('med förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64-), m.m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969 1

Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64-), m.m.; given Stockholms slott den 17 januari 1969.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64), 2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varu­ smuggling, 3) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att straffsatserna för grovt narkotikabrott och för grov varusmuggling som gällt narkotika skall höjas från fängelse i lägst sex månader och högst fyra år till fängelse i lägst ett och högst sex år. Sam­ tidigt föreslås att straffmaximum för varusmuggling som ej är att anse som grov höjs från fängelse i högst ett år till fängelse i högst två år för de fall då smugglingen gällt narkotika.

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 13

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969

Bilaga

1) Förslag

till

Lag

om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64)

Härigenom förordnas, att 3 § narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Är brott som avses i 1 § att anse Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, skall för grovt nar- som grovt, skall för grovt nar­ kotikabrott dömas till fängel- kotikabrott dömas till fängelse, se, lägst sex månader och högst fyra lägst ett och högst sex år. år. Vid bedömande — -—- ---------- — farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969 3

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Den som utan att giva det till­ Den som utan att giva det till­ känna hos vederbörlig myndighet känna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller från riket utför till riket inför eller från riket utför gods, för vilket tull eller annan all­ gods, för vilket tull eller annan all­ män avgift skall erläggas till stats­ män avgift skall erläggas till stats­ verket eller som enligt stadgande i verket eller som enligt stadgande i lag eller författning ej må införas lag eller författning ej må införas eller utföras, dömes, om gärning­ eller utföras, dömes, om gärning­ en sker uppsåtligen, för varu­ en sker uppsåtligen, för varu­ smuggling till dagsböter, lägst smuggling till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst ett år. tio, eller fängelse i högst ett år. Gäl­ Samma lag vare, om någon medelst ler gärningen narkotika som avses vilseledande i samband med tullbe­ i 1 § narkotikaförordningen den li handling av gods uppsåtligen föran­ december 1962 (nr 70i) må dömas leder, att tull eller annan allmän till fängelse i högst två år. avgift undandrages statsverket eller Första stycket gäller även, när att gods införes eller utföres i strid någon medelst vilseledande i sam­ mot förbud. band med tullbehandling av gods uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket eller att gods införes el­ ler utföres i strid mot förbud.

§• Är varusmuggling att anse som Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas till fängelse i högst grov, skall dömas till fängelse i högst

1 Senaste lydelse av 3 § se 1968:65.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969

två år eller, om smugglingen gällt två år eller, om smugglingen gällt narkotika som avses i 1 § narkoti­ narkotika, till fängelse, lägst ett och kaförordningen den 14 december högst sex år. 1962 (nr 704), till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969 5

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 27 juli 1954 (in- 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 63 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Påträffas alkoholhaltiga — --------polisman omhändertagas. Alkoholhaltiga drycker eller and­ Alkoholhaltiga drycker eller and­ ra berusningsmedel som påträffas ra berusningsmedel som påträffas hos eller ankomma till den som är hos eller ankomma till den som är intagen på allmän vårdanstalt för intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare må omhänder­ alkoholmissbrukare må omhänder­ tagas av föreståndaren för anstalten. tagas av föreståndaren för anstalten. Föreståndaren må även omhänder­ taga alkoholhaltiga drycker eller and­ ra berusningsmedel, som utan att känd ägare därtill finnes påträffas inom anstalten. Vad i------------ ------- i människokroppen. Med egendom, —- — tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.

1 Senaste lydelse av 63 § se 1968:67.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 10 ja­ nuari 1969. Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L ange , K ling , J ohansson , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -E ric N ilsson , G ustafsson , G eijer , M yrdal , O dhnoff , W ickman , M oberg . Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter ge­ mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i nar­ kotikastrafflagen, in. m., och anför.

Inledning

Med anledning av missbruket av narkotika och andra beroendeframkallande medel framlades till 1968 års vårriksdag (prop. 7, 2LU 1, rskr 81) förslag om olika åtgärder från samhällets sida mot narkotikamissbruk. I propositionen drogs upp riktlinjer för dessa åtgärder. Propositionen bifölls av riksdagen. Bland de åtgärder som beslöts på grundval av den nämnda propositionen var en avsevärd straffskärpning beträffande narkotikabrotten. Sålunda antogs en särskild narkotikastrafflag, utfärdad den 8 mars 1968 (nr 64) samt vidtogs ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varu­ smuggling varigenom straffet för grov varusmuggling som gällt narkotika skärptes. Syftet med de nämnda lagstiftningsåtgärderna var i främsta rummet att komma till rätta med den illegala handeln med narkotika. Maximistraffet för brott mot narkotikabestämmelserna höjdes genom införandet av narko­ tikastrafflagen från fängelse i ett år till fängelse i fyra år. Samtidigt straff­ belädes försök, förberedelse och stämpling till narkotikabrott eller grovt narkotikabrott som avser tillverkning, saluhållande eller överlåtelse. Möj­ ligheterna till förverkande i anslutning till narkotikabrott utvidgades avse­ värt. Maximistraffet för grov smuggling av narkotika höjdes från fängelse i två år till fängelse i fyra år. Narkotikabrottsligheten har emellertid fortsatt att öka och fått en allt större spridning. Samtidigt har brotten i många fall blivit grövre till sin karaktär. Jag avser att i det följande lägga fram förslag om skärpning av straffsatserna för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som gällt narkotika.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969 7

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704) förstås med narkotika dels läkemedel och hälsofarliga varor som är föremål för internationell kontroll enligt av Sverige biträdd överenskommelse dels så­ dana varor som enligt förordnande av Kungl. Maj :t skall anses som nar­ kotika. Den internationella överenskommelse som f. n. gäller för Sveriges del är 1961 års allmänna narkotikakonvention (the Single Convention on Narcotic Drugs, 1961, intagen i sin helhet i SOU 1967: 41). I första hand om­ fattar alltså det svenska narkotikabegreppet de läkemedel och hälsofarliga varor som innefattas i narkotikakonventionen. Enligt beslut av Kungl. Maj :t jämställs i Sverige vissa läkemedel med narkotika. Sålunda jäm­ ställs vissa syntetiska medel såsom amfetaminpreparat och LSD med nar­ kotika enligt skilda beslut (SFS 1959:51 och 1966:694). Socialstyrelsen har enligt 1 § narkotikaförordningen att upprätta och kungöra förteckning över narkotika. Narkotikastrafflagen innehåller bl. a. bestämmelser om straff för den som uppsåtligen och utan att vara berättigad därtill, tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika. De brott som här avses är indelade i tre grader, narkotikaförseelse (2 §), narkotikabrott (1 §) och grovt narkotikabrott (3 §). Straffskalan för narko­ tikaförseelse omfattar endast böter, för narkotikabrott böter eller fängelse i högst två år och för grovt narkotikabrott fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkes­ mässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt farlig art. I lagen om straff för varusmuggling är varusmugglingsbrotten indelade i tre grader. Straffet för varusmuggling är dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst ett år (1 §). Är varusmuggling med hänsyn till godsets värde och öv­ riga omständigheter vid brottet att anse som ringa, dömes till böter, högst trehundra kronor (2 §). Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas till fängelse i högst två år, eller, om smugglingen gällt narkotika som avses i narkotikaförordningen, till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Departementschefen

Den illegala handeln med narkotika och narkotikamissbruket har fått sådan omfattning att samhällets ansträngningar nu måste ytterligare in­ tensifieras och samordnas till en offensiv på bred front. Denna offensiv kommer att innefatta bl. a. en utvidgad upplysningsverksamhet och för­ stärkta vårdinsatser. Av väsentlig betydelse i sammanhanget är också att

8 Kungl. Ma j:ts proposition nr 13 år 1969

komma till rätta med tillflödet av narkotiska medel till den illegala mark­ naden och försvåra åtkomsten av narkotiska preparat för missbrukare och för personer som annars riskerar att dras in i missbruket. För det ändamålet fordras ytterligare polisiära och kriminalpolitiska åtgärder. Chefen för jus­ titiedepartementet har tidigare i dag anmält fråga om telefonavlyssning vid utredningar om grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som avsett narkotika. För min del väll jag ta upp frågan om skärpning av straffen för sådana brott. De erfarenheter som vunnits sedan narkotikastrafflagen trädde i tillämp­ ning talar för att straffet för grovt narkotikabrott behöver skärpas. Den illegala handeln med narkotika visar tendenser att tillta och få en alltmer svårartad karaktär. Brottsligheten blir allt grövre och präglas av försla­ genhet och hänsynslöshet. Det är nödvändigt att gripa in med kraft mot denna företeelse. Polisens brottsspanande verksamhet har också nyligen förstärkts och koncentrerats på narkotikabrottslighet. Vid överläggningar med företrädare för justitie- och socialdepartementen har riksåklagaren (RÅ) och rikspolischefen uttalat sig för höjda straffsat­ ser beträffande grova narkotikabrott. RÅ framhåller att straffsatsen för grovt narkotikabrott bör höjas. Be­ träffande mindre kvalificerade narkotikabrott anser R å däremot att någon ändring inte är påkallad. Vad angår de grova brotten är förhållandet enligt RÅ ett annat. De nuvarande straffskalorna har visserligen bara gällt sedan den 1 april 1968 och erfarenheterna av deras tillämpning är begränsade. RÅ anser sig emellertid kunna skönja en utveckling som ger anledning till en omprövning av straffskalorna. I början av den nya lagens tillämpning tvekade domstolarna att döma ut så stränga straff som lagen ger utrymme för men på senare tid har praxis skärpts. Langare och andra som inte är missbrukare får nu stränga straff. Det finns enligt RÅ en tydlig tendens hos domstolarna att hålla sig inom den övre delen av straffskalan när det gäller dessa lagöverträdare. Flera exempel finns enligt RÅ på att domsto­ larna dömt ut fyra års fängelse och — med tillämpning av konkurrensreg­ lerna i 26 kap. 2 § brottsbalken — ännu längre straff. Detta visar enligt RÅ att straffmaximum är för lågt. RÅ anser att om straffmaximum höjs bör även straff minimum höjas. Enligt rikspolischefen är internationellt verksamma importörer, tillver­ kare och försäljare inom narkotikabranschen väl medvetna om straff och upptäcktsrisker i olika länder. Rikspolischefen framhåller att dessa per­ soner betraktar Sverige som en mycket tacksam marknad, bl. a. på grund av att straffreaktionen är mild i jämförelse med förhållandena i många andra länder, som berörs av den illegala narkotikatrafiken. Om man vidare jämför med de svenska straffsatserna för grövre förmögenhetsbrott och med dem för brott mot person, ter sig straffen för de grova narkotikabrotten enligt rikspolischefen som lindriga. Narkotikabrotten förorsakar nämligen ofta stort personligt lidande och betydande sociala skadeverkningar. Där­

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969 9

jämte inbringar brottsligheten mycket stora ekonomiska vinster som ofta vida överstiger de vinster som grova förmögenhetsbrott ger. Det finns där­ för enligt rikspolischefen starka skäl att kraftigt reagera mot den grova narkotikabrottsligheten och en straffskärpning är väl motiverad. Efter det att narkotikastrafflagen trädde i kraft har i Norge införts ett straffmaximum för narkotikabrott på sex års fängelse. Den danska rege­ ringen har nyligen lagt fram förslag om höjning av straffmaximum för sådana brott från två till sex års fängelse. Mot bakgrunden av vad som nu anförts förordar jag efter samråd med chefen för justitiedepartementet att straff maximum för grovt narkotika­ brott höjs till sex års fängelse. Härigenom nås en bättre samordning av maximistraffen i de skandinaviska länderna. Samtidigt föreslår jag att straffminimum för grovt narkotikabrott höj s till ett års fängelse. Med det angivna maximistraffet av sex år kan vid sammanträffande av flera brott med tillämpning av bestämmelserna i 26 kap. 2 § brottsbalken utmätas straff på upp till åtta års fängelse. Jag vill understryka att straffskärpningen är avsedd att bereda domsto­ larna ytterligare utrymme för att döma ut avsevärda straff främst för dem som i stor skala för egen vinning utnyttjar andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel. Samtidigt bör alltjämt gälla vad jag ut­ talade i prop. 1968: 7 (sid. 107) om att kontrollorganisationens verksamhet måste utformas så att den inte motverkar utan understöder samhällets an­ strängningar att erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare. Åtalspraxis när det gäller personer som gjort sig skyldiga till narkotikabrott bör också i fortsättningen följa de riktlinjer som drogs upp i prop. 1968: 7 och som RÅ genom cirkulär (C 43 den 15 mars 1968) fäst åklagarnas uppmärksamhet på. Den illegala hanteringen inom Sverige av beroendeframkallande medel bygger i väsentlig utsträckning på tillförsel genom smuggling. Den omfat­ tande smugglingen är alltså ett mycket allvarligt problem samtidigt som den livliga trafiken över landets gränser försvårar bekämpningen. Rationaliseringen och effektiviseringen av tullverksamheten fortgår. Sam­ tidigt sker en omfördelning av resurserna till förmån för bekämpningen av narkotikasmugglingen. En fortsatt samordning av straffsatserna för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som gällt narkotika är påkallad. Dessutom är en höj­ ning av straffsatsen för grov smuggling av narkotika i och för sig önskvärd. Efter samråd med cheferna för justitie- och finansdepartementen förordar jag att straffet för grov varusmuggling som avsett narkotika sätts till fäng­ else, lägst ett och högst sex år. Som en följd härav bör 1 § varusmugglings­ lagen kompletteras med ett särskilt straffmaximum för smuggling som gällt narkotika. För att även här nå största möjliga överensstämmelse med straffbestämmelserna i narkotikastrafflagen bör straffmaximum sättas till fängelse i två år.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969

Våra strävanden att vinna stöd för en internationell kontroll över pro­ duktion och försäljning av syntetiska narkotika såsom amfetaminpreparat och LSD fortsätter. Vid det möte som denna månad äger rum i Geneve med FN:s narkotikakommission, där Sverige numera är representerat, är frågan om internationell kontroll av beroendeframkallande medel som ännu inte är underkastade sådan kontroll en huvudpunkt på dagordningen. Under åberopande av vad jag här anfört förordar jag ändring av 3 § nar­ kotikastrafflagen samt 1 och 3 §§ lagen om straff för varusmuggling. Änd­ ringarna bör träda i kraft den 1 april 1969. I detta sammanhang vill jag även ta upp frågan om en mindre ändring i 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård. Där finns bl. a. bestämmelser om att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffas hos eller ankommer till den som är intagen på allmän vård­ anstalt för alkoholmissbrukare får omhändertagas av föreståndaren för anstalten. Bestämmelserna har även tillämpning på narkotika. Det före­ kommer emellertid att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel påträffas inom anstalterna utan att någon ägare till egendomen ger sig till känna. För att undanröja varje tveksamhet om hur sådan egendom får behandlas föreslår jag ett tillägg till 63 § andra stycket lagen om nykter­ hetsvård. Enligt tillägget skall föreståndaren för anstalten få ta hand om alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel som påträffas inom an­ stalten utan att man vet vem de tillhör. Tillägget har utformats efter före­ bild av 82 § andra stycket lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt (jfr prop. 1963:147 sid. 13). Även denna ändring bör träda i kraft den 1 april 1969.

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats för­ slag till 1) lag om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64), 2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varu­ smuggling, 3) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi­ laga1. Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet. Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­ rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Ko­ nungen. Ur protokollet: Gunnel Anderson

1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen, har uteslutits här.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969 11

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 17 januari 1969.

N ärvarande: f. d. justitierådet L ind , justitierådet A lexanderson , regeringsrådet R ingd én , justitierådet C onradi .

Enligt lagrådet den 17 januari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 10 januari 1969, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64), 2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varu­ smuggling och 3) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsassessorn Carl-Edvard Sturkell.

Lagförslagen föranledde följande yttranden i lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen och förslaget till lag om ändring i lagen om straff för varusmuggling.

F.d. justitierådet Lind, justitierådet Alexanderson och regeringsrådet Ringdén: Vid tillkomsten av den nu gällande narkotikastrafflagen uttalade lagrådet att det kunde sättas i fråga om ej straffmaximum borde bestämmas ännu högre än vad som då föreslagits. Lagrådet framhöll att under 3 § inbegrips brott varigenom någon för egen vinning kommit en mångfald människor att bli beroende av narkotika, och lagrådet ansåg att en viss jämförelse kan göras med de allmänfarliga brotten i 13 kap. brottsbalken. Det kan tilläg­ gas att de ifrågavarande grövre brottslingarna torde kalkylera med den större eller mindre straffrisken och att en höjning av straffet kan vara ägnad att förstärka den allmänna uppfattningen om det förkastliga i att tillhandahålla narkotika eller föranleda till bruk därav. Vi tillstyrker så­ ledes förslagen.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969

Justitierådet Conradi: När man vet hur skadligt ett frihetsstraff, och särskilt ett långvarigt så­ dant, är för den som utsätts därför, måste man i princip kräva att det skall visas fullgoda skäl för en strafflagsändring som går ut på skärpning av en redan förut sträng straffskala. I fråga om de nu föreliggande förslagen kan man knappast säga, att sådana skäl visats föreligga. Mycket talar för att längden av ett eventuellt straff spelar en underordnad roll för de ofta förhärdade och samvetslösa brottslingar som skärpningarna främst riktar sig mot. Den avskräckande effekten kan därför befaras inte bli så stor. En straffskärpning nu, när den allmänna opinionen i så hög grad och med rätta engagerats i kampen mot narkotikamissbruket, kan tänkas tillfredsställa vissa mera primitiva rättfärdighetskrav och kanske kanalisera något av den indignation och avsky som de flesta människor hyser mot narkotikahajarna. Detta är visserligen inte alldeles betydelselöst. Men det är högeligen tveksamt, om straffskärp­ ningarna verkligen förmår underbygga vanliga människors moraliska för­ dömande av den grova narkotikabrottsligheten. — Naturligtvis kan alltid åberopas att fängelset är det säkraste medlet att hindra en farlig förbrytare från att begå nya brott. Det har inte gått ett år sedan en betydande skärpning av straffskalorna för narkotikabrott och narkotikasmuggling genomfördes. Några erfarenhe­ ter av dessa skärpningars effekt har givetvis, med hänsyn till den korta tid som förflutit, inte kunnat redovisas. Trots detta föreslås nu — utan re­ missförfarande — en ny allvarlig skärpning av straffskalorna. Även om alltså enligt min mening tillräckliga skäl för förslagen knappast förebragts, kan jag å andra sidan inte hysa stort förbarmande med de brotts­ lingar som — såsom det uttrycks i remissprotokollet — för egen vinning ut­ nyttjar andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel. Om maximistraffet för dessa professionella narkotikabrottslingar skall vara sex eller åtta års fängelse (det är i regel fråga om flerfaldig brottslighet) spelar verkligen inte någon större roll. Jag vill därför inte motsätta mig förslagen. Skulle det i något undantagsfall under straffverkställigheten visa sig att den dömde har mycket svårt att stå ut med straffet, finns alltid den möjligheten att villkorligt frige honom efter halva strafftiden eller att ge honom nåd. Men jag vill gärna göra ytterligare ett par påpekanden. Redan medicinal­ styrelsens narkomanvårdskommitté framhöll i sitt betänkande att tillämp­ ningen av en skärpt kontrollagstiftning inte får bidraga till att missbrukare drivs till ökad brottslighet; se prop. 1968: 7 s. 81. Departementschefen anslöt sig i nämnda proposition (s. 107 f) till detta uttalande och anförde vidare: När det gäller valet av påföljd (för innehav) bör hänsyn tas till den omständigheten att en person innehaft medlen för eget bruk. Frågan kompli­

Knngl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969 13

ceras av det icke ovanliga förhållandet att samma person kan inneha nar­ kotika såväl för eget bruk som för att överlåta den till andra, främst för att därigenom bli i stånd att själv fortsätta sitt missbruk. I sådana fall får det ankomma på de rättsvårdande myndigheterna att med beaktande av samtliga omständigheter bestämma den i varje särskilt fall lämpligaste påföljden. Jag vill i anslutning till dessa uttalanden precisera att det, särskilt om de nu föreslagna straffskärpningarna genomförs, bara undantagsvis bör förekomma att sådant narkotikabrott eller sådan smuggling av narkotika som har samband med den brottsliges eget narkotikamissbruk bedöms som grovt brott. Över huvud taget bör, inte minst med hänsyn till de föreslagna höjningarna av straffminima, stor vikt fästas vid prövningen av frågan om brottet är att anse som grovt. Den andra frågan som jag här skulle vilja beröra gäller cannabispreparaten. Det lär inte, med de erfarenheter vi har, kunna komma i fråga att principiellt behandla dem på annat sätt än andra narkotika. Det är emeller­ tid tydligt att läkarna har delade meningar om hasch- och marijuanarök­ ningens vådor. Jag är därför inte främmande för tanken att, innan vi vet mer om dessa ting, domstolarna överlag bör iaktta viss försiktighet vid straffmätningen när det gäller narkotikabrott, som avser cannabis, och smugg­ ling av cannabis.

Förslaget till lag om ändring i lagen om nykterhetsvård.

Lagrådet: Förslaget lämnas utan erinran.

Ur protokollet: Ingrid Hellström

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969

Utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 17 ja­ nuari 1969.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , L ange , K ling , J ohansson , A spling , S ven -E ric N ilsson , G ustafsson , G eijer , M yrdal , O dhnoff .

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag till 1) lag om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64), 2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varu­ smuggling, 3) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård. Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga förslagen. Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­ mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro­ position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Gunnel Anderson

ESSELTE AB. STHLM 69

914014