg bör väljas i Sve­ rige.

Sjörättsföreningen i Göteborg anser det tveksamt om den föreslagna hän­

visningen är lämplig och tillfyllest från alla synpunkter. Tveksamhet ut­

talas även av Sjöassuradörernas förening. Utan att närmare gå in på de

principiella betänkligheter som kan anföras mot en så allmänt hållen

hänvisning erinrar sjörättsf öreningen om att de tolkningssvårigheter som

kan uppkomma vid tillämpningen av YAR i vissa länder föranlett sins­ emellan i viss mån divergerande »rules of practice». Risk synes därför föreligga att en så allmänt hållen hänvisning i komplicerade fall kan ge upphov till tvist om i vad mån hänvisningen även skall anses omfatta t. ex. sådana tillämpningsregler till YAR. Vid en jämförelse mellan de nordiska parallelltexterna på denna punkt finner sjörättsf öreningen att den danska och den finska lösningen är att föredra. Sjörättsf öreningen förordar för sin del att hänvisningen uttryckligen avser 1950 års YAR. Även om dessa regler i en framtid skulle revideras, torde nämnvärda vådor inte behöva uppstå av en sådan hänvisning, eftersom en revision kan förutsättas inte komma att beröra grundvalen för det gemensamma haveriet. Föreningen tillfogar, att lagens hänvisning endast mycket sällan torde få självständig tillämpning med hänsyn till rådande fasta praxis att i certepartier och konossement hänvisa direkt till gällande YAR.

Även Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, om inte sjölagen i klarhetens

intresse bör hänvisa direkt till YAR. Uttrycket »vedertagna grundsatser» kan enligt rådhusrätten möjligen uppfattas såsom grundsatser i mera in­ skränkt och vedertagen bemärkelse. Detta skulle kunna leda till att de be­ stämmelser i YAR som reglerar vissa detaljfrågor inte skulle bli bindande vid gemensamt haveri, även om uttrycklig överenskommelse om undantag för dessa detaljfrågors behandling enligt YAR inte föreligger.

Hovrätten för Västra Sverige anser också den föreslagna hänvisningen

Kungl. Maj:ts proposition nr lbö år 1966 83

vara oklar till innebörden. Rent språkligt omfattar den enligt hovrätten också sådana principer som hos ledande sjöfartsnationer kan ha utbildat sig i rättspraxis. Farhågorna för att originaltexten och en överarbetad svensk lagversion skulle kunna komma att strida mot varandra anser hovrätten vara föga övertygande och påpekar, att de flesta internationella konven­ tioner hos oss inarbetats i form av lagtext. Att reglera en civilrättslig fråga som parternas inbördes förhållande i gemensamt haveri i administrativ ordning, såsom enligt de finska och norska förslagen, skulle enligt hovrät­ ten såtillvida innebära ett framsteg som YAR för närvarande tillämpas även utan hänvisning ens i transportavtalet. Hovrätten menar, att det måste vara bättre att YAR kan återfinnas i det svenska författningsmaterialet än att lagtexten endast innehåller en oklar hänvisning till detta in­ ternationella avtalskomplex. Större nordisk enhetlighet skulle uppnås, om Sverige anslöt sig till den på finsk och norsk sida föreslagna ordningen. Även den danska metoden att i lagtexten åtminstone ta upp en uttrycklig hänvisning till YAR är enligt hovrättens uppfattning att föredra framför den metod som den svenska kommittén valt.

Sveriges advokatsamfund anser visserligen, att all sannolikhet talar för

att den föreslagna hänvisningen skulle fungera väl i praktiken och finner den ha den fördelen att svensk rättstillämpning snabbt kan anpassas efter eventuellt kommande förändringar i internationell praxis på området. Men rent språkligt är hänvisningen enligt advokatsamfundet alltför diffus och omfattande och står också i alltför bjärt kontrast mot den försiktighet som annars präglar svensk lagstiftningsteknik. Advokatsamfundet förordar, att det i sjölagen görs direkt hänvisning till YAR. Samma ståndpunkt intar

Försäkringsjuridiska föreningen. Denna erinrar om faran för att det stora

antalet nytillkomna sjöfartsnationer utvecklar regler i ämnet som i vissa delar av världen kan få karaktär av internationell sedvänja.

Göteborgs rådhusrätt, som också anser att den föreslagna hänvisningen

är oklar och kan föranleda tolkningssvårigheter, förordar att YAR med stöd av bestämmelse i sjölagen upptas i administrativ författning. Detta skulle medföra större nordisk enhetlighet.

Föreningen Sveriges stadsdomare föreslår i första hand, att det i sjöla­

gen hänvisas direkt till YAR och i andra hand att frågan löses efter de principer som de finska och norska kommittéerna valt.

Rikspolisstyrelsen uttalar, att det skulle vara mer i överensstämmelse

med svensk lagstiftningsteknik att klä de internationella reglerna i författ­ ningstext eller åtminstone i lagtexten införa preciserad hänvisning till dessa regler.

Dispaschören i Stockholm biträder i allt väsentligt de föreslagna bestäm­ melserna i hav eri kapitlet och sjöfartsstyrelsen finner förslaget vara

väl avvägt.

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Försäkrings juridiska föreningen påpekar, att kapitlets rubricering och ut­

formning kan föranleda slutsatsen, att bestämmelserna om de frågor som kan hänskjutas till avgörande av dispaschör regleras uttömmande däri. För­ eningen ifrågasätter därför, om inte hänvisning bör ske till reglerna om dispaschörs befattning med tvister angående avståndsfrakt resp. redares be­ gränsningsbelopp och fördelningen därav.

Sjörättsföreningen i Göteborg anser det vara ändamålsenligt att genom

en sådan hänvisning i detta kapitel sammanföra samtliga de typer av tvister som skall handläggas av dispaschör.

Departementschefen

Sjölagens haverikapitel innehåller omfattande regler om gemensamt ha­ veri. Även besiktning, dispaschering, haveribidrag och enskilt haveri m. m. regleras. Bestämmelserna är dispositiva. I fråga om gemensamt haveri och fördelningen därav tillämpas emellertid i praktiken vanligen YAR i den lydelse de har enligt 1950 års revision. Dessa regler företer vissa betydelse­ fulla avvikelser från sjölagens haveriregler. Visserligen utgår YAR från en uppfattning om det gemensamma haveriets begrepp som i praktiken väl överensstämmer med sjölagens. Det grundar sig på vad som i läran om det gemensamma haveriet betecknas såsom »common safety»-principen. Med utgift som är ersättningsgill i gemensamt haveri jämställer emellertid YAR generellt sådan »extra utgift» som trätt i stället för eljest ersättningsgill utgift, i den mån denna därigenom inbesparats. YAR medger sålunda i för­ hållande till sjölagen ett vidgat utrymme för tillämpning av den s. k. »com­ mon benefit»-principen vid gemensamt haveri. YAR medger också i större utsträckning än sjölagen ersättning för kostnader, som är förenade med anlöpande av nödhamn, samt ränta på utlägg i gemensamt haveri. Medan sjölagen anvisar en generellt verkande metod för bestämmande av fraktens bidragsvärde bestäms detta värde enligt YAR genom avdrag från brutto­ frakten av vissa inbesparade kostnader för fraktens intjänande. Vidare saknar YAR motsvarighet till en del av sjölagens regler, såsom i fråga om verkan av att syftet med uppoffring inte uppnåtts, befälhavarens ålig­ ganden när uppoffring skall göras, värdering av skada till verklig eller upp­ skattad kostnad, avdrag för enskild lastskada, verkan av efterföljande ny skada, bidragsvärde vid flera gemensamma haverier under resan m. m. Haverikapitlet innehåller också regler om bl. a. enskilt haveri, besikt­ ning och dispaschering samt ansvar för haveribidrag och säkerställande av sådant bidrag. Andra bestämmelser i sjölagen hänvisar till dispasche­ ring tvister om avståndsfrakt samt om redares begränsningsbelopp och fördelning därav. Dispaschörs befattning med försäkringstvister regleras i särskild lag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966 85

Kommittén har funnit, att riktigheten av det gemensamma haveriets princip torde vara obestridlig och att dess tillämpning alltjämt fyller en viktig funktion trots moderna sjöförsäkringsförhållanden. Regler om gemensamt haveri bibehålls därför enligt kommitténs förslag. Uppfattningen att regler i ämnet bör bibehållas har också vunnit anslutning under remissbehandlingen. Även jag biträder förslaget i denna del. Med hänsyn till att utvecklingen i praktiken gått därhän att certepartier och konossement regelmässigt hänvisar till YAR, ansluter jag mig liksom re­ missinstanserna också till kommitténs förslag, att sjölagens regler om ge­ mensamt haveri upphävs och ersätts med YAR. Samma ståndpunkt har intagits i de övriga nordiska länderna. Under kommittéarbetet har dock något olika lösningar valts när det gäller den lagtekniska metoden för att införliva YAR med den interna lagstiftningen. Den svenska kommittén har valt att i sjölagen ta in en definition av gemensamt haveri i anslutning till YAR och därefter hänvisa till »internationellt vedertagna grundsatser», varmed åsyftas YAR. Även det finska kommittéförslaget innehåller en sådan definition men hänför sig i övrigt till »vad därom är särskilt stadgat», varmed avses YAR upptagna i en administrativ författning. Det norska kommittéförslaget för­ utsätter fullständig administrativ reglering i närmast möjliga överensstäm­ melse med »internasjonal praksis og sedvane», dvs. YAR, medan motsva­ rande danska förslag uttryckligen hänvisar till 1950 års YAR. Den i det svenska kommittéförslaget gjorda hänvisningen till »inter­ nationellt vedertagna grundsatser» har mött kritik under remissbehandling­ en. Även enligt min mening kan det befaras att en så allmänt hållen hän­ visning kan leda till vissa tolkningssvårigheter. Det torde sålunda inte kunna bortses från de anmärkningar som under remissbehandlingen gjorts om att YAR i vissa länder givit upphov till divergerande praxis och att nytillkomna sjöfartsnationer kan komma att utveckla andra regler i äm­ net, som i vissa delar av världen kan få karaktär av internationell sed­ vänj a. Å andra sidan delar jag kommitténs uppfattning, att YAR inte lämpar sig för en inarbetning i svensk lagtext. Enligt min mening bör väljas en lösning som i likhet med det danska kommittéförslaget innefattar ut­ trycklig hänvisning till YAR i 1950 års lydelse och samtidigt förutsätter att reglerna tillkännages genom att på lämpligt sätt publiceras i Svensk författningssamling i sin engelska text och i svensk översättning. Om en sådan lösning har också enighet uppnåtts under de nordiska departementsöverläggningarna. Den har fördelen alt vara entydig. Den träffas inte heller av invändningen, att civilrättsliga regler utfärdas av Kungl. Maj :t ensam, eftersom endast tillkännagivandet av reglernas lydelse skall ankomma på Kungl. Maj :t. Vidare går den fri från den invändning av konstitutionell natur som anförts under remissbehandlingen. Lagändring

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 1A5 år 1966

kommer nämligen att bli nödvändig, om YAR framdeles på nytt revideras och anses böra lända till efterrättelse hos oss i sin nya lydelse. I enlighet med det anförda innehåller den inledande paragrafen i departementsförslaget, 211 §, att angående innebörden av gemensamt haveri och fördel­ ningen därav på fartyg, frakt och last gäller York-Antwerpen-reglerna 1950 i den mån annat ej är avtalat. Den av kommittén föreslagna defini­ tionen av gemensamt haveri har utelämnats med hänsyn till att YAR i sig själva innehåller en förklaring om vad som menas med gemensamt haveri.

Utöver hänvisning till YAR innehåller haverikapitlet enligt kommittéförslaget bestämmelser om dispaschering, haveribidrag, enskilt ha­ veri och s. k. oegentligt gemensamt haveri samt om dispaschörs befattning med försäkringstvister, genom s. k. partikulärdispasch, som för närvarande regleras i särskild lag. Kapitlets rubrik har i kommittéförslaget ändrats till »Om gemensamt haveri och dispasch». Som en följd av kapitlets revision har 276 och 284 §§ sjölagen angående sjöpanträtt och preskription jämkats. Samtidigt har dessa lagrum liksom den därmed sammanhängande 283 § un­ derkastats redaktionell översyn. Förslaget har i sak mottagits positivt under remissbehandlingen. Mot den föreslagna rubriceringen har dock anmärkts, att den ger intryck av att ka­ pitlet uttömmande reglerar de frågor som kan hänskjutas till avgörande av dispaschör. För att avhjälpa denna brist har i ett par remissyttranden föreslagits, att hänvisning görs till bestämmelserna om dispaschörs be­ fattning med tvister om avståndsfrakt samt om redares begränsningsbe­ lopp och fördelning därav. Jag har stannat för att det föreslagna haveri­ kapitlet, fastän det visserligen till övervägande delen rör gemensamt haveri och dispasch, liksom hittills bör rubriceras »Om haveri». Detta överens­ stämmer med de danska och finska förslagen. I det norska förslaget där­ emot, vilket saknar bestämmelser om enskilt haveri, ändras rubriken till »Felleshavari». I övrigt biträder jag i allt väsentligt kommitténs förslag. I fråga om paragrafnumreringen följer departementsförslaget helt kom­ mitténs förslag.

De särskilda bestämmelserna

7 KAP.

Om haveri

211 §.

Paragrafen innehåller den i det föregående berörda hänvisningen till York- Antwerpen-reglerna 1950. Reglernas lydelse tillkännages genom Kungl. Maj :ts försorg. En sådan publicering ger dock inte den svenska översätt­ ningen vitsord framför originaltexten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 87

212 §.

I denna paragraf upptas bestämmelser om hur och var gemensamt haveri skall göras upp samt om dispaschör. YAR innehåller inga bestämmelser härom. Enligt 213 § sjölagen skall utredning och fördelning av gemensamt ha­ veri äga rum på den ort där fartyg och last skils åt eller där dispasch vanligen upprättas för den orten. Uppgörelsen sker efter ortens lag. Kom­ mittén har övervägt, om den tillfälliga omständigheten var resan slutar skall vara avgörande för dispascheringsorten och om inte i stället rederiets hemort eller liknande plats bör föredras. Enligt kommittén är det svårt att finna en för alla lägen tillfredsställande regel. Kommittén upplyser, att inom linjefarten konossementen i allmänhet anvisar rederiets hemort som dispascheringsort med tillägg »or any other place åt Owner’s option» eller liknande. Någon motsvarighet härtill förekommer enligt kommittén dock i regel inte i den resebefraktning som grundar sig på certeparti. Eftersom rederiet är den part i haveriärendet som i allmänhet sitter inne med de viktigaste upplysningarna och dessutom oftast utgivit de kostnader som skall fördelas, har kommittén ansett huvudregeln böra vara att haveriupp­ görelsen skall äga rum i det land och på den ort redaren bestämmer. Denna regel ansluter sig enligt kommittén till praxis. Kommittén framhåller, att andra lösningar kan vara mer ändamålsenliga i vissa fall men har ansett en normalregel vara av praktiskt värde. Parterna har full frihet att avvika därifrån. Kommittéförslaget innehåller inte som sjölagen någon bestämmelse om att dispascheringsortens lag skall tillämpas. Det motiveras med att YAR principiellt är avsedda att uttömmande reglera det gemensamma haveriet för att såvitt möjligt åstadkomma internationell likformighet i tillämp­ ningen. I remissyttrandena från hovrätten för Västra Sverige, stadsdomarföreningen och sjöassuradörernas förening har gjorts invändning mot den föreslagna regeln om dispascheringsort. Med hänsyn till avtalsfriheten sägs regeln få till enda funktion att utesluta befraktaren från bestämman­ derätten när annat inte har avtalats. De nämnda remissinstanserna för­ ordar att som dispascheringsort skall gälla redarens hemort, om ej annor­ lunda bestämts i fraktavtalet. En sådan regel skulle enligt sjöassuradörer­ nas förening bl. a. möjliggöra koncentration av haveriuppgörelser rörande samma fartyg och motverka haveriuppgörelser utomlands. I likhet med kommittén anser jag att lagen bör innehålla en regel om dispascheringsort. Den vanligen förekommande avtalsbestämmelsen i detta hänseende är, att havcriuppgörelse skall ske i redarens hemort eller i an­ nan ort som redaren bestämmer. I och för sig finns goda skäl för att ut­ forma en regel helt i överensstämmelse härmed. Därigenom skulle t. ex. förebyggas, att en lastintressent som vill få dispaschering till stånd blir hänvisad till att utverka besked hos redaren om dispascheringsorten. Den

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

av kommittén föreslagna lösningen har emellertid valts både i den danska och i den finska propositionen. Den norska propositionens regel, som före­ skriver att haveriuppgörelsen företas i redarens hemland om ej annat av­ talats, torde inte vara lämplig för vår del. Med hänsyn härtill torde kommittéförslaget inte böra frångås på denna punkt. Jag tillstyrker kommittéförsla­ get med viss redaktionell jämkning. Dispasch skall enligt kommittéförslaget, liksom enligt sjölagen och sär­ skild stadga angående dispaschörsväsendet, upprättas av lagfaren person som Kungl. Maj :t förordnar. Enligt förslaget tas fullständiga regler härom in i sjölagen. Förslaget innehåller vidare en bestämmelse om att domarjäv gäller mot dispaschör. Till dessa regler, som inte föranlett erinran under remissbehandlingen, ansluter jag mig.

213 §. Som jag nämnt i det föregående överför förslaget samtliga besiktningsregler till 12 kap. I enlighet härmed görs i denna paragraf hänvisning till 12 kap. i fråga om besiktning för utredning och värdering av skada eller kostnad som drabbat fartyg eller gods.

214 §. Paragrafen överensstämmer med kommittéförslaget och innehåller be­ stämmelser angående begäran om dispasch och skyldighet för part att tillhandagå dispaschören med erforderliga handlingar och upplysningar. Mot­ svarande bestämmelser finns nu i 214 § sjölagen. Enligt sistnämnda paragraf har befälhavaren skyldighet att föranstalta om dispaschering. Förslaget lägger denna skyldighet i första hand på re­ daren. Anknytning sker härvid till den utveckling som ägt rum och som på redaren i allt väsentligt överfört den ekonomiska driftsledningen av fartyget. Befälhavarens roll i det hänseendet har minskat i betydelse sedan sjölagens tillkomst. Med redaren jämställs den som i redarens ställe har befattning med fartyget. Denna formulering täcker även tidsbefraktare (jfr i det föregående 58 § och i det följande 334 §). Rätt att föranstalta om dispaschering tillkommer enligt förslaget liksom enligt sjölagen varje ha­ veridelägare. Dit hör t. ex. lastintressent vars last kastats över bord. Ett an­ nat exempel utgör en försäkringsgivare som garanterat eller betalt bärgar­ lön eller i övrigt haft kostnader eller iklätt sig betalningsansvar för utgift, som delvis kan återvinnas genom fördelning i gemensamt haveri. I fråga om skyldighet att tillhandagå dispaschören med erforderliga handlingar och upplysningar innefattar förslaget endast den ändringen i förhållande till gällande ordning, att handlingar skall avlämnas ofördröjligen. Därigenom understryks behovet av skyndsamhet i syfte att påskynda slutuppgörelser i haveriärenden. Stockholms rådhusrätt och Sjörättsföreningen i Göteborg har i sina re­

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966 89

missyttranden anmärkt, att kommittéförslaget inte knutit någon sanktion eller liknande till skyldigheten att tillhandagå med handlingar och upp­ lysningar. Det har sålunda ifrågasatts, om inte dispaschören borde äga meddela föreläggande vid äventyr att underlåtenhet att efterkomma det föranleder att ränta inte beräknas på partens utlägg eller att bidragsvärde bestäms på grundval av föreliggande handlingar. Även vitessanktion har ansetts böra övervägas, alternativt en regel att tredska skall inverka på sakens bedömning eller att editionsföreläggande skall kunna utfärdas. Förfarandet inför dispaschör präglas av viss formlöshet och smidighet, som har givna praktiska företräden. Jag anser att det bör undvikas att alltför mycket efterbilda rättegångsordningen vid domstol. Detta torde gälla så mycket mer som det är vanligt med utländska parter i haveriären­ den. Mot dessa skulle regler av det slag som ifrågasatts i viss mån sakna praktisk betydelse. Något önskemål om ändring i gällande ordning på denna punkt har inte heller framförts från dispaschörshåll. Jag ansluter mig till kommittéförslaget i denna del.

215 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om haveribidrag, som skall erläggas av last eller annat gods. Paragrafen överensstämmer väsentligen med kommittéförslaget, som inte mött erinran under remissbehandlingen. Den överensstämmer i sali med de övriga nordiska förslagen. Dock saknas i de danska och norska förslagen uttrycklig bestämmelse om ersättnings­ skyldighet för redaren. Första stycket upptar den nuvarande bestämmelsen i 216 § sjölagen, att när haveribidrag skall betalas av last eller annat gods ägaren inte svarar för bidraget personligen utan endast med godset. Enligt 217 § sjölagen får fartyg, som häftar för haveribidrag inte lämna den ort där fartyget och lasten skils åt, förrän bidraget erlagts eller, om dess belopp ännu inte bestämts, säkerhet ställts. Samma villkor gäller för ägares besittningstagande av gods som häftar för haveribidrag. Bestäm­ melsen gäller i 1891 års lydelse. Numera svarar redaren personligen och utan begränsning för haveribidrag. Bestämmelsen kan därför undvaras så­ vitt den gäller fartyget. Enligt 113 § sjölagen är bortfraktaren inte skyldig lämna ut godset innan lastemottagarcn erlagt hl. a. haveribidrag och annan fordran som godset kan häfta för. Gods får inte kvarhållas för ännu inte fastställda haveribidrag, om lastemottagaren ställer säkerhet för dem. Mot bakgrund av dessa bestämmelser har den praxis utvecklat sig att lasten i bestämmelseorten utlämnas endast mot s. k. haveriförbindelse, dvs. för­ bindelse att erlägga lastpartiet åvilande haveribidrag, vars belopp bestäms genom dispasch. Förslaget bekräftar denna praxis genom hänvisning i fö­ revarande paragraf till 113 §. Om redaren underlåter att ta ut haveriförbindelse och detta leder till alt

90 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

haveridelägare inte erhåller den gottgörelse som tillkommer honom, blir re­ daren enligt andra punkten i andra stycket ersättningsskyldig för haveri­ bidraget.

216 §. Denna paragraf, som motsvarar 218 § sjölagen, innehåller bestämmelser om enskilt haveri och fördelning i vissa fall av kostnader i enskilt haveri, vilka gjorts gemensamt för flera intressen, s. k. oegentligt gemensamt haveri. Den överensstämmer i sak med kommittéförslaget, som på denna punkt inte föranlett något yttrande under remissbehandlingen. Till skillnad från gällande rätt förutsätter bestämmelserna inte, att haveriet inträffat under sjöresa. De ansluter därigenom närmare till praxis. De danska och finska propositionerna upptar motsvarande bestämmelser. Det norska för­ slaget däremot utmönstrar som jag tidigare nämnt sådana bestämmelser. För svensk del har bestämmelserna visat sig fylla ett visst praktiskt be­ hov. Till förtydligande av kommittéförslaget har i slutet av paragrafen tillagts, att dispascheringen skall ske enligt kapitlets bestämmelser om generaldispasch. 217 §. Paragrafen, som svarar mot 214 § tredje stycket och 215 § sjölagen, inne­ håller regler om dispaschörens handläggning av haveriärende. Handelns och sjöfartens utveckling har medfört en spridning från det lokala till det nationella och internationella planet av det övervägande an­ talet ärenden som handläggs av dispaschör. Det i sjölagen föreskrivna kungörelseförfarandet har bl. a. som följd härav blivit alltmer ineffektivt vid sidan av den dispaschörspraxis som utvecklats. Denna praxis innebär, att dispaschören underrättar inhemska och utländska försäkringsföretag och liknande organisationer samt, i den mån det är behövligt, direkt med­ delar sig med kända haveridelägare som inte låtit höra av sig. Kungörelse­ förfarandet har enligt kommittén visat sig tämligen betydelselöst vid sidan härav och kommittéförslaget upptar därför inga bestämmelser om kungö­ relse. Jag delar visserligen uppfattningen att kungörelseförfarandet knap­ past svarar mot ett praktiskt behov. I gemensamt haveri är lastintressen­ terna — bl. a. som en följd av praxis att utlämna last mot haveriförbindelse (jfr i det föregående vid 215 §) — som regel kända och i fråga om andra haveridelägare torde vanligtvis identifikationssvårigheter inte föreligga. Emellertid måste också beaktas, att dispasch som inte klandras vinner rätts­ kraft samt att klandertalan kan föras utan att alla haveridelägare i verk­ ligheten får kännedom om processen och tillfälle att delta däri. Ett kun­ görelseförfarande är således motiverat för att en inledd dispaschering och en eventuellt därpå följande dispaschprocess skall kunna presumeras vara kända. En ordning som tillgodoser behovet av underlag för en sådan presumtion bör enligt min mening bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 91

I anslutning till kommittéförslaget och med beaktande av synpunkter som framförts av dispaschören i Stockholm under remissbehandlingen före­ slås till en början, att dispaschören när dispasch begärs, skall så snart det kan ske på ändamålsenligt sätt och i den omfattning han anser behövlig anmana haveridelägarna att skriftligen framställa sina yrkanden samt an­ föra de skäl och inge de handlingar som de vill åberopa. Härtill fogas i departementsförslaget en bestämmelse av innebörd att den nämnda anmaningen skall kungöras i allmänna tidningarna, om det ej är uppenbart att okända haveridelägare inte finns. Publicering i ortstidning torde däremot inte be­ hövas. I överensstämmelse med gällande ordning föreskriver förslaget vi­ dare, att dispaschören snarast skall infordra upplysning, när ingivna hand­ lingar är ofullständiga. Lika litet som beträffande 214 § finner jag det vara lämpligt att införa någon sanktionsbestämmelse. För att åstadkomma tillbörlig skyndsamhet i handläggningen föreskri­ ver sjölagen, att dispasch skall var uppgjord inom två månader efter det kungörelseförfarandet avslutats eller fullständiga handlingar därefter in­ kommit. Det avsedda syftet torde som kommittén menat uppnås lika väl genom den mera praktiska bestämmelsen att dispaschen skall uppgöras så snart det kan ske. Även dispaschörens skyldighet att expediera dispasch ges en modernise­ rad utformning enligt förslaget. I överensstämmelse med kommittéförsla­ get föreskrivs sålunda, att ett dispaschexemplar skall utges till dispaschsökanden, att andra haveridelägare som är i behov av dispaschen också skall tillställas exemplar därav samt att övriga delägare, i den omfattning som anses påkallad, genast skall underrättas på ändamålsenligt sätt om dispaschens utgivande. Det torde böra ankomma på dispaschören att be­ stämma vad som skall anses som ändamålsenligt.

218 §. Bestämmelserna i denna paragraf svarar, med viss förenkling, mot 215 § sjölagen. De överensstämmer med kommittéförslaget, som inte mött er­ inran under remissbehandlingen. Enligt 215 § sjölagen skall tilläggsberäkning till dispasch upprättas dels när förlorat föremål senare kommer tillrätta och dels när ersättning för skada, som upptagits till fördelning i dispaschen, inflyter från annan. Det förstnämnda läget inträder i praktiken så sällan att regeln torde kunna förenklas till att avse endast det senare. Det torde vara skäl att bibehålla sjölagens huvudregel att det gemensamma haveriet skall fördelas utan av­ seende på att omständigheterna kan komma att föranleda tilläggsberäk­ ning. Utgången av t. ex. en kollisionstvist bär inte i och för sig tillåtas fördröja dispaschering av kostnader i det gemensamma haveri som kol­ lisionen medfört. Praxis erbjuder emellertid exempel på att dispaschering anstått till dess frågan om ansvaret för kollisionen avgjorts samt be-

92 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

loppen av de på ömse sidor framställda kraven och motkraven godkänts och avräknats utan att verklig försening av slutavräkningen i det gemen­ samma haveriet torde ha uppstått. Bestämmelsen bör därför bibehålla sin deklaratoriska karaktär.

219 §. Paragrafen upptar liksom kommittéförslaget bestämmelser om s. k. partikulärdispasch. Bestämmelser härom utbröts ur sjölagen i samband med 1927 års försäkringslagstiftning och infördes i en särskild lag i ämnet. Som jag nämnt i den allmänna motiveringen återförs de nu till sjölagen, i följd varav den särskilda lagen bör upphävas. Bestämmelsen om dispaschörs befattning med tvist angående återförsäkring av sjöförsäkring torde som kommittén föreslagit böra utgå som överflödig. Återförsäkringsavtalen innehåller undantagslöst skiljedomsklausul och efter tillkomsten av 1927 års lag har de svenska dispaschörerna aldrig haft att pröva sådan tvist. Under remissbehandlingen har dispaschören i Stockholm väckt förslag om att dispascheringsorten bör bestämmas av redaren. Gällande ordning er­ bjuder dock enligt min uppfattning den naturligaste lösningen och torde inte böra frångås. Förslaget innehåller i enlighet härmed att, om ej annat avtalats, utredningen verkställs på den ort där försäkringen slutits eller där partikulärdispasch vanligen uppgöres för den orten. Vid förslagets avfattning har beaktats utformningen av motsvarande be­ stämmelser i 129 och 259 §§ sjölagen samt 212 § i förslaget. Liksom i sistnämnda paragraf uttrycket »generaldispasch» inskjutits inom parentes har på motsvarande sätt efter förslag av Sjörättsföreningen i Göteborg här angivits, att fråga är om partikulärdispasch. Även i övrigt har redaktionell jämkning gjorts i kommittéförslaget.

(11 KAP.)

276, 283 och 284 §§. Som jag berört i den allmänna motiveringen har förevarande paragrafer angående sjöpanträtt och preskription av fordran i vissa fall underkastats viss redaktionell ändring, som påkallas bl. a. av haverikapitlets revision. Därvid har också beträffande 284 § beaktats den ståndpunkt jag i det föl­ jande vill förorda beträffande giltigheten av nuvarande 223 a § i sammanstötningskapitlet, enligt vilken med verklig sammanstötning jämställs vissa s. k. oegentliga sammanstötningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 93

Sammanstötningskapitlet

Översikt av gällande rätt

Under rubriken »Om skada genom fartygs sammanstötning» innehåller 8 kap. sjölagen vissa bestämmelser om sammanstötning fördelade på 219— 221 samt 223 och 223 a §§. Bestämmelserna har i stort sett den lydelse de fick enligt 1912 års lagstiftning med anledning av Sveriges tillträde till 1910 års internationella konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om fartygs sammanstötning. I 219 § görs hänvisning till föreskrifter utfärdade av Kungl. Maj :t om vad som skall iakttas till undvikande av sammanstötning. Med sammanstötning likställs enligt 223 a § vissa andra händelser, genom vilka ett fartyg vållar skada på annat fartyg. Kapitlet reglerar med denna utgångspunkt tre sammanstötningsfall, näm­ ligen i 220 § dels det fallet att vållande föreligger på det ena fartygets sida och dels det fallet att vållande föreligger på båda sidor samt i 221 § det fal­ let att sammanstötningen skett av våda eller det inte kan utredas att den orsakats av vållande på endera sidan. Har den ena sidan vållat samman­ stötningen, skall den vållande ersätta hela skadan. Är båda sidor vål­ lande, fördelas skadan efter förhållandet mellan de på ömse sidor begångna felens beskaffenhet. I det tredje fallet, dvs. vid våda eller när orsaken är oviss, bär vardera sidan sin skada. För personskada gäller solidarisk skadeståndsskyldighet mellan de an­ svariga. Den som till skadelidande utgivit mer än vad som belöper på ho­ nom har regressrätt mot den andra parten, förenad med sjöpanträtt. I fråga om annan skada gäller delat skadeståndsansvar. I fall av sammanstötning gäller enligt 223 § särskilda förpliktelser för de kolliderande fartygens befälhavare. Vardera befälhavaren skall sålunda i den mån det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg och dess ombordva­ rande lämna det andra fartyget och de ombordvarande där all hjälp som är möjlig och behövlig för räddning ur den fara som uppkommit genom sam­ manstötningen. Därav kan, som förut nämnts, följa bärgningsplikt. Dess­ utom skall vardera fartygets befälhavare för den andre uppge det egna far­ tygets namn och hemort samt dess avgångsort och destinationsort.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Sjölagskommitténs förslag innefattar endast formella ändringar i kapitlet. Den inledande 219 §, som endast innehåller hänvisning till andra föreskrif­ ter, utgår. Som framgått av det föregående upptas i stället en ny 219 § i haverikapitlet. Bestämmelserna i 223 a § om händelser, som likställs med

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

sammanstötning, får bilda en ny 222 § i stället för den 222 § som upphävdes år 1928. Bestämmelserna i 223 § om befälhavares speciella förpliktelser i sammanstötningsfall överförs till befälhavarekapitlet och tas där in i den paragraf som behandlar befälhavarens undsättningsplikt i förhållande till andra sjöfarande (31 § i kommitténs förslag). Kommittén föreslår att det i stället görs hänvisning i 223 § till denna paragraf i befälhavarekapitlet. I övrigt har bestämmelserna i kapitlet underkastats en redaktionell översyn. Enligt kommittéförslaget omfattar kapitlet sålunda 229—223 §§.

Remissyttrandena

Den av kommittén gjorda formella överarbetningen av kapitlet har inte föranlett erinran under remissbehandlingen. Däremot berörs det materiella

innehållet i ett par remissyttranden. Hovrätten för Västra Sverige anmärker

sålunda, att den norska sjölagen i sin 220 § innehåller ett fjärde stycke om friskrivningsklausuler vid personbefordran, till vilket motsvarighet saknas i den svenska sjölagen. Det är enligt hovrätten påfallande att man inte har begagnat den nu företagna revisionen till att undanröja den oklarhet som onekligen föreligger på denna punkt. En orsak till att så inte skett antar hovrätten vara, att saken hellre bör behandlas i samband med den komman­ de revisionen av reglerna om gods- och personbefordran. Huruvida man verkligen bör skjuta på saken eller ta upp frågan redan nu förtjänar dock enligt hovrättens uppfattning att särskilt övervägas.

I sitt yttrande till generaltullstyrelsen påtalar chefen för Västra kust­ distriktet att 221 § om sammanstötning av våda inte stämmer väl med rätts­

känslan. Om nämligen ett stort fartyg av våda kommer i drift och skadar ett mindre, så att detta totalhavererar utan att det stora fartyget självt lider skada, borde det mindre fartygets ägare inte bli utan ersättning, utan skadan i stället regleras så att vardera parten svarar för hälften av totalkostnaden på samma sätt som vid bilkollisioner när ingendera föraren kan sägas vara vållande.

Departementschefen

Som kommittén föreslagit torde bestämmelserna i detta kapitel böra undergå vissa redaktionella jämkningar. Av vad jag anfört i det föregående framgår, att 219 § tas i anspråk som sista paragraf under haverikapitlet. I samband med behandlingen av befälhavarekapitlet har jag för att nå så fullständig nordisk enhetlighet som möjligt där förordat, att nuvarande 223 § med bestämmelser om befälhavares speciella undsättningsplikt och andra åligganden i sammanstötningsfall får behålla sin plats i sammanstötningskapitlet. Detta föranleder dock inte någon ändring i den av kommittén föreslagna paragrafindelningen. Departementsförslaget omfattar följaktligen

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966 95

liksom kommittéförslaget 220—223 §§. Vissa redaktionella jämkningar har vidtagits utöver de av kommittén föreslagna. Det sakliga innehållet i kapitlet har berörts i ett par remissyttranden. Med anledning av vad hovrätten för Västra Sverige anfört i anslutning till den i 220 § föreskrivna regressrätten i fråga om ersättning som utgivits för person­ skada vill jag erinra om att sammanstötningskonventionen överlämnar till nationell lagstiftning att reglera innebörden och verkan av regler, grundade på avtal eller lag, om begränsning av redares ansvarighet i förhållande till ombordvarande personer. I propositionen med förslag till lagstiftning i samband med Sveriges tillträde till konventionen (prop. 1912: 26) fanns en bestämmelse om att avtal varigenom någon fritog sig från ansvarighet för personskada i följd av sammanstötning skulle vara utan verkan. Bestäm­ melsen antogs dock inte av riksdagen. I brist på uttrycklig reglering av frå­ gan har det i litteraturen (F. Schmidt, Föreläsningar i sjörätt, Lund 1944, s. 147—149) ansetts ligga närmast till hands att tillskriva gällande rätt den innebörden att regressrätten är självständig och således kan utövas obero­ ende av friskrivnings- eller begränsningsklausul på den andra kollisionspartens sida. Motsvarande ståndpunkt torde intas av dansk och tysk rätt. Denna tolkningsfråga har emellertid förblivit olöst. Den norska sjölagen, som i denna del torde överensstämma med engelsk rätt, inskränker kollisionsparts regressrätt med hänsyn till den befrielse från eller begränsning av ansvarigheten som den andra kollisionsparten åtnjuter. Den finska sjö­ lagen inskränker i stället på motsvarande sätt den skadelidandes rätt till ersättning. Frågan bör inte lösas nu utan bör övervägas under kommitténs fortsatta arbete. Det bör därvid undersökas om en enhetlig nordisk lösning kan nås. Den i ett annat remissyttrande berörda bestämmelsen i 221 §, att vardera sidan skall bära sin skada när sammanstötning inträffat av våda eller när det inte kan utredas att vållande ligger endera sidan till last, överensstämmer med artikel 2 i sammanstötningskonventionen. Den kan därför inte ändras utan att Sverige frånträder konventionen. I övrigt vill jag nämna, att de från 223 a § till 222 § flyttade bestämmel­ serna om vilka s. k. oegentliga sammanstötningar som skall likställas med verklig sammanstötning, i enlighet med vad som särskilt uttalades under förarbetena till 1912 års lagstiftning, träder i tillämpning i varje samman­ hang där sjölagen innehåller bestämmelser om verklig sammanstötning. Detta blir av betydelse vid tillämpning av 70 §, 300 §, 301 § 5 och 308 § i förslaget. Den uttryckliga erinran om sådan likställighet som infördes i 284 § i samband med 1928 års lagstiftning om redareansvar och sjöpanträtt, har i konsekvens härmed utgått i förslaget såsom obehövlig och i viss mån vilseledande.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1966

Dagböcker

Översikt av gällande rätt

Sjölagen innehåller i befälhavarekapitlet, 35—39 §§, bestämmelser om fartygs dagböcker. Enligt 35 § skall skeppsdagbok och på maskindrivna far­ tyg även maskindagbok föras på fartyg som avgår till annan utrikes ort än sådan som är belägen vid Östersjön eller i Danmark och Norge hitom linjen Skagens fyr—Lindesnäs. Dagboksplikten omfattar alltså i stort sett fartyg i nordsjöfart och vidsträcktare fart. Segelfartyg med en dräktighet under 50 ton är undantagna från dagboksplikten. Kungl. Maj :t äger förordna, att skeppsdagbok skall föras även i andra fall än som sägs i lagen. Den i sjöla­ gen föreskrivna dagboksplikten betingas av både privaträttsliga och offent­ ligrättsliga intressen. Utanför sjölagen finns också vissa föreskrifter om dagbok. På tank­ fartyg och större fartyg av annat slag skall sålunda oljedagbok föras enligt bestämmelser i lagen den 6 april 1956 (nr 86) om åtgärder mot vattenför­ orening från fartyg. Och enligt kungörelsen den 19 november 1965 (nr 908) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 19 november 1965 (nr 719) om säkerheten på fartyg skall föras radiodagbok på sådana fartyg som skall ha radiotelegraf- eller radiotelefonstation. Dit hör passagerarfartyg som nyttjas i internationell resa och lastfartyg med en bruttodräktighet av minst 300 registerton. Skeppsdagbok förs enligt 36 § sjölagen av befälhavaren eller, under hans tillsyn, av styrman. Maskindagboken förs under befälhavarens tillsyn an­ tingen av maskinchefen eller, under dennes tillsyn, av maskinist. Anteck­ ningar i dagbok skall göras i tidsföljd, i hamn för varje dygn och till sjöss för varje vakt. Vad som förekommer under en vakt får tillsvidare antecknas i en kladd men skall före dygnets utgång föras in i dagboken. Dagböckerna skall föras med ordning och tydlighet. Anteckning däri får inte utplånas, strykas över eller på annat sätt göras oläslig. I stället skall, för den händel­ se fel förelupit, rättelse införas på därför avsedd plats i dagboken. I skeppsdagbok bör enligt 37 § införas uppgifter om allt under resa som det kan vara till nytta för redare, lastägare, försäkringsgivare eller annan vars rätt kan vara beroende av resans utgång att ha kännedom om. I ma­ skindagboken skall enligt samma paragraf införas uppgifter om förrådet vid fartygets avgång av »kol och övriga för maskinens drift nödiga ämnen» och i övrigt allt som rör maskinens gång och skötsel. Samma ortstid skall följas i maskindagboken som i skeppsdagboken. Sjölagen innehåller i samma paragraf åtskilliga närmare regler om dagboksföringen och i 38 § bestäm­ melser om hur fullskriven dagbok skall bevaras och ny dagbok erhållas un­ der resa.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

Enligt 39 § får ingen vars rätt är beroende därav förvägras att i erforder­ lig utsträckning få kännedom om dagboks innehåll och ta skriftligt utdrag därav. Det åligger redaren att förvara avslutad dagbok under minst två år och, för den händelse tvist anhängiggjorts med anledning av resa som an­ tecknats i dagboken, till dess tvisten blivit avgjord genom lagakraftägande dom.

Allmän motivering

Sjölagskommittén I likhet med de danska och norska kommittéförslagen överför det svenska kommittéförslaget dagboksreglerna till 13 kap. Där upptas reglerna i 298 300 §§. I befälhavarekapitlet kvarstår som tidigare nämnts endast en regel att befälhavaren är ansvarig för att föreskrivna dagböcker förs samt en hän­ visning till 13 kap. Medan de danska och norska kommittéförslagen i sjö­ lagen bibehåller endast bestämmelser om rätten att ta del av dagbok och om förvaringsplikten men i övrigt hänvisar till regler som utfärdas i admi­ nistrativ ordning, anser den svenska kommittén att sjölagen bör innehålla de grundläggande bestämmelserna i ämnet.

Kommittén anför, att sjölagens dagboksregler som framhålls i förarbete­ na är utformade med sikte på handels- och fiskeflottoima. Bruket av dagbok förutsätter, att personal finns ombord som är både kompetent och tillgäng­ lig för uppgiften. Det ursprungliga förslaget till 1891 års sjölag upptog inte någon tonnagegräns men undantog i stället fiskefartygen från dagboksplikt. Undantaget avlägsnades i samband med att tonnagegränsen — som gällde redan i 1864 års sjölag — återupptogs i lagförslaget av departements­ chefen. Kommittén framhåller, att större delen av vår nuvarande fiskeflotta torde segla utan dagböcker, eftersom fartygen ej används i dagbokspliktig fart. Dagböcker torde i praktiken inte heller föras inom högsjöfisket. Med hänsyn främst till det ändamål dagboken skall tjäna, nämligen att i bl. a. såväl sakägarnas som sjöfartssäkerhetens intresse bereda underlag för kon­ troll och utredning rörande fartygets navigering samt maskineriets gång och skötsel, bör dagboksplikten enligt kommittén principiellt inte vara inskränkt till vissa farter, så mycket mindre som fartyg under samma resa kan användas i både dagbokspliktig och annan fart. I stället bör enligt kommittén olika krav ställas på bruket av dagbok ombord på skilda slags fartyg och i olika användningar av fartygen, allt i kombination med möjlig­ het att i administrativ ordning medge undantag från dagboksplikten. Av praktiska skäl bör emellertid enligt kommittén en tonnagegräns bibehållas. Kommittéförslaget föreskriver sålunda dagböksplikt för handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 20 registerton och fiskefartyg med eu brutto-

4 Bihang till riksdagens protokoll i966. 1 samt. Nr U5

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

dräktighet av minst 80 registerton. Det förutsätts vidare att fartyget är i drift. Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, sjöfartsstyrelsen skall äga medge undantag från dagboksplikten. Den föreslagna tonnagegränsen för handelsfartyg sammanfaller med den gräns som enligt kom­ mittén bör gälla för registreringsplikt. För fiskefartygen har kommittén valt tonnagegränsen så, att huvuddelen av den nuvarande fiskeflottan kommer att falla utanför. För dess vidkommande skulle krav på dagboksföring med hänsyn till bemanningen knappast vara rimligt eller ens möjligt att upprätt­ hålla. Ovanför 80-tonsgränsen kommer som regel att falla de moderna stålbyggda fiskefartygen som företrädesvis används i högsjöfiske. Dessa fartyg står tekniskt sett och i fråga om bemanning handelsfartygen betydligt när­ mare än de andra. För deras del anser kommittén det rimligt att föreskriva dagboksplikt. I vissa gränsfall, såsom när en del äldre trålfiskefartyg kom­ mer att omfattas av dagboksplikten, kan enligt kommittéförslaget undantag beviljas. Anledning kan också föreligga att från dagboksplikt mer eller mindre generellt undanta vissa fartyg som används i inre fart, exempelvis hamnbogserare och vägfärjor. Kommittén anser en delvis generell tillämp­ ning av en dispensregel vara att föredra framför att i lagtexten ange un­ dantag som inte kan bli uttömmande. Kommittén nämner vidare att beteckningarna handelsfartyg och fiskefartyg inte används i gällande sjölag. Enligt sjöbefälskungörelsen den 3 juni 1960 (nr 487) förstås med handelsfartyg »fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande eller till annat ändamål, som med handelssjöfarten äger gemenskap, såsom bogsering, isbrytning, bärgning el­ ler dykning» och med fiskefartyg »fartyg som nyttjas för fiske eller fångst eller tillgodogörande av vad som fiskats eller fångats». Dessa definitioner ger enligt kommittén åt uttrycken handelsfartyg och fiskefartyg en inne­ börd som torde överensstämma med gängse språkbruk. Kommittén framhåller, att förslaget godtar en redan tillämpad ordning enligt vilken varken lustfartyg eller örlogsmän och andra icke-kommersiella statsfartyg anses falla under dagboksplikten. Av samma skäl som anförts i fråga om huvuddelen av fiskeflottan torde det enligt kommittén vara ofrånkomligt att lustfartygen undantas. Och för de övriga katego­ rierna finns särskilda regler med åtminstone i huvudsak samma syften som sjölagens dagboksregler. Kommittén anför som exempel regler i 1953 års tjänstereglemente för marinen Del II, Sjötjänst.

Sjölagens grundläggande regler om dagboksföringen upptas i kommittéförslaget utan större ändringar. Medan enligt gällande regler dag­ bok upprättas efter formulär som Kungl. Maj :t fastställer, föreslår kom­ mittén att formulär skall fastställas av sjöfartsstyrelsen och att olika for­ mulär skall kunna fastställas med hänsyn till fartygs art och användning. Liksom enligt sjölagen åvilar nämligen dagboksplikten enligt kommitté­

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 99

förslaget fartyg av vitt skilda slag och användningssätt. Kommittén fram­ håller att numera också kursskrivare och liknande tekniska hjälpmedel börjat tas i bruk för registrering av fartygs navigering och maskineriets gång. Kommittéförslaget syftar till att möjliggöra en välmotiverad anpass­ ning till den starka variation som präglar sjöfarten. Enligt kommittéförslaget skall skeppsdagbok, som inte förs av befälhava­ ren, föras av främste styrman. Maskindagbok skall föras av maskinchefen eller, efter dennes bestämmande, av den främste av det övriga maskinbe­ fälet. Kommittén har övervägt, om tillsynen över maskindagbokens förande bör undantas från befälhavarens skyldigheter, eftersom denne i allmänhet inte besitter större maskintekniska insikter. Tillsynsplikten skulle då i stäl­ let läggas på maskinchefen. Kommittén har emellertid bibehållit gällande ordning. Avgörande har varit, att befälhavaren är och måste vara i viss mån ansvarig för all tjänst ombord och att det därför inte skulle vara rimligt att frånta honom befogenheten att öva det inflytande även på ma­ skindagbokens förande som kan vara påkallat. En annan sak är, menar kommittén, att befälhavaren som regel inte har anledning att inskrida utan att uppenbar försummelse föreligger i fråga om maskindagbokens förande.

En nyhet är att kommittéförslaget uppställer samma krav på d a g boks­ kladd som på dagboken när det gäller dess förande och rättelser däri. Sjölagens detalj föreskrifter om anteckningar i dagbok utgår enligt kom­ mittéförslaget. I stället skall närmare föreskrifter i ämnet meddelas av sjöfartsstyrelsen.

I fråga om rätten att La del av dagbok innefattar kommittéförslaget vissa betydelsefulla ändringar. Denna rätt utsträcks sålunda till att gälla även beträffande danska, finska och norska fartyg som befinner sig i svensk hamn. Motsvarande utvidgning görs i de övriga nordiska kom­ mittéförslagen. Det norska kommittéförslaget går än längre och utsträcker samma rätt till att gälla i förhållande till varje annat främmande fartyg i norsk hamn. Den svenska kommittén anser det kunna betvivlas att ett så långtgående förslag är godtagbart från folkrättslig synpunkt. I anslutning till den sekretess som enligt 1963 års kommittéförslag skall kunna gälla i fråga om sjöförklaring med anledning av vissa fartygskollisioner och vartill jag återkommer i det följande föreslår kommittén vidare, att rätten att ta del av dagbok när det är fråga om fartygs sammanstötning med annat far­ tyg skall gälla endast i rättegång, i vilken talan förs på grund av samman­ stötningen. Motsvarande förslag upptas i del finska utkastet. De danska och norska förslagen gör i stället inskränkningen beroende av om tillgång ges till det andra fartygets dagböcker. De möjliggör dessutom, alt tillgång till dagbok beviljas i administrativ ordning.

100 Kungi. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

I fråga om redares skyldighet att förvara avslutad dagbok föreslår kommittén den ändringen att tiden för nämnda skyldighet ut­ sträcks från två till tre år. Även när det gäller rätten att ta del av dagbok och redares skvldighet att förvara dagbok föreslår kommittén att dagbo k skladd likställs med dagboken. Detsamma gäller på teknisk väg gjord uppteck­ ning rörande fartygs navigering och rörande gången av dess maskineri, dvs. registrering med kursskrivare och liknande tekniska hjälpmedel.

Remissyttrandena

Mot förslaget att i sjölagen behålla grundläggande bestäm­ melser om dagböcker har inte gjorts någon invändning under remiss­ behandlingen.

Förslagets utformning av dagbo k splikten anser sjöfartsstyrelsen

vara utan tvekan redigare och från utredningssynpunkt bättre än den gäl­ lande. Enligt styrelsen är det en brist i lagstiftningen att den omfattande handelssjöfart som bedrivs på Östersjön med angränsande vatten ända bort till Nordsjön inte är underkastad dagboksplikt. Styrelsen upplyser att dag­ bok likväl förs i stor utsträckning ombord på såväl små som stora han­ delsfartyg. Styrelsen finner inte skäl till invändning mot att gränsen dras vid 20 bruttoregisterton, även om de mindre fartygen ovanför denna gräns torde ha stora svårigheter att fullgöra skyldigheten med hänsyn till sin ringa besättning. Styrelsen betonar i sammanhanget den av kommittén an­ visade möjligheten att använda skilda formulär med hänsyn till fartygs art och användning. Detta möjliggör formulär som underlättar dagboksföringen för ifrågavarande fartygskategori. Även tonnagegränsen för fiskefar­ tyg anser styrelsen från dessa synpunkter vara väl avvägd.

Även Sjöassuradörernas förening anser de föreslagna tonnagegränserna

vara väl avpassade. Föreningen erinrar om att automation i fartyg är under mycket snabb utveckling och anser det realistiskt att räkna med att en be­ tydande del av handelsflottan inom en ej alltför avlägsen framtid kommer att vara automatiserad i fråga om fartygens manövrering och maskinerier­ nas drift. Föreningen ifrågasätter om inte denna utveckling redan nu bör beaktas genom regler av innebörd att, om automationen av maskineriets manövrering och drift är så omfattande att vakthavande maskinist inte ständigt behövs i maskinrummet, särskild apparatur för registrering av maskineriets gång skall finnas installerad samt att omständigheter av vikt beträffande maskineriet i sådana fall skall antecknas i dagbok av befälha­ varen eller dennes ställföreträdare. En liknande fråga uppmärksammar

sjöfartsstyrelsen. Styrelsen anför, att när det gäller förande av skepps- och

maskindagbok på fartyg som har maskinmanöver uppdragen till bryggan

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 är 1966 101

maskinmanövern ofta utförs av befälhavaren. Denne för då ofta endast skeppsdagbok under motivering att det inte är möjligt för honom att även föra maskindagbok. Detta har liiLtills framför allt gällt mindre fartyg i far­ ter för vilka inte krävts skeppsdagbok. Eftersom skeppdagboksplikt enligt förslaget kominer att föreskrivas för en stor del av dessa fartyg torde pro­ blemet få större aktualitet än för närvarande. Fråga är därför om det inte av lagtexten bör framgå i vilken utsträckning maskindagbok bör föras på dessa fartyg eller om dessa fartyg bör vara utrustade med automatisk registreringsapparat för uppteckning av utförda maskinmanövrer.

Enligt fiskeristijrelsen är det lämpligare att dagboksplikt för fiskefarty­

gen inträder först vid en brnttodräktighet över 100 registerton. Styrelsen hänvisar till att sjöbefälskungörelsens behörighetskrav anknyter till denna gräns på det sättet att befälhavare på fiskefartyg ovanför detta tontal skall

vara fiskeskeppare av 1 :a klass. I yttrande till styrelsen anför fiskeriintendenten i Österhavets distrikt, att förslaget inte torde behöva medföra

svårighet för fiskefartyg genom den högt satta tonnagegränsen och dispens­

möjligheten. Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt framhåller däremot,

att fiskarna inte är benägna att föra dagbok och därför vill vara helt be­ friade från sådan plikt eller i allt fall önskar höjning av gränsen till 100 ton.

Svenska maskinbefälsförbnndet anser, att förslaget innefattar en tillfreds­

ställande skärpning av gällande bestämmelser men anser att det inte finns anledning att tillåta dispens från dagboksplikt.

Både Sjöassuradörernas förening och Sjörättsföreningen i Göteborg be­

rör de s. k. kyljournaler som förs på vissa specialfartyg. Med hänsyn till den stora betydelse som kylfartygen fått i svensk handelssjöfart ifrågasätts, om inte dagboksplikten bör omfatta sådana journaler och om inte även övriga dagboksregler bör tillämpas på dem.

Angående dagboks föringen fäster sig sjöfartsstyrelsen vid den

föreslagna regeln att vad som antecknas i kladd skall införas i dagbok så snart det kan ske. Styrelsen erinrar om den gällande uttryckliga tidsfristen av ett dygn och påpekar, att förslaget ger möjlighet till olika tolkning. Sty­ relsen anser, att det skulle vara värdefullt att, om dygnsfristen anses alltför betungande, denna tid dock anges som den tid inom vilken införing i skepps­ dagboken bör ske.

Sjöassuradörernas förening finner, att ökad säkerhet vinns beträffande

dagboksunderlaget genom att samma krav som för dagbok ställs på hur kladd till dagbok skall föras.

Sveriges ångfartygs assurans förening framhåller att i den mån innehål­

let i dagböckerna inte konstrueras i efterhand och i den mån händelser av större vikt inträffar, dagbokskladd oftast torde föras i allt fall beträffande det större tonnaget. Föreningen ifrågasätter om inte den ordningen borde lagfästas att dagbokskladd skall föras genast eller snarast över händelser

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

av \ikt. Föreningen erinrar om att i synnerhet domstolar under anglosaxisk rätt fäster stor vikt vid att kladd förts och väl bevarats och inte ändrats eller försetts med tillägg, så att den ursprungliga lydelsen inte kan fast­ ställas av domstolen. Enligt föreningen bedöms själva dagboken ofta såsom mindre viktig till innehållet än kladden.

Sveriges advokatsamfund betonar likaledes, att kraven på hur dagboks-

kladd skall föras innefattar en fråga av utomordentligt stor praktisk bety­ delse. Enligt advokatsamfundet behöver det inte råda någon tvekan om vik­ ten av att även dagbokskladd förs med ordning och tydlighet och att änd­ ringar inte görs i den. Ingen möda bör därför sparas för att göra sjöfolket uppmärksamt på detta. Advokatsamfundet erinrar om att vid fartygskollisioner, som ger upphov till rättsliga förfaranden, dagbokskladden är av syn­ nerlig betydelse som primärt bevismaterial, särskilt i angloamerikanska län­ der. Det är långt ifrån ovanligt på svenska fartyg att ändringar görs i dag­ bokskladd, något som förorsakat rederierna allvarliga olägenheter. Advo­ katsamfundet anser att man måste räkna med att sjöfolket även framgent kommer att betrakta dagbokskladden som ett underlag för dagboken eller just som en kladd och att det kommer att ta betydande tid innan insikten om att ändringar eller justeringar inte bör göras i kladden tränger igenom. Om man i lagstiftningen inför ett direkt förbud mot ändringar eller juste­ ringar i kladden och ändringar trots detta görs slentrianmässigt på svenska fartyg, kan de svenska redarnas ställning vid utrikes rättegångar förvärras ytterligare. Ifall det nämligen kan hänvisas till ett sådant förbud i svensk lag, får man enligt advokatsamfundet räkna med att dagbokskladden och dagboken kan bli helt underkända som bevismedel. Advokatsamfundet har stannat för uppfattningen att som förhållandena faktiskt är förslaget att kladd till dagbok skall vara underkastad samma regler som dagboken i frå­ ga om dess förande och rättelser däri bör utgå.

Mot den föreslagna inskränkningen av rätten att ta del av dag-

fa o k i sammanstötningsfall anför Stockholms rådhusrätt betänkligheter.

Regeln att envar, vars rätt är beroende därav, äger ta del av dagboks inne­ håll är enligt rådhusrätten av mycket stor vikt och dess tillämplighet bör därför inte begränsas utan starka skäl. Det påtagliga redarintresse som kan åberopas för den föreslagna begränsningen måste vägas mot andra berörda intressen. Rådhusrätten utgår från att begränsningen är avsedd att gälla även i förhållande till tredje man, t. ex. passagerare som har skade­ ståndsanspråk mot redaren. Enligt rådhusrätten är det ägnat att inge starka betänkligheter att begränsa tredje mans rätt att ta del av innehållet i skeppsdagbok. Visserligen skulle han äga rätt att få tillgång till dagboken i rättegång. Men det kan knappast anses rimligt att en redares intresse av att före en rättegång inte behöva redovisa sin bevisning i förhållande till annan redare skall tillmätas större betydelse än tredje mans intresse av

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1906 103

att dels före en rättegång kunna bedöma hållbarheten av ett krav mot far­ tygets redare och dels undgå de kostnader och besvär som är förenade med en rättegång. Rådhusrätten ifrågasätter om inte en lösning i enlighet med det norska förslaget är att föredra. Därvid skulle rätten att få ta del av skeppsdagbok kunna göras beroende av sjöfartsstyrelsens eller domstols prövning. Vad vidare beträffar förhållandet redare emellan skulle — i fråga om rätten att före rättegång få ta del av motparts skeppsdagbok — vid en lösning i enlighet med det norska förslaget den omständigheten att den ene redaren är beredd att lämna ut sin skeppsdagbok medföra att han skulle få ta del av den andre redarens skeppsdagbok. Vissa fördelar är salunda förenade med en lösning som den nu angivna. Rådhusrätten är dock tveksam om lämpligheten av en sådan lösning, som i praktiken torde medföra vanskliga bedömanden. Sålunda skulle den prövande myndigheten — för att tredjemansintresset skulle kunna tillgodoses -— ha att avgöra om detta intresse är värt större beaktande än redarens intresse av att med hänsyn till even­ tuell framtida tvist med annan redare inte behöva utlämna sin skeppsdag­ bok. Vad gäller rättegång torde med hänsyn till rättegångsbalkens föreskrif­ ter om editionsplikt rätten att få ta del av skeppsdagbok inte behöva reg­ leras särskilt.

Sjöassuradörernas förening framhåller, att förslaget innebär att part

som med anledning av fartygskollision vill ta del av dagbok nödgas att för ändamålet inge stämningsansökan till domstol. Enligt rättegångsbalkens regler kan parten av domstolen föreläggas att fullständiga stämningsan­ sökningen. Den föreslagna bestämmelsen kan då sätta parten ur stånd att efterkomma föreläggandet, vilket i sin tur kan leda till att domstolen av­

visar stämningsansökningen. Även sjöf artsstyrelsen berör detta problem.

Styrelsen befarar, att bestämmelsen skall leda till att talan väcks på lösa grunder för att bereda tillgång till dagboks innehall som antas vara av betydelse för utredning av sammanstötningen.

Offentlighetskommittén, som i princip godtar kommitténs förslag i den­

na del, fäster uppmärksamheten vid att dagbok, som förs ombord på statseller kommunägt fartyg, är underkastad offentlighetsprincipen. Detta kan leda till att efter sammanstötning med annat fartyg dettas ägare får insyn i omständigheter som en privat redare hade kunnat hemlighålla.

Sveriges ångfartygs assurans förening framhåller, att tvist kan uppstå

även med anledning av sammanstötning med annat än fartyg, såsom svängeller klaffbroar, slussportar, kaj kranar in. in. och förordar eu utvidgning av samtliga förslagets speciella regler för sannnanstötningsfall till att om­ fatta även sådana fall. När det gäller redares skyldighet att förvara dagboken anser

Sveriges ångfartygs assurans förening med hänsyn till den allmänna tioåriga

fordringspreskriptionen, att det är ett rättssäkerlietsintresse att dagbok

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

förvaras i minst tio år i stället för föreslagna tre år. Föreningen upplyser, att den —- trots att det därigenom ställs krav på större utrymmen — re­ kommenderar sina medlemmar en sådan förvaringstid, eftersom sjölagens bestämmelser om kortare preskriptionstider inte alltid är tillämpliga.

Förslaget att även dagbo k skladd skall omfattas av bestämmel­ serna om rätten att ta del av dagbok och om redares förvaringsplikt föranle­

der positiva uttalanden av Sveriges advokatsamfund och Sjöassuradörernas förening.

Att motsvarande ordning föreslås angående på teknisk väg gjord uppteckning rörande fartygs navigering och gången av dess maski­

neri synes sjöfartsstyrelsen vara av stor betydelse med hänsyn till den tek­

niska utvecklingen av fartygsdriften och utgör enligt styrelsen en erinran om att dessa uppteckningar har samma skydd och vikt som anteckningar i dagbok.

Sveriges advokatsamfund delar uppfattningen, att sådana uppteckningar,

bl. a. kursskrivare, kan ha stort utredningsvärde men påpekar, att detta även gäller vissa av mänsklig hand gjorda nedteckningar rörande ett far­ tygs navigering och andra förhållanden, exempelvis diagram över radar plottning samt sjökort på vilket fartygets kurser inritats. Det förefaller advokatsamfundet omotiverat att lagstifta endast beträffande de på tek­ nisk väg gjorda uppteckningarna. Å andra sidan kommer man enligt advo­ katsamfundet här in på ett svårbedömt problemkomplex som torde tarva närmare utredning. Advokatsamfundet ifrågasätter därför om man för

närvarande bör välja en sådan reglering som den föreslagna. Även Sjöassu­ radörernas förening berör detta spörsmål och ifrågasätter om inte stadgan­

det bör utformas på sådant sätt att det material som föreligger — oavsett om det tillkommit på teknisk väg eller inte — skall omfattas därav.

Departementschefen

Både från privaträttslig och från offentligrättslig synpunkt är det av be­ tydelse hur regleringen sker av dagboksplikten och dagboksföringen liksom av rätten att ta del av dagbok och skyldigheten att förvara den. Jag delar därför kommitténs uppfattning, att de grundläggande bestäm­ melserna i ämnet bör finnas i själva sjölagen och regleringen i övrigt ske genom särskilda bestämmelser, som utfärdas av sjöfartsstyrelsen. Jag godtar i huvudsak de av kommittén föreslagna bestämmelserna i sjölagen. Som jag tidigare nämnt föreslår jag, att de i stället för att överföras till 13 kap. får tillsammans med bestämmelserna om sjöförklaring och besikt­ ning bilda ett nytt 12 kap. närmast före ansvarsbestämmelserna. Dagboksreglerna torde få inleda det nya 12 kap. och där tas upp i 296—300 §§.

Kungl. Ma j.ts proposition nr U5 år 1966

I likhet med kommittén anser jag att d a g b o k s p 1 i k t e n inte bör knytas till fartyg i viss fart utan bör göras beroende av fartygets art och dräktighet. Det kan därvid inte bortses från att fartyget bör ha sadan be­ manning att den medger dagbokstjänst ombord. Som kommittén anfört tor­ de det vara ändamålsenligt att plikten läggs på handels- och fiskefartyg av viss dräktighet och kombineras med möjlighet till dispens. Åt begreppen handelsfartyg och fiskefartyg torde därvid få ges samma innebörd som i den av kommittén återgivna bestämningen i 1960 års sjöbefälskungörelse. De av kommittén föreslagna tonnagegränserna, 20 bruttoregisterton för han­ delsfartyg och 80 för fiskefartyg, har i allmänhet godtagits under remiss­ behandlingen och förefaller mig vara väl avvägda. Inom detta tillämpnings­ område torde som kommittén också förordat kravet på bruket av dagbok få varieras efter fartygets art och användning. Med möjlighet till dispens från dagboksplikten och med variation av dagboksformulären torde det inte vara påkallat att som förordats i ett remissyttrande sätta tonnagegränsen för fiskefartyg i relation till de behörighetskrav som för närvarande gäller för befälhavare på vissa fiskefartyg. Särskild tonnagegräns för segelfartyg torde inte vara behövlig längre. Som kommittén föreslagit bör dagboks­ plikten gälla endast när fartyget är i drift. Med denna bestämning förstås detsamma som med uttrycket när fartyget »nyttjas till sjöfart» i 5 a §. Anknytning till att fartyget är i drift görs också i sjöförklaringsreglerna. Skyldigheten att föra dagbok bör som hittills i första hand avse skeppsoch maskindagböcker. Därtill kommer oljedagbok och radiodagbök enligt särskilda bestämmelser som jag nämnt i det föregående. I ett par remissytt­ randen har ifrågasatts, om inte dagboksplikten och Övriga dagboksregler borde omfatta även de s. k. kyljournaler som förs på vissa specialfartyg. Dessa journaler har emellertid en sådan speciell karaktär och jämförelsevis begränsat värde från utredningssynpunkt att några bestämmelser om dem åtminstone inte f. n. torde böra meddelas i sjölagen. Föreskrifter om att sådana journaler skall föras finns inte heller i de övriga nordiska länder­ na. Inte heller anser jag att det nu, som ifrågasatts i ett par remissyttran­ den, bör tas in föreskrifter i sjölagen om skyldighet att i vissa fall av långt­ gående automatisering av maskineriets drift använda särskild registreringsapparatur. Den tekniska utvecklingen och de problem som föranleds därav torde kunna förutsättas bli tillräckligt beaktade genom möjligheterna att med olika formulär variera kraven på bruket av dagbok.

Liksom flertalet remissinstanser är jag ense med kommittén om att någ­ ra väsentliga ändringar i gällande regler om själva dagboks föringen inte är påkallade. I överensstämmelse med den ståndpunkt jag i det före­ gående intagit i fråga om befälhavarens ställning ansluter jag mig till kom­ mitténs förslag att befälhavaren alltjämt skall ha tillsyn även över maskin­ dagbokens förande.

4f Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Sr llr>

106 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

Som jag redan nämnt biträder jag också förslaget, att kravet på dagbokstjänst skall kunna varieras efter fartygets art och användning genom olika dagboksformulär. Med hänsyn till den betydelse som tillmäts dagbokskladd ansluter jag mig till kommitténs förslag att samma krav som på dagboken ställs på kladd till dagbok, när det gäller dess förande och sättet för rättelser däri. De svårigheter att föra ut en sådan ändring i praktiken som berörts i ett remissyttrande och som sammanhänger med invanda före­ ställningar om kladden såsom enbart ett dagboksunderlag torde inte böra hindra en reform av denna innebörd. Kommitténs förslag att ersätta nuvarande regel, att införing i dagboken av kladdanteckningar skall ske före dygnets utgång, med eu föreskrift att sådan införing skall göras så snart det kan ske förefaller mig vara en prak­ tisk jämkning i nuvarande ordning. Jag biträder förslaget även i denna del. Det torde inte vara påkallat att som ifrågasatts i ett remissyttrande kom­ plettera regeln i anslutning till nuvarande ordning sålunda att dygnsfristen anges som normgivande.

Den nuvarande regeln om rätt att ta del av dagbok utsträcks enligt kommittéförslaget till att omfatta även dagbok på danskt, finskt eller norskt fartyg som befinner sig i svensk hamn. Motsvarande utvidgning upp­ tas i de övriga nordiska kommittéförslagen. Av dessa går det norska ännu längre och utsträcker regeln till att omfatta alla främmande fartyg i norsk hamn. Under de nordiska departementsöverläggningarna har full enighet inte kunnat vinnas på denna punkt. Jag vill för min del ansluta mig till den svenska kommitténs ståndpunkt i denna del. På samma ståndpunkt vilar också de danska och finska propositionerna. Som den svenska kommittén framhållit torde det nämligen kunna ifrågasättas, om en mera långtgående reglering såvitt den avser väsentligen privaträttsliga förhållanden kan god­ tas från folkrättslig synpunkt. I den norska propositionen har regeln också undergått en betydelsefull jämkning, i det att dess tillämpning på andra fartyg än danska, finska och svenska fartyg gjorts beroende av att sjöfartsdirektoratet inte bestämmer annat. Med detta tillägg avses enligt de norska motiven att kunna undvika en sjöfartspolitiskt eller utrikespolitiskt olyck­ lig tillämpning. Den av mig biträdda regeln torde inte hindra att svensk myndighet bereder sig tillgång till ett utomnordiskt fartygs dagböcker, när fartyget är skyldigt att medverka till en utredning i det offentligas intresse. Till jämförelse vill jag nämna, att de i 1956 års lag om åtgärder mot vatten­ förorening från fartyg meddelade bestämmelserna om rätt för polismyn­ dighet m. fl. myndigheter att ta del av oljedagbok och på begäran få utdrag därav är tillämpliga inte bara på konventionsländernas fartyg utan även på andra länders fartyg. Som kommer att framgå i det följande vid behandlingen av sjöförklaringsreglerna ansluter jag mig i allt väsentligt till ett förslag av kommit-

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966 107

ten, att sjöförklaring med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg under vissa förutsättningar skall kunna uppskjutas eller hållas inom stängda dörrar eller rentav underlåtas. Därigenom avses att förebygga att den ena kollisionsparten tvingas förebringa den utredning som står att få på hans sida och därmed blottställa sig bevismässigt utan att motsvarande skyldighet åvilar den andra parten. I konsekvens härmed delar jag kom­ mitténs uppfattning, att i sådana fall en inskränkning bör ske även i rätten att ta del av fartygets dagbok. Kommittéförslaget innebär, att i fall av far­ tygs sammanstötning med annat fartyg lastägare eller passagerare eller an­ nan, t. ex. det andra fartygets redare, äger ta del av dagbok endast i rätte­ gång där talan förs på grund av sammanstötningen. Förslaget har mött viss kritik. Jag vill också ifrågasätta, om inskränkningen bör göras så långtgå­ ende. Det torde nämligen förhålla sig så, att efter sammanstötning mellan fartyg parterna på ömse sidor så gott som undantagslöst utväxlar dagboksutdrag eller ger varandra tillgång till fartygens dagböcker på annat sätt. Att under sådana förhållanden göra inskränkningen helt obetingad skulle leda till att bl. a. lastägare kan avskäras från tillgång till dagbok i en ut­ sträckning som många gånger torde te sig omotiverad. Enligt min mening bör regeln med hänsyn till det ändamål den skall tjäna utformas i närmare anslutning till sjöförklaringsreglerna. Dessa innebär enligt mitt förslag, att sjöförklaring kan hållas inom stängda dörrar, när fartyget stött samman med annat fartyg och sjöförklaring eller motsvarande utredning beträf­ fande det andra fartyget inte företas samtidigt eller över huvud inte kom­ mer till stånd. Det senare kan vara fallet med utomnordiska fartyg. Dessa bestämmelser bör som jag också återkommer till längre fram komplette­ ras med bestämmelser om att handlingar i ärende angående sjöförklaring skall kunna hållas hemliga. Det sekretesskydd som sålunda bereds fartyget vid sjöförklaring bör få sin motsvarighet när det gäller rätten att ta del av fartygets dagböcker i annan ordning än vid sjöförklaringen. Ändamålet med nämnda skydd skul­ le annars förfelas. När åter sjöförklaring ägt rum vid offentlig förhandling föreligger inte längre skäl att vägra någon att ta del av fartygets dagbok, om han enligt de allmänna villkoren äger göra detta. De utdrag av dagboken och andra handlingar som ingivits till sjöförklaringsmyndigheten utgör nämligen då offentlig handling som inte kan beläggas med sekretess. Det­ samma gäller i fall då rättegång inletts med anledning av sammanstötning­ en. Att välja eu avvikande lösning beträffande dagbok eller utdrag därav som befälhavaren eller redaren själv innehar skulle alltså enbart leda till onödig omgång för den som vill vända sig direkt till någon av dessa. Med sjöförklaring bör i detta sammanhang jämställas utredning genom sådan särskild undersökningskommission som avses i 314 §. Något skyddsvärt intresse av alt kunna hemlighålla dagboken föreligger inte heller, om det andra fartygets dagbok hålls tillgänglig.

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag en regel, enligt vilken rät­ ten att ta del av dagbok angående fartygs sammanstötning med annat far­ tyg inskränks endast för det fall att inte motsvarande tillgång finns till det andra fartygets dagbok och inte heller sjöförklaring eller undersökning enligt 314 § i förslaget hålls offentligt eller talan väckts med anledning av sammanstötningen. En sådan regel korresponderar mot de förut nämnda bestämmelserna, som gör det möjligt att hålla sjöförklaring inom stängda dörrar och belägga handlingarna i ärendet med sekretess. Den står i nära överensstämmelse med den ordning som valts i de danska och norska pro­ positionerna. Enligt dessa gäller nämligen undantag från rätten att ta del av dagbok för det fallet att sammanstötning skett med främmande fartyg och motsvarande tillgång till dess böcker inte föreligger. Ett tillägg i dessa förslag gör det dock möjligt för respektive handelsministern och sjöfartsdirektoratet att medge tillgång till dagböckerna även i sådant fall. De skiljaktigheter som uppkommer mellan den av mig förordade regeln och den dansk-norska regeln och som sammanhänger med att den svenska regeln så nära som möjligt bör ansluta till motsvarande sekretessbestäm­ melser, torde få mycket ringa praktisk betydelse. Dagböcker på stats- och kommunägda fartyg är som offentlighetskom­ mittén framhållit allmänna handlingar och därför till skillnad från dagböc­ ker på privatägda fartyg tillgängliga utan vidare för var och en. Vissa av dessa fartyg, t. ex. en del statliga tågfärjor och kommunala isbrytare, kom­ mer att omfattas av de här föreslagna bestämmelserna om dagboksplikt, eftersom de är handelsfartyg. Någon skillnad mellan dessa fartyg och pri­ vatägda fartyg bör enligt min mening inte göras i förevarande hänseende. Även i fråga om sådana fartyg i offentlig ägo på vilka förs dagböcker eller liknande anteckningar enligt administrativa regler med åtminstone i hu­ vudsak samma syfte som sjölagens bestämmelser i ämnet torde likställig­ het vara motiverad. Detta gäller bl. a. marinens fartyg, låt vara att de s. k. loggböcker som förs ombord på dem kan åtnjuta sekretesskydd enligt be­ stämmelser i försvarets sekretesskungörelse den 16 juni 1950 (nr 462). För nu ifrågavarande fartyg bör införas bestämmelser som svarar mot de före­ slagna bestämmelserna i sjölagen om inskränkning i rätten att ta del av dagbok i sammanstötningsfall. Sådana bestämmelser torde böra införas i sekretesslagen och där tas in som en ny 5 § i stället för den 5 § som upp­ hävdes genom lagändring år 1949. De kommer därmed närmast före de i lik­ nande syfte meddelade bestämmelserna om myndighets handlingar, som upprättats eller anskaffats till utredning i någon myndighetens rättstvist. I anslutning till de nu behandlade reglerna om rätten att ta del av far­ tygs dagbok angående sammanstötning mellan fartyg vill jag erinra om att bär liksom i sjölagen i övrigt med verklig sammanstötning likställs sådan s. k. oegentlig sammanstötning som avses i 222 § i förslaget. Däremot räk­ nas inte hit sådana sammanstötningar som att fartyget seglar på ett annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1966 109

föremål, t. ex. eu svängbro, slussport eller liknande. Detta överensstämmer med de övriga nordiska förslagen. Jag finner ej anledning att som föror­ dats under remissbehandlingen utvidga bestämmelserna till att gälla även vid dessa slag av oegentlig sammanstötning. Jag biträder kommitténs förslag att i överensstämmelse med de övriga nordiska förslagen utsträcka tiden för redarens skyldighet att för­ vara avslutad dagbok från två till tre år. Att som ifrågasatts i ett remiss­ yttrande förlänga denna tid ytterligare torde bli alltför betungande för re­ daren och därför inte böra ske. Kommitténs förslag, att bestämmelserna om rätten att ta del av dagbok och om redares skyldighet att förvara dagbok skall bli tillämpliga även i fråga om dagbokskladd och på teknisk väg gjord upp­ teckning rörande fartygs navigering och gången av dess maskineri, vill jag tillstyrka. Däremot är jag för närvarande inte beredd att förorda, att som föreslagits under remissbehandlingen låta bestämmelserna omfatta även vad som registreras på annat sätt än på teknisk väg. Om denna stånd­ punkt har enighet vunnits under de nordiska departementsöverläggningarna.

De särskilda bestämmelserna

12 KAP.

Om dagböcker, sjöförklaring och besiktning

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen förordar jag, att dagboksreglerna får inleda ett nytt 12 kap. som omfattar bestämmelser om dag­ böcker, sjöförklaring och besiktning. Dagboksreglerna har som jag också redan nämnt tagits upp under fem olika paragrafer, betecknade 296—300 §§. Därvid har 299 § i kommitténs förslag delats upp på tre paragrafer i an­ slutning till den momentindelning paragrafen har i kommitténs förslag.

296 §. Denna paragraf, som reglerar dagbokspliktens omfattning, motsvarar 35 § första stycket sjölagen och 298 § i kommittéförslaget. Den överensstämmer i sak väsentligen med sistnämnda paragraf. Som framgått av den allmänna motiveringen är dagboksplikten knuten till fartyg av viss storleksordning med rätt för Kungl. Maj :t eller sjöfartsstyrelsen att medge undantag. Där­ emot saknas motsvarighet till nuvarande bestämmelse om att Kungl. Maj :t äger utsträcka dagboksplikten till andra fall än som sägs i paragrafen. Eu sådan bestämmelse torde inte behövas. Som nyhet innehåller paragrafen i sista stycket cn hänvisning till särskil­ da bestämmelser om annan dagbok på vissa fartyg. Därmed avses de i det

110 Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966

föregående nämnda bestämmelserna i 1956 års lag om åtgärder mot vat­ tenförorening från fartyg och 1965 års kungörelse med tillämpningsföre­ skrifter till lagen om säkerheten på fartyg. Sådana dagböcker omfattas ej av sjölagens bestämmelser. De danska och norska förslagen innehåller som första stycke i 300 § en hänvisning till särskilda bestämmelser som utfärdas av resp. handelsmi­ nistern och sjöfartsdirektoratet angående dagbokspliktens omfattning, dagboksföringen och kontrollen däröver.

297 §. Paragrafen motsvarar 299 § 1 mom. i kommittéförslaget och innehåller bestämmelser om dagboksföringen. Dess innehåll svarar väsentligen mot 35 § andra stycket och 36 § sjölagen. En nyhet är att dagbokskladd är un­ derkastad samma krav som dagboken i fråga om dess förande och rättelser däri. Som framgått av den allmänna motiveringen har den nuvarande regeln om att anteckning i dagbokskladden skall överföras till dagboken före dygnets utgång i överensstämmelse med kommitténs förslag utgått. Sådan överföring skall i stället göras så snart det kan ske.

298 §. Denna paragraf motsvarar 299 § 2 mom. i kommittéförslaget och inne­ håller bestämmelser om tillsyn över dagboksföringen, om vilka som skall föra dagböckerna och, helt kort, om vad som skall antecknas i dem. Mot­ svarande bestämmelser finns f. n. i 36 § första stycket och 37 § sjölagen.

299 §. Paragrafen motsvarar 299 § 3 mom. i kommittéförslaget och innehåller, att ytterligare föreskrifter om förande av dagbok meddelas av sjöfartsstyrelsen. Motsvarande föreskrift saknas f. n.

300 §. Denna paragraf svarar mot 39 § i 1963 års kommittéförslag och 300 § i 1965 års kommittéförslag. Den innehåller liksom 30 § sjölagen bestämmel­ ser om rätt att ta del av dagbok och om Skyldighet för redaren att förvara dagboken viss tid. Som framgått av den allmänna motiveringen är rätten att ta del av dagboken inskränkt på visst sätt när det gäller sammanstöt­ ning med annat fartyg. Å andra sidan omfattar paragrafen inte bara svenskt fartyg, utan även danskt, finskt eller norskt fartyg i svensk hamn. Den tid redaren är skyldig att förvara dagboken utsträcks från två till tre år. En nyhet är att paragrafens bestämmelser omfattar även dagbokskladd och sådan uppteckning som har gjorts på teknisk väg. Till bestämmelserna i denna paragraf finns motsvarigheter i de danska

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 in

och norska förslagen. Som jag anfört i den allmänna motiveringen avviker dock dessa något i fråga om inskränkningen i rätten att ta del av dagboken. Vidare utsträcks det norska förslagets bestämmelser om sådan rätt till att gälla även andra fartyg än nordiska, om inte sjöfartsdirektoratet bestäm­ mer annat. I övrigt överensstämmer förslagen med det svenska. Det finska förslaget överensstämmer med det svenska kommittéförslaget.

Sjöförklaring in. m.

Översikt av gällande rätt

För utredning av vissa sjöolyckor innehåller sjölagen bestämmelser om sjöförklaring och sjöförhör dels i befälhavarekapitlets 40 § och dels i rättegångskapitlets 314—317 §§ och 319—321 §§. Enligt 40 § åligger det fartygets befälhavare att i vissa särskilt angivna fall, till vilka jag strax återkommer, avge sjöförklaring inför utredningsmyndighet. När det är fråga om sjö­ olycka av större omfattning eller svårare art skall utredningsmyndigheten anställa sjöförhör enligt 317 §. Genom sjöförhör skall utredningsmyndig­ heten söka åstadkomma fullständig utredning angående orsakerna till olyc­ kan. Myndigheten bör därvid bl. a. särskilt undersöka, om olyckan härlett sig av fel hos fartyget, dess utrustning eller bemanning, av förseelse eller försummelse av någon som haft befattning med fartyget eller av personal på annat fartyg eller av bristfällighet i inrättningar till sjöfartens säkerhet eller förseelse eller försummelse vid skötseln och vården av sådana in­ rättningar. Enligt 40 § skall befälhavaren avge sjöförklaring så snart det kan ske, om medan fartyg nyttjas till sjöfart någon händelse inträffar som vållar skada på fartyg eller last eller som skäligen kan antas ha sådan skada till följd, om genom olyckshändelse någon av besättningen eller någon ombordvarande per­ son ljutit döden eller lidit svårare kroppsskada, om genom sammanstötning med annat fartyg eller annat föremål i övrigt inträffat skada eller olycka som nu sagts eller om någon av besättningen begått självmord eller ombord yppats flera fall av smittosam sjukdom eller något fall av skörbjugg, beriberi eller förgiftning. I dessa fall skall befälhavaren dessutom ofördröjligen till sjöfartsstyrelsen eller, utom riket, till närmaste svenske konsul avge skriftlig rapport med utförlig framställning av händelsen och vad som kan tjäna till ledning för bedömning av dess orsaker. Rapporten skall innehålla fullständig avskrift av vad som kan finnas antecknat i fartygets dagbok an­ gående händelsen. Utredningsmyndighet är enligt 40 § inom riket rådhusrätt i stapelstad och utom riket antingen där behörig utländsk myndighet eller svensk konsul. Inom landet är i vissa fall häradsrätt behörig enligt lagen den 4 juni 1937

112 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

(nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål. Befälhavaren skall alltid för den svenske konsuln på orten eller, om sådan inte finns där, för den svenske konsul som först anträffas under resan uppvisa dagboken och få den försedd med bevis om uppvisandet. Vid sjöförklaring och sjöförhör består domstolen enligt 314 § av en lag­ faren ordförande och två sjösakkunniga ledamöter. Av de senare bör åt­ minstone den ene ha utövat tjänst som befälhavare på handelsfartyg. Om det lämpligen kan ske bör konsul enligt 319 § vid sjöförhör biträdas av två sjösakkunniga, helst svenska män, mot vilka inte förekommer domar jäv. Angående förfarandet vid sjöförklaring meddelas bestämmelser i 315 och 316 §§. Sedan befälhavaren anmält sig hos utredningsmyndigheten för att avge sjöförklaring, kallas enligt 315 § genom myndighetens försorg till för­ rättningen de personer som antas kunna lämna upplysning i saken. Dessa skall enligt 316 och 317 §§ höras vid förrättningen och kan därvid av rätten åläggas att bekräfta sina uppgifter med vittnesed. Enligt 321 § skall utredningsmyndigheten redovisa protokoll över sjöförhör till sjöfartsstyrelsen. Om genom förhör av behörig utländsk myndighet åstadkommits sådan utredning som avses med bestämmelserna om sjöförhör, behöver enligt 319 § sjöförhör inför konsul ej äga rum. Har fartyg förolyckats utan att någon som kunnat göra anmälan om olyckan blivit räddad eller har i annat fall sjöförhör uteblivit, äger sjöfarts­ styrelsen enligt 320 § förordna om sjöförhör på ort där det lämpligen kan ske. Styrelsen äger också enligt 321 § förordna om nytt sjöförhör på lämp­ lig ort, om verkställt sjöförhör visar sig vara ofullständigt i något avseende. Sjöförklaring och sjöförhör angående olycka som drabbat främmande fartyg kan äga rum inför svensk domstol enligt särskild lag den 27 april 1906 (nr 19 s. 6) angående skyldighet för svensk domstol att upptaga sjö­ förklaring och verkställa undersökning angående sjöolycka, som drabbat främmande fartyg. Liksom andra domstolsärenden handläggs sjöförklaring och sjöförhör offentligt.

Allmän motivering

S j ölagskommittén

Kommittén erinrar om att instituten sjöförklaring och sjöförhör i sjölagen betingas av att de för sjöfarten särpräglade förhållandena medför behov av att i tid säkra tillgången till utredning rörande skador och olyckor som in­ träffar i samband med sjöfart. Av de båda instituten tillgodoser sjöförkla­ ringen i huvudsak enskilda intressen och kan i viss mån betecknas som en civilrättslig bevisupptagning till framtida säkerhet. Sjöförhöret är påkallat av ett offentligt intresse av att sjöolyckor och deras orsaker blir utredda

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 113

och företer likheter med förundersökning i brottmål. Någon klar åtskillnad mellan de båda instituten föreligger dock inte, i det att förutsättningarna för befälhavares skyldighet att avge sjöförklaring delvis sammanfaller med de betingelser under vilka det åligger utredningsmyndigheten att i samman­ hang med sjöförklaring verkställa sjöförhör. Kommittén har övervägt, om instituten sjöförklaring och sjöförhör bör bibehållas. Kommittén har därvid till en början funnit sjöförhör vara av principiellt värde från sjöfartssäkerhetens syn­ punkt. Sjöförhöret kan enligt kommittén inte heller med fördel ersättas av förundersökning enligt vanliga straffprocessuella regler, eftersom syftet med förhöret inte är att vinna underlag för beslut, om åtal skall väckas, utan främst är att åstadkomma utredning i sjöfartssäkerhetens intresse. Kommittén anser därför, att möjlighet till utredning motsvarande sjöförhör bör bibehållas inom sjölagens ram. Värdet av sjöförklaringsinstitutet finner kommittén kunna ifrågasättas rent principiellt. Motsvarighet saknas i flertalet utomnordiska länder. Och på de rättsområden som gränsar till sjörätten finns inte heller i de nor­ diska länderna någon motsvarighet. I de fall då vid sidan av ett enskilt in­ tresse även ett allmänt sådant påkallar utredning kan, menar kommittén, det enskilda intresset tillvaratas i samband med den undersökning av offent­ ligrättslig natur som kan bli aktuell i det särskilda fallet. När utredning skall tjäna uteslutande enskilt intresse, såsom när enbart lastskada inträf­ fat, kan den skadelidandes rätt i allmänhet tillgodoses genom den möjlighet till besiktning eller syn å gods och fartyg som sjölagen erbjuder. Kom­ mittén anför, att med hänsyn till gällande regler om bortfraktares ansvar för transporterat gods sjöförklaring i sådana situationer ofta torde sakna självständig betydelse. Trots att lastskada enligt 40 § sjölagen skall föran­ leda sjöförklaring, underlåts ofta sjöförklaring när enbart sådan skada in­ träffat. över huvud förekommer sjöförklaring i praktiken som regel inte, utan att den inträffade skadan eller olyckan är av betydenhet att motsvara de besvär och kostnader som är förenade med sjöförklaringen. Kommittén anser av dessa skäl, att sjöförklaringsinstitutet i dess nuvarande obli­ gatoriska form inte bör bibehållas för de fall då uteslutande enskilt intresse är i fråga. Eftersom det ändå inte kan förnekas, att utredning av det slag som sjöförklaring bör innefatta kan vara erforderlig även vid lastskada, anser kommittén att lastägare bör medges rätt att påkalla sådan utredning. Vid sidan av ett obligatoriskt undersökningsförfarande bör därför enligt kommittén finnas ett fakultativt sådant förfarande. Detta komplette­ ras med en regel i befraktningskapitlet om skyldighet för bortfraktare att underrätta lastägare när gods förkommit, minskats eller skadats.

Eftersom de båda utredningsförfaranden som sålunda behövs är på­ kallade av intressen som delvis sammanfaller, bör de enligt kommittén sammanföras till ett gemensamt utredningsinstit u t. I likhet

114 Knngl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

med de övriga nordiska kommittéerna har kommittén valt att benämna detta institut sjöförklaring. Samtliga bestämmelser om det nya institutet överförs enligt kommitté­ förslaget till sjölagens rättegångskapitel, dvs. 13 kap., som nu innehåller reglerna om förfarandet vid sjöförklaring och sjöförhör. Sjöförklaringsreglerna omfattar enligt kommittéförslaget 301—315 §§. Föreskrifter om befälhavarens rapportskyldighet bibehålls däremot som jag tidigare anfört i befälhavarekapitlet. Kommittén har vidare övervägt frågan vilken myndighet som lämpligen bör uppfa sjöförklaring. Kommittén erinrar om att det redan i samband med sjölagens tillkomst och därefter vid 1914 års sjösäkerhetslagstiftning övervägdes att inrätta särskilda sjönämnder för ändamålet men att denna tanke övergavs av bl. a. ekonomiska skäl. I stället har andra re­ former gjorts för att höja utredningarnas effektivitet. Enligt kommittén vi­ sar erfarenheten, att trots vidtagna reformer handläggningen av sjöförkla­ ringar ofta inte sker med den effektivitet och sakkunskap som utredningssyftet kräver. Behöriga att uppta sjöförklaring och sjöförhör inom landet är rådhusrätterna i stapelstäder och ett flertal häradsrätter — vid tiden för kommittéförslagets avgivande 15, numera 19 stycken. Kommittén menar, att antalet utredningsmyndigheter sålunda är stort, och anför vidare, att förrättningarna enligt tillgänglig statistik är mycket ojämnt fördelade på de olika domstolarna. Undqr åren 1952—1961 upptogs sålunda ett stort an­ tal förrättningar årligen av några rådhusrätter, medan vissa domstolar hade endast ett fåtal sådana förrättningar under hela perioden. En sådan ordning medför enligt kommitténs mening att åtskilliga domstolar trots sakkunnige­ institutet inte förvärvar på långt när nödvändig erfarenhet av sjöutred­ ningar. Kommittén menar vidare att domstol i och för sig inte är särdeles väl lämpad att handlägga sjöförklaring, främst därför att denna uppgift mer­ endels måste lösas med en aktivitet från utredningsmyndighetens sida som under nuvarande rättegångsordning i stort sett är främmande för domsto­ larna. Enligt den övervägande meningen inom kommittén borde sjöförkla­ ring helst anförtros åt särskilt inrättade utredningsorgan, sjöförklaringsnämnder, vilkas sammansättning skulle garantera att erforderliga insikter på det maritima området blir företrädda. Sådana nämnder borde enligt den­ na mening inrättas till ett jämförelsevis ringa antal, lämpligen en för vart och ett av rikets sju fartygsinspektionsdistrikt. Förrättningarna skulle inte desto mindre regelmässigt hållas i hamn, där den händelse inträffat som föranlett sjöförklaring, resp. i den hamn fartyget först anlöper efter sådan händelse. Den kritik som under förarbetena till 1891 års sjölag riktades mot förslaget om sjönämnder, nämligen att antalet platser där sjöförklaring kunde upptas skulle bli för litet, anser kommittén med hänsyn till landets numera välutvecklade kommunikationer inte längre kunna med fog åbe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1966 115

ropas mot en koncentration av utredningsinyndigheterna. Med sjöförklaringsnämnd skulle också vinnas att sjöförklaring inte utan vidare blir of­ fentlig, något som bl. a. föranlett kritik mot nuvarande ordning. Denna in­ nebär nämligen att offentlig sjöförklaring skall hållas beträffande svenskt fartyg även efter sammanstötning med utländskt fartyg, oavsett om mot­ svarande förrättning sker beträffande detta fartyg. Det svenska fartyget kan därigenom komma i ofördelaktigt läge i förhållande till det andra far­ tyget när det gäller utredningsmaterialet. En ordning med sjöförklaringsnämnder skulle å andra sidan belastas av svagheten att edgång inte kan ske som inför domstol. Sådan skulle i stället få ordnas genom bevisupptagning inför domstol, något som dock inte kan ske utan omgång. Emellertid talar enligt kommittén vissa skäl för att sjöförklaring allt­ jämt anförtros åt domstol. Till en början måste beaktas, att det ofrånkom­ liga kravet på hög beredskap hos utredningsmyndigheten inte kan tillgodo­ ses utan tillgång till tekniska och personella resurser motsvarande dem som domstol förfogar över. Eftersom sjöförklaringsnämnder knappast torde kunna inrättas inom ramen för någon organisation med sådana resurser anser kommittén att en reform av detta slag — oavsett att ordförandeskap i sjöförklaringsnämnd inte skulle utgöra ett heltidsuppdrag — måste be­ räknas komma att dra kostnader, som knappast skulle stå i rimlig propor­ tion till nämndernas begränsade verksamhet och deras sysselsättning. För att vidmakthålla den effektivitet i utredningsverksamheten som åsyftas med revisionen av sjöförklaringsinstitutet fordras enligt kommittén vidare en fortlöpande utbildning inom verksamhetsområdet av den personalkate­ gori som utredningsmyndigheternas ordförande skall rekryteras ur. Kom­ mittén menar, att en sådan utbildning kan åstadkommas utan svårighet vid domstol men endast genom särskilda, kostnadskrävande åtgärder hos sär­ skilt inrättade utredningsmyndigheter. Dessutom skulle sådana myndighe­ ter i egenskap av administrativa nyskapelser tvingas inleda sin verksam­ het utan tillgång till det förtroende hos berörda grupper som domstolarna äger — trots kritiken för bristande effektivitet vid upptagande av sjöför­ klaringar. Och rent allmänt anser kommittén det ligga i rättsvårdens in­ tresse, att domstolarna inte fråntas den möjlighet att vinna förtrogenhet med sjöfartsförhållanden som upptagandet av sjöförklaringar medför. När kommittén slutligen stannat för att inte förorda avskaffande av domstol som utredningsmyndighet inom landet, har enighet därom kunnat uppnås endast genom att vissa förändringar föreslås i den gällande ordningen bl. a. i fråga om utredningens effektivitet. Särskilt framhålls förslag om sekre­ tessbeläggning av utredningen i vissa sammanstötningsfall och en begräns­ ning av antalet behöriga domstolar i förening med samma forumregler som nyss nämnts för sjöförklaringsnämnd. I fråga om sjöförklaring utom landet har kommittén i likhet med de övriga nordiska sjölagskommittéerna funnit, att sjöförklaring även på ut­

116 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1960

rikes ort bör upptas i enlighet med nordiskt bruk. Konsulerna, vilkas lämp­ lighet att leda sådana utredningar visserligen generellt sett dragits i tvivelsmål, kan enligt kommittén inte undvaras för ändamålet. Kommittén anser dock att behörighet att uppta sjöförklaring bör anförtros endast lönad kon­ sul, eftersom honorärkonsul inte alltid kan förutsättas behärska svenska språket eller vara tillräckligt insatt i svenska rättsförhållanden. Kommit­ tén föreslår, att sjöförklaring i Danmark, Finland och Norge skall upptas av där behörig myndighet och på annan utrikes ort av därtill behörig svensk konsul, om sådan finns, och i annat fall av dansk, finsk eller norsk konsul. Detta överensstämmer med de övriga nordiska kommittéförslagen.

När det gäller en begränsning av antalet behöriga dom­ stolar kan enligt kommittén en sådan åtminstone tillsvidare lämpligen åstadkommas genom att behörighet för häradsrätt enligt 1937 års lag upp­ hävs. Endast rådhusrätt skall således enligt kommitténs förslag äga hand­ lägga sjöförklaring. Eftersom annan rådhusrätt än sådan som är belägen i hamnstad, för närvarande ett trettiotal, i praktiken inte kan komma i fråga för ändamålet och vidare det totala antalet rådhusrätter i landet undergår minskning till följd av landsrättsläggning av städer och kan förväntas bli ytterligare inskränkt i samband med en förestående allmän omorganisa­ tion av underrätterna, synes förslaget enligt kommittén medföra en godtag­ bar begränsning av antalet sjöutredningsmyndigheter. Kommittén under­ stryker i detta sammanhang, att den åsyftade effektiviseringen av sjöutred­ ningarna skulle äventyras, om handläggningen av sjöförklaring inom dom­ stol anförtros annan ledamot än den som med hänsyn till ställning och er­ farenhet är skickad att leda utredning av detta speciella slag.

Utöver sjöförklaring anser kommittén, att det efter mönster av luftfarts­ lagen bör finnas möjlighet att tillsätta särskild undersöknings­ kommission för sådana händelser som krävt stora förluster i liv eller egendom eller i andra fall kan väntas medföra synnerligen omfattande eller invecklad utredning. I huvudsaklig överensstämmelse med de övriga nor­ diska kommittéernas förslag innehåller kommittéförslaget bestämmelser om särskild undersökningskommission för sådana fall. I kommissionen skall erforderlig juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap vara företrädd. De föreslagna bestämmelserna innebär, att undersökningskommissionens ut­ redning träder i stället för sjöförklaring. Det möter inte hinder att tillsätta undersökningskommission fastän sjöförklaring redan inletts eller slutförts.

Kommittén föreslår vidare, att sjöförklaring skall kunna hållas i för­ enklad form i vissa fall. Det gäller sådana fall då utredningssyftet kan tillgodoses utan att förhandling hålls. Kommittén anser det nämligen önsk­ värt, att de besvär och kostnader som är förenade med sjöförklaring und­

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 117

viks där det lämpligen kan ske. I sådant fall ombesörjs erforderlig utred­ ning av utredningsmyndighetens ordförande ensam. Förslaget innebär, att utredningsmyndighetens ordförande skall pröva, om sjöförklaring skall ske i förenklad form. Som exempel på händelser som ofta torde lämpa sig för sådant förenklat utredningsförfarande anför kommittén okomplicerade grundstötningar och kaj kollisioner samt vissa vanliga skadefall vid last­ ning och lossning. Kommittén framhåller, att en sådan prövning ej är slut­ ligt bindande. Även när beslut fattats om sjöförklaring i förenklad form, kan enligt kommittén ny bedömning göras på grund av senare inkomna uppgifter och sammanträde utsättas. Kommittén fäster också uppmärksam­ heten vid att sjöfartsstyrelsen enligt förslaget skall kunna påkalla förhand­ ling eller, om förenklad sjöförklaring redan avslutats, förordna om dess fullständigande och därvid påkalla att sjöförklaringen upptas vid förhand­ ling. Enligt kommitténs mening bör möjligheten att hålla sjöförklaring i förenklad form inte desto mindre utnyttjas med viss försiktighet. Enligt gällande rätt finns möjlighet att underlåta sjöförhör inför konsul, om motsvarande utredning åstadkommits genom behörig utländsk myndig­ hets försorg. Kommittén anser, att motsvarande möjlighet att göra u ndantag från sjöförklaringsplikten bör erbjudas oavsett vil­ ken myndighet som i det särskilda fallet skall uppta sjöförklaringen. Den bör principiellt också vara oberoende av hur den utredning tillkommit som bör kunna ersätta sjöförklaringen. Det väsentliga anser kommittén vara, om den tillgängliga utredningen är tillfredsställande med hänsyn till sjö­ förklaringens syfte. Är så fallet, t. ex. beträffande undersökning som verk­ ställts av lokal polismyndighet angående olycksfall eller dödsfall, måste med hänsyn till de besvär och kostnader som är förknippade med sjöförkla­ ring sådan vara opåkallad. Enligt kommittéförslaget ankommer det på sjö­ fartsstyrelsen att förordna, att sjöförklaring ej skall äga rum.

Kommittén erinrar om de i direktiven berörda särskilda problemen som uppkommer i vissa fall av fartygs sammanstötning med an­ nat fartyg. Sjöförklaring kan nämligen av praktiska skäl som regel inte hållas gemensamt eller samtidigt för de inblandade fartygen. Eftersom sjöförklaring är offentlig, kommer den sida för vars fartyg sjöförklaring först hålls i ett sämre läge än den andra sidan genom att vad som blivit up­ penbarat vid den första sjöförklaringen kan komma att menligt påverka tillförlitligheten av den senare förrättningen. För det fall att svenskt fartyg sammanstött med fartyg under utomnordisk flagg bör enligt kommittén vi­ dare uppmärksammas, att enligt det främmande fartygets nationella lag ut­ redning ofta inte behöver verkställas eller inte sker offentligt. Den svenske redaren kommer då i det ogynnsamma läget att han genom obligatorisk sjö­ förklaring tvingas öppet redovisa sin bevisning utan motsvarande möjlig­ het att få ta del av det bevismaterial över vilket den utländske redaren kan

118 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

förfoga. Kommittén erinrar om att förhållandet länge varit föremål för kri­ tisk uppmärksamhet och att framställningar om lagändring gjorts av Sjöassuradörernas förening redan år 1937 och av redareföreningen åren 1950 och 1956. I den norska sjölagen infördes år 1938 en regel av innebörd, att i händelse av sammanstötning med främmande fartyg eller när det finns an­ ledning anta att förhållandet kan bli föremål för talan vid utländsk domstol, konsul äger med vederbörande departements godkännande tillåta att sjö­ förklaring uppskjuts eller ej avhålls. Enligt kommittén torde, som antytts i direktiven, dessa missförhållanden inte kunna undanröjas genom lagstiftning utan att föreskrifter meddelas, som delvis är ägnade att väcka vissa principiella betänkligheter. Den danska kommittén har föreslagit en s. k. antidiskrimineringsregel av innebörd dels att sjöförklaring i anledning av sammanstötning med annat fartyg såvitt möjligt skall hållas samtidigt som sjöförklaring avges för det andra farty­ get och att för detta ändamål uppskov med förrättningen kan beviljas och dels att sjöförklaringsplikt inte skall föreligga när fartyg sammanstött med utländskt fartyg, för vilket enligt dess hemlands lag inte föreligger motsva­ rande plikt, om inte handelsministeriet i särskilt fall påbjuder att sjöförkla­ ring skall avges. De finska och norska kommittéerna torde enligt vad kom­ mittén anför komma att föreslå dels bestämmelser av innebörd som väsent­ ligen motsvarar det danska förslaget och dels föreskrifter för att möjliggöra sekretess beträffande sjöförklaring som hålls innan motsvarande utredning verkställs beträffande det andra fartyget. Kommittén har övervägt att ut­ forma de erforderliga särbestämmelserna för sammanstötningsfall så, att när sjöförklaring ej äger rum samtidigt för de i sammanstötningen inblan­ dade fartygen den först avhållna förrättningen liksom handlingarna i saken skall i erforderlig utsträckning kunna beläggas med sekretess. Fastän en re­ gel även med en så begränsad utformning sannolikt skulle kunna tillgodose i huvudsak samma behov som nyssnämnda längre gående alternativ, har kommittén, med hänsyn till angelägenheten av att nordisk enhetlighet i största möjliga utsträckning upprätthålls i fråga om en så viktig rättsregel som denna, valt att lägga fram ett förslag som väsentligen överensstämmer med de finska och norska kommittéernas utkast. Enligt förslaget skall rättens ordförande eller konsuln i första hand låta anstå med förrättningen, om därigenom sjöförklaring kommer till stånd samtidigt med sjöförklaring eller motsvarande utredning beträffande det andra fartyget. Det kan enligt kommittén knappast väntas, att ett sådant syfte särdeles ofta skall kunna vinnas. Möjlighet till avsteg från huvudregeln om förrättningens offentlighet kan därför enligt kommittén inte undvaras. När uppskov med förrättningen skulle vara utan avsedd verkan, skall för­ rättningen på begäran av befälhavaren eller redaren för det fartyg för vil­ ket sjöförklaring först avges helt eller delvis hållas inom stängda dörrar,

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966 119

om inte synnerliga skäl talar emot detta. För att inte ändamålet med bestäm­ melsen skall bli förfelat måste enligt kommittén beslut om handläggning inom stängda dörrar dessutom innefatta förordnande att annan enskild sak­ ägare än fartygets redare och försäkringsgivare inte får övervara handlägg­ ningen. Förslaget innehåller föreskrift därom. Kommittén framhåller, att möjligheten att få ut eller i övrigt ta del av dagböcker och anmälnings- och förrättningshandlingar m. m. av samma skäl måste inskränkas i motsvaran­ de mån. Därom föreslås bestämmelser i både sjölagen och sekretesslagen. Om sammanstötning skett med utländskt fartyg, för vilket sådan utredning som motsvarar sjöförklaring inte verkställs, föreslås att sjöförklaring inte skall vara erforderlig för det svenska fartyget, om inte sjöfartsstyrelsen be­ stämmer annat. Kommittén betonar, att den utredning som åsyftas är så­ dan, som inte bara har väsentligen samma syfte och omfattning som sjöför­ klaring (jfr förslaget 306 §) utan som dessutom är i motsvarande mån of­ fentlig. Avsikten är enligt kommittén, att sjöförklaring för det svenska far­ tyget i sådant fall skall komma till stånd endast när med hänsyn till sjöfartssäkerheten starka skäl talar för att så sker. Om sjöförklaring bör äga rum, kan förrättningen enligt de tidigare nämnda bestämmelserna i försla­ get helt eller delvis hållas inom stängda dörrar.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att bibehålla ett särskilt institut för ut­ redning av sjöolyckor lämnas i allmänhet utan erinran. Spörs­ målet berörs emellertid på några håll.

Sveriges fiskares riksförbund ifrågasätter om inte sjöförklaring och sjö­

förhör kan utgå. När hänsyn till sjösäkerheten eller i övrigt offentligrätts­ liga intressen motiverar en officiell utredning kan sådan enligt förbundet verkställas direkt genom sjöfartsverkets försorg. I den mån privaträttsliga hänsyn motiverar ett säkerställande av bevisning kan detta ske genom be­ visupptagning inför domstol till framtida säkerhet. Förbundet vill emeller­ tid inte motsätta sig att sjöförhör och sjöförklaring kvarstår i huvudsak i nuvarande form, eftersom bl. a. de svenska fiskefartygens försäkringsgivare önskar det.

Även Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, om sjöförklaring alls bör kom­

ma till stånd i de fall då uteslutande enskilt intresse föreligger. Vederbö­ rande intressent kan i så fall tillgodoses genom hl. a. bevisupptagning till framtida säkerhet.

Sveriges ångfartygs assurans förening framhåller, att föreningen haft åt­

skilliga anledningar till missnöje med sjöförklaringar, som enligt förening­ ens mening är en kvarleva från segelsjöfartens tid. Olägenheterna har i syn­ nerhet framkommit i fråga om domstolarnas bevisupptagning och offentlig­

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

heten vid sjöförklaringar i kollisionsärenden. Föreningen anför att institu­ tet saknar motsvarighet i ett flertal länder och ger uttryck för uppfatt­ ningen att sjöförklaringarna bör avskaffas.

Förslaget att sammanslå sjöförhör och sjöförklaring till ett g e in e nsamt institut, benämnt sjöförklaring och uppdelat i en obligatorisk

och en fakultativ form, finner Svea hovrätt vara en välmotiverad förenkling av lagstiftningen. Förslaget gillas även av Sveriges fartygsbefälsförening och Sjöassuradörernas förening. Svenska maskinbefälsförbundet och Sve­ riges advokatsamfund uttalar likaså tillfredsställelse med sammanslagning­

en av de båda instituten.

Sjöfartsstyrelsen anför, att någon klar gräns inte upprätthålls mellan sjö­

förklaring och sjöförhör. Vid samma förhandling kan därför frågor av rent civilrättslig och rent offentligrättslig karaktär komma att behandlas. Det material som framkommit vid en förhandling, som ansetts vara en rent ci­ vil sjöförklaring, har enligt styrelsen många gånger kommit att ligga till grund för ett vidare straffprocessuellt agerande och sjöförhörsutredningar har kommit till användning i civilmål. Mot detta förhållande anser styrelsen emellertid att endast vissa formella invändningar kan göras. Från praktisk synpunkt är det enligt styrelsen värdefullt att samma utredning kan använ­ das för flera ändamål. Att endast en förhandling behöver hållas är tidsbe­ sparande för både domstolar och fartyg. Även utomlands används det ma­ terial som införskaffats vid en enda sjöutredning både för offentligrättslig och civilrättslig talan. Det gäller enligt styrelsen bl. a. de utredningar som görs genom tyska Seeamt och amerikanska Coast Guard.

Hovrätten för Övre Norrland ställer sig kritisk såtillvida som den menar,

att svårigheterna att välja den myndighet som bör anförtros sjöförklaringar till stor del bottnar i att sjöförklaringsinstitutet efter sammanslagningen med sjöförhöret skall tjäna skilda ändamål. Den föreslagna gränsen mellan obligatorisk och fakultativ sjöför­

klaring finner Sveriges advokatsamfund vara bestämd på ett riktigt sätt. Sjöassuradörernas förening anser däremot att fakultativ sjöförklaring vid

fall av enbart lastskada kan vara motiverad endast under förutsättning att förslaget om sjöförklaring i förenklad form inte föranleder lagstiftning. Föreningen framhåller att den danska kommitténs förslag bibehåller obliga­ torisk sjöförklaring för lastskadefallen.

Förslaget att behålla domstol som utred ningsmyndighet för sjöförklaringar inom landet godtas av åtskilliga remissinstanser, trots att man i allmänhet delar kommitténs betänkligheter mot domstol som utredningsmyndighet och anser skäl tala för alternativet sjöförklaringsnämnd.

De remissinstanser som hör hit är Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sve­ rige, Stockholms rådhusrätt, sjöfartsstyrelsen, domstolskommitténs majori­

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 121

tet, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges fartygsbefälsförcning, Svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges fiskares riksförbund, Sjöassuradörernas förening och Sveriges advokatsamfund.

En av domstolskommitténs ledamöter förordar i särskilt yttrande att, om inte polismyndighet anses lämplig att verkställa den förundersökning en sjöförklaring i själva verket är, upptagandet av sjöförklaringar anförtros åt

särskilda sjöförklaringsnämnder. Även Stockholms rådhusrätt och För­ eningen Sveriges häradshövdingar framför tanken att lägga utredningen på

polismyndigheten i stället.

Sveriges ångfartygs assurans förening är kritisk mot domstolarna såsom

sjöutredningsmyndigheter och föredrar alternativet sjöförklaringsnämnd.

Hovrätten för Övre Norrland förordar likaså alternativet sjöförklarings­

nämnd. Hovrätten framhåller som olyckligt och oriktigt att domstol, vilken som regel skall undvika inkvisition och handlägga förekommande mål och ärenden efter den ackusatoriska principen, i vissa fall påläggs den skyldig­ het till inkvisitoriskt betonad aktivitet som ofta torde vara förutsättning för att en sjöförklaring skall kunna föras till ett tillfredsställande slut med hänsyn till det offentliga säkerhetsintresset. Skall domstol handlägga sjö­ förklaring, måste den få arbeta efter de principer som annars gäller för dess verksamhet. Hovrätten menar, att aktiviteten i sådant fall får utövas av en representant för det allmänna, exempelvis företrädare för sjöfartsstyrelsen. Hovrätten antar, att en nämnd kan arbeta snabbare och smidigare än dom­ stol och att kostnaderna skulle bli överkomliga. Egentligen torde det endast röra sig om att i huvudsak samma personer som de vilka skulle ha ingått i domstolen får arbeta under något smidigare former. De enskilda intres­ sena anser hovrätten kunna tillgodoses genom att nämnden efter en kort inledande utredning överlämnar till domstol att verkställa den kanske om­ fattande bevisupptagning som kan återstå. Alternativet med särskild sjö­ förklaringsnämnd förutsätter enligt hovrätten en bestämmelse, enligt vilken nämnden äger hänvända sig till domstol för förhör med vittne eller sakkun­ nig eller för att utverka editionsföreläggande.

Sveriges advokatsamfund delar helt kommitténs uppfattning, att utom

landet endast lönad konsul bör vara behörig att uppta sjöförklaring.

Även sjöfartsstyrelsen, Sveriges fartygsbefälsförening och Svenska maskin­ befälsförbundet biträder förslaget i denna del. Svea hovrätt framhåller emellertid, att det avgörande kriteriet i detta

sammanhang bör vara lämpligheten för uppgiften och inte om vederböran­ de konsul är lönad eller cj. Vissa svenska honorärkonsuler torde enligt hov­ rätten kunna godtas i detta sammanhang lika väl som vissa lönade konsuler. Det synes därför hovrätten lämpligt, att det inom utrikesdepartementet för­ utsättningslöst bestäms vilka konsuler som skall vara behöriga.

Inom utrikesdepartementets nämnd för konsulära sjöfolks- och sjöfartsärenden har vid behandling av betänkandet framhållits följande. »Konsul»

122 Kungl. Maj.ts proposition nr låö år 1966

är ett begrepp vars innebörd inte är fullt klar men vars tolkning måhända kan överlämnas till utrikesministern. Det förekommer att lönade tjänste­ män vid konsulat, som förestås av olönad konsul, utför sjöförklaringsförrättningar. Vissa olönade konsuler kan anses vara fullt kompetenta för så­ dan uppgift och bör därför även framdeles betros med uppgiften. En ord­ ning med personligt bemyndigande för behörig tjänsteman att uppta sjö­ förklaring bör kanske övervägas. I fråga om förslaget att sjöförklaring utrikes, där behörig svensk konsul inte finns, skall kunna avges inför behörig dansk, finsk eller norsk konsul

framhåller Svea hovrätt, att det med hänsyn till folkrättens innehåll i fråga

om konsuls befogenheter inte med säkerhet kan påräknas att den stat där konsuln är verksam tillåter honom att företa förrättningar även för annat

land än det vars konsul han är. Även inom utrikesdepartementets nämnd för konsulära sjöfolks- och sjöfartsfrågor har framhållits att det konsulära nor­

diska samarbetet kan erbjuda vanskligheter. Sålunda skulle enligt de före­ slagna bestämmelserna det läget kunna uppstå, att på ort, där den svenske konsuln är olönad och därför inte behörig att uppta sjöförklaring, exempel­ vis hans norske, likaledes olönade kollega till följd av norska regler är be­ hörig för sådan förrättning. Ytterligare komplicerad kunde situationen bli om samma person är konsul för båda länderna. Han skulle då efter anmä­ lan om sjöförklaring från svensk fartygsbefälhavare vara tvungen att hålla förrättningen, inte i sin egenskap av svensk konsul utan i egenskap av norsk konsul.

Förslaget om en begränsning av antalet behöriga dom­ stolar, har tilldragit sig särskild uppmärksamhet. De remissinstanser som yttrat sig i denna del biträder så gott som samstämmigt tanken på ett

begränsat antal sjöförklaringsdomstolar. Flera — Svea hovrätt, häradshöv­ dingen i Gotlands domsaga, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms råd­ husrätt, sjöfartsstyrelsen, domstolskommittén, Sveriges fiskares riksför­ bund, Sveriges ångfartygs assurans förening och Sveriges advokatsamfund

— uttalar sig emellertid för en mera långt gående begränsning än den för­

slaget innebär. Svenska maskinbefälsförbundet och Sjöassuradörernas för­ ening antar dock att förslaget är ändamålsenligt i detta avseende. Domstolskommittén ifrågasätter till en början lämpligheten av att an­

knyta behörigheten till begreppet rådhusrätt. Domstolskommittén erinrar om att dess utredningsuppdrag syftar till att åstadkomma en enhetlig underrättsorganisation, i vilken underrätterna torde komma att få enhetlig be­ nämning. Domstolskommittén anser att det därför bör undvikas att i ny lagstiftning, när det gäller att begränsa behörigheten i något hänseende till vissa underrätter, grunda urvalet på skillnaden i fråga om organisation och benämning mellan vissa städers domstolar och övriga underrätter. Viktiga­ re än denna invändning är emellertid enligt domstolskommittén att förslå-

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960 123

get inte tillgodoser det från flera synpunkter motiverade önskemålet om en väsentlig minskning av det nuvarande antalet domstolar med behörighet att handlägga här avsedda förrättningar. Med hänvisning till de av sjölagskommittén anförda skälen för att inrätta sjöförklaringsnämnder, en för varje fartygsinspektionsdistrikt, anser domstolskommittén det överraskande att förslaget inte sträcker sig längre i fråga om begränsningen av antalet behö­ riga domstolar än till att behörigheten upphävs för vissa häradsrätter. Med hänsyn till att i praktiken endast rådhusrätter i hamnstäder kommer i frå­ ga, kvarstår därmed omkring 25 sjöförklaringsdomstolar. Domstolskommit­ tén har inhämtat, att av de genomsnittligt knappt 200 sjöförklaringar som årligen tas upp inom landet den ojämförligt största delen, omkring tre fjär­ dedelar, faller på rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. För öv­ riga sjöförklaringsdomstolar återstår knappt 50 förrättningar årligen, allt­ så i medeltal två för varje domstol. Med en sådan ordning måste även i fort­ sättningen åtskilliga sjöförklaringsdomstolar komma att sakna nödig erfa­ renhet av sjöförklaringar. Antalet sjöförklaringsdomstolar torde enligt dom­ stolskommittén knappast böra vara större än det antal utredningsmyndigheter som sjölagskommittén funnit lämpligt för det fall att särskilda sjö­ förklaringsnämnder skulle inrättas, nämligen sju. Domstolskommittén upp­ märksammar vidare, att förslaget inte löser frågan om kompetensfördel­ ningen mellan sjöförklaringsdomstolarna. Med det föreslagna stora antalet sådana domstolar blir det svårt att åstadkomma en ändamålsenlig indel­ ning i jurisdiktionsområden, eftersom varken den judiciella indelningen eller annan indelning synes kunna tjäna som underlag. Kompetensför­ delningsreglerna bör med hänsyn till vikten av snabb handläggning vara sådana att tvekan inte behöver uppstå om var sjöförklaring skall avges. Dessa olägenheter anser domstolskommittén kunna undvikas vid en kon­ centration till några få domstolar. Möjlighet öppnas då att knyta indel­ ningen till far tygsinspektionsdistrikten. Med en sjöförklaringsdomstol för vart och ett av de sju fartygsinspektionsdistrikten nås enligt domstolskom­ mittén en lämplig avvägning av antalet sådana domstolar. Domstolskom­ mittén förordar, att sjölagens bestämmelser om forum för sjöförklaring inom riket utformas med utgångspunkt från att det skall finnas en behörig domstol i vart och ett av fartygsinspektionsdistrikten.

Sjöfartsstijrelsen och Sveriges fiskares riksförbund förordar också denna lösning. Även Svea hovrätt anvisar den som en lämplig utväg att åstadkom­ ma en ytterligare inskränkning av antalet sjöförklaringsdomstolar. Stock­ holms rådhusrätt menar likaså att den är värd att övervägas. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter, om inte de av kommittén utvecklade skälen för

eu minskning av antalet behöriga domstolar bär ännu längre. Om behörig­ heten koncentreras förslagsvis till högst sju rådhusrätter i våra viktigaste hamnstäder eller kanske rent av till de tre största städerna och därutöver bara eu storhamn inom norrlandsområdet, skulle man i än högre grad kun­

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

na garantera, att domstolarna får kontinuerlig kontakt med sjöförklaringar och därmed också stor förtrogenhet med hithörande problem.

Sjöfartsstyrelsen upplyser, att det redan nu råder en klar tendens till

koncentration av sjöutredningar inom landet till de större sjöstäderna. En sammanställning av protokoll över sjöförklaringar och sjöförhör som kom­ mit in till styrelsen under år 1961 visar, att av 162 insända protokoll 20 kommer från Stockholm, 58 från Göteborg, 72 från landet i övrigt söder om Gävle och 12 från kustlandet norrut från och med Gävle. Av fallen »landet i övrigt» synes en koncentration till Kalmar, Malmö och hamnar på väst­ kusten ha skett. En koncentration av möjligheten att avge sjöförklaring till ett fåtal lämpligt belägna domstolar antas av styrelsen med hänsyn till des­ sa siffror, som förhåller sig tämligen oförändrade år från år, inte bereda dem som skall avlägga sjöförklaring några större praktiska svårigheter.

Sveriges ångfartygs assurans förening anser likaledes, att förslaget med­

för en helt otillräcklig begränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar och förordar en väsentlig inskränkning av deras antal.

Föreningen Sveriges stadsdomare anför att, om ny domkretsindelning

genomförs i landet, bestämmelserna om behörig domstol bör anpassas där­ efter och utformas så att sjöförklaringarna anförtros underrätterna i de större hamnstäderna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har en avvikande uppfattning och

menar, att det i allt fall för närvarande inte finns något behov att begränsa antalet sjöförklaringsdomstolar. Föreningen ifrågasätter om inte kravet på speciell insikt och sakkunskap hos domstolen mera gör sig gällande vid av­ dömande av mål som avser invecklade och svårbedömbara sjörättsliga reg­ ler än vid upptagande av sjöförklaringar med den innebörd som förslaget ger sjöförklaringsinstitutet. Föreningen anser det därför vara tveksamt om den föreslagna ändringen i 1937 års lag om behörighet för häradsrätt att uppta sjörättsmål bör genomföras för närvarande och utan samband med omprövning av de generella forumbestämmelserna för sjömål. Föreningen understryker vidare behovet av skyndsamhet när det gäller sjöförklaring och anser med hänsyn därtill skäl tala mot en koncentration av sjöförklaringsdomstolarna till några få stora städer. I allt fall bör enligt föreningens uppfattning en begränsning av sjöförklaringsdomstolarna ske efter helt andra grunder än de föreslagna. Att t. ex. sjöförklaringsdomstol inte vi­ dare skulle finnas på Gotland med hänsyn till att Visby lagts under lands­ rätt synes föreningen inte godtagbart.

Häradshövdingen i Gotlands domsaga erinrar om Gotlands speciella be­

lägenhet och att kommunikationerna mellan ön och fastlandet under vin­ terhalvåret tidvis kan vara helt avbrutna. Han anser, att det därför bör övervägas om det inte också i fortsättningen bör finnas en sjöförklarings­ domstol där. Å andra sidan har antalet sjöförklaringar i domsagan varit förhållandevis begränsat (3 under 1962 och 2 under första halvåret 1963)

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960 125

och en avvägning får alltså ske mellan behovet att ha en sjöförklaringsdomstol på Gotland och önskvärdheten att domstolen skall ha möjlighet att förvärva tillräcklig erfarenhet i nautiska frågor.

Förslaget att särskild undersökningskommission skall kunna tillsättas i vissa fall har genomgående mottagits positivt. Det biträds

eller lämnas utan erinran av hovrätten för Övre Norrland, Sveriges advokat­ samfund, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet och Sjöassuradörernas förening. Den sistnämnda föreningen ifrågasätter

emellertid om inte det önskade syftet bättre skulle vinnas, om undersök­ ningskommissionen blev permanent och inte bara tillsattes för exceptio­ nella fall.

Sjöfartsstyrelsen biträder förslaget med viss reservation. Styrelsen utgår

från att endast de största sjöolyckorna skall bli föremål för kommissio­ nens verksamhet och antar, att sjöolyckor av den typ som inträffade un­ der senare delen av januari 1963 genom motorfartygen östanhavs, Vestan­ havs och Thuntank VII:s förlisningar inte skall utredas av kommission. Styrelsen upplyser, att den med stöd av sin instruktion tillsatt en sär­ skild arbetsgrupp, i vilken även personer utanför styrelsen ingått, med uppgift framför allt att bearbeta på ordinarie väg insamlat utredningsma­ terial och söka erhålla lärdomar av därvid vunna erfarenheter. Styrelsen för utskickar, att den alltjämt skall vara verksam på detta sätt och till­ styrker förslaget under denna förutsättning.

Hovrätten för Västra Sverige antar, att undersökningskommissionens

värde främst skulle ligga däri, att krav på alldeles speciell sakkunskap kan tillgodoses.

Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd anser det onödigt att kom­

missionen förordnas av Kungl. Maj :t och föreslår, att bestämmelsen ändras så att Kungl. Maj :t kan bemyndiga sjöfartsstyrelsen att besluta i detta hänseende.

Till förslaget om sjöförklaring i förenklad form i vissa fall ställer sig remissinstanserna tveksamma.

Sjöassuradörernas förening avstyrker förslaget. Enligt föreningens upp­

fattning kan den föreslagna ordningen föranleda risk för att värdefullt utredningsmaterial går förlorat och ändamålet med sjöförklaringen även­ tyras.

Sjöfartsstyrelsen anser det vara mycket tveksamt om denna form av sjö­

förklaring har större praktisk betydelse. Vid granskning av inkomna sjöförklaringsprotokoll och sjöolycksrapporter har det enligt styrelsen visat sig att högst skilda uppfattningar råder vid bedömningen av om fallen är av betydelse eller inte. Styrelsen befarar att om den föreslagna möjligheten införs, redaren eller befälhavaren i vissa fall skall finna anledning att baga­

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

tellisera en sjöolycka för att få till stånd ett förenklat utredningsförfaran­ de när i själva verket en sjöförklaring med förhandling bör äga rum. Det kan också bli så, att paragrafen medför en viss ökning av de fall då sjö­ förklaring, visserligen utan förhandling, kommer att ske. Styrelsen drar nämligen av motiven den slutsatsen att sådana fall som nu knappast för­

anleder någon sjöförklaring skulle komma att utredas. Även Göteborgs råd­ husrätt, Föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund

drar i tvivelsmål att förslaget fyller ett praktiskt behov. Advokatsamfundet uttrycker dessutom farhågor för missbruk trots den restriktivitet i tillämp­

ningen som kommitténs motivuttalanden bjuder. Föreningen Sveriges hä­ radshövdingar menar, att det i hithörande fall bör vara lämpligare att

sjöfartsstyrelsen själv ombesörjer den utredning som kan fordras till kom­ plettering av befälhavarens rapport enligt 40 § sjölagen.

Sveriges fartggsbefälsförening anför å andra sidan, att det i allt fall inte

från fartygsbefälets sida kan anföras några betänkligheter mot förslaget i denna del. Förslaget att sjöfartsstyrelsen, när tillfredsställande utredning i annan ordning finns tillgänglig, kan förordna om undantag från sjöför-

klaringsplikten har föranlett särskilt uttalande endast av Sjöassuradörernas förening. Denna avstyrker förslaget. Värdet av bestämmelserna

om obligatorisk sjöförklaring kan enligt föreningen bli förringat om sjö­ fartsstyrelsen får en så förbehållslös rätt att förordna om undantag.

De föreslagna särskilda reglerna för fall av fartygs sammanstöt­ ning med annat fartyg har fått ett skiftande mottagande under remissbehandlingen.

Offentlighetskommittén tillstyrker förslaget. Offentlighetskommittén kon­

staterar, att ett betydande offentlighetsintresse generellt sett torde före­ ligga i fråga om sjöolyckor av allvarligt slag och att förslaget om sekre­ tess därför inger vissa betänkligheter. Beträffande fartygs kollision med annat svenskt fartyg förutsätter offentlighetskommittén dock, att sekre­ tessen genomgående blir kortvarig, eftersom det av förslagets grunder följer att sjöförklaringen för det andra fartyget blir offentlig och sekre­ tessen kring den först upptagna sjöförklaringen därmed förfaller. Offent­ lighetskommittén konstaterar, att med hänsyn till de gemensamt utarbetade reglerna detsamma torde i huvudsak komma att gälla vid svenskt fartygs sammanstötning med annat nordiskt fartyg. Vid kollision med annat ut­ ländskt fartyg kan emellertid det svenska fartygets sjöförklaring bli hem­ lig för längre tid och detta kan enligt offentlighetskommittén sägas vara otillfredsställande. Offentlighetskommittén finner det dock ligga nära till hands att jämföra med 3 § sekretesslagen, enligt vilken handlingar i vissa andra ärenden med utländsk anknytning som regel omges med sekretess i 50 år. Sekretess kring sjöförklaringar av här avsett slag får därför en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 127

ligt offentlighetskommitténs mening ses som en eftergift, betingad av att

offentlighetsprincipen saknar motsvarighet i de flesta andra länder. Sveriges fartygsbefälsförening anser likaså, att förslaget utgör en god lösning. Sveriges ångfartygs assnrans förening anser att det bör kompletteras, så

att sjöförklaringen kan sekretessbeläggas på ömse håll. Föreningen fram­ håller att den sida som först avger sjöförklaring får förmånsställningen att, utan motsvarande rätt för motsidan, kunna närvara vid dess sjöförklaring och delta i den utredningen. Föreningen väntar, att detta skall leda till en strävan att avge sjöförklaring först och upplyser, att det f. n. råder en motsatt strävan.

Sveriges advokatsamfund antar, att förslaget kan lösa åtskilliga av de

problem som ofta uppkommer i samband med kollisionsfall men påpekar, att tveksamma situationer kan uppstå. Det gäller t. ex. hur sjöförklaringsmyndigheten skall kunna konstatera om sjöförklaring eller motsvarande utredning äger rum samtidigt för det andra fartyget. Advokatsamfundet anser, att förslaget bör kunna accepteras men hemställer, att systemets funktion i praktiken uppmärksammas under den närmaste tiden efter ikraftträdandet.

Sjöfartsstyrelsen tillstyrker en ordning med sekretesskydd i vissa fall

men avstyrker den föreslagna bestämmelsen om undantag från sjöförklaringsplikten. Styrelsen anför, att undantagsbestämmelsen tillgodoser civil­ rättsligt betingade önskemål att utredning underlåts men lämnar öppet hur det offentligrättsligt betingade kravet att utredning kommer till stånd skall tillgodoses. Uppgifter för vissa civilrättsliga intressen kan erhållas på olika sätt genom rederiets kontakt med det egna fartyget men det torde vara svårare för offentlig myndighet och vissa försäkringsintressen att få er­ forderliga informationer om händelsen utan tillgång till utredning genom sjöförklaring. Det måste enligt styrelsen också i många fall te sig stötande om befälhavare på ett fartyg efter en kollision med ett utländskt fartyg undgår ingripande från offentlig myndighets sida för en allvarlig försum­ melse, straffbar enligt 293 § sjölagen, endast därför att det utländska far­ tyget enligt sitt lands lag inte behöver avge sjöförklaring, under det att ett liknande kollisionsfall mellan svenska fartyg skulle leda till ansvarspåföljd. Eftersom Sverige i likhet med ett stort antal andra länder förbundit sig att upprätthålla vissa konvcntionsbestämmelser om säkerheten till sjöss, t. ex. sjövägsreglerna, åligger det Sverige att enligt överenskommelse tillse, att reglerna efterlevs. Det torde då inte stå i överensstämmelse med Sveriges åta­ ganden att t. o. in. underlåta att i sedvanlig ordning utreda en på visst sätt inträffad kollision endast därför att utredning av kollisionen inte behöver göras av motparten. Den föreslagna bestämmelsen måste sålunda anses innebära en tillbakagång i utvecklingen. Det förhåller sig enligt styrelsen också så, att om sjöförklaring inte sker, hinder för utredning av fallet inte föreligger genom 1. ex. polisutredning, när fartyget och dess personal blir

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

tillgänglig härför, även om utredningen genom att sjöförklaring inte skett, blir betydligt försvårad. Vid ev. åtal mot befälhavaren för försummelse i visst avseende vid kollision kommer polisutredningshandlingarna att bli offentliga. Styrelsen framhåller vidare, att vägran av befälhavaren att ställa dagboksutdrag och andra skeppshandlingar till myndighets förfogande och att med­ verka till utredning eller avge sjöförklaring i vissa lägen kan ställa denne i en brydsam situation. Som exempel anförs motorfartyget Nabolands kolli­ sion i Dardanellerna med turkiska ubåten Dumlupinar och norska tank­ fartyget Harald Bro vigs kollision i Japan med japanska tankfartyget Munakata Maru No 1. Styrelsen erinrar om att i dessa fall befälhavarna blev gripna och häktade, delvis därför att de vägrade ställa de egna fartygens dagböcker m. m. till förfogande för utredning. Vilket utredningssystem det främmande landet än har i sådana fall, torde det inte vara möjligt att mot­ sätta sig alt avge sjöförklaring och medverka till utredningen av olyckan. Styrelsen fäster vidare uppmärksamheten vid svårigheterna att fastställa vad en sådan utredning som motsvarar sjöförklaring är och när sådan utred­ ning skall anses avslutad och att i visst fall konstatera att sådan utredning inte förekommit. Om någon inskränkning i skyldigheten alt avge sjöför­ klaring skall förekomma i sådana fall, bör enligt styrelsens mening regeln utformas så att skyldigheten skall vara regel och befrielse kunna medges som undantag.

Helt andra ståndpunkter intar Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt. Hovrätten avstyrker förslaget om handläggning inom stängda dörrar och

om sekretess och förordar i stället en ordning med enbart undantag från sjöförklaringsplikten. Hovrätten anför att det här är fråga om en svår avvägning men anser dock att offentlighetsprincipen är alltför viktig i vår processlagstiftning och vårt offentliga liv över huvud för att man skall låta den genombrytas i ett fall som detta. Att genom sekretessbeläggning uteslu­ ta ena parten från tillgång till processmaterial finner hovrätten inge all­ varliga betänkligheter. Berättigade krav på skydd mot processuellt under­ läge i förhållande till utländsk motpart bör emellertid enligt hovrätten så långt möjligt tillmötesgås. Eftersom nordisk enighet inte vunnits i denna fråga finner hovrätten ingen bundenhet av sådana hänsyn föreligga. De svenska redarnas och assuradörernas intressen synes hovrätten till allra största del bli tillgodosedda genom en lösning som i huvudsak motsvarar det

danska kommittéförslaget. — Rådhusrätten uttalar likaså tveksamhet rö­

rande förslaget om sekretesskydd men anser regeln om undantag från sjöförklaringsplikt kunna godtas. I sistnämnda hänseende menar rådhusrätten bl. a. att det allmännas intresse av utredning torde kunna tillgodoses på an­ nat sätt. Giltigheten av det av kommittén anförda skälet för handläggning inom stängda dörrar, att utredningen vid den första sjöförklaringen kan komma att menligt påverka den senares tillförlitlighet anser rådhusrätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 129

kunna sättas i fråga. Motsvarande förhållanden gäller för många andra fall inom rättsskipningen, t. ex. vid långa huvudförhandlingar i underrätt eller vid huvudförhandling i överrätt, utan att det för dessa fall ansetts önskvärt med inskränkningar i offentlighetsprincipen. Rådhusrätten ställer sig tveksam till lämpligheten av att hålla förhandling inom stängda dörrar för att åstadkomma likställighet i bevisläge och drar i tvivelsmål att ett så­ dant motiv för sekretesskydd har stöd i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordning­ en. Å andra sidan vill rådhusrätten inte sätta i fråga, att det från svenska redares ekonomiska synpunkter kan vara berättigat med en offentlighetsinskränkning som den föreslagna.

Sjöassuradörernas förening hemställer, att förslaget omprövas. Förening­

en vitsordar, att förslaget grundas på ett berättigat svenskt redarintresse och att behovet av skydd i tillfredsställande mån tillgodoses genom de föreslag­ na reglerna. Det bör emellertid enligt föreningen vara möjligt att åstad­ komma nödigt sekretesskydd utan att andra berättigade svenska intressen, representerade av exempelvis lastägare och lastassuradörer, helt avskärs från tillgång till det material som kommer fram vid sjöförklaringen. Även genom bestämmelsen om undantag från sjöförklaringsplikten i vissa fall skulle enligt föreningens uppfattning beaktansvärda svenska intressen trä­ das för när.

Departementschefen

Med hänsyn till de särpräglade förhållanden som råder inom sjöfarten innehåller sjölagen liksom de övriga nordiska ländernas sjölagar bestäm­ melser om ett särskilt utredningsförfarande för olyckor och haverier inom sjöfarten, benämnt sjöförklaring. Vidare finns föreskrifter om ett annat speciellt sjörättsinstitut, sjöförhör, för undersökning av olyckor av större omfattning eller svårare art. Denna ordning med särskilda sjöutrednings­ institut saknar motsvarighet i de flesta utomnordiska länder. Sjöförhör äger som regel rum i anslutning till sjöförklaring. Båda utredningsinstituten tjänar syftet att klarlägga inträffade händelser och orsakerna till dem och att i tid säkra tillgången till utredning och bevisning. Sjöförklaringen tillgodoser i huvudsak enskilda intressen och har i viss mån karaktär av bevisupptag­ ning till framtida säkerhet. Sjöförhöret är betingat av ett offentligt intresse av att sjöolyckor och deras orsaker blir utredda. Fastän sjöförhöret företer likheter med förundersökning i brottmål och även kan tjäna till utgångs­ punkt för sådan undersökning, är syftet inte att vinna underlag för beslut angående åtal utan att åstadkomma utredning i sjöfartssäkerhetens intres­ se. De förutsättningar under vilka sjöförklaring och sjöförhör skall komma till stånd sammanfaller delvis och någon klar åtskillnad mellan de båda in­ stituten upprätthålls inte.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1!)66. 1 samt. Nr 115

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1966

Frågan om denna särskilda ordning för utredning av sjö­ olyckor bör bibehållas har övervägts av de nordiska sjölagskommittéerna. Med undantag för en ledamot av den norska kommittén har enighet vunnits om att denna särskilda ordning bör bibehållas. Åtskilliga ändringar har dock ansetts böra göras i de nuvarande bestämmelserna. Den svenska kommittén har menat, att sjöförhöret är av principiellt värde frän sjöfartssäkerhetssynpunkt och att det inte gärna kan ersättas med för­ undersökning enligt vanliga straffprocessuella regler. Däremot har kom­ mittén ansett att värdet av sjöförklaringsinstitutet kan ifrågasättas. En­ skilda utredningsintressen kan nämligen tillgodoses på annat sätt och så­ dan utredning som kan vinnas genom sjöförklaring saknar dessutom ofta självständig betydelse med hänsyn till gällande regler om bortfraktares an­ svar för godset. Kommittén har i enlighet härmed stannat för att inte bibehålla sjöförklaringsinstitutet i sin nuvarande obligatoriska form för de fall då enbart ett enskilt utredningsintresse föreligger utan föreslår för dessa fall endast en fakultativ utredningsform. Kommittéförslaget har under remissbehandlingen i allmänhet lämnats utan erinran. Från ett par håll har dock anförts kritik mot de båda sjöut­ redningsinstituten, särskilt mot sjöförklaringen. Liksom flertalet remissinstanser biträder jag förslaget att bibehålla en särskild ordning för utredning av sjöolyckor och förordar i överensstäm­ melse med förslaget att instituten sjöförhör och sjöförklaring slås sam­ man till ett gemensamt institut, benämnt sjöförklaring. Vidare ansluter jag mig till förslaget att sjöförklaring görs fakultativ för sådana fall då utredningen väsentligen skall tillgodose enskilda intres­ sen. Sådan sjöförklaring bör bl. a. kunna komma till stånd på begäran av lastägare. Som kommittén föreslagit torde en sådan ändring böra föranleda en regel om skyldighet för bortfraktaren att underrätta lastägaren, om mottaget gods förkommit, minskats eller skadats. En sådan regel kan infö­ ras i befraktningskapitlet. Under de nordiska departementsöverläggningarna har inte ifrågasatts annat än att sjöförklaringsinstitutet skall behållas i enlighet med kom­ mittéernas förslag. Det har också eftersträvats att ytterligare närma de nordiska ländernas regleringar till varandra. Att såvitt möjligt ensartade regler kan uppnås även i detaljer främjar den tanke som präglat det nor­ diska samarbetet, nämligen att de nordiska länderna i fråga om sjöförkla­ ring skall bilda ett gemensamt område, inom vilket sjöförklaring hålls i huvudsakligen samma former för nordiska fartyg. Samtidigt har i de dans­ ka, norska och svenska förslagen gjorts en viss omflyttning av de särskilda bestämmelserna i förhållande till kommittéförslagen, varigenom erhållits så gott som fullständig överensstämmelse i paragraf följ den. Den finska pro­ positionen innefattar inte någon mera genomgripande redaktionell omar­ betning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 131

Vissa skiljaktigheter även i sak återstår dock mellan förslagen. Som komplettering till bestämmelserna om obligatorisk sjöförklaring bibehåller det svenska förslaget bestämmelser om rapportskyldighet för fartygets be­ fälhavare när händelser av de slag som föranleder sjöförklaring inträffat. Dessa bestämmelser, som enligt vad jag förut berört är intagna i befälha­ varekapitlet, har fått sin efterbild i det finska förslaget men inte i de dan­ ska och norska. Bestämmelserna om rapportplikt går något längre än be­ stämmelserna om obligatorisk sjöförklaring. Med denna skillnad samman­ hänger, att sjöförklaringsplikten enligt de danska och norska förslagen är något mera vidsträckt än enligt de finska och svenska, när det gäller olyckshändelser som föranlett dödsfall eller svår kroppsskada. En annan skiljaktighet är att den danska propositionen bibehåller obligatorisk sjöför­ klaring även för lastskador.

Utrednings myndighet vid sjöförklaring är enligt den svenska sjölagen rådhusrätt i stapelstad. Enligt särskild lag kan i samband med att rådhusrätt upphör och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga förordnas, att häradsrätten i orten skall uppta sjörättsmål i rådhusrättens ställe. Domstolen består vid sjöförklaring av en lagfaren och två sjösak­ kunniga ledamöter. Utomlands avges sjöförklaring inför behörig utländsk myndighet eller svensk konsul. Konsuln bör därvid biträdas av två sjösak­ kunniga och ojäviga, helst svenska män, om det kan ske. Mot sjöförklaringsinstitutet har anmärkts, att sjöförklaringar ofta inte handläggs med den effektivitet och sakkunskap som utredningssyftet kräver. Antalet be­ höriga domstolar anses för stort och enligt tillgängliga statistiska uppgif­ ter är sjöförklaringarna mycket ojämnt fördelade mellan dem. Detta med­ för att åtskilliga domstolar inte förvärvar önskvärd erfarenhet av sjöutred­ ningar. Enligt kommitténs mening är inte heller domstol i och för sig särde­ les väl lämpad för utredningar av detta slag, eftersom utredningarna kräver en aktivitet från domstolens sida som med nuvarande rättegångsordning är ganska främmande för domstolarna. Den övervägande meningen inom kommittén har varit att i stället särskilda sjöförklaringsnämnder borde in­ rättas till ett jämförelsevis litet antal, lämpligen en för vart och ett av ri­ kets sju fartygsinspektionsdistrikt. Därigenom skulle utredningsmyndigheterna få tillräcklig erfarenhet av sjöförklaringar och även andra fördelar vinnas. Av kostnadsskäl men även med hänsyn till omständigheter av vä­ sentligen administrativ och psykologisk art har kommittén stannat för att bibehålla domstol som utredningsmyndighet. Kommittén har samtidigt fö­ reslagit viss begränsning av antalet behöriga domstolar och förordat vissa ändrade bestämmelser för att öka sjöförklaringens värde. Remissinstanser­ na har i allmänhet biträtt förslaget att bibehålla domstol som sjöförklaringsmyndighet. Några av dem har dock uttalat sig för sjöförklaringsnämnder. Även tanken alt anförtro utredningarna åt polismyndighet har framförts.

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Åtskilliga skäl kan anföras för det av kommittén diskuterade alternativet att anförtro sjöförklaringarna åt särskilt inrättade sjöförklaringsnämnder. En sådan ordning har emellertid den svagheten att edgång inte kan ske vid själva sjöförklaringen utan måste anordnas som särskild bevisupptag­ ning inför domstol. Vidare kräver denna ordning en organisatorisk nyda­ ning med särskilda kostnader som följd. De olägenheter som nu är förena­ de med sjöförklaringsinstitutet synes mig kunna undanröjas till väsentlig del inom ramen för gällande ordning med domstol som sjöförklaringsmyndighet. Detta bör framför allt kunna ske genom en radikal begränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar. Jag vill därför ansluta mig till förslaget att bibehålla domstol som utredningsmyndighet. Därigenom vinns också överensstämmelse med den ordning som föreslås i de övriga nordiska län­ derna. I fråga om sjöförklaring utomlands har kommittén anknutit till att institutet inte bara är gemensamt för de nordiska länderna utan även säreget för dessa länder. Sjöförklaring bör därför enligt kommitténs me­ ning upptas enligt nordiskt bruk även utomlands. Till denna tanke vill jag ansluta mig. På denna punkt har också full enighet nåtts under de nordiska överläggningarna i ämnet. I enlighet med vad som överenskommits därvid förordar jag, att sjöförklaring för svenskt fartyg i Danmark, Finland eller Norge avges inför behörig myndighet inom landet och enligt landets lag. I övrigt får den konsulära representationen anlitas för upp­ giften. Kommitténs förslag att behörighet utanför de nordiska länderna skall tillkomma endast lönade konsuler har däremot föranlett kritik under remissbehandlingen. Jag är också ense med de remissinstanser som menar att det avgörande för behörighetsfrågan inte bör vara konsulns karaktär av lönad eller olönad befattningshavare utan hans lämplighet för uppgiften. Jag förordar alltså en ordning, enligt vilken konsulerna tilldelas behörighet att handlägga sjöförklaring uteslutande efter lämplighetshänsyn i det sär­ skilda fallet. Det bör ankomma på ministern för utrikes ärendena att be­ stämma vilka konsuler som skall ha sådan behörighet. På ort där behörig svensk konsul inte finns skall sjöförklaring enligt kommitténs förslag kunna upptas av behörig dansk, finsk eller norsk kon­ sul. Motsvarande förslag upptas i de danska, finska och norska propositio­ nerna. Även en sådan ordning vill jag tillstyrka. Som framhållits i ett par remissyttranden är dock vissa komplikationer förenade därmed. Det kan sålunda inte säkert påräknas att den stat där ett lands konsul är verk­ sam tillåter denne att utföra förrättning för annat land än det som han företräder. För ett smidigt konsulärt samarbete bör också behörighetsfrå­ gorna helst kunna lösas i samförstånd i de särskilda fallen. Det bör sålunda såvitt möjligt undvikas att t. ex. den som är både svensk och norsk konsul och som ej anses böra erhålla svensk behörighet att uppta sjöförklaring blir behörig att hålla norsk sjöförklaring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 133

Behörig domstol i sjöförklaringsärenden är f. n. rådhusrätt i stapelstad och de häradsrätter som i samband med att stad med rådhusrätt i judiciellt avseende förenats med domsaga förordnats att i rådhusrättens ställe uppta sjörättsmål. Antalet behöriga domstolar är f. n. 30 rådhusrätter och 19 häradsrätter. Som förut nämnts har kommittén bland åtgärder för att ef­ fektivisera sjöutredningarna föreslagit en begränsning av anta­ let behöriga domstolar sålunda att häradsrätternas behörighet skall upphöra. Endast rådhusrätt skall alltså vara sjöförklaringsdomstol enligt detta förslag. Tanken på en begränsning av antalet sjöförldaringsdomstolar har vunnit gillande hos nära nog samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna del. Åtskilliga har förordat en mer långtgående begränsning än kommittéför­ slaget innebär. De har därvid tagit fasta på kommitténs tanke att inrätta särskilda sjöförklaringsnämnder till ett antal av sju, dvs. en för vart och ett av rikets sju far tygsinspektionsdistrikt, och menat att samma begräns­ ning av antalet behöriga myndigheter bör ske i det fall att domstol be­ hålls som utredningsmyndighet. Förslag har också förts fram om en ännu längre gående koncentration av sjöförklaringsdomstolarna. Mot en be­ gränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar har endast Föreningen Sve­ riges häradshövdingar uttalat sig. Denna har samtidigt framhållit att det inte kan godtas att t. ex. Gotland skulle bli utan sjöförklaringsdomstol, vilket skulle bli följden av kommitténs förslag. Av tillgängliga statistiska uppgifter framgår, att antalet sjöförklaringar och sjöförhör i allmänhet understiger 200 om året. Till allra största delen förekommer de hos ett fåtal domstolar, främst rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Detta innebär som framhållits under remissbehand­ lingen, att åtskilliga sjöförklaringsdomstolar inte får tillfälle att förvärva nämnvärd erfarenhet av sådana förrättningar. Med hänsyn till det förhål­ landevis ringa antalet förrättningar synes en långt starkare begränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar än den kommittén föreslagit böra göras, om förutsättningar skall kunna skapas för att sjöförklaringarna blir hand­ lagda av domare med önskvärd förtrogenhet med sjörättsliga och sjötek­ niska frågor. I likhet med åtskilliga remissinstanser vill jag anknyta till det av kommittén framförda alternativet med särskilda sjöförklaringsnämn­ der till det antal som svarar mot fartygsinspektionsdistrikten i landet, f. n. sju. Jag förordar således eu ordning som i princip innebär, att vi får cn sjöförklaringsdomstol för vart och ett av fartygsinspektionsdistrikten. Med en sådan begränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar bör förut­ sättningar finnas för att sjöförklaringsdomstolarna förvärvar nödvändig sakkunskap och blir i stånd att bedriva sjöutredningsverksamheten med önskvärd effektivitet. En sjöförklaringsdomstol för varje fartygsinspektionsdistrikt torde också uppfylla kravet på lämplig geografisk fördelning av utredningsmyndigheterna. Som jag kommer att beröra närmare i det

134 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

följande bör sjöförklaring som regel upptas i den hamn där händelsen i fråga inträffat eller, om den inträffat till sjöss, i den hamn som fartyget först anlöper. Detta förutsätter, att domstolen i många fall lämnar sin för­ läggningsort för att uppsöka fartygets uppehållsort. Det är f. ö. ofta lämp­ ligt att sjöförklaringen äger rum ombord på fartyget. Med hänsyn till nu­ tida kommunikationsförhållanden bör en sådan ordning kunna genomföras även med ett jämförelsevis ringa antal behöriga domstolar, utan att kravet på skyndsamhet blir eftersatt. Att fartygsinspektionsdistrikten sålunda erbjuder en lämplig utgångs­ punkt för bestämmandet av antalet sjöförklaringsdomstolar innebär inte, att också kompetensfördelningen mellan domstolarna behöver anknytas till dessa distrikt. En sådan anknytning av domstolarnas verksamhetsområden till en rent administrativ indelning är knappast ändamålsenlig redan med tanke på de ändringar en sådan indelning kan behöva undergå. Därtill kom­ mer att en indelning i fast avgränsade jurisdiktionsområden för sjöförklaringsdomstolarna i själva verket inte är nödvändig och knappast heller önskvärd. En mera rationell ordning torde kunna skapas med förebild i gällande bestämmelser om sjörättsforum i allmänhet. Huvudreglerna för forum i tvistemål och brottmål enligt sjölagen anknyter till de allmänna reglerna om laga domstol i tvistemål och brottmål. I tvistemål får talan också väckas vid rådhusrätten i den ort där fartyget finns. Men om rådhus­ rätt inte finns i den ort som följer enligt dessa regler, får tvisten instäm­ mas eller åtal väckas vid den rådhusrätt som är närmast den orten. Forumregeln för sjöförklaring torde böra utformas i överensstämmelse med dessa regler om subsidiärt forum i tvistemål och brottmål enligt sjölagen. En sådan ordning torde vara den som bäst kan anpassas till det ringa an­ talet behöriga sjöförklaringsdomstolar i förening med den förut nämnda regeln i förslaget, att sjöförklaring skall hållas i den hamn där händelsen i fråga inträffat eller dit fartyget först anländer. Jag förordar alltså den regeln att, om sjöförklaringsdomstol inte finns i den ort där sjöförkla­ ringen skall äga rum, den sjöförklaringsdomstol skall vara behörig som är närmast den orten. I likhet med kommittén vill jag betona vikten av att handläggning av sjöförklaring anförtros domstolsledamöter som har den ställning och erfarenhet att de är skickade att leda utredning av det spe­ ciella slag som det här är fråga om.

Kommittén har efter förebild i luftfartslagen föreslagit, att sådana hän­ delser som medfört större förluster i liv eller egendom eller som i övrigt kan väntas komma att kräva synnerligen omfattande eller invecklad ut­ redning skall kunna bli föremål för utredning genom en särskild un­ dersökningskommission. Detta innebär en nyhet för sjölagen. Kommittén har menat, att sjöförklaringsinstitutet inte är väl lämpat för sådana exceptionella händelser som det här är fråga om. Förslaget, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 är 1966 135

innebär att kommissionens utredning kan träda i stället föi sjöförklaring, har mottagits positivt under remissbehandlingen. Jag vill också ansluta mig till detta förslag. För utredning av vissa ex­ ceptionella sjöolyckor torde en särskild undersökningskommission, vilken kan rymma expertis av olika slag, otvivelaktigt vara bättre lämpad än den vanliga sjöförklaringsmyndigheten. Särskilt gäller detta när utred­ ningen blir synnerligen omfattande eller komplicerad. En beaktansvärd synpunkt är också att mycket omfattande utredningar kan medföra en orim­ lig belastning för domstolar och konsuler. En undersökningskommission har den fördelen att den kan ges den sammansättning och de arbetsvillkor som lämpar sig just för det fall som det är fråga om. Dess undersökning kan antingen ersätta sjöförklaring eller också komplettera sjöförklaring el­ ler annan utredning som redan inletts eller verkställts. Som kommittén föreslagit bör kommissionen förordnas av Kungl. Maj :t. Även i de övriga nordiska länderna föreslås regler om undersökningskommission.

Kommittén har föreslagit att sjöförklaring i vissa fall skall kunna ske i förenklad form, dvs. utan att någon förhandling äger rum. Me­ ningen är att utredningsmyndighetens ordförande i dessa fall ensam skall ombesörja erforderlig utredning. Förslaget har tillkommit mot bakgrunden av den nuvarande tillämpningen av sjöförklaringsreglerna, vilken innebär att sjöförklaring underlåts när de besvär och kostnader som är förenade med en sådan utredning inte skulle stå i rimlig proportion till den inträffade skadan eller olyckan. Förslaget har i denna del under remissbehandlingen avstyrkts på ett håll, och i flera fall har remissinstanserna dragit i tvivelsmål att det fyller ett praktiskt behov. Det har också uttalats farhågor för missbruk. Även enligt min mening kan lämpligheten av den föreslagna ordningen ifråga­ sättas. Sjöförklaringsinstitutets tillämpningsområde är nämligen enligt för­ slaget huvudsakligen begränsat till händelser och skador av någon betyden­ het. Vidare avser jag att föreslå en viss utvidgning av den av kommittén föreslagna möjligheten att underlåta sjöförklaring angående händelse som blir utredd på annat sätt. Härtill kommer att förslaget inte har någon motsvarighet i de övriga nordiska länderna. Med hänsyn till intresset av så lika bestämmelser som möjligt i de nordiska länderna talar detta starkt emot att enbart i den svenska sjölagen ta upp en bestämmelse vars lämp­ lighet inte står helt utom tvivel. Jag anser mig därför inte böra biträda för­ slaget i denna del.

Enligt gällande rätt är sjöförhör inför konsul inte nödvändigt, om lik­ värdig utredning skett genom behörig utländsk myndighet. Sjölagskommittén har föreslagit ett liknande undantag från sjöförklaringsplikten av mera allmän räckvidd. Förslagei innebär, att sjö-

136 Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

fartsstyrelsen äger förordna att sjöförklaring inte skall äga rum, om till­ fredsställande utredning av annat slag finns tillgänglig. Sådan utredning kan t. ex. bestå i polisutredning angående inträffat olycksfall eller döds­ fall. Även i denna del har förslaget tillkommit mot bakgrunden av att i praxis sjöförklaring som regel underlåts när de därmed förenade besvä­ ren och kostnaderna inte skulle stå i rimlig proportion till den inträffade skadans eller olyckans betydelse. Den enda remissinstans som särskilt uttalat sig i denna del har avstyrkt förslaget. Den har menat att värdet av obligatorisk sjöförklaring kunde bli förringat om sjöfartsstyrelsen får en så förbehållslös rätt att förordna om undantag. Sjöförklaringen är självfallet inte något självändamål utan har som jag förut framhållit till främsta uppgift att tjäna sjöfartssäkerhetens intresse. Om utredning som svarar mot sjöförklaring kommer till stånd i annan ordning förefaller det onödigt att åsamka både fartyg och myndigheter de besvär och kostnader som en sjöförklaring innebär. Jag vill därför an­ sluta mig till tanken att sjöförklaring skall kunna underlåtas i sådana fall. Motsvarande förslag har också framlagts i de övriga nordiska länderna. En bestämmelse av detta slag torde få praktisk betydelse med hänsyn till att de nya reglerna om obligatorisk sjöförklaring inte lämnar utrymme för hittillsvarande praxis att i vissa fall underlåta att hålla sjöförklaring. Regeln bör avse inte bara det fallet att utredning redan kommit till stånd utan också det fallet att utredning kan väntas. Att lämna avgörandet åt sjöfartsstyrelsen ligger helt i linje med styrelsens uppgift att vaka över sjöfartssäkerheten.

Sjöförklaring och sjöförhör är enligt svensk liksom nordisk rätt i övrigt offentliga förrättningar. När det är fråga om fartygs sammanstöt­ ning med annat fartyg har alltså vardera parten möjlighet att ge­ nom närvaro vid sjöförklaringen för det andra fartyget bevaka utredningen för det fartyget. När sammanstötning ägt rum med ett utomnordiskt far­ tyg är det emellertid inte säkert att någon offentlig utredning alls kommer till stånd i fråga om det främmande fartyget därför att regler därom sak­ nas enligt dess nationella lag. Läget blir då det att den svenska parten blir tvungen att vid sjöförklaring redovisa sin bevisning offentligt utan att han får motsvarande insyn i motpartens. Detta förhållande har kritiserats länge och i direktiven för översynen av sjölagen har jag anfört, att det kan finnas anledning att begränsa offentlig­ heten i förhållande till stater som inte uppfyller samma offentlighetskrav som vi. I den norska sjölagen infördes år 1938 en regel av innebörd att, om sammanstötning skett med främmande fartyg eller sammanstötningen kan bli föremål för talan vid utländsk domstol, konsul äger med vederbörande departements godkännande tillåta att sjöförklaring uppskjuts eller under-

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 137

låts. Kommittéförslaget går ut på att sjöförklaring i sammanstötningsfall i första hand skall hållas samtidigt för båda fartygen. Utredningsmyndigheten äger för detta ändamål uppskjuta förrättningen för det ena farty­ get. Men om syftet med uppskovet inte kan nås tillåter förslaget att avsteg görs från offentlighetsprincipen. Kommittén menar, att en sådan lösning inte kan undvaras, trots att principiella betänkligheter kan anföras där­ emot. Förslaget innebär att den första förrättningen kan helt eller delvis hållas inom stängda dörrar, om fartygets befälhavare eller redare begär det. Ett villkor är att synnerliga skäl inte talar mot en sådan inskränkning av offentligheten. Förslaget kompletteras med regler om inskränkning i rätten att få ut eller på annat sätt ta del av handlingarna angående sjöför­ klaringen. Kommittéförslaget går ytterligare ett steg när det gäller sam­ manstötning med utländskt fartyg, för vilket motsvarande utredning inte sker. I sådant fall skall nämligen sjöförklaring inte behöva äga rum för det svenska fartyget, om inte sjöfartsstyrelsen bestämmer annat. Denna möjlighet för sjöfartsstyrelsen att förordna om sjöförklaring skall enligt kommitténs mening komma i fråga endast när starka skäl föreligger med hänsyn till sjöfartssäkerheten. Möjligheten att hålla sjöförklaringen inom stängda dörrar skall föreligga även i sådant fall. Förslaget har hos de remissinstanser som yttrat sig särskilt i denna del givit upphov till delade meningar. Det är tydligt att man lagstiftningsvägen inte kan komma till rätta med olägenheterna av gällande ordning utan att komma i viss konflikt med vik­ tiga principiella hänsyn. Problemet har diskuterats ingående under de nordiska överläggningarna både mellan kommittéerna och, efter remissbe­ handlingen, mellan företrädarna för departementen. Därvid har till en bör­ jan fullständig enighet vunnits om en ordning som medger undantag från sjöförklaringsplikten i fall av sammanstötning med främmande fartyg, för vilket inte föreligger skyldighet att medverka till motsvarande utredning. En sådan ordning behöver enligt min mening inte möta avgörande betänk­ ligheter. Förslaget utgör inte hinder mot att undersökning enligt straffprocessuell ordning sker, låt vara att förundersökningen får äga rum utan det gynnsamma utgångsläge som den kan få när sjöförklaring verkställts. För att inte hänsyn till sjöfartssäkerheten i något fall skall behöva åsidosättas när kravet på sådan särskild utredning som sjöförklaring innebär gör sig starkt gällande har undantaget inte gjorts absolut. Sjöfartsstyrelsen äger nämligen bestämma att sjöförklaring skall äga rum även i hithörande fall. Jag vill också nämna att jag till skillnad från kommittén föreslår, att främmande fartyg under vissa förutsättningar, som kan tänkas föreligga bl. a. i sammanstötningsfall, skall kunna åläggas att avge sjöförklaring här i landet. Genom den föreslagna ordningen blir visserligen lastägaren betagen möjlighet att påkalla sjöförklaring men som jag förut nämnt torde

5f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

138 Kungl. Maj. ts proposition nr Hö år 1966

sjöförklaring ofta sakna självständig betydelse för lastskadefallen med hänsyn till reglerna om bortfraktarens ansvar för godset. I de fall då sjöfartsstyrelsen bestämmer att sjöförklaring skall äga rum, trots att motsvarande utredning inte verkställs beträffande det utländska fartyget, förfelas ändamålet med den föreslagna skyddsregeln. Det efter­ strävade skyddet kan i dessa fall inte nås på annat sätt än genom att sjö­ förklaringen omges med sekretess. Det svenska kommittéförslaget öppnar också möjlighet att hålla sjöförklaring inom stängda dörrar. Denna möj­ lighet utsträcks till att gälla även i sådana fall då sjöförklaring visserligen skall ske beträffande båda fartygen men inte kommer till stånd samtidigt. Den sjöförklaring som äger rum först skall då kunna hållas inom stängda dörrar. Motsvarande förslag har upptagits av de finska och norska kom­ mittéerna men inte av den danska kommittén. Under de nordiska departementsöverläggningarna har även från dansk sida uttalats viss sympati för denna lösning. Frågan övervägs f. n. i det danska justitsministeriet i sam­ band med behandlingen av ett förslag från en särskild kommitté som gjort en översyn av reglerna i retsplejeloven angående förfarandet i sjörättsmål. Starka skäl kan anföras för möjligheten att hålla sjöförklaring inom stängda dörrar. När det gäller sammanstötning med främmande fartyg är det från sjöfartssäkerhetssynpunkt en klar fördel om sjöförklaring kom­ mer till stånd, även om den hålls inom stängda dörrar, i jämförelse med att någon sjöförklaring inte äger rum alls. I detta fall gör sig inte heller de principiella betänkligheterna så starkt gällande. Sekretessen får som offent­ lighetskommittén framhållit i sitt remissyttrande ses som en eftergift, som är betingad av att offentlighetsprincipen saknar motsvarighet i de flesta andra länder. Vidare märks att de tankegångar som uppbär den föreslagna ordningen ingalunda är nya för gällande svensk lagstiftning. Rättegångs­ balken erbjuder vissa om än mycket begränsade möjligheter att hålla för­ handling inom stängda dörrar. Och enligt de i tryckfrihetsförordningen angivna grunderna för inskränkning i allmänna handlingars offentlighet får sådan inskränkning ske bl. a. till skydd för statens, menigheters och enskildas behöriga ekonomiska intresse, en princip som kommit till när­ mare uttryck i sekretesslagen. Med hänsyn till vad jag nu har anfört sy­ nes någon tvekan ej behöva råda om behovet och värdet av den föreslagna möjligheten att hålla sjöförklaring inom stängda dörrar, när det är fråga om sammanstötning med främmande fartyg, för vilket motsvarande ut­ redning inte företas. En viss tvekan kan väl inställa sig beträffande förslaget om sekretess i andra sammanstötningsfall. Där gäller frågan sekretesskydd för den sjö­ förklaring som äger rum först intill dess sjöförklaring eller motsvarande utredning verkställs beträffande det andra fartyget. I dessa fall torde be­ hovet av sekretesskydd generellt sett inte vara lika starkt som när det brister helt i utredningshänseende på den andra sidan. Men även här föreligger ett skyddsintresse av väsentligen samma slag. En viktig skillnad

Kungl. Maj:ts proposition nr j145 dr 1966 139

att beakta här är att sekretesskyddet i regel kan väntas bli kortvarigt. Sjö­ förklaring skall ju hållas beträffande det andra fartyget så snart som möj­ ligt. Under de nordiska departementsöverläggningarna har förslaget även på denna punkt vunnit anslutning från svensk, finsk och norsk sida, me­ dan slutlig ståndpunkt ännu ej tagits i Danmark. Jag anser mig böra biträ­ da kommitténs förslag även i denna del. I ett remissyttrande har framförts den meningen att kommitténs förslag bör kompletteras, så att även den senare sjöförklaringen kan sekretessbeläggas. Jag har viss förståelse för denna synpunkt men anser dock inte till­ räckliga skäl föreligga för en sådan komplettering. Den part för vars fartyg sjöförklaring avges sist behöver aldrig riskera att bli blottställd i bevis­ hänseende på samma sätt som motparten. Jag ansluter mig således i allt väsentligt till kommitténs förslag beträf­ fande sammanstötningsfallen.

Liksom i kommittébetänkandet omfattar sjöförklaringsreglerna i departementsförslaget 301—315 §§. De är emellertid som jag tidigare nämnt flyt­ tade från 13 kap. till ett nytt 12 kap., som inleds med dagboksreglerna och därefter upptar sjöförklaringsreglerna och sist besiktningsreglerna.

De särskilda bestämmelserna

101 §.

Denna paragraf i befraktningskapitlet innehåller en bestämmelse om

vårdnadsplikt för bortfraktaren i fråga om mottaget gods. I ett nytt andra stycke föreslås bestämmelse om underrättelseplikt för honom när gods förkommit, minskats eller skadats.

Med hänsyn till att den nuvarande sjöförklaringsplikten för fall av last­ skada föreslås bli ersatt av en ordning med fakultativ sjöförklaring upp­ står behov av en regel om att bortfraktaren skall underrätta lastägaren för den händelse det till befordran mottagna godset förkommit, minskats eller skadats. Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall bortfraktaren från godsets mottagande till dess avlämnande ha noggrann vård om godset och i övrigt iaktta lastägarens rätt och bästa. Denna lydelse torde i sig inne­ bära skyldighet för bortfraktaren att hålla lastägaren underrättad om last­ skada och liknande, så att denne får tillfälle att bevaka sitt intresse avutredning med anledning därav. För att undanröja all tvekan kan det dock vara lämpligt att som kommittén föreslagit införa en uttrycklig före­ skrift härom. Enligt den av kommittén föreslagna bestämmelsen skall un­ derrättelseplikten inte gälla annat än när underrättelse är påkallad av last­ ägarens intresse. Med hänsyn till att lastägarens rätt att låta verkställa besiktning till skillnad från hans rätt att utverka fakultativ sjöförklaring

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 1 4.7 dr 1966

inte är begränsad enligt förslaget, bör dock underrättelseplikten inte göras beroende av en prövning av lastägarens intresse av underrättelse. I ett remissyttrande har förordats, att bestämmelsen utformas i överens­ stämmelse med det norska kommittéförslaget, som bl. a. föreskriver att underrättelse till lastägaren skall ges »der dette ikke er förbundet med sserlig ulempe.» Någon sådan begränsning torde dock inte böra göras. Där­ emot torde i överensstämmelse med vad som förordats av ett par remiss­ instanser böra föreskrivas, att underrättelsen skall ges till avlastaren, om lastägaren inte är känd. Sådana situationer förekommer enligt advokat­ samfundet mycket ofta i praktiken. I enlighet härmed innehåller departementsförslaget, att om gods förkommit, minskats eller skadats bortfraktaren snarast skall underrätta lastägaren eller, om denne inte är känd, avlastaren. För att förebygga varje möjlighet till missförstånd rörande tilläggsbestämmelsens räckvidd har orden »under resa» i kommittéförsla­ get utgått. Bestämmelsen ansluter sig sålunda helt till första stycket. Den danska propositionen bibehåller obligatorisk sjöförklaring vid last­ skada. Därmed uppkommer inte något behov av en kompletterande regel i den danska lagen. Sedan jämkning företagits även i den norska kommit­ téns förslag, föreligger överensstämmande svenska, finska och norska för­ slag i denna del.

Som jag redan nämnt i den allmänna motiveringen har de särskilda be­ stämmelserna om sjöförklaring i departementsförslaget undergått en viss omflyttning i förhållande till kommitténs förslag. Liksom i detta förslag in­

leds sjöförklaringsavsnittet med bestämmelser i 301 och 302 §§ om när sjö­

förklaring skall hållas. I 301 § behandlas de fall då sjöförklaring är obliga­ torisk och i 302 § regleras den fakultativa formen. Därefter anges i 303 § syftet med och innebörden av sjöförklaring. I 304 § följer bestämmelser om var sjöförklaringen skall äga rum och därefter innehåller 305 § bestäm­ melser om behörig sjöförklaringsmyndighet. Ordningen mellan dessa båda paragrafer betingas av att frågan om behörig myndighet är beroende avplatsen för sjöförklaringen. I 306 § föreskrivs skyldighet för befälhavaren och, i vissa fall, redaren att göra anmälan till vederbörande sjöförklarings­ myndighet så snart anledning till sjöförklaring föreligger. Följande para­ graf innehåller föreskrifter för rätten att utsätta sammanträde för sjöförkla­ ring och utfärda kallelser. I 308 § meddelas vissa särskilda bestämmelser för fall av sammanstötning mellan fartyg. Förfarandet inför rätten regleras i 309 och 310 §§. Därefter följer i 311 § bestämmelser om ny sjöförklaring när tidigare utredning befinnes ofullständig och i 312 § bestämmelse om undantag från sjöförklaringsplikten när annan tillfredsställande utredning föreligger eller kan väntas. I 313 § följer bestämmelser om sjöförklaring för främmande fartyg. Enligt 314 § äger Kungl. Maj :t förordna om utredning genom särskild undersökningskommission vid vissa exceptionella olycks­

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1966 141

händelser. Sjöförklaringsavsnittet avslutas med 315 §, som innehåller att Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande sjöfartsstyrelsen med­ delar närmare föreskrifter om tillämpningen av sjöförklaringsreglerna. De föreslagna bestämmelserna hänför sig enligt sin lydelse som regel till det fall att sjöförklaring äger rum inför domstol. Enligt 305 § sista stycket gäller de i tillämpliga delar även i fråga om sjöförklaring inför konsul. Bestämmelserna om sjöförklaring hänger nära samman med bestämmel­ serna om skyldighet för fartygs befälhavare att avge rapport i anledning av vissa händelser. Dessa senare bestämmelser har i departementsförslaget upptagits i 70 §, som ingår i befälhavarekapitlet. Rapportplikten tjänar vä­ sentligen samma ändamål som den obligatoriska sjöförklaringen. De situa­ tioner som föranleder rapport sammanfaller också i det närmaste med dem som föranleder obligatorisk sjöförklaring. Det torde därför vara lämpligt att behandla bestämmelserna om rapportskyldigheten i samband med 301 §.

301 §. Denna paragraf innehåller i huvudsaklig överensstämmelse med 301 § i kommittéförslaget en uppräkning av de fall då sjöförklaring skall vara obli­ gatorisk. Den motsvaras nu av bestämmelser i 40 och 317 §§ sjölagen.

Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen biträder jag kommit­ téns förslag att slå samman de nuvarande instituten sjöförklaring och sjö­ förhör till ett gemensamt institut, benämnt sjöförklaring. Som jag också anfört där skall sjöförklaring vara obligatorisk i vissa fall. Dessa behand­ las som nämnt i förevarande paragraf. Sjölagen innehåller inte någon bestämmelse om vilka slags fartyg som omfattas av skyldigheten att lämna rapport eller avge sjöförklaring. Kom­ mittéförslaget innehåller inte heller någon bestämning i denna del i vida­ re mån än att sjöförklaringsplikten anges omfatta svenska fartyg. I praxis tillämpas de nuvarande bestämmelserna endast undantagsvis på andra far­ tyg än handels- och fiskefartyg. För icke-kommersiella statsfartyg ombe­ sörjs regelmässigt erforderlig utredning av myndighet under vars förvalt­ ning fartyget hör. I fråga om nöjesfarkoster kommer sjöförklaring eller sjö­ förhör ibland till stånd efter offentligt eller enskilt initiativ. Frågan om de föreslagna bestämmelsernas tillämplighet på olika fartygskategorier har uppmärksammats under remissbehandlingen. I yttrandena från Stock­ holms rådhusrätt, generaltullstyrelsen och chefen för marinen förordas eller förutsätts sålunda, att bestämmelserna om obligatorisk sjöförklaring skall gälla endast för handelssjöfarten. Svea hovrätt förordar likaså, att mindre fartyg generellt undantas från sjöförklaringsplikt, dock under för­ utsättning att varken svårare personskador uppstått eller det på grund av sammanstötning eller grundstötning uppkommit skada av någon betyden­ het. En avvikande mening har kommit till uttryck i yttrandet från chefen

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

för Södra kustdistriktet, vilken anser att bestämmelserna om sjöförklaring bör med vissa inskränkningar tillämpas även på småbåtar. Sjölagen är avfattad med tanke främst på handelssjöfarten men är i prin­ cip tillämplig på all sjöfart. Detta gäller också bestämmelserna om rapportoch sjöförklaringsplikt. Jag är emellertid ense med dem som menar att rapport- och sjöförklaringsplikten inte står så väl samman med småbåtstrafiken. Jag vill därför förorda en begränsning av tillämpningsområdet för bestämmelserna härom. En sådan begränsning synes lämpligen kunna ske i anslutning till den praxis som utvecklat sig. Jag förordar sålunda att be­ stämmelserna om obligatorisk rapport till sjöfartsstyrelsen och om obligato­ risk sjöförklaring begränsas till att avse svenska handels- och fiskefartyg. Med handelsfartyg och fiskefartyg torde här liksom i fråga om dagbokspliktens omfattning få avses detsamma som i 1960 års sjöbefälskungörelse. Nå­ gon motsvarande begränsning görs inte i de övriga nordiska förslagen. Det norska förslaget innehåller dock en viss motsvarighet i en regel, att Kongen kan genom närmare föreskrifter begränsa sjöförklaringsplikten till vissa slags fartyg eller fartyg under viss storlek. När det gäller fakultativ sjöförklaring torde däremot bestämmelserna bö­ ra vara tillämpliga på alla svenska fartyg. Det betyder att inte bara nöjesfarkosterna utan även statsfartygen omfattas av regeln. På liknande sätt bör bestämmelserna om fakultativ rapport vara tillämpliga på alla fartyg. Här torde inte ens böra göras inskränkning till svenska fartyg. Som jag återkommer till i det följande vill jag förorda, att sjöförklaring skall kun­ na avges inför svensk myndighet även för främmande fartyg, både nor­ diska och andra. Befälhavare på sådant fartyg bör då också kunna åläggas att avge rapport, när det anses behövligt. I enlighet med vad jag sålunda anfört inleds 301 § i departementsförslaget med en bestämning av sjöförklaringspliktens omfattning till att gälla svenska handelsfartyg och fiskefartyg. På samma sätt anges i ingressen till 70 §, att rapportplikten gäller för befälhavaren på handelsfartyg eller fiske­ fartyg. Där har inte uttryckligen angetts att bestämmelsen avser svenska fartyg men innebörden är denna. Det följer av den princip som i övrigt kän­ netecknar den redaktionella utformningen av befälhavarekapitlet. Sjölagen innehåller f. n. en ganska vidlyftig uppräkning av de fall då sjö­ förklaring (40 §) och sjöförhör (317 §) skall äga rum. I nära anslutning till kommitténs förslag förordar jag en förenkling i denna del och föreslår att de fall då obligatorisk sjöförklaring skall äga rum tas upp i förevaran­ de paragraf under åtta särskilda punkter. Den viktigaste ändringen i sak går ut på att sjöförklaringsplikten inskränks i fråga om olyckshändelser i utländsk hamn som medfört skada på personer som inte medföljer farty­ get, såsom hamn- och stuveriarbetare, eller på egendom utanför fartyget. En nyhet är vidare att förslaget bland de händelser som föranleder sjöför­ klaring tar upp det fallet att någon som avlidit ombord begravts i sjön.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 ur 1966 113

Punkterna 1 och 2. Som första händelse som skall föranleda sjöförkla­

ring upptar paragrafen under punkt 1 det fallet att någon, medan farty­ get var på väg, i samband med fartygets drift har eller kan antas ha avli­ dit eller erhållit svår kroppsskada. Punkt 2 innehåller det fallet att annars i samband med fartygets drift någon ombordanställd eller annan som med­ följer fartyget har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada. Dessa båda bestämmelser motsvarar punkt 1 i kommitténs förslag. Liksom enligt kommittéförslaget omfattar bestämmelserna de fall då nå­ gon har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada. Vidare överensstämmer de med kommittéförslaget såtillvida att händelsen skall ha inträffat i samband med fartygets drift. Denna begränsning ersätter sjö­ lagens nuvarande uttryck »medan fartyg till sjöfart nyttjas», vilket föran­ lett tvekan i fråga om fartyg som är upplagda eller undergår långvariga ha­ veri- eller klassningsarbeten vid varv och liknande. Med uttrycket »i sam­ band med fartygets drift» avses att fartyget nyttjas i verksamhet som är ty­ pisk för handelssjöfarten och för vilken det normalt fordras att fartyget är bemannat av befälhavare och besättning. Mellan denna verksamhet och den inträffade händelsen bör som kommittén anfört föreligga orsakssamman­ hang. Detta villkor innebär inte krav på vad man brukar benämna adekvat kausalitet men sambandet bör vara mer än rent tidsmässigt. Kravet på sam­ band med fartygets drift innebär en viss begränsning i förhållande till gäl­ lande rätt, som föreskriver skyldighet att avge sjöförklaring när någon av besättningen eller annan ombordvarande genom olyckshändelse ljutit dö­ den eller lidit svårare kroppsskada. Den föreslagna bestämmelsen innefattar emellertid även en utvidgning, i det att den dels omfattar även olyckshän­ delser som drabbar andra än besättningen och övriga ombordvarande perso­ ner och dels föreskriver sjöförklaringsplikt så snart det kan antas, att nå­ gon avlidit eller fått svår kroppsskada. Utvidgningen har skett främst av hänsyn till sjöfartssäkerheten. Ett särskilt problem utgör sådana olyckshändelser som i samband med fartygs drift drabbar personer i land, särskilt vid lastning och lossning. Det har visat sig att sjöförklaringsplikten i dessa fall föranlett olägenheter utom­ lands för den svenska sjöfarten. Kommittén har sålunda anfört, att förhål­ landena särskilt i Amerikas förenta stater är sådana att det skulle medföra ej oväsentliga nackdelar för vår sjöfart på detta land, om alla olyckshän­ delser medan fartyg ligger i hamn skulle föranleda obligatorisk sjöförkla­ ring. Det kan nämligen förutsättas, att rekvisitet svår kroppsskada där skul­ le få en annan och förmodligen långt vidare tolkning än i Sverige. Detta skulle leda till att fartygsbefälhavaren i åtskilliga fall ställs inför valet att antingen avlägga sjöförklaring beträffande olyckshändelse av jämförelse­ vis obetydlig beskaffenhet eller också underlåta detta och därmed utsätta redaren för risk att underlåtenheten betraktas som en besvärande omstän­ dighet för fartyget i en eventuell rättegång inför amerikansk domstol. I de

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

fall då sjöförklaring kommer till stånd skulle vidare det läget uppstå att sakägaren får vara representerad vid förrättningen men inte kan av utredningsmyndigheten tvingas till personlig inställelse för förhör. Inte heller kan andra personer från land tvingas till inställelse för sådant ändamål. Utredningen skulle därigenom kunna komma att brista i fullständighet på ett sätt som är otillfredsställande för fartyget. För att förebygga sådana olä­ genheter har kommittén förordat en lösning som innebär att i fråga om an­ nan än befälhavaren och medlem av besättningen sjöförklaring skall vara obligatorisk endast under förutsättning att händelsen inträffat »till sjöss». Med detta uttryck har kommittén inte menat att utesluta alla olyckshändel­ ser i hamn. Har t. ex. ett fartyg lagt ut från kaj för att löpa ut ur hamn får det enligt kommittén anses vara till sjöss redan innan det lämnat hamnom­ rådet. Denna vidsträckta innebörd av uttrycket till sjöss har emellertid för­ anlett viss kritik under remissbehandlingen. Även enligt min mening är ut­ trycket mindre lämpligt för alla de situationer som kommittén avser. En re­ missinstans har som alternativ nämnt »under resa», men inte heller detta uttryck torde motsvara vad som avses. Fartyget kan nämligen ofta sägas vara under resa även när det gör uppehåll i hamn. Däremot torde den åsyf­ tade begränsningen kunna uttryckas med orden under det fartyget var på väg. Denna formulering anknyter till den internationellt vedertagna termen »under way». Enligt de internationella sjövägsreglerna (1960 års sjövägsregler Kap. A under Regel 1 C) anses fartyg vara på väg när det inte ligger till ankars, är förtöjt vid land eller står på grund. Jag förordar detta ut­ tryck. Samma uttryck har valts i den finska propositionen. Däremot an­ vänds här andra uttryck i de danska och norska propositionerna. Det dans­ ka förslaget hänför sig till händelser »uden for ophold i havn eller på red» och det norska till »mens skipet ikke ligger oppankret eller fort0yd i havn eller på red i utlandet». Att märka är att i de fall som enligt vad jag nu anfört faller utanför sjöförklaringsplikten sjöförklaring kan komma till stånd enligt 302 § på be­ gäran av sjöfartsstyrelsen, om denna t. ex. finner hänsyn till sjöfartssäkerheten kräva att utredning sker i sjöförklaringens form. Som kommittén föreslagit bör den obligatoriska sjöförklaringen omfatta alla olyckshändelser som drabbar ombordanställda och andra som medföl­ jer fartyget. Om t. ex. en passagerare förolyckas i samband med fartygets drift är alltså sjöförklaring obligatorisk även om han vid tillfället uppehöll sig i land. Omvänt bör av de skäl jag förut anfört sjöförklaringsplikten inte gälla när t. ex. en stuveriarbetare skadas under lastnings- eller lossningsarbete, även om han vid tillfället uppehöll sig ombord. Skulle han medfölja fartyget, vilket är brukligt på vissa håll, gäller dock sjöförklaringsplikten. Redaktionellt har det fall då sjöförklaringsplikten gäller i andra situatio­ ner än när fartyget är på väg i departementsförslaget skilts ut till en sär­ skild punkt, betecknad punkt 2. Enligt vad jag anfört i det föregående om-

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 145

fattar den endast ombordanställda och andra som medföljer fartyget. Sam­ ma redaktionella uppdelning har skett i de danska, finska och norska pro­ positionerna. Det finska förslaget överensstämmer helt med det svenska. Det danska förslaget gör däremot i punkt 2 inte begränsning till händelser som inträffat i samband med fartygets drift. I stället omfattar punkt 2 i det danska förslaget endast befälhavaren och medlemmar av besättningen. Vi­ dare är den begränsad till händelser utanför dansk hamn och såvitt angår dödsfall till sådana som inträffat ombord. Det norska förslaget avviker från det svenska såtillvida att det liksom det danska förslaget i punkt 2 tar upp även det fallet att befälhavaren eller någon av besättningen avlidit ombord, oavsett om det skett i samband med fartygets drift. Den utvidgning av sjöförklaringsplikten som sålunda skett i de danska och norska förslagen har sin motsvarighet i de svenska och finska bestäm­ melserna om skyldighet för befälhavaren att avge rapport till sjöfartsstyrelsen. Denna rapportplikt ansluter nära till bestämmelserna om obligato­ risk sjöförklaring men är något mera vidsträckt. Bestämmelserna är i departementsförslaget som jag förut nämnt intagna i 70 § i befälhavarekapit­ let. De fördelar sig där på åtta särskilda punkter motsvarande dem i före­ varande 301 §. Punkterna 1 och 2 har som jag redan antytt ett något mera vidsträckt tillämpningsområde. I punkt 1 saknas sålunda begränsningen till fall då fartyget är på väg och i punkt 2 ställs inte krav på händelsens samband med fartygets drift. Däremot avser punkt 2 endast ombordanställ­ da men inte andra som medföljer fartyget. När det gäller de ombordanställ­ da talar bl. a. sociala skäl för en sådan utsträckning av rapportplikten, så att alla dödsfall och fall av svår kroppsskada inom denna personkrets kom­ mer till sjöfartsstyrelsens kännedom och därigenom enligt 302 § i förslaget kan bli föremål för utredning i sjöförklaringens form, om sjöfartsstyrelsen finner anledning därtill. Det finska förslaget avviker i fråga om rapport­ plikten från det svenska förslaget såtillvida, att rapportplikten i fall som av­ ses i punkt 2 sammanfaller med sjöförklaringsplikten.

Punkt 3. Denna punkt avser det fallet att någon som avlidit ombord be­

gravts i sjön. Den överensstämmer med punkt 2 i kommitténs förslag och utgör en nyhet för sjölagen. Den motiveras av att det i hithörande fall in­ te kan förutsättas att vanlig utredning görs av läkare, som utfärdar döds­ attest. Samma bestämmelse finns i de övriga nordiska förslagen. Av dessa tar de danska och norska förslagen under samma punkt upp ytterligare ett fall, nämligen det att någon som följer med fartyget har eller kan antas ha drunknat från fartyget. Detta fall är i de svenska och finska förslagen i stället upptaget vid sidan av nyssnämnda fall som anledning till obligato­ risk befälhavarerapport. Sådana händelser, som inte alltid har samband med fartygets drift, inträffar ofta medan fartyget ligger i hamn och utred­ ning kan då vanligen ske genom den lokala polismyndigheten. Det torde

146 Kungl. Maj.ts proposition nr Hd år 1966

vara både tillräckligt och ändamålsenligt att sjöförklaring för dessa fall kan komma till stånd enligt 302 § på begäran av t. ex. sjöfartsstyrelsen.

Punkt 4. Enligt denna punkt, som i sak överensstämmer med punkt 3 i

kommittéförslaget, skall sjöförklaring hållas när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord. Bestämmelsen ersätter gällande be­ stämmelser om sjöförklaring när det ombord yppats ett flertal fall av smittosam sjukdom eller något fall av skörbjugg, beri-beri eller förgiftning. I ett remissyttrande har mot uttrycket allvarlig förgiftning anmärkts att det är för vagt och kan omfatta även förgiftning genom förtäring av alkohol eller narkotikum. Enligt min mening är uttrycket godtagbart. Genom kravet att förgiftningen skall vara allvarlig utesluts bagatellfallen. Samma bestäm­ melse finns i de övriga nordiska förslagen. Enligt punkt 4 i 70 § föreligger rapportplikt i fall som här avses. Detsam­ ma gäller enligt det finska förslaget.

Punkt 5. Denna punkt motsvarar punkt 4 i kommittéförslaget och upptar

det fallet att fartyget stött samman med annat fartyg eller stött på grund. Förslaget vilar i denna del på tanken, att fartygskollision och grundstötning av hänsyn till sjöfartssäkerheten alltid bör föranleda sjöförklaring, alltså oberoende av om skada uppstår. I ett par remissyttranden har ifrågasatts om inte bestämmelsen bör om­ fatta även sammanstötning med annat föremål till lands eller till sjöss. Så­ dan sammanstötning bör dock enligt min mening inte föranleda sjöförklaringsplikt annat än om skada av någon betydenhet uppkommit. För des­ sa fall blir bestämmelsen i punkt 7 tillämplig. Däremot omfattar bestämmel­ sen sådan s. k. oegentlig sammanstötning som avses i 222 § i förslaget. I överensstämmelse med vad kommittén anfört bör inte till grundstötning räknas sådana händelser som i vissa sammanhang utgör en normal och ofarlig företeelse i samband med fartygs drift. Som exempel kan nämnas, att ankrat eller förtöjt fartyg till följd av förändring i vattenståndet kom­ mer i beröring med botten eller vattenståndet gör det nödvändigt att dyeller sandbankar i flod eller hamninlopp forceras. Sådan grundkänning som då kan förutses komma att ske hör inte under bestämmelsen. Om grund­ känningen medför skada av någon betydenhet på fartyget, blir emellertid bestämmelsen i punkt 7 tillämplig. De danska, finska och norska förslagen överensstämmer även i denna punkt helt med det svenska förslaget. Rapportskyldighet föreskrivs för här ifrågavarande fall i de svenska och finska förslagen.

Punkt 6. Denna punkt motsvarar punkt 5 i kommittéförslaget. Den avvi­

ker från detta såtillvida som den upptar inte bara det fallet att fartyget över­

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 147

givits i sjön utan även det att fartyget försvunnit. Sistnämnda fall har sin motsvarighet i sjölagens bestämmelse om sjöförhör när fartyget förolyckats. Tillägget har förebild i det danska kommittéförslaget och har förordats under remissbehandlingen av Föreningen Sveriges häradshövdingar. Sådana händelser som innebär att fartyget försvunnit med man och allt, vare sig det förlist eller är borta av annan anledning, faller visserligen in under en eller flera av paragrafens övriga punkter. Men det kan ändå vara lämpligt att särskilt omnämna fallet. Så har skett också i de danska och norska för­ slagen. Motsvarande bestämmelse om befälhavarerapport upptar naturligen en­ dast det fallet att fartyget övergivits i sjön. Detsamma gäller det finska för­ slaget, som i denna del har överensstämmande regler om rapportskyldighet och sjöförklaringsplikt.

Punkt 7. I punkt 7 föreskrivs sjöförklaring när det i samband med far­

tygets drift har eller kan antas ha uppkommit skada av någon betydenhet antingen på fartyget eller, under det fartyget var på väg, på egendom utan­ för fartyget. Bestämmelsen avviker något från motsvarande bestämmelse i punkt 6 i kommittéförslaget. För sjöförklaring förutsätts att det är frå­ ga om skada av någon betydenhet, vare sig skadan träffat fartyget eller egendom utanför fartyget. Genom denna förutsättning kan från obligato­ risk sjöförklaring uteslutas sådana fall då de besvär och kostnader som är förenade med sjöförklaring skulle te sig oproportionerligt stora. Enligt vad jag förut anfört begränsas sjöförklaringsplikten enligt punkt 1 vid döds­ fall och personskadefall till sådana händelser som inträffat medan farty­ get var på väg. Det skulle se egendomligt ut om sjöförklaringsplikten var mera omfattande vid sakskada än vid personskada. Samma begränsning fö­ reslås därför här som i punkt 1, dvs. att när det gäller skada på egendom utanför fartyget sjöförklaringsplikten skall inträda endast om skadan upp­ kommit medan fartyget var på väg. Samma begränsning görs i de övriga nordiska förslagen. Redaktionellt avviker dock det danska förslaget genom att det hänför sig till fall då fartyget inte ligger i hamn eller på redd. De övriga nordiska förslagen har även i övrigt samma innehåll som det svenska så när som på ett viktigt undantag. Som jag nämnt tidigare skiljer sig näm­ ligen det danska förslaget från de övriga genom att det behåller obligatorisk sjöförklaring även vid lastskada. Motsvarande bestämmelse i 70 § om rapportskyldighet är något vidsträck­ tare. Den omfattar även lastskador och gäller i fråga om skada på egendom utanför fartyget utan den här föreslagna begränsningen till fall då fartyget var på väg. Detsamma gäller det finska förslaget om rapportplikt.

Punkt 8. Under punkt 8 nämns det fallet att brand, explosion eller för­

skjutning av någon betydenhet inträffat i lasten. Bestämmelsen är i sak den­

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 1 45 år 1966

samma som i punkt 7 i kommittéförslaget. De händelser som avses här an­ går inte bara lastens utan också fartygets och de ombordvarandes säkerhet. Under remissbehandlingen har Sveriges advokatsamfund fäst uppmärksam­ heten på de vanligen ekonomiskt betydande skador som uppkommer genom sammanblandning av flytande laster och hemställt att även det fallet att sammanblandning inträffat i lasten upptas i paragrafen. Dessa fall torde dock böra behandlas som andra fall av lastskada. Rapportplikten i förening med möjlighet att utverka fakultativ sjöförklaring bör sålunda vara tillfyl­ lest. Bestämmelsen härom i punkt 8 i 70 § nämner inte brand- och explosionsfallen, eftersom dessa alltid kan förutsättas vara förenade med last­ skada. De finska och norska förslagen innehåller samma bestämmelse som punkt 8 i 301 §. Detta fall skall även enligt det finska förslaget föranleda befäl­ havarerapport. Det danska förslaget inskränker sig däremot i denna del till att nämna enbart förskjutning. Brand- och explosionsfallen hör nämligen i stället under lastskadefallen i den danska punkt 7.

Som jag delvis berört i den allmänna motiveringen medger förslaget un­ dantag från sjöförklaringsplikten i vissa fall. Dessa behandlas i 308 § and­ ra stycket samt 312 och 314 §§ i förslaget. En erinran härom bör tas in i pa­ ragrafen, så att man redan här får fullständigt besked om sjöförklaringspliktens omfattning under olika förhållanden.

302 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om fakultativ sjöförklaring och överensstämmer nära med 302 § i kommittéförslaget.

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i gällande rätt. Som jag berört i den allmänna motiveringen bör, med hänsyn till att den nuvarande ord­ ningen med obligatorisk sjöförklaring i fall av lastskada upphävs, möjlighet beredas lastägaren alt själv påfordra sjöförklaring. F. n. förekommer sjö­ förklaring i lastskadefall som regel endast när skadan är av den betydenhet att den anses motivera de besvär och kostnader som en utredning i denna form för med sig. I anslutning härtill bör som kommittén föreslagit last­ ägarens rätt att få till stånd sjöförklaring begränsas till fall då uppkommen skada är av någon betydenhet. Med lastägaren likställs enligt uttalande av kommittén i motiven den som genom infriat försäkringsåtagande eller på annat sätt inträtt i lastägarens rätt. Sjöassuradörernas förening har i sitt remissyttrande framhållit, att det ofta kan förflyta tämligen lång tid innan en försäkringsgivare formellt övertagit lastägarens rätt, dvs. innan en skada är slutgiltigt reglerad, och att lastförsäkringsgivare därför borde få själv­ ständig rätt att påkalla sjöförklaring. Behovet av en så vidsträckt rätt för

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966 149

lastförsäkringsgivare kan väl ifrågasättas, eftersom försäkringsförhållandet som regel torde medföra skyldighet för lastägaren att tillvarata lastförsäk­ ringsgivarens utredningsintresse. Lastägaren är emellertid inte alltid känd. Även om i sådant fall underrättelse enligt 101 § i förslaget skall gå till av­ lastaren kan det därför vara ändamålsenligt att i förevarande hänseende utan vidare likställa lastförsäkringsgivare med lastägare. Jag förordar att kommitténs förslag kompletteras med en bestämmelse härom. Som jag fram­ hållit i den allmänna motiveringen äger lastintressent inte påkalla sjöför­ klaring på grund av lastskada i sådant fall då fartyget sammanstött med främmande fartyg och sjöförklaring inte skall äga rum till följd av de sär­ skilda reglerna i 308 § i förslaget. Detsamma bör gälla när särskild under­ sökningskommission förordnats och sjöförklaring på den grund inte är er­ forderlig. Även i andra fall än då lastskada uppkommit kan det finnas ett beaktansvärt intresse av att utredning i sjöförklaringens form kommer till stånd. Det gäller särskilt händelser som har samband med fartygets drift. I sjöfartssäkerhetens intresse bör för sådana fall en allmän rätt tilläggas sjöfartsstyrelsen att förordna om sjöförklaring. En sådan befogenhet för sty­ relsen kan få betydelse även för sådana fall som avses i 301 § men som inte föranlett sjöförklaring, t. ex. därför att händelsen synts falla utom ramen för bestämmelserna där eller något annat misstag förelupit eller också ve­ derbörlig anmälan underlåtits. Med hänsyn till det ansvar för fartyg, liv och gods som åvilar befälhavaren bör även han äga påkalla sjöförklaring. Det­ samma gäller redaren. Till skillnad från den obligatoriska sjöförklaringen bör den fakultativa sjöförklaringen omfatta alla svenska fartyg. Utom för lastskadefallen är pa­ ragrafen främst tillkommen i sjöfartssäkerhetens intresse. Dess tillämp­ ningsområde bör därför inte begränsas till handels- och fiskefartyg. I enlighet med vad jag sålunda anfört innehåller paragrafen, att sjöförkla­ ring skall avges för svenskt fartyg, när i anledning av händelse som inträffat i samband med fartygets drift sjöfartsstyrelsen förordnar därom eller be­ fälhavaren eller redaren finner det påkallat och att detsamma gäller när lastägare eller lastförsäkringsgivare i annat fall än som avses i 308 § andra stycket eller 314 § begär det för att vinna upplysning om skada av någon betydenhet på godset, vilken uppkommit eller kan antas ha uppkommit i samband med fartygets drift. När sjöförklaring skall äga rum åligger det enligt 306 § i förslaget i första hand befälhavaren och i vissa fall redaren att hos utredningsmyndigheten göra anmälan om sjöförklaring. När sjöförklaring påkallas av andra än dem själva måste de därför underrättas. Bestämmelse härom föreslås i andra stycket av paragrafen. Bestämmelserna i 302 § är inte avsedda att komma till tillämpning för att

150 Kungl. Maj ds proposition nr H5 år 1966

utverka ny sjöförklaring när sådan en gång hållits enligt 301 eller 302 §. För det fall att sjöförklaring visar sig ofullständig kan ny sjöförklaring komma till stånd enligt 311 § i förslaget. Av de övriga nordiska förslagen har det finska en bestämmelse som helt överensstämmer med första stycket i förevarande paragraf. De danska och norska förslagen avviker såtillvida att de saknar möjligheter för lastägare eller lastförsäkringsgivare att påkalla sjöförklaring. Dessa avvikelser för­ klaras av att det danska förslaget som jag förut nämnt behåller sjöförkla­ ringen i dess obligatoriska form vid lastskador och det norska förslaget ger lastintressent rätt att påkalla utredning i form av s. k. sjprettsskjpnn.

303 §. I denna paragraf anges syftet med och innebörden av sjöförklaring. Para­ grafen överensstämmer i allt väsentligt med 306 § i kommittéförslaget.

Under de nordiska departementsöverläggningarna har det ansetts lämpligt att omedelbart efter 301 och 302 §§ söka i korthet klargöra vad sjöförkla­ ring är. Det har skett i förevarande paragraf, som dels anger syftet med sjö­ förklaringen och dels helt kort ger upplysning om hur utredningen princi­ piellt skall bedrivas. Syftet är enligt första stycket att klarlägga händelsen och dess orsaker genom utredning om samtliga förhållanden som kan antas ha medverkat till händelsen eller vara av betydelse från sjöfartssäkerhetens synpunkt. Enligt andra stycket omfattar utredningen i första hand förhör med befälhavaren och de medlemmar av besättningen som antas kunna läm­ na upplysning i saken. Även andra personer som antas kunna lämna sådan »PPlysning skall höras. Vidare omfattar sjöförklaringen granskning av hand­ lingar eller föremål, som antas kunna tjäna till upplysning. Slutligen skall syn hållas på fartyget och den plats där händelsen inträffat, i den mån det kan antas främja utredningen. Förslaget bygger på samma princip som de nuvarande tämligen utförliga föreskrifterna om sjöförhör. Liksom kommit­ tén vill jag understryka värdet av att syn kommer till ökad användning, en synpunkt som under remissbehandlingen också framhållits av sjöfartsstyrelsen och Sveriges advokatsamfund. Hovrätten för övre Norrland har ifrå­ gasatt, om inte nuvarande bestämmelse om rätt för domstol att föranstalta om utredning genom polismyndighet bör behållas. Enligt min mening torde befogenhet för domstolen att för utredningsändamål påkalla biträde av an­ nan myndighet, inte bara polismyndighet, med hänsyn till sjöförklaringens syfte följa av allmänna regler. Vissa närmare bestämmelser kan möjligen böra införas härom men torde få övervägas i annat sammanhang. Det norska förslaget innehåller i 303 § bestämmelser som i allt väsentligt motsvarar fö­ revarande paragraf. Av de övriga saknar det danska förslaget motsvarighet till andra stycket, medan det finska förslaget helt saknar motsvarighet till paragrafen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 151

304 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om var sjöförklaring skall äga rum. Den överensstämmer väsentligen med 304 § i kommittéförslaget.

Sjöförklaringsinstitutet är som jag tidigare framhållit motiverat av beho­ vet att i tid säkra tillgången till utredning om sjöolyckor. Enligt nuvarande bestämmelse i 40 § sjölagen skall sjöförklaring avges så snart det kan ske. Däremot saknas föreskrift om var den skall avges. Av naturliga skäl kom­ mer som kommittén anfört främst i fråga den hamn där händelsen in­ träffat eller dit fartyget först anländer efter händelsen. I enlighet härmed har kommittén som huvudregel föreslagit att, om hinder ej möter, sjöför­ klaring skall hållas i den hamn där händelsen inträffat eller, om händel­ sen ägt rum till sjöss, i den första hamn till vilken fartyget eller befälha­ varen därefter anländer. Bestämmelsen innebär att sjöförklaringen till både tid och rum anknyts så nära som möjligt till den händelse som för­ anlett sjöförklaringen. Jag ansluter mig till detta förslag. Bestämmelsen tas upp som första punkt i paragrafens första stycke. Dess tillämpning är inte beroende av att behörig utredningsmvndighet finns i hamnorten. Den innebär i stället att behörig myndighet får bege sig dit, om denna ort är en annan än kansliorten. En sådan ordning torde som jag förut berört med hänsyn till nutida välutvecklade kommunikationer inte behöva med­ föra alltför stora praktiska problem. Många gånger kan det f. ö. vara till fördel att sjöförklaringen hålls på själva fartyget. Regeln rimmar också väl med önskemålet att syn skall komma till ökad användning. Mot en regel som sålunda förutsätter att domstolen i vissa fall måste samman­ träda på annan ort än kansliorten har hovrätten för Övre Norrland an­ märkt, att det enligt vår rättegångsordning i princip tillkommer domsto­ len att bestämma, om sammanträde skall hållas på annan ort än den vanliga sammanträdesorten. Jag anser emellertid att behovet av en reg­ lering för att göra sjöförklaringsinstitutet så effektivt som möjligt utgör ett tillräckligt starkt skäl för att bryta igenom en sådan princip. Den nu föreslagna regeln har motsvarighet i de övriga nordiska förslagen. Som kommittén anfört måste avsteg från denna huvudregel kunna gö­ ras i vissa fall. Kostnaderna för att uppehålla ett stort handelsfartyg blir i allmänhet betydande. Mången gång kan det te sig alldeles orimligt att hålla kvar ett fartyg i hamn för en händelse som i och för sig inte hind­ rar fartygets fortsatta färd och vars utredning tål uppskov. Med sjöför­ klaringen bör därför kunna anstå till annan hamn, om det därigenom kan vinnas avsevärd besparing i kostnader för fartyget eller andra vä­ sentliga fördelar, utan att syftet med sjöförklaringen åsidosätts. Bestäm­ melse därom upptas som andra punkt i förslå stycket av paragrafen. Un­ der »andra väsentliga fördelar» ryms bl. a. utredningstekniska fördelar. Hänsyn bör också kunna tas till sakägare som har etl berättigat intresse

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 1^5 år i96(i

av att utredningen sker i annan hamn, t. ex. för att han över huvud skall kunna medverka eller för att hans medverkan skall underlättas. Någon gång kan det väl också vara ett skäl för anstånd att fartyget befinner sig utomlands men snart kommer att anlöpa svensk eller annan nordisk hamn. En sådan tillämpning torde dock få ske med stor försiktighet. Jag vill understryka, att det för anstånd förutsätts att syftet med sjöförkla­ ringen inte äventyras. Det torde i allmänhet vara lämpligt att anståndsi egeln tillämpas i samrad med sjöfartsstyrelsen eller den utredningsmvndighet som enligt huvudregeln har att hålla sjöförklaringen. Sjöfartssty­ relsen och utredningsmyndigheten bör också kunna ta initiativ till upp­ skov när det är påkallat av utredningstekniska skäl. Av praktiska skäl måste regeln emellertid kunna tillämpas självständigt av fartygets befäl­ havare eller redare. Denne bör dock genast underrätta sjöfartsstyrelsen när anståndsmöjligheten utnyttjas och om anledningen till anståndet. En bestämmelse bör införas härom. Därigenom torde också tillgodoses ett av Stockholms rådhusrätt framfört önskemål att det av lagen bör framgå att befälhavaren eller redaren disponerar över tillämpningen av anståndsregeln. Samma regel om anstånd och underrättelseplikt upptas i de öv­ riga nordiska förslagen. Under remissbehandlingen har Stockholms rådhusrätt anmärkt, att om sjöförklaring skall hållas på annan ort än domstolens kansliort detta torde medföra större olägenheter än kommittén tycks ha tänkt sig i form av resor och andra särskilda anordningar som då krävs. Med den radi­ kala begränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar som jag förordar enligt vad jag anfört tidigare kan sådana olägenheter tänkas bli än större. Det gäller t. ex. sådana fall när endast få personer skall höras och det varken är anledning att företa syn ombord eller annars hålla samman­ trädet där eller när fartyget förlist och de räddade utan olägenhet kan infinna sig i domstolens kansliort. För enkla fall av sjöförklaring blir olä­ genheterna också mera framträdande enligt departementsförslaget än en­ ligt kommittéförslaget, eftersom jag ej ansett mig böra tillstyrka den av kommittén föreslagna möjligheten att hålla sjöförklaring utan förhand­ ling i vissa fall. En reglering av platsen för sjöförklaring helt i överens­ stämmelse med kommittéförslaget kan därför befaras bli alltför osmidig och medföra för stora påfrestningar på de domstolar som skall vara be­ höriga enligt förslaget. Jag vill därför förorda en mindre jämkning i den riktningen att sjöförklaringen inte nödvändigtvis måste hållas just i den hamn där fartyget befinner sig utan skall kunna hållas även i domstolens kansliort. I enlighet härmed bör till de av kommittén föreslagna bestäm­ melserna fogas ett tillägg av innehåll att sjöförklaringen kan hållas även i annan ort om särskilda skäl föranleder det. Sjöförklaringen skall dock hållas medan fartyget ännu befinner sig i den hamn som utgör sjöför­

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966 153

klaringsort enligt de tidigare nämnda reglerna. Tilläggsregeln har uppta­ gits som andra stycke i paragrafen. Vilken domstol som är behörig att uppta sjöförklaring i det särskilda fallet regleras i nästföljande paragraf. När fartyget befinner sig i ort där behörig domstol finns, uppkommer inga problem. Om däremot behörig domstol inte finns i orten skall den av sjöförklaringsdomstolarna som är närmast äga behörighet. För tillämpningen av denna regel torde vägled­ ning kunna ges i tillämpningsföreskrifter med stöd av 315 § i förslaget. Det avsteg från kommittéförslaget som den förordade tilläggsregeln ut­ gör innebär i praktiken inte någon alltför stor avvikelse från de övriga nordiska förslagen. Den finska propositionen föreskriver som huvudregel, att sjöförklaring avges inför rådhusrätten på den ort där händelsen in­ träffat eller dit fartyget eller befälhavaren först anländer, och upptar som subsidiär regel att, om rådhusrätt inte finns på orten, sjöförklaring skall avges inför rådhusrätten på närmast belägna ort. Denna reglering hin­ der som synes inte sjöförklaringen nödvändigtvis till just den hamn där fartyget befinner sig. De danska och norska propositionerna behåller där­ emot en lydelse i huvudsaklig överensstämmelse med det svenska kom­ mittéförslaget utan tilläggsregel. Behovet av en tilläggsregel är emellertid mindre i Danmark och Norge, eftersom samtliga underrätter där är be­ höriga sjöförklaringsdomstolar. I vissa fall kan hinder föreligga mot sjöförklaring när fartyget befin­ ner sig i hamn som anges i de nu föreslagna reglerna, t. ex. när händel­ sen upptäcks först efter fartygets avgång. Av huvudregelns grunder följer då att sjöförklaring skall hållas i nästa hamn som fartyget anlöper efter det att hindret upphört. Motsvarande gäller när enligt 302 § sjöfartsstyrelsen förordnar om sjöförklaring eller lastägare begär sådan utredning. Att sjöförklaring skall avges så snart som möjligt följer även av den föreslagna bestämmelsen i 306 §, enligt vilken anmälan om sjöförklaring skall göras snarast möjligt. Det svenska kommittéförslaget innehåller vidare en regel, att när i visst fall särskilda skäl föreligger sjöfartsstyrelsen äger bestämma vilken dom­ stol eller konsul som skall uppta sjöförklaringen. Regeln är tänkt för t. ex. det fallet att fartyget förlist med man och allt. De övriga nordiska försla­ gen innehåller en särregel för det fallet att fartyget försvunnit eller hela besättningen omkommit. Den innehåller att sjöförklaring i sådant fall skall äga rum i fartygets hemort, om inte vederbörande sjöfartsmyndighet med­ ger att den hålls på annan plats. För att få så stor nordisk likhet som möj­ ligt föreslår jag att en liknande särregel, avsedd för de fall då de vanliga reglerna ej blir tillämpliga, tas upp även i den svenska lagen. Enligt min mening kan det dock inte presumeras att hemorten regelmässigt är den lämpligaste utredningsorten. Att märka är bl. a. att fartygets hemort i Sverige inte som i våra nordiska grannländer behöver vara belägen vid

154 Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

kusten. Det torde i stället få ankomma på sjöfartsstyrelsen att efter lämp­ lighetsprövning i varje särskilt fall avgöra var sjöförklaringen skall verk­ ställas. Jag förordar att en sådan regel tas in i tredje stycket i stället för den av kommittén föreslagna regeln. Det torde få förutsättas att sjöfartsstyrel­ sen bestämmer orten i samråd med utrikesdepartementet, om sjöförkla­ ringen skall äga rum utrikes.

305 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om utredningsmyndigheterna och deras sammansättning. Paragrafen överensstämmer väsentligen med 303 § i kommittéförslaget. Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen föreslår jag, att behö­ righeten att uppta sjöförklaring inom landet koncentreras till ett fåtal un­ derrätter. Antalet svarar mot nuvarande antal fartygsinspektionsdistrikt, dvs. sju. De senare är Skellefteå, Sundsvalls, Stockholms, Kalmar, Malmö, Göteborgs och Karlstads distrikt. Inom Skellefteå distrikt är av statistiken att döma Luleå den mest betydande sjöfartsstaden, där också de flesta sjöförklaringar avges. I övrigt gäller detta på det hela taget de städer efter vilka distrikten fått sina namn. Jag föreslår därför att sjöförklaringsdomstolar blir de allmänna underrätterna för dessa sju hamnstäder, f. n. råd­ husrätterna där. Bestämmelse härom upptas i första stycket. I samma stycke anges att den domstol är behörig som är närmast den hamn eller ort där sjöförklaringen skall hållas enligt 304 §. På sjöförklaring är liksom på andra domstolsärenden lagen om handläggning av domstolsärenden tillämplig. En erinran härom bör som kommittén föreslagit göras i sjölagen. Av nämnda lags tillämplighet följer bl. a. att rätten är domför med en lagfaren domare, om inte annan föreskrift medde­ las. I överensstämmelse med vad som f. n. gäller enligt sjölagen bör i rätten vid sammanträde för sjöförklaring ingå två särskilda sjösakkunniga ledamö­ ter. Enligt nuvarande bestämmelser bör åtminstone en av dessa ha utövat tjänst som befälhavare på handelsfartyg. Fordras biträde av person med sär­ skild sakkunskap, kan rätten vidare tillkalla sådan person som ytterligare ledamot. De sjösakkunniga utses av rätten för ett år i sänder. Förslag till sjösakkunniga avges av handels- och sjöfartsnämnd eller av stadsfullmäkti­ ge i stad där sådan nämnd inte finns. Även suppleanter utses. Erfarenheten har visat att de sjösakkunniga ofta saknar erforderlig förtrogenhet med muderna sjöfartsförhållanden. Med hänsyn till den snabba tekniska utveckling­ en på området är det angeläget att sakkunnigeinstitutionen får en mera än­ damålsenlig reglering. Jag ansluter mig därför väsentligen till kommitténs förslag om en viss skärpning av kvalifikationskraven. Åtminstone en av de sjösakkunniga bör sålunda ha grundlig erfarenhet från tjänst som fartygseller maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen ha utövat sådan tjänst. De sjösakkunniga bör för varje särskild sjöförklaring utses av rätten från eu

Kungl. Mcij.ts proposition nr 145 ur 1966 155

förteckning som upptar minst tjugo namn. Denna skall årligen upprättas av sjöfartsstyrelsen för varje fartygsinspektionsdistrikt. Sjöfartsstyrelsen bör därvid beakta behovet av att nautisk, maskinteknisk och annan sådan sak­ kunskap blir väl företrädd. Dessutom bör såvitt möjligt tillses att de sakkun­ niga fördelar sig på sådana orter att domstolen lätt kan infinna sig i den hamn där fartyget befinner sig. Rätten bör välja ut de sjösakkunniga leda­ möterna med hänsyn till vad sjöförklaringen avser i det särskilda fallet. Som framhållits i ett remissyttrande torde det ofta vara lämpligt att både fartygsoch maskinbefälskategorierna är representerade i rätten, men någon särskild föreskrift härom torde inte böra införas. Kravet på nyligen förvärvad erfa­ renhet innebär, att den sjösakkunnige skall i såväl tekniskt som andra hän­ seenden ha följt med den senaste utvecklingen på området. Erfarenheten bör för att kunna betecknas som grundlig också vara mångårig. Sjöförklaringsdomstolen bör tillkalla ytterligare sakkunnig ledamot när särskild sak­ kunskap fordras i något hänseende. Någon skyldighet därtill bör dock inte som förordats i ett remissyttrande föreskrivas i lagen. Särskild sakkunskap kan nämligen tillföras utredningen även på annan väg. Rätten bör därför inte vara bunden till någon viss ordning. Med hänsyn till att de sjösakkun­ niga har ställning av ledamöter i rätten finner jag det obehövligt att som förordats i ett remissyttrande införa bestämmelse om att särskild ledamot skall ha avlagt domared och vara underkastad domarejäv. Som jag anfört i den allmänna motiveringen ansluter jag mig till kom­ mitténs förslag, att sjöförklaring för svenska fartyg i Danmark, Finland och Norge skall avges inför myndighet som är behörig enligt landets lag. I den danska propositionen föreslås att behörig myndighet skall vara »retten». Enligt det finska förslaget är som jag tidigare nämnt behörig myndighet rådhusrätten på den ort där händelser inträffat eller dit fartyget eller be­ fälhavaren först anländer eller, om rådhusrätt inte finns på den orten, råd­ husrätten på närmaste ort. I Norge är underrätten i orten sjöförklaringsmyndighet. f övrigt skall, som jag också nämnt tidigare, sjöförklaring utomlands av­ ges inför svensk konsul, som ministern för utrikes ärendena bemyndigar att utföra sådana förrättningar. Finns inte svensk konsul i orten skall sjöförklaring kunna avges inför behörig dansk, finsk eller norsk konsul. Motsvarande bestämmelser om sjöförklaring i de nordiska länderna och utomlands i övrigt upptas i de danska, finska och norska propositionerna. Enligt sjölagen skall konsul vid sjöförklaring, om det lämpligen kan ske, biträdas av två sjösakkunniga, helst svenska män mot vilka inte förekommer jäv som gäller mot domare. I överensstämmelse med kommittéförslaget för­ ordar jag en motsvarande regel, som innebär att konsul som sakkunniga helst skall anlita svenska, danska, finska eller norska medborgare. Att som föreslagits i ett remissyttrande föreskriva, att konsul företrädesvis skall an­ lita befälhavare som sakkunnig torde inte böra ske. Konsul bör liksom sjö-

156 Kungl. Maj.ts proposition nr liö år 1966

förkiaringsdomstol anlita sådan sakkunskap som är påkallad med hänsyn till vad utredningen avser i det särskilda fallet. Med hänsyn till de utom­ lands ytterst skiftande förhållandena torde inga speciella kvalifikationskrav kunna uppställas, lika litet som det kan förutsättas att konsul alltid skall kunna erhålla det önskvärda biträdet av sakkunniga. I förevarande paragraf torde slutligen böra upptas en allmän bestämmel­ se, enligt vilken vad som sägs om sjöförklaring vid domstol i tillämpliga de­ lar skall gälla i fråga om sjöförklaring inför konsul. Bestämmelsen bör vi­ dare innehålla att konsul inte äger uppta ed eller försäkran eller meddela vitesföreläggande. Som erinrats under remissbehandlingen tillerkänns ett av svensk myndighet förelagt vite i allmänhet inte giltighet utomlands. Kommittén har i motiven uttalat, att domare som handlagt sjöförklaring om möjligt inte bör delta i behandlingen av därmed sammanhängande mål vid domstolen, även om reglerna om domarejäv kan lämna utrymme därför. Under remissbehandlingen har anförts stridiga meningar på denna punkt. Enligt min mening bör domare, som handlagt sjöförklaring, inte vara för­ hindrad att delta i prövningen av därmed sammanhängande mål. Han torde då i det närmaste vara i samma läge som när han handlagt bevisupptagning utom huvudförhandling i målet eller fråga om användning av förprocessuellt tvångsmedel. Naturligtvis kan jäv tänkas föreligga enligt 4 kap. 13 § 9 rättegångsbalken.

306 §. Paragrafen motsvarar 305 § i kommittéförslaget och innehåller bestäm­ melser om anmälningsskyldighet för befälhavaren eller redaren så snart sjö­ förklaring skall äga rum.

Enligt 40 § sjölagen anhängiggörs sjöförklaringsärende genom att befäl­ havaren hos rättens ordförande anmäler sig »till förklarings avgivande». Anmälan skall göras skriftligen med uppgift på hela besättningen och på de personer som antas kunna lämna upplysning i saken. I den mån det kan ske skall anmälningen också innehålla uppgift på sakägare eller deras ombud. Den skall vara åtföljd av ett exemplar av den rapport om händelsen som befälhavaren skall avge till sjöfartsstyrelsen. Samma ordning gäller när sjö­ förklaring skall avges inför konsul. Förslaget innefattar i sak endast den ändringen att anmälningsskyldig­ heten skall åvila inte bara befälhavaren utan även, i vissa fall, redaren. Kom­ mittén har lagt anmälningsskyldigheten på befälhavaren eller redaren utan närmare ansvarsfördelning. Detta har mött erinran under remissbehand­ lingen med hänsyn till att anmälningsskyldigheten är straffsanktionerad. Jag förordar ett förtydligande i denna del. Som kommittén framhållit kan det t. ex. vid förlisningsfall inträffa att ingen räddats som kan fullgöra be­ fälhavarens anmälningsskyldighet. Befälhavaren kan också försumma sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1966 157

skyldighet att göra anmälan. I dessa fall bör anmälningsskyldigheten åvila redaren. Detsamma gäller när sjöfartsstyrelsen eller lastägare eller lastforsäkringsgivare enligt 302 § i förslaget tillställt redaren underrättelse om att sjöförklaring påkallas. I enlighet härmed innehåller departementsförslaget som huvudregel att det åligger fartygets befälhavare att när sjöförklaring skall äga rum snarast möjligt göra anmälan därom hos den domstol som skall uppta sjöförklaring­ en. Därefter följer bestämmelser om att redaren svarar för anmälan, om så­ dan inte görs av befälhavaren eller om underrättelse enligt 302 § andra stycket tillställts redaren. Som tidigare anförts är lastägares rätt att utverka sjöförklaring enligt förslaget betingad av att det är fråga om lastskada av någon betydenhet. Däremot är anmälningsskyldigheten inte beroende av detta villkor. Pröv­ ningen av frågan om detta villkor föreligger bör nämligen vara förbehål­ len utredningsmyndigheten. Det följer av lagen om handläggning av dom­ stolsärenden att vägran att uppta sjöförklaring bör förekomma endast när det är uppenbart att förutsättningarna brister. Om anmälningen avvisas, har lastägaren enligt kommitténs mening klagorätt. Under remissbehand­ lingen har invänts att endast den som gjort anmälan har partsställning. En­ ligt min mening intar lastägare och lastförsäkringsgivare en sådan ställning i saken att de måste anses äga klagorätt. Att anmälan om sjöförklaring måste göras av befälhavaren eller redaren, även när initiativet till sjöför­ klaringen inte kommer från någon av dem, är betingat av praktiska skäl. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt, att anmälan om sjöförklaring som görs på grund av lastägares eller lastförsäkringsgivares begäran inne­ håller uppgift därom. Detsamma bör gälla när sjöf artsstyrelsen förordnat om sjöförklaring. Jag förordar att en föreskrift härom tas in i paragrafen. Som jag tidigare framhållit är det angeläget att sjöförklaring kommer till stånd så snart som möjligt. I enlighet härmed föreskriver paragrafen att anmälan skall göras snarast möjligt. Det finska förslaget har samma be­ stämmelse. Det danska förslaget begränsar tiden för anmälan till andra vardagen efter det händelsen inträffade, om det skedde under fartygets up­ pehåll i hamn, och annars till andra vardagen efter ankomsten till redd eller hamn. Det norska förslaget har en liknande begränsning. I fall då händelsen inträffat under fartygets uppehåll i hamn skall dock anmälan ske redan »innan utlppet av neste virkedag». I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen har den av kommittén föreslagna bestämmelsen i 305 § sista stycket om sjöförklaiing i förenklad form utgått. 307 §. Paragrafen överensstämmer i allt väsentligt med 307 § i kommittéförsla­ get och innehåller föreskrifter om utredningsmyndighetens förberedande åtgärder för sjöförklaring.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr Ho år 1966

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om att sammanträ­ de skall utsättas. Liksom enligt gällande ordning skall enligt förslaget sjö­ förklaring hållas så snart som möjligt. Rätten skall sålunda när anmälan gjorts utsätta sammanträde för sjöförklaring att äga rum så snart det kan ske. Att uppenbart ogrundad anmälan om sjöförklaring kan avvi­ sas, följer av lagen om handläggning av domstolsärenden, till vilken hän­ visas i 305 §. Liksom kommittén anser jag, att sammanträde ombord på fartyget många gånger måste gagna utredningen. Sveriges advokatsam­ fund har också i sitt remissyttrande uttryckt förhoppningen att sjöförkla­ ring ombord kommer att tillämpas i avsevärt större utsträckning än som skett hittills. I förslaget upptas i enlighet härmed en särskild bestämmelse om att sammanträdet skall hållas ombord på fartyget om det är ändamåls­ enligt. En sådan regel är ny för sjölagen men denna ordning är sedan länge förutsatt i fråga om konsulära sjöförklaringar. Med hänsyn till vikten av att fartyget inte uppehälles mer än nödvändigt kan sjöförklaring be­ höva avges även på lördag eller söndag eller annan arbetsfri dag. Föreskrif­ ter som möjliggör detta kan utfärdas av Kungl. Maj :t. I de tre följande styckena meddelas vissa bestämmelser om kallelser och underrättelser. Rätten skall salunda enligt förslaget till sammanträdet på lämpligt sätt kalla fartygets befälhavare och de övriga personer som skall höras. Vilka de senare är följer av 303 § andra stycket i förslaget, enligt ' ilket förhör skall hallas med dem som antas kunna lämna upplysning i saken. Till dessa hör givetvis i allmänhet också lots som tjänstgjort vid tillfället. Att som Svenska lotsförbundet föreslagit införa en särskild be­ stämmelse härom när sjöförklaringen avser sammanstötning eller grundstötning anser jag dock inte behövligt. Medlemmar av besättningen kan kal­ las genom befälhavaren. Av den tidigare berörda hänvisningen i 305 § till lagen om handläggning av domstolsärenden följer, att t. ex. rättegångsbal­ kens regler om vitesföreläggande och hämtning blir tillämpliga. Enligt 303 § i förslaget skall vid sjöförklaring även handlingar eller före­ mål som antas kunna tjäna till upplysning i saken granskas. Denna före­ skrift återspeglas i tredje stycket i förevarande paragraf. Enligt detta skall befälhavaren föreläggas att till sammanträdet medföra fartygets dagböc­ ker och kladdar till dem, såvitt de finns i behåll. Befälhavaren eller annan kan också föreläggas att vid sammanträdet förete andra handlingar eller föremål som antas kunna tjäna till upplysning i saken. Sådant föreläg­ gande kan liksom föreläggande av det slag jag nämnde nyss meddelas vid vite. I likhet med nuvarande lydelse innehåller förslaget vidare, att sakägarna skall i den mån det kan ske genom särskilda meddelanden underrättas om tid och plats för sammanträdet samt var och när anmälningen om sjöför­ klaring med därtill höiande handlingar finns tillgänglig. Däremot utgår i överensstämmelse med kommitténs förslag gällande föreskrift om kungö-

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 159

rande i ortstidning. Kungörelseförfarandet anses nämligen numera föråld­ rat och föga ändamålsenligt. Under remissbehandlingen har hovrätten för Övre Norrland anmärkt, att sakägarnas självklara rätt att yttra sig vid sjö­ förklaringen, ta del av utredningsmaterialet och påkalla dess komplettering synes äventyrad genom den osäkra föreskriften att underrättelse skall utgå »där så ske kan». Att avvara en sådan reservation förefaller dock inte prak­ tiskt möjligt, eftersom sakägarna inte alltid är kända. Jag ansluter mig därför till kommitténs tanke på denna punkt. Den nuvarande föreskriften om att även vederbörande åklagare skall un­ derrättas när saken är av beskaffenhet att påkalla sjöförhör bör inte få någon motsvarighet i den nu föreslagna ordningen för sjöförklaring. Däre­ mot bör som kommittén föreslagit sjöfartsstyrelsen alltid underrättas om tid och plats för sammanträdet. Likaså bör enligt min mening fartygsinspektören underrättas, när sjöförklaringen gäller händelse som angår sä­ kerheten på fartyg. Med vissa redaktionella jämkningar upptas slutligen i ett femte stycke från kommittéförslaget bestämmelse, att de särskilda ledamöterna skall ta del av anmälningshandlingarna och, om tiden medger det, för ordföran­ den före sammanträdet skriftligen ange de förhållanden om vilka de fin­ ner upplysning vara påkallad från nautisk, teknisk eller annan synpunkt. En liknande ordning gäller f. n. Någon motsvarighet till nuvarande före­ skrift om att de så snart det kan ske skall underrättas om inkommen anmä­ lan torde inte behövas. Helt allmänt kan om paragrafen sägas, att nutida intensiva fartygsdrift i handelsflottan och de betydande uppoffringar som i allmänhet är förenade med ett uppehåll i driften påkallar, att sjöförklaring verkställs utan onödig omgång. Förslaget medger att kallelser sker på det sätt som är ändamåls­ enligt i varje särskilt fall. Hinder bör i och för sig inte möta mot att den förutsatta skyldigheten att hålla anmälningshandlingarna tillgängliga för sakägare och andra infrias genom att handlingarna tillhandahålls i ome­ delbar anslutning till själva förrättningen. Det torde som regel vara nöd­ vändigt att ordföranden före sammanträdet får del av de sjösakkunnigas uppfattning om vad utredningen bör ta sikte på. Men tidsnöd kan som an­ tytts i ett remissyttrande påkalla ett smidigare förfaringssätt. Krav på skriftlig form för de sjösakkunnigas meddelande till ordföranden gäller där­ för enligt förslaget endast om tiden medger det. De finska och norska förslagen upptar bestämmelser som väsentligen överensstämmer med förevarande paragraf. Det danska förslaget är mera kortfattat i denna del, eftersom det förutsätter närmare reglering i retsplejeloven.

160 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

308 §. I huvudsaklig överensstämmelse med 312 § i kommittéförslaget innehål­ ler denna paragraf särskilda bestämmelser om sjöförklaring med anledning av fartygs sammanstötning.

Som framgått av den allmänna motiveringen tillstyrker jag i allt väsent­ ligt kommittéförslagets särskilda regler för sammanstötningsfall. De inne­ bär, att rätten i första hand skall söka få till stånd sjöförklaring samtidigt beträffande båda fartygen. I detta syfte äger rätten låta anstå med sjöför­ klaring för det ena fartyget. Vidare möjliggör paragrafen att om sjöför­ klaringarna inte hålls samtidigt den första sjöförklaringen kan omges med sekretess. När det gäller sammanstötning med utländskt fartyg, för vilket varken sjöförklaring eller motsvarande utredning äger rum, kan sjöför­ klaring helt underlåtas. Sjöfartsstyrelsen äger dock förordna, att sjöför­ klaring skall äga rum även i sådant fall. I ett remissyttrande har anförts, att bestämmelsen om anstånd med sjö­ förklaring bör kompletteras med föreskrift om viss längsta tid för an­ ståndet med hänsyn till civil- och straffrättslig preskription. Någon sådan bestämmelse anser jag dock inte behövlig. Däremot synes böra göras erinran om att anstånd inte får medges för längre tid än som är oundgängligen nöd­ vändigt. Enligt kommittéförslaget äger redaren och fartygets försäkringsgivare men inte t. ex. lastägare eller lastförsäkringsgivare närvara vid sjöförklaring som äger rum inom stängda dörrar. En remissinstans har med anledning därav framhållit, att redaren inte sällan företräder varuägare och att kaskoassuradör kan representera även varuförsäkringsintressen. Hur sådana intressekollisioner skall lösas har dock lämnats öppet. Det förefaller mig till en början alldeles klart att redaren inte kan frånkännas rätt att närvara vid sjöförklaring angående sitt eget fartyg, vare sig sjöförklaringen äger rum inom stängda dörrar eller inte. Det kan inte hjälpas att varuägare som redaren kan företräda får en förmånligare ställning än andra. Fartygets försäkringsgivare torde däremot inte behöva sättas i bättre läge än övriga enskilda sakägare. I den mån han inte företräder även andra intressen torde han inte få svårigheter att utverka redarens samtycke till att vara närva­ rande vid förrättningen i mån av behov. Med redarens samtycke bör även annan få närvara. Jag föreslår en jämkning av kommittéförslaget i enlighet härmed. Med anledning av en anmärkning under remissbehandlingen förordar jag det förtydligandet i andra stycket att där tas in en föreskrift om att be­ stämmelserna om handläggning inom stängda dörrar är tillämpliga även på sjöförklaring, som äger rum med anledning av sammanstötning med främmande fartyg för vilket motsvarande utredning inte kommer till stånd. Förevarande paragraf kompletteras i sjölagen med bestämmelser om in-

Kungl. Maj.ts proposition nr Ikö år 1966 161

skränkning i rätten att ta del av dagbok och i sekretesslagen med bestäm­ melser om undantag från offentlighetsprincipen beträffande handlingar rörande fartygs sammanstötning. Som jag redan nämnt i den allmänna motiveringen överensstämmer de finska och norska förslagen i sak med det svenska förslaget i denna del. I det norska förslaget upptar 308 § för det fall att sjöförklaring ägt rum inom stängda dörrar även bestämmelser om hemlighållande av handlingarna i ärendet och av skeppsböckerna intill dess sjöförklaring hållits för det andra fartyget. Det danska förslaget upptar motsvarigheter till paragrafens be­ stämmelser om anstånd med sjöförklaring och om bortfall av sjöförklaringsplikten. Frågan om möjligheten att halla sjöförklaring inom stängda dörrar övervägs ytterligare i Danmark i samband med ett annat utrednings­ förslag angående reglerna i retsplejeloven om förfarandet i sjörättsmal.

309 och 310 §§. Dessa paragrafer, som motsvarar 308 och 309 §§ i kommittéförslaget, innehåller bestämmelser om förfarandet inför rätten.

Till 309 § har sammanförts de bestämmelser i 308 och 309 §§ i kommitté­ förslaget som avser det skriftliga utredningsmaterialet. Första punkten innehåller i överensstämmelse med 308 § i kommittéförslaget regeln, att vid sjöförklaringens början fartygets dagböcker och kladdar till dem skall jämföras med varandra och med det vid anmälningen fogade exemplaret av rapporten enligt 70 §. Till denna regel ansluter en föreskrift om vilka som äger närvara vid genomgången. I 309 § i kommitténs förslag har upp­ tagits en föreskrift härom, som inte tillåter någon av dem som skall höras vid sjöförklaringen att närvara vid genomgången utan alt särskilda skäl föranleder det. Denna stränga bestämmelse har under remissbehandlingen mött invändningar på domarhåll. Särskilt har man vänt sig mot att be­ fälhavaren inte får vara närvarande. Göteborgs rådhusrätt har i anslut­ ning därtill anfört att befälhavaren enligt nuvarande praxis tillåts när­ vara under hela förrättningen. Hans närvaro anses vara till fördel för ge­ nomgången av dagböckerna och även i övrigt sägs han kunna verksamt bidra till utredningen bl. a. genom att medverka i ett kontradiktoriskt för­ farande. Med hänsyn till dessa anmärkningar föreslår jag, att föreskriften får det innehållet att av dem som skall höras vid sjöförklaringen endast de som tagit befattning med dagboksföringen äger närvara vid genom­ gången, om inte särskilda skäl föranleder annat. Till dem som får närvara torde befälhavaren alltid kunna räknas, eftersom han är den som har ansvaret för och tillsynen över dagboksföringen ombord. I 310 § i departementsförslaget upptas bestämmelser om förhör. Enligt första stycket skall befälhavaren och övriga personer som kallats höras var för sig. Ingen av dem äger närvara vid förhör med annan utan att särskilda

6 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr US

162 Kungl. Maj. ts proposition nr i 'i5 år 1966

skäl föranleder det. Detta överensstämmer helt med kommitténs förslag. Bestämmelsen lämnar utrymme för att låta t. ex. befälhavaren närvara un­ der förhör med annan, om detta kan antas främja utredningen. Att införa en bestämmelse som ger befälhavaren en särställning i detta hänseende bör dock inte ske. Någon sådan bestämmelse föreslås inte heller i de övriga nor­ diska förslagen. Inte heller anser jag att någon särskild bestämmelse behövs till hinder mot att den som hörts meddelar sig med annan som skall höras. Det bör kunna förutsättas att utredningsmyndigheten i möjlig mån sörjer för att god ordning iakttas i detta hänseende som i andra. I andra stycket behandlas förhörsordningen. Huvudregeln är att förhör hålls av rätten. Med rättens tillstånd kan förhör hållas av företrädare för sjöfartsstyrelsen eller av sakägare. Denna ordning, som överensstämmer helt med kommitténs förslag, anknyter till rättegångsbalkens reglering. Jag delar uppfattningen att ett kontradiktoriskt förfarande bör tillämpas så långt det är lämpligt. Ansvaret för att utredningen blir så fullständig som möj­ ligt vilar dock på rätten. Att som bl. a. sjöfartsstyrelsen förordat ge före­ trädare för styrelsen eller sakägare en obetingad rätt att hålla förhör torde inte vara behövligt. Liksom kommittéförslaget behåller departementsförslaget nuvarande ord­ ning, att förhörsutsaga skall bekräftas med ed efter det att utsagan avgi­ vits. Mot en sådan ordning har Svea hovrätt under remissbehandlingen in­ vänt, att den utgör ett avsteg från vanliga regler om vittnesed som inte kan anses fullt berättigat. Jag anser mig dock inte böra frångå kommit­ téns förslag på denna punkt. Till skillnad från hovrätten lägger jag avgö­ rande vikt vid att det inte förrän efter förhöret kan närmare prövas om ed bör avläggas eller inte. Av samma skäl bör eden helst inte avläggas förrän samtliga berättelser avgivits och det således klarare framgår om någon av dem som blivit hörda kan misstänkas för tjänstefel eller annat brott som bör hindra edgång. En uttrycklig bestämmelse härom i likhet med vad som nu gäller torde dock inte böra upptas. Den skulle kunna leda till onödiga praktiska olägenheter i fall då den hörde måste lämna fartyget för att på nytt inställa sig inför rätten och beediga sin utsaga. Det finska förslaget upptar dock en sådan regel. I överensstämmelse med vad chefen för marinen anfört i sitt remissytt­ rande bör eden kunna bytas ut mot försäkran. Detta kan få praktisk be­ tydelse bl. a. i sådana fall då förhöret hålls med någon av annan trosbe­ kännelse än den kristna. Jag förordar en kompletterande föreskrift härom. Genom den tidigare berörda hänvisningen i 305 § till lagen om handläggning av domstolsärenden blir bl. a. rättegångsbalkens regler om vittnen och vittnesförhör i princip tillämpliga. I åtskilliga hänseenden måste emel­ lertid ordningen med bekräftelseed utesluta eller försvåra tillämpningen av dessa regler. Den i rättegångsbalken föreskrivna lydelsen av vittneseden kan sålunda inte komma till användning oförändrad. Detsamma gäller san-

Kungl. Alaj.ts proposition nr 145 år 1966 163

ningsförsäkran. Några lillämpningssvårigheter har visserligen inte för­ sports men jag anser det likväl ha sitt värde att lydelsen av ed och försäk­ ran som här avses fastställs. Det bör ske i förevarande paragraf. Vidare kan inte rättegångsbalkens bestämmelser om att vittne skall erinras om sin sanningsplikt och om vikten av avlagd ed eller försäkran tillämpas utan vidare. Jag förordar att det i stället införs en föreskrift i 310 § om att rätten före förhöret skall erinra den som skall höras om hans skyldighet att efter för­ höret avlägga ed eller försäkran och vikten därav. Nu gällande bestämmelse om edgång synes inte avse befälhavaren. En­ ligt kommittéförslaget görs i denna del inte någon skillnad mellan befäl­ havaren och andra. Mot denna ordning har från domarhåll gjorts invänd­ ningar i flera remissyttranden. Den anses otillfredsställande med hänsyn till den mellanställning befälhavaren oftast intar i saken. Kommitténs för­ slag överensstämmer med det norska kommittéförslaget. Under de nordiska departementsöverläggningarna har enighet vunnits om samma lösning i de finska, norska och svenska förslagen. Jag anser också att denna lösning är ändamålsenlig. Situationer kan förekomma då det inte finns anledning att i utredningshänseende behandla befälhavaren på annat sätt än andra som hörs. Men givetvis måste rätten noga pröva om ed bör avläggas. I fråga om sjöförklaring inför konsul innehåller som förut framgått 305 § sista stycket, att konsul ej äger ta upp ed eller försäkran. I sista stycket av 310 § upptas med en förtydligande jämkning den av kommittén föreslagna bestämmelsen att annan än befälhavaren eller med­ lem av besättningen äger för sin inställelse erhålla ersättning av allmänna medel i enlighet med bestämmelserna om ersättning till vittne. Av all­ männa regler om ersättning till vittnen följer, att sådan ersättning skall stanna på statsverket. En uttrycklig bestämmelse har tagits upp härom i departementsförslaget. I fråga om sjöförklaring inför konsul torde Kungl. Maj :t få utfärda särskilda bestämmelser om ersättning för inställelse. Vissa i 310 § i kommittéförslaget intagna bestämmelser om skyldighet för rätten och konsul att expediera sjöförklaringsprotokoll och andra utredningshandlingar till sjöfartsstyrelsen torde böra få sin motsvarighet i tillämpningsföreskrifter till lagen.

311 §. Denna paragraf motsvarar 311 § första stycket i kommitténs förslag och innehåller bestämmelser om ny sjöförklaring när tidigare sjöförklaring vi­ sar sig ofullständig.

Enligt 321 § andra stycket sjölagen äger sjöfartsstyrelsen förordna om nytt sjöförhör när tidigare förhör finnes vara ofullständigt i något avseende. I överensstämmelse härmed föreslås i förevarande paragraf bestämmelse att, om utredning som vunnits genom sjöförklaring är ofullständig i något

164 Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

avseende, sjöfartsstyrelsen äger förordna att den skall fullständigas vid ny sjöförklaring. Liknande bestämmelser upptas i övriga nordiska förslag. De danska och norska förslagen uppställer som villkor för ny sjöförklaring att »nye opplysninger» som kan antas vara av väsentlig betydelse kommit fram. Den nya sjöförklaringen kan enligt dessa förslag påkallas, förutom av vederbörande myndigheter, av samma personer som äger begära fakul­ tativ sjöförklaring, dvs. befälhavare och redare. I nära överensstämmelse med vad som nu gäller om nytt sjöförhör skall vidare enligt förevarande paragraf sjöfartsstyrelsen äga bestämma i vilken ort den nya sjöförklaringen skall hållas. Motsvarande regel i kommittéför­ slaget, enligt vilken sjöfartsstyrelsen äger bestämma vilken domstol eller konsul som skall ombesörja den ytterligare utredningen, har under remiss­ behandlingen föranlett invändningar från hovrätten för övre Norrland. Hov­ rätten har menat att regeln innebär en helt otidsenlig syn på domstolen och dessutom torde vara angripbar enligt konstitutionella grundsatser, så­ vitt den avser domstol. Jag kan inte dela denna uppfattning. Förslaget an­ knyter till gällande lag. Domstolen utövar här inte dömande funktion utan fullgör en utredningsuppgift. Den föreslagna regeln medger att sjöförkla­ ringen kan förläggas till den ort som är lämpligast med hänsyn både till ändamålet med den nya utredningen och till kostnader och olägenheter för såväl myndigheter som fartyg och dess personal. Det skulle kunna föror­ saka fartyget stora kostnader om orten för den nya sjöförklaringen skulle bestämmas efter huvudregeln, eftersom fartyget kan ha hunnit långt på väg efter den första sjöförklaringen och det kan dröja länge innan fartyget åter anlöper samma hamn. Skulle åter fartyget kunna väntas dit snart igen, kan det likaså vara olägligt att enligt grunderna för huvudregeln hålla sjöför­ klaringen i den hamn som fartyget först anlöper efter det att sjöfartsstyrel­ sen förordnat om den nya sjöförklaringen. Regeln är i princip densamma som den i 304 § andra stycket i förslaget, enligt vilken sjöfartsstyrelsen be­ stämmer orten för sjöförklaring med anledning av att fartyg försvunnit eller befälhavaren och hela besättningen omkommit. Av de övriga nordiska för­ slagen saknar det danska förslaget forumregel för den nya sjöförklaringen. Det finska förslaget hänvisar till huvudregeln, medan enligt det norska för­ slaget den nya sjöförklaringen skall hållas på den ort »rekvirenten» bestäm­ mer, om inte sjpfartsdirektoratet förordnar annat.

312 §. Paragrafen motsvarar 311 § andra stycket i kommitténs förslag och inne­ håller bestämmelser om befrielse från eller anstånd med sjöförklaring när annan utredning finns eller kan väntas.

F. n. innehåller 319 § andra stycket sjölagen beträffande sjöförhör utom­ lands inför konsul bl. a., att sådant sjöförhör inte är erforderligt, om mot­

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966 165

svarande utredning verkställts av behörig utländsk myndighet. I departementsförslaget upptas nu en liknande bestämmelse med generell räckvidd i väsentlig överensstämmelse med kommittéförslaget. Liksom detta innehål­ ler paragrafen, att sjöfartsstyrelsen äger medge befrielse från sjöförklaringsplikt enligt 301 §, om tillfredsställande utredning är tillgänglig i annan ordning. Samma regel upptas i de övriga nordiska förslagen. Under de nor­ diska departementsöverläggningarna har enighet vunnits om att regeln bör kompletteras med bestämmelse att vederbörande sjöfartsmyndighet, hos oss sjöfartsstyrelsen, kan medge anstånd med sjöförklaringen, om annan till­ fredsställande utredning kan väntas bli tillgänglig.

313 §. I denna paragraf meddelas bestämmelser om sjöförklaring för utländska fartyg inför svensk myndighet.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen har under det nordiska sam­ arbetet eftersträvats så enhetliga sjöförklaringsregler som möjligt i Dan­ mark, Finland, Norge och Sverige för att dessa länder skall kunna bilda ett gemensamt område där sjöförklaring hålls i huvudsakligen samma for­ mer för nordiska fartyg. Denna tanke förutsätter att danska, finska och norska fartyg äger avge sjöförklaring här i landet utan särskilda inskränk­ ningar. Bestämmelse härom tas upp i förevarande paragraf i överensstäm­ melse med kommitténs förslag. Enligt första stycket första punkten skall sålunda rätten ta upp sjöförklaring i fråga om fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge, när det begärs av befälhavaren eller re­ daren eller av behörig myndighet i fartygets hemland. Motsvarande regel upptas i de finska och norska förslagen, medan det danska förslaget förut­ sätter att denna fråga behandlas i retsplejeloven. I ett remissyttrande har anmärkts, att kommittéförslaget i denna del inte liksom i fråga om svenska fartyg innehåller föreskrift om rätt för last­ ägare att påkalla sjöförklaring angående lastskada. Härtill vill jag anföra att när det gäller skyldigheten att avge sjöförklaring eller rätten att påkalla sådan förklaring flagglandets lag i första hand bör vara bestämmande. Detta förutsätter också regeln i 305 § i förslaget om sjöförklaring för svenskt fartyg i Danmark, Finland eller Norge. De danska och norska förslagen innehåller som jag förut nämnt inte någon bestämmelse i 302 § om rätt för lastägare att påkalla sjöförklaring. Med hänsyn härtill har inte heller i förevarande paragraf upptagits någon föreskrift härom. Inte heller det finska förslaget, som i likhet med det svenska medger rätt för last­ ägare att påkalla fakultativ sjöförklaring, har någon föreskrift härom be­ träffande främmande fartyg. Om en lastägare vill få sjöförklaring till stånd för ett finskt eller svenskt fartyg i annat nordiskt land än fartygets hem­ land är han alltså hänvisad till att hos befälhavaren eller redaren eller ve-

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

derbörande lands sjöfartsstyrelse begära att framställning görs om sjöför­ klaring. När det gäller annat utländskt fartyg än danskt, finskt eller norskt fartyg innehåller 313 § i överensstämmelse med kommittéförslaget, att sjöförkla­ ring tas upp av rätten på begäran enligt vad som gäller för nyssnämnda fartyg, om det är skäl därtill. Sådant skäl kan som kommittén anfört vara att det utländska fartyget befraktas av svenska intressenter eller att svenskt lastintresse i övrigt är engagerat eller också att det är fråga om någon händelse som är av betydelse från sjöfartssäkerhetssynpunkt eller som inträffat på svenskt sjöterritorium. Kommittén har också nämnt det fallet att ett fartyg i realiteten kan vara att betrakta som svenskt, fastän det formellt är utländskt, och därför kan böra behandlas i likhet med ett svenskt fartyg. Förslaget innebär en viss begränsning i förhållande till vad som nu gäller enligt särskilda bestämmelser om sjöförklaring och sjöför­ hör beträffande främmande fartyg. Sådana bestämmelser finns nu i en särskild lag den 27 april 1906 (nr 19 s. 6) angående skyldighet för svensk domstol att uppta sjöförklaring och verkställa undersökning angående sjö­ olycka, som drabbat främmande fartyg. Där föreskrivs att, om befälhavare på främmande fartyg anmäler sig vid svensk domstol, som är behörig att uppta sjöförklaring, till avläggande av sådan förklaring, rätten är skyldig att i den ordning sjölagen föreskriver uppta förklaringen. Kungl. Maj :t äger vidare efter avtal med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet förordna, att även sjöförhör skall verkställas av rätten beträf­ fande olycka som drabbat främmande fartyg. Sådant avtal har träffats endast med Danmark och Norge. Den tidigare nämnda anmärkningen, att lastägare inte äger påkalla sjöför­ klaring, gäller även andra utländska fartyg än danska, finska och norska fartyg. Jag anser att någon sådan föreskrift inte heller bör tas in beträf­ fande andra utländska fartyg. De nu föreslagna bestämmelserna i första stycket av 313 § ersätter nyss­ nämnda lag av år 1906, som bör upphävas. Som jag tidigare berört är syftet med sjöförklaringen främst att tjäna sjöfartssäkerheten. Detta ändamål kan självfallet bäst nås om sjöförklaringsreglerna gäller för alla fartyg, oavsett nationalitet. Den norska kom­ mittén har föreslagit en regel av innehåll att, om norska intressen kan antas vara berörda, sjöförklaring alltid skall hållas när det begärs av sjöfartsdirektoratet eller skipsinspektören. En sådan regel saknas i de övriga kommittéförslagen men har diskuterats under de nordiska departementsöverläggningarna. Därvid har enighet nåtts om en liknande regel i de finska och svenska förslagen. Dessa innehåller att, om utredning av hän­ delse som inträffat i samband med utländskt fartygs drift är påkallad från sjöfartssäkerhetens synpunkt och fartyget befinner sig i svensk hamn, sjöfartsstyrelsen äger förordna att sjöförklaring skall avges. Bestämmelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr liö år 1966 167

är sålunda helt inriktad på sjöfartssäkerheten. Jag vill erinra om att den nyligen antagna lagen om säkerheten på fartyg, om inte annat anges eller följer av lagen, är tillämplig på alla fartyg, oavsett nationalitet, som nytt­ jas till sjöfart i svenskt farvatten. Det norska förslagets motsvarande re­ gel går längre i riktning mot den norska kommitténs förslag. Det innehål­ ler att, om det inträffat en olyckshändelse i samband med fartygets drift och norska intressen antas vara berörda, sjöfartsdirektoratet alltid kan kräva att det hålls sjöförklaring när fartyget befinner sig i norsk hamn. Skälen till en bestämmelse som den nu ifrågavarande är som jag redan antytt att det kan vara av både principiell och praktisk betydelse att främ­ mande fartyg kan åläggas medverka till utredning i landet, när det är på­ kallat från sjöfartssäkerhetens synpunkt. Sjöfartsstyrelsen bör då liksom i fråga om svenska fartyg äga förordna om sjöförklaring angående hän­ delse som inträffat i samband med fartygets drift. Regelns tillämpnings­ område är inte begränsat till händelser inom svenskt sjöterritorium. Där­ emot bör det som jag nämnt förutsättas, att fartyget befinner sig i svensk hamn. Vid tillämpningen måste självfallet respekteras vad som följer av överenskommelse med främmande makt och av mellanfolkliga hänsyn i övrigt. Det torde vara lämpligt att sjöfartsstyrelsens praxis utvecklas i sam­ råd med utrikesdepartementet. Sjöförklaring inför svensk myndighet beträffande främmande fartyg handläggs enligt svenska regler. Därav följer att när sjöförklaring skall hållas på begäran av annan än fartygets befälhavare eller redare någon av dessa måste underrättas enligt 302 § andra stycket i förslaget för att kunna göra anmälan om sjöförklaring enligt 306 § i förslaget. En erinran därom bör tas in i förevarande paragraf till ledning för de utländska myndig­ heter som vill utnyttja paragrafen.

314 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om särskild undersökningskom­ mission. Den överensstämmer i huvudsak med 314 § i kommittéförslaget med vissa tillägg.

Som framgått av den allmänna motiveringen tillstyrker jag kommitténs förslag att särskild undersökningskommission skall kunna förordnas av Kungl. Maj :t när händelse som avses i 301 § har medfört stora förluster i liv eller egendom eller utredningen av annan anledning kan väntas bli synner­ ligen omfattande eller av invecklad beskaffenhet. Kommissionen skall bestå av personer med erforderlig juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap. Har sådan kommission förordnats, är sjöförklaring inte erforderlig. Motsvaran­ de bestämmelse upptas i de övriga nordiska förslagen. De danska och nox-ska förslagen innehåller vissa tillägg om sammansättningen och förfarandet. Enligt det norska förslaget t. ex. äger reglerna om sjöförklaring motsva­

168 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

rande tillämpning så långt de passar. Enligt min mening bör närmare be­ stämmelser om kommissionen och dess utredningsarbete meddelas av Kungl. Maj:t. Detta framgår också av nästföijande paragraf. Redan i förevarande paragraf torde dock böra tas in vissa grundläggande regler. Eftersom kom­ missionens undersökning kan träda i stället för sjöförklaring, finner jag det angeläget att sakägarna, i den mån det kan ske, underrättas och be­ reds tillfälle att närvara vid utredningen och på annat sätt bevaka sin rätt, allt i överensstämmelse med vad som gäller vid sjöförklaring. En re­ gel av sådan innebörd har upptagits i förslaget. Kommissionens under­ sökning avses vara offentlig i samma utsträckning som sjöförklaring. Vi­ dare bör kommissionen i likhet med särskild undersökningskommission enligt luftfartslagen ha rätt att hos domstol utverka förhör med vittne eller sakkunnig eller föreläggande att tillhandahålla skriftlig handling eller före­ mål som bevis. Behörig domstol för sådant ärende bör vara sjöförklaringsdomstol med frihet för kommissionen att vända sig till vilken som helst av sjöförklaringsdomstolarna i landet. Förslaget innehåller bestämmelser även härom.

315 §. Paragrafen innehåller, att Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts be­ myndigande, sjöfartsstyrelsen meddelar närmare föreskrifter om tillämp­ ningen av bestämmelserna om sjöförklaring och om utredning av särskild undersökningskommission. Avsikten är att åtminstone sådana bestämmel­ ser som skall reglera utredningsmyndigheternas verksamhet utfärdas av Kungl. Maj :t.

Besiktning

Översikt av gällande rätt

Sjölagen innehåller, främst i befälhavare- och haverikapitlen, bestäm­ melser om besiktning. De behandlar haveribesiktningar, vilka så gott som undantagslöst är obligatoriska, lastbesiktningar samt luck- och stuvningsbesiktningar.

Haveribesiktning avser fartyg eller last. Beträffande fartyg skall haveri­

besiktning äga rum dels enligt 41 § när fartyget skadats, så att betydligare reparation eller längre uppehåll föranleds därav, dels enligt 43 § när far­ tyget i annat fall förolyckats eller bärgats ur sjönöd, dels enligt 196 och 204 §§ när gemensamt haveri inträffat och dels enligt 6 § när fråga upp­ stått om fartyget efter inträffad skada bör anses iståndsättligt eller inte, s. k. kondemnationsbesiktning. Beträffande last skall haveribesiktning äga rum dels enligt 41 § när lasten under resa lidit betydligare skada genom

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii5 år 1966 169

sjöolycka, hårt väder e. d. eller anledning förekommer, att lasten är i så­ dant tillstånd att särskild åtgärd fordras för dess bevarande, eller det är nödvändigt att lossa den på grund av att fartyget skadats och dels enligt 200—202 och 208 §§ när gemensamt haveri inträffat. När anledning förekommer att gods tagit skada under resa, bör befälhava­

ren föranstalta om lastbesiktning, innan godset utlämnas till behörig mot­

tagare. Denne äger enligt särskild bestämmelse i 111 § i befraktningskapitlet besiktiga godset före mottagandet. Kan det uppstå fråga om att lastskada vållats genom felaktig stuvning, garnering eller skalkning av lastluckorna eller genom annat sådant fel, bör befälhavaren enligt 42 § tillkalla besiktningsmän för luck- och stuvningsbesiktning redan när luckorna öppnas och godset undersöks. För obligatorisk besiktning förordnas tre besiktningsmän av domstol, som är behörig att uppta sjörättsmål. För annan besiktning äger part an­ lita den eller dem som han har förtroende för. Det åligger rådhusrätten i stad, där handels- och sjöfartsnämnd finns, att årligen infordra uppgift från nämnden på skickliga besiktningsmän. Efter förslag av nämnden utser råd­ husrätten årligen lämpligt antal besiktningsmän, som skall gå parter till­ handa. Förteckning över dem kungörs av rätten. Parterna behöver emellertid inte anlita besiktningsmän från denna förteckning. Utom Sverige begärs förordnande av besiktningsmän hos myndighet som är behörig därtill enligt lag eller sed på besiktningsorten eller hos svensk konsul. Finns fartyget på ort där enligt gällande sed offentlig myndighet inte förordnar besiktnings­ män, anlitas genom befälhavarens försorg sakkunniga män att utföra besiktningsuppdraget.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Kommittén anför, att dess omarbetning av befälhavare- och haverika­ pitlen inte kunnat undgå att beröra besiktningsreglerna. Förslaget går till en början ut på att reglerna i ämnet sammanförs i 13 kap. De omfattar där 316—320 §§. Den betydelsefulla regeln om förutsättningarna för att fartyg skall anses ej iståndsättligt bibehålls dock i 6 §. I denna paragraf och i 213 § i haverikapitlet hänvisas till de samlade besiktningsreglerna i 13 kap. Kommittén anser det lämpligt att i detta sammanhang göra en fullständig översyn av besiktningsreglerna, vilka kvarstår i huvudsak oför­ ändrade sedan sjölagens tillkomst.

Avgörande för utformningen av besiktningsinstitutet är enligt kommit­ tén i vilken mån besiktning bör vara obligatorisk. Kommittén betonar, att det väsentliga syftet med de nu obligatoriska haveribesiktningarna är att antingen möjliggöra kontroll över befälhavaren och ge redaren och andra

6f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

170 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

intressenter ledning för deras bedömning av vad som bör göras med anled­ ning av inträffade haverier eller skapa underlag för uppgörelse av gemen­ samt haveri eller också att, efter svårare haveri, utröna fartygets iståndsättlighet. Bland dessa besiktningar intar enligt kommittén kondemnation sbesiktningen en särställning. Är fartyget ej iståndsättligt, medför redan besiktningsmännens utlåtande därom vissa rättsverkningar. Sålunda upphör därigenom fraktavtal att gälla och detsamma blir i regel fal­ let med de ombordanställdas anställningsavtal. Kondemnationsförklaringen har vidare betydelse för värderingen av fartygsskada vid gemensamt haveri och för giltigheten av sjöpanträtt. Den utgör också en förutsättning för att avföra fartyg ur fartygsregister Kommittén erinrar om att kondemnationsförklaring enligt förarbetena till 1891 års sjölag, trots de nämn­ da rättsverkningarna, inte är avsedd att innefatta mer än en legal presumtion. Frågan om fartygs iståndsättlighet kan liksom andra frågor prövas i rättegång och en avgiven kondemnationsförklaring kan därvid motbevisas. Enligt kommittén saknas anledning att i denna del göra någon väsent­ lig ändring i gällande ordning. Kondemnationsbesiktning skall således förbli obligatorisk enligt kommittéförslaget.

Enligt kommittén torde erfarenheten av haveribesiktningar efter gemen­ samt haveri ge vid handen, att sådana besiktningar inte sällan är obehövliga. Ofta kan tillförlitlig utredning föreligga ändå, såsom genom att sak­ kunnig enskild värdering eller undersökning har ägt rum. Tillfredsstäl­ lande vägledning för värdering av skada kan enligt kommittén också sökas t. ex. i skadans försäkringsmässiga reglering, något som särskilt torde gälla i fråga om lastskador. Kommittén anser, att besiktning i och för dispaschering bör vara obligatorisk endast när tillförlitlig utredning ej åvägabringas på annat sätt. Liksom varje haveridelägare kan begära dispasch skall han enligt kommittéförslaget kunna föranstalta om besikt­ ning för sådant ändamål.

Kommittén framhåller, att övriga i sjölagen upptagna haveribesiktningar sällan torde äga rum i föreskriven ordning. Besiktning med anledning av fartygsskada anordnas vanligen genom försäkringsgivarens, klassificeringsanstaltens eller fartygsinspektionens försorg. För lastbesiktning anlitas visserligen ofta s. k. magistratsbesiktningsmän i viktiga fall, men detta torde i allmänhet ske utan att besiktningsmännen förordnas att utföra för­ rättningen. Det är också vanligt att antalet besiktningsmän avviker från det föreskrivna, vilket möjliggörs just genom att myndighets förordnande för besiktningsmännen inte begärs. Den ordning som sålunda utvecklats i praktiken är enligt kommitténs mening i allt väsentligt ändamålsenlig. Vid sidan av nyssnämnda obligatoriska besiktningar föreslår kommittén därför endast fakultativ besiktning. Berättigade att föranstalta därom

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966 171

blir enligl konimittéförslaget fartygets ägare och redare eller någon, som i redarens ställe har befattning med fartyget, samt befälhavaren och dess­ utom lastägare, som vill låta besiktiga lasten. Om den sistnämnde inte tillförsäkras sådan rätt, skulle han enligt kommittén i viss mån ställas i ett ogynnsamt rättsligt utgångsläge för den händelse parterna inte kan enas om besiktning. Kommittén framhåller, att en föreskrift därom lämpligen bör korrespondera mot bestämmelsen i 111 § sjölagen, att behörig motta­ gare äger besiktiga godset före mottagandet. Lastägaren behöver enligt för­ slaget inte anföra skäl för besiktningen. Det är tillräckligt att han finner anledning att låta besiktiga godset. Det är enligt kommittén uppenbart, att lastägarens rätt att låta besiktiga godset lätt skulle kunna göras illusorisk, om det stod fartyget fritt att undandra sig besiktningen genom att vägra besiktningsman tillträde. I själva verket torde det enligt kommittén ibland inträffa, att lastägaren trots gällande bestämmelser om luck- och stuvningsbesiktning fråntas möj­ ligheten att verkställa besiktning i ett tidigt skede genom att han vägras till­ träde till lasten innan den lossats, något som kan leda till att besiktningsändamålet helt förfelas. Kommittén anser det lämpligt, att bestämmelsen om lastägarens besiktningsrätt kompletteras med föreskrift att besikt­ ningsman inte får vägras erforderligt tillträde till fartyg och last, såvida det inte skulle uppstå oskälig kostnad för fartyget eller annan väsentlig olägenhet därav. Kommittén betonar, att bestämmelsen enligt dess förslag blir tillämplig även i fråga om andra besiktningar än lastägarens. Den kan således bli av betydelse t. ex. vid besiktning för dispaschering, när utredningsintresset omfattas främst av annan haveri­ delägare än redaren.

Under förarbetena till 1891 års sjölag framhölls, enligt vad kommittén anför, att när part anordnade besiktning uteslutande i eget intresse för att framdeles göra ett anspråk gällande eller för att värja sig mot ett sådant lagstiftaren inte hade skäl att bestämma i vilken ordning en sådan för­ rättning borde äga rum. Om däremot besiktningen skulle företas för att motivera åtgärder som kunde inverka på tredje mans rätt eller för att utgöra grundval för uppgörelser med andra än dem som kunde närvara vid förrättningen, ansågs det angeläget, att lagstiftaren sökte bereda garan­ tier för besiktningens tillförlitlighet. Parts härav betingade skyldighet att begära myndighets förordnande av besiktningsmän för haveribesiktning bör enligt kommittén ges motsvarighet i fråga om den föreslagna kondemnationshesiktningen. Kommittén anser detta böra gälla även på sådan ut­ rikes ort där offentlig myndighet inte förordnar besiktningsmän och be­ fälhavaren nu själv äger anlita sakkunniga för ändamålet. Kondemnationsbesiktning skall sålunda enligt kommittéförslaget verkställas av offent­ ligt förordnade besiktningsmän. En motsvarande ordning är

172 Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966

enligt kommittén i och för sig motiverad beträffande besiktning i och för dispaschering. Men eftersom kommittén samtidigt föreslår, att sådan be­ siktning skall vara obligatorisk endast när tillfredsställande utredning ej åvägabringas på annat sätt, har kommittén ansett att det inte skulle fylla någon rimlig funktion att föreskriva en sådan ordning. Kommittéförslaget går därför ut på att besiktning för detta ändamål skall kunna företas även av annan besiktningsman än sådan som förordnats av myndighet. Också vid fakultativ besiktning medger kommittéförslaget valfrihet i detta hän­ seende. Dock skall inte flera än tre besiktningsmän kunna förordnas av myndighet för sådant besiktningsuppdrag. Enligt kommittéförslaget kan offentligt förordnade besiktningsmän ej anlitas för fakultativ besiktning utom landet.

I fråga om vilken myndighet som skall förordna besiktningsmän anser kommittén, att inom landet sådana förordnanden även framdeles bör meddelas av domstol. Kommittén menar dock att uppgiften inte äger sådant samband med sjörättsliga förhållanden att den behöver förbehållas domstol med behörighet att uppta sjörättsmål. Enligt kommittén är det ändamålsenligt, att förordnande för besiktningsmän kan begäras vid varje allmän underrätt. Kommittéförslaget innebär sålunda, att uppgiften an­ förtros domstolen i besiktningsorten. Kommittén anser det vidare lämpligt att utomlands utöver myndighet på besiktningsorten som kan vara behörig för ändamålet endast konsul skall äga förordna besiktningsmän. Kommitté­ förslaget innefattar därvidlag den nyheten att på ort, där svensk konsul inte finns, förordnande av besiktningsmän skall kunna begäras hos dansk, finsk eller norsk konsul.

För att tjäna som underlag för parts val av besiktningsmän och för myn­ dighets förordnande av sådana skall enligt kommittéförslaget för varje fartygsinspektionsdistrikt av sjöfartsstyrelsen årligen upprättas förteck­ ning över lämpliga besiktningsmän. Det är kommitténs me­ ning att förteckningen skall kunna utnyttjas i alla hamnar och på alla skeppningsplatser av betydelse. Enligt kommitténs förslag skall den hållas tillgänglig hos rätten i de orter sjöfartsstyrelsen bestämmer, lämpligen varje ort där det kan förväntas vara behövligt. Det torde enligt kommittén vara ändamålsenligt att sjöfartsstyrelsen innan förteckningen över besiktnings­ män upprättas samråder med vederbörande handelskammare eller handelsoch sjöfartsnämnd liksom med andra som kan antas lämna uppgift på lämpliga personer. Såvitt angår kondemnationsbesiktning föreslår kom­ mittén, att förteckningen inte bara skall utgöra vägledning vid utseende av besiktningsmän. Inom landet skall till besiktningsmän för sådan besiktning alltid förordnas personer, som är upptagna på denna. Kommittén fram­

Kungl. Maj.ts proposition nr lk5 år 1966 173

håller, att tillämplig förteckning kommer att finnas för varje tänkbar be­ siktningsort i riket och att den inskränkning i domstolens valfrihet som förslaget medför är tillräckligt motiverad av de viktiga rättsverkningar som tillkommer besiktningsmännens utlåtande. I övrigt skall enligt kom­ mittéförslaget till besiktningsmän kunna förordnas eller anlitas även andra än sådana personer som är upptagna på sjöfartsstyrelsens förteckning.

Remissyttrandena

Dispaschören i Stockholm biträder i allt väsentligt kommitténs förslag. Även sjöfartsstyrelsen anser besiktningsreglerna kunna utformas enligt

detta.

Sveriges ångfartygs assurans förening anser att formuleringen av 6 § in­

nefattar påstående om självklarhet och dessutom är tung.

Stockholms rådhusrätt ställer sig kritisk till de av kommittén anförda skä­

len för att behålla obligatorisk kondemnationsbesiktning. In­ nebörden av motivuttalandet, att kondemnationsförklaring trots dess rätts­ verkningar inte är avsedd att innefatta mer än en legal presumtion, anser rådhusrätten kunna något diskuteras med utgångspunkt från nutida pro­ cessrättslig uppfattning. I allt fall anser rådhusrätten klart, att besiktnings­ männens utlåtande är ett bevismedel, och frågan vilka krav som skall stäl­ las på motbevisningen i det enskilda fallet kan enligt rådhusrätten bli före­ mål för diskussion. Att kondemnationsförklaring betecknas som legal pre­ sumtion behöver enligt rådhusrätten inte innebära mer än att höga krav måste ställas på styrkan av motbevisningen. Det förhållandet att till kondemnationsförklaringen knyts vissa rättsverkningar anser rådhusrätten inte utgöra tillräckliga skäl för att behålla obligatorisk besiktning genom besikt­ ningsmän som förordnats av myndighet. Rådhusrätten anför vidare. Om i en rättegång besiktningsmännens utlåtande konstateras vara oriktigt, har deras utlåtande inte haft annan verkan än en av redare eller befälhavare vid­ tagen ogrundad kondemnationsförklaring med åtföljande rättsverkningar. Skulle åter i rättegången konstateras att besiktningsmännens utlåtande va­ rit riktigt, innebär inte heller detta annat än vad en av redare eller befälha­ vare gjord behörig kondemnationsförklaring skulle ha inneburit. Om den nu föreslagna kondemnationsbesiktningen skulle vara av större värde måste detta ligga däri att genom en särskilt sakkunnig besiktning part skulle kun­ na bli övertygad om riktigheten i besiktningsutlåtandet och därför rätta sig efter det. Ett ekonomiskt värde ligger otvivelaktigt i en sådan ordning men sådant resultat kan förvisso nås även med besiktning genom personer som ej utsetts av myndighet. Men framför allt torde i förhållande till personer som drabbas av att ett fartyg förklaras vara icke iståndsättligt en skade-

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

ståndsrättslig sanktion vid eventuell obefogad kondemnationsförklaring av redare eller befälhavare vara tillfyllest för att motverka uppkomsten av så­ dana förklaringar.

Beträffande förslaget att besiktning i och för dispascher i n g skall ske endast om tillfredsställande utredning ej åvägabringas på

annat sätt ställer Stockholms rådhusrätt frågan, på vilket sätt det skall kon­

stateras om tillfredsställande utredning kommer till stånd utan besiktning. Rådhusrätten antar, att det knappast kan ske på annat sätt än genom att överenskommelse träffas mellan berörda parter eller att frågan avgörs av dispaschör eller domstol och i båda fallen synes det rådhusrätten då vara för sent att ordna med besiktning genom förordnade besiktningsmän.

Sjöassuradörernas förening fäster sig vid att besiktningsmännens ålig­

ganden enligt 41 § sjölagen — att uppskatta skadan och värdet av fartyget i skadat skick samt att avge yttrande angående åtgärder som bör vidtas för skadans botande och beräkna nödig kostnad därför — inte bevarats i för­ slaget. Föreningen anser att det inte förebragts tillräckliga skäl för att in­ skränka besiktningsmännens nuvarande åligganden och befogenheter. En­ ligt föreningen fungerar gällande bestämmelser fullt tillfredsställande i det­ ta avseende.

Förslaget att endast fakultativ besiktning skall förekomma

vid lastskada anser Sjöassuradörernas förening kunna ifrågasättas.

Även om viss garanti givits för att man inte skall kunna vägra besiktnings­ man att företa undersökningar, förekommer fall då varken lastägare eller lastassuradör äger kännedom om inträffad skada vid lossningen.

Även Sjörättsföreningen i Göteborg ställer sig tveksam till förslaget i den­

na del. Speciellt betänkligt synes det sjörättsföreningen vara, att de före­ slagna besiktningsreglerna ej upptar motsvarighet till bestämmelserna om obligatorisk lastbesiktning i 41 § andra stycket sjölagen. Sjörättsföreningen förordar, att dessa bibehålls och i de nya reglerna placeras mellan 318 och 319 §§ i förslaget.

Stockholms rådhusrätt uppmärksammar, att assuradör inte nämns bland

dem som äger påkalla fakultativ besiktning och anför, att det inte torde fin­ nas skäl att assuradör skall vara förhindrad att företa besiktningar. Råd­ husrätten erinrar om att 111 § sjölagen endast talar om den som är behörig att motta lasten.

Förslaget att besiktningsman inte får vägras erforder­

ligt tillträde till fartyg och last hälsar Sjöassuradörernas förening

med tillfredsställelse. Enligt föreningen har förhållandena hittills lämnat mycket övrigt att önska i detta avseende. Föreningen sätter dock i fråga, om en bestämmelse av detta slag kan bli effektiv utan straffsanktion. Likaväl

Kungl. Maj.ts proposition nr l i5 år 1966 175

som vägran att förete dagbok in. in. i vissa fall kan vara straffbar, bör enligt föreningens uppfattning vägran att lämna besiktningsman tillträde till fartyg vara sanktionerad på något sätt. Det är vidare enligt föreningen tveksamt, om förslaget innebär att besiktningsman får besiktiga fartyget även om han äger tillträde till detsamma i och för lastbesiktning. En besiktning även av fartyget är enligt föreningens erfarenhet ofta nödvändig.

Svenska maskinbefälsförbundei uppmärksammar, att besiktningsmannens

rätt till tillträde är betingad av att det inte föranleder oskälig kostnad för fartyget eller annan väsentlig olägenhet. Förbundet anser det olyckligt om en sådan inskränkning i besiktningsrätten blir lagfäst.

Stockholms rådhusrätt ifrågasätter också riktigheten av motiven för att

kondemnationsbesiktning skall verkställas av offentligt förordna­ de besiktningsmän.

I fråga om vilken myndighet som skall förordna besiktningsmän har kommittéförslaget inte föranlett erinran.

Stockholms rederiförening säger sig inte ha någon erinran mot att det

åläggs sjöfartsstyrelsen att framdeles upprätta förteckning över lämpliga besiktningsmän för varje fartygsinspektionsdistrikt. I anslutning till motivuttalandet, att sjöf artsstyrelsen bör samråda med ve­ derbörande handelskammare eller handels- och sjöfartsnämnd, erinrar för­ eningen om att handels- och sjöfartsnämnd enligt gällande bestämmelser tillhandagår rådhusrätt med uppgift resp. förslag på besiktningsmän. För­ eningen förordar, att det i 316 § direkt skrivs in att samråd skall ske med handelskammare samt handels- och sjöfartsnämnd i samband med att för­

teckning upprättas. Motsvarande ståndpunkt intar handelskammaren i Gö­ teborg. Denna tillfogar, att större överskådlighet och lätthanterlighet skulle

vinnas om förteckningarna upprättas ortsvis, i varje fall för de större ham­ narnas del.

Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd, med vilken Stockholms handelskammare instämmer på denna punkt, tillstyrker att uppgiften läggs

på sjöfartsstyrelsen. För Stockholms del hävdar emellertid nämnden be­ stämt, att den inte bör uteslutas från rätt att lägga fram förslag om skick­ liga och lämpliga besiktningsmän. Enligt nämndens uppfattning bör nämn­ dens hittillsvarande funktion i detta sammanhang bevaras genom be­ stämmelse i lag eller författning.

Skånes handelskammare anför, att den föreslagna bestämmelsen om sjö-

fartsstyrelsens befattning med förteckningen över besiktningsmän kan synas överflödig i betraktande av den skyldighet som i denna del redan gäller för vissa rådhusrätter. Handelskammaren tillstyrker emellertid kom­ mitténs förslag bl. a. därför att det synes ägnat att säkra tillgången på

176 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

lämpliga besiktningsmän. Särskilt för mer speciella varuslag, i fråga om

vilka tillgången på besiktningsmän är förhållandevis ringa, är det värde­ fullt att utan alltför stor omgång kunna få kännedom om vilka personer inom ett större distrikt som kan vara lämpade för besiktningsuppdrag. Med hänsyn till att besiktningsmän som nominerats enligt sjölagens regler i mycket stor utsträckning anlitas som sakkunniga för besiktning av gods även i andra fall än som avses i sjölagen och då handelskamrarna därvid ofta rådfragas om lämpliga besiktningsmän synes det handelskammaren önskvärt att det i 316 § föreskrivs, att förteckning över besiktningsmän skall hållas tillgänglig även hos auktoriserad handelskammare, varvid för­ utsätts att handelskamrarna automatiskt blir upptagna på utsändningslistan för sådana förteckningar.

Departementschefen

Den redaktionella omarbetning som jag förordat i befälhavarekapitlet berör även de där upptagna bestämmelserna om besiktning. Som jag nämnt tidigare föreslår jag att sjölagens samtliga besiktningsregler förs samman till ett gemensamt avsnitt i ett nytt 12 kap. Jag anser liksom kommittén att det i samband med en sådan redaktionell omflyttning bör ske en viss överarbetning även i sak. Kommitténs förslag har i denna del i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig i huvudsak till kommitténs förslag. Jag föreslår att besiktningsreglerna får inflyta i 12 kap. med samma paragrafnumrering som i kommittéförslaget, dvs. som 316—320 §§. I denna del har nordisk överensstämmelse inte uppnåtts. På dansk och finsk sida står man i allt väsentligt kvar vid den hittillsvarande ordningen och enligt den norska propositionen ersätts besiktningsreglerna med be­ stämmelser om ett speciellt utredningsinstitut, s. k. sjprettsskjpnn.

Bland besiktningarna enligt sjölagen intar som kommittén framhållit kondemnationsbesiktningen en särställning. Genom sådan be­ siktning utröns fartygs iståndsättlighet efter inträffad skada. Anses fartyget därvid inte vara iståndsättligt, innebär redan besiktningsmännens utlå­ tande därom, kondemnationsförklaringen, en legal presumtion som medför vissa rättsverkningar. Bl. a. upphör fraktavtal att gälla och likaså upphör i regel befälhavarens och besättningens anställningsavtal. Vidare påverkas giltigheten av sjöpanträtt. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning att kondemnationsbesiktning alltjämt bör vara obligatorisk. Huvudregeln om när fartyg skall anses vara ej iståndsättligt bör som kommittén föreslagit behållas i 6 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966 177

Med hänsyn till utvecklingen av besiktningspraxis delar jag kommitténs uppfattning att besiktning i och för dispaschering inte längre bör vara obligatorisk. Däremot är det tveksamt om det är lämpligt att besiktningsrätt skall förutsätta inte bara att det är fråga om skada av någon betydenhet utan även att tillförlitlig utredning ej åvägabringas på annat sätt. Som framhållits under remissbehandlingen kan den av kom­ mittén föreslagna ordningen medföra vissa tillämpningssvårigheter. Enligt min mening bör haveridelägare tillerkännas rätt att själv utan vidare an­ ordna besiktning för dispaschering. Med haveridelägare torde i detta sam­ manhang böra likställas envar annan som haveriet rör. Besiktningsrätt tillerkänns därigenom samma personkrets som enligt 214 § första stycket i förslaget skall tillhandagå dispaschör med upplysningar och handlingar. Härunder ryms t. ex. en lastförsäkringsgivare som varken genom inträde i försäkringshavarens rätt eller genom att utfärda haveriförbindelse för­ värvat ställning som haveridelägare. En besiktning i och för dispasche­ ring bör omfatta inte bara som enligt kommittéförslaget värdering av in­ träffad skada utan även utredning om skadans orsak, i den mån detta är behövligt och möjligt. Till kommitténs förslag om fakultativ besiktning i andra fall har ett par remissinstanser ställt sig tveksamma. De anser behov alltjämt föreligga av att fartyget självmant föranstaltar om lastbesiktning. Det före­ kommer nämligen fall då varken lastägare eller lastassuradör vid lossning­ en äger kännedom om att skada inträffat. Enligt min mening kan det med hänsyn till reglerna om bortfraktarens ansvar för godset och befälhavarens skyldighet att ha noggrann vård om lasten och i övrigt iaktta lastägarens rätt och bästa förutsättas, att den besiktningspraxis som utbildats inom sjöfartsnäringen, delvis oberoende av gällande lastbesiktningsregler, skall kunna bevaras och utvecklas inom ramen för den av kommittén föreslagna ordningen. Självfallet är det ofta ett berättigat befraktarintresse att besikt­ ning äger rum t. ex. när särskild åtgärd fordras för lastens bevarande eller när lossning är nödvändig på grund av inträffad fartygsskada. I sådana fall får emellertid av bestämmelserna i 101 § sjölagen och 65 § i förslaget anses följa skyldighet för bortfraktare och befälhavare att bevaka detta intresse genom att anordna besiktning. Jag finner därför inte anledning frångå kommitténs förslag i denna del. När det gäller rätten att påkalla fakultativ besiktning har i ett remiss­ yttrande anförts, att sådan rätt bör tillkomma även assuradör. Det intresse fartygets försäkringsgivare kan ha i sådant hänseende bör enligt min me­ ning kunna tillgodoses inom ramen för hans rättsförhållande med reda­ ren. Lastförsäkringsgivarens ställning är en annan, låt vara att hans utredningsintresse på motsvarande sätt kan i viss mån tillgodoses genom lastägarens försorg. 1 överensstämmelse med den lösning jag förordat i fråga om rätt att begära fakultativ sjöförklaring enligt 302 § i förslaget

178 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

föreslår jag, att lastförsäkringsgivare även i nu förevarande hänseende likställs med lastägare.

Som kommittén framhållit skulle rätten att föranstalta om fakultativ besiktning bli av tvivelaktigt värde om inte nödvändig medverkan från fartygets sida kan erhållas. Jag förordar därför i överensstämmelse med kommittéförslaget en bestämmelse, enligt vilken besiktningsman inte får vägras tillträde till fartyg och last för att utföra besikt­ ningen. Det får i varje särskilt fall beaktas hur långtgående undersökning besiktningsändamålet kräver. En lastbesiktning kan ofta behöva utsträckas till att omfatta undersökning rörande fartygets tillstånd för att skadans or­ sak skall kunna utrönas och en besiktning av fartygsskada kan ibland behöva förenas med viss undersökning av lasten. För att förebygga miss­ bruk av besiktningsinstitutet torde det vara lämpligt att i överensstämmelse med kommittéförslaget som villkor för besiktningsmans tillträde uppställa, att det genom tillträdet inte vållas oskälig kostnad för fartyget eller an­ nan väsentlig olägenhet. Att som ifrågasatts i ett remissyttrande förena skyldigheten att bereda besiktningsman tillträde med straffsanktion torde inte vara behövligt.

I likhet med kommittén anser jag, att kondemnationsbesiktning bör ut­ föras av offentligt förordnade besiktningsmän och att det i fråga om andra besiktningar bör föreligga valfrihet mellan sådana be­ siktningsmän och andra. Jag finner däremot inte anledning att som kom­ mittén föreslagit begränsa antalet besiktningsmän som förordnas av myn­ dighet att utföra fakultativ besiktning till tre. Enligt min mening bör dess­ utom offentligt förordnade besiktningsmän kunna anlitas även utom landet. Jag förordar därför med avvikelse från kommittéförslaget, att någon skill­ nad inte görs mellan obligatorisk och fakultativ besiktning härvidlag.

I frågan vilken myndighet som skall förordna besiktningsmän delar jag kommitténs uppfattning, att även domstol som ej är behörig att upp­ ta sjörättsmål bör kunna meddela sådant förordnande. Jag biträder likaså kommitténs förslag att utom landet behörig lokal myndighet eller svensk konsul skall kunna anlitas för detta ändamål eller, där svensk konsul inte finns, dansk, finsk eller norsk konsul. Liksom i fråga om sjöförklaring utomlands torde inte några praktiska svårigheter behöva hindra ett sådant samarbete med Danmark, Finland och Norge. Under de nordiska departementsöverläggningarna har från dessa länders sida bekräftats att man är beredd att medverka till ett sådant konsulärt bistånd.

Kommitténs förslag att sjöf artsstyr elsen årligen för varje fartygsinspektionsdistrikt skall upprätta förteckning över lämpliga besikt­ ningsmän har mottagits positivt under remissbehandlingen. Även jag

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966 179

biträder detta förslag. Som kommittén, föreslagit bör förteckningen hållas tillgänglig hos de underrätter sjöfartsstyrelsen bestämmer. Det kan också vara lämpligt att som förordats i ett remissyttrande förteckningen tillhan­ dahålls hos auktoriserade handelskamrar. Detta torde komma att ske utan föreskrift i lagen. Enligt vad kommittén anfört i sina motiv är det ändamålsenligt att sjö­ fartsstyrelsen samråder med vederbörande handelskammare eller handelsoch sjöfartsnämnd när förteckning över besiktningsmän skall upprättas. Under remissbehandlingen har framkommit förslag om att en sådan ord­ ning skall föreskrivas i lagen. Vidare har önskemål uttalats om att handelsoch sjöfartsnämnds hittillsvarande funktion att tillhandagå med förslag till besiktningsmän bevaras genom lagbestämmelse. Enligt min mening torde det utan särskilda föreskrifter härom kunna förutsättas, att sjöfartsstyrelsen kommer att inhämta upplysningar såväl från handelskammare och handelsoch sjöfartsnämnd som från andra håll, där önskvärda uppgifter kan stå att få. Jag vill också ansluta mig till den av kommittén föreslagna ordningen att för kondemnationsbesiktning inom riket skall anlitas sådana besiktnings­ män som finns upptagna på sjöfartsstyrelsens förteckning men att för an­ nat besiktningsuppdrag kan anlitas även andra personer.

De särskilda bestämmelserna

(1 KAP.)

6 §• Paragrafen överensstämmer så när som på vissa obetydliga redaktionella jämkningar med 6 § i kommitténs förslag. Den innehåller regler om fartygs kondemnation, dvs. om när fartyg som lidit skada skall anses inte vara iståndsättligt. Så är enligt paragrafen fallet inte bara när iståndsättning är omöjlig eller, om iståndsättningen måste äga rum på annan ort, fartyget inte kan föras dit utan också när fartyget inte är värt att iståndsättas. Samma regel upptas f. n. i 6 § sjölagen. Denna innehåller dessutom be­ stämmelser om kondemnationsbesiktning. Som jag anfört i den allmänna motiveringen förordar jag att samtliga bestämmelser om besiktning förs samman i 12 kap. Besiktningsreglerna i nuvarande G § ersätts därför med en hänvisning till besiktningsreglerna i 12 kap.

(12 KAP.)

316 §. Denna paragraf överensstämmer med kommittéförslaget och innehåller föreskrift om att det för varje fartygsinspektionsdistrikt skall finnas för­ teckning över personer som är skickade att utföra uppdrag att besiktiga

180 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

fartyg eller last. Förteckningen upprättas årligen av sjöfartsstyrelsen och hålls tillgänglig hos rätten i de orter styrelsen föreskriver.

317 §. Denna paragraf innehåller i överensstämmelse med kommittéförslaget bestämmelser om kondemnationsbesiktning. De har sin motsvarighet när­ mast i 6 § sjölagen. Besiktningen skall liksom f. n. utföras av besiktnings­ män som på begäran förordnats av myndighet. Sådan myndighet är enligt förslaget inom landet rätten i den ort där besiktningen skall äga rum. Be­ gäran kan enligt uttrycklig föreskrift i förslaget framställas av fartygets ägare, redare eller befälhavare. Besiktningsmännen skall tas från den krets som finns i förteckning enligt 316 §. Deras antal skall enligt förslaget vara minst tre. Utomlands förordnas besiktningsmännen av myndighet som är behörig enligt lag eller sed i besiktningsorten eller också av svensk konsul eller där sådan inte finns av dansk, finsk eller norsk konsul. Vid kondemnationsbesiktning inom landet gäller f. n. att besiktnings­ männen skall avfordra befälhavaren fartygets nationalitetshandling eller det hemortsbevis enligt 4 § sjölagen som fartyget kan vara försett med. Kommittén har upplyst att den grundläggande bestämmelsen i 4 § sjölagen, enligt vilken fartygs ägare har att bestämma fartygets hemort och göra an­ mälan därom till myndighet, inte tillämpas i praktiken. Visserligen kommer bestämmelsen att behandlas av kommittén i ett senare sammanhang men kommittén anser, att det redan står klart att besiktningsmännens skyldighet i fråga om hemortsbevis kan upphävas som överflödig. Jag biträder detta förslag. I enlighet härmed åligger det besiktningsmännen enligt andra stycket att vid besiktning inom landet avfordra befälhavaren fartygets nationalitets­ handling. Vidare meddelas vissa föreskrifter om skyldighet för besiktnings­ männen att insända besiktningshandlingarna till sjöfartsstyrelsen. Utom riket skall dess uppgifter fullgöras av konsul.

318 §. I denna paragraf meddelas bestämmelser om besiktning av skada i ge­ mensamt haveri för dispaschering. Som jag anfört i den allmänna motive­ ringen skall sådan besiktning enligt departementsförslaget inte vara obliga­ torisk, utan var och en som haveriet rör skall äga låta besiktningsmän ut­ reda och värdera inträffad skada för dispaschering. Besiktningsmännen utses av den som vill anordna besiktningen eller förordnas på hans ansö­ kan av myndighet som anges i 317 §. Besiktningsmännens antal behöver inte söm enligt 317 § vara minst tre. Inte heller är rätten bunden till för­ teckning enligt 316 §. Paragrafen omfattar också besiktning av skada i enskilt haveri, när utredning om skadan fordras för att bestämma bi­ dragsvärde för fartyg eller gods.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 181

319 §. Denna paragraf innehåller i nära anslutning till kommittéförslaget be­ stämmelser om andra besiktningar än sådana som regleras i 317 och 318 §§. Den avser fakultativa besiktningar. Berättigad att anordna besiktning enligt denna paragraf är i första hand fartygets ägare, redare eller den som i redarens ställe har befattning med fartyget eller också befälhavaren. Även lastägare eller lastförsäkringsgivare äger anordna besiktning av lasten. Be­ siktningsmän är antingen sådana som på begäran förordnats av rätten eller sådana som vederbörande själv utser. Inte heller här är rätten bunden av förteckning enligt 316 §. Till skillnad från kommittéförslaget begränsar inte paragrafen de av rätten förordnade besiktningsmännens antal till tre.

320 §. I denna paragraf föreskrivs i väsentlig överensstämmelse med kommitté­ förslaget att besiktningsman inte får vägras tillträde till fartyget och lasten för att utföra besiktningen utom när sådant tillträde skulle föranleda oskä­ lig kostnad för fartyget eller annan väsentlig olägenhet.

Ansvarsbestämmelser

Översikt av gällande rätt

Sjölagens ansvarsbestämmelser är f.n. upptagna i 12 kap. År 1964 genomfördes vissa ändringar, som huvudsakligen innebar en anpassning till brottsbalken. I övrigt är bestämmelserna väsentligen oförändrade sedan sjölagens tillkomst år 1891. De avser ett flertal brott och förseelser, som i regel anknyter till de skyldigheter sjölagen ålägger i första hand befälhavaren men även redaren och andra. De omfattar 286—288 och 290—296 §§ samt 310 §. Till en början bestraffas i 286—288 §§ vissa för­ summelser från befälhavarens sida i fråga om dagböcker och andra handlingar samt rapportskyldigheten och anmälan till sjöförklaring. Be­ träffande dagboksföringen gäller straffansvar även för annan. I 290 § be­ straffas befälhavarens oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare och annan vars rätt och bästa det åligger honom att bevaka. Följande paragraf behandlar de fall då befälhavaren avviker ur tjänsten och läm­ nar fartyget eller han lämnar fartyget när det är i fara. I 292 § föreskrivs ansvar för brister i fartygets behöriga skick under olika förhållanden. Här kan även redare eller annan bli medansvarig. Enligt 293 § straffas befäl­ havaren för vållande till sjöolycka och enligt 294 § straffas han för under­ låtenhet att vidta föreskrivna åtgärder efter sammanstötning och i andra liknande nödsituationer. I 295 § föreskrivs straff för befälhavare som på fartyget vägrar ta med befälhavare eller sjöman, hans aska eller efterläm­

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

nade effekter. Därefter följer en allmän bestämmelse i 296 §, enligt vilken befälhavaren kan dömas förlustig rättigheten att föra fartyg för viss tid eller för alltid, när omständigheterna vid vissa brott är synnerligen för­ svårande. I 310 § slutligen likställs med befälhavare den som är satt i befälhavarens ställe. De straff sjölagen innehåller varierar mellan pen­ ningböter högst etthundra kronor och fängelse i högst två år.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Kommittén har tagit upp förslag till ändringar i ansvarsbestämmelserna^ i både 1963 års och 1965 års betänkanden. Ändringsförslagen i förstnämn­ da betänkande sammanhänger bl.a. med där föreslagna ändringar beträf­ fande sjöförklaring och avser dessutom en anpassning av ansvarsreglerna till brottsbalken. 1 sistnämna hänseende har som jag redan berört ny lagstiftning genomförts år 1964 och trätt i kraft den 1 januari 1965. De föreslagna ändringarna i 1965 års betänkande sammanhänger främst med den föreslagna revisionen av befälhavarekapitlet. Även vissa frågor av allmänstraffrättslig natur berörs. Kommittén tillstyrker bl.a., att Sverige ansluter sig till en i Bryssel år 1952 antagen internationell konvention an­ gående förenhetligande av vissa regler om straffrättslig domsrätt i fall av sammanstötning eller andra händelser vid navigering. I fråga om de särskilda brotten ansluter förslaget väsentligen till nuvarande bestämmel­ ser. Vissa förenklingar och nyheter föreslås dock. Bland de förra kan särskilt nämnas, att bestämmelserna i 290 § sjölagen om straff för be­ fälhavares oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare eller annan, vars rätt och bästa det åligger honom att bevaka, eller för grov för­ summelse av deras rätt och bästa utgår. De viktigaste nyheterna i övrigt avser ansvar för vållande till sjöolycka och onykterhet till sjöss. Kom­ mittén behåller ansvarsbestämmelserna i 12 kap. och tar där upp dem i 286—297 §§.

När det gäller ansvar för vållande till sjöolycka innehåller sjö­ lagen en allmän regel i 293 §. Därutöver straffas befälhavare enligt 292 § 1 mom. om han utan att nödtvång föranlett därtill gått till sjöss med fartyg som haft sådana brister till skrov, maskin eller utrustning eller i fråga om bemanning, last eller barlast att han bort inse att resan var förbunden med uppenbar livsfara för de ombordvarande. Enligt den allmänna regeln 293 § sjölagen dömes befälhavaren, om han genom vårdslöshet eller för­ summelse i tjänsten på annat sätt än som avses i 292 § 1 mom. är vållande till sjöolycka. Kommittén erinrar om att riksdagen i skrivelse den 29 april 1950 till Kungl. Maj :t anhållit om utredning rörande införande av

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966 183

en straffbestämmelse för befälhavare som visat oförstånd eller försumlig­ het i tjänsten eller gjort sig skyldig till vårdslös navigering. Det sistnämnda avsåg främst fall av nautisk vårdslöshet, oavsett om sjöolycka inträffat eller inte. Kommittén erinrar vidare om att bestämmelser i ämnet till­ kommit genom 1962 års sjötrafikförordning, enligt vilken bristande om­ sorg och varsamhet vid förande, förankring eller förtöjning av fartyg kan bestraffas med dagsböter, om oaktsamheten ej är ringa. Kommittén ansluter sig till uppfattningen, att straff enligt sjölagen bör inträda även för vårdslöshet eller försummelse som inte leder till sjöolycka. Sjölagens bestämmelse bör dock enligt kommittén tillämpas inte bara i fråga om förande, förankring och förtöjning av fartyg utan omfatta varje åtgärd eller underlåtenhet som strider mot god sjömanssed och är ägnad att leda till sjöolycka. Den skall sålunda vara mera vidsträckt än sjötrafik­ förordningens motsvarande bestämmelse. Bestämmelsen bör också kunna tillämpas på annan än befälhavare. För handelsflottans del gäller det t.ex. tjänstgörande lots, maskinchef, styrman, maskinist, radiotelegrafist, rorgängare och utkiksman. I överensstämmelse därmed innebär kommittéförslaget att straff skall kunna ådömas var och en som på fartyg fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid försum­ mar vad som enligt god sjömanssed åligger honom till förekommande av sjöolycka. Enligt denna bestämmelse skall t.ex. kunna bestraffas be­ fälhavare, som i strid med 29 § i kommittéförslaget går till sjöss under sådant väder eller sådana isförhållanden att säkerheten för fartyg och ombordvarande äventyras. Befälhavaren skall i sådant fall inte vara fri från ansvar därför att fartyget i och för sig är i bästa skick och han ma­ növrerar det väl. Under bestämmelsen hör också enligt kommittén det fallet att fartyg går till sjöss under kommando av befäl, som visserligen är behörigt men t. ex. på grund av trötthet inte är i tjänstedugligt skick. Detsamma gäller när befälhavare går till sjöss med fartyg som till den grad brister i behörigt skick att resan blir farlig för fartygets och de om­ bordvarandes säkerhet. I fråga om uttrycket »god sjömanssed» erinrar kommittén om att gäl­ lande 291 § straffbelägger att befälhavare lämnar sitt fartyg när det är i fara utan att iaktta bl. a. vad som »åligger honom såsom god sjöman». Kommittén menar, att det inte skall erbjuda några större svårigheter att i det enskilda fallet slå fast om åliggande enligt god sjömanssed försum­ mats. Kommittén understryker, att inte varje fel som kan begås till sjöss och som kan leda till sjöolycka behöver innefatta försummelse avvad god sjömanssed kräver. I detta rekvisit ligger enligt kommittén ett aktsamhetskrav som medger visst utrymme för ursäktliga felbedömningar. Frågan om den närmare innebörden överlämnas av kommittén åt rätts­ tillämpningen. Kravet att försummelsen skall ha ägt rum under fullgö­ rande av »tjänst» av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss har

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

enligt kommittén i likhet med det stora flertalet av sjölagens bestämmel­ ser formulerats med tanke främst på handelssjöfarten. Bestämmelsen är emellertid avsedd att tillämpas på all slags sjöfart. Även den som för en nöjesfarkost eller biträder vid dess förande får anses fullgöra tjänst på fartyg och skall kunna bestraffas enligt bestämmelsen. Den föreslagna bestämmelsen kommer enligt kommittén att på det hela taget täcka inte bara förseelser som avses i 17 § sjötrafikförordningen utan även brott som avses i 79 § första stycket sjömanslagen, dvs. vållande till sjöolycka genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten. Kommittén har dock ansett sig böra avstå från att lägga fram förslag rörande sist­ nämnda bestämmelse med hänsyn till pågående översyn av sjömanslagen. Denna bestämmelse torde enligt kommittén bli överflödig. Kommittén har vidare övervägt om bestämmelse bör upptas om straff för redare som påverkar fartygets framförande eller handhavande när fartyget är till sjöss, så att säkerheten för de ombordvarande äventyras. Kommittén menar dock att med dess ståndpunkt i fråga om de allmänna medverkansreglernas tillämplighet sådana förfaranden kan beivras som anstiftan eller medhjälp till brott mot bestämmelsen om försummelse av god sjömanssed.

Kommittéförslaget upptar som nyhet en regel om ansvar för onykter­ het till sjöss. Frågan har övervägts tidigare. Med anledning av mo­ tion till 1924 års riksdag övervägdes år 1925 ett på grund av motionen utarbetat förslag till en allmän bestämmelse om bötesstraff för den som var berusad under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa berodde. Förslaget ledde dock inte till lagstiftning. Till 1928 års riksdag avlämnades proposition med förslag till en liknande straff­ bestämmelse men frågan förföll, sedan riksdagens kamrar stannat i olika beslut. Kommittén nämner vidare, att 1949 års trafiknykterhetsutredning i sitt betänkande år 1953 (SOU 1953: 20) tog upp förslag till en bestäm­ melse i trafikbrottslagen av innebörd att den som vid förande av maskin­ drivet fartyg varit så påverkad av starka drycker eller annat berusnings­ medel att han företett tecken därpå eller haft en alkoholkoncentration i blo­ det av 1,5 promille eller däröver skulle straffas såsom för rattfylleri. För­ slaget rönte ett tämligen ogynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Det kritiserades från både principiella och praktiska utgångspunkter. Bl. a. invändes, att förhållandena till lands och till sjöss var alltför olika för att samma behandling skulle vara motiverad. En promilleregel skulle inte heller vara möjlig att tillämpa. Förslaget ledde inte till någon lagstiftning. Kommittén erinrar vidare om att sjötrafikförordningens bestämmelse om vårdslöshet i trafik till sjöss enligt förarbetena avsetts vara tillämplig i mera uppenbara fall av onykterhet. Enligt kommittén medger inte gällande rätt lagföring av den som varit

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966 185

onykter till sjöss på annat sätt än med åberopande av sjötrafikförord­ ningens nämnda ansvarsbestämmelse eller sjölagens och sjömanslagens bestämmelser om ansvar för den som vållar sjöolycka genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten. Enighet har rått inom kommittén om att så­ dan onykterhet till sjöss som är äventyrlig för säkerheten där måste kun­ na beivras och att sjölagen bör innehålla särskild bestämmelse om ansvar för sådana fall. I fråga om den straffbara gärningen är det enligt kommittén till en början tydligt, att en regel av innebörd att viss alkoholkoncentration i gärningsmannens blod skall konstituera straffbarhet inte är generellt genomförbar för sjöfartens vidkommande på grund av de särpräglade förhållandena på sjön. Enligt kommittén skulle svårigheter vara förenade redan med att välja lämplig promillegräns, eftersom starkt skiftande tra­ fikförhållanden samt skilda slag av fartyg och sysslor ombord rimligen ställer olika starka krav i nykterhetshänseende. Från praktisk utgångs­ punkt sätter kommittén i fråga, om ändamålsenlig blodprovstagning skulle kunna äga rum annat än i undantagsfall. Och rent principiellt måste det enligt kommittén beaktas, att handelsflottans och i viss mån även fiske­ flottans personal inte bara tjänstgör ombord utan också bor ombord och tillbringar det mesta av sin fritid där. En promilleregel, som alltid måste leda till en onyanserad straffrättsskipning, kan på grund av dessa förhål­ landen inte godtas enligt kommittén. Kommittén knyter i stället straff­ barheten till onykterhet som manifesteras genom att den berusade inte kan fullgöra sina åligganden på betryggande sätt, förutsatt att det är fråga om åligganden som är av väsentlig betydelse från säkerhetssynpunkt. Kommittén föreslår sålunda en bestämmelse av innebörd, att till straff skall dömas var och en, som på fartyg fullgör tjänst av väsentlig bety­ delse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen att han inte kan fullgöra sina åligganden på betryggande sätt. Straffet föreslås bli dags­ böter eller fängelse i högst ett år. Bestämmelsen är avsedd att vara till­ lämplig på all sjöfart.

Kommittén har vidare med anledning av den tidigare nämnda riksdags­ skrivelsen år 1950 övervägt, om i sjölagen bör upptas en allmän bestäm­ melse om straff för befälhavare, som visar oförstånd eller försu ro­ lighet i tjänsten. Kommittén har dock funnit att något påtagligt behov av en sådan bestämmelse inte torde föreligga. Det måste dessutom enligt kommittén beaktas, att de skyldigheter som åvilar en fartygsbefälhavare, t. ex. på ett handelsfartyg, kan vara av så mångskiftande art och måste lämna så stort utrymme åt hans personliga bedömningar att en straffbestämmelse av sådant slag måste bli av tvivelaktigt värde från prak­ tisk synpunkt. Kommittén menar, att de föreslagna bestämmelserna om

186 Kungl. Maj.ts proposition nr Hö år 1966

ansvar för försummelse av vad god sjömanssed bjuder till förekommande av sjöolycka och för onykterhet till sjöss bör vara tillräckliga i detta hän­ seende.

Kommittén berör också de speciella straffrättsliga problem som är för­ knippade med det inom handelssjöfarten förekommande bruket av s. k. rena konossement. Ett konossement sägs vara rent när det inte innehåller någon bortfraktarens anmärkning mot det mottagna eller in­ lastade godsets mängd, tillstånd eller förpackning. I motsatt fall har det ett förhållandevis lågt omsättningsvärde och godkänns bl. a. i regel inte vid remburs enligt Internationella Handelskammarens rembursvillkor. Kommittén anför, att redaren kan bli ställd inför krav från avlastarens sida att utfärda rent konossement, även om godset inte är anmärkningsfritt, och att ett sådant krav kan vara svårt att motstå under hårda kon­ kurrensförhållanden. Det är vanligt att avlastaren i sådant fall genom s. k. indemnitetsförklaring skriftligen förbinder sig att hålla redaren ska­ deslös för vad han i egenskap av bortfraktare kan bli tvungen att utge till mottagaren på grund av oriktig eller ofullständig konossementsuppgift rörande godset. Sådant förfarande kan enligt kommittén innefatta straffbar gärning, t. ex. osant intygande och anstiftan därav eller, i ytter­ lighetsfall, bedrägeribrott. Kommittén menar emellertid, att frågan är av den art att den bör lösas på det internationella planet. En lösning nås lämpligast genom att en ordning tillskapas som inte inbjuder till kommer­ siella metoder av ifrågavarande slag. I väntan på att en sådan ordning kan uppnås internationellt, genom mellanstatlig överenskommelse eller på annat sätt, bör fragan enligt kommittén överlämnas åt rättstillämpningen.

Som jag redan nämnt utgår enligt kommitténs förslag nuvarande be­ stämmelser i 290 § sjölagen om straff för befälhavares oredlig­ het mot redare, lastägare, försäkringsgivare eller annan, vars rätt och bästa det enligt sjölagen åligger honom att bevaka, och för grov för­ summelse av deras rätt och bästa. Kommittén ansluter sig till den uppfattning jag uttalade i samband med 1964 års revision av ansvarsbe­ stämmelserna, att det vid sidan av brottsbalken knappast torde finnas ut­ rymme för tillämpning av bestämmelsen om ansvar för oredlighet. Kom­ mittén erinrar också om att bestämmelsen i samband med remissbe­ handlingen av 1963 års betänkande kritiserades som ålderdomlig och otvdlig. Den torde enligt kommittén kunna upphävas utan att det därmed skapas någon beaktansvärd lucka i det straffrättsliga sanktionssystemet. Bestämmelsen om ansvar för grov försummelse i förevarande hänseende svarar enligt kommittén knappast mot något verkligt behov numera. Kom­ mittén menar, att de sanktioner som anställningsförhållandet möjliggör kan förutsättas vara helt tillräckliga. Befälhavaren kan sålunda enligt 3 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966 187

sjömanslagen när som helst skiljas från sin befattning. Han är därvid inte berättigad till lön för längre tid än han förrättat tjänsten, ifall an­ ledningen är oduglighet, oredlighet, grovt fel eller grov försummelse i tjänsten.

Kommittén tar också upp en del frågor av allmänstraffrättslig natur. En­ ligt kommittén skulle det sålunda vara i och för sig tillfredsställande om lagtexten besvarade frågan om kraven beträffande de subjektiva rekvisiten. Så har skett i brottsbalken. Inom specialstraffrätten finns däremot en mångfald författningar som inte löser detta problem utan överlämnar frågan åt rättstillämpningen. Kommittén erinrar om att före­ dragande departementschefen betonade detta i samband med brottsbal­ kens tillkomst och att ur brottsbalksförslaget utgick en bestämmelse om tillämpning inom specialstraffrätten av balkens reglering av denna frå­ ga. Det skedde efter anmärkning av lagrådet, som bl. a. påpekade att spe­ cialstraffrätten var föremål för särskild utredning. Kommittén gör nu i stället vid varje bestämmelse uttalande i motiven om det subjektiva rekvisitet. Kommittén erinrar vidare i 1965 års betänkande om att den i 1963 års betänkande föreslog en generell bestämmelse om att straff inte skulle ådömas för gärning som skett av ringa o a k t s a in h e t. Remissbehand­ lingen av detta förslag visade emellertid enligt kommittén, att en sådan bestämmelse snarare skapar missförstånd och ovisshet rörande tolkningen av de enskilda straff buden än främjar en ändamålsenlig tillämpning av dem. Kommittén anser, att det åsyftade resultatet hellre vinns utan en ut­ trycklig bestämmelse av detta slag och har därför inte tagit upp någon så­ dan bestämmelse i 1965 års betänkande.

Kommittén tar vidare upp frågan om tillämpningen inom sjölagens ram av de allmänna medverkansreglerna. Kommittén erinrar om ett uttalande av 1958 års lagråd under förarbetena till brottsbalken, att man torde ha kommit fram till den ståndpunkten att de allmänna med­ verkansreglerna är generellt tillämpliga utanför strafflagens (resp. brotts­ balkens) område utom möjligen beträffande mera bagatellartade förseelser. Vid 1964 års revision av vissa delar av sjölagen bibehölls sjölagens medverkansregler i 292 § angående bristfälligt fartyg i väntan på den pågående översynen av specialstraffrätten. Kommittén framhåller i 1965 års be­ tänkande, att dess förslag nu innefattar en avsevärd omarbetning av 292 §, varvid några medverkansregler inte behållits. Kommittén utgår från att rättstillämpningen skall omfatta den ståndpunkt som det nämnda lagrådsuttalandet ger uttryck åt.

188 Kungl. Maj.ts proposition nr li5 år 1966

Remissyttrandena

Angående förslaget i allmänhet framhåller hovrätten för Västra Sve­ rige att 1965 års förslag innebär en påtaglig förenkling av gällande be­

stämmelser i åtskilliga hänseenden och utgör ett framsteg jämfört med

gällande rätt, väl värt att läggas till grund för lagstiftning. Föreningen Sveriges häradshövdingar liksom också Sveriges fartygsbefålsförening sä­

ger sig inte ha funnit anledning till invändning mot förslaget.

Kommitténs förlag att ansvar för vållande till sjöolycka skall kunna inträda redan vid förfarande som innebär fara för sådan händelse

har inte mött erinran under remissbehandlingen. Hovrätten för Västra Sve­ rige anser detta innefatta en klar förbättring och påpekar att bättre över­

ensstämmelse därigenom åstadkommes med exempelvis reglerna i trafik­

brottslagen och sjötrafikförordningen. Positiva uttalanden gör även sjöfartsstyrelsen, fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten i Österhavets distrikt, rikspolisstyrelsen, polischeferna i Stockholm och Luleå, Föreningen Sve­ riges polismästare, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokat­ samfund, Svenska seglarförbundet och Svenska kryssarklubben. Hovrätten för Västra Sverige beklagar emellertid, att den oklarhet man

emellanåt möter i praxis beträffande innebörden av sjöolycka inte undan­

röjs i vare sig lagförslaget eller motiven. Sveriges advokatsamfund anför,

att kommittén tycks tolka ordet »sjöolycka» i 293 § såsom synonymt med »olycka till sjöss» men att denna uppfattning inte överensstämmer med allmänt språkbruk. Uttrycket »sjöolycka» förbehålls sådana händelser av allvarligare slag. Advokatsamfundet anser det angeläget att man i straff­ lagstiftning avstår från att begagna sådana uttryck som tilläggs en annan betydelse än den som följer av allmänt språkbruk. Förslaget att knyta straffbarheten till försummelse av god sjömanssed

har väckt ringa uppmärksamhet. Sjöfartsstyrelsen finner rekvisitet täcka

de flesta situationer som torde avses med bestämmelsen. Emellertid kan man enligt styrelsen i vissa fall inte tala om alt en handling ej är förenlig med god sjömanssed utan snarare om att den strider mot sunt förnuft eller t. ex. en nyligen meddelad föreskrift. Styrelsen menar, att när nöjesbåtar brukas vårdslöst man inte alltid torde anse att de brukas på sätt som strider mot god sjömanssed. Styrelsen tillfogar, att ordet »sjömansbruk» i sjövägsreglerna (regel 29) tydligen används som ett uttryck av viss begränsad betydelse.

Stockholms rådhusrätt finner rekvisitet god sjömanssed svårbestämbart.

Rådhusrätten anser kommitténs uttalande, att uttrycket god sjömans­ sed medger visst utrymme för ursäktliga felbedömningar, vara oklart. Råd­ husrätten frågar sig om ursäktlig felbedömning över huvud kan avse

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966 189

handlande av culpös art. Innebörden framgår enligt rådhusrätten inte bättre av andra exempel som kommittén anfört.

I yttranden till generaltullstyrelsen ger cheferna för Norra, Södra och Västra kustdistrikten var för sig uttryck åt uppfattningen att fall av ringa

oaktsamhet uttryckligen bör undantas från straffbarhet. Samma mening

har polischefen i Stockholm. Sveriges advokatsamfund anser, att önskemålet om en generell bestäm­

melse om straffrihet för fall av ringa oaktsamhet gäller med desto större skäl om kravet att sjöolycka skall ha vållats nu slopas.

Stockholms rådhusrätt anser det erbjuda svårigheter att använda be­

dömningsgrunden god sjömanssed på befattningshavare ombord som inte fullgör sjömanssysslor, såsom exempelvis en radiotelegrafist, förutsatt att uttrycket skall ges en innebörd som hänför sig till just sjömansarbete. Motsvarande synpunkter kan enligt rådhusrätten anläggas i fråga om fyrpersonal ombord på fyrskepp.

Hovrätten för Västra Sverige tillstyrker den föreslagna utvidgningen av

gärningsmannakretsen.

Sjömanslags kommittén är tveksam om förslaget gör 79 § sjömanslagen

överflödig. Det föreslagna rekvisitet »fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss» medför, att bestämmelsen får en betydligt mera begränsad tillämpning än motsvarande bestämmelse i sjömanslagen. I ett avseende får emellertid den föreslagna bestämmelsen vidare tillämpning, nämligen genom att den träffar även sådan förseelse som inte leder till sjöolycka. Att paragrafen skall tillämpas på all sjöfart och alltså även på nöjessjötarten mottas i allmänhet positivt eller lämnas utan erinran. I några ytt­

randen görs dock invändningar. Föreningen Sveriges stadsdomare avvisar

sålunda tanken på att den föreslagna bestämmelsen nu görs tillämplig på all nöjessjöfart. Frågan om det straffbara områdets avgränsning bör enligt föreningen utredas närmare. Från flera håll erinras, att lagtextens formulering inte klart anger den

vidsträckta tillämpning som avses. Sådana erinringar gör Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rikspolisstyrelsen, polische­ fen i Stockholm och Föreningen Sveriges stadsdomare. De båda rådhus­

rätterna och stadsdomareföreningen anmärker vidare på uttrycket »full­ gör tjänst». Stockholms rådhusrätt anser, att förslaget däri inlägger en be­ tydelse som går utöver den i vanligt språkbruk. Göteborgs rådhusrätt för­ ordar, att ordet »tjänst» byts ut mot ett mer adekvat uttryck, förslagsvis »uppgift».

Sjöfartsstyrelsen förordar en uttrycklig bestämmelse om ansvar för re­

dare som genom ingripanden när fartyget är under gång bidrar till att dess sjövärdighet äventyras. Även om ansvar för redaren kan tänkas följa en­ ligt allmänna medverkansregler, är det enligt styrelsen ägnat att skapa

190 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

konsekvens och tydlighet om sjölagen ger uttryck åt att medverkan från redarens sida är straffbar. Styrelsen menar, att befälhavarens ställning

och auktoritet ombord skulle stärkas därav. Stockholms rådhusrätt ger ut­

tryck åt en liknande tankegång.

Förslaget att införa en särskild straffbestämmelse angående onykter­

het till sjöss möts i allmänhet med gillande. Trafiknykt er hetskom­ mittén erinrar om att förslaget tillkommit i samråd med den och att tra-

fiknykterhetskommittén för den skull ansett sig kunna underlåta att fram­ lägga eget förslag i ämnet, trots att detta omfattas av dess direktiv. Sjölagskommitténs överväganden och förslag i denna del finner trafiknykter-

hetskommittén vara välgrundade. Även hovrätten för Västra Sverige fin­ ner förslaget välbetänkt. Sjöfartsstyrelsen yttrar, att det länge ansetts

vara en brist att någon bestämmelse om nykterhet vid tjänstgöring om­ bord på fartyg inte funnits i sjölagen och att genom förslaget torde ha skapats en bestämmelse som täcker vad som kan vara lämpligt att före­

skriva i detta hänseende. Positiva uttalanden gör också Svenska seglarförbundet, Svenska kryssarklubben, chefen för Västra kustdistriktet, fiskeristyrelsen, fiskeriintendenterna i Österhavets och Västerhavets distrikt, rikspolisstyrelsen, polischeferna i Stockholm, Norrköping och Luleå, För­ eningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges polismästare, För­ eningen Sveriges stadsdomare, Sjöassuradörernas förening och Skånes handelskammare. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter behovet av särskild straffbestäm­

melse. Advokatsamfundet anmärker, att onykterhet i tjänsten är straffbe­ lagd i 81 § sjömanslagen och att straffvärd onykterhet efter slopandet av kausalitetsregeln i 293 § torde kunna bestraffas som försummelse av vad som enligt god sjömanssed åligger vederbörande till förekommande av

sjöolycka. Generaltullstyrelsen intar samma ståndpunkt.

Att förslaget inte upptar någon promilleregel möts så gott som genom­

gående med förståelse. Det synes sjöfartsstyrelsen riktigt från flera syn­

punkter att utforma bestämmelsen på detta sätt. Styrelsen erinrar om att blodprovsundersökning många gånger inte är möjlig för utredning av straffbar onykterhet ombord och att den promillegräns som gäller för landtrafiken inte är lämplig för förhållandena till sjöss. Å andra sidan an­ ser styrelsen, att utredning rörande sjöonykterhet för småbåtstrafikens del torde kunna ske på liknande sätt som i fråga om biltrafiken. En hög promillehalt skulle då i förening med eventuell annan bevisning enligt styrelsen kunna utgöra indicium för att någon inte kunnat fullgöra sina uppgifter på betryggande sätt.

Rikspolisstyrelsen förutser, att bestämmelsens »allmänna omfattning»

kommer att medföra betydande bevissvårigheter men anser att dessa be­

tänkligheter inte bör hindra att förslaget genomförs. Även polischeferna

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966 191

i Stockholm och Göteborg liksom Föreningen Sveriges polismästare ställer

sig positiva. Polischefen i Göteborg understryker kraftigt vad kommittén anfört om de särpräglade förhållandena på sjön, medan polismästareför­ eningen på samma sätt som rikspolisstyrelsen erinrar om de bevissvårig­ heter som kan förutses.

Utredningen rörande specialstraffrätten anser förslaget vara väl avvägt

men uttalar, att bevissvårigheter möjligen kan uppstå på grund av att för­

slaget hänför sig till att gärningsmannen är så påverkad att han inte kan

fullgöra sina åligganden på betryggande sätt. Utredningen erinrar om att i den likartade bestämmelsen om onykterhet i tjänsten i 21 kap. 14 § brotts­

balken bara krävs att gärningsmannens förmåga att fullgöra tjänsten måste antas vara nedsatt. I yttrande till generaltullstyrelssen ger chefen för Norra kustdistriktet

uttryck för uppfattningen, att en promillegräns som för rattfylleri, näm­ ligen 1,5 promille, skulle kunna fastställas för förare av fritidsbåtar, men eftersom förslaget är avsett att gälla för all sjöfart böjer sig kustdistriktschefen för kommitténs motivering och tillstyrker den föreslagna lydelsen.

Chefen för Södra kustdistriktet föreslår däremot, att det i lagtexten fast­

ställs en promillegräns. Han anser, att den föreslagna bestämmelsen är alltför vag för att kunna bli till nytta i strävandena att stävja alkohol­ missbruk ombord på fartyg. Det kan sålunda knappast bli lätt att förete bevisning om att en alkoholpåverkad i ett gränsfall inte kan föra ett fartyg »på betryggande sätt». Inte sällan är ombordvarande på fritidsbåtar mer eller mindre pa\erkade av starka drycker. Med den lavinartade fart som fritidsflottan ökar, med de snabba båtar som numera finns och den »raggarmentalitet» som breder ut sig även till sjöss har riskerna för olyckor ökat kraftigt. Om en bestämmelse om en högsta tillåten promillehalt i blo­ det fastställdes, skulle detta inte bara avhålla många sjöfarande från att före och under sjöturer konsumera alkohol utan också göra ingripanden mot alkoholpåverkade möjliga på ett annat sätt än om paragrafen får det föreslagna innehållet.

I fråga om gärningsmannakretsen har erinran gjorts endast av polis­ chefen i Sundsvall. Han förutser, att tolkningssvårigheter kommer att

uppstå när det gäller att avgöra om den berusade har sådana åligganden som är av väsentlig betydelse från säkerhetssynpunkt. Detta är enligt po­ lischefen från övervakningssynpunkt en svaghet hos den föreslagna lag­ regeln. Att bestämmelsen skall gälla för all sjöfart möter i allmänhet ingen in­ vändning.

Sjöfartsstgrelscn uttalar sig positivt härom. Göteborgs rådhusrätt förordar liksom vid vållande till sjöolycka, alt or­

det »tjänst» byts ut mot ett mer adekvat uttryck, förslagsvis »uppgift». EU klarläggande i lagtexten rörande tillämpningsområdet anses behövligt ock­

192 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

så av Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, polischefen i Stockholm och För­ eningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges stadsdomare tillstyrker liksom i fråga om vallande

till sjöolycka förslaget, såvitt det gäller den yrkesmässiga sjöfarten, men avstyrker det i övrigt i väntan på närmare utredning om det straffbara områdets avgränsning. Även kravet att vederbörande fullgör tjänst av väsentlig betydelse för

säkerheten till sjöss uppmärksammas. Sjöfartsstyrelsen anför bl. a., att

när det gäller fartygstrafik med så korta resor och så långa uppehåll i hamn att tjänstgöringen ombord avbryts under vissa perioder bestämmel­ sen inte kan anses innebära sådan inskränkning i den personliga friheten att några invändningar kan göras mot bestämmelsen. Svårare blir proble­ met när det gäller fartyg, som gör så långa resor att fartyget under lång­ tid utgör besättningens hem. Även om man är medveten om att kravet på nykterhet vid tjänst ombord i dessa situationer kan uppfattas som bety­ dande inskränkningar i den personliga friheten, kan det inte godtas att säkerheten till sjöss äventyras genom onykterhet hos dem som har att sköta tjänst ombord av vikt för sjösäkerheten.

Stockholms rådhusrätt anmärker till en början på kommitténs uttalande,

att befälhavare på handelsfartyg till sjöss regelmässigt får anses vara i tjänst dygnet om, vilket rådhusrätten anser vara väl kategoriskt. Frågan bör enligt rådhusrätten avgöras från fall till fall. Rådhusrätten antar att avsikten varit att formuleringen »fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss» skall ha samma innebörd i 293 och 294 §§ i kom­ mitténs förslag. Rådhusrätten menar, att med hänsyn till att handelsflot­ tans personal både tjänstgör ombord och tillbringar det mesta av sin fri­ tid där, gränsdragningsproblem torde uppkomma i fråga om ordet »full­ gör». Problemen synes rådhusrätten göra sig gällande mera påtagligt i fråga om nykterhet till sjöss och detta skulle i och för sig kunna tas till intäkt för antagandet att ordet inte har exakt samma innebörd i 293 och 294 §§. En klarare gränsdragning skulle enligt rådhusrätten vara av stort värde. Det får nämligen anses angeläget att den på vilken paragrafen kan tillämpas har möjlighet att innan ansvarsfrågan aktualiseras bedöma när och i vilka situationer han kan komma att ådra sig ansvar. I viss mån likartade problem har, erinrar rådhusrätten, mött vid utarbetandet och tillämpningen av bestämmelsen i 21 kap. 14 § brottsbalken om krigsmans onykterhet i tjänsten.

Polischefen i Malmö understryker, att frågan om tjänstgöring eller inte

tjänstgöring saknar betydelse i de från säkerhetssynpunkt mest tillspet­ sade situationerna, nämligen det egna fartygets nöd och, fastän kanske mindre uttalat, vid konfrontation med annat fartygs nöd. I princip inverkar enligt polischefen i dessa fall inte heller vederbörandes tjänsteställning på skyldigheten att vara verksam i avvärjnings- och räddningssyfte. Det före-

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 193

faller polischefen därför svårt att göra gällande att förslaget inte kan tolkas som ett generellt krav på nykterhet, gällande för varje man och oberoende av om vederbörande är i tjänst eller ej. Enligt polischefens upp­ fattning kan det problem som det berörda säkerhetsintresset erbjuder lagstiftningsmässigt därför knappast anses slutligt avhandlat med vad som anförts av kommittén i detta sammanhang.

Frågan på vilken sjöfart andra ansvarsbestämmelser än de an­ gående vållande till sjöolycka och onykterhet till sjöss är tillämpliga bör

besvaras enligt polischefen i Stockholm.

Att kommittén avstått från att föreslå en allmän bestämmelse om straff för befälhavare som visar oförstånd eller försumlighet

i tjänsten har rönt ringa uppmärksamhet. Enligt Stockholms rådhus­ rätt syns olika skäl föreligga för ett sådant ställningstagande. Rådhusrätten

ansluter sig till kommitténs ståndpunkt.

Kommitténs mening, att det f. n. inte bör införas några särskilda an­ svarsbestämmelser i fråga om förfarandet med rena konossement,

delas av Skånes handelskammare. Frågan bör enligt handelskammaren

rimligen behandlas på det internationella planet.

Sjöassuradörernas förening anför, att stora svårigheter har visat sig

möta mot att få till stånd en internationell ordning genom vilken miss­ bruket av rena konossement kan bringas att upphöra. Föreningen instäm­ mer i att det inte bör komma i fråga att i vårt land legalisera kommer­ siella tillvägagångssätt som nu är straffbara. Som kommittén uttalat bör enligt föreningen frågan för svenskt vidkommande överlämnas åt rätts­

tillämpningen. Även Försäkrings juridiska föreningen delar kommitténs

uppfattning i denna fråga.

Däremot beklagar utredningen rörande specialstraffrätten, att kommit­

tén inte ansett sig kunna behandla frågan om hur förfaranden som här avses skall bedömas straffrättsligt. Utredningen erinrar om att problemet diskuterades under förarbetena till brottsbalken utan att något definitivt svar gavs och framhåller, att det från legalitetssynpunkt är olämpligt att straffbarhetsfrågan inte kan besvaras entydigt i ett så praktiskt fall.

Kommitténs förslag att upphäva sjölagens bestämmelser om ansvar för befälhavares oredlighet mot vissa intressenter i fartyg och last och för grov försummelse av sådan intressents rätt och bästa till­

styrks av sjöfartsslyrelsen. Förslaget i denna del anförs av hovrätten för Västra Sverige som exempel på den påtagliga förenkling som de av kom­

mittén föreslagna ansvarsbestämmelserna innebär. 7 Bihang till riksdagens protokoll 19 ( 10 . i samt . Nr 145

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

De av kommittén föreslagna ansvarsbestämmelserna ger upphov till vissa frågor om konkurrens mellan dessa bestämmelser och andra

straffbud. Frågan berörs mera ingående av utredningen rörande specialstraff­ rätten, som menar att vissa oklarheter i detta hänseende föreligger i kom­

mitténs förslag. Utredningen framhåller, att konkurrensförhållandet mel­ lan specialstraffrättsliga bestämmelser och bestämmelser i brottsbalken är ett svårt problem inom specialstraffrätten, när en allmänstraffrättslig och en specialstraffrättslig gärningsbeskrivning helt eller delvis täcker var­ andra. Utredningen anför härom vidare. I 287 § andra stycket och 288 § första stycket i kommitténs förslag, vilka bestämmelser straffbelägger oriktig eller vilseledande uppgift i dagbok eller rapport, görs tillämpningen av sjölagens straffbestämmelser beroende av att det för gärningen inte är föreskrivet svårare straff i brottsbalken. Man kan i dessa fall tänka på osann försäkran enligt 15 kap. 10 § brottsbalken eller osant intygande enligt 15 kap. 11 § brottsbalken. I 289 § andra stycket i förslaget föreslås däremot utan någon reservation av nyss nämnt slag en straffbestäm­ melse för redare som åsidosätter sin skyldighet att förvara dagbok och vissa andra handlingar. Ansvar torde enligt kommittén inträda redan då för­ seelsen begås av oaktsamhet. År förseelsen uppsåtlig, torde den emellertid lätteligen falla under brottsbeskrivningen i 14 kap. 4 § brottsbalken rö­ rande undertryckande av urkund, vilket brott straffas strängare än över­ trädelse av den föreslagna bestämmelsen i sjölagen. Förhållandet mellan dessa båda straffbud synes böra klargöras. Lämpligen bör detta ske genom en reservation i 289 § andra stycket i förslaget av samma innehåll som i 287 och 288 §§. Fn annan utväg är att låta den föreslagna bestämmelsen i 289 § andra stycket utgå och därigenom inskränka kriminaliseringen till de uppsåtliga gärningar beträffande ifrågavarande handlingar som faller under 14 kap. 4 § brottsbalken. Beträffande 291—293 §§ i förslaget kan konkurrens med trolöshet mot huvudman enligt 10 kap. 5 § brottsbal­ ken samt brott mot person i 3 kap. brottsbalken och allmänfarliga brott i 13 kap. brottsbalken tänkas uppkomma. Det är inte i allo klart hur dessa konkurrenssituationer skall lösas. Det förefaller som om straff för vållande till annans död enligt 3 kap. 7 § brottsbalken och vållande till kroppsskada enligt 3 kap. 8 § brottsbalken skall ådömas i konkurrens med de föreslagna bestämmelserna i sjölagen, medan tillämpningen av sjölagens regler konsu­ merar ansvar enligt 3 kap. 9 § brottsbalken för framkallande av fara för annan. Mera osäkert är förhållandet mellan de föreslagna sjölagsbeslämmelserna och regeln i 13 kap. 3 § brottsbalken om allmänfarlig ödeläggelse. Möjligen konsumerar detta allvarliga uppsåtliga brott ansvar enligt sjöla­ gen. Vad slutligen gäller förhållandet mellan ifrågavarande föreslagna lag­ rum i sjölagen och straffbudet i 13 kap. 6 § brottsbalken om allmänfarlig vårdslöshet, är det troligt att brottskonkurrens bör föreligga. Helt säkert är emellertid inte detta. Det skulle vara till fördel för rättstillämpningen om

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 195

dessa konkurrensproblem blev föremål för uttryckligt ställningstagande i samband med lagtextens slutliga utformning.

Sjöfartsstijrelsen påpekar, att straff för brister i fartygs sjövärdighet

kommer att kunna följa både enligt kommitténs förslag och enligt 10 kap. 8 § lagen om säkerheten på fartyg. Fastän lagrummet i säkerhetslagen skall vara subsidiärt till sjölagen, om strängare straff kan följa enligt denna, anser styrelsen det vara att föredra att straffbestämmelser för sjövärdighetsbrister tas upp endast i sjölagen.

Såväl sjöfartsstyrelsen som statstjänstemannaförbundet, med vilket Svenska lotsförbundet instämmer, berör frågor som sammanhänger med

att både sjölagen och bestämmelser i 20 kap. brottsbalken kan bli till­ lämpliga på lots. Förbundet anser förtydligande kommentarer erforderliga i detta hänseende. Styrelsen antar att åtalsfrågan i ett sådant läge lik­ som hittills skall prövas av allmän åklagare och inte i de former som en­ ligt sjöfartsverkets instruktion gäller för övriga ärenden om ansvar enligt sjölagen. Styrelsen framhåller emellertid, att det skulle vara en fördel för enhetligheten i bedömningen om ansvarsfrågan kunde avgöras i ett sam­ manhang för befälhavare, lots och besättning.

I sitt yttrande till generaltullstyrelsen anser chefen för Norra kustdi­ striktet, att det är otillfredsställande att bestämmelser rörande fritidsbå­

tar skall finnas i både sjötrafikförordningen och sjölagen, vilken främst

tar sikte på handelssjöfarten. Chefen för Västra kustdistriktet förordar

däremot, att bestämmelsen om onykterhet till sjöss liksom bestämmelsen om förummelse av god sjömanssed får motsvarigheter i sjötrafikförord­

ningen eller också återges i anvisningarna till förordningens 4 §. Svea hov­ rätt föreslår, att från sjötrafikförordningen hänvisas till sjölagens an­

svarsbestämmelser.

I frågan om de subjektiva rekvisiten uttalar utredningen rörande specialstraffrätten, att den har uppmärksammat att dessa endast

undantagsvis uttryckligen angivits i de enskilda straffbestämmelserna. De olika straffbudens formulering antyder i stället, om uppsåt fordras för straffbarhet eller om oaktsamhet är tillräcklig. Vidare har i motiven för varje särskilt fall angivits om det subjektiva rekvisitet gäller dolus eller en­ bart culpa. Utredningen anser att någon kritik inte kan riktas mot detta tillvägagångssätt. Rättspraxis får sålunda i varje särskilt fall klara anvis­ ningar. En förutsättning är dock att lagtexten själv klart pekar mot det sub­ jektiva rekvisit som motiven anger.

Svea hovrätt erinrar om brottsbalkens regel, att om ej annat sägs gärning

anses som brott endast då den begås uppsåtligen, och ifrågasätter, om inte detta bort föranleda en annan ståndpunkt beträffande de subjektiva rekvi­ siten. Enligt hovrättens mening bör nämligen vid översyn av specialstraffrättsliga bestämmelser en anpassning ske till brottsbalkens metodik så, att

196 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

det i varje fall där så är avsett anges att straff skall följa även vid ovar­

samhet. Hovrätten för Västra Sverige och Göteborgs rådhusrätt anser behov

föreligga av ett klargörande i vissa enskilda straffbestämmelser, om ansvar skall inträda redan vid oaktsamhet. Beträffande den i 1963 års betänkande föreslagna generella regeln, att straff inte skall ådömas för gärning som skett av ringa oaktsamhet,

kritiserar Sveriges advokatsamfund uppfattningen, att en sådan regel skulle

vara ägnad att skapa missförstånd och ovisshet rörande tolkningen av de enskilda straffbuden. Det måste enligt advokatsamfundet vara ett klart önskemål att det i själva lagtexten markeras att åtal inte bör förekomma i

samtliga sådana fall då ovarsamhet kan konstateras. Svea hovrätt fram­

håller, att med den av hovrätten förordade metodiken i fråga om de subjek­ tiva rekvisiten den i 1963 års betänkande föreslagna bestämmelsen om straff­ frihet för fall av ringa oaktsamhet kan bibehållas utan risk för missför­ stånd.

Mot kommitténs ståndpunkt i fråga om tillämpningen av de allmänna

medverkansreglerna synes enligt utredningen rörande specialstraffrätten i princip ingen erinran böra ske. Utredningen erinrar om att

flertalet brottsbeskrivningar i sjölagens ansvarsbestämmelser berör s. k. specialsubjekt (»befälhavare», »redare» samt »den som å fartyg fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss») och att tillämpning av brottsbalkens medverkansregler medför att även den som ej är special­ subjekt kan ådömas medverkansansvar. Enligt utredningen måste själv­ fallet viss försiktighet iakttas vid ådömande av ansvar för medhjälp till specialsubjektets brott, så att inte underordnad personal i alltför stor ut­ sträckning görs ansvarig för medverkan till befälhavares och redares brott. Sådan personal bör ofta gå straffri på grund av underordnad och okvalifi­ cerad ställning. I sådana fall torde brottsbalkens 23 kap. 5 § eller 24 kap. 6 § (jfr 50, 60, 62 och 77 §§ sjömanslagen) ofta böra åberopas. Utredningen antar, att den underordnade inte sällan bör gå fri från ansvar på grund av brist i det subjektiva rekvisitet. Utredningen berör i detta sammanhang även frågan om medverkansreglernas tillämplighet vid bagatellförseelser. Det bör sålunda enligt utredningen uppmärksammas, att en av de föreslagna straffbestämmelserna i sjölagen — 287 § — föreskriver ett så lågt straff som böter högst 500 kronor. Endast i undantagsfall har rättspraxis tilläm­ pat de allmänna medverkansreglerna på förseelser, som inte belagts med högre straff än böter omedelbart i penningar. Det förefaller heller inte vara av behovet påkallat att medverkansreglerna tillämpas på en sådan ordningsförseelse. Det kan nämnas, att det i 1960 års varusmugglingslag. 8 § andra stycket, uttryckligen föreskrivs, att vad som stadgas i 23 kap. brotts­ balken om medverkan skall gälla om flera medverkat till gärning som är belagd med svårare straff än böter högst 300 kronor. Om en uttrycklig

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1066 197

regel av detta innehåll bör ges i sjölagen eller om det är tillräckligt att i motiven uttala att medverkansreglerna inte gäller överträdelse som avses i 287 § är tveksamt. I varje fall finns enligt utredningens mening ingen an­ ledning att just i sjölagen utsträcka medverkansreglernas tillämpning till bagatellförseelser som bara kan medföra böter omedelbart i pengar. Detta bör klargöras i lagtexten eller i motiven.

Hovrätten för Västra Sverige nämner utmönstringen av de speciella med­

verkansreglerna i 292 § som exempel på den påtagliga förenkling av gällan­ de bestämmelser som kommittéförslaget innebär.

Stockholms rådhusrätt understryker som sin principiella ståndpunkt, att

lagstiftning inom straffrättens område bör ske så att analogisk tillämpning av lagtexten undviks. Med hänsyn till vad som förekommit under förarbe­ tena till brottsbalken och till den olägenhet som skulle vara förenad med att i förevarande sammanhang införa en annan princip motsätter sig råd­ husrätten emellertid inte att förslagets ståndpunkt godtas.

Frågan om övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad har

tagits upp av chefen för Norra kustdistriktet. Han anför att det i sjölagen

inte finns någon bestämmelse om särskild myndighet, som har att övervaka efterlevnaden av dess bestämmelser. F. n. övervakas efterlevnaden av sjö­ trafikförordningens bestämmelser, således även 4 och 17 §§, av tullverkets kustbevakning enligt K. K. den 11 december 1964 (nr 834). Vid ett eventuellt genomförande av kommitténs förslag till 293 och 294 §§ i sjölagen, bör över­ vakningen av dessa bestämmelser, i vart fall när det gäller fritidsbåtar, reg­ leras på liknande sätt. Eftersom sjötrafikförordningen inte innehåller bestämmelse om skyldig­ het för trafikant att stoppa för kontroll, om stopptecken ges av polis- eller

tulltjänsteman, anser generaltullstyrelsen, att denna brist bör avhjälpas ge­

nom införande i förordningen av bestämmelser som svarar mot stadgandena i 20 och 213 §§ tullstadgan.

Departementschefen

Som jag tidigare nämnt företogs år 1964 vissa ändringar i sjölagens ansvarsbestämmelser med anledning av brottsbalkens ikraftträdande. Åt­ skilliga frågor som uppmärksammades i detta sammanhang sköts emel­ lertid på framtiden dels i väntan på översyn av andra delar av sjölagen, främst befälhavarekapitlet, och dels med hänsyn till den pågående all­ männa översynen av specialstraffrätten. De förslag till ändringar i ansvarskapitlet som nu föreligger samman­ hänger främst med de föreslagna ändringarna rörande sjöförklaring och dagboksföring samt med revisionen av befälhavarekapitlet i övrigt. När det gäller de särskilda brotten innebär förslaget även vissa förenklingar.

198 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

Till dessa hör förslaget att upphäva bestämmelserna i 290 § sjölagen om straff för befälhavares oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare eller annan, vars rätt och bästa det enligt sjölagen åligger honom att be­ vaka, och för grov försummelse av deras rätt och bästa. Bland nyheterna i övrigt märks främst en utvidgad bestämmelse om ansvar för vållande till sjöolycka och en bestämmelse om ansvar för onykterhet till sjöss. En del av de särskilda straffbestämmelserna ger upphov till konkurrens­ frågor. Dessa gäller både förhållandet till brottsbalken och förhållandet till annan lagstiftning, såsom lagen om säkerheten på fartyg och sjötra­ fikförordningen. Förslaget berör också vissa andra frågor av allmänstraffrättslig natur, såsom om subjektiva rekvisit och medverkan. Även i fråga om ansvarsbestämmelserna föreligger viss överensstämmel­ se mellan de danska, finska, norska och svenska lagstiftningarna. For­ mellt avviker de norska bestämmelserna såtillvida att de sedan år 1902 är utbrutna ur sjölagen och införda i den allmänna strafflagen. De har ny­ ligen underkastats viss översyn, som lett till lagändring år 1963. Vissa smärre ändringar föreslås nu i anslutning bl. a. till föreslagna ändringar beträffande dagboksreglerna. De danska ansvarsbestämmelserna revide­ rades senast genom ändringar i sjölagen år 1952 och berörs inte av den nu ifrågavarande revisionen. I den finska sjölagens ansvarsbestämmelser föreslås däremot ändringar som väsentligen motsvarar de svenska änd­ ringsförslagen. Bl. a. föreslås en ny bestämmelse om ansvar för onykter­ het till sjöss. Som jag redan nämnt tillstyrker den svenska kommittén, att Sverige ansluter sig till den i Bryssel år 1952 antagna konventionen om straffrättslig domsrätt i fall av sammanstötning eller andra händelser vid na­ vigering. Sådan anslutning kräver viss lagändring rörande svensk doms­ rätt i fråga om navigationsbrott utom landet av utlänning som är i tjänst på främmande fartyg. Denna fråga bör avgöras i samråd med de övriga nordiska länderna. Den har emellertid ännu inte behandlats i dessa. Frå­ gan bör därför inte heller på svensk sida föranleda något ställningstagande nu.

En av de viktigaste bestämmelserna i ansvarskapitlet är den om straff för vållande till sjöolycka. F. n. straffas endast sådan vårds­ löshet eller försummelse som lett till sjöolycka. Kommittén har föreslagit den utvidgningen att straff skall kunna inträda även för vårdslöshet eller försummelse som inte lett till sådan olycka. Bestämmelsen bör enligt kom­ mittén omfatta varje åtgärd eller underlåtenhet som strider mot god sjömanssed och är ägnad att leda till sjöolycka. Den avses vara tillämplig inte bara på befälhavaren utan på var och en som på fartyget fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Inte varje fel som kan be­ gås till sjöss och som kan leda till sjöolycka behöver emellertid enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 199

kommittén innefatta försummelse av vad god sjömanssed kräver. Detta rekvisit medger nämligen visst utrymme för ursäktlig felbedömning. Den närmare bestämningen av innebörden av god sjömanssed bör enligt kom­ mittén överlämnas åt rättstillämpningen. Bestämmelsen skall gälla all sjöfart. Även den som för en nöjesfarkost eller biträder vid förande av sådan farkost får enligt kommittén anses fullgöra tjänst på fartyg i den mening som det här är fråga om. Kommitténs förslag att utvidga det straffbara området till att omfatta även sådana fall av vårdslöshet eller försummelse som inte lett till sjö­ olycka har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen. Även enligt min mening innebär detta en klar förbättring av den nuvarande ordningen. En ytterligare utvidgning av tillämpningsområdet ligger som jag nämnt i att regeln skall omfatta inte bara befälhavaren ulan var och en som fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Till denna kategori kan enligt kommittén höra t. ex. tjänstgörande lots, ma­ skinchef, styrman, maskinist, radiotelegrafist, rorgängare och utkiksman. Även detta förslag har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Jag kan också ansluta mig till en sådan utvidgning. Man kan även tänka sig att gå längre. Till denna fråga vill jag emellertid återkomma efter att ha berört regelns innehåll i övrigt något närmare. För att undvika missför­ stånd rörande regelns innebörd förordar jag i anslutning till vad som anförts i några remissyttranden, att ordet tjänst ersätts med uppgift. Enligt kommitténs förslag består den straffbara gärningen i att veder­ börande vid fullgörande av sådan tjänst som jag nyss nämnt försummar vad som enligt god sjömanssed åligger honom till förekommande av sjö­ olycka. Regeln kan i denna del sägas anknyta till första punkten i 29 § i kommitténs förslag, enligt vilken befälhavaren skall sörja för att far­ tyget framföres och handhaves på sätt som är förenligt med god sjö­ manssed. Ett liknande uttryck förekommer f. n. i 291 § sjölagen, enligt vilken befälhavaren kan straffas om han lämnar fartyget, när det är i fara, utan att iaktta bl. a. vad som åligger honom såsom god sjöman. Förslaget att anknyta straffansvaret till försummelse av god sjömanssed har godtagits av det stora flertalet remissinstanser. Enligt sjöfartsstyrelsen täcker detta rekvisit de flesta situationer som torde avses men är inte alltid användbart i fråga om nöjesbåtar. Stockholms rådhusrätt har där­ emot funnit rekvisitet god sjömanssed svårbestämbart. Gränsen mot ringa oaktsamhet anses oklar och vidare anses svårigheter uppkomma vid tilllämpningen på befattningshavare ombord som inte fullgör sjömanssysslor, såsom t. ex. radiotelegrafist, förutsatt att uttrycket skall ges en innebörd som hänför sig just till sjömansarbete. Enligt min mening är det naturligt att låta eu straffbestämmelse av den centrala natur som det här är fråga om anknyta till sjölagens grundläg­ gande regel om tartygets tramförande och handhavande. Motsvarigheten

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

till 29 § i kommitténs förslag finns i 59 § i departementsförslaget. Där föreskrivs, att befälhavaren skall sörja för att fartyget framförs och hand­ has på sätt som är förenligt med gott sjömanskap. I enlighet härmed bör ifrågavarande straffbestämmelse avse det fall att den som på fartyg full­ gör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka. Med gott sjömanskap avses här liksom i 59 § närmast korrekt uppträdande till sjöss eller riktigt be­ dömande av sakläget och rätt handlande i olika situationer till sjöss eller i hamn. Även mot en sådan regel kan väl invändas, att den inte uppfyller alla krav på klarhet. Uttrycket gott sjömanskap är inte mera entydigt än god sjömanssed. Det är emellertid knappast möjligt att finna ett uttrycks­ sätt, som ger en skarp gräns. Större klarhet torde t. ex. inte kunna vin­ nas genom en formulering som ansluter till det i sjötrafikförordningens ansvarsregel efter mönster av trafikbrottslagen använda uttrycket, att någon brister i den omsorg och varsamhet som till förekommande av sjö­ olycka åligger honom. Uttrycket gott sjömanskap får liksom det av kommittén använda ut­ trycket god sjömanssed anses lämna ett visst utrymme för felbedömningar. Kravet på gott sjömanskap torde likväl uppfattas som ganska strängt. Sär­ skilt utanför den yrkesmässiga sjöfarten kan det synas leda till en stränga­ re bedömning än enligt sjötrafikförordningens ansvarsregel, som gör un­ dantag för fall av ringa oaktsamhet. Det skulle därför kunna övervägas att införa en motsvarande undantagsregel här. Det praktiska värdet av en så­ dan regel är dock tvivelaktigt med hänsyn till svårigheterna att i praktiken göra en sådan fingradering inom aktsamhetsskalan som det skulle inne­ bära. Det torde knappast bli fråga om att anse straffbar oaktsamhet före­ ligga i sådana fall då en bedömning enligt sjötrafikförordningen skulle ha lett till ansvarsfrihet på grund av att oaktsamheten varit ringa. Ett ut­ tryckligt undantag för ringa oaktsamhet passar inte heller så väl med hänsyn till bestämmelsens förhållande till vissa ansvarsbestämmelser i brottsbalken, främst angående allmänfarlig vårdslöshet, vilka saknar sådant undantag. Det är vidare att märka att förevarande ansvarsbestämmelse har ett vidsträcktare tillämpningsområde än sjötrafikförordningens, som är begränsat till rent navigatoriska förseelser, och att jag som jag strax vill beröra närmare inte anser mig böra föreslå något uttryckligt undan­ tag för ringa oaktsamhet i andra ansvarsbestämmelser. Med hänsyn till vad jag nu bär anfört anser jag att något sådant undantag inte heller bör göras här. I likhet med kommitténs ansvarsregel avses den här förordade regeln vara tillämplig på all slags sjöfart. Det måste visserligen medges att uttryc­ ket gott sjömanskap, liksom f. ö. även god sjömanssed, tar sikte främst på handelssjöfarten men passar mindre väl samman med den enklare nöjessjöfarten. Det torde dock kunna förväntas att med den fortsatta utveck­

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 201

lingen av småbåtstrafiken och den upplysnings- och utbildningsverksamhet som måste följa därav uttrycket gott sjömanskap skall tränga in i det all­ männa medvetandet också inom nöjessjöfarten. Även om kravet på gott sjömanskap till en början kan te sig främmande för andra än sjömän, torde det ha sitt värde inte minst från psykologisk synpunkt att lagen innehåller en sådan bestämning av det aktsamhetskrav som skall utgöra riktmärke för ett gott uppträdande på sjön. Ordet sjöolycka används här i samma vidsträckta betydelse som t. ex. i sjötrafikförordningen. Det avser alltså ej endast olyckor av större om­ fattning, en betydelse som hävdats i ett remissyttrande. Som jag nämnt kan man tänka sig att utsträcka regelns tillämpnings­ område till att omfatta även annan än den som på fartyget fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. I detta hänseende är att beakta, att vållande till sjöolycka kan föranleda ansvar både enligt sjö­ manslagen och enligt sjötrafikförordningen. Förstnämnda lag föreskriver i 79 § ansvar för det fall att någon, som är anställd på fartyget, genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten är vållande till sjöolycka. Han straffas med dagsböter eller fängelse i högst ett år, om inte gärningen bör beläggas med strängare straff enligt allmän lag. Sjötrafikförordningen fö­ reskriver i 4 §, att det vid förande av fartyg eller vid dess förankring eller förtöjning skall iakttas den omsorg och varsamhet som till förekomman­ de av sjöolycka betingas av omständigheterna. Den som brister i sådan omsorg och varsamhet dömes enligt 17 § till dagsböter, om ej oaktsamheten är ringa. Även denna bestämmelse är subsidiär i förhållande till allmän lag. Det är tydligt att en bestämmelse i sjölagen av det innehåll jag nu föreslår täcker åtskilliga av de fall som ryms under dessa straff­ bestämmelser i sjömanslagen och sjötrafikförordningen. Sålunda torde sjö­ trafikförordningens krav på omsorg och varsamhet till förekommande av sjöolycka täckas helt av kravet på gott sjömanskap. Det kan diskuteras att utforma ansvarsregeln i sjölagen så, att den täcker samtliga fall som kan föras in under nämnda bestämmelser, och sålunda göra dessa helt över­ flödiga. En jämförelse mellan den föreslagna regeln i sjölagen och sjö­ manslagens regel visar, att den förras tillämpningsområde är mera begrän­ sat när det gäller personkretsen, i det att den avser endast den som på far­ tyget fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. På samma sätt förhåller sig den föreslagna regeln till sjötrafikförordningens ansvarsregel. Inför frågan, om en sådan begränsning bör vidhållas, är att märka att när det gäller de straffbara förfarandena sjötrafikförordningens bestämmelse är begränsad till att avse rent navigatoriska förseelser. Med den föreslagna ansvarsregeln i sjölagen åsyftas emellertid även annan vårdslöshet. Förslaget omfattar sålunda varje ålgärd eller underlåtenhet som strider mot gott sjömanskap och är ägnad att leda till sjöolycka. Ge­ nom anknytningen till gott sjömanskap omfattas all sådan verksamhet 7f llihang till riksdagens protokoll 1966 . 1 samt . Nr US

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

ombord som har omedelbar betydelse för fartygets säkra framförande och handhavande. Inte bara navigeringen och manövreringen kommer i be­ traktande utan också maskintjänsten och den från säkerhetssynpunkt ofta så betydelsefulla radiotjänsten. Även på lasthanteringen blir bestämmel­ sen tillämplig i den mån hanteringen påverkar säkerheten för fartyg och ombordvarande, över huvud får beaktas, att särskilt den tekniska utveck­ lingen i modern sjöfart i viss mån ger nytt och förändrat innehåll åt tra­ ditionella begrepp. Under regeln faller som kommittén framhållit in så­ dana fall som att befälhavaren går till sjöss med fartyg under sådant vä­ der eller sådana isförhållanden att säkerheten för fartyg och ombordva­ rande äventyras eller med fartyg som till den grad brister i behörigt skick att resan därför blir farlig för fartygets och de ombordvarandes säkerhet eller också att fartyg går till sjöss under kommando av befäl som visser­ ligen är behörigt men på grund av trötthet inte är i fullt tjänstedugligt skick. Ett vittgående tillämpningsområde förefaller mig välmotiverat. Men om det straffbara området sålunda skall omfatta även andra förseelser än rent navigatoriska torde regelns tillämpning böra begränsas i enlighet med kommitténs förslag till sådana personer som fullgör uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Vad jag nu har sagt betyder att ett visst utrymme blir kvar för både sjömanslagens och sjötrafikförordningens ansvarsbestämmelser. Även om skillnaden kan antas vara i det närmaste praktiskt betydelselös är jag inte beredd att nu förorda någon ändring i de båda nämnda författningarna. Detta motiveras i fråga om sjömanslagen även av att denna som jag tidigare nämnt är föremål för en allmän översyn.

En betydelsefull nyhet för sjölagen utgör den av kommittén föreslagna bestämmelsen om ansvar för onykterhet till sjöss. Kommitténs förslag har tillkommit efter samråd med 1957 års trafiknykterhetskommitté och inför straff för den som på fartyg fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga dryc­ ker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen att han inte kan full­ göra sina åligganden på betryggande sätt. Straffet är dagsböter eller fängelse i högst ett år. Med hänsyn till de särpräglade förhållandena på sjön anknyts inte straffbarheten till en viss alkoholkoncentration i gärningsmannens blod utan till sådan onykterhet som manifesteras genom att den berusade inte kan fullgöra sina åligganden på betryggande sätt. Därvid avses endast sådana åligganden vilkas behöriga fullgörande är av väsentlig betydelse från sä­ kerhetssynpunkt. Kommitténs förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. I ett par remissyttranden har dock behovet av en särskild straffbestämmelse satts i fråga med hänsyn bl. a. till den utvidgade regeln om ansvar för försummelse av vad som en­ ligt god sjömanssed åligger vederbörande till förekommande av sjöolycka.

Knngl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 203

Liksom det stora flertalet remissinstanser ansluter jag mig till tanken att sjölagen bör innehålla en särskild straffbestämmelse för onykterhet till sjöss. En sådan bestämmelse torde i princip vara lika motiverad här som till lands och i luften. Till skillnad från rattfylleribestämmelsen innehåller den av kommittén föreslagna bestämmelsen inte någon promilleregel. Även i denna del har förslaget vunnit så gott som allmän anslutning under remiss­ behandlingen. Jag delar kommitténs mening att det finns starka skäl för att avstå från en sådan regel. Som kommittén framhållit råder starkt skif­ tande trafikförhållanden till sjöss. Vitt skilda slag av fartyg och sysslor ombord ställer även olika höga krav i nykterhetshänseende. Det säger sig också självt att en ändamålsenlig blodprovstagning ingalunda alltid kan äga rum. Det kan inte heller bortses från att handelsflottans och i viss mån även fiskeflottans personal inte bara tjänstgör ombord utan också bor och tillbringar det mesta av fritiden där. Med hänsyn till dessa särpräglade förhållanden på sjön skulle en promilleregel kunna leda till en alltför onyanserad straffrättsskipning. Mot den av kommittén föreslagna regeln, som hänför sig till sådan berusning att vederbörande inte kan fullgöra sina åligganden på betryggande sätt, har dock i några remissyttranden invänts att den ger anledning till bevissvårigheter. För att såvitt möjligt undvika sådana och en alltför restriktiv tillämpning av bestämmelsen förordar jag den jämkningen att straffbarhet skall föreligga när vederbörande är så på­ verkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas att han inte på betryggande sätt kan utföra vad som åligger honom. En sådan lydelse ansluter nära till 21 kap. 14 § brottsbalken, enligt vilken krigsman straffas, om han under tjänsteutövningen är så påverkad av alko­ holhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att hans förmåga att fullgöra tjänsten måste antas vara nedsatt. Som anförts under remissbehandlingen kan även med en sådan bestämmelse utredning om alkoholkoncentratio­ nen i gärningsmannens blod ingå som ett led i bevisningen om berusningsgraden. Som kommittén anfört bör för straffbarhet fordras att berusningen före­ ligger när gärningsmannen på fartyget fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad kom­ mittén anfört härom. Avsikten är således inte att uppställa ett generellt krav på nykterhet hos var och en vars sysslor normalt omfattar tjänst som här av­ ses även under tid då han inte fullgör någon sådan tjänst. Å andra sidan kan det i allt fall inom handelssjöfarten vara svårt att bestämma gränserna mel­ lan tjänstgöring och inte tjänstgöring. De kan ibland bli helt utsuddade. Det­ ta gäller särskilt till sjöss, där befälhavaren på ett handelsfartyg ofta torde få anses vara i tjänst snart sagt dygnet om och ständigt måste vara beredd att ulan omgång träda till det omedelbara kommandot för att fatta beslut som kan ställa höga krav på omdömesgillhet. Under gynnsamma betingelser, så­ som i hamn eller vid gång i öppen sjö i gott väder, kan saken ställa sig annor­

204 Kungl. Mcij. ts proposition nr 145 år 1966

lunda. Vad jag nu sagt gäller också annat befäl ombord. Paragrafen kan också för personal i manskapsställning medföra höga krav på nykterhet även utom tjänstgöringstid. Bestämmelsen bör i enlighet med kommitténs förslag vara tillämplig på all sjöfart. I överensstämmelse med vad jag förordat beträffande den förut behandlade regeln om ansvar för den som brister i gott sjömanskap bör ordet tjänst ersättas med uppgift. Liksom i fall av onykterhet i trafik till lands och i luften bör förverkande kunna ifrågakomma av berusningsmedel som påträffas hos gärningsmannen eller anträffas hos någon som följt med vid tillfället, förutsat1 att berus­ ningsmedlen kan antas ha varit avsedda även för gärningsmannen. För detta ändamål bör tillägg göras i lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Kommittén har vidare med anledning av den tidigare nämnda riksdags­ skrivelsen år 1950 övervägt behovet av en allmän bestämmelse om straff för befälhavare som visat oförstånd eller försumlighet i tjäns­ ten. Kommittén har emellertid inte funnit något påtagligt behov av en sådan bestämmelse. Enligt kommitténs mening bör nämligen de föreslagna straffbestämmelserna angående försummelse av god sjömanssed till före­ kommande av sjöolycka och onykterhet till sjöss vara tillräckliga i detta hänseende. Denna uppfattning har inte mött erinran under remissbehand­ lingen. Jag ansluter mig också till densamma.

Jag är ense med kommittén om att de straffrättsliga problem som är för­ enade med bruket av rena konossement bör lösas i internationellt sammanhang och inte föranleda någon särskild reglering för vårt land nu.

Kommitténs förslag att upphäva sjölagens bestämmelser om ansvar för befälhavares oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare eller annan, vars rätt och bästa det enligt sjölagen åligger honom att be­ vaka, och för grov försummelse av deras rätt och bästa har till­ styrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Redan i sam­ band med de år 1964 genomförda ändringarna i ansvarskapitlet uttalade jag, att det knappast fanns något utrymme för tillämpningen av oredlighetsbestämmelsen vid sidan av brottsbalken och att bestämmelsen därför sanno­ likt skulle kunna upphävas helt. Bestämmelsen om ansvar för grov för­ summelse svarar enligt kommitténs uppfattning knappast mot något verk­ ligt behov numera. Kommittén har antagit, att de sanktioner som anställ­ ningsförhållandet möjliggör skall vara helt tillräckliga och har erinrat om att befälhavaren enligt 3 § sjömanslagen när som helst kan skiljas från sin befattning. Jag biträder kommitténs förslag att upphäva nu ifrågavarande bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966 205

Som jag redan nämnt berör kommitténs förslag även vissa straffrätts­ liga frågor av allmän natur, såsom frågor om subjektiva rekvisit och om medverkan. I fråga om de subjektiva rek visiten har kommittén valt me­ toden att för varje enskild straffbestämmelse genom lagtexten antyda och genom motivuttalande klarlägga de krav som uppställs i detta hänseende. Denna metod har under remissbehandlingen tillstyrkts av utredningen rörande specialstraffrätten. Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och Göteborgs rådhusrätt har emellertid uttalat sig för att de subjektiva rekvisiten genomgående anges i lagtexten. I departementsförslaget har i större utsträckning än i kommittéförslaget valts formuleringar i lagtexten som upplyser om vilket subjektivt rekvisit som åsyftas. I 1963 års förslag tog kommittén upp en generell bestämmelse om straffrihet för fall av ringa oakt samhet. Denna bestämmelse ut­ sattes för kritik under remissbehandlingen. Kommittén har med anledning därav ansett att den kan föranleda missförstånd och ovisshet vid tolk­ ningen av de enskilda straffbestämmelserna och uteslutit bestämmelsen i sitt förslag år 1965. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt. Den torde bäst överensstämma med att en liknande regel i det till lagrådet remitte­ rade förslaget till brottsbalk fick utgå efter erinran av 1958 års lagråd. Vid remissen till lagrådet anförde dåvarande departementschefen, att ut­ trycket ringa oaktsamhet i förslaget inte avsåg att vara någon absolut be­ stämning. Detsamma gäller här. Det torde för varje särskilt fall få bedö­ mas med hänsyn till arten och vikten av det intresse som skyddas, om oaktsamhet hör anses föreligga enligt en viss straffbestämmelse.

Sjölagen innehåller i 292 § för där avsedda brott vissa bestämmelser om medverkan som motsvarar de allmänna medverkansreglern a i brottsbalken. Dessa bestämmelser bibehölls i sak oförändrade vid 1964 års revision i väntan på den pågående översynen av specialstraffrätten. Kom­ mittén föreslår nu, att medverkansreglerna i 292 § utgår. Kommittén har nämligen utgått från att rättstillämpningen skall omfatta den uppfattning som 1958 års lagråd gav uttryck åt under förarbetena till brottsbalken, nämligen att de allmänna medverkansreglerna är tillämpliga även inom specialstraffrätten utom möjligen beträffande mera bagatellartade förseel­ ser. Kommitténs ståndpunkt har under remissbehandlingen godtagits i princip, men det har ifrågasatts om inte medverkansansvaret ändå bör regleras genom uttrycklig bestämmelse i sjölagen. Utredningen rörande special straff rätten har vidare anfört bl. a., att de allmänna medverkansreglernas tillämpning inte bör utsträckas till förseelser som kan föranleda endast penningböter. De allmänna medverkansreglerna torde som kommittén anfört äga vid­ sträckt analogisk tillämpning inom specialstraffrätten. Det torde ändå va­

206 Kiingl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

ra ändamålsenligt att liksom i lagen om säkerheten på fartyg uttryckligen fastställa reglernas tillämplighet inom lagens ram. Som utredningen rö­ rande specialstraffrätten framhållit finns inom förevarande specialstraffrättsliga område ett beaktansvärt utrymme för tillämpning av bestämmel­ serna i 23 kap. 5 § och 24 kap. 6 § brottsbalken om verkan av beroende­ ställning och lydnadsförhållande.

De ansvarsbestämmelser förslaget innehåller ger upphov till vissa frågor om konkurrens i förhållande till såväl brottsbalken som annan sjö­ rättslig lagstiftning. När det gäller förhållandet till brottsbalken löses frågan i vissa av de av kommittén föreslagna bestämmelserna men inte i alla. Med viss anknyt­ ning till vad utredningen rörande specialstraffrätten anfört i sitt remiss­ yttrande förordar jag, att en generell regel införs i sjölagen av innehåll att det inte skall dömas till straff enligt sjölagen, om gärningen är be­ lagd med strängare straff i brottsbalken. I förhållande till annan sjörättslig lagstiftning bör sjölagen vara den primära författningen. Det framgår redan av vad jag tidigare anfört, att sjömanslagens och sjötrafikförordningens ansvarsregler beträffande vårds­ löshet och försummelse på sjön bör vara subsidiära i förhållande till den nu föreslagna bestämmelsen i ämnet i sjölagen. Det förutsätts också i 17 § sjötrafikförordningen, som gör reservation för det fallet att gärningen är straffbar enligt allmän lag. Detsamma gäller lagen om säkerheten på fartyg, som bland ansvarsbestämmelserna i 10 kap. innehåller en regel i 10 § att det inte får dömas till straff enligt lagen om det föreskrivs strängare straff för gärningen i brottsbalken eller sjölagen. För sjömans­ lagens vidkommande kan förutsättas att frågan får sin lösning i samband med den nu pågående översynen av lagen.

I det föregående har jag anfört, att de föreslagna bestämmelserna om försummelse att iaktta gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka och om onykterhet till sjöss är tillämpliga på all sjöfart. Även övriga ansvarsbestämmelser är liksom sjölagen i sin helhet i princip tillämpliga på all sjöfart. Särskilt är utrymmet stort för sådan tillämpning av de an­ svarsbestämmelser som gäller säkerheten till sjöss.

Vissa frågor om övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad som berörts under remissbehandlingen torde få regleras i särskild ordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 207

De särskilda bestämmelserna

Enligt vad jag tidigare anfört förordar jag, att ansvarsbestämmelserna får bilda ett nytt 13 kap. i sjölagen. Av bestämmelserna om de särskilda brotten anknyter åtskilliga till de uppgifter som åligger befälhavaren en­ ligt sjölagens övriga bestämmelser, främst i befälhavarekapitlet. Den överarbetning som nu skett av befälhavarekapitlet föranleder ändring av dessa ansvarsbestämmelser. Samtidigt torde en omflyttning av bestäm­ melserna böra göras, så att ordningen inom kapitlet kommer i närmare anslutning till ordningen mellan de övriga regler i sjölagen till vilka an­ svarsbestämmelserna anknyter. I enlighet härmed torde ansvarskapitlet få inledas med bestämmelser om straffansvar för redare och befälhavare när det gäller försummelser i fråga om fartygets behöriga skick. Därefter bör följa straffbestämmelser som närmast hänför sig till fartygets fram­ förande. I fortsättningen torde böra upptas sådana straffbestämmelser som ansluter sig till de uppgifter som enligt tidigare avsnitt lagts på re­ daren, befälhavaren eller annan, främst i befälhavarekapitlet samt dag­ boks- och sjöförklaringsreglerna. Slutligen torde få följa vissa allmänna bestämmelser. Utöver de av kommittén föreslagna förenklingarna torde en viss ytterligare förenkling böra eftersträvas genom en minskning av antalet straffskalor. Detta möjliggör att vissa av bestämmelserna kan ,föras samman till en paragraf. I enlighet härmed kommer ansvarsbe­ stämmelserna att fördela sig på 323—332 §§.

323 §. Denna paragraf motsvarar 292 § i såväl kommitténs förslag som i sjö­ lagen. Den innehåller bestämmelser om ansvar för befälhavare och redare som gör sig skyldiga till vissa försummelser i fråga om fartygets behöriga skick. De grundläggande reglerna om fartygets behöriga skick meddelas som tidigare framgått i 5 a och 58 §§ i departementsförslaget. Enligt först­ nämnda paragraf skall sålunda fartyg när det nyttjas till sjöfart vara sjovärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohäl­ sa och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt sä lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras. På motsvarande sätt föreskrivs i 58 § i förslaget, att befälhavaren innan resa anträds skall se till att fartyget är sjövärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och ut­ rustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras. Befälhavaren skall vidare under resan vaka över att fartyget hålls i behörigt skick enligt vad nyss angivits. Han skall också ofördröj-

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

ligen underrätta redaren eller den som i redarens ställe har befattning med fartyget angående fel eller brist i fartygets behöriga skick som inte kan avhjälpas genast. I väsentlig överensstämmelse med kommittéförslaget, som lämnats utan erinran under remissbehandlingen, innebär departementsförslaget en täm­ ligen långtgående omarbetning av sjölagens nuvarande bestämmelser om straffansvar för försummelser i fråga om fartygs behöriga skick. För

befälhavaren bibehålls endast en bestämmelse i första stycket om straff

för att han försummar sin skyldighet enligt sjölagen att tillse att fartyget är i behörigt skick. Straffet är enligt förslaget böter eller fängelse i högst sex månader. Både uppsåt och oaktsamhet omfattas av bestämmelsen. Den nuvarande straffbestämmelsen i 292 § 1 mom. för det fall att befäl­ havaren går till sjöss med fartyg som är så bristfälligt att resan är för­ bunden med uppenbar livsfara för de ombordvarande utgår. Sådant för­ farande hänförs i stället i enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen till den föreslagna bestämmelsen om straff för bristande i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka. Även befälhavarens skyldighet att underrätta redaren om fel eller brist i fartygets behöriga skick är straffsanktionerad. Denna straffbestämmelse har upptagits i 328 §. I andra och tredje styckena tas upp bestämmelser om straffansvar för

redaren. Ansvaret för denne när det gäller fartygets behöriga skick är f. n.

sekundärt såtillvida att han bestraffas för medverkan till befälhavarens åtgärd eller försummelse. Inom handelsflottan synes emellertid i allt fall i fråga om större fartyg efter hand ha inträtt ett förändrat förhållande mellan befälhavaren och redaren när det gäller ansvaret för fartygets be­ höriga skick. I samband med en tilltagande koncentration på större, tek­ niskt mer komplicerade och dyrbarare fartygsenheter torde nämligen detta ansvar alltmer ha övergått från befälhavaren till redaren. De större rederierna har ofta egna tekniska avdelningar med erforderlig expertis och därför avgör befälhavaren mera sällan själv tekniskt komplicerade frågor av större betydelse utan att först inhämta redarens direktiv. Kom­ mittén har därför ansett att redaren i stället för det medverkansansvar som nu gäller bör åläggas ett helt självständigt straffansvar för att far­ tyget hålls i behörigt skick. Kommittén har föreslagit att straff skall ådömas en redare som försummar att avhjälpa fel eller brist i fartygets be­ höriga skick varom han ägt eller bort äga vetskap. Detta innefattar en utvidgning av ansvaret i förhållande till gällande rätt, i det att bestäm­ melsen förutsätter skyldighet för redaren att vara verksam för att hålla sig underkunnig om fartygets skick. Kommittén har i anslutning härtill framhållit, att en ansvarsbestämmelse som i likhet med den gällande för­ utsätter redarens vetskap om felet eller bristen möjliggör missbruk så­ lunda att en redare genom vårdslöshet eller t. o. m. med avsikt håller

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966 209

sig ovetande om fartygets skick. Den av kommittén föreslagna bestäm­ melsen har tillstyrkts av sjöfartsstyrelsen och Svenska maskinbefälsförbundet och i övrigt lämnats utan erinran frånsett yttrandet av Stockholms rådhusrätt. Rådhusrätten har ansett det tveksamt om redaren bör straf­ fas för underlåtenhet att avhjälpa fel eller brist som han inte ägt vetskap om. Ifall det närmast är redarens oursäktliga underlåtenhet att hålla sig underrättad om fartygets skick som bör bestraffas, bör det enligt rådhus­ rätten sägas ut direkt att han är skyldig att hålla sig underrättad om far­ tygets skick. Enligt min mening är det med hänsyn till de moderna sjöfartsförhållandena rimligt att som kommittén menat förutsätta, att re­ daren är aktivt verksam för att se till att fartyget hålls i behörigt skick. Någon föreskrift därom vid sidan av 5 a § torde inte vara behövlig. Jag biträder kommitténs förslag i förevarande del. Straffet är detsamma som för befälhavares försummelse i detta avseende. Liksom i fråga om ansvaret för fartygets behöriga skick har kommittén föreslagit självständigt straffansvar för redare, som underlåter att såvitt det är möjligt för honom hindra fartyget att gå till sjöss när förestående resa på grund av fel eller brist i fartygets behöriga skick kan bli förenad med allvarlig fara för de ombordvarande. Även här innebär kommittéför­ slaget inte bara den förändringen att det inte längre är fråga endast om ett medverkansansvar utan en utvidgning av ansvaret, i det att det nu­ varande farerekvisitet »uppenbar livsfara för de ombordvarande» jäm­ kats till »allvarlig fara för de ombordvarande». Sjöfartsstyrelsen har i sitt remissyttrande betecknat förslaget som välgrundat och i övrigt har det lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag ansluter mig också till förslaget i denna del. Bestämmelsen tas upp som ett tredje stycke i pa­ ragrafen. Till skillnad från bestämmelsen i andra stycket förutsätter den, att redaren ägt vetskap om felet eller bristen. Straffet är böter eller fängel­ se i högst två år.

324 §. Denna paragraf, som motsvarar 293 § i såväl kommittéförslaget som sjö­ lagen, innehåller regeln om ansvar för den som brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka. Som framgått av vad jag anfört i den allmänna motiveringen omfattar bestämmelsen dem som på fartyg fullgör uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Straffet föreslås bli böter eller fängelse i högst sex månader eller, i grova fall, fängelse i högst två år. Strafflatituden sammanfaller sålunda med vad som enligt brottsbalken gäller för allmänfarlig vårdslöshet. Under remissbehandlingen har berörts det fallet att redaren otillbörligt påverkar fartygets framförande och handhavande till sjöss. Detta fall bör enligt min mening bedömas enligt de allmänna medverkansreglerna.

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

325 §. Paragrafen, som motsvarar 294 § i kommittéförslaget, innehåller be­ stämmelse om ansvar för onykterhet till sjöss. Den utgör en nyhet för sjölagen. Även här är gärningsmannakretsen begränsad till dem som på fartyg fullgör uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. För straff­ barhet krävs, att gärningsmannen var så påverkad som paragrafen avser medan han fullgjorde den ifrågavarande uppgiften. Innebörden härav har jag berört i den allmänna motiveringen. Som jag också anfört där är pa­ ragrafen avsedd att tillämpas på all sjöfart. Straffet blir böter eller fängel­ se i högst ett år. I den norska straffeloven finns f. n. en regel, enligt vilken ansvar kan ådömas dels viss fartygspersonal som »forsettlig» eller »uaktsomt» berusar sig i tjänsten eller när denna förestår och dels personal i underordnad ställning som »er beruset i tjenesten». Speciella regler gäller för personal på norska passagerarfartyg. För sådan finns föreskrifter om »pliktmessig avhold fra nytelse av alkohol m. m.». De är så utformade att redan viss alkoholkon­ centration i blodet eller alkoholmängd i kroppen kan föranleda straff. Den praktiska tillämpningen av dessa bestämmelser torde dock vara koncentre­ rad till kustsjöfarten. Den finska propositionen upptar som nyhet för den finska sjölagen en regel av väsentligen samma lydelse som förevarande paragraf. I Danmark saknas bestämmelse av detta slag. Inte heller det danska förslaget innehåller någon sådan bestämmelse.

326 §. Denna paragraf motsvarar 291 § första stycket i kommittéförslaget. I över­ ensstämmelse därmed och med nuvarande bestämmelse i 291 § första styc­ ket föreskriver den straff för det fall att befälhavaren avviker ur tjänsten och överger fartyget. Enligt nuvarande lydelse är straffet fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, dagsböter. I departementsförslaget har företagits den jämkningen att straffet anges till böter eller fängelse i högst ett år. En bestämmelse liknande den i förevarande paragraf finns i 76 § sjö­ manslagen. Den rättspolitiska grunden för en bestämmelse av detta slag torde få övervägas närmare i samband med pågående revision av sjömans­ lagen.

327 §. Denna paragraf motsvarar 291 § andra och tredje styckena i kommitté­ förslaget. Den innehåller straffbestämmelser som anknyter till befälhava­ rens åligganden enligt 62 och 223 §§ i förslaget. Dessa paragrafer innehåller de föreskrifter som gäller när det egna fartyget råkat i sjönöd och vissa be­ stämmelser om plikter gentemot andra sjöfarande. Förevarande paragraf

Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 år 1966 211

omfattar sålunda straffbestämmelser som nu har sin motsvarighet dels i be­ stämmelserna i 291 § sjölagen om straff för befälhavare som lämnar farty­ get, när det är i fara, utan att iaktta vad som åligger honom och dels i be­ stämmelserna i 294 § sjölagen om straff när han efter sammanstötning med annat fartyg åsidosätter sina skyldigheter mot det andra fartyget och när han åsidosätter sin allmänna undsättningsplikt gentemot andra sjöfarande. Första stycket upptar bestämmelse om straff för det fall att befälhavaren lämnar fartyget, när det är i fara, och därvid försummar vad som åligger honom enligt 62 § första stycket eller i övrigt såsom god sjöman. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Samma straff följer enligt andra stycket, om befälhavaren när någon rå­ kat i sjönöd eller när fara hotar sjötrafiken eller när sammanstötning med annat fartyg inträffat försummar vad som åligger honom enligt 62 § andra stycket eller 223 §.

328 §. Paragrafen motsvarar 286, 288 och 290 §§ samt till viss del 292 § 1 mom. i kommittéförslaget. I denna paragraf har sammanförts bestämmelser om

straffansvar i första hand för vissa förseelser av befälhavaren av beskaf­

fenhet att inte förskylla högre straff än böter. Det gäller försummelse att enligt 58 § underrätta redaren om fel eller brist i fartygets behöriga skick, försummelse att enligt 60 § på fartyget medföra skeppshandlingar och ett exemplar av sjölagen, försummelse att avge rapport enligt 70 § eller uppsåtligt eller oaktsamt lämnande av oriktig eller vilseledande uppgift i sådan rapport, vägran att i fall som avses i 317 § i förslaget överlämna fartygets nationalitetshandling till besiktningsmännen samt vägran att utan laga hin­ der i sådant fall som avses i 346 § på fartyget medtaga befälhavare eller sjö­ man, hans aska eller efterlämnade effekter. När det gäller uppsåtligt eller oaktsamt lämnande av oriktig eller vilse­ ledande uppgift i rapport enligt 70 § innebär förslaget i huvudsak en ut­ vidgning av det straffbara området för osant intygande till att omfatta även oaktsamhetsfall. Detta motiveras av befälhavarerapportens centrala betydelse inte bara för utredning angående sjöolycka utan också för sjöfartsstyrelsens allmänna övervakning av sjöfartssäkerheten.

Vidare upptar paragrafen bötesstraff för befälhavare eller redare, som

försummar att göra anmälan om sjöförklaring enligt 306 § eller som föran­ leder att sjöförklaring uppskjuts utan att förutsättningar därför är för handen enligt 304 §.

329 §. Denna paragraf motsvarar 287 och 289 §§ i kommittéförslaget. Den avser åsidosättande av skyldighet att föra och förvara dagbok och att hålla dag­ boken tillgänglig för den som äger ta del av den. I första hand omfattar pa-

212 Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 år 1966

ragrafen befälhavare och redare men avser även annan som tar del i dagboksföringen. Första stycket föreskriver bötesstraff för den som försummar vad som åligger honom i fråga om dagboks förande eller som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i dagboken. Straff­ skalan har med avvikelse från kommittéförslaget gjorts enhetlig för dessa förseelser. Förhållandet till brottsbalkens bestämmelser om ansvar för t. ex. osant intygande regleras i 332 §. På samma sätt som i fråga om oriktig eller vilseledande uppgift i befälhavarerapport enligt föregående paragraf och av liknande skäl innebär första stycket bl. a. en utvidgning av det straffbara området för osant intygande till oaktsamhetsfall. Enligt andra stycket döms till böter, om befälhavare eller redare obehö­ rigen vägrar någon att ta del av dagbok, kladd till dagbok eller annan upp­ teckning rörande fartygets navigering och gången av dess maskineri. Den­ na bestämmelse anknyter till 300 § i förslaget. Vidare upptar andra styc­ ket bötesstraff för det fall att redaren försummar sin skyldighet att förvara handling som jag nyss nämnt. Här kan fråga uppkomma om att i stället döma till straff enligt 14 kap. 4 § brottsbalken för undertryckande av ur­ kund. Denna fråga regleras likaledes i 332 §.

330 §. Denna paragraf motsvarar 295 § i kommittéförslaget och innehåller be­ stämmelser om den särskilda påföljd av förlust av behörighet till tjänst på fartyg som med anledning av vissa brottsliga gärningar kan ådömas befäl­ havaren och viss annan fartygspersonal. Bestämmelser härom meddelas nu i 296 § sjölagen och 79 § andra styc­ ket sjömanslagen. Enligt förstnämnda paragraf kan befälhavare i samband med lagföring för vissa uppräknade sjölagsbrott för viss tid eller för all­ tid dömas förlustig sådan rättighet att föra fartyg för vars utövande sär­ skilda villkor gäller, under förutsättning att omständigheterna är synner­ ligen försvårande. I 79 § sjömanslagen finns en liknande bestämmelse för det fall att maskinchef, styrman, maskinist eller radiotelegrafist genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållat sjöolycka. Han kan då för viss tid eller för alltid förklaras förlustig rättigheten att nyttjas i sådan be­ fattning, om särskilda villkor är föreskrivna för rättighetens utövande och omständigheterna är synnerligen försvårande. Angående behörighet att ut­ öva befäl på handels- och fiskefartyg finns bestämmelser i 1960 års sjöbefälskungörelse. För radiotelegrafister finns speciella regler. Kommittén har föreslagit, att bestämmelser bibehålls, enligt vilka be­ fälhavare och sjömän i samband med lagföring för brott i sjöfartsförhållanden kan förklaras förlustiga behörighet att utöva tjänst på fartyg. I likhet med kommittén och de remissinstanser som yttrat sig på denna punkt anser jag, att en sådan omprövning hellre bör grundas på en be-

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966 213

dömning av gärningsmannens lämplighet för tjänsten än på frågan hu­ ruvida omständigheterna är synnerligen försvårande. Har gärningsmannen genom brottet ådagalagt olämplighet för sadan tjänst i vilken han begått brottet, bör han också kunna förklaras förlustig behörighet därtill, även om omständigheterna i och för sig ej är försvårande. Har han genom gär­ ningen ådagalagt olämplighet för annan tjänst på fartyg till vilken han äger behörighet, bör han, såsom kommittén utvecklat, kunna fråndömas även sådan behörighet. Olämplighet för viss tjänst pa fartyg kan ådagaläggas även genom brott, som begås under fullgörande av tjänst eller uppgift som i och för sig inte kräver behörighet som det här är fråga om, t. ex. vid lotsning. Den rättighet att lotsa i viss lotsled som enligt utfärdad styrsedel tillkommer kronolots innefattar inte behörighet i före­ varande mening. Lotsen äger dock regelmässigt även behörighet såsom fartygsbefäl i handelsflottan. De brott som bör föranleda omprövning av gärningsmannens behörig­ het bör i överensstämmelse med kommitténs förslag vara de som består i att befälhavare försummar sin skyldighet att se till att fartyget är i be­ hörigt skick eller avviker ur tjänsten och överger fartyget eller lämnar det när det är i fara utan att iaktta sina åligganden som befälhavare och god sjöman eller åsidosätter sin skyldighet mot andra sjöfarande som är i nöd eller hotas av fara till sjöss. Vidare bör omprövning ske när den som på fartyg fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss bris­ ter i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka eller gör sig skyldig till onykterhet till sjöss. Till skillnad från den av kommittén föreslagna re­ geln utgår departementsförslaget från att samma princip skall gälla för domstolens prövning både i fråga om den tjänst i vilken den brottsliga gärningen begås och i fråga om annan tjänst. Som kommittén föreslagit bör bestämmelserna i ämnet sammanföras i en paragraf i sjölagen. Genomförs förslaget blir motsvarande bestämmel­ ser i sjömanslagen överflödiga och bör upphävas.

331 §. Paragrafen motsvarar 296 § i kommittéförslaget. Den innehåller i över­ ensstämmelse med detta förslag, att vid tillämpning av ansvarskapitlet den som trätt i befälhavarens ställe jämställs med befälhavare och den som i redarens ställe haft befattning med fartyget med redare. Bestäm­ melsen har nu sin motsvarighet i 310 § och 292 § 1 och 2 mom. sjölagen. Med uttrycket »den som i redarens ställe haft befattning med fartyget» avses som framgår av förarbetena till 1914 års sjösäkerhetslagstiftning den som rättsligen äger disponera över fartyget, t. ex. tidsbefraktare. Den närmare innebörden av denna regel får bestämmas med beaktande hl. a. av doktrin och praxis rörande delegation av företagares straffansvar.

214 Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966

332 §. Paragrafen saknar direkt motsvarighet i kommittéförslaget. I första stycket föreskrivs i överensstämmelse med vad jag anfört i den all­ männa motiveringen, att 23 kap. brottsbalken gäller om flera medverkat till gärning som avses i 323, 324, 325, 326 eller 327 §. I andra stycket upptas den bestämmelse angående konkurrens med brottsbalken som jag också berört i den allmänna motiveringen. Enligt den­ na bestämmelse skall straff ej ådömas enligt sjölagen, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

Rättegång i sjörättsmål

Översikt av gällande rätt

Sjölagen innehåller rättegångsbestämmelser dels för sjörättsmål i all­ mänhet och dels för dispaschmål.

Första domstol i allmänna sjörättsmål är rådhusrätt. Enligt lagen den

4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål äger Kungl. Maj :t när stad läggs under landsrätt tillägga häradsrätten i orten behörighet att uppta sjörättsmål i stället för den rådhusrätt som upphör. Sålunda är för närvarande 19 häradsrätter behöriga sjörättsdomstolar. Forumreglerna anknyter till rättegångsbalkens bestämmelser i äm­ net. Finns inte rådhusrätt i den ort där talan kan anhängiggöras enligt dessa bestämmelser, föreligger rätt att i stället väckan talan vid den råd­ husrätt som är närmast den orten. För tvistemål gäller dessutom vissa särskilda bestämmelser om fora. I övrigt gäller rättegångsbalken.

Dispaschmål anhängiggörs genom klander av dispasch — general- eller

partikulärdispasch eller dispasch angående tvist om avståndsfrakt eller redares begränsningsbelopp. Dispasch utfärdas av endera av landets två dispaschörer, den ene i Stockholm och den andre i Göteborg. Klandertalan väcks vid rådhusrätten i dispascheringsorten. Förfarandet inför rådhus­ rätten anknyter nära till rättegångsbalkens bestämmelser om besvärspro­ cess i överrätt. Det är i regel skriftligt och part äger inge endast en inlaga. Part kan begära att få bli hörd muntligen inför rätten och domstolen kan också självmant föranstalta om sådant förhör med parterna. Klander­ inlagan delges inte motpart. Denne har i stället att själv vara verksam för att få del därav och bemöta den genom förklaring. Dispasch som inte klandrats länder till efterrättelse men utgör inte exekutionstitel. Vid handläggning av dispaschmål skall i rådhusrätten, utöver de ledamöter som normalt fordras för domförhet vid huvudförhandling i tvistemål, tjänstgöra tre i handel och sjöfart kunniga och erfarna män. Dessa utses

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 215

årligen av stadsfullmäktige i stad, vars rådhusrätt är behörig att uppta dispaschmål. Mot rådhusrätts utslag eller beslut i dispaschmål förs talan genom besvär till högsta domstolen. Inskränkning av fullföljdsrätten ge­ nom krav på prövningstillstånd gäller inte. Även i högsta domstolen an­ sluter sig förfarandet nära till den allmänna besvärsprocessen. Besvärsrnålets beredande är dock förlagt till rådhusrätten och klagandens mot­ part har att där själv bevaka sin rätt att få del av besvären och bemöta dem.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

De allmänna sjörätts målen behandlas i både 1963 och 1965 års betänkanden. Kommittén erinrar om att domstolskommittén (SOU 1963: 56) anfört att den framdeles, i samband med arbete på förslag till en­ hetliga underdomstolar för land och stad, får överväga nya forumregler i sjölagen. Med anknytning därtill anför sjölagskommittén att spörsmålet om forum för såväl verkliga sjörättsmål som sjöförklaringar tydligen inte kan få sin definitiva reglering förrän underrätternas framtida organisa­ tion blivit klarlagd. I vart fall synes det kommittén inte kunna ifrågasät­ tas att i förevarande sammanhang föreslå ändringar av gällande forumreg­ ler för sjörättsmålen. Det kan enligt kommittén i och för sig sägas vara förenat med vissa fördelar, att de egentliga sjörättsmålen koncentreras till ett mindre antal domstolar i första instans. En sådan koncentration torde i praktiken äga rum i betydande omfattning. Tvistemålen anhängiggörs regelmässigt vid ett fåtal rådhusrätter. Av antalet sjörättsliga tvistemål under åren 1957— 1960, tillhopa 54, handlades 33 av rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, medan ett sådant mål behandlades av häradsrätt. I fråga om brottmålen — inbegripet mål som bedöms efter sjömanslagen och vissa sjörättsliga specialförfattningar — är bilden en annan. Kommittén antar emellertid, att av dessa mål ett tämligen stort antal är av bagatellartad karaktär, beträffande vilka det finns föga bärande skäl för speciella fo­ rumregler. Ställningstagandet till frågan vilka domstolar som bör äga behörighet alt uppta sjöförklaringar är enligt kommittén inte avgörande för frågan om behörigheten att uppta sjörättsliga brottmål i allmänhet och än mindre beträffande egentliga tvistemål. Enligt kommittén ligger det i öppen dag, att genomförandet av en enhetlig domstolsorganisation i första instans kan påkalla en omprövning av de sjörättsliga domstols- och forum­ reglerna. Kommittén har inskränkt sig till att föreslå endast redaktionella jämkningar i bestämmelserna om sjörättsmål i allmänhet.

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Kommittén erinrar vidare om att enligt direktiven reglerna om d i spaschprocessen är i behov av översyn. Kritiken har emellertid en­ ligt kommittén mindre gällt den principiella anordningen än vissa bristfälligheter i reglernas närmare utformning. Sålunda har bl. a. påpekats, att reglerna är ofullständiga och att därför procedurregler som inte är lagfästa ofta måste tillämpas. Det har ansetts föreligga behov av att muntlig för­ beredelse hålls i dispaschmål och att muntlig bevisning, utöver parts hö­ rande, upptas på samma sätt som i den allmänna processen, något som en­ ligt kommittén ofta sker i praktiken. Det har också anmärkts på att gällan­ de regler inte medger att part inger mer än en skrift under rättegången i rådhusrätten. Enligt vad som har upplysts tillåter rådhusrätterna enligt praxis ändå att fler partsinlagor växlas. I fråga om rådhusrätternas sär­ skilda ledamöter i dispaschmål har uttryckts önskemålet, att de skall utses i en ordning som bättre än den nuvarande tillgodoser kravet på sakkun­ skap. Kommittén finner inte skäl föreslå någon genomgripande ändring av dispaschprocessen utan begränsar sig till en övervägande teknisk och redak­ tionell översyn av bestämmelserna. Erforderliga förbättringar kan enligt kommittén åstadkommas inom ramen för en sådan revision. Enligt kommittéförslaget blir bestämmelserna i rättegångsbalken om besvärsprocessen i princip omedelbart tillämpliga för dispaschprocessen med vissa särskilt angivna avvikelser. Förfarandet skall sålunda alltjämt vara skriftligt. Emellertid anser kommittén, att förhandling i dispaschmål bör kunna äga rum inte bara för utredningsändamål, som i den allmänna besvärsprocessen när part eller t. ex. vittne bör höras muntligen, utan även för målets beredande vid rådhusrätten och vissa andra ändamål. I fråga om ordningen för klandertalans anhängiggörande vid rådhusrät­ ten föreslår kommittén att klaganden inom fyra veckor från dispaschens dag skall göra klanderanmälan och därefter fullfölja talan genom klander­ inlaga senast två månader efter nämnda dag. Någon omedelbar prövning av klanderanmälans giltighet — liksom i fråga om vadeanmälan i tvistemål — skall enligt förslaget inte äga rum. Däremot bör domstolen enligt kommit­ tén alltjämt ha att avvisa fullföljd klandertalan som uppenbart inte kan tas upp till prövning. Rätten är då enligt förslaget domför med ordföranden ensam. Kommittén framhåller att den föreslagna ordningen för väckande av klandertalan är betingad av praktiska hänsyn. I dispaschmål är nämli­ gen parterna ofta hemmahörande på utrikes orter. Innan sådan part satt sig in i den svenska dispaschen och hur den kan angripas i händelse av missnöje samt hunnit instruera ett ombud i Sverige kan lång tid förflyta. I praktiken torde det ofta gå till så att en svensk advokat får i uppdrag av utländsk klient att överklaga en dispasch men först senare, sedan full­ följdstiden gått ut, erhåller närmare instruktioner beträffande grunderna för klandertalan och vad som bör yrkas. Enligt kommittén blir en under

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 217

sådana förhållanden rättidigt ingiven klanderskrift ofta mycket ofullstän­ dig, och det inträffar därför att rådhusrätten utsätter viss frist inom vilken fullständig klanderskrift skall inges. Kommittén uttalar att dess förslag på denna punkt innebär en anpassning till vad som sålunda förekommer. Genom kravet på klanderanmälan beaktas dessutom behovet av att det i ett förhållandevis tidigt skede blir klarlagt, huruvida dispaschen kommer att vinna laga kraft. Kommitténs förslag åsyftar inte ändring i den nuvarande ordningen, enligt vilken dispasch inte anses exigibel. Det måste enligt kommittén också i fortsättningen ankomma på motpart att själv bevaka sin rätt att bemöta klandertalan. En annan ordning anser kommittén praktiskt omöjlig med hänsyn till att dispaschförfarandet ofta berör många utländska intressenter som inte sällan är okända. I fråga om besvärsprocessen i högsta domstolen innebär kommittéförslaget däremot, att det inte skall gälla någon avvikelse från den allmänna besvärsprocessens regler om rätt för motparten att få del av och be­ möta besvärstalan i högsta domstolen. Förslaget förlägger också dit bere­ dandet av besvärsmålet. I den mån det är behövligt att höra motpart i besvärsmålet kommer denne alltså enligt kommittéförslaget att genom högsta domstolens försorg få del av besvären med föreläggande att avge förklaring. Kommittén uttalar, att det i detta rättegångsskede inte torde möta prak­ tiska hinder att tillämpa en sådan ordning. Kommittén har behållit en särskild bestämmelse om att part skall ned­ sätta fullföljdsavgift samt belopp till säkerhet för kostnadsersättning. Vi­ dare föreslås uttrycklig föreskrift att prövningstillstånd inte behövs. Kommittén har tillmötesgått önskemålet att de särskilda ledamöterna i dispaschmål vid rådhusrätten bör utses i sådan ordning att kravet på sak­ kunskap bättre tillgodoses. Enligt kommitténs förslag skall detta ske i en ordning som svarar mot vad som föreslås i fråga om de sjösakkunniga leda­ möterna vid sjöförklaring. De dispaschsakkunniga ledamöterna skall ut­ ses för varje mål från en förteckning som upptar minst tolv personer. Dessa skall vara kunniga i handel och sjöfart. En sådan förteckning skall enligt förslaget upprättas årligen av sjöfartsstyrelsen efter samråd med handelskammaren i orten. Skulle föreskrivet antal dispaschsakkunniga inte kunna utses från förteckningen, på grund av förfall eller annat hinder, före­ slås att annan lämplig person skall kallas.

Remissyttrandena

Kommitténs uttalande, att frågan om forum i allmänna sjörättsm å 1 inte kan få sin definitiva reglering förrän underrätternas framtida or­

ganisation blivit klarlagd, har vunnit anslutning hos Föreningen Sveriges häradshövdingar.

Att forumreglerna för allmänna sjörättsmål f. n. inte ändras i sak till­

218 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

styrks av domstolskommittén. Denna erinrar om sitt remissyttrande över

1963 års betänkande, i vilket domstolskommittén förordade att sjöförkla­ ringarna koncentrerades till några få domstolar, lämpligen en domstol för ettvart av de sju farlygsinspektionsdistrikten. Det finns enligt domstols­ kommittén utan tvivel skäl som talar för en liknande begränsning av anta­ let underrätter med behörighet att uppta sjörättsmål i allmänhet. Tillgäng­ liga statistiska uppgifter visar, att dessa mål i likhet med vad som gäller i fråga om sjöförklaringarna är mycket ojämnt fördelade mellan de olika domstolarna. Det stora flertalet sjörättsliga tvistemål och brottmål hand­ läggs vid de tre största rådhusrätterna. Vid de flesta av de övriga under­ rätter som upptar sjörättsmål synes antalet sådana mål vara alltför ringa för att domarna skall kunna skaffa sig önskvärd förtrogenhet med sjörätts­ liga och sjötekniska frågor. Emellertid torde som sjölagskommittén funnit frågan om forum för sjörättsmålen inte kunna få sin definitiva reglering förrän underrätternas framtida organisation blivit klarlagd. Behovet av nya forumregler framstår inte heller som så angeläget att det kan anses nöd­ vändigt att genomföra en sådan reform redan i detta sammanhang.

Hovrätten för Västra Sverige anknyter likaså till sitt remissyttrande över

1963 års betänkande, i vilket hovrätten uttalade, att antalet sjöförklaringsdomstolar bör begränsas till några få och att på det hela taget samma skäl kan anföras för en motsvarande begränsning av antalet domstolar för sjö­ rättsmål i allmänhet. Hovrätten finner det därför vara angeläget att man antingen i detta sammanhang eller i samband med revisionen av underrättsorganisationen beaktar dessa synpunkter.

Sveriges fiskares riksförbund anför att de domstolar som bör tilläggas

exklusiv behörighet att ta upp sjöförklaring också tilläggs exklusiv behö­ righet att ta upp sjömål. Av sjöförklaringar vinner domstolarnas ledamöter åtskillig erfarenhet av förhållandena till sjöss, som kommer dem väl till pass då de skall pröva sjömål. Betydande olägenheter har ofta uppkommit exempelvis i fall då en befälhavare åtalats för vållande till sjöolycka och målet handlagts av en domstol, som saknat varje erfarenhet av förhållan­ dena till sjöss.

Sjöfartsstyrelsen framhöll i sitt remissyttrande över 1963 års betänkande

önskvärdheten av en koncentration av sjöförklaringsfora. Liknande syn­ punkter kan enligt styrelsen anläggas på frågan om sjörättsforum i allmän­ het. Styrelsen erinrar om den koncentration som redan äger rum av sjö­ rättsmålen och anser uppenbara praktiska fördelar vara förenade med en koncentration till ett fåtal större rådhusrätter. Styrelsen påpekar emeller­ tid att något andra synpunkter kan komma i förgrunden när det gäller brott­ målen och antar att det skulle vara betungande för enskild tilltalad som bor långt från behörig domstol att inställa sig för att svara i målet. Enligt sty­ relsen kan uppenbart inte heller det praktiska förfarandet med domstolens rörlighet, som förutsätts vid sjöförklaring, samt fartygs bundenhet »till de

Kungl. Maj.ts proposition nr i 45 år 196 6 219

större stråken och sjörättsstäderna» åberopas i fråga om enskild tilltalad. Om emellertid problemet med enskild tilltalads inställelse kan lösas, räk­ nar styrelsen med att en koncentration av brottmålen skall medföra förde­ lar i förhållande till gällande ordning.

Försäkrings juridiska föreningen uppmärksammar sjölagskommitténs mo­

tivuttalande om den koncentration av sjörättsmålen som redan kommit till stånd i praktiken. Föreningen anför, att det i varje fall för tvistemålens del är angeläget att parterna har viss frihet att avtala om lämpligt forum. Å andra sidan är det enligt föreningen angeläget att erforderlig sakkunskap finns företrädd vid de underrätter som upptar sjörättsmål. Föreningen me­ nar, att vägande argument kan anföras för att endast rådhusrätterna i ett begränsat antal större hamnstäder, geografiskt fördelade efter den svenska kusten, skall vara behöriga sjörättsdomstolar. Emellertid ifrågasätter för­ eningen, om inte parterna i tvistemål är angelägna om att hänskjuta sjö­ rättsmål till de rådhusrätter som har särskilda avdelningar för sådana mål eller där det i varje fall finns erforderlig sakkunskap för bedömning av sjö­ rättsliga frågor. Föreningen anser, att frågan bör ägnas särskild uppmärk­ samhet i samband med förestående reglering av underrätternas organisa­ tion.

Göteborgs rådhusrätt finner det angeläget att den specialisering som kom­

mit till stånd i praxis beaktas när forumreglerna tas upp till slutlig behand­ ling och att antalet behöriga sjörättsdomstolar starkt begränsas. Motsvaran­

de ståndpunkt intar Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd. I yttranden till generaltullstyrelsen framhåller chefen för Norra kust­ distriktet den olägenhet för förare av fritidsbåtar som uppkommer av för­ slagets speciella forumregler för sjöbrottmål. Chefen för Västra kustdistrik­ tet betonar, att tillkomsten av sjötrafikförordningens ansvarsbestämmelser

liksom vissa av förslagets ansvarsbestämmelser, t. ex. 293 och 294 §§, sy­ nes göra en snar ändring av gällande regler angelägen. Kustdistriktschefen menar att bagatellmål bör kunna handläggas även av häradsrätt.

Kommitténs förslag rörande dispaschprocessen biträds i allt

väsentligt av dispaschören i Stockholm. Göteborgs rådhusrätt nttalar, att de

moderniseringsbehov som framträtt i praxis väl tillgodoses inom ramen för förslaget.

Stockholms rådhusrätt uttrycker tillfredsställelse med alt dispaschpro­

cessen nu synes bli ordnad i enlighet med moderna processprinciper men förmodar att handläggningen av dispaschmålen framdeles blir »till allt över­ vägande delen muntlig».

Sveriges advokatsamfund anser, att denna process förr eller senare bör

i högre grad anpassas till den allmänna civilprocessen. Detta gäller både rättegången vid rådhusrätten, instansordningen och rättegången i högsta domstolen.

220 Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

Göteborgs rådhusrätt anser, att den föreslagna förlängningen av klander­

tiden till två månader från dispaschens dag är välmotiverad. Däremot sätts i fråga, om det är lämpligt att införa en bestämmelse om klanderanmälan, vilken saknar motsvarighet inom besvärsrätten. I allt fall bör enligt rådhus­ rätten för sådan anmälan gälla samma regler som för vadeanmälan. Råd­ husrätten anser, att den föreslagna utformningen av institutet torde inne­ bära att sedan klanderinlaga inkommit klandertalan kan komma att avvi­ sas, emedan klanderanmälan befinns vara ogiltig. Rådhusrättens uppfatt­ ning är att omedelbar prövning av klanderanmälans giltighet bör ske.

Domstolskommittén och Stockholms rådhusrätt finner inte anledning till

erinran annat än beträffande vissa detaljer i den redaktionella utform­ ningen.

Departementschefen

Otvivelaktigt är det mycket som talar för att man bör koncentrera handläggningen av allmänna sjörätts mål i första instans till ett begränsat antal domstolar på samma sätt som i fråga om sjöförklaring. Under remissbehandlingen har bl. a. domstolskommittén givit uttryck för en sådan uppfattning. Som sjölagskommittén och även domstolskommittén och flera andra remissinstanser förutsatt bör dock de sjörättsliga dom­ stols- och forumreglerna lämpligen behandlas i det större sammanhang som förestående revision av underrättsorganisationen erbjuder. F. n. bör därför endast göras viss redaktionell översyn. De ifrågavarande forumbe­ stämmelserna upptas i departementsförslaget i 336—338 §§.

Bestämmelserna om dispaschprocessen har visat sig vara brist­ fälliga i vissa avseenden. Kommittén har kommit till den uppfattningen att bristerna på ett tillfredsställande sätt kan avhjälpas genom en väsent­ ligen teknisk och redaktionell översyn. Remissbehandlingen får anses be­ kräfta att det är tillräckligt med en sådan begränsad översyn. Jag anser mig kunna inskränka mig till att i detta sammanhang beröra de viktigare av de föreslagna ändringarna. I övrigt vill jag hänvisa till specialmotive­ ringen. Kommittéförslaget innebär bl. a., att rättegångsbalkens bestämmelser för besvärsprocessen i hovrätt i princip görs tillämpliga även på rådhus­ rätts handläggning av dispaschmål. Genom att sålunda göra ett gällande regelsystem tillämpligt på dispaschprocessen får man enligt min uppfatt­ ning en mer ändamålsenlig och mer uttömmande reglering av denna spe­ ciella rättegångsform än den nuvarande. Jag förordar därför denna lös­ ning. Enligt kommittéförslaget vidgas fristen för klander av dispasch från nuvarande trettio dagar till två månader från dispaschens dag. Detta mo­

Kungl. Mcij. ts proposition nr ilo år 1966

tiveras främst av att det i dispaschmålen ofta uppträder utländska parter som är i behov av rådrum och förberedelsetid. För att frågan, huruvida dispasch kommer att vinna laga kraft, skall klarläggas i ett tidigt skede föreslår kommittén samtidigt, att den som vill klandra dispasch skall an­ mäla detta hos rådhusrätten inom fyra veckor från dispaschdagen. Un­ der remissbehandlingen har viss kritik riktats mot förslaget om klander­ anmälan. En sådan anordning saknar också motsvarighet i den allmänna besvärsprocessen. Jag anser att den inte heller bör införas i dispaschprocessen. Behovet av att i tid få klart om dispasch vinner laga kraft bör tillgodoses genom att klanderfristen bestäms till en månad. Parts intresse av att få tillräckligt rådrum för att bereda och utveckla sin talan kan beaktas inom ramen för nuvarande regler för den allmänna besvärspro­ cessen. Enligt gällande ordning ankommer det i dispaschmål på parten själv att se till att han inom föreskriven tid får del av motparts talan. Detta gäller såväl klandertalan i rådhusrätten som besvärstalan i högsta dom­ stolen. Kommittén föreslår beträffande besvärstalan att sådan talan och dess beredande skall följa de allmänna bestämmelserna om besvär till högsta domstolen. I den nuvarande ordningen för klandertalan föreslås däremot ingen ändring. Jag vill dock förorda en tilläggsregel i denna del av innebörd att rådhusrätten bör sända meddelande till varje känd sak­ ägare om den rätt att kostnadsfritt få ut avskrift av klanderinlagan och att inkomma med skriftlig förklaring som tillkommer klagandens mot­ part. Detta anknyter till viss praxis. Däremot bör som kommittén har före­ slagit vanliga kommuniceringsregler kunna tillämpas i högsta domstolen, eftersom partsläget då hunnit klarläggas genom rättegången i rådhus­ rätten. Enligt kommittéförslaget skall viss handläggning i dispaschmål vid rådhusrätt ankomma på »rättens ordförande» ensam, något som har mot­ svarighet i sjölagens nuvarande bestämmelser i ämnet. Detta har kritiserats under remissbehandlingen. Därunder har bl. a. förordats, att domförhetsreglerna i stället utformas efter mönster av rättegångsbalkens bestäm­ melser om domförhet i underrätt. Som kommer att framgå av specialmoti­ veringen har jag ansett mig böra tillmötesgå de synpunkter som har framförts under remissbehandlingen. Jag biträder kommitténs förslag, att rådhusrätts dispaschsakkunniga ledamöter skall utses i en ordning som i huvudsak svarar mot vad som föreslås i fråga om rättens sjösakkunniga ledamöter vid sjöförklaring. Kommittéförslaget i denna del innebär vidare, att man slopar nuvarande skyldighet för part att återgälda statsverket vad som av allmänna medel utgår till de dispaschsakkunniga ledamöterna och att denna kostnad alltså behandlas på samma sätt som annan domstolskostnad. Jag ansluter mig även till denna ståndpunkt.

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

De särskilda bestämmelserna

336, 337 och 338 §§. Dessa paragrafer innehåller forumbestämmelser som i sak överensstäm­ mer med nuvarande bestämmelser i 313, 323 och 328 §§ sjölagen. Av försla­ gets bestämmelser har 336 och 338 §§ motsvarigheter i kommittéförslagen, nämligen 321 § i 1963 års förslag och 328 § i 1965 års förslag.

339 §. Första stycket motsvarar närmast nuvarande 326 § och 326 § i kom­ mittéförslaget. I enlighet med kommittéförslaget har en redaktionell jämk­ ning skett. Förslaget innehåller, att talan mot dispasch förs genom klander hos rådhusrätten i den ort där dispaschen är utgiven. Som ett andra stycke i paragrafen har upptagits bestämmelse om att dis­ pasch som ej behörigen klandrats länder till efterrättelse. Motsvarande be­ stämmelse finns nu i 329 § 1 mom. fjärde stycket sjölagen. Det har synts lämpligt att redan i den paragraf som anger rättsmedlet mot dispasch ta in föreskrift om rättsverkan av att dispasch ej klandrats i föreskriven ord­ ning. Som kommittén har framhållit betraktas dispasch enligt gällande rätt inte som exekutionstitel. Någon ändring på denna punkt är inte avsedd.

340 och 341 §§. Dessa paragrafer motsvarar 322 § i kommittéförslagen. I 340 § har upptagits de domförhetsregler som skall gälla vid rådhusrätts handläggning av dispaschmål, medan 341 § innehåller bestämmelser om hur de särskilda ledamöterna utses och vad som i övrigt gäller beträffande dem. Enligt 314 § 2 mom. sjölagen skall i rådhusrätt vid handläggning av dispaschmål sitta, utom det antal ledamöter som i rättegångsbalken är föreskrivet för domförhet vid huvudförhandling i allmänhet, tre i handel och sjöfart kunniga och erfarna personer. Detta domförhetskrav gäller dock inte i fråga om all handläggning i dispaschmål. Enligt 329 § skall rådhusrät­ ten omedelbart avvisa klandertalan som uppenbart inte kan tas upp till prövning och beslut därom får meddelas av rättens ordförande. Denne äger också i viss mån ensam ta befattning med målets beredning. För det fall att talan förs mot rådhusrätts utslag eller beslut i dispaschmål föreskrivs i 330 §, att rådhusrätten skall pröva huruvida besvärstalan fullföljts på fö­ reskrivet sätt och inom rätt tid samt att awisningsbeslut får meddelas av rättens ordförande. Den allmänna regeln om rådhusrätts sammansättning vid handläggning av dispaschmål har upptagits utan saklig ändring i kommitténs förslag. Det­ ta innehåller vidare en bestämmelse som väsentligen svarar mot reglerna om behörighet för rättens ordförande som ensamdomare.

Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966 223

Som framgår av den allmänna motiveringen har remissinstanserna varit positivt inställda till kommittéförslaget i denna del. Från ett par håll har emellertid framförts vissa anmärkningar i formellt hänseende. Domstolskommittén har sålunda påtalat att förslaget begagnar uttrycket »rättens ordförande» i de fall då en lagfaren domare ensam äger ombesörja viss handläggning. Domstolskommittén menar, att det inte utan vidare är klart vem som är att betrakta som rättens ordförande. Även om det i allmänhet inte bör innebära något större problem att fastställa vem som är att anse som rättens ordförande, måste det ändå enligt domstolskommittén vara en nackdel att endast denne kan vidta de åtgärder som ligger inom området för ensamdomares behörighet. Det kan från arbetsfördelningssynpunkt va­ ra önskvärt att ett måls beredande handhas av annan lagfaren domare än den som skall tjänstgöra som ordförande i fullsutten rätt. För att undgå sådana olägenheter har domförhetsreglerna i departementsförslaget utfor­ mats efter mönster av rättegångsbalkens bestämmelser (1 kap. 4 och 11 §§) om domförhet i underrätt. I övrigt kan då användas uttrycket »rätten» eller »rådhusrätten», vare sig det är rätten i fullsutten sammansättning eller en lagfaren domare som avses. I enlighet med vad domstolskommittén vidare förordat används för de handels- och sjöfartskunniga personer som skall ingå i domstolen beteckningen »särskilda ledamöter» redan första gången dessa ledamöter omnämns i lagtexten. Det förhållande att rätten är domför med en lagfaren domare vid pröv­ ning om klander skall avvisas, utesluter inte att om sakens beskaffenhet anses motivera detta rätten kan pröva avvisningsfrågor i den sammansätt­ ning som anges i 340 § första punkten. Rådhusrättens särskilda ledamöter utses enligt gällande ordning för ett år i sänder av stadsfullmäktige i stad vars rådhusrätt är behörig för dispaschmål. På samma sätt utses tre suppleanter för dem. Vid förfall även för suppleant tillkallas genom domstolens försorg annan att tjänstgöra som särskild ledamot. Dessutom ges bestämmelser om ersättning till särskild ledamot, om krav på att han skall vara svensk medborgare och ha fyllt tju­ gufem år och inte vara omyndig eller i konkurs samt om viss tjänstgörings­ skyldighet efter utgången av den tid för vilken ledamoten utsetts. Kommittén har med sitt förslag tillmötesgått önskemålet att de särskilda ledamöterna bör utses i en ordning som bättre än den gällande kan tillgo­ dose kravet på sakkunskap hos dem. Detta har skett genom en utformning i anslutning till vad kommittén föreslagit beträffande de särskilda ledamö­ terna vid sjöförklaring. Även i denna del har förslaget godtagits under remissbehandlingen. Domstolskommittén har dock satt i fråga, om det behövs uttrycklig föreskrift om att domare när han skall utse de särskilda ledamöterna skall samråda med sina kolleger. Enligt min mening torde det kunna förutsättas att den domare som skall utse de särskilda leda­ möterna samråder med sina kolleger i rätten även om uttrycklig före-

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

skrift härom inte meddelas. I övrigt överensstämmer departementsförslaget i allt väsentligt med kommittéförslaget.

342 §. I denna paragraf har sammanförts de föreskrifter som, frånsett domförhetsfrågorna, gäller rådhusrättens handläggning av dispaschmål. Den mot­ svarar 329 § i kommittéförslaget. I första stycket har angivits den tid inom vilken klander får anföras. Som jag förut angivit blir klandertiden en månad från dispaschens dag. Med utttrycket dispaschens dag avses den dag då dispaschen utges. Nå­ gon ändring i förhållande till gällande rätt beträffande utgångspunkten för klandertidens beräkning är alltså inte avsedd. Som jag anfört i den allmänna motiveringen görs enligt förslaget rätte­ gångsbalkens regler för besvärsprocessen omedelbart tillämpliga och kom­ pletteras med sådana föreskrifter om avvikelser som behövs. Lagtekniskt torde detta lämpligen kunna lösas efter i princip samma linje som följs i 59 kap. 6 § rättegångsbalken i dess lydelse från den 1 juli 1966 (SFS 249, jfr prop. nr 100 s. 144). I enlighet härmed har i andra stycket av före­ varande paragraf intagits föreskrift att med de avvikelser som följer av paragrafens tredje stycke vissa angivna bestämmelser i 52 kap. rättegångs­ balken äger motsvarande tillämpning i mål om klander av dispasch. Yt­ terligare har tillagts, att bestämmelse som avser hovrätt därvid gäller råd­ husrätten. I hänvisningen till 52 kap. har utelämnats vissa paragrafer som på grund av avvikande reglering i sjölagen eller enligt sakens natur inte kan vinna tillämpning i dispaschmål. I andra stycket har i överensstämmelse med kommittéförslaget angivits att klagandens motpart i dispaschmålet äger få ut en avgiftsfri avskrift av klanderinlagan. Vidare föreskrivs, att motparten, om han vill bemöta klandret, inom fyra veckor efter fullföljdstidens utgång skall komma in med skriftlig förklaring till rådhusrätten. Denna ordning anknyter i hu­ vudsak till vad som nu gäller. En mera väsentlig skillnad är att förklaringstiden utsträcks från två till fyra veckor. Den nu åtminstone formellt gällande begränsningen att inte mer än en skrift får inges från vardera sidan bortfaller. Här har upptagits den förut berörda bestämmelsen om att rådhusrätten bör sända meddelande till varje känd sakägare om den rätt att kostnadsfritt få ut avskrift av klanderinlagan och att inkomma med skriftlig förklaring som tillkommer klagandens motpart. I den förut nämnda hänvisningen till 52 kap. rättegångsbalken har bl. a. kapitlets 10 § nämnts. Enligt denna bestämmelse får rätten förordna, att part eller annan höres muntligen, men detta gäller bara om förhör anses be­ hövligt för utredningen. Kommittén har framhållit, att behov av förhand­ ling i dispaschmål kan föreligga för andra ändamål än för utredningen. Bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 225

nämns att förhandling kan behövas för målets beredande eller för behand­ ling av rättegångsfråga. För att tillgodose detta har i departementsförslaget i tredje stycket av förevarande paragraf föreskrivits att rätten äger hålla förhör eller förhandling även för annat ändamål än sådant som avses i 52 kap. 10 § rättegångsbalken. Avgörandet i sak av dispaschmål sker f. n. genom utslag. Ingen ändring i detta avseende är påkallad. Det har-synts lämpligt att ta in uttrycklig be­ stämmelse härom avslutningsvis i denna paragraf. Härigenom undviks det annars tänkbara missförståndet att på grund av 52 kap. 12 § rättegångsbal­ ken avgörandet av dispaschmål i sak skulle betecknas som slutligt beslut.

343 §. Paragrafen motsvarar 330 § i kommittéförslaget och innehåller bestäm­ melser om besvär till högsta domstolen. I första stycket har föreskrivits att talan mot rådhusrätts utslag eller be­ slut i dispaschmål förs genom besvär till högsta domstolen. Vidare anges att den som vill anföra besvär har att inkomma med besvärsinlaga till rådhus­ rätten inom fyra veckor från den dag då avgörandet meddelades. Dessa be­ stämmelser svarar mot nuvarande 330 § första stycket första och — i huvud­ sak — andra punkten sjölagen. De övriga bestämmelserna i nuvarande 330 § har med samma lagtekniska metod som i 342 § i departementsförslaget ersatts genom en hänvisning till 54 kap. 16—19 §§ och 56 kap. rättegångsbalken (jfr även 59 kap. 7 § rätte­ gångsbalken i dess lydelse från den 1 juli 1966). Hänvisningen innehåller uttrycklig erinran om klagandens skyldighet att nedsätta fullfölj dsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning. Det har särskilt angivits, att bestämmelse som avser hovrätt i stället gäller rådhusrätten. De bestämmelser i 54 kap. som på detta sätt gjorts tillämpliga omfattar ej reg­ lerna om prövningstillstånd. Sådant tillstånd krävs alltså ej. I 341 § har föreskrivits, att rådhusrätten är domför med en lagfaren do­ mare vid handläggning som enligt 343 § ankommer på rådhusrätten. De nu­ varande bestämmelserna i 330 § om att rådhusrättens ordförande har att om­ besörja vissa uppgifter — att motta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för kostnadsersättning samt att pröva om besvärstalan har fullföljts på fö­ reskrivet sätt och inom rätt tid — behöver därför inte någon motsvarighet i den nya bestämmelsen. Däremot bör vissa föreskrifter om förfarandet hos rådhusrätt vid nedsättning av fullföljdsavgift m. m. meddelas dels i kungö­ relsen den 19 december 1947 (nr 935) med närmare bestämmelser om full­ följdsavgift, kostnadsersättning och fattigdomsintyg vid fullföljd av talan till högsta domstolen och dels i arbetsordningarna för Stockholms rådhusrätt och Göteborgs rådhusrätt. Den föreslagna bestämmelsen innebär vidare i överensstämmelse med kommittéförslaget, alt bcsvärsmålcts beredande skall följa samma regler li Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Nr 14,1

226 Kungl. Maj:ts proposition nr U5 år 1966

som besvärsmål i allmänhet hos högsta domstolen. Rådhusrättens nuvaran­ de befattning med besvärsmålets beredande kommer alltså att upphöra. I den mån motparts hörande behövs, skall kommunicering ske enligt 56 kap. 8 § rättegångsbalken. Motparten behöver således inte som f. n. själv bevaka om besvär anförts eller vara aktiv för att få de! av besvärsinlagan.

Särskilda bestämmelser

För att få så stor redaktionell överensstämmelse som möjligt mellan de danska, norska och svenska förslagen i befälhavarekapitlet krävs som jag berört tidigare, att vissa bestämmelser bryts ut ur kapitlet. Till de bestämmelser som bör utgå hör de som i kommittéförslaget tagits upp i 41 och 43 §§. Av dem innehåller 41 § bestämmelser om hemtransport av sjöfolk m. m. och 43 § bestämmelser om frihet för fartygspersonal att gå till sjöss med utklarerat och segelfärdigt fartyg utan hinder av vissa exe­ kutiva åtgärder mot personalen. Bestämmelser motsvarande 41 § i det svenska kommittéförslaget har i det danska förslaget kunnat behållas i befälhavarekapitlet, där de tagits upp som 70 §, men i det norska försla­ get flyttats till ett avslutande 14 kap. som innehåller särskilda bestäm­ melser. I Finland finns motsvarande bestämmelser i sjömanslagen. Mot­ svarigheter till 43 § i det svenska kommittéförslaget finns i Finland i sjö­ lagens kapitel om rättegång m. m. samt i Danmark och Norge i processoch exekutionslagstiftningen. Det förfaller lämpligt att båda de nu ifrå­ gavarande paragraferna i den svenska sjölagen får sin plats i ett nytt avslutande kapitel med rubriken »Särskilda bestämmelser». De får där beteckningen 345 och 346 §§.

345 §. Denna paragraf motsvarar 43 § i kommittéförslaget och 69 § sjölagen. Den innehåller att ombordanställd inte får för gäld hindras att avresa, efter det att fartyget utklarerats och i övrigt är färdigt att avgå. Inte heller får något av vad han för tjänsten fört ombord tas i mät eller beläggas med kvarstad. Syftet med bestämmelsen är att förebygga att någon befälhavarens eller annan ombordanställds borgenär genom att dröja till sista stunden kan antingen tvinga sig till betalning av redaren eller också hindra fartygets avgång. Kommittén har övervägt, om bestämmelsen bör behållas. Med hänsyn till att de övriga nordiska kommittéerna inte ifrågasatt att upphäva mot­ svarande bestämmelser och med hänsyn till gällande svenska handräckningsregler föreslår dock kommittén inte nagon ändring. Under remiss­ behandlingen har Stockholms rådhusrätt ifrågasatt det berättigade i att bestämmelsen behålls. Rådhusrätten har vidare ansett det oklart vilka

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 227

handräckningsregler som motiverar den. De olägenheter den vill möta be­ höver enligt rådhusrätten varken för den anställde själv eller för arbetsgi­ varen vara större och mer beaktansvärda i sjöfartsförhållanden än i vissa tänkbara motsvarande fall inom andra verksamhetsområden. Ombordanställd kan t. ex. genom reseförbud enligt utsökningslagen hindras att gå till sjöss. På grund av gällande bestämmelser i sjöbefälskungörelsen och lagen om säkerheten på fartyg angående befäls- och manskapsbemanning kan detta innebära hinder för fartygets avgång. Ett uppe­ håll i fartygs drift kan emellertid som jag anfört i anslutning till sjöförklaringsreglerna medföra mycket stora kostnader. Ifrågavarande bestäm­ melse får enligt min mening alltjämt anses vara motiverad. Jag biträder därför kommitténs förslag att behålla densamma.

346 §. Denna paragraf motsvarar 41 § i kommitténs förslag och 34 § sjölagen. Sistnämnda paragraf fick sin nuvarande lydelse år 1962 och föreskriver skyldighet för fartygs befälhavare att till bestämmelseorten eller annan hamn som fartyget skall anlöpa under resan ta med svenskt sjöfolk, vars hemsändande det åligger konsulerna att besörja eller som äger rätt till fri hemresa enligt 26 § sjömanslagen. Det senare avser sjöman som avgår från sin tjänst i utlandet. Skyldigheten skall fullgöras till det antal och med rätt till den ersättning som Kungl. Maj :t bestämmer. Befälhavaren är vidare enligt paragrafen skyldig att utan betalning ta med urna inne­ hållande askan efter avliden svensk befälhavare eller sjöman, likaså hans efterlämnade effekter såvitt dessa kan tas med utan olägenhet. Kungl. Maj :t äger förordna, att skyldighet enligt paragrafen skall gälla även i förhållande till befälhavare eller sjöman från annat land, hans aska eller efterlämnade effekter. Under remissbehandlingen har Sveriges fartygsbefälsförening anfört att även skyldigheten att hemföra sjöfolk bör vara betingad av att det kan ske utan olägenhet. Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska sjöfolksförbundet har gjort anmärkning mot att förslaget i sin lydelse bevarar en skillnad mellan befälhavare och sjöman och därmed en oklarhet om befälhavaren är sjöman och om han är medlem av besättningen. Denna skillnad anses dessutom vara uttryck för ett klasstänkande och en kon­ servativ syn som bör utmönstras ur sjölagstiftningen. Dessa bestämmelser i sjölagen hör samman med annan lagstiftning, så­ som t. ex. sjömanslagen med dess systematiska indelning av sjöfolk i skilda kategorier. Denna lag är som jag tidigare nämnt föremål för översyn av 1964 års sjömanslagskommitté. Jag vill därför inte nu förorda någon ändring. Däremot kan det vara lämpligt att genom eu redaktionell jämk­ ning i paragrafens början ge uttryck åt att de föreskrivna skyldigheterna åvilar fartyget. Befälhavaren ansvarar för alt dessa skyldigheter iakttas.

228 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

SEKRETESSLAGEN

Särskilda bestämmelser som medger att handlingar rörande sjöförklaring beläggs med sekretess finns inte f. n. Fråga om sådana bestämmelser upp­ kommer i anslutning till det tidigare behandlade förslaget, att sjöförklaring i vissa fall skall kunna hållas inom stängda dörrar.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Kommittén erinrar om sitt förslag att sjöförklaring angående samman­ stötning mellan fartyg under vissa förutsättningar skall kunna tas upp vid förhandling inom stängda dörrar. För att det åsyftade sekretesskyddet skall bli helt tillgodosett måste enligt kommittén denna regel kompletteras med föreskrifter om inskränkningar i rätten att ta del av befälhavares rapport och flertalet förrättningshandlingar. Kommittén anser att föreskrifter i äm­ net bör meddelas i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). Kommitté­ förslaget upptar till en början bestämmelse av innebörd att handlingar i ärende inför domstol eller konsul angående sjöförklaring med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg inte får utlämnas utan redarens samtycke tidigare än tio år efter sammanstötningen, såvida inte motsva­ rande utredning beträffande det andra fartyget finns tillgänglig för den som vill ta del därav. Förslaget innehåller vidare, att inte heller befälha­ vares rapport eller andra handlingar som kommit in till sjöfartsstyrelsen med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg får utlämnas tidigare än jag nyss nämnt utan redarens samtycke. Bestämmelserna före­ slås få motsvarande tillämpning när utredning verkställs av särskild un­ dersökningskommission enligt 314 § i kommitténs förslag till ändringar i sjölagen. Tioårsgränsen har valts med hänsyn till den allmänna fordringspreskriptionen. Med uttrycket motsvarande utredning avser kommittén så­ dan utredning som innehållsmässigt svarar mot den handling vars utläm­ nande det är fråga om. Eftersom sekretesskyddets ändamål och verkan för­ faller, om sjöförklaring upptas vid offentlig förhandling, skall sekretessen såvitt avser handlingar hos domstol eller konsul inte bestå i sådant fall. Be­ stämmelserna är i kommittéförslaget upptagna i en ny 35 § i sekretess­ lagen i stället för den 35 § som upphörde att gälla i samband med införan­ det av 1949 års tryckfrihetsförordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 229

Remissyttrandena

Sveriges fartygsbefälsförening tillstyrker kommitténs förslag i denna del

liksom i fråga om den föreslagna möjligheten att hålla sjöförklaring inom stängda dörrar.

Sjöfartsstyrelsen menar, att sekretesskyddet måste gälla även i fråga om polisutredning, om syftet med bestämmelserna skall nås. Och chefen för marinen förordar en utvidgning av tillämpningsområdet till sådan utred­

ning som företas av statlig myndighet, när svenskt krigsfartyg samman­ stöter med annat fartyg.

Offentlighetskommittén anmärker beträffande sjöförklaring inför dom­

stol att, om den hålls inom stängda dörrar, domstolen kan belägga inkomna och upprättade handlingar i ärendet med sekretess enligt 36 § sekretess­ lagen. Den av kommittén föreslagna nya 35 § i samma lag gör inte undan­ tag för sjöförklaring inför domstol. Två sekretessbestämmelser blir därför tillämpliga och det är inte utan praktisk betydelse vilken av dem som följs. Offentlighetskommittén förordar, att 36 § blir ensam tillämplig. Så blir fallet utan vidare om det inte i 36 § femte stycket görs förbehåll för annat. Den nya regeln bör sålunda enligt offentlighetskommittén omedelbart avse sjöförklaring inför konsul och utredning hos undersökningskommission liksom handlingar hos sjöfartsstyrelsen och endast indirekt, på grund av domstols förordnande, bli tillämplig även på sjöförklaring inför domstol. Offentlighetskommittén gör vidare en del anmärkningar av lagteknisk art och förordar, att erforderliga sekretessbestämmelser infogas i sekretesslagen som en ny 22 a § efter de delvis likartade bestämmelserna i 18—22 §§. Det nya lagrummet bör enligt offentlighetskommittén innehålla, att handlingar i ärende rörande sjöförklaring i anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg inte får utan redarens samtycke utlämnas förrän sjöförklaring hållits eller motsvarande utredning gjorts beträffande det andra fartyget och, om fartyget är utländskt, blivit tillgänglig för den som vill ta del därav eller också tio år förflutit från det sammanstötningen ägde rum. I en andra punkt bör föreskrivas, att inte heller till sjöfartsstyrelsen inkom­ na eller där upprättade handlingar i anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg får utan sådant samtycke utlämnas tidigare än som nu sagts.

Departementschefen

Som framgått vid min behandling av sjöförklaringsreglerna biträder jag i allt väsentligt förslag av kommittén, att sjöförklaring med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg under vissa förutsättningar skall kunna uppskjutas eller hållas inom stängda dörrar eller också underlå­ tas. Vidare förordar jag i anslutning därtill viss inskränkning i rätten att

230 Kungl. Maj:ts proposition nr li5 år 1966

ta del av fartygs dagbok. Det huvudsakliga ändamålet med dessa regler är att förebygga att den ena kollisionsparten före rättegång skall tvingas blott­ ställa sig bevismässigt i förhållande till den andra parten. För att inte detta ändamål skall förfelas genom att tillgång ges till rättens och annan myn­ dighets handlingar i ärendet krävs regler om inskränkning även i dessa handlingars offentlighet. De handlingar som det här kan bli fråga om är i första hand sådana som inges till eller upprättas hos sjöförklaringsdoinstol eller konsul som håller sjöförklaringen. Samma behov av sekretess upp­ kommer i fråga om handlingar hos sjöfartsstyrelsen, såsom rapport till styrelsen enligt 70 § i sjölagsförslaget, avskrift av dagbok och av kladd till dagbok, utredningsmyndighets förrättningsprotokoll samt memorial el­ ler yttrande av den sjötekniske konsulenten hos sjöfartsstyrelsen. Även så­ dan handling som upprättas av de sjösakkunniga enligt 307 § femte stycket i sjölagsförslaget kan komma i fråga. När det gäller sjöförklaring inför domstol är som offentlighetskommittén framhållit 36 § sekretesslagen tillämplig. Därav följer, att om förhandling hållits inom stängda dörrar protokoll över förhandlingen och handlingar som företetts därvid inte får utlämnas utan domstolens tillstånd innan dom­ stolen skilt sig från ärendets handläggning. Domstolen äger också i väntan på sådan förhandling besluta att handlingar som kommer in i ärendet inte får utlämnas utan domstolens tillstånd. Detsamma kan ske beträffande handlingar som kommer in sedan förhandlingen hållits. När domstolen skil­ jer sig från ärendet, äger den vidare förordna, att handlingar som jag nu nämnt inte får utan domstolens tillstånd utlämnas innan viss tid förflutit, högst 70 år från dagen för förordnandet. Dessa bestämmelser i 36 § sekre­ tesslagen torde vara fullt tillräckliga för att tillgodose ändamålet med för­ handling inom stängda dörrar, när det gäller sjöförklaring inför domstol. I fråga om sjöförklaring eller motsvarande utredning i annat fall krävs däremot särskilda regler om handlingssekretess. Som kommittén föreslagit och även offentlighetskommittén förordat bör dessa nya regler avse sjö­ förklaring med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg. Tillämpningsområdet blir därmed detsamma som för de i 308 § föreslagna bestämmelserna om när sjöförklaring kan hållas inom stängda dörrar. Handlingssekretessen bör inte upprätthållas i vidare mån än som är nöd­ vändigt med hänsyn till ändamålet. Hålls sjöförklaring offentligt beträffande fartyget bör sekretesskydd inte komma i fråga. Som kommittén menat finns det inte heller anledning att upprätthålla sekretesskydd för en handling, om motsvarande utredning är tillgänglig beträffande det andra fartyget. Med motsvarande utredning avser jag liksom kommittén sådan utredning som innehållsmässigt svarar mot den handling vars utlämnande begärs. Denna förutsättning är tydligen för handen, om sjöförklaring eller liknande utredning verkställs beträffande det andra fartyget och blir tillgänglig för den som vill ta del därav. Hålls sjöförklaring beträffande detta fartyg en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 är 1966 231

ligt de föreslagna svenska reglerna blir handlingarna i ärendet omedelbart tillgängliga, eftersom den sjöförklaring som äger rum sist i sammanstötningsfall inte får hållas inom stängda dörrar. Detsamma gäller sjöförklaring enligt de övriga nordiska förslagen. Är varken de svenska eller de övriga nordiska bestämmelserna tillämpliga kan förhållandet bli ett annat. Det är då inte säkert att någon sjöförklaring eller motsvarande utredning alls kommer till stånd. Även om ingen offentlig sjöförklaring eller motsvarande utredning verkställs beträffande det andra fartyget, tjänar det dock ingen­ ting till att hemlighålla handlingarna beträffande den första sjöförklaringen hur länge som helst. Sjölagskommittén har föreslagit en begränsning till tio år, ett förslag som vunnit stöd bl. a. hos offentlighetskommittén. Stock­ holms rådhusrätt har dock ifrågasatt om en så lång tid kan behövas. Tiden har av sjölagskommittén valts med hänsyn till den tioåriga fordringspreskriptionen. Sjölagen innehåller emellertid i stor utsträckning, bl. a. när det gäller anspråk på ersättning för sammanstötning, bestämmelser om kortare preskriptionstider. Med hänsyn till dessa synes mig en tid av fem år vara fullt tillräcklig. Sedan sjölagskommittén avgav sitt förslag har 35 § sekretesslagen tagits i anspråk för nya regler genom en lagändring år 1965. Den kan alltså inte som kommittén tänkt sig komma i fråga för de nu ifrågavarande bestäm­ melserna. Jag förordar att dessa i stället får som offentlighetskommittén föreslagit bilda en ny 22 a § i sekretesslagen. Enligt praxis företas sjöutredningar angående icke-kommersiella statsfar­ tyg i allmänhet ej enligt sjölagen utan genom vederbörande förvaltnings­ myndighets försorg. Denna praxis torde vara undantagslös i fråga om krigs­ maktens fartyg. De i det föregående föreslagna sjöförklaringsreglerna be­ aktar detta förhållande genom att sjöförklaring inte skall vara obligatorisk i fråga om andra fartyg än handels- och fiskefartyg. Samma sekretesskydd bör gälla i fråga om dessa utredningar som vid sjöförklaring. Jag biträder sålunda det förslag som chefen för marinen framfört i sitt remissyttrande om att tillämpningsområdet för de nya sekretessbestämmelserna bör om­ fatta också sådana utredningar som görs av den statliga myndigheten och som ersätter sjöförklaring. Som sjöfartsstyrelsen framhållit i sitt remissyttrande är det av vikt att det sekretesskydd som avses med de nya bestämmelserna gäller även i fråga om utredning genom polismyndighet. Någon särskild regel härom torde dock inte fordras. Bestämmelserna i 10 § sekretesslagen torde vara tillfyl­ lest. Enligt dessa får nämligen handlingar rörande polismyndighets, tull­ myndighets eller åklagares verksamhet för att förekomma eller beivra brott inte utlämnas, om det skäligen kan befaras att utlämnandet t. ex. skulle motverka brotts upptäckande eller brottmåls utredning eller också vara menligt för enskild person. Skall handlingar som enligt de föreslagna bestämmelserna beläggs med

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

sekretess företes i rättegång, finns viss möjlighet att med tillämpning av lagen den 10 juli 1947 (nr 630) om inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar hålla rättegången inom stängda dörrar i vad den angår dessa handlingar och därigenom bevara sekretess­ skyddet. I enlighet med vad jag anfört vid behandlingen av dagboksreglerna bör i sekretesslagen även införas bestämmelser som möjliggör att dagbok på fartyg som ägs eller nyttjas av staten eller kommun inte behöver utlämnas i vidare mån än som gäller i fråga om andra fartyg. Slutligen vill jag även i detta sammanhang erinra om den tidigare be­ rörda bestämmelsen i 222 § i sjöförslaget, enligt vilken vissa s. k. oegent­ liga sammanstötningar likställs med verklig sammanstötning. Denna regel torde få beaktas vid tillämpning av de nu förordade sekretessbestämmel­ serna, som ansluter till sammanstötning mellan fartyg.

De särskilda bestämmelserna

5 § Som jag anfört i den allmänna motiveringen angående dagboksreglerna bör som motsvarighet till de föreslagna bestämmelserna i 300 § om undan­ tag från rätten att ta del av fartygs dagbok införas särskilda bestämmelsei i sekretesslagen om undantag från rätten att ta del av dagbok på fartyg som ägs eller nyttjas av staten eller av kommun. Sådana bestämmelser bör som jag också nämnt tidigare kunna tas in som en ny 5 § i stället för den 5 § som upphävdes i samband med tillkomsten av 1949 års tryckfrihets­ förordning. Liksom i 300 § i sjölagsförslaget avses sådana fall då fartyget sammanstött med annat fartyg. För sådant fall föreslås i förevarande pa­ ragraf bestämmelse, att dagbok på fartyg som ägs eller nyttjas av staten eller av kommun inte får utlämnas utan tillstånd av den myndighet un­ der vars förvaltning fartyget hör, förrän offentlig sjöförklaring hålls eller talan väckts på grund av sammanstötningen eller fem år förflutit sedan händelsen inträffade. Detsamma bör liksom enligt sjölagsförslaget gälla i fråga om dagbokskladd och uppteckning på teknisk väg rörande fartygs navigering och gången av dess maskineri.

22 a §. I denna paragraf upptas särskilda bestämmelser om sekretesskydd för handlingar rörande sjöförklaring eller motsvarande utredning med anled­ ning av fartygs sammanstötning. Paragrafen är indelad i två stycken, av vilka det första ansluter till sjö­ förklaring och det andra till sådan utredning som verkställs av särskild undersökningskommission enligt 314 § i sjölagsförslaget eller av statlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 233

myndighet i fall då fartyg som ägs eller nyttjas av staten är inblandat i sammanstötning.

Första stycket innehåller i överensstämmelse med vad jag anfört i den

allmänna motiveringen, att handlingar i ärende angående sjöförklaring med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg inte får ut­ lämnas utan redarens samtycke förrän motsvarande utredning beträffande det andra fartyget blivit tillgänglig för den som vill ta del därav eller fem år förflutit från det sammanstötningen ägde rum, om inte sjöförklaringen hålls offentligt. Paragrafen omfattar enligt sin lydelse även sjöförklaring inför domstol. Som jag nämnt i den allmänna motiveringen omfattas så­ dan sjöförkaring även av 36 § sekretesslagen. Nu förevarande paragraf in­ nehåller vidare som andra punkt i första stycket, att vad som sägs i första punkten gäller även i fråga om handlingar som med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg inkommit till sjöfartsstyrelsen eller upprättats där. Hit hör t. ex. befälhavares rapport enligt 70 § i sjölagsförslaget och vid rapporten fogade avskrifter av dagbok och dagbokskladd liksom också memorial eller yttrande som upprättas av den sjötekniske konsulenten hos sjöfartsstyrelsen.

I andra stycket av paragrafen föreskrivs i enlighet med vad jag tidigare

nämnt, att bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning, när utredning i fall som avses i första stycket, dvs. sammanstötningsfall, verkställs av särskild undersökningskommission enligt 314 § i sjölagsförslaget eller, beträffande fartyg som ägs eller nyttjas av staten, av den myn­ dighet under vars förvaltning fartyget hör.

38 §. I denna paragraf bör göras en redaktionell ändring som går ut på att de bestämmelser som nu föreslås i 5 § inte blir undantagna från paragrafens tillämpning.

ÖVRIGA LAGFÖRSLAG

Gällande bestämmelser om rådhusrätts i stapelstad befattning med sjö­ förklaring och sjöförhör samt om rådhusrättens sammansättning m. m. i sådana ärenden ersätts som jag förut anfört av uttömmande regler i 305

m. fl. §§ i sjölagsförslaget. Enligt lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål äger Kungl. Maj :t för­

ordna att häradsrätt i fråga om sådan behörighet skall träda i stället för rådhusrätt som lagts under landsrätt. Som sjörättsmål räknas enligt denna lag bl. a. sjöförklaring och sjöförhör. De föreslagna ändringarna i sjölagen nödvändiggör sålunda vissa ändringar i nämnda lag. Deparlementsförslaget undantar genom uttrycklig föreskrift i 1 § andra stycket sjöförklaring 8f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

234 Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

från vad som skall räknas som sjörättsmål. Dessutom upphävs 2 § andra stycket med bestämmelser om häradsrättens sammansättning vid uppta­ gande av sjöförklaring och sjöförhör och om de sjösakkunniga ledamöter­ na i sådana ärenden. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen till bestämmelsen i

325 § i sjölagsförslaget om onykterhet till sjöss bör i lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. tillägg göras om

förverkande av berusningsmedel i fall som avses i nämnda paragraf. Till­ lägget ingår i 1 § i lagen.

IKRAFTTRÄDANDE M. M.

De föreslagna reglerna om sjöförklaring är i allt väsentligt överens­ stämmande med motsvarande regler i de Övriga nordiska förslagen. Det är förutsatt att dessa regler skall träda i kraft samtidigt i Sverige, Danmark, Finland och Norge, om möjligt den 1 januari 1967. För att samtidighet skall kunna uppnås även vid någon förskjutning av tidpunkten för ikraft­ trädandet bör det överlämnas åt Kungl. Maj :t att förordna om de nya be­ stämmelsernas ikraftträdande. Föreliggande förslag bör i sin helhet träda i kraft samtidigt. Som jag anfört i det föregående ersätter de föreslagna bestämmelserna

i sjölagsförslaget dels lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs be­ fattning med försäkringstvister, dels lagen den 27 april 1906 (nr 19 s. 6)

angående skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring och verk­ ställa undersökning angående sjöolycka, som drabbat främmande fartyg,

och dels 79 § andra stycket sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530). Nämn­

da lagar och lagrum bör alltså upphävas. I fråga om de nya bestämmelsernas ikraftträdande torde i övrigt böra iakttas följande. Den föreslagna bestämmelsen i 67 § sjölagen om jämkning av' skade­ stånd som lots är skyldig att utge torde enligt allmänna principer inte böra tillämpas, när den skadegörande handlingen eller underlåtenheten att handla inträffat före den nya lagens ikraftträdande. Någon särskild bestämmelse i detta hänseende behövs alltså inte. Beträffande utredning och fördelning av gemensamt haveri, kostnad som enligt 136 § sjölagen skall fördelas efter samma grunder samt, i vissa fall, enskilt haveri torde äldre lag böra tillämpas när haveriet inträffat eller kostnaden uppkommit före den nya lagens ikraftträdande. I fråga om dispaschörs befattning med försäkringstvister bör likaså äldre bestämmel­ ser tillämpas, om försäkringsavtalet träffats innan den nya lagen trätt i kraft. Andra frågor som hänskjuts till dispaschör bör utredas av dispa-

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966 235

schören enligt äldre bestämmelser, om dispascheringsförfarandet inletts innan den nya lagen trätt i kraft. Angående skyldighet att avge rapport till sjöfartsstyrelsen och att avge sjöförklaring är det naturligt att äldre lag gäller i fråga om händelser som inträffat före den nya lagens ikraftträdande. Har sjöförklaring upp­ tagits eller sjöförhör inletts dessförinnan bör ärendet också slutföras enligt äldre bestämmelser. Detsamma bör gälla i fråga om besiktning som inletts före nämnda tid­ punkt. Har dispaschmål anhängiggjorts genom klandertalan före den nya lagens ikraftträdande, bör målet behandlas enligt äldre lag. Förslaget innehåller övergångsbestämmelser i enlighet med vad jag nu har anfört.

HEMSTÄLLAN

I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom justi­ tiedepartementet utarbetade förslag till

1) lag om ändring i sjölagen; 2) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål; 3) lag om ändrad Igdelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om för­ verkande av alkoholhaltiga drgcker m. m.; 4) lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 2b9) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen un­ der 1)— 3) inhämtas för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet ge­ nom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

236 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Bilaga l1

1) Förslag

till

Lag om ändring i sjölagen

Utredning och fördelning av ge­ Utredning och fördelning av ge­ mensamt haveri skall äga rum å den mensamt haveri, verkställes, om an­ ort, där fartyg och last skiljas åt nat ej avtalats, genom dispasch (ge­ eller där dispasch för den ort van­ neraldis pasch) på den ort som reda­ ligen upprättas, efter där gällande ren bestämmer. lag. Dispasch upprättas här i landet av Dispasch upprättas här i landet dispaschör. Dispaschör förordnas av av därtill förordnad tjänsteman (dis- Konungen. Han skall vara lagfaren. paschör). Rättegångsbalkens bestämmelser om jäv mot domare gälla i fråga om dispaschör.

313 §. I fråga om fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge skall rätten upptaga sjöförklaring när det begäres av befälhavaren eller reda­ ren eller av behörig myndighet i far­ tygets hemland. Beträffande annat utländskt fartyg upptages sjöförkla­ ring på sådan begäran, om skäl äro därtill. Om utredning av händelse som in­ träffat i samband med utländskt far­ tygs drift är påkallad från sjöfarts­ säkerhetens synpunkt och fartyget befinner sig i svensk hamn, äger sjöfartsstyrelsen förordna, att sjö­ förklaring skall avgivas. Skall sjöförklaring hållas på be­ gäran av annan än fartygets befäl­ havare eller redare, äger bestämmel­ sen i 302 § andra stycket motsvaran­ de tillämpning.

1 Av bilagan bär här medtagits endast vissa bestämmelser i förslaget till lag om ändring i sjölagen. I övrigt är bilagan frånsett redaktionella ändringar likalydande med de vid proposi­ tionen fogade förslaget under 1)—3) och 5).

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 237

Avviker befälhavare ur tjänsten Avviker befälhavare ur tjänsten och övergiver det honom anförtrod­ och övergiver fartyget, dömes till da fartyget, dömes till fängelse i böter eller fängelse i högst ett år. högst två år eller, om brottet är ringa, till dagsböter. 327 §. Lämnar befälhavare fartyget när Lämnar befälhavare fartyget när det är i fara, utan att iakttaga vad det är i fara och därvid försummar som stadgas i 43 § eller vad som el­ vad som åligger honom enligt 62 § jest åligger honom såsom god sjö­ första stycket eller i övrigt såsom man, dömes till dagsböter eller fäng­ god sjöman, dömes till böter eller else i högst ett år. fängelse i högst två år.

287 §. 329 §. Försummar någon vad honom Försummar någon sin skyldighet åligger med avseende å dagboks fö­ enligt denna lag i fråga om dagboks rande eller uppvisande, dömes till förande eller lämnar han uppsåtliböter, högst femhundra kronor. gen eller av oaktsamhet oriktig el­ ler vilseledande uppgift i dagboken, dömes till böter. Till samma straff dömes 1. befälhavare eller redare, om han obehörigen vägrar någon att taga del av dagbok, kladd till dagbok el­ ler på teknisk väg gjord uppteck­ ning rörande fartygets navigering och gången av dess maskineri, samt 2. redare, om han försummar sin skyldighet att förvara sådan hand­ ling.

329 §. 342 §. 1 mom. Den som vill klandra dis- Vill någon klandra dispasch, skall pasch skall inom trettio dagar från han inom en månad från dispaden dag, då dispaschen utgavs, till schens dag till rådhusrätten inkom­ rådstuvurätten inkomma med skrift­ ma med klanderinlaga. Med de avvi­ lig inlaga i två exemplar. I inlagan kelser som följa av tredje stycket i skola fullständigt upptagas alla kla­ denna paragraf äga i övrigt bestäm­ gandens påståenden jämte skälen melserna i 52 kap. 2, 3, 5, 6 och därtill. Vid inlagan skola ock fogas 8—12 §§ rättegångsbalken motsva­ den klandrade utredningen samt de rande tillämpning i mål om klander handlingar klaganden åberopar. av dispasch. Bestämmelse som avser Finnes uppenbart, att talan icke hovrätt gäller därvid i stället råd­ kan upptagas till prövning, skall den husrätten. omedelbart avvisas; beslut härom må meddelas av rättens ordförande. Avvisas ej klandertalan, äge kla- Upptages klander av dispasch,

238 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

gandens vederpart utbekomma ena äger motpart utan avgift få ut en exemplaret av klagandens inlaga. avskrift av klanderinlagan. Vill han Vill vederparten bemöta klandret, bemöta klandret, skall han inom fy­ äge han inom två veckor efter klan­ ra veckor efter fullföljdstidens ut­ dertidens utgång till rådstuvurätten gång till rådhusrätten inkomma inkomma med skriftlig förklaring i med skriftlig förklaring. Om denna två exemplar. Vid förklaringen sko­ rätt att få del av klandret och att la fogas de handlingar förklaranden avgiva förklaring bör rådhusrätten åberopar, där de ej redan äro ingiv­ sända meddelande till varje känd na. Ej må å någondera sidan mer än sakägare. en skrift ingivas. Har icke dispasch blivit överkla­ gad i den ordning, nu är sagt, lände den till efterrättelse. 2 mom. Vill part bliva muntligen Rätten äger hålla förhör eller för­ hörd, göre därom anmälan inom fy­ handling även för annat ändamål ra veckor efter klandertidens utgång. än som avses i 52 kap. 10 § rätte­ Göres sådan anmälan, bestämme rät­ gångsbalken. Rättens avgörande av tens ordförande genast dag för för­ saken sker genom utslag. höret, som ofördröjligen skall inför rätten hållas. Har ej inom nyss stad­ gade tid anmälan skett och prövar ej heller rätten nödigt höra parterna, skall ofördröjligen genom anslag ä en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli tillkännagivas viss dag, då rättens utslag kommer att meddelas. Underrättelse om tiden för utslagets meddelande skall ock avsändas till klaganden samt till an­ nan part, som inkommit med för­ klaring eller eljest blivit hörd i må­ let. 3 mom. I rättens utslag eller be­ slut skall fullständig underrättelse meddelas om vad part för fullföljan­ de av talan mot utslaget eller beslu­ tet har att iakttaga.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. I den män annat ej följer av vad som föreskrivits nedan upphävas ge­ nom denna lag 1) lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning med försäkringstvister; 2) lagen den 27 april 1906 (nr 19 s. 6) angående skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa undersökning angående sjöolycka, som drabbat främmande fartyg; samt 3) 79 § andra stycket sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530). Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande som ersatts

Kungl. Maj. ts proposition nr 1^5 år 1966 239

genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas. Gemensamt haveri, kostnad som enligt 136 § sjölagen skall fördelas efter samma grunder som gemensamt haveri samt enskilt haveri utredas och för­ delas av dispaschör med tillämpning av äldre bestämmelser, om haveriet in­ träffat eller kostnaden uppkommit före den nya lagens ikraftträdande. Tvist rörande avtal om sjöförsäkring eller återförsäkring av sådan försäkring utredes av dispaschör enligt äldre bestämmelser, om försäkringsavtalet träf­ fats innan den nya lagen trätt i kraft. Annan till dispaschör hänskjuten fråga utredes enligt äldre bestämmelser, om frågan kommit under dispaschörens behandling före sagda tidpunkt. I fråga om skyldighet att avgiva rapport till sjöfartsstyrelsen och att av­ lägga sjöförklaring gälla äldre bestämmelser, om händelsen inträffat före den nya lagens ikraftträdande. På sjöförklaring som upptagits och sjöför­ hör som inletts före sagda tidpunkt äro likaledes äldre bestämmelser till­

På besiktning som inletts före den nya lagens ikraftträdande aro aldre bestämmelser tillämpliga. Dispaschmål, vari klandertalan anhängiggjorts före den nya lagens ikraft­ trädande, behandlas enligt äldre lag.

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1966

Bilaga 2

Sjölagskommitténs förslag år 1963

Förslag till lag om ändring i sjölagen den 12 juni 1891 (nr 35 s. 1)

Härigenom förordnas, att 39, 40, 101, 150, 228—232, 284, 287, 288, 290— 295, 298—315, 321 och 322 §§ sjölagen skola erhålla följande lydelse,1 att 316, 317, 319 och 320 §§ sjölagen skola upphöra att gälla, samt att i 13

kap. sjölagen skola införas rubriker av lydelse som angives i det följande.

39 §. Den, vars rätt är därav beroende, äger att i erforderlig omfattning taga del av innehållet i dagbok. Vad nu sagts skall dock, såvitt angår samman­ stötning med annat fartyg, gälla allenast i rättegång, i vilken talan föres på grund av sammanstötningen. Dagbok skall av redaren förvaras minst tre år efter dess avslutning och, om med anledning av däri antecknad händelse talan väckts inom nämnda tid, till dess målet avgjorts genom lagakraftägande dom. Vad ovan stadgas angående dagbok skall i tillämpliga delar gälla i fråga om kladd till dagbok.

40 §.

1 mom. Befälhavaren skall till sjöfartsstyrelsen ofördröjligen avgiva

skriftlig rapport, när 1. medlem av besättningen eller, i samband med fartygets drift, annan person har eller må antagas hava avlidit eller erhållit svår kroppsskada; 2. någon ombord avlidit och begravts i sjön; 3. ombord yppats eller må antagas hava yppats allvarlig förgiftning; 4. fartyget sammanstött med annat fartyg eller varit utsatt för grundstötning; 5. fartyget övergivits i sjön; 6. i samband med fartygets drift uppkommit eller må antagas hava upp­ kommit skada av någon betydenhet å fartyget eller lasten eller å egendom utanför fartyget; eller 7. i lasten inträffat förskjutning av någon betydenhet. Befälhavaren skall vidare avgiva rapport, när i anledning av händelse, som eljest inträffat eller må antagas hava inträffat i samband med farty­ gets drift, sjöfartsstyrelsen så påfordrar eller sjöförklaring begärts efter vad i 302 § sägs. Rapporten, som upprättas enligt av sjöfartsstyrelsen fastställt formulär, skall innehålla en under edlig förpliktelse avgiven utförlig redogörelse för händelsen och för de omständigheter, som kunna tjäna till ledning för be­ dömandet av dess orsaker. Den skall upptaga fullständig avskrift av vad som angående händelsen må vara antecknat i fartygets dagböcker och klad­ dar därtill.

1 150, 228—232, 284, 287, 288, 290—-295 och 298—300 §§ har behandlats tidigare och återges därför inte i denna bilaga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 241

2 mom. Angående sjöförklaring och befälhavarens åligganden därvid stad­

gas i 13 kap.

101 §.

Från godsets----------- och bästa. Har gods under resa förkommit, minskats eller skadats, skall bortfraktaren därom snarast underrätta lastägaren, såframt det kan anses påkallat av dennes intresse.

13 KAP.

Om sjöförklaring och om rättegång i sjörättsmål m. m.

Sjöförklaring

301 §. Sjöförklaring skall för svenskt fartygs vidkommande äga rum, såframt 1. i samband med fartygets drift antingen befälhavaren eller medlem av besättningen eller ock, till följd av händelse till sjöss, annan person har eller må antagas hava avlidit eller erhållit svår kroppsskada; 2. någon ombord avlidit och begravts i sjön; 3. ombord yppats eller må antagas hava yppats allvarlig förgiftning; 4. fartyget sammanstött med annat fartyg eller varit utsatt för grundstötning; 5. fartyget övergivits i sjön; 6. i samband med fartygets drift uppkommit eller må antagas hava upp­ kommit skada av någon betydenhet å fartyget eller å egendom utanför far­ tyget; eller 7. i lasten inträffat brand, explosion eller förskjutning av någon bety­ denhet. 302 §. Sjöförklaring skall vidare ske, när i anledning av händelse, som inträffat eller må antagas hava inträffat i samband med fartygets drift, sjöfartsstyrelsen däx-om förordnar eller befälhavaren eller redaren så påkallar eller det begäres av lastägare för vinnande av upplysning rörande orsaken till uppkommen skada å godset, vilken är av någon betydenhet. Förordnar sjöfartsstyrelsen eller begär lastägare att sjöförklaring skall äga rum, skall underrättelse därom tillställas befälhavaren eller redaren, som har att förfara enligt vad i 305 § stadgas.

303 §.

1 mom. Sjöförklaring upptages inom riket av rådhusrätt. Angående dom­

stol vid sjöförklaring gäller i allt, varom ej i denna lag är särskilt stadgat, vad i fråga om allmän underrätt är föreskrivet, där det är tillämpligt. Vid sjöförklaring skola, utom en lagfaren domare såsom ordförande, två i sjö­ väsendet kunniga och erfarna personer hava säte och stämma i rätten. Åt­ minstone en av dem bör hava grundlig och nyligen förvärvad erfarenhet från tjänst såsom fartygs- eller maskinbefäl å handelsfartyg. Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en förteckning, som av sjöfartsstyrelsen årligen upprättas för varje fartygs-

242 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

inspektionsdistrikt. Förteckningen skall upptaga minst tjugu personer. Finner rätten att i visst fall, med avseende å däruti förekommande omstän­ digheter, biträde av person med särskild sakkunskap är erforderligt, äger rätten tillkalla dylik person, oaktat denne ej är upptagen å förteckningen, att såsom ytterligare ledamot inträda i rätten. Särskild ledamot skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem år; ej må den vara ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Har tid, för vilken sådan ledamot utsetts, gått till ända, är han dock skyldig att tjänstgöra vid fortsatt behandling av ärende, i vars handläggning han förut deltagit. Ersättning till särskild ledamot gäldas av statsverket enligt be­ stämmelser som meddelas av Konungen.

2 mom. I Danmark, Finland och Norge upptages sjöförklaring beträffan­

de svenskt fartyg av myndighet, som är behörig enligt landets lagstiftning. I övrigt upptages sjöförklaring utom riket av därtill behörig svensk kon­ sul; där det lämpligen kan ske, böra vid sjöförklaringen biträda två av kon­ suln tillkallade, i sjöväsendet kunniga personer, helst svenska, danska, fins­ ka eller norska medborgare, mot vilka ej förekommer jäv som gäller mot domare. Å ort, där behörig svensk konsul ej finnes, må sjöförklaring hållas inför dansk, finsk eller norsk konsul, som enligt sitt hemlands lag är be­ hörig att utföra dylik förrättning.

304 §. Om hinder ej möter, skall sjöförklaring hållas i den hamn där händelsen inträffat eller, om händelsen ägt rum till sjöss, i den första hamn, till vilken fartyget eller befälhavaren därefter anländer. Med sjöförklaring må dock anstå till annan hamn, om därigenom, utan att syftet med sjöförklaringen åsidosättes, kan vinnas avsevärd besparing i kostnader för fartyget eller andra väsentliga fördelar. Sjöfartsstyrelsen äger, om i visst fall särskilda skäl äro därtill, bestämma vilken domstol eller konsul, som skall upptaga sjöförklaringen.

305 §. Det åligger befälhavaren eller redaren att hos myndighet, som har att upptaga sjöförklaringen, snarast möjligt göra anmälan därom. Anmälningen skall vara skriftlig med uppgift å hela besättningen och å de personer, bland besättningen eller eljest, vilka antagas kunna lämna upp­ lysning i saken, ävensom, såvitt ske kan, å sakägarna och deras ombud samt vara åtföljd av ett exemplar av sådan rapport som avses i 40 §. Gäller anmälningen fall, som avses i 301 § 4, 6 eller 7, eller har sjöförkla­ ring begärts av befälhavare eller lastägare enligt 302 §, och kan utredningssyftet med hänsyn till händelsens beskaffenhet lämpligen tillgodoses utan att sjöförklaringen upptages vid förhandling, må rättens ordförande eller konsuln, såframt ej sjöfartsstyrelsen påkallar att upptagandet sker vid för­ handling, ensam vidtaga de åtgärder och ombesörja den utredning, som med hänsyn till sjöfartssäkerheten eller eljest finnes erforderlig.

306 §. Då sjöförklaring upptages vid förhandling, skall rätten eller konsuln höra fartygets befälhavare och de medlemmar av besättningen, vilka antagas kun­ na lämna upplysning om händelsen. Till upplysning i saken må även andra personer höras. Handlingar eller föremål, vilka kunna antagas tjäna till upplysning i sa­

Kungi. Maj.ts proposition nr lb5 år 1966 243

ken, böra granskas av rätten eller konsuln. Där så prövas erforderligt, må föreläggande vid vite meddelas att vid förrättningen förete sådana hand­ lingar och föremål som nu sagts. Om det kan antagas, att utredningen därigenom främjas, skall rätten eller konsuln hålla syn å fartyget eller den plats där händelsen timat. Händelsen och dess orsaker skola såvitt möjligt klarläggas vid sjöförkla­ ringen. Utredning bör företagas beträffande samtliga förhållanden, som må hava medverkat till händelsen eller som eljest äro av betydelse från sjöfartssäkerhetens synpunkt.

307 §.

1 mom. Det åligger rättens ordförande att, om ej fall som avses i 305 §

tredje stycket föreligger, så snart ske kan efter mottagen anmälan utsätta sammanträde för upptagande av sjöförklaring. Sammanträde må utsättas att äga rum ombord å fartyget. Ordföranden skall på ändamålsenligt sätt till sammanträdet kalla dem, som skola höras till upplysning i saken; personer, som tillhöra fartygets besättning, må kallas genom att föreläggande meddelas befälhavaren att medhava dem till sammanträdet. Befälhavaren skall föreläggas att till sam­ manträdet medföra fartygets dagböcker och kladdar därtill i huvudskrift, där de finnas i behåll, ävensom, efter ordförandens anvisningar, andra handlingar och föremål, som kunna tjäna till upplysning vid sjöförkla­ ringen. Ordföranden skall vidare, där så ske kan, genom särskilt meddelan­ de underrätta sakägarna om tid och plats för sammanträdet ävensom var och när den om händelsen ingivna anmälan med därtill hörande hand­ lingar finnes tillgänglig. Sjöfartsstyrelsen skall städse erhålla underrättelse om tid och plats för sammanträdet. Det åligger de särskilda ledamöterna att taga del av de handlingar, som bifogats anmälningen, samt att för rättens ordförande före sammanträdet skriftligen angiva de förhållanden, om vilka från sjöteknisk synpunkt med avseende å olyckans art upplysningar påkallas.

2 mom. Vad i denna paragraf är stadgat skall i tillämpliga delar gälla

jämväl i fråga om sjöförklaring inför konsul.

308 §. Vid förhandlingens början skola fartygets dagböcker och kladdar där­ till i avseende å innehållet jämföras med varandra och med det vid anmäl­ ningen fogade exemplaret av den i 40 § avsedda rapporten.

309 §.

1 mom. Befälhavaren och övriga personer, som kallats till upplysning i

saken, skola höras var för sig. Ej må någon av dem närvara under förhör med annan eller under den i 308 § omförmälda genomgången av hand­ lingar, med mindre särskilda skäl föranleda därtill. Förhör hålles av rätten. Med rättens tillstånd må förhör hållas av före­ trädare för sjöfartsstyrelsen eller av sakägare. Sedan samtliga berättelser avgivits, böra de som hörts bekräfta sina berättelser med vittnesed, om ej laga hinder däremot möter eller rätten eljest med avseende å sakens om­ ständigheter finner edgång icke böra äga rum. Skriftligt undersökningsmaterial framlägges och syn företages å sådan tidpunkt under förhandlingen, som prövas lämplig. Förhör må hållas i omedelbart samband med syn.

244 Kungl. Maj. ts proposition nr 745 år 1966

2 mom. Person, som icke tillhör besättningen, vare för sin inställelse be­

rättigad till ersättning av allmänna medel efter vad om ersättning till vitt­ ne är stadgat.

3 mom. Vad i denna paragraf är stadgat skall i tillämpliga delar gälla

jämväl i fråga om sjöförklaring inför konsul; dock äge konsul ej upptaga ed.

310 §. Sedan sjöförklaring avslutats, skall rätten eller konsuln ofördröj ligen till sjöfartsstyrelsen insända protokoll över förrättningen samt fullständiga av­ skrifter av fartygets dagböcker och kladdar därtill i de delar, som fram­ lagts vid sjöförklaringen. Har å utländsk ort vederbörlig myndighet eller annat utredningsorgan verkställt undersökning angående händelse som avses i 301 och 302 §§, skall konsul, där så ske kan, tillställa sjöfartsstyrelsen avskrift av utredningshandlingarna. 311 §. Finnes sjöförklaring vara i något avseende ofullständig, äger sjöfarts­ styrelsen förordna, att den skall fullständigas. Styrelsen bestämmer vilken domstol eller konsul, som skall ombesörja den ytterligare utredningen. Om tillfredsställande utredning angående händelse som avses i 301 § finnes tillgänglig, äger sjöfartsstyrelsen förordna, att sjöförklaring ej skall äga rum. 312 §. Gäller sjöförklaring sammanstötning med annat fartyg, äger rättens ord­ förande låta med sjöförklaringen anstå, såframt därigenom sjöförklaring kommer till stånd samtidigt med sjöförklaring eller motsvarande utredning beträffande det andra fartyget. Kan detta syfte ej vinnas, skall rätten, om så begäres av befälhavaren eller redaren för det fartyg beträffande vilket sjöförklaring först hålles och ej synnerliga skäl tala däremot, förord­ na att sjöförklaringen skall helt eller delvis äga rum inom stängda dörrar och att därvid icke må närvara annan enskild sakägare än redaren och den, som meddelat försäkring för fartyget. Vad sålunda stadgats skall äga tilllämpning jämväl i fråga om sjöförklaring inför konsul. Har sammanstötning skett med utländskt fartyg, för vilket icke verk­ ställes utredning motsvarande sjöförklaring, vare ej erforderligt att sjö­ förklaring upptages, med mindre sjöfartsstyrelsen bestämmer annorlunda. Rörande inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar i ärende, som rör sjöförklaring i anledning av sammanstötning mellan far­ tyg, är särskilt stadgat.

313 §. I fråga om fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge skall rätten eller konsul upptaga sjöförklaring, såframt begäran därom göres av befälhavaren eller fartygets redare eller av behörig myndighet i fartygets hemland. Beräffande fartyg, som hör hemma i annat främmande land, skall jämväl hållas sjöförklaring på begäran som nyss sagts, om skäl därtill äro.

314 §. Har händelse som avses i 301 § medfört stora förluster i liv eller egen­ dom eller kan utredningen eljest väntas bliva synnerligen omfattande eller av invecklad beskaffenhet, äger Konungen förordna, att den med sjöförkla­

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 245

ring avsedda utredningen skall verkställas av särskild undersökningskom­ mission. Kommissionen skall bestå av personer, som företräda erforderlig juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap.

315 §. Närmare föreskrifter om tillämpningen av vad ovan i detta kapitel är stadgat meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av sj öfarts styrelsen.

Rättegång i sjöråttsmål m. m.

321 §. Rådhusrätt vare första domstol i mål, som skall bedömas efter denna lag. Att sådant mål i visst fall må upptagas av häradsrätt är särskilt stadgat.

322 §. När vid rådhusrätt till handläggning förekommer mål angående klander av dispasch skola, utom tre eller fyra lagfarna ledamöter, tre i handel och sjöfart kunniga och erfarna personer hava säte och stämma i rätten. Stads­ fullmäktige i stad, vars rådhusrätt enligt 326 § äger upptaga dylikt mål, sko­ la före utgången av varje år utse dessa särskilda ledamöter att utöva be­ fattningen under det följande året. För att i deras ställe tjänstgöra vid in­ träffat förfall, skola tillika tre suppleanter utses; uppstår hinder jämväl för dem, äge rättens ordförande efter samråd med de lagfarna ledamöterna för varje särskilt fall tillkalla andra. Särskild ledamot skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem år; ej må den vara ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Har tid, för vilken sådan ledamot utsetts, gått till ända, är han dock skyldig att tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit. De särskilda ledamöterna njute ersättning av allmänna medel enligt be­ stämmelser som meddelas av Konungen. Om skyldighet för part att återgäl­ da sådan ersättning äge vad i 18 kap. 13 § rättegångsbalken är stadgat mot­ svarande tillämpning.

Genom denna lag upphäves lagen den 27 april 1906 (nr 19 s. 6) angåen­ de skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa undersökning angående sjöolycka, som drabbat främmande fartyg. Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestäm­ melsen i stället tillämpas.

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Förslag till lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål

Härigenom förordnas, att i lagen den 4 juni 1937 om behörighet för hä­ radsrätt att upptaga sjörättsmål dels 1 § Skall erhålla följande ändrade ly­ delse, dels 2 § andra stycket skall upphöra att gälla.

1 §• Har, med —---- — annan rådhusrätt. Med sjörättsmål avses i denna lag mål och ärenden som skola bedömas efter sjölagen eller sjömanslagen ävensom andra mål och ärenden beträf­ fande vilka, enligt vad särskilt stadgats, de i någon av nämnda lagar givna regler om domstols behörighet eller ock bestämmelserna i denna lag skola gälla; dock att lagen icke äger tillämpning å mål angående klander av dispasch eller å ärende angående upptagande av sjöförklaring.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Förslag till lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränk­ ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall såsom 35 § införas föl­ jande.

35 §. I ärende inför domstol eller konsul angående sjöförklaring i anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg må vid anmälan för uppta­ gande av sjöförklaringen fogad avskrift av rapport enligt 40 § sjölagen även­ som de övriga handlingar i ärendet, vilka röra händelsen, ej utan redarens samtycke utlämnas tidigare än tio år efter det sammanstötningen timat, med mindre motsvarande utredning beträffande det andra fartyget finnes tillgänglig för den som vill taga del därav; dock att, där sjöförklaringen upptages vid förhandling, vad nu sagts skall gälla endast såvitt förhand­ lingen hållits inom stängda dörrar. Till sjöfartsstyrelsen i anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg inkommen rapport enligt 40 § sjölagen jämte därtill hörande av­ skrifter av fartygets dagböcker och dagbokskladdar ävensom de hand­ lingar, som i sådant ärende upprättats inom styrelsen eller av domstol eller konsul jämlikt 310 § första stycket sjölagen insänts till styrelsen, må ej heller utan redarens samtycke utlämnas tidigare än ovan sagts. Bestämmelserna i första och andra styckena skola i tillämpliga delar län­ da till efterrättelse där utredning angående sammanstötning mellan fartyg verkställes av undersökningskommission, som förordnats med stöd av 314 § sjölagen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 år 1966 247

Bilaga 3

Sjölagskommitténs förslag år 1965

Förslag till lag om ändring i sjölagen den 12 juni 1891 (nr 35 s. 1)

Härigenom förordnas, dels att 5a, 6, 23—39, 41-—43, 211—223, 276, 283,

284, 286—300, 316—320, 322, 326 och 328—330 §§ sjölagen skola erhålla

lydelse såsom nedan angives1, dels att 48, 49, 52—54, 58—61, 69, 187—210, 310, 331 och 332 §§ samma lag skola upphöra att gälla, dels att i lagen skola

upptagas nedan angivna rubriker.

5 a §. Fartyg skall, när det nyttjas till sjöfart, vara sjövärdigt, försett med er­ forderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, behöri­ gen lastat eller barlastat samt bemannat på betryggande sätt. Om vad i nämnda avseenden skall iakttagas till tryggande av säkerheten å fartyg är särskilt stadgat.

6 §• Fartyg som lidit skada skall anses icke vara iståndsättligt, ej allenast när iståndsättning är omöjlig eller, om iståndsättningen måste äga rum på an­ nan ort, fartyget icke kan föras dit, utan även i det fall att fartyget ej är värt att iståndsättas. Om besiktning för utrönande av fartygets iståndsättlighet stadgas i 317 §.

23 §. Vid upplösning av partrederi skall fartygets försäljning ske å offentlig auktion. Kunna ej redarna enas om orten där auktionen skall äga rum eller om villkoren för försäljningen, skall tvisten avgöras av tre skiljemän enligt bestämmelserna i lagen om skiljemän.

24 §. Redare, som har större del i fartyget än hälften, äger rätt att övertaga fartygets förande, om han är behörig därtill. Kan överenskommelse ej träffas om lönevillkoren, skola dessa fastställas av tre skiljemän enligt bestäm­ melserna i lagen om skiljemän. Om den som är delägare i fartyget till mer än hälften tillika är befälha­ vare, må rätten på annan delägares käromål skilja honom från befattningen, om därtill äro giltiga skäl.

1 297 § behandlas ej nu och återges därför inte i denna bilaga.

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

3 KAP.

Om fartygs befälhavare

25 §. Angående befälhavarens tjänsteavtal och hans ställning ombord stadgas i sjömanslagen.

26 §. Befälhavaren skall, innan resa anträdes, tillse att fartyget är i behörigt skick i samtliga de hänseenden som avses i 5 a §. Under resan skall befälhavaren vaka över att fartyget hålles i behörigt skick. Angående fel eller brist i fartygets behöriga skick, som ej genast kan av­ hjälpas, skall befälhavaren ofördröjligen underrätta redaren eller den som i redarens ställe har befattning med fartyget.

27 §. Är befälhavaren frånvarande eller har han förfall, träffar den främste av de tillstädesvarande styrmännen de avgöranden som ej tåla uppskov. Lämnar befälhavaren fartyget, skall han giva den främste av de tillstä­ desvarande styrmännen eller, om någon styrman ej är tillstädes, annan av besättningen erforderlig underrättelse och föreskrift. När fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller eljest å säker ankarplats, må befälhavaren ej lämna fartyget utan att det är nödvändigt. Är fara för handen, må han icke vara borta från fartyget.

28 §. Avlider befälhavaren eller blir han på grund av sjukdom eller annan tvingande anledning ur stånd att föra fartyget eller övergiver han tjänsten, träder den främste av styrmännen i hans ställe tills ny befälhavare blivit utsedd. Redaren skall i dessa fall ofördröjligen underrättas.

29 §. Befälhavaren skall sörja för att fartyget framföres och handhaves på sätt som är förenligt med god sjömanssed. Han skall tillse, att navigatoriska hjälpmedel utnyttjas i erforderlig omfattning. När fara hotar i följd av is eller annan av väderleksförhållanden beroende orsak eller på grund av sär­ skilda vid tillfället rådande omständigheter, skall befälhavaren vidtaga där­ av betingade försiktighetsmått. 30 §. Befälhavaren skall göra sig underrättad om de påbud och föreskrifter rö­ rande sjöfarten, som gälla för de farvatten fartyget skall befara och å de orter det skall anlöpa. 31 §.

1 mom. Råkar fartyget i sjönöd, är befälhavaren pliktig att göra allt vad

som står i hans makt för att rädda de ombordvarande samt bevara fartyg och last. Han skall, i den mån så är möjligt, sörja för att skeppshandlingarna bringas i säkerhet samt föranstalta om bärgning av fartyg och gods.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ikö år 1966 249

Så länge hopp finnes att fartyget kan räddas må befälhavaren icke över­ giva det, med mindre hans liv är i allvarlig fara.

2 mom. Befälhavare är skyldig att lämna den som råkat i sjönöd eller el­

jest hotas av fara till sjöss all erforderlig och möjlig hjälp, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget och de ombordvarande. Har fartyg sammanstött med annat fartyg, åligger det envar av befäl­ havarna att lämna det andra fartyget och dess ombordvarande hjälp, var­ om nu sagts, för räddning ur den genom sammanstötningen uppkomna fa­ ran ävensom att för dettas befälhavare uppgiva namnet på det egna fartyget och dess hemort samt den ort eller hamn, från vilken det kommer och dit det skall gå. Konungen meddelar närmare föreskrifter om vad befälhavare skall iakt­ taga i och för räddning av nödställda och avvärjande av faror som hota sjötrafiken.

32 §. Befälhavaren skall tillse, att lastning och lossning försiggå samt resan utföres med tillbörlig skyndsamhet. Innan befälhavaren inlåter sig på bärgning av fartyg eller gods, skall han noga överväga, om detta är förenligt med hans skyldigheter emot dem vil­ kas rätt och bästa han har att bevaka.

33 §. Befälhavaren är i denna sin egenskap behörig att å redarens vägnar före­ taga rättshandlingar, som avse fartygets bevarande eller resans utförande, träffa avtal att på resan medtaga gods så ock passagerare, där fartyget är avsett för sådan befordran, ävensom kära i mål angående fartyget. Om be­ fälhavarens behörighet att antaga och avskeda fartygets besättning stad­ gas i sjömanslagen. Uppstår behov av penningar för ändamål som avses i första stycket, äger befälhavaren anskaffa medel genom lån eller genom att sälja av redarens gods eller, i nödfall, av lasten. Har befälhavaren utan laga anledning upptagit lån eller verkställt försäljning, eller har han upptagit större lån eller sålt mer än behovet krävde, är det utan verkan till förringande av långivares eller köpares rätt, om lånet upptagits eller försäljningen skett under sådana om­ ständigheter, att långivaren eller köparen må antagas hava varit i god tro. Befälhavaren skall underrätta redaren om de åtgärder av vikt, som be­ fälhavaren funnit erforderliga för fartygets eller de ombordvarandes säker­ het, om resans förlopp och därunder företagna rättshandlingar samt angåen­ de allt varom kännedom eljest kan vara till nytta för redaren. Innan åtgär­ der av vikt vidtagas, bör befälhavaren inhämta föreskrift av redaren själv eller det ombud denne anvisat. Erfordras penningar för fartygets behov och kan icke redarens föreskrift avvaktas, skall befälhavaren till medlens an­ skaffande anlita den utväg som för redaren är förenad med minsta uppoff­ ring.

34 §. Befälhavaren skall under resan hava noggrann vård om lasten samt i öv­ rigt iakttaga lastägarens rätt och bästa. Befälhavaren är i denna sin egenskap behörig att å lastägarens vägnar företaga rättshandlingar och kära i mål angående lasten i enlighet med vad som stadgas beträffande bortfraktaren.

250 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

35 §. Befälhavaren svarar icke för de förbindelser han i denna egenskap ingått å redares eller lastägares vägnar.

36 §. Befälhavare är pliktig att ersätta skada, som han genom fel eller försum­ melse i tjänsten tillskyndar redare, lastägare eller annan vars rätt och bästa han har att bevaka. Skadeståndet må nedsättas efter vad med hänsyn till felets eller försummelsens beskaffenhet, skadans storlek eller omständig­ heterna i övrigt prövas skäligt. Om någon, som biträtt med lotsning av fartyget, genom fel eller försum­ melse vid uppdragets fullgörande ådragit sig skadeståndsskyldighet, må ska­ deståndet nedsättas efter de i första stycket angivna grunderna.

37 §. När redaren det begär, skall befälhavaren avgiva redovisning. Vill redaren klandra redovisning, skall han väcka talan därom inom sex månader efter det redovisningen mottogs. Försittes denna tid, har han förlorat sin talan, om ej befälhavaren förfarit svikligen. I redovisning skall befälhavaren föra redaren till godo all särskild gottgörelse, som han erhållit av befraktare, lastägare, leverantörer eller andra, med vilka han i sin egenskap av befälhavare haft att skaffa.

38 §. Utan redarens samtycke må befälhavaren ej medtaga handelsvaror för egen eller annans räkning. Sker det, skall befälhavaren erlägga frakt och ersätta uppkommen skada.

39 §.

1 mom. I den utsträckning Konungen eller, efter Konungens bemyndigan­

de, sjöfartsstyrelsen förordnar skall befälhavaren å fartyget medföra skepps­ handlingar jämte ett exemplar av denna lag.

2 mom. Befälhavaren är ansvarig för att föreskrivna dagböcker föras å

fartyget. Om dagböcker stadgas i 13 kap.

41 §. Befälhavaren är pliktig att till sådant antal och med rätt till den gottgörelse, som Konungen fastställer, till bestämmelseorten eller annan hamn, som fartyget skall anlöpa under resan, medtaga svenskt sjöfolk, vars hem­ sändande det åligger konsulerna att besörja eller som äger rätt till fri hem­ resa jämlikt 26 § sjömanslagen. Utan betalning är befälhavaren pliktig med­ taga urna innehållande askan efter avliden svensk befälhavare eller sjöman, så ock hans efterlämnade effekter, såvitt de kunna medtagas utan olägenhet. Konungen äger förordna, att förpliktelse som sägs i första stycket skall gälla jämväl i avseende å befälhavare eller sjöman från annat land, hans aska eller efterlämnade effekter.

42 §. Om fartyget på utländsk ort tages i mät eller för gäld belägges med kvar­ stad och det av skeppshandlingarna framgår, att fartyget är intecknat för gäld, skall befälhavaren ofördröj ligen underrätta kända inteckningshavare om utmätningen eller lcvarstaden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 251

Huru vid skeppshandlingarna bör fogas bevis om inteckningsåtgärd, därom är särskilt stadgat.

43 §. Efter det fartyg utklarerats och i övrigt är färdigt att avgå, må befälhava­ ren eller annan ombordanställd icke för gäld hindras att avresa, ej heller något av vad han för tjänsten fört ombord tagas i mät eller beläggas med kvarstad.

7 KAP.

Om gemensamt haveri och dispasch

211 §.

Extraordinär uppoffring eller kostnad som, i syfte att bevara värden vilka gemensamt äro utsatta för fara på sjön, avsiktligt och skäligen göres till gemensam räddning från sådan fara, hänföres till gemensamt haveri och skall fördelas å fartyg, frakt och last. Detsamma gäller utgift som enligt internationellt vedertagna grundsat­ ser jämställes med kostnad varom i första stycket sägs. Beträffande den närmare innebörden av gemensamt haveri samt fördel­ ningen därav skall, i den mån ej annat är uttryckligen överenskommet, gäl­ la vad som följer av internationellt vedertagna grundsatser.

212 §.

Utredning och fördelning av gemensamt haveri (dispasch) skall, om ej annorlunda avtalats, verkställas i det land och på den ort redaren bestämmer. Dispasch upprättas inom riket av lagfaren person (dispaschör), som för­ ordnas av Konungen. Mot dispaschör gälla de jäv, som i rättegångsbalken äro stadgade för domare.

213 §. Om besiktning för värdering av skada eller kostnad, som drabbat fartyg eller gods, stadgas i 318 §.

214 §. Begäran om dispasch skall göras utan dröjsmål. Sådan begäran göres av redaren eller den som i redarens ställe har befattning med fartyget eller ock av annan som äger del i haveriet. Envar som haveriet rör är skyldig att ofördröj ligen till dispaschören av­ lämna alla handlingar, vilka denne anser erforderliga för utredningen och fördelningen, samt att i övrigt tillhandagå dispaschören med upplysningar.

215 §. Skall haveribidrag gäldas av last eller annat gods, häftar ägaren med god­ set men svarar ej personligen. Om redarens rätt att innehålla gods, som häftar för haveribidrag, stad­ gas i 113 §. Utlämnas godset utan att ägaren åtager sig personlig ansvarig­ het för haveribidraget och, om så påfordras, ställer säkerhet därför, svarar

252 Kuiigl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

redaren för haveribidraget i förhållande till envar annan som har del i ha­ veriet.

216 §. Har skada eller kostnad träffat fartyg eller last genom olyckshändelse och skall den icke vare sig hänföras till gemensamt haveri eller enligt 136 § fördelas efter samma grund, faller den såsom enskilt haveri å den egendom, som träffats av skadan eller föranlett kostnaden. Hava kostnader, som skola hänföras till enskilt haveri, gjorts gemensamt för fartyg och last eller viss del av lasten eller ock för delar av lasten till­ hörande skilda ägare, skola kostnaderna fördelas å den egendom för vars nytta de blivit gjorda enligt de för gemensamt haveri gällande grunderna. Kostnad för bärgning av last fördelas å lastens värde och den frakt som ut­ går för godset. Utredning och fördelning av haveri som i andra stycket sägs verkställes av dispaschör på begäran av någon som har del i haveriet.

217 §. När dispasch begäres, skall dispaschören genast på ändamålsenligt sätt anmana dem, vilka hava del i haveriet, att inom viss förelagd kort tid skrift­ ligen anföra vad de finna nödigt till bevakande av sin rätt ävensom ingiva de handlingar som de vilja åberopa. Äro ingivna handlingar ofullständiga, bör dispaschören snarast infordra upplysning av vederbörande. Sedan fullständiga handlingar inkommit, skall dispaschören så snart det kan ske upprätta dispaschen och hava den utskriven i erforderligt antal exemplar. Däri skall angivas vad den har att iakttaga som vill föra talan mot dispaschen. Av dispaschen skall ett exemplar utgivas till den som begärt densamma; andra sakägare, som äro i behov av dispaschen, skola tillställas exemplar därav. Övriga delägare i haveriet skola i den omfattning som finnes påkal­ lad genast på ändamålsenligt sätt underrättas om dispaschens utgivande.

218 §. Har skada eller kostnad, som upptagits till fördelning genom dispasch, senare ersatts av den vilken ersättningsskyldighet ålegat, skall dispaschen genom tilläggsberäkning rättas därefter. Dispaschens upprättande må ej för­ dröjas endast av anledning att utsikt må finnas att erhålla ersättning för skada eller kostnad.

219 §. Uppstår tvist angående ersättningsskyldighet som på grund av avtal om sjöförsäkring må åligga försäkringsgivaren, skall saken hänskjutas till ut­ redning och avgörande av dispaschör. Om ej annorlunda avtalats, verkstäl­ les utredningen på den ort där försäkringen slutits eller där dispasch för den ort vanligen uppgöres. Det åligger dispaschören att i tillämpliga delar iakttaga vad ovan i detta kapitel stadgas om utredning av gemensamt haveri.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966 253

8 KAP.

Om skada genom fartygs sammanstötning

220 §.

Stöta fartyg samman med varandra, så att skada uppstår på det ena far­ tyget eller ombordvarande gods eller personer, och är sammanstötningen orsakad genom vållande å endera sidan, skall den skyldige ersätta uppkom­ men skada och förlust. Har sammanstötningen orsakats genom vållande å båda sidor, skola de skyldiga deltaga i skadans ersättande efter förhållandet mellan de å ömse sidor begångna felens beskaffenhet. Giva omständigheterna icke stöd för någon viss fördelning skall vardera sidan ersätta hälften av skadan. Envar av de vållande svarar allenast för sin del av ersättningen. För ska­ da å person skola dock de vållande svara en för båda och båda för en, med rätt för den som utgivit mera än vad på honom belöper att uttaga det över­ skjutande hos den andre under åtnjutande av den sjöpanträtt som tillkom­ mer ersättningen. Vid bedömande av fråga om vållande till sammanstötning skall rätten särskilt beakta, huruvida tiden medgav överläggning eller icke.

221 §.

Om sammanstötning finnes hava inträffat av våda eller det ej kan ut­ redas att den orsakats av vållande å endera sidan, skall vardera sidan svara för sin skada.

222 §.

Lika med sammanstötning mellan fartyg anses att till följd av fartygs manövrering eller eljest skada av ett fartyg orsakas på annat fartyg eller personer eller gods därå, utan att fartygen sammanstöta.

223 §. Om befälhavares plikt att lämna hjälp, då hans fartyg sammanstött med annat fartyg, stadgas i 31 § 2 mom.

276 §. Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer nedanstående fordringar: 1. bärgarlön samt fordran å bidrag till gällande av gemensamt haveri eller av annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (136 och 216 §§); 2. fordran — — — lastägares räkning; och 3. fordran å------------ under resan. Här upptagna----------- den äldre.

283 §. Sjöpanträtt upphör, om talan icke i laga ordning väckes: 1. för fordran å bärgarlön, inom ett år från det bärgningsföretaget slut­ förts;

254 Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966

2. för fordran å ersättning för sammanstötning eller annan olyckshän­ delse samt för skada å person, inom ett år från den dag skadan inträffade; 3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods förkommit eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uPPgifter, inom ett år från den dag avlämnande ägt eller bort äga rum; 4. för fordran för lämnade förnödenheter, som avses i 267 § 5, inom sex månader från det fordringen tillkom; 5. för övriga i nyssnämnda lagrum samt 276 § 2 avsedda fordringar, inom ett år från det fordringen tillkom; 6. för alla övriga fordringar, inom ett år efter det fordringen förföll till betalning. I 267 § 2 avsedda fordringar å lön eller annan gottgörelse på grund av tjänsteavtal skola icke anses enligt stadgandet under 6 förfalla till betalning på den grund att borgenären äger fordra förskott eller betalning. Har fordran varom ovan sägs kommit under dispaschörs behandling, skall så anses som hade talan därom blivit väckt.

284 §. Nedanstående fordringar skola upphöra, vare sig ansvarigheten för dem är begränsad eller obegränsad, om talan icke i laga ordning väckes: 1. för fordran å bärgarlön, inom två år från det bärgningsföretaget slut­ förts; 2. för fordran å andel i bärgarlön enligt 229 § 1 mom. andra stycket, inom ett år från det vederbörande av redaren erhållit underrättelse om bärgar­ lönens och andelens storlek; 3. för fordran å ersättning för sammanstötning eller händelse som avses i 222 §, inom två år från den dag skadan inträffade; 4. för fordran å utbekommande av belopp, som någon jämlikt 220 § tredje stycket erlagt utöver vad rätteligen belöper å honom, inom ett år efter det beloppet av honom själv utgivits; 5. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods förkommit eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uPPgifter, inom ett år från den dag avlämnande ägt eller bort äga rum; 6. för fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller av annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (136 och 216 §§), inom ett år från dispaschens dag. Svarar i andra fall än ovan sägs gäldenären för ersättning eller för an­ nan fordran med begränsning av redareansvaret eller allenast med inlastat gods, upphör fordringen, om talan icke i laga ordning väckes, för fordran å ersättning inom två år från den dag skadan inträffade och för annan ford­ ran inom ett år efter det fordringen förföll till betalning. Äger borgenär för fordringen tillika hålla sig till redare, lastägare eller annan, utan att be­ gränsning av ansvarigheten äger rum, gäller sådan rätt under tid som för fordran i allmänhet. Har fordran varom ovan sägs kommit under dispaschörs behandling, skall så anses som hade talan därom blivit väckt.

286 §. Befälhavare, som åsidosätter skyldighet att å fartyget medföra skepps­ handlingar och ett exemplar av denna lag, dömes till dagsböter. För vägran att i fall, som avses i 317 §, till besiktningsmän överlämna fartygs nationalitetshandling dömes befälhavaren till dagsböter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 255

287 §. Försummar någon vad honom åligger med avseende å dagboks förande, dömes till böter, högst femhundra kronor. Den som lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i dagbok dömes till dagsböter, om ej för gärningen är stadgat svårare straff i brottsbalken.

288 §. Försummar befälhavare att avgiva rapport enligt 40 §, dömes till dags­ böter. Lämnar han i sådan rapport oriktig eller vilseledande uppgift, dömes till dagsböter, om ej för gärningen är stadgat svårare straff i brottsbalken. Till dagsböter dömes ock befälhavare eller redare, som försummar att göra anmälan för upptagande av sjöförklaring enligt 305 § eller som för­ anleder att sjöförklaring uppskjutes, utan att förutsättningar därför äro för handen som sägs i 304 §.

289 §. Om befälhavare eller redare vägrar någon som är därtill berättigad att taga del av innehållet i fartygs dagbok eller kladd till dagbok eller på tek­ nisk väg gjord uppteckning rörande fartygets navigering och gången av dess maskineri, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller, om redare åsidosätter sin skyldighet att förvara dag­ bok, kladd till dagbok eller uppteckning som förut sagts.

290 §. Vägrar befälhavare utan lagligt hinder att i sådant fall, som avses i 41 §, å sitt fartyg medtaga befälhavare eller sjöman, hans aska eller efterlämnade effekter, dömes till dagsböter. 291 §. Avviker befälhavare ur tjänsten och övergiver det honom anförtrodda fartyget, dömes till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till dagsböter. Lämnar befälhavare fartyget när det är i fara, utan att iakttaga vad som stadgas i 31 § 1 mom. eller vad som eljest åligger honom enligt god sjömanssed, dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år. Uraktlåter befälhavare något av vad som åligger honom enligt 31 § 2 inom., dömes till dagsböter eller fängelse i högst två år.

292 §.

1 mom. Åsidosätter befälhavare vad som enligt 26 § åligger honom med

avseende å fartygets behöriga skick, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

2 mom. Försummar redare att avhjälpa fel eller brist i fartygets behöriga

skick varom han ägt eller bort äga vetskap, dömes till dagsböter eller fäng­ else i högst sex månader. Underlåter redare att, såvitt det är honom möjligt, hindra fartyget att gå till sjöss, när förestående resa på grund av fel eller brist i fartygets behöri­ ga skick kan bliva förenad med allvarlig fara för de ombordvarande, dö­ mes till dagsböter eller fängelse i högst två år.

293 §. Den som å fartyg fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid försummar vad som enligt god sjömanssed åligger honom

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

till förekommande av sjöolycka, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

294 §. Den som å fartyg fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller andra sti­ mulerande eller bedövande ämnen att han icke kan fullgöra sina åligganden på betryggande sätt, dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år.

295 §. Har någon förbrutit sig på sätt som avses i 291 §, 292 § 1 mom., 293 § eller 294 § och har han därigenom ådagalagt olämplighet för den tjänst vari gärningen begåtts, skall domstolen förklara honom för viss tid eller för all­ tid för lustig behörighet att utöva sådan tjänst. Har han genom gärningen ådagalagt olämplighet för annan tjänst å fartyg, må han dömas förlustig behörighet därtill. Om påföljd som här avses skall domstolen ofördröjligen underrätta sjöfartsstyrelsen samt, i fråga om radiotelegrafist, jämväl telestyrelsen.

296 §. Vid tillämpning av vad som stadgas i detta kapitel dömes den såsom be­ fälhavare, vilken trätt i befälhavarens ställe, och den såsom redare, vilken i redarens ställe haft befattning med fartyget.

13 KAP.

Om dagböcker, sjöförklaring och besiktning så ock om rättegång i sjörättsmål

Dagböcker

298 §. Å handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst tjugu registerton sko­ la, när fartyget är i drift, föras skeppsdagbok samt, om fartyget är maskin­ drivet eller försett med hjälpmaskin, maskindagbok. Detsamma gäller i frå­ ga om fiskefartyg med en bruttodräktighet av minst åttio registerton. Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, sjöfartsstyrelsen må medgiva undantag från skyldighet som nu sagts. Angående förande av oljedagbok å vissa fartyg är särskilt stadgat.

299 §.

1 mom. Dagbok upprättas enligt formulär, som fastställes av sjöfarts-

styrelsen; med beaktande av fartygs art och användning må olika formulär fastställas. Anteckningar i dagbok skola göras i tidsföljd. Vad som förekommer un­ der en vakt må tillsvidare upptecknas på en kladd men skall så snart det kan ske införas i dagbok.

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966 257

Dagbok liksom kladd till dagbok skall föras med ordning och tydlighet. Anteckning däri må icke utplånas, överstrykas eller på annat sätt göras oläslig; i händelse av misskrivning skall särskild anteckning med rättelse ske.

2 mom. Fartygs dagböcker föras under befälhavarens tillsyn.

Föres skeppsdagbok icke av befälhavaren, skall den föras av den främste av styrmännen. I skeppsdagboken skola noggranna uppgifter införas om vad som inträffar under resa och varom kännedom kan vara till nytta för re­ dare, lastägare, försäkringsgivare eller annan, vars rätt kan vara beroende av resans utgång. Maskindagbok föres av maskinchefen eller, efter dennes bestämmande, av den främste av det övriga maskinbefälet. I maskindagboken skall upp­ givas förrådet vid fartygets avgång från hamn av de för maskinens drift nödiga ämnena, förbrukningen därav för varje dygn samt eljest allt av vikt som rör maskineriets gång och skötsel. Vid angivande av tid skall följas samma tid, som användes i skeppsdagboken.

3 mom. Sjöfartsstyrelsen meddelar närmare föreskrifter om förande av

dagbok. 300 §. Ej må någon förvägras att, såvitt hans rätt är beroende därav, taga del av innehållet i dagbok, förd å svenskt fartyg eller å danskt, finskt eller norskt fartyg vilket befinner sig i svensk hamn. Vad nu sagts skall dock, då fråga är om sammanstötning med annat fartyg, gälla allenast i rätte­ gång, i vilken talan föres på grund av sammanstötningen. Dagbok skall av redaren förvaras minst tre år efter dess avslutning samt, om i anledning av däri antecknad händelse talan väckts inom nämnda tid, till dess målet avgjorts genom lagakraftägande dom. Vad i denna paragraf stadgas angående dagbok skall även gälla i fråga om kladd till dagbok ävensom på teknisk väg gjord uppteckning rörande fartygs navigering och gången av dess maskineri.

Besiktning

316 §. För varje fartygsinspektionsdistrikt skall finnas förteckning över per­ soner, skickade att utföra uppdrag att besiktiga fartyg eller last. Förteck­ ningen upprättas årligen av sjöfartsstyrelsen och hålles tillgänglig hos rät­ ten på de orter styrelsen föreskriver.

317 §. Uppstår fråga huruvida fartyg efter inträffad skada bör anses vara iståndsättligt eller icke, skall yttrande därom avgivas av minst tre besiktningsmän. Besiktningsmännen förordnas, på begäran av fartygets ägare, redare eller befälhavare, inom riket av rätten i den ort, där besiktningen skall äga rum, från förteckning varom stadgas i 316 § samt utom riket av myndighet, som är behörig enligt lag eller sed å besiktningsorten, eller ock av svensk kon­ sul eller, där sådan ej finnes, dansk, finsk eller norsk konsul. När besiktning äger rum inom riket åligger det besiktningsmännen att avfordra fartygets befälhavare fartygets nationalitetshandling samt att, om fartyget förklaras icke vara iståndsättligt, ofördröjligen till sjöfartsstyrel-

9 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 115

258 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

sen insända avskrift av det avgivna yttrandet ävensom nationalitetshand­ lingen och bevis att de äro behörigen förordnade.

318 §. Skada som i gemensamt haveri drabbat fartyg eller gods skall, om ska­ dan kan antagas vara av någon betydenhet och tillförlitlig utredning an­ gående densamma icke annorledes åvägabringas, värderas av en eller flera besiktningsmän. Vad nu sagts skall även gälla i fråga om skada i enskilt haveri, såframt utredning om skadan erfordras för bestämmande av bi­ dragsvärde å fartyg eller gods. Den som äger del i haveriet må hos myndighet som sägs i 317 § begära förordnande för besiktningsmän eller eljest därtill utse den eller dem, för vilka han har förtroende. 319 §. Om fartygets ägare eller redare eller någon, som i redarens ställe har be­ fattning med fartyget, eller befälhavaren vill anordna annan besiktning än förut nämnts, äger han hos rätten i den ort, där besiktningen skall äga rum, begära förordnande för högst tre besiktningsmän eller eljest därtill utse den eller dem, för vilka han har förtroende. Samma rätt tillkommer lastägare, som vill låta besiktiga lasten.

320 §. Besiktningsman må icke vägras erforderligt tillträde till fartyget och lasten, med mindre till följd därav skulle uppstå oskälig kostnad för far­ tyget eller annan väsentlig olägenhet.

Rättegång i sjörättsmål

322 §. När vid rådhusrätt till handläggning förekommer dispaschmål skola, ut­ om tre eller fyra lagfarna ledamöter, tre i handel och sjöfart kunniga och erfarna personer hava säte och stämma i rätten. Prövning varom stadgas i 329 § 1 mom. samt 330 § första stycket så ock måls beredande må dock företagas av rättens ordförande. Rättens ordförande utser, efter samråd med de lagfarna ledamöterna, för varje mål de särskilda ledamöterna från en förteckning, som sjöfartsstyrelsen efter samråd med handelskammaren i orten årligen upprättar för stad, vars rådhusrätt äger upptaga dispaschmål. Förteckningen skall upptaga minst tolv personer. Om på grund av förfall eller annat hinder före­ skrivet antal ledamöter ej kan utses från förteckningen, kallas annan lämp­ lig person att inträda såsom särskild ledamot i rätten. Särskild ledamot skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem år; ej må den vara ledamot som är omyndig eller i konkurstillstånd. Har tid, för vilken sådan ledamot utsetts, gått till ända, är han dock skyldig att tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit. Ersättning till särskild ledamot gäldas av statsverket enligt be­ stämmelser som meddelas av Konungen.

326 §. Talan mot dispasch föres genom klander hos rådhusrätten i den ort där dispaschen är utgiven.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 259

328 §. Om rådhusrätts behörighet att upptaga brottmål enligt denna lag gäller i tillämpliga delar vad som är stadgat angående laga domstol i brottmål i allmänhet. Finnes ej rådhusrätt i ort, vid vars domstol den tilltalade har att svara enligt vad sålunda är föreskrivet, må åtal väckas vid den rådhusrätt som är närmast den orten.

329 §.

1 mom. Vill någon föra talan mot dispasch, skall han inom fyra veckor

från dispaschens dag hos rådhusrätten anmäla klander. Den som anmält klander skall inom två månader från dispaschens dag hos rådhusrätten full­ följa sin talan genom klanderinlaga. Finnes uppenbart att talan icke kan upptagas till prövning, skall den omedelbart avvisas av rätten. Dispasch, som ej behörigen klandrats, länder till efterrättelse.

2 mom. Beträffande klander av dispasch skall vad som är föreskrivet om

besvär över underrätts slutliga beslut äga motsvarande tillämpning, om ej annorlunda stadgas i denna lag. Upptages klander av dispasch, äger motparten utfå en avskrift av klan­ derinlagan. Vill han bemöta klandret, skall han inom fyra veckor efter full­ följdstidens utgång till rådhusrätten inkomma med skriftlig förklaring. Prövas för utredningen eller målets beredande erforderligt att part eller annan höres muntligen, förordnar rätten därom på lämpligt sätt. Förhand­ ling må ock äga rum för behandling av rättegångsfråga eller del av saken som må avgöras särskilt.

330 §. Talan mot rådhusrätts utslag eller beslut i dispaschmål föres genom besvär till högsta domstolen. Vill någon anföra besvär, skall han inom fyra veckor från den dag, då utslaget eller beslutet meddelades, till rådhusrät­ ten inkomma med besvärsinlaga. Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den avvisas av rätten. Om klagandens skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift samt belopp till säkerhet för kostnadsersättning åt motpart skola bestämmelserna i 54 kap. 17 och 18 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning; vad klagan­ den har att iakttaga enligt 56 kap. 2 § samma balk skall fullgöras hos rät­ tens ordförande och skall vad i övrigt där sägs om hovrätt avse rättens ord­ förande. Beträffande besvärstalan som här avses och förfarandet i högsta domsto­ len skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet om besvär över hovrätts slutliga beslut, dock erfordras icke prövningstillstånd.

Denna lag träder i kraft den Genom denna lag upphävas 1) lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning med försäkringstvister; samt 2) 79 § andra stycket sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530). Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestäm­ melsen i stället tillämpas.

260 Kungl. Maj:ts proposition nr Hö år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 31 oktober 1966.

Närvarande: f. d. justitierådet L ind , justitierådet Y. S öderlund , regeringsrådet Å björnsson , justitierådet B runnberg .

Enligt lagrådet den 29 september 1966 tillhandakommet utdrag av pro­ tokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 3 juni 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprät­

tade förslag till 1) lag om ändring i sjölagen, 2) lag om ändring i lagen den

4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål och 3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om för­ verkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av hovrättsassessorn Christer Rune.

Förslagen föranledde följande yttranden i lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i sjölagen

64 §.

F. d. justitierådet Lind, regeringsrådet Åbjörnsson, justitierådet Brunnberg:

Den nu gällande sjölagen innehåller i 49, 54 och 102 §§ bestämmelser om rätt för befälhavaren att vid vissa anledningar upptaga lån å redarens eller lastägarens vägnar och att sälja av redarens gods eller av lasten samt om motsvarande rätt för bortfraktaren i förhållande till lastägaren. Skulle upptagande av lån eller försäljning ha skett utan anledning är godtroende långivare eller köpare ändock skyddad. Stadgandena om detta skydd för godtroende tredje man är avfattade olika i 49 §, som avser rättshandlingar i redarens intresse, och i 102 §, som hänför sig till rättshandlingar för lastägaren. I sistnämnda paragraf anges förutsättningen för godtrosförvärv' endast så att tredje man skall ha varit i god tro. I 49 § däremot fordras att lånet upptagits eller försäljningen skett under sådana omständigheter att långivaren eller köparen må antas ha varit i god tro.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 261

Det synes framgå att denna senare, mera utförliga avfattning, som till­ kom i 1891 års sjölag, då var avsedd att utgöra även en bevisbörderegel innebärande att en viss bevisbörda lades på tredje man. Så uppfattades den också i litteraturen och i rättspraxis. Skillnaden i avfattning uppkom först genom 1936 års sjölagsändringar. Intill dess gällde om godtrosförvärv den mera utförliga lydelsen såväl i fråga om rättshandlingar i redarens intresse (49 §) som beträffande rätts­ handlingar för lastägaren (54 §). För båda situationerna fanns alltså sam­ ma uttryckligt angivna bevisbörderegel. Av förarbetena framgår inte var­ för lydelsen nu gjordes olika, och det synes långt ifrån osannolikt att nå­ gon skillnad i själva verket inte var åsyftad. Departementschefen hade, i överensstämmelse med sjölagstiftningskommittén, föreslagit stadganden om godtrosförvärv i det närmaste likalydande för rättshandlingar å reda­ rens och rättshandlingar å lastägarens vägnar. Dessa stadganden innehöll inte någon bevisbörderegel, och till stöd härför åberopade kommittén bl. a. den fria prövning av beviset som dåmera ägde rum (NJA II 1936 s. 289). Lagrådet framställde erinringar vid behandling av det stadgande — 48 § i förslaget, 49 § i den antagna lagtexten — som avsåg rättshandlingar å re­ darens vägnar. Förutom mot begagnandet av uttrycket överskridande av behörighet anmärkte lagrådet att man till skillnad mot tidigare samman­ fört fall, då laga anledning till lån eller försäljning saknats, och fall då en av redaren lämnad inskränkande föreskrift blivit åsidosatt. Lagrådet, som fann stadgandet i viss mån oklart, ansåg att man i den mån så lät sig göra borde ge ledning i lagtexten beträffande bevisbördan och förordade en differentiering. Beträffande de sistnämnda fallen — åsidosättande av in­ skränkande föreskrift —- borde bevisbördan tydligen åvila redaren av sam­ ma skäl som låg till grund för dåvarande 51 § sjölagen och 11 § första stycket avtalslagen. I den män lagen i övrigt för särskilda fall tillmätte god tro avgörande betydelse talade enligt lagrådets mening i allmänhet skäl för en sådan bevisbörderegel som den i 49 §. Lagrådets erinringar föran­ ledde omarbetning av stadgandet. Förutom att uttrycket överskridande av behörighet ändrades utelämnades, för fall av åsidosättande av inskränkan­ de föreskrift, varje regel om godtrosförvärv eftersom tillräcklig ledning stod att vinna av 11 § första stycket avtalslagen. Och i övrigt skedde, vil­ ket i förevarande sammanhang är av särskilt intresse, en återgång till 49 §. —• Beträffande stadgandet i 162 § om rättshandlingar å lastägarens vägnar hänvisade lagrådet till de förut gjorda erinringarna och angav att de ägde motsvarande tillämpning. Med förklaring att 102 § i anledning härav un­ dergått omarbetning i nära anslutning till vad tidigare föreslagits beträf­ fande 48 och 49 §§, ändrade departementschefen uttrycket överskridande av behörighet och uteslöt från godtrosregeln fallen av handlande i strid med särskild föreskrift. Däremot infördes inte någon bevisbörderegel i lagtexten.

262 Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

Tydligt är alltså att lagrådet avsåg att bevisbörderegeln skulle gälla både enligt 49 § och enligt 102 §, och det torde saknas anledning antaga att de­ partementschefens slutliga inställning varit en annan. Också framstår en olikhet härutinnan mellan de båda lagrummen som sakligt omotiverad. Att märka är härvidlag bland annat, att 49 § medger befälhavaren att i nödfall sälja även av lasten. Det vore föga tillfredsställande om rättsläget vid en befälhavarens försäljning av last skulle vara annorlunda enligt 49 § än enligt 102 § jämförd med 54 §. De i dessa lagrum beskrivna situatio­ nerna kan vara svåra att skilja och erbjuder inga principiella olikheter i det avseende varom nu är fråga. Enligt vår mening finns därför fog för påstående att enligt gällande rätt en bevisbörderegel sådan som den i 49 § upptagna är tillämplig även för fall enligt 102 §. Det remitterade förslaget utesluter till skillnad mot kommittéförslaget bevisbörderegeln ur 64 § andra stycket, motsvarande nuvarande 49 §. Det synes ovisst vad denna ändring skall innebära i förhållande till gällande rätt. Förslaget synes utgå från att fall där bevisfrågan aktualiseras är så sällsynta att de saknar större praktisk betydelse. En sådan uppfattning kunde tänkas föranleda att bevisbörderegler över huvud inte anses erfor­ derliga och att domstolarna har att med ledning av bevisningen ta ställ­ ning till om god tro varit för handen. Sannolikt är dock att fallens sällsynt­ het ansetts motivera att den särskilda bevisbörderegeln ersätts med de regler om bevisbördan som brukar tillämpas beträffande godtrosförvärv i allmänhet. Angående dessa senare regler må i korthet framhållas följande. I den mån lagrådets uttalande 1936 att god tro i allmänhet presumeras äger giltighet, skulle genom ändringen den nuvarande bevisbördan för tredje man flyttas över på redaren. Emellertid lär man inte kunna lämna utan beaktande att inom rättstillämpningen förutsätts att tredje man stundom kan ha en undersökningsplikt. Och föreligger en sådan plikt lär det åligga tredje man att åtminstone göra antagligt att han företagit under­ sökning (se SOU 1965: 14 s. 107, 145, 189). Det är inte uteslutet att i de speciella situationer varom nu är fråga tredje man även efter den före­ slagna lagändringen skall anses ha en viss undersökningsplikt. Antas detta skulle bevisbördefördelningen då alltjämt förbli ungefär den som nu gäller. I remissprotokollet uttalas att mot den föreslagna ändringen kan på lik­ nande sätt som under förarbetena till 1936 års revision anföras att den medför viss oklarhet om bevisfrågan men att denna oklarhet i nuvarande läge inte torde vara lika framträdande som förut. Hur rättsläget skall gestalta sig med avseende å bevisbördan har alltså ej angivits. Såvitt vi kan finna, har tillräckliga skäl inte anförts för den föreslagna ändringen. Även om den fria bevisprövningen nu tillämpas i större omfatt­ ning än 1936 är läget dock i praktiken alltjämt väsentligen likartat. Det kan inte bortses från att förebragt bevisning kan visa sig otillräcklig och att bevisbörderegler därför kan ha eu uppgift att fylla. Det betänkande

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 263

med förslag till lag om godtrosförvärv av lösöre som framlades 1965 (SOU 1965: 14) upptar också bevisbörderegler. Att nu ta bort en bevisbörderegel utan att klarhet åstadkommes om vad som träder i stället torde knappast vara tillrådligt. Under utredningen synes inte ha gjorts gällande att nuvarande fördelning av bevisbördan skulle vara sakligt olämplig. Ut­ talandet 1936 att i allmänhet skäl talar för en sådan bevisbörderegel som den i 49 § givna kvarstår oemotsagt. Enligt vår mening bör således den för 49 och 102 §§ nu gällande bevisbörderegeln inte falla bort. Vi förordar att andra punkten i andra stycket av förslagets 64 § utgår och ersätts med stadgande av samma innehåll som nuvarande 49 § andra stycket dock att vad som där nämns om upptagande av större lån eller försäljning av mer än behovet krävde synes kunna undvaras. I överensstämmelse med vad de­ partementschefen anfört om det olämpliga i att 64 § (nuvarande 49 §) och 102 § har skilda lydelser förordas att stadgandet i 102 § andra stycket andra punkten erhåller motsvarande avfattning som här föreslagits för 64 § andra stycket andra punkten.

Justitierådet Söderlund:

Den utformning detta stadgande givits i förslaget innefattar inte den bevisbörderegel som finns i 49 § i dess nu gällande lydelse, enligt vilken bevisbördan åvilar tredje man. Med den föreslagna lydelsen lär bevis­ bördan för där angivna fall bli att bedöma på samma sätt som i allmänhet anses gälla för godtrosförvärv enligt svensk rätt, vilket innebär att det i princip ankommer på godsets ägare att styrka ond tro hos förvärvaren. Skäl av materiellträttslig art har visserligen inte åberopats till stöd för att ändra den i 49 § upptagna bevisbörderegeln. Emellertid kan antas att sedan den fria bevisprövningens princip genomförts i svensk rätt frågan om be­ visbördans fördelning i hithörande fall numera är av ringa betydelse. Som i remissprotokollet uttalas är det önskvärt att godtr o sreglerna i 64 § och i 102 § har samma lydelse. Med den utformning som 64 § givits i för­ slaget har även vunnits den fördelen att regeln kommer i närmare över­ ensstämmelse med motsvarande regler i de övriga nordiska länderna. Med hänsyn till det anförda anser jag mig inte böra göra någon erinran mot för­ slaget i denna del.

67 §.

Lagrådet:

Den gjorda omformuleringen i förhållande till kommitténs förslag kan förutsättas avsedd att tydligare utmärka att jämkningsregeln skall omfatta all ersättningsskyldighet som kan drabba befälhavaren i denna hans egen­ skap (jfr NJA II 1936 s. 297).

264 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

212 §.

Lagrådet:

Första stycket av förevarande paragraf innehåller en regel om dispascheringsort. Bestämmelsen innebär att haveriuppgörelse skall äga rum på den ort redaren bestämmer om annat inte avtalats. För det fall att redaren av en eller annan anledning underlåter att bestämma orten och parterna inte i konossementet eller eljest avtalat om dispascheringsorten lämnar paragrafen ingen anvisning om var haveriuppgörelse skall ske. Enligt lag­ rådets mening bör bestämmelsen utformas så att den täcker även detta fall. Förslagsvis kan det ske genom ett tillägg att, därest redaren inte be­ stämmer ort, dispasch skall äga rum på den ort där sådan vanligen upp­ rättas för redarens hemort.

216 §.

Lagrådet:

Denna paragraf behandlar frågor om enskilt haveri. Liksom den nuva­ rande 218 § innehåller lagrummet i andra stycket dels såsom en första punkt en regel om fördelning vid vissa former av s. k. oegentligt gemen­ samt haveri och dels som en andra punkt en särskild bestämmelse om fördelning på last och frakt av kostnad för bärgning av last. I nuvarande 218 § torde sistnämnda bestämmelse vara att uppfatta blott som ett för­ tydligande för visst fall av den i första punkten givna regeln. Den utgör alltså inte ett självständigt stadgande innebärande att fördelning av bärgningskostnad skall ske enligt angivna grund oavsett om fråga är om sådant enskilt haveri som avses i första punkten. För en sådan tolkning talar så­ väl de båda bestämmelsernas avfattning och placering i paragrafen som ock ett uttalande under förarbetena till 1891 års sjölag (se sjölagskommitténs betänkande 1887 s. 157). Avsikten lär inte vara att bestämmelsen om fördelning av bärgningskostnad skall ha annan innebörd enligt förslaget än den nu har. Ehuru det kunde övervägas att åstadkomma det erforderliga förtydligandet om fraktens deltagande i fördelningen genom omformulering av den föreslagna första punkten av andra stycket — i vilket fall andra punkten blir obehöv­ lig — vill lagrådet ej motsätta sig att förslaget utformas på sätt som skett.

219 §.

Lagrådet:

Medan i den nu gällande lagen talas om att saken hänskjuts till utre­ dande av dispaschör begagnas i 219 § uttrycket »utredning och avgörande genom dispasch». Uppenbarligen är inte härmed avsett att åstadkomma någon ändring i vad som för närvarande gäller om verkställighet av partikulärdispasch (jfr NJA 1923 s. 28).

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 dr 1966 265

222 §.

Lagrådet:

Departementschefen har anfört att bestämmelserna i denna paragraf blir av betydelse för vissa angivna paragrafer, som återfinns i andra kapi­ tel. I anslutning härtill kan framhållas att stadgandet i 267 § 4 redan enligt sin lydelse avser inte endast sammanstötning utan även annan sjö­ olycka och att liknande är fallet med 283 § 2.

301—315 §§.

Lagrådet:

Den i dessa paragrafer förekommande termen sjöförklaring har väx­ lande betydelse. Den används dels såsom avseende en förklaring eller ut­ redning som skall »avgivas» och som »upptages» av domstolen och dels såsom beteckning för en processuell förrättning som »hålles» för detta ändamål. Lagrådet vill förorda att termen reserveras för det processuella förfarandet och att härav föranledda jämkningar vidtas i avfattningen av 301, 302, 304—306, 308, 311, 313 och 314 §§.

313 §.

Lagrådet:

Såsom anmärks i motiven skall, när sjöförklaring beträffande utländskt fartyg begärts av annan än befälhavaren eller redaren, underrättelse ske enligt 302 § andra stycket för att möjliggöra anmälan enligt 306 §. Stad­ gandet härom i sista stycket av förevarande paragraf skulle vinna i tydlig­ het om dels initiativtagaren till sjöförklaring uttryckligen angavs såsom myndighet, som avses i första stycket, eller sjöfartsstyrelsen dels hänvis­ ningen till 302 § andra stycket ersattes med fullständiga föreskrifter om underrättelse till befälhavaren eller redaren och om anmälningsskyldighet enligt 306 §.

323—332 §§.

Lagrådet:

I 1963 års förslag fanns en bestämmelse om att straff ej skulle ådömas, där gärningen skett av oaktsamhet som var ringa. Bestämmelsen utsattes för kritik under remissbehandlingen och i sitt förslag år 1965 har kommit­ tén inte medtagit någon regel med detta innehåll. På denna punkt över­ ensstämmer departementsförslaget med kommitténs senare förslag. De­ partementschefen uttalar att denna ståndpunkt bäst torde överensstämma med att en liknande regel i det till lagrådet remitterade förslaget till brotts­ balk fick utgå efter erinran av 1958 års lagråd. Inom specialstraffrätten finns åtskilliga exempel på att det i lagtexten direkt anges att straff inte skall ådömas vid ringa oaktsamhet. I detta

9f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

266 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

sammanhang ligger det nära till hands att hänvisa till 1 § trafikbrottslagen och 17 § sjötrafikförordningen. De gärningar som där avses företer stora likheter med motsvarande förfaranden inom sjölagens område. Den frågan kan givetvis ställas om redan innan den pågående allmänna översynen av specialstraffrätten är slutförd en anpassning skall ske till brottsbalken på denna punkt. Frågan har nyligen prövats på ett närliggande område, nämligen vid den modernisering av sjösäkerhetsbestämmelserna, som genomfördes förra året. I det förslag till säkerhetslag (prop. nr 132 år 1965) som remitterades till lagrådsgranskning upptogs ett särskilt stadgande att till straff fick dömas endast för gärning som begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej var ringa. Det dåvarande lagrådet erinrade om förarbetena till brottsbalken och att i balken inte upptagits någon undantagsregel beträf­ fande den ringa oaktsamheten. Lagrådet ansåg, att det ej heller i fråga om de aktuella ansvarsbestämmelserna i säkerhetslagen fanns anledning att införa en regel som på angivet sätt avgränsade straffbarheten vid oaktsam­ het. I det förslag som förelädes riksdagen hade bestämmelsen borttagits. Förslaget godkändes av riksdagen. Med hänsyn till den ståndpunkt som sålunda nyligen intagits till den här behandlade frågan anser sig lagrådet för sin del inte böra för sjölagens del föreslå en annan ordning. Med anledning av ett uttalande av chefen för kommunikationsdepartementet (se prop. nr 132/1965 s. 199) finner lagrådet det dock angeläget understryka att avsaknaden av en uttrycklig bestämmelse om straffrihet för fall av ringa oaktsamhet inte får tolkas så att all oaktsamhet skall hänföras till det straffbara området. Vägledande vid bedömande av denna fråga blir i stället de uttalanden som gjordes av 1958 års lagråd vid behandlingen av förslaget till brottsbalk (se NJA II 1962 s. 23 f).

324 §.

Lagrådet:

Under lagstiftningsärendets behandling har uppmärksammats att an­ svarsbestämmelserna i förslaget ger upphov till vissa frågor om konkur­ rens i förhållande till annan sjörättslagstiftning. Enligt vad departements­ chefen uttalat bör sjölagen vara den primära författningen. Lagrådet delar denna uppfattning. Departementschefen — som redogör för hur ansvarsregler i vissa andra författningar blir subsidiära till sjölagen — har om förhållandet mellan sjölagen och sjömanslagen förklarat sig förutsätta att frågan skall få sin lösning i samband med den översyn av sjömanslagen som nu pågår. Vad gäller förhållandet mellan dessa båda lagar kan framhållas följan­ de. I 324 § i förslaget stadgas straff om den som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss brister i gott sjömanskap

Kungl. Maj.ts proposition nr lk5 år W66 267

till förekommande av sjöolycka. Straffet föreslås bli böter eller fängelse i högst sex månader eller i grova fall fängelse i högst två år. Jämlikt 79 § sjömanslagen kan den som är anställd på fartyg straffas med dagsböter eller fängelse i högst ett år, om han genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten är vållande till sjöolycka. I båda fallen gäller att lagbuden inte är tillämpliga, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken. Vid en jämförelse mellan bestämmelserna framgår att det föreslagna stad­ gandet i 324 § sjölagen får en mera begränsad tillämpning än stadgandet i sjömanslagen genom den i brottsbeskrivningen angivna särskilda kvali­ fikationen hos den som begår brottet. Å andra sidan har det straffbara området gjorts vidare i 324 § sjölagen genom att ansvar kan inträda re­ dan vid förfarande som innebär fara för sjöolycka. Det straffbara områ­ det i de båda lagrummen är emellertid gemensamt vad gäller sjöolycka som vållats av någon som fullgör uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. För sådant fall är sålunda förutsättningarna för tilllämpning av båda lagbuden uppfyllda, om gärningen inte är belagd med strängare straff i brottsbalken. Allmänna principer för lagkonkurrens när ett lagbud stadgar straff för fara för viss effekt och ett annat lagrum straff då effekten inträtt, föranleder att endast det senare skall tillämpas och åberopas i domen om effekten uppkommit. Sådant vållande av sjöolycka som nyss nämnts synes i enlighet härmed böra bedömas jämlikt 79 § sjö­ manslagen oavsett till vilken brottsgrad gärningen är att hänföra. I detta sammanhang kan vidare framhållas att jämlikt 330 § i förslaget ådömande av den särskilda påföljden av förlust av behörighet till tjänst på fartyg gjorts beroende av att någon gjort sig skyldig till gärning som avses i 324 § i förslaget. För att i förut angivna fall sådan påföljd skall kunna ådömas måste -— med den ändring av 79 § sjömanslagen som förutsätts i förslaget — i domen fastställas att gärningen innefattar brott jämväl enligt 324 § sjö­ lagen. Av en jämförelse mellan straffskalorna i de båda lagrummen framgår att skalan i 79 § sjömanslagen för normalfallen är vidare än i 324 § i försla­ get. En sådan ordning framstår som mindre väl avvägd i betraktande av att gärningen i det förra lagrummet förutsätts kunna begås av varje ombordanställd medan personkretsen i 324 § begränsats till sådana som full­ gör uppgifter, som är av särskild betydelse för säkerheten till sjöss. För att undvika svårigheter i rättstillämpningen bör vad nu anförts för­ anleda att konkurrensförhållandet mellan bestämmelsen i 79 § sjömans­ lagen och stadgandet i 324 § i förslaget regleras redan i nu förevarande sammanhang. Därvid bör den angivna principen om att sjölagen skall vara den primära författningen genomföras och straffsatsen i 79 § jämkas. Med hänsyn till arten av den brottslighet varom i 79 § är fråga synes vid bestämmande av strafflatituden knappast böra ifrågakomma att beträffande försummelser, som inte är straffbara enligt sjölagen, utesluta den möjlig­

268 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

het att använda frihetsstraff som finns enligt gällande lag. De ändringar i 79 § sjömanslagen vilka sålunda framstår som påkallade synes kunna ske utan att man därigenom föregriper de överväganden och förslag som kan föranledas av den nu pågående översynen av sjömanslagen. Slutligen kan erinras om att lagrummet i annat hänsende berörs av nu förevarande lagstiftningsarbete. Förslag har nämligen i övergångsbestämmelserna fram­ lagts att stadgandet i andra stycket om förlust av behörighet till tjänst på fartyg skall upphävas, enär det blir överflödigt genom det föreslagna stad­ gandet i 330 § sjölagen. På grund av det anförda hemställer lagrådet att i 79 § sjömanslagen intas förbehåll om att bestämmelsen inte är tillämplig om gärningen är straffbar enligt sjölagen och att strafflatitudens maximum ändras till fäng­ else i högst sex månader. I samband därmed bör andra stycket upphävas och en mindre omarbetning av formell natur ske i första stycket.

326 och 327 §§.

Lagrådet:

I det remitterade förslaget har i 326 § upptagits straffbestämmelser för det fall att befälhavaren avxiker ur tjänsten och överger fartyget. I 327 § har straffbestämmelser, vilka hänför sig till att befälhavaren åsidosätter de skyldigheter som han har mot det egna fartyget när detta råkat i fara, sammanförts med sådana som avser uraktlåtenhet av honom att fullgöra sina plikter mot andra sjöfarande. Ur systematisk synpunkt torde vara mest tillfredsställande att — i an­ slutning till gällande bestämmelser och i överensstämmelse med det finska förslaget —- dela upp straffbestämmelserna så att de som avser åtgöranden med det egna fartyget sammanförs i 326 § och de som avser uppträdande mot andra sjöfarande upptas i 327 §. Vad som åligger befälhavaren om hans fartyg råkar i sjönöd har angi­ vits i 62 § första stycket. Dessa åligganden innefattar att befälhavaren är skyldig att göra allt vad som står i hans makt för att rädda de ombordva­ rande samt bevara fartyg och last. Han skall vidare i görligaste mån sörja för att skeppshandlingarna förs i säkerhet och föranstalta om att fartyg och gods bärgas. Slutligen ges föreskrift om att han inte får överge fartyget utan att hans liv är i allvarlig fara. Huruvida, såsom torde vara avsett, ett befälhavarens övergivande av far­ tyget utan att hans liv är i allvarlig fara går in under nu ifrågavarande straffbestämmelser kan efter orden vara tveksamt. En annan otydlighet uppkommer därigenom att uttrycken »lämna fartyget» och »övergiva far­ tyget» inte har samma innebörd i de lagbud som upptagits i förslaget. En­ ligt 63 § andra stycket får befälhavaren inte lämna fartyget när detta inte ligger förtöjt i hamn eller på säker ankarplats utan att så är nöd­ vändigt. Om fara föreligger får befälhavaren inte »vara borta» från farty­

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 269

get. Även om fartyget är i sjönöd kan omständigheterna tänkas vara sådana att befälhavaren, ehuru han ej har rätt att överge fartyget, dock får lämna det, t. ex. för att leda bärgningsarbete. Med hänsyn härtill synes uttrycket »lämna fartyget» inte böra upptas i 326 §. I enlighet med det sagda vill lagrådet föreslå att såsom ett andra stycke i 326 § införs straffbestämmelse för det fall att befälhavaren försummar vad som åligger honom enligt 62 § första stycket eller i övrigt såsom god sjö­ man när fartyget är i fara samt att det föreslagna stadgandet i 327 § be­ gränsas till de fall som avses i andra stycket. Tilläggas må att ett åsidosättande av de skyldigheter som anges i 63 § andra stycket enligt förslaget beläggs med straff endast om befälhavaren därigenom försummat vad som åligger honom som god sjöman (324 §).

329 §.

Lagrådet:

Om på ett fartyg förs kladd till dagbok — vilket inte nödvändigtvis behöver ske — skall enligt 297 § tredje stycket kladden föras med ordning och tydlighet. Och det stadgas där vidare att anteckning ej får utplånas, överstrykas eller på annat sätt göras oläslig och att i händelse av miss­ skrivning rättelse skall göras genom särskild anteckning. Nu förevarande paragraf innehåller i första stycket bestämmelse om straff för den händelse någon försummar sin skyldighet enligt sjölagen i fråga om dagboks förande eller uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i dagboken. Denna straffbestämmelse kan, sådan den är avfattad, inte tillämpas beträffande dagbokskladd. Under utredningsarbetet har i olika sammanhang framhållits dagbokskladdens stora betydelse. Enligt lagrådets mening kan man svårligen und­ vara straffansvar för att inskärpa och upprätthålla de krav som ställs på förandet av dagbokskladd. Lagrådet föreslår därför att 329 § första styc­ ket kompletteras, exempelvis så att uttrycket »dagboks förande» ersätts med »förande av dagbok eller kladd till dagbok» och att efter ordet »dag­ boken» tilläggs »eller kladden».

330 §.

Lagrådet:

Såsom i remissprotokollet närmare anges, innehåller för närvarande 296 § sjölagen och 79 § andra stycket sjömanslagen bestämmelser om meddelande av förklaring att tilltalad skall vara förlustig behörighet att utöva viss tjänst på fartyg. Enligt dessa bestämmelser har domstolen möjlighet att ge sådan förklaring, förutsatt att omständigheterna vid brottet är synner­ ligen försvårande. Motsvarande stadgande i förslagets 330 § föreskriver förklaringens meddelande som en domstolens skyldighet. Emellertid an­ ges inte längre som förutsättning att omständigheterna är synnerligen för­

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 1 45 år 1966

svårande utan i stället att den tilltalade genom brottet visat sig olämplig för viss tjänst. En prövning av lämpligheten måste ske efter förhållandena i varje särskilt fall. Därvid synes hinder inte möta mot att anse olämplig­ het föreligga beträffande en tjänst men inte i fråga om en annan. Det torde därför saknas anledning befara att det föreslagna stadgandet skall leda till en alltför stel och bunden rättstillämpning.

342 och 343 §§.

Lagrådet:

Enligt 342 § första stycket skall, med avvikelser som anges i tredje stycket, vissa stadganden i 52 kap. rättegångsbalken äga motsvarande tilllämpning i mål om klander av dispasch. Även i fråga om rättegången i högsta domstolen i dispaschmål har hänvisning skett till stadganden i rättegångsbalken; bestämmelsen härom är intagen i 343 § och innebär att vissa paragrafer i 54 kap. samt hela 56 kap. skall äga motsvarande tillämp­ ning. Det kan anmärkas att dessa hänvisningar till vissa angivna stadganden i rättegångsbalken givetvis ej innebär att andra föreskrifter i balken inte skulle vara tillämpliga i dispaschmål. Enligt den princip som ligger till grund för stadgandet i 4 § lagen om införande av nya rättegångsbalken är balkens regler i allmänhet att tillämpa även i fråga om särskilda pro­ cessformer som förekommer vid de allmänna domstolarna, i den mån ej annat är särskilt stadgat eller framgår av särskild lagstiftnings karaktär och innebörd. De paragrafer i 52 och 54 kap. rättegångsbalken som inte omnämnts kommer i enlighet härmed att sakna tillämplighet. Tiden för anförande av klander mot dispasch har i 342 § första stycket satts till en månad från dispaschens dag, under det att i paragrafens andra stycke förklaringstiden bestämts till fyra veckor efter fullföljdstidens utgång. Enligt lagrådets mening bör lämpligen båda tidsfristerna räknas i veckor; särskilt skulle det innebära en förenkling att inte såsom enligt förslaget fastställande av förklaringstidens utgång måste ske med tillämp­ ning av både månads- och veckoberäkning. Lagrådet hemställer därför alt fullföljdstiden bestäms till fyra veckor från dispaschens dag.

Övergångsbestämmelserna m. m. Lagrådet:

Om såsom lagrådet under 324 § hemställt 79 § sjömanslagen ges ändrad lydelse, bör föreskriften under 3) i andra stycket av övergångsbestäm­ melserna utgå. I fjärde stycket stadgas i andra punkten att tvist rörande avtal om sjö­ försäkring eller återförsäkring av sådan försäkring utreds av dispaschör enligt äldre bestämmelser om försäkringsavtalet träffats innan den nya lagen trätt i kraft. Med äldre bestämmelser åsyftas här lagen om dispaschörs

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 45 år 1966 271

befattning med försäkringstvister. Enligt förslaget upphävs denna och er­ sätts med 219 §. Det är endast fråga om processuella olikheter mot vad för närvarande gäller. Enligt lagrådets mening bör därför den avgörande tidpunkten för tillämpning av de äldre bestämmelserna vara den när tvis­ ten hänskjutits till dispaschör, alltså om så skett före eller efter ikraft­ trädandet. I enlighet härmed synes andra och tredje punkterna kunna sammanföras till ett gemensamt stadgande.

Avslutningsvis vill lagrådet påpeka att i åtskilliga stadganden i förslaget ges föreskrift om att sjöfartsstyrelsen skall kunna meddela beslut i ämnen som lagstiftningen avser. Lagrådet förutsätter att i annat sammanhang till övervägande upptas frågan om i anledning härav ändringar bör göras i regeringsrättslagen.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

272 Kungl. Maj. ts proposition nr liö år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­ rådet på Stockholms slott den i november 1966.

Närvarande:

Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L ange , K ling , J ohansson , H ermansson , H olmqvist , A spling , S ven -E ric N ilsson , L undkvist , G ustafsson .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 31 oktober 1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 3 juni 1966 remitterade förslagen till 1) lag om ändring i sjölagen; 2) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål; 3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om för­ verkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Den regel till skydd för godtroende tredje man som upptas i 64 § i det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i sjölagen och som avser vissa rättshandlingar av befälhavaren på redarens vägnar har fått en enklare lydelse än den nu gällande regeln i ämnet i 49 § sjölagen. Den föreslagna ändringen innebär förutom en förenkling av lydelsen, att nu gällande bevisbörderegel, enligt vilken viss bevisbörda läggs på tredje man, utesluts. Angående denna ändring har tre av lagrådets ledamöter bl. a. anmärkt, att det ej angivits hur rättsläget skall gestalta sig i fråga om be­ visbördan och att det synes ovisst vad ändringen skall innebära i förhål­ lande till gällande rätt. Med anledning härav vill jag anföra, att avsikten med den föreslagna lydelsen är att bevisfrågan skall bedömas på samma sätt som i allmänhet gäller i fråga om inverkan av god tro på en rättshandlings giltighet. Utgångspunkten är sålunda att god tro i allmänhet skall anses föreligga om inte viss bevisning för motsatsen förebragts. En övergång från den nuvarande bevisbörderegeln, som härrör från sjölagens tillkomst, till denna allmänna grundsats torde dock med hänsyn till den nu gällande fria bevisprövningens princip inte innebära någon större saklig ändring i praktiken. Den föreslagna lydelsen torde nämligen i förening med den

Kungl. Maj.ts proposition nr t bo år 196C> 273

fria bevisprövningen medge en nyanserad tillämpning efter omständighe­ terna i varje särskilt fall. Enligt min mening ger den utrymme för även ganska stränga krav på tredje mans uppmärksamhet, när omständighe­ terna föranleder det. Jag vill erinra om att det på ett närliggande om­ råde för godtrosförvärv har inom ramen för de allmänna reglerna om god tro i rättstillämpningen för vissa fall utkristalliserats ett aktsamhetskrav, som skärpts till en verklig undersökningsplikt för tredje man. Om för­ hållandena vid tillämpningen av den föreslagna regeln ger anledning till ett skärpt aktsamhetskrav på tredje man, torde, som de förut nämnda tre ledamöterna av lagrådet också antytt, regelns verkan väsentligen för­ bli densamma som nu. Av avgörande betydelse för den föreslagna änd­ ringen är som jag anförde vid remissen till lagrådet, att godtrosreglerna bör vara desamma i den nu ifrågavarande paragrafen och 102 § sjölagen och överensstämma med motsvarande regler i de övriga nordiska sjö­ lagarna. Att nu ändra 102 §, som tillkommit efter nordiskt samarbete inom befraktningsrätten och som såvitt nu är i fråga har samma lydelse i de nordiska lagarna, kan jag inte tillstyrka. Efter förebild av denna paragraf har samma ändring som i det till lagrådet remitterade förslaget nu företagits i motsvarande norska bestämmelse. Samma lydelse finns re­ dan i de danska och finska lagarna. Jag finner således inte anledning att på denna punkt frångå det remitterade förslaget.

För att undvika intrycket att termen sjöförklaring har växlande bety­ delse i 301—315 §§ bör som lagrådet förordat vissa redaktionella jämkning­ ar i dessa paragrafer vidtas.

Även i övrigt vill jag biträda lagrådets ändringsförslag. Jag förordar så­ ledes, att vissa ändringar görs i 212, 313, 326, 327, 329 och 342 §§ liksom i övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om ändring i sjölagen och att till de remitterade lagförslagen fogas särskilt förslag till lag om änd­ rad lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530) i enlighet med lagrådets hemställan. Härutöver torde vissa redaktionella jämkningar böra göras i de remitterade förslagen.

De danska och norska förslagen till ändringar i sjölagen har redan antagits i folketinget och stortinget. Lagar i ämnet har utfärdats i Dan­ mark den 8 juni 1966 (nr 227) och i Norge den 17 juni 1966 (nr 8). Riks­ dagsbehandlingen av det finska lagförslaget har nyligen påbörjats. Paral­ lella nordiska lagtexter rörande sjölagen, upptagande de svenska och finska förslagen samt de antagna danska och norska lagarna, torde få fogas vid

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. Det fortsatta arbetet i de

nordiska länderna med tillämpningsföreskrifter m. in. är numera inriktat på att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 april 1967.

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga förslag till 1) lag om ändring i sjölagen; 2) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål; 3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om för­ verkande av alkoholhaltiga drycker m. m.; 4) lag om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530); 5) lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränk­ ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks­ dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 Bilaga 1

SJÖLAGSÄNDRINGAR

PARALLELLA NORDISKA LAGTEXTER 1

* Här har uteslutits 220, 221, 223, 283 och 336—343 §§, vilka saknar motsvarighet 1 de övrig nordiska texterna.

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

5 a §. 8 §.

Fartyg skall, när det nyttjas till Fartyg skall, när det nyttjas till sjöfart, vara sj ovärdigt, försett med sjöfart, vara så byggt, utrustat, be­ erforderliga anordningar till före­ mannat, lastat eller barlastat och byggande av ohälsa och olycksfall, försett med erforderliga förnöden­ bemannat på betryggande sätt, till­ heter, att med hänsyn såväl till far­ räckligt provianterat och utrustat vattnets beskaffenhet som till den samt så lastat eller barlastat att sä­ fart, vari fartyget användes, liv och kerheten för fartyg, liv eller gods ej egendom kunna anses vara betrygga­ äventyras. de. Om säkerheten på fartyg gälla sär­ Angående konstruktion, utrust­ skilda bestämmelser. ning, bemanning och besiktning av fartyg samt annan tillsyn över dess sjövärdighet stadgas genom förord­ ning.

6 §•

Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsättligt, ej endast när iståndsättning är omöjlig eller, om iståndsättningen måste äga rum på annan ort, fartyget icke kan fö­ ras dit, utan även i det fall att farty­ get ej är värt att iståndsättas. Bestämmelser om besiktning för utrönande av fartygets iståndsättlighet meddelas i 12 kap.

23 §. Vid upplösning av rederi skall far­ tygets försäljning ske på offentlig auktion. Kunna redarna ej enas om orten där auktionen skall äga rum eller om villkoren för försäljningen, avgöres tvisten av tre skiljemän en­ ligt bestämmelserna i lagen om skil­ jemän.

24 §. Redare, som har större del i farty­ get än hälften, äger övertaga farty­ gets förande, om han är behörig där­ till. Kan överenskommelse ej träffas om lönevillkoren, fastställas dessa av tre skiljemän enligt bestämmel­ serna i lagen om skiljemän. Om den som har större del i farty­ get än hälften är befälhavare, skall rätten på annan delägares talan skil-

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 277

(Dansk text) (Norsk text)

§ 6 .

Som uistandsettelig anses et skip 1. når det ikke kan repareres der det befinner seg, eller på et sted det kan flyttes til, 2. når det ikke er istandsettelse verd fordi verdien i skadd tilstand med tillegg av påregnelige kostnader ved flytting og reparasjon vil overstige dets antatte verdi i reparert st and.

§ 24. En partreder, der ej er mere end halvparten i skibet, er berettiget til åt overtage dets fprelse. Er der uenighed om Ipnningsvilkårene, kan sagen forelaegges retten til afg0relse. Retten kan på en partreders bogsering alssette en skibsf0rer, der ejer mere end en halvpart i skibet, såfremt der findes skellig grund dertil.

278 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

ja honom från befattningen, om gil­ tiga skäl föreligga.

58 §. 43 §. Befälhavaren skall, innan resa an- Befälhavaren skall, innan Tesa anträdes, tillse att fartyget är sjövär- trädes, tillse, att fartyget med hän­ digt, försett med erforderliga anord­ syn till resan och årstiden är sjöningar till förebyggande av ohälsa värdigt. Han skall sålunda sörja för och olycksfall, bemannat på betryg­ att fartyget är behörigen utrustat, gande sätt, tillräckligt provianterat bemannat och försett med erforder­ och utrustat samt så lastat eller bar­ liga förnödenheter, att det är i gott lastat att säkerheten för fartyg, liv skick för mottagande, befordran och eller gods ej äventyras. bevarande av lasten samt att dess Under resan skall befälhavaren stabilitet är betryggande. vaka över att fartyget hålles i behö­ Under resan skall befälhavaren rigt skick efter vad som nu sagts. vaka över att fartyget hålles i behö­ Kan fel eller brist i fartygets be­ rigt skick. höriga skick ej avhjälpas genast, Finnes i avseende på sjövärdighe­ skall befälhavaren ofördröj ligen un­ ten fel eller brist, som ej genast kan derrätta redaren eller den som i re­ avhjälpas, skall befälhavaren ofördarens ställe har befattning med far­ dröjligen underrätta redaren därom. tyget. Vill ej redaren avhjälpa felet eller bristen, vare befälhavaren berättigad att omedelbart frånträda sin befatt­ ning.

59 §. 49 §. Befälhavaren skall sörja för att Befälhavaren skall sörja för att fartyget framföres och handhaves fartyget framföres och handhaves på sätt som är förenligt med gott på sätt, som är förenligt med gott sjömanskap. sjömanskap. Närmare föreskrifter om vad be­ fälhavaren i detta avseende har att iakttaga meddelar handels- och in­ dustriministeriet.

50 §.i Han skall göra sig underrättad om Befälhavaren åligge att göra sig de påbud och föreskrifter rörande underrättad om de sjöfarten rörande sjöfarten, som gälla för de farvatten påbud och föreskrifter, som äro gäl­ fartyget skall befara och på de orter lande å de orter, vilka fartyget under det skall anlöpa. resan skall anlöpa. I händelse av krig eller blockad bör befälhavaren söka upplysning om vad han till fartygets och lastens sä­ kerhet har att iakttaga. Där anlitande av lots är till farty­ gets betryggande nödigt, skall befäl­ havaren tillkalla sådan.

1 Gällande lydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966 279

(Dansk text) (Norsk text)

§ 58. § 58. Skipets sjfidyktighet.

Skibsfpreren skal, inden Tej sen Skipsfpreren skal fpr reisen be­ begynder, s0rge för, åt skibet er i gynner, sprge for åt skipet er i sjps0dygtig stand, herunder åt det er dyktig stand, herunder åt det er tiltilstrsekkeligt bemandet, proviante- strekkelig utrustet, bemannet og proret og udrustet og i forsvarlig stand viantert og i försvarlig stand til mottil modtagelse, befordring og opbeva- takelse, befordring og beväring av ring af ladningen. Han skal påse, åt lasten. Han skal påse åt lasten blir ladningen bliver beh0rigt stuvet, åt behprig stuet, åt skipet ikke blir skibet ikke bliver overlastet og åt overlastet, åt dets stabilitet er be­ dets stabilitet er betryggende, lige- tryggende, og åt lukene blir försvar­ som han skal påse, åt lugerne bliver lig lukket og skalket. försvarligt lukket og skalket, med- Under reisen skal skipsfpreren mindre forholdene tillader andet. gjpre det som står i hans makt för

Stk. 2. Under rejsen skal skibs- å holde skipet i sjpdyktig stand.

fpreren g0re, hvad der står i hans magt for åt holde skibet i spdygtig stand. Er skibet grundstpdt, eller er der i 0vrigt sket noget, der kan antages åt have medfprt skade, skal skibsfpreren underspge, om skibet stadig er spdygtigt.

§ 59. § 59. Navigering m. m.

Skibsfpreren skal sprge for, åt ski­ Skipsfpreren skal sprge for åt nabet navigeres og behandles på en vigeringen og behandlingen av skipet måde, som er forenelig med godt sp- skjer i samsvar med godt sjpmannmandsskab. skap.

Stk. 2. Skibsfpreren skal, så vidt Han skal — så vidt mulig på for­

muligt på forhånd, gpre sig bekendt hånd — gjpre seg kjent med de på­ med de påbud og förskrifter, der bud og forskrifter som gjelder för gselder for skibsfarten i de farvande, skipsfarten i de farvann hvor skipet skibet besejler og på de steder, som skal seile, og på de steder som skipet skibet anlpber. skal anlppe.

280 Kangl. J\Iaj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

60 §. Befälhavaren är ansvarig för att Jfr 53 § nedan vid svensk 298 §. föreskrivna dagböcker föras på far­ tyget. Bestämmelser om dagböcker meddelas i 12 kap. 44 §.i Befälhavaren är också skyldig att Befälhavaren skall tillse, att i 3 § på fartyget medföra andra skepps­ påbjudna samt eljest nödiga certifihandlingar och ett exemplar av den­ kat och skeppshandlingar, så ock ett na lag enligt föreskrifter som med­ exemplar av denna lag finnas om­ delas av Konungen eller, efter bord å fartyget. Konungens bemyndigande, sjöfartsstyrelsen.

61 §. 48 §.i Befälhavaren skall tillse, att last­ Befälhavaren skall tillse, att last­ ning och lossning försiggå samt re­ ning och lossning försiggå samt re­ san utföres med tillbörlig skyndsam­ san utföres med tillbörlig skyndsam­ het. het. Innan befälhavaren inlåter sig på Innan befälhavaren inlåter sig på bärgning av fartyg eller gods, skall bärgning av fartyg eller gods, skall han noga överväga, om detta är för­ han noga överväga, om detta är för­ enligt med hans skyldigheter emot enligt med hans skyldighet mot dem, dem vilkas rätt och bästa han har vilkas rätt och bästa han har att be­ att bevaka. vaka.

62 §. 62 §. Råkar fartyget i sjönöd, är befäl­ Råkar fartyg i sjönöd, vare befäl­ havaren skyldig att göra allt som står havaren pliktig att göra allt vad som i hans makt för att rädda de om­ står i hans makt för att rädda de bordvarande samt bevara fartyg och ombordvarande samt bevara fartyg last. Han skall, i den mån det är och last. Han skall i den mån så är möjligt, sörja för att dagböcker och möjligt sörja för att skeppshand­ andra skeppshandlingar föras i sä­ lingarna bringas i säkerhet samt för­ kerhet samt föranstalta om bärg­ anstalta om bärgning av fartyg och ning av fartyg och gods. Så länge gods. rimlig utsikt finnes att fartyget kan Befälhavaren må icke, med mindre räddas, får befälhavaren ej övergiva hans liv är i allvarlig fara, övergiva det, utan att hans liv är i allvarlig fartyget, så länge rimlig utsikt fin­ fara. nes att rädda det.

1 Gällande lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 281

(Dansk text) (Norsk text) § 60. § 60. Skipsb0kene.

Det påhviler skibsfpreren åt drage Skipsfpreren er ansvarlig for åt på­ omsorg for, åt skibsbpger f0res i det budte skipsbpker blir f0rt. B0kene omfång, det er foreskrevet, jfr. § 300, f0res under hans tilsyn. stk. 1. B0gerne f0res under hans tilsyn.

§ 323. Sj0vegsregler m. m. Stk. 2. Skibsf0reren skal om bord

have alle forn0dne skibspapirer samt Kongen kan gi regler om: et eksemplar af denne lov og af de i 1. hva som----------- skal brukes; henhold dertil udstedte forskrifter. 2. signaler for----------- må brukes; Handelsministeren kan foreskrive, 3. hva som----------- i n0d; hvilke andre love og forskrifter ved- 4. hva som----------- krigsartede rprende skibsfarten der skal findes forhold; om bord. 5. åt redere —------- over havet; 6. hvilke skipspapirer som skal finnes ombord; 7. åt et eksemplar av denne lov og bestemmelser som er gitt i medhold av loven, skal finnes om bord.

§ 61. § 61. Lasting, lossing m. m.

Skibsfpreren skal s0rge for, åt last­ Skipsfpreren skal sprge for åt last­ ning og lösning foretages og rejsen ing og lossing företas og reisen utudfpres med tilbprlig hurtighed. F0r fpres med tilbprlig hurtighet. skibsfpreren indlader sig på bjsergning af skib eller gods, skal han n0je overveje, om dette er foreneligt med hans pligter over for dem, hvis tarv han skal varetage.

§ 62. § 62. Havsn0d.

Kommer skibet i havsnpd, skal Kommer skipet i havsnpd, plikter skibf0reren g0re alt, hvad der står skipsfpreren å gjpre alt som står i i hans magt, for åt redde de ombord- hans makt for å redde de ombordvserende og bevare skib og ladning. vserende og bevare skip og last. Han Han skal s0rge for, åt skibsbpgerne skal om npdvendig sprge for åt og skibspapirerne om npdvendigt skipsbpkene og skipspapirene blir bliver bragt i sikkerhed. Han skal brakt i sikkerhet, og så vidt mulig endvidere så vidt muligt drage om­ dra omsorg for berging av skip og sorg for bjaergning af skib og lad­ last. ning. Medmindre der er alvorlig fare Med mindre det er betydelig fare för hans eget liv, må han ikke för­ for hans eget liv, må han ikke for­ läde skibet, så laenge der er rimelig late skipet så lenge det er rimelig ut­ udsigt til dets redning. sikt til berging.

282 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

51 §.

Anträffar befälhavaren någon i Befälhavare, som anträffar någon sjönöd, är han skyldig att lämna i sjönöd, vare pliktig att, såvitt det all hjälp som är möjlig och behövlig kan ske utan allvarlig fara för eget för att rädda den nödställde, såvitt fartyg eller besättningen eller övriga det kan ske utan allvarlig fara för personer ombord, lämna all den det egna fartyget eller de ombord­ hjälp, som är möjlig och behövlig varande. Får befälhavaren i annat för den nödställdas räddning.1 fall kännedom om att någon är i sjö­ Har befälhavare i annat fall fått nöd eller får han kunskap om fara kännedom om att någon är i sjönöd som hotar sjötrafiken, är han under eller har han erhållit kunskap om förutsättning som nyss angivits skyl­ någon sjötrafiken hotande fara, vare dig att vidtaga åtgärder för att räd­ han skyldig att vidtaga åtgärder för da den nödställde eller avvärja fa­ den nödställdas räddning eller fa­ ran i enlighet med föreskrifter som rans avvärjande, såvitt det kan ske Konungen meddelat för sådana fall. utan allvarlig fara för eget fartyg eller besättningen eller övriga perso­ ner ombord. Bestämmelser om skyldighet för Om befälhavares plikt att lämna befälhavaren att lämna hjälp, när hjälp, då hans fartyg sammanstött fartyget stött samman med annat med annat fartyg, stadgas i 201 §.x fartyg, meddelas i 223 §.

63 §. 46 §. Är befälhavaren frånvarande eller Är befälhavaren frånvarande eller har han förfall, träffar den främste har han förfall, ankommer det på av de tillstädesvarande styrmännen den främste av de tillstädesvarande de avgöranden som ej tåla uppskov. styrmännen att träffa de avgöran­ den, som ej tåla uppskov.

Lämnar befälhavaren fartyget, Lämnar befälhavaren fartyget, skall han underrätta den främste av skall han giva den främste av de till­ de tillstädesvarande styrmännen el­ städesvarande styrmännen eller, om ler, om någon styrman ej är tillstä­ någon styrman ej är tillstädes, an­ des, annan av besättningen och giva nan av besättningen erforderlig un­ de föreskrifter som behövas. När far­ derrättelse och föreskrift. tyget icke ligger förtöjt i hamn eller på säker ankarplats, får befälhava­ När fartyget icke ligger förtöjt i ren ej lämna fartyget utan att det är hamn eller eljest på säker ankar­ nödvändigt. År fara för handen, får plats, må befälhavaren ej lämna far­ han icke vara borta från fartyget. tyget utan att det är nödvändigt. Är fara för handen, må han icke vara borta från fartyget.

1 Detta mom. gällande lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 283

(Dansk text) (Norsk text)

I den utstrekning det kan skje uten sserlig fare for skipet eller dets ombordvserende, plikter skipsfpreren å yte all mulig og npdvendig hjelp til enhver som befinner seg i havsnpd eller trues av fare til sj0s.

§ 323. Sj0vegsregler m. m.

Kongen kan gi regler om: 1. hva som —--------skal brukes; 2. signaler for------------- må bru­ kes; 3. hva som skal iakttas om bord når man på skipet oppdager eller mottar melding om noe som kan medfpre fare for sjpfarende, eller mottar anmodning om hjelp fra skip i n0d; 4. hva som-------- — krigsartede forhold; 5. åt redere------------ over havet; 6. hvilke skipspapirer — --------om bord; 7. åt et------------ om bord.

§ 63. Skipsf0rerens pauser og forfall Jfr § 44, stk. 2 spmandsloven. m. m.

Er skipsfpreren fravserende eller har han forfall, treffer den 0verste tilstedevserende av styrmennene de avgjprelser som ikke kan oppsettes. § 63. Forlader skibsf0reren skibet, skal Förlåter skipsfpreren skipet, plik­ han give den 0verste tilstedevseren- ter han å gi den pverste tilstedevsede styrmand eller, hvis ingen styr­ rende styrmann eller, om ingen styrmand er til stede, en anden af mand- mann er til stede, en annen av skabet forn0den underretning og mannskapet underretning og npdordre. vendig ordre for påkommende tilfelle.

Stk. 2. Når skibet ikke er fort0jet Når skipet ikke er fortpyd i havn

i havn eller til ankers på sikker an- eller til ankers på sikker ankerplass, kerplads, må skibsfpreren ikke vsere må skipsfpreren ikke uten npdvenborte fra skibet, medmindre det er dighet vsere fravaerende fra skipet. npdvendigt. Det samme gselder i si­ Det samme gjelder under farefulle tuationer, der frembyder fare. forhold.

284 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

47 §. Avlider befälhavaren eller blir han Avlider befälhavaren eller blir han på grund av sjukdom eller annan på grund av sjukdom eller annan tvingande anledning ur stånd att föra tvingande anledning ur stånd att fartyget eller övergiver han tjänsten, föra fartyget eller övergiver han träder den främste av styrmännen i tjänsten, träde den främste av styr­ hans ställe tills ny befälhavare blivit männen i hans ställe, tills ny befäl­ utsedd. Redaren skall i dessa fall havare blivit utsedd. Redaren skall ofördröjligen underrättas. i dessa fall ofördröjligen underrät­ tas.

64 §. 63 §4 Befälhavaren är i denna sin egen­ Befälhavaren vare i denna sin skap behörig att på redarens väg­ egenskap behörig att å redarens väg­ nar företaga rättshandlingar, som nar företaga rättshandlingar, som avse fartygets bevarande eller resans avse fartygets bevarande eller resans utförande, träffa avtal att på resan utförande, träffa avtal att på resa medtaga gods och, på fartyg som är medtaga gods, så ock passagerare, avsett därför, passagerare samt väcka där fartyget är avsett för sådan be­ talan i mål angående fartyget och ut­ fordran, ävensom kära i mål angå­ föra denna talan. Bestämmelser om ende fartyget. Uppstår behov av pen­ befälhavarens behörighet att antaga ningar för sådant ändamål, äge be­ och avskeda fartygets besättning fälhavaren anskaffa medel genom meddelas i sjömanslagen. lån eller genom att sälja av redarens gods eller, i nödfall, av lasten. Medel för ändamål som avses i Var rättshandlingen ej erforderlig, första stycket äger befälhavaren vid vare den ändock för redaren bin­ behov skaffa genom lån eller genom dande, där tredje man var i god tro. att pantsätta eller sälja av redarens Om befälhavarens behörighet att gods eller, i nödfall, av lasten. Var å redarens vägnar antaga och avske­ rättshandlingen ej behövlig, är den da fartygets besättning stadgas i sjö­ ändock bindande om tredje man var manslagen. i god tro.

1 Gällande lydelse.

liungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 285

(Dansk text) (Norsk text)

Stk. 3. D0r skibsf0reren, eller bli­ D0r skipsf0reren, eller blir han

ver han på grund af sygdom eller an­ på grunn av sykdom eller annen den tvingende årsag ude af stand til tvingende årsak ute av stand til å åt f0re skibet, eller forlader han f0re skipet, eller förlåter han tj enes­ tj enesten, traeder den 0verste styr­ ten, trer den 0verste av styrmennene mand i hans sted, indtil ny f0rer er i hans sted inntil ny f0rer har til­ tiltrådt. Rederen skal i disse tilfselde trådt. Rederen skal i disse tilfelle straks underrettes om det skete. underrettes uten opphold. Har styr­ mannen ikke de foreskrevne kvalifikasjoner for å f0re skipet, skal også Sj0fartsdirektoratet eller vedkommende utenrikstjenestemann gis underretning så hurtig som mulig. Bestemmelsene i föregående ledd gj0r ingen endring i reglene i lov 10. oktober 1958 om navigatprer.

§ 64. § 64. Skipsffirerens fullmakt.

Skibsf0reren har fuldmagt til på Skipsf0reren har i denne sin egen­ rederens vegne åt indgå aftaler an­ skap fullmakt til på rederens vegne gående beväring af skibet eller udfp- å inngå kontrakter som gjelder be­ relse af rejsen eller om på rejsen väring av skipet eller utfprelse av åt medtage gods og, hvis skibet er reisen, og til å slutte avtaler om å indrettet dertil, passagerer samt til ta med gods på reisen, eller passaåt optrsede som sagspger i säger, der sjerer dersom skipet er beregnet på angår skibet. det. Han kan også opptre som saksdker i saker som gjelder skipet.

Stk 2. Udkrseves der penge til de Fpreren av et fiske- eller fangst-

i stk. 1 nsevnte formål, og kan re­ fart0y kan ikke uten sserskilt full­ derens ordre ikke afventes, skal makt slutte avtaler om fartpyets forskibsf0reren s0ge pengene tilveje- syning med gjenstander som bare bragt på bedste måde. Skibsfpreren vedkommer fisket eller fångsten, så kan efter omstsendighederne optage som garn, liner, agn, is, salt og tpnlån eller pantsaette eller saelge af ner. Överstiger ikke fartpyets brutrederens gods eller, i n0dsfald, af todrektighet 300 registertonn, kan ladningen. Har det vaeret unpdven- skipsfpreren heller ikke uten sser­ digt åt foretage en sådan disposi­ skilt fullmakt anskaffe brensel til tion, er denne dog bindende for re­ skipets maskineri for rederens regderen, hvis tredjemand var i god ning når skipet er innenfor rikets tro. grenser. Trengs det penger til formål som nevnt i fprste ledd, og rederens ord­ re ikke kan avventes, skal skipsfp­ reren spke dem tilveiebrakt på beste måte. Han kan da etter forholdene

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

64 §. Befälhavaren skall underrätta re­ Befälhavaren skall under resans daren om åtgärd av vikt som han fortgång giva redaren underrättelse funnit behövlig för fartygets eller om de åtgärder av vikt, som befäl­ de ombordvarandes säkerhet, om re­ havaren funnit erforderliga för far­ sans förlopp och därunder företagna tygets eller de ombordvarandes sä­ rättshandlingar samt angående allt kerhet, om resans förlopp och där­ annat varom kännedom kan vara till under företagna rättshandlingar nytta för redaren. Innan åtgärd av samt angående allt, varom känne­ vikt vidtages, bör befälhavaren in­ dom eljest kan vara till nytta för hämta föreskrift av redaren eller det redaren. Innan åtgärder av vikt vid­ ombud denne anvisat. Behövas me­ tagas, bör han, där omständigheter­ del för fartyget och kan redarens fö­ na det medgiva, inhämta föreskrift reskrift ej avvaktas, skall befälhava­ av redaren själv eller det ombud ren anlita den utväg att skaffa med­ denne anvisat. Erfordras penningar len som är förenad med minsta upp­ för fartygets behov och kan icke re­ offring för redaren. darens föreskrift avvaktas, åligge be­ fälhavaren att till medlens anskaf­ fande anlita den utväg, som för re­ daren är förenad med minsta upp­ offring.1 Varder fartyget på utländsk ort taget i mät eller för gäld belagt med kvarstad och framgår det av skepps­ handlingarna, att fartyget är för gäld intecknat, åligge det befälhava­ ren att ofördröj ligen om utmätning­ en eller kvarstaden underrätta såväl registermyndigheten som inteckningshavaren, såframt denne är för honom känd.

65 §. 65 §.2 Befälhavaren skall under resan ha­ Befälhavaren skall under resan ha­ va noggrann vård om lasten samt i va noggrann vård om lasten samt i övrigt iakttaga lastägarens rätt och övrigt iakttaga lastägarens rätt och bästa. bästa.

1 Detta mom. gällande 1> delse.

2 Gällande lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 287

(Dansk text) (Norsk text)

oppta lån eller pantsette eller selge av rederens gods eller endog — i npdsfall — pantsette eller selge av lasten. Er dette gjort uten n0dvendighet, er avtalen likevel bindende om tredjemann var i god tro.

Stk. 3. Skibsf0reren skal til sta­

dighed holde rederen underrettet om skibets bistånd, rejsens forl0b, indgåede aftaler og enhver anden begivenhed, som kan vaere af interesse for rederen. I alle vigtige anliggender skal han, for så vidt omstaendighederne tillader det, indhente ordre fra rederen selv eller den, til hvem denne har henvist ham.

§ 65. § 65. Omsorg for lasten m. m.

Skibsf0reren skal under rejsen Skipsfpreren skal på rederens veg­ drage omsorg for ladningen og i det ne dra omsorg for lasten og i det he­ hele varetage ladningsejerens tarv. le vareta lasteierens tarv. I dette I dette 0jemed kan han uden saerlig 0yemed kan han uten saerskilt full­ fuldmagt indgå aftaler og optraede makt inngå avtaler og opptre som som sags0ger på ladningsej erens veg­ sakspker etter reglene i §§ 102—104. ne efter de regler, der gaelder for bortfragteren, jfr. §§ 102—104.

288 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

66 §.! Befälhavaren är i denna sin egen­ Befälhavaren vare i denna sin skap behörig att i enlighet med vad egenskap behörig att å lastägarens som gäller för bortfraktaren företa­ vägnar företaga rättshandlingar och ga rättshandlingar på lastägarens kära i mål angående lasten i enlig­ vägnar samt väcka talan i mål an­ het med vad beträffande bortfrakgående lasten och utföra denna ta­ tare stadgas. lan.

66 §. 67 §.

Befälhavaren svarar icke för de Befälhavaren svare icke personli­ förbindelser som han i denna sin gen för de förbindelser han i denna egenskap ingått på redarens eller sin egenskap på redares eller last­ lastägarens vägnar. ägares vägnar ingått.

67 §. Befälhavaren skall ersätta skada, Skada, som befälhavaren genom som han genom fel eller försummel­ fel eller försummelse i tjänsten till­ se i tjänsten tillskyndar redaren, skyndar redare, lastägare eller an­ lastägaren eller annan vars rätt nan, vars rätt och bästa han har att och bästa han har att bevaka. bevaka, vare han pliktig att ersätta.2 Skadestånd som befälhavaren en­ Skadestånd, som befälhavaren är ligt första stycket eller i övrigt har pliktig att utgiva, må, med hänsyn att utgiva kan nedsättas efter vad till graden av ådagalagd skuld, ska­ som är skäligt med hänsyn till be­ dans storlek eller omständigheterna skaffenheten av fel eller försum­ i övrigt, nedsättas efter ty skäligt melse som ligger honom till last, prövas.2 skadans storlek eller omständighe­ Har någon, som biträtt med lots­ terna i övrigt. ning av fartyget, genom fel eller för­ Har lots ådragit sig skadestånds- summelse vid uppdragets fullgöran­ skyldighet i fartygets tjänst, kan de ådragit sig skadeståndsskyldigskadeståndet nedsättas efter de i het, må skadeståndet nedsättas efter andra stycket angivna grunderna. de i 3 mom. angivna grunderna.

68 §. 68 §. När redaren begär det, skall be­ När redaren det begär, skall befäl­ fälhavaren avgiva redovisning. Vill havaren avgiva redovisning. Vill re­ redaren klandra redovisning, skall daren klandra redovisning, göre det han väcka talan därom inom sex må­ genom stämning inom sex månader nader efter det redovisningen mot­ efter det han mottog densamma; för­ togs. Försittes denna tid, har han sittes denna tid, have redaren förlo­ förlorat sin talan, om befälhavaren rat sin rätt till klander, utan så är ej förfarit svikligen. att befälhavaren förfarit svikligen. I redovisning skall befälhavaren I redovisning skall befälhavaren föra redaren till godo all särskild föra redaren till godo all särskild gottgörelse, som han erhållit av be- gottgörelse, som han erhållit av be-

1 Gällande lydelse.

2 Bestämmelsen har oförändrad lydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr li5 år 1966 289

(Dansk text) (Norsk text)

§ 66 . § 66. Förpliktelser inngått på rede­ rens eller lasteierens vegne.

Skibsfpreren hsefter ikke person­ Skipsf0reren hefter ikke personlig lig for de forpligtelser, som han i for de förpliktelser som han i denne denne egenskab indgår på reders el­ sin egenskap inngår på rederens el­ ler ladningsejers vegne. ler lasteierens vegne.

§ 67. § 67. Erstatningsansvar.

Skibsfpreren er pligtig åt erstatte Skipsfpreren plikter å erstatte ska­ skade, som han ved fejl eller for- de som han volder ved feil eller forspmmelse i tjenesten forvolder re­ spmmelse i tjenesten. Erstatningen der, ladningsejer eller andre. Erstat- kan dog nedsettes under hensyn til ningen kan dog nedssettes under hen- den utviste skyld, skadens st0rrelse syntagen til den udviste skyld, ska­ og omstendighetene for 0vrig. dens stprrelse og omstsendighederne i pvrigt.

§ 68 . § 68. Regnskaps plikt.

Skibsfpreren har pligt til åt af- Skipsfpreren plikter å avlegge laegge regnskab, så ofte rederen för­ regnskap så ofte rederen krever det. länger det. Vil rederen g0re indsigelse mod regnskabet, må dette ske inden 6 måneder efter regnskabets modtagelse. Indsigelse kan dog rejses efter fristens udl0b, såfremt skibsf0reren har handiet svigagtigt.

Stk. 2. I regnskabet skal skibsfp- I regnskapet skal skipsfpreren

reren godskrive rederiet enhver sa;r- godskrive rederiet enhver saerskilt skilt godtg0relse, som han har mod- godtgjprelse som han har mottatt

10 Bihang till riksdagens protokoll 1966 . 1 samt . Nr 145

290 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

fraktare, lastägare, leverantörer el­ fraktare, lastägare, leverantörer el­ ler andra, med vilka han i sin egen­ ler andra, med vilka han i sin egen­ skap av befälhavare haft att skaffa. skap av befälhavare haft att göra, där han icke fått redarens uttryck­ liga medgivande att den behålla.1 2 3 1

45 §.2 Utan redarens samtycke får befäl­ Utan redarens samtycke må be­ havaren ej medtaga handelsvaror för fälhavaren ej medtaga handelsvaror egen eller annans räkning. Sker det, för egen eller annans räkning; sker skall befälhavaren erlägga frakt och det, skall befälhavaren erlägga frakt ersätta uppkommen skada. och ersätta uppkommen skada.

69 §. Om fartyg, som enligt vad skepps­ Jfr 64 § 2 mom. ovan. handlingarna utvisa är intecknat för fordran, på utländsk ort tages i mät eller belägges med kvarstad för ford­ ran, skall befälhavaren ofördröjligen underrätta kända inteckningshavare om utmätningen eller kvarstaden. Bevis om inteckningsåtgärd bör fogas vid skeppshandlingarna. När­ mare bestämmelser härom meddelas av Konungen.

70 §. 59 §. Befälhavare på handelsfartyg eller I de fall, då sjöförklaring enligt fiskefartyg skall ofördröjligen avgiva 57 § skall avgivas, åligge det befäl­ skriftlig rapport till sjöfartsstyrel- havaren att utan dröjsmål om hän­ sen delsen avgiva skriftlig rapport till sjöfartsstyrelsen eller, om fartyget befinner sig i utlandet, till närmaste finske konsul. Befälhavaren skall vidare avgiva rapport: 1. när någon i samband med far­ 1) när händelse, som avses i 57 § tygets drift har eller kan antagas 1 mom. 1 punkten, inträffat i hamn hava avlidit eller erhållit svår eller på redd; kroppsskada; 2. när någon ombordanställd i an­ 2) när någon har eller må antagas nat fall har eller kan antagas hava hava fallit över bord och drunknat; avlidit eller erhållit svår kroppsska­ da; 3. när någon i annat fall än som 3) när med anledning av händel­ avses under 1 och 2 har eller kan an- se, som har inträffat eller må anta-

1 Detta mom. gällande lydelse.

1 Gällande lydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 291

(Dansk text) (Norsk text)

taget af befragter, ladningsejer, le- av noen som han i egenskap av skipsverandpr eller andre, med hvem han fprer har hatt med å gj0re. i sin egenskab af skibsfprer har haft åt g0re.

§ 69. Uden rederens tilladelse må skibs- Jfr. § 54 sjpmannsloven. f0reren ikke medtage varer til salg for egen eller andres regning. G0r han det, er han pligtig åt betale fragt og erstatte forvoldt skade.

§ 70 är upptagen nedan vid svensk 332 §.

292 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

tagas hava drunknat från fartyget gas hava inträffat i samband med eller avlidit ombord och begravts i fartygets drift, sjöfartsstvrelsen så sjön; påfordrar; 4. när allvarlig förgiftning har el­ 4) när sjöförklaring begärts en­ ler kan antagas hava inträffat om­ ligt 57 § 2 mom.; samt bord; 5. när fartyget stött samman med annat fartyg eller stött på grund; 6. när fartyget övergivits i sjön;

7. när i samband med fartygets 5) när i samband med fartygets

drift skada av någon betydenhet har drift uppkommit eller må antagas eller kan antagas hava uppkommit hava uppkommit skada av någon be­ på fartyget eller lasten eller på egen­ tydenhet på fartyget eller lasten el­ dom utanför fartyget; eller ler på egendom utanför fartyget. 8. när förskjutning av någon be­ tydenhet inträffat i lasten. Befälhavare på fartyg skall vida­ re avgiva rapport till sjöfartsstyrel­ sen, när i anledning av händelse som inträffat eller kan antagas hava in­ träffat i samband med fartygets drift styrelsen påfordrar det eller sjöför­ klaring skall avgivas enligt 302 §.

Rapporten, som upprättas enligt I rapporten, som skall avfattas ge­ formulär som fastställes av sjöfarts- nom att ifylla blankett enligt av han­ styrelsen, skall innehålla utförlig re­ dels- och industriministeriet fast­ dogörelse för händelsen och de om­ ställt formulär, skall lämnas en ut­ ständigheter som kunna tjäna till förlig framställning av den timade ledning för bedömandet av dess or­ händelsen och av vad som kan tjäna saker. Den skall upptaga fullstän­ till ledning för bedömandet av orsa­ dig avskrift av vad som antecknats kerna därtill ävensom fullständig av­ om händelsen i fartygets dagböcker skrift av vad som må vara i skepps­ och kladdar till dem. dagboken och maskindagboken an­ Bestämmelser om sjöförklaring gående händelsen antecknat. och befälhavares åligganden därvid Rapport, som gäller sammanstöt­ meddelas i 12 kap. ning med annat fartyg, må ej del­ givas motparten, förrän sjöförkla­ ring i anledning av händelsen uppta­ ges till handläggning av rätten eller annan behörig myndighet. Konsul, som mottagit i denna pa­ ragraf avsedd rapport, skall, så snart behovet av rapporten upphört, dra­ ga försorg om att den utan dröjs­ mål sändes till ministeriet för utrikesärendena för vidare befordran till sjöfartsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 293

(Dansk text) (Norsk text)

: 11 > f ------- — •. v,..! } JfiH ■ ■ -*)•. Sfi? ris d ;H

"■ ' r : I-Ä It "■ - ■- ■..•■■■■

/ busjv . a«ni;:‘ .* * av.åiwh&u tim

:mb joki ,’Sv!S nvistteife br.jsA sfi ;c> ■jrcrm

!vy\

■ ,iii. i . ifJ9g VÄ sblltil -•it-! é(j viiifib tssjjniflistnö! do*:, mv ...It nsgflifliebivl - bl A - . ' { , !?£; d'ji< ! /!}, ' I ■Af' ■ fijvB Jfifini; '^n-naqiswin A ,'sifijvfi fri js ten i f.byl sb Biifib -'fin rvi- ■ i sv /is-finrifidlJii ii9i.oano>!

■ riöl isdn!SO'; b ■; /•-* b ' . ■ S_ f : 7-,Si)/:

■ c. Md) mv v! .. "! - : < !

. jäinnboibj : i isnfiv :• '•Jiiiiijvp, j ds>o b/sfi! b.*I 1 ■ ■ • iJ ' ‘Ji f i:! *•

294 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

101 §. 101 §. Från godsets------- — och bästa. Har gods förkommit, minskats el­ Har gods förkommit, minskats ler skadats, skall bortfraktaren sna­ eller skadats, skall bortfraktaren rast underrätta lastägaren eller, om därom snarast underrätta lastägaren denne ej är känd, avlastaren. eller, om denne ej är känd, avlasta­ ren.

211 §. 189 §.

Om innebörden av gemensamt ha­ Skada, förlust och kostnad, härrö­ veri och fördelningen därav på far­ rande av gemensamt haveri, samt tyg, frakt och last gälla York-Ant- fördelningen därav skola, såframt ej werpen-reglerna 1950 i den mån an­ annat avtalats, regleras enligt Yorknat ej är avtalat. Antwerpen-reglerna av år 1950, så­ Konungen tillkännagiver reglernas dana de lyda i förordningen den 30 lydelse i engelsk text och svensk december 1955 angående gemensamt översättning. haveri (614/55).

212 §. 190 §.

Utredning och fördelning av ge­ Utredning och fördelning av ge­ mensamt haveri verkställes, om an­ mensamt haveri skall, såframt ej an­ nat ej avtalats, genom dispasch (ge- nat avtalats, ske genom dispasch i neraldispasch) på den ort som reda­ det land och på den ort redaren be­ ren bestämmer eller, om han ej be­ stämmer. Här i landet upprättas dis­ stämmer orten, på den ort där dis­ pasch av dispaschör. pasch vanligen uppgöres för reda­ rens hemort. Dispasch uppgöres här i landet av Angående dispasch i ärende, som dispaschör. Dispaschör förordnas av grundar sig på avtal om sjöförsäk­ Konungen. Han skall vara lagfaren. ring, stadgas i lagen den 16 januari Rättegångsbalkens bestämmelser 1953 om utredning av ersättningar om jäv mot domare gälla i fråga om genom dispaschör i sjöförsälcringsdispaschör. ärende (10/53). Om dispaschör gälle vad därom är särskilt stadgat. 213 §. 191 §. Bestämmelser om besiktning för Skada, som i gemensamt haveri utredning och värdering av skada drabbat fartyg eller dess tillbehör, eller kostnad, som drabbat fartyg el­ skall, såframt ej annat avtalats, av ler gods, meddelas i 12 kap. besiktnings- och värderingsmän, ut­ sedda på sätt i 243 § bestämmes, vär­ deras på den ort, där reparation verkställes, om sådan sker under

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 295

(Dansk text) (Norsk text)

§ 101 nytt annet ledd skal lyde: I tilfelle skade på eller tap av gods skal eieren underrettes snarest mulig. Er eieren ikke kjent, gis underretningen til avlasteren.

§ 113, stk. 1, 2. pkt., affattes såle­ § 113 annet punktum skal lyde: des: För bidrag til almindeligt ha- For felleshavaribidrag gj elder regvari gselder reglerne i § 215. lene i § 215.

§ 211 . § 211. York-Antwerpen-reglene.

For almindeligt havari (havari Når ikke annet er avtalt, gj elder grosse, groshavari, fselleshavari), der York-Antwerpen-reglene 1950 for bseres af skib, fragt og gods i fselles- hvilke skader, tap og kostnader som skab, gselder, hvis ikke andet er af- skal henfpres til felleshavari, og for talt, York-Antwerpen reglerne af havarifordelingen. Reglene kunngjp- 1950, herunder reglerne om, hvilke res av Kongen i sin engelske tekst skader, tab og omkostninger der skal og norsk oversettelse. henregnes til almindeligt havari, og hvorledes dette skal fordeles. Reg­ lerne bekendtgpres ved handelsmi­ nisterens foranstaltning i deres eng­ elske tekst og i dansk overssettelse.

§ 212 . § 212. Sted for oppgj0r av fellesha­ vari. Dispasj0r, dispasje.

Når ikke andet er aftalt, foreta­ ges beregning og fordeling af tabet Når ikke annet er avtalt, företas ved almindeligt havari på det sted, felleshavarioppgjpret i rederens som rederen bestemmer. hjemland.

Stk. 2. Havariberegning udfpres I Norge skal dispasjprer, beskikket

her i riget af dertil beskikkede dis- av Kongen, treffe avgjprelse av om pachprer. Tvistigheder om en dis- vilkårene for felleshavari föreligger, paches rigtighed afgpres af domsto- og i tilfelle utferdige felleshavarilene. beregning. Slik avgjprelse og bereg­ ning kalles dispasje.

§ 213. Besigtigelse til vurdering af skade, som har ramt skib eller gods ved almindeligt havari, samt vurdering af skib og ladning til fastssettelse af bidragsvserdier, foretages af syns- og skpnsmaend, der beskikkes efter reg­ lerne i § 312, stk. 3.

296 Kungl. Maj.ts proposition nr 1 45 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

resan, men eljest på den ort, där re­ san slutar. I fråga om skada på last skall värdering äga rum senast på den ort, där lasten lossas.

214 §. 192 §. Begäran om dispasch skall göras Redaren eller den, som i redarens utan dröjsmål av redaren eller den ställe handhar fartygets drift, åligge som i redarens ställe har befattning att utan dröjsmål hos dispaschören med fartyget eller av annan som framställa begäran om upprättande har del i haveriet. av dispasch och att därvid uppgiva namn och adress på kända sakägare.

Envar som haveriet rör skall oför- Envar, som haveriet rör, vare dröjligen till dispaschören lämna skyldig att utan dröjsmål till dis­ alla handlingar, vilka denne anser paschören avlämna alla handlingar, behövliga för utredningen och fördel­ vilka denne för utredningen och för­ ningen, samt i övrigt tillhandagå ho­ delningen anser nödiga, och att i öv­ nom med upplysningar. rigt tillhandagå dispaschören med erforderliga upplysningar.

215 §. 193 g. Skall haveribidrag betalas av last Skall haveribidrag gäldas av last eller annat gods, häftar ägaren med eller annat gods, häfte ägaren med godset men svarar ej personligen. godset men svare ej personligen.

Bestämmelser om redarens rätt att Angående rätt för redaren att in­ innehålla gods, som häftar för have­ nehålla gods, som häftar för haveri­ ribidrag, meddelas i 113 §. Utlämnas bidrag, stadgas i 113 §. Utlämnas så­ godset utan att ägaren åtager sig dant gods utan att dess ägare åta­ personlig ansvarighet för haveribi­ ger sig personlig ansvarighet för ha­ draget och, om så påfordras, ställer veribidraget och, om så påfordras, säkerhet därför, svarar redaren för ställer säkerhet därför, svare reda­ haveribidraget i förhållande till en­ ren i förhållande till envar annan, var annan som har del i haveriet. som har del i haveriet, för haveribi­ draget.

216 §. 194 §. Har skada eller kostnad drabbat Skada, förlust eller kostnad, som fartyg eller last till följd av olycks­ genom olyckshändelse träffar fartyg händelse och skall den varken hän­ eller last och vilken ej är att hän­ föras till gemensamt haveri eller en­ föra till gemensamt haveri eller en­ ligt 136 § fördelas efter samma ligt 136 § skall fördelas efter ena­ grunder, faller den såsom enskilt ha- handa grund, falle såsom enskilt ha-

Kungl. Maj:ts proposition nr ltö år 1966 297

(Dansk text) (Norsk text)

§ 214. § 213. Begjsering om dispasje.

Bogsering om foretagelse af hava- Dispasje begjseres av rederen. Har riberegning fremssettes af rederen han ikke fremsatt begjsering innen eller den, som på rederens vegne fö­ 2 uker etter åt han mottok anmod­ restår skibets drift. Har rederen ikke ning om dette fra noen som har rettsfremsat begsering inden 2 uger, efter lig interesse i felleshavariet, kan en­ åt han modtog anmodning herom hver slik interessent selv fremsette fra nogen, som har en retlig interes- begjsering om dispasje. se i havariet, kan den pågseldende selv fremssette begsering om foreta­ gelse af havariberegning.

§ 214. Opplysningsplikt m. m. Stk. 2. Enhver, hvem havariet an­ Enhver som har rettslig interesse

går, skal meddele alle oplysninger i et felleshavari, plikter uten unpdig og fremlsegge alle dokumenter, som opphold å meddele alle opplysninger dispachpren anser for npdvendige. og fremlegge alle dokumenter som han sitter inne med, og som dispasjpren finner npdvendige.

§ 215. § 215. Ansvar för havaribidrag.

For havaribidrag af ladning eller For havaribidrag av last eller anandet gods hsefter ej er en med god­ net gods hefter eieren med godset, set, men ikke personlig, jfr. dog stk. men ikke personlig.

2.

Stk. 2. Rederen skal efter et al- Rederen skal etter et felleshavari

mindeligt havari nsegte åt udlevere nelcte å utlevere lasten om ikke lastladningen eller andet gods, hvis eje- eieren påtar seg personlig ansvar ren ikke påtager sig personligt an­ för mulig felleshavaribidrag samt svar för et eventuelt havaribidrag stiller betryggende sikkerhet. og stiller betryggende sikkerhed derfor.

§ 216. § 216. S0ksmål.

Al skade eller omkostning for skib Spksmål om en dispasjes riktighet og gods, som hidrprer fra ulykkelig kan anlegges i den rettskrets der hsendelse på en sprej se, og som ikke dispasjpren har sitt faste forrethenhprer under almindeligt havari ningsstcd. eller i medfpr af sserlig forskrift be- Ved stykkgodsbefordring kan sa­ handles efter de derom givne regler, ken reises ved stevning til alle last- 10t Bihang till riksdagens protokoll 1966 . 1 samt. Nr 115

298 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

veri på den egendom som träffats av veri på de föremål, som träffats av skadan eller föranlett kostnaden. skadan eller förlusten eller föran­ lett kostnaden.

Hava kostnader, som skola hän­ Hava kostnader, som skola hänfö­ föras till enskilt haveri, gjorts ge­ ras till enskilt haveri, blivit gjorda mensamt för fartyg och last eller gemensamt för fartyg och last eller viss del av lasten eller också för de­ viss del av lasten eller ock för delar lar av lasten tillhörande skilda äga­ av lasten, tillhörande skilda ägare, re, skola kostnaderna fördelas på då skola dessa kostnader fördelas på den egendom för vars nytta de bli­ de föremål, för vilkas skull de till­ vit gjorda enligt de för gemensamt kommit, enligt de för gemensamt ha­ haveri gällande grunderna. Kostnad veri gällande grunderna. Kostnad för för bärgning av last fördelas på den­ bärgning av last fördelas på lastens nas värde och den frakt som utgår värde och den frakt, som utgår för för godset. godset.

Utredning och fördelning av ha­ Utredning och fördelning av ha­ veri som avses i andra stycket verk­ veri, varom i 2 mom. sägs, skall ske ställes genom dispasch på begäran genom dispasch på begäran av nå­ av någon som har del i haveriet. Där­ gon, som har del i haveriet. vid gälla i tillämpliga delar bestäm­ melserna i detta kapitel om generaldispasch. 217 §. 195 §. När dispasch begäres, skall dis- Dispaschören åligge att, när dis­ paschören, så snart det kan ske, på pasch begäres, oförtövat genom kun­ ändamålsenligt sätt och i den om­ görelse i officiella tidningen anmana fattning han anser behövlig anmana dem, vilka i haveriet hava del, att dem som hava del i haveriet att inom viss förelagd kort tid skriftli­ skriftligen framställa sina yrkanden gen hos dispaschören anföra vad de samt anföra de skäl och ingiva de till bevakande av sin rätt akta nö­ handlingar som de vilja åberopa. digt ävensom ingiva de handlingar, Kungörelse om anmaningen skall in­ vilka de vilja åberopa. Befinnas in­ föras i allmänna tidningarna, om det givna handlingar vara ofullständiga, ej är uppenbart att okänd haveridel­ bör dispaschören, så fort ske kan, ägare icke finnes. Är handling ofull­ infordra nödig upplysning av veder­ ständig, skall dispaschören snarast börande. Sedan den i kungörelsen infordra upplysning av den som in­ förelagda tiden gått till ända eller, givit handlingen. där ej inom sagda tid fullständiga

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966 299

(Dansk text) (Norsk text)

skal som sserligt (partikulaert) ha- eiere under ett. Retten skal la stevvari baeres af den eller de genstande, ningen med innkalling kunngjpre i som skaden rammer eller omkost- Norsk Lysingsblad med et varsel av ningen vedkommer. minst to måneder. Retten kan også

Stk. 2. Er omkostninger, der hen- företa kunngjpring i ett eller flere

fpres under sserligt havari, anvendt andre blad. I innkallingen skal ret­ under ét for skib og ladning eller ten gjpre oppmerksom på åt rettsfor flere dele af ladningen, fordeles kraftig dom i saken har bindende de i rimeligt forhold på de genstan­ virkning for alle deltagerne i fellesde, til hvis fordel de er anvendt. Om­ havariet uten hensyn til om de har kostninger, der er anvendt på åt meldt seg under saken. bjaerge ladningen, baeres forholdsvis Spksmål om innfordring av fellesaf denne og af den fragt, der udre- havaribidrag kan reises i den rettsdes af det bjaergede gods. krets der dispasjpren har sitt faste forretningssted. Er slikt spksmål el­ ler spksmål om en dispasjes riktig­ het anlagt i en annen rettskrets, kan enhver av partene, hvis spprsmålet om dispasjens riktighet pnskes av­ gjort med bindende virkning for alle deltagerne i felleshavariet, forlange saken overfprt til domstolen i den rettskrets som er nevnt i fprste ledd. Blir dispasjen underkjent ved dom, plikter dispasjpren å omgjpre den overensstemmende med dom­ men.

Stk. 3. Når det forlanges af nogen,

som er interesseret i sådant havari, skal dets beregning og fordeling fo­ retages af dispachprer.

§ 217. Dispasj0rer.

Til dispasjpr kan bare beskikkes den som har bestått dispasjpreksamen og juridisk embetseksamen. Uten samtykke av vedkommende departement kan en dispasjpr ikke inneha noen fast Ipnnet offentlig stilling eller drive virksomhet som advokat eller, for egen regning eller som mellommann, drive virksomhet innen skipsfarts- eller sjpforsikringsmeringen eller vsere styremed­ lem eller inneha fast stilling i slik virksomhet. Reglene i domstolsloven kap. 6 gjelder tilsvarende for dispasjprer.

300 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

Sedan fullständiga handlingar in­ handlingar inkommit, efter det så­ kommit, skall dispaschören uppgöra dant skett, åligge dispaschören att dispaschen så snart det kan ske. I ofördröj ligen och senast två måna­ dispaschen skall angivas vad den har der därefter å dag, som genom an­ att iakttaga som vill föra talan mot slag på rådstuvurättens anslagstav­ den. Av dispaschen skall ett exem­ la samt kungörelse i officiella tid­ plar utgivas till den som begärt den­ ningen tillkännagivits, hava dis­ samma. Andra delägare i haveriet, paschen färdig och tvefalt utskriven, som äro i behov av dispaschen, skola med därå tecknad underrättelse, tillställas exemplar därav. Övriga del­ inom vilken tid den, som åt fördel­ ägare skola i den omfattning som ningen icke nöjes, äger att till sin ta­ finnes påkallad genast på ändamåls­ lans bevarande göra denna vid dom­ enligt sätt underrättas om dispa- stol anhängig, på sätt i 269 § stad­ schens utgivande. gas. Om förstnämnda kungörelse, så ock sedan om anslagsdagen böra sak­ ägare eller deras ombud, såvitt de­ ras boningsort är känd, av dispaschö­ ren underrättas. Meddelande, varom i 2 mom. och i 270 § 1 mom. sägs, får ske genom brev.

218 §. 196 §. Har skada eller kostnad, som upp­ Återfås gods, vilket blivit såsom tagits till fördelning genom dispasch, förlorat i dispaschen till ersättande senare ersatts av den som är ersätt- upptaget, eller varder skada, förlust ningsskyldig, skall dispaschen ge­ eller kostnad, som upptagits till för­ nom tilläggsberäkning rättas däref­ delning, senare ersatt av den, vilken ter. Dispaschens upprättande får ej ersättningsskyldighet ålegat, skall fördröjas endast av den anledningen dispaschen genom tilläggsberäkning att utsikt kan finnas att erhålla er­ rättas därefter. Ej må likväl dis­ sättning för skada eller kostnad. paschens upprättande fördröjas alle­ nast av anledning att utsikt finnes att återfå uppoffrat föremål eller er­ hålla ersättning för skada, förlust el­ ler kostnad.

219 §. Uppstår tvist angående ersätt­ ningsskyldighet som kan åligga för­ säkringsgivare på grund av avtal om sjöförsäkring, skall saken hänskjutas till utredning och avgörande ge­ nom dispasch (partikulärdispasch). Om annat ej avtalats, verkställes ut­ redningen på den ort där försäk­ ringen slutits eller där sådan dis-