Omprövning av samvetsklausulen män och kvinnor som präster i svenska kyrkan : betänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

AV

KvlNN0pRAsrmä$xsEN

: *

sçamvetsklausulen

MÄN OCH KVINNOR SOM PRÄSTERI SVENSKA KYRKÅN

SBU

1981:20

“h

Statens offentliga utredningar %% 1981:20 § Kommundepartementet

Omprövning

av

samvetsklausulen

Män och kvinnor som präster i svenska kyrkan

Betänkande av kyinnoprästutredningen Stockholm 1981

Omslag Jan Bohman Jemström Offsettryck AB ” ISBN ?häê- .!»5.f.:.\'-'› 3 ISSN 0375-250X

Gotab, Kungälv 1981

Till statsrådet och chefen för

kommundepartementet

Regeringen bemyndigade den 28 juni 1979 chefen för kommundepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män som präster i svenska kyrkan samt att överväga frågan om upplåtande av kyrkorum. Med stöd av bemyndigandet förordnades fr. 0. m. den l juli 1979 såsom särskild utredare dåvarande expeditionschefen, numera statssekreteraren i kommundepartementet Elisabeth Palm. Att såsom sakkunniga biträda utredaren förordnades den 7 augusti 1979 lörbundsdirektören i Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Sture Johansson, och direktören Lennart Stolt. I enlighet med direktiven har till utredningen knutits en parlamentarisk referensgrupp. Ledamöterna i referensgruppen har formellt haft ställning såsom experter. Till experter förordnades fr. o. m. den l juli 1979 riksdagsledamoten, numera statsrådet Karl Boo (c), studiesekreteraren, numera förbundssekreteraren Gerd Engman (s), riksdagsledamoten Johansson Hilding (s), t. f. komministern Lena Malmgren (fp), riksdagsledamoten, numera förste vice talmannen lngegerd Troedsson (m). Karl Boo entledigades fr. o. m. den 13 oktober 1979 och riksdagsledamoten Britta Hammarbacken (c) förordnades till expert fr. o. m. den 16 november 1979. Till sekreterare förordnades den 7 augusti 1979 hovrättsassessorn Bo ven. Utredningen har antagit namnet kvinnoprästutredningen. Utredarens kontakter med referensgruppen hade i utredningens forsta skede, som dominerades av stiftsbesök och insamling av faktamaterial, främst karaktär av redovisning och allmänna 1 slutskedet överläggningar. har ett flertal sammanträden hållits, varvid referensgruppen beretts tillfälle att ta del av de texter som ingår i betänkandet. Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande ( ) Omprövning av samvetsklausulen - Män och kvinnor som präster i svenska kyrkan. Experten lngegerd Troedsson har avgett ett särskilt yttrande. Utredningens uppdrag är härmed fullgjort.

Stockholm den 30 april 1981

Elisabeth Palm

/Bø Lövén

Innehåll

Författningsfdrslag

Sammanfattning .

l Inledning . 17 1.1 Kort introduktion 17 1.2 Utredningsuppdraget 18 1.3 Utredningsarbetet 20

2 K vinnoprästfrágans bakgrund 21 2.1 Tidigare utredningsförslag . . . . 21 2.2 Behörighetslagens tillkomst åren 1957-1958 24 2.3 De 17 punkterna, 1964 års bibelkommission m. m. . . . 28 2.4 Allmänna kyrkomötet år 1975, Biskopsmötet åren 1977-1978 32 2.5 Samarbetsreglerna år 1978 . . . . 35 2.6 Kvinnoprästfrâgan i riksdagen åren 1976-1977 36 2.7 Kvinnoprästfrâgan i riksdagen år 1978 och senare 38 2.8 Allmänna kyrkomötet år 1979

3 Utvecklingen inom svenska kyrkan efter är 1958 . 43 3.1 Allmänt om utvecklingen . . . . . . . . . 43 3.2 Undersökningar rörande inställning till kvinnliga präster 47 3.3 Utredningens studier av förhållandena i de olika stiften 50 3.3.1 Luleå stift . 50 3.3.2 Härnösands stift 51 3.3.3 Uppsala stift 52 3.3.4 Växjö stift . 52 3.3.5 Skara stift . 53 3.3.6 Lunds stift 54 3.3.7 Linköpings stift . 55 3.3.8 Västerås stift . 56

3.4 Sammandrag av gjorda iakttagelser . 61

6 Innehåll

Allmän ordning 67 bakgrund, kyrkans Svenska . . . 67 kyrkan om kyrkliga frågor 68 Lagstiftning Präst i svenska 70 kyrkan m. m. 72 Prästutbildningen 4.4.1 Allmänt . . . . . 72 4.4.2 Teoretisk prästutbildning 73 4.4.3 Praktisk . 73 prästutbildning 4.4.4 Prästexamen . . . . . . . 74 4.4.5 74 Biskopens lämplighetsprövning 4.4.6 . . . . . 75 Prästvigningen Bestämmelser om jämställdhet m. m. . . . . . . . 76 till 1958 års behörighetslag . 78 Den rättsliga bakgrunden

. 81 Utredningens överväganden och bakgrunden . 81 Uppdraget 83 Fyra utgångspunkter alternativ . . . . . . 85 Lagtekniska 95 Utredningens eget ställningstagande

99 Upplâtande av kyrkorum . . . . . . . . . . . . . 99 Inledning Bakgrund, frâgans tidigare handläggning m. m. 99 6.2.1 Allmänt. . . . . . . . . 99 6.2.2 Församlingens ansvar 100 6.2.3 Prästens ansvar . . . 6.2.4 Kyrkorummet . . . . . . . . 6.2.5 Förfoganderätt över kyrkorummet .

6.2.6 Frâgans tidigare handläggning 6.3 Utredningens överväganden 6.3.1 Specialmotivering

Särskilt yttrande .

Bilaga 1 Utredningens direktiv .

Bilaga 2 Samarbetsreglerna

Den praktiska prästutbildningen . . . . Bilaga 3 . Stadga för svenska kyrkans praktiska prästutbildning . . Utbildningsplan för praktisk prästutbildning . . . .

. Exempel pâ lokal kursplan beträyfande pastoralteologisk

. Exempel på lokal kursplan betralfande pastoralteologi

Antagning till präst i svenska kyrkan

Författningsförslag

l Förslag till Lag om upphävande av lagen (1958:514) om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

Härigenom föreskrivs att lagen ( 1958:514) om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst skall upphöra att gälla vid utgången av år 1982.

2 Förslag till

Lag om upplåtelse av kyrkorum

Härigenom föreskrivs följande.

l§ Upplåtelse av kyrkorum, som har invigts för svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av församling, får ske enligt bestämmelserna i denna lag. Lagen gäller även upplåtelse av domkyrka som står under egen förvaltning.

2 § Kyrkorådet får besluta om tillfällig upplåtelse av församlingens kyrkorum för annat ändamål än gudstjänster, dop och kyrkliga förrättningar som hålls av Församlingens präster. Upplåtelse får dock inte ske för ändamål som strider mot kyrkorummets helgd eller kyrkans ordning och inte heller så att den hindrar församlingens gudstjänstliv eller kyrkliga verksamhet i övrigt.

3 §

Vid beslut om upplåtelse skall kyrkorådet särskilt beakta, om det kan

anses säkert att kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Domkyrka,som står under egen förvaltningfår inte upplåtas om den särskilda domkyrkostyrelsen motsätter sig upplåtelsen på grund av farhågor i sådant avseende.

4§ lnnan kyrkorådet beslutar om upplåtelse av församlingens kyrkorum, skall såvitt möjligt kyrkoherden få tillfälle att yttra sig och, om det gäller domkyrka, som står under egen förvaltning, även den särskilda domkyrkostyrelsen.

F örfattningsfárslag

Kyrkorådet får uppdra åt kyrkoherden eller åt särskild avdelning, bestående av kyrkoherden och andra ledamöter eller suppleanter i kyrkorådet, att besluta i vissa ärenden på kyrkorådets vägnar.

5§ Kyrkorådets befogenheter enligt 2§ utgör inte hinder för kyrkoherden att utan kyrkorådets hörande låta en präst eller annan därtill behörig, som inte är knuten till församlingen, hålla gudstjänst eller annan kyrklig förrättning i stället för präst inom församlingen. Den innebär inte heller någon inskränkning i tillgången till kyrkan för kyrkliga Författningar som avser någon som tillhör församlingen.

6§ Talan mot kyrkorâdets beslut enligt denna lag förs genom besvär hos domkapitlet. Utöver vad som följer av forvaltningslagen (1971:290) får besvär anföras av ledamot i kyrkorådet. Mot domkapitlets beslut får talan inte föras.

7§ Kyrkorådets beslut gäller omedelbart utan hinder av anförda besvär, om inte domkapitlet förordnar annat.

8 § l annexförsamling, där en annan präst har förordnats att i stället for kyrkoherden vara ledamot i kyrkorådet, skall vad som sägs i denna lag om kyrkoherden gälla om den prästen.

Denna lag träder i kraft den l januari 1983, då lagen (1963:501) om upplåtande av kyrkorum i vissa fall skall upphöra att gälla.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:585) om jordfästning m. m.

Härigenom föreskrivs att l0§ lagen (1957:585) om jordfástning m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10§ För jordfástning i annan ordning För jordfástning i annan ordning än svenska kyrkans må kyrkorum än svenska kyrkans får kyrkorum som invigts för svenska kyrkans som har invigts för svenska kyrkans gudstjänst upplåtas, om särskilda skäl gudstjänst upplåtas enlig! bestämmeldärtill äro. serna l lagen (190000) om upplåtelse av kyrkorum.

Denna lag träder i kraft den l januari 1983.

Sammanfattning

l Inledning

Sedan den l januari 1959 är kvinnor behöriga att anställas som präster inom svenska kyrkan. År 1958 antog regering och riksdag gemensamt och med samtycke av allmänt kyrkomöte lagen (1958:514) om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. I lagen föreskrivs att kvinna skall äga lika behörighet som man att efter förtjänst och skicklighet befordras till prästerlig tjänst. Vid lagens tillkomst ställde sig kyrkomötet bakom vissa uttalanden som särskilda utskottet gjorde vid behandlingen av lagförslaget. Dessa uttalanden har kommit att betecknas som samvetsklausulen. Sedan en omfattande debatt ånyo uppkommit om de kvinnliga prästernas arbetssituation, hemställde riksdagen år 1978 att regeringen skulle lägga fram ett förslag som klargör konsekvenserna av 1958 års reform. Förslaget skall innebära en omprövning av samvetsklausulen och utformas på ett sådant sätt, att de som har en avvikande mening i ämbetsfrågan kan bevara hemortsrätt i svenska kyrkan. Regeringen lade fram ett förslag till ny behörighetslag till 1979 års allmänna kyrkomöte, som i princip godtog förslaget. Någon proposition i frågan lades emellertid inte fram för riksdagen. 1 stället tillsattes kvinnoprästutredningen med uppdrag att fortlöpande följa utvecklingen av kvinnoprästfrågan inom svenska kyrkan samt lägga fram förslag till lagteknisk lösning. Vidare skulle utredningen överväga den av 1979 års kyrkomöte väckta frågan om rätten att besluta om upplåtande av kyrkorum för inomkyrkliga ändamål. Utredningen har samlat in ett faktamaterial i kvinnoprästfrâgan, bl. a. genom att besöka samtliga stift. Utredningen har vidare haft kontakter med olika kyrkliga organisationer, anordnat en hearing samt sammanträffat med jämställdhetsombudsmannen. Fortlöpande överläggningar har hållits med den politiska referensgrupp som har knutits till utredningen.

Kvinnoprästfrågans bakgrund

Frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet har varit föremål för olika utredningar sedan 1920-talet. Redan år 1919 väcktes den första riksdagsmotionen i ämnet, och år 1923 utgavs ett betänkande (SOU 1923:22) Kvinnas behörighet att- innehava prästerlig och annan kyrklig tjänst. Betänkandet

Sammanfattning

innehöll ett förslag till lag angående kvinnas tillträde till prästerlig och annan kyrklig tjänst. Förslaget ledde inte till lagstiftning. Frågan togs upp under de Följande åren såväl i kyrkomötet som i riksdagen. Riksdagen anhöll år 1946 om utredning rörande kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster. Utredningen tillsattes samma år och utarbetade betänkandet (SOU 1950:48) Kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster. Det dröjde emellertid innan frågan underställdes kyrkomötet. Med anledning av motionen begärde riksdagen år 1955 att regeringen skulle för nästa kyrkomöte och därefter för riksdagen lägga fram förslag till lagstiftning om behörighet för kvinna till prästerlig tjänst. Regeringen lade fram ett förslag i frågan för 1957 års kyrkomöte. Detta förklarade sig emellertid inte kunna godkänna förslaget. 1 början av år 1958 avgav regeringen en proposition till riksdagen med ett förslag till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, som i förhållande till 1957 års förslag endast innebar den ändringen att ikraftträdandet hade flyttats fram ett halvår. Lagförslaget antogs av riksdagen och lades därefter fram för allmänna kyrkomötet år 1958. Detta lämnade sitt samtycke till lagförslaget. Kvinnoprästfrågan har därefter aktualiserats vid ytterligare kyrkomöten, och åtskilliga motioner har väckts i riksdagen. Biskopsmötet har också vid flera tillfällen behandlat frågan. tillsatte år 1978 på initiativ av Biskopsmötet en samråds-

Ärkebiskopen

som fick i uppgift att arbeta fram riktlinjer och föreskrifter för kommitté, företrädare för olika uppfattningar i att underlätta en gemenskap mellan Resultatet blev ett förslag till Regler för samarbetet inom ämbetsfrågan. svenska kyrkan mellan företrädare för olika uppfattningar i frågan om kvinnas behörighet till prästämbetet.

3 Utvecklingen inom svenska kyrkan efter år 1958

Beslutet om kvinnas behörighet att fr. o. m. den 1 januari 1959 bli präst i svenska kyrkan medförde inte någon snabb tillströmning av kvinnliga präster. De första tre prästvigningarna av kvinnor ägde rum år 1960. Under hela 1960-talet prästvigdes endast ett 40-tal kvinnor, i åtta av de 13 stiften. En mera påtaglig ökning skedde däremot under 1970-talet. Under de senaste åren har antalet kvinnliga präster ökat snabbt. Numera äger prästvigningar av kvinnor rum i alla stift utom Göteborgs stift. Det finns i dag kvinnliga präster i samtliga stift men de är fortfarande förhållandevis få totalt sett. Vid utgången av år 1980 fanns det i svenska kyrkan 2616 manliga och 371 kvinnliga präster. Utredningen konstaterar att motståndet mot kvinnliga präster alltjämt har_en relativt stor utbredning bland prästerna men att detendast förekommer i tämligen liten utsträckning bland kyrkans lekmän. karaktäriserar utredningen kvinnoprästfrågans ut- Sammanfattningsvis veckling inom svenska kyrkan så, att den nu har passerat ett första skede, av ett aktivt motstånd i form av protestaktioner, personliga trapräglat kasserier och demonstrativt avståndstagande, in i ett nytt skede. kännetecknat av ett mera indirekt och “tyst” motstånd. Detta har väsentligen

Sammanfattning

emellertid stor utbredning och påverkar arbetssituationen inom svenska kyrkan menligt. Det framstår som ganska tydligt för utredningen, att frånvaron av allvarliga konflikter delvis förklaras av att de kvinnliga prästerna - och över huvud taget de kretsar inom kyrkan som stöder den gällande ordningen - inte har velat driva frågan till sin spets i olika enskilda fall som har forekommit.

4 Allmän bakgrund, kyrkans ordning

Utredningen redovisar som en allmän bakgrund huvudpunkterna i det regelsystem som gäller för svenska kyrkan. Det lämnas vidare en redogörelse för prästutbildningen och den rättsliga bakgrunden till 1958 års behörighetslag. l detta sammanhang redovisas gällande allmänna regler om jämställdhet mellan kvinnor och män.

5 Utredningens överväganden

Utredningen konstaterar att samvetsklausulen rättsligt sett innebär motiv till 1958 års behörighetslag samt att det krävs en lagstiftningsåtgärd for att ändra eller upphäva ett motivuttalande. Utredningen påpekar att en omständighet av grundläggande betydelse är att svenska kyrkan, samtidigt som den genom 1958 års allmänna kyrkomöte antog en ordning med kvinnliga präster som förenlig med bekännelsen, också fastslog att de som har en annan tro och bibelsyn på denna punkt har hemortsrätt i svenska kyrkan. Utredningen konstaterar att själva problemet ligger just i att svenska kyrkan godtar två uppfattningar som förenliga med bekännelsen i denna fråga. Det är enligt utredningens mening i och for sig inte märkligt att mera än en trosuppfattning ryms inom kyrkans bekännelse. Meningsbrytningar i trosfrågor, konflikter i teologiska ämnen är lika ofrånkomliga i ett stort trossamfund som en utveckling i fråga om organisation, ritual, bibelöversättning etc. Det som gör konflikten i kvinnoprästfrågan speciell är att den omedelbart berör enskilda människor som arbetar inom kyrkan och därmed påverkar hela arbetsgemenskapen inom samfundet liksom dettas relationer med samhället och medborgarna. Kvinnoprästkonflikten också forpåverkar samlingsmedlemmarna som särskilt drabbas av de interna samarbetsproblemen.

Fyra utgångspunkter

Utredningen preciserar fyra utgångspunkter för sitt förslag. Den forsta är att omprövningen av samvetsklausulen skall utgå från vad svenska kyrkan själv har fastställt ifråga om sin bekännelse: det är förenligt med kyrkans bekännelse att kvinna innehar prästämbete. Detta är en självklar utgångspunkt for utredningen, som inte går in på några egna teologiska bedömningar.

12 Sammanfattning

Den andra utgångspunkten är att även den tro och bibelsyn som hävdas av kvinnoprästmotständarna har hemortsrätt isvenska kyrkan enligt kyrkans eget ställningstagande. Utredningen erinrar om att allmänna kyrkomötet år 1958 var enigt om att vilja undvika kyrkosplittring. Från kyrkorättslig synpunkt måste dess ställningstagande innebära, att den som hävdar en tro och bibelsyn, vilken i fråga om kvinnas behörighet till prästämbetet avviker från svenska kyrkans officiella ståndpunkt, inte därmed avviker från kyrkans bekännelse och ställer sig utanför kyrkans gemenskap. I denna mening har således hemortsrätt i svenska kyrkan. Från läkvinnoprästmotståndarna rosynpunkt kommer de - om inte den samstämmiga meningen vid 1958 års allmänna kyrkomöte frångås - att också i en framtid bevara denna hemortsrätt. Den tredje utgångspunkten är att statsmakterna så långt som möjligt vill undvika att gripa in i svenska kyrkans inre liv men kan inte frånsäga sig ett ansvar för att gällande lag respekteras. statsmakterna har - och detta är något som inte bara aktualiseras i kvinnoprästfrågan - att göra en avvägning mellan sina skyldigheter att upprätthålla respekt för rättsordningen och svenska kyrkans berättigade krav på frihet i sitt andliga liv. Staten måste se till att gällande lag respekteras av alla. Detta är uttryck för en princip som är grundläggande och självklar inom varje rättssamhälle och inom varje statsmakterna har emellertid sedan länge eftersträvat att så organisation. långt som möjligt avhålla sig från att gripa in i kyrkans inre liv. Särskilt vill de inte påtvinga kyrkan några ställningstaganden i fråga om bekännelsen. Den fjärde utgångspunkten är att statsmakterna inte kan undanta svenska kyrkan från de allmänna principer om jämställdhet mellan kvinnor och män som gäller i samhället. I och med att svenska kyrkan har fastställt att kvinna kan inneha prästämbetet utan hinder av bekännelsen, kan statsmakterna enligt utredningens mening i dag inte undanta kyrkan från den allmänna strävan efterjämställdhet mellan kvinnor och män. Det är i dagens samhälle en självklar princip att kvinnor och män skall ha lika rättigheter. Denna grundsyn har kommit till uttryck både i regeringsformen och i jämställdhetslagen. Utredningen anser att statsmakterna för sin del inte kan göra avsteg härifrån när det gäller svenska kyrkan, särskilt inte när det har gått mer än 20 år sedan kvinnor prästvigdes första gången och bortåt 400 kvinnliga präster verkar inom kyrkan. Den ståndpunkt i kvinnoprästfrågan, som ligger närmast till hands för statsmakterna i dagens läge, är enligt utredningens uppfattning att upphäva 1958 års lag och därmed dess motiv samt för sin del endast hänvisa till allmänna regler, bl. a. jämställdhetslagen. Det överlåts då åt svenska kyrkan själv att, inom ramen för allmänna regler, själv lösa de samarbetsproblem som följer av att kyrkan har accepterat två olika riktningar i fråga om tro och bibelsyn som förenliga med bekännelsen.

Olika tekniska alternativ presenterar tre alternativ till lagteknisk lösning. Syftet med Utredningen dessa är att såvitt möjligt täcka in de huvudsakliga ståndpunkter som har kommit fram under frågans handläggning sedan år 1978. Som alternativ

Sammanfattning

A betecknas lösningen att upphäva 1958 års lag utan att det stiftas en ny behörighetslag. Det får till följd att man får falla tillbaka på allmänna regler om jämställdhet mellan kvinnor och män närmast i regeringsformen och i jämställdhetslagen. Utredningen framhåller att det bör kunna anföras särskilda skäl för att stifta en ny behörighetslag. Det motiv som ligger närmast till hands är att man vill avvika från det rättsläge som skulle gälla i kraft av enbart allmänna principer. Någon större avvikelse kan enligt utredningens mening inte diskuteras än den s. k. väjningsrättent Ett alternativ med en speciell lag som accepterar denna avvikelse läggs fram, betecknat som alternativ B. Allmänt konstaterar utredningen att detta alternativ kan sägas lägga fast ett system för samexistens och samarbete mellan företrädare for olika uppfattningar i fråga om kvinnas behörighet till prästämbetet. Man skapar därmed en modern samvetsklausul. Utredningen lägger också fram ett alternativ C som även det innebär att 1958 års lag ersätts med en ny behörighetslag men utan att godta väjningsrätten. Utredningen framhåller att även den som i princip är för alternativ A kan anse det säkrast och bäst att ha en särskild lag för att uttryckligen klargöra rättsläget. Man kan också tänkas vilja göra en annan och mindre avvikelse än väjningsrätten i alternativ B. l alla tre alternativen uppkommer övergângsfrâgor som hänger samman med att riksdagen har förutsatt att omprövningen av samvetsklausulen inte skall slâ igenom fullt ut för dem som hittills haft ett stöd i samvetsklausulen. Dessa övergångsfrågor behandlas i ett gemensamt avsnitt. Huvudfrågan blir där om det behövs särskilda Övergångsbestämmelser eller om man kan nöja sig med motivuttalanden. Utredningen förordar motivuttalanden. Till de tre huvudalternativen lägger utredningen fram förslag till lagtexter och gör kortfattade kommentarer. Alternativ A innebär sålunda att 1958 års lag upphävs utan att den ersätts med en ny lag. Det föreslås att lagen (1958:514) om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst skall upphöra att gälla vid utgången av år 1982. Det nya rättsläget bör inte slå igenom helt for dem som redan har tjänst i svenska kyrkan och som har en avvikande uppfattning i ämbetsfrâgan. I Detta bör tas upp och preciseras i motiven. I övrigt görs inga uttalanden rörande rättstillämpningen i framtiden. Alternativ A innebär sålunda att de som efter reformens ikraftträdande anställs som präster i svenska kyrkan skall vara beredda att i alla tjänstefunktioner samarbeta med andra präster i kyrkan oavsett kön, på sätt som utredningen har utvecklat. Alternativ B innebär att 1958 års lag ersätts med en ny lag som genom uttalanden i motiven accepterar ”väjningsrätten” utom för nytillträdande biskopar. Den nya lagen bör ges samma avfattning som den lagtext som blev resultatet av frågans behandling hos regering och kyrkomöte åren 1978-1979. Lagen föreslås träda i kraft den l januari 1983, då lagen (1958:514) om kvinnas behörighet till -prästerlig tjänst skall upphöra att gälla. Alternativ C innebär liksom alternativ B att 1958 års lag och motiv upphävs samt att en ny lag stiftas. Lagtexten blir enligt utredningens förslag densamma som i alternativ B. Det blir motivuttalandena som skiljer alternativen åt. Även inom ramen för alternativ C ryms olika möjligheter att närmare utforma motiven. De kan innebära en mindre avvikelse än alternativ B

Sammanfattning

från det rättsläge, som alternativ A avser att skapa. De kan också inskränka bekräftelse på detta rättsläge etc. sig till att ge en uttrycklig [alternativ C gäller i fråga om en övergångsanordning, inskriven i motiven, detsamma som i alternativ A.

Utredningens eget ställningstagande

avvisar till en början alternativ B. Huvudskälet är att det skulle Utredningen innebära en fastlâsning vid en viss situation. Det skulle därmed kunna motverka en fortsatt positiv utveckling inom svenska kyrkan. Mot alternativ B kan också invändas att det lätt kan leda till sådana tolknings- och tillämpningstvister som de inomkyrkliga samarbetsreglerna en positiv utveckling. Över har gett upphov till. Sådana tvister motverkar huvud såvitt möjligt undvika att ta ansvaret for taget bör statsmakterna att formulera principer för samarbete inom svenska kyrkan. Alternativ motivuttalandena. Utred- C kan ges olika innebörd genom ningen har inte funnit några bärande skäl for att genom en ny behörighetslag och därtill knutna motivuttalanden göra någon avvikelse från det rättsläge som skulle inträda, om man endast upphäver 1958 års lag och låter allmänna regler om jämställdhet gälla. kan inte fororda att statsmakterna tar initiativ till en lag- Utredningen stiftning som innebär, att kvinnoprästmotståndare utestängs från möjlighet till prästvigning. Det synes tillräckligt att slå fast, att envar som inträder måste som präst i svenska kyrkans tjänst måste vara medveten om att han kunna tjänstgöra fullt ut tillsammans med kvinnliga präster, förr eller senare beroende på rent praktiska förhållanden. se tillräckliga skäl för att statsmakterna skall Inte heller kan utredningen göra några uttryckliga avvikelser från allmänna regler till förmån for kvinnoprästmotståndarna. Det måste kunna anföras vägande skäl för att stifta en lag som är obehövlig som närmast uppgift. Utredfrån rättslig synpunkt, fyller en pedagogisk har for sin del inte kunnat finna att sådana skäl föreligger. Mot ningen - missen särskild lag talar också att det blir svårt att undvika intrycket forståndet - att någonting annat gäller än allmänna regler. Det ligger i sakens natur, hur klart än lagstiftaren uttrycker sig i motiven. Tvister om lagens innebörd skulle kunna uppkomma liksom i alternativ B. har stannat for att föreslå en lösning enligt alternativ A. Utredningen Till fönnån för att endast upphäva 1958 års lag talar att det ger ett klart uttryck for statsmakternas obenägenhet att ingripa i svenska kyrkans inre markerar också både integritet och ansvar. Häri ser liv. Det kyrkans A. Genom en sådan utredningen tungt vägande skäl for att välja alternativ lösning skulle man enligt utredningens bedömning bäst främja den positiva den läkningsprocess inom kyrkan, som är målet. utveckling, statsmakterna skulle alltså, med utredningens ståndpunkt, endast slå fast att allmänna regler om jämställdhet skall gälla även inom svenska kyrkan i framtiden, inte några specialbestämmelser. Enligt vanlig lagstiftningspraxis skulle statsmakterna därutöver göra ett uttalande om hur de från sina synpunkter ser på rättsläget för dem som direkt berörs av att den hittillsvarande

Sammanfattning 15

samvetsklausulen upphävs. Utredningen hänvisar till vad som tidigare har anförts om den sistnämnda frågan. Den lösning som utredningen förordar innebär inte att kvinnoprästmotståndarna utesluts från möjlighet att genom utövning av prästtjänster i praktiken begagna den hemortsrätt, som de har i svenska kyrkan enligt ställningstagandet i fråga om bekännelsen vid 1958 års kyrkomöte. Även jämställdhetslagen ger utrymme för att ta hänsyn till olika trosuppfattningar. Den av Biskopsmötet år 1978 uttalade grundsynen, att alla vägar måste prövas för att även i gudstjänstsammanhang nå full arbetsgemenskap mellan alla präster, ligger helt i linje med jämställdhetslagen. Sådana praktiska anordningar, som är nödvändiga för att främja en fortsatt utveckling mot I det angivna målet, kommer att vara godtagbara enligt jämställdhetslagen.

l

Svenska kyrkan ges alltså praktiska möjligheter att bemästra de kvar-

l

stående samarbetsproblemen. Den framtida utvecklingen kommer att bero på kyrkan själv. Utredningen är emellertid angelägen om att stryka under ordet utveckling. Att jämställdheten mellan kvinnor och män möter praktiska problem på många områden är välkänt, men färdriktningen är klar. Den måste gälla även inom svenska kyrkan. Utredningen anser sig inte ha anledning att föreslå några andra åtgärder från statsmakternas sida än som ligger i alternativ A. Några särskilda initiativ för att t. ex. främja rekryteringen av kvinnliga präster är enligt utredningens bedömning inte påkallade i dagens läge. Utvecklingen kommer sannolikt på sikt att leda till en kontinuerlig ökning av antalet kvinnliga präster. Det finns enligt utredningens mening goda möjligheter för svenska kyrkan själv att genom lämpliga åtgärder främja både prästutbildningen och prästrekryteringen. Beträffande de inomkyrkliga samarbetsreglerna anmärker utredningen att de bygger på att samvetsklausulen gäller. Om denna undanröjs, kommer alltså beslutet av 1979 års kyrkomöte om reglernas vägledande karaktär att få omprövas.

6 Upplåtande av kyrkorum

Allmänna kyrkomötet år 1979 begärde hos regeringen en utredning och förslag till lagstiftning om upplåtande av kyrkorum, innebärande att beslutanderätten i dessa frågor i princip skall tillkomma församlingens kyrkoråd. Bakgrunden var väsentligen att det på olika håll har förekommit konflikter genom att kvinnliga präster har vägrats hålla gudstjänster, dop och kyrkliga förrättningari vissa kyrkor. Nu gällande lag från år 1963 reglerar endast upplåtelse för icke kyrkliga ändamål. I övrigt anses beslutsrätten sedvanerättsligt tillkomma pastor. Huvudfrågan är alltså att överföra beslutanderätten från pastor till kyrkorådet i fråga om kyrkorums begagnande för kyrkliga ändamål. Utredningen erinrar om de synpunkter som har utvecklats i samband med kvinnoprästfrågan rörande statsmakternas inställning när det gäller reglering av frågor som rör kyrkans inre liv. Utredningen anser det nödvändigt att anlägga samma synsätt här. Kyrkomötets önskemål i sak kan inte möta några in-

16 Sammanfattning

vändningar från statsmakternas sida, men vid avfattningen av en ny lag måste man undvika att komma in på teologiska frågor eller andra spörsmål rörande lörsamlingskyrkans ändamål, prästernas tjänstgöring, församlingens tillgång till församlingskyrkan etc. som kan vara av ömtålig natur. Utredningen avvisar sålunda tanken på en närmare reglering av kyrkorummets användning i dess helhet. Med utgångspunkt i 1963 års lag lägger utredningen fram ett lagförslag som utgår från ett preciserat upplåtelsebegrepp. Kyrkorådet ges beslutanderätten i de praktiska viktiga fallen utan att man samtidigt aktualiserar frågorna om prästernas rätt och plikt att tjänstgöra, församlingens tillgång till kyrkorummet etc.

1 Inledning

1.1 Kort introduktion

Sedan den l januari 1959 är kvinnor behöriga att anställas som präster inom svenska kyrkan. Frågan om att öppna prästämbetet för kvinnor hade dessförinnan diskuterats under lång tid och varit föremål för olika utredningar. År 1958 antog regering och riksdag gemensamt och med samtycke av allmänt kyrkomöte lagen (1958:514) om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. 1 lagen föreskrivs att kvinna skall äga lika behörighet som man att efter förtjänst och skicklighet befordras till prästerlig tjänst. Vid lagens tillkomst ställde sig kyrkomötet bakom vissa uttalanden som särskilda utskottet gjorde vid behandlingen av lagförslaget. Dessa uttalanden har kommit att betecknas som samvetsklausulen. 1958 års reform har ännu inte slagit helt igenom. Det förekommer fortfarande motsättningar mellan dem som finner ordningen med kvinnliga präster vara förenlig med kyrkans bekännelse och dem som har en motsatt uppfattning. Dessa motsättningar tar sig ibland sådana uttryck att de uppfattas som diskriminerande mot de kvinnliga prästerna. Riksdagen uttalade år 1978 att det är en viktig uppgift för svenska kyrkan att målmedvetet arbeta på att snabbt finna former som fullt ut tillgodoser de krav som 1958 års reform ställer på lika behandling av man och kvinna i kyrkans tjänst. Riksdagen gav regeringen till känna att regeringen för nästa kyrkomöte borde lägga fram ett förslag som klargör konsekvenserna av 1958 års reform för tjänst inom svenska kyrkan i framtiden och som innebär en omprövning av samvetsklausulen (KU 1977/78:48, rskr 1977/782339). På initiativ av Biskopsmötet tillsattes inom svenska kyrkan i januari 1978 en samrådskommitté i kvinnoprästfrågan. Kommittén lade i slutet av året fram ett förslag till “Regler för samarbetet inom svenska kyrkan mellan företrädare för olika uppfattningar i fråga om kvinnas behörighet till prästämbetet”, de s. k. samarbetsreglerna Som principiell huvudlinje anges i dessa regler att, där olika samvetsbestämda uppfattningar stöter mot varandra, kyrkans officiella uppfattning måste vara huvudregel och ha företräde men att den som har en annan uppfattning har rätt att träda åt sidan. Denna s. k. väjningsrätt kommer till uttryck främst på två sätt. Det slås fast att den som accepterar att bli biskop måste vara villig att vara biskop för både manliga och kvinnliga l präster i stiftet. Om emellertid en biskop på grund av sin samvetsövertygelse Bilaga 2.

Inledning

inte anser sig kunna viga en kvinnlig prästkandidat, skall denna - sedan för tjänst i stiftet - beredas tillfälle till hon har antagits av domkapitlet vigning i ett annat stift för tjänstgöring i det stift för vilket hon blivit antagen. I reglerna anges vidare att den som inte kan göra liturgisk tjänst tillsammans med en kvinnlig präst inte får hindra hennes tjänsteutövning men har rätt att själv avstå från att tjänstgöra. Regelsystemet avsågs gälla för både nuvarande och nya präster i svenska kyrkan. Till 1979 års allmänna kyrkomöte lade regeringen fram ett förslag till (skr 1979:2). Kyrkomötet gav sitt samtycke efter ett par ny behörighetslag justeringar i lagtexten. I sin slutliga avfattning kom lagförslaget att innebära att kvinnor och män skulle ha “lika behörighet att antagas till präster i svenska kyrkan och lika rätt att tjänstgöra som präster inom kyrkan (KLU beslöt kyrkomötet med 59 röster mot 37 att 1979:8, kskr 1979:9). Vidare att de t. v. bör vara vägledande för uttala i fråga om samarbetsreglerna Minoriteten ville behandlingen av uppkommande problem på området”. samt för dem att reglerna endast skulle gälla för nu i tjänst varande präster som prästvigs före den 1 juli 1983. efter kyrkomötets slut framkom att riksdagen Vid partiöverläggningar kunde väntas avvisa det förslag som kyrkomötet hade antagit. Regeringen beslöt då att inte lägga fram någon proposition i frågan.

1.2 Utredningsuppdraget

Regeringen bemyndigade den 28 juni 1979 chefen för kommundepartementet att tillkalla en särskild utredare (Kn 1979:02) med uppdrag att fortlöpande av kvinnoprästfrågan inom svenska kyrkan och lägga följa utvecklingen fram förslag till en lagteknisk lösning samt att överväga frågan om upplâtande av kyrkorum till gudstjänst och därmed jämförlig förrättning. l direktiven för utredningen (Dir 1979:75) framhöll dåvarande departementschefen. statsrådet Bertil Hansson. att utvecklingen i kvinnoprästfrågan hade flera positiva inslag trots meningsmotsättningarna. Han anförde vidare.

om att samvets- Kyrkomötet och Biskopsmötets samrådskommitté är sålunda eniga ett klausulen kan ersättas med nya regler, som innebär väsentliga steg framåt mot för. Enighet sådant fullföljande av 1958 års reform som riksdagen har uttalat sig råder om bl. a. den viktiga principen att den som accepterar att bli biskop måste vara villig att vara biskop för både manliga och kvinnliga präster i stiftet. Enighet råder vidare om att det regelsystem som samrådskommittén har utformat bör gälla för alla som i dag är eller senast den 30 juni 1983 vigs till präster i svenska kyrkan. kan- Meningsskiljaktigheterna gäller dels biskops skyldighet att prästviga kvinnliga didater, dels om samrådskommitténs regler bör avse även dem som prästvigs efter nämnda dag. Den första av dessa tvistepunkter har i praktiken en mycket begränsad räckvidd. Den andra inrymmer det väsentliga problemet. Utan att vilja förringa betydelsen av de motsättningar som föreligger vill jag uttala som som min uppfattning att motsättningarna dock inte är så stora att det framstår utsiktslöst att söka undvika en öppen konflikt inom svenska kyrkan eller mellan riksdagen och kyrkomötet. Det är min förhoppning att de framsteg som jag har kommer noterat här utgör tecken på en positiv utveckling inom svenska kyrkan som att fortsätta. Det är uppenbart att den fortsatta utvecklingen inom svenska kyrkan måste följas

noga. När frågan läggs fram för riksdagen, bör det finnas ett ordentligt faktamaterial som grund för ställningstagandet. Uppgiften att ta fram detta material och att utarbeta förslag till en lagteknisk lösning bör enligt min mening uppdras åt en särskild utredare. Det bör ankomma på utredaren att fortlöpande följa utvecklingen inom svenska kyrkan, Förhållandena inom de olika stiften bör studeras. Kontinuerlig kontakt bör vidare hållas med kyrkliga organ och sammanslutningar av rikskaraktär samt med personalorganisationerna. De närmare formerna för detta arbete bör enligt min mening lämnas öppna. Det bör stå utredaren fritt att själv välja de kontaktvägar som framstår som lämpligast. Arbetet bör inriktas på att en lägesbeskrivning skall kunna redovisas före utgången av år 1980. Det är önskvärt att frågan kan läggas fram för riksdagen våren 1981 och för allmänt kyrkomöte hösten samma år. Den lagtekniska lösningen måste naturligtvis sökas med beaktande av vad jag har anfört om meningarna inom riksdagen och kyrkomötet. Handlingsalternativen framstår som starkt begränsade. Antingen kan man ersätta 1958 års behörighetslag med en ny lag av liknande karaktär eller också kan man upphäva 1958 års lag utan att stifta någon ny lag och i stället falla tillbaka på de bestämmelser i regeringsformen som jag tidigare har redovisat och på andra allmänna principer om jämställdhet mellan kvinnor och män. I båda fallen torde vissa övergångsanordningar bli nödvändiga. Det senare alternativet är enligt min mening det mest tilltalande, men det slutliga valet av lösning måste bli beroende av bl. a. utvecklingen inom kyrkan. Utöver den lagstiftningsfråga som jag nu har nämnt bör utredaren överväga andra åtgärder som är ägnade att föra utvecklingen framåt. Som särskilt angelägna vill jag peka på åtgärder som kan stimulera och underlätta rekryteringen av kvinnliga präster, framför allt i de stift där antalet kvinnliga präster i dag är ringa. Utredarens arbete måste bedrivas i nära kontakt med de politiska panierna. Med hänsyn till uppgifternas art, närmast insamlingen av fakta om utvecklingen inom svenska kyrkan, har jag inte velat förorda en parlamentarisk kommitté. Jag vill i stället föreslå att till utredaren knyts en referensgrupp med företrädare för de politiska panierna. Genom denna uppläggning möjliggörs en önskvärd flexibilitet i arbetsformerna. Jag vill i detta sammanhang ta upp ytterligare en fråga. Enligt lagen (1963:501) om upplåtande av kyrkorum i vissa fall ankommer det på kyrkorådet i församlingen att besluta om upplåtelse av kyrkorum för annat ändamål än gudstjänst eller förrättning som är jämförlig med gudstjänst. 1 förarbetena till lagen (prop. 1963:149, LlU 1963:34, rskr 1963:306_ skr 1963:6, KLU 1963:21, kskr 1963:40) anfördes att befogenheten att bestämma över kyrkorummets upplåtande till gudstjänst och därmed jämförlig förrättning fortfarande borde tillkomma pastor. Med anledning av en motion till 1979 års kyrkomöte anförde kyrkolagsutskottet (KLU 1979:18) att starka skäl talar för att ansvaret för kyrkorummets användning i sin helhet bör tillkomma kyrkorådet, i vilket kyrkoherden ingår. Utskottet framhöll att en ändring av nuvarande ordning kräver lagstiftning i kyrkolags form och hemställde att kyrkomötet måtte hos regeringen anhålla om utredning och förslag till lagstiftning som innebär att beslutanderätten i frågor om upplåtande av kyrkorum i princip skall tillkomma kyrkorådet. Kyrkomötet biföll utskottets hemställan (kskr 1979:17). Enligt min mening är det angeläget att den utredning som kyrkomötet har begärt kommer till stånd. Med hänsyn till det samband som finns mellan denna fråga och den fråga som jag har behandlat i det föregående bör utredaren överväga också frågan om upplåtande av kyrkorum.

Direktiven återges i sin helhet i bilaga 1. Utredningsuppdraget omfattar alltså två huvudfrågor, dels kvinnoprâstfrågan, dels frågan om upplåtande av kyrkorum. När det gäller kvinnoprästfrâgan avser utredningsuppdraget tre deluppgifter.

sou 1981:20 20 Inledning

följa utvecklingen inom svenska En första uppgift har varit att fortlöpande kyrkan och samla in ett faktamaterial. En annan uppgift har bestått i att utarbeta förslag till en lagteknisk lösning. som är ägnade En tredje uppgift har varit att överväga andra åtgärder och underlätta reatt föra utvecklingen framåt, t. ex. genom att stimulera kryteringen av kvinnliga präster. har utredningen haft När det gäller frågan om upplâtande av kyrkorum i enlighet med kyrkomötets till uppgift att överväga en ändrad ordning begäran och utarbeta ett lagförslag.

1.3 Utredningsarbetet

Utredningen har besökt samtliga stift och överlagt om kvinnoprästfrâgan. Det första besöket ägde rum den 14 september 1979, det sista den 24 juni med

1980. Överläggningarna har i varje stift haft formen av öppna samtal

Sålunda har samtal hållits med lebiskopen och olika kyrkliga grupper. damöterna i domkapitlet, i stiftets samrådsgrupp och med kvinnliga präster för stiftsavi stiftet. Vidare har samtal i regel ägt rum med företrädare delningen av Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund samt stifts-

kretsen av Svenska kyrkans personalförbund. med Biskopsmötet. Vid Utredningen har den 8 oktober 1980 överlagt den 28 november 1980 har rektorerna för Pastoralinstituten ett sammanträde redogjort för , i Lund och Uppsala, KG. Hammar resp. Holsten Fagerberg, bedrivs vid instituten. Utredningen har hur den praktiska prästutbildningen vidare haft kontakter med Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförutbildningsnämnd samt Svenska kyrkans personalbund, Svenska kyrkans förbund och övriga berörda personalorganisationer. Utredningen har den 30 januari 1981 anordnat en hearing i kvinnoprästdeltagit: Ansfrågan. I denna hearing har följande kyrkliga organisationer Kyrklig förnyelse, Kristna studentrörelgarsförbundet, Arbetsgemenskapen Kyrkomusikernas riksförbund sen i Sverige (KRISS), Kyrklig samling, (RKU), Rikskommittén for stifts- (KMR), Riksförbundet Kyrkans ungdom för svenska kyrkan i utlandet (SKUT), Svenska kyrkans tingen, Styrelsen centralråd för evangelisation och församlingsarbete (SKC), Svenska kyrkans Sveriges evangeliska studiakoninämnd, Svenska kyrkans missionsstyrelse, (SESG), Sveriges kyrkliga kvinnoråd. dent- och gymnasiströrelse Vid ett par tillfällen har utredningen sammanträffat med jämställdhets- Törnell och hennes ställföreträdare Lena Sve-

ombudsmannen Inga-Britt

naeus. 1

haft överläggningar med den politiska re- j Utredningen har fortlöpande ferensgrupp som har knutits till utredningen.

l i

l

l

2 Kvinnoprästfrågans bakgrund

2.1 Tidigare

utredningsförslag

Frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet har varit föremål for olika utredningar sedan 1920-talet. Redan år 1919 väcktes den första riksdagsmotionen i detta ämne. Sakkunniga tillkallades år 1919 för att utreda frågan om att utsträcka kvinnas behörighet att vinna tillträde till civil statstjänst. Frågan om tillträde till prästerliga tjänster behandlades också från allmänna synpunkter. 1 sitt forsta delbetänkande år 1920 uttalade de sakkunniga i en särskild sammanfattning av betänkandets innehåll som sin uppfattning, att det borde genom bestämmelser av kyrkolags natur stadgas, att kvinna skulle kunna prästvigas och även vara behörig att inneha prästerlig tjänst. Kvinnlig präst skulle dock inte kunna anställas eller forordnas mot vederbörande församlings vilja. De sakkunniga lade fram forslag i fråga om kvinnas tillträde till alla statliga tjänster med undantag för de prästerliga. Efter remissbehandlingen tillkallades ytterligare en sakkunnig for att delta i det återstående utredningsarbetet, som resulterade i betänkandet (SOU 1923:22) Kvinnas behörighet att innehava prästerlig och annan kyrklig tjänst. I detta uttalades bl. a. foljande. Prästämbetet är brännpunkten i det kyrkliga arbetet. Det ger rikast tillfällen till religiös 5 påverkan av andra. Från kyrkans synpunkt måste det således vara önskvärt, att de personer, vilka äga håg och fallenhet, med ett ord de inre och yttre betingelsema, för det arbete i kyrkans tjänst, vilket för henne är det centrala, ägna sig åt det prästerliga kallet. Inom kyrkan har städse funnits varmt intresse for att varje ung man, som har håg och fallenhet för prästerlig verksamhet, skall kunna nå det mål, vartill hans inre kallelse och hans begåvning draga honom. Bestämmande har därvid varit övertygelsen, att den, som har den inre kallelsen och den däremot svarande yttre fallenheten, också har en gärning att utföra såsom präst. l och för sig bör tydligen detta gälla ej mindre om kvinna än om man. Något skäl av principiell natur, varför icke den kvinna, som har håg och fallenhet för den prästerliga gämingen, skulle kunna intaga den plats, där hon har de rikaste möjligheterna att arbeta i kyrkans religiösa uppgift, torde icke kunna förebringas. Från kyrkans egen synpunkt måste det te sig som en misshushållning. om hon icke skulle utnyttja den dynamiska kraft, som ligger i ett med fallenhet förenat starkt kallelsemedvetande.

Betänkandet innehöll ett forslag till lag angående kvinnas tillträde till prästerlig och annan kyrklig tjänst. Det innehöll en huvudregel om att kvinna

22 Kvinnopräsyfrâgans bakgrund

skulle vara likställd med man i fråga om behörighet att prästvigas och att inneha prästerlig tjänst. Vissa undantag föreslogs emellertid. En kvinna skulle bl. a. inte få förordnas till prästerlig tjänstgöring eller utnämnas till prästerlig tjänst i annan Församling än sådan, som hade minst två prästerliga tjänster varav minst en med manlig innehavare. 1923 års betänkande remitterades till samtliga domkapitel samt Stockholms stads konsistorium. Samtliga avstyrkte förslaget dock med reservationer av vissa ledamöter. De invändningar som anfördes mot förslaget kunde i huvudsak delas upp i fyra grupper, nämligen principiella skäl, hänsyn till traditionen, församlingarnas önskemål samt praktiska synpunkter. Endast domkapitlen i Göteborg och Härnösand åberopade principiella skäl. Förslaget ledde inte till lagstiftning. Också inom svenska kyrkan diskuterades frågan om att ge vidgade arbetsmöjligheter för kvinnor inom kyrkan. Biskopsmötet tillsatte år 1919 en nämnd för att utreda frågan och gjorde påföljande år ett uppmärksammat uttalande i anslutning till denna utredning. Biskopsmötet ansåg sig sakna anledning att ta upp frågan om kvinnlig prästerlig tjänst till behandling i sakens dåvarande läge. Men mötet uttalade sig positivt om behovet av ny kyrklig tjänst för kvinnor. Uttalandet utmynnade i en deklaration att Biskopsmötet ville åt frågan om kvinnan i kyrkans tjänst ägna fortsatt uppmärksamhet och fortsatta åtgöranden. Frågan om kvinnliga präster aktualiserades åter genom en motion vid l 1938 års allmänna kyrkomöte. Motionen föreslog att kyrkomötet skulle an- l l hålla hos regeringen om utredning rörande inrättandet av en ny tjänst för l l i sitt betän- l l kvinnor i svenska kyrkan. Första tillfälliga utskottet uttalade kande (nr 9) att enligt utskottets uppfattning inga avgörande principskäl kunde anföras varför inte kvinnan skulle lämnas tillträde till prästämbetet. Men då meningarna i denna fråga var synnerligen delade i kyrkan och då kvinnans tillträde till prästämbetet på många håll skulle möta allvarliga betänkligheter, ansåg utskottet att saken inte skulle gagnas, om man då gick fram på denna linje. Efter en debatt i kyrkomötet beslöts att hos regeringen hemställa om en utredning rörande en ny tjänst för kvinnor inom svenska kyrkan (kskr 1938:29). Genom sitt ställningstagande hade kyrkomötet uttalat sig för en ny tjänst för kvinnor inom kyrkan men lämnat frågan om kvinnliga präster öppen. Skrivelsen ledde inte till att någon utredning då tillsattes. Vid 1946 års riksdag begärdes i en motion en allsidig utredning av frågan om kvinnors behörighet till prästämbetet eller inrättande av annat kyrkligt ämbete för kvinnor. Första Iagutskottet anförde i sitt utlåtande bl. a. att inrättandet av ett särskilt kyrkligt ämbete för kvinnor skulle stå i strid med den princip om likställighet mellan man och kvinna som låg till grund i 4 l för 1945 års lag om kvinnas behörighet att innehava statstjänst eller annat l l allmänt uppdrag. Utskottet.anförde att det syntes vara den förhärskande l åsikten att det inte förelåg några religiösa principskäl mot att kvinna erhöll i tillträde till prästämbete. Utskottet var av samma uppfattning och ansåg l därför att man som en konsekvens av 1945 års behörighetslagstiftning måste ta upp även frågan om kvinnliga präster till prövning. Å i Riksdagen godkände utskottets utlåtande och anhöll om utredning rö- 5 rande kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster. å K

Kvinnoprästfrâgans bakgrund 23

En sådan utredning tillsattes samma år. Den lade år 1950 fram betänkandet (SOU 1950:48) Kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster. Utredningens majoritet förordade att kvinnor skulle få tillträde till prästämbetet genom en särskild behörighetslag. En kvinnlig präst skulle emellertid enligt förslaget inte få utnämnas eller förordnas att tjänstgöra i annan församling

i

än sådan som hade minst två prästerliga tjänster varav minst en hade manlig innehavare. Betänkandet blev föremål för en omfattande remissbehandling. Under

l denna gjorde samtliga professorer och docenter i nya testamentets exegetik

vid universiteten

i i Uppsala och Lund - med undantag av en Uppsaladocent

-

i följande gemensamma uttalande.

Undenecknade förklara härmed såsom vår bestämda och på noggrann forskning vilande mening, att ett införande av s. k. kvinnliga präster i kyrkan vore oförenligt med nytestamentlig åskådning och skulle innebära ett avsteg från troheten mot den heliga skrift. Både Jesu apostlaval och Paulus ord om kvinnans ställning i församlingen äga principiell innebörd och äro oberoende av tidsbetingade förhållanden och åsikter. Det aktuella förslaget om att kvinnor skola få tillträde till prästämbetet i den svenska kyrkan måste därför sägas stöta på allvarliga exegetiska hinder.

Förslaget avstyrktes också av samtliga domkapitel utom ett. Fem domkapitel samt majoriteten av Uppsala teologiska fakultet ansåg emellertid att några principiella hinder inte förelåg för kvinnas tillträde till prästämbetet. Med anledning av motioner i ämnet begärde riksdagen år 1955 att regeringen skulle för nästa kyrkomöte och därefter för riksdagen lägga fram forslag till lagstiftning om behörighet för kvinna till prästerlig tjänst. Första lagutskottet anförde i ärendet bl. a. följande.

Enligt utskottets mening äro, generellt sett, kvinnor lika väl skickade som män att utöva de på prästämbetet ankommande funktionerna. Prästen har att fullgöra sina uppgifter i mycket skiftande situationer. l åtskilliga lägen kan det fönnodas, att en kvinnlig präst skulle visa sig vara väl så lämplig som en manlig. Även behovet av kvinnans medverkan i det prästerskapet åliggande kyrkliga arbetet måste beaktas. Detta behov gör sig gällande icke endast i nyssnämnda särskilda situationer. l nuvarande tidsläge är det angeläget, att alla krafter, som vilja ställa sig till kyrkans förfogande, kunna utnyttjas och att alla som så önska. oavsett kön, beredas tillfälle att - efter vederbörlig utbildning - i prästerlig tjänst verka inom kyrkan. Enligt utskottets mening bör den föreliggande principfrågan icke avgöras under hänsynstagande till den aktuella prästbristen. Det kan dock framhållas att en reform av nu angivet slag, i vart fall på längre sikt, säkerligen kommer att underlätta rekryteringen. Inrättandet av en särskild lekmannatjänst av det slag, biskopsmötet förordat, kan icke minska angelägenheten av att prästämbetet nu öppnas för kvinnor. Endast efter prästvigning kan kvinnan bli i stånd att utan begränsning göra sin insats i det kyrkliga arbetet. Genom 1949 års grundlagsändringar erhöll kvinnan, då det gäller tillsättande av ämbeten och tjänster, generell likställighet med mannen utom beträffande prästerliga tjänster, i fråga om vilka en särreglering förutsattes. Rättvisehänsyn kräva att - då principiella hinder icke möta - man fullföljer detta reformarbete och att kvinnan även på detta område gives likställighet med mannen. Då utskottet enhälligt omfattar den uppfattning, som här kommit till uttryck, har utskottet närmare övervägt sättet för reformens genomförande. Utskottet har därvid stannat vid denmeningen, att i en fråga som så nära angår kyrkans liv kyrkomötet,

24 K

vinnoprästjrâgans bakgrund

som ännu icke haft att taga ställning till spörsmålet efter den år 1950 avslutade utredningens framläggande, lämpligen borde få tillfälle att först besluta i saken. Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har i ett uttalande i andra kammaren vid 1954 års riksdag givit till känna enahanda uppfattning. Under sådana omständigheter finner utskottet, att förslag till lagstiftning i ämnet bör föreläggas nästa kyrkomöte, som beräknas sammanträda 1956, och därefter riksdagen.

2.2 Behörighetslagens tillkomst åren 1957-1958

Till ett allmänt kyrkomöte som kallades samman år 1957 lade regeringen fram en skrivelse (skr 1957:6) med förslag till lag om kvinnas behörighet som i till prästerlig tjänst. Det innebar att kvinna skulle äga lika behörighet

man att efter förtjänst och skicklighet befordras till prästerlig tjänst. 1 skri- i

velsen kommenterade föredragande departementschefen, statsrådet Ivar Persson, den föreslagna lagens omfattning och utformning samt berörde därutöver bl. a. de argument som mera allmänt hade anförts mot att öppna prästämbetet för kvinnor. Han anförde följande.

Det har gjorts gällande, att det skulle vara oförenligt med kyrkans trohet mot bibeln att låta kvinna bli präst. l min föregående framställning har jag ansett mig kunna avstå från att närmare redogöra for de undersökningar och meningsutbyten som lörekommit härom. Jag vill här endast erinra om att denna argumentering - som växlar något mellan olika företrädare - har bland annat följande utgångspunkter: en evig skapelseordnings betydelse för mannens och kvinnans olika ställning inom kyrkan, prästens uppgift att inför församlingen avbilda eller representera Kristus, utväljandet av allenast män till apostlar, några av aposteln Paulus gjorda uttalanden om den ställning kvinnan borde intaga i församlingslivet. l 1923 och 1950 års betänkanden samt i däröver avgivna yttranden av teologiska fakulteter och domkapitel överväger emellertid den meningen att dylika synpunkter icke kan tillerkännas avgörande betydelse. Detta är också min uppfattning. Vidare har som skäl mot reformen åberopats hänsyn till den kristna kyrkans tradition. Och ovedersägligen strider det i och för sig mot denna tradition att låta kvinnor bli präster. Det bör dock uppmärksammas att det för svenska kyrkans del ansetts ligga inom traditionens ram att efter hand vidga utrymmet for kvinnliga insatser. Inom kyrkans sociala och själavårdande verksamhet har detta skett genom diakonissinstitutionen. Såsom ledamöter av kyrkoråd och kyrkofullmäktige samt som kyrkvärdar har kvinnor kommit att deltaga i församlingsstyrelsen och i lokalkyrkans förvaltning. Slutligen har kvinnor som studiesekreterare, ungdomssekreterare och dylikt fått inom kyrkan fullgöra uppgifter, vari ingått ett skiftande mått av förkunnelse. I yttrande över 1950 års betänkande har biskopen i Linköpings stift påvisat. att gränsen mellan den av fyra reservanter föreslagna särskilda kvinnliga kyrkotjänsten och kvinnans beklädande med prästämbetet går vid rätten till sakramentsförvaltning, 1 stort sett torde detsamma gälla om förhållandet mellan biskopsmötets förslag av år 1955 och kvinnas tjänstgöring som präst. Den av mig här antydda utvecklingslinjen inom svenska kyrkan synes mig icke lämna stöd för att tillgodogörandet av kvinnans arbetsinsats inom kyrkan bör varaktigt hejdas inför sakramentsförvaltningen. Vad jag nu anfört motsäger icke, att man vid reformens genomförande bör och kan taga stor hänsyn till det i traditionen grundade känslomotstånd mot kvinnliga präster som otvivelaktigt finns, särskilt på vissa orter. Härtill återkommer jag i det följande. Jag vill dock redan i detta sammanhang peka på att det numera knappast kan spåras något av det motstånd mot kvinnliga tjänstemän som for blott några å i årtionden sedan otvivelaktigt fanns inom den svenska förvaltningen. Detta förhållande

i

å

1 K 25

vinnoprästfrâgans bakgrund

synes mig beaktansvärt av bland annat det skälet att - såvitt framgår av remissyttrandena över 1950 års betänkande - tanken på kvinnor som präster möter starkast motstånd hos prästerskapet. Ett ofta återkommande, starkt understruket argument mot reformen är att den skulle kunna inverka oförmånligt på svenska kyrkans ekumeniska förbindelser med andra trossamfund. lnom en dominerande del av kristenheten kan kvinna nu icke bli präst och kommer måhända ej att kunna bli det inom överskådlig tid. Det är över huvud taget svårt att bedöma, vilka konsekvenser reformen skulle få från ekug menisk synpunkt, men jag kan icke föreställa mig att dessa konsekvenser skulle kunna bli till skada för svenska kyrkan. Jag finner det därför - liksom 1946 års å kommitté - icke rimligt att ekumeniska hänsyn skulle få utgöra hinder för reformen. i Övriga argument i diskussionen om kvinnas tillträde till prästämbetet hänför sig

i på ett eller annat sätt till en avvägning mellan å ena sidan storleken och värdet

i av de arbetsinsatser i kyrkan, som kan väntas från kvinnor som präster, och å den andra den oro och splittring som kan skapas av en sådan reform. Det synes mig g vara på denna punkt som de tyngst vägande skälen är att linna. Som redan nämnts har omkring två tredjedelar av de 119 församlingar ellenkyrkliga samfälligheter som höns över 1950 års betänkande uttalat sig för att kvinna skall få bli präst. Samma ståndpunkt har de politiska och - med ett undantag - de opolitiska kvinnoföreningar som yttrat sig. Att likväl ifrågasätta att ett avsevärt utrymme finnes för kvinnor i prästtjänst synes mig vara ett svårförståeligt underkännande av allvaret i dessa meningsyttringar. Många remissyttranden innehåller otvetydiga uttryck för förhoppningar att kyrkans verksamhet skall, genom kvinnliga präster, nå vidare och djupare. Även om det för närvarande inom vissa kretsar av kyrkan finns ett bestämt motstånd mot reformen, torde farhågorna för framtida oro och splittring vara starkt överdrivna. Vad jag här anfört leder mig till den slutsatsen att prästämbetet nu bör öppnas för kvinnor.

Skrivelsen behandlades av särskilda utskottet (SäU 1957:1) som förordade att kyrkomötet skulle förklara sig icke kunna godkänna det till skrivelsen fogade lagförslaget”. Utskottsbetänkandet innehöll en längre framställning om nya testamentets syn på frågan. Utskottet uttalade i denna del sammanfattningsvis: E Det synes alltså vara allmänt medgivet, att nya testamentet vid en objektiv undersökning av dess budskap befinnes lära, att prästämbetet icke är avsett för kvinnor. Denna uppfattning bygger icke på lösryckta ställen eller enskilda utsagor, som icke har något sammanhang med nya testamentets tankar i övrigt, utan på en noggrann analys av hela det nytestamentliga materialet, liksom den stödes av exegeternas bestämda och på noggranna forskningar vilande mening”, såsom det heter i det nyss nämnda uttalandet För utskottet har detta varit avgörande, när det gällt att taga ställning till förslaget om kvinnas behörighet till prästämbete. Föreligger det allvarliga, med starka bibliska skäl motiverade betänkligheter mot ett förslag (av vad slag det vara må), måste en evangelisk-luthersk kyrka ställa sig avvisande.

Fyra av utskottets 14 ledamöter reserverade sig för att kyrkomötet skulle ge sitt samtycke till lagförslaget. Kyrkomötet följde utskottet och förklarade sig inte kunna godkänna lagförslaget. 1 fråga om motiveringen följdes emellertid inte utskottet. I stället antogs ett uttalande som innebar att kyrkomötet inte hade gjort något slutligt ställningstagande till frågan om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Kyr- 1 Uttalande, mms åmgi_ komötet ansåg det angeläget att ett för framtiden bindande beslut inte fatvet påsid. 23.

26 Kvinnoprästfrâgans bakgrund

tades förrän man inom kyrkan hade vunnit större enighet och klarhet i frågan (kskr 1957:32). I början av år 1958 lade emellertid regeringen fram en proposition till riksdagen med förslag till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. lagförslaget innebar i förhållande till 1957 års förslag endast den ändringen att dagen för ikraftträdande hade bestämts till den 1 januari 1959 i stället för den 1 juli 1958. I propositionen anförde dåvarande departementschefen, statsrådet Ragnar Edenman, att kyrkomötet olyckligt nog, inte minst för kyrkan själv, hade avvisat det tidigare förslaget. Han uttalade vidare bl.a. följande.

För egen del anser jag, att utgången av ärendets behandling i kyrkomötet icke bör ge Kungl. Majzt anledning att ändra sitt ställningstagande i saken. Enligt min mening bör riksdagen, utan längre uppskov än som är nödvändigt, få tillfälle att för sin del taga ställning till det föreliggande, av riksdagen redan år 1955 begärda lagförslaget. Om riksdagen vid 1958 års vårsession antar detta förslag, kommer ett nytt kyrkomöte att få pröva frågan senare under året.

Det nya lagförslaget antogs av 1958 års A-riksdag och, efter ny proposition, även av B-riksdagen (prop. 1958:A 30, lLU 1958:A 11, rskr 1958:A 135, prop. 1958:8 19, lLU l958:B 5, rskr 1958:B 9). Därefter lades förslaget fram för ett allmänt kyrkomöte som inkallades samma år. Regeringens skrivelse (skr 1958:1) behandlades av särskilda utskottet (SäU 1958:2). Utskottet konstaterade inledningsvis att full enighet rådde i fråga om följande tre l l huvudpunkter:

l

1. Önskemålet om kvinnas behörighet har hos många, såväl präster som lekmän, I framsprungit ur en ärlig omsorg om kyrkan i syfte att öka hennes möjligheter att tjäna evangeliet. 2. Utskottet är enigt i den uppfattningen, att frågan om kvinnas behörighet måste prövas inför Den Heliga Skrift, tolkad med hjälp av vår kyrkas bekännelseskrifter. 3. Utskottet är enigt i den övertygelsen, att med Jesus och Nya Testamentet har kommit en helt ny syn på kvinnan och att all hänsyn måste tagas till denna nya syn vid bedömandet av frågan om kvinnas tillträde till prästämbetet. Utskottet konstaterade vidare att det trots den redovisade samstämmigheten fanns skiljaktiga meningar i huvudfrågan beroende på olikheter i bibelsyn och tolkning av kyrkans reformatoriska bekännelseskrifter. Därefter anförde utskottet följande. lnom utskottet har emellertid rått en önskan att ge uttryck åt en samfálld mening beträffande vissa med lagförslagets genomförande sammanhängande frågor. Vare sig nu lagförslaget bifalles eller avslås, kommer nämligen den kyrkliga gemenskapen att utsättas för påfrestningar. Men då det för kyrkans gärning i vån folk är av vital betydelse att undvika en kyrkosplittrande söndring ñnner utskottet det nödvändigt att dessa skiljaktigheter icke lår överdrivna eller tillspetsade uttrycksformer och att l l l ingendera meningsriktningen utsättes för sådan påverkan, som kan uppfattas såsom l åsiktsförföljelseåeller intrång på samvetets frihet. Skulle nu lagförslaget bifallas, finner utskottet det därför angeläget att hävda, att ä detta icke får medföra skyldighet för biskop att mot sin religiöst grundade övertygelse viga kvinna till präst. Likaså vill utskottet som sin samfällda mening framhålla, att i präst icke bör åläggas att i tjänsten utföra sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den övertygelse, han hyser i denna fråga. Inte heller får l prästlöftena tolkas så, att den, som ställer sig avvisande till kvinnliga präster, icke

K 27

vinnoprästfrágans bakgrund

skulle kunna avlägga dem. Vidare torde, där prästerlig tjänst skall utan Föregående val tillsättas av Kungl. Maj:t eller domkapitel, kyrkorådet i sitt yttrande kunna ge till känna, huruvida det önskar, att kvinna därvid ej må komma i fråga. Även om dessa grundsatser tillämpas, lär det icke kunna helt undvikas, att det nya läget stundom kan vålla samvetsbetänkligheter, slitningar eller missnöje. Utskottet förutsätter emellenid, att biskopsmötet ägnar dessa frågor tillbörlig uppmärksamhet.

Det är dessa nu citerade uttalanden som närmast åsyftas med uttrycket samvetsklausulen.

i

Utskottet uttalade vidare att det ”enligt den evangelisk-lutherska upp-

l fattningen av bibel och ämbete, från vilken utskottet i sina överväganden

har utgått”, inte förelåg principiella hinder för kvinna att inneha kyrkans ämbete. Utskottet förordade att kyrkomötet skulle ge sitt samtycke till det av riksdagen antagna lagförslaget. Sex av utskottets 14 ledamöter reserverade sig. Fem av reservantema

i

förklarade att lagförslaget inte var förenligt med Skriftens 0rd och att följderna av reformen, om den genomfördes, skulle bli menliga för kyrkan.

i

De anförde vidare följande.

Att en allvarlig söndring hotar vår kyrka, torde alla vara medvetna om. Man får räkna med att den blir bestående, eftersom det här gäller trosfrågor, där man icke kan dagtinga med sin övertygelse. Söndringen kommer att bli märkbar både i samarbetet mellan kyrkans tjänare och i förhållandet mellan präster och församlingsbor. Man kan också hysa allvarliga farhågor för att rättsliga åtgärder till slut icke kan undgås mot enskilda präster, vilkas nit och vilkas ärliga övertygelse ingen sätter i fråga. Slutligen kommer också svenska kyrkans betydelsefulla uppgift i det ekumeniska arbetet som en brygga mellan olika grupper av trossamfund att allvarligt äventyras.

Den sjätte reservanten intog också ståndpunkten, att kyrkomötet borde vägra sitt samtycke till lagförslaget, men ansåg att den bästa lösningen av frågan om kvinnliga präster var att upphäva regeringsformens §28 tredje stycket. Där föreskrevs att kvinna inte ñck utnämnas till prästerlig tjänst, om inte annat hade blivit bestämt genom kyrkolag. Kyrkomötet anslöt sig till utskottet med 69 röster mot 29. Två ledamöter avstod från att rösta. Kyrkomötet beslutade också om ändringar i kyrkohandboken som krävdes för att kvinna skulle kunna vigas till präst och biskop samt installeras som kyrkoherde. Under debatten i kyrkomötet framhöll statsrådet Edenman bl. a. följande.

Särskilda utskottet har också ansett det nödvändigt att skiljaktigheterna inte får överdrivna eller tillspetsade uttrycksformer och att ingendera meningsriktningen utsättes för sådan påverkan som kan uppfattas såsom åsiktsförföljelse eller intrång i samvetets frihet. Jag kan här helt ansluta mig till utskottet, och jag talar i det fallet på en fullständigt enig regerings vägnar. l min egenskap av ecklesiastikminister vill jag hävda den meningen, att lagstiftningen och statsorganen så litet som möjligt bör ingripa i personliga religiösa förhållanden. Någon åsiktsförföljelse från statens sida kan inte gärna vara att befara, så länge vi har vån nuvarande demokratiska samhällsskick. Direkta åsiktsförföljelser mellan olika grupper, som är aktivt verksamma inom kyrkan, borde i varje fall kunna undvikas med inomkyrkliga medel. Jag är särskilt angelägen framhålla att det finns all anledning antaga att de kvinnor som önskar bli präster kommer att undvika allt som kan leda till strid, dettajust av omtanke

28 Kvinnoprästfrâgans bakgrund

om kyrkans bästa, och att de självmant kommer att söka sig till de områden av kyrkans verksamhet där de bäst behövs. En biskop, som har givit till känna att han av trosskäl anser sig förhindrad att prästviga kvinnor, torde inte löpa den minsta risk att över huvud taget bli ställd i den situationen att en kvinna begär att bli prästvigd av just honom. Det är orimligt att tänka sig att denna möjlighet skulle från något håll komma att utnyttjas på det sättet. Det lärju komma att finnas biskopar som är villiga att viga.

2.3 De 17 punkterna, 1964 års bibelkommission m. m.

Det blev sålunda möjligt för kvinnor att fr. o. m. den l januari 1959 vigas till präster i svenska kyrkan. Det dröjde emellertid ett drygt år innan de första prästvigningarna av kvinnor ägde rum. I samband med att det gavs till känna att några kvinnor skulle prästvigas i början av år 1960 publicerades ett handlingsprogram för de präster och lekmän som inte kunde erkänna de kvinnliga prästernas legitimitet. Detta program innehöll riktlinjer för handlande i olika situationer där en kvinnlig präst kunde komma att medverka. Handlingsprogrammet kom att kallas J ”de 17 punkterna. Det skickades ut till alla präster i svenska kyrkan och innehöll följande. l l. Präster som är medvetna om att prästvigning av en kvinna strider emot Herrens bud, kan självfallet icke assistera vid en sådan vigning och bör undvika att närvara där. Detta sista gäller också om lekmännen. 2. Eftersom en kvinna icke förvaltar prästämbetet på Kristi uppdrag, kan en präst icke utföra prästerlig tjänst tillsammans med henne, icke tjänstgöra vid samma gudstjänst, icke gemensamt deltaga i altartjänst, nattvardsfirande, kyrkliga förrättningar, vignings- och installationsakter etc. 3. Får en kyrkoherde sig underställd en kvinnlig präst, torde hans ställning bli ohållbar. Han kan utifrån sin övertygelse knappast tilldela henne prästerliga uppgifter i sin församling eller upplåta sin kyrka för en gudstjänst, som stider mot nytestamentlig ordning. Vilken utväg han bör söka i en sådan situation. får bero på överläggningar i varje särskilt fall. Man torde kunna räkna med att kyrkoledningen kommer att försöka undvika en missivering, som leder till sådana situationer. 4. Andra präster, som enligt gällande tjänstefördelning inom församlingen måste arbeta vid sidan av en kvinnlig präst, bör söka kvarstå i sin tjänst men vägra att utföra någon form av prästerlig tjänst tillsammans med henne. 5. l fråga om kyrkobokforingen får valet lämnas fritt mellan tvenne tänkbara ståndpunkter. Vilken ståndpunkt man här väljer blir beroende av hur man uppfattar kyrkobokföringen. Eftersom de frågor, det här gäller, knappast blivit så genomtänkta och klarlagda inom vår kyrka, att ett definitivt ståndpunktstagande är möjl ligt, måste avgörandet överlämnas åt den enskilde prästens samvetsprövning. l l a. Kyrkobokföringen kan uppfattas såsom en registrering, där bokföraren såsom vid l all annan bokföring har att tillämpa formella regler och alltså klassificera de data, i som skall antecknas, i enlighet med den nomenklatur och de övriga bestämmelser,

som fastställts. Härvid används ofta beteckningar, som icke är fullt adekvata men l

l ändå godtas av praktiska skäl, eftersom man måste infoga så många skiftande l företeelser under ett begränsat antal rubriker. Redan nu är detta vedertagen praxis i z inom kyrkobokföringen. Så bokförs exempelvis mosaiska Vigslar som kyrkliga, fast detta ur kristen synpunkt innebär en oegentlighet. Även när det gäller till-

K vinnoprästfrâgans bakgrund 29

hörigheten till kyrkan eller en persons födelseort, ger nu tillämpade regler icke alltid en riktig bild av det verkliga förhållandet. Sådana ur vissa synpunkter oegentliga beteckningar kan givetvis användas endast under förutsättningen, att man har klart för sig, att det är fråga om en formell klassificering av data, vilken icke innebär något religiöst ställningstagande från kyrkans eller kyrkobokförarens l sida. Utifrån denna synpunkt på kyrkobokföringen torde det vara möjligt att an-

i teckna handlingar, utförda av kvinnlig präst, enligt gällande bestämmelser. Själv-

E fallet innebär detta inte att man därmed bekräftar, att de blivit utförda i rätt å ordning. i . Man kan å andra sidan hävda, att den klassificering av data som sker vid kyrs e kobokföringen, måste vara ur religiös synpunkt riktig. Det har framhållits, att Z f det förstnämnda forfaringssättet skulle kunna betraktas som en eftergift och att f även en relativt oväsentlig handling i ett tillspetsat läge kan få bekännelsekaraktär

i (status confessionis). Utifrån denna ståndpunkt kan man i vissa fall icke anteckna

l l förrättningar, utförda av en kvinna, enligt de bestämmelser, som annars gäller. Det blir då nödvändigt att från fall till fall undersöka, hur en av en kvinna utförd kyrklig handling bör bedömas. En vigsel, förrättad av kvinna, är lagligen giltig. Jordfástning är en mänsklig sedvänja, som i vissa situationer kan överlåtas åt lekmän. Ett dop, forrättat av kvinna, torde vara att betrakta som lekmannadop, vilket i sig själv är giltigt men enligt gammal kyrklig ordning bör bekräftas av prästen. Att kvinna medarbetar i konfirmandundervisningen är i och för sig icke oriktigt, men däremot att hon förrättar konfirmation och utdelar nattvarden. . Eftersom varje svensk präst äger att till nattvarden admittera envar döpt person, som han finner ha de nödvändiga insikterna, kan han admittera också den som konfirmerats av en kvinnlig präst. En enskild person bör i sådana fall icke bli lidande på grund av missförhållanden, för vilka kyrkans officiella organ bär skulden. . l övrigt bör en präst undvika att delta i allt kyrkligt arbete, legalt eller frivilligt, där en kvinna medverkar såsom präst. Han torde i vissa fall kunna stå kvar i en styrelse, även om en kvinnlig präst skulle inväljas i den. Han bör dock avgå, om styrelsen anställer en sådan eller på annat sätt tar ansvar för hennes arbete som präst, såvida han icke genom att kvarstå verksamt kan företräda den bekännelsetrogna ståndpunkten och verka för en bättre ordning. l prästmöten, konvent m. m. kan han delta, även om en kvinnlig präst deltar, och bör göra det, om viktiga frågor blir föremål för beslut eller uttalanden. Han torde dock icke kunna ta del i sådana punkter på programmet, där en kvinna utför någon prästerlig funktion. Mycket måste här avgöras från fall till fall under iakttagande av, att man å ena sidan icke undandrar sig det ansvar, man äger som präst i Svenska kyrkan, men å andra sidan icke ger sig sken av att stillatigande acceptera något som efter Guds 0rd är och förblir orätt. . En präst, vilkens biskop viger kvinna till präst, bör t. v. icke för denna orsaks skull söka sig bort från stiftet eller undandra sig den samverkan med biskopen, som enligt kyrkans lag och ordning förekommer vid prästmöte, installation, visitation, kyrkoinvigning m. m. Han bör bemöta sin biskop med den respekt, som tillkommer hans ämbete. Samtidigt kan det självfallet icke undvikas, att den djupare gemenskapen och det fulla förtroendet går förlorat. Det samma gäller ämbetsbröder, som exempelvis genom att assistera vid vigning av kvinna demonstrativt tagit ställning emot den bibliska och apostoliska ordningen. 9. Domkapitelsledamot måste utifrån sin övertygelse motsätta sig att en kvinnlig kandidat mottages för prästexamen och prästvigning. Han måste även vägra att examinera en sådan. Han kan icke heller medverka till att prästvigd kvinna missiveras, uppföres på förslag eller i annat avseende behandlas såsom rätteligen kallad till prästämbetet.

Kvinnoprästfrâgans bakgrund

För Iekmännen gäller följande: 10. Från gudstjänst, förrättad av kvinnlig präst, bör kyrkfolket helt utebli. ll.Inga barn bör skickas till konlimiationsläsning hos kvinnlig präst. 12. Hon bör inte anlitas för enskild själavård eller sjukkommunion. 13. Hon bör inte anmodas att förrätta dop, vigsel eller jordfästning. Blir en bekännelsetrogen kristen inbjuden att närvara vid en förrättning, där en kvinna tjänstgör som präst, bör han rådgöra med sin själasörjare om vad hänsynen till den mänskliga gemenskapen i det speciella fallet fordrar. 14. Lekmännen i en Församling, som har kvinnlig präst, måste kräva möjlighet att anlita en annan präst inom pastoratet eller i det närmaste grannskapet. l5. Lekman som innehar lörtroendeuppdrag i församlingen, bör motsätta sig alla åtgärder, som syftar till att bruka en kvinnlig präst i församlingens tjänst. Kyrkovärd, kyrkomusiker och kyrkotjänare bör, om kvinnlig präst anställs, vägra att tjänstgöra vid de gudstjänster hon förrättar. Han kan därvid begära samma hänsynstagande, som enligt kyrkomötets beslut bör komma en präst till del, nämligen att han icke bör åläggas att i tjänsten utföra sådant, som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den övertygelse han hyser i denna fråga”. 16. Ingen bekännelsetrogen lekman bör resa till möten och konferenser, där kvinnlig präst medverkar. 17. Lekmännen skall besinna sitt ansvar för alla dem, präster och lekmän, som får lida förföljelse eller ekonomiskt avbräck för sin trohet mot Guds 0rd. Särskilda utskottet vid 1958 års kyrkomöte förutsatte att Biskopsmötet skulle ägna uppmärksamhet åt utvecklingen. Biskopsmötet har också på olika sätt bearbetat och följt frågan om kvinnliga präster. Ett initiativ av större räckvidd tog Biskopsmötet år 1964 genom att en bibelkommission tillsattes för att behandla de grundläggande problemen i samband med Kommissionens utredning, Bibelsyn och Bibibelsynen. belbruk, år 1970. Den ägnade stort utrymme åt frågan om publicerades kvinnan och prästämbetet. Kommissionen fann det lätt att förstå att många bibeltroende människor känner sig bundna av de nytestamentliga orden mot kvinnans talande och undervisande i församlingen och ser dem som ett definitivt hinder mot kvinnliga framhöll att flera

präster. Kommisionen

av dess ledamöter själva hade under lång tid haft en sådan syn. Det var i dock en ohållbar kompromiss att avvisa kvinnliga präster men i andra avseenden ge kvinnan en ställning som står i strid med samma nytestamentliga om kvinnans i den kristna förord. Frågan vad dessa föreskrifter ställning samlingen säger till dagens svenska kyrka kunde enligt kommissionen inte reduceras till frågan om kvinnor skall få bli präster eller ej. Texternas räckvidd är betydligt mer omfattande. Den som skall följa föreskrifterna utan advokatyr måste på ett mycket genomgripande sätt kräva återgång av en ordning som har utvecklats inom kyrkan under en mycket lång tidsperiod. Kommissionen såg ett val mellan två radikala men rena alternativ: “antingen att troget söka följa de föreskrifter som gavs för kyrkan i urkristen tid och därmed radikalt begränsa kvinnornas funktioner i det offentliga församlingslivet eller att reformera kyrkans ordning från centrala nytestamentliga utgångspunkter i medvetandet om att kyrkan i dag har en helt annan valfrihet än vad de små urkristna församlingarna hade i sin historiska miljö”. Det andra alternativet tillgodoser enligt kommissionen på ett helt annat sätt den nytestamentliga etikens krav på rättfárdighet och rättvisa. Det innebär att man klart män och kvinnor i kyrkan, ger dem fullt jämställer

K 31

vinnoprästjhigans bakgrund

likvärdiga uppdrag och tjänster. Kravet har i ett visst avseende och på ett sätt tillgodosetts genom 1958 års reform, framhöll kommissionen och fortsatte:

Men denna reform har å andra sidan karaktären av ett provisorium; det som skett genom den är endast att kvinnorna fått tillträde till ett ämbete och ett rollsystem, som ursprungligen utformats för män. En sådan punktuell inbrytning i ett system, som i övrigt - uppifrån och ända ned - är ett oförändrat arv från det gamla manssamhället, kan inte betraktas som någon tillfredsställande lösning av problemet man och kvinna i Kristi kyrka. Det skulle behövas en betydligt mer flexibel och diffe-

i

rentierad ordning för att till fullo kunna uttrycka mäns och kvinnors fundamentala enhet i Kristus i hela mångfalden av sitt liv tillsammans” (låt vara att den nuvarande ordningen gör detta bättre än den gamla).

3 När kvinnliga präster infördes i Sverige 1958, skedde detta på det sättet, att den l lagstiftande myndigheten fattade beslutet, innan den gudstjänstñrande församlingen l var beredd att ta emot den nya ordningen, innan den hunnit rannsaka för att förvissa sig om huruvida reformen står i överensstämmelse med det som är viktigast i bibeln och innan det inbördes samtalet lett till klarhet. Kyrkan kan inte dra sig undan sin del av skulden; problemet borde ha upptäckts och bearbetats i tid. Men när reformen genomfördes så hastigt som den gjorde, kom den att av många upplevas som ett övergrepp mot en bibliskt motiverad och samvetsgrundad övertygelse. Därmed blev oppositionen bitter och positionerna låsta. Så bör det inte gå till när en ordning ändras, som har hävd ända från urkristendomen och stöds av auktoritativa ord i NT.

Situationen i svenska kyrkan förändrades inte genom bibelkommissionens å arbetsresultat. Flera biskopar menade att samvetsklausulen endast gäller samverkan med kvinnlig präst vid gudstjänster och därmed jämförliga , förrättningar, men fick inte tas till intäkt för att undvika samverkan med 2 kvinnlig präst i andra sammanhang. z Frågan aktualiserades under de följande åren for regeringen bl. a. genom i förfrågningar om den betydelse regeringen tillmätte kvinnoprästfrågan i olika * sammanhang, framför allt vid biskopsutnämningar. Det föranledde dåvarande statsrådet Alva Myrdal, föredragande i kyrkofrågor, i samråd med dåvarande statsrådet Sven-Erik Nilsson att formulera följande, som angavs kunna användas som ett slags standardsvar.

Det går en principiell, rentav kategorisk skiljelinje mellan den ásiktsfrihet som präster bör ha -liksom andra människor - när det gäller kvinnliga präster och det ämbetsansvar som vilar på innehavaren av en prästerlig tjänst. Den som åtar sig en sådan tjänst, det må vara som biskop eller annan präst, måste naturligtvis, liksom alla övriga innehavare av tjänst, vara beredd att fullgöra de uppgifter som följer med tjänsten. Det hör till en biskøps ämbetsplikter - men också endast till hans, ej andras - att viga till präst, och detta, efter 1958 års lags tillkomst, utan könsdiskriminering. Det säger sig självt att ingen enskild, vare sig statsråd eller biskop, kan upphäva en lag, antagen av riksdag och kyrkomöte.

32 K

vinnoprästfrâgans bakgrund

2.4 Allmänna kyrkomötet år 1975, Biskopsmötet åren

1977-1978

Vid 1975 års allmänna kyrkomöte hemställdes i en motion (nr 46) att kyrkomötet skulle ge regeringen till känna som sin mening, att åtgärder borde aktualiseras för att samvetsklausulen inte allt framgent skulle kunna hävdas utgöra grund för aktivt motstånd mot kvinnliga präster. Kyrkolagsutskottet avstyrkte enhälligt motionen (KLU 1975:26). Utskottet framhöll att de uttalanden som särskilda utskottet gjorde år 1958 ingick bland förarbetena till 1958 års behörighetslag och därför kunde åberopas Vidare framhöll utskottet att utgångspunkten vid 4 vid lagens tillämpning. alltid är de förhållanden som råder vid tidpunkten för tolken lagtolkning på grund av ändrade förhållanden kan förlora ningen och att motivuttalanden sin aktualitet i större eller mindre utsträckning. Utskottet anförde vidare att svensk rätt inte ger möjlighet att formellt ändra eller upphäva motivuttalanden och att motionen redan på denna grund uppenbart inte kunde bifallas. Utskottet uttalade därefter följande.

Det förhållandet att inom svenska kyrkan finns grupper med motstridiga, på ömse l

1 sidor efter allvarlig prövning tillkämpade övertygelser i frågan om kvinnas tillträde 1 till prästämbetet är alltjämt ägnat att skapa situationer, där slitningar, missnöje och 3 samvetskonllikter svårligen kan undgås. Enligt utskottets mening är alltjämt enda

sättet att skapa möjligheter för båda grupperna att tjäna evangeliets och kyrkans l i

sak att följa de principer som ligger under de förut återgivna uttalandena från 1958 års särskilda utskott, nämligen ömsesidigt hänsynstagande och respekt för motpartens vid ansökan ärliga övertygelse. Av kvinnlig och manlig präst bör krävas samma hänsyn till tjänst i stift eller församling, där motsättningar skulle kunna befaras. Ansvaret för att konfliktanledningar i möjligaste mån undvikes och kritiska situationer inte tillåtes utveckla sig till för gemenskapen förödande konfrontation åvilar i första hand biskoparna var och en i sitt stift och samfällt i biskopsmötet. Uppgiften är svår men ofrånkomlig. Utskottet är enigt i övertygelsen att försök att genom deinte monstrationsåtgärder eller tvång genomdriva den ena eller andra ståndpunkten kan leda ut ur svårigheterna men däremot är ägnade att allvarligt skada kyrkan och den sak hon av sin Herre anförtrotts att tjäna. Endast genom att insikten härom hålles levande hos alla kan vi hoppas på att svårigheterna i sinom tid skall kunna övervinnas.

Kyrkomötet följde utskottet och avslog motionen. För att finna vägar ut ur de låsta positionerna i kvinnoprästfrågan tog Biskopsmötet i mitten av 1970-talet initiativ till samtal med företrädare för de viktigaste sammanslutningarna av företrädare för den andra meningen och Arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse. Efter i frågan, Kyrklig samling dessa överläggningar beslöt Biskopsmötet i april 1977 att i fortsättningen

tillämpa vissa riktlinjer. De innehöll i huvudsak följande. Enighet rådde l

l om att prästkandidater med motsatta åsikter i fråga om kvinnliga präster arbeta

l

borde kunna ha prästerliga tjänster i svenska kyrkan. Man skulle för att alla skulle ges tillfredsställande arbetsförhållanden. Målet var en ge- l

mensam vigning av prästkandidater. Om detta emellertid inte kunde ske, l

l fick vigning i vissa fall äga rum genom en annan biskops försorg. Vidare l l uttalade Biskopsmötet att samvetsklausulen var ett uttryck för viljan att i en svår situation hålla samman svenska kyrkan och att den hade kommit i

l

l

l

K 33

vinnoprästfrâgans bakgrund

till för att ange en väg till lösning av de svårigheter som kunde förutses. Biskopsmötet hänvisade också till kyrkolagsutskottets uttalanden vid 1975 års kyrkomöte. Till sist anfördes att det var angeläget med ett förnyat studiearbete i dessa frågor under beaktande av nutida teologisk forskning och utvecklingen i andra kyrkor. Debatten om de kvinnliga prästerna och deras arbetssituation fortsatte, och reaktionerna mot att en del manliga präster inte syntes kunna samarbeta med kvinnliga präster i svenska kyrkan växte sig allt starkare. I olika sammanhang framställdes krav på att samvetsklausulen borde avskaffas. Det väckte stark indignation när tidningsuppgifter gjorde gällande att kvinnliga teologie studerande utsattes för diskriminerande åtgärder av manliga kollegor vid universitetet i Lund. På nyårsdagen 1978 höll biskopen i Stockholms stift, lngmar Ström, en uppmärksammad predikan som till stor del tog upp splittringen i kyrkan med anledning av kvinnoprästfrågan. Biskopsmötet fann det i detta läge påkallat att göra följande uttalande i januari 1978, mot vilket biskopen i Göteborgs stift, Bertil Gärtner, reserverade sig.

Den senaste tidens debatt om kvinnliga präster har på nytt aktualiserat frågan om samexistens i kyrkan mellan olika uppfattningar. Många kyrkomedlemmar har svårt att förstå den ofta upprepade hänvisningen till prästernas samvete. Präster och andra anställda frågar sig med växande oro hur deras arbete i framtiden skall gestalta sig. l detta läge finner vi det angeläget att anföra följande:

l. Vår gemensamma grund är bibeln. Vi tolkar den olika. men bibeln anger själv modeller för sammanhållning och gemenskap över åsiktsgränserna. Trots de påfrestningar som förekommer och som vi är smärtsamt medvetna om existerar denna gemenskap också nu. Vi har från skilda håll, inte minst under de senaste veckorna, fått många bevis på lojalitet och fönroendefullt samarbete mellan människor av olika uppfattning i den aktuella frågan. Det är vår övertygelse att en mycket bred majoritet inom kyrkan ingenting högre önskar än att den gemenskap som tron på Kristus skänker skall komma till uttryck i all kyrkans verksamhet. Med skärpa vänder vi oss mot varje utslag av bristande respekt för andras trosövertygelse från vilket håll det än kommer, samtidigt som vi understryker att en av hänsyn och samarbetsvilja präglad hållnigng är möjlig att förverkliga. Både det bibliska vittnesbördet och erfarenheten från många församlingar visar detta. 2. l samband med 1958 års beslut om prästämbetets öppnande för kvinnor uttalade kyrkomötets särskilda utskott bl. a. att präst ej borde åläggas att i tjänsten utföra sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av hans övertygelse i kvinnoprästfrågan samt att prästlöftena ej borde tolkas så att den som ställde sig avvisande till kvinnliga präster inte skulle kunna avlägga dem. Detta uttalande - som sedermera kommit att kallas samvetsklausulen - värnar om åsiktsfriheten i kyrkan. Däremot kan uttalandet ej tagas till intäkt för demonstrationsåtgärder. Det är inte möjligt att ge uttrycket “uppenbarligen skulle kränka hans samvete en hur vid tolkning som helst. Ej heller kan det lämnas åt den enskildes godtycke att avgöra hur hans personliga uppfattning skall tillåtas inverka på hans tjänsteutövning. Vi ger nedan exempel på hur enligt vår mening det nämnda kyrkomötesuttalandet i dagens läge rimligen bör tolkas. Stiftsledningarna har att för blivande präster klargöra de regler som tillämpas. 3. l avvaktan på de resultat som den nedan föreslagna samrådsgruppen kommer fram till uttalar vi oss för följande regler. a. Särvigningar kan icke påfordras ej heller vigning genom biskop i annat stift.

34 bakgrund

Kvinnoprästfrágans

. Ansökan till ordinarie tjänster är fri inom ramen för de bestämmelser som gäller för tillsättning av prästerliga tjänster. c. Vid missiveringar bör den övergripande synpunkten vara - förutom församlingarnas behov - att goda förutsättningar finns för ett fungerande samarbete. Inga där han har garantier kan dock ges för att präst ej skall komma i en situation, att samarbeta med kvinnlig kollega. d. Vid stifts- och kontraktssamlingar av olika slag, kurser och konferenser, utses till gudstjänstförrättare den för uppgiften bäst lämpade, utan hänsyn till kön. l e. Det konstateras att- enligt .l0zs beslut 1978-01-04 - möjligheten att få disponera l 1 över kyrka för förrättning inom Svenska kyrkans ordning inte får göras beroende l 4 av om den kallade prästen är man eller kvinna. 2 nå full arbets- l f. Alla vägar måste prövas för att även i gudstjänstsammanhang l l - i väntan på att 1 gemenskap mellan alla präster. Praktiska möjligheter finns att detta mål skall uppnås - ordna arbetsfordelningen så, att präster ej i tjänsten åläggs att mot sin trosövertygelse tjänstgöra vid samma gudstjänst. När det gäller övriga uppgifter i tjänsten kan däremot uttrycket uppenbarligen skulle kränka hans samvete ej tolkas så att det befriar präst från att fullgöra uppgifterna, ej heller så att det tages som skäl för uteblivande från överläggningar, fonbildningskurser o. s. v. som anordnas i tjänsten. g. Tjänstgöringsföreskrifter och befattningsbeskrivningar får ej göras beroende av om innehavaren ifråga är man eller kvinna. h. De s. k. 17 punkterna måste betraktas som ett historiskt dokument, vars tilllämpning är oförenlig med här angivna riktlinjer. Gör man anspråk på att de skall gälla anser vi att detta utgör ett hinder för samexistens. Till samexistensens villkor hör att man visar respekt för varandras övertygelse och avhåller sig från alla åtgärder som försvårar arbetet för en kollega eller är ägnat att uppfattas som kränkande. Det är angeläget att fria och öppna samtal äger rum om tros- och samarbetsfrågor. 4. Samtal har tidigare förts mellan representanter för biskopsmötet och för grupperingar, som ställer sig avvisande till kvinnliga präster. är- Vi har nu tagit initiativet till en ny, vidgad samrâdsgrupp. Gruppengskall ledas av Vidare skall kebiskopen och innefatta ytterligare två representanter för biskopsmötet. för stiftstingen Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Rikskommittén samt Svenska Prästförbundet inbjudas att utse vardera tre representanter i samrådsoch gruppen. Meningen är att i gruppen skall ingå både män och kvinnor, präster lekmän, representerande skilda ,åsiktsriktningar i kyrkliga och teologiska frågor. den Gruppens uppgift skall vara att noggrant följa och analysera läget i kyrkan och pågående debatten om samarbetsgfrågorna. Den skall snarast arbeta fram riktlinjer och föreskrifter, avsedda att underlätta och möjliggöra en positiv och för det kyrkliga arbetet fruktbärande gemenskap mellan företrädare för olika uppfattningar i ämbetsfrågan. kan Man bör också överväga om gruppen som en mer permanent institution fungera som ett slags ombudsmannaørgan, dit man kan vända sig med klagomål och förfrågningar. Vi vill också rekommendera inrättandet av liknande samrådsgrupper på stiftsplanet, där detta inte redan har skett. Den i uttalandet nämnda samrådsgruppen tillsattes av ärkebiskopen omän Biskopsmötets uttalande. gående. Den fick inte några andra direktiv uppgift blev sålunda att arbeta fram riktlinjer och föreskrifter Gruppens avsedda att underlätta och möjliggöra en gemenskap mellan företrädare for olika uppfattningar i ämbetsfrågan. I december 1978 lade samrådsgruppen (samrådskommittén) fram sitt slutdokument, ett förslag till ”regler för samarbetet inom svenska kyrkan mellan

K

vinnoprästfrâgans bakgrund 35

företrädare för olika uppfattningar i fråga om kvinnas behörighet till prästämbetet”. bilaga 2. En redogörelse för dessa regler lämnas i följande avsnitt.

2.5 Samarbetsreglerna år 1978

Det av samrådskommittén föreslagna regelsystemet har som utgångspunkt att samvetsklausulen fortfarande gäller. 1 ingressen till reglerna sägs att de utgör riktlinjer för samexistens och samarbete inom svenska kyrkan. De är avsedda att gälla både för dem som är präster och för dem som i framtiden kommer att inträda i prästämbetet i svenska kyrkan. Reglerna inleds med några allmänna uttalanden om tillkomsten av 1958 års lag och om samvetsklausulen. Sedan följer ett avsnitt med principiella huvudlinjer. Reglerna innehåller vidare riktlinjer för praktiskt handlande. Det avslutande avsnittet reglerar förfarandet vid oenighet. Reglerna anger att, där olika samvetsbestämda uppfattningar stöter mot varandra, kyrkans officiella uppfattning måste vara huvudregel och ha företräde, men att den som har en annan uppfattning har rätt att träda åt sidan. Denna s. k. väjningsrätt kommer till uttryck främst på två sätt. Det slås fast att den som accepterar att bli biskop måste vara villig att vara biskop för både manliga och kvinnliga präster i stiftet. Om emellertid en biskop på grund av sin samvetsövertygelse inte anser sig kunna viga en kvinnlig prästkandidat, skall denna - sedan hon har antagits av domkapitlet för tjänst i stiftet - beredas tillfälle till vigning i ett annat stift för tjänstgöring i det stift, för vilket hon blivit antagen. I reglerna sägs vidare att den som inte kan göra liturgisk tjänst tillsammans med en kvinnlig präst inte får hindra hennes men tjänsteutövning har rätt att själv avstå från att tjänstgöra. Den som har en annan uppfattning om kvinnors behörighet till prästämbetet än den som kyrkans gällande ordning anger skall alltjämt kunna vigas till präst och inneha prästtjänst i svenska kyrkan. En förutsättning för prästvigning är att den blivande prästen är beredd till samarbete enligt reglerna. Vid oenighet i en fråga som rör samarbetet mellan präster av olika kön anger reglerna att problemen i första hand skall lösas på lokalplanet genom samråd och med ledning av de givna riktlinjerna. Om ändå oenigheten kvarstår, skall frågan hänskjutas till biskopen eller den han förordnar. När det gäller mera principiella frågor eller allvarligare konflikter, skall biskopen kunna inkalla stiftets samrådsgrupp, som skall vara en referensgrupp och biträda biskopen. Gruppen skall bestå av 4-8 ledamöter och den utses på visst sätt. Reglerna innehåller också ett förslag till rådgivande organ på riksplanet och inrättande av en särskild juristtjänst vid kansli. ärkebiskopens

36 K vinnoprästfrâgans bakgrund

i åren 1976-1977

2.6 Kvinnoprästfrågan riksdagen

under 1970- Kvinnoprästfrågan har tagits upp i riksdagen vid flera tillfällen för att samvetsklausulen inte talet. I motioner år 1976 krävdes åtgärder för en diskriminerande behandling av längre skulle kunna utgöra grund

kvinnor. Konstitutionsutskottet (KU 1975/ 76:38) anförde efter en redogö- 4 relse for kvinnoprästfrågans utveckling bl. a. följande.

som från början i hög grad 1

Som framgått av det föregående har det varit riksdagen till prästerlig tjänst i j varit pådrivande när det gällt frågan om kvinnas behörighet önskemål. Det är för utskottet N Sverige. 1958 års lag i ämnet motsvarade riksdagens angeläget att framhålla att utskottet helt delar den uppfattning i hithörande frågor Ä som man till i som lett till att kvinna sedan den l januari 1959 har lika behörighet

i

alla prästerliga tjänster inom svenska kyrkan.

har bl. a. inneburit att motståndet l

Utvecklingen efter tillkomsten av 1958 års lag i har vid utnämning av mot kvinnliga präster i mycket har försvagats. Regeringen

l

kunnat förväntas viga kvinnor till präster. biskopar gett företräde åt kandidater som antalet nu tjänstgörande

Detta förhållande har bidragit till att det helt övervägande 1

l1 av de nuvarande 13 biskoparna har i biskopar är positiva till kvinnliga präster.

Antalet kvinnliga präster i

sålunda vigt kvinnor för prästtjänst i det stift de föreslår. är det allmänt sett så i har också under de senaste åren ökat kraftigt. Utan tvivel och inom kyrkan accepteras l att kvinnliga präster idag både inom samhället i stort 1 i en helt annan utsträckning än vad som var fallet vid reformens genomförande. att utvecklingen enbart varit Det sagda innebär emellertid inte att utskottet finner innan en verklig jämställdhet har uppnåtts mellan positiv. Ännu återstår det mycket håll kvar män och kvinnor inom kyrkans ämbete. Det finns fortfarande på många otillfredsställande ett motstånd mot kvinnliga präster. Utskottet finner det självfallet i två av stiften och att kvinnliga prästkandidater över huvud taget inte accepteras att det i de övriga på vissa håll visat sig vara svårt att placera kvinnliga präster.

Enligt utskottets mening finns det därför behov av ytterligare åtgärder för att jämställa arbetskvinnorna med männen såväl i fråga om prästvigning som när det gäller

förhållandena. med anledning av det Vid 1975 års kyrkomöte var frågan aktuell om åtgärder att det var en gekvarvarande motståndet mot kvinnliga präster. Härvid framkom 1958 års lag mensam uppfattning hos såväl den majoritet som helhjärtat accepterar mot den som den minoritet som alltjämt hyser på trosskäl grundade invändningar eller tvång inte skulle genom lagen införda ordningen att demonstrationsåtgärder att man förbättra den rådande situationen. I stället förordade ett enhälligt kyrkomöte för motpartens ärliga övertygelse skulle genom ömsesidigt hänsynstagande och respekt och kritiska situationer. Kyrkomötet i möjligaste mån undvika konfliktanledningar betonade att biskoparna var och en i sitt stift och samfállt i biskopsmötet hade för-

inte uppkom. stahandsansvaret för att en för gemenskapen förödande konfrontation mellan könen.

Frågan om kvinnliga präster kan ses ur perspektivet jämställdhet i

Å andra sidan har

I den allmänna debatten har detta synsätt i hög grad dominerat. i

Det kan nämligen inte bortses från att det mot- j frågan också religionsfrihetsaspekter. stånd mot kvinnliga präster som fortfarande finns kvar i hög grad bottnar i en på ä

står sålunda emot varandra l

trosskäl grundad tolkning av bibel och bekännelse. Här väntas en proposition

intressen som båda är grundlagsskyddade. Senare under våren i =

förbättra skyddet i grundlag med förslag till ändringar i regeringsformen i syfte att kommer att närmare i för medborgerliga fri- och rättigheter. Det kan antas att förslaget som frågan om skydd i behandla såväl frågan om ett förbud mot könsdiskriminering beröra allmänna principer för Ä för religionsfriheten. Förslaget torde också komma att står emot varandra. Det hur avvägningar skall göras när olika skyddsvärda intressen

K 37

vinnoprästfrâgans bakgrund

beslut som kan komma att fattas i det väntade grundlagsärendet kan därför få betydelse också i det sammanhang som nu är aktuellt. I det läge som nu råder är utskottet inte berett att ta initiativ till några lagstiftningsåtgärder som riktar sig mot det motstånd mot kvinnliga präster som alltjämt kvarstår. Utskottet kan därvid hänvisa till sin i det föregående redovisade allmänna

i inställning till frågan om initiativ från riksdagens sida till lagstiftning i inomkyrkliga

frågor under tiden fram till dess stat-kyrkafrågan slutligt avgjorts. Utskottet förutsätter t att kvinnoprästfrågan aktualiseras inom ramen för de pågående överläggningarna mellan stat och kyrka. Utskottet utgår dock från att därest överläggningarna inte leder till resultat i här berört avseende ytterligare åtgärder från statsmakternas sida kan 5 bli nödvändiga. Vad utskottet i detta avseende anfört bör ges regeringen till känna.

i I ett särskilt yttrande anfördes följande.

Att det fortfarande finns olika meningar inom svenska kyrkan i frågan om kvinnliga

g

präster beror främst på olikheter i bibelsyn och tolkning av kyrkans bekännelseskrifter. Här står olika trosuppfattningar mot varandra. Som ärkebiskopen uttalat 1974 avser den s. k. samvetsklausulen att slå vakt om l en för en evangelisk kyrka omistlig storhet: det i Guds ord bundna samvetets rätt till frihet. Den var avsedd att bereda dem som av samvetsskäl var emot kvinnliga präster möjlighet att verka inom svenska kyrkan, med andra ord att undvika kyrkosplittring. Som utskottet framhållit ingår samvetsklausulen som ett led i kyrkomötets godkännande av 1958 års lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Så länge lagen gäller oförändrad går det inte att bortse från samvetsklausulen. Frågan om kvinnliga präster kan inte få en tillfredsställande lösning om inte det i Guds 0rd bundna samvetets rätt till frihet förstås och respekteras. Det är ett krav som i dagens situation måste riktas till alla inblandade parter utan undantag, både dem som är emot och dem som är för kvinnliga präster. Det går inte att gå bröstgänges till väga mot människors samvetsövertygelse.

Riksdagen gav regeringen till känna som sin mening vad utskottet anfört i ärendet. En interpellation i februari 1977 tog upp frågan om särvigning av manliga prästkandidater. lnterpellanten hävdade att det var fråga om en uppenbar könsdiskriminering och frågade om vederbörande statsråd avsåg att aktivt medverka till att könsdiskriminering inom svenska kyrkan borttogs. Dåvarande statsrådet Johannes Antonsson besvarade interpellationen den 8 mars 1977 och anförde bl. a. följande (prot. 1976/77:81 s. 152 f.).

Utvecklingen efter tillkomsten av 1958 års lag har bl. a inneburit att motståndet mot kvinnliga präster till stor del har försvagats. Antalet kvinnliga präster har ökat kraftigt under de senaste åren. Även om de i allmänhet torde vara accepterade både inom samhället i stort och inom kyrkan, återstår det mycket innan en verklig jämställdhet har uppnåtts mellan män och kvinnor inom kyrkans ämbete. Det finns fortfarande på många håll kvar ett motstånd mot kvinnliga präster. Jag vill ge klart uttryck för min uppfattning att detta motstånd är mycket beklagligt. Det har förutsätts ankomma i första hand på kyrkan själv att söka komma till rätta med problematiken. Vid 1975 års kyrkomöte väcktes en motion, i vilken begärdes att åtgärder borde aktualiseras för att den s. k. samvetsklausulen inte allt framgent skulle kunna hävdas utgöra grund för aktivt motstånd mot kvinnliga präster. Kyrkomötet avslog motionen men uttalade bl. a.: Det förhållandet att inom svenska kyrkan finns grupper med motstridiga, på ömse sidor efter allvarlig prövning tillkämpade övertygelser i fråga om kvinnas tillträde till prästämbetet är fortfarande ägnat att skapa situationer där slitningar, missnöje och samvetskonllikter svårligen kan undgås.

Kvinnoprästfrâgans bakgrund

Enda sättet att skapa möjligheter for båda grupperna att tjäna evangeliets och kyrkans sak är alltjämt att följa de principer som ligger under de förut återgivna uttalandena från 1958 års särskilda utskott, nämligen ömsesidigt hänsynstagande och respekt for motpartens ärliga övertygelse. Ansvaret för att konlliktanledningar i möjligaste mån undvikes och kritiska situationer inte tillåtes utveckla sig till for gemenskapen lörödande konfrontation åvilar i första hand biskoparna. Försök att genom demonstrationsåtgärder eller tvång genomdriva den ena eller andra ståndpunkten kan inte leda ut ur svårigheterna men däremot allvarligt skada kyrkan och den sak hon av sin Herre anför-trotts att tjäna. Vid behandling av en likartad motion, som väckts vid riksmötet 1975/ 76, framhöll konstitutionsutskottet bl. a. Följande: Frågan om kvinnliga präster kan ses ur perspektivet jämställdhet mellan könen. l den allmänna debatten har detta synsätt dominerat. Men frågan har också religionsfrihetsaspekter. Det kan inte bortses från att det motstånd mot kvinnliga präster som fortfarande finns kvar i hög grad bottnar i i en på trosskäl grundad tolkning av bibel och bekännelse. Här står sålunda emot varandra intressen som båda är grundlagsskyddade. Jag ansluter mig till konstitutionsutskottets synpunkter. En noggrann värdering måste göras av de intressen som här står emot varandra: å ena sidan kravet på jämställdhet mellan män och kvinnor. å andra sidan respekten för en religiöst grundad i samvetsövertygelse. Jag vill nu inte närmare diskutera denna intresseavvägning utan * hänvisar till vad jag redan sagt om mitt beklagande av motståndet mot kvinnliga präster. Denna svåra intresseavvägning bör göras i samband med behandlingen av det förslag till lag mot könsdiskriminering som aviserats i regeringsförklaringen och l som jämställdhetskommittén getts i uppdrag att utarbeta.

l l l

2.7 i riksdagen år 1978 och senare

Kvinnoprästfrågan l

Den omfattande debatten i kvinnoprästfrâgan, som inleddes på nyåret 1978, ledde till att fem motioner i ämnet väcktes i riksdagen. Fyra av dem begärde behandling av kvinnor att riksdagen skulle uttala sig mot diskriminerande i samband och ämbetsutövning i den med prästutbildning, prästvigning svenska kyrkan. Motionernas grundinställning var att det behövdes åtgärder till rätta med ett kvarvarande och hårdnande motstånd mot för att komma kvinnliga präster. Särskilt framhölls att samvetsklausulen inte längre kunde diskriminerande behandling av kvinnor. l flertalet mofå tillåtas legitimera tioner sades att s. k. särvigningar av kvinnoprästmotståndare inte längre

borde få förekomma. I den femte motionen hävdades att det borde finnas plats inom kyrkan i fråga om den teologiska tolkningen av kvinnas for två meningsriktningar Enligt motionären borde rätt att vigas till präst och bekläda prästämbete. statsmakterna godkänna samvetsklausulen och verka för att både anhängare

med kvinnliga l och avståndstagare till reformen präster fick frihet att behålla

skäl dikterade åsikt. l sin av teologiska l anförde i sitt betänkande (KU 1977/78:48) bl. a. Konstitutionsutskottet l följande.

l

De uttalanden som 1958 års kyrkomöte gjorde i samband med behörighetslagens - den s. k. samvetsklausulen - har kommit att spela en stor roll i debatten i antagande

i

om frågor som rör kvinnliga präster. Uttalandena måste ses mot det då aktuella läget i frågan. De syftade till att undvika kyrkosplittring och värna om den for en evangelisk j l

Kvinnøprästfrâgans bakgrund

kyrka betydelsefulla principen att inte utöva tvång i trosfrågor. De önskemål som uppbar uttalandena kvarstår i princip fortfarande. Det är emellertid uppenbart att uttalandenas tolkning och räckvidd inte kan förbli opåverkade av den allmänna utvecklingen i kyrkans liv. Läget i dag är, som utskottet i det föregående antytt, helt annorlunda än 1958. Den ändrade situationen har redan påverkat den praktiska tilllämpningen av behörighetslagen och måste uppenbarligen göra detta än mer i fortsättningen. i Det kan sålunda enligt utskottets mening inte komma i fråga att nytillträdande biskop utnyttjar sina befogenheter med avseende på prästvigning på ett sätt som

l innebär att prästkandidat diskrimineras på grund av kön. Den som skall prästvigas

å måste vidare vara medveten om att prästerlig tjänst i svenska kyrkan står öppen l för både män och kvinnor och att han eller hon i sin tjänsteutövning måste kunna

l samarbeta med kollega utan hänsyn till kön.

Det är en viktig uppgift för den svenska kyrkan att målmedvetet arbeta på att snabbt frnna former som fullt ut tillgodoser de krav som 1958 års reform ställer på lika behandling av man och kvinna i kyrkans tjänst. Arbetet därmed har fått en fast grund i biskopsmötets uttalande ijanuari i år och fortsätts f. n. genom den av biskopsmötet tillsatta samrådskommittén. lnom kyrkans ledning finns ett klart medvetande om att hithörande frågor måste drivas med stor kraft. Opinionen inom kyrkan kommer med all säkerhet att verka för att tillfredsställande resultat kommer att uppnås. Det fortsatta arbetet kommer också att följas med uppmärksamhet av den allmänna opinionen. Arbetet bör enligt utskottets mening fullföljas genom beslut av nästa kyrkomöte. För att säkerställa att frågan kommer under kyrkomötets prövning bör regeringen för detta framlägga förslag som klargör konsekvenserna av 1958 års reform för tjänst inom svenska kyrkan i framtiden ienlighet med vad utskottet i det föregående anfört. Detta förslag, som innebär en omprövning av den s. k. samvetsklausulen, skall säkerställa att de som efter beslut i ärendet påbörjat postgymnasiala studier med särskild inriktning på tjänst inom svenska kyrkan inte skall kunna åberopa de av 1958 års kyrkomöte gjorda uttalandena för ett handlande i tjänsten som strider mot 1958 års reform. Självfallet betyder denna reform att några trakasserier på grund av kön inte får förekomma inom den svenska kyrkan. Utskottet förutsätter vidare att förslaget utformas på ett sådant sätt att de som har en avvikande mening i ämbetsfrågan kan bevara hemortsrätt i svenska kyrkan. Mot bakgrund av vad utskottet anfört bör regeringen uppmärksamt följa det nu pågående arbetet inom den svenska kyrkan på hithörande område och ta de initiativ som regeringen finner erforderliga för att säkerställa att 1958 års reform helt slår igenom i kyrkans liv.

Utskottet hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört. Riksdagen bifoll utskottets hemställan (rskr 1977/781339). I ett interpellationssvar i riksdagen i samband med behandlingen av konstitutionsutskottets betänkande (KU 1977/78:48) anförde dåvarande statsrådet Johannes Antonsson bl. a. följande (prot. 1977/782151 s. 177).

I allt väsentligt kan jag instämma i vad konstitutionsutskottet anför i sitt utförliga yttrande. Även jag anser det således nödvändigt att svenska kyrkan målmedvetet arbetar på att snabbt finna former som fullt ut tillgodoser de krav som 1958 års reform ställer på lika behandling av man och kvinna i kyrkans tjänst. En riksdagsskrivelse i enlighet med konstitutionsutskottets förslag måste givetvis noga prövas av regeringen. Jag anser emellertid att kyrkan - innan eventuella forslag föreläggs kyrkomöte och riksdag - bör ges en chans att genom den av biskopsmötet tillsatta samrådsgruppen finna ett regelsystem som möjliggör samexistens mellan de

40 K vinnopräsmâgans bakgrund

olika åsiktsriktningarna. Samrådsgruppens arbete följs noga av regeringen. Så t. ex. ingår en av kommundepartementets tjänstemän som observatör i gruppen. Jag har också personligen överlagt med ledamöter av samrådsgruppen. Det är enligt min mening tillfredsställande att konstitutionsutskottet så klart betonar kyrkomötets roll vid den kommande behandlingen av frågan. Den kan inte betraktas som en vanlig jämställdhetsfråga. Jag vill i detta sammanhang hänvisa till vad jämställdhetskommittén anlöri sitt betänkande med förslag till lag omjämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet. Kommittén har särskilt diskuterat frågan om jämställdhet och religionsfrihet. Frågan bör handläggas så, att regeringen för nästa ordinarie kyrkomöte framlägger förslag som syftar till att säkerställa att 1958 års reform helt slår igenom i svenska kyrkan. Det är min förhoppning att kyrkan dessförinnan genom den nyssnämnda samrådsgruppen skall ha preciserat ett godtagbart regelsystem, som konkret visar hur man tänkt sig en samexistens i olika situationer. Det kan gälla prästvigning, upplåtande av kyrka. missiveringar och ansökan om tjänst osv. Härigenom skulle de bästa garantier ges för att undvika en kyrkosplittring inom kyrkan samtidigt som frågan får en från samhällets synpunkt tillfredsställande lösning. l framtiden bör gälla att den som inte kan acceptera kvinnlig präst inte skall kunna inkräkta på kvinnliga prästers lagfásta rätt. Principen bör. allmänt uttryckt, vara att han skall ha rätten att avstå men inte kunna tvinga henne att avstå. Även senare har kvinnoprästfrågan aktualiserats i riksdagen genom motioner. Konstitutionsutskottet har i sina betänkanden (KU l979/80zl7, KU 1980/ 81:5) hänvisat till kvinnoprästutredningens pågående arbete. Utskottet har inte ansett att några nya riksdagsinitiativ är motiverade. Motionerna har av riksdagen förklarats besvarade med vad utskottet har anfört.

2.8 Allmänna kyrkomötet år 1979

Riksdagens skrivelse år 1978 föranledde regeringen att utarbeta ett förslag till en ny behörighetslag, som skulle ersätta 1958 års lag, samt kalla till allmänt kyrkomöte i januari 1979. [en skrivelse till kyrkomötet (skr 1979:2) begärde regeringen yttrande över lagförslaget. Detta hade rubricerats Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män som präster i svenska kyrkan. Det innehöll att kvinnor och män skulle ha lika rätt att vigas till präster i svenska kyrkan och att tjänstgöra som präster inom kyrkan. I skrivelsen anförde föredraganden, dåvarande statsrådet Bertil Hansson, inledningsvis följande om utgångspunkten för bedömningen av frågan: Genom statsmakternas och kyrkomötets ställningstaganden år 1958 har det blivit fastställt att kvinna har samma behörighet som man till prästerlig tjänst och att detta är förenligt med svenska kyrkans lära och bekännelse. Den självfallna utgångspunkten måste i dag vara att denna kyrkans officiella ordning skall tillämpas och respekteras. Från statens synpunkt kan en mjuk tillämpning av en ny lagstiftning vara både godtagbar och rentav önskvärd under en övergångstid. Det är däremot å å inte godtagbart att en lagstiftning, som en i det närmaste enig riksdag står bakom och vill upprätthålla, ännu efter 20 år möter ett aktivt motstånd som vållar betydande praktiska olägenheter. Denna situation, till vilken motivuttalanden till 1958 års lag har medverkat, måste undanröjas. Den naturliga lösningen är att 1958 års lag ersätts med en ny lag.

Kvinnoprästfrâgans bakgrund

Riksdagens skrivelse väckte två frågor av större räckvidd, uttalade föredraganden vidare. Den ena gällde riksdagens önskan, i vilken föredraganden förklarade sig instämma, att även de som inte accepterar den officiella ståndpunkten i fråga om kvinnliga präster skall kunna bevara sin hemortsrätt i svenska kyrkan. Den frågan kunde enligt föredraganden - som här anknöt i t till sin företrädare - lösas på ett tillfredsställande sätt genom den s. k. väjl ningsrätten. Man kunde dock inte sträcka sig längre än till att medge rätt I att avstå från medverkan vid gudstjänster och jämförliga förrättningar. Den

i andra frågan gällde hur långt staten borde gå i fråga om ingrepp i kyrkans

i

inre liv. Även här anslöt sig föredraganden till sin företrädare och uttalade, § att kyrkan borde ges en chans att genom det då nyligen framlagda förslaget l till samarbetsregler komma till rätta med problemen. Alternativet var enligt föredraganden att staten själv tog på sig ansvaret för ett motsvarande re-

i

gelsystem, som då fick ges kyrkolags form. Till ett så djupt ingrepp i kyrkans liv fanns inte skäl. l skrivelsen uttalade föredraganden vidare bl. a. följande om de kvinnliga s l prästernas arbetssituation och om innebörden av förslaget:

Kvinnliga prästers arbetsförhållanden har på sina håll allvarligt försvårats genom att kyrkor inte har upplåtits för förrättningar som de skolat leda och genom att de har vägrats att medverka vid gudstjänster tillsammans med manliga kolleger. Ett motstånd mot de kvinnliga prästerna som tar sig sådana uttryck kan inte vidare få förekomma. Jag anser därför att en bestämmelse om lika rätt för kvinnor och män att tjänstgöra som präster inom svenska kyrkan bör tas in i den nya lagen. En sådan bestämmelse kommer att rikta sig mot alla åtgärder som innebär att en präst missgynnas på grund av sitt kön, oavsett om de vidtas av domkapitel, annan myndighet, biskop eller annan präst och oavsett när en präst som vidtar en sådan åtgärd har prästvigts.

När det gäller fördelningen av de prästerliga arbetsuppgifterna inom ett pastorat kan det naturligtvis inte få förekomma att en präst vägras att tjänstgöra vid gudstjänster och jämförliga förrättningar därför att hon är kvinna. Den som är präst i ett pastorat måste oberoende av kön ha rätt att fullgöra de arbetsuppgifter som ankommer på en församlingspräst. En kyrkoherde måste alltså enligt min mening, oavsett sin personliga uppfattning i ämbetsfrågan, se till att en kvinnlig präst i pastoratet inte missgynnas vid fördelningen av de prästerliga arbetsuppgifterna. Självklart är alltså att g en präst. som av trosskäl inte anser sig kunna medverka vid en gudstjänst eller annan kyrklig förrättning där en kvinnlig präst skall tjänstgöra, inte kan få hindra eller försvåra hennes tjänstgöring. Han bör däremot ha rätt att avstå från att själv medverka. I ett någorlunda stort pastorat måste det vara möjligt att fördela tjänstgöringen så att konflikter inte uppkommer på grund av att en eller flera präster har en avvikande uppfattning i ämbetsfrågan. Jag vill tillägga att vad jag här har sagt om att en präst under vissa förutsättningar bör få avstå från att samarbeta med en kvinnlig kollega endast avser medverkani gudstjänster och jämförliga förrättningar. När det gällert. ex. barn- och ungdomsarbete eller arbetsuppgifter av administrativ karaktär, kurser, konferenser eller liknande kan en präst inte får åberopa trosskäl som stöd för en vägran att utföra uppgifter som följer av tjänsten.

Kyrkomötet antog för sin del ett lagförslag enligt vilket kvinnor och män skulle ha lika behörighet att antas till präster i svenska kyrkan och lika rätt att tjänstgöra som präster inom kyrkan (KLU 1979:8, kskr 1979:9). I

42 SOU 1981 :20

Kvinnoprästfrâgans bakgrund

till samarbetsregler, som Biskopsmötets samrådskomfråga om det förslag mitté hade utarbetat, antog kyrkomötet ett uttalande av innehåll, att samarbetsreglerna ”t. v. bör vara vägledande för behandlingen av uppkommande I fråga om lagförslaget var kyrkomötet enigt men problem på området”. inte i fråga om samarbetsreglema. Vid votering avgavs 37 röster för att

skulle gälla endast för nu i tjänst varande präster samt för dem

reglerna som prästvigs före den l juli 1983, medan 59 röster avgavs mot en sådan

tidsbegränsning.

3 Utvecklingen inom svenska kyrkan

efter år 1958

3.1 Allmänt om utvecklingen

Beslutet om kvinnas behörighet att fr. 0. m. den l januari 1959 bli präst i svenska kyrkan medförde inte någon snabb tillströmning av kvinnliga präster. De första tre prästvigningarna av kvinnor ägde rum år 1960. Under hela 1960-talet prästvigdes endast ett 40-tal kvinnor, i åtta av de 13 stiften. En mera påtaglig ökning skedde däremot under 1970-talet. Under de senaste åren har emellertid antalet kvinnliga präster ökat snabbt. Numera äger prästvigningar av kvinnor rum i alla stift utom Göteborgs stift. Följande sammanställning visar antalet inom svenska kyrkan vigda kvinnliga präster åren 1960-1980 stifts- och årsvis.

U w m ,i .m .m 0 m w e n m m m d a .a .I 1 ø 8

m.

ä.

m..

S»

aEEzm

“_5253 »E3254 ..._2955 äaââ E5» 902050 uümtwv_ uaâaem: ...Becca

.Em aäxm 95._ §3 §5

Utvecklingen inom svenska kyrkan efter âr 1958 45

Det finns i dag kvinnliga präster i samtliga stift. Även om det inte förekommer prästvigningar av kvinnor i Göteborgs stift, har kvinnor ändå möjlighet att söka och få prästerliga tjänster i stiftet. Vid utgången av år 1980 fanns det två kvinnliga präster i Göteborgs stift. 1 Visby stift fanns tre kvinnliga präster. 1 de övriga stiften var antalet betydligt högre. Stockholms stift hade mera än hundra kvinnliga präster. l förhållande till antalet manliga präster är dock de kvinnliga prästerna alltjämt få. Det totala antalet anställda präster i samtliga stift vid utgången av år 1980 var 2 616 manliga präster och 371 kvinnliga präster. Kvinnorna utgör alltså något över tio procent av de i tjänst verksamma prästerna. 1 följande tabell redovisas antalet anställda präster inom svenska kyrkan åren 1960-1973. Uppgifterna är hämtade från statistiska centralbyråns officiella statistik och mättidpunkten är den 1 oktober.

Antalet anställda präster inom svenska kyrkan åren 1975-1980 framgår av följande tabell som visar anställningsförhållandena stiftsvis den 1 mars.

U m m. m .m 0 m w m m m, m e m r .w I ø oo

m

omm

I.

mmm å_ SN m2 mom mmm a. mvm 8_ :z mmm

å :om

Qää-*v-*CNONCNCNÖÅQCNN ñlñlv-uø-tñlv-C (Nñl-t ON

M mmm

En

E.

mmm com vom o: m2 su :v vmm of m2 m_m m:

å 82

(Nu-t \OO\O\I\\O®$C*I®©l\(\Iv- v-tv-t (Nfüø-a x

M mmm

mm mv

mmm n: ä_ ,m2 m2 5 E mmm o: 2 a_ 5

ma_ E 22

m mv 2

omm com mom m2 om_ En mmm m: 02 m2 mom m

mm Emm

VV5\Ol\N1\OV1v-\DOO<f-4(N (Nu-u wc ll! ø-au-a-u l\

massage: massa...? ?_9285

:Sch

23.53 saa âcwcmzm angavs weâeøo massa:

0.923 äs: 3.3._ Bm;

Utvecklingen inom svenska år 1958 47

kyrkan efter

3.2 rörande

Undersökningar inställning till kvinnliga präster

Det diskuteras ofta hur omfattande motståndet mot kvinnliga präster faktiskt är och vilka uttryck motståndet tar sig. Motarbetar de manliga prästerna sina kvinnliga kollegor? Finns det ett motstånd också bland lekmännen? Det hävdas ibland att frågan om kvinnliga präster enbart är en prästerlig fråga och att en övervägande majoritet av de församlingsanställda är positivt inställda till kvinnliga präster. I slutet av 1970-talet har det gjorts några enkätundersökningar i fråga om prästers inställning till kvinnliga präster. Religionssociologiska institutet har också publicerat ett par forskningsrapporter som har belyst frågan om inställning till kvinnliga präster. Institutet genomförde under mars-april 1976 en enkätundersökning som riktade sig till 800 präster och frikyrkopastorer. Enkäten gällde ett antal olika samhällsfrågor. Bl. a. ställdes frågan: I vilken utsträckning skall vi ha kvinnliga präster? Resultatet av undersökningen redovisades i forskningsrapporten nr 134 (1976:6) Kristna förkunnares samhällssyn. Av de 800 intervjuade var 412 präster i svenska kyrkan. Den totala svarsprocenten var 70,8 procent. Det betraktas statistiskt som fullt tillfredsställande. Många intervjupersoner ville emellertid inte besvara just frågan om kvinnliga präster. Det interna bortfallet var således relativt stort. I följande tabell visas hur frågan faktiskt besvarades.

svarsalternativ Svarsprocent Samtliga Präster Sv k Frikyrkopast. n=472 n=246 n=226

Vi bör ha fler kvinnliga präster

l än i dag 43,0 26,0 61,9

Vi bör ha lika många kvinnliga

l präster som i dag 25,8 24,8 27,0

Vi bör över huvud taget inte ha l några kvinnliga präster 30,9 49,2 11,1

Det framhålls i rapporten att tabellen med hänsyn till det stora interna bortfallet bör läsas med speciell försiktighet. Det kan emellertid utläsas att nästan hälften av de präster i svenska kyrkan som besvarat just denna fråga inte ville ha några kvinnliga präster över huvud taget under det att ca 62 % av de frikyrkopräster som besvarat frågan ville ha fler kvinnliga präster. Om enkätsvaren från samtliga präster i svenska kyrkan sammanställs, får man följande tabell överst på nästa sida. Tabellen anger att 44 % av prästerna inom svenska kyrkan är motståndare till kvinnliga präster. Osäkerhetsmarginalen för detta värde uppges vara :6 %. Den nu redovisade enkätundersökningen har begagnats av institutet for att studera samband mellan inställning till kvinnliga präster och inställning i vissa andra frågor. Resultatet av dessa studier är att inställning till kvinnliga präster samvarierar med ålder, politisk inställning, kyrklig självbestämning,

inom svenska år 1958

bibelsyn (bland de lågkyrkliga), ekumenisk inställning, grad av kvietism (bland dem som varken är högkyrkliga eller lågkyrkliga) och grad av religiöst socialt (för de yngre prästerna). Något samband mellan inengagemang ställning till kvinnliga präster och inställning i kyrka-statfrågan går däremot undersökningen inte att belägga. Den ifrågavarande sambandsanaenligt lysen har redovisats i institutets forskningsrapport nr 141 (197821) Inställning

till kvinnliga präster; En sambandsanalys. En ytterligare enkätundersökning som gäller inställning till kvinnliga präster har dåvarande Svenska Prästförbundet (numera Svenska kyrkans personalförbund) utfört. l Förbundets tidskrift (Meddelande nr 2, april 1978) en enkät som för att utröna hur medlemmarna ser redovisas har gjorts Enkäten tillställdes 400 slumpvis utvalda präster och l på ett antal frågor. besvarades av 323 präster. Manliga präster fick frågan: Är du emot kvinnliga

i

besvarades av 299 präster. Svaren framgår av följande sam- l präster? Frågan manställning.

Ja Nej Tveksamma

42 96 (126) 54 96 (161) 4 % (12)

Liksom institutets enkätundersökning från år 1976 Religionssociologiska visade Prästförbundets undersökning att en förhållandevis stor andel präster inom svenska - över 40 % - är mot kvinnliga präster. kyrkan av Biskopsmötets samrådskommitté har en sociologisk/so- På uppdrag utförts i fråga om arbetssituationen i svenska cialpsykologisk undersökning år 1978. Undersökningen har verkställts av forskare vid sociologiska kyrkan Hultåker och Jan Trost). Un-

institutionen vid Uppsala Universitet (Örjan

har redovisats i rapporten Präst kontra präst; åsikter dersökningsresultaten och handlingar. å kyrkan har intervjuats om olika hän- å Mellan 30 och 40 präster i svenska har haft formen

= en typ av i

Kvietism delser med anknytning till kvinnoprästfrågan. Intervjuerna Från intervjuerna kan i eliglös av samtal och resonemang med intervjupersonerna.

lfystlk 5°_“

gemm bo °°h Snna att allmänheten redovisas att många motståndare till kvinnliga präster tyckte meditation vill uppnå och inte en hade svårt att förstå att det för dem rör sig om en trosfråga jagets utplåning och vilan i Gud”. könsrollsfråga.

inom svenska

Utvecklingen kyrkan efter år 1958 49

Av undersökningens slutsatser kan nämnas bl. a. följande.

Bland prästerna underkänns alltså den person som de manliga prästerna i vissa avseenden uppmanas samarbeta med. Enligt vår mening är det under sådana omständigheter mycket svårt att skapa ett fungerande samarbete utan komplikationer.

På längre sikt är det därför mycket svårt att skapa ett fungerande samarbete. Situationen är, som vi ser det, genuint instabil därför att båda parter vill verka för att det kommer en Förändring till stånd. Dessvärre vill de genomföra diametralt motsatta Förändringar vilket ökar risken for konflikt.

Det finns ett antal motstridiga åsikter i ämbetsfrågan. Dessa åsikter kan ta sig uttryck på olika sätt i handlingar. Samrådsgruppen har valt att ej söka styra prästernas åsikter med en regelsamling. Däremot har samrådsgruppen valt att söka styra prästernas handlingar genom sin regelsamling. Att söka styra handlingar som bygger på icke reglerade åsikter är ytterligare svårt eller kanske ogörligt.

När det gäller lekmännens inställning synes en betydande vara majoritet för kvinnliga präster. Kvinnoprästkonflikten i svenska kyrkan har kommit att utgöra skäl for medlemmar i kyrkan att begära sitt utträde. År 1978, när kvinnoprästdebatten var mycket intensiv, skedde en markant ökning av antalet utträden ur svenska kyrkan. Antalet utträden under åren 1976-1979 framgår av följande sammanställning.

År A B C D E F 1976 8 237 487 457 547 2,8 % 58,1 96 11 537 5.6 96 1977 8 258 682 494 914 3,1 96 59,6 96 6.0 % 14196 1978 8 282 140 539 462 3,6 96 60,9 % 6,5 % 31016 1979 8 293 241 569 302 3,9 % 61,7 96 6,9 96 21 381 A = Antal svenska och utländska medborgare = Antal svenska och utländska medborgare som inte tillhör svenska kyrkan B C = Procentandel svenska medborgare som inte tillhör svenska kyrkan D = Procentandel utländska medborgare som inte tillhör svenska kyrkan E = Procentandel av befolkningen som inte tillhör svenska kyrkan F = Antal utträden ur svenska kyrkan.

Religionssociologiska institutet (forskningsrapport nr 149-150) ( 1973:3-4) har gjort en begränsad undersökning i Stockholm år 1978 av vilka det är som begär sitt utträde och varför det sker. Undersökningen visar bl. a. att hälften av de utträdande motiverar sitt utträde med att de inte tror eller sympatiserar med kyrkans lära, medan den andra hälften motiverar sitt utträde med något enligt dem negativt förhållande inom kyrkan. Av dessa inomkyrkliga skäl till utträde är motsättningarna kring kvinnliga präster det vanligaste.

år 1958 sou 193120

50 Utvecklingen inom svenska kyrkan efter

studier av förhållandena i de olika stiften

3.3 Utredningens

har en av utredningens uppgifter varit att fortlöpande följa Enligt direktiven Utredningen har utvecklingen inom svenska kyrkan av kvinnoprästfrågan. i samtliga genomfört denna uppgift bl. a. genom besök och överläggningar 13 stift. Överläggningarna har i varje stift haft formen av samtal med bis- Sålunda har utredningen samtalat med kopen och olika kyrkliga grupper. ledamöterna i domkapitlet, stiftets samrådsgrupp och med kvinnliga präster för stiftsavdelningen av Svenska i stiftet och i regel även med företrädare och pastoratsförbund och stiftskretsen av Svenska kyrkyrkans församlingskans personalförbund. Vid dessa överläggningar har de kvinnliga prästernas arbetssituation tagits om hur man i stiftet har behandlat samupp. Utredningen har informerats och hur man ser på möjligheterna att skapa goda arbetsvillkor arbetsreglerna med hjälp av reglerna. ; för stiftsbesöken har utredningen försökt Som ett led i förberedelserna som har kommit fram i den allmänna kartlägga de uppgifter och synpunkter motioner och anfödebatten. Särskilt har utredningen uppmärksammat randen i riksdagen. stiftsvis i huvudsak vissa faktiska I följande avsnitt redovisar utredningen j uppgifter i fråga om stiften. Eftersom det har visat sig, att samarbetsreglerna

av l

har handlagts på olika sätt, lämnas också uppgifter om handläggningen l dessa. Stiften behandlas i den ordning i vilken de har besökts. I ett följande ett sammandrag av sina iakttagelser vid stiftsavsnitt 3.4 ger utredningen besöken m. m.

3.3.1 Luleå stift

besökte Luleå stift den 14 september 1979. Utredningen Norrbottens och Västerbottens län. Det är indelat Luleå stift omfattar Dess befolkning utgör ca i 80 församlingar, 71 pastorat och 12 kontrakt. 507000 personer. En särprägel för stiftet utgör laestadianismen. Luleå stift har i nästan 15 år haft kvinnliga präster. År 1965 prästvigdes den första kvinnan i stiftet. Vid tiden för utredningens besök tjänstgjorde

19 kvinnliga präster i stiftet. i stiftet fungerade i stort sett Det uppgavs vid besöket att samarbetet för år 1979 till det årliga prästmötet framhöll väl. I sin ämbetsberättelse dåvarande biskopen i kvinnoprästfrågan, att “vi är kallade för att föra ut till människors frälsning och där blir ändå frågan om kvinnan evangelium man än kan anse den vara”. som präst en underordnad fråga, hur viktig behandlade samarbetsreglerna vid ett sammanträde den 25 Domkapitlet

uttalade domkapitlet f

april 1979. len skrivelse till stiftets präster och kyrkoråd l att de efterlevs i stiftet. Samatt det ansluter sig till reglerna och förutsätter arbetsreglerna bifogades skrivelsen. Sedan ett par år hade det funnits en samtalsgrupp för kvinnoprästfrågan,

bestående av biskopen, en kontraktsprost och en kvinnlig präst. Den skulle fr. o. m. år 1980 ombildas till stiftets samrådsgrupp och få den samman-

sättning som förordas i samarbetsreglema. den 1 december 1980 i stiftet Enligt domkapitlets uppgifter tjänstgjorde 198 manliga präster och 23 kvinnliga präster.

inom svenska

Utvecklingen kyrkan efter âr 1958 51

De kvinnliga prästerna innehade följande tjänster i stiftet.

Tjänst

Kyrkoherde Komminister Ky rkoadjun kt

kh-I-O\®P«J

Stiftsadjunkt Kontraktsadjunkt Pastoratsadjunkt

3.3.2 Härnösands stift

Utredningen besökte Härnösands stift den 24 september 1979. Härnösands stift omfattar Västernorrlands och Jämtlands län. Det är in» delat i 129 församlingar, 82 pastorat och 14 kontrakt. Dess befolkning utgör ca 402 500 personer. Härnösands stift fick sin första kvinnliga präst redan år 1960. De följande två åren prästvigdes varje år ytterligare en kvinna för tjänstgöring i stiftet. Vid tiden för utredningens besök tjänstgjorde i stiftet 22 kvinnliga präster. Av de 14 kontrakten hade två kontrakt inte någon kvinnlig präst. I ett av dem skulle emellertid inom kort en kvinnlig präst tillträda en tjänst. Det uppgavs att samarbetsförhâllandena är goda i stiftet och att det sällan förekommer några konflikter. Den positiva andan i stiftet anses till stor del bero på att det har funnits kvinnliga präster där nästan från kvinnoprästreformens början. Domkapitlet behandlade samarbetsreglerna redan tidigt. I en skrivelse den 23 mars 1979 från biskopen och domprosten till stiftets präster och kyrkoråd anbefalldes reglerna till studium och efterlevnad. I skrivelsen uttalades förhoppningen att reglerna skulle ge arbetsfred i kyrkan och medverka till att göra kyrkan mer trovärdig. Det framhölls vidare att en strävan borde vara att följa reglerna även om de inte skulle erhålla legal status genom riksdagen. Samarbetsreglerna bifogades skrivelsen. En samrådsnämnd hade funnits redan tidigare i stiftet. Den hade upplösts och ersatts av en sådan samrådsgrupp som samarbetsreglerna förordar. Denna grupp träffades inte regelbundet utan avsågs bli kallad vid behov för att behandla konfliktfall. Enligt domkapitlets uppgifter tjänstgjorde den 1 december 1980 i stiftet 149 manliga präster och 24 kvinnliga präster. De kvinnliga prästerna innehade följande tjänster i stiftet.

Tjänst Antal

Kyrkoherde l Komminister l 1 Kyrkoadjunkt Stiftsadjunkt - Kontraktsadjunkt - Pastoratsadjunkt

inom svenska är 1958

52 Utvecklingen kyrkan efter

3.3.3 Uppsala stift

Utredningen besökte Uppsala stift den 25 september 1979. Uppsala stift omfattar Gävleborgs län, Uppsala län samt delar av Stockholms och Västmanlands län. Det är indelat i 217 församlingar, 96 pastorat och 17 kontrakt. Dess befolkning utgör ca 632 500 personer. Uppsala stift fick sin första kvinnliga präst år 1964. Vid tiden för utredningens besök tjänstgjorde i stiftet 28 kvinnliga präster. 1 flera stora pastorat i södra Uppland finns det ännu inte några kvinnliga präster. Ien skrivelse den 16 maj 1979 till samtliga präster och församlingskyrkoråd förklarade domkapitlet, att det förutsattes att samarbetsreglerna efterlevdes inom stiftet. Vidare anbefalldes att reglerna blir föremål för information och studium bland alla som verkar ute i församlingarna. Samarbetsreglerna bifogades skrivelsen. En samrådsgrupp har bildats i enlighet med samarbetsreglerna. Gruppen består av sex ledamöter, tre valda av stiftstinget och tre valda av stiftskretsen av personalförbundet. Vid utredningens besök hade man tagit upp en akut konflikt till behandling i samrådsgruppen. Enligt domkapitlets uppgifter tjänstgjorde den 1 december 1980 i stiftet 239 manliga präster och 30 kvinnliga präster. De kvinnliga prästerna innehade följande tjänster i stiftet.

- Stiftsadjunkt - Kontraktsadjunkt Pastoratsadjunkt 8

3.3.4 Växjö stift

besökte Växjö stift den 8 november 1979. Utredningen stift omfattar hela Kronobergs län och delar av Jönköpings, Kalmar Växjö län. Det är indelat i 254 församlingar, 113 pastorat och 17 och Hallands

kontrakt. Dess befolkning utgör ca 591000 personer. för tjänstgöring i stiftet. År 1969 prästvigdes för första gången en kvinna tre kvinnor prästvigdes Det dröjde därefter ända till år 1975 innan ytterligare därefter har endast ett fåtal kvinnor sökt sig till stiftet som i stiftet. Åren Vid tiden för utredningens besök hade elva kvinnor anställning präster. som präster i stiftet. Vid besök framkom att motståndet mot kvinnliga präster utredningens i stiftet. Den strukturen är blandad. Det finns är relativt utbrett andliga i stiftet som präglas av samtidigt många

en stark frikyrklighet kontrakt

t. ex. Ostra Smålands misgammalkyrkliga och bekännelsetrogna riktningar

sionslörening. domkapitlet att I cirkulär, som utfärdades den 7 maj 1979, förklarade att samarbetsreglerna kommer att tillämpas inom stiftet. Regdet förutsatte

inom svenska

Utvecklingen kyrkan efter år 1958 53

lerna utsändes separat till präster och kyrkoråd. En samtalsgrupp för kvinnoprästfrågan hade funnits i stiftet sedan år 1975. Den bestod av fyra präster och fyra lekmän. Denna grupp skulle fr. 0. m. år 1980 ombildas till stiftets samrådsgrupp och ha den sammansättning som förordas i samarbetsreglerna. Enligt domkapitlets uppgifter tjänstgjorde den 1 december 1980 i stiftet 232 manliga präster och 13 kvinnliga präster. De kvinnliga prästerna innehade följande tjänster i stiftet.

l

Tjänst Antal

i

Kyrkoherde l

t

Komminister 6 l Kyrkoadjunkt 2 Stiftsadjunkt Kontraktsadjunkt Pastoratsadjunkt A

l

l

3.3.5 Skara stift

Utredningen besökte Skara stift den 12 november 1979.

Skara stift omfattar hela Skaraborgs län och delar av Jönköpings, Älvsborgs

och Örebro län. Stiftet är indelat i 368 församlingar, 88 pastorat och 15 kontrakt. Dess befolkning utgör ca 499 500 personer. Det dröjde ända till år 1973 innan någon kvinna prästvigdes i Skara stift. Vid utredningens besök tjänstgjorde i stiftet nio kvinnliga präster. Det uppgavs att man i stiftet försöker lösa motsättningarna i kvinnoprästfrågan r aktiv samverkan genom och ökad teologisk kunskap i ämbetsfrågan.

i

l en skrivelse till kyrkoråden den 16 mars 1979 behandlade domkapitlet l samarbetsreglerna. Domkapitlet ansåg det nödvändigt att “vi blir förtrogna

l med reglerna och att vi i handling visar att vi accepterar dem”. Reglerna

översändes med skrivelsen i avsikt att de därmed skulle nå såväl präster i i som lekmän. I skrivelsen uttalades vidare att -efter anmälan och genomgång i kyrkorådet ytterligare information om samarbetsreglerna borde spridas, l lämpligen på planeringsdagar eller medarbetarsamlingar. En samrådsgrupp för kvinnoprästfrågan bildades redan år 1978 i stiftet. i Den ñck utöver biskopen som ordförande tolv ledamöter, ungefär lika fördelade mellan representanter för de olika uppfattningarna om kvinnans behörighet till prästämbetet. Fyra ledamöter var utsedda av domkapitlet, fyra ledamöter av stiftskretsen av Svenska prästförbundet och fyra ledamöter av stiftsavdelningen av Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Vid sammanträde med denna den 14 mars 1979 beslöts att t. v. inte göra någon förändring i dess sammansättning. I den nyssnämnda skrivelsen från domkapitlet till kyrkoråden lämnades också uppgift om namnen på ledamöterna i samrådsgruppen. Enligt domkapitlets uppgifter tjänstgjorde den 1 december 1980 i stiftet 197 manliga präster och 12 kvinnliga präster.

54 inom svenska efter är 1958

Utvecklingen kyrkan

De kvinnliga prästerna innehade följande tjänster i stiftet.

Tjänst

Kyrkoherde Komminister 4 Kyrkoadjunkt 4 - Stiftsadjunkt - Kontraktsadjunkt Pastoratsadjunkt 4

3.3.6 Lunds stift

besökte Lunds stift den 6 mars 1980. Utredningen Lunds stift omfattar Blekinge län, Kristianstads län och Malmöhus län. Det är indelat i 438 församlingar, 168 pastorat och 21 kontrakt. Dess be-

folkning utgör ca 1 176000 personer.

Lunds stift fick sin första kvinnliga präst år 1963. Vid tiden för utred- l

i ningens besök tjänstgjorde i stiftet 69 kvinnliga präster av totalt 425 präster.

Av stiftets 21 kontrakt hade tre kontrakt inte någon kvinnlig präst. De senaste årens prästvigningar i stiftet framgår av följande sammanl

76-02-15

77-02-06 77-05-29 7 2 5 1 - 1 77-10-02

78-08-04

att samarbets- Domkapitlet har genom beslut den 11 april 1979 förutsatt efterlevs inom stiftet. Beslutet har tagits in i ett cirkulär till forreglerna samlingarna till vilket samarbetsreglerna har bifogats. har det bildats en samrådsgrupp i stiftet. [enlighet med samarbetsreglerna Gruppen, som består av åtta ledamöter, höll sitt första sammanträde i september 1979. I stiftets arbete på att främja jämställdheten mellan kvinnliga och manliga att en viss kvot präster alltid skall präster har ingått en strävan kvinnliga delta i de obligatoriska fortbildningskurserna. Vidare har man satt in kvinn-

Utvecklingen inom svenska efter år 1958 55 kyrkan

liga präster i kursledningen. Kvinnliga präster har också fått medverka under fortbildningskurserna. Enligt domkapitlets uppgifter tjänstgjorde den 1 december 1980 i stiftet 340 manliga präster och 74 kvinnliga präster. De kvinnliga prästerna innehade Följande tjänster i stiftet. l Tjänst Antal é ; Kyrkoherde 5 Komminister 25 Kyrkoadjunkt 17

i

Stiftsadjunkt 2 Kontraktsadjunkt 1

l Pastoratsadjunkt 24

I

3.3.7 Linköpings stift

Utredningen besökte Linköpings stift den 26 mars 1980.

i Linköpings stift omfattar Östergötlands län samt delar av Jönköpings och

Kalmar län. Det är indelat i 215 församlingar, 87 pastorat och 14 kontrakt. Dess befolkning utgör ca 519000 personer. Linköpings stift ñck sin första kvinnliga präst år 1967. Vid tiden för utredningens besök tjänstgjorde i stiftet 21 kvinnliga präster av totalt 196 präster. Stiftet sägs vara präglat av en viss högkyrklig anda, och detta anfördes som förklaring till att det dröjde så länge innan det skedde en prästvigning av kvinna. Enligt uppgift rådde under hela 1960-talet en kraftig spänning mellan de olika åsiktsriktningarna i kvinnoprästfrâgan. Enligt ett beslut den 14 juni 1979 översände domkapitlet samarbetsreglerna till pastorsämbetena för vidare befordran till kyrkoråden och prästerskapet. I beslutet uttalade domkapitlet att reglerna kan bilda underlag för samlevnad inom stiftet. På prästmötets initiativ inrättades i stiftet redan år 1973 en samrådsgrupp for att behandla frågor med anknytning till kvinnoprästproblematiken. Gruppen har bestått av tre präster från vardera åsiktsriktningen och med domprosten som sammankallande. Vid prästmötet år 1979 fick denna samrådsgrupp förlängt mandat, men den har inte sammanträtt ytterligare. Vid utredningens besök hade någon samrådsgrupp enligt samarbetsreglerna ännu inte bildats. Avsikten var emellertid att inrätta en sådan grupp. Enligt domkapitlets uppgifter tjänstgjorde den 1 december 1980 i stiftet 174 manliga präster och 23 kvinnliga präster. De kvinnliga prästerna innehade följande tjänster i stiftet.

Tjänst Antal

Kyrkoherde Komminister

-\I\Il\)

Kyrkoadjunkt Stiftsadjunkt Kontraktsadjunkt

Pastoratsadjunkt O\|

svenska år 1958

56 Utvecklingen inom kyrkan efter

3.3.8 Västerås stift

Utredningen besökte Västerås stift den 29 april 1980. Västerås stift omfattar Kopparbergs län samt delar av Västmanlands och Örebro län. Det är indelat i 122 Församlingar, 80 pastorat och 15 kontrakt. Dess befolkning utgör ca 584000 personer. Västerås stift var ett av de stift som längst saknade kvinnliga präster. Stiftet fick sina första kvinnliga präster så sent som år 1975. Biskop Sven Silén vigde då kort före sin avgång de första kvinnliga prästerna i stiftet. Det uppgavs vid besöket att kvinnliga prästkandidater tidigare har avstått från att söka anställning i stiftet på grund av dess högkyrkliga prägel. Vid tiden för utredningens besök tjänstgjorde i stiftet 21 kvinnliga präster av totalt 203 präster. Västerås stift kännetecknas alltjämt av ett ganska utbrett motstånd mot kvinnliga präster. Domprosten beskrev situationen i stiftet på det sättet att det hankar sig fram”. Enligt en grov uppskattning är närmare 25 procent av de manliga prästerna emot kyrkans officiella hållning i kvinnoprästfrågan. Av stiftets 15 kontrakt har flera kontrakt inte någon kvinnlig präst. De senaste årens prästvigningar i stiftet framgår av följande sammanställning.

Västerås stift var ett av de få stift där domkapitlet inte hade tagit något beslut i fråga om samarbetsreglerna. Domkapitlet hade sålunda inte anbefallt som riktlinjer i stiftet eller skickat ut dem till prästerna och kyrreglerna koråden. Inte heller hade det vid utredningens besök bildats någon sam- En sådan skulle emellertid bildas efter rådsgrupp enligt samarbetsreglerna. sommaren 1980. 1 stiftet fanns sedan april 1978 en samtalsgrupp for frågor som rör kvinnliga präster. tjänstgjorde den l december 1980 i stiftet Enligt domkapitlets uppgifter . 185 manliga präster och 22 kvinnliga präster. De kvinnliga prästerna innehade följande tjänster i stiftet.

Tjänst Antal

Kyrkoherde Komminister 9 Kyrkoadjunkt ._. 1 Stiftsadjunkt Kontraktsadjunkt l Pastoratsadjunkt 1

inom

Utvecklingen svenska kyrkan efter är 1958 57

3.3.9 Karlstads stift

Utredningen besökte Karlstads stift den 13 maj 1980.

Karlstads stift omfattar Värmlands län samt delar av Älvsborgs och Örebro

län. Det är indelat i 136 församlingar, 71 pastorat och 12 kontrakt. Dess befolkning utgör ca 390000 personer. Karlstads stift fick sin första kvinnliga präst årvl967. Vid tiden för utredningens besök tjänstgjorde i stiftet 22 kvinnliga präster av totalt 163

i präster. l ett par kontrakt i Dalsland fanns ännu

inga kvinnliga präster. Det uppgavs vid besöket att kvinnoprästkonllikten inte har orsakat några djupa motsättningar i stiftet. Särskild vikt läggs vid att kvinnliga präster ä ges tillfälle att medverka på skilda sätt i stiftssammanhang.

i De senaste årens prästvigningar i stiftet framgår av följande samman-

ställning. å s År Män Kvinnor

Maj 1975

êl Dec. 1975

; Maj 1976

g Jan. 1977 |›-|\)._

Juni 1977 Jan. 1978

QF-*NJCMLANJKADUI-ÖGNB)

Juni 1978

›_.-p\_|.5._ap-|

Jan. 1979 Juni 1979 Aug. 1979 i Jan. 1980

Summa h.) NO 14

3 Enligt beslut av domkapitlet har detta för sin del antagit samarbetsreglerna “ och förutsatt att de följs av stiftets präster. Domkapitlet har återgett reglerna i sitt första cirkulär för år 1980, som utkom från trycket i slutet av februari. En samrådsgrupp enligt samarbetsreglerna hade ännu inte bildats i stiftet. En sådan grupp skulle emellertid tillsättas under hösten. Dröjsmâlet berodde på att det rådde en viss tveksamhet om nyttan av en sådan grupp. På sina håll ser man en risk för att motsättningarna fördjupas i stället för att lösas upp. Enligt domkapitlets uppgifter tjänstgjorde den 1 december 1980 i stiftet 133 manliga präster och 27 kvinnliga präster. De kvinnliga prästerna innehade följande i stiftet. tjänster

svenska är 1958

58 Utvecklingen inom kyrkan efter

3.3.1O Göteborgs stift

Utredningen besökte Göteborgs stift den 4 juni 1980.

stift omfattar Göteborgs och Bohus län samt delar av Hallands Göteborgs län. Det är indelat i 287 församlingar, 132 pastorat och 18 och Älvsborgs kontrakt. Dess befolkning utgör ca 1 077 000 personer. Stiftet präglas sedan

med stark anknytning lång tid tillbaka av gammalkyrklighet på sina håll Under senare år har emellertid högkyrkligheten vuxit till schartauanismen. sig stark inom stiftet. kvinna till präst. Domkapitlet i 1 Göteborgs stift har ännu ingen vigts stiftet har en sammansättning som innebär att en rekrytering av kvinnliga

Vid tiden för utredningens besök tjänstgjorde två kvinnpräster inte främjas. 345 präster i stiftet. Den första av dem utsågs av domliga präster av totalt behandlade detta tillsättningsärende, lät kapitlet år 1978. När domkapitlet till beslutet deklarera att de inte vissa ledamöter i en protokollsanteckning därmed hade ändrat sin inställning i fråga om kvinnliga präster. av olika kvinnoprästfrågor bildades i stiftet En samtalsgrupp för diskussion har hållit flera sammanträden. I januari 1980 anvåren 1978. Gruppen till samarbetsreglerna. Gruppen utgör sålunda passades sammansättningen numera en samrådsgrupp och har åtta ledamöter. har inte fattat rörande samarbetsreglerna, utan Domkapitlet något beslut har sålunda inte redessa har behandlats i samrådsgruppen. Domkapitlet till efterlevnad. Samrådsgruppen bestämde i början kommenderat reglerna till lämpligen kunde ske i form av året att “information församlingarna dels om samrådsav en blänkare i OSS2 dels angående samarbetsreglerna,

och att den sammanträder regelbundet”. gruppen den l december 1980 i stiftet Enligt domkapitlets uppgifter tjänstgjorde 348 manliga präster och 2 kvinnliga präster. innehade komministertjänster i samma för- De två kvinnliga prästerna

samling i Göteborg.

3.3.11 Visby stift

Utredningen besökte Visby stift den 10 juni 1980. Gotlands län. Det är indelat i 92 församlingar, 21 Visby stift omfattar och 3 kontrakt. Dess befolkning utgör ca 55000 personer. pastorat Vid tiden för utredningens besök tjänstgjorde i stiftet två kvinnliga präster

präster hade sökt och fått tjänster av totalt 41 präster. Dessa två kvinnliga av dem kom till stiftet år 1976. Den andra kom två i stiftet. Den första av en kvinna i stiftet ägde rum i slutet år senare. Den första prästvigningen av oktober 1980. om hur samarbetsreglerna bör hanteras har inte tagits upp till Frågan behandling i domkapitlet. Detta har sålunda inte, såsom har skett i de flesta till och församlingarna med rekomstiften, skickat ut reglerna prästerna

mendation att reglerna skall efterföljas. hade emellertid bildats. Den bestod av åtta ledamöter. En samrådsgrupp stiftsrådet, stiftsavdelningen av Svenska kyrkans församlings- Domkapitlet, 2oss är ett stiftsblad; och pastoratsförbund samt stiftskretsen av Svenska kyrkans personal förbund Information för oss i hade utsett vardera två ledamöter. Gruppen hade sammanträtt ett par gånger. Göteborgs stift.

inom

Utvecklingen svenska kyrkan efter är 1958 59

En arbetsgrupp i stiftet hade tillsatts för att se över och utforma nya allmänna prästerliga tjänstgöringsföreskrifter. Ett förslag till sådana föreskrifter hade tagits fram. 1 förslaget, som remissbehandlades, hade tagits in en del av de bestämmelser som samarbetsreglerna innehåller. Arbetsgruppen hade uppfattningen att samarbetsreglerna skulle lå bättre effekt genom att ingå i tjänstgöringsföreskrifterna. Enligt domkapitlets uppgifter tjänstgjorde den 1 december 1980 i stiftet 41 manliga präster och tre kvinnliga präster. Två av de kvinnliga prästerna var kyrkoherdar. Den trejde kvinnliga prästen var pastoratsadjunkt.

3.3.12 Stockholms stift

Utredningen besökte Stockholms stift den 19 juni 1980. Stockholms stift omfattar större delen av Stockholms län. Det är indelat i 85 församlingar, 64 pastorat och 9 kontrakt. Dess befolkning utgör ca 1 320000 personer. Stockholms och Härnösands stift var de första stiften där kvinnor präst-

i

vigdes år 1960. Fr. o. m. år 1975 har fier kvinnor än män vigts till präster s i Stockholms stift. Det totala antalet prästvigda under denna tid är 152, varav 82 kvinnor. Vid tiden for utredningens besök tjänstgjorde i stiftet ett hundratal kvinnliga präster av totalt 300 präster. drygt Befordringsutsikterna i Stockholms stift uppgavs emellertid inte vara särskilt goda. Stiftet har många kyrkoadjunkttjänster men relativt få kyrkoherdetjänster. Stiftet förlorar därför en hel del kvinnliga präster som har tjänstgjort en längre tid i stiftet. I Stockholms stift har inte vidtagits några särskilda åtgärder med anledning av samarbetsreglerna. Man anser att dessa skulle innebära en reträtt för Stockholms stifts del. 1 stiftet hävdas uppfattningen att det är olyckligt att motståndet formaliseras, som har skett i samarbetsreglerna. Man riskerar att det permanentas därigenom. En samrådsgrupp enligt samarbetsreglerna har emellertid utsetts i stiftet. Gruppen, som består av åtta ledamöter, hade vid tiden för utredningens besök ännu inte sammanträtt. Enligt domkapitlets uppgifter tjänstgjorde den 1 december 1980 i stiftet 219 manliga präster och 103 kvinnliga präster. De kvinnliga prästerna innehade följande tjänster i stiftet.

inom svenska år 1958

60 Utvecklingen kyrkan efter

3.3.13 Strängnäs stift

Utredningen besökte Strängnäs stift den 24 juni 1980. Strängnäs stift omfattar hela Södermanlands län samt delar av Stockholms län och Örebro län. Det är indelat i 147 församlingar, 72 pastorat och 12 kontrakt. Dess befolkning utgör ca 539000 personer. Strängnäs stift var ett av de stift som längst saknade kvinnliga präster. Först i december år 1975 vigdes två kvinnor för tjänstgöring i stiftet. Vid besök i stiftet 15 kvinnliga präster av tiden för utredningens tjänstgjorde totalt 180 präster. I domkapitlet deltar vissa ledamöter inte vid prästexamen och prästvigning, när det är fråga om kvinnliga prästkandidater. diskuterade samarbetsreglerna i maj 1979. Det beslöt att Domkapitlet “överlämna” reglerna till stiftets församlingar och präster med en rekommendation att reglerna skall iakttas framgent. Som förordas i samarbetsreglerna tillkom under sommaren 1979 en samsom består av sex ledamöter. Efter beslut i gruppen översändes rådsgrupp till präster, församlingsanställda och i mars 1980 reglerna ånyo för studium tillsammans med ett brev från biskopen och samrådskyrkorådsledamöter, I brevet betonas att det är viktigt att reglerna blir kända. Brevet gruppen. avslutas med följande 0rd:

Bland Ämbetsfrågan kan dock inte betraktas som en speciellt prästerlig angelägenhet. församlingsanställda, medarbetare, kyrkorådsledamöter och andra församlingsmed- Iemmar finns människor som har olika övertygelser i ämbetsfrågan. Det är viktigt att den vilja till samarbete och förståelse, hänsyn och respekt som samrådsdokumentet vill vara ett uttryck för, också blir vägledande för dessa grupper. Alla har vi ansvar vill för att ingen skall tvingas att handla mot sin övertygelse och för att den som följa kyrkans gällande ordning inte hindras. 1 enlighet med samrådsdokumentet finns nu i Strängnäs stift en samrådsgrupp i ämbetsfrågan. Dess uppgifter framgår av dokumentet. Gruppen vill vara en hjälp till att de attityder och värderingar som ovan skissats förverkligas i vårt stift. Samrådsgruppen ser dock som det viktigaste att alla präster, medarbetare och lekmän i församlingarna söker tillämpa samrådsdokumentet så, att vi skall slippa uppslitande och splittrande konflikter. I allas värt intresse ligger - trots olika övertygelser i hukan arbeta för vudfrågan - att vi kan visa att vi inte förlamas utan tillsammans att människor skall finna en andlig hemvist i vår kyrka.

uppgifter tjänstgjorde den 1 december 1980 i stiftet Enligt domkapitlets 161 manliga präster och 15 kvinnliga präster. De kvinnliga prästerna innehade följande tjänster i stiftet.

Tjänst Antal

Kyrkoherde Komminister

IIuuu-M

Kyrkoadjunkt Stiftsadjunkt Kontraktsadjunkt Pastoratsadjunkt

inom svenska

Utvecklingen kyrkan efter år 1958 61

3.4 Sammandrag av

gjorda iakttagelser

De uppgifter, som utredningen har fått vid sina besök i stiften, har kompletterats genom kontakter och överläggningar med en rad kyrkliga organisationer och institutioner. Av särskild vikt har den hearing varit, som utredningen genomförde efter stiftsbesöken (se avsnitt 1.3). Vid den tog utredningen bl. a. upp olika frågor och synpunkter som stiftsbesöken hade aktualiserat. De bedömningar, som utredningen redovisar i det Följande, grundar sig även på denna hearing och övriga kontakter. Utredningen vill särskilt betona att det inte har varit dess uppgift att mera i detalj kartlägga de kvinnliga prästernas arbetssituation eller analysera enskilda fall som har tagits upp med utredningen. Det skulle ha krävt ingående undersökningar av delvis ömtålig natur. Mot denna bakgrund har utredningen funnit riktigast att inte här gå in på alla de praktiska samarbetsproblem, som har antytts under arbetet, utan begränsa sig till vissa mera vanliga situationer och problem och till mera översiktliga bedömningar. Utredningen konstaterar till en början att motståndet mot kvinnliga präster fortfarande har en relativt stor utbredning bland prästerna. Däremot forekommer det i väsentligt mindre utsträckning bland kyrkans lekmän. Utredningen avstår från att göra några närmare uppskattningar. Det har inte i bedömts som lämpligt att i detta sammanhang ta initiativ till någon opinionsundersökning. Man måste uppmärksamma att det från flera synpunkter skulle vara fel att skilja klart mellan två olika läger. Bilden är mera komplicerad. Det har t. ex. framhållits för utredningen att det var ganska många som visserligen var tveksamma g till en början men som längre fram kom till en egen klar övertygelse. Av dessa kom åtskilliga att acceptera kvinnliga präster. En motsatt tendens, som ofta har åberopats under överläggningarna, är att under senare år ett stort antal unga präster och teologie studerande har kommit att stå i motsats till den officiella synen i ämbetsfrågan. Denna tendens har väckt särskild oro på många håll. Bland de präster, som har en annan uppfattning i ämbetsfrågan än den officiella, har det vidare hela tiden förekommit mycket delade meningar om var gränsen bör dras i praktiken for samarbete med kvinnliga präster. En ytterlighetsriktning har egentligen velat avvisa allt samarbete, t. o. m. på pastorsexpeditionerna. Den inställningen kom till uttryck bl. a. i de 17 punkterna. Andra däremot drar gränsen på andra sätt, några ser endast hinder mot att delta i gemensam nattvardsmässa. Det kan konstateras att det fortfarande finns företrädare för dessa olika ståndpunkter men att en mycket klar utveckling har ägt rum från den först nämnda ytterligheten och i riktning mot den sist angivna inställningen. Det man begär i dag är en rätt att träda åt sidan vid liturgisk tjänst där en kvinnlig präst medverkar. De 17 punkterna betraktas allmänt som ett historiskt dokument, liksom samvetsklausulen i dess avfattning år 1958 anses ha spelat ut sin roll. Det finns dock fortfarande präster som t. ex. finner det omöjligt att ens delta i en fortbildningskurs, om det finns en kvinnlig präst bland deltagarna. Dessa präster är emellertid enligt utredningens bedömning inte representativa för kvinnoprästmotståndarna. Även motståndets karaktär har förändrats. Det tar sig i dag mera sällan

inom svenska a°r 1958

62 Utvecklingen kyrkan efter

i akuta konflikter. Protestaktioner och demonstrativt avståndstauttryck gande hör i huvudsak till ett passerat stadium av utvecklingen. Ett allmänt intryck av stiftsbesökens samtal med kvinnliga präster är att det vardagliga församlingsarbetet sällan orsakar några egentliga problem. arbetar prästen vanligen ensam utan medverkan av I församlingstjänsten andra präster. De kvinnliga prästerna uppger emellertid som särskilt oroande att församlingsborna ifrågasätter kyrkans trovärdighet och att det finns risk för att kyrkan fjärmar sig från folket. Vid förordnanden av kvinnlig präst till pastorat, i vilket kyrkoherden inställd till kvinnliga förekommer det inte sällan att är negativt präster, bestäms från början. Det är inte ovanligt att den en viss arbetsfördelning kvinnliga prästen placeras i ett distrikt och enbart får hålla gudstjänster i distriktskyrkan. Missnöje med sådana och andra kyrkliga förrättningar det arrangemang har uttryckts från de kvinnliga prästernas sida, eftersom som i uppstår en lojalitetskonllikt gentemot församlingsmedlemmarna prästen skall hålla gudstjänst också många fall önskar att den kvinnliga i församlingskyrkan. Detta sprider också oro och osäkerhet bland församlingsmedlemmarna. utanför den egna församlingen kan När en kvinnlig präst skall tjänstgöra fortfarande uppstå. Ett vanligt samarbetsproblem, som de kvinnsvårigheter av kyrka för förrättning utanför liga prästerna pekar på, gäller upplåtande den egna församlingen. Det är inte ovanligt att kvinnliga präster nekas att utföra kyrkliga förrättningar som dop och vigsel i församlingar där kyrkoherden är motståndare till kvinnliga präster. Om en kvinnlig präst medges att hålla en förrättning utanför hemförsamlingen, kan det hända att vakt-

mästaren eller organisten uteblir. Det kan tilläggas att frågan om prästerliga

uppdrag i annan församling numera regleras i samarbetsreglerna. Reglerna gäller emellertid endast för prästerna. stift har de kvinnliga uppgett för ut- I så gott som samtliga prästerna att de i stiftssammanhang tillåts medverka i alltför liten om- p redningen De menar att de hålls tillbaka för fridens skull och att stiftsled- ?j fattning. i ningarna visar motståndarna alltför stor hänsyn. motstånd inte bara från manliga kollegor. Ett Kvinnliga präster möter motstånd kan också komma från andra inom kyrkan verksamma grupper, t. ex. lekmän, kyrkomusiker, kyrkvärdar, diakoner, diakonissor och församlingssekreterare. Det har uppgetts att personer ur dessa tjänstekategorier har vägrat att tjänstgöra samtidigt med en kvinnlig präst och i vissa fall har lämnat församlingen helt. Kvinnliga präster känner sig också vara motarbetade vid tjänstetillsätt- Motståndarna sägs medvetet blockera tjänster i vissa pastorat för ningar. att åstadkomma att de ”hålls rena” från kvinnliga präster. Motståndarna och bevakar noga de sökande till har byggt upp en fast sammanhållning inte sällan olika tjänster. Om en kvinnlig präst söker en tjänst, uppmanas motståndare med större meriter än den kvinnliga sökanden att också söka

tjänsten. präster som utredningen har samtalat med har Många av de kvinnliga att det är särskilt pressande att deras ämbetshandlingar inte anses framhållit, ”giltiga” av motståndarna och att de inte erkänns som innehavare av prästämbetet. Det skapar också oro i församlingarna att de kvinnliga prästernas

SOU l98lz20 inom

Utvecklingen svenska kyrkan efter är 1958 63

ställning ständigt ifrågasätts på detta sätt. Från några håll har det uppgetts att det t. ex. kan få sådana konsekvenser att föräldrar frågar sig om det är nödvändigt att döpa om eller konfrrmera om barn som har blivit döpta resp. konfirmerade av en kvinnlig präst. De kvinnliga prästerna har också ofta framhållit, att det inte är de som utgör något problem utan att det egentligen är motståndarna som är bekymret, eftersom dessa inte accepterar gällande behörighetslag. Därför upplevs det som fel att det ändå är de kvinnliga prästerna som vanligen särbehandlas i de flesta sammanhang. Eftersom kvinnorna har laglig rätt att verka som präster i svenska kyrkan, bör statsmakterna, menar de, se till att 1958 års lag respekteras. De kvinnliga prästerna har i allmänhet gett uttryck for åsikten, att det inte är möjligt att skapa ett fungerande samarbete. De har framhållit att samarbetssvårigheterna inte bara ligger i att man har olika uppfattningar i ämbetsfrågan. De beror också på att motståndarna i regel har en annan religiös grundsyn. Motståndarna har inte sällan en annan syn på dopet, nattvarden, församlingen m. m. Kvinnoprästmotståndet är bara det mera framträdande uttrycket för att man har en annan uppfattning i religiösa frågor än den som svenska kyrkan står för. Utredningen har vid besökeni stiften särskilt uppmärksammat hur samarbetsreglerna har behandlats och fungerat. Av den redovisning som har lämnats för utredningens besök i stiften framgår att reglerna har behandlats på olika sätt. Med några få undantag har domkapitlen med varierande uttryckssätt beslutat att rekommendera att stiftets präster skall följa reglerna. Dessa har i de flesta fall också sänts ut till prästerna och kyrkoråden. l ett av stiften har man valt en annan metod att hantera Man vill reglerna. där föra över en del av bestämmelserna till ett förslag till allmänna tjänstgöringsföreskrifter som man håller på att arbeta fram. Kyrkoråden har sålunda i regel tillställts Av utredsamarbetsreglerna. ningens överläggningar har emellertid framgått att kyrkoråden endast i få fall har tagit upp reglerna till diskussion. En orsak till detta har uppgetts vara att kyrkoråden överlag har en positiv attityd till kvinnliga präster och därför anser sig sakna anledning att diskutera Det reglerna. har uppgetts att man inte har funnit det meningsfullt med en sådan diskussion förrän

det uppstår något akut samarbetsproblem i församlingen. Överlag synes man

inte anse att en diskussion av reglerna skulle kunna bättre förutskapa sättningar och bättre beredskap att lösa kommande konfliktsituationer. Man kan alltså konstatera att både domkapitel och kyrkoråd i det stora hela lojalt har följt upp kyrkomötets beslut och markerat en vilja att verka för ett samarbete i reglernas anda. Lika klart är emellertid att det råder delade meningar om reglernas värde och att även särskilda i dem punkter har föranlett tillämpningssvårigheter och kritik. vill samman- Utredningen fatta de väsentliga synpunkter som har kommit utan fram, att gå in på någon närmare bedömning av hur vanliga de olika Synpunkterna är. En av invändningarna mot reglerna är att statsmakterna inte har ställt sig bakom dem genom att anta det lagförslag som 1979 års kyrkomöte gav sitt samtycke till. En viss osäkerhet råder till följd därav om reglernas funktion. En annan invändning mot reglerna är att dessa i stället för att underlätta samarbetet mellan olika åsiktsriktningar kan permanenta meningsskiljak-

svenska är 1958

64 Utvecklingen inom kyrkan efter

tigheterna. Det har hävdats att ett fungerande samarbete aldrig kan uppnås om motståndarna till kvinnliga präster efter eget gottfmnande kan välja att träda åt sidan. En ytterligare invändning mot reglerna är att de enbart omfattar prästerna och inte lekmän och församlingsanställda. Även om samarbetsreglerna har utsatts för kritik, har många menat att de utgör nödvändiga handlingsnormer för framtiden. De har sagts vara en för samexistens mellan personer med olika ämbetssyn och förutsättning en framkomlig väg för att lösa praktiska problem. En vanlig inställning har varit att man om att reglerna skall neutralisera de hyser förhoppning som kvinnoprästfrågan innefattar och leda till avspänning. motsättningar Vidare har den uppfattningen uttryckts att statsmakterna bör ge kyrkan möjlighet att under en längre tid ansvara för samarbetsreglernas tillämpning. Det har främst från prästerligt håll framhållits att det skulle vara olyckligt om samarbetsreglerna tidsbegränsades. Utredningen vill peka på några särskilda punkter i reglerna som har ak- 8 gäller prästvigning. Även biskoparna är tualiserats i praktiken. Punkten tillförsäkrade väjningsrätt. Om en biskop på grund av sin samvetsövertygelse inte en kvinnlig anvisar punkt 8 en anser sig kunna viga prästkandidat, som ändock Prästvigning av kvinnor sker ordning möjliggör prästvigning. emellertid ändå inte for Göteborgs stift, trots den anvisade ordningen. Punkten 11 föreskriver att den övergripande synpunkten vid förordnanden bör vara - förutom församlingarnas behov - att förutsättningar skapas för ett fungerande samarbete. Det framhålls vidare att inga garantier kan ges för att manliga och kvinnliga präster inte skall behöva samarbeta med varandra. Denna punkt har föranlett uppslitande lokala diskussioner i ett par missiveringsfall. Domkapitlet har i dessa fall, med stöd av punkten 11, förordnat i vilket kyrkoherden har en aven kvinnlig präst till ett pastorat vikande syn i ämbetsfrågan. Domkapitlets ställningstagande har grundats också på samarbetsreglernas punkt 5. Enligt den kan frågan om kvinnliga inte anses vara en exklusivt fråga, utan andra försampräster prästerlig måste tillmätas stor betydelse vid lingsbors samvetsbestämda uppfattning konkreta avgöranden. Från motståndarsidan har det gjorts gällande att ett förordnande i denna av missiveringsfall strider mot punkten ll, eftersom ett fungerande typ samarbete kan uppkomma i en sådan situation. Den tolkningen har aldrig inte av motsidan, eftersom den skulle innebära att kvinnliga accepterats präster aldrig skulle kunna få förordnanden i församlingar där kyrkoherden inte erkänner kvinnors till prästämbetet. Ett fungerande sambehörighet arbete bör alltid kunna åstadkommas genom en lämplig arbetsfördelning. En fråga som har förts fram vid stiftsbesöken är i vilka situationer väjningsrätten bör tillåtas gälla. Utredningen har erfarit att den har tillämpats bl. a. vid kyrkoinvigningar och kyrkoherdeinstallationer. Den överordnade principen om samexistens och samarbete har i vissa fall lett till att präster har avstått från att medverka med åberopande av väjningsrätten. Vid inav en ny församlingskyrka assisterade som liturg en kvinnlig vigningen komminister i församlingen. Två manliga församlingspräster åberopade väjoch uteblev från invigningen. Vid en installation av en kvinnlig ningsrätten uteblev ett flertal präster i kontraktet från ceremonin av motkyrkoherde svarande skäl.

Utvecklingen inom svenska kyrkan efter a°r 1958 65

Ett särskilt avsnitt i Samarbetsreglerna gäller förfarandet vid oenighet. Problem som rör samarbetet mellan präster med olika uppfattning i ämbetsfrågan skall i forsta hand lösas på lokalplanet genom samråd och med ledning av riktlinjerna i regelsystemet. Om oenigheten ändå kvarstår, skall l e L frågan hänskjutas till biskopen eller den han förordnar. När det gäller mera i* . principiella frågor eller vid allvarligare konflikter skall biskopen enligt reglerna kunna inkalla stiftets samrådsgrupp. Denna skall vara en referensgrupp och biträda biskopen. Reglerna innehåller också ett förslag till rådgivande organ på riksplanet. Ledamöterna ien referensgrupp är utsedda, men gruppen har i mars 1981 ännu inte sammanträtt. Dock har juristtjänsten vid ärkebiskopens kansli inrättats och tillsatts. Vid utredningens besök hade i några stift inte heller samrådsgrupper ännu bildats. Utredningen har emellertid erfarit att samrådsgrupper numera finns överallt. 1 de flesta stiften uppgavs vid besöken att samrådsgruppen inte hade funnit sin form. Bara i ett fåtal stift hade allvarligare konflikter prövats av samrådsgruppen. Vid samtalen med de samrådsgrupper som fanns inrättade framkom att deras arbete bedrevs efter olika linjer. En del samrådsgrupper menade att de bara borde kallas in for att pröva akuta konflikter. Andra sammanträdde regelbundet för att diskutera både praktiska och principiella frågor. Dessa grupper önskade bl. a. ha en framförhållning för den händelse en konfliktsituation skulle uppstå. I ytterligare några samrådsgrupper pågick försök med att finna de rätta arbetsformerna. Svenska kyrkans personalforbund har framfört vissa synpunkter på hur förfarandet vid oenighet bör fungera. Förbundet har uttryckt uppfattningen att samrådsgruppen bör fungera ungefär som vid en medbestämmandeförhandling enligt lagen om medbestämmande i arbetslivet. Förbundet menar att man i samrådsgruppen bör sträva efter att komma fram till en rekommendation till biskopen och domkapitlet och att en sådan rekommendation inte bör frångås utan mycket starka skäl. När samrådsgruppen har uttalat sin mening, bör utrymme finnas för den part som är missnöjd med uttalandet att vända sig till referensgruppen på riksplanet. Först härefter bör ett slutligt beslut fattas, enligt förbundets mening. Personalförbundet och Biskopsmötet har i januari 1980 tillsatt en arbetsgrupp som skall överlägga om tillämpningen av Samarbetsreglerna. Arbetsgruppen har enligt uppgift i mars 1981 ännu inte lämnat någon slutrapport. Samarbetsreglerna har varit i tillämpning en alltför kort tid for att en slutgiltig värdering skall vara möjlig. Vad man enligt utredningens mening bör fästa sig vid i dag är dels det positiva att endast ett fåtal akuta fall har behövt tas upp i samrådsgrupperna och dels det negativa att tolkningsoch tillämpningstvister har förekommit. Båda dessa förhållanden ser utredningen som viktiga, eftersom de ger en viss vägledning för statsmakternas handläggning av kvinnoprästfrågan. Oavsett hur man bedömer just samarbetsreglernas värde och effekt, står det enligt utredningens mening alldeles klart, att den uppmärksamhet och de åtgärder, som kvinnoprästfrågan har föranlett under de senaste åren, har haft ett betydande genomslag inom svenska kyrkan. En tydlig utveckling kan konstateras i dag.

Sammanfattningsvis vill utredningen karaktärisera kvinnoprästfrågans ut-

âr 1958

66 Utvecklingen inom svenska kyrkan efter

veckling inom svenska kyrkan så, att den nu har passerat ett forsta skede, motstånd i form av protestaktioner, personliga trapräglat av ett aktivt in i ett nytt skede, kännekasserier och demonstrativt avståndstagande, indirekt och tyst motstånd. Detta har tecknat väsentligen av ett mera emellertid och påverkar arbetssituationen inom svenska kyrstor utbredning anser det uppenbart att aktiva åtgärder krävs kan menligt. Utredningen utveckling. Det framstår också även i framtiden for att garantera en positiv att frånvaron av allvarliga konflikter som ganska tydligt för utredningen, förklaras - och över huvud taget de delvis av att de kvinnliga prästerna som stöder den gällande ordningen - inte har velat kretsar inom kyrkan fall som har förekommit. Denna driva frågan till sin spets i olika enskilda Till detta bidrar, förutom naturligtvis attityd håller nu på att förändras. av antalet kvinnliga präster under senare år, också den väsentliga ökning tankarna och över huvud taget att bl. a. de aktuella på en synodbildning alltmer se kvinnoprästmotståndet inte som en isolerad fråga man börjar

utan som ett uttryck for en annan teologisk grundsyn.

4 Allmän

bakgrund, kyrkans ordning

4.1 Svenska kyrkan

Svenska kyrkan är ett bland många trossamfund här i riket. Den har emellertid en särställning i Förhållande till andra trossamfund genom sina relationer till staten. Svenska kyrkans verksamhet lyder under ett mycket omfattande system av offentligrättsliga regler och har härigenom en stark bindning till staten. En följd av den särskilda relationen till staten är att riksdagen, regeringen och statliga ämbetsverk i betydande omfattning handlägger ärenden om kyrkans organisation och verksamhet. Kyrkans offentligrättsliga prägel medför således att statsmakterna har befogenhet att befatta sig med dess verksamhet och angelägenheter och besluta i kyrkliga ärenden. Regler om medlemskap i svenska kyrkan ges i 1951 års religionsfrihetslag. Medlemskap erhålls enligt lagen vid födelsen om båda föräldrarna eller i vissa fall en av dem tillhör kyrkan. Svensk medborgare, som ej tillhör kyrkan, och här i landet bosatt utlänning kan söka inträde i kyrkan. Utträde ur kyrkan kan ske efter anmälan till pastor i hemförsamlingen. Omkring 90 procent av rikets befolkning är medlemmar i svenska kyrkan. Eftersom svenska kyrkan inte avkräver sina medlemmar en personlig bekännelse, brukar den betecknas som en öppen folkkyrka. Svenska kyrkan kan rättsligt och ekonomiskt betraktas som en organisation i tre plan, nämligen lokalplan, regionalplan och riksplan. Basenheterna på lokalplanet, församlingarna, utgör grundval för den kyrkliga verksamheten. Församlingarna betecknas som kyrkliga kommuner. Riket är indelat i 13 stift. Dessa är svenska kyrkans regionala enheter och står under ledning av biskop och domkapitel. Som nyss har framhållits kommer svenska kyrkans särskilda relation till staten till klart uttryck på riksplanet genom att statsmakterna handlägger kyrkoärenden. Någon särskild central förvaltningsmyndighet för kyrkliga frågor finns inte. Ett självständigt kyrkligt organ är emellertid allmänna kyrkomötet, som deltar tillsammans med riksdag och regering i stiftande av kyrkolag. Kyrkomötet har inte någon beslutsfunktion när det gäller den kyrkliga förvaltningen utan kan endast som opinionsorgan ge sin mening till känna för regeringen i olika kyrkliga frågor. Biskopen i Uppsala stift har också efter reformationen behållit titeln Bland biskoparna är han ”primus inter pares och intari övrigt ärkebiskop. ställningen som svenska kyrkans främste representant och dess självskrivne företrädare utåt. Han kan emellertid inte ingripa i frågor som internt rör andra stift. Biskopsmötet, i vilket samtliga biskopar ingår, är inte reglerat

68 Allmän bakgrund, kyrkans ordning

I Biskopsmötet samråder biskoparna i gemensamma genom lagstiftning.

frågor.

finns vissa frivilliga kyrkliga organisationer med riksom-

På riksplanet fattande Exempel på sådana organisationer är Svenska kyrkans uppgifter. Rikskommittén för stiftstingen m. fl. församlings- och pastoratsförbund,

Dessutom finns fyra centrala kyrkliga styrelser som leder den icke lagreg-

lerade verksamheten på riksplanet. i dag lyder under är av De offentligrättsliga regler som svenska kyrkan olikanad konstitutionell natur. En del bestämmelser har grundlags karaktär.

för svenska kyrkan in- Andra regler är av kyrkolags natur. Regelsystemet som beslutas av riksdagen, Lex. lagen nefattar även vanlig lagstiftning Regeringen har vidare inom ramen för (1961:436) om församlingsstyrelse. utfärdat åtskilliga bestämmelser för kyrkan. sin normgivningskompetens innehöll regler om svenska kyrkan. Dessa regler 1809 års regeringsform utan ytterligare överväkunde inte passas in i den nya regeringsformen återfinns därför i Grundlagsbestämmelserna om svenska kyrkan ganden. till regeringsformen. l dessa anges att punkt 9 övergångsbestämmelserna till allmänt kyrkomöte enligt vad ombud för svenska kyrkan sammanträder som är särskilt föreskrivet. Tillhörighet till svenska kyrkan utgör för vissa

fall ett villkor för att någon skall få delta i avgörande av vissa typer av

Vidare finns bestämmelser om villkor mål eller ärenden som angår kyrkan. samt föreskrifter om tillsättning och för tillträde till prästerlig befattning om formerna utnämning av präster och biskopar. En särskild regel handlar föreskrifter om primärkomför stiftande av kyrkolag. Regeringsformens muner även om de kyrkliga kommunerna. I Övergångsbegäller i princip om konungens trosstämmelserna ges också 2§ gamla regeringsformen Punkt 9 slutar med

bekännelse fortsatt giltighet. övergângsbestämmelserna

regler om prästerskapets privilegier.

4.2 Lagstiftning om kyrkliga frågor

är det riksdagen som Enligt l kap. 4§ andra stycket regeringsformen (RF) ifråga om kyrkolag. Enligt stiftar lag. En avvikande ordning gäller emellertid till RF skall kyrkolag stiftas, ändras eller punkt 9 Övergångsbestämmelserna och med samtycke av av regeringen gemensamt med riksdagen upphävas allmänt kyrkomöte. att leda samhällsutvecklingen och att bestämma Statsmakternas uppgift den offentliga verksamhetens inriktning i stort fullgörs i betydande utsträck-

dvs. genom att föreskrifter beslutas som blir bening genom normgivning, stämmande för myndigheters och enskildas handlande.

normgivningskompetens har inte uppställts Några gränser för riksdagens en principiell frihet att ingripa med i RF. Riksdagen har på normområdet måste givetvis vara lagstiftning i vilket ämne som helst. Lagstiftningen men även de kan ändras av riksdagen enligt förenlig med grundlagarna, särskilda skäl vissa delar av normgivningen regler. Även om av praktiska och denna underordnade organ, innebär folkmåste läggas på regeringen att de viktigaste politiska besluten skall fattas av rikssuveränitetsprincipen dagen, det statsorgan som bäst speglar folkopinionen.

Allmän bakgrund, kyrkans ordning 69

Med lagstiftning i vidsträckt förstås skapandet mening av generella normer. Ordet lag betecknar alltid en norm som beslutas av riksdagen. 1 lagbegreppet ligger först och främst att detta endast kan omfatta rättsregler. Sådana kännetecknas i princip av att de är bindande för myndigheter och enskilda. En rättsregel är alltid en generell föreskrift. Normgivningsmakten är delad mellan riksdagen och regeringen samt andra offentliga organ. Ordet förordning betecknar numera en av regeringen beslutad författning. Det område, inom vilket normgivningskompetensen i första hand ligger hos riksdagen och utövas genom lagstiftning, brukar betecknas det primära lagområdet. I fråga om vissa ämnen inom det primära lagområdet kan riksdagen delegera normgivningskompetens till regeringen. Den del av det primära lagområdet, inom vilket delegation inte är möjlig, betecknas det obligatoriska lagområdet. Det område som ligger utanför det primära lagområdet brukar betecknas som regeringens efterprimärområde, som regeringen där har en direkt på RF grundad att besluta behörighet rättsnormer. Genom en uppräkning av olika ämnen i RF:s kapitel om lagar och andra föreskrifter (8 kap.) anges normgivningskompetensen. När det gäller normgivningen området på det kyrkliga är kyrkan tillförsäkrad rätten att delta i kyrkolagstiftningen. är där Normgivningsmakten l delad mellan och allmänt regeringen, riksdagen kyrkomöte. Kyrkolag avser vissa centrala kyrkliga angelägenheter. Begreppet kyrkolag a har en materiell innebörd, dvs. innehållet i en lag eller författning avgör , om den är kyrkolag eller ej. 1951 års kyrkomöteskommitté uttryckte saken på det sättet, att kyrkolagsbegreppet i stor utsträckning får bestämmas efter ett vägande mot vartannat av kyrkans och det borgerliga samhällets anspråk (SOU 1955:47 s. 118). Med moderna termer får med kyrkolag förstås sådan , lag som omfattar bestämmelser grundläggande om kyrkans väsen, egendom.

l organisation och verksamhet. Det materiella

kyrkolagsbegreppet kompletteras med regeln om formell lagkraft. Lag som har stiftats som kyrkolag får i princip upphävas eller ändras endast med kyrkomötets samtycke. Den formella lagkraften kan emellertid inte utsträckas till alla äldre lagar, dvs. lagar tillkomna före den gamla regeringsformen. Sålunda anses t. ex. 1686 r års kyrkolag inte vara utrustad med formell lagkraft. Ett ämne som är reglerat i nämnda lag kan emellertid med till det materiella hänsyn kyrkolagsbel greppet böra behandlas som kyrkolag. Grundläggande bestämmelser om kyrkans bekännelse, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar i 1686 års kyrkolag och andra författningar är exempel på kyrkolag. Väsentliga regler om kyrkans ämbeten och tjänster är också kyrkolag. Sålunda kan nämnas biskopsvalslagen (1963:633) och prästvalslagen (1957:577). Även kyrkomötesförordningen (1949:174) och lagen (1936:567) om domkapitel är kyrkolag, liksom lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord samt lagen (1970:940) om kyrkliga kostnader. Lagen (1958:514) om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst är kyrkolag. Det fordras alltså kyrkomötets samtycke för att upphäva lagen. Om en ny behörighetslag skall stiftas, måste också den ha kyrkolags form, eftersom frågan om prästämbetet är grundläggande för kyrkans verksamhet. Lagen (1963:501) om upplåtande av kyrkorum i vissa fall har också kyrkolags natur. Lagstiftning om kyrkorummets har alltså ansetts upplåtelse kräva kyrkomötets medverkan.

70 Allmän bakgrund, kyrkans ordning

Den närmare innebörden av kyrkomötets medverkan i kyrkolagsfrågor vid stiftande av kyrkolag är inte bundet skall också något beröras. Förfarandet till en viss turordning. Initiativ kan tas av såväl regeringen som riksdagen eller kan för sin del välja mellan att vända sig kyrkomötet, Regeringen till eller till Ordningsföljden fär vissa konseförst riksdagen kyrkomötet. kvenser. Om medverkar som sista instans, är det i viss mån kyrkomötet bundet till det lagförslag som riksdagen då redan har antagit. Kyrkomötet eller ordagrant godkänna lagtextens ordatvingas endera vägra samtycke

lydelse. om regeringen först Kyrkomötet har ett större inflytande på lagstiftningen vänder sig till kyrkomötet med ett kyrkolagsförslag. Ett förslag till kyrkolag kan även utgå från kyrkomötet till regeringen och om det av kyrkomötet vinner och riksdagens bifall, blir förslaget antagna lagförslaget regeringens utan medverkan från kyrkomötets sida. Det därmed kyrkolag ytterligare i ett lagförslag som här innebär alltså att kyrkomötet kan göra ändringar först lämnats till det från regeringen. Om dessa ändringar inte accepteras blir emellertid beslut liktydigt med ett beslut av regeringen, kyrkomötets Det finns område där att vägra samtycke. exempel på kyrkolagstiftningens har kommit med ändringslörslag som har accepterats av regering kyrkomötet och riksdag. Ett sådant exempel är lagen om förvaltning av kyrklig jord. till vilket organ regeringen först vänder Det kan alltså ha praktisk betydelse Det är att kyrkomötet först bereds sig med ett kyrkolagsförslag. vanliga först har vänt sig till tillfälle att yttra sig. Ett exempel på när regeringen riksdagen är 1958 års behörighetslag. Under av utredningens betänkande har 1979 års kyrslutredigeringen komöteskommitté överlämnat betänkandet (SOU 1981:14) Reformerat kyrm. m. Det har inte varit möjligt för kvinnokomöte, kyrklig lagstiftning att beakta kyrkomöteskommitténs förslag. prästutredningen

4.3 Präst i svenska kyrkan

För i svenska kyrkan gäller sedan gammalt en omfattande specipräster som är av kyrkolags natur. I avsnitt 4.l allagstiftning i stor utsträckning att övergångsbestämmelserna till regeringsformen innehåller har redovisats vissa föreskrifter om prästerliga tjänster. Sålunda stadgas att någon annan än den som bekänner kyrkans lära inte får utnämnas till prästerlig befattning inom svenska Vidare finns i övergångsbestämmelserna föreskrifter kyrkan. om tillsättning och utnämning av präster och biskopar. l fråga om tillsättning av prästerliga tjänster i församlingarna hänvisas i övergångsbestämmelserna till vad som föreskrivs i kyrkolag. Tillsättningen av ordinarie församlingsregleras i första hand i prästvalslagen. Till ärkebiskop eller biskop präster en av de tre som har föreslagits i den ordning som utnämner regeringen föreskriver. Sådana föreskrifter finns i biskopvalslagen. kyrkolag Biskopar anses vara statstjänstemän, ehuru deras lön ej betalas från stats- Präster anställda i församlingarna har statligt anslag utan från kyrkofonden. De avlönas av kyrkokommunen, men arbetsgivarfunkreglerade tjänster. avseende utövas av domkapitlet, som är en i tionen församlingsprästerna

statlig myndighet.

Allmän

bakgrund, kyrkans ordning 71

Bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning finns, utöver vissa bestämmelser i RF, i lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA). För innehavare av vissa prästerliga tjänster, nämligen arbetstagare hos församling och kyrklig samfállighet, gäller LOA i viss utsträckning. Lagen gäller däremot inte för biskopar. Bestämmelser om prästerliga tjänster finns i prästanställningsförordningen (l965:729, omtryckt 1976:1045). Den är, med undantag för vissa bestämmelser, tillämplig på ärkebiskop, annan biskop, domprost, kyrkoherde, komminister, kyrkoadjunkt, amiralitetspräst, kyrkoherde i svensk församling i utlandet för vilken fastställs kyrkoordning av regeringen, kyrkoherde för samer, gamisonspastor i Boden, förste stiftsadjunkt, stiftsadjunkt, kontraktsadjunkt eller pastoratsadjunkt. Tillsättningen av tjänst som domprost, kyrkoherde eller komminister regleras i prästvalslagen. Sådana tjänster tillsätts enligt huvudregeln efter val. Rösträtt och ett visst medinllytande har församlingsmedlemmarna inom pastoratet. Valet sker mellan de sökande som domkapitlet har fort upp på förslag till tjänsten. Befordringsgrunderna anges i 12§ prästvalslagen. De är förtjänst och skicklighet, men hänsyn kan också tas till tjänstens särskilda behov. Till detta återkommer i avsnitt 4.5. utredningen Var tredje gång en kyrkoherdetjänst eller komministertjänst är ledig sker tillsättningen utan val. Beslut meddelas av regeringen när det gäller kyrkoherdetjänster och av domkapitlet när det gäller komministertjänster. För domprosttjänster gäller ett särskilt tillsättningsförfarande och beslut meddelas av regeringen. Enligt prästanställningsförordningen tillsätter domkapitlet kontraktsadjunkter, stiftsadjunkter och kyrkoadjunkter. Dessa tjänster behöver inte ledigförklaras. Liksom offentliga tjänstemän måste fullgöra de arbetsuppgifter som följer av tjänsten måste också prästerna fullgöra de uppgifter som är förbundna med prästtjänsten. En prästs skyldigheter i tjänsten framgår av kyrkolag och övriga författningar samt tjänstgöringsföreskrifter. Om en prästerlig befattningshavare sätter åsido vad som åligger honom eller henne i anställningen, får domkapitlet besluta om disciplinära åtgärder. Disciplinansvaret för präster finns reglerat i lagen (1936:567) om domkapitel (ändrad senast 1975:956). Enligt 13 § 2 mom. får domkapitlet besluta om disciplinpåföljd, avskedande, åtalsanmälan och avstängning, om en prästerlig befattningshavare sätter åsido vad som åligger honom eller henne i befattningen. När det gäller biskoparna skall enligt 20§ befogenheten att vidta disciplinära åtgärder tillkomma en särskild nämnd. I paragrafen föreskrivs att närmare bestämmelser om nämndens sammansättning och verk-

samhet meddelas av regeringen. Några sådana bestämmelser har emellertid

inte meddelats. 1 13§ 3 mom. anges förutsättningarna för att skilja eller avstänga prästerlig befattningshavare från prästämbetet. I 13 § 4 mom. regleras förfarandet när en präst har övergivit-svenska kyrkans lära. I 13§ 6 mom. behandlas den civilprocessuella ordningen i disciplinära ärenden. Mål rörande tillämpning av 2 mom. och 4 mom. första stycket handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Tingsrätt är första domstolsinstans i sådana arbetstvister. Överrätt och sista instans är arbetsdomstolen. I 13§ 7 mom. finns bestämmelser om besvär i administrativ väg. Till kammarrätten med regeringsrätten som slutinstans klagar man

72 Allmän ordning SOU l98lr20

bakgrund, kyrkans

över beslut som gäller skiljande och avstängning från prästämbetet (3 mom. eller 4 mom. andra stycket). Man kan vara präst i svenska kyrkan utan att inneha en prästerlig anställning. Begreppet prästämbete används ofta i dubbel bemärkelse. Det kan avse både tjänsten som präst och det religiöst bestämda prästämbetet. Prästämbetet är i första hand en religiös bestämning. Den som prästvigs åtar sig därigenom det heliga prästämbetet. Prästvigningen och därmed innehavet av prästämbetet är en förutsättning för att få tjänst eller anställning som präst. rätt att erhålla prästämbetet har inte den som vill bli Någon ovillkorlig präst och har formell behörighet. Prästvigningen och prästämbetet är kyrkliga angelägenheter. Det åligger biskopen att pröva prästkandidatens lämplighet. En biskop har inte heller rätt att viga flera präster än som kan beredas _tjänst i stiftet. Att åta sig det särskilda, heliga prästämbetet medför bestämda förpliktelser. Den som prästvigs lovar att bl. a. “efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna. Den som Skrift, efterleva kyrkans lag och ordning”. Prästen prästvigs lovar också att “troget har sålunda ett andligt ansvar. Inom ramen lör detta ansvar får prästen ha sin egen uppfattning i allehanda religiösa frågor bara han eller hon inte överger svenska kyrkans lära. Vad som är kyrkans lära måste i första hand uttydas av trossamfundet svenska kyrkan självt. innehavet av prästämbetet är således en förutsättning lör att få inneha och utöva prästerlig tjänst i svenska kyrkan. Den som uppehåller en prästerlig befattning har ett offentligrättsligt ansvar att fullgöra de uppgifter som följer med tjänsten. Om en präst åsidosätter vad som åligger honom eller henne, kan disciplinära vidtas eller också kan avsked beslutas. Det anåtgärder kommer pâ domkapitlet att pröva frågan om en präst är skyldig att avgå från sin befattning därför att han eller hon övergett kyrkans lära. Det åligger vidare domkapitlet att i sådant fall skilja prästen från prästämbetet. En innehavare och av en prästerlig tjänst har sålunda både ett andligt ett offentligrättsligt ansvar i sin tjänsteutövning. Detta medför en begränsning av de handlingar som en prästerlig befattningshavare kan företa sig. Denna begränsning inskränker inte den åsiktsfrihet som är tillforsäkrad varje medborgare, alltså även prästerna i vidare mån än som följer av kravet att de skall omfatta kyrkans lära.

4.4 Prästutbildningen m .m.

4.4.1 Allmänt För att bli präst krävs viss teoretisk och praktisk grundutbildning. Efter fullsöker den blivande prästen inträde i prästämbetet. Ett angjorda studier som består av flera moment förekommer. Det förutsätts tagningsforfarande att en prästkandidat på ett tidigt stadium tar kontakt med biskopen i det stift till vilket han eller hon avser att söka. Biskopen prövar den blivande prästens lämplighet. Efter avslutade studier skall prästkandidaten avlägga

Allmän bakgrund, kyrkans ordning 73

prästexamen infor domkapitlet i det stift, inom vilket han eller hon vill bli anställd. Efter godkänd examen som är en följer själva präsrvigningen förutsättning for att inneha eller utöva prästtjänst i svenska kyrkan. Det är prästvigningen som forlänar prästkandidaten prästämbetet. Före vigningen avlägger prästkandidaten präsrloftena. Efter beslut i domkapitlet får den nyprästvigde härefter i svenska anställning kyrkan.

4.4.2 Teoretisk prästutbildning

Den som vill bli präst skall ha avlagt kandidatexamen eller teologie på ett tillfredsställande sätt ha gått igenom allmän religionsvetenskaplig linje med en viss kursinriktning inom grundläggande högskoleutbildning enligt

högskoleförordningen (1977:263). Den religionsvetenskapliga linjen är en s. k. allmän och utbildningslinje tillhör sektorn för utbildning för kulturoch informationsyrken och omspänner 140 poäng. Den omfattar religionskunskap (40 poäng), differentierat ämnesstudium (80 poäng) och tematiska studier (20 poäng). I utbildningsdelen differentierat ämnesstudium måste den blivande prästen välja kurser i bibelvetenskap, kristendomens historia samt tros- och livsåskådningsve-

tenskap. Domkapitlet kan ge dispens från kravet på viss grundutbildning. Sökanden måste emellertid då ha gått igenom s. k. dispensutbildning

4.4.3 Praktisk prästutbildning

Sedan den 1 juli 1980 har svenska kyrkan övertagit huvudansvaret for den praktiska prästutbildningen från universiteten (prop. 1978/792151, KrU 1978/79128, rskr 1978/792350). Huvudman för denna utbildning är Svenska kyrkans utbildningsnämnd, som är en stiftelse med ärkebiskopsämbetet och Svenska kyrkans församlings- och pastoratslörbund som stiftare. Den praktiska prästutbildningen är numera förlängd till två terminer varav en halv termin för en inom anordnad högskolan kurs i Människosyn och människovård. Utbildningen bedrivs i övrigt i svenska kyrkans egen regi och är förlagd till två pastoralinstitut, ett i Uppsala och ett i Lund.

Enligt utbildningsnämndens stadga för den praktiska prästutbildningen omfattar utbildningen dels praktisk-teologisk for blivande utbildning präster inom svenska kyrkan, dels viss fortbildning. Den utpraktisk-teologiska bildningen omfattar pastoral kursverksamhet (den pastorala ramen) samt pastoral- och teologisk utbildning i två terminer. Verksamheten vid pastoralinstituten bedrivs i enlighet med den nyss nämnda stadgan, en utbildningsplan för praktisk som utprästutbildning, bildningsnämnden fastställer, en lokal kursplan, som resp. pastoralinstituts styrelse antar samt vad utbildningsnämnden i övrigt föreskriver, bilaga 3. Enligt nu gällande utbildningsplan omfattar den pastoralteologiska utbildningen 40 veckor, uppdelade på två terminer som sammanfaller med terminerna vid högskolan. Under den första terminen den andra utgörs IO-veckors perioden av en kurs vid de teologiska institutionerna i Lund och Uppsala i Människosyn och människovârd. Ansvaret för denna kurs

74 Allmän sou 193120 bakgrund, kyrkans ordning

i samverkan med pasbärs av de religionsvetenskapliga linjenämnderna toralinstituten. Under den andra terminen genomförs praktiktjänstgöring som omfattar två treveckorsperioder i den studerandes framtida tjänstgö- Ansvaret för denna del av utbildningen bärs gemensamt av resp. ringsstift. domkapitel och pastoralinstitut. För tillträde till den pastoralteologiska utbildningen fordras alltså en bestämd av den teologiska högskoleutbildningen. Vidare krävs inriktning minst sex månaders erfarenhet av yrkesarbete, fördelade på tre månaders och tre månaders annat yrkesarbete företrädesvis kyrkligt församlingsarbete med social inriktning. Det krävs även att sökanden har deltagit i den pastorala kursverksamhet som anordnas av pastoralinstituten.

4.4.4 Prästexamen

s. l) angående förändrade bestämmelser om Enligt förordningen (l884:l3 prästexamen skall den som vill inträda i prästämbetet avlägga prästexamen ämnen inför och domkapitel. Förordningen har karaktär i teologiska biskop av kyrkolag. Närmare bestämmelser om prästexamen finns i stadgan (l 884: 13 1979:158, ändrad senast 1980:744). s. 2) angående prästexamen (omtryckt Prästexamen skall avläggas inför domkapitlet i det stift inom vilket präst-

kandidaten vill bli anställd. l prästexamensstadgan anges som behörighetskandidatexamen eller allmän revillkor att ha avlagt teologie genomgått utbildning och med godkänt resultat ha gått igenom ligionsvetenskaplig utbildning för blivande präster inom svenska kyrkan. praktisk-teologisk skall förhöras om sina teologiska I prästexamen ingår att prästkandidaten För anställning fordras att han blivit godkänd i detta prov. kunskaper. Examinationen skall ske inför domkapitlet i sin helhet. Prästexamen torde få anses ha mer karaktär av kyrklig ceremoni än av egentlig examen. får medge undantag från de behörighetsvillkor som präst- Domkapitlet examensstadgan innehåller. De som har förvärvat vissa högre teologiska examina o.d. är befriade från att avlägga prästexamen.

4.4.5 Biskopens lämplighetsprövning

Den som vill föreskriven utbildning har inte bli präst och har genomgått rätt att bli prästvigd. Vederbörande biskop beslutar om någon ovillkorlig efter fri prövning av kandidatens lämplighet. Biskopen kan prästvigning inte tvingas att viga den han anser olämplig. 19 kap. l § kyrkolagen får ingen träda till predikoämbetet, som Enligt inte är lagligen och ordentligen kallad och begärd och av sin biskop skicklig I 2§ föreskrivs vidare bl. a. följande. “Den befunnen, godkänd och vigd”. som vill betjäna Guds församling uti prästeståndet, skall vara gudfruktig och tuktigt leverne samt obelläckat namn och och av ärbart, stilla, nyktert målföre och hava utstått ett allvarsamt förhör rykte, äga ett rent och tydligt och konsistorium uti . . . Den som utav en biskop (eller superintendent) således därtill bekväm . . . honom må ordinationen icke vägras. prövas Han skall ock hava uppfyllt sin ålders 25:te år, med mindre någon vore., särdeles och framsteg i studier samt besom dessförinnan genom gåvor leverne så särdeles att ordinationen römligt har gjort sig därtill skicklig, honom icke utan ofog kan vägras”.

Allmän bakgrund, 75 kyrkans ordning

Vidare gäller att biskopen inte har rätt att viga flera präster än som kan beredas tjänst i stiftet. Det åligger biskopen som en tjänsteplikt att efter objektiva grunder pröva prästkandidatens lämplighet. Vid tillkomsten av 1958 års lag ansågs det inte nödvändigt att föreskriva att kvinna skulle ha samma behörighet som man att bli prästvigd. Det skulle enligt departementschefen ändå stå klart att kvinnligt kön inte i och för sig kunde hindra prästvigning och att en kvinna lika väl som en man skulle kunna få sin lämplighet för prästkallet prövad efter objektiva grunder(prop. l958:A 30 s. 54). Det bör i det här sammanhanget också erinras om konstitutionsutskottets uttalande våren 1978 (KU l977/78:48). Det kan enligt utskottets mening inte “komma i fråga att nytillträdande biskop utnyttjar sina befogenheter på ett sätt som innebär att prästkandidat diskrimineras på grund av kön”. Redan under studietiden söker den blivande prästen kontakt med det stift där han eller hon önskar prästvigas. På ett tidigt stadium har biskopen enskilda samtal med prästkandidaterna. Lämplighetsprövningen sker sålunda fortlöpande. Biskopsmötet har beslutat vissa riktlinjer för hur antagningen till präst i svenska kyrkan skall ordnas, bilaga 4. l princip sker antagningen under senare delen av studietiden under förutsättning att studierna fullgörs och att inget oförutsett inträffar.

4.4.6 Prästvigningen

Prästvigningen är en oeftergivlig förutsättning för anställning som präst. Det är prästvigningen som förlänar prästkandidaten prästämbetet. Den förrättas av biskopen i domkyrkan och sker efter en särskild ritual i kyrkohandboken. Under vigningsakten avlägger prästkandidaten prästlöftena. Den som prästvigs åtar sig därigenom det heliga prästämbetet och lovar att bl. a. efter bästa förstånd och samvete, rent och klan förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna. Den som prästvigs lovar också att troget efterleva kyrkans lag och ordning”. Den som har blivit prästvigd får som bevis på vigningen och den lagliga kallelsen motta sitt prästbrev av biskopen.

4.5 Bestämmelser om jämställdhet m. m.

l kap. 2§ RF innehåller vissa s. k. målsättningsstadganden. Enligt dessa skall den offentliga makten utövas med respekt för alla människors lika värde och det allmänna bl. a. tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter. l fråga om RF:s målsättningsstadganden uttalas i Holmberg Stjernquists kommentar till grundlagarna (1979) följande. ”De har inte karaktären av rättsligt bindande föreskrifter - den enskilde kan inte på grundval av dem påkalla domstols ingripande gentemot det allmänna - utan anger mål för den samhälleliga verksamheten. Som sådan kan de ha eller få politisk betydelse (se prop. 1973:90 s. 194 f., prop. 1975/76:209 s. 128), och frågan om deras effekt kan bli föremål för politisk kontroll (SOU 1975:75 s. 184). . . . De i RF 1:2 angivna rättigheterna ger den enskilde ett skydd med

76 Allmän bakgrund, kyrkans ordning

hjälp av det allmänna, rättigheterna i RF 2 kap. garanterar den enskilde ett skydd mot det allmänna.” Enligt l kap. 9§ RF skall domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen beakta allas likhet inför lagen och iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet. Varje »medborgare är enligt 2 kap. l§ RF gentemot det allmänna tillförsäkrad vissa friheter. Av intresse i det här sammanhanget är dels yttrandefriheten, dvs. friheten att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor, dels religionsfriheten, dvs. friheten att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Varje medborgare är vidare enligt 2 § gentemot det allmänna skyddad mot tvång att ge till känna sin åskådning i bl. a. religiöst hänseende. Vissa av de grundläggande fri- och rättigheterna får enligt l2§ begränsas genom lag eller annan författning. Några sådana begränsningar får emellertid inte förekomma i fråga om religionsfriheten. l6§ innehåller en könsdiskrimineringsförbud. I denna paragraf föreskrivs att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas på grund av sitt kön. Undantag görs för föreskrifter som utgör ett led i strävandena att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor eller avser värnplikt eller motsvarande tjänsteplikt. I ll kap. 9§ RF finns vissa bestämmelser om tillsättning av statliga och om vissa behörighetskrav. Enligt 9§ andra stycket skall vid tjänster tillsättning av statlig tjänst avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Kön är en saklig grund i den mening att könsbalans i ett visst yrke skall kunna främjas genom att företräde ges åt den som tillhör ett förut underrepresenterat kön (jfr 2 kap. l6§ RF, se prot. 1978/79:l48 s. 7f.). l prästvalslagen (1957:577) finns bestämmelser om tillsättning av tjänst som domprost, kyrkoherde eller komminister. Till sådan tjänst får enligt 6§ bara den komma i fråga som är behörig att utöva prästämbetet och har den förmåga och de egenskaper som behövs för att utöva tjänsten. När tillsättning sker efter val, skall detta i princip ske mellan dem som domkapitlet för upp på förslag till tjänsten. Detta skall ske i ordning efter förtjänst och skicklighet (12 §). Hänsyn skall också tas till tjänstens särskilda behov. Domkapitlet skall beakta det nit, det allvar och den skicklighet som den sökande har visat under tidigare tjänstgöring samt tjänsteålder och lärdomsmeriter. Samma befordringsgrunder skall tillämpas när domkapitlet avger förord till regeringen i fråga om kyrkoherdetjänst som tillsätts utan val eller tillsätter komministertjänst utan att val har ägt rum. Att hänsyn skulle kunna tas till sökandens kön anges inte direkt i prästl förarbetena anfördes emellertid att föreskriften om hänsyn till valslagen. “tjänstens särskilda behov” skulle göra det möjligt att ta hänsyn till ett struktur (se prop. l958:A 30 s. 52). I den skrivelse till pastorats “andliga kyrkomötet genom vilken förslaget till behörighetslag lades fram anförde departementschefen, att ett pastorats andliga struktur kunde vara sådan att menigheten ställde sig direkt avvisande till att få en kvinnlig präst (prop. l958:A 30 s. 52). Detta måste kunna leda till att en kvinna inte kom situation skrevs orden “efter förtjänst och i fråga. Med tanke på denna skicklighet in i behörighetslagen. De skulle utmärka att hänsyn kan tas

Allmän 77 bakgrund, kyrkans ordning

till sökandens kön, om det behövs för att skickligheten skall kunna bedömas (prop. l958:A 30 s. 55). Enligt övergångsbestämmelserna till regeringsformens förbud mot könsdiskriminering behåller äldre föreskrift, som innebär särbehandling på grund av kön, sin giltighet t. v. Sådan föreskrift får vidare ändras, även om ändringen innebär fortsatt särbehandling. Vid införandet i RF av förbudet mot könsdiskriminerande normgivning uttalade föredraganden i propositionen (prop. 1975/761209 s. 101) att det ligger ett väsentligt värde i att ny könsdiskriminerande normgivning i huvudsak hindras. En förbudsregel kommer enligt föredraganden att få betydelse som ett incitament till utgallring av nu föreliggande regler om särbehandling. Med hänsyn härtill och till det angelägna i att ge starkaste möjliga grundlagsförankring åt strävandena att tillförsäkra män och kvinnor jämbördiga levnadsvillkor förordade föredraganden att ett rättsligt bindande förbud mot könsdiskriminering togs in i RF. För att främja utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män har statsmakterna beslutat anta lagen (l979zlll8) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (omtryckt 1980:412). Jämställdhetslagen som har trätt i kraft den l juli 1980 gäller för hela arbetsmarknaden. Den gäller sålunda även för alla trossamfund i dessas egenskap av arbetsgivare. Lagen inleds med en programförklaring som att ändamålet anger är att främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet. Det är detta som i lagen avses med uttrycket jämställdhet i arbetslivet. Liksom regeringsformen innehållerjämställdhetslagen ett könsdiskrimineringsförbud. Detta har uttryckts som ett förbud för en arbetsgivare att missgynna en arbetstagare eller en arbetssökande på grund av hans eller hennes kön (2 §). Härmed avses både direkt och indirekt diskriminerande åtgärder. I 3 och 4 §§ jämställdhetslagen anges när missgynnande på grund av kön föreligger. Missgynnande kan förekomma främst i tre situationer:

D vid anställning D vid befordran D vid utbildning.

Missgynnande föreligger när en arbetsgivare utser någon framför en annan av motsatt kön, fastän den som förbigås har bättre sakliga förutsättningar för arbetet eller utbildningen. Från denna princip tre undantag: görs D om beslutet inte beror på någons kön D om beslutet är ett led i jämställdhetssträvandena D om beslutet är berättigat av hänsyn till ett ideellt eller annat särskilt intresse, som inte bör vika för intresset av jämställdhet i arbetslivet. l propositionen (prop. 1978/79:l75 s. 126) anges som ett exempel på ett sådant särskilt intresse att hänsynen till religionsfriheten bör leda till att det inte kan krävas att andra trossamfund än svenska kyrkan inför kvinnliga präster. Enligt 4 § 2. jämställdhetslagen föreligger missgynnande på grund av kön också när en arbetsgivare leder och fördelar arbetet på ett sådan sätt att en arbetstagare blir uppenbart oförmånligt behandlad i jämförelse med ar-

78 Allmän ordning

bakgrund, kyrkans

betstagare av motsatt kön, om arbetsgivaren inte kan visa att behandlingen inte beror på arbetstagarens kön eller att det rör sig om positiv särbehandling. att vidta vissa närmare angivna aktiva Lagen ålägger vidare en arbetsgivare En arbetsgivare som mot könsdiskrimiåtgärder för jämställdhet. bryter kan dömas till skadestånd (8 §). En arbetsgivare som inte neringsförbudet vidtar aktiva kan föreläggas vid vite att nödvändiga jämställdhetsåtgärder fullgöra sin skyldighet (9 §). För att se till att lagen efterlevs skall det finnas en jämställdhetsombudsman och en jämställdhetsnämnd (10 §). I lagen regleras rättegången i diskrimineringstvister och förfarandet inför jämställdhetsnämnden. Lagreglerna mot könsdiskriminering är tvingande. Enligt 5 § är ett avtal ogiltigt i den mån det föreskriver skillnader mellan kvinnor och män i fråga om anställningsvillkor eller det på annat sätt tillåter sådant missgynnande på grund av kön som anges i 3 och 4 §§. Reglerna om aktiva jämställdshetskan däremot ersättas eller kompletteras genom kollektivavtal på åtgärder förbundsnivå.

4.6 Den rättsliga bakgrunden till 1958 års behörighetslag

Sedan år 1945 har kvinnor lika behörighet som män att befordras till statstjänst. Denna princip bekräftades genom en ändring år 1949 av regeringsformens §28 genom att det tidigare uttrycket män byttes ut mot ”med-

borgare”. föreskrift fick emellertid kvinna inte utnämnas till Enligt en uttrycklig tjänst, om inte annat hade blivit bestämt i kyrkolags ordning (§ 28 prästerlig För att tillerkänna kvinna behörighet till prästerlig tjänst tredje stycket). var det således enligt gamla regeringsformen nödvändigt att stifta en särskild har stadgandet att män och kvinnor har lag. I den nya regeringsformen lika att befordras till statliga tjänster inte behållits. Det anses behörighet numera Inte heller innehåller nya RF något om utnämning av självklart. kvinna till prästerlig tjänst. till 1957 års kyrkomöte med till I regeringens skrivelse förslag lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst (se prop. 1958:A 30 s. 9) anfördes att 1686 års kyrkolag inte innehåller något förbud för kvinna att bli präst men att man vid kyrkolagens tillkomst otvivelaktigt hade utgått från föratt endast mannen kunde vara präst. Vidare fick det anses utsättningen indirekt av § 28 tredje stycket gamla regeringsformen att en kvinna framgå inte kunde anförde vidare i skrivelsen vigas till präst. Departementschefen 6 s. 49) ”Slutligen vill att om en lagstiftning av förut (nr jag framhålla innehåll kommer till stånd blir därmed särbestämmelsen om präsangivet terlig tjänst i regeringsformen §28 tredje stycket obehövlig. Lagtekniskt föreligger då i viss mån en parallell till den situation som var för handen vid 1945 års reform av den allmänna behörighetslagstiftningen. I detta läge tvekar jag för egen del inte att uttala att grundlagsbestämmelsen bör upphävas”. Under debatten i kyrkomötet år 1957 uttalade statsrådet Persson att olika var tänkbara om kyrkomötet inte godkände lagförslaget. En möjligheter angavs vara att riksdagen först antog ett lagförslag, varvid remöjlighet

SOU l98lz20 Allmän

bakgrund, kyrkans ordning 79

geringen måste sammankalla ett nytt kyrkomöte. En annan möjlighet, som regering och riksdag hade,var att upphäva § 28 tredje stycket regeringsformen som utgjorde själva grunden for inskränkningen i kvinnornas behörighet. Sedan kyrkomötet vägrat samtycke till lagförslaget, lade regeringen i början av år 1958 fram en proposition med förslag till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Sedan det nya förslaget hade antagits av riksdagen, lades det fram ett nytt kyrkomöte samma år. l en motion till detta kyrkomöte (mot. att undantaget 1958:33) föreslogs i § 28, att kvinnor inte fick utnämnas till prästerliga tjänster, skulle upphävas i stället för att omvägen skulle tas över en särskild om kvinnans kyrkolag behörighet till prästtjänst. Särskilda utskottet delade inte motionärernas l sitt betänuppfattning. kande (SäU 1958:2) uttalade utskottet följande.

Utskottet finner således, att den av motionärerna anvisade vägen - ett upphävande av 28§ 3 st. R.F. - icke i och för sig leder till det åsyftade målet att giva kvinna behörighet till prästerlig tjänst. En särskild behörighctslag, stiftad i kyrkolags ordning, torde bliva erforderlig även om denna väg följs. Det kan icke ha varit meningen att i grundlags form reglera frågan om kvinnas tillträde till prästämbetet, en fråga som historiskt och av sin egen beskaffenhet hör hemma inom kyrkolagstiftningens område.

Den nya regeringsformen (RF) utgår från det självklara förhållandet att män och kvinnor har lika rättigheter. RF saknar därför behörighetslöreskrifter i fråga om statliga tjänster. Om 1958 års lag upphävs utan att någon ny lag sätts i dess ställe, saknas särskild behörighetsbestämmelse för de kvinnliga prästerna. Grundlagen ger endast allmänna målsättningsstadganden och kan inte direkt åberopas som ersättning för en behörighetslag. Någon oklarhet

om rättsläget råder emellertid inte. När det gäller innehav

av prästerliga tjänster är rättsläget entydigt. Både män och kvinnor är sedan mer än 20 år tillbaka behöriga att vara präster i svenska Inte ens med ett kyrkan. formellt betraktelsesätt kan det hävdas att något hinder mot kvinnliga präster numera kan läsas ut ur 1686 års kyrkolag. Någon särskild lag som bekräftar kvinnas behörighet till prästerlig tjänst behövs således inte längre.

5 Utredningens överväganden

5.1 Uppdraget och bakgrunden

Riksdagen har begärt en omprövning av samvetsklausulen. Utredningen har i kapitel 2 redogjort för innebörden av denna samt utförligt redovisat kvinnoprästfrågans handläggning. l kapitel 4 har utredningen lämnat en framställning av den allmänna bakgrunden i form av rättsregler m. m. Utan att närmare upprepa vad som redan har anförts i det föregående vill utredningen, som utgångspunkt för sina överväganden, i största korthet precisera vad samvetsklausulen innebär och vad omprövningen skall åsyfta enligt riksdagens beslut. Till 1958 års allmänna lämnade kyrkomöte regeringen ett förslag till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst som tidigare hade antagits av riksdagen. Vid behandlingen av detta förslag tillstyrkte kyrkomötets särskilda utskott med utförlig motivering att förslaget skulle antas. Kyrkomötet anslöt sig till utskottet och beslöt att ge sitt samtycke till den föreslagna lagen. Vissa uttalanden i utskottets motivering kom senare att betecknas samvetsklausulen. De innehöll

El att biskop inte bör vara skyldig att mot sin religiöst grundade övertygelse viga kvinna till präst El att präst inte bör åläggas att i tjänsten utföra sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den övertygelse han hyser i kvinnoprästfrågan. El att prästlöftena inte bör tolkas så att den som ställer sig avvlsande till kvinnliga präster inte kan avlägga dem. Genom att regeringen efter kyrkomötet utfärdade lagen har samvetsklausulen fått den rättsliga innebörden av motiv till lagen. Detta fastslogs uttryckligen av konstitutionsutskottet år 1978. Att ändra eller upphäva ett motivuttalande till en lag förutsätter en ny lagstiftningsåtgärd. En sådan aktualiseras alltså av riksdagens begäran att samvetsklausulen skall omprövas. Olika tekniska alternativ läggs fram och diskuteras i det följande. Vad omprövningen av samvetsklausulen skall syfta till i sak framgår av konstitutionsutskottets som godkändes betänkande, av riksdagen. Regeringens förslag skall säkerställa att de som efter beslut i ärendet har påbörjat postgymnasiala studier med särskild inriktning på tjänst inom svenska kyr-

82 Utredningens överväganden

för ett handlande i tjänsten kan inte skall kunna åberopa samvetsklausulen som strider mot 1958 års reform. Vidare förutsätts att förslaget utformas en avvikande mening i ämbetsfrågan kan på ett sådant sätt att de som har utskottets mening kan det inte bevara hemortsrätt i svenska kyrkan. Enligt sina befogenheter med komma i fråga att en nytillträdande biskop utnyttjar disavseende på prästvigning på ett sätt som innebär att en prästkandidat anfördes vidare att den som krimineras på grund av kön. I betänkandet i svenska kyrkan skall prästvigas måste vara medveten om att prästerlig tjänst och att han eller hon i sin tjänstestår öppen for både män och kvinnor utövning måste kunna samarbeta med kollega utan hänsyn till kön. har i enlighet med sina direktiv studerat kvinnoprästfrågans Utredningen har besökt samtliga stift och utveckling inom svenska kyrkan. Utredningen med kyrkliga organisationer m. fl. Vad även haft åtskilliga överläggningar egna bedömningar har resom har framkommit i stiften och utredningens närmare upprepa dovisats i kapitel 3. Inte heller i denna del skall utredningen i det föregående. Som bakgrund för sina övervad som redan har anförts emellertid även här i största korthet sammanfatta väganden vill utredningen det väsentligaste. Kvinnoprästfrågan har enligt utredningens bedömning passerat ett första skede präglat av ett aktivt motstånd i form av protestaktioner, personliga trakasserier och demonstrativt avståndstagande, in i ett nytt skede, känav ett mera indirekt och “tyst” motstånd som emelnetecknat väsentligen lertid har stor utbredning och påverkar arbetssituationen i svenska kyrkan akuta konflikter förekommer nu mera sällan, och en mycmenligt. Verkligt ket klar attitydforändring har kommit till synes inom kvinnoprästmotstånav de 17 punkterna i det första skedet och darnas led. Denna symboliseras av samarbetsreglerna i det nya skedet. vill också inledningsvis framhålla att allmän enighet synes Utredningen föreligga om att samvetsklausulen har spelat ut sin roll och bör ersättas har i allmänhet denna med någonting nytt. Även kvinnoprästmotståndarna Däremot helt naturligt isär när det gäller vad uppfattning. går meningarna som bör träda i stället för samvetsklausulen. av grundläggande betydelse, som man måste beakta En omständighet vid omprövningen av samvetsklausulen, är enligt utredningens uppfattning som den genom 1958 års allmänna kyrkomöte att svenska kyrkan, samtidigt med kvinnliga präster som förenlig med bekännelsen, antog en ordning också fastslog att de som har en annan tro och bibelsyn på denna punkt har hemortsrätt i svenska kyrkan. Själva problemet ligger just i att svenska som förenliga med bekännelsen i denna kyrkan godtar två uppfattningar avstår enligt gammal tradition och praxis så långt det fråga. statsmakterna är möjligt från att ingripa i kyrkans ställningstaganden i fråga om bekänhar gett ett klart uttryck för denna inställning genom nelsen. Riksdagen sitt uttalande om bevarad hemortsrätt i svenska kyrkan for dem som har i ämbetsfrågan än den som den officiella ordningen en annan övertygelse

bygger på. sam- Vad kvinnoprästfrågan gäller är sålunda att skapa ett fungerande av kyrkans officiella arbete inom kyrkan, grundat på ett lojalt respekterande som en annan trosuppfattning respekteras som förenlig ordning, samtidigt med bekännelsen.

Utredningens överväganden 83

Det är enligt utredningens mening i och för sig inte märkligt att mera än en trosuppfattning ryms inom kyrkans bekännelse. Meningsbrytningar i trosfrågor, konflikter i teologiska ämnen är lika ofrånkomliga i ett stort trossamfund som en utveckling i fråga om organisation, bibelöverritual, sättning etc. Det som gör konflikten i kvinnoprästfrågan speciell är att den omedelbart berör enskilda människor som arbetar inom kyrkan och därmed påverkar hela arbetsgemenskapen inom samfundet liksom dettas relationer med samhället och medborgarna. Kvinnoprästkonflikten också forpåverkar samlingsmedlemmarna som särskilt drabbas av de interna samarbetsproblemen.

5.2 Fyra

utgångspunkter

Innan utredningen diskuterar olika tekniska alternativ for en lösning av de frågor, som riksdagens begäran om en omprövning av samvetsklausulen aktualiserar, har utredningen funnit det ändamålsenligt att precisera vissa utgångspunkter. Anledningen till detta är att diskussionen drar upp så olika och djupt engagerande principfrågor som religionsfrihet, åsiktsfrihet, jämställdhet mellan kvinnor och män, statsmakternas förhållande till tros- och bekännelsefrågor etc. Det kan vara av värde att inleda resonemanget i sak med att slå fast vissa Förhållanden, som enligt utredningens bedömning är särskilt viktiga att ha med i bilden. har kommit Utredningen fram till att fyra måste utgångspunkter gälla för ställningstagandet.

Omprövningen av samvetsklausulen skall vad svenska utgâfrân kyrkan .ya/v har fastställt ifråga om sin bekännelse: det är förenligt med kyrkans

bekännelse att kvinna innehar prästämbete

Det har genom 1958 års allmänna beslut kyrkomötes blivit fastställt att en ordning med kvinnliga präster är förenlig med kyrkans bekännelse. Särskilda utskottet uttalade i sitt betänkande sammanfattningsvis uttryckligen att ”enligt den evangelisk-lutherska uppfattning om bibel och ämbete, från vilken utskottet i sina överväganden sålunda utgått, föreligger inga principiella hinder för kvinna att inneha kyrkans ämbete”. En minoritet inom kyrkomötet hävdade en annan bibelsyn och därmed en annan uppfattning om vad som borde vara kyrkans lära. Denna uppfattning omfattas fortfarande av kvinnoprästmotståndarna. Även om det alltså föreligger olika uppfattningar om kyrkans ”rätta lära, måste det emellertid att svenska konstateras, kyrkan som sådan har tagit ställning till frågan i den ordning som svensk kyrkorätt anvisar. Detta faktum bestrids inte heller av någon. För utredningen utgör detta en självklar utgångspunkt. Utredningen går inte in på teologiska bedömningar utan lägger svenska kyrkans eget ställningstagande till grund för omprövningen av samvetsklausulen.

84 Utredningens överväganden

som hävdas av kvinnoprästmotstândarna har

Även den tro och bibelsyn

hemortsrätt i svenska kyrkan enligt kyrkans eget ställningstagande

de uttalanden, som har kommit att betecknas samvetsl inledningen till anförde särskilda utskottet att det förelåg skiljaktiga meningar klausulen, i bibelsyn och tolkning av våra reformatoriska be- “beroende på olikheter inom kännelseskrifter”. Ett gemensamt syfte för de olika åsiktsriktningarna särskilda utskottet var att undvika kyrkosplittring. På denna punkt synes

ha varit Detta måste från kyrkosamtliga ledamöter i kyrkomötet eniga. innebära att den som hävdar en tro och bibelsyn, vilken rättslig synpunkt till prästämbetet avviker från svenska kyrkans i fråga om kvinnas behörighet officiella inte därmed avviker från kyrkans bekännelse och stälståndpunkt, ler sig utanför kyrkans gemenskap. I denna mening har kvinnoprästmot-

ståndarna således hemortsrätt i svenska kyrkan. Från lärosynpunkt kommer

de - om inte den samstämmiga meningen vid 1958 års allmänna kyrkomöte - att också i en framtid bevara denna hemortsrätt. Detta har också frångås förutsatt vid sin behandling av kvinnoprästfrågan år 1978. riksdagen bör man också hålla i minnet skillnaden mellan I detta sammanhang att inneha och att inneha en prästerlig tjänst. Det förra erhålls prästämbete samt avläggande av prästlöften. Det är fråga om en rent genom vigning är en statligt reglerad tjänst. Präst i svenska religiös akt. Prästerlig tjänst kyrkan kan således även den vara som inte innehar någon prästerlig tjänst. Eftersom svenska eget ställningstagande den tro och bibelsyn, enligt kyrkans omfattar, är förenlig med kyrkans bekänsom kvinnoprästmotståndarna nelse, har de alltså - så länge kyrkan håller fast vid detta ställningstagande

för bis- - hemortsrätt i kyrkan även som präster, med förbehåll självfallet Vad det med denna utgångspunkt gäller är kopens lämplighetsprövning. om samarbetet inom svenska kyrkan kan utvecklas på ett sådant sätt, att

kvinnoprästmotståndarna också i praktiken kan ta i anspråk sin hemortsrätt

genom att inneha prästerliga tjänster.

vill så som möjligt undvika att gripa in i svenska

statsmakterna långt inre liv men kan inte frânsäga sig ett ansvar för att gällande

kyrkans

lag respekteras

har - och detta är något som inte bara aktualiseras i kvin- Statsmakterna att uppnoprästfrågan - att göra en avvägning mellan sina skyldigheter och svenska berättigade krav rätthålla respekt för rättsordningen kyrkans i sitt andliga liv. Staten måste se till att gällande lag respekteras på frihet av alla. Detta är uttryck för en princip som är grundläggande och självklar och inom Statsmakterna har inom varje rättssamhälle varje organisation. att så långt som möjligt avhålla sig från emellertid sedan länge eftersträvat inre liv. Särskilt vill de inte påtvinga kyrkan några att gripa in i kyrkans ställningstaganden i fråga om bekännelsen. och därmed ge den ställning av Genom att acceptera samvetsklausulen motivuttalande till 1958 års behörighetslag har statsmakterna tagit på sig inre förhållanden som avviker från huvudprincipen. ett ansvar för kyrkans Svenska ställning och reglering - ofta karaktäriserad med kyrkans rättsliga - medför emellertid att en det inte helt entydiga begreppet ”folkkyrka”

Utredningens överväganden 85

schism inom allvarlig kyrkan kan bli en allmän samhällsfråga. I en sådan situation kan riksdagen som folkets främsta företrädare” enligt regeringsformen finna sig nödsakad att ingripa med en reglering som den eljest i vill undvika. princip I sämsta fall kan rentav en detaljreglering aktualiseras. Dagens läge i kvinnoprästfrågan är enligt utredningens inte så allmening varligt att statsmakterna behöver överväga sådana ingripanden. Situationen är emellertid sådan att statsmakterna inte kan bära sitt medansvar längre för samvetsklausulen. Det praktiska problemet blir vilken lagstiftningsåtgärd som då bör företas.

Statsmakrerna kan inte undanta svenska kyrkan de allmänna frân

principer om jämställdhet mellan kvinnor och män som gäller i samhället

I och med att svenska kyrkan har fastställt, att kvinna kan inneha prästämbete utan hinder av bekännelsen kan statsmakterna inte i dag undanta kyrkan från den allmänna strävan efter jämställdhet mellan kvinnor och män. Det är i dagens samhälle en självklar princip att kvinnor och män skall ha lika rättigheter. Målet är att de skall vara reellt jämställda i arbetslivet. Denna grundsyn och denna strävan har kommit till uttryck både i regeringsformen och i jämställdhetslagen. statsmakterna kan för sin del inte göra avsteg härifrån när det gäller svenska kyrkan, särskilt inte när det har gått mer än 20 år sedan kvinnor prästvigdes första och gången bortåt 400 kvinnliga präster verkar inom kyrkan. Full jämställdhet för de kvinnliga prästerna i den kyrkliga gemenskapen måste för statsmakterna framstå som ett ofrånkomligt mål. Den ståndpunkt i kvinnoprästfrågan, som ligger närmast till hands för statsmakterna i dagens läge, är mot denna bakgrund att upphäva 1958 års

lag och därmed dess motiv samt för sin del endast hänvisa till allmänna regler, bl. a. jämställdhetslagen. Det överlåts åt svenska kyrkan att, inom ramen för allmänna regler, själv lösa de samarbetsproblem som följer av att kyrkan har accepterat två olika riktningar i fråga om tro och bibelsyn som förenliga med bekännelsen. Skulle kyrkan inte lyckas med detta, kan statsmakterna tvingas att göra ingripanden som egentligen strider mot deras syn på svenska kyrkan. Vad man i ett sådant läge kan tänka sig är två handlingslinjer. Antingen stiftas en lag som direkt förbjuder vissa handlingar och/eller föreskriver vissa åtgärder. Eller går statsmakterna så att säga svenska kyrkan till hjälp ännu en gång genom att uttryckligen vissa acceptera speciella regler. Det enda som i praktiken kan komma i fråga i det senare fallet är, såvitt man kan bedöma i dag, att godta den s. k. väjningsrätten, och detta förutsätter att den inte framstår som ett uppgivande av huvudprincipen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

5.3 Lagtekniska alternativ

En huvuduppgift för utredningen är att visa hur den av riksdagen begärda omprövningen av samvetsklausulen kan genomföras Vid sitt lagtekniskt. arbete med detta har utredningen utgått från de utgångspunkter och bedömningar som har redovisats i det föregående.

86 Utredningens överväganden

Utredningen har under sitt arbete tagit fram olika alternativ till lagtekniska har varit att - oberoende av vilket ställningstagande utlösningar. Syftet komma till -täcka in de synpunkter som har kommit redningen själv kunde sedan år 1978. Alla de alternativ, som fram under frågans handläggning fram under arbetet, presenteras inte i betänkandet. på detta sätt har tagits redovisar emellertid tre alternativ som enligt utredningens Utredningen täcker in de huvudsakliga ståndpunkter som man har anledning bedömning att beakta. Innan övergår till att motivera och utveckla dessa utredningen alternativ, finner utredningen angeläget att slå fast vissa omständigheter.

Till en början vill utredningen nämna att den inte har funnit anledning

att under sitt arbete utforma något alternativ med en mera omfattande regde inomkyrkliga modell. Det måste lering, t. ex. enligt samarbetsreglernas anföras starka skäl for att ett sådant avsteg från gammal kunna mycket praxis skall kunna försvaras, med det synsätt som sedan länge har kommit till uttryck från både riksdagens och regeringens sida. Sådana skäl föreligger

inte enligt utredningens mening. har alltså inte arbetat med andra alternativ än sådana som Utredningen endast av 1958 års behörighetslag eller har inneburit antingen upphävande i båda fallen någon form av överstiftande av en ny, kortfattad lag samt

gångsanordning. minst mot av det sist sagda är det angeläget att särskilt Inte bakgrund framhålla det i och för sig självklara, att det inte är fråga om olika alternativ l detta har motiven en alldeles endast i fråga om lagtext. sammanhang En omprövning av samvetsklausulen, som alltså är vad särskild betydelse. innebär att upphäva eller ändra ett motivuttalande riksdagen har begärt, en lagstiftningsåtgärd. Liksom man inte till 1958 års lag. Detta förutsätter utan en lagstiftningsåtgärd, kan kan upphäva eller ändra ett motivuttalande man inte heller tillföra några nya motivuttalanden utan en lagstiftnings-

åtgärd. Riksdagen påverkar rättsordningen och rättstillämpningen genom att stifta sedan lagen är stiftad skall den tillämpas av domstolar lag, men och förvaltningsmyndigheter utan hänsynstagande till några nya uttalanden Denna kommer till uttryck i från riksdagens sida. grundläggande princip 1 kap. 1§ samt 11 kap. 2 och 7§§ regeringsformen. Om man begränsar sig till att upphäva 1958 års lag utan att stifta någon allmänna jämställdhetslagen. Riksny lag, kommer regler att gälla, främst uttala sig om övergången. Den kan redovisa sin syn dagen kan då endast kommer att innebära, uttala sig om “en mjuk överpå vad denna övergång och liknande. Men riksdagen kan inte göra några bindande uttalanden gång av innebörd att domstolar och förvaltningsmyndigheter skall vid den framiaktta vissa avvikelser från tida tillämpningen av t. ex. jämställdhetslagen och de ursprungliga motiven. Om riksdagen vad som skulle följa av lagtexten inte är beredd att efter ett övergångsskede låta de allmänna reglerna gälla, anvisar, måste den korrigera dessa regler i den form som regeringsformen dvs. genom att stifta en särskild lag eller genom att göra en lag, endera ändring eller ett tillägg i jämställdhetslagen. for att stifta en ny behörighetslag i stället för 1958 Om man stannar vara användbar utifrån olika ståndpunkter i års lag, kan samma lagtext sak, givetvis inom rimliga gränser. Lagtexten kan ges olika innehåll genom

motivuttalandena.

Utredningens överväganden

Utredningen har funnit det mest ändamålsenligt att systematisera de alternativ, som har ansetts böra utformas, med hänsyn till den sakliga innebörden och inte med hänsyn till den lagtekniska formen. En sådan framställning är enligt utredningens mening ägnad att underlätta debatten. Utredningen presenterar tre alternativ. Som alternativ A betecknas lösningen att upphäva 1958 års lag utan att ersätta den med en ny. Ett sådant alternativ är fullt möjligt från lagtekniska synpunkter. Det innebär att allmänna regler om jämställdhet mellan kvinnor och män kommer att gälla även på detta område. Eftersom det alltså är möjligt att nöja sig med att upphäva 1958 års lag, bör det kunna anforas särskilda skäl om man i stället skall stifta en ny lag. Det motiv som ligger närmast till hands är naturligtvis att man vill avvika från det rättsläge som skulle gälla i kraft av enbart allmänna regler. Någon längre gående avvikelse kan man enligt utredningens bedömning inte diskutera än att godta den s. k. väjningsrätten. Ett alternativ som accepterar denna avvikelse presenteras, betecknat som alternativ B. Även om man inte vill göra en sådan avvikelse från de allmänna regler som gäller, kan det finnas skäl att ändå stifta en ny lag. Man kan vilja göra en mindre avvikelse eller man kan anse att det skulle ha ett praktiskt värde att uttryckligen lägga fast det gällande rättsläget på just detta område. Det kräver, enligt vad utredningen har utvecklat i det föregående, att man stiftar en lag. Enbart motivuttalanden som riktar sig till den framtida rättstillämpningen är inte möjliga. Ett alternativ som tillgodoser dessa synpunkter presenteras som alternativ C. l alla tre alternativen uppkommer övergångsfrågor som samman

hänger

med att riksdagen har förutsatt. att omprövningen av samvetsklausulen inte skall slå igenom fullt ut för dem som hittills har haft ett stöd i samvetsklausulen. Dessa övergångsfrågor behandlas i ett gemensamt avsnitt. Huvudfrågan blir där om det behövs en särskild övergångsbestämmelse eller om man kan nöja sig med motivuttalanden. Utredningen skall i det följande närmare kommentera vart och ett av de tre alternativen samt övergångsfrågorna. Därvid är utredningens strävan att redovisa de väsentliga motiv som kan anföras för och emot olika lösningar. Efter denna framställning preciserar utredningen hur de tre alternativen kan se ut lagtekniskt genom att för vart och ett presentera forfattningsforslag. Sitt eget ställningstagande redovisar utredningen i ett avslutande avsnitt.

Alternativ A

Förslaget enligt alternativ A innebär att 1958 års lag upphävs utan att det stiftas någon ny behörighetslag. Detta alternativ är det mest tilltalande enligt direktiven. Det får till följd att man får falla tillbaka på allmänna regler om jämställdhet mellan kvinnor och män, närmast i regeringsformen och i jämställdhetslagen. Om man bortser från de prästerliga tjänsterna, saknar rättsordningen i huvudsak behörighetsbestämmelser med hänsyn till kön for anställning i offentlig tjänst. Den nya regeringsformen har inte upptagit någon motsvarighet till det gamla stadgandet att män och kvinnor har lika behörighet

88 överväganden Utredningens

att befordras till statliga tjänster. Det har ändå införlivats med gällande rätt. Det kan därför hävdas att det saknas anledning att behålla den särskilda behörighetslagen för prästerliga tjänster. De arbetsrättsliga författningarna är helt könsneutrala. De har visserligen tillkommit under en tid när kvinnas behörighet till prästtjänst har varit reglerad i en särskild behörighetslag. Detta har dock inte kommit till några särskilda uttryck i lagstiftningen. De arbetsrättsliga reglerna behöver sålunda inte ändras, om 1958 års behörighetslag upphävs. Från rättslig synpunkt är det inte nödvändigt att ha en särskild behörighetslag för prästerliga tjänster för att utesluta alla tvivel om att full jämställdhet råder mellan kvinnor och män även som präster i svenska kyrkan. Ett starkt stöd för detta finns numera i jämställdhetslagen. Den gäller även inom svenska kyrkan och är ett uttryck for strävandena att anställningar hindra och komma till rätta med könsdiskriminering. Man bör ställa frågan om det finns skäl att i en behörighetslag behandla också någonting annat än själva behörigheten, t. ex. prästvigningen. Denna regleras inte i 1958 års lag. Vid lagens tillkomst ansågs detta inte nödvändigt. Det finns inte något skäl för en annan bedömning i dag. Det torde inte heller finnas något annat sakforhållande med anknytning till prästtjänsten som kräver lagreglering. inrymmer svåra avvägningsproblem. Det måste klart Kvinnoprästfrågan deklareras att kvinnor har samma rätt som män att antas till präster. Vidare måste det göras klart att de kvinnliga prästernas ämbetsförvaltning inte längre får sättas i fråga. Kvinnoprästfrågan kan emellertid i det praktiska livet inte lösas omedelbart, utan lösningen ligger i en process på sikt. Det rör sig främst om praktiska frågor. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om man bidrar till lösningen på problemet genom att stifta en ny behörighetslag med några få 0rd som inte ger några som helst svar på de svåra spörsmålen. Det är i själva verket helt andra mekanismer som praktiska måste bringas i funktion för att frågan skall nå sin lösning. Det är fråga om en vaksamhet iden teologiska debatten, en engagerad och påjämställdhet inriktad rekrytering, beredvillighet att bearbeta frågeställningarna redan under utbildningstiden osv. En faktor som också bör vägas in vid valet av lagstiftningsalternativ är risken för kyrkosplittring. Det alternativet bör självfallet väljas som innebär den minsta risken för splittring. Det finns anledning att tro att enbart ett av 1958 års lag utan att en ny behörighetslag stiftas skulle upphävande främja strävandena att hålla ihop svenska kyrkan. En ny behörighetslag kan uppfattas som ett intrång i kyrkans egna inre Den kan därigenom vara en belastning. Kyrkan skulle lätt angelägenheter. kunna uppfattas som beroende av det särskilda stöd som en för kyrkan särskilt anpassad lagstiftning erbjuder.

Om statsmakterna däremot avstår från att stifta en ny behörighetslag,

framhävs svenska kyrkans självständighet. Svenska kyrkan ges ett särskilt förtroende och ansvar att självmant bringa en lösning till stånd. Har den möjligheter att lyckas med detta? Utvecklingen under de gångna åren kan möjligen föranleda tveksamhet. nya perspektiv. I de Med en optimistisk bedömning öppnas emellertid nya pastoralinstituten har kyrkan instrument att bearbeta frågeställningarna

Utredningens överväganden 89

kring ämbetet och samarbetsproblemen redan under utbildningstiden. Genom inrättandet av en personalrekryteringsnämnd med bred förankring har tillskapats ett forum för aktivt rekryteringsarbete med möjligheter till en utpräglad profil i jämställdhetslagens anda. Parterna på den kyrkliga arbetsmarknaden har engagerat sig för en vidare bearbetning av problemen, och förhandlingar om MBL-avtal med påtagligt förpliktande inslag om jämställdhet, rekrytering och introduktion pågår. Som offentlig arbetsgivare har staten genom arbetsgivarverket möjlighet att driva på dessa förhandlingar. Också andra organ såsom Personalpolitiskarådet inom svenska kyrkan (PRK) och Svenska kyrkans utbildningsnämnd torde numera ha en viss beredskap för ett nytt läge. Att allmänna regler kommer att gälla, främst jämställdhetslagen, innebär inte att kvinnoprästmotståndarna utesluts från möjlighet att genom utövning av prästtjänster i praktiken begagna den hemortsrätt, som de har i svenska kyrkan enligt ställningstagandet i fråga om bekännelsen vid 1958 års kyrkomöte. Även jämställdhetslagen ger utrymme för att ta hänsyn till olika trosuppfattningar. Den av Biskopsmötet år 1978 uttalade grundsynen, att alla vägar måste prövas för att även i gudstjänstsammanhang nå full arbetsgemenskap mellan alla präster, ligger helt i linje med jämställdhetslagen. Sådana praktiska anordningar, som är nödvändiga för att främja en fortsatt utveckling mot det angivna målet, kommer att vara godtagbara enligt jämställdhetslagen. Som utredningen har framhållit i det föregående kan inte statsmakterna i detta alternativ ge några anvisningar om hur jämställdhetslagen skall tilllämpas. Liksom svenska kyrkan ges förtroendet att själv arbeta med problemen utan närmare inblandning av statsmakterna, måste man ha förtroende för de rättstillämpande myndigheternas förmåga att hantera gällande rätt så som sakens vikt och ömtåliga natur kräver. I detta ligger att den som efter samvetsklausulens undanröjande inträder som präst i svenska kyrkan måste vara beredd på att det kan krävas av honom att han skall i alla tjänstefunktioner samarbeta med andra präster i kyrkan oavsett kön. Utredningen vill erinra om att det redan nu, när samvetsklausulen ännu gäller, har uttalats att en biskop kan vägra att prästviga den som inte är beredd att fullt ut fullgöra prästerlig tjänst. Det har framhållits att biskopen har att pröva varje prästkandidats lämplighet och att han därvid är skyldig att beakta sitt ansvar för de praktiska arbetsförhållandena i stiftet. Utredningen går inte in på den frågan utan konstaterar att med dess syn biskopens lämplighetsprövning är en inomkyrklig fråga, som statsmakterna inte bör lägga sig i, och att alternativ A överlämnar helt åt biskopen att viga eller inte viga en kvinnoprästmotståndare till präst i svenska kyrkan. Det möter inte några lagtekniska svårigheter att upphäva 1958 års lag utan att stifta någon ny lag. En lag om upphävande av 1958 års lag är lagtekniskt enkel att utforma. Det bör enbart föreskrivas att lagen skall upphöra att gälla vid en bestämd tidpunkt, förslagsvis fr. o. m. utgången av år 1982.

90 överväganden Utredningens

Alternativ B Regeringsskrivelsen till 1979 års allmänna kyrkomöte innebar att den s. k. väjningsrätten godtogs i den del den avser en prästs rätt att i tjänsten träda åt sidan, medan däremot nytillträdande biskopar inte skulle ha rätt att vägra prästviga en kvinnlig prästkandidat. Den dåvarande regeringen fullföljde därvid en handlingslinje som hade utformats under den föregående regeringen. Den bedömning som gjordes efter kontakt mellan de fyra stora riksdagspartierna efter kyrkomötet visade att inställningen i riksdagen hade skärpts. Något förslag med den av kyrkomötet accepterade väjningsrätten lades inte heller fram för riksdagen. Det kan ifrågasättas om det i dag är realistiskt att föra fram ett alternativ med accepterad väjningsrätt. Utredningen anser sig emellertid böra presentera också ett sådant alternativ, eftersom det svarar mot ställningstagandet vid 1979 års kyrkomöte och mot önskemål som har förts fram till utredningen under dess arbete. Om man stannar for alternativ B,ligger det enligt utredningens mening

närmast till hands att stå fast vid det förslag i fråga om både lagtext och

motiv som blev resultatet av frågans behandling inom regeringen âr 1978 och allmänna kyrkomötet år 1979. Det innebär att väjningsrätten skulle skrivas in i motiven men inte i lagtexten. Utredningen har emellertid särskilt övervägt möjligheterna att utforma en variant av detta alternativ där väjningsrätten anges i själva lagtexten. Det har visat sig att det knappast går att avfatta en sådan lagtext utan att ge intrycket, att det i själva verket är fråga om en reträtt i förhållande till 1958 års reform. Utredningen har därför stannat för att man, om alternativ B väljs, bör skriva in väjningsrätten endast i motiven, såsom skedde i regeringsskrivelsen till 1979 års kyrkomöte. Allmänt får det konstateras att alternativ B kan sägas lägga fast ett permanent system för samexistens och samarbete mellan företrädare for olika uppfattningar i fråga om kvinnas behörighet till prästämbetet. Man skapar därmed “en modern samvetsklausul. Mot detta kan det invändas att man riskerar att konservera motsättningen för framtiden.

Alternativ C Alternativen A och B kan kon sammanfattas och renodlas så: antingen bara allmänna regler eller allmänna regler med undantaget att en “väjningsrätt” accepteras. Det finns emellertid mellanståndpunkter som utredningen anser sig böra beakta. Även den som i princip är för alternativ A kan måhända anse att det är säkrast och bäst att ha en speciell lag. Frågans särskilda natur kan anses motivera en särskild lagstiftning. Kvinnornas behörighet att antas till präster har ännu inte accepterats fullt ut. En ny lag skulle klargöra rättsläget entydigt. En sådan lag kan bedömas som nödvändig, om man hyser bristande tilltro till kyrkans förmåga att gripa an frågans praktiska lösning, utan att det finns en lag i bakgrunden. Att stifta en lag som egentligen inte åsyftar någon avvikelse från det rättsläge, som skulle gälla lagen förutan, får normalt anses vara en mindre

Utredningens överväganden

lämplig lagstiftningsteknik. Om särskilda skäl anses föreligga, står det emellertid naturligtvis riksdagen fritt att stifta en sådan lag. Ofrånkomliga skäl för en lag Föreligger däremot, om man vill på något sätt avvika från eljest gällande rättsläge. Det är givetvis möjligt att man vill göra en avvikelse men inte just den som ligger i alternativ B. Man kan vilja göra en mindre avvikelse eller kanske gå åt motsatt håll och t. ex. utestänga kvinnoprästmotståndare från praktiska möjligheter till prästvigning eller utövning av prästerlig tjänst. Den mest modesta avvikelsen i sak från alternativ A innebär att man i princip godtar allmänna regler men vill att riksdagen, med hänsyn till frågans ömtåliga natur, skall uttryckligen lägga fast riktlinjer för den framtida rättstillämpningen. l den mån man vill binda den framtida rättstillämpningen och inte bara vill ge anvisningar för ett övergångsskede, är det, som utredningen har framhållit i det föregående, nödvändigt att stifta en lag. Endast motivuttalanden till en upphävandelag enligt alternativ A är inte tillräckliga. Utifrån varierande ståndpunkter och synsätt kan man alltså tänkas komma

fram till att en ny behörighetslag bör stiftas i samband med att 1958 års

lag upphävs. I fråga om lagens avfattning finns det inte heller i dessa fall något bärande skäl för att frångå den lagtext som blev resultatet av frågans behandling inom regeringen år 1978 och allmänna kyrkomötet år 1979. Alternativ C innebär alltså samma lagtext som alternativ B. Skillnaden kommer att framgå av motiven. Dessa kan variera även inom ramen för alternativ C. Att utredningen har valt att presentera ett alternativ B och ett alternativ C beror på att det som ligger i alternativ B är en klar och entydig ståndpunkt som överensstämmer med både regeringsskrivelsen till och ställningstagandet av 1979 års kyrkomöte. För ärendets vidare behandling kan det enligt utredningens tanke vara till fördel att ha två “rena” alternativ samt ett tredje i vilket man kan samla upp flertalet återstående synpunkter.

Övergângsfrâgor

Både riksdagen och direktiven förutsätter vissa övergångsanordningar. Avsikten är inte att den omprövning av samvetsklausulen som skall ske skall slå igenom fullt ut för dem som har prästvigts under hittillsvarande rättsläge. Även teologie studerande, som har börjat sina studier med vetskap om samvetsklausulens existens, kommer in i bilden till följd av riksdagens uttalande. Utredningen vill betona att det endast är dessa övergångsfrågor som diskuteras i detta avsnitt. l fråga om övergången i betydelsen hur det nya rättsläget kommer att slå igenom i praktiken - i vilken takt det sker, vilka möjligheter till praktiska arrangemang inom svenska kyrkan som t. ex. jämställdhetslagen medger etc. - hänvisar utredningen till vad som har utvecklats i det föregående.

Övergångsanordningarna reser i princip tre frågor: Vad skall de innehålla?

Vilka skall de gälla? Vilken form skall de ges? Innan utredningen går in på dessa frågor, vill utredningen anföra vissa allmänna synpunkter. Det är angeläget att övergångsfrågorna inte dramatiseras. De bör lösas på ett sätt som främjar huvudsyftet med den omprövning som avses: att

92 Utredningens överväganden

for framtiden åstadkomma en allmän respekt och uppslutning kring kyrkans officiella ordning, med full jämställdhet mellan män och kvinnor som in-

nehavarare av prästämbetet, men också med respekt för olika uppfattningar inom ramen for kyrkans lära. En utveckling i denna riktning kan inte garanteras genom lagstiftning - den måste växa fram inom kyrkan själv -

men lagstiftningen kan alltefter sin utformning underlätta eller försvåra en

sådan utveckling. Det skulle enligt utredningens mening vara olyckligt att genom lagstift-

ningsåtgärder skarpt uppdela kyrkans präster i två kategorier, en som åtnjuter en särställning i kraft av speciella övergångsregler och en som har att fullt

ut rätta sig efter kyrkans officiella ordning. Helt kan en sådan kategori-

klyvning inte undvikas i dagens läge, men det finns olika alternativ som

kan betona resp. tona ned denna klyvning. Utredningen finner det bl. a. önskvärt att undvika att sätta ut en bestämd

tidsgräns. Utredningen vill vidare fasta uppmärksamheten på att varje övergångsanordning som gäller t. ex. dem som har prästvigts före en viss tidpunkt i nuläget kommer att få formell giltighet under omkring 40 någonstans år. Mot bakgrunden av erfarenheterna från tiden efter år 1958 måste utockså betona risken av att formulera ett slags “ny samvetsredningen klausul”, som kan bilda underlag for skilda tolkningar. Utifrån detta allmänna betraktelsesätt går utredningen över till de tre

frågor som ställdes i det föregående. Den forsta bör enligt utredningens

mening besvaras klart och enkelt. Någonting mera än den s. k. väjningsrätten kan inte komma i fråga. Det är en slutsats av vad som hittills har förekommit

i frågan. Det finns emellertid anledning att stanna något infor begreppet väjningsrätt”. Enligt utredningens mening bör inte statsmakterna ta på sig

ansvaret for att definiera ett begrepp som kan ges en teologisk innebörd, eventuellt rentav bli föremål for olika teologiska tolkningar. statsmakterna bör endast utgå från att det från svenska kyrkans sida har uttryckts önskemål

om att ett praktiskt handlande av viss innebörd skall anses godtagbart.

Härvid har man att ta fasta på att 1979 års kyrkomöte var helt enigt om att den ”väjningsrätt”, som samarbetsreglerna innehåller, borde gälla for

alla som prästvigs före den 1 juli 1983. Enligt utredningens mening bör statsmakterna vidare undvika att tala

om en ”rätt” att handla på visst sätt. Det kan markera en kategoriklyvning som inte är önskvärd, och det kan ge upphov till både juridiska och teologiska diskussioner. statsmakterna bör endast i samband med att samvetsklausulen

undanröjs uttala, att ett visst praktiskt handlande av enskilda präster eller vissa praktiska arrangemang inom svenska kyrkan inte kommer att föranleda

något ingripande från statens sida. Genom så utformade uttalanden undgår

man att statsmakterna kan sägas formulera ”en ny samvetsklausul”, något som är så mycket mera angeläget, som den nuvarande har formulerats av kyrkomötet. Man underlättar också på detta sätt den läkningsprocess inom

svenska kyrkan som är målet. Det bör tilläggas att det i detta sammanhang

liksom vid de flesta lagstiftningsåtgärder får forutsättas en mjuk övergång. Statsmakterna bör emellertid enligt utredningens mening hålla fast vid

grundsynen, att det sett från deras synpunkt endast är fråga om att allmänna regler i samhället skall gälla samt i vilka fall ingripande från statens sida

bör eller inte bör ske.

Utredningens överväganden 93

Ett specialproblem utgör biskops befogenhet att prästviga. Problemet är i dag koncentrerat till ett enda stift. Enligt utredningens mening bör det kunna accepteras under den övergångstid som det är fråga om, utan att någon särskild formell övergångsanordning övervägs. Beträffande den andra frågan konstaterar utredningen att det torde ligga i sakens natur att de som har prästvigts före förslagets ikraftträdande skall omfattas av övergångsanordningen. uttalande Riksdagens år 1978 angav en villighet att sträcka sig längre och beakta dem som före förslagets ikraftträdande har påbörjat teologiska studier med sikte inom svenska på tjänst kyrkan. Utredningen har stannat för att inte föreslå en sådan utsträckning. För den ståndpunkten talar tre skäl. Till följd av att frågan inte kunde lösas år 1979 kommer ytterligare flera år att gå än riksdagen torde ha förutsatt. Även med utredningens ståndpunkt kommer, som redan har påpekats, övergångsanordningen att äga giltighet under omkring 40 år. Man har också att beakta att kyrkans officiella ordning har varit fastlagd och känd av envar alltsedan år 1958. Redan en övergångsanordning som kan verka bortåt 70 år avviker från normala lagstiftningsprinciper. Den tredje frågan gäller i sak, om man skall stifta en särskild övergångsbestämmelse till den lag som måste beslutas eller om man skall nöja sig med ett motivuttalande. Utredningen har under sitt arbete upprättat förslag till en övergångsbestämmelse. Inte oväntat har det visat sig att mot en sådan bestämmelse kan samma invändning göras som restes i alternativ B mot en lagtext som ger uttryck för en väjningsrätt. Det är knappast möjligt att åstadkomma en text som inte kan uppfattas som stridande mot huvudsyftet med omprövningen, som en reträtt i förhållande till 1958 års reform. Denna invändning är visserligen efternågot mindre tungt vägande, som det gäller en övergångsbestämmelse, men den är ofrånkomlig. Utredningen har därför stannat for att man bör begränsa sig till ett motivuttalande. För den angivna ståndpunkten talar inte bara tekniska utan även sakliga skäl. Man måste ha för ögonen att samvetsklausulen är ett motivuttalande, dessutom från juridisk synpunkt eftersom tveksamt, det har gjorts av endast det sista av de tre lagstiftande organen. Man måste mot denna bakgrund fråga sig om det finns bärande skäl för att nu övergå till en uttrycklig lagregel genom en övergångsbestämmelse. Utredningen menar att några sådana skäl inte föreligger. Har man hittills nöjt sig med ett motivuttalande, är det mest foljdriktigt att hålla fast vid den formen även nu. De enda skäl som synes kunna anföras för en uttrycklig Övergångsbestämmelse skulle vara dels att det hittillsvarande samvetsklauuttalandet, sulen, har varit själva grunden for de svårigheter som nu måste lösas och dels att det kan anses angeläget att klart lägga fast den kvarvarande plattfonn som garanteras kvinnoprästmotståndarna. Utredningen anser att dessa skäl inte är hållbara. Ett nytt motivuttalande kommer inte att brista i klarhet, eftersom det kommer att begränsas till ett bestämt handlande. praktiskt Inte heller skulle en övergångsbestämmelse innebära någon starkare garanti än ett klart motivuttalande. Man bör i detta sammanhang göra klart för sig vad frågan gäller från rent juridisk synpunkt. Den gäller ytterst i vad mån ett disciplinärt forfarande kan tillgripas mot den som inte respekterar svenska kyrkans För ordning. domstolar, ansvarsnämnder, JO m. fl. är ett klart motivuttalande fullt till-

94 Utredningens överväganden

Det torde få förutsättas att någon juridisk instans inte bortser från räckligt. ett sådant vid bedömningen av ett disciplinärende. talar slutligen med avsevärd kraft de all- Mot en övergångsbestämmelse männa som utredningen anförde inledningsvis i detta avsnitt. synpunkter Den förutsätter att man sätter ut en tidsgräns och att man talar om en Den ”rätt” att handla på visst sätt. Den antyder i lag en kategoriklyvning. dramatiserar i onödan och kan därigenom motverka den

l

övergångsfrågorna

utveckling, den läkningsprocess inom kyrkan, som är det främsta l

positiva önskemålet. l l

l Författningstexter

Till de tre huvudalternativen lägger utredningen fram förslag till lagtexter. innebär att kyrkolag stiftas, ändras eller Reglerna om kyrkolagstiftning upphävs av regeringen gemensamt med riksdagen och med samtycke, av allmänt Lagen (1958:514) om kvinnas behörighet till prästerlig kyrkomöte. Det fordras alltså kyrkomötets samtycke för att upphäva tjänst är kyrkolag. lagen. Om en ny behörighetslag skall stiftas, måste också den ha kyrkolags är av grundläggande betydelse för fom1, eftersom frågan om prästämbetet svenska kyrkan. l Alternativ A innebär att 1958 års lag upphävs utan att den ersätts med är tekniskt enkel att avfatta. Den kan en ny lag. En sådan upphävandelag l se ut på följande sätt: l l

Förslag nu I i

behörighet till

Lag om upphävande av lagen (1958:514) om kvinnas

prästerlig tjänst

Härigenom föreskrivs att lagen (1958:514) om kvinnas behörighet till prässkall upphöra att gälla vid utgången av år 1982. terlig tjänst

Det nya rättsläget bör inte slå igenom helt för dem som redan har tjänst

som har en avvikande uppfattning i ämbetsfrågan.

i svenska kyrkan och Detta bör tas upp och preciseras i motiven. I övrigt görs inga uttalanden i framtiden. Alternativ A innebär sålunda att rörande rättstillämpningen de som efter reformens ikraftträdande anställs som präster i svenska kyrkan skall vara beredda att i alla tjänstefunktioner samarbeta med andra präster i det föregående. i kyrkan oavsett kön, på sätt som har utvecklats l Alternativ B innebär att 1958 års lag ersätts med en ny lag som genom uttalanden i motiven accepterar ”väjningsrätten” utom för nytillträdande Den nya lagen bör ges samma avfattning som den lagtext som biskopar. hos regering och kyrkomöte åren

blev resultatet av frågans behandling

1978-1979. Det betyder följande:

Utredningens överväganden

Förslag till

Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män som präster i svenska kyrkan

Härigenom föreskrivs följande. Kvinnor och män har lika behörighet att antas till präster i svenska kyrkan och lika rätt att tjänstgöra som präster inom kyrkan.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1983, då lagen (1958:514) om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst skall upphöra att gälla.

Alternativ C innebär att 1958 års lag och motiv upphävs samt att en ny lag stiftas. Lagens text blir enligt utredningens densamma som forslag i alternativ B. Det blir motivuttalandena som skiljer alternativen åt. Även inom ramen lör alternativ C ryms olika möjligheter att närmare utforma motiven. De kan innebära en mindre avvikelse än alternativ B från det rättsläge, som alternativ A avser att skapa. De kan också inskränka sig till att ge en uttrycklig bekräftelse på detta etc. rättsläge l alternativ C gäller i fråga om en övergångsanordning, inskriven i motiven, detsamma som i alternativ A.

5.4 Utredningens eget ställningstagande

Avslutningsvis vill utredningen redovisa sitt eget ställningstagande. De olika alternativen har redan diskuterats så ingående att det är tillräckligt att i korthet ange de synpunkter, som utredningen för sin del vill lägga den största vikten vid. Till en början vill utredningen avvisa alternativ B. Huvudskälet är att det skulle innebära en fastlåsning vid en viss situation. Det skulle därmed kunna motverka en fortsatt positiv utveckling inom svenska I den kyrkan. situation som förelåg i början av år 1978, när detta alternativ utformades som en handlingslinje, innebar det ett klan steg framåt. Nu har det läget passerats och bilden är en annan. Vad både statsmakterna och svenska kyrkan strävar efter nu är en fortsatt utveckling mot en situation, när även dagens motsättningar är i praktiken övervunna. Mot alternativ B kan också invändas att det lätt kan leda till sådana tolknings- och tillämpningstvister som de inomkyrkliga samarbetsreglema har gett upphov till. Sådana tvister motverkar en positiv utveckling. Över huvud taget bör statsmakterna såvitt möjligt undvika att ta ansvaret for att formulera principer for samarbete inom svenska kyrkan. Alternativ C kan ges olika innebörd genom motivuttalandena. Utredningen vill till en början uttala, att den för sin del inte har funnit några bärande skäl for att genom en ny behörighetslag och därtill knutna motivuttalanden göra någon avvikelse från det rättsläge som skulle inträda, om man endast upphäver 1958 års lag och låter allmänna regler om jämställdhet gälla. Utredningen kan sålunda inte fororda att statsmakterna tar initiativ till en lagstiftning som innebär, att kvinnoprästmotståndare utestängs från möj-

96 Utredningens överväganden

lighet till prästvigning. Det synes tillräckligt att slå fast, att envar som inträder måste vara medveten om att han måste som präst i svenska kyrkans tjänst kunna tjänstgöra fullt ut tillsammans med kvinnliga präster, förr eller senare

beroende på rent praktiska förhållanden. Inte heller kan utredningen se tillräckliga skäl för att statsmakterna skall avvikelser från allmänna regler till förmån för kvingöra några uttryckliga noprästmotståndarna. Något annat önskemål om ett sådant avsteg än det som ligger i alternativ B har inte heller preciserats för utredningen. Det återstår att beröra ett alternativ C som endast utgör en uttrycklig bekräftelse av det rättsläge som skulle gälla även utan en lag. Det skulle alltså en skillnad i form men inte i sak gentemot alternativ A. föreligga Det måste kunna anföras vägande skäl för att stifta en lag som är obehövlig från rättslig som närmast fyller en pedagogisk uppgift. Utredsynpunkt, har för sin del inte kunnat finna att sådana skäl föreligger. Mot ningen en särskild lag av denna innebörd talar också att det blir svårt att undvika intrycket - missförståndet - att någonting annat gäller än allmänna regler.

Det ligger i sakens natur, hur klart lagstiftaren än uttrycker sig i motiven. De flesta kommer att känna till lagen utan att ha läst motiven. Tvister om innebörd skulle kunna uppkomma liksom i alternativ B. lagens förordar alternativ A. Till förmån för att endast upphäva Utredningen 1958 års lag talar att det ger ett klart uttryck för statsmakternas obenägenhet i svenska inre liv. Det markerar också kyrkans både att ingripa kyrkans integritet och ansvar. Häri ser utredningen tungt vägande skäl för att välja alternativ A. Genom en sådan lösning skulle man enligt utredningens beden den läkningsprocess inom dömning bäst främja positiva utveckling, kyrkan, som är målet. skulle ståndpunkt, endast slå fast statsmakterna alltså, med utredningens att allmänna regler om jämställdhet skall gälla även inom svenska kyrkan

i framtiden, inte några specialbestämmelser. Enligt vanlig lagstiftningspraxis

skulle statsmakterna därutöver göra ett uttalande om hur de från sina synser på rättsläget för dem som direkt berörs av att den hittillsvarande punkter hänvisar till vad som tidigare har samvetsklausulen upphävs. Utredningen anförts om den sistnämnda frågan. vill att den lösning, som sålunda föreslås, inte in- Utredningen upprepa utesluts från möjlighet att genom utnebär att kvinnoprästmotståndarna den hemortsrätt, som de har övning av prästtjänster i praktiken begagna i fråga om bekännelsen vid 1958 i svenska kyrkan enligt ställningstagandet Även ger utrymme for att ta hänsyn års kyrkomöte. jämställdhetslagen till olika Den av Biskopsmötet år 1978 uttalade grundtrosuppfattningar. synen, att alla vägar måste prövas for att även i gudstjänstsammanhang nå full mellan alla präster, ligger helt i linje med jämarbetsgemenskap som är nödvändiga för att ställdhetslagen. Sådana praktiska anordningar, en fortsatt mot det angivna målet, kommer att vara godfrämja utveckling tagbara enligt jämställdhetslagen. att bemästra de kvar- Svenska kyrkan ges alltså praktiska möjligheter Den framtida utvecklingen kommer att bero stående samarbetsproblemen. är emellertid angelägen om att stryka under på kyrkan själv. Utredningen mellan kvinnor och män möter prakordet utveckling. Att jämställdheten områden är välkänt, men färdriktningen är klar. tiska problem på många Den måste gälla även inom svenska kyrkan.

Utredningens överväganden 97

Utredningen anser sig inte ha anledning att Föreslå några andra åtgärder från statsmakternas sida än som liggeri alternativ A. Några särskilda initiativ för att t, ex. främja rekryteringen av kvinnliga präster är enligt utredningens

inte bedömning påkallade i dagens läge. Utvecklingen kommer sannolikt på sikt att leda till en kontinuerlig Ökning av kvinnliga präster. Som har redovisats i avsnitt 4.4.3 har svenska kyrkan numera hand om den praktiska

prästutbildningen. Enligt utredningens mening bör svenska också kyrkan ges möjligheter att självständigt ansvara för den med nära utbildningen sammanhängande frågan om rekryteringen till prästbanan. Fr. 0. m. år 1981 har svenska kyrkan inrättat en personalrekryteringsnämnd. Denna skall ha ansvar för rekrytering till alla kyrkans tjänster. Det finna alltså goda möjligheter för svenska kyrkan att själv genom lämpliga åtgärder främja både

prästutbildningen och prästrekryteringen. Beträffande de inomkyrkliga samarbetsreglerna vill utredningen anmärka att de bygger på att samvetsklausulen gäller. Om denna undanröjs, kommer alltså beslutet av 1979 års kyrkomöte om reglernas vägledande karaktär att få omprövas. -

Till sist vill utredningen än en gång peka på att själva grundproblemet ligger i att svenska kyrkan godtar två som uppfattningar förenliga med sin bekännelse. Av detta följer bl. a. att de kvinnliga prästerna principiellt sett aldrig kan helt komma ifrån känslan av att deras legitimitet ifrågasätts på sina håll. För att undgå det fordras att ett nytt kyrkomöte omprövar

ställningstagandet i fråga om bekännelsen och förklarar att endast den offciella ståndpunkten är godtagbar.

Om detta kvarstående problem vill utredningen att det mest framhålla, angelägna är att konflikten i ämbetsfrågan - med dess särskilda betydelse för enskilda människor som verkar inom svenska kyrkan - tonas ned till samma proportioner som andra troskonflikter som har förekommit i alla tider och som alltid kommer att tid efter annan uppstå inom ramen för bekännelsen.

Utredningen vill också erinra om att samvetsklausulen innehåller en särskild punkt om prästlöftena. Denna kommer med

utredningens forslag

att undanröjas tillsammans med att samvetsklausulen i övrigt försvinner. Med utredningens forslag kommer tolkningen av prästlöftena att bli svens-

ka kyrkans angelägenhet. Rätten att hysa en annan tro, att omfatta en annan

bibelsyn, i kvinnoprästfrågan kommer att finnas kvar så länge svenska kyrkan själv accepterar det som förenligt med bekännelsen. Liksom kyrkan själv om den avgör, kan godta mer än en tolkning av bekännelsen, blir det dess sak att avgöra, om prästlöftena kan avläggas av den som finner

kvinnliga präster vara oförenliga med sin tro och bibelsyn. Men den som

avlägger prästlöftena lovar utan reservation att “troget efterleva kyrkans lag och ordning”.

6 Upplåtande

av

kyrkorum

6.1 Inledning

1979 års allmänna kyrkomöte har anhållit hos regeringen om en utredning och förslag till en ny lagstiftning om upplåtande av kyrkorum, som skall innebära att beslutanderätten i dessa frågor i princip tillkommer församlingens kyrkoråd. Regeringen har uppdragit åt kvinnoprästutredningen att överväga frågan och lägga fram förslag till lagstiftning. Frågan om vem som bör bestämma om kyrkorummets upplåtande har varit föremål för överväganden vid skilda tillfällen. På senare tid har den aktualiserats i samband med att kvinnliga präster nekats tillträde till kyrka för gudstjänst eller förrättning.

Enligt allmänt erkänd sedvanerätt beslutar pastor - dvs. Församlingens

kyrkoherde - om kyrkans användning för gudstjänst och därmed jämförlig förrättning inom ramen för den församlingsvård som ankommer på prästerna i församlingen. Det anses också tillkomma pastor att besluta om kyrkans användning för andra förrättningar med religiöst inslag. I dessa fall kan det emellertid finnas skäl att höra kyrkorådet med hänsyn till de kostnader som kan uppkomma vid användningen. För upplåtande av kyrkorummet för andra ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrättning finns särskilda bestämmelser i lagen (1963:501) om upplåtande av kyrkorum i vissa fall. Enligt denna tillkommer beslutanderätten i dessa fall kyrkorådet. Enligt 10 § jordfástningslagen (1957:585, ändrad senast 1963:538) får kyrka upplåtas för jordfástning i annan ordning än svenska kyrkans, om det föreligger särskilda skäl för en sådan upplåtelse. Bestämmanderätten om upplåtelse i dessa fall tillkommer pastor när det är fråga om frikyrklig eller annan jordfástning av religiös karaktär. Är det fråga om jordfástning utan religiös karaktär är det i princip kyrkorådet som bestämmer om upplåtelse skall tillåtas.

6.2 Bakgrund, frågans tidigare handläggning m. m.

6.2.1 Allmänt Ett grundläggande drag i svenska kyrkans uppbyggnad är kombinationen av folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning. De förtroendevalda lekmännen och prästerna verkar tillsammans men med delvis

100 Upplâtande av kyrkorum

olika funktioner i församlingen. Prästen har delvis ställning av tjänsteman men har också tillerkänts särskilda befogenheter och ett eget ansvarsområde med ensam beslutanderätt. Församlingens inflytande genom de valda fortroendemännen går tillbaka till förhållandena i den gamla socknen och kommer främst till uttryck vid prästtillsättningar och vid förvaltning av kyrkans egendom. Denna samverkan mellan präst och förtroendevalda avspeglas också i regelsystemet för församlingens beslutande organ. I sockenstämmoförordningen av år 1817 lagfástes kyrkoherdens ledande och i kyrkorådet. har därefter gått roll på sockenstämman Utvecklingen i riktning mot att göra en klarare skillnad mellan kyrkoherdens tjänsteutövning och kyrkorådets uppgifter. Sedan 1930 års församlingsstyrelselag trädde i kraft är kyrkoherden inte längre självskriven ordförande på kyrkostämman. Genom 1961 års församlingsstyrelselag förlorade kyrkoherden också det självskrivna ordförandeskapet i kyrkorådet. Det konstaterades emellertid om 1961 års lag att sambandet mellan kyrkoi propositionen herdens tjänsteutövning och kyrkorådets uppgifter inom församlingsvården gör det naturligt att kyrkoherden i kraft av sitt ämbete är ledamot i kyrkorâdet.

6.2.2 Församlingens ansvar är enligt församlingsstyrelselagen att främ- En viktig uppgift för församlingen ja gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i övrigt. Central betydelse för denna verksamhet har dop, Konfirmation, vigsel och jordfastning. Församlingen skall se till att prästerna kan hålla de gudstjänster och kyrkliga förrättningar som är särskilt föreskrivna och kan också medverka till att ytterligare gudstjänster hålls. Församlingen får vidta åtgärder for att främja kyrkosång och annan kyrkomusikalisk verksamhet. En annan uppgift för församlingen är ”anskaffande av och vård om kyrka”. 1 varje församling skall finnas en församlingskyrka som skall underhållas och vårdas. Härutöver kan församlingen bygga och underhålla ytterligare kyrkor och kapell. I samverkan med prästerna har sålunda församlingen ett övergripande ansvar för den kyrkliga verksamhet som innefattas i gudstjänstliv och förkunnelse. Kyrkorådet är församlingens förvaltande och verkställande organ. Det och verka för dess utveckling. Att skall ha omsorg om församlingslivet livet inom församlingen är en huvuduppgift vid sidan främja det kyrkliga om uppgiften att svara för förvaltning och verkställighet av kyrkokommunala beslut. i 43§ församlingsstyrelselagen. 1 Kyrkorådets uppgifter anges närmare paragrafens tredje stycke finns en erinran om att kyrkorâdet också har speciella uppgifter enligt särskilda författningar. T. ex. ankommer det på kyrkorådet enligt lagen om upplåtande av kyrkorum i vissa fall att besluta för annat ändamål än gudstjänst och om tillfälligt upplåtande av kyrkorum därmed jämförlig förrättning. Det har framhållits att en samverkan mellan präst och församling förutsätts i fråga om gudstjänstliv och övrig förkunnelse. Det prästerliga inñytandet i församlingen är tryggat på det sättet att kyrkoherden i kraft av sitt ämbete

Upplâtande av kyrkorum 101

är ledamot av kyrkorådet (44§ l mom. församlingsstyrelselagen). Någon ersättare för kyrkoherden finns inte. Beträffande kyrkoråd i annexförsamling finns enligt en föreskrift i församlingsstyrelselagen för kyrko-

möjlighet

herden att i sitt ställe utse annan präst till ledamot.

6.2.3 Prästens ansvar

Som innehavare av det religiöst bestämda prästämbetet i kyrkan har prästen av ålder tillerkänts ett självständigt ansvar för sådana funktioner som sakramentsförvaltning, förkunnelse och själavård. Till prästens ansvarsområde hör att bestämma över kyrkans användning för gudstjänsthandlingar och kyrkliga förrättningar. Om prästens ämbetsansvar skriver de kyrkliga företrädarna i stat-kyrka överläggningarna i sitt betänkande (SOU 1978:2) bl. a. följande.

Prästens självständiga och av sockenbornas inflytande oberoende ansvar för de i strikt mening prästerliga funktionerna såsom sakramentsförvaltning, förkunnelse och själavård var redan under medeltiden obestritt. Å andra sidan ägde församlingen redan under denna tid ett inflytande som gick långt utöver vad den kanoniska rätten eljest medgav, t. ex. vid prästtillsättningen och när det gällde förvaltningen av kyrkans egendom. De principer på vilka den medeltida församlingsstyrelsen byggde blev i stort sett oförändrade efter reformationen. Den grundsyn på fördelningen av ansvaret mellan präst och sockenmän som man möter redan under medeltiden präglar också denna tidsperiod, framhåller Carl Strandberg i sin bok “Präst och kyrkoråd” (Håkan Ohlssons 1974). Strandberg säger vidare: “Ansvaret för förkunnelse, sakramentsförvaltning, undervisning och själavård låg helt i prästens hand. Det ansvaret var honom pålagt i prästvigningen och han var bunden av de löften, vid denna tid i edens form. han därvid avlagt. Han var i utövningen av sin tjänst underställd biskopen och underkastad biskopens och domkapitlets kontroll och myndighet. Församlingen eller dess företrädare hade icke del i ansvaret för utövningen av de prästerliga funktionerna och det tillkom icke dem att utöva uppsikt över prästens ämbetsförvaltning. Att missförhållanden i denna däremot av församlingsborna kunde bringas till den kyrkliga överhetens kännedom är självklart. Men sitt ansvar som förvaltare av ordets och sakramentsförvaltningens ämbete kunde prästen icke dela med någon annan. Ämbetet pålade honom vissa funktioner som han ensam ägde utöva.

6.2.4 K yrkorummet

När kyrka är byggd och färdig ”måste hon av biskopen själv eller någon annan i hans ställe, såsom ett Guds hus, helgas Herranom”, föreskrivs i 27 kap. 1 § kyrkolagen. Invigningen av kyrkan skall ske enligt en särskild ordning som anges i kyrkohandboken. Genom invigningen blir kyrkan avskild till att vara ett rum för kyrkans gudstjänster och förrättningar. Endast efter särskilt medgivande av domkapitlet får offentlig annattvardsgång ordnas på annan plats än i ett invigt kyrkorum. Kyrkobyggnader kan vara av olika slag. Varje församling skall ha en kyrka som har karaktär av församlingskyrka för de gudstjänster som enligt kyrkolagen och domkapitlets närmare bestämmande skall hållas i församlingen. Egenskap av församlingskyrka kan en kyrkobyggnad ha av ålder eller genom godkännande av regeringen eller fr. o. m. år 1979 riksantikvarien. De kyrkor som tillkommit före år 1817, när församlingarna blev egna

102 av kyrkorum sou 193120

Upplâtande

rättssubjekt, anses vara självägande stiftelser, som förvaltas av Församlingens kyrkoråd. Senare tillkomna församlingskyrkor betraktas som kyrkokommunal egendom, men genom invigningen får kyrkan sakral prägel av ett Guds hus”. Kyrkans ändamål är att vara gudstjänstrum för församlingen. Kyrkan skall därför först och främst användas för sitt egentliga syfte, nämligen gudstjänster och kyrkliga förrättningar. Bl. a. till följd av församlingssammanslagning kan en församling ha flera församlingskyrkor. Den kan därutöver ha vården om andra kyrkobyggnader, t. ex. stadsdelskyrkor och kapell. Ingenting hindrar att en kyrka är inrymd i en byggnad som innehåller utrymmen också för andra ändamål, t. ex. i en större församlingsbyggnad eller i del av ett hyreshus. Kyrkan kan vara anordnad även i en byggnad som församlingen inte själv disponerar med äganderätt. En församling kan också ha tillgång till ett församlingshem. l ett sådant är ofta ett särskilt rum inrett för andaktsbruk. Sådana andaktsrum får karaktär av kyrka först om de invigs enligt kyrkohandbokens kyrkoinvigningsritual. Kyrkorna vårdas och förvaltas i princip av församlingarna själva. Byggnaderna är emellertid underkastade särskilda rättsregler till skydd för deras ändamål och bevarande. För uppförande samt för mera betydande ombyggnad av kyrka erfordras tillstånd av riksantikvarien. Utan tillstånd av regeringen får kyrka inte heller rivas eller flyttas eller tas i bruk för annat ändamål. som fungerar både som stiftskyrka för I varje stift finns en domkyrka och som församlingskyrka. Därutöver finns dombiskopliga förrättningar i Kalmar och Mariestad. Dessa är emellertid numera uteslutande kyrkor församlingskyrkor. Sju av domkyrkorna, nämligen de i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund, var under den katolska tiden inte församlings- Dessa “äldre” domkyrkor förkyrkor utan fungerade som biskopskyrkor. särskilda eller domkyrkoråd i valtas av biskop och domkapitel, styrelser vissa stift med biträde av en domkyrkosyssloman i anslutning till bestäm- För förvaltningen fastställda melser i 1686 års kyrkolag. gäller av regeringen och inkomststater. De “yngre” domkyrkorna liksom de medeltida utgiftssom tjänstgör som domkyrkor i Visby och Stockholms stift (S:ta kyrkor Maria förvaltas av resp. domkyrkoförsamling i princip resp. Storkyrkan) enligt forsamlingsstyrelselagens regler. Då alla domkyrkor gör tjänst såsom församlingskyrka, har domkyrkan en dubbel karaktär; dels är den stiftskyrka. där för stiftet gemensamma och högtidligheter äger rum, och dels tjänstgör den såsom förrättningar församlingskyrka för domkyrkoförsamlingen, i vilken domprosten är kyrkoherde. För domkyrkans användning vid förrättningar, där biskopen framträder torde det få vara ett naturligt betraktelsesätt, att be-

som stiftschef, anses

föslutanderätten tillhör biskopen. I övrigt torde i avsaknad av positiva reskrifter spörsmålet om dispositionsrätten böra ses på samma sätt som beträffande forsamlingskyrkorna; denna rätt utövas sålunda, med de inskränkningar som kan föreligga, av domprosten. De särskilda vid de äldre domkyrkorna har huvudförvaltningsorganen ansvaret för kyrkobyggnaden och dess fasta inventarier, medan sakligen

Upplåtande av kyrkorum 103

domkyrkoförsamlingen svarar för kostnaderna för verksamheten i domkyrkan. Endast i fråga om Lunds domkyrka, som har betydande egna tillgångar, har det särskilda domkyrkorådet bekostat en stor del av den personal och verksamhet som är knuten till domkyrkan.

6.2.5 Förfoganderätt över kyrkorummet

I 1686 års kyrkolag finns föreskrifter som begränsar församlingens befogenhet att fritt förfoga över kyrkan. I kap. 2 ”Om predikan och gudstjänstens ordentliga förrättande” i kyrkolagen anges vilka gudstjänster som skall anordnas i församlingen. Allmän gudstjänst, dvs. högmässa - och i den omfattning som domkapitlet föreskriver - andra allmänna gudstjänster, såsom ottesång och aftonsång, skall hållas i Församlingens kyrka. Högmässan får endast undantagsvis utbytas mot annan form av gudstjänst. I avvaktan på tillkomsten av en ny kyrkohandbok har dock vissa alternativa gudstjänstformer godkänts för användning som församlingens huvudgudstjänst. Domkapitlet kan också besluta om sammanslagning av högmässan för två eller flera församlingar. I prästernas tjänsteplikt ingår att ansvara för de allmänna gudstjänsterna. Enligt ett cirkulärbrev från år 1823 får församlingen och dess kyrkoherde utan hinder av vad som är föreskrivet i kyrkolagen

eller annan författning komma överens om lämplig tid för gudstjänstens

början. Församlingen får besluta i vilken omfattning gudstjänster bör hållas också i annan församlingen tillhörig kyrka än församlingskyrkan. Enligt gällande rätt får domkapitlet besluta om att inställa ottesångs- eller

aftonsångsgudstjänst på landet samt också efter församlingens hörande be-

sluta att högmässan i vissa fall får förättas på annan lämplig plats än i församlingskyrkan. I särskilda tjänstgöringsföreskrifter fastställer domkapitlet skyldigheten för de i pastoratet tjänstgörande prästerna att förrätta gudstjänster i församlingens gudstjänstlokaler. Om den närmare fördelningen av tjänstgöringen beslutar kyrkoherden. När det i det följande talas om kyrkorummet avses bara sådana rum som är invigda enligt kyrkohandbokens ritual för kyrkoinvigning och som vårdas av en församling. Utanför diskussionen faller kyrkorum som innehas av enskilda personer eller institutioner. Av det föregående framgår att kyrkolagens föreskrifter om allmänna gudstjänster förutsätter att dessa utan föregående beslut av församlingen hålls i församlingskyrkan. Gällande rätt innebär att pastor på grund av sedvanerätt förfogar över kyrkorummet när det gäller gudstjänster och förrättningar som församlingens präster är skyldiga att svara för. En församlingsmedlem anses vidare ha rätt att få tillgång till kyrkorummet för dop och kyrkliga förrättningar såsom t. ex. vigsel och jordfástning också om han eller hon önskar anlita någon annan än församlingens präster för förrättningen. Kyrkorummets användning för här berörda kyrkliga förrättningar torde formellt sett inte förutsätta ett beslut om upplåtelse, men givetvis måste det ske en överenskommelse med pastor om lämplig tidpunkt m. m. för tillgången till kyrkan. Om kyrkan däremot skall användas för andra gudstjänster och förrättningar - t. ex. för andra än församlingsmedlemmar- kan pastor behöva inhämta kyrkorådets medgivande på grund av att kyrkorådet har att bevaka församlingens ekonomiska intressen. Kostnader kan nämligen uppkomma

104 Upp/åtande av kyrkorum

t. ex. för uppvärmning, städning, medverkan av vaktmästare, musiker. När ,det gäller kyrkorummets begagnande för annat ändamål än gudstjänst och därmed - ändamål jämförlig förrättning profana som t. ex. föredrag och konserter gäller 1963 års lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall. Beslutanderätten ankommer härvid på kyrkorådet, vars förfoganderätt dock inte är villkorslös. Det föreskrivs sålunda i lagen, att upplåtelse inte får ske om den hindrar eller försvårar bruket av kyrkorummet för gudstjänst, prästerlig förrättning eller kyrkans verksamhet i övrigt och att den ej heller får innebära något som stråder mot kyrkorummets helgd eller kyrkans ordning. Visshet måste också råda om att kyrkorummet och dess inventarier behandlas med aktsamhet och pietet. Pastor är ledamot av kyrkorådet och har t-illförsäkrats medverkan i beslutsförfarandet. Kyrkorådet kan delegera sin beslutanderätt till kyrkoherden eller till avdelning av rådet i vilken kyrkoherden ingår. Dessutom stadgas att om kyrkoherden av någon anledning inte deltar i behandlingen av upplåtelseärendet, han om möjligt skall få tillfälle att yttra sig, innan ärendet avgörs. Pastor tillerkänns också en särskild besvärsrätt, om beslutet har fattats i strid mot hans mening. Att frågan om kyrkas upplåtande har särskild kyrkorättslig karaktär framgår av att kyrkorådets beslut i sådant ärende inte överklagas genom kommunalbesvär. Besvärsinstans är domkapitlet som går in i sakprövning av kyrkorådets beslut. Domkapitlets beslut kan inte överklagas. Med pastor förstås i princip kyrkoherden. Enligt vad som uttalades i propositionen vid tillkomsten av 1963 års lagstiftning torde med pastor numera i allmänhet - åtminstone i. vad angår annexförsamling - förstås till lokalkyrkan genom tjänstgöringsföreskrifter särskilt knuten präst. Domprosten Carl Strandberg anför i sin prästmötesavhandling 1974 Präst och kyrkoråd” att denna tolkning inte är helt självklar. Kyrkoherdens ställning och det speciella ansvar för kyrkan och dess egendom, som åvilar honom, motiverar i och för sig att upplåtelserätten ligger hos honom, framhåller Strandberg. Pastors rätt att upplåta kyrka sammanhänger med ämbetsförvaltningen. Prästen har på det här området en självständig myndighetsfunktion. Strandberg kommenterar i den nyssnämnda avhandlingen saken på följande sätt.

Den rätt som tillkommer pastor när det gäller kyrkas upplåtande äger direkt samband med hans prästämbete och de skyldigheter detta pålägger honom. Kyrkomötet har sålunda vid upprepade tillfällen uttalat, att pastors rätt att disponera över kyrkan är “förbunden med en plikt att förhindra kyrkans användande till ändamål, som strider mot kyrkans ställning som religionssamfund eller som skulle innebära en negation eller protest mot kyrkans religiösa ståndpunkt. Regleringen av kyrkas upplåtande i 1963 års lag avser sålunda tillfälliga

upplåtelser för annat ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrätt-

ning. Härutöver finns en särskild lagbestämmelse för ett speciellt ändamål,

nämligen jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans. Om särskilda

skäl föreligger, får pastor enligt jordfástningslagen upplåta kyrkorummet för sådan jordfástning.

sou 1981:20

Upplåtande av kyrkorum 105

6.2.6 Frâgans tidigare handläggning

Frågan om kyrkans upplåtande har vid skilda tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. l samband med tillkomsten av 1957 års jordfästningslag reglerades upplåtande av kyrkorummet vid s. k. borgerlig begravning. Spörsmålet om lagstiftning rörande kyrkans upplåtande för även andra utomkyrkliga ändamål än borgerlig begravning hade tagits upp av kyrkomöteskommittén. I sitt betänkande (SOU 1955:47) Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. m. framhöll kommittén att det vid en blivande kodiñering av kyrkolagen förtjänade att övervägas om inte lagstiftning om kyrkas upplåtande för utomkyrkliga ändamål borde komma till stånd. l samband därmed borde även regleras vem som hade beslutanderätt i dessa frågor. Också församlingsstyrelsekommittén uttalade i sitt betänkande (SOU 1957:17) Församlingslag att den fann det från skilda synpunkter vara av värde att reglerna för kyrkas upplåtande ordnades genom lagstiftning. Kommittén anförde bl. a. följande.

Bedömes spörsmålet om ifrågavarande egendoms användning från rent kommunalrättslig synpunkt, framstår det enligt kommitténs mening såsom principiellt riktigast att i kyrkorådets allmänna förvaltningsbefogenheter inbegripes även rätten att bestämma om dispositionen över såväl församlingskyrkan som andra av församlingen for gudstjänstbruk stadigvarande ianspråktagna lokaler jämte allt vad härtill i lös egendom gemenligen hör. l princip kan det nämligen icke finnas anledning att i dessa hänseenden göra någon åtskillnad i förhållande till vad som gäller med avseende å övrig egendom som ligger under församlingens vårdnad. När fråga blir om upplåtelse av själva kyrkorummet med däri varande inventarier kan likväl den kommunalrättsliga synpunkten ej gärna få anses ensam avgörande. En speciell hänsyn synes därvid självfallet tillika böra tagas till den religiösa helgd som är knuten till kyrkorummet och vissa av dess inventarier genom deras invigning för kyrkligt bruk. Härav kompliceras spörsmålet i denna del. Det torde ock vara kravet på denna särskilda hänsyn som -jämte avsaknaden överhuvudtaget av tydliga föreskrifter rörande upplåtelseförfarandet - främst bidragit till att den för pastor från äldre tid hävdade ensambestämmanderätten alltjämt i tvistiga fall upprätthållits i praxis, oaktat de generella förvaltningsbefogenheter som enligt församlingsstyrelselagen tillkommer kyrkorådet. Frågan om kyrkorummets upplåtande lärer följaktligen ej helt kunna jämställas med frågan om handhavandet av övrig församlingens egendom utan har delvis sådan kyrkorättslig innebörd att hinder måste anses föreligga att i allo reglera densamma i kommunallags ordning. Frågan bör alltså ej heller kunna slutligt lösas i samband med nu åsyftad revision av församlingsstyrelselagstiftningen. Såsom förut framhållits finner kommittén det naturligt att pastor tillerkännes en obestridd rätt att - utan föregången hänvändelse till församlingen eller något dess organ - förfoga över kyrkorummet med dess inventarier, ej mindre for gudstjänsthållningen än även för alla särskilda på honom i tjänsten ankommande kyrkliga förrättningar såsom dop, konfirmation, vigsel ochjordfästning. Denna pastors rätt, varom uttryckligt stadgande för närvarande saknas, bör enligt kommitténs mening i t_ydlighetens intresse komma till klart uttryck i härför meddelade författningsbestämmelser. Frågan om dispositionen över kyrkorummet har emellertid en vidare aspekt, nämligen i vad gäller dels förutsättningarna för dess upplåtande för andra ändamål än nyssnämnda prästerliga tjänsteförrättningar, dels bestämmanderätten for dylikt fall. Ett specialfall av sådan upplåtelse regleras ju, såsom förut nämnts, redan nu genom jordfästningslagens stadgande om möjlighet till kyrkas upplåtande i anslutning till

106 Upp/åtande av kyrkorum sou 193120

s. k. borgerlig begravning. Och i 1955 års förslag till ny jordfastningslag har detta därstadgande ytterligare kompletterats med en anvisning om att bestämmanderätten vldlag skall av särskilda skäl tillkomma pastor. Härutöver finns dock ingen som helst reglering som ger direkt ledning för avgörande i vad mån kyrkan i en församling må upplåtas för tillgodoseende av tillfälliga behov av samlingslokaler för mer eller mindre profana sammankomster eller dylikt. Kyrkomöteskommittén har också i anslutning till sitt uttalande om önskvärdheten av lagstiftning till reglering av hithörande förhållanden påpekat det oegentliga med en lagregel om kyrkas användande vid utomkyrklig begravning, medan åt praxis överlämnas att avgöra när kyrkan eljest får upplåtas för utomkyrkligt ändamål.

I sitt betänkande lade kommittén fram följande förslag till lösning av frågan:

Enligt kommitténs utkast till församlingslag skall det ankomma på kyrkorådet att leda förvaltningen av församlingens angelägenheter och därvid själv förvalta lokalförkyrkans och församlingens egendom. 1denna kyrkorådets förvaltningsbefogenhet utsättes inte annan inskränkning än som följer antingen av att viss förvaltningsuppgift kan ha särskilt uppdragits åt annan församlingens nämnd eller av att vårdnaden av viss angelägenhet på grund av föreskrift i annan författning inte alls tillkommer församlingen. Stadgandet ansluter sig i tillämpliga delar helt. både sakligt och formellt, till nya kommunallagens bestämmelseri samma hänseende men avviker i avfattningen från motsvarande bestämmelse i 1930 års församlingsstyrelselag. Den nya avfattningen ger enligt kommitténs åsikt mera pregnant än den äldre uttryck för kyrkorådets ställ- Bestämmelsen ning såsom församlingens centrala och dominerande förvaltningsorgan. utesluter sålunda i princip - där inte annat särskilt stadgas eller av församlingen själv beslutes - varje annan från bestämmandet över församlingens egendom och förklarar alltså även där denna egendom har särskild kyrklig karaktär. Kommittén för förvaltsig anse, att med den nya bestämmelsen torde den formella grunden ningsdomstolarnas nuvarande praxis, enligt vilken pastor tillagts den primära bestämmanderätten över församlingens kyrka, få anses ha eliminerats. Att kyrkorådet trots det inte får alldeles oinskränkt utöva sin förvaltningsbefogenhet följer i första hand av allmänna kommunalrättsliga regler: rådet blir givetvis bundet av de beslut, som församlingens representativa organ fattar inom ramen för sin direktivrätt. Men dessutom kan kyrkorådet vara underkastat föreskrifteri särskilda författningar. Vidare måste det, uttalar kommittén, anses ligga i sakens natur att kyrkorådet i förvaltningen av kyrka och andra församlingens gudstjänstlokaler är skyldigt att taga erforderlig hänsyn till den helgd som tillkommer kyrkorum. Det bör sålunda åligga kyrkorådet att, då det blir fråga om upplåtelse av församlings gudstjänstlokal för något främmande ändamål, under alla omständigheter tillse att vid en sådan disposition av lokalen inget förekommer, som kan vara ägnat att kränka kyrkorummets helgd. Kommittén framhåller härefter, att ett dylikt beaktande av kyrkorummets helgd naturligtvis även kan bevakas av annan som har legitimt intresse därav. Försummar sig kyrkorådet, torde fördenskull främst kyrkoherden eller annan präst i församlingen äga befogenhet att genom vanligt kommunalbesvär bringa frågan om upplåtelsens laglighet under vederbörande myndighets prövning. Kommittén anser att på detta sätt torde i sin mån tillgodoses samma intresse som bör ha legat till grund för den åt pastor i tidigare praxis förbehållna bestämmanderätten över kyrkorummet. Pastors befogenhet att besvära sig blir dock, uttalar kommittén, inte avhängig av hans ställning som präst i församlingen liksom inte heller av hans eventuella ledamotskap av kyrkorådet utan tillkommer honom uteslutande som medlem av församlingen. Kommittén erinrar emellertid om att ärenden om kyrkas upplåtande ofta måste betraktas som särskilt brådskande, i synnerhet då fråga uppkommer om dess disposition for borgerlig begravning eller annan utomkyrklig akt. För dylikt fall kan besvärsvägen kanske inte alltid anses tillfyllest för tillgodoseende av kyrkorummets helgd. Kommittén vill dock understryka, att församlingen enligt kommitténs förslag

Upplâtande av kyrkorum 107

även får en annan möjlighet att söka säkerställa hänsynen för kyrkorummets helgd och därvid undgå olägenheterna av det mera tidskrävande besvärsförfarandet, framför allt vid hastigt påkommet behov att för utomkyrkligt ändamål disponera en gudstjänstlokal. Kyrkorådet kan efter medgivande av fullmäktige eller stämma delegera sin bestämmanderätt i vissa grupper av ärenden åt bl. a. ledamot av rådet eller i församlingens tjänst anställd befattningshavare. Med tillämpning härav skulle alltså kyrkorådet kunna överlåta till pastor att, när anhållan göres om upplåtelse av ett kyrkorum för visst eller vissa slag av utomkyrkliga förrättningar, ensam och omedelbart bestämma därom. Även pastors beslut skall dock kunna genom besvär dragas under den överordnade myndighetens prövning. Kommittén tror för sin del att pastor flerstädes kommer att anförtros att i viss omfattning besluta om kyrkans eller annan gudstjänstlokals upplåtande. Därigenom kommer alltså den av kommittén på kommunalrättslig grund förordade ändrade ordningen beträffande kyrkorummets upplåtande inte att i praktikten innebära något väsentligt avsteg från vad som hittills ansetts gälla i praxis. Kommittén drar därefter den slutsatsen, att om Kungl. Majzt och riksdagen godkänner kommitténs framlagda uppfattning beträffande innebörden av de sålunda föreslagna bestämmelserna i församlingslagen, lär frågan om kyrkorummets upplåtande få anses ha i denna del blivit legalt tillräckligt tydligt löst. Kommittén framhåller dock som sin åsikt att prästerskapets befogenheter i samtliga här avsedda sammanhang torde böra uttryckligen klargöras. Det är därför enligt kommitténs uppfattning synnerligen önskvärt att genom särskild lagstiftning ytterligare bestämmelser blir meddelade. Kommittén anser denna särskilda lagstiftning böra genomföras utan avbidan på en framtida kodiliering av kyrkolagen, och detta oavsett om lagstiftningen i fråga finnes böra ske i kyrkolags ordning eller annorledes. Kommittén hemställer fördenskull, att Kungl. Majzt vidtar åtgärder för åstadkommande snarast av dylik speciallagstiftning. I propositionen med forslag till lag om församlingsstyrelse m. m. (prop. 1961:70) uttalade departementschefen att frågan om upplåtande av kyrka fick anses ha sådan kyrkorättslig anknytning att den inte kunde regleras i en ny församlingsstyrelselag. Departementschefen ansåg det emellertid vara av vikt att lagstiftning om kyrkorummets upplåtande for andra än kyrkliga ändamål kom till stånd och att därvid också fastslogs vem som hade att besluta om upplåtandet. Frågan om lagstiftning om upplåtande av kyrkorum för annat än kyrkligt ändamål togs därefter upp i prospositionen med forslag till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall (prop. 1963:149). I propositionen redovisade föredragande statsrådet rättsläget på följande sätt.

Det nuvarande rättsläget - som inte är entydigt och huvudsakligen grundar sig på sedvana - kan i korthet beskrivas så, att kyrkoherden ensam torde äga besluta om kyrkans användning för gudstjänständamål och annan kyrklig verksamhet, vilken prästerskapet i församlingen utövar. Kyrkoherden torde vidare få besluta om upplåtande för annat ändamål såväl då detta är kyrkligt men ligger vid sidan om prästerskapets ämbetsgöromål eller annan verksamhet inom församlingsangelägenheternas ram som då det är av icke-kyrklig karaktär. I sådana fall fordras medgivande också av kyrkorådet, som har att besluta beträffande de kostnader som upplåtelsen föranleder. Såsom kammarkollegiet sammanfattat rättsläget härvidlag, torde både kyrkoherden och kyrkorådet i dessa fall ha vetorätt, och båda har befogenhet att uppställa villkor i samband med att upplåtelse medgives. Kyrkoherdens rätt att bestämma över kyrkorummet för den av prästerskapet utö- , vade religiösa verksamheten inom församlingen har bekräftats i rättspraxis. Jag syftar härvid på det tidigare omnämnda avgörandet av regeringsrätten, i vilket fastslagits

108 Upplâtande av kyrkorum

kyrkoherdens rätt att för gudstjänständamål förfoga över kyrkorummet. Detta utslag torde vidare ge vid handen, att kyrkoherden principiellt har beslutanderätt även vid upplåtelse av kyrkorummet för gudstjänständamål till sammanslutning som står utanför församlingsorganisationen, även om kyrkorådet som jag nyss anfört från kyrkligtekonomiska synpunkter har beståmmanderätt beträffande kostnader, som föranledes av upplåtelsen, och vad därmed äger samband. Statsrådet anförde vidare att han inte fann någon anledning att införa en ny ordning beträffande upplåtande av kyrkorummet för kyrkliga ändamål. Han anförde vidare.

Vid mitt ställningstagande förutsätter jag emellertid, att denna kyrkoherdens befogenhet endast avser upplåtelse av kyrkorummet för gudstjänst eller därmed jämförlig religiös kulthandling. l sådana fall måste rent religiösa synpunkter vara avgörande och då torde kyrkoherden bäst kunna bedöma, om kyrkorummet bör kunna upplåtas för ändamålet i fråga. En annan sak är att hithörande frågor självfallet bör avgöras i en generös ekumenisk anda. Jag vill härvid anknyta till biskopsmötets uttalande år 1948, att biskoparna borde var och en i sitt stift för prästerna framhålla det angelägna i att frågor om upplåtelse av kyrkorummet för annat ändamål än gudstjänst behandlades med grannlagenhet och förståelse och det önskvärda i att de i tveksamma fall rådgjorde med biskopen. Detta uttalande ñnnerjag ha aktualitet även för här avsedda fall, och tillämpningen i frågor om upplåtelse bör uppmärksammas av biskoparna. Pastors beslut i ärende rörande upplåtande av kyrkorum torde för övrigt - såsom första lagutskottet vid 1950 års riksdag uttalat - kunna överklagas till domkapitlet. Även om det alltså torde finnas anledning att inom kyrkan följa utvecklingen, anser jag inte tillräckliga skäl föreligga att - såsom församlingsstyrelsekommitten tänkt sig - i författning reglera kyrkoherdens befogenheter då det gäller dispositionen av kyrkorummet för kyrkligt ändamål. Jag vill understryka, att under begreppet kyrkligt ändamål, sådant jag här sökt bestämma det, inte kan anses falla profana förrättningar även om de till sin karaktär har anknytning till motsvarande kyrkliga, exempelvis borgerlig begravning efter en ordning utan religiösa inslag. Av vad jag nu anfört följer alltså, att jag ansluter mig till kyrkomöteskommitténs i departementspromemorian biträdda uppfattning, att lagstiftningen på området bör innehålla regler om upplåtande av kyrkorummet för andra än kyrkliga ändamål. Detta uttryck bör bestämmas med utgångspunkt i det nyss sagda om dispositionen över kyrkorummet for gudstjänst och därmed jämförliga förrättningar. Härmed torde tillräckligt tydligt ha angivits lagens tillämpningsområde. Enligt lagförslaget avsågs med kyrkorum ett rum som har invigts för svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av församlingen. Utanför lagens tilllämpningsområde föll andra kyrkliga lokaler som visserligen kan ha givits sakral karaktär genom invigning men som inte invigts enligt kyrkoinvigningsritualen i kyrkohandboken. Hit hör t. ex. begravningskapell, krematorier, gravkapell, kyrksalar samt vigsel- och doprum. Över dessa lokaler förfogar kyrkorådet enligt bestämmelser i församlingsstyrelselagen. För att lagen skulle vara tillämplig fordrades också att kyrkan vårdas av församlingen. Lagen var alltså inte tillämplig på sådana kyrkorum som innehas av enskilda personer, korporationer, anstalter eller företag, t. ex. slottskapell, sjukhuskapell och brukskapell, samt vidare också stiftelsers kyrkor, i den mån stiftelsen inte utgör en av församlingen särskilt vald form för dess förvaltning av kyrkorummet, t. ex. en småkyrka. Enligt 6 § gällde lagen inte heller domkyrka som står under egen förvaltning. Sedan riksdagen hade antagit lagförslaget, inhämtade regeringen genom

Upplátande av kyrkorum 109

skrivelse (skr 1963:6) till 1963 års allmänna kyrkomöte dess yttrande över lagförslaget. Kyrkolagsutskottet förordade i sitt betänkande (KLU 1963:21) att kyrkomötet skulle förklara sig icke kunna godkänna det till skrivelsen fogade lagförslaget. Utskottet anförde bl. a. följande. Utskottet ñnner det angeläget att återigen påpeka att redan den omständigheten att två myndigheter, kyrkoherden och kyrkorådet, parallellt skall bestämma om kyrkans användning, är ägnad att skapa oreda och irritation. Med hänsyn till att principerna för upplåtande av kyrkorummet för annat än kyrkligt ändamål måste bestämmas exklusivt på grund av den helgd, som tillkommer kyrkorummet såsom invigt for svenska kyrkans gudstjänstfirande, anser kyrkolagsutskottet nu liksom 1958 att det måste vara prästen som tillser, att sådana principer tillämpas vid kyrkorummets upplåtande. Endast sådan invigning, som är föreskriven i kyrkolags ordning, kyrkoinvigning, torde ha rättsverkningar utanför det rent liturgiska, alltså även för det allmännas rättstillämpning. Endast för prästen är det en tjänsteplikt att tillse att sådana principer tillämpas. Ett annat betraktelsesätt måste bottna i en bristande kännedom om kyrkorummets ur kyrklig synpunkt särskilda egenskaper.

I en reservation tillstyrktes det föreliggande lagförslaget. Vid behandlingen i kyrkomötet beslöt kyrkomötet godkänna det av riksdagen antagna lagförslaget. Justitieombudsmännen (JO) har vid några tillfällen behandlat frågan om upplåtande av kyrka. I J0:s ämbetsberättelse för år 1967 (s. 228) diskuteras upplåtelse av kyrka för vigsel i frikyrklig ordning. Ett utförligt utlåtande av ärkebiskopen Gunnar Hultgren finns redovisat i ärendet. JO anförde bla. följande. Vilken mening man än må ha beträffande frågan om kyrka må upplåtas för vigsel i frikyrklig ordning är det dock - i betraktande av vad här anföns - uppenbart att den av Waller medgivna upplåtelsen av kyrkan icke är av beskaffenhet att kunna läggas honom till last såsom tjänstefel. Jag måste emellertid konstatera att rättsläget är sådant att det icke heller kunnat läggas honom till last såsom fel om han vägrat upplåta kyrkan. Ett sådant rättsläge är synnerligen otillfredsställande. Vad som förekommit i detta ärende visar att stor ovisshet råder om innebörden i och omfattningen av pastors rätt att upplåta kyrka för frikyrklig vigsel. Det är alldeles tydligt att klarhet härutinnan måste vinnas. lcke minst för allmänheten är det av stor vikt att tillämpningen på skilda håll sker efter likartade grunder samt att - som en följd därav - resultatet av en begäran om upplåtelse av kyrka för frikyrklig vigsel, med stöd av rådande praxis eller annan vägledning, i allmänhet kan förutses. Jag har därför övervägt att genom framställning till Kungl. Majzt eller riksdagen väcka förslag om utredning i frågan. Då nu emellertid biskopsmötet, som redan till behandling upptagit vissa närbesläktade frågor, avser att söka åstadkomma erforderliga riktlinjer, anser jag att i avbidan på resultat härav saken icke gagnas av en utredning i annan ordning genom det allmännas försorg. Jag har dock för avsikt att med uppmärksamhet följa frågan som enligt min mening måste lösas snarast möjligt.

1 praxis har emellertid under senare år en betydligt större generositet mot andra samfund tillämpats. 1 J0:s ämbetsberättelse 1978/79 (s. 462) behandlas ett ärende som gällde vägran att upplåta kyrka för en vigsel som skulle förrättas av kvinnlig präst. 1 sitt beslut uttalade JO Ulf Lundvik som sin bestämda mening att möjligheten att få disponera över kyrka for förrättning i svenska kyrkans ordning inte fick göras beroende av om den kallade prästen är man eller kvinna.

110 av kyrkorum

Upplâtande

l en motion till 1976/77 års riksmöte (mot. 1976/7721002) begärdes en översyn av bestämmelserna om tillfällig upplåtelse av kyrkorum för kyrkligt ändamål. I motionen erinrades om att det saknades bestämmelser i lag rörande kyrkas upplåtelse för gudstjänst eller därmed jämförlig förrättning. Vidare anfördes att uppmärksammade fall hade förekommit där manlig kyrkoherde vägrat upplåta ”sin kyrka till kvinnlig präst för gudstjänst eller annan kyrklig förrättning. Detta var enligt motionen otillfredsställande mot bakgrund av att kvinnan hade lagfäst rätt till likabehandling både som präst och i övrigt. Enligt motionen fanns det därför anledning att se över reglerna om tillfällig upplåtelse av kyrkorum för kyrklig förrättning. Beslutanderätten skulle i dessa fall, liksom i vad gällde upplåtelse för annat än kyrkligt ändamål, kunna överföras på kyrkorådet med rätt för rådet att delegera beslutanderätten till kyrkoherden men med skyldighet för denne att, därest denne ville vägra upplåtelse för förrättning av annan präst, ta upp ärendet i kyrkorådet. Konstitutionsutskottet behandlade motionen i betänkandet KU 1976/ 77:39. Utskottet konstaterade att den ståndpunkten hade intagits i praxis att pastors beslut i berörda frågor kunde överklagas till domkapitlet. Detta innebar enligt utskottet att beslut av pastor att vägra upplåtelse av kyrkorum för t. ex. gudstjänst som förrättades av kvinnlig präst kunde överprövas och ändras. Utskottet uttalade vidare att en författningsreglering i det angivna hänseendet var av kyrkolags natur och alltså fordrade medverkan från kyrkomötet. Med hänsyn till stat-kyrka-frågan borde en sådan reglering inte då aktualiseras, menade utskottet, som avstyrkte motionen. Frågan om pastors befogenhet att upplåta kyrka för gudstjänst eller forrättning togs upp vid 1979 års allmänna kyrkomöte. I en motion hemställdes att kyrkomötet hos regeringen anhöll om sådan författningsreglering att inte utan kyrkorådets medgivande kunde besluta om upplåtelse av pastor kyrka för gudstjänst eller förrättning. Kyrkolagsutskottet anförde i sitt betänkande (KLU 1979:18) följande.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår regleras upplåtande av kyrkorum för närvarande på olika sätt beroende på ändamålet med upplåtelsen. Användningen inom den allmänna gudstjänstens ram bestämmes av pastor ensam eftersom församlingen får anses vara skyldig att ställa nödiga medel till förfogande för denna verksamhet. Upplåtelse för förrättningar och liknande med religiöst inslag ankommer också på pastor att besluta om, men kyrkorådet måste här tillfrågas med hänsyn till att rådet har att taga ställning till de ekonomiska konsekvenser upplåtelsen har. Vid upplåtelse för profant ändamål slutligen gäller 1963 års lag, som lägger beslutanderätten hos kyrkorådet med de särskilda förbehåll som förut angivits. Enligt utskottets mening talar starka skäl för att ansvaret för kyrkorummets användning i sin helhet bör åligga kyrkorådet, varvid är att framhålla att kyrkoherden ju ingår i detta och att hans mening i frågan om viss upplåtelse kan tänkas strida

mot kyrkorummets helgd eller vålla betänkligheter med hänsyn till svenska kyrkans

bekännelse självfallet måste tillmätas stor vikt. En ändring av vad som nu gäller kräver lagstiftning i kyrkolags form. Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet att kyrkomötet i anledning av förevarande motion, nr 59, måtte hos regeringen anhålla om utredning och förslag till lagstiftning om upplåtande av kyrkorum. innebärande att beslutanderätten i dessa frågor i princip skall tillkomma församlingens kyrkoråd.

Upplåtande av kyrkorum lll

I en reservation till utskottsbetänkandet yrkades att motionen inte måtte föranleda någon kyrkomötets åtgärd. De två reservanterna anförde följande. Pastor har inom församlingen ansvaret för ordets förkunnelse och sakramentens lörvaltning. Därmed sammanhänger också oskiljaktigt ansvaret för kyrkorummet när det gäller gudstjänst och därmed jämförlig förrättning och förpliktelsen att tillse att det användes på ett sätt som överensstämmer med dess karaktär och inte kommer i strid med kyrkans budskap och bekännelse. Att överflytta denna uppgift på kyrkorådet skulle innebära ett avsteg från hittills upprätthållna, grundläggande kyrkorättsliga principer och rubba den balans mellan ämbetsansvar och församlingsinllytande som är karakteristisk för den svenska kyrkans författning och varom enighet råder. Enligt utskottets mening medför nuvarande ordning inte heller sådana praktiska olägenheter, att det ñnns skäl att åsidosätta väsentliga principer och vidtaga sådana lagstiftningsåtgärder som föreslås i motionen. Det förtjänar påpekas att ändring i pastors beslut rörande upplåtelse av kyrka för förrättning kan erhållas efter besvär hos domkapitlet.

I en annan reservation förordades att kyrkomötet med anledning av motionen (nr 59) uppdrog åt kyrkomötets utredningsnämnd att utreda och till nästkommande kyrkomöte framlägga förslag till ny lagstiftning om upplåtande av kyrkorum. Att utredningsnämnden borde ges utredningsuppdraget motiverades med att motionen aktualiserade många frågor av teologisk, kyrkorättslig och praktisk betydelse. Majoritetens ståndpunkt, som den kom till uttryck i kyrkomötesdebatten, kan i huvudsak återges på följande sätt. Prästen har självfallet ett alldeles bestämt ämbetsansvar för förkunnelsen och sakramentens förvaltning. Församlingen har emellertid också ett ansvar för kyrkans inre liv. Frågan om ansvaret för kyrkorummets upplåtande gäller närmast det principiellt viktiga ansvar för hela den kyrkliga verksamheten som prästen och lekmännen delar i en församling. Kyrkorummet är inte minst också församlingsmedlemmarnas kyrkorum. När det gäller just frågan om upplåtelse av kyrkorummet är detta ett område där präst och lekmän kan bära ett gemensamt ansvar. [lekmännen tillsammans med sin präst bör få besluta om när deras kyrka skall upplåtas för gudstjänst eller förrättning. Reservanterna i kyrkolagsutskottet förde under kyrkomötesdebatten fram i stort sett följande synpunkter. Svenska kyrkan har i sin uppbyggnad två ansvarslinjer: ett ämbetsansvar och ett fönroendeansvar. Det går en klar gräns mellan dessa båda ansvarsområden. I prästens ämbetsansvar ingår att ta till vara kyrkans identitet och kontinuitet. Ansvaret för förkunnelsen och sakramentsförvaltningen är ett ämbetsansvar och ett prästerligt ansvar. Med detta ämbetsansvar hör oskiljaktigt samman ansvaret för kyrkobyggnaden och dess användning. Genom invigningen av kyrkorummet till ett Guds hus” ställs det under bekännelsen och blir med hänsyn till sitt särskilda ändamål lagt under pastors ämbetsansvar. Det går inte att ta ifrån pastor detta ansvar utan att man på ett grundläggande sätt förändrar den uråldriga och mycket noga genomtänkta syn som gäller inom kyrkan på fördelningen mellan ämbetsansvar och förtroendeansvar. Några reservanter yrkade att kyrkomötets utredningsnämnd skulle utreda frågan. Kyrkomötet borde nämligen få tillfálle att överblicka konsekvenserna

112 av kyrkorum

Upplâtande

av ett eventuellt lagförslag. Om en nyordning kommer till stånd, är det angeläget att den inte får konsekvenser som gör handläggandet tungarbetat och komplicerat, framhölls det. Efter omröstning biföll kyrkomötet utskottets hemställan. I en motion till 1977/78 års riksmöte (mot. 1977/782355) återkom kravet på översyn av bestämmelserna om tillfällig upplåtelse av kyrkorum för kyrkligt ändamål. Motionen behandlades först vid 1979/80 års riksmöte. I konstitutionsutskottets betänkande (KU 1979/80:17) hänvisas till den beslutade utredningen (kvinnoprästutredningen Kn 1979:02) och uttalas att något särskilt riksdagsinitiativ i frågan inte är behövligt.

6.3 Utredningens

överväganden

Redan i mitten av 1950-talet uttrycktes önskemål om att frågan om upplåtelse av kyrkorum skulle regleras i dess helhet. Församlingsstyrelsekommittén ansåg att pastors rätt att förfoga över kyrkorummet för gudstjänster och kyrkliga förrättningar borde komma till uttryck i författningsbestämmelser. Endast frågan om upplåtelse för andra än kyrkliga ändamål blev emellertid reglerad genom 1963 års lagstiftning. Allmänna kyrkomötet år 1979 har anhållit hos regeringen om en utredning och förslag till lagstiftning om upplåtande av kyrkorum, innebärande att beslutanderätten i dessa frågor i princip skall tillkomma församlingens kyrkoråd. Bakgrunden till detta initiativ liksom till att uppgiften har lagts på kvinnoprästutredningen är väsentligen, att det på olika håll har förekommit konflikter genom att kvinnliga präster har vägrats att hålla gudstjänster och kyrkliga förrättningar i vissa kyrkor. Det kan av flera skäl anses önskvärt att föra över pastors nuvarande beslutanderätt till kyrkorådet. Utredningen vill emellertid också i detta sammanhang betona statsmakternas inställning när det gäller att reglera vissa kyrkliga frågor. Kyrkorummets disposition för kyrkliga ändamål är alldeles ett kyrkligt frågekomplex som inrymmer både teologiska och uppenbart

förhållanden som

i övrigt ömtåliga spörsmål. Det berör så grundläggande kyrkorummets till följd av invigningen särskilda karaktär och ändamål, prästernas rätt ochgplikt att tjänstgöra, församlingsbornas tillgång till kyrkorummet för författningar m. m. Utredningen har ansett sig böra begränsa sina överväganden till vad som måste följa av uppdraget och som ter sig naturligt för statsmakterna att ta upp. Utredningen går sålunda inte heller i denna del in på egna teologiska Utredningen utgår också här från allmänna kyrkomötets ställbedömningar.

ningstagande i den grundläggande inomkyrkliga frågan. Utredningen

konstaterar sålunda endast att kyrkomötet vill föra över pastors beslutanderätt till kyrkorådet och att statsmakterna från sina synpunkter inte kan ha någon invändning mot kyrkomötets önskemål. Det är angeläget att såvitt möjligt inte dra in också andra frågor i bilden. Utredningen vill sålunda avvisa tanken på en närmare reglering av kyrkorummets användning i dess helhet. Uppgiften bör vara att med utgångspunkt i 1963 års lag precisera ett upplåtelsebegrepp som ger kyrkorådet be-

Upplåtande av kyrkorum 113

slutanderätti de praktiskt viktiga fallen utan att samtidigt aktualisera frågor om prästernas rätt och plikt att tjänstgöra, församlingsbornas tillgång till kyrkorummet etc. Det framstår för utredningen som uppenbart att man inte kan tänka sig ett alltför vidsträckt och opreciserat upplåtelsebegrepp. Man måste avvisa en lagteknisk konstruktion som ger intryck av att något slags beslut om upplåtelse skulle ligga i grunden varje gång ett kyrkorum begagnas. Även om det givetvis är uteslutet i praktiken, att ett kyrkoråd skulle vägra upplåtelse av kyrkorummet för en gudstjänst som skall hållas enligt vad som har blivit fastställt i särskild ordning eller för kyrkliga förrättningar inom Församlingen, får inte lagtexten avfattas på ett sådant sätt att den ger vid handen att en sådan vägran skulle vara möjlig. Det bör i detta sammanhang anmärkas att det inte är alldeles klart vilka befogenheter som exakt tillkommer pastor och som kyrkomötet önskar föra över till kyrkorådet. Uppenbart torde emellertid vara att pastor inte i dag kan vägra upplåtelse i sådana fall som nämndes tidigare och att pastor dessutom är beroende av kyrkorådet i viss utsträckning redan nu. Kyrkorådets ansvar för församlingens ekonomi föranleder t. ex. att pastor inte utan vidare kan genom tjänstenit orsaka församlingen kostnader för personal, uppvärmning och liknande. Det finns enligt utredningens mening inte anledning att ta upp och klarlägga frågor av sistnämnda art. Det väsentligaste är att genom en ny lag utesluta möjligheterna för pastor att vägra annan präst i svenska kyrkan att i församlingens kyrka hålla gudstjänst, dop eller kyrklig förrättning. I samband med att denna fråga löses bör kyrkorådet ges befogenhet att upplåta kyrkorummet för andra ändamål än de i 1963 års lag nämnda, i de fall det är naturligt att tala om upplåtelse. Den ordinarie gudstjänsthållningen bör hållas utanför lagen, eftersom den gäller församlingsprästernas tjänstgöringsskyldighet. Över huvud taget bör begreppet upplåtelse inte begagnas i förhållande till församlingens egna präster. lnte heller bör lagen omfatta församlingsbornas tillgång till kyrkorummet för kyrkliga förrättningar. Med utgångspunkt i det som nu har anförts har utredningen utarbetat ett lagförslag som si”. långt som möjligt bygger på den nuvarande lagen och sammanfattningsvis innehåller följande. Genom 1 § slås fast att den föreslagna lagen gäller upplåtelse av kyrkorum och genom 2§ läggs rätten att besluta om upplåtelse hos kyrkorådet. Avfattningen avser att ge klart vid handen att lagen inte syftar till att reglera frågorna om kyrkorummets användning i dess helhet. Utredningen föreslår att lagen skall vara tillämplig på de sju äldre domkyrkor som står under egen förvaltning. Utredningen föreslår en precisering av begreppet upplåtelse till att avse andra ändamål än gudstjänster, dop och andra kyrkliga förrättningar som hålls av församlingens präster. För att inte ens teoretiskt öppna möjlighet att vägra upplåtelse för en föreskriven gudstjänst och för en förrättning inom församlingen föreslår utredningen en särskild 5§ som tar sikte på situationen när en präst, som inte tillhör församlingens egna, skall tjänstgöra i sådant sammanhang. Utredningen har med vissa omformuleringar behållit de nuvarande begränsningarna i upplåtelserätten. Ändamålet får inte strida mot kyrkorummets helgd eller kyrkans ordning. Upplåtelse får inte hindra församlingens gudstjänstliv eller

114 Upplâtande av kyrkorum

verksamhet i övrigt. Kyrkorådet skall särskilt beakta om det kan kyrkliga och dess inventarier kommer att behandlas anses säkert att kyrkorummet Det sistnämnda har utredningen tagit in i 3§ med pietet och aktsamhet. och inte som en särskild begränsning av rätten att upplåta kyrkorummet. föreslagit förfaranderegler som i huvudsak I 4 § samt 6-8 §§ har utredningen föreslår emellertid bl. a. motsvarar dem i den nuvarande lagen. Utredningen eller annan präst i annexförsamling som nyheten att inte bara kyrkoherden. vara ledamot i kyrkorådet, utan även förordnats att i stället för kyrkoherden annan ledamot av kyrkorådet skall ha rätt att överklaga till domkapitlet. i specialmotiveringen de särskilda Utredningen återger och kommenterar föreslår också en ändring i jordfástparagrafema var för sig. Utredningen ningslagen.

6.3.1 Specialmotivering

Förslag till

Lag om upplåtelse av kyrkorum

l §

Upplåtelse av kyrkorum, som har invigts för svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av församling, får ske enligt bestämmelserna i denna lag. Lagen gäller även upplåtelse av domkyrka som står under egen förvaltning.

Det har för- Det väsentliga i denna paragraf är lagens tillämpningsområde. utsatts att den nya lagen liksom den nuvarande skall avse invigda kyrkorum men inte sådana som innehas av enskilda eller som vårdas av församling institutioner. Lagen föreslås vidare vara tillämplig på de sju äldre domkyrkor Det är emellertid enligt utredningens mesom står under egen förvaltning. att beakta de särskilda förvaltningarna och deras ansvar. ning nödvändigt Det har skett genom bestämmelser i 3 och 4 §§. in i begreppet upplåtelse men Lagen gäller endast det som kan läggas inte kyrkorummets användning i övrigt. Detta uttrycks positivt genom lagens rubrik och l§. Innebörden av begreppet upplåtelse framgår av 2 §. Utredningen har övervägt möjligheterna att i ett tredje stycke antingen ge en uttrycklig definition av begreppet upplåtelse eller ange lagens område - säga ut att den inte gäller användningen även negativt genom att direkt i övrigt - men har funnit det svårt att åstadkomma en pregnant lagtext som inte drar upp spörsmål av teologisk karaktär etc. skulle Utredningen har också övervägt om begreppet upplåtelse möjligen anges endast i 2 §, varvid l § uteslutande skulle gälla frågan på vilka kyrkorum Det skulle emellertid vara svårt att undvika, lagen är tillämplig. att upplåtelse kunde anses ifrågakomma även i andra fall än de som regleras Genom att ordet uppi 2 § och då kunna beslutas av annan än kyrkorådet. låtelse tas in direkt i l § blir det klart fastställt, att frågor om upplåtelse

behandlas uttömmande i lagen.

2§ för annat Kyrkorådet får besluta om tillfällig upplåtelse av församlingens kyrkorum av församlingens ändamål än gudstjänster, dop och kyrkliga förrättningar som hålls präster.

Upplátande av kyrkorum 115

Upplåtelse får dock inte ske för ändamål som strider mot kyrkorummets helgd eller kyrkans ordning och inte heller så att den hindrar församlingens gudstjänstliv eller kyrkliga verksamhet i övrigt.

Genom denna paragraf den befogenhet att besluta ges kyrkorådet om upplåtelse som kyrkomötet har förordat. Första stycket ger begreppet upplåtelse dess innehåll. Det skall enligt utredningens an- Förslag avse kyrkorummets vändning för varje annat ändamål än de som det i första hand är invigt för att tjäna, nämligen gudstjänster, dop och kyrkliga förrättningar som hålls av Församlingens egna präster i första hand för församlingsborna. I dessa fall bör det inte ens finnas något utrymme för uppfattningen att det krävs ett upplåtelsebeslut och därmed antydan att upplåtelse skulle kunna vägras. Utredningen har övervägt om man från begreppet upplåtelse endast borde undanta de ordinarie gudstjänsterna men inte de som hålls därutöver. Det har emellertid framstått som med en konstruktion onaturligt enligt vilken en församlingspräst i något fall skulle behöva ett formellt beslut om upplåtelse för att hålla gudstjänst i församlingskyrkan. Att det kan vara nödvändigt att höra kyrkorådet angående kostnader för en extra gudstjänst eller förrättning som ej avser församlingsbor är enligt tanke utredningens en annan sak än att prästen skall be om upplåtelse av kyrkorummet. Rätten att upplåta kyrkorummet bör begränsas samma på väsentligen sätt som nu. Upplåtelse bör endast få ske tillfälligt och inte för ändamål som strider mot kyrkorummets helgd eller kyrkans ordning. Detta föreskrivs nu i l § sam 2§ b) i 1963 års lag. Enligt 2§ a) i 1963 års lag får upplåtelse inte hindra eller försvåra bruket av kyrkorummet för gudstjänst, annan på präst ankommande förrättning eller kyrkans verksamhet i övrigt. Detta kan inte föras över oförändrat till den nya lagen. Genom utredningens förslag markeras att församlingens egna intressen alltid bör ges företräde. Orden “hindrar” och ”församlingens” bör enligt utesluta utredningens mening att upplåtelse vägras utan att verkliga sakliga skäl föreligger. Utredningen har däremot avsiktligt underlåtit att ta med ordet ”försvårar” i den nuvarande lagtexten.

3§

Vid beslut om upplåtelse skall kyrkorådet särskilt beakta, om detkan anses säkert att kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Domkyrka, som står under egen förvaltning, får inte upplåtas om den särskilda domkyrkostyrelsen motsätter sig upplåtelsen på grund av farhågor i sådant avseende.

Innehållet i första punkten svarar mot 2§ c) i 1963 års lag. Med uttrycket ”den särskilda domkyrkostyrelsen” avses i förekommande fall domkapitlet, domkyrkorådet i Lund eller annan på särskilt sätt sammansatt styrelse för de domkyrkor som det här är fråga om. Det synes naturligt att ge dessa vetorätt mot upplåtelse i fall där de anser att det föreligger risker för oaktsam eller pietetslös behandling av kyrkorummet eller dess inventarier. Det bör anmärkas att domkapitlet är

besvärsmyndighet enligt 6 § och att det i prak-

tiken förekommer ett nära personsamband mellan domkapitel och domkyrkostyrelse även där identitet inte föreligger.

116 Upplátande av kyrkorum

4§ skall såvitt möj- Innan kyrkorådet beslutar om upplåtelse av församlingens kyrkorum, om det gäller domkyrka, som står under ligt kyrkoherden få tillfälle att yttra sig och, egen förvaltning, även den särskilda domkyrkostyrelsen. åt särskild avdelning, bestående av Kyrkorådet får uppdra åt kyrkoherden eller i kyrkorådet, att besluta i vissa kyrkoherden och andra ledamöter eller suppleanter ärenden på kyrkorådets vägnar.

överensstämmer i stort med bestämmelserna i 1963 Paragrafens innehåll har regler införts beträffande de särskilda domkyrkoårs lag. Därutöver vill anmärka att det i praktiken torde bli så förvaltningarna. Utredningen att den beslutanderätt, som i princip förs över från pastor till kyrkorådet i många fall kommer att delegeras till pastor av kyrkorådet.

5§

hinder för kyrkoherden att utan kyr- Kyrkorådets befogenhet enligt 2 § utgör inte knuten till korådets hörande låta en präst eller annan därtill behörig, som inte är i stället för präst inom församlingen, hålla gudstjänst eller annan kyrklig förrättning i tillgången till kyrkan församlingen. Den innebär inte heller någon inskränkning för kyrkliga förrättningar som avser någon som tillhör församlingen.

är införd närmast för tydlighets skull, för att inte frågor om Paragrafen eller om församlingsbornas rätt till kyrkliga den prästerliga tjänstgöringen i kyrkorådet. Det blir alltså förrättningar skall kunna tas upp obehörigen bara därför att en präst som inte tillhör förinte fråga om upplåtelse gudstjänst eller förrätta en jordsamlingens egna skall hålla en föreskriven fästning av en avliden församlingsbo etc. Vidare anges att lagen inte innebär att låta ett icke-prästvigt någon inskränkning i kyrkoherdens befogenhet (veniat) hålla gudstjänst i stället för församlingens präster. tjänstebiträde ”i stället för präst inom församlingen innebär en begränsning Uttrycket till de ordinarie gudstjänsterna. Kyrkorådet skall sålunda besluta om upplåtelse av kyrkorummet om en extra gudstjänst skall anordnas av en präst eller annan därtill behörig som inte är knuten till församlingen.

6§ hos domkapitlet. Talan mot kyrkorådets beslut enligt denna lag förs genom besvär anföras av ledamot Utöver vad som följer av förvaltningslagen (1971:290) får besvär i kyrkorådet. Mot domkapitlets beslut får talan inte föras.

annan besvärsmyn- Första och tredje styckena innebär inga nyheter. Någon kunna dighet än domkapitlet är knappast tänkbar, och dess beslut bör inte överklagas vidare. I andra stycket föreslår utredningen en saklig nyhet. Enligt 1963 års lag - en särskild har kyrkoherden - och dennes ersättare i annexförsamling Utredningen föreslår att bebesvärsrätt. Denna måste självfallet bibehållas. i kyrkorådet. Utöver att en svärsrätten vidgas till att gälla varje ledamot önskade förändringen sådan regel synes ligga i linje med den av kyrkomötet av befogenhetsfördelningen mellan kyrkorådet och pastor har utredningen art. Som anförts under 4§ får beaktat ett par omständigheter av praktisk

Upplâtande av kyrkorum 117

man räkna med att delegation till pastor kommer att anses som en praktisk anordning på många håll. Om det i något fall skulle uppkomma en åsiktsmotsättning mellan pastor och kyrkorådet, är det till fördel att kunna hänskjuta ärendet till domkapitlet. I annat fall kan återkallelse av delegationen komma i fråga. En sådan åtgärd kan vara opraktisk och dessutom förstora motsättningen. I fråga om de domkyrkor som står under egen förvaltning uppkommer vidare särskilda problem. Det skulle vara naturligt med hänsyn till allmänna principer att ge domkyrkostyrelserna besvärsrätt, men det är inte möjligt på grund av de nära personsamband som föreligger i praktiken mellan styrelserna och domkapitlen. En utvidgad besvärsrätt inom domkyrkoförsamlingen ger en viss ersättning. Utredningen har övervägt om även suppleanter i kyrkorådet borde få besvärsrätt men har avvisat detta. Det skulle leda till antingen en alltför vid krets besvärsberättigade eller en onödigt komplicerad lagtext, innebärande närmast att besvär skulle få anföras av de ledamöter och suppleanter som deltagit i ett beslut, av ledamöterna i fall där beslut fattats av pastor ensam efter delegation och därutöver av pastor i fall då beslut fattats i dennes frånvaro. Besvärsrätt för ledamot i kyrkorådet innebär en enkel och praktisk lösning på olika frågor som inte bör förstöras.

7§ Kyrkorådets beslut gäller omedelbart utan hinder av anförda besvär, om inte domkapitlet förordnar annat.

8§ l annexförsamling, där en annan präst har förordnats att i stället för kyrkoherden vara ledamot i kyrkorådet, skall vad som sägs i denna lag om kyrkoherden gälla om den prästen. Paragraferna 7 och 8 innehåller inte några sakliga nyheter i förhållande till 1963 års lag. Om ikraftträdandebestämmelsen är endast följande att nämna. Frågan om upplåtelse av kyrkorummet är av grundläggande betydelse för. svenska kyrkan och anses därför höra till kyrkolagstiftningens område. Den föreslagna lagstiftningen kräver samtycke av allmänt kyrkomöte. Den föreslagna lagen bör kunna träda i kraft den 1 januari 1983.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1957:585) om jordfästning m. m.

Enligt 10 § jordfastningslagen får ett kyrkorum som har invigts för svenska kyrkans gudstjänst upplåtas för jordfástning i annan ordning än svenska kyrkans, om det finns särkilda skäl. Det anges inte närmare i paragrafen vad som innefattas i särskilda skäl. Departementschefen framhöll i prop. 1957:171 att den närmare innebörden i lagregeln fick bli beroende på den praxis som utvecklas. Departementschefen anförde också följande.

118 av

Upplâtande kyrkorum

Liksom tidigare anförts av riksdagen vill jag framhålla att tillämpningen bör ske i en generös anda. Det är enligt min mening otillbörligt och stötande att stridigheter förekommer i sådana frågor. Om de efterlevande av särskilda skäl önskar fira den dödes minne på ett värdigt och allvarligt sätt vid en högtid i kyrkan, bör detta i allmänhet tillåtas dem, även om de icke önskar följa den kyrkliga jordfástningsritualen. Det synes mig som om det också ur svenska kyrkans synpunkt skulle vara av värde att kunna bistå sörjande som behöver rum för en begravningsakt, även om den icke sker enligt kyrkans ordning. Å andra sidan bör naturligtvis inte en förrättning som är stötande för Församlingen få förekomma i kyrka. bl. a. 10§ är av kyrkolags natur. Kyr- Flera paragrafer i jordfastningslagen, komötet yttrade sig därför i lagstiftningsärendet. Detta bereddes av kyrsom i sitt betänkande (KLU 1957:18) erinrade om att man kolagsutskottet ofta ställt emot varandra en restriktiv och en generös tolkning av stadgandet om upplåtande av kyrka vid begravning utan jordfástning i svenska kyrkans Utskottet i och ordning. ansåg att det ligger i öppen dag att stadgandet innebörd. Utskottet uttalade vidare följande. för sig är av restriktiv

Men stadgandets restriktiva karaktär utesluter icke en generositet, då verkliga skäl föreligger för kyrkorummets upplåtande. Det ligger i linje med kyrkans eget budskap att bevisa en sådan generositet, och den bör vara en självklar sak. Den får blott som har att icke betyda att kravet på verkliga skäl göres illusoriskt. Det är pastor icke föreligger, saknar pröva om verkliga skäl föreligger, och om han finner att sådana han rätt att upplåta kyrkan. Utskottet måste därför ställa sig avvisande till ett exempel, som av justitieministern anföres för att kyrka skulle kunna upplåtas: “Om de efterlevande av särskilda skäl önskar fira den dödes minne på ett värdigt och allvarligt sätt vid en högtid i kyrkan, bör detta i allmänhet tillåtas dem, även om de icke önskar följa den kyrkliga jordfästningsritualen.” (Kungl. Majzts proposition nr 171 år 1957, s 20.) Om begreppet Särskilda skäl fattas så vitt, att redan en persons önskan att kyrkan skall upplåtas för att akten skall bli högtidligare skall gälla som sådant skäl, så förlorar talet om särskilda skäl varje mening och blir pastors prövsom själv ningsrätt illusorisk. Då blir det till sist den som begär kyrkans upplåtande, bestämmer om dess upplåtande. Det som under alla förhållanden måste förebyggas är att de för församlingens gudstjänst och andra kulthandlingar avsedda kyrkobyggnaderna förlorar sin karaktär och förvandlas till lokaler, där allehanda kan ske, som står i direkt strid med kyrkans tro, och där församlingen till sist kommer att känna sig främmande i sin egen kyrka. Genom stadgandets formulering har en sådan utveckling omöjliggjorts. Sådant skydd för församlingens kyrka har vunnit ökad vikt genom religionsfrihetslagstiftningen. Utskottet ansluter sig sålunda till den av kyrkolagsutskottet vid 1951 års kyrkomöte uttalade uppfattningen, att upplåtelse av kyrka näppeligen bör ifrågakomma för begravningsakt med icke-kristen karaktär. av 10§ jordfástningslagen anger inte vem som får besluta om upplåtelse kyrkorummet för jordfástning i annan ordning än svenska kyrkans. Gällande ordning innebär att pastor beslutar om upplåtelse när det gäller frikyrklig eller annanjordfástning av religiös karaktär. När det är fråga om jordfástning utan religiös karaktär ligger beslutanderätten hos kyrkorådet med delegationsmöjlighet till pastor. För upplåtelse av kyrkorummet för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans görs i 2§ 1963 års lag en särskild hänvisning till jordfástningslagens villkor för upplåtelse. Som framgår av utredningens allmänna överväganden föreslås att kyrkorådet får besluta om upplåtelse av församlingens kyrkorum i vidgad om-

Upplátande av kyrkorum 119

fattning. Enligt utredningens mening är det lämpligt att kyrkorådets beslutanderätt också omfattar upplåtelse av kyrkorummet för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans. Upplåtelse av kyrkorum får enligt 2 och 3 §§ i den föreslagna lagen endast ske om den inte strider mot kyrkorummets helgd eller kyrkans ordning och inte hindrar församlingens gudstjänstliv eller kyrkliga verksamhet i övrigt samt kyrkorummet och dess inventarier behandlas med aktsamhet och pietet. Utredningen anser att några ytterligare villkor inte behöver ställas upp,när det gäller upplåtelse av kyrkorummet för jordfastning i annan ordning än svenska kyrkans. Enligt utredningens mening finns det inte anledning att hysa farhågor for att den föreslagna ordningen skulle lå till följd att man i större utsträckning begär upplåtelse av kyrkorummet för begravningar i annan ordning än svenska kyrkans. Det måste kunna antas att det bara i undantagsfall kommer att begäras upplåtelse av kyrkorummet för icke religiösa begravningsakter. l enlighet med vad utredningen sålunda har anfört bör 10 § jordfástningslagen ändras. Utredningen anser att en hänvisning till den föreslagna lagen

om upplåtelse av kyrkorum bör införas i paragrafen. Ändringen innebär

att villkoren för upplåtelse av kyrkorummet för jordfástning i annan ordning E än svenska kyrkans enbart anges i den föreslagna lagen om upplåtelse av r i kyrkorum. Kravet på särskilda skäl i 10 § jordfástningslagen föreslås slopas. Utredningen vill erinra om att ändringen kräver samtycke av allmänt

kyrkomöte. Ändringen bör kunna träda i kraft den l januari 1983.

Särskilt

yttrande

Av experten, förste vice talmannen Ingegerd Troedsson

Utformningen av och innebörden i alternativ A

Utredningen har visat stor lyhördhet för de synpunkter som kommit fram under arbetets gång. Strävan måste vara att komma fram till sådana förhållanden att kvinnliga och manliga präster skall kunna nå full arbetsgemenskap. Kvinnoprästfrågan kan emellertid, som framhålles i betänkandet, i det praktiska livet inte lösas omedelbart utan lösningen ligger i en process på sikt. Utredningen har kommit fram till att fyra utgångspunkter måste gälla för ställningstagandet: l. Omprövningen av samvetsklausulen skall utgå från vad svenska kyrkan själv har fastställt i fråga om sin bekännelse: det är förenligt med kyrkans bekännelse att kvinna innehar prästämbete. . Även den tro och bibelsyn som hävdas av kvinnoprästmotståndarna har hemortsrätt i svenska kyrkan enligt kyrkans eget ställningstagande. . “statsmakterna vill så långt som möjligt undvika att gripa in i svenska kyrkans inre liv men kan inte frånsäga sig ett ansvar för att gällande lag respekteras. . “statsmakterna kan inte undanta svenska kyrkan från de allmänna principer om jämställdhet mellan kvinnor och män som gäller i samhället.” “Den ståndpunkt i kvinnoprästfrågan, som ligger närmast till hands för statsmakterna i dagens läge är mot denna bakgrund att upphäva 1958 års lag och därmed dess motiv samt för sin del endast hänvisa till allmänna regler, bl. a. jämställdhetslagen. Det överlåts åt svenska kyrkan att, inom ramen för allmänna regler, själv lösa de samarbetsproblem som följer av att kyrkan har accepterat två olika riktningari fråga om tro och bibelsyn som förenliga med bekännelsen”. . .

Jag ställer mig helt bakom dessa synpunkter, som utmynnar i ett alternativ A, som utredningen sedermera förordar. Alternativet innebär att 1958 års behörighetslag (och därmed samvetsklausulen) upphävs utan att ersättas med ny lag. I kommentaren till alternativet framhålls bl. a. följande:

En faktor som också bör vägas in vid valet av lagstiftningsalternativ är risken för kyrkosplittring. Det alternativet bör självfallet väljas som innebär den minsta risken för splittring. . . “Om statsmakterna . . . avstår från att stifta en ny behörighetslag framhävs svenska kyrkans självständighet. Svenska kyrkan ges ett särskilt förtroende och ansvar att självmant bringa en lösning till stånd.” “Att allmänna regler kommer att gälla, främst jämställdhetslagen, innebär inte

122 Särskilt yttrande

att kvinnoprästmotståndarna utesluts från möjlighet att genom utövning av präst-

begagna den hemortsrätt, som de har i svenska kyrkan enligt tjänster i praktiken ställningstagandet i fråga om bekännelsen vid 1958 års kyrkomöte. Även jämställdför att ta hänsyn till olika trosuppfattningar. Den av Bishetslagen ger utrymme kopsmötet år 1978 uttalade grundsynen, att alla vägar måste prövas för att även i gudstjänstsammanhang nå full arbetsgemenskap mellan alla präster, ligger helt i linje med jämställdhetslagen. Sådana praktiska anordningar, som är nödvändiga för

att främja en fortsatt utveckling mot det angivna målet, kommer att vara godtagbara

enligt jämställdhetslagen.

inställningen. Under rubriken För- Jag delar även här helt den refererade emellertid alternativet på följande sätt: fattningstexter presenteras

Alternativ A innebär att 1958 års lag upphävs utan att den ersätts med en ny lag. En sådan upphävandelag är tekniskt enkel att avfatta. Den kan se ut på följande sätt:

. Förslag till om kvinnas behörighet till prñsterlig_ tjänst Lag om upphävande av lagen (1958:514)

Härigenom föreskrivs att lagen (1958:514) om kvinnas behörighet till prästerlig år 1982. tjänst skall upphöra att gälla vid utgången av

redan har tjänst i svenska Det nya rättsläget bör inte slå igenom helt för dem som uppfattning i ämbetsfrågan. Detta bör tas upp kyrkan och som har en avvikande rörande rättstillämpningen och preciseras i motiven. I övrigt görs inga uttalanden i framtiden. Alternativ A innebär sålunda att de som efter reformens ikraftträdande anställs som präster i svenska kyrkan skall vara beredda att i alla tjänstefunktioner samarbeta med andra präster i kyrkan oavsett kön, på sätt som har utvecklats i det

föregående.

stående kommentarerna fått Min uppfattning är att de under lagförslaget en mindre utformning. De kan komma att missuppfattas genom lycklig - av att det sätts en definitiv bortre gräns att - lösryckta ge ett intryck som präster i svenska kyrkan för dem som har en så djupför anställning i ämbetsfrågan att full samverkan inte ter sig möjlig. gående uppfattning också komma att uppfattas som en begränsning av biskopens De kan därvid vilket inte heller är avsikten. 1 annat fria lämplighetsprövning, uppenbarligen framhålls uttryckligen att med utredningens syn sammanhang nämligen ”biskopens lämplighetsprövning är en inomkyrklig fråga, som statsmakterna A överlämnar helt åt biskopen att inte bör lägga sig i och att alternativ till präst i svenska kyrkan. viga eller inte viga en kvinnoprästmotståndare Så måste också enligt min uppfattning vara fallet. Enligt gällande regler föreskriven utbildning inte har den som vill bli präst och har genomgått Vederbörande biskop beslutar om någon ovillkorlig rätt att bli prästvigd. av kandidatens lämplighet. Biskopen kan prästvigning efter fri prövning Vidare gäller att biskopen inte tvingas att viga den han anser olämplig. än som kan beredas tjänst i stiftet. Det inte har rätt att viga flera präster åligger biskopen som en tjänsteplikt att efter objektiva grunder pröva präst-

kandidatens lämplighet. är biskop också skyldig att Vid prövningen av prästkandidats lämplighet arbetsförhållandena i stiftet. Biskop, dombeakta sitt ansvar for de praktiska och övriga överordnade har även att tillse att arbetet leds och fördelas kapitel sätt att t. ex. kvinnlig präst inte blir uppenbart oformånligt på ett sådant

Särskilt yttrande 123

behandlad” i enlighet med vad som föreskrivs i jämställdhetslagen. Kravet på en aktiv och på jämställdhet inriktad rekrytering gäller även svenska kyrkan. Vad beträffar ävergângsfrâgoma för de redan prästvigda anser utredningen att statsmakterna inte bör tala om en rätt” att handla på visst sätt (t. ex. att väja), eftersom detta kan ge upphov till både juridiska och teologiska diskussioner och markera en kategoriklyvning som inte är önskvärd. Till detta kommer att samvetsklausulen endast har form av ett motivuttalande. Utredningen stannar för att inte Föreslå en särskild övergångsbestämmelse utan endast ett motivuttalande begränsat till ett bestämt praktiskt handlande i fråga om de kvinnoprästmotståndare som redan har tjänst i svenska kyrkan. Som ovan anförts har utredningen tidigare framhållit att även jämställdhetslagen ger utrymme för att ta hänsyn till olika trosuppfattningar. Sådana praktiska anordningar som är nödvändiga för att främja en fortsatt utveckling mot det angivna målet, kommer att vara godtagbara enligt jämställdhetslagen. Dessa uttalanden gäller uppenbarligen även den som anställs som präst efter behörighetslagens upphävande. Även utan ett särskilt uttalande vid behörighetslagens avupphävande seende dem som redan har tjänst i svenska kyrkan ter det sig ofrånkomligt att biskopen vid sin prövning av kvinnoprästmotståndares lämplighet tar hänsyn till förekomsten av redan anställda präster med samma uppfattning i ämbetsfrågan, så att arbetsförhållandena blir hanterbara. Kyrkomötets samarbetsregler liksom domkapitlens tjänstgöringsföreskrifter torde vidare kunna utformas med särskild hänsyn till dessa problem. Med hänsyn till det sagda skulle jag således ha önskat att alternativ A under rubriken Författningstexter endast presenterats med kommentaren: allmänna regler kommer därefter - med visst undantag för dem som redan har tjänst i svenska kyrkan, om sådant bedöms erforderligt -_ att. gälla i enlighet med vad som tidigare anförts. Härigenom ges svenska kyrkan ett särskilt förtroende och ansvar att själv bringa en lösning till stånd. Jag har med det anförda velat klarlägga min syn på innebörden av alternativ A.

Bilaga 1 direktiv Utredningens

Direktiv med rubriken ”Jämställdhet mellan kvinnor och män som präster i svenska kyrkan, m. m. beslutades av regeringen den 28 juni 1979. Direktiven har följande lydelse.

Sedan den l januari 1959 har kvinnor lika behörighet som män att efter fönjänst och skicklighet befordras till prästerliga tjänster. Lagen (1958:514) om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst har tillkommit i kyrkolagsordning. Den har alltså beslutats av regeringen och riksdagen gemensamt och med allmänt kyrkomötes samtycke. i Sedan proposition med förslag till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst i hade bifallits av riksdagen (prop. l958:A 30, lLU l958:A ll. rskr l958:A 135, prop. 1958:B 19, lLU 1958:B 5, rskr 1958:8 9), lades Förslaget fram för 1958 års kyrkomöte. Förslaget behandlades av kyrkomötets särskilda utskott (SäU 1958:2). Utskottet konstaterade att det fanns skiljaktiga meningar i huvudfrågan beroende på olikheter i bibelsyn och tolkning av kyrkans reformatoriska bekännelseskrifter/ Utskottet antog . att den kyrkliga gemenskapen skulle komma att utsättas för påfrestningar såväl om E lagförslaget bifolls som om det avslogs. Men eftersom det för kyrkans gärning i vån i folk var av vital betydelse att undvika en kyrkosplittrande söndring fann utskottet det nödvändigt att dessa skiljaktigheter inte fick överdrivna eller tillspetsade uttrycksformer och att ingendera meningsriktningen utsattes för påverkan som kunde uppfattas som åsiktförföljelse eller intrång på samvetets frihet. Utskottet fann det därför angeläget att hävda att ett bifall till lagförslaget inte fick medföra skyldighet för en biskop att mot sin religiöst grundade övertygelse viga en kvinna till präst. Utskottet ville som sin samfällda mening också framhålla att en präst inte borde åläggas att i tjänsten utföra sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den övertygelse som han hyste i denna fråga. Inte heller fick prästlöftena enligt utskottet tolkas så, att den som ställde sig avvisande till kvinnliga präster inte skulle kunna avlägga löftena. Utskottet konstaterade därefter att det enligt den evangelisklutherska uppfattningen av bibel och ämbete, från vilken utskottet i sina överväganden hade utgåttj inte föreligger principiella hinder for kvinnor att inneha kyrkans ämbete. Utskottet förordade att kyrkomötet skulle samtycka till Kungl. Maj:ts förslag. Kyrkomötet bifoll utskottets hemställan. De uttalanden som gjordes av särskilda utskottet har kommit att betecknas som samvetsklausulen”. Den som vill inträda i prästämbetet skall enligt förordningen (1884:l3 s. 1) angående förändrade bestämmelser om prästexamen avlägga prästexamen i teologiska ämnen infor biskop och domkapitel. En förutsättning förtillträde till prästerlig tjänst i svenska kyrkan är enligt 19 kap. 1 § kyrkolagen att domkapitlet är berett att bereda sökanden anställning som präst i stiftet och att sökanden är av biskopen skicklig befunnen, godkänd och vigd”. Enligt 14§ 1 mom. lagen (1936:567) om domkapitel skall domkapitlet, när biskopen har förfall eller biskopsämbetet är ledigt, anlita en biskop i ett annat stift for prästvigning.

126 Bilaga 1

1 detta sammanhang är också vissa bestämmelser i regeringsformen av intresse. Enligt det s. k. målsättningsstadgandet i l kap. 2 § skall det allmänna bl. a. tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter. Enligt l kap. 9§ skall domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet. l 2 kap. finns bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter. Varje medborgare är enligt 2 kap. l§ gentemot det allmänna tillförsäkrad bl. a. religionsfrihet, dvs. frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Varje medborgare är vidare gentemot det allmänna skyddad mot tvång att ge tillkänna sin åskådning i bl. a. religiöst hänseende (2 §). Vissa av de grundläggande fri- och rättigheterna får enligt l2§ begränsas genom lag eller annan författning. Några sådana begränsningar får dock inte förekomma beträffande religionsfriheten. l l6§ föreskrivs slutligen att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas på grund av sitt kön. Undantag görs här för föreskrifter som utgör ett led i strävandena att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor eller avser värnplikt eller motsvarande tjänsteplikt. Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet (ll kap. 9§). Enligt lagen (1957:577) om prästval skall befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet tillämpas också vid tillsättning av tjänst som domprost, kyrkoherde eller komminister. De regler om tjänstetillsättning m. m. som finns i lagen (1976:600) om offentlig anställning är inte tillämpliga på prästerliga tjänster. Det är omstritt vilken närmare innebörd samvetsklausulen har och hur långt den sträcker sig. Olika meningar har förts fram i frågan om samvetsklausulen skall kunna åberopas inte bara av dem som var biskopar när 1958 års behörighetslag trädde i kraft utan även av dem som har utnämnts därefter. Åtskilliga av reformens tillskyndare trodde att samvetsklausulen skulle behöva gälla bara under en kort övergångstid. 1 församlingarna har stundom konflikter och oro vållats genom att skiftande och ofta mycket personliga tolkningar av samvetsklausulen gjorts gällande. Dessa tolkningar har ibland sträckt sig så långt att de inte rimligen kan anses ha stöd i samvetsklausulens ordalydelse. Med anledning av motioner angående kvinnliga präster m. m. till 1977/78 års riksmöte har Konstitutionsutskottet övervägt om utskottet borde föreslå riksdagen att ta initiativ till ytterligare lagstiftningsåtgärder för att markera att hinder inte får läggas i vägen för det fulla genomförandet av 1958 års reform. Konstitutionsutskottet anförde i sitt betänkande (KU 1977/ 78:48) att de uttalanden som 1958 års kyrkomöte gjorde i samband med behörighetslagens antagande har kommit att spela en stor roll i debatten om frågor som rör kvinnliga präster. Uttalandena måste enligt utskottet ses mot bakgrund av det då aktuella läget i frågan. De syftade till att undvika kyrkosplittring och värna om den för en evangelisk kyrka betydelsefulla principen att tvång inte får utövas i trosfrågor, framhöll utskottet. De önskemål som uppbar uttalandena kvarstår i princip fortfarande. Det är emellertid uppenbart, anförde utskottet, att uttalandenas tolkning och räckvidd inte kan förbli opåverkade av den allmänna utvecklingen i kyrkans liv. Läget är nu helt annorlunda än år 1958, betonade utskottet. Enligt utskottet har den ändrade situationen redan påverkat den praktiska tillämpningen av behörighetslagen och måste uppenbarligen göra detta än mer i fortsättningen. Det kan sålunda enligt utskottets mening inte komma i fråga att en nytillträdande biskop utnyttjar sina befogenheter med avseende på prästvigning på ett sätt som innebär att en prästkandidat diskrimineras på grund av sitt kön. Den som skall prästvigas måste vidare vara medveten om att prästerlig tjänst i svenska kyrkan står öppen för män och kvinnor och att han eller hon i sin tjänsteutövning måste kunna samarbeta med en kollega utan hänsyn till kön. Det är en viktig uppgift för den svenska kyrkan att målmedvetet arbeta på att snabbt finna former som fullt ut tillgodoser de krav som 1958 års reform ställer på lika behandling av man och kvinna i kyrkans tjänst, fortsatte utskottet. Arbetet borde enligt utskottets mening

1 127 Bilaga

fullfoljas genom beslut av nästa kyrkomöte. För att säkerställa att frågan kom under kyrkomötets prövning borde regeringen för mötet lägga fram förslag som klargör konsekvenserna av 1958 års reform för tjänst inom svenska kyrkan i framtiden i enlighet med vad utskottet hade anfört. Utskottet förutsatte att förslaget utformades på ett sådant sätt att de som har en avvikande mening i ämbetsfrågan skulle kunna bevara hemortsrätt i svenska kyrkan. Utskottet hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1977/ 78:339). På initiativ av Biskopsmötet tillsattes i januari 1978 en samrådskommitté i kvinnoprästfrågan inom svenska kyrkan. Kommittén lade i slutet av året fram ett förslag till “Regler för samarbetet inom svenska kyrkan mellan företrädare för olika uppfattningari fråga om kvinnas behörighet till prästämbetet. Som principiell huvudlinje anges i dessa regler att. där olika samvetsbestämda uppfattningar stöter mot varandra, kyrkans ofñciella uppfattning måste vara huvudregel och ha företräde men att den som har en annan uppfattning har rätt att träda åt sidan. Denna s. k. väjningsrätt kommer till uttryck främst på två sätt. Det slås fast att den som accepterar att bli biskop måste vara villig att vara biskop for både manliga och kvinnliga präster i stiftet. Om emellertid en biskop på grund av sin samvetsövenygelse inte anser sig kunna viga en kvinnlig prästkandidat, skall denna- sedan hon av domkapitlet antagits for tjänst i stiftet - beredas tillfälle till vigning i ett annat stift för tjänstgöring i det stift för vilket hon blivit antagen. l reglerna anges vidare att den som inte kan göra liturgisk tjänst tillsammans med en kvinnlig präst inte får hindra hennes tjänsteutövning men har rätt att själv avstå från att tjänstgöra. Regelsystemet avsågs gälla både för dem som nu är präster och för dem som framdeles inträder i prästämbetet i svenska kyrkan. l en skrivelse till 1979 års allmänna kyrkomöte (skr 1979:2) begärde regeringen kyrkomötets yttrande över ett förslag till lag om jämställdhet mellan kvinnor och män som präster i svenska kyrkan. Förslaget innebar att 1958 års behörighetslag skulle upphöra att gälla vid den föreslagna lagens ikraftträdande. l det lagförslag som lades fram i regeringens skrivelse föreskrevs att kvinnor och män har lika rätt att vigas till präster i svenska kyrkan och att tjänstgöra som präster inom kyrkan. l motiven uttalades att en väjningsrätt av den innebörd som Biskopsmötets samrådskommitté hade förordat borde kunna godtas for att tillgodose riksdagens önskan om bevarad hemonsrätt inom svenska kyrkan för den som inte accepterar den officiella ståndpunkten i fråga om kvinnliga präster. Beträffande biskopar uttalades dock att den särskilda regeln för biskop, som av samvetsskäl inte anser sig kunna prästviga en kvinnlig kandidat, kan gälla endast för nuvarande biskopar. Kyrkomötet antog för sin del ett lagförslag enligt vilket kvinnor och män har lika behörighet att antas till präster i svenska kyrkan och lika rätt att tjänstgöra som präster inom kyrkan (KLU 1979:8, kskr 1979:9). Kyrkomötet uttalade vidare att det förslag till regler för samarbetet inom svenska kyrkan som Biskopsmötets samrådskommitté hade lagt fram (bilaga 2 till regeringens skrivelse) t. v. bör vara vägledande för behandlingen av uppkommande problem på området. Kyrkomötet var inte enigt utan en betydande minoritet stödde ett annat alternativ av innebörd att samrådskommitténs regler skulle gälla endast för dem som prästvigts före den l juli 1983. Vid politiska överläggningar efter kyrkomötets slut erfor regeringen att en majoritet i riksdagen kunde antas ha samma inställning till samrådskommitténs regler som minoriteten i kyrkomötet och att riksdagen därför kunde väntas avvisa det lagförslag som kyrkomötet hade antagitt Eftersom det är fråga om kyrkolag, vilket innebär att ett positivt beslut förutsätter enighet mellan riksdagen och kyrkomötet, måste regeringen i detta läge konstatera att förutsättningar f. n. saknas för att lösa frågan. Jag vill nu ta upp frågan om vilka åtgärder som bör vidtas för att tillgodose riksdagens önskan om en omprövning av den s. k. samvetsklausulen.

128 1 Bilaga

För att lösa denna fråga krävs att ett nytt kyrkomöte inkallas. Med hänsyn till vad som har framkommit vid frågans hittillsvarande behandling är det enligt min mening inte realistiskt att inrikta sig på en förnyad kyrkomötesbehandling före hösten 1981. Jag är emellertid angelägen om att framhålla att utvecklingen har flera positiva inslag trots de meningsmotsättningar som föreligger. Kyrkomötet och Biskopsmötets samrådskommitté är sålunda eniga om att samvetsklausulen kan ersättas med nya regler, som innebär väsentliga steg framåt mot ett sådant fullföljande av 1958 års reform som riksdagen har uttalat sig för. Enighet råder om bl. a. den viktiga principen att den som accepterar att bli biskop måste vara villig att vara biskop för både manliga och kvinnliga präster i stiftet. Enighet råder vidare om att det regelsystem som samrådskommitén har utformat bör gälla för alla som i dag är eller senast den 30 juni 1983 vigs till präster i svenska kyrkan. Meningsskiljaktigheterna gäller dels biskops skyldighet att prästviga kvinnliga kandidater, dels om samrådskommitténs regler bör avse även dem som prästvigs efter nämnda dag. Den forsta av dessa tvistepunkter har i praktiken en mycket begränsad räckvidd. Den andra inrymmer det väsentliga problemet. Utan att vilja förringa betydelsen av de motsättningar som föreligger vill jag uttala som min uppfattning att motsättningarna dock inte är så stora att det framstår som utsiktslöst att söka undvika en öppen konflikt inom svenska kyrkan eller mellan riksdagen och kyrkomötet. Det är min förhoppning att de framsteg som jag har noterat här utgör tecken på en positiv utveckling inom svenska kyrkan som kommer att fortsätta. Det är uppenbart att den fortsatta utvecklingen inom svenska kyrkan måste följas noga. När frågan läggs fram for riksdagen. bör det finnas ett ordentligt faktamaterial som grund för ställningstagandet. Uppgiften att ta fram detta material och att utarbeta förslag till en lagteknisk lösning bör enligt min mening uppdras åt en särskild utredare. Det bör ankomma på utredaren att fortlöpande följa utvecklingen inom svenska kontakt bör kyrkan. Förhållandena inom de olika stiften bör studeras. Kontinuerlig vidare hållas med kyrkliga organ och sammanslutningar av rikskaraktär samt med personalorganisationerna. De närmare formerna för detta arbete bör enligt min mening lämnas öppna. Det bör stå utredaren fritt att själv välja de kontaktvägar som framstår som lämpligast. Arbetet bör inriktas på att en lägesbeskrivning skall kunna redovisas före utgången av år 1980. Det är önskvärt att frågan kan läggas fram för riksdagen våren 1981 och för allmänt kyrkomöte hösten samma år. Den lagtekniska lösningen måste naturligtvis sökas med beaktande av vad jag har anfört om meningarna inom riksdagen och kyrkomötet. Handlingsalternativen framstår som starkt begränsade. Antingen kan man ersätta 1958 års behörighetslag med en ny lag av liknande karaktär eller också kan man upphäva 1958 års lag utan att stifta någon ny lag och i stället falla tillbaka på de bestämmelser i regeringsformen som jag tidigare har redovisat och på andra allmänna principer omjämställdhet mellan kvinnor och män. l båda fallen torde vissa övergångsanordningar bli nödvändiga. Det senare alternativet är enligt min mening det mest tilltalande, men det slutliga valet av lösning måste bli beroende av bl. a. uvecklingen inom kyrkan. Utöver den lagstiftningsfråga som jag nu har nämnt bör utredaren överväga andra åtgärder som är ägnade att föra utvecklingen framåt. Som särskilt angelägna vill jag peka på åtgärder som kan stimulera och underlätta rekryteringen av kvinnliga präster, framför allt i de stift där antalet kvinnliga präster i dag är ringa. Utredarens arbete måste bedrivas i nära kontakt med de politiska partierna. Med hänsyn till uppgifternas an, närmast insamlingen av fakta om utvecklingen inom svenska kyrkan. har jag inte velat förorda en parlamentarisk kommitté. Jag vill i stället föreslå att till utredaren knyts en referensgrupp med företrädare för de politiska partierna. Genom denna uppläggning möjliggörs en önskvärd flexibilitet i arbetsformerna.

1 129 Bilaga

Jag vill i detta sammanhang ta upp ytterligare en fråga. Enligt lagen (1963:501) om upplåtande av kyrkorum i vissa fall ankommer det på kyrkorådet i Församlingen att besluta om upplåtelse av kyrkorum för annat ändamål än gudstjänst eller förrättning som ärjämforlig med gudstjänst. 1 förarbetena till lagen (prop. 1963:149, UU 1963:34, rskr 1963:306, skr 1963:6, KLU 1963:21, kskr 1963:40) anfördes att befogenheten att bestämma över kyrkorummets upplåtande till gudstjänst och därmed jämförlig förrättning fortfarande borde tillkomma pastor. Med anledning av en motion till 1979 års kyrkomöte anförde kyrkolagsutskottet (KLU 1979:18) att starka skäl talar för att ansvaret för kyrkorummets användning i sin helhet börtillkomma kyrkorådet, i vilken kyrkoherden ingår. Utskottet framhöll att en ändring av nuvarande ordning kräver lagstiftning i kyrkolags form och hemställde att kyrkomötet måtte hos regeringen anhålla om utredning och förslag till lagstiftning som innebär att beslutanderätten i frågor om upplåtande av kyrkorum i princip skall tillkomma kyrkorådet. Kyrkomötet biföll utskottets hemställan (kskr 1979:17). Enligt min mening är det angeläget att den utredning som kyrkomötet har begärt kommer till stånd. Med hänsyn till det samband som finns mellan denna fråga och den fråga som jag har behandlat i det föregående bör utredaren överväga också frågan om upplåtande av kyrkorum. Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställerjag att regeringen bemyndigar chefen för kommundepartementet

att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män som präster i svenska kyrkan samt frågan om upplåtande av kyrkorum, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Vidare hemställerjag att regeringen föreskriver att kostnaderna skall belasta femtonde huvudtitelns kommittéanslag.

Bilaga 2 Samarbetsreglerna

REGLER FÖR SAMARBETET INOM SVENSKA KYRKAN mellan företrädare för olika uppfattningar i fråga om kvinna behörighet till prütämbetet

INLEDNING Svenska kyrkan har enligt sin bekännelse Bibeln som riktmärke och högsta norm. Våra olika uppfattningar har sin grund i att vi lörstår och uppfattar Bibelns budskap olika. när det gäller utformningen av prästämbetet i vår kyrka. Kyrkans bekännelse är ett uttryck lör hur kyrkan vid olika tillfällen har tolkat Bibelns budskap. Tillkomsten av 1958 års behörighetslag innebar. att kyrkomötet fann prästämbetets öppnande för kvinnor vara förenligt med kyrkans bekännelse. Män och kvinnor har nu lika behörighet till prästtjänst.

1958 års kyrkomötes särskilda utskott uttalade bl. a. att präst ej borde åläggas i tjänsten att utföra sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av hans övertygelse i frågan om kvinnliga präster, den s. k. samvetsklausulen“. Denna regel ville värna om åsiktsfriheten i kyrkan och slå vakt om båda sidors rätt till samvetsfrihet. Det haremellertid blivit nödvändigt att närmare ange innebörden av denna rätt till samvetsfrihet. De riktlinjer lör samexistens och samarbete som anges nedan skall gälla både för dem som nu är präster och lör dem som härefter inträder i prästämbetet i svenska kyrkan.

PRlNClPlELLA HUVUDLlNJER lngen skall tvingas att handla mot sitt samvete. lngen får heller försöka hindra den som vill följa kyrkans gällande ordning. Där olika samvetsbestämda uppfattningar stöter mot varandra, måste kyrkans officiella uppfattoch ha företräde. ning vara huvudregel Den som har annan uppfattning har rätt att träda åt sidan.

132 Bilaga 2

präster kan inte anses vara en exklusivt prästerlig Frågan om kvinnliga måste andra församlingsbors samvetsbefråga. Vid konkreta avgöranden stämda uppfattning tillmätas stor betydelse.

Den som har en annan uppfattning om kvinnas behörighet till prästämkunna vigas till präst betet än kyrkans gällande ordning anger skall alltfort och inneha prästtjänst i svenska kyrkan. En förutsättning för prästvigning

beredd till samarbete enligt de riktlinjer som

är att den blivande prästen är anges här.

för både Den som accepterar att bli biskop måste vara villig att vara biskop manliga och kvinnliga präster i stiftet.

RIKTLINJER FÖR PRAKTISKT HANDLANDE

Prästvigning Ingen får vägras prästvigning på grund av sitt kön. Om biskop på grund av sin samvetsövertygelse ej anser sig kunna viga prästkandidat skall denna - sedan hon av domkapitlet antagits för kvinnlig tjänst i stiftet - beredas tillfälle till vigning i annat stift för tjänstgöring i det stift. för vilket hon blivit antagen. Den som avvisar erbjuden därför att han ej anser sig kunna

prästvigning

med kvinnlig prästkandidat, kan inte räkna med att

prästvigas tillsammans

för få särskild prästvigning eller vigning genom biskop i annat stift än det vilket han söker prästvigning. För de prästkandidater som inte kan tänka sig att deltaga i en gemensam att ansöka om prästvigning i ett stift, där vid det vigning finns möjighet tillfället tids tjänstgöring där. med ingen kvinna prästvigs. och att, efter viss domkapitlets medgivande söka tjänst i annat stift.

och befattningsbeskrivningar får inte göras

Tjänstgörings- 9 Tjänstgöringsföreskrifter

Föreskrifter beroende av om prästen är man eller kvinna.

Ordinarie l0 Var och en är fri att inom ramen för gällande regler söka prästerliga

tjänster tjänster.

vid förordnanden bör vara - förutom lcke-ord. ll Den övergripande synpunkten behov - att förutsättningar skapas för ett fungerande tjänster församlingarnas samarbete. lnga garantier kan dock ges för att manliga och kvinnliga präster inte skall behöva samarbeta medvarandra.

Bilaga 2

Arbetsgemenskap

Gudstjänstlivet Församlings- Församlingspräst skall i princip ha rätt att tjänstgöra i varje kyrka i gudstjänster pastoratet. Fördelning av tjänstgöringen får inte ske med hänsyn till om prästen är man eller kvinna. Den som inte kan göra liturgisk tjänst tillsammans med kvinnlig präst får inte hindra hennes tjänsteutövning men har rätt att själv avstå från att tjänstgöra. Vid behov ordnas biträde på annat sätt.

Uppdrag i För samexistensen är det viktigt, att ingen präst åtar sig prästerligt annan uppdrag i annan församling annat än på kallelse av eller i samförstånd med Församling den präst som ansvarar för pastoralvården i församlingen. Härvid gäller att församlingsmedlem alltid har rätt att få tillgång till församlingskyrkan för förrättning i svenska kyrkans ordning. Vidare gäller, att pastors prövning av fråga om kyrkas upplåtande i övrigt inte får göras beroende av om den präst som har vidtalats att tjänstgöra är man eller kvinna. Prästerna är skyldiga att aktivt medverka till att åtgärder av demonstrativ art undviks i dessa sammanhang. När präst som inte tjänstgör i Församlingen kallas till församlingsdagar eller dylikt, åligger det värdförsamlingen att i god tid i förväg klara ut prästernas tjänstgöring i samband med besöket.

Stifts- och Vid stifts- och kontraktssamlingar av olika slag, kurser och konferenser kontrakts- utses till gudstjänstforrättare lämplig präsnoberoende av om prästen är man samlingar eller kvinna.

Övriga uppgifter i tjänsten

lnom Samexistensen förutsätter, att manliga och kvinnliga präster inom pastoratet samma pastorat samverkar i gemensamma uppgifter såsom expeditionstjänstgöring, arbetsplanering och församlingsadministration och att de i och utanför tjänsten bemöter varandra på det sätt som var och en har rätt att vänta av en medkristen. Om präst eller lekmannamedarbetare, som ansvarar för viss verksamhet, begär tillfällig hjälp i arbetet, skall sådan hjälp inte vägras på grund av olika ståndpunkter i frågan om kvinnliga präster. Omvänt gäller, att ingen oombedd skall ingripa i eller försöka påverka den verksamhet som annan svarar för.

Kyrkliga Det är väsentligt för Samexistensen, att ingen avvisar ledamotskap i uppdrag styrelser, kommittéer eller andra arbetsgrupper eller vägrar att åtaga sig arbetsuppgift i stift eller rikskyrkligt organ med hänvisning till att detta förutsätter samverkan med personer,som har motsatt uppfattning i frågan om kvinnliga präster.

134 Bilaga 2

Fortbild- l2.2.3 Olika ståndpunkter i frågan om kvinnliga präster får inte tagas som skäl nings- för att utebli från överläggningar, fortbildningskurser eller dylikt som kurser m. m. anordnas i tjänsten.

VlD OENIGHET

FÖRFARANDE

Lokalplan 13 Problem som uppstår löses i första hand på lokalplanet (inom församlingen/pastoratet/kontraktet) genom samråd mellan de närmast berörda och med ledning av ovan angivna riktlinjer.

Kvarstår oenigheten hänskjuts frågan till biskopen eller den han :Stiftsplan förordnar. Biskopen biträds av stiftets samrådsgrupp. Samrådsgruppen är en referensgrupp. som inkallas när det gäller mera principiella frågor, vid allvarligare konflikter eller då någon av ledamöterna begär det. Samrådsgruppen består av 4-8 ledamöter. Stiftskretsen av Svenska prästförbundet utser hälften av ledamöterna och stiftstinget (i Göteborgs stift stiftsrådet) den andra hälften.

Riksplan Förslag till rådgivande organ på riksplanet: Om en i annat sammanhang löreslagen juristtjänst inrättas vid Ärkebiskopens kansli, skall innehavaren av denna tjänst kunna konsulteras i här berörda frågor såväl av biskoparna och stiftens samrådsgrupper som av enskilda präster och lekmän. Han kan också adjungeras till stiftcn i enskilda ärenden. Vid sin sida skall han ha en referensgrupp,som består av fyra ledamöter, varav Svenska prästfdrbundet (från 1979-01-01 Svenska kyrkans personalförbund) utser två, Rikskommittén för stiftstingen en ledamot och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund en ledamot.

Uppsala den l december 1978

För Samrådskommittén

OlQ/Stcndby Ärkebiskop, ordförande Kerstin Ãkersledl sekreterare

Bilaga 3 Den praktiska prästutbildningen

1 Stadga för svenska kyrkans praktiska prästutbildning

fastställd av Svenska Kyrkans 1980-01-31

Utbildningsnämnd

I Allmänna bestämmelser

§ 1 Huvudman lör Svenska kyrkans praktiska prästutbildning är Svenska Kyrkans Utbildningsnämnd.

§ 2 Den praktiska prästutbildningen omfattar dels praktisk-teologisk utbildning för blivande präster inom Svenska kyrkan, dels viss fortbildning. Den praktisk-teologiska utbildningen omfattar pastoral kursverksamhet (”den pastorala ramen”) samt pastoral-teologisk utbildning i två terminer.

§ 3 Praktisk meddelas prästutbildning vid Svenska kyrkans pastoralinstitut.

§ 4 Pastoralinstitut ñnns i Lund och Uppsala.

§5 För vardera pastoralinstitutet finns en institutsstyrelse.

§ 6 Verksamheten vid pastoralinstituten bedrivs i enlighet med denna stadga, utbildningsplan lör praktisk prästutbildning antagen av Utbildningsnämnden, lokal kursplan antagen av institutsstyrelsen samt vad Utbildningsnämnden i övrigt föreskriver.

II Utbildningen

§ 7 Utbildningens mål, innehåll och uppläggning anges i utbildningsplan För praktisk prästutbildning.

3 136 Bilaga

§ 8 Delmål och innehåll för utbildningens olika kursmoment anges i lokal kursplan.

§ 9 Lokal kursplan antas av institutsstyrelsen.

§ 10 kan i lokal kursplan meddela föreskrifter beträffande de Institutsstyrelsen pedagogiska arbetsformerna. Styrelsen kan överlämna åt berörda kursdeltagare, dvs. lärare och elever i viss kurs, att besluta om arbetsformema.

§ 11 under året fram- Den pastoralteologiska utbildningens längd och förläggning går av utbildningsplan för praktisk prästutbildning.

§ 12 utbildningen är den som uppfyller Behörig att deltaga i den pastoralteologiska av Utbildningsnämnden fastställda behörighetskrav.

§ 13 Ansökan om tillträde till den pastoralteologiska utbildningen skall ske före 1 november terminen före starten av avsedd utbildning. 1 maj respektive Ansökan tillställs respektive pastoralinstitut på för ändamålet avsedd blankett.

III Utbildningsnämnden

§ 14 Beträffande den praktiska prästutbildningen ankommer det på Utbildningsnämnden att antaga och ändra stadga för Svenska kyrkans praktiska prästutbildning, fastställa utbildningsplan, besluta om antalet deltagare i den pastoralteologiska utbildningen, fastställa budget för de båda pastoralinstituten samt göra framställningar till regeringen angående medel till verksamheten, utse rektor och lärare vid pastoralinstituten samt annan icke-timanställd personal som kan inneha lärarfunktion vid pastoralinstitut, avgöra besvär över institutsstyrelses beslut.

§ 15 Utbildningsnämnden utser kommitté för frågor rörande den praktiska prästutbildningen med uppgift att yttra sig i ärenden rörande praktisk prästutbildning där Utbildningsnämnf den har att fatta beslut, meddela de föreskrifter och anvisningar bl. a. rörande pastoral kursverksamhet och viss fortbildning vid pastoralinstituten som fordras utöver vad som är angivet i stadgan och utbildningsplanen, tillse att verksamheten vid pastoralinstituten bedrivs i enlighet med gällande föreskrifter,

Bilaga 3 137

främja en fortlöpande utveckling och förnyelse liksom samordning av pastoralinstitutens verksamhet, besluta angående antagning till dispensutbildning for blivande präster.

§ 16 l kommittén for praktisk prästutbildning äger biskopsmötet föreslå en ledamot, de religionsvetenskapliga linjenämnderna i Lund och Uppsala vardera en ledamot, teologgruppernas samarbetsutskott i Lund och Uppsala gemensamt en ledamot, de studerande vid pastoralinstituten i Lund och Uppsala gemensamt en ledamot. 1 kommittén rektorerna ingår desutom vid pastoralinstituten i Lund och Uppsala. Utbildningsnämndens sekreterare för prästutbildningsfrågor är kommitténs sekreterare. Utbildningsnämnden utser ordförande inom kommittén. Ledamöterna utses för en tid av tre år. Studeranderepresentanterna utses dock för ett år. Ledamot skall vara medlem i Svenska kyrkan.

§ 17 Kommittén är beslutsfor då minst fyra ledamöter är närvarande. Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden biträder.

§ 18 Kommittén äger utse arbetsgrupper för beredning av särskilda ärenden.

IV

lnslitulsstyrelse

§ 19 Institutsstyrelse skall ansvara for pastoralinstitutets totala verksamhet. Styrelsen åligger att tillse att verksamheten bedrivs enligt gällande bestämmelser, verka for utbildningens fortlöpande förnyelse och utveckling, antaga lokal kursplan, antaga sökande til! utbildningen, samarbeta med det andra pastoralinstitutet, avge yttrande till Utbildningsnämnden rörande tillsättning av rektor eller lärare vid pastoralinstitutet, utse lärare for timarvoderad undervisning samt handledare i ”närforsamlingspraktik”, anställa annan personal än sådan som anges i § 14, ansvara for den fortlöpande vården av disponerade lokaler, svara för pastoralinstitutets ekonomiska planering samt till Utbildnings» nämnden inkomma med förslag till budget samt dimensionering för kommande verksamhetsår.

§ 20 1 institutsstyrelsen utser Utbildningsnämnden en ledamot. Vidare äger domkapitlet i det stift där pastoralinstitutet är beläget utse en ledamot,den religionsvetenskapliga linjenämnden en ledamot, handledarna vid pastoralinstitutet en ledamot samt Svenska kyrkans personalforbund en ledamot. Vida-

138 Bilaga 3

utse fyra ledamöter, varav två utses av institutets re äger de studerande elever så att de representerar vardera terminen av den pastoralteologiska en utses av det teologiska studierådet och en utses av teoutbildningen, loggruppernas samarbetsutskott. Pastoralinstitutets rektor ingår i styrelsen som självskriven ledamot. utser inom sig ordförande och vice ordförande. Styrelsen utses för en tid av tre år. Studeranderepresentanterna utses Ledamöterna dock för en tid av ett år. Ledamot skall vara medlem i Svenska kyrkan.

§ 21 sammanträder på ordförandens kallelse så ofta omständiglnstitutsstyrelse heterna föranleder det.

§ 22 är beslutsför då minst sex ledamöter är närvarande. Vid lnstitutsstyrelse lika röstetal som ordföranden biträder. gäller den mening

§ 23 den finner lämpligt att närvara lnstitutsstyrelse äger kalla de personer vid sammanträden med styrelsen. Den som har kallats har i den mån styrelsen medger det rätt att delta i styrelsens överläggningar men ej i besluten.

§ 24 åt rektor eller delegation inom styrelsen lnstitutsstyrelse äger överlämna att avgöra ärenden som annars ankommer på styrelsen.

V Personal

§ 25 är under institutsstyrelsen ansvarig för pastoralinstitutets och ut- Rektor Därtill skall rektor svara för bildningens ledning, planering och utveckling. bedrivs vid pastoralinstitutet samt för ekuatt pastoralteologisk forskning och internationella kontakter inom prästutbildningens och den meniska kyrkliga utbildningens område. Rektorsbefattningen skall vara förenad med en av lärartjänstema i pas-

toralteologi.

§ 26 skall finnas tre lärare i pastoralteologi med specialin- Vid pastoralinstitut riktning på homiletik, kateketik respektive själavård. skall ansvara för undervisningen i homiletik inklusive Läraren i homiletik kommunikation, hermeneutik och liturgik. Läraren i kateketik skall ansvara för undervisningen i allmän pedagogik

samt kyrkans pedagogiska verksamhet.

i pastoralpsykologi

Läraren i själavård skall ansvara för undervisningen samt själavårdslära. lärare har ansvar för utbildningens utveckling inom respektive Samtliga att deltaga i pastoralinstitutets totala verksamhet. område samt skyldighet

Bilaga 3

§ 27 Vid pastoralinstitut skall finnas en själavårdande tjänst. Efter beslut av institutsstyrelsen kan denna utformas som terapeuttjänst eller kaplantjänst. Terapeut har att genom samtalsgrupper och personliga samtal hjälpa de blivande prästerna att bearbeta frågor och problem som rör de personliga förutsättningarna for den framtida yrkesuppgiften. Kaplan har att genom samtalsgrupper, personliga samtal, gudstjänst- och andaktsliv hjälpa de blivande prästerna att bearbeta frågor rörande kristen identitet, kallelse och prästroll. Innehavare av den själavårdande tjänsten skall ingå i arbetslaget vid pastoralinstitutet och deltaga i den totala verksamheten vid detsamma. Tjänstens omfattning bestäms av Utbildningsnämnden.

§ 28 Om institutsstyrelsen beslutat att den i § 27 anförda tjänsten skall utformas som terapeuttjänst, skall en av de lärare vid pastoralinstitutet som är präst i Svenska kyrkan, dock ej rektor, utses att inom ramen för sin Iärartjänst tillika fullgöra uppdraget att vara kaplan vid pastoralinstitutet med ansvar för gudstjänst- och andaktsliv samt själavård bland eleverna.

§ 29 Med en av lärarbefattningarna vid pastoralinstitutet förenas uppdraget att vara praktikledare. Praktikledare skall svara för handledarkontakter och handledarutbildning samt i övrigt verka för goda förutsättningar for ändamålsenlig praktiktjänstgöring under utbildningen.

§ 30 Utbildningsnämnden beslutar vilka tjänster utöver de i §§ 25-27 nämnda som skall finnas vid pastoralinstituten.

§ 31 För tjänsterna vid pastoralinstitut skall följande kompetenskrav gälla: För lärare i pastoralteologi krävs, förutom en allmän pastoralteologisk meritering, dokumenterad kunskap och erfarenhet inom den gren av pastoralteologin tjänsten omfattar, företrädesvis genom högre teologisk examen. Därutöver krävs aktuell församlingserfarenhet samt erfarenhet av utbildning och undervisning. Lärarna i homiletik och själavârd skall vara präster i Svenska kyrkan. För läraren i kateketik skall gälla krav på pedagogisk kompetens samt erfarenhet av kyrkans utbildning för skilda åldersgrupper. För rektor krävs dessutom erfarenhet av administration och arbetsledning, företrädesvis inom utbildningsområdet, samt dokumenterad forskningserfarenhet. A För den själavårdande tjänsten (terapeut eller kaplan) krävs Szt Lukasstiftelsens diplomutbildning eller motsvarande erfarenhet av utbildning, gruppterapeutiskt arbete samt aktuell församlingserfarenhet. skall Kaplan vara präst i Svenska kyrkan. Beträffande de kompetenskrav som skall gälla for övriga tjänster beslutar Utbildningsnämnden i varje särskilt fall.

140 3 Bilaga

§ 32 Arbetsperiod för rektor är fem år och för övriga av Utbildningsnämnden tillsatta tjänsteinnehavare tre år. Anställning kan förlängas, för rektor med ytterligare en arbetsperiod och för övriga med ytterligare två arbetsperioder. som önskar förlängd anställning efter avslutad arbets- Tjänsteinnehavare period skall ansöka härom hos Utbildningsnämnden minst sex månader före periodens utgång.

§ 33 Vid vakans på rektorsbefattningen skall den lärartjänst i pastoralteologi med vilken rektorsbefattningen varit förenad utlysas. Rektorsbefattningen tillsätts med någon av de tre lärarna i pastoralteologi. Lärare som redan påbörjat sin tredje arbetsperiod kan dock ej ifrågakomma som rektor. Den sammanlagda tjänstgöringstiden vid pastoralinstitut får ej överstiga elva år.

§ 34 Samtliga i §§ 25-27 nämnda tjänsteinnehavare vid de båda pastoralinstituten Detta skall sammanträda minst en gång utgör ett pastorallärarkollegium. per läsår, varannan gång i lundaregionen och varannan gång i uppsalareäger kollegiet kalla de timlärare och handgionen. Till sådant sammanträde ledare som är knutna till pastoralinstitutet inom regionen. Kollegiet utser inom sig ordförande för en tid av ett år.

VI Besvär

§ 35 Talan mot beslut av institutsstyrelse föres hos Utbildningsnämnden. Förvaltningslagens bestämmelser gäller i tillämpliga delar.

2 Utbildningsplan för praktisk prästutbildning

fastställd av Svenska Kyrkans Utbildningsnämnd

1 Riktlinjer

1.1 Regeringen har genom beslut uppdragit åt Svenska kyrkans utbildningsnämnd att fr. 0. m. 1980-07-01 vara huvudman för den praktiska prästutbildning som krävs enligt prästexamensstadga 1979-03-15 § 2 mom. 2 (SFS 1979:158).

1.2 Praktisk prästutbildning omfattar pastoral kursverksamhet, pastoralteologisk utbildning under två terminer samt viss fortbildning.

1.3 Utbildningen bedrivs vid Svenska kyrkans pastoralinstitut i Lund och Uppsala i enlighet med stadgar för pastoralinstituten, denna utbildningsplan samt av lokala styrelser för pastoralinstituten antagna kursplaner.

1.4 Den pastoralteologiska utbildningen omfattar 40 veckor, uppdelade på två terminer som sammanfaller med terminerna vid högskolan. Under första terminen utgörs den andra 10-veckors av en kurs perioden vid de teologiska institutionerna i Lund och Uppsala i Människosyn och människovård. Ansvaret för denna kurs bärs av de religionsvetenskapliga linjenämnderna i samverkan med pastoralinstituten. Under andra terminen genomförs praktiktjänstgöring omfattande två treveckorsperioder i den studerandes framtida tjänstgöringsstift. Ansvaret för denna del av utbildningen bärs gemensamt av respektive domkapitel och pastoralinstitut.

2. Mål, innehåll och uppläggning 2.1 Mål

2.1.1 Målet för den praktiska prästutbildningen är att förbereda för verksamhet som präst i Svenska kyrkan. Med den religionsvetenskapliga utbildningen som grund skall den prak-

tiska prästutbildningen bidra till den studerandes personlighetsutveckling

och ökade kristna medvetenhet samt ge de särskilda kunskaper och fardigheter som prästtjänsten kräver.

2.1.2 Utbildningen skall hjälpa den blivande prästen till personlig mognad och fördjupad kristen tro. Den skall vidare utveckla förmågan till teologisk reflektion över den pastorala arbetssituationen i en församling och till textanalys och texttolkning samt på grundval härav evangelieförkunnelse och sakramentsforvaltning, i predikan, undervisning, själavård och liturgi. Vidare måste utbildningen utveckla förmågan till samarbete och arbetsledning samt ge insikter och färdigheter i församlingsadministration, kyrkorätt och folkbokföring. Deltagarna skall under utbildningen ges möjligheter till att lära sig röstbehandling, samt, i tillämpliga fall att sjunga de liturgiska sångpartierna.

2.2 Den pastoralteologiska utbildningens innehåll och uppläggning.

Första terminen (vecka 1-20): Vecka l-5 Pastoralteologiskt som inleds introduktionsblock, med två veckor kring pastoralteologiska grundfrågor. Därefter följer två veckors församlingspraktik i den studerandes “närförsamling. Slutligen en vecka kring kommunikationsfrågor.

142 3 Bilaga

Samhällsblock, som skall ge samhällsorientering samt praktisk arbetslivsorientering i ett företag eller på annan arbetsplats.

Vecka 9-10 Hermeneutiskt block, med arbete kring temat “församlingen i samhället” mot bakgrund av utbildningen under de första två blocken.

Vecka l 1-20 Människosyn och människovård, universitetskurs vid de teologiska institutionerna.

Under hela terminen förekommer gemensamma andakter, församlingspraki tik i närförsamling, gruppverksamhet, liturgisk sång samt undervisning röst- och talvård.

Andra terminen (vecka 21-40): Vecka 21 Retreatvecka med böne- och meditationsskola.

Vecka 22-25 Pastoralteologiska block 1-111, vilka disponeras så, 29-32 (ej 30) att en halv vecka efter stiftspraktikperioderna äg-

Liturgik (inkl. liturgisk sång samt röstoch talvård) 15 % Kyrkorätt med administration 10 % Gruppverksamhet 5 %

Vecka 30 Samverkansvecka, under vilken blivande kyrkoarbetare har gemensam utbildning i målsättningsfrågor, planeringsarbete och samarbete.

Vecka 26-28 Stiftspraktik i den studerandes framtida tjänstgö- 33-35 ringsstift.

Vecka 40 Avslutningsvecka med plenardebatt kring utbildningen och den framtida tjänsten samt avslutande retreat. Under terminen förekommer gemensamma andakter, församlingspraktik liturgisk sång samt undervisning i röst› i närförsamling, gruppverksamhet. och talvård. Anm. Uppläggningen gäller för utbildning som börjar under hösttermin och avslutas under vårtermin.

sou 1981:20 143 Bilaga 3

Alternativ uppläggning för vår/höst-utbildning: Samverkansvecka under vecka 10 Hermeneutiskt block vecka 9 och 22 Pastoralteologiska block I och II vecka 23-25 och 29-32

3. Behörighet

För tillträde till den pastoralteologiska utbildningen krävs a. att sökanden genomgått den religionsvetenskapliga linjen innefattande kurser i bibelvetenskap med språklig gammaltestamentlig eller nytestamentlig inriktning, tros- och livsåskådningsvetenskap samt kristendomens historia, eller har motsvarande kunskaper, . att sökanden har minst sex månaders erfarenhet av yrkesarbete, fördelade på tre månaders kyrkligt församlingsarbete och tre månaders annat yrkesarbete företrädesvis med social inriktning, . att sökanden deltagit i den pastorala kursverksamhet som anordnas av pastoralinstituten. Riktlinjer för den pastorala kursverksamheten utfärdas av Utbildningsnämnden (bilaga 1).

4. Examination

Examination sker fortlöpande under utbildningens gång. Betyg sätts för hela

utbildningen. Som betyg används någon av beteckningarna godkänd eller icke godkänd.

Övergångsbestämmelser

Bestämmelserna under 3. Behörighet skall gälla för studerande som höstterminen 1980 eller senare påbörjar sin religionsvetenskapliga utbildning. För den som påbörjat sin utbildning höstterminen 1979 eller vårterminen 1980 skall gälla fyra månaders erfarenhet av yrkesarbete, fördelade på två månaders kyrkligt församlingsarbete och två månaders annat yrkesarbete företrädesvis med social inriktning. Punkterna a. och c. skall för dessa studerande gälla i sin helhet.

Bilaga 1 Riktlinjer för den kursverksamheten

pastorala (”den pastorala ramen”) vid svenska kyrkans pastoralinstitut

Svenska kyrkans pastoralinstitut i Lund och Uppsala skall på egen hand eller i samverkan med de teologiska institutionerna eller stiftens teologgrupper svara för att en pastoral kursverksamhet erbjuds de teologie studerandena parallellt med deras studier vid den religionsvetenskapliga linjen. Deltagande i sådan kursverksamhet, enligt p. 2-4, är krav för tillträde till den pastoralteologiska utbildningen.

144 Bilaga 3

Den pastorala kursverksamheten skall bl a innehålla följande: . Temadagar, ca fyra till antalet, att erbjudas i första hand for de studerande vid grundkursen/baskursen. Temadagarnas syfte är att utifrån den kristna trons synvinkel belysa de ämnen som behandlas på grundkursenlbaskursen. . FörsamI/ngsinrrodukrion, bestående av studiebesök i syfte att orientera om olika församlingstyper och arbetsmodeller samt olika kyrkliga organisationer och verksamhetsfált. Församlingsintroduktionen är i forsta hand avsedd att inhämtas under det differentierade studiet. . Samhällsinrrodukrion, bestående av studiebesök inom olika samhällssektorer. Samhällsintroduktionen är i första hand avsedd att inhämtas under det differentierade studiet. 4. Samralsgrirpp kring trosfrågor, kallelse, förväntningar och yrkesroller. l samband med prästkandidats intresseanmälan till stift göres även anmälan till pastoralinstitut. Denna anmälan ligger sedan till grund för deltagande i den pastorala kursverksamheten, p. 2-4. Förutom den pastorala kursverksamheten vid pastoralinstituten skall sökande till den pastoralteologiska utbildningen även ha deltagit i den av universiteten erbjudna utbildningen i rösr- och ra/vârd under två terminer. lnstitutsstyrelse kan besluta, att viss del av undervisningen i lirurgisk sång inom den pastoralteologiska utbildningen förläggs till terminerna fore denna utbildning. Har detta skett skall sökande till den pastoralteologiska utbildningen ha deltagit i denna undervisning. lnstitutsstyrelse beslutar om den lokala utformningen och omfattningen av den pastorala kursverksamheten i enlighet med p. l-4 samt utfärdar nödvändiga anvisningar. lnstitutsstyrelse har att årligen rapportera till utbildningsnämnden om utformningen av den pastorala kursverksamheten samt meddela statistik över deltagandet.

3 Exempel på lokal kursplan beträffande pastoralteologisk

introduktion

Svenska kyrkans pastoralinstitut i Lund Lokal kursplan, antagen av institutsstyrelsen 1980-05-22.

Pastoralteologisk introduktion Momentezs plats i den pastoralteologiska utbildningen

Momentet inleder den pastoralteologiska utbildningen och utgör tvâ veckor under första terminen. Momentet skall dels innebära en översiktlig information om och planering av den förestående pastoralteologiska utbildningen, dels utgöra en startpunkt för det arbete med identitetsfrågorna, kyrkansförsamlingens-prästens, som kommer att vara en genomgående tråd i utbildningen. Momentet skall därmed fungera som introduktion till hela utbildningen.

Bilaga 3 145

Mål Prästkandidaten skall genom undervisningen under den pastoralteologiska introduktionen förvärva en grund för den vidare pastoralteologiska reflektionen kring frågor som berör kyrkans identitet, församlingssyn och ämbetstolkning, få insikter i nytestamentliga texter som behandlar kyrkan, Församlingen och ämbetet och i kyrkans tolkning av dessa texter under olika epoker, orientera sig i de lutherska bekännelseskrifternas syn på kyrkan, församlingen och ämbetet, orientera sig i den samtida ekumeniska och inomkyrkliga debatten kring kyrkan, församlingen och ämbetet.

Kommentarer och anvisningar Genom den pastoralteologiska introduktionen, som samtidigt är en introduktion till utbildningen i sin helhet, skall deltagarna få hjälp att erhålla en gemensam referensram för fortsättningen. De ecklesiologiska grundfrågorna skall stå i centrum: kyrkans identitet, församlingssyn och ämbetssyn, kyrkansjörhâl/ande till världen och församlingens plats i samhället. Vid behandlingen av ämbetsfrågan är det väsentligt att ämbetet ses i hela gudsfolkets sammanhang och att inte prästtjänsten ses isolerad från andra tjänster i församlingen. Det är väsentligt att man försöker behålla bredden på frågeställningarna och ger de studerande möjlighet att själva orientera sig och ta ställning. Då många blivande präster långt före den pastoralteologiska utbildningen redan tagit ställning i identitetsfrågorna måste det vara angeläget att man under den pastoralteologiska introduktionen kan skapa förståelse för hur man kan komma till andra slutsatser, hur den egna uppfattningen förhåller sig till olika tolkningar av de bibliska skrifterna och de lutherska bekännelseskrifterna i hithörande frågor. Ett visst grundläggande textmaterial presenteras, men i övrigt bör mycken tid lämnas åt gruppstudier/samtal. Till det material som deltagarna bör vara förtrogna med hör, förutom de texter som hör till den lutherska bekännelsen även den dagsaktuella ekumeniska diskussionen i hithörande frågor. I gruppsamtalen bör också deltagarna få tillfälle att ventilera de förväntningar som finns på en präst, både prästens egna förväntningar och de förväntningar som riktas på honom/henne från församling, stiftsledning eller samhälle. Den avslutande delen av den pastoralteologiska introduktionen ägnas den följande jörsamlingspraktiken, församlingens grundstruktur och verksamhetsformer samt forsamlingspraktikens plats i utbildningen och de metodiska problem som är förknippade härmed.

146 Bilaga 3

4 Exempel på lokal kursplan beträffande pastoralteologi

Svenska kyrkans pastoralinstitut i Lund Lokal kursplan, antagen av institutsstyrelsen 1980-05-22.

Pastoralteologi Momentets plats i den pastoralteologiska utbildningen Pastoralteologin omfattar, förutom den pastoralteologiska introduktionen under första terminen, 25 % av undervisningstiden under de tre pastoralteologiska blocken under andra terminen. Därtill kommer ytterligare två veckor som omfattas av pastoralteologin, vecka 21 med interna: och en böne- och meditationsskola samt samverkansveckan, vecka 30 (alt. vecka 10).

Mål Prästkandidaten skall genom undervisningen i pastoralteologi uppöva förmågan att se sambandet mellan kyrkans olika verksamhetsformer och tolkningen av kyrkans väsen och uppgift, utveckla förmågan att fungera som präst i samspelet mellan medarbetare och verksamhetsformer i församlingen, lära sig arbeta med mål- och planeringsfrågor på ett sätt som bidrar till en utveckling av församlingens olika arbetsformer, träna sig i att ge uttryck för kyrkans tro i dialog med olika kritiska och utmanande företeelser i samhället, utveckla förmågan att se Svenska kyrkan och hennes församlingar i ett ekumeniskt och internationellt sammanhang samt dra relevanta slutsatser av detta förhållande på det praktiska planet.

Kommentarer och anvisningar Många olika företeelser hålls samman inom perspektivet pastoralteologi, som är integrationsämnet i den nya utbildningen. Avsikten är att hjälpa fram en enhetlig syn på de många disparata företeelser som kan och bör förekomma i en församling och därför i en prästutbildning. Momentet griper tillbaka på den inledande introduktionen i pastoralteologiska grundfrågor. Den grundläggande analysen av kyrkans och _lörsamlingens identitet och prästens uppgift och plats i församlingen skall hållas levande under undervisningen i de många olika delmomenten. Detta perspektiv är så mycket mera väsentligt som det ligger i sakens natur att inom pastoralteologin en stor del av undervisningen handhas av inkallade experter på olika arbetsformer och utvecklingstendenser. Dessa kan gälla målarbete, planering; personalledning och utvecklingsarbete, nya arbetsformer som liturgiskt drama och dramapedagogik, kyrkan i fritidssamhället, massmediafrågor rörande press, radio och TV, evangelisationsfrågor, mission och diakoni, det ekumeniska och internationella perspektivet etc.

Bilaga 3 147

Momentet kan innehålla studiebesök på olika kyrkliga institutioner. Studieresor till andra kyrkliga miljöer kan också inbegripas i utbildningen. Momentet kan även inbegripa ett eller flera pastorn/teologiska projekt under hela utbildningstiden.

SOL* 1981:20

Bilaga 4 Antagning till präst i Svenska kyrkan

Biskopsmötet har 1980-04-15 beslutat att tillämpa följande ordning avseende prövning för och inskolning till prästerlig tjänst i Svenska kyrkan:

1. Under de två första terminernas studier vid religionsvetenskaplig linje rekommenderas deltagande i de temadagar eller samtalsgrupper som anordnas i samverkan mellan institutionen och pastoralinstitutet. . I samband med kontakt rörande praktiktjänst inlämnas under den andra terminen intresseanmälan till stiftet. Blanketten kan erhållas från bl. a. stiftens rekryteringsorgan, pastoralinstituten i Lund och Uppsala samt ITH. . Inför den forsta praktiktjänstgöringen är deltagande i respektive stifts tjänstebiträdeskurser obligatoriskt. Vid dessa kurser ges undervisning i framför allt homiletik (predikokonst) och liturgisk aktion, men tid finns även för dels samtal enskilt med biskop eller den han förordnar, dels samtal i grupp kring prästens uppgift. . Efter praktiktjänstgöringens slut sker utvärdering av perioden gemensamt av handledare och tjänstebiträde samt delges biskopen resultatet. (Det gäller även praktik som äger rum senare under studietiden.) . Parallellt med genomgången av det differentierade ämnesstudiet skall den som har för avsikt att söka prästvigning delta i kursverksamhet vid pastoralinstitut med uppgift att ge introduktion i församling och samhälle. Vidare föreskrivs deltagande i institutens samtalsgrupper kring trosfrågor, kallelse, förväntningar och yrkesroller. Dessa samtalsgrupper kan ordnas i samarbete med stiftens teologgrupper. . För att få tillträde till den pastoralteologiska utbildningen krävs bl. a. minst tre månaders praktik i församlingstjänst. Denna praktik skall vara genomgången före påbörjandet av den tematiska terminen. Kontakter med det stift där prästvigning önskas måste vara etablerade senast vid denna tidpunkt. Varje prästkandidat skall under utbildningstiden garanteras tjugo samtalstillfällen med biskop eller annan företrädare för stiftet. . Inför påbörjandet av den tematiska terminen beslutar biskop och domkapitel om prästkandidaten efter fullgiorda studier kan antagas. . För den personliga utvecklingen är ett aktivt deltagande i gudstjänstoch församlingsliv nödvändigt. Även de kristna studentföreningama spelar i detta sammanhang en stor roll. . Fortlöpande kontakter mellan den studerande och kyrkan är av stor vikt. varför medlemskap i respektive stifts teologgrupp rekommenderas

150 Bilaga 4

kraftigt. l teologgrupperna ges möjlighet att lära känna blivande kolleger men även biskop och andra företrädare för stiftet. . l sådana fall där denna ordning inte kan följas rekommenderas kontakt med biskopsmötets kontaktpräster på studieorten, biskop eller annan stiftsrepresentant, lärare vid pastoralinst. eller rekryteringssekr. vid Årkebiskopens kansli.

Statens offentliga utredningar 1981

Kronologisk förteckning

. HS 90: Hälsorisker. S. . HS 90: Ohälsa och vårdutnyttjande. S. . HS 90: Hälso» och sjukvård i internationellt perspektiv. S. . HS 90: utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetat. S. . Ny arbatstidslag. A. . Översyn av lagen om församlingsstyralse. Kn. . Lag om vård av missbrukare i vissa fall. S. . Översyn av sjölagen 1. Ju. . Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. U. . Datateknik i verkstadsindustrin. I. . Datateknik i processindustrin. l. . Inrikasflyget under 1980-talet. K. . Närradio. U. . Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. m. Kn. . Grundlagsfrâgor. Ju . Film och TV i barnens värld. U. . Industrins datorisering. A. . Minskat tobaksbruk. S. . Översyn av radiolagen. U. . Omprövning av sumvatsklausulen. Kn.

Statens offentliga utredningar 1981

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Översynav sjölagen1. [8] Grundlegsfrågor.[15]

Socialdepartementet Hâlso-ochsjukvårdinfÖrSO-talet. 1.Hålsorisker.[1]2.Ohälsaoch vårdutnyttjande.[2] 3. Hâlao- och sjukvård i internationellt perspektiv.[3] 4. utgångspunkteroch riktlinjer för det fortsatta arbetet.[4] Lagom vård av missbrukarei vissafall. [7] Minskattobaksbruk.[18]

Kommunikationsdepartementet Inrikesflygetunder1980-talet.[12]

Utbildningsdepartementet Enhetligthuvudmannaska;för högskolan.[9] Nürradio.[13] Film och TVi barnensvärld. [16] Översynav radiolagen.[19]

Arbetsmarknadsdepartementet Ny arbetstidslag.[5] Industrinsdatoriserlng.[17]

Industridepartementet Data-och elektronikkommittén.1. Datateknikl Verkstadsindustrin. [10]2. Datateknik]p-ocessindustrin.[11]

Kommundepartementet Översynav lagenom församlingastyrelse.[6] Reformeratkyrkomöte,kyrklig lagstiftningm. m. [14] Omprövningav samvetsklausulen.[20]

Anm. Siffrornainom klammerbetecknarutredningarnasnummeri den kronologiskaförteckningen.

LiberFörlag

. W062

- Allmänna Förlaget 0375250