('angående naturvårds- forskningens organisation och statsbidrag till avlopps\xad reningsverk m. tji.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1968 1

Nr 37

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avlopps­ reningsverk m. tji .; given Stockholms slott den 23 februari 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om en samordnad och utbyggd naturvårdsforskning på grundval av 1964 års naturresursutrednings arbete. Området för denna forskning föreslås omfatta naturvården, till vilken även hänförs vatten- och luftvården, samt biociderna. För ledningen av forskningen föreslås att en forskningsnämnd inom naturvårdsverket inrät­ tas den 1 juli 1968. Verkschefen bör bli ordförande i nämnden, som i övrigt till övervägande del bör bestå av forskare. För att bereda forskningsfrågorna föreslås vidare att ett forskningssekretariat inrättas. Vidare behandlas frågan om att inrätta en särskild beredning på rege­ ringsnivå för frågor på naturvårdsområdet och inom vissa delar av den fy­ siska samhällsplaneringen. I beredningens uppgifter bör ingå såväl forsk­ ningsfrågorna som de praktiskt inriktade frågorna. För budgetåret 1968/69 föreslås att 7 milj. kr. anvisas till naturvårdsforskning. Det föreslås också att bestämmelserna om statsbidrag till vatten- och av­ loppsanläggningar ändras. Syftet är att stimulera kommunerna att bygga effektivare reningsverk. Statsbidrag bör inte längre utgå till byggande av vattenförsörjningsanläggningar. Stödet bör i stället helt inriktas på att främ- 1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 37

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

ja byggande av avloppsreningsverk med långt gående rening. Vidare före­ slås att bidrag skall kunna utgå till kostnaderna för restaurering av för­ orenade vattenområden. Bidragsramen för nya avloppsreningsverk föreslås för nästa budgetår bli 40 milj. kr. Totalt begärs till bidrag till avlopps­ reningsverk m. m. 84 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 23 februari 1968.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L ange , J ohansson , H olmqvist , S ven -E ric N ilsson , L undkvist , G ustafsson , G eijer , O dhnoff , W ickman , M oberg .

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m. och anför. I statsverkspropositionen (bil. 11 s. 179 och 180) har Kungl. Maj:t före­ slagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Natur­ resursforskning och Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar för bud­ getåret 1968/69 beräkna ett anslag av 7 milj. kr. resp. 84 milj. kr. Jag an­ håller att nu få anmäla dessa frågor.

Inledning

1964 års naturresursutredning1, som tillsattes med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 april 1964, har avlämnat två betänkanden, nämligen »Miljövårdsforskning I. Forskningsområdet» och »Miljövårdsforskning II. Organisation och resurser» (SOU 1967: 43 och 44). Efter remiss har yttranden över betänkandena avgetts av vattenöverdomstolen, försvarets forskningsanstalt (FOA), medicinalstyrelsen, giftnämn­ den, statens strålskyddsinstitut, statens bakteriologiska laboratorium, sta­ tens institut för folkhälsan, arbetsmedicinska institutet, sjöfartsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), byggnadsstyrel­ sen, statens planverk, statskontoret, naturhistoriska riksmuseet, universitetskanslersämbetet, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, ve­ terinärstyrelsen, statens naturvårdsverk, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, Sveriges geologiska undersökning (SGU), statens vattenfallsverk, statens 1

1 Ledamöter generaldirektören Bror Rexed, ordf., leg. läkaren Erik Bolinder, professorn Sven Brohult, direktören Ingmar Eidem, överdirektören Valfrid Paulsson, apotekaren Rune Lönngren och departementsrådet Allan Johansson. Numera avlidne generaldirektören Börje Lund­ gren var ordf. till maj 1966 och överdirektören Sören Lane ledamot ti o. m. juni 1967.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

medicinska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd, sta­ tens råd för samhällsforskning, statens råd för atomforskning, forsknings­ rådens samarbetsdelegation, internationella meteorologiska institutet, sty­ relsen för skogshögskolan, viltforskningsrådet, statens växtskyddsanstalt, statens centrala frökontrollanstalt, styrelsen för lantbrukslrögskolan, statens råd för skogs- och jordbruksforskning, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning, styrelsen för veterinärhögskolan, statens veterinärmedicinska an­ stalt, statens tekniska forskningsråd, Svenska silikatforskningsinstitutet, statens konsumentråd, korrosionsinstitutet, Vetenskapsakademien, Skogsoch lantbruksakademien, Ingenjörsvetenskapsakademien, livsmedelsstadgekommittén, Sveriges industriförbund, AB Atomenergi, Svenska kommunför­ bundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges laritbruksförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska jägareförbundet, Vattenvärnet, Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, Svenska vattenkraftföreningen, Fiskefrämjandet, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska teknologföreningen. Skrivelser i ämnet har inkommit från riksantikvarieämbetet, Sveriges ornitologiska förening, Föreningen för vattenhygien, Naturvårdsrådet i Gö­ teborgs och Bohus län och Föreningen för giftfria livsmedel. Statens naturvårdsverk har i skrivelse den 9 november 1967 föreslagit att bestämmelserna om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar ändras. Efter remiss har yttranden över naturvårdsverkets förslag avgetts av riks­ revisionsverket, länsstyrelserna i Malmöhus, Västmanlands och Västernorrlands län, 1964 års naturresursutredning, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Vattenvärnet och Föreningen för vattenhygien. I fråga om flera av utredningens och naturvårdsverkets förslag behövs inte beslut av riksdagen. För överblickens och sammanhangets skull redovisas dock även vissa av dessa förslag.

Naturresursforskningen

Nuvarande ordning Forskning och undersökningsverksamhet inom naturvårdsområdet (na­ turresursområdet) — till vilket även hänförs vatten- och luftvårdsområdena — samt rörande kemiska bekämpningsmedels (biociders) verkningar m. m. bedrivs vid ett mycket stort antal institutioner. Förutom vid universiteten och vissa högskolor bedrivs sådan forskning och undersökningsverksamhet vid olika statliga laboratorier. Ett forskningsinstitut drivs gemensamt av staten och industrin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1068 5

Luftvårdsforskning förekommer vid universiteten i Uppsala och Stock­ holm, vid de tekniska högskolorna samt vid skogs- och lantbrukshögslcolorna. Vid statens växtskyddsanstalt undersöks luftföroreningarnas inverkan på växtligheten. Vid statens institut för folkhälsan och karolinska institutet bedrivs forskning om luftföroreningarnas medicinska och hygieniska verk­ ningar. Bilavgasproblemet studeras vid ett med statliga medel finansierat laboratorium i anslutning till AB Atomenergis anläggningar i Studsvik. In­ stitutet för vatten- och luftvårdsforskning bedriver forskning om de indus­ triella luftföroreningsproblemen. Vid internationella meteorologiska institu­ tet utförs mätningar av luftens föroreningshalt. Forskning om olika vattenvårdsproblem förekommer vid universiteten, de tekniska högskolorna samt skogs- och lantbrukshögskolorna. Vid SMHI, fiskeristyrelsens havsfiskelaboratorium samt statens vattenfallsverk bedrivs hydrologisk forskning. Utvecklingsarbete på vatten- och avloppsområdet ut­ förs bl. a. vid AB Atomenergi. De industriella vattenföroreningsfrågorna be­ handlas vid bl. a. Institutet för vatten- och luftvårdsforskning. Vid statens institut för folkhälsan och statens bakteriologiska laboratorium behandlas vattenfrågorna ur hygienisk synpunkt. Fiskeribakteriologiska problem stu­ deras bl. a. vid fiskeristyrelsens havsfiskelaboratorium i Lysekil och dess sötvattenslaboratorium vid Drottningholm. Statens naturvårdsverks undersökningslaboratorium gör sådana utredningar på vattenvårdsområdet som behövs för verkets löpande verksamhet medan länsstyrelsernas naturvårdsenheter och kommunala organ svarar för undersökningar av de lokala vat­ tenförhållandena. Också inom naturvårdsområdet i övrigt bedrivs forskning. Markvårdsfrågor behandlas vid universiteten samt lantbruks- och skogshögskolorna. Undersökningar och inventeringar på växt- och djurområdena utförs vid universiteten samt vid naturhistoriska riksmuseet. Vid universiteten bedrivs vidare naturgeografisk forskning. Viltforskning förekommer vid universite­ ten, skogshögskolan, naturhistoriska riksmuseet och statens veterinärmedi­ cinska anstalt. Forskning om biocidernas verkningar m. m. bedrivs vid universiteten, de tekniska högskolorna samt skogs-, veterinär- och lantbrukshögskolorna. Mätningar av biocidhalten i naturen utförs vid bl. a. naturhistoriska riks­ museet, statens veterinärmedicinska anstalt och undersökningslaboratoriet vid statens naturvårdsverk. Biocidförekomsten i livsmedel undersöks vid statens institut för folkhälsan och statens växtskyddsanstalt. Biocidunder­ sökningar utförs vidare vid yrkesmedicinska kliniken vid Lunds lasarett. De institutioner som här nämnts tillhör sex olika departements verksam­ hetsområden, nämligen försvars-, social-, kommunikations-, finans-, utbild­ nings- och jordbruksdepartementens. Resultaten av forskningen och undersökningsverksamheten på förevaran­ de områden utnyttjas av bl. a. ett flertal statliga myndigheter. Främst bland dessa är statens naturvårdsverk och giftnämnden. Även social-, veterinär-,

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

fiskeri-, lantbruks-, skogs- och domänstyrelserna samt statens planverk re­ presenterar avnämarintressena. Medel till forskningen och undersökningsverksamheten anvisas över ett flertal statliga anslag och av flera forskningsfonder. Dessa medel uppgår in­ nevarande budgetår till ca 12 milj. kr. Härav utgör 5 milj. kr. ett särskilt anslag för naturresursforskning under nionde huvudtiteln. 1964 års natur­ resursutredning beslutar om fördelningen av detta anslag, övriga medel — 7 milj. kr. — tillförs forskningen och undersökningsverksamheten via bl. a. olika statliga forskningsråd och inrättningar samt forskningsfonder såsom riksbankens jubileumsfond, Norrlandsfonden och malmfonden. Utöver nämnda 12 milj. kr. utgår betydande belopp till här avsedd forskning inom ramen för anslagen till universiteten och högskolorna.

Utredningen Utredningen framhåller att den som underlag för sina ställningstaganden behövt uppgifter om praktiska problem och forskningsfrågor på naturre­ sursområdet. För att samla in och sammanställa detta material anlitade ut­ redningen ett stort antal experter och fann materialet så värdefullt att den redovisat det i ett särskilt betänkande (Miljövårdsforskning I. Forsknings­ området). Utredningen framhåller att den utan att ta ställning till varje en­ skildhet i det omfattande materialet godtar huvuddragen i experternas be­ dömningar. Utvecklingen i framtiden kan emellertid, understryker utred­ ningen, skjuta andra problem i förgrunden än dem som behandlats i betän­ kandet och därmed ändra frågeställningarnas aktualitet. En fortlöpande om­ prövning av dessa måste därför ske. Materialsammanställningen bör dock enligt utredningen tjäna som underlag för planeringen av forskningen un­ der den närmaste framtiden.

Forskningsområdet Forskningsområdets avgränsning. Problemen i samband med naturresur­ sernas bevarande och utnyttjande spänner över ett stort område. Utred­ ningen anser det därför nödvändigt att avgränsa det forskningsområde den avser behandla. Utredningen tar växelspelet mellan människan och hennes naturmiljö till utgångspunkt för denna avgränsning. Genom att utnyttja naturresurserna påverkar och omvandlar människan sin omgivning men samtidigt återverkar miljöförändringarna på människan själv. Från människans synvinkel är det enligt utredningen väsentligt att klarlägga denna återverkan och att finna metoder att avlägsna eller mot­ verka de negativa effekterna av miljöförändringarna. Sådan naturresursforskning, som är inriktad på det kommersiella utbytet av naturresursernas utnyttjande, kan enligt utredningen med nämnda ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 7

gångspunkt anses falla utanför forskningsområdet. Forskning rörande den tekniska och ekonomiska sidan av utvinningen av t. ex. malm eller andra icke förnyelsebara naturresurser hör således inte till forskningsområdet. Pro­ duktionsinriktad forskning på jord- och skogsbrukets samt yrkesfiskets områden liksom forskning rörande utnyttjandet av förnyelsebara naturre­ surser i ekonomiskt syfte räknar utredningen inte heller dit. Detsamma gäl­ ler användningen av vattenkraft eller andra s. k. flödesresurser för energi­ ändamål. Utredningen framhåller att dessa forskningsinriktningar självfal­ let bär stora kontaktytor med naturresursforskningen. Väsentliga delar av det svenska landskapet får sin prägel av jordbruk och skogsbruk, vilkas ut­ formning därmed blir en miljövårdsfråga av högsta rang. Forskning rörande den lämpliga användningen av bekämpningsmedel, valet av sådana och in­ verkan av olika slags gödsling kan bidra till att undvika miljövårdsproblem. Sådan forskning bör dock enligt utredningens mening i huvudsak bedrivas inom jordbruksforskningens och den skogliga forskningens ram. De industriella processernas utformning påverkar i hög grad bl. a. de in­ dustriella utsläppen och inverkar därmed på miljövårdsfrågorna. Det är därför enligt utredningen angeläget, att miljövårdsaspekterna i växande omfattning beaktas också inom den tekniska forskningens ram. Den på miljövård inriktade tekniska forskningen måste emellertid i de flesta fall bedrivas som en integrerad del av processtekniskt utvecklings­ arbete. Denna forskning är i regel så kostnadskrävande, att dess finansie­ ringsfråga kan lösas endast om forskningsresultaten kan bedömas bli kom­ mersiellt utnyttjade. Detta slag av forskning är därför en uppgift för i första hand industrin. Naturresursforskningen kommer enligt utredningen att i väsentlig ut­ sträckning ha en biologisk, särskilt ekologisk inriktning. Enligt utredningens uppfattning bör därför forskning rörande den arkitektoniska eller sociala miljö, som staden och övriga samhällsbildningar utgör, inte anses tillhöra forskningsområdet. Till detta bör dock höra forskning rörande olika slag av föroreningar i och från samhällena. Utredningen har inte behandlat forskning rörande radioaktiv strålning och buller. Den framhåller dock, att både radiakområdet och bullerområdet får anses vara delar av naturresursområdet i vid mening. Vad gäller radio­ aktiv strålning framhåller utredningen att inom detta område pågår en om­ fattande forskning. Frågan huruvida forskning rörande buller skall hän­ föras till naturresursforskning och ingå i den föreslagna forskningsorgani­ sationens uppgifter bör enligt utredningen tas upp i samband med att en statlig myndighet ges det administrativa ansvaret för åtgärder mot buller. Naturresursforskningen bör enligt utredningen omfatta problem som av­ ser förlust av naturkapital. Den bör också ta upp frågor som avser en ök­ ning av naturkapitalet. Den medicinska forskningen utgör en betydelsefull del av forskningen rörande människan och hennes omgivning. Framför allt

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

gäller det här den del av den medicinska forskningen som syftar till att kart­ lägga effekter av olika miljöfaktorer på människan, i första hand omgivningshygien och toxikologi. Den allmänna målsättningen för naturresursforskningen bör enligt ut­ redningen vara att klarlägga tillvägagångssätten för att behålla eller skapa en för människan livsvänlig naturmiljö. Den med tillsynen förenade undersökningsverksamheten på föroreningsområdet bör enligt utredningen inte falla inom forskningsområdet utan till­ höra det administrativa ansvarsområdet. Den livsmedelshygieniska rutin­ kontrollen åvilar särskilda samhällsorgan och betraktas inte heller av utred­ ningen som naturresursforskning. God hushållning med naturvärdena och bekämpande av föroreningarna i naturen i vid bemärkelse betecknar utredningen som vård av den yttre miljön eller av naturmiljön. Som konsekvens härav kallar utredningen den forskning utredningen har att framlägga förslag om för miljövårdsforskning. Denna innefattar enligt utredningen luftvårds-, vattenvårds- och övrig naturvårdsforskning samt biocidforskning. I det följande redovisas en kort sammanfattning av den materialsamman­ ställning om de olika forskningsområdena, som gjorts av utredningens ex­ perter.

Luftvårdsforskning. Luftföroreningar kan definieras som ämnen, vilka tillförs atmosfären genom människans verksamhet och som är så talrika och har sådan varaktighet att de innebär risk för människornas hälsa, väl­ befinnande och trivsel. De kan också vålla skador på djur, växter och mate­ rial och skapa förändringar i väderlek och klimat. Den fortgående urbaniseringen och stigande energiförbrukningen är de främsta orsakerna till de ökade luftföroreningsproblemen i Sverige. Under de senaste 30 åren har befolkningen i tätorterna ökat med en miljon män­ niskor, vilket innebär att 73 % av Sveriges invånare i dag bor i tätorter. År 1975 beräknas siffran ha stigit till 80 %. Energiförbrukningen har ökat från 160 miljarder Mcal1 år 1955 till 280 miljarder Mcal år 1965. Merparten av luftföroreningarna härrör från industrier, uppvärmningsanläggningar, motorfordon och anläggningar inom jordbruket samt från an­ läggningar för kraftalstring och förbränning av sopor och annat avfall. De luftföroreningar som kommer från industrin är av skilda slag. Med hänsyn till verkningarna har de indelats i stoft, frätande och giftiga gaser samt illaluktande ämnen. Stoftutsläppen, som överstiger mer än 200 000 ton per år, kommer framför allt från den metallurgiska industrin samt från ce­ ment- och stenindustrin. Utsläpp av frätande och giftiga klor-, fluor-, kväve- och svavelhaltiga ga­ ser sker framför allt från den kemiska industrin. Stora svaveldioxidutsläpp

1 1 Mcal = 1 miljon kalorier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 9

sker emellertid också från industrier med stor förbrukning av eldningsolja samt från sulfitcellulosafabriker med lutförbränning. Totalt överstiger in­ dustrins årliga svaveldioxidutsläpp 300 000 ton. Illaluktande ämnen är nära förknippade med livsmedels- och sulfatcellu­ losaindustrin. Under senare år har dock luktreducerande metoder börjat användas i större utsträckning. Goda möjligheter finns att i samband med utbyggnaden och koncentrationen av sulfatcellulosaindustrin avsevärt mins­ ka luktolägenheterna. Läget i fråga om luftföroreningar har förbättrats trots den ökade pro­ duktionsvolymen inom industrin. Utsläppen per ton produkt har kraftigt minskat inom de flesta industrityper. Ofta har också den totala utsläppsmängden minskat trots en kraftigt ökad produktion. Föroreningarna från uppvärmningsanläggningar har emellertid tilltagit genom den ökade användningen av eldningsolja. År 1963 användes olja vid uppvärmningen av 79 % av alla lokaler. År 1970 beräknas motsvarande pro­ centsiffra vara 89 och år 1975 95. Huvuddelen av svavlet i oljan omvand­ las vid förbränningen till svaveldioxid. Det årliga utsläppet av svaveldioxid i samband med uppvärmning av lokaler uppskattas till 150 000 ton. På grund av ofullständig förbränning bildas dessutom kolväten och sotpartik­ lar. Det årliga sotutsläppet beräknas till 10 000—15 000 ton. Den pågående utbyggnaden av kommunala fjärrvärmeverk med kombinerad el- och vär­ meproduktion bör kunna leda till förbättringar ur luftvårdssynpunkt. Motorfordonens förorening av luften är betydande. Avgaserna från ett bensindrivet fordon innehåller 150—200 olika ämnen, av vilka endast en mindre del hittills identifierats. De ämnen, som uppmärksammats mest är koloxid, kolväten, nitrösa gaser och blyföreningar. Det årliga utsläppet av dessa ämnen via avgaserna uppskattas för Sveriges del till en miljon, 100 000, 30 000 resp. 2 000 ton. Föroreningshalten är olika för olika fordonstyper och vaiierar dessutom med körförhållandena. Koloxidutsläppet per km är sålunda dubbelt så stort vid en medelhastighet av 15 km/tim. som vid 40 km/tim. Mycket talar för att bilavgasproblemet kommer att ytterligare föivärras. Bilparken växer nämligen för varje år och föroreningsnivån i de större städerna kan väntas öka ännu snabbare då flera bilar inte bara bety­ der flera föroreningskällor utan också en ökad benägenhet för trafikstockningar med åtföljande lägre hastigheter. Mängden sopor per person och år ökar kraftigt. Allt större del av avfallet förstörs genom förbränning. Rökgaserna från sopförbränningsanläggning­ arna blir samtidigt mer och mer frätande genom den ökade förbrukningen av plast, vilken innehåller bl. a. klor. Luftföroreningarna vållar skador av olika slag. För människan är det luftföroreningarnas långtidsverkningar som är den allvarligaste risken. Ris­ ker föreligger bl. a. för sjukdomar i de övre luftvägarna. Även djur och växter skadas liksom olika slag av material. Metaller rostar, textilier, läder

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

och papper blir sköra och missfärgade, gummi spricker sönder och förlorar sin elasticitet, glas etsas och byggnader vittrar sönder. Dessa skador medför stora kostnader i fråga om underhåll och reparationer. Kostnaderna enbart för materiel som förstörts genom luftföroreningar uppskattas i Sverige till 200 milj. kr. per år. Även om luftföroreningssituationen i Sverige är bättre än på många håll utomlands är den inte tillfredsställande. Luftvårdsarbetet måste därför in­ riktas på att förhindra vidare nedsmutsning av luften så långt detta är tek­ niskt och ekonomiskt möjligt. Om luftvårdsarbetet skall bli framgångsrikt, krävs ökade kunskaper om luftföroreningarna. Vetskap måste erhållas om vilka kvalitativa och kvan­ titativa verkningar luftföroreningarna har och hur de bäst kan förebyggas och hållas under kontroll. Såväl grund- som målforskning behövs således. På metodforskningsområdet gäller det framför allt att utveckla olika mät­ metoder. Luftföroreningarnas omfattning och koncentration måste bestäm­ mas genom såväl regionala som lokala mätningar och sambandet mellan meteorologi och luftföroreningarnas spridning klarläggas. Studier av olika luftföroreningars effekter på människor och djur är av stor betydelse för att klarlägga risken för skadeverkningar. Bl. a. måste olika risknivåer fastställas. På materialområdet kan stora besparingar gö­ ras om skadeverkningarna nedbringas. Effektivare och billigare skyddsåt­ gärder behövs. Statliga insatser krävs framför allt för den grundläggande forskningen. Detta gäller också i fråga om arbetet med att få fram luftvårdsvänliga produktionsmetoder och effektiva reningsmetoder för utsläpp. Staten och industrin måste på dessa områden samordna sitt forskningsar­ bete. Jämte kontroll av utsläppen är olika former av fysisk samhällsplanering den mest verksamma metoden att motverka luftföroreningar. Såväl lag­ stiftningen som olika planeringsfrågor och planeringsinstrument bör bli föremål för utvecklingsarbete. Vattenvårdsforskning. Vattenvårdens huvudsyfte är att säkerställa till­ gången på det vatten, som behövs för människornas uppehälle och välbe­ finnande. Även om Sverige är rikt på sjöar och vattendrag har det hårda utnyttjandet av vattnet lett till skadeverkningar, som kan medföra risk för bristsituationer i framtiden om inte motåtgärder sätts in i tid. Manga intres­ sen konkurrerar om vattnet. Detta gäller framför allt i tätbefolkade områden där tillgångarna är begränsade men behoven störst. Behovet av vatten för den svenska vattenförsörjningen har ökat snabbt och väntas stiga ytterligare från nuvarande 5 miljarder m3/år till 7 miljar­ der m3/år år 1980. Av den nuvarande vattenförbrukningen i städerna hänför sig 57 % till hushållen och 20 % till industrin. Inom industrin, där använd­ ningen av vatten ökat betydligt snabbare än i hushållen, svarar cellulosa- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 11

pappersindustrin för 80 % av förbrukningen. Det ökade vattenbehovet stäl­ ler stora krav på planeringen av utnyttjandet av vattentillgångarna. Ett al­ ternativ till överföring av vatten från en långt bort belägen vattentäkt kan i framtiden bli att avsalta havsvatten. Insjöar, vattendrag och kustområden används också som mottagare av avloppsvatten. Härigenom tillförs de olika slag av föroreningar. Dessa kan indelas i fasta föroreningar, löst organisk substans, växtnäringsämnen, olja, sjukdomsalstrare, olika skadliga ämnen samt varmvattenutsläpp från vär­ mekraftverk. Skogsindustrin släpper ut den största mängden fasta förore­ ningar (fiber, bark m. m.). Dessa uppgår till omkring 200 000 ton per år. Tillförsel av löst organisk substans ökar mängden bakterier i vattnet, vil­ ket leder till processer som minskar vattnets syrehalt. I värsta fall upp­ kommer förruttnelse och jäsning, varvid illaluktande svavelväte bildas. Hal­ ten av organiska substanser i vattnet brukar mätas genom att den bioke­ miska syreförbrukningen under fem dygn — betecknad BS5 — bestäms. Med stigande levnadsstandard ökar halten organiska ämnen markant. Hus­ hållen och jordbruket bidrar med betydande mängder organiska förore­ ningar. Industrin är dock den största föroreningskällan och då i synnerhet skogsindustrin. Sulfitmetoden ger större förorening än sulfatmetoden. Sul­ fitlut, som används vid framställning av ett ton massa, innehåller 200—500 kg BS5 och i många äldre fabriker förbränns endast 50—70 % av denna substans. I följande tablå (s. 12) redovisas bl. a. utvecklingen inom skogs­ industrin av föroreningsmängd och produktionsvolym per år samt mäng­ den förorening per år för tätorterna. De senaste åren har utsläpp av växtnäringsämnen, främst fosfor- och kväveföreningar, ökat starkt. Sålunda har den tilltagande användningen av syntetiska tvättmedel lett till att fosforhalten i kommunalt avloppsvatten mer än fördubblats under det senaste decenniet. Växtnäringsämnena ökar tillväxten av alger. När algerna dör åtgår syre för att bryta ner den organis­ ka substansen. Olja, som i större mängd kommit ut på fria vattenytor, kan medföra ned­ smutsning av stränder och skada växt- och djurliv inom stora områden. Utsläpp av giftiga ämnen i vattnet medför att den biologiska aktiviteten hämmas eller upphör. Svåra skadeverkningar kan uppkomma genom fort­ gående tillförsel även i små mängder av giftämnen. Även om koncentratio­ nen av dessa ämnen i vattnet är ringa kan de anrikas genom att de organis­ mer, som tar upp ämnena, inte förmår utsöndra dem. De byggs då in i väv­ naderna och förs i allt starkare koncentration upp genom näringskedjorna. Som exempel på sådana giftämnen kan nämnas koppar, zink, bly, nickel och kvicksilver. Vattenföroreningarna måste motverkas genom att olika åtgärder för att rena avloppsvattnet vidtas. Vilken reningsgrad som behövs beror bl. a. på användningen av det vattenområde, som skall ta emot avloppsvattnet, trans-

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

skogs­ industrins produktion förorening/år milj. ton/år ton BSC prognos 800000

600000 skogsindustrin

•300000

200000

70 72 år

port- och självreningsförmågan hos vattnet inom området samt mängden och arten av förorenande ämnen i avloppsvattnet. De vanligaste metoderna för rening av kommunalt avloppsvatten är mekanisk, biologisk och kemisk rening samt markinfiltration. Investeringarna i kommunala reningsverk har successivt ökat och uppgår nu till omkring 200 milj. kr. per år. Av Sveriges 1 800 tätorter med minst 200 invånare hade den 1 januari 1966 omkring 1 000 mekanisk rening och 550 biologisk rening medan drygt 200 inte hade någon rening alls. Detta innebär att av tätorternas sammanlagt 6 milj. invånare var 35 % anslutna till meka­ nisk rening och 35 % till biologisk rening medan resterande 30 % inte var anslutna till något slag av reningsverk. Även inom industrin har mycket gjorts för att motverka vattenförorening. I många fall har dock verkningarna av vidtagna vattenvårdsåtgärder ute­ blivit genom att produktionen samtidigt ökat, vilket medfört att även föroreningsutsläppen blivit större. Trots de avsevärda insatser som under senare år gjorts för att motverka vattenföroreningarna är situationen på vattenvårdens område i dag allvar­ ligare än för tio år sedan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 13

Med ökad efterfrågan på vatten följer en skärpt konkurrens om vatten­ tillgångarna. Avvägningen får då göras mot bakgrund av alla de anspråk som ställs på vattenområdet. Utgångspunkten bör vara att vattnet inte får förorenas i onödan. Detta innebär bl. a. att alla de åtgärder som är möj­ liga skall vidtas för att innehålla eller avskilja föroreningar. Vidare behövs en planering av vattentillgångarnas utnyttjande för de olika anspråk som finns eller kan väntas uppkomma. Planeringsarbetet måste kompletteras med forskning och fortlöpande undersökningar. Grundvattenförhållandena bör bli föremål för forsknings- och undersökningsverksamhet liksom av­ loppsvattnet från industri och bostadsbebyggelse. Hur de ändrade bruk­ ningsmetoderna inom jord- och skogsbruk påverkar yt- och grundvattenför­ hållandena bör också undersökas. Forskning behövs för att klarlägga hur förstörda vattenområden skall kunna återställas.

Förstöring av fiskstammarna sker dels genom att fisken genom upplag­ ring av giftiga föroreningar blir otjänlig som föda, dels genom att förore­ ningarna rubbar den biologiska balansen vilket medför att vissa fiskarter försvinner och andra utvecklas. Också regleringar och förändringar av vattenståndet i form av sjösänkningar, flottning, dammar för kraftverksändamål osv. bidrar till förstöringen. Fiskevården syftar till att genom biotopförbättringar skapa bättre be­ tingelser för fisken och till att gynna vissa eftertraktade fiskarter på mindre önskvärda arters bekostnad. Fisket i vårt land genomgår en strukturförändring. Yrkesfisket minskar medan fritidsfisket ökar. Under de senaste tio åren har antalet yrkesfiskare minskat med 29 % och binäringsfiskarna med 11 %. Av befolkningen i de större tätorterna har drygt en miljon bedrivit fritidsfiske minst en gång under det senaste året. En ökad kännedom om fiskarternas ekologi är önskvärd. Forskning be­ hövs särskilt rörande kräfta, laxfisk och ål. Vidare behövs forskning om föroreningarnas och vattenregleringarnas följder för fisket samt fisktoxikologisk och fiskpatologisk forskning.

Det har länge ansetts att kustvattnen har mycket stor förmåga att mot­ ta avloppsvatten. Under senare tid har det dock blivit uppenbart, att vatten­ föroreningarna orsakat skador också på flera kustavsnitt. Dessa skador tilltar i omfattning. Därför är ökad forskning för att klarlägga och komma till rätta med dessa problem nödvändig. Kustvattnet påverkas av det utgående kylvattnet från värmekraftverken. Flertalet av dessa kraftverk kommer sannolikt att förläggas till kusterna. Utsläpp av radioaktiva avfallsprodukter är ett annat problem, som samman­ hänger med värmekraftverken. Rötslam, som är en restprodukt från re­ ningsverken, tippas nu i stor utsträckning i havet. De biologiska konsekven­

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

serna av den förorening av havet som därigenom uppkommer är inte kända. Forskning behövs också kring dessa problem. Östersjöns utnyttjande som mottagare (recipient) av föroreningar har likheter med utnyttjandet av våra stora inlandssjöar för samma ändamål. Av stort intresse är att veta, om Östersjön kommer att undergå samma för­ ändring som många inlandssjöar gjort. Vattnets genomsnittliga uppehålls­ tid i Östersjön kan uppskattas till omkring 30 år. Ytvattnet uppehåller sig sannolikt hälften av denna tid, medan bottenvattnet uppehåller sig betyd­ ligt längre än 30 år. Vattnet i Östersjöns djupbäcken anses vara mer eller mindre stationärt. Organiskt material, som avlagrats i dessa bäcken för­ brukar lätt vattnets syreförråd, varvid svavelväte kan bildas. Syrehalten i ytvattnet har inte förändrats under hela 1900-talet medan den på ett djup av 75— 150 m minskat till hälften under de senaste 20 åren. Förhållandena i Öresund präglas av den kraftiga expansionen på såväl den svenska som den danska sidan, vilken medfört stora problem i fråga om avloppsutsläpp. Öresund utgör recipient för avloppsvatten från två miljoner människor. Räknat på hela denna befolkning var år 1964 på danska och svenska sidan 15 % resp. 12 % anslutna till reningsverk med biologisk rening, 20 % resp. 1 % till reningsverk med mekanisk rening medan från 41 % resp. 11 % avloppsvattnet släpptes ut obehandlat. På västkusten är de största vattenföroreningsproblemen koncentrerade till Idefjorden, Gullmarsfjorden, Askeröfjorden, Göta älvs mynning och Ivungsbackafj orden. Kraftigt ökade forskningsinsatser i fråga om kustvatten och innanhav är nödvändiga. Övrig naturvårdsforskning. Flertalet jordar har efter en långvarig ut­ veckling kommit i jämvikt med sådana miljöfaktorer som det fysikaliska och kemiska klimatet, mark- och grundvattenhydrologiska förhållanden, vegetationstäckets och faunans art och sammansättning osv. I sin strävan att utnyttja de förnyelsebara naturresurserna har emellertid människan ingripit i och ändrat ett flertal av de faktorer som styr de dynamiska jäm­ vikterna. Nya j ämviktsvillkor har därvid uppstått. Dessa kan medföra lång­ samma eller drastiska förändringar av miljöbetingelserna ibland med oanad räckvidd. Sålunda kan vattenregleringar, åkermarkens och skogsmarkens avdikning samt större kalavverkningar leda till svåra störningar i grund­ vattnets kvalitet. Användning av konstgödsel inom jord- och skogsbruk kan leda till ökad halt av näringsämnen i sjöar och vattendrag. Vatten, koldioxid, salter och växtnäringsämnen tillförs kontinuerligt marken på olika vägar och bortförs lika kontinuerligt därifrån. I ett naturligt tillstånd hos marken råder balans mellan det som tillkommer och det som försvinner. Om balan­ sen sätts ur funktion måste den återställas genom att det som fattas tillförs. Om brist uppkommer på t. ex. växtnäringsämnen kan balansen återställas genom gödsling. I annat fall utarmas marken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 15

Under senare tid har uppmärksammats att en utarmning av marken kan ske genom en försurning av nederbörden. Denna försurning förorsakas ge­ nom utsläpp i luften av svaveldioxid från industrier och samhällen. Över Sverige torde falla omkring en milj. ton svavelsyra per år. Den försurade ne­ derbörden kan leda till genomgripande förändringar i marken. Nedbrytningen av organisk substans i marken är ett led i uppbyggnaden och utformningen av jordmånen. Denna nedbrytning är helt betingad av mikrofaunan och mikrofloran i marken. De processer, genom vilka närings­ ämnen frigörs för att kunna tas upp av högre växter, är i regel kombinerade med nedbrytning av det organiska materialet i naturen. Omkring 15 miljar­ der ton växtmaterial bryts årligen ned genom mikroorganismernas försorg. Mikroorganismerna anpassar sig i stor utsträckning till olika typer av avfallsprodukter. Det torde dock dröja avsevärd tid, innan anpassning sker till material som tidigare aldrig förekommit i naturen, såsom plast och syntetiska tvättmedel. Det är därför av största vikt att finna metoder för att bryta ned dessa nya material. Sveriges landyta är praktiskt taget helt klädd med vegetation. Föränd­ ringar i vegetationen äger ständigt rum. För marken och djurvärlden utgör vegetationen inte enbart en produktionskälla för organisk substans. Om marken brukas alltför hårt — t. ex. genom betesdrift — kan växttäcket och därmed själva produktionsapparaten skadas. Detta sker också bl. a. vid kalhyggen och skogsbrand, då vegetationen helt eller delvis förintas. Så länge det finns organisk substans i tillräcklig mängd är jordmånen emeller­ tid tämligen motståndskraftig mot sönderbrytande krafter. Ända in på 1900-talet utnyttjades marken nästan uteslutande som en för­ nyelsebar naturresurs inom skogs- och jordbruk. De arealer, som utnyttja­ des för industrier, samhällen och samfärdsel, var relativt begränsade. Ti­ den efter andra världskriget har dock inneburit ett väsentligt annorlunda utnyttjande av marken. Arealen jordbruksmark minskar starkt. I dag upp­ går den till 7 % av landets yta men kan år 1980 väntas ha reducerats till 4—5 %. Den totala tätortsarealen utgjorde år 1960 0,7 % av landets yta. För år 1980 uppskattas den till 2 %. Därmed kommer 560 000 ha att ha övergått till tätortsmark under nämnda 20-årsperiod. Därtill kommer den mark, som används för vägar o. dyl. Konkurrensen om marken gör det nödvändigt att planera markens användning. Landskapets naturliga förut­ sättningar, särskilt de hydrologiska och geologiska, bör bli utgångspunkt för denna planering. Även om de svenska jordarternas egenskaper i stora drag är kända finns det avsevärda luckor i kunskapen om dem. En allsidig och systematisk in­ ventering av jordarternas kemiska och biologiska egenskaper i relation till vegetationens sammansättning behövs. Vidare är det angeläget att det sker systematiska studier av jordarternas förändringar och av mikroorga­ nismernas antal och typ till följd av mänskliga ingrepp. Studier behövs

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

också av de markbiologiska förhållandena samt följderna av skogsgödsling och andra ingrepp. Även speciella markvårdsproblem — t. ex. biologisk ned­ brytning och grundvattenförhållanden —• bör bli föremål för närmare stu­ dium liksom användningen av jordbruksjord som läggs ned. Tillämpningen av naturvårdslagen kräver ett omfattande inventeringsarbete som underlag för de bedömningar som de administrativa instanserna skall göra. Inventeringarna bör omfatta såväl kulturella som naturgeogra­ fiska, botaniska och geologiska objekt. Det insamlade materialet måste be­ arbetas för att kunna ligga till grund för en bedömning av objektens värde från ekonomiska, kulturella, sociala och naturvetenskapliga synpunkter. Sedan en sådan bedömning gjorts kan naturvårdsplaner göras upp. Dessa planer bör ange vilka områden som bör säkerställas för naturvårdsändamål och hur de bör vårdas. Planeringen bör även omfatta sådana områden, som är lämpliga för fritidsbebyggelse och rörligt friluftsliv. Naturvården i Sverige står i många avseenden inför sin egentliga upp­ byggnad. Tidigare har naturvårdsarbetet skötts av frivilliga krafter men nu har samhället tagit på sig ansvaret. Arbetsuppgifterna kommer att öka kraf­ tigt. EU allt intensivare utnyttjande av våra naturtillgångar kommer troli­ gen att ske. Samtidigt fortsätter urbaniseringen i ökat tempo, vilket leder till en koncentration av avfallet och föroreningarna. Behovet av områden för fritidsbebyggelse och rörligt friluftsliv kommer att öka. Naturvårdsar­ betet måste därför ta stor hänsyn till behovet av områden för rekreation. Den naturvetenskapligt orienterade ekologiska forskningen arbetar med samspelet mellan olika faktorer i naturen. Denna forskning bör bilda under­ laget för det praktiska handlandet inom naturvården. Ökade resurser för denna forskningsinriktning behövs därför. Viltvården måste liksom markvården grundas på de uppgifter om förhål­ landena i markerna som kommer fram genom olika inventeringar. Med vis­ sa års mellanrum bör viltstammarnas storlek uppskattas för att de årliga variationerna skall kunna klarläggas. Det behövs vidare regelbundna under­ sökningar av de viktiga förutsättningar för viltet som tillgången på betes­ mark och intrång av skadegörande viltslag utgör. Dessa undersökningar bör ligga till grund för bl. a. planeringen av avskjutningen. Vid viltforskningens dimensionering måste hänsyn tas till såväl viltets ekonomiska värde som till dess allmänna betydelse för ett levande landskap. Viltet måste betraktas som en del av naturen, som människan i stor utsträckning övertagit ansva­ ret för. Biocidforskning. Olika kemiska medel, som antingen är naturliga eller konstgjorda, används med framgång i kampen mot olika skadegörare. Des­ sa medel brukar kallas bekämpningsmedel eller biocider. Biociderna kan förekomma som fasta partiklar, vätskor eller gasformiga ämnen. Om den kemiska sammansättningen tas till utgångspunkt för grup­

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1968 17

peringen kan följande viktiga grupper av biocider urskiljas, nämligen klo­ rerade kolväten, organiska fosforföreningar och kvicksilverföreningar. Den vanligaste indelningen baserar sig dock på de skadegörare, som medlen rik­ tar sig mot. Insekticider används mot insekter, herbicider mot ogräs, fungicider mot svampar och rodenticider mot gnagare. Ett mycket stort antal kemiska föreningar används som biocider. I Sve­ rige finns f. n. ca 100 sådana tillåtna föreningar. Antalet preparat i handeln uppgår dock till ca 750. Användningen av biocider har under senare år ökat kraftigt. För användning inom jordbruk, trädgårdsskötsel och skogsbruk såldes i Sverige år 1964 ca 2 400 ton. Förutom inom jord- och skogsbruk an­ vänds biocider vid bekämpning av bl. a. råttor och vildkaniner. Biociderna spelar också en stor roll vid bekämpandet av olika sjukdomar, bl. a. malaria. Även inom industrin används biocider. Rester av biocider upplagras såväl hos människor och djur som i livsme­ del och vatten. Rester av vissa biocider kan övergå från moder till foster. Vatten kan förorenas av biocider. Biociderna tas upp av fiskarna och an­ rikas i deras organ. När människan äter fisken överförs biocidresterna till henne. Det är särskilt kvicksilvret i fisk som har uppmärksammats i detta sammanhang. Biociderna kan nå människan även på andra vägar än via näringskedjor­ na. Vid flygbesprutning med biocider kan sålunda en överföring till män­ niskan ske via luftströmmarna. Även genom avdunstning från marken kan biocidrester spridas. De biocider som tillförs marken försvinner som regel efter viss tid. En del biocidrester stannar dock kvar. Dessa kan ha betydelse för jordbruket då de ger ett fortsatt skydd mot skadegörare. Ny biocidtillförsel blir då onödig. Det kan emellertid också inträffa att biocidresterna vållar skador på växterna. Den omfattande användningen av biocider har lett till att praktiskt taget alla levande organismer på den nordamerikanska kontinenten har upplag­ rat klorerade kolväten i sina vävnader. Detta gäller även organismer i trak­ ter, där biocider inte används. I Sverige är det framför allt kvicksilvrets upplagring i olika fisk- och fågelarter som uppmärksammats. Enligt statens institutet för folkhälsan bör kvicksilverhalten hos fisk som skall användas som föda inte överstiga 1 mg/kg. På flera håll i landet har dock högre kvick­ silvervärden uppmätts. Även klorerade kolväten förekommer hos fisk. Bland fåglar är det framför allt rovfaglar och fröätande fåglar som uppvisar höga kvicksilvermängder. Allt tyder på att fåglarna tillförts kvicksilvret genom utsäde som betats med alkylkvicksilver. Under år 1964 betades utsädet med alkylkvicksilver i full omfattning. År 1965 begränsades betningen genom s. k. anpassad betning. Från år 1966 totalförbjöds användningen av alkylkvicksilverhaltiga betningsmedel. Effek­ ten av detta förbud har studerats på statens veterinärmedicinska anstalt. 2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 37

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

En jämförelse har gjorts av kvicksilvernivåerna hos ringduvor före och efter förbudet. Resultaten, som visserligen är preliminära, visar att den genomsnittliga kvicksilverbelastningen hos ringduvor sjunkit avsevärt, se­ dan inskränkningarna i användningen av alkylkvicksilverhaltiga betningsmedel genomfördes. De skadegörare, mot vilka biociderna sätts in, blir ofta resistenta mot be­ kämpningsmedlen, som i stället angriper skadegörarnas fiender. Härigenom rubbas den naturliga mekanism som normalt håller skadegöraren under kontroll. De risker, som är förknippade med biocidanvändningen, gör det nödvän­ digt att användningen regleras av samhället. Det gäller nämligen att skapa ett skydd för både människan och miljön. De åtgärder som vidtas från sam­ hällets sida måste baseras på ett tillförlitligt vetenskapligt underlag. Forsk­ ning om biocidernas verkningar m. in. är därför nödvändig. FAO (Food and Agriculture Organization) och WHO (World Health Organization) har tillsatt specialkommittéer för att utarbeta normer för högsta tolerabla mängd biocider i födoämnen. Sverige deltar i detta arbete. Det behövs en rutinmässig kontroll av livsmedel, så att varor som inne­ håller för höga biocidhalter snabbt kan förbjudas. Det är också av stort in­ tresse att förekomsten av biocider i hela vår miljö klarläggs och att utveck­ lingen på området noga följs. Samhället måste göra en avvägning mellan fördelarna och riskerna med biocidanvändningen. Hänsyn måste också tas till de internationella förhållandena. Vissa biocider sprids nämligen globalt. Vad enstaka nationer företar sig berör redan stora delar av jordklotet. Pro­ blemet är därför internationellt. Kunskaperna rörande biocidernas toxikologi är bristfälliga, framför allt beträffande långtidsverkningarna. Denna forskning bör intensifieras. Ar­ betet är emellertid mycket kostnadskrävande och bör därför samordnas in­ ternationellt. För att klarlägga förekomsten av biocider i vår omgivning be­ hövs undersökningar av bl. a. luft, vatten och levande organismer. Under­ sökningar som avser förekomsten av kvicksilver och klorerade kolväten har högsta angelägenhetsgrad. Vidare behövs undersökningar om biocidernas transport och anrikning i näringskedjorna. Forskning som syftar till att få fram t. ex. växtsorter som är motstånds­ kraftiga mot skadegörare bör stödjas. I den mån sådana sorter kan utveck­ las minskar behovet av bekämpningsmedel. Att utarbeta riskfriare bekämpningsmetoder är vidare en angelägen uppgift för forskningen. Medicinsk miljövårdsforskning. De smittsamma sjukdomar — kolera, pest, smittkoppor och polio — som tidigare var härjande farsoter, kan nu i stor utsträckning bemästras. År 1915 var i Sverige 20 % av samtliga döds­ orsaker infektionssjukdomar. I dag utgör de endast 1 %. I stället står hjärtoch kärlsjukdomarna samt cancern i förgrunden. Lungcancern, som för

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 19

några tiotal år sedan var så gott som okänd, förekommer nu i Sverige med ca 1 000 fall om året. Förändringarna i sjukdomsbilden aktualiserar frågan om sjukdomarnas uppkomstmekanismer. I många fall talar tillgängliga data mot att den ökade frekvensen av vissa sjukdomar har att göra med endast konstitutionella faktorer och det ökade antalet åldringar. Andra faktorer kommer då i för­ grunden. Det blir i det sammanhanget angeläget att fastställa miljöfakto­ rernas inverkan. Bl. a. måste effekterna av föroreningarna i luft och vatten klarläggas. Detsamma gäller i fråga om de medicinsk-sociologiska effekterna av olika föroreningar. Som exempel på sådana effekter kan nämnas den van­ trivsel som uppstår genom t. ex. damm, sot, avgaser och andra trivselförstörande föroreningar. Den toxikologiska forskningen behandlar skadliga substansers inverkan på den mänskliga organismen. Det är angeläget att sådan forskning kom­ mer till stånd för att klarlägga miljöföroreningarnas inverkan på olika or­ gan hos människan. I samband därmed är det nödvändigt att fastställa gränsvärden för den högsta tillåtna mängden giftiga substanser, som under olika förhållanden kan tillföras människan. Därvid måste hänsyn tas till ef­ fekterna av såväl engångstillförsel som upprepad tillförsel av giftämnen. Den medicinska miljövårdsforskningen har stort behov av ett nära samar­ bete med annan forskning.

Forskningens organisation Utredningen framhåller att inriktningen på biologiska miljöproblem är den gemensamma nämnaren för all den miljövårdsforskning, som utred­ ningen behandlar. Utredningen konstaterar vidare att målet för denna forskning bör vara att klarlägga väsentliga natursammanhang och att finna metoder som gör det möjligt att bibehålla eller skapa en livsvänlig miljö. Det är således enligt utredningen samhällets behov av att komma till rätta med miljövårdsomvandlingens problem, som gör det nödvändigt att denna forsk­ ning bedrivs. Administrativa och politiska instanser har sedan att på grund­ val av forskningsresultaten fatta de beslut som behövs för att komma till rätta med problemen. De fakta och slutsatser som dessa instanser behöver saknas ofta. Utredningen anser därför att det är viktigt med en miljövårds­ forskning och i synnerhet en målinriktad sådan, som tar sikte på att lösa praktiska frågeställningar. Om forskningsresultaten skall kunna tjäna som underlag för åtgärder är det enligt utredningen nödvändigt att ett statligt organ inrättas för att leda och samordna miljövårdsforskningen. Detta organ bör få till uppgift att kart­ lägga, analysera och följa de förändringar som sker i den omgivande miljön, att klarlägga vilka effekter dessa förändringar har eller kan tänkas få, att främja utvecklingen av metoder för att motverka ogynnsamma miljöför­ ändringar, att finna vägar för användning av naturresurserna på ett sådant

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

sätt att miljön inte försämras utan i stället om möjligt förbättras och att fortlöpande informera om forskningsresultaten och deras innebörd. Utredningen beskriver den svenska forskningsorganisationen i allmänhet som ett system på tre nivåer. Den första nivån betecknas som basorganisa­ tion och omfattar institutioner för forsknings- och utvecklingsarbete. Den andra nivån representeras av myndigheter och organ, som planerar foi skningen och använder resultaten av den. Den tredje nivån omfattar regeringo ... en. Utredningen konstaterar att den nuvarande miljövårdsforskningen ar uppbyggd på samma sätt. Forskningen är dock organisatoriskt mycket splittrad. En översyn av forskningsorganisationen behövs därför i syfte att samordna forsknings- och undersökningsarbetet. Detta arbete bör dock även i fortsättningen utföras vid de institutioner, där det nu bedrivs. Utredningen understryker vikten av att forskningsorganet organiseras så att det effektivt kan betjäna administrativa och politiska instanser. Forsk­ ningsorganet bör ha såväl vetenskaplig som administrativ tyngd samt ges möjlighet att samordna den svenska forskningen med den internationella. Forskningsorganet bör också kunna ta initiativ till olika forskningsprojekt samt inom de medelsramar som statsmakterna fastställer avväga och styra forskningen och undersökningsverksamheten. Utredningen diskuterar tre alternativ rörande organisationen av forskningsorganet. Det första alterna­ tivet innebär att en speciell nämnd inrättas under ett forskningsråd eller under forskningsrådens samarbetsdelegation, det andra alternativet att ett fristående forskningsorgan inrättas och det tredje alternativet att forsk­ ningsorganet inordnas i statens naturvårdsverk. Enligt det sistnämnda al­ ternativet bör en speciell forskningsbyrå inrättas inom verket, som också bör tillföras ett vetenskapligt råd. Forskningsbyrån bör dels svara för forskningsplaneringen, dels vara sekretariat för det vetenskapliga rådet. Medel till forskningen bör anvisas under ett särskilt anslag. Utredningen stannar för det andra alternativet och föreslår alltså att ett fristående forskningsorgan inrättas. Till stöd för sitt ställningstagande framhåller utredningen, att en anknytning av forskningsorganet till forsk­ ningsrådens samarbetsdelegation är olämplig med hänsyn till att delega­ tionen inte är ett överordnat organ till forskningsråden. Även om skäl talar för att delegationen får en starkare ställning bör denna fråga lösas i annat sammanhang. Inte heller inordnandet av forskningsorganet under ett be­ fintligt forskningsråd anser utredningen vara lämpligt. Forskningsråden lämnar huvudsakligen stöd till grundforskning medan forskningsorganet på miljövårdsområdet i första hand är avsett att stödja och initiera mål­ inriktad forskning. Utredningen anser dessutom att miljövårdsfrågorna är av sådan vikt att de bör företrädas av ett organ med starkare ställning än vad ett underorgan till ett forskningsråd får. Alternativet att inordna forsk­ ningsorganet i naturvårdsverket har enligt utredningen vissa fördelar. Verket har stort behov av forskning och undersökningar på olika delar av

Kungl. Maj ris proposition nr 37 år 1968 21

miljövårdsområdet. Behovet av insamling och bearbetning av data, som är stort både på forskningssidan och inom administrationen, bör kunna till­ godoses gemensamt. Detsamma gäller i fråga om dokumentation och infor­ mation. Dessa fördelar skulle också nås om forskningsorganet förläggs utanför naturvårdsverket men dess sekretariat inordnas i verket. Utredningen finner dock att betydande nackdelar är förenade med såväl en total som partiell integration av forskningen i naturvårdsverket. Utred­ ningen framhåller att det är förenat med betydande svårigheter att få till stånd en styrelse som är lämpad att handlägga såväl administrations- som forskningsfrågor. För de senare behövs vetenskaplig kompetens. Att inordna sekretariatet i naturvårdsverket är enligt utredningen inte heller lämpligt, då sekretariatet i så fall får två huvudmän, naturvårdsverket och forsknings­ organet. Utredningen förordar alltså att forskningsorganet får en helt fri­ stående ställning och blir sidoordnat med forskningsråden och olika myn­ digheter. Utredningen framhåller att forskningsorganets uppgifter kommer att avvika från forskningsrådens, varför organet inte bör benämnas forsk­ ningsråd. Det bör i stället kallas statens nämnd för miljövård sforskning. Nämnden bör enligt utredningen ha en sådan sammansätt­ ning att hela intresseområdet täcks. Antalet ledamöter föreslås bli nio. Följande myndigheter och intresseområden bör vara representerade, näm­ ligen naturvårdsverket, giftnämnden, hälso- och sjukvårdsområdet, kom­ munerna, industrin, jord- och skogsbruket samt den medicinska, tekniska, biologiska och övriga naturvetenskapliga forskningen. Alla ledamöter bör utses direkt av Kungl. Maj :t. Till nämnden bör knytas expertgrupper för olika delområden inom nämndens verksamhetsområde. Ledamöterna i des­ sa expertgrupper bör utses av nämnden själv och i huvudsak vara aktiva forskare. Till naturvårdsverket har knutits tre rådgivande organ, nämligen ett naturvårdsråd, ett vattenvårdsråd och ett luftvårdsråd. Utredningen fin­ ner det ändamålsenligt att några av ledamöterna i vart och ett av dessa råd ingår i nämndens expertgrupper. Nämnden bör vara representerad i forsk­ ningsrådens samarbetsdelegation. Nämnden bör få ett särskilt sekretariat för planerings- och allmänna beredningsuppgifter. De administrativa och kamerala uppgifterna bör där­ emot skötas av naturvårdsverket. Arkiv- och dokumentationsuppgifterna bör lösas av naturvårdsverket och nämnden gemensamt. För sekretariatet behövs en byråchef, en avdelningsdirektör, två byrådi­ rektörer, en assistent, två kontorsskrivare och två kontorsbiträden. Nämnden bör enligt utredningen stimulera forskare inom ett större forsk­ ningsområde att gå samman i s. k. planeringsgrupper såsom skett inom det medicinska forskningsrådets verksamhetsområde. De enskilda forskarna är ansvariga för sina egna projekt. De skall träffas ett antal gånger per år, var­ vid bl. a. forskningsresultaten skall presenteras och diskuteras. För plane­

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

ringsgruppen utses ordförande och sekreterare. Utredningen föreslår också att särskilda forskargrupper inrättas inom nämndens verksamhetsområde. Dessa grupper kan antingen bestå av tillfälligt engagerade forskare eller av forskare som får mera långsiktiga uppdrag. Ledaren för en sådan grupp bör -— beroende på vetenskapliga kvalifikationer och gruppens storlek — kunna få förordnande som extra ordinarie laborator eller professor. Sådant förord­ nande bör meddelas av Kungl. Maj:t efter förslag av nämnden för miljövårdsforskning. Forskargrupper finns nu inrättade vid flera forskningsråd. Utredningen anser att den målinriktade miljövårasforskningen bör få karaktär av »beställningsforskning». Detta innebär enligt utredningen att, när nämnden för miljövårdsforskning beviljar medel till en forskningsupp­ gift, ett kontrakt skall upprättas med forskaren. I detta bör forskningsarbe­ tets inriktning och genomförande regleras. Uppdragstagaren bör hålla kon­ takt med nämnden under arbetets gång. Uppdrag bör kunna återkallas av nämnden. En avsevärd del av viltforskningen bekostas nu av viltforskningsrådet, som får sina medel huvudsakligen från jaktvårdsfonden. Jaktvårdsfonden består av de avgifter, som varje jägare årligen betalar genom att lösa ett jaktkort. Enligt utredningens mening hör viltforskningen nära samman med den forskning, som nämnden för miljövårdsforskning skall ha ansvaret för. Utredningen föreslår därför att viltforskningsrådet upphör och att dess uppgifter förs över till nämnden för miljövårdsforskning. De medel, som nu ställs till viltforskningsrådets förfogande, bör i stället få disponeras av denna nämnd. Medlen bör också i fortsättningen användas till viltforsk­ ning. En särskild expertgrupp, där jakt- och viltvårdsintressena är represen­ terade, bör knytas till nämnden. Utredningen anser att det är nödvändigt att en beredning med planeringsoch samordningsuppgifter på det omfattande miljövårdsområdet inrättas på regeringsnivå. Beredningen, som bör kallas milj övårdsberedningen, bör ha rådgivande och informerande uppgifter av sannna karaktär som t. ex. forskningsberedningen har. Utredningen framhåller bl. a., att redan de omfattande forskningsuppgifterna på miljövårdsområdet och den spänn­ vidd som utmärker forskningsfältet motiverar att en särskild beredning in­ rättas. Miljövårdsområdet i sin vidaste mening omfattar även områden som inte tagits upp av utredningen, t. ex. den fysiska samhällsplaneringen. Att få till stånd en samordning mellan det av utredningen föreslagna forsknings­ området och forskningsfrågor inom den fysiska samhällsplaneringen är nöd­ vändigt, varför även de senare frågorna bör tas upp av beredningen. Utred­ ningen framhåller att den föreslagna beredningen bör kunna bli ett forum för såväl forskningsfrågorna som de praktiska frågorna på miljövårdsom­ rådet. Beredningen bör enligt utredningen knytas till jordbruksdepartementet med chefen för jordbruksdepartementet som ordförande. I beredningen bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 23

statsrådsberedningen och berörda departement vara representerade liksom berörda statliga myndigheter, näringslivet och forskningen. Antalet forskare bör vara betydande. Utredningen har också tagit upp frågan om naturvårdsverkets undersökningslaboratoriums ställning och uppgifter. Med hänsyn till verkets be­ hov av undersökningar för bl. a. dess tillsynsverksamhet anser utredningen att laboratoriet även i fortsättningen bör ingå i verkets organisation. La­ boratoriet utför nu undersökningar huvudsakligen på vattenvårdsområdet. Enligt utredningens mening bör laboratoriet byggas ut med resurser även på luftvårdsområdet. Utredningen lägger dock inte fram några förslag i det­ ta avseende utan framhåller att det bör ankomma på verket självt att göra detta. Utredningen anser att det är angeläget att tillförlitlig statistik över biocidförbrukningen upprättas. De som får bekämpningsmedel registrerade hos giftnämnden bör enligt utredningen vara skyldiga att årligen till nämnden lämna uppgifter om hur mycket som försäljs av bekämpningsmedlet i fråga. Utredningen föreslår att det uppdras åt naturvårdsverket och giftnämnden att utreda och lägga fram förslag i denna fråga. Om största möjliga effektivitet i forskningsarbetet skall nås måste en­ ligt utredningen tillgängliga laboratorieresurser samordnas. Dyrbar utrust­ ning kan då utnyttjas bättre. Utredningen föreslår därför att en särskild utredning tillsätts för att samordna och bygga ut laboratorieresurserna på vattenvårdsområdet. De laboratorier, som utredningen i första hand av­ ser, är naturvårdsverkets undersökningslaboratorium och laboratoriet vid Institutet för vatten- och luftvårdsforskning.

Forskningens resurser Utredningen framhåller, att utbyggnaden av miljövårdsforskningen sker snabbast och effektivast, om man utnyttjar i första hand befintliga insti­ tutionella resurser. Med sådana resurser avser utredningen lokaler och ut­ rustning. En förläggning av forskningen till universitets- och högskoleinsti­ tutioner innebär också att den får nära kontakt med såväl grundforskningen och det tekniska utvecklingsarbetet som med den akademiska utbildningen. Även befintliga forskningsresurser utanför universitets- och högskoleområ­ det — såsom statliga och halvstatliga laboratorier och industrins laborato­ rier — bör utnyttjas. Utredningen konstaterar, att utbyggnaden av miljövårdsforskningen kom­ mer att kräva en betydande insats av personal. Möjligheter bör dock finnas att knyta åtskilliga forskare, som nu är verksamma på grundforskningsom­ rådet, till nämndens målinriktade forskningsverksamhet liksom att engage­ ra utländska forskare i svenska projekt och att lämna bidrag till och delta i forskningsprojekt utomlands. En svårighet är enligt utredningen att den nu tillgängliga forsknings­

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

personalen inte är utbildad för att bedriva målinriktad forskning. Utred­ ningen föreslår därför, att forskare stimuleras att genomgå sådan utbild­ ning, som behövs för denna forskning. Ett stipendiesystem bör införas. Utredningen förordar att tre stipendier inrättas årligen under en treårs­ period. Stipendierna bör vara treåriga och stipendiebeloppet sättas till 40 000 kr. per år. Nämnden för milj övårdsf or simning bör administrera dem. Kost­ naderna bör bestridas från nämndens forskningsanslag. De av utredningen anlitade experterna har uppskattat de årliga kostna­ derna för att genomföra det av dem föreslagna forskningsprogrammet till sammanlagt 37,5 milj. kr. Härav avser 6,9 milj. kr. luftvårdsforskning, 16,4 milj. kr. vattenvårdsforskning, 9,8 milj. kr. övrig naturvårdsforskning och 4,4 milj. kr. biocidforskning. Någon kostnadsuppskattning har inte skett i fråga om den medicinska miljövårdsforskningen. Utredningen anser att denna forskning huvudsakligen tillhör det medicinska forskningsområ­ det. Forskningsprogrammet bör enligt utredningen uppfattas som ett långtidsprogram, vilket innehåller en rad projekt, som inte kan realiseras på en gång utan får genomföras successivt. Vissa projekt kräver att ytterligare material införskaffas, innan de kan planeras och sättas i gång. Under ett initialskede bör därför mera grundläggande undersökningar utföras. Re­ sultaten av dessa bör ligga till grund för beslut om vilka forskningsprojekt som bör genomföras. Detta kan innebäx*a att vissa projekt i programmet får stå tillbaka för sådana som är mera angelägna. Oavsett om forsknings­ programmets projekt realiseras eller andra kommer i stället måste enligt utredningen miljövårdsforskningens resurser byggas upp successivt. Utred­ ningen anser att utbyggnaden bör ske under en femårsperiod omfattande budgetåren 1968/69—1972/73. Utredningen beräknar att de medel som innevarande budgetår anslås till miljövårdsforskning över statliga organ, uppgår till omkring 12 milj. kr. Härav hänför sig 5 milj. kr. till det av utredningen disponerade anslaget till naturresursforskning under nionde huvudtiteln. En ökning av miljövårds­ forskningens resurser från 12 milj. kr. till 37 milj. kr., som ett genomföran­ de av experternas forskningsprogram innebär, är mer än en tredubbling av de tillgängliga medlen. En så kraftig expansion av forskningsvolymen anser utredningen vara svår att genomföra under en femårsperiod med hänsyn till att tillgången på forskare och institutionella resurser är begränsad. Miljö­ vårdsforskningen måste vidare enligt utredningen ses i relation till det prak­ tiska miljövårdsarbetet, vilket bör erhålla resurser i sådan utsträckning, att forskningsresultaten snabbt kan tas till vara. Detta är särskilt angeläget, då den föreslagna miljövårdsforskningen avses bli starkt målinriktad. Balans mellan insatserna till forskning och praktiskt miljövårdsarbete bör därför eftersträvas. Utredningen framhåller att någon prioritering av projekten inte gjorts i

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 25

det av experterna förordade forskningsprogrammet. En sådan prioritering måste enligt utredningens mening göras. Mindre angelägna projekt får skju­ tas på framtiden och i vissa fall måste man lita till utländska forskningsre­ sultat. En viss dubbelräkning torde vidare ha skett i experternas beräkning­ ar. Även sådana grundforskningsprojekt, som bör bekostas över anslagen till universiteten, högskolorna och forskningsråden ingår nämligen. Utredning­ en kommer därför till den slutsatsen, att den forskningsvolym som exper­ terna förordat kan begränsas utan att de angelägna forskningsprojekten åsidosätts. Utredningen förordar att ca 70 % av den av experterna beräk­ nade forskningsvolymen bör realiseras under det sista budgetåret__ 1972/ 73 — i den av utredningen föreslagna femåriga uppbyggnadsperioden. Detta innebär att for detta budgetår 27,5 milj. kr. bör stå till förfogande för miljövårdsforskning. Härav bör enligt utredningen 5,5 milj. kr. utgå till luftvårdsforskning, 13 milj. kr. till vattenvårdsforskning, 5 milj. kr. till övrig naturvårdsforskning och 4 milj. kr. till biocidforskning. Enligt utredningens mening bör huvuddelen av miljövårdsforskningen bekostas över ett anslag, som får disponeras av statens nämnd för miljövårdsforskning. Därigenom nås en bättre samordning och överblick av forskningsinsatserna. Milj övårdsforskning finansieras nu, som tidigare nämnts, även med andra medel än det under nionde huvudtiteln anvisade anslaget till naturresursforskning. Utredningen understryker, att även den forskning, som finansieras med dessa medel, är mycket angelägen, och för­ utsätter att också dessa kommer att ökas under femårsperioden, ökningen av medlen bör dock enligt utredningens mening begäras den ordinarie petitavägen av vederbörande myndighet. Den på detta sätt finansierade verksam­ heten kan enligt utredningen med fördel rymma vissa av de forskningspro­ jekt, som upptagits i det av utredningens experter uppgjorda programmet. Utredningen har sökt räkna fram den sannolika tillväxten av dessa medel. Dessa bör nämligen räknas in i det totala medelsbehov för milj övårdsforsk­ ning, som av utredningen beräknats till 27,5 milj. kr. för budgetåret 1972/73. Från de 7 milj. kr., som nu — utöver anslaget på 5 milj. kr. till naturresursforskning — utgår till milj övårdsforskning, räknar utredningen först bort 500 000 kr. Detta belopp står nu till viltforskningsrådets disposition. Medlen, som enligt utredningens förslag skall ställas till nämndens för miljövårdsforskning förfogande, bör även i fortsättningen utgå från jaktvårdsfonden och reserveras för viltforskning. Under de fem budgetår utredningen räknar med som uppbyggnadsperiod för miljövårdsforskningen kan reste­ rande 6,5 milj. kr. antas öka med i genomsnitt 700 000 kr. per budgetår. Budgetåret 1972/73 bör alltså beloppet ha stigit från 6,5 milj. kr. till 10 milj. kr. Av det för milj övårdsforskning beräknade beloppet på 27,5 milj. kr. för budgetåret 1972/73 kan alltså 10 milj. kr. antas utgå på annat sätt än över de anslag som ställts till nämndens förfogande. Medlen från jaktvårdsfonden uppskattas till oförändrat 500 000 kr. För budgetåret 1972/73 bör därför

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

nämndens anslag över riksstaten uppgå till 17 milj. kr. Utredningen föreslår att anslaget skall öka på följande sätt:

Budgetår 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71 1971/72 1972/73

Härtill kommer de särskilda medel för viltforskning, som bör ställas till nämndens förfogande från jaktvårdsfonden. Utredningen framhåller att det är både lämpligt och önskvärt, att kom­ munerna vänder sig till nämnden för miljövårdsforskning för att få under­ sökningar utförda, t. ex. rörande luft- och vattenföroreningar. Till sådana undersökningar bör kommunerna lämna bidrag. Utredningen erinrar också i detta sammanhang om att staten och industrin gemensamt bekostar verk­ samheten vid Institutet för vatten- och luftvårdsforskning. Enligt avtalet mellan parterna skall institutet ägna sig åt problem som hör samman med industriell drift och därmed närbesläktade frågor inom tätbebyggelse. En­ ligt utredningens mening bör kommunala föroreningsproblem kunna tas upp på institutets program, om medel härför ställs till förfogande. Utred­ ningen föreslår att det övervägs närmare, om inte kommunerna bör ingå som part i institutet och på detta sätt stödja en på kommunala problem inriktad vatten- och luftvårdsforskning.

Remissyttrandena Forskningsområdet Samtliga remissinstanser uttalar sin tillfredsställelse över den kartlägg­ ning av problem och forskningsbehov på miljövårdsområdet, som utredning­ en låtit ett antal experter utföra. Allmänt understryks den stora betydelse denna kartläggning kommer att få för det fortsatta arbetet. Ett antal remiss­ instanser anser dock att utredningen gjort en alltför snäv avgränsning av forskningsområdet. Särskilt påtalas att utredningen underlåtit anlägga tek­ niska, kemiska och geovetenskapliga synpunkter på forskningen. Statens naturvårdsverk framhåller att problemen på det geovetenskapliga området bör bli föremål för forskning med hänsyn till den betydelse detta forskningsområde har för ställningstaganden i bl. a. landskapsvårds- och vattenvårdsfrågor. FOA, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens råd för atomforskning, SOU, SMH1 och Svenska naturskyddsföreningen an­ för liknande synpunkter. Statens institut för folkhälsan framhåller att vissa problem inom samhällsmiljön kommit att skjutas åt sidan genom utredningens avgränsning av forskningsområdet. Detta gäller särskilt de viktiga problemen om samhällsbullret. Statens medicinska forskningsråd finner det också anmärk­ ningsvärt att ett så stort miljöproblem som bullret helt lämnats utanför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

Liknande synpunkter anförs av statens tekniska forskningsråd, universi­ tetskansler sambetet, arbetsmedicinska institutet, statens konsumentråd, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, SACO, Svenska teknologföreningen och Föreningen för teknik och miljö. Statens råd för skogs- och jordbruksforskning finner det otillfredsstäl­ lande att utredningen inte gått in på det mycket betydelsefulla område, som det ekonomiska utnyttjandet av naturresurserna utgör. Enligt rådet kan man inte skilja miljövårdsforskning från forskning om det ekonomiska ut­ nyttjandet av naturresurserna. En forskning som begränsas till vården av naturresurserna i utredningens mening är av föga värde om den inte full­ följs med forskningsinsatser i fråga om det ekonomiska utnyttjandet av dessa resurser. Liknande synpunkter framförs av styrelsen för lantbrukshögskolan, statens växtskyddsanstalt och Skogs- och lantbruksakademien. SMH1 och skogsstyrelsen anser att forskning rörande klimatets inverkan på naturen och livsmiljön bör komma till stånd. Sjöfartsstyrelsen under­ stryker vikten av att problemen kring oljeutsläppen blir föremål för under­ sökningar och forskning. Universitetskanslersämbetet anser att benämningen miljövårdsforskning är mindre lämplig. Begreppen miljö och miljövård bär, enligt ämbetet, en vidare innebörd än vad utredningen gett dem. Då utredningen behandlat enbart problemen om vården av den yttre miljön eller naturmiljön bör be­ namningen vara naturmiljöforskning. Ämbetet anser att utredningen av­ gränsat forskningsområdet för snävt men finner det i alla fall rimligt, att de största resurserna tills vidare sätts in på det biologiska — speciellt eko­ logiska —- forskningsområdet.

Forskningens organisation Utredningens uppfattning att den i dag splittrade miljövårdsforskningen bör samordnas och i huvudsak inriktas på tillämpade forskningsproblem delas av remissinstanserna liksom utredningens mening att även grund­ forskning på miljövårdsområdet bör kunna stödjas i viss begränsad om­ fattning. Universitetskanslersämbetet konstaterar att gränsen mellan grundforskning och tillämpad forskning ofta är konstlad. Ämbetet, som delar ut­ redningens uppfattning att forskningen i första hand bör vara målinriktad, anser att det avgörande vid anslagsfördelningen bör vara vilken aktualitet och vilket värde på kortare eller längre sikt forskningen har för det prak­ tiska arbetet. Det råder en samstämmig uppfattning hos remissinstanserna om behovet av ett forskningsorgan. Meningarna är däremot delade i fråga om dess organisatoriska ställning. Flertalet remissinstanser förordar det av ut­ redningen föreslagna alternativet, nämligen att ett fristående forsknings­ organ inrättas. Till dessa instanser hör bl. a. lantbruksstyrelsen, skogsstyrel­ sen, sjöfartsstyrelsen, vattenöverdomstolen, styrelsen för lantbrukshögsko-

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

lan, styrelsen för skogshögskolan, styrelsen för veterinärhögskolan, statens råd för samhällsforskning, statens råd för skogs- och jordbruksforskning, forskningsrådens samarbetsdelegation, veterinärstyrelsen, Vetenskapsakade­ mien, Svenska jägareförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. De två sistnämnda organisationerna framhåller att såväl praktiska som principiella skäl talar mot att forskningsfrågorna inordnas i naturvårdsverket. Enligt organisationerna är verkets styrelse inte så sam­ mansatt att forskningsfrågorna kan bli tillräckligt ingående behandlade av denna. De riktvärden, som verket skall tillämpa i sin praktiska verksamhet, måste enligt organisationen bygga på vetenskapligt säkra grunder. Det är därför inte lämpligt att verket får ansvaret för forskningsinriktning och forskningsresultat, eftersom dess objektivitet i tillämpningsfrågor i så fall kan komma att ifrågasättas. Ett antal remissinstanser förordar att forskningen inordnas i naturvårds­ verket. Universitetskanslersåmbetet framhåller att naturvårdsverket bör få ett odelat ansvar för bevakningen av frågor på naturmiljöns område. Det är därför enligt ämbetet av största vikt att verket får underlag för sin verk­ samhet genom direkt kontakt med forskningen och att verkets behov av forskningsresultat tillmäts betydelse vid valet av forskningsuppgifter. Äm­ betet finner att detta bäst sker om forskningsorganet inordnas i naturvårds­ verket. Härigenom kan en allmän planering göras av de totala resurser som behövs på miljövårdens område. Ämbetet understryker samtidigt att också andra intressenter måste kunna få göra sig gällande i ledningen av forsk­ ningsorganet. Ämbetet finner därför att forskningsfrågorna bör handläggas i en särskild nämnd inom naturvårdsverket. I nämnden bör olika intresse­ områden vara företrädda. Självfallet måste inslaget av forskare 'ara stort. Tre ledamöter i ämbetets styrelse reserverar sig till förmån för utredningens organisationsalternativ. Naturvårdsverket framhåller att det av utredningen förordade forsk­ ningsområdet till största delen motsvarar verkets nuvarande arbetsfält. Na­ turvårdsverket kommer också att vara huvudavnämare av forskningsresul­ taten. Det är därför lämpligt att ledningen av forskningsverksamheten in­ ordnas i verket så att detta i sin verksamhet snabbt kan utnyttja vunna forskningsresultat. Verket anser även att åtskilliga fördelar av rent ad­ ministrativ art uppnås om forskningsorganet inordnas i naturvårdsverket. Enligt verkets mening bör forskningsexpertis få stort inflytande i ledningen av forskningen. Kvalificerade forskare och representanter för de intressen som föreslås bli företrädda i forskningsorganet finns nu i verkets tre råd. Enligt verkets mening bör ett antal ledamöter i dessa råd, förslagsvis nio till antalet, bilda ett vetenskapligt råd, till vilket verkets styrelse skall kun­ na överlämna avgörandet i flertalet forskningsfrågor. Forskningsfrågor av principiell art eller stor räckvidd bör dock förbehållas verkets styrelse. Med en sådan lösning anser verket att de av utredningen nämnda nack­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 29

delarna med en integration av forskningen i naturvårdsverket bör kunna undvikas. Även LO anser att forskningsfrågorna bör inordnas i naturvårds­ verket. Om en forskningsbyrå inrättas inom verket och vetenskapliga ex­ pertgrupper knyts till detta bör en sådan lösning från forskningssynpunkt vara lika tillfredsställande som utredningens förslag om ett fristående or­ gan. Att inordna forskningen i naturvårdsverket garanterar dessutom en snabb tillämpning av forskningsresultaten. Organisationen avvisar därför bestämt utredningens alternativ. Statens naturvetenskapliga forskningsråd anser det vara nödvändigt att forskningsorganet har nära anknytning till naturvårdsverket så alt pro­ blemen kan fångas upp på ett tidigt stadium och analyseras med avseende på de behov som föreligger. Rådet anser därför att övervägande skäl talar för att forskningsorganet knyts till naturvårdsverket. Statens tekniska forskningsråd finner också övervägande skäl tala för att forskningsfrågorna inordnas i naturvårdsverket. Rådet föreslår att en självständig forsknings­ enhet inrättas inom verket. Därigenom kommer kravet på vetenskaplig expertis att tillgodoses. Forskningsenheten bör bestå av en forskningschef och en vetenskaplig nämnd. Forskningsenheten bör vidare ha eget anslag. Statskontoret förordar att forskningsfrågorna inordnas i naturvårdsver­ ket. Statskontoret föreslår att en särskild nämnd tillskapas inom verket och att nämndens sekretariat knyts till verkets sekretariat för planering och samordning. Uppfattningen att forskningsfrågorna bör inordnas i na­ turvårdsverket delas också av domänstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens vattenfallsverk, FOA, SOU, statens centrala frökontrollanstalt, SMHI och TCO. Statens medicinska forskningsråd framhåller nödvändigheten av att forskningsorganets sammansättning inte låses alltför hårt, då utvecklingen på miljöområdet går så snabbt att nya, i dag okända områden senare kan behöva företrädare. Statens tekniska forskningsråd anser att ledamöterna bör representera intresse- och kunskapsområden i stället för myndigheter och organisationer. Obundna ledamöter är enligt rådet av större värde från saklig synpunkt än utsedda ombud. Utredningens förslag att viltforskningsrådet skall upphöra och dess upp­ gifter övertas av det föreslagna forskningsorganet tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Naturhistoriska riksmuseet och vilt­ forskningsrådet anser det nödvändigt att de speciella jakt- och viltsynpunk­ terna företräds av en särskild expertgrupp, som knyts till forskningsorganet. Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag att en milj övårdsberedning inrättas på regeringsnivå. Statskontoret ställer sig dock tveksamt till en sådan beredning med hänsyn till att dess uppgif­ ter delvis sammanfaller med den nuvarande forskningsberedningens. LO anför liknande synpunkter. Universitetskanslersämbetet framhåller att ut­ redningens förslag kan innebära en försvagning av naturvårdsverkets an­ svarsområde och auktoritet. Ämbetet tror inte alt beredningen är läm­

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

pad att behandla de konfliktsituationer mellan miljövårdens intressen och de kommersiella intressena som kan väntas uppstå. Ämbetet finner sig dock med hänsyn till de rådande problemen på miljöområdet kunna god­ ta utredningens förslag. Också naturvårdsverket känner viss tveksamhet inför förslaget om en miljövårdsberedning med hänsyn till att en sådan i viss mån kan göra miljövårdsarbetet tungrott. Med hänsyn till betydel­ sen av en effektiv samordning av frågorna på miljövårdsområdet, bl. a. de ekonomiska, vill verket likväl inte motsätta sig förslaget. Svenska jägare­ förbundet framhåller att även lekmannaintresset bör bli företrätt i bered­ ningen. Utredningens förslag att forskningsverksamheten på miljövårdsområdet i första hand bedrivs vid befintliga institutioner vinner allmän anslutning bland remissinstanserna. Förslaget om en utredning av förutsättningarna för en lokalmässig sam­ ordning av laboratorieverksamheten vid naturvårdsverket, fiskeristyrelsen och Institutet för vatten- och luftvårdsforskning delas eller lämnas utan er­ inran av flertalet remissinstanser. De direkt berörda instanserna avstyrker dock förslaget. Statens naturvårdsverk ifrågasätter om det är lämpligt att lägga samman verkets undersökningslaboratorium med laboratoriet vid Institutet för vatten- och luftvårdsforskning, då institutet ofta anlitas av parter i vattenmål där naturvårdsverkets undersökningslaboratorium fun­ gerar som opartiskt expertorgan. Utredningens förslag att undersökningslaboratoriet även i fortsättningen skall vara kvar inom naturvårdsverket tillstyrks av remissinstanserna. Det­ ta gäller även förslaget att laboratoriet bör få resurser även för luftvårdsundersökningar. Även förslaget att statistik bör upprättas över biocidför­ brukningen tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Forskningens resurser Förslaget till uppbyggnad av resurserna för miljövårdsforskningen mot­ tas i allmänhet positivt av remissinstanserna. Flera instanser anser dock att anslagsbeloppen bör vara större än de som utredningen förordat. Det föreslagna stipendiesystemet för utbildning av forskare på miljö­ vårdsområdet tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Förslaget att kommunerna bör lämna bidrag till miljövårdsforskning av­ styrks av bl. a. Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet, som framhåller bl. a. att forskningen hittills ansetts vara en statlig angelägenhet. Flera remissinstanser är dock positiva till förslaget. Stadsförbundet och kommunförbundet ställer sig liksom Institutet för vatten- och luftvårdsforskning avvisande till utredningens förslag att kom­ munerna bär ingå som part i det sistnämnda institutet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1968 31

Bidrag till avloppsreningsverk m. m.

Nuvarande ordning

De nu gällande reglerna om statsbidrag till vatten- och avloppsanlägg­ ningar finns i kungörelsen den 5 juni 1959 (nr 251) om statsbidrag till vat­ ten- och avloppsanläggningar (ändrad 1967: 374). Statsbidrag kan enligt kungörelsen utgå till anläggning för vattenför­ sörjning och avlopp eller ettdera av dessa ändamål i mån av tillgång på medel som anvisats härför. Bidragen är inte förbehållna enbart kommuner utan kan även tilldelas annan än kommun. Bidrag utgår endast till anlägg­ ning för bebyggelseområde, vilket i huvudsak tagits i anspråk för sitt ända­ mål före den 1 juli 1959. Om synnerliga skäl föreligger, kan bidrag dock utgå till anläggning för bebyggelseområde som tagits i anspråk efter nämn­ da tidpunkt. Statsbidrag får beviljas endast om följande förutsättningar är uppfyllda, nämligen att anläggningen kan anses påkallad ur sanitär eller eljest ur social synpunkt, att den bebyggelse, för vilken anläggningen är avsedd, kan antas komma att bestå för längre tid samt att anläggningen prövas tillfredsställande med hänsyn till såväl den befintliga bebyggelsen som den bebyggelse, vilken kan beräknas uppstå inom rimlig tid. För att bidrag skall utgå skall anläggningen vidare vara avsedd för minst fem fas­ tigheter. I vissa fall kan dock bidrag utgå även till anläggning avsedd för färre än fem fastigheter. Statsbidrag beviljas av länsstyrelsen. Bidrag utgår inte till företag, som påbörjats innan bidraget beviljats, om inte länsstyrelsen lämnat särskilt till­ stånd att påbörja anläggningen. I sådant tillstånd skall anges att detta inte innebär utfästelse om bidrag. Statsbidrag bestäms på grundval av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande, bidragsunderlaget. Till anläggningen räknas samt­ liga anordningar som behövs för att den skall fylla sitt ändamål på till­ fredsställande sätt. Installation i byggnad, vilken betjänas av anläggningen, eller serviceledning, som ligger närmare sådan byggnad än två meter, får dock inte räknas in i bidragsunderlaget. I bidragsunderlaget får inte heller räknas in projekteringskostnad, vartill statsbidrag utgått i annan ordning, kostnad för administration eller för disposition av mark, kostnad som kan anses belöpa på annan bebyggelse än bostadsbebyggelse och be­ byggelse för därmed sammanhängande ändamål eller merkostnad, som be­ tingas av att avloppsledning anordnas för att avleda annat vatten än spill­ vatten. Statsbidrag utgår med viss procent av bidragsunderlaget. Bidragsprocen­ ten beräknas med ledning av dels den beräknade anläggningskostnaden per person vid den aktuella anläggningen, dels en viss, av naturvårdsverket be­ räknad anläggningskostnad per person som kan sägas motsvara medeltalet

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

av kostnaderna för bidragsberättigade vatten- och avloppsanläggningar, dels skatteunderlaget i den kommun där anläggningen utförs, dels ock medel­ skatteunderlaget i riket. Antalet skattekronor per invånare beräknas som ett genomsnitt för en treårsperiod. Tilläggsbidrag utgår till anordningar för höggradig rening av avloppsvatten om kostnaden för en sådan anlägg­ ning med mer än 25 % överstiger vad som utgör normal anläggningskostnad vid låggradig rening. Bidrag utgår inte om bidragsprocenten undertiger tio. Om länsstyrelsen finner att bidrag av särskilda skäl bör utgå med högre belopp eller i andra fall än som medges i kungörelsen skall frågan under­ ställas Kungl. Maj :ts prövning. Av anslaget till bidrag till vatten- och avloppsanläggningar som inneva­ rande budgetår uppgår till 84 milj. kr. disponeras 2,5 milj. kr. som bidrag till planering av vattenförsörjning och avlopp inom större områden och 250 000 kr. för vissa undersökningar och utredningar inom vatten- och avloppsområdet. Tidigare har medel för att bekosta viss forskning inom detta område anvisats från nämnda anslag. Fr. o. in. innevarande budgetår har dessa medel förts över till anslaget till naturresursforskning.

Naturvårdsverkets förslag Naturvårdsverket konstaterar inledningsvis att, trots att omfattande re­ ningsåtgärder vidtagits av såväl kommunerna som industrier under senare år, vattenvårdsproblemen inte minskat. Den 1 januari 1966 hade av våra samhällen med minst 200 invånare drygt 1 000 låggradig rening, dvs. frånskilj ning av avsättningsbar förorening, och 550 höggradig eller biologisk rening, dvs. frånskilj ning även av 70—90 % av syreförbrukande organisk förorening. Men samtidigt hade 200 sådana samhällen ännu inte någon rening alls. Härtill kommer att de senaste årens starkt ökade mängd växtnäringsämnen, främst fosfor, i det kommunala av­ loppsvattnet allvarligt rubbat den biologiska balansen i många vattenom­ råden och förorsakat allt större olägenheter vid vattnets utnyttjande. För något decennium sedan utgjorde i vårt land mängden fosfor i det kommunala avloppsvattnet omkring 1,5 gram per person och dygn. Fosformängden uppgår nu till ca 4—4,5 gram per person och dygn. Ökningen be­ ror till övervägande del på användningen av fosforrika syntetiska disk- och tvättmedel. Långtgående fosforreduktion förekommer bara vid några få re­ ningsverk, som sammanlagt betjänar ca 15 000 personer. Naturvårdsverket framhåller att vattenföroreningsproblemen blir alltmer besvärande och utgör ett hot mot vår miljö, samtidigt som behovet av rent vatten för hushållen, industrin och friluftslivet snabbt ökar. Ämbetsverket anser därför att kraven på rening av avloppsvatten bör skärpas och har hemställt om ändring av lagbestämmelserna på området.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 33

I avvaktan på lagändringar kominer naturvårdsverket att utnyttja alla möj­ ligheter att inom ramen för gällande lagstiftning höja kraven på avloppsre­ ning och effektivisera kontrollen. Visserligen uppkommer samtidigt ökade investeringsbehov och höjda kostnader för kommunernas och industriernas avloppsrening. Dessa kostnader torde dock enligt verkets mening framstå som rimliga jämfört med de utgifter och den miljöförstöring som uppkom­ mer om den nuvarande utvecklingen får fortsätta. Jämsides med att kraven på avloppsrening höjs bör enligt verkets mening alla möjligheter tillvaratas att stimulera och underlätta kommunernas verk­ samhet på området. Som ett led i dessa strävanden bör bestämmelserna om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar ändras. Ordnandet av vattenförsörjning och avlopp har alltid betraktats som en kommunal uppgift. De statliga bidrag som utgått till verksamheten syftade i början till att skapa arbetstillfällen. Det nuvarande bidragssystemet har till uppgift att av direkt hygieniska skäl stimulera kommunerna att bygga vat­ ten- och avloppsanläggningar. Stimulansen har legat i att bidragen under­ lättat finansiering av anläggningar i kommuner med lågt skatteunderlag och där kostnaderna för anläggningarna av olika skäl varit högre än nor­ malt. År 1959 infördes gynnsammare bidragsbestämmelser för särskilt kost­ samma avloppsreningsanläggningar. Trots detta har bidragen endast i be­ gränsad omfattning kunnat användas för att främja byggande av avloppsan­ läggningar där de ur vattenvårdssynpunkt varit mest angelägna. Efter tillkomsten av nuvarande bidragssystem har kommunerna genom lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar rätt att finansiera så­ dana anläggningar genom att ta ut avgifter. Vidare har den kommunala skatteutjämningsreformen i betydande utsträckning underlättat för kom­ muner med lågt skatteunderlag att ta på sig kostnaderna för anläggningar av detta slag. Genom bidragssystemets utformning leder också skatteutjämningen till att i fortsättningen allt färre kommuner kommer att bli berät­ tigade till statsbidrag. I många andra fall kommer bidragsprocenten, som nu i genomsnitt uppgår till 15, att sjunka ytterligare. De nuvarande nor­ malbidragen till kommunala vatten- och avloppsanläggningar spelar inte längre någon större roll som stimulans för att påskynda eller effektivisera kommunernas vattenvårdande åtgärder. Det nuvarande systemet är också komplicerat. För att administrera detta måste expertis utnyttjas som bättre behövs för planering, rådgivning och tillsyn på vattenvårdens område. Med hänsyn till att höjda krav på vattenvårdsåtgärder kommer att med­ föra ökade kostnader för kommunerna finner verket det skäligt att staten ger ett finansiellt stöd av oförändrad storlek till verksamheten. Stödet måste dock i första hand inriktas på vattenvårdande åtgärder. Som princip bör därför i fortsättningen gälla att kommunerna själva bekostar avloppreningsanläggningar till den nivå som f. n. utgör det allmänna minimikravet enligt vattenlagen, dvs. slamavskiljning. Kommunerna bör även själva helt finan- 3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. .Yr 37

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

siera vattenförsörjningsanläggningar. Däremot bör statsbidrag kunna utgå till avloppsreningsanläggningar med längre gående rening. Vid bidragsgivningen bör företag som är särskilt angelägna med hänsyn till förhållandena i det berörda vattenområdet ges förtur. För att beräkningen av bidragsunderlaget skall bli så enkel som möjligt bör kostnaderna för avloppsledningar uteslutas från bidrag. Utloppsledning från reningsverk bör dock räknas in i bidragsunderlaget. I de tall då det från vattenvårdssynpunkt är lämpligt att avloppsutsläpp sker i mer av­ lägsen recipient än den närmaste bör även tilloppsledning kunna få räknas in i bidragsunderlaget till den del det anses skäligt från fall till fall. För kommun som hittills inte vidtagit några åtgärder för reningsanläggning bör bidragsprocenten begränsas till 30 av hela anläggningskostnaden för re­ ningsverk, medan procenttalet bör sättas till 50 för ersättning av eller ut­ byggnad och/eller förbättring av befintlig anläggning. Som skäl för redu­ ceringen till 30 % anför verket att kommunerna själva bör betala kostnaden för sådan rening som i dag normalt krävs. En exakt beräkning av denna kostnad skulle vara svår att göra och innebär ett omfattande arbete, utan att man därför med säkerhet skulle uppnå en mer rättvis bidragsgivning än som erhålls med den förordade schablonberäkningen. Då större anlägg­ ningar i allmänhet lättare kan finansieras genom avgifter bör bidrag, om inte särskilda skäl föreligger, begränsas till högst 5 milj. kr. för varje be­ byggelseområde. Bidrag till icke-kommunal avloppsreningsanläggning för permanent- eller fritidsbebyggelse bör kunna utgå i mån av tillgång på medel och med be­ lopp som bestäms från fall till fall. Naturvårdsverket bör tills vidare vara den myndighet som har hand om bidragsgivningen. Bidragsansökningar bör dock först prövas och angelägenhetsgraderas av länsstyrelsen, som också bör ha hand om utbetalning och kontroll. De närmare bidragsföreskrifterna bör meddelas av Kungl. Maj:t efter förslag av naturvårdsverket. Verket understryker, med hänsyn till utvecklingen på vattenvårdens om­ råde, vikten av att anläggningar för avloppsrening ges hög prioritet vid be­ dömning av kommunala låneärenden. Naturvårdsverket avser att hos arbets­ marknadsstyrelsen begära att möjligheterna att bygga avloppsreningsverk som beredskapsarbeten undersöks. Förutom till avloppsreningsanläggningar bör, enligt verket, bidrag kunna beviljas till andra vattenvårdande åtgärder, t. ex. för återställande av starkt förorenade sjöar. Av anslaget till bidrag till vatten- och avloppsanläggningar disponeras under innevarande budgetår 2,5 milj. kr. för bidrag till vatten- och avloppsplanering för större områden. Denna bidragsmöjlighet bör enligt verkets mening bibehållas och utvidgas. Bidraget bör även i fortsättningen få an­

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1968 35

vändas för att bekosta sådan planering. Ändamålsenlig vattenhushållning främjas härigenom. Sålunda kan ett samgående underlättas mellan sådana närliggande bebyggelseområden, för vilka en gemensam lösning av vatten­ försörjnings- eller avloppsfrågan är den från vattenvårdssynpunkt lämpli­ gaste. Genom planering kan man exempelvis hindra avloppsutsläpp i en känslig recipient eller i ett för rekreationsändamål lämpligt vattenområde. Sådan planering är av stor betydelse för kommunerna. Den ger också ett viktigt underlag för naturvårdsverkets och länsstyrelsernas handläggning av vattenvårdsfrågorna. Från anslaget har även bekostats undersökningar och utredningar som ger underlag för generella anvisningar från vattenvårdande myndigheter, t. ex. beträffande olika avloppsreningsmetoders prestanda, funktionskrav på ledningar och tunnlar, slutlig disponering av avloppsslam, metodutveck­ ling för t. ex. vattenvårdsplanering och vattenövervakning samt invente­ ringar, uppföljning av kostnaderna, statistik och information. Vidare har av anslaget bekostats viss vidareutbildning av personal inom naturvårdsverket och länsstyrelserna. Totalt användes under budgetåret 1966/67 1 150 000 kr. för nu angivna och vissa andra ändamål. Flera av dessa ändamål bör i fort­ sättningen bekostas från anslag, som disponeras av andra myndigheter. Na­ turvårdsverket avser att pröva frågan om att föra över kostnaderna till and­ ra anslag i samband med verkets framställning om anslag för budgetåret 1969/70. I avvaktan härpå bör detta anslag få användas för nämnda ända­ mål även för budgetåret 1968/69. Anslagsbehovet för bidrag till vatten- och avloppsanläggningar som efter särskilt tillstånd fått påbörjas men till vilka bidrag ännu inte beviljats en­ ligt nu tillämpade bidragsregler beräknas till ca 180 milj. kr. den 1 juli 1968. Verket föreslår att denna bidragsbalans avvecklas under en fyraårsperiod. Vissa övergångsbestämmelser torde behövas. För budgetåret 1968/69 bör bidrag till avloppsreningsanläggningar i enlig­ het med det nu föreslagna systemet beviljas inom en bidragsram av 30 milj. kr. Utbetalningarna under budgetåret kommer däremot sannolikt inte att uppgå till delta belopp. När medelsbehovet för avveckling av balansen mins­ kas, förutsätts att bidragsramen för de nya anläggningsbidragen ökas i motvarande mån. Anslaget bör kallas Bidrag till kommunala avloppsreningsverk in. m. och tills vidare ha karaktär av reservationsanslag. När bidragsbalansen är av­ vecklad, bör anslaget ändras till förslagsanslag varvid för varje budgetår en bidragsram fastställs. Naturvårdsverket föreslår att för den samlade verksamheten på ifrågava­ rande område för budgetåret 1968/69 anvisas ett oförändrat anslag på 84 milj. kr. Anslaget bör enligt verkets mening disponeras på följande sätt (milj. kr.).

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

Summa 84

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser ansluter sig till förslaget att statsbidrag i fort­ sättningen bör ges endast till avloppsreningsverk. Stadsförbundet fram­ håller att bidrag som i medeltal understiger 20 % saknar betydelse som sti­ mulans för tillkomsten av vatten- och avloppsanläggningar. Enligt förbun­ det är det därför motiverat att koncentrera de statliga bidragen till anlägg­ ningar där en stimulans är nödvändig för att sådana anläggningar skall byg­ gas som av vattenvårdande skäl är angelägna. Kommunförbundet påtalar vikten av en förbättrad vattenvård och att det därför är angeläget att hög­ gradiga reningsverk byggs. Förbundet påpekar också att bidragsprocenten kommer att sjunka ytterligare dels genom kommunsammanslagningar, dels genom skatteutjämningssystemets effekt och att de nuvarande bidragen där­ för minskar i betydelse. Förbundet anser att den föreslagna omläggningen av bidragssystemet kan vara motiverad och vill inte motsätta sig den. 196'e års naturresursutredning framhåller att det nu är tekniskt möjligt att bygga effektiva reningsverk och att det finns metoder för närsaltsreduktion. Ut­ redningen tillstyrker förslaget liksom riksrevisionsverket, Vattenvärnet och Föreningen för vattenhggien. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att statsbidragsbestämmelserna i princip bör ändras enligt naturvårdsverkets för­ slag men ifrågasätter om inte små tätorter även i fortsättningen bör få bi­ drag till ledningar och vattenverk avsedda att betjäna bebyggelse som till­ kommit före den 1 juli 1959 med hänsyn till att invånarna där ofta har låga inkomster. Kommunerna har därför svårt att täcka kostnaderna genom alt ta ut avgifter. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att med den ut­ formning förslaget fått torde i regel de större tätorterna, där recipienterna är dåliga, gynnas mest. Enligt länsstyrelsen inger förslaget farhågor för att möjligheterna att få till stånd de vatten- och avloppsanläggningar som be­ hövs inom länet kommer att försämras. De nuvarande bidragsbestämmelserna bör därför bibehållas. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att de fö­ reslagna riktlinjerna för ett nytt bidragssystem är riktiga men ifrågasätter liksom länsstyrelsen i Malmöhus län om inle statsbidrag i undantagsfall bör utgå till vattenförsörjningsanläggningar. Länsstyrelsen i Malmöhus län och Föreningen för vattenhygien anser att samma regler bör gälla för alla anläggningar som enligt lagen om vatten och avlopp förklarats för allmänna. Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 37

och Vattenvärnet anser att samma regler bör gälla för kommunala och icke­ kommunala anläggningar. När det gäller kostnader som bör räknas in i bidrags underlaget föreslår flera remissinstanser utvidgningar i förhållande till naturvårdsver­ kets förslag. Stadsförbundet anser att statsbidrag bör kunna komma i fråga för kostnaderna för omläggning från kombinerat avloppssystem till s. k. duplikationssystem. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att kostnaden för ledningar som går över icke bebyggda områden och som har ett vatten­ vårdande syfte genom att flera samhällen gemensamt löser avloppsfrågan bör få räknas in i bidragsunderlaget. Länsstyrelsen i Västenorrlands län menar att om endast utbyggnaden av avloppsreningsverk stimuleras, övriga utbyggnader som behövs kan skjutas upp så att den avsedda vattenvårdan­ de effekten uteblir. Därför bör bl. a. sammanföringsledningar och pumpstatio­ ner få räknas in i bidragsunderlaget. Föreningen för vattenhygien anser att det är motiverat att orter som är attraktiva för turism och friluftsliv och som får extra höga kostnader för vattenförsörjning får statligt lån eller bidrag. I fråga om bidragsprocenten godtar flertalet remissinstanser verkets förslag. Föreningen för vattenhygien anser det dock angeläget att bestämmelserna inte får den effekten att små dåliga anläggningar byggs med bidrag enligt den lägre procentsatsen för att sedan byggas ut och få bidrag enligt den högre procentsatsen. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län talar flera skäl för att nuvarande beräkningsgrund i princip bibehålls, dvs. att kommun själv svarar för kostnaden för slamavskiljning. För överskjutande del är bidrag på 50 % lämpligt. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att normalbidraget enligt nuvarande bestämmelser bör bibehållas och tillstyrker i övrigt de föreslagna procentsatserna. Kommunförbundet ifråga­ sätter om inte ett bidrag på 30 % kan ha för liten stimulanseffekt på kom­ muner som tidigare inte har någon reningsanläggning. Förslaget att naturvårdsverket skall ha hand om bidragsgivningen godtas av alla remissinstanser utom av länsstyrelserna i Västmanlands och Väster­ norrlands län, som anser att länsstyrelserna även i fortsättningen bör ha hand om bidragsgivningen. I fråga om övrig användning av anslaget tillstyrker alla instanser verkets förslag. Naturresursutredningen framhåller att forskning och undersökningar inom vatten- och avloppsområdet i fortsättningen bör tillhöra verksamhetsområdet för den föreslagna nämnden för naturvårdsforskning.

Departementschefen

Allmänna utgångspunkter. Den materialsammanställning som naturre­ sursutredningen gjort visar att en omfattande naturförstörelse äger rum i vårt land. Naturen — och här inbegrips vattnet och luften — förorenas och skadas genom negativa verkningar av olika tekniska processer. Den­

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

na naturförstörelse har pågått under hela den tid människan använt sig av tekniken för att förbättra sin materiella tillvaro. Naturförstörelsen är alltså inte någon ny företeelse. I många fall är emellertid upptäckten av förorening och förstörelse ny. Dessa företeelser kan nämligen fortgå un­ der lång tid innan följderna visar sig. Den under senare år intensifie­ rade forskningen har också lett till att vår kunskap om naturförstörelsen ökat avsevärt. Nya, farliga substanser upptäcks ständigt. För ett halvsekel sedan kände man till ett femtiotal främmande kemiska substanser i våra vattenområden. I dag rör det sig om tiotusentals. De flesta kan inte analy­ tiskt bestämmas och deras biologiska effekter är okända. Vi har alltså anled­ ning förmoda att forskningen också framöver kommer att påvisa nya former av förorening och förstörelse. Mycket talar emellertid för att naturförstörelsen i dag är större än ti­ digare. Dels har användningen av tekniska och kemiska hjälpmedel av olika slag ökat, dels har befolkningskoncentrationen tilltagit, vilket medfört att anhopningen av förorenande ämnen till begränsade områden vuxit. Vår inställning till de problem som hänger samman med naturförstörelsen har emellertid också ändrats. Tidigare gällde det att i första hand förbättra män­ niskornas materiella tillvaro. Det gällde att motverka arbetslöshet och nöd. Bättre bostäder och sundare arbetsmiljö måste skapas. Det var nödvändigt att öka sysselsättningen, även om detta innebar att naturvärden offrades. För flertalet människor har de materiella betingelserna nu förbättrats. För­ hållandena på arbetsmarknaden har blivit säkrare. Tryggheten har ökat ge­ nom den omfattande reformverksamheten. Begreppet levnadsstandard har i takt med de förbättrade förhållandena kommit att få en ny, vidare inne­ börd. Med den ökade fritiden följer ett stort behov av områden för rekrea­ tion. Tillgången på en oförstörd natur — i vid bemärkelse — blir då en viktig del av standarden. Det räcker inte längre att mäta standard i tra­ ditionella ekonomiska termer. Också andra värden måste räknas in. På samma sätt som samhället genom olika åtgärder skapat en hög materiell standard åt flertalet människor fordras nu samhällsinsatser för att höja standarden också i denna vidare mening. Målet för samhällets naturvårdspolitik bör därför vara att både mot­ verka fortsatt naturförstörelse och återställa redan förstörd natur. De främsta medlen för att nå detta mål är en effektiv naturvårdsadministration, en modern lagstiftning, olika stimulerande åtgärder och eu väl ut­ byggd forskning. Den 1 juli 1967 inrättades statens naturvårdsverk. Härigenom samord­ nades och effektiviserades de administrativa resurserna på naturvårdsområdet i vid bemärkelse. Kontrollen av biocider omhänderhas emellertid av giftnämnden. Större delen av naturvårdsområdet regleras genom lagstiftning. I vatten­ lagen finns bestämmelser om de förutsättningar, under vilka avloppsvatten får släppas ut. År 1965 trädde en ny naturvårdslag i kraft. Enligt denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 39

kan områden avsättas som naturreservat för rekreationsändamål eller för att tillgodose vetenskapliga och kulturella ändamål. Lagen innehåller ock­ så bestämmelser om förbud mot nedskräpning i naturen. På luftvårdsområdet finns ännu inte någon särskild lagstiftning. Arbetet med en sådan pågår emellertid på grundval av det förslag som immissionssakkunniga av­ lämnat (SOU 1966: 65). Användningen av biocider regleras i bekämpningsmedelsförordningen. Vid sidan av lagstiftningen förekommer olika slag av stimulerande åt­ gärder. Staten lämnar sålunda bidrag till en rad naturvårdande ändamål. Kommunerna får bidrag för att bygga avloppsreningsverk och för att för­ värva mark till naturvårds- och friluftsändamål samt för att uppföra friluftsanläggningar. Vidare utgår bidrag till upplysningskampanjer med syfte att öka allmänhetens förståelse för naturvärdena. Forskningen är ett utomordentligt viktigt medel i naturvårdsarbetet. Dess uppgift är att dels upptäcka och kartlägga de faktorer som åstad­ kommer naturförstörelse, dels ge anvisningar om hur denna förstörelse skall hindras. Forskningsresultaten utgör ofta grunden för det praktiska naturvårdsarbetet. Av stor betydelse är dessutom olika former av utbild­ ning i naturvårdsfrågor. Jag vill i detta sammanhang understryka angelägenheten av att ett ökat internationellt samarbete kommer till stånd inom naturvårdsområdet. Naturresursutredningen har ställt samman ett värdefullt material om de aktuella problemen och forskningsbehoven inom naturvården. Materia­ let bör som remissinstanserna genomgående understryker bli av stor be­ tydelse såväl för planeringen av den fortsatta forskningen som för det praktiska naturvårdsarbetet. Naturvårdsforskningen. Den forskning och undersökningsverksamhet, som utredningen lägger fram förslag om, kallas av utredningen för miljövårdsforskning. Forskningen avses emellertid omfatta endast delar av den yttre miljön. Som beteckning för vård av denna miljö används ordet natur­ vård. Den föreslagna forskningen bör därför enligt min mening kallas naturvårdsforskning. Härunder bör rymmas såväl vatten-, luft- och övrig naturvårdsforskning som biocidforskning. I det föregående har lämnats en redogörelse för utredningens förslag till avgränsning av forskningsområdet. Remissinstanserna godtar i regel detta förslag. En del instanser framhåller dock att utredningen lagt för stor vikt vid de biologiska problemen och skjutit de tekniska, kemiska och geovetenskapliga frågorna åt sidan. Vidare påpekas att även natur­ tillgångarnas ekonomiska utnyttjande bör tillhöra forskningsområdet. Fle­ ra instanser kritiserar utredningen för att den inte tagit upp bullerpro­ blemet. För min del ansluter jag mig i huvudsak till utredningens förslag. Ut­

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

vecklingen går dock så snabbt på naturvårdsområdet att nya problem stän­ digt aktualiseras. Forskningsområdet bör därför inte låsas inom definitiva gränser. Det organ som får till uppgift att leda arbetet bör ha möjlighet att anpassa forskningsområdet till utvecklingens krav. Jag delar dock ut­ redningens uppfattning att det ekonomiska utnyttjandet av naturtillgångar­ na i princip inte bör höra till forskningsområdet. Jag vill liksom utredningen och remissinstanserna starkt betona att forskningen och undersökningsverksamheten i första hand bör inriktas på sådana problem, som är av betydelse för det praktiska naturvårdsarbetet. Även grundforskning bör dock kunna stödjas i begränsad omfattning. Utredningen föreslår att forskningsinsatserna på naturvårdsområdet så långt som möjligt bör samordnas och ett särskilt organ inrättas för ledningen av forskningsarbetet. Utredningen diskuterar tre olika alternativ för orga­ nisationen av detta organ, nämligen a) en nämnd under forskningsrådens samarbetsdelegation eller under ett forskningsråd, b) ett fristående forsk­ ningsorgan och c) att forskningsfrågorna förs till naturvårdsverket. Utred­ ningen förordar alternativet med ett fristående forskningsorgan men anser att vissa skäl även talar för alternativet att forskningsfrågorna förs till na­ turvårdsverket. Bl. a. överensstämmer naturvårdsverkets verksamhetsområ­ de till väsentlig del med det aktuella forskningsområdet. Vidare har verket stort behov av forskning och undersökningar. Forskningsorganet bör till betydande del bestå av forskare. Eftersom det torde vara svårt att få en verksstyrelse sammansatt på ett sådant sätt, att det senare önskemålet till­ godoses, förordar utredningen alternativet med ett fristående forsknings­ organ. Remissinstanserna är eniga med utredningen om att forskningen behö­ ver samordnas och att det behövs ett forskningsorgan. Däremot är mening­ arna delade i frågan om organets ställning. Utredningens alternativ god­ tas av flertalet instanser. Åtskilliga förordar dock att forskningsfrågor­ na i stället anförtros naturvårdsverket. Detta föreslås bl. a. av statskon­ toret, naturvårdsverket, universitetskanslersämbetet, statens naturveten­ skapliga forskningsråd och statens tekniska forskningsråd. Naturvårdsver­ ket framhåller bl. a., att det av utredningen föreslagna forskningsområdet till största delen svarar mot verkets arbetsfält och att verket kommer att vara huvudavnämare av forskningsresultaten. Verket anser därför att det bör få ansvaret för forskningsfrågorna. Inom verket bör ett vetenskapligt råd inrättas. Verkets styrelse bör kunna överlämna avgörandet i flertalet forskningsfrågor till detta råd. Som grund för åtgärder på naturvårdsområdet behövs ofta forsknings­ rön. Kontakten mellan forskningen och det praktiska naturvårdsarbetet kan enligt min mening främjas bäst om forskningsfrågorna och de prak­ tiska frågorna handläggs inom samma organ. Därigenom kan också forsk­ ningsrönen snabbare omsättas i praktiska åtgärder. Vidare är det enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 41

min mening angeläget att ansvaret för naturvårdsområdet inte splittras upp på olika myndigheter. Att nu inrätta ett nytt organ på naturvårds­ området skulle inte stå i överensstämmelse med strävandena under se­ nare år att samordna insatserna på olika delar av naturvårdsområdet, vilka strävanden främst markeras av sammanslagningen den 1 juli 1967 av en rad myndigheter, som då gick upp i naturvårdsverket. Jag förordar alltså att ledningen av forskningen och undersökningsverksamheten fr. o. m. den 1 juli 1968 anförtros naturvårdsverket. Vissa remissinstanser har i likhet med utredningen avvisat förslaget om att forskningsfrågorna förs till verket med motiveringen att verket inte har tillräcklig sakkunskap att besluta i dessa frågor. Jag är medveten om svårigheten att få en verksstyrelse, som är lämpligt sammansatt för alt handlägga både forskningsfrågor och admi­ nistrativa frågor. En särskild forskningsnämnd bör därför inrättas inom verket. Nämnden bör ha såväl rådgivande som beslutande funktioner. Nämnden bör bli beslutande i frågor som avser fördelning av forsknings­ medel. På verkets styrelse bör ankomma att efter förslag av nämnden begära anslag hos Kungl. Maj :t för forskningsverksamheten. Verkschefen bör vara självskriven ordförande i forskningsnämnden, vars ledamöter i ö\rigt bör utses av Kungl. Maj :t. Antalet ledamöter i nämnden bör vara högst tio. Eftersom social- och veterinärstyrelserna samt giftnämnden kommer alt representera betydande avnämarintressen är det naturligt att företrädare för dessa myndigheter ingår som ledamöter i forskningsnämn­ den. I övrigt bör nämndens ledamöter vara forskare, vilka bör förordnas för högst tre år. Da det är önskvärt att nämnden successivt förnyas bör i princip en tredjedel av forskarna bytas ut varje år. Nämnden bör ha möjlighet att tillkalla särskilda experter. Kungl. Maj:t äger besluta om nämndens sam­ mansättning. Eftersom forskningen och undersökningsverksamheten bör starkt in­ riktas på att ge underlag för praktiska åtgärder behövs det resurser för beredning och planering av verksamheten samt uppföljning av resultaten. Naturvårdsverket bör för dessa uppgifter få ett forskningssekretariat under ledning av en kvalificerad forskare. Det ankommer på Kungl. Maj.t att be­ sluta hur sekretariatet skall organiseras. Utredningens förslag att viltforskningsrådet bör upphöra och dess upp­ gifter föras över till det föreslagna forskningsorganet tillstyrks eller läm­ nas utan erinran av remissinstanserna. Viltforskningsrådet framhåller att till forskningsorganet bör knytas en särskild expertgrupp, som företräder de speciella jakt- och viltsynpunkterna. Jag finner det lämpligt att viltforskningsi adets uppgifter förs över till det organ, som får ansvaret för naturvårdsforskningen. Rådet bör alltså upphöra vid utgången av juni 1968. Viltforskningen kommer därefter att tillhöra den föreslagna forsknings­ nämndens uppgifter. Liksom hittills bör det ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om de medel som bör utgå från jaktvårdsfonden för viltforskninoo*

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1968

I fråga om förslaget om en särskild expertgrupp för jakt- och viltfrågorna vill jag erinra om vad jag nyss anfört om möjligheterna att till forsknings­ nämnden knyta särskilda experter. Vad utredningen anfört i fråga om kontrakt med forskare, inrättande av planerings- och forskargrupper samt ett stipendiesystem mottas posi­ tivt av remissinstanserna. Jag finner förslagen värdefulla. Det bör an­ komma på forskningsnämnden att besluta i dessa frågor. Utredningen har vidare föreslagit att en särskild beredning inrättas som ett rådgivande och informerande organ åt regeringen i miljövårdsfrågor. Till beredningens verksamhetsområde hänförs utöver naturvårdsfrågorna även frågor på den fysiska samhällsplaneringens område. Så­ väl forskningsfrågorna som de praktiskt inriktade frågorna bor ingå i be­ redningens uppgifter. Flertalet remissinstanser tillstyrker att den föreslagna beredningen in­ rättas. Jag vill framhålla att det är angeläget att insatserna på naturvårdsområdet och inom vissa delar av den fysiska samhällsplaneringen samordnas. Denna samordning bör underlättas om en beredning av den karaktär utredningen föreslagit inrättas. Beredningen bör också kunna ge regeringen råd och upplysningar i frågor på dessa områden. Bered­ ningens uppgifter i förhållande till forskningsberedningens bör emellertid närmare klarläggas. Frågan om att inrätta beredningen är av sådan be­ skaffenhet att Kungl. Maj :t kan besluta i den utan riksdagens medverkan. Jag ämnar senare för Kungl. Maj :t anmäla fragan. I samband med naturvårdsverkets inrättande den 1 juli 1967 knöts ett undersökningslaboratorium provisoriskt till verket i avvaktan på ställnings­ tagande till naturresursutredningens förslag. Utredningen föreslår att labo­ ratoriet behålls inom verket och byggs ut med resurser även på luftvårdsområdet. Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanser­ na. Jag är också av den uppfattningen att laboratoriet bör tillhöra verket även i fortsättningen. Frågan om att tillföra laboratoriet resurser även på luftvårdsområdet bör prövas först sedan naturvårdsverket lämnat förslag i ämnet. .. . Utredningens förslag att utreda förutsättningarna för en lokalmassig samordning av naturvårdsverkets undersökningslaboratorium, fiskeristyrelsens sötvattenslaboratorium och laboratoriet vid Institutet för vatten- och luftvårdsforskning avstyrks av de båda myndigheterna resp. styrelsen för institutet. Lokalfrågan för de båda statliga laboratorierna kräver enligt min mening ytterligare överväganden, varför jag inte är beredd att prova fragan i detta sammanhang. Förslaget att utreda möjligheterna att upprätta statistik over förbruk­ ningen av biocider mottas positivt av remissinstanserna. Jag anser det angeläget att en sådan utredning kommer till stånd. Det är värdefullt om en sådan statistik kan omfatta användningen inom industrin m. fl. områden

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 43

även av andra ämnen än biocider som kan medföra skadliga biverkningar. Jag bar för avsikt att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt naturvårdsverket och giftnämnden att utreda och lägga fram förslag i denna fråga. Jag delar utredningens och remissinstansernas principiella uppfattning att resurserna för naturvårdsforskningen behöver ökas. För nästa bud­ getår bör 7 milj. kr. anvisas till naturvårdsforskning under ett reserva­ tionsanslag under nionde huvudtiteln. Detta anslag ersätter det för inne­ varande budgetår uppförda anslaget av 5 milj. kr. till naturresursforsk­ ning. Vid utgången av innevarande budgetår befintlig reservation på detta anslag bör föras över till det nya anslaget. Förvaltningskostnaderna för forskningsnämnden och forskningssekre­ tariatet bör betalas med medel från anslaget till naturvårdsforskning. Kungl. Maj :t äger besluta i denna fråga.

Statsbidrag till avloppsreningsverk m. m. Föroreningen av våra vatten är fortfarande mycket besvärande. Energiska åtgärder bör därför vidtas för att förbättra tillståndet. Goda tekniska möjligheter föreligger numera att skilja av olika föroreningar — bl. a. närsalter — i avloppsvatten. En bättre avloppsvattenrening kan från statens sida främjas genom bl. a. skärpt lagstiftning, bidrag till byggande av reningsverk samt anslag till forskning och tekniskt utvecklingsarbete. Naturvårdsverket bar nyligen föreslagit att lagstiftningen på vattenvårdsområdet skärps. Förslaget remissbehandlas f. n. I det föregående har förslag lagts fram om ökade insatser på forskningsområdet. I det följande kommer jag att redovisa mina ställnings­ taganden till naturvårdsverkets förslag angående omläggning av statsbidragsgivningen till vatten- och avloppsanläggningar. Syftet med omlägg­ ningen är att stimulera kommuner att bygga avloppsreningsverk med långt gående rening. De nuvarande bestämmelserna för bidrag till vatten- och avloppsanlägg­ ningar syftar inte i första hand till att stimulera till åtgärder för att mot­ verka vattenföroreningar. Av det nuvarande anslaget till bidrag till vattenoch avloppsanläggningar används endast ca 20 % till bidrag till avlopps­ reningsverk, medan ca 30 % disponeras till vattenförsörjningsanläggningar och ca 50 % till bidrag till ledningar för båda dessa ändamål. Som jag tidigare nämnt måste energiska åtgärder vidtas för att minska vattenföroreningen. Enligt min mening är det i detta läge motiverat att det statliga stödet läggs om och helt inriktas på att stimulera byggandet av avloppsreningsverk med långt gående rening. I likhet med flertalet re­ missinstanser — bl. a. stadsförbundet och kommunförbundet — tillstyrker jag därför i princip naturvårdsverkets förslag till ändrade bidragsbestämmelser. De nuvarande bestämmelserna innebär bl. a., att vid beräkningen av bi­

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

dragsprocenten hänsyn skall tas till förhållandet mellan skatteunderlaget i den kommun där reningsverket skall byggas och till medelskatteunderla­ get i riket. Det statliga skatteutjämningsbidraget har fört med sig att skill­ naden i fråga om skatteunderlag minskat mellan olika kommuner. Detta medför att bidragsprocenten successivt sjunker och att bidraget därmed minskar i betydelse som stimulans för byggande av vatten- och avloppsan­ läggningar. Fr. o. in. den 1 juli 1967 har länsstyrelserna avgjort ärenden om statsbi­ drag till dessa anläggningar. Naturvårdsverket har föreslagit att det bör ankomma på verket att bevilja bidrag enligt de föreslagna nya bidragsbestämmelserna. Verkets förslag bör godtas eftersom endast en central myn­ dighet bar möjlighet att angelägenhetsgradera behovet av reningsverk på olika platser i landet. Enligt min mening bör som allmän förutsättning för att bidrag skall kunna utgå gälla, att anläggningen befinns tillfredsställan­ de från sanitär synpunkt och från vattenvårdssynpunkt med hänsyn till rådande och väntade förhållanden. I enlighet med naturvårdsverkets för­ slag förordar jag att kommun bör vara berättigad att få bidrag. Bidrag bör också kunna utgå för anläggning som inte har kommun till huvudman under förutsättning att anläggningen förklarats som allmän enligt lagen om all­ männa vatten- och avloppsanläggningar. Enligt gällande bestämmelser utgår i princip bidrag endast för anlägg­ ning för bebyggelseområde, vilket i huvudsak tagits i bruk före den 1 juli 1959. Enligt min mening finns inte skäl att göra stödet till reningsanlägg­ ningar beroende av tidpunkten för tillkomsten av bebyggelsen. Som villkor för att bidrag skall kunna utgå bör gälla att anläggningen avses betjäna minst tio bostadsfastigheter. Den nu gällande regeln att bidrag ej utgår för anläggning som påbörjats utan särskilt tillstånd bör gälla även i fortsättningen. För att underlätta övergången till det nya bidragssystemet bör möjlighet dock finnas till undan­ tag om särskilda skäl föreligger. Undantagsregeln torde väsentligen bli av betydelse vid prövning av framställning om bidrag till anläggning som på­ börjats under första halvåret 1968. I fråga om bidragsunderlaget har naturvårdsverket föreslagit att kostna­ der för ledningar bör uteslutas med undantag av kostnaden för ledning från avloppsreningsverk till recipient. Vidare bör ledning till avloppsrenings­ verk få räknas in i bidragsunderlaget i de fall, där det är lämpligare från vattenvårdssynpunkt att avloppsvattnet släpps ut i en mer avlägsen reci­ pient än den närmaste. Flera remissinstanser har föreslagit att ytterligare kostnader bör få räknas in i bidragsunderlaget. Jag anser att verkets för­ slag i fråga om bidragsunderlaget bör godtas och förordar alltså att, förutom kostnaden för avloppsreningsverket, kostnaden för ledning från reningsver­ ket till utsläppspunkten i recipienten bör få räknas in i bidragsunderlaget. Vidare bör tilloppsledning till reningsverket få räknas in i den mån detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1968 45

av vattenvårdsskäl byggs på längre avstånd från samhället än som annars är nödvändigt. Härigenom får kommunerna ett särskilt stöd i de fall anläggning blir särskilt kostsam på grund av att reningsverket eller utsläppspunkten för avloppsvattnet lokaliseras till den plats som är lämpligast från vattenvårdssynpunkt. Jag kan inte godta de förslag som förts fram av vissa remissin­ stanser om att ytterligare kostnader bör få räknas in i bidragsunderlaget. Enligt verkets förslag bör statsbidrag till kommuner som inte har re­ ningsverk utgå med 30 % av kostnaden för anläggningen medan procent­ satsen bör vara 50 vid ersättning, utbyggnad eller förbättring av befintlig anläggning. Begränsningen till 30 % motiveras med att kommun bör helt svara för den rening som enligt vattenlagens bestämmelser är ett minimi­ krav, dvs. slamavskiljning. Då större anläggningar lättare kan finansieras genom avgifter bör, om inte särskilda skäl föreligger, bidrag till anläggning begränsas till högst 5 milj. kr. för varje samlat bebyggelseområde. Som jag tidigare berört har skatteutjämningsreformen haft till följd att det nuvarande statsbidraget minskat i betydelse som stimulans för byggande av vatten- och avloppsanläggningar. Jag finner det därför riktigt att, såsom naturvårdsverket föreslagit, slopa sambandet mellan skatteunderlaget i kom­ munen och statsbidragets storlek. Det är enligt min mening nödvändigt att re­ ningsverk i första hand byggs där det är mest angeläget från vattenvårdssynpunkt. Jag kan därför inte godta naturvårdsverkets förslag att göra skillnad mellan kommun som har reningsverk och kommun som inte har sådant. Stor­ leken av statsbidraget bör bil beroende av anläggningens reningsgrad. Syftet med bidraget bör nämligen vara att stimulera kommunerna att bygga renings­ verk med mycket långt gående rening. Ju högre reningsgrad det planerade reningsverket avses få, desto högre bör bidraget därför bli. Jag förordar att bidragsprocenten sätts till lägst 30 och högst 50 av de anläggningskostnader som ingår i bidragsunderlaget. I likhet med naturvårdsverket finner jag dock att bidrag inte bör utgå för anläggning som byggs för enbart slamavskiljning. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts be­ stämmande, naturvårdsverket att besluta om vilken bidragsprocent som skall tillämpas inom angivna intervall. Bidraget bör inte, om särskilda skäl inte föreligger, få överstiga 5 milj. kr. för varje anläggning. De förordade nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1968. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att meddela de övergångsbestämmelser som behövs. I likhet med vad som nu gäller bör enligt naturvårdsverkets förslag bidrag få utgå till kostnaderna för planering av vattenförsörjning och avlopp för större regioner. Jag anser att bidrag till sådan planering kan stimulera kom­ munerna att i större utsträckning än som annars skulle vara fallet lösa sina vatten- och avloppsproblem gemensamt. Jag biträder därför detta förslag. Förslaget att bidrag skall få utgå till kostnaden för utredningar om och restaurering av förorenade vattenområden finner jag välbetänkt. Enligt min

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968

mening räcker det inte med att hejda den pågående förstöringen av våra vattenområden. Det är också mycket angeläget att sanera förorenade områ­ den. Jag förordar därför att bidrag får utgå till kostnaden för utredningar om och restaurering av svårt förorenade vattenområden. Jag räknar med att även berörda kommuner skall ge bidrag till sådana åtgärder. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, natur­ vårdsverket att besluta om bidrag till de ändamål jag här bär nämnt. Naturvårdsverket har vidare föreslagit, alt kostnaderna för vissa under­ sökningar och utredningar på vatten- och avloppsområdet — t. ex. om olika reningsmetoders prestanda, funktionskrav på ledningar m. m. — får bestri­ das från förevarande anslag. Verket framhåller att det ämnar försöka få dessa kostnader överflyttade till andra anslag. Jag har ingen erinran mot att dessa kostnader övergångsvis får betalas med medel från förevarande anslag. I detta sammanhang vill jag understryka att det är av stort värde om typritningar för avloppsreningsverk kan utarbetas genom naturvårdsver­ kets försorg och ställas till kommunernas förfogande. Härigenom kan såväl kostnads- som tidsbesparingar nås. Jag förordar därför att kostnader för att utarbeta sådana typritningar får betalas med medel från anslaget. Naturvårdsverket har föreslagit att av anslaget för nästa budgetår på 84 milj. kr., 50 milj. kr. bör användas för att bevilja bidrag enligt nu gällande författning till sådana anläggningar, som fått börja byggas efter särskilt tillstånd och enligt hittills tillämpad praxis beräknas få statsbidrag när de färdigställts. Totalt uppskattas anspråken fram till den 1 juli 1968 på bidrag till sådana anläggningar till ca 180 milj. kr. Enligt naturvårdsver­ kets förslag bör dessa bidrag betalas ut under de närmaste fyra budgetåren. Jag anser att de som före den 1 juli 1968 fått tillstånd att påbörja anlägg­ ning och gjort detta bör få bidrag enligt nuvarande bestämmelser. Visserligen har i sådana tillstånd särskilt angetts att tillståndet inte innebär utfästelse om bidrag. I flertalet fall torde sökandena dock ha räknat med att få bidrag till anläggningen enligt de vid den aktuella tidpunkten gällande bestäm­ melserna. Enligt naturvårdsverkets förslag bör för nästa budgetår 30 milj. kr. få användas för bidrag till avloppsreningsverk enligt de föreslagna nya be­ stämmelserna. För bidrag till kostnaderna för planering av vattenförsörj­ ning och avlopp för större regioner, för utredningar om och restaurering av förorenade vattenområden samt för vissa utredningar och undersökningar beräknar verket sammanlagt 4 milj. kr. Enligt min mening bör bidrag enlig de föreslagna nya bestämmelserna — dvs. till nya avloppsreningsverk — få beviljas inom en ram av 40 milj. kr. för nästa budgetår. Härige­ nom möjliggörs en bidragsgivning som är 10 milj. kr. högre än vad som föreslagits av naturvårdsverket. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att efter förslag av naturvårdsverket fördela anslagsmedlen på äldre och nya anlägg­

Kurigl. Maj.ts proposition nr 37 år 1968 47

ningar med hänsyn till medelsförbrukningen. Det bör även ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om hur stor del av anslaget som får användas för att bekosta de övriga ändamål, till vilka jag föreslagit att bidrag bör kunna utgå. För nästa budgetår bör 84 milj. kr. anvisas till bidrag till avlopps­ reningsverk m. m. under ett reservationsanslag under nionde huvudtiteln. Detta anslag ersätter det för innevarande budgetår uppförda anslaget till bidrag till vatten- och avloppsanläggningar. Vid utgången av innevarande budgetår befintlig reservation på detta anslag bör föras över till det nya an­ slaget.

Hemställan

Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att 1. godkänna de riktlinjer jag förordat beträffande naturvårdsforskningens organisation, 2. godkänna de av mig förordade grunderna för stats­ bidrag till avloppsreningsverk m. m., 3. medge att under budgetåret 1968/69 statsbidrag enligt de förordade grunderna beviljas till avloppsreningsverk in­ till ett belopp av 40 000 000 kr., 4. till Naturvårdsforskning för budgetåret 1968/69 un­ der nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 7 000 000 kr., 5. till Bidrag till avloppsreningsverk m. in. för budgetåret 1968/69 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservations­ anslag av 84 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­ tokoll utvisar.

Ur protokollet: Brita Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680107