Betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster. 3,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 201

S T A T E N S OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1923:22

JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG I FRÅGA OM

KVINNORS TILLTRÄDE TI STATSTJÄNSTER in KVINNAS

BEHÖRIGHET

ATT

INNÉHAVA

PRÄSTERLIG OCH ANNAN KYRKLIG TJÄNST

DISTRIBUERAS AV

NORDISKA BOKHANDELN Pris kr. 1: —

Statens offentliga utredningar Kronologisk

förteckning

1922 April— December Några iakttagelser från 1921 års riksdagsmannaval. 26. U t k a s t till lag om visst t r y g g a n d e av byggnadsborgenärers fordringar m. m. Tullberg. 51 s. J u . Av E. V-. Heidenstam. Norstedt. 20 s. J u . Byggnadsarbetarsakkunnigas b e t ä n k a n d e 2. Arbets- 27., Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 5. Värm-: lands län. Av H. Skoglund. Beckman, xlvij, statistisk u n d e r s ö k n i n g rörande husbyggnadsverk692 s. E . sainheten i Sveriges städer och s t a d s h k n a n d e sam28. Betänkande och förslag rörande brandskyddsförehällen. Av B. Nyström. Norstedt. 208 s. S. skrifter och o r d n a n d e t av brandväsendet inom riJärnvägsstyrelsens skrivelser till E u n g l . Mnj:t den ket. 7. B e t ä n k a n d e med förslag till Kungl. Maj:ts 28 april 1922 med förslag till t a x e ä n d r i n g samt den nådiga stadga angående skydd för människor vid 5 maj 1922 nied y t t r a n d e över tull- och t r a k t a t k o m brandfara inom industriella arbetslokaler. Beckman. mittens u t l å t a n d e m. m. Sv. Tr.-aktieb. 22 s. K. 15 s. K. Klimatets i n v e r k a n på byggnader vid västkusten. Kungl. Byggnadsstyrelsens m e d d e l a n d e n r 1. Marcus. 29. F l o t t a n s skolsakkunnigas b e t ä n k a n d e 3 angående 13 s. K. skolreglemente för flottan. 1. Skolor, och kurser för sjömanskårens m a n s k a p . Tullberg, vij, 117 s.~: Betänkande med förslag till förändrad kyrklig in1, bil. F ö . delniDg och organisation inom de till Kristianstads och Malmöhus län hörande delarna av L u n d s stift. 30. Åtgärder m o t godsanhopning i tullpackhus m. m. Generaltullstyrelsens u n d e r d å n i g a u t l å t a n d e n över Hseggström. 392 s. E . 1914 års tullkommissions b e t ä n k a n d e n . 3. Marcus. Tillägg till b e t ä n k a n d e och förslag betr. förråds101 s. F i . verksamheten vid marinen. Tullberg, vj, 92 s. F ö . " Betänkande rörande fiskerinäringens främjande. 31. Supplement n r 1 till Sveriges familjenamn. Stat. repr.-anst. 12 s. E . Haag^ström. 95 s. J o . Utredning angående statsunderstöd för idrottens 32. Bilaga till kolonisationskommitténs b e t ä n k a n d e . Redogörelser för inventering av odlingsjord. Av E. främjande. Tullberg, v, 124 s. 1 kart. E . Haglund. Centraltr. (2), 278 s. 11 kart. J o . Pateatlagstiftningskommitténs b e t ä n k a n d e 7. Förslag till lag om r ä t t till tidnings eller tidskrifts 33. Förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning j ä m t e u t r e d n i n g a r rörande arbetstidslagstifttitel m. in. Marcus. 54 s. H. nin<'ens verkningar och arhetsttdsförhållandena i nom Om lappskattelapdsinstitutet och dess historiska vissa yrken. .Norstedt. (2), 186, 109* s. S. utveckling. Av Åke Holmbäck. Almqvist & W i k 34. Betänkande och förslag a v g i v n a a v den av Kungl. Maj:t sell. 95 s, S. den 31 augusti 1920 tillsatta k o m m i t t é för verkstäl-12. Betänkande med förslag till lag angående kulturlande av utredning, h u r u v i d a krigsdomstolarna i mim.esvård samt organisation av k u l t u r m i n n e s fredstid k u n n a avskaffas. Marcus, vij, 224 s. J u . vården. 1. Historik, m e m o r i a l an», minnesvårdens nuvarande s t å n d p u n k t , u t l ä n d s k lagstiftning samt 35. 1»2I års fastighetskreditsakkunniga. B e t ä n k a n d e 1. Utre.Ining och förslag angående höjning av maximibilagor, viij, 483 s. 3 kart. 2. Förslag och motiv. räusen för den primära jordbruksfastighetskrediten, xxiij. 197 s. Centraltr. E . larcus. 26 s. J o . Högskolornas löneregleringskommittés b e t ä n k a n den. 2. Fackhögskolor och övriga vetenskapliga 36. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och betänk a n d e n . 11. Pappersindustriens produktionsförhålanstalter. Hseggström. vj, 193 s. E . landen. Av E. Bosaeus. Tullberg, iv, 101 s. F i . Statsmakterna och bränsleanskaffningen under krigtåren. Av bränslekommissionen avgiven berät- 37. Underdånigt u t l å t a n d e med förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av malttelse över dess v e r k s a m h e t å r e n 1917—1921. Marcus. drycker m. m. Marcus. 143 s. F i . 353 s. H. 38. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och betänStatistiksakkunnigas betänkande. U t r e d n i n g och kanden. 13. Den svenska kautschukindustriens utförslag till åtgärder för m i n s k n i n g av kostnaderna veckling 1890—1913 med särskild hänsyn.till dess ställför l e n officiella statistiken s a m t å s t a d k o m m a n d e ning åren n ä r m a s t före världskriget. Av B. Ohlin. av en p e r m a n e n t kontroll över det statistiska arMarcus, i v, 38 s. F i . betet m. m. Beckman, x, 367 s. F i . Förslag till vissa ä n d r i n g a r i. bestämmelserna rö- 39. B e t ä n k a n d e med förslag till förordning om motorfordon j ä m t e därmed s a m m a n h ä n g a n d e författrande j a k t och fågelskydcl. 2. Ändringar i jaktlagen, ningar samt till stadga om trafiken å vägar och fridlvsningsbestämmelser m. in. Marcus. 317 s. J o . gator. V. Petterson, viij, 254 s. 4 bil. K. Betänkande och förslag rörande det a k a d e m i s k a 40. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betänb*efordrings*väsendet. Lund, Berling. 268 s. E . kanden. 12. Margarinindustriens utveckling med Det svenska l a n t b r u k e t s p r o d u k t i o n s k o s t n a d e r . 1. särskild hänsyn till förhållandena före världskriget; Bokföringsåret 1919—1920. Ay L. Nanneson. MeddeAv J. Lublin. Tullberg, iv, 184 s. F i . larn! • frän Kungl. Lantbruksstyrelsen n r 240 (Nt 6 1922). Norstedt, vij, 125 s. J o . 41. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och betänk a n d e n . 14. H u v u d d r a g e n av det svenska jordBetänkande' med förslag angående arrendators r ä t t brukets utveckling 1871—1919. Av A. Sjöström. till ersättning för elektrisk anläggning.' Tullberg, Marcus, iv, 120 s. F i . » iv, 29 s. • J u . Mellanhandssakkiinniges b e t ä n k a n d e ang. ölägenhe- 42. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betänkanden. 15. Översikt av jordbrukets utveckling i terna vid m e l l a n h a n d s s y s t e m e t inom livsmedelsvissa främmande länder 1871^1913. Av E. Höijer. handeln. E k l u n d . 295 s. J o . Marcus, iv, 97 s. F i . Om r ö s t s a m m a n r ä k n i n g vid k o m m u n a l a val enligt lagbina den 9 j u n i 1922 -Av E. Heidenstam. 43. B e t ä n k a n d e med förslag till allmän sjukhusstadga m. m. Norstedt. 302 s. S. Beckman. (41, 51 s. S. Kolonisationskommitténs b e t ä n k a n d e 1922. För- 44. Kommunikationsverkens lönekommitté 4. Betänk a n d e angående pensionering av icke-ordinarie persoslag till kolonisation å k r o n o p a r k e r i Norrland nal vid postverket, telegrafverket, statens j ä r n v ä g a r och Dalarna jämte.förslag dels till u t s t r ä c k t tillämoch statens vattenfallsverk. Tullberg, x, 112 s. K. pande aV intensivt skogsbruk å de n o r r l ä n d s k a kro noparkerna dels till kraftigare befrämjande av egna- 45. Odlingsorganisationens v e r k s a m h e t aren 1918—1922. Marcus. 46 s. J o . hemsbildning å enskild j o r d i Norrland. Centraltr. 46. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om tvångsuppfostrari (2), xvij, 433, 133, 112 s. 1 kart. J o . Betänkande och förslag angående u t b i l d n i n g s k u r s e r ' , åt u n g a förbrytare m. m . Beckman, iv, 232 s. J u . 47. Jordkommissionens betänkanden. 4. Om bildande inom tullverket. Tullberg, viij, 143 s. F i . av nya j o r d b r u k m. m. Marcus. 358 s. J u . Utre Ining r ö r a n d e den s. k. Nyköpings kanal. Meddelande frän K u n g l . Kanalkommissionen. Nr 6. 48. Jordkommissionens b e t ä n k a n d e n . 5. Redogörelse för resultatet av vissa av jordkommissionen föreHseggström. 69 s. 3 pl. K. t a g n a enguéter i jordfiågan. Av F. Sandberg. Marcus. Förslag till författningar angående handel med och vij, 239 s. J u . import av utsädesfrö ävensom till omorganisation av frökontrollverksamheten m. m. B e c k m a n , iv, 49. Utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket. Av S. Linnér. Beckman, ix, 416 s. S. 131 s. J o .

f

Fortsättning å omslagets tredje sida.

S T A T E N S O F F E N T LI G A U T H E D NI N G AR 192 3 : 2 2

BETÄNKANDE OCH FORSLAG I FRÅGA OM

KVINNORS T I L L T R Ä D E T I L L STATSTJÄNSTER in KVINNAS

BEHÖRIGHET

ATT

INNEHAVA

PRÄSTERLIG OCH ANNAN KYRKLIG TJÄNST

S TOCKHOLM

19 2 3

ISAAC MARCUS' BOKTRYCKKRI-AKTIEBOLAG

Innehållsförteckning. sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

5 Lagförslag: Förslag till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas tillträde till prästerlig och annan kyrklig tjänst

7 Förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2, 13 och 41 §§ i lagen den 9 december 1910 angående tillsättning av prästerliga tjänster

8 Inledning

10 Utredning av professor Rodhe

12 Kommitterades yttrande: Allmän motivering Den föreslagna lagstiftningens innehåll Speciell motivering till lagförslagen Avlöning och pensionering Särskilt yttrande av Edv. Rodhe

36 41 47 49 51

I

5 Till Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet.

Sedan sakkunniga för utredning av frågan om beredande av utsträckt behörighet för kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst i januari 1921 avlämnat sitt den 27 december 1920 dagtecknade betänkande del II, innefattande utredning och förslag i samtliga till uppdraget hörande ämnen med undantag av frågan om kvinnas tillträde till prästerlig eller annan kyrklig tjänst, har chefen för justitiedepartementet den 7 juni 1921 tillkallat undertecknad Kodhe att såsom sakkunnig deltaga i det återstående utredningsarbetet. Vi få härmed överlämna del III av betänkandet, innefattande utredning och förslag i fråga om kvinnas tillträde till prästerlig eller annan kyrklig tjänst. Uppdraget är därmed slutfört. Undertecknad Rodhe åberopar särskilt yttrande i viss del. Stockholm den 24 januari 1923. EMILIA BROOMÉ AXEL AFZELIUS ED V. RODHE

HARALD HALLEN

AND. PERS

MATHILDA STAEL von HOLSTEIN

7 r»

Förslag till Lag innefattande bestämmelser angående kvinnas tillträde till prästerlig och annan kyrklig tjänst. Med upphävande av vad i lag eller särskild författning finnes stadgat häremot stridande förordnas som följer: 1§. I fråga om behörighet att prästvigas och att innehava prästerlig tjänst skall med de undantag, i denna lag angivas, kvinna vara likställd med man. 2 $. Kvinna må ej förordnas till prästerlig tjänstgöring eller u t n ä m n a s till prästerlig tjänst i annan församling än sådan, i vilken finnas minst två prästerliga tjänster och av dessa tjänster minst en har manlig innehavare. 3 §.

Kvinna må ej innehava prästerlig tjänst, med vilken är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen, eller prästerlig tjänst vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, allmän alkoholistanstalt eller annan dylik inrättning, såvida anstalten är avsedd huvudsakligen för män eller manliga minderåriga. De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av vad sålunda stadgats, utfärdar Konungen. 4 *.

Kvinna må kunna prästvigas utan hinder därav, att förordnande till prästerlig tjänstgöring ej kan meddelas henne. 5 $. Innan förordnande till prästerlig tjänstgöring i församling meddelas kvinna, skall, där hinder för sådant förordnande ej möter på grund a v

vad i 2 § stadgats, domkapitlet inhämta yttrande av vederbörande kyrkoråd. Har sådant yttrande ej inom förelagd tid inkommit, äge domkapitlet ändock företaga ärendet till avgörande.

6 i I fråga om behörighet att innehava kyrklig tjänst, vilken icke är att hänföra till prästerlig tjänst, skall kvinna vara likställd med man.

Denna lag skall träda i kraft den . . .

9 Förslag till Lag om ändrad lydelse av 1, 2, 13 och 41 §§ i lagen den 9 december 1910 angående tillsättning av prästerliga tjänster. Härigenom förordnas, att 1, 2, 13 och 41 §§ i lagen den 9 december 1910 angående tillsättning av prästerliga tjänster skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse: 1§. 1. H a r tidningarna. 2. Ordinarie prästerlig tjänst, vilken enligt 2 § i lag innefattande bestämmelser angående kvinnas tillträde till prästerlig och annan kyrklig tjänst k a n innehavas av kvinna, må ej kungöras till ansökning ledig förrän trettio dagar förflutit från det tjänsten blivit ledig. 3. Vad i avseende Konungen.

2§. 1. Sedan besättande. 2. H a r församling i fall, som i 1 § 2 mom. avses, före tjänstens kungörande till ansökning ledig till domkapitlet inkommit med anmälan, a t t församlingen icke önskar tjänsten besatt med kvinna, må kvinnlig sökande icke uppföras på förslag. 13 §. 1. H a v a ej tre behöriga sökande sig anmält, utsatte domkapitlet ny ansökningstid, och skall för sådant fall ansökningsrätt stå öppen för hela rikets prästerskap. Den eller de, som under första ansökningstiden anmält sig och finnas behöriga, hava företräde till förslaget. H a r församling till domkapitlet inkommit med anmälan, som i 2 § 2 mom. sägs, och har anmälan ej senare återkallats, må ej heller efter förnyad ansökningstids utgång kvinnlig sökande uppföras på förslaget. 2. Finnas erfordras. 3. Nöjes beslut.

10 41 $. 1. Den nämnt. 2. H a r vid val till kyrkoherdetjänst, där fjärde provpredikant varit under omröstning, någon av de å förslaget uppförda erhållit mer än hälften av de avgivna rösterna, och har minst en femtedel av samtliga i den justerade vallängden upptagna röstberättigade deltagit i omröstningen, äge Konungen att till tjänsten u t n ä m n a en av de å förslaget uppförda, dock att, där församlingen till domkapitlet inkommit med anmälan, som i 2 § 2 mom. sägs, och anmälan ej senare återkallats, kvinna icke må utn ä m n a s till tjänsten med mindre kvinna såsom fjärde provpredikant vid valet erhållit högsta röstetalet. 3. H a r vid val till kyrkoherdetjänst, varom i 2 mom. förmäles, ej någon erhållit sådan röstövervikt, som där sägs, eller h a r ej av samtliga i den justerade vallängden upptagna röstberättigade det i 2 mom. angivna a n t a l deltagit i omröstningen, äge konungen att till tjänsten utn ä m n a antingen en av de å förslaget uppförda eller ock någon till tjänsten behörig präst, som jämlikt 43 § såsom sökande sig hos konungen anmält, dock att i fråga om utnämning av k v i n n a vad därom i 2 mom. ä r stadgat skall äga motsvarande tillämpning. 4. Den sagt.

Denna lag skall träda i kraft den

11 Inledning. Den år 1921 slutligt antagna nya lydelsen av § 28 regeringsformen angiver, att till ämbeten och tjänster, vilka äro av den egenskap att Konungen fullmakter därå utfärdar, må med tillämpning av grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts, även kvinnor kunna utnämnas och befordras, dock att kvinna ej må utnämnas till prästerlig tjänst, där ej annorledes blivit bestämt i den ordning, 87 § 2 mom. regeringsformen stadgar. I första delen av förevarande betänkande (sid. 98—107) hava kommitterade i sin dåvarande sammansättning ur allmänna synpunkter behandlat frågan om kvinnors tillträde till prästerliga tjänster. I sammanfattningen av betänkandets innehåll (del I sid. 108) uttalas den uppfattning, att genom bestämmelser av kyrkolags natur bör stadgas dels att kvinna skall kunna prästvigas och dels att kvinna skall äga behörighet att innehava prästerlig tjänst, dock med den inskränkning, att kvinnlig präst icke skall kunna anställas eller förordnas mot vederbörande församlings vilja. I andra delen av betänkandet har frågan om kvinnors tillträde till prästerliga tjänster endast så till vida berörts, att i den av kommitterade föreslagna lag innefattande bestämmelser angående kvinnas tillträde till statstjänst en bestämmelse upptagits, enligt vilken eventuella regler angående kvinnas tillträde till prästerlig eller annan kyrklig tjänst förklaras skola meddelas i annan ordning än genom den lag, som skall hava till ändamål att reglera kvinnas behörighet att innehava statstjänster i allmänhet. I det av Kungl. Maj:t genom proposition nr 241 till 1922 års riksdag framlagda förslaget till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag var, i överensstämmelse med kommitterades nyssnämnda förslag, frågan om prästerliga eller andra kyrkliga tjänster utbruten till behandling i särskild lagstiftning. De två första delarna av betänkandet utställdes i januari 1921 till yttrande av ett stort antal myndigheter. Med hänsyn till förslagets ställning till frågan om kvinnas tillträde till prästämbetet kunde remissen formellt icke avse prästerliga tjänster såsom sådana, utan allenast — jämte övriga statstjänster — sådana tjänster, vilka — såsom fallet är med lärarbefattningarna vid de teologiska fakulteterna — utan att vara prästerliga, kunna eller skola innehavas av präster. Med utgångspunkt från det av kommitterade i del I gjorda uttalandet, vilket, såsom nämnt, icke avsåg att från kommitterades sida utgöra en slutlig eller uttömmande behandling av ämnet, avgåvos emellertid inom båda de teologiska fakulteterna yttranden, vilka berörde frågan i hela dess vidd. Fakulteten i Uppsala beslöt uttala sin anslutning till kommitterades uppfattning, att frågan om kvinnas eventuella tillträde till präst2

ämbetet borde regleras genom särskilda bestämmelser av kyrkolags natur, och fann sig, då förslag i sådant hänseende icke förelåge och en närmare utredning vore av nöden, sakna grund att tillstyrka förslaget om kvinnas tillträde till lärarbefattningar inom fakulteten. Särskilt yttrande avgavs av professor Linderholm, vilken, under instämmande i fakultetens gemensamma uttalande, tillkännagav sin anslutning till tanken om kvinnas principiella berättigande att kunna bekläda prästämbetet. Fakulteten i Lund, inom vilken avgåvos utförligt motiverade yttranden dels av professor Eodhe med instämmande av domprosten Pfannenstill och professor Aulén, dels av professor Aurelius, beslöt enhälligt uttala sin livliga övertygelse om värdet av ökat kvinnligt arbete i kyrkans tjänst samt sin uppfattning, att från evangeliskt-kristlig ståndpunkt intet principiellt hinder förelåge för kvinnans tillträde till prästämbetet. Då emellertid kommitterade icke tillräckligt beaktat de stora svårigheter av praktisk art, som uppstode, när det gällde kvinnlig prästs anställning, avstyrkte fakulteten förslaget i dess föreliggande avfattning samt påpekade behovet av en utredning, vida mer ingående på konkreta förhållanden än den av kommitterade förebragta. Vidare beslöt fakulteten, likaledes enhälligt, uttala, att den intet hade att invända mot förslaget om kvinnas tillträde också till de teologiska lärarplatserna vid universiteten, men att, med avseende å hennes tillträde till teologisk lärarplats, som vore förenad med prebende, fakulteten ansåge ytterligare utredning nödvändig i anslutning till vad fakulteten yrkat i frågan om kvinnas prästvigning. Beträffande nu berörda uttalanden av de teologiska fakulteterna och av enskilda deras ledamöter få kommitterade i övrigt hänvisa till den genom justitiedepartementet utgivna publikation, i vilken samtliga med anledning av kommittébetänkandet, delar I och II, avgivna officiella yttranden äro fullständigt återgivna (»Yttranden av ämbetsmyndigheter över vissa delar av betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster», Stockholm 1921, sid. 155—156 och 167—173.) Frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet i vårt land har uppkommit i sammanhang därmed, att likställighet mellan man och kvinna med avseende å flertalet offentliga funktioner, bland annat i fråga om behörighet att i allmänhet innehava statstjänst, under de senaste åren blivit genomförd eller i varje fall principiellt fastslagen i lagstiftningen. Det är då naturligt och med hänsyn till den offentligt-rättsliga ställning, kyrkan i vårt land intager, konsekvent, att de till kyrkan hörande befattningarna, såväl prästerliga som andra, underkastas en motsvarande prövning med avseende å lämpligheten av reformens utsträckning även till dem. Då kommitterade nu gå att verkställa en sådan prövning, har det synts lämpligt att, utöver vad i del I av betänkandet härom förekommer, först meddela en utredande överblick över den ställning kvinnan, allt efter som uppfattningen i hithörande ting skiftat, intagit i det kyrkliga arbetet under olika perioder av kyrkans liv. I denna utredning, som avfattats av en bland kommitterade, professor Rodhe, ingår även en översikt beträffande åtskilliga europeiska länder av den ställning man där f. n. intager till frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet.

13 Utredning av professor Rodhe. Vad traditionen inom den kristna k y r k a n angår, är denna emot anDen vändande av kvinnan såsom präst. Uppfattningen av prästämbetets äldst* innebörd har visserligen under tidernas lopp växlat, men med vederbör- k " k å lig h ä n s y n tagen härtill, torde man likväl kunna såsom faktum fastslå paulu detta. Redan i den u r k r i s t n a församlingen var den ledande ställningen och det offentliga uppdraget att i församlingen lära och undervisa och att h a n d h a v a nådemedlen förbehållet männen. Härvidlag bör dock följande beaktas. Det har intill senaste tid, då en viss reaktion h a r k u n n a t förmärkas, varit brukligt att beteckna organisationen i den u r k r i s t n a församlingen såsom »karismatisk» (Karisma = andens nådegåva), en andens fria organisation under den första entusiasmens tid. Andens gåvor voro mångahanda, såsom aposteln Paulus säger i 1 Kor. 12: 4. I samma brevs kap. 14:1 säger han: »Faren efter kärleken, men våren ock ivriga a t t undfå de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva». Denna profetians gåva spelade en stor roll vid de kristnas gudstjänstliga sammankomster, såsom fortsättningen av nämnda kapitel ger vid handen. A t t profetians gåva kunde komma kvinnorna till del var för den u r k r i s t n a församlingen en självklar sak. De stodo här inför obestridliga fakta. Man såg h ä r i uppfyllelsen av det gammaltestamentliga ordet (hos profeten Joel): »Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud, att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner, och edra gamla m ä n skola hava drömmar; ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta av min ande, och de skola profetera.» (Apg. 2:17, 18.) Också P a u l u s stod inför det faktum, att i Korint kvinnor undfått profetians gåva. H u r u ställer han sig till det h ä r a v betingade offentliga uppträdandet av kvinnor vid den kristna gudstjänsten? Två uttalanden i första Korinterbrevet komma härvid i betraktande, t v å uttalanden, som vållat forskningen stora svårigheter på grund av den motsägelse, v a r i de synas stå till varandra, nämligen 11: 5 och 14: 34. I kap. 11: 5 föreskriver han, a t t en kvinna icke skulle bedja eller profetera med ohöljt huvud. Det torde v a r a omöjligt att komma ifrån, att P a u l u s h ä r förutsätter kvinnans offentliga framträdande vid gudstjänsten. Det ä r icke tal om något mera enskilt gudstjänsttillfälle, såsom man stundom sökt göra troligt. Texten ger icke anledning till att göra en dylik inskränkning. I 1 Kor. 14: 34 ff. åter säger P a u l u s : »Såsom kvinnorna tiga i alla de andras heliga församlingar, så må de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstått att tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder. Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina män, ty det ä r en skam för en kvinna att tala i församlingen.» H ä r synes Paulus v a r a avgjort emot kvinnans offentliga uppträdande. E n del for-

14 skare anse också, att här föreligger en så uppenbar motsägelse mot kap. 11: 5, att det är omöjligt, att samma person kunnat skriva bägge utsagorna. Man tillgriper därför den radikala utvägen att förklara 14: 34 ff. såsom en senare tillsats, influerad av den uppfattning, som kommer till synes i 1 Tim. 2:11 ff., där det heter: »Kvinnan bör i stillhet låta sig undervisas och därvid helt underordna sig. Däremot k a n jag ej tillstädja en kvinna att själv uppträda såsom lärare, ej heller att r å d a över sin m a n ; fastmera m å hon leva i stillhet.» Att s t r y k a ett bibelställe som bereder svårighet ä r emellertid alltid en förtvivlad åtgärd, som får tillgripas först i sista hand och då skäl även i övrigt tala därför. Visserligen åberopas stundom i förevarande fall dylika skäl, enär en viss osäkerhet i texttraditionen föreligger. Gemenligen anser man sig dock — och u t a n tvivel med r ä t t a — icke befogad att på detta sätt komma u n d a n svårigheten. Andra v ä g a r torde emellertid stå till buds för att vinna en tillfredsställande tolkning. Sannolikast torde vara, att Paulus i de bägge utsagorna icke talar om en och samma sak. Den ena gången y t t r a r h a n sig om profeterandet, den andra gången om talandet. E n inblick i skillnaden mellan profeterandet och talandet ger 1 Kor. 14:29, där det heter: »Av dem som vilja profetera må två eller tre få tala, och de andra må döma om det som talas.» Vi ha således a t t föreställa oss tillvägagångssättet vid de kristna sammankomsterna så, a t t de soon hade profetians gåva först uppträdde. Därefter framträdde andra, som y t t r a d e sig om vad de profeterande andragit. De uttalade sin uppfattning om den profetia de hört, framställde kanske frågor eller begärde upplysningar. Å ena sidan »profeterade» man således, å den andra »talade» man. Sannolikt ger nu P a u l u s föreskrifter ena gången angående kvinnornas förhållande till »profeterandet», den andra gången till »talandet». I förra fallet böjer sig P a u l u s för det faktum a t t kvinnorna kunde hava profetians gåva. De som hade den skulle få uppträda vid gudstjänsten. I senare fallet åter ställer sig P a u l u s avvisande. H a n ville icke att kvinnorna skulle t r ä n g a sig fram och blanda sig i det samtal som följde på profeterandet. H a n säger: »Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina män.» Paulus motiverar sin anvisning med den allmänna satsen att »såsom kvinnorna tiga i alla de andras heiiga församlingar, så må de ock tiga i edra församlingar». I de övriga församlingar, som P a u l u s kände till, brukade kvinnorna icke gripa till ordet, och detta fann P a u l u s v a r a i sin ordning. Det överensstämde med hans uppfattning av det passande och skickliga. Vi ha icke så god inblick i det inre tillståndet i någon församling som i den korintiska, och det just genom P a u l i brev till denna församling. J a , m a n kan gå ett steg längre och säga, a t t vi knappt känna till det inre tillståndet i någon församling från den första tiden utom just den korintiska. Det är möjligt, a t t vad som förekom i den korintiska församlingen med avseende på kvinnornas offentliga framträdande också förekom i a n d r a församlingar, som till sin struktur påminde om denna. Av den förut citerade utsagan i första Timoteusbrevet kan man kanske draga den slutsatsen, att samma tendenser, som P a u l u s ansåg sig böra motarbeta i Korint, yppat sig på a n d r a håll och p å en något senare tid. I alla fall kan man icke generalisera vad som förekom i den korintiska församlingen. Den allmänna regeln h a r varit den, som Pau-

15 lus åberopar, att kvinnorna icke uppträdde offentligt i församlingen med m i n d r e de hade profetians gåva. Men härmed är ingalunda allt sagt om kvinnans ställning i församlingslivet under den första kristna tiden. Redan i evangelierna intaga ju kvinnorna en framskjuten plats. Samma blir förhållandet senare. Därom bära t, ex. hälsningarna i de paulinska breven vittnesbörd. Över huvud är det förvånande, i vilken utsträckning kvinnor här omnämnas, och det också, om man jämför antalet m ä n med antalet kvinnor. Av de n ä m n d a hälsningarna framgår a t t kvinnorna utförde ett stort och värdefullt arbete i missionens tjänst. P a u l u s y t t r a r sig i synnerligen erkännsamma ordalag om deras insats. Några exempel m å anföras. 1 Rom. 16: 6 heter det: »Halsen Maria, som h a r arbetat så mycket för eder», v. 12: »Halsen Try fena och Try fösa, som arbeta i Herren. Halsen Persis, den älskade systern, som har så mycket arbetat i Herren.» I Fil. 4: 2,3 heter det v i d a r e : »Evodia förmanar jag, och Syntyke förmanar jag a t t de skola vara ens till sinnes i Herren. Ja, också till dig, min Synsygus — du som med r ä t t a bär det namnet — h a r jag en bön: Var dessa kvinnor till hjälp, ty jämte mig hava de kämpat i evangelii tjänst, de så väl som Klemens och mina andra medarbetare, vilkas namn äro skrivna i livets bok.» Flera gånger n ä m n d a i Nya testamentet äro de båda m a k a r n a Prisca och Akvila, vilka Paulus i Rom. 16:3 kallar sina medarbetare. Om dem berättas i Apg. 18:24 ff., a t t de i Efesus tog o sig an en till denna stad kommen jude, bördig från Alexandria, vid n a m n Apollos. Denne, synbarligen en framstående man, vilken senare kom att få en framskjuten roll i den korintiska församlingen, fick först genom Prisca och Akvila den grundligare undervisning om »Guds väg», som satte honom i stånd att med framgång förkunna evangeliet. Den inblick, som de nytestamentliga skrifterna giva oss i kvinnornas missionsarbete, låter oss ana, vilken viktig faktor de denna tid voro just såsom missionsarbetare. Men också på annat sätt än hittills blivit n ä m n t togs kvinnan i anspråk för kyrkligt arbete. Kvinnor utförde också en del praktiska uppgifter som församlingslivet krävde. I 1 Tim. 3:8 ff. t a l a s det om hurudana församlingstjänarna (diakonerna) borde vara. Omedelbart därefter tillfogas n å g r a ord om h u r u kvinnorna borde skicka sig. Sammanhanget ger vid handen, att det här är fråga om kvinnor, som utförde en församlingstjänst, analog med de manliga församlingstjänarnas. Innebörden av denna tjänst må här lämnas d ä r h ä n — den v a r i varje fall av annan art än och underordnad församlingsföreståndarens. Också den frågan må lämnas oavgjord, i vad mån man på detta stadium av kyrkans utveckling kan tala om ett ämbete. Vi skola längre fram se, att m a n ett par århundraden senare, i fråga om ett då faktiskt förefintligt kvinnligt diakonat, åberopar det nu berörda skriftstället. H ä r må blott påpekas, att kvinnan under den första tiden verkligen hade en arbetsuppgift på ifrågavarande mera praktiska område. Mångsidig har kvinnans användning i det kyrkliga arbetet v a r i t under de första århundradena. E n viktig faktor i k y r k a n s liv har hon utgjort. Det var ingen tillfällighet, när Celsus, den store motståndaren till kristendomen under det andra århundradet, hånade de kristna för deras religion såsom en religion för obildade, slavar och kvinnor. Under förföljelserna bevisade många kvinnor en utomordentlig ståndaktighet, och många beseglade med sitt liv sin tro. Belysande är vidare, att n ä r kejsar Licinius under förföljelsetiden i början på t r e h u n d r a t a l e t sär-

16 skilt h å r t ville drabba de kristna, h a n utfärdade ett edikt, som förbjöd kvinnornas deltagande i gudstjänsten. I sista hand vilade kvinnans starka ställning i urkristendomen därpå, att hon religiöst fullt jämställdes med mannen. Det var något n y t t i den antika världen, när Paulus såsom fullödigt uttryck för kristen uppfattning kunde säga: »Här är ioke jude eller grek, h ä r ä r icke t r ä l eller fri, h ä r är icke man eller kvinna; alla aren I ett i K r i s t u s Jesus.» (Gal. 3: 28.) Det viktiga och i själva verket revolutionerande var, a t t den h ä r uttalade grundsatsen icke var resultatet av en a b s t r a k t spekulation, u t a n uttryck för en praktisk erfarenhet, åvägabragt genom den religiösa upplevelsen. Varhelst denna erfarenhet gjordes med u r s p r u n g lig kraft, kom man till det resultat, som P a u l u s h ä r u t t a l a t . Urkristendomens med nödvändighet mera vaga samfundsformer fingo Ämbetsorganisa- med tiden vika för en fast, kyrklig organisation. Det skedde under tioner i en långvarig och invecklad historisk process. Dess innebörd och slutden gamla resultat skola här endast flyktigt beröras, nämligen i den m å n det blir kyrkan. fråga om kvinnans ställning i den kyrkliga organisation, som kom till stånd. Lyckades kvinnan hävda den ställning, hon dittills intagit i det kyrkliga livet? F r å g a n är ej så enkel a t t besvara. N y a förhållanden inträdde. Ämbetsorganisationens utveckling både betingas av och betingar de u r k r i s t n a »utomordentliga nådegåvornas» (karismernas) upphörande. I den mån dessa, och bland dem också profeterandet, försvunno, upphörde kvinnornas offentliga u p p t r ä d a n d e vid gudstjänsten. Någon ledande ställning i det kristna församlingslivet hade kvinnan ju icke haft. Det är därför icke överraskande a t t finna, a t t kvinnan icke hade tillträde till episkopat och presbyterat. Ledande, ställning fick hon blott i vissa rörelser som gingo på sidan om k y r k a n . K a r a k t ä r i s t i s k t är, att n ä r »profetian» väcktes till nytt liv inom den montanistiska rörelsen i senare hälften av andra århundradet, detta återverkade på kvinnans ställning. Tvänne profeterande kvinnor, Prisca och Maximilla, intogo inom den nämnda rörelsen en den mest framskjutna ställning, ja, voro under ett tidigare skede i viss mån de egentliga bärarna av densamma. Möjligen ha prästerliga rättigheter, såsom utdelande av nattvarden och förrättande av dop, kommit kvinnor till del inom den montanistiska kyrkan, dock ej överallt. Tertullianus, som ju blev montanist, är synnerligen skarp mot tendenser å kvinnornas sida att söka sig fram till ledande ställningar. Vad som försiggick inom montanismen hade en viss oroande återverkan på kvinnans position inom kyrkan. Somliga forskare ha velat tillägga reaktionen mot moiitanismen en avgörande betydelse i fråga om kyrkans hållning i kvinnofrågan. Detta torde emellertid knappast v a r a riktigt. Andra omständigheter ha säkerligen varit av större vikt. Vad som h ä r blivit sagt om montanismen gäller också gnosticismen, inom vilken kvinnor stundom innehade en auktoritativ ställning. Vi komma nu fram till frågan om kvinnan verkligen fick en plats Den i den kyrkliga ämbetsorganisationen och i så fall vilken. Det kan till gamla kyrkans en början fastslås a t t kvinnan verkligen, även sedan k y r k a n s första diako niss- utvecklingsskede gått till ända, förmådde så hävda sin ställning eller ämbete. r ä t t a r e sagt att kyrkans ledning allt fortfarande satte så stort värde på kvinnans insats i det kyrkliga arbetet, att hon fick en funktion att fylla även i den kyrkliga ämbetsorganisationen. F r å g a n om arten av denna funktion är ganska invecklad. Den har livligt sysselsatt den

17 sista tidens kyrkohistoriska forskning, särskilt den engelska. E n utm ä r k t sammanfattning av forskningsresultaten ger det 1919 utkomna arbetet »Ministry of women». N ä r det gäller kvinnans ämbetsfunktion, rör det sig om trenne kategorier av kvinnor: »änkor», »diakonissor», »jungfrur». Det klassiska stället i Nya testamentet beträffande »änkorna» är 1 Tim. 5:3—16. H ä r framställas vissa k r a v på en »församlingsänka». Man h a r stundom ansett, att det h ä r ä r tal om ett församlingsämbete med vissa funktioner. ^ I allmänhet är m a n nu för tiden på det klara med att så icke ä r förhållandet. »Änkorna» voro föremål för, icke medhjälpare i församlingens understödsverksamhet. Så var det från början, och så förblev 'det alltjämt. »Änkorna» voro icke något klerikalt stånd. Allmän praxis var det, att församlingarna sörjde för de värnlösa änkorna. Dessa hade sitt livsarbete bakom sig. Man begärde icke något arbete av dem. Bön och förbön räknades såsom dessa kvinnors värv, varmed de tjänade församlingen, såsom det heter i l Tim. 5 : 5 : »En rätt, värnlös änka, som sitter ensam, hon h a r sitt hopp i Gud och håller ut i bön och åkallan natt och dag.» I motsats till »änkan» är däremot diakonissan en kyrklig funktionär. Diakonissan, icke ordet, men funktionären, möter i den ovan berörda utsagan i första Timoteusbrevet, kap. 3:8 ff. Sedan inträder i litteraturen en lång tystnad. Bortser m a n från det bekanta brev, som Plinius d. y. i egenskap av ståthållare i Bithynien i Mindre Asien skrev till sin vän, kejsar Trajanus, med begäran om förhållningsorder med avseende på de kristna, i vilket brev tvenne kristna kvinnor omnämnas såsom ministrae (församlingstjänare), omtalas diakonissan först omkring å r 300 i ett syriskt dokument. Av detta senare framgår a t t vid den tiden ett fullt utbildat diakonissämbete fanns i Orienten, under det a t t västerlandet däremot står främmande för detta ämbete. I den österländska k y r k a n s stora tid, i Basilii och Chrysostomi dagar, således under senare hälften av 300-talet och förra hälften av 400-talet, hade diakonissan en fast och inflytelserik position i kyrkan. Förmögna och förnäma kvinnor voro stundom bärare av ämbetet. De stora kyrkomötena i Nicea 325 och Kalcedon 451 utfärdade bestämmelser angående detsamma. Om det reorganiserades och nyskapades omkr. 300 eller om det har fortlevat från äldsta tid och genomlupit en jämn utveckling, är på grund av den sparsamma litteraturen omöjligt a t t avgöra. Diakonissans funktioner voro följande. Hon hade att gå biskopen till hända. Enligt ett författningsdokument, de s. k. Apostoliska konstitutionerna, erhöllo kvinnor endast genom diakonissan tillträde till biskopen. Diakonissan hade vidare a t t biträda vid kvinnors dop (dop av vuxna var ä n n u vanligt; k v i n n a var dock aldrig dopförrättare), att bära sakramentet till de sjuka och besöka dessa, att giva undervisning åt kvinnliga katekumener, s a m t slutligen a t t vid gudstjänsten bevaka dörren och ordna med kvinnornas platser. Författningshistoriskt viktigt är, att diakonissan invigdes genom handpåläggning av biskop. Kvinnans erkända plats i den kyrkliga ämbetsorganisationen m a r k e r a s därav, att hon räknades till klerus, det andliga ståndet, en viktig omständighet på denna tid, då man började u p p d r a g a en skarp skiljelinje •mellan klerus och lekmän. Vi komma så till den tredje kategorien, »jungfrurna». Tidigt ägnades särskild heder å t dem som frivilligt, för himmelrikets skull, höllo fast

18 vid det ogifta ståndet. Men samtidigt ansågs det, a t t celibatslöftet icke var något att berömma sig av. Man skulle icke stoltsera därmed inför människor. Både Ignatius, i början av a n d r a århundradet, och Tertullianus, ungefär hundra år senare, hålla före a t t Gud allena skulle veta något om löftet. »Jungfrurna», som voro mera framträdande i västerlandets än i Orientens kyrkoliv, blevo emellertid så småningom en särskild klass — så var det på Cypriani tid, omkring å r 250. I fjärde århundradet blevo de, under inflytande av det då uppblomstrande munkväsendet, vars djupaste rötter ligga på utomkristet område, ett särskilt stånd. Under femte och sjätte århundradena började de nu n ä m n d a kategorierna, änkorna, diakonissorna och jungfrurna, att gå in i v a r a n d r a . De förutvarande skiljelinjerna utsuddades. »Änkorna» fingo här och v a r funktioner som påminde om diakonissans, och »änka» och »jungfru» tenderade att bliva en synonym beteckning för dem som levde i frivilligt celibat. Utvecklingen sammanhänger med diakonissämbetets nedgång och förfall. Olika orsaker bidrogo till detta. Dopet av v u x n a trädde tillbaka för barndopet, den socialt avskilda ställning, i vilken Orientens kvinnor i viss mån levde, upphörde. Därmed ansågs diakonissämbetet ha förlorat sitt berättigande. Det manliga diakonämbetet, vars auktoritet v a r i stadig tillväxt, ansågs kunna fylla diakonissans funktioner. Men det som framför allt verkade upplösande på de äldre formationerna var munkidealets seger. De tre linjerna, änka, diakonissa, jungfru, löpte samman i kvinnoklostret. Diakonissan blev abedissa, till en början med bibehållande av sina funktioner såsom diakonissa. Men n ä r dessa bortföllo, uppgick diakonissan i abedissan. De bägge orden blevo synonymer, och till slut, fram i medeltiden, upphörde man att bruka ordet diakonissa. Denna utveckling innebar emellertid — och det är h ä r att lägga märke till — att kvinnans organiserade, religiösa verksamhet flyttades bakom klostermurarna från det levande, rörliga kyrkliga arbetet i församlingen. Där fick kvinnan såsom kyrklig funktionär ingen plats. Man kunde tycka, a t t kvinnan liksom förut och trots klosterväsendet skulle kunnat få behålla klerikal grad. En bidragande orsak till att så icke skedde har man funnit i den omständigheten, att kyrkan tog sin organisation i arv från den romerska staten. Denna kände icke kvinnliga ämbetsmän. Men den omstädigheten, att k y r k a n i viss mån kopierade den romerska staten, ja efterträdde denna, innebar en sekularisering. Sekularisationen av k y r k a n medförde således kvinnans undanträngande i det kyrkliga arbetet. Såsom en sammanfattande karaktäristik av kvinnans ställning i den gamla k y r k a n kan det därför sägas, att under den skapande perioden i k y r k a n s historia tages kvinn a n i anspråk, men under tillbakagångens tid skjutes hon åt sidan. MedelAv den givna framställningen framgår således att kvinnan i det spetiden. cifikt kyrkliga arbetet hade en mera framskjuten plats i den äldsta kyrDen ro- k a n ä n v a ( j h o n f ^ un^er a e n -utgående gamla tiden och den tidigare S S a n medeltiden. Under tolfte till fjortonde århundradena inträdde en ändring härutinnan. Genom den utveckling munkväsendet d å tog — man erinre sig här hela den rörelse, som kristalliserade sig i tiggarmunksordnarna — varigenom n y a och friare former skapades, kom kvinnan a t t i stor utsträckning tagas i anspråk på det kyrkliga arbetsfältet. Det gällde n ä r m a s t den kristliga kärleksverksamheten, icke prästämbetet, ty den kanoniska lagens bestämmelse, a t t endast män k u n n a ordineras till

19 präster, har aldrig rubbats. Den romerska k y r k a n håller än i dag lika orubbligt fast vid densamma som den medeltida kyrkan gjorde. Under den n ä m n d a perioden gjorde kvinnan en storartad insats på diakoniens område, men under den utgående medeltiden inträdde förfall och tillbakagång på detta liksom på andra områden. Väsentligen annorlunda blev det i den romerska k y r k a n under den katolska restaurationens och motreformationens dagar, således på 1500- och 1600-talen. I stigande grad tillgodogjorde man sig nu kvinnans arbete, särskilt i I r a g a om diakonien, men också i fråga cm undervisningen. Eri n r a s må om Ursulinnornas kongregation, om Visitantinnorna och framför allt om Soeurs de charité, de barmhärtiga systr a r n a , Vmcentius' a v Paulo skapelse, de sistnämnda alltjämt den mest betydande kvinnliga organisationen inom den romerska kyrkan. Över huvud ha de kvinnliga organisationerna allt sedan motreformationens dagar haft den allra största betydelse så väl för den romerska k y r k a n s inre liv som för den y t t r e expansionen. I de reformerade k y r k o r n a v a r utgångspunkten en a n n a n ä n i den Reforma romerska, i det man där av principiella, religiösa skäl bröt med munk- t i o n s " väsendet. F ö r tillfället innebar detta en försämring beträffande lös- t i d e n ' ningen av en del uppgifter, som klosterfolket dittills haft i sina händer, varvid m a n dock måste r ä k n a med klosterväsendets d å v a r a n d e for fall. I jämförelse med den restaurerade romerska k y r k a n kom emellertid den evangeliska kyrkan, i stort och såsom enhet betraktad, i efterhand vad den frivilliga kristliga kärleksverksamheten a n g å r . Gentemot den medeltida och romerska uppfattningen av en »högre andHghets» större förtjänstfullhet framhävde reformationen den religiösa likvärdigheten av varje jordisk kallelsegärning. Detta betydde för kvinnan, a t t hemmets gärning blev ä r a d och aktad. I hemmet hade kvinnan framför allt att finna den uppgift, som ålåg- henne. Det var reformationens mening att de uppgifter, som klostren omhänderhaft, skulle överlämnas åt det kristna samhället. De skulle fullgöras, icke a v personer i särskilt andligt stånd, u t a n såsom ett kallelsearbete liknande övriga »världsliga» kallelseuppgifter. Härigenom skedde en inskränkning i det specifikt kyrkliga arbetet. Behovet av en kvinnornas insats förelåg icke. K y r k a n s uppgift var a t t förkunna Guds ord rent och klart och a t t utdela sakramenten. De särskilt a v den lutherska reformationen bestämda kyrkorna h a d e därför blott ett ämbete, prästens. H a n var en ordets tjänare. Den under upplysningstiden i Sverige brukliga benämningen predikoämbetet, vilkens anor gå tillbaka till de svenska reformatorerna, ger vid handen, v a r u t i man såg det väsentliga i prästens gärning. Men den offentliga förkunnelsen ansågs icke v a r a kvinnans uppgift. P å denna punkt v a r Luther fullt bestämd. »Damm fordert die Ordnung, Zucht und E h r e , dass Weiber sohweigen, wenn die Manner reden. Wenn aber kein Mann predigt, so war's vonnöthen, dass die Weiber predigten» (»Von dem Missbrauch der Messe»). Det var över huvud icke tal om att m a n inom de reformerade kyrkorna skulle bryta med den gamla, kanoniska bestämmelsen a t t endast m ä n skulle ordineras. Inom de reformerta kyrkosamfunden, särskilt i Nederländerna och vid Rhen, med deras mera utgrenade organisation, gjordes likväl tidigt ansatser till inrättandet av ett diakonissämbete, så också hos mennoniterna i Holland. I större omfattning togs kvinnan i anspråk för det 3

20 religiösa arbetet i de större eller mindre samfund som uppkommo genom den fortskridande differentieringen inom den reformerta kristenheten. Kvinnan Men också inom ide evangelisk-lutherska k y r k o r n a drogs k v i n n a n så i kristen- småningom in i det organiserade religiösa arbetet. Utvecklingen är domsundervis- tämligen ensartad, och i det följande beaktas särskilt förhållandena inom ningens den svenska kyrkan. F r å n begynnelsen lade de lutherska reformationstjänst. k y r k o r n a mycken vikt vid bibringandet a v kristlig kunskap. Folket skulle l ä r a sig katekesen och l ä r a sig läsa i bibeln. Bibringandet av kristendomskunskap och av läskunskap gick sida vid sida. Uppgiften å l å g hemmen, där modern i första hand blev den, som uppbar ansvaret i dettta avseende, samt vidare prästerskapet, vilket å sin sida kunde påfordra hjälp a v klockaren. I början med n ä r a anslutning till det k y r k l i g a arbetet och den kyrkliga organisation uppstodo, särskilt från slutet a v 1700-talet, folkskolor. Dessa erhöllo en planmässig organisation och gjordes obligatoriska genom folkskolestadgan av å r 1842. I folkskolorna, likasom i övriga undervisningsanstalter a v ena eller a n d r a slaget, öppnade sig för kvinnan ett vidsträckt arbetsfält, något som så länge och i den m å n kristendomen ansågs som skolans viktigaste eller i varje fall ett för skolan synnerligen viktigt ämne, betydde, a t t kvinnan vid sidan av sin uppfostringsgärning i hemmet kom a t t spela en högst v i k t i g roll i det organiserade religiösa arbetet. Man torde, med blick p å förhållandena i Sverige för närvarande, k u n n a såsom ett faktum fastslå att kvinnans insats — s å v ä l vid den direkta undervisningen som genom religiösa föredrag vid morgonbönen etc. — på detta område är a v oersättligt värde. 1800-talet h a r öppnat ännu ett område av religiöst och kyrkligt arbete Diakonissan. för kvinnan, nämligen diakoniens. Därvid ligger saken så, a t t diakonien eller iden kristliga kärleksverksamheten k u n n a t organiseras och upptagas i stor stil först därigenom att ett n y t t kvinnligt ämbete skapats, diakonissans. Namnet har upptagits från den gamla k y r k a n , men såsom man av den i det föregående givna framställningen kan finna, skiljer sig diakonissämbetet i modern tid väsentligt från den gamla k y r k a n s likabenämnda ämbete. Diakonissämbetet h a r skapats i första r u m m e t av Theodor Fliedner (död 1864). Den av honom grundlagda anstalten i Kaiserswerth har blivit mönstret för många liknande anstalter i vitt skilda länder. Till Kaiserswerth v a r det m a n från Sverige sände en kvinna, som blev den första svenska diakonissan. Den 1851 grundade, 1862 till E r s t a flyttade diakonissanstalten, vilken under J . C. Brings ledning (1862—1898) nådde en storartad utveckling, h a r öppnat vägen för många svenska kvinnor till arbete i kyrkans tjänst. Detsamma k a n sägas om det 1893 grundade Samariterhemmet i Uppsala genom sin utbildning a v diakonissor och församlingssystrar. Diakonissan h a r en s t a r k ställning i den svenska kyrkan. Hon h a r vunnit den genom uppoffrande arbete på kärleksverksamhetens och församlingslivets olika områden. E t t vidsträckt arbetsfält ha vidare kvinnorna fått, då deras krafter Kvinnan och den tagits i anspråk i den y t t r e missionens tjänst. 1874 erhöll svenska kyryttre kans mission en självständig ställning genom den d å inrättade _ mismissionen sionsstyrelsen. Det är märkligt a t t se, hurusom i den yttre missionen över h u v u d kvinnan tages i anspråk på ett s ä t t som erinrar om den äldsta k y r k a n s tid. Det är ganska naturligt, t y den äldsta k y r k a n var framför allt en missionerande kyrka. K v i n n a n s k y r k l i g a funktioner

21 på missionsfältetl bliva vida m e r omfattande än i hemkyrkan. Hon anv ä n d e s där icke blott i skolverksamheten, i sjukvården, i barnhemsarbetet o. s. v., u t a n också i det s. k. evangelisationsarbetet, den friare, m e r a formlösa förkunnelsen vid sidan a v gudstjänsten. Kvinnans arbete på missionsfältetl h a r återverkat på kvinnans .ställning i h e m k y r k a n . D ä r o m må n å g r a ord sägas. Först må påpekas att kvinnorna för uppr ä t t h å l l a n d e t och organisationen av arbetet i hemlandet i och för vidmakthållandet av den yttre missionen h a inlagt ofantligt stora förtjänster. Den delaktighet i ledningen a v missionsarbetet som s v a r a r mot d e r a s andel i arbetet har dock, anmärkningsvärt nog, ännu icke kommit dem till del. Alltnog, kvinnorna äro i stor utsträckning bärare av missioiisintresset. Detta missionsintresse starkes i hög grad därigenom a t t missionärer vid besök i hemlandet förtälja om sina erfarenheter på mis sioiisfälten. Under sin ledighet i hemlandet ha missionärerna därför en viktig arbetsuppgift, som tager både tid och krafter i anspråk. Vid lösandet av denna uppgift ha de kvinnliga missionärerna ingalunda t r ä t t tillbaka för sina manliga kamrater. För kvinnans ställning i allm ä n h e t i det religiösa och kyrkliga arbetet har detta varit av stor betydelse. De kvinnliga missionärerna h a vant församlingarna vid offentligt uppträdande av kvinnor. Ingen församling tillbakavisar ett missionsföredrag därför att det skall hållas a v en kvinnlig missionär. Lokalen för missionsföredragein växlar, beroende på olika omständigheter. Icke sällan h a r lokalen varit kyrkan. I allmänhet torde m a n ha fullt vant sig vid föredrag av kvinnlig missionär i kyrka. Regel är att, n ä r föredrag hållas i k y r k a och det således icke är fråga om gudstjänst, föredragshållaren, manlig eller kvinnlig, talar från en framför altaret ställd talarestol. Men fall torde ha förekommit, då kvinna, på g r u n d a v akustiska eller a n d r a skäl, talat också från predikstol. Redan h ä r torde, ehuru m e r a i förbigående, böra påpekas, att det offentliga uppt r ä d a n d e i k y r k a av kvinna, för vilket kvinnliga missionärer brutit m a r k och vid vilket man numera v a n t sig ute i församlingarna, går utöver P a u l i ord i 1 Kor. 14:34: »Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstått a t t tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder.» Så väl diakoniss-saken som den yttre missionen höra till det frivilliga, kyrkliga arbetet. Varken Diakonissanstalten på Ersta eller Samariterhemmet äro inlemmade i den kyrkliga organisationen. E n viss kyrklig auktorisation, formellt sett åtminstone, utöver den som diakonissan och den kvinnliga missionären förut ägde, h a r kommit dem till del, sedan, efter 1920 års kyrkomötes beslut, i kyrkohandboken, som ju omfattar svenska kyrkans officiella ritual, formulär intagits för h u r u missionär (manlig eller kvinnlig) inställes i sitt kall och för h u r u diakonissan må inställas i sitt kall. Diakonissans ämbete och den y t t r e missionen ha fört till ett arbete i Kvinnan församlingarna efter andra linjer än som i äldre tider följdes. Nya och förtider skapa n y a arbetsformer. Församlingsarbete i mera modern me- s a n i l i n g s ning började i vår k y r k a upptagas alltifrån 1890-talet och har sedan dess a r b e t e t befunnit sig i stadig utveckling. Särskilt har m a n sökt taga hand om ungdomen. R u n t om i församlingarna ha ungdomskretsar eller ungdomsföreningar bildats, ofta sammanslutna i stiftsförbund. I somliga stift ha ungdomsförbunden tillsatt särskild resesekreterare, som i flera fall varit kvinnlig, med hänsyn till det stora antalet kvinnliga medlem-

22 m a r i ungdomskretsarna. Också genom dessa i ungdomsverksamheten anställda kvinnor ha församlingar na v a n t sig vid offentligt u p p t r ä dande av kvinnor. I många fall har det varit fråga om rena uppbyggelseföredrag, som således komma den vanliga predikan ganska n ä r a . Icke sällan ha de hållits i kyrka. De nämnda kvinnliga funktionärerna ha icke v a r i t inordnade i den officiella kyrkoinstitutionen. Hela ungdomsverksamheten är lagd på frivillighetens basis. Emellertid erhåller den ett stöd i en för svenska kyrkan betydelsefull officiell institution, den genom kyrkomötets beslut 1910 inrättade Svenska k y r k a n s diakonistyrelse. Denna styrelses ställning är så till vida egendomlig som den bildar en förbindelselänk mellan det ämbetsbestämda och det frivilliga arbetet. Styrelsens medlemmar väljas av kyrkomötet, men sin verksamhet bedriver den med medel, som uppbringas på frivillighetens väg. Diakonistyrelsen har bland andra uppgifter också den a t t stödja den k y r k liga ungdomsverksamheten och h a r för detta ändamål anställt tvenne ungdomssekreterare 1 . Den ena av dessa är kvinnlig. Saken omnämnes därför a t t den kvinnliga resesekreteraren p å sätt och vis intager en officiell ställning. Det moderna församlingsarbetet h a r skapat också a n d r a arbetsformer än de n u n ä m n d a ; över huvud har det prästerliga arbetet differentierat sig. N y a arbetsuppgifter ha tillkommit, för vilkas fyllande prästen h a r behov av verksamt understöd, därest hans tid och krafter skola räcka till för övliga ämbetsgöromål. Lekmännens krafter tagas därför mera än förut i anspråk, varvid kvinnorna i främsta rummet ställt sig till förfogande. Man kan tänka på det ganska utbredda söndagsskolearbetet. Också vid anordnandet av s. k. församlingsaftnar och församilingsveckor h a kvinnor medverkat. Vid en dylik församlingsvecka i en av Stockholms församlingar uppträdde under hösten 1921 en kvinna med predikan från predikstolen u t a n att detta synes ha väckt något uppseende. Liknande fall h a förekommit också i landsorten, där kvinnor vid n å g r a tillfällen uppträtt från predikstolen vid vespergudstjänster i större kyrkor. Vidare må, n ä r det gäller kvinnans ställning till kyrkans verksamhet, nämnas, a t t densamma ändrats i och med att k v i n n a numera kan v a r a ledamot av kyrkorådet och väljas till kyrkomötesombud. Det förändrade tidsläget visar sig också härutinnan, att kvinnor ha börjat studera teologi vid de teologiska fakulteterna och vid dem avlägga teologiska examina. Frågan Slutligen bör det framhållas, a t t m a n på ledande kyrkligt håU i v å r t om ett i a n d synes börja intressera sig för att giva det frivilliga kyrkliga fornytt för- samlingsarbetet ett mot dess värde svarande auktoritativt erkännande, S arbet<fS vilket för kvinnornas vidkommande skulle k u n n a ske genom a t t giva det kvinnliga arbetet mera fasta former utöver dem som redan finnas i diakonissans och den kvinnliga missionärens ämbeten. I betraktande kommer därvidlag ett uttalande av de svenska biskoparna. Vid en biskopskonferens 1919 fattades följande resolution: »Då förslag om kvinnors anställande såsom präster framkommit och då enligt biskopsmötets mening är uppenbart att vissa prästerliga verksamhetsformer icke kunna åt kvinnor överlämnas, men a t t å andra sidan skäl finnas för kvinnors arbete med bestämda uppgifter i kyrkans tjänst, så finner biskopsmötet lämpligt att tillsätta en nämnd för frågans utredande.»

23 Den tillsatta nämnden förebragte den begärda utredningen, vid ny biskopskonferens 1920 upptogs frågan ånyo och gjordes då till föremål för ett ganska ingående uttalande. Några utdrag ur detsamma må h ä r göras. Först framhålles, att enligt det allmänna prästadömets idé all kristen kviiinogäraing är en gärning i kyrkans tjänst. > Sådan kyrklig gärning ha kristna kvinnor i vårt land utfört under århundraden och därmed varit med om a t t bygga upp Guds herravälde i v å r t folk. Vad kvinnan sålunda utfört i makans och moderns, i dotterns eller lärarinnans eller a n n a n kvinnlig gärning kan ej överskattas.) Vidare påpekas, hurusom inför en n y tids k r a v ett växande antal kvinnor t r ä t t in i ett mera direkt församlingsarbete. Särskilt dröjer uttalandet vid diakonissans gärning. Det heter h ä r o m : »Inom den kyrkliga diakonien finnes obegränsat u t r y m m e för kvinnogärning i kyrkans tjänst. Och även' för universitetsbildade och i övrigt högt kvalificerade kvinnor finnas h ä r uppgifter, som vänta på deon och som kanske u t a n dem ej kunna lösas. Den kvinnliga diakonien är nu mer än någonsin i behov av den bildade kvinnan för en ledande, uppfostrande och själavårdande gärning, t. ex. vid kvinnofängelser, i uppfostringsanstalter och på andra arbetsområden.» — Sedan missionärskallet berörts, talas om n y a uppgifter på församlingslivets område. För detta behöver kyrkan allt flera, väl utbildade kvinnliga arbetskrafter, säges det. Om dem, som redan äro i arbete, heter det, att det säkerligen skulle fördjupa deras gärning, om den bleve kyrkligt organiserad och auktoriserad. P å detta område torde nya uppgifter under den närmaste framtiden komma a t t erbjuda sig för kvinnan, t. ex. i kyrklig undervisning av barn och ungdom samt övrigt församlingsarbete. Särskilt torde för kvinnor med teologisk examen här öppna sig n y a möjligheter. Vilken befogenhet som på dessa områden skall tillerkännas kvinnan, måste bliva beroende av den erfarenhet som vinnes. Detta uttalande präglas av särskild omtanke om den kvinnliga diakonien, men även övrigt församlingsarbete beaktas. Blott i allmänna ordalag talas om a t t förläna det kvinnliga församlingsarbetet mera fasta, auktoritativa former. I linje med biskoparnas uttalande ligger emellertid otvivelaktigt den också i andra kyrkor framförda tanken på ett ämbete motsvarande diakonissans, men med huvudvikten lagd icke på den sociala hjälpverksamheten, utan på undervisningen och själavården, eventuellt förkunnelsen. Viktiga skäl ha anförts mot ett dylikt ämbete. Man h a r sagt, att därigenom lekmannaarbetet såsom sådant skulle inskränkas och att det är viktigare att tillvarataga detta än skapa n y a ämbeten. Svårigheter h a r m a n också funnit vid bestämmandet av omfånget och arten a v det föreslagna ämbetets uppgifter. Å andra sidan h a r det framhållits, att man måste låta betänkligheterna fara, om man vill komma till r ä t t a med det kyrkliga läget. Det gäller, säger man, endast a t t organisera det frivilliga arbete, som redan utföres, för att därigenom stärka och utveckla detsamma. När ett spontant framvuxet arbete hunnit en viss utvecklingsgrad, betyder utebliven organisation tillbakagång. Slutligen h a r man påpekat, att m a n på den föreslagna vägen skulle komma till ett rikligare utnyttjande av den kvinnliga arbetskraften, varefter man över allt inom k y r k o r n a och också inom vår egen k y r k a strävar. Frågan om huruvida ett ämbete av den art som nu antytts, bör komma till stånd, måste givetvis i första hand bedömas med hänsyn till

24 k y r k a n s behov därav. Skulle den uppfattningen t r ä n g a igenom, a t t ett dylikt behov verkligen föreligger, är det a t t förvänta att mlan från vederbörligt håll föranstaltar om utredning och framlägger de förslag, som k u n n a leda till inrättandet av dylika tjänster. Förebilder torde m a n i sådant fall kunna finna i de Pfarrgehilfinnen och Pfarrhelferinnen som redan finnas i Tyskland och Schweiz. Allmän Ser man tillbaka på den nu skisserade utvecklingen, kännetecknas återblick denna av a t t man på det religiösa och kyrkliga arbetsfältet i stigande på laget. g r a ( j tagit kvinnan i anspråk. Det är a t t märka, att ingen önskan framträtt, gående u t på att m a n skulle taga något steg tillbaka på den väg m a n slagit in på. Tvärtom rör sig frågan om i vilken riktning nästa steg skall tagas. Med den kyrkliga utvecklingen för ögonen torde m a n kunna fastslå, a t t frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet fått aktualitet icke blott genom det onekliga sambandet med frågan om kvinnans tillträde till de statliga ämbetena, u t a n ock genom den omfattning, kvinnans arbete på det kyrkliga området tagit. Tanken på kvinnan såsom präst h a r emellertid mött mycket motstånd, och den teckning av kvinnans insats och ställning i det kyrkliga arbetet, som i det föregående blivit gjord, skulle v a r a ofullständig, därest icke det nämnda motståndets a r t i någon mån karakteriserades. MotstånI vida kretsar inom k y r k a n är den uppfattningen förhärskande, a t t det mot troheten mot bibelordet kräver ett avvisande av tanken på kvinnliga kpräster^ Präster. Grundläggande för denna uppfattning, i all synnerhet d ä r den framträder i mer oreflekterad form, h a r helt visst v a r i t P a u l i kända ord, att »kvinnan tige i församlingen». Djupt torde denna sats i sin lätt tillgängliga avfattning h a inträngt i mångas medvetande, ej minst bland de i kyrkolivet deltagande lekmännen. Allenaråda.nde är den emellerid icke. Icke minst på ledande kyrkligt håll, där men i n g a r n a väl kunna skifta angående lämpligheten över huvud av kvinnliga präster eller i varje fall om den utsträckning, i vilken tanken på kvinnliga präster bör förverkligas, synes den ståndpunkten alltmer stadgas, att den föreliggande frågan icke ligger inom det i djupare mening religiösa området. Man gör här gällande, a t t det icke kan anses överensstämma med den evangeliska kristendomens ande att låta en utsaga av Paulus, sådan som den ovan anförda, gälla såsom ett y t t r e lagbud för alla tider. Representativt torde v a r a ett uttalande av Lambethkonferensen 1920, om vilken m e r a ingående i det följande skall talas, ett uttalande som rör just P a u l i ord om kvinnans ställning i församlingsliv e t : »Att med slavisk bokstavstrohet överflytta apostelns föreskrifter till v å r egen tid och till alla delar av världen skulle v a r a a t t på en gång avstå från det ofrånkomliga ansvar vi bära för v å r a omdömen och från den frihet, vartill Kristus h a r frigjort oss.» N ä r man med den uppfattning av bibeln, som h ä r kommer till synes, likväl ställer sig avvisande mot tanken på kvinnliga präster, så är motståndet i detta fall orienterat från mera yttre, m a n skulle säga rent p r a k t i s k a synpunkter. Man b r u k a r peka på de mångskiftande uppgifter av olika slag, som åligga församlingsprästen, och håller före, att dessa i m å n g a fall äro av den art, att en kvinnlig präst måste förefalla v a r a mindre skickad för desamma.

25 Dock liar man ioke n å t t fram till den djupaste innebörden av det från Känsiobefarade praktiska ölägenheter orienterade motståndet mot tanken på mofcstånd kvinnliga präster, om m a n s t a n n a r vid vad n u blivit antytt. Den innersta tendensen är, a v skäl som av det följande skola framgå, icke så lätt gripbar. Man kommer kanske denna tendens lättast på spåren, om m a n fördjupar sig i innebörden av de paulinska utsagor om kvinnans ställning, som bruka med religiös begrundning anföras mot tanken på kvinnliga präster. E n dylik fördjupning kastar också n y t t ljus just över den nämnda religiösa begrundningen. Det ä r en given sak, a t t man för att få det riktiga greppet på P a u l i föreskrifter om kvinnans ställning i församlings- ocli gudstjänstlivet måste sätta sig in i den tid och de omständigheter, under vilka de blivit givna. Ävenså bör m a n över huvud a k t g i v a på det sätt, v a r p å P a u lus a r g u m e n t e r a r angående kvinnans offentliga uppträdande. I 1 Kor. 11:13 ff. heter det: »Domen själva: höves det en k v i n n a att ohöljd bedja till Gud? Lär icke själva n a t u r e n eder att det länder en man till vanheder, om h a n h a r långt hår, men att det länder en k v i n n a till ä r a , om hon har långt h å r ? Håret ä r ju henne givet såsom slöja. Om n u likväl någon vill v a r a genstridig, så må han veta a t t vi för vår del i eke h a v a en sådan sedvänja, ej heller a n d r a Guds församlingar.» N ä r P a u l u s h ä r a r g u m e n t e r a r för sin uppfattning, söker h a n knappast övertyga med rationella skäl, u t a n han appellerar i stället till känslan för vad som ä r skickligt och passande. H a n har att göra med känsloskäl, och h a n inser det gagnlösa i att söka komma dessa till livs med rationella argument. Därför avklipper h a n en diskussion, som blott skulle leda till onyttigt disputerande, och säger, att sådan var sedvänjan i Guds församlingar. P å liknande sätt avvisar han i 1 Kor. 14:36 invändningar mot hans uppfattning av kvinnans offentliga uppträdande i församlingen med frågan: »Eller ä r det från eder som Guds ord har utgått? Eller har det kommit allenast till eder?» Det ä r icke vanskligt a t t förstå P a u l u s i dessa uttalanden. Sin känsla i berörda ting hade h a n fått från sin judiska uppfostran. Inom judendomen intog kvinnan en aktad ställning, och hemlivet var rent. Men traditionen hade givit kvinnan en underordnad ställning och denna tradition v a r obruten. När P a u l u s nu kom till Grekland, där kvinnan rörde sig socialt friare, har detta burit honom emot. Det sårade hans känslor, och h a n ville icke tillåta a t t dessa friare principer tillämpades inom den kristna församlingen. H a n menade, att denna därigenom skulle diskreditera sig. Så kände han det själv. Man kan icke heller u n d r a över Pauli bekymmer för den korintiska församlingen. Korint var k ä n t för sina lösaktiga kvinnor, och tempelprostitutionen var där i sitt flor. Icke en skugga av misstanke ville han skulle falla på den k r i s t n a församlingen, så mycket mindre som den kristna etiken just med avseende på det sexuella området trädde i den skarpaste motsats mot den förhandenvarande degenerationen och den rådande lösliga uppfattningen. Det har stundom gjorts gällande, att P a u l i uttalanden angående kvinnans offentliga uppträdande icke ligga i nivå med den religiösa princip, han uttalar också i första Korinterbrevet, men klarast och tydligast i Gal. 3: 28: »Här är icke m a n eller kvinna; alla aren I ett i Kristus Jesus.» H a n är influerad, säger man, av den orientaliska uppfattningen av kvinn a n och har icke kunnat göra sig fri från densamma. H a n s uttalanden i kvinnofrågan äro med a n d r a ord betingade av fördomar och komma

oss icke vid. Nu låter det sig visserligen icke förneka, att Pauli uppfattning är präglad av den judiska uppfostran han fått. När han argumenterar mot kvinnans offentliga uppträdande, har han som utgångspunkt kvinnans underordnade ställning inom äktenskapet och vill icke tillåta något som rubbar denna, uppenbarligen därför, att han därigenom såg äktenskapet såsom sedlig institution hotat. Nu för tiden följer man icke denna Pauli argumentering, men ofta nog kommer man till samma resultat som Paulus med avseende på kvinnans offentliga uppträdande och enkannerligen kvinnans uppträdande såsom präst. Detta synes giva vid handen, att Pauli instinktiva känsla, åt vilken han giver uttryck i första Korinter brevet, har också andra rötter än den s. k. orientaliska uppfattningen av kvinnan. Vad som därvidlag kunde vara bestämmande för Paulus formulerar Lambethkonferensen i sitt redan berörda yttrande på följande sätt: »Det är vår plikt att söka klargöra för oss den oföränderliga lag, som låg till grund för Pauli stränga, men lokala och tillfälliga regler. Vi tro, att det var följande. Då den mänskliga naturen nu en gång är sådan den är, måste Kristi kyrka, vars plikt och önskan det är att hålla sig obefläckad av världen och att söka likna ett hem för bröder och systrar i enighet med varandra, utöva en aldrig slumrande vaksamhet för att intet tillfälle till ont eller ens till misstanke för ont må lura i dess bestämmelser för gudstjänstfirandet i församlingen, intet tillfälle till förvecklingar eller strid, intet som är oförenligt med det renaste och strängaste ideal av frid, tukt och ordning.» Här är icke fråga om att avgöra vad som var det utslagsgivande för Paulus, när han gav sina föreskrifter beträffande kvinnans offentliga uppträdande, antingen den uppfattning av kvinnans sociala ställning, som gått honom i blodet genom hans judiska uppfostran, eller hans instinktiva känsla för vad han ansåg vara decorum, hans känsla således för vissa värden i den mänskliga samlevnaden, imponderabilia, som äro av högsta vikt, men som endast med svårighet låta sig rationellt uttryckas, värden som, om de förloras, äro vanskliga nog att återvinna. Ej heller är det fråga om att söka avgöra huruvida dessa föreskrifter, därest de förestavades av hans instinktiva taktkänsla, verkligen voro av nöden. Huvudsaken är själva analysen av Pauli position. Den ger nyckeln till att förstå motståndet i allmänhet mot kvinnliga präster. Arten av detta motstånd, både förr och nu, är uppenbar: det ligger mera på instinktens och känslans än på det rationella området. Olika faktorer ingå i detta känslomotstånd. Även om bibeln icke uttolkas lagiskt, utövar Pauli uppfattning, fastän den inses vara historiskt betingad, dock ett visst inflytande. Andra faktorer kunna inbegripas under rubriken fördomar av ena eller andra slaget, växlande som de varit under tidernas lopp. Men där ingår också en instinktiv taktkänsla, som reagerar till skydd för värden, som kännas vara hotade. Sällan har känslomotståndet bringats till rationellt uttryck. Snarare förvånas man över huru litet detta lyckats. Det imponerar föga nu för tiden, när Thomas ab Aquino finner ett viktigt argument mot kvinnan som präst i den omständigheten, att hon icke kan bära tonsur. Av samma värde är det, när man i våra dagar pekar på omöjligheten för den kvinnliga prästen att bära prästkappa eller mässhake. Men sådana skäl möter man oupphörligt ända från den gamla kyrkans dagar tills nu (det bibliska argumentet har naturligtvis i första rummet framhävts, men man har icke nöjt sig med

27 detta). Man måste ju säga, att såsom rationella argument väga de synbarligen ganska lätt. De skola emellertid icke bedömas från rationell synpunkt, u t a n såsom utslag av känslomotståndet. H a r man kommit till insikt om att m a n i frågan om kvinnliga präster i första hand h a r a t t göra med känslomotstånd, synes m a n också ha fått möjlighet att bedöma den föreliggande situationen klart och lidelsefritt. Det förhåller sig icke så, a t t förespråkare för kvinnliga präster ha r ä t t att bedöma allt motstånd som fördom. I motståndet k a n ingå ett instinktivt värnande av vissa v ä r d e n i samlevnaden, som synas v a r a hotade. E t t sådant v ä r n a n d e bör rimligtvis icke anses som fördom och det kan icke heller nedslås av rationella argument, som framföras med anspråk att gälla utan h ä n s y n till samlevnadens många imponderabilia. Å andra sidan går icke skiljelinjen så, att motståndarna utgöras av dem, som ha den instinktiva känslan för takt och ordning, och förespråkarna av dem, som sakna sinne härför. Förespråkare och motståndare torde kunna enas om att gemensamt söka bevara de värden, som många känna v a r a hotade. Den analys av motståndet mot tanken på kvinnliga präster, som h ä r blivit gjord, äger sin tillämpning också på det motstånd, som förebringar religiös begrundning, varvid troheten mot bibelordet, exempelvis P a u l i ord om att kvinnan skall tiga i församlingen, åberopas. Även det sålunda orienterade motståndet torde i själva verket i ringare grad v a r a motiverat av bibeltrohet än av känslomotiv av ovan antydd art. Det framgår därav att man, även där man kräver bokstavlig underkastelse under den nyss n ä m n d a utsagan av Paulus, faktiskt icke accepterar alla dennes föreskrifter med avseende på kvinnans ställning, t. ex. den i 1 Kor. 11:10 givna. Likaså tolererar man ett kvinnornas offentliga framträdande i det kyrkliga livet, som faktiskt sträcker sig utöver de gränser, som uppdragas genom P a u l i ord att k v i n n a n skall tiga i församlingen. Vad som skett i såväl det ena som det a n d r a fallet är naturligtvis detta, att känslomotstundet på ifrågavarande punkter givit vika, en beaktansvärd fingervisning, n ä r det över huvud taget gäller frågan om kvinnliga präster. Till belysning må slutligen framdragas förhållandena i a n d r a kyrkor. Läget Läget i dessa har icke blott ett teoretiskt, u t a n ock ett visst praktiskt in- i a o m i J nd ' tresse. Under senare tid har med ökad styrka den kristna enhetstanken r a k >' rkor gjort sig gällande. De olika k y r k o r n a sträva, med mer eller mindre framgång, att komma ut ur sin isolerade ställning. Med bibehållande av sin religiösa egenart och sin rörelsefrihet söka de olika religiösa samfunden betona det gemensamma i de dem föreliggande uppgifterna och, u t a n att uppgiva sin övertygelse, undvika sådant som kan verka skiljande och söndrande. Känslan av gemenskap har i vissa fall också tagit sig särskilda uttryck. Så må erinras om att Lambethkonferensen 1920 fattade en resolution, gående u t på en viss gemenskap med den svenska k y r k a n . A t t i nuvarande internationella situation ett eventuellt beviljande i Sverige åt kvinna att innehava prästerligt ämbete kommer att inom a n d r a kyrkor väcka icke ringa uppmärksamhet, torde v a r a påtagligt. Detta gäller icke blott de med den svenska k y r k a n n ä r a besläktade övriga nordiska kyrkorna, u t a n också, såsom av det nyss anförda framgår, den anglikanska, en omständighet som i detta sammanhang icke bör lämnas opåaktad. Såsom i det föregående flera gånger omnämnts, söker m a n också i andra kyrkor att bättre än hittills tillgodogöra sig den kvinnliga arbets-

28 kraften, ingenstädes söker man hämma den utveckling, som fört till en allt större insats från kvinnans sida i det kyrkliga arbetet. S n a r a r e förebrår m a n sig på kyrkligt håll, att man hittills icke tillräckligt uppskattat kvinnans arbete. Strävan att giva detta mera a u k t o r i t a t i v a former ä r allmän. Den angAv synnerlig vikt och intresse är vad som har åtgjorts i den anglikanska likanska kyrkan. H ä r v i d kommer i betraktande det uttalande som gjordes vid kyrkan. ^en ^ p -j^o hållna Lambethkonferensen. Det torde icke v a r a ur vägen att h ä r giva n å g r a upplysningar i allmänhet om Lambethkonferensen och dess ställning i den anglikanska kyrkan. Lambethkonferensen sammanför de anglikanska biskoparna över hela världen till gemensamma överläggningar. P å initiativ av den kanadensiska provinsialsynoden sammanträdde konferensen i Lambeth Palace — d ä r a v n a m n e t — första gången 1867 och har sedan dess samlats 1878, 1888, 1897, 1908 och 1920. Dessa konferenser äro uttryck för enhetssträvandena inom de olika anglikanska k y r k o r n a i det brittiska imperiet. Genom dem h a r faktiskt »the anglican communion» blivit en enhet. Denna enhet ä r så tillvida a v ideell n a t u r som Lambethkonferensen icke har någon som helst beslut a n d e r ä t t över de anglikanska kyrkorna i olika delar av världen. Men dess resolutioner tagas över allt i noggrant övervägande, och faktiskt ha Lambethkonferenserna utgjort huvudlinjen i det sista halvseklets anglik a n s k a kyrkohistoria. Lambethkonferenserna ha genom sina resolutioner bidragit till att, såsom nyss nämndes, skapa »the anglican communion», en kyrkobildning som i omfattning överträffas endast av den romersk-katolska kyrkan. Vid konferensen 1920 voro 252 anglikanska biskopar från alla delar av världen samlade. Lambethkonferensen bruk a r sammanfatta sina beslut i resolutioner. Dessa åter grunda sig på rapporter, som ingivas av kommittéer, tillsatta av konferensen för respektive frågor. Det följande citatet, vars längd försvaras av uttalandets synnerligen representativa k a r a k t ä r , ä r hämtat från »Report of the comittee appointed to consider and report upon the position of Women in the councils and ministrations of the Church». Det heter h ä r : »I varje fall, då vi skärskåda om än icke hela, så dock vissa delar av den engelska k y r k a n s senaste historia, äro vi t v u n g n a a t t erkänna, att k y r k a n u r a k t l å t i t att behandla kvinnliga arbetare frikostigt eller ens rättvist. Det ä r en gammal sanning, att något av det mest värdefulla arbetet inom k y r k a n utförts av kvinnor, och detta med enastående tålamod och samvetsgrannhet, med enastående kraft och skicklighet, med enastående hängivenhet åt Herren. Men de kvinnor, vilka vi hava att tacka för allt detta, ha rönt blott ett knapphändigt erkännande från k y r k a n s sida, både vad beträffar verklig avlöning, uppskattning och ansvarigt deltagande i ledningen — såväl den centrala som den inom de enskilda församlingarna befintliga — av k y r k a n s olika verksamhetsg r e n a r eller politik.» Vidare säges det: »Man erkänner numera, efter vad vi tro, om ock icke över allt, så dock i allmänhet, att framtiden måste te sig olik det förflutna. K v i n n a n s utbildning har gått framåt på ett sätt, som skulle ha synts v å r a fäder otroligt. Som exempel härpå kan anföras den ställning, som kvinnor n u intaga vid de nya, ja, t. o. m. vid de gamla universiteten. Å a n d r a sidan befinner sig k y r k a n på de flesta områden inom vårt sam-

29 fund i en ny omgivning av sociala förhållanden, som det ä r oss omöjligt a t t förbise. Kvinnor äro medlemmar av lagstiftande och municipala myndigheter. De y t t r a sig offentligt i alla slags frågor, sociala, ekonomiska, politiska, och därvidlag visa de sig behärska sitt ämne på ett sätt som en gången generations kvinnor aldrig skulle ha varit i stånd till. M å h ä n d a se vi de faror, som denna revolution innebär, men vi k u n n a dock icke låtsa oss v a r a okunniga om dess existens eller v ä g r a den a t t utöva inflytande på v å r t tänkesätt.» Det påpekas så hurusom kvinnor u p p t r ä t t såsom religiösa talare. »De h a på ett sätt, som utesluter varje möjlighet till tvivel, visat, att kvinnor iiro i besittning av en underbar evangelistisk begåvning. I deras föredrag är det ett hjärta, som talar till ett annat.» Slutresultatet uppsummeras med följande ord: »Detta äro de fakta som föreligga, och om vi skänka dem ett missunnsamt och otillräckligt erkännande, k u n n a vi v a r a vissa om att detta kommer a t t ge upphov till åtminstone två allvarliga olägenheter. Vi löpa fara att förspilla en rik andlig kraftkälla, som — därom äro m å n g a fast övertygade — det är Guds vilja att vi skola ösa ur för att k u n n a tjäna honom bättre. Vi löpa även fara att avlägsna från kyrkan, ja, t. o. m. från kristendomen icke så få av dessa dugliga och högsinnade kvinnor, för vilka banor, fyllda av stort, alltjämt växande ansvar, stå öppna, om de vilja ägna sig åt social verksamhet eller åt uppfostrarens kall.» Lambethkonferensen föreslår nu vad den anser v a r a återupplivandet av det gammalkyrkliga diakonissämbetet. Dess funktioner komma ej att sammanfalla med diakonissans inom den svenska kyrkan. Det förutsattes, att diakonissan intresserar sig för social hjälpverksamhet, men ämbetet såsom sådant avser icke detta arbetsfält. Resolutionerna giva följande definition: »Diakonissans åliggande ä r framför allt a t t skänka andlig och lekamlig hjälp, i synnerhet åt kvinnor, och bör i n r ä t t a s snarare i enlighet med det primitiva än det moderna diakonatet för män. Följande ämbetsåligganden skulle kunna anförtros åt diakonissan förutom den ordinarie tjänstgöring, som på grund av sin n a t u r blir hennes självskrivna plikt: a. A t t förbereda katekumener och konfirmander till resp. dop och nattvard. b. A t t biträda vid förrättande av dop och att, i kraft av sitt ämbete, i nödfall själv förrätta dop. c. A t t bedja med och giva råd åt sådana kvinnor, som önska hjälp i svårighet eller förlägenhet. d. A t t med biskopens och församlingsprästens medgivande och under de villkor, som tid efter annan skola föreskrivas av biskopen, 1. föreläsa morgon- och aftonbön i k y r k a n samt litanian med undantag av de delar, som äro avsedda endast för prästen; 2. att i k y r k a n även leda bön, och, med biskopens tillstånd, undervisa och förmana församlingen. Den sistnämnda punkten 2 antogs med 117 röster mot 81. Diakonissan erhåller en kyrkligt auktoritativ ställning. Ämbetet r ä k n a s såsom »an order of ministry». Hon skall invigas av biskop med handpåläggning. Mycken vikt lägges vid att den blivande diakonissan genomgår »en lämplig utbildningskurs, omfattande rent religiös påverkan samt praktisk och intellektuell skolning. Särskilt bör man vinnlägga sig om ett grund-

30 ligt studium av bibeln, den kristna läran, Common prayer book och kyrkohistorien. Det torde v a r a av synnerlig vikt att upprätthålla kravet på en hög nivå i fråga om intellektuell insikt.» Till jämförelse med svenska förhållanden må påpekas, att Lambethkonferensen slagit in på den väg, som antydes i de svenska biskoparnas uttalande eller i varje fall ligger i linje med detta, nämligen inrättandet av ett nytt församlingsämbete, med mindre omfattning än det prästerliga. Med avseende på det n y a ämbetets funktioner går emellertid Lambethkonferensen längre än vad som diskussionsvis gjorts gällande i Sverige i denna sak. Beaktande förtjänar också en annan resolution av Lambethkonferensen: »Tillfälle bör beredas åt kvinnor likaväl som åt män, vederbörligen kvalificerade och gillade av biskopen, att tala såväl i kyrkor som ock annorstädes och att leda bön, vid andra tillfällen än k y r k a n s regelbundna och lagstadgade gudstjänster.» I detta sammanhang bör erinras om att i anglikanska k y r k a n s. k. läsgudstjänster hållas, ledda av lekmän, som fått k y r k a n s uppdrag därtill. Uppdraget är icke ett ämbete, u t a n gives åt därtill lämpade män, som stanna kvar i sin hittillsvarande sysselsättning. Den sist anförda resolutionen torde innebära att kvinna skall k u n n a erhålla uppdrag som Lay reader. Lambethkonferensens resolutioner pläga diskuteras i de olika anglikanska kyrkornas beslutande församlingar. P å dessa beror det om biskoparnas uttalanden komma att få någon organisatorisk effekt. I England synes, åtminstone vad »Canterbury convocation» angår, Lambethkonferensens uttalanden ha förefallit allt för vittgående. Emellertid är det ännu för tidigt att y t t r a sig om verkan av konferensens resolutioner. Så starkt Lambethkonferensen än vill taga k v i n n a n i anspråk för det kyrkliga arbetet, ställer den sig dock avvisande mot kvinnans tillträde till prästämbetet. Bestämmande har därvid endels varit hänsynen till den princip, som Paulus enligt konferensens uppfattning följt (ovan citerad). Dess tillämpning i v å r a dagar synes konferensen medföra kvinn a n s uteslutande från prästämbetet. Det ser dock ut, som om hänsynen till den kyrkliga traditionen varit den utslagsgivande faktorn. Det heter: »Vi tro att, när det gäller kvinnor, diakonissans ämbete är den enda form av kyrkligt ämbete, som bär prägeln av apostoliskt gillande.» F r å g a n om kvinnas tillträde till prästämbetet h a r i den engelska kyrk a n sedan en del år fått särskild aktualitet genom den anmärkningsvärda insats, som några kvinnor gjort i det kyrkliga arbetet på områden, som hittills varit förbehållna prästerna. Den mest uppmärksammade torde för tillfället v a r a Miss Maud Royden, vilken visat sig v a r a i besittning av en sällsynt förmåga av fängslande kraft och klarhet såsom religiös talare. I ett flertal kyrkor tillhörande engelska k y r k a n ha vederbörande präster öppnat predikstolen för Miss Royden såväl vid föredrag och predikningar vid särskilda tillfällen som för predikningar vid vanliga gudstjänster. Dessa medgivanden ha visserligen framkallat åtskilliga protester, vilkas udd dock något brutits av det brinnande nit Miss Royden visat den kyrka, inom vilken hon blivit född och uppfostrad. E n omständighet, som i detta sammanhang förtjänar beaktande, är att kvinnans ställning i det religiösa arbetet inom hela den anglosachsiska världen i ganska vidsträckt omfattning påverkats av Catherine Booth, Frälsningsarméns »moder», vilken för egen del som religiös talare bröt n y a vägar och till vilkens inflytande man kan hänföra att Frälsningsarmén blev den reli-

31 giösa organisation, som först och fullständigast genomfört den principen, att i det religiösa arbetet icke bör göras någon skillnad mellan m a n och kvinna. Vad Tyskland angår, så kan m a n först fästa uppmärksamheten på Tyskland, a t t d ä r finnas särskilda utbildningsanstalter för kvinnor till socialt a r b e t e antingen i stations eller k y r k a n s tjänst. Dylika »sociala skolor för kvinnor» måste h a v a en teoretisk-praktisk utbildningstid av två år för a t t få offentlig examensrätt. Bland dylika skolor må nämnas det 1905 u p p r ä t t a d e kristligt sociala kvinnoseminariet i Hannover. Sedan 1909 har den preussiska k y r k a n s centralkommitté för inre mission en stor skola av denna art i Berlin. I de världsliga sociala skolorna utbildas kvinnor till sociala befattningar i statens eller kommunens tjänst, i dylika skolor med kristligt program inriktar m a n sig på det kristligt sociala arbetet. Vad som nu blivit n ä m n t är så till vida av intresse för den föreliggande frågan som n å g r a av dem, som fått utbildning vid de n ä m n d a sociala skolorna, blivit anställda såsom assistenter till församlingspräster. I västra Tysklands städer finnas för närvarande ett tjugotal dylika s. k. Pfarrgehilfinnen. Somliga av dessa ha tagit teologisk universitetsexamen. 1920 upprättades i Mönster, i anslutning till diakonissanstalten därstädes, ett seminarium för Pfarrgehilfinnen och kristendomslärarinnor. U n g a kvinnor skulle h ä r införas i kristendomsundeTvisningens teori och praxis. Dessutom vill seminariet genom att giva utbildning i ungdomsvård, katekumenundervisning och kvinnlig själavård sätta sina elever i stånd att tjänstgöra såsom Pfarrgehilfinnen. Av det sist anförda framgår ungefär omfånget av det n y a ämbetets funktioner. De röra framför allt ungdomsvården och konfirmationsläsningen. Linjerna synas ännu ej vara fullt klara. Den teologiska utbildningen varier a r och därför också anställningens k a r a k t ä r . I Baden har m a n gjort början med a t t anställa kvinnor, som fått en med prästerna jämförlig teologisk utbildning, vid sjukhus och fängelser för kvinnor. Också i det tyska Schweiz finnas dylika kvinnliga biträden i det prästerliga arbetet. F r å g a n om kvinnliga präster synes i Tyskland ännu sakna aktualitet. Den h a r icke på allvar blivit förd fram på ^ g o r d n i n g e n . I det tyska Schweiz däremot h a r man i ett fall, nämligen i kantonen Ziirichs kyrka, tagit steget fullt ut och skridit till ordination av kvinna. Då de därmed förbundna omständigheterna äro av intresse, skall saken h ä r något utförligare omnämnas. I kantonen Ziirichs k y r k a väljas prästerna a v församlingarna. Av- Schweiz. löningen u t g å r från staten. Till de ordinarie prästernas hjälp finnas vissa likaledes a v staten avlönade vikarier, som a v vederbörande högsta kantonala kyrkomyndighet, Kirchenrat, missiveras, n ä r ansökan om vikarie föreligger. Tillfälliga v i k a r i a t kunna tillgodoses på mindre officiell väg, i vilket fall församlingarna emellertid själva betala vikariens avlöning. I dylikt fall vidtager antingen församlingen eller prästen de nödiga åtgärderna för att få lämplig person. Den kan också vända sig till Kirchenrat, som kan giva anvisning på lämpliga personer. Såsom dylika tillfälliga vikarier tjänstgöra ofta teologie studerande, som avlagt sin första teologiska ämbetsexamen vid universitetet. F ö r att bliva ordinerad och således kunna inneha va ordinarie prästtjänst eller

av staten avlönad vikariatistjänst kräves utom den nämnda examen ännu en, nämligen inför kyrklig myndighet. Denna myndighet utgöres. av en prövningskommission, gemensam för ett antal kantoner, som i denna angelägenhet sammanslutit sig till ett s. k. konkordat. De, som för denna prövningskommission avlagt examen, kunna bliva ordinerade i de kyrkor, som anslutit sig till konkordatet. Denna anordning är av staten godkänd, vadan man kan säga, att staten till kommissionen överlåtit den prövningsrätt, som tillkommer staten med avseende på. prästerna i deras egenskap av statsavlönade. Nu inträffade det, att ett par kvinnliga teologie studerande begärde att få avlägga examen för den nämnda prövningskomimissionen. Denna resolverade emellertid, att gällande statuter tydligen avsåge blott män.. Då (1913) hemställde universitetet i Zurich, att teologiska fakulteten skulle få pröva dem, som icke ägde tillträde till konkordatsprövningen r dock utan att denna prövning skulle berättiga till prästerlig tjänst. Denna hemställan beviljades med det nämnda förbehållet. För kvinnornas vidkommande betydde detta, att de efter dylik fakultetsprövning kunde av Kirchenrat hänvisas till mera betydande uppgifter inom. församlingarna. En grannförsamling till staden Ziirich begärde nu hos Kirchenrat, att viss namngiven person, en av de nyssnämnda kvinnliga teologerna, skulle förordnas till tillfällig predikohjälp. De nödiga kvalifikationerna förelågo, och den framställda anhållan beviljadesLiknande ansökningar inkommo också från andra församlingar, och jämte den nyssnämnda personen blev också den andra av de kvinnor, som bestått fakultetsprövningen, flerfaldiga gånger utsänd såsom tillfällig predikohjälp. Vid kyrkosynodens sammanträde 1917 förklarade Kirchenrat, att detsamma på grund av överväganden av principiell natur och med hänsyn till de utmärkta vittnesbörden om de två kvinnliga teologernas flit och förmåga samt dittiillsvarande praktiska verksamhet vore villigt att öppna på sådant sätt kvalificerade kvinnor väg* till arbete inom kyrkan, så vitt det kunde ske inom ramen av gällandelag (religionsundervisning, själavård vid sjukhus m. m.). Synoden gav Kirchenrat anvisning att tillmötesgå ansökningar om missiv av kvinnliga teologer till aktiv predikotjänst. En ny situation inträdde, då en församling i Zurich begärde, att en av de förut nämnda kvinnorna skulle förordnas till vikarie med full tjänstgöring vid församlingens kyrka. Därför krävdes ordination. Kirchenrat skred verkligen till ordination, dock ej utan en viss tvekan. Det förklarade emellertid sin uppfattning vara den, att gällande lag tilläte tolkning i den riktning, att kvinnliga kandidater icke voro uteslutna från ordination. Skulle en församling uttryckligen önska och besluta att välja en kvinna till ledig prästerlig tjänst, ansåg sig kyrkorådet kunna träffa åtgärder för val i vanlig ordning, dock med förbehåll att den valda kvinnliga prästen icke skulle ha del i den statliga änkeoch pupillkassan och att hon skulle anses ha frånträtt sin befattning,, därest hon trädde i giftermål. Vid synoden 1919 blev kyrkorådets åtgörande föremål för behandling. Man fäste sig särskilt vid den juridiska sidan av saken. Kyrkorådets president dr Herold medgav, att kyrkorådet varit något tveksamt med avseende på lagligheten av sin åtgärd. Det kunde sägas, att man, under omständigheternas tryck, gått utvecklingen något i förväg. Synoden beslöt* att kyrkorådet för påföljande synod skulle'

framlägga utredning av frågan, huruvida och under vilka villkor kvinnor kunde få fullt tilltrade till det prästerliga ämbetet och, om den förra frågan bejakades, huruvida kyrkoordningen och kyrkolagen behövde förändras eller icke samt i förra fallet, vilka förändringar, som voro av nöden. Vid synoden 1920 framlade kyrkorådet den begärda utredningen. Skäl anfördes för den gjorda tolkningen av gällande lag, det föreslogs vidare från kyrkorådets sida, att synoden skulle låta det bero vid det provisorium, som åstadkommits, och att den skulle fasthålla vid de av kyrkorådet uppställda villkoren vid kvinnas ordination. Den fullständiga lagliga regleringen borde företagas i sammanhang med antagandet av en ny kantonal vallag, som skulle innehålla bestämmelser bland annat om kvinnors aktiva och passiva valrätt med hänsyn till kyrkliga angelägenheter. Till synoden hade från den församling i Zurich, där den kvinnliga prästen vikarierade, inkomanit petitioner, i vilka begärdes att synoden måtte besluta medgiva kvinnor fullt tillträde till det prästerliga ämbetet. Petitionärerna framhöll o den utomordentliga framgång personen i fråga haft. Man hade inom församlingen på olika sätt givit uttryck åt sitt starka intresse för att få behålla den kvinnliga prästen under en mera stadigvarande anställningsform än som vikarie. Den förhoppningen uttalades, att synoden skulle taga hänsyn till de omständigheter, som sålunda framhållits. Debatten inom synoden blev livlig, och meningarna stodo hårt emot varandra. Kyrkorådet försvarade sitt handlingssätt. Man hade mot detta invänt, att det strede mot den demokratiska principen om folkomröstning. Men då nyligen företagen folkomröstning om kvinnlig rösträtt givit negativt resultat, måste man antaga, att det; skulle gå på samma sätt beträffande kvinnliga präster. Härigenom skulle enskilda församlingar, som ville ha kvinnliga präster, lida oförrätt. Förhållandena i stad och på land vore olika. Vad som passaide i storstadsförsamlingen Neumunster i Zurich passade icke ute på landet. Men då skulle ej heller landsförsamlingarna i denna fråga ha bestämmanderätt över stadsförsamlingen. Kyrkorådet försvarade vidare de berörda villkoren för kvinnas ordination. Det gjordes gällande, att kvinnlig präst, som trädde i gifte, därmed valde en ny kallelseuppgift, som helt måste taga henne i anspråk. Olägenheterna med gifta lärarinnor skulle i stegrad grad vara förhanden i fråga om gifta, kvinnliga präster. Från andra sidan gjordes gällande, att frågan ovillkorligen enligt författningen först måste hänskjutas till folkomröstning. Till dess utslaget fallit genom denna, skulle kvinnor kunna tjänstgöra såsom Pfarrhelferinnen, icke såsomPfarrerinnen (präster). De vanliga argumenten mot kvinnliga präster anfördes. Huvudvikten ilades vid de religiösa. Frågan hann icke slutdebatteras, utan uppsköts till ett synodens extra sammanträde mars 1921. Vid detta sammanträde gjorde tvenne jurister, professorerna Juzi och Huber, gällande, att frågan om kvinnliga präster vore att betrakta såsom en intern, kyrklig fråga och att fordran på folkomröstning därför borde förfalla. En revision av kyrkoordningen vore emellertid av nöden; den hittillsvarande tolkningen av kyrkoordningens föreskrifter vore ej bärkraftig nog. De föreslogo, att kvinnliga prästers valbarhet skulle vara inskränkt till de församlingar, som hade mer än en präst, samt att kvinnliga präster, som trädde i gifte, skulle avgå från sin be-

34 fattning. Efter en långt utdragen diskussion ställde sig synoden, dock med knapp majoritet, på kyrkorådets och de bägge juristernas sida. Dock ströks i deras förslag momentet om inskränkning a v k v i n n a s valbarhet till de församlingar, som hade mer än en präst. Det positiva beslut, som synoden sålunda fattat i frågan om kvinnliga präster, skulle emellertid stöta på avgörande förhinder. Oppositionen i synoden fick r ä t t vad den formella sidan a v saken angick. Den kantonala regeringen ansåg sig icke k u n n a godkänna den på grundval a v synodens beslut utarbetade förändringen i kyrkoordningen, enär den lagliga grundvalen för val av kvinna till prästämbete saknades. Regeringens ståndpunkt, som överklagades hos Bundesgericht (det schweiziska statsförbundets högsta domstol), blev av denna slutgiltigt fastställd. De kvinnliga teologernas möjlighet att anställas såsom statsavlönade präster beror alltså nu av den folkomröstning, som omsider skall äga r u m i kantonen Zurich angående den förut omnämnda allmänna vallagen. Den församling i staden Ziirich, d ä r en prästerlig tjänst under ett par å r upprätthållits av en kvinnlig vikarie, h a r emellertid, då den icke velat gå miste om dennas insats i det kyrkliga arbetet, med en majoritet av 98 proc. •— röstberättigade äro endast män — beslutit för hennes r ä k n i n g inrätta en av församlingen helt och hållet avlönad extra prästerlig tjänst som ger henne tillfälle a t t i fortsättningen utöva en verksamhet alldeles likartad med den hon förut upprätthållit. Danmark.

Vad beträffar v å r a nordiska grannländer m å påpekas att m a n i Danm a r k haft förslag uppe a t t giva kvinnor tillträde till prästerliga befattningar. Det framlades såsom ett led i ett lagförslag, som avsåg att i allmänhet öppna tillträde till statens ämbeten för kvinnor. Lagen i sin helhet antogs av folketinget 1919 och 1920, men föll bägge gångerna i landstinget just på frågan om kvinnliga präster. Landstingets motivering var följande. Det ansågs, a t t en reform inom folkk y r k a n a v så vittgående n a t u r och därtill okänd i lutherska länder icke borde ske utan att k y r k a n och församlingarna efter nödigt övervägande själva framkommo med önskningar i berörda hänseende. Det framlagda förslaget skulle eljest kännas såsom ett övergrepp från statsmaktens sida i de kyrkliga angelägenheterna och sannolikt framkalla en kyrkostrid, som borde undvikas. Lagen om kvinnors tillträde till ämbeten antogs sedermera år 1921 av riksdagen med det av landstinget k r ä v d a förbehållet: »Denne Lov berorer ikke kvinders A d g a n g til militsere Tjenestestillinger og Hverv eller kirkelige Embeder der udkraever Ordination.» Anmärkas bör att frågan i D a n m a r k skulle h a v a avgjorts ensamt av regering och riksdag, emedan där icke finnes någon motsvarighet till den behandling, som frågor av kyrkolags n a t u r undergå i Sverige, i det a t t enligt 87 § 2 mom. regeringsformen för stiftande, ändring eller upphävande av kyrkolag erfordras samtycke jämväl av allm ä n t kyrkomöte.

Norge.

I Norge h a r icke heller majoritet inom den lagstiftande församlingen k u n n a t vinnas för förslag om den prästerliga banans öppnande för kvinnor. Vid olika tillfällen alltsedan 1891 har dock frågan v a r i t föremål för behandling inom stortinget och hos vederbörande myndigheter. Då flertalet statsämbeten år 1912 i Norge öppnades för kvinnor, undantogos

35 »geistlige embeder i statskirken». F ö r undantaget avgåvos i odelstinget 49 röster mot 39, i lagtinget 15 röster mot 15. F r å g a n har fått n y aktualitet,, då 1921 en kvinnlig teolog med församlingsprästens medgivande predikade vid en aftonsång, således vid en ordinär gudstjänst. Livlig diskussion uppkom, huruvida gällande bestämmelser angående lekmäns uppträdande i kyrka tilläte detta. Diskussionen om denna sak bragte naturligtvis det större spörsmålet om kvinnliga präster i förgrunden. Stortinget 1921 beslöt, att detta spörsmål skulle bliva föremål för utredning ooh föreläggas ett kommande storting. Ärendet överlämnades sedan av kyrkodepartementet till den teologiska fakulteten, som uttalade sig dels — tillstyrkande — angående kvinnors r ä t t a t t såsom lekmän få u p p t r ä d a i kyrka, dels om kvinnors tillträde till prästämbete, i vilken fråga flertalet förordade avlägsnande av nu förefintliga hinder, med hänvisning bl. a. till a t t församlingarna i framtiden komme att få inflytande på prästvalet, vidare till rådande prästbrist samt till talrika hänvändelser i ärendet från intresserat håll. En reservant ville, att hela frågan skulle underställas menighetsrådens uttalande, vilket majoriteten emellertid uttryckligen avstyrkte. Biskoparna ha vid möte behandlat frågan, varvid numera framlidne biskop Tandberg höll före, a t t kvinnor omedelbart borde få rättighet a t t såsom lekmän predika och att intet principiellt motstånd borde resas mot tanken på kvinnliga präster, ehuru tiden ännu icke vore mogen för dess förverkligande. De övriga fem biskoparna ansågo, att troheten mot bibelordet krävde ett avvisande av tanken på kvinnliga präster, varför de för sin del icke skulle kunna ordinera någon kvinna. Med åberopande av bibeln ställde de sig också, överhuvud, synnerligen tveksamma mot kvinnas offentliga uppträdande i kyrka. Sakens vidare behandling torde nu n ä r m a s t bero på kirkeministeren. Beträffande Norge och Danmark hänvisas i övrigt till vissa uppgifter som meddelats redan i del I av betänkandet (sid. 8—14 och 101—102). J ä m t e Danmarks och Norges kyrkor kommer också Finlands i betrak tände. I denna synes frågan om kvinnliga präster för n ä r v a r a n d e icke vara aktuell.

36 Kommitterades yttrande. Allmän När kommitterade nu hava att slutligt a n g i v a sin .ställning till fråmotive- g a n <ym kvinnors tillträde till prästerliga tjänster, må först framhållas, nng ' a t t enligt kommitterades mening den avgörande synpunkten h ä r ännu mindre än beträffande statstjänster i allmänhet bör v a r a tillgodoseendet av ett a b s t r a k t likställighetsisträvande. F r a m f ö r allt bör hänsyn tagas till de samhälleliga intressen, som beröras av denna fråga. Avgörande måste vara, huruvida förutsättningar finnas för att kvinnan i k y r k a n s tjänst skall kunna fylla de krav, som äro förenade med det prästerliga kallet. Och bedömandet h ä r a v blir otvivelaktigt i väsentliga avseenden ett a n n a t än då frågan gäller de flesta andra verksamhetsområden på g r u n d av den särställning, de prästerliga tjänsterna i m å n g a hänseenden intaga. Med hänsyn till den personliga hågen och kallelsen, vilkas särskilda betydelse för ett r ä t t fyllande av prästens uppgift icke förde bestridas, kunna väl män och kvinnor helt jämställas. E j heller i fråga om de personliga förutsättningarna för handhavandet a v flertalet prästerliga ämbetsuppgifter torde finnas tillräcklig anledning a t t göra en åtskillnad mellan m ä n och kvinnor. I den mån de fysiska krafterna därvid äro av direkt betydelse gäller h ä r u t i n n a n detsamma som i fråga om många a n d r a slag av offentlig verksamhet. Betänkligheter i n ä m n d a hänseenden torde också väsentligen undanröjas genom de linskränkningar i kvinnas r ä t t att innehava prästerlig tjänst, vilka kommitterade i det följande komma a t t föreslå. Av större vikt äro emellertid de hänsyn, som måste tagas till den allmänna och folkliga uppfattningen av prästens ställning. Redan i del I av betänkandet har framhållits, att på denna punkt mot kvinnors anställande såsom präster svårigheter möta, vilka icke böra förbises eller underskattas. Då k y r k a n såsom religionsvårdande institution icke i första hand framträder såsom ett ämbetsverk, kan man där icke, såsom t. ex. inom post eller telegraf, helt enkelt dekretera om kvinnas r ä t t till anställning och befordran. Friheten i personligt hänseende är på det kyrkliga området genomförd i en helt annan utsträckning än på andra områden av samhällslivet. Ingen tvingas att gå i kyrkan, men d ä r a v följer, a t t det personliga momentet inom k y r k a n spelar en mycket stor roll och därmed också det personliga förtroendeförhållandet. Det lärer näppeligen från något håll förnekas, a t t ett framgångsrikt utövande av prästens ämbetsgärning i hög grad betingas av hans ställning till den menighet, inom vilken h a n h a r att verka. Det är härvid icke fråga endast om det rent personliga förhållandet eller de individuella förutsättningarna att vinna aktning och förtroende inom församlingen. Måhända ännu mer inverkar uppfattningen av prästens ämbete och hans uppgift a t t v a r a den främste vårdaren av de religiösa intressena inom den honom givna verksamhetskretsen. Sedan urgammal tid

37 torde inom vida lager av befolkningen, i synnerhet å landsbygden, denna uppfattning vara i viss mån präglad av föreställningar, som hava sin rot i den religiösa känslan. För en sådan föreställning ligger det n ä r a att även åt det av k y r k a n s ordning, vilket blott är form och yttro skick, giva helgden av religiösa institutioner, bundna av bibliska föreskrifter eller vördnadsvärda kyrkliga traditioner. H ä r a v förklaras, att tanken på ett prästerskap, som i sig innesluter även kvinnor, på många håll röner ett bestämt motstånd, vilket lägger huvudvikten vid en sådan reforms förmenta oförenlighet med den kristna kyrkans lära och grundsatser. H u r en dylik opinion än må bedömas, torde det icke kunna betvivlas, a t t alltför ovarsamma försök till dess brytande kunna v a r a ägnade a t t framkalla rörelse och söndring av den art, a t t för det kyrkliga livet icke någon vinning u t a n tvärtom skada bleve reformens verkan. Många tecken tyda dock på a t t i detta avseende en friare uppfattning börjat t r ä n g a igenom. I den mån en dylik åskådning vinner en allm ä n n a r e utbredning inom de kyrkliga menigheterna, undanröjes det förnämsta hindret för att medgiva kvinna behörighet till utövande av prästämbetet. E n a n n a n orsak till att uppfattningen på sina håll endast med en viss svårighet kan göra sig förtrogen med tanken på kvinnliga präster, torde kunna sökas däri, att under gångna tider prästen, i synnerhet å landsbygden, ofta uppbar en väsentlig del av kommunens administrativa och representativa uppgifter samt framstod såsom en bygdens förtroendeman ej blott i andliga u t a n ock i världsliga ting. Under den tid och de förhållanden, som härmed åsyftas, v a r det uteslutet att en kvinna skulle kunna inta.ga en dylik ställning; kvinnornas deltagande i vården av offentliga angelägenheter tillhör ett senare tidsskede. Förhållandena hava h ä r u t i n n a n i mångt och mycket förändrats, men inom landsbefolkningen torde hos m å n g a leva k v a r en uppfattning om prästens uppgift och ställning i allmänhet, vilken bidrager till att ställa dem främmande för tanken a t t prästen skulle kunna v a r a en kvinna. Sannolikt måste man utgå från den uppfattning, att opinionen inom flertalet svenska församlingar ännu ställer sig avvisande mot kvinnliga präster. I den mån motståndet är grundat på en strävan att v ä r n a om vissa mera instinktivt fattade värden, kan det, såsom förut framhållits, icke mötas enbart med rationella argument. Och då det här gäller ett område, det religiösa, där just känslolivet intager en central plats, är det mer än eljest angeläget att visa hänsyn mot en opinion, som väsentligen grundas på känsla och instinkt. Det spörsmålet uppställer sig då, om det måhända vore riktigast att avföra frågan om kvinnliga präster från dagordningen till en tid, då församlingarna själva begärde kvinnliga präster. Häremot kan dock anföras, att man icke väntade med att införa diakonisstjänsten, till dess församlingarna begärde en diakonissa. Diakonissan fick tillfälle att i de församlingar, där motstånd icke mötte, visa vad genom henne kunde uträttas. Motståndet mot det nya ämbetet försvann i samma mån diakonissoma utövade sin verksamhet. P å analogt sätt förhåller det sig utan tvivel med frågan om kvinnliga präster. Församlingarnas ställning till denna fråga k a n endast i ringa mån påverkas genom principskäl och än mindre genom maktspråk, u t a n blott därigenom, a t t kvinnan får tillfälle att visa vad hon duger till såsom präst. A t t u t s t a k a de gränser, inom vilka detta bör medgivas, ä r utan tvivel en ömtålig

38 och svårlöst uppgift. En nödig varsamhet torde kräva, icke att man helt avstår från att för kvinnor öppna tillfälle att utöva prästerlig verksamhet, men väl att man vid reformens genomförande, åtminstone till en början, inskränker denna verksamhet till sådana områden, d ä r otvivelaktigt förutsättningar finnas för att den skall kunna v a r a till verkligt gagn. Vill man undersöka, huruvida det för kyrkan är förbundet med något verkligt intresse att tillträde till prästämbetet öppnas även för kvinnor, ledes tanken lätt till den omständigheten, a t t k y r k a n i n ä r v a r a n d e tid h å r t tryckes av bristen på personliga krafter till utförande av hennes allt mer mångsidigt utvecklade verksamhet. Oriktigt och olämpligt vore det för visso att bedöma frågan huvudsakligen u r synpunkten av k y r k a n s obestridliga behov av ökad arbetskraft, men iakttages den av särskilda hänsyn motiverade begränsning, varom ovan talats, torde det för k y r k a n v a r a av ett obestridligt värde att genom anställande av kvinnliga präster kunna för det kyrkliga livet tillgodogöra sig ett helt nytt, aktivt verkande element. Prästämbetet är brännpunkten i det kyrkliga arbetet. Det ger rikast tillfällen till religiös påverkan av andra. F r å n k y r k a n s synpunkt måste det således v a r a önskvärt, att de personer, vilka äga håg och fallenhet, med ett ord de inre och yttre betingelserna, för det arbete i k y r k a n s tjänst, vilket för henne är det centrala, ägna sig å t det prästerliga kallet. Inom kyrkan har städse funnits v a r m t intresse för att varje ung man, som h a r håg och fallenhet för prästerlig verksamhet, skall k u n n a nå det mål, vartill hans inre kallelse och hans begåvning d r a g a honom. Bestämmande h a r därvid varit övertygelsen, att den, som h a r den inre kallelsen och den däremot svarande yttre fallenheten, också h a r en gärning att utföra såsom präst. I och för sig bör tydligen detta gälla ej mindre om kvinna än om man. Något skäl av principiell natur, varför icke den kvinna, som h a r håg och fallenhet för den prästerliga gärningen, skulle kunna intaga den plats, där hon har de rikaste möjligheterna att arbeta i kyrkans religiösa uppgift, torde icke kunna förebringas. F r å n kyrkans egen synpunkt måste det te sig som en misshushållning, om hon icke skulle utnyttja den dynamiska kraft, som ligger i ett med fallenhet förenat starkt kallelsemedvetande. Vad kvinnans fallenhet för den religiösa uppgiften i prästgärningen angår, är hennes begåvning visserligen icke i allmänhet likartad med mannens. Men detta förhållande torde icke i och för sig kunna brukas^ såsom argument mot a t t bereda kvinnor tillträde till prästämbetet. Bet r a k t a s det moderliga draget såsom något specifikt kvinnligt, torde kvinnan just i denna sin egenskap äga en förutsättning a t t göra sin säregna insats i det arbete, k y r k a n utför genom sina präster, ty modersvård och själavård ha i alla tider hört n ä r a samman. Tydligen kan man icke med visshet förutsäga, h u r kvinnans framträdande såsom präst kan utfalla. Presumtionen, med hänsyn till yad kvinnan, särskilt under det sista århundradet, u t r ä t t a t på det kyrkliga arbetsfältet, talar dock avgjort till kvinnans förmån. Den erfarenhet, som, om ock sparsamt, föreligger från andra länder om kvinnors verksamhet såsom präster, ä r också av sådan art, att den stöder förhoppningarna om ett för k y r k a n värdefullt resultat av den ifrågasatta reformen. I detta sammanhang kan erinras om ett förut meddelat citat från Lambethkonferensen: »Vi löpa fara a t t förspilla en rik andlig kraftkälla,

39 som — därom äro många fast övertygade — det är Guds vilja, a t t vi skola ösa u r för att k u n n a tjäna honom bättre.» Såsom en ytterligare synpunkt må slutligen framhållas, h u r det för den enskilda kvinnan — säkerligen i högre grad än då det gäller andra värv — kan kännas synnerligen hårt, om hon hindras att ställa sina krafter i kyrkans tjänst på det sätt, som bäst motsvarar hennes egenart. P å många håll, där motståndet mot kvinnliga präster bottnar förnämligast i hänsyn till en vördnadsvärd kyrklig tradition, torde också ansvarskänslan inför en människa, som drives av en med fallenhet förenad inre kallelse, komma a t t väga tungt gent emot obenägenheten att på detta område beträda vägar, vilka ännu framstå som n y a och obekanta. Om det alltså måste anses föreligga principiella skäl för a t t den prästerliga banan öppnas för kvinnor, göra sig dessa skäl med särskild s t y r k a gällande i vad a n g å r vissa prästerliga befattningar, där det enligt kommitterades mening är sannolikt och lämpligt, a t t kvinnor till en början finna ett levnadskall. Det är uppenbart, att nutidens komplicerade förhållanden kommit att medföra en differentiering av det prästerliga arbetet. Inom storstadsförsamlingar eller industriella församlingar torde man kunna tänka sig, att en kvinnlig präst med hänsyn till en del av församlingens kvinnliga element skall kunna nå längre än en manlig präst. E n kvinnlig präst torde i den enskilda själavården h a större möjligheter a t t i själavårdande syfte komma personligen n ä r a t. ex. vid en stor fabrik arbetande kvinnor. Den själavårdande hjälpen kommer nämligen ofta a t t möjliggöras genom att man bringar hjälp i råd och dåd i rent personliga, kanske yttre omständigheter, och att räcka dylik hjälp i förevarande fall ligger onekligen en kvinna n ä r m a r e än en man. Den erfarenhet, man haft av kvinnans arbete i kristendomsundervisningens tjänst, ger vidare vid handen, a t t en kvinnlig präst i många fall skulle nå goda resultat vid konfirmationsundervisningen, där en manlig präst, just därför att han är man, icke kan finna de rent personliga anknytningar, vilka ofta bilda en förutsättning för en konfirmandberedelse, som vill n å sitt djupaste syfte. Man kan slutligen tänka pä själavårdande uppgifter av mera speciell natur, såsom vid kvinnliga korrektionsanstalter, vid vissa sjukhus, där en kvinnlig präst just såsom sådan kan ha större förutsättningar än en manlig präst. Erhåller kvinna r ä t t att prästvigas, torde det kunna antagas, att hon kommer a t t användas just för uppgifter av nu antydd a r t Då speciella platser för kvinnliga präster icke l ä r a ifrågakomma, måste emellertid genom generell lagstiftning plats inom den nuvarande kyrkoorganisationen beredas de kvinnliga prästerna. Den insats en kvinna i sist berörda fall »kulle kunna göra, ä r beroende av att hon är präst. Det torde icke med framgång kunna göras gällande, att hon skulle kunna göra samma insats, därest hon u t a n a t t v a r a präst blott vore biträdande hjälp till präst. Därmed ä r icke sagt, a t t icke dylika biträdande krafter vore av stort värde. Det kan visserligen icke tillkomima kommitterade att till behandling upptaga det vittomfattande spörsmålet, huruvida eller på vad sätt förändringar inom den nuvarande kyrkliga organisationen böra komma till stånd. Den föreliggande utredningen lärer icke kunna sträckas längre än till a t t avse frågan, huruvida inom den nuvarande organisationens r a m

40 kvinnor kunna lämnas tillträde till kyrkliga tjänster. P å vissa håll, där intresset för a t t kvinnor må erhålla tillträde till prästämbetet ä r stort, synes framträda en benägenhet att avvisa varje sammanhang mellan denna fråga och tanken på nya kyrkliga tjänster, i första hand avsedda för kvinnor. Utan tvivel h a r man i ett dylikt sammanställande av frågorna velat se en fara för att kvinnornas tillträde till prästämbetet därigenom skulle försvåras och kvinnorna bliva hänvisade till att i kyrkans tjänst intaga en underordnad eller tillbakasatt ställning. Kommitterade kunna dock ej biträda en sådan uppfattning. Är det nämligen för k y r k a n till gagn alt kunna på olika sätt taga kvinnliga krafter i anspråk och är det för kvinnor med olika håg och fallenhet ett behov att tjäna kyrkan, lära alla u t v ä g a r böra hållas öppna för att kvinnans kyrkliga arbete skall på det bästa och mest fruktbärande sätt kunna tillgodogöras. Detta mål torde, om hänsyn tages till de faktiska förhållandena och alla föreliggande praktiska svårigheter, icke uppnås enb a r t genom ett medgivande för kvinna a t t utöva prästämbetet, lika visst som det icke vinnes, därest man på grund av inrättandet av något företrädesvis för kvinnor avsett församlingsämbete anser sig böra uppgiva tanken på kvinnas tillträde till prästämbetet.

Då kommitterade alltså, efter övervägande av frågans olika sidor, anse sig böra förorda en lagstiftning, enligt vilken kvinna skall erhålla behörighet att innehava prästämbete, vidhålla kommitterade den i del I av betänkandet uttalade uppfattningen, a t t i en dylik lagstiftning jämväl böra ingå föreskrifter i syfte a t t förebygga anställandet av kvinnlig p r ä s t i sådan församling, inom vilken en avsevärd del av församlingens medlemmar ställer sig avvisande mot en dylik anordning. Utöver vad förut anförts i detta avseende må h ä r såsom ytterligare skäl för denna ståndpunkt framhållas följande. Skulle de, soon i en församling mer eller mindre regelbundet besöka kyrkan, påtvingas en kvinnlig präst, kunde, där känslomotståndet är starkt, för gudstjänstlivet inträda menliga följder. Den kvinnliga prästen skulle väl ha kvar den yttre arbetsformen, men litet eller intet skulle denna betyda, n ä r de egentliga betingelserna för hennes arbete saknades. Den främsta synpunkten vid lösningen av frågan om kvinnliga präster måste ju v a r a den, a t t en utvidgning av kvinnans kyrkliga verksamhet skall åsyfta en större insats å hennes sida i k y r k a n s arbete än den, som hittills varit möjlig. Man får då ej förbise, att en forcerad lösning kan komma a t t verka i diametralt motsatt riktning. Den skulle kunna försvaga och upplösa det kyrkliga livet. Härtill kommer, a t t den svenska k y r k a n s författning är starkt demokratisk i och därigenom att, efter u r g a m m a l tradition, församlingarna i allmänhet själva välja sina präster. Inskränkningar i denna r ä t t äro stadgade i gällande prästvalslag, exempelvis genom föreskrifterna att ledig prästerlig befattning skall anslås till ansökan ledig och att förslag skall upprättas. Men det vore uppenbart stridande mot den gällande lagstiftningens anda, om m a n med tillhjälp av dessa inskränkningar skulle söka påtvinga en församling en kvinnlig präst. Möjligheten därtill bör alltså i den nya lagstiftningen förebyggas.

41 Såsom resultat av den föregående framställningen torde följa, a t t en- Den föreslagna ligt kommit terade® uppfattning en lagstiftning i syfte att bereda kvinna lagstifttillträde till prästämbetet bör innehålla en allmän regel om behörighet ningens för kvinna a t t erhålla prästvigning samt a t t bekläda prästerlig tjänst, innehåll. dock under sådana förbehåll, att kvinnlig präst icke kommer a t t utöva församlingstjänst mot vederbörande församlings vilja. Därjämte torde till den allmänna behörighetsregeln böra anknytas vissa undantagsbestämmelser, avseende prästerliga tjänster, vilka över huvud icke skola kunna innehavas a v kvinna. Vad först angår prästvigningen, utgör denna en nödvändig förutsättning för behörighet att utöva prästämbete. Såsom villkor för prästvigning gäller, frånsett dispensfall, att sökanden avlagt teologie kandidatexamen och u n d e r g å t t föreskrivna praktisk-teologiska prov. Därjämte skall sökanden inför domkapitlet i det stift, där h a n önskar tjänstgöra, avlägga den s. k. prästexamen. Prästvigningen skall enligt kyrkolagen förrätta® av biskopen, på vilken det ankommer, huruvida sökanden får prästvigas. Enligt kommitterades förslag skall kvinnlig sökande i dessa avseenden vara likställd med manlig. Då någon skyldighet a t t prästviga manlig sökande icke åligger vederbörande biskop, skall således ej heller kvinnlig sökande med åberopande av föreskrivna meriter kunna göra gällande ett ovillkorligt anspråk att erhålla prästvigning. I fråga om prästvigningen gäller ännu stadgandet i 19 kap. 6 § i 1686 å r s kyrkolag, a t t »ingen skall ordineras till präst, som icke allaredan haver ett visst ämbete uti skolor, gymnasier eller akademier, varigenom h a n sig redligen n ä r a och föda k a n ; eller också någon annan viss lägenhet ä r ledig till vilken h a n kan befordras», varför det ock »allvarligen för b judes» biskoparna »att viga flera präster, än som nödtorfteligen behövas, och med lägenheter k u n n a förses». Till grund för detta ålderdomliga stadgande ligger en vid lagens stiftande ännu aktuell erfarenhet om vådan av a t t skapa ett alltför talrikt obefordrat prästerskap. Dessa präster, vilka voro hänvisade till att såsom clerici vagantes föra en tillvaro u t a n fast verksamhet och under brist på livets nödtorft, hade utgjort en verklig fara för kyrkans och prästerskapets anseende. Tiderna äro i detta avseende förändrade; antalet aspiranter till de lägre prästerliga beställningarna är för närvarande i regeln otillräckligt för fyllande av behovet, och någon anledning att av den i lagrummet uppgivna orsaken vägra prästvigning torde således mera sällan förekomma. I varje fall äger stadgandet fortfarande den praktiska betydelsen, att med prästvigningen följer skyldighet för domkapitlet att förse den ordinerade med missiv inom stiftet och för honom en motsvarande skyldighet a t t mottaga sådant missiv. Undantag från skyldigheten att mottaga missiv gäller för den, som redan har särskild prästerlig befattning, exempelvis vid sjukvårdsinrättning, fängelse el. dyl., samt för den, som h a r ordinarie anställning vid statens läroverk. Präster, vilka tjänstgöra såsom extra ordinarie eller vikarierande lärare vid läroverken äro visserligen underkastade skyldigheten a t t mottaga /missiv, men erhålla undantagslöst ledighet från den prästerliga tjänstgöringen. De torde v a r a uppenbart, att med den uppställda regeln, att en församling icke mot sin vilja skall v a r a skyldig mottaga en kvinnlig präst, icke kan förenas ett stadgande, som likställer kvinna med mian med avse-

^

ende å prästvigningens alla konsekvenser. För att den förstnämnda regeln skall kunna •upprätthållas, kräves vid den senare ett förbehåll, som befriar domkapitlet från den eljest ovil]korliga plikten a t t förse den prästvigda kvinnan med missiv inom stiftet. Den omständighet, att på grund av lagens bestämmelser missiv i vissa fall icke kan meddelas kvinnlig präst, bör dock icke medföra, att av denna anledning prästvigning förvägras henne. I många fall ä r det a t t antaga, a t t en kvinnlig prästkandidat icke eftersträvar att inträda i församlingstjänst u t a n önskar ägna sig åt kristendomsundervisningen eller en kyrklig verksamhet av mera speciell art. För den händelse en sådan möjlighet icke står henne till buds, k a n det väl inträffa, a t t hon för längre eller kortare tid efter prästvigningen icke kommer att utöva prästerlig verksamhet inom församling; men några svårigheter av den art, som föranlett kyrkolagens förbud mot prästvigning av större antal prästkandidater än behovet kräver, torde v a r a praktiskt sett uteslutna då det gäller kvinnliga präster. F ö r den kvinnliga prästen själv innebär omöjligheten a t t erhålla förordnande tydligen i ekonomiskt hänseende en olägenhet, då med missiv följer r ä t t till avlöning. Denna olägenhet torde i vissa fall mildras därigenom, att hon av domkapitlet i det stift, där hon prästvigts, kan erhålla tillstånd att av annat domkapitel mottaga missiv till församling, som icke motsätter sig hennes anställande. E n annan svårighet, som inträder för kvinnlig präst, vilken icke kan erhålla missiv, ligger däri, a t t hon icke under sin nödtvungna ledighet kan räkna prästerliga tjänsteår. H ä r v i d är dock a t t märka, att tjänsteårsberäkningen numera för befordran har långt mindre betydelse än förr. Emellertid anse sig kommitterade i detta sammanhang böra ifrågasätta, huruvida för prästvigda kvinnor, vilka icke omedelbart kunna erhålla missiv till tjänstgöring i församling, skulle k u n n a medgivas att såsom prästerliga tjänsteår r ä k n a viss tjänstgöring vid undervisningsanstalt. Detta spörsmål, på vilket kommitterade här icke kunna ingå, synes vara förtjänt av ett närmaire övervägande. Församlingarnas bestämmanderätt.

I fråga om de bestämmelser, som erfordras för att genomföra grundsatsen om församlingarnas fria bestämmanderätt med avseende å anställandet av kvinnliga präster, hava kommitterade såsom i det föregående a n t y t t s utgått från att en långt gående varsamhet ä r av nöden. Det kan härvid knappast ifrågakomma att låta en dylik fråga helt enkelt avgöras genom majoritetsbeslut; en minoritet har i detta fall särskilda anspråk på beaktande. E n utväg att tillgodose berättigade k r a v har synts ligga däri, a t t i församling, där blott en prästerlig befattning finnes, kvinna icke skall kunna anställas, samt att i övriga fall församlingen beredes tillfälle a t t före val eller tillsättning av präst uttala sig, huruvida församlingen vill mottaga en kvinnlig präst. För en bestämmelse, som begränsar kvinnlig prästs möjlighet att erhålla anställning till församling med t v å eller flera präster, synas åtskilliga skäl tala. Åtminstone under en längre tid framåt torde bland de kyrkligt intresserade församlingsmedlemmarna alltid komma att finnas ett avsevärt antal — även om det icke varit tillräckligt stort för att utgöra majoritet vid fattande av beslut — vilket motsätter sig anställandet av en kvinnlig präst. Denna minoritet synes icke med fog kunna k ä n n a sig k r ä n k t i sitt kyrkliga intresse, om det är sörjt för att bland församlingens prästerskap måste finnas åtminstone en manlig präst. Den

43 otvivelaktigt på många håll rådande motviljan för anställande av kvinnliga präster torde till ej ringa del hava sin grund i ett misstroende till kvinnors förmåga att tillfredsställande utföra den liturgiska delen av den offentliga gudstjänsten. Om i församlingen finnes minst en manlig präst, kunna uppgifterna med avseende å gudstjänstens förrättande så fördelas, att den kvinnliga prästen icke behöver tjänstgöra som liturg. I övrigt lärer det icke k u n n a bestridas, att under n ä r v a r a n d e förhållanden, i n n a n praktisk erfarenhet ännu föreligger om kvinnors lämplighet såsom präster, och veterligen på m å n g a håll en stark opinion r i k t a r sig emot denna reform, det skulle v a r a synnerligen obetänkt att omedelbart öppna möjlighet för en kvinna a t t ensam förvalta prästämbetets m å n g a olika uppgifter i en församling. Där två eller flera präster finnas, k u n n a dessa uppgifter åtminstone i viss mån läggas i olika händer allt efter individuell lämplighet. Den kvinnliga prästen har då långt större utsikt a t t med framgång skilja sig från sin uppgift än om hon ensam skall b ä r a ett ansvar, som på grund av förhållanden, över vilka hon icke råder, kan bliva henne övermäktigt. I varje fall synes föga kunna invändas mot en sådan anordning, åtminstone om den betraktas såsom en övergångsform, till dess a t t erfarenheten k a n läggas till grund för en mera utvidgad användning av kvinnliga präster. För den närmaste tidens kvinnliga aspir a n t e r till prästerliga tjänster torde härmed erbjudas fullt tillräckliga befordringsmöjligheter. Kommitterade äro för sin del fullt övertygade, att denna reform bäst gagnas genom den begränsning, som sålunda föreslås. Beträffande härefter frågan om det n ä r m a r e innehållet av bestämmelser i det nu angivna syftet att tillvarataga församlingarnas berättigade k r a v att icke mot sin vilja erhålla kvinnliga präster, följer av det föregående, att enligt kommitterades förslag kvinnliga präster skola k u n n a anställas endast i sådana församlingar, i vilka finnas två eller flera prästerliga befattningar och av dessa befattningar minst en har manlig innehavare. Vad först angår tillvägagåendet, då en prästerlig befattning inom dylik Förordförsamling ä r ledig och förordnande att uppehålla densamma skall av »ande att vederbörande domkapitel meddelas kompetent person, möter frågan, på uppehålla vad sätt domkapitlet skall erhålla kännedom om församlingens önskan i n ' äste r ]i g med avseende å ett eventuellt förordnande för kvinnlig präst. M å h ä n d a kan t]äns ' det synas ligga n ä r m a s t a t t ålägga domkapitlet skyldighet a t t hänskjuta ärendet till kyrkostämman. Med ett dylikt förfarande skulle emellertid vissa olägenheter v a r a förenade. Frånsett den tidsutdräkt, vilken bleve oundviklig och under vissa omständigheter skulle kunna verka i hög grad menligt, måste en dylik procedur i verkligheten komma att erhålla karaktären av prästval. I fråga om h ä r avsedda förordnanden k a n detta icke anses lämpligt. Missiveringen och därmed möjligheten för domkapitlet a t t ordna och upprätthålla det prästerliga arbetet i församlingarna betingas a v a t t de missiverade icke väljas av församlingarna och a t t dylika tillfälliga förordnanden icke meddelas efter ansökning. Endast genom upprätthållande a v detta system torde det, åtminstone i vissa stift, för domkapitlet givas möjlighet a t t förse även avlägsna orter med tillfälliga prästerliga krafter i mån av behov. A t t med avseende å dylika

förordnanden införa en maskerad valprocedur kan därför icke förordas. Ändamålet synes i stället kunna vinnas på den väg, att domkapitlet i fall, då fråga kan uppstå om förordnande för kvinnlig präst, inhämtar kyrkorådets yttrande i ärendet. Kyrkorådet torde få anses tillräckligt representativt för församlingen för att dess utlåtande iskall kunna giva domkapitlet erforderlig ledning för bedömande av församlingens ställning till frågan. Att binda domkapitlets beslut vid kyrkorådets uttalande i den ena eller andra riktningen synes mindre lämpligt; det torde icke finnas anledning till antagande, att domkapitlet skall underlåta att taga tillbörlig hänsyn till kyrkorådets uttalande, där detta verkligen är uttryck för en bestämd uppfattning. Skulle misstag i detta avseende bliva begångna, kan rättelse jämförelsevis lätt vinnas genom missivets återkallande. TillsättVad angår tillsättande av ordinarie beställning i sådan församling, ning av ( j a r m e r a n e n prästerlig befattning finnes, uppstår fråga, huruvida vid ^^nst 16 i ^ ä d d ledighet ansökningsrätt skall utan förbehåll stå öppen även för kvinnlig präst. Denna fråga kan besvaras jakande, om man uteslutande fäster avseende därvid, att församlingen vid valet har tillfälle att göra sin mening gällande. Med fog kan dock häremot invändas, att, om man vill medgiva församlingen rätt att över huvud förhindra anställandet av kvinnlig präst, för en församling, där en dylik uppfattning gör sig bestämt gällande, ett förslag till tjänstens återbesättande, vilket upptager en, eventuellt två eller tre, kvinnliga präster, i realiteten är ofullständigt eller t. o. m. kan vara ägnat att betaga församlingen rätten att erhålla manlig präst. Därför torde böra tillses, att domkapitlet redan vid förslagets upprättande äger officiell kännedom om församlingens ställning till frågan om den lediga tjänstens eventuella besättande med kvinnlig präst. Denna kännedom kan icke förvärvas, sedan ansökningarna redan inkommit. Ansökningarna äro offentliga, och en förfrågan till församlingen skulle därför innebära, att församlingens uttalande komme att avse, icke frågan om anställande av kvinnlig präst i allmänhet, utan ett omdöme om den eller de personer, som sökt tjänsten, med andra ord ett föregripande av den efterföljande lagliga valhandlingen. Det torde icke vara av nöden att närmare utveckla de betydande ölägenheter, som skulle kunna följa av en dylik anordning. En annan och lämpligare utväg skulle kunna ligga däri, att domkapitlet samtidigt med att tjänsten förklarades till ansökan ledig, begärde församlingens yttrande om eventuellt uppförande av kvinnlig präst å förslaget. En dylik procedur synes emellertid innebära en, med hänsyn till de utan tvivel under en närmare framtid ganska sällsynta fall, då kvinnlig präst kan ifrågakomma till sådan tjänst, onödig tidsubdräkt och därjämte i många fall vara ägnad att framkalla en fullkomligt överflödig och onyttig diskussion om detta spörsmål. Kommitterade hava därför stannat vrid att föreslå det sätt för frågans lösning, att det skall ankomma på församlingen att själv hos domkapitlet giva tillkänna, att församlingen icke önskar kv/innlig präst uppförd å förslaget. Har sådan anmälan icke inkommit inom viss bestämd tid efter ledighetens inträde, skall domkapitlet hava att i vanlig ordning kungöra tjänsten till ansökning ledig utan något förbehåll beträffande kvinnlig präst. Har anmälan inkommit skall kvinnlig sökande icke kunna erhålla rum å förslaget. Den

tid, inom vilken sådan anmälan skall hava inkommit till domkapitlet, har synts kunna bestämmas till trettio dagar från ledighetens inträde. I de fall, då kvinnlig präst kan ifrågakomma, har domkapitlet alltså att avvakta denna tid, innan kungörelse utfärdas. De bestämmelser, vilkas innehåll nu antytts, beröra icke omedelbart frågan om kvinnas kallande till fjärde provpredikant. Av de föreslagna stadgandena torde följa, att kvinna kan lagligen kallas till fjärde provpredikant endast i sådan församling, som har mer än en prästerlig befattning och där minst en av dessa befattningar har manlig innehavare. Skulle i dylik församling kvinna kallas till fjärde provpredikant, oaktat församlingen tidigare anmält sin önskan att kvinna icke skall uppföras å förslag, lärer detta innebära, att härutinnan en förändrad uppfattning gjort sig gällande inom församlingen. För att församlingen otvetydigt skall anses hava frånträtt sin tidigare ståndpunkt i detta avseende, torde emellertid kvinnas kallande till fjärde provpredikant icke vara i och för sig tillräckligt. Kommitterade hava ansett, att kvinna i dylikt fall bör kunna utnämnas 'till tjänsten endast under förutsättning, antingen att kvinna såsom fjärde provprediikant vid valet erhållit högsta röstetalet eller ock att församlingen formligen återkallat sin tidigare gjorda anmälan till domkapitlet. I fråga om sådana prästerliga tjänster, vilka över huvud icke böra Prästerkunna innehavas av kvinna, 'torde i tillämpLiga delar gälla vad i be- fattni liga betänkandets föregående avdelningar anförts beträffande undantag från ^Sden allmänna regeln om kvinnas likställdhet med man i fråga .om be- ickelkofa hörighet att linnehava statstjänst. Av dylika undantag kunna, vad kunna prästerliga tjänster angår, enligt kommitterades uppfattning ifråga- innehavas komma endast sådana befattningar, med vilka är förenad skyldighet av kvinna, att tjänstgöra vid krigsmakten eller vid fångvårds- och korrektionsanstalter, huvudsakligen avsedda för män eller manlig ungdom. Huruvida det kan vara nödvändigt att dessa undantag uttryckligen angivas i lag, kan vara tvivelaktigt, men då så skett beträffande motsvarande statstjänster, har det synts lämpligast att här förfara på .samma sätt. Vad det senare av dessa undantag beträffar, få kommitterade erinra, att styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, vilken är avsedd uteslutande för kvinnor, i sitt yttrande över delarna I och I I av detta betänkande (yttrandena sid. 186) framhållit lämpligheten av att själavården vid anstalten — åtminstone i vad den avsåge den andliga vård, som erfordrades utöver den officiella gudstjänsten — snarast möjligt bleve överlämnad till en kvinna, enär erfarenheten visade hän på att en kvinna hade lättare än en man att komma 'till rätta med de individer, som funnes å anstalten, just i det avseendet, som tillkomme en själasörjare. I vissa fall torde det kunna ställa sig mindre lämpligt, att kvinna erhåller anställning såsom präst i svensk utlandsförsamling. Något lagbestämt undantag från den allmänna regeln torde emellertid icke vara erforderligt med hänsyn till formerna för dessa tjänsters tillsättande, lika litet som beträffande legationspräster. I övrigt torde f. n. icke i någon av dessa församlingar mer än en präst vara anställd, varav följer, att kvinna enligt kommitterades förslag icke är behörig att inneha va dylik tjänst.

46 Gift kvinnas behörighet att in nehava prästerlig tjänst.

I del I I av betänkandet har behandlats frågan om gift kvinnas ställning i statstjänsten och hava kommitterade i sin dåvarande sammansättning därvid u t a n meningsskiljaktighet föreslagit, a t t med avseende. å behörigheten a t t innehava statstjänst gift kvinna skall v a r a likställd med ogift. Denna ståndpunkt h a r godkänts av Kungl. Maj:t i propositionen nr 241 till 1922 års riksdag. Att u r allmänna synpunkter h ä r ingå på detta ämne, torde icke böra ifrågakomma. I detta avseende få kommitterade hänvisa till vad därom anförts i del I I av betänkandet och den kungl. propositionen. I detta sammanhang lärer endast böra besvaras spörsmålet huruvida med avseende å prästerliga tjänster sådana särskilda förhållanden kunna anses vara för handen, a t t en avvikelse från den förut uppställda regeln kan v a r a påkallad. Det har försports, a t t en bestämd uppfattning även hos många, vilka icke äro principiella motståndare till att kvinna beredes tillträde till prästämbetet, skulle ställa sig avvisande till a t t gift kvinna skulle kunna utöva prästerlig befattning. Även med beaktande a v a t t prästerliga tjänster i många och väsentliga avseenden skilja sig från de vanliga statstjänsterna och a t t en bestämmelse, som i fråga om en speciell tjänstegrupp försätter den gifta kvinnan i en särställning, varken i principiellt eller praktiskt hänseende kan tillmätas samma betydelse som om den tillagts giltighet beträffande större eller mindre områden av statsförvaltningen i allmänhet, hava kommiitterade dock icke funnit övertygande skäl kunna förebringas för a t t nu förorda en begränsning a v förevarande lagstiftning till att gälla endast ogift kvinna. Då i de lagförslag, som åtfölja denna utredning, icke upptagits någon bestämmelse rörande gift kvinna, följer därav, att behörigheten att inn e h a v a prästämbetet avses skola i lika mån gälla gifta som ogifta kvinnor.

Andra kyrkliga tjänster.

Under en lagstiftning, med vilken åsyftas a t t reglera kvinnas tillträdetill prästerlig befattning, torde böra inbegripas bestämmelser ii samma avseende rörande övriga kyrkliga tjänster. I fråga om organistbefattning är redan genom kungörelse den 8 m a r s 1861 bestämt, a t t till förestående av dylik befattning, där den ej är med klockaresyssla förenad, må kunna a n t a g a s kvinna, och i ett flertal fall h a r Kungl. Maj:t på särskild ansökan tillåtit kvinna a t t söka även klockarebefattning. Vidare må i detta hänseende erinras, a t t Kungl. Maj:t till 1921 å r s riksdag framlagt av 1920 års kyrkomöte bifallna förslag till lag angående kantorer, lag om mässfallsgudstjänst samt lag om anställande ii vissa fall av kyrkoskrivare å pastorsexpeditionerna. Dessa förslag blevo icke bifallna av riksdagen. De kyrkliga befattningar, som i förslagen omnämnas, äro kantor, klockare eller kyrkofogde, organist och kyrkoskrdvare. Beträffande kvinnas behörighet att innehava dylik befattning förekom i förslagen ej a n n a n bestämmelse än a t t kantorsbefattning skulle kunna sökas a v kvinna, kantorsdistriiktet dock obetaget att beträffande kantorsbefattning, som ej vore skolkantorsbefattning, vid befattningens ledigförklarande bestämma, att befattningen finge sökas endast a v man eller a v kvinna endast såvida hon vore ogift, samt att, om till befattningen utsåges ogift kvinna, hon skulle v a r a skyldig frånträda befattningen, såvida hon inginge i gifte. Beträffande ifrågavarande till den s. k. kyrkobetjäningen hörande eller i övrigt för biträde åt prästerskapet avsedda be fattningar, vilka för n ä r v a r a n d e äro endast ofullständigt

reglerade genom lagstiftning, bör enligt kommitterades uppfattning likställighet mellan man och kvinna kunna, där den icke redan finnes, genomföras utan särskilda inskränkningar. Särskilt torde detta gälla om, på sätt nu föreslås, kvinna erhåller tillträde till prästämbetet. Innehållet av de lagförslag, vilka åtfölja den föreliggande utred- Speciell ningen, torde vara i det väsentliga angivet i det föregående. Utöver ™otlT?" vad sålunda anförts synes följande böra tilläggas. "agförFörslaget till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas till- slagen. trade till prästerlig och annan kyrklig tjänst är avfattat i nära över- Behörigensstämmelse med motsvarande lagförslag i fråga om .statstjänsterna i hetslagen. allmänhet. I tillämpliga delar torde därför få hänvisas till den i del II AV betänkandet ooh i den kungl. propositionen nr 241 till 1922 års riksdag förebragta motiveringen för sistnämnda lagförslag. I likhet med detta förslag upptager det nu föreliggande i ingressen en allmän bestämmelse om upphävande av vad annan lag eller författning innehåller stridande mot den föreslagna lagen. Något angivande i detalj AV de lagrum i kyrkolagen, prästvalslagen eller andra lagar, vilka genom nya lagen sättas ur kraft, avses sålunda icke skola ifrågakomma. Beträffande 1 § må anmärkas, att prästvigning enligt gällande lag utgör en oeftergivlig förutsättning för behörigheten at't utöva prästämbetet och att härutinnan icke avses att föreslå någon förändring. Då «mellertiid, på sätt av den föregående framställningen lärer följa, det i fråga om kvinnliga präster måste antagas, att i vissa fall deras prästvigning icke kommer att efterföljas av prästerlig tjänstgöring i församling eller i varje fall, att omedelbart förordnande till sådan tjänstgöring icke alltid kan meddelas, har det synts lämpligt att uttryckligen i lagen angiva kvinnas behörighet att erhålla prästvigning. Att detta kan ske oberoende av möjligheten för vederbörande domkapitel att förse henne med missiv, följer av det i 4 § upptagna stadgandet. Redan i det föregående är anmärkt, att kvinna lika litet som man har en ovillkorlig rätt till prästvigning, utan att detta är beroende av vederbörande biskops åtgärd. 2 § innehåller den förut motiverade bestämmelse, vilken innebär, att kvinna icke skall kunna anställas såsom präst i annan församling än sådan, i vilken finnes mer än en prästerlig tjänst och minst en tjänstgörande manlig präst. Genom sin avfafctniing torde det föreslagna stadgandet utmärka, att regeln gäller både tillfälliga förordnanden (missiv, vakanser) och tillsättning av ordinarie tjänst. Tydligen är med bestämmelsen icke avsett, att kvinna, som innehar prästerligt förordnande, skall vara skyldig frånträda detta i det fall, att genom linträffande ledighet å annan prästerlig tjänst inom församlingen denna kommeT att för någon tid sakna manlig präst. Under beteckningen »manlig innehavare» torde inrymmas såväl ordinarie innehavare som en för viss tid förordnad präst. Beträffande 3 § torde särskilt yttrande icke vara erforderligt utöver vad som anförts i fråga om motsvarande bestämmelse i lagförslaget angående kvinnas tillträde till statstjänst i allmänhet. Den i 4 § upptagna bestämmelsen innebär, såsom i det föregående nämnts, befrielse, såvitt angår kvinna, för domkapitlet från kyrkolagens föreskrift att den, som blivit prästvigd, ovillkorligen skall förses med missiv inom stiftet.

48 I fråga om stadgandet i 5 § hänvisas till den förut i detta betänkande lämnade motiveringen. Då stadgandet har avseende endast å tillfälliga förordnanden och regler angående dylika äro givna endast i kyrkolagen, torde detsamma böra införas i förevarande lag. De föreskrifter, som skola iakttagas ii fall, då kvinna kan ifrågakomma vid besättande av ordinarie prästerlig tjänst, lära däremot hava sin plats i prästvalslagen. Av den föreslagna bestämmelsen torde framgå, att domkapitlets hänvändelse till kyrkorådet icke behöver gå utöver ett beredande av tillfälle för kyrkorådet att uttala sin uppfattning om ett eventuellt förordnande för kvinna att uppehålla en inom församlingen ledig prästtjänst. Om kyrkorådet icke inom den av domkapitlet utsatta tiden, vilken enligt sakens natur i allmänhet måste vara kort, begagnar sig av tillfället att avgiva yttrande, skall domkapitlet vara oförhindrat att meddela förordnande för kvinna. Förut har anmärkts, att domkapitlet, vare sig yttrande avgivits eller licke, vid beslutets fattande har fri prövningsrätt. I fråga om 6 § hänvisas till den föregående framställningen. Slutligen anmärkes, att lagförslaget, ii saknad av bestämmelser rörande gift kvinna, avser att genomföra likställighet mellan ogift och gift kvinna, isamt att förslaget icke har avseende å avlönings- och pensiioneringsförhållanden. Prästvals- Med de föreslagna ändringarna i prästvalslagen avses att i fråga om lagen, ordinarie tjänster genomföra de inskränkningar i kvinnas behörighet att utöva prästämbetet, vilka funnits påkallade med hänsyn till församlingarnas bestämmanderätt i detta avseende. Dessa ändringar utgöra härutinnan komplement till regeln i 2 § i den föreslagna lagen angående kvinnas tillträde till prästerlig och annan kyrklig tjänst. Såsom förut framhållits, utgår förslaget från att församlingen själv har att taga initiativ till att kvinna icke uppföres å förslag till ordinarie prästerlig tjänst i församlingen. Sin mening i detta avseende har församlingen enligt förslaget att framföra genom en anmälan till domkapitlet, att församlingen icke önskar tjänsten besatt med kvinna. Har sådan anmälan inkommit innan tjänsten kungjorts till ansökan ledig, skall kvinna icke kunna erhålla rum å förslaget. Denna anmälan avser endast förslaget; skulle en annan uppfattning göra sig gällande inom församlingen, innan tjänsten blivit besatt, erbjuder således rätten att kalla fjärde provpredikant en utväg att, där tillräcklig anslutning finnes, låta en kvinnlig präst ifrågakomima vid tillsättningen. Självfallet är, att församlingens beslutanderätt i fråga om sådan anmälan, varom här är fråga, utövas av kyrkostämman. Med hänsyn till innehållet av 10 § kyrkostämmoförordningen torde icke erfordras särskild bestämmelse i syfte att trygga enskilda församlingsmedlemmars rätt att bringa ärende av detta slag under kyrkostämmans prövning. Till 1 § prästvalslagen har i förslaget fogats ett nytt moment, vilket innehåller den för beredande av rådrum åt församlingen erforderliga bestämmelsen, att domkapitlet i fall, då kvinna kan ifrågakomma vid besättande av prästerlig tjänst, har att viss tid dröja med utfärdande av kungörelse om ledigheten. I 2 § har upptagits föreskriften, att, där församling avgivit förklaring om sin önskan att icke erhålla kvinnlig präst, kvinna icke kan av domkapitlet uppföras å förslaget. Då 2 § har avseende endast å första

49 ansökningstiden, Lar det icke ansetts lämpligt a t t öppna möjlighet för återkallande inom den angivna tiden av sådan förklaring. I viss m å n annorlunda torde förhållandet vara, om förnyad ansökningstid måste utsättas. E n viss ej ailitför kort tid har då h u n n i t förflyta från det förklaringen avgavs, och inför utsikten att erhålla ofullständigt förslag eller svårigheten a t t få tjänsten besatt kan församlingen t ä n k a s v a r a benägen a t t frångå sin först uttalade uppfattning i fråga om kvinnlig prästs uppförande å förslag. I 13 §, som avhandlar förfarandet vid fortsatt ansökningsprocedur, h a r därför införts en bestämmelse, genom vilken det skulle lämnas församlingen öppet a t t hos domkapitlet återkalla sin förut gjorda anmälan. Sådan återkallelse skall enligt förslaget föreligga, innan domkapitlet efter förnyad ansökningstids u t g å n g går a t t u p p r ä t t a förslag. För de fall, som avses i 41 § 2 och 3 mom., torde erfordras bestämmelser i syfte a t t församlingens genom anmälan till domkapitlet uttalade önskan med avseende å tjänstens besättande med manlig präst blir iakttagen även då u t n ä m n i n g s r ä t t e n tillhör Kungl. Maj:t. Om kvinnlig präst blivit kallad till fjärde provpredikant och vid valet erhållit högsta röstetalet, synes därigenom med tillräcklig styrka hava kommit till uttryck, att församlingen ej längre vidhåller sin genom anmälan till domkapitlet angivna ståndpunkt. Förslaget u t g å r därför från att i detta fall Kungl. Maj:t bör vara oförhindrad att, u t a n hänsyn till dylik anmälan, u t n ä m n a en kvinna. H a r däremot i de fall, som avses i 41 § 2 och 3 mom. kvinnlig fjärde provpredikant icke vid valet erhållit högsta röstetalet, torde böra k r ä v a s en särskild å t g ä r d från församlingens sida för att församlingen skall anses hava frånträtt sin förut yttrade mening. I dessa fall synes det lämpligt, att församlingen genom återkallelse av förut gjord anmälan skall kunna tillkännagiva en förändrad uppfattning i fråga om tjänstens besättande med kvinna. Denna återkallelse bör även i dessa fall kunna göras hos domkapitlet, vilket för sådan händelse jämlikt 42 § h a r a t t bringa återkallelsen till Kungl. Maj:ts kännedom. Något hinder torde emellertid icke böra uppställas för att återkallelsen göres direkt hos Kungl. Maj:t, Under de i 41 § 2 mom. angivna förhållanden h a r Kungl. Maj:t vid utnämning att hålla sig till de å förelaget uppförda personerna; detta medför — om från församlingen föreligger en icke återkallad anmälan och således endast kvinnlig präst, som varit fjärde provpredikant, ä r uppförd å förslaget — att a n n a n kvinnlig präst icke kan utnämnas. F ö r det i 41 § 3 mom. avsedda fallet är Kungl. Maj:t, under nu angivna förutsättningar, oförhindrad att till tjänsten u t n ä m n a även annan enligt 43 § behörig kvinnlig präst än den, som v a r i t fjärde provpredikant. Vad angår frågan om de avlöningsförmåner, vilka böra tillkomma Avlöning kvinnliga präster eller andra kyrkliga befattningshavare, finna komoch mitterade särskilt y t t r a n d e icke v a r a erforderligt, då kommitterade pensionenng häruitinnan intaga samma ståndpunkt som i fråga om avlöningsprrn' ciper beträffande kvinnliga statstjänare i allmänhet (jmfr del I I a v betänkandet sid. 138—165). Med avseende å pensioneringen torde med hänsyn därtill, a t t någon pensionering i verklig mening icke införts i fråga om prästerliga be-

50 fattningshavare, särskilda regler beträffande kvinnliga präster icke böra meddelas. I fråga em pensionering av efterlevande bör, under förutsättning att även gift kvinna erhåller behörighet att innehava prästerlig tjänst, i enlighet med den uppfattning, som ligger till grund för kommitterades motsvarande framställning i del I I av betänkandet (sid. 198—199), möjlighet beredas för pensionering av efterlevande minderåriga barn. Kommitterade äro icke i tillfälle att härutinnan avgiva ett detaljerat yttrande, utan torde frågan därom böra upptagas i samband med förestående förändringar i fråga om änke- och pupillpensioneringen för prästerliga befattningshavare.

51 Särskilt yttrande. Då jag icke deltagit i kommitterades tidigare behandling av frågan om kvinnors tillträde till vissa ämbeten, sådan denna föreligger i betänkanden I och I I , och således icke varit i tillfälle att i a n t y t t sammanhang fatta ståndpunkt i vissa principfrågor som i nämnda betänkanden avhandlats, är det mig icke heller möjligt att i det föreliggande betänkandet med kommitté rade deltaga i hänvisning till förut i n t a g n a positioner, vilka medfört konsekvenser även för den fråga, som nu varit under behandling. I ett avseende måste jag särskilt anteckna avvikande mening. Enligt min uppfattning bör lagstiftning om kvinnas tillträde till prästämbetet begränsas till att gälla ogift kvinna. Bortsett från övriga skäl finner jag att som stöd härför k u n n a anföras omständigheter, som särskilt gälla prästämbetet. Det lärer icke kunna förnekas, att för den händelse kvinnlig präst trädde i giftermål, synnerligen vanskliga komplikationer av olika slag, vilka h ä r i detalj icke behöva framdragas, skulle komma att uppstå. Att beakta är särskilt att i olikhet med vad i allmänhet fallet är vid statstjänster vissa prästerliga ämbetsfunktioner icke äro bundna vid innehavandet av en viss anställning, utan få utövas på grund av den akt, som över huvud öppnar tillträdet till prästämbetet, nämligen prästvigningen. Rätten att utöva dessa funktioner, som även kunna ha offentligt-rätts1ig natur, bör rimligtvis icke bibehållas av en kvinnlig präst, som träder i giftermål och som kanske anser sig för övrigt, på grund av omfattande nya plikter, böra avstå från innehavd prästtjänst. Icke minst för att på förhand och en gång för alla avskära alla möjligheter till komplikationer anser jag det v a r a obetingat nödvändigt att i lagen den bestämmelsen införes, att kvinnlig präst, som träder i giftermål, skall därmed anses h a nedlagt det prästerliga ämbetet. Det förtjänar att erinras därom att i kantonen Zurichs kyrka, den enda k y r k a med sedan gammalt offenligt-rättslig ställning, d ä r kvinnliga präster finnas, den av synoden föreslagna ordningen upptager den nämnda bestämmelsen. Edv. Rodhe.

Fortsättning från omslagets andra sida. 50. Bilaga till statistiksakkunnigas b e t ä n k a n d e . Redo- 54. Förslag om u p p r ä t t a n d e av ett u n d e r Kungl. Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse lydande statsapogörelse för h u v u d d r a g e n av den officiella statistikens tek. V. Petterson. 162 s. F ö . u t v e c k l i n g och n u v a r a n d e organisation i Sverige j ä m t e k o r t översikt av dess organisation i vissa 55. Bokföringen vid försvarsförvaltningen. Tillägg till b e t ä n k a n d e och förslag angående organisation av främmande länder s a m t i internationellt hänseende. den centrala försvarsförvaltningen. P a l m q u i s t . (5), Av S. Wicksell. B e c k m a n . 118 s. F l . 76 9. F ö . 51. F l o t t a n s s k o l s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e 4 a n g å e n d e , K. Socialstyrelsens u t l å t a n d e med förslag till lag undervisningsplan för skolor och kurser vid sjömans- ""• angående hyresregleringens avveckling m. m. Norkåren. Tullberg, x j , 146 s. 2 bil. F ö . stedt. 42 s. J u . 52. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och betan- 57 Utredning och förslag rörande förskaffande av lik k a n d e n . 16. Den svenska j ä r n h a n t e r i n g e n s utveckför den för läkareutbildningen n ö d v ä n d i g a anatoling med särskild hänsyn till åren 1890—1913. Av miska undervisningen. Av I. Broman. Lund, BerS. K. S t o c k m a n . Marcus, iv, 102 s. F l . ling_. 63 s. E . 53. Tull och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och be- 58. Utlåtande över förslag till omorganisation av polisväsendet i riket. Beckman. 20 s. S. t ä n k a n d e n . 17. Den svenska glasindustriens utveckling med särskild h ä n s y n till dess ställning åren I 59. Socialförsäkringskommittén 3. B e t ä n k a n d e och förslag angående offentlig arbetsförmedling och statsn ä r m a s t före världskriget. Av B. Ohlin. Marcus. I bidrag till arbetslöshetskassor. Norstedt. 114 s. S. iv, 101 s. F l .

1923 1. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående magistraternas befriande i visst avseende från ansvar för k r o n o u p p börden m. ni. Norstedt. 57 s. F l . 2. Förslag till lag om lösdrivares behandling m. fl. författningar. Del 5 av fattigvårdslagstiftningskommitténa b e t ä n k a n d e n . Palmquist. xj, 423 s. S. 3. S p a n n m ä l s m a r k n a d s s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e . Norstedt. 41 s. J o . 4. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om församlingsstyrelse samt till bestämmelser om folkskoleärendenas överflyttning från den kyrkliga till den borgerliga k o m m u n e n m. m. Palmquist. vj, 304 s. E . 5. Skolkommissionens b e t ä n k a n d e 5. Organisatoriska ocli ekonomiska utredningar. Norstedt. 236 s. E . 6. Utredning angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen. Av N. Herlitz. Norstedt 164 s. J u . 7. Statens ställning till j ä r n v ä g a r n a i olika främmande länder. Av A. Lilienberg. Tullberg. 411 s. K. 8. Folkomröstningskomnaitténs u t r e d n i n g a r angående referendum i främmande l ä n d e r 4. Folkomröstningsinstitutet i Nordamerikas förenta stater. Av H. Tingsten. Tullberg, iv, 41)0 s. J u . 9. Förslag till strafflag, a l l m ä n n a delen, s a m t förslag till lag angående villkorlig frigivning j ä m t e m o t i v . Marcus, xiij, 534 s. J u . 10. F o l k o m r ö s t n i n g s k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r angående referendum i främmande länder 3. Folkomröstningsinstitntet i den schweiziska demokratien, dess förutsättningar, former och funktioner. Av A. Brusewitz. Tullberg. 381 s. J u .

Utredning rörande ombyggnad av Strömsholms kanal s a m t utsträckning av k a n a l e n från Smedjebacken till Ludvika. Meddelande från Kungl. K a n a l k o m missionen. Nr 5. Hseggström. 133 s. 2 kart. K. Betänkande och förslag angående det ecklesiastika arrendeväsendet. B.eckman. xij, 239 s. E . Vägkommissionens betänkanden. 4. Förslag till lag om enskilda vägar m. m. Marcus. 147 s.-- K. Betänkande med förslag till avtal rörande Stockholms bangårdsfråga. Beckman. 46 s. 10 kart. K. -17. Försvarsrevisionens b e t ä n k a n d e 3. B e t ä n k a n d e och förslag rörande revision av Sveriges försvarsväsende Del 1. Inledande avdelning, lantförsvaret. vij, 661 s.. Del 2. Sjöförsvaret, sammanfattning av revisionens förslag, särskilda \ t t r a n d e n . vij, 743 s. Del 3. Bilagor, ij. 468 s. Beckman. F ö . KommunHlförfattningssakkunnigas b e t ä n k a n d e 4 med förslag till lag om landsting m. m. Beckman. 235 s S. Betänkande angående decisiv folkomröstning, avgivet av folkomröstningskommittén. Tullberg. 40 s. Ju. Folkomröstningskommitténs u t r e d n i n g a r angående referendum i främmande länder 5. Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz och F ö r e n t a staterna. Tullberg. 71 s. J u . Betänkande angående ordnandet av Stockholms förortsbanefråga. Blom. 127 s. K. Betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster 3. Kvinnas behörighet att ihnehava prästerlig och a n n a n kyrklig tjänst. Marcus 51 B. J U .

Åririi. Om särskild tryckort .ej angives^ är t r y c k o r t e n Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . - ^ j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga u t r e d n i n g a r s yttre auo r d n i n g (nr 98) utgivas u t r e d n i n g a r n a i omslag med e n h e t l i g färg för varje departement.

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1922—1923 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i den kronologiska förteckningen.) A l l m ä n lagstiftning. Rättskipning. F å n g v å r d . U t k a s t till lag om visst tryggande av byggnadsborgenärers fordringar m. m. [26] 1920 års krigslagstiftningskommittés b e t ä n k a n d e . [34] Förslag till lag om tvångsuppfostran. [46] Förslag till lag ang. hyresregleringens avveckling. [06] U t r e d n i n g rör. städernas domstolsväsen. [1923:6] Förslag till strafflag, a l l m ä n n a delen, samt till lag ang. villkorlig frigivning. [1923: 9]

Det svenska lantbrukets p r o d u k t i o n s k o s t n a d e r . 1. Bokföringsåret 1919-1920. [18] Betänkande med förslag angående a r r e n d a t o r s r ä t t till ersättning för elektrisk anläggning, f 19] Kolonisationskommitténs b e t ä n k a n d e 1922. [22] Bilaga till d:o. [32] , . Förslag till författningar angående h a n d e l m e d o c h import av utsädesfrö ävensom till o m o r g a n i s a t i o n av frökontrollverksamheten m. m. [25] Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 5. V ä r m lands län. [27] Odlingsorganisationens verksamhet. [45] Jordkommissionens betänkanden.. 4. Om bildande av nya jordbruk. [47] 5. Redog. för r e s u l t a t e t av vissa enquéter i jordfrågan. [48] , | M , ,. S p a n n m å l s m a r k n a d s s a k k u n m g a s b e t ä n k a n d e . [iy^«J. ö\ Betänkande ang. det ecklesiastika a r r e n d e v ä s e n d e t . [1923:12]

Statsförfattning. Allmän statsfSrvaltning. Några iakttagelser från 1921 års r i k s d a g s m a n n a v a l . [1] Statistiksakkunnigas betänkande. [15] b i l a g a till d:o. [50] Kominunikationsverkens l ö n e k o m m i t t é 4. [44] , Folkomröstuingskommitténs u t r e d n i n g a r 3. Folkomröstningsinstitutet i den schweiziska demokratien. [192;r. 10] 4. Folkomröstningsinstitutet i Nordamerikas förenta stater. [1923:8] 5. Folkomröstnings Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. institutet utanför Schweiz och F ö r e n t a staterna. [1923:20] F o l k o m r ö s t u i n g s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e ang. decisiv Industri. folkomröstning. [1^23:19] Betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde Klimatets i n v e r k a n på byggnader vid v ä s t k u s t e n . till statstjänster 3. Kvinnas behörighet a t t inneha-va prästerlig och annan, kyrklig tjänst. [1923:22] Handel o c h sjöfart. Kommunalförvaltning. Om röstsamman-räkning vid k o m m u n a l a val. [21[ Kommunalförfattningssakkunnigasbetänkande4.[l923:l8]

[4]

Kommunikationsväsen. Järnvägsstyrelsens skrivelser till Kungl. Maj:t den 28 april och 5 maj 1922. [3] Utredning rörande den s. k. Nyköpings k a n a l . [24] Förslag till förordning om motorfordon. [39] Statens ställning till j ä r n v ä g a r n a i f r ä m m a n d e lander. [1923:7] • Utredning rörande Strömsholms k a n a l . [1923:11] Vägkommissionens betänkanden. 4. [U»-'8:13] Förslag till avtal rör. Stockholms bangårdsfråga. [1923:14 B e t ä n k a n d e ang. Stockholms förorts ban efråga. [1923:21]

Statens o c h k o m m u n e r n a s finansväsen. B e t ä n k a n d e och förslag ang. utbildningskurser inom tullverket. [23] Åtgärder mot godsanhopning i t u l l p a c k h u s m. m. [30] Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betänk a n d e n . 11. Pappersindustriens produktionsförhållanden. [36] 12. Margarinindustriens utveckling. [40] 13. Den svenska k a n t s c h u k i n d u s t r i e n s utveckling. [38] 14. H u v u d d r a g e n av det svenska j o r d b r u k e t s utBank-, kredit- o c h penningväsen. veckling. [41] 15. ö v e r s i k t av j o r d b r u k e t s utveckling i vissa främmande länder. [42] 16. Den svenska 1921 års fastighetskreditsakkunniga. B e t ä n k a n d e 1. [35] j ä r n h a n t e r i n g e n s utveckling. [52] 17. Den svenska rlasindustriens utveckling. [53] Försäkringsväsen. Förslag till förordningg ang. tillverkn ing och b e s k a t t n i n g a v ' m a l t d r y c k e r m. m. [37] Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig Magistraternas befriande från ansvar för kronouppbörden m. m. [1923:1] odling i övrigt. Betänkande med förslag till förändrad k y r k l i g indelning och organisation i Skåne. [5] Utredn. ang. statsunderstöd för idrottens främjande. [8] Betänkande med förslag till lag angående k u l t u r m i n n e s vård. 1. Historik etc. s a m t bilagor. [11] 2. Förslag och motiv. [12] Högskolornas löneregleringskommittés bet. ,2. t a c k h o g skolor och övriga vetenskapliga anstalter. [131 Betänkande och förslag rörande det a k a d e m i s k a befordringsväsendet. 117] Socialpolitik. S u p p l e m e n t n r 1 till Sveriges familjenamn. [31] B y g g n a d s a r b e t a r s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e 2. [2] Förslag rör. förskaffande av lik för den a n a t o m i s k a . u n Förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning dervisningen. [57] m. m. [33] B e t ä n k a n d e med förslag till lag om församlingsstyrelse Socialförsäkringskommittén 3. [59] m. m. [1923:4] ' . \ . , Skolkommissionens b e t ä n k a n d e 5. Organisatoriska ocli Hälso- och sjukvård. ekonomiska utredningar. [1923:5] Förslag till allmän sjukhusstadga. [43] Försvarsväsen. Politi. Betänkande och förslag rörande brandskyddsföreskrifter och ordnandet av brandväsendet inom riket. 7. [28] Förslag till omorganisation av polisväsendet. [49] U t l å t a n d e över förslag till omorganisation av polisväsendet. [58] Förslag till lag om lösdrivares behandling. [1923:2]

Allmänt näringsväsen. Tillägg till bet. betr. förrådsverksamheten vid marinen. [6] Flottans skolsakkunnigas b e t ä n k a n d e 3 angående skolPatentlagstiftningskommitténs bet. 7. Förslag till lag reglemente för flottan. [29] 4 angående, undervisom r ä t t till tidnings eller tidskrifts titel m. m._ [9] ningsplan för skolor och kurser vid sjömanskaren, [ol] S t a t s m a k t e r n a och bränsleanskaffningen u n d e r krigs- Förslag om upprättande av ett u n d e r K. Arméförvaltåren. [14] ningens sjukvårdsstyrelse lydande statsapötek. [54] Melianhandssakkunniges betänkande. [20] Bokföringen vid försvarsförvaltningen. [53] Försvarsrevisionens b e t ä n k a n d e 3. Del 1. Inledande avdelning, läntförsvaret. [1923:15] Del 2. Sjöförsvaret, Fast e g e n d o m . J o r d b r u k m e d binäringar. s a m m a n f a t t n i n g av revisionens förslag, särskilda yttB e t ä n k a n d e rörande fiskerinäringens främjande. [7] r a n d e n . [1923:16] Del 3. Bilagor. [1923:17] Om lappskättelandsinstitutet. [10] Förslag till vissa ä n d r i n g a r i bestämmelserna rörande Utrikes ärenden. Internationell rätt. j a k t och fågelskydd. 2. [16] S t h l m 1923, Isaac Marcus' Boktr.-A-B.