('med förslag till lag om ändring i sjölagen m.m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är 1961 1

Nr 35

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i sjölagen m.m.; given Stockholms slott den

17 januari 1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fo­ gade förslag till 1) lag om ändring i sjölagen och 2) lag om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen, dels ock föreslå, att riksdagen godkänner härvid fogade den 10 oktober

1957 antagna konvention angående begränsningen av ansvarigheten för äga­ re av fartyg som användas till fart i öppen sjö.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en revision av sjölagens regler om begränsning av redares ansvarighet. Samtidigt föreslås, att riksdagen skall godkänna en i Bryssel den 10 oktober 1957 antagen konvention härom. De föreslagna reglerna innebär, att området för de ersättningar, beträf­ fande vilka redaren kan begränsa sin ansvarighet, väsentligt minskas. Möj­ ligheten att bestämma ansvarighetsgränsen till ett belopp motsvarande far­ tygets värde slopas och begränsningsbeloppet skall angivas i visst antal Poincaré-francs för ton av fartygets dräktighet. Genom de föreslagna be­ stämmelserna skapas ökade möjligheter för redaren att förhindra, att hans fartyg göres till föremål för kvarstad eller annan handräckning flera gånger och i olika länder till säkerhet för fordringar, som härrör från en och sam­ ma händelse.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 35

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

Förslag till Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, dels att 10 kap. samt 216, 224, 273, 274 och 323 §§i sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 264__

266 §§ samma lag skola upphöra att gälla.

216 §. 216 §.

Angående begränsning av redare­ Skall haveribidrag gäldas av last ansvaret i fråga om haveribidrag, eller annat gods, häftar ägaren med som skall gäldas av fartyg och frakt, godset men svarar ej personligen. stadgas i 10 kap. Skall haveribidrag gäldas av last eller annat gods, häf­ te ägaren med godset, men svare ej personligen.

224 §.

Var som-------------------- — deras räddning, Den, som till bärgarlön. Bärgarlön skall, detta senare. Åligger det av avtalet. Angående begränsning av redare­ Har gods eller något, som hört till ansvaret i fråga om lön för bärgning gods, bärgats, häftar ägaren med av fartyg eller något, som hört till det bärgade men svarar ej person­ fartyg, stadgas i 10 kap. Har gods ligen. eller något, som hört till gods, bär­ gats, häfte ägaren med det bärgade, men svare ej personligen. Kunna parterna------------------------ -------av domstol.

TIONDE KAPITLET

Om begränsning av redares ansvarighet .2

254 §.3

1 mom. Föreligger ansvarighet för redare enligt denna eller allmän lag, är ansvarigheten begränsad vad angår X. ersättning för skada å person, som befinner sig ombord på fartvget för att medfölja detta, och för skada å egendom ombord;

1 Senaste lydelse se beträffande 216, 224, 256—266, 273 och 274 §§ SFS 1928:161, beträf- 1946*847^ § SFS 1936:276, beträffande 255 § SFS 1953:57 samt beträffande 323 § SFS

2 Gällande lydelse av 10 kap. se bilaga D.

2 Denna paragraf motsvarar 254 § i gällande sjölag.

Kmujl. Maj.ts proposition nr 35 är It) til 3

2. ersättning för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av någon som befinner sig ombord på fartyget; 3. ersättning för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av omständighet som hänför sig till navigeringen eller handhavandet av farty­ get eller till lastningen, befordringen eller lossningen av lasten eller till inskeppningen, befordringen eller landsättningen av passagerarna; 4. ersättning för skada å hamnanläggning, bassäng eller segelbar vatten­ väg; samt 5. ersättning på grund av föreskriven skyldighet att avlägsna sjunket, strandat eller övergivet fartyg eller egendom ombord på sådant fartyg. Begränsningen gäller dock ej ansvarighet på grund av skada som åsam­ kats befälhavaren eller medlem av besättningen eller lots eller någon person i redarens tjänst, som befinner sig ombord eller vilkens åligganden stå i samband med fartygets tjänst. Den avser ej heller ansvarighet på grund av fel eller försummelse av redaren själv, med mindre denne begått felet eller försummelsen i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av dess be­ sättning. Begränsningen gäller icke ränta och kostnader i saken.

2 mom. Har redaren motfordran mot borgenären och grunda sig fordran och motfordran på en och samma händelse, skall begränsningen avse alle­ nast det belopp varmed fordringen överstiger motfordringen.

255 §.J

1 mom. Är ansvarigheten begränsad, svarar redaren intill ett belopp be­ räknat efter ettusen francs för ton av fartygets dräktighet, dock minst etthundrafemtiotusen francs. Inträffar skada å person, höjes ansvarighetsgränsen i vad avser sådan skada med tvåtusenetthundra francs för ton, dock med minst sexhundratrettiotusen francs.

2 mom. Med franc förstås en enhet innehållande sextiofem och ett halvt milligram guld av niohundra tusendelars finhet. Omräkning till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag då redaren ställer säkerhet för sin an­ svarighet eller, om säkerhet icke ställes, då betalning sker. Med dräktighet avses nettodräktigheten, för maskindrivet fartyg ökad med det maskinrum som vid bestämmandet av nettodräktigheten dragits från bruttodräktigheten.

256 g.2 Den ansvarighetsgräns, varom stadgas i 255 §, gäller beträffande ford­ ringar, vilka uppkommit på grund av en och samma händelse. Fordringar på grund av skada å person skola i första hand tillgodoses med det ansvarighetsbelopp som avses i 255 § 1 mom. andra stycket. För­ slår ej detta, skall återstoden av fordringarna tillsammans med övriga ford­ ringar tillgodoses ur det belopp som avses i nämnda mom. första stycket. Fördelningen av ansvarighetsbelopp skall ske i förhållande till fordring­ arnas storlek. Har redaren betalat fordran som avses i denna paragraf, skall han an­ ses träda i fordringsägarens ställe med samma rätt som denne och fordringsbeloppet medtagas vid fördelningen av ansvarighetsbeloppet, såvitt

1 Denna paragraf ersätter 255, 258 och 260 §§ i gällande sjölag. Till 256 och 257 §§ i gällande sjölag saknas motsvarighet i förslaget.

2 Denna paragraf motsvarar 259 § i gällande sjölag.

4 Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

fordringen kunnat här i riket göras gällande mot redaren. Visar redaren att han, oaktat krav ännu ej skett, framdeles har att betala fordran som av­ ses i denna paragraf, skall jämväl den fordringen medtagas vid fördelning­ en.

257 §.i Kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken an­ svarigheten är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åtgärd skall hä­ vas, om redaren inom riket hos rätten eller överexekutor ställer säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § jämte ett av myndigheten be­ stämt tillägg för ränta och kostnader i saken. Säkerheten må åberopas gent­ emot alla borgenärer, för vilkas fordringar gäller begränsning till samma ansvarighetsbelopp, och skall anses vara ställd till förmån för alla sådana borgenärer. Har redaren ställt säkerhet för ett mindre belopp än i första stycket avses och ställer han därefter hos samma myndighet säkerhet för återstoden, skall ock vad i första stycket stadgas äga tillämpning. Om redaren ställt full säkerhet efter vad i första eller andra stycket sägs, skall på hans yrkande tidigare ställd säkerhet för fordran som avses med den fulla säkerheten frigivas. Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, om säkerheten ställts hos vederbörlig myndighet i Danmark, Finland eller Norge.

258 §.2

Kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken an­ svarigheten är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åtgärd hävas, om redaren visar, att han, innan åtgärden genomförts, utom riket ställt betryg­ gande och för borgenären tillgänglig säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § i någon av följande hamnar: 1. den hamn där den händelse inträffat varå fordringen grundas eller, om händelsen ej ägt rum i hamn, den första hamn som fartyget anlöpt efter händelsen; 2. landsättningshamnen, om fordringen avser skada å person; 3. lossningshamnen, om fordringen avser skada å last. Har i fall som avses i första stycket säkerheten ställts i annan ort än där angives, prövar rätten eller överexekutor med hänsyn till omständigheter­ na, huruvida handräckningsåtgärd, som nu sagts, skall vägras eller hävas. Vad i första och andra styckena är stadgat gäller även, om den utom riket ställda säkerheten icke motsvarar det fulla ansvarighetsbeloppet en­ ligt 255 § men redaren inom riket hos rätten eller överexekutor ställer be­ tryggande säkerhet för återstoden jämte ett av rätten eller överexekutor bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken. Vad i denna paragraf är stadgat om hävande av handräckningsåtgärd skall äga motsvarande tillämpning i fråga om frigivande av säkerhet, som ställts inom riket till befrielse från handräckningsåtgärd.

259 §.s Tvist om beräkning av belopp, vartill redares ansvarighet är begränsad enligt 255 §, eller om fördelningen av ansvarighetsbelopp mellan borgenä-

1 Denna paragraf motsvarar 262 § i gällande sjölag.

2 Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande sjölag.

3 Denna paragraf motsvarar 261 § i gällande sjölag.

Kiuujl. Maj:Is proposition nr 35 år W6\ •>

rci- må hänskjutas till utredning ocli avgörande av dispaschör i tarlygets hemort eller där dispasch för den orten vanligen upprättas. Har fartyget ej hemort här i riket, uppgöres dispaschen av dispaschören i Stockholm. Om ärende angående gemensamt haveri med anledning av den händelse, vaiå ansvarigheten grundas, är anhängigt eller väntas bliva anhängiggjort hos viss dispaschör i riket, skall dock ankomma på denne att uppgöra jamval dispasch som här avses. Redaren skall hos dispaschören uppgiva namn och adress pa kanda sak­ ägare. , , .. . Dispaschören skall, om det ej är uppenbart att okanda sakagare ej lmnas, genom kungörelse, som införes i allmänna tidningarna och i tidning in­ om orten, anmana sakägarna att inom viss förelagd tid skriftligen bevaka sin rätt ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa. Särskilt medde­ lande skall genom brev tillställas kända sakägare. I övrigt skall i tillämp­ liga delar gälla vad som är stadgat om dispasch vid gemensamt haveri. Kostnaden för dispasch, som avses i denna paragraf, är redaren skyldig att ersätta, såframt ej borgenär utan skälig orsak hänskjutit saken till dis­ paschör eller eljest särskilda skäl föranleda annat.

260 §.! Har redaren utbetalt vad som åligger honom att utgiva enligt ovan givna bestämmelser om begränsning av ansvarigheten och visar sig sedan annan borgenär hava ägt rätt till betalning av ansvarighetsbeloppet, har redaren dock icke någon ytterligare betalningsskyldighet, därest redaren, då betal­ ningen erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dom eller dis­ pasch, denna meddelades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig under­ sökning kunnat få kunskap om den andres fordran. Borgenär, som sålunda uppburit vad som rätteligen bort tillkomma an­ nan, svarar därmed för den andres fordran, såvida han ägde kunskap om fordringen, när han erhöll betalningen.

261 §.2 Vad i detta kapitel är stadgat om begränsning av redares ansvarighet äger tillämpning jämväl i fråga om ansvarighet som åvilar fartygets ägaie, som ej är redare, eller befraktare eller den som i redaies ställe handhar fartygets drift. Detsamma gäller ansvarighet vilken åvilar befälhavare eller medlem av besättningen eller lots eller någon, som är i tjänst hos redaren, ägaren, be­ traktaren eller den som i redares ställe handhar fartygets drift, såframt ansvarigheten uppkommit i tjänsten. Sådan ansvarighet må begränsas, oaktat den uppkommit på grund av fel eller försummelse. Det sammanlagda belopp till vilket redare och övriga i denna paragiat omförmälda personer äga begränsa sin ansvarighet för fordringai, som uppkommit på grund av en och samma händelse, skall ej överstiga det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 §.

262 §.3 Vad i detta kapitel är stadgat äger tillämpning, när begränsning av an­ svarighet åberopas inför svensk myndighet. Beträffande ansvarighet som avses i 254 § 1 mom. andra stycket törsta

1 Denna paragraf motsvarar 263 § i gällande sjölag. a Denna paragraf motsvarar 265 § i gällande sjölag.

3 Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande sjölag.

c Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

punkten skall dock frågan, huruvida och till vilket belopp ansvarigheten är begränsad, avgöras efter den lag, som gäller för tjänsteavtalet, om tjänste­ avtalet regleras av lagen i annan stat, som är ansluten till 1957 års interna­ tionella konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.

263 §.! Konungen äger förordna, att i stället för bestämmelserna i detta kapitel andra regler skola här i riket tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll anslutit sig till 1957 års internationella konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.

Har redaren---------------- uppburna beloppet. Vad i 263 § är stadgat skall i så­ Vad i 260 § är stadgat skall i så­ dant fall äga motsvarande tillämp­ dant fall äga motsvarande tillämp­ ning. ning.

274 §. Har äganderätten för överlåtelsen. Vad i 263 § är stadgat skall i så­ Vad i 260 § är stadgat skall i så­ dant fall äga motsvarande tillämp­ dant fall äga motsvarande tillämp­ ning. ning.

323 S. Om rådstuvurätts behörighet att Om rådhusrätts behörighet att upptaga tvistemål enligt denna lag upptaga tvistemål enligt denna lag gälle i tillämpliga delar vad angåen­ gäller i tillämpliga delar vad som är de laga domstol i tvistemål i allmän­ stadgat angående laga domstol i het är stadgat. Talan må ock väckas tvistemål i allmänhet. Talan må ock vid rådstuvurätten i den ort, där väckas vid rådhusrätten i den ort fartyget finnes. Finnes ej rådstuvu- där fartyget finnes eller, såvitt an­ rätt å ort, där svaranden enligt vad går fordran för vilken hos myndighet sålunda är föreskrivet må sökas, säkerhet ställts till befrielse från äge käranden instämma tvisten till kvarstad eller annan handräckning, den rådstuvurätt, som är närmast hos rådhusrätten i den ort där säker­ den orten. heten ställts. Talan må väckas hos sistnämnda rådhusrätt angående fordran som säkerheten avsett, oak­ tat säkerheten frigivits. Finnes ej rådhusrätt i ort, där svaranden må sökas enligt vad sålunda är föreskri­ vet, äger käranden instämma tvisten till den rådhusrätt, som är närmast den orten. Äro flera 1 — rederiets hemvist.

1 Denna paragraf motsvarar 266 § i gällande sjölag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år WC>'i 7

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. 10 kap. sjölagen i dess nu gäl­ lande lydelse skall dock fortfarande äga tillämpning i fall då den hän­ delse, varå ansvarigheten grundas, inträffat före ikraftträdandet. Vad i 323 § stadgas därom att talan må väckas hos rådhusrätten i den ort, där säkerhet ställts, skall ej gälla, om säkerheten ställts före lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 62 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad ly­ delse på sätt nedan angives.

Av gäldenärs------------------------------- med lösören. Häftar på —----------- ------- :-------övriga tillgångar. Hurusom med utmätning för ford­ ran, för vars betalning redare står i begränsat anstfar, kan komma att anstå såvitt angår annan egendom än fartyget, frakten och sådana fordringar, i vilka enligt 268 § sjö­ lagen sjöpanträtt åtnjutes, därom stadgas i nämnda lag. Vid utmätning---------------------------------avbetalningsköp iakttagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. 1

1 Senaste lydelse se SFS 1955: 234.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Convention Internationale sur la limita-

International Convention relating to the

ion de la responsabilite des propriétaires

iimitation of the liability of owners

de navires de mer

of sea-going ships

Les Hautes Parties Contractantes, The High Contracting Parties, Ayant reconnu 1’utilité de fixer Having recognised the desirability d un commun accord certaines réof determining by agreement certain gles uniformes concernant la limitauniform rules relating to the limitation de la responsabilité des pro­ tion of the liability of owners of seapriétaires de navires de mer; going ships; Ont décidé de conclure une Con­ Have decided to conclude a Con­ vention å cet effet, et en conséquenvention för this purpose, and thereto ce ont convenu ce qui suit: have agreed as follows: Article 1. Article 1. (1) Le propriétaire d’un navire de (1) The owner of a sea-going ship mer peut limiter sa responsabilité may limit his liability in accordance au montant déterminé par 1’article with Article 3 of this Convention in

3 de la présente Convention pour les respect of claims arising from any créances qui résultent de l’une des of the following occurrences, unless causes suivantes, å moms que l’évéthe occurrence giving rise to the nement donnant naissance å la créclaim resulted from the actual fault ance ait été causé par la faute per- or privity of the owner: sonelle du propriétaire: (a) mort ou lésions corporelles de (a) Loss of life of, or personal intoute personne se trouvant å bord jury to, any person being carried in pour étre transportée, et pertes ou the ship, and loss of, or damage to, dommages de tous biens se trouvant any property on board the ship; å bord du navire; (b) mort ou lésions corporelles de (b) Loss of life of, or personal in­ toute autre personne sur terre ou jury to, any other person, whether sur 1’eau, pertes ou dommages ä tous on land or on water, loss of or dam­ autres biens ou atteintes å tous age to any other property or indroits causés par le fait, la négligenfringement of any rights caused by ce ou la faute de toute personne se the act, neglect or default of anv tromant ä bord du navire, dont le person on board the ship for whose propriétaire est responsable, ou de act, neglect or default the owner is toute autre personne ne se trouvant responsible or any person not on pas å bord et dont le propriétaire esf board the ship för whose act, neglect responsable, pourvu que, dans ce or default the owner is responsible: dernier cas, le fait, la négligence ou Provided however that in regard to la faute se rapportent å la naviga­ the act, neglect or default of this tion, å 1 administration du navire, last class of person, the owner shall au chargement, au transport ou au °nly be entitled to limit his liability déchargement de la cargaison, å when the act, neglect or default is

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196 f 9

Internationell konvention angående be­ gränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö

De höga fördragsslutande parter­ na, vilka insett önskvärdheten av att genom avtal fastställa vissa likfor­ miga regler för begränsning av an­ svarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö, hava beslutat att avsluta en konvention för detta ändamål och därför över­ enskommit om följande.

Artikel 1 (1) Fartygsägaren må begränsa sin ansvarighet till det belopp, som bestämmes i artikel 3 i denna kon­ vention, beträffande fordringar vil­ ka uppkomma på grund av någon av följande händelser, såframt ej den händelse som giver upphov till fordringen har orsakats genom fel eller försummelse av ägaren själv: (a) dödsfall eller personskada som drabbar den, vilken befinner sig ombord på fartyget för att medfölja detta, samt förlust av eller skada å egendom ombord på fartyget; (b) dödsfall eller personskada som drabbar annan, vare sig på land eller på vattnet, förlust av eller ska­ da å annan egendom eller intrång i rättighet, om dödsfallet, skadan, för­ lusten eller intrånget orsakats ge­ nom handling, fel eller försummelse av någon, som befinner sig ombord på fartyget och för vars handling, fel eller försummelse fartygsägaren svarar, eller av någon som icke be­ finner sig ombord på fartyget och för vars handling, fel eller försum­ melse fartygsägaren svarar; i sist­ nämnda fall dock under förutsätt­ ning att handlingen, felet eller för-

1-f Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 35

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

1’embarquement, au transport ou au one which occurs in the navigation débarquement des passagers; or the management of the ship or in the loading, carriage or discharge of its cargo or in the embarkation, car­ riage or disembarkation of its passengers; (c) Toute obligation ou respon- (c) Any obligation or liability imsabilité imposée par une loi relative posed by any law relating to the reå 1’enlévement des épaves et se rap- moval of wreck and arising from or portant au renflouement, å 1’enléve- in connection vvith the raising, *-ement ou å la destruction d’un navire moval or destruction of any ship coulé, échoué ou abandonné (y com- which is sunk, stranded or abanpris tout ce qui se trouve å bord), doned (ineluding anything which ainsi que toute obligation ou res- may be on board such ship) and any ponsabilité résultant des dommages obligation or liability arising out of causés par un navire de mer aux damage caused to harbour works, ouvrages d’art des ports, bassins et basins and navigable waterways. voies navigables. (2) Dans la présente Convention, (2) In the present Convention the l’expression “dommages corporels” expression »personal claims» means désigne les créances d’indemnité ré­ claims resulting from loss of life sultant de mort et de lésions cor- and personal injury; the expression porelles; 1’expression “dommages »property claims» means all other matériels” désigne toutes les autres claims set out in paragraph (1) of créances mentionnées au paragraphe this Article. (1) ci-dessus. (3) Le droit d’un propriétaire de (3) An owner shall be entitled to navire de limiter sa responsabilité limit his liability in the cases set dans les cas visés au paragraphe (1) out in paragraph (1) of this Article du présent article lui est reconnu even in cases where his liability méme si sa responsabilité dérive de arises, without proof of negligence la propriété, de la possession, de la on the part of the owner or of per­ garde ou du controle du navire, sans sons for whose conduct he is repreuve de sa fante ou de celle de sponsible, by reason of his ownerpersonnes dont il doit répondre. ship, possession, custody or control of the ship. (4) Le présent article ne s'appli- (4) Nothing in this Article shall que pas: apply: (a) aux créances du chef d’assis- (a) To claims for salvage or to tance, de sauvetage ou de contribu- claims for contribution in general tion en avarie commune; average; (b) aux créances du capitaine, (b) To claims by the master, by des membres de 1’équipage ou de members of the erew, by any servtous autres préposés du propriétaire ants of the owner on board the ship du navire se trouvant å bord ou dont or by servants of the owner whose les fonctions se rattachent au service duties are connected with the ship, du navire, ainsi qu’aux créances de ineluding the claims of their heirs, leurs héritiers et ayants cause, si, personal representatives or dependselon la loi régissant le contrat d’en- ents, if under the law governing the gagement, le propriétaire n’a pas le contract of service between the droit de limiter sa responsabilité re- owner and such servants the owner lativement ä ees créances, ou, si, se- is not entitled to limit his liability

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961 11

summelsen hänför sig till navigeringen eller liandhavandet av farty­ get eller till lastningen, befordringen eller lossningen av lasten eller till inskeppningen, befordringen eller landsättningen av passagerarna; (c) förpliktelse eller ansvarighet som ålägges i lagstiftning rörande avlägsnandet av vrak och som hän­ för sig till lyftandet, avlägsnandet eller förstörandet av sjunket, stran­ dat eller övergivet fartyg (inbegripet det som finnes ombord på sådant fartyg) samt varje förpliktelse eller ansvarighet som härrör från skada tillfogad hamn-, bassäng- eller vattenvägsanläggningar.

(2) I denna konvention betecknar uttrycket »personfordringar» ford­ ringar som följer av dödsfall och personskada; uttrycket »egendomsfordringar» betecknar alla övriga fordringar som angivas vid (1) i denna artikel.

(3) Fartygsägare skall vara berät­ tigad att begränsa sin ansvarighet i de vid (1) i denna artikel omnämn­ da fallen även om hans ansvarighet, utan att fel eller försummelse av fartygsägaren eller någon för vilken han svarar visats föreligga, härflyter ur äganderätten till eller besittning­ en eller vården av fartyget eller ur kontrollen över detsamma. (4) Denna artikel skall icke tilllämpas (a) å fordringar på bärgarlön el­ ler bidrag i gemensamt haveri;

(b) å fordringar tillkommande be­ fälhavaren, medlemmar av besätt­ ningen eller andra personer i far­ tygsägarens tjänst vilka befinna sig ombord på fartyget eller vilkas ålig­ ganden stå i samband med fartygets tjänst, inbegripet fordringar tillkom­ mande dylika personers arvingar och rättsinnehavare, såframt enligt den lag som reglerar tjänsteavtalet far­ tygsägaren icke har rätt att begränsa

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

lon cette loi, il ne peut le faire qu’å in respect of such claims or if he is concurrence d’un montant supérieur by such law only permitted to limit å celui prévu å 1’article 3 ci-aprés. his liability to an amount greater than that provided for in Article 3 (5) Si le propriétaire d’un navire of this Convention. est autorisé ä faire valoir å l’égard (5) If the owner of a ship is end’un créancier une créance pour un titled to make a claim against a dommage resultant du méme événe- claimant arising out of the same ocment, les créances respectives seront currence, their respective claims eompensées, et les dispositions de la shall be set off against each other présente Convention ne s’applique- and the provisions of this Conven­ ront qu’au solde éventuel. tion shall only apply to the balance, if any. (6) La lex fori déterminera la per- (6) The question upon whom lies sonne å qui incombe la preuve que the burden of proving whether or 1’événement donnant lieu ä la créan­ not the occurrence giving rise to the ce a été ou non causé par la fante claim resulted from the aetual fault personnelle du propriétaire. or privitv of the owner shall be determined by the lex fori. (7) Le fait d’invoquer la limita- (7) The act of invoking limitation tion de sa responsabilité n’emporte of liability shall not constituté an pas la reconnaissance de cette res­ admission of liability. ponsabilité.

Article 2. Article 2. (1) La limitation de la responsa­ (1) The limit of liability prebilité déterminée par 1’article 3 de scribed by Article 3 of this Conven­ la présente Convention, s’applique å tion shall apply to the aggregate of 1’ensemble des créances du chef de personal claims and property claims dommages corporels et de domma­ which arise on any distinet occasion ges matériels nées d’un méme évé- without regard to any claims which nement, sans avoir égard aux créan­ have arisen or may arise on any ces nées ou å naitre d’un autre évé- other distinet occasion. nement.

(2) Lorsque l’ensemble des créan­ (2) When the aggregate of the ces resultant d’un méme événement claims which arise on anv distinet dépasse les limites de la responsa­ occasion exceeds the limits of lia­ bilité telles qu’elles sont déterminées bility provided for by Article 3 the par 1’article 3, le montant global cor- total sum representing such limits respondant å ees limites pourra étre of liability may be constituted as constituté en un fonds de limitation one distinet limitation fund. unique. (3) Le fonds ainsi constitué est (3) The fund thus constituted affeeté exelusivement au réglement shall be available only för the paydes créances auxquelles la limitation ment of claims in respect of which de la responsabilité est opposable. limitation of liability can be invoked.

(4) Apres la constitution du (4) After the fund has been con­ fonds, aucun droit ne peut étre exer- stituted, no claimant against the cé, pour les mémes créances, sur fund shall be entitled to exercise d’autres biens du propriétaire par any right against any other assets

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1!)6i 13

sin ansvarighet beträffande sådana fordringar eller endast må begränsa ansvarigheten till ett högre belopp än i artikel 3 sägs.

(5) Om fartygsägaren är berätti­ gad att mot en fordringsägare göra gällande fordran som uppkommit på grund av samma händelse, skola deras respektive fordringar avräk­ nas mot varandra och bestämmelser­ na i denna konvention tillämpas en­ dast å eventuellt överskott. (6) Enligt lex fori skall avgöras vem det åligger att bevisa att den händelse, som givit upphov till ford­ ringen, orsakats eller icke orsakats genom fel eller försummelse av far­ tygsägaren själv. (7) Åberopandet av ansvarighetsbegränsning innebär icke medgivan­ de av ansvarighet.

Artikel 2 (1) Den i artikel 3 i denna kon­ vention föreskrivna an svari ghetsbegränsningen skall tillämpas å det sammanlagda beloppet av de person­ fordringar och egendomsfordringar som uppkomma på grund av en och samma händelse, utan hänsyn till fordringar som uppkommit eller kunna uppkomma på grund av an­ nan händelse. (2) När det sammanlagda belop­ pet av de fordringar, som uppkom­ ma på grund av en och samma hän­ delse, överstiger de i artikel 3 be­ stämda ansvarighetsgränserna, må hela det belopp, som motsvarar des­ sa gränser, avsättas såsom en sär­ skild begränsningsfond. (3) Den sålunda bildade fonden skall vara tillgänglig endast för be­ talning av fordringar beträffande vilka begränsning av ansvarigheten kan åberopas. (4) Sedan fonden bildats, må fordringsägare, åt vilka fonden är förbehållen, icke för samma fordran göra gällande rätt mot annan, far-

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år i96 i

les créanciers auxquels le fonds est of the shipowner in respect of his réservé, å condition que le fonds de claim against the fund, if the limita­ limitation soit effectivement dispo­ tion fund is actually available for nible au profit du demandeur. the benefit of the claimant. Article 3. Article 3. (1) Les montants auxquels le pro- (1) The amounts to which the priétaire d’un navire peut limiter sa owner of a ship may limit his liaresponsabilité dans les eas prévus å bility under Article 1 shall be: 1’article 1 sont: (a) au cas ou l’événement n’a (a) Where the occurrence has donné lieu qu’å des dommages ma-

only given rise to propertv claims

tériels, une somme totale de 1 000 an aggregate amount of 1.000 francs francs par tonneau de jauge du na­ för each ton of the ship’s tonnage; vire ; (b) au cas ou 1’événemcnt n’a (b) Where the occurrence has donné lieu qu’å des dommages cor­ only given rise to personal claims porels, une somme totale de 3 100 an aggregate amount of 3.100 francs francs par tonneau de jauge du na­ for each ton of the ship’s tonnage; vire ; (c) au cas ou Févénement a don­ (c) Where the occurrence has né lieu ä la tois å des dommages giren rise both to personal claims corporels et å des dommages matéand propertv claims an aggregate riels, une somme totale de 3 100 amount of 3.100 francs for each ton tiancs par tonneau de jauge du na­ of the ship’s tonnage, of which a vire, dont une premicre partie de first portion amounting to 2.100

2 100 francs par tonneau de jauge francs for each ton of the ship’s sera exclusivement affectée au régtonnage shall be exclusively approlement des créances du chef de dom­ priated to the pavment of "personal mages corporels, et dont une seconclaims and ot which a second por­ de partie de 1 000 francs par ton­ tion amounting to 1.000 francs for neau de jauge du navire sera affec­ each ton of the ship’s tonnage shal! tée au paiement des créances du be appropriated to the pavment of chef de dommages matériels; toutepropertv claims: Provided however fois, lorsque la premicre partie est that in cases where the first portion insuffisante pour payer intégraleis insufficient to pav the personal ment les créances du chef de dom­ claims in full, the unpaid balance of mages corporels, le solde impayé de such claims shall rank rateablv with celles-ci viendra eu concurrence avec the propertv claims for payment les créances du chef de dommages against the second portion of the matériels pour étre payé par la se- fund. conde partie du fonds. (2) Dans chaque partie du fonds (2) In each portion of the limita­ de limitation, la reparation se fera tion fund the distribution among the entre les créanciers, proportionelleclaimants shall be made in propor­ ment au montant de leurs créances tion to the amounts of their estabreconnues. lished claims. (3) Si, avant la répartition du (3) If before the fund is distritonds, le propriétaire d’un navire a buted the owner lias paid in whole payé eu tout ou en partie une des or in part any of the claims set out créances indiquées å 1’article 1, pain Article 1 paragraph (1), he shall ragraphe (1), il esf autorisé å prenpro tanto be placed in the same

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 dr 196i

tygsägaren tillhörig egendom, förut­ satt att begränsningsfonden verkli­ gen är tillgänglig för tillgodoseende av fordringsägaren.

Artikel 3 (1) De belopp, till vilka fartygs­ ägaren må begränsa sin ansvarig­ het i de i artikel 1 avsedda fallen, äro (a) där händelsen endast har givit upphov till egendomsfordringar, ett sammanlagt belopp av 1 000 francs för ton av fartygets dräktighet;

(b) där händelsen endast har givit upphov till personfordringar, ett sammanlagt belopp av 3 100 francs för ton av fartygets dräktighet;

(c) där händelsen har givit upp­ hov till både personfordringar och egendomsfordringar, ett sammanlagt belopp av 3 100 francs för ton av fartygets dräktighet, av vilket en första del om 2 100 francs för ton av fartvgets dräktighet skall anslås ute­ slutande till betalning av person­ fordringar och en andra del om

1 000 francs för ton av fartygets dräktighet till betalning av egen­ domsfordringar; dock skall, i fall där den första delen ej förslår till full betalning av personfordringarna, den obetalda återstoden av så­ dana fordringar gällla lika med egendomsfordringarna för betalning ur den andra delen av fonden.

(2) I vardera delen av begräns­ ningsfonden skall fördelningen mel­ lan fordringsägarna göras i förhål­ lande till beloppen av deras styrkta fordringar. (3) Om fartygsägaren före fon­ dens fördelning helt eller delvis be­ talat någon av de i artikel 1 (1) nämnda fordringarna, är han berät­ tigad att träda i fordringsägarens

16 Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

dre, å due concurrence, les lieu et position in relation to tlie fund as place de son créancier dans la distri­ the claimant whose claim he has bution du fonds, mais seulement paid, but only to the extent that the dans la mesure ou, selon le droit du claimant whose claim he has paid pays ou le fonds est constitué, ce would have had a right of recovery créancier aurait pu faire reconnaiagainst him under the national law tre en justice sa créance contre le of the State where the fund has propriétaire. been constituted. (4) Lorsque le propriétaire établit (4) Where the shipowner estab- 'in il pourrait étre ultérieurement lishes that he may åt a later date be contraint de payer en tout ou en compelled to pay in whole or in part partie une des créances indiquées ä anv of the claims set out in Artide 1’article 1, paragraphe (11, le tri­

1 paragraph (1) the Court or other bunal ou toute autre autorité comcompetent authority of the State pétente du pays ou le fonds est con­ where the fund has been constituted stitué pourra ordonner qu’une sommay order that a sufficient sum ine suffisante sera provisoirenient shall be provisionally set aside to i éservée pour pennettre au propriéenable the shipowner åt such later taire de faire ultérieurement valoir date to enforce his claim against the ses droits sur le fonds, aux conditund in the manner set out in the tions indiquées dans le paragraphe preceding paragraph. précédent. (o) Pour déterminer la limite de (5) For the purpose of ascertainla iesponsabilité d un propriétaire jng the limit of an owner’s liability de navire, conformément aux dispo­ in accordance with the provisions of sitions du présent artide, tout navi­ this Artide the tonnage of a ship of re de moins de 1100 tonneaux de less than 300 tons shall be deemed jauge sera assimilé å un navire de ce to be 300 tons. tonnage. (61 Le franc mentionné dans cet (6) The franc mentioned in this aiticle est consideré comme se rap- Artide shall be deemed to refer to a portant å une unité constituée par unit consisting of sixty five and a soixante-cinq inilligrammes et demi half milligrams of gold of millesid’or au titre de neuf cent milliémes mal fineness nine hundred. The de fin. Les inontants mentionnés au amounts mentioned in paragraph paragraphe (1) du présent artide (1) of this Artide shall be converted seront convertis dans Ia monnaie into the national currency of the nationale de 1’Etat dans lequel la li- State in which limitation is sought mitation de la responsabilité est inon the basis of the value of that voquée; la conversion s’effectuera currency by reference to the unit suivant la valeur de cette monnaie defined above åt the date on which par rapport å 1’unité définie ci-desthe shipowner shall have constituted sus, å la date ou le propriétaire de the limitation fund, made the payna\iie aura constitué le fonds, efment or given a guarantee which fectué le paiement ou fourni, con­ under the law of that State is equiformément ä la loi de cet Etat, toute valent to such payment. garantie équivalente. (7) Pour 1’application de cette (7) For the purpose of this Con­ Convention, le tonnage sera calculé vention tonnage shall be calculated comme suit: as follows: pour les navires ä vapeur ou auin the case of steamships or tres navires å propulsion mécaniother mechanically propelled

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1064 17

ställe med samma rätt som denne vid fondens fördelning, dock endast i den utsträckning som denne ford­ ringsägare skulle ha kunnat göra sin fordran mot fartygsägaren rättsligen gällande enligt lagen i den stat där fonden bildats.

(4) Där fartygsägaren styrker att han vid en senare tidpunkt kan bli­ va nödsakad att helt eller delvis be­ tala någon av de i artikel 1 (1) nämnda fordringarna, må domstol eller annan behörig myndighet i den stat, där fonden har bildats, förord­ na att ett tillräckligt belopp skall tillsvidare avsättas för att möjlig­ göra för fartygsägaren att vid en sådan senare tidpunkt göra gällande sina rättigheter mot fonden på de under föregående punkt angivna villkoren. (5) Vid fastställandet av gränsen för fartygsägares ansvarighet en­ ligt bestämmelserna i denna artikel skall dräktigheten av ett fartyg om mindre än 300 ton anses vara 300 ton.

(6) Den franc, som nämnes i den­ na artikel, skall anses hänföra sig till en enhet bestående av sextiofem och ett halvt milligram guld av nio­ hundra tusendelars finhet. De vid (1) i denna artikel nämnda belop­ pen skola omräknas till inhemskt myntslag i den stat, i vilken begräns­ ning sökes, på grundval av myntsla­ gets värde i förhållande till den ovan definierade enheten å den dag, då fartygsägaren bildade begränsnings­ fonden, verkställde betalningen eller, i överensstämmelse med lagen i den staten, ställde likvärdig säkerhet.

(7) Vid tillämpningen av denna konvention skall dräktigheten beräk­ nas sålunda: — Beträffande ångfartyg eller andra mekaniskt framdrivna fartyg

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1961

que, le tonnage net augmenté du ships there shall be taken the volume qui, å raison de 1’espace net tonnage with the addition of occupé par les appareils de force the amount deducted from the motrice, a été déduit du tonnage gross tonnage on account of brut eu vue de déterminer le engine room space för the pur­ tonnage net; pose of ascertaining the net ton­ nage; pour tous autres navires, le ton­ — in the case of all other ships nage net. there shall be taken the net ton­ nage.

Article 1. Article 1. Sans préjudice des dispositions Without prejudice to the provi­ prévues å 1’article 3, paragraphe (2) sions of Article 3, paragraph (2) of de la présente Convention, les régles this Convention, the rules relating relatives å la constitution et å la dis­ to the constitution and distribution tribution du fonds éventuel et toutes of the limitation fund, if any, and all les régles de procédure sont déter- rules of procedure shall be governed minées par la loi nationale de 1’Etat by the national law of the State in oii le fonds est constitué. which the fund is constituted.

Article 5. Article 5. (1) Dans tous les cas ou un pro- (1) Whenever a shipowner is enpriétaire est autorisé ä limiter sa titled to limit his liability under responsabilité, en vertu de la pré­ this Convention, and the ship or sente Convention, et lorsque le na- another ship or other property in vire ou tout autre navire ou tout au- the same ownership has been arresttre bien appartenant au méme pro- ed within the jurisdiction of a Conpriétaire, a été saisi dans le ressort tracting State or bail or other sed’un Etat contractant, ou qu’une curity has been given to avoid caution ou une autre garantie a été arrest, the Court or other competent fournie pour éviter la saisie, le tri­ authority of such State may order bunal ou toute autre autorité com- the release of the ship or other prop­ pétente de cet Etat peut ordonner 'la erty or of the security given if it is mainlevée de la saisie du navire ou established that the shipowner has de tout autre bien ou la libération already given satisfactory bail or de la garantie donnée, å condition security in a sum equal to the full qu’il soit prouvé que le propriétaire limit of his liability under this Con­ a déjä fourni une caution suffisante vention and that the bail or other ou toute autre garantie pour une security so given is actually avaisomme égale å la pleine limite de sa lable for the benefit of the claimant responsabilité, telle qu’elle résulte de in accordance with his rights. la présente Convention et que la cau­ tion ou la garantie ainsi fournie est effectivement disponible au profit du demandeur, conformément å ses droits. (2) Lorsque, dans les circonstan- (2) Where, in circumstances mences mentionnées sons le paragraphe tioned in paragraph (1) of this (1) du présent article, une caution Article, bail or other security has ou autre garantie a déjä été donnée: already been given:

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 4 19

tages nettodräktiglieten, ökad med den rymd som med hänsyn till det utrymme, vilket upptages av maski­ neriet för drivkraften, dragits från bruttodräktigheten för att bestämma nettodräktigheten;

— Beträffande alla andra fartyg tages nettodräktigheten.

Artikel 4 Där ej annat följer av bestämmel­ serna i artikel 3 (2) i denna kon­ vention, skola reglerna för bildandet och fördelningen av den eventuella begränsningsfonden samt alla regler avseende förfarandet bestämmas av lagen i den stat i vilken fonden är bildad.

Artikel 5 (1) Närhelst fartygsägare är be­ rättigad att begränsa sin ansvarig­ het enligt denna konvention, och fartyget eller annat fartyg eller an­ nan egendom som tillhör samme far­ tygsägare har blivit föremål för handräckningsåtgärd inom fördragsslutande stats jurisdiktionsområde eller borgen eller annan säkerhet har ställts för att undvika handräck­ ningsåtgärd, må domstol eller annan behörig myndighet i denna stat för­ ordna om hävande av handräckningsåtgärden beträffande fartyget eller annan egendom eller om frigi­ vande av den ställda säkerheten, om det styrkes att fartygsägaren redan har ställt tillräcklig borgen eller sä­ kerhet för hela det belopp vartill hans ansvarighet må begränsas en­ ligt denna konvention och att den borgen eller annan säkerhet, som sålunda ställts, verkligen är tillgäng­ lig för tillgodoseende av fordrings­ ägarens rätt. (2) Har, under omständigheter som angivas vid (1) i denna artikel, borgen eller annan säkerhet redan ställts

20 Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

(a) au port ou s’est produit 1'acci- (a) åt the port where the accident dent donnant lieu å la créance; giving rise to the claim occurred;

(b) au premier port d’escale apres (b) åt the first port of call after 1’accident si celui-ci n’a pas eu lieu the accident if the accident did not dans un port; occur in a port; (c) au port de débarquement ou (c) åt the port of disembarkade déchargement, s’il s’agit d’une tion or decharge if the claim is a créance relative å des dommages personal claim or relätes to damage corporels ou å des dommages aux to cargo; marchandises; le tribunal ou toute autre autorité the Court or other competent authorcompétente ordonnera la mainlevée ity shall order the release of the de la saisie du navire ou la libéra- ship or the bail or other security tion de la caution ou autre garantie given, subject to the conditions set lorsque les conditions indiquées au forth in paragraph (1) of this paragraphe (1) du present article Article. seront réunies. (3) Les dispositions des paragra- (3) The provisions of paragraphs phes (1) et (2) du présent article (1) and (2) of this Article shall seront également applicables, si la apply likewise if the bail or other caution ou toute autre garantie déjå security already given is in a sum donnée est inférieure å Fentiére li- less than the full limit of liability mite de la responsabilité sons l’em- under this Convention: Provided pire de la présente Convention, å that satisfaetory bail or other secu­ condition qu’une caution ou toute rity is given for the balance. autre garantie suffisante soit don­ née pour la différence. (4) Lorsque le propriétaire a don- (4) When the shipowner has given né caution ou fourni une autre ga­ bail or other security in a sum equal rantie pour un montant correspon- to the full limit of his liability under dant å la pleine limite de sa respon­ this Convention such bail or other sabilité conformément å la présente security shall be available for the Convention, cette caution ou cette payment of all claim s arising on a autre garantie pourront servir au distinet occasion and in respect of paiement de toutes les créances dé- which the shipowner mav limit liis rivant d’un méme événement et pour liability. lesquelles le propriétaire peut limi­ ter sa responsibilité. (5) La procédure relative aux ac- (5) Questions of procedure relattions engagées par application des ing to actions brought under the pro­ dispositions de la présente Conven­ visions of this Convention and also tion et les délais dans lesquels ees the time limit within which such actions doivent étre exercées, seront actions shall be brought or proseréglés par la loi nationale de l’Etat cuted shall be decided in accordance contractant dans lequel le procés a with the national law of the Conlieu. traeting State in which the action takes place.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 i 21

(a) i den hamn där den olycka inträffade, som givit upphov till fordringen; (b) i den första hamn soin farty­ get anlöpte efter olyckan, om olyc­ kan icke skedde i hamn; (c) i landsättnings- eller loss­ ningshamnen, om fordringen utgör personfordran eller hänför sig till skada å lasten;

skall domstol eller annan behörig myndighet förordna om hävande av handräckningsåtgärden beträffande fartyget eller om frigivande av ställd borgen eller annan säkerhet på de villkor som angivas vid (1) i denna artikel. (3) Bestämmelserna vid (1) och (2) i denna artikel skola äga mot­ svarande tillämpning, om borgen eller annan säkerhet, som redan ställts, understiger det belopp vartill ansvarigheten må begränsas enligt konventionen, under förutsättning att tillräcklig borgen eller annan sä­ kerhet ställes för återstoden.

(4) När fartygsägaren har ställt borgen eller annan säkerhet för ett belopp motsvarande hela det belopp vartill hans ansvarighet må begrän­ sas enligt denna konvention, skall sådan borgen eller annan säkerhet vara tillgänglig för betalning av alla fordringar, som uppkomma på grund av en och samma händelse och be­ träffande vilka fartygsägaren må be­ gränsa sin ansvarighet. (5) Förfarandet vid rättsliga åt­ gärder enligt bestämmelserna i den­ na konvention och de tidsfrister, in­ om vilka sådana åtgärder skola rid­ tagas, regleras av lagen i den fördragsslutande stat där åtgärderna vidtagas.

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 4

Article 6. Artide 6. (1) Dans la présente Convention, (1) In this Convention the liability la responsabilité du propriétaire du of the shipowner ineludes the lia­ navire inclut la responsabilité du bility of the ship herself. navire lui-méme. (2) Sons réserve du paragraphe (2) Subject to paragraph (3) of (3) du present article, les disposi­ this Article, the provisions of this tions de cette Convention seront Convention shall apply to the char­ applicables å 1’affréteur, å 1’arma- terer, manager and operator of the teur, å l'arniateur gérant, ainsi ship, and to the master, members of qu’aux capitaine, membres de 1’equi- the erew and other servants of the page et autres préposés du proprié­ owner, charterer, manager or oper­ taire, de 1’affrétur, de 1’armateur ou ator acting in the course of their de 1’armateur gérant, agissant dans employment, in the same way as 1’exercice de leurs fonctions, de la they apply to an owner himself: méme maniére qu’elles s’appliquent Proyided that the total limits of au propriétaire lui-méme, sans que liability of the owner and all such le montant global de la responsabi­ other persons in respect of personal lité limitée du propriétaire et de claims and property claims arising toutes ees autres personnes du chef on a distinet occasion shall not exde dommages corporels et matériels, ceed the amounts determined in acrésultant d’un méme événement, cordance with Article 3 of this Con­ puisse excéder les montants fixés vention. conformément å 1’article 3 de la pré­ sente Convention.

(3) Lorsqu’une action est dirigée (3) When actions are brought contre le capitaine ou les membres against the master or against mem­ de 1’équipage, ceux-ci peuvent limi­ bers of the erew such persons may ter leur responsabilité méme si limit their liability even if the ocl’événement qui est å 1’origine de la currence which gives rise to the créance, a pour cause leur faute per- claims resulted from the aetual fault sonnelle. Toutefois, si le capitaine ou or privity of one or more of such le membre de 1’équipage est en méme persons. If, however, the master or temps seul propriétaire, coproprié- member of the erew is åt the same taire, affréteur, armateur ou arma- time the owner, co-owner, charterer, teur gérant, la disposition du pre­ manager or operator of the ship the sent paragraphe ne s’applique que provisions of this paragraph shall lorsqu’il s’agit d’une faute commise only apply where the act, neglect en sa qualité de capitaine ou de or default in question is an act, neg­ membre de Péquipage. lect or default committed by the per­ son in question in his eapacity as master or as member of the erew of the ship.

Artide 7. Artide 7. La présente Convention s’appli- This Convention shall apply quera chaque fois que le proprié­ whenever the owner of a ship, or taire d’un navire ou toute autre per- any other person having by virtue sonne ayant le méme droit en vertu of the provisions of Article 6 hereof

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 år 196A 23

Artikel 6 (1) 1 denna konvention inbegriper fartygsägarens ansvarighet fartygets egen ansvarighet.

(2) Där ej annat följer av vad som stadgas under (3) i denna artikel, skola bestämmelserna i denna kon­ vention tillämpas å befraktaren, re­ daren och den som i redares ställe handhaver fartygets drift samt å be­ fälhavaren, medlemmar av besätt­ ningen och andra personer i tjänst hos befraktaren, redaren eller den som i redares ställe handhaver far­ tygets drift, när de utöva sin tjänst, på samma sätt som bestämmelserna tillämpas å fartygsägaren själv; dock skall det sammanlagda belop­ pet av fartygsägarens och alla dessa andra personers begränsade ansva­ righet för personfordringar och egendomsfordringar, som uppkom­ ma på grund av en och samma hän­ delse, icke överstiga de i överens­ stämmelse med artikel 3 i denna konvention bestämda beloppen. (3) När talan riktas mot befäl­ havaren eller medlemmar av besätt­ ningen, må dessa begränsa sin an­ svarighet även om den händelse, som giver upphov till fordringen, har orsakats av en eller flera sådana personers eget fel eller egen försum­ melse. Om emellertid befälhavaren eller besättningsmedlemmen är på samma gång ägare, delägare, befraktare eller redare i avseende å farty­ get eller i redares ställe handhaver fartygets drift, skola bestämmelser­ na i detta stycke endast tillämpas när felet eller försummelsen begåtts av personen i fråga i hans egenskap av befälhavare eller medlem av be­ sättningen å fartyget.

Artikel 7 Denna konvention skall äga tilllämpning närhelst fartygsägaren el­ ler annan person, vilken i kraft av bestämmelserna i artikel 6 har sam-

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1965

de 1’article 6, limite ou clierche å the same rights as an owner of a limiter sa responsabilité devant les ship, limits or seeks to limit his tribunaux de I’un des Etats contrac- liability before the Court of a Contants ou tente de faire libérer un traeting State or seeks to procure navire ou tout autre bien saisi ou the release of a ship or other propune caution ou toute autre garantie, erty arrested or the bail or other dans le territoire de l’un de ees security given vvithin the jurisdic- Etats. tion of any such State.

Néanmoins, tout Etat contractant Nevertheless, each Contracting aura le droit d’exclure totalement ou State shall have the right to exelude, partiellement du bénéfice de cette vvholly or partially, from the bene- Convention tout Etat non contrac­ fits of this Convention any nontant ou toute personne qui n’a pas, Contracting State, or any person au moment ou elle prend des mesu- who, åt the time when he seeks to res pour limiter sa responsabilité ou limit liis liability or to secure the pour obtenir, conformément å l’ar- release of a ship or other property ticle 5, la libération d’un navire, ou arrested or the bail or other secu­ de tout autre bien saisi ou d’une rity in accordance with the provi­ caution ou de toute autre garantie, sions of Article 5 hereof, is not ordi­ sa résidence habituelle ou son siége narie resident in a Contracting principal d’exploitation dans l’un des State, or does not have his principal Etats contractants ou dont le navire place of business in a Contracting å raison duquel elle veut limiter sa State, or any ship in respect of responsabilité ou dont elle veut ob­ which limitation of liability or re­ tenir la libération, ne bat pas, å la lease is sought which does not åt date ci-dessus prévue, le pavillon de the time specified above fly the flag l’un des Etats contractans. of a Contracting State.

Article 8. Article 8. Tout Etat contractant se réserve Each Contracting State reserves le droit de déterminer quelles sont the right to decide what other clasles autres catégories de navires qui ses of ship shall be treated in the seront assimilées aux navires de mer same manner as sea-going ships for pour les besoins de la présente Con­ the purposes of this Convention. vention.

Article 9. Article 9. La présente Convention est ouverte This Convention shall be open för å la signature des Etats représentés signature by the States represented å la dixiéme session de la Confé- åt the tenth session of the Diplorence diplomatique de Droit Mari- matic Conference on Maritime Law. time.

Knngl. Mnj:ts proposition nr 35 år 196\ 25

ma rättigheter som fartygsägare, be­ gränsar eller söker begränsa sin an­ svarighet inför domstol i fördragsslutande stat eller söker nlverka fri­ givandet av fartyg eller annan egen­ dom som blivit föremål för handräckningsåtgärd eller av borgen el­ ler annan säkerhet som ställts inom sådan stats jurisdiktionsområde. Fördragsslutande stat har dock rätt att från förmåner som tillför­ säkrats genom denna konvention helt eller delvis utesluta icke-fördragsslutande stat, eller person som, vid den tid då han vidtager åtgärder för att begränsa sin ansvarighet el­ ler för att i överensstämmelse med artikel 5 utverka frigivandet av ett fartyg eller annan egendom som bli­ vit föremål för handräckningsåtgärd eller av borgen eller annan säkerhet, icke stadigvarande vistas eller har sin huvudsakliga rörelse i en för­ dragsslutande stat, eller vars1 far­ tyg, beträffande vilket ansvarighetsbegränsning eller frigivande sökes, vid den tid, som ovan bestämts, icke seglar under en fördragsslutande stats flagga.

Artikel 8 Envar fördragsslutande stat förbe­ håller sig rätten att bestämma, vilka andra kategorier av fartyg som vid tillämpningen av denna konvention skola jämställas med fartyg som an­ vändas till fart i öppen sjö.

Artikel 9 Denna konvention står öppen för undertecknande av de stater som voro företrädda vid den diplomatis­ ka sjörättskonferensens tionde ses­ sion.

1 Den franska konventionstexten har på denna punkt ett från den engelska texten avvikande innehåll. Spörsmålet, vilkendera av de båda texterna som härvidlag skall anses vara den rik­ tiga, utredes för närvarande genom belgiska regeringens försorg. För det framlagda lagförsla­ get saknar frågan betydelse. Vid översättningen i denna del har den franska versionen följts.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1961

Article 10. Article 10. La présente Convention sera rati- This Convention shall be ratified fiée et les instruments de ratifica- and the instruments of ratification tion seront déposés auprés du Gou- shall be deposited with the Belgian vernement beige qui en nolifiera le Government which shall notifv dépot par la voie diplomatique ä through diplomatic channels ail tous les Etats signataires et adhé- signatory and acceding States of rents. their deposit. Artide 11. Artide 11. (1) La présente Convenlion entre- (1) This Convention shall come ra en vigueur six mois apres la date into force six months after the date du dépot d’au moins dix instruments of deposit of åt least ten instruments de ratification dont au moins cinq of ratification, of which åt least five émanant d’Etats qui possédent shall have been deposited by States chacun un tonnage global égal eu that have each a tonnage equal or supérieur ä un million de tonneaux superior to one million gross tons de jauge brute. of tonnage. (2) Pour chaque Stat signataire, (2) For each signatory State ratifiant la Convention apres la date which ratifies the Convention after du dépot de 1’instrument de ratifi­ the date of deposit of the instru­ cation déterminant 1’entrée en vi­ ment of ratification determining the gueur telle qu’elle est fixée au para- coming into force such as is stipugraphe (1) du présent article, elle lated in paragraph (1) of this Ar­ entrera en vigueur six mois apres ticle, this Convention shall come into le dépot de son instrument de ratifi­ force six months after the deposit cation. of their instrument of ratification.

Artide 12. Artide 12. Tout Etat non représenté ä la Any State not represented åt the dixiéme session de la Conférence tenth session of the Diplomatic Condiplomatique de Droit Maritime ference on Maritime Law mav acpourra adhérer å la présente Con­ cede to this Convention. vention. Les instruments d’adhésion seront The instruments of accession shall déposés auprés du Gouvernement be deposited with the Belgian Go­ beige qui en avisera par la voie di­ vernment which shall inform through plomatique tous les Etats signataires diplomatic channels all signatory et adhérents. and acceding States of the deposit of any such instruments. La Convention entrera en vigueur The Convention shall come into pour l’Etat adhérent six mois apres force in respect of the acceding State la date du dépot de son instrument six months after the date of the de­ d’adhésion, mais pas avant la date posit of the instrument of accession d’entrée en vigueur de la Conven­ of that State, but not before the date tion telle qu’elle est fixée å 1’article of entry into force of the Convention

11 ( 1 ). as established by Article 11 (1).

Artide 13. Artide 13. Chacune des Hautes Parties Con- Each High Contracting Party shall traetantes aura le droit de dénoncer have the right to denounce this Con­ la présente Convention å tout mo- vention åt any time after the com-

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1961 27

Artikel 10 Denna konvention skall ratifice­ ras och ratifikationsinstrumenten skola deponeras hos belgiska rege­ ringen, som på diplomatisk väg skall underrätta alla signatärmakter och anslutna stater om sådan deposi­ tion. Artikel 11 (1) Denna konvention skall träda i kraft sex månader efter den dag då deposition skett av minst tio rati­ fikationsinstrument, av vilka minst fem skola avse stater som var för sig ha ett tonnage av en miljon bruttoregisterton eller däröver.

(2) För signat ärmakt, vilken rati­ ficerar konventionen efter dagen för depositionen av det ratifikationsin­ strument som jämlikt (1) ovan sät­ ter konventionen i kraft, skall kon­ ventionen träda i kraft sex månader efter depositionen av dess ratifika­ tionsinstrument.

Artikel 12 Stat, som icke var företrädd vid den diplomatiska sjörättskonferensens tionde session, må ansluta sig till denna konvention.

Anslutningsinstrumenten skola deponeras hos belgiska regeringen, som på diplomatisk väg skall under­ rätta alla signatärmakter och anslut­ na stater om sådan deposition. För stat som ansluter sig skall konventionen träda i kraft sex må­ nader efter dagen för depositionen av anslutningsinstrumentet, dock ti­ digast dagen för konventionens ikraftträdande jämlikt artikel It

( 1 ).

Artikel 13 Varje hög fördragsslutande part äger uppsäga konventionen när som helst efter det att den trätt i kraft

28 Kungl. Maj ds proposition nr 35 år 196b

ment apres son entrée en vigueur å ing into force thereof in respect of son égard. Toutefois, cette dénoncia- such High Contracting Party. Neverlion ne prendra effet qu’un an apres theless, this denunciation shall only la date de réception de la notifica- take effect one year after the date tion de dénonciation au Gouverne- on which notification thereof has ment beige, qui en avisera par la been received by the Belgian Govern­ voie diplomatique tous les Etats ment which shall inform through signataires et adhérents. diplomatic channels all signatory and acceding States of such notifi­ cation.

Article lb. Article lb. (1) Toute Haute Partie Contrac- (1) Anv High Contracting Party tante peut, au moment de la ratifi- mav åt the time of its ratification cation, de 1’adhésion, ou å tout mo­ of or accession to this Convention ment ultérieur, notifier par écrit au or åt any time thereafter declare by Gouvernement beige que la présente written notification to the Belgian Convention s’applique aux territoires Government that the Convention ou å certains territoires dont elle as- shall extend to any of the territories sure les relations internationales. for whose international relations it La Convention sera applicable aux is responsible. dils territoires six mois apres la date The Convention shall six months de réception de cette notification par after the date of the receipt of such le Gouvernement beige, mais pas notification by the Belgian Govern­ avant la date d’entrée en vigueur de ment extend to the territories named la présente Convention å 1’égard de therein, but not before the date of cette Haute Partie Contractante; the coming into force of this Con­ vention in respect of such High Con­ (2) Toute Haute Partie Contrac­ tracting Party; tante qui a souscrit une déclaration (2) Any High Contracting Party au titre du paragraphe (1) du pré- which has made a déclaration under sent article, étendant 1’application de paragraph (1) of this Article extendla Convention aux territoires ou å ing the Convention to any territorv certains territoires dont elle assure for whose international relations it les relations internationales, pourra is responsible may åt any time there­ å tout moment aviser le Gouverne­ after declare by notification given ment beige que la Convention cesse to the Belgian Government that the de s’appliquer aux territoires en Convention shall cease to extend to question. Cette dénonciation prendra such territory. This denunciation effet un an apres la date de récep­ shall take effect one year after the tion par le Gouvernement beige de date on which notification thereof la notification de dénonciation; has been received by the Belgian Government; (3) Le Gouvernement beige avi­ (3) The Belgian Government shall sera par la voie diplomatique tous inform through diplomatic chan­ les Etats signataires el adhérents de nels all signatory and acceding States toute notification recue par lui au of any notification received by it un­ titre du présent article. der this article.

Article 15. Article 15. Toute Haute Partie Contractante Any High Contracting Party may pourra, ä 1’expiration du délai de fhree years after the coming into

Kuiujl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961 29

för dess vidkommande. Uppsägning­ en skall dock icke medföra verkan förrän ett år efter den dag, då med­ delandet om uppsägningen mottogs av belgiska regeringen, som på diplo­ matisk väg skall därom underrätta alla signatärmakter och anslutna stater.

Artikel 14 (1) Varje hög fördragsslutande part må vid tidpunkten för ratifika­ tionen eller anslutningen eller när som helst därefter skriftligen under­ rätta belgiska regeringen, att kon­ ventionen skall äga tillämpning å område för vars internationella för­ bindelser parten svarar.

Konventionen skall sex månader efter den dag då belgiska regeringen mottog underrättelsen bliva tillämp­ lig å sådant område, dock tidigast den dag då konventionen träder i kraft för den fördragsslutande par­ ten själv.

(2) Fördragsslutande part, som jämlikt (1) i denna artikel avgivit förklaring att konventionen skall ut­ sträckas att gälla jämväl för områ­ de, för vars internationella förbin­ delser parten svarar, äger att när som helst därefter skriftligen under­ rätta belgiska regeringen, att kon­ ventionen skall upphöra att gälla för sådant område. Uppsägningen med­ för verkan ett år efter den dag, då meddelandet om uppsägningen mot­ togs av belgiska regeringen.

(3) Belgiska regeringen skall på diplomatisk väg lämna alla signatär­ makter och anslutna stater medde­ lande om underrättelse som den mottagit jämlikt denna artikel. Artikel 15 Varje hög fördragsslutande part äger att tre år efter det konventio-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

trois ans qui suivra 1’entrée eu vi- force of this Convention in respect gueur ä son égard de la présente of such High Contracting Party or Convention, demander la réunion åt any time thereafter request that d’une Conférence chargée de statuer a conference be convened in order sur toutes les propositions tendant å to consider amendments to this Con­ la révision de la présente Conven­ vention. tion. Toute Haute Partie Contractante Any High Contracting Party proqui désirerait faire usage de cette posing to avail itself of this right faculté en avisera le Gouvernement shall notify the Belgian Government beige qui se chargera de convoquer which shall convene the Conference la Conférence dans les six mois. within six months thereafter.

Article 16. Article 16. La présente Convention reniplace In respect of the relations between et abroge, pour les relations entre les States which ratify this Convention Etats qui la ratifient ou y adhérent, or accede to it, this Convention shall la Convention internationale pour replace and abrogate the Interna­ l’unification de certaines régles con- tional Convention for the unification cernant la limitation de la respon- of certain rules concerning the limi­ sabilité des propriétaires de navires tation of the liability of the owners de mer, signée å Bruxelles, le 25 of sea-going ships, signed åt Brusaout 1924. sels, on the 25th of August 1924.

En foi de quoi, les Plénipoten- In Witnesss whereof the Plenitiaires, dument autorisés, ont signé potentiaries, duly authorized, have la présente Convention. signed this Convention.

Fait ä Bruxelles, le 10 octobre Done åt Brussels, this tenth day 1957, en langues francaise et anglai- of October 1957, in the French se, les deux textes faisant également and English languages, the two texts foi, en un seul exemplaire, qui res­ being equally authentic, in a single tera déposé dans les archives du copv, which shall remain deposited Gouvernement beige qui en délivre- in the archives of the Belgian Gov­ ra des copies certifiées conformes. ernment, which shall issue certified copies.

Protocole de signature Protocol of signature

(1) Tout Etat pourra, lors de la (1) Any State, åt the time of signature, de la ratification ou de signing, ratifying or acceding to this 1’adhésion å la présente Convention, Convention may make any of the re­ formuler les réserves prévues au pa- servations set forth in paragraph ragraphe (2). Aucune autre réserve (2). No other reservations to this å la présente Convention ne sera re- Convention shall be admissible. cevable. (2) Les réserves suivantes seront (2) The following are the only re­ seules recevables: servations admissible:

Kiuujl. Maj. ts proposition nr 35 år l(J6å 31

nen trätt i kraft för dess vidkom­ mande eller när som helst därefter begära, att en konferens samman­ kallas för att överväga förslag till ändring av konventionen.

Varje hög fördragsslutande part, som önskar- begagna sig av denna rätt, skall därom underrätta belgis­ ka regeringen, som har att samman­ kalla konferensen inom sex måna­ der. Artikel 16 I förhållandet mellan stater, som ratificera eller ansluta sig till denna konvention, skall densamma ersätta och upphäva den i Bryssel den 25 augusti 1924 undertecknade inter­ nationella konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begräns­ ningen av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö. Till bekräftelse härav hava de befullmäktigade, därtill vederbörligen bemyndigade, undertecknat denna konvention. Som skedde i Bryssel den 10 okto­ ber 1957 i ett exemplar, vars franska och engelska texter skola äga lika vitsord och vilket skall förbliva de­ ponerat i belgiska regeringens arkiv, vilken skall utfärda bestyrkta av­ skrifter därav.

Signaturprotokoll

(1) Varje stat äger vid underteck­ nande eller ratifikation av eller an­ slutning till denna konvention göra de förbehåll som angivas nedan vid (2). Annat förbehåll gentemot den­ na konvention tillätes ej.

(2) Följande förbehåll äro de en­ da tillåtna:

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

(a) Réserve du droit d’exclure (a) Reservation of the right to exl’application de 1’article 1, para- clude the application of Article 1 graphe (1) (c). paragraph (1) (c). (b) Réserve du droit de régler par (b) Reservation of the right to la loi nationale le systéme de limi- regulate by specific provisions of tation de responsabilité applicable national law the system of limitaaux navires de moms de 300 ton- tion of liability to be applied to ships neaux de jauge. of less than 300 tons.

(c) Réserve du droit de donner (c) Reservation of the right to effet å la présente Convention, soit give effect to this Convention either en lui donnant force de loi, soit en by giving it the force of law or by incluant dans la législation natio­ including in national législation, in nale les dispositions de la présente a form appropriate to that legisla- Convention sous une forme appro- tion, the provisions of this Conven­ priée å cette législation. tion.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196'i 33

(a) Förbehåll om rätt att utesluta tillämpning av artikel 1 (1) (c).

(b) Förbehåll om rätt att genom särskilda bestämmelser i inhemsk lagstiftning reglera det system för ansvarighetens begränsning, vilket skall tillämpas å fartyg med en dräktighet understigande 300 ton. (c) Förbehåll om rätt att bringa denna konvention i tillämpning an­ tingen genom att upphöja den till lag eller genom att i inhemsk lag­ stiftning upptaga konventionens be­ stämmelser i en efter samma lag­ stiftning lämpad form.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 35

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 november 1963.

Närvarande:

Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L indström , L indholm , K ling , S koglund , E denman , af G eijerstam , H ermansson , H olmqvist , A spling , P alme .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om begränsning av redares ansvar samt anför därvid följande.

Inledning

Bestämmelser om begränsning av redares ansvar är intagna i 10 kap. sjö­ lagen. Till grund för dessa ligger en i Bryssel år 1924 antagen konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om be­ gränsning av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användes till fart i öp­ pen sjö. Konventionen har ratificerats av Sverige år 1938. Även Danmark, Finland och Norge har ratificerat konventionen och inarbetat dess bestäm­ melser i sin lagstiftning. På en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel antogs den 10 oktober 1957 en ny konvention rörande begränsning av redares ansvar. Denna konven­ tion, som undertecknats av bl. a. Sverige, Danmark, Finland och Norge, skall i förhållandet mellan konventionsstaterna ersätta och upphäva 1924 års Brysselkonvention. På grundval av 1957 års Brysselkonvention har sjölagskommittén1 i betänkande angående redareansvarets begränsning (SOU 1961: 33) framlagt förslag till ändring i 10 kap. sjölagen m. m. Lagförslaget överensstämmer väsentligen med lagförslag, som framlagts i Danmark, Fin­ land och Norge. Yttranden över sjölagskommittens betänkande har efter remiss avgivits av hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhus­ rätt, överståthållarämbetet, som inhämtat yttrande av förste stadsfogden i Stockholm, överexekutor i Göteborg, lagberedningen samt sjöfartsstyrelsen

1 Justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören Nils Grenan­ der, sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona, förbundsordföranden Johan S. Thore och direktören Carl Erik Ahmansson. Experter dispaschören Kaj Pineus och advokaten Lennart Hagberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 ur 1961 35

som inhämtat yttrande av Svenska seglarförbundet, Svenska kryssarklubben, Sveriges motorbåts union och Svenska vattenskidklubben — Statstjänstemannaförbundet, samtliga lotsdirektörer, Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening, Svenska västkustfiskar­ nas centralförbund, Svenska sydkustfiskarnas centralförbund, Svenska ost­ kustfiskarnas centralförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sjöassuradörernas förening, Sveriges ångfartygs assurans förening, dispaschören i Stockholm, Svenska hamnförbundet, styrelsen för Sveriges advokat­ samfund, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare. Nä­ ringslivets trafikdelegation, som beretts tillfälle att yttra sig över betänkan­ det, har i ärendet upprättat en promemoria, som åberopats av Kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, handelskamrarna i Gävle och Karlstad samt Östergötlands och Södermanlands handels­ kammare och Gotlands handelskammare. Frågan om redareansvarets begränsning har under våren 1963 varit före­ mål för överläggningar mellan berörda departement i Sverige, Danmark, Finland och Norge. I enlighet med vad därvid överenskommits har efter be­ slut av Kungl. Maj :t den 5 juni 1963 vårt land liksom nämnda länder sagt upp 1924 års Brysselkonvention till upphörande den 1 juli 1964. Jag anhåller nu att få upptaga frågan om ändrade regler om redarean­ svarets begränsning till behandling.

Konventioner

Sjörätten innehåller olika grupper av regler, som syftar till att utjämna och fördela de ekonomiska följderna av inträffad skada. Bland dessa regler intar bestämmelserna om begränsning av redarens ansvar en central plats. Regler om ansvarsbegränsning återfinnes i praktiskt taget alla sjörätts­ liga system. Under skilda tider och i skilda länder har framförts olika mo­ tiveringar för detta rättsinstitut. För Sveriges del har i motiven till 1891 års sjölag uttalats, att den som bedriver en med så stor risk förenad näring som sjöfarten bör sättas i tillfälle att åtminstone i någon mån beräkna, vad han riskerar. Enligt senare nordisk doktrin utgöres den rättspolitiska grunden för ansvarsbegränsningen av önskemålet att befria redaren från ansvarighet för katastrofrisker, som han icke rimligen kan täcka genom försäkring. Skilda sjörättsordningar har under tidernas lopp uppvisat betydande in­ bördes olikheter både i fråga om bestämmandet av de slag av fordringar, som faller inom området för ansvarsbegränsningen, och beträffande sättet för begränsningens genomförande. Ursprungligen kom begränsningsområdet jämlikt engelsk rätt att omfatta endast de för sjöfarten centrala risker­ na, medan de kontinentala sjölagarna tillät begränsning med avseende på ett större antal slag av fordringar. Vad angår sättet för begränsningens genom­

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 19(it

förande uppkom tre olika huvudmetoder, nämligen det engelska systemet, abandonsystemet och exekutionssystemet. De två förstnämnda byggde på en personlig ansvarighet för redaren. Det engelska systemet lät redaren be­ gränsa denna ansvarighet till ett visst antal pund för ton av fartygets dräk­ tighet (pundregeln). Abandonsystemet, som var förhärskande i den romans­ ka rättskretsen, innebar att redaren ägde frigöra sig från ansvarigheten ge­ nom att till borgenärerna överlämna sjöförmögenheten, d. v. s. fartyg och frakt. Enligt exekutionssystemet, som gällde i Tyskland och Norden, var redaren icke personligen ansvarig utan häftade endast med sjöförinögenheten. Detta system låg till grund för 1891 års svenska sjölag. Det engelska systemet tog sikte på de begränsningsbara förpliktelser som uppkommit på grund av en och samma händelse. Om flera olyckshändelser skedde beträffande fartyget, kunde redaren sålunda få utgiva begränsnings­ beloppet flera gånger. Enligt abandon- och exekutionssystemen avsåg be­ gränsningen i princip de begränsningsbara förpliktelser till vilka fartyget under alla sina resor givit upphov. Pundregeln var baserad på ett uppskattat generellt värde av fartyg i gott skick vid den tid då lagstiftningen genom­ fördes. Det fartygsvärde, som enligt abandon- och exekutionssystemen låg till grund för beräkningen av ansvarighetsgränsen, var värdet efter olyckan. Olikheterna mellan de skilda rättssystemen medförde betydande prak­ tiska olägenheter för sjöfartsnäringen. I slutet på förra århundradet fram­ trädde allt starkare krav på en unifiering av reglerna om ansvarsbegräns­ ningen. År 1897 bildades en särskild internationell sammanslutning för sjörättsfrågor, Comité Maritime International (CMI). Arbetet framför allt inom denna organisation ledde till att en internationell konvention rörande fast­ ställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användes till fart i öppen sjö, antogs på en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel år 1924. Konventionen inne­ bar en kompromiss mellan engelsk och kontinental uppfattning såväl i frå­ ga om tillämpningsområdet för begränsningsreglerna som rörande sättet för begränsningens genomförande. Begränsningsområdet blev minskat i förhål­ lande till vad som gällde enligt de kontinentala systemen. Beträffande sät­ tet för begränsningens genomförande föreskrevs, att begränsningen skulle avse förpliktelser som uppkommit på grund av en och samma händelse och att personlig ansvarighet skulle gälla för redaren i förening med rätt för honom att beträffande ansvarighet för egendomsskador välja mellan be­ gränsning till värdet av sjöförmögenheten, varvid fartygets värde efter olyc­ kan utgjorde beräkningsgrund, eller begränsning till ett belopp, beräknat efter visst antal engelska guldpund för ton av fartygets dräktighet. Vad an­ gick personskador skulle oberoende av sjöförmögenheten inträda en ytter­ ligare ansvarighet intill visst antal engelska guldpund för ton av fartygets dräktighet. I Sverige utfärdades år 1928 en på 1924 års konvention grundad lagstift­

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964 37

ning. Reglerna i ämnet intogs i 10 kap. sjölagen. Ikraftträdandet av lagstift­ ningen —- vilken tillkommit under nordiskt lagsamarbete — gjordes bero­ ende av Kungl. Maj:ts förordnande och som ett villkor för sädant förordnan­ de ansågs böra gälla att ett större antal av de makter, med vilka vi stod i be­ röring i sjöfartshänseende, tillträdde konventionen. Vårt land ratificerade konventionen först år 1938 och lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1939. Bland de mera betydande sjöfartsländerna har, förutom de nordiska staterna, endast Belgien, Frankrike och Spanien anslutit sig till konventio­ nen. Utanför densamma står således bl. a. U. S. A., Storbritannien, Västtysk­ land, Nederländerna, Italien, Grekland och Japan samt de s. k. flags of convenience-länderna. Den ringa anslutningen till 1924 års konvention föranledde GMI att i slu­ tet av 1940-talet gripa sig an med arbetet på en ny konvention rörande re­ dareansvarets begränsning. På en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel år 1957 antogs en internationell konvention angående begränsningen av an­ svarigheten för ägare av fartyg, som användes till fartyg i öppen sjö. Den un­ dertecknades av sjutton stater, däribland Sverige, Belgien, Brasilien, Canada, Danmark, Finland, Frankrike, Indien, Italien, Nederländerna, Norge, Po­ len, Spanien och Västtyskland. Den nya konventionen innebär, i jämförelse med 1924 års konvention, att begränsningsområdet minskas samt att möjligheten att lägga sjöförmögen­ hetens värde till grund för beräkningen av ansvarighetsgränsen bortfaller. Beräkningen skall ske efter viss kvantitet guld för ton av fartygets dräktig­ het. Ansvarighetsgränsen ligger beträffande sakskador på en obetydligt hög­ re nivå än enligt 1924 års konvention men har väsentligt höjts i fråga om personskador. Vidare medför 1957 års konvention ökade möjligheter för re­ daren att förhindra att hans fartyg göres till föremål för handräckning flera gånger och i olika länder till säkerhet för fordringar, härrörande från en och samma händelse.

1957 års konvention skall ratificeras och träder i kraft sex månader efter den dag då deposition skett av minst tio ratifikationsinstrument, av vilka minst fem skall härröra från stater som var för sig har ett tonnage av en miljon bruttoton eller däröver. Konventionen har ratificerats av Frankrike, Ghana, Spanien och Storbritannien samt föranlett lagstiftning i sistnämnda land. Till fullföljande av syftet att övergå till den nya konventionens regel­ system har Sverige såsom tidigare anförts efter beslut av Kungl. Maj :t den 5 juni 1963 sagt upp 1924 års Brysselkonvention till upphörande den

1 juli 1964.

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

Sjölagens bestämmelser

Enligt 7 § sjölagen svarar fartygets redare, där ej annorlunda stadgas i sjölagen, personligen och utan begränsning för de förpliktelser, som han själv eller genom annan ingår eller ådrager sig med avseende på far­ tyget. Reglerna om redares ansvar för skada framgår förutom av allmän lag av 8 § sjölagen. Enligt detta stadgande är redaren ansvarig för skada, som åstadkommes av befälhavare, någon av besättningen eller lots genom fel eller försummelse i tjänsten. Detsamma gäller, om eljest skada åstad­ kommes av någon som, utan att tillhöra besättningen, på grund av redares eller befälhavares uppdrag utför arbete i fartygets tjänst. Regler som begränsar redarens sålunda fastslagna ansvar är intagna i

10 kap. sjölagen. I 254 § angives de olika slag av gäld, beträffande vilka redare åtnjuter rätt till ansvarsbegränsning. Så är fallet i fråga om: 1. ersättning för skada å befälhavaren, någon av besättningen, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, å fartygets passagerare, å last, som avlämnats till befälhavaren för befordring, samt å ombordvarande gods av vad slag det vara må; 2. ersättning som eljest, på annan grund än avtal, skall ut­ gå för skada, tillfogad person eller egendom till sjöss eller på land genom fel eller försummelse av någon, som utför arbete i fartygets tjänst; 3. ersättning för skada, som härrör därav, att ett avtal, till följd av fel eller försummelse av nautisk art, icke blivit behörigen fullgjort; 4. förpliktelse, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller ofullstän­ diga uppgifter; 5. förpliktelse att, när fartyg förolyckats, avlägsna vraket och förpliktelser, som sammanhänger med denna; 6. bärgarlön; 7. bidrag till gäldande av gemensamt haveri; 8. förpliktelse, som grundar sig därpå, att befälhavaren utom fartygets hemort slutit avtal eller träffat annan åtgärd med hänsyn till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättan­ de kräves, utan så är att behovet härrör av att fartygets proviantering eller utrustning i övrigt vid resans början varit otillräcklig eller bristfällig eller ock redaren till åtgärden givit särskilt bemyndigande eller godkännande. Begränsningen gäller dock ej förpliktelse, som grundar sig på tjänste­ avtal med besättningen eller andra å fartyget anställda personer. Den avser ej heller ersättning på grund av fel eller försummelse av redaren själv, med mindre denne övertagit fartygets förande och felet eller för­ summelsen är av nautisk art. Enligt 255 och 257 §§ bestämmes ansvarighetsgränsen till ett belopp motsvarande fartygets värde efter den ansvarighetsgrundande händelsen med tillägg av dels tio procent av värdet vid resans början dels ersättning eller haveribidrag i anledning av skador, som uppkommit å fartyget efter resans början och blivit avhjälpta (fartvgsvärderegeln). I de viktigaste be-

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964 39

gränsningsfallen, (i. v. s. fallen under 1—5 i 254 §, äger emellertid redaren enligt 255 § åberopa eu alternativ gräns, beräknad efter 145 kronor (mot­ svarande 8 engelska pund) i guld för ton av fartygets dräktighet (pundregeln). Har personskada uppstått höjes ansvarighetsgränsen med ytter­ ligare 145 kronor för ton av fartygets dräktighet. Detta helopp är avsett enbart för att täcka personfordringar. I 255 § sista stycket har införts en reciprocitetsregel av innehåll att guldansvarigheten icke skall gälla med mindre detta följer av fördrag med främmande stat och denna stat genomfört motsvarande beräkning till förmån för svenska fordringsägare.

256 § innehåller utförliga bestämmelser om hur fartygets värde skall beräknas. Enligt 258 § skall med dräktighet förstås nettodräktigheten, för maskin­ drivet fartyg ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av netto­ dräktigheten dragits från bruttodräktigheten. I 259 § gives föreskrifter angående fördelning av ansvarighetsbeloppet, då flera fordringar, som härrör av en och samma olyckshändelse eller flera i samband med varandra stående olyckshändelser, konkurrerar om betalning. Enligt första stycket är huvudregeln att fordringarna skall njuta betalning jämte varandra ur ett gemensamt ansvarighetsbelopp efter den förmånsrätt som må vara förenad med stadgad sjöpanträtt. Be­ träffande ersättning för skada å person stadgas i andra stycket, att ford­ ringarna skall jämte varandra njuta betalning ur det särskilda ansvarig­ hetsbelopp som är föreskrivet för sådana fordringar. Förslår ej detta, skall borgenärerna för återstoden njuta betalning jämte övriga borgenärer en­ ligt vad som gäller för dessa. Enligt 260 § åligger det redare, som vill åtnjuta begränsning av ansva­ righeten, att styrka fartygets värde vid de avgörande tidpunkterna, stor­ leken av eventuell ersättning, med vilken fartygets värde skall ökas, samt fartygets dräktighet.

261 § innehåller bestämmelser om särskilt förfarande för beräkning av det belopp, vartill redareansvaret är begränsat, eller för beloppets fördel­ ning, s. k. dispasch. Sålunda föreskrives, att vid tvist härom saken må hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i fartygets hem­ ort eller där dispasch för den orten vanligt upprättas. Det åligger dispaschören att genom kungörelse, som tre gånger införes i allmänna tidningarna samt i annan tidning, genom vilken offentliggörande på ändamålsenligaste sätt kan ske, anmana dem som saken angår att inom viss förelagd tid skriftligen bevaka sin rätt och ingiva de handlingar som de vill åberopa. Kostnaden för sådan dispasch är redaren skyldig ersätta, med mindre bor­ genär utan skälig orsak hänskjutit saken eller föranlett dess hänskjutande till dispaschör. I 262 § första punkten sjölagen stadgas att, om redare till befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken an-

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

svårigheten är begränsad, ställt säkerhet för fulla ansvarsbeloppet, säker­ heten må av honom åberopas jämväl till hans fredande mot samtliga övriga borgenärer, vilkas betalningsrätt är inskränkt till samma ansvarsbelopp. Vidare föreskrives att envar sådan borgenär äger begära förklaring att säkerheten avser även hans fordran. Andra punkten innehåller föreskrift av innebörd att, om säkerhet har ställts för lägre belopp eller om särskild säkerhet är ställd för envar av flera fordringar, verkan därav i nu an­ givna hänseenden skall, där parterna ej åsämjas, bedömas efter omstän­ digheterna, med iakttagande likväl av att säkerhet utöver fulla ansvars­ beloppet ej må krävas. Enligt 263 § första stycket gäller, för det fall att redaren har utbetalat vad som enligt bestämmelserna i 10 kap. sjölagen om begränsning av an­ svarigheten ålåg honom att utgiva och annan borgenär sedan visar sig äga lika eller bättre rätt till betalningen, att redaren dock icke skall vara vi­ dare betalningsskyldig, om det må antagas, att han när betalningen erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dom eller dispasch, när den­ na meddelades icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning kunnat få kunskap om den andres fordran. Enligt andra stycket skall borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan, svara därmed för den andres fordran, om han ägde kunskap om fordran, när han erhöll betalningen. I 264 § gives vissa bestämmelser om anstånd med verkställighet i avbidan på försäljning av fartyget. Enligt 265 § skall vad i 10 kap. är stadgat äga tillämpning jämväl beträf­ fande underbortfraktare av ett fartyg, den, till vilken fartygs ägare överlåtit fartyget att nyttja det till sjöfart för egen räkning eller fartygs ägare, som ej är redare.

266 § innehåller en retorsionsregel av innehåll att, om i främmande stats lag ar för svenskt fartyg givna strängare ansvarighetsregler än i

10 kap. sjölagen stadgas, Kungl. Maj :t äger förordna att motsvarande regler skall tillämpas här i riket för fartyg som hör hemma i den främ­ mande staten. Enligt 323 § första stycket skall beträffande rådhusrätts behörighet att upptaga tvistemål enligt sjölagen i tillämpliga delar gälla vad är stadgat an­ gående laga domstol i tvistemål i allmänhet. Talan må även väckas vid råd­ husrätten i den ort, där fartyget finnes. Om rådhusrätt ej finnes i ort där svaranden må sökas enligt vad sålunda är föreskrivet, äger käranden in­ stämma tvisten till den rådhusrätt, som är närmast den orten. Andra styc­ ket innehåller föreskrift att, om i ett fartyg är flera redare, fartygets hemort skall anses som rederiets hemvist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 19(>i 41

Allmän motivering

1957 års Brysselkonvention Såsom tidigare anförts avses 1924 års Brysselkonvention bli ersatt av en den 10 oktober 1957 i Bryssel antagen konvention angående begräns­ ningen av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användes till fart i öppen sjö. Texten till konventionen torde jämte svensk översättning få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende (bilaga B)1. Den nya konventionen skil­ jer sig från 1924 års konvention i flera avseenden. När det gäller begränsningsområdet har sålunda en väsentlig inskränkning gjorts beträffande de krav gentemot vilka redaren kan åbe­ ropa begränsningsrätt (jfr sjölagen 254 § första stycket). Redaren kan inte längre begränsa sitt ansvar för skada, som härrör därav att ett avtal till följd av fel eller försummelse av nautisk art, icke blivit behörigen fullgjort (jfr punkt 3), förpliktelse som grundar sig på att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter (jfr punkt 4), bärgarlön (jfr punkt 6), bidrag till gäldande av gemensamt haveri (jfr punkt 7) samt förpliktelse som befälhavaren har ådragit redaren i kraft av sin le­ gala fullmakt (jfr punkt 8). I fråga om ansvarighetsgränsen föreligger betydande avvi­ kelser. Sålunda bortfaller möjligheten att lägga sjöförmögenhetens värde till grund för beräkningen av ansvarighetsgränsen. Beräkningen skall ske efter viss kvantitet guld för ton av fartygets dräktighet. Det engelska sy­ stemet har sålunda i betydande mån segrat över de tidigare kontinentala uppfattningarna. Ansvarighetsgränsen ligger beträffande sakskador på en obetydligt högre nivå än enligt 1924 års konvention men har väsentligt höjts i fråga om personskador. Begränsningbeloppen angives (artikel 3 (1)) i visst antal francs för ton av fartygets dräktighet. Uttrycket »francs» betecknar i konventionen en guldmängd — motsvarande den s. k. Poincaréfrancen — om 65 1/2 milli­ gram med finheten 900 tusendelar. Francen avser alltså icke något na­ tionellt mynt utan tjänstgör enbart såsom räkneenhet. Omräkning till na­ tionell valuta får icke ske generellt utan skall göras i varje särskilt begränsningsfall. Genom denna anordning har man sökt att såvitt möjligt ernå garanti för en gemensam och fast värdegräns, som icke paverkas av valutafluktuationer. I 1957 års konvention stadgas, i principiell överensstämmelse med 1924 års konvention, skilda ansvarighetsgränser för det fall, att endast egendomsskada uppkommit, och det fall att personskada, enbart eller i för­ ening med egendomsskada, uppstått. Om endast egendomsskada föreligger, uppgår den begränsade ansvarigheten till ett belopp beräknat efter 1 000

1 Då konventionstexten fogats till propositionen, har denna bilaga uteslutits.

2t Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 35

42 Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

francs för ton av fartygets dräktighet. I fall av personskada, enbart eller i förening med egendomsskada, beräknas den begränsade ansvarigheten efter

3 100 francs för ton av fartygets dräktighet. Vid fastställandet av ansvarighetsgränsen skall dock dräktigheten av ett fartyg om mindre än 300 ton an­ ses vara 300 ton (artikel 3 (5)). Genom sistnämnda regel har ansvarigheten

1 fråga om mindre fartyg avsevärt höjts i förhållande till 1924 års konven­ tion, som icke föreskriver någon minimigräns. Till frågan om småfartygens ansvarighet återkommer jag i det följande. Om såväl egendomsskada som personskada uppkommit, skall ett belopp av 2 100 francs för ton användas enbart för att täcka personskador och återstoden, 1 000 francs för ton, an­ vändas för att efter proportionell fördelning tillgodose återstoden av person­ fordringarna och egendomsfordringarna. I förhållande till 1924 års konvention medför den nya konventionen vi­ dare ökade möjligheter för redaren att förhindra, att hans fartyg göres till föremål för handräckning flera gånger och i olika länder till sä­ kerhet för fordringar härrörande från en och samma händelse. Härtill åter­ kommer jag i det följande.

1957 års konvention grundar sig på principen att konventionsstaterna skall i internationellt privaträttsligt hänseende tillämpa 1 e x f o r i (se artikel 7). Fördragsslutande stat har emellertid rätt att utesluta ickefördragsslutande stat från de förmåner som tillförsäkrats genom konven­ tionen.

1957 års konvention överlämnar åt den nationella rätten att reglera vissa frågor. Vad först beträffar småfartygen, d. v. s. fartyg, vars dräktighet understiger 300 ton, äger fördragsslutande stat enligt punkt

2 b i signaturprotokollet förbehålla sig rätten att meddela regler som avviker från den förut nämnda konventionsregeln att dräktigheten av ett fartyg om mindre än 300 ton vid bestämmande av ansvarighetsgränsen skall anses vara 300 ton. Enligt artikel 8 i konventionen förbehåller sig vidare envar fördragsslutande stat att bestämma, huruvida andra fartyg än som användes i öppen sjö skall jämställas med sådana fartyg. I mot­ sats till 1924 års konvention saknas vidare bestämmelser, huruvida kon­ ventionen äger tillämpning på krigsfartyg. Beträffande skada på hamn­ anläggningar och liknande anordningar samt skyldigheten att avlägsna förolyckat fartyg stadgas i artikel 1 (1) c i konventionen rätt till an­ svarsbegränsning men enligt punkt 2 (a) i det till konventionen fogade signaturprotokollet äger fördragsslutande stat att förbehålla sig rätt att utesluta tillämpning av dessa stadganden. Artikel 1 (4) b i konventionen överlåter åt varje konventionsstats lagstiftning att för fall, då dess lag­ stiftning reglerar tjänsteavtalet mellan fartygsägaren och anställda om­ bord, jämväl avgöra i vad mån fartygsägarens ansvarighet på grund av skada, som åsamkats en anställd, skall vara underkastad begränsning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964 43

Sjölagskommitténs förslag När det gäller frågan om vårt land skall ratificera 1957 års Brysselkonvention framhåller sjölagskommittén, alt det på grund av sjöfarts­ näringens internationella karaktär är av stor betydelse, att en så vidsträckt internationell enhetlighet som möjligt uppnås på förevarande område. Mot konventionens materiella innehåll torde från svensk synpunkt icke kunna resas några mera vägande invändningar. Konventionen innebär tvärtom viktiga förbättringar. Särskilt framstår en höjning av ansvarighetsgränsen för personskador såsom i hög grad önskvärd. Kommittén konstaterar, att uttryckt i pappersvaluta ansvarighetsgränsen blir 343 kronor 16 öre för ton i fall av enbart egendomsskada och 1 063 kronor 80 öre för ton i fall då personskada inträffat, samt anför: Det belopp, som i 1957 års konvention upptagits med avseende å enbart egendomsskada (1 000 francs = 343 kronor 16 öre) svarar värdemässigt i stort sett mot det för enahanda fall i 1924 års konvention stadgade beloppet åtta guldpund (efter nu gällande kurs 341 kronor 1 öre). Om endast per­ sonskada uppkommit, innebär 1957 års konvention att ansvarighetsgränsen höjes från sexton guldpund (682 kronor 1 öre) till 3 100 francs (1 063 kronor 80 öre). Har såväl personskada som egendomsskada uppstått, höjes ansvarighetsgränsen likaledes från sexton guldpund (682 kronor

1 öre) till 3 100 francs (1 063 kronor 80 öre). I sistnämnda fall skall ett belopp av 2 100 francs (720 kronor 64 öre) för ton användas enbart för täckande av personskador och återstoden, 1 000 francs (343 kronor 16 öre) för ton användas för tillgodoseende, efter proportionell fördelning, av kvar­ stående personfordringar och av egendomsfordringarna; motsvarande be­ lopp enligt 1924 års konvention utgör åtta guldpund (341 kronor 1 öre) för täckning av enbart personfordringar samt enahanda belopp för till­ godoseende av kvarstående personfordringar och av egendomsfordringarna.

Kommittén framhåller, att den nya konventionen såvitt angår ansvarig­ hetsgränsen för enbart egendomsskada inte innebär någon väsentlig änd­ ring i förhållande till 1924 års konvention. För det fall att blott person­ skada har uppstått, medför den nya konventionen däremot att ansvarighets­ gränsen höjes med något över 56 procent. Har såväl personskada som egendomsskada uppkommit, ökas den andel av begränsningsbeloppet som är avsedd för att täcka personfordringarna med något över 111 procent, varemot den andel som står till förfogande för att tillgodose återstående personfordringar samt egendomsfordringarna förblir i stort sett oför­ ändrad. Kommittén anser att med en så jämförelsevis hög ansvarighetsgräns för personskador begränsning av personfordringar knappast kommer i fråga annat än vid stora katastrofer. Kommittén påpekar alt man ansett att det endast är i dylika sammanhang som skälen för ansvarighetsbegränsning väger tyngre än det starka sociala intresset av att personskador fullt ersättes. Eftersom katastrofer av den omfattning, varom här är fråga, säl­

44 Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196b

lan inträffar och då redaren i betydande omfattning äger friskriva sig från ansvarighet för skada som åsamkas passagerare, har höjningen av ansvarighetsgränsen för personskador bedömts icke komma att få någon nämnvärd inverkan på redarnas utgifter för ansvarighetsförsäkring. På grund av det anförda anser kommittén, att 1957 års Brysselkonvention bör ratificeras av Sverige, under förutsättning att övriga nordiska länder vidtager samma åtgärd. Kommittén har utarbetat de förslag till änd­ ringar i bl. a. 10 kap. sjölagen som föranleds av en anslutning till konven­ tionens bestämmelser. Beträffande principen att konventionsstaterna skall tillämpa lex fori och bestämmelsen i konventionens artikel 7 att fördragsslutande stat har rätt att utesluta icke-fördragsslutande stat och sådana personer, som saknar viss angiven anknytning till fördragsslutande stat, från en på konventionen grun­ dad lagstiftning uttalar kommittén, att med hänsyn till önskvärdheten av enhetlighet, enkelhet och reda anledning saknas att utnyttja de angivna möjligheterna till undantag från lagstiftningens tillämpningsområde. Kom­ mittéförslagets bestämmelser är därför i princip generellt tillämpliga i be­ rörda avseenden. Emellertid framhåller kommittén, att reglerna i 10 kap. sjölagen kan leda till att främmande fartyg av svensk myndighet erhåller en förmån­ ligare behandling än som i motsvarande situation kommer ett svenskt far­ tyg till del i det främmande fartygets hemland. Dylika fall kan uppkomma främst i fråga om fartyg hemmahörande i stat, som icke biträtt konven­ tionen, men även beträffande fartyg hemmahörande i stat, som biträtt konventionen men därvid gjort förbehåll enligt punkterna 2 (a) och (b) i slutprotokollet. Kommittén anser det lämpligt att — i principiell överens­ stämmelse med 266 § sjölagen —- en möjlighet hålles öppen att före­ skriva undantag för dessa fall. Kommittén föreslår därför att Kungl. Maj :t skall äga förordna att i stället för bestämmelserna i 10 kap. sjö­ lagen andra regler skall här i riket tillämpas i fråga om fartyg hemma­ hörande i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll anslutit sig till 1957 års konvention. I

I fråga om ansvarigheten för småfartygen framhåller kommit­ tén, att gruppen fartyg under 300 ton omfattar ett mycket stort antal far­ tyg av skilda typer. Här återfinnes praktiskt taget alla fiskefartyg och bogserbåtar samt flertalet motorseglare. Till denna kategori hör därjämte exempelvis vissa maskindrivna lastfartyg och passagerarfartyg samt lust­ fartyg. Kommittén uttalar att dessa fartygs redare eller ägare ofta represen­ terar en jämförelsevis ringa ekonomisk bärkraft, och att det från denna synpunkt framstar sasom mindre tilltalande att i överensstämmelse med konventionen behandla alla ifrågavarande fartyg som om de hade en dräk­ tighet av 300 ton. Å andra sidan måste beaktas, att även de små fartygen

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är l!K>i 45

kan åstadkomma mycket betydande skador. Det är angeläget, att ansvarighetsgränsen icke sättes så lågt, alt därigenom skadeståndets funktion blir i väsentlig mån overksam. Särskilt gäller detta i fråga om personskador. Kommittén anser, alt konventionen i princip bör följas så\itt angår peisonskada, oavsett huruvida skadan orsakas av fartyg, som användes till personbefordran, eller av annat fartyg, men att beträffande egendomsskada en lägre ansvarighetsgräns är rimlig ocli lämplig. Med avseende när­ mast på egendomsskada föreslår kommittén därför en reduktionsregel av innebörd, att fartyg, vars dräktighet understiger 150 ton, likställes med fartyg om 150 ton samt att för fartyg med en dräktighet från 150 upp till

300 ton det verkliga tontalet lägges till grund för ansvarighetsgränsens beräkning. Förslaget förutsätter att vårt land utnyttjar den i punkt 2 (b) i signaturprotokollet angivna reservationsmöjligheten. Den regel angående ansvarighetsgränserna som kommittén föreslår in­ nebär sålunda, att redaren svarar till ett belopp beräknat efter 1 000 francs för ton av fartygets dräktighet, dock minst 150 000 francs, samt att ansvarighetsgränsen, då personskada inträffat, höjes i vad avser sådan ska­ da med 2 100 francs för ton, dock med minst 630 000 francs. Sistnämnda re­ gel är tillämplig, vare sig jämväl egendomsskada uppkommit eller ej. Kommittén framhåller, att beloppet 150 000 francs samtidigt som det beträffande fartyg om högst 150 ton angiver redarens maximala ansvarig­ het för egendomsskada utgör ett minimibelopp i den meningen att fartyg under 150 ton behandlas som om deras dräktighet uppgick till 150 ton. För fartyg mellan 150 och 300 ton lägges det verkliga tontalet till grund. I fall av personskada, enbart eller i förening med egendomsskada, upp­ går den begränsade ansvarigheten till ett på nyss angivet sätt beräk­ nat belopp (1 000 francs för ton, dock minst 150 000 francs) med tillägg av ett konstant belopp om 630 000 francs (300 ton X 2 100 francs). Kommittén påpekar, att även detta tillägg kan sägas utgöra ett minimi­ belopp, ty i avseende å detsamma behandlas varje fartyg — i överens­ stämmelse med artikel 3 (5) i konventionen — såsom om dess dräktighet uppgick till 300 ton. Den omständigheten att enligt förslaget tillägget för personskada skall läggas ovanpå ett belopp, beräknat med tillämpning av den närmast med tanke på fall av enbart egendomsskada konstruerade reduktionsregeln, medför emellertid att, oaktat tillägget beräknas i enlig­ het med konventionen, en sänkning av ansvarighetsgränsen i förhållande till konventionen inträder även i fall då personskada uppkommit. Kom­ mittén anför ett par exempel för att belysa förslagets verkningar beträf­ fande småfartygen.

För ett fartyg i storleksgrupp högst 150 ton föreligger, i fall då endast egendomsskada uppkommit, en ansvarighetsgräns om 150 000 francs (51 474 kronor). Om personskada — enbart eller i förening med egen­ domsskada — har uppstått, höjes den sålunda angivna ansvarighetsgrän­ sen med det för personskada stadgade tillägget 630 000 francs (216 190

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1961

kronor 80 öre) till 780 000 francs (267 664 kronor 80 öre). En tillämpning av artikel 3 (5) i konventionen, utan den i förslaget upptagna reduk” tionsregeln, skulle ha medfört en ansvarighetsgräns i fall av allenast egendomsskada om 300 000 francs (102 948 kronor) och i fall av personskada om 930 000 francs (319 138 kronor 80 öre). Förslaget innebär sålunda att i förhållande till konventionen ansvarigheten minskas för enbart egendomsskada med (102 948 — 51 474 =) 51 474 kronor eller 50 procent och i fall av personskada med (319 138:80 — 267 664:80 =) 51 474 kronor eller ungefär 16,1 procent. För ett fartyg 0111 ^00 ton ligger enligt förslaget ansvarighetsgränsen beträffande allenast egendomsskada vid 200 000 francs (68 632 kronor) och beträffande personskada — enbart eller i förening med egendoms­ skada — vid 830 000 francs (förutnämnda belopp om 200 000 francs + det för personskada stadgade tillägget 630 000 francs) = 284 822 kronor 80 öre. Motsvarande siffror enligt konventionens reglering för småfartygen skulle, om ej förslagets reduktionsregel upptoges, utgöra vid allenast egendoms­ skada 300 000 francs (102 948 kronor) och, i fall av personskada, sagda belopp ökat med tillägget 630 000 francs eller tillhopa 930 000 francs (319 138 kronor 80 öre). Minskningen i jämförelse med konventionen upp­ går i fall av enbart egendomsskada till (102 948 — 68 632 =) 34 316 kro­ nor eller 33,33 procent och i fall av personskada till (319 138:80 —

284 822: 80 =) 34 316 kronor eller omkring 10,8 procent. Ett fartyg om 250 ton får enligt förslaget eu ansvarighetsgräns, som i fall av endast egendomsskada uppgår till 250 000 francs (85 790 kronor) och i fall av personskada — enbart eller i förening med egendomsskada — till 880 000 francs (förutnämnda belopp om 250 000 francs -j- det för per­ sonskada stadgade tillägget 630 000 francs) = 301 980 kronor 80 öre. En­ ligt konventionens reglering för småfartygen skulle, om förslagets reduk­ tionsregel ej funnes, motsvarande siffror utgöra vid enbart egendomsskada

300 000 francs (102 948 kronor) och, i fall av personskada, sagda belopp okat med tillägget 630 000 francs eller tillhopa 930 000 francs (319 138 kronor 80 öre). Minskningen av ansvarigheten, jämfört med konventionen, blir vid enbart egendomsskada (102 948 — 85 790 =) 17 158 kronor eller ungefär 16,7 procent och i fall av personskada (319 138:80 _

301 980: 80 =) 17 158 kronor eller c:a 5,4 procent.

Enligt kommittén visar de anförda exemplen, att sänkningen av försla­ gets ansvarighetsgräns i förhållande till konventionens ansvarighetsgräns enligt artikel 3 (5), räknat i absoluta tal, för varje särskilt fartyg blir lika stor, vare sig allenast egendomsskada föreligger eller fråga är om personskada, enbart eller i förening med egendomsskada. Procentuellt sett blir i fall av personskada sänkningen betydligt mindre än då endast egendomsskada uppkommit och överstiger aldrig 16,1 procent; i fall av enbart egendomsskada kan sänkningen uppgå till högst 50 procent. Detta sammanhänger med att enligt förslaget, liksom enligt artikel 3 (5) i kon­ ventionen, tillägget för personskada konstant beräknas på grundval av cn antagen dräktighet om 300 ton och alltid är mer än dubbelt så stort som det belopp, vilket utgör ansvarighetsgränsen vid enbart egendoms­ skada och vilket lägges i botten vid beräknandet av ansvarighetsgränsen i fall av personskada.

Kungl. Maj:Is proposition nr 35 år 106b 47

Kommittén påpekar, att skillnaden mellan törslagets och konventionens ansvarighetsgränser såväl absolut som procentuellt sett är störst for far­ tygen om högst 150 ton. Inom denna grupp är skillnaden oföränderlig, oavsett tontalet. Därefter avtager den med stigande dräktighet för att helt upphöra vid trehundratonsgränsen. Vidare framhåller kommittén, att den minskning av ansvarigheten för personskada, som förslaget i jämförelse med konventionen innebär för fartyg under 300 ton, för det fall att såväl personskada som egendomsskada uppstått, får betydelse endast om det med konventionen överens­ stämmande tillägget 630 000 francs icke förslår till personskadeborgenärernas förnöjande. Skulle endast personskador föreligga, utan att sam­ tidigt skada å egendom uppkommit, medför förslaget i förhållande till konventionen en minskning av ansvarigheten för personskadorna, oaktat det särskilda, för personskador avsedda beloppet 630 000 francs bibehål­ lits oförändrat enligt konventionens regler. Kommittén anför sammanfattningsvis att förslaget för småfartygens vidkommande innebär en lägsta ansvarighetsgräns om 51 474 kronor for egendomsskada och 267 664 kronor 80 öre för personskada. En dylik an­ svarighet kan stundom förefalla betungande för fartygsägaren. Inom kom­ mittén har framförts tanken att i lagstiftningen borde införas en regel enligt vilken ansvarighetsgränsen, om i visst fall synnerliga skäl föran­ leder därtill, skulle kunna av domstol nedsättas under det legala minimi­ beloppet. Kommittén anser det emellertid angeläget, att lagstiftningen i förevarande avseende intager en sträng ståndpunkt. Det bör enligt kom­ mittén ankomma på fartygsägaren att skaffa sig försäkring som täcker an­ svarighetsbeloppen.

Kommittén påpekar att både 1924 års och 1957 års konventioner tar sikte på fartyg som användes i öppen sjö och att möjlighet före­ ligger att jämställa fartyg som användes i inre farvatten med fartyg som användes i öppen sjö. Kommittén erinrar om att det vid 1928 års lag­ stiftning ansågs, att den svenska lagen icke borde göra åtskillnad mellan dessa fartygskategorier, och anser att samma ståndpunkt bör intagas nu.

Beträffande krigsfartyg och andra sådana statens fartyg, som är avsedda uteslutande för offentligt ändamal, påpekar kommittén, att i

1924 års konvention uttryckligen undantagits dessa kategorier av fartyg, medan såväl sjölagen som 1957 års konvention lämnat frågan öppen. Kom­ mittén anser sig heller icke böra framlägga förslag i ämnet.

Kommittén erinrar om att när det gäller skada å hamnanläggninga r och liknande anordningar samt skyldigheten att avlägsna för­ olyckat fartyg fördragsslutande stat har möjlighet att utesluta till-

48 Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

lämpning av konventionens bestämmelser om ansvarighetsbegränsning men anser inte att denna möjlighet bör utnyttjas utan förordar att begränsningsrätt liksom hittills medgives i förevarande avseenden. Kommittén på­ pekar, att de bestämmelser som föreslås härutinnan blir tillämpliga icke blott på svenska utan även på utländska fartyg, beträffande vilka begräns­ ning åberopas inför svensk myndighet. När det gäller främmande stat, som icke bereder svenska fartyg förmånen av en motsvarande begränsningsrätt, hänvisar kommittén till den förut nämnda möjligheten för Kungl. Maj :t att förordna, att i stället för bestämmelserna i sjölagens begränsningskapitel andra regler skall tillämpas här i riket i fråga om fartyg hem­ mahörande i den staten. En förutsättning för dylikt förordnande är att vårt land gör förbehåll enligt 2 (a) i signaturprotokollet.

Beträffande konventionens bestämmelse (artikel 1 (4) (b)), enligt vilken åt varje konventionsstats lagstiftning överlåtes att, i det fall då sagda lagstiftning reglerar tjänsteavtalet mellan fartygsägaren och anställ­ da ombord, jämväl avgöra i vad mån en skada som förorsakats en anställd skall vara underkastad begränsningsrätt, framhåller kommittén att syftet främst är att inom konventionsstaternas krets åt de anställda säkra de förmåner, som lagstiftningen i en rad länder berett dem i hän­ delse av olycksfall i arbetet. Å andra sidan medför den också skyldighet för konventionsstat att åt redare i annan konventionsstat, vars lagstift­ ning reglerar tjänsteavtalet, medgiva den ansvarsbegränsning vartill han enligt det egna landets lagstiftning är berättigad. Kommittén anför vidare:

Enligt svensk internationell privaträtt torde frågan, vilket lands lag som reglerar tjänsteavtalet, få avgöras efter en värdering av de moment som ger avtalet anknytning till olika länder (den s. k. individualiserande metoden). Det är sålunda icke otänkbart att en person, som är anställd om­ bord på svenskt fartyg, anses vara i avseende å sitt tjänsteavtal under­ kastad utländsk lagstiftning, och att en person, anställd å fartyg tillhörigt konventionsstat, bedömes i förevarande hänseende lyda under lagstiftning­ en i en icke-konventionsstat. Jämlikt 254 § 1 sjölagen är ersättning för skada å befälhavaren, någon av besättningen, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, un­ derkastad begränsning. Däremot stadgas i 254 § andra stycket att be­ gränsningen ej gäller förpliktelse som grundar sig på tjänsteavtal med besättningen eller andra å fartyget anställda personer. Sistnämnda be­ stämmelse, som närmast avser löneförmåner och annan dylik gottgörelse på grund av anställning å fartyget, har i praktiken erhållit en alltmer vidsträckt tolkning, så att den kommit att omfatta även sådan skada som avses i 254 § 1 sjölagen. Enligt sjölagskommitténs mening talar vägande sociala skäl för att ansvarighet som avses i artikel 1 (4) (b) undantages från den svenska begränsningslagstiftningens område så långt konventio­ nen det medgiver.

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i 49

På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén eu bestämmelse enligt vilken rätten till ansvarsbegränsning ej gäller ansvarighet på grund av skada som åsamkats befälhavaren eller medlem av besättningen eller lots eller någon hos redaren anställd person, då han befinner sig ombord eller utför arbete i fartygets tjänst. Vidare föreslår kommittén ett undan­ tag från den förut nämnda principen om lex fori, av innehåll, att frågan om ansvarighet för fordran som nu sagts skall avgöras efter den lag, som gäller för tjänsteavtalet, såframt fartyget hör hemma i främmande stat och tjänsteavtalet regleras av lagen i stat ansluten till 1957 års konven­ tion. Kommittén framhåller, att det förra stadgandet blir tillämpligt i fråga om svenska fartyg samt i övrigt för det fall, att svensk lag eller lagen i ett icke-konventionsland äger tillämpning på tjänsteavtalet, och att det senare stadgandet tar sikte på det fall att fartyget hör hemma i främmande stat och tjänsteavtalet regleras av lagen i ett konventionsland.

I enlighet med vad sålunda anförts har kommittén upprättat förslag till lag om ändring i sjölagen in. m. Förslaget jämte motsvarande danska, finska och norska kommittéförslag torde få biläggas detta protokoll (Bi­ laga C).

Remissyttrandena Kommittéförslaget har i huvudsak godtagits av remissorganen. I olika av­ seenden framföres emellertid erinringar mot detaljer i förslaget.

Förslaget om ratificering av 1957 års Brysselkonvention tillstyrkes eller lämnas utan erinran av remissorganen. Från vissa håll anföres emellertid vissa kritiska synpunkter. Sålunda framhåller lagberedningen, att det i våra dagar är föga moti­ verat, att sjöfartsnäringen privilegieras genom begränsning av redarean­ svaret. Sjöfarten framstår icke längre som en exceptionellt riskfylld verk­ samhet, och genom försäkringsväsendets utveckling finns goda möjlighe­ ter att skydda sig genom försäkring. Redarens ansvar torde också tidiga­ re ha ansetts strängare än andra företagares. Redaren svarar nämligen även för skada till följd av underlydandes fel eller försummelse. Med tiden har emellertid sådant ansvar kommit att gälla också på andra områden, även om fullt principalansvar ännu ej finns hos oss. Det förekommer även, att företagare svarar strikt, d. v. s. oberoende av om fel eller försummelse kan påvisas hos ledningen eller någon underlydande. Någon motsvarighet till reglerna om redareansvarets begränsning finns emellertid icke på and­ ra områden. Det synes på tiden, att även sjöfartsnäringen får bära sina kostnader i form av försäkringsavgifter eller på annat sätt. I avbidan på

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

avskaffandet av redareansvarets begränsning bör eftersträvas att så långt möjligt mildra de stötande konsekvenserna därav. I anslutning härtill framhåller lagberedningen, att konventionen i flera hänseenden innefattar en mindre långtgående ansvarsbegränsning än som medgives av vår nu gällande sjölag. Konventionen är därför ett steg i rätt riktning. Då vårt land svårligen kan ställa sig utanför konventionen, tillstyrker lagbered­ ningen, att konventionen ratificeras och lagstiftning genomföres i enlig­ het med konventionens principer. Även i den förut nämnda av Näringslivets trafikdelegation upprättade promemorian ifrågasättes, om motiven för redarens rätt till ansvarighetsbegränsning i dagens läge och med den tekniska utveckling som skett av navigerings- och telehjälpmedlen längre har någon större bärkraft. I pro­ memorian anföres vidare:

Inom svensk skadeståndsrätt liksom inom motsvarande rättsområden i de andra nordiska länderna och världen i övrigt med rättssystem efter europeiska förebilder gäller den principen, att en skadevållare har ett obe­ gränsat ansvar för de ekonomiska konsekvenserna av skadan. Inom sjö­ rätten har man likväl sedan lång tid tillbaka haft regler som syftat till ett begränsat ansvar för redaren med hänsyn bl. a. till att rörelsen förr an­ setts vara av särskilt farlig natur och med tanke på svårigheten för reda­ ren att under resa övervaka fartyget och kontrollera befäl och besättning in. m. Någon stark motivering kan dock numera knappast anföras för att redaren i fråga om sitt ansvar för underlydandes fel eller försummelser skall ställas i annan och förmånligare ställning än andra företagare som driva annan väl så riskfylld näring. Trafikdelegationen vill dock härvid särskilt även framhålla, att skäl kan finnas för att redarens ansvar icke skall vara obegränsat utan bör kunna jämkas i en katastrofsituation. Man skulle sålunda mycket väl kunna tänka sig en generell regel inom svensk skadeståndsrätt, som lade i domstolens hand att i en katastrofsituation ef­ ter omständigheterna jämka ett skadestånd. Sådana regler finnas exem­ pelvis i sjölagen och sjömanslagen för befälhavarens och besättningens personliga ersättningsskyldighet för vållad skada. I

I likhet med lagberedningen anser emellertid trafikdelegationen, att vårt land med hänsyn till den internationella sjöfarten bör ratificera konven­ tionen och inarbeta dess regler i sjölagen. Liknande synpunkter som de av lagberedningen och Näringslivets tra­ fikdelegation anförda uttalas av Stockholms rådhusrätt och Skånes han­ delskammare. Sjöfartsstyrelsen tillstyrker ratificering av konventionen under förutsätt­ ning att de övriga nordiska länderna vidtar samma åtgärd. Stockholms rådhusrätt ifrågasätter däremot, emedan konventionen redan vunnit an­ slutning hos ett flertal av de stora sjöfartsnationerna, om nordisk enhet på området skall behöva utgöra ett oeftergivligt krav för ratificering och lagstiftning. Hovrätten för Västra Sverige uttalar, att fördelen med regler om redare-

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 51

ansvarets begränsning, vilka mera allmänt än de nuvarande accepteras av de stora sjöfarande nationerna, är uppenbar. Denna fördel måste enligt hovrätten köpas till priset av att åtskilligt i konventionen från speciellt svensk synpunkt kan le sig mindre önskvärt. Sveriges advokatsamfund har i stort sett intet att invända mot innehål­ let i konventionen, som enligt advokatsamfundet på vissa punkter har be­ tydande praktiska fördelar. Sålunda framhåller advokatsamfundet, att slopandet av fartygsvärderegeln innebär, att man i fortsättningen undgår besvärliga tvister rörande bestämmandet av fartygets värde. Om — såsom föreslagits — endast tonnageregeln lägges till grund vid beräkningen av begränsningssumman, kommer tvister om fastställandet av denna att före­ komma i betydligt mindre omfattning än vad som nu är fallet. Vidare inne­ bär konventionens regel att bestämma begränsningsbeloppen i så kallade Poincaré-francs eu avgjord förbättring i förhållande till nu gällande reg­ ler, som innebär att begränsning sker omväxlande i guldkronor och papperskronor. Beträffande principen att konventionsstaterna skall tillämpa lex fori och bestämmelsen i artikel 7 att fördragsslutande stat har rätt att utesluta icke-fördragsslutande stat från de förmåner som tillförsäkrats genom kon­ ventionen anför advokatsamfundet emellertid en avvikande mening. Advo­ katsamfundet anser det synnerligen olämpligt att försöka skapa internatio­ nell enhetlighet genom att i konventionen intaga bestämmelser om lex fori, särskilt som denna regel icke står i samklang med modern rättsuppfattning på den internationella privaträttens område. För närvarande torde sålunda ett flertal länder tillämpa flaggans lag för att bestämma redareansvarets begränsning. Advokatsamfundet framhåller, att den moderna sjölagstift­ ningen i Italien (Codice della navigazione den 30 mars 1942) föreskrivit flaggans lag för begränsningen av redareansvaret och att Norges hpyesterett valt flaggans lag med åsidosättande av lex loci (ND 1958: 1). För svensk rätts vidkommande hänvisar advokatsamfundet till att Stockholms rådhus­ rätt tillämpat flaggans lag för redareansvarets begränsning, när det gällde en kollision på internationellt vatten (ND 1958: 445). Efter en helhetsbedömning av konventionens innehåll samt med hänsyn till det stora värdet av en internationell unifiering på detta rättsområde ut­ talar dock advokatsamfundet som sin bestämda uppfattning, att konven­ tionen snarast bör ratificeras av Sverige och att konventionens regler bör läggas till grund för lagstiftning i samarbete med de övriga nordiska län­ derna. Advokatsamfundet påpekar vidare, att kommittén med stöd av artikel 7 andra stycket i konventionen föreslagit, att Kungl. Maj :t skall äga förord­ na att andra regler skall tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande i ickekonventionsstater, medan däremot kommittén icke föreslagit att man i själ­ va lagtexten redan nu inför en ömsesidighetsregel. Advokatsamfundet hän-

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

visar till att i nuvarande 255 § genom lagändring den 27 februari 1953 inta­ gits en ömsesidighetsregel av innebörd att guldvärdeberäkning ej skall ske, med mindre detta följer av fördrag med den främmande staten och denna genomfört motsvarande beräkning till förmån för svenska fordringsägare. Advokatsamfundet anser att samma skäl, som år 1953 motiverade införan­ det av nämnda ömsesidighetsregel, nu talar för att man i lagtexten bestäm­ mer att de nya lagregler som föranledes av konventionen icke skall gälla i förhållande till fordringsägare, som tillhör främmande stater, vilka icke genomfört motsvarande förmåner för svenska fordringsägare.

Vad därefter beträffar de frågor, vilkas reglering i konventionen överläm­ nats åt den nationella rätten, har i olika avseenden delade meningar fram­ kommit under remissbehandlingen. Detta gäller framför allt frågan om begränsningsreglerna beträffande småfartygen. Svenska västkustfiskarnas centralförbund, med vilket övriga fiskareorga­ nisationer instämmer, framhåller att i gruppen fartyg under 300 ton prak­ tiskt taget alla fiskefartyg återfinnes samt att fiskefartygens redare repre­ senterar en mindre ekonomisk bärkraft i jämförelse med redarna för de större fartygen. De förhöjda ansvarsbeloppen kommer därför enligt förbun­ det att medföra vissa ekonomiska påfrestningar för det svenska fiskets ut­ övare. Förbundet anför emellertid följande.

Av sociala skäl vill vi icke motsätta oss den kraftigt förhöjda gränsen i fråga om personskador. Möjlighet synes föreligga att till överkomliga pre­ mier arrangera en effektiv ansvarighetsförsäkring för personskada för de svenska fiskefartygen. Vi är däremot tveksamma beträffande 150 tonsgrän­ sen för egendomsskada. Vissa skäl kan tala för en lägre gräns. Vi är emel­ lertid fullt på det klara med att en rätt för småfartyg att begränsa efter verkligt tonnage kan ge upphov till stötande resultat. Med hänsyn härtill och då vi ej önskar bryta den nordiska rättsenheten, kan vi för vår del god­ känna 150 tonsgränsen. Vi vill särskilt framhålla att vi vid vårt ställnings­ tagande i denna del har tagit stor hänsyn till att det norska fiskets organi­ sationer och assuradörer godkänt den norska kommitténs regler av motsva­ rande innehåll samt att de ömsesidiga sjöförsäkringsbolag på den svenska västkusten där huvudparten av västkustens fiskefartyg är försäkrade, för sin del vid ett sammanträde i Göteborg den 23 oktober 1961 beslutat godta­ ga kommitténs förslag till nya ansvarsbelopp. Det kan här tillfogas att kaskoförsäkringsvillkoren för fiskefartygen kommer att överses i belysning av kommittéförslaget. En annan mening uttalas av hovrätten för Västra Sverige, som framhål­ ler, att den lindring i jämförelse med konventionens regel som föreslagits beträffande småfartygens ansvarighet berör icke blott nyttosjöfarten utan även praktiskt taget all nöjesfart. Hovrätten anser inte, att några övertygan­ de rättspolitiska grunder kan anföras för en så långtgående ansvarsbegräns­ ning som den föreslagna, och påpekar att begränsningsbeloppet vid egen­ domsskada i svenskt mynt uppgår till något över 100 000 kronor, om 300-

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 dr lHG't 515

lonsgränsen lagges till grund, och till något över 50 000 kronor, om 150tonsgränsen lågges till grund. Hovrätten anför vidare: I varje fall det senare beloppet förefaller helt otillräckligt med tanke på de stora skador som racerbåtar och liknande nöjesfarkoster kan åstadkom­ ma. För ägare till sådana farkoster skulle väl eu ansvarighet som båtägare summamässigt jämförbar med den invanda ansvarigheten som bilägare fö­ refalla tämligen naturlig. Några svårigheter att lösa ansvarsproblemen försäkringsvägen kan inte heller antas föreligga. När kommittén ändå velat begagna möjligheten att gynna småfartygen mera än konventionen gör, tor­ de detta bottna i hänsyn till den yrkesmässiga småsjöfarten, särskilt fisket. Att konventionen och även den föreslagna lagtexten hela tiden har den yr­ kesmässiga sjöfarten i sikte framgår av flera bestämmelser. Särskilt må erinras om 261 § första st., enligt vilket redarens förmån av begränsningen utsträckes till fartygets ägare eller befraktare eller den som i redares ställe handhar fartygets drift. Tillämpad på nöjesfarkoster kan denna regel tyd­ ligen medföra ett alltför gynnsamt läge. Exempelvis kan den som kör en lånad plastracer tänkas få begränsa sitt ansvar så snävt som här är i fråga. Bestämmelsen förefaller därför godtagbar blott när den tillämpas på kom­ mersiell sjöfart.

Hovrätten ifrågasätter emellertid, om det finns skäl att ens beträffande den yrkesmässiga sjöfarten underskrida konventionens 300-tonsgräns. Vis­ serligen saknar måhända vissa för fiskebåtar alltjämt begagnade försäk­ ringsformer tillräcklig ekonomisk bärkraft för det högre ansvaret men detta förhållande kan knappast betraktas som ett övertygande rättspolitiskt skäl för att gå längre i fråga om lättnader än konventionens — i jämförelse med vad som gäller trafiken på land — synnerligen gynnsamma regler. Det tor­ de inte stöta på svårigheter att finna försäkringsformer som kan ge det er­ forderliga skyddet. Hovrätten förordar därför, att konventionens minimi­ gräns om 300 ton bibehålies utan undantag. Sjöassuradörerncis förening, med vilken Försäkringsbolagens riksförbund instämmer, anser kommitténs motivering till den föreslagna regeln för småtonnaget föga övertygande och framhåller, att hänsyn i första hand bör ta­ gas till den skadelidande och ej endast till skadevållaren. Föreningen påpe­ kar, att fartygsägarna — liksom bilägarna, vilka också har varierande eko­ nomisk bärkraft — har möjlighet att till rimlig kostnad erhålla en ansva­ righetsförsäkring. Om det emellertid i frågans nuvarande skede icke finns möjlighet att nå nordisk enighet om 300-tonsgräns även för egendomsskada, är föreningen beredd att acceptera det föreliggande förslaget. Lagberedningen uttalar, att man inte utan tvingande skäl bör gå utöver konventionen och medge rätt till ansvarsbegränsning i andra fall eller till lägre belopp än som är obligatoriskt enligt konventionen. Lagberedningen förordar alt ansvaret även för egendomsskador alltid bestäms efter en an­ tagen dräktighet av minst 300 ton. Förslaget om en lägre ansvarsgräns torde enligt lagberedningen ha föranletts av att det mindre tonnaget ofta är för­ säkrat i ömsesidiga försäkringsbolag med ringa bärkraft. Möjlighet torde

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1965

emellertid finnas, att dessa bolag skyddar sig genom återförsäkring, och den premiehöjning som föranleds av att begränsningsbeloppet höjs kan förmo­ das vara blygsam. I samma riktning uttalar sig Näringslivets trafikdelegation och Stock­ holms rådhusrätt. Rådhusrätten erinrar om att det i olika sammanhang har dryftats, huruvida den skadegörandes ekonomiska ställning hör beaktas vid bestämmandet av ett skadestånds storlek samt att sjölagskommittén disku­ terat, att i lagstiftningen införa en regel, enligt vilken ansvarighetsgränsen, om synnerliga skäl föranleder därtill, skulle kunna av domstol nedsättas un­ der det legala minimibeloppet. Rådhusrätten ansluter sig till kommitténs ut­ talande, att det är angeläget att lagstiftningen i detta avseende intar en sträng ståndpunkt och att det bör ankomma på fartygsägaren att skaffa sig försäkring, som täcker ansvarighetsbeloppet, men finner i konsekvens här­ med än mindre skäl föreligga för den föreslagna särskilda reduktionsregeln. I varje fall anser rådhusrätten att utvägar bör prövas, varigenom nöjesbåtar uteslutes från begränsningsrätt. Sveriges advokatsamfund anser icke, att det föreligger några som helst rättspolitiska skäl, varför ansvarsbegränsning skall få åtnjutas av nöjesfarkoster, och föreslår att dessa icke skall omfattas av ansvarsbegränsningen. Svenska hamnförbundet finner de för småfartygen föreslagna begränsningsreglerna mindre tillfredsställande ur hamnarnas synpunkt. Sjöfartsstyrelsen är icke övertygad om att ansvarigheten för småbåtar bör vara begränsad. De motiv, som en gång uppställts för införandet av begrep­ pet redareansvarets begränsning, kan enligt styrelsen icke med någon större styrka göras gällande vid den nu snabbt expanderande nöjesbåtstrafiken, som endast undantagsvis har karaktären av näringsfång och där i stället rekreations-, nöjes- och sportmomenten dominerar. Mot redareintresset står här ett icke negligerbart intresse från tredje man att utan inskränkning er­ hålla full ersättning för uppkommande skador. Sjöfartsstyrelsen skulle med hänsyn härtill närmast vara benägen att förorda att nöjesbåtarna undantoges från ansvarighetsbegränsningen. Betydande praktiska svårigheter upp­ kommer emellertid vid försök att avgränsa olika kategorier småbåtar från varandra. Med hänsyn bl. a. härtill vill styrelsen icke motsätta sig att ansva­ righeten i fråga om mindre fartyg bestämmes på det sätt som sjölagskom­ mittén föreslagit. Sjösportens organisationer tillstyrker kommittéförslaget angående små­ båtarnas ansvarighet; dock anser Sveriges motorbåtsunion att ansvaret för egendomsskador bör bestämmas efter en antagen dräktighet av 50 ton i stäl­ let för 150 ton.

Flera remissorgan ifrågasätter införandet av någon form av obligato­ risk försäkring för småfartyg. Sålunda uttalar lagberedningen, att även om begränsningsbeloppet höjs såsom beredningen föreslagit starka

Kurigl. Maj.ts proposition nr 35 år 11)64 55

betänkligheter ändock kvarstår mot de förmånligare ansvarsreglerna. Be­ redningen tänker särskilt på s. k. sjöbussar — fartyg med ringa dräktighet som tar ett stort antal passagerare —- färjor och snabbgående nöjesbåtar.

1 den mån ansvaret får begränsas blir begränsningsbeloppet lågt. Vare sig rätt till ansvarsbegränsning inträder eller ej, gäller vidare, att det kan vara svårt eller omöjligt för den skadelidande att utfå ersättning för skadan. Far­ tyget har i de angivna fallen icke så stort värde, allra minst efter en allvar­ lig skada. En jämförelse med motorfordonstrafiken och lufttrafiken ligger här nära till hands. Det verkar enligt lagberedningen besynnerligt, att re­ sande är skyddade t. ex. under färd till och från en färja men under färjturen är underkastade sjölagens hårda ansvarsbegränsning. Lagberedningen anser därför starka skäl tala för att man inför någon form av obligatorisk försäkring. Vid bestämmandet av minsta försäkringsbelopp behöver man därvid icke vara bunden av konventionens begränsningsregler. Lagbered­ ningen förordar, att beloppet bestämmes så att man om möjligt får ett skydd motsvarande vad som gäller för motorfordonstrafiken. En sådan ordning lär redan tillämpas av Göteborgs stad för stadens färjor. Hur försäkrings­ plikten bör utformas i detalj och om den bör omfatta alla fartyg eller blott vissa kategorier, kräver närmare utredning. Enligt lagberedningen bör hin­ der icke möta mot att låta försäkringsplikten omfatta även större fartyg. I stor utsträckning torde de redan för närvarande vara ansvarsförsäkrade. Den förordade försäkringen bör emellertid, för att skyddet skall uppnås, gå utöver ramen för ansvarsförsäkring. För dem som håller sig med nöjes­ båtar torde enligt lagberedningen premien för en tillfredsställande försäk­ ring vara föga kännbar. Även andra remissorgan tar upp frågan om obligatorisk försäkring för vissa båtar. Sålunda uttalar sjöfartsstyrelsen, att det kan bli aktuellt att in­ föra en försäkringsplikt för vissa nöjesbåtar liksom för motorfordon och i samband därmed obligatorisk registrering av dessa båtar samt någon form av obligatoriskt förarbevis. Svenska hamnförbundet framhåller, att även små fartyg kan vålla hamnarna betydande skador och att en allmän försäkrings­ plikt i varje fall beträffande smärre fartyg skulle innebära ett väsentligt ökat skydd för hamnarna, även om en dylik försäkringsplikt av praktiska skäl måste begränsas till fartyg, vilka enligt 2 § sjölagen skall vara registre­ rade. Svenska seglar förbundet uttalar förhoppningen, att frågan om obliga­ toriskt försäkringsskydd för båtar så snart som möjligt blir föremål för ut­ redning. I

I anslutning till frågan om begränsningsrätt för småtonnaget diskuterar ett par remissorgan, huruvida begränsningsreglerna över huvud taget skall gälla för fartyg som användes i inre farvatten. Sålunda erinrar Stockholms rådhusrätt om att man redan vid införlivandet med svensk rätt av 1924 års ansvarsbegränsningskonvention övervägde att ordna

56 Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

den rent interna lagstiftningen oberoende av reglerna i denna konvention samt att göra skillnad mellan fartyg, som användes i öppen sjö, och fartyg, som navigeras i de inre farvattnen, men att man då stannade vid att icke använda sig av denna möjlighet med hänsyn till önskvärdheten av fasta och enhetliga regler. När nu sjölagskommittén intager samma ståndpunkt vill rådhusrätten dock för sin del ifrågasätta, huruvida verkligen alltjämt den tanken bör avvisas att från lagstiftningens tillämpningsområde undantaga fartyg, som användes i inre farvatten. Rådhusrätten uttalar, att även med de nu föreslagna höjda ansvarighetsbeloppen begränsningsreglerna innefattar risker för obilliga och egendomliga resultat, samt ifrågasätter i likhet med lagberedningen, varför exempelvis ett skadestånd, som härrör från trafik med landsvägsfärjor, skall begränsas, då skadestånd, som hänför sig till färd till eller från färja, skall utgå helt. Lagberedningen förordar, att begränsningsreglerna inte görs tillämpliga på andra fartyg än sådana som enligt sin konstruktion är avsedda och läm­ pade för fart i öppen sjö.

Sistnämnda två remissorgan behandlar även frågan om begränsningsrätt beträffande krigsfartyg. Lagberedningen påpekar, att varken kon­ ventionen eller lagen särskilt nämner krigsfartyg. Med hänsyn till hittillsva­ rande praxis torde man enligt lagberedningen kunna antaga, att om ej för­ behåll görs, rätt till ansvarsbegränsning kommer att anses föreligga även för sådana fartyg, trots att krigsfartygen ej har med sjöfartsnäringen att göra. Tveksamt är dock, om detta gäller även skottskador och andra skador som härrör från krigsfartygets särskilda beskaffenhet. I sak är det natur­ ligtvis ovidkommande, om t. ex. ett skadebringande skott avlossas från ett fartyg eller från land. Lagberedningen finner det otillfredsställande, att kro­ nan skall kunna begränsa sitt ansvar för skada, som orsakats av krigsfartyg, vare sig det är fråga om skottskador eller andra skador. Samma uppfattning uttalas av Stockholms rådhusrätt, som erinrar om att enligt rättspraxis begränsningsrätt föreligger även för krigsfartyg och and­ ra sådana statens fartyg, som är avsedda att användas uteslutande för of­ fentliga ändamål. Det ter sig enligt rådhusrättens mening otillfredsställande, att staten i sin offentliga verksamhet gentemot medborgarna icke skall va­ ra ansvarig för hela den ekonomiska skada, som kan härröra från sagda verksamhet. Beaktas bör enligt rådhusrätten också att krigsfartygens för­ hållandevis ringa nettotonnage för deras del medför exceptionellt låga be­ gränsningsbelopp. Önskvärdheten av enhetlighet och den synpunkten att konventionens regler innebär ett betydande framsteg i fråga om enkelhet och reda, finner rådhusrätten vara skäl som icke väger tyngre än skälen mot begränsningsrätt, i allt fall såvitt gäller krigsfartyg och andra fartyg för uteslutande offentliga ändamål. I enlighet härmed föreslår rådhusrätten, att bestämmelser härutinnan upptages i lagförslaget.

Kangl. Maj. ts proposition nr .‘15 ur WtU 57

Svenska hamnförbundet erinrar om att enligt signaturprotokollet till kon­ ventionen fördragsslutandc stat medgives rätt att utesluta tillämpning av artikel (1) (c), vilken innefattar begränsningsregler beträffande skada på hamnanläggningar och skyldighet att avlägsna förolyckat fartyg, men att denna icke begagnats i kommittéförslaget. Hamnförbun­ det anför: Detta spörsmål dryftades vid förhandlingar mellan deltagare från de nor­ diska länderna, varvid förslag framfördes att eventuellt utesluta skador å hamnanläggningar från begränsningsreglerna. Härom kunde enighet emel­ lertid icke uppnås. Den danska kommittén ansåg det sålunda olyckligt att genom sådant uteslutande bryta den internationella rättsenhet, som konven­ tionen strävade till. Härutöver anfördes, att det måhända kunde få skad­ liga verkningar för danska företagareintressen m. m. därest på detta om­ råde strängare ersättningsregler uppehölles än som normalt komme att gälla för de länder, som stodo utanför konventionen. Den svenska sjölagskommittén har sannolikt på enahanda grunder ansett det vara av vikt, att före­ varande begränsningsrätt, liksom hittills, medgives redare. Begränsningsrätten avser »ersättning för skada, som av ett fartyg orsakats å hamnars, bassängers och segelbara vattenvägars konstanläggningar». I syfte att utröna verkningarna av nuvarande begränsning i redareansva­ ret för här ifrågavarande skador har hamnförbundet från trettioen svenska hamnar inhämtat uppgifter avseende förhållandena under de senaste tio åren. Härav framgår, att gällande begränsning för tjugosju av hamnarna icke medfört någon ekonomisk olägenhet under omförmäld tidsperiod, att för två hamnar sådana skador inträffat att risk för ekonomisk förlust före­ legat samt att likaledes två hamnar drabbats av direkt förlust till ett sam­ manlagt belopp av runt 54 000 kronor. I de två fall, då risk för förlust förefunnits, har i det närmaste full ersättning för reparationskostnader erhål­ lits. Frånsett resultatet av nyss nämnda undersökning torde emellertid böra framhållas, att begränsningsregler i hithörande hänseende icke te sig gynn­ samma för hamnarna med hänsyn till de höga belopp, till vilka skador på hamnanläggningar av olika slag kunna komma att uppgå. Förslaget förut­ sätter, att skadelidanden — hamnen — och icke skadevållaren — redaren — genom försäkring får gardera sig mot skador av här förevarande slag. Detta torde icke överensstämma med allmänna skadestånds- och försäkringsprinciper. Redareansvarets begränsning avser jämväl »ersättning på grund av lag­ lig förpliktelse att avlägsna sjunket, strandat eller övergivet fartyg eller egendom ombord på sådant fartyg». Med hänsyn till de svåra avbräck, som kunna åsamkas hamnarna, då fartyg strandar eller sjunker i hamninfar­ ter och de mycket betydande kostnader, som härvid kunna uppkomma, kan begränsning av redareansvaret härvidlag icke anses tillfredsställande.

Även lagberedningen uttalar tveksamhet, om tillräcklig anledning finns att medge rätt till ansvarsbegränsning i dessa fall. I

I fråga om rätt att åberopa ansvarsbegränsning gentemot anställda ombord uttalar hovrätten för Västra Sverige en mot kom-

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

mittén avvikande mening. Hovrätten erinrar om att frihet har lämnats åt de fördragsslutande staterna att välja, huruvida ansvarsbegränsningen skall gälla även gentemot den egna besättningen och andra anställda ombord eller arbetande i fartygets tjänst. Hovrätten ifrågasätter, om det är en rättspolitiskt lycklig lösning att undantaga denna krets av skadelidande från redarens rätt till ansvarsbegränsning. När man väl har accepterat principen att redaren skall få begränsa sitt ansvar, synes det hovrätten mest ändamålsenligt, att begränsningen får gälla även i förhållande till de egna anställda. De av kommittén anförda sociala skälen synes snarare böra till­ godoses genom ett tillfredsställande försäkringsskydd åt de anställda. Samma uppfattning uttalas av Sveriges advokatsamfund, som anför: Om man nu i svensk rätt betager redaren hans begränsningsrätt gent­ emot befälhavaren, medlem av besättningen, lots eller annan hos redaren anställd person, på sätt sjölagskommittén föreslagit genom 254 § andra stycket, skulle betydande svårigheter kunna uppstå för den svenske reda­ ren. Med sjölagskommitténs förslag skulle t. ex. vid en fartygskollision, varigenom besättningen skadas, denna kunna få ett betydande ekonomiskt intresse av att vända sig mot den egna redaren och icke mot den främmande redaren, som ju fortfarande skulle ha möjlighet att begränsa sitt ansvar för skador, som vållats besättningen på ett främmande fartyg. Om vid en far­ tygskollision personskador skulle drabba besättningen på båda fartygen och båda fartygsägarna skulle sakna möjlighet att begränsa sitt ansvar i förhål­ lande till den egna besättningen, skulle den märkliga situation uppstå att båda parterna sannolikt skulle erhålla det bästa stödet för sin sak hos vitt­ nen, som åberopats av motparten vid sammanstötning mellan ett svenskt fartyg och ett fartyg tillhörande stat, som i hithörande hänseenden icke ge­ nomfört motsvarande bestämmelser i sin lagstiftning.

Lagberedningen föreslår, att villkoret för tillämpning av utländsk lag, att fartyget hör hemma i främmande stat, får utgå såsom mindre väl förenligt med konventionen. Lagberedningen anför härutinnan: Såsom kommittén anför (s. 26) är det icke otänkbart, att en person, som är anställd ombord på svenskt fartyg, är underkastad utländsk lagstiftning i avseende å sitt tjänsteavtal. Det må för övrigt framhållas, att den skade­ lidande icke nödvändigtvis behöver ha varit anställd ombord. Vidare måste man räkna med möjligheten av att den anvarige är utlänning trots att far­ tyget är svenskt. Det kan t. ex. röra sig om en delägare i fartyget (jfr 1 § sjölagen), en befraktare eller en anställd. Enligt konventionen synes den ansvarige kunna påkalla, att frågan om ansvarsbegränsning bedöms enligt den lag som reglerar tjänsteavtalet, om detta leder till förmånligare resultat för honom. Konventionen torde visserligen icke hindra en avvikande reg­ lering för rent interna svenska förhållanden, men så snart ett utländsk in­ tresse är inblandat lärer man vara bunden av konventionen, även om far­ tyget är svenskt. Att uppställa en avvikande regel för det fall att den an­ svarige är svensk synes icke behövligt ocli kan även vålla komplikationer, om det finns flera ansvariga.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 59

Departementschefen Regler som begränsar det ansvar som åvilar en fartygsredare enligt sjö­ lagen eller enligt allmän lag finns lios oss liksom i andra sjörättsliga system sedan lång tid tillbaka. Dessa regler har i olika länder haft ett mycket skif­ tande innehåll. Med hänsyn till sjöfartsnäringens internationella karaktär bär det redan tidigt varit ett starkt intresse att förenhetliga de olika regel­ system som gällt i skilda länder. Såsom framgått av den tidigare redogö­ relsen har dessa strävanden resulterat i en konvention som antogs i Bryssel

1924 om begränsning av redares ansvarighet. Denna konvention har emel­ lertid vunnit relativt ringa anslutning och en ny konvention om begränsning av redares ansvar har antagits i Bryssel den 10 oktober 1957. Sverige har ratificerat 1924 års Brysselkonvention och inarbetat dess re­ gelsystem i 10 kap. sjölagen. Samma är förhållandet i Danmark, Finland och Norge. Bland de mera betydande sjöfartsnationerna har förutom de nor­ diska länderna endast Belgien, Frankrike och Spanien anslutit sig till kon­ ventionen. Efter samarbete med de nämnda nordiska länderna har sjölagskommittén föreslagit, att Sverige skall ratificera 1957 års konvention, samt framlagt förslag till de ändrade regler i sjölagen som föranledes av en anslutning till konventionen. Motsvarande kommittéförslag har framlagts i Danmark, Fin­ land och Norge. Det svenska kommittéförslaget har i vanlig ordning varit föremål för re­ missbehandling. Förslaget om ratificering av 1957 års Brysselkonvention och om därav föranledda ändringar i sjölagen har därvid tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissorgan.

En del remissorgan har emellertid framfört vissa kritiska synpunkter på det berättigade i ett legalt begränsat redareansvar. Motiveringarna för en ansvarsbegränsning har varierat starkt under skilda tider och i olika länder. Någon ingående analys därav kan givetvis här icke ifrågakomma men med hänsyn till frågans allmänt skadeståndsrättsliga be­ tydelse synes det i dagens läge, då de skadeståndsrättsliga problemen aktua­ liseras alltmer i lagstiftning och offentlig debatt, icke opåkallat att med några ord beröra motiven för det särskilda rättsinstitut som den legala an­ svarsbegränsningen för fartygsredare utgör. Härvid bortses emellertid från de skäl av närings- eller handelspolitisk art som i vissa länder kan tänkas motivera ett gynnande av sjöfartsnäringen eller viss gren av denna näring. Vissa av de skäl som åberopats grundar sig på föreställningen om culparegeln som den helt dominerande principen för skadeståndsskyldighet. Mot bakgrunden härav har framhållits, att redarens ansvar är strängare än andra företagares genom att han svarar även för skada till följd av underiydandes fel eller försummelse. Denna ansvarighet har ansetts bli sä

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196 i

mycket mera betungande som redaren i motsats till flertalet andra före­ tagare icke har möjlighet att öva kontroll över fartyget och de anställda ombord. Såsom bl. a. lagberedningen framhållit har emellertid ett ansvar av samma art som redarens med tiden kommit att gälla även på andra områden och det förekommer även att företagare svarar strikt, d. v. s. oberoende av om fel eller försummelse kan påvisas hos ledningen eller nå­ gon underlydande. Härtill kommer att redarens möjligheter att öva fort­ löpande kontroll över fartyget på ett genomgripande sätt har förbättrats genom teknikens utveckling. Olikheterna i nu nämnda avseenden mellan sjöfartsnäringens och andra företagare har sålunda i väsentlig mån ut­ jämnats. Det har även som ett led i diskussionen om det berättigade i ett begrän­ sat redareansvar tidigare anförts, att borgenärernas intresse av en oin­ skränkt betalningsrätt icke skulle vara så stort, emedan dessa i praktiken har stora svårigheter att göra sin fordringsrätt gällande i annat än det objekt som befinner sig inom det egna jurisdiktionsområdet, d. v. s. sjö­ förmögenheten. Även i detta avseende har emellertid ändrade förhållanden inträtt, dels genom förbättrade kommunikationer, dels genom ökade möj­ ligheter till verkställighetsåtgärder utanför det egna landet. Ett ofta återkommande argument för begränsning av redarens ansvar är vidare rederirörelsens särskilt riskfyllda natur. Sålunda har i motiven till 1891 års sjölag uttalats, att den som bedriver en med så stor risk för­ enad näring som sjöfarten bör sättas i tillfälle att åtminstone i någon mån beräkna vad han riskerar. Man har inom doktrinen också anfört, att det är ett önskemål att befria redaren från katastrofrisker som han icke rim ligen kan täcka genom försäkring. Härvidlag bör emellertid framhållas atl genom teknikens utveckling såväl när det gäller hjälpmedel för navige­ ring som i andra avseenden sjöfartsnäringen icke längre ovedersägligen framstår som särskilt riskfylld. Den anförda synpunkten har vidare avseen­ de närmast på mindre rederier och i mycket liten utsträckning på våra da­ gars storrederier. Problemets tyngdpunkt synes i stället ligga på frågan hur sjöfartsnäring­ ens försäkringsskydd lämpligen bör anordnas. Lagberedningen har i sitt re­ missyttrande härutinnan anfört, att det synes vara på tiden att även rederi­ näringen får bära sina kostnader i form av försäkringsavgifter eller på an­ nat sätt. Beträffande detta omfattande spörsmål inskränker jag mig av na­ turliga skäl till endast några kortfattade allmänna synpunkter. Genom den legala ansvarsbegränsningen erhålles en högsta gräns för re­ darens behov av försäkringsskydd och redaren besparas kostnaden av eu till beloppet obegränsad ansvarighetsförsäkring. En av dem som främst drabbas av ansvarsbegränsningen är lastägaren. Det har framhållits, att den­ ne under alla förhållanden har ett behov att genom försäkring av lasten skydda sig för sådana förluster som inte ger upphov till någon skadestånds-

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är 196b Cl

fordran och att det ställer sig lättare för lastägaren, som känner värdet av det transporterade godset, att teckna försäkring för detta än för redaren, som i varje fall icke kan förutse värdet av lasten på det fartyg, med vilket hans eget fartyg kan kollidera. Synpunkter av detta slag, d. v. s. angående vem som ligger närmast till att teckna försäkring, kan emellertid läggas inte bara på sjöbefraktningen utan även på befordran till lands och i luften. Någon motsvarighet till det system som gäller beträffande redares ansvar finnes emellertid icke inom frakträtten i övrigt. När det gäller försäkringsskyddet är det även i övrigt av intresse att jäm­ föra sjötrafiken med trafiken till lands. Därvid vill jag endast erinra om att inom motorfordonsförsäkringen maximibeloppen utan avgiftshöjning nyli­ gen höjts så att ansvarigheten i praktiken blivit obegränsad. Även i andra länder är skadelidandeskyddet inom motorfordonstrafiken bättre tillgodo­ sett än inom sjötrafiken. Vad nyss anförts gäller framför allt sakskada. Beträffande personskador­ na gör sig skälen mot en ansvarighetsbegränsning ännu starkare gällande än beträffande sakskador. Det förtjänar emellertid påpekas att den nya kon­ ventionen i detta avseende utgör en avsevärd förbättring i förhållande till de nu gällande reglerna genom att ansvarighetsgränserna höjes väsentligt vid personskador. Den av lagberedningen aktualiserade frågan, i vad mån den legala begränsningsrätten bör eller kan ersättas med en maritim ansvarighetsför­ säkring, inrymmer såsom framgår av det sagda stora problem. Dessa — lik­ som hela frågan om det berättigade i en legal ansvarsbegränsning — kan emellertid icke lösas uteslutande med utgångspunkt från vad som ter sig rimligt för den svenska skadeståndsrättens del. Frågan måste lösas på in­ ternationellt plan och är avhängig bl. a. av sammansättningen av skilda län­ ders fartygsbestånd, sjöförsäkringens uppbyggnad i olika länder m. fl. fak­ torer.

Mot bakgrunden av det nu anförda anser jag mig kunna konstatera, att den nya konventionen innebär betydande förbättringar i för­ hållande till de gällande reglerna. Sålunda har begränsningsområdet vä­ sentligen minskats. Redaren kan i motsats till vad som för närvarande gäller icke längre begränsa sitt ansvar för skada, som härrör därav att ett avtal till följd av fel eller försummelse av nautisk art icke blivit behöri­ gen fullgjort, förpliktelse, som grundar sig på att i konossement läm­ nats oxåktiga eller ofullständiga uppgifter, bärgarlön, bidrag till gäldande av gemensamt haveri samt förpliktelse som befälhavaren har ådragit reda­ ren i kraft av sin legala fullmakt. Härefter kan begränsningsområdet sä­ gas omfatta i huvudsak endast de centrala riskerna för sjöfarten. Ansvarighetsgränsen bestämmes enligt gällande regler till ett belopp motsvarande fartygets värde efter den ansvarighetsgrundande händelsen

62 Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

med tillägg av tio procent av värdet före händelsen, den s. k. fartygsvärderegeln. I de viktigaste begränsningsfallen äger emellertid redaren åbero­ pa en alternativ gräns, beräknad efter åtta engelska guldpund för ton av fartygets dräktighet, den s. k. pundregeln. Har personskada uppstått, höjes ansvarighetsgränsen med ytterligare åtta engelska guldpund för ton. Detta belopp är avsett att enbart täcka personfordringar. Om det inte för­ slår skall personborgenärerna erhålla betalning jämte övriga borgenärer ur återstoden av ansvarighetsbeloppet. I sjölagen har pundbeloppen omvand­ lats till kronor i guld. Detta sj^stem är såsom framgått av vad tidigare an­ förts en kompromiss mellan det engelska och de kontinentala systemen. Pundregeln har emellertid i praktiken i allmänhet givit det för redaren förmånligaste resultatet och fartygsvärderegeln har därför fått ringa tilllämpning. Den nya konventionen upptager ingen fartygsvärderegel utan begräns­ ningsbeloppen angives i visst antal Poincaré-francs för ton av fartygets dräktighet. Det engelska systemet har sålunda givits företräde framför de kontinentala uppfattningarna men för vårt lands vidkommande torde så­ som framgått av vad nyss anförts denna ändring i praktiken icke bli av nå­ gon genomgripande betydelse. Å andra sidan torde, därest anslutningen — såsom är att antaga — blir större till den nya konventionen än till den gam­ la, väsentliga fördelar vinnas genom internationellt enhetligare regler. Poincaréfrancen är icke något nationellt mynt utan tjänstgör endast som räkneenhet. Omräkning från Poincaréfranc till nationell valuta skall göras i varje särskilt begränsningsfall. Härigenom vinnes så långt möjligt garan­ ti för en gemensam och fast värdegräns. I överensstämmelse med 1924 års konvention föreskrives skilda ansvarighetsgränser för egendoms- och personskador. Om endast egendomsskada föreligger, uppgår den begränsade ansvarigheten till ett belopp beräknat efter 1 000 francs för ton av fartygets dräktighet. I fall av personskada, enbart eller i förening med egendomsskada, beräknas den begränsade an­ svarigheten efter 3 100 francs för ton av fartygets dräktighet. Såsom tidi­ gare antytts innebär detta i förhållande till gällande regler en väsentlig höjning av ansvarigheten för personskador. Enligt de nya reglerna kom­ mer begränsning av personfordringar icke att komma i fråga annat än vid stora katastrofer. Detta måste av sociala skäl anses vara en betydande för­ tjänst hos de nya reglerna. Den nya konventionen medför även såsom närmare framgår i det föl­ jande ökade möjligheter för redaren att förhindra, att hans fartyg göres till föremål för handräckning flera gånger och i olika länder till säkerhet för fordringar, som härrör från en och samma händelse. Detta är givetvis ägnat att medföra ett bättre utnyttjande av fartygstonnaget. Av vad sålunda anförts framgår, att väsentliga fördelar är att vinna vid en anslutning till den nya begränsningskonventionens regler. Sjölagskom-

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 nr 196b 63

mitténs förslag, att vårt land skall ratificera konventionen och inarbeta dess regler i sjölagen, bär såsoin framgått vunnit anslutning från samt­ liga remissorgan. Beträffande en detalj i konventionen, nämligen principen att lex fori skall gälla för redareansvarets begränsning, har emellertid Sveriges advo­ katsamfund framhållit, att detta icke står i samklang med modern rätts­ uppfattning på den internationella privaträttens område. Advokatsamfun­ det har emellertid uttalat, att detta förhållande icke bör utgöra hinder för ett accepterande av konventionens i övrigt ändamålsenliga regelsystem. Liksom kommittén och remissorganen anser jag, att vårt land i likhet med vad som föreslås i Danmark, Finland och Norge bör tillträda den nya konventionen. Beträffande den nyss nämnda lexforiprincipen bör framhål­ las, att denna kommit till uttryck i artikel 7 första stycket och måste ses i samband med den i artikel 7 andra stycket intagna regeln, att fördragsslutande stat har möjlighet att från en på konventionen grundad lagstift­ ning helt eller delvis utesluta icke-fördragsslutande stat och sådana perso­ ner, som saknar viss angiven anknytning till fördragsslutande stat. På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att vårt land ratificerar

1957 års Brysselkonvention om begränsning av redares ansvar och genom­ för de ändringar i sjölagen som betingas härav. Sjölagskommittén har föreslagit, att den förut nämnda möjligheten att från lagstiftningen undantaga icke-fördragsslutande stat eller personer som saknar anknytning till fördragsslutande stat icke skall utnyttjas utan att bestämmelserna i princip skall vara generellt tillämpliga. Kommittén har emellertid icke ansett att vårt land bör avstå från möjligheten att för­ hindra, att främmande fartyg av svensk myndighet erhåller en förmånli­ gare behandling än som i motsvarande situation kommer ett svenskt far­ tyg till del i det främmande fartygets hemland. Dylika fall kan uppkomma främst i fråga om fartyg hemmahörande i stat som icke biträtt konven­ tionen men även beträffande fartyg hemmahörande i stat, som biträtt kon­ ventionen men därvid gjort förbehåll enligt punkterna 2 (a) och (b) i slut­ protokollet. Sjölagskommittén har ansett det lämpligt att en möjlighet hålles öppen att föreskriva undantag för dessa fall. Kommittén har därför föreslagit, att Kungl. Maj :t skall äga förordna att i stället för bestämmel­ serna i 10 kap. sjölagen andra regler skall här i riket tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande i annan främmande stat än sådan, som utan förbe­ håll anslutit sig till 1957 års begränsningskonvention. Kommitténs förslag överensstämmer i princip med den gällande bestäm­ melsen i 266 § sjölagen och jag tillstyrker förslaget. Detta förutsätter att vårt land vid ratificeringen av konventionen gör förbehåll enligt punkter­ na 2 (a) och (b) i signaturprotokollet till konventionen.

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1965

När det gäller de frågor, soin konventionen lämnar fritt för den nationella rätten att reglera har spörsmålet om småfartygens an­ svarighet tilldragit sig största intresset. Såsom framgått skall enligt konven­ tionen fartyg vars dräktighet understiger 300 ton vid bestämmandet av ansvarighetsgränsen anses ha en dräktighet av 300 ton. Detta innebär i för­ hållande till vad som gäller för närvarande en väsentlig skärpning av reda­ rens ansvarighet. Fördragsslutande part äger dock enligt punkt 2 (b) i sig­ naturprotokollet förbehålla sig rätten att meddela avvikande bestämmelser beträffande fartygen under 300 ton. Kommittén har beträffande småfartygen uttalat, att dessa fartygs re­ dare eller ägare ofta representerar en jämförelsevis ringa ekonomisk bär­ kraft men att å andra sidan måste beaktas att även de små fartygen kan åstadkomma mycket betydande skador. Sjölagskommittén har kommit till den uppfattningen att konventionen i princip bör följas såvitt angår personskada men att beträffande egendomsskada en lägre ansvarighetsgräns är rimlig och lämplig. Med avseende närmast på egendomsskada har kommittén därför föreslagit en reduktionsregel av innebörd att fartyg, vars dräktighet understiger 150 ton, likställes med fartyg om 150 ton samt att för fartyg med en dräktighet från 150 upp till 300 ton det verkliga tontalet lägges till grund för ansvarighetsgränsens beräkning. Om detta förslag har framkommit delade meningar under remissbe­ handlingen. Fiskareorganisationerna har av sociala skäl icke velat mot­ sätta sig den förhöjda gränsen i fråga om personskada men uttalat tvek­ samhet beträffande höjningen av ansvarigheten för egendomsskada. Med hänsyn till den nordiska rättsenheten har man emellertid ansett sig kun­ na godkänna även detta förslag. Å andra sidan har flera remissorgan ut­ talat sig för att konventionens 300-tonsregel helt skall godtagas. Bland dessa har några framhållit, att i varje fall beträffande nöjessjöfarten an­ ledning saknas att avvika från konventionen. Från försäkringshåll har an­ förts, att 300-tonsregeln är att förorda men att, om nordisk enighet icke kan nås om denna, det föreliggande förslaget får accepteras. Sjöfartsstyrelsen har förklarat sig närmast benägen att förorda, att nöjesbåtar un­ dantages från ansvarighetsbegränsning men framhållit att betydande prak­ tiska svårigheter skulle uppkomma vid försök att avgränsa de olika kate­ gorierna småbåtar från varandra. Med hänsyn härtill har sjöfartsstyrelsen icke motsatt sig kommittéförslaget. Lagberedningen har gjort en jäm­ förelse med motorfordons- och lufttrafiken och uttalat, att starka skäl föreligger för en obligatorisk försäkring för småfartyg. Lagberedningen har föreslagit eu närmare utredning härom. Sjöfartsstyrelsen har uttalat, att det kan bli aktuellt att införa försäkringsplikt beträffande vissa nöjes­ båtar och i samband därmed obligatorisk registrering av dessa båtar samt någon form av förarbevis. När det gäller småfartygen kan konstateras, att de föreslagna reglerna

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196b 65

innebär en väsentlig höjning av den ansvarighet som nu gäller. Det torde endast undantagsvis komma att inträffa att full täckning för skada icke erhålles. Frågan om småfartygens ansvarighet har varit föremål för behandling vid de förhandlingar som hållits med representanter för berörda departe­ ment i Sverige, Danmark, Finland och Norge. Därvid har framkommit, att beträffande nyttosjöfarten, företrädesvis fisket, nordisk enighet icke torde kunna nås om någon annan lösning än den av kommittén föreslagna. Sådan enighet är enligt min mening synnerligen angelägen. Beträffande nojessjofarten kan väl med fog sägas, att denna bör kunna bära det fulla ansvaret för uppkommande skador. Emellertid synes en tillfredsställande gränsdrag­ ning mellan nöjes- och nyttosjöfart stöta på mycket stora praktiska svårig­ heter. På grund av vad nu anförts och då de föreslagna ansvarighetsgränserna synes utgöra en rimlig avvägning av de olika intressen som gör sig gällan­ de i denna fråga, föreslår jag, att kommittéförslaget på denna punkt lägges till grund för lagstiftning. Detta förutsätter att vårt land även av denna an­ ledning vid ratificering av konventionen enligt punkt 2 (b) i signaturproto­ kollet förbehåller sig rätten att meddela från konventionen avvikande reg­ ler för fartyg, vars dräktighet understiger 300 ton. Frågan om obligatorisk ansvarighetsförsäkring sammanhänger med pro­ blemet om registrering av småbåtar. Härom har chefen för handelsdeparte­ mentet uttalat (prop. 1962: 94), att ytterligare erfarenheter av trafiken till sjöss bör avvaktas, innan frågan prövas. På grund av vad sålunda anförts och då väsentliga administrativa problem uppstår vid ett genomförande av en obligatorisk ansvarighetsförsäkring, kan ståndpunkt icke tagas till frå­ gan i detta sammanhang. I fråga om fartyg, som användes i inre farvatten, gäller för närvarande samma begränsningsregler som beträffande fartyg, som användes i öppen sjö. Detta motiveras av önskvärdheten av fasta och enhetliga regler. Det nu framlagda förslaget intager samma ståndpunkt. Ett par remissorgan har under hänvisning till olikheten mellan reglerna för trafiken till lands och till sjöss ifrågasatt, att från lagstiftningens tillämpning borde undanta­ gas fartyg som användes i inre farvatten. Härvidlag bör emellertid beaktas, att enligt gällande regler redarna i stor utsträckning kan fritaga sig från ansvar gentemot den krets av skadelidande som närmast åsyftas, nämligen passagerarna. För att en ändrad ordning skall få avsedd effekt, torde där­ för även sistnämnda regler böra ändras. Jag anser icke det anförda utgöra tillräckligt skäl att avvika från det gällande systemet1. Icke heller anser jag, att särskilda bestämmelser bör införas för krigs­ fartyg. När det gäller skada å hamnanläggningar och liknande anordningar samt

1 Angående trafik med landsvägsfärja se NJA 1961 s. 686.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 saml. Nr 35

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

skyldigheten att avlägsna förolyckat fartyg har fördragsslutande part möj­ lighet att utesluta konventionens bestämmelser om ansvarighetsbegränsning. Sjölagskommittén har föreslagit, att Sverige icke skall begagna sig av denna möjlighet. Detta förslag har lämnats utan erinran av remissor­ ganen med undantag av Svenska hamnförbundet. Lagberedningen har ut­ talat tveksamhet härvidlag. Enligt min mening bör man inte utan starka skäl avvika från konventionens regler. På grund härav och då enligt vad som framgår av hamnförbundets yttrande begränsningsrätten hittills icke medfört några betydande olägenheter för hamnarna anser jag mig böra tillstyrka kommitténs förslag härutinnan. Påpekas bör att vid bristande reciprocitet Kungl. Maj :t enligt vad som tidigare framgått har möjlighet att från begränsningsrätten undantaga fartyg i främmande stat, som icke bereder svenska fartyg förmånen av en motsvarande begränsningsrätt. Enligt artikel 1 (4) (b) lämnas åt varje konventionsstat fritt att, i det fall då dess lagstiftning reglerar tjänsteavtalet mellan fartygsägaren och anställda ombord, avgöra i vad mån en skada som förorsakats en anställd skall vara underkastad redarens begränsningsrätt. Kommittén har ansett, att vägande sociala skäl talar för, att ansvarig­ het för skada som åsamkats anställda ombord så långt konventionen med­ giver icke skall omfattas av redarens begränsningsrätt, och därför föresla­ git en särskild undantagsbestämmelse härom. Vidare har kommittén före­ slagit ett undantag från den i det föregående nämnda lexforiprincipen av innehåll, att frågan om ansvarighet för fordran som nu sagts skall avgö­ ras efter den lag som gäller för tjänsteavtalet, om fartyget hör hemma i främmande stat och tjänsteavtalet regleras av lagen i stat som är ansluten till 1957 års konvention. Vad kommittén sålunda föreslagit har godtagits av det övervägande fler­ talet remissorgan. Hovrätten för Västra Sverige har emellertid givit ut­ tryck för en avvikande mening och uttalat, att de anförda sociala skälen bör tillgodoses genom ett tillfredsställande försäkringsskydd för de an­ ställda. Samma uppfattning har framförts av Sveriges advokatsamfund. Advokatsamfundet har ansett det olämpligt att exempelvis vid en fartygskollision, varigenom besättningen skadats, denna kan få ett ekonomiskt intresse att vända sig mot den egna redaren och icke mot den främmande redaren och att i vissa fall märkliga processlägen kan uppkomma till följd av besättningens ekonomiska intressen. Lagberedningen har förordat, att det av kommittén för tillämpning av utländsk lag föreslagna villkoret, att fartyget hör hemma i främmande stat, utgår såsom mindre väl förenligt med konventionen. I likhet med kommittén anser jag, att av socialpolitiska skäl skada, som åsamkats anställda ombord, icke bör drabbas av begränsning. Denna syn­ punkt tillgodoses lämpligast genom att — i den utsträckning som konven­ tionen möjliggör — i vår lagstiftning undantag från begränsningsrätten göres beträffande skada som drabbat anställda ombord. I anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 dr 196b 67

advokatsamfundets invändning mot förslaget kan framhållas, att det för­ hållandet att olika i eu rättegång deltagande personer — parter, vittnen el­ ler sakkunniga — har skilda ekonomiska intressen inte är ovanligt och att en domstol ofta har att ta hänsyn härtill vid sin bedömning av ett mål. På grund av det anförda tillstyrker jag kommitténs förslag, att ansvarighet för skada som drabbat anställda ombord skall undantagas från begränsningsrätt. I likhet med lagberedningen anser jag däremot den av kommit­ tén föreslagna undantagsbestämmelsen från lex foriprincipen mindre väl förenlig med konventionen. Jag föreslår därför att denna jämkas i enlig­ het med vad lagberedningen förordat.

Lagförslag

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom justitiedepartementet utarbetats förslag till lag om ändring i sjölagen den

12 juni 1891 (nr 35 s. 1) och lag om ändrad Igdelse av 62 § utsökningslagen. Förslagen grundar sig på de lagförslag som sjölagskommittén upp­ rättat på grundval av bestämmelserna i 1957 års Brysselkonvention.

Kommittén påpekar, att konventionen på några punkter ger anledning till tveksamhet beträffande dess rätta innebörd. Kommittén har i allmän­ het icke ansett sig böra i lagförslaget undanröja dessa otydligheter. Ej heller har kommittén strävat att besvara frågor, som konventionen läm­ nar öppna, med mindre konventionen uttryckligen överlämnar åt den na­ tionella lagstiftningen att lösa dessa frågor. Det får enligt kommittén allt­ så ankomma på domstolarna att, med beaktande av internationell praxis, taga ställning till sådana spörsmål.

Yttrandena. Sveriges advokatsamfund har uttalat, att advokatsamfundet icke helt kan dela kommitténs uppfattning, att otydligheter i konventionen icke bör undanröjas i lagtexten. Advokatsamfundet framhåller, att man säkerligen icke kan räkna med att domstolarna i de olika konventionsstaterna kommer att känna sig skyldiga att följa ett avgörande i en viss fråga, som tidigare träffats av en domstol tillhörande en annan konventionsstat. Den fördel som består i att möjligheterna till en enhetlig rättstillämpning eventuellt förbättras genom att frågorna av lagstiftaren lämnas öppna, torde därför enligt advokatsamfundet icke vara så väsentlig att den upp­ väger den nackdel som uppstår för enskild part, som ju — om kommit­ téns riktlinje följes — i många fall måste inleda en kostsam process för att få besked om sin rättsställning. Advokatsamfundet anser därför, att den svenska lagtexten bör skapa klarhet och att den bör undanröja otydligheter, där så lämpligen kan ske.

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

Departementschefen. När det gäller att inordna bestämmelser i en inter­ nationell konvention i vår interna rätt har på sjörättens område i allmän­ het den metoden tillämpats att konventionsbestämmelserna omsatts i svensk lagtext. Därvid uppstår av naturliga skäl betydande svårigheter av det slag som antytts av kommittén och Sveriges advokatsamfund. I likhet med vad som tillämpats vid tidigare tillfällen då konventionsbestämmelser inför­ livats med sjölagen bör enligt min mening även nu oklarheter som vidlåder konventionstexten i möjligaste mån undanröjas. Det kan heller icke und­ vikas att i vissa fall en tolkning av konventionsbestämmelserna måste göras vid utformningen av lagtexten. Därvid måste emellertid av hänsyn till reg­ lernas internationella omfattning och betydelse stor försiktighet iakttagas. Det kan vidare icke undvikas, att tolkningsfrågor i viss utsträckning får överlämnas åt rättstillämpningen. Beträffande den närmare innebörden av de inom justitiedepartementet upprättade lagförslagen, vilka torde få fogas till detta protokoll som bilaga (Bilaga A)1, må anföras följande.

Specialmotivering

Sjölagen

216 och 224 §§.

Departementschefen. I 216 § hänvisas beträffande begränsning av redare­ ansvaret 1 fråga om haveribidrag till 10 kap. sjölagen samt föreskrives att om haveribidrag skall gäldas av last eller annat gods, ägaren skall häfta med godset men ej svara personligen. 224 § femte stycket innehåller mot­ svarande bestämmelse beträffande bärgarlön. Enligt vad jag föreslagit i det föregående skall begränsning i dessa hänseenden icke äga rum. Hän­ visningarna i förevarande stadganden föreslås därför skola utgå.

254 §. Denna paragraf, som motsvarar nuvarande 254 §, innehåller i 1 mom. första stycket en uppräkning i fem punkter av de slag av fordringar som är föremål för begränsning. Bestämmelserna grundar sig på artikel 1 (1) och (3) i 1957 års konvention. I 1 mom. andra stycket stadgas vissa på in­ gressen till artikel 1 och på artikel 1 (4 b) och 6 (3) grundade undan­ tag från det sålunda angivna begränsningsområdet. Tredje stycket av 1 mom. innefattar en bestämmelse angående ränta och kostnader i saken. I 2 mom. upptages en bestämmelse, grundad på artikel 1 (5) i konventionen, för det fall att redaren har motfordran mot borgenär.

1 Denna bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Knngl. Maj:ts proposition nr 35 år l!)6k 69

Kommittén anför, att paragrafen tar sikte på frågan, när redarens an­ svarighet må begränsas. Att begränsning kan åberopas jämväl av annan än redaren framgår av 261 § i förslaget. Spörsmålet, huruvida ansvarighet över huvud föreligger, regleras ej i begränsningskapitlet utan får enligt kommittén bedömas jämlikt andra lagrum i sjölagen — främst 8 § och enligt allmän lag. Kommittén har icke ansett det erforderligt att låta detta förhållande komma till särskilt uttryck i lagtexten. I följd härav har kom­ mittén i ingressen till paragrafen icke medtagit orden »där sådan enligt denna eller allmän lag föreligger». Kommittén framhåller, att bestämmelserna i princip avser såväl kontraktuella som utomkontraktuella förhållanden. De äger tillämpning, vare sig ansvarigheten grundar sig på fel eller försummelse eller icke. Vidare framhålles, att bestämmelserna i 1 mom. första stycket under punkterna 1—5 i viss mån griper in på varandras områden samt att detta sammanhänger med strävandena att erna en redaktionellt enkel lagtext. Kommittén uttalar, att det under punkterna 1—3 använda uttrycket »skada å person» (enligt konventionens ordalag »loss of life or personal injury»; »mort ou lésions corporelles») avser dödsfall och fysisk skada. Huruvida uttrycket jämväl skall anses omfatta psykisk skada, uppkommen med eller utan samband med fysiskt trauma, anser kommittén tveksamt och påpekar att »lésions corporelles» endast torde täcka kroppsskada, var­ emot »personal injury» möjligen täcker även psykisk skada. Kommittén anmärker, att »lésion corporelle» i artikel 17 i den i Warszawa den 12 ok­ tober 1929 undertecknade konventionen rörande fastställande av vissa ge­ mensamma bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran motsva­ ras av »bodily injury». Med »skada å egendom» förstås enligt vad kommittén uttalar, förutom materiell skada å fast eller lös egendom samt förlust eller minskning av sådan egendom, även intrång i rättighet (»infringement of any rights»; »atteintes å tous droits»). Kommittén framhåller, att nämnda uttryck i konventionen icke torde taga sikte på skada som uppkommer genom reda­ rens underlåtenhet att uppfylla avtal men däremot t. ex. det fall att far­ tyget skadar en kaj anläggning och på så sätt förhindrar annan än kajens ägare att utöva en rätt att nyttja kajen för sitt fartyg. Jämväl indirekt ekonomisk skada, exempelvis genom tidsförlust i följd av sammanstötning, anser kommittén omfattas av uttrycket »skada å egendom». Beträffande de olika punkterna i 1 mom. första stycket anför kommit­ tén:

Punkt 1 motsvarar artikel 1 (1) (a) i konventionen. I artikel 1 (1) (a) användes, beträffande personer, i den franska texten orden »se trouvant å bord pour étre transportée» och i den engelska »being carried in the ship». Det franska uttrycket tager möjligen sikte endast på passagerare, medan dess engelska motsvarighet torde ha en vidsträcktare

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 19(H

syftning. Orden »carried in the ship» innehåller sålunda enligt uttalande i ett engelskt rättsfall »the concept of status; 'carried’, that is to say, in some contractual form or by reason of some contractual arrangement; carried as a member of the crew, carried as a passenger». Vid upprättan­ det av konventionen kom den franska texten på denna punkt att utgöra en översättning av den engelska, som härvidlag var den ursprungliga versio­ nen. Företräde torde därför få givas åt den engelska konventionstexten i denna del. Enligt sjölagskommitténs förslag äger redaren begränsa sin ansvarighet i avseende å ersättning för skada å person, som befinner sig ombord på fartyget för att medfölja detta, och för skada å egendom ombord. Uttryc­ ket »för att medfölja detta» avser att återgiva betydelsen av »being carried in the ship». Har redaren blivit ansvarig för skada som avses i detta lag­ rum, äger han åberopa begränsning oavsett huru eller av vem skadan or­ sakats; det är den skadade personens eller den skadade egendomens be­ fintlighet ombord på fartyget — såvitt angår skadad person i förening med den omständigheten att han befann sig ombord för att medfölja fartyget — som ger den för begränsningsrätt nödvändiga anknytningen till farty­ gets drift. I vad angår personskada kommer ansvarsbegränsningen enligt punkt 1 i praktiken som regel endast att omfatta de fall, då skadan åsamkats pas­ sagerare, ty ersättning för skada å person, som är anställd ombord, är jämlikt andra stadgandet i förslaget vanligen undantagen från begränsning (jfr 254 § 1 mom. andra stycket första punkten). Personskada, som åsam­ kats exempelvis besökare, stuveriarbetare eller fripassagerare, faller icke under punkt 1; skada å dylik person underkastas begränsning allenast i den mån bestämmelserna under punkterna 2 och 3 föranleder därtill. Skada å egendom ombord omfattas av stadgandet under punkt 1, vare sig egendomen skulle medfölja fartyget eller ej och vare sig den förts om­ bord med eller utan befälhavarens vetskap eller tillstånd. Sin praktiska tillämpning får bestämmelsen i fråga om last och passagerares resgods. Punkt 2 motsvarar viss del av artikel 1 (1) (b) i konventionen. Artikel 1(1) (b) skulle efter ordalagen (»whether on land or on water»; »sur terre ou sur l’eau») kunna sägas innebära att begränsningsrätt icke föreligger i vad avser skada å personer som befinner sig i luften eller under vattnet, varemot skada å egendom i luften eller under vattnet omfattas av begränsningen. Någon avsikt att på detta sätt inskränka konventionens tilllämpningsområde torde emellertid icke ha förelegat. De nyssnämnda uttryc­ ken saknar därför motsvarighet i sjölagskommitténs förslag. Under förevarande punkt i förslaget stadgas begränsningsrätt beträffande skada å person eller egendom, om skadan orsakats av någon som befinner sig ombord på fartyget. För att stadgandet skall bli tillämpligt kräves sålun­ da att den, som orsakat skadan, skall ha vid skadetillfället befunnit sig om­ bord på fartyget. Denna omständighet anses i och för sig giva honom en så­ dan anknytning till fartyget, att begränsningsrätt skall inträda, även om den skadegörande handlingen icke hade samband med fartygets drift. Under be­ stämmelsen faller som regel den ojämförligt största och viktigaste gruppen av händelser som föranleder tillämpning av begränsningsreglerna, nämli­ gen kollisioner mellan fartyg. Punkt 3 motsvarar artikel 1 (1) (b) i vad sagda konventionsbestämmelse icke täckes av regeln under punkt 2.

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 år 19CA 71

Under denna punkt stadgas begränsningsrätt såvitt angår ersättning for skada å person eller egendom, om skadan orsakats av omständighet som hänför sig till navigcringen eller handhavandet av fartyget eller till lastning­ en, befordringen eller lossningen av lasten eller till inskeppningen, befordringen eller landsättningen av passagerarna. Bestämmelsen avser narmast de fall, då den som orsakar skadan därvid icke befinner sig ombord på tartyget; det är skadeorsakens anknytning till fartygsdriftens centrala tunttioner som medför att begränsningsrätt föreligger. Punkterna 4 och 5 motsvarar artikel 1 (1) (c) i 1957 års konvention. Sag­ da artikel stadgar rätt att begränsa ansvarighet, som sammanhanger med avlägsnande av förolyckat fartyg eller med skada å hamnanläggningar och liknande anordningar. Enligt punkt 2 (a) i det vid konventionen fogade signaturprotokollet ager fördragsslutande stat förbehålla sig rätten att utesluta tillämpning av arti­ kel 1 (1) (c). Denna reservationsrätt kommer måhända att medföra, att en­ hetlighet mellan samtliga fördragsslutande stater ej åstadkommes i denna del. Kommittén påpekar vidare, att ansvarighet beträffande ersättning föi ska­ da å hamnanläggningar o. dyl. oftast torde uppkomma under sådana om­ ständigheter, att punkt 2 eller punkt 3 i förslaget blir tillämplig men anser icke anledning föreligga att avvika från konventionen i detta hänseende. Kommittén erinrar om att i den franska konventionstexten talas om »des dommages causés par un navire de mer aux ouvrages d’art des ports, bassins et voies navigables», medan den engelska texten använder uttrycket »damage caused to harbour works, basins and navigable waterways». Kommittén uttalar, att den franska konventionstexten på denna punkt är den ursprung­ liga, och kommittén har följt denna men ansett det överflödigt att återgiva orden »causés par un navire». I enlighet med det anförda upptages under punkt 4 i förslaget stadgande om rätt att begränsa ansvarigheten beträffande ersättning för skada å hamn-, bassäng- eller vattenvägsanläggning. Under punkt 5 i förslaget återfinnes föreskrift om begränsning av ansva­ righeten för ersättning på grund av laglig förpliktelse att avlägsna sjunket, strandat eller övergivet fartyg eller egendom ombord å sådant fartyg. Kom­ mittén uttalar, att det här är fråga om redarens förpliktelse att avlägsna fartyget eller egendomen, medan hans förpliktelse att gälda ersättning en­ ligt ett av honom ingånget avtal med exempelvis ett bärgningsbolag, som åtagit sig att avlägsna fartyget eller egendomen, icke omfattas av stadgan­ det. För att stadgandet skall vara tillämpligt fordras enligt kommittén vida­ re, att förpliktelsen skall åvila redaren ex lege, vare sig det är jämlikt lag, administrativ författning eller allmänna rättsgrundsatser. Ett enbart på av­ tal grundat åtagande av redaren att avlägsna fartyget eller egendomen faller icke in under bestämmelsen. Stadgandet är vidare tillämpligt oavsett graden av den skada som drabbat fartyget. Det kräves sålunda icke att fartyget skall ha skadats i sådan utsträckning att det utgör vrak. Orden »avlägsna»

72 Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

torde täcka konventionens uttryck »raising, removal or destruction». Med strandat fartyg lärer få jämställas grundstött fartyg.

Den i den allmänna motiveringen nämnda undantagsregeln beträffande ansvarigheten för anställda ombord har i kommittéförslaget upptagits i 1 mom. andra stycket första punkten. Denna bestämmelse kompletteras av det förutnämnda undantaget från lexforiprincipen, vilket intagits som ett andra stycke i 262 §. I enlighet med det anförda skall enligt förslaget begränsningen ej gälla ansvarighet på grund av skada som åsamkats befälhavaren eller medlem av besättningen eller lots eller någon hos redaren anställd person. Kommittén uttalar, att konventionens uttryck »servants of the owner» närmast beteck­ nar personer, som är skyldiga att efterkomma fartygsägarens order och fö­ reskrifter och för vilkas åtgärder fartygsägaren är ansvarig. Ett civilrättsligt arbetsavtal behöver icke föreligga mellan en »servant» och fartygsägaren. Den viktigaste gruppen av dylika »servants» är befälhavare och besättning, vilka också nämnts särskilt i konventionstexten. Agenter och andra själv­ ständiga företagare, som anlitas av fartygsägaren, omfattas enligt kommit­ tén icke av ifrågavarande begrepp. I överensstämmelse med konventionen stadgas den förutsättningen, att skadan åsamkats, då den skadade befinner sig ombord eller utför arbete i fartygets tjänst. Kommittén framhåller att uttrycket »besättningen» innefattar ej blott den egentliga besättningen utan även den s. k. oegentliga besättningen, vare sig denna är anställd hos redaren eller hos annan person, exempelvis hos en självständig restauratör. »Lots» inbegriper kronolots, hamnlots och den som eljest lämnar biträde med lotsning. Orden »någon hos redaren anställd per­ son» täcker bl. a. det fall att avlösningsmanskap, som är anställt hos reda­ ren, befordras å ett redaren tillhörigt fartyg. Med »skada» avses, liksom el­ jest i förslaget, såväl skada å person som skada å egendom. Att jämväl er­ sättning till arvinge eller rättsinnehavare faller utanför begränsningsområdet, om ansvarigheten grundas på skada åsamkad befälhavaren eller annan person som här avses, följer av stadgandets ordalag. I

I 1 mom. andra stycket andra punkten har kommittén i enlighet med in­ gressen till artikel 1 samt artikel 6 (3) andra punkten i konventionen inta­ git en bestämmelse, att begränsningen ej avser ansvarighet på grund av fel eller försummelse av redaren själv, med mindre denne begått felet eller för­ summelsen i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av dess besättning. Kommittén framhåller, att bevisbördan för att redaren gjort sig skyldig till fel eller försummelse kommer att åvila borgenären men att det an­ kommer på redaren att visa att felet eller försummelsen begåtts i redarens egenskap av befälhavare eller besättningsmedlem. För svenska domstolars vidkommande torde enligt kommittén frågan om bevisbördans fördelning numera, efter genomförandet av principen om fri bevisprövning, bli av täm-

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 19Gb 73

ligen underordnad belydeles. Kommittén uttalar, alt om redaren begått felet eller försummelsen i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av dess besättning begränsningsrätt föreligger även om felet eller försummelsen icke varit av nautisk art. Kommittén påpekar, att frågan, huruvida redaren är skyldig att utöver det belopp, vartill hans ansvarighet är begränsad, svara för ränta och kost­ nader i saken, i likhet med 1924 års konvention icke besvaras av 1957 års konvention. Denna får därför anses möjliggöra för varje fördragsslutande stat att reglera dessa problem i sin nationella lagstiftning. Kommittén föreslår, att begränsningen icke gäller ränta eller kostnader i saken. Bestämmelse härom har intagits i 1 mom. sista stycket. Enligt kommittén innebär detta, att ränta, om enligt allmänna regler sådan utgår, skall gäldas av redaren utöver det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § samt att det fulla ansvarighetsbeloppet slås ut på fordringarnas kapitalbe­ lopp. Kommittén anser, att det är av stor praktisk betydelse, att man icke behöver lägga summan av kapital- och räntefordringarna till grund för fördelningen å de olika borgenärerna. Räntan skall beräknas på det be­ lopp, till vilket den särskilda fordringen begränsas, och icke på fordring­ ens nominella belopp. I fråga om kostnader i saken innebär förslaget att uppgörelse härom i princip får träffas vid sidan av fördelningen av det fulla ansvarighetsbeloppet jämte eventuell ränta. Kommittén framhåller, att förslaget i förevarande delar i huvudsak överensstämmer med den praxis som nu tillämpas.

Kommittén behandlar även det fall, att redaren har en motfordran mot borgenären och motfordringen grundas på samma händelse som huvud­ fordringen. Därvid uppkommer fråga, huruvida begränsningen först skall tillämpas på borgenärens fordran och motfordringen därefter avräknas från dennes sålunda begränsade fordringsbelopp (»cross liability») eller om fordringarna först skall avräknas mot varandra och begränsningen därefter tillämpas på det saldo som vid avräkningen må ha uppkommit till borgenärens förmån (»single liability»). Kommittén framhåller att spörsmålet icke är löst i 1924 års konvention eller gällande sjölag, samt att i praxis båda metoderna kommer till an­ vändning. 1957 års konvention har i artikel 1 (5) avgjort frågan till för­ mån för single liability. I överensstämmelse härmed upptager kommitténs förslag i 2 mom. stadgande att, om redaren har motfordran mot borgenären samt fordran och motfordran grundar sig på en och samma händelse, be­ gränsningen skall avse allenast det belopp varmed fordringen må över­ stiga motfordringen.

Yttrandena. Några remissorgan anför inledningsvis vissa allmänna syn­ punkter på bestämmelserna i denna paragraf och dessa bestämmelsers för-

3-f Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 35

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

hållande till den grundläggande regeln i 8 § sjölagen om redares ansva­ righet. Vad beträffar de föreslagna konventionsbestämmelsernas införlivande med sjölagen framhåller sålunda Sveriges advokatsamfund, att den i kon­ ventionen begagnade metoden, som i huvudsak baserar sig på enumerationsprincipen, är främmande för svensk lagstil och att situationer lätt kan uppkomma, för vilka bestämmelsernas upphovsmän tänkt sig att reg­ lerna skulle vara tillämpliga men som på grund av bestämmelsernas orda­ lydelse råkar falla utanför tillämplighetsområdet. Advokatsamfundet hän­ visar därvid till rättsfallet NJA 1951 s. 319 samt anför följande exempel på tveksamma fall som kan uppkomma, om den föreslagna texten bibe­ hålies.

a) Antag att fartyget är behäftat med ett sjövärdighetsfel men att detta fel inte berott på fel eller försummelse av redaren själv utan av en per­ son i underordnad ställning, som tillhör redarens landpersonal. Antag vi­ dare att felet förorsakar en skada, som drabbar person eller egendom, som icke befinner sig ombord på fartyget. Ansvar föreligger för redaren på grund av 8 § sjölagen. Punkterna 1 och 2 i 254 § 1 mom. är under de an­ givna förutsättningarna otillämpliga och frågan blir då om uttrycket »navigeringen eller handhavandet av fartyget» i tredje punkten är tillämpligt. Styrelsen anser att det icke föreligger några skäl att vägra redaren ansvarsbegränsningsrätt i det angivna fallet, och konventionens upphovsmän tor­ de sannolikt ha ansett detsamma. Emellertid kan man knappast i syfte att tillerkänna redaren begränsningsrätt tillämpa det senast angivna rekvisitet utan att i det närmaste helt frångå lagrummets språkliga utformning. b) Redaren kan i många fall bli ansvarig för skada å last efter den tid­ punkt då befordringen avslutats och lasten lossats. I praxis förekommer även tendenser att utsträcka de tvingande ansvarsreglerna till tidpunkt efter lossningen. Frågan är då, om dylikt ansvar blir täckt av rekvisitet »om

Ehuru lydelsen av det föreslagna lagrummet enligt advokatsamfundet är olämplig anser samfundet med hänsyn till den principiella metod som bör användas vid införlivandet av konventioner i svensk rätt, att man i hu­ vudsak icke bör frångå konventionstexten. Emellertid ifrågasätter advokat­ samfundet, om man icke genom smärre ändringar i det föreslagna lagrum­ met bör kunna skapa klarhet för fall av det slag som advokatsamfundet angivit genom förutnämnda exempel. Även lagberedningen behandlar frågan om överensstämmelse med re­ geln i 8 § sjölagen och hänvisar till att den inledande meningen i 254 § i gällande sjölag stadgar, att redares ansvarighet, »där sådan enligt denna eller allmän lag föreligger», skall vara begränsad i de fall som sägs i pa­ ragrafen. Lagberedningen erinrar om att förslaget saknar motsvarighet till de citerade orden, och ifrågasätter, om det är tillrådligt att avvika från gällande lags formulering på denna punkt. Dessa ord kan sägas antyda,

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 106b 75

att det skall vara fråga om ett ansvar på grund av lag i motsats till ett ansvar som enbart härleder sig från avtal. Lagberedningen tror ej, att man kan generellt inbegripa kontraktsförhållanden, och hemställer därför, att de citerade orden försiktigtvis får kvarstå. Hovrätten för Västra Sverige framhåller, att den omedelbara skadegöra­ rens person tillmätts betydelse endast i 1 mom. första stycket punkt 2, en­ ligt vilken begränsning inträder, om skadan orsakats av någon som be­ finner sig ombord på fartyget. Hovrätten konstaterar, att det däremot icke kräves att skadegöraren arbetat i fartygets tjänst. Begränsningsregeln blir därför mera vidsträckt än ansvarsregeln i detta avseende. Att stadga be­ gränsning av ett ansvar som över huvud icke föreligger kan enligt hov­ rätten verka förvillande. Även i andra avseenden ställer hovrätten frågan, hur den föreslagna lag­ texten kommer att samspela med sjölagen i övrigt. Hovrätten håller för troligt, att man i detta avseende måste vänta icke alldeles obetydliga svå­ righeter. I likhet med advokatsamfundet anser hovrätten, att man inte har möjlighet att frångå konventionens system med korsande indelningar i första mom. men att det måste tillses att sådant, som hittills varit omfat­ tat av begränsningsrätt och inte är avsett att föras undan, inte på grund av begränsningsreglernas redaktionella utformning råkar bli uteslutet. Hov­ rätten påpekar att inom den grupp av folk, som arbetar i fartygets tjänst, det finns åtskilliga presumtiva skadegörare, som ådrager redaren princi­ palansvar men som enligt den föreslagna lydelsen icke omfattas av begränsningsreglerna. Sålunda ansvarar redaren för en linjeagent, som före lastning eller efter lossning inom ramen för redarens transportförpliktelse tar hand om gods och försummar dess rätta vård. Hovrätten framhåller att, ehuru de olika punkterna i den föreslagna 254 § i hög grad täcker varandra, det icke finns någon punkt, under vilken angivna situation kan föras. Detta torde innebära en förändring i förhållande till gällande rätt, men intet i betänkandet synes ge stöd för att man avsett att företa en dylik ändring. Slutligen påpekar hovrätten att en avgränsning av en persongrupp, mot­ svarande den i 8 § sjölagen, möter i det föreslagna 1 mom. andra stycket och att enligt detta begränsningen icke skall gälla »ansvarighet på grund av skada som åsamkats befälhavaren eller medlem av besättningen eller lots eller någon hos redaren anställd person, då han befinner sig ombord el­ ler utför arbete i fartygets tjänst». Hovrätten frågar sig hur denna person­ krets är avgränsad jämfört med den som åsyftas i 8 § sjölagen samt anför:

Det räcker enligt ordalagen icke, att det rör sig om en annan än besättning etc. som arbetar i fartygets tjänst, utan vederbörande måste vara hos reda­ ren anställd. Är han då »anställd», så snart han på redarens uppdrag »ut­ för arbete i fartygets tjänst»? Tag som exempel en entreprenadstuvare, som anlitas av redaren för lastnings- eller lossningsarbete. Enligt motivuttalan­

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

den (s. 25) är det tydligen inte meningen, att dylika personer skall innefat­ tas. Att det är tjänsteavtalsförhållanden som åsyftas framgår väl också av konventionens hänvisning till »den lag som reglerar tjänsteavtalet» och hän­ visningen i motiven till nuvarande 254 § andra st. rörande förpliktelse som grundar sig på tjänsteavtal. Syftet är att tillgodose »vägande sociala skäl» (s. 26). En viss motsägelse kan kanske spåras i motiven. Termen »anställ­ da» (»servants of the owner») heskrives nämligen också såsom närmast be­ tecknande »personer som är skyldiga att efterkomma fartygsägarens order och föreskrifter». Denna beskrivning passar inte illa på en entreprenadstuvare i den meningen, att stuveriet i avseende på godshanteringen är under­ kastat redarens kontroll. I flera avgöranden har Högsta domstolen tillmätt just denna kontrollsynpunkt och redarens ledning av arbetet i denna me­ ning särskild betydelse (NJA 1952 s. 12 och 1956 s. 274).

Tillämpningen av 1 mom. andra stycket på stuvare behandlas även av Stockholms rådhusrätt. Rådhusrätten påpekar för sin del, att till sådan ka­ tegori för vilken undantagsregeln i fråga skulle gälla synes kommittén räk­ na stuvare, som arbetar i fartygets tjänst. Enligt rådhusrättens mening är det också av sociala skäl motiverat, att dylika stuvare icke skall behöva vid­ kännas reducering av dem tillkommande skadestånd. Emellertid ifrågasät­ ter rådhusrätten om den föreslagna lagtexten »någon hos redaren anställd person, då han befinner sig ombord eller utför arbete i fartygets tjänst» verkligen omfattar dessa stuvare. Såväl de i konventionens engelska och franska texter använda uttrycken »servants of the owner» och »préposés du propriétaire» som det i den svenska översättningen nyttjade uttrycket »and­ ra personer i fartygsägarens tjänst» måste enligt rådhusrätten anses vid­ sträcktare till sin innebörd än uttrycket »någon hos redaren anställd per­ son».

Beträffande den begagnade terminologien i övrigt erinrar lagberedningen om att kommittén ansett det tveksamt om uttrycket »skada å person» skall anses omfatta även psykisk skada, uppkommen med eller utan samband med fysiskt trauma. Enligt lagberedningens mening talar sakliga skäl för att vid tillämpning av begränsningsreglerna rätt till ansvarsbegränsning skall föreligga även vid psykisk skada. Här regleras ju icke frågan, huruvi­ da sådan skada är ersättningsgill. Föreligger skadeståndsskyldighet, finns det emellertid enligt lagberedningen icke någon anledning att låta ansvaret för psykisk skada vara obegränsat i motsats till vad fallet är vid fysisk ska­ da. Uppdelningen skulle medföra besynnerliga konsekvenser. När det gäller personskada påpekar lagberedningen även att översättning­ en av konventionstextens ord »being carried in the ship» till »som befinner sig ombord på fartyget för att medfölja detta» passar illa för det fall att frå­ ga är om en debarkerande passagerare. Uttrycket bör därför enligt lagbe­ redningen jämkas. I fråga om uttrycket »skada å egendom» påpekar hovrätten för Västra Sverige, att enligt kommittén detta uttryck skall anses inbegripa även fall,

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 i 77

som är hänförliga under kategorien allmän förmögenhetsskada. Med termen »skada å egendom» avser man emellertid i svensk skadeståndsrättslig ter­ minologi icke allmän förmögenhetsskada utan hlolt skada på sak. Sålunda talas i doktrinen genomgående om annan ekonomisk skada än skada på sak eller person, t. ex. allmän förmögenhetsskada. Hovrätten framhåller, att en avvikelse från denna hävdvunna terminologi kan förorsaka missförstånd och tvister. Denna fråga behandlas även av Sveriges advokatsamfund, som ifrågasät­ ter riktigheten av kommitténs uttalande, att även indirekt ekonomisk ska­ da, exempelvis genom tidsförlust i följd av sammanstötning, omfattas av uttrycket »skada å egendom». Advokatsamfundet förordar att lagrummets lydelse närmare anslutes till konventionstexten, av vilken framgår att far­ tygsägaren skall äga rätt att begränsa hela den ansvarighet som uppstått i de angivna fallen. Lagberedningen föreslår att i 1 mom. första stycket punkt 5 ordet »lag­ lig» utbytes mot »i lag stadgad». Stockholms rådhusrätt framhåller beträffande den i 2 mom. fastslagna single liabilityprincipen, att varken lagtexten eller motiven ger besked, hu­ ruvida en förutsättning för stadgandets tillämpning är att motfordringen är begränsningsbar. Ej heller konventionen ger besked på denna punkt, och ovisshet härom kan enligt rådhusrätten komma att medföra olägenhet. Svenska seglarförbundet tar upp frågan, vilka som bör hänföras till be­ sättning på nöjesfartyg, och framhåller, att det torde höra till undantags­ fallen, att det finns någon besättning i den mening som avses med lagbe­ stämmelsen, d. v. s. en hos båtägaren enbart för båtens handhavande an­ ställd person. Enligt förbundets mening vore det önskvärt med ett förtydli­ gande härvidlag.

Departementschefen. Såsom jag tidigare anfört uppstår ofta svårigheter vid överföring av konventionsbestämmelser till svensk lagtext. Så har varit fallet vid utformningen av de gällande reglerna i sjölagen, vilka ju bygger på bestämmelserna i 1924 års Brysselkonvention, och såsom framgått före­ ligger delade meningar i olika avseenden, när det nu gäller att omsätta be­ stämmelserna i 1957 års Brysselkonvention till svensk lagtext. I stort sett har dock kommitténs förslag godtagits av remissorganen och enighet råder om att den i konventionen begagnade enumerationsmetoden vid angivande av begränsningsfallen måste bibehållas. Även jag anser att kommitténs för­ slag till lagtext i allt väsentligt kan godtagas. Emellertid bör sambandet mel­ lan ansvarsbegränsningsreglerna och sjölagens bestämmelser i övrigt, sär­ skilt dess 8 §, uppmärksammas. I likhet med lagberedningen anser jag icke anledning föreligga att ur lag­ texten utmönstra uttrycket »där sådan enligt denna eller allmän lag före­ ligger». En redaktionell jämkning bör dock göras i ingressen till 1 mom.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196i

Vad beträffar det första av de av Sveriges advokatsamfund angivna fallen torde det bäst överensstämma med grundtanken i konventionen att i den mån ansvarighet föreligger i den antydda situationen tillåta ansvarsbe­ gränsning. Den föreslagna formuleringen i 1 mom. punkt 3 torde icke läg­ ga hinder i vägen för en sådan tolkning. Beträffande sådana fall av skador på last, som advokatsamfundet anfört, synes frågan om såväl ansvarsreglernas som begränsningsreglernas tillämplighet mera tveksam. Detta spörs­ mål torde utan närmare direktiv få överlämnas åt rättstillämpningen. Med anledning av det påpekande som gjorts av hovrätten för Västra Sve­ rige, att begränsningsregeln i 1 mom. andra punkten blir mera vidsträckt än ansvarsregeln i 8 §, vill jag framhålla att konventionstexten på denna punkt tillägger »för whose act, neglect or default the ovvner is responsible». Det kunde givetvis ifrågakomma att göra ett motsvarande tillägg i den sven­ ska lagtexten men detta synes enligt min mening icke erforderligt; paragra­ fen skall ju endast gälla i de fall där ansvarighet över huvud föreligger för redaren enligt vad som nämnts i det föregående. Ä andra sidan kan givetvis inträffa, att ansvar för redaren kan föreligga utan att begränsningsrätt gäl­ ler. Sålunda synes enligt konventionen begränsningsrätt icke föreligga be­ träffande redarens eventuella principalansvar för en linjeagents åtgärder eller försummelse. Detta torde även framgå av den av kommittén föreslag­ na lagtexten. Även beträffande den i 1 mom. andra stycket angivna personkretsen har fråga uppstått om förhållandet till de personer som åsyftas i 8 § sjölagen. Undantagsbestämmelsen i 254 § andra stycket torde enligt min mening böra utformas i nära anslutning till konventionstexten och omfattningen av ifrå­ gavarande bestämmelse får avgöras med ledning av konventionen. Huru­ vida enligt denna krävs ett anställningsförhållande synes tveksamt. Det bör beaktas att syftet med konventionsbestämmelsen — som uttryckligen hän­ visar till den lag som reglerar tjänsteavtalet — är att de som är sysselsatta inom sjöfartsnäringen icke skall intaga en sämre ställning i fråga om för­ måner vid olycksfall i arbetet än andra anställda. Huruvida ansvar för ska­ da som drabbat stuvare skall vara underkastat begränsning får med ledning av det anförda avgöras från fall till fall. Avfattningen av paragrafen ger här utöver anledning till följande påpe­ kanden. I likhet med lagberedningen anser jag, att begränsningsreglerna bör gälla ansvar för såväl fysisk som psykisk skada. Det har framhållits, att uttrycket i 1 mom. punkt 1 »person, som befinner sig ombord på fartyget för att medfölja detta» icke passar beträffande en debarkerande passagerare. Uttrycket är emellertid en ordagrann översätt­ ning från den franska konventionstexten och överensstämmer även väl med den engelska texten. Framhållas bör också, att det fall, då fråga är om de-

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år l!)6i

barkerande passagerare, även inbegripes under tredje punkten. Uttrycket torde därför böra bibehållas. När det gäller frågan vad som är att hänföra till »skada å egendom» ma framhållas, att den engelska konventionstexten begagnar uttrycket »damage to any other property or infringement of any rights». Huruvida detta uttryck inbegriper vad vi brukar benämna allmän förmögenhetsskada eller indirekt ekonomisk skada synes oklart. Jag är dock närmast böjd för att antaga, att så är fallet. I avsaknad av full klarhet på denna punkt kunde emellertid, så­ som advokatsamfundet anfört, ifrågasättas att anknyta lagtexten till kon­ ventionstexten. Den däri begagnade terminologien synes emellertid fram mande för svenskt språkbruk och torde kunna ge anledning till missför­ stånd. Jag vill därför förorda, att det av sjölagskommittén föreslagna uttryc­ ket, vilket överensstämmer med vad som föreslagits i de övriga nordiska län­ derna, bibehålies i lagtexten. Beträffande punkt 4 anser jag, att man med utgångspunkt från den engelska konventionstexten bör begagna uttrycket ersättning för skada å hamnanläggning, bassäng eller segelbar vattenväg. Härigenom vinnes även överensstämmelse med vad som föreslås i de övriga nordiska länderna. Stadgandet under punkt 5 är avsett att tillämpas vare sig förpliktelsen grundar sig på lag eller på administrativ författning. Huruvida förpliktelse, som åvilar någon enligt allmänna rättsgrundsatser, omfattas av konven­ tionens begränsningsregler synes mera tveksamt. Det engelska uttryc­ ket »by any law» torde omfatta även allmänna rättsgrundsatser, medan däremot det franska uttrycket »par une loi» torde täcka endast lag och ad­ ministrativ författning. Jag föreslår följande formulering av lagtexten: er­ sättning på grund av föreskriven skyldighet att avlägsna sjunket, strandat eller övergivet fartyg eller egendom ombord på sådant fartyg.

För tillämpningen av den i 2 mom. fastslagna single liabilityprincipen synes det icke vara en förutsättning att motfordringen är begränsningsbar. Frågan, hur uttrycket »besättningen» skall tolkas, när det gäller dem som biträder vid handhavandet av nöj esf artyg, torde icke kunna besvaras gene­ rellt utan ett bedömande får i rättstillämpningen göras från fall till fall.

255 §. Departementschefen. De i förevarande paragraf föreslagna bestämmel­ serna har sin motsvarighet i nuvarande 255, 258 och 260 §§. Till 256 och

257 §§ i gällande sjölag saknas motsvarighet i förslaget. 1 mom. innehåller bestämmelser om ansvarighetsbeloppens beräkning. Härom hänvisas till den allmänna motiveringen. I 2 mom. ges en definition — i överensstämmelse med artikeln 3 (6) och 17) i konventionen — av begreppen franc och dräktighet. Jämlikt första stycket förstås med franc en enhet innehållande sextiofem

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b

och ett halvt milligram guld av niohundra tusendelars finhet. Omräkningen till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag då redaren ställer säkerhet för sin ansvarighet eller, om säkerhet icke ställes, då betalning sker. Har redaren ställt säkerhet, sker ingen ny omräkning vid betalningstillfället. Ris­ ken för en kursändring under mellantiden ligger alltså på borgenären. I andra stycket upptages föreskrift, att med dräktighet avses nettodräktigheten, för maskindrivet fartyg ökad med det maskinrum som vid bestäm­ mandet av nettodräktigheten dragits från bruttodräktigheten.

256 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om tillämpning av ansvarighetsgränsen och fördelning av ansvarighetsbeloppet. Enligt första stycket, som motsvarar artikeln 2 (1) i konventionen, skall den ansvarighetsgräns, var­ om stadgas i 255 § tillämpas i fråga om fordringar vilka uppkommit på giund av en och samma händelse. Till andra stycket finnes motsvarighet i artikel 3 (1) (c) i konventionen. Förslaget upptar här en bestämmelse att fordringar på grund av skada å person i första hand skall tillgodoses med det ansvarighetsbelopp som avses i 255 § 1 mom. andra stycket samt att, om beloppet ej förslår, de återstående personfordringarna skall till­ sammans med övriga fordringar tillgodoses med det i 255 § 1 mom. första stycket avsedda beloppet. I tredje stycket, som motsvarar artikel 3 (2), stadgas att fördelningen av ansvarighetsbelopp skall ske i förhållande till fordringarnas storlek. Fjärde stycket motsvarar artikel 3 (3) och 3 (4) i konventionen och in­ nehåller bestämmelser om att redaren träder i borgenärs ställe vid för­ delningen av ansvarighetsbeloppet, om han betalat fordran som avses i denna paragraf eller om han visar att han, oaktat krav ännu ej skett, framdeles kan bli nödsakad att gälda fordran som avses i denna paragraf. De i förevarande paragraf föreslagna bestämmelser har viss motsvarig­ het i nuvarande 259 §.

Kommittén framhåller, att bestämmelsen i första stycket avser fordringar­ nas sammanlagda kapitalbelopp, medan däremot ränta och kostnader icke skall tagas med i beräkningen. Har flera skilda händelser inträffat, som givit upphov till begränsningsbara fordringar, blir redaren för varje hän­ delse ansvarig intill det fulla begränsningsbeloppet enligt 255 §. Beträffande stadgandet i andra stycket uttalar kommittén, att om det belopp som är avsett för personskadeborgenärerna inte åtgår till dessas förnöjande, överskottet skall tillfalla redaren. Föreligger inte någon egendomsfordran, står hela ansvarighetsbeloppet till förfogande för tillgodose­ ende av personfordringarna. Egendomsfordringarna är alltid hänvisade en­ bart till det i 255 § 1 mom. första stycket avsedda beloppet. Föreligger inte några fordringar på grund av personskada, skall egendomsfordringarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 År 196i 81

ensamma tillgodoses med detta belopp. Föreligger personfordringar, kan egendomsfordringarna få vidkännas konkurrens av personfordringarna, dock endast i den mån dessa fordringar icke täckes av det i 255 § 1 mom. andra stycket angivna, för personskador särskilt avsedda beloppet. I samband med bestämmelserna i fjärde stycket berör kommittén en fråga som behandlats i konventionen men icke upptagits i kommittéförsla­ get, nämligen vissa regler om att det fulla ansvarighetsbeloppet må avsät­ tas såsom en särskild begränsningsfond (artikel 2 (2), (3) och (4) i kon­ ventionen). Kommittén framhåller, att dessa regler bl. a. innebär, att en dylik fond ej må användas till annat än gäldande av fordringar, gentemot vilka ansvarighetsbegränsning kan åberopas. Bestämmelserna är sålunda enligt kommitténs mening icke förenliga med svenska konkursrättsliga principer. Kommittén uttalar, att då bestämmelserna är av fakultativ na­ tur det ej heller är erforderligt att införa dem i den svenska lagstiftningen. Kommittén anför, att syftet med de i artikel 2 (2), (3) och (4) upptag­ na reglerna om begränsningsfond främst är att bestämmandet av och upp­ görelse om de krav, vartill en olyckshändelse givit upphov, skall koncen­ treras till den stat, där fonden upprättats. Kommittén påpekar, att såsom komplement till dessa regler meddelas i artikel 3 (3) och (4) vissa be­ stämmelser för det fall, att uppgörelse angående viss fordran ändock skett eller kan förväntas ske vid sidan av begränsningsfonden, samt framhåller, att dessa bestämmelser torde ha tillkommit med tanke främst på fordring­ ar, beträffande vilka betalning framtvingats i stat som ej anslutit sig till konventionen. Ehuru kommitténs förslag icke innehåller några regler om begränsningsfond, anser kommittén att, om vårt land ratificerar 1957 års konvention, förpliktelse dock lärer föreligga att i fråga om betalningar som avses i artikel 3 (3) och (4) tillämpa en reglering som överensstäm­ mer med föreskrifterna i nämnda konventionsrum. Mot bakgrunden av vad nu anförts har kommittén utformat de bestämmelser som intagits som ett fjärde stycke av förevarande paragraf. Bestämmelserna är enligt kommit­ tén tillämpliga även på verkställd eller framtida delbetalning av fordran. Kommittén anför härutinnan:

Redaren äger sålunda att beträffande fordran, som han måst betala eller framdeles har att betala, uppträda såsom borgenär vid fördelningen av ansvarighetsbeloppet; om redaren betalat eller framdeles har att betala allenast del av fordran, äger han åberopa den ifrågavarande delbetalning­ en. Härigenom ernås att hans ställning icke på grund av en — framtvungen — betalning vid sidan av uppgörelsen i övrigt försämras i vidare mån än som må följa därav att en honom såsom borgenär tillkommande ford­ ran underkastas begränsning. Att endast sådan fordran, som kunnat en­ ligt svensk rätt göras gällande mot redaren, får beaktas, kan i det särskil­ da fallet framstå som obilligt, men det synes icke vara möjligt att avvika från konventionens reglering på denna punkt.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b

Yttrandena. Lagberedningen /örklarar sig ha svårt att inse, att konven­ tionens bestämmelser om en särskild begränsningsfond skulle vara oför­ enliga med svenska konkursrättsliga principer. Lagberedningen framhål­ ler, att inbetalningen till fonden givetvis måste kunna bringas att återgå i händelse av konkurs inom viss kortare tid men att en sådan ordning icke synes strida mot konventionen. En annan sak är, att konkurslagens återvinningsregler måhända behövt ändras. Sveriges advokatsamfund påpekar, att paragrafens fjärde stycke förut­ sätter, att den fordran, som betalats, enligt svensk rätt kunnat göras gäl­ lande mot redaren, för att denne skall få tillgodoräkna sig ett utbetalat be­ lopp. Advokatsamfundet framhåller, att redaren sålunda blir lidande om han, antingen genom ett domstolsutslag, som icke grundar sig på svensk rätt, eller genom en ofördelaktig förlikning, fått betala för mycket. Med tanke härpå kan det synas rimligt, att redaren, om han betalat en borge­ när ett mindre belopp än det som denne kunnat utfå, om saken prövats med tillämpning av svensk rätt, också får tillgodoräkna sig hela fordring­ ens värde. Advokatsamfundet framhåller, att Högsta domstolen i ett avgö­ rande refererat i NJA 1951 s. 138 stannat för denna senare ståndpunkt, samt uttalar, att såväl konventionstexten som den föreslagna lagtexten synes utgå från att det i och för sig är ovidkommande, vad redaren har erlagt för den fordran som han bevakar vid fondens fördelning. Den före­ slagna lagtexten är emellertid enligt advokatsamfundet icke alldeles klar på denna punkt.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna anser jag mig i allt väsentligt kunna godtaga. Beträffande reglerna om begräns­ ningsfond torde visserligen kunna sägas, att dessa inte är helt förenliga med svenska konkursrättsliga principer, såtillvida att vissa borgenärer blir gynnade genom ett dylikt förfarande, men å andra sidan bör beaktas, att reglerna om sjöpanträtt i huvudsak medför samma resultat. Oaktat den praktiska betydelsen av de gjorda invändningarna mot reglerna om begränsningsfond sålunda icke bör överskattas, anser jag mig emellertid — bl. a. enär det kan ifrågasättas om reglerna helt överensstämmer med gäl­ lande sjöpanträttsregler — kunna ansluta mig till den ståndpunkt som från nordiskt håll tagits vid den förberedande behandlingen av frågan. För närvarande gäller, att om flera fordringar finns, dessa skall jämte varandra njuta betalning ur ett gemensamt ansvarighetsbelopp efter den förmånsrätt som må vara förenad med stadgad sjöpanträtt. Enligt bestäm­ melsen i tredje stycket skall fördelningen av ansvarighetsbeloppet hädan­ efter ske i förhållande till fordringarnas storlek. Detta innebär, att en med sjöpanträtt förenad fordran, genom att den inte längre är prioriterad vid fördelningen av ansvarighetsbeloppet, skulle kunna bli tillgodosedd i mind­ re utsträckning än vad den blir enligt gällande regler. Något praktiskt fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196b 83

torde detta dock icke vara.Panträtten och de rättigheter, som härledes ur denna, beröres givetvis icke av ändringen. Jag vill i detta sammanhang erinra om att enligt 271 § panträttshavare, som har sjöpanträtt, vid för­ säljning i samband med utmätning visserligen är oförhindrad att bevaka sin fordran till fulla beloppet men icke erhäller utdelning utöver ansvarig­ hetsbeloppet. Ett par smärre ändringar i den föreslagna lagtexten synes böra göras. För att i överensstämmelse med gällande internationellträltsliga principer under stadgandet i fjärde stycket inbegripa även fordring, som visserligen icke kunnat göras gällande enligt svensk rätt men som fastställts genom utländsk dom, som är exigibel i Sverige, förordar jag, att orden »enligt svensk rätt» utbytes mot »här i riket». I avsikt att tillgodose de synpunk­ ter som framförts av Sveriges advokatsamfund vill jag vidare föreslå, att i anslutning till konventionstexten ett tillägg göres till den föreslagna lag­ texten. Fjärde stycket första punkten torde i enlighet härmed böra erhålla följande lydelse: Har redaren betalat fordran som avses i denna paragraf, skall han anses träda i fordringsägarens ställe med samma rätt som denne och fordringsbeloppet medtages vid fördelningen av ansvarighetsbeloppet, såvitt fordringen kunnat här i riket göras gällande mot redaren.

257 §. Artikel 5 (1)—(4) i konventionen innehåller föreskrifter som syftar till att möjliggöra för redaren att förhindra att »arrest» (»saisie») verk­ ställes flera gånger och i olika länder till säkerhet för fordringar, härrö­ rande från en och samma händelse. I förevarande paragraf och i 258 § upp­ tages bestämmelser, att ställande av säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet förhindrar kvarstad eller annan handräckning för fordran. De i 257 § upp­ tagna bestämmelserna har i huvudsak icke någon direkt grund i konventio­ nen utan motsvarar i stort sett bestämmelserna i nuvarande 262 §. På leonventionsbestämmelserna grundade regler har upptagits i 258 §.

Kommittén uttalar, att artikel 5 (4) närmast synes avse säkerhet som ställes inom riket. Den rör samtliga begränsningsborgenärers rätt och torde därför taga sikte endast på säkerhet, som ställes inför myndighet, och icke på säkerhet som ställes i privat ordning. Kommittén framhåller vidare, att konventionen får anses överlämna åt de nationella lagarna att lösa frågan, i vad mån det skall krävas att säker­ het ställes jämväl för ränta på begränsningsbeloppet samt för kostnader i saken. Den svenska lagstiftningen har alltså frihet att välja den lösning som förefaller mest ändamålsenlig. Enligt gällande praxis ställes som regel sä­ kerhet även i nu förevarande hänseenden. På grund härav och då dessa be­ lopp ofta uppgår till betydande storlek anser kommittén det böra föreskri­ vas, att säkerhet, varom här är fråga, skall vara så avpassad att den täcker även ränta och kostnader.

84 Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

I överensstämmelse med vad sålunda anförts stadgar kommitténs förslag i första stycket av förevarande paragraf att, om redaren till befrielse från utmätning, kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vil­ ken ansvarigheten är begränsad, inom riket hos rätten eller överexekutor har ställt säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § jämte ett av rätten eller överexekutor bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken, säkerheten må åberopas gentemot alla borgenärer för vilkas fordringar gäl­ ler begränsning till samma ansvarighetsbelopp. Vidare föreskrives, att sä­ kerheten skall anses vara ställd till förmån för alla sådana borgenärer. Kommittén framhåller, att bestämmelserna förutsätter att ansökning om utmätning, kvarstad eller annan handräckning har gjorts. De är tillämpliga både beträffande handräckning som sökes hos överexekutor och i fråga om handräckning i rättegång. Kommittén uttalar, att med »det fulla ansvarighetsbeloppet» förstås ett belopp beräknat efter 3 100 francs för ton, dock minst 780 000 francs. Har allenast egendomsskador uppkommit är emellertid ett belopp beräknat efter

1 000 francs för ton, dock minst 150 000 francs, tillfyllest. Tillägget för rän­ ta och kostnader bestämmes gemensamt för dessa båda poster. I vad avser ränta torde tillägget böra täcka räntan på det fulla ansvarighetsbeloppet un­ der tiden från det säkerheten ställes och till dess slutlig uppgörelse angåen­ de de begränsningsbara fordringar, som grundar sig å händelsen, må anta­ gas komma till stånd mellan redaren och hans borgenärer. Visar borgenär, att ränta löper från en tidigare tidpunkt än nu sagts, bör emellertid den tid­ punkten läggas till grund. Beräkningen torde böra ske enligt en räntefot av fem procent. Såvitt gäller kostnader bör tillägget avse alla de av händelsen föranledda kostnader för vilka redaren kan antagas bli ansvarig gentemot borgenärerna. Beräkningen av tillägget måste tydligen grundas på en skönsmässig uppskattning. Kommittén anför:

Av förevarande bestämmelse följer att, sedan inom riket hos rätten eller överexekutor säkerhet ställts för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § jäm­ te tillägg för ränta och kostnader, utmätning, kvarstad eller annan hand­ räckning ej må beviljas på grund av fordran som avses med säkerheten. Ut­ mätning, kvarstad eller annan handräckning, som redan beviljats, skall ge­ nast hävas (jfr 189 § utsökningslagen). Redaren behöver alltså ställa säker­ het endast en gång för att inom riket undgå handräckningsåtgärd i fråga om begränsningsbar fordran. Rörande verkan i annan konventionsstat av säkerhet, som ställts enligt 257 §, torde få hänvisas till artikel 5(1) och (2) i konventionen. Vidare följer av den föreslagna bestämmelsen att säkerheten ej kan utan samtliga borgenärers medgivande återtagas, förrän redaren erlägger full be­ talning (jfr 259 § 2 mom. i förslaget) eller ställer enahanda säkerhet hos annan rätt eller överexekutor inom riket eller säkerhet som möjliggör för honom att åberopa 258 § fjärde stycket. Om redaren har ställt säkerhet, som understiger det fulla ansvarighets­

Kunijl. Maj.ts proposition nr 35 år It) 6'4 85

beloppet enligt 255 §, gäller dylik delsäkerhet endast till förmån för borge­ när, som begärt handräckningsåtgärden, och den kan ej heller av redaren åberopas mot andra borgenärer. Om emellertid redaren kompletterar säker­ heten, så att densamma kommer att uppgå till det fulla ansvarighetsbelop­ pet jämte tillägg för ränta och kostnader, inträder de i första stycket stad­ gade rättsverkningarna, under förutsättning att kompletteringen sker hos samma myndighet. Dylik komplettering kan ske, vare sig hos myndighet göres ny ansökan om handräckningsåtgärd eller ej. Uttryckliga bestämmelser i dessa avseenden torde icke vara erforderliga; i detta sammanhang är att märka att regeln i 2G2 § andra punkten sjölagen grundar sig å ett i 1924 års konvention upptaget stadgande (artikel 8 tredje stycket) som saknar motsvarighet i den nya konventionen.

Kommittén framhåller emellertid, att det förekommer att redaren, för att undgå handräckningsåtgärd beträffande en begränsningsbar fordran, hos en myndighet ställer säkerhet, som visar sig understiga det fulla ansvarighets­ beloppet, och att hans fartyg eller annan honom tillhörig egendom därefter hos myndighet på en annan ort göres till föremål för ny ansökan om hand­ räckning för en annan begränsningsbar fordran, grundad på samma hän­ delse. För dylikt fall föreslår kommittén i paragrafens andra stycke en be­ stämmelse av innebörd, att redaren äger värja sig mot den nya handräckningsansökningen genom alt hos den förra myndigheten komplettera den därstädes ställda delsäkerheten, så att den täcker det fulla ansvarighetsbe­ loppet jämte ränta och kostnader. Sker en dylik komplettering, blir regeln i första stycket även i övrigt tillämplig. Att redaren, om han så önskar, äger hos den senare myndigheten ned­ sätta full säkerhet enligt första stycket, torde enligt kommittén icke behöva utsägas i lagtexten. Givetvis kan han också nöja sig med att hos denna myn­ dighet ställa säkerhet för den fordran, beträffande vilken handräckning där­ städes sökes; en dylik säkerhet kan kompletteras, så att den kommer att utgöra full säkerhet enligt första stycket. Men redaren kan icke ernå de i första stycket stadgade rättsverkningarna genom att hos myndigheten stäl­ la säkerhet till komplettering av den förut hos annan myndighet ställda sä­ kerheten. Kommittén föreslår även, att redaren, om han ställt full säkerhet, äger påfordra frigivande av tidigare ställd säkerhet för fordran, som avses med den fulla säkerheten. Bestämmelsen avses gälla, vare sig den tidigare sä­ kerheten ställts hos myndighet eller i privat ordning. Slutligen föreslår kommittén, att vad i förevarande paragraf är stadgat om säkerhet, som inom riket ställts hos rätten eller överexekutor, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om säkerhet, som ställts hos vederbörlig myndighet i Danmark, Finland eller Norge. Denna bestämmelse, vartill mot­ svarighet förutsättes skola inflyta i de danska, finska och norska sjölagar­ na, bär tillkommit såsom ett led i den nordiska rättsgemenskapen på sjö­ rättens område. Anledning att från bestämmelsens tillämpning undantaga borgenär i utomnordiskt land föreligger enligt kommitténs mening icke.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

Yttrandena. Lagberedningen anför, att avfattningen av första stycket ger vid handen, att avsikten med stadgandet icke är att reglera förutsättningar­ na för att redaren skall kunna hindra utmätning, kvarstad eller annan hand­ räckning genom att ställa säkerhet. Ordalagen tyder på att man endast ve­ lat mot övriga borgenärer med begränsningsbara fordringar reglera verk­ ningarna av att redaren — i huvudsaklig överensstämmelse med eljest gäl­ lande regler inom exekutionsrätten — ställer säkerhet, och denna ställs för fulla ansvarsbeloppet jämte vissa tillägg. Såvitt angår säkerhet som ställts till befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran anser lag­ beredningen det ej vara något att erinra mot förslaget. Lagberedningen anför emellertid vidare:

Däremot måste beredningen ifrågasätta lämpligheten av att i detta sam­ manhang medtaga säkerhet som ställs till befrielse från utmätning. Om stadgandet, såsom beredningen antagit, icke avser att införa en helt ny möj­ lighet att ställa säkerhet, är det tydligt, att dess tillämpningsområde blir ganska begränsat såvitt angår utmätning. Föreligger lagakraftvunnen dom, kan sålunda enligt utsökningslagen utmätning icke avvärjas genom att sä­ kerhet ställs. Detsamma gäller, om sökanden kan åberopa hovrätts icke-lagakraftvunna dom. Med anledning av ett av kommittén gjort motivuttalande (s. 39 nederst o. f.) vill beredningen vidare påpeka, att den omständigheten att säkerhet ställs icke medför att redan verkställd utmätning skall hävas. Att i detta sammanhang medtaga säkerhet mot utmätning medför också vis­ sa komplikationer. Av mindre betydelse är härvid måhända, att 39 § UL, enligt vad allmänt antages, förutsätter att säkerheten ställs hos utmätnings­ mannen. En säkerhet som ställts hos rätten eller överexekutor bör rimligen också kunna godtagas, om sökanden hos utmätningsmannen visar att så skett. 39 § UL kräver emellertid, att säkerheten även omfattar »skada, som genom uppehållet vållas kan». Det torde därför få ankomma på gäldenären att komplettera säkerheten hos utmätningsmannen. Vidare må påpekas, att enligt 48 § UL löftesskrift må omhändertagas av den till vars säkerhet den gäller. Stadgandet passar ej väl för det fall att säkerheten skall gälla till förmån för ett flertal, kanske ännu delvis okända borgenärer. Om åter avsikten med stadgandet, i strid mot vad beredningen antagit, är att införa en helt ny möjlighet att vinna befrielse från utmätning genom ställande av säkerhet, måste denna avsikt komma till tydligare uttryck. Det torde också bli nödvändigt att ge utförligare bestämmelser i ämnet. Att här­ vid hindra även utmätning på grund av lagakraftvunnen dom vore i sak fö­ ga rimligt. Under alla förhållanden måste verkställighet kunna vinnas i sä­ kerheten. Denna kan emellertid utgöras av borgen. Eftersom en mot redaren riktad dom icke kan verkställas mot borgensman, skulle alltså — med an­ tydda system — borgenären bli tvungen att anhängiggöra ny rättegång mot borgensmännen, om dessa ej betalar frivilligt. Det förefaller beredningen som om det knappast kan föreligga något be­ hov av en regel om att säkerhet som ställts till befrielse från utmätning skall under vissa förutsättningar kunna aberopas även mot andra borgenärer än sökanden. I allt fall torde behovet här vara avsevärt mindre än när säkerhet ställts för att hindra kvarstad m. m. Innehållet i konventionen synes icke nödvändiggöra, att man medtager även säkerhet som ställts för att hindra utmätning. 1924 års konvention om begränsning av redaransvarigheten upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år li)6\ 87

tager under art. 8 liknande bestämmelser om verkan av säkerhet, »en cas de saisie», och 262 § sjölagen — som grundar sig på konventionen — återger uttrycket med »befrielse från kvarstad eller annan handräckning för ford­ ran». Beredningen vill därför förorda, att bestämmelsen om säkerhet till be­ frielse från utmätning får utgå. Med hänsyn till innehållet i sista stycket i

257 § kan möjligen vissa olägenheter tänkas uppkomma, om Sverige ensamt genomför den föreslagna ändringen. Det är därför önskvärt, att enighet på denna punkt vinnes inom Norden. I samma riktning uttalar sig Göteborgs rådhusrätt, överexekutor i Göte­ borg och förste stadsfogden i Stockholm, i vilket sistnämnda yttrande överståthållarämbetet instämmer.

Departementschefen. I 189 § utsökningslagen stadgas, att kvarstad och skingringsförbud skall upphöra, då gäldenären ställer pant eller borgen. Be­ stämmelserna i 257 § synes i anslutning härtill böra ge redaren en uttryck­ lig rätt att vara befriad från kvarstad eller annan handräckning i det angiv­ na fallet. I övrigt synes kommitténs förslag, som väsentligen har sin motsva­ righet i gällande lag, i sak kunna godtagas såvitt angår säkerhet, som ställts till befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran. Beträf­ fande säkerhet, som ställts till befrielse från utmätning, vill jag anföra föl­ jande. Artikel 8 i 1924 års konvention upptager en bestämmelse om verkan av säkerhet »en cas de saisie». Ordet »saisie» begagnas även i artikel 5 i 1957 års konvention. Den på 1924 års konvention grundade bestämmelsen i 262 § sjölagen avser befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran. I den finska sjölagen användes samma uttryck. Motsvarande bestämmelser i den danska sjölagen avser »arrest», vilket i huvudsak synes svara mot kvar­ stad. I den norska sjölagen däremot har bestämmelsen en vidare tillämp­ ning. Där avses sålunda »arrest eller tvangsfullbyrdelse». Sistnämnda ut­ tryck avser bl. a. utmätning. Den norska sjölagskommittén föreslår, att ifrå­ gavarande bestämmelse skall avse även säkerhet, som ställts för att hindra utmätning. Detta innebär såsom framgått icke någon utvidgning i förhållan­ de till vad som för närvarande gäller. Så skulle däremot bli fallet i Sverige, Danmark och Finland. Enligt min mening saknas anledning att för Sveriges del frångå vad som för närvarande gäller i detta avseende. Bestämmelsen torde därför icke böra avse säkerhet till befrielse från utmätning. Då det norska regeringsförslaget enligt vad jag erfarit torde komma att avse även säkerhet till befrielse från utmätning och »annen tvangsforretning», skulle skiljaktiga regler på denna punkt icke kunna undvikas. Denna skiljaktig­ het, vilken som framgått föreligger även för närvarande, synes dock icke medföra några betydande olägenheter. Enligt min mening bör således i lagtexten uttryckligen angivas, att kvar­ stad eller annan handräckning för fordran beträffande vilken ansvarigheten är begränsad icke får beviljas eller bestå, om redaren inom riket ställer sä­

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

kerhet för fulla ansvarighetsbeloppet. Vissa andra i huvudsak redaktionella jämkningar av den föreslagna lagtexten synes även böra göras. Jag föreslår, att paragrafen utformas i enlighet med vad nu anförts.

258 §. Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande sjölag, innehåller regler, som syftar till att undvika att fartyg eller annan redaren tillhörig egendom blir föremål för handräckningsåtgärd flera gånger i olika länder. Paragrafen grundar sig på artikel 5 (1), (2) och (3) i 1957 års konven­ tion. Artikel 5 (1) innehåller en fakultativ bestämmelse som närmast av­ ser beaktande av säkerhet, som ställts utom riket. I artikel 5 (2) uppta­ ges ett stadgande om obligatoriskt beaktande av säkerhet, som ställts på ort med viss nära anknytning till den ansvarighetsgrundande händelsen. Artikel 5 (3) innehåller en bestämmelse rörande komplettering av redan ställd säkerhet. Bestämmelserna innebär såväl att handräckningsåtgärd skall hävas som att ställd säkerhet skall frigivas.

Kommittén. En väsentlig olägenhet med den nuvarande bristen på inter­ nationell samordning av begränsningsreglerna är att en och samma hän­ delse kan föranleda att fartyget eller annat fartyg i samme redares ägo —- eller annan egendom som tillhör redaren — blir föremål för handräck­ ningsåtgärd flera gånger i olika länder. Härigenom kan redaren tvingas att i varje land, där handräckning sker, ställa säkerhet för fulla ansva­ righetsbeloppet enligt vederbörande lands begränsningsregler. För att rå­ da bot härpå hade man i konventionsutkast, utarbetade under åren 1954 och 1955, infört regler av innebörd att myndighet i fördragsslutande stat ägde möjlighet att, då fråga om handräckning uppkom, beakta säkerhet som ställts i annan stat. Från nordiskt håll hävdades att dessa regler icke var tillfyllest utan borde ändras till att avse en skyldighet att upphäva eller underlåta handräckningsåtgärd, om tillfredsställande säkerhet ställts i annan stat. Häremot invändes att en dylik bestämmelse kunde bli allt­ för oförmånlig för borgenärerna i de fall då säkerheten ställts å avlägsen ort. Resultatet blev en kompromiss. Kommitténs förslag upptager i första stycket en fakultativ bestämmelse av innehåll att, om redaren tillhörig egendom bär utmätts eller belagts med kvarstad eller eljest underkastats handräckning för fordran, beträf­ fande vilken ansvarigheten är begränsad, och redaren förmår visa, att han utom riket har ställt tillräcklig och för borgenären tillgänglig säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 §, utmätningen, kvarstaden eller handräckningen må hävas. Regeln om obligatorisk frigivning upptages i andra stycket. Där stad­ gas, att om redaren förmår visa att han utom riket ställt tillräcklig och för borgenären tillgänglig säkerhet, kvarstaden eller handräckningen skall hä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 är 196b 89

vas, om säkerheten ställts i någon av följande hamnar: 1. den hamn där den händelse inträffat varå fordringen grundas eller, om händelsen ej ägt rum i hamn, i den första hamn som fartyget anlöpt efter händelsen; 2. landsättningsliamnen, om fordringen avser skada å person; 3. lossnings­ hamnen, om fordringen avser skada å last. Kommittén framhåller, att bestämmelserna i första och andra stycke­ na gäller, vare sig säkerheten ställts i konventionsstat eller i stat som ej biträtt konventionen. Icke blott säkerhet som ställts inför myndighet utan även säkerhet som ställts i privat ordning åsyftas med bestämmelserna. Av bestämmelserna följer enligt kommittén att begärd kvarstad eller an­ nan handräckning må respektive skall vägras, om redaren förmår visa att tillräcklig och för borgenären tillgänglig säkerhet redan har ställts. Kommittén föreslår vidare att såsom ett tredje stycke skall intagas en bestämmelse motsvarande artikel 5 (3), i vad densamma avser komplet­ tering inom riket av säkerhet som ställts utomlands. Vid dylik komplette­ ring torde, liksom vid ställande av säkerhet enligt 257 §, böra krävas att säkerheten omfattar jämväl tillägg för ränta och kostnader i saken. Efter­ som detta tillägg skall så avpassas, att det kan väntas täcka samtliga begränsningsborgenärers fordringar på ränta och kostnader, tager bestäm­ melsen endast sikte på kompletteringssäkerhet, som ställes inför myndig­ het. Däremot kan kompletteringen avse säkerhet som i utlandet ställts i privat ordning. I överensstämmelse med det anförda föreslår kommittén en bestämmelse att vad i första och andra styckena är stadgat jämväl skall gälla, därest den utomlands ställda säkerheten icke motsvarar det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § men redaren inom riket hos rätten eller överexekutor ställer betryggande säkerhet för återstoden jämte ett av rät­ ten eller överexekutor bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken. Såsom ett fjärde stycke föreslår kommittén en bestämmelse motsvaran­ de artikel 5 (1), (2) och (3) i vad dessa konventionsrum anser frigivande av ställd säkerhet. Kommittén framhåller, att om redaren ställt säkerhet enligt bestämmelserna i första, andra och tredje styckena för fulla ansva­ righetsbeloppet jämte, där så erfordras, tillägg för ränta och kostnader, hans möjligheter att återfå en inom riket tidigare ställd säkerhet för ford­ ran, som är underkastad begränsning till det ifrågavarande ansvarighets­ beloppet, bör bedömas på samma sätt som om det var fråga om frigivan­ de av kvarhållet fartyg. Kommittén föreslår därför en regel av innehåll att, om redaren begär frigivande av säkerhet som han inom riket ställt till befrielse från utmätning, kvarstad eller annan handräckning, vad i denna paragraf är stadgat om hävande av handräckningsåtgärd skall äga mot­ svarande tillämpning.

Yttrandena. I överensstämmelse med vad som anförts under 257 § om utmätning uttalar lagberedningen, att det inte är lämpligt att här medtaga

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år J96t

utmätning. Lagberedningen finner ordalydelsen närmast tyda på att även utmätning på grund av lagakraftvunnen dom åsyftas. Såsom framhållits under 257 § anser lagberedningen det vara föga rimligt att hindra utmät­ ning i sådant fall. I detta sammanhang tillkommer, att säkerheten förutsättes vara ställd utom riket och att svensk dom i regel icke kan exekveras utomlands. Borgenär, som efter en kanske kostsam rättegång i Sverige fått sin fordran fastställd, kan därför bli nödsakad anhängiggöra ny process i utlandet för att utfå sin fordran ur säkerheten. Enligt första stycket skall säkerheten visserligen vara »för borgenären tillgänglig» men däri kan — en­ ligt vad lagberedningen antager —- icke inläggas, att exekution skall kunna erhållas i säkerheten på grund av svensk dom. Lagberedningen anser även betänkligheter möta mot att göra reglerna tillämpliga vid utmätning på grund av icke lagakraftvunnen dom och hemställer därför, att reglerna om hävande av utmätning får utgå. Förste stadsfogden i Stockholm anför med instämmande av överståthållarämbetet, att det i likhet med vad som gäller beträffande 257 § förefaller dunkelt, varför bestämmelsen kommit att omfatta utmätning. Stadsfogden anser, att det under alla omständigheter väl icke torde vara fråga om att häva en utmätning, som gjorts på grund av en lagakraftvunnen dom. Även Göteborgs rådhusrätt och överexekutor i Göteborg anser, att bestäm­ melsen icke bör avse utmätning. Under hänvisning till att bestämmelserna i första och andra styckena gäl­ ler även om säkerheten ställts i stat som ej biträtt konventionen anmärker de sistnämnda remissorganen, att stadgandet synes kunna bli mycket svårtillämpligt. Förhållandet att de nämnda bestämmelserna gäller, vare sig säkerheten ställts i konventionsstat eller i stat som inte biträtt konventionen, påtalas även av lagberedningen, som dessutom påpekar, att även säkerhet som ställts i privat ordning åsyftas. Lagberedningen anser därför, att stor vikt kommer att ligga på att borgenären verkligen har effektiv möjlighet att ut­ nyttja säkerheten för hela sin fordran efter verkställd begränsning. Det i förslaget använda uttrycket »tillräcklig och för borgenären tillgänglig sä­ kerhet», är enligt lagberedningen i behov av en förstärkning för att motsva­ ra konventionens ordalag, t. ex. »tillräcklig och på betryggande sätt tillgänglig». Lagberedningen anser, att i kravet på att säkerheten skall vara »tillgänglig» rimligen bör kunna inläggas, att möjlighet finns att föra rätte­ gång om fordringen i det land där säkerheten ställts och att med stöd av domen vinna exekution i säkerheten. Tänkbart är, att säkerheten ställs i ett icke konventionsbundet land, vars lag icke medger ansvarsbegränsning eller tillämpar helt andra regler än de svenska. Av konventionen torde då följa, att redaren får visa, att borgenären verkligen har effektiv möjlighet att ur säkerheten utfå det belopp, vartill hans fordran efter begränsning en­ ligt svensk lag uppgår. Borgenär skall icke behöva riskera att helt eller del-

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 0)61 91

vis få vika för fordringsägare, som enligt svensk lag icke har rätt till säker­ heten. Även paragrafens innehåll i övrigt ger lagberedningen anledning till vissa erinringar. Lagberedningen påpekar sålunda att meningen synes vara, att redaren kan framtvinga hävande av redan verkställd kvarstad eller annan handräckning genom att vid en senare tidpunkt ställa säkerhet i ort som an­ ges i andra stycket och att en borgenär, som utverkat kvarstad på fartyget eller annan egendom inom riket och här börjat process i tro, att han nu har säkerhet för sitt krav, alltså riskerar, att redaren ställer säkerhet utomlands och framtvingar att lcvarstaden häves. I en sådan situation kan det fram­ stå som lönlöst att fortsätta processen i Sverige, nedlagda kostnader blir onyltiga och käranden får regelmässigt betala även motpartens kostnader, om talan nedlägges. Syftet med regeln kan möjligen vara att på indirekt väg framtvinga, att eventuella processer förläggs just till den ort som anges i andra stycket. Lagberedningen anmärker emellertid, att det icke finns nå­ gon garanti för att talan där kan upptagas till prövning. Om redaren ännu icke ställt säkerhet och icke eljest har egendom där, torde domstolen i orten i regel icke anse sig behörig. Lagberedningen erinrar om, att i artikel 5 i konventionen talas om att säkerhet »redan» ställts. Betydelsen av det in­ skjutna ordet finner lagberedningen oviss och anser därför, att en viss fri­ het vid tolkningen är försvarbar. Lagberedningen förordar, att man — för att undgå de stötande konsekvenser som påtalats —• stadgar, att hävande av handräckningsåtgärden skall vara obligatorisk endast om säkerheten ställts innan åtgärden genomfördes. Motsvarande ändring anser lagberedningen icke krävas i första stycket. Sveriges advokatsamfund anser, att det av texten icke framgår, om stäl­ lande av säkerhet i den hamn där händelsen inträffat eller i den första hamn som fartyget anlöpt efter händelsen, skall vara tillräckligt, även om det rör sig om personskador eller lastskador, vilka behandlas i punkterna 2 respek­ tive 3. Punkterna kan nämligen enligt advokatsamfundet läsas antingen på så vis att de ger redaren alternativa möjligheter att ställa säkerhet, då det rör sig om personskador och lastskador, eller också på så vis att redaren för dessa senare fall är uteslutande hänvisad till att ställa säkerhet i landsättningshamnen respektive lossningshamnen. Advokatsamfundet anser att texten bör förtydligas, så att det klart framgår vad som avses.

Departementschefen. Innebörden av de konventionsbestämmelser som de föreslagna reglerna avses motsvara är i vissa avseenden icke fullt klar. Det är därför naturligt att olika meningar kommit till uttryck, när det gäller ut­ formningen av den svenska lagtexten på denna punkt. Beträffande frågan om förevarande paragraf bör omfatta utmätning delar jag den av flera re­ missorgan uttalade uppfattningen, att bestämmelse härom icke bör uppta­ gas i förslaget. I övrigt torde kommitténs förslag till bestämmelser i sak

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

kunna godtagas. I ett par avseenden har jag emellertid en från kommittén avvikande mening. Sålunda torde kravet på en noggrann prövning av att den utomlands ställ­ da säkerheten verkligen är sådan, att den kan utnyttjas för borgenärens he­ la fordran, icke i erforderlig grad framgå av den av kommittén föreslagna formuleringen »tillräcklig och för borgenären tillgänglig säkerhet». I över­ ensstämmelse med vad som torde komma att föreslås i de övriga nordiska länderna, anser jag, att ordet »tillräcklig» bör ersättas av »betryggande». Det kan det oaktat icke bestridas, att svårigheter kan uppstå vid tillämp­ ningen av denna bestämmelse. Detta gäller särskilt, om säkerheten ställts i stat som ej biträtt konventionen. Då det emellertid icke synes överensstäm­ ma med konventionen att kräva att säkerheten ställts i konventionsstat, tor­ de de av några remissorgan anförda synpunkterna icke kunna beaktas på annat sätt än genom att betona kravet på försiktighet när det gäller att god­ taga säkerhet som avses med bestämmelsen. Vad beträffar frågan, när säkerheten skall ha ställts, för att den skall kunna åberopas till befrielse från handräckningsåtgärd, är att märka, att i artikel 5 i konventionen angives att säkerheten »redan» ställts. Lagbered­ ningen har -— under framhållande att kommittéförslaget medför ur processuell synpunkt olämpliga konsekvenser —- föreslagit, att konventionsbestämmelsen skall tolkas så att ett hävande av handräckningsåtgärd skall va­ ra obligatoriskt, endast om säkerheten ställts innan åtgärden genomfördes. Detta innebär en väsentlig inskränkning av bestämmelsens tillämplighet i förhållande till vad kommittén föreslagit. Konventionens ståndpunkt i den­ na fråga synes oklar. För den av kommittén föreslagna lösningen talar det förhållandet att artikel 5 (3) ger möjlighet till komplettering av utom riket ställd säkerhet utan att vare sig tidsgräns eller plats för kompletteringen an­ gives. En restriktiv tolkning av ifrågavarande konventionsbestämmelse kan emellertid — förutom av konventionens ordalydelse — motiveras med utgångspunkt från konventionens grundläggande syfte att i större utsträck­ ning än för närvarande beakta borgenärsintressena. Vid övervägande av vad sålunda anförts anser jag mig — ehuru med tveksamhet — böra biträda lag­ beredningens förslag. Något stöd för att begränsa kravet på att säkerheten skall ha ställts innan handräckningsåtgärden genomförts, till att avse en­ dast den obligatoriska regeln finnes emellertid icke i konventionen. I före­ varande paragraf torde därför ett krav härpå böra uppställas såväl i den fa­ kultativa som den obligatoriska bestämmelsen. Den obligatoriska bestämmelsen bör föregå den fakultativa. I lagtexten bör också uttryckligen angivas inte bara att beviljad handräckningsåtgärd skall eller må hävas utan också att begärd åtgärd skall eller må vägras. Här­ utöver synes vissa redaktionella ändringar erforderliga bl. a. för att tillgodo­ se det av Sveriges advokatsamfund framförda önskemålet. Jag föreslår att paragrafen utformas i enlighet med vad nu anförts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b 93

259 §. Denna paragraf, som motsvarar 201 § i gällande sjölag, innehåller regler om dispasch.

Kommittén. Eu förutsättning för upprätthållandet av materiella regler om redares ansvarighetsbegränsning måste vara, att borgenärerna har till­ gång till förfarande som möjliggör för dem att hävda sina intressen. De måste sålunda kunna bevaka sina egna fordringar och klandra medborgenärernas. Vidare måste de ha möjlighet att få till stånd en opartisk beräkning av ansvarighetsbeloppets storlek och av dess fördelning mellan olika ford­ ringsägare. De måste också i det konkreta fallet kunna bestrida att rätt för redaren att begränsa sin ansvarighet över huvud taget föreligger. Kommittén påpekar, att den i Sverige gällande ordningen innebär att — därest parterna ej enas om att själva handlägga begränsningsuppgörelsen — bevakning av borgenärernas fordringar sker hos dispaschör, som också har att beräkna ansvarighetsbeloppets storlek och fördelning. Dispaschörs be­ slut kan överklagas hos domstol. Särskilda regler angående klander inför dispaschör av bevakade fordringar saknas. Prövningen av fråga, huruvida i visst fall rätt till ansvarighetsbegränsning föreligger, ankommer ej på dis­ paschör utan på domstol. Kommitténs förslag till bestämmelser, vilka upp­ tagits som ett första moment av denna paragraf, anknyter i huvudsak till det nu rådande svenska systemet. Kommittén framhåller emellertid, att utredningen i begränsningsärenden oftast är av tämligen invecklad art och kräver lång tid. Den kan också för­ dröjas av oenighet mellan borgenärerna inbördes eller av andra omständig­ heter som icke hänför sig till redaren. Det synes enligt kommittén vara föga rimligt att redaren ovillkorligen skall vara skyldig att betala löpande ränta å fordringarna under hela den tid som utredningen tager i anspråk. Kommit­ tén föreslår därför såsom en nyhet regler — upptagna som ett andra moment av denna paragraf — vilka innebär, att redaren äger fullgöra betalning ge­ nom att hos dispaschör nedsätta det fulla ansvarighetsbeloppet jämte tillägg för ränta och kostnader i saken. Dylik nedsättning är icke en förutsättning för att begränsning skall få åberopas. I huvudsaklig överensstämmelse med gällande bestämmelse i 261 § första stycket föreslår kommittén, att tvist om beräkning av belopp, vartill redares ansvarighet är begränsad enligt 255 §, eller om fördelningen av ansvarighets­ belopp mellan borgenärer må hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i fartygets hemort eller där dispasch för den orten vanligen upp­ rättas. Stadgandets avfattning ger enligt kommittén vid handen att parterna, om de är ense, själva äger ombesörja beräkningen och fördelningen av an­ svarighetsbeloppet. Hänvisningen till 255 § innebär att dispaschörens skyl­ dighet avser beräkning och fördelning endast av begränsat ansvarighetsbe­ lopp jämlikt svensk rätt. Förevarande lagrum torde få analog tillämpning i

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år i96i

fråga om ansvarighetsbelopp, som fastställes enligt regler utfärdade med stöd av 263 § i förslaget. Hänskjutande kan avse såväl ansvarighetsbeloppets beräkning som dess fördelning eller endera av dessa frågor. Om endast fördelningen hänskjutes till dispasch, måste den, som begär dispaschen, styrka att överenskommelse mellan parterna föreligger därom att ett begränsat ansvarighetsbelopp av viss angiven storlek skall läggas till grund för fördelningen. Dispasch kan be­ gäras av redaren eller av borgenär. Förslaget förutsätter att dispaschören skall vara skyldig att avgöra vid dispaschförfarandet förekommande tvister, vilkas lösning utgör villkor för beräkningen av det begränsade ansvarighetsbeloppets storlek eller fördel­ ning. Dispaschören skall sålunda icke hänvisa part att vid domstol väcka talan härom. Å andra sidan är part självfallet oförhindrad att, där allmän­ na processuella regler det medgiver, anhängiggöra rättegång i anledning av uppkommen tvist i hänseende varom nu är fråga. Har så skett, torde det understundom vara lämpligt att dispaschören avvaktar lagakraftvunnen dom i målet. Fråga, huruvida i visst fall redarens ansvarighet över huvud taget må begränsas, måste alltid — där parterna ej enas — avgöras av domstol. Den föreslagna forumbestämmelsen avser endast svenska fartyg. För­ slaget upptar emellertid en ny forumföreskrift, som tar sikte på utländska fartyg. Detta sammanhänger med att kommittéförslaget som ett andra moment av förevarande paragraf innehåller regler om att redaren äger full­ göra sin betalningsskyldighet genom nedsättning av ansvarighetsbeloppet jämte visst tillägg hos dispaschör. Kommittén framhåller, att dylik ned­ sättning i allmänhet torde ifrågakomma endast i samband med att tvist om beräkning eller fördelning av ansvarighetsbeloppet hänskjutes till dis­ paschören. I syfte att så långt det är förenligt med svenska konkursrätts­ liga principer tillgodose ändamålet med konventionsbestämmelserna om begränsningsfond öppnar förslaget möjlighet även för redare i utländskt fartyg att anlita nedsättningsförfarandet. Sålunda föreslår kommittén att, om fartyget ej har hemort här i riket, dispaschen skall uppgöras av dis­ paschören i Stockholm. Kommittén föreslår vidare en särbestämmelse för det fall att ärende an­ gående gemensamt haveri med anledning av den händelse, varå ansvarig­ heten grundas, redan är anhängigt eller väntas bli anhängiggjort hos viss dispaschör i riket. Det föreslås skola ankomma på denne att även uppgöra dispasch som avses i denna paragraf.

1 mom. andra stycket kommittéförslaget motsvarar 261 § andra stycket sjölagen. Sålunda stadgas att det åligger dispaschören att genom kungö­ relse, som en gång införes i tidning genom vilken offentliggörande på än­ damålsenligt sätt kan ske, anmana sakägarna att inom viss förelagd tid skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt aktar nödigt ävensom

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är 1064 95

ingiva de handlingar, vilka de vill åberopa. Den i 261 § andra stycket sjö­ lagen upptagna bestämmelsen om att kungörelse skall ske i allmänna tid­ ningarna bar ansetts onyttig och därför utgått. Det har ej heller befun­ nits erforderligt alt bibehålla föreskriften om alt kungörelsen i annan tid­ ning skall införas tre gånger. I andra punkten av förevarande stycke upp­ tages föreskrift, att i övrigt i tillämpliga delar skall gälla vad om dispasch vid gemensamt haveri är stadgat. Enligt 1 inom. tredje stycket kommittéförslaget — som motsvarar 261 § tredje stycket sjölagen — är redaren skyldig att ersätta kostnaden för dispasch, som avses i förevarande moment, såframt ej borgenär utan skä­ lig orsak hänskjutit saken till dispaschör eller eljest särskilda skäl föran­ leder till annat. Stadgandet avser såväl ersättningen till dispaschören som sakägarnas egna kostnader för tillvaratagandet av sina intressen i för­ farande inför dispaschören; däremot gäller stadgandet icke beträffande dispaschprocess inför domstol. Såsom exempel på »särskilda skäl» näm­ ner kommittén det förhållandet, att borgenär utan skälig orsak föranlett sakens hänskjutande till dispaschör, samt omständigheter som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken.

I 2 mom. upptar kommittéförslaget som förut nämnts regler om rätt för redaren att fullgöra betalningsskyldighet genom att nedsätta pen­ ningar hos dispaschör. Huruvida nedsättning av penningar hos dispaschör kan — i anslutning till viss gällande praxis — ske annorledes än med tillämpning av nu ifrågavarande bestämmelser beröres icke av förslaget. Kommittén anför: Enligt 2 mom. första stycket första punkten äger redaren, därest tvist om beräkningen av belopp, vartill hans ansvarighet är begränsad enligt

255 §, hänskjutits till dispaschör, fullgöra sin betalningsskyldighet genom att hos dispaschören för borgenärernas räkning nedsätta ett belopp mot­ svarande hans fulla ansvarighet enligt 255 § jämte vissa tillägg. Nedsättningen kan ske i omedelbart samband med tvistens hänskjutande eller senare. Att även spörsmålet angående beräkningen av ansvarighetsbelop­ pets fördelning mellan borgenärerna hänskjutes till dispaschör är icke en förutsättning för att nedsättning skall få verkställas, utan sakägarna må själva beräkna fördelningen av beloppet, om de så önskar. Det i 255 § i förslaget avsedda ansvarighetsbeloppet kan utan större svårighet exakt beräknas, om de för beräkningen erforderliga uppgifterna angående nettodräktighet, maskinrum och guldkurs finnes tillgängliga. Dessa uppgifter torde som regel lätt kunna inhämtas. För att nedsättning av ansvarighetsbelopp skall få ske, uppställer förslaget därför icke krav att beloppet redan fastställts genom dispasch. Det synes emellertid vara lämpligt att dispasch rörande beloppets storlek snarast möjligt upprättas. Har jämväl tvist om beloppets fördelning hänskjutits för dispaschering, kan det sålunda bli erforderligt att utfärda två dispascher. Några nämn­ värda olägenheter torde icke vara förenade härmed. Den i 255 § stadgade ansvarighetsgränsen gäller endast ansvarighetens kapitalbelopp. För att redarens betalningsskyldighet skall anses vara full­

96 Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196b

gjord synes böra fordras att redaren nedsätter ett belopp motsvarande så­ väl det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § som ränta och kostnader i saken; av praktiska skäl torde nedsättningen jämväl böra täcka ersätt­ ningen till dispaschören. För ränteberäkningen torde i förevarande sam­ manhang en schematisk regel få läggas till grund. I överensstämmelse med det anförda föreslås stadgande av innebörd att det belopp, som nedsättes, skall motsvara ej blott det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § utan även ränta därå, beräknad efter fem procent om året från dagen för den händelse, som grundat ansvarighet, till dagen för nedsättningen, samt ett av dispaschören bestämt tillägg för kostnader i saken. Angående beräk­ ningen av tillägget för kostnader må hänvisas till motiven till 257 § första stycket. Det kan inträffa att det nedsatta beloppet beräknats för lågt, så att detsamma icke täcker redarens ansvarighet gentemot borgenärerna för kapitalbelopp, ränta och kostnader. I dylikt fall bör det åligga dispaschören att då bristen upptäckes genast anmana redaren att nedsätta det felande. Föreskrift härom upptages i 2 mom. första stycket andra punkten. Skyl­ dighet att vid nedsättning av felande belopp jämväl nedsätta ränta därå stadgas icke. Någon lagregel för det fall, att redaren underlåter att inom rimlig tid efter anmaning nedsätta felande belopp, har icke ansetts av det praktiska behovet påkallad. Skulle en dylik situation inträffa, ankommer det på dispaschören att — efter avdrag för honom tillkommande ersättning —fördela det nedsatta men otillräckliga beloppet jämte därå upplupen bank­ ränta mellan borgenärerna och till dem utanordna deras andelar i de till­ gängliga medlen. Det är icke praktiskt möjligt att genomföra en skyldighet för dispaschör att underrätta borgenärerna om brist i nedsatt belopp. Det ligger emeller­ tid i sakens natur att borgenär, som efter förfrågan hos dispaschör fått kännedom om dylik brist, är berättigad att beträffande den del av bristen, som belöper på borgenären, föra talan mot redaren. Rörande storleken av den del av borgenärens fordran, som sålunda kvarstår ogulden, torde en av dispaschören verkställd ungefärlig uppskattning få äga vitsord. I 2 mom. första stycket tredje punkten stadgas skyldighet för dispaschör att ofördröj ligen göra nedsatt belopp räntebärande genom att detsamma i svenskt mynt insättes i svensk bankinrättning. Har exempelvis en ut­ ländsk redare i London deponerat ett belopp i pund för dispaschörens räk­ ning, skall alltså detta överföras till svensk bank och omvandlas till svenskt mynt. Dylik omvandling torde som regel vara en förutsättning för att den svenska banken skall betala ränta å beloppet. Medel, varom här är fråga, synes regelmässigt böra placeras å räkning som giver högsta gällande inlåningsränta. Avsteg härifrån bör göras en­ dast då i visst fall särskilda skäl föranleder därtill. Särskilt bankkonto bör användas i ettvart begränsningsärende. Föreskrifter i dessa hänseenden torde få utfärdas i administrativ ordning. Enligt 2 mom. andra stycket första punkten åligger det dispaschören att, sedan fördelningen blivit bestämd genom lagakraftvunnen dispasch eller dom eller genom överenskommelse mellan sakägarna, utanordna det tillgängliga beloppet (det nedsatta beloppet jämte därå upplupen bankränta) till borgenärerna. Andra punkten innehåller förbud mot återbetalning till redaren i vidare mån än det tillgängliga beloppet överstiger summan av hans ansvarighet enligt 255 § jämte ränta därå, beräknad efter fem pro-

Kiingl. Maj.ts proposition nr .15 nr 97

cent om året från (lagen för den händelse, vrarå ansvarigheten grundas, och av hans ansvarighet för kostnader i saken. Bestämmelse om den tid­ punkt, intill vilken ränta skall beräknas, meddelas icke; lösningen av detta spörsmål torde få ankomma på dispaschör. Föreligger överskott, är dispaschören givetvis gentemot redaren redovisningsskyldig för detsamma. Förbudet mot återbetalning gäller icke återvinning i redarens konkurs. Förevarande lagrum utgår från att begränsning jämlikt 255 § i försla­ get tillämpas. Det kan emellertid tänkas förekomma att, sedan nedsätt­ ning verkställts, kapitalbeloppet av redarens fulla ansvarighet visar sig understiga den legala ansvarighetsgränsen, så att begränsning över hu­ vud taget ej behöver åberopas. I dylikt fall föreligger icke någon skyldig­ het för dispaschören att befatta sig med ärendet i vidare mån än att han återbetalar nedsatt belopp jämte därå upplupen bankränta, med avdrag för ersättning till dispaschören. Dispaschören är emellertid oförhindrad att, om det påkallas och han så finner lämpligt, uppgöra dispasch angåen­ de fördelningen av tillgängligt belopp och ombesörja dess utanordnande. Föreliggande överskott i förhållande till den ansvarighet, som åvilar redaren, skall därefter återgå till denne, även om det tillgängliga beloppet ej över­ stigit summan av redarens ansvarighet enligt 255 § jämte ränta därå och av hans ansvarighet för kostnader i saken. Det kan tänkas förekomma att viss borgenär är okänd eller att det eljest icke är möjligt att få kontakt med honom. I sådant fall torde det fa anses åligga dispaschören att insätta det borgenären tillkommande beloppet å särskilt bankkonto och låta beloppet där innestå till dess utbetalning till borgenären kan ske eller fordringen preskiberats. Sedan preskriptionsti­ den utgått, skall beloppet jämte upplupen ränta tillställas redaren. Ett dylikt förfaringssätt tillämpas i praxis av dispaschörerna i ärenden an­ gående gemensamt haveri. Särskilda författningsbestämmelser i föreva­ rande hänseende torde kunna undvaras. I 2 mom. tredje stycket upptages bestämmelser för den händelse att mellan redaren och borgenärerna träffats särskild överenskommelse an­ gående storleken av det belopp, vartill redarens begränsade ansvarighet skall anses uppgå. Även i dylikt fall äger redaren — oavsett om tvist an­ gående beloppets fördelning' hänskjutes till utredning genom dispasch —fullgöra sin betalningsskyldighet genom att för borgenärernas räkning ned­ sätta beloppet hos dispaschör, och vad i 2 mom. första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande tillämpning. Tillägg för ränta och kost­ nader torde av dispaschören böra krävas, om ej av överenskommelsen ut­ tryckligen framgår, att det överenskomna beloppet skall täcka jämväl des­ sa poster.

Yttrandena. Dispaschören i Stockholm delar inte kommitténs uppfatt­ ning, att dispaschören icke skall hänvisa part att vid domstol väcka talan i tvister, vilkas lösning utgör villkor för beräkningen av det begränsade an­ svarighetsbeloppets storlek eller fördelning. Dispaschören i Stockholm sä­ ger sig ha svårt all riktigt föreställa sig vilka tvister som kan uppkomma i samband med begränsningsärenden hos dispaschören. För en snabb och effektiv behandling av ärendena hos dispaschören är det utan tvivel önsk­ värt, att dispaschören har en vidsträckt möjlighet att avgöra uppkomman­ de tvistefrågor, men det är icke uteslutet att tvister kan uppkomma av be-

4 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt Nr 35

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

skaffenhet att det helt skriftliga dispaschförfarandet icke lämpar sig för deras prövning. Det bör, om sådant fall inträffar, finnas möjlighet för dispaschören att hänvisa part att väcka talan vid domstol. Dispaschören i Stockholm vänder sig även mot kommitténs uttalande att avgörandet av fråga, huruvida i visst fall rätt till ansvarighetsbegränsning föreligger, ej skall ankomma på dispaschör, utan, där parterna ej enas, hänskjutas till domstol. Dispaschören i Stockholm påpekar, att med detta uttalande närmast torde åsyftas avgörandet av fråga, huruvida re­ dare på grund av någon sin åtgärd eller underlåtenhet gått miste om den begränsningsrätt, som eljest skulle tillkommit honom, men att enligt sin ordalydelse uttalandet avser varje fråga om rätt till begränsning av ansva­ righet, t. ex. även begränsningsrätt i fråga om viss fordran. I den mån frå­ gor av sistnämnda slag är av så invecklad och svårbedömd natur att de icke kan eller bör avgöras dispaschvägen, är det lämpligt att prövningen kan hänskjutas till domstol. Dispaschören kan ändock icke helt undvika att taga ställning till frågor om rätt till ansvarighetsbegränsning. Dispaschörens upptagande av fordringar såsom andelsberättigade i begränsningsbe­ lopp måste ju, i den mån rätten till begränsning i fråga om dessa fordringar icke redan är avgjord genom dom eller överenskommelse mellan samtliga berörda parter, förutsätta en viss prövning från dispaschörens sida även av själva begränsningsrätten. Detta innebär i allmänhet icke någon olägen­ het utan är tvärtom en förutsättning för att fördelningsärendena snabbt skall kunna avgöras. De nu angivna synpunkterna framföres även av lagberedningen. Även i flera andra avseenden har lagberedningen erinringar mot vad som föresla­ gits under förevarande paragraf. Sålunda föreslår lagberedningen, att andra stycket 1 mom. kompletteras med föreskrift om att redaren skall hos dispaschören uppge namn och adress på kända sakägare samt att dispaschören skall genom brev underrätta kän­ da sakägare om att dispasch påkallats. Enligt gällande lag skall kungörelse i saken intagas dels i allmänna tidningarna och dels i annan lämplig tid­ ning. Lagberedningen är icke övertygad om lämpligheten av att ge avkall på kravet, att kungörelsen skall införas i allmänna tidningarna. Anses emel­ lertid kungörelse i allmänna tidningarna angående begäran om dispasch icke erforderlig, ifrågasätter lagberedningen, om skäl finns att upprätthålla kravet på att kungörelse om upprättad dispasch skall intagas i allmänna tidningarna. Lagberedningen ifrågasätter i detta sammanhang, om det kan anses nödvändigt att förfarandet alltid inleds med kungörelse i tidning, då ju situationen kan vara sådan, att det är uppenbart att inga okända borge­ närer finns.

Beträffande det processuella förfarandet framhåller Sveriges advokat­ samfund särskilt frågan om skyldigheten att betala kostnaden för dispasch.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964 99

Advokatsamfundet påpekar, att tvister om beräkning av begränsningssumman kan bli föremål för prövning av dispaschör eller domstol och att dispaschmål, som överklagas, kommer under domstols prövning. Det tram­ står därför som riktigast att bestämmelserna om kostnaderna samordnas med rättegångsbalkens bestämmelser. Detta bör lämpligen ske genom att man väljer de regler som gäller för tvister i allmänhet. Vissa skäl kan emel­ lertid anföras för att redaren som huvudregel skall betala kostnaderna. Des­ sa skäl motiverar emellertid icke att redaren skall stå för kostnaderna även då avgörandet av tvisten utfaller till hans förmån. Skulle man likväl välja att bibehålla den nuvarande regeln, bör samordning ske, så att samma reg­ ler gäller oavsett om tvisten prövas av dispaschör eller domstol. I detta sam­ manhang erinrar advokatsamfundet om att beräkningen av ansvarighetssumman med tillämpning av konventionens regel knappast kommer att ge upphov till tvister i större omfattning eller av svårare art, varför denna fråga kanske är av mera principiellt än praktiskt intresse.

Beträffande kommitténs förslag till bestämmelser om nedsättning av an­ svarighetsbeloppet hos dispaschör framföres åtskilliga kritiska synpunk­ ter av remissorganen. Sålunda vänder sig lagberedningen mot kommitténs uttalande att dispaschören, om det visar sig att kapitalbeloppet av redarens fulla ansvarighet understiger den legala ansvarsgränsen så att någon be­ gränsning ej behöver åberopas, icke skulle vara skyldig att fördela och utanordna beloppet utan kunna återbetala det till redaren. En sådan ordning kan enligt lagberedningen föra med sig allvarliga olägenheter. Borgenärer­ na får i dylikt fall icke någon säkerhet i det nedsatta beloppet. För den enskilde borgenären kan det ställa sig svårt eller vara omöjligt att på för­ hand beräkna sammanlagda beloppet av de deltagande borgenärernas god­ tagbara fordringar. Även i de fall då ansvarsbegränsning blir aktuell kom­ mer han därför att vara oviss, om depositionen alls utgör någon säkerhet för honom. Systemet medför svårigheter också för redaren. Om borgenär begär kvarstad på redarens egendom, torde redaren icke kunna till sitt fre­ dande åberopa depositionen, om han icke förmår visa att de berättigade borgenärernas fordringar är så stora att ansvarsbeloppet med säkerhet över­ skrids. De som är ansvariga jämte redaren blir också satta i en otrygg po­ sition. Enligt lagberedningens mening bör vad redaren utan förbehåll ned­ satt innefatta en oåterkallelig betalning så långt beloppet erfordras för att gälda redarens enligt lag begränsningsbara skuld jämte ränta därå och kost­ nadsersättning. Vad härefter angår kommitténs förslag beträffande räntan säger sig lag­ beredningen ha svårt att förstå motiven därtill samt anför: Den ränta som redaren har att deponera torde väl böra beräknas på ett schematiskt sätt, ungefärligen i överensstämmelse med förslaget. En an­ nan sak är vad borgenärerna är berättigade att lyfta. Att, såsom kommit-

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 i

ten tycks mena, ränta alltid skulle räknas från dagen för händelsen i frå­ ga, efter fem procent om året, torde icke stämma med gällande regler. Det normala torde vara, att ränta löper från den dag då fordringen kom under dispaschörens behandling (jfr 284 § sista st. sjölagen) eller stämning dess­ förinnan delges redaren. Understundom bör ränta i stället räknas från dagen för händelsen eller annan dag, då fordringen skall anses ha för­ fallit till betalning. Räntesatsen kan också växla. Räntan bör räknas på de begränsade fordringarna fram till den dag, då nedsättningen skedde och betalning skall anses vara gjord. Borgenärerna bör även ha rätt till där­ efter upplöpande bankränta på sina fordringar beräknade enligt vad nu sagts. De bör med andra ord, såvitt möjligt, försättas i samma läge som om de på nedsättningsdagen fått sina fordringar betalda till kapital och ränta. Kapitalbelopp bör alltid ha företräde framför ränte- och kostnadsanspråk; jfr art. 3 (2) i konventionen.

Enligt lagberedningens mening bör återbetalning till redaren komma i fråga endast om och i den mån nedsatt kapitalbelopp jämte ränta in. m. överstiger vad som tillkommer borgenärerna i kapital, ränta och kostnadser­ sättning samt ersättningen till dispasehören. Den bankränta som upplöper på eventuellt överskjutande belopp bör tillkomma redaren. Lagberedningen kritiserar vidare förslaget alt beloppet skall nedsättas hos dispasehören, som sedan skall insätta beloppet i bank. Mera betryggande är enligt lagberedningen i stället att beloppet t. ex. nedsättes i Sveriges kredit­ bank, att utanordnas efter dispaschörens bestämmande. Beträffande bestämmelsen i 2 mom. tredje stycket ifrågasätter lagbered­ ningen, om villkoret att särskild överenskommelse träffats om storleken av ansvarsbeloppet är nödvändigt för att nedsättning skall få ske. Situationen kan exempelvis vara den, att ingen bestritt riktigheten av redarens uträk­ ning av ansvarsbeloppet, medan ovisshet råder om beloppets fördelning. Även i ett sådant fall bör enligt lagberedningen deposition få ske. Mot försla­ get anmärker lagberedningen också, att garanti saknas för att överenskom­ melsen biträtts av alla borgenärer. Någon kan ha varit okänd och framträda först sedan dispasehören fått befattning med saken. Med anledning av vad kommittén anfört om att, då viss borgenär är okänd eller oanträffbar, dispasehören bör insätta det belopp som tillkommer bor­ genären på särskilt bankkonto och om fordringen preskriberas utbetala be­ loppet till redaren, framhåller lagberedningen slutligen, att ett fullföljande av tankegången att fordringen blivit betald genom nedsättning av ansvarsbe­ loppet hos dispasehören leder till att fordringen mot redaren utslocknat. Lagberedningen anser, att frågan om preskription av borgenärens rätt att utfå det för hans räkning avsatta beloppet såsom förslaget utformats är att bedöma enligt lagen den 29 maj 1942 om preskription av rätt till medel, som innestår hos offentlig myndighet. Utbetalning till redaren torde därför kun­ na ske först efter tjugo år. Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, huruvida preskription kan inträda i ett fall som det nyss anförda.

K ungt. Maj.ts proposition nr .'få år 1!)<H 101

Liksom lagberedningen liar Sveriges advokatsamfund invändningar mot den i 2 mom. föreslagna bestämmelsen i vad avser nedsättning av ränta be­ räknad från dagen för den händelse, som grundat ansvarighet, till dagen lör nedsättningen. Advokatsamfundet erinrar om att enligt svensk rätt ränta skall utgå efter 5 procent från dagen för stämningens delgivning. I tvister som drar ut på tiden förekommer, att parterna avtalar om viss ränta, som i allmänhet brukar utgå tidigast från den dag då borgenärerna kan precisera sina krav. Det torde sällan — om ens någonsin — förekomma att ränta ut­ går räknat från dagen för den händelse som grundat ansvarigheten. Den löreslagna bestämmelsen om nedsättningen av ett räntebelopp räknat från så­ dan tidpunkt är onödigt komplicerad. I många fall är det icke fullt klart, vil­ ken dag en viss händelse, som grundat ansvarighet, inträffat, t. ex. vid last­ skador uppkomna under transporten. Advokatsamfundet förordar därför en bestämmelse av innebörd att, i den mån borgenärerna är berättigade till rän­ ta, denna får utgå utöver begränsningssumman i vanlig ordning.

Departementschefen. Dispaschförfarandet vid ansvarighetsbegränsning är för närvarande reglerat i 261 § sjölagen. Då de hittillsvarande erfarenhe­ terna av förfarandet i allt väsentligt är gynnsamma, synes några genomgri­ pande ändringar av de nuvarande bestämmelserna i och för sig icke erfor­ derliga. Jag anser mig därför med ett par smärre undantag, till vilka jag återkommer, kunna godtaga de regler motsvarande 261 § sjölagen, vilka kommittén föreslagit. Däremot ställer jag mig tveksam till den utvidgning av dispaschörens be­ fattning med ansvarighetsfrågorna som kommittén föreslagit och jag ifrå­ gasätter, huruvida de föreslagna reglerna om nedsättning av ansvarighets­ beloppet hos dispaschören över huvud taget är erforderliga. I praxis har re­ dan för närvarande ett dylikt nedsättningsförfarande i viss utsträckning tillämpats utan stöd av uttryckliga lagregler. Något mera konkret behov av en lagreglering har såvitt känt icke framträtt. Icke heller torde anslutningen till 1957 års Brysselkonvention medföra någon skyldighet att införa regler av detta slag. Det ändamål som de för övrigt icke obligatoriska konventionsbestämmelserna om begränsningsfond fyller torde tillräckligt tillgodoses ge­ nom de möjligheter till nedsättning som i övrigt finnes. På grund härav och då såsom framgått i olika avseenden stark kritik framförts mot de föreslagna reglerna om nedsättning hos dispaschör, anser jag icke att kom­ mitténs förslag härutinnan bör genomföras. Återstår således att ta ställning till hur reglerna om dispaseh i övrigt bör utformas. Då av hänsyn till svenska borgenärsintressen möjlighet bör före­ ligga till dispaschförfarande även beträffande utländska fartyg, bör den av kommittén föreslagna forumbestämmelsen för det fall, att fartyget ej har hemort här i riket, införlivas med lagtexten. De föreslagna bestämmelserna bör emellertid kompletteras med föreskrift att redaren skall uppge namn

102 Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

och adress på kända sakägare och att dispaschören skall genom brev under­ rätta kända sakägare om att dispasch påkallats. Vidare torde anledning sak­ nas att slopa det för dylika situationer allmänt gällande kravet på kungö­ relse i allmänna tidningarna. Däremot torde kungörelseförfarande som nu sagts helt kunna undvaras, när det är uppenbart, att några okända borge­ närer icke finnes. Ett par remissorgan har berört frågan om dispaschörens möjlighet att hänvisa part att väcka talan vid domstol. Enligt min mening torde i de fall, dä dispaschförfarandet visar sig mindre lämpligt för prövning av uppkom­ mande frågor, problemet i praktiken lösas därigenom att någon av parterna själv finner det förenligt med sina intressen att väcka talan vid domstol. Dispaschören torde då i regel böra avvakta lagakraftvunnet avgörande i denna fråga. Några särskilda bestämmelser härom synes icke erforderliga. Med anledning av vad som härutinnan i övrigt anförts under remissbehand­ lingen kan erinras om att det givetvis endast är när tvist uppkommer mel­ lan parterna i dispaschärendet som en domstolsprövning blir aktuell. Jag föreslår, att paragrafen utformas i enlighet med vad sålunda anförts.

260 §. Denna paragraf, som motsvarar 263 § i gällande sjölag, innehåller bestäm­ melser för det fall att, sedan redaren utbetalat ansvarighetsbeloppet, annan borgenär än sådan som erhållit betalning visar sig ha haft rätt till betalning.

Kommittén. I förevarande paragraf har — förutom ett par redaktionella jämkningar — vidtagits den ändringen att orden »lika eller bättre rätt till betalning» ersatts med »rätt till betalning». Ändringen betingas därav att enligt 1957 års konvention de begränsningsbara fordringarna icke konkur­ rerar med varandra på grundval av inbördes olika förmånsrätter.

Yttrandena. Lagberedningen anser, att ordalagen »äga rätt till betalning» icke är lämpliga, då i angivet fall borgenären icke skall få betalning. Lagbe­ redningen förordar i stället uttrycket »hava ägt rätt till betalning». Stockholms rådhusrätt framför invändningar mot att stadgandet förut­ sätter skyldighet för redaren att verkställa »vederbörlig undersökning» för erhållande av kunskap om borgenärs fordran. Lagtexten är enligt rådhus­ rätten något oklar. Om exempelvis dispasch påkallas och proklamaförfarande enligt 259 § således skall äga rum, finns föga utrymme för krav på re­ daren att vara positivt verksam för att uppdaga eventuella »efterbevakare». I överensstämmelse med gängse bevisregler om ond eller god tro hos redaren föreslår rådhusrätten följande formulering: »därest redaren, då betalning erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dispasch eller dom, denna meddelades, icke ägde kunskap om den andres fordran och ej heller hade skälig anledning antaga att fordran var för handen».

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 <ir Uttii 103

Departementschefen. I kommitténs förslag torde de av lagberedningen förordade justeringarna samt vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas.

261 §. Denna paragraf, som motsvarar 265 § i gällande sjölag innehåller bestäm­ melser, som med redaren jämställer ägare, befraktare, besättning m. fl. när det gäller rätt till ansvarsbegränsning. Enligt artikel 6 (2) i 1957 års konven­ tion skall konventionens regler, vilka i sin engelska version tager omedelbart sikte på »the owner», även tillämpas å »the charterer, manager and operator of the ship, and---------- the master, members of the crew and other servants of the owner, charterer, manager or operator acting in the course of their employment, in the same way as they apply to an owner himself». Enligt artikel 6 (3) gäller ansvarighetsbegränsningen befälhavaren och medlem av besättningen, även om ansvarigheten grundar sig på fel eller försummelse. Det sammanlagda beloppet av redarens och övriga personers begränsade an­ svarighet på grund av samma händelse skall icke överstiga det i artikel 3 be­ stämda beloppet.

Kommittén. Den nya konventionen har vidgat kretsen av begränsningsberättigade subjekt. Syftet med denna utvidgning är att begränsningsrätten icke skall göras illusorisk genom att talan, i stället för att riktas direkt mot fartygsägaren, redaren eller huvudbefraktaren, föres mot personer vilka far­ tygsägaren, redaren eller huvudbefraktaren anser sig vara moraliskt skyldig eller eljest nödsakad att hålla skadeslösa. Ordet »owner» motsvarar både »fartygsägare» och »redare». »Charterer» torde närmast få återgivas med »befraktare». Uttrycket »manager and ope­ rator» är vanskligt att översätta med någon högre grad av exakthet. Otvivel­ aktigt omfattar detsamma s. k. disponentredare samt myndighet som efter rekvisition nyttjar fartyget. Konventionens mening i denna del torde vara att envar, som i redares ställe handhar driften av ett fartyg, skall ha rätt att begränsa sin ansvarighet som om han vore redare. Enligt kommittén bör första stycket i denna paragraf avse fartygsägare som icke är fartygets redare. Det bör dessutom motsvara artikel 6 (2) första punkten i vad angår begränsningsrätt för »charterer, manager and opera­ tor». Kommittén föreslår således, att vad i förevarande kapitel är stadgat skall äga tillämpning jämväl i fråga om ansvarighet, som åvilar fartygets ägare eller befraktare eller den som i redares ställe handhar fartygets drift. Förutom tidsbefraktare kommer enligt kommittén endast helbefraktare och delbefraktare i betraktande. Om flera av de personer, som avses i före­ varande lagrum, är gemensamt ansvariga och händelsen orsakats genom fel eller försummelse av en bland dem, är de övriga det oaktat bibehållna vid sin begränsningsrätt. Fel eller försummelse medför begränsningsrättens för­ lust endast för den, som begått felet eller försummelsen.

104 Kungl, Maj.ts proposition nr 35 år 196 i

Som ett andra stycke föreslår kommittén eu bestämmelse motsvarande artikel 6 (2), i vad avser begränsningsrätt för »the master, members of the crew and other servants of the owner, charterer, manager or operator acting in the coursc of their employment», samt artikel 6 (3). Angående innebör­ den av ordet »servants» hänvisar kommittén till vad som anförts under

254 §. Rätten att åberopa begränsning även vid eget fel och egen försum­ melse föreslås omfatta alla »servants» som över huvud taget erhållit be­ gränsningsrätt. I överensstämmelse med vad sålunda anförts föreslår kommittén, att vad i detta kapitel är stadgat skall äga tillämpning jämväl i fråga om ansvarig­ het vilken, även om den grundar sig på fel eller försummelse, åvilar befäl­ havare eller medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd hos redaren, ägaren, befraktaren eller hos den soin i redarens ställe handhar fartygets drift, såframt ansvarigheten uppkommit i tjänsten. För att stadgandet skall bli tillämpligt kräves enligt kommittén icke att ansvarigheten uppkommit i fartygets tjänst — även om detta torde vara det normala fallet — utan det är tillräckligt att densamma uppkommit i tjäns­ ten hos redaren eller fartygsägaren in. fl. Kommittén anför vidare: Befälhavare eller medlem av besättningen, som samtidigt är redare i eller ägare eller befraktare av fartyget eller som i redares ställe handhar fartygets drift, äger begränsa ansvarighet, grundad på eget fel eller egen försummel­ se, allenast i de fall då han begått felet eller försummelsen i egenskap av be­ fälhavare å fartyget eller medlem av dess besättning; jfr artikel 6 (3) andra punkten i konventionen. Detta framgår av 254 § 1 inom. andra stycket andra punkten samt första och andra styckena i förevarande paragraf. Av första och andra styckena i denna paragraf, jämförd med 254 § 1 mom. andra stycket första punkten, följer — såvitt angår skada som avses i sist­ nämnda lagrum — alt redare, ägare, befraktare och den som i redares ställe handhar fartygets drift ej äger begränsa sin ansvarighet för ersättning till befälhavare, medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd hos någon av dem. Befälhavaren äger ej begränsa sin ansvarighet för ersätt­ ning till medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd hos redaren, ägaren eller befraktaren eller hos den som i redares ställe handhar fartygets drift. Medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd hos redaren, ägaren eller befraktaren eller hos den som i redares ställe hand­ har fartygets drift äger ej begränsa sin ansvarighet för ersättning till befäl­ havaren, medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd hos redaren, ägaren eller befraktaren eller hos den som i redares ställe handhar fartygets drift. I övrigt föreligger, i förhållande mellan personer som avses i 261 § första och andra styckena, ingen inskränkning i rätten att begränsa ansvarigheten.

Slutligen föreslår kommittén som ett tredje stycke en bestämmelse av in­ nehåll, att det sammanlagda beloppet av redares och övriga i paragrafen omförmälda personers ansvarighet för fordringar, som uppkommit på grund av en och samma händelse, ej skall överstiga det fulla ansvarighetsbeloppet en­ ligt 255 §. Stadgandet gäller enligt kommittén även om borgenärskretsen ej är gemensam för olika gäldenärer, som äger åberopa begränsning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år t96'i 105

Yttrandena. Sveriges advokatsamfund gör gällande, att den i forsta styc­ ket föreslagna lagtexten kan vara förvillande med hänsyn till att fartygets ägare i allmänhet också är dess redare och föreslår därför att man i enlig­ het med nuvarande 265 § efter »fartygets ägare» inskjuter »som ej är re­ dare». Beträffande andra stycket påpekar advokatsamfundet, att delta motsvaras av konventionens artikel 6 (2), vari bestämmes att bland andra »befälhava­ ren, medlemmar av besättningen och andra personer i tjänst hos befraktaren, redaren eller den som i redarens ställe handhaver fartygets drift» skall åtnjuta ansvarsbegränsningsrätt, »när de handla i tjänsten», medan i den föreslagna lagtexten den gynnade personkretsen innefattar »befälhavare el­ ler medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd hos reda­ ren, ägaren, befälhavaren eller hos den som i redarens ställe handhaver far­ tygets drift, såframt ansvarigheten uppkommit i tjänsten». Advokatsamfun­ det framhåller, att den föreslagna lagtexten genom uttrycket »anstalld» av­ gränsar personkretsen snävare än konventionstexten, och förordar att lag­ texten på denna punkt bättre anslutes till konventionstexten. Vad sålunda anförts utvecklas ytterligare av hovrätten för Vastra Sverige , som påpekar, att avfattningen av lagtexten här är något avvikande gentemot

254 § 1 mom. andra stycket. Med hänvisning till kommitténs uttalande, att det inte krävs att ansvarigheten uppkommit i fartygets tjänst utan räcker att denna uppkommit i tjänsten hos redaren eller fartygsägaren m. fl., dis­ kuterar hovrätten, hur detta ställer sig beträffande det under 254 § namnda entreprenadstuveriet. Hovrätten frågar sig, om en entreprenadstuvare är an­ ställd i och med uppdragsavtalet eller om det krävs ett tjänsteavtal i förhål­ lande till redaren. Ä ena sidan kan det ligga nära till hands att tolka stad­ gandet i överensstämmelse med 254 § 1 mom. andra stycket, i fråga om vil­ ket man enligt uttalande i motiven ju undantagit självständiga företagare. Å andra sidan har syftet med bestämmelsen i 261 § i motiven angivits så, att begränsningsrätten icke skall göras illusorisk genom att den skadelidande i stället för att söka redaren söker andra personer, vilka redaren sedan i sin tur anser sig vara »moraliskt skyldig eller eljest nödsakad att hålla skadeslö­ sa». Hovrätten anser goda skäl tala för att här inbegripa stuveriet i den an­ givna personkretsen — något som för övrigt redan sker i åtskilliga konossement genom s. k. Himalaya-klausuler. Den svenska översättningen av kon­ ventionen talar här allmänt om »andra personer i tjänst» hos redaren etc., vilket språkligt kan inrymma stuverifallet, medan den föreslagna lagtexten talar om »någon som är anställd hos redaren», vilket tyder på att man krä­ ver ett tjänsteavtal. Den svenska lagtexten bör i fall, där tvekan kan upp­ komma, närmare anslutas till konventionstexten. Lagberedningen framhåller, att det angivna skälet för den föreslagna ut­ vidgningen av begränsningsreglerna till ansvar som åvilar befälhavare m. fl. icke träffar det fallet, att befälhavaren eller annan åsyftad person ar ansva-

5 Dihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 35

106 Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

rig för skada pa det egna fartyget. Lagberedningen hävdar också, att en be­ gränsning av ansvaret till ett efter fartygets dräktighet bestämt belopp här ter sig ganska irrationell. Ordalydelsen i förslaget — liksom vad kommit­ tén uttalat tyder likväl enligt lagberedningen närmast på att rätt till an­ svarsbegränsning skall föreligga även i detta fall. I den mån möjlighet icke föreligger att jämka skadeståndet — lagberedningen hänvisar här till 59 § sjölagen och 50 § sjömanslagen — har frågan viss betydelse och ett klargö­ rande uttalande är därför önskvärt. Frågan om jämkning av skadeståndet enligt 59 § sjölagen och 50 § sjö­ manslagen behandlas även av Statstjänstemannaförbundet. Förbundet hän­ visar till att lots har intagits i den personkrets som angives i 254 § 1 mom. andra stycket och 261 § och finner det orimligt, att lots icke skulle få sam­ ma möjlighet till jämkning av skadestånd som befälhavaren eller medlem av besättningen. Därför hemställer förbundet om ändring av 59 § sjölagen alternativt 50 § sjömanslagen av innehåll, att lots jämställes med befälha­ varen eller medlem av besättningen i fråga om möjlighet till jämkning avskadestånd. Förbundet anser det uppenbart, att kommittén icke avser att rubba möjligheten till jämkning av skadestånd för befälhavaren och med­ lem av besättningen, och förmodar, att det icke kan vara något att erinra mot att samma möjlighet till jämkning införes för lots. Sjofartsstyrelsen uttalar med anledning av vad Statstjänstemannaförbundet anfört, att frågan om ändringar av 59 § sjölagen och 50 § sjömanslagen icke torde påkalla prövning i förevarande sammanhang utan böra närmare övervägas av sjölagskommittén under dess fortsatta arbete med revision av sjölagen m. in. Beträffande tredje stycket föreslår lagberedningen, att det med hänsyn till formuleringen av artikel 6 i konventionen angives, att fråga är om sam­ manlagda beloppet av redares och andra vederbörandes begränsade ansvarig­ het, enar någon kan vara obegränsat ansvarig på grund av vederbörandes egen culpa.

Departementschefen. De bestämmelser kommittén föreslagit på grundval av artikel 6 i konventionen och vad kommittén anfört i anslutning härtill torde i allt väsentligt kunna godtagas. Ett par ändringar och förtydliganden bör dock göras. Sålunda torde uttrycket »som ej är redare» böra inskjutas efter orden »fartygets ägare» i första stycket. Vidare bör vad lagberedning­ en anfört beaktas genom en justering av texten i tredje stycket. Vad beträffar den krets av personer som avses med konventionens uttryck »servants ot the owner» in. fl. hänvisar jag till det vid 254 § anförda. 1 motsats till vad som gäller enligt sistnämnda stadgande kräves emellertid icke enligt vad man kan utläsa av konventionstexten på de olika punk­ terna — att ansvarigheten uppkommit i fartygets tjänst, för att förevarande bestämmelse skall bli tillämplig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år t!)(ii 107

Såsom lagberedningen funnit överensstämmer det ieke helt med grunder­ na vare sig för ifrågavarande bestämmelse eller regeln om ansvarighetsbegränsning efter fartygets drälctighet all lata befälhavare, besättning in. 11. begränsa sin ansvarighet för skada på det egna fartyget. Med hänsyn till utformningen av konventionsbestämmelsen synes emellertid möjlighet icke föreligga att undantaga sådan ansvarighet. Starka skäl talar onekligen för att lots jämslälles med befälhavare och medlem av besättningen i fråga om möjlighet till jämkning av skadestånd. Denna fråga torde böra närmare övervägas av kommittén under dess fort­ satta arbete.

262 §. Denna paragraf innehåller förslagets internationellt privaträttsliga be­ stämmelser. Beträffande paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, hänvisas till den allmänna motiveringen.

263 §. Departementschefen. Denna paragraf, som motsvarar nuvarande 266 § sjö­ lagen, innehåller den i den allmänna motiveringen föreslagna befogenheten för Kungl. Maj :t att utfärda retorsionsbestäinmelser. Då det kan vara svårt att avgöra, om ansvarighetsreglerna i en främmande stats lag generellt sett är strängare än de svenska eller ej, har stadgandet erhållit eu från 266 § något avvikande utformning.

273 och 274 §§. Departementschefen. Dessa paragrafer innehåller hänvisningar till bestäm­ melser i 10 kap., vilka ändras genom det framlagda förslaget. I anledning härav torde erforderliga justeringar få göras i 273 och 274 §§.

323 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om laga domstol i tvistemål enligt sjölagen.

Kommittén. Enligt gällande rätt föreligger icke någon generell möjlighet för käranden alt i mål rörande betalningsskyldighet söka svaranden där denne har ställt säkerhet till undvikande av att handräckning beträffande fartyg beviljas till säkerhet för fordringen; bestämmelsen i 10 kap. 3 § rättegångsbalken, att svaranden må sökas där honom tillhörig egendom finnes, avser endast svarande som icke äger känt hemvist inom riket. Er­ farenheten har visat, att behov av en dylik möjlighet föreligger. 1 första stycket andra punkten av förevarande paragraf har sjölagskommittén före­ slagit ett tillägg av innehåll att, såvitt angår fordran för vilken hos behörig myndighet säkerhet ställts till befrielse från kvarstad eller annan hand­

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

räckning beträffande fartyget eller frakten, talan må väckas hos rådhus­ rätten i den ort där säkerheten ställts. Vidare föreskrives att, ändå att säker­ heten frigivits, talan må hos samma rådhusrätt väckas angående fordran som säkerheten avsett. I övrigt har paragrafen undergått vissa ändringar av redaktionell karak­ tär.

Yttrandena. Lagberedningen anför, att villkoret att säkerheten skall ha ställts till befrielse från kvarstad eller annan handräckning beträffande fartyget eller frakten innefattar en onödig och olämplig inskränkning, enär säkerhet som avses i 257 § kan ha ställts till befrielse från kvarstad eller handräckning beträffande annan egendom, som tillhör den skadeståndsskyldige, och talan lämpligen alltid bör få anhängiggöras där säkerheten är.

Departementschefen. Vad kommittén föreslagit vill jag tillstyrka med den av lagberedningen föreslagna ändringen.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Departementschefen. Angående ikraftträdandet av den nya lagstiftningen hänvisas till vad som anförts i det föregående. Hittills gällande regler om begränsning av redareansvaret torde böra gälla, om den händelse, som grundar ansvarighet, inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Vidare föreslår jag, att de i 323 § införda nya forumreglerna, vilka anknyter till ställd säkerhet, ej skall gälla, om säkerheten ställts före den nya lagens ikraftträdande.

Lag om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen

Departementschefen. Tredje stycket i denna paragraf innebär en hänvis­ ning till 264 § sjölagen, vilket stadgande saknar motsvarighet i det nu framlagda förslaget till ny lydelse av 10 kap. sjölagen. 62 § tredje stycket utsökningslagen torde därför böra utgå. Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft samtidigt med ändringarna i 10 kap. sjölagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 ur 1964 109

Hemställan

Föredraganden hemställer alt lagrådets utlåtande över de i bilaga A1 upp­ tagna förslagen till lag om ändring i sjölagen och lag om ändrad lydelse av

62 § utsökningslagen måtte för det i § 87 regeringstormen omförmälda än­ damålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet: Mats Larsson

1 Denna bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har har uteslutits.

no Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Bilaga C

De svenska, danska, finska och norska sjölagskommittéernas förslag till ändring i sjölagens begränsningskapitel

(svensk text) (finlandssvensk text)

254 §.

13 §.

1 inom. Redares ansvarighet vare Redares ansvarighet vare begrän­ begränsad vad angår: sad vad angår: 1. ersättning för skada å person, 1. ersättning för skada å person, som befinner sig ombord på fartyget som befinner sig å fartyget för att för att medfölja detta, och för ska­ medfölja detta, så ock för skada å da å egendom ombord; egendom ombord; 2. ersättning för skada å person 2. ersättning för skada å person eller egendom, om skadan orsakats eller egendom, om skadan orsakats av någon som befinner sig ombord av någon, som befinner sig å farty­ på fartyget; get; 3. ersättning för skada å person 3. ersättning för skada å person eller egendom, om skadan orsakats eller egendom, om skadan uppstått av omständighet som hänför sig till i samband med navigeringen eller navigeringen eller handhavandet av handhavandet av fartyget eller vid fartyget eller lastningen, befordring- lastningen, befordringen eller loss­ en eller lossningen av lasten eller in- ningen av lasten eller vid inskeppskeppningen, befordringen eller ningen, befordringen eller landsätt­ landsättningen av passagerarna; ningen av passagerarna; 4. ersättning för skada å hamn-, 4. ersättning för skada å hamnan­ bassäng- eller vattenvägsanlägg- läggning, bassäng eller segelbar vat­ ning; samt tenväg; samt 5. ersättning på grund av laglig 5. ersättning på grund av laglig förpliktelse att avlägsna sjunket, förpliktelse att avlägsna sjunket, strandat eller övergivet fartyg eller strandat eller övergivet fartyg eller egendom ombord å sådant fartyg. egendom ombord å sådant fartyg. Begränsningen gäller dock ej an­ Begränsningen gäller dock ej "an­ svarighet på grund av skada som svarighet på grund av skada, som åsamkats befälhavaren eller medlem åsamkats befälhavaren eller med­ av besättningen eller lots eller någon lem av besättningen eller lots eller hos redaren anställd person, då han någon hos redaren anställd person, befinner sig ombord eller utför ar­ då han befinner sig ombord eller ut­ bete i fartygets tjänst. Den avser ej för arbete i fartygets tjänst. Den av­ heller ansvarighet på grund av fel ser ej heller ansvarighet på grund eller försummelse av redaren själv, av fel eller försummelse av redaren med mindre denne begått felet eller själv, med mindre denne begått fe­ försummelsen i egenskap av farty­ let eller försummelsen i egenskap gets befälhavare eller medlem av av fartygets befälhavare eller med­ dess besättning. lem av dess besättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961 111

(dansk text) (norsk text) § 254. § 254. Det ansvar, der påhviler rederen, Det ansvar som påhviler rederen, er begraenset, for så vidt angår: er begrenset for så vidt angår: 1. erstatning för skade på person, 1. erstatning for skade på person som befinder sig om bord for åt f0l- som befant seg ombord for å medge med skibet, og på ej endom, som fölge skipet, og for skade på eienbefinder sig om bord i skibet, dom som befant seg ombord; 2. erstatning for skade på person 2. erstatning for skade på person eller ej endom forårsaget af nogen, eller eiendom forårsaket av noen som befinder sig om bord i skibet, som befant seg ombord på skipet;

3. erstatning for skade på person 3. erstatning for skade på person eller ejendom opstået i förbindelse eller eiendom oppstått i förbindelse med navigeringen eller behandling­ med navigeringen eller behandling­ en af skibet, lastningen, befordring- en av skipet, lastingen, befordringen en eller lösningen af ladningen el­ eller lossingen av lasten, eller innler indskibningen, befordringen el­ skipningen, befordringen eller landler landssetningen af passagererne, setningen av passasjerene;

4. erstatning för skade tilf0j et 4. erstatning for skade tilföyet havneanlaeg, bassiner eller sejlbare havneanlegg, bassenger eller seilbavandveje, re vannveier; 5. krav i anledning af lovbestemt 5. ansvar som har sammenheng forpligtelse til åt fjerne et sunket, med lovbestemt plikt til å fjerne et strandet eller forladt skib eller ejen­ sunket, strandet eller forlatt skip dom om bord i et sådant skib. eller eiendom ombord i slikt skip. Stk. 2. Begraensningen gaelder ikke Begrensningen gjelder ikke an­ ansvar för skade, som påf0res skibs- svar for skade påfört skipsförer, f0rer, mandskab eller lods eller no­ mannskap eller los eller noen an­ gen, der er ansat hos rederen, når satt hos rederen, mens vedkommen­ vedkommende befinder sig om bord de befant seg ombord eller utförte eller udf0rer arbejde i skibets tje- arbeid i skipets tjeneste. Den gj elder neste. Den gaelder ej heller ansvar, heller ikke ansvar som grunner seg som grunder sig på fejl eller for- på feil eller forsömmelse av rederen s0mmelse af rederen selv, medmind- selv, medmindre han bär begått fei­ re denne gjorde tjeneste som f0rer len eller forsömmelsen i egenskap eller medlem i0vrigt af skibets be- av för er av skipet eller medlem av saetning, og f ej len eller fors0mmel- mannskapet. sen blev begået i denne hans egenskab.

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

(svensk text) (finlandssvensk text)

Begränsningen gäller icke ränta Begränsningen gäller icke ränta och kostnader i saken. och kostnader i saken.

2 mom. Har redaren motfordran Har redaren motfordran mot bor­ mot borgenären, och grunda sig genären, och grunda sig fordran och fordran och motfordran på en och motfordran på en och samma hän­ samma händelse, skall begränsning­ delse, skall begränsningen avse alle­ en avse allenast det belopp varmed nast det belopp, varmed fordringen fordringen må överstiga motford- må överstiga motfordringen. ringen.

255 §. 14 §.

1 mom. Är ansvarigheten begrän­ Är ansvarigheten begränsad, svare sad, svarar redaren intill ett belopp redaren intill ett belopp, beräknat beräknat efter 1 000 francs för ton efter 1 000 francs för ton av farty­ av fartygets dräktighet, dock minst gets dräktighet, dock minst 150 000

150 000 francs. francs. Inträffar skada å person, höjes Inträffar skada å person, höjes ansvarighetsgränsen i vad avser så­ ansvarighetsgränsen i vad avser så­ dan skada med 2 100 francs för ton, dan skada med 2 100 francs för ton, dock med minst 630 000 francs. dock med minst 630 000 francs.

2 mom. Med franc förstås en en­ Med franc förstås en enhet inne­ het innehållande sextiofem och ett hållande sextiofem och ett halvt halvt milligram guld av niohundra milligram guld av niohundra tusen­ tusendelars finhet. Omräkning till delars finhet. Omräkning till finskt svenskt mynt skall ske efter kur­ mynt skall ske efter kursen å den sen å den dag då redaren staller sä­ dag, då redaren ställer säkerhet för kerhet för sin ansvarighet eller, om sin ansvarighet, eller, om säkerhet säkerhet icke ställes, då betalning icke ställes, då betalning sker. sker. Med dräktighet avses nettodräk- Med dräktighet avses nettodräk­ tigheten, för maskindrivet fartyg tigheten, för maskindrivet fartyg ökad med det maskinrum som vid ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av nettodräktigheten bestämmandet av nettodräktigheten dragits från bruttodräktigheten. dragits från bruttodräktigheten.

256 §. 15 §. Den ansvarighetsgräns, varom i Den ansvarighetsgräns, varom i

255 § stadgas, skall tillämpas i frå­ 14 § stadgas, skall tillämpas i fråga ga om fordringar beträffande vilka om fordringar, beträffande vilka an­ ansvarigheten är begränsad och vil­ svarigheten är begränsad och vilka ka uppkommit på grund av en och uppkommit på grund av en och samma händelse. samma händelse.

Fordringar på grund av skada å Fordringar på grund av skada å person skola i första hand tillgodo­ person skola i första hand tillgodo­ ses med det ansvarighetsbelopp som ses med det ansvarighetsbelopp, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 nr l!)6b 113

(norsk text) (dansk text)

For renter og saksomkostninger Stk. 3. For renter og sagsomkostninger hsefter rederen uden be­ hefter rederen liten begrensning. Hvis rederen kan gjöre gjeldende gravning. et motkrav mot vedkommende ford- Stk. i. Har rederen et modkrav mod fordringshaveren, og er krav og ringshaver, og krav og motkrav er oppstått ved samme hendelse, kan modkrav opstået ved samme haendelse, kan begransningen kun g0res begrensningen bare gjöres gjeldende gaeldende for den del af kravet, som for den del av kravet som överstiger måtte overstige modkravet. motkravet.

§ 255. § 255. Når ansvaret er begranset, haefter Når ansvaret er begrenset, hefter rederen med indtil 1 000 francs pr. rederen med inntil 1 000 francs pr. tonn av skipets drektighet, dog ton af skibets dragtighed, dog med mindst 150 000 francs.10 med minst 150 000 francs.

For skade på person forhöyes an- Stk. 2. För skade på person forsvarsgrensen med 2 100 francs pr. hpjes ansvarsgransen med 2 100 francs pr. ton, dog med mindst tonn, dog med minst 630 000 francs. Med franc menes en enhet som

630 000 francs. består av 65 1/2 milligram gull av- Stk. 3. Ved franc forstås en m0ntfinhet nihundre tusendeler. Den enhed, som består av 65 1/2 milli­ skal omregnes til norsk mynt etter gram guld af nihundrede tusindekursen på den dag da rederen stiller dels finhed. Den omregnes til dansk säkerhet for sitt ansvar, eller, hvis m0nt efter kursen på den dag, da sikkerhet ikke stilles, på den dag da rederen stiller sikkerhed for sit an­ svar, eller, hvis sikkerhed ikke stil- betaling finner sted. les, på den dag, da betaling finder sted. Med skipets drektighet menes net- Stk. 4. Ved skibets dragtighed for­ todrektighet, for maskindrevet skip stås, når det gselder maskindrevne med tillegg av det rom for maskine­ skibe, nettotonnagen med tillaeg af riet som er trukket fra bruttotondet rum for maskineriet, der ved benasjen ved beregningen av nettotonregning af nettotonnagen er trukket fra bruttotonnagen, og når det nasjen. gselder andre skibe, nettotonnagen.

§ 256. § 256. Ansvarsgransen gselder for alle Den ansvarsgrense som er fastsatt fordringer af den i § 254 nsevnte i § 255, gjelder for alle fordringer som er oppstått ved en og samme art, som er opstået ved en og samme hsendelse. Hvis summen af disse hendelse, og som er av den art som fordringer överstiger ansvarsgran­ er mevnt i § 254. sen, bliver de alle åt nedssette forholdsmsessigt. Fordringer på erstatning for ska­ Stk. 2. Fordringer i anledning af skade på person skal dsekkes af det de på person skal dekkes av det be­ i § 255, stk. 2, nsevnte bel0b. Er det- löp som er nevnt i § 255 annet ledd.

10 I vad avser fartyg med en dräktighet av högst 150 ton är förslaget i denna del icke

definitivt.

5f Bihang titt riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 35

114 Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

(svensk text) (finlandssvensk text)

avses i 255 § 1 inom. andra stycket. avses i 14 § 2 mom. Förslår ej detta, Förslår ej detta, skall återstoden skall återstoden tillsammans med tillsammans med övriga fordringar övriga fordringar tillgodoses med tillgodoses med det i nämnda mom. det i nämnda paragraf 1 mom. av­ första stycket avsedda beloppet. sedda beloppet. Fördelningen av ansvarighetsbe­ Fördelningen av ansvarighetsbe­ lopp skall ske i förhållande till ford­ lopp skall ske i förhållande till ford­ ringarnas slorlek. ringarnas storlek.

Visar redaren att han måst gälda Visar redaren, att han måst gälda fordran som avses i denna paragraf, fordran, som avses i denna para­ skall fordringsbeloppet medtagas graf, skall fordringsbeloppet medta­ vid beräkningen av ansvarigheten gas vid beräkningen av ansvarighe­ gentemot övriga borgenärer, såvitt ten gentemot övriga borgenärer, så­ fordringen kunnat enligt svensk rätt vitt fordringen kunnat enligt finsk göras gällande mot redaren. Visar rätt göras gällande mot redaren. Vi­ redaren att han, oaktat krav ännu ej sar redaren, att han, oaktat krav än­ skett, framdeles har att gälda ford­ nu ej framförts, framdeles har att ran som avses i denna paragraf, gälda sådan fordran, skall jämväl skall jämväl den fordringen tagas i den fordringen tagas i beräkning. beräkning.

257 §. 16 §. Har redaren till befrielse från ut­ Har redaren till befrielse från ut­ mätning, kvarstad eller annan hand­ mätning, kvarstad eller annan hand­ räckning för fordran, beträffande räckning för fordran, beträffande vilken ansvarigheten är begränsad, vilken ansvarigheten är begränsad, inom riket hos rätten eller överexe- här i landet hos överexekutor ställt kutor ställt säkerhet för fulla an­ säkerhet för fulla ansvarighetsbe­ svarighetsbeloppet enligt 255 § jäm­ loppet enligt 14 § jämte ett av över­ te ett av rätten eller överexekutor exekutor bestämt tillägg för ränta bestämt tillägg för ränta och kost­ och kostnader i saken, må säkerhenader i saken, må säkerheten åbero­ heten åberopas gentemot alla borge­ pas gentemot alla borgenärer för vil­ närer, för vilkas fordringar gäller kas fordringar gäller begränsning begränsning till samma ansvarig­ till samma ansvarighetsbelopp; och hetsbelopp; och skall säkerheten an­ skall säkerheten anses vara ställd ses vara ställd till förmån för alla till förmån för alla sådana borge­ sådana borgenärer. närer. Om redaren i fall, varom i första Där redaren i fall, varom i 1 mom. stycket förmäles, har ställt säkerhet förmäles, ställt säkerhet för ett för ett mindre belopp än där avses, mindre belopp än där avses, äger äger han hos samma myndighet han hos samma överexekutor ställa ställa säkerhet för återstoden. Därest säkerhet för återstoden. Därest så så sker, gäller i övrigt vad i första sker, gäller i övrigt vad i 1 mom. stycket stadgas. stadgas. Har redaren ställt full säkerhet Har redaren ställt full säkerhet ef­ efter vad i första eller andra stycket ter vad i 1 eller 2 mom. sägs, äger sägs, äger han påfordra frigivande han påfordra frigivande av tidigare

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är 196b 115

(dansk text) (norsk text)

te ikke tilstraekkeligt, dsekkes resten Strekker delte ikke til, dckkes res­ af fordringerne på lige fod med and­ ten på like linje med de övrige ford­ re fordringer af det i § 255, stk. 1, ringer av det belöp som er nevnt i nsevnte belpb. § 255 förste ledd.

Hvert av de i § 255 förste og annet ledd nevnte belöp skal fordeles forholdsmessig på vedkommende fordringer. Stk. 3. Har rederen helt eller del­ Hvis rederen har måttet betale, vis måttet betale en fordring af den helt eller delvis, en fordring av den i § 254 naevnte art, eller godtgpr art som er nevnt i § 254, og som han, åt han senere vil blive n0dsa- kunne ha vaert gjort gjeldende mot get til åt betale en sådan fordring, ham etter norsk rett, eller godtgjör kan han krseve, åt fordringen med­ han åt han senere kan bli nödt til å tages ved beregningen af ansvaret betale en slik fordring, kan han kreoverfor de 0v|rige fordringshavere, ve åt fordringen medtas ved bereg­ forsåvidt fordringen kunne have ningen av ansvaret overfor de övrige vseret gjort gseldende mod ham efter fordringshavare. dansk ret.

§ 257. § 257. Har rederen for åt afvserge en ar- Hvis rederen, for å avverge eller rest eller for åt få en arrest ophae- oppheve arrest eller utlegg her i ri­ vet stillet sikkerhed her i riget for ket for en fordring som han hefter det fulde ansvarsbegrsensningsbe- begrenset for, stiller säkerhet over­ 10b tilligemed et efter rettens sk0n for retten for det fulle ansvarsbelöp fastsat bel0b til dsekning af renter med tillegg av et etter rettens skjönn og sagsomkostninger, gselder sikker- fastsatt belöp til dekning av renter heden som stillet til fordel for alle og saksomkostninger (fellessikkerde fordringshavere, over for hvem het), kan sikkerhetsstillelsen påbebegrsensningen kan påberåbes, og ropes overfor alle andre fordrings­ ingen af disse kan kraeve yderligere havere hvis fordringer er undergitt begrensning til det samme belöp, og sikkerhed. sikkerheten ansees stilt til fordel for alle disse fordringshavere.

Har rederen under forhold som angitt i förste ledd stilt sikkerhet for et mindre belöp enn der nevnt, har han adgang til overfor vedkom­ mende rett å stille sikkerhet for res­ ten. Reglene i förste ledd får i så fall tilsvarende anvendelse. Har rederen stilt full sikkerhet etter förste eller annet ledd, kan han kreve frigitt alle sikkerheter som

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

(svensk text) (finlandssvensk text)

av tidigare ställd säkerhet för ford­ ställd säkerhet för fordran, som av­ ran som avses med den fulla säker­ ses med den fulla säkerheten. heten.

Vad i denna paragraf är stadgat Vad i denna paragraf är stadgat om säkerhet som inom riket ställts om säkerhet, som här i landet ställts hos rätten eller överexekutor skall hos överexekutor, skall äga motsva­ äga motsvarande tillämpning i frå­ rande tillämpning i fråga om säker­ ga om säkerhet som ställts hos ve­ het, som ställts hos vederbörlig derbörlig myndighet i Danmark, myndighet i Danmark, Norge eller Finland eller Norge. Sverige.

258 §. 17 §. Har redaren tillhörig egendom ut­ Har redaren tillhörig egendom ut­ mätts eller belagts med kvarstad el­ mätts eller belagts med kvarstad el­ ler eljest underkastats handräck­ ler eljest underkastats handräck­ ning för fordran, beträffande vilken ning för fordran, beträffande vilken ansvarigheten är begränsad, och för­ ansvarigheten är begränsad, och mår redaren visa, att han utom riket förmår redaren visa, att han utom ställt tillräcklig och för borgenären landet ställt tillräcklig och för bor­ tillgänglig säkerhet för fulla ansva­ genären tillgänglig säkerhet för fulla righetsbeloppet enligt 255 §, må ut­ ansvarighetsbeloppet enligt 14 §, må mätningen, kvarstaden eller hand­ utmätningen, kvarstaden eller hand­ räckningen hävas. räckningen hävas.

I fall, som avses i första stycket, I fall, som avses i 1 mom., skall skall utmätningen, kvarstaden eller utmätningen, kvarstaden eller hand­ handräckningen hävas, om säkerhe­ räckningen hävas, om säkerheten ten ställts: ställts:

1. i den hamn där den händelse 1. i den hamn, där den händelse inträffat varå fordringen grundas, inträffat, varå fordringen grundas, eller, om händelsen ej ägt rum i eller, om händelsen ej ägt rum i hamn, i den första hamn som farty­ hamn, i den första hamn, som far­ get anlöpt efter händelsen; tyget anlöpt efter händelsen; 2. i landsättningshamnen, om 2. i landsättningshamnen, om fordringen avser skada å person; el­ fordringen avser skada å person; el­ ler ler 3. i lossningshamnen, om ford­ 3. i lossningshamnen, om ford­ ringen avser skada å last. ringen avser skada å last.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 7.964 117

(dansk text) (norsk text)

tidligere måtte vaere stilt for ford­ ringer som er undergitt begrensning og kan kreves dekket av fellessikkerheten. Det verneting som er oppnådd som fölge av tidligere stilt sä­ kerhet, bortfaller ikke om sikkerheten 1'rigis. Stk. 2. Reglerne i denne paragraf Reglene i denne paragraf får tils­ finder tilsvarende anvendelse, når varende anvendelse når sikkerheten sikkerheden er stillet i Finland, er stilt i Danmark, Finnland eller Norge eller Sverige. Sverige.

§ 258. § 258. Hvis skipet eller annen eiendom Er skibet eller anden ej endom, som tilhörer rederen, sökes arrestert som tilhprer rederen, blevet gen­ i anledning av en fordring som han stand for arrest for en fordring som hefter begrenset for, kan begjaeringnaevnt i § 254, eller er sikkerhed en om arrest forkastes hris det godtblevet stillet til afvaergelse af sådan gjöres åt rederen allerede har stilt arrest, kan arresten haeves eller sik­ betryggende sikkerhet i utlandet for kerheden frigives, hvis det godtgphele sitt ansvar i henhold til § 255, res, åt rederen allerede har stillet beog åt sikkerheten er tilgjengelig for tryggende sikkerhed i udlandet for vedkommende fordringshaver. det fulde ansvarsbegraensningsbe- 10b, jfr. § 255, og åt sikkerheden er tilgaengelig for fordringshaveren. Daekker den f0rst stillede sikkerhed ikke hele dette ansvar, gaelder det samme, hvis rederen stiller betryggende sikkerhed for den manglende del med tillaeg af et efter rettens sk0n fastsat bel0b til daekning af renter og sagsomkostninger. Arrestbegjaeringen skal forkastes Stk. 2. Arrest, som naevnt i stk. 1 hvis sikkerhet som nevnt i förste skal haeves, og sikkerhedsstillelse til afvaergelse af sådan arrest skal fri­ ledd er stilt i: gives, hvis betryggende, tilstraekkelig og tilgaengelig sikkerhed allerede er stillet, 1) den havn hvor den hendelse a) i den havn, hvor den haendelse inntraff som förte til åt fordringen indtraf, som medf0rte fordringens opståen, eller, hvis haendelsen ikke oppsto, eller, dersom hendelsen ikke indtraf i havn, i den fprste havn, inntraff i havn, den förste havn ski­ skibet anl0b efter haendelsen; pet anlöp etter hendelsen, eller 2) landsetningshavnen, dersom b) i landsaetningshavnen, hvis for­ fordringen gjelder skade på person, dringen gaelder personskade; eller c) i lossehavnen, hvis fordringen 3) lossehavnen, dersom fordring­ gaelder ladningsskade, en gj elder skade på last.

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

(svensk text) (finlandssvensk text)

Vad i första och andra styckena Vad i 1 och 2 mom. är stadgat är stadgat skall ock gälla, därest den skall ock gälla, därest den utom­ utomlands ställda säkerheten icke lands ställda säkerheten icke mot­ motsvarar det fulla ansvarighetsbe­ svarar det fulla ansvarighetsbelop­ loppet enligt 255 § men redaren in­ pet enligt 14 §, men redaren här i om riket hos rätten eller överexeltu- landet hos överexekutor ställer be­ tor ställer betryggande säkerhet för tryggande säkerhet för återstoden återstoden jämte ett av rätten eller jämte ett av överexekutor bestämt överexekutor bestämt tillägg för rän­ tillägg för ränta och kostnader i sa­ ta och kostnader i saken. ken. Begär redaren frigivande av sä­ Begär redaren frigivande av sä­ kerhet som han inom riket ställt till kerhet, som han här i landet ställt befrielse från utmätning, kvarstad till befrielse från utmätning, kvar­ eller annan handräckning, skall vad stad eller annan handräckning, i denna paragraf är stadgat om hä­ skall vad i denna paragraf är stad­ vande av handräckningsåtgärd äga gat om hävande av handräcknings­ motsvarande tillämpning. åtgärd äga motsvarande tillämpning.

259 §. 18 §.

1 mom. Tvist om beräkning av be­ Uppstår tvist om beräkningen av lopp, vartill redares ansvarighet är det belopp, vartill redares ansvarig­ begränsad enligt 255 §, eller om för­ het är begränsad, eller om beloppets delningen av ansvarighetsbelopp fördelning mellan borgenärerna, må mellan borgenärer må hänskjutas saken hänskjutas till utredning och till utredning och avgörande av dis- avgörande av dispaschör, därvid i paschör i fartygets hemort eller där tillämpliga delar skall gälla vad om dispasch för den ort vanligen upp­ dispasch vid gemensamt haveri är rättas. Har fartyget ej hemort här i stadgat. riket, uppgöres dispaschen av dispaschören i Stockholm. Om ärende angående gemensamt haveri med anledning av den händelse, varå an­ svarigheten grundas, är anhängigt eller väntas bliva anhängiggjort hos viss dispaschör i riket, skall dock på denne ankomma att uppgöra jäm­ väl dispasch som här avses. Det åligger dispaschören att ge­ nom kungörelse, som en gång infö­ res i tidning genom vilken offentlig­ görande på ändamålsenligt sätt kan ske, anmana sakägaren att inom viss förelagd tid skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt ak­ ta nödigt ävensom ingiva de hand­ lingar, vilka de vilja åberopa. I öv­ rigt skall i tillämpliga delar gälla vad om dispasch vid gemensamt ha­ veri är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är W64- 119

(dansk text) (norsk text)

for så Vidt den pågaeldende havn Selv om sikkerheten ikke dekker er beliggende i et land, der har til- hele ansvaret i henhold ti! § 255, trådt Bruxelles-konventionen af kommer besteminelsene i förste og

1957 om begraensning af rederes an­ annet ledd til anvendelse dersom rederen nå overfor retten stiller besvar. tryggende sikkerhet for den resterende del av ansvaret med tillegg av et etter rettens skjönn fastsatt belöp til dekning av renter og saksomkostninger. Er det tatt arrest eller stilt sik­ kerhet til unngåelse av arrest, kan eller skal arresten oppheves eller sikkerheten frigis etter tilsvarende regler som ovenfor fastsatt.

§ 259. § 259. Har rederen her i riket stilt sik­ Rederen kan til enhver tid forekerhet i henhold til § 257, kan han Isegge sp0rgsmålet om graensen tor reise söksmål til fastsettelse av sit ansvar eller om fordelingen åt grensen for det ansvar som måtte ansvarsbel0bet til afgprelse af en påhvile ham, og til fordeling av andispach0r. Har han gjort dette, kan dog enhver fordringshaver anlaegge svarsbelöpet, gjennom stevning un­ der ett til alle fordringshavere over­ spgsmål til fastsaettelse af, hvor stor for hvem samme begrensning påbehans fordring ville vaere, hvis rede­ rens ansvar ikke var begraenset, og ropes. Saken reises i den rettskrets der rederen kan forlange, åt dispachpren sikkerheten er blitt stilt. Er det gått skal saette bestemte fordringshavere en måned etter den hendelse som en passende frist, inden hvilken de förte til åt fordringene oppsto, uten skal have anlagt sådant spgsmål. åt det er begjaert arrest eller utlegg, kan rederen reise sak etter förste ledd i den rettskrets hvor skipet har sitt hjemsted, dersom han der stil­ ler sikkerhet i henhold til § 257. Har skipet ikke hjemsted i riket, reises Stk. 2. Finder dispachpren grund saken i den havn der hendelsen inndertil, kan han med et varsel af traff, eller, dersom hendelsen ikke hpjst tre måneder indkalde fordinntraff i havn, i den förste havn ringshaverne på den måde, han i det skipet anlöp etter hendelsen; kom­ enkelte tilfaelde anser det for mest mer skipet ikke til noen havn i ri­ hensigtsmaessigt. ket, reises saken for Oslo byrett. Stk. 3. Enhver af de interesserede Rederen skal gi retten oppgave er pligtig til åt meddele dispachp­ over alle som må antas å ville kunren alle de oplysninger og bevisligheder, som han anser for npdven- ne gjöre krav gjeldende mot ham i anledning av vedkommende hendel­ dige. se, og overfor hvem han påberoper begrensningen.

120 Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196b

(svensk text) (finlandsvensk text)

Kostnaden för dispasch, som av­ Kostnaden för sådan dispasch va­ ses i detta moment, vare redaren re redaren skyldig att ersätta, där skyldig att ersätta, såframt ej bor­ ej borgenär utan giltigt skäl hän­ genär utan skälig orsak hänskjutit skjutit saken eller föranlett dess saken eller eljest särskilda skäl till hänskjutande till dispaschör. annat föranleda.

2 mom. Har tvist om beräkningen av belopp, vartill redares ansvarig­ het är begränsad enligt 255 §, hänskjutits till dispaschör, äger redaren fullgöra sin betalningsskyldighet genom att hos dispaschören för borgenärernas räkning nedsätta ett belopp motsvarande hans fulla an­ svarighet enligt 255 § jämte ränta därå, beräknad efter fem procent om året från dagen för den händel­ se, som grundat ansvarighet, till da­ gen för nedsättningen, samt ett av dispaschören bestämt tillägg för kostnader i saken. Om det nedsatta beloppet sedermera visar sig ej för­ slå till att täcka det fulla ansvarig­ hetsbeloppet enligt 255 § jämte rän­ ta, beräknad på sätt nyss sagts, ävensom redarens ansvarighet gent­ emot borgenärerna för kostnader i saken, åligger det dispaschören att genast anmana redaren att nedsätta det felande. Dispaschören skall oför­ dröj ligen göra nedsatt belopp ränte­ bärande genom att detsamma i svenskt mynt insättes i svensk bankinrättning. Sedan fördelningen blivit bestämd genom lagakraftvunnen dispasch el­ ler dom eller genom överenskom­ melse mellan sakägarna, åligger det dispaschören att utanordna det till­ gängliga beloppet till borgenärerna. Ej må återbetalning till redaren ske i vidare mån än det tillgängliga be­ loppet överstiger summan av hans ansvarighet enligt 255 § jämte ränta därå, beräknad efter fem procent om året från dagen för den händelse, varom fråga är, och av hans ansva­ righet för kostnader i saken; dock skall vad nu sagts ej verka in­ skränkning i rätten till återvinning i redarens konkurs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196b 121

(dansk text) (norsk text) Stk. 4. Omkostningerne ved dispacheringen baeres af rederen. Stk. 5. Tvistigheder om rigtigheden af dispachprens afgprelser kan indbringes for domslolene.

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

(svensk text) (finlandsvensk text)

Har mellan redaren och borgenä­ rerna träffats särskild överenskom­ melse angående storleken av det be­ lopp, vartill redarens begränsade an­ svarighet skall anses uppgå, äger redaren fullgöra sin betalningsskyl­ dighet genom att för borgenärernas räkning nedsätta beloppet hos dispaschören i ort varom i 1 mom. första stycket förmäles; och skall vad i 2 mom. första och andra styc­ kena är stadgat äga motsvarande tillämpning.

260 §. 19 §. Har redaren utbetalt vad enligt Har redaren utbetalt vad enligt ovan givna bestämmelser om be­ ovan givna bestämmelser om be­ gränsning av ansvarigheten ålåg ho­ gränsning av ansvarigheten ålåg ho­ nom att utgiva och visar sig sedan nom att utgiva och visar sig sedan annan borgenär äga rätt till betal­ annan borgenär äga rätt till betal­ ning, är redaren dock icke till vi­ ning, är redaren dock icke till vi­ dare betalningsskyldighet förbun­ dare betalningsskyldighet förbun­ den, där antagas må att han då be­ den, där antagas må, att han, då be­ talningen erlades eller, om den talningen erlades eller, om den sked­ skedde enligt lagakraftvunnen dis- de enligt laga kraft vunnen dom el­ pasch eller dom, denna meddelades ler dispasch, denna meddelades icke icke ägde och ej heller genom veder­ ägde och ej heller genom vederbör­ börlig undersökning kunnat få kun­ lig undersökning kunnat få kunskap skap om den andres fordran. om den andres fordran. Borgenär, som sålunda uppburit Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma an­ vad rätteligen bort tillkomma an­ nan, svarar därmed för den andres nan, svare därmed för den andres fordran, där han om samma fordran fordran, där han om samma fordran ägde kunskap då han erhöll betal­ ägde kunskap, då han erhöll betal­ ningen. ningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år t96i 123

(dansk text) (norsk text)

§ 260. § 260. Har rederen udbetalt alt, hvad der Retten skal la stevningen med efter reglerne om begravning af innkallelse kunngjöre i Norsk Lyansvaret påhvilede ham, og viser det singsblad med et varsel av minst to sig senere, åt andre fordringshavere måneder. Retten kan også kunngjö­ havde ret til andel i ansvarsbelpbet, re innkallelsen i et eller flere andre er rederen ikke pligtig åt betale no­ blad. Videre skal retten la stevning­ get yderligere, såfremt det må an- en med innkallelse forkynne for tages, åt han, da udbetalningen hver av de oppgitte fordringshavere fandt sted, ikke kendte til disses gjennom anbefalt brev. I innkallel­ krav og ikke ved behprig undersp- sen skal retten gjöre oppmerksom gelse kunne have skaffet sig kund- på bestemmelsene i denne paragrafs skab om dem. fjerde ledd.

Stk. 2. Den fordringshaver, der Hovedforhandling kan holdes har oppebåret, hvad der rettelig til- uten saksforberedelse. Pådömmelsen kom en anden, må tilsvare denne kan deles således åt grensen for an­ det oppebårne belpb, såfremt han svaret fastsettes först. havde knndskap om den andens Tvist om fordring för hvilken re­ fordring, da han modtog betaling. derens ansvar er begrenset til den stilte fellessikkerhet, pådömes sär­ skilt av retten; dommen er gjenstand for sserskilt anke. Sserskilt sak om slik fordring kan ikke reises et­ ter åt söksmål i henhold til § 259 er reist. Heller ikke kan en ford­ ringshaver, uten samtykke av rede­ ren og andre interesserte, etter dette tidspunkt kreve dekning av sjöpanterett eller av utlagte formuesgjenstander, för det er rettskraftig avgjort hvor meget som faller på hans fordring. Fordring for hvilken rederens an­ svar er begrenset til den stilte fel-

124 Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

(svensk text) (finlandsvensk text)

261 §.

20 §.

Vad i detta kapitel är stadgat Vad i detta kapitel är stadgat om skall äga tillämpning jämväl i frå­ redares begränsade ansvarighet ga om ansvarighet som åvilar farty­ skall äga tillämpning jämväl i fråga gets ägare eller befraktare eller den om ansvarighet, som åvilar fartygets som i redares ställe handhaver far­ ägare eller befraktare eller den, som tygets drift. i redares ställe handhar fartygets drift. Detsamma gäller ansvarighet vil­ Detsamma gäller ansvarighet, vil­ ken, även om den grundar sig på fel ken, även om den grundar sig på fel eller försummelse, åvilar befälhava­ eller försummelse, åvilar befälhava­ re eller medlem av besättningen el­ re eller medlem av besättningen eller ler lots eller någon som är anställd lots eller någon, som är anställd hos hos redaren, ägaren, betraktaren el­ redaren, ägaren, befraktaren eller ler hos den som i redares stälje hos den, som i redares ställe hand­ handhaver fartygets drift, såframt har fartygets drift, såframt ansva­ ansvarigheten uppkommit i tjäns­ righeten uppkommit i tjänsten. ten. Det sammanlagda beloppet av re­ Det sammanlagda beloppet av re­ dares och övriga i denna paragraf dares och övriga i denna paragraf omförmälda personers ansvarighet omförmälda personers ansvarighet för fordringar, som uppkommit på för fordringar, som uppkommit på grund av en och samma händelse, grund av en och samma händelse, skall ej överstiga det fulla ansvarig­ skall ej överstiga det fulla ansva­ hetsbeloppet enligt 255 §. righetsbeloppet enligt 14 §.

262 §.

21 §.

Vad i detta kapitel är stadgat äger Vad i detta kapitel är stadgat äger tillämpning närhelst begränsning av tillämpning närhelst begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk ansvarighet åberopas inför finsk myndighet. myndighet.

22 §.

Beträffande ansvarighet som av­ Vad beträffar ansvarighet, som ses i 254 § 1 mom. andra stycket avses i 13 § 2 mom. första mening­ första punkten skall dock frågan, en, skall dock frågan, huruvida och huruvida och till vilket belopp an­ till vilket belopp ansvarigheten är svarigheten är begränsad, avgöras begränsad, avgöras efter den lag, efter den lag, som gäller för tjänstesom gäller för tjänsteavtalet, så-

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b 125

(dansk text) (norsk text)

lessikkerhet, faller bort hvis ikke retten har moltatt meddelelse om ford­ ringen innen saken ble tatt opp til doms i förste instans. Rettskraltig dom i saken har bindende virkning for alle fordringshavere overfor hvem rederens ansvar ville vaere begrenset til fellessikkerheten, uten hensyn til om de har meldl seg un­ der saken.

§ 261 . § 261 . Reglerne om begraensning af re­ Reglene om begrensning av rede­ derens ansvar finder tilsvarende an- rens ansvar får tilsvarende anven­ vendelse i tilfaelde, hvor ansvar som delse för ansvar som påhviler skinaevnt i § 254 påhviler skibets ejer, pets eier, befrakter eller disponent. bruger, befragter eller disponent. Det samme gjelder for ansvar som Det samme gaelder ansvar, som på­ påhviler skipsförer, mannskap eller hviler skibsf0rer, mandskab eller los eller noen ansatt hos eieren, re­ lods eller nogen, som er ansat hos deren, befrakteren eller disponen­ rederen, ejeren, brugeren, befrakte- ten, forutsatt åt ansvaret er oppren eller disponenten, for så vidt an­ stått i tjenesten. Ansvaret kan i dis­ går ansvar i förbindelse med udf0- se tilfelle begrenses selv om det byg­ relsen af tjenesten, selv om ansva­ ger på feil eller forsömmelse utvist ret er opstået som f0lge af fejl eller av vedkommende. fors0mmelse af den pågaeldende.

Stk. 2. Summen af det ansvar, Summen av de ansvarsbelöp som som påhviler rederen og de 0vrige rederen og de i förste og annet ledd personer, der ifplge stk. 1, kan be- nevnte personer hefter for, skal for graense deres ansvar, skal for ford­ förpliktelser som er oppstått ved en ringer opstået ved en og samme og samme hendelse, ikke overstige haendelse ikke kunne overstige de i de belöp som er fastsatt i § 255. § 255 fastsatte bel0b.

§ 262. § 262. Reglerne i dette kapitel kommer De foranstående regler kommer til anvendelse i alt fal, hvor ret til til anvendelse i alle tilfelle hvor begraensning af ansvar påberåbes begrensning av ansvar gjöres gjelved dansk domstol. dende ved norsk domstol.

Stk. 2. För så vidt angår ansvar For så vidt angår ansvar som som naevnt i § 254, stk. 2, 1. punk­ nevnt i § 254 annet ledds förste tum skal sp0rgsmålet om, hvorvidt punktum, skal spörsmålet om hvor ansvaret er begraenset, og i bekraef- vidt ansvaret er begrenset, og i til­ tende fald til hvilket bel0b, afg0res felle til hvilket belöp, avgjöres etter efter lovgivningen i det land, hvis loven i vedkommende fremmede

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

(svensk text) (finlandsvensk text)

avtalet, såframt fartyget hör hemma framt fartyget hör hemma i främ­ i främmande stat och tjänsteavtalet mande stat och tjänsteavtalet reg­ regleras av lagen i stat ansluten till leras av lagen i stat, ansluten till

1957 års internationella konvention 1957 års internationella konvention angående begränsningen av ansva­ angående begränsning av ansvarig­ righeten för ägare av fartyg som an­ heten för ägare av fartyg, som an­ vändas till fart i öppen sjö. vändas till fart i öppen sjö.

263 §. 23 §. Konungen äger förordna, att i Genom förordning må bestämmas, stället för bestämmelserna i detta att i stället för bestämmelserna i kapitel andra regler skola här i ri­ 13—22 §§ andra regler skola här i ket tillämpas i fråga om fartyg hem­ landet tillämpas i fråga om fartyg, mahörande i annan främmande stat hemmahörande i annan främmande än sådan, som utan förbehåll an­ stat än sådan, som utan förbehåll slutit sig till 1957 års internationel­ anslutit sig till den i 22 § nämnda la konvention angående begräns­ konventionen. ningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b 127

(dansk text) (norsk text)

lovgivning finder anvendelse på tjc- land hvis lovgivning i tilfelle regunesteaftalen, såframt det pågaelden- lerer tjenesteavtalen, når dette er et de land har tiltrådt Bruxelleskon- land som har slnttet seg til Brusselventionen af 1957 om begraensning konvensjonen av 1957 om begrensaf rederes ansvar. ning av rederes ansvar.

§ 263. § 263. Ved kongelig anordning kan det Kongen kan bestemme åt andre bestemmes, åt andre ansvarsregler regler enn i dette kapittel fastsatt end i dette kapitel fastsat skal fin- skal finne anvendelse for skip hjemde anvendelse på skibe hjemmehp- mehörende i land som ikke uten forrende i lande, som ikke uden forbe- behold har tiltrådt og gjennomfört hold har tiltrådt og gennemfprt kon­ konvensjonen. ventionen. §§ 264—266 oppheves.

128 Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

Bilaga D

Gällande lydelse av

10 kap. Om begränsning av redareansvaret

254 §. Redares ansvarighet, där sådan enligt denna eller allmän lag föreligger, vare begränsad vad angår: 1. ersättning för skada å befälhavaren, någon av besättningen, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, å fartygets passagerare, å last, som avlämnats till befälhavaren för befordring, samt å ombordvarande gods av vad slag det vara må; 2. ersättning, som eljest, på annan grund än avtal, skall utgå för skada, tillfogad person eller egendom till sjöss eller på land genom fel eller för­ summelse av någon, som utför arbete i fartygets tjänst; 3. ersättning för skada, som härrör därav att ett avtal, till följd av fel eller försummelse av nautisk art, icke blivit behörigen fullgjort; 4. förpliktelse, som grundar sig därpå att i konossement lämnats orik­ tiga eller ofullständiga uppgifter; 5. förpliktelse att, när fartyg förolyckats, avlägsna vraket och förpliktel­ ser, som med denna sammanhänga; 6. bärgarlön; 7. bidrag till gäldande av gemensamt haveri; 8. förpliktelse, som grundar sig därpå, att befälhavaren utom fartygets hemort slutit avtal eller träffat annan åtgärd med hänsyn till vad för far­ tygets bevarande eller resans fortsättande kräves, utan så är att behovet härrör av att fartygets proviantering eller utrustning i övrigt vid resans början varit otillräcklig eller bristfällig eller ock redaren till åtgärden givit särskilt bemyndigande eller godkännande. Begränsningen gäller dock ej förpliktelse, som grundar sig på tjänsteav­ tal med besättningen eller andra å fartyget anställda personer. Den avser ej heller ersättning på grund av fel eller försummelse av redaren själv, med mindre denne övertagit fartygets förande och felet eller försummel­ sen är av nautisk art.

255 §. Är ansvarigheten begränsad, svare redaren intill beloppet av fartygets värde, ökat på sätt i 257 § sägs. För de fordringar, som i 254 § 1—5 avses, må dock ansvarigheten ej överstiga etthundrafyrtiofem kronor i guld för ton av fartygets dräktighet. I förhållande till dem, som äga rätt till ersättning för skada å person, svare redaren intill ett belopp av etthundrafyrtiofem kronor i guld för ton av fartygets dräktighet utöver den gräns, som i första stycket angivits. I förhållande till fordringsägare som tillhör främmande stat skall vad i första stycket andra punkten och andra stycket stadgas om att där angivna belopp skola beräknas efter guldvärde ej gälla, med mindre detta följer av fördrag med den främmande staten och denna genomfört motsvarande beräkning till förmån för svenska fordringsägare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 ti 129

Att redaren kan nödgas för samma resa utgiva ansvarsbeloppet liera gånger framgår av 256 och 259 §§.

256 §. Fartygets värde skall för bestämmande av redareansvaret beräknas så­ lunda: 1. Vid sammanstötning eller annan olyckshändelse beräknas värdet efter fartygets tillstånd vid ankomsten till första hamn beträffande alla fordring­ ar, som sammanhänga med händelsen och som uppkommit före ankoms­ ten till hamnen eller ock äro att hänföra till gemensamt haveri. Har före ankomsten till hamnen ny olyckshändelse, som icke står i sam­ band med den första, medfört minskning av fartygets värde, skall denna minskning lämnas obeaktad, såvitt angår fordringar, som sammanhänga med den föregående händelsen. Timar olyckshändelse under fartygets uppehåll i hamn, skall beträffan­ de fordringar, som sammanhänga med händelsen, värdet beräknas efter far­ tygets tillstånd i hamnen sedan händelsen inträffat. 2. För fordringar, som grunda sig på oriktiga eller ofullständiga upp­ gifter i konossement eller eljest angå lasten och ej falla in under 1, beräk­ nas värdet efter fartygets tillstånd i lastens bestämmelsehamn eller å den ort, där resan avbrytes, dock att om lasten är bestämd till olika hamnar och fordringar härröra av en och samma orsak, värdet skall beräknas efter fartygets tillstånd i den första av dessa hamnar. 3. För alla övriga fordringar beräknas värdet efter fartygets tillstånd vid resans slut.

257 §. För bestämmande av redareansvaret skall fartygets värde ökas med: 1. tio procent av värdet vid resans början; 2. ersättning eller haveribidrag i anledning av skador, som uppkommit å fartvget efter resans början och icke blivit avhjälpta.

258 §. Med dräktighet förstås i detta kap. nettodräktigheten, för maskindrivet fartyg ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av nettodräktig­ heten dragits från bruttodräktigheten.

259 §. Härröra fordringar, som avses i 256 § 1, av en och samma eller flera i samband med varandra stående olyckshändelser och skall förty, enligt vad där sägs, redareansvaret för var av dem på enahanda sätt bestämmas, njute de jämte varandra betalning ur ett gemensamt ansvarsbelopp efter den förmånsrätt, som må vara förenad med stadgad sjöpanträtt. Samma lag vare beträffande fordringar, varom i 256 § 2 och 3 sägs och för vilka fartygets värde i en och samma hamn är bestämmande. De, som äga rätt till ersättning för skada å person i följd av en och samma eller flera i samband med varandra stående olyckshändelser, skola jämte varandra njuta betalning ur det särskilda belopp, varom i 255 § andra stycket sägs. Förslår det ej, njute de för återstoden betalning jämte övriga borgenärer efter ty ovan sägs.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

260 § Vill redare åtnjuta begränsning av ansvarigheten, ligge å honom att föra erforderlig bevisning om fartygets värde vid de avgörande tidpunkterna, om storleken av de i 257 § 2 avsedda belopp och om fartygets dräktighet.

261 §. Uppstår tvist om beräkningen av det belopp, vartill redareansvaret är begränsat, eller om beloppets fördelning mellan särskilda fordringsägare, må saken hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i farty­ gets hemort eller där dispasch för den ort vanligen upprättas. Dispaschören åligger att genom kungörelsen som tre gånger införes i allmänna tidningarna samt i annan tidning, genom vilken offentliggörande på ändamålsenligaste sätt kan ske, anmana dem, vilka saken angår, att mom viss förelagd tid skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt akta nödigt ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa; skolan­ de dispaschören i tillämpliga delar vid dispaschen iakttaga vad för utred­ ning av gemensamt haveri är stadgat i 214 §. Kostnaden för sådan dispasch vare redaren skyldig ersätta, med mindre borgenär utan skälig orsak hänskjutit saken eller föranlett dess hänskj li­ tande till dispaschör.

262 §. Har redare till befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken ansvarigheten är begränsad, ställt säkerhet för fulla ansvarsbeloppet, må den av honom åberopas jämväl till hans fredande mot samtliga övriga borgenärer, vilkas betalningsrätt är inskränkt till samma ansvarsbelopp; och äge envar sådan borgenär äska förklaring att säkerheten avser även hans fordran. Har säkerhet ställts för lägre belopp eller är särskild säkerhet ställd för envar av flera fordringar, vare verkan därav i hänseenden som nu sagts, där parterna ej åsämjas, att bedöma efter omständigheterna, med iakttagande likväl av att säkerhet utöver fulla ansvarsbeloppet ej må krävas.

263 §. Har redalen utbetalt vad enligt ovan givna bestämmelser om begränsning av ansvarigheten ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borge"när äga lika eller bättre rätt till betalningen, vare redaren dock icke till vidare betalningsskyldighet förbunden, där antagas må, att han när betal­ ningen erlades eller, om den skedde enligt laga kraftvunnen dom eller dispasch, när denna meddelades icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning kunnat fa kunskap om den andres fordran. Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan, svare darmed för den andres fordran, där han om samma fordran ägde kunskap, när han erhöll betalningen.

264 §. I mål om gäld, för vilken ansvarigheten är begränsad, må, där redaren det äskar, förordnas att med verkställighet skall, såvitt angår annan egendom än fartyget, frakten och sådana fordringar, i vilka enligt 268 § sjöpanträtt åtnjutes, anstå under tid, som prövas nödig för försäljning av fartyget och fördelning av köpeskillingen mellan fordringsägarna. Är sådant för­ ordnande ej meddelat, må, där utmätning sökts, utmätningsmannen på begäran medgiva anstånd, varom nu sagts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196b 131

265 §. Vad i detta kapitel stadgas skall äga tillämpning jämväl där underbortfraktare av ett fartyg, den, till vilken fartygs ägare överlåtit fartyget att nyttja det till sjöfart för egen räkning, eller fartygs ägare, som ej är re­ dare, är ansvarig i fall, som omförmälas i 254 §.

266 §. Om i främmande stats lag äro för svenskt fartyg givna strängare ansvarighetsregler än ovan stadgas, äger Konungen förordna, att motsvarande regler skola här i riket tillämpas för fartyg, som hör hemma i den främ­ mande staten.

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 14 januari 1964.

Nä rvarande:

justitieråden R omanus , D igman , N ordström , regeringsrådet H olmgren .

Enligt lagrådet den 20 december 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­ rådet den 22 november 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets ut­ låtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhäm­ tas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i sjölagen och 2) lag om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av lagbyråchefen Ove Rainer.

Lagrådet lämnade förslagen ntan erinran.

Ur protokollet: Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961 133

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 17 januari 1961.

Närvarande:

Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L indström , L ange , K ling , S koglund , E denman , J ohansson , H ermansson , H olmqvist , A spling , P alme .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 14 januari

1964 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 22 november 1963 remitte­ rade förslagen till 1) lag om ändring i sjölagen och 2) lag om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen. Föredraganden anför.

Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. I enlighet med vad jag an­ fört till statsrådsprotokollet den 22 november 1963 bör vid ratificering av

1957 års Brysselkonvention angående redareansvarets begränsning förbehåll göras enligt (2) (a) och (b) i slutprotokollet till konventionen. Vidare torde förbehåll böra göras enligt (2) (c) i slutprotokollet.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition till riksdagen dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga lagför­ slagen, dels ock föreslå, att riksdagen godkänner den i Bryssel den 10 oktober

1957 antagna konventionen angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö, dock med förbehåll en­ ligt (2) (a), (b) och (c) i slutprotokollet till konventionen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­ tokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631141