Samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone

Regeringens proposition 2005/06:93

Prop.

Samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone 2005/06:93

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 9 mars 2006

Göran Persson

Thomas Bodström (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den 16 januari 2002 träffade Förenta nationerna ett avtal med Sierra Leones regering om inrättande av en oberoende särskild domstol, Specialdomstolen för Sierra Leone, för att lagföra de personer som bär det största ansvaret för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt samt för brott mot viss nationell sierraleonsk rätt som har begåtts i Sierra Leone den 30 november 1996 eller senare. På initiativ av specialdomstolen har en överenskommelse om verkställighet i Sverige av fängelsestraff utdömda av specialdomstolen förhandlats fram med Sveriges regering. Den 15 oktober 2004 undertecknades överenskommelsen. I propositionen föreslås att Sverige skall tillträda överenskommelsen om verkställighet i Sverige av fängelsestraff utdömda av specialdomstolen. Därutöver föreslås i propositionen att Sverige skall möjliggöra samarbete med specialdomstolen i fråga om utlämning och rättslig hjälp i brottmål. Ett förslag till en lag som reglerar samarbetet med specialdomstolen lämnas i propositionen. Lagen och följdändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 2006.

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen dels godkänner 1. avtalet den 15 oktober 2004 om straffverkställighet mellan Sveriges regering och Specialdomstolen för Sierra Leone avseende domar som har meddelats av Specialdomstolen för Sierra Leone, (avsnitt 7.2), dels antar regeringens förslag till 2. lag om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, 3. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 4. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag gäller i förhållande till Specialdomstolen för Sierra Leone (specialdomstolen) som inrättades genom ett avtal den 16 januari 2002 mellan Förenta nationerna och Sierra Leones regering.

2 § En ansökan från specialdomstolen skall ges in till Regeringskansliet (Justitiedepartementet). Underrättelser i och redovisning av ett ärende till specialdomstolen skall vidarebefordras av Regeringskansliet (Justitiedepartementet). En ansökan och bifogade handlingar enligt denna lag skall vara skrivna på engelska eller svenska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

Utlämning

3 § I fråga om utlämning till specialdomstolen tillämpas lagen (1957:668) om utlämning för brott, om inte annat framgår av denna lag. Bestämmelserna i 9 §, 18 § andra stycket sista meningen samt 26 och 26 b §§ lagen om utlämning för brott skall inte tillämpas. Utlämning till specialdomstolen får ske även om utlämning inte skulle vara möjlig vid en tillämpning av 2 eller 4 § eller 10 § andra stycket lagen om utlämning för brott och alltså även om Högsta domstolen funnit att det finns hinder mot utlämning enligt någon av dessa bestämmelser. Ett beslut om häktning eller en dom som specialdomstolen har meddelat i behörig ordning skall godtas som grund för ett beslut om utlämning, om det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt.

Rättslig hjälp

4 § I fråga om rättslig hjälp till specialdomstolen tillämpas lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, om inte annat framgår av denna lag. Bestämmelserna i 4 kap. 33 § och 34 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall inte tillämpas. Regeringen får besluta att rättslig hjälp får lämnas till specialdomstolen även om det, vid en tillämpning av 2 kap. 2 § andra meningen lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, skulle finnas hinder mot att lämna rättslig hjälp på grund av att den gärning som ansökan avser inte

motsvarar ett brott enligt svensk lag. Om en åklagare eller domstol finner att en ansökan bör avslås på den grunden, skall ansökan överlämnas till regeringen. Specialdomstolen skall ges tillfälle att yttra sig innan rättslig hjälp förenas med sådana villkor som avses i 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

5 § Om det vid handläggningen av en ansökan om rättslig hjälp i brottmål från specialdomstolen framkommer att ansökan är oförenlig med en ansökan om rättslig hjälp i brottmål från en annan stat som handläggs enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, skall frågan överlämnas till regeringen som beslutar vilken av ansökningarna som skall ha företräde.

Straffverkställighet

6 § Regeringen får på begäran av specialdomstolen besluta att en fängelsedom som meddelats av domstolen får verkställas i Sverige. Regeringen får meddela de anvisningar som i det enskilda fallet behövs för verkställigheten av straffet här. Vid verkställigheten tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verkställigheten skall upphöra, om specialdomstolen upplyser om att den har beviljat den dömde nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas. Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan specialdomstolen beretts tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

7 § Företrädare för specialdomstolen eller den domstolen utser för att undersöka behandlingen av den som avtjänar straff som utdömts av domstolen, har rätt att besöka den plats där personen är placerad. Den som ansvarar för någon som avtjänar ett sådant straff skall ge den som genomför undersökningen det biträde som denne behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.

Transport av frihetsberövade genom Sverige

8 § Chefen för Justitiedepartementet får meddela tillstånd till transport genom Sverige av en frihetsberövad person som för att utlämnas eller i annat syfte skall överföras mellan en annan stat och specialdomstolen. Under en sådan transport skall frihetsberövandet bestå om inte domstolen begär att den som överförs skall friges. För flygtransport utan planerad mellanlandning här i landet krävs inte något tillstånd enligt första stycket. Om en oplanerad mellanlandning sker, skall polismyndigheten ta den som överförs i förvar till dess att en ansökan görs om tillstånd till transport enligt första stycket och genast underrätta chefen för Justitiedepartementet om detta. Görs ingen ansökan

senast 96 timmar från den oplanerade landningen, skall personen omedelbart friges. Om tillstånd har meddelats enligt första stycket, får polismyndigheten vid behov ta den som överförs i förvar. I fråga om tvångsmedel i ett ärende om transport gäller bestämmelserna i lagen (1957:668) om utlämning för brott.

Övriga bestämmelser

9 § Har frågan om ansvar för en viss gärning prövats vid specialdomstolen, får åtal för samma gärning inte väckas i Sverige.

10 § Om specialdomstolen begär att en åtgärd skall vidtas beträffande den som misstänks eller har åtalats eller dömts för brott, skall personen, om han eller hon begär det, biträdas av en offentlig försvarare. I fråga om försvararen gäller rättegångsbalkens bestämmelser.

11 § Ett vittne eller en målsägande eller sakkunnig i Sverige som har kallats för att höras av specialdomstolen har rätt till ersättning för sin inställelse enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.

12 § Ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare eller till någon annan samt övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt denna lag skall betalas av staten.

13 § Bestämmelser i annan lag eller författning om delgivning och rättslig hjälp åt domstol eller myndighet i en annan stat tillämpas på ansökningar från specialdomstolen, om de inte strider mot bestämmelserna i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs att 21 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2005:729 Föreslagen lydelse

21 a § Beslut om vård med stöd av denna lag hindrar inte beslut om 1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716), 2. utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, 3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, 4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, 6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, 7. överlämnande enligt lagen 7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstol- Internationella brottmålsdomstolen, eller en, 8. överlämnande enligt lagen 8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. arresteringsorder, eller 9. utlämning enligt lagen (2006:000) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone. Vård med stöd av denna lag upphör när ett beslut enligt första stycket har verkställts.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård

Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2005:731 Föreslagen lydelse

29 § Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut meddelats om 1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716), 2. utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, 3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, 4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, 6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, 7. överlämnande enligt lagen 7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstol- Internationella brottmålsdomstolen, eller en, 8. överlämnande enligt lagen 8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, arresteringsorder, eller 9. utlämning enligt lagen (2006:000) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, får utan hinder av tvångsvården får trots tvångsvården verkverkställighet av beslutet ske, om ställighet av beslutet ske, om det det begärs av den myndighet som begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och skall verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patient- chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet ens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verk- sådant fall när beslutet har verkställts. ställts. I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av 23 kap. 2 § utlänningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

3 Ärendet och dess beredning

Den 16 januari 2002 ingick Förenta nationerna ett avtal med Sierra Leones regering om inrättande av en specialdomstol för Sierra Leone, Specialdomstolen för Sierra Leone. Avtalet var ett resultat av förhandlingar mellan FN:s generalsekreterare och Sierra Leones regering i syfte att etablera en oberoende särskild domstol för att lagföra de personer som bär det största ansvaret för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt samt för brott mot viss nationell sierraleonsk rätt som har begåtts i Sierra Leone den 30 november 1996 eller senare. Domstolen har inlett sin verksamhet. På initiativ av specialdomstolen har en överenskommelse om verkställighet i Sverige av fängelsestraff utdömda av specialdomstolen förhandlats fram med Sveriges regering. Den 15 oktober 2004 undertecknades överenskommelsen. Inom Justitiedepartementet har en promemoria utarbetats, Samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone (dnr Ju2005/6145/BIRS). I promemorian föreslås att Sverige skall tillträda överenskommelsen om verkställighet i Sverige av fängelsestraff utdömda av specialdomstolen. Därutöver föreslås i promemorian att Sverige skall möjliggöra samarbete med specialdomstolen i fråga om utlämning och rättslig hjälp i brottmål. Vidare lämnas i promemorian förslag till de lagändringar som ett sådant samarbete föranleder. Promemorians lagförslag finns i bilaga 1 . Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4 . Remissyttrandena och en sammanställning över yttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2005/6145/BIRS). Åklagarmyndigheten och Kriminalvården har beretts tillfälle att lämna synpunkter på ett utkast till proposition. Denna proposition bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen och Vänsterpartiet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 15 december 2005 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5 . Lagrådets yttrande finns i bilaga 6 . Lagrådet har i sitt yttrande efterlyst en analys av hur förslagen förhåller sig till vissa bestämmelser i 10 kap. regeringsformen. Enligt Lagrådet framstår det som tveksamt om specialdomstolen skall ses som ett sådant organ med vilket regeringen enligt 10 kap. 1 § regeringsformen får ingå överenskommelser, i det här fallet ett avtal om straffverkställighet. Vidare anser Lagrådet att fråga uppkommer om förslagen kan komma att innebära att uppgift som är att anse som myndighetsutövning överlämnas till specialdomstolen, till följd varav den i 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen stadgade beslutsordningen skall tillämpas vid riksdagens beslut om förslagen. Lagrådet har inte haft något att invända i sak mot de bestämmelser som föreslagits. Lagrådet har dock förordat att samarbetet med specialdomstolen regleras i en särskild lag och inte – som föreslogs i remissen till Lagrådet – genom ändringar i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete

med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt. Regeringen följer i denna del Lagrådets förslag med några enstaka redaktionella ändringar. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 7.1 och 7.5.

4 Bakgrund

4.1 Andra internationella brottmålsdomstolar

År 1993 beslutade FN:s säkerhetsråd genom resolutionerna 808 (1993) och 827 (1993) att inrätta en internationell tribunal för lagföring av personer som är ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna i f.d. Jugoslavien sedan år 1991 (Jugoslavientribunalen). Beslutet fattades med åberopande av kapitel 7 i FN-stadgan. Nästföljande år beslutade säkerhetsrådet med resolution 955 (1994) att inrätta en internationell tribunal för att beivra folkmord och andra allvarliga brott mot internationell humanitär rätt som begåtts i Rwanda eller av medborgare i Rwanda på angränsande staters territorium mellan den 1 januari och den 31 december 1994 (Rwandatribunalen). Även det beslutet fattades med stöd av kapitel 7 i FN-stadgan. Bestämmelserna i kapitel 7 ger säkerhetsrådet behörighet att vidta åtgärder för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Det innebär att besluten att inrätta Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen och bestämmelserna i deras stadgor, om t.ex. jurisdiktion och samarbete, är bindande för alla FN:s medlemsstater. Medlemsstaterna är t.ex. skyldiga att bistå tribunalerna med upptagande av vittnesmål, gripande eller kvarhållande av personer och överlämnande eller överföring av anklagade till tribunalerna. Av stadgorna följer däremot inte någon skyldighet för medlemsstaterna att verkställa straff som utdömts av tribunalerna. En stat kan dock förklara sig villig att göra det, vilket Sverige har gjort. Både Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen är alltjämt verksamma. De är de första internationella tribunaler som har inrättats sedan krigsförbrytarrättegångarna i Nürnberg och Tokyo efter andra världskrigets slut. Den första permanenta internationella brottmålsdomstolen för utredning och lagföring av allvarliga brott mot humanitär rätt inrättades genom antagandet av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen den 17 juli 1998 (Romstadgan). Sverige tillträdde Romstadgan den 28 juni 2001 och stadgan trädde i kraft den 1 juli 2002 (SÖ 2002:59). Internationella brottmålsdomstolen har till skillnad från Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen sin grund i en multilateral överenskommelse, och Romstadgan är därför bindande endast för de stater som valt att tillträda den. Sveriges samarbete med Internationella brottmålsdomstolen regleras i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. Samarbetet med Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen regleras i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen). I den

lagen finns bestämmelser om utlämning av personer till tribunalerna, rättslig hjälp och straffverkställighet m.m.

4.2 Specialdomstolens tillkomst

Inrättandet av Specialdomstolen för Sierra Leone bottnar i en lång period av väpnad konflikt och gerillakrig i Sierra Leone. Konflikten inleddes år 1991 när rebellrörelsen Revolutionary United Front (RUF) inledde stridigheter i syfte att störta landets regering. RUF ockuperade stora delar av landets diamantrika nordöstra delar. Även den regeringsstödda milisen Civil Defence Forces (CDF) deltog som stridande part i konflikten. Vidare kom landets egen armé efter flera separata militärkupper att styra landet. Efter 1996 års president- och parlamentsval lämnade armén ifrån sig makten till president Alhaji Ahmed Tejan Kabbah. Konflikten fortsatte dock och år 1997 ledde misslyckade fredsförhandlingar mellan regeringen och RUF till en ny militärkupp, utförd av AFRC-juntan (Armed Forces Revolutionary Council), med följd att presidenten och regeringen flydde till grannlandet Guinea. I resolution 1132 (1997) den 8 oktober 1997 uttalade Förenta nationernas säkerhetsråd att situationen i Sierra Leone utgjorde ett hot mot fred och säkerhet i området. När situationen i huvudstaden Freetown lugnat sig något år 1998 återvände president Kabbah. I säkerhetsrådets resolutioner 1181 (1998) den 13 juli 1998 och 1231 (1999) den 11 mars 1999 uttrycktes fortsatt oro över förlusten av liv som konflikten i Sierra Leone förde med sig, och grymheter utförda av rebeller mot civilbefolkningen, särskilt de som riktade sig mot kvinnor och barn, fördömdes. I juli 1999 förhandlade regeringen och RUF fram ett maktfördelningsavtal (fredsavtalet i Lomé). Snart vidtog dock stridigheter på nytt och maktfördelningsavtalet respekterades inte. Förenade kungarikets militära intervention sommaren 2000 följd av förstärkningen av FN:s fredsbevarande styrka UNAMSIL försvagade RUF. Den s.k. DDRprocessen (avväpning, demobilisering, återintegrering) kunde nå framsteg. Den 18 januari 2002 upphörde konflikten i Sierra Leone officiellt genom att alla parter i konflikten skrev under en deklaration om att konflikten upphört. Parlaments- och presidentval genomfördes i maj 2002. Den 14 augusti 2000 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1315 (2000) i vilken säkerhetsrådet uttryckte djup oro över de allvarliga brott mot civilbefolkningen och FN-personal som begåtts i Sierra Leone samt över den rådande straffriheten. Säkerhetsrådet uttalade att med de särskilda förhållanden som rådde i Sierra Leone skulle ett trovärdigt system för att skipa rätt och utkräva ansvar sätta stopp för straffriheten och bidra till en nationell försoningsprocess och återuppbyggnaden och bevarandet av fred. Säkerhetsrådet uppdrog åt FN:s generalsekreterare att förhandla fram ett avtal med Sierra Leones regering i syfte att etablera en oberoende särskild domstol. Enligt säkerhetsrådets uppdrag skulle domstolen ha jurisdiktion över de personer som bär det största ansvaret för brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och andra allvarliga

överträdelser av internationell humanitär rätt liksom vissa brott enligt nationell lagstiftning i Sierra Leone. I en rapport den 4 oktober 2000 presenterade FN:s generalsekreterare för säkerhetsrådet de rättsliga och praktiska förutsättningarna för att etablera en specialdomstol för Sierra Leone. Den 16 januari 2002 ingick FN och Sierra Leones regering ett avtal om etablerande av specialdomstolen.

5 Specialdomstolens behörighet och organisation

5.1 Specialdomstolens behörighet

Som framgår av föregående avsnitt är Specialdomstolen för Sierra Leone inte inrättad genom beslut av FN:s säkerhetsråd med stöd av kapitel 7 i FN-stadgan. Specialdomstolen är i stället, liksom Internationella brottmålsdomstolen, inrättad på traktaträttslig grund. Med inrättandet av specialdomstolen följer därför ingen förpliktelse för andra stater än Sierra Leone att samarbeta med domstolen. I resolution 1470 (2003) den 28 mars 2003 uppmanade dock FN:s säkerhetsråd alla medlemsstater att fullt ut samarbeta med specialdomstolen. Uppmaningen har upprepats i senare resolutioner. Vissa FN-missioner har härtill fått i uppdrag att på olika sätt samarbeta med domstolen, bl.a. missionen i Liberia (UNMIL) som genom resolution 1638 (2005) av den 11 november 2005 ålagts att gripa och till domstolen överföra den åtalade f.d. presidenten Charles Taylor.

Både internationella och nationella brott

Enligt avtalet mellan FN och Sierra Leones regering och den till avtalet bilagda stadgan, se bilaga 2 , som sätter upp de rättsliga ramarna för specialdomstolen, har domstolen behörighet att lagföra personer som bär det största ansvaret för allvarliga överträdelser av internationell humanitär rätt och viss nationell rätt i Sierra Leone, begångna på Sierra Leones territorium sedan den 30 november 1996 (artikel 1 i stadgan). Till skillnad från Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen har specialdomstolen alltså jurisdiktion över både internationella och nationella brott.

Brott mot mänskligheten

Artikel 2 i specialdomstolens stadga reglerar brott mot mänskligheten. Med brott mot mänskligheten förstås enligt stadgan brott som begåtts som en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp mot civilbefolkning och som avser mord, utrotning, förslavning, deportering, fängslande, tortyr, våldtäkt, förföljelse på politiska, rasmässiga och religiösa grunder samt andra omänskliga handlingar. Utöver våldtäkt omfattas av bestämmelsen också sexuellt slaveri, påtvingad prostitution,

påtvingat havandeskap och varje annan form av sexuellt våld. Specialdomstolens stadga föreskriver inte något krav på att brott mot mänskligheten skall ha begåtts under en väpnad konflikt. Till skillnad från Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen har specialdomstolen inte kompetens att döma för brottet folkmord. Med folkmord förstås vissa avsiktliga handlingar som riktas mot en folkgrupp som sådan. Säkerhetsrådet tog inte upp folkmord i sin rekommendation över domstolens jurisdiktion i resolution 1315 (2000) i avsaknad av bevis på att det omfattande mördandet under konflikten i Sierra Leone vid någon tidpunkt var begånget mot någon identifierad folkgrupp med avsikt att utrota gruppen som sådan.

Brott mot krigets lagar

Av artikel 3 i specialdomstolens stadga framgår att händelserna i Sierra Leone i huvudsak betraktas som en intern konflikt. Behörigheten enligt artikel 3 avser brott mot den gemensamma artikel 3 i 1949 års fyra Genèvekonventioner angående skydd för krigets offer och mot 1977 års andra tilläggsprotokoll till dessa konventioner. Sverige har tillträtt samtliga dessa internationella överenskommelser. Bestämmelserna i Genèvekonventionerna anger en viss minimistandard för behandling av personer som inte tar aktiv del i fientligheterna i en icke-internationell (intern) väpnad konflikt. Genom andra tilläggsprotokollet utvecklades och kompletterades den gemensamma artikel 3 i konventionerna. De handlingar som anges i artikel 3 i stadgan är i huvudsak hämtade från det andra tilläggsprotokollet. Häri ingår brott mot liv och hälsa, frihet och frid, sexualbrott m.m.

Andra överträdelser av internationell humanitär rätt

Enligt artikel 4 i stadgan har specialdomstolen behörighet att pröva vissa andra allvarliga överträdelser av internationell humanitär rätt. Det gäller uppsåtligt riktade angrepp mot civilbefolkningen som sådan eller mot enskilda civila som inte direkt deltar i fientligheter. Vidare omfattas uppsåtligt riktade angrepp mot personal, anläggningar, materiel, enheter eller fordon som deltar i en humanitär biståndsinsats eller i en fredsbevarande insats i enlighet med FN-stadgan, så länge de är berättigade till det skydd som tillkommer civilbefolkning eller civil egendom enligt folkrätten i väpnade konflikter. Likaså faller inom specialdomstolens behörighet uttagande eller värvande av barn som inte fyllt femton år till väpnade styrkor eller användande av dem till att aktivt delta i fientligheter.

Nationella brott

De nationella sierraleonska brott som faller inom specialdomstolens behörighet tas upp i artikel 5. Brotten avser sexuella utnyttjanden av flickor under 14 års ålder samt bortförande av flickor under 16 år i osedligt syfte. Vidare avses omfattande skadegörelse och anläggande av brand.

Individuellt straffansvar

Principen om individuellt och personligt straffansvar tillämpas vid brott mot internationell humanitär rätt; det framgår av artikel 6 i specialdomstolens stadga. En tilltalads officiella ställning, oavsett om personen är stats- eller regeringschef eller en ansvarig statlig tjänsteman, kan inte frita denne från straffansvar eller lindra straffet. Vidare slås fast i stadgan att en person i överordnad tjänsteställning under vissa omständigheter kan göras straffrättsligt ansvarig för en underlydandes handlingar. Handlande enligt order fritar inte från straffansvar men kan beaktas som en förmildrande omständighet. Sierraleonsk rätt skall tillämpas i fråga om straffansvar för brott mot nationell rätt.

Unga förövare

Domstolens behörighet omfattar även unga förövare, de som var mellan 15 och 18 år när brotten begicks. I specialdomstolens stadga föreskrivs att underåriga skall behandlas med värdighet och att hänsyn skall tas till deras låga ålder. Det framgår av artikel 19.1 i stadgan att unga lagöverträdare inte får dömas till fängelse. Enligt artikel 7.2 kan i stället olika former av vård och utbildning komma i fråga. Enligt artikel 7 har domstolen inte jurisdiktion över någon som inte hade fyllt 15 år då brottet påstås ha blivit utfört.

Amnesti

Amnesti fritar inte en person från straffansvar för brott föreskrivna i artikel 2–4 i specialdomstolens stadga (artikel 10). Den regleringen ligger i linje med FN:s ståndpunkt att utfärdade amnestier inte har någon verkan i förhållande till allvarliga överträdelser av internationell humanitär rätt. Därmed kan den amnesti som utlovades i fredsavtalet i Lomé 1999 för alla som deltagit i striderna fram till undertecknandet av avtalet inte åberopas, något som den särskilda representanten för FN:s generalsekreterare vid undertecknandet av fredsavtalet och senare även FN:s säkerhetsråd i resolution 1315 (2000) poängterat.

Förhållandet till nationella domstolar

Stadgan föreskriver i artikel 8 att specialdomstolen har jämlöpande jurisdiktion med nationella domstolar i Sierra Leone, dvs. nationella domstolar kan lagföra personer för sådana gärningar som omfattas av specialdomstolens jurisdiktion. Samtidigt har specialdomstolen företräde framför nationella domstolar i Sierra Leone. I varje skede av förfarandet får specialdomstolen nämligen uppmana en nationell domstol i Sierra Leone att överföra lagföringen till specialdomstolen. Specialdomstolens företräde gäller dock bara domstolar i Sierra Leone och inte nationella domstolar i andra länder. Specialdomstolen saknar, till skillnad från de internationella tribunalerna, behörighet att redan med stöd av sin stadga kräva en person utlämnad från en annan stat.

Samtidigt som specialdomstolen och de nationella domstolarna har jämlöpande jurisdiktion finns i stadgan bestämmelser för att upprätthålla den allmänna rättsprincipen att ingen skall dömas för samma sak två gånger. Enligt artikel 9 i specialdomstolens stadga får följaktligen ingen ställas inför rätta vid en nationell domstol i Sierra Leone för handlingar som redan har prövats av specialdomstolen. En person som lagförts av en nationell domstol i Sierra Leone för handlingar som utgör brott enligt artikel 2–4 i stadgan får däremot senare lagföras av specialdomstolen om gärningen vid den nationella domstolen betecknats som ett brott enligt vanliga straffbestämmelser, om den nationella rättegången inte varit opartisk eller oberoende, om rättegången syftat till att skydda den anklagade från internationellt straffansvar eller om målet inte handlades på ett tillfredställande sätt. I sådana fall skall specialdomstolen vid fastställande av påföljd beakta i vilken utsträckning personen redan avtjänat straff för gärningen.

Tidsmässig behörighet

Specialdomstolen för Sierra Leone får även pröva gärningar som har begåtts före domstolens inrättande, dvs. den har retroaktiv verkan. Mandatet omfattar brott som begåtts från och med den 30 november 1996 (dagen då det första omfattande fredsavtalet mellan regeringen och RUF slöts). Datumet valdes så att det skulle sätta konflikten i rätt perspektiv och omfatta de allra allvarligaste brotten som begåtts av samtliga inblandade grupper i konflikten. Strax efter undertecknandet av fredsavtalet den 30 november 1996 bröts det och omfattande stridigheter tog fart. Något slutdatum för behörigheten har inte fastställts i stadgan.

5.2 Specialdomstolens organisation och verksamhet

Specialdomstolen har sitt säte i Freetown i Sierra Leone. Domarna i specialdomstolen utses av både Sierra Leones regering och av FN:s generalsekreterare. Sålunda består den av domare från både Sierra Leone och andra stater. Specialdomstolens arbetsspråk är engelska. Specialdomstolen utgör inte en del av Sierra Leones nationella rättssystem. I linje därmed gäller att en person som står åtalad vid specialdomstolen inte är att anse som åtalad i staten Sierra Leone. Specialdomstolen består av tre organ: kamrarna, åklagaren och registratorskontoret. Den har två rättegångskammare med vardera tre domare och en kammare för överklagande som består av fem domare. Specialdomstolens president är ordförande i överklagandekammaren. Specialdomstolens stadga föreskriver att domarna i kammaren för överklagande i sina avgöranden, i den del avgörandena rör internationell humanitär rätt, skall vägledas av avgöranden från överklagandekammaren för de internationella tribunalerna för Rwanda och f.d. Jugoslavien. För domstolens administration och förvaltning svarar registratorn. Registratorn är utsedd av FN:s generalsekreterare i samråd med specialdomstolens president. Registratorn ansvarar även för bl.a. vittnens säkerhet.

En särskild åklagare för specialdomstolen har utsetts av FN:s generalsekreterare i samråd med Sierra Leones regering. Åklagaren är ansvarig för förundersökning och åtal. Han lyder visserligen under specialdomstolen men är samtidigt självständig i förhållande till den. Sierra Leones regering har i samråd med FN:s generalsekreterare utsett en ställföreträdande chefsåklagare. De första åtalen vid specialdomstolen beslutades i mars 2003 och sedan dess har totalt 13 personer åtalats. Av dessa personer finns nio i förvar vid domstolen, två har avlidit, en befinner sig på okänd plats och en är i landsflykt. Brotten i åtalen innefattar bl.a. brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i form av mord, våldtäkter, utrotning, terrorhandlingar, slaveri, plundringar och mordbränder, rekrytering av barn till väpnade styrkor, tvångsäktenskap samt attacker mot fredsbevarande styrkor från FN och personal i humanitära organisationer. Av de nio personer som finns i förvar inleddes rättegångar mot sammanlagt sex av dem under sommaren 2004 och mot de återstående tre i mars 2005. Ingen slutlig dom har ännu meddelats. Specialdomstolens stadga sätter inte upp någon begränsning för hur länge domstolen får verka. En begränsning ligger dock i att specialdomstolens verksamhet finansieras genom frivilliga bidrag, enligt en budget som ursprungligen gällde för tre år.

6 Rättsligt samarbete med specialdomstolen

I svensk rätt finns särskilda lagar som behandlar samarbete med andra stater i fråga om straffverkställighet, utlämning och rättslig hjälp i brottmål. I lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen) regleras samarbete i sådana frågor med Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen. Tribunallagen är tillämplig när någon av dessa tribunaler begär rättsligt biträde av Sverige. FN:s säkerhetsråd har i resolution 1470 (2003) den 28 mars 2003, samt i senare resolutioner, uppmanat alla medlemsstater att fullt ut samarbeta med specialdomstolen.

6.1 Verkställighet av specialdomstolens domar

6.1.1 Verkställighet av internationella brottmålsdomstolars domar Även om Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen är inrättade med stöd av kapitel 7 i FN-stadgan och deras stadgor och samarbetsförpliktelser på så sätt är tvingande för FN:s medlemsstater, följer inte någon skyldighet för FN:s medlemsstater att verkställa straff som dömts ut av tribunalerna. Sverige har medgivit att fängelsestraff som dömts ut av någon av dessa tribunaler får verkställas i Sverige under vissa förutsättningar (se prop. 2001/02:88 s. 137 f.). Regeringen beslutade den 28 januari 1999 att ingå en överenskommelse med Jugoslavientribunalen om verkställighet av fängelsestraff 17

i Sverige, en överenskommelse som trädde i kraft den 23 februari 1999 (SÖ 1999:25). Sverige har även ingått ett avtal om verkställighet av domar som meddelats av Rwandatribunalen. Avtalet undertecknades den 27 april 2004 och trädde i kraft den 3 maj 2004 (SÖ 2004:17). Verkställighet av fängelsestraff som Internationella brottmålsdomstolen har bestämt bygger också på ett frivilligt åtagande. Sverige är en av de stater som åtagit sig att verkställa domstolens fängelsestraff.

6.1.2 Verkställighet enligt specialdomstolens stadga I artikel 22 i specialdomstolens stadga föreskrivs att fängelsedomar meddelade av specialdomstolen som regel skall avtjänas i Sierra Leone. Om omständigheterna så kräver, kan fängelsedomar även avtjänas i någon av de stater som har ingått särskilda straffverkställighetsavtal med Rwandatribunalen eller Jugoslavientribunalen och som till specialdomstolens registratorskontor förklarat sig villig att ta emot dömda personer. Specialdomstolen kan i detta syfte ingå liknande straffverkställighetsavtal även med andra stater. Det är endast fängelsestraff som kan komma i fråga för verkställighet i en annan stat. Eftersom unga lagöverträdare, mellan femton och arton år, enligt artikel 19.1 i stadgan inte får dömas till fängelse kan de inte heller bli aktuella för straffverkställighet utomlands. Specialdomstolens beslut om förverkande av egendom m.m. enligt artikel 19.3 i stadgan kan inte överföras till en annan stat. Om den dömda personen kan komma i fråga för nåd eller straffnedsättning i den stat där han eller hon verkställer straffet, skall enligt artikel 23 i stadgan den berörda staten underrätta specialdomstolen om detta. Stadgan föreskriver vidare att nåd eller straffnedsättning får ske endast om presidenten för specialdomstolen i samråd med domarna så bestämmer, i rättvisans och de allmänna rättsprincipernas intresse.

6.1.3 Straffverkställighetsavtalet mellan Sverige och specialdomstolen I ett brev av den 3 november 2003 ställde Specialdomstolen för Sierra Leone, med hänvisning till artikel 22 i domstolens stadga, en officiell förfrågan till Sveriges regering om viljan att ta emot dömda personer från specialdomstolen. Som förtydligande till vad som enligt artikel 22 kan utgöra omständigheter som kräver att fängelsestraff avtjänas i ett annat land angavs som exempel den labila politiska situationen och säkerhetssituationen i Sierra Leone samt de dåliga fängelseförhållandena där. Efter förhandlingar enades ombud för den svenska regeringen och företrädare för Specialdomstolen för Sierra Leone om en överenskommelse som reglerar de närmare förutsättningarna för straffverkställighet i Sverige för personer som dömts av domstolen. Överenskommelsen undertecknades den 15 oktober 2004, se bilaga 3 . Sveriges straffverkställighetsavtal med Specialdomstolen för Sierra Leone följer i stort sett de straffverkställighetsavtal Sverige har ingått med Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen.

En skillnad mellan specialdomstolen och tribunalerna är att specialdomstolen får pröva även vissa nationella brott. Det följer inte av specialdomstolens stadga att det enbart är straff för brott mot internationell humanitär rätt som kan bli föremål för verkställighet i ett annat land. Sverige har, vilket framgår av ingressen i straffverkställighetsavtalet med specialdomstolen, förklarat sig villigt att verkställa straff för brott mot internationell humanitär rätt. Av det följer att det i första hand är straff för sådana brott som kan bli aktuella att verkställa i Sverige. Själva avtalet syftar enligt artikel 1 till att reglera frågor som hänger samman med eller uppstår till följd av en framställning från specialdomstolen om att Sverige skall verkställa en dom meddelad av domstolen. Avtalet gäller enligt artikel 13 så länge specialdomstolens domar verkställs i Sverige. Ett ärende inleds genom att specialdomstolens registrator, efter godkännande av specialdomstolens president, sänder en framställning tillsammans med i artikel 2.2 angivna handlingar till Sverige. Beslutar Sverige att tillmötesgå begäran, är Sverige vid verkställigheten bundet av det straff som specialdomstolen utdömt. Verkställigheten av påföljden skall dock följa svensk lag, dvs. svenska verkställighetsregler skall tillämpas, vilket föreskrivs i artikel 3.2. Det skall dock ske under överinseende av specialdomstolen bl.a. på så sätt att om den dömda personen enligt svensk rätt kan komma i fråga för någon åtgärd som medför att den utdömda strafftiden förkortas, såsom villkorlig frigivning eller nåd, skall Sverige, när sex månader återstår till det eventuella frigivandet eller så snart det är möjligt, underrätta specialdomstolens registrator om detta (se artikel 7.1 d och 8.1). Specialdomstolen meddelar därefter om den finner att åtgärden är lämplig. Sverige har att beakta specialdomstolens yttrande och avge svar till specialdomstolen innan beslut fattas i saken. Sedan svar mottagits får specialdomstolen begära att Sverige överför den dömde till specialdomstolen eller till något annat land (se artikel 8.2–3). Specialdomstolen får vidare enligt artikel 9.2 när som helst begära att verkställigheten i Sverige avbryts och begära att den dömde överförs till ett annat land eller till specialdomstolen. Utöver Sveriges underrättelseskyldighet till specialdomstolen i vissa frågor kan specialdomstolen utöva sitt överinseende över verkställigheten genom Internationella rödakorskommittén som enligt artikel 6.1 har rätt att inspektera förhållandena i fängelset och behandlingen av internen eller internerna. Liksom tribunalerna har specialdomstolen sålunda överlåtit den bevakningen till Internationella rödakorskommittén. Fängelseförhållandena skall enligt artikel 3.3 leva upp till vissa standardminimiregler antagna av FN. Specialdomstolens registrator bär det huvudsakliga ansvaret för att vidta lämpliga åtgärder i samband med överförande till och från Sverige. Vid upphörande av straffverkställighet i Sverige skall dock Sverige i samråd med registratorn vidta lämpliga åtgärder för att föra personen från Sverige, se artikel 4.1, 9.4 och 10. Artikel 4.2 föreskriver en möjlighet att efter ett överförande till Sverige tillfälligt återföra den dömda personen till specialdomstolen, om han eller hon skall höras som vittne vid specialdomstolen, för att sedan föra personen tillbaka till Sverige. Utgångspunkten enligt artikel 11.1 a är att specialdomstolen skall stå för kostnaden vid sådant återförande.

Av artikel 5 framgår vidare att en svensk domstol inte får ställa en person inför rätta för gärningar som omfattas av specialdomstolens jurisdiktion och för vilka specialdomstolen meddelat en fällande dom.

6.1.4 Verkställighet av utländska eller internationella brottmålsdomar enligt svensk rätt Inledning

Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen) möjliggör att en utländsk brottmålsdom kan verkställas i Sverige samt att en främmande stat kan verkställa en svensk brottmålsdom. Motsvarande förfaranden inom Norden regleras i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen). Den internationella verkställighetslagen, liksom den nordiska, bygger på att framställningar om överförande kommer från andra stater eller rättsliga myndigheter i dessa stater, inte från särskilda tillfälliga domstolar, tribunaler.

Internationella verkställighetslagen

Internationella verkställighetslagen tar sikte främst på samarbete med stater som tillträtt Europarådets brottmålsdomskonvention från 1970 (brottmålsdomskonventionen) eller Europarådets konvention från 1983 om överförande av dömda personer (överförandekonventionen). Internationella verkställighetslagen kräver emellertid inte en generell överenskommelse med den främmande staten för att straffverkställighet skall kunna överföras utan regeringen kan i avsaknad av en sådan överenskommelse om det finns synnerliga skäl i ett visst fall förordna att överförande av straffverkställighet får ske. Av överförandekonventionen följer ingen skyldighet att överföra verkställigheter. Internationella verkställighetslagen kräver dock vid överförande till Sverige att den dömda personen är svensk medborgare eller har hemvist här, att den dömda personen har samtyckt till att verkställighet sker i Sverige, att den gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt svensk lag samt att den tid för frihetsberövande som återstår när framställningen om verkställighet kommer in till Sverige uppgår till minst sex månader eller att särskilda skäl talar för att verkställighet ändå förs över till Sverige. I vissa situationer kan överförande ske till Sverige även om den dömda personen inte samtycker till ett överförande. Om straff skall verkställas i Sverige med stöd av överförandekonventionen, kan regeringen antingen själv meddela de närmare föreskrifter som behövs för verkställigheten i Sverige eller överlämna åt riksåklagaren att hos rätten ansöka om att en ny påföljd skall bestämmas enligt vad som i svensk lag är föreskrivet om påföljd för motsvarande gärning. Till skillnad från vad som gäller enligt överförandekonventionen är en anmodad stat enligt brottmålsdomskonventionen i princip förpliktigad att överta verkställigheten efter en framställning. Samtycke från den dömde är inte något krav men det finns vägransgrunder, såväl tvingande som

fakultativa. Överföranden enligt brottmålsdomstolskonventionen är mycket sällsynta. Om ett straff verkställs i Sverige efter överförande hit enligt överförandekonventionen eller brottmålsdomskonventionen, följer det av 25 § internationella verkställighetslagen att verkställigheten skall ske enligt svenska regler. Bestäms inte ny påföljd i Sverige får verkställighet äga rum här även om påföljden är strängare än den som enligt svensk lag kan följa på brotten. Verkställigheten i Sverige får inte ske på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den påföljd som ådömts i den främmande staten. Den dömda personen skall också, såvida inte annat följer av den överkommelse som överförandet baseras på, få räkna till godo vad han eller hon utstått av påföljden i den främmande staten samt den tid han eller hon varit anhållen eller häktad där.

Tribunallagen

Med tillämpning av tribunallagen är det möjligt att verkställa fängelsedomar i Sverige efter begäran av en tribunal. Enligt 11 § första stycket första meningen tribunallagen är det regeringen som, på begäran av tribunalen, beslutar om en av tribunalerna meddelad fängelsedom får verkställas i Sverige. Ett fängelsestraff som verkställs i en annan stat skall enligt tribunalernas stadgor avtjänas i enlighet med lagen i verkställighetslandet. Av det följer att svenska verkställighetsregler är tillämpliga vid ett överförande till Sverige av straff som utdömts av någon av tribunalerna. Genom hänvisningen i 11 § andra stycket till 25 § internationella verkställighetslagen följer i linje därmed, att verkställigheten skall ske enligt svensk lag. Eftersom tribunalerna enligt sina stadgor har rätt att meddela nåd och ompröva sina domar föreskrivs det i tribunallagen, 11 § andra stycket, att verkställigheten skall upphöra om en tribunal upplyser om att den beviljat den dömda personen nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas. Genom hänvisningen till 25 § internationella verkställighetslagen blir brottsbalkens bestämmelser om villkorlig frigivning tillämpliga vid straffverkställighet i Sverige av en dom meddelad vid någon av tribunalerna. Villkorlig frigivning är i princip obligatorisk för alla fängelsedömda efter det att två tredjedelar av straffet avtjänats, men den får enligt 26 kap. 7 § brottsbalken senareläggas om den intagne i väsentlig grad misskött sig under verkställigheten. I en proposition den 2 mars 2006, En modernare kriminalvårdslag, har regeringen föreslagit vissa förändringar i reglerna om villkorlig frigivning. Sådan frigivning skall dock även enligt förslaget som huvudregel beviljas när två tredjedelar av straffet avtjänats. Reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 2007. Eftersom tribunalerna även sedan straffverkställigheten överförts till ett annat land enligt sina stadgor behåller rätten att ompröva domar eller meddela nåd eller straffnedsättning, föreskrivs i tribunallagen att regeringen får besluta om villkorlig frigivning vid en senare tidpunkt än vad som följer av brottsbalken. Regeringen prövar, enligt 11 § tredje stycket tribunallagen, frågan om villkorlig frigivning först sedan tribunalen fått tillfälle att yttra sig.

Hänvisningen till 25 § internationella verkställighetslagen innebär också att verkställighet i Sverige får äga rum även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brotten, att verkställighet inte får ske på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än vad tribunalen bestämt samt att den dömda personen får tillgodoräkna sig den tid han eller hon redan kan ha utstått av påföljden samt anhållande- och häktestid. I 12 § finns regler som möjliggör tillsyn av verkställigheten av fängelsestraff i Sverige av företrädare för tribunalerna eller någon som tribunalerna utsett. Vidare föreskrivs att den som genomför sådan tillsyn skall få den hjälp av svenska myndigheter som behövs.

6.2 Samarbete i fråga om utlämning och rättslig hjälp i brottmål

6.2.1 Specialdomstolens reglering I avtalet mellan FN och Sierra Leones regering om inrättande av Specialdomstolen för Sierra Leone regleras i artikel 17 frågan om framställningar om bistånd från specialdomstolen när det gäller rättslig hjälp och överlämnande av åtalade personer. Bestämmelsen tar sikte på förhållandet mellan specialdomstolen och Sierra Leone, inte förhållandet till andra stater. Uppräkningen av de åtgärder som kan komma i fråga är visserligen inte uttömmande men den innefattar identifiering och lokalisering av personer, delgivning av handlingar, gripande och kvarhållande av personer samt överförande av åtalade till specialdomstolen. Någon bestämmelse om rättslig hjälp eller utlämning finns inte i specialdomstolens stadga. I Sveriges straffverkställighetsavtal med specialdomstolen finns inga renodlade bestämmelser om bistånd i form av rättslig hjälp eller utlämning. Däremot finns det en bestämmelse som i praktiken innebär att en form av rättslig hjälp från Sveriges sida kan komma i fråga. Enligt artikel 4.2 i straffverkställighetsavtalet kan nämligen specialdomstolen begära att en av specialdomstolen dömd person, som överförts till Sverige för att verkställa straffet i Sverige, tillfälligt återförs till specialdomstolen i syfte att vittna vid en rättegång vid specialdomstolen. I specialdomstolens särskilda bevis- och förfaranderegler finns bestämmelser om rättslig hjälp och utlämning i förhållande till andra stater. Bevis- och förfarandereglerna har ändrats vid ett flertal tillfällen och hänvisningarna nedan tar sikte på reglerna i den senaste versionen som antagits den 14 maj 2005. Enligt artikel 8 c i dessa regler kan specialdomstolen inbjuda en stat att bistå specialdomstolen med rättslig hjälp på basis av ett s.k. ad-hoc arrangemang, dvs. ett arrangemang för detta särskilda ändamål, ett avtal eller på annat lämpligt sätt. Vidare kan, enligt artikel 56 a i bevis- och förfarandereglerna, en domare vid specialdomstolen utfärda en arresteringsorder beträffande en åtalad vid specialdomstolen. Om en stat till följd av en sådan arresteringsorder gripit en person skall staten enligt artikel 57 frihetsberöva personen, underrätta specialdomstolen om det och senare överföra personen enligt närmare anvisningar. Enligt artikel 58 kan specialdomstolen även begära

att en stat skall gripa och överföra misstänka och åtalade personer till specialdomstolen med stöd av ett ad-hoc arrangemang, ett avtal eller på annat lämpligt sätt. Specialdomstolens behörighet att i dessa avseenden ingå avtal med andra stater har stöd i artikel 11 d i avtalet om inrättande av specialdomstolen där det föreskrivs att domstolen får ingå avtal med stater som är nödvändiga för att den skall kunna fullgöra sitt uppdrag.

6.2.2 Svensk rätt Utlämning

Lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) reglerar villkoren för och förfarandet vid utlämning från Sverige till en utomnordisk stat. Lagen bygger i allt väsentligt på 1957 års europeiska utlämningskonvention och dess tilläggsprotokoll från 1975 och 1978. Inom EU har utlämningsförfarandet i princip ersatts av överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder. Överlämnande från Sverige enligt en sådan arresteringsorder regleras i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Utlämning till nordiska länder regleras i en särskild lag, lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Utlämningslagen bygger på att regeringen, om de förutsättningar lagen föreskriver för utlämning är uppfyllda, har möjlighet att göra en diskretionär prövning i varje utlämningsärende. I 1 § utlämningslagen föreskrivs att regeringen får utlämna en misstänkt, tilltalad eller dömd person för en i den ansökande staten straffbelagd gärning om personen befinner sig här i riket. Även om utlämning enligt lagen är möjlig behöver regeringen alltså inte utlämna någon i det enskilda fallet. En annan sak är att Sverige deltar i det internationella straffrättsliga samarbetet och har konventionsåtaganden att uppfylla. Om hinder möter mot utlämning enligt någon av de s.k. vägransgrunderna i 1–10 §§ utlämningslagen får utlämning inte beviljas. Ett hinder mot utlämning inträder enligt 2 § om den som begärs utlämnad är svensk medborgare. I utlämningslagen finns vidare krav på att den gärning för vilken utlämning begärs är av viss svårhetsgrad samt att gärningen motsvarar brott enligt svensk lag. Enligt 4 § utlämningslagen får utlämning som huvudregel beviljas endast för gärning som enligt svensk lag kan leda till fängelse i minst ett år. Bestämmelserna i 5–6 §§ behandlar frågan om hinder mot utlämning vid militära eller politiska brott. Risk för svår förföljelse i den ansökande staten på grund av politiska, religiösa eller etniska skäl m.m. samt risk för att från den ansökande staten sändas vidare till en annan stat där motsvarande förföljelse riskeras utgör enligt 7 § också hinder mot utlämning. Vidare utgör enligt 8 § humanitära skäl av sådan art att en utlämning skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav hinder mot utlämning. I 9 § finns krav på att den ansökande staten skall lämna viss utredning om de brott som utlämningen avser. Resultatet av den ansökande statens brottsutredning, vanligtvis fällande dom eller häktningsbeslut, skall bifogas utlämningsframställningen. Domen skall stödjas av utredningen i övrigt och om framställningen avser en misstänkt (ej dömd) person, får

som huvudregel utlämning inte beviljas om det utifrån utredningen inte finns sannolika skäl för att den misstänkta personen begått gärningen. Om det följer av en internationell överenskommelse skall dock häktningsbeslut eller dom godtas som grund för framställningen utan vidare utredning, såvida det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt. Den ordningen tillämpas i förhållande till stater som tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention. Utlämning får inte ske om brottet är preskriberat enligt svensk lag. En svensk dom eller ett beslut att inte åtala för gärningen utgör också hinder mot utlämning. Det framgår av 10 § utlämningslagen. Om dom beträffande gärningen meddelats i en annan stat än den ansökande staten, får enligt tredje stycket i samma paragraf utlämning ske endast under vissa förutsättningar. Temporärt hinder mot utlämning föreligger enligt 11 § som huvudregel om den som begärs utlämnad är åtalad i Sverige för annat brott där fängelse kan komma i fråga eller om personen skall verkställa frihetsberövande påföljd här. I 12 § behandlas regeringens möjligheter och skyldigheter att förena en utlämning med villkor. Utgångspunkten är att den som utlämnas till en främmande stat inte där skall dömas för även en annan gärning som begåtts före utlämningsframställningen. Vidare får den som utlämnas inte straffas med döden. Därför anger regeringen sådana villkor för utlämningen till den andra staten när det är befogat. I 13 § behandlas frågan om konkurrerande framställningar från olika stater. I 14–22 §§ finns förfaranderegler för prövningen av en utlämningsframställning. Framställningen skall ges in till Justitiedepartementet. Dom, häktningsbeslut eller annan utredning skall bifogas och vissa uppgifter rörande den som begärs utlämnad och gärningen måste framgå. Innan beslut om utlämning fattas av regeringen skall riksåklagaren yttra sig. Vidare skall Högsta domstolen yttra sig såvida den som begärs utlämnad inte samtycker till utlämning eller det inte är uppenbart att framställningen skall avslås. Förhandling i Högsta domstolen hålls om det är nödvändigt. För ärendets handläggning gäller de bestämmelser som i allmänhet gäller i brottmål. Riksåklagaren ansvarar för utredningen av ärendet, ofta genom lokal åklagare. För tvångsmedel under utredningen gäller vad som i allmänhet gäller för tvångsmedel i brottmål, med vissa i lagen angivna undantag. Det finns även bestämmelser som reglerar möjligheterna att ta en person i förvar inför utlämning. Ofta initieras frågan om utlämning redan innan en utlämningsframställning ges in, genom att en internationellt efterlyst person återfinns i Sverige. I sådana fall kan enligt 23 § en åklagare besluta om tvångsmedel i form av anhållande, reseförbud, beslag eller anmälningsskyldighet i avvaktan på en framställning om utlämning. Åklagarens beslut skall så snart som möjligt prövas av en tingsrätt och om den inte upphäver beslutet även av chefen för Justitiedepartementet. Därefter löper en frist, vilken som längst får vara i 40 dagar efter beslutet om tvångsmedel, inom vilken utlämningsframställningen måste ha kommit in till Justitiedepartementet. Inges en framställning i rätt tid måste åklagaren inom åtta dagar därefter begära personen häktad för att inte tvångsmedlet skall förfalla.

Av 25 § framgår att åtal inte får väckas för brott för vilket utlämning begärts, såvida inte begäran avslagits. Om utlämning beviljas efter det att åtal väckts, utgör det förhållandet rättegångshinder i brottmålet.

Internationell rättslig hjälp i brottmål

I lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål regleras under vilka förutsättningar Sverige kan lämna rättslig hjälp till andra stater eller begära sådan hjälp utomlands. Vid rättslig hjälp är grundtanken i lagstiftningen att samtliga åtgärder som kan vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång också skall kunna vidtas av svenska åklagare och domstolar för att bistå utländska myndigheter. Åtgärderna skall vidtas under samma förutsättningar som gäller vid en svensk förundersökning eller rättegång. I vissa fall kan svenska åklagare och domstolar lämna bistånd även med åtgärder som är okända enligt svensk rätt, så länge det inte är fråga om en tvångsåtgärd och det inte heller skulle strida mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen. Lagen om internationell rättslig hjälp tar i sitt inledande kapitel upp regler som styr lagens tillämpningsområde. I 1 kap. 2 § görs en uppräkning av åtgärder som kan komma i fråga, exempelvis förhör i samband med förundersökning i brottmål, bevisupptagning vid domstol, telefonförhör, förhör genom videokonferens och överförande av frihetsberövade för förhör. Uppräkningen är inte uttömmande utom i fråga om tvångsåtgärder. I 2 kap. finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige. I 2 kap. 3 § anges att en ansökan om rättslig hjälp i Sverige får göras av utländsk åklagare, undersökningsdomare, annan domare eller domstol eller någon annan enligt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. I 2 kap. framgår vidare vad en ansökan skall innehålla och att en ansökan som huvudregel skall ges in till Justitiedepartementet som sedan vidarebefordrar den till den åklagare eller domstol som är behörig enligt 7 §. En ansökan skall vara skriven på svenska, danska eller norska eller åtföljas av en översättning till något av de språken om inte den instans som handlägger ansökan medger annat i det enskilda fallet. Av 13 § framgår att rätten till offentlig försvarare, målsägandebiträde och stödperson vid åtgärd som drabbar någon enligt lagen motsvarar de regler som gäller vid svensk förundersökning och rättegång. Vid bevisupptagning finns i 4 kap. 3 § i lagen en kompletterande regel om offentlig försvarare. I 2 kap. anges även vissa förutsättningar som måste vara uppfyllda för att åtgärden skall kunna vidtas. Utgångspunkten är att det är den instans som handlägger ärendet som också prövar om förutsättningarna är uppfyllda enligt de svenska reglerna i rättegångsbalken. Det finns även som huvudregel ett krav på dubbel straffbarhet vid åtgärder som innebär användande av tvångsmedel, exempelvis husrannsakan och beslag. Även om de grundläggande förutsättningarna för att en ansökan skall prövas är uppfyllda, kan den ändå komma att avslås med stöd av de vägransgrunder som finns i 2 kap. 14 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Avslag är enligt den bestämmelsen obligatoriskt om ett bifall skulle strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller om ett beviljande av åtgärden skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets 25

säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen. Om ansökan avser en gärning som har karaktären av ett politiskt brott eller enbart är ett militärt brott eller om dom beträffande gärningen redan meddelats i Sverige, har regeringen en möjlighet, men inte en skyldighet, att avslå ansökan. Det är regeringen – och inte en åklagare eller domstol – som skall avslå en ansökan om rättslig hjälp vid dessa obligatoriska och fakultativa vägransgrunder. Om en åklagare eller domstol som handlägger ärendet finner att ansökan bör avslås på en sådan grund, skall ansökan överlämnas till regeringen (se 2 kap. 15 § första stycket). I 3 kap. finns ett fåtal bestämmelser som gäller när en svensk åklagare eller domstol vill ha rättslig hjälp utomlands. Det omfattande 4 kap. innehåller särskilda bestämmelser om olika former av rättslig hjälp, t.ex. bevisupptagning vid domstol, förhör genom videokonferens och överförande av frihetsberövade personer. Beträffande kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken, dvs. kroppsvisitation och kroppsbesiktning, finns särskilda bestämmelser i 14–24 §§. Ansökningar om sådana åtgärder i Sverige handläggs av åklagare och prövas i vissa fall av domstol. En misstänkt, tilltalad eller målsägande som drabbas av en åtgärd med anledning av en ansökan har samma rätt till offentlig försvarare, målsägandebiträde eller stödperson som vid en svensk förundersökning eller rättegång. Vid bevisupptagning vid svensk domstol kan en misstänkt eller tilltalad vid särskilda skäl beviljas offentlig försvarare även om det inte följer av 21 kap. rättegångsbalken. I 4 kap. 29–34 §§ regleras överförande av en frihetsberövad till och från Sverige för förhör m.m. Regleringen innebär bl.a. att en person som är berövad friheten i Sverige på begäran av en annan stat kan föras över till den staten för förhör som avser annat än utredning om den frihetsberövades brottslighet. Om ansökan kommer från ett land utanför Norden eller Europeiska unionen skall den prövas av regeringen och i andra fall av åklagare. En ansökan får vägras om ett överförande medför att tiden för frihetsberövandet förlängs eller om den frihetsberövades närvaro behövs i ett brottmål som handläggs här i landet. Innan en sådan ansökan prövas, skall yttrande som huvudregel inhämtas från den myndighet som svarar för verkställigheten av frihetsberövandet. Det avslutande 5 kap. reglerar bl.a. frågor om villkor om användningsbegränsningar när rättslig hjälp beviljas, immunitet, sekretess, delning av förverkad egendom mellan stater och återkrav av kostnader.

Tribunallagen

FN:s medlemsstater är, till följd av att de internationella tribunalerna är inrättade med stöd av kapitel 7 i FN-stadgan, förpliktade att samarbeta med de internationella tribunalerna i enlighet med vad som föreskrivs i deras stadgor. De svenska lagarna om internationell rättslig hjälp i brottmål och om utlämning för brott är utformade så att de förutsätter att en begäran om rättsligt bistånd härrör från en domstol eller myndighet i en främmande stat. De är inte direkt tillämpliga i förhållande till de internationella tribunalerna som inte är knutna till en stats interna rättsordning. Vidare 26

kan inte de villkor som finns i den svenska lagstiftningen göras gällande i förhållande till tribunalerna där samarbetsskyldigheten inte grundar sig på ett avtal mellan enskilda stater utan där bestämmelserna om rättsligt samarbete i dess delar i respektive stadga närmast skall ses som påbud till medlemsstaterna (se prop. 1993/94:142 s. 24). Samarbetet med tribunalerna regleras därför i en särskild lag, tribunallagen. Enligt ordalydelsen i 3 § första stycket tribunallagen får regeringen bevilja utlämning till någon av tribunalerna. Några hänvisningar till utlämningslagens villkor för utlämning har inte gjorts. I förarbetena till bestämmelsen anges att möjligheten att neka utlämning i dessa fall bör, med anledning av skyldigheten att samarbeta med tribunalerna, inskränka sig till fall där den aktuella åtgärden skulle vara uppenbart stötande eller annars stå i uppenbar strid med den svenska rättsordningen (se a. prop. s. 29 f.). Förfarandet vid framställningar om utlämning från tribunalerna följer i stora drag det förfarande som gäller enligt utlämningslagen. Vissa betydelsefulla skillnader finns dock. Något formellt krav på att den aktuella gärningen skall motsvara ett brott enligt svensk lag finns inte i tribunallagen. Ett beslut om häktning eller dom skall enligt 3 § andra stycket tribunallagen godtas som grund för beslut om utlämning om det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt. I princip samma ordning gäller enligt 1957 års europeiska utlämningskonvention, se 9 § tredje stycket i utlämningslagen och Sveriges förbehåll till artikel 12 i konventionen. En skillnad i förhållande till förfarandet i utlämningslagen är att en framställning om utlämning enligt tribunallagen som huvudregel inte underkastas domstolsprövning. Regeringen har dock enligt 4 § andra stycket möjlighet att inhämta yttrande av Högsta domstolen om det finns särskilda skäl. Om det blir aktuellt att använda tvångsmedel i samband med en utlämningsframställning från någon av tribunalerna är det däremot nödvändigt med domstolsprövning. Förfarandet för tvångsmedel följer i stort förfarandet enligt utlämningslagen. Utrymmet för att inte använda tvångsmedel när någon av tribunalerna begär det är dock mycket begränsat till följd av Sveriges skyldighet att samarbeta med dem. Enligt tribunallagen finns därför en presumtion för att på begäran av någon av tribunalerna häkta eller provisoriskt anhålla en person. Presumtionen bryts endast om det är uppenbart att skäl för sådan åtgärd saknas. Beslut om tvångsmedel får vidare fattas utan att särskild utredning har lämnats till stöd för att den som avses med ansökan har begått gärningen. Den regleringen skiljer sig från bestämmelserna i utlämningslagen som i detta hänseende hänvisar till vad som i allmänhet är föreskrivet i brottmål, dvs. till 24 kap. i rättegångsbalken (se prop. 2001/02:88 s. 99 f.). I 7 § tribunallagen hänvisas till bestämmelserna i 25 och 26 a §§ utlämningslagen om förbud mot åtal i Sverige om utlämning begärts för samma gärning och om återförande för någon som utlämnats till Sverige för rättegång här. Verkställigheten av utlämningen ombesörjs av polismyndigheten, liksom vid utlämning enligt utlämningslagen, se 8 § tribunallagen. Även enligt tribunallagen finns möjligheter att ta någon i förvar inför utlämning om det är nödvändigt.

Bestämmelser om hur konkurrerande ansökningar om utlämning av en person till en tribunal respektive till en annan stat skall behandlas finns i 8 a § tribunallagen. När det gäller framställningar om rättslig hjälp från tribunalerna hänvisas i 9 § tribunallagen till lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål såvida inte annat framgår av tribunallagen. Det innebär i princip att svenska åklagare och domstolar har möjlighet att bistå tribunalerna med alla de åtgärder som de enligt den lagen kan bistå utländska nationella myndigheter och domstolar med. Hänvisningen till lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål innebär däremot inte att en framställning från någon av tribunalerna kan avslås på samma grunder som vid framställningar från nationella myndigheter och domstolar i främmande länder. Även vid framställningar om rättslig hjälp är utrymmet för att inte bistå tribunalerna mycket begränsat och avslag på en begäran bör ske endast i fall där den aktuella åtgärden skulle vara uppenbart stötande eller annars stå i strid med den svenska rättsordningen (se prop. 1993/94:142 s. 29). Den obligatoriska vägransgrunden i 2 kap. 14 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål gäller inte, enligt 9 § andra stycket tribunallagen, om ett avslag skulle strida mot Sveriges förpliktelser gentemot tribunalerna. Den ordningen har införts därför att utrymmet för att vägra rättslig hjälp enligt 2 kap. 14 § första stycket är större än vad förpliktelsen att samarbeta med tribunalerna medger (se prop. 1999/2000:61 s. 174). I 9 § andra stycket tribunallagen föreskrivs vidare att de fakultativa vägransgrunderna i 2 kap. 14 § andra stycket inte är tillämpliga vid framställningar från tribunalerna. Något krav på dubbel straffbarhet för att tillmötesgå en begäran om rättsligt bistånd från någon av tribunalerna finns inte. För att säkerställa att åklagare eller domstolar som handlägger ansökningar om rättslig hjälp inte ställer upp villkor som inte är förenliga med tribunalernas stadgor, skall tribunalerna enligt 9 § tredje stycket tribunallagen ges tillfälle att yttra sig innan villkor bestäms.

7 Överväganden och förslag

7.1 Regeringsformens bestämmelser om ingående av internationella överenskommelser, m.m.

Regeringens bedömning : Specialdomstolen för Sierra Leone är en mellanfolklig organisation enligt 10 kap. 1 § regeringsformen. Ett samarbete med domstolen enligt förslagen förutsätter ingen överlåtelse av beslutanderätt.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte uttalat sig i frågan. Skälen för regeringens bedömning: Av efterföljande avsnitt framgår att regeringen föreslår att Sverige skall tillträda en överenskommelse om verkställighet i Sverige av fängelsestraff utdömda av specialdomstolen, en överenskommelse som regeringen förhandlat fram med specialdomstolen (se avsnitt 7.2 och 7.6). Vidare föreslås att Sverige skall

möjliggöra samarbete med specialdomstolen i fråga om utlämning och rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 7.3 och 7.6). I detta avsnitt behandlar regeringen hur det föreslagna samarbetet förhåller sig till vissa bestämmelser i regeringsformen (RF). Enligt 10 kap. 1 § RF är behörigheten att ingå internationella överenskommelser med en annan stat eller en mellanfolklig organisation förbehållen regeringen. I vissa fall skall riksdagen godkänna den internationella överenskommelsen. Enligt 10 kap. 2 § första stycket RF får regeringen inte ingå en för Sverige bindande internationell överenskommelse utan att riksdagen har godkänt den, om överenskommelsen förutsätter att en lag ändras eller upphävs eller att en ny lag stiftas eller om överenskommelsen i övrigt gäller något ämne i vilket riksdagen skall besluta. Dessutom krävs enligt 10 kap. 2 § tredje stycket RF att riksdagen godkänner överenskommelser som är av större vikt. Enligt 10 kap. 2 § andra stycket RF skall ett beslut om godkännande av en internationell överenskommelse, i de fall en särskild beslutsordning är föreskriven för det riksdagsbeslut som förutsätts, fattas i samma ordning som det beslutet. Detta innebär att om en internationell överenskommelse förutsätter exempelvis en grundlagsändring, skall även överenskommelsen godkännas i grundlagsordning, dvs. genom två beslut med mellanliggande val. Bestämmelserna i 10 kap. 5 § RF reglerar frågor om överlåtelse av beslutanderätt. Enligt 10 kap. 5 § fjärde stycket RF kan rättskipningseller förvaltningsuppgift som inte direkt grundar sig på RF genom beslut av riksdagen överlåtas till bl.a. mellanfolklig organisation. Riksdagen får också i lag bemyndiga regeringen eller annan myndighet att i särskilda fall besluta om sådan överlåtelse. Om uppgiften innefattar myndighetsutövning skall riksdagens beslut fattas med minst tre fjärdedels majoritet eller i den ordning som gäller för stiftande av grundlag. Lagrådet har uttalat att det hade varit värdefullt om det inom ramen för lagstiftningsärendet närmare hade belysts hur avtalet med specialdomstolen förhåller sig till regeringsformens bestämmelser i 10 kap. rörande internationella överenskommelser, varvid en bedömning hade bort göras med avseende på såväl regeringens möjligheter att träffa överenskommelser med specialdomstolen som riksdagens medverkan. Lagrådet har också uttalat att det saknas en analys av huruvida avtalet och de nu föreslagna lagändringarna innebär att rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter överlåts till specialdomstolen och om så är fallet, hur detta förhåller sig till bestämmelserna i 10 kap. 5 § RF. Regeringen vill, med anledning av det Lagrådet uttalat, anföra följande. Som tidigare har nämnts kan regeringen enligt 10 kap. 1 § RF ingå en internationell överenskommelse med en annan stat eller en mellanfolklig organisation. Enligt förarbetena (prop. 1973:90 s. 357) omfattar uttrycket ”mellanfolklig organisation” bara organisationer som är rättssubjekt enligt folkrätten och så sägs vara fallet i huvudsak med organisationer som är sammanslutningar av stater. Det finns ingen allmänt vedertagen definition av vad som är en mellanfolklig eller internationell organisation med rättslig personlighet. Vanligtvis brukar dock sägas att en mellanfolklig organisation för det första skall skapas genom en internationell överenskommelse, för det

andra skall vara ett självständigt organ samt för det tredje, skall ha etablerats i enlighet med internationell rätt. När det gäller det första kriteriet, att organisationen skall skapas genom en internationell överenskommelse, kan konstateras att domstolen grundas på ett avtal mellan FN och Sierra Leones regering. Traditionellt sett har internationella avtal främst ingåtts mellan stater men det blir allt vanligare att också internationella organisationer är parter i internationella avtal. 1986 års Wienkonvention om traktaträtten mellan stater och internationella organisationer eller organisationer sinsemellan (SÖ 1988:39) behandlar sådana avtal. Sverige har tillträtt 1986 års konvention men den har ännu inte trätt i kraft. Enligt regeringens uppfattning måste domstolen anses vara skapad genom en internationell överenskommelse. Beträffande det andra kriteriet , att organisationen skall vara ett självständigt organ, kan konstateras att domstolen enligt avtalet skall ha domarkammare, åklagare och registratorskontor, som samtliga har från FN och Sierra Leones regering fristående uppgifter. Vidare har domstolens anställda privilegier och immuniteter. Härtill kommer att domstolen har rättskapacitet att ingå kontrakt, införskaffa och disponera egendom, driva juridiska processer samt sluta avtal med andra länder inom sitt område. Enligt regeringens uppfattning står härmed klart att domstolen är ett självständigt organ. När det gäller det tredje kriteriet , att organisationen skall vara etablerad i enlighet med internationell rätt, kan konstateras att avtalets folkrättsliga ursprung är FN:s säkerhetsrådsresolution 1315 (2000) i vilken säkerhetsrådet uppdrog åt FN:s generalsekreterare att förhandla fram ett avtal med Sierra Leones regering i syfte att etablera en oberoende särskild domstol. Den 16 januari 2002 ingick FN och Sierra Leones regering ett sådant avtal. Avtalet är upprättat i enlighet med 1986 års Wienkonvention om traktater mellan internationella organisationer och stater. Specialdomstolen har vidare i ett eget rättsfall karaktäriserat sig som ett internationellt rättssubjekt. Ingen stat har protesterat mot denna karakteristik. Enligt regeringens uppfattning måste specialdomstolen härigenom anses vara etablerad i enlighet med internationell rätt. Mot bakgrund av ovanstående redogörelse står det enligt regeringens uppfattning helt klart att specialdomstolen är ett rättssubjekt enligt folkrätten oavsett att Sverige inte är medlem av domstolen och att den heller inte har inrättats genom ett avtal mellan stater. Sammanfattningsvis är det således regeringens uppfattning att Specialdomstolen för Sierra Leone är att betrakta som en sådan mellanfolklig organisation som regeringen enligt 10 kap. 1 § RF kan ingå internationella överenskommelser med. Eftersom avtalet om straffverkställighet förutsätter lagstiftning skall det enligt 10 kap. 2 § RF godkännas av riksdagen. När det gäller överlåtelse av beslutanderätt har Lagrådet väckt frågan om ett utlämnande för lagföring till specialdomstolen i allt fall när det rör en svensk medborgare – bl.a. mot bakgrund av den vidsträckta domsrätt den svenska rättsordningen tillerkänner svenska domstolar – bör ses som överlåtelse av rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning. I lagstiftningsärendet med anledning av Sveriges tillträde till Romstadgan för den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) gjordes

bedömningen att Sverige, genom att ansluta sig till stadgan, i viss utsträckning överlämnade rättskipande uppgifter till domstolen (prop. 2000/01:122 s. 86, bet. 2000/01:JuU30). Det finns därför anledning att i det här sammanhanget belysa hur samarbetet med ICC förhåller sig till 10 kap. 5 § fjärde stycket RF. Enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen gäller den grundläggande förutsättningen att en nationell utredning eller lagföring (som sker eller har skett på ett tillbörligt sätt) har företräde framför ett förfarande inför domstolen, den s.k. komplementaritetsprincipen. Principen kommer till uttryck i artikel 17 i Romstadgan där det framgår att ICC i sådana fall, som huvudregel, skall avvisa en sak p.g.a. bristande processförutsättningar. Detta gäller dock inte om ICC finner att staten, t.ex. Sverige, saknar vilja eller förmåga att genomföra undersökningen eller lagföringen på ett tillbörligt sätt (se prop. 2001/02:88 s. 33). I ett sådant fall har ICC möjlighet att bestämma att lagföringen inte skall ske i Sverige utan vid ICC. En eventuell svensk lagföring måste då avbrytas. Romstadgan ger härutöver ICC ett visst utrymme att i undantagsfall vidta utredningsåtgärder, som också kan inbegripa myndighetsutövning, på en stats territorium utan att statens samtycke har kunnat inhämtas (se prop. 2000/01:122 s. 87 f.). Det är alltså i dessa båda avseenden som Romstadgan har bedömts förutsätta överlåtelse av rättskipningsuppgifter. Till skillnad från vad som gäller för ICC, kan specialdomstolen inte i något fall ensidigt besluta att överta en svensk lagföring. Det förhållandet att Sverige formellt har jurisdiktion parallellt med specialdomstolen beträffande vissa brott förutsätter inte, i de fall lagföring sker vid specialdomstolen, att rättskipningsuppgifter har förts över till den. I de fall lagföring inte sker i Sverige är det nämligen inte fråga om en svensk uppgift (jfr SOU 1984:14 s. 86 f.). Sverige lämnar följaktligen inte ifrån sig någon beslutanderätt till specialdomstolen. Det föreslagna samarbetet med specialdomstolen förutsätter således inte någon överlåtelse enligt 10 kap. 5 § fjärde stycket RF i det avseende som Lagrådet har pekat på. Inte heller i övrigt finns det i förevarande ärende något inslag av överlåtelse av sådana uppgifter till specialdomstolen. Specialdomstolen ges t.ex. inte, till skillnad från vad som ovan nämnts om ICC, något utrymme att vidta utredningsåtgärder i Sverige.

7.2 Tillträde till straffverkställighetsavtalet mellan Sverige och specialdomstolen

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner avtalet om straffverkställighet mellan Sveriges regering och Specialdomstolen för Sierra Leone avseende domar som har meddelats av Specialdomstolen för Sierra Leone.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt promemorians förslag eller lämnat det utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Som utgångspunkt skall ett straff som utdömts av Specialdomstolen för Sierra Leone avtjänas i Sierra Leone, och först om omständigheterna så kräver kan det avtjänas i ett

annat land. Specialdomstolen är därför inte i samma grad som tribunalerna beroende av andra länders beredvillighet att verkställa straff, men det finns ändå skäl att samarbeta med den i detta hänseende. Specialdomstolen är en domstol med en behörighet som omfattar huvudsakligen allvarliga brott mot internationell humanitär rätt. Det ligger i världssamfundets intresse att sådana gärningar lagförs och att utdömda straff för sådana brott verkställs. Det motverkar straffrihet och utgör ett bidrag till försoning och stabilitet i det drabbade området. Sverige bör därför medverka till den rättskipning som sker vid specialdomstolen. Ett sätt att stödja specialdomstolen i detta hänseende är att tillträda det straffverkställighetsavtal Sverige har förhandlat fram med domstolen. Ett sådant tillträde ligger vidare i linje med FN:s säkerhetsråds uppmaning till alla medlemsländer i resolution 1470 (2003) om att fullt ut samarbeta med specialdomstolen. Det framförhandlade avtalet motsvarar i princip Sveriges straffverkställighetsavtal med Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen. Som framgår av avsnitt 7.1 ankommer det enligt 10 kap. 2 § regeringsformen på riksdagen att godkänna det i propositionen behandlade avtalet. Enligt regeringens uppfattning finns, som framgår av det ovan anförda, goda skäl för Sverige att tillträda avtalet. Regeringen föreslår därför att riksdagen godkänner straffverkställighetsavtalet med Specialdomstolen för Sierra Leone.

7.3 Samarbete med specialdomstolen i fråga om utlämning och rättslig hjälp i brottmål

Regeringens bedömning: Sverige bör kunna bistå Specialdomstolen för Sierra Leone med utlämning och rättslig hjälp i brottmål.

Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås emellertid att Sverige bör kunna bistå specialdomstolen med utlämning för lagföring men inte för straffverkställighet. Remissinstanserna har tillstyrkt promemorians bedömning eller lämnat den utan erinran. Skälen för regeringens bedömning: Specialdomstolen är inte inrättad med stöd av kapitel 7 i FN-stadgan och dess stadga innehåller sålunda inte för medlemsstaterna förpliktande bestämmelser. Sverige är därför – till skillnad från vad som gäller i förhållande till de internationella tribunalerna – inte skyldigt att samarbeta med specialdomstolen i fråga om utlämning och rättslig hjälp. Sverige har inte heller fört förhandlingar eller ingått något avtal med specialdomstolen om samarbete i dessa hänseenden. Av avtalet om specialdomstolens inrättande och av dess bevis- och förfaranderegler framgår dock att specialdomstolen har befogenhet att samarbeta med andra länder i fråga om utlämning och rättslig hjälp i brottmål, se avsnitt 6.2.1. Faktiska omständigheter talar inte för att specialdomstolen skall komma att begära hjälp av Sverige i fråga om utlämning och rättslig hjälp i någon större utsträckning. Antalet personer med ursprung i Sierra Leone som har hemvist i Sverige eller annars stadigvarande vistas här är

litet. Antalet åtalade vid specialdomstolen uppgår till ett drygt tiotal och förväntas inte öka nämnvärt. De flesta åtalade finns redan i specialdomstolens förvar. Likväl kan man inte utesluta att specialdomstolen kan ha behov av att samarbeta med Sverige i dessa avseenden, särskilt i fråga om rättslig hjälp, t.ex. förhör med vittnen. Av regeringens förslag i avsnitt 7.2 framgår att specialdomstolens karaktär och funktion talar för att Sverige bör samarbeta med den i fråga om straffverkställighet. Samma skäl gör sig gällande i fråga om samarbete med utlämning och rättslig hjälp. Genom att möjliggöra samarbete med specialdomstolen i dessa frågor stödjer Sverige en rättskipningsprocess för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt. Ett sådant samarbete ligger i linje med FN:s säkerhetsråds uppmaning till alla medlemsländer i resolution 1470 (2003) att fullt ut samarbeta med specialdomstolen. Det vore olyckligt om Sverige av formella skäl inte skulle kunna bistå specialdomstolen om behov av samarbete uppstod. Sverige bör därför skapa förutsättningar för att kunna bistå specialdomstolen med utlämning och rättslig hjälp i brottmål. Även om behovet av samarbete med specialdomstolen i fråga om utlämning främst gör sig gällande vid utlämning för lagföring finns det enligt regeringen inte anledning att inskränka utlämningssamarbetet till den situationen. Liksom i förhållande till de internationella tribunalerna bör samarbetet omfatta utlämning såväl för lagföring som för straffverkställighet.

7.4 Lagstiftningsbehov

Regeringens bedömning: Det krävs lagändringar för att Sverige skall kunna samarbeta med Specialdomstolen för Sierra Leone i fråga om straffverkställighet, utlämning och rättslig hjälp i brottmål.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har invänt mot promemorians bedömning. Skälen för regeringens bedömning: Den i förhållande till andra stater befintliga lagstiftningen – lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen), lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) och lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål – är tillämplig endast vid framställningar från andra stater eller från andra staters myndigheter och specialdomstolen är inte en del av någon stats interna rättsordning. I lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen) finns en särskild reglering om överförande av straffverkställighet, utlämning och rättslig hjälp i förhållande till de internationella tribunalerna men lagen är begränsad till samarbete med Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen. Det krävs således ändringar i lagstiftningen för att Sverige skall kunna samarbeta med specialdomstolen i fråga om straffverkställighet, utlämning och rättslig hjälp i brottmål.

7.5 En ny lagstiftning

Regeringens förslag : En lag om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone införs. Lagen skall tillämpas när specialdomstolen ansöker om rättsligt biträde av Sverige.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att regleringen om samarbete med specialdomstolen skall föras in i tribunallagen. I övrigt överensstämmer promemorians förslag med regeringens. Remissinstanserna: Alla remissinstanser förutom Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet har lämnat förslagen utan erinran. Fakultetsstyrelsen har anfört att den föreslagna regleringen gör tribunallagen splittrad och har förordat att en ny lag stiftas som reglerar endast samarbete med specialdomstolen. Skälen för regeringens förslag: Specialdomstolen för Sierra Leone kan i flera hänseenden jämföras med de internationella tribunalerna. Den tillhör inte staten Sierra Leones rättssystem utan har inrättats genom ett särskilt avtal med FN. Den är en tillfällig domstol – en tribunal – som inrättats till följd av en särskild konflikt. Dessutom har den, liksom de internationella tribunalerna, jurisdiktion över brott mot allvarliga överträdelser av internationell humanitär rätt och dess stadga följer i stort de stadgor som gäller för Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen. Samtidigt skiljer sig specialdomstolen i flera avseenden från Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen främst därför att den inte har inrättats med stöd av kapitel 7 i FN-stadgan, vilket innebär att det inte finns någon skyldighet för medlemsstaterna att samarbeta med den. Specialdomstolen har vidare fler nationella inslag än Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen, bl.a. genom att den ligger i Sierra Leone (medan de internationella tribunalerna har sitt säte utanför sin territoriella jurisdiktion). Vidare har specialdomstolen jurisdiktion över vissa nationella brott och i domstolen deltar också nationella domare. I promemorian föreslås, mot bakgrund av specialdomstolens starka internationella prägel, dess tillfälliga karaktär och med beaktande av arten av huvudparten av de gärningar som omfattas av dess jurisdiktion, att regleringen om samarbete med specialdomstolen införs i tribunallagen. Enligt Lagrådet framstår det som olämpligt att föra in reglering om specialdomstolen i tribunallagen, eftersom särreglering i tribunallagen i förhållande till specialdomstolen i fråga om utlämning och rättslig hjälp är nödvändig. I stället menar Lagrådet att övervägande skäl får anses tala för att reglera samarbetet med specialdomstolen i en särskild lag. Även Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet har ansett att regleringen om samarbete med specialdomstolen bör införas i en särskild lag. Regeringen ser fördelar med att hålla regleringen som rör samarbete med internationella brottmålstribunaler samlad i en gemensam lag även om regleringen i alla avseenden inte kan vara enhetlig. Samtidigt anser regeringen att det finns fördelar med att tribunalernas egenarter och skillnaderna i omfattningen av Sveriges samarbetsförpliktelser gentemot dem tydliggörs i regleringen. Eftersom specialdomstolen inte är inrättad på samma tvingande grund som de internationella tribunalerna har Sverige därför inte någon samarbetsskyldighet vad gäller utlämning och rättslig

hjälp. Specialdomstolens egenart och särställning i förhållande till de internationella tribunalerna klargörs tydligt om regleringen som rör den blir fristående. Därutöver blir regleringen på så sätt mer lättillgänglig. Regeringen föreslår därför, i enlighet med vad Lagrådet förordat, att samarbetet med specialdomstolen regleras i en särskild lag.

7.6 Närmare om lagens utformning och följdändringar

Regeringens förslag: Regeringen skall på begäran av Specialdomstolen för Sierra Leone kunna besluta att en fängelsedom som meddelats av specialdomstolen får verkställas i Sverige. Motsvarande reglering som gäller för Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen i fråga om straffverkställighet skall införas. Vid utlämning till specialdomstolen skall utlämningslagen tillämpas. Vägransgrunderna vid svenskt medborgarskap, vid frånvaro av dubbel straffbarhet samt vid preskription enligt svensk rätt skall dock inte vara obligatoriska i förhållande till specialdomstolen. Ett beslut om häktning eller en dom som specialdomstolen har meddelat skall godtas som grund för utlämning, om det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt. Rättslig hjälp i brottmål skall kunna lämnas till specialdomstolen enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Avslag med hänvisning till avsaknad av dubbel straffbarhet skall endast kunna beslutas av regeringen. Regeringen skall dock kunna besluta att rättslig hjälp får lämnas till specialdomstolen trots att det inte finns dubbel straffbarhet. Specialdomstolen skall ges tillfälle att yttra sig innan rättslig hjälp förenas med villkor enligt 5 kap. 2 § samma lag. Vid konkurrerande ansökningar om rättslig hjälp skall regeringen besluta vilken av ansökningarna som skall ha företräde. Motsvarande regler som finns i tribunallagen skall gälla i förhållande till specialdomstolen i fråga om förbud mot att döma för samma gärning flera gånger, rätt till offentlig försvarare, ersättning för inställelse, transitering, Sveriges kostnadsansvar, kommunikationsvägar och språkkrav. Vid transitering skall dock utlämningslagens bestämmelser om tvångsmedel gälla. Bestämmelserna om transitering i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål och utlämningslagen skall inte tillämpas. Reglerna om kostnadsansvar för offentlig försvarare i utlämningslagen skall inte heller tillämpas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men är annorlunda formulerat och är inte utformat som en särskild lag. Promemorians förslag innehåller ingen bestämmelse om vilken prövning av specialdomstolens domar som skall göras i samband med en framställning om utlämning för straffverkställighet. Promemorian innehåller inte heller något förslag om att uttryckligen undanta bestämmelserna om krav på den bakomliggande utredningen, kostnadsansvar för offentlig försvarare och transitering i utlämningslagen från tillämplighet vid utlämningsframställningar från specialdomstolen. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslagen utan erinran. Stockholms tingsrätt har dock anfört att vägransgrunderna

vid preskription och dubbel straffbarhet, mot bakgrund av att Sverige inte har någon skyldighet att samarbeta med specialdomstolen och att lagstiftningen inte bör göras mer komplicerad än nödvändigt, bör vara obligatoriska och alltså följa regleringen i utlämningslagen. Även Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet har anfört att dessa vägransgrunder, bl.a. med beaktande av att de brott som kan bli föremål för utlämning är av komplicerad natur, bör vara obligatoriska. Sveriges advokatsamfund har noterat att förslaget innebär att Sverige, trots att det inte finns någon folkrättslig förpliktelse, åtar sig att samarbeta med specialdomstolen på ett sätt som går utöver Sveriges normala åtaganden i förhållande till stater men inte lika långt som i förhållande till de internationella tribunalerna. Med hänsyn till specialdomstolens särskilda karaktär, med huvudsaklig inriktning på brott mot internationell humanitär rätt, har dock samfundet godtagit promemorians förslag.

Skälen för regeringens förslag Verkställighet av fängelsestraff

Av straffverkställighetsavtalet med specialdomstolen följer inte någon skyldighet för Sverige att på begäran av specialdomstolen verkställa dess fängelsedomar. Samtidigt uttrycker Sverige i och med tillträde till avtalet sin vilja att i Sverige verkställa fängelsestraff som domstolen bestämt. De straff som kan komma i fråga för straffverkställighet i Sverige enligt straffverkställighetsavtalet rör huvudsakligen brott mot internationell humanitär rätt, dvs. brott som det internationella samfundet finner det mycket angeläget att beivra. Att i svensk rätt ställa upp tvingande krav på exempelvis dubbel straffbarhet eller den dömda personens samtycke för straffverkställighet vore att motverka ett ändamålsenligt samarbete i linje med avtalet. Därför bör inte de villkor för straffverkställighet som finns i internationella verkställighetslagen vara tillämpliga. Det finns inte heller skäl att tillämpa de svenska reglerna om påföljdsomvandling eller anpassning till motsvarande svensk påföljd eftersom fängelse är den enda påföljd som kan komma i fråga. En ordning som beskrivits ovan motsvarar den som gäller vid svensk verkställighet av fängelsedomar meddelade av de internationella tribunalerna. Straffverkställighetsavtalet med specialdomstolen följer i stort de straffverkställighetsavtal som ingåtts med Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen. Det är därför lämpligt att en reglering som motsvarar den som finns i 11 och 12 §§ tribunallagen om straffverkställighet införs för specialdomstolen. Enligt 11 § första stycket första meningen tribunallagen får regeringen besluta att en fängelsedom meddelad av någon av tribunalerna får verkställas i Sverige. Regeringen bör ha samma beslutanderätt även i förhållande till specialdomstolen eftersom övervägandena i stort bör motsvara dem som görs vid framställningar om överförande av straffverkställighet från de internationella tribunalerna. Samma ordning gäller för övrigt också i förhållande till annan utomnordisk stat, dvs. regeringen får, efter begäran, besluta att en dom meddelad utomlands får verkställas i Sverige. Vidare bör regeringen, såsom anges i 11 § första stycket andra meningen tribunallagen, även i förhållande till specialdomstolen få

meddela de anvisningar som i det enskilda fallet behövs för verkställigheten av straffet här, även efter det att beslut fattats om att verkställighet får ske här. Liksom för de internationella tribunalerna (se 11 § andra stycket första meningen tribunallagen) bör även 25 § internationella verkställighetslagen tillämpas vid verkställighet av specialdomstolens domar i Sverige. Det innebär bl.a. att verkställigheten skall ske enligt svensk lag, att verkställighet får äga rum även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brotten och att verkställighet inte får ske på ett sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än vad specialdomstolen bestämt. Den närmare innebörden av hänvisningen till 25 § internationella verkställighetslagen har behandlats i avsnitt 6.1.4. I 11 § andra stycket andra meningen och tredje stycket tribunallagen finns undantag från att verkställigheten skall följa svensk lag. Där anges nämligen att verkställigheten skall upphöra om en tribunal beviljat den dömde nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att påföljden inte längre får verkställas, att regeringen får besluta att villkorlig frigivning får ske vid en senare tidpunkt än vad som gäller enligt svensk rätt samt att tribunalen skall ha beretts tillfälle att yttra sig innan beslut om villkorlig frigivning meddelas. En sådan reglering är nödvändig även för specialdomstolen eftersom specialdomstolen, precis som de internationella tribunalerna, även sedan straffverkställigheten överförts behåller sin rätt att ompröva domar, meddela nåd eller straffnedsättning. De överrensstämmer vidare med artikel 7 och 8 i straffverkställighetsavtalet där det framgår att Sverige är skyldigt att i förväg underrätta specialdomstolen om tidpunkt för frigivning och avvakta domstolens yttrande innan beslut fattas. Vidare bör det även för specialdomstolens företrädare, så som det anges i 12 § tribunallagen, vara möjligt att besöka en person när han eller hon verkställer straff i Sverige. Det ligger i linje med artikel 6.1 i straffverkställighetsavtalet om rätten för Internationella rödakorskommittén att besöka en person som överförts hit.

Samarbete i fråga om utlämning

I enlighet med de bedömningar som gjorts i avsnitt 7.3 och 7.4 bör Sverige kunna bistå specialdomstolen med utlämning, vilket kräver lagstiftning. Till skillnad från de internationella tribunalerna är Sverige inte skyldigt att samarbeta med specialdomstolen. Samarbetet bör därför inte vara lika långtgående och regleringen i tribunallagen kan inte tjäna som förebild för samarbetet med specialdomstolen i denna fråga. Enligt regeringens mening bör utlämningssamarbetet med specialdomstolen i stället i princip motsvara det Sverige har med andra stater. Därför anser regeringen i enlighet med promemorians förslag att utgångspunkten bör vara den ordning som föreskrivs i utlämningslagen. Det innebär att utlämningsfrågan som regel blir föremål för domstolsprövning, att den är omgärdad av vissa villkor samt att regeringen när väl dessa villkor är uppfyllda – och i avsaknad av ett förpliktande utlämningsavtal – har en friare prövningsrätt än i förhållande till tribunalerna. Med anledning av specialdomstolens internationella karaktär finns det dock skäl att överväga om det är lämpligt att, som föreslagits i 37

promemorian, göra vissa avsteg från utlämningslagens villkor i förhållande till specialdomstolen på så sätt att vägransgrunderna vid svenskt medborgarskap, frånvaro av dubbel straffbarhet och vid preskription enligt svensk rätt inte bör vara obligatoriska utan fakultativa. En viktig omständighet i detta avseende är att specialdomstolens jurisdiktion avser främst allvarliga överträdelser mot internationell humanitär rätt. Sverige och världssamfundet har ett starkt intresse av att sådana brott lagförs. Stockholms tingsrätt har anfört att det, med beaktande av att Sverige inte har någon skyldighet att samarbeta med specialdomstolen och att lagstiftningen inte skall vara mer komplicerad än nödvändigt, inte finns vägande skäl att frångå avsaknad av dubbel straffbarhet och preskription enligt svensk rätt såsom obligatoriska vägransgrunder. Även Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet har invänt mot promemorians förslag att dessa vägransgrunder vid samarbete med specialdomstolen skall vara fakultativa. Regeringen är införstådd med att promemorians förslag innebär att lagstiftningen blir något mer komplicerad än om utlämningslagen skulle få en alltigenom direkt tillämplighet. Det är emellertid angeläget att utlämningssamarbetet i förhållande till specialdomstolen hamnar på en rimlig nivå. Som ovan anförts skall utgångspunkten för utlämningssamarbetet med specialdomstolen motsvara det mellanstatliga. Trots att Sverige inte har någon skyldighet att samarbeta med specialdomstolen i denna fråga anser regeringen att det vore att förneka specialdomstolens internationella särdrag och betydelse om den i fråga om utlämning helt skulle jämställas med domstolar i andra stater. Vissa avsteg från utlämningslagens villkor är därför nödvändiga. Regeringen anser att med den ordning som föreslås i promemorian får utlämningssamarbetet en lämplig omfattning som avspeglar domstolens både internationella och nationella inslag. Specialdomstolens internationella särdrag och betydelse tillgodoses om avslagsgrunderna vid avsaknad av dubbel straffbarhet och preskription enligt svensk rätt inte är obligatoriska. Det kan i princip förutsättas att de brott som omfattas av specialdomstolens jurisdiktion till sin natur är så straffvärda att det inte råder någon tveksamhet om att de bör lagföras. Utlämningslagens krav på dubbel straffbarhet i 4 § utlämningslagen bör därför inte vara tvingande. Eftersom specialdomstolens jurisdiktion sträcker sig så långt tillbaka i tiden som till den 30 november 1996 bör inte heller preskription enligt svensk rätt utgöra hinder för utlämning för så allvarliga brott som det är fråga om. Vägransgrunden vid preskription enligt svensk rätt enligt 10 § andra stycket utlämningslagen bör därför inte vara obligatorisk i förhållande till specialdomstolen. Vidare anser regeringen att samarbete med specialdomstolen i fråga om utlämning inte bör begränsas av ett förbud mot utlämning av svenska medborgare. Medborgarskap bör som regel inte utgöra hinder mot lagföring för brott mot internationell humanitär rätt. Även om Sverige har jurisdiktion över dessa brott kan det vara mest lämpligt att en prövning sker av den med stöd av FN inrättade domstolen, där all kunskap om konflikten finns samlad. Därför bör inte heller vägransgrunden i 2 § utlämningslagen vara obligatorisk gentemot specialdomstolen. Vidare finns det med stöd av 12 § tredje stycket i utlämningslagen möjlighet att förena utlämning för lagföring av en svensk medborgare med villkor att

personen skall återföras till Sverige för att avtjäna ett eventuellt straff här. Samtidigt anser regeringen att man måste beakta specialdomstolens behörighet att pröva vissa brott enligt sierraleonsk rätt. FN har visserligen deltagit i inrättandet av specialdomstolen och funnit skäl att ge den viss nationell kompetens. Att helt ta bort möjligheten att avslå en utlämningsframställning från specialdomstolen i dessa fall anser regeringen emellertid vore att gå för långt. Då skulle domstolen få en mer privilegierad ställning i svensk rätt än de internationella tribunalerna, eftersom dessa inte prövar brott mot nationell lagstiftning. Även om villkoren som rör preskription och dubbel straffbarhet inte bör vara obligatoriska bör regeringen därför ha möjlighet att avslå framställningar på dessa grunder t.ex. om utlämning i ett enskilt fall skulle te sig stötande. Vidare bör det finnas en möjlighet att i vissa fall avslå en utlämningsframställning som avser en svensk medborgare, exempelvis vid utlämning för straffverkställighet. Sammanfattningsvis gör regeringen samma bedömning som den som görs i promemorian; att avslagsgrunderna vid avsaknad av dubbel straffbarhet, preskription enligt svensk rätt och svenskt medborgarskap inte bör vara obligatoriska, men väl fakultativa. En sådan ordning följer av 1 § utlämningslagen där det anges att en person ”får” utlämnas. Vad gäller frågan om vilken prövning som i samband med en utlämningsframställning skall göras av ett häktningsbeslut eller en dom meddelad av specialdomstolen anser regeringen att det inte finns anledning att göra en mer ingående prövning än vid framställningar från stater som är anslutna till 1957 års utlämningskonvention. Ett beslut om häktning eller en dom meddelad av specialdomstolen, som inte är uppenbart oriktigt, bör därför såsom det föreskrivs i 9 § tredje stycket utlämningslagen godtas som grund för ett beslut om utlämning. Motsvarande reglering gäller vid utlämningsframställningar från de internationella tribunalerna. Utlämningslagens övriga förutsättningar för utlämning bör gälla i förhållande till specialdomstolen, liksom dess regler om förfarandet vid utlämningsframställningar, se avsnitt 6.2.2. Det innebär i allt väsentligt att hinder mot utlämning föreligger om gärningen är enbart ett militärt brott eller till övervägande delen ett politiskt brott, om personen riskerar svår förföljelse samt om en utlämning skulle strida mot humanitetens krav. Svensk dom eller beslut om åtalsunderlåtelse utgör också hinder mot utlämning till specialdomstolen. Slutligen utgör vissa förhållanden temporärt hinder mot utlämning till specialdomstolen, bland annat om den person som utlämningsframställningen avser är åtalad för ett annat brott i Sverige, för vilket är stadgat fängelse. Utlämningslagens regler om konkurrens mellan flera framställningar om utlämning blir tillämpliga. Förfarandet blir detsamma som för en ansökan från en annan stat. Att vägransgrunderna vid svenskt medborgarskap, frånvaro av dubbel straffbarhet och preskription enligt svensk rätt blir fakultativa i förhållande till specialdomstolen innebär vissa avsteg från regleringen i 20 § första stycket andra meningen utlämningslagen. Högsta domstolen kan sålunda inte med för regeringen bindande verkan bestämma att en utlämningsframställning från specialdomstolen skall avslås enligt någon av vägransgrunderna i 2 §, 4 § eller 10 § andra stycket utlämningslagen.

Högsta domstolens prövning enligt 18 § första stycket utlämningslagen skall emellertid fortfarande omfatta dessa villkor. Enligt 21 a § första stycket lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga utgör inte vård enligt den lagen hinder mot beslut om utlämning till annan stat eller till de internationella tribunalerna. Trots att en person undergår psykiatrisk eller rättspsykiatrisk vård får ett motsvarande beslut om utlämning verkställas under vissa förutsättningar, se 29 § i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och 17 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Enligt 8 § lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och 3 kap. 5 § lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete kan en person som i Sverige omhändertagits till följd av gränsöverskridande förföljande tas i förvar av svensk myndighet. Personen skall dock omedelbart friges efter viss tid om det inte dessförinnan kommit in en begäran om vissa åtgärder, t.ex. om provisoriska tvångsåtgärder enligt 23 § utlämningslagen eller en motsvarande begäran från någon av de internationella tribunalerna. Lagstiftningen bör behandla olika former av utlämning på ett konsekvent sätt. Regleringen i de ovan redovisade vårdlagarna och lagarna om internationellt tull- och polissamarbete bör därför gälla även i förhållande till specialdomstolen. Lagändringar behövs i 21 a § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och i 29 § lagen om psykiatrisk tvångsvård. Övriga bestämmelser omfattas, som Lagrådet påpekat, genom att 23 § utlämningslagen gäller i förhållande till specialdomstolen.

Samarbete i fråga om rättslig hjälp Även samarbetet i fråga om rättslig hjälp med specialdomstolen bör i avsaknad av en folkrättslig skyldighet att samarbeta – utöver vad som följer av straffverkställighetsavtalet med specialdomstolen – inte vara lika långtgående som i förhållande till tribunalerna. Också vid denna samarbetsform bör utgångspunkten enligt regeringens mening vara att bistånd bör lämnas i motsvarande utsträckning som sker i förhållande till andra stater. Därför bör lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål tillämpas. I lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål finns i 2 kap. 2 § andra meningen ett krav på dubbel straffbarhet. Kravet på dubbel straffbarhet enligt den bestämmelsen gäller i fråga om sådana former av rättslig hjälp som kan betecknas som tvångsmedel. I promemorian presenteras flera tänkbara lösningar för att behandla lagens krav på dubbel straffbarhet i förhållande till specialdomstolen. Den lösning som slutligen föreslås i promemorian är att försöka nå en likartad lösning som i fråga om utlämning till specialdomstolen, dvs. att kravet på dubbel straffbarhet alltså inte bör avskaffas, men inte heller bör vara absolut. Regeringen gör samma bedömning som i promemorian att den mest lämpliga lösningen är att kravet på dubbel straffbarhet skall vara fakultativt. I förhållande till övriga nordiska stater och övriga EU-stater är dubbel straffbarhet i vissa fall inte en grund för att avslå en ansökan om rättslig hjälp. Däremot är det alltjämt ett krav i förhållande till utomeuropeiska stater. Genom att välja den av promemorian föreslagna ordningen frångår inte Sverige den tydliga linje med krav på dubbel 40

straffbarhet för vissa former av rättslig hjälp som gäller i förhållande till utomeuropeiska stater. Men det finns ändå utrymme att göra en bedömning av om det i ett enskilt fall är lämpligt att bifalla en ansökan, trots frånvaro av dubbel straffbarhet. En sådan prövning kan emellertid innefatta bedömningar som bättre lämpar sig för regeringen än för rättsliga instanser att göra. Avslag med hänvisning till frånvaro av dubbel straffbarhet bör därför endast kunna beslutas av regeringen, på samma sätt som sker vid avslag på sådana grunder som regleras i 2 kap. 14 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (se 2 kap. 15 § första stycket samma lag). Regeringen anser att alla andra förutsättningar och villkor i lagen i princip bör tillämpas i förhållande till specialdomstolen. Det innebär att vägransgrunden i 2 kap. 14 § första stycket i samma lag, som bl.a. tar sikte på ansökningar som medför fara för Sveriges säkerhet eller strider mot svenska allmänna rättsprinciper, blir tvingande gentemot specialdomstolen. Vidare blir de fakultativa vägransgrunderna i 2 kap. 14 § andra stycket i lagen tillämpliga, vilket innebär att en ansökan får avslås om den rör en gärning som har karaktären av ett politiskt brott eller enbart är ett militärt brott, om svensk dom eller beslut om åtalsunderlåtelse har meddelats beträffande gärningen eller om omständligheterna i övrigt är sådana att ansökan inte bör bifallas. I likhet med vad som gäller i förhållande till Jugoslavien- och Rwandatribunalerna samt Internationella brottmålsdomstolen finns det ett särskilt behov av samråd med specialdomstolen i olika frågor för att rättslig hjälp skall kunna lämnas på bästa möjliga sätt. Detta gäller även beträffande villkor om användningsbegränsningar enligt bestämmelsen i 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. På samma sätt som enligt 9 § tredje stycket tribunallagen bör därför specialdomstolen ges tillfälle att yttra sig innan rättslig hjälp förenas med sådana villkor. Liksom är fallet med de internationella tribunalerna kan det i förhållande till en ansökan från specialdomstolen om rättslig hjälp till Sverige komma in konkurrerande ansökningar i brottmål från andra stater. Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål reglerar inte hur en sådan situation skall lösas. Det är lämpligt att regeringen på samma sätt som föreskrivs i 10 § tribunallagen beslutar vilken av ansökningarna som skall ha företräde. Av artikel 4.2 i straffverkställighetsavtalet framgår att specialdomstolen, efter det att en dömd person har överförts till Sverige för att avtjäna återstoden av straffet här, kan begära att personen i fråga tillfälligt återförs till domstolen för att vittna vid en rättegång. Genom att lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål görs generellt tillämplig krävs inte någon särskild reglering för att möjliggöra ett sådant tillfälligt återförande till specialdomstolen. Den situationen får anses falla in under regleringen i 4 kap. 29 och 30 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. En sådan ansökan skall prövas av regeringen sedan yttrande enligt 4 kap. 32 § inhämtats från den myndighet som ansvarar för verkställigheten såvida det inte är uppenbart att det inte behövs något yttrande.

Övriga bestämmelser

Vid samarbete i fråga om straffverkställighet, utlämning och rättslig hjälp i brottmål behövs viss övrig reglering, bl.a. om rättigheter för den person som är föremål för en begäran samt regler som klargör Sveriges kostnadsansvar i förhållande till domstolen och som möjliggör transport genom Sverige från en annan stat av en frihetsberövad person. I tribunallagen finns det en gemensam reglering av sådana frågor för de olika samarbetsformerna. Det är lämpligt att regleringen om rättigheter för en person som berörs av en begäran inte skiljer sig åt beroende på från vilken tribunal som framställningen härrör eller vilken samarbetsform det är fråga om. Utgångspunkten bör därför enligt regeringens mening vara att i de fall det finns behov av reglering i övriga frågor i förhållande till specialdomstolen, den så långt som möjligt bör motsvara de bestämmelser som finns i tribunallagen. I artikel 5 i Sveriges straffverkställighetsavtal med specialdomstolen regleras hur specialdomstolens avgöranden förhåller sig till svensk domsrätt. Bestämmelsen uttrycker ett förbud mot ny (svensk) lagföring om specialdomstolen har funnit den tilltalade skyldig. I 13 § andra stycket tribunallagen anges att om ansvar för en viss gärning prövats vid en tribunal, får åtal för samma gärning inte väckas i Sverige. Bestämmelsen går längre än vad som föreskrivs i brottsbalken där i vissa fall gärningar kan prövas på nytt i Sverige även om de lagförts av en utländsk domstol. Bestämmelsen går även längre än vad artikel 5 i straffverkställighetsavtalet kräver eftersom den artikeln endast omfattar fällande domar. Regeringen anser dock att specialdomstolens avgöranden, som främst rör brott mot internationell humanitär rätt, inte bör ha en snävare rättskraft i förhållande till svensk jurisdiktion än de internationella tribunalernas avgöranden. Reglering motsvarande den som finns i 13 § andra stycket tribunallagen bör därför införas. Av 14 § tribunallagen följer att om en tribunal begär att en åtgärd skall vidtas beträffande den som misstänks eller har åtalats eller dömts för brott, skall denne, om han begär det, biträdas av en offentlig försvarare samt att rättegångsbalkens regler i övrigt skall gälla. Motsvarande reglering bör införas i förhållande till specialdomstolen eftersom en person som blir föremål för begäran inte bör hamna i en sämre situation, i fråga om möjligheten att tillvarata sin rätt, än om begäran kom från Jugoslavientribunalen eller Rwandatribunalen. Reglering om rätt till målsägande och stödperson finns i 2 kap. 13 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. I 15 § tribunallagen anges att ett vittne eller en målsägande eller sakkunnig i Sverige som har kallats att höras av tribunalen har rätt till ersättning för sin inställelse enligt bestämmelser som meddelas av regeringen. För att underlätta för dessa personer att inställa sig till specialdomstolen bör motsvarande reglering gälla vid samarbete med specialdomstolen. Regeringen får meddela bestämmelser som närmare reglerar ersättningen. I 16 § tribunallagen anges att ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare eller till någon annan samt övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt denna lag skall betalas av staten. Motsvarande regleringen bör införas för samarbete med specialdom-

stolen. I fråga om kostnadsansvar för offentlig försvarare bör därför inte 18 § andra stycket sista meningen i utlämningslagen tillämpas. Vid samarbete med specialdomstolen kan det tänkas uppstå ett fåtal situationer som inte tillräckligt regleras av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, främst vid delgivning av olika handlingar. På motsvarande sätt som i 17 § tribunallagen bör det därför för samarbete med specialdomstolen införas en bestämmelse som anger att bestämmelser i annan lag och författning om delgivning och rättslig hjälp skall tillämpas såvida de inte strider mot bestämmelserna i lagen om samarbete med specialdomstolen. Regler som möjliggör transport av frihetsberövade – transitering – mellan en annan stat och specialdomstolen genom Sverige behövs, eftersom Sverige bör underlätta även för andra länder att samarbeta med specialdomstolen. I 12 a § tribunallagen finns sådan reglering. För flygtransport utan planerad mellanlandning i Sverige krävs inget tillstånd. I andra fall anges att chefen för Justitiedepartementet får meddela tillstånd till transitering av en frihetsberövad och att frihetsberövandet skall bestå i Sverige om inte tribunalen begär att personen skall friges. Om tillstånd har meddelats får polismyndigheten vid behov ta personen i förvar, och i sådana fall gäller vad som föreskrivs om tvångsmedel i 5 § tribunallagen. Om en oplanerad mellanlandning sker, skall polismyndigheten ta den som överförs i förvar till dess att ansökan om tillstånd görs samt genast underrätta chefen för Justitiedepartementet. Görs ingen ansökan inom 96 timmar från den oplanerade mellanlandningen skall personen omedelbart friges. Något hinder mot transitering av svenska medborgare finns inte. Det är lämpligt att motsvarande regler införs vid regleringen om samarbete med specialdomstolen. Med hänsyn till att svenska medborgare kan komma att utlämnas från Sverige till specialdomstolen bör även svenska medborgare kunna transiteras genom Sverige. Vad gäller tvångsmedel bör samma bestämmelser som i ett ärende om utlämning till specialdomstolen tillämpas, dvs. utlämningslagens bestämmelser i stället för tribunallagens. Därmed kommer i huvudsak rättegångsbalkens bestämmelser att tillämpas. Eftersom särskild reglering införs bör inte reglerna om transitering i 26 och 26 b §§ utlämningslagen samt i 4 kap. 33 § och 34 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål gälla. En ansökan om rättsligt biträde från specialdomstolen bör liksom ansökningar från de internationella tribunalerna, ges in till Justitiedepartementet. Underrättelser i och redovisning av ett ärende till specialdomstolen bör vidarebefordras av Justitiedepartementet. Slutligen är det lämpligt att samma språkkrav som gäller för ansökningar från de internationella tribunalerna skall gälla i förhållande till specialdomstolen, dvs. handlingar bör, såsom föreskrivs i 2 § andra stycket tribunallagen, vara skrivna på svenska eller engelska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

8 Ekonomiska konsekvenser

Vid den bedömning som kan göras i dag kommer Sverige endast i mycket begränsad utsträckning att beröras av framställningar om rättslig hjälp och utlämning från specialdomstolen. De kostnader som kan bli aktuella torde vara mycket begränsade och skall finansieras inom befintliga anslagsramar. Det är troligare att något fängelsestraff som döms ut av specialdomstolen kan komma att verkställas i Sverige. Enligt den bedömning som kan göras i dag torde det dock, med beaktande av att bara ett fåtal personer kommer att lagföras av specialdomstolen, inte bli aktuellt med straffverkställighet i Sverige i någon större omfattning. Förslaget i denna del torde därför inte medföra några betydande kostnader för Kriminalvården. Eventuella merkostnader för berörda myndigheter skall finansieras inom befintliga ramar.

9 Ikraftträdande

Regeringens förslag : Den nya lagen och övriga lagändringar skall träda i kraft den 1 juli 2006.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att de föreslagna lagändringarna skall träda i kraft den 1 april 2006. Remissinstanserna har lämnat promemorians förslag utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Beträffande samarbetet i fråga om överförande av straffverkställighet framgår av artikel 12 i straffverkställighetsavtalet att avtalet träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter dagen för specialdomstolens mottagande av Sveriges meddelande om ratifikation. Specialdomstolen har redan inlett sitt arbete och domstolens eventuella behov av hjälp lär inte dröja. Det finns därför anledning att snarast genomföra förslagen. Den föreslagna lagen och övriga lagändringar bör träda i kraft så snart som möjligt. Regeringen bedömer att det är lämpligt med ikraftträdande den 1 juli 2006. Några övergångsbestämmelser krävs inte.

10 Författningskommentar

10.1 Förslaget till lag om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone

Allmänna bestämmelser 1 § Denna lag gäller i förhållande till Specialdomstolen för Sierra Leone (specialdomstolen) som inrättades genom ett avtal den 16 januari 2002 mellan Förenta nationerna och Sierra Leones regering.

I paragrafen definieras lagens tillämpningsområde. Lagen gäller för Sveriges samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone. Den skall tillämpas när specialdomstolen begär rättsligt biträde av Sverige.

2 § En ansökan från specialdomstolen skall ges in till Regeringskansliet (Justitiedepartementet). Underrättelser i och redovisning av ett ärende till specialdomstolen skall vidarebefordras av Regeringskansliet (Justitiedepartementet). En ansökan och bifogade handlingar enligt denna lag skall vara skrivna på engelska eller svenska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

Av paragrafen följer att ansökan, underrättelser och redovisning från och till specialdomstolen skall sändas via Regeringskansliet (Justitiedepartementet), där frågan hanteras av Centralmyndigheten. Sverige skall acceptera en ansökan från domstolen skriven på eller översatt till svenska eller engelska. Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande reglering i 2 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell rätt (tribunallagen).

Utlämning 3 § I fråga om utlämning till specialdomstolen tillämpas lagen (1957:668) om utlämning för brott, om inte annat framgår av denna lag. Bestämmelserna i 9 §, 18 § andra stycket sista meningen samt 26 och 26 b §§ lagen om utlämning för brott skall inte tillämpas. Utlämning till specialdomstolen får ske även om utlämning inte skulle vara möjlig vid en tillämpning av 2 eller 4 § eller 10 § andra stycket lagen om utlämning för brott och alltså även om Högsta domstolen funnit att det finns hinder mot utlämning enligt någon av dessa bestämmelser. Ett beslut om häktning eller en dom som specialdomstolen har meddelat i behörig ordning skall godtas som grund för ett beslut om utlämning, om det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt.

Paragrafen reglerar samarbete med specialdomstolen i fråga om utlämning. Den har behandlats i avsnitt 7.6. Av paragrafens första stycke följer att Sverige skall samarbeta med specialdomstolen i fråga om utlämning enligt de bestämmelser som finns i lagen (1957:668) om utlämning för brott, se avsnitt 6.2.2. En utlämningsbegäran från specialdomstolen skall alltså i princip behandlas som en motsvarande begäran från en stat utanför EU och Norden. Samarbetet omfattar såväl utlämning för lagföring som för straffverkställighet. Att utlämningslagens regler skall tillämpas innebär att dess regler om tvångsmedel gäller, såväl innan en utlämningsbegäran har kommit hit (provisoriska tvångsmedel) som efter det att specialdomstolen har gjort en formell framställning om utlämning. De förfarandebestämmelser som finns i utlämningslagen skall också tillämpas. Vissa bestämmelser i utlämningslagen skall emellertid inte tillämpas. Det gäller bestämmelserna i 9 § om kravet på den utredning som skall bifogas en utlämningsframställning (se kommentaren till tredje stycket), bestämmelserna om kostnadsansvaret för offentlig försvarare i 18 § andra stycket sista meningen och slutligen bestämmelserna om transitering av frihetsberövade i 26 och 26 b §§. Vidare innebär hänvisningen till utlämningslagen att utlämningslagens vägransgrunder är tillämpliga med de undantag som anges i andra stycket.

I paragrafens andra stycke anges att förbuden mot utlämning av svenska medborgare och vid preskription enligt svensk rätt inte är tvingande. Inte heller utlämningslagens krav på dubbel straffbarhet är absolut. Högsta domstolen skall fortfarande enligt 18 § första stycket utlämningslagen pröva villkoren i utlämningslagen. Enligt den bestämmelsen skall nämligen Högsta domstolen pröva om utlämning lagligen kan beviljas enligt 1–10 §§ utlämningslagen, vilket således också omfattar dessa bestämmelser. Den enda bestämmelse som här inte omfattas av Högsta domstolens prövning, enligt 18 § första stycket, är 9 § och den undantas eftersom den inte alls gäller i förhållande till specialdomstolen (se första stycket). Om Högsta domstolen finner att hinder mot utlämning till en annan stat skulle föreligga därför att framställningen rör svensk medborgare, brottet omfattas av svensk preskription eller att gärningen inte är straffbar i Sverige är regeringen oförhindrad att ändå bifalla framställningen. Den nya regleringen innebär således ett visst avsteg från 20 § första stycket andra meningen utlämningslagen om att regeringen inte får bifalla en utlämningsframställning när Högsta domstolen funnit att hinder föreligger. En specialregel finns i tredje stycket som klargör att ett häktningsbeslut eller dom meddelad av specialdomstolen i princip skall godtas utan vidare utredning. En motsvarande bestämmelse finns i 3 § andra stycket tribunallagen. En liknande bestämmelse finns i 9 § tredje stycket utlämningslagen, som tillämpas i de fall Sverige har ett avtal med den stat som begär att en person skall utlämnas som innebär en presumtion för att dom eller häktningsbeslut skall godtas.

Rättslig hjälp 4 § I fråga om rättslig hjälp till specialdomstolen tillämpas lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, om inte annat framgår av denna lag. Bestämmelserna i 4 kap. 33 § och 34 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall inte tillämpas. Regeringen får besluta att rättslig hjälp får lämnas till specialdomstolen även om det, vid en tillämpning av 2 kap. 2 § andra meningen lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, skulle finnas hinder mot att lämna rättslig hjälp på grund av att den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Om en åklagare eller domstol finner att en ansökan bör avslås på den grunden, skall ansökan överlämnas till regeringen. Specialdomstolen skall ges tillfälle att yttra sig innan rättslig hjälp förenas med sådana villkor som avses i 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Paragrafen reglerar samarbete med specialdomstolen i fråga om rättslig hjälp i brottmål. Innebörden av paragrafen har behandlats i avsnitt 7.6. Av paragrafens första stycke följer att lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål skall tillämpas vid framställningar om rättslig hjälp från specialdomstolen. Det innebär att svensk åklagare och domstol kan bistå specialdomstolen med bl.a. förhör under förundersökning, bevisupptagning, telefonförhör, videokonferens, husrannsakan och beslag samt att rättslig hjälp skall eller kan vägras specialdomstolen under samma förutsättningar som vid ansökningar från andra stater. Ett undantag härifrån är att reglerna om transitering i 4 kap. 33 § och 34 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål inte skall

gälla i förhållande till specialdomstolen. För sådana situationer gäller i stället 8 § i denna lag. Även i övrigt framgår det av bestämmelsen att denna lag har företräde framför lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Naturligtvis skall inte de särskilda bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål som gäller vid en ansökan från en stat som är medlem i Europeiska unionen eller från Island eller Norge tillämpas vid en ansökan från specialdomstolen. Genom att lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål blir generellt tillämplig möjliggörs tillfälligt återförande till specialdomstolen av en dömd person som överförts till Sverige för straffverkställighet här. I fråga om kravet på dubbel straffbarhet i de fall som anges i 2 kap. 2 § andra meningen lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål framgår av andra stycket att det kravet inte är absolut vid rättslig hjälp till specialdomstolen. Endast regeringen kan besluta om avslag på denna grund vid en ansökan från specialdomstolen, vilket skiljer sig från lagen om rättslig hjälp i brottmål där även den handläggande myndigheten kan fatta ett sådant beslut. Om en åklagare eller en domstol finner att en motsvarande ansökan från en stat inte skulle kunna ha beviljats p.g.a. avsaknad av dubbel straffbarhet enligt 2 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, skall ansökan överlämnas till regeringen. Regeringen får dock besluta att rättslig hjälp får lämnas även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Förfarandet motsvarar regleringen i 2 kap. 15 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål för avslag på de grunder som avses i 2 kap. 14 § andra stycket i den lagen. I paragrafens tredje stycke anges att yttrande från specialdomstolen skall inhämtas innan rättslig hjälp förenas med villkor. Bestämmelsen motsvarar regleringen i 9 § tredje stycket tribunallagen.

5 § Om det vid handläggningen av en ansökan om rättslig hjälp i brottmål från specialdomstolen framkommer att ansökan är oförenlig med en ansökan om rättslig hjälp i brottmål från en annan stat som handläggs enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, skall frågan överlämnas till regeringen som beslutar vilken av ansökningarna som skall ha företräde.

Av paragrafen följer att konkurrens mellan en ansökan om rättslig hjälp från specialdomstolen och en ansökan om rättslig hjälp från en annan stat som handläggs enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall prövas av regeringen. Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande reglering i 10 § tribunallagen och har behandlats i avsnitt 7.6.

Straffverkställighet 6 § Regeringen får på begäran av specialdomstolen besluta att en fängelsedom som meddelats av domstolen får verkställas i Sverige. Regeringen får meddela de anvisningar som i det enskilda fallet behövs för verkställigheten av straffet här. Vid verkställigheten tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verkställigheten skall upphöra, om specialdomstolen upplyser om att den har beviljat den dömde nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas.

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan specialdomstolen beretts tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

Paragrafen reglerar samarbete med specialdomstolen i fråga om straffverkställighet. Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.6. Av paragrafens första stycke följer att regeringen efter begäran av specialdomstolen får besluta att en av domstolen meddelad fängelsedom får verkställas i Sverige utan krav på dubbel straffbarhet eller samtycke från personen i fråga. Regleringen motsvarar med någon redaktionell ändring den som finns i 11 § första stycket tribunallagen och övervägandena bör motsvara dem som regeringen gör vid begäran om straffverkställighet från någon av de internationella tribunalerna, se prop. 1995/96:48 s. 16 och 2001/02:88 s. 138 f. Det finns inte något krav på anknytning till Sverige för verkställighet här. I likhet med vad som gäller enligt 11 § första stycket tribunallagen får regeringen precisera formerna för verkställigheten i det enskilda fallet. Andra stycket i paragrafen hänvisar till 25 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom på samma sätt som 11 § andra stycket tribunallagen, se prop. 1995/96:48 s. 18. Den närmare innebörden av regleringen har redovisats i avsnitt 6.1.4 och 7.6. Av paragrafens tredje stycke följer att regeringen får besluta om villkorlig frigivning vid en senare tidpunkt än vad som följer av svensk rätt samt att regeringen måste inhämta specialdomstolens yttrande innan den prövar frågor om villkorlig frigivning. Regleringen motsvarar den som finns i 11 § tredje stycket tribunallagen, se prop. 1999/2000:61 s. 175 f. och s. 210.

7 § Företrädare för specialdomstolen eller den domstolen utser för att undersöka behandlingen av den som avtjänar straff som utdömts av domstolen, har rätt att besöka den plats där personen är placerad. Den som ansvarar för någon som avtjänar ett sådant straff skall ge den som genomför undersökningen det biträde som denne behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.

Paragrafen ger företrädare för specialdomstolen, eller den som specialdomstolen utsett, möjlighet att bl.a. undersöka behandlingen av den som överförts till Sverige vilket ligger i linje med artikel 6.1 i straffverkställighetsavtalet och motsvarar regleringen i 12 § tribunallagen, se prop. 1999/2000:61 s. 176 och s. 210.

Transport av frihetsberövade genom Sverige 8 § Chefen för Justitiedepartementet får meddela tillstånd till transport genom Sverige av en frihetsberövad person som för att utlämnas eller i annat syfte skall överföras mellan en annan stat och specialdomstolen. Under en sådan transport skall frihetsberövandet bestå om inte domstolen begär att den som överförs skall friges. För flygtransport utan planerad mellanlandning här i landet krävs inte något tillstånd enligt första stycket. Om en oplanerad mellanlandning sker, skall polismyndigheten ta den som överförs i förvar till dess att en ansökan görs om tillstånd till transport enligt första stycket och genast underrätta chefen för Justitiedepartementet om detta. Görs ingen ansökan senast 96 timmar från den oplanerade landningen, skall personen omedelbart friges.

Om tillstånd har meddelats enligt första stycket, får polismyndigheten vid behov ta den som överförs i förvar. I fråga om tvångsmedel i ett ärende om transport gäller bestämmelserna i lagen (1957:668) om utlämning för brott.

Paragrafen innehåller bestämmelser om transport av frihetsberövade – transitering – genom Sverige. Av paragrafen framgår bland annat att det saknas hinder mot transitering av svenska medborgare, att tillstånd inte krävs för flygtransport utan planerad mellanlandning i Sverige, att planerad mellanlandning är möjlig efter tillstånd samt att det är möjligt att ta den transiterade i förvar. Regleringen har närmare behandlats i avsnitt 7.6 och den överensstämmer i stort med den som finns i 12 a § tribunallagen, se prop. 2001/02:88 s. 115 f. I fråga om tvångsmedel hänvisas dock i tredje stycket till utlämningslagens bestämmelser. Regleringen innebär vidare att bestämmelserna om transitering i 26 och 26 b §§ utlämningslagen samt i 4 kap. 33 § och 34 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål inte skall tillämpas, vilket uttryckligen framgår av 3 och 4 §§ i denna lag.

Övriga bestämmelser 9 § Har frågan om ansvar för en viss gärning prövats vid specialdomstolen, får åtal för samma gärning inte väckas i Sverige.

10 § Om specialdomstolen begär att en åtgärd skall vidtas beträffande den som misstänks eller har åtalats eller dömts för brott, skall personen, om han eller hon begär det, biträdas av en offentlig försvarare. I fråga om försvararen gäller rättegångsbalkens bestämmelser.

11 § Ett vittne eller en målsägande eller sakkunnig i Sverige som har kallats för att höras av specialdomstolen har rätt till ersättning för sin inställelse enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.

12 § Ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare eller till annan samt övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt denna lag skall betalas av staten.

13 § Bestämmelser i annan lag eller författning om delgivning och rättslig hjälp åt domstol eller myndighet i annan stat tillämpas på ansökningar från specialdomstolen, om de inte strider mot bestämmelserna i denna lag.

10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

21 a § Beslut om vård med stöd av denna lag hindrar inte beslut om 1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716), 2. utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, 3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, 4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, 6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, 7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, 8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller 9. utlämning enligt lagen (2006:000) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone. Vård med stöd av denna lag upphör när ett beslut enligt första stycket har verkställts.

I paragrafen anges att beslut om vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga inte hindrar beslut om t.ex. utvisning eller utlämning. Första stycket kompletteras med en ny punkt. Genom punkt 9 blir kollisionsregeln också tillämplig vid Sveriges samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone. Tillägget föranleds av en strävan att i lagstiftningen behandla olika former av lagstiftning om utlämning på ett konsekvent sätt. Övriga ändringar i paragrafen är redaktionella.

10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård

29 § Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut meddelats om 1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716), 2. utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, 3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, 4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, 6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, 7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, 8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller 9. utlämning enligt lagen (2006:000) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, får trots tvångsvården verkställighet av beslutet ske, om det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts. I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av 23 kap. 2 § utlänningslagen.

Paragrafen och ändringen ansluter sig till vad som ovan sagts om 21 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (avsnitt 10.2). Första stycket kompletteras med en ny punkt. Den nya punkten 9 avser förhållandet mellan psykiatrisk tvångsvård och Sveriges samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone. Beslut om utlämning till specialdomstolen kan komma att verkställas trots att personen är föremål för tvångsvård. Det förutsätter dock att den myndighet som skall verkställa beslutet begär det och att chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts. Övriga ändringar i paragrafen är redaktionella.

Promemorians lagförslag

Bilaga 1

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell 1 humanitär rätt dels att rubriken närmast före 10 § skall utgå, dels att 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 1 a , 8 b, och 9 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 1 § Denna lag gäller i förhållande Denna lag gäller i förhållande till till – den av Förenta nationernas 1. den av Förenta nationernas säkerhetsråd den 25 maj 1993 säkerhetsråd den 25 maj 1993 inrättade internationella tribunalen inrättade internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien och för f.d. Jugoslavien, – den av Förenta nationernas 2 . den av Förenta nationernas säkerhetsråd den 8 november 1994 säkerhetsråd den 8 november 1994 inrättade internationella tribunalen inrättade internationella tribunalen för Rwanda. för Rwanda, och 3. Specialdomstolen för Sierra Leone, inrättad genom avtalet den 16 januari 2002 mellan Förenta nationerna och Sierra Leones regering, med de avvikelser som anges i 1 a §. Om någon av tribunalerna begär rättsligt biträde av Sverige, skall den begärda åtgärden vidtas enligt vad som sägs i denna lag.

1 a § I fråga om utlämning till Specialdomstolen för Sierra Leone tillämpas 8 b § i stället för 3-8 a §§. I fråga om rättslig hjälp tillämpas 9 a § i stället för 9 §. Bestämmelserna i 13 § första stycket om överförande av lagföring skall inte tillämpas.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1995:1306. 2 Senaste lydelse 1995:1306. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs. 52

3 2 § En ansökan som avses i 1 § skall En ansökan från någon av Bilaga 1 ges in till Justitiedepartementet. tribunalerna skall ges in till Underrättelser i och redovisning Regeringskansliet (Justitiedeparteav ett ärende till tribunalen skall mentet). Underrättelser i och vidarebefordras av redovisning av ett ärende till Justitiedepartementet. tribunalen skall vidarebefordras av Regeringskansliet (Justitiedepartementet). En ansökan och bifogade handlingar enligt denna lag skall vara skrivna på engelska eller svenska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

8 b § I fråga om utlämning för lagföring till Specialdomstolen för Sierra Leone tillämpas de bestämmelser om utlämning i lagen (1957:668) om utlämning för brott och i annan lag eller författning som gäller för en motsvarande begäran från annan stat. Utlämning till Specialdomstolen får dock ske även om hinder mot utlämning till en annan stat hade förelegat enligt 2 § eller 4 § eller 10 § andra stycket lagen om utlämning för brott. Ett beslut om häktning som Specialdomstolen för Sierra Leone har meddelat i behörig ordning skall godtas som grund för ett beslut om utlämning, om det inte framgår att häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt.

9 a § I fråga om rättslig hjälp till Specialdomstolen för Sierra Leone tillämpas lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål om inte annat framgår av denna lag. Bestämmelserna i 4 kap. 33 § och 34 § andra stycket samma lag skall inte tillämpas. Regeringen får besluta att rättslig hjälp får lämnas till Specialdomstolen även om hinder hade förelegat mot att lämna

3 Senaste lydelse 2002:330. 53

rättslig hjälp till en annan stat på grund av att den gärning som Bilaga 1 ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Om en åklagare eller domstol finner att ansökan bör avslås på den grunden, skall ansökan överlämnas till regeringen. Specialdomstolen skall ges tillfälle att yttra sig innan rättslig hjälp förenas med villkor som avses i 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2006.

Stadga för Specialdomstolen för Sierra Leone

Bilaga 2 Statute of the Special Court for Stadga för Specialdomstolen för Sierra Leone Sierra Leone

Having been established by an Specialdomstolen för Sierra Leone Agreement between the United (nedan kallad "specialdomstolen"), Nations and the Government of inrättad genom ett avtal mellan Sierra Leone pursuant to Security Förenta nationerna och Sierra Council resolution 1315 (2000) of Leones regering enligt säkerhets- 14 August 2000, the Special Court rådets resolution 1315 (2000) av for Sierra Leone (hereinafter "the den 14 augusti 2000, skall verka i Special Court") shall function in enlighet med bestämmelserna i accordance with the provisions of denna stadga. the present Statute.

Article 1 Artikel 1

Competence of the Special Court Specialdomstolens behörighet

1. The Special Court shall, except as 1. Specialdomstolen skall, utom i fall provided in subparagraph (2), have som föreskrivs i punkt 2 i denna the power to prosecute persons who artikel, ha behörighet att lagföra bear the greatest responsibility for personer som bär det största ansvaret serious violations of international för allvarliga brott mot internationell humanitarian law and Sierra humanitär rätt och Sierra Leones Leonean law committed in the lagar, begångna inom Sierra Leones territory of Sierra Leone since 30 territorium sedan den 30 november November 1996, including those 1996, däribland de ledare som leaders who, in committing such genom att begå sådana brott har crimes, have threatened the riskerat åstadkommandet och establishment of and implementation genomförandet av fredsprocessen i of the peace process in Sierra Leone. Sierra Leone.

2. Any transgressions by peace- 2. Överträdelser som fredsbevarare keepers and related personnel och till dem anknuten personal har present in Sierra Leone pursuant to gjort sig skyldiga till under vistelse the Status of Mission Agreement in i Sierra Leone med stöd av det force between the United Nations gällande avtalet om den fredsbevarand the Government of Sierra ande insatsens ställning mellan Leone or agreements between Förenta nationerna och Sierra Sierra Leone and other Govern- Leones regering eller med stöd av ments or regional organizations, or, avtal mellan Sierra Leone och in the absence of such agreement, andra regeringar eller regionala provided that the peacekeeping organisationer eller, i de fall sådana operations were undertaken with avtal saknas, om de fredsbevarande the consent of the Government of operationerna genomfördes med Sierra Leone, shall be within the tillstånd av Sierra Leones regering, primary jurisdiction of the sending ligger inom den sändande statens State. primära jurisdiktion. 55

3. In the event the sending State is 3. Om den sändande staten saknar unwilling or unable genuinely to vilja eller förmåga att som sig bör Bilaga 2 carry out an investigation or genomföra utredning eller lagförprosecution, the Court may, if ing, får specialdomstolen med authorized by the Security Council säkerhetsrådets tillstånd efter föron the proposal of any State, exer- slag av en stat utöva jurisdiktion cise jurisdiction over such persons. över sådana personer.

Article 2 Artikel 2

Crimes against humanity Brott mot mänskligheten

The Special Court shall have the Specialdomstolen skall ha behörigpower to prosecute persons who het att lagföra personer som har committed the following crimes as begått följande brott som en del av part of a widespread or systematic ett vidsträckt eller systematiskt attack against any civilian angrepp mot civilbefolkning: population:

a. Murder; a) mord,

b. Extermination; b) utrotning,

c. Enslavement; c) förslavning,

d. Deportation; d) deportation,

e. Imprisonment; e) fängslande,

f. Torture; f) tortyr,

g. Rape, sexual slavery, enforced g) våldtäkt, sexuellt slaveri, påprostitution, forced pregnancy and tvingad prostitution, påtvingat havany other form of sexual violence; andeskap och varje annan form av sexuellt våld,

h. Persecution on political, racial, h) förföljelse av politiska, rasethnic or religious grounds; mässiga, etniska eller religiösa skäl,

i. Other inhumane acts. i) andra omänskliga handlingar.

Article 3 Artikel 3 Bilaga 2 Violations of Article 3 common to Brott mot den gemensamma artikel the Geneva 3 i Genèvekonventionerna och mot Conventions and of Additional deras tilläggsprotokoll II Protocol II

The Special Court shall have the Specialdomstolen skall ha behörigpower to prosecute persons who het att lagföra personer som har committed or ordered the begått eller beordrat allvarliga brott commission of serious violations of mot den gemensamma artikel 3 i article 3 common to the Geneva Genèvekonventionerna av den 12 Conventions of 12 August 1949 for augusti 1949 för skydd av krigsthe Protection of War Victims, and offer och mot tilläggsprotokoll II of Additional Protocol II thereto of av den 8 juni 1977. Dessa brott 8 June 1977. These violations shall skall omfatta include:

a. Violence to life, health and a) våld mot liv, hälsa och fysiskt physical or mental well-being of och mentalt välbefinnande för persons, in particular murder as personer, särskilt mord liksom well as cruel treatment such as grym behandling såsom tortyr, torture, mutilation or any form of stympning eller varje form av corporal punishment; kroppsstraff,

b. Collective punishments; b) kollektiva straff,

c. Taking of hostages; c) tagande av gisslan,

d. Acts of terrorism; d) terroristhandlingar,

e. Outrages upon personal dignity, e) kränkning av personlig värdigin particular humiliating and de- het, särskilt förödmjukande och grading treatment, rape, enforced nedsättande behandling, våldtäkt, prostitution and any form of påtvingad prostitution och varje indecent assault; form av kränkande våld,

f. Pillage; f) plundring,

g. The passing of sentences and the g) utfärdande av domar och verkcarrying out of executions without ställande av avrättningar utan tidigprevious judgement pronounced by are dom avkunnad av en korrekt a regularly constituted court, inrättad domstol som tillhandaaffording all the judicial guarantees håller alla rättsliga garantier som är which are recognized as indispens- erkända som tvingande av civiliserable by civilized peoples; ade folk,

h. Threats to commit any of the h) hot om att begå någon av de foregoing acts. ovannämnda gärningarna.

Article 4 Artikel 4 Bilaga 2 Other serious violations of Andra allvarliga kränkningar av international humanitarian law internationell humanitär rätt

The Special Court shall have the Specialdomstolen skall ha behörigpower to prosecute persons who het att lagföra personer som har committed the following serious gjort sig skyldiga till följande violations of international humani- allvarliga kränkningar av internatarian law: tionell humanitär rätt:

a. Intentionally directing attacks a) Uppsåtligt riktande av angrepp against the civilian population as mot civilbefolkning som sådan such or against individual civilians eller mot enskilda civila som inte not taking direct part in hostilities; direkt deltar i fientligheter.

b. Intentionally directing attacks b) Uppsåtligt riktande av angrepp against personnel, installations, mot personal, anläggningar, utrustmaterial, units or vehicles involved ning, enheter eller fordon som in a humanitarian assistance or deltar i en humanitär biståndsinsats peacekeeping mission in accor- eller i en fredsbevarande insats i dance with the Charter of the enlighet med Förenta nationernas United Nations, as long as they are stadga, så länge de är berättigade entitled to the protection given to till det skydd som tillkommer civila civilians or civilian objects under eller civil egendom i enlighet med the international law of armed folkrätten i väpnade konflikter. conflict;

c. Conscripting or enlisting child- c) Uttagande eller värvande av barn ren under the age of 15 years into som inte fyllt 15 år till väpnade armed forces or groups or using styrkor eller grupper eller användthem to participate actively in ande av dem till att aktivt delta i hostilities. fientligheter.

Article 5 Artikel 5

Crimes under Sierra Leonean law Brott enligt Sierra Leones lag

The Special Court shall have the Specialdomstolen skall ha behörigpower to prosecute persons who het att lagföra personer som har have committed the following begått följande brott mot Sierra crimes under Sierra Leonean law: Leones lag:

a. Offences relating to the abuse of a) Brott hänförliga till utnyttjande girls under the Prevention of Cruel- av flickor enligt 1926 års lag om ty to Children Act, 1926 (Cap. 31): förebyggande av grymhet mot barn (kapitel 31):

i. Abusing a girl under 13 years of i) utnyttjande av flickor under 13 age, contrary to section 6; års ålder i strid med avsnitt 6, 58

ii. Abusing a girl between 13 and ii) utnyttjande av flickor mellan 13 14 years of age, contrary to section och 14 års ålder i strid med avsnitt Bilaga 2 7; 7,

iii. Abduction of a girl for immoral iii) bortförande av flickor i osedligt purposes, contrary to section 12. syfte i strid med avsnitt 12.

b. Offences relating to the wanton b) Brott hänförliga till urskillningsdestruction of property under the lös förstörelse av egendom enligt Malicious Damage Act, 1861: 1861 års lag om uppsåtlig skadegörelse,

i. Setting fire to dwelling – houses, i) anläggande av brand i bostadsany person being therein, contrary hus, när personer befinner sig där i to section 2; strid med avsnitt 2,

ii. Setting fire to public buildings, ii) anläggande av brand i offentlig contrary to sections 5 and 6; byggnad i strid med avsnitten 5 och 6,

iii. Setting fire to other buildings, iii) anläggande av brand i andra contrary to section 6. byggnader i strid med avsnitt 6.

Article 6 Artikel 6

Individual criminal responsibility Personligt straffrättsligt ansvar

1. A person who planned, insti- 1. Den som har planerat, anstiftat, gated, ordered, committed or other- beordrat, begått eller på annat sätt wise aided and abetted in the medverkat vid planering, förberedplanning, preparation or execution else eller utförande av ett brott som of a crime referred to in articles 2 avses i artiklarna 2–4 i denna to 4 of the present Statute shall be stadga skall hållas personligen individually responsible for the ansvarig för brottet. crime.

2. The official position of any 2. De anklagades officiella ställaccused persons, whether as Head ning, vare sig som stats- eller of State or Government or as a regeringschef eller som ansvarig responsible government official, statstjänsteman, skall inte frita shall not relieve such person of honom eller henne från straffrättscriminal responsibility nor mitigate ligt ansvar eller lindra straffet. punishment.

3. The fact that any of the acts 3. Den omständigheten att någon referred to in articles 2 to 4 of the av de gärningar som avses i present Statute was committed by a artiklarna 2–4 i denna stadga har subordinate does not relieve his or begåtts av en underordnad fritar her superior of criminal responsi- inte hans eller hennes överordnade bility if he or she knew or had från straffrättsligt ansvar, om han reason to know that the subordinate eller hon känt till eller haft 59

was about to commit such acts or anledning att känna till att den had done so and the superior had underordnade stod i begrepp att Bilaga 2 failed to take the necessary and begå sådana gärningar eller redan reasonable measures to prevent hade gjort det och den överordnade such acts or to punish the perpetra- underlåtit att vidta nödvändiga och tors thereof. skäliga åtgärder för att förhindra sådana gärningar eller för att straffa den som begått sådana gärningar.

4. The fact that an accused person 4. Den omständigheten att en acted pursuant to an order of a anklagad person handlat på befall- Government or of a superior shall ning av en regering eller av en not relieve him or her of criminal överordnad skall inte frita honom responsibility, but may be consi- eller henne från straffrättsligt dered in mitigation of punishment ansvar men kan beaktas som en if the Special Court determines that förmildrande omständighet vid justice so requires. straffmätningen om specialdomstolen fastställer att rättvisan så kräver.

5. Individual criminal responsi- 5. Personligt straffrättsligt ansvar bility for the crimes referred to in för de brott som avses i artikel 5 article 5 shall be determined in skall fastställas i enlighet med accordance with the respective Sierra Leones lagstiftning. laws of Sierra Leone.

Article 7 Artikel 7

Jurisdiction over persons of 15 Jurisdiktion över personer på 15 år years of age

1. The Special Court shall have no 1. Specialdomstolen skall inte ha jurisdiction over any person who jurisdiktion över någon som inte was under the age of 15 at the time har fyllt 15 år då brottet påstås ha of the alleged commission of the blivit utfört. Om en person, som crime. Should any person who was vid den tid då brottet påstås ha at the time of the alleged blivit utfört var mellan 15 och 18 år commission of the crime between gammal, ställs inför specialdom- 15 and 18 years of age come before stolen, skall han eller hon behandthe Court, he or she shall be treated las med värdighet och en känsla av with dignity and a sense of worth, värde med beaktande av hans eller taking into account his or her hennes låga ålder och med strävan young age and the desirability of att främja hans eller hennes rehabpromoting his or her rehabilitation, ilitering, återanpassning och antagreintegration into and assumption ande av en konstruktiv roll i of a constructive role in society, samhället och i enlighet med interand in accordance with interna- nationella normer för mänskliga tional human rights standards, in rättigheter, särskilt barnets rättigparticular the rights of the child. heter.

2. In the disposition of a case 2. Vid avgörande av ett mål mot en against a juvenile offender, the minderårig lagbrytare skall special- Bilaga 2 Special Court shall order any of the domstolen bestämma något av following: care guidance and följande: vård och övervakning, supervision orders, community ser- samhällstjänst, rådgivning, fostervice orders, counselling, foster hem, korrektiva, uppfostringscare, correctional, educational and mässiga och yrkesutbildande trävocational training programmes, ningsprogram, godkända skolor approved schools and, as appro- och, om så är lämpligt, program för priate, any programmes of avväpning, demobilisering och disarmament, demobilization and återanpassning eller program som reintegration or programmes of drivs av myndigheter för skydd av child protection agencies. barn.

Article 8 Artikel 8

Concurrent jurisdiction Jämlöpande jurisdiktion

1. The Special Court and the 1. Specialdomstolen och Sierra national courts of Sierra Leone Leones nationella domstolar skall shall have concurrent jurisdiction. ha jämlöpande jurisdiktion.

2. The Special Court shall have 2. Specialdomstolen skall ha föreprimacy over the national courts of träde framför Sierra Leones natio- Sierra Leone. At any stage of the nella domstolar. I varje skede av procedure, the Special Court may förfarandet får specialdomstolen formally request a national court to formellt anmoda en nationell domdefer to its competence in accord- stol att överföra lagföringen i enligance with the present Statute and het med denna stadga och bevisthe Rules of Procedure and Evi- och förfarandereglerna. dence.

Article 9 Artikel 9

Non bis in idem Negativ rättskraft (non bis in idem)

1. No person shall be tried before a 1. Ingen får lagföras vid en nationell national court of Sierra Leone for domstol i Sierra Leone för gärningar acts for which he or she has already för vilka han eller hon redan har been tried by the Special Court. lagförts av specialdomstolen.

2. A person who has been tried by 2. Den som har lagförts av en a national court for the acts referred nationell domstol för gärningar to in articles 2 to 4 of the present som avses i artiklarna 2–4 i denna Statute may be subsequently tried stadga får senare lagföras av by the Special Court if: specialdomstolen

a. The act for which he or she was a) om den gärning för vilken han tried was characterized as an eller hon har lagförts har beteckordinary crime; or nats som ett brott enligt vanliga straffbestämmelser, eller 61

b. The national court proceedings b) om den nationella rättegången were not impartial or independent, inte var opartisk eller oberoende, Bilaga 2 were designed to shield the accused syftade till att undandra den from international criminal respon- anklagade från internationellt sibility or the case was not diligent- straffrättsligt ansvar eller målet inte ly prosecuted. handlades på ett omsorgsfullt sätt.

3. In considering the penalty to be 3. Vid övervägande av vilket straff imposed on a person convicted of a som skall utmätas för en person crime under the present Statute, the som har dömts för ett brott enligt Special Court shall take into denna stadga, skall specialdomaccount the extent to which any stolen ta hänsyn till i vilken penalty imposed by a national court utsträckning ett straff som utmätts on the same person for the same act av en nationell domstol för samma has already been served. person och för samma gärning redan har avtjänats.

Article 10 Artikel 10

Amnesty Amnesti

An amnesty granted to any person Amnesti som har beviljats en falling within the jurisdiction of the person som faller inom special- Special Court in respect of the domstolens jurisdiktion med crimes referred to in articles 2 to 4 avseende på de brott som avses i of the present Statute shall not be a artiklarna 2–4 i denna stadga skall bar to prosecution. inte hindra lagföring.

Article 11 Artikel 11

Organization of the Special Court Specialdomstolens organisation

The Special Court shall consist of Specialdomstolen skall bestå av the following organs: följande organ:

a. The Chambers, comprising one a) kamrarna, som omfattar en eller or more Trial Chambers and an flera rättegångskammare, och en Appeals Chamber; kammare för överklagande,

b. The Prosecutor; and b) åklagaren,

c. The Registry. c) registratorskontoret.

Article 12 Artikel 12

Composition of the Chambers Kamrarnas sammansättning

1. The Chambers shall be com- 1. Kamrarna skall vara sammanposed of not less than eight (8) or satta av minst åtta och högst elva more than eleven (11) independent oberoende domare, som skall judges, who shall serve as follows: tjänstgöra enligt följande: 62

a. Three judges shall serve in the a) Tre domare skall tjänstgöra i Trial Chamber, of whom one shall rättegångskammaren, av vilka en Bilaga 2 be a judge appointed by the skall vara en domare tillsatt av Government of Sierra Leone, and Sierra Leones regering och två two judges appointed by the domare tillsatta av Förenta nation- Secretary-General of the United ernas generalsekreterare (nedan Nations (hereinafter ”the Secretary- kallad ”generalsekreteraren”). General”).

b. Five judges shall serve in the b) Fem domare skall tjänstgöra i Appeals Chamber, of whom two kammaren för överklagande, av shall be judges appointed by the vilka två skall vara domare tillsatta Government of Sierra Leone, and av Sierra Leones regering och tre three judges appointed by the domare tillsatta av generalsekre- Secretary-General. teraren.

2. Each judge shall serve only in 2. En domare skall endast tjänstthe Chamber to which he or she has göra i den kammare till vilken han been appointed. eller hon har blivit tillsatt.

3. The judges of the Appeals 3. Domarna i kammaren för över- Chamber and the judges of the klagande och domarna i rättegångs- Trial Chamber, respectively, shall kammaren skall utse en domare elect a presiding judge who shall som ordförande som skall leda conduct the proceedings in the förhandlingarna i den kammare till Chamber to which he or she was vilken denna domare har tillsatts. elected. The presiding judge of the Den domare som är ordförande i Appeals Chamber shall be the kammaren för överklagande skall President of the Special Court. vara specialdomstolens president.

4. If, at the request of the President 4. Om, på begäran av specialdomof the Special Court, an alternate stolens president, en eller flera altjudge or judges have been ernativa domare har tillsatts av appointed by the Government of Sierra Leones regering eller av Sierra Leone or the Secretary- generalsekreteraren, skall den General, the presiding judge of a domare som är ordförande i en Trial Chamber or the Appeals rättegångskammare eller i kammar- Chamber shall designate such an en för överklagande utse en sådan alternate judge to be present at each alternativ domare att närvara vid stage of the trial and to replace a alla stadier av rättegången och judge if that judge is unable to ersätta en domare som är förhindcontinue sitting. rad att fullfölja rättegången.

Article 13 Artikel 13 Bilaga 2 Qualification and appointment of Domarnas kvalifikationer och judges tillsättning av domare

1. The judges shall be persons of high 1. Domarna skall vara personer som moral character, impartiality and har hög moral, är opartiska och har integrity who possess the quail- integritet och de kvalifikationer som fications required in their respective krävs i deras respektive länder för countries for appointment to the utnämning till de högsta highest judicial offices. They shall be domarämbetena. De skall vara independent in the performance of oberoende vid utförandet av sina their functions, and shall not accept or uppgifter och får inte ta emot eller seek instructions from any begära instruktioner från någon Government or any other source. regering eller från någon annan källa.

2. In the overall composition of the 2. Vid sammansättningen av kam- Chambers, due account shall be rarna i sin helhet skall vederbörlig taken of the experience of the hänsyn tas till domarnas erfarenhet judges in international law, includ- av folkrätt, innefattande internaing international humanitarian law tionell humanitär rätt och mänskand human rights law, criminal law liga rättigheter, straffrätt och brott and juvenile justice. begångna av unga lagöverträdare.

3. The judges shall be appointed 3. Domarna skall tillsättas för en for a three-year period and shall be treårsperiod och kunna omväljas. eligible for reappointment.

Article 14 Artikel 14

Rules of Procedure and Evidence Bevis- och förfaranderegler

1. The Rules of Procedure and 1. Internationella tribunalens för Evidence of the International Rwanda bevis- och förfarande- Criminal Tribunal for Rwanda regler som gäller vid tiden för obtaining at the time of the esta- inrättandet av specialdomstolen blishment of the Special Court shall skall i tillämpliga delar gälla de be applicable mutatis mutandis to rättsliga förfarandena inför specialthe conduct of the legal proceedings domstolen. before the Special Court.

2. The judges of the Special 2. Domarna i specialdomstolen får Court as a whole may amend the i plenum ändra bevis- och förfar- Rules of Procedure and Evidence andereglerna eller anta ytterligare or adopt additional rules where the regler när de tillämpliga reglerna applicable Rules do not, or do not inte alls, eller inte adekvat, reglerar adequately, provide for a specific en viss situation. När domarna gör situation. In so doing, they may be detta, får de på lämpligt sätt vägguided, as appropriate, by the ledas av Sierra Leones straffpro- Criminal Procedure Act, 1965, of cesslag av 1965. Sierra Leone. 64

Article 15 Artikel 15 Bilaga 2 The Prosecutor Åklagaren

1. The Prosecutor shall be 1. Åklagaren skall ansvara för responsible for the investigation utredningar avseende och åtal mot and prosecution of persons who personer som bär det största bear the greatest responsibility for ansvaret för allvarliga brott mot serious violations of international internationell humanitär rätt och humanitarian law and crimes under brott mot Sierra Leones lag Sierra Leonean law committed in begångna inom detta lands territhe territory of Sierra Leone since torium sedan den 30 november 30 November 1996. The Prosecutor 1996. Åklagaren skall handla självshall act independently as a sepa- ständigt som ett särskilt organ inom rate organ of the Special Court. He specialdomstolen. Åklagaren får or she shall not seek or receive inte begära eller ta emot instrukinstructions from any Government tioner från någon regering eller or from any other source. från någon annan källa.

2. The Office of the Prosecutor shall 2. Åklagarens kansli skall vara have the power to question suspects, behörigt att förhöra misstänkta, victims and witnesses, to collect offer och vittnen, att insamla bevisevidence and to conduct on-site ning samt att utföra utredningar på investigations. In carrying out these aktuell plats. Vid fullgörandet av tasks, the Prosecutor shall, as dessa uppgifter skall åklagaren på appropriate, be assisted by the Sierra lämpligt sätt biträdas av de berörda Leonean authorities concerned. myndigheterna i Sierra Leone.

3. The Prosecutor shall be appoint- 3. Åklagaren skall tillsättas av ed by the Secretary-General for a generalsekreteraren för en period three-year term and shall be eligi- om tre år och skall kunna omväljas. ble for re-appointment. He or she Åklagaren skall ha hög moral och shall be of high moral character vara mycket kompetent och erfaren and possess the highest level of i fråga om utredning och lagföring professional competence, and have i brottmål. extensive experience in the conduct of investigations and prosecutions of criminal cases.

4. The Prosecutor shall be assisted 4. Åklagaren skall biträdas av en by a Sierra Leonean Deputy Prose- biträdande åklagare från Sierra cutor, and by such other Sierra Leone och av sådan annan personal Leonean and international staff as från detta land samt sådan intermay be required to perform the nationell personal som kan behövas functions assigned to him or her för att på ett effektivt sätt utföra de effectively and efficiently. Given uppgifter som anförtrotts åklagarthe nature of the crimes committed en. Mot bakgrund av de begångna and the particular sensitivities of brottens art och den särskilt känsgirls, young women and children liga situation som flickor, unga victims of rape, sexual assault, kvinnor och barn som är offer för abduction and slavery of all kinds, våldtäkt, sexuellt missbruk, bort- 65

due consideration should be given förande och allt slag av slaveri in the appointment of staff to the befinner sig i bör, vid tillsättning Bilaga 2 employment of prosecutors and av åklagarens personal och utredinvestigators experienced in are, vederbörlig hänsyn tas till gender-related crimes and juvenile erfarenhet av könsrelaterad brottsjustice. lighet och brott begångna av unga lagöverträdare.

5. In the prosecution of juvenile 5. Vid lagföring av unga lagöveroffenders, the Prosecutor shall trädare skall åklagaren tillse att ensure that the child-rehabilitation programmet för rehabilitering av programme is not placed at risk barn inte äventyras och att, där så and that, where appropriate, resort är lämpligt, bör alternativa metoder should be had to alternative truth för sanning och försoning användas and reconciliation mechanisms, to i den omfattning de är tillgängliga. the extent of their availability.

Article 16 Artikel 16

The Registry Registratorskontoret

1. The Registry shall be responsi- 1. Registratorskontoret skall anble for the administration and svara för administrationen av och servicing of the Special Court. stödet till specialdomstolen.

2. The Registry shall consist of a 2. Registratorns kansli skall bestå Registrar and such other staff as av en registrator och sådan annan may be required. personal som kan behövas.

3. The Registrar shall be appointed 3. Registratorn skall utnämnas av by the Secretary-General after generalsekreteraren efter samråd consultation with the President of med specialdomstolens president the Special Court and shall be a och skall ingå i Förenta nationernas staff member of the United personal. Registratorn skall tjänst- Nations. He or she shall serve for a göra för en tid om tre år och skall three-year term and be eligible for kunna omväljas. re-appointment.

4. The Registrar shall set up a 4. Registratorn skall inom registra- Victims and Witnesses Unit within torskontoret upprätta en brottsthe Registry. This Unit shall pro- offer- och vittnesenhet. Denna vide, in consultation with the enhet skall i samråd med åklagar- Office of the Prosecutor, protective ens kansli tillhandahålla skyddsåtmeasures and security arrange- gärder och säkerhetsarrangemang, ments, counselling and other app- rådgivning samt annan erforderlig ropriate assistance for witnesses, hjälp till vittnen, brottsoffer som victims who appear before the uppträder inför specialdomstolen Court and others who are at risk on och andra personer som är utsatta account of testimony given by such för fara till följd av vittnesmål som witnesses. The Unit personnel shall lämnats av sådana vittnen. I denna include experts in trauma, enhets personal skall ingå experter 66

including trauma related to crimes med sakkunskap i fråga om trauma, of sexual violence and violence däribland trauma som samman- Bilaga 2 against children. hänger med sexualbrott och brott mot barn.

Article 17 Artikel 17

Rights of the accused Den tilltalades rättigheter

1. All accused shall be equal before 1. Alla tilltalade skall vara lika the Special Court. inför specialdomstolen.

2. The accused shall be entitled to a 2. Den tilltalade skall ha rätt till en fair and public hearing, subject to rättvis och offentlig rättegång med measures ordered by the Special förbehåll för åtgärder beordrade av Court for the protection of victims specialdomstolen till skydd för and witnesses. brottsoffer och vittnen.

3. The accused shall be presumed 3. Den tilltalade skall anses vara innocent until proved guilty oskyldig till dess att han eller hon according to the provisions of the funnits skyldig i enlighet med present Statute. bestämmelserna i denna stadga.

4. In the determination of any 4. Vid prövningen av anklagelser charge against the accused pursuant mot den tilltalade enligt denna to the present Statute, he or she stadga skall han eller hon fullt ut ha shall be entitled to the following rätt till följande minimigarantier: minimum guarantees, in full equality:

a. To be informed promptly and in a) att omedelbart och i detalj, på ett detail in a language which he or språk som han eller hon förstår, bli she understands of the nature and underrättad om beskaffenheten av, cause of the charge against him or orsaken till och innehållet i anklaher; gelserna mot honom eller henne,

b. To have adequate time and faci- b) att ha tillräcklig tid och möjliglities for the preparation of his or het att förbereda sitt försvar och att her defence and to communicate kunna överlägga med en försvarare with counsel of his or her own som han eller hon själv har valt, choosing;

c. To be tried without undue delay; c) att få sin sak prövad utan oskäligt dröjsmål,

d. To be tried in his or her pre- d) att få sin sak prövad i sin närsence, and to defend himself or varo och att försvara sig personligherself in person or through legal en eller genom rättegångsbiträde assistance of his or her own som den tilltalade fritt har valt; om choosing; to be informed, if he or den tilltalade inte har rättegångsshe does not have legal assistance, biträde, att bli informerad om sin 67

of this right; and to have legal rätt till sådant, samt att, i varje mål assistance assigned to him or her, där rättvisans intresse så kräver, Bilaga 2 in any case where the interests of kostnadsfritt få sig anvisat ett rättejustice so require, and without gångsbiträde, om han eller hon payment by him or her in any such saknar erforderliga medel att betala case if he or she does not have för ett sådant, sufficient means to pay for it;

e. To examine, or have examined, e) att förhöra eller låta förhöra the witnesses against him or her vittnen som åberopas mot honom and to obtain the attendance and eller henne och att för egen räkning examination of witnesses on his or få vittnen inkallade och förhörda her behalf under the same condi- under samma villkor som vittnen tions as witnesses against him or åberopade mot honom eller henne, her;

f. To have the free assistance of an f) att kostnadsfritt få biträde av en interpreter if he or she cannot tolk om den tilltalade inte förstår understand or speak the language eller talar det språk som används i used in the Special Court; specialdomstolen,

g. Not to be compelled to testify g) att inte tvingas att vittna mot sig against himself or herself or to själv eller erkänna skuld. confess guilt.

Article 18 Artikel 18

Judgement Dom

The judgement shall be rendered Domen skall beslutas av en majoriby a majority of the judges of the tet av rättegångskammarens eller Trial Chamber or of the Appeals överklagandekammarens domare Chamber, and shall be delivered in och skall meddelas offentligt. public. It shall be accompanied by Domen skall åtföljas av en skriftlig a reasoned opinion in writing, to motivering, till vilken kan fogas which separate or dissenting särskilda yttranden eller skiljaktiga opinions may be appended. meningar.

Article 19 Artikel 19

Penalties Straff

1. The Trial Chamber shall impose 1. Rättegångskammaren skall för upon a convicted person, other than en person som har fällts till ansvar a juvenile offender, imprisonment och som inte är ung lagöverträdare, for a specified number of years. In utmäta fängelsestraff för ett determining the terms of imprison- bestämt antal år. Vid fastställande ment, the Trial Chamber shall, as av strafftiden skall rättegångsappropriate, have recourse to the kammaren på lämpligt sätt följa practice regarding prison sentences allmän praxis beträffande domar i in the International Criminal Tribu- Internationella tribunalen för 68

nal for Rwanda and the national Rwanda och Sierra Leones natiocourts of Sierra Leone. nella domstolar. Bilaga 2

2. In imposing the sentences, the 2. Vid straffmätning bör rätte- Trial Chamber should take into gångskammaren beakta sådana omaccount such factors as the gravity ständigheter som brottets svårhetsof the offence and the individual grad och den dömdes personliga circumstances of the convicted förhållanden. person.

3. In addition to imprisonment, the 3. Utöver fängelse får rättegångs- Trial Chamber may order the kammaren bestämma om förverkforfeiture of the property, proceeds ande av egendom, utbyte och tilland any assets acquired unlawfully gångar som förvärvats olagligen or by criminal conduct, and their eller genom brottslig gärning och return to their rightful owner or to om återlämnande av dem till de the State of Sierra Leone. rättmätiga ägarna eller till staten Sierra Leone.

Article 20 Artikel 20

Appellate proceedings Överklagande

1. The Appeals Chamber shall hear 1. Kammaren för överklagande appeals from persons convicted by skall behandla överklaganden från the Trial Chamber or from the personer som förklarats skyldiga av Prosecutor on the following rättegångskammaren eller från grounds: åklagaren på följande grunder:

a. A procedural error; a) rättegångsfel,

b. An error on a question of law b) felaktig rättstillämpning som gör invalidating the decision; domen ogiltig, eller

c. An error of fact which has c) felaktig bevisvärdering som har occasioned a miscarriage of justice. lett till en oriktig dom.

2. The Appeals Chamber may affirm, 2. Kammaren för överklagande får reverse or revise the decisions taken fastställa, upphäva eller revidera en by the Trial Chamber. rättegångskammares beslut.

3. The judges of the Appeals 3. Domarna i specialdomstolens Chamber of the Special Court shall överklagandekammare skall vägbe guided by the decisions of the ledas av besluten i överklagande- Appeals Chamber of the International kammaren i Internationella tribu- Tribunals for the former nalen för f.d. Jugoslavien och Inter- Yugoslavia and for Rwanda. In the nationella tribunalen för Rwanda. interpretation and application of Vid tolkningen och tillämpningen the laws of Sierra Leone, they shall av Sierra Leones lagar skall de be guided by the decisions of the vägledas av beslut av Sierra Leones Supreme Court of Sierra Leone. högsta domstol. 69

Article 21 Artikel 21 Bilaga 2 Review proceedings Omprövning

1. Where a new fact has been 1. Om en ny omständighet framdiscovered which was not known at kommer, som inte var känd vid tiden the time of the proceedings before the för förfarandet i rättegångs- Trial Chamber or the Appeals kammaren eller i kammaren för Chamber and which could have been överklagande och som kunde ha haft a decisive factor in reaching the avgörande betydelse för utgången, decision, the convicted person or the får den som förklarats skyldig eller Prosecutor may submit an application åklagaren inlämna en ansökan om for review of the judgement. omprövning av domen.

2. An application for review shall 2. En ansökan om omprövning be submitted to the Appeals Cham- skall inlämnas till kammaren för ber. The Appeals Chamber may överklagande. Denna kammare får reject the application if it considers avslå ansökan, om den anser den it to be unfounded. If it determines vara ogrundad. Om den finner that the application is meritorious, ansökan välgrundad, får den beroit may, as appropriate: ende på vad som är mest lämpligt

a. Reconvene the Trial Chamber; a) återinkalla rättegångskammaren,

b. Retain jurisdiction over the b) behålla jurisdiktion över saken. matter.

Article 22 Artikel 22

Enforcement of sentences Straffverkställighet

1. Imprisonment shall be served in 1. Fängelsestraff skall avtjänas i Sierra Leone. If circumstances so Sierra Leone. Om förhållandena require, imprisonment may also be kräver det, får fängelsestraff också served in any of the States which avtjänas i någon av de stater som have concluded with the Interna- med Internationella tribunalen för tional Criminal Tribunal for Rwanda eller Internationella tribu- Rwanda or the International Crimi- nalen för f.d. Jugoslavien har ingått nal Tribunal for the former avtal om verkställighet av domar Yugoslavia an agreement for the och som till specialdomstolens enforcement of sentences, and registrator har meddelat att de är which have indicated to the beredda att ta emot dömda per- Registrar of the Special Court their soner. Specialdomstolen får ingå willingness to accept convicted liknande avtal om verkställighet av persons. The Special Court may domar med andra stater. conclude similar agreements for the enforcement of sentences with other States.

2. Conditions of imprisonment, 2. Fängelseförhållandena, både i whether in Sierra Leone or in a Sierra Leone och i tredje stat, skall 70

third State, shall be governed by bestämmas av verkställighetsstatthe law of the State of enforcement ens lagar under specialdomstolens Bilaga 2 subject to the supervision of the överinseende. Den stat där straffet Special Court. The State of avtjänas skall vara bunden av enforcement shall be bound by the straffets längd med beaktande av duration of the sentence, subject to artikel 23 i denna stadga. article 23 of the present Statute.

Article 23 Artikel 23

Pardon or commutation of Nåd eller förvandling av straff sentences

If, pursuant to the applicable law of Om den dömda personen enligt the State in which the convicted tillämplig lag i den stat där han person is imprisoned, he or she is eller hon är fängslad kan komma i eligible for pardon or commutation fråga för nåd eller straffnedof sentence, the State concerned sättning, skall den berörda staten shall notify the Special Court underrätta specialdomstolen. Nåd accordingly. There shall only be eller straffnedsättning kan förepardon or commutation of sentence komma endast om specialdomstolif the President of the Special ens president i samråd med domar- Court, in consultation with the na så bestämmer i rättvisans och de judges, so decides on the basis of allmänna rättsprincipernas intresse. the interests of justice and the general principles of law.

Article 24 Artikel 24

Working language Arbetsspråk

The working language of the Specialdomstolens arbetsspråk Special Court shall be English. skall vara engelska.

Article 25 Artikel 25

Annual Report Årsrapport

The President of the Special Court Specialdomstolens president skall shall submit an annual report on till generalsekreteraren och till the operation and activities of the Sierra Leones regering avge en Court to the Secretary-General and årsrapport om specialdomstolens to the Government of Sierra Leone. verksamhet.

Avtal om straffverkställighet med Specialdomstolen

Bilaga 3

för Sierra Leone

Agreement between the Special Avtal om straffverkställighet Court for Sierra Leone and the mellan Sveriges regering och Spe- Government of Sweden on the cialdomstolen för Sierra Leone Enforcement of Sentences of avseende domar som meddelats av the Special Court for Sierra Specialdomstolen för Sierra Leone Leone

The Special Court for Sierra Specialdomstolen för Sierra Leone, Leone, established by the Agree- inrättad genom avtalet mellan Förenment between the United Nations ta nationerna och Sierra Leones and the Government of Sierra regering om inrättande av Special- Leone on the Establishment of domstolen för Sierra Leone, underthe Special Court for Sierra tecknat den 16 januari 2002, nedan Leone signed on 16 January 2002 kallad specialdomstolen , och (hereinafter “Special Court”) and

The Government of Sweden Sveriges regering, nedan kallad den (hereinafter “requested State”), anmodade staten ,

RECALLING Article 22 of the som erinrar om artikel 22 i special- Statute of the Special Court domstolens stadga, som är bilagd annexed to the Agreement avtalet mellan Förenta nationerna between the United Nations and och Sierra Leones regering om inrättthe Government of Sierra Leone ande av Specialdomstolen för Sierra on the Establishment of the Leone, enligt vilken fängelsestraff Special Court for Sierra Leone, som ådömts personer av specialdomaccording to which imprisonment stolen skall avtjänas i Sierra Leone of persons sentenced by the eller, om omständigheterna så kräver, Special Court shall be served in i en stat som med Internationella Sierra Leone; or if circumstances brottmålstribunalen för Rwanda eller so require, in any State that has Internationella tribunalen för brott i concluded with the International f.d. Jugoslavien har slutit avtal om Criminal Tribunal For Rwanda or straffverkställighet och för specialthe International Criminal Tri- domstolen har förklarat sig villig att bunal for former Yugoslavia an ta emot dömda personer eller, agreement for the enforcement of alternativt, i en stat som har slutit ett sentences and which has indicat- liknande avtal med specialdomstolen, ed to the Special Court its willingness to accept convicted persons; or alternatively, in any State with which the Special Court has concluded similar agreements;

RECALLING United Nations som åberopar Förenta nationernas Security Counsel Resolution säkerhetsråds resolution 1470 (2003), Bilaga 3 1470 (2003), adopted on 28 av den 28 mars 2003, i vilken alla March 2003, which urges all the medlemsstater uppmanas att fullt ut States to cooperate fully with the samarbeta med specialdomstolen, Special Court;

NOTING the willingness of the som noterar att den anmodade staten requested State to enforce sen- har förklarat sig beredd att verkställa tences regarding violations of domar om brott mot internationell international humanitarian law humanitär rätt som meddelats av imposed by the Special Court; specialdomstolen,

RECALLING the provisions of som åberopar bestämmelserna i the Standard Minimum Rules for Förenta nationernas standardminithe Treatment of Prisoners app- miregler för behandling av interner, roved by ECOSOC resolutions antagen genom ECOSOC-resolution- 663 C XXIV) of 31 July 1957 erna 663 C (XXIV) av den 31 juli and 2067 (LXII) of 13 May 1977, 1957 och 2067 (LXII) av den 13 maj the Body of Principles for the 1977, principerna till skydd av alla Protection of all Persons under personer under någon form av any Form of Detention or frihetsberövande, antagna genom Imprisonment adopted by Gene- Förenta nationernas generalförsamral Assembly resolution 43/173 lings resolution 43/173 av den 9 of 9 December 1988, and the december 1988, samt principerna för Basic Principles for the Treat- behandling av interner, antagna ment of Prisoners adopted by genom generalförsamlingens resolu- General Assembly resolution tion 45/111 av den 14 december 45/111 of 14 December 1990; 1990,

IN ORDER to give effect to the har kommit överens om följande för judgements and sentences of the att verkställa specialdomstolens Special Court; domar och påföljder. HAVE AGREED as follows:

Article 1 Artikel 1

Purpose and Scope of the Avtalets syfte och omfattning Agreement

This Agreement shall regulate Detta avtal skall reglera frågor som matters relating to or arising out sammanhänger med eller uppstår till of all requests to the requested följd av alla framställningar till den State to enforce sentences anmodade staten att verkställa domar imposed by the Special Court. som meddelats av specialdomstolen.

Article 2 Artikel 2 Bilaga 3 Procedure Förfarande

1. A request to the requested 1. En framställning till den anmod- State to enforce a sentence shall ade staten att verkställa ett straff be made by the Registrar of the skall göras av specialdomstolens Special Court (hereinafter “Regi- registrator efter godkännande av strar”), with the approval of the specialdomstolens president. President of the Special Court.

2. The Registrar shall provide the 2. Registratorn skall vid en framställfollowing documents to the ning lämna den anmodade staten följrequested State when making the ande handlingar: request:

a. a certified copy of the judge- a) En bestyrkt kopia av domen. ment;

b. a statement indicating how b) En förklaring om hur stor del av much of the sentence has already straffet som redan har avtjänats, been served, including informa- innefattande uppgifter om frihetsbetion on any pre-trial detention; rövande före rättegång.

c. when appropriate, any medical c) I förekommande fall, journaler or psychological reports on the angående den dömda personens fysiconvicted person, any recommen- ska och mentala hälsa, eventuella dation for his or her further treat- rekommendationer angående vidare ment in the requested State and behandling av honom eller henne i any other factor relevant to the den anmodade staten samt andra enforcement of the sentence; and omständigheter som är av betydelse för verkställande av straffet.

d. certified copies of identifi- d) Bestyrkta kopior av identitetscation papers of the convicted handlingar för den dömda personen person in the possession of the som innehas av specialdomstolen. Special Court.

3. The requested State shall 3. Den anmodade staten skall oförpromptly decide upon the request dröjligen i enlighet med gällande of the Registrar, in accordance nationell lag fatta beslut om registrawith national law, and inform the torns framställning och skriftligen Registrar in writing of its deci- underrätta registratorn om beslutet. sion whether or not to accept the convicted person.

Article 3 Artikel 3 Bilaga 3 Enforcement Verkställighet

1. In enforcing the sentence 1. Vid verkställande av specialdompronounced by the Special Court, stolens dom skall de behöriga the competent national authori- myndigheterna i den anmodade ties of the requested State shall staten vara bundna av längden av det be bound by the duration of the straff som specialdomstolen bestämt. sentence.

2. The conditions of imprison- 2. Fängelsestraffet skall verkställas i ment shall be governed by the enlighet med lagen i den anmodade law of the requested State, staten under överinseende av specialsubject to the supervision of the domstolen i enlighet med artiklarna Special Court, as provided for in 6–8 och artikel 9.2–9.3 i detta avtal. Articles 6 to 8 and paragraphs 2 and 3 of Article 9 below.

3. The conditions of imprison- 3. Förhållandena i fängelset skall ment shall be compatible with the vara förenliga med Förenta nationer- Standard Minimum Rules for the nas standardminimiregler för be- Treatment of Prisoners, the Body handling av interner, principerna för of Principles for the Protection of skydd av alla personer under någon All Persons under Any Form of form av frihetsberövande samt prin- Detention or Imprisonment and ciperna för behandling av interner. the Basic Principles for the Treatment of Prisoners.

Article 4 Artikel 4

Transfer of the convicted person Överföring av den dömda personen

1. The Registrar shall make 1. Registratorn skall vidta lämpliga appropriate arrangements for the åtgärder för överföring av den dömda transfer of the convicted person personen från specialdomstolen till from the Special Court to the de behöriga myndigheterna i den competent authorities of the anmodade staten. Innan överföringen requested State. Prior to his or sker, skall registratorn underrätta den her transfer, the convicted person dömda personen om innehållet i detta will be informed by the Registrar avtal. of the contents of this Agreement.

2. If, after the transfer of the 2. Om specialdomstolen i enlighet convicted person to the requested med sin rättegångsordning och sina State, the Special Court, in bevisregler efter det att den dömda accordance with its Rules of personen har överförts till den an- Procedure and Evidence, orders modade staten begär att denna person 75

that the convicted person appears skall inställa sig som vittne vid en as a witness in a proceeding rättegång i specialdomstolen, skall Bilaga 3 before it, the convicted person personen i enlighet med den anmodshall, in accordance with the ade statens nationella lag tillfälligt national law of the requested överföras till specialdomstolen i detta State, be transferred temporarily syfte under förutsättning att personen to the Special Court for that återsänds till den anmodade staten purpose, conditional on his or her inom den tid som specialdomstolen return to the requested State har bestämt. within the period decided by the Special Court.

3. The Registrar shall transmit 3. Registratorn skall meddela de bethe order for the temporary höriga myndigheterna i den antransfer of the convicted person modade staten om begäran om tillto the national authorities of the fällig överföring av den dömda perrequested State. The Registrar sonen. Registratorn skall tillse att den shall ensure the proper transfer of dömda personen överförs på vederthe convicted person from the börligt sätt från den anmodade staten requested State to the Special till specialdomstolen och, sedan den Court and back to the requested tid för den tillfälliga överföringen State for the continued imprison- som specialdomstolen bestämt har ment after the expiration of the löpt ut, på motsvarande sätt överförs period of temporary transfer tillbaka till den anmodade staten för decided by the Special Court. fortsatt verkställighet. Den dömda The convicted person shall personen skall få tillgodoräkna sig tid receive credit for the period he or som han eller hon har varit frihetsshe may have spent in the berövad vid specialdomstolen. custody of the Special Court.

Article 5 Artikel 5

Non–bis–in–idem Non bis in idem

The convicted person shall not be Den dömda personen får inte ställas tried before a court of the inför rätta vid en domstol i den requested State for acts consti- anmodade staten för gärningar som tuting a crime falling within the omfattas av specialdomstolens jurisjurisdiction of the Special Court, diktion och för vilka han eller hon for which he or she has already tidigare har lagförts av specialbeen tried by the Special Court. domstolen.

Article 6 Artikel 6

Inspection Inspektion

1. The competent authorities of 1. De behöriga myndigheterna i den the requested State shall allow anmodade staten skall tillåta Internathe inspection of the conditions tionella rödakorskommittén, ICRC, 76

of detention and the treatment of att inspektera förhållandena i fängelthe prisoner(s) by the Interna- set och behandlingen av internen Bilaga 3 tional Committee of the Red eller internerna. Besöksfrekvensen Cross (hereinafter “ICRC”). The skall bestämmas av ICRC. Specialfrequency of visits shall be deter- domstolen kan vidare begära att mined by the ICRC. The Special ICRC verkställer en sådan inspek- Court can furthermore request the tion. ICRC skall till den anmodade ICRC to carry out such an staten och till specialdomstolens inspection. The ICRC shall sub- president avge en konfidentiell mit a confidential report based on rapport på grundval av vad som the findings of these inspections framkommer vid dessa inspektioner. to the requested States and to the President of the Special Court.

2. The requested State and the 2. Den anmodade staten skall samrå- President of the Special Court da med specialdomstolens president shall consult each other on the om vad som framkommer i de findings of the reports referred to rapporter som avses i punkt 1 ovan. in the previous paragraph. The Presidenten får därefter begära att President of the Special Court den anmodade staten rapporterar till may thereafter request the honom eller henne om eventuella requested State to report to him ändringar av fängelseförhållandena or her any changes in the condi- som föreslagits av ICRC. tions of detention suggested by the ICRC.

Article 7 Artikel 7

Information Underrättelser

1. The requested State shall 1. Den anmodade staten skall immediately notify the Registrar omedelbart underrätta registratorn of the following:

a) if the convicted person has a) när två månader återstår av straffcompleted his or her sentence, tiden, two months prior to such completion;

b) if the convicted person has b) om den dömda personen har rymt, escaped from custody;

c) if the convicted person has c) om den dömda personen har deceased; and avlidit och

d) if the convicted person d) om den dömda personen kan kombecomes eligible for early ma i fråga för frigivning i förtid, nåd release, pardon or commutation eller straffnedsättning sex månader i 77

of sentence, six months or as förväg eller så snart det är praktiskt soon as practicable prior to such möjligt. Bilaga 3 early release, pardon or commutation of sentence.

2. Notwithstanding the previous 2. Utan hinder av bestämmelserna i paragraph, the Registrar and the punkt 1 i denna artikel skall registrarequested State shall consult each torn och den anmodade staten, på other on all matters relating to the begäran av endera parten, samråda i enforcement of the sentence upon alla frågor som rör verkställigheten the request of either party. av straffet.

Article 8 Artikel 8

Early release, pardon and Frigivning i förtid, nåd och commutation of sentences straffnedsättning

1. If, pursuant to the applicable 1. Den anmodade staten skall i förnational law of the requested väg meddela registratorn om den State, the convicted person is dömda personen enligt dess tillämpeligible for early release, pardon liga lag kan komma i fråga för or commutation of the sentence, frigivning i förtid, nåd eller straffthe requested State shall notify nedsättning. Ett sådant meddelande this to the Registrar, in advance skall innehålla alla de omständighetof such eligibility, and shall er som medför att den dömda include in any such notification personen kan komma i fråga för en all the circumstances pertaining sådan åtgärd. to the eligibility for early release, pardon or commutation of the sentence.

2. The Special Court will give its 2. Specialdomstolen skall yttra sig view as to whether early release, om lämpligheten av frigivning i förpardon or commutation of sen- tid, nåd eller straffnedsättning. Den tence is appropriate. The re- anmodade staten skall beakta yttranquested State will take these det och svara specialdomstolen innan views into consideration and den fattar beslut i frågan. respond to the Special Court prior to taking any decision in the matter.

3. Following the receipt of the 3. När specialdomstolen har tagit response, the Special Court may emot svaret, får den begära att den request the transfer of the con- dömda personen överförs i enlighet victed person in accordance with med artikel 9.2. paragraph 2 of Article 9.

Article 9 Artikel 9 Bilaga 3 Termination of enforcement Upphörande av straffverkställigheten

1. The enforcement of the sen- 1. Straffverkställigheten skall upptence shall terminate: höra

a. when the convicted person has a) när den dömda personen har completed his or her sentence; avtjänat straffet,

b. when the convicted person has b) när den dömda personen har died; avlidit,

c. when the convicted has been c) när den dömda personen har frireleased as a result of being givits till följd av frigivning i förtid, granted early release, pardon or nåd eller straffnedsättning, eller commutation of sentence; or

d.when the Special Court has d) när specialdomstolen meddelat issued a decision as referred to in beslut med stöd av punkt 2 i denna paragraph 2. artikel.

2. The Special Court may at any 2. Specialdomstolen får när som helst time decide to request the termi- besluta att begära att verkställigheten nation of the enforcement in the avbryts i den anmodade staten och att requested State and transfer the den dömda personen överförs till en convicted person to another State annan stat eller till specialdomstolen. or to the Special Court.

3. The competent authorities of the 3. De behöriga myndigheterna i den requested State shall terminate the anmodade staten skall avbryta straffenforcement of the sentence as verkställigheten så snart de har blivit soon as it is informed by the underrättade av registratorn om Registrar of any decision or mea- beslut eller åtgärd som medför att sure as a result of which the domen inte längre kan verkställas. sentence ceases to be enforceable.

4. Upon the termination of the 4. Vid upphörande av straffverkställenforcement of a sentence, the igheten skall registratorn i samråd Registrar shall in consultation med den anmodade staten vidta with the requested State make the lämpliga åtgärder för att från den appropriate arrangements for the anmodade staten överföra den dömda transfer of the convicted person personen eller, om den dömda perfrom the requested State or in the sonen har avlidit, dennes kropp. case of death, the repatriation of the convicted person’s body.

Article 10 Artikel 10 Bilaga 3 Impossibility to enforce sentence Hinder mot straffverkställighet

If, at any time after the decision Om det, sedan beslut att verkställa has been taken to enforce the sen- straffet har fattats, av rättsliga eller tence, for any legal or practical praktiska skäl har blivit omöjligt att reasons, further enforcement has fullfölja verkställandet av straffet, become impossible, the requested skall den anmodade staten omedel- State shall promptly inform the bart underrätta registratorn. Registra- Registrar. The Registrar shall torn skall vidta lämpliga åtgärder för make the appropriate arrange- att överföra den dömda personen. De ments for the transfer of the behöriga myndigheterna i den anmoconvicted person. The competent dade staten får inte vidta andra authorities of the requested State åtgärder i ärendet förrän 60 dagar har shall allow for at least sixty days förflutit från det att registratorn following the notification of the underrättades. Registrar before taking other measures on the matter.

Article 11 Artikel 11

Costs Kostnader

1. Unless the parties agree other- 1. Om parterna inte kommer överens wise, the Special Court shall bear om annat, skall specialdomstolen the expenses related to the betala de kostnader som hänför sig following: till följande:

a. the transfer of the convicted a) Överföringen av den dömda perperson to and from the requested sonen till och från den anmodade State, including the temporary staten, däribland tillfällig överföring transfer to and from the Special till och från specialdomstolen i syfte Court for the purposes of appear- att vittna i en rättgång i specialdoming as a witness in a proceeding stolen. before the Special Court; and

b. the repatriation of the body of b) Överföringen av den dömda perthe convicted person, in case of sonens kropp om han eller hon dör. his or her death.

2. The requested State shall pay 2. Den anmodade staten skall betala all other expenses incurred by the alla andra kostnader som förorsakas enforcement of the sentence, av verkställandet av straffet, däriincluding, but not limited to, bland, men inte begränsat till, nödmedical treatment for the con- vändig medicinsk behandling av den victed person, if needed. dömda personen.

Article 12 Artikel 12 Bilaga 3 Entry into force Ikraftträdande

This Agreement shall be signed Detta avtal skall undertecknas av by both Parties. It shall be sub- båda parter. Det skall ratificeras av ject to ratification by Sweden, Sverige och träder i kraft den första and shall enter into force on the dagen i den månad som följer efter first day of the first month dagen för specialdomstolens mottagfollowing the date of receipt by ande av Sveriges meddelande om the Special Court of the notifi- ratifikationen. cation from Sweden of its ratification

Article 13 Artikel 13

Duration of the Agreement Avtalets varaktighet

1. This Agreement shall remain 1. Detta avtal skall förbli i kraft så in force as long as sentences of länge specialdomstolens domar verkthe Special Court are being ställs av den anmodade staten i enligenforced by the requested State het med bestämmelserna i avtalet. under the terms and conditions of this Agreement.

2. Upon consultation, either party 2. Vardera parten får efter samråd may terminate this Agreement, skriftligen säga upp detta avtal med with two months’ prior notice in två månaders uppsägningstid. Avtalet writing. This Agreement shall not skall inte upphöra att gälla förrän de be terminated before the sen- straff som det omfattar har upphört tences to which this Agreement och, i förekommande fall, överförapplies have been terminated ingen av en dömd person har verkand, if applicable, before the ställts i enlighet med artikel 10. transfer of the convicted person as provided for in Article 10 has been effected.

Article 14 Artikel 14

Amendment Ändringar

This Agreement may be amended Detta avtal får ändras genom ömseby mutual consent of the parties. sidigt samtycke av parterna.

IN WITNESS WHEREOF, the Till bekräftelse härav har underundersigned, duly authorized tecknade, därtill vederbörligen bethereto, have signed this Agree- myndigade, undertecknat detta avtal. ment.

th Done at Freetown this 15 day of Undertecknat i Freetown den October, 2004, in duplicate, in 15 oktober 2004 i två exemplar på Bilaga 3 the English language. engelska språket.

For the Special Court for Sierra För Specialdomstolen för Sierra Leone: Leone: Robin Vincent Robin Vincent Registrar Registrator

For the Government of Sweden: För Sveriges regering: Hans Dahlgren Hans Dahlgren State Secretary for Foreign Kabinettssekreterare Affairs

Förteckning över remissinstanser

Bilaga 4 Följande instanser har beretts tillfälle att lämna remissyttrande: Riksdagens ombudsmän, Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Linköpings tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Sveriges advokatsamfund, Svenska Röda Korset.

Lagrådsremissens lagförslag

Bilaga 5

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell 1 humanitär rätt dels att rubriken närmast före 10 § skall utgå, dels att rubriken till lagen samt 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 8 b och 9 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag om Sveriges samarbete med Lag om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna internationella brottmålstribuför brott mot internationell naler humanitär rätt

2 1 § Denna lag gäller i förhållande Denna lag gäller i förhållande till till – den av Förenta nationernas 1 . den av Förenta nationernas säkerhetsråd den 25 maj 1993 säkerhetsråd den 25 maj 1993 inrättade internationella tribunalen inrättade internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien och för f.d. Jugoslavien, – den av Förenta nationernas 2 . den av Förenta nationernas säkerhetsråd den 8 november 1994 säkerhetsråd den 8 november 1994 inrättade internationella tribunalen inrättade internationella tribunalen för Rwanda. för Rwanda, och 3. den genom avtal den 16 januari 2002 mellan Förenta nationerna och Sierra Leones regering inrättade Specialdomstolen för Sierra Leone. Om någon av tribunalerna I förhållande till Specialbegär rättsligt biträde av Sverige, domstolen för Sierra Leone gäller skall den begärda åtgärden vidtas följande. enligt vad som sägs i denna lag. 1. Vid utlämning tillämpas 8 b § i stället för 3–8 a §§. 2. Vid rättslig hjälp tillämpas 9 a § i stället för 9 §. 3. Bestämmelserna i 13 § första stycket om överförande av lagföring skall inte tillämpas.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1995:1306. 2 Senaste lydelse 1995:1306. 84

3 2 § En ansökan som avses i 1 § skall En ansökan från någon av Bilaga 5 ges in till Justitiedepartementet. tribunalerna skall ges in till Underrättelser i och redovisning Regeringskansliet (Justitiedeparteav ett ärende till tribunalen skall mentet). Underrättelser i och redovidarebefordras av Justitiedeparte- visning av ett ärende till en mentet. tribunal skall vidarebefordras av Regeringskansliet (Justitiedepartementet). En ansökan och bifogade handlingar enligt denna lag skall vara skrivna på engelska eller svenska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

8 b § I fråga om utlämning till Specialdomstolen för Sierra Leone tillämpas lagen (1957:668) om utlämning för brott, om inte annat framgår av denna lag. Bestämmelserna i 9 §, 18 § andra stycket sista meningen, 26 § och 26 b § lagen om utlämning för brott skall dock inte tillämpas. Utlämning till Specialdomstolen för Sierra Leone får ske även om utlämning till en annan stat inte skulle vara möjlig enligt 2 §, 4 § eller 10 § andra stycket lagen om utlämning för brott. Ett beslut om häktning eller en dom som Specialdomstolen för Sierra Leone har meddelat i behörig ordning skall godtas som grund för ett beslut om utlämning, om det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt.

4 9 a § I fråga om rättslig hjälp till Specialdomstolen för Sierra Leone tillämpas lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, om inte annat framgår av denna lag. Bestämmelserna i 4 kap. 33 § och 34 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall dock inte

3 Senaste lydelse 2002:330. 4 Tidigare 9 a § upphävd genom 2002:330. 85

tillämpas. Regeringen får besluta att Bilaga 5 rättslig hjälp får lämnas till Specialdomstolen för Sierra Leone även om det skulle finnas hinder mot att lämna rättslig hjälp till en annan stat på grund av att den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Om en åklagare eller domstol finner att ansökan bör avslås på den grunden, skall ansökan överlämnas till regeringen. Specialdomstolen för Sierra Leone skall ges tillfälle att yttra sig innan rättslig hjälp förenas med sådana villkor som avses i 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

Lagrådets yttrande

Bilaga 6 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2006-01-24

Närvarande: f.d. justitierådet Lars K Beckman, justitierådet Leif Thorsson och regeringsrådet Lars Wennerström.

Samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone Enligt en lagrådsremiss den 15 december 2005 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt. Förslaget har inför Lagrådet föredragits av departementssekreteraren Jenny Janlöv. Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet :

I lagrådsremissen behandlas Sveriges samarbete med den Specialdomstol för Sierra Leone som inrättats genom avtal mellan Förenta nationerna (FN) och Sierra Leones regering. Lagstiftning föreslås i fråga om utlämning och rättslig hjälp i brottmål samt om verkställighet i Sverige av fängelsestraff som har utdömts av Specialdomstolen. När det gäller straffverkställighet bygger förslaget på ett avtal mellan Sveriges regering och Specialdomstolen. Nödvändig lagstiftning föreslås bli införd i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen). I denna lag regleras f.n. samarbetet med Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen. Sverige lämnar sedan gammalt internationell rättslig hjälp i brottmål i olika former. Rättslig hjälp lämnas i princip både till stater som Sverige har träffat en överenskommelse med om internationell rättslig hjälp och sådana stater som inte kan stödja en framställning om rättslig hjälp på en särskild överenskommelse. Samarbetet bygger dock främst på konventioner och avtal. Under senare år har också lagstiftning genomförts som möjliggör att rättslig hjälp i brottmål ges inte bara i förhållande till en enskild stat utan också i förhållande till vissa internationella domstolar (jfr den redan nämnda tribunallagen). Jugoslavien- och Rwandatribunalerna har inrättats med stöd av bestämmelserna i kapitel VII i FN-stadgan, vilket innebar att besluten om inrättande av dessa tribunaler blev omedelbart bindande för samtliga FN:s medlemsstater. Medlemsstaterna är t.ex. skyldiga att bistå tribunalerna med upptagande av vittnesmål, gripande eller kvarhållande av personer och överlämnande eller överföring av anklagade till tribunalerna. På motsvarande sätt uppkom genom Sveriges tillträde till Romstadgan när denna stadga trädde i kraft en bindande förpliktelse att till fullo samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen i enlighet med de närmare bestämmelser som ges i stadgan (artikel 86). Dessa domstolar är således att se som organ som tillkommit genom ett mellanfolkligt samarbete i vilket Sverige utgjort en av parterna och där Sverige i olika avseenden genom sitt inträde i samarbetet blivit förpliktat att samarbeta 87

med domstolarna. Härutöver har även frivilliga straffverkställighetsavtal träffats. Bilaga 6 I förhållande till de nu nämnda domstolarna skiljer sig det samarbete som förutsätts ske med Specialdomstolen för Sierra Leone i flera väsentliga avseenden. Specialdomstolen har upprättats genom ett avtal mellan Sierra Leone och FN och Sveriges åtaganden såväl vad avser straffverkställighet som övriga åtaganden bygger helt på frivillighet från svensk sida, där åtagandena sammantaget, såsom de framgår av nu föreliggande lagförslag, också får ses som mindre förpliktande jämfört med de åtaganden som åvilar Sverige gentemot Jugoslavien- och Rwandatribunalerna och den Internationella brottsmålsdomstolen. I samband med att lagstiftning infördes för Sveriges samarbete med Jugoslavien- och Rwandatribunalerna övervägdes – sannolikt mot bakgrund av att samarbetet vilade på sådana redan ingångna bindande förpliktelser som följde av Sveriges medlemskap i FN – inga grundlagsändringar (prop. 1993/94:142 och 1995/96:48). Vid behandling av de förslag till lagstiftning som krävdes för att Sverige – sedan Romstadgan för Internationella brottsmålsdomstolen ratificerats den 28 juni 2001 och Sverige därigenom åtog sig helt nya förpliktelser – skulle kunna fullgöra de förpliktelser som enligt stadgan gällde för samarbete med domstolen redovisades dock relativt ingående de bedömningar som kunde göras när det gällde Romstadgans förhållande till regeringsformen, RF (prop. 2000/01:122 s. 84 ff.). Med hänsyn till den skillnad som föreligger när det gäller bakgrund och struktur på samarbetet med Specialdomstolen och övriga ovan berörda domstolar – inte minst det förhållandet att verkställighetsavtalet utgör en överenskommelse med en enskild domstol och inte med en eller flera stater eller en mellanfolklig organisation som Sverige är eller att avser att bli ansluten till – hade det varit värdefullt om det även inom ramen för nu föreliggande lagstiftningsarbete närmare belysts hur avtalet med Specialdomstolen förhåller sig till regeringsformens bestämmelser i 10 kap. rörande internationella överenskommelser, varvid en bedömning bort göras med avseende på såväl regeringens möjligheter att träffa överenskommelser med Specialdomstolen som riksdagens medverkan. Vidare saknas en analys av huruvida avtalet och de nu föreslagna lagändringarna innebär att beslutanderätt eller rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter överlåts till Specialdomstolen och om, så är fallet, detta överensstämmer med bestämmelserna i 10 kap. 5 § RF. Enligt 10 kap. 1 § RF ingår regeringen överenskommelse med annan stat eller med mellanfolklig organisation, varmed traditionellt sett torde avses organisationer som är rättssubjekt enligt folkrätten dvs. i huvudsak sådana där stater är medlemmar. Hit torde dock också få räknas organisationer som upprättats genom avtal mellan flera stater utan att för den skull de enskilda staterna ses som medlemmar i organisationerna. En för Sverige bindande överenskommelse får vidare enligt 10 kap. 2 §, med vissa undantag, inte ingås utan godkännande från riksdagens sida om den förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas. I 10 kap. 5 § finns bestämmelser som i olika avseenden reglerar omfattningen av de befogenheter riksdagen äger överlåta. Första stycket behandlar den beslutanderätt som kan överlåtas till EU medan andra stycket behandlar förfarandet vid överlåtelser i annat fall av 88

konstitutionella befogenheter som direkt grundar sig på RF till ickesvenska organ. Förutsättningarna för riksdagen att överlåta rättskipnings- Bilaga 6 eller förvaltningsuppgifter som ej grundar sig på RF behandlas härefter i paragrafens fjärde stycke. Stadgandet i sistnämnda stycke medger också att riksdagen i lag får bemyndiga regeringen eller annan myndighet att i särskilda fall besluta om sådan överlåtelse. Innefattar uppgiften myndighetsutövning skall dock riksdagens förordnande ske genom beslut med kvalificerad majoritet. Vad gäller det mellan regeringen och Specialdomstolen träffade avtalet om straffverkställighet utgör det inte något avtal mellan stater och en förutsättning för regeringens behörighet att träffa en överenskommelse med domstolen är således att denna är att se som en mellanfolklig organisation. Det kan då konstateras att Sverige inte är medlem av domstolen och att den till skillnad mot t.ex. den Internationella brottmålsdomstolen inte heller inrättats genom ett mellanstatligt avtal. Mot nu angiven bakgrund framstår det som tveksamt om Specialdomstolen, oaktat att den onekligen är att bedöma som ett eget rättsubjekt, skall ses som ett sådant organ med vilket regeringen enligt 10 kap. 1 § RF äger träffa överenskommelser. Det avtal som nu avses att föreläggas riksdagen för godkännande är dock, som också förutsätts i avtalet, med hänsyn till de lagändringar som erfordras för att avtalet skall kunna fullföljas av den karaktär att riksdagens godkännande erfordras innan det träder i kraft. Vad härefter angår den bedömning som kan göras med avseende på hur överenskommelsen och de föreslagna lagändringarna överensstämmer med bestämmelserna i 10 kap. 5 § RF kan först konstateras att såväl frågor rörande utlämnande för lagföring som straffverkställighetsfrågor i tid och rum tar sikte på händelser som utspelats i Sierra Leone. Det framstår därför som helt osannolikt att Specialdomstolen skulle kunna komma att behandla frågor som har beröring med förhållanden i Sverige och avse t.ex. frågor rörande ansvar för brott i tjänsten av ett statsråd. Även om svenska materiella straffrättsliga bestämmelser numera i och för sig överensstämmer med brott som domstolen enligt sin stadga kan komma att pröva torde det vidare inte heller i övrigt, vare sig på grundval av överenskommelsen eller på grundval av lagförslaget, bli fråga om överlåtelse av beslutanderätt som grundar sig direkt på RF (jfr prop. 1984/85:61 s. 28). Det kan däremot, bl.a. mot bakgrund av den vidsträckta domsrätt den svenska rättsordningen tillerkänner svenska domstolar, bli fråga om överlämnande av rättskipnings- eller förvaltningsuppgift som inte direkt grundar sig på RF. I samband med ärenden rörande utlämning för lagföring eller straffverkställighet kan då också uppkomma frågor om grundlagsenligheten av en sådan åtgärd i andra avseenden än dem som ovan berörts, t.ex. med avseende på det generella förbudet i 2 kap. 7 § RF mot landsförvisning. Mot bakgrund av att enligt lagförslaget regeringen i sista hand får avgöra om utlämning för lagföring eller straffverkställighet skall ske torde man dock kunna utgå från att grundlagsenligheten noga övervägs innan beslut fattas om någon form av åtgärd. Det saknas därför anledning anta att ett beslut om rättsligt biträde i någon form till Specialdomstolen skulle kunna komma i konflikt med regeringsformens bestämmelser. 89

Som redovisats ovan ankommer det enligt 10 kap. 5 § fjärde stycket RF på riksdagen att besluta om överlåtelse av rättskipnings- eller Bilaga 6 förvaltningsuppgift som inte direkt grundar sig på RF. Riksdagen äger dock i lag bemyndiga regeringen att i särskilda fall besluta om sådan överlåtelse. Av vad ovan anförts följer att det inte torde vara erforderligt med någon grundlagsändring för att riksdagen i lag skall kunna besluta om hur nu föreslaget samarbete med Specialdomstolen skall utformas. Fråga uppkommer emellertid om inte den nu föreslagna lagen kan komma att innebära att uppgift som är att anse som myndighetsutövning överlämnas till Specialdomstolen, till följd varav den i 10 kap. 5 § fjärde stycket RF stadgade beslutsordningen skall tillämpas vid riksdagens beslut i vad gäller nu aktuellt lagförslag. Specialdomstolen har enligt sin stadga, när det gäller lagföring av brott som faller inom domstolens kompetens, primär behörighet när det gäller domstolar i Sierra Leone men inte framför nationella domstolar i andra länder. Detta innebär att även när det gäller brott som begåtts i Sierra Leone kan – när fråga blir om lagföring för brott som faller inom Specialdomstolens jurisdiktion av en person som befinner sig i Sverige, i allt fall om denne är svensk medborgare – lagföringen primärt komma att ses som en svensk uppgift. I en sådan situation uppkommer då också frågan – även om det framstår som osannolikt att Sverige när lagföringen bedömts som en primärt svensk uppgift skulle sakna vilja eller förmåga att genomföra denna – om inte ett utlämnande för lagföring till Specialdomstolen bör ses som en överlåtelse av en svensk uppgift och inte endast som att man avstår från att ta befattning med den (jfr SOU 1984:14, RF 10:5, Betänkande av utredningen med uppdrag att göra en översyn av 10 kap. 5 § regeringsformen, s. 85–89). Av bestämmelserna i 10 kap. 2 § RF följer vidare att samma omröstningsregler i förekommande fall skall gälla i fråga om riksdagens beslut att godkänna regeringens avtal med Specialdomstolen för det fall även den lagstiftning som bygger på straffverkställighetsavtalet i något avseende skulle kunna anses innefatta ett överlämnande av någon form av myndighetsutövning till domstolen. Lagrådet övergår därefter till att behandla utformningen av den lagstiftning som behövs. I lagrådsremissen föreslås, som redan har redovisats, lagstiftning som skall göra det möjligt för Sverige att samarbeta med Specialdomstolen i fråga om utlämning och rättslig hjälp i brottmål samt om verkställighet i Sverige av fängelsestraff som har utdömts av Specialdomstolen. Detta föreslås ske genom ändringar i tribunallagen. När det gäller Specialdomstolen har emellertid regleringen i tribunallagen ansetts kunna vinna tillämpning endast när det gäller verkställighet av straff (se 11 och 12 §§ tribunallagen i gällande lydelse). I fråga om utlämning och rättslig hjälp föreslås däremot en särreglering (se 8 b § respektive 9 a § i föreslagen lydelse). Lagrådet ansluter sig till bedömningen att tribunallagens bestämmelser inte kan göras tillämpliga beträffande Specialdomstolen (se 3–8 a §§ respektive 9 § i gällande lydelse). Därmed framstår det enligt Lagrådets mening som olämpligt att införa de nya bestämmelserna i tribunallagen. Övervägande skäl får i stället anses tala för att reglera samarbetet med Specialdomstolen i en särskild lag. Lagrådet har inte något att erinra i sak mot de bestämmelser som i remissen föreslagits om rättslig hjälp på begäran av Specialdomstolen. 90

När det gäller de föreslagna bestämmelserna om utlämning vill Lagrådet anföra följande. Specialdomstolen har behörighet beträffande Bilaga 6 brott mot mänskligheten m.m. (se artiklarna 2–4 i domstolens stadga) men dessutom beträffande vissa brott enligt Sierra Leones lag (se artikel 5 i stadgan). För sistnämnda typ av brott vore det naturligt att lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) gjordes tillämplig utan några undantag. Lagrådet har emellertid avstått från att föreslå en sådan uppdelning. I remissen föreslås att regeringen skall få besluta om utlämning till Specialdomstolen utan hinder av 2 eller 4 § eller 10 § andra stycket utlämningslagen (se 8 b § andra stycket i föreslagen lydelse). De undantagna bestämmelserna avser förbud mot utlämning av svenska medborgare, krav på dubbel straffbarhet och prövning av om preskription skett enligt svensk rätt. De föreslagna undantagen medför vissa betänkligheter. Förslaget innebär emellertid att regeringen visserligen får bevilja utlämning även om dessa hinder föreligger men också att regeringen kan vägra utlämning efter en diskretionär prövning. Lagrådet anser på i remissen anförda skäl att förslaget bör kunna godtas. Förslaget innebär också att Högsta domstolen skall yttra sig beträffande hinder enligt de nyss angivna paragraferna i utlämningslagen som ett underlag för regeringens bedömning. Regeringen är emellertid inte bunden av ett yttrande som innebär att domstolen funnit hinder föreligga enligt någon av bestämmelserna. Detta, som innebär ett avsteg från 20 § första stycket andra meningen utlämningslagen, bör komma till tydligare uttryck i lagtexten. Mot bakgrund av det anförda har Lagrådet upprättat ett förslag till lag om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone. Lagförslaget bygger i sak på det remitterade förslaget till ändringar i tribunallagen och kompletteras utan annat än redaktionella ändringar med de bestämmelser i tribunallagen som ansetts kunna gälla även för Specialdomstolen (se 10–12 a §§, 13 § andra stycket samt 14–17 §§ tribunallagen i gällande lydelse). Vid föredragningen har uppmärksammats att tribunallagens nya rubrik föranleder följdändringar i 21 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 29 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, 8 § lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och 3 kap. 5 § lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete. Om Lagrådets förslag till en särskild lag följs bör ändringar göras i de två förstnämnda lagarna medan de två sistnämnda lagarna inte behöver ändras, eftersom de angivna paragraferna redan hänvisar till 23 § utlämningslagen.

Lagrådets förslag till lag om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone Bilaga 6 Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag gäller i förhållande till den genom avtal den 16 januari 2002 mellan Förenta nationerna och Sierra Leones regering inrättade Specialdomstolen för Sierra Leone.

2 § En ansökan från Specialdomstolen skall ges in till Regeringskansliet (Justitiedepartementet). Underrättelser i och redovisning av ett ärende till Specialdomstolen skall vidarebefordras av Regeringskansliet (Justitiedepartementet). En ansökan och bifogade handlingar enligt denna lag skall vara skrivna på engelska eller svenska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

Utlämning

3 § I fråga om utlämning till Specialdomstolen tillämpas lagen (1957:668) om utlämning för brott, om inte annat framgår av denna lag. Bestämmelserna i 9 §, 18 § andra stycket sista meningen samt 26 och 26 b §§ lagen om utlämning för brott skall inte tillämpas. Utlämning till Specialdomstolen får ske även om utlämning inte skulle vara möjlig vid en tillämpning av 2 eller 4 § eller 10 § andra stycket lagen om utlämning för brott och alltså även om Högsta domstolen funnit att hinder mot utlämning möter enligt någon av dessa bestämmelser. Ett beslut om häktning eller en dom som Specialdomstolen har meddelat i behörig ordning skall godtas som grund för ett beslut om utlämning, om det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt.

Rättslig hjälp

4 § I fråga om rättslig hjälp till Specialdomstolen tillämpas lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, om inte annat framgår av denna lag. Bestämmelserna i 4 kap. 33 § och 34 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall inte tillämpas. Regeringen får besluta att rättslig hjälp får lämnas till Specialdomstolen även om det, vid en tillämpning av 2 kap. 2 § andra meningen lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, skulle finnas hinder mot att lämna rättslig hjälp på grund av att den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Om en åklagare eller domstol

finner att ansökan bör avslås på den grunden, skall ansökan överlämnas till regeringen. Bilaga 6 Specialdomstolen skall ges tillfälle att yttra sig innan rättslig hjälp förenas med sådana villkor som avses i 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

5 § Om det vid handläggningen av en ansökan om rättslig hjälp i brottmål framkommer att ansökan är oförenlig med en annan ansökan om rättslig hjälp i brottmål som handläggs enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, skall frågan överlämnas till regeringen som beslutar vilken av ansökningarna som skall ha företräde.

Straffverkställighet m.m.

6 § Regeringen kan på begäran av Specialdomstolen besluta att en av domstolen meddelad fängelsedom får verkställas i Sverige. Regeringen får meddela de anvisningar som i det enskilda fallet behövs för verkställigheten av straffet här. Vid verkställigheten tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verkställigheten skall upphöra, om Specialdomstolen upplyser att den har beviljat den dömde nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas. Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan Specialdomstolen beretts tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

7 § Företrädare för Specialdomstolen eller den domstolen utser för att undersöka behandlingen av den som avtjänar straff utdömt av domstolen har rätt att besöka den plats där personen är placerad. Den som ansvarar för någon som avtjänar ett sådant straff skall lämna den som genomför undersökningen det biträde som denne behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.

Transport av frihetsberövade genom Sverige

8 § Chefen för Justitiedepartementet får meddela tillstånd till transport genom Sverige av en frihetsberövad person som för att utlämnas eller i annat syfte skall överföras mellan en annan stat och Specialdomstolen. Under en sådan transport skall frihetsberövandet bestå om inte domstolen begär att den som överförs skall friges. För flygtransport utan planerad mellanlandning här i landet krävs inte tillstånd enligt första stycket. Om en oplanerad mellanlandning sker, skall polismyndighet ta den som överförs i förvar till dess en ansökan görs om tillstånd till transport enligt första stycket och genast underrätta 93

chefen för Justitiedepartementet om detta. Görs ingen ansökan senast 96 timmar från den oplanerade landningen, skall personen omedelbart Bilaga 6 friges. Om tillstånd har meddelats enligt första stycket, får polismyndighet vid behov ta den som överförs i förvar. I fråga om tvångsmedel i ett ärende om transport gäller bestämmelserna i lagen (1957:668) om utlämning för brott.

Övriga bestämmelser

9 § Har frågan om ansvar för en viss gärning prövats vid Specialdomstolen, får åtal för samma gärning inte väckas i Sverige.

10 § Om Specialdomstolen begär att en åtgärd skall vidtas beträffande den som misstänks eller har åtalats eller dömts för brott, skall denne, om han begär det, biträdas av en offentlig försvarare. I fråga om försvararen gäller rättegångsbalkens bestämmelser.

11 § Ett vittne eller en målsägande eller sakkunnig i Sverige som har kallats för att höras av Specialdomstolen har rätt till ersättning för sin inställelse enligt bestämmelser som meddelats av regeringen.

12 § Ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare eller till annan samt övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt denna lag skall betalas av staten.

13 § Bestämmelser i annan lag eller författning om delgivning och rättslig hjälp åt domstol eller myndighet i en annan stat tillämpas på ansökningar från Specialdomstolen, om de inte strider mot bestämmelserna i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 2006 Närvarande: Statsministern Persson, statsråden Ringholm, Freivalds, Sahlin, Östros, Messing, Y. Johansson, Bodström, Karlsson, Nykvist, Andnor, Nuder, M. Johansson, Hallengren, Björklund, Holmberg, Jämtin, Österberg, Orback, Baylan Föredragande: statsrådet Bodström

Regeringen beslutar proposition 2005/06:93 Samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone