om åtgärder mot bruk av narkotika samt ringa narkotikabrott

Regeringens proposition 1992/93:142

om åtgärder mot bruk av narkotika samt ringa narkotikabrott

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 10 december 1992.

På regeringens vägnar

Cari Bildt

Gun Hellsvik

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den sttaffrättsliga regleringen av eget bruk av narkotika och andra ringa narkotikabrott skall skärpas. Vidare föreslås att det införs stöne möjligheter att använda drogkonttoller i kriminalvården. Förslagen syftar bl.a. till att ge möjligheter att ingripa ticUgt och med kraft förhindra att unga människor fasmar i missbmk och tiU att förbättta behandlingen av de missbrukare som avtjänar sttaff

Fängelse förs in i sttaffskalan för eget bmk av narkotUca. Detta innebär att det blir möjligt att ta exempelvis urinprov för att konttollera misstänkt narkotikabruk och att den som brukat narkotika kan dömas till en påföljd som innefattar behandlmg av ntissbmket.

Den särskilda regeln om ansvarsfrihet när bmket uppdagas vid en vård-eUer behandlingskontakt föreslås utmönsttad.

I propositionen lämnas också en redogörelse för gränschagningen mellan I och 2 §§ narkotikasttafflagen (1968:64) och motsvarande bestämmelser i lagen (1960:418) om sttaff för varasmuggling. Det föreslås att 2 § narkotikasttafflagen tillförs nya rekvisit i syfte att främja en enhetiig och restriktiv tillämpning.

De i kriminalvårdsanstalt intagnas generella skyldigheter enligt 52 d § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstaU att lämna urin- och utandnings-prov utvidgas till att omfatta även blodprov.

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 142

Prop. 1992/93:142

För dem som är villkoriigt frigivna, dömda till skyddstillsyn eller place- Prop. 1992/93:142 rade utanför anstalt enligt 34 § lagen om kriminalvård i anstalt samt undergår någon form av vård eller behandling för sitt missbruk föreslås en skyldighet att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för att konttollera att de inte är påverkade av beroendeframkallande medel.

Ändringarna avses ttäda i kraft den 1 juli 1993.

Propositionens lagförslag Prop. 1992/93:142

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 26 kap. 15 § samt 28 kap. 6 och 6 a §§ brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 kap.

15 §1 När det fmns skäl att anta att den frigivne för sin anpassning i samhället behöver stöd av en särskild föreskrift om vad han har att iaktta under prövotiden, får en sådan föreskrift meddelas för viss tid eller tills vidare. Särskild föreskrift får avse

1. vistelseort eller bostad under viss tid, högst ett år åt gången,

2. arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eUer utbUdning,

3. läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning.

Om den frigivne skall undergå vård eller behandUng enUgt första stycket 3, får det föreskrivas att han därvid skall vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel. Hai den frigivne förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, må meddelas föreskrifter rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens fullgörande i den mån sådana föreskrifter ej med hänsyn till den frigivnes ekonomiska situation och övriga omständigheter kan antagas motverka hans anpassning i samhäUet.

Om den frigivne står under övervakning, får särskUd föreskrift meddelas om vad som skall gälla för denna. 1 sådan föreskrift får anges på vilket sätt och i vilken omfatming den frigivne skall hålla kontakt med övervakaren eller frivårdsmyndigheten. Vidare får föreskrivas skyldighet för den frigivne att lämna undenättelse till övervakaren eller frivårdsmyndigheten om utevaro från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättnmg.

28 kap.

6 §2

Vad som föreskrivs i 26 kap. 12- Vad som föreskrivs i 26 kap. 12- 17 §§ skall tillämpas på motsva- 17 §§ skall tillämpas på motsva rande sätt bettäffande den som har rande sätt bettäffande den som har dömts till skyddstillsyn. Rätten skall dömts till skyddstillsyn. Rätten skall dock i domen förordna övervakare, dock i domen förordna övervakare, om inte särskilda skäl talar mot det. om inte särskilda skäl talar mot det.

' Senaste lydelse 1990:1009. 2 Senaste lydelse 1988:942.

Nuvarande lydelse

Vidare får rätten i domen meddela föreskrifter enligt 26 kap. 15 § första och andra styckena samt 27 kap. 5 § andra stycket. Övervakningsnämnden får ändra eller upphäva en föreskrift av sistnämnda slag när det finns skäl till det

Föreslagen lydelse

Vidare får rätten i domen meddela föreskrifter enligt 26 kap. 15 § försia-tredje styckena samt 27 kap. 5 § andra stycket. Övervakningsnämnden får äncha eller upphäva en föreskrift av sistnämnda slag när det finns skäl till det.

Prop. 1992/93:142

6 a §3

1 fall som av.ses i 30 kap. 9 § andra stycket 3 skall rätten, om den planerade behandlingen är av avgörande betydelse för att döma till skyddstillsyn, i domslutet ange hur långt fängelsesttaff som skuUe ha ådömts, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

I sådant fall skall vidare i domen alltid meddelas föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa.

I sådant fall skall vidare i domen alltid meddelas föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa. En sådan behandlingsplan får innehålla bestämmelser om att den dömde är skyldig att genomgå kroppsvisita-tton och kroppsbesiktning för kontroll av att han inte missbrukar beroendeframkallande medel.

1 samband med en sådan behandlingsplan får föreskrivas att den som ansvarar för behandlingen skall anmäla till frivårdsmyndigheten och åklagaren om den dömde allvariigt åsidosätter sina åligganden enligt planen.

Denna lag ttäder i kraft den 1 juli 1993.

' Senaste lydelse 1990:1009.

2 Förslag till Prop. 1992/93:142

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 34 och 52 d §§ lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydebe

34 §

Kan en intagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället, kan han få medgivande att för sådant ändamål vistas utanför anstalten under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger. Därvid skall särskilt beaktas om den intagne behöver vård eller annan behandling mot missbrak av beroendefram-kallatide medel.

För vistelsen skall ställas de villkor som kan anses erforderliga. Vistelse utom anstalt för vård eller behandling bör inte påbörjas så tidigt att den planerade vård- eller behandlingstiden blir kortare än den beräknade återstående verkställighetstiden.

För vistelsen skall de vilUcor ställas som kan anses erforderliga. / samband med vård eller annan behandling får det föreskrivas att den intagne skall vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel.

Vistelse utom anstalt för vård eller behandling bör inte påbörjas så tidigt att den planerade vård- eller behandlingstiden blU konare än den beräknade återstående verkställighetstiden. Första stycket gäller ej en intagen som avses i 7 § ttedje stycket.

52 d§

En intagen är skyldig att på anmaning lämna urinprov för kontroU av huruvida han är påverkad av narkotika samt utandningsprov för kontroll av huruvida han är påverkad av alkohol, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl.

En intagen är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att på anmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel.

Denna lag ttäder i kraft den 1 juli 1993.

Ijgen omtryckt 1990:1011.

3 Förslag till

Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Prop. 1992/93:142

Härigenom föreskrivs att 2 § narkotUcasttafflagen (1968:64) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2§i

Är brott som avses i 1 § att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Bestod gärningen endast i eget bruk av narkotika, döms Ull böter. Om en sådan gärning har uppdagats genom att gärningsmannen sökt eller underkastat sig vård eller någon annan behandling, skall inte dömas Ull ansvar.

Är brott som avses i I med hänsyn tUl arten och mängden nar-kotika samt övriga omständigheter att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag ttäder i kraft den 1 juli 1993.

' Senaste lydelse 1988:286.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanttäde den 10 december 1992

Närvarande: statsministem Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Odell, Unckel, P.Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet HeUsvUc

Proposition om åtgärder mot bruk av narkotika samt ringa narkotikabrott

1 Inledning

Förhållandet mellan I och 2 §§ narkotikasttafflagen (1968:64) har flera gånger varit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet. Den nu gällande gradindelningen av narkotikabrottet har varit i kraft sedan den 1 mars 1985. Under den tid som därefter förflutit har riksdagen vid återkommande tillfällen behandlat frågan om 2 § borde ges en ny utformning. Kritiker av nuvarande ordning har hävdat att bestämmelsen tillämpas vid hantering av så pass stora mängder narkotika att brotten inte lämpligen bör kunna betecknas som ringa. Enligt deras uppfattning borde bestämmelsen därför ges en mera restriktiv utformning.

Eget bmk av narkotika var länge sttaffritt men kriminaliserades genom en lagändring som trädde i kraft den I juli 1988. Det egna bmket särbehandlas dock i förhållande till andra former av hantering av narkotika genom en särskild ansvarsfrihetsregel och en begränsning av sttaffet till enbart böter. Mot denna bakgrund har debatten om den sttaffrättsliga behandlingen av eget brak av narkotUca fortsatt även efter 1988 års lagändring.

Narkotikalagstiftningen i sin nuvarande utformning speglar enligt min bedömning inte sttaffvärdet av eget brak av narkotUca. En omotiverad skillnad görs mellan eget bmk och andra former av narkotikahantering, särskilt innehav av narkotika avsedd för eget bmk. De rättstillämpande myncUghetema salcnar möjlighet att säkra bevisning med hjälp av tvångsmedel i form av kroppsvisitation och kroppsbesiktning, som en följd av den lägre sttaffskalan för eget bmk av narkotika. Straffskalan lämnar dessutom inte uttymme för vårdinriktade påföljder.

Bland annat mot bakgrand av ovan beskrivna förhållanden upprättades i mars 1992 departementspromemorian (Ds 1992:19) Åtgärder mot bruk av narkotika samt ringa narkotikabrott. Departementspromemorian redovisar olika överväganden. Dessa utmynnar i förslag om en mer restriktiv tillämpning av det ringa narkotikabrottet och en mer differentierad påföljdspraxis

vid detta brott. Vidare föreslås i promemorian att sänegleringen av eget Prop. 1992/93:142 narkotUcabruk upphävs.

Med stöd av ett regeringsbeslut i febmari 1990 tillkallade dåvarande chefen för Justitiedepartementet en särskild uttedare med uppdrag att se över vissa kriminalvårdsfrågor. Utredningen, som tog namnet Påföljdsuttedningen, överlämnade under våren 1991 ett betänkande, SOU 1991:45, som främst avser formema för verkställighet av fängelsesttaff I betänkandet -som har varit föremål för remissbehancUing - tar uttedningen upp frågor om urinprovskontroll i anstalt men även inom frivården. Enligt nu gällande lagstiftning kan chogkonttoll, bl.a. genom urinprovsanalys, utföras enbart vid krintinalvård i anstalt och vid skyddstiUsyn i form av konttaktsvård. Vissa delar av uttedningens förslag behancUas i ovanstående departementspromemoria. Förslagen innebär att möjlighetema tiU drogkonttoll inom såväl anstalt som inom frivården utvidgas.

Promemorians lagförslag bör fogas tiU protokollet i detta ärende som bilaga 1.

■ Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstansema bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2 .

En sammanställning av remissytttandena har upprättats i Justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstifmingsärendet (dnr 92-1124).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 29 oktober 1992 att inhämta Lagrådets ytttande över de lagförslag i ärendet som upprättats inom Justitiedepartementet. Lagrådsrentissens lagförslag och Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3 resp. bilaga 4.

Lagrådet har haft synpunkter på förslaget till änching i narkotikasttafflagen såvitt gäller effektema av att den särskilda ansvarsfrihetsregeln utmönsttas. Jag återkommer i det följande till dessa synpunkter.

I förhållande till lagrådsremissen har vissa änchingar av redaktionell karaktär gjorts i lagtexten.

2 Bakgrund

2.1 Ringa narkotikabrott

I l § narkotikasttafflagen finns straffbestämmelser om uppsåtiiga förfaranden med narkotUca. Förfarandena tas upp under sex punkter och som gemensam förutsättning för sttaffbarhet gäller att narkotikahanteringen är olovUg. Inom det sttaffbara området faller

1) överlåtelse av narkotUca,

2) framställning av narkotika som är avsedd för missbruk,

3) förvärv av narkotUca i överiåtelsesyfte,

4) anskaffning, bearbeming, förpackning, ttansport, förvaring eUer någon annan befatming med narkotika som inte är avsedd för eget bruk.

5) utbjudande av narkotika till försäljning, förvaring eller beforchan av Prop. 1992/93:142 vederlag för narkotika, förmedling av kontakter mellan säljare och köpare

eller någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, samt

6) innehav, bmk eller någon annan befatming med narkotika. Sttaffet för narkotikabrott är fängelse i högst tte år.

Om ett brott som avses i 1 § är att anse som ringa skall sttaffet enligt 2 § bestämmas till böter eller fängelse i högst sex månader. I 2 § finns dämtöver två särskilda föreskrifter för det fall att gämingen endast har bestått i eget bruk av narkotika. För dessa fall är straffskalan inskränkt till böter. Vidare gäller en regel om ansvarsfrihet när gämingen har uppdagats genom att gämingsmännen har sökt eller underkastat sig vård eller någon annan behandling.

Narkotikasttafflagen trädde i Icraft den 1 april 1968. Redan i den ursprungliga lydelsen innehöll lagen en indelning av det uppsåtiiga brottet i tre svårhetsgrader. Narkotikabrott besttaffades med böter eller fängelse i högst två år, medan straffskalan för den lägre graden, som hade benämningen narkotikaförseelse, endast innehöll böter. För grovt narkotikabrott föreskrevs fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Frågan hur en gäming skulle rubriceras i det enskilda fallet fick ingen närmare belysning i förarbetena till lagen (prop. 1968:7, bet. 1968:ALU 1, rskr. 81).

Som en allmän vägledning uttalade dock chefen för Socialdepartementet att en gradering skulle ske efter omständighetema vid brottet.

Narkotikasttafflagen änchades i skärpande riktning såväl år 1969 som år 1972 (prop. 1969:13, bet. 1969:ALU7, rskr. 33 och prop. 1972:67, bet. l972:JuUl4, rskr. 213) . Dessa ändringar avsåg straffskalan för grovt narkotikabrott. År 1981 höjdes straffminimum för grovt narkotikabrott och Sttaffmaximum för narkotikabrott (prop. 1980/81:76, bet 1980/8 l:JuU25, rskr. 211). Den senaste lagändringen som rörde graderingen av narkotikabrottet trädde i kraft den 1 mars 1985 (prop. 1984/85:46, bet. l984/85:JuUl2, rskr. 103). I 1 § gjordes den ändringen att bötessttaffet slopades, vilket fick till följd att straffskalan enbart omfattade fängelse. Sttaffskalan enligt 2 § skärptes samtidigt till böter eller fängelse i högst sex månader. Utöver straffskärpningama vidtogs dessutom den ändringen att den särskilda brottsbenämningen narkotikaförseelse fick utgå ur 2 §.

En utförlig redovisning av praxis vad gäller gränsdragningen mellan ringa narkotikabrott och narkotikabrott finns i avsnitt 2.2 (s. 12-22) i departementspromemorian (Ds 1992:19) Åtgärder mot bmk av narkotUca samt ringa narkotikabrott.

Förhållandet rneilan 1 och 2 §§ narkotikastrafflagen har behandlats under de senaste riksmötena (se tex. bet. 1989/90:JuU30 s. 5 f och bet. 1990/9l:JuU32 s. 17 f). Därvid har kritiska röster höjts mot den nu gällande ordningen. Enligt kritikema har 2 § kommit att omfatta narkotikamängder som inte rimligtvis kan bettaktas som ringa.

1 en motion till 1990/91 års riksmöte anfördes att innehav av narkotika i dagsläget kunde utgöra ringa brott ända upp till mängder om 100 gram can-

nabis eller marihuana, 10 gram amfetamin, 1 gram heroin eller 2 gram ko- Prop. 1992/93:142 kain. En minoritet av ledamötema inom Justitieutskottet uttalade att dessa gränser var alltför höga och inte kunde godtas (bet. 1990/91:JuU32 s. 25). Bestämmelsen i 2 § narkotikasttafflagen borde därför enligt deras uppfattning ändras så att den endast blU tillämplig vid hantering av obetydliga mängder narkotika.

Utskottets majoritet fann dock inte skäl att inskrida mot den rådande ordningen. Majoriteten betonade betydelsen av en enhetlig rättstillämpning, men anförde samtidigt att vissa variationer fick accepteras i ett system med självständiga domstolar. Som majoriteten såg på saken var det också vUctigt att man frigjorde sig från ett strikt mängdtänkande i narkotikamål. Riksdagen följde utskottsmajoriteten (rskr. 323).

2.2 Smuggling av narkotika

Smuggling av narkotika bestraffas enligt reglema i lagen (1960:418) om sttaff för varusmuggling som trädde i kraft den I januari 1961 (prop. 1960:115, bet 1960:FLU uti.34, rskr. 348). Närdet gäller narkotUcasmugg-ling har lagen fått en utformning som i allt väsentiigt stämmer överens med narkotikastrafflagen och de båda lagama har delvis haft en parallell utveckling.

För varusmuggling döms bl.a. den som utan att ge det till känna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller från riket utför gods, för vilket tull, annan skatt eller avgift skall erläggas till staten eller som enligt stadgande i lag eUer någon annan författning inte får införas eller utföras. Enligt huvudregeln sttäcker sig straffskalan för brott enligt mellangraden från böter till fängelse i högst två år (1 §). Vid ringa brott är påföljden - också som en huvudregel - böter. Vid bedömningen av om brottet är ringa beaktas godsets värde och övriga omständigheter (2 §). För grov varasmuggling är den allmänna Sttaffskalan fängelse i lägst sex månader och högst sex år (3 §).

När varasmuggling avser narkotika gäller särskilda sttaffskalor som svarar mot bestämmelsema i 1-3 §§ narkotikasttafflagen. Vid vamsmuggling enligt mellangraden är det alltså fråga om fängelse i högst tre år, vid ringa brott böter eller fängelse i högst sex månader och vid grov vamsmuggling fängelse i lägst två och högst tio år.

Den sttaffskala som gäller när narkotikasmugglingen bedöms som ringa brott har varit i kraft sedan den I mars 1985 (prop. 1984/85:46, bet. l984/85:JuUl2, rskr. 103). Lagänchingen skedde parallellt med de ovan nämnda ändringarna av 1 och 2 §§ narkotikasttafflagen. Som skäl för ändringen av 2 § varusmugglingslagen anfördes (a. prop. s.l9) att vissa sttaffskalor i lagen var anpassade till narkotUcasttafflagen och att en sådan anpassning borde ske även i detta sammanhang. Man ville således åstadkomma en enhetlig straffmätning för narkotikahantering och den skulle gälla oberoende av om den ena eller andra lagen var tillämplig. När det gällde gränsdragningen mellan brotten enligt I och 2 §§ varusmugglingslagen hänvisade förecUagande statsrådet till de uttalanden som

han hade gjort under förarbetena tiU motsvarande bestämmelser i narkotika- Prop. 1992/93:142 sttafflagen.

I detta sammanhang kan det framhållas att 1986 års Varusmugg-lingsuttedning föreslår att alla sttaffbestämmelser om otillåtna förfaranden med narkotUca skall finnas i narkotUcasttafflagen. Gämingsformema i lagens I § skulle då utvidgas till att omfatta även fall där någon olovligen till landet inför eller ur landet utför narkotUca (SOU 1991:84 s. 287 ff, 540 f).

2.3 Särregleringen vid eget bruk

NarkotUcakonsumtionen som sådan var inte kriminaliserad enligt den urspmngliga lydelsen av narkotikasttafflagen. Frägan om en kriminalisering diskuterades inte heller under lagförarbetena.

Frågan om en kriminalisering av eget bruk av narkotika behandlades av riksdagen vid några tillfällen före lagändringen år 1988. (bet. l981/82:JuU47 s. 16 och bet l984/85:JuU26 s. 20. 25 f).

Genom en änching som ttädde i kraft den 1 juli 1988 kriminaliserades det egna bmket (prop. 1987/88:71, bet. 1987/88:JuU13, rskr. 280). Den särskilda straffskalan för dem brott omfattar enbart böter Ett starkt intresse av att missbmkare sökte vård frivilligt utgjorde motiv för en särskild regel om ansvarsfrihet, när gärningen uppdagades i samband med att gärningsmannen sökt eller underkastat sig vård eller någon annan behandling.

Flera motionärer har kritiserat den lägre sttaffskalan med enbart böter. Enligt deras mening har straffskalan lett till att kriminaliseringen av det egna bmket har blivit verkningslös; endast med fängelse i sttaffskalan kan erforderliga tvångsmedel komma till användning. De anser också att sttaffskalan för eget bmk måste svara mot gämingens sttaffvärde jämfört med Sttaffvärdet av andra brott.

Frågan har fler gånger behandlats av Justitieutskottet och då gett upphov till delade meningar (bet. 1989/90:JuU16 s. 19, bet 1989/90:JuU30 s. 4 f och bet. 1990/91 :JuU32 s. 16 f). En minoritet inom utskottet har tillstyrkt motionerna och åberopat de skäl som däri anförs. De har tillagt au en Sttaffskala med fängelse gör det möjligt att döma brakaren till vård.

RUcspolischefen har fört fram lUcnande tankar i anslutning till Rikspolisstyrelsens anslagsframställning för budgetperioden 1992/93-1994/95 (s.29f,bil. I3s. Iff).

2.4 Kontroll av drogfrihet vid verkställighet av påföljd 2.4.1 Kriminalvård i anstalt

Lagbestämmelser om urinprovstagning infördes ursprungligen år 1979 (prop. 1978/79:62, bet. l978/79:JuU15, rskr. 90). Urinkonttoller hade redan dessförinnan förekommit inom kriminalvården men då på frivillig basis.

En allmän möjUghet att genomföra urinprover och annan drogkonttoll infördes år 1982 och gäller alltjämt (prop.l98l/82:l4l, bet. l981/82:JuU49 och 60, rskr. 361).

11 EnUgt 52 d § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, KvaL, är en Prop. 1992/93:142 intagen skyldig att på anmaning lämna urinprov för konttoll av om han är påverkad av narkotika samt utandningsprov för konttoll av om han är påverkad av alkohol. Undantag från dessa skyldigheter gäller vid mecUcinska eller liknande skäl. Om den intagne utan godtagbar anledning vägrar att lämna urinprov eller om provet är positivt kan det påverka hans möjUgheter att få regelbunden pemtission. När frågan om korttidspermission är under övervägande skall det nämligen beaktas om den intagne har nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika eller om han utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov (32 § KvaL). Den intagne kan ockå straffas disciplinärt (47 §). DärtUl kan provtagningen få betydelse för hans möjligheter till obevakade besök och vistelse utanför anstalt

Enligt uppgifter från Krintinalvårdsstyrelsen tas omkring 70 000 urinprov per år på kriminalvårdsanstaltema. Vidare uppskattar Krintinalvårdsstyrelsen att drygt 40 procent av de intagna är narkotikamissbmkare.

Kriminalvårdsstyrelsen har genom allmänna råd preciserat när urinprov skall tas och hur själva genomförandet skall gå till (ARK 1991:3). Provtagning genom stickprovskonttoll bör ske vid ankomsten till en krinti-nalvårdsanstalt liksom när det föreUgger misstanke om narkotikamissbrak. Vidare bör samma typ av konttoll ske när den intagne har haft ett obevakat besök eller när han har vistats utanför anstalten. KontroU av samtliga intagna vid en avdelning eUer en anstalt bör ske när narkotika har påttäffats där eller när det föreligger misstanke om att narkotika förekommer. För dem som har lämnat ett negativt ankomstprov bör därutöver bara stickprovskontroller förekomma om han inte är eller har varit känd som missbmkare. För avdelningar eller anstalter som är avsedda för behancUing av narkotikamissbrakare gäller särskilda råd om täta konttoller.

Bettäffande sjäva provtagningen innebär råden att noggranna ratiner måste tillämpas. Om analysen är utförd vid en anstalt skall provet sändas till Statens rättskemiska laboratorium för verifikationsanalys innan det får läggas till grand för besttaffning eller ingripanden mot den intagne.

Påföljdsuttedningen har i sitt betänkande, SOU 1991:45, bl.a. uppehållit sig vid frågan om urinanalysemas värde. Enligt uttedningen beror tillförlitligheten av tte faktorer.

För det första måste sjäva provtagningen ske under betryggande former så att manipulationer och förväxlingar uite kan förekomma.

För det andra är tillförlitiigheten beroende av analysmetoden. Flera olUca metoder förekommer och säkerheten är varierande.

Den tredje faktom av betydelse är tolkningen av analysresultatet' Provresultatet kan påverkas av olika faktorer och resultatet måste ses i belysning av provgivarens individuella förhållanden.

Mot bakgmnd av det anförda anser uttedningen att det finns anledning

att ställa sig tvivlande till analysresultatens tillförlitUghet och att man därför

bör vara restriktiv med att lägga urinanalyser till grund för en sanktion.

Uttedningen föreslår också att varje intagen bör ha en kontaktman, något

som enligt uttedningens mening bör kunna öka möjlighetema att upptäcka

narkotikamissbrak hos de intagna. TUl det anförda kommer att provtag-

ningen - med uttedningens sätt att se på saken - innebär ett långtgående in- Prop. 1992/93:142 ttång i den intagnes personliga integritet

Uttedningens slutsats är att det alltjämt bör fmnas möjligheter att genomföra urinprover och att någon lagändring således inte bör ske. Särskilt gäller detta med hänsyn till att positiva urinprov endast i begränsad utsttäckning ligger till grund för disciplinpåföljder. Utredningen hänvisar också till det gynnsamma resultat som kan antas bli följden av förslaget om kontaktmän. Avslutningsvis anför uttedningen att respekten för de intagnas integritet måste väga mycket tungt när det gäUer att styra utvecklingen.

Av remissinstansema har det stora flertalet instämt i utredningens slutsats att ingen lagändring bör ske. Socialstyrelsen har emellertid förordat en ökad användning av urinprover. Enligt styrelsens uppfattning är proverna ett utmärkt pedagogiskt instmment i kampen mot narkotika på anstaltema.

2.4.2 Vistelse utanför anstalt och i frivård

Kriminalvård utanför anstalt innehåller många gånger ett inslag av behandling mot missbmk. Detta gäller såväl vid verkställighet av ett fängelsesttaff som vid vUlkorlig frigivning och skyddstillsyn.

Vistelse utanför anstalt kan medges en intagen med stöd av 34 § KvaL. Ett sådant medgivande förutsätter att den intagne genom vistelse utanför anstalt kan bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället och att det dessutom föreligger särskilda skäl för medgivandet. Det skall särskilt beaktas om den intagne behöver vård eller någon annan behandling mot missbrak.

När en person är villkorligt frigiven från ett fängelsestraff kan det meddelas föreskrifter om vad han har att iaktta under prövotiden (26 kap. 15 § brottsbalken). Sådana föreskrifter får meddelas när det finns skäl att anta att den frigivne för sin anpassning i samhället behöver det stöd som föreskriftema kan innebära. Föreskrift får avse vistelseort, arbetsanställning och liknande förhållanden, men även läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller någon annan dylik inrättning. Motsvarande gäller vid skyddstillsyn (28 kap. 6 § brottsbaUcen).

Vad gäller skyddstillsyn finns det dämtöver skäl att särskilt framhålla möjligheten att inom ramen för denna påföljd döma till s.k. konttaktsvård. Konttaktsvård kan tillämpas i fall där missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som påkallar vård eller annan behandling, i väsentlig grad har bichagit till att brottet har begåtts och den tilltalade har förklarat sig villig att undergå lämplig behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten. Om domstolen i ett sådant fall dömer till konttaktsvård skall den meddela en föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig an följa. En sådan behandlingsplan får, i motsats till vad som gäller vid en vanlig dom på skyddstillsyn, innehålla föreskrifter om att den dömde är skyldig att genomgå kroppsvisitation och kroppsbesiktning för konttoll av att han inte har missbrukat beroendeframkallande medel (28 kap. 6 a § brottsbalken).

13 Möjligheten att kontrollera drogmissbrak har alltså fått en uttrycklig Prop. 1992/93:142 lagreglering vid konttaktsvård. Föredragande statsrådet framhöll (prop. 1986/87:106 s. 91 f.) som skäl härför att det med hänsyn till bestämmelserna om skydd mot bl.a. påtvingat kroppsligt ingrepp i 2 kap. 6 § regeringsformen kunde göras gällande att en ordning som innebar att den dömde under här ifrågavarande förhållanden åtog sig en skyldighet att underkasta sig kontroller av angivet slag kräver uttryckligt lagstöd. Motsvarande lagreglering saknas för frivården i övrigt.

Påföljdsuttedningen har i sitt betänkande, SOU 1991:45, även tagit upp frågan om urinprovskonttoller m.m. vid s.k. § 34-placering och inom frivården (s. 186 ff, 199, 207 f.). Uttedningen förslår en ändring av 34 § KvaL, så att provtagning får ske utanför anstalt. Därvid beaktar uttedningen att en vistelse enligt 34 § företer många likheter med konttaktsvård, där ju provtagning får genomföras. Likheteraa blir särskilt påtagliga när den intagne skall vistas i ett behandlinghem eller i en liknande inrättning. Det har antagits au den intagne skall samtycka till sådana åtgärder och hans situation är snarlik den som råder när någon samtycker till provtagning inom ramen för konttaktsvård. En annan likhet äi" att det finns ett hot om verkställighet i kriminalvärdsanstalt, för det fall au den dömde inte uppfyller de krav som ställs på honom.

Enligt uttedningens uppfattning skall provtagning kunna ske endast vid vistelse i behandingshem eller annan liknande inrättning. Bakgranden till förslaget i den delen är de höga krav som enligt uttedningens mening måste ställas på själva provtagningen. Uttedningen anför vidare att det bör ankomma på vårdgivaren att avgöra om provtagningen är väsentlig för den behandling som skall genomföras; provtagningen skall således i första hand utgöra ett led i behandlingen och inte ett insttument för att konttollera den dömde.

När det gäller villkorlig frigivning från ett fängelsesttaff och skyddstillsyn som inte har formen av konttaktsvård är uttedningens slutsats att ingen lagändring bör komma till stånd. Uttedningens uppfattning är att provtagning bara bör få ske om den är så effektiv att den uppväger integritetskränkningen.

Päföljdsuttedningens förslag h;ir gett upphov till delade meningar bland remissinstansema. Flertalet av dem har dock tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

3 Allmän motivering

3.1 Allmänna utgångspunkter

Missbruket av narkotika har under de senaste decenniema utvecklats till ett av samhällets allvarligaste och mest svårlösta problem. De som dUekt eller indirekt kommer i kontakt med missbraket åsamkas svåra lidanden och missbraket ger upphov till många personliga tragedier. I missbmkets kölvatten följer ofta en allt grövre kriminalitet.

14 Det allmänna avsätter stora resurser i kampen mot narkotikan. Det har Prop. 1992/93:142 skett omfattande satsningar på narkomanvården. Det förebyggande arbetet har utvidgats. OlUca samhäUsorgan har tillsammans med ideella organisationer försökt sprida information och upplysningar om narkotikans skadeverkningar till ungdomar och ancha som riskerar att komma i kontakt med narkotika.

Det är viktigt att samhället uttrycker ett avståndstagande från vaije olovlig befattning med narkotika. Konsumtionen är ytterst en föratsättning för all narkotikabrottslighet Kriminaliseringen av det egna bmket år 1988 riktade uppmärksamheten mot missbrukama. Det är nu angeläget att förbättra deras möjligheter till vård.

Utöver behandlingsinsatser och förebyggande arbete spelar det straffrättsliga sanktionssystemet en centtal roll i narkotikabekämpningen. Sedan narkotikasttafflagen ttädde i kraft år 1968 har den änchats ett flertal gånger och det har genomgående varit fråga om skärpningar; det sttaffbara området har successivt utvidgats och sttaffskaloma har blivit sttängare.

Flera ändringar har gällt de allvarligaste formema av narkotikabrottslighet. Av stor betydelse är emellertid också au reglema om de minche allvarliga narkotikabrotten får en ändamålsenlig avgränsning och utformning. Tillämpningen även av det ringa brottet måste präglas av fasthet och konsekvens. Ofta är det vid de mindre allvarliga narkotikabrotten man kommer närmast själva missbruket och har de största möjlighetema att komma till rätta med ett begynnande narkotikaberoende. Genom ett ingripande kan man för den enskilde markera allvaret i situationen och dessutom överväga vilka former av hjälp och stöd som behövs. Liknande synpunkter gör sig för övrigt gällande när missbruket är längre gånget.

I det följande (avsnitt 3.2) redovisar jag mina synpunkter avseende gränsdragningen mellan ringa brou och brott av normalgraden. Det har funnits tecken på att bestämmelsen om ringa brott fått en i mitt tycke alltför vid tillämpning. I syfte att främja en enhetlig och restriktiv tillämpning bör lagtexten i 2 § första meningen narkotikasttafflagen änchas.

De rättstillämpande myndighetema saknar möjlighet att säkra bevisning med hjälp av tvångsmedel, som en följd av den lägre sttaffskalan vid eget bruk av narkotika. Straffskalan lämnar dessutom inte utrymme för vårdinriktade påföljder. Jag kommer att i det följande (avsnitt 3.4) att ta upp förslag till änching av sänegleringen vid eget bruk.

Det är viktigt att insatsema mot narkotUca kan fonsätta inom ramen för brottspåföljdema. Om den dömde är missbrukare bör man försöka att komma till rätta med hans drogproblem så långt detta är möjligt. Åtgärder av olika slag kan då bli aktuella. Vårdinsatser är givetvis särskilt vUctiga. Även direkta konttollåtgärder kan vara av ston värde. Exempelvis kan en analys av kroppsvätskor eller utandningsluft under vissa förhållanden visa om provgivaren har brakat något beroendeframkallande medel. Enligt den rådande ordningen kan sådana konttoller bara ske inom en del av kriminalvården. Enlig min mening bör befogenhetema utsttäckas så att provtagning blir möjlig även i övriga fall. Jag kommer att i det följande (avsnitt 3.5) redovisa de ändringar som bör göras på detta område.

3.2 Ringa narkotikabrott Prop. 1992/93:142

Mitt förslag: Bestämmelsen i 2 § första meningen narkotikasttafflagen preciseras så att det i lagtexten anges vilka huvudsakliga omständigheter som kan medföra att ett brott bedöms som ringa. I lagtexten nämns uttryckligen som sådana omständigheter arten och mängden narkotika men också andra omständigheter skall kunna beaktas vid bedömningen av brottets svårhetsgrad.

Förslaget i departementspromemorian överensstämmer vad avser bedömningen av det ringa brottet i princip med mitt förslag. 1 promemorian föreslås dock endast en viss språkUg justering av lagtexten.

Remissinstanserna: Samtiiga renussinstanser med undantag för Institutet för social forskning. Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare och Verdandi Arbetarnas nykterhetsförbund, har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Ett fåtal remissinstanser har framhållit att den mycket begränsade språkliga justering av lagtexten som föreslås i promemorian framstår som redaktionell och att syftet med ändringen inte går att utiäsa av själva lagtexten.

Skälen för mitt förslag: Det har under senare år framförts kritUc av innebörd att det ringa narkotikabrottet i 2 § narkotikasttafflagen kommit att till-lämpas i alltför stor utsttäckning. Vad som särskilt har ingett oro är att det funnits förhållandevis stora lokala och regionala skillnader i praxis vid bedömningen av det ringa brottet. Under senare tid synes, enligt vad jag har erfarit, rättstillämpningen ha stabiliserats.

Såsom nedan kommer att redovisas föreslås i detta lagstiftningsärende att den hittillsvarande sttaffrättsliga sänegleringen vad avser eget bruk upphävs. Detta skall ses som ett uttryck för att lagstiftaren ser allvarligt även på de narkotikabrott som begås i missbrukarledet Det finns enligt min uppfattning också skäl att i detta sammanhang genom ändringar och förtydligande av rekvisiten för ringa narkotikabrott säkerställa att bedömningen av när ett narkotikabrott skaU anses som ringa sker enhetligt och med tUlbörlig resttiktivi-tet. Genom lagändringen bör klargöras att beteckningen ringa narkotikabrott skall vara förbehållen de allra lindrigaste gämingama. Jag vill dock samtidigt påpeka att denna syn inte på något chastiskt sätt skiljer sig från den praxis vad avser ringa narkotikabrott som under senare tid utvecklats i domstolama.

Jag föreslår att som rekvisit för att bedöma ett narkotUcabrott som ringa skall anges att hänsyn skall tas till arten och mängden av narkotika samt till övriga omständigheter. Avsikten är att markera att ett brou skall anses som ringa endast om det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som lindrigt och att därvid arten och mängden narkotika har särskild betydelse.

Om brottet avser innehav för eget bruk synes i dag som en yttersta gräns för när brottet kan bedömas som ringa gälla att mängden inte överstiger 80 gram cannabisharts eller 8 gram amfetamin. Jag menar att dessa gränser snarast bör sänkas något När innehav avser mängder som närmar sig de angivna nivåerna kan det dock ofta visas att narkotikan innehas i överlå-

telsesyfte. Gämingen kan då, på sän som redovisas nedan, inte bedömas som Prop. 1992/93:142 ringa. Om innehavet avser heroin eller kokain måste de mycket farliga och vanebildande egenskaperna hos dessa preparat beaktas. Utrymmet för att tilllämpa det ringa brottet bör därför i dessa fall vara ytterst litet. Ett brott bör inte bedömas som ringa annat än vid enstaka innehav av en helt obetydUg mängd. Även hanteringen av en hallucinogen chog som LSD måste på motsvarande sätt bedömas sttängt.

Utöver arten och mängden bör särskilt beaktas viUcen typ av befattning med narkotika det är fråga om. Det ringa brottet bör i huvudsak vara förbehållet gämingar som består i eget brak eller innehav för eget brak. Har narkotika överlåtits eller har narkotika innehavts i överlåtelsesyfte bör tillämpningen av det ringa brottet i princip vara utesluten. Undantag bör kunna göras endast för överlåtelser av mycket små mängder, motsvarande någon enstaka bit cannabisharts eller dylikt inom en sluten krets av missbrukare.

1 enlighet med rådande synsätt bör hantering av narkotika på kriminalvärdsanstalt bedömas sttängt oavsett om narkotikan är avsedd för eget bmk eller inte. Dagens praxis torde här även fortsättningsvis kunna vara vägledande.

3.3 Smuggling av narkotika

Förslaget i departementspromemorian innehåller en språklig omformulering av 2 § vamsmugglingslagen i syfte att markera att fömtsättningama för att tUlämpa det ringa brottet avses bli något minche.

Remissinstanserna: Generaltullstyrelsen, som är en av de få remissinstanser som har ytttat sig i denna fråga, bittäder förslaget. Några remissinstanser framför samma kritik mot denna del av förslaget som mot förslaget om en mer restriktiv tillämpning av 2 § narkotikastrafflagen, dvs. att det principiellt är betänkligt att den i och för sig önskade begränsningen av tillämpningsområdet för ringa brott endast kommer till uttryck i förarbetena och inte kan utläsas i lagtexten.

Mina utgångspunkter: Reglema om varasmuggling har sedan några år varit anpassade till narkotikastrafflagen. Avgränsningen av det ringa smugglingsbrottet har i princip följt samma normer som den lägre graden av narkotikabrottet. Den främsta fördelen med en sådan ordning är att bedömningen av det enskilda brottets sttaffvärde inte blU beroende av vilken lag som är tUlämplig.

Jag delar dock remissinstansemas kritik av att den mycket begränsade språkliga justering av lagtexten som föreslås i promemorian, framstår som redaktionell och att syftet med lagändringen inte går att utläsa av själva lagtexten. Med hänsyn till det samband som finns mellan vamsmugglingslagen och narkotikasttafflagen finns det skäl att förvänta sig att den allmänt sttängare synen på gränsdragningen mellan 1 och 2 §§ narkotikasttafflagen, som redovisats i föregående avsnitt, får visst genomslag också vid tillämpningen av motsvarande bestämmelser i varusmugglingslagen. Jag finner däiför inte anledning att föreslå någon ändring av 2 § vamsmugglingslagen.

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 142

3.4 Särregleringen vid eget bruk

Prop. 1992/93:142

Mitt förslag: Den lägre sttaffskalan i 2 § narkotikasttafflagen för eget bruk utmönstras och den allmänna sttaffskalan med böter eller fängelse i högst sex månader skall gälla även för eget bruk av narkotika. Likaså slopas den särskilda ansvarsfrihetsregeln.

Förslaget I departementspromemorian överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget. Stockholms tingsrätt påpekar när det gäller den särskilda ansvarsfrihetsregeln vikten av att lagföring även fortsättningsvis bör undvikas i dessa situationer. Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare anser att en förändring av sänegleringen kan få förödande konsekvenser för den frivilliga narkomanvården genom att missbrukare då kommer att undandra sig möjlighetema till effektiva behandlingsinsatser. Samma remissinstans avvisar bestämt de föräncUingar av processuell natur som ett slopande av sänegleringen innebär i form av tvångsmedel som husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. BRÅ anser att ansvarsfrihetsregeln är befogad och bör behållas bl.a. för att det är viktigt att den som frivilligt söker vård inte skall uppleva att han motarbetas från myndigheternas sida.

Skälen för mitt förslag: Enligt den nuvarande lydelsen av bestämmelsen i 2 § narkotikastrafflagen har det egna bruket en lägre sttaffskala med enbart böter. Dessutom innehåller samma bestämmelse en ansvarsfrihetsregel, som gäller när bruket har uppdagats vid en vård- eller behandlingskontakt.

Jag anser att en säneglering av detta slag är främmande för det sttaffrättsliga systemet, eftersom den inte är knuten till några omständigheter vid brottet utan till förhållanden som kan inttäffa långt senare.

Sttaffskalan med enbart böter speglar enligt min bedömning inte brottets Sttaffvärde. Om man ser på sttaffskalan för jämförbara brott står en naturlig parallell att finna i en annan sttaffbar hantering av narkotika som är avsedd för eget bmk, främst innehav. Här gäller allmänt au hanteringen i sådana fall bedöms mildare än hantering som syftar till eller innefattar spridning av narkotika. Detta förhållande kommer inte till utttyck i sttaffskaloma utan beaktas vid straffmätning och påföljdsval inom ramen för de allmänt tillämpliga sttaffskaloma. I viss utsttäckning kan hanteringens art få betydelse även för brottsrubriceringen.

Visserligen föreligger det en mindre skillnad mellan innehav för eget bruk och bmket i sig såtillvida som innehavaren har möjlighet att ändra sina planer och överlåta narkotikan till någon annan medan förbrukad narkotika inte kan ges någon spridning. Jag anser det dock vara fråga om mer en gradskillnad än en artskillnad. 1 påföljdshänseende är det naturligt au innehavsbrottet kan behandlas sttängare än eget bruk, men skillnaden kan knappast anses så betydande att den motiverar olika sttaffskalor. Det kan i detta sammanhang finnas anledning att erinra om att de rättstillämpande myndig-

hetema fastställer påföljden med hänsyn till det särskilda brottet. Om brottet Prop. 1992/93:142 ligger på bötesnivå skall påföljden bestämmas i enlighet härmed även om fängelse ingår i sttaffskalan.

Den skillnad som alltså finns mellan innehav och brak kan ibland bli mycket liten därför att innehavet endast utgör ett förled till en konsumtion, som för gärningsmannnen är ändamålet med innehavet. Gränsen mellan gämingsformema är då ganska artificiell. 1 sådana fall får typen av gäming marginell betydelse för straffmätningen och skillnaden i fråga om sttaffskalor kan då framstå som alltför teoretisk.

Jag anser att det finns vägande skäl som talar för en mer differentierad påföljdspraxis. Huvudregeln bör dock alltjämt vara att eget bmk skall bestraffas med böter. En mer differentierad påföljdsbestämning fömtsätter emellertid att sttaffskalan innehåller fängelse.

Det har från några remissinstanser invänts att konsekvensema för narkomanvården blir betänkliga om sänegleringen tas bort. Det finns dock inte anledning anta att de rättstillämpande myndighetema vid ett ringa narkotikabrott skulle agera på ett sådant sätt att möjlighetema till vård spolierades. Som Lagrådet har anmärkt ger reglerna om åtalsunderlätelse i 20 kap. 7 § rättegångsbalken samt i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverttädare åklagaren stort utrymme au underiåta åtal i de fall som omfattas av den nuvarande ansvarsfrihetsregeln. Jag delar Lagrådets bedömning att det beträffande dessa fall knappast torde uppkomma någon skillnad i lagföringshänseende över huvud taget. Lagrådet har även påpekat att en vårdsökande i de flesta fall av förevarande slag skyddas av sekretesslagen (1980:100) mot att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagare, polis eller annan uttedande myndighet

Om brottet Ugger på fängelsenivå är domstolens möjligheter att döma till skyddstillsyn av stor betydelse. Enligt 30 kap. 9 § brottsbalken kan rätten som särskilt skäl för skyddstiUsyn beakta om den tilltalade undergår behandling för missbruk som kan antas ha samband med hans brottslighet.

Med hänsyn till vad jag har anfört ovan bör därför den lägre sttaffskalan utmönsttas ur 2 § narkotikasttafflagen.

Motivet för ansvarsfrihetsregeln är detsamma som för den lägre sttaffskalan, något som talar för att båda föreskriftema bör behandlas på samma sätt.

Jag anser med hänvisning till vad jag har sagt i det föregående att övervägande skäl talar för att också regeln om ansvarsfrihet bör upphävas.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att om sänegleringen slopas får detta genomslag för tillämpningen av ett flertal bestämmelser av processuell natur. I synnerhet gäller det ändringen av sttaffskalan, eftersom flera bestämmelser endast är tillämpliga på brott som kan föranleda fängelse. Hit hör vissa regler om tvångsmedel som husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesUctning. Med den föreslagna ordningen skulle dessa regler bli tilllämpliga vid misstanke om eget narkotikabnUc som utgör ringa brott. När det gäller kroppsbesiktning kan det bli aktuellt att söka efter färska stickmärken på kroppen eller att ta urinprov.

19 Jag viU dock här betona att användningen av tvångsmedel skall följa sedvanliga bestämmelser, som proportionalitetsregeln i 28 kap. 3 a § rättegångsbalken samt, vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning, de särskilda regler om förfarandet som finns i 28 kap. 13 § rättegångsbalken.

Prop. 1992/93:142

3.5 Kontroll av drogfrihet vid verkställighet av påföljd 3.5.1 Kriminalvård i anstalt

Mitt förslag: Den intagnes generella skyldigheter enligt 52 d § KvaL att lämna olika prover för chogkonttoll utvidgas till att omfatta även blodprov.

Förslaget i departementspromemorian överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Kriminalvårdsstyrelsen ställer sig tveksam till om det föreligger något behov av blodprovstagning för att kontrollera missbmk, eftersom de metoder som finns i dag bedöms som fullt tillräckliga.

Skälen för mitt förslag: Jag anser att det är en mycket angelägen uppgift för kriminalvården au söka komma till rätta med det drogmissbmk som förekommer inom anstalterna. Det är givetvis oacceptabelt att en intagen kan påbörja eller fortsätta ett missbmk av t.ex. narkotika eller alkohol under den tid han verkställer ett fängelsesttaff I synnerhet vid drog-relaterad brottslighet är det viktigt att anstaltstiden utnyttjas för att motivera missbrukare till behandling. Framgångsrika åtgärder av detta slag kan avsevärt förbättra den intagnes förutsättningar att klara ett drogfritt liv utanför anstalten och hans möjligheter att avhålla sig från nya brott.

Det har under senare år förts en målmedveten kamp mot drogmissbmket inom anstaltsvården. Det har bl.a. lett till s. k. narkotikafria avdelningar eller anstalter. Särskilda avdelningar och anstalter som är avsedda för behandling av narkotikantissbmkare har också byggts upp. Att denna satsning innefattar konttollåtgärder är ofrårJcomligt. LUcsom vid bekämpningen av andra beroendeframkallande medel har analys av kroppsvätskor eller utandningsluft betydelse i detta sammanhang.

Det finns anledning för mig an här särskilt uppehålla ntig vid urinprovs-tagningarna. I och för sig är det ovedersägligt att provtagningen utgör ett inttång i den personliga sfären. Jag anser dock att inttesset av chogfrihet väger så tungt att det motiverar inttånget i den dömdes integritet.

De olägenheter som är förknippade med provtagningen kan enligt min bedömning i någon mån motverkas. Detta kan bl.a. ske genom en omsorgsfull rekrytering av den personal som skall övervaka provtagningen. Det är betydelsefullt att personalen har vana vid liknande situationer och kan uppträda på ett sätt som gör att åtgärden bltt så lite kränkande som möjligt. Lokalerna bör vara så inrättade att provet kan lämnas utan insyn av någon

20

obehörig. Av vikt är också att den intagne blU väl insatt i syftet med urin- Prop. 1992/93:142 provstagningen. Han bör få klart för sig att provtagningen inte bara har till ändamål att konttollera om han följer gällande regler utan att den också utgör ett led i behandlingen av hans chogberoende. Om den intagne själv inser syftet med konttollen, kan han uppfatta provtagningen som mindre ingripande.

Jag vill här betona att krirrtinalvården redan i dag tillämpar noggranna ratiner, som har utarbetats av Kriminalvårdsstyrelsen. De svårigheter som är förenade med urinprovstagningama finns det således möjligheter att överbrygga. När provtagningen sker under ordnade former utgör analysema ett värdefullt inslag i narkotikabekämpningen.

Påföljdsuttedningen har i sitt förslag hänvisat till att varje intagen skall ha en egen kontaktperson. Utredningens förslag är i den delen inte föremål för överväganden inom ramen för detta lagstiftningsärende. Min uppfattning är att oavsett om förslaget genomförs eller inte, kan det inte ersätta den konttoll som genom urinprovema sker på kemisk väg.

Enligt min mening bör det alltjämt ankomma på kriminalvården att ta ställning till hur befogenheten au kräva olUca prover närmare skall utnyttjas. Det är angeläget att narkotikabruket bekämpas med kraft och konsekvens. En annan utgångspunkt skulle få svåra återverkningar för den intagne och i längden vara förödande för tilltton till kriminalvården. Detta förhållande bör dock inte leda till att urinprovema i första hand används som grand för bestraffningsåtgärder. Självfallet är det angeläget att de utgör ett led i en behandling och får tjäna som motivation för den intagne att sluta med sitt missbruk.

Jag anser vidare att den nu gällande skyldigheten att lämna utandningsprov för konttoll av alkoholpåverkan bör behållas. Intresset av au motverka missbruk gör sig gällande även på detta område. Här finns inte heller samma betänkligheter från integritetssynpunkt, eftersom förfarandet inte innefattar lika ingripande moment.

Drogpåverkan kan även kontrolleras genom blodanalys. Det är en brist att inte 52 d § KvaL medger den typen av konttoll. Blodanalys är vanligt förekommande vid uttedning av ttafiknykterhetsbrott och konttollmetodema är tillförlitiiga. Blodprovet skall dock inte ses som något mera heltäckande altemativ till urinprovet för att konttollera narkotUcapåverkan. Dels är blodanalysen kostsam och dels saknas tillgängliga resurser för en provtagning i stöne skala.

Det sist sagda utesluter dock inte att blodprov någon gång kan utgöra ett värdefullt komplement till de andra konttollmetodema. Jag anser därför att det finns skäl att utvidga den intagnes generella skyldigheter enligt 52 d § KvaL tUl att omfatta även blodprover.

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 142

3.5.2 Vistelse utanför anstaU och i frivård

Prop. 1992/93:142

Mitt förslag: Bestämmelser införs om att den dömde vid villkorlig frigivning och skyddstillsyn lUcsom vid placering enligt 34 § KvaL skall vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för konttoll av att han inte är påverkad av beroendeframkaUande medel.

Förslaget i departementspromemorian överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flenalet remissinstanser tillstyrker förslaget. Några remissinstanser framhåller dock att det måste finnas garantier för att provtagningen kan äga mm under bettyggande former och med beaktande av den enskildes integritet. Öveiyakningsnämnden i Malmö menar att det kan komma att bli svårt att i praktiken genomföra en meningsfull chogkonttoll, eftersom provtagningen inte kan ske på ett lämpligt sätt. BRÅ framhåller att provtagningen vid urinprovskonttoll är förenad med betydande kostnader och att det råder osäkerhet vad gäller tolkningen av analyssvaren. Enligt BRA bör värdet av dessa konttoller undersökas närmare innan en utvidgning sker. Sveriges advokatsamfund anser vad gäller dem som är villkorligt frigivna och dem som dömts till skyddstillsyn utan konttaktsvård inte att de skäl som anförs i promemorian är sådana att de uppväger det allvarliga ingrepp i den personliga integriteten som en utvidgad chogkonttoll innebär.

Skälen för mitt förslag: Jag finner det vara av utomordentligt stor vikt au den dömde avhåller sig från chogmissbrak även när kriminalvården sker utanför anstalt. Vid frivård är det dessutom ofta så att påföljden är direkt avpassad till en drogrelaterad brottslighet. Möjlighetema att komma till rätta med gärningsmannens drogproblem har då varit avgörande för påföljdsvalet och den bärande tanken bakom valet blir förfelad om missbraket fortgår under verkställighetstiden.

Jag anser att behovet av konttoll är väl så stort inom frivården som vid kriminalvård i anstalt. Den dömde är ju på fri fot och har generellt sett fler tillfällen att komma i kontakt med droger. Särskilt påtagligt är konttollbe-hovet när den dömde undergår någon form av vård eller behandling inom ramen för en brottspåföljd. Så kan t.ex vara fallet när han medges rätt att vistas utanför anstalt med stöd av 34 § KvaL. Vidare utgör ofta vård eller behandling ett centtalt inslag i en skyddstillsyn, inte bara när den har formen av konttaktsvård utan också i andra fall. Även vid villkorUg frigivning kan sädana åtgärder aktualiseras. Många gånger är det fråga om en tids vistelse på behancUingshem. Det är inte ovanligt att analys av t.ex. blod- eller urinprover ingår som ett led i behandlingen. När någon vistas där på grund av en brottmålsdom är det dock tveksamt om det är förenligt med gällande lagstiftning att han åtar sig en skyldighet att lämna prov. Uttryckligt lagstöd finns bara vid konttaktsvård.

1 övriga situationer saknas förutsättningar att särskilt besluta att den dömde skall lämna prov. Det får också anses osäkert i vilken mån ett medgivande från hans sida verkligen kan läggas tUl grand för provtagning.

22

Den rådande osäkerheten kan inte anses tillfredsställande. Enligt ntin be- Prop. 1992/93:142 dömning finns det ett starkt behov av möjligheter till kontrollåtgärder vid s.k. § 34-placeringar och inom frivården.

Päföljdsuttedningens förslag innebär att provtagning för drogkonttoll skall kunna ske i stöne utsttäckning än hittills. Förslaget är dock begränsat till § 34-placeringar och för de fallen är förslaget knutet till vistelse i be-handUngshem eller nägon annan liknande inrättning.

Det finns vissa minche, praktiska svårigheter som talar mot en mera generell drogkonttoll genom analys av kroppsvätskor eller utandningsprover. Av annan natur är de invändningar som avser respekten för den dömdes person och tillförlitiigheten av analysresultatet. Jag vill dock peka på att såväl kränkningen som felkälloma kan begränsas genom ändamålsenliga rutiner. När det finns fömtsättningar att genomföra konttollema under betryggande former, anser jag att det bör vara möjligt att utföra drogkontroller inom frivården. Enligt min bedömning måste intresset av drogfrihet anses väga så tungt att det motiverar intrånget i den dömdes integritet, givetvis under de tidigare angivna föratsättningama att konttollen i det enskilda fallet är av väsentlig betydelse för en behandling och dessutom kan genomföras under godtagbara former.

Jag är medveten om att dessa fömtsättningar kan vara högst varierande inom frivården. 1 vissa fall är de goda. Vid en del behandingshem för narkomaner, alkoholister eller andra missbrakare är chogkonttoller vanligt förekommande och personalen har fått en avsevärd vana att bemästta de olika problem som kan uppkomma. Även polikliniska program kan vara av stort värde och provtagningar som sker i lämpliga former kan utgöra ett betydelsefullt led i dessa.

Jag anser inte att det finns något bärande skäl för att skilja mellan olUca fomer av frivård. Drogkontroller bör kunna komma till stånd inom ramen för de olika påföljdema om det är motiverat från behandUngs- och konttoll-synpunkt samt under förutsättning att ordnade former för provtagning och analys står till buds. Det är alltså behovet av chogkonttoller och möjligheten art tillgodose detta behov som bör ges den avgörande betydelsen.

Jag vill betona att det oavsett om den dömde vistas i behandlingshem eller inte bör vara så att drogkonttollema knyts till en föreskrift om vård eller behandling av något slag. Utfallet av proverna måste följas upp och sättas in i sitt sammanhang. 1 annat fall kommer provema att fungera som en renodlad konttoll av den dömdes vilja och förmåga att rätta sig efter gällande regler. En sådan konttoll kan i sig vara värdefull men bör underordnas ansttängningama att finna en mera långsUctig lösning på den dömdes drogproblem.

För att uppnå en verkningsfuU drogkonttoll anserjag att det är tiUräckligt med analys av kroppsvätskor eller av utandningsluft Härigenom ges möjligheter att undersöka om vederbörande är påverkad av droger under verkställighetstiden. Däremot finns det inte i dessa utgångspunkter något mera uttalat behov av att söka igenom kläder, väskor eller liknande för att efterforska om han tar någon annan befattning med droger. Det syns inte heller

vara nödvändigt att vid sidan av provtagningen utföra besUctningar av krop-

pen. Tvärtom är det angeläget att begränsa kontrollformerna till vad som Prop. 1992/93:142

direkt är motiverat av syftet att motverka droganvändning. De nu gällande

reglema om konttaktsvård medger visserligen sådana åtgärder (28 kap.

6 a § brottsbalken). Av motiven till reglema (prop. 1986/87:106 s. 51 f)

framgår dock att de tar sikte på konttoller just i form av blod-, urin- eller

utandningsprov. Sådana konttoller får därför anses vara tilhäckliga.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att skälen för en mer generell drogkonttoll gör sig gällande vid alla sorter av beroendeframkallande medel, således inte enbart narkotUca.

Vid viUkorlig frigivning och skyddstillsyn bör den dömdes skyldighet att medverka vid provtagning åläggas genom en särskild föreskrift. Den bör ses som ett komplement till en föreskrift om att han skall underkasta sig läkarvård, nykterhetsvård eller någon annan vård eller behandling

i eller utom sjukhus eller vid annan dylUc inrättning. Självfallet kan en sådan föreskrift också ingå i en behandlingsplan som ligger till grund för konttaktsvård.

När skyldigheten åläggs i en föreskrift blir följden att provtagningen i likhet med övriga inslag i behandlingen står under överinseende av övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnd eller frivårdsmyndighet. Det får därför normalt ankomma på dessa myndigheter att efter samråd med vårdgivaren eller någon annan avgöra om provtagning bör utgöra ett led i behandlingen. Därvid har myndighetema att beakta om provtagningen är ägnad att göra behandlingen mera effektiv, liksom att pröva om provtagningen kan ske under godtagbara fomer. Jag gör den bedömningen att det hos dessa myndigheter finns den sakkunskap och inte minst den kännedom om enskilda vårdinrättningar, som erfordras för ett avgörande av de aktuella frågoma. Vid skyddstillsyn får även domstolen befogenhet att föreskriva om provtagning. Ibland torde det finnas fömtsättningar för ett sådant förordnande i domen. Om domstolen, som ofta förekommer, lämnar en allmän föreskrift om att den dömde skall underkasta sig den vård som frivårdsmyndigheten efter samråd med läkare, vårdgivare eller någon annan finner erforderlig, bör emellertid frågan om denna föreskrift bör förenas med en skyldighet au genomgå provtagning inte tas upp av domstolen. Den frågan får i stället prövas senare under verkställigheten.

Om den dömde vägrar att medverka till provtagningen blU det att se som en form av misskötsainhet, eftersom han då har åsidosatt vad som har ålegat honom inom ramen för påföljden. Liksom vid provtagning i anstalt bör han dock kunna slippa om det föreligger medicinska eller liknande skäl. Vid misskötsamhet finns det möjlighet att inskrida med vaming eller andra påföljder (26 kap. 18 och 19 §§ samt 28 kap. 7 och 8 §§ brottsbaUcen). Ytterst kan det alltså bli fråga om att förklara en viUkoriigt medgiven frihet förverkad eller att undanröja en dom på skyddstillsyn och förordna om någon annan påföljd. Jag vill här återigen betona att arbetet i första hand bör inriktas på att den dömde skall bli bättte motiverad för vård. Sådana åtgärder skapar ofta en bättte grogmnd för långsiktiga lösnuigar än vad besttaffningar gör.

När det gäller § 34-placeringar bör fömtsätmingama för drogkonttoller

vägas in i bedömningen av om placering kan ske utanför anstalt Om drog-

konttollen ses som ett väsentligt inslag i den enskildes vård, bör konttollen Prop. 1992/93:142 utgöra ett villkor för medgivande om § 34-placering. Även här måste beaktas att det i enstaka situationer kan finnas medicinska eller liknande hinder mot provtagningen.

3.6 Ikraftträdande m.m.

De föreslagna ändringama bör träda i kraft så snart som möjligt. Med hänsyn till den tid som kommer att förflyta innan riksdagen fattar beslut i lagstiftningsärendet torde en lämplig tidpunkt vara den 1 juli 1993.

De nya reglema om drogkonttoll i brottsbalken och KvaL bör bli omedelbart tillämpliga. Detta innebär alltså att beslut om chogkonttoll kan fattas även i fall där någon har börjat verkställa påföljden innan lagändringen har ttätt i kraft Ett under verkställighetstiden tillkommande beslut om drogkonttoll innebär formellt sett inte att en redan ådömd påföljd skärps i efterhand och möter därför inte något pruicipiellt hinder.

3.7 Kostnadsfrågor

Inom Justitiedepartementet har beräkningar gjorts av vilka effekter ett genomförande av förslagen skulle få. Borttagandet av sänegleringen för eget bruk medför en något ökad belastning på kriminalvården, även om utgångspunkten alltjämt skall vara att det egna bruket besttaffas med böter.

Jag anser inte att det är nödvändigt att öka resurserna hos de brottsbekämpande myndigheterna av det skälet att ytterligare tvångsmedel blh tilllämpliga vid misstanke om konsumtion som utgör ringa narkotikabrott Någon markant ökning av antalet lagföringar är inte att vänta och förbättrade bevismöjligheter torde i viss mån kunna motverka sanningslösa föme-kanden och på så sätt medföra en förenkling av lagföringen.

Den i någon mån ökade tillämpningen av andra påföljder än böter kan komma att medföra ett visst merarbete för rättsväsendet, främst genom att sttafföreläggande är uteslutet vid ancha påföljder än böter. De fall som det är fråga om synes emellenid inte bli av mera komplicerad eller resurskrävande natur. Det är däremot uppenbart att det förhållandet att saken förs till domstol i stället för att avgöras genom sttafföreläggande medför ökade kostnader för såväl åklagarväsendet som domstolsväsendet

En ökning av antalet chogkonttoller inom kriminalvården kan i någon mån föra med sig högre kostnader. Själva provtagningen är förenad med vissa utgifter. I stor utsttäckning går det dock an bygga vidare på nuvarande ordning. Vid kriminalvård i anstalt tillämpas drogkontroller sedan länge. När det gäller § 34-placering och frivård bör, i enlighet med vad jag har sagt ovan, chogkonttoller främst komma i fråga vid vårdhem och liknande inrättningar där konttoller redan ingår som ett inslag i behandlingen, Uksom vid poliklinisk eller annan vård där konttoll anordnas under betryggande former.

25

Jag bedömer att samtiiga dessa kostnader kommer att rymmas inom Prop. 1992/93:142 ramen för befintliga medel genom omprioriteringar inom Justitiedepartementets anslagsram.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet upprättats förslag tUl

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1974:203) om krintinalvård i anstalt,

3. lag om ändring i narkotikasttafflagen (1968:64). Förslagen har granskats av Lagrådet

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

26 kap. 15 §

Ändringen innebär att paragrafen tillförs en bestämmelse om drogkonttoll. Bestämmelsen sätts in som ett nytt andra stycke och medför därigenom en förskjutning av de regler som hittills har utgjort paragrafens andra respektive ttedje stycke.

Den nya bestämmelsen knyter an till redan befintliga möjligheter att föreskriva vård eller behandling enligt första stycket 3. Det är alltså fråga om läkarvård, nykterhetsvård eller någon annan vård eller behandUng i eller utom sjiUchus eller vid annan dylik inrätming. Om den frigivne har meddelats en sådan föreskrift, får det bestämmas att han skall vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel.

Drogkonttollen är således att se som ett inslag i en vård eller en behandling som vederbörande skall genomgå i anslutning tiU en vilUcorUg frigivning. Ett beslut om chogkonttoll skall grundas på en bedömning av den frigivnes missbmkssituation och den vård eller behancUing som är aktuell. En sådan konttoll som således kan ske utan samtycke av den frigivne, bör beslutas bara om den kan antas i väsentiig mån bidra till en effektivare vård eller behandUng. Detta mnebär att ett konttollförfarande uite bör föreskrivas om det saknas ett vårdprogram för honom.

En ytterligare omständighet som skall vägas in i bedömningen är de praktiska förutsättningama för själva provtagningen. Framför allt när det gäller urinprovema har formema för provtagningen stor betydelse och det är angeläget att inttånget i den frigivnes integritet blh begränsat. Drogkonttoll får förekomma bara om provtagningen kan genomföras på ett lämpligt sätt, något som självfallet gäller även en provtagning som avser blod eller utanchiingsluft. Det har inte ansetts nödväncUgt att ta in en erinran om det i lagtexten.

26 Om frivårdsmyndigheten finner att de angivna förutsättningama är för Prop. 1992/93:142 handen, kan saken på myndighetens initiativ tas upp i övervakningsnämnden.

Provtagningen kan omfatta blod, urin eller utandningsluft. Vanligen blu det fråga om urinprov när konttollen avser narkotikapåverkan och utandningsluft när fråga är om ett alkoholtest. Blodprov kan komma till användning vid olika sorters drogkonttoller. Av de skäl som jag har anfört i min allmänna motivering (avsnitt 3.5.1) torde det inte bli aktuellt att använda blodprover i någon stöne omfattning. Den föreslagna bestämmelsen ger dock inte försteg för någon kontrollmetod framför andra eller någon koppling mellan en viss metod och en viss sorts drog. Det finns därför utrymme för beslut som kan anpassas till vad som är mest ändamålsenligt i det enskilda fallet. Av beslutet bör emellertid framgå vilken konttollform som är aktuell, så att detta står klart för den frigivne.

I enlighet med vad som anges i den sedan tidigare gällande bestämmelsen i 52 d § KvaL skall provtagningen avse den dömdes påverkan av beroendeframkallande medel.

28 kap. 6§

Paragrafen innehåller en hänvisning till vissa regler i 26 kap. brottsbaUcen om villkorlig frigivning från fängelsesttaff Hänvisningen avser bl.a. 15 § och omfattar således den nya bestämmelsen om drogkontroll i andra stycket. Härigenom blir det möjligt att föreskriva chogkontroll vid varje form av skyddstillsyn och den dömde kan åläggas skyldighet att lämna blod-, urin- eller utandningsprov som ett led i en vård eller behandling av honom.

Vad som har anförts i specialmotiveringen till 26 kap. 15 § gäller i tilllämpliga delar vid skyddstillsyn. När det gäller denna påföljd kan även domstolen föreskriva att den dömde skall underkasta sig vård eller behandling. Denna befogenhet skall även omfatta föreskrifter om drogkontroll. En hänvisning även till det nya stycket i 26 kap. 15 § tas därför in i tredje meningen i förevarande paragraf De föreskrifter som meddelas av domstol är vanligen ganska allmänt hållna; vid kontraktsvård blir det dock fråga om att meddela en föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa. Den föreslagna regleringen om drogkontroller hindrar inte att föreskrifterna i ett domslut ges en mera allmän utformning. Frivårdsmyndigheten har att uppmärksamma frågan om drogkontroll även efter en dom på skyddstillsyn med föreskrift. Vid domstolens prövning kan det - utom vid kontraktsvård - ofta saknas förutsättningar för de förhållandevis detaljerade bedömningar som skall ske vid ett beslut om chogkonttoll.

28kap. 6a§

Den särskilda regeln om kroppsvisitation och kroppsbesiktning vid konttaktsvård upphävs. Genom den hänvisning som finns i 28 kap. 6 § brottsbalken bltt de allmänna reglema i 26 kap. 15 § tillämpliga vid skyddstiUsyn.

Detta gäller inte bara vid konttaktsvård utan även vid skyddstillsyn i övrigt Prop. 1992/93:142 Hithörande frågor har jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.2), liksom i specialmotiveringen till 26 kap. 15 § och 28 kap. 6 §.

5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

34 §

Paragrafen utökas med en regel om drogkonttoll. En bestämmelse härom förs in i andra stycket. Innebörden av regeln är att den som medges vistelse utanför anstalten får åläggas skyldighet att lämna blod-, urin- eller utandningsprov. Härigenom blir det möjligt att konttollera om den dömde är påverkad av beroendeframkallande medel under den tid som verkställighet sker utanför anstalt.

Liksom vid villkorlig frigivning och skyddstillsyn skall konttollen utgöra en del av en behandUng som den dömde undergår. Drogkonttoll bör medges bara när den i det enskilda fallet framstår som eu värdefullt inslag i vården och det dessutom är möjligt att ordna godtagbara förhållanden för själva provtagningen.

52 d§

Den intagnes skyldighet att medverka vid provtagning utvidgas enligt förslaget till att avse även blodprover. Som framgått av vad jag har sagt i det föregående (avsnitt 3.5.1) är avsikten att blodprover skall kunna utgöra ett komplement vid drogkonttollema. Däremot torde det inte bli aktuellt att använda blodprover mera regelmässigt. Blodprover kan - som nämnts -komma till användning vid olika sorters choger. Lagbestämmelsen har därför omformulerats sä att provtagning kan avse varje form av beroendeframkallande medel och någon specificering av medlet sker inte längre genom lagtexten. Genom de vidtagna ändringama får bestämmelsen ett innehåll som svarar mot föreskrifterna om drogkonttoll i 26 kap. 15 § och 28 kap. 6 § brottsbalken samt 34 § KvaL.

5.3 Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

2§

Den särskilda regleringen av eget narkotUcabruk upphävs. Ancha och ttedje meningarna i den senast gällande lydelsen får därför utgå ur lagtexten. Sttaffskalan kommer därmed att omfatta böter eller fängelse i högst sex månader.

Som rekvisit för au bedöma eu narkotikabrott som ringa införs att hänsyn skall tas till arten och mängden narkotika samt till övriga omständigheter. Frågan om gränschagningen mellan det ringa brottet och brott av normalgraden har jag behandlat utförligt i den allmänna motiveringen

(avsnitt 3.2). Här kan dock särskilt framhållas an med övriga omständig- Prop. 1992/93:142 heter avses tex. typen av befattning.

Det ringa brottet reserveras huvudsakligen för gämingar som endast innefattat eget bmk eller innehav av narkotika för eget bmk.

6 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer jag att regeringen föreslär rUcsdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i brottbalken,

2. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

3. lag om ändring i narkotikasttafflagen (1968:64).

7 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som förechaganden har lagt fram.

29 4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 142

Promemorians lagförslag Prop. 1992/93:142

Bilaga I 1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs aU 26 kap. 15 § samt 28 kap. 6 och 6 a §§ brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 kap.

15 §1

När det finns skäl au anta au den frigivne för sin anpassning i samhället behöver stöd av en särskild föreskrift om vad han har att iaktta under prövotiden, får en sådan föreskrift meddelas för viss tid eller tills vidare. Särskild föreskrift får avse

1. vistelseort eller bostad under viss tid, högst ett år åt gången,

2. arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eller utbildning

3. läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning.

Om den frigivne skall undergå vård eller behandling på grund av en sådan föreskrift som avses i första stycket 3, får det bestämmas att han därvid skall vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel. Har den frigivne förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, må meddelas föreskrifter rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens fullgörande i den mån sådana föreskrifter ej med hänsyn till den frigivnes ekonomiska situation och övriga omständigheter kan antagas motverka hans anpassning i samhället

Om den frigivne står under övervakning, får särskild föreskrift meddelas om vad som skall gälla för denna. I sådan föreskrift får anges på vilket sätt och i vilken omfattning den frigivne skall hålla kontakt med övervakaren eller frivårdsmyndigheten. Vidare får föreskrivas skyldighet för den frigivne au lämna undenättelse till övervakaren eller frivårdsmyndigheten om utevaro från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning.

28 kap.

6§

Vad som föreskrivs i 26 kap. 12- Vad som föreskrivs i 26 kap. 12- 17 §§ skall tillämpas på motsva- 17 §§ skall tillämpas på motsva rande sätt bettäffande den som har rande sätt bettäffande den som har dömts tUl skyddstillsyn. Rätten skall dömts till skyddstillsyn. Rätten skall dock i domen förordna övervakare, dock i domen förordna övervakare.

1 Senaste lydelse 1990:1009. - Senaste lydelse 1988:942.

30

Nuvarande lydelse

om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare får rätten i domen meddela föreskrifter enligt 26 kap. 15 § första och andra styckena samt 27 kap. 5 § andra stycket. Övervakningsnämnden får äncha eller upphäva en föreskrift av sistnämnda slag när det finns skäl till det

Föreslagen lydelse

om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare får rätten i domen meddela föreskrifter enligt 26 kap. 15 § första, andra och tredje styckena samt 27 kap. 5 § andra stycket. Övervakningsnämnden får ändra eller upphäva en föreskrift av sistnämnda slag när det finns skäl till det.

Prop. 1992/93:142 Bilaga 1

6 a §3

I fall som avses i 30 kap. 9 § ancha stycket 3 skall rätten, om den planerade behandlingen är av avgörande betydelse för att döma till skyddstillsyn, i domslutet ange hur långt fängelsesttaff som skuUe ha ådömts, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

I sådana fall skall vidare i domen alltid meddelas föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa. En sådan behandlingsplan får innehålla bestämmelser om att den dömde är skyldig att genomgå kroppsvisitation och kroppsbesiktning för kontroll av att han inte missbrukar beroendeframkallande medel.

1 samband med en sådan behandlingsplan får föreskrivas att den som ansvarar för behandlingen skall anmäla till frivårdsmyndigheten och åklagaren om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden enligt planen.

I sådana fall skall vidare i domen alltid meddelas föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa.

1 samband med en sådan behandlingsplan får föreskrivas att den som ansvarar för behandlingen skaU anmäla till frivårdsmyndigheten och åklagaren om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden enligt planen.

Denna lag ttäder i kraft den

3 Senasie lydelse 1990:1009.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Prop. 1992/93:142 Bilaga 1

Härigenom föreskrivs au 34 § och 52 d § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt' skall ha följande lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föieslagen lydelse

34 §

Kan en intagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället, kan han få medgivande att för sådant ändamål vistas utanför anstalten under lämplig tid, om säi-skilda skäl föreligger. Därvid skall särskilt beaktas om den intagne behöver vård eller annan behandling mot missbrak av beroendeframkallande medel.

För vistelsen skall ställas de villkor som kan anses erforderiiga. Vistelse utom anstalt för vård eller behandling bör inte påbörjas så tidigt att den planerade vård- eller behandlingstiden blir kortare än den beräknade återstående verkställighetstiden.

Första stycket gäller ej en intagen

Kan en intagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället, får han medges att för sådant ändamål vistas utanför anstalten under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger. Därvid skall särskilt beaktas om den intagne behöver vård eller annan behandling mot missbrak av beroendeframkallande medel.

För vistelsen skall ställas de villkor som kan anses erforderliga. Därvid får bestämmas att den intagne skall vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendejramkallande medel.

Vistelse utom anstalt för vård eller behandling bör inte påbörjas så tidigt att den planerade vård- eller behandlingstiden blir konare än den beräknade återstående verkställighetstiden, som avses i 7 § ttedje stycket

52 d§

En intagen är skyldig att på anmaning lämna urinprov Jör kontroU av huruvida han är påverkad av narkotika samt utandningsprov för kontroU av huruvida han är påverkad av alkohol, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl.

En intagen är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig au pä anmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han Inte är påverkad av beroendeframkallande medel.

Denna lag ttäder i kraft den

Lagen omtryckt 1990:1011.

32

3 Förslag till Prop. 1992/93:142

Bilaga 1 Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom föreskrivs att 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§i

Är brott som avses i I § att anse Är ett sådant brott som angetts i

som ringa, döms till böter eller I § att anse som ringa, döms tiU fängelse i högst sex månader. Be- böter eller fängelse i högst sex må-stod gärningen endast i eget bruk nåder. av narkotika, döms Ull böter. Om en sådan gärning har uppdagats genom att gärningsmannen sökt eller underkastat sig vård eller någon annan behandling, skall inte dömas Ull ansvar.

Denna lag ttäder i kraft den

1 Senaste lydelse 1988:286. .,,

4 Förslag till Prop. 1992/93:142

Bilaga 1 Lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1960:418) om straff för vamsmuggling skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§i

Är vamsmuggling som avses i Är varusmuggling som avses i 1 § första stycket med hänsyn till 1 § första stycket med hänsyn till godsets värde och övriga omstän- godsets värde och övriga omstän digheter vid brottet att anse som digheter vid brottet att anse som ringa, döms till penningböter. ringa, döms till penningböter. Om Gäller gämingen narkotUca döms gämingen gäller narkotika, döms till böter eller fängelse i högst sex till böter eller fängelse i högst sex månader. månader.

Denna lag ttäder i Icraft den

1 Senaste lydelse 1991:280.

Förteckning över de remissinstanser som har ytttrat sig över Prop-1992/93:142 promemorian Åtgärder mot bruk av narkotika samt ringa °''3ga 2 narkotikabrott

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av RUcsdagens ombudsmän (JO), Riksåklagaren (RÅ), Domstolsverket, Hovrätten för nedre Norrland, Kammanätten i Jönköping, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Umeå tingsrätt. Rikspolisstyrelsen (RPS), Kriminalvårdsstyrelsen (KVS), Övervakningsnämnden i Täby, Övervakningsnämnden i Malmö, Socialstyrelsen, Brottsförbyggande rådet (BRÅ), Läkemedelsverket, Generaltullstyrelsen, Riksrevisionsverket (RRV), Statskontoret, Rättsmedicinalverket, Juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet. Institutet för social forskning, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges Domareförbund, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges polischefer. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO/SR), Riksförbundet friviUiga samhällsarbetare. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrakare (RFHL), Riksförbundet Hem och Skola (RHS), Verdandi, Arbetarnas nykterhetsförbund och Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän.

RÅ har bifogat yttranden från överåklagama vid åklagarmyndighetema i Stockholm, Göteborg och Malmö samt vid regionåklagarinyndighetema i Stockholm och Västerås. SACO/SR har som sitt eget yttrande överlämnat ytttande från Sveriges Psykologförbund. Verdandi har hänvisat till sitt remissvar med anledning av departementspromemorian (Ds Ju 1986:8) Förslag till änchingar i narkotikasttafflagen.

35

Lagrådsremissens lagförslag Prop. 1992/93:142

Bilaga 3 1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 26 kap. 15 § samt 28 kap. 6 och 6 a §§ brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 kap.

15 §1 När det finns skäl att anta att den frigivne för sin anpassning i samhället behöver stöd av en särskild föreskrift om vad han har att iaktta under prövotiden, får en sådan föreskrift meddelas för viss tid eller tUls vidare. Särskild föreskrift får avse

1. vistelseort eller bostad under viss tid, högst ett år åt gången,

2. arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eUer utbUdning,

3. läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan dylik iiuättning.

Om den frigivne skall undergå vård eller behandUng på grund av en sådan föreskrift som avses i första stycket 3, får det bestämmas att han dä/yid skall vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel. Har den frigivne förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, må meddelas föreskrifter rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens fullgörande i den mån sådana föreskrifter ej med hänsyn till den frigivnes ekonomiska situation och övriga omständigheter kan antagas motverka hans anpassning i samhäUet

Om den frigivne står under övervakning, får särskild föreskrift meddelas om vad som skall gälla för denna. I sådan föreskrift får anges på vilket sätt och i vilken omfattning den frigivne skall hålla kontakt med övervakaren eller frivårdsmyndigheten. Vidare får föreskrivas skyldighet för den frigivne att lämna undenättelse till övervakaren eller frivårdsmyndigheten om utevaro från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrätming.

28 kap.

6 §2

Vad som föreskrivs i 26 kap. 12- Vad som föreskrivs i 26 kap. 12- 17 §§ skall tillämpas på motsva- 17 §§ skall tillämpas på motsva rande sätt bettäffande den som har rande sätt bettäffande den som har dömts tUl skyddstillsyn. Rätten skall dömts till skyddstillsyn. Rätten skall dock i domen förordna övervakare, dock i domen förordna övervakare, om inte särskilda skäl talar mot det. om inte särskilda skäl talar mot det.

1 Senaste lydelse 1990:1009.

2 Senaste lydelse 1988:942.

36 Nuvarande lydelse

Vidare får rätten i domen meddela föreskrifter enligt 26 kap. 15 § första och andra styckena samt 27 kap. 5 § andra stycket. Övervakningsnämnden får ändra eller upphäva en föreskrift av sistnämnda slag när det finns skäl till det

Föreslagen lydebe

Vidare får rätten i domen meddela föreskrifter enligt 26 kap. 15 § första-tredje styckena samt 27 kap. 5 § andra stycket. Övervakningsnämnden får äncha eller upphäva en föreskrift av sistnämnda slag när det finns skäl till det.

Prop. 1992/93:142 Bilaga 3

6a§3

I fall som avses i 30 kap. 9 § andra stycket 3 skall rätten, om den planerade behandlingen är av avgörande betydelse för att döma till skyddstillsyn, i domslutet ange hur långt fängelsesttaff som skulle ha ådömts, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

I sådant fall skall vidare i domen I sådant fall skall vidare i domen

alltid meddelas föreskrift om den alltid meddelas föreskrift om den behandlingsplan som den dömde behandlingsplan som den dömde har har åtagit sig att följa. En sådan be- åtagit sig att följa. handlingsplan får innehålla bestämmelser om att den dömde är skyldig att genomgå kroppsvisitation och kroppsbesiktning för kontroll av att han inte missbrukar beroendeframkallande medel.

I samband med en sådan be-hancUingsplan får föreskrivas att den som ansvarar för behandlingen skaU anmäla till frivårdsmyndigheten och åklagaren om den dömde allvarligt äsidosätter sina åligganden enligt planen.

I samband med en sådan behand-Ungsplan får föreskrivas att den som ansvarar för behandlingen skall anmäla till frivårdsmyndigheten och åklagaren om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden enligt planen.

Denna lag ttäder i kraft den

3 Senaste lydelse 1990:1009.

37

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Prop. 1992/93:142 Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 34 och 52 d i vård i anstalt' skall ha följande lydelse.

lagen (1974:203) om krintinal-

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

34 §

Kan en intagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underiätta hans anpassning i samhället, kan han få medgivande att för sådant ändamål vistas utanför anstalten under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger. Därvid skall särskilt beaktas om den intagne behöver vård eller annan behandling mot missbmk av beroendeframkallande medel.

För vistelsen skall ställas de villkor som kan anses erforderliga. Vistelse utom anstalt för vård eller behandUng bör inte påbörjas så tidigt att den planerade vård- eller behandlingstiden blu konare än den beräknade återstående verkställighetstiden.

För vistelsen skall ställas de villkor som kan anses erforderliga. Därvid får bestämmas att den intagne skalt vara skyldig an lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel.

Vistelse utom anstalt för vård eller behandling bör inte påbörjas så tidigt att den planerade vård- eller behandlingstiden bUr konare än den beräknade återstående verkställighetstiden. Första stycket gäller ej en intagen som avses i 7 § uedje stycket.

52 d§

En intagen är skyldig att på anmaning lämna urinprov för kontroll av huruvida han är påverkad av narkotika samt utandningsprov för kontroll av huruvida han är påverkad av alkohol, om inte annat föranleds av medicinska eller lUcnande skäl.

En intagen ar, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att på anmaning lämna blod-, min- eller utandningsprov för kontroU av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel.

Denna lag ttäder i kraft den

' Lagen omtryckt 1990:1011.

38

4 Förslag till Prop 1992/93:142

Bilaga 3 Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom föreskrivs att 2 § narkotUcasttafflagen (1968:64) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§i

Är brott som avses i 1 § att anse Är ett sådant brott som angetts i

som ringa, döms till böter eller I § med hänsyn till arten och fängelse i högst sex månader. Be- mängden narkotika samt övriga om-stod gärningen endast i eget bruk ständigheter att anse som ringa, av narkotika, döms Ull böter. Om en döms till böter eller fängelse i högst sådan gärning har uppdagats ge- sex månader. nom att gärningsmannen sökt eller underkastat sig vård eller någon annan behandling, skall inte dömas tiU ansvar.

Denna lag ttäder i kraft den

' Senaste lydelse 1988:286.

Lagrådet Prop. 1992/93:142

Bilaga 4 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-11-19

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr, justitierådet Inger Nysttöm.

Enligt protokoll vid regeringssammanttäde den 29 oktober 1992 har regeringen på hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1974:203) om krintinalvård i anstalt,

3. lag om ändring i narkotUcastrafflagen (1968:64).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Eva Emstson.

Förslagen föranleder följande ytttande av lagrådet:

Förslag tiU lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Narkotikabrott som består i endast eget bruk av narkotUca besttaffas enligt gällande bestämmelse i 2 § endast med böter. Om sådant brou uppdagas i samband med att missbrakaren söker eller underkasuir sig vård eller annan behandling är han fri från ansvar för den brottsliga gämingen. EnUgt förslaget skall sänegleringen rörande eget bruk av narkotika avskaffas och den brottsliga gämingen bedömas som övriga former av befattning med narkotika. Till följd härav föreslås även att ansvarsfrihetsregeln upphävs.

Med hänsyn till de kriterier som föreslås ligga till grand för att anse ett narkotikabrott som ringa kan föratses, att konsumtion av narkotika endast i undantagsfaU kommer att bedömas som annat än ett ringa brott viUcet föranleder böter. Lagrådet vill i detta sammanhang anmärka, att reglerna om åtalsunderlätelse i 20 kap. 7 § rättegångsbaUcen samt i lagen (1964:167) med SärskUda bestämmelser om unga lagövemädare ger åklagaren stort utrymme att underlåta åtal i de fall som omfattas av den nuvarande ansvarsfrihetsregeln. I praktiken torde någon skillnad i lagföringshänseende över huvud taget inte uppkomma. Det förtjänar även påpekas, att en vårdsökande i de flesta fall av förevarande slag skyddas av sekretesslagen (1980:100) mot att uppgift som angår misstarJce om brott lämnas till åklagare, polis eller annan utredande myncUghet. Sådan uppgift skall enligt 14 kap. 2 § fjärde stycket lämnas endast om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

40

Innehållsförteckning Prop. 1992/93:142

Propositionen .................................................. I

Propositionens huvudsakliga innehåU .................... I

Propositionens lagförslag .................................... 3

Utchag ur protokoll vid regeringssammanttäde den 10 december 1992 7

1 Inledning ..................................................... 7

2 Bakgmnd ..................................................... 8

2.1 Ringa narkotikabrott ................................. 8

2.2 Smuggling av narkotika ............................. 10

2.3 Sänegleringen vid eget bruk ...................... Il

2.4 Konttoll av chogfrihet vid verkställighet av påföljd 11

2.4.1 Kriminalvård i anstah ......................... 11

2.4.2 Vistelse utanför anstalt och i frivård .... 13

3 Allmänmotivering ........................................... 14

3.1 Allmänna utgångspunkter........................... 14

3.2 Ringa narkotikabrott ................................ 16

3.3 Smuggluig av narkotika ............................ 17

3.4 Sänegleringen vid eget bruk ...................... 18

3.5 Konttoll av drogfrihet vid verkställighet av påföljd 20

3.5.1 Kriminalvård i anstah ......................... . 20

3.5.2 Vistelse utanför anstalt och i frivård .... 22

3.6 Ikraftttädande m.m.................................. 25

3.7 Kosmadsfrågor......................................... 25

4 Upprättade lagförslag ..................................... 26

5 Specialmotivering .......................................... 26

5.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken .... 26

5.2 Förslaget till lag om änching i lagen om kriminalvård i anstalt 28

5.3 Förslaget till lag om ändring i narkotikasttafflagen 28

6 Hemställan ................................................... 29

7 Beslut ......................................................... 29

Bilaga 1 Departementspromemorians lagförslag 30

Bilaga 2 Förteckning över remissinstansema 35

Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag ......... . 36

Bilaga 4 Lagrådets ytttande....................... 40