Utredning angående det svenska skolväsendets organisation

National Library of Sweden

enna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1926:5

E C K L E S I A S T I K D E P A K T E »I E N T E T

UTREDNING ANGÅENDE

D E T SVENSKA SKOLVÄSENDETS ORGANISATION VERKSTÄLLD AV

INÖ3I

KUNGL.

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1926 K r o n o l o g i s k

Tjtredairig rörande lagstiftningen om arbetstidens b<gränsiing i vissa främmande länder av John Nordin jämte uppgifter angående arbetstiden i vissa länder, som sakna allmän lagstiftning rörande arbetstidens begränsning, sammanställda inom socialstyrelsen. Bihang 2 till socialstyrelsens den 2 november 1925 avgivna betänkande med 'örelag till reviderad lag om arbetarskydd. Norstedt. (4), 211 s. S. Betänkande angående de icke rfittsbildade domsagobitradehasavlöningsförhållanden och anställningsvillkor. Norstedt. 32 s. J n .

f ö r t e c

k n i ti i»

11)21 ars pensionskommittés betänkande. 7. Betankkande med nytt förslag till militär tjänstepensionalag., [dan. öl s. Fö. Postverket. Kort översikt av dess historia, rörel organisation. Av M. Marcus, 'riden, (s , 68 s. FM. Utredning angående det svenska skolväsendets organisation. Norstedt, vii, 41>'J, l.Jl s. K.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil ntgöra begynnelscboktstäsiverna till det depirteinent, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbrnksdepartcemeientet. Enligt kunjörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i i omslag med eihetlig färg för varie departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1926:5

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

UTREDNING ANGÅENDE

DET SVENSKA SKOLVÄSENDETS ORGANISATION VERKSTÄLLD AV

INOM KUNGL. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1926 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER

mm

'

I N N E H A L L. Sid. S s k r i v e l s e till Kiap.

departementschefen

I.

Arten och omfattningen av de s a k k u n n i g a s a r b e t e Uppdragets innebörd 1. — Översikt av de sakkunnigas arbete 1. — Icke behandlade sidor av skolfrågan 7. — Sakkunnigframställningens allmänna karaktär 7.

1 KCap. II.

översikt av organisationsformer Vårt nuvarande skolväsen 9. — Skolkommissionen 12. — Läroverkskollegier m. fl. 12 — Skolöverstyrelsens majoritet 14. — Skolöverstyrelsens minoritet 15. — Generaldirektör Bergqyist 16.

9 K*ap. III. S a m m a n f a t t a n d e ö v e r s i k t ö v e r d i s k u s s i o n e n i b o t t e n s k o l e frågan Historisk återblick 18. — Skäl för den sexåriga grundskolan 22. — Skäl emot den sexåriga grundskolan 24. Kvap. IV. O m f o l k s k o l a n s b ä r k r a f t

1.

Nuvarande förhållanden De olika folkskoleformerna och deras arbetsresultat 28. — Andra anledningar till ojämnhet i folkskolans arbetsresultat 33. — Folkskolans arbetsresultat i det hela 33.

2.

Förbättrande av folkskolans arbetsresultat De allmänna anspråken på folkskolan som grundskola 39. — Effektiv ledning och kontroll av folkskolans arbete 40. — Särskild undervisning för efterblivna barn 41. — Begränsning av lärjungeantalet i klassavdelningarna 42. — Tillämpning av ämneslärarsystem 42. — Förbättring av lärarutbildningen 43. — Den nya undervisningsplanen och grundskolan 44. — Starkare koncentration på det väsentliga 45.

8,

Sammanfattande synpunkter Uttalanden inom skolöverstyrelsen om folkskolans bärkraft 46. — De sakkunniga om folkskolans bärkraft 47.

46 KCap. V. D e f r ä m m a n d e s p r å k e n i d e n h ö g r e s k o l a n

1. De främmande språkens ställning i läroverksorganisationen enligt skolkommissionens förslag Kommissionsförslagets innebörd 51. — Yttrandena 54. — De sakkunniga 55.

2.

Språkundervisningens metod Historik 57. — Skolkommissionen 58. — Yttrandena 59. — De sakkunniga 60. — Åtgärder för höjande av språklärarnas kompetens 62.

3.

De skriftliga proven i främmande språk i realexamen Skolkommissionen 64. — Yttrandena 65. — De sakkunniga 65.

4.

De skriftliga proven i främmande levande språk i studentexamen . . . Skolkommissionen 67. — Yttrandena 68. — De sakkunniga 69.

f—353165.

IV

Sid. 72

5.

Den grundläggande grainmatikundervisningen i folkskolan Skolkommissionen 72. — Yttrandena 73. — De sakkunniga 74.

6.

Koncentration av språkundervisningen Skolkommissionen 75. — Yttrandena 76. •— De sakkunniga 76.

7.

Språkföljden go Nuvarande förhållanden 80. — Skolkommissionens organisationsförslag 81. — Begynnelsespråket 81. — Latinet i realskolan 90. — Franskan i realskolan 91. — Språkföljden i flickskolan 94. — De främmande språken i gymnasiet enligt de sakkunnigas förslag 95.

S.

Studium av andra främmande språk

99 O m o r d n i n g e n för d e skriftliga a r b e t e n a

102 K a p . VI.

75 K a p . VII. R e a l s k o l a n liLO 1. Realskolan ur principiell synpunkt 110 Realskolans tillkomst och motiv 110. — Realskolans behövlighet 112. — Realskolexamen 114. — Synpunkter för diskussionen om realskolan 115. 2.

Den kommunala mellanskolan 1116 Den kommunala mellanskolans tillkomst 116. — Skolkommissionen 117. — Läroverkskollegier m. fl. 118. — Kollegier och styrelser vid kommunala mellanskolor 119. — Skolöverstyrelsens majoritet 120. — Skolöverstyrelsens minoritet 121. — Generaldirektör Bergqvist 121.

3.

Realskolan och folkskolan • 132 Bottenskoleprincipen 122. — Grundskolestadier av olika längd 123. — 7-årig grundskola 123. — 5-årig grundskola 124. —• Systemet 3 + 6 125. — Systemet 6 + 4 126. — Systemet 4 + 5 134. — Jämförelse mellan de tre systemen från olika synpunkter 138. — Blandade system 143. — Differentierad folkskola 147.

4.

Realskolan och gymnasiet 1447 Anknytningen mellan realskolan och gymnasiet 147. — Historik 148. — Den tidigare diskussionen ang. anknytningen mellan realskolan och gymnasiet 148. — Skolkommissionen 150. — Läroverkskollegier m. fl. 151. — Skolöverstyrelsen 151. —• Översikt av frågan i dess nuvarande läge 152. — Synpunkter för de sakkunnigas utredningsarbete 153. — Speciella frågor rörande sambandet mellan realskola och gymnasium 154.

5.

Realskolan och det praktiska livet. Avkortad realskola 1557 Återblick 157. — Skolkommissionen 158. — Läroverkskollegierna m. fl. 159. •— Skolöverstyrelsens majoritet 160. — Skolöverstyrelsens minoritet 162. — Generaldirektör Bergqvist 162. —• Den avkortade realskolans undervisningsplan 163. —• Avkortningens allmänna motiv 165. — Realskolans olika uppgifter 167. — Den avkortade realskolan och vissa fackskolor 167. — Den avkortade realskolan och vissa tjänstemannabanor 169. — Den avkortade realskolan som grundval för gymnasiet 172. — Den avkortade realskolan och gymnasiets enhetlighet 175. — Realskolan och högre folkskolan 177.

6.

Realskolan och den kvinnliga ungdomen

7. Realskolans uudervisningsplan 1880 Skolkommissionens undervisningsplan 180. — De sakkunnigas nndervisningsplaner 182. — Koncentration 189. — Tillval och bortval 190. — Undervisningsplaner för olika former av realskolor 193. K a p . VIII.

Övergångsanordningar Anförda motiv för övergångsanordningar 194. — Övergångsklass 194. — Övergångskurs 197. — Direkt övergång från folkskolans sjätte klass till viss klass 6- eller 5-årig realskola 199. — Kommunerna och övergångsanordningarna 200.

v Sid. Kc.ap. IX.

Gymnasiet

1.

Gymnasiets mål och anknytning till högskolorna 201 Det nuvarande gymnasiet 201. — Skolkommissionens förslag 201. — Yttranden. Diskussion i tidskrifter och dagspress 202. — De sakkunniga 209. — Överproduktionen av studenter 223. — Studentexamen 226.

2.

Gymnasiets anknytning till realskolan 229 Skolkommissionen 229. — Yttrandena 231. — Skolöverstyrelsen 233. — De sakkunniga 234.

3. Gymnasiets linjedelning 237 Nuvarande organisation 237. — Skolkommissionen 238. — Yttrandena 243. — De sakkunniga 247. 4.

Undervisuingsplaner Allmänna synpunkter 254. — De särskilda ämnena 256.

0.

Tillval och hortval 262 Allmänna synpunkter 262. —• Skolkommissionen 263. — Yttrandena 264. — De sakkunniga 264.

K a a p . X.

Lyceet 267 Lyceum som organisationsform 267. — 7-årigt lyceum och analoga lyceiformer 268. — 6-årigt lyceum 272.

K ^ a p . XI.

254 Flickornas undervisning

1.

Allmän översikt

2.

Samuudervisuingen 280 Historisk återblick 280. — Skolkommissionen 282. — Yttrandena 285. — Skolöverstyrelsen 286. — De sakkunniga 288.

3.

Olika skoityper för flickor 293 Den högre flickskolans organisation och bildningsmål 293. — Olika typer av egentlig högre flickskola 296. — Realskolor för flickor 306. — Gymnasier för flickor 308. — Lyceer för flickor 309.

4.

Undervisningsplaner Allmänna anmärkningar 310. — De särskilda ämnena 313.

K £ a p . XII.

Intagning, flyttning o c h e x a m i n a

1. Intagning i realskolan

317 317

Inträdesfordringar 317. — Inträdesprövning 321. 2.

Intagning i

3.

Intagning i gymnasiet

flickskolan

329 330

Skolkommissionen 330. — Yttrandena 332. — De sakkunniga 332. 4.

Intagning i lyceet

5.

Flyttning i realskolan

6. Flyttning i

flickskolan

7. Flyttning i gymnasiet

8.

Flyttning i lyceet

9.

Realexamen 347 Formerna för realexamen 347. — Ledning och kontroll av examen 350. — Realexamen vid avkortad realskola 353. Studentexamen 353 Skolkommissionen 353. — Yttrandena 355. — De sakkunniga 356.

10.

VI

K a p . XIII.

Sid. 370

P r a k t i s k a utbildningslinjer

Allmänna synpunkter 370. — Högre folkskolor 371. — Praktisk realexamen 374. — Tim- och kursplaner för treåriga yrkesbestämda högre folkskolor 379. — Praktiska linjer vid realskolor 383. — Praktiska bildningslinjer för flickor 386. — Praktisk real examens betydelse 386. K a p . XIV.

Den sexåriga grundskolan och skoltidens längd

1. Skolkommissionens organisationsförslag och skoltidens förlängning . . 388 Överblick över opinionerna rörande skoltidens förlängning 388. — Frågan om skoltidens förlängning i några främmande länder 389. — De sakkunniga 390. 2.

Tidigare inträdande av skolpliktsåldern 397 Ifrågasatt sänkning av skolpliktsålderns inträde 397. — Gällande bestämmelser 398. — Möjligheten av skolpliktsålderns sänkande med ett år 398. — Möjligheten av skolpliktsålderns sänkande med ett halvt år 398. — Den danska skolkommissionen och skolpliktsåldern 400. — Uttalande av medicinskt sakkunnig 401. — Den tidigare skolpliktsåldern och folkskolekursens längd 401. — Den tidigare skolpliktsålderns infl^vtande på folkskolans arbetsresultat 402.

3.

Snabbare genomgång av folkskolan i02 Framkomna förslag om genomgång av folkskolan på kortare tid än den normala 402. — Frågans läge i Tyskland 402. — Överhoppande av klass i folkskolan 403. Förkortad genomgång av folkskola genom differentierad linje 405. — Allmänna erinringar rörande förslagen om hastigare genomgång av folkskolan 408.

4.

Förkortad högre skola på 6-årig odifferenterad grundskola 409 Framkomna förslag 409. — Avkortande av den högre skolan i förening med sänkande av dess bildningsmål 409. — Minskande av antalet läsår genom läsårets förlängning 410. — Förkortande av den högre skolan utan sänkande av dess bildningsmål och utan förlängning av läsåret 410.

5.

Förkortad högre skola på differentierad folkskola 4iy Frågans allmänna innebörd 419. — Frågans läge i några främmande länder 420. — Det praktiska sambandet mellan enhetsskolekravet och kravet på differentiering inom folkskolan 426. — Differentieringens principiella förenlighet med enhetsskolan 427. — Folkskolans differentieringsproblem ett praktiskt problem 429. — Framställda förslag till differentiering inom folkskolan 429. — Differentierad linje inom folkskolans högsta klasser i förening med 3-årig realskola 430. — Partiell differentiering inom folkskolan genom fakultativ undervisning i ett främmande språk i förening med lycealt organiserad högre skola 434. — Försöksanordningar med differentierad folkskola 434.

K a p . XV. S k o l a n s frihet. O r g a n i s a t i o n e n s r ö r l i g h e t . S t a t s s k o l a o c h privatskola 435 Undervisningens frihet 435. — Jämkningar i undervisningsplanen 437. — Rörlighet i den yttre organisationen 439. — Statsskola och privatskola 440. K a p . XVI.

Hygieniska synpunkter 445 Skolkommissionen 445. — Yttrandena 446. — Skolöverstyrelsen 446. — De sakkunniga 447.

K a p . XVII.

Ekonomiskt understöd 453 Skolkommissionen 453. — Yttrandena 453. — Studieunderstöd 454. — Internatanordningar 455.

Särskilda yttranden Av iV. O. Bruce Av Harald Dahlgren Av Thyra Kullgren

460 460 460 460

Till Herr Statsrådet

och Chefen

för kungl.

Ecklesiastikdepartementet.

< Genom nådigt beslut den 20 juni 1924 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att dels tillkalla högst fem sakkunniga för att i enligg-het med av departementschefen anförda grunder inom departementet verkstäLilla ytterligare bearbetning av frågan om det svenska skolväsendets organisa! tion, dels anmoda en av de sakkunniga att såsom ordförande leda de sakkuunnigas förhandlingar, dels, om så skulle visa sig erforderligt, tillkalla särskkild sekreterare åt de sakkunniga eller uppdraga åt en av de sakkunniga att tillllika tjänstgöra såsom sekreterare, dels ock, där för handläggning av viss^i utr redningen ingående fråga ytterligare sakkunskap befunnes erforderlig, för sådann frågas behandling tillkalla särskild sakkunnig, dock för varje dylik fråga ej me er än en person. ] Den 1 augusti 1924 beslöt dåvarande departementschefen att såsom sakkunnigga för verkställande av ifrågavarande utredning tillkalla undertecknade Dahlgre-en, Bruce och Wellander med uppdrag för undertecknad Dahlgren att såsom orddförande leda de sakkunnigas förhandlingar, och genom beslut den 9 augusti 19924 tillkallade departementschefen såsom sakkunniga för ifrågavarande ändamåål jämväl undertecknade Kullgren och Nordlund. . Såsom sekreterare hos de sakkunniga har jämlikt chefens för ecklesiastik deppartementet förordnande tjänstgjort kanslirådet i samma departement F . W 7 . E. Sandberg. 11 det anförande till statsrådsprotokollet, varmed föredragande clepartementscheiefen motiverar sin hemställan om bemyndigande att för här ifrågavarande upppdrag tillkalla sakkunniga, erinrar departementschefen till en början därom, att t betydelsefulla frågor förelåge till behandling på undervisningsväsendets omnråde samt att dessa i stor utsträckning sammanhängde med de genomgripande ! förslag till läroverksreformer m. m., som avgivits av den år 1918 den 31 decenmber tillsatta s. k. skolkommissionen och vilka återfunnes i dess båda betännkanden, det första dagtecknat den 29 april 1922 och avseende grunder fölen L ny läroverksorganisation (Skolkommissionens betänkande I — I V ) , det senanre daterat den 5 februari 1923 och innehållande organisatoriska och ekonomiåska utredningar rörande den föreslagna nya läroverksorganisationen (Skolkonmmissionens betänkande V ) . Efter att hava omnämnt de utlåtanden, som avggivits över berörda betänkanden av ett stort antal myndigheter och korporattioner, framhåller departementschefen, att någon fullständig utredning ännu ickke förelåge rörande de kostnader, som skulle åtfölja den av skolkommissionen fönreslagna nya läroverksorganisationen. Under betonande att en dylik utredninng borde åvägabringas, anför departementschefen, att uppdraget att verkställa ( densamma borde anförtros åt skolöverstyrelsen, som dock för ändamålet bor-

VIII

de förstärkas med någon i praktiskt ekonomiska värv förfaren sakkunnig. Därefter yttrar departementschefen: »Vad åter angår de framlagda organisationsförslagens närmare innebörd, så omspänna dessa som bekant ett stort antal betydelsefulla spörsmål av både pedagogisk och^ samhällelig art. Hit höra frågorna om utsträckt användning av folkskolan såsom bottenskola och sättet för den högre skolans anknytning till folkskolan, om den högre undervisningens inre organisation och dess uppdelning på olika skolarter, såsom kommunal mellanskola, realskola, gymnasium, lyceum m. m., om dessa skolarters inbördes ställning till varandra, om flickundervisningen och dess förstatligande, om samundervisning och särundervisning, om praktiska undervisningslinjer, om inträdesprövningar och examina, om skolformernas fördelningpå statliga, kommunala och enskilda skolor, om införande av lokala st3~relser vid läroverken m. fl. spörsmål. Vid den förberedande behandling, ärendet, såsom redan erinrats, varit underkastat hos olika myndigheter och korporationer, har det nu visat sig, att meningarna rörande många av dessa punkter varit synnerligen skiftande. Såsom allmän regel gäller emellertid, att skolkommissionens förslag, sådant det ursprungligen framlagts, hos de lokala myndigheter, som eläröver yttrat sig, och icke minst hos flere på området särskilt sakkunniga rönt ett övervägande kritiskt emottagande. Tillstyrkande utlåtanden hava sålunda, enligt den av skolöverstyrelsen uppgjorda sammanfattningen, visserligen ingått från flertalet bland statens folkskolinspektörer (39 tillstyrkande, medan 13 avstyrkt) samt från flertalet styrelser vid kommunala mellanskolor (31 mot 26) och flertalet av hörda kommunalfullmäktige, skolråd m. fl. (19 mot 9). Avstyrkande yttranden hava däremot^ avgivits av flertalet kollegier vid kommunala mellanskolor (48 avstyrkande mot 19 tillstyrkande), enskilda mellanskolor (4 mot 1), högre gossoch samskolor (13 mot 1) och folkskoleseminarier (13 mot 2), vidare från flertalet styrelser vid högre goss- och samskolor (8 mot 1), från flertalet kommunala folkskolinspektörer (13 mot 7). flertalet folkskolestyrelser (43 mot 32) ävensom flertalet stadsfullmäktige (37 mot 32) m. fl. Slutligen hava samtliga kollegier vid högre allmänna läroverk, realskolor och samskolor, samtliga kollegier vid högre flickskolor, högre lärarinneseminarier, handelsgymnasier och tekniska läroverk, samtliga styrelser vid samskolor och högre flickskolor och därtill samtliga universitetsmyndigheter, domkapitel, länsstyrelser och magistrater avstyrkt förslaget. Inom skolöverstyrelsen har en majoritet förordat förslaget med åtskilliga modifikationer, medan en minoritet avstyrkt detsamma. Även på håll, där man i stort sett sympatiserat med förslagets grundtankar, hava på vissa väsentliga punkter invändningar framställts. Anmärkningarna hava riktat sig mot både vissa grundläggande principer i förslaget och mot åtskilliga dess enskildheter. Det torde under sådana förhållanden vara uppenbart, att förslaget, även om vid en närmare finansiell utredning ekonomiska förutsättningar för dess genomförande skulle befinnas föreligga, icke i oförändrat skick lärer kunna läggas till grund för den framtida organisationen av vårt undervisningsväsen. En ytterligare bearbetning av ärendet är därför av nöden. Denna bearbetning, som torde erfordra tillkallande av särskilda sakkunniga, synes mig av olika skäl böra omedelbart igångsättas. Detta kräves redan av hänsynen till vårt skolväsens normala utveckling. Denna har nämligen, medan skolkommissionen arbetade och under det att därefter dess förslag varit underkastade myndigheternas yttranden, fått i avvaktan på resultaten härav i vissa avseenden så att säga stå stilla. Men denna stagnation kan icke utan betydande olägenheter fortfara alltför länge. Redan samhällsutvecklingen förbjuder detta. Därtill kommer, att under tiden såväl genom kommissionens förslag och under dess efterföljande granskning som eljest åt-

IX

skilliga uppslag på hithörande områden framkommit, som uppenbarligen äro av beskaffenhet att böra underkastas närmare prövning för att eventuellt föras vidare. Slutligen torde den rörande skolkommissionens förslag förda diskussionen otvetydigt hava givit vid handen, att frågan om undervisningsväsendets omorganisation icke kan lösas enbart på teoretisk väg, utan att, såsom jag redan antytt vid framläggande av årets statsverksproposition rörande åttonde huvudtiteln, dessförinnan vissa praktiska försök på området blivit satta i verket. Det synes vid sådant förhållande synnerligen lämpligt, att dylika praktiska försök anordnas redan medan den ekonomiska utredningen pågår, så att man snarast kan gripa sig an med dem av reformförslagen, som befinnas mest angelägna och ekonomiskt genomförbara. En av den nya utredningens viktigare uppgifter bör alltså bliva att överväga, vilka dylika försök i främsta rummet äro att anbefalla och huru de böra anordnas. Vid de sakkunnigas arbete torde det i allmänhet böra ankomma på de sakkunniga själva att taga under övervägande, på vilka specialproblem deras uppmärksamhet i första hand bör inrikta sig. Såsom allmänna utgångspunkter för undersökningen synas dock vissa önskemål böra fasthållas. Skolkommissionens förslag utgår principiellt från sexklassig folkskola såsom bottenskola och vill genomföra denna skolform såsom det obligatoriska underlaget för den högre undervisningen. Sådant kommissionsförslaget föreligger, skulle detta emellertid i många fall medföra en förlängning med ett år av studietiden, räknad från inträdet i folkskolans första klass till avläggandet av mogenhetsexamen. En dylik förlängning måste undvikas. Den skulle icke blott avsevärt fördyra den utbildning, som avses, utan den skulle ock alltför illa överensstämma med de erinringar, som i vårt land med fog på olika håll gjorts gällande mot att i stor utsträckning utträdet i praktisk livsverksamhet försenas genom en för lång teoretisk utbildningstid. För att befordra en utsträckt användning av folkskolan såsom bottenskola är det därför nödvändigt att undersöka alla de utvägar, som kunna stå till buds att utan en dylik förlängning främja övergången från folkskolan till den högre skolan och därvid även, i enlighet med en av förslagets bärande grundtankar, underlätta för landsb3'gdens ungdom att ernå fortsatt undervisning. I detta syfte äro emellertid även andra möjligheter tänkbara än den av skolkommissionen förordade anslutningen av den högre undervisningen till folkskolans sjätte klass. En är den från många håll förordade vägen att anordna en dylik övergång från folkskolans fjärde klass till en klass i realskolan, motsvarande dess nuvarande andra. En annan därmed besläktad är att vid den kommunala mellanskolan upprätta en femårig linje i anslutning till folkskolans fjärde klass och på sådant sätt, att den kommunala mellanskolan utvidgas nedåt med en årsklass under de nuvarande, avsedd att från folkskolans fjärde klass upptaga elever, som på detta stadium önska övergå till den kommunala mellanskolan. En tredje möjlighet är att för lärjungar, vilka genomgått sexårig folkskola och sedan önska fortsätta sina studier, inrätta en övergångslinje, som efterhand skulle föra dem över till lämplig klass i realskola eller högre flickskola. Det är önskvärt, att dessa utvägar göras till föremål för praktiska rön. Även andra åtgärder i samma syfte böra tagas under övervägande, exempelvis femårig folkskola som bottenskola. Överhuvud synes man böra tänka sig en utveckling av skolfrågan, som undviker monopolisering av en enda utbilclningsväg och mekanisering av de skilda skolformerna. E t t problem, som i samband med nu berörda bottenskolefrågor synes tarva närmare undersökning än som hittills kommit detsamma till del, är frågan om den nuvarande sexåriga folkskolans bärighet såsom bottenskola för den fortsatta undervisning i realskola eller i motsvarande skolformer, som skolkommis-

X

sionens förslag förordat. Med hänsyn till vad ovan erinrats om önskvärdheten att för landsbygdens ungdom främja en fortsatt högre utbildning är det särskilt av vikt att härvid taga tillbörlig hänssm till landsbygdens olika skolformer. Vad som kan vinnas genom att medelst särskilda studieunderstöd för begåvade elever från landsbygdens folkskolor underlätta deras övergång till högre skolformer bör ej heller lämnas ur sikte. Å andra sidan synas jämväl sådana anordningar böra prövas, som kunna underlätta övergången från realskolans lägre klasser till de undervisningskurser av olika slag med praktisk läggning, vilkas upprättande under senare år varit föremål för statsmakternas särskilda intresse och vilkas fortsatta främjande alltjämt bör vara det. Frågan om möjligheten och lämpligheten att anordna en mera praktisk realskolelinje vid sidan av den nuvarande bör härvid jämväl upptagas till granskning. Överhuvud synes det vara av vikt att söka motverka den alltför starka anhopning på den lärda banan, vilken redan nu gör sig gällande och vilken mindre välbetänkta skolorganisatoriska åtgärder lätt kunde komma att ytterligare befordra. En närmare prövning synes jämväl böra ägnas åt den av skolöverstyrelsens majoritet upptagna tanken att låta en realskolexamen avläggas redan efter nuvarande realskolans femte klass eller kommunala mellanskolans tredje. Låter sig en sådan anordning genomföras, skulle den givetvis dels på denna punkt befrämja det tidigare utträde i det praktiska livet, som över huvud bör anses önskvärt, dels ock befordra en gynnsam lösning av spörsmålet om gymnasiets anordning. Frågan om underlättande av övergång från den kommunala mellanskolan till det nuvarande gymnasiet torde ock förtjäna särskilt beaktande. En bland förslagets bärande grundtankar, som det är av vikt att fasthålla, är nödvändigheten av att flickundervisningen vida kraftigare än för närvarande är fallet omhändertages eller understödjes av staten. I fråga åter om denna undervisnings närmare organisation bör beaktas, att icke de skolformer eller undervisningslinjer må undanskjutas, som hava till syfte att giva en för hemmet och närstående kvinnliga verksamhetsområden särskilt avpassad utbildning. Det bör jämväl betonas, att statens omhändertagande av hithörande uppgifter icke behöver innebära ett förstatligande av all flickundervisning, utan ock kan taga formen av understöd åt på enskilt initiativ upprättade och drivna läroanstalter. Större utrymme och rörelsefrihet än vad skolkommissionen föreslagit bör överhuvud lämnas åt privatskoleverksamheten. De uppslag, som från dylikt håll kommit vårt allmänna undervisningsväsen till del, hava visat sig alltför värdefulla för att man utan tvingande nödvändighet bör avskära möjligheterna att därifrån allt framgent såsom hittills få emottaga betydelsefulla impulser. Genom skolkommissionens förslag och däröver avgivna yttranden hava utom de här ovan berörda spörsmålen även ett flertal andra problem på undervisningsväsendets område blivit dragna under debatt. Det bör givetvis stå de sakkunniga fritt att upptaga även sådana till behandling och att överhuvud framlägga de förslag, som de kunna finna ägnade att befordra en god lösning av föreliggande viktiga fråga. För att en dylik lösning icke måtte mer än nödigt uppskjutas, är det av vikt, att de praktiska försök, varom ovan är talat, och som de sakkunniga finna sig böra förorda, kunna igångsättas så fort ske kan samt så anordnas och fullföljas, att de snarast möjligt måtte leda till resultat, vilka kunna tjäna till vägledning i avseende å genomförande av nödiga definitiva organisatoriska förändringar i det nuvarande skolsystemet. Därest detta i något fall är möjligt, bör dylikt försök så anordnas, att resultat kan ernås redan med utgången av läsåret 1925—1926.» I enlighet med de direktiv, som sålunda blivit de sakkunniga givna, påbörjade de sakkunniga sitt arbete, som till en början inriktades på uppgörande av

XI

förslag dels till sådana anordningar, som i större eller mindre omfattning syntes böra försöksvis bringas till utförande för vinnande av erfarenhet i några av organisationsfrågans viktigaste punkter, dels till åtgärder för partiellt avhjälpande av påtalade brister i det bestående skolsystemet. På grund av de anvisningar, som av Herr Statsrådet under hand givits, har arbetet sedermera begränsats till verkställandet av utredningar, som kunde anses ägnade att underlätta en slutlig behandling av den föreliggande frågan. De sakkunniga höllo sitt första sammanträde den 4 september 1924 och hava sedan dess varit oavbrutet sysselsatta med fullgörandet av sitt uppdrag. Efter därom av de sakkunniga gjord framställning medgav Kungl. Maj:t genom nåd. beslut den 20 februari 1925, att tre av de sakkunniga finge under en tid av högst 10 dagar för studier uppehålla sig i Norge och de övriga två sakkunniga under motsvarande tid i Danmark, varjämte de sistnämnda finge, i samband därmed och inom samma tidsrymd, i Hamburg och eventuellt i Liibeck studera vissa där förekommande organisatoriska anordningar inom folkskolan och den högre undervisningen. I enlighet härmed hava undertecknade Dahlgren, Kullgren och Wellander besökt Norge och undertecknade Bruce och Nordlund företagit resa till Danmark samt till Hamburg. Med anledning av en av de sakkunniga gjord framställning beslöt Herr Statsrådet den 24 mars 1925 tillkalla följande personer att såsom särskilda sakkunniga deltaga i utredningsarbetet, nämligen dels i fråga om lärokurserna i särskilda läroämnen lektorn B. J . K. Bensow i kristendomskunskap, rektorn H. E. E . Söderbergh i levande språk, lektorn O. A. Wahlgren i matematik, lektorn T. A. Rudberg i fysik, lektorn L. G. Starck i kemi, rektorn L. G. Andersson i biologi och lektorn S. H. Samuelsson i geografi, dels ock beträffande olika skolhygieniska frågor praktiserande läkarna i Stockholm, medicine doktorn H. Kjerrulf och medicine licentiaten Ada Nilsson, den sistnämnda särskilt i frågor rörande flick- och samskolor. Ifrågavarande särskilda sakkunniga för vissa läroämnen hava tagit kännedom om de utarbetade förslagen till kursplaner m. m. i de av dem representerade ämnena ävensom med de sakkunniga överlagt i avseende härå. Med de medicinskt sakkunniga hava överläggningar hållits angående arbetsbelastningen i olika skolformer ävensom i fråga om idrott, lek och andra kroppsövningar i skolan samt om vissa skolhygieniska spörsmål i övrigt. Åtskilliga för arbetet erforderliga statistiska utredningar och uppgifter hava de sakkunniga erhållit av chefen för skolöverstyrelsens statistiska avdelning, byråchefen E. Göransson. ^ Sedan de sakkunniga numera avslutat det arbete, som de enligt Herr Statsrådets anvisning haft att utföra, få de sakkunniga härmed vördsamt överlämna sitt betänkande jämte därtill hörande bilagor. Stockholm den 18 februari 1926. HARALD DAHLGREN. N.

O. BRUCE.

KARL NORDLUND.

TIIYRA KULLGREN. ERIK WELLANDER.

Fr. W. E.

Sandberg.

Kap. I. Arten och omfattningen av de sakkunnigas arbete. Till grund för det åt de sakkunniga givna uppdraget ligger chefens för Uppdragets ecklesiastikdepartementet anförande till statsrådsprotokollet av den 20 juni innebörd. 1924, vilket anförande kan anses innehålla de sakkunnigas mandat. Med ett sammanfattande uttryck har de sakkunnigas uppdrag i detta mandat angivits vara att i enlighet med av departementschefen anförda grunder »inom departementet verkställa ytterligare bearbetning av frågan om det svenska skolväsendets organisation». Uppgiften att framlägga ett förslag till skolväsendets organisation har däri icke ingått. Till en början inriktades de sakkunnigas arbete på uppgörande av förslag 'dels till sådana anordningar, som i större eller mindre omfattning syntes böra försöksvis bringas till utförande för vinnande av erfarenhet i några av organisationsfrågans viktigaste punkter, dels till åtgärder för partiellt avhjälpande av påtalade brister i det bestående skolsystemet. I överensstämmelse med av vederbörande departementschef under hand givna anvisningar har arbetet •sedermera begränsats till verkställandet av utredningar, som kunde anses ägnade att underlätta en slutlig behandling av den föreliggande frågan. I första rummet ha de sakkunniga härvid haft att ingå i en undersökning Översikt av av olika skolformer och att för dessa utarbeta förslag till undcrvisningsplaner. (le™kartete Under den diskussion, som framkallats av skolkommissionens betänkande, 9 och framför allt i de officiella yttranden över kommissionsförslaget, som avgivits av olika myndigheter, korporationer och enskilda, bland dem i främsta rummet skolöverstyrelsen och dess chef, ha en mängd organisatoriska anordningar blivit föreslagna eller antydda, avseende än partiella, än mera genomgripande förändringar av vårt skolväsen. Vid sidan av de nu bestående och de av skolkommissionen föreslagna organisationsformerna synas många av dessa böra komma i betraktande vid ett slutligt övervägande av de åtgärder, som skola företagas. Det har då hört till de sakkunnigas uppgift att ägna de ifrågavarande skolformerna och skolsystemen ett ingående studium, att lämna en översiktlig redogörelse för dem och genom utarbetande av undervisningsplaner giva dem en närmare utgestaltning. Även om de undervisningsplaner, som de sakkunniga framlägga, såsom rimligt är kunna göras till föremål för kritik från olika synpunkter, synas de dock vara ägnade att giva konkreta bilder av de if rågakommande organisationsformerna och möjliggöra ett säkrare bedömande av deras större eller mindre värde. Det må nogsamt beaktas, att de sakkunniga genom framläggandet av undervisningsplan för någon viss organisationsform därmed icke avsett att beteckna den såsom en i och för sig god sådan. Uppgiften har i allmänhet legat sålunda: om denna eller denna organisationsform, av skäl som bestämma 1—253165

organisationen i det hela, anses böra komma till användning, huru bör då dess undervisningsplan — under hänsynstagande till de förutsättningar, som överhuvud förelegat för de sakkunnigas arbete — tänkas ordnad? Vid undervisningsplanernas utarbetande hava dels nu gällande undervisningsplaner, dels de av kommissionen föreslagna tjänat som utgångspunkt, varjämte givetvis hänsyn tagits till den kritik av kommissionsförslaget, som föreligger främst i de inkomna officiella yttrandena. I fråga om flertalet läroämnen ha de sakkunniga haft överläggningar med för ändamålet särskilt tillkallade facklärare. Det torde böra anmärkas, att ifrågavarande facklärares medverkan, som givetvis varit av största betydelse, icke innebär ett ovillkorligt godkännande från deras sida av de framlagda förslagen. Den för skolorganisationen för närvarande säkerligen viktigaste frågan avser förhållandet mellan folkskolan och den högre skolan. I denna fråga torde alla principiellt betydelsefulla synpunkter hava framkommit i det mångåriga meningsbytet om bottenskolan, varför de sakkunniga ansett sig kunna avstå från en förnyad allmän undersökning och åtnöjt sig med att lämna en översikt av den hittills förda diskussionen. Medelbart eller omedelbart ingår emellertid denna fråga i flertalet av de spörsmål, som utgjort föremål för de sakkunnigas arbete. De redogörelser och utredningar, som i det följande framläggas, äro därför i stor utsträckning ägnade att från organisatoriska och pedagogiska synpunkter belysa bottenskoleproblemet. Särskilt vid behandlingen av realskolans och flickskolans olika former har detta problem trätt i förgrunden. Då skolkommissionen velat grunda hela det högre skolväsendet på den sexåriga folkskolan, har det vid kritiken av dess förslag ej sällan anmärkts, att kommissionen icke kunde anses ha lämnat tillräcklig utredning angående folkskolans bärighet som grundskola, och man har krävt sådan utredning. Även i det statsrådsanförande, som innehåller de sakkunnigas uppdrag, framhålles, att denna fråga om folkskolans bärighet synes tarva en närmare undersökning. En verkligt objektiv och bindande utredning av frågan om folkskolans bärkraft som grundskola lärer icke kunna åstadkommas. E t t omdöme i frågan förutsätter nämligen icke blott en allsidig och ingående kännedom om folkskolans nuvarande villkor och beskaffenhet, utan ock en värdesättning från den ifrågasatta bottenskoleuppgiftens synpunkt av folkskolan med hänsyn till dess svagheter och förtjänster. Men en dylik värdesättning blir alltid i någon inan subjektiv, något varom de i detta avseende gjorda synnerligen skiftande uttalandena bära vittne. Härtill kommer, att de förhållanden, som skola bedömas, sträcka sig in i framtiden, i det att folkskoleväsendet är statt i utveckling och hänsyn även måste tagas till den inverkan, som folkskolan själv kan tänkas komma att röna av en mera utsträckt användning som grundskola. De sakkunniga ha emellertid sökt samla de mera avsevärda bidrag till frågans bedömande, som föreligga, och på dessa grunda en undersökning Materialet av upplysningar och omdömen angående folkskolans bärkraft har i väsentlig mån ökats, sedan skolkommissionen avslutade sitt arbete, i det att i en stor mängd av de över kommissionsförslaget avgivna yttrandena uttalanden gjorts angående denna fråga. Genom från de kommunala mellanskolorna direkt inhämtade statistiska uppgifter ha de sakkunniga i en särskild punkt sökt vinna ytterligare belysning av de faktiska förhållandena. I samband med undersökningen rörande folkskolans nuvarande beskaffenhet med hänsyn till hennes bärkraft som grundskola för det högre skolväsendet ha de sakkunniga erinrat om vissa åtgärder, som synas böra komma under övervägande vid det fortgående arbetet för förbättrandet av folkskolans arbetsresultat.

3 En bland den högre skolans viktigaste uppgifter är att meddela undervisning i främmande språk. I den mån förbindelserna mellan vårt land och andra länder blivit livligare, ha anspråken på den högre skolans undervisning i de moderna kulturspråken blivit allt större. Å andra sidan medför utsträckningen av det grundskolestadium, på vilket den högre skolan har att bygga, vissa svårigheter, som alldeles särskilt drabba språkundervisningen i den högre skolan. Det är då naturligt, att språkfrågan kommit att intaga en framskjuten plats i diskussionen. De sakkunniga ha ock funnit sig böra ägna särskild uppmärksamhet åt undervisningen i främmande språk i den högre skolan och ha haft så mycket mera anledning härtill, som skolkommissionens förslag angående språkundervisningen i flera punkter mötts med en ganska enstämmig kritik från de högre skolornas och högskolornas sida. De undersökningar, som härvid förelegat till utförande, hava avsett bland annat frågan om språkundervisningens metod, om arten av de skriftliga proven i främmande språk i real- och studentexamen, om koncentrationen av språkundervisningen och om språkföljden i de olika läroanstalterna. Då undervisningsplanerna i väsentlig mån bliva beroende av den ställning, som tilldelas de främmande språken, och av de mål, som uppställas för språkundervisningen, ha de sakkunniga haft att i hithörande frågor söka bilda sig en bestämd uppfattning och för denna framlägga motivering. Samhörig med frågan om de främmande språken men av vikt även för övriga ämnen, vari skrivningar i större omfattning förekomma, och av ingripande betydelse för skolarbetet i det hela är frågan om ordningen för lärjungarnas skriftliga arbeten. Då denna fråga bör ses i samband med viktiga önskemål rörande begränsningen av lärjungarnas arbetsbelastning och tillgodoseendet av deras fysiska utveckling genom idrott och friluftsliv, blir den av rätt invecklad beskaffenhet. Den har varit uppe i diskussionen med anledning av vissa förslag i kommissionens betänkande, och de sakkunniga ha ansett sig icke kunna underlåta att ingå på en undersökning av de olika sätt, på vilka en lösning av det ifrågavarande problemet skulle kunna sökas, ehuruväl en ur alla synpunkter tillfredsställande lösning näppeligen synes möjlig att vinna. I den föreliggande frågan om skolväsendets ombildning intager frågan om realskolan en central plats. Realskolans egenskap av mellanled mellan folkskolan och gymnasiet ställer den i relation till båda dessa läroanstalter, och dess uppgift att meddela en till lämpligt mått avvägd allmän medborgerlig bildning för det flertal lärjungar, som icke eftersträva högre teoretisk utbildning, bringar den i samband med praktiska ungdomsskolor och fackutbildningsanstalter av olika slag och ställer den inför det praktiska livets krav över huvud taget. Också är knappast något led av skolväsendet föremål för så många olika åsikter och förslag som realskolan. Man finner realskolans existensberättigande ställt i tvivelsmål, man möter yrkanden om dess uppbyggande på grundskolestadier av olika omfattning, om höjande av dess bildningsmål, om sänkande av bildningsmålet .i samband med skolans avkortning uppifrån, om borttagande, mildring eller skärpning av dess examen. Folkskolans ställning som grundskola och i allmänhet bottenskoleprincipens tillämpning komma i synnerhet i fråga om realskolan under övervägande. De realskoleformer, som de sakkunniga funnit sig böra i främsta rummet göra till föremål för behandling, äro, förutom den nuvarande på treårig grundskola byggande sexåriga realskolan, den till fyraårig grundskola anknutna femåriga, den på sexårig grundskola ställda fyraåriga, för närvarande representerad i vårt skolväsen av den kommunala mellanskolan, och slutligen den med en årsklass uppifrån avkortade realskolan, vilken i sin ordning kan tänkas

I

uppbyggd på olika grundskolestadier. De sakkunniga ha därvid i varje särskilt fall dels lämnat redogörelse för de olika meningar, som hittills framträtt, dels sökt att genom utarbetade förslag till undervisningsplaner och genom från olika synpunkter utförda undersökningar giva den föreliggande frågan allsidig belysning. 1 detta sammanhang har även upptagits till behandling det från skilda håll framförda yrkandet, att vårt skolväsen icke eller i varje fall icke för närvarande borde uppbyggas efter en enda organisationsprincip, utan att den högre skolan borde anknytas dels till avslutad sexårig folkskola, dels till ett kortare grundskolestadium. Under diskussionen över skolkommissionens betänkande har det från vissa håll gjorts gällande, att särskilda övergångsanordningar eller övergångslinjer borde kunna bringas till stånd, ägnade att redan under nuvarande organisatoriska förhållanden eller vid en på fyraårig grundskola byggd realskola åstadkomma en organisatorisk förbindelse mellan den sexåriga folkskolans högsta klass och den högre skolan och såmedelst särskilt för landsbygdens ungdom underlätta tillträdet till den bildningsväg, som leder till realskolans, den högre flickskolans och gymnasiets studiemål. En del förslag i sådant syfte föreligga, om ock endast antydningsvis utförda, i de inkomna yttrandena. De sakkunniga ha genom sitt mandat fått sig ålagt att underkasta hithörande förslag, vilka enligt statsrådsanförandet syntes böra göras till föremål för praktiska rön, en närmare undersökning och i överensstämmelse härmed utarbetat plan för vissa övergångsanordningar med nu angivet syfte. Liksom i fråga om realskolan ha de sakkunniga i fråga om gymnasiet haft att upptaga till undersökning en mångfald olika, spörsmål. Särskilt är det de mycket omdebatterade spörsmålen om tre- eller fyraårigt gymnasium och om gymnasiets linjedelning som' påkallat uppmärksamhet. Vad gymnasiets linjedelning beträffar ha de sakkunniga för sin del liksom kommissionen stannat vid tanken på ett i huvudsak tregrenat gymnasium och i överensstämmelse härmed utarbetat undervisningsplaner för olika gymnasietyper. Icke utan tvekan ha de sakkunniga inlåtit sig på den vittutseende frågan om gymnasiekursens avkortning och studentexamens avskaffande. Skolkommissionen kan sägas i sitt organisationsförslag ha velat upprätthålla den grundsatsen, att den nuvarande bildningsnivån varken i avseende på realskolan eller i avseende på gymnasiet eller den högre flickskolan borde sänkas. Men såväl före som efter tiden för kommissionens arbete ha förslag framkommit, som ställt själva bildningsnivån för den högre skolan under kritik och yrkat en reduktion av den ena eller andra högre skolans lärokurs. Mest vittgående till sina konsekvenser äro de förslag, som avse gymnasiet och rikta sig mot den av studentexamen betecknade bildningsstandard, vilken hos oss liksom i de flesta kulturländer utformat sig som underlag för den vetenskapliga bildningen och den högre fackbildningen. De åsyfta gymnasiets avkortning uppifrån med en eller annan årsklass och den nuvarande studentexamens avskaffande. Skolöverstyrelsens majoritet har i sitt utlåtande över kommissionsförslaget upptagit tanken på en reduktion av gymnasiekursen, anfört vissa beaktansvärda skäl för denna tanke men skjutit den åt sidan såsom innebärande ett icke aktuellt skolprogram. I pressen har emellertid på senaste tid uppstått ett livligt meningsbyte angående studentexamens avskaffande och en förändrad gymnasieorganisation. En verklig utredning av dessa ifrågasatta åtgärders förutsättningar och konsekvenser skulle kräva ett omfattande material och dessutom samverkan av representanter från många områden, icke minst från högskolornas. De sakkunniga ha dock ansett sig böra göra en sammanställning av de framkomna

o uppslagen samt lämna några hållpunkter för ett bedömande av hithörande frågor och erinra om de viktigaste av de många faktorer, som i dem ingå. Vid övervägandet av olika möjligheter för organisationen av det högre skolväsendet kommer man från mer än en utgångspunkt till den anordning av det allmänna läroverket, som av kommissionen föreslagits under namnet lyceum. Lyceet söker undvika läroverkets uppdelning i realskola och gymnasium och lägga en så vitt möjligt obruten lärokurs fram till studentexamen. Liksom realskolan kan lyceet tänkas byggt på olika grundskolestadier. Den av kommissionen föreslagna lyceiformen utgår från sexårig grundskola och leder med sjuårig lärokurs till studentexamensmålet. De sakkunniga ha haft anledning att till undersökning upptaga icke blott lyceifrågan i allmänhet och den av kommissionen föreslagna lyceiformen utan av särskilda skäl även den frågan, huruvida lyceet skulle kunna byggas med sexårig kurs på sexårig grundskola. Den grundsatsen, att staten bör taga sig an flickornas utbildning i samma utsträckning som gossarnas, en grundsats som utgjort en av riktlinjerna för skolkommissionens arbete, synes ha rönt allmänt erkännande vad dess ekonomiska innebörd beträffar. De sakkunniga ha i enlighet med sitt mandat haft att behandla frågan om flickornas utbildning uteslutande från organisatoriska och pedagogiska synpunkter. Härvid ha de sakkunniga först och främst haft att taga upp spörsmålet om sam- och särundervisning. Samundervisningens problem har upprepade gånger varit föremål för behandling av skolkommittéer, bland andra 1899 års läroverkskommitté och skolkommissionen. En icke obetydlig erfarenhet på området föreligger numera även i vårt land. En undersökning av ifrågavarande problem från dess olika principiella synpunkter torde för närvarande knappast vara av behovet påkallad. De sakkunniga ha begränsat sig till att lämna en översikt av de meningar, som gjort sig gällande under de senaste årens diskussion i ämnet, och att därtill foga en del reflexioner och erinringar. I övrigt har uppgiften varit att undersöka den högre flickskolans bildningsmål och att utarbeta undervisningsplaner för de olika former av flickskolor, som ur olika organisatoriska förutsättningar kunna tänkas uppkomma. I nära samband med undervisningsplanerna för de olika formerna av realskolor, gymnasier, lyceer och flickskolor stå frågorna om villkoren för intagning och flyttning, om inträdesprövningarnas lämpliga anordnande, om fordringarna för godkännande i real- och student examina och om ordningen för dessa examina. De sakkunniga ha ansett sig böra göra dessa frågor till föremål för undersökning. Det har blivit allt mera tydligt, att frågan om realskolans organisation icke kan behandlas, utan att vederbörlig hänsyn därvid tages till det behov av en utöver folkskolans bildningsmått utsträckt, mer eller mindre praktiskt betonad skolbildning, som allt starkare framträder. Visserligen är det sant, att detta behov i första rummet vädjar till den högre folkskolan och de lägre yrkesskolorna, men spörsmålet, huruvida även realskolan kan böra tagas i anspråk för dess tillgodoseende, har befunnits böra upptagas till granskning. Också härom har erinran gjorts i de sakkunnigas mandat. De sakkunniga ha i överensstämmelse härmed dels ägnat uppmärksamhet åt de praktiska ungdomsskolorna, särskilt den högre folkskolan, dels undersökt lämpligheten av inrättandet av praktiska bildningslinjer vid realskolorna. Det primära spörsmålet i den föreliggande frågan om vårt skolväsens omdaning är, såsom redan framhållits, spörsmålet om en mera utsträckt använd-

6 ning av folkskolan som grundskola för det högre undervisningsväsendet. Skolkommissionens förslag innebär det fullständiga genomförandet av sexårig grundskola. Men kommissionen har icke funnit det möjligt att bygga det högre skolväsendet på sexårig grundskola, utan att därmed komme att följa en viss förlängning av studietiden. De sakkunniga ha i det nämnda statsrådsanförandet haft en särskild uppfordran att undersöka, i vilken utsträckning det vore möjligt att med bibehållande av studentbildningens nuvarande nivå göra folkskolan i vidare omfattning än hittills till grundskola för den högre undervisningen, utan att studietiden därvid komme att förlängas. Också har det för de sakkunniga framstått såsom en av deras viktigaste uppgifter att lämna en redogörelse för de olika vägar, på vilka man sökt eller möjligen skulle kunna söka en lösning av hithörande problem. I sådant syfte ha de sakkunniga velat hämta lärdomar jämväl från utlandet och under en kortare studieresa sökt taga kännedom om det skolorganisatoriska arbetets nuvarande läge i ett par av våra grannländer. Uppgiften i fråga har givit de sakkunniga anledning att ägna särskild uppmärksamhet åt bland annat den förutnämnda sexåriga lyceitypen samt att till undersökning upptaga den vittutseende tanken på en differentiering av undervisningen inom själva folkskolan. I de över skolkommissionen betänkande avgivna yttrandena förekomma ofta uttalanden angående skolans frihet och skolorganisationens rörlighet samt angående förhållandet mellan statsskola och privatskola. De sakkunniga ha velat i korthet beröra även dessa viktiga spörsmål. Det tojcle icke kunna nekas, att den nutida högre skolan ställer stora anspråk på lärjungarnas arbetskraft, anspråk som icke alltid äro förenliga med nödig hänsyn till lärjungarnas kroppsliga och andliga hälsa. Så mycket önskligare^ är det, att den obligatoriska verksamhet, som skolan ålägger lärjungen, erhåller den begränsning, som är möjlig. Men uppenbart är också, a t t om de fordringar på kunskaper och intellektuell utbildning, som skolan har att tillgodose, skola kunna upprätthållas, fullt tillfredsställande förhållanden knappast lära kunna bringas till stånd. Skolkommissionen har erinrat om den för närvarande »på vissa skolstadier obestridligen stora belastningen av intellektuellt arbete» och ägnat mycken omsorg åt frågan om fysisk fostran och skolhygien. Tydligt är, att denna fråga alltfort kräver den allvarligaste uppmärksamhet^ De sakkunnigas uppgift har emellertid icke, åtminstone icke i första rummet, åsyftat en ingående behandling av hithörande spörsmål. De sakkunniga ha, närmast varit hänvisade till att undersöka, huru och i vad mån det läroinnehåll, som för närvarande ingår i vår högre skolas undervisning och som i det hela utan avkortning återfinnes i skolkommissionens undervisningsplaner, låter sig inpassa i olika skolformer, och ha därvid stundom haft att sammansätta även sådana tim- och kursplaner, som -— under i övrigt oförändrade förhållanden •— innebära icke en minskning utan en ökning av lärjungarnas arbetsbelastning. De sakkunniga ha emellertid icke lämnat de skolhygieniska synpunkterna obeaktade. Åtskilliga frågor av skolhygienisk. natur, exempelvis om skolans arbetsordning och om bestämmelserna för skollov, ha upptagits till behandling, och undersökning har verkställts rörande arbetsbelastningen i olika skolformer. Och de sakkunniga ha ansett det önskligt, att åt den medicinska sakkunskapen lämnats tillfälle att även vid nu föreliggande beredning av skolfrågan göra de erinringar och framställa de önskemål, som från dess sida synts påkallade, varför de sakkunniga hos vederbörande departementschef i sådant syfte gjort framställning, vilken av departementschefen bifallits.

7 Det har anmärkts, att det av skolkommissionen eftersträvade syftet att ior Ätudiebegåvade men fattiga lärjungar jämna vägen till den högre skolan och dess bildningsmål bättre vunnes genom planmässigt beredande av ekoiwmiskt understöd än genom vidtagande av förändringar i skolorganisationen. Tydligt är såsom även kommissionen framhållit, att båda dessa åtgärder hora komma till användning. Vad angår ekonomiskt understöd har kommissionen hänvisat till att sådant borde kunna beredas dels genom direkt pennmgehjalp, dels ock därigenom, att för ifrågavarande lärjungars räkning anordnades internatskolor, bekostade eller effektivt understödda av staten, och kommissionen har foreslagit det omedelbara upprättandet av ett internatläroverk, där fattiga och begåvade lärjungar från skilda delar av landet skulle erhålla saval uppehälle som undervisning på bekostnad, helt eller delvis, av allmänna medel. E t t närmare ingående på hithörande frågor skulle ha fallit utom ramen för det givna uppdraget; de sakkunniga ha dock icke velat underlåta att ägna dem någon uppmärksamhet. Den ekonomiska sidan av skolfrågan har i de sakkunnigas mandat uttryck- Icke teAondligen uteslutits från deras arbete. De viktiga frågorna om de enskilda läro- ' X l / r ^ a n . anstalternas och den kommunala mellanskolans förstatligande äro därför i det följande endast från andra synpunkter berörda. Spörsmålen om lärarutbildningen och om lokalstyrelse ha icke behandlats av de sakkunniga. , . Icke heller ha de sakkunniga funnit sig kunna ingå på en allmän undersökning av de omfattande spörsmålen om de olika skolorganisationernas sociala förutsättningar och verkningar eller angående omfattningen av samhällets behov av personer med olika slags utbildning och de skilda utbildningsmöjligheternas eventuella begränsning efter samhällsbehovet. Endast i fråga om studentbildningen ha i sådant hänseende vissa undersökningar och erinringar blivit gjorda. Då de sakkunniga icke haft att framlägga ett bestämt organisationsförslag, ha de givetvis icke haft anledning att uttala sig angående skolväsendets anordning på de särskilda orterna. Genom det uppdrag, som förelegat, och de anvisningar, som under arbetet Sakkunniglämnats. ha de sakkunniga varit hänvisade till att giva en i det hela allenast w {™™ 8 / a ^ utredande framställning. Det ligger ock i naturen av de sakkunnigas uppgift, mlfnna ka_ att de frågor, som de i främsta rummet haft att upptaga till behandling, varit raktår. organisationsfrågor, att de sakkunnigas utredningsarbete alltså endast i underordnad grad kunnat omfatta läroanstalternas inre verksamhet, underyisningsoch uppfostringsaTbetet i egentligare mening, utan måst inriktas på de för närvarande aktuella organisatoriska spörsmålen. Då emellertid en organisationsforms värde icke låter sig ens preliminärt bedöma utan undersökning av tillhörande lärokurs och bildningsmål, ha de sakkunniga ägnat ett ingående arbete åt uppgörandet av undervisningsplaner för olika skolformer och åt därmed sammanhängande frågor om intagning, flyttning och examina. Även vid detta arbete har en begränsning iakttagits, påkallad av den föreliggande uppgiftens natur, i det att de sakkunniga icke inlåtit sig på spörsmål om mera vittgående förändringar utan åsyftat att möjliggöra en jämförelse mellan olika organisationsformer och i det hela hållit sig inom den ram, som givits genom den av skolkommissionens förslag föranledda diskussionen. I allmänhet ha de sakkunniga i varje särskild fråga dels givit en redogörelse för de olika meningar, som i densamma framträtt, dels lämnat de ytterligare bidrag till frågans utredning, som kunnat åstadkommas, dels ock sökt att genom jämförande sammanställningar eller på annat sätt i möjligaste mån objektivt klar-

8 lägga synpunkterna för ett bedömande. I vissa fall, särskilt där sådant för vinnande av nödiga utgångspunkter för de sakkunnigas arbete varit nödvändigt, ha de sakkunniga intagit bestämd ståndpunkt och framlagt förslag. Uppgiften att utarbeta ett verkligt organisationsförslag har, såsom förut sagts, icke ingått i de sakkunnigas uppdrag, varför ock huvudsynpunkten för deras arbete varit att giva en orienterande översikt och en så vitt möjligt allsidig belysning av den föreliggande frågan om skolväsendets organisation och såmedelst underlätta en mera definitiv behandling av densamma.

Kap. II. Översikt av organisationsformer. De till folkundervisningen i Sverige hörande läroanstalterna utgöras för- Vårt »"*nämligast av folkskolorna. skolväg. Folkskolan är i vårt land i regel 6-årig. Dess lärokurs är bestämd genom den av Kungl. Maj:t år 1919 fastställda undervisningsplanen. Denna upptager undervisningsplan även för 7-årig skola, men obligatorisk 7-årig folkskola förekommer endast i begränsad omfattning. Folkskolan, vars två lägsta klasser i regel utgöra småskolan och fyra (eller vid 7-årig skola merendels fem) högre klasser den egentliga folkskolan, har en mångfald olika former. I den nämnda officiella undervisningsplanen indelas dessa i »huvudformer» och »undantagsformer». De förra äro skolor, i vilka barnen erhålla undervisning hela den stadgade årliga lärotiden, folkskolor med heltidslåsning (A- och B-former). De senare äro dels folkskolor med halvtidsläsning (C-former), i vilka barnen i regel erhålla undervisning blott hälften av lärotiden, dels mindre folkskolor (D-former), vilkas lärare endast hava den för småskolan erforderliga lärarutbildningen. Av de mindre folkskolorna äro somliga heltidsläsande, andra halvtidsläsande. Till huvudformerna höra som nämnts A-formen och B-formerna. I Aformen undervisas varje årsklass av särskild lärare. B-formerna äro tre. Bl-formen omfattar skolor, i vilka småskolestadiet bildar en eller två läraravdelningar och folkskolestadiet två läraravdelningar, av vilka senare den ena omfattar tredje och fjärde klassen, den andra de följande klasserna. I B2-formen bilda småskolestadiet och folkskolestadiet var sin läraravdelning. B3-formen slutligen, som har ringa utbredning, avser skolor, i vilka småskolestadiet och folkskolestadiet tillsamman bilda en läraravdelning och där nybörjar intagas blott vartannat år, så att läraravdelningen kommer att omfatta ena året endast första, tredje och femte samt, där sådan förekommer, sjunde klassen och andra året endast andra, fjärde och sjätte klassen. Övriga former torde i detta sammanhang icke behöva närmare beskrivas. A-formen är den i städer och större samhällen allmänt förekommande. De halvtidsläsande skolorna tillhöra landsbygden, men förekomma i större utsträckning endast i vissa delar av landet. Ar 1924 undervisades 79.5 % av barnen i huvudformer (varav i A-formen 38 %) och 20.5 % i undantagsformer. Tages landsbygden för sig, får man 73.2 % (varav i A-formen 20.2 %) i huvudformer och 26.8 % i undantagsformer. Utvecklingen har alltjämt fortskridit till förmån för de bättre skolformerna; så voro endast åtta år tidigare de båda procenttalen för landet i dess helhet 65 och 35 och för landsbygden 56 och 44. Folkskolan utgör i mindre eller större utsträckning botten- eller grundskola dels för vissa till folkundervisningen hörande läroanstalter, som pläga sammanfattas under benämningen »folkskolans överbyggnader», dels för det högre skolväsendet. Bland de förra må här erinras dels om »folkskolans högre avdelning», dels om fortsättningsskolan och dels om den högre folkskolan. Den högre folksko-

10 lan har under senare år fått ökad utbredning, efter år 1918 särskilt i form av en 3-årig yrkesbestämd skola. Till folkundervisningsanstalterna räknas också folkhögskolorna. Det offentliga högre skolväsendet bygger dels på 3-årig, dels på 6-årig grundskola. På 3-årig grundskola bygga statens allmänna läroverk, sedan år 1905 utgörande antingen högre allmänna läroverk med 6-årig realskola och 4-årigt gymnasium eller fristående 6-åriga realskolor, bland vilka vissa äro samskolor. Gymnasiet ansluter sig till realskolans 5:e klass. Studievägen till realskolexamen blir alltså 9-årig och till studentexamen 12-årig ( 3 + 6 resp. 3 + 5 + 4 ) . Statens realskolor, vilkas antal sedan år 1905 icke ökats, äro för närvarande tillsammans 77, av vilka 38 ingå som lägre avdelning i högre allmänna läroverk, 21 äro fristående gosskolor och 18 fristående samskolor. Gymnasiet är tvågrenat: realgymnasium och latingymnasium, vilket senare i sina två högsta ringar har en linje med undervisning i grekiska. Statsgymnasierna äro till antalet 38, alla förenade med realskolor till högre allmänna läroverk. Inräknas på kommunens bekostnad uppehållna gymnasielinjer vid 2 högre statsläroverk, blir antalet gymnasier med både real- och latinlinje 30; 5 av de högre statsläroverken hava endast realgymnasium, 3 endast latingymnasium. Vid 6 av statens fristående realskolor hava på kommunens bekostnad upprättats gymnasier med en eller två linjer. Av dessa gymnasier iiro två (Uddevalla och Söderhamn) 3-åriga. Statens allmänna läroverk äro, med undantag av de 18 samskolorna, avsedda uteslutande för manlig ungdom. Vid en del statsgymnasier har emellertid (på grund av beslut av 1923 års riksdag) medgivits tillträde även för kvinnliga lärjungar. P å 6-årig grundskola bygger den kommunala mellanskolan (från år 1909), som med 4 årsklasser leder fram till realskolexamen, dit studievägen genom kommunala mellanskolan alltså blir 10-årig (6 + 4 ) . De mellanskolans lärjungar, vilka ämna avlägga studentexamen, kunna begagna sig av den möjlighet, som enligt gällande läroverksstadga i allmänhet erbjuder sig för dem, som avlagt realskolexamen, att efter prövning i vissa ämnen övergå till gymnasiets andra ring. Studievägen till studentexamen blir i sådant fall 13-årig (6 + 4 + 3 ) . Antalet kommunala mellanskolor. som alltjämt varit i stigande, uppgår för närvarande (början av år 1926) till 84. De äro alla samskolor; i några få bland dem undervisas emellertid vanligen gossar och flickor i skilda avdelningar. För den kvinnliga ungdomens högre skolutbildning finnes, förutom de ovannämnda 18 samskolorna, endast en enda skola, som är statsskola, nämligen den med högre lärarinneseminariet i Stockholm förenade normalskolan för flickor. Flickornas högre undervisning i vårt land är eljest överlämnad åt privata läroanstalter, i allmänhet under statens inseende och med dess ekonomiska understöd. Dessa privata läroanstalter äro dels högre flickskolor, dels samskolor. Den privata högre flickskolan är i regel 8-klassig, liksom statens nornialskola. I de flesta fall är den försedd med tre förberedande klasser men kan eljest anses bygga på 3-årig grundskola i likhet med det allmänna läroverket. Varken den statliga eller den privata högre flickskolan avslutas med någon examen i vanlig mening, men avgångsbetyg från privat 8-klassig flickskola medför under vissa förutsättningar samma kompetens som avgångsbe-

11 tyget från statens normalskola, den s. k. normalskolekompetensen, vars förvärvande således i regel kräver en studietid av 11 år. Antalet flickskolor, vilkas lärokurs ger normalskolekompetens, är 82, statens normalskola oräknad. Vid en av de högre flickskolorna (Sigrid Rudebecks skola i Göteborg) finnes en särskild linje, som, utgående från skolans 4 :e klass, med 3-årig kurs leder till realskolexamen, och vid en annan (Detthow* ska skolan i Stockholm) en dylik linje, vilkens lärjungar efter 3-årig flickskolkurs kunna på ytterligare 4 år avlägga nämnda examen. Vid 12 högre flickskolor finnas gymnasielinjer, som leda till studentexamen. Gymnasiet äi i 8 fall 4-årigt, utgående från skolans 6:e klass, i övriga fall 3-årigt, utgående från 7:e klassen (3 + 6 + 4 resp. 3 + 7 + 3). De enskilda samskolor, som åtnjuta statsunderstöd eller äga examensrätt äro till antalet 15. Vid 1 av dessa kan avläggas endast studentexamen, vid 5 endast realskolexamen, vid 2 båda dessa examina. Vid 3 skolor kunna avläggas båda de nämnda examina och därjämte förvärvas normalskolekompetens, vid 4 kan studentexamen avläggas och berörda kompetens förvärvas. Gymnasiet är vid 4 av de 10 med gymnasium försedda skolorna 3-årigt, vid de övriga 4-årigt. Till nu nämnda enskilda skolor komma de enskilda högre gossläroverken Beskowska skolan i Stockholm, Lundsbergs skola. Fjellstedtska skolan i Uppsala och Lunds privata elementarskola, alla med studentexamensrätt och i 3 fall med 4-årigt. i 1 fall med 3-årigt gymnasium. Vid en av dem kan därjämte avläggas realskolexamen. En såsom enskild mellanskola organiserad läroanstalt för gossar. Pedagogiska skolan i Uppsala, åtnjuter statsunderstöd och äger rätt att anställa realskolexamen. Enskilda skolor, som icke äga examensrätt eller åtnjuta statsunderstöd, äro i det föregående icke medräknade. Några enskilda skolor åtnjuta icke annan statlig förmån, än att de stå under skolöverstyrelsens inseende. Det bör påpekas, att åtskilliga bland de enskilda läroanstalterna ägas av vederbörande kommuner. Några ytterligare statistiska uppgifter må här meddelas. Antalet lärjungar i statens allmänna läroverk (till sådana knutna kommunala gymnasier inräknade) var år 1924 omkring 29,700, därav på realskolestadiet omkring 21,600 och på gymnasiestadiet omkring 8,100. Lärjungeantalet i det hela hade under perioden 1916—24 vuxit med omkring 4,700. De kommunala mellanskolorna, som år 1916 voro till antalet 31 och hade omkring 2,300 lärjungar, voro 1924 till antalet 81 med omkring 9,400 lärjungar, i det närmaste lika många gossar och flickor. Skolornas nuvarande antal är, som nämnts, 84. De högre flickskolorna hade år 1924 omkring 22,300 lärjungar, de enskilda samskolorna omkring 5,300 och de enskilda högre gossläroverken omkring 1,500. Antalet i realskolexamen godkända (privatister inräknade) år 1924 var omirring 3.300, varav 63 % manliga och 37 % kvinnliga. Antalet godkända i studentexamen samma år var omkring 2,200, varav 79 % manliga och 21 % kvinnliga. De högre folkskolorna voro år 1924 till antalet 65. Bland dem voro 44 allmänna och 21 yrkesbestämda. Lärjungeantalet uppgick samma år till 6.137, varav 2,210 i de allmänna och 3,927 i de yrkesbestämda. Antalet lärjungar i folkskolorna (seminariernas övningsskolor inräknade) uppgår till nära 700,000. De ur folkskolorna årligen utgående lärjungarna äro något över 100,000. Av dessa övergå omkring 6,600 till allmänna läroverk, kommunala och enskilda mellanskolor, högre flickskolor samt högre goss-

12 och samskolor eller inemot 7 % av samtliga utgående. Av de i de allmänna läroverken inträdande lärjungarna komma vid pass 60 % från folkskolan. En tredje betydelsefull grupp av läroanstalter bör här i korthet omnämnas, nämligen de för yrkesutbildning avsedda skolorna. Förutom sådana skolor, avsedda för utbildning i jordbruk, skogshantering och sjöfart, äro här att märka dels läroanstalter för lägre yrkesutbildning, nämligen lärlingsskolor, verkstadsskolor, yrkesskolor, 1-åriga handelsskolor samt hushållsskolor, dels ock skolor för högre facklig utbildning, nämligen tekniska elementarskolor, fackskolor och gymnasier samt handelsgymnasier. SkolkornSkolkommissionens förslag bygger hela det högre skolväsendet på 6-årig missionen, grundskola. På denna vila enligt förslaget dels 4-åriga realskolor och till deras högsta klass anslutna 3-åriga gymnasier, dels 7-åriga lyceer, som med obruten kurs föra fram till studentexamen, dels 6-åriga flickskolor. Förutom sistnämnda typ av flickskolor, den 6-åriga, omedelbart på grundskolan vilande flickskolan eller A-typen, upptar förslaget två flickskoletyper, som anknyta sig till realskolan, nämligen B-typen, som med 3-årig kurs utgår från realskolans 3:e klass, och C-typen, som är 1-årig och utgår från den avslutade realskolan. A- och B-typerna skola leda till samma bildningsmål som den nuvarande 8-klassiga flickskolan, C-typen är tänkt till dels som en praktisk överbyggnad på realskolan. Gymnasiet är 3-grenat: latingymnasium, ny språkligt gymnasium och realgymnasium. Från latingymnasiets huvudlinje avgrenar sig med 2:a ringen en 2-årig linje med grekiska, och på samma sätt avgrenar sig från realgymnasiet en differentierad linje (»biologiska linjen»). Lyceet har likaledes tänkts anordnat som latinlyceum, nyspråkligt lyceum och reallyceum. För intagning såväl i realskolan och flickskolan av A-typ som i gymnasium och lyceum fordras särskild inträdesprövning. Realskolor, gymnasier och lyceer äro i regel samskolor. Studievägen blir organisatoriskt sett till realexamen 10-årig (6 + 4), till studentexamen 13-årig ( 6 + 4 + 3 eller 6 + 7 ) och till flickskolans slutmål 12-årig ( 6 + 6 eller 6 + 3 + 3 ) , alltså på alla punkter ett år längre än enligt nuvarande organisation, kommunala mellanskolan och i samband med flickskolor stående realskolor och gymnasier frånräknade. Till förslaget hör, att skolväsendet i sin helhet skall förstatligas och endast ett fåtal enskilda skolor komma i åtnjutande av statsunderstöd. Enligt förslaget skulle komma att finnas 51 högre läroverk, däri inräknade 2 fristående lyceer. Av dessa 51 högre läroverk skulle 40 vara samskolor, 8 gosskolor och 3 flickskolor. De fristående realskolorna skulle till antalet bliva 102, varav 99 samskolor och 3 gosskolor. Flickskolorna av A-typ skulle bliva 28, de av B-typ 33 och de av C-typ 30. Latinlinje skulle förekomma vid 37 högre läroverk och lyceer, och vid 22 av dessa skulle meddelas undervisning i grekiska. Nyspråklig linje skulle inrättas vid 33, reallinje vid 41 läroverk, och sistnämnda linje skulle i 28 fall äga en differentierad linje. LäroverksYttranden över skolkommissionens förslag hava avgivits av en stor mäLngd kollegier myndigheter, korporationer samt ämbets- och tjänstemän. Dessa yttranden. — *"• fl- omkring 800 till antalet — hava sedermera inom skolöverstyrelsen bearbetats och i sammanfattande översikt befordrats till trycket. De innehålla en synnerligen mångsidig diskussion över och kritik av kommissionsförslaget. Här slcall i detta sammanhang erinras endast om vad i organisatoriskt hänseende kan

13 anses mest beaktansvärt. Överstyrelsen har sedermera själv avgivit utlåtande över kommissionsförslaget, varjämte särskilt yttrande till Kurigl. Maj:t överlämnats av överstyrelsens chef, generaldirektör Bergqvist. Kommissionens förslag om O-årig grundskola har vannit anslutning framför allt av folkskolornas lärarkårer samt av ett stort antal folkskolinspektörer, folkskolestyrelser, stadsfullmäktigekorporationer m. fl. Däremot har det från de högre läroanstalternas sida rönt ett nästan enhälligt motstånd, och olika förslag om förändring i annan riktning av den nuvarande skolorganisationen hava framställts. Den utsträckning av grundskolestadiet, som från detta häll i allmänhet angivits som möjlig utan förlängning av studietiden till real- och studentexamina, är utsträckningen från 3-årigt till 4-årigt. Ganska inånga röster uttala sig dock för en sådan organisation av skolväsendet, att dels 4-årig, dels 6-årig grundskola komme till användning. Den 5-åriga grundskolan har i några fall funnit förespråkare, som tänkt sig möjligheten, att man på 5-årig grundskola skulle kunna bygga en 4-årig realskola eller ett 7-årigt gymnasium (lyceum) eller föredragit 5-årig realskola på 5-årig grundskola framför kommissionens förslag om 4-årig realskola på 6-årig grundskola. Övergångsanordningar, avsedda att underlätta övergång från folkskolans 6:e klass till lämplig klass i realskolan eller högre flickskolan, påyrkas ofta i samband med uttalandena om grundskolans längd. Tanken på differentiering inom folkskolan för främjande av enhetsskoleproblemets lösning framföres från några håll. De framställda förslagen avse antingen anordnande av särskild linje för studiebegåvade, i syfte att för dem möjliggöra hastigare genomgång av folkskolan, eller anordnande för de lärjungars räkning, som ärna övergå till högre skola, av en särskild linje, vilken skulle upptaga bl. a. ett främmande språk och därigenom möjliggöra den högre skolans förkortande. I fråga om realskolan är yrkandet på 5-årig realskola byggd på 4-årig grundskola det allmännast förekommande. De yttranden, som förorda dels 4-årig, dels 6-årig grundskola, förutsätta i enlighet härmed i regel dels 5-årig, dels 4-årig realskola. Ofta nöjer man sig med yrkandet, att den högre skolan, byggd på 4-årig grundskola, göres 8-årig, och vill åt en närmare undersökning överlämna, hur den 8-åriga lärotiden bäst bör fördelas på realskola och gymnasium. Uttryckligt förslag om realskolekursens avkortning framställes av bl. a. tre kollegier vid högre allmänna läroverk. Organisationen skulle enligt deras förslag bliva: 4-årig grundskola + 4-årig realskola + 4-årigt gymnasium. En avkortad realskola, byggd på 6-årig grundskola, alltså organisationen 6 + 3 + 4 , förordas av styrelsen och kollegiet vid en kommunal mellanskola. I några yttranden framhålles behovet av särskilda realskolor (och mellanskolor) med praktisk läggning. Både för 3-årigt och 4-årigt gymnasium finnas förespråkare, dock i övervägande grad för 4-årigt. Från några håll föreslås, att latingymnasiet göres 4-årigt, anknutet till realskolans näst högsta klass, och realgyranasiet 3-årigt,. byggt på avslutad realskola. Den av kommissionen föreslagna linjedelningcn på gymnasialstadiet röner i regel gensägelse, icke minst från högskolehåll. Den nuvarande uppdelningen i latingymnasium med linjer med och utan grekiska samt realgymnasium anses i allmänhet tillfyllestgörande. Jämförelsevis få myndigheter yttra sig om lyccitypen. Tanken på ett lyceum av samma längd som motsvarande realskola och gymnasium har från flera håll vunnit erkännande, särskilt på grund av den förmån, denna skolform ansetts medföra för den humanistiska bildningen. E t t dylikt lyceum borde, säges det i vissa yttranden, bygga på 4-årig grundskola och organise-

14 ras som 8-årigt, men även ett 7-årigt lyceum på 5-årig grundskola har, såsom förut nämnts, blivit från ett och annat håll förordat. Möjligheten av att på den 6-åriga grundskolan bygga en högre skola med endast 6-årig kurs framhålles i en del yttranden såsom i hög grad värd att prövas. Särskilt förordas en dylik skola anordnad såsom lyceum. Statsinternat, anordnade som 6-åriga lyceer och avsedda för fattiga men synnerligen studiebegåvade barn från landsbygden, hava i ett yttrande blivit anbefallda. I fråga om den högre flickskolan framhålles allmänt, att den nuvarande 8-klassiga flickskolan visat sig vara en god, för den kvinnliga ungdomen särskilt lämpad skolform, vars typ borde så långt möjligt bevaras. Även dess bildningsmål, som betecknas med den s. k. normalskolekompetensen, vore enligt erfarenhetens vittnesbörd väl avpassat för sitt syfte. Kommissionens förslag att bygga en högre flickskola, A-typen, på 6-årig bottenskola tillstyrkes i ett fåtal yttranden, men avstyrkes i allmänhet, bl. a. av samtliga kollegier vid de högre flickskolorna. Ett stort antal av dessa förordar en organisation av en 7-klassig högre flickskola, byggd på 4-årig grundskola. Om de av skolkommissionen föreslagna flickskolorna av B- och C-typerna råda mycket olika meningar. I allmänhet anses dessa icke kunna i värde jämföras med den nuvarande 8-klassiga flickskolan, varför en dylik skola endast i nödfall borde ersättas med skola av någon av dessa typer. I åtskilliga yttranden betonas önskvärdheten av att kursplanen för den egentliga flickskolan anordnas så, att övergång möjliggöres från lämplig klass i flickskolan till gymnasium; i några påpekas, att möjlighet borde beredas till övergång även till realskola. Från ett håll föreslås, att flickskolan i sina högre klasser uppdelas i en teoretisk och en praktisk linje. SkolöverBland de över skolkommissionens förslag avgivna utlåtandena bör särskild styrelsens uppmärksamhet ägnas åt skolöverstyrelsens utlåtande. Överstyrelsens ledaajon e . m ö^- er stannade vid ärendets behandling på olika ståndpunkter. Skolöverstyrelsens majoritet, bestående av ledamöter i folkskole- och yrkesskoleavdelningarna, ansluter sig i princip till kommissionens förslag, i det att den uttalar sig för den 6-åriga folkskolan som grundskola. I avseende på tillämpningen åter har majoriteten tänkt sig väsentliga modifikationer. överstyrelsemajoriteten finner sålunda lämpligt, att den 6-åriga grundskolan icke undantagslöst genomföres, i varje fall icke omedelbart. Om på en ort, där allmänt läroverk nu finnes, antalet lärjungar på realskolestadiet är så stort, att mer än en realskola där erfordras eller att befintlig realskola måste uppdelas i genomgående parallella avdelningar, må, eventuellt på särskild framställning från vederbörande kommuns sida, tills vidare där bibehållas realskola, resp. realskolelinje, anknuten till folkskolans 3:e klass. Liknande borde gälla om den högre flickskolan. En viktig avvikelse från kommissionen gäller realskolan. Realskolan bör avkortas med en klass uppifrån och alltså bliva 3-årig eller 5-årig. Gymnasiet blir i enlighet härmed 4-årigt. Systemet blir således: 6-årig grundskola, 3-årig realskola, 4-årigt gymnasium eller 3-årig grundskola, 5-årig realskola, 4-årigt gymnasium (6 + 3 + 4 resp. 3 + 5 + 4 ) . Åt lyceet vill överstyrelsemajoriteten giva något större användning, än kommissionen för sin del tänkt sig. Majoriteten anser, att lyceet skulle under vissa förutsättningar kunna begränsas till 6-årigt, och yrkar, att möjligheten därav undersökes. I fråga om gymnasiets linjeuppdelning finner överstyrelsens majoritet förnyad omprövning behövlig men anser en ny språklig linje motsvara ett verkligt behov.

L5 överstyrelsemajoriteten ställer sig betänksam mot den vidsträckta tillämpning av samskoleprincipen, som skolkommissionens förslag innebär. I fråga om de egentliga flickskolorna förordar den de av kommissionen föreslagna typerna: A-typen, B-typen och C-typen. Den vill dock ge åt A-typen större utbredning, än kommissionen åsyftat. Skolan av B-typen kommer enligt överstyrelsemajoritetens förslag om realskolans avkortning att bygga på avslutad realskola liksom C-typen. Beträffande flickskolorna av A- och B-typ bör undersökas, huruvida icke deras lärokurs lämpligen borde_ göras mindre omfattande, så att antalet årsklasser kunde miskas till resp. 5 och 2. För inträde i realskolan liksom i gymnasiet och lyceet skulle fordras särskild inträdesprövning, jämförelsevis lindrig i fråga om realskolan, strängare i fråga om gymnasiet och lyceet. I fråga om de kommunala och privata läroanstalternas förstatligande intager överstyrelsemajoriteten i stort sett samma ståndpunkt som kommissionen. överstyrelsemajoriteten framhåller vidare nödvändigheten av att den högre folkskolan på ett bättre sätt än hittills inordnas i skolsystemet. Examen från 3-årig yrkesbetonad högre folkskola bör likställas med examen från den 3-åriga realskolan, undantagandes i det avseendet att den icke medför behörighet till inträde på gymnasiet. Skolöverstyrelsens minoritet, som utgöres av ledamöter av dess läroverksav- Skolöverdelning, ställer sig avvisande mot kommissionens förslag. Den anser, att den styrelsens nuvarande skolorganisationen på ett i det hela tillfredsställande sätt fyllt sin m^nontet. uppgift och att dess brister låta sig avlägsna, utan att organisationens ram behöver sönderbrytas. överstyrelseminoriteten är emellertid benägen att tänka sig möjligheten av 4-årig grundskola, utan att därmed behövde följa en förlängning av studietiden, och förordar, att försök med 5-årig realskola på 4-årig grundskola komma till utförande. Likaledes bör undersökas huruvida icke en särskild övergångslinje skulle kunna anordnas, avsedd att underlätta övergång från folkskolans 6:e klass till lämplig klass i realskolan eller högre flickskolan. Den kommunala mellanskolan bör, ehuru den enligt överstyrelseminoritetens åsikt är en från pedagogisk synpunkt mindre god skolform, fortfarande hava en plats i skolsystemet. Dess undervisningsplan bör så ordnas, att övergång kan ske från 3:e klassen till gymnasiets l:a ring. Där parallellavdelningar förekomma, bör den ena linjen kunna byggas ut nedåt till 5-årig, anknuten till folkskolans 4:e klass. En del av de kommunala mellanskolorna bör förstatligas. Överstyrelseminoriteten betraktar samskolan snarast som en i vissa fall ofrånkomlig nödfallsutväg. Den nuvarande 8-klassiga flickskolan är för den kvinnliga ungdomen en vida bättre skola än de av kommissionen föreslagna flick- och samskolorna. Dock bör undersökas huruvida den icke skulle kunna anknytas till 4-årig grundskola och i samband därmed göras 7-årig. Gymnasier för flickor böra finnas (4-årigt gymnasium med övergång från flickskolans 6 :e klass). Flickornas gymnasiala utbildning är emellertid från statssynpunkt ett mindre intresse än den egentliga flickskolebildningen. Flickskoleväsendet bör i det väsentliga förbli enskilt, understött av staten. Gymnasiet bör vara 4-årigt, och den nuvarande anknytningen mellan realskola och gymnasium bör bibehållas. FöTsök med 3-åriga gymnasier böra dock anställas. En ytterligare linjeuppdelning av gymnasiet bör först försöksvis prövas, innan den allmänt genomföres. Någon särskild inträdesprövning till gymnasiet bör icke införas men kvalificerat betyg fordras för inträde.

16 Vid bibehållande av den nuvarande organisationen, med eller utan bottenskolans förlängning från 3-årig till 4-årig, kommer anledning^ att^ saknas för inrättande av lyceer annat än i vissa undantagsfall. E t t på 4-årig grundskola byggt lyceum bleve 8-årigt och komme att medföra en från pedagogisk synpunkt gynnsam lärogång, särskilt beträffande de främmande språken. GeneralI skolöverstyrelsens yttrande hava de medlemmar av överstyrelsen icke deldirektör tagit, som tidigare tillhört kommissionen. Överstyrelsens chef, generaldirekBerggvist. t ö r Bergqvist, som efter sin utnämning till statsråd år 1920 lämnade kommissionens arbete och sedermera ej deltog däri, har däremot i enlighet med av Kungl. Maj:t lämnat medgivande i en särskild skrift, »Våra skolor», utgiven i november 1923, avgivit ett personligt utlåtande i ärendet. Generaldirektör Bergqvist åsyftar icke att lämna ett fullständigt förslag till en definitiv omorganisation av skolväsendet, men i samband med en omfattande redogörelse för och granskning av hela vårt skolväsen framlägger han till övervägande vissa riktlinjer för en sådan omorganisation. Han söker därvid att se de organisatoriska spörsmålen från synpunkten av själva skolarbetet och dettas uppgift att främja lärjungarnas personliga utveckling samt varnar för hastigt vidtagande av yttre förändringar, varigenom det pågående inre omdaningsarbetet skulle äventyras; innan man går till ett generellt genomförande av mera genomgripande organisatoriska förändringar, bör man, i den mån möjligt är, söka att på erfarenhetens väg vinna ^hållpunkter förlett säkrare bedömande av de föreliggande organisationsfrågorna. — De åsikter i dessa frågor, som finnas uttalade i det nämnda arbetet, torde kunna i huvudsak sammanfattas i följande punkter. Viktiga skäl tala till förmån för den 6-åriga grundskolan, men åtskilliga omständigheter, särskilt studietidens förlängning, tala mot dess generella genomförande. Grundskolestadiet bör därför vara dels 6-årigt, dels kortare. Nu är enligt generaldirektör Bergqvists åsikt den 3-åriga grundskolan särokilt av pedagogiska skäl att föredraga framför den 4-åriga, varför 3-årig grundskola såsom hittills bör förekomma vid sidan av 6-årig. Försök med en på 4-årig grundskola byggd 5-årig realskola böra emellertid anställas. Försök med en differentiering inom folkskolan böra bringas till utförande tör undersökning dels av lämpligheten att avskilja de mera studiebegåvade lärjungarna till särskilda avdelningar, dels ock av möjligheten att införa undervisning i ett främmande språk i folkskolan. Realskolan blir på 3-årig grundskola 6-årig och på 6-årig grundskola 4-årig. Dess uppgift att meddela en viss allmän medborgerlig bildning åt de lärjungar, som icke fortsätta till studentexamen, bör i huvudsaklig mån övertagas av den 3-åriga högre folkskolan såsom »praktisk realskola», avslutad med »praktisk realskolexamen», under det att den »allmänna realskolan» med bibehållen bildningsstandard fortfar att tjänstgöra som grundval för gymnasiet och får sin avslutning i »allmän realskolexamen». På platser, där så visar sjg behövligt, bör vid den allmänna realskolan anordnas en 3-årig praktisk linje, avslutad med praktisk realskolexamen, vilken examen i den 6-åriga realskolan ligger på samma åldersstadium som den allmänna realskolexamen och i den 4-åriga ett år lägre. De kommunala mellan skolorna böra i olika hänseenden förbättras och i flertalet fall förstatligas. En starkare differentiering av gymnasiet än den nuvarande är från principiella synpunkter påkallad; tre linjer: latinlinje, reallinje och nyspråklig linje, äro åtminstone tills vidare tillräckliga. Latinlinjen bör normalt upptaga både latin och grekiska men hava en avgrening utan grekiska. Den starkare differentieringen mellan de olika gymnasielinjerna bör inskränkas till de två sista åren. Latingymnasiet bör göras 4-årigt och anknytas till realskolans näst

17 högsta klass, men 3-åriga gymnasier med reallinje och nyspråklig linje, byggande på realskolans högsta klass, böra på lämpliga ställen och i lämpligt antal upprättas._ För inträde på gymnasiet bör icke tillskapas någon ny inträdesprövning, icke heller uppställas fordran på kvalificerat betyg; lärjungetillströmningen bör på annat sätt regleras. Försök med 6- och 7-klassiga gymnasier (lyceer), byggande på avslutad folkskola, böra komma till utförande. Särundervisning bör föredragas överallt, där icke ekonomiska eller pedagogiska omständigheter föranleda samundervisning. I övrigt bör den kvinnliga ungdomens undervisning ordnas i huvudsak efter kommissionens förslag. De högre flickskolorna övertagas av staten, varvid dock möjlighet bör inom bestämda gränser stå öppen för kommunal eller enskild skola att med bibehållande av viss rörelsefrihet komma i åtnjutande av statsunderstöd.

2-253165

Kap. III. Sammanfattande översikt över diskussionen i bottenskolefrågan. Historisk I s itt betänkande har skolkommissionen (Bd I : 1 sid. 4 ff.) lämnat en återaterbhck. x>liclc: på utvecklingen av skolformerna i deras inbördes förhållande, däri även givits en framställning av de strävanden, som i vårt land gjort sig gällande att åt den 6-åriga folkskolan vinna platsen såsom den för den högre skolundervisningen grundläggande skolan. I denna historiska översikt har skolkommissionen även omnämnt åtskilliga av de skäl, som anförts för en dylik ställning hos folkskolan. Emellertid hava, efter det skolkomimissionens betänkande avgavs, flera betydelsefulla bidrag till diskussionen om bottenskolefrågan tillkommit, och de sakkunniga hava därför ansett sig böra lämna en kortfattad redogörelse — förutom för några viktigare data — för de skäl, som hos oss huvudsakligen anförts för och emot folkskolans ställning som bottenskola, en fråga, som utgjort kärnpunkten i skolkommissionens betänkande och förslag såväl som i de direktiv, vilka varit bestämmande för kommissionens arbete. Först bör emellertid erinras om att begreppet bottenskola tolkats och alltjämt tolkas på något olika sätt. Från åtskilliga håll hävdas, att folkskolan redan nu vore bottenskola, enär inträdesfordringarna till de allmänna läroverkens första klass vore fastställda i överensstämmelse med lärokurserna i folkskolans tre lägsta klasser och läroverket i sin första klass således^kan sägas bygga på folkskolan i dess tre lägsta klasser. Enligt denna åskådning kan således bottenskolan vara av skiftande omfattning, 3-, 4-, 5-årig o. s. v. På andra håll åter, särskilt bland målsmän för folkskolan, fattas uttrycket bottenskola såsom avseende den avslutade folkskolan, vilket, då denna sedan gammalt i vårt land varit 6-årig, i realiteten kommit att betyda 6-årig folkskola. Med hänsyn till denna skiftande uppfattning av uttrycket bottenskola hava de sakkunniga ansett lämpligt att i sin framställning i regel om folkskolan såsom grundval för den högre skolans undervisning använda_ uttrycket g r u n d s k o l a , där så behöves med angivande av dennas omfattning i avseende å antalet årsklasser. Krav på en enhetligare organisation av vårt undervisningsväsen möta redan under 1800-talets första årtionden. I bemärkta uttalanden förordades en allmän medborgarskola såsom grundval för gymnasiet. Det är betecknande, att dessa krav med större styrka framträda i en tid, då de Jägre stånden genom inträffade samhälleliga och politiska omvälvningar vunnit ett inflytande och en självständighet, som förut ej varit dem beskärda. Också är det redan tidigt ur sociala synpunkter, som kraven på enhetlighet inom skolväsendet främst blivit motiverade. Nu antydda strävanden avsågo vid sitt tidigare framträdande närmast den högre undervisningen. I viss mån förverkligades desamma år 1849, då apologistskolan förenades med den lärda skolan, och de hava sedermera fullföljts

1!)

i samband med latinets successiva uppflyttande. Denna utveckling nådde en viss avslutning genom 1904 års läroverksreform, då den högre skolan genom latinets uppflyttande till gymnasiet blev fullt enhetlig i sina fem lägre klasser. Sedan folkskolan fått en lägst adgad och fastare organisation, utformas med större bestämdhet kraven på enhetlighet till att direkt avse folkskolan såsom en integrerande och grundläggande del av det svenska skolsystemet. Uttalanden i sådan riktning gjordes från många håll, av enskilda personer såväl som inom riksdagen. Skarpt och tydligt utfört framträder yrkandet i en vid 1862 —1863 års riksdag väckt motion, däri det påpekas, att läroverkets lägsta klasser vore en skola för samma åldersstadium som folkskolan. Det funnes alltså särskilda skolor för särskilda folkklasser, en anordning, som visserligen kunde förefalla ståndsfördomarna behaglig men som svårligen läte försvara sig. Det framhölls vidare, att om alla folkklasser vore hänvisade till folkskolan för den första barnaundervisningen och den förmögnare klassen därigenom finge mera direkt anledning att intressera sig lör folkskolan, detta utan tvivel skulle i hög grad och i flera hänseenden verka välgörande på folkskolan och kraftigt bidraga till dennas lyftande. Och år 1867 yrkades jämväl i riksdagen (av P. A. Siljeström), att folkskolan borde bliva en för alla klasser gemensam bottenskola och uppställa som sitt mål att behålla lärjungarna ända till omkring aet 14:e åldersåret. Ehuru läroverket ej borde omedelbart styckas, borde elementarläroverken så ordnas, att undervisningen för lärjungar intill detta åldersstadium icke skulle omfatta andra ämnen än sådana, som förekomme i folkskolan. Närmast riktades under årtiondena omkring förra århundradets mitt och jämväl under senare hälften av 1800-talet ansträngningarna från bottenskoletankens förespråkare på försök att få inträdesåldern till de allmänna läroverken höjd eller med andra ord att förkorta läroverkskursen. Förslag i sådan riktning framlades gång efter annan i riksdagen, vunno i regel framgång i dess andra kammare men mötte merendels motstånd i första kammaren. I viss utsträckning vunno dock ifrågavarande strävanden framgång, i det att Kungl. Maj:t år 1869 förordnade om indragning av läroverkens första klass. Den höjning av inträdesåldern, som nämnda åtgärd innebar, fick dock ej längre varaktighet; den år 1878 utfärdade nya läroverksstadgan bestämde ånyo minimiåldern för inträde till 9 år. Med 1880-talet inträdde bottenskolesträvandena i ett nytt skede. År 1883 utgav Fridtjuv Berg sin kända skrift »Folkskolan såsom bottenskola», vari framhålles, att folkskolans mål vore att en gång utgöra en för alla samhällsklasser gemensam barndomsskola, meddelande grundläggande bildning. Här gavs_ åt nu ifrågavarande krav en klar och målmedveten formulering, och den innebörd, som då inlades i bottenskolebegreppet, har sedan dess i hög grad påverkat den skolpolitiska utvecklingen. Tidigare hade ett organisatoriskt samband mellan folkskola och läroverk ej kommit till uttryck i lagstiftningen; år 1894 skedde härutinnan en betydelsefull ändring, i det att Kungl. Maj:t med anledning av en riksdagsskrivelse då föreskrev, att inträdesfordringarna till läroverkets första klass skulle ansluta sig till de kurser, som enligt gällande normalplan för folkskolan genomgingos i första klassen av fast folkskola litt. A. Härigenom gjordes alltså folkskolans tre lägsta_ klasser till grundskola för läroverket. Vid denna tid började bottenskoievänneinas strävanden att läggas efter något andra linjer än förut. Vid sidan av yrkandena på läroverkens avkortande nedifrån framkommo nu, tidigast i motion av Fridtjuv Berg och Emil Hammarlund vid 1892 års riksdag, förslag om upprättandet av särskilda 3-åriga läroanstalter, »mellanskolor», vilka skulle meddela allmän medborgerlig bild-

20 ning åt de lärjungar, som kunde fortsätta sin skolgång utöver den egentliga folkskoleåldern men som vid konfirmationsåldern måste lämna skolan för att övergå till praktiska levnadsbanor. Dessa skolor förutsatte alltså fullständigt genomgången 6-årig folkskola. Förslaget åsyftade väl ej ett omedelbart genomförande av bottenskoleprogrammet men avsåg att förbereda en dylik åtgärd. Motionärerna framhöllo nämligen, att man måhända i en framtid, då mellanskolan vunnit tillbörlig utveckling, skulle taga steget fullt ut och låta henne bliva grundvalen för gymnasiet. Liksom yrkandet pa klassindragning vid läroverken avsåg alltså även nyssnämnda förslag ytterst att göra den 6-åriga folkskolan till grundskola för de högre undervisningsanstalterna. , Förslaget om inrättandet av dylika mellanskolor förelades upprepade ganger för riksdagen i form av motioner av Berg och Hammarlund men föranledde dock intet positivt beslut. Frågan om indragning av de allmänna läroverkens första klass diskuterades av den kommitté, som år 1899 tillsattes för utredning av vissa frågor rörande nämnda läroverk. Kommittén fann sig icke kunna förorda enj dylik indragning men ansåg icke olämpligt, att försök av sådan art anställdes a orter där kommunerna därtill befunnes villiga och folkskolan vore väl utvecklad. Vid 1904 års riksdag framlades kommitténs förslag till provning och blevo i stort sett godtagna av riksdagen. Någon ändring i dittills rådande förhållanden i avseende å sambandet mellan folkskola och läroverk kom således ej till stånd genom den nya läroverksorganisationen. Länge dröjde det emellertid icke, innan frågan om mellanskolors upprättande på nytt togs upp på allvar, ehuru i något annat sammanhang än tillforene. Bottenskolevännerna hade redan tidigare vid framställandet av sina yrkanden på folkskolan som grundskola för högre undervisning vänt sig mot understödjande från statens sida av privatskolor för lärjungar pa folkskolans åldersstadium, främst de lägre samskolor, som mångenstädes uppstått i mindre samhällen. Vid 1902 års riksdag kom denna deras mening till uttryck i anledning av förslag om höjning av statsanslaget till enskilda läroanstalter och torde hava föranlett riksdagens beslut, att understöd från nämnda anslag ej finge utgå till andra samskolor än dem, som redan vore i åtnjutande av statsbidrag från anslaget. Ehuru riksdagen under de följande aren vidtog viss jämkning i detta beslut, vidblev riksdagen sm stallnmg till nämnda samskolor, medan å andra sidan gjorda försök att i samband med 1904 års läroverksreform åt vissa överbyggnader pa tolkskolan få tillerkänd samma ställning som realskolan ej ledde till resultat. Behovet av ökade understöd åt de enskilda skolorna föranledde kungl. proposition till 1907 års riksdag om höjning av vederbörande anslag. Riksdagen bitoll i det väsentliga Kungl. Maj:ts förslag men begärde samtidigt, med hansyn till de något svävande och oenhetliga bestämmelserna för understoden at de olika slagen av skolor, förslag till gemensam plan för fördelningen och användningen av anslagen till enskilda läroanstalter. I samband med framläggande för riksdagen av ett i nämnda hänseende utarbetat förslag upptog Kungl Maj:t år 1908 jämväl frågan om upprättande av läroanstalter, vilka, omfattande blott klasser utöver den egentliga folkskolan, skulle fora lärjungarna fram till samma bildningsmål som statens realskolor och i synnerhet för mindre samhällen tillgodose behovet av läroanstalter, som meddelade en allmänbildning, gående utöver folkskolans mått. Av 1909 ars riksdag godkändes i huvudsak Kungl. Maj:ts förslag, och därmed blev den 4-klassiga kommunala mellanskolan verklighet. Ifrågavarande beslut ar tydligen ^ av särskild betydelse såtillvida, som därigenom det mångåriga kravet pa b-arig folkskola som bottenskola blev i viss utsträckning fyllt.

21 De närmast följande åren medförde en betydande utveckling av den kommunala mellanskolan men innburo i övrigt ingen förändring i a/vseende på samban det mellan folkskolan och det allmänna läroverket. Antydningar gåvos emellertid vid olika tillfällen från riksdagens_ eller statsutskottets sida om behövligheten av en revision av läroverksorganisationen, åsyftande en vidgad användning av folkskolan som bottenskola. Genom 1918 års lagtima riksdags beslut om praktiska ungdomsskolor blev, vad den praktiska undervisningen beträffar, kravet på 6-årig folkskola som grundskola i väsentlig omfattning förverkligat. Samtidigt sköts i fråga om de teoretiska skolorna botten skolekravet i förgrunden bland de skolpolitiska och skolorganisatoriska spörsmål, som under årens lopp varit föremål för allmänhetens såväl som fackmännens intresse och meningsbyte. Den revision av skolväsendet, varom riksdagen talat, igångsattes då genom tillsättandet av skolkommissionen. Såsom förut nämnts, tog föredragande departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet såsom utgångspunkt just frågan om sambandet mellan folkskola och högre läroanstalter, närmast genom erinran om den kommunala mellanskolans tillkomst. Det vore uppenbart, säger departementschefen, att med upprättandet av denna med flera förut bestående undervisningsanstalter parallella skola det spörsmålet måst inställa sig, huru förhållandet mellan de olika skolformerna skulle kunna på ett tillfredsställande sätt ordnas. Efter en översikt av de olika frågor, som borde upptagas till behandling vid ifrågavarande revision, angiver departementschefen de allmänna riktlinjer, som borde vara vägledande vid revisionsarbetet. Som en första grundläggande princip borde uppställas, att skolväsendet i sin helhet skulle i organisatoriskt hänseende utgöra en sammanhängande enhet med folkskolan såsom den grund, på vilken övriga läroanstalter, organiskt förbundna med varandra, bygga. Inom den blivande skolorganisationen borde följaktligen finnas rum för allenast en enda av staten understödd barndomsskola. Detta direktiv åsyftar alltså ett fullständigt realiserande av det bottenskoleprogram, som på sin tid utformades av Fridtjuv Berg och varom ovan erinrats. Skolkommissionens år 1922 avgivna betänkande har också som bekant avfattats i full överensstämmelse med de vid kommissionens tillsättande angivna grundsatserna. Kommissionen har i Band 1:1 av sitt betänkande, sid. 67 ff., närmare utvecklat och motiverat sin ståndpunkt. Härvid har kommissionen behandlat frågan ur de tre synpunkter, som redan av gammalt framhållits av bottenskolans förespråkare, nämligen den sociala, den pedagogiska och den ekonomiska. I den översikt av skälen för och emot den 6-åriga grundskolan, som de sakkunniga i det följande lämna, hava de sakkunniga följt denna framställningsgång och hava därvid först angivit de motiv, som anförts för 6-årig grundskola, för att därefter referera de i nämnda hänseende framförda motskälen. I fråga om de olika synpunkterna hava de sakkunniga i korthet återgivit skolkommissionens uttalanden och därjämte ägnat uppmärksamhet åt vad från andra håll yttrats i föreliggande spörsmål, med särskilt beaktande av de i skolöverstyrelsens utlåtande samt i därvid fogad reservation framkomna meningarna ävensom av det av överstyrelsens chef, generaldirektör Bergqvist, avgivna yttrandet. I de utlåtanden, som avgivits över skolkommissionens betänkande, råder så gott som fullständig enighet därom, att folkskolan bör utgöra grundskola för de högre skolorna och organiskt samband således finnas mellan dessa båda slag av läroanstalter. Däremot äro meningarna mycket delade i fråga om den

22 omfattning grandskolan bör äga; förespråkare finnas för såväl 3-årig som 4-årig, 5-årig och 6-årig grundskola. Skäl får den Redan i det föregående har framhållits, att det allt ifrån början varit sexåriga SOciala skäl, som i första rummet anförts för kraven på en för alla gemen9 sam sicolan grundskola, och i Fridtjuv Bergs förenämnda skrift äro de sociala hänsynen de starkast framträdande. Av bottenskoletankens anhängare har i nu berörda hänseende framhållits, att då barns anlag och studiehåg ej vore beroende på föräldrarnas ekonomiska och sociala ställning, det vore av största vikt att tillse, att varje samhällsmedlem, oberoende av dylika yttre och ovidkommande omständigheter, komme på den plats i livet, vartill hans begåvning och egenskaper i övrigt gjorde honom mest skickad, d. v. s. att de skilda begåvningarna tillvaratoges på rätt sätt. Komme varje individ på sin rätta plats i livet, vunne såväl samhället som individen därpå — samhället, ty därigenom kunde den enskildes arbetskraft och förmåga bäst utnyttjas och komma samhället helt till godo, och individen, ty han kände under sådana omständigheter den tillfredsställelse med sitt arbete och sin ställning i livet, som vore av så stor vikt för hans andliga välbefinnande och jämvikt. Samhällets bildningsmöjligheter måste alltså rationellt fördelas allt efter de enskilda samhällsmedlemmarnas anlag och läggning. Detta kunde emellertid ej ske, om valet av levnadsbana — i detta fall valet mellan teoretisk och praktisk utbildningsväg — skedde för tidigt, och härutinnan bruste den nuvarande skolorganisationen. Den tvingade nämligen till dylikt avgörande redan vid en ålder, då begåvningen ännu ej kunde med någon grad av säkerhet bedömas. Den fullständiga nydaning, som de praktiska ungdomsskolorna genom 1918 års riksdags beslut undergingo, har även anförts som ett starkt stöd för en gemensam barndomsskola. Nämnda skolor bygga som bekant på fullständigt genomgången 6-årig folkskola. Läte man nu de teoretiska utbildningsvägarna grena ut sig vid en tidigare tidpunkt, komme de praktiska bildningslinjerna i en ogynnsam efterhandsställning. Det bleve aldrig något tillfälle till verkligt val mellan dessa båda utbildningsvägar, den teoretiska utbildningen komme att alltför lätt draga till sig lärjungar, ehuru anlagen ännu ej kunnat med säkerhet bedömas, och de praktiska utbildningsanstalterna kunde ofta nog berövas sina bästa adepter. Dessa olägenheter kunde undvikas, endast om avgreningen skedde vid samma punkt och de olika förutsättningarna och möjligheterna alltså kunde samtidigt överblickas och bedömas. De nu antydda synpunkterna vore så mycket betydelsefullare, som tillströmningen till de teoretiska yrkena under senare år visat _ oroväckande ökning och åtgärder för åstadkommande av en rationell fördelning av ungdomen på olika utbildningslinjer alltså måste anses synnerligen påkallade. Vidare framhålles det, att en för alla gemensam barndomsskola hade en ur social synpunkt synnerligen stor betydelse därigenom, att den bidroge till att utjämna de mångenstädes starka motsättningarna i samhället. Barn från alla samhällskretsar finge i skolan under lika yttre förhållanden tillbringa sin barndoms skolår, de lärde att uppskatta varandra utan hänsyn till^mer eller mindre gynnsamma levnadsvillkor och de lärde känna varandra på ett sätt, som eljest ej kunde ske. Därigenom lades en fast grund för ett framtida samförstånd mellan de olika samhällslagren och för utvecklingen av en sund medborgaranda. Genomförandet av bottenskoleprogrammet skulle vidare, anser man, vara av stor vikt för tillgodoseendet av de fattigare stadsbarnens intressen. Det vore nämligen oftast icke möjligt för dessas föräldrar att redan i barnens 9—10-årsålder avgöra, huruvida de ekonomiska resurserna medgåve barnens

23 fortsatta studier och om deras anlag och studiehåg vore tillräckliga härför. Ej mindre betydelsefullt skulle anordnandet av 6-årig grundskola vara för landsbygdens befolkning, då tydligen barnens längre kvarstannande i hemmet innebure en ej oväsentlig besparing för föräldrarna, men även, oberoende av föräldrarnas ekonomiska resurser, därför att barnen finge under längre tid åtnjuta hemmets fostran och vård. Allt detta innebure en även ur social synpunkt värdefull vinning. Ur uppfostrings- och undervisnings synpunkt hava vidare åtskilliga skäl anförts för bottenskoleprincipens fullständiga tillämpande. Såsom redan påpekats, har man ansett erfarenheten visa, att studieanlag och läggning framträdde klarare vid början av övergångsåldern, d. v. s. vid 12- a 13-årsåldern, än vid tidigare ålder. Till denna tidpunkt borde således barnen fostras i en gemensam barndomsskola, där deras undervisning kunde lämpligt avpassas efter barnaålderns förutsättningar, och läroämnen och kunskapsstoff, som ej lämpade sig för barnens åldersstadium, kunde undvikas. Härigenom tillgodosåges på ett naturligt sätt deras andliga utveckling. Såsom jämväl i uppfostringshänseende viktig har även framhållits den förut antydda omständigheten, att genom det senare inträdet i realskolan barn i många fall kunde längre stå under hemmens fostrande vård och övervakande tillsyn, en förmån, som under nuvarande förhållanden bleve dem förmenad. Den 6-åriga grundskolan skulle vidare bidraga till att befordra folkskollans allmänna utveckling. En för alla barn gemensam skola bleve så att säga allas egendom, den bleve på ett helt annat sätt än eljest föremål för samtliga samhällskretsars intresse och kunde därigenom påräkna en omvårdnad och en uppmärksamhet, som ej kunde förutsättas, när barndomsskolor funnes, som ansåges vara »finare». Följden av en sådan gynnsammare yttre ställning för folkskolan kunde förväntas bliva en bättre utrustning av densamma i olika avseenden, och den skulle verka som en eggelse för folkskolans lärare i deras arbete. Och finge vidare folkskolan helt igenom behålla även de mera studiebegåvade, främjades därigenom undervisningen, läraren kände större tillfredsställelse med och glädje av sitt arbete, och kunskapsnivån i skolan höjdes. Gentemot uttalad farhåga för att den 6-åriga grundskolan skulle visa sig ödesdiger för folkskolans sjunde klass har man framhållit, att vad man borde eftersträva vore att göra denna klass till en mera fristående avslutningsklass med en viss inriktning på praktiska uppgifter, något som vore motiverat även med hänsyn till den obligatoriska fortsättningsskolan. Det har vidare framhållits, att enhetsskolans realiserande skulle hava gynnsamma återverkningar även på de högre teoretiska läroanstalterna, på realskolan och på gymnasiet. Realskolans ur begåvningssynpunkt ojämna lärjungematerial skulle förbättras; då långt flera inträdessökande kunde väntas, kunde inträdes fordringarna strängare tillämpas, varigenom större visshet vunnes om att de, som intoges i den högre skolan, verkligen ägde de förutsättningar, som vore nödvändiga för ett rätt tillgodogörande av den vidare undervisningen och för vinnande av det bästa möjliga resultat av skolarbetet. Det stärkande av realskolan, som på nu angivna sätt skulle vinnas, komme givetvis att fördelaktigt inverka även på gymnasiet och dess undervisning. Gentemot de ej sällan hörda påståendena, att folkskolan ej ägde tillräckliga förutsättningar för att utgöra grundval för den högre skolan eller, för att använda ett gängse uttryck, att hennes bärkraft som grundskola ej vore ådagalagd, har det framhållits, att folkskolan redan nu ägde dylik bärkraft, om man toge i betraktande, att det dock blott vore ett ringa antal av folkskolans lärjungar, som överginge eller kunde beräknas komma att övergå till

24 högre skola, och i enlighet däran ed begränsade anspråken till vad som vore rimligt och nödvändigt. Det vore ock att vänta, att om folkskolan genom att bliva verklig grundskola finge den förkovran, som därav borde bliva en följd, hennes bärkraft ock skulle förstärkas. Bottenskolefrågans fullständiga lösning skulle vidare hava i ekonomiskt hänseende _ gynnsamma verkningar såväl för staten som för den enskilde. Undervisningen i de med folkskolan parallella läroverksklasserna vore för staten av naturliga skäl avsevärt dyrare än den i folkskolan meddelade, och folkskolans övertagande av hela den grundläggande barnaundervisningen skulle alltså medföra en ej oväsentlig minskning i statens utgifter för undervisningsväsendet. Åt landsbygdens hem skulle tydligen en ekonomisk lättnad beredas därigenom, att barnen längre kunde få kvarstanna i hemmet och att vistelsen i den högre skolan bleve förkortad. Efter denna översikt av de viktigaste skäl, som anförts till förmån för en organisation med 6-årig grundskola, vilja de sakkunniga lämna en liknande sammanfattning av de invändningar, som gjorts mot nämnda organisation. De sakkunniga skola därvid söka inordna motskälen under samma synpunkter, som i det föregående kommit till uttryck och som av skolkommissionen framställts. I det hela återfinnas dessa motskäl i ett flertal av de yttranden, som avgivits över skolkommissionens betänkande. Vissa av dem rikta sig mot bottenskoleprincipen som sådan, andra endast mot dess generella genomförande. Såsom skäl emot en på sätt skolkommissionen föreslagit fullständigt genomförd bottenskola har ur social synpunkt anförts, att en dylik åtgärd skulle — under förutsättning att målet för den högre skolundervisningen ansåges böra behållas oförändrat — medföra en förlängning av skoltiden, som måste vålla betydande olägenheter icke minst för de mindre bemedlade. Då vidare, åtminstone på landsbygden, svagare skolformer alltjämt i mycket stor utsträckning förekomme, bleve det nödvändigt för de barn, som fullständigt genomgått dylika folkskolor och som ville fortsätta sina studier, ofta på främmande ort, att inhämta en tilläggskurs av större eller mindre omfattning. Härigenom skulle möjligheten till högre undervisning för landsbygdens barn ännu mera inskränkas och dessa alltså komma i försämrad ställning, överhuvud taget har förlängningen av studietiden ansetts ur social synpunkt vara ett av de starkaste skälen mot den ifrågasatta bottenskoleorganisationen. Denna förlängning skulle först och främst hava menliga nationalekonomiska verkningar, men den skulle därjämte kunna gynna uppkomsten av privatskolor och andra former av privatundervisning, med vilkas hjälp förlängning av skoltiden kunde undvikas men vilka stode öppna endast för ekonomiskt välsituerade barn. En dylik utveckling skulle motverka de gynnsamma följder, som man hoppades av en för alla gemensam grundskola. Man har därjämte påpekat, att tillträdet till de allmänna läroverken nu liksom tidigare stode öppet för alla och att en mycket stor del av läroverkens lärjungar för närvarande komme från folkskolan. Även om läroverken ej byggde på avslutad folkskola, kunde övergång från folkskolans sjätte klass till lämplig klass i läroverk genom vissa anordningar åvägabringas. Ej heller i ekonomiskt hänseende reste den högre skolan några hinder för fattigare barns vistande därstädes. Med undantag för en enda jämförelsevis obetydlig avgift kunde befrielse från alla skolavgifter nu vinnas; borttoges även nämnda avgift — vilket givetvis vore möjligt — vore läroverkens undervisning kostnadsfri. Vidare har det framhållits, att många av de sociala skäl, som sedan flera decennier anförts för anordnandet av folkskolan som bottenskola, på grund

25 av den senare tidens utveckling på olika områden förlorat mycket av sin forna räckvidd. Vid sidan av det allmänna läroverket hade nya vägar öppnats för begåvningarnas tillvaratagande: yrkesutbildningens, folkhögskolans, det fria folkbildningsarbetets vägar, det kommunala och politiska livets fostringsvägar. Det ofta anförda skälet för bottenskoleprogrammets genomförande, att intresset för folkskolan därigenom skulle främjas, hade med samhällets fortskridande demokratisering och den politiska maktens överflyttande till allt bredare folklager alltmera mist sin forna betydelse. Och beträffande slutligen den utjämning av motsättningarna, i samhället, som förväntades bliva en följd av en 6-årig grundskola, hava mycket skiftande meningar uttalats om verkningarna av 6-årig grundskola i berörda hänseende. Erfarenheten visade, har bl. a. framhållits, att det vore i ungdomsåren och icke i barnaåren, som de egentliga vänskapsbanden knötes. Från andra håll har det påpekats, att det ännu ej vore berättigat att draga generella slutsatser om den sociala räckvidden av kamratmiljöns inverkan. Ur uppfostrings- och under visnings synpunkt hava vidare åtskilliga invändningar gjorts mot bottenskoleprogrammets genomförande. Så har det hävdats, att man med hänsyn till det mål, som vore satt för den högre skolan, måste ganska tidigt inrikta undervisningen mot detta mål, om det arbete, som fordrades för dess nående, skulle kunna medhinnas. Särskilt vore det av vikt, att tillräckligt lång tid stode till förfogande för undervisningen i de främmande levande språken, enär det eljest ej vore möjligt att vinna vad som nu åsyftades med denna undervisning, samt att tie moment av densamma, som särskilt lämpade sig för barnastadiet, ej uppskötes till ett senare stadium. Därigenom att hela den 6-åriga folkskolan gjordes till grundskola, måste realskolan bliva väsentligen förkortad och skulle sannolikt i längden visa sig vara en allt för svag skolform för att utgöra underlag för gymnasiestudierna. Realskolans kunskapsstoff bleve för starkt hoppressat —• en särskilt för språkundervisningen kännbar olägenhet — och detta nödvändiggjorde en starkt forcerad arbetstakt och ett för skolans arbetsresultat menligt jäkt. Att förlägga övergången till de teoretiska skolorna till tiden för avgången ur folkskolan vore, har det framhållits, ej lämpligt. Därigenom komme det forcerade arbetet för de stundande inträdesprövningarna och därmed följande tröttande spänning hos lärjungarna samt övergången till ny bildningsväg att försiggå just vid inträdet i den i fysiskt och psykiskt hänseende ömtåliga övergångsåldern, då det näppeligen vore nyttigt att insätta de unga i helt ny miljö med mera krävande arbete och i viss mån främmande och nya uppgifter. Någon avsevärdare avledning av tillströmningen till den teoretiska studiebanan genom det samtidigt inträdande valet mellan teoretisk och praktisk bildningsväg vore åtminstone ännu ej att vänta, särskilt med häns3oi därtill, att de praktiska ungdomsskolorna, vilka skulle främst inverka reglerande i avseende å yrkesvalet, hittills nått endast en ringa grad av utveckling. För närvarande vore snarare att befara, att vid en avgrening vid samma tidpunkt tillströmningen till de teoretiska läroanstalterna skulle bliva allt för stark. Från många håll har man under diskussionen om förevarande spörsmål framhållit, att folkskolans funktion som bottenskola skulle komma att framkalla ett menligt tryck på folkskolan själv samt förrycka folkskolans egentliga uppgift. Folkskolan skulle nämligen ej kunna undgå att vid sin undervisning söka taga hänsyn till det tvåfaldiga mål, som i sådant fall bleve den föresatt, nämligen att dels på rätt sätt tillgodose bildningsbehovet för det stora flertal lärjungar, som från folkskolan omedelbart ginge ut i förvärvsarbetet,

20 dels förbereda för inträde i den högre skolan. Det vore i sådant hänseende att befara, att de båda högsta folkskoleklassernas undervisning komme att väsentligen inriktas på den för ett mindretal lärjungar förestående inträdesprövningen till läroverken •— detta till förfång för flertalets berättigade intressen. Såsom förut omnämnts har det vidare uttalats den farhågan, att en 6-årig grundskola skulle verka hämmande på utvecklingen av den sjunde folkskoleklassen och därigenom ofördelaktigt inverka på folkskoleväsendets framtida tillväxt. Förut har antytts, att folkskolans kompetens att utgöra grundskola för de högre läroanstalterna, hennes bärkraft, av många bestritts. Man har ansett, att folkskolan på grund av de brister, som i olika hänseenden funnes hos henne, och vilka framför allt berodde på hennes egenskap av obligatorisk läroanstalt, ej kunde lämna ett med avseende å arbetsförutsättningar tillräckligt homogent lärjungematerial till de högre skolorna. Anordningen med 6-årig grundskola skulle även i ekonomiskt hänseende medföra ölägenheter, har det från olika håll framhållits. Den av den 6-åriga grundskolan betingade förlängningen av studietiden med ett år innebure ökade kostnader såväl för den enskilde som för det allmänna. Om ett jämförelsevis ringa antal barn vunne en ekonomisk lättnad genom att de vid tillämpning av 6-årig grundskola längre kunde kvarstanna i hemmet, så finge å andra sidan det stora flertalet barn sina studier väsentligt fördyrade genom den föreslagna förlängningen av skoltiden. Även för det allmänna komme ett genomförande av kommissionens förslag att medföra ökade kostnader: kommissionens beräkningar i detta hänseende vore missvisande, i det att de grundade sig på en jämförelse av statens genomsnittliga omkostnader under ett år för å ena sidan en lärjunge i den egentliga folkskolan, å den andra en lärjunge i de fem första klasserna av allmänt läroverk; för att bliva rättvisande måste jämförelsen emellertid avse icke genomsnittskostnaden för en lärjunge i folkskolan och en i realskolans fem första klasser utan, eftersom realskolans två lägsta klasser skulle ersättas av folkskolans tre högsta, den totala kostnaden för en lärjunge i just de berörda delarna av respektive skolor. Vidare borde i beräkningen medtagas icke blott statens utan även kommunernas kostnader.

Kap. IV. Om folkskolans bärkraft. 1. Nuvarande förhallanilen. I samband med ifrågasatt utsträckt användning av folkskolan som grundskola för den högre skolan har givetvis uppmärksamheten i särskild grad riktats på folkskolans förutsättningar att fylla denna vidgade uppgift. Ty klart är, att i samma mån som folkskolan övertager en större eller mindre del av de undervisningsuppgifter, vilka hittills ålegat det allmänna läroverket och därmed jämförliga läroanstalter, det för fullföljandet av den till antalet årsklasser reducerade högre skolans arbete är av mycket stor betydelse, att den underliggande skolans arbete förmår skapa en solid grand att därpå bj^gga den fortsatta undervisningen. Denna fråga har av skolkommissionen i viss mån behandlats. I ännu högre grad har den uppmärksammats i ett stort antal av de över skolkommissionens betänkande avgivna yttrandena, och delvis med stöd av dessa yttranden har skolöverstyrelsens såväl majoritet som minoritet ganska ingående uttalat sig rörande hithörande spörsmål. I de direktiv, som närmare angivit de sakkunnigas utredningsuppdrag, har jämväl förenämnda fråga särskilt omnämnts. En ingående undersökning av folkskolans bärkraft som grundskola erbjuder mycket stora svårigheter. Frågan innesluter i sig viktiga moment, i avseende å vilka ett ståndpunktstagande i större eller mindre grad betingas av subjektiva omdömen, vilkas verkliga värde är svårt att mäta, när fråga är om allmängiltiga slutsatser. Man måste vidare räkna med att en genomförd organisation med längre grundskola knappast kan undgå att i viss mån ändra förutsättningarna för folkskolans arbete och följaktligen även i den ena eller andra riktningen påverka dess arbetsresultat. Slutligen skulle ett försök till en mer uttömmande utredning i frågan påfordra synnerligen ingående och omfattande detaljundersökningar, utan att man på förhand kunde vara förvissad om möjligheten att ur det insamlade och sammanställda materialet kunna draga bestämda slutsatser. På grund härav och med hänsyn jämväl till mängden av övriga frågor, som det ålegat de sakkunniga att utreda, hava de sakkunniga ansett sig böra väsentligen inskränka sig till att med utgångspunkt från vad de över skolkommissionens förslag avgivna utlåtandena i föreliggande fråga uttalat lämna en orienterande översikt av från skilda håll meddelade bidrag till belysning av frågans olika sidor samt därtill anknyta vissa reflexioner. Den följande framställningen avser närmast den sexåriga odifferentierade folkskolans bärkraft som grundskola och har följaktligen samma inställning på problemet, vilken i allmänhet utmärkt det med anledning av skolkommissionens förslag i frågan förda meningsutbytet. De sakkunniga skola härvid först söka något belysa den sexåriga folkskolans arbetsförutsättningar och arbetsresultat.

2S De olika folkskoleformerna och deras arbetsresultat. Frågans innebörd.

Skolkommissionen.

I den förda diskussionen om folkskolans bärkraft hava särskilt uppmärksammats folkskolans olika organisationsformer, dess s. k. huvudformer och undantagsformer samt dessa skilda skolformers arbetsresultat. Förutsättningen för intagning i realskolan är enligt skolkommissionens förslag, att lärjunge vid prövning visar sig innehava ett kunskapsmått, motsvarande det, som inhämtas enligt gällande undervisningsplan i sexklassig folkskola av A-formen, och från intet håll har ifrågasatts att sänka inträdesfordringarna under denna nivå. Tydligt är då, att därest övriga skolformer i sitt arbete endast kunna nå resultat, som mer eller mindre understiga de resultat, vilka i allmänhet vinnas i folkskolans A-form, svårigheter skola inställa sig för lärjungar från sådana skolformer att vinna inträde i högre skola, och det ligger nära till hands att antaga, att dessa svårigheter ökas i samma mån .skolans typ avlägsnar sig från A-formen. Frågan om skolformernas inbördes värde med hänsyn till undervisningsresultaten har därför i förevarande sammanhang en betydelse, som ingalunda får underskattas, allrahelst som i stora delar av den svenska landsbygden det ännu på länge icke kan vara tal om tillämpning av folkskolans A-form. Skolkommissionen har icke ägnat denna fråga någon mer ingående behandling. Kommissionen hänvisar med stöd av statistiska siffror till A- och B-skolformernas växande utbredning, erinrar om att enligt för kommissionen tillgängliga siffror omkring Vs av alla folkskolebarn i riket undervisas i folkskolans A-form samt att nästan alla barn i städerna och över x/s av barnen på landsbygden undervisas i heltidsläsande skolor av A- eller B-formen. Skolkommissionen räknar med att för inträde i realskola en viss utfyllnad i kunskapsmåtten kan befinnas erforderlig för lärjungar från lägre skolformer, men anser, att den måste komma att väsentligen understiga, vad som under nuvarande förhållanden kräves för att möjliggöra för en ur folkskolan avgången lärjunge att vinna inträde i en mot åldersutvecklingen svarande klass uti läroverket, samt förordar anordnande vid behov av kompletterande undervisning vid lämpliga folkskolor för utfyllande av vissa lägre skolformers — exempelvis de halvtidsläsandes — kunskapsresultat. I övrigt har skolkommissionen icke närmare uttalat sig om de olika folkskoleformernas inbördes värde.

Yttranden av I de över skolkommissionens betänkande avgivna utlåtandena hava i denna folk skol- punkt vitt skilda meningar framställts. Under det att från vissa håll hänviinspektörer sats till den rikliga förekomsten av andra skolformer än A-formen såsom utm. fl.

görande ett avgörande hinder mot genomförande av skolkommissionens organisationsförslag, har från andra håll hävdats, att särskilt skillnaden mellan Aoch B-formernas arbetsresultat icke vore betydande och att i varje fall avgjort studiebegåvade lärjungar från lägre skolformer borde utan större svårighet kunna vinna inträde och tillgodogöra sig undervisningen i realskolan. I yttranden från sådana myndigheter, vilka få förutsättas äga särskild kännedom om de lägre skolformerna och deras studieresultat, framföres vanligen mer eller mindre bestämt den senare mer optimistiska uppfattningen. Åtskilliga av statens folkskolinspektörer hävda, att folkskolans B-former i stort sett duga som grundval för den högre skolan. Särskilt uttalas detta om B 1-formen. Men även B 2-formen, stundom även B 3-formen anses i flera hänseenden jämförlig med A-formen. Emellertid framhållas härvid ofta vissa bestämda förutsättningar för goda resultat i B-formerna, särskilt i B 2- och B 3-formerna: lärarna böra vara dugliga, barnantalet i läraravdelning bör ej vara för stort, och lärjungarna böra vara studiebegåvade. Stundom motiveras mer utförligt den uttalade uppfattningen. Sålunda karakteriserar ur en viss synpunkt folkskolinspektören Svedberg, vilken anser ingen anledning föreligga att i avseende å arbetsresultaten göra skillnad mellan folkskolans A- samt dess

29 B 1- och B 2-former, arbetet i B-formerna på följande sätt: »Under det att läraren här omedelbart undervisar en klass, arbetar den andra eller de övriga klasserna på egen hand, vilket likväl icke hindrar dem att samtidigt intressera sig för vad som högt genomgås och således vid sidan av sitt tysta arbete erhålla ett slags förberedande kännedom i de högre klassernas lärokurs eller en osökt repetition i vad som under ett föregående år genomgåtts. I B-skolans arbetssätt har man utan tvivel att söka förklaringen till de vackra resultat, som denna skola i regel har att uppvisa och som gott kunna mäta sig med A-skolans och i många fall överträffa dennas.» I avseende å folkskolans undantagsformer anse folkskolinspektörerna, där de särskilt uttalat sig om dem, att de giva svagare resultat och endast undantagsvis i tillfredsställande grad kunna tjäna som grundskola, ehuruväl även i avseende å dessa skolformer stundom en mer optimistisk uppfattning gör sig gällande, varvid dock som förutsättning framhålles att läraren är duglig och barnantalet lågt. Vissa folkskolinspektörer i norrländska distrikt uttala sig, ehuru ofta med principiell anslutning till den 6-åriga grundskolan, rätt pessimistiskt om landsbygdsfolkskolans bärkraft, särskilt med hänsyn till de i dessa landsändar rikligt förekommande undantagsformerna. I samma anda uttala sig även två andra med norrländska folkskoleförhållanden _ förtrogna myndigheter, nämligen lärarkollegiet vid Umeå folkskoleseminarium och Luleå > domkapitel, vilken senare myndighet, med omnämnande bland annat, att i stiftet finnas nära ettusen mindre folkskolor, finner det ofattbart, hur ett sådant folkskoleväsen skall kunna tjäna som underlag för en läroverksorganisation, där inträdesfordringarna baserats på fullständig folkskolekurs efter A-typ. I avseende å folkskolans B-former uttalar skolöverstyrelsens majoritet^ en uppfattning, som i sak nära ansluter sig till den här ovan antydda: »Därigenom att läraren i en skola av första B-formen i regel använder gemensam undervisning för de klasser, han har att handleda, och meddelar skild undervisning för klasserna, blott då sådan är absolut nödvändig, kan första B-formen giva ett resultat, som i det hela ej behöver vara underlägset det, som uppnås i en A-skola. Svårare är det med andra B-formen, där barnen vid undervisningen i stor utsträckning måste uppdelas på avdelningar, av vilka den ena undervisas omedelbart av läraren, under det att den andra arbetar mera på^egen hand. Resultatet blir fördenskull mera ojämnt, enär blott de mera begåvade barnen förmå att på ett fullt effektivt sätt utnyttjade för självständig sysselsättning avsedda timmarna.» Skolöverstyrelsens majoritet uttalar sig sammanfattningsvis om dessa skolformer sålunda: »Enligt vad erfarenheten givit vid handen, kan B 1-skolan i fråga om arbetsresultatet med allt skäl jämställas med A-skolan, och även B 2-skolan kan, om man särskilt tager hänsyn till de mera begåvade barnen, anses som i det närmaste likvärdig med densamma.» Om B 3-formens och undantagsformernas arbetsresultat uttalar sig icke majoriteten direkt; det synes emellertid framgå av framställningen, att majoriteten anser dem mer eller mindre underlägsna A, B 1- och B 2-formerna.

Skolöverstyrelsens majoritet.

Även generaldirektör Bergqvist ger uttryck för en likartad uppfattning. Han erinrar bl. a. särskilt om självverksamhetsprincipens betydelse för arbetet i de lägre skolformerna och anser det icke ägnat att förvåna, »att det verkligen förhåller sig så, som det under den senaste tidens diskussion^ om vår folkskolas bärkraft från olika håll påpekats: att arbetsresultaten i våra svagare skolformer — där lärarna äro dugliga — i många fall mycket väl kunna, när det gäller studiebegåvade lärjungar, uthärda en jämförelse med dem i de bättre skolformerna». Detta uttalande synes närmast avse B-formerna.

Generaldirektör Bergqvist.

30 Av de saky i d s i d a n av folkskolemyndigheternas) uppfattningar rörande det relativa hämtådTnpp- värdet a v de olika skolformernas arbetsresultat erbjuda givetvis de erfarenheter, lysningar från s o m från mellanskolorna föreligga rörande dessa arbetsresultat, ett särskilt inkommunaia tresse. Lärarkollegierna vid de kommunala mellanskolorna hava emellertid mellanskolor. [ allmänhet icke närmare uttalat sig rörande denna fråga i sina över skolkommissionens förslag avgivna yttranden. För att få en föreställning om huru erfarenheterna vid mellanskolorna i detta avseende te sig, hava de sakkunniga därför anmodat mellanskolornas rektorer att efter uppgjort formulär lämna vissa uppgifter rörande de lärjungar, som höstterminen 192-1 intagits vid mellanskolorna, och särskilt avseende dessa lärjungars beredelse genom folkskola eller på annat sätt för intagning i mellanskola. E t t mindre antal rektorer hava beledsagat dessa uppgifter med uttalanden rörande erfarenheterna av de olika skolformernas värde. Så långt detta sålunda införskaffade material må anses vägledande, synes detsamma på ett intressant sätt bekräfta de uppfattningar, som från ledande folkskolehåll i allmänhet gjorts gällande. Nedanstående tabell utgör en sammanställning av statistiska uppgifter från 65 mellanskolor, därvid tillgängliga uppgifter från mellanskolorna i Stockholm, Malmö och Norrköping icke medtagits, enär dessa skolor endast undantagsvis mottaga lärjungar från andra skolor än A-skolor. Med avseende å den tilllämpade rubriceringen må särskilt nämnas, att uttrycket »kortare tids privatläsning» avser privatläsning under (eventuellt) sista folkskoleåret samt senaste sommmarferier eller i däremot ungefär svarande omfattning samt att uttrycket »längre tids privatläsning» avser förberedelse, motsvarande ett skolårs fullständiga studier eller något därunder, varigenom inträdet i mellanskolan fördröjts ett år. A n t a 1 1 ä r j u n g a r, ntan föregånde privatläsning från folkskolans kl. kl kl. kl. 4 7 6 5

— — — —

C-skola (halvtidsläsande . . . .

—

D-skola (mindre folkskola) . . .

2 A-skola B 1-akola

. . . .

B 2- (B 3-)skola .

— —

2S

som

in t a g

efter kortare tids privatläsning från folkskolans kl. kl. kl. kl. 5 4 7 6

t s

i

kläs s

efter längre tids privatläsning från folkskolans kl. kl. kl. kl. 7 6 5 4

—

— —

— — —

— —

— — — —

—

—

—

—

— —

—

—.

— —

1 Anm. Antalet lärjungar, förberedda i väsentligare grad genom privatnndervisning (privatskolor, förberedande skolor, privatkurser), utgjorde 79; från annan högre skola kommo 16.

Då A-skolor i allmänhet äro förhärskande å de orter, där mellanskolor äro förlagda, är det naturligt, att antalet lärjungar från dessa skolor är i stort flertal, men också antalet lärjungar från B-skolor är ganska avsevärt. Dessa senare lärjungar hava ej heller i anmärkningsvärt stor utsträckning för inträde i mellanskolan behövt anlita privatläsning. Under det av lärjungar, kommande från folkskolans sjätte klass av A-formen, 9.9 % behövt anlita privatläsning, gäller detsamma i fråga om B 1-formen om 22.2 % och i fråga om övriga B-former om 16.5 %. Från C-formen är tillskottet av lärjungar avgjort mindre, men även från denna skola har ett fåtal lärjungar utan privatläsning kunnat intagas. Från D-formerna är tillskottet mycket litet. Ehuruväl de anförda siffrorna ingalunda i och för sig få anses lämna en säkrare utgångspunkt för bedömande av de olika skolformernas relativa värde.

Q 1

detta särskilt med hänsyn till den nära till hands liggande möjligheten, att de från de lägre skolformerna kommande lärjungarna kunna vara genomsnittligt mer studiebegåvade, så äro de dock i detta hänseende icke tutan värde. Särskilt i avseende å B-formerna vitsorda de, att dessa skolformer i varje fall måste tillerkännas avsevärda möjligheter att jämförelsevis tillfredsställande förbereda för inträde i mellanskola. I fråga om C- och D-formerna synas i stort sett förutsättningarna i detta hänseende vara mindre goda, även om uppenbarligen också dessa skolformer undantagsvis synas vara i stånd att, särskilt med tillskott av någon tids extraläsning, bereda lärjungar för sådant inträde. De intryck, som siffrorna giva, bestyrkas i stort sett av de uttalanden, som föreligga från ett antal rektorer vid mellanskolorna. Endast ett par rektorer (Nybro, Simrishamn) anse, att lärjungarna från B-skolor förete tydlig underlägsenhet i jämförelse med lärjungar från A-skolor. I övrigt uttalas mer eller mindre deciderat, att B-skolorna utan större svårighet kunna bereda lärjungar för inträde i mellanskolor, och vissa rektorer anse, att B-skolan står fullt i nivå med A-skolan. En rektor (Ljungby) anser sålunda, a t t B-skolornas elever äro minst lika väl förberedda som A-skolornas och i ett avseende t. o. m. bättre, i det att de tysta övningarna hava givit dem större förmåga av självständigt arbete, vilket är iakttagbart redan vid inträdesprövningen. Från en annan mellanskola (Hässleholm) anföres en detaljstatistik rörande inträdesprövningar och flyttningar, vilken synes giva vid handen, att B-skolornas elever i mellanskolan stå sig ungefär lika bra som A-skolans. Från ett par rektorer föreligga mer utförliga, ganska belysande yttranden. I allmänhet, meddelas av en rektor (Mönsterås), brukar mer än halva antalet intagna lärjungar hava genomgått B-skola eller ännu lägre former, ofta utan någon privatundervisning. Dessa elever reda sig i allmänhet lika bra som barn från A-skola såväl vid inträdesprovet som sedan i klasserna i mellanskolan, många gånger t. o. m. bättre. Men det kan ju bero på att urvalet från dessa skolor är något bättre. »Är lärjungen minst medelmåttigt begåvad och flitig, då går det bra för lärjungen att taga realskolexamen på fyra år även efter genomgången lägre folkskoleform. Är däremot begåvningen underhaltig eller fliten mindre god, blir lärjungen efter, vare sig han genomgått A-skola eller annan folkskola.» Från en annan rektor (Säffle) meddelas i viss mån kompletterande erfarenheter: då arbetet inom mellanskolans första klass i regel måste börja med en ganska grundlig repetition av folkskolans kurs, har skolformen mindre betydelse. »Det, som betyder oändligt mera för de fortsatta studierna i mellanskolan, är givetvis i första hand den inträdessökandes egen begåvning och i andra hand, vilken lärare han haft. En duglig lärare kan även med en svagare skolform giva eleverna en jämförelsevis god underbyggnad, medan a andra sidan även den bästa skolform kan lämna klent resultat med en mindre intresserad eller mindre dugande lärare.» Ehuruväl invändningar i vissa punkter kunna riktas mot det sätt, varpå i anförda uttalanden rektorer vid mellanskolor motiverat sin uppfattning om de s. k. lägre skolformernas prestationsmöjligheter, äro dessa uttalanden dock ägnade att i stort sett bestyrka den mer gynnsamma uppfattning i detta hänseende, som från ledande folkskolehåll gjorts gällande särskilt i fråga om folkskolans B 1- och B 2-former. Det kan ju ingalunda förnekas, att dessa skolformer i jämförelse med A-formen hava sina påtagliga brister och olägenheter, och särskilt gäller detta B 2-formen, och det må vidare betonas, att en jämförelse mellan A- samt B 1- och B 2-formerna måste för att vara rättvisande avse dessa skolformers arbetsresultat under lika arbetsmöjligheter särskilt med hänsyn till lärarduglighet och barnens studiebegåvning. Men även med dessa förbehåll ledes man av de från skilda håll föreliggande vittnesbörden ändock

32 till den meningen, att skillnaden mellan de nämnda skolformernas resultat i verkligheten torde vara mindre, än vad från vissa håll förmenats vara fallet. Den felsyn i avseende å denna jämförande uppskattning, som ej sällan framträtt, torde närmast bero på en benägenhet att mäta en skolforms värde efter kvantiteten av den tid, under vilken dess organisation medger lärjungen att vara under lärarens omedelbara undervisande påverkan, och det har härvid otvivelaktigt gjort sig gällande en benägenhet att underskatta betydelsen av ett lärjungarnas rationellt ordnade arbete på egen hand. Man får utan tvivel en riktigare uppskattning av B-formernas värde, om man tager hänsyn till vad som från flera håll betonats, nämligen att dessa skolformer genom själva sin organisation uppfordra till användande av en arbetsteknik, som är ägnad att taga lärjungarnas självverksamhet i anspråk, en arbetsteknik, som icke minst i folkskolans huvudämnen modersmålet och räkning kan vara av stor betydelse. Mellan B 1- och B 2-formerna torde emellertid en viss skillnad böra göras. B 1-formen torde i stort sett icke nödvändiggöra, att barnen sysselsättas med arbete på egen hand i större utsträckning, än vad undervisningsarbetets rationella fortgång i och för sig betingar, och dess arbetsresultat torde under lika arbetsförhållanden i övrigt icke vara nämnvärt underlägsna A-formens. I B 2formen möta större svårigheter att på ett för skolarbetets fortskridande tillfredsställande sätt ordna lärjungarnas s. k. tysta övningar, och i varje fall är B 2-formen en ganska svårskött skolform, vilken för ernående av tillfredsställande resultat kräver lärare med god anpassningsförmåga och uthållighet i arbetet samt därtill ett måttligt lärjungeantal. I fråga om folkskolans undantagsformer — C- och D-formerna — medgiver icke det föreliggande materialet en mer bestämd värdesättning. Uppenbart är emellertid, att dessa skolformer ganska allmänt anses vara huvudformerna mer eller mindre underlägsna, och även att denna uppfattning i vårt land i stort sett torde motsvaras av reella förhållanden. När det gäller bedömande av de svagare skolformernas studieresultat och deras betydelse med avseende å förutsättningarna för genomförande av 6-årig grundskola må slutligen ävenledes beaktas, att dessa skolformer företrädesvis förekomma på den rena landsbygden och att det för det stora flertalet av lärjungar i landsbygdens folkskolor säkerligen gäller, att föräldrarna icke reflektera på barnens övergång till högre skola med därmed förbundna dryga kostnader, såvida icke barnen ådagalagt verklig studiebegåvning. Lärjungarnas Till ytterligare belysning av den betydelse, de olika folkskoleformernas relafördeining pä tiva värde i närvarande stund kan hava för ställningstagande till bottenskoleoiika skoi- problemet, må slutligen meddelas några summariska siffror rörande lärjunge°ri924 T a n talet i olika skolformer under år 1924. S k o l f o r m e r

Hela

riket

Antal

%

A-former

257 891

38-0

B 1- och B 2-former

269 966

39"7

B 3- m. fl. huvudformer

12 240

1'8

Undantagsformer

139 066 679163

20" 5 100-0

L a n d s byg den Antal % 20-2 104 327 51-2 264 686 18 9 041 26-8 138 554 516 608

100'0

Av tabellen framgår bl. a. den även i detta sammanhang intressanta omständigheten, att numera över sju tiondelar av landsbygdens barn undervisas i folkskolor av A-, B 1- och B 2-formerna.

33 I ett par ovan anförda uttalanden har hänvisats till lärardugligheten såsom Andra i högre grad än skolformen betydelsefull för en folkskolas arbetsresultat. I de anledningar föreliggande yttrandena förekomma över huvud ganska ofta antydningar om till ojämnhet folkskolans den stora, att icke säga avgörande betydelse, som måste tillmätas denna faktor. i arbetsI varje skola är givetvis den enskilde lärarens duglighet grundläggande för resultat. framgången i hennes verksamhet, och i alla slag av skolor, högre och lägre, är Lärardugliglärardugligheten mycket växlande. Men det är påtagligt, att ojämnheter i detta hetens hänseende måste vara särskilt betydelsefulla i en skolart, vilken, såsom den betvdelse. svenska folkskolan, i sin arbetsordning så gott som uteslutande tillämpar klasslärarsystemet. Det kan knappast undvikas, att skillnaden i de olika klassavdelningarnas arbetsresultat i det hela som följd härav kan bliva betydande, vilket icke är gynnsamt för den på folkskolan byggda högre skolans undervisning och även kan förorsaka, att lärjungars utsikter att vinna inträde i den högre skolan på ett beklagligt sätt bli beroende på den förutvarande lärarens större eller mindre duglighet. En annan faktor, som kan anses medverka till ojämnhet i resultaten, är den här och var förekommande bristande kontrollen över undervisningen och dess resultat. P å ett och annat håll anser man sig särskilt hava erfarit olägenheterna av sådan bristande kontroll. Då i folkskolorna, uttalar sålunda bl. a. lärarkollegiet vid Ljusdals kommunala mellanskola, icke finnes någon veriklig kontroll över undervisningens resultat, så äro de elever, som komma till mellanskolorna. icke lika väl förberedda, Den ena orten kan hava en mycket god folkskola, den andra en mindre god. Den ena mellanskolan startar med relativt väl förberedda elever, den andra skolan får ett svagare material i sin första klass. Till och med i en och samma skola kan iakttagas denna ojämnhet i de från olika folkskolor av A-typen kommande elevernas kunskapsnivå.

Ojämn kontroll.

Nu berörda förhållanden kunna föranleda en för folkskolans uppgift som grundskola mindre gynnsam ojämnhet i arbetsresultaten. Men därjämte hava framförts mer allmänna tvivelsmål i fråga om folkskolans möjligheter att, särskilt i hela sin utsträckning, på ett tillfredsställande sätt tjäna som grundskola för den högre skolan, i det att man över huvud förmenat, att folkskolans arbetsresultat i stort sett äro sådana, att den högre skola, som därpå skall bygga sitt arbete, måste därav erfara mer eller mindre betydande ölägenheter. Man har velat söka orsakerna till dessa påtalade arbetsresultat dels i sådana folkskolans mindre gynnsamma arbetsmöjligheter, vilka betingas såväl av sociala förhållanden som av folkskolans särskilda uppgift i skolsystemet, dels även i undervisningsplan och tillämpade undervisningsmetoder. Även i hithörande frågor synes avseende främst böra fästas vid uttalanden Folkskolan* från sådana håll, där man haft särskilda möjligheter att vinna förtrogenhet arbetsmed folkskolans arbete och med dess resultat, i 'första hand folkskolinspektö- resultat rerna och mellanskolorna, Då i nu förevarande hänseende meningarna inom i det hela. dessa båda grupper icke äro fullt samstämmande, synes på förhand böra erinras om att uttalanden från dessa båda håll som utgångspunkter för objektivt bedömande till sitt^värde böra vidkännas en viss begränsning. Med avseende å mellanskolorna har sålunda skolöverstyrelsens majoritet erinrat om. att det är en från olika skolarter känd företeelse, att »lärare, som mottaga lärjungar från en annan skola eller klass, äro benägna att finna brister hos dessa». Q Förefintligheten av en sådan tendens kan icke förnekas; den kan verifieras både från den högre skolans inre erfarenhetsvärld och från förhållandet mellan högskolor och läroverk. Men om tendensens förefintlighet å

ena sidan manar till försiktighet med hänsyn till en högre skolas generella omdöme över en underliggande skola, så innebär detta å andra sidan givetvis icke, att man kan bortse från de förhållanden, vilka, som stöd för sådana omdömen anföras. „•,•,,-,• -i -•• u Skolöverstyrelsens minoritet har ansett, att folkskohnspektorerna hava en ganska god inblick i frågan, »i den mån dessa äga någon erfarenhet om andra skolformer än sina egna». Den begränsning, som därmed avses, är givetvis riktig i så måtto, som erfarenhet från en skola, vilken bygger på en annan erbjuder särskilda möjligheter att bedöma betydelsen av denna senares arbete just som underlag för en högre skolas arbete. Härifrån hava också liera tolkskolinspektörer utgått, då de, även där de för egen del uttalat en viss tveksamhet, låtit sin mer eller mindre gynnsamma uppfattning av folkskolans barkraft uttryckligen bestämmas av mellanskolornas enligt deras lorestallnmg gynnsamma erfarenheter. Å andra sidan bör emellertid folkskolinspektorernas omfattande kännedom om folkskolans arbete i och för sig giva deras uttalanden värde även som material för den föreliggande frågans allsidiga bedömande. Det stora flertalet av statens folkskolinspektörer har i stort sett uttalat sig gynnsamt om folkskolans förmåga att i hela sin utsträckning tjäna som grundskola för den högre skolan, och detta är förhållandet även med flera av dem, som icke anslutit sig till skolkommissionens förslag. En del uttala sig mera obetingat gynnsamt, andra under förklaring, att folkskolan dock har sina särskilda brister, samt under uttryckt förhoppning, att folkskolan alltjämt skall förbättras. Ett par folkskolinspektörer, den ene med framhållande av att tolkskolan vore behäftad med många skröpligheter, anse, att det föreliggande problemet borde begränsas till besvarande av den frågan, huruvida folkskolan kunde till den högre skolan avlämna ett tillräckligt antal väl förberedda och studiebegåvade elever, och att, då enligt deras uppfattning denna fråga kunde jakande besvaras, folkskolans kompetens som grundskola därmed kunde anses vara lastställd. Endast en och annan av statens inspektörer uttalar i mer bestaanda ordalag sina tvivelsmål rörande folkskolans bärkraft. Bland de kommunala folkskolinspektörerna äro meningarna rörande folkskolans arbetsresultat mera delade än bland statens folkskolmspektörer; flertalet anser bestämda brister härutinnan före finnas. Jämte folkskolinspektörerna torde folkskoleseminariernas lärarkårer på grund av sitt arbetes inriktning hava särskild kännedom om folkskolornas inre arbete. De två lärarkollegier vid seminarierna, vilka i princip uttalat sm anslutning till skolkommissionens förslag, uttala sig i det hela gynnsamt om folkskolans bärkraft men föreslå vissa förbättringar i dess organisation eller undervisningsplaner. Av de övriga lärarkollegierna påtala flera olikartade brister i folkskolans arbetsmöjligheter och undervisning, vilka vore ägnade att försvåra dess arbete som grundskola, Mellanskolornas lärarkollegier ställa sig i mycket stor utsträckning övervägande kritiska till folkskolans duglighet som grundskola. Det sammanfattande omdömet har ganska ofta den läggningen, att till följd av brister i iofkskolans förberedelse mellanskolan kan nå tillfredsställande resultat endast genom skadlig forcering av arbetet. Även av det mindretal kollegier, vilka i princip anslutit sig till skolkommissionens förslag, uttala sig flera endast mer eller mindre villkorligt om folkskolans lämplighet som grundskola eller påyrka mer eller mindre omfattande förbättringar i dess organisation och arbetssätt. En>

35 dast ett ringa antal kollegier uttala sig mer bestämt i för folkskolan gynnsam riktning. Med avseende a vissa från mellanskolornas lärarkollegier framkomna uttalanden synes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida de icke i någon mån bestamts av mer tillfälliga förhållanden och huruvida de sålunda utan vidare kunna tagas till utgångspunkt för avgörande omdömen i det av skolkommissionens förslag aktualiserade skolorganisatoriska sammanhanget. Skolöverstyrelsens majoritet har velat finna särskilda anledningar till mellanskolornas missnöje däri, att de fått utföra sitt arbete under i viss mån ogynnsamma förhållanden och på den grund varit särskilt känsliga för möjliga bristfalligheter i lärjungarnas förutbildning. Delvis torde också dylika förhållanden, vilka längre fram komma att närmare belysas, härvidlag kunnat spela m. Skolöverstyrelsens majoritet erinrar särskilt om det förhållandet, att vid vissa mellanskolor ett större eller mindre antal lärjungar, vanligen efter föregående extraläsning, redan från folkskolans femte klass bruka intagas. Från flera mellanskolor betygas emellertid, att sådana lärjungar, därest de äro studiebegåvade, i lika grad som de övriga lärjungarna kunna tillgodogöra sig undervisningen — något som givetvis ej utesluter, att en del sådana elever kunna hava bidragit till mellanskolornas särskilda svårigheter att nå tillfredsställande arbetsresultat. Större anledning synes förefinnas för antagandet^ att den omständigheten, att i det hela skäliga inträdesfordringar icke upprätthållits, ådragit en del mellanskolor vissa svårigheter, som frestat till generaliserande ofördelaktiga omdömen om folkskolan. N ä r man exempelvis av den i skolkommissionens handlingar återgivna särskilda redogörelsen för mellanskolorna finner, att vid över ett 20-tal mellanskolor samtliga från folkskolorna godkända inträdessökande ett visst år intagits, synes anledning loreligga att antaga, att inträdesfordringarna varit allt för lindriga, I en del fall kunna emellertid — och detta bör bemärkas — de låga inträdesfordringarna just vittna om ett mer eller mindre bristfälligt arbetsresultat hos ortens folkskolor. Sammanhanget antyder styrelsen ^för en mellanskola (Ljungby) då densamma som ett möjligt botemedel mot mellanskolans svårigheter framkastar möjligheten, att inträdesfordringarna kunde skärpas, men härtill knyter frågan, hur många då komme att intagas, samt tillfogar en antydan, att redan nu från föräldrar och folkskollärare klagats över a t t fordringarna äro för stränga. Över huvud faller det sig mycket svårt att erhålla en bestämd uppfattning om i vilken utsträckning här antydda särskilda förhållanden kunna hava influerat på mellanskolekollegiernas omdömen. Uppenbart är emellertid, att i det hela särskilt avseende bör fästas vid dessa omdömen. f P å 0 1 d e Praktiska erfarenheter, vilka åberopas som Det ojämr, skal for framkomna tvivelsmål rörande folkskolans bärkraft, torde möjliggöra mrjungT ett fastare och mer konkret grepp på förevarande problem. mater&t 1 törsta hand framhållas vissa särskilda svårigheter, vilka nära sammanI Ö S P ^ l Å 0 l r S U ? P £ f t a t t S 7 j a f ö r d e n obligatoriska skolpliktens fullSC i, f ° 0 l k s * k 0 ] a n s k a l s P ö r J a f ö r » d e n allmänna barnundervisningen i £ r i » ? i L l l * ? d e \ g f u n d ' framhålles det, ett mycket blandat lärjungemaS folkskolan måste som lärjungar mottaga alla skolpliktiga barn, som over huvud aro lämpade för ordnad skolundervisning. Folkskolan har vidare en förklarlig benagenhet att vid avgörande om kvarsittning ej förfara med samma stränghet som den högre skolan, då ju folkskolan har svårt att i större l i S ^ T g - k v a r h a l l a lärjungarna efter skolålderns slut och har intresse la Ungar IZJ^JA 5 - f ° f vidden tiden lämna skolan, fått sin folkskolebildning avslutad. Härav måste följa, att lärjungarna i en folkskoleklass förete vida J J W Ä J A E S

ingå ncle

36 större skiljaktigheter i avseende å studiebegåvning och mognad an lärjungarna i en läroverksklass. Och härav följer i sin tur, att därest^läraren sm plikt likmätigt i behörig grad har omsorg även om de mindre begåvade i tolkskoleklassen, undervisningsarbetet och tillägnandet av nya insikter komma att fortskrida i ett långsammare tempo än i den högre skolan med dess mer utvalda lärjungematerial. E t t ogynnsamt inflytande på arbetstakten i folkskolan utöva ytterligare ett par omständigheter, vilka särskilt försvara ett skolans arbete kompletterande och stödjande hemarbete med läxläsning och andra hemuppgifter. Många fattigare hem äro sådana, att de på grund av trångboddhet knapuast erbjuda möjligheter för ett sådant hemarbete, och manga lärjungars förvärvsarbete utanför skoltiden och arbete för hemmet lägga hartor ytterligare hinder i vägen. „ Dessa erinringar vilka i skilda nyanser framkomma i uttalanden Iran malsmän både för folkskolan och för den högre skolan, motsvaras otvivelaktigt av påtagliga realiteter. I detta sammanhang torde dock böra erinras om att vissa av dessa faktorer icke i vårt land göra sig gällande med tillnärmelsevis samma styrka som på åtskilliga håll i de stora kulturländerna. I vart land existerar knappast ett proletariat i kontinental mening. Härav följer, att hemtor hållandena icke i så stor utsträckning äro ogynnsamma för barnens studiearbete, liksom att säkerligen ej heller miljöförhållandena i vårt land i allmänhet utöva det hämmande inflytande på barnens andliga utveckling, som exempelvis enligt gjorda massundersökningar visat sig vara fallet i kontinentala storstader. Ej heller torde skolbarnens förvärvsarbete i vårt land spela den roll som pa åtskilliga håll utomlands. Några mer omfattande undersökningar over dessa förhållanden hava visserligen icke för vårt land gjorts. Emellertid förtjänar att omnämnas, att en undersökning rörande folkskolebarns förvärvsarbete i Stockholm, som för några år sedan gjordes, bland annat ådagalagt, att sådant förvärvsarbete där hade mindre omfattning, än vad en några ar tidigare i Uslo gjord undersökning för denna stad gav vid handen Vidare ma erinras om att de berörda hämmande faktorerna, särskilt i den man de hava samband med befolkningens standard, på olika orter och — i de större städerna — mom olika stadsdelar göra sig gällande med mycket olika styrka, Fa en def orter är befolkningen mer homogen, på andra mer differentierad pa en del orter i stort sett mer välbärgad, på andra orter mindre. Det torde förhålla sig sa, att folkskolan på olika orter arbetar med miljöförutsättningar, vilkas hämmande inverkan i rätt olika grad gör sig gällande, liksom även, att lofkskolan a en hel del orter arbetar under i berörda hänseenden jämförelsevis gynnsamma förutsättningar. , p -, , Emellertid är otvivelaktigt folkskolans långsammare arbetstakt en taktor, varmed måste räknas, när det gäller folkskolans möjligheter som grundskola. Denna faktor verkar ogynnsamt på mer än ett sätt, Särskilt brukar iramnallas hurusom i folkskolans högre klasser, där med hänsyn till barnens utvecklingsståndpunkt skolarbetet bör kunna bedrivas mer intensivt, de bättre begåvade lärjungarna icke kunna i sina studier fortskrida sa raske, som deras studiemöjligheter berättiga till. Och från flera håll påtalas svårigheten for lärjungarna att efter 6-årig skolgång i folkskola med dess invanda långsammare arbetstakt på en gång tillägna sig mellanskolans mer forcerade tempo. Osäkerhet i Mot folkskolans arbetsresultat anmärkes från skilda håll att lärjungarna folkskolans visa sig ej innehava de kunskaper, som enligt undervisnmgsplanen borde hava kunskaps- m e ddelats att kunskaperna äro vaga och oenhetliga, att lärjungarna hava resultat »hum» om litet av varje men icke kunna någonting ordentligt Som en svaghet hos den nuvarande folkskolan har, säger en folkskohnspektor ( E Björkman) »med fullt fog påvisats, att de kunskaper, lärjungarna dar inhämtat,

37 alltför ofta äro mer eller mindre ytliga, att de sakna tillbörlig stadga». »Den fasta grund», säges från en mellanskola (Ronneby), »som vid detta åldersstadium bör vara lagd för de elever, som skola fortsätta sina teoretiska studier, saknas i hög grad.» I synnerhet riktas anmärkningarna mot resultaten i modersmålet och räkning, de två ämnen, i vilka den högre skolan i särskild grad bygger sitt arbete på inhämtade folkskolekurser. I fråga om modersmålet framhålles från mellanskolor särskilt den bristande grammatiska insikten: »Den grammatiska terminologien är oenhetlig och olämplig, och de grammatiska begreppen ofta ytterst vaga» (Ljusdal). Elever från folkskolan hava endast i undantagsfall nödiga insikter i grammatik (Tidaholm). På enstaka håll riktas även anmärkningar mot insikterna i rättskrivning och mot lärjungarnas bristfälliga ordförråd. I detta sammanhang torde böra ses den av skolkommissionen framförda anmärkningen, att mellanskolorna hittills i allt för ringa utsträckning tillgodogjort sig de i folkskolorna inhämtade kunskaperna. Denna anmärkning kan i vissa fall vara berättigad. I andra fall åter torde det anmärkta förhållandet hava sin förklaring just i bristfälligheterna i folkskolans förutbildning. Från en mellanskola (Ljusdal) framhålles detta sammanhang uttrs'ckligen. I den mån, förklarar skolans kollegium, denna anmärkning är riktig, »torde den kunna förklaras ur mellanskolornas erfarenhet av den ofta ringa bärigheten hos dessa kunskapsmoment». Från flera mellanskolor omvittnas uttryckligen behovet att gripa ned i folkskolekurserna: man nödgas ofta, kanske alltför ofta börja på nytt, man måste reda upp begreppen från början. Det torde vara av betydelse att framhålla, att liknande klagomål rörande otillförlitligheten av folkskolans arbetsresultat framförts även från målsmän för de praktiska ungdomsskolorna. Detta har bland annat föranlett skolöverstyrelsen att i en till skilda skolmyndigheter i december 1924 utsänd skrivelse, avseende att inskärpa betydelsen av planmässigt samarbete mellan olika skolformer, påpeka, att »i fråga om den grund av kunskaper och färdigheter, som den mottagande skolan skulle ha rätt att förutsätta hos sina elever, förefinnas mångenstädes betänkliga brister». »Följden härav blir», fortsätter skolöverstyrelsen, »att man här och där inom fortsättningsskolan får syssla med de mera elementära grunderna för läsning, skrivning och räkning i stället för med de förstånds- och karaktärsutvecklande kursmoment, som äro avsedda för denna skolart. Och det inträffar ej sällan, att man även i lärlingsskolor måste ägna mycken tid åt samma elementära övningar till förfång för de inom denna skolart väsentliga kursmomenten.» Från skilda håll har övervägts, huruvida folkskolans nya undervisnings- Folkskolans plan, i den mån som den blir förverkligad, kan förväntas verksamt avhjälpa nya undervisde brister, som ansetts vidlåda folkskolans arbete, samt stärka dess bärkraft llingsPlansom grundskola. I denna punkt gå meningarna i sär. Skolkommissionen väntar sig goda verkningar. Den hoppas, att den nya undervisningsplanen skall giva »impulser och vägledning» för en ändamålsenlig anordning av folkskolans arbete, varav förväntas goda resultat med hänsyn till folkskolans förutsättningar att övertaga uppgiften som grundskola. Även skolöverstyrelsens majoritet uttalar i huvudsak en liknande uppfattning. I stort sett måste det erkännas, säger majoriteten, »att den nya undervisningsplanen är ägnad att befrämja folkskolans undervisning i fråga om både lämpligt innehållsurval och goda arbetsmetoder. Den syftar till en undervisning, som är avpassad efter barnanaturens mottaglighet och behov och som tager barnens självverksamhet i anspråk. En sådan undervisning är säkerligen också bäst ägnad att förbereda lärjungarna för fortsatta studier.» Även från andra håll göras liknande uttalanden. A andra sidan framkomma mer eller mindre kritiska eller

38 tveksamma u t t a l a n d e n . D å mellanskolorna vid tiden föl y t t r a n d e n a s avgivande icke k u n n a t p r a k t i s k t erfara den n y a undervisningsplanens v e r k n i n g a r , hava de i allmänhet saknat anledning att u t t a l a sig rörande densamma. F r å n folkskoleseminarier u t t a l a s däremot mer eller mindre b e s t ä m d a tvivelsmål. Majoriteten inom lärarkollegiet vid L u n d s seminarium anser, a t t även_jden ivrigaste talesman för bottenskoleidén måste erkänna, att åtskilligt i folkskolans kursplaner k r ä v e r en omläggning, om skolan skall bliva skickad för en ny och för densamma egentligen främmande u p p g i f t . Och lärarkollegiet vid Växjö seminarium betonar visserligen, a t t den n y a undervisningsplanen innebär ett stort framsteg med h ä n s y n till folkskolans u p p g i f t a t t bereda för p r a k t i s k verksamhet, men framhåller, att det är en a n n a n fråga, om densamma b ä t t r e än tidigare undervisningsplan är ä g n a d att förbereda teoretiska studier. Kollegiet anser det v a r a för tidigt a t t u t t a l a sig om h u r u v i d a 1919 å r s u n d e r v i s n i n g s plan kommer a t t göra 6-årig folkskola b ä t t r e skickad att bliva g r a n d för högre teoretiska skolformer. Även L u n d s universitets filosofiska f a k u l t e t anser, med framhållande av att den n y a undervisningsplanen innebär en förskjutning från det förmäla till det realo. att man bör a v v a k t a en l ä n g r e tids erfarenhet. Allmänna Med avseende å de framställda e r i n r i n g a r n a rörande folkskolans arbetsresulsynpunkter fot, i den mån dessa r e s u l t a t h a v a samband med t i l l ä m p a d e unclervisningsplaa g ei de ner och metoder, vilja de s a k k u n n i g a i detta s a m m a n h a n g framhålla, a t t det f " | } s indervisiiino- för ett r ä t t v i s t bedömande av dessa erinringars räckvidd bör b e a k t a s , a t t åtocli arbets-° skilligt i dem äger motsvarighet i den kritik, som under de senare åren k o m m i t resultat. till synes rörande även den högre skolans arbetsmetoder och r e s u l t a t . Ä v e n i fråga om den högre skolan h a v a a n m ä r k n i n g a r r i k t a t s mot v a g a och osäkra kunskapsresultat, mot det alltför rika och alltför litet smälta stoffet, .mot den bristande förmågan av koncentration p å det väsentliga, I viss mån är alltså här fråga om svagheter, som ingalunda äro för folkskolan specifika u t a n som uppenbarligen s a m m a n h ä n g a med tendenser, vilka tillhöra tiden, eller svårigheter, vilka äro u t m ä r k a n d e för den moderna skolan över h u v u d . Ä a n d r a sidan synes det vara uppenbart, att. även om de framställda a n m ä r k n i n g a r n a i fråga om den moderna skolan över h u v u d beröra svagheter och brister, v i l k a om möjligt böra avlägsnas, de i fråga om folkskolan böra alldeles s ä r s k i l t b e a k t a s . D e t t a sakförhållande betyder ingalunda, a t t folkskolan i sin a r t sämre fyllt sin uppgift än övriga skolformer. Men det torde bland annat s a m m a n h ä n g a därmed, att för folkskolan, med dess u p p g i f t a t t meddela elementär medborgerlig allmänbildning åt l ä r j u n g a r med jämförelsevis r i n g a åldersmognad, det föreligger ett på visst s ä t t särskilt svårlöst problem a t t u n d e r fyllande av denna allt vidare fattade allmänt bildande u p p g i f t tillgodose k r a v e n på nödig fasthet i k u n s k a p e r n a och säkerhet i de mera elementära f ä r d i g h e t e r n a . Det torde därjämte v a r a n a t u r l i g t , a t t hithörande pedagogiska problem skola för folkskolan inställa sig med en särskild s t y r k a i ett utvecklingsskede, då denna skolform, från att u t a n rigorös examenskontroll i relativt oberoende av andra skolformer hava sökt fylla sin u p p g i f t som en folkets elementära medborgarskola, ställes inför möjligheten a t t i allt större u t s t r ä c k n i n g inordnas i e t t skolorganisatoriskt s a m m a n h a n g som' med nödvändighet måste s t ä l l a n y a och i vissa p u n k t e r mer preciserade k r a v på folkskolans prestationsförmåga.

2. Förbättrande av folkskolans arbetsresultat. Den givna överblicken över diskussionen om folkskolans bärkraft samt de sakkunnigas därtill knutna kortfattade kommentarer torde giva en föreställning om mångfalden av de folkskolefrågor, som debatten kring skolkommis-

39 sionens förslag rullat upp. Detta intryck förstärker ytterligare genom alla de förslag, som i avgivna yttranden framställts i syfte att förbättra folkskolans arbetsresultat och stärka hennes ställning som grundskola, förslag, som i stor omfattning framkommit även från myndigheter och korporationer, vilka principiellt ansluta sig till den 6-åriga grundskolans program. Det aktuella enhetsskoleproblemet har i hög grad riktat uppmärksamheten på folkskolan och hennes särskilda problem. De frågor, som här möta, äro emellertid av den omfattning och bärvidd, att de sakkunniga i det följande måste begränsa uppgiften till att i anslutning till den förda diskussionen söka i korthet angiva deras betydelse samt antyda några allmänna riktlinjer för arbetet på deras lösning, allt med särskild hänsyn tagen till folkskolans vidgade betydelse som grundskola och till det därmed nära sammanhängande behovet att höja folkskolans arbetsresultat. Förberedelsevis torde böra något beröras de allmänna anspråk, som böra De allmänställas på folkskolan som grundskola särskilt med hänsyn till möjligheten för w a an0sP/f: lärjungar även av mera vanlig begåvningstyp att erhålla tillfredsställande f ör- kTn f* ^1' beredelse tor intrade i den högre skolan. grundskola. Skolöverstyrelsens majoritet betonar, att man rimligtvis icke av folkskolan kunde begära, att alla de barn, som med avgångsbetyg lämnat folkskolan, därmed skulle vara skickade att inträda i en på folkskolan byggd realskola. Den högre skolan krävde vissa studieförutsättningar hos sina lärjungar, och på grund av lärjungematerialets beskaffenhet kunde man icke i folkskolan underkänna alla, som icke äro studiebegåvade. Man måste även där utgå ifrån att de underkända utgjorde undantag. Riktigheten av denna ståndpunkt torde knappast kunna ifrågasättas, och en konsekvens av densamma är, att, såsom de sakkunniga senare skola närmare beröra, inträdesprövning i regel måste påfordras som villkor för intagning i den högre skolan. Ä andra sidan synes man ställa kraven på folkskolans bärkraft som grundskola alldeles för lågt, om man, i likhet med ett par folkskolinspektörer, inskränker problemet därtill, huruvida folkskolan kan till den högre skolan avlämna ett tillräckligt antal väl förberedda studiebegåvade lärjungar. Om därmed avses — vilket synes vara den närmast liggande tolkningen — att folkskolan i det hela i sin sjätte klass år efter år inrymde ett tillräckligt antal elever, lämpade och beredda för studier i den högre skolan, då bleve problemet mycket enkelt. Men ser man förhållandena sådana de i verkligheten gestalta sig, kan man vid frågans bedömande icke gå ut ifrån en så formulerad förutsättning. Många lärjungar, vilka, ej minst tack vare sin studiebegåvning, lämna folkskolan väl förberedda för fortsatta högre studier, komma av skilda orsaker — särskilt för många av landsbygdens barn komma här ekonomiska orsaker i betraktande — aldrig att söka inträde i högre skola. ^ Ä andra sidan måste räknas därmed, att en hel delniera medelmåttigt begåvade barn, särskilt å läroverksorterna, önska genomgå åtminstone realskolan. Och även om de nuvarande fordringarna för inträde i realskola och mellanskola på en del håll kunna och böra något tillstramas, så böra fordringarna här icke spännas särdeles högt. Realskolan är ingen skola uteslutande för intellektuellt starkt begåvade. Den är en skola för meddelande av allmän medborgerlig bildning utöver folkskolans bildningsnivå och avser, också den, att i viss utsträckning meddela utbildning, som kan vara till nytta även vid utövande av samhälleliga värv med mera praktisk inriktning. Skulle folkskolan genom att ställa kraven på sina arbetsresultat för lågt icke taga tillbörlig hänsyn till dessa omständigheter, med vilka både realoch mellanskolor för närvarande i stort sett räkna och måste räkna, då komme antagligen situationen allt efter förhållandena på, olika orter att utveckla sig efter endera av dessa båda linjer: antingen tvingades realskolan att släppa

40 efter på skäliga inträdesfordringar och intaga en hel del genom folkskolan otillfredsställande förberedda lärjungar med påföljd, att realskolan komme att arbeta under stora svårigheter på grund av bristfälligt förberett lärjungematerial, eller uppehölle realskolan fullt ut de föreskrivna inträdesfordringarna med påföljd, att en del lärjungar komme att anlita privata förberedelseskolor eller förberedelsekurser. I det förra fallet bleve realskolan lidande, i det senare fallet riskerades folkskolans effektivitet såsom grundskola. Vad nu är sagt innebär givetvis icke, att man rimligen av folkskolan kan begära, att densamma skall kunna tillfredsställande förbereda även sådana för studier mindre bekväma lärjungar, vilka föräldrarna utan avseende å deras anlags riktning önska bereda för inträde i realskola, Att föräldrar i sådana fall måste anlita privat förberedelse, synes ej rimligen kunna läggas folkskolan till last. Enligt de sakkunnigas uppfattning synes alltså kravet på folkskolan som grundskola böra innebära, att även lärjungar med mera medelmåttig studiebegåvning kunna genom densamma erhålla tillfredsställande förberedelse för inträde i den högre skolan, låt vara att dessa elevers studiebegåvning måste förutsättas ligga ett stycke över den nivå, som bildar förutsättningen för erhållande inom rimlig tid av avgångsbetyg från folkskola. De uppslag, vilka från skilda håll framkommit med syfte att stärka folkskolans prestationsförmåga, särskilt som grundskola, kunna sägas i stort sett avse dels frågor av företrädesvis organisatorisk natur, dels frågor av mer omedelbart pedagogisk natur, berörande folkskolans undervisningsplan och dess metodiska tillämpning. De sakkunniga skola här nedan antyda de viktigare synpunkter, som under den förda diskussionen framförts. Effektiv led- Från flera håll påyrkas möjliggörande av mera effektiv pedagogisk ledning ning och Q^ kontroll av folkskolans arbete. folkskolans ^ e ( ^ avseende å folkskolans pedagogiska ledning vilja de sakkunniga erinra arbete. om den starka utveckling av folkskolinspektionen, såväl den statliga som den Pedagogisk kommunala, vilken under senare år ägt rum. Vad särskilt folkskolans pedaledning. gogiska ledning i kommunerna vidkommer, har antalet av sådana kommuner, vilka upprättat inspektörs- eller överlärartjänster med pedagogisk inspektionsskyldighet, under de senaste åren starkt ökats. Denna utveckling skulle utan tvivel ytterligare befrämjas, därest i enlighet med skolöverstyrelsens vid flera tillfällen gjorda framställning särskilt statsbidrag utginge till kommunala folkskolinspektörer (dier överlärare. E t t viktigt önskemål med avseende å den genom förenämnda tjänstemän utövade pedagogiska ledningen av folkskolans arbete är, att det genom beredande av tillräckliga expensmedel eller genom inrättande av särskilda administrativa tjänster sörjes för att inspektörer och överlärare i behövlig utsträckning sättas i tillfälle att ägna tid och intresse åt sina pedagogiska uppgifter, vilka enligt de sakkunnigas mening mindre borde avse sedvanlig inspektionskontroll än åvägabringande under samverkan med lärarna av en mer planmässig och målmedveten inriktning av skolans arbete. Det ligger i öppen dag, att folkskolans vidgade uppgift som grundskola med skolarbetets därav nödvändiggjorda stramare inställande på bestämda resultat i särskild grad påkallar en sålunda inriktad pedagogisk ledning. Effektiv avgångsprövning.

Med hänsyn till önskvärdheten av starkare kontroll över folkskolans arbetsresultat har en av statens folkskolinspektörer (E. Björkman) särskilt riktat uppmärksamheten på den i folkskolestadgan föreskrivna avgångsprövningen. Han anser, att det med fullt fog anmärkts, att folkskolelärjungarnas kunskaper äro ytliga och sakna tillbörlig stadga, samt fortsätter: »Att en ändring bärarinnan är av nöden, låter sig ej förnekas. Säkerligen skulle en sådan i avsevärd grad komma till stånd, om en mera verksam kontroll utövades i fråga

11 om det av lärjungarna inhämtade kunskapsmåttet, innan de erhålla tillstånd att avgå från folkskolan. Utan att på något sätt vilja ifrågasätta, att avgångsexamen från folkskolan skulle förvandlas till en examen rigorosum, något som skulle medföra skadlig forcering av skolarbetet åtminstone i högsta klassen, anser jag, att en examen, som anordnas icke blott pro forma, utan där de avgående lärjungarnas kunskapsmått verkligen göres till föremål för undersökning, är av behovet påkallad ej blott i landsbygdsfolkskolor av såväl bättre som svagare form utan i vissa fall även i städernas folkskolor.» Även om avgångsprövningen inom en del skoldistrikt otvivelaktigt är ganska effektiv som kontroll på att vid avgången från folkskolorna de stadgade kunskaperna och färdigheterna särskilt i de viktigare ämnena äro förefintliga, så torde, densamma dock på många håll mer eller mindre hava karaktären av allenast en skäligen betydelselös ceremoni, bl. a. på grund av förläggandet till skolornas sedvanliga årsexamina. Det skulle, framför allt för åstadkommande av större jämnhet i folkskolornas arbetsresultat, icke sakna betydelse, om avgångsprövningen genom lämpliga anordningar mera. allmänt finge den innebörd, som gällande bestämmelser otvivelaktigt avse, därvid dock borde noga beaktas, att den nära anslötes till en i pedagogiskt hänseende rationellt ordnad undervisning och följaktligen icke på ett skadligt sätt återverkade på skolarbetet. Från flera kollegier vid mellanskolor har anmärkts, att kontrollen av ar- Kontroll på betsresultaten vid flyttning från klass till klass i folkskolan icke i önskvärd afbetsresulutsträckning upprätthålles och i varje fall lider av brist på stadga och konse- flyttning till kvens. Även i detta hänseende kunna •— liksom beträffande villkor för av- högre klass, gång från folkskolan — på förut anförda skäl fordringarna i folkskolan icke upprätthållas med samma skärpa som exempelvis i läroverken. A andra sidan är fara värt, att just på grund av de antydda stora svårigheterna man här, som i fråga om avgångsprövningarna, frestats att släppa efter på fordringarna mer, än vad dessa svårigheter i och för sig betinga. Och det bör bemärkas, att då den sexåriga folkskolan är ett år kortare än den normala skolpliktstiden, kvarsittning i e n klass kan tillgripas, utan att därmed förhindras avgång med avslutad folkskolekurs i 14-årsåldern. Ehuru de sakkunniga fullt förstå och behjärta de stora svårigheter, som här möta, synes dock folkskolans vidgade betydelse som grundskola kräva, att jämväl i denna punkt en jämnare praxis i riktning mot upprätthållande av rimliga och väl avvägda, fordringar som villkor för flyttning så småningom utformas. De svårigheter, som möta vid strävandena att upprätthålla bestämda ford- Särskild ringar inom folkskolan, sammanhänga givetvis nära med lärjiingematerialets w ^ ervt i / n * w ^ ojämna beskaffenhet och den ogynnsamma inverkan på arbetsintensiteten, som 0i\^nabarn därav blir en följd. Även i detta hänseende kunna emellertid organisatoriska åtgärder mildra olägenheterna. Skolkommissionen erinrar om strävandena att till särskilda klasser avskilja efterblivna barn och förväntar gynnsamma resultat av desamma. Och skolöverstyrelsens majoritet uttalar den förhoppningen, att åtgärder i_ detta hänseende måtte bliva allmännare, än vad för närvarande är fallet. Även i andra avgivna yttranden beröres denna fråga. Skolkommissionen nämner särskilt den typ av klasser för efterblivna barn, som kallas hjälpklasser och vilka närmast äro avsedda för sådana barn, som stå på gränsen mellan de normala och de bildbara sinnesslöa. Sådana hjälpklasser äro numera organiserade i ett stort antal svenska städer och medföra otvivelaktigt en betydande lättnad i arbetet inom normalklasserna. Där hjälpklasserna äro mest ändamålsenligt organiserade, omfatta de emellertid icke mer än c:a 1 1/2 ä 2 % av samtliga barn på respektive åldersstadier, och det är

därför uppenbart, att trots deras inrättande de vanliga folkskoleklassernas lärjungematerial alltjämt måste bliva i begåvningshänseende mycket ojämnt. Under de senaste decennierna hava därför här och var, i synnerhet i en del större städer, särskilda klassavdelningar organiserats även för sådana barn, vilka, utan att kunna räknas till hjälpklassbarnens kategori, dock hava svårt att tillgodogöra^ sig undervisningen i vanliga folkskoleklasser och därför under vanliga förhållanden nödgas bliva kvarsittare en eller två gånger under passagen genom folkskolan. Sådana klasser utgöra en karakteristisk beståndsdel i den typ av differentierat folkskolesystem, som vanligen kallas Mannheiniersystemet, efter den tyska stad. där detsamma sedan år 1899 småningom fått sin mest utvecklade organisation. Dessa klasser benämnas i Tyskland vanligen Förderklassen och hos oss svagklasser eller — vanligare — Bklasscr samt inrymma på olika håll, allt efter de något varierande principerna för utgallring av elever, omkring 7 till 15 % av det totala antalet lärjungar. Systemet med sådana B-klasser är emellertid inom skolvärlden rätt omtvistat. De principiella meningsmotsättningarna rörande detsamma äro betydande, och även de praktiska erfarenheterna på skilda håll, där systemet tillämpats, synas i viss mån divergera. De sakkunniga kunna icke närmare beröra dessa meningsskiljaktigheter. Emellertid torde här böra omnämnas, att systemet för närvarande antingen försöksvis i större eller mindre utsträckning eller ock fullständigt tillämpas i några större svenska städer (Stockholm, Göteborg, Malmö. Hälsingborg, Västerås. Södertälje) samt att erfarenheterna av detsamma å dessa orter hittills, enligt vad de sakkunniga inhämtat, tyckas vara i övervägande grad gynnsamma. Det synes ur synpunkten av folkskolans effektivitet som grundskola angeläget att med uppmärksamhet följa dessa försök. Ännu en utväg erbjuder sig att underlätta och stödja folkskolans arbete, enkannerligen med hänsyn till de efterblivna lärjungarna, nämligen anordnande av särskild undervisning en eller annan veckotimme vid sidan av den vanliga klassundervisningen för sådana lärjungar, vilka i vissa ämnen hava svårt att följa med i klassarbetet. Även denna metod har i viss utsträckning vunnit tillämpning både utomlands och här i Sverige, exempelvis i Stockholm och Göteborg. Den torde i folkskolan kunna göra' god tjänst särskilt å småskolestadiet, när det gäller att hjälpa till rätta lärjungar, vilka icke äro konstitutivt efterblivna utan på grund av ogynnsamma miljö förhållanden kommit efter i sin andliga utveckling. Ä mindre orter, där på grund av lägre barnantal klasser för efterblivna barn icke kunna upprättas, kan sådan hjälpundervisning givetvis få en särskild betydelse. Även denna möjlighet att i folkskolans undervisning i viss mån komma till riitta med det ojämna lärjungematerialet synes alltså böra uppmärksammas. BegränsSlutligen må i detta sammanhang som ett viktigt önskemål framhållas, att ning av med hänsyn till den mer individuella behandling, som kräves för behörigt tilllärjunge- godoseende av både de bättre och de sämre begåvade lärjungarnas särskilda antalet i klassavdel- behov, lärjungeantalet i folkskoleklasserna i skälig mån begränsas. ningarna. Tilläm])Även lärarfrågan har i vissa utlåtanden berörts. Särskilt har frågan om ning av klasslärarsystemet och dess samband med undervisningens effektivitet bragts a ™ysL«r" P a * a ^ Införandet i större eller mindre utsträckning av ämneslärarsystem företrädesvis i folkskolans högre klasser förordas sålunda i utlåtanden både från mellanskolor och från folkskolinspektörer, särskilt statens, ävensom från ett och annat folkskoleseminarium (t. ex. Göteborg). Skolöverstyrelsens majori-

43 tet antyder, att det nu vanligen tillämpade klasslärarsystemet lider av bestämda brister men ifrågasätter icke uttryckligen ändring. Det inom folkskolan för närvarande i regel tillämpade klasslärarsystemet med en lärare undervisande i alla ämnen, åtminstone alla s. k. läsämnen, inom en avdelning är historiskt framvuxet och är i stor utsträckning ofrånkomligt. Detsamma erbjuder emellertid den olägenheten, att det pålägger läraren en dryg börda med lektionsberedelse och genomarbetande av metodiken i ett flertal ämnen. Därest vid tillämpning i lämplig utsträckning av ämneslärarsystem läraren finge samla sitt undervisningsarbete på ett mindre antal ämnen, för vilka han företrädesvis hade fallenhet och intresse, bleve lektionsberedeisen för honom mindre arbetsam, och på samma gång komme utan tvivel undervisningen i de särskilda ämnena att därav skörda vinst. Att tillämpning i viss utsräckning av ämneslärarsystem, särskilt i folkskolans högsta klasser, skulle i flera hänseenden främja folkskolans arbete som grundläggande för den högre undervisningen, synes vara ganska påtagligt. Emellertid bör vid denna frågas övervägande hänsyn tagas till andra berättigade intressen, och problemet är till följd därav i hög grad svårlöst. Ä ena sidan kan till förmån för ett genomfört klasslärarsystem anföras, att det i hög grad underlättar en enhetlig ledning av klassens arbete, vilken både med hänsyn till samspelet mellan olika ämnen och med hänsyn till arbetets konsekventa metodiska riktning är av stor betydelse, varjämte detta system i uppf ost ringshänseende banar väg för ett personligt förhållande mellan lärare och lärjungar, vilket i särskild grad just i folkskolan kan, om läraren är fullt medveten om sitt ansvar som uppfostrare, för de unga bliva till den största välsignelse. Ä andra sidan bör även beaktas, att det är i uppfostringshänseende i och för sig betydelsefullt, att lärjungarna under sin skoltid möta flera lärarpersonligheter och av dem taga intryck. Och härvid bör ej minst hänsyn tagas därtill, att klassläraren icke alltid kan hava förutsättningar att med samma grad av förståelse komma alla klassens lärjungar till mötes och uppfatta deras skilda kynnen, varför ett ensidigt klasslärarsystem lätt förer ined sig — och detta även om läraren beflitar sig om all nödig opartiskhet — att en del lärjungar icke komma fullt till sin rätt, vilket för hela deras personlighetsutveckling kan medföra betydande nackdelar. Uppenbarligen är det i denna punkt svårt att ratt avväga fördelar och ölägenheter ur folkskolans synpunkt. I varje fall synas emellertid inga dogmatiska hänsyn till folkskolans traditionellt tillämpade klasslärarsystem böra avhålla från ett försiktigt tillämpande i folkskolans högsta klasser av ämneslärarsystem, där förutsättningar härför finnas, dock så, att varje klass får en lärare som klassföreståndare med undervisning det övervägande antalet timmar. I enstaka utlåtanden ifrågasattes även förbättrad folkskollärarutbildning, och förslag hava framställts, som åsyfta en i ett eller annat hänseende ändrad organisation av seminarierna. Med avseende å dessa förslag anse sig de sakkunniga böra ge uttryck åt den uppfattningen, att det ännu torde vara för tidigt att taga ställning till frågan om seminarieutbildningens organisatoriska stärkande, då den nuvarande seminarieorganisationen ännu icke kan sägas hava uttömt sina möjligheter eller helt kunnat, visa, vad den, effektivt utnyttjad, kan prestera. Ej minst med hänsyn till folkskolans uppgift som grundskola torde större uppmärksamhet, än vad under senare år synes varit fallet, från seminariernas sida böra ägnas åt de s. k. lägre skolformernas särskilda metodiska problem. Den livliga diskussion, som på senare tider i fackpressen ägnats åt B-formernas arbetsteknik. tyder på. att på förevarande om-

u rade ännu mycket återstår att metodiskt genomarbeta och med stöd av en planmässig lärarutbildning i praktiskt skolarbete förverkliga. Viktigt är, att folkskoleseminariernas lärarutbildning kompletteras med ett allt mer vidgat arbete för folkskollärarnas fortbildning. De fortbildningskurser, vilka ända till de senaste åren varit anordnade, synas, när statsfinansiella hänsyn medgiva deras återupptagande, böra få i viss mån vidgade uppgifter. Hittills hava dessa kurser i allmänhet haft till uppgift att utfylla seminarieutbildningen på vissa särskilda punkter, där densamma varit ofullständig eller bristfällig. Stirka skäl tala för att kurser jämväl anordnas, vilka inriktas på att vidare utbygga seminarieutbildningen i sakligt och metodiskt hänseende, även när det gäller de ämnesområden, som bilda tyngdpunkten i denna utbildning. Kurser med motsvarande syftning, t. ex. i modersmålet, historia och geografi, hava varit anordnade för läroverkens lärare, och likartade kurser hava givetvis en betydelsefull uppgift att fylla, även när det gäller folkskollärarnas fortbildning. De sakkunniga hava här ovan berört vissa åtgärder av organisatorisk art, som kunna vara ägnade att öka effektiviteten av folkskolans arbete och därmed stärka hennes bärkraft som grundskola. Men om möjligt viktigare än sådana åtgärder är, att själva undervisningen i folkskolan genom kursernas anordning och arbetets metodiska inriktning är ägnad att lägga en god och solid grundval för undervisningen i den högre skolan. Såsom förut omnämnts hava mot folkskolans kursanordningar och undervisningsresultat från åtskilliga håll riktats anmärkningar och erinringar, vilka hänvisa icke till yttre organisatoriska bristfälligheter av olika slag utan till beskaffenheten av själva den undervisning, som i folkskolan bedrives. Den nya Förut är omnämnt, att från flera håll ifrågasatts, huruvida folkskolans nya ninqs^lanen undervisningsplan kan anses taga erforderlig hänsyn till folkskolans uppgift och grund- som grundskola, E t t sådant ifrågasättande är så mycket naturligare, som i skolan. undervisningsplanen i det väsentliga utarbetats, innan bottenskolefrågan blivit en aktuell förgrundsfråga, och, enligt vad skolöverstyrelsens majoritet omnämner, kursplanerna icke blivit uppgjorda med direkt hänsyn till folkskolans väntade framtida uppgift att i hela sin utsträckning tjäna som grundval för den högre skolan. Majoriteten förklarar, att det icke kunnat undvikas, att denna undervisningsplan, som i flera avseenden ville föra in arbetet på nya vägar, blivit behäftad med vissa brister. Den anser, att planen givetvis, sedan mera stadgad erfarenhet om densamma vunnits, bör underkastas erforderlig revision och att därvid också, i den mån sådant med beaktande av folkskolans egentliga uppgift kan ske, tillbörlig hänsyn bör tagas till den ställning, folkskolan kan hava erhållit som grundskola. Men med själva undervisningsplanen och dess lämplighet ur grundskolesynpunkt står givetvis i oskiljaktigt samband dess tillämpning genom de olika skoldistriktens särskilda undervisningsplaner, genom de antagna läroböckerna och den använda metodiken. Här möta problem av den omfattning och räckvidd, att de icke gärna kunna mer ingående behandlas vid ett utredningsarbete som det förevarande. Det är så mycket mindre möjligt att i detta sammanhang närmare beröra desamma, som egentliga erfarenheter rörande den nya undervisningsplanens värde ur grundskolesynpunkt ännu knappast kunna föreligga. De närmaste årens arbete kan därför endast förbereda de antydda problemens tillfredsställande lösning. E t t sådant förberedande arbete bör i första hand vara inriktat på en planmässig och väl genomtänkt tillämpning av undervisningsplanen i skoldistrikten oeh på ett samlande och klokt tillgodogörande av de erfarenhe-

45 ter, som i det praktiska skolarbetet göras. Och därvid böra erfarenheterna med hänsyn till folkskolans ställning som grundskola kunna bliva särskilt värdefulla i sådana skoldistrikt, där högre skola — real- eller mellanskola — bygger på sexklassig grundskola. Det vill synas, som om strävanden i antydda riktning skulle kunna främjas genom utarbetande av mer detaljerade arbetsplaner. Dylika planer skulle i de distrikt, där så befunnes lämpligt och påkallat, kunna utarbetas i samverkan mellan skolledning och lärare och skulle utan att göra intrång på lärarens tillbörliga frihet kunna bliva honom till god ledning vid planläggande, särskilt i vissa ämnen, av arbetet i anslutning till de antaga läroböckerna. Det synes antagligt, att tillvaron av sådana arbetsplaner, utarbetade med hänsyn till skoldistriktens särskilda förhållanden, skulle kunna förläna folkskolans arbete mer målmedvetenhet och stadga. På samma gång skulle de erfarenheter, som på skilda håll genom sådana strävanden med tiden kunde vinnas, bliva av stort värde för en kommande revision av folkskolans undervisningsplan. I förevarande sammanhang bör framhållas, att vid uppgörande av sådana ifrågasatta arbetsplaner behörig hänsyn kan och bör tagas till folkskolans uppgift som grundskola, särskilt vid tillämpning av sexårig grundskola. Av stor betydelse vore, om sådana överväganden kunde försiggå under nära samarbete med representanter för den högre skolan inom vederbörande skoldistrikt, Därigenom kunde vinnas, att alla behöriga intressen kunde tillgodoses, å ena sidan folkskolans särskilda uppgifter som medborgarskola, å andra sidan, utan åsidosättande av dessa uppgifter, dess nödiga effektivitet som grundskola. Härigenom skulle även möjlighet beredas för att den högre skolan å orten å sin sida toge nödig hänsyn till folkskolans föregående arbete och på möjligast planmässiga sätt byggde på detsamma. Ät behovet av ett närmande i arbetsgemenskap mellan de olika skolarterna har styrelsen för en kommunal mellanskola (Ludvika) givit ett uttryck, då den påyrkar, att samarbete mellan lärare i realskolan och i folkskolan författningsenligt ordnas. Denna tanke kan visserligen vara värd beaktande, men det synes vara lj-ckligast, om tillsvidare på skilda orter genom frivillig överenskommelse ett sådant samarbete kunde i lämpliga former komma till stånd. De sakkunniga hava i ett senare sammanhang framkastat tanken på ett sådant ordnat frivilligt samarbete för en annan betydelsefull uppgift, nämligen ordnandet av inträdesprövningar till den högre skolan och vad därmed står i samband. Möjligt är, att såväl för denna senare uppgift som för den nu närmast ifrågavarande samma form för samarbete kunde utnyttjas. Bland de frågor, som vid undervisningsplanens målmedvetna tillämpning böra uppmärksammas, må i förevarande sammanhang särskilt en fråga vidröras. Man har uppenbarligen på många håll ett starkt intryck av att den tendens till s. k. mångläseri, vilken i vår tid folkskolan lika litet som andra skolformer undgått, innebär risker för bristande säkerhet i de grundläggande kunskaperna och färdigheterna, vilka ej minst ur synpunkten av folkskolans uppgift som grundskola böra noga beaktas. Strävanden att begränsa yttringarna av denna tendens äro så mycket mer berättigade, som det med skäl kan ifrågasättas, om icke på ett mer begränsat men utvalt material koncentrerat, grundligare studiearbete genom sina solidare resultat är u r reell bildningssynpunkt värdefullare än ett på ett omfattande, men splittrat material utbrett studiearbete, och om icke de betydelsefulla karaktärsbildande värden, som växa fram ur det grundliga arbetet med dess förmåga att skapa den trygga känslan av att kunna något, att duga till något, väga tyngre i vågskålen än det slags allmänbildning, som vinnes genom att läppja på litet av varje men som saknar soliditet.

46 Det är de sakkunnigas uppfattning, att även inom ramen av nu gällande undervisningsplan åtskilligt kan göras i syfte att åstadkomma en grundligare behandling av de viktigare momenten i skolkurserna, och att en mer planmässig genomarbetning av kurserna i de särskilda ämnena ej minst bör åsyfta en sådan inriktning av skolarbetet. Vinningen ur grundskolesynpunkt av en sådan genomarbetning av stoffet är påtaglig. Den högre skolan skulle framför allt i de grundläggande huvudämnena modersmålet och matematik hava större möjligheter att omedelbart bygga vidare på den lagda grunden, och även i ämnen, där den högre skolan i huvudsak måste rekapitulera folkskolekursen i förstorat format, skulle med klok planmässighet vid urvalet av lärostoffet i folkskolans kurser den högre skolan kunna i vissa punkter tilläventyrs bättre utnyttja folkskolans förutbildning, än vad nu på sina håll synes kunna ske. Skulle det sa visa sig, att den nu gällande undervisningsplanen i vissa punkter lade hinder i vägen för en sådan koncentration av skolarbetet, som även ur folkskolans egen synpunkt vore önskvärd eller försvarlig, då måste givetvis dessa förhållanden beaktas vid en kommande eventuell överarbetning av densamma.

3. Sammanfattande synpunkter. Det återstår för de sakkunniga att sammanfattningsvis söka uttala sig om folkskolans nuvarande arbetsresultat och utvecklingsmöjligheter med hänsyn till folkskolans bärkraft som grundskola. Uttalanden De sammanfattande uttalanden, som inom skolöverstyrelsen i denna punkt TveTstwrel- gjorts, äro i sin mån representativa för de meningsdivergenser, som framträtt sen om folk- * fråga om uppskattningen av folkskolans bärkraft som grundskola. skolans bär- Skolöverstyrelsens majoritet hänvisar till folkskolans starka utveckling unkraft. der de senare åren i organisatoriskt och pedagogiskt hänseende och sammanfattar sin uppfattning sålunda: »Att lämna någon bindande garanti för att folkskolan just nu i alla avseenden är fullt duglig att i hela sin utsträckning tjäna som grundval för den högre skolan är givetvis icke möjligt och kan väl knappast begäras. Men om anspråken begränsas till vad som är rimligt och nödvändigt, torde det med fullt fog kunna sägas, att vår folkskola för närvarande befinner sig på en sådan ståndpunkt och i en sådan utveckling, att det icke finnes anledning att på grund av de brister, som hon i vissa avseenden företer, avstå ifrån att giva vårt skolväsen en sådan organisation, som ur samhällets synpunkt är önskvärd, även om denna organisation kommer att innebära, att den sexåriga folkskolan skall bliva den allmänna grundläggande skolan. Den uppgiften får folkskolan icke undandraga sig, och den bör hon även inom rimliga gränser kunna fylla.» Generaldirektör Bergqvist ansluter sig till samma grunduppfattning men i en mer villkorlig formulering. Han anser i avseende å folkskolans bärkraft, »att det mål, vår folkskola genom sin nu gällande undervisningsplan fått sig föresatt, måste, om det eftersträvas genom rätt avvägda kurser och under användande av ett rationellt arbetssätt (kursiverat av generaldirektör Bergqvist), erfarenhetsmässigt kunna betecknas såsom fullt tillfredsställande». »Härmed skall emellertid icke vara sagt», fortsätter han, »att icke vissa mera individuella åtgärder i fråga om folkskolans organisation, undervisningsplan och arbetssätt skulle på enskilda orter kunna allt efter olika ortsförhållanden — nu närmast väl i form av försöksanordningar — vidtagas för att tjäna skolans eventuella ställning som grundskola.» ^ Skolöverstyrelsens läroverksavdelning åter sammanfattar sin framställning sålunda: »Summan av det i denna punkt anförda är i korthet den, att det stora

flertalet av dem, som vunnit erfarenhet om folkskolan som bottenskola, förnekar hennes kompetens för denna nya uppgift, och att de som handhava folkskollärarnas utbildning — på ett par undantag när — avstyrka förslaget i dess helhet. Dessa på erfarenhet grundade uttalanden synas vara för frågan om folkskolans bärkraft som bottenskola avgörande.» Såsom av den föregående framställningen torde framgå, ställer det sig utom- De sakordentligt svårt att besvara frågan om folkskolans bärkraft mer förbehållslöst ftffajcoioyns vare sig i den ena eller den andra riktningen. A ena sidan torde ett obetingat bärkraft. garanterande av den 6-åriga folkskolans bärkraft som grundskola icke gärna kunna ur det verkliga sakläget motiveras. Skolöverstyrelsens majoritet har icke uttalat sig i förbehållslöst gynnsam riktning, generaldirektör Bergqvist icke heller. A andra sidan synes det de sakkunniga vara långt ifrån klart, att de framkomna vittnesbörden om folkskolans närvarande ståndpunkt hava den allmänna och avgörande räckvidd, att de motivera ett underkännande av den nuvarande 6-åriga folkskolans bärkraft som grundskola. Inom varje skolorganisation får man vara beredd på att de särskilda skolarterna kunna vara behäftade med större eller mindre brister vid fyllande av sina uppgifter. Sålunda hava under senare tider från universiteten framkommit klagomål över den förutbildning, som läroverken och särskilt gymnasierna meddela, och gymnasierna torde å sin sida hava erfarenhet av en viss ojämnhet i den förutbildning, som av skilda realskolor meddelas. Att vissa brister hos folkskolan och i dess arbetsresultat kunna påvisas, motiverar icke utan vidare ett generellt underkännande av hennes duglighet som grundskola, utan man måste härvid särskilt taga hänsyn till bristernas art och omfattning samt till möjligheterna att på dem råda bot. Och vid bedömande av dessa omständigheter och deras betydelse är det givetvis utomordentligt svårt att över huvud få en utslagsgivande värdemätare, som möjliggör ett bestämt avgörande omdöme i gynnsam eller ogynnsam riktning. De sakkunniga måste därför inskränka sig till att, med utgångspunkt från vad som förut anförts, söka framhålla de möjligheter och risker, som i viktigare hänseenden kunna yppa sig vid tillämpning av 6-årig grundskola, Härvid torde först böra beröras en åskådning, som ej sällan framträtt och 6-årig folksom går ut därpå, att folkskolan med hänsyn till sitt självständiga mål, vilket st t olas läm P" givetvis allt mer blir bestämmande för årskurser och undervisning i samma llfnndskoia mån, som arbetet i de högsta klasserna tydligare inriktas på detta mål, över med hänsyn huvud icke lämpar sig att i sin helhet tjäna som grundskola för den högre till folkskoskolan. Folkskolan komme, har det sagts, att vid tillämpning av 6-årig grand- l a n s ese.ntliga skola tjäna två uppgifter, och därpå måste endera eller båda uppgifterna bliva u p p g l ' lidande. Givetvis kan icke frånkommas, att ett fasthållande vid folkskolans självständiga mål måste, särskilt i de högsta klasserna, medföra en inriktning av dess arbete, som icke till alla delar är för dess uppgift som grundskola den mest eftersträvansvärda. Och ett uppgivande av folkskolans självständiga studiemål lärer icke kunna ifrågasättas. Med full rätt hävdar skolöverstyrelsens majoritet, att det knappast på allvar kan sättas i fråga »att omlägga lärokurser och arbetssätt med huvudsaklig hänsyn till det fåtal lärjungar, som kan väntas övergå till högre skolor för teoretisk undervisning». Detta att särskilt i folkskolans högsta klasser i viss utsträckning måste förekomma kursmoment, vilka endast i mindre grad äro tjänliga som grundval för den högre skolans undervisningsarbete, är emellertid en av de faktorer, som förorsaka skoltidens förlängning och som vålla särskilda svårigheter, när det gäller att finna utvägar att undvika densamma. Och tages denna konsekvens, synes icke

48 tillräcklig anledning förefinnas att ur här förevarande synpunkt principiellt jäva den 6-åriga folkskolans lämplighet som grundskola. Härvid förutsattes emellertid, att särskilt i två hänseenden folkskolans arbete erhåller en inriktning, som är ägnad att tillgodose den högre skolans berättigade krav likasåväl som hänsynen till folkskolans primära uppgift som elementär medborgarskola, tillgänglig för alla landets barn. Först och främst gäller det att tillse, huru inom ramen av folkskolans allmänt medborgerliga bildning de för den högre skolan särskilt betydelsefulla förutbildningsmomenten må kunna tillbörligt tillgodoses. Det pedagogiska, problem, som här föreligger, kan knappast, sägas i vårt land ännu hava fått sin fulla lösning. Men om man utgår ifrån att — såsom de sakkunniga förut betonat — även ur folkskolans egen synpunkt en viss koncentration på det väsentliga i förening med fasthet i de meddelade kunskaperna, är något eftersträvansvärt, finnes ingen anledning att misströsta om att icke en ur båda skolformernas synpunkt tillfredsställande lösning under de givna, förutsättningarna skall kunna framarbetas. Men vidare måste tillses, att folkskolan ernår effektivitet som grundskola utan att i sitt arbete ge avkall på sunda, psykologiskt tillrättalagda arbetsmetoder och utan att försumma sina uppfostrings- och undervisningsplikter gent emot det stora flertalet av sina elever. Här föreligga de särskilda risker, som i den förda skoldiskussionen betecknats som den högre skolans befarade tryck på folkskolan. Olika meningar hava i denna punkt kommit till synes. A ena sidan omvittnas från flera orter, där 6-årig grundskola tilllämpas, att ett sådant befarat tryck på folkskolan veterligen icke förekommer. A andra sidan uttalas från åtskilliga håll farhågor för ett sådant skadligt tryck. Det synes de sakkunniga, som om i varje fall farhågorna i berörda hänseende icke kunna frånkännas allt berättigande, och härför tala bland annat erfarenheter från enskilda, förberedelseskolor, där hänsynen till den högre skolans genom inträdesprövningarna hävdade krav enligt sakens natur fullt renodlat gör sig gällande. Uppenbart synes även vara, att i avseende å folkskolan sådana farhågor hava mer berättigande, i samma mån som antalet lärjungar, som önska övergå från folkskola till högre skola, är proportionsvis större och i samma mån som fordringarna för inträde till högre skola äro strängare. Ett sådant den högre skolans skadliga tryck på folkskolans undervisning synes dock icke med nödvändighet behöva göra sig gällande. Men härför krävas särskilt å sådana orter, där riskerna äro mer påtagliga, vissa förutsättningar: en lämplig anordning av inträdesprövningarna — en fråga, vartill de sakkunniga senare återkomma — samt ett_ målmedvetet och rationellt tillrättalagt undervisningsarbete i folkskolan. Äro dessa förutsättningar för handen, synes icke föreligga anledning att bestrida möjligheten för folkskolan att fylla sin uppgift som grundskola utan att i arbetets allmänna gång och metodiska inriktning frånfalla sin egentliga uppgift. Den 6-åriga Klart är emellertid, att den svenska folkskolan för närvarande företer vissa förutsätt-8 brister och arbetar under svårigheter, vilka kunna föranleda betänksamhet ur ningar som grundskolesynpunkt. I somliga avseenden hava utan tvivel dessa brister och grnndskola svårigheter överdrivits. Särskilt synes icke förekomsten av de skiftande skolmed hänsyn formerna hava den ödesdigra betydelse för folkskolans effektivitet som närvarande grundskola, som från vissa håll ansetts. I andra hänseenden åter forefinnas tillstånd och onekligen brister, som särskilt framträda i arbetsresultatens ojämnhet. Och i utvecklings- den mån sådana brister göra sig gällande, innebära de givetvis risker för skolmöjligheter. systemets sunda stabilisering. I samma mån som den högre skolan själv får knappare tid till förfogande, bidraga nämnda brister till den forcering av arbetet, som kräves för uppnående av föresätta studiemål. Och i samma

49 mån som bristerna i folkskolans förutbildning äro ägnade att för mer medelmåttigt studiebegåvade lärjungar minska utsikterna till inträde i den högre skolan, kunna de i sin mån föranleda framkomsten av och anslutning till privata förberedelseskolor samt därmed fortvaro i andra former av det parallellskolesystem, som man med enhetsskolan velat ersätta, och sålunda medverka därtill, att bottenskolans socialt fostrande uppgift i större eller mindre utsträckning förfelas. Sannolikt •— och detta är på sätt och vis omvittnat i de föreliggande utlåtandenas meningsskiftningar — skulle dessa brister med sina konsekvenser vid tillämpning av 6-årig grundskola göra sig i ganska olika grad gällande på olika orter, beroende på skolväsendets tillstånd på orten, miljöförhållanden och de i viss mån olikartade krav, som den högre skolan allt efter sina arbetsförutsättningar onekligen på olika orter gör gällande vid intagning. Och det torde av flera skäl vara sannolikt, att folkskolans uppgift som grundskola särskilt i de större städerna skulle te sig mera krävande. Emellertid låter å andra sidan med beaktande av nu förefintliga brister även tänka sig, att den nuvarande folkskolan i sig inneslöte resurser och utvecklingsmöjligheter, vilka kunde giva anledning antaga, att de förefintliga bristerna, åtminstone i viss utsträckning, skulle kunna jämförelsevis lätt avhjälpas, i all synnerhet om folkskolan ställdes inför den vidgade grundskoleuppgiftens särskilda förpliktelser. Skolöverstyrelsens majoritet, vilken av andra skäl förordar ett längre uppskov med slutgiltigt avgörande i fråga om 6-årig grundskola, anser icke avgörande hinder för nämnda omorganisation föreligga med hänsyn till folkskolans förutsättningar som grundskola. Ganska goda skäl synas också tala för en sådan mera optimistisk uppfattning. Folkskolan befinner sig otvivelaktigt för närvarande i en period av stark utveckling, vilken lovar gott för framtiden. De reformerade folkskoleseminarierna hava gjort den yngre lärargenerationen bättre skickad för sin uppgift, och i det hela torde kunna sägas, att en stark pedagogisk livaktighet i allmänhet gör sig gällande inom folkskolans lärarkår. Även de yttre förutsättningarna för folkskolans arbete hava avsevärt förbättrats; nya tidsenligt inredda skolhus hava i stor utsträckning uppförts, och undervisningsmaterielen har i hög grad moderniserats. Och den väl organiserade folkskoleledningen erbjuder, särskilt om dess arbete mera kan inriktas på de pedagogiska uppgifterna, goda förutsättningar för målmedvetet genomförande av de ytterligare förbättringar, som påfordras. Goda skäl tala även för den uppfattningen, att utvecklingen av folkskolans arbete till större effektivitet skulle påskyndas, därest folkskolan som grundskola komme att ställas inför vidgade uppgifter. »Medvetandet om plikten att förbereda lärjungarna jämväl för fortsatta teoretiska studier skulle», framhåller skolöverstyrelsens majoritet bland annat, »hos folkskolans lärare skärpa känslan av ansvar för barnens framtid och egga dem att på bästa sätt fylla den uppgift, som förvisso också är folkskolans, nämligen att giva barnen fasta och bestämda kunskaper samt goda färdigheter.» »Folkskolans isolering», framhåller majoriteten vidare, »har nog på sina håll kunnat fresta till liknöjdhet och slapphet. Därför kan ett visst tryck uppifrån ej behöva utöva ett menligt inflytande på folkskolan utan i stället lända till uppryckning och förbättring.» Ä andra sidan må man icke förbise, att den rika utveckling, som den svenska folkskolan under de senare åren genomgått och som man må hoppas under de närmast stundande åren skall komma att fullföljas, ännu i vissa hänseenden endast är ett löfte. Skolöverstyrelsens majoritet framhåller starkt, att folkskolan för närvarande befinner sig i en ömtålig övergångstid, som måste menligt inverka på arbetet och dess resultat. Folkskolans i mycket löftesrika utveckling har ännu icke kunnat leda till en verklig konsolidering och stabilisering, och det är svårt att förutse, när utvecklingen når dithän. Även all möjlig god vilja hos skol4—-253165

50 ledning och lärare kan endast i viss utsträckning fortskynda omdaningsprocessen inom en skolorganisation med en synnerligen talrik lärarkår av skilda generationer och med olikartad utbildning. Väl är sant, att påtagna nya uppgifter kunna besitta förmåga att egga till mer energiskt, intresserat arbete, Detta vitsordas också från enstaka håll. Sålunda grundar lärarkollegiet vid mellanskolan i Hedemora sin uppfattning, att folkskolan med genomförandet av enhetsskolan komme att förbättras, på erfarenheter under mellanskolans femåriga verksamhet: »En tydligt fortgående förbättring i de inträdessökandes kunskaper har kunnat förmärkas och detta utan att från folkskolan några klagomål avhörts om störd arbetsro, som förmenats skulle bli resultatet av den press, inträdesexamen till realskolan komme att utöva på folkskolans arbete.» Men å andra sidan får man icke utan vidare vänta sig en automatisk återverkan på folkskolan i gynnsam riktning. Från flera mellanskolor, som under en längre tid varit i verksamhet, hava i yttrandena framförts klagomål över folkskolans arbetsresultat, och även sådana fakta böra medtagas i beräkningen. Dessa olikartade erfarenheter mana till en viss betänksamhet. o Vad som här särskilt synes böra beaktas är, att den ömtåliga övergångstid, varom skolöverstyrelsens majoritet talat, icke minst gäller skolarbetets metodiska inriktning. Den nya undervisningsplan, som för folkskolan sedan några år tillämpas, avser att förläna folkskolans undervisning ett mer konkret, i viss mån praktiskt innehåll samt att mer konsekvent bygga på lärjungarnas iakttagelse och självverksamhet. Men det torde vara uppenbart, att det måste dröja någon tid, innan det kan förväntas, att dessa intentioner hunnit fullt förverkligas i målmedvetet, planmässigt arbete. Ännu förspörjes inom folkskolan en viss vacklan i metodiskt hänseende, och det är icke alltid en lätt uppgift att på de anvisade vägarna nå till de fasta kunskapsresultat, som den högre skolan av grundskolan kräver. Det kan därför vara fara värt, att vidgade krav på folkskolan som grundskola i en sådan övergångstid kunna fresta_ folkskolan att särskilt i förhållanden, där dessa krav kännas tyngande, i sitt arbete i större eller mindre utsträckning gripa tillbaka till de traditionella pedagogiska metoder, som på det mer mekaniska inlärandets vägar lättare kunna föra fram till påtagliga ehuruväl för de ungas själsutveckling i grunden mindre värdefulla resultat. Generaldirektör Bergqvist har i sin utredning särskilt starkt framhållit det närvarande pedagogiska utvecklingsskedets ömtåliga natur som en anledning att ställa sig betänksam gentemot en brådstörtat genomförd enhetsskolereform, och han gör härvid uttalanden, som ej minst avse folkskolans inre arbete. Han erinrar om att »en våra skolors inre reform är av nöden, ett inre nydaningsarbete, som — länge förberett och under senare tid allt mer märkbart — gör sig gällande i intellektuellt och moraliskt såväl ^som fysiskt avseende. Vinnes nu tid», fortsätter han, »vinnes därmed också den utomordentligt betydelsefulla fördelen, att detta arbete kan få fortgå relativt ostört och så bära de frakter, som det lovar och som även för en rationell samorganisation av våra skolor är av utomordentlig vikt. Denna angelägenhet tillägger jag en så stor betydelse, att jag icke tvekar att säga, att om ock ingen annan vinst än den nu påpekade stode att vinna av ett småningom fortskridande yttre reformarbete, jag ensamt därför skulle ansett mig böra påyrka^ett festma lente.» Det torde i detta sammanhang böra särskilt beaktas, att såsom generaldirektör Bergqvist här antyder, det även för folkskolans uppgift som grundskola är av vikt, icke blott att de redovisade yttre resultaten äro goda utan även att arbetsmetoder tillämpas, vilka äro andligt utvecklande och ägnade att låta de gryende anlagen och intressena komma till sin rätt.

Kap. V. De främmande språken i den högre skolan. 1. De främmande språkens ställning i läroverksorganisationen enligt skolkommissionens förslag. ... E t t centralt problem vid organiserandet av den svenska högre skolan är allt- Kommisi-vj i g a n ?mA? fr äminande språken, deras ställning och inbördes ordnings- sionsförföljd. ±or ett folk, som av ideella och praktiska skäl vill hålla sin bildnings- slagets nivå uppe pa samma höjd som de ledande kulturfolken men som icke har något innebörd. av de stora kulturspråken till modersmål, måste språkfrågan erbjuda betydande svårigheter bade av pedagogisk och av organisatorisk art. Svårigheterna ha under det sista kvartsseklet i väsentlig mån ökats: frågans tyngdpunkt har torskjutits n a n de klassiska språken till de moderna; kraven på kunskaper i de moderna språken framträda på grund av de senare årens politiska och ekonomiska utveckling med hittills okänd styrka; samtidigt tendera kraven på grundskolestadiets förlängning och gymnasiestudiernas specialisering att på saval det lägsta som det högsta stadiet inkräkta på den åt språkundervisningen anslagna tiden För 1899 års läroverkskommitté var frågan om latinets ställning ett centralt organisatoriskt problem; sedan detta fått sin lösning genom latinets uppskjutande till gymnasiet, erbjöd de moderna språkens placering mindre svårighet än förr. För 1918 års skolkommission innebar spörsmålet om latinets placering intet principiellt problem utan endast en praktisk lämplighetsfraga, medan nödvändigheten att bereda de moderna språken erforderlig plats inom den trånga ramen av en sjuårig läroverksorganisation ställde kommissionen inför synnerligen svårlösta uppgifter. Enligt nu gällande läroverksorganisation är den på treårig grundskola byggande realskolan sexårig och det på realskolans näst sista klass byggande gymnasiet fyraårigt; studietiden kommer alltså att frän inträdet i den högre skolan omfatta sex ar fram till realskolexamen, nio år fram till studentexamen. I denna organisation föreslår skolkommissionen den förändringen, att realskolan bygges pa den nuvarande sexåriga folkskolan som grundskola och göres fyraårig samt att gymnasiet bygges på avslutad realskola och göres treårigt Gymnasiets lägsta ring bortfaller alltså och ersattes med den högsta realskoleklassen Studietiden från inträdet i den högre skolan blir enligt denna ordning till realexamen fyra år, till studentexamen sju år. Den föreslagna organisationen innebär alltså i båda fallen en minskning av studietiden i den högre skolan med tva ar, i det att de två lägsta klasserna i den nuvarande realskolan ersattas med grundskolans tre högsta klasser. Undervisningen i grundskolans tre högsta klasser skiljer sig givetvis i åtskilliga avseenden från den i nuvarande realskolans två lägsta klasser meddelade. Den betydelsefullaste olikheten är otvivelaktigt den. att det ämne som upptager det största utrymmet på realskolans timplan helt saknas på grundskolans: tyska språket, som i realskolans två lägsta klasser tar i an-

52 språk 12 veckotimmar, är icke alls föremål för undervisning i grundskolan. Grundskolestadiets förlängning innebär alltså ett uppskjutande av undervisningen i främmande språk. Denna undervisning, som enligt nu gällande läroverksorganisation har till sitt förfogande sex år till realskolexamen och nio år till studentexamen, får enligt den föreslagna organisationen den anslagna tiden begränsad till fyra, respektive sju år. Förändringen, som icke äger motsvarighet i fråga om de andra ämnena, är avsevärd; den ter sig än mera genomgripande, om hänsyn tages jämväl till de olika språkens förändrade ställning i gymnasiet. Utbildningen i främmande språk, som enligt skolkommissionens förslag börjar på ett senare åldersstadium än för närvarande i statsläroverken, upphör nämligen enligt samma förslag delvis tidigare än nu. Medan för närvarande de tre moderna kulturspråken på alla linjer läsas ända upp till studentexamen, läses enligt kommissionens förslag endast franska på_ alla linjer hela gymnasietiden igenom; tyska läses på greklinjen och reallinjen blott i första ringen, engelska läses på real- och ny språkliga linjerna i de två första ringarna, på latinlinjen och greklinjen icke alls. Timantalen för de skilda språken i de olika klasserna framgår av följande sammanställning: Nuvarande läroverksorganisation. Latingymnasium ring

R e a l s k o l a klass

Ämnen 1

Grekiska

—

Tyska

II 6

Engelska

|—

3 4

I

II

(3)1 (3)1

IV

I —

(7,

0)

2 II

III

IV

2 III

Realgymnasium ring

Skolkommissionens förslag. Latingymnasium

Realskola

klass 1

2 Latin Grekiska Engelska

. . . .

Franska

. . . .

•

II

III

I

II

III

(5- - 6 ) s

ring

5 I

II

3 (5)8

ring

i

3 ! 4

. . . .

Tyska

Nyspråkl. gymnasium

med grek. ring

utan grek. ring

Ämnen

Realgymnasium

3 III

I

II

III

—

o

6 Frivillig kurs. För greklinjen en timme mindre. 3 För lärjungar som ämna söka inträde i latingymnasiet * obligatorisk tillvalskurs, vilken ej kan förenas med frivilliga kursen i franska. 4 För lärjungar som läsa latin endast 3 timmar. 5 Frivillig kurs. som ej kan förenas med frivilliga kursen i latin. 2

53 Kommissionen har med hänsyn till dessa djupt ingripande förändringar i språkens ställning ansett sig böra ägna frågan om språkundervisningen i den högre skolan en alldeles särskild uppmärksamhet. Redan i sin diskussion av parallellskolesystemet går kommissionen in på det mycket debatterade problemet om undervisningen i främmande språk på det tidigare realskolestadiet och upptar till behandling den ofta framhållna synpunkten, att det skulle erbjuda bestämda fördelar, om undervisningen i främmande språk grundlades på ett tidigt åldersstadium. Det läte sig enligt kommissionen _ icke _ förnekas, att det med hänsyn till de i språkundervisningen ingående imitativa momenten och denna undervisnings behov av mekanisk minneskunskap erbjöde vissa fördelar att börja densamma på ett så tidigt stadium som möjligt. »Kommissionen kan dock icke föreställa sig. att barnet, som vid 10 års ålder äger förmåga att med framgång inhämta de elementära grunderna av ett främmande språk, ett par år senare skulle kunna i avsevärd grad hava förlorat sina förutsättningar i detta avseende.» De olägenheter, som skulle komrna att bliva en följd av uppskovet med språkundervisningens påbörjande, borde till en god del motverkas av den koncentrationsläsning, som enhetsskolan förde med sig, i det undervisningen å barndomsskolans stadium uteslutande ägnades åt modersmålet och folkskolans övriga, icke språkliga ämnen, under det att på skolans mellanstadium de främmande språken inträdde med förstärkt timtal. Redan i folkskolan borde emellertid genom undervisningen i modersmålet en bred och säker grund läggas för undervisningen i främmande språk. Vidare borde vissa metodiska förbättringar genomföras och ordningsföljden mellan språken bliva en annan, i det engelskan borde inträda såsom första språk. Under dessa förutsättningar vore man berättigad att trots uppskovet med språkstudiets inträde förvänta goda resultat av språkundervisningen i den högre skolan. »Emellertid vill kommissionen ingalunda förneka, att inom enhetsskolan språkfrågans rationella ordnande i ett land, där tre främmande språk måste rymmas på skolschemat, medför svårigheter av pedagogisk och organisatorisk natur. Sålunda blir det oundgängligt att inom en väl kort period sammantränga studiet av språk, som skulle vinna på en längre tids studium, och att språken komma att inträda i för snabb följd.» Kommissionen förmenar dock, att olägenheter av här antydd natur i olika form möta varje skolorganisation, och räknar på att dessa vanskligheter i den framtida skolan kunna till sin räckvidd begränsas i minst lika hög grad som i den nuvarande kommunala mellanskolan och alltså icke behöva föranleda någon sänkning av den allmänna bildningsnivån i språkligt avseende. »Det är kommissionens förhoppning, att resultatet skall bliva bättre än det, vartill de kommunala mellanskolorna hittills i regeln kommit, dels därför att urvalet av lärjungar är avsett att bliva strängare, dels därför att en i vissa avseenden mera praktisk läggning av undervisningen än den nu på många håll förekommande torde kunna åstadkommas, dels slutligen därför att kommissionen påyrkar en bättre lärarutbildning än den, som hittills fordrats vid dessa skolor.» _ Beträffande gymnasiet gör kommissionen en bestämd skillnad mellan å ena sidan de mera humanistiskt och språkligt orienterade linjerna och å andra sidan realgymnasiet. På det sistnämnda måste språkundervisningen i överensstämmelse med det krav på specialisering och koncentration, som utgör linjedelningens grundprincip, intaga en relativt underordnad plats. Språken vore här att betrakta huvudsakligen som hjälpämnen. Den i realskolan förvärvade allmänna färdigheten borde visserligen vidmakthållas och så vitt möjligt förkovras, men huvudvikten låge därpå, att lärjungen sattes i stånd att taga del av den utländska facklitteratur, varav han under sina fortsatta matematisknaturvetenskapliga studier hade behov. På latingymnasiet och ny språkliga

54 gymnasiet intoge språken en helt annan plats. Målet bleve här dels att utveckla den praktiska språkfärdigheten i dess olika former, dels och framför allt att bibringa lärjungen en så god förmåga att läsa på det främmande språket skrivna arbeten av olika slag, att han genom sådan läsning kunde förvärva kännedom om det främmande landet, dess litteratur och dess kultur. Därtill borde själva språkstudiet såsom sådant här fördjupas, så att lärjungen vunne en grundligare kännedom om språkets grammatiska byggnad och en viss känsla för dess stilistiska egenart. Med avseende på möjligheten att nå de föresätta målen synes kommissionen hysa större tillförsikt i fråga om gymnasiet än i fråga om realskolan. Franskan, som genom 1904 års läroverksreform åsidosatts till förmån för de båda germanska språken, hade å såväl latin- som nyspråkliga gymnasiet erhållit ett så väsentligt ökat timtal och befunne sig i en pedagogiskt så gynnsam ställning, att goda resultat av undervisningen borde kunna förväntas. Vidare hade genom vissa ämnens tidigare avslutande en länge påyrkad koncentration i språkundervisningen åstadkommits, vilken avlägsnade faran för alltför stark splittring i studiearbetet och medgåve arbetets inriktande på två, i vissa fall endast ett språk, där för närvarande icke mindre än tre levande språk samtidigt studerades. Slutligen hade genom skrivprovens förändrade karaktär den dualism avlägsnats, som hittills rått mellan dessa prov och den föregående undervisningen, sådan den enligt de metodiska anvisningarna bort bedrivas. Full överensstämmelse hade åvägabragts mellan proven och undervisningen, och någon skadlig återverkan av de förra på den senare behövde icke längre befaras. Vinsten av dessa reformer syntes obestridlig, och med hänsyn tagen till samtliga inverkande faktorer säger sig kommissionen hava anledning hoppas, att det verkliga värdet av den språkbildning, som enligt kommissionens förslag komme att bibringas de blivande studenterna, trots det i det hela minskade timtalet, dock skulle i varje fall på de språkliga linjerna överträffa vad som under nuvarande förhållanden åstadkommes. Yttrandena.

Knappast på någon punkt har kommissionens förslag mött så bestämda gensägelser som här. Från de av den ifrågasatta förändringen närmast berörda läroanstalterna, de allmänna läroverken, betygas enstämmigt, att av alla skolans ämnen de moderna språken skulle förlora mest på den föreslagna omorganisationen. Språkens försenade inträde på timplanen föranledde en snabbhet i språkföljden, som icke läte lärjungarna smälta elementen av det ena språket förrän de måste börja med ett nytt, varav komme. att följa förväxling och förvirring i begreppen. Den stora förlusten av lektioner gjorde det omöjligt att nå ett tillfredsställande resultat av språkundervisningen; ofta uttalas, att den av kommissionen föreslagna anordningen av språkundervisningen komme att sänka kunskapsnivån och försvåra vetenskapliga studier på de stora kulturspråken samt därigenom indirekt sänka hela bildningsnivån. Hårdast drabbades enligt normaltypens språkföljd tyskan, vars timtal i realskolan beskurits starkt och vars ställning å greklinjen liksom å realgymnasiet till ytterlighet försvagats. Beträffande engelskan beklagas framför allt dess uteslutande från latingymnasiet, men detta ur flera synpunkter viktiga språks ställning anses vara alltför svag jämväl å real- och nyspråkliga gymnasiet. Däremot uttalas i allmänhet full tillfredsställelse med den för franskan föreslagna timplanen; ofta ges till och med uttryck åt den uppfattningen, att franskan blivit otillbörligt tillgodosedd på övriga moderna språks bekostnad. I det hela konstateras emellertid med avseende på såväl timtal som placering en betydande försämring av de moderna språkens ställning i den högre skolan. Förändringar i språkmetodiskt avseende, som kommissionen föreslagit i syfte att motverka de ogynn-

55 samma följderna av inskränkningen i de åt språken anslagna timtalen, fattas på sina håll som betecknande bevis för att kommissionen icke ansett sig kunna på det föreslagna läroverkets elever ställa samma krav som det nuvarande läroverket ställer på sina lärjungar. För att möjliggöra ett säkrare omdöme i frågan, huruvida de av kommissio- De saknen hysta förhoppningarna eller de från läroverken uttalade farhågorna kunna kunniga. synas ha mera fog för sig, torde en översiktlig sammanställning av de skilda språkens placering enligt nu gällande ordning och enligt kommissionens förslag vara av värde. En jämförelse mellan den av kommissionen föreslagna realskolans normaltyp och den nuvarande realskolan i avseende på det åt de obligatoriska främmande språken anslagna antalet klasser och timmar ger till resultat följande siffror: Nuvarande realskola A n t a l klasser timmar 6 29

Tyska Engelska

. .

14 Kommissionens realskola A n t a l klasser timmar 3 16 4

Summa veckotimmar 43

17 33

Den obligatoriska undervisningen i främmande språk har alltså 10 timmar mindre till sitt förfogande i kommissionens realskola än i den nuvarande: med den sexåriga realskolans två lägsta klasser bortskäras 12 språktimmar, men antalet språktimmar i de fyra kvarstående klasserna ökas med 2. Engelskan har vunnit 3 timmar men har flyttats ned till begynnelsestadiet och därmed berövats den grammatiska grund, som för närvarande bibringas genom den förutgångna undervisningen i ts^ska i 3 klasser med vardera 6 veckotimmar. Tyskan har fått vidkännas en förlust av 13 timmar men har flyttats upp från begynnelsestadiet och har ett visst stöd i den förutgångna undervisningen i engelska, 6 timmar i första klassen. Engelskan har 1 klass mera, tyskan 3 klasser mindre än nu. Förlusten i antalet klasser och timmar uppväges i viss utsträckning därav, att den av kommissionen föreslagna fyraåriga realskolans lärjungar befinna sig på ett högre åldersstadium än den sexåriga realskolans lärjungar: förlusten av det för ett imitativt språkstudium bäst lämpade tidigare stadiet kompenseras nämligen, under förutsättning av en ändamålsenlig omläggning av metoden, i viss mån genom det senare åldersstadiets större förståndsmognad. Uppenbart är emellertid, att det mognare åldersstadiet icke kan helt kompensera den tidsförlust, språkundervisningen i realskolan fått vidkännas. Jämföres åter i ovan berörda avseende det av kommissionen föreslagna läroverket i sin helhet med det nuvarande, varvid man alltså har att räkna endast med den nuvarande realskolans fem lägre klasser, så erhållas, under förutsättning av normaltypens språkföljd, dessa siffror: Nuvarande läroverksorganisation A n t a l klasser timmar

Kommissionens förslag

An t a1 klasser timmar

Latingymnasiets huvudlinje: Tyska

(5 + 4) 9

(26 +

8) 34

Engelska

(2 + 4) 6

(10 +

8) 18

(0 + 3) 3

( 0 + 15) 15

Franska

Summa veckotimmar

(36 + 31) 67

(3 + 3) 6 (4 + 0) 4 (0 + 3) 3

(14 + 11) 25 (17 + 0) 17 ( 0 + 16) 16 (31 + 27) 58

56 Nuvarande läroverksorganisation A n t a 1 timmar klasser

Kommissionens förslag A n t a 1 timmar klasser

Greklinjen: Tyska

. .

. . . .

(5 + 4) 9

(26 +

8) 34

(3 + 1) 4

(2 + 4) 6 (0 + 3) 3

(10 +

7) 17

(4 + 0) 4

( 0 + 13) 13

(0 + 3) 3

Summa veckotimmar

(14 + 5) 19 (17 + 0) 17 ( 0 + 12) 12 (31 + 17) 48

(36 + 28) 64

Reallinjen: Tyska

. .

. . . .

(5 + 4) 9

(26 +

8) 34

(3 + 1) 4

(2 + 4) 6

(10 + 12) 22

(4 + 2) 6

( 0 + 12) 12

(0 + 3) 3

(0 + 3) 3 Summa veckotimmar

(3 + 3) 6

Engelska Franska.

—; Summa veckotimmar

(33 + 18) 51

(36 + 32) 68

Nyspråkliga linjen: Tyska

(16 + 2) 18 (17 + 5) 22 ( 0 + 11) 11

(16 + 10) 26

(4 + 2) 6

(17 +

(0 + 3) 3

( 0 + 16) 16

5) 22

(33 + 31) 64

Det sammanlagda timantal i läroverket i dess helhet, som kommissionen anslagit åt de moderna språken på de skilda linjerna, understiger alltså det nuvarande timantalet på latingymnasiets huvudlinje med 9 timmar^på greklinjen med 16 timmar, på reallinjen med 17 timmar; den i avseende på undervisningen i moderna språk bäst tillgodosedda av kommissionens utbildningslinjer, det nyspråkliga gymnasiet, når med sammanlagt 64 veckotimmar upp till samma timtal som den i detta avseende sämst utrustade av de nuvarande linjerna, greklinjen. Antalet klasser, i vilka undervisning i respektive språk meddelas, är för franskan på alla linjer oförändrat, för engelskan på latin- och greklinjen nedsatt från sex till fyra, på övriga linjer oförändrat, för tyskan på alla linjer nedsatt, på två linjer från nio klasser till fyra. Förlusten träffar i realskolan endast tyskan; i gymnasiet drabbas hårdast engelskan, som på ingen linje når upp till studentexamen och som helt strukits från latin- och greklinjens timplan, mindre hårt tyskan, som visserligen på två linjer avslutas med första ringen men som på två andra linjer når upp till studentexamen. Som av den här gjorda sammanställningen för läroverket i dess helhet framgår, är på alla av skolkommissionen föreslagna linjer, som äga motsvarighet i den nuvarande läroverksorganisationen, minskningen i den till språkundervisningen anslagna tiden betydande. Förlusten kan för läroverket betraktat^ som ett helt icke sägas vara uppvägd genom lärjungarnas större mogenhet, då enligt kommissionens förslag icke blott det lägsta stadiet berövas språkundervisningen, utan även det högsta, för inträngandet i de främmande folkens språk, litteratur och kultur värdefullaste stadiet i så stor utsträckning går förlorat för de för oss viktigaste språken, tyska och engelska. Den starka beskärningen av språkundervisningen synes därför verkligen ägnad att ingiva allvarliga farhågor för en på vissa punkter avsevärd sänkning av undervisningsresultaten. Språkproblemet är emellertid för kommissionen som ovan antytts icke endast ett kvantitativt spörsmål, en fråga om den tid, som kan och bör tillmätas åt de främmande språken; kommissionen har också till behandling upptagit åtskilliga andra för språkundervisningen betydelsefulla frågor och därvid sär-

57 skilt uppmärksammat sådana uppslag, som synts vara ägnade att motverka de menliga följderna av språkundervisningens beskarning. I vissa fall har detta lett till att kommissionen föreslagit förändringar i nu gällande ordning, till vilka de sakkunniga under sitt arbete ined tim- och kursplaner haft att taga ståndpunkt. Bland de organisatoriska och metodiska reformer, som kommissionen föreslagit i syfte att göra den kvantitativt starkt beskurna språkundervisningen mera effektiv, synas de viktigaste vara språkundervisningens i realskolan planmässiga byggande på grundskolans grammatiska kurs, omkastningen av språkföljden i realskolan, språkstudiets koncentration till vissa klasser och linjer, vidgad tillämpning inom språkundervisningen av den s. k. imitativa metoden, omläggning av de skriftliga proven i real- och studentexamen, begränsande av språklärares tjänstgöringsskyldighet till ett, högst två främmande levande språk samt beredande av rikare tillfällen för språklärare att såväl under studietiden som efter inträdet å lärarbanan genom vistelse i utlandet förkovra sina praktiska språkinsikter. Dessa förslag stå alla i nära inbördes sam band och synas därför böra behandlas i ett sammanhang; de sakkunniga vilja här upptaga dessa frågor till prövning och i anslutning därtill angiva sin egen ståndpunkt i den mån denna varit bestämmande för de här framlagda tim- och kursplanerna.

2. Språkundervisningens metod. Avgörande för skolkommissionens ståndpunktstagande i flera av de ovan Historik antydda frågorna synes hava varit dess ställning i den grundläggande frågan om språkundervisningens metod. Denna fråga var på sin tid kanske den mest omdebatterade inom den svenska skolvärlden men synes på senare åren mindre ha sysselsatt sinnena, väsentligen beroende därpå, att de från början mycket skarpa motsatserna så småningom mildrats; genom ömsesidiga närmanden har en viss utjämning ernåtts och en syntes vunnits, i det att förment oförenliga metodiska moment förenats och sammansmälts i en smidigare, mera mångsidig och anpassbar metod. Då nu emellertid skolkommissionen ånyo upptagit den gamla stridsfrågan och genom åtskilliga metodiska och organisatoriska förslag givit den ny aktualitet, så synes det, då de sakkunniga i sina planer för olika skoltyper på vissa punkter icke ansett sig kunna följa skolkommissionens förslag, nödvändigt att här något ingå på den rent metodiska frågan, för så vitt denna påverkar de framlagda planerna. I skolkommissionens betänkande I I , s. 244 ff. gives en historisk överblick över den nyspråkliga reformmetoden i våra högre skolor; en kort karakteristik av den »gamla» och den »nya» metoden, hämtad ur 1899 års läroverkskommittés betänkande, ges i kommissionens betänkande I, 2, s. 598 f. De sakkunniga kunna därför här inskränka sig till några erinringar om frågans historia och innebörd. När de moderna kulturspråken så småningom tillkämpade sig ett bredare utrymme inom den högre skolans läroplan vid sidan av de klassiska språken, så övertog undervisningen i dessa moderna språk mycket av den metod, som utbildats inom det klassiska språkstudiet. Denna metod var logiskt grammatiserande och byggde på översättning från och till det främmande språket; undervisningen avsåg företrädesvis lärjungarnas formella skolning, under det att vissa andra krav, som kunna och böra ställas på undervisningen i ett levande språk, försummades. Särskilt olyckligt för utbildningen i moderna språk blev det, att kraven på exakthet i uttalet och på en viss även muntlig behärskning av det främmande språket eftersattes. Denna ensidighet i

58 arbetets metod och mål, som givetvis kom till synes även i resultaten, framkallade en allt livligare opposition, vilken fick sitt mest bemärkta uttryck i en av professor Vietor i Marburg år 1882 utgiven broschyr: Der Sprachunterricht muss umkehren! Vietors reformprogram fick varma förespråkare även bland svenska språkpedagoger. De för här föreliggande fråga viktigaste punkterna i de svenska reformvännernas program voro dessa: Grammatikundervisningen sluter sig till lektyren på det sätt, att lärjungen med lärarens hjälp lecles att ur det lästa efter hand taga ut språklagarna. Först senare kan en systematisk lärobok användas för repetition. Översättning såväl från modersmålet till det främmande språket som från det främmande språket till modersmålet inskränkes och ersattes dels av muntlig och skriftlig reproduktion och fri produktion på det främmande språket med anslutning till lektyren, dels av mera kursorisk läsning. Den nya metoden, vilken allt eftersom uppmärksamheten riktades på den ena eller andra sidan av språkundervisningen, kallades den direkta eller den imitativa eller den induktiva metoden, vann under 1880- och 1890-talen allt flera anhängare bland svenska språklärare och -lärarinnor, och till den knötos stora förhoppningar om en förnj^else av språkundervisningen vid de svenska läroverken. Dessa förhoppningar ha delvis gått i uppfyllelse: särskilt i fråga om uttalet och det muntliga användandet av det främmande språket ha framstegen varit betydande. Men ogynnsamma följder av den nya metodens användning uteblevo ej heller; särskilt framträdde en brist på fasthet i den grammatiska grundvalen och en viss allmän osäkerhet och löslighet i språkkunskapen, som icke förmärkts hos de efter den äldre metoden undervisade lärjungarna. På grund av dessa erfarenheter utvecklades så småningom en förmedlande metod, som sökte i sig förena den gamla och den nya metodens förtjänster och undvika bådas fel. Läroverksstadgan av år 1905 står med sina metodiska, anvisningar i stort sett på denna s. k. förmedlande metods ståndpunkt, i det att den utan att släppa kravet på fasthet i den grammatiska kunskapen och utan att bannlysa översättande från och till det främmande språket söker bereda väg för en måttfull tillämpning av induktiv och imitativ metod. I språkundervisningens praxis synes under de sista tjugu åren denna förmedlande metod i det hela taget hava slagit igenom inom de allmänna läroverken liksom inom flickskolorna, clock med bestämda nyanser alltefter skilda förutsättningar i fråga om språk, åldersstadium, lärarutbildning och dylikt. Skolkommis- Skolkommissionen förordar nu åtminstone för realskolan en mera konsekvent sionen. tillämpning av den imitativa metoden än vad nuvarande praxis inom de svenska läroverken innebär, och den väntar därav betydande vinster för studiet av de moderna språken. I princip förklarar kommissionen sin anslutning till den uppfattning, som kommer till uttryck i 1899 års läroverkskommittés betänkande liksom i nu gällande undervisningsplan och metodiska anvisningar, och kräver endast ett följdriktigt genomförande av den där anbefallda metoden. »Kommissionen är övertygad om att de brister i språkundervisningens resultat i realskolan, som onekligen på sina håll förefunnits även efter den nya stadgans ikraftträdande, icke äro att tillskriva den nya metoden, sådan den anbefallts till användning. Fastmer torde de bero på en felaktig eller bristfällig tillämpning av denna metod.» Åtskilliga av kommissionen föreslagna förändringar synas emellertid både för realskolans och för gymnasiets undervisning syfta till andra metoder än de av nu gällande metodiska anvisningar förutsatta. Uttryckligen framhåller kommissionen i fråga om grammatiken i realskolan ett induktivt förfarande som det riktiga. Det gällde vid språkundervisningen

59 »att från det språkmaterial, som studeras, sluta till de grammatiska reglerna, att genom riklig läsning förvärva känsla för språket och på så sätt tillägna sig de lagar, som så småningom utvecklat sig för språkbruket, och att i allmänhet tillgripa den grammatiska regeln, först då behovet därav gör sig gällande». Den avsedda metoden »innebär muntlig användning av språket i ganska stor utsträckning». »Det framgår av kursplanerna, att kommissionen icke vill tillbakasätta grammatikstudiet utan fullt uppskattar både dess teoretiska och praktiska betydelse, men den har, genom att föreslå ett prov, som står i organiskt sammanhang med undervisningen, endast sökt giva detta studium den plats och den uppgift i läroplanen, som rationellt tillkommer detsamma och som även den senaste läroverkskommittén tydligen åsyftat.» Det prov, varom här är fråga, är det skriftliga reproduktionsprovet i realexamen; av motiveringen för det skriftliga översättningsprovets slopande liksom av uttryck sådana som de ovan citerade »genom riklig läsning förvärva känsla för språket» och »muntlig användning av språket i ganska stor utsträckning» framgår, att kommissionen tänker sig den åberopade metodiska förbättringen inom realskolans språkundervisning i form av en förskjutning av metoden i incluktiv och imitativ riktning. För gymnasieundervisningen synes kommissionen avse ett mera begränsat mål än nu gällande undervisningsplan. Tonvikten lägges mera ensidigt på litteraturläsningen, på förståendet av det främmande språket. I realgymnasiet lägges huvudvikten därpå, att lärjungen sättes i stånd att taga del av den utländska facklitteratur, varav han under sina försatta matematisknaturvetenskapliga studier har behov. Även på latin- och nyspråkliga gymnasiet gäller det »framför allt att bibringa lärjungen en så god förmåga att läsa på det främmande språket skrivna arbeten av olika slag, att han genom sådan läsning kan förvärva kännedom om det främmande landet, dess litteratur och dess kultur». Grammatikstudiet tankes »huvudsakligen bedrivet i sammanhang med textläsning och skrivning, men även översiktliga sammanfattningar och systematisk repetition böra förekomma. Säkerhet i den elementära grammatiken är naturligtvis oundgänglig och bör hava förvärvats redan i realskolan; den måste givetvis alltjämt underhållas, men de grammatiska begreppen böra därjämte fördjupas, så att de skänka en viss uppfattning av språkets struktur i stort sett.» Då emellertid de skriftliga proven i studentexamen med undantag för ett prov i ett språk på den nyspråkliga linjen konsekvent lagts så, att behovet av grammatisk förberedelse högst väsentligt reducerats, så torde detta innebära, att i gymnasiet den grammatiska utbildningen skjutes undan till förmån för andra kursmoment. Å andra sidan synes det krav på aktiv språkbehärskning, som är karakteristiskt för den imitativa metoden, ävenledes ha fått träda tillbaka. I det hela synes kommismissionen för undervisningen i moderna språk på gymnasiet tänka sig en hittills oprövad kombination av skilda metoder, ett väsentligen induktivt förfarande vid det grammatiska studiet och ett textstudium med stor vikt lagd på översättningen från det främmande språket till svenska. Där den rent metodiska frågan upptagits till behandling i yttrandena från Yttrande läroverkens kollegier och konferenser för moderna språk, har den föreslagna reformen av språkundervisningens metodik under de givna förutsättningarna avstyrkts. Särskilt framhålles den inre motsägelsen i kommissionens ståndpunkt, då den å ena sidan förordar en mera genomförd tillämpning av den imitativa metoden, å andra sidan kraftigt beskär de åt språken anslagna timtalen. Förkortningen av undervisningstiden och den snabba språkföljden vore, framhåller den gemensamma konferensen i tyska och engelska vid Högre realläroverket på Norrmalm, för en i imitativ riktning gående metod i högsta grad

60 ogynnsamt verkande faktorer: »Vad beträffar de åtgärder, skolkommissionen vill vidtaga för att neutralisera den kvantitativa beskärningen, särskilt genom införande av förbättrade undervisningsmetoder, vill konferensen framhålla, att användandet av den till allsidig språkbehärskning syftande direkta netoden minst av allt kan åberopas för en förkortning av studietiden, då det i själva verket kräves längre tid för att med denna vinna ett gediget resultat av språkundervisningen.» Även från universitetshåll varnas för ett genomförande av den initativa metoden. Filosofiska fakultetens i Lund humanistiska sektion behandlar utförligt denna för språkundervisningen centrala fråga: »Kommissionens förhoppning att 'den nödvändiga kvantitativa beskärningen' av språkstudie", skulle ersättas av förbättrade undervisningsmetoder, cl. v. s. genom införande av den imitativa metoden, kan sektionen icke dela. Denna metod är icke oprövad. Den har i flera år tillämpats vid läroverken; den har icke visat sig hålla vad den lovade och har på senare tid avsevärt modifierats eller övergivits. Den har, såsom de bland sektionens medlemmar, som en längre tid tjänstgjort som censorer, kunnat konstatera, lett till osäkerhet och löslighet i allmän språkkännedom och framträdande oförmåga att uppfatta och analysera en text. Resultaten av språkundervisningen ha under de senare åren varit i avgj)rd och glädjande förbättring, vilket uppenbarligen i väsentlig mån beror därpå att den 'nya' metoden övergivits eller ej mera tillämpas på ett ensidigt sätt. Denna imitativa metod kan i speciellt för densamma begåvade lärares händer giva goda resultat, men den kräver mycken tid, och få av våra lärare äga len för densamma nödvändiga fallenheten eller överlägsna språkskickligheten. Obligatoriskt återinförande av denna metod skulle vara ödesdigert för vårt lands språkundervisning.» Många yttranden beröra den i metodiskt avseende viktiga frågan om formen för de skriftliga övningarna och examensproven; denna fråga kommei nedan att behandlas i särskilt sammanhang. Den grammatiserande metodens styrka låg främst i arbetets precision och resultatets hållfasthet. Syftet var icke minst det rent formella, att i och genom språkstudiet utveckla lärjungarnas förstånd och fostra dem till ett logiskt tänkande. Det visserligen begränsade målet kunde även med stora klasser nås på den till buds stående tiden av lärare med relativt svag utbildning i det främmande språket. Den imitativa metoden syftar till en mera allsidig språkbehärskning och söker nå sitt mål på en väg, som bättre överensstämmer med barnets naturliga språktillägnelse. Den förutsätter väl utbildade läraikrafter och helst ett mera begränsat lärjungeantal. Den kräver också, oni den skall leda till solida resultat, jämförelsevis mycket tid. J u tidigare åldersstadium det gäller, dess starkare skäl tala för vidgad tillämpning av imitativ metod i språkstudiet, medan ett mera framskridet åldersstadium med hänsyn till lärjungarnas större mognad hänvisar till en metod, som mera bygger på logik och medveten reflexion och därmed närmar sig till den gamla metoden med dess begreppsklarhet i arbetet och fasthet i resultaten. I en skola, där undervisningen i främmande språk börjar sent, som har en mera snävt tillmätt tid till sitt förfogande, som måste räkna med stora klasser och som icke alltid kan disponera över lämpliga, för ändamålet väl utbildade lärare i de särskilda språken, synes en imitativ metod kunna finna endast en mycket begränsad tilllämpning. Vid bedömandet av de metodiska frågorna måste vidare alltid de olika språkens egenart tagas i betraktande. Engelskan lämpar sig särskilt på n3'börjarstadiet väl för ett ganska konsekvent imitativt förfarande, medan tyskans säregna formsystem påkallar starkare uppmärksamhet på det grammatiska.

61 Diskussionen om den imitativa metoden kan i de svenska läroverken numera icke röra sig om den frågan, huruvida metoden skall användas eller icke; i modern språkundervisnings metod ingå alltid starka imitativa inslag. Striden gäller numera endast frågan, i vilken utsträckning undervisningen i de olika språken i den praktiska tillämpningen kan gå de krav till mötes, som framställts av de skilda metodernas stundom ganska ensidiga förespråkare. Svaret på denna fråga kan icke och bör icke givas generellt. Undervisningens metod bör så smidigt som möjligt anpassas efter de skiftande förutsättningarna och kan därför icke bliva densamma för olika språk, på olika stadier, med olika språkföljd, med olika lärarpersonligheter. Även den olika längden av den åt ett visst språk anslagna tiden betingar, som ovan antytts, en olikhet i metoden. Om än en konsekvent genomförd imitativ metod lämpar sig väl för en med höga veckotimtal till sex realskoleår utsträckt undervisning i engelska, så lämpar den sig ingalunda väl för en till tre realskoleår sammanpressad undervisning i tyska eller för ett treårigt gymnasiestudium av franska. Lämpligheten av en förskjutning i språkundervisningens metod i riktning mot ett mera konsekvent imitativt förfarande beror alltså utom på lärarens personlighet och utbildning framför allt av de yttre förutsättningar, som organisationen skapar för språkundervisningen. I detta hänseende synes kommissionens förslag verkligen innebära en bestämd inre motsägelse. I metodiskt avseende varnar kommissionen för ensidigt grammatiserande och förordar en omläggning av språkundervisningen i imitativ riktning, men åtskilliga av kommissionen föreslagna organisatoriska anordningar, såsom språkstudiets uppskjutande från fjärde till sjunde skolåret, varigenom språkundervisningen berövas det för imitativt studium bäst lämpade skolstadiet, engelskans inträde som grammatiskt grundläggande språk i den förkortade realskolan, tyskans sammanpressande inom de tre sista realskoleåren, dylika anordningar måste, om icke en resolut nedprutning av målet sker, med nödvändighet leda till en stark inskränkning av det imitativa inslaget i språkundervisningen och till vidgad användning av en mindre tidskrävande metod. En vidsträcktare tillämpning av den imitativa metoden kan med ett beskuret timantal endast leda till en sänkning av undervisningens resultat. Då de sakkunniga haft att utarbeta planer dels för real- och flickskolor av olika längd och med språkundervisningen börjande på olika stadium, dels för gymnasielinjer med väsentligt olika ställning för de skilda språken, så är det med hänsyn till ovan anförda omständigheter uppenbart, att de sakkunniga icke kunna uttala sig för ett bestämt metodiskt förfarande såsom det under alla förhållanden lämpligaste. Det synes tvärtom angeläget, att hinder icke läggas i vägen för den syntes av skilda metoder, för vilken gällande läroverksstadga och metodiska anvisningar sökt bana väg och som på grund av sin smidighet och mångsidighet äger den största möjligheten till anpassning efter de i varje särskilt fall föreliggande betingelserna. Denna syntes innebär rika möjligheter, som böra komma till utveckling. I den mån denna utveckling till livfullare omväxling i arbetet, starkare effektivitet i metoden, större säkerhet i resultaten syiics hotad genom skolkommissionens i mera ensidig riktning gående förslag, ha de sakkunniga icke ansett sig kunna skänka dessa förslag sin anslutning. Så ha de sakkunniga i fråga om språkföljden i realskolan, beträffande de skriftliga arbetena i realskolan och gymnasiet ävensom rörande de skriftliga proven i real- och studentexamen funnit sig böra förorda andra anordningar än de av kommissionen föreslagna. I andra fall åter ha kommissionens förslag synts innebära bestämda förbättringar i metodiskt avseende, såsom införandet av hörövningar som särskilt moment i kursplanerna; de sakkunniga ha i dylika fall följt kommissionen. Då detta i .regel skett just på de av skolkommissionen angivna skälen, synes ett ingå-

62 ende på dessa frågor vara onödigt. Endast i en fråga vilja de sakkunniga särskilt motivera sin anslutning till kommissionens förslag: det gäller språklärarnes utbildning och därmed tryggandet av den allsidiga metod i språkundervisningen, som numera eftersträvas av alla moderna språkpedagoger. e

Om de sakkunniga i det föregående funnit sig böra varna för ett övcrskattande av den imitativa metodens effektivitet, särskilt när det gäller skolformer med strängt begränsad tid, så vilja de därmed icke hava sagt, att kommissionens varningar för ett överdrivet grammatiserande skulle vara obefogade. Kommissionens farhågor i denna riktning äro väl delvis grundade på äldre erfarenheter, som nu icke längre äga motsvarighet i gängse praxis inom läroverken, men torde icke heller i närvarande stund sakna grund, och de få tvivelsutan starkare fog för sig i samma mån som tiden för språkundervisningen beskäres. Det synes därför vara av nöden att något närmare överväga denna faras innebörd och undersöka, med vilka medel den skulle kunna förebyggas. De ofta hörda invändningarna mot det ensidiga grammatikstudiet gå i regel mindre ut därpå, att lärjungarna skulle tvingas att inhämta större kunskaper i grammatik än nödigt vore; i själva verket visa de grammatiska resultaten av en dylik mera ensidig undervisning, sådana de framträda särskilt i skriftliga prov, ingen påfallande överlägsenhet vid jämförelse med resultat, vunna genom klok tillämpning av en modernare, mera allsidig metod. Anmärkningarna riktas snarare mot att andra viktiga sidor av undervisningen försummas, att lärjungarna ha för dåligt uttal, kunna för litet i fråga om ordförråd, fraseologi, realia och djdikt. Klagomålen avse sålunda mindre ett för mycket i fråga om grammatik än ett för litet på andra områden. För utredande av föreliggande fråga synes det angeläget att här söka klargöra orsakerna till att språkundervisningen så ofta synes icke hålla måttet i andra avseenden än i det rent grammatiska. Språklärare av en äldre generation, vilka av principiella skäl fasthålla en renodlat grammatiserande metod utan imitativa inslag, torde numera vara lätt räknade. Men när lärare av en yngre generation med eller utan principiell motivering tillämpa samma ensidiga metod, så torde detta, där icke personlig oförmåga föreligger, i regel bero på otillräcklig utbildning. Det är nämligen att märka, att för en lärare utan fackutbildning eller med otillräcklig sådan bristerna i grammatisk kunskap gå fortast att på egen hand utfylla, liksom också den grammatiska undervisningen är lättast att med stöd av minnen från den egna skolgången åstadkomma. Andra kursmoment kräva mestadels större kunskaper och bättre metodisk skolning och bliva därför sämre eller icke alls tillgodosedda. Särskilt ett framgångsrikt tillämpande av den imitativa metoden förutsätter hos läraren en mera allsidig behärskning av det främmande språket och en grundligare metodisk skolning. En ensidigt grammatiserande metod är därför numera liktydig med bristfällig språkpedagogisk metod och är i regel ett symptom av otillräcklig fackutbildning. A t t för lärare med otillräckliga kunskaper och bristande pedagogisk skolning föreskriva en omläggning av metoden i imitativ riktning är sålunda meningslöst, om icke samtidigt tillfälle beredes dessa lärare till ytterligare utbildning i de stycken, där det brister. Skolkommissionen har haft sin uppmärksamhet riktad på här antydda förhållanden och framställt positiva förslag, syftande till en förbättring i dessa avseenden; detta synes kommissionen så mycket angelägnare, som kommissionen »i sitt förslag sett sig nödsakad att kvantitativt i någon mån beskära denna undervisning, en beskärning, som måste ersättas genom dess kvalitativa höjning». En lärare kunde enligt kornmissionen, bortsett från undantagsfall, icke verk-

63 ligt behärska mer än ett främmande språk. Detta förhållande hade beaktats i utlandet, där på många håll språklärartjänster omfattade undervisningsskyldighet i blott ett språk. E t t främmande levande språk krävde hos läraren icke blott teoretiska kunskaper utan också praktisk färdighet. Att uppehålla en hög nivå i båda dessa avseenden i tvenne språk vore för de flesta ogörligt. Koncentrerades däremot undervisningsskyldigheten till endast ett språk, så kunde läraren nå det maximum av kapacitet, som borde eftersträvas, och hade väsentligt större möjlighet att vinna ett fullgott resultat. Kommissionen framhåller därför såsom önskemål, »dels att undervisningsskyldighet i tre främmande levande språk icke bör förekomma, dels att lektorat, då så kan ske med hänsyn till tjänstgöringsskyldigheten, må omfatta endast ett främmande levande språk. Skulle en lektors tjänstgöringsskyldighet därmed icke kunna fyllas, torde det främmande levande språket lämpligen kombineras med ett annat ämne.» Med hänsyn till vikten av att språkundervisningen redan på det lägre stadiet uppbäres av verklig sakkunskap uttalar kommissionen i detta sammanhang även det önskemålet, att läroverksstadgans föreskrift rörande skyldighet för lärare att under vissa betingelser övertaga undervisningen även i andra inom läroverket förekommande ämnen icke annat än i undantagsfall måtte tillämpas beträffande undervisningen i främmande levande språk, såvida icke läraren i det ifrågavarande ämnet ägde nödig kompetens. Skolkommissionen betonar vidare det trängande behovet av att språklärarna sättas i tillfälle att i vida större utsträckning än hittills idka språkstudier i utlandet. »Stipendier böra inrättas såväl för studerande, som bereda sig till språklärarens kall och som givetvis, innan de börja sin lärarverksamhet, helst böra hava å ort och ställe inhämtat färdighet i det språk, vari de skola undervisa, som även, i större omfattning än vad för närvarande är fallet, för lärare. Dessa stipendier böra erhålla den storlek, att de möjliggöra relativt lång vistelse i utlandet, och de böra vara så talrika, att de medgiva jämförelsevis ofta återkommande resor. Detta är, såsom även vid föregående utredningar framhållits, ett oavvisligt krav, om vår språkundervisning alltigenom skall kunna hållas på den nivå, att den fullt motsvarar sitt ändamål.» Skolkommissionens förslag i förevarande frågor synas de sakkunniga väl grundade och skulle, om de genomfördes, i väsentlig grad höja språkundervisningens effektivitet; de synas därför till språkundervisningens fromma böra genomföras snarast möjligt och oberoende av en eventuell organisationsreform. Om emellertid den av kommissionen föreslagna utvidgningen av gymnasiet med en särskild ny språklig linje skulle komma till stånd, och enkannerligen om den nyspråkliga linjen skulle få den läggning, som de sakkunniga i timoch kursplaner för denna linje föreslagit, så få kommissionens förslag i detta avseende en väsentligt ökad betydelse. För att giva önskad tyngd åt den nyspråkliga linjen och för att här möjliggöra avsedd fördjupning i studiet av de moderna språken ha de sakkunniga på denna linje för språken föreslagit timtal, som överstiga icke blott de av kommissionen föreslagna utan jämväl de högsta nu gällande; de sakkunniga ha tänkt sig, att här det vanliga språkstudiets ram skulle på högsta stadiet vidgas till att omfatta även ett jämförelsevis vidsträckt och i viss mån fördjupat litteraturstudium, avsett att skänka lärjungarna en klarare uppfattning ej endast av det främmande språket utan även av det främmande folket och av dess materiella och andliga odling. Skall detta vidgade och fördjupade litteraturstudium kunna skänka den förtrogenhet med språket och den kunskap om den främmande litteraturen och kulturen, som det bör skänka, så måste det ledas av högt utbildade lärare, som behärska språket och äro väl förtrogna med land och folk. Detta är en ömtålig punkt i det föreslagna gymnasiet. Om den nya modern-språkliga linjen i sina huvudämnen skall kunna hålla undervisningen uppe på samma nivå

som de båda andra linjerna i sina huvudämnen och skänka en bildning av lika högt värde, så bör undervisningen i varje särskilt språk så långt ske kan läggas i händerna på en lärare, för vilken ifrågaA^arande språk är ett huvudämne, där han har vetenskaplig utbildning och metodisk skolning och där han alltjämt uppehåller kontakten såväl med den litteraturhistoriska och den språkliga forskningen som med den främmande miljö, i vilken han skall införa sina lärjungar. Den nyspråkliga linjen ger alltså, särskilt om den bygges så som de sakkunniga föreslagit, vidgad betydelse och ökad styrka åt de av kommissionen framförda kraven på enspråkiga lektorat och på rikligare beredande av tillfälle till utlandsvistelse för språklärare.

3. De skriftliga proven i främmande språk i realexamen. Skolkommis- Särskilda skriftliga övningar i moderna språk förekomma i den nuvarande sionen. realskolan dels i form av översättning från svenska till det främmande språket, dels i form av reproduktion av en lättare text på det främmande språket. I anslutning till dessa båda slag av övningar äro de skriftliga proven i moderna språk i realskolexamen enligt gällande läroverksstadga så anordnade, att lärjungen kan välja mellan en översättning från svenska till det främmande språket och en reproduktion av en lättare text på det främmande språket. Denna anordning finner skolkommissionen icke tillfredsställande. Emot det nu brukliga översättningsprovet anför kommissionen allehanda betänkligheter : En översättning från svenska till det främmande språket vore huvudsakligen ett grammatiskt prov, som syftade till att visa kunskapen om de grammatiska reglerna och förmågan att tillämpa dem och som bedömdes framför allt efter antalet »bockar»; enligt de principer, som borde ligga till grund för modern språkundervisning, borde emellertid grammatiken vara medel, icke mål. Då språkundervisningens viktigaste mål i realskolan vore att lära lärjungen förstå språket, borde också slutprovet ansluta sig till detta mål; detta vore icke fallet med översättningen. För färdigheten att översätta från svenska till ett främmande språk finge lärjungen i framtiden mera sällan användning; det vore bättre att öva och pröva honom i det, som för honom vore av praktisk betydelse. översättningsprovet återverkade genom att framtvinga ett tidsödande grammatikstudium ofördelaktigt på den föregående undervisningen särskilt i de högre klasserna. En annan tänkbar form för det skriftliga provet vore en översättning från det främmande språket till svenska; den kunskap, som genom en översättning av denna art på detta stadium skulle kunna ådagaläggas, utröntes dock efter kommissionens mening lika väl och bättre i det muntliga provet. Ännu en form kunde tänkas för det skriftliga provet, nämligen en uppsats på det främmande språket; erfarenheterna från studentexamen talade emellertid ingalunda till förmån för detta prov, och det förutsatte för övrigt en större språklig färdighet och mogenhet än man ägde rätt att kräva på realskolstadiet. Däremot finner skolkommissionen det andra av de nu brukliga alternativa proven, reproduktionen, tillfredsställa alla de anspråk, som borde ställas på ett prov av ifrågavarande slag, i det att det innebure en prövning just i den kunskap, som undervisningen avsett att bibringa. Kommissionen föreslår därför, att i realexamen den nu medgivna valfriheten skall upphöra och att de skriftliga proven i främmande språk endast skola ha formen av en reproduktion. I regel skulle endast ett dylikt prov avläggas, nämligen i det första

65 främmande språket, enligt normaltypen alltså i engelska; dock skulle för de lärjungar, som begagnat sig av den förefintliga möjligheten att i fjärde klassen utbyta ämnet matematik mot ett tredje främmande språk, det matematiska provet ersättas med skriftlig prövning i det andra å undervisningsplanen inträdande främmande språket, enligt normaltypen alltså i tyska och enligt de avvikande typerna i respektive engelska eller franska. Kommissionens förslag i detta avseende har mötts av ett ganska enstäm- Yttrandena. migt avstyrkande: översättningsprovets borttagande skulle leda till grammatikundervisningens försummande och därmed till en sänkning av språkkunskaperna överhuvud; reproduktionsprovet vore orättvist svårt för dem, som hade klen hörsel eller svagt utvecklat hörselminne, och möjligheten att välja översättningen borde därför redan av hänsyn till dessa bibehållas. I regel yrkas på valfrihet mellan de båda proven, men enstaka röster höjas också för reproduktionsprovets avskaffande och den skriftliga prövningens inskränkande till allenast översättning till det främmande språket. Den av kommissionen föreslagna anordningen innebär i verkligheten en högst betydande förändring. Av 3,394 examinander, som i realskolexamen vårterminen 1922 avlade skriftligt prov i tyska, skrevo 2,960 översättning, 327 reproduktion, och 117 utförde båda proven, och av 3,378 examinander,' som samma vårtermin avlade skriftligt prov i engelska, skrevo 2,910 översättning, 364 reproduktion och 104 bådadera. Det synes redan av detta skäl nödvändigt^ att i denna metodiskt för visso icke oviktiga fråga iakttaga stor varsamhet. Valet av skriftliga prov i en examen bör enligt de sakkunnigas förmenande bestämmas av den föregående undervisningens metodiska läggning och behov. Då inga metodiska skäl synas tala för att i realskolans språkundervisning skulle införas övningar i form av skriftlig översättning från det främmande språket till svenska eller i form av uppsats, så torde tanken på införandet av skriftliga realexamensprov i dessa former icke behöva diskuteras. Anses övningar av ifrågavarande slag vara onödiga eller olämpliga för undervisningens metodiska bedrivande, så böra de självfallet icke införas endast för att förbereda ett examensprov. Om skriftliga prov i främmande språk anses böra förekomma i realexamen, synas dessa böra ansluta sig till de skriftliga övningar, vilka av metodiska skäl befunnits nödvändiga och lämpliga som moment i den föregående undervisningen. Dessa övningar äro för närvarande, som ovan nämnts, av två slag, dels översättningar från svenska till det främmande språket, dels reproduktioner av lättare texter på det främmande språket. Skolkommissionen föreslår i detta hänseende ingen förändring: skrivningarna skola enligt dess förslag till kursplaner för realskolan såväl i engelska som tyska utgöras av »dels reproduktionsövningar, dels översättningar till det främmande språket». Uttryckligen förklarar kommissionen, att det föreslagna borttagandet av det skriftliga översättningsprovet i realskolexamen ingalunda innebär »någon avsikt att från undervisningen bannlysa all skriftlig översättning till det främmande språket. Sådan översättning bör fortfarande förekomma omväxlande med reproduktionsövningar och tjäna det i nu gällande — metodiska anvisningar angivna syftet att inskärpa och kontrollera kunskapen om de grammatiska regler, som under textläsningen inhämtats och vilka för övrigt även vid reproduktionsövningarna komma till användning.» De sakkunniga ha icke funnit anledning att frångå kommissionens förslag i sistnämnda hänseende utan ha ävenledes i realskolans kursplaner för tyska 5—253165

Be sakkunniga.

och engelska upptagit särskilda skriftliga övningar i form av antingen reproduktion eller översättning till det främmande språket. Syftet med de skriftliga översättningsövningarna synes emellertid vara alltför snävt och ensidigt fattat, om det anges vara allenast att inskärpa och kontrollera kunskapen om de grammatiska reglerna. Enligt nu gällande metodiska anvisningar äro de skriftliga arbetena »övervägande att betrakta som övningar, icke som prov, och vid deras bedömande tages i främsta rummet hänsyn till deras beskaffenhet i idiomatiskt avseende». De skriftliga översättningarna avse givetvis framför allt att införa lärjungarna i konsten att skriftligt på det främmande språket uttrycka ett givet idéinnehåll, översättningarnas främsta värde ur praktisk utbildningssynpunkt ligger i den träning de skänka i bruket av de skilda hjälpmedel, som sedan i det praktiska livet komma till användning. Men därutöver ha de skriftliga översättningsövningarna en betydelsefull uppgift som stöd för den övriga undervisningen, i det att de framtvinga grundlighet i grammatikundervisningen och exakthet i textbehandlingen och därigenom skänka fasthet, skärpa och klarhet åt språkstudiet i dess helhet. Som metodiskt hjälpmedel i språkundervisningen äro övningar av detta slag i själva verket oumbärliga. Om sålunda i frågan om den skriftliga översättningens lämplighet som övning ingen meningsskiljaktighet råder, så återstår emellertid frågan om den skriftliga översättningens lämplighet som examensprov. Med den utgångspunkt, som de sakkunniga intagit med avseende på valet av skriftliga examensprov, synes ingen tvekan kunna råda om svaret: om de skriftliga övningarna av metodiska skäl böra vara av tvenne slag, så böra de skriftliga proven ansluta sig till båda dessa arter av övningar; examinanderna böra ha tillfälle till val mellan en reproduktion av en lättare text på det främmande språket och en översättning från svenska till det främmande språket. I sin argumentering mot översättningsprovet i realskolexamen vänder sig kommissionen mot den inom språkundervisningen förr brukliga grammatiserande metoden i dess värsta överdrifter och riktar därmed sin kritik mot ett metodiskt förfarande, vilket, såsom i det föregående framhållits, numera i stort sett torde sakna anslutning inom svenska skolor. Enligt den förmedlande metoden i språkundervisningen, som för närvarande torde vara allmänt tilllämpad vid svenska skolor, är grammatiken givetvis medel, icke mål. Vad det skriftliga översättningsprovets karaktär beträffar, synes det emellertid icke blott med anledning av skolkommissionens kritik utan även med hänsyn till mångenstädes rådande missuppfattningar vara nödvändigt att betona, att detta prov lika litet som de översättningsövningar, till vilka det ansluter sig, uteslutande eller ens huvudsakligen »syftar till att visa kunskapen om de grammatiska reglerna och förmågan att tillämpa dem» (skolkommissionen I, 2, 600). Det bör givetvis icke heller bedömas »framförallt efter antalet "bockar'» (ib.). Det skriftliga översättningsprovet bör väsentligen avse att visa lärjungens förmåga att med stöd av grammatik och framförallt lexikon åstadkomma en i formellt och sakligt avseende någorlunda tillfredsställande översättning av en enkel text till det främmande språket. Vid bedömandet av provet bör, såsom de metodiska anvisningarna bestämt förutsätta för översättningsövningarna, hänsyn självfallet tagas icke blott till det rent grammatiska utan även till ordval, fraseologi och idiomatiska egenskaper hos provet, och den svenska texten bör naturligtvis vara så avfattad, att provet blir så mångsidigt som möjligt. Om syftet med översättningsprovet fattas på detta sätt, synes ingen fara föreligga, att det på den föregående undervisningen skulle kunna återverka annat än gynnsamt. Det skriftliga översättningsprovet synes därför i själva verket stå i bästa samklang med den föregående undervisnin-

67 gen, som av metodiska skäl måste inriktas även på översättning till det främmande språket. Det står vidare i överensstämmelse med livets krav, ty färdighet i detta stycke är av stort värde, icke minst ute i det praktiska förvärvsarbetet. Den uppfattning i fråga om syftet med det skriftliga översättningsprovet, som här gjorts gällande, innebär givetvis ingen från kommissionens avvikande ståndpunkt med avseende på språkundervisningens mål över huvud; detta är naturligtvis i främsta rummet att lära lärjungarna förstå det främmande språket. Till detta mål ansluter sig också på goda grunder det muntliga examensprovet. Det synes då så mycket mindre nödvändigt, att även det skriftliga provet avser samma sida av språkundervisningen; just detta att de båda proven beröra olika sidor av språkkunskapen möjliggör den allsidighet i prövandet och bedömandet, som i varje examen bör eftersträvas. Till dessa allmänna pedagogiska skäl komma sedan vissa särskilda skäl, som hänföra sig till examensprövningen som sådan. Mot reproduktionen som skriftlig tillämpningsövning finns intet att invända: den ansluter sig naturligt till hörövningarna, den möjliggör ett friare producerande på det främmande språket än de skriftliga översättningsövningarna, som den därför på ett metodiskt lyckligt sätt kompletterar, och den förbereder förträffligt den övning, i vilken all till behärskning av det främmande språket i skrift syftande undervisning bör utmynna, den fria uppsatsen. Mot reproduktionen som enda skriftligt examensprov kunna däremot allvarliga invändningar göras: reproduktionsprovet gynnar påtagligt vissa begåvningstyper och missgynnar andra, särskilt dem, som hava dåligt hörselminne, försvårar eller omöjliggör examen för lärjungar med nedsatt hörsel och skärper på oberäkneligt sätt svårighetsgraden för examinander, som icke äro vana vid lärarens uttal. Reproduktionen synes därför av billighetsskäl icke böra vara det enda skriftliga provet i främmande språk i realexamen. Examinanden bör äga valfrihet mellan detta prov och ett annat, som tillförsäkrar en möjlighet även åt den begåvning, som icke är förenad med gott hörselminne. Helt osökt erbjuder sig här den skriftliga översättningen, som otvunget ansluter sig till de föregående övningarna och som väl lämpar sig för lärjungar, vilkas examen skulle orättvist försvåras genom ett obligatoriskt reproduktionsprov. Examinanderna synas alltså i realexamen allt fortfarande böra ha rätt att välja mellan en reproduktion på det främmande språket och en översättning från svenska till det främmande språket. Då emellertid, som de ovan anförda siffrorna giva vid handen, språkundervisningen i realskolorna alltför ensidigt synes hava inriktats på översättning från svenska till det främmande språket, så torde särskilda föreskrifter vara påkallade för att åt utbildningen trygga den allsidighet, som är önskvärd både av metodiska och praktiska skäl. Den vid ifrågavarande övningar nu rådande friheten i valet mellan en skriftlig reproduktion och en översättning till det främmande språket synes alltså böra inskränkas genom föreskrift, att reproduktionsövningarna och översättningsövningarna under läsåret böra förekomma till ungefär lika antal.

4. De skriftliga proven i främmande levande språk i studentexamen. Enligt nu gällande undervisningsplan för gymnasiet förekomma skriftliga övningar i engelska på reallinjen, i tyska på båda linjerna. Dessa övningar hava dels formen av översättningar från svenska till det främmande språket, dels, i de två första ringarna, formen av reproduktionsövningar; även i tredje

(>S ringen kan, om så anses lämpligt, förekomma reproduktion, men i dennas ställe träder i denna ring den fria uppsatsen, som sedan i fjärde ringen jämte översättningen blir den enda formen av skriftlig övning. I anslutning härtill äro de skriftliga proven i moderna språk i studentexamen enligt gällande läroverksstadga så anordnade, att lärjungen kan välja mellan en översättning från svenska till det främmande språket och en uppsats på det främmande språket över ett bland flera uppgivna lättare ämnen. I denna ordning för de skriftliga examensproven i moderna språk föreslår skolkommissionen en genomgripande förändring. Den nu vid alla prov medgivna valfriheten skulle helt bortfalla och de nu brukliga skrivningarna på de främmande språken ersättas av översättningar till svenska. Den förelagda texten borde enligt kommissionens förslag vara sådan, att översättningen gåve ett prov på examinandens kännedom icke blott om det främmande ordförrådet utan också om konstruktionernas och de grammatiska formernas exakta betydelse. På översättningen borde ställas ganska stora fordringar med avseende såväl på en i detalj korrekt uppfattning som på ett tillfredsställande återgivande på svenska. P å nyspråkliga linjen skulle dessutom i det redan i realskolan studerade språk, som föres upp i studentexamen, med den skriftliga översättningen till svenska förbindas ett annat prov, ett theme d'imitation f d. v. s. en återöversättning till det främmande språket av en fri svensk transkription av den text, examinanden haft att översätta till svenska. Såsom hjälpmedel skullo endast enspråkiga lexika på det främmande språket få användas. I överensstämmelse med denna anordning omläggas de skriftliga övningarna i gymnasiet: i första ringen förekomma dels reproduktionsövningar, dels översättningar till det främmande språket, i andra ringen dels reproduktionsövningar, dels översättningar till svenska, i tredje ringen blott översättningar till svenska, på det nyspråkliga gymnasiet i ett språk därjämte på nyss antydda sätt ordnade återöversättningar till det främmande språket. För den föreslagna omläggningen av översättningsproven anför skolkommissionen åtskilliga skäl, som delvis överensstämma med de i fråga om realexamensskrivningarna andragna: Den av kommissionen föreslagna lösningen av frågan stode, på samma gång den garanterade den grammatiska utbildningens krav, i full överensstämmelse med den läggning av språkundervisningen, som av kommissionen förordats, och nödvändiggjorde icke en alltför tidsödande exklusivt grammatisk träning. Det föreslagna provet, som på ett organiskt sätt anslöte sig till språkundervisningens mål och metod, komme att välgörande återverka på den föregående undervisningen, eftersom övningar av detta slag direkt främjade språkstudiets huvudändamål, förståendet av det främmande språket. Översättningen från det främmande språket vore lämplig såsom prov, då den lämnade examinanden tillfälle att på ett osökt och naturligt sätt visa sin förmåga att exakt uppfatta det främmande språket. Återgivandet på god svenska av den främmande textens innehåll innebure också en direkt vinst för modersmålets tukt och ans och utgjorde sålunda en god förbindelseled mellan undervisningen i det främmande språket och modersmålet. Kommissionens förslag i denna punkt har från läroverkskollegiernas och ämneskonferensernas sida mötts av en nästan enhällig kritik. Den föreslagna anordningen med översättning från det främmande språket till svenska vore ägnad att försvaga fastheten i de grammatiska insikterna och skulle medföra en allmän löslighet i abiturienternas språkkunskaper. Översättningsprovet bleve huvudsakligen ett prov i svenska, men däremot ganska värdelöst för

69 bedömandet av insikterna i det främmande språket. Det bleve en skriftlig prövning av samma slags språkkunskap, som prövas i den muntliga examen. Om det nuvarande översättningsprovet kunde befaras förskjuta den föregående undervisningen i grammatiserande riktning, så komme det av kommissionen föreslagna avgångsprovet att påverka undervisningen ännu ensidigare i motsatt riktning och leda till ett ständigt översättande från det främmande språket. Åtskilliga konferenser anse dock, att ett prov i form av skriftlig översättning från det främmande språket till svenska under vissa förutsättningar skulle kunna fylla en uppgift och med fördel kunna användas i fråga om franskan. I metodiskt avseende komme den av skolkommissionen föreslagna formen för de skriftliga proven givetvis att medföra vittgående följder för språkundervisningen på gymnasiet, i det att denna komme att ledas in på vägar, som åtminstone under de i Sverige givna förutsättningarna äro alldeles oprövade. De sakkunniga anse sig därför böra upptaga denna fråga till något utförligare behandling och vilja därvid i främsta rummet söka klargöra, i vilken riktning undervisningen i gymnasiet skulle komma att påverkas av den föreslagna formen för de skriftliga övningarna och proven. De föreslagna övningarna ansluta sig till språkundervisningens viktigaste mål, nämligen förståendet av det främmande språket, men de ansluta sig till detta mål på ett synnerligen ensidigt sätt, i det att den svenska översättningens språkliga form kräver väsentlig uppmärksamhet. Detta innebär i idiomatiskt avseende en förskjutning av studiets tyngdpunkt i riktning från det främmande språket och till modersmålet. Om översättningen till svenska verkligen skall bliva till någon vinst för modersmålets tukt och ans, så förutsätter nämligen denna vinst för svenskan ett betydande arbete och därmed en tidsförlust för de främmande språken, som dessa med sina knappa timantal torde få synnerligen svårt att bära. Försummas åter den svenska översättningens språkliga form, så komma dessa översättningar alls icke att innebära någon vinst för modersmålet utan tvärtom att i form av hopade germanismer, anglicismer och i viss mån även gallicismer betyda en fara för det svenska språkets vård, en fara, om vars verklighet och allvar de i modersmålsundervisningen stundom förekommande översättningarna från tyska eller engelska avgiva talande vittnesbörd. På den muntliga undervisningen komme dylika skriftliga övningar att återverka framför allt på det sättet, att särskilt i högsta ringarna framtvingades ett vidsträckt översättande till modersmålet med oavlåtligt aktgivande på huru ord, uttryck och konstruktioner bäst skola återgivas på svenska. Genom detta av avgångsprovet betingade översättningsförfarande komme i själva verket den av kommissionen förutsatta metoden att principiellt skilja sig icke blott från den imitativa, som vid språkundervisningen så långt ske kan vill inskränka bruket av modersmålet, utan även från den gamla översättningsmetoden, vilken icke fäste denna vikt vid den svenska översättningens utformande till även formell korrekthet. E t t dylikt metodiskt förfarande synes stå i uppenbar motsats icke blott till modern språkpedagogisk metod utan även till de riktlinjer, skolkommissionen själv velat uppdraga för undervisningen i främmande språk. Däremot kunna den grammatiska utbildningens krav icke sägas vara garanterade genom denna metod. Med dylika prov i sikte kan den grammatiska utbildningen i stor utsträckning åsidosättas utan nämnvärd risk; en översättning från ett modernt främmande språk kan på abiturientstadiet åstadkommas med ganska blygsam grammatisk utrustning. Hur texten än lägges till rätta, kräves ett förhållandevis ringa mått av exakt grammatisk kunskap.

70 Jämförelsen med den latinska stilen är i detta avseende missvisande: latinets mera komplicerade morfologiska struktur gör i förening med den friare ordföljden en översättning från latin till modersmålet till ett även grammatiskt prov, där den på detta område mindre hemmastadde ohjälpligen kommer till korta. Vid förståendet av även ganska svåra texter på ett modernt språk spelar för en intellektuellt utvecklad person den grammatiska kunskapen en jämförelsevis obetydlig roll. Centrala partier av det främmande språkets grammatik, såsom i tyskan verbens och prepositionernas kasusrektion och ordföljden, i franskan de personliga pronominas plats vid verbet, i engelskan artiklarnas bruk, ordföljden och stora delar av tempusläran, kunna utan risk försummas, medan uppmärksamheten riktas på vissa för svenskan karakteristiska egendomligheter, exempelvis i tempusbruket, vilka måste iakttagas för att den svenska texten skall kunna bliva idiomatiskt tillfredsställande; resultatet blir alltså även på grammatikens område en förskjutning av studiets tyngdpunkt i riktning från det främmande språket och till modersmålet. I metodiskt avseende skulle språkundervisningen i gymnasierna i själva verket riskera att genom det myckna översättandet i visst hänseende kastas tillbaka till den ståndpunkt, den intog före den imitativa metodens landvinningar, men fara vore, att även den gamla grammatiserande metodens fördelar skulle givas till spillo. Det kan befaras, att gymnasierna skulle komma att utbilda lärjungar, som varken hade den med den imitativa metoden eftersträvade aktiva språkfärdigheten eller den formella säkerhet, som med den grammatiserande metoden förvärvades. Slutligen synes det ifrågasatta översättandet alltför starkt ha karaktär av ett arbete för skolan, icke för livet: skriftligt översättande från ett främmande språk till svenska är en verksamhet, som utanför^ yrkesöversättarnas trånga krets sällan torde utövas i det praktiska livet, och i sådant fall aldrig med enspråkigt lexikon. Ur utbildningssynpunkt syne's en förändring av de skriftliga övningarna i den av kommissionen föreslagna riktningen således icke önskvärd. Förmågan att förstå det främmande språket övas snart sagt varje undervisningstimme, som ägnas åt ifrågavarande språk. Vad som' kräves för att komplettera den muntliga undervisningen är i själva verket övningar i att skriftligt uttrycka sig på det främmande språket. Den förnämsta formen för dylik övning är utan tvivel det fria producerandet på det främmande språket, alltså uppsatsskrivningen, som så småningom förberedes genom det lägre stadiets reproduktionsövningar. Om uppsatsens stora värde som metodiskt hjälpmedel kan endast råda en mening; svårigheten är att ordna den så, att den verkligen kommer till avsedd användning, något som stöter på allvarliga hinder i den svenska ungdomens särskilda läggning. Vid sidan av den fria uppsatsen har därför den mer eller mindre fria översättningen sin givna plats som en förträfflig övning för de många lärjungar, vilka sakna fabuleringsförmåga och för vilka fri produktion därför faller sig synnerligen svår. Om den skriftliga översättningen till det främmande språket stundom under en mindre skicklig lärares ledning icke fått åsyftad karaktär och därför icke heller gjort den nytta, som av undervisningsplanen avsetts, så synes detta icke vara något skäl för att avskaffa en form för de skriftliga övningarna, om vars värde erfarenheten dock med sådan bestämdhet vittnar; snarare synes reformarbetet böra inriktas på att göra läraren bättre skickad att tillgodose även denna sida av undervisningen. De tvenne nu brukliga formerna för skriftliga övningar i moderna språk i gymnasiet, vilka båda verksamt främja utvecklingen av den aktiva språkbehärskningen och på ett lyckligt sätt komplettera den muntliga undervisningen, torde i det hela synnerligen väl motsvara en allsidig utbildnings

71 krav och synas därför allt fortfarande försvara sin plats inom gymnasiets arbetsplan. Enligt de sakkunnigas förmenande böra de skriftliga examensproven bestämmas av undervisningens behov, så att där en metodiskt väl lagd utbildning kräver skriftliga övningar av visst slag skriftliga prov av samma slag ordnas i examen. Då nu de brukliga översättnings- och uppsatsövningarna otvivelaktigt ha en betydelsefull uppgift att fylla i utbildningen, så synas ur undervisningens synpunkt alla skäl tala för att gymnasiets översättnings- och uppsatsövningar avslutas med skriftliga examensprov av motsvarande slag. Då däremot den ifrågasatta skriftliga översättningen från det främmande språket till svenska icke uppvisats hava någon uppgift att fylla som övning, synas övningar av detta slag icke böra införas allenast såsom förberedelse för ett examensprov, detta så mycket mindre, som ett examensprov av denna art icke synes särdeles starkt motiverat. Såsom examensprov betraktad synes en skriftlig översättning till svenska vara dels onödig, då även den muntliga prövningen i främsta rummet avser att utröna just förmågan att förstå det främmande språket, dels mindre lämplig, då den icke med önskvärd tydlighet visar vad den utöver den muntliga prövningen bör visa. Mot användandet av ett dylikt prov i realexamen invänder kommissionen: »Den kunskap, som genom en översättning av denna art på detta stadium skulle kunna ådagaläggas, utrönes efter kommissionens mening lika väl och bättre i det muntliga provet.» Det är svårt att inse, varför detta utan tvivel riktiga omdöme icke skulle äga tillämpning även på abiturientstailiet. Däremot synes i ett sådant prov på detta stadium betygsresultatet, hur texten än väljes, komina att bero mera av fyndighet och stilistisk smidighet än av solida kunskaper i det främmande språket. Uppgiften är i själva verket på .samma gång för lätt och för svår. Att med hjälp av ett enspråkigt lexikon på några timmar taga ut innehållet i en icke alltför tillkrånglad text på ett modernt språk torde vara en alltför lätt uppgift för en abiturient; att återgiva detta innehåll på verkligt god svenska är däremot, enligt vad erfarenheten ger vid handen, en av de svårare uppgifter, en begynnande skriftställare kan ställas inför, och detta även om han fullt behärskar det främmande språket och har tillgång till alla existerande lexikaliska hjälpmedel. Då sålunda enligt de sakkunnigas uppfattning den av skolkommissionen föreslagna formen för de skriftliga proven i moderna språk i studentexamen förrycker den föregående undervisningen genom att skjuta undan det främmande språket och ställa den svenska översättningen i förgrunden, vidare på ett otillfredsställande sätt fyller sitt syfte som prov, samt slutligen allt för litet motsvarar det praktiska livets behov, så anse sig de sakkunniga icke kunna förorda denna form av prov. Om den av skolkommissionen förordade prövningsformen med översättning från det främmande språket icke kommer till stånd, så bortfaller därmed förutsättningen för det efter franskt mönster föreslagna »théme d'imitation»; de sakkunniga finna därför ingen anledning att närmare ingå på detta förslag. Här må endast erinras om att detta efter franskt mönster föreslagna rent grammatiska prov, som, då skolkommissionens förslag avgavs, i Frankrike endast Add en enda examen kommit till användning, ingalunda synes hava motsvarat •de till detsamma knutna förväntningarna; enligt vad från sakkunnigt franskt håll inhämtats, ha erfarenheterna varit övervägande ogynnsamma. De sakkunniga förorda alltså, att i studentexamen de skriftliga proven i moderna språk allt fortfarande skola utgöras av en översättning från svenska

till det främmande språket eller en uppsats på det främmande språket över ett lättare ämne. Då emellertid erfarenheten visar, att den nu gällande valfriheten endast i mycket ringa utsträckning tages i anspråk, i det att ett alldeles övervägande antal abiturienter (våren 1924 över 99 %) skriva översättning, medan ett ringa fåtal skriva uppsats, så synes det böra bliva föremål för övervägande, om icke något kan göras för att den ur vissa synpunkter värdefullaste av alla skriftliga övningar, uppsatsen, mera må komma till sin rätt i proven liksom i de föregående skriftliga övningarna. Svårigheten torde här framför allt vara att finna ämnen, ägnade att stimulera den i regel föga fantasirika svenska ungdomen till mera fri produktion på det främmande språket. De sakkunniga kunna icke ingå på denna ganska komplicerade metodiska detaljfråga utan måste inskränka sig till att erinra om ett par utvägar, som stundom icke utan framgång försökts. Korta promemorior på det främmande språket, summariskt antydande huvuddragen av ett händelseförlopp eller det huvudsakliga, innehållet i ett brev eller dylikt kunna bidraga till ätt göra uppsatsen mera givande som övning och värdefullare som prov. Av översättningen från modersmålet vore en friare form tänkbar, som närmare anslöte sig till uppsatsen, i det att den svenska texten endast angåve ett sakligt innehåll, som med vidsträckt frihet i avseende på uttryckssättet finge återgivas på det främmande språket. Om det skulle anses lämpligt, att den av skolkommissionen föreslagna anordningen med översättning från det främmande språket till svenska bleve i något fall försöksvis prövad, så synes det vara att förorda, att en dylik anordning i första rummet försöktes på nyspråkliga gymnasiet i franska, det språk, som är mest olikt vårt eget och som läses under så kort tid, att någon högre grad av aktiv språkbehärskning näppeligen kan nås. Faran för ogynnsam inverkan på modersmålet, som är synnerligen allvarlig i fråga om tyskan, och påtaglig när det gäller engelskan, är jämförelsevis obetydlig i fråga om franskan. Från åtskilliga håll har yrkats, att de skriftliga proven skulle avläggas utan alla hjälpmedel, eller med endast ett enspråkigt lexikon, eller med ett tvåspråkigt lexikon, som endast upptoge de enskilda orden men inga fraser. Dylika yrkanden dikteras i regel av önskan att skärpa kraven på språkundervisningen för att därigenom göra denna mera effektiv. De sakkunniga finna syftet beaktansvärt men anse de föreslagna vägarna ur praktisk synpunkt mindre tillrådliga. Om i de olika språken de lexikaliska hjälpmedlen bli fullständigare och ändamålsenligare, så ligger däri för skolan intet skäl att avstänga lärjungarna från bruket av dessa hjälpmedel, men väl ett skäl att höja fordringarna på prov, som utföras under väsentligt ändrade villkor. De anmärkningar, som riktas mot de nu brukliga översättningsproven, att de skulle vara för lätta, att de endast innehölle grammatiska fällor o. s. v., drabba i själva verket icke proven såsom sådana eller formen för dessas anordnande, utan endast valet av de till översättning givna texterna, som måhända icke alltid tagit tillräcklig hänsyn till förefintliga lexikaliska hjälpmedel.

5. Den grundläggande gramniatikundervisningen i folkskolan. Skolkommis- Som ovan framhållits har skolkommissionen icke förbisett de särskilda svåsionen. righeter, som genomförandet av en sexårig grundskola utan undervisning i främmande språk medför för språkstudiet i realskolan. Trots cle olägenheter, som komme att följa av uppskovet med språkundervisningens påbörjande, anser skolkommissionen emellertid, att denna med hänsyn till lärjungarnas mog-

73 nare åldersstadium skall kunna genom förändrade metoder göras mera fruktbringande än hittills. Kommissionen betonar i detta sammanhang vikten av att redan i folkskolan genom undervisningen i modersmålet en bred och säker grund lägges för undervisningen i främmande språk; den nya undervisningsplanen för folkskolan vore också så avfattad, att man i detta avseende kunde förvänta ett bättre resultat av sagda undervisning än hittills. En anledning till att undervisningen i de kommunala mellanskolorna icke nått full effektivitet vore just att den, »efter vad kommissionen utrönt, hittills i alltför ringa mån tillgodogjort sig de i folkskolan redan inhämtade kunskapsmoment». Undervisningen i begynnelsespråket, engelska, kunde emellertid förväntas giva ett gott resultat i den nya realskolan, ehuru för språket beräknats ett par timmar mindre i veckan än som i de kommunala mellanskolorna anslagits till tyskan. »Då lärjungens mogenhet och receptivitet vid 13 års ålder är betydligt större än vid_ 10, bör den kvantitet kunskapsstoff, som förut var utbredd på en längre period, nu kunna inhämtas på en vida kortare tid, i synnerhet som undervisningen har att tillgodogöra sig den elementära språkbildning, som vid modersmålsundervisningen i folkskolan förvärvats.» I de avgivna yttrandena förordas på vissa håll en väsentlig omläggning av Yttrandena. folkskolans grammatiska undervisning med hänsyn till den högre skolans krav. Så borde enligt folkskolestyrelsen i Ludvika planen för folkskolans modersmålsundervisning så omarbetas, att ökat utrymme bereddes för undervisningen i form- och satslära samt för större träning genom tillämpningsövningar, på det att undervisningen i de främmande språken måtte få en fastare grammatisk grund. I yttrandena från läroverken framhålies å ena sidan, att om hela den sexåriga folkskolan skulle organiseras som bottenskola, det ur den starkt beskurna språkundervisningens synpunkt bleve oeftergivligen nödvändigt, att solidare kunskaper i svensk grammatik meddelades i folkskolans högsta klasser än vad erfarenheten visat hittills vara fallet. Den nuvarande undervisningen i svensk språklära i folkskola av A-typ vore otillräcklig som grund för språkundervisningen i mellanskolan. Å andra sidan betonas, att den grammatiska grund som komme att läggas i folkskolan under alla omständigheter komme att bliva svag, i synnerhet som det viktigaste ändamålet med grammatikstudiet, läsningen av främmande språk, där saknades. Utan stödet av en jämsides fortgående undervisning i ett främmande språk komme undervisningen i grammatik delvis att te sig som rent meningslös. Ur folkskolans egen synpunkt vore det »allt annat än lyckligt -; , om denna i större utsträckning skulle nödgas använda de svenska timmarna för denna grammatiska del av det omfattande och medborgerligt betydelsefulla modersmålsämnet» (Konferensen i tyska och engelska vid högre realläroverket på Norrmalm). Folkskolan hade att förbereda huvudmassan av sina lärjungar för utträde i livet, icke ett fåtal för inträde i realskolan. »Att belasta Sveriges ungdom i sin helhet med grammatiska kunskaper, som endast för en ringa bråkdel vid senare språkstudier komma till nytta, bör icke komma i fråga» (Konferensen i tyska vid högre allmänna läroverket i Uppsala). Liknande synpunkter framhållas av folkskolinspektör Westberg, som inlägger sin gensaga mot att modersmålsundervisningen i folkskolan skulle »genom något slags fullständigare grammatikundervisning förbereda läroverkens språkundervisning». _ Humanistiska sektionen i Lund beklagar livligt förlusten för språkundervisningen av den tid, då minnet ännu vore som mest mottagligt och då arbetet med denna minneskunskaps tillägnande ännu icke behövde trängas med andra mera krävande uppgifter. Häremot kunde icke invändas, att undervisningen

74 i modersmålet i de folkskolklasser, som skulle komma att närmast föregå den blivande realskolans första klass, skulle kunna inriktas så, att den gåve en bättre grund än hittills att bygga undervisningen i de främmande språken på, och att härigenom den nämnda olägenheten med framflyttning av tiden för språkundervisningen skulle i någon mån kompenseras. Dels skulle nämligen en dylik grundligare undervisning i modersmålets grammatik väl kunna f ö rbereda undervisningen i främmande språk, men ingalunda ersätta denna, då det just vore s j ä l v a d e t f r ä m m a n d e språkstoffet, som vid den lämpligaste åldern borde innötas i minnet. Dels skulle den mera grammatiserande undervisning i modersmålet, som för detta ändamål bleve nödvändig, enligt sektionens mening till avgjord skada för folkskolan förrycka dennas uppgift i fråga om modersmålsundervisningen, vilken vore och borde vara en helt annan. Det vore av yttersta vikt att tillse, att folkskolan finge ostört fullfölja sina egna mål, och att den icke — till förmån för de lärjungar, som avginge till realskolan och till förfång för alla de andra — belastades med för densamma främmande uppgifter. Skolöverstyrelsens majoritet framhåller i sitt yttrande, att folkskolans nya undervisningsplan givetvis, sedan mera stadgad erfarenhet om densamma vunnits, borde underkastas erforderlig revision. Därvid borde ock, i den mån sådant med beaktande av folkskolans egentliga uppgift kunde ske, tillbörlig hänsyn tagas till den ställning, folkskolan kunde hava erhållit som grundskola; att omlägga lärokurser och arbetssätt med huvudsaklig hänsyn till det fåtal lärjungar, som kunde väntas övergå till högre skolor för teoretisk undervisning, kunde däremot knappast på allvar sättas i fråga. Det syntes sålunda icke tillrådligt, att i folkskolan skulle bedrivas ett ensidigt grammatikstudium enbart i syfte att förbereda eventuella studier i främmande språk. Detta hindrade icke, att folkskolan borde meddela grammatiska kunskaper angående modersmålet, något som också förordades i den ns^a undervisningsplanen; att en i både nationellt och kulturellt hänseende så viktig sak som modersmålets byggnad gjordes till föremål för iakttagelser och kunskap även i folkskolan, vore givetvis i och för sig av synnerligen stor betydelse. De sakEnligt de sakkunnigas uppfattning bör i modersmålet grammatikstudiet icke kunniga, på något stadium drivas längre än som är nödvändigt och lämpligt för utvecklande av lärjungarnas insikter och färdigheter i detta skolans betydelsefullaste ämne. »Svenskan får icke vid undervisningen nedsjunka till en tjänare åt andra språk», framhåller med rätta skolkommissionen i grunderna till kursplanen för modersmålet i realskolan. Allra minst kan på folkskolans stadium undervisningen i modersmålet få tjäna främmande syften. Hänsynen till folkskolans eget bildningsmål och till det övervägande flertalet lärjungar, vilka aldrig komma att övergå till en högre skola med undervisning i främmande språk, förbjuda här med bestämdhet varje utvidgning av det grammatiska inslaget utöver vad som är förenligt med en god och effektiv metod i modermålsundervisningen. I allmänhet synes den grammatiska kursen i den sexåriga folkskolan sålunda böra inskränkas till ordklasserna, ordens viktigaste böjningsformer, de viktigare satsdelarna samt det elementäraste av ordens och satsernas samhörighet. Denna grammatiska kunskap är som synes icke omfattande; den representerar emellertid ett undangjort arbete, som måste tillvaratagas. Om lättnad i den fyraåriga realskolans arbete skall kunna vinnas, är det sålunda nödvändigt att tillse, att dessa grammatikens elementer verkligen äro inhämtade och så behärskade, att undervisningen såväl i modersmålet som i det första främmande språket utan hämningar kan bygga vidare på denna grund. I inträdesprövningen till den fyraåriga realskolan synes därför som ett obligatoriskt moment böra ingå prövning av de grammatiska insikterna.

75 Om huvudvikten i denna prövning mindre lägges på den grammatiska terminologien än på iakttagandet och det logiska särskiljandet av språkliga företeelser, så synes därmed även ett gott tillfälle vara givet till utrönande av de inträdessökandes förståndsmognad och lämplighet för teoretiska studier. Annorlunda ställer sig saken vid inträdesprövning till fem- eller sexårig realskola. Undervisning i egentlig grammatik meddelas i den sexåriga folkskolan väsentligen i femte och sjätte klassen. Den kunskap, som redan på ett tidigare stadium förvärvas genom de förberedande språkbyggnadsövningarna, är alltför obetydlig för att kunna komma i betraktande för språkundervisningen i realskolan; någon prövning av denna kunskap synes alltså ej heller kunna ifrågasättas vid inträdesprövningen till den femåriga och än mindre till den sexåriga realskolan.

6. Koncentration av språkundervisningen. Den koncentration av undervisningen i främmande språk, som kommissionen i sitt organisationsförslag genomfört och av vilken den förväntar en kvalitativ höjning av språkundervisningen, är av tvåfaldig art: studiet av ett viss språk koncentreras dels till visst stadium av skolgången, dels, på det högre stadiet, till viss linje inom gymnasiet. Den från vissa håll framförda tanken på en enspråkig realskola avvisas av kommissionen. Visserligen vore det ur skolans egen synpunkt önskvärt, att realskolans undervisning omfattade endast ett främmande språk; det kunde innebära avgjorda fördelar, om lärjungarna vunne verklig förtrogenhet med e t t kulturspråk i stället för att såsom nu nödgas splittra sin uppmärksamhet på två eller tre främmande språk samtidigt. I valet mellan å ena sidan en visserligen mera mångsidig men ytlig språkbildning och å andra sidan en begränsad men mera djupgående sådan borde p r i n c i p i e l l t ett bestämt företräde givas åt det sistnämnda alternativet. Med hänsyn till realskolans uppgifter att dels meddela allmänt medborgerlig bildning, dels förbereda för vissa lägre tjänstemannabefattningar, dels även utgöra den grund, varpå gymnasiets undervisning skall bygga vidare, finner kommissionen det emellertid ofrånkomligt, att inom realskolan utrymme beredes för tvä främmande språk såsom obligatoriska. Då kommissionen alltså ser sig nödsakad att göra realskolan tvåspråkig, genomför den koncentrationstanken på det sättet, att, enligt normaltypens språkföljd, studiet av franskan för blivande studenter helt förlägges till gymnasiet, medan för tyska och engelska tyngdpunkten förlägges till realskolan. I fråga om gymnasiet finner kommissionen en långt gående koncentration av språkundervisningen önskvärd. Sålunda »har genom vissa ämnens tidigare avslutande en länge påyrkad koncentration i språkundervisningen åstadkommits, vilken avlägsnar faran för alltför stark splittring i studiearbetet och medger arbetets inriktande på två, i vissa fall endast ett språk, där för närvarande icke mindre än tre levande språk samtidigt studeras». Den starka koncentrationen av språkstudiet på gymnasiet motiverar kommissionen i sitt betänkande I, 1, s. 306 ff.: »Nämnda grundsats (ämneskoncentrationens) har å de skilda linjerna tillämpats särskilt inom ett speciellt ämnesområde, nämligen det nyspråkliga. De anmärkningar, vilka under senare år riktats mot resultaten av läroverkens språkundervisning, torde, vad gymnasieundervisningen vidkommer, i den mån de äro berättigade, främst kunna återföras därpå, att hittills intet modernt språk av brist på utrymme å gymnasiet kunnat göra sig gällande såsom ett verkligt huvudspråk med möjlighet till mer grundliga, allsidiga studier. Särskilt gäl-

76 ler detta i fråga om latingymnasiet, varemot å realgymnasiet engelskan härutmnan intagit en jämförelsevis gynnsam ställning. I föreliggande förslag hava å latingymnasiet och det nyspråkliga gymnasiet franskan samt ett av de germanska språken väl tillgodosetts, under det att å realgymnasiet franskan är huvudspråk, medan engelskan med hänsyn till sin förändrade ställning inom realskolan funnits utan olägenhet kunna något inskränkas. Efter kommissionens uppfattning torde, vad de båda språkliga linjerna beträffar, en större grundlighet och säkerhet i den allmänna språkutbildningen kunna förväntas bliva en följd av berörda åtgärder.» Itrandena.

De sakkunmga.

Medan i fråga om några ämnen den av skolkommissionen föreslagna koncentrationen av studiet till vissa stadier och gymnasielinjer hälsats med tillfredsställelse, har den i vad den avser språkundervisningen mötts av det livligaste ogillande. Kommissionens förslag innebure ingen koncentration av språkundervisningen utan rätt och slätt en reduktion av de åt språken anslagna timtalen. »Då genom de två lägsta klassernas indragande de 12 timmar, som i dessa ägnas åt tyskan, jämte hela det tillkommande läsåret, tillfalla de andra ämnena, synes det», framhåller konferensen i tyska och engelska vid högre realläroverket på Norrmalm, »egendomligt, att skolkommissionen inom realskolans fyra klasser fixerat ett timantal för språkundervisningen, som med endast 2 överstiger antalet språktimmar i nuvarande klasserna 3—6 och understiger det för kommunala mellanskolan gällande. Konferensen har svårt att bringa detta i samklang med kommissionens påstående ( 1 : 2 8 ) , att den velat ersätta den förlorade tiden med koncentrationsläsning.» Reduktionen av språkundervisningen hade närmast drabbat tyska och engelska, de båda för oss såväl praktiskt som kulturellt viktigaste språken. Koncentreringen av franskans studium till gymnasiet beklagas; en dylik fördelning av skoltidens totala kursinnehåll vore olämplig, i det att en myckenhet elementärt formstudium och minnesplugg förlades till ett mognare åldersstadium, då hos flertalet elever andra intressen dominerade och då språklektionerna kunde göras helt annorlunda fruktbringande_ såväl språkligt som litterärt och kulturellt. Allmänt avvisas kommissionens förslag att på gymnasiet förbehålla studiet av ett språk åt vissa linjer och helt eller delvis utesluta det från andra linjer: den av kommissionen föreslagna fördelningen av språkundervisningen skulle försvåra vetenskapliga studier på de stora kulturspråken och därigenom indirekt sänka hela bildningsnivån. Från universitetens sida göras på denna punkt starka invändningar. Så säger filosofiska faktulteten i Uppsala: »Till sina verkningar innebär skolkommissionens förslag till ordnande av språkfrågan, att vi i framtiden skulle få latinare och greker, som näppeligen kunde läsa facklitteratur mycket mindre litterära arbeten pä engelska, och realister och greker, som befunne sig i samma belägenhet beträffande tyskan — — —. Denna språkens svaga ställning synes fakulteten innebära en allvarlig fara) för hela vår andliga odling. Om i detta hänseende ändringar ej göras i skolkommissionens förslag, torde fakulteten se sig nödsakad att fordra komplettering i engelska för latin studenterna och i tyska för realstudenterna som villkor för studier inom respektive den humanistiska och den naturvetenskapliga sektionen.» I den organisatoriskt viktiga frågan om koncentrationen av språkundervisde sakkunniga här till en början göra några allmänna erinringar. Vad först beträffar koncentration till visst stadium av skoltiden, så synes det med avseende på själva begreppet koncentration vara nödvändigt att påpeka, att uttrycket i detta sammanhang egentligen avser sammanträngandet av en undervisning med visst timantal inom ramen av ett mindre antal klasser, än vad hittills varit fallet. Om undervisningen i ett språk begränsas till färre

n i n g e n V1lja

77 klasser utan att de undervisningstimmar, som falla på de sålunda förlorade klasserna, helt eller åtminstone till väsentlig del ersättas, så kan en dylik begränsning icke betraktas som en koncentration av undervisningen utan endast som en reduktion. Det kan icke bestridas, att skolkommissionens plan för undervisningen i de germanska språken mera har karaktär av reduktion än av koncentration. I den mån kommissionens förslag kan sägas innebära en verklig koncentration av språkundervisningen synes det emellertid icke i alla avseenden kunna ansesinnebära en vinst för språkstudiet vid våra läroverk. Det måste över huvud fasthållas, att en koncentration, hur välgörande och uppryckande den än i vissa fall kan verka på studiearbetet, icke under alla omständigheter är att eftersträva och i varje fall icke bör drivas över vissa gränser. Om två veckotimmar filosofi under sista skolåret för undervisningen ha större värde än en timme under vart och ett av de två sista åren, eller om tre timmar biologi i näst sista ringen ge mera behållning än två i näst sista och en i sista ringen, så är därmed icke sagt, att under alla förhållanden ett samlat antal timmar under färre år skulle vara värdefullare än samma antal timmar, fördelat på flera år. Särskilt är i detta avseende försiktighet att tillråda med hänssm till språken, där så mycket hänger på individuell träning och där endast långvarig övning ger en verklig färdighet: 24 timmar latin, fördelade på tre år, ge icke bättre resultat än samma antal timmar, fördelade på fyra år, och 16 timmar franska torde ge en solidare kunskap, om undervisningen utsträckes över fyra år än om den pressas ihop inom ramen av tre år. Till uppenbar skada för utbildningen blir en dylik koncentration, om undervisningen i ett språk koncentreras till ett lägre stadium och därigenom berövas ett högre, där lärjungarnas rikare kunskaper och större mognad möjliggöra ett fördjupat studium av det främmande folkets litteratur och kultur. Om sålunda språkundervisningen icke vinner på att med stora veckotimtal trängas ihop i ett fåtal klasser, så bör den å andra sidan icke med låga veckotimtal tänjas ut över alltför många klasser. E t t lärorikt exempel på det olämpliga i ett dylikt uttänjande över rimliga gränser erbjuder tyskans placering i det nuvarande gymnasiet. Tyskan förfogar där på alla linjer över två veckotimmar hela gymnasiet igenom; undervisningen stödes av skriftliga övningar och utmynnar i skriftlig och muntlig prövning i studentexamen. Gymnasiets kurs bygger ^på 26 veckotimmars undervisning i realskolan, även den under de två sista åren stödd på särskilt anordnade skriftliga övningar. Vid inträdet i_gymnasiet äro lärjungarna, om den föregående undervisningen varit effektiv, i förhållande till sin ålder och mognad ganska drivna i tyska. Under de följande gymnasieåren gå de naturligtvis i viss mån framåt, särskilt i allmän språklig och litterär bildning, men det är omisskänneligt, att framstegen i tyska mestadels icke motsvara vare sig det nedlagda arbetet eller den stigande intellektuella mognaden. Ofta har man intryck av ett intressedödande på stället marsch: lärjungarna få icke glömma det gamla och hinna icke lära sig något nytt. Det råder knappast något tvivel om att icke dessa åtta timmar skulle med avseende på den egentliga språkkunskapen giva bättre resultat, om de trängdes samman inom ramen av tre gymnasieår; för inträngandet i den tyska litteraturen och kulturen betydde det givetvis en förlust, att ämnet i så fall ginge miste om högsta ringen, men detta kan av lätt insedda skäl ej undvikas, då den möjlighet, som kommissionen tillgripit för vissa andra ämnen, nämligen att låta studiet ligga nere under ett år för att sedan åter tagas upp, ju icke gärna kan sättas i fråga för ett språk. Som regel torde man kunna säga, att veckotimtalet för ett levande språk icke bör understiga tre timmar; på begynnelsestadiet bör det helst vara större, för det grundläggande språket väsentligt större, på det högsta stadiet kan det,

78 om de skriftliga övningarna nedläggas och arbetet koncentreras på litteraturstudium, begränsas till två timmar. Men under förutsättning av pedigogiskt tillfredsställande veckotimtal är det obetingat en fördel, ju flera klassen studiet av varje särskilt språk omfattar; den längre tiden medgiver ett starlare befästande och ett grundligare tillägnande och smältande av kunskajen, och arbetets utsträckande till det högsta stadiet möjliggör ett fördjupande av studiet, som icke kan nås på tidigare åldersstadier. Det vill synas, som cm kommissionen i detta avseende icke lyckats vinna allt som under de givna firutsättningarna stått att vinna. En ur pedagogisk synpunkt värdefull form av koncentration är genomförd i den nuvarande skolorganisationen, som begränsar språkundervisninger i realskolans tre lägsta klasser till ett främmande språk. Denna anordning gör det möjligt att koncentrera det tidskrävande studiet av tyskans elementer iill realskolans lägre stadium och gör därigenom språkträngseln i den nuvarar.de realskolan föga kännbar. En dylik koncentration är i denna utsträckning icke möjlig i den av skolkommissionen föreslagna fyraåriga realskolan, där på grund av det begränsade utrymmet det andra språket måste inträda på timplanen redan året efter det första. Det har också varit en av kommissionens svåraste uppgifter att genom anordningar av skilda slag ersätta den förlust som uppstått genom de två lägsta realskoleklassernas bortskärande. Klart är, att skolkommissionen inom den föreslagna organisationens trängre ram icke kunnat bereda språkundervisningen oförändrat samma tinral, som den inom det nuvarande läroverket förfogar över. Men då kommissionei beskurit den åt språkundervisningen anslagna tiden, har den ytterligare skärpt svårigheterna genom att förlägga tyngdpunkten av studiet för de germansia språken till realskolan och för franskan till gymnasiet. Denna anordning lar ofördelaktiga följder: på alla gymnasielinjer ägnas ännu på högsta stadiet en avsevärd tid åt elementär undervisning i franska, medan på de gymnasielirjer, där endast ett mycket begränsat antal timmar kan anslås åt de moderna språkens studium, de germanska språken få sina timtal starkt reducerade eller helt utgå från timplanen. Om det är pedagogiskt olämpligt att förlägga det elementära studiet av ett obligatoriskt främmande levande språk till ett så högt stadium som här sker med franskan, så är det å andra sidan ur bildnngssynpunkt beklagligt, att de germanska språken uteslutas från det högsta stadiet i så stor utsträckning, som kommissionen föreslagit. Enligt normaltypens språkföljd få gymnasiets samtliga lärjungar i högsta ringen ingen undervisning i engelska och nödgas alltså avstå från de höga bildningsvärden, som len förnämliga men språkligt svårtillgängliga engelska litteraturen just på cet mognaste stadiet av skoltiden förmår att skänka, och tyskan avslutas på trä linjer på ett så tidigt stadium, att ett mera givande studium exempelvis av de för förståendet av den svenska romantiken så viktiga tyska klassikerna måste anses uteslutet. Koncentrationen av engelskan till realskolestadiet betyder i själva verket, att engelskan delvis eller helt berövas gymnasiestadiet, en förlist, som ej uppväges av att franskan på samma stadium fått ett förhållanderis brett utrymme. Den starka begränsningen av engelskans timtal på gymnasiet innebär bland annat, att vid gymnasier av normaltyp lektorat i ämnet icke skulle kunna ifrågakomma. i ;i&' Koncentrationen av ett språks studium till viss linje inom gymnasiet synes stå i full överensstämmelse med den av kommissionen uttalade grundsa:sen, att »språkbildningen hos individen bör göras möjligast grundlig, hos nationen möjligast mångsidig». Då den tid, som kan anslås åt språkundervisningen i dess helhet, givetvis är begränsad, kan den enskilde lärjungen vinna den större grundligheten endast på bekostnad av mångsidigheten: för att kunna för-

79 djupa sig i studiet av ett språk måste han inskränka eller helt avstå från studiet av ett eller flera andra språk. Ur rent pedagogisk synpunkt kan en dylik begränsning och fördjupning av studiet särskilt på det högsta stadiet förefalla synnerligen tilltalande; ur praktisk synpunkt ter sig emellertid saken för det stora flertalet lärjungar annorlunda. Om på latinlinjen koncentrationen av språkstu diet till franskan och tyskan betyder, att engelskan helt uttränges från timplanen, så måste detta anses innebära, att den pedagogiska fördelen av studiets koncentration köpes allför dyrt. Men även den pedagogiska vinsten blir för många lärjungar mer än tvivelaktig. Om på reallinjen en elementär kunskap i franska vinnes på bekostnad av den fördjupade kunskap i tyska och engelska, som kan förvärvas endast på det högsta stadiet, så innebär denna koncentration till franskan icke blott en alltför dyrköpt vinst för franskan, den innebär därjämte ett pedagogiskt missgrepp, i det att ett elementärt studium förlägges alltför högt upp och ett med stort arbete grundlagt studium allt för tidigt avbrytes; det tidiga nedläggandet av de i realskolan studerade språken, i vilka en grundligare utbildning kunde vinnas, står i uppenbar strid med den av kommissionen uttalade principen, att språkbildningen hos individen bör göras möjligast grundlig. De sakkunniga, vilka över huvud högt skatta det pedagogiska värdet av studiernas koncentration, ha övervägt olika möjligheter till en koncentration av språkundervisningen, som kunna tänkas förverkligade inom läroverket, men ha funnit, att praktiska hänsyn förbjuda en mera konsekvent genomförd koncentration av de olika moderna språkens studium till visst stadium eller viss linje. Tanken på en enspråkig realskola ter sig ur undervisningssynpunkt synnerligen tilltalande, särskilt med hänsyn till de kortare realskoleformerna, men de sakkunniga ha lika litet som skolkommissionen vågat ifrågasätta ett realiserande av denna tanke, då det skulle medföra avsevärda olägenheter för kanske flertalet av de från realskolan utgående lärjungarna och pålägga gymnasiet en ytterligare börda, som skulle alldeles förrycka dess arbete och omöjliggöra en verklig differentiering av gymnasiestudierna. E j ens det pedagogiskt ganska väl motiverade förslaget att i realskolan koncentrera språkstudiet väsentligen på ett modernt språk såsom huvudspråk synes kunna förordas, då de flesta lärjungarnas behov torde bliva bättre tillgodosedda genom en elementär kunskap i två språk än genom en grundligare kunskap i ett, detta så mycket mer som den begränsade tiden och det relativt låga åldersstadiet icke medgiva i egentlig mening djupare studier, medan tiden möjliggör och åldersstadiet synnerligen väl lämpar sig för inlärandet av den elementära grund inom skilda språk, på vilken fortsatta studier i gymnasium eller på egen hand sedan med framgång kunna bygga. I fråga om gymnasiet gälla liknande synpunkter. Även om det för mången lärjunge kan vara mera utvecklande att få lära sig ett språk ordentligt och vinna en viss förtrogenhet med detta än att splittra sin uppmärksamhet på två eller tre språk samtidigt, så är det dock otvivelaktigt, att det stora flertalet av dem, som gå ut från de svenska gymnasierna, i fortsatta studier och i praktisk verksamhet ha större nytta av en språkkunskap, som är mera jämnt fördelad över de tre stora kulturspråken eller åtminstone över de båda germanska språken. Vad som begäres av skolans undervisning är i själva verket icke att den skall bibringa djupare insikter i e 11 främmande språk, hur högt uppskattade sådana än äro, utan att den i alla de moderna kulturspråken skall lägga en grund, på vilken den från skolan utträdande sedan kan bygga vidare på egen hand. Med hänsyn till sålunda anförda skäl synes för undervisningen i de främmande levande språken en mera genomförd koncentration icke vaTa att förorda.

80 Den tid, som i den högre skolan kan anslås till undervisningen i modernt språk, synes snarare böra fördelas så, att studiet av varje särskilt språk birjar så tidigt som är organisatoriskt möjligt och fortsätter så länge ett pedigogiskt tillfredsställande timantal kan beredas. I realskolan bör det första språket sålunda inträda redan i första klassen: är detta en fördel redan vid den sexåriga realskolan, så blir det en tvingande i nödvändighet vid varje realskola, som bygger på en längre grundskok Där- ] emot är det ur pedagogisk synpunkt en bestämd fördel, om det andra språket icke behöver följa alltför snabbt på det första; kunskaperna i detta böra ha vunnit en viss fasthet och säkerhet, innan ett nytt språk med annat rttal och annan grammatisk byggnad inträder. Under förutsättning att, såson nu är fallet och som kommissionen föreslår, det andra språket anses tillräckigt tillgodosett med undervisning under realskolans tre sista år, kan den sexåriga realskolan erbjuda den rikligt tillmätta tiden av tre år för konsoliderande av | kunskaperna i det första främmande språket. Men även den femårira realskolan har i detta avseende ett avgjort företräde framför den fyraårira, i det den gör det möjligt att under de två första åren koncentrera språkundervisningen på e 11 främmande språk. I den fyraåriga realskolan kan, om dit andra språket skall kunna få en pedagogiskt försvarlig placering, det icke mdvikas att det andra språket inträder på timplanen redan året efter det första De tvenne i realskolan först inträdande språken böra vidare gå upp i gymnasiet på alla linjer och fortsätta där så länge ett tillräckligt veckotintal kan erbjudas; måste ettdera avslutas före sista skolåret, synes det vara mturligt, att det språk, som först inträtt i realskolan och sålunda studerats längst, också först nedlägges. Undervisningen i det tredje språket bör grundläggas redan i realskolan och fortsättas i gymnasiet så länge ett tillfredsställande imantal kan beredas. Om sålunda en starkare koncentration av gymnasiestudierna till ett dier två främmande levande språk med åsidosättande av det eller de andra icle synes vara att förorda till generellt genomförande, så torde å andra sidan för särskilt intresserade och begåvade lärjungar en specialisering av språkstudiet i form av tillvalskurser på det högsta stadiet, i den mån arbetsbelastniigen sådant medgiver, vara synnerligen lämplig; också synes en dylik undervisning i språk vara lätt att anordna även med ett mycket vidsträckt tillmötesgående av individuella önskemål och behov.

7.

Språkföljden.

Nuvarande I den nuvarande skolorganisationen inträder tyskan i realskolans forsa klass, en den ^elskan i den fjärde, franskan som frivilligt ämne i den femte, som obligatoriskt ämne i gymnasiets andra ring, latinet i latingymnasiets första ring samt slutligen grekiskan för lärjungar som välja den helklassiska linjen i tredje ringen. Gymnasiets undervisning i franska bygger icke på realskolans kirs, som ju är frivillig; denna saknar alltså betydelse för studiet av franska i gynnasiet. I de kommunala mellanskolorna är språkföljden i det hela ordnad på samma sätt som i realskolorna; skillnaden är endast den, att i mellanskolan, som är fyraårig, engelskan i regel inträder redan i andra klassen, alltså ett år efter tyskan. I de treåriga gymnasierna är det fyraåriga gymnasiets kurs i latin sammanträngd inom den givna ramen av tre gymnasieringar. Då den franska kursen i realskolan icke är obligatorisk och sålunda icke kan läggas t i l grund för gymnasiets franska kurs, börja alltså i det treåriga gymnasiet latinstudiet och den obligatoriska undervisningen i franska samma år.

81 De tvenne språk, vilka kommissionen finner böra ingå som obligatoriska i Slcolkommissw planen för realskolans normaltyp, äro tyskan och engelskan, detta i överensorganisastämmelse med nu gällande ordning; även om franskans praktiska betydelse hos tions föross vore i tillväxt, komme dock behovet av engelska och tyska för oss svenskar slag. fortfarande att bliva allmännare än motsvarande behov av franska. För att ändock i någon mån tillgodose det obestridliga behovet av undervisning i franska jämväl på realskolstadiet föreslår kommissionen, att i realskolans högsta klass lärjungar som icke läsa latin må kunna om de så önska utbyta undervisningen i matematik (5 timmar) mot undervisning i franska. Denna anordning väntas bliva av betydelse även för en del av den manliga ungdomen, men den vidtages särskilt i den kvinnliga ungdomens intresse. Matematik vore nämligen ett ämne, som enligt vad erfarenheten visat i många fall icke förmådde tillvinna sig de kvinnliga lärjungarnas intresse i samma grad som de manligas. Då nu de i realskolans första klasser inhämtade kunskaperna i detta ämne i vissa fall syntes vara tillräckliga för det praktiska livets behov, medan en om också elementär bekantskap med ett tredje språk kunde bliva till avsevärd nytta, så anser kommissionen den nu nämnda anordningen vara av förhållandena väl motiverad. Den föreslagna franska kursen i fjärde realskolklassen utesluter ^den undervisning i latin, resp. matematik, varpå gymnasiets undervisning måste bygga, och kan alltså icke inhämtas av lärjungar, som ämna sig till gymnasiet; den kan sålunda icke heller ligga till grund för gymnasiets kurs i franska, som följaktligen måste börja ined elementerna. För att möjliggöra en fyraårig latinundervisning och på samma gång minska ölägenheterna av språkträngseln å latingymnasiet har kommissionen ansett det nödvändigt, att i realskolans högsta klass tillfälle till undervisning i^ latin beredes lärjungar som så önska. Deltagandet i denna undervisning är sålunda ur realskolans synpunkt frivilligt, men obligatoriskt för de lärjungar, som ämna söka inträde i latingymnasiet. Med avseende på ordningen mellan realskolans båda huvudspråk har kommissionen föreslagit den förändringen, att engelskan inträder som första språk i realskolans normaltyp och tyskan som andra språk. Språkföljden i den högre skolans normaltyp blir alltså enligt kommissionens förslag: i realskolans första klass inträder engelskan, i den andra tyskan; i den fjärde inträder latinet som obligatoriskt ämne för de lärjungar, som ämna fortsätta sina studier å latingymnasium, samt franskan som frivilligt ämne för de lärjungar, som avstå från undervisning i latin och matematik; i gymnasiets första ring inträder franskan som obligatoriskt ämne samt i det differentierade latingymnasiets andra ring grekiskan. En ur språkundervisningens synpunkt mycket betydelsefull förändring är Begynnelse det, att i den av skolkommissionen föreslagna fyraåriga realskolan engelskan inträder som första språk i första klassen, medan tyskan som andra språk bör- Skolkonnniisionen. jar i andra klassen. För den sålunda föreslagna förändringen i språkföljden anför kommissionen dels metodiska, dels praktiska skäl. För tyskan som begynnelsespråk har sedan gammalt anförts, att den såsom det i grammatiskt avseende rikast utbildade moderna språket bäst lämpade sig att för språkstudiet i dess helhet lägga den grand, som förut lades genom latinet. Emot denna uppfattning invänder kommissionen, att den innebure en överskattning av den allmänna grammatikens betydelse i språkundervisningen. »Språkmaterialet är det primära, grammatiken det sekundära.» ^Enligt kommissionens uppfattning gällde det vid språkundervisningen att från det språkmaterial, som "studerades, sluta till de grammatiska reglerna, att genom riklig läsning förvärva känsla för språket och på så sätt tillägna sig de lagar, som så 153165

82 småningom utvecklat sig för språkbruket, och att i allmänhet tillgripa den grammatiska regeln, först då behovet därav gjorde sig gällande. Med denna uppfattning tedde sig frågan om det »grundläggande» språket på ett helt annat sätt. Själva termen »grundläggande språk» bleve då oegentlig, U varje språk studerades för sin egen skull, vilket naturligtvis icke hindrade, att de olika språken i flera avseenden vid undervisningen lika väl som i livet stödde varandra. Spörsmålet om det bästa begynnelsespråket kvarstode även såsom en pedagogisk fråga men av väsentligt mindre betydelse än förr. Om nan utginge från sanningen, att ett rationellt studium av varje språk skänkte ett vetande, som vore till stöd för studiet av andra språk, så inskränkte sig lär det pedagogiska momentet till frågan, huruvida detta i så mycket högre grad gällde om tyskan än om engelskan, att häri en anledning kunde ligga till tvskans företräde. Kommissionen erinrar därom, att om tyskan å sin sida vore ägnad a t lägga en bredare grund för det grammatiska vetandet, det syntes minst sagt tvivelaktigt, huruvida det första åt språkstudier ägnade skolåret verkligen borde i övervägande grad ägnas åt grammatik och icke snarare utnyttjas för enklare uppgifter, vid vilka minnet och imitationsförmågan spelade huvudrollen, såsom fallet vore vid den första undervisningen i engelska, vars svåra uttal, enigt vad erfarenheten visade, lättare tillägnades vid tidigare ålder. Och vidarj finge det icke förglömmas, att, vilket språk som än bleve det första, det andri språket enligt kommissionens förslag inträdde redan följande år och således ganska snart kunde börja att lämna det allmänna tillskott till språkkunskapen, varav det vore mäktigt. Till förmån för engelska som begjmnelsespråk i realskolan kunde ock åberopas erfarenhetens vittnesbörd. Mångåriga försök med en sådan språkfeljd hade gjorts såväl vid tvenne statsläroverk (Göteborgs realläroverk och nva elementarskolan i Stockholm) som vid flera enskilda läroanstalter, och dessa försök hade i stort sett krönts med framgång. Visserligen hade dessa försök gjorts under något andra förutsättningar än som komme att råda i den av kommissionen föreslagna skolorganisationen, i det att engelskan börjat i nuvarande första klassen (vid en skola i andra) och tyskan inträtt i fjärde (i ett fall i tredje), medan i den nya realskolan det första språket skulle såsom endt främmande språk läsas blott i en klass och det andra inträda redan året direfter. Men även om de vid försöken vunna erfarenheterna i vad de avsåge engelskans större lämplighet för det lägsta åldersstadiet icke vid den föreslagna läroverksorganisationen längre ägde samma beviskraft, borde de icke desto mincre tillmätas synnerlig betydelse. Genom de från vederbörande läroanstalter inhämtade omdömena finner skolkommissionen ådagalagt, att engelskans studium på det tidigare åldersstadiet snabbare ledde till ett användbart resultat än studiet av tyskan. Likaledes hade försöken givit vid handen, att engelskan vore lämpligare och bättre avpassad för de unga lärjungarnas förståndsmognad och förmåga av språklgt tillägnande, medan å andra sidan undervisningen i tyska, påbörjad å ett nigot senare stadium, visat sig kunna föras till fullt tillfredsställande resultat. Kommissionen finner i dessa rön en bekräftelse på riktigheten av sin på terretiskt pedagogiska grunder vunna uppfattning, att engelskan synnerligen väl lämpade sig som begynnel.sespråk. »Med en sådan anordning skulle den nrturliga gången för språkundervisningen bliva den att efter ett elementärt stucium av modersmålets byggnad skrida till inlärande av det främmande huvudspråk, som i mindre grad än de övriga ställer grammatiska anspråk på lärjungen, men som dock är väl ägnat att utveckla hans språkliga insikter, och den pedagogiska regeln från det lättare till det svårare skulle även i fråga om .språkföljden komma till sin rätt.»

83 Till de rent pedagogiska synpunkterna komme så praktiska skäl av avgörande betydelse: för realskolabiturienterna gällde det att framför allt studera det språk, som för dem under deras framtida verksamhet vore av den största nyttan; detta vore i de allra flesta fall otvivelaktigt engelskan, detta intill en viss gräns relativt lättlärda språk, som numera vore på väg att intaga platsen som det universella språket. P å de sålunda anförda grunderna föreslår kommissionen alltså, att i realskolans normaltyp engelskan inträder som första och tyskan som andra främmande språk. Vid sidan av normaltypen föreslås emellertid vissa avvikande typer. Då lärjungar kunde finnas, för vilka tyskan spelade en större roll än engelskan, föreslår kommissionen i främsta rummet en realskoleform med normaltypens båda språk i omkastad ordning, detta så mj^cket hellre, som den hittillsvarande ordningen visat sig kunnat giva tillfredsställande resultat och det därför kunde synas olämpligt att helt bryta med densamma. Franskan hade enligt kommissionen sin egentliga plats på gymnasiet, men det syntes dock »i hög grad lämpligt och önskvärt, att tillfälle lämnas att studera även detta språk såsom ett av de båda realskolspråken»; det vore obestridligt, att även rent praktiskt sett ett starkt behov gjorde sig gällande av kunskaper i franska, beroende på våra tilltagande kommersiella och industriella förbindelser med Frankrike. Kommissionen förordar därför vidare dels en typ med tyska såsom begynnelsespråk och franska såsom andra språk, dels för enstaka fall en typ med engelska såsom första, franska såsom andra språk. Normaltypen, med språkföljden engelska—tyska, skulle vara representerad på varje ort, där realskola funnes; på ort, där normaltypen redan vore i erforderlig mån tillgodosedd, tänkas de avvikande typerna med språkföljden tyska—engelska, tyska—franska eller engelska—franska efter vederbörande lokalstyrelses beprövande kunna komma till användning. I fråga om förslaget att göra engelskan till begynnelsespråk i realskolan Kommissiousyppades redan inom skolkommissionen en avvikande mening: kommissionsleda- ledamöterna möterna Swartling och Åström underkänna i ett särskilt yttrande både de ö s t r ö m ^ teoretiskt pedagogiska och de praktiska skäl, som av kommissionen anförts till förmån för engelska som första språk i den föreslagna fyraåriga realskolan, och 3'rka på att den nuvarande ordningen med tyska som första språk bibehålles. De invändningar, som riktats mot lämpligheten av tyska som först inträdande främmande språk, hade i det hela gått ut på att detta språk genom sin formrikedom och sin invecklade grammatik av lärjungarna krävde abstraktioner och ett tänkande, som de på ett så tidigt stadium ej vore mäktiga, varför resultatet av undervisningen ej stode i rimligt förhållande till det arbete och den tid, som däråt ägnades. Även om dessa och liknande betänkligheter i någon mån haft fog för sig, då det gällt den nuvarande skolorganisationen ined lärjungar i 9—10-årsåldern, syntes de i det väsentliga förlora sitt berättigande med avseende på den föreslagna organisationen, där lärjungarna först vid 12—13 års ålder skola börja studiet av främmande språk efter att hava erhållit en flerårig och ganska omfattande undervisning i modersmålet. De pedagogiska skäl, som ansetts tala för lämpligheten av tyska som första språk i våra skolor, syntes däremot äga giltighet även med avseende på den nya skolorganisationen. Vad åter anginge det förhållandet, att studiet av engelska på grund av detta språks relativa lättlärdhet snabbare ledde till ett användbart resultat än studiet av tyska, torde detta i det hela gälla ej blott det tidigare åldersstadiet utan vilket åldersstadium som helst. Att engelskans svåra uttal lättare tillägnades vid tidigare ålder, syntes ej heller kunna tillmätas nämnvärd betydelse vid en åldersdifferens av endast ett år. Problemet rörde

84 sig ju ej heller om att för realskolans del utvälja ett enda språk, vari undervisningen skulle leda till ett användbart resultat, utan det gällde att planlägga undervisningen i tvenne såsom nödvändiga befunna språk så, att man komme till ett användbart resultat både i det ena och i det andra språket. Enligt de båda kommissionsledamöternas mening hade kommissionen åt undervisningen i engelska berett en förstärkning, som ej vore nödvändig eller behövlig, och försvagat tyskans ställning på ett sätt, som komme att i betänklig grad draga ned kunskapsnivån i detta ämne och verka menligt på lärjungarnas språkutbildning i det hela. Även de av kommissionen andragna praktiska skälen för engelskan som begynnelsespråk ägde ringa beviskraft, Vårt folk, som i söder och sydost hade till närmaste granne huvudmassan av den tyska folkvärlden, hade livligare både andligt och materiellt kulturella förbindelser med denna granne än med något annat av de stora kulturfolken. P å denna grand torde flera av vårt folk ha större praktisk användning av kunskaper i tyska än av kunskaper i engelska, och det syntes mer än ovisst, om det komme att inträda någon sådan förskjutning i våra internationella förbindelser, att tyska språket för vårt folk förlorade det praktiska värde framför de andra stora kulturspråken, som det hittills haft och ännu hade. De båda kommissionsledamöterna anse alltså,- att den av kommissionen i andra hand förordade språkföljden tyska—engelska bort föreslås såsom den normala, medan vid sidan därav försök i viss utsträckning borde göras med språkföljden engelska—tyska. Mot de övriga av kommissionen tilltänkta språktyperna för realskolan anföras betänkligheter. Därest det härvid ej stannade vid enstaka, undantagsvis gjorda försök, syntes »rörligheten» bliva väl stor och hota att övergå i oreda, Det vore också svårt att inse lämpligheten av att lärjungar efter avlagd realskolexamen skulle gå ut i det praktiska livet i vissa fall utan några insikter i engelska, i andra fall i fullständig avsaknad av kunskaper i tyska. Läroverken.

I läroverkskretsar har kommissionens förslag att göra engelskan till begsmnelsespråk i realskolan på sina håll rönt ett välvilligt mottagande, ofta dock förbundet med bestämda förbehåll. Så anser sig sektionen för moderna språk • vid tjugotredje svenska läroverkslärarmötet år 1922 »böra biträda förslaget om engelska såsom första språk i ett 8-årigt läroverk, byggt på en 4-årig bottenskola. Dock böra i enlighet med kommissionens förslag även linjer upprättas med motsatt språkföljd, och för lyceet bör tyskan fastslås såsom begynnelsespråk.» I kollegiernas och konferensernas utlåtanden däremot yrkas ganska enhälligt att tyskan måtte få förbliva begynnelsespråk; den av kommissionen föreslagna språkföljden befaras komma att vålla en allmän löslighet i språkkunskapen och därigenom ytterligare försvaga resultaten av den genom den nya organisationen beskurna språkundervisningen. Mot de slutsatser, som kommissionen ansett sig kunna draga av de vid vissa läroanstalter gjorda försöken med engelska som begynnelsespråk, riktas från sådana håll, där man varit i tillfälle att följa ifrågavarande försöksundervisning, bestämda invändningar. Den gemensamma konferensen i tyska, engelska och franska vid nya elementarskolan i Stockholm uttalar som sin mening om de av kommissionen åberopade försök, som gjorts bl. a. vid nya elementarskolan, »att dels dessa försök icke fortgått under tillräckligt lång tid för att man av dem skulle kunna draga några säkra slutsatser; dels provet varit förlagt till delvis andra åldersstadier än dem kommissionen åsyftar; dels timantalet vid provet varit helt olika det, som kommissionen uppställt i sin timplan». Och lektor Öberg, som medverkat i och med uppmärsamhet följt de vid Göteborgs realläroverk anställda försöken, betonar i sitt inledningsföredrag inför sek-

Si> tionen for moderna språk vid läroverkslärarmötet 1922, att frågans kärnpunkt läge »icke i tidsskillnaden mellan språkens inträdande, utan i åldersskillnaden niellian lärjungarna vid det första språkets inträde: 9 a 10 år enligt nuvarande ordning, 12 a 13 enligt förslaget. Det är uteslutande ur synpunkten av lärjungematerialets ålder i klasserna 1—3, som engelska teoretiskt och praktiskt bei unnits vara det lämpligaste begynnelsespråket, detta är den uttryckliga förutsattningen, ^den bärande tanken i detta uppslag. Sedan detta åldersstadium försvunnit frän realskolan, har denna fråga kommit i ett helt annat läge ur sprakpedagogisk synpunkt. Ur rent språkpedagogisk synpunkt har kommissionen icke förebragt några skäl mot det lämpliga i att tyskan får börja vid 12- ä 13-årsåldern, således på det åldersstadium, som sammanfaller med den av kommissionen föreslagna realskolans första klass, ty allt vad som anclrages mot tyskan som begynnelsespråk refererar sig till 9- ä 10-årsaldern.» Mot de många olika språkföljdstyperna invändes, att de skulle medföra svårigheter vid flyttning från en skola till en annan och framtvinga linjeuppdelning redan på realskolstadiet. Utom typen tyska—engelska borde endast typen engelska—tyska förekomma. Överstyrelsens minoritet ställer sig likaledes avvisande till förslaget att kasta om sprakfoljclen. De anställda försöken vore av alltför ringa omfattning för att man av dem skulle kunna draga bestämda slutsatser i den ena eller andra riktningen; resultaten hade ej heller varit odelat gynnsamma för engelskan som begynnelsespråk. Det syntes därför betänkligt att utan fortsatt mera ingående prövning vid det stora flertalet läroanstalter frångå den nuvarande ordningen med tyska som grundläggande språk. Med hänsyn jämväl till de av kommissionsledamöterna Swartling och Åström anförda skälen borde i stallet tyskan allt fortfarande vara det första främmande språket i realskolans normaltyp; dock borde prov för att utröna lämpligheten av engelskan som grundläggande språk ytterligare och i större omfattning än hitintills anstallas^ och liknande prov anordnas även beträffande franskans eventuella värde i berörda hänseende.

Skolöverstyrelsens minoritet -

Det har förut i detta kapitel framhållits såsom oundgängligt, att realskolans De saktimplan såsom obligatoriska upptager två främmande språk; liksom skolkorn- - kunniga, missionen finna även de sakkunniga de praktiska behoven med bestämdhet tala for att dessa båda språk i regel böra vara tyska och engelska. Svårare att avgöra är frågan om vilket av dessa språk som bör vara begynnelsesprak. Frågan kan visserligen sägas få mindre betydelse i den mån realskolan^ nedtill avkortas och det andra språket därför kommer att följa snabbare på det första, men å andra sidan blir valet av den ur metodisk synpunkt lämpligaste språkföljden viktigare, ju kortare tid språkundervisningen har till sitt förfogande. En längre realskola medger större utrymme åt språkunclervisnmgen och därmed större frihet i det metodiska förfarandet, men den ställer å sm sida särskilda problem vid fastställandet av språkföljden, enär den omspänner också ett lägre åldersstadium, till vars mottaglighet nödig hänsyn måste tagas vid val av begynnelsespråk och undervisningsmetod. Den av vissa språkpedagoger närda önskan att i den sexåriga realskolan få tyskan som begynnelsespråk ersatt med engelskan sammanhänger på det närmaste med vissa förut berörda strävanden inom språkundervisningen och grundar sig ytterst på den gjorda erfarenheten, att det tyska språket med sitt rikt utbildade formsystem mindre väl lämpar sig för den mera utpräglat imitativa metod, som ansetts önskvärd framför allt på det tidiga åldersstadium, den sexåriga realskolans lägsta klasser representera. Missnöjet med tyskan som begynnelsespråk utgår alltså icke från den uppfattningen att i den nu-

86 varande realskolan engelskan skulle vara åsidosatt och tyskan alltför väl tillgodosedd, utan det är ifrågavarande åldersstadiums receptivitet, som förmenats icke kunna på effektivaste sätt utnyttjas genom undervisning i tyska; det för ett grundligt studium av tyskan i viss utsträckning nödvändiga grammatiserandet har ansetts kräva ett mognare åldersstadium, medan ett framgångsrikt studium av engelskan med fördel läte sig bedrivas efter en för det lägsta realskolsta diets ålder väl anpassad metod. Skolkommissionen upptager denna tanke men tillämpar den på det åldersstadium, som representeras av den nuvarande realskolans fjärde klass; mot undervisning i tyska på detta stadium har emellertid ur åldersstadiets synpunkt ingen invändning framställts. Icke heller mot ett starkare inslag av grammatisk analys synas här grundade invändningar kunna göras ur förståndsutvecklingens synpunkt; vid de av kommissionen åberopade försöken med omkastad språkföljd har undervisningen i tyska börjat på just detta åldersstadium eller, i ett fall, ett år tidigare, och kommissionen själv lägger vikt vid den grammatiska utbildning, som meddelas i grundskolan, alltså på ett lägre åldersstadium och utan stöd av ett främmande språk, som ger åskådlighet och gripbar mening åt grammatikstudiet. Skolkommissionens argumentering för engelskan som begynnelsespråk i den fjrraåriga realskolan synes i själva verket, i vad den grundar sig på metodiska skäl, icke övertygande: motiveringen avser ett åldersstadium motsvarande den nuvarande realskolans tre lägsta klasser och slutsatsen ett åldersstadium motsvarande samma skolas fjärde klass. De av skolkommissionen anförda praktiska skälen för engelskan som begynnelsespråk synas näppeligen mera övertygande. De giva vid handen, att kunskaper i engelska för många realskoleabiturienter äro värdefullare än motsvarande kunskaper i tyska, men det kan därmed knappast anses uppvisat, att engelskan bör vara det grundläggande språket i realskolan. Argumenteringen utgår här från den förutsättningen, att engelskan som^första språk skulle få en avsevärt bättre ställning än som andra språk, att alltså 17 timmars undervisning i engelska, fördelad på realskolans alla fyra klasser, skulle giva väsentligt bättre resultat än de på realskolans tre högsta klasser fördelade 14 timmar, som kommissionen vid omkastad språkföljd tänkt sig anslagna åt samma språk. Då undervisningen i engelska emellertid i förra fallet skulle ha att bära bördan av den begynnande fonetiska och grammatiska utbildningen, i senare fallet skulle kunna bygga på den grund, som i dessa avseenden lagts i den första realskoleklassens undervisning i tyska och modersmålet, så torde skillnaden i resultat bliva ingen eller i varje fall så ringa, att den icke kan fälla utslaget till förmån för engelskan som begynnelsespråk. I stort sett synes engelskans ställning enligt kommissionens organisationsförslag komma att bliva ungefär densamma, vare sig den inträder som första eller andra språk i realskolan; resultatet torde i båda fallen komma att bliva ungefär detsamma som i den nuvarande realskolan. Någon anledning att förmoda, att målet för undervisningen i engelska skulle »kunna sättas något högre än det i nu gällande stadga för begynnelsespråket stipulerade» (Bet. I, 2, 603) synes näppeligen föreligga. Att däremot tyskans ställning genom de av kommissionen föreslagna förändringarna skulle komma att försvagas, ligger i öppen dag; detta förhållande erkännes också av skolkommissionen: »Att fullt samma resultat skall kunna uppnås i tyska som det hittills i detta språk ernådda, är knappast möjligt.» Kommissionen hoppas emellertid, att skillnaden icke komme att bliva synnerligen stor. Enligt de sakkunnigas förmenande bör, som med all rätt framhållits av de båda kommissionsledamöterna Swartling och Åström, språkundervisningen i

87 realskolan under alla omständigheter läggas så, att den leder till ett användbart resultat såväl i det ena som i det andra språket. Problemet gäller icke, hur bästa möjliga resultat skall nås i tyska med åsidosättande av engelska •eller tvärtom, utan hur ett visst begränsat timtal skall fördelas för att bästa möjliga resultat må kunna vinnas i båda dessa språk. Det gäller att taga sikte på realskolans språkundervisning i dess helhet och undersöka, vilken språkföljd som med hänsyn till språkens olika art och svårighetsgrad, till lärjungarnas åldersstadium och till den av dessa faktorer betingade olikheten i metoden synes kunna garantera den från realskolan utgående svenska ungdomen den solidaste kunskapsutrustningen i båda de för oss viktiga germanska språken. Vid fastställandet av språkföljden synas emellertid ej endast realskolans egna behov kunna få fälla utslaget. En av realskolans viktigaste uppgifter är att lägga en hållfast grund för fortsatta studier i gymnasiet, dit ju en betydande del av realskolans lärjungar avgår. Enligt de sakkunnigas uppfattning måste därför vid denna frågas avgörande väsentlig hänsyn tagas jämväl till gymnasiets intressen. Skolkomissionens förmenande, att engelskan fått en relativt gynnad ställning i realskolan, har för detta språk medfört den konsekvensen, att det på gymnasiet ansetts tillräckligt tillgodosett med en mycket blygsam placering: enligt normaltypens språkföljd når det på ingen linje upp till studentexamen, och på latingymnasiets timplan saknas ämnet helt och liållet. Vad denna förlust av det högsta stadiet betyder för ett i idiomatiskt avseende så svårt språk som engelskan, ligger i öppen dag. Om en mycket oviss och i varje fall ytterst obetydlig vinst för engelskan i realskolan skall köpas med förlust av de värdefullaste timmarna på gymnasiet, så haj det språk, som »redan är på väg att intaga platsen såsom det universella språket», icke fått sin tillbörliga plats i den svenska skolorganisationen. Icke minst med hänsyn till de utomordentliga värden, den engelska litteraturen har att erbjuda svensk ungdom, synes det vara en angelägenhet av största vikt, att engelskan å alla gymnasielinjer får ett så stort utrymme, som den starka specialiseringen av gymnasiestudierna över huvud medgiver. I fråga om den relativa svårighetsgraden hos de båda germanska språken ha skilda meningar framträtt. Skiljaktigheten i uppfattningen beror i främsta rummet därpå, att de svårigheter som möta i tyskan äro av helt annat slag än de som möta i engelskan. Intill dess att ett visst mått av kunskap ernåtts, torde tyskan med sin vidlyftiga formlära, sin omständliga syntax och sm tunga stil vara i viss mening svårtillgängligare än engelskan, men den står oss genom sin morfologiska byggnad och sitt ordförråd närmare, och när en viss "behärskning av språket vunnits, möta jämförelsevis få nya svårigheter. Elementerna av tyskan kräva alltså ett omfattande arbete, vilket emellertid just på grund av sin elementära karaktär kan och bör förläggas till ett relativt tidigt stadium. I engelskan bereder på nybör jar stadiet uttalet och stavningen betydande svårigheter, men när dessa till en viss grad övervunnits, kunia snabba framsteg göras, och den på det lägre stadiet erforderliga grammatiska kunskapen är lätt förvärvad. Med rätta betecknar också kommissionen engelskan som ett intill en viss gräns relativt lättlärt språk. P å det högre stadiet, där det gäller att tränga djupare in i språket, ställer det oerhört rika och för oss i stor utsträckning främmande ordförrådet liksom även den säregna fraseologien ständigt nya hinder i vägen. De svårigheter, engelskan bereder på det lägre stadiet, kunna övervinnas med ett ganska begränsat timtal, medan det arbete, som fordras för ett djupare inträngande i detta språk, kräver mera tid och framför allt större mognad, än realskolestadiet över huvud lian erbjuda, Betecknande är i detta avseende vad som av dåvarande rektorn

88 vid Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium J . Liljeblad i skrivelse till skolkommissionen av den 12 september 1919 angives såsom huvudorsaken till att man vid ifrågavarande läroverk övergivit försöket med engelska som begynnelsespråk: försöket hade måst uppgivas, icke därför att engelskan visat sig olämplig som begynnelsespråk, utan därför att man ej, som man av särskild anledning hoppats, ansett sig kunna avsluta engelskan i klass VI, enär lärjungarna visat sig icke äga tillräcklig mognad därför. Ur förevarande synpunkt synes alltså en sådan fördelning av språkstudiet i den högre skolan vara den naturliga, att i realskolan den på det elementära stadiet mera arbete krävande tyskan får ett större utrymme sig tillmätt än den intill en viss gräns relativt lättlärda engelskan, medan tyskan på gymnasiets högre stadium träder tillbaka till förmån för ett fördjupat studium av d e n h ä r mera krävande engelskan. En dylik fördelning av den åt språkundervisningen anslagna tiden påverkar valet av begynnelsespråk i realskolan så till vida, som det uppenbarligen är lättare att i denna bereda tyskan det önskade större timtalet, om detta kan fördelas på flera år. I fråga om undervisningens metod betingar de båda språkens väsentligt olika art en bestämd skillnad, framför allt på begynnelsestadiet. Tyskans rikt utbildade formsystem kräver större utrymme för det grammatiska, varav följer en viss begränsning av det imitativa inslaget; engelskan däremot med sin säregna grammatiska struktur och sitt från skriften i hög grad avvikande uttal gör på det lägre stadiet ett ganska utpräglat imitativt förfarande naturligt. Skälen för ett utsträckt användande av den direkta metoden vid undervisningen i engelska vinna i styrka, i samma mån som undervisningen börjar tidigare, medan för tyskan en mera exklusiv tillämpning av den direkta metoden svårligen låter praktiskt genomföra sig ens på den nuvarande realskolans lägsta stadium, trots den rikliga tid, som där kan tillmätas det första språket. Då emellertid starka skäl tala för en mera renodlat direkt metod i språkundervisningen just på detta lägsta stadium, synes den gjorda jämförelsen giva vid handen, att åtminstone i den sexåriga realskolan engelskan borde inträda som första_ främmande språk. Som ovan antytts är det en dylik tankegång, som kommit åtskilliga erfarna språkpedagoger att förorda engelska som begynnelsespråk i denna skola. Vid fastställandet av språkföljden i realskolan måste emellertid hänsyn tagas ej blott till den sexåriga realskolan utan även till andra existerande eller föreslagna former, främst då till den redan i stor utsträckning tillämpade fyraåriga realskoleformen. I metodiskt avseende ställer sig nämligen frågan ganska olika, om det gäller en fyraårig realskola, byggande på sexårig grundskola, eller om det gäller en sexårig realskola, byggande på treårig grundskola. I förra fallet börjar språkundervisningen först på ett åldersstadium, som motsvarar nuvarande fjärde klassen, och den har att bygga på den allmänt grammatiska grund, som lagts i folkskolan och vars hållfasthet prövats vid inträdesprövningen till realskolan; i senare fallet börjar språkundervisningen liksom nu med fjärde skolåret, och någon grammatisk grund finnes icke att bygga på. De invändningar, som gjorts mot det grammatiskt svårare tyska språkets införande i realskolans första klass, hänföra sig som ovan framhållits till den sexåriga realskolans lägsta stadium, som förmenats vara alltför omoget för den mera ingående grammatiska anatys av språkmaterialet, som tyskan kräver. Att i den fyraåriga realskolans första klass börja med tyskan synes däremot med hänsyn till åldersstadiet icke innebära några som helst metodiska vanskligheter. Tvärtom, uppskjutes undervisningen i främmande språk så länge som till sjunde skolåret, synes det vara ytterst angeläget att med kraft och utan all

89 tidsspillan fullfölja det grammatiska studium, som påbörjats i folkskolan, så att så långvarig träning och därmed så stor säkerhet som möjligt vinnes på detta för lärjungarnas formella skolning så viktiga område. Ätt i en endast fyraårig realskola gå »från det lättare till det svårare» och ägna det första skolåret åt »enklare uppgifter, vid vilka minnet och imitationsförmågan spela huvudrollen, såsom fallet är vid den första undervisningen i engelska», synes vara en alldeles opåkallad pedagogisk försiktighet; skolans korthet manar till ett mera effektivt utnyttjande av den till buds stående tiden. Jämväl den av de sakkunniga föreslagna möjligheten till övergång från den fyraåriga realskolans näst sista klass till det fyraåriga gymnasiets första ring talar med bestämdhet till förmån för den språkföljd, som under de tre första realskolåren lägger den solidare grammatiska grunden för gymnasiets språkstudium. Även med hänsyn till realskolan måste härvid beaktas, att tyskan som första språk i högre grad tjänar som grundläggande språk för engelskan än i motsatt fall engelskan för tyskan: den strängare grammatiska skolning, som tyskan nödvändiggör, kommer i stor utsträckning engelskan till godo, medan det första årets undervisning i engelska, som givetvis i främsta rummet måste ägnas åt uttalet, endast i ganska ringa mån kan anses förbereda det följande årets tyska studium. De med hänsyn till den begränsade tiden goda resultat, som ernåtts i de kommunala mellanskolorna, ha vunnits med tyska som begynnelsesprå.k, och de flesta kollegierna vid dessa skolor 3^rka också på att tyskan fortfarande skall förbliva begynnelsespråk. Det begränsade timtal, som i den fyraåriga realskolan kan anslås åt de båda germanska språken, torde därför i det hela komma att giva bättre resultat, om tyskan fortfarande såsom hittills inträder som första och engelskan som andra främmande språk. I fråga om den sexåriga realskolan åter har det icke från något håll uppvisats, att bättre resultat skulle kunna ernås med engelska än med tyska som begynnelsespråk. De utförda praktiska försöken kunna knappast anses ha ådagalagt mera, än att med intresserade och skickliga lärarkrafter i det hela lika goda resultat kunna vinnas med omkastad språkföljd som med den nu vanliga; avgörande skäl för en generell förändring av den sexåriga realskolans nuvarande språkföljd ha de icke kunnat lämna. Den femåriga realskolan intager i här berörda avseende en mellanställning, men måste i det hela anses stå den sexåriga realskolan närmare. Språkundervisningen börjar på ett åldersstadium, som motsvarar den nuvarande realskolans andra klass, och den i folkskolan inhämtade grammatiska kunskapen är till sin omfattning obetydlig och alltför svagt befäst genom övningar för att kunna tjäna som grund för studiet av ett främmande språk. Å andra sidan hava de invändningar, vilka gjorts mot tyskan som första språk i den sexåriga realskolan, endast en reducerad giltighet i avseende på den femåriga. Om sålunda i en sexårig realskola möjligen lika goda resultat i båda de germanska språken kunna vinnas, vare sig det ena eller det andra göres till första språk, så tala, i samma mån som realskolan med bibehållna anspråk på resultaten avkortas, allt svagare skäl mot och allt starkare skäl för tyskan som grundläggande språk; i den fyraåriga realskolan synas utsikterna att nå solida resultat i båda språken vara avgjort större, om tyskan inträder som det första språket. Under förutsättning att en fyraårig realskola kommer att ingå som ett betydelsefullt led i det svenska skolsystemet, synes detta förhållande vara ett starkt skäl för att i realskolan över huvud välja den språkföljd, av vilken i den fyraåriga realskoleformen kan förväntas bättre och i de längre formerna i varje fall icke sämre resultat. Om med hänsyn härtill tyskan göres till grundläggande språk i realskolans normaltyp, så vinnes därmed för läroverket i dess helhet den fördelen, att språkstudiet får en lämpligare fördelning

90 på de skilda stadierna, i det att det tidskrävande studiet av tyskans elementer väsentligen faller på ett lägre stadium och tillbörlig plats kan beredas åt engelskan på det högsta stadiet. Det är i överensstämmelse med denna tankegång, som de sakkunniga i de uppgjorda förslagen till tim- och kursplaner räknat med tyskan som första språk och engelskan som andra språk i realskolans normalform. Därmed finna de sakkunniga ingalunda givet, att denna ordning måste enhetligt genomföras över hela linjen. Tvärtom, på orter, där intresse för saken finnes och där tillräckligt antal lärjungar anmäla sig till en linje med språkföljden engelska—tyska, synas enligt de sakkunnigas mening dylika linjer böra anordnas. Särskilt vid sexåriga realskolor synes en dylik anordning vara att förorda. Då det emellertid icke kan anses tillfyllest utrett, huru många timmar vid omkastad språkföljd böra för nående av föreskrivna mål anslås åt respektive språk — försöken vid högre realläroverket i Göteborg gåvo vid handen, att i tyska resultatet i realskolexamen på försökslinjen på grund av det begränsade timtalet icke blev likvärdigt med resultatet på huvudlinjen — så anse de sakkunniga, att fördelningen av veckotimmarna mellan de båda språken bör i varje särskilt fall efter förslag av vederbörande läroverkskollegium fastställas av skolöverstyrelsen, tills i detta avseende nödig erfarenhet vunnits i fråga om de skilda skolformerna. Realskoleformer med franskan som obligatoriskt språk, där alltså antingen tyskan eller engelskan endast som frivilligt ämne inginge i realskolans timplan, synas med hänsyn till de germanska språkens vida större praktiska betydelse näppeligen kunna ifrågasättas. Om i något särskilt fall en sådan språkföljd kan anses önsklig, torde fördelningen av det åt språken anslagna timantalet böra bliva föremål för ytterligare övervägande. Latinet i Innan frågan om franskans ställning som tredje språk i realskolan upptages realskolan. till behandling, synes det vara nödvändigt att fatta ståndpunkt till skolkomSkolkommis- missionens förslag att i realskolan bereda nlats för en ettårig kurs i latin. sionen.

Enligt skolkommissionens förslag skulle åt lärjungar i realskolans fjärde klass, som så önskade, meddelas undervisning i latin 5, högst 6 veckotimmar; dessa lärjungar skulle befrias från undervisningen i tyska 2 timmar, i matematik 1 timme, i teckning 2 timmar och i slöjd 1 timme. Orsaken till att latinet i kommissionens förslag trängts ned i realskolan är naturligtvis den, att det av kommissionen förordade treåriga gymnasiet icke medger plats för den fyraåriga latinundervisning, som enligt vad erfarenheten ger vid handen är önskvärd för ett pedagogiskt tillfredsställande studium av det latinska språket. Målet för realskolans undervisning i latin skulle vara »att meddela lärjungarna sådana insikter i språket, särskilt dess formlära, som kunna tjäna till ett säkert underlag för fortsatta studier i detta ämne på gymnasiet». Enligt kommissionens förmenande borde i realskolans högsta klass samma resultat kunna vinnas som i det nuvarande gymnasiets första ring; kursfördelningen överensstämmer också i det hela med den nu för denna ring föreskrivna.

Yttrandena.

Skolkommissionens förslag att förlägga den elementära latinundervisningen till realskolans högsta klass har i det 50-tal utlåtanden, som beröra denna fråga, mötts av ett ganska enhälligt avstyrkande. Särskilt framhållas följande brister hos den föreslagna anordningen: i smärre realskolor med enkla klasser vore det svårt, ja omöjligt att få latinet representerat i de fåtaliga lärarbefattningarnas ämneskombinationer; vid mindre läroverk, där endast ett fåtal lärjungar kunde komma att läsa latin, skulle denna undervisning komma att bliva alltför dyr;

en undervisning i latin, meddelad i olika realskolor, efter olika metoder av läran* med mycket olika förutsättningar, skulle näppeligen kunna lämna den avsedda säkra grundvalen för fortsatta studier i ämnet å gymnasietdem av kommissionen föreslagna anordningen med partiell befrielse från undervisningen i tyska och matematik komme att menligt inverka på arbetsresultaten i dessa ämnen och verka störande på förberedelserna till realexamen. JiAt par utlåtanden ställa sig emellertid mera förstående till kommissionens torslag i denna punkt. Så anser kollegiet vid Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasmm en fyraårig latinkurs, uppdelad på realskola och gymnasium vara att föredraga framför en treårig latinkurs, även om den senare simile erhålla samma timtal, och enligt kollegiets vid realskolan och kommunala gymnasiet i Uddevalla mening komme förläggandet av en extra latinkurs tilf realskolans högsta klass att minska den för en del av eleverna ganska betungande arbetsbelastningen i det treåriga gymnasiet. Enligt de sakkunnigas uppfattning måste värdet av ett fyraårigt latinstudmm skattas synnerligen högt, men denna obestridliga fördel för en viss gymnasielinje synes under inga omständigheter kunna få köpas på realskolans bekostnad. Den av skolkommissionen föreslagna anordningen inger ur realskolans synpunkt allvarliga betänkligheter. Den flyttar för lärjungarna ned gymnasiets linjeval i realskolan. Den inför i sista realskoleklassens timplan vid sidan av de obligatoriska ämnena en kurs, så krävande som den första gymnasieringens latinkurs, gör den, ehuru formellt frivillig, i realiteten obligatorisk för en icke obetydlig kategori av lärjungar och pålägger därigenom dessa lärjungar en arbetsbörda, som, då den i endast ringa mån lindras genom den medgivna befrielsen från viss annan undervisning, synes gå utöver det tillrådligas gränser. Befrielsen från de två timmarna tyska kommer att försvaga latinarnas utbildning i detta ämne och med hänsyn till den föreslagna gymnasieprövningen göra extra hemarbete nödvändigt. Även i övriga ämnen torde studiet komma att lida avbräck genom den av latinet betingade stora ökningen i arbetsbelastningen. De lärjungar, som icke vinna inträde i gymnasiet, få ej avsedd nytta av det arbete, de nedlagt på latinet, men väl lida de skada genom den försämring i realskolans studieresultat, som betingas av latinets intrång. Om realskolans kurs i latin verkligen skall, som kommissionen avsett, bliva likvärdig med första latinringens kurs, så måste undervisningen meddelas av fullt utbildade lärare; det torde emellertid komma att möta betydande svårigheter att särskilt vid realskolor utan parallellklasser få latinet företrätt i de fåtaliga lärarbefattningarnas ämneskombinationer på ett sätt, som icke försvagar representationen för de ämnen, vilka tillhöra realskolans egentliga ämneskrets: undervisningen i latin skulle i själva verket, om berättigade krav på dess kvalitet upprätthölles, för de många smärre realskolorna icke blott ställa sig kostsam utan även medföra menliga följder för undervisningen i övriga ämnen.

De sakkunniKa.

De sakkunniga finna av dessa skäl undervisningen i latin i sin helhet böra förläggas till gymnasiet, vare sig detta göres fyraårigt eller treårigt, men se i den av kommissionen anförda argumenteringen ett starkt skäl för en sådan byggnad av gymnasiet, att latingymnasiet såvitt möjligt göres fyraårigt. Franskans ställning i den högre skolan för närvarande och enligt skolkorn- Franskan i missionens förslag har i det föregående angivits. Franskan har i den nuvaran- realskolan. de skolorganisationen allmänt ansetts vara för svagt tillgodosedd. I fråga Läroverken, mn skolkommissionens förslag uttalas från läroverken i allmänhet tillfredsställelse med den ställning, franskan fått sig anvisad; ofta anses den till och med hava blivit förhållandevis alltför väl tillgodosedd. Dessa uttalanden avse

92 tydligen i främsta rummet eller endast gymnasiet. Där uppmärksamheten mera riktas på realskolestadiet, är man mindre tillfredsställd. Flickskolekollegierna framhålla olägenheten av att undervisningen i det tredje främmande språket skall beröva studiebegåvade lärjungar möjlighet att deltaga i undervisningen i matematik, och även från kommunala mellanskolor uttalas önskvärdheten av att lärjungarna beredas tillfälle att i klass 4 samtidigt läsa både franska och matematik. En ämneskonferens vid kommunal mellanskola yrkar på ämnets fördelande på realskolans båda högsta klasser. OveratyrelÖverstyrelsens minoritet uttalar som sin övertygelse, att ett uteslutande av sensminon e f r a r i s kan från realskolans normaltyp skulle komma att väcka allmänt och berättigat missnöje. Det vore såväl för affärsvärlden som för kommunikationsverken av icke ringa betydelse, att lärjungarna i realskolan och mellanskolan ägde tillfälle att inhämta åtminstone några kunskaper i vart och ett av de tre för oss viktigaste kulturspråken. Kommissionens särskilt i den kvinnliga ungdomens intresse framställda förslag om rätt för lärjunge att i realskolans högsta klass utbyta matematiken mot ett tredje språk, varvid i realexamen det skriftliga provet i matematik skulle ersättas av ett skriftligt prov i det andra språket, finner överstyrelseminoriteten beaktansvärt, men anser bortvalet i anslutning till bestämmelsen i § 7 mom. 2 av gällande läroverksstadga böra ordnas så, att lärjunge, som begagnade sig av undervisningen i alla tre språken, skulle i realskolans två högsta klasser efter av målsman hos rektor gjord skriftlig anmälan erhålla befrielse från undervisningen i matematik. Huruvida sådan lärjunge skulle äga rätt att undergå realexamen enligt den för läroverkets lärjungar föreskrivna ordning, borde göras till föremål för närmare övervägande. De sakktmmga.

De sakkunniga ha redan förut vid behandlingen av skolkommissionens förrörande koncentration av språkundervisningen framhållit det ur gymnasiets synpunkt önskvärda i att studiet av franskans elementer så vitt möjligt skjutes ned i realskolan, så att den dyrbara tiden på högsta stadiet frigöres för mera krävande studier av rent gymnasial karaktär. Då vidare enligt de sakkunnigas förslag studiet av latinet både i det fyraåriga och det treåriga gymnasiet inträder i första ringen, synes det jämväl med hänsyn till språkföljden i latingymnasiet önskvärt, att studiet av franskan grundlägges redan i realskolan. A t t börja franskan i samma klass som latinet måste av språkpeclagogiska skäl anses olämpligt, att börja franskan senare innebär som förut framhållits en mindre lycklig kursfördelning och en belastning av det högsta gymnasiestadiet, som är ytterst ogynnsam för den på detta stadium eftersträvade differentieringen; återstår då endast att börja franskan tidigare än latinet, d. v. s. i realskolan. Då emellertid icke heller i detta avseende gymnasiets intressen kunna få allena vara bestämmande för realskolans organisation, så synes det nödvändigt att undersöka, huruvida en dylik för gymnasiet förmånlig fördelning av språkstudiet låter förena sig med realskolans intressen. Realskolan har till uppgift icke blott att lägga grunden för gymnasiets undervisning utan även att meddela förutbildning för vissa tjänstemannabefattningar samt framför allt att skänka de lärjungar, som efter avlagd realexamen träda ut i det praktiska livet, en efter deras behov avpassad allmän medborgerlig bildning. Nu synes en elementär kunskap i franska vara ej endast för blivande tjänstemän utan jämväl för dem som gå ut i det praktiska livet så värdefull, att tillfälle till undervisning i detta språk torde böra beredas alla lärjungar i realskolan, som så önska. Om det avsedda målet, en viss bekantskap med uttalet och formsystemet och någon kännedom om det centrala ordförrådet, skall kunna vinnas, synes för denna undervisning icke böra anslås s}ag

93 mindre än fem timmar, fördelade på realskolans två sista läsår. A t t göra tre främmande språk obligatoriska i en realskola, för vilken ett strängare begåvningsurval varken kan eller bör ifrågasättas, skulle emellertid för många lärjungar uppenbarligen innebära en alltför tung belastning. Lika önskvärt som det är, att kunskap i franska blir mera allmän inom det svenska folket, lika klart synes det vara, att denna kurs i franska icke kan åläggas alla realskolans elever, ej heller ingå i realexamens fordringar. Ämnet torde alltså böra vara frivilligt; de lärjungar, som ämna efter avlagd realexamen gå ut i det praktiska livet eller slå in på de tjänstemannabanor, som öppna sig för dem, böra med hänsyn till egna önskningar, behov och krafter bedöma, om de vilja deltaga i denna undervisning. Annorlunda ställer sig saken för de lärjungar, som ämna sig till gymnasiet. Tillträde till gymnasiet bör ju av många skäl medgivas endast sådana lärjungar, som äga verklig studiebegåvning. Att pålägga dessa den extra arbetsbörda, som den frivilliga kursen i franska i realskolans näst högsta och — under förutsättning av treårig gymnasiekurs — högsta klass innebär, synes icke vara att begära alltför mycket: enligt 1878 års läroverksstadga var i motsvarande klasser franskan obligatorisk för alla lärjungar, och antalet deltagare i den frivilliga undervisningen i franska i de nuvarande realskolorna och mellanskolorna är mycket stort. Den nu gällande ordningen har emellertid medfört egendomliga följder för studiet av franska på realskolstadiet. För närvarande bygger undervisningen i franska å gymnasiet icke på realskolans frivilliga kurs, som ju icke kan förutsättas vara inhämtad av alla, utan andra lingens kurs börjar med elementerna. Följden är, att de, som tänka fortsätta på gymnasiet, sålunda huvudmassan av de mera begåvade, merendels ej deltaga i realskolans frivilliga undervisning i franska, för att_ slippa inhämta elementerna två gånger, medan de lärjungar som avsluta sina studier med realskolexamen i stor utsträckning läsa franska. Vid högre allmänna läroverken deltogo höstterminen 1923 av lärjungarna i femte klassen 26.9 procent, i sjätte klassen 15.9 procent i den frivilliga undervisningen i franska; vid kommunala mellanskolorna deltogo samma termin av lärjungarna i tredje och fjärde klasserna 60.8 procent i denna frivilliga kurs. Dylika siffror tyda på, att en förändring i franskans ställning ej är omotiverad. Om i realskolan undervisningen i franska gjordes obligatorisk för dem som ämna sig till gymnasium, skulle därmed en väsentlig lättnad i gymnasiets tunga språkbörda beredas och franskan ändå få ett i det hela tillfredsställande timtal. Obligatoriskt skulle ämnet naturligtvis vara endast i den mening, att betyg i franska från realskolans näst sista respektive sista klass skulle fordras för inträde i det fyrarespektive treåriga gymnasiets första ring. Lärjungar, som icke i tid berett sig för inträde i gymnasiet eller av annan anledning ej deltagit i realskolans undervisning i franska, skulle givetvis äga rätt att på annat sätt utfylla denna lucka. Undervisningen i franska i realskolan skulle enligt denna kursfördelning alltså ha till uppgift att meddela elementär kunskap i franska språket åt alla de lärjungar, som funne sig hava behov av en dylik kunskap; de sålunda vunna insikterna skulle emellertid för de lärjungar, som fortsätta sina studier i gymnasiet, tjäna till underlag för fortsatt undervisning i detta ämne i gymnasiets olika linjer. Den av de sakkunniga förordade anordningen har alltså med avseende pa gymnasiet alldeles samma syfte som den av skolkommissionen föreslagna latinundervisningen i realskolans högsta klass, nämligen att minska ölägenheterna av språkträngseln i gymnasiet och möjliggöra en över flera år utsträckt kurs i ifrågavarande språk. Då undervisningen i franska för närvarande liksom enligt skolkommissionens förslag i första rummet tillhör gymnasiet, så synes

94 här en gymnasial kurs vara nedskjuten i realskolan. De anmärkningar, som anförts mot den av kommissionen föreslagna latinkursen i realskolan synas emellertid icke med fog kunna riktas mot franskan i de båda högsta realskoleklasserna. Franskan tillhör av ålder realskolans ämneskrets, om ocksä enligt nu gällande ordning liksom enligt skolkommissionens förslag endast som frivilligt ämne; kompetent lärare måste alltså redan för denna frivilliga undervisning förutsättas stå till förfogande. Den elementära kursen i franska kräver tvivelsutan mindre arbete än den latinkurs, vilken kommissionen förlagt till realskolans sista klass; då den dessutom fördelas på två år, kan den utan otillbörlig pressning av lärjungarna infogas i timplanen vid sidan av de övriga läroämnena, utan att något av dessa behöver befaras lida menligt intrång. Då den grundläggande kursen i franska är lika för gymnasiets alla linjer, sk jutes valet av gymnasielinje icke ned i realskolan utan sker först vid inträdet i gymnasiet. För de lärjungar, som icke vinna inträde i gymnasiet, torde en elementär kurs i franska i regel vara värdefullare än en påbörjad kurs i latin. De sakkunniga anse sålunda, att tillfälle till elementär undervisning i franska bör beredas lärjungarna i realskolans två högsta klasser och att denna undervisning bör vara obligatorisk för de lärjungar, som ämna sig till gymnasiet, men frivillig för alla övriga lärjungar. SpråkföljSpråkundervisningen i de högre flickskolorna har hittills icke reglerats geden i flicknom någon stadga; den ordning, i vilken de främmande språken inträda, har skolan. Nuvarande förhållanden.

Sko

^ n ™ mis "

fastställts av skolans egna myndigheter. Den enda av Kungl. Maj.t givna bestämmelsen berör utfärdandet av avgångsbetyg med normalskolekompetens, vilket skall avse fullständig lärokurs, motsvarande i huvudsak fordringarna för dylikt avgångsbetyg från statens normalskola för flickor, därvid skall iakttagas, att »därest sagda lärokurs, vad beträffar i densamma ingående främmande levande språk, inskränkes till två av ämnena tyska, franska och engelska, det ena av dessa ämnen skall utgöras av det språk, som för språkundervisningen vid läroanstalten är det grundläggande, och det andra med hänsyn till kursens omfattning vara åtminstone likställt med det språk, som i normalskolan inträder i fjärde klassen, dock att enligt lärarkollegiets vid läroanstalten beprövande i särskilda fall det andra av ovannämnda språk må utbytas mot det tredje språket, för så vitt undervisningen i detta omfattar en tid av minst tre läsår med sammanlagt minst nio veckotimmar». I den åttaklassiga flickskolan varierar därför också ordningsföljden mellan de främmande språken vida mer än i de allmänna läroverken. Ännu i slutet av 1800-talet var franskan mångenstädes det grundläggande språket, Numera är i de flesta flickskolorna begynnelsespråket tyska; studiet därav börjar i allmänhet i klass 1, i ett mindre antal skolor dock först i klass 2. I ett fåtal skolor inträder i klass 1 som första språk engelska, och i några större skolor finnes vid sidan av en linje med tyska som grundläggande språk en parallelllmje med franska som första främmande språk. I allmänhet inträder i fjärde klassen, i vissa skolor redan i tredje, det andra främmande språket, som i somliga skolor är engelska, i andra franska; i några skolor med parallellinjer kunna lärjungarna välja mellan franska och engelska som andra språk; i det fåtal skolor, som ha engelska till begynnelsespråk, träder i fjärde klassen tyskan, undantagsvis franskan, in som andra språk. Det tredje främmande språket, som i allmänhet är valfritt, inträder i de flesta skolor i sjätte klassen, i några skolor i femte och i ett par skolor först i sjunde klassen.

Enligt skolkommissionens mening borde i flickskolan liksom i realskolan undervisning obligatoriskt meddelas i två främmande språk; därutöver borde

95 tillfälle till valfri undervisning i ett tredje språk beredas de lärjungar, som så önskade, varvid detta inträdde i stället för fortsatt undervisning i matematik. Undervisningen i första språket borde påbörjas i första klassen; studiet av det andra språket kunde däremot utan olägenhet uppskjutas till tredje klassen, varigenom vunnes välbehövligt lugn för inhämtande av det första språkets grunder. Undervisningen i det tredje språket skulle meddelas under de båda sista skolåren. De med övergången till gymnasiet sammanhängande skäl, som gjort det nödvändigt att för realskolan fastslå en viss normaltyp med avseende på språkföljden, gällde ej flickskolan. Full frihet borde här medgivas vederbörande skolmyndigheter att välja den språkföljd, som med hänsyn till förhållandena syntes lämplig. Då i de på realskolan byggda flickskoltyperna franskan i regel måste bli det tredje, valfria språket, syntes det särskilt önskvärt, att detta språk i A-typen skulle kunna med samma rätt som tyskan eller engelskan inträda som första eller andra språk; denna rätt innebure med avseende på språkens ställning i svenska skolor en viss utjämning och vore ägnad att främja önskad mångsidighet i den nationella språkbildningen. Skolkommissionens förslag om fri språkföljd inom flickskolan har i stort Yttrandena, sett vunnit anslutning, men i några yttranden påyrkas fast språkföljd, varvid somliga förorda typen tyska—engelska, andra typen engelska—tyska. Ett kollegium yrkar på franska som begynnelsespråk, ett annat anser att tyska under inga förhållanden bör inträda som tredje språk. De sakkunniga finna det icke minst ur synpunkten av den nationella bildningens mångsidighet önskligt, att i flickskolorna stor frihet må få råda med avseende på språkföljden. Då de sakkunniga emellertid uppbyggt flickskolan i dess normaltyp så, att från viss klass övergång må kunna ske dels till det fyraåriga gymnasiets första ring, dels till realskolans avgångsklass, ha de sakkunniga i denna skola nödgats räkna med samma snråkföljd som den inom realskolan normala, alltså tyska—engelska—franska. Tim- och kursplaner äro uppgjorda med hänsyn till denna språkföljd och torde böra i viss mån modifieras, om språkföljden omkastas. Det synes ur flera synpunkter önskvärt, att flickskolor, vilka ha parallellklasser eller icke behöva som en avgörande faktor räkna med vissa elevers övergång till annan skolform, i ej alltför ringa utsträckning begagna sin frihet att låta språken inträda i annan ordningsföljd; särskilt vilja de sakkunniga förorda, att franskan, där gynnsamma förutsättningar föreligga, får inträda som andra språk och, där ett mera konstant intresse för en sådan ordning kan påräknas, jämväl som grundläggande språk.

De saks -

kuuni a

De främmande språkens ställning inom gymnasiet enligt nu gällande ord- De fram-^ ning och enligt skolkommissionens förslag framgår av den sid. 52 givna över-wande^msikten. För de yttranden, som ur skilda synpunkter berört kommissionens n™iet enligt förslag i detta hänseende, har förut redogörelse lämnats vid behandlingen av de sakkunnide olika organisatoriska och metodiska frågor, som avse språkundervisningen i gas förslag. gymnasiet. De sakkunniga kunna därför här inskränka sig till att kort angiva de synpunkter, som vid upprättandet av gymnasiets timplan varit bestämmande för de olika språkens placering inom de skilda gymnasielinjerna. Vad då först beträffar latinet, så synes tvekan icke kunna råda därom, att det såsom huvudämne på sin linje bör förfoga över ett ansenligt^ veckotimtal hela gymnasiet igenom. Ej heller därom synes tvekan kunna råda, att den från latinlinjen differentierade helklassiska linjen bör omfatta de två sista

96 ringarna och bereda grekiskan ett så brett utrymme som gymnasiets allmänna syfte medgiver. De främmande levande språkens placering inom nuvarande gymnasieorganisation tillfredsställer icke moderna krav på koncentration. Alla gå upp till studentexamen, tyskan med lågt timtal och skrivningar på alla linjer, engelskan med lågt timtal och utan skrivningar på latinlinjen, med högre timtal och med skrivningar på reallinjen, franskan med kraftigt timtal men med början först i andra ringen och utan skrivningar. Skolkommissionen söker i allmänhet att å de skilda gymnasielinjerna skänka koncentration och inre sammanhang åt studierna och särskilt att begränsa antalet ämnen i studentklassen; den nödgas emellertid, då undervisningen i franska börjar med det treåriga gymnasiets första ring, att låta franskan med förhållandevis högt timtal gå upp till studentexamen å alla linjer. Då det totala veckotimtal, som kan anslås åt de moderna språken, är begränsat, så blir följden härav, att både tyskan och engelskan få en mycket försvagad ställning inom realgymnasiet samt att engelskan, som är det första språket i realskolan, försvinner från latingymnasiets timplan och icke ens på det nyspråkliga gymnasiet når fram till studentexamen. Om, såsom de sakkunniga föreslagit, undervisningen i franska å gymnasiet bygges på realskolans kurs, så möjliggöres en rationellare plan för språkstudiet å gymnasiet. Det synes till en början givet, att åt det moderna världsspråket engelskan, av praktiska skäl, som här icke ens behöva antydas, så god plats som möjligt bör beredas på alla linjer, och särskilt att engelskan på alla huvudlinjer bör nå ända upp till studentexamen. Tyskan, som enligt de av de sakkunniga uppgjorda timplanerna har en relativt stark ställning som grundläggande språk i realskolan, måste å gymnasiet träda tillbaka för engelskan, som på detta stadium erbjuder långt större svårigheter, och för franskan, som inträder sist på timplanen. Då studiet av franska emellertid enligt de sakkunnigas förslag påbörjas två år tidigare än som är fallet med den nuvarande liksom med den av skolkommissionen föreslagna organisationen och arbetet alltså kan fördelas på flera år, så kan franskan utan att alltför tungt belasta gymnasiets timplan få en i det hela någorlunda tillfredsställande placering. De moderna språkens ställning å gymnasiet skulle enligt de sakkunnigas plan alltså bliva denna: På latinlinjen går tyskan med någorlunda brett timtal upp i näst sista ringen och avslutas där med skriftligt studentexamensprov. Engelskan och franskan gå upp till studentexamen, engelskan med skrivningar. Denna anordning innebär ett avsevärt stärkande av engelskans och franskans ställning på latingymnasiet, och knappast en försvagning av tyskan, som visserligen icke får plats på studentklassens timplan men å andra sidan får sitt timtal i gymnasiet

höjt. På den differentierade linjen med grekiska måste i de två högsta ringarna engelskan, i högsta ringen även franskan utgå från timplanen för att bereda plats för grekiskan; en följd härav är givetvis att för greklinjens abiturienter det skriftliga examensprovet i engelska bortfaller. Denna försvagning av den nyspråkliga utbildningen kompenseras för dessa lärjungar genom det vidsträcktare studiet av klassiska språk. På reallinjen tvingar kravet på starkare koncentration kring linjens huvudämnen till den ur språksynpunkt beklagliga anordningen, att realskolans begynnelsespråk, tyska, avslutas redan två år före studentexamen. Att på detta tidiga stadium anordna ett skriftligt slutprov av studentskrivningskaraktär

97 synes icke vara lämpligt. För att linjens bärande ämnen i sista ringen ma kunna få behövligt timtal, måste även franskan avslutas före stundentexamen; detta språk går sålunda upp i näst sista ringen, dock utan skriftligt prov. Endast engelskan läses ända upp till studentexamen; emellertid åstadkommes en betydande lättnad i högsta ringens arbetsbörda därigenom att det skriftliga examensprovet i detta språk förlägges till näst sista_ ringen. P å den differentierade »biologiska» linjen utgår i sista ringen engelskan för att bereda plats för de empiriskt-naturvetenskapliga ämnen, som giva denna linje dess särskilda karaktär. Den nyspråkliga linjen bygger i det fyraåriga gymnasiet på latin- eller realgymna siets andra ring och får sin utpräglade karaktär genom de tre moderna språkens dominerande ställning. Tyskan går liksom på latinlinjen upp i näst sista ringen med skrivningar, som där utmynna i ett skriftligt examensprov; ämnet fortsätter sedan med lägre timtal i högsta ringen, där arbetet koncentreras på studium av litteraturen. Engelskan och franskan gå båda upp till studentexamen med skrivningar; de höga timtalen särskilt i högsta ringen avse att möjliggöra ett fördjupat litteraturstudium. I det treåriga gymnasiet bygger en nyspråklig linje på latingymnasiets första ring och har motsvarande placering för de moderna språken. De lärjungar, som från det fyraåriga latingymnasiets andra ring övergå till det nyspråkliga gymnasiet, kunna för sina nyspråkliga studier väntas hava ett värdefullt stöd i första och andra ringens latinkurs. För att de^lärjungar, som från det treåriga latingymnasiets första ring övergå till nyspråklig linje, skola få tillfälle att inhämta en latinkurs av liknande omfattning, har för dem i andra ringen inlagts en kortare kurs i latin, som avser att föra dem fram till samma mål, som ernås i det fyraåriga latingymnasiets två första ringar. En treårig rent nyspråklig linje bygger direkt på avslutad realskola och har i stället för den elementära kursen i latin något större timtal för de moderna språken. Med avseende på kursfördelning och skriftliga prov överensstämmer denna linje i det hela med den på det treåriga latingymnasiets första ring byggda. Om i gymnasielinjer, som väsentligen rekryteras från realskolor med sprakföljden tyska—engelska, tyskan på det högsta stadiet får träda tillbaka^ för engelskan, så synes å andra sidan i sådana gymnasielinjer, som huvudsakligen rekryteras från realskolor med motsatt språkföljd, engelskan böra i högsta ringen lämna plats för tyskan; de båda språken kunna här helt enkelt byta timplan. För enstaka lärjungar, som söka sig från en realskola med en viss språkföljd till första ringen i ett fyraårigt gymnasium med annan språkföljd, synes det nödvändigt att föreskriva särskild prövning i realskolans andra språk, vilket enligt gymnasiets språkföljd förutsattes ha varit det grundläggande språket i realskolan. För lärjungar, som efter avlagd realexamen söka sig till den första ringen i ett treårigt gymnasium, synes däremot dylik prövning knappast behöva påfordras. För att underlätta en jämförelse med avseende på de moderna språkens ställning mellan å ena sidan den nuvarande läroverksorganisationen, å andra sidan närmast jämförliga organisation enligt de sakkunnigas förslag meddelas hälen översikt av det åt dessa språk anslagna antalet klasser och timmar dels i den nuvarande realskolans fem lägsta klasser och i det nuvarande gymnasiet, dels i motsvarande klasser av den sexåriga realskolan och i det fyraåriga gymnasiet enligt de sakkunnigas förslag:

1—253165

98 Nuvarande läroverksorganisation

De sakkunnigas förslag

A n t a l klasser timmar

A n t a l klasser timmar

Latingymnasiets huvudlinje: Tyska

(5 + 4) 9

(26 +

8) 34

(5 + 3) 8

( 2 4 + 9 ) 33

Engelska

(2 + 4) 6

(10 +

8) 18

(2 + 4) 6

( 9 + 12) 21

(0 + 3) 3

( 0 + 15) 15

(1 + *) 5

( 3 + 14) 17

Franska. . . • . . .

Summa veckotimmar (36 + 31) 67

(36 + 35) 71

Greklinjen: Tyska

(5 + 4) 9

(26 +

8) 34

(5 + 3) 8

( 2 4 + 9 ) 33

Engelska

(2 + 4) 6

(10 +

7) 17

(2 + 2) 4

( 9 +

6) 15

Franska . . . . . . .

(0 + 3) 3

( 0 + 13) 13

(1 + 3) 4

( 3 +

9) 12

Summa veckotimmar (36 + 28) 64

(36 + 24) 60

Eeallinjen: Tyska

(5 + 4) 9

(26 +

8) 34

(5 + 2) 7

( 2 4 + 6 ) 30

Engelska

(2 + 4) 6

(10 + 12) 22

(2 + 4) 6

( 9 + 11) 20

Franska . . . . . . .

(0 + 3) 3

( 0 + 12) 12

(1 + 3) 4

Summa veckotimmar (36 + 32) 68 Nyspråkliga linjen (med latin): Tyska —

( 3 +

9) 12

(36 + 26) 62

—

(5 + 4) 9

(24 + 12) 36

Engelska

—

—

(2 + 4) 6

( 9 + 15) 24

Franska. . . . . . .

—

—

(1 + 4) 5

( 3 + 17 1 )20

Summa veckotimmar

(36 + 44) 80

En liknande sammanställning av skolkommissionens organisationsförslag och de sakkunnigas närmast jämförliga förslag till fyraårig realskola och treårigt gymnasium ger följande siffror: Skolkommissionens

förslag

A n t a l klasser timmar

De sakkunnigas förslag A n t a l klasser timmar

Latingymnasiets huvudlinje: Tyska

(3 + 3) 6

(14 + 11) 25

(4 + 2) 6

(21 +

6) 27

Engelska

(4 + 0) 4

(17 +

0) 17

(3 + 3) 6

(14 +

9) 23

Franska. . . . . . .

(0 + 3) 3

( 0 + 16) 16

(2 + 3) 5

( 5 + 1 1 ) 16

Summa veckotimmer (31 + 27) 58

(40 + 26) 66

Greklinjen: Tyska

(3 + 1) 4

(14 +

5) 19

(4 + 3) 6

( 2 1 + 6 ) 27

Engelska

(4 + 0) 4

(17 +

0) 17

(3 + 1) 4

(14 +

3) 17

(0 + 3) 3

( 0 + 12) 12

(2 + 2) 4

( 5 +

6) 11

Franska. . . .

. •

Summa veckotimmar (31 + 17) 48 1

Nyspråkl. gymn. utan latin 18.

(40 + 15) 55

99 Reallinjen: T ska y Engelska Franska . . . . . . .

Skolkommissionens förslag

De sakkunnigas förslag

A n t a l klasser timmar

A n t a l klasser timmar

(3 + 1) 4 (4 + 2) 6 (0 + 3) 3

Summa veckotimmar

(16 + 2) 18 (17 + 5) 22 ( 0 + 11) 11

(4 + 1) 5 (3 + 3) 6 (2 + 2) 4

(33 + 18) 51

( 2 1 + 3 ) 24 (14 + 8) 22 ( 5 + 6) 11 (40 + 17) 57

Nyspråkliga linjen: T

yska Engelska Franska. . . . . . .

(3 + 3) 6 (4 + 2) 6 (0 + 3) 3

(16 + 10) 26 (17 + 5) 22 (0 + 16) 16

(4 + 3) 7 (3 + 3) 6 (2 + 3 ) 5

Summa veckotimmar (33 + 31) 64

(21 + 9) 30 (14 + 11 1 )25 (5+142)19 (40 + 34) 74

8. Studium av andra främmande språk. Utom i de nu behandlade språken meddelas inom vissa skolformer undervisning även i n o r s k a och d a n s k a, dock i mycket ringa omfattning. Studiet av dessa för svensk kultur så betydelsefulla språk är i det hela begränsat till gymnasiet och de högre flickskolornas högsta klasser och intar där ett mycket blygsamt rum på modersmålets kursplan; i Danmarks högre skolor synes i regel väsentligt mera uppmärksamhet ägnas åt studiet av svenska språket och litteraturen. Det torde emellertid numera vara en mycket allmän mening, som kräver ökat utrymme för frändefolkens språk; skolkommissionen har gjort denna uppfattning till sin. i det den i realskolan infört läsning av provstycken ur dansk och norsk litteratur och givit ökat eftertryck åt kravet på grundligare studium av danska och norska å gymnasiet genom att i målbestämmelsen för modersmålet inrycka som ett särskilt moment »någon kännedom om de nordiska grannländernas språk och litteratur». De sakkunniga ansluta sig till skolkommissionens uppfattning i detta avseende och förorda således läsning av provstycken ur dansk och norsk litteratur i realskolan och flickskolan. A ar de sakkunniga vidare på det fyraåriga gymnasiets timplan ökat modersmålets timantal utöver det nuvarande, så har detta skett icke minst i syfte att bereda tillfälle till vidgat studium av danska och norska. Den s yenska skolorganisationen erbjuder alltså tillfälle till undervisning i de bada klassiska språken, i de tre viktigaste moderna kulturspråken samt i de bada med svenskan nära befryndade grannspråken. Detta kan synas mycket, men det är ingalunda givet, att därmed alla anspråk äro fyllda, som i en modern kulturstat med rätt kunna ställas på den statliga skolorganisationen. Den sista tidens utveckling icke minst på samfärdselns område har i knapuast förutsedd grad vidgat möjligheterna till personlig beröring mellan olika folk, och det allt livligare internationella samlivet ställer därmed nya krav på det enskilda folket. Åtskilliga tecken tyda på att man inom de ledande kulturländerna har blicken öppen för de konsekvenser, denna utveckling måste komma att medföra icke minst på skolans område; det synes vara angeläget, att man även här i Sverige har uppmärksamheten riktad på vad som i detta hänseende kan komma att krävas. Goda skäl kunna andragas för att på orter, där särskilda förutsättningar föreligga, gymnasiet i någon utsträckning erbjuder tillr*

*

Nyspr. gymn. utan latin 12. » > » » 16.

100 fälle till undervisning i vissa andra främmande språk, för vilkas studium den svenska skolorganisationen hittills gjort föga eller intet. Svenskan har ett tredje grannspråk, f i n s k a n , som talas även i vissa bygder av vårt land och vars betydelse för den nordiska kulturen icke får underskattas; även i politiskt och ekonomiskt avseende vore en mera utbredd kunskap i finska av värde för vårt land. Vidare kommer, så snart förbindelserna med Ryssland bliva livligare, kravet på kunskaper i r y s k a att framträda med stor styrka. Slutligen gör det latinska Amerikas växande betydelse för Europa behovet av undervisning i s p a n s k a allt mera kännbart. Även beträffande andra språk kunna i och för sig berättigade önskemål göras gällande, men de synas i jämförelse med de nu framhållna böra träda tillbaka. Om sålunda bestämda skäl tala för att inom det differentierade gymnasiet elementär undervisning borde kunna givas även i vissa andra språk, som för närvarande icke studeras i svenska skolor, i främsta rummet finska, ryska och spanska, så är det å andra sidan klart, att för dessa språk plats icke kan beredas inom gymnasiets ordinarie timplan. Däremot synes det vara både tänkbart och önskligt, att på orter, där särskilt intresse framträder och där lämpliga lärarekrafter stå till förfogande, undervisning i språk, som icke upptagas på den vanliga timplanen, skulle kunna beredas lärjungar som så önska i form av särskilda tillvalskurser, för vilka det minskade timantalet i gymnasiets två högsta ringar medger ett visst om också begränsat utrymme. Dessa frågor komma nedan att bliva föremål för j^tterligare behandling i samband med frågan om bortval och tillval. I vissa fall, särskilt då det gäller ett så svårt språk som ryska, synes i de båda högsta ringarna ett utbyte av språk vara att förorda, så att exempelvis en från latingymnasiet differentierad linje upptoge ryska i ställe för latin eller att på det nyspråkliga gymnasiet ryskan ersatte franskan. Det är genom dylika utbyten, som undervisning i ryska möjliggjorts vid vissa svenska gymnasier. För närvarande meddelas undervisning i ryska vid tre svenska gymnasier, nämligen vid statens provskola nya elementarskolan^ i Stockholm, vid Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium jsamt vid Lunds privata elementarskola. Vid nya elementarskolan är antalet åt ryskan anslagna timmar i den nyspråkliga linjens fyra ringar numera höjt till 5 + 4 + 6 + 6 , alltså sammanlagt 21 veckotimmar. Vid Uppsala privatgymnasium, som tidigare haft en mycket begränsad kurs i ryska på endast 2 timmar i vardera av de två högsta ringarna, ha från och med läsåret 1924—25 i dem nyskapade nyspråklig-historiska linjens tre ringar anslagits under vårterminen i första ringen 5 timmar, under hela läsåret i andra och tredje ringen vardera 5 timmar, alltså sammanlagt 12 */* veckotimmar. I Lunds privata elementarskola har från och med läsåret 1923—24 ryska införts som valfritt ämne å reallinjen: elever, vilka valt bort franska, kunna, om de så önska, i stället erhålla undervisning i ryska i mellersta ringen 3 xl* timmar, i översta ringen 4 timmar, alltså sammanlagt 7 V2 veckotimmar. Vid utbyte av latin mot ryska skulle enligt av de sakkunniga uppgjorda timplaner i de båda sista ringarna av det fyraåriga latingymnasiet ryskan erhålla 6 + 7 , alltså sammanlagt 13 veckotimmar, i de båda sista ringarna av det treåriga latingymnasiet 7 + 8 , alltså sammanlagt 15 veckotimmar. Vid utbyte av franska å det nyspråkliga gymnasiet mot ryska^ skulle enligt ^de uppgjorda timplanerna ryskan å det fyraåriga gymnasiet få 4 (på nyspråkliga gymnasiet utan latin 5) + 6, alltså sammanlagt 10 (alternativt 11) timmar; på det treåriga nyspråkliga gymnasiet med latin bleve motsvarande siffror 5 + 6 , alltså 11, på det treåriga rent nyspråkliga gymnasiet 6 + 6 , alltså 12. Enligt vad från sakkunnigt håll upplysts kan på ifrågavarande ålderssta-

101 dium. särskilt om antalet deltagare är begränsat, redan med en tid av 10 timmar en så god grund läggas i ryska, att på densamma fortsatta studier på egen hand med framgång kunna byggas. För finskan synas liknande anordningar vara att förorda; tillvalskurser i detta svårtillgängliga språk torde i främsta rummet böra avses för lärjungar, vilka på grund av släkt- eller andra förbindelser ha särskilda förutsättningar att lära sig finska. I spanska torde praktiskt användbara resultat kunna nås redan med mindre omfattande tillvalskurser, för vilka utrymme kan beredas utan uppoffrande av något ämne på den normala timplanen.

Kap. Yl. Om ordningen för de skriftliga arbetena. E t t för arbetet i de högre skolorna betydelsefullt spörsmål är frågan om ordnandet av skrivningarna i de olika ämnena. Kortare skriftliga övningar och provräkningar kunna utföras under de åt ifrågakommande ämnen anslagna lektionstimmarna, helst om här och var i arbetsordningen dubbeltimmar inläggas. Men för de mera omfattande skriftliga arbetena måste på annat sätt sörjas. Enligt gällande läroverksstadga utföras skrivningarna än i skolan, än i hemmet. Vid vissa enskilda läroanstalter äro de flesta eller alla skrivningar förlagda till skolan, och ett och annat statsläroverk har även så långt som möjligt sökt tillämpa denna princip. De sakkunniga tro sig äga stöd i en bland skolornas lärare ganska u'bredd mening, då de i likhet med skolkommissionen förorda, att dessa skriftliga arbeten i större utsträckning än hittills förläggas till lärorummet och att alltså hemskrivningarnas antal i väsentlig mån begränsas. Erfarenheten visar, att hem skrivningen ofta blir söndagsarbete eller uppskjutes till det sista, så att den slutligen måste utföras på natten före den dag, då den skall avlämnas till läraren. Ej sällan blir den alltför osjälvständigt utförd för att ge den övning, som den skulle giva, och därtill kommer, att den arbetsro lärjungen behöver för sådant arbete icke alltid står till buds i de olika hemmen. Från undervisningens synpunkt är av dessa och andra skäl det i skolan utförda skriftliga arbetet i regel värdefullare än det, som utföres i hemmet, ehuru det givetvis är önskligt, åtminstone när det gäller lärjungarna i de högre klasserna, att ett och annat skriftligt arbete, särskilt en och annan svensk uppsats, anvisas till utförande i hemmet. Skrivningarnas överförande till skolan innebär en väsentlig minskning i lärjungarnas hemarbete, dels direkt, enär de skriftliga hemuppgifterna utgöra en mycket avsevärd del av hemarbetet, dels även indirekt, i det att dagen före skolskrivningsdagen blir helt eller delvis fri från det vanliga läxarbetet. I klasser, där skrivningar förekomma i större antal, måste, om skrivningarna förläggas till skolan, en dag varje vecka helt eller delvis anslås till skriftligt arbete och det vanliga lektionsarbetet i motsvarande omfattning bortfalla. Skrivdagen kan göras antingen »fast» eller »rörlig». Vid våra allmänna läroverk är allt sedan den nuvarande organisationens genomförande skrivdagen rörlig, medan tidigare fast skrivdag var bestämd för nedre och övre sjätte klasserna. Åtskilliga enskilda läroanstalter tillämpa alltjämt ordning med fast skrivdag. Med båda nu nämnda alternativ äro förenade vissa fördelar och olägenheter, och det torde vara lämpligt att här med några ord beröra dessa samt i korthet påpeka möjligheterna för alternativens tekniska utformande. Ordningen med fast skrivdag innebär tydligen, att — därest ej alternerande arbetsordningar för olika veckor uppgöras — en bestämd dag varje vecka helt

103 eller delvis anslås till skriftligt arbete och att de för skrivning avsedda timmarna alltså få sin bestämda plats på klassens veckoschema. Härigenom vinnes en fasthet och reda i arbetsordningen, som ur undervisningens synpunkt givetvis är värdefull. Å andra sidan kan mot den fasta skrivdagen anmärkas, att den ganska hårt binder arbetsordningen och icke utan schematekniska svårigheter medger en lämpning efter behovet. Den är fullt användbar endast i klasser, där tillräckligt många skrivningar förekomma för att göra en hel eller halv dag i veckan behövlig för skriftligt skolarbete — eller man måste, såsom redan antytts, använda alternerande arbetsordningar. Man kan endast med svårighet låta en skrivdag utgå eller flytta den till en annan veckodag, även om detta av tillfällig anledning vore önskligt. Enligt ordningen med rörlig skrivdag utbytas de på arbetsordningen upptagna ordinarie lektionerna under en hel eller halv skoldag mot skrivning på lärorummet, och skrivningsdagen flyttas från en veckodag till en annan på det sätt, att tidsförlusten för de olika ämnena under läsåret blir proportionsvis ungefär lika fördelad på dem alla. Uttages varje vecka exempelvis en hel dag till skrivning, reduceras de i timplanen upptagna veckotimtalen med en sjättedel. För en del ämnen blir lärotimmarnas fördelning på olika veckor med denna ordning ganska ojämn, något som i vissa fall kan vålla svårigheter för undervisningen. Den rörliga skrivdagen medför däremot den fördelen, att dess förekomst kan lämpas efter behovet. I klasser med ringa antal skrivningar kan man nöja sig exempelvis med en skrivdag varannan vecka. Man kan lämna terminens första och sista vecka fria från skrivningar, och skulle vid något tillfälle en på förhand bestämd skrivdag befinnas obehövlig, har man blott att låta det vanliga lektionsarbetet fortgå i enlighet med den ordinarie arbetsordningen. Frågan om fast eller rörlig skrivdag kompliceras emellertid väsentligen därav, att den icke bör avgöras, utan att hänsyn därvid tages till det allmänt resta kravet på betydligt ökat utrymme å skolans arbetsordning för lek och idrott. Skolkommissionen har, såsom de sakkunniga få tillfälle att längre fram (kap. XVI) närmare omnämna, sökt fylla de i nämnda hänseende framställda önskemålen genom att föreslå, att undervisningsarbetet i de olika skolformerna anordnades på sådant sätt, att en halv dag varje vecka lämnades fri från lektioner för att användas väsentligen till idrottsövningar av olika slag samt friluftsliv. För att möjliggöra denna anordning har kommissionen föreslagit en förkortning av lektionerna under en del av varje dag från 45 minuter till 40 minuter, och dess två kvinnliga ledamöter hava i särskilt yttrande yrkat, att en sådan förkortning skulle gälla alla lektioner och alla högre skolor. Kommissionens förslag att anslå betydligt ökad tid åt idrott och friluftsliv har mött allmänt gillande och synes även de sakkunniga synnerligen tilltalande. Emellertid hava de sakkunniga, av skäl som närmare angivas i senare sammanhang (kap. X V I ) och ej minst med hänsyn till den mening i detta hänseende, som uttalats i många av de avgivna yttrandena, ej kunnat obetingat ansluta sig till kommissionens förslag om fast idrottsdag utan tänkt sig anordning med rörlig idrottsdag. De kombinationer i avseende å skrivdag och idrottsdag, som under denna förutsättning kunde ifrågakomma, skulle alltså bliva antingen rörlig skrivdag och rörlig idrottsdag eller fast skrivdag och rörlig idrottsdag. Ordet »dag» betecknar härvid halv eller hel skoldag. Vad först beträffar det förra alternativet, är det tydligt, att dess tillämpande måste komma att i hög grad trasa sönder arbetsordningen och därigenom vålla olägenheter för undervisningen.

104 Återstår att tillse, hur rörlig idrottsdag må kunna kombineras med fast skrivdag. Att i en timplan, som i likhet med nu gällande timplaner uppgjorts under utsättning av rörlig skrivdag, utan vidare inlägga särskild tid för skrivning på lärorummet, skulle tydligen medföra, att veckotimsummorna för de olika klasserna komme att ökas med det antal timmar, som behövdes för skrivningen. Därigenom skulle dock arbetstiden i skolan komma att växa utöver det mått, som kan anses lämpligt. Införandet av fast skrivdag förutsätter därför, att den i timplanen upptagna tiden för det egentliga lektionsarbetet på e:t eller annat sätt reduceras. Den tidsreduktion, som alltså vid en anordning av nu berörda art behöver företagas, kan ske på två sätt: antingen genom reduktion av antalet lektionstimmar eller genom reduktion av lektionstimmarnas längd. Vid utarbetande av förslag till tim- och kursplaner för olika skolformer hava de sakkunniga ej förutsatt ordning med fast skrivdag. De sakkunniga hava nämligen för att möjliggöra en direkt jämförelse mellan de utarbetade förslagen och de av skolkommissionen framlagda samt nu gällande timplaner utgått från de nuvarande förhållandena och efter dem anpassat timplamsförslagen. A t t uppgöra dubbla förslag med förutsättning dels av fast, dels av rörlig skrivdag har icke ansetts nödigt. De av de sakkunniga utarbetade förslagen förutsätta således rörlig skrivdag och lektionstimmar av nu föreskriven längd. De sakkunniga hava emellertid velat åskådliggöra, hur en reduktion av nyssberörda art skulle verka, och därför velat framlägga ett exempel på timplan för 4-årigt realgymnasium med inlagd fast skrivdag och lektioner av 45 minuters längd samt med för de olika ämnena reducerade timtal. Det torde böra i detta sammanhang framhållas, att det ej synes vara erforderligt att genomgående beräkna hel dag för skrivningar. För gymnasiets två högsta ringar bör man räkna med hel skrivdag, men i övrigt torde man i gymnasiet kunna i regel förlägga två lektionstimmar till skrivningsdagen och sålunda något utjämna arbetsbelastningen. I fråga om realskolan torde man likaledes till minskning av arbetsbelastningen å övriga läsdagar kunia förlägga tre lektionstimmar till skrivningsdagen, dock med beaktande att man för modersmålsskrivningarna lärer böra beräkna något längre tid. Ä det exempel, som de sakkunniga utarbetat, hava således 5, resp. 3 lektionsimmar anslagits till skrivning. Timplanen följer å sidan 105. En jämförelse med motsvarande timplan utan fast skrivdag (Bil. 7a) visar, att vart och ett av ämnena kristendomskunskap, modersmålet, tyska, engelska, franska, historia, biologi och kemi fått vidkännas en minskning av 1 veckotimme, ämnena fysik och matematik vartdera en minskning av 2 veckotimmar. Av övningsämnena har teckning minskats med 1 veckotimme, gymnastik med 2 veckotimmar. Av exemplet framgår, att man icke kan åstadkomma en likformig reduktion samt att ämnen med mycket låga timtal över huvud icke kunna reduceras. Det torde vara klart, att en tillämpning av en sålunda reducerad timplan förutsätter vissa jämkningar i kursfördelningen mellan de olika ringarna. En tidsreduktion åter, bestående i förkortning av lektionstimmarnas längd, skulle medföra den fördelen, att antalet lektionstimmar i varje ämne kunde bevaras oförändrat och att tidsreduktionen bleve fullt likformig i fråga om de olika ämnena. Olika meningar kunna givetvis råda om lämpligheten av att giva lektionstimmarna en längd, som understiger den nu föreskrivna. Före år 1905 hade lektionerna i regel en längd av 50—60 minuter. Av förkortningen till 45 minuter synes man icke hava haft några ogynnsamma erfarenheter. Huruvida detta

105 R

i

n

g

Ä m n e n

Summa I

Tyska

Historia med samhällslära Filosofi

Musik

II

III

iy

:3 3

3 2

—

3 O

—

—

—

—

8 8

—

6 2

—

2 2

—

1.5 4

visar, att man utan risk kan taga ytterligare ett steg i samma riktning, är dock ovisst. Av förkortningen i och för sig är näppeligen att vänta sig någon minskad ansträngning för lärjungar och lärare. Snarare har man att frukta, att den, hur obetydlig den ock är, skall i någon mån öka den tendens till jäkt, som tillhör det nutida arbetet i allmänhet och även skolarbetet. Å andra sidan finnes det intet som bevisar, att 45 minuter skulle vara ett optimum, som icke borde vare sig överskridas eller underskridas. Såsom förut erinrats, har skolkommissionen föreslagit partiell förkortning av lektionstimmarna från 45 till 40 minuter. Detta förslag har blivit föremål för många läroverkskollegiers och myndigheters yttranden. I allmänhet har den ifrågasatta åtgärden avstyrkts, men vissa yttranden äro mindre avvisande, bland dem yttrandet av skolöverstyrelsens läroverksavdelning, som förordar försöks anställande. Anordningen med 40-minuterslektioner har, som nämnts, under åtskilliga år varit genomförd vid en del enskilda läroanstalter. För att få kännedom om de erfarenheter av anordningen, som gjorts inom läroanstalter, som prövat densamma, hava de sakkunniga från två bland dessa, Djursholms samskola och Lunds privata elementarskola, anhållit om uttalanden i frågan. Rektorn vid förstnämnda skola framhåller, att kortare lektioner ökade lärjungarnas förmåga att med uppmärksamhet följa undervisningen samt befrämjade punktlighet beträffande lektionens början. Särskilt för de lägre klasserna hade anordningen visat sig vara förträfflig. Rektorn vid Lunds

106 privata elementarskola anför, att anordningen i fråga vidtagits närmast för att bereda lärjungarna längre tid till vila och hemarbete och att någon olägenhet av densamma icke försports. Båda rektorerna hava dock påpekat, att i fråga om vissa ämnen en något längre lektionstid ofta skulle vara gagnelig; särskilt gällde detta de naturvetenskapliga ämnena, enligt förstnämnde rektor även sådana ämnen, där framställningen krävde bredd och större sammanhang. Behovet av längre lektionstid funnes dock, anser rektorn vid Lunds privata elementarskola, även om lektionerna för de naturvetenskapliga ämnena hade en längd av 45 minuter, och dubbeltimmar vore därför ej sällan erforderliga. Från båda hållen betonas, att de 40 minuterna måste göras fullt effektiva, och påpekas, att inringning vid ifrågavarande läroanstalter därför alltid ägde rum 2 minuter före lektions början. Det torde vara lämpligt att i detta sammanhang anföra ett par exempel till belysning av 40-minuterslektionernas inverkan på skolarbetstiden och därvid utgå från de av de sakkunniga utarbetade timplansförslagen. Exemplen, som avse dels ring I I I av 4-årigt latingymnasium och dels klass 5 av 6-årig realskola, visa, hur stor den dagliga arbetstiden i skolan bleve under förutsättning dels av 45-minuterslektioner och rörlig skrivdag, dels av 40-minuterslektioner och fast skrivdag. För ring I I I av 4-årigt latingymnasium upptager den av de sakkunniga uppgjorda timplanen tillhopa 34 xj2 veckotimmar. Enligt det förra alternativet skulle skolarbetet, om detta började som vanligt kl. 8 på morgonen och man räknade med frukostrast om 1 timme och 25 minuter samt övriga raster om 10 minuter, i regel sluta kl. 2.35. Med 40-minuterslektioner och fast skrivdag, därvid det dagliga antalet lektionstimmar och mellanliggande raster i regel bleve större än i förra fallet, skulle under i övrigt samma förutsättningar skolarbetet i allmänhet sluta kl. 2.55. I klass 5 av 6-årig realskola utgör enligt de sakkunnigas förslag veckotimsumman 38 V2 timmar. Med 45-minuterslektioner och rörlig skrivdag komme under nyssnämnda förutsättningar skolarbetet att i regel sluta kl. 2.35, med 40-minuterslektioner och fast skrivdag samt med 3 lektionstimmar förlagda till skrivdagen i regel kl. 2.55. För alla lärjungar såväl i realskolan som å gymnasiet kommer härtill tid för morgonandakten. I de utarbetade kursplansförslagen hava de sakkunniga, på sätt hittills varit vanligt i kursplaner för de allmänna läroverken, angivit, hur ofta skrivningar i de olika ämena borde utföras. Förlägger man nu skrivningarna huvudsakligen till skolan, synes det vara lämpligare att i stället angiva ett bestämt antal skrivningar under läsåret för varje ämne. Härvid måste man taga hänsyn till att skrivningsdag understundom kan på grund av inträffande lov- och helgdagar försvinna, varför summan av de i skolan utförda skrivningarnas antal kommer att understiga antalet läsveckor under läsåret. Emellertid böra, som nämnts, skrivningarna ej undantagslöst utföras i skolan; i vissa fall, såväl å gymnasiet som i realskolan, synes det önskvärt, att ett fåtal skrivningar varje läsår utföres i hemmet. De sakkunniga hava därvid tänkt särskilt på ämnena modersmålet, latin och fysik. För att vinna närmare översikt över de olika skrivningarnas fördelning pä skolan och hemmet, hava de sakkunniga, utgående från de utarbetade kursplanerna och från anordning med fast skrivdag, uppgjort nedanstående tablå, utvisande det antal skrivningar, som i olika ämnen borde utföras i skolan och i hemmet, och avseende såväl 4-årigt och 3-årigt gymnasium som olika realskole- och flickskoleformer.

107 I.

4-årigt gymnasium. A.

Ring

I II III

mod.

lat.

ty.

8+ 2 8+2

— 7+ 2

11 9

6+ 2

IV

Ring

32 + 4

8 8

32 + 6 25 + 2

12+1

Realgymnasium.

mod.

ty.

eng.

mat.

fys.

summa

8 7

9 8

7 9

— -

32 + 2 32 + 2

III IV

6+ 2 5+ 1

— -

11 13

7+2 7 + 1

32 + 4 25 + 2

fra. —

summa 30 + 2

—

32 + 4

I H Hl

C.

Nyspråkligt

mod.

lat.

ty.

eng.

8+2 8+ 2 6+ 2

7+ 2 —

11 9 8

11 8 9

gymnasium,

32+2 25 + 1

5+ 1

-

—

mod.

ty.

eng.

fra.

mat.

Bumma

I II

8+ 2 8+ 2

8 7

9 8

— —

32 + 2 32 + 2

III

6+ 2

9 —

IV

5 + 1

—

—

25+ 1

eng. 10

summa 32 + 2

32 + 2

3-årigt gymnasium. A.

Latingymnasium.

mod.

lat.

ty.

I II

8+2 6+ 2

3 (vt.) 10 + 4

11 8

32 + 6

III

5+ 1

12 + 1

—

25 + 2

B. Ring

summa 30 + 2

8+ 2 8+ 2

II.

Ring

eng. 11

I II

IV

Ring

10 + 4

5+ 1

B. Ring

Latingymnasium.

Realgymnasium.

mod.

ty.

eng.

mat.

fys.

summa

I II

8+ 2 6+ 2

7 —

8 8

9 11

7+2

32 + 2 32 + 4

ni

5+ 1

7+ 1

25 + 2

-

108 C. N y s p r å k l i g t a. Ring

I

lat. 3

tyll

—

eng. 10

fra.

—

summa 32 + 2

32 + 2

25 + 1

II

6 + 2

III

5 + 1

fra.

8 + 2

ty13

eng.

I

—

9umma 32 + 2

II

6 + 2

32 + 2

ni

5 + 1

—

25 + 1

mod. b. Ring

Realskolan.

III. 6-år

5-år.

4-år.

mod.

ty-

eng.

mat.

summa

—

9 + 2

il

— —

20+2

9 + 2

5 (vt.)

— — —

7 + 2

29 + 2

Klass .

IV.

Klass

gymnasium.

mod. 8 + 2

8-år.

7-år .

S-år

mod.

5 6

11 25 + 2

Flickskolan.

t y 8 k a

e n g e l s k a

S u m m a

8-år. 7-år.

6-år.

8-år. 7-år.

6-år.

8-år. 7-år.

6-år.

— 8

— — —

— — —

— 5 (vt.)

6 + 2

5 (vt.) 25 + 2

19 22 + 2

6 + 2

28 + 2

28 + 2

6 + 2

—

—

17 + 2

17 + 2

För ämnena modersmålet, latin och fysik har å tablån först angivits det föreslagna antalet skolskrivningar och därpå antalet hemskrivningar. Vid angivandet av antalet skolskrivningar hava de sakkunniga utgått ifrån att å gymnasiet 32 skrivningar skulle under loppet av ett läsår utföras i skolan; i fråga om högsta ringen har dock med hänsyn till den under vårterminen infallande studentexamen med tillhörande skrivningar detta antal reducerats till 25. På samma sätt ha med hänsyn till skrivningarna för realskolexamen i realskolans högsta klass beräknats endast 29 skolskrivningar. I första ringen å 4-årigt latingymnasium och nyspråkligt gymnasium med latin, där endast 3 skrivningsämnen förekomma, upptager tablån endast 30 skolskrivningar. De halva dagar, som sålunda i vissa klasser i real- och flickskolan samt å gymnasiet bleve fria från skrivning i skolan, torde kunna lämpligen utnyttjas på olika sätt, t. ex. för idrottslov eller för övningsskrivningar i ena eller andra ämnet. Såsom framgår av det sagda, hava de sakkunniga i sina föregående överväganden satt 40-minuterslektionerna i direkt samband med den fasta skrivdagen, och anordningen med lektioner av dylik längd är således ur nämnda synpunkt motiverad endast för de klasser, där skrivningar skulle förekomma. Ville man genomföra berörda anordning, bleve det emellertid tydligen nödvändigt att införa 40-minuterslektioner även i de klasser, där skrivningar ej tänkts

109 skola äga rum. Detta förhållande skulle givetvis innebära en ej alldeles obetydlig minskning i den sammanlagda arbetstiden i skolan för dessa klasser, en minskning, som på detta åldersstadium dock ej kan anses vara i och för sig olämplig. Skulle man emellertid vilja för de från skrivningar fria klasserna disponera i möjligaste mån samma totala arbetstid per vecka, som en ordning med 45-minuterslektioner medför, skulle man, åtminstone i f r å g a om de ämnen, där nämnda minskning bleve mest framträdande, kunna å timplanen tillägga en eller annan lektionstimme. Vad beträffar klasserna 3, 2 och 1 i resp. 6-, 5- och 4-årig realskola, skulle, såsom av förestående tablå framgår, skrivningar förekomma i blott ett ämne och endast var tredje vecka. Då fast skrivdag för ifrågavarande klasser alltså ej kan anses vara motiverad, synes man kunna här begagna sig av ordning med rörlig skrivdag och därjämte utöka arbetstiden på sätt nyss angivits. I realskoleklasserna 4, 3 och 2 skulle enligt de sakkunnigas kursplaner förekomma endast två skrivningsämnen. Ehuru antalet skrivningar alltså ej räcker till att utfylla en skrivdag i veckan, hava för översiktlighetens skull dessa klasser liksom närmast därunder liggande klasser upptagits i tablån. Även beträffande förstnämnda klasser kan tydligen samma anordning med rörlig skrivdag och utökad arbetstid vidtagas, som ovan omnämnts. I fråga om flickskolan gäller i tillämpliga delar vad nu sagts om realskolan. Det bör till sist påpekas, att det totala antal skrivningar å gymnasiet, som angivits å ovanstående tablå, ej oväsentligt understiger det för resp. ringar för närvarande bestämda. Men det är härvid att märka, att många av skrivningarna på det nuvarande gymnasiet utföras i hemmet, medan de allra flesta av de å tablån upptagna skrivningarna tänkts skola förläggas till skolan och således bliva väsentligt mer effektiva. De olika huvudalternativ i fråga om skrivningarnas anordnande, som i det föregående omnämnts, avse, såsom framgår av det anförda, dels anordning med rörlig skrivdag, dels anordning med fast skrivdag. Det förra alternativet torde närmast förutsätta lektionstimmar av nu vid statsläroverken föreskriven längd av 45 minuter, det senare kan tänkas genomfört antingen med bibehållande av 45-minuterslektioner och reduktion av antalet lektionstimmar eller med lektionernas förkortning till 40 minuter. Vart och ett av dessa alternativ har vissa fördelar men ock vissa olägenheter. En bestämd uppfattning om deras lämplighet eller olämplighet torde svårligen kunna vinnas annat än på erfarenhetens väg, och det vore därför utan tvivel önskligt, att möjlighet bereddes även statsläroverken att försöksvis pröva de olika möjligheterna.

Kap. VII. Realskolan. 1.

Realskolan ur principiell synpunkt.

^^Uumst* • ^ e n o m ^ e t * v ^ r skolhistoria bekanta kungl. cirkuläret av år 1849 hade de och motiv dittill svarande skolorna för den lägre medborgerliga bildningen, de s. k. apologistskolorna, sammanslagits med de gamla lärdomsskolorna och gymnasierna till en enda läroanstalt, det allmänna läroverket, eller, som det då hette, elementarläroverket, vilket alltså fick en tvåfaldig uppgift: dels att meddela allmän medborgerlig bildning, dels att förbereda för universiteten och de högre tillämpningsskolorna. Frågan om de två bildningsuppgifternas förhållande till varandra, en av huvudfrågorna i de föregående årtiondenas livliga meningsbrytningar, hade dock därmed icke funnit slutgiltig lösning. Under de första riksdagarna efter representationsreformens genomförande är Andra kammaren livligt sysselsatt med läroverken, och vid 1870 års riksdag utformades av Abr. Rundbäck huvudtankarna i det program, som sedan i över trettio år betecknade Andra kammarens ståndpunkt i läroverksfrågan: det allmänna läroverkets hela lägre avdelning, närmare bestämt dess fem lägre klasser, skulle göras till en skola för allmän medborgerlig bildning. Enligt Rundbäcks förslag skulle latinet, som framför allt stod hindrande i vägen, dock icke uppskjutas längre än till fjärde klassen. I en kungl. proposition till 1873 års riksdag föreslogs, att latinets begynnande läsning skulle framflyttas till 4:e klassen samt att till tjänst för de lärjungar, som lämnade läroverken utan att nå fram till studentexamen, lärokurserna skulle bringas till en viss avslutning dels i 3 :e, dels i 5 :e klassen. »Då undervisningen är till för dem som undervisas och icke tvärtom», säger ecklesiastikministern Gunnar Wennerberg i sitt anförande till det statsrådsprotokoll, som åtföljde den kungl. propositionen, »så synes det vara billigt, att samma fördel av en studiernas avslutning till ett visst mått, som lämnas ett fatal vid dess avgång från läroverkets högsta avdelning, även beredes det flertal, som utgår från en lägre.» Propositionen vann riksdagens bifall. De avsedda kursavslutningarna blevo i den sedermera utfärdade nya läroverksstadgan visserligen endast ofullständigt utförda, men det syfte de skulle tjäna var i organisationen erkänt, och ett avgörande steg hade tagits till förverkligande av Andra kammarens reformprogram. A t t följa läroverksfrågans historia genom dess olika skeden är här icke av nöden. Andra kammaren vidhöll alltjämt med bestämdhet huvudsynpunkterna för sitt reformkrav och avvisade alla förslag, som därmed icke voro förenliga. Från början av 1880-talet utgjorde latinets framflyttande till sjätte klassen ett bestämt yrkande från kammarens sida. P å 1890-talet trädde fordran på inrättandet av en examen på läroverkets mellanstadium i förgrunden av reformprogrammet, och denna examen tänktes förlagd till »15—16-års åldern», varmed i allmänhet avsågs icke 5:e utan nedre 6:e klassens ålders-

Ill stadium. År 1899 ena sig slutligen riksdagens båda kamrar om en anhållan hos Xungl. Maj:t »om utarbetande och framläggande inför riksdagen av förslag till inrättande vid rikets fullständiga och femklassiga allmänna läroverk av en under offentlig kontroll ställd och av viss kompetens åtföljd ^avgångsexamen för lärjungar, som vid 15—16-års åldern önska sluta sin skolgång, samt till de ändringar i läroverkens organisation, som därmed stå i samband». Riksdagsbeslutet föranledde tillsättandet av 1899—1902 års läroverkskommitté. I överensstämmelse med denna kommittés förslag utarbetades en kungl. proposition, som förelades 1904 års riksdag och av riksdagen bifölls, varefter den beslutade omorganisationen bragtes till verkställighet genom nu gällande läroverksstadga av år 1905. o Det allmänna läroverket blev sålunda åter delat i de gamla beståndsdelarna skola och gymnasium, den förra, »realskolan», med ändamål att »utöver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning», det senare med ändamål att utöver realskolans allmänbildande uppgift fylla den särskilda uppgiften att »grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas» (stadgan). Realskolan, ansluten till folkskolans tredje årsklass, blev sexårig, gymnasiet fyraårigt, anknutet till realskolans näst högsta klass, varigenom realskolans högsta klass blev en med första gymnasieringen sidoställd »särskild avslutningsklass», detta senare i överensstämmelse med den i 1899 års riksdagsskrivelse givna grundritningen. De fristående realskolorna i en del mindre städer ordnades som samskolor. . _ Motiven för 1904 års läroverksreform hava, såsom av det föregående framgår, olika utgångspunkter: å ena sidan samhällslivets och näringarnas stigande behov av ökad allmän medborgerlig bildning, å andra sidan läroverkets skyldighet att bättre sörja för flertalet av sina lärjungar. I sistnämnda hanseende visade statistiken, att av de lärjungar, som avgingo från de allmänna läroverken, endast omkring en fjärdedel lämnade dem efter avlagd studentexamen, de återstående tre fjärdedelarna avgingo utan att ha nått detta mal. Dessa sistnämnda lärjungar försvunno än här än där på den nioåriga vägen upp mot slutmålet. Företrädesvis avgingo de från mellanklasserna, särskilt frän femte klassen, som för många av de lägre läroverken var den sista, men i stort antal också från tredje, fjärde samt nedre och övre sjätte klasserna. Nar de lämnade läroverket, hade de visserligen erhållit ett större eller mindre mått av 'den allmänna medborgerliga bildning, vars meddelande utgjorde den ena av läroverkets båda uppgifter. Men i vissa hänseenden hade skolan v a n t mindre väl avpassad för dem. Delvis, ehuru i underordnad grad, låg bristen i lärokurserna och deras anordning. I högre grad låg den däri, att läroverkens arbete till sin huvudsynpunkt och sitt ledande intresse i det hela var inriktat pa studentbildningsuppgiften. Icke minst låg bristen i saknaden av ett klart markerat studiemål för de lärjungar, som avgingo utan studentexamen, ett studiemål, som kunde samla dessa lärjungar och giva dem ett i deras egna och allmänhetens ögon värdefullt resultat av skolarbetet. Genom läroverkets uppdelning i skola och gymnasium skulle man få samhällets behov av en allmän medborgarskola ovanför folkskolan tillgodosett och tillika det allmänna läroverket bättre lämpat för flertalet av dess lärjungar. Man skulle därjämte vinna fördelen av ett uppskov med ett för lärjungarnas framtid avgörande val : först då lärjungen nått gymnasiets gräns, behövde det beslutas, huruvida han över huvud taget skulle »gå studievägen» eller icke, och i förra händelsen vilken av de två studievägarna, den reala eller den klassiska, han skulle välja. Den organisation realskolan erhöll ansågs bäst motsvara det syfte den hade att fylla och tillika innebära minsta möjliga risk för menlig inverkan på gymnasiet. Skolans läroinnehåll bestämdes med huvudsaklig hänsyn till de lar-

112 jungars behov, vilka efter genomgåendet av dess kurs skulle gå ut i livet, kursfördelnmgen och undervisningsarbetets metodiska riktlinjer lades till rätta efter barnaålderns och övergångsålderns förutsättningar. Lärogången gjordes sammanhängande genom de sex klasserna, så att skolans kurs blev en inom sig sluten enhet, varvid den genom 1873 års åtgärd i tredje klassen uppkomna kursavslutningen bortföll. Man ville ge realskolan en självständig ställning i förhållande till gymnasiet göra den till bärare av ett bestämt bildningsskikt mellan de båda, som betecknades av den avslutade folkskolan å ena sidan och studentexamen å den andra. Man ville markera dess slutmål genom en examen, som kunde erhålla ett visst värde i det allmänna föreställningssättet och medföra rättighet till inträde i vissa fackliga bildningsanstalter och till vissa anställningar i det allmännas tjänst. Realskolans Om ock realskolan är resultatet av strävanden, som kunna följas under ett behövhghet. århundrade, och dess motiv icke kunna lära frånkännas berättigande, finnas dock skäl för den frågan, huruvida realskolans inrättande varit till båtnad för det allmänna läroverket. Det var framför allt farhågorna för att ett allvarligare tillgodoseende av läroverkets uppgift med avseende på den allmänna medborgerliga bildningen skulle medföra ett försvagande av dess förmåga att giva den för högre studier nödiga grundläggande bildningen, som vållade de långvariga meningsstriderna före 1904. Om dessa farhågor voro överdrivna, voro de dock icke ogrundade. I den gamla tvistefrågan från 1800-talets början angående den medborgerliga och den vetenskapliga bildningens inbördes förhållande hade utvecklingen av de båda bildningsarternas begrepp visserligen medfört, att man fann sig kunna fastslå såsom princip, att den vetenskapliga bildningen kunde och borde grundas på den medborgerliga (1899 års kommitté). Men ehuru denna princip till sm allmänna innebörd kunde anses riktig, var det dock tydligt, att den i sin tillämpning hade en viss begränsning. Gymnasiet kunde och borde byggas på realskolan, därom var man i det hela ense, men mellan de båda läroanstalternas intressen uppkommo dock vissa konflikter, som gåvo och fortfarande giva anledning till mycken diskussion. Betraktas det allmänna läroverket uteslutande ur gymnasiebildningens och studentexamens synpunkt, framstår 1904 års reform med dess klyvning av läroverket för många snarast som en skadlig åtgärd. Realskolan, med eller utan sm examen, ter sig som en omväg eller ett hinder för dem, som skola fram till studentexamensmålet. I ett och annat av de officiella yttrandena över skolkommissionens förslag finner man en sådan blick på realskolan. Sä exempelvis i det av kollegiet vid högre allmänna läroverket i Malmö avgivna utlåtandet. Kollegiet förebrår skolkommissionen »det grundfel, som skolkommissionen begår därigenom, att den, vad de blivande studenterna beträffar, under ett antal år alls icke ordnar deras arbete efter vad som för deras fortsatta studier vore gagneligt, utan efter vad som är gagneligt för deras räkning, vilka ämna sluta sina studier med realexamen». Och om kommissionens läroverksorganisation säges det, att den »ytterligare skärper och förvärrar det år 1904 begångna misstaget». Det må heller icke anses förvånande, om nu inför frågan om nya och större förändringar i läroverkens organisation förnyad prövning begäres av spörsmålet om »realskolans vara eller icke vara» (Hudiksvalls kollegium). Några erinringar i detta avseende skola här göras, varvid emellertid bortses från möjligheten av den vittgående förändring av frågans läge, som skulle uppkomma genom ett förverkligande av de stundom framkommande tankarna på en avkortning av gymnasiet och inskränkning av dess bildningsuppgift.

113 Först må då framhållas, att man näppeligen lär kunna vänta realskolans avskaffande i den meningen, att läroanstalter med uppgift åtminstone till det väsentliga liknande realskolans icke skulle komma att finnas. Det angivna spörsmålet gäller väl närmast de högre läroverken och möjligheten av att undvika deras uppdelning i ett realskole- och ett gymnasiestadium. Där man satt realskolans existensrätt i fråga, synes man ock närmast haft de högre läroverken för ögonen. Fristående skolor, vilka såsom realskolorna utöver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning men icke åsyfta att nå studentbildningens nivå, måste man under nuvarande förhållanden helt visst fortfarande räkna med, de må kallas realskolor eller högre folkskolor eller mellanskolor eller något annat. För en mängd städer och orter, som icke kunna erhålla högre läroverk, äro dylika skolor ett allt för kännbart behov, för att det skulle kunnar lämnas obeaktat. Knappast kan man heller vänta, att dessa skolor skulle komma att organiseras som blott ofullständiga högre läroverk och alltså icke erhålla en i viss mån avrundad och avslutad iärokurs. Den utbredning, som realskolan särskilt i form av kommunal mellanskola erhållit, visar, att det finns behov av ett stort antal dylika läroanstalter. Vad då det högre läroverket beträffar leder yrkandet på realskolans avskaffande närmast till den organisationsform, som skolkommissionen föreslagit under namnet »lyceum» och som, där den gjorts till föremål för myndigheternas och kollegiernas yttranden, i allmänhet rönt ett välvilligt mottagande. Lyceet kan sägas återgå till det allmänna läroverket'före 1904, det eliminerar realskolan och bygger gymnasiet omedelbart på folkskolan. Men lyceet i sin typiska utformning lär näppeligen kunna bliva mera än en undantagsform, åtminstone icke under nuvarande förhållanden. Som sådan är det också föreslaget av kommissionen. Göres det till normalform för det högre allmänna läroverket, skola snart nog — om ock i mindre grad, därest lärogången från 9-årig blir 7- eller 6-årig — de krav göra sig gällande, som äro och varit realskolans motiv, kraven på hänsyn till det alltid jämförelsevis stora antal lärjungar, som av olika skäl icke nå fram till slutmålet. Och dessa krav innebära för mycket av betydelse för folkbildningen och för mycket av rättvisa för att i längden kunna skjutas å sido. Man skall för dessa lärjungars skull nödgas bereda lämpliga punkter för avgång och tillse, att de lärokurser de genomgått få för dem lämpligt innehåll och lämplig avrundning. Och därmed har man, om ock i latent form, fått realskolan åter. Även om man skulle besluta sig för att icke taga hänsyn till de lärjungar, som inkommit i lyceet men icke kunna eller icke vilja fortsätta till studentexamen, hade man att taga hänsyn till de fristående realskolorna och deras lärjungar. Det skulle av praktiska grunder bliva nödvändigt att bereda övergång, om möjligt utan förlängning av studietiden, från de fristående realskolorna till lämplig klass i lyceerna. Men skulle en sådan övergång kunna ordnas, måste ämnen och kurser i de nedanför liggande klasserna av lyceet åtminstone i avsevärd mån bringas till överensstämmelse med ämnena och kurserna i motsvarande realskoleklasser, och så hade man även på denna väg fått in realskolan i lyceet. Den utveckling av det högre skolväsendets organisation, som, efter vad det synes, håller på att fullborda sig i Norge, är i detta hänseende lärorik. Av allt att döma: realskolan är en under nu rådande förhållanden nödvändig skolform både som fristående skola och som del av det högre läroverket. Den må reduceras till sin omfattning, den må byta namn eller dölja sig utan benämning i undervisningsplanen, det mellanled mellan folkskola och gymnasium, som den representerar, kommer man icke ifrån i skolsystemet, och det renodlade lyceet, sådant man från studentbildningens synpunkt skulle önska se det förverkligat, kan icke göras till det högre läroverkets normala form. Också synes realskolans behövlighet kunna sägas vara allmänt erkänd. I 8—253165

114 myndigheternas och kollegiernas yttranden är realskolan med få undantag betraktad såsom ett givet led i organisationen, och flerstädes är dess betydelse direkt framhållen. De allmänna omdömen, som här och var förekomma om 1904 års reform, äro i det hela till realskolans fördel, om de ock ofta äro kritiskt färgade. Särskilt har man anledning att fästa sig vid omdömena från skolöverstyrelsens sida. »Det är tydligt», säger skolöverstyrelsens minoritet angående realskolans inrättande, »att här förelegat ett verkligt behov, som härigenom blivit tillgodosett på ett i stort sett tillfredsställande sätt.» Faktiska förhållanden, heter det i fråga om realskolexamen, ha ådagalagt, »att realskolexamen, genom att sända ut ynglingarna i livet vid jämförelsevis unga år med en avrundad fond av kunskaper, under den gångna tiden haft och alltjämt har ett bestämt behov att fylla, oavsett den omständigheten, att den i avsevärd grad bidragit till att avleda tilloppet till studentexamen». Och även överstyrelsens majoritet, som dock föreslår stora förändringar i realskolans organisation, anser, att realskolan »visat sig motsvara ett verkligt behov och i väsentlig mån motsvarat det syfte, för vilket den inrättades». RealskolOm realskolans vara eller icke vara är en fråga av största betydelse, kan examen, däremot frågan om realskolexamens vara eller icke vara betecknas som ett jämförelsevis underordnat spörsmål. Inrättandet på läroverkets mellanstadium av »en under offentlig kontroll ställd och av viss kompetens åtföljd avgångsexamen» betraktades vid tiden för läroverksreformens genomförande som en nästan självklar konsekvens av programmet om det lägre läroverksstadiets avskiljande till en skola för allmän medborgerlig bildning. Det var genom examen, som den nya skolan skulle erhålla sin karaktär av självständig läroanstalt. Examen syntes mer än något .annat böra främja syftet att samla till en punkt alla de i förtid avgående lärjungarna. Den skulle därjämte tillförsäkra ett fast underlag åt de läroanstalter, som skulle bygga på den nya skolans lärokurs, och den skulle giva berättigande åt den kompetens, som borde tillerkännas dem som tillfredsställande inhämtat denna lärokurs. Icke minst skulle den bliva till gagn för det stora flertal av lärjungar, som efter avslutad skolkurs ginge ut i det praktiska livet och sökte sig anställning i enskild tjänst, i det att den skulle skänka skolans vitsord den auktoritet, som de behövde för att vinna anseende hos allmänheten. Man hoppades ock, att denna avgångsexamen från läroverkets mellanstadium skulle minska tillströmningen till gymnasiet. Skolkommissionen har upptagit till övervägande frågan om realskolexamens bibehållande eller avskaffande och kommit till det resultatet, att den bör bibehållas. Kommissionen har till och med förordat en viss skärpning av villkoren för examens godkännande och en förstärkning av examenskontrollen. I de över kommissionsbetänkandet avgivna yttrandena finnas uttalanden både för examens bibehållande och för dess avskaffande. Som skäl för dess avskaffande anföres, att den icke visat sig motsvara de förhoppningar man ställt på den, att den inverkar menligt på undervisningen i realskolan, särskilt i skolans högsta klass, att den medför oro och överansträngning för lärjungarna. I denna riktning uttala sig flera kollegier vid olika slag av läroanstalter, ävensom Svenska läkaresällskapet och Svenska skolläka rf öreningen, vilka senare ansett, att alla examina vid de högre skolorna borde försvinna och ersättas med i vederbörlig ordning utfärdade avgångsbetyg. För realskolexamens bibehållande åter uttala sig bland andra skolöverstyrelsens såväl majoritet som minoritet samt generaldirektör Bergqvist. Det låter sig icke förneka, att de skäl, som anförts för realskolexamens avskaffande, förtjäna allvarligt beaktande. Delvis sammanhänga de med en

115 förklarlig betänksamhet mot examensväsendet i allmänhet, en betänksamhet som är ganska utbredd inom pedagogiska och särskilt medicinska kretsar i vårt land och som stegrats inför examensväsendets tendens till fortgående utveckling. Att en examen icke är ett oumbärligt tillbehör till en högre skola, därom vittnar den åttaklassiga flickskolan, som icke har någon examen, men vars avgångsbetyg icke dess mindre tillvunnit sig auktoritet och i likhet med realskolans examensbetyg förbundits med en viss kompetens. Ä andra sidan är det uppenbart, att åtskilligt vinnes genom en examen, och det gäller att i varje särskilt fall väga fördelar och olägenheter mot varandra. Mycket beror på det sätt, varpå den anordnas. Man kan som examen beteckna förfaringssätt av olika beskaffenhet, från en examen rigorosum i egentlig mening till allenast en i samband med skolarbetets avslutning mera pro forma anordnad prövning. Vad särskilt realskolexamen beträffar, är tydligt, att de skäl, som en gång motiverade dess inrättande, innebära önskemål, som fortfarande äro av vikt. Visserligen har den endast delvis infriat de förväntningar, som ställdes på den, och det misstroende, för vilket den på sina håll är föremål, torde, såsom minoriteten inom skolöverstyrelsen framhållit, i icke ringa mån bero därpå, att man från början gjorde sig alltför stora förhoppningar angående dess verkningar och betydelsen av den kompetens den skulle skänka. Men den har dock under de tjugu år den nu funnits alltmer växt in i det allmänna medvetandet såsom en faktor att räkna med i vårt undervisningsväsen och har, trots i vissa avseenden svikna förhoppningar, förmått tillvinna sig ökat förtroende. I ett avseende har den överträffat förväntningarna: den har — till följd av den kommunala mellanskolans tillkomst och snabba utbredning — fått en vida större användning, än vid dess inrättande kunde förutses. År 1924 avlades realskolexamen av vid pass.3,300 examinander. I fråga om den återverkan, som en examen utövar på den föregående undervisningen, bör erinras om att en dylik återverkan ingalunda är endast av ondo. I den mån den medför större fasthet i lärjungarnas kunskaper, utan att överansträngning därigenom förorsakas, är den till ovedersägligt gagn. Det torde också vara obestridligt, att realskolexamen, särskilt den däri ingående skriftliga prövningen, verksamt bidragit att hålla realskolor och mellanskolor uppe på en någorlunda enhetlig nivå, något som är av särskild betydelse icke minst med hänsyn till dessa skolors uppgift att förbereda för gymnasiestudier. Efter övervägande av skäl och motskäl ha de sakkunniga för sin del funnit sig icke böra ifrågasätta realskolexamens avskaffande. Mot det av skolkommissionen föreslagna kortare namnet realexamen syntes intet vara att invända. Ehuru realskolan äger sin motivering i åsikter och strävanden, som tillhöra Synpunkter en lång historisk utveckling, och ehuru den, med eller utan sin examen, åtmin- f°.r »*8*«*stone för det närvarande synes vara en oumbärlig beståndsdel i skolväsendet, ^^skolan* hindrar detta dock icke, att frågan om dess lämpliga organisation fortfarande är ett problem, om vilket olika meningar bryta sig. Och liksom realskolan utgör ett centralt led i skolsystemet, så intager också realskolans problem en central plats i den föreliggande frågan om skolväsendets omorganisation. De^olika spörsmål, som ingå i diskussionen om realskolan, torde kunna sammanföras under följande synpunkter: 1) realskolans ställning till folkskolan och bottenskoleprincipen, 2) realskolans och gymnasiets inbördes förhallar, de, 3) realskolans förhållande till det praktiska livets intressen och till de praktiska ungdomsskolorna, 4) realskolans lämplighet för den kvinnliga ungdemen. De sakkunniga skola i det följande dels från nu nämnda sjmpunkter redo-

116 göra för de åsikter och förslag, som från olika håll framställts, och tillika söka ytterligare utreda och belysa de föreliggande spörsmålen i pedagogiskt och organisatoriskt hänseende, dels slutligen framlägga utkast till undervisningsplaner för realskolan under olika organisatoriska förutsättningar. Först bör dock en redogörelse lämnas för den form av realskola, som i den kommunala mellanskolans gestalt blivit en viktig faktor i vårt undervisningsväsen, samt för de åsikter om denna skolforms värde och betydelse, som hittills framträtt.

2. Den kommunala mellanskolan. Ben kommu- Genom realskolan och realskolexamen hade skapats en bestämd standard för nala mellan- e n u töver omfånget av folkskolans verksamhet utsträckt allmän medborgerlig Sk0l komstMl~ bildning av mindre omfattning än studentbildningen. Det bildningsmål, som sålunda erhållits, måste givetvis synas eftersträvansvärt _ för ungdom även i en mängd företrädesvis mindre samhällen, där realskolor icke funnos och icke utan allt för stora kostnader kunde bringas till stånd. De enskilda lägre samskolor, som på en del sådana orter förekommo och där utgjorde med folkskolan delvis parallella och konkurrerande barndomsskolor, åtnjöto föga sympati inom riksdagen, och nya dylika skolor kunde på grund av ett år 1902 av riksdagen fattat beslut icke påräkna statsunderstöd. Därtill kom, att behovet, av ökade möjligheter till förvärv av en sådan bildning, som realskolan^ meddelade, i väsentlig mån gällde gossar och flickor i småsamhällena och på landsbygden, vilka genomgått folkskolans sexåriga lärokurs men icke utan särskilda kostnader eller betydligare tidsförlust kunde övergå till skolor av realskolans typ. Den högre folkskolan, som närmast kunde synas stå till buds för denna ungdom, hade i enlighet med sin från början givna bestämmelse ett i viss mån annat syfte än realskolan och kunde icke i likhet med denna ställa i utsikt för sina lärjungar något bestämt examensmål och någon med ett sådant förbunden kompetens. Lösningen av småsamhällenas bildningsfråga — i varje fall en lösning som kunde påräkna riksdagens godkännande — syntes under sådana förhållanden helst böra sökas i en ny skolform, som byggde på avslutad folkskola och förde fram till samma bildningsmål som realskolan. Dessa förhållanden, aktualiserade genom en av riksdagen år 1907 hos Kungl. Maj:t gjord anhållan om en enhetlig plan för statsanslag åt högre flickskolor och övriga enskilda läroanstalter, ledde till inrättandet av den kommunala mellanskolan enligt av 1909 års riksdag på grund av en kungl. proposition fattat beslut. Skolans lärokurs bestämdes därvid av riksdagen till 4-årig. Den kommunala mellanskolan fick en hastig uppblomstring. Antalet mellanskolor är numera 84, alltså större än antalet realskolor, och kommunala mellanskolor finnas icke blott på smärre orter utan ock i några av våra största städer. Antalet lärjungar var 1924 omkring 9,400, i det närmaste lika fördelat på gossar och flickor. Av antalet godkända i realskolexamen samma år, tillhopa omkring 3,300, tillhörde ej mindre än 1,503 (724 gossar och 779 flickor) de kommunala mellanskolorna. Studievägen genom den kommunala mellanskolan till realskolexamen blir emellertid normalt 10-årig, under det att den genom realskolan är 9-årig. _ Genom den kommunala mellanskolan har kravet på 6-årig bottenskola blivit i väsentlig mån förverkligat inom vårt skolväsen. Anknytningen till avslutad folkskola framstod också i den skolpolitiska diskussionen vid tiden för skolans tillkomst såsom dess betydelsefullaste egenskap. Anknytningen till det fyraåriga gymnasiet har däremot hittills icke blivit organisatoriskt ordnad, annat än såtillvida att vid mellanskola avlagd examen medför de rättigheter, som i

117 allmänhet äro förbundna med realskolexamen, alltså även rätten till inträde i gymnasiet. För inträde i gymnasiets första ring kräves härvid ingen inträdesprövning, varemot sådan fordras för inträde i andra ringen, dock med befrielse för sökanden från förhör i vissa ämnen. Till treårigt gymnasium kan den examinerade i regel övergå utan inträdesprövning. F r å g a n om den kommunala mellanskolans värde som skolform är en av de Skolkomviktigaste i det närvarande organisatoriska problemläget. Också har denna missionen fråga fått en framskjuten plats i den pågående diskussionen. Huvudsynpunkten har härvid icke varit skolans egenskap av kommunal institution utan dess karaktär av 4-årig realskola, vilande på 6-årig grundskola. Skolkommissionen har i sitt förslag gjort den kommunala mellanskolan till realskolans generella typ. Redan i dess hastiga utbredning har kommissionen sett ett bevis för dess duglighet och lämplighet att fylla en sådan uppgift inom skolsystemet. Men kommissionen har även sökt bilda sig ett omdöme om undervisnings- och studiearbetet vid de nuvarande kommunala mellanskolorna och om detta arbetes resultat. I förra avseendet framhåller kommissionen, att det icke är lätt att komma till en fullt säker uppfattning, helst arbetet i de kommunala mellanskolorna gestaltar sig rätt olika på olika platser och därtill kommer, »att en mångenstädes förefintlig strävan att i fråga om arbetsprestation icke stå efter de allmänna läroverken icke kunnat undgå att utöva ett visst, för det dagliga arbetets lugna fortgång mindre gynnsamt tryck». Med avseende på lärjungarnas arbetsbelastning har kommissionen lämnat en statistisk redogörelse (del I I I , sid. 143), varur följande utdrag här må återgivas: Obligatoriskt skolarbete + hemarbete per vecka. K l a s s realskola 3 4 5 6

mellanskola

Högre allmänna läroverk

Realskolor för gossar

Statens samskolor Gossar

Flickor

Kommunala mellanskolor Gossar

Flickor

34 t.

6 m.

33 t. 41 m.

34 t. 28 m.

36 t. 16 m.

34 t.

6 m.

35 t. 35 m.

37 > 14 >

37 > 19 >

>» 1 4 ,

39 » 47 »

38 » 16 »

40 > 23 >

39 i 14 >

39 » 40 >

38 . 17 »

40 » 11 >

40 > 50 »

43 » 41 >

45 > 13 >

44 , 10 >

42 » 39 »

46 » 54 *

47 » 30 »

48 » 40 >

Tabellen utvisar en i det hela något längre arbetstid i mellanskolorna än i motsvarande klasser av realskolorna. I stort sett säger sig kommissionen ha fått ett fördelaktigt intryck av de kommunala mellanskolornas arbete, ett intryck som berättigar till förhoppningar om att den skolform, som kommunala mellanskolan representerar, skall, sedan den genom statsmakternas försorg vunnit bättre villkor, förmå att väl fylla de anspråk, som kunna komma att ställas på densamma. Med avseende på arbetets resultat hänvisar kommissionen till undervisningsstatistikens vittnesbörd. Betygsstatistiken angående antalet i olika läroämnen underkända i realskoleklasserna 3—5 och mellanskoleklasserna 1—3 finner kommissionen berättiga till det omdömet, »att mellanskolornas undervisning intager en ståndpunkt, som fullt kan jämföras med motsvarande statliga anstalters». Den invändningen, att de anförda betygsresultaten skulle kunna anses mindre jämförbara med hänsyn till möjligt beroende av olika betygsnormer, finner kommissionen tillbakavisad av statistiken över de i båda fallen

118 uppnådda slutresultaten i realskolexamen, särskilt vad beträffar den skriftliga prövningen, för vilken uppgifter lämnas av skolöverstyrelsen, som därjämte verkställer en eftergranskning av de utförda skriftliga arbetena. Kommissionen utför en jämförande statistisk undersökning av resultaten såväl i den skriftliga som i den muntliga realexamen vid olika slag av läroanstalter och gör jämväl en utförlig statistisk sammanställning av läroanstalternas egna vitsord i den skriftliga prövningen å ena sidan samt den sedermera verkställda eftergranskningens resultat å den andra. Och kommissionen sammanfattar vad den funnit dessa olika undersökningar utvisa i det uttalandet, »att examensresultaten vid de kommunala mellanskolorna äro icke blott fullt jämförliga med utan något överlägsna övriga läroanstalters» samt »att betygssättningen vid berörda skolor icke utmärkt sig för större mildhet än vid motsvarande statliga läroanstalter». Kommissionen har även frågat sig, huruvida den i en realskola av kommunala mellanskolans typ lagda grunden kan anses tillräckligt stark att bära upp gymnasiet. För att i detta hänseende vinna en uppfattning har kommissionen uppgjort en statistik över resultaten av de från mellanskolorna till gymnasierna övergångna lärjungarnas gymnasiestudier, en statistik som till följd därav, att studentexamen av lärjungar, som utexaminerats från kommunala mellanskolor, första gången avlades först år 1914, endast kunnat omfatta åren 1914 —1919. 1 Kommissionen anser, att undersökningen oförtydbart ådagalagt, att mellanskolornas lärjungar i allmänhet förmått tillgodogöra sig undervisningen på gymnasiet lika väl som övriga lärjungar. Angående tillförlitligheten av de slutsatser, kommissionen dragit ur sina statistiska undersökningar, synes en viss tveksamhet ha förefunnits bland några av dess medlemmar. Fyra av dessa framhålla i särskilt yttrande, att man av den omständigheten, att de relativt få lärjungar, vilka från mellanskola övergått till gymnasiet, där förmått att väl tillgodogöra sig undervisningen, icke kunde draga någon generell slutsats samt att det för jämförelse mellan studieresultaten i de kommunala mellanskolorna och läroverkens lägre avdelning icke vore till fyllest att stanna vid en jämförelse mellan betygsresultaten i realskolexamen, och de ha givit uttryck åt vissa tvivelsmål angående soliditeten av det underlag, som en realskola av den kommunala mellanskolans typ kunde erbjuda gymnasiet. LäroverksLäroverkskollegiernas och de olika myndigheternas uttalanden om den komm iCr m u n a ^ a mellanskolan gå i skilda riktningar. E t t icke ringa antal yttranden ' ^" utvisa en gynnsam uppfattning av mellanskolan, i flertalet fall förhåller man sig kritisk. Kritiken mot mellanskolan blir till dels densamma som den, vilken i allmänhet riktas mot en mera utsträckt tillämpning av bottenskoleprincipen, först och sist att denna skola, utan att giva ett bättre bildningsresultat än den vanliga realskolan, för med sig en förlängning av studietiden. Hit hör också den ständigt återkommande anmärkningen, att mellanskolan nödgar till ett otjänligt uppskov med införandet av främmande språk i undervisningen och till 1 Till de allmänna läroverken hade under denna tid övergått 113 manliga lärjungar, i regel hö" rande till de i realskolexamen bäst vitsordade. Ett antal av 56 manliga och 77 kvinnliga lärjungar hade samtidigt gått till privata läroanstalter och där avlagt studentexamen, därvid av de manliga lärjungarna 26 behövt 2 år, 25 behövt 3 år och 5 använt 4 år för att nå examensmålet och av de kvinnliga 4 behövt 2 år, 60 använt 3 år och 13 använt 4 år. De 113, som övergått till allmänna läroverk, hade intagits dels i 2:a, dels i l:a gymnasieringen. Av 73, som intagits i ring II, hade 57 avlagt studentexamen efter 3 år och 6 efter 4 år, och av 40, som intagits i ring I, hade 16 avlagt studentexamen efter 4 år och 2 efter 5 år. I båda fallen hade, såsom statistiken jämväl utvisar, de, som avlagt studentexamen i normal tid, haft i genomsnitt fullt ut så goda betyg som kamraterna i gymnasiet.

119 följd därav lider av en skadlig språkträngsel, liksom ock den, att mellanskolan förlägger övergången mellan folkskolan och den högre skolan till ett för både gossar och flickor men särskilt för dessa senare ömtåligt utvecklingsskede. I övrigt går det klandrande omdömet ut därpå, att mellanskolan är en för sina lärjungar mj^cket ansträngande skolform. Man anför stundom i samband därmed, att den icke skulle nå sitt goda examensresultat, därest den icke stode under tvånget av tävlan med den sexåriga realskolan: bleve mellanskolan enarådande form för realskolan, skulle arbetsintensiteten och därmed även arbetsresultatet försvagas. Man erinrar ock om svårigheten att i de många fall, då mellanskolan icke har parallellavdelningar och alltså har ett jämförelsevis ringa antal lärare till sitt förfogande, förse skolan med kompetenta lärare i de olika läroämnena. Och slutligen kritiserar man den av kommissionen gjorda jämförelsen mellan arbetsresultaten i mellanskolorna och de allmänna läroverken, i synnerhet jämförelsen beträffande dessa resultats värde för fortsatta studier i gymnasiet, därvid den statistik, på vilken kommissionen grundat sitt omdöme, anses ha allt för liten omfattning för att berättiga till några allmänna slutsatser. Ofta är emellertid varken erkännandet eller klandret obetingat. Man framhåller, att den kommunala mellanskolan såsom skolform är behövlig eller berättigad vid sidan av realskoleformer, byggande på kortare grundskola än den sexåriga. Bland uttalanden i sådan riktning må anföras ett från Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium, ett läroverk, som i sitt treåriga gymnasium ofta mottager elever från kommunala mellanskolor. »Om man», säger läroverkets kollegium, »från den erfarenhet, som gjorts vid Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium, anser sig böra bestämt framhålla vådorna av att den föreslagna organisationen, sexklassig folkskola, fyraårig realskola och treårigt gymnasium, göres allmän och allenarådande, så måste också med samma bestämdhet betonas, att en sådan organisation visat sig fullt användbar för de mest studiebegåvade och studieintresserade lärjungarna. Det synes därför, som om den sociala rättvisa, som ligger däri, att större möjligheter än nu beredas begåvade barn från landsbygdens folkskolor och även från de mindre bemedlade klasserna i städerna att få del av den högre undervisningen, skulle, så vitt på organisationen beror, kunna väsentligen vinnas därmed, att den nuvarande kommunala mellanskolan, antingen förstatligad eller åtminstone rikligt understödd och noga kontrollerad från statens sida, finge fortleva och utvecklas icke blott i större municipalsamhällen och köpingar utan även i städerna jämsides med realskolorna.» Av särskilt intresse äro naturligtvis de yttranden över de kommunala mel-Kollegier och lanskolorna, som avgivits av dessa skolors egna lärarkollegier och styrelser, styrelser vid Icke heller dessa yttranden äro i flertalet fall gynnsamma för mellanskolorna. ° ^ ^ , a a Enligt den officiella sammanfattningen av de över skolkommissionens betan- skolor. kanie inkomna utlåtandena ha visserligen 31 styrelser för kommunala mellansko.or anslutit sig till kommissionsförslaget, men icke färre än 26 ha avstyrkt detsamma. Och av kollegierna hava enligt samma källa 191 tillstyrkt förslaget, undar det att 48 2 uttala sig i avstyrkande riktning med eller utan förordande av andra organisationer. Lär den kommunala mellanskolans lämplighet som generell form för realskolan hävdas, sker det endast i få fall alldeles oförbehållsamt (t. ex. majoritetei av kollegiet vid kommunala mellanskolan i Malmö). Icke sällan sker det 1 I fråga om vissa av dessa torde böra påpekas, att tillstyrkandet endast avser mindre orter men icke innebär något uttalande om organisationen i dess helhet. 2 Ett av dessa kan sägas hava principiellt tillstyrkt förslaget men kräver differentiering i folkskola! efter tredje året.

120 under framhållande av att arbetsbelastningen i mellanskolorna är större än önskligt vore. Där man ställer sig avgjort kritisk mot mellanskolan och förordar andra realskoleformer — vanligen då 5-årig realskola på 4-ärig grundskola, i några fall 5-årig realskola på 5-årig grundskola — anför man, att folkskolan icke i tillräcklig grad förmår att ge åt mellanskolan dess behövliga grundval samt att arbetet i mellanskolan är allt för ansträngande för lärjungarna. Även i yttrandena från mellanskolehåll framträder flerstädes den meningen, att den kommunala mellanskolan visserligen är icke blott en möjlig utan för landsbygden och de mindre orterna en lämplig och behövlig form, men att den dock icke bör göras till den enarådande formen för realskolan. Några särskilt betecknande kollegieuttalanden må här återgivas. — L u d v i k a : »Sedan ungefär 10 år tillbaka har h ä r i Ludvika prövats ett skolsystem med sexårig folkskola av A-typ som bottenskola och fyraårig mellanskola som överbyggnad. Då såväl folkskolans som mellanskolans styrelse anser sig kunna uttala, att detta system i stort sett varit tillfredsställande, har kollegiet ingen anledning att jäva detta omdöme. För sin del vill kollegiet här blott framhålla, att mellanskolan trots vissa olägenheter, som väsentligen betingas av de dryga kurserna och nödvändigheten av forcering i arbetet, varit en i det stora hela behaglig skolform och att lärare och elever väl trivts i densamma.» (Kollegiet framhåller i fortsättningen av sitt yttrande, att den nya realskolan bör erhålla lättnad i sin arbetsbelastning, därigenom att folkskolan bättre än hittills arbetar den i händerna.) — M a l m ö : »Med den sexklassiga folkskolan som bottenskola har kommunala mellanskolan ända från sin tillkomst visat sig kunna utan överansträngning av sina lärjungar bibringa dessa samma mått av allmänt medborgerlig bildning, som realskolan avser att meddela, och detta gäller för visso icke minst språkundervisningen.» •— Hässleholm: »Under de år härvarande kommunala mellanskola varit i verksamhet har den fått det vida övervägande antalet av sina elever från folkskolans högsta klass, och kollegiet har sålunda en lång erfarenhet att bygga på, då det enhälligt uttalar som sin åsikt, att folkskolan icke ens i fråga om sin A-typ för närvarande är mogen den uppgiften att tjäna som förskola för 4-årig realskola.» »Helt visst är kommunala mellanskolan den mest arbetsbelastade av alla skolformer, och detta både för lärare och elever.» -— L j u s d a l : Kollegiet framhåller »det dels ojämna och dels vaga underlaget för mellanskolornas undervisning» samt »det forcerade undervisningstempo», som erfordras i synnerhet för de främmande språken. »Härigenom (nämligen genom det forcerade undervisningstempot) tvingas läraren både att ställa rätt höga anspråk på lärjungarnas arbetsförmåga och att väl ensidigt inrikta undervisningen på examensmålet till förfång för en mera allsidig språkutbildning.» — H j o : »Skoltiden förlänges, men samtidigt blir under lärjungarnas ömtåligaste år arbetet så forcerat, att å ena sidan överansträngning lätt inställer sig och å andra sidan ytlighet i kunskaperna blir en följd.» Skolöverstyrelsens majoritet anser, att kritiken mot de kommunala mellanskolonm för bristernas skull allt för mycket underkänt förtjänsterna. Redan den hastiga tillväxt och den starka utbredning, som de kommunala mellanskolorna hade att uppvisa, talade på sitt sätt för att dessa skolor motsvarat sin uppgift; de klagomål, som nu riktades mot dem, skulle, om de haft djupare grund, framkommit tidigare. Att de kommunala mellanskolorna givit ett i det hela^och även i de främmande språken fullt tillfredsställande examensresultat måste anses vara fastställt genom kommissionens undersökningar. De brister som funnes berodde till väsentlig del på ogynnsamma förhållanden, som i ej ringa grad torde kunna undanröjas. Överstyrelsemajoriteten redogör för dessa förhållanden och sammanfattar sin framställning sålunda: »Om

121 kommunala mellanskolan liksom realskolan blir statsskola, om hennes lärarfråga ordnas på ett tillfredsställande sätt och hon får för sig särskilt avpassade lärokurser och läroböcker, torde därmed hennes nuvarande brister kunna i väsentlig mån undanröjas. Även om de anmärkningar, som framställts, må äga ett visst berättigande med hänsyn till de nuvarande förhållandena, synas de icke därför böra tillmätas en sådan betydelse, att de skulle utgöra ett avgörande hinder för att den högre skolan får bygga på sexklassig folkskola.» _ Skolöverstyrelsens minoritet åter finner sig icke kunna godtaga kommis- Skolöv ersionens examens- och betygsstatistik som bevis för den kommunala mellan- 2[oWfe? skolans likvärdighet med statens realskolor, överstyrelseminoriteten fram- mm01 håller betydelsen av de senares gynnsammare arbetsvillkor: under det att man i dessa skolor hade tid och tillfälle att låta lärjungarna jämnt och lugnt inhämta de olika ämnena i en omfattning, som motsvarade lärjungarnas ålder och utveckling, måste man i mellanskolan bemöda sig att på kortaste möjliga tid och med starkt anlitande av det mekaniska minnet inprägla kursen, i den mån denna hade direkt examensvärde. »Över realskolans arbete vilar en prägel av lugn strävan, över mellanskolans åter ett starkt mått av nervöst jäkt.» Att genom metodiska åtgärder avhjälpa denna mellanskolans svaghet vore icke möjligt; »inga metodiska förbättringar kunna ersätta två års förlust för språkundervisningen, vars rätta anordnande är en av realskolans viktigaste angelägenheter». Svårigheten att åstadkomma en rationell arbetsfördelning mellan de fåtaliga lärarkrafterna vid en mellanskola utan parallellavdelningar finner överstyrelseminoriteten också vara en betänklig svaghet hos denna skolform. Den kommunala mellanskolan som skolform utdömes dock icke av överstyrelsens minoritet. Överstyrelsen har, heter det, »på grund av sin kännedom om de kommunala mellanskolorna kommit till den övertygelsen, att de allt framgent hava en bestämd uppgift att fylla». Förbättringar i deras arbetsbetingelser vore möjliga. I detta sammanhang bör erinras om att en av överstyrelseminoritetens medlemmar, undervisningsrådet Aug. Johansson, i en sedermera utgiven särskild skrift »Mellanskolornas vittnesbörd» för sin del ingått i en utförlig granskning av den kommunala mellanskolan från olika synpunkter. Sin uppfattning av dess värde som skolform angiver författaren sålunda: »Mellanskolan bör rirte få bli den normala skolformen utan få behålla den mera begränsade^ uppgift såsom surrogat- och komplementform, vilken tilldelades den, när den inrättades.» Generaldirektör Bergqvist har en mera optimistisk uppfattning av den kom- Generalmunala mellanskolan. I likhet med skolöverstyrelsens majoritet framhåller direktör Ber avist han de mindre gynnsamma villkor, under vilka mellanskolorna haft att utföra 9 sitt krävande arbete, och söker att bemöta eller reducera den mot skolorna vända kritiken. Även den klagan över forcering och arbets jäkt, som kommit från mellanskolornas egna lärare, borde upptagas med en viss försiktighet; man kunde i detta avseende svårligen begära ett fullt objektivt bedömande av lärare, vilka i många fall saknade önskvärd kännedom både om realskolan, vars arbetsresultat det gällde att vinna, och folkskolan, på vars arbetsresultat man hade att bygga. Därtill komme, att lärjungematerialet i de kommunala mellanskolorna stundom under trycket av lokala önskemål icke bleve vid intagning och flyttning så sovrat, som önskligt vore. A t t en skolform sådan som den kommunala mellanskolan icke kunnat förvärva samma lugn, stadga och fasthet i sitt arbete som en skolform, vilken i likhet med det allmänna läroverket byggde på en

122 flerhundraårig traditions grund, borde icke väcka förundran. Det måste tvärtom anses såsom mycket anmärkningsvärt, att den kunnat nå så goda resultat som den gjort. Och man vore berättigad att på detta förhållande bygga den förväntan, att densamma — om den i fråga om lärare, läroböcker och övriga undervisningsmedel utrustades i likhet med de allmänna läroverken, om den beträffande undervisningsplan och arbetssätt utvecklades efter rationella grunder samt slutligen om dess lärjungematerial holies uppe på vederbörlig nivå — borde kunna utveckla sig så, att den i framtiden tillvunne sig en allt betydelsefullare ställning och uppgift särskilt för tillgodoseendet av de bredare befolkningslagrens och landsbygdens växande bildningsbehov. De kommunala mellanskolorna borde på ett fastare sätt än hittills inorganiseras i skolsystemet, flertalet av dem borde övertagas av staten, och möjliga förbättringar borde vidtagas. , De sakkunniga skola i det följande vid behandlingen av den allmänna frågan om fyraårig realskola få anledning att återkomma till den kommunala mellanskolan och den kritik, som riktats mot densamma (sid. 131 ff.).

3. Realskolan oeh folkskolan. Bottenskole- Den fråga, som framför andra behärskat skoldiskussionen, har varit frågan principen. o m { vilken omfattning folkskolan bör utgöra grundskola för det högre skolväsendet. Särskilt för realskolan är den av ingripande betydelse. Den omdaning av det allmänna läroverket, som år 1904 bragtes till stånd, medförde ingen ändring i läroverkets ställning till folkskolan. Läroverkskommittén hade visserligen till behandling upptagit frågan om första klassens indragning, en fråga som under en lång följd av år stått på dagordningen, men kommit till det resultatet, att under dåvarande förhållanden en indragning icke vore tillrådlig. Den hade dock förklarat sig anse, att det icke vore olämpligt, att försök med första klassens indragning anställdes å orter, där kommunerna därtill befunnes villiga och folkskolan vore väl utvecklad. Ännu vid riksdagen 1904 förekom i Andra kammaren en motion om första klassens indragning. Motionen vann icke kammarens bifall, men ett i den kungl. propositionen gjort uttalande av innehåll, att försök med indragning av första klassen borde få anställas under de av kommittén angivna förutsättningarna, upptogs av vederbörande utskott och lämnades av riksdagen utan erinran. Några sådana försök ha icke kommit till utförande. Den nya realskolan blev alltså sexårig, anknuten till folkskolans 3:e årsklass, och har allestädes så förblivit. Intresset för första klassens indragning upphörde, då den kommunala n.ellanskolan år 1909 bragtes till stånd. Denna skolform förverkligade inom sitt område i ett slag den 6-åriga grundskolans princip. Med hänsyn till den utbredning, som den kommunala mellanskolan numera har, torde man ock kunna säga, att denna princip i avsevärd mån finnes tillämpad inom vårt offentliga skolväsen. De sakkunDå de sakkunniga icke fått sig förelagt att uppgöra ett fullständigt försågmga till skolväsendets organisation utan närmast haft till uppgift att verkställa en ytterligare utredning av de olika spörsmål, som den föreliggande frågan 3m skolväsendets omorganisation innesluter, hava de sakkunniga icke haft anbdning att beträffande bottenskoleprincipens tillämpning göra egna ståndpunkter gällande. De sakkunniga anse sig dock kunna uttala den meningen, att let fullständiga genomförandet av en organisation, som bygger den högre skoan på ett enda grundskolestadium, vare sig det sexåriga eller ett kortare, näppe-

123 ligen för närvarande synes tillrådligt, att alltså tillsvidare realskoletyper anknutna dels till sexårig grunskola, dels till grundskola av kortare utsträckning synas böra bestå vid sidan av varandra, intill dess erfarenheten givit vid handen, att en sådan ordning icke är för vårt land tjänlig. I kapitel I I I ha de sakkunniga lämnat en översikt av den i vårt land förda diskussionen i bottenskolefrågan, och de redogörelser och utredningar, som framläggas i övriga delar av de sakkunnigas betänkande, böra vara ägnade att, direkt eller indirekt, j T tterligare belysa denna fråga. I föreliggande avdelning av de sakkunnigas framställning skola till under- Grundskolesokning upptagas de former, som realskolan kommer att antaga, allt efter de $?"*??. nv, olika grundskolestadier, på vilka den tankes byggd. De sakkunniga utgå där- ° l a ang ' vid från den förutsättningen, att realskolan bibehålles vid oförändrat studiemål, och bortse alltså tillsvidare från förslaget om realskolans avkortning uppifrån med en årsklass. Frågan om den uppifrån avkortade realskolan skall företagas till behandling i avdelning 5 av detta kapitel. Organisationer med grundskolestadier från och med 3-årigt till och med 7-årigt tillhöra den nuvarande skoldiskussionen. Bland dessa ha de sakkunniga vid utarbetandet av undervisningsplaner och övriga utredningar uteslutit organisationer med 5-årigt och 7-årigt grundskolestadium, av skäl för vilka här omedelbart skall redogöras. De återstående grundskolestadierna äro det 3-åriga, det 4-åriga och det 6-åriga. Under den nyss angivna förutsättningen av oförändrat mål för realskolans lärokurs bliva de realskoleformer, som finnas eller föreslagits byggda på dessa grundskolestadier, följande tre: den 6-åriga, den 5-åriga och den 4-åriga. Man får alltså följande tre system: systemet 3 + 6, systemet 4 + 5 och systemet 6 + 4. Slutligen har man att räkna med de system, som kunna tänkas erhållna därigenom, att en differentiering sker redan i folkskolan, på det sätt att i folkskolans högre klasser inrättas en särskild linje, på vilken bygges en realskola av behövlig utsträckning. Den 7-åriga grundskolan har hittills i diskussionen i allmänhet betecknats 7-årig blott som en framtidsmöjlighet och huvudsakligen haft betydelse som ett argu- 9run(ls'co''ament mot den 6-åriga grundskolan. Det invändes nämligen ofta mot den 6-åriga grundskolan, att den egentligen icke kunde sägas tillfredsställa bottenskoleprincipens krav, alldenstund folkskolan hos oss mångenstädes vore 7-årig, och önskvärdheten av dess allmänna utveckling från 6-årig till 7-årig vore erkänd. Bottenskoleprincipen enligt den innebörd, som av dess förfäktare vanligen däri inlades, ginge ut på att den högre skolan skulle bygga på avslutad folkskola, att denna således i hela sin utsträckning skulle bliva den för alla gemensamma barndomsskolan. I denna definitiva utformning hade bottenskoleprincipen blivit tillämpad i Norge, där folkskolans obligatoriska kurs omfattade sju år, och i den mån folkskolan i vårt land utvecklade sig från 6-årig till 7-årig, skulle det otillfredsställande i en organisation med 6-årig grundskola allt mera träda i dagen. Det framhålles vidare, att fastställandet av 6-årig grundskola såsom den generella eller normala organisationsformen måste bliva till hinder för folkskolans önskvärda utveckling till 7-årig. Ty därigenom skulle den föreställningen befästa sig, att folkskolans lärokurs icke borde ha större längd än sex år. Att öka ut den med ytterligare ett år skulle komma att innebära ett klart avsteg från bottenskoleprincipen, och den sjunde folkskoleklassen skulle dessutom få en i organisatoriskt hänseende synnerligen svag ställning. Komme folkskolans utveckling till 7-årig icke förty att fortgå, skulle kravet på grundskolans utsträckning från 6-årig till 7-årig icke utebliva.

124 Det må här erinras om att 7-årig folkskolekurs för närvarande endast i jämförelsevis ringa utsträckning förekommer i vårt land. Antalet läraravdelningar, som omfattade en sjunde folkskoleklass, ensam eller jämte andra klasser, var vårterminen 1924 312, och antalet barn i sjunde klassen var samma år 11,141. Det är förnämligast inom de sydsvenska länen och för övrigt i vissa, särskilt större, städer man finner 7-klassiga folkskolor. 1 I den nuvarande officiella undervisningsplanen för rikets folkskolor är emellertid den 7-klassiga folkskolan upptagen som första form. Skolöverstyrelsens majoritet upptar den ifrågavarande invändningen mot den 6-åriga grundskolan till bemötande. Den synpunkt det gällde vore icke oviktig. Folkskolans utveckling till sjuårig vore ett eftersträvansvärt mål; att barnens avgång från folkskolan hos oss är förlagd till ett så tidigt åldersstadium som 13-års åldern vore varken ur undervisnings- eller uppfostringssjmpunkt lyckligt, och i de flesta andra kulturländer, såsom Norge, Danmark, Tyskland och England, vore motsvarande ålder 14 år. För närvarande vore emellertid den 7-åriga folkskolan i vårt land ingalunda vanlig, och någon starkare tillväxt av antalet 7-åriga folkskolor vore icke att vänta, helst den obligatoriska fortsättningsskolan verkade hämmande på en utveckling i sådan riktning. Någon alltför stor betydelse kunde därför icke tillmätas frågan om den sjunde folkskoleklassen vid bedömandet av den 6-åriga grundskolans lämplighet. Man borde dock vara angelägen om att de sjunde klasser, som redan funnes, bleve bibehållna, och verka för uppkomsten av nya. Bästa medlet härför vore att göra sjunde folkskoleklassen till en fristående avslutningsklass med en i viss mån praktiskt anlagd lärokurs, en förändring av klassens karaktär som för övrigt vore påkallad även av hänsyn till fortsättningsskolan. Något direkt yrkande om att den högre skolan skulle hos oss byggas på 7-årig grundskola har knappast kommit till synes i diskussionen. Tydligt är, att frågan om en organisation av det högre skolväsendet på den sjuklassiga folkskolans grund hos oss knappast kan betraktas som ett aktuellt spörsmål. Om den sjunde folkskoleklassen, i enlighet med vad skolöverstyrelsens majoritet tänkt sig, erhåller en praktiskt inriktad lärokurs och därigenom blir i förhållande till de föregående klasserna i viss mån fristående, lär en skola av realskolans art icke heller gärna kunna anknytas till denna klass av folkskolan. Det kan emellertid med folkskolans fortgående utveckling icke anses uteslutet, att den 7-åriga grundskolan en gång i framtiden kan få aktualitet. I fråga om de problem, som möta vid uppbyggandet av det högre skolväsendet på ett till sju år utsträckt grundskolestadium, må hänvisas till Norge, där dessa problem sedan flera år tillbaka äro föremål för behandling (jfr sid. 420 ff.). 5-årig Förslag om 5-årig grundskola förekomma jämförelsevis spirsamt. De som grundskola, förekomma åsyfta i de flesta fall en utbyggnad nedåt av den 4-åriga realskolan (kommunala mellanskolan), alltså organisationen 5 + 5, som förordats av sex kollegier vid kommunala mellanskolor. Några enstaka yttrinden förorda en organisation 5 + 4 eller angiva icke realskolekursens längd. Redan inom skolkommissionen har gjorts ett yrkande på 5-årig grundskola, i det att kommissionens ledamot I. Swartling reservationsvis anfört, att han aaslöte sig till den av 'kommissionen framlagda planen för omorganisation av skolväsendet på mellan- och gymnasialstadiet med folkskolan som bottenskoa under den bestämda förutsättningen, »att folkskolan så organiseras, att kursen för inträde i realskolans första klass normalt inhämtas på 5 år i stället fcr såsom nu på 6 1 Från folkskolans sjunde årsklass är att skilja >folkskolans högre avdelnhg», som med en eller två, någon gång tre klasser bildar en överbyggnad på folkskolan och likaledes förekommer relativt sparsamt; antalet lärjungar i folkskolans högre avdelning var år 1924 omkring 6,600.

125 år». Bland yttranden, i vilka realskolans anknytning till folkskolans femte klass i en eller annan form förordas, märkes ett yttrande av kollegiet vid kommunala mellanskolan i Mjölby, som biträder kommissionens förslag till bottenskoleorganisation men ifrågasätter en omläggning av folkskolans.lärokurser på sådant sätt, att en del från realskolans synpunkt mera umbärligt lärostoff bleve överfört från femte till sjätte klassen och däremot undervisningen i modersmålet och räkning koncentrerades i femte klassen, varigenom övergång från denna klass till realskolan skulle underlättas. Kollegiet vid kommunala mellanskolan i Ronneby uttalar sig alternativt för systemet 5 + 4 med vissa förändringar inom folkskolan. Läroverkslärarmötet 1922, som principiellt uttalade sig för en på fyraårig grundskola uppbyggd åttaårig högre skola, betonade i sin resolution även önskvärdheten av att försök på skilda orter gjordes med en sjuårig högre skola, utgående från en 5-årig grundskola. Systemet 5 + 5 innebär samma studietid som den av skolkommissionen föreslagna organisationen utan att såsom denna fylla bottenskoleprogrammets krav på 6-årig grundskola. E t t system 5 + 4 åter torde för sin möjlighet förutsätta förändringar i folkskolans undervisningsplan, såsom vederbörande förslagsställare också i allmänhet framhållit, förändringar som givetvis skulle komma att innebära en försämring av lärogången för alla de folkskolans lärjungar, vilka icke övergå till realskola. Även med dylika förändringar skulle detta system giva den 4-åriga realskolan ett mindre starkt underlag än systemet 6 + 4. I det hela ha förslagen om 5-årig grundskola karaktären av kompromiss. Men denna kompromiss torde icke tillfredsställa någondera partens önskemål, varken deras, som eftersträva den 6-åriga grundskolan, eller deras, som yrka en organisation, vilken utan att försvaga realskolans arbetsresultat undviker en förlängning av studietiden. Under sådana förhållanden ha de sakkunniga menat, att det i alla fall tillräckligt invecklade organisationsproblemet åtminstone så till vida borde kunna förenklas, att därur eliminerades de organisationssystem, som räkna med 5-årig grundskola. De organisatoriska system, som betingas av de återstående grundskolestadierna, skola i det följande upptagas till behandling i den ordning, vari de historiskt sett framträtt. Systemet 3 + 6 är den nuvarande realskolans system. Systemet 6 + 4 är från år 1909 representerat i vårt skolväsen av den kommunala mellanskolan och har av skolkommissionen föreslagits såsom den för framtiden enarådande organisationen. Frågan om det allmänna läroverkets anknytning till folkskolans 4:e klass var visserligen under årtiondena närmast före den^ sista läiroverksreformen en aktuell fråga, men systemet 4 + 5 är dock i skolfrågans hwvarande läge närmast att anse som ett kompromissförslag, framgånget ur dien diskussion, som uppstått kring skolkommissionens förslag. I en mängd från kollegier vid allmänna läroverk inkomna yttranden, i vilka tanken på 4-årigt grundskolestadium framföres, liksom i en del uttalanden även från annat håll framträder det mer eller mindre tydligt, att man från den högre skolans synpunkt gärna skulle se nuvarande organisation med 3-årigt grundskolestadiuim bibehållen; skulle emellertid en förändring göras till förmån för en merai utsträckt användning av folkskolan som grundskola, vore en organisation med 4-årig grundskola att föredraga framför den av skolkommissionen föreslagna organisationen med 6-årig, då den 4-åriga grundskolan icke syntes behöva medföra en förlängning av studietiden. I några fall finner man i yttranden från lokala myndigheter, läroverks- och flickskolekollegier m. fl. direkta uttalanden för bibehållande av den 3-åriga grundskolan, i yttrandena från ett par flickskolekollegier under motivering, att

126 varje utsträckning av grundskolestadiet skulle försvåra tillträdet till den högre skolan för barn från folkskolan i tävlan med privatskolornas lärjungar. Såväl skolöverstyrelsens majoritet som generaldirektör Bergqvist har med stor bestämdhet gjort gällande, att vid ett val mellan 3-årig och 4-årig grundskola den 3-åriga vore att föredraga. För de skäl, som härvid anförts, skall redogörelse lämnas vid framställningen rörande systemet 4 + 5 . Överstyrelsemajoriteten liksom även generaldirektören föreslår, att vid sidan av en organisation med 6-årig grundskola den nuvarande organisationen med 3-årig grundskola skall i viss omfattning bibehållas. Närmare redogörelse för ifrågavarande förslag återfinnes i det följande under rubriken »blandade system». Den nu bestående, på 3-årig grundskola vilande sexåriga realskolan är givetvis en av de viktigaste av de realskoleformer, som tillhöra den nuvarande diskussionen om skolväsendets organisation. De sakkunniga ha utarbetat förslag till undervisningsplan för denna realskoleform i anslutning till den nu gällande och till de allmänna synpunkter, som vid uppgörandet av undervisningsplaner för den högre skolans olika former varit för de sakkunniga ledande. Förslaget är upptaget som Bilaga 1 a och b till betänkandet. Systemet Från bottenskoleidéens synpunkt måste det givetvis synas i hög grad otill6 + 4fredsställande, att statens realskolor i sina tre lägsta klasser löpa parallellt med folkskolan. Det fullständiga genomförandet av en organisation, som bygger den högre skolan på 6-årig grundskola, är också huvudpunkten i det reformprogram, som skolkommissionen i enlighet med givna direktiv framlagt. Olika åsikter Bakom kommissionen i dess yrkande på hela det högre skolväsendets bygom kommi- gande på den sexklassiga folkskolan som bottenskola står folkskolans lärarkår sionsförsiaget. j g t o r t g e t t e n häHi g i företrädd av sina organisationer. Enligt den officiella sammanfattningen av de inkomna yttrandena över kommissionens betänkande ha för dess förslag om 6-årig grundskola uttalat sig bland andra de flesta av statens folkskolinspektörer, flertalet styrelser för kommunala mellanskolor, flertalet av de kommunalfullmäktige, som avgivit yttrande i ärendet, ett betydligt antal folkskolestyrelser och stadsfullmäktigekorporationer. Slutligen har skolöverstyrelsen med sin majoritet ställt sig på kommissionens sida om ock med en viktig förändring av kommissionsförslaget, i det att öyerstyrelsemajoriteten vill låta en från 3-årig grundskola utgående realskola i viss utsträckning tillsvidare kvarstå. Den ställning, som skolöverstyrelsens chef intagit till förslaget, är i huvudsak densamma som överstyrelsemajoritetens; dock skulle enligt generaldirektören den till 3-årig grundskola anknutna realskolan kunna förekomma i proportionsvis större omfattning än efter överstyrelsemajoritetens förslag. Skolkommissionens förslag om generellt genomförande av den 6-åriga grundskolan har emellertid på andra håll mött ett energiskt motstånd. Särskilt har det ivrigt bekämpats från det högre skolväsendets, universitetens och högskolornas sida. Man kan säga, att motståndet här praktiskt sett är så gott som enhälligt. Då den 6-åriga grundskolan som ensamt underlag för det högre skolväsendet är utgångspunkten och huvudsaken i kommissionens förslag, blir den ställning man i denna fråga intager bestämmande för ställningen till förslaget i dess helhet. Enligt den nyssnämnda officiella sammanfattningen av de inkomna yttrandena ha avstyrkande utlåtanden avgivits av bland andra samtliga kollegier vid högre allmänna läroverk, realskolor, samskolor_ och högre flickskolor, av samtliga kollegier vid högre lärarinneseminarier, vid handelsgymnasier och tekniska läroverk, av samtliga universitetsmyndigheter och domkapitel samt av samtliga länsstyrelser. Likaledes har kommissionsförslaget

127 avstyrkts av flertalet kollegier vid de kommunala mellanskolorna, de enskilda mellanskolorna och enskilda högre goss- och samskolorna samt folkskoleseminarierna, av flertalet kommunala folkskolinspektörer samt folkskolestyrelser och stadsfullmäktige. Till motståndarna mot förslaget hör slutligen skolöverstyrelsens läroverksavdelning. Framför allt är det studietidens förlängning, som framhålles såsom det avgörande skälet mot kommissionens förslag, men därjämte framträder ganska allmänt den uppfattningen, att förslagets genomförande skulle medföra en försvagning av de högre skolornas arbetsresultat. Det bör emellertid erinras om att oppositionen mot kommissionsförslaget ofta icke avser ett fullständigt utdömande av systemet 6 + 4 utan riktar sig mot tanken på att göra detta system till den normala eller till den enarådande organisationsformen. De sakkunnigas förslag till undervisningsplan för 4-årig realskola på under- Den 4-åriga realskolan lag av 6-årig grundskola återfinnes i betänkandets Bilaga 3 a och b. allmänna E n tablå över veckotimsummorna för de olika ämnena får följande utseende: från synpunkter. S:a veckotim. i den 6-åriga realsk. enl. de sakk:s förslag

S:a veckotim. i klass 4—6 av 6klassig folkskola av A-form

S:a veckotim. i den 4-åriga realsk. enl. de sakk:s förslag

7 16 21 14 11 8 18 19

Kristendom

6 Modersmålet

29 J

— — 7 7 15 8

Tyska

28 Engelska

14 Historia

16 Geografi

12 Matematik

28 Naturvetenskap Teckning (o. välskr.) . . . Musik

23 g. 16 fl. 15 9

5 Va 3 Va

g- 8fl.7 6 o- 16fl.15 o*

Gymnastik

g. 24 fl. 23

9 Slöjd

g. 9 fl. 10

(12)2

Praktiskt arbete för gossar

3 Va

—

Hnshållsgöromål för flickor

4 Va

g 4fl.5

3 Va 4 Va

Vid ett bedömande av systemet 6 + 4 från pedagogisk synpunkt har man att tillse, att man icke, såsom helt visst ofta sker, undervärderar folkskolans arbetsresultat. Ä andra sidan är det uppenbart, att folkskolan även i sina bästa organisationsformer icke arbetar under lika gynnsamma förutsättningar som det allmänna läroverket; den kan endast i ringa mån sovra sitt lärjungematerial, den möter betydande svårigheter, då det gäller att upprätthålla bestämda fordringar för flyttning och avgång, den kan icke använda för de olika läroämnena utbildade facklärare och den har i allmänhet kortare skolår. Till följd härav kan ett folkskoleår från synpunkten av undervisningens effektivitet icke anses fullt motsvara ett läroverksår. Nu innebär emellertid systemet 1 8 3

Häri ingår välskrivning. Icke obligatorisk. Ingår i åtskilliga folkskolors kurs.

128 6 + 4 i förhållande till systemet 3 + 6 mot förlusten av två realskoleår en vinst av tre folkskoleår, och den rikligare lärotid, som härigenom kommer de undervisningsämnen till del, vilka äro för folkskolan och realskolan gemensamma, gör det möjligt att för systemet 6 + 4 uppställa samma mål som för systemet 3 + 6. Den väsentliga förlängningen av grundskolestadiet hindrar emellertid icke, att realskolans förkortning från 6- till 4-årig medför vissa svårigheter, som framkallat en stundom skarp kritik mot den 4-åriga realskolan och som här skola till sin betydelse närmare undersökas. ArbetsbelastDå den 4-åriga realskolan bygger på ett 6-årigt grundskolestadium, bliva 4-ärirå ml- c ! e s s l ä r °kurser i de ämnen, som förekommit i folkskolan, naturligtvis väsentskoian. ligen andra än motsvarande kurser i den 6-åriga realskolan. I vissa ämnen blir emellertid skillnaden mindre, än man med hänsyn till grundskolestadiets större omfattning kunde vänta. Detta gäller sådana ämnen som historia, geografi, biologi och i någon mån kristendomskunskap. Folkskolans lärokurser i dessa ämnen måste nämligen i utförligare framställning och delvis med annan behandling ånyo genomgås i den 4-åriga realskolan. I folkskolan har genomgåtts en helhetskurs eller, som man brukar säga, »avslutad kurs» i dessa ämnen, och realskolan får sedan ge en ny dylik, mera fullständig men i huvudsak sträckande sig över samma område. Så t. ex. i svensk historia, där folkskolans kurs omfattar huvuddragen av Sveriges historia från och med forntiden till närvarande tid och den 4-åriga realskolan har samma kurs om ock i större format. Man får sålunda i systemet 6 + 4 inom en del ämnen en koncentrisk kursanordning, som icke behöver förekomma i systemet 3 + 6. En sådan lärogång är från flera synpunkter ingalunda ofördelaktig. Ämnet blir behandlat på olika sätt, lämpade dels för ett tidigare, dels för ett senare åldersstadium, därvid särskilt är att anse som en förmån, att partier av lärokursen, som eljest helt eller till det huvudsakliga skulle komma att genomgås endast på det tidigare stadiet, bliva föremål för behandling även från sådana synpunkter, som på det senare stadiet kunna anläggas. Jämväl för ett starkare befästande av minneskunskaperna är en dylik kursanordning gynnsam. Men den tvingar realskolan att på relativt kort tid söka hinna igenom en till omfånget stor kurs, lägger därigenom en viss brådska över arbetet och försvårar i sin mån en mera konkret och fyllig framställning av ämnet. För de främmande språken blir den 4-åriga realskolan icke fördelaktig. Det första främmande språket måste, såsom av tablån framgår, vidkännas en betydande tidsförlust. Härtill kommer det för språkundervisningen i det hela ogynnsamma förhållandet, att det andra främmande språket inträder i undervisningen redan året efter det första. Den språkträngsel, som sålunda uppstår, ökas ytterligare därav, att den i tablån icke upptagna franskan, som visserligen är valfri men enligt erfarenhetens vittnesbörd läses av flertalet lärjungar (sid. 93), året därefter måste påbörjas, vadan flertalet lärjungar få börja ett nytt främmande språk under vart och ett av de tre första åren i den 4-åriga realskolan. Nu nämnda omständigheter, i synnerhet de främmande språkens ställning, göra den 4-åriga realskolan i jämförelse med den 6-åriga till en i vissa avseenden sammanträngd skolform. Till följd därav måste den ock bliva en i viss mån forcerad, för lärjungar och lärare ansträngande skolform. De klagomål häröver, som i fråga om den kommunala mellanskolan möta i en mängd av de över kommissionsförslaget avgivna yttrandena, må i många fall vara överdrivna; att de icke kunna vara utan grund framgår av de nu angivna i själva organisationen liggande villkoren för skolans arbete. Aidersförhål- ^ I detta sammanhang torde vara skäl att ägna uppmärksamhet åt en omstän^årTa real-n Vighet, s o m ^ c ^ e ä r u t a n betydelse, då det gäller att bedöma den 4-åriga realskolan.

129 skolans prestationsförmåga, nämligen lärjungarnas åldersförhållanden. Man bör, synes det, ha att räkna med en högre genomsnittsålder hos lärjungarna i den 4-åriga realskolan än hos lärjungarna i de fyra högsta klasserna av den nuvarande 6-åriga _ realskolan. Sett ur organisationens synpunkt borde den 4-åriga skolans lärjungar vid inträdet i skolan vara jämnåriga med lärjungarna i den 6-åriga skolans fjärde klass och vid avgången ett år äldre än de från denna skola avgående. Åldersförhållandena vid de kommunala mellanskolorna visa emellertid, att man näppeligen kan räkna med dessa teoretiska åldersskillnader. Angående lärjungarnas medelålder i olika skolor finner man i den officiella statistiken följande uppgifter för höstterminen 1919: Klasser i mellanskolor och allmänna läroverk

(1) (2) 1 (3) 2 (4) 3 (5) 4 (6)

Mellanskolor (gossar)

Statens samskolor (gossar)

Statens realskolor för gossar

Högre allmänna läroverk

16.2 Vad avgångsåldern beträffar fås följande ålderssiffror för de gossar, som år 1920 avlade realskolexamen (privatister icke inräknade): Vid mellanskolor » statssamskolor » statens realskolor för gossar » högre allmänna läroverk

16.9 16.6 16.8 17.1

Uppgifterna visa, att mellanskolornas lärjungar i jämförelse med de allmänna läroverkens i motsvarande klasser visserligen i regel äro något äldre men dock väsentligen yngre, än de från organisatoriska synpunkter kunde förmodas skola vara. Åtskilliga faktorer synas samverka till detta förhållande. I främsta rummet komma faktorer, som inverka höjande på ålderssiffrorna i de allmänna läroverken. Hit höra de av skolöverstyrelsens läroverksavdelning närmare undersökta orsaker, som föranleda försenat inträde i liiroverken av barn från folkskolan. Med 3-årigt grundskolestadium borde genomsnittsåldern vid intagning i första klassen vara 10 år. År 1919 var enligt den officiella statistiken, genomsnittsåldern för nyintagna från folkskolan 10.4 år och för nyintagna från enskild undervisning 9.8 år. Men då de förra utgjorde 67.8 %, de senare 32.2 % av samtliga i första klassen intagna, blir det' allmänna genomsnittet 10.2 år. Vidare vållar den sjätte klassens organisatoriska ställning, att medelåldern i denna klass blir särskilt hög; till följd av att ett stort antal lärjungar, i regel de mera studiebegåvade, från näst sista realskoleklassen övergå till gymnasiet, kommer den sjätte klassen och detta i synnerhet vid de högre läroverken att innehålla en del mindre studiebegåvade, som på grund av kvarsittning blivit gamla i skolan. Detta bestyrkes av att genomsnittsåldern i den 9—253165

130 bredvidliggande" första gymnasieringen är väsentligt lägre än i den sjätte realskoleklassen: på reallinjen 15,3 och på latinlinjen 15,2 år. Å andra sidan sänkas genomsnittsåldrarna vid de kommunala mellanskolorna därav, att ett icke allt för obetydligt antal lärjungar vinna inträde, som visserligen komma från folkskolan men utan att, såsom organisationen förutsätter, hava genomgått den 6-åriga folkskolans alla klasser eller som erhållit privat förberedelse för inträde och till följd därav kunnat inkomma vid relativt tidig ålder 1 . Möjligen bidrager ock den omständigheten, att vid mellanskolorna lärjungar i stort antal avgå från skolornas första, andra och tredje klasser; bland de avgående befinna sig sannolikt många mindre studiebegåvade, som eljest skolat bliva kvarsittare och kommit att inverka höjande på ålderssiffrorna. 2 Det synes dock vara att vänta, att, om den 4-åriga realskolan får samma ställning i det statliga skolsystemet som nu den 6-åriga, de omständigheter, som i den kommunala mellanskolan verka sänkande på ålderssiffrorna, icke i alldeles samma grad skola komma att göra sig gällande och att det i organisationen liggande syftet att göra den 6-åriga folkskolan till grundskola i förening med ett strängare upprätthållande av fordringarna för inträde i den 4-åriga realskolan skall komma att öva inverkan i motsatt riktning. De åldersskillnader mellan 4-årig och 6-årig realskola, som teoretiskt skulle uppkomma ur organisationen, skola väl icke framträda, men man skall dock kunna räkna 1 Av de under höstterminen 1924 i de sid. 30 upptagna 65 mellanskolornas första klass' inskrivna hade 4.4 % kommit från enskild läroanstalt eller enskild undervisning och 9.2 % från folkskolans femte (eller fjärde) klass.

^Avgången från vissa klasser i de allmänna läroverken och de kommunala mellanskolorna.

A r

Kvar i klassen Avgångna Av de avvid vårtermigångna Klass nens slut före utan avsikt voro att fortsätta flyttningen flyttade studierna

Procent avgångna

Procent flyttade av de avgångna

15.04 A. Allmänna läroverk 1921

1. 4 056

Gossar

3 983

3 620

34 27 59

130 130 138

37 34 37

133 151 148

57 45 34

2. Flickor

B. 1921 1922 1923

Kommunala mellanskolor 1. Gossar

1 2 3

1 2 3

970 2.

1921 1922 1923

1095 1042

Flickor

131 med att lärjungarna i den 4-åriga realskolan bliva äldre än lärjungarna i motsvarande klasser av den 6-åriga (jfr sid. 139). Denna högre ålder hos lärjungarna i den 4-åriga realskolan skall givetvis medgiva en något raskare arbetstakt och även innebära en viss ökning av lärjungarnas förmåga att tillägna sig undervisningen. Det bör emellertid betonas, att man i fråga om de framtida åldersförhållandena i den 4-åriga realskolan rör sig med ganska osäkra faktorer. De sakkunniga hänvisa till den utförligare behandling, som ägnats hithörande spörsmål i kap. XIV, sid. 391 ff. Vad i övrigt beträffar den kommunala mellanskolan, som för närvarande re- Kommunala presenterar den 4-åriga realskolans skolform i vårt undervisningsväsen, har, mellanskolan. såsom i föregående avdelning 2 av detta kapitel anförts, mot densamma i första rummet anmärkts, att den är en forcerad och ansträngande skola. Det har emellertid också framhållits, att mellanskolan i sin verksamhet är ställd i vissa särskilda svårigheter, som böra kunna minskas eller undanröjas, samt att, i den mån detta sker, lättnad bör vinnas i arbetsbelastningen och ökning i arbetets effektivitet. Mest ogynnsamma till sina följder äro helt visst de svårigheter, som möta den kommunala mellanskolan, då det gäller att upprätthålla bestämda inträdesfordnngar och såmedelst bereda sig det underlag för arbetet, som skolan organisatoriskt sett borde ha att räkna med. En viktig orsak till ifrågavarande svårigheter är, åtminstone på en del håll, att söka utanför mellanskolan själv, nämligen i den förut påpekade ojämnheten i folkskolornas arbetsresultat. Demm orsak till mellanskolans bristande förmåga att vid intagning av lärjungar på ett strängare sätt sovra lärjungematerialet skall genom åtgärder, ägnade att stärka folkskolans prestationsförmåga, få minskad betydelse. Andra omständigheter tillkomma, verkande i samma riktning och utövande ett visst inflytande såväl på intagning som på flyttning. Vissa mellanskolor äro sålunda för sin ekonomi, några till och med för sin existens beroende av sitt lärjungeantal och kunna under sådana förhållanden näppeligen förväntas iakttaga erforderlig stränghet vid tillämpandet av stadgade inträdes- och flyttningsbestämmelser. Mellanskolorna i allmänhet äro vidare i sin egenskap av kommunala anstalter ställda i ett visst beroende av åsikter och önskningar på orten. Det lokala intresset, så önskvärt det i vissa hänseenden varit, har, säger skolöverstyrelsens majoritet, »jämväl kunnat få till följd, att inträdesfordringarna och flyttningsbestämmelserna icke alltid tillbörligt upprätthållits». Att en skola med mellanskolans jämförelsevis korta och krävande lärokurs ar i särskilt behov av att kunna upprätthålla bestämda fordringar för inträde och flyttning, är uppenbart. Nu äro de inträdande lärjungarna med avseende pa kunskaper, förståndsmognad och arbetsvana ofta allt för ojämna, vadan väl mycken tid måste förbrukas för repetition av folkskolekurser och för lärjungarnas hoparbetande, förhållanden som ofta beröras i mellanskolekollegiernas yttranden. Klart är, att förhållandena både med avseende på intagning och med avseende på flyttning bliva andra, om mellanskolorna bliva statsanstalter. -Beträffande intagning och flyttning bör slutligen erinras om ett förhållande, som i manga fall gör ett mindre strängt förfarande ur vissa synpunkter försvarligt På många orter är mellanskolan den enda skola, som meddelar en P v e r 0 folkskolans^ och fortsättningsskolans nivå utsträckt skolbildning, och det ar^dahelt naturligt, att den får ta hand om en del lärjungar, som önska komma i åtnjutande av sådan utsträckt skolbildning men ha mera håg och fallenhet tor praktiska uppgifter än för teoretiska studier. Komma i framtiden vid sådana skolor »praktiska realskolelinjer» (kap. X I I I ) till stånd, skola ifrågavarande lärjungar kunna överföras till dessa linjer och större anspråk sedan kunna ställas på dem, som tillhöra den allmänna linjen.

132 Då de kommunala mellanskolorna bragtes till stånd, erhöllo de en ställning och en yttre utrustning, som icke i alla hänseenden svarade mot den ingalunda lätta uppgift, de hade att fylla, nämligen att under en helt ny organisatorisk förutsättning giva samma arbetsresultat som den 6-åriga realskolan. Särskilt skolöverstyrelsens majoritet och generaldirektör Bergqvist ha pekat på de svagheter, som sålunda vidlådit mellanskolorna från deras tillkomst. Sålunda äro avlönings- och kompetensbestämmelserna för lärarna icke desamma vid de kommunala mellanskolorna som vid statens realskolor. Vad kompetensen beträffar kan sägas, att den formella lärarkompetensen vid mellanskolorna är i genomsnitt lägre än vid realskolorna. ^ Kompetens till ordinarie anställning vid mellanskola kan vinnas antingen på samma sätt som för anställning som adjunkt eller ämneslärarinna vid realskola eller ock genom särskild av Kungl. Maj:t efter skolöverstyrelsens hörande meddelad kompetensförklaring. Såsom förhållandena utvecklat sig, ha i rätt stor utsträckning kommit att anställas lärare, som idkat universitetsstudier men icke erhållit den för lärare avsedda utbildningen. 1 Avlöningsförhållandena ha haft till följd, att i fråga om tjänster för manliga lärare konkurrensen om platserna icke alltid varit tillräckligt stor för att medgiva behövligt urval. Även skolornas i allmänhet isolerade belägenhet å små orter har varit menlig för lärarrekrytenngen. I den mån lärarna ägt eller förvärvat adjunktskompetens, ha de gärna sökt sig över till de allmänna läroverken. Jämväl den omständigheten, att rektorerna enligt för skolorna gällande författning måste tagas ur den begränsade kretsen av vederbörande skolas ordinarie ämneslärare, har visat sig vara mindre lycklig. Att reell lärarkompetens kan finnas eller fattas oavsett den formella kompetensens beskaffenhet, är väl bekant. Och om undervisningen vid mellanskolorna till icke obetydlig del kommit att bestridas av lärare utan egentlig pedagogisk utbildning, så är detta, säger generaldirektör Bergqvist, »en olägenhet, som dock i sin mån uppvägts av lärarkrafternas lovvärda intresse och hängivenhet för sin gärning». Men då lärarens uppgift vid den kommunala mellanskolan ingalunda är lättare utan fastmer svårare än vid den 6-åriga realskolan, måste det anses som en oegentlighet att icke även formellt ställa kraven lika högt för dem båda och fordra för mellanskoleläraren en yrkesutbildning, som anses behövlig för realskoleläraren. Vid ett eventuellt förstatligande av de kommunala mellanskolorna skall naturligtvis i detta avseende full likställighet komma att genomföras. Några andra av de brister, som man ansett menligt inverka på mellanskolornas undervisning, synas jämförelsevis lätt kunna avhjälpas: bristen på en för skolorna normerande undervisningsplan och bristen på för skolorna lämpade läroböcker. . For närvarande upprättas undervisningsplan i varje särskilt fall av mellanskolans styrelse och underställes skolöverstyrelsen. Det vill emellertid synas, som om man vid läroplanens upprättande ofta varit väl starkt bunden av undervisningsplanen för den 6-åriga realskolan och icke tagit tillräcklig hänsyn till att de båda skolorna ha helt olika utgångspunkter, något som givetvis varit till skada för den stränga ekonomisering med tiden, som i mellanskolan är nödvändig. Att en normerande undervisningsplan för den 4-åriga realskolan (mellanskolan) är behövlig, torde i varje fall vara uppenbart. g Särskilt synas till undervisningsplanen fogade »metodiska anvisningar» ^angående innehållsurval och arbetssätt vara för denna skolform av behovet påkallade. 1 Av 357 ordinarie lärare vid 79 kommunala mellanskolor läsåret 1923—24 hade 117 eller 33 % genomgått provar, och 94 eller 26 % avlagt examen vid högre lärarinneseminarium. Medräknas de extraordinarie, blir antalet provårsutbildade 25 % och antalet från högre lärarinneseminarium utexaminerade 24 %. Av de förutnämnda 357 ordinarie lärarna hade 49 eller 14 % avlagt folkskollärarexamen.

133 Vad beträffar saknaden av för mellanskolorna avpassade läroböcker torde kunna sägas, att den icke gör sig lika kännbar inom alla ämnen och att realskolans läroböcker i allmänhet äro användbara. Huvudsaken är givetvis, att läraren förstår att på rätt sätt använda läroboken. Härför kräves dock förtrogenhet med mellanskolans särskilda pedagogiska förhållanden, en förtrogenhet som läraren icke erhåller genom provårsutbildning vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium, ej heller genom den av ett högre lärarinneseminarium meddelade pedagogiska utbildningen, utan måste under tjänstgöring vid mellanskolan på erfarenhetens väg förvärva. Obestridligt är, att mellanskolan i en del ämnen skulle ha fördel av för dess särskilda behov avpassade läroböcker och att de för realskolan avsedda läroböcker, som nu i regel komma till användning, lätt medföra tidsförlust. Det är av det anförda uppenbart, att de kommunala mellanskolorna i flera hänseenden arbeta under förhållanden, som måste menligt inverka på arbetsresultatet, och att de av sina lärjungar måste kräva ett mera ansträngande arbetstempo, än realskolorna behöva kräva av sina. Om detta sakförhållande bör konstateras, så bör det emellertid icke överdrivas. Att det särskilt framträtt för och framhållits av mellanskolornas lärare är helt naturligt, hänvisade som. de varit att i tävlan med de gynnsammare ställda allmänna läroverken söka nå dessas arbetsresultat. Den särskilda examenskontroll, som lagts på mellanskolorna och som icke har motsvarighet vid realskolorna, har i vissa hänseenden haft sin nytta, men den har ock utgjort ett i någon mån enerverande moment och väsentligt bidragit till att inrikta arbetet på examensprestanda. På liknande sätt förhåller det sig med den press, som den 4-åriga realskolan lägger på sina lärjungar. Den måste givetvis bliva starkare än den, som den 6-åriga realskolan lägger på sina, och den är förvisso större än önskligt. Men den behöver därför icke gå över det rimligas gräns. Att flyttningsprocenten vid de kommunala mellanskolorna icke är ofördelaktigare än för motsvarande klasser av realskolorna torde i detta hänseende förtjäna ett visst beaktande, ehuru visserligen olika meningar kunna råda beträffande de faktorer, som i ena och andra fallet inverka på flyttningsförhållandena. 1 Det är ock anmärkningsvärt, att ett stort antal av mellanskolornas lärjungar påtager sig studiearbete utöver det obligatoriska genom deltagande i den frivilliga kursen i franska i de två högsta klasserna. 2 Visserligen är det fullständigt oriktigt, om man i mellanskolans stora och hastiga utbredning vill finna ett bevis för hennes likvärdighet med eller överlägsenhet över realskolan. Tillfälle till val mellan dessa skolformer har icke förelegat för ortsmyndigheterna och allmänheten, eftersom de av riksdagen skapade förhållandena i hög grad gynnat uppkomsten av mellanskolor och bestämt förhindrat uppkomsten av realskolor. Huru i olika fall ortsmyndigheternas val skulle hava utfallit, därest de haft samma möjlighet att erhålla den ena skolformen som den andra och icke heller kostnadssynpunkter behövt inverka på valet, är givetvis svårt att med visshet avgöra. Men så till vida kan mellanskolans stora och hastiga utbredning an1 Frågan om flyttningsförhållandena vid de allmänna läroverken och de kommunala meUanskolorna har behandlats i artiklar i Pedagogisk tidskrift 1924 av byråchefen Edv. Göransson och undervisningsrådet Aug. Johansson. Enligt statistisk undersökning var flyttningsprocenten för gossar i klasserna 1—3 av mellanskolorna år 1921 vid vårterminens slut 68.6 och vid höstterminens början 11.9 eller tillsammans 80.5, under det att motsvarande tal för gossarna i de allmänna läroverkens klasser 3—5 samma år voro 64.4, 18.6 och 83.0. Vårterminsflyttningen, som är vid denna jämförelse den viktigaste, visade alltså ett högre procenttal för mellanskolorna än för realskolorna. De stadgade flyttningsbestämmelserna äro desamma för båda skolformerna. 2 Höstterminen 1923 deltogo 60.8 % av lärjungarna i mellanskolornas två högsta klasser i den frivilliga undervisningen i franska. Motsvarande tal för samrealskolorna var i femte klassen 71.9 och i sjätte klassen 48.3.

134 ses tala till dess fördel, att den näppeligen skulle ägt rum, om mellanskolan fått rykte om sig såsom en för barnen skadlig läroanstalt. Sammanfattning.

Klart är emellertid, att även om mellanskolan förstatligas och jämväl i övrigt erhåller gynnsammare villkor för sin verksamhet, den dock icke skall kunna befrias från de olägenheter, som, enligt, vad förut anmärkts, tillhöra den 4-åriga realskolan som sådan och äro grundade i dess organisatoriska förutsättningar. A t t systemet 6 + 4 är en i pedagogiskt avseende fullt användbar och i åtskilliga hänseenden fördelaktig organisation torde icke kunna bestridas. Men i jämförelse med den 6-åriga realskolan är den 4-åriga en i viss mån sammanträngd och till följd därav forcerad skolform. Sin motivering äger systemet 6 -f 4 i de skäl, som motivera den 6-åriga grundskolan, och sin väsentliga olägenhet har det däri, att det innebär en förlängning av studietiden.

Systemet 4 + 5.

Under flera årtionden, särskilt under 1880- och 1890-talen, var indragningen av de allmänna läroverkens första klass, alltså grundskolestadiets utsträckning Striden om från 3-årigt till 4-årigt, ett yrkande, som ivrigt förfäktades av folkskolans första klas- målsmän i och utom riksdagen. 1 Detta yrkande motiverades med i det hela sens indragsamma skäl, som över huvud anförts och anföras för bottenskolekravet. Icke ning. minst betonades den sociala vinsten av grundskolestadiets utvidgning till 4-årigt och det gagn, som folkskolan borde få av den åsyftade åtgärden, varjämte även hänvisades till den fördel, som med hänsyn till ett säkrare bedömande av lärjungarnas studiebegåvning skulle följa av att tidpunkten för övergången till den högre skolan framflyttades ett år. Frågan om första klassens indragning förlorade för bottenskoletankens förespråkare och vänner sin betydelse i och med tillkomsten av den kommunala mellanskolan, som inom sitt område på ett vida fullständigare sätt förverkligade bottenskolans idé. Den möjlighet, som från år 1904 förelegat, att å orter, där de kommunala myndigheterna därtill vore villiga och folkskolan vore väl utvecklad, försöksvis indraga första läroverksklassen, har icke blivit begagnad. Att initiativ till första klassens indragning skulle tagits från de allmänna läroverkens sida har ju näppeligen varit att vänta, då denna åtgärd varken tidigare eller senare betraktats såsom från läroverkens synpunkt i och för sig eftersträvansvärd. SkoikolleSkolkommissionens förslag om genomförandet av en organisation med den gierna. 6-åriga folkskolan som enda grundval för det högre skolväsendet och som' följd därav indragning av de två första klasserna av det allmänna läroverket har, såsom förut nämnts, avvisats framför allt från de allmänna läroverkens och över huvud taget från de högre läroanstalternas sida. Man har därvid i allmänhet icke inskränkt sig till allenast ett avslagsyrkande utan framställt positiva förslag till andra organisationer eller hemställt om undersökningar eller försök för utrönande av möjligheterna för sådana, om man ock i många fall låtit förstå, att man ansåge den bestående organisationen helst böra få förbliva oförändrad. De positiva förslag eller hemställanden som gjorts angående en förändring i det bestående ha uppenbarligen avsett att tillmötesgå kravet på en utsträckt användning av folkskolan som grundskola, så långt som synts från den högre skolans synpunkt tillrådligt. Den organisation, som härvid i synnerhet framträder, är organisationen med en på 4-årig grundskola byggd realskola, vilken i regel tankes 5-årig. Ofta 1 Motioner om första klassens indragning förelågo i Andra kammaren åren 1880, 1881, 1882, 1890, 1892, 1896 och 1904, och vid fyra särskilda tillfällen, nämligen 1880, 1881, 1890 och 1892 biföll kammaren för sin del motionerna.

135 uttalar man sig icke om realskolans längd utan begränsar sig till yrkandet på 8-årig högre skola, byggd på 4-årig grundskola. Den förändring som ifrågasattes är alltså indragningen av de allmänna läroverkens första klass. Till organisationen med 4-årig grundskola, generellt eller partiellt tillämpad, hänvisas av en mängd kollegier vid de allmänna läroverken och de högre flickskolorna och av omkring halva antalet kollegier vid de kommunala mellanskolorna. I en del yttranden går man icke längre än till att anbefalla en närmare utredning eller försöks anställande till utrönande av en sådan organisations möjlighet. Men i många fall framträder den övertygelsen, att den 4-åriga grundskolan bör kunna genomföras utan studietidens förlängning och utan sänkning av realskolans hittillsvarande studiemål. Över 100 yttranden innehålla ett mer eller mindre direkt förordande av organisationen 4 H- 5, antingen som allenarådande eller som en väsentlig beståndsdel i skolväsendet. I ett stort antal yttranden, i vilka 4-årig grundskola förordas, framhålles, att till en organisation med kortare grundskola än 6-årig måste höra vissa supplementära anordningar, avsedda att förmedla övergång från folkskolans 6:e klass till lämplig klass i realskolan. Så exempelvis tänker man sig, att till organisationen 5-årig realskola på 4-årig grundskola borde höra en »övergångsklass», sidoställd med realskolans 3:e klass, i vilken övergångsklass lärjungar från avslutad folkskola skulle kunna vinna inträde för att efter dess genomgående kunna intagas i 3 :e realskoleklassen och alltså hinna till realskolexamen med så lång studietid, som enligt kommissionens förslag skulle bliva behövlig (kollegiet vid högre allmänna läroverket i Falun m. fl.). De sakkunniga skola i kap. V I I I närmare sysselsätta sig med ifrågavarande supplementära anordningar. Såsom förut nämnts, hava skolöverstyrelsens majoritet och generaldirektör Skolöversty re se s Bergqvist, vilka föreslagit, att vid sidan av en organisation med 6-årig grund- ?t t skola skulle till viss utsträckning förekomma en organisation med kortare ocll chef grundskolestadium, motsatt sig tanken på en 4-årig grundskola. I den mån en realskola på kortare grundskolestadium än 6-årigt skulle finnas, skulle den liksom nu bygga på 3-årig grundskola. Överstyrelsens majoritet och chef erinra om att det medgivande, som 1904 gjordes angående rätt att å orter, där kommunen så önskade och folkskolan vore väl utvecklad, försöksvis indraga första läroverksklassen, förblivit obegagnat och att alltså något större behov av och intresse för en sådan åtgärd icke gjort sig gällande. De framhålla som ett huvudskäl mot den 4-åriga grundskolan i jämförelse med den 3-åriga, att anledning funnes att antaga, att antalet av de lärjungar, som komme att dragas över till den högre skolan från folkskolan, därest avgreningen från denna förlades till dess 4:e klass, skulle bliva större än antalet av dem, som nu övergå; folkskolan skulle därigenom mista ett ännu större antal än nu av sina mera studiebegåvade lärjungar och skulle i sina två återstående klasser bliva »i intellektuellt hänseende en fattigskola» (överstyrelsen). De praktiska bildningsvägar, som utgå från folkskolans 6:e klass, skulle mera än nu komma i skymundan, och tillströmningen till dem skulle icke komma att ökas så, som önskvärt vore. Fara skulle uppstå, att man med en viss följdriktighet skulle komma att framställa yrkanden om en förändring av läroplanen för folkskolans två högsta klasser, yrkanden som redan låtit höra sig och som ginge ut på att förvandla dessa klasser till en sorts praktisk skola för blivande yrkesarbetare. »Ju högre upp avgreningen från folkskolan placeras utan att förläggas till avslutad folkskola, desto ofördelaktigare måste den bliva för folkskolan» (generaldirektör Bergqvist). Den 4-åriga grundskolan innebure ett bibehållande av parallellskolesystemet, och de viktiga samhälleliga

136 synpunkterna skulle genom densamma icke tillgodoses i någon avsevärt större mån än genom nuvarande anordning. Av dessa skäl vore den 3-åriga grundskolan att föredraga framför den 4-åriga. Beträffande den ifrågasatta 5-åriga realskolan på 4-årigt grundskolestadium framhåller överstyrelsemajoriteten, att den vore en ny och hos oss oprövad skolform och att redan detta borde ingiva betänkligheter mot ett allmänt införande av densamma. Generaldirektören ställer sig i någon mån mindre avvisande och anser, att den stora anslutning, som förslaget om 5-årig realskola på 4-årig grundskola vunnit bland skolkommissionens kritiker, dock motiverade anställandet av försök för utrönande av denna skolforms pedagogiska värde i jämförelse med den 6-åriga realskolan å ena sidan och den 4-åriga å den andra. Skolöverstyrelsens minoritet.

Skolöverstyrelsens läroverksavdelning förordar en närmare undersökning av frågan. Läroverksavdelningen förnekar, att 12—13-års åldern, d. v. s. åldern vid utträdet ur den 6-åriga folkskolan, skulle vara en lämplig tidpunkt för övergång från folkskola till allmänt läroverk. »Med fullaste rätt», säger den, »framhålles av alla på området sakkunniga, att 12—13-års åldern, den begynnande övergångsåldern med dess oro, oklarhet och brytningar, är den mest olyckligt valda tiden för bedömande av barnens anlagsriktning.» Något realskäl att dit förlägga den allmänna övergången från folkskolan till läroverket förelåge icke, vilket för ungdomen vore en lycka, då realskolans enligt kommissionens förslag starkt koncentrerade arbete komme att infalla under pubertetsperiodens svåraste tid. För yrkesval vore för övrigt 12- eller 13-åringen allt för outvecklad. Här gällde emellertid endast att avgöra, om barnet ägde tillräckliga studieförutsättningar för att taga sig fram i realskolan, och detta kunde helt visst ske tidigare, antingen — om än med mindre säkerhet — efter 3:e folkskoleåret, såsom hittills med i det hela ganska goda resultat förfarits, eller ock vid en något senare tidpunkt, men i varje fall före övergångstidens inträdande. ^ Det kunde icke förnekas, att vissa fakta lade den tanken nära, att 10—11-års åldern vore från anförda synpunkt gynnsammare än den nu stadgade 9—-10-års åldern. Härför talade dels en statistisk utredning angående försenat inträde i läroverket, enligt vilken i en fjärdedel av de undersökta fallen ovisshet om studieanlagen angivits som orsak till förseningen, dels ock det faktum, att ett jämförelsevis stort antal barn övergå till läroverket från 4:e folkskoleklassen: av de höstterminen 1923 i klasserna 1—5 av de allmänna läroverken närvarande lärjungar, som intagits från folkskola, tillsammans omkring 60 % av hela lärjungeantalet på realskolestadiet, hade omkring 6,470 kommit från 3 :e folkskoleklassen och närmare 4,320 från den 4 :e. Läroverksavdelningen är benägen att häri se en fingervisning om lämpligheten av att undersöka, huruvida icke tiden för anknytningen mellan folkskola och läroverk skulle kunna framskjutas ett år. Av en inom överstyrelsen verkställd preliminär undersökning syntes det, som om den nuvarande realskolans lärokurser i huvudsak skulle kunna inhämtas i en på folkskolans 4:e klass byggd 5-årig realskola.

Den 5-åriga Ett värdeomdöme om systemet 4 + 5 blir uppenbarligen beroende dels av realskolan åsikten om verkningarna från bottenskoleintressets synpunkt av grundskolesynpunkter. s f a diets utsträckande från 3- till 4-årigt, dels av den uppfattning, vartill man kan komma beträffande den 5-åriga realskolans pedagogiska duglighet. En fullt säker uppfattning angående den 5-åriga realskolan och över huvud systemet 4 + 5 torde näppeligen kunna vinnas annat än på den praktiska erfarenhetens väg. De sakkunniga ha emellertid velat, så långt möjligt varit,

137 lämna material för ett omdöme och själva sökt bilda sig ett sådant. I detta syfte ha de sakkunniga uppgjort förslag till undervisningsplan för 5-årig realskola på 4-årigt grundskolestadium, upptagen som Bilaga 2 a och b till _ de sakkunnigas betänkande, och skola i det följande söka belysa frågan från olika synpunkter. Då det gäller utbytandet av den första realskoleklassen mot en klass av folkskolan, faller uppmärksamheten i första rummet på språkundervisningen. Under den tid, då man byggde stora förväntningar på den imitativa språkmetoden, ansågs just det tidiga begynnandet med läsningen av främmande språk vara av särskild betydelse, varför ock ett års uppskov betraktades såsom en oersättlig förlust. Även numera äro språkmännen helt visst av den meningen, att det första främmande språkets inträdande redan i första klassen av den 6-åriga realskolan medför en bestämd fördel för språkundervisningen, dels i och för sig, dels därigenom, att man sedan kan låta en tid av hela tre år förflyta, innan det andra främmande språket upptages i läroplanen. Men man torde vara benägen för den uppfattningen, att behållningen av kursen i främmande språk i nuvarande första realskoleklassen dock icke är större, än att dess förlust kan genom en ökad arbetsintensitet under en följande femårig lärotid i viss mån ersättas. Vad övriga ämnen beträffar, finner man vid en sammanfattande överblick över lärokurserna i den fjärde folkskoleklassen och lärokurserna i första klassen av den 6-åriga realskolan (enligt de sakkunnigas undervisningsplan) följande : I kristendomskunskap äro kurserna till innehållet ungefär sammanfallande och ha samma antal undervisningstimmar i veckan. •—• Kursen i modersmålet i fjärde folkskoleklassen utesluter intet av de moment, som ingå i den motsvarande realskolekursen; för undervisningen äro i folkskoleklassen anslagna 10 veckotimmar, däri dock ingår tid för undervisning i välskrivning, under det att modersmålsundervisningen i den motsvarande realskoleklassen har till sitt förfogande 5 veckotimmar, och 2 särskilda veckotimmar äro anslagna till välskrivning. — Historien har samma timantal i båda klasserna, 2 veckotimmar; i folkskoleklassen upptager kursen berättelser från Sveriges äldsta tider fram till och med unionstidens tidigare skede, i realskoleklassen begränsar den sig till historiska berättelser företrädesvis ur Nordens guda- och hjältesaga samt ur dess äldre historia såsom underlag för den i nästa klass börjande mera sammanhängande lärokursen i Sveriges historia. —• I geografi genomgås i folkskolans fjärde klass under 3 veckotimmar Sveriges geografi, i realskolans första klass under 2 veckotimmar likaledes Sveriges geografi efter en inledning om världsdelar och världohav m. ni. — Åt räkning ägnas i fjärde folkskoleklassen 5 veckotimmar, i första realskoleklassen 4 veckotimmar; kursens huvudsakliga innehåll är i båda fallen de fyra räknesätten med hela tal, men i realskoleklassen göres dessutom en början med bråkläran, som i folkskolan begynner först i femte klassen. — Biologikursen slutligen har samma veckotimtal, 2 timmar, men olika innehåll: i folkskolans fjärde klass sysselsätter man sig med svenska djur och växter, berg- och jordarter samt med växternas blomning och förökning; i realskolans första klass ägnas undervisningen åt läran om människokroppen, varjämte undersökning göres av några levande växter. Vid en jämförande värdering av de båda klassernas undervisningsresultat har man att tillse, att folkskolans arbete icke underskattas utan erhåller det betydande värde, som det faktiskt äger och som i fråga om de båda huvudämnena modersmålet och räkning betingas jämväl av den relativt rikliga tid, som i folkskolan kan för dem anslås. Å andra sidan måste beaktas, att, av

138 skäl, varom i det föregående erinrats, ett folkskoleår från synpunkten av undervisningens effektivitet icke kan fullt motsvara ett läroverksår. Då härtill komma de ogynnsamma omständigheter, som sammanhänga med uppskjutandet av det första främmande språkets inträde i läroplanen, inser man, att den 5-åriga realskolan måste i jämförelse med den 6-åriga bliva en i vissa avseenden sammanträngd skolform, krävande ett mera forcerat arbetstempo än det i den nuvarande realskolan förekommande. Det^ synes sannolikt, att en utsträckning av grundskolestadiet från 3-årigt till 4-årigt skulle komma att medföra någon sänkning av genomsnittsåldrarna i realskolan (sid. 129). En av de orsaker, som göra dessa onormalt höga, är nämligen, att en icke obetydlig del av de lärjungar, som från folkskolan nu inträda i realskolans första klass, komma icke från tredje utan från fjärde folkskoleklassen (sid. 136). Vid grundskolestadiets utsträckning skulle helt visst enjcke ringa del av dessa komma att övergå i normal tid, och då övergång från femte folkskoleklassen väl näppeligen skulle ifrågakomma i samma omfattning som för närvarande från den fjärde, skulle alltså ifrågavarande bidragande orsak till de relativt höga ålderstalen i realskolan komma att försvinna. o(Se vidare kap. X I V sid. 396.) Det anförda talar i vissa hänseenden till förmån för det 4-åriga grundskolestadiet, då det visar, dels att detta redan nu i rätt stor _ omfattning utgör grundskolestadium för realskolan, dels att vid dess organisatoriska genomförande en anledning till försening av studiegången, som för en del ^ lärjungar nu förefinnes, skulle komma att bortfalla. A andra sidan är den låt vara obetydliga sänkning av genomsnittsåldrarna i realskolan, som ^ synes skola uppkomma, icke gynnsam för det mera forcerade arbetet i den 5-åriga realskolan. Att den 5-åriga realskolan i och för sig skulle vara en lika fördelaktig skolform som den 6-åriga, har heller icke blivit påstått av dem som förordat dess införande i skolorganisationen. Det sega motstånd, som i den gamla striden om första klassens indragning restes från läroverkens sida mot den åsyftade avkortningen av det allmänna läroverket, motiverades med att villkoren för läroverkets o arbete därigenom skulle försämras och dess arbetsresultat försvagas. Om man på samma håll nu synes benägen för tanken på grundskolestadiets utsträckning till 4-årigt och realskolans därmed följande förkortning till 5årig, torde detta bero på bottenskolefrågans ändrade läge och på ett med folkskolans fortgående utveckling ökat förtroende till hennes prestationsförmåga. Jämförelse För vinnande av en mera fullständig bild av systemet 4 + 5 torde emellertr^ systemen t i d J ä m f ö r e l s .en böra utsträckas till båda de i det föregående behandlade systefrån olika ™en> alltså icke blott systemet 3 + 6 utan även systemet 6 + 4, och därvid synpunkter, icke endast nu berörda utan jämväl andra synpunkter upptagas. Timplanerna.

Först^ må då lämnas en sammanställning av timplanerna för de tre systemen, därvid dock endast läroämnena (kunskapsämnena) synas behöva komma i betraktande. Antalet veckotimmar i läroämnen enligt undervisningsplanen för sexklassig folkskola av A-form samt enligt de sakkunnigas undervisningsplaner för 6årig, 5-årig och 4-årig realskola framgår av följande sammanställning:

139 Folkskola klass 1—3

Folkskola klass 1—4

5-årig realskola

Folkskola klass 1—6

8 441

10 22

63 *

— —

23 14

— —

14 16

12 Modersmålet

34 1

Tyska

Geografi

— — — —

27 28

• Matematik

11 Historia

Biologi Fysik Kemi Hembygdsundervisning

,

4-årig realskola

6-årig realskola

Kristendomskunskap

Engelska

System 6 + 4

System 4 + 5

System 3 + 6

|

1 —

—

1 !

•

—

| 1

7 8

—

5 Att även den 4-åriga realskolan i jämförelse med den 6-åriga blir en sam- Arbetstempot, manträngd och till följd därav relativt ansträngande skola har i det föregående framhållits. Huruvida den 5-åriga kan komma att få dessa egenskaper i mindre grad än den 4-åriga, torde däremot vara svårt att på förhand avgöra. Några omständigheter synas visserligen i detta stycke tala till förmån för den 5-åriga skolan. Då de folkskolekurser, den har att bygga på, kvantitativt sett, äro väsentligt mindre än de folkskolekurser, från vilka den 4-åriga skolan utgår, skall den tid, som behövs för de nyintagna lärjungarnas samarbetande, bliva kortare i den förra än i den senare. Den koncentriska kursanordning, som enligt vad förut påpekats uppkommer i systemet 6 + 4 och i någon mån bidrager till att forcera arbetstakten i den 4-åriga realskolan, behöver endast i ringa grad förekomma i den 5-åriga. Och slutligen är språkträngseln uppenbarligen mindre i denna senare; särskilt den omständigheten, att i den 4-åriga realskolan det första främmande språkets lärokurs måste sammanpressas på fyra år och att det andra främmande språket inträder i undervisningen redan året efter det första, måste medföra en icke obetydlig ansträngning för lärjungarna och taga deras tid och arbetsförmåga i anspråk, på ett sätt som icke kan undgå att inverka på deras studiearbete i det hela. Ä andra sidan har man att i fråga om den 4-åriga realskolans lärjungar räkna med en längre sammanlagd skoltid och en större åldersmognad. Vad särskilt språkstudierna beträffar, bör ihågkommas, att den 4-åriga skolans lärjungar, då de skola taga itu med det första främmande språket, i genomsnitt äro halvtannat år äldre än lärjungarna i den 5-åriga skolans första klass, räknat efter de nuvarande åldersförhållandena i mellanskolor och realskolor. Den 4-åriga realskolan kommer, efter vad man har anledning vänta, att i det hela ligga på ett något högre åldersplan än de fyra högsta klasserna av den ifrågasatta 5-åriga, varför arbetstempot också hela vägen bör kunna hållas något raskare än i nämnda klasser av denna senare skola.2 Emellertid är att erinra om att en forcering av skolarbetet, i den mån man måste räkna med en sådan, är en betänklig sak såväl i det ena fallet som i det 1

Häri ingår välskrivning. Angående åldersförhållandena se det föregående sid. 128. Av skäl, som berörts sid. 138, torde åldersskillnaderna mellan lärjungarna i den 4-åriga realskolan och lärjungarna i den 5-åriga bliva något större än mellan lärjungarna i den 4-åriga och den 6-åriga. 2

140 andra, med hänsyn därtill att lärjungarna i båda fallen befinna sig i pubertetsålderns vanskliga skede, då de snarast hade behov av att få i stor utsträckning byta ut arbetet vid boken mot friluftsliv och praktiska sysselsättningar. A t t man i fråga om vad de under detta skede tåla av intellektuell ansträngning icke kan bygga synnerligen mycket på, en relativt liten åldersskillnad, är tydligt. Psykologiska Härmed är man inne på frågan om de olika anknytningspunkterna från faktorer, åldersförhållandenas och de med dessa sammanhängande psykologiska faktorernas synpunkt. Ehuru avgörandet av frågan om den lämpliga anknytningspunkten mellan folkskolan och den högre skolan måste till väsentlig del bliva beroende av praktiska och sociala förhållanden, böra de psykologiska liksom ock de pedagogiska synpunkterna så långt möjligt är göras gällande. Här må någon uppmärksamhet ägnas först åt de psykologiska, därvid erinras om a t t i systemet 3 + 6 övergången från folkskolan till realskolan faller i 9—10-års åldern, i systemet 6 + 4 i 12—13-års åldern och i systemet 4 + 5 i 10—11-års åldern, allt räknat efter de organisatoriska förutsättningarna med 6—7-års åldern såsom normalålder för inträde i folkskolans första klass. Frågan om den från psykologiska synpunkter lämpligaste tidpunkten för avgörande om övergång från folkskola till högre skola är mycket debatterad. Olika åsikter hava i denna fråga gjort sig gällande såväl bland vetenskapliga psykologer som även bland praktiska skolman, och de synas ännu vila på ett alltför osäkert erfarenhetsmaterial för att kunna åberopas som avgörande skäl för det ena eller andra grundskolestadiet. Det bör ock erinras om att barnets fysiska och psykiska utveckling icke fortgår i alldeles samma tempo hos olika folk i olika länder och att därför resultat, till vilka i utlandet verkställda undersökningar synas hava lett, icke alltid äro utan vidare tillämpliga på svenska förhållanden. De sakkunniga anse sig emellertid böra i korthet antyda frågans närvarande läge. Frågans kärnpunkt gäller förloppet av de psykiska anlagens differentiering i kvantitativt och kvalitativt hänseende. Att denna psykiska differentiering i stort sett fortskrider med åren, så att anlagen hos ett barn i regel framträda tydligare, ju äldre barnet blir, torde kunna anses vara av både erfarenhet och psykologisk forskning bestyrkt. När det emellertid gäller att härur draga slutsatser i fråga om lämpligheten att förlägga övergången till den högre skolan till det ena eller andra åldersstadiet, alltså i här föreliggande fall till 12—13års åldern eller till tidigare åldersstadier, bör hänsyn tagas till vissa särskilda omständigheter. I den mån hänsyn vid frågans avgörande bör tagas till de ungas mer utpräglade, kvalitativt betonade anlags- och intresseriktning, torde i många fall även 12—13-års åldern vara ett alltför tidigt stadium, enär ofta först efter övergångsårens kris de personliga anlagen och intressena kunna i större mån komma till utveckling och nå en viss bestämdhet. Den mer allmänna teoretiska, resp. praktiska anlagsriktningen anses dock av åtskilliga psykologer och skolman i viss mån göra sig gällande även före övergångsåldern och därvid tydligare i 12—13-års åldern än tidigare. Emellertid bör beaktas, att förefintligheten av allmän teoretisk eller praktisk anlagsriktning icke i förevarande fall har den avgörande betydelse, som stundom ansetts, enär den högre skolans studieväg, framför allt realskolevägen, men även i viss mån den längre studentexamensvägen, öppnar tillträde till ett stort antal även praktiska banor. Vad det vid avgörande om inträde i den högre skolan framför allt är fråga om, är huruvida lärjungen besitter nödig studiebegåvning åtminstone i den utsträckning, som erfordras för genomgående av realskola. Beträffande den frågan, huruvida ett sådant avgörande med

141 avsevärt större säkerhet kan träffas vid 12—13-års åldern än vid något tidigare ålder, därom skifta meningarna. Att något företräde bör tillerkännas 12 —13-års åldern, därom synes man vara enig. Men om den mer eller mindre avgörande betydelsen av detta företräde råder oenighet. Somliga psykologer anse, att intelligensutvecklingen hos barn i perioden 6—12 år försiggår lineärt, d. v. s. får under dessa år samma tillskott årligen. Andra psykologer åter anse det vara på grund av gjorda psykologiska rön sannolikt, att intelligensutvecklingen under åren närmast före pubertetsålderns inträde i viss mån retarderas samt att efter en period av starkare fortskridande utveckling denna retardering tager sin början i 10—11-års åldern. Under den första förutsättningen borde ett större, under den senare förutsättningen endast ett mindre företräde tillerkännas 12—13-års åldern särskilt vid jämförelse med 10—11-års åldern. Däremot synes man vara mera ense om att tillerkänna 10—11-års åldern ett visst företräde framför 9—10-års åldern. Men frågan om den lämpliga tidpunkten för avskiljande av lärjungar till den högre skolan kan även tänkas i viss mån hava samband med de prövningsförfaranden, som komma till användning. Vissa psykologer, som hava förtroende för intelligensmätningsmetoden, anse, att med nämnda metod lärjungar med ungefär lika stor säkerhet kunna prövas på ett tidigare stadium som vid 12—13-års åldern. Då emellertid denna metod på grund av sitt ännu ganska omtvistade värde icke kan tänkas få allmännare användning, torde man i svenska skolor tillsvidare vara hänvisad till mer traditionella prövningsmetoder. Att härvid en prövning av under sex folkskoleår inhämtade kunskaper och färdigheter torde erbjuda större möjligheter att utröna studieanlagen än en över kortare folkskolekurs verkställd sådan prövning förefaller ganska sannolikt. Men vilken större eller mindre betydelse som kan tillmätas denna faktor, därom är omöjligt att närmare uttala sig, bl. a. emedan mycket torde bero på själva prövningsförfarandets utformning och på samarbetet med lärjungarnas föregående lärare. Vissa forskare hänvisa till en genom undersökningar i stor utsträckning ådagalagd konstans i folkskolebetygen som stöd för den uppfattningen, att säkerhetsgraden vid bedömandet av lärjungars studiebegåvning under de senaste folkskoleåren ej synnerligen växlar. Men andra, särskilt en del skolman, hysa annan uppfattning. Att i stort sett 12—13-års åldern bör i förevarande hänseende tillerkännas åtminstone något företräde framför något tidigare åldersstadier, synes alltså vara sannolikt. Detta betyder dock icke, att så är förhållandet i fråga om alla eller ens flertalet lärjungar. Det torde råda enighet om att i ett stort antal fall studiebegåvningen tidigt skönjes. Sålunda betonar skolkommissionen, som anser att i det hela ett avgörande om Överförande till den högre skolan ställer sig avgjort gynnsammare vid 12—13-års åldern, att »hittills vunnen erfarenhet giver vid handen, att det om ett ingalunda ringa antal gossar och flickor redan vid inträdet i det nuvarande läroverkets första klass kan sägas, att de hava förutsättningar för studiernas fortsättande fram till studentexamen». Och generaldirektör Bergqvist förklarar likaledes, att erfarenheten ger vid handen, »att i åtskilliga fall en alldeles bestämd läggning åt det teoretiska hållet, en utpräglad studiebegåvning kan ge sig till känna redan elär, varest nu den treåriga grundskolan lägger vägskälet till den teoretiska skolan». Det sagda måste givetvis i än högre grad gälla den något senare normalåldern för inträde i en på 4-årig grundskola byggd högre skola. Betraktas frågan om anknytningen från synpunkten av folkskolans lärokur- D e underser, torde, om man bortser från de svårigheter, som vållas för språkundervis- liggande foikningen, anknytningen till den avslutade folkskolan icke kunna betecknas annat skoiekiasserän som i och för sig fördelaktig. Under förutsättning av att vederbörliga in- ^ I g r 0 "

142 trädesfordringar upprätthållas, bör den 4-åriga realskolan kunna bygga på folkskolans väl avvägda kurser och icke behöva förlora tid med repetition av sådant, som i folkskolan inhämtats, ehuru givetvis för lärjungarnas sammanarbetande vissa kursmoment få upptagas till förnyat genomgående. Men även systemet 4 + 5 ger från samma synpunkt en ganska förmånlig anknytning, i vissa hänseenden förmånligare än systemet 3 + 6. De folkskoleformer, i vilka så kallad kursväxling förekommer, bland dem de viktiga B 1- och B 2-formerna, erbjuda ett enhetligare underlag för bestämda inträdesfordringar, om anknytningspunkten förlägges till fjärde, än om den förlägges till tredje klassen. Klasserna 3 och 4 i dessa skolor bilda med hänsyn till lärokurserna i viss mån ett helt. Skolöverstyrelsens läroverksavdelning har dessutom erinrat om att barnen, då de från småskoleklasserna kommit upp i tredje klassen, i regel få en ny lärare, som de icke borde behöva redan efter ett år lämna för att åter få en ny lärare och komma under en helt ny regim. I fråga om de båda huvudämnena modersmålet och matematiken bildar de fyra första folkskoleklassernas lärokurs en i vissa hänseenden' rätt naturlig grund för en högre skolas arbete. Den egentliga grammatikundervisningen kommer att börja i realskolan och har härvid det mycket värdefulla stödet av den samtidiga undervisningen i ett främmande språk. Och i matematiken har realskolan att bygga på den i folkskolan avslutade heltalsläran och kan börja från början med bråkläran. Eeaiskoiomas Går man så till frågan om de olika läroämnenas ställning i de båda kortare lärokurser, realskoleformerna med hänsyn till möjligheten att giva deras lärokurser en i pedagogiskt avseende nöjaktig behandling, torde man kunna säga, att det endast är de främmande språken, som behöva förorsaka några allvarligare be. kymmer, och detta gäller såväl om den 5-åriga som om den 4-åriga realskolan. Vad de främmande språken beträffar, är deras ställning i båda sämre än i den 6-åriga men tydligen i vissa avseenden gynnsammare i den 5-åriga än i den 4-åriga skolan. Veckotim summan för det första främmande språket, som i den 6-åriga realskolan är 28, fördelad på sex år, är i den 5-åriga 23, fördelad på fem år och i den 4-åriga 21, fördelad på fyra år. Och under det att man i den 6-åriga skolan kan låta tre år förflyta, innan det andra främmande språket upptages i undervisningen, och i den 5-åriga kan börja det andra främmande språket efter två år, måste man i den 4-åriga låta det inträda redan året efter det första språket. De lärjungar i den 4-åriga skolan, vilka läsa alla tre de främmande språken, och de komma helt visst att utgöra flertalet (sid. 128), måste begynna studiet av ett nytt språk under vart och ett av de tre första åren. Emellertid må ånyo erinras om vad i det föregående sagts om åldersförhållandena och deras betydelse. Vad de övriga ämnena angår, synes det icke vara förenat med allt för stora svårigheter att bereda dem tillräcklig tid och lämplig kursfördelning vare sig i systemet 4 + 5 eller i systemet 6 -j- 4. I det senare systemet blir resultatet av skolstudierna mera än i det förra beroende av folkskolans arbete. Men då systemet 6 + 4 i förhållande till systemet 4 + 5 mot en förlust av ett realskoleår medför en vinst av två folkskoleår, torde man utan att övervärdera folkskolans arbete kunna, i fråga om de ämnen som äro för folkskolan och realskolan gemensamma, vänta snarare en vinst än en förlust i det slutliga resultatet. Särskilt torde detta gälla om modersmålet och matematiken. Om undervisningen i modersmålets grammatik varken kan eller bör bedrivas på samma sätt i folkskolan som i realskolan, bör däremot den rikligt tillmätta tid, som i folkskolan kommer modersmålet till del, i andra och för modersmålsundervisningens huvudsakliga syften viktigare avseenden giva större behållning. Även matematikundervisningen har i folkskolan jämförelsevis mycken tid till

143 sitt förfogande. Bråklärans behandling i femte och sjätte folkskoleklasserna blir visserligen icke så fullständig, att den skulle kunna anses tillräcklig för realskolans behov, och det metodiska förfarandet kan vara rätt olika i olika skolor; men_ det möter ingen svårighet att i första realskoleklassen finna tid för en repetition och utvidgning av folkskolans kurs i bråkräkning. Den koncentriska kursanordning, som i systemet 6 + 4 uppkommer i vissa ämnen, såsom historia och geografi, medför väl en i någon mån tidsödande omgång och en mindre fyllig behandling av en del kursmoment, men den har, såsom tidigare framhållits (sid. 128), också vissa fördelar från undervisningsresultatets synpunkt. Ytterligare en omständighet av en viss betydelse, då det gäller en jämförelse Lärarefrågan i pedagogiskt hänseende mellan de tre realskoleformerna, må komma i betraktande. Det har vid kritiken av den kommunala mellanskolan framhållits av bland andra skolöverstyrelsens läroverksavdelning, att mellanskolan på de orter, där den icke har några parallellklasser, får ett så ringa antal ämneslärare, att det blir svårt^ att förse de olika läroämnena med vederbörligen utbildade facklärare. En sådan skola har för bestridande av undervisningen i 11 olika läroämnen endast rektor och tre ämneslärare till sitt förfogande och har icke alltid möjlighet att erhålla lämpliga timlärare. Den enkelklassiga 5-åriga realskolan bör få en ordinarie ämneslärare mera än den enkelklassiga 4-åriga och blir därigenom i nu nämnda hänseende bättre ställd än denna. Båda bliva tydligen mindre förmånligt utrustade än den enkelklassiga 6-åriga realskolan, som för närvarande i regel har sex adjunkter jämte rektor. Det nu sagda har tillämpning endast på fristående realskolor och på sådana skolor utan parallellklasser. Med den reservation, som ligger i en erinran om att den 5-åriga realskolan ännu icke blivit praktiskt prövad inom vårt skolväsen, torde man över huvud taget kunna säga om både den 5-åriga och den 4-åriga skolan, att de, om de ock, särskilt med hänsyn till undervisningen i främmande språk, måste anses den 6-åriga underlägsna, likväl äro i pedagogiskt avseende fullt användbara skolformer. I organisatoriskt avseende har systemet 6 + 4, såsom förut framhållits, sm motivering i de skäl, som motivera den sexåriga grundskolan, och sin olägenhet i den förlängda studietiden. Den organisatoriska betydelsen av systemet 4 + 5 kan sägas ligga däri, att det innebär en utsträckning av grundskolestadiet utöver det nuvarande treåriga utan att medföra förlängning av studievägen till realexamen, något som näppeligen synes möjligt, om grundskolestadiet utsträckes ytterligare. Dess värde i förhållande till systemet 3 + 6 blir till det huvudsakliga beroende av den betydelse, som tillmätes grundskolestadiets förlängning.

Sammanfattning,

Skillnaden mellan de olika realskoleformer, som i det föregående behandlats, Blandade är i främsta rummet beroende av den olika utsträckningen av det grundskolesta- system. dmm,_ varifrån de utgå, och grundskolestadiets längd blir också en avgörande Principiell princip vid organisationen av skolväsendet i det hela. motivering. I ett mycket stort antal yttranden av myndigheter och lärarkorporationer har den meningen hävdats, att vårt skolväsen icke för närvarande kunde eller borde uniformt uppbyggas efter en enda organisationsprincip. Den tankegång, som härvid i många fall förelegat, torde vara följande. Att göra den 6-åriga folkskolan i hela dess utsträckning till enda grundval för det högre skolväsendet vore med hänsyn till den sammanträngning av den högre skolan och den förlängning av studietiden, som visat sig följa med ett till sex år utsträckt grundskolesta-

144 dium, icke rådligt. Att söka avskaffa den kommunala mellanskolans skolform och bygga den högre skolan genomgående på 3-årig eller 4-årig grundskola vore allt för mycket i strid mot de framför allt sociala önskemål, som bära upp bottenskolesträvandet, för att vara möjligt eller välbetänkt. Det åtminstone för närvarande riktiga vore därför att bygga det högre skolväsendet dels på 6-årigt och dels på kortare grundskolestadium, att alltså samtidigt använda två organisationssystem. De båda systemen skulle sålunda bestå vid sidan av varandra, kompletterande varandra. Vart för sig hade sina förtjänster och sina brister, vart för sig tillgodosåge viktiga behov och intressen och lämnade andra lika viktiga för litet tillgodosedda, men tillsamman borde de kunna giva skolväsendet den anpassning efter de skilda behoven och intressena, som över huvud vore möjlig att vinna. För en dylik ordning har även givits en motivering, utgående från de psykologiska synpunkter, som diskuterats med hänsyn till frågan om den lämpligaste anknytningspunkten mellan folkskolan och den högre skolan och som de sakkunniga i det föregående (sid. 140 ff.) berört. En ung människas inre och yttre förutsättningar för olika levnadsbanor kunna i allmänhet icke med någon större grad av säkerhet bedömas förrän rätt långt fram i ungdomsåldern, när hon hunnit till en viss jämvikt efter övergångsårens brytningar. Men om det endast gäller att bedöma hennes lämplighet för skolans studiearbete, hennes »skolbegåvning», är i regel ett avgörande möjligt långt tidigare. Enligt mångas mening kan i ett stort antal fall ett omdöme i sådant avseende fällas, redan då ett barn befinner sig i 9—11-års åldern. Det fysiska och psykiska utvecklingsförloppet gestaltar sig emellertid mycket olika hos olika barn, beroende på olika naturell och olika miljö, och ofta är det önskligt, att det ifrågavarande omdömet kan uppskjutas till framemot början av pubertetstiden, därvid i allmänhet också anlagens riktning åt övervägande praktiskt eller övervägande teoretiskt håll brukar bliva mera skönjbar. Om sålunda bedömandet av ett barns studiebegåyning, vad de vanliga skolstudierna beträffar, kan ske i vissa fall vid en relativt tidig, i andra fall först vid en något senare ålder, så vore det, menar man, i sin ordning, att i överensstämmelse därmed tillfälle till övergång från folkskolan till den högre skolan funnes såväl på ett tidigare som på ett senare skolstadium, att alltså skolsystemet så ordnades, att realskolan komme att anknytas dels till ett kortare, dels till ett längre grundskolestadium. Detta vore åtminstone tillbörligt i det fall, att anknytningen till det kortare grundskolestadiet vore motiverad även ur andra synpunkter. Det borde ock uppmärksammas, att ett barns övergång till realskolan ingalunda behövde innebära ett val för framtiden mellan teoretisk och praktisk verksamhet, då realskolan öppnade väg icke blott till fortsatta teoretiska studier utan även till praktiska verksamhetsgrenar av olika slag. Till denna tankegång knytes ofta en hänvisning till önskvärdheten av att övergången från folkskolan till den högre skolan icke göres beroende av utgången av en inträdespröyning vid ett enda tillfälle. Resultatet av en inträdesprövning bleve alltid till en viss grad avhängigt av tillfälligheter, vadan misstag lätt bleve begångna. Gåves två tillfällen, skulle barn, som vid det första tillfället icke lyckats vinna inträde, kunna fortsätta i folkskolan för att vid det senare ånyo söka sig in i realskolan. En organisation av skolväsendet, som bygger den högre skolan dels på avslutad folkskola, dels på ett kortare grundskolestadium och alltså låter två olika system bestå vid sidan av varandra, kan sedan tänkas på olika sätt tilllämpad med avseende på de båda systemens ställning i förhållande till varandra. De kunna tänkas jämbördiga och lika betydande, eller det ena systemet kan uppfattas såsom det huvudsakliga eller normala och det andra såsom en i större eller mindre utsträckning därtill fogad supplementär anordning.

145 En dylik organisation med vad man skulle kunna kalla blandade eller sam- Skoikoliegier verkande system kan i själva verket anses representerad i vårt nuvarande skol- och m y ndi eheter väsen. Den förordas i ett 40-tal yttranden från skoikoliegier, myndigheter och ' korporationer, bland vilka högre och lägre allmänna läroverk, kommunala mellanskolor, högre lärarinneseminarier, folkskoleseminarier, statliga och kommunala folkskolinspektörer samt folkskolestyrelser äro företrädda. Jämväl Flickoch samskoleföreningens centralstyrelse, Göteborgs högskolas lärarråd och Stockholms länsstyrelse utala sig i samma riktning. De system, som förordas, äro i regel systemen 4 + 5 och 6 + 4. Några närmare utförda förslag angående de omständigheter, under vilka det ena eller andra systemet skulle förekomma, eller angående proportionen dem emellan äro knappast att finna i de ifrågavarande yttrandena. I flertalet fall synes organisationen med kortare grundskolestadium tänkt som den normala. Ofta antydes, att denna organisation borde komma till användning företrädesvis i städerna, under det att organisationen med sexårigt grundskolestadium vore den för de mindre orterna lämpligaste. Stundom framhålles, att de nu befintliga kommunala mellanskolorna borde bibehållas som fyraåriga realskolor, i större eller mindre omfattning förstatligade. Skolöverstyrelsens chef företräder ståndpunkten dels 6-årig, dels 3-årig grundskola. Han tar sikte på de orter, där för närvarande allmänna läroverk finnas, och utvecklar, huru principen om de olika gundskolestadierna skulle kunna tänkas på dessa orter i olika fall tillämpad: där på en ort flera realskolor eller realskolelinjer funnes, borde allt efter förevarande behov flera eller färre av skolorna eller linjerna lämpas efter det ena eller andra systemet, och funnes på orten blott en enda realskola med en enda linje, borde det bero på prövning i varje särskilt fall, efter vilken norm den skulle ordnas. Överstyrelsens minoritet, som håller före, att en organisation med kortare grundskolestadmm än 6-årigt bör bibehållas såsom den normala organisationen, uttalar angående organisationen med 6-årig grundskola, att de kommunala mellanskolorna, i viss utsträckning förstatligade, fortfarande borde hava en plats i skolsystemet. Överstyrelsens majoritet, som framhåller organisationen med 6-årig grundskola såsom den principiellt riktiga, anser dock en till 3-årig grundskola anknuten real skolorganisation böra i viss omfattning tills vidare bibehållas, nämligen i de fall att vid ett nuvarande allmänt läroverk antalet lärjungar på realskolestacuet vore så stort, att realskolan där måste genomgående uppdelas i parallellavdehiingar, då en eller flera av de sålunda befintliga realskoleiinjerna skulle kunna tills vidare förbli anknutna till 3-årigt grundskolestadium. Där på eri ort endast en realskola funnes och denna hade så ringa barnantal^ att parallellavdelnmgar icke vore upprättade eller funnes blott i de lägre klasserna, borde den förvandlas till en överbyggnad på folkskolans 6:e klass. Antalet realskolelmjer på 6-ångt grundskolestadium syntes icke på någon ort böra understiga antalet linjer av annan typ. Såsom komplement till systemet med 3- eller 4-årig grundskola föreslås ofta supplementära anordningar i form av övergångsklasser eller övergångskurser, avsedda att underlätta övergång från folkskolans sjätte klass till lämplig klass i realskolan. Vid tillämpning av en organisation med grundskolestadier av olika längd prinCiper för blir det viktigaste problemet att avgöra, vilka omständigheter som i varje sär- tillämpningen skilt fall böra bestämma användningen av det ena eller andra systemet, eller a v en organihuru proportionen mellan skolor eller linjer med sexårig grundskola och sådana sition med med kortare grundskola bör regleras. system Den tankegång, som lett till förslag om organisation med blandade system, 10—253165

146 synes innebära, att de båda system, som skulle komma till användning, helst böra, oberoende av sin relativa förekomst, betraktas såsom jämbördiga och att alltså det ena icke uppfattas såsom blott en supplementär anordning vid sidan av det andra. En konsekvens av samma tankegång synes ock vara, att man icke böra söka att genom någon generell regel en gång för alla fastställa den proportion, i vilken de skulle förekomma, eller de grunder, efter vilka det ena eller andra systemets användning skulle på varje särskild ort bestämmas. Utgår man från nu angivna synpunkter, synas goda skäl tala for generaldirektör Bergqyists i det föregående anförda åsikt, att användningen av det ena eller andra systemet bör regleras av behovet. En reglering efter behovet kräver tydligen en viss rörlighet hos organisationen, så att ändring i ena eller andra riktningen kan vidtagas, när erfarenheten ådagalagt, att sådan bör ske. Och behovet måste, på sätt lämpligen ske kan, prövas i varje särskilt fall. Därvid synas de lokala myndigheterna böra få göra sina meningar och önskningar gällande. Men tydligt är, att själva avgörandet av organisationsfrågorna måste tillkomma central myndighet. Detta är nödvändigt redan med hänsyn till dessa frågors ekonomiska faktorer och även med hänsyn till önsklig stabilitet i skolförhållandena. Och det göres nödvändigt även av det skäl^att skolväsendets ordnande på en ort icke kan göras beroende allenast av förhållandena på platsen utan måste bestämmas under hänsynstagande även till allmännare intressen. De sakkunniga vilja söka närmare belysa, hur förhållandena vid en sådan reglering efter behovet kunde tänkas komma att te sig på orter av den storlek, att båda systemen där kunde komma till användning. Man skulle på sådana orter ha att räkna med två grupper av inträdessökande, dels inträdessökande till realskolor eller realskolelinjer, anknutna till sexårig grundskola, dels inträdessökande till realskolor eller realskolelinjer, anknutna till det kortare grundskolestadiet, och man hade att på erfarenhetens väg söka fmna det normala förhållandet mellan antalet godkännbara sökande av den ena och antalet sådana sökande av den andra gruppen och därefter rätta organisationen. En förhandsreglering, genom vilken proportionen mellan antalet sökande å ena sidan och antalet tillgängliga platser å den andra i fråga om den ena eller andra gruppen icke bleve den riktiga, kunde lätteligen komma att ogynnsamt återverka på skolorganisationens funktionering i det hela. Å ena sidan skulle vissa olägenheter kunna uppkomma genom en starkare avknappning av antalet avdelningar, vilka anknyta till tre- eller fyraårig grundskola, i förhållande till de godkännbara inträdessökandenas beräknade antal. Därav kunde bliva följden, att de faktiska inträdesfordringarna bleve skärpta, att ett allt mer stegrat antal föräldrar därav förmåddes att anförtro sma barn åt privata förberedelseskolor, vilka mer uteslutande, än vad folkskolan kan och bör, kunde inrikta sitt arbete på förberedelse för inträdesprövningarna, samt slutligen att. därest barn av ekonomiska skäl icke kunde anlita privatskola utan kvarbleve i folkskola, de i stort antal före inträde i läroverk nödgades genomgå en årsklass mer i folkskolan än normalt avsetts, varigenom för en del fattigare barn utsikterna att på den kortare tid, som organisationen erbjuder, nå den högre skolans studiemål bleve starkt förminskade. Det sålunda konsoliderade systemet av privata förberedelseskolor bleve måhända vidare utbyggt uppåt i samband därmed, att barn, som misslyckats vid inprövning i sex- eller femårig realskola, lockades att kvarstanna i privatskola för att på den vägen utan tidsförlust kunna förberedas till inträde i den på sexårig grundskola byggda realskolan. Och slutligen skulle en starkare ransonering av avdelningar, byggda på tre- eller fyraårig grundskola, kunna medföra, att elevmaterialet bleve på de båda linjetyperna så uppsorterat, att de bättre begåvade eleverna i stor utsträckning komme att tillhöra den linje, som byggde på kortare grundskola,

147 och de sämre begåvade den linje, som byggde på sexårig grundskola, en utveckling, som i längden kunde komma att verka ogynnsamt för denna senare skolform. De nu angivna befarade ölägenheterna kunna sammanfattas sålunda: folkskolans betydelse som bottenskola bleve i realiteten reducerad, de fattigare lärjungarna finge icke i önskvärd utsträckning möjlighet att draga nytta av den genom skolorganisationen möjliggjorda kortare studievägen, och den kortare realskolelinjen finge till förfång för sitt arbetsresultat det sämre elevmaterialet. Ä andra sidan kunde olägenheter bliva förbundna även med en starkare avknappning av antalet avdelningar å den kortare realskolelinjen i förhållande till antalet godkännbara sökande. Ur rättfärdighetssynpunkt vore det icke riktigt, att sådana elever, som genomgå sexårig folkskola, löpte större risk att icke få plats i realskolan än sådana, som söka inträde i den tidigare avgrenade realskolelinjen. Det synes ock önskligt, att det i förevarande hänseende sörjdes för att föräldrar, vilka helst önskade kvarhålla sina barn så länge som möjligt i folkskola, icke avskräcktes därifrån av större risk att sedan icke få dem placerade i högre skola. Ytterligare en omständighet synes tala i samma riktning. Det har stundom framhållits såsom ett mindre önskligt förhållande, att föräldrar, vilka på ett barnens tidigare åldersstadium kunna vara ovissa om deras lämplighet för den ena eller andra studievägen, ändock ej sällan överföra dem till läroverket för att senare icke få en sådan övergång avsevärt försvårad. Denna anledning till övergång från folkskola till realskola, varigenom realskolan lätteligen erhåller en del för teoretiska studier icke lämpade lärjungar, skulle tydligen förfalla, därest full möjlighet funnes till fritt val av studielinje efter avslutad folkskola. Särskilt vid system, där den kortare grundskolan vore fyraårig, synes en sådan möjlighet böra hållas öppen, då det ansetts sannolikt, att vid tillämpning av sådant system tillströmningen till den högre skolan komme att i någon mån ökas till skada för folkskolans högsta klasser och till förfång för de praktiska ungdomsskolorna. På orter, där en organisation med blandade system befunnes böra tillämpas, skulle alltså, om här skisserade ordning tillämpades, antalet parallellavdelningar, tillhörande den längre och den kortare realskolelinjen, i stort sett komma att avvägas i ungefärlig proportion till det normala antalet godkända inträdessökande till vardera linjen. Denna proportion komme antagligen att ställa sig något olika på olika orter, bland annat beroende på den olikartade sociala sammansättningen av ortens befolkning. Tankom att bygga realskolan på en linjedelad folkskola har, såsom förut nämnts, även varit uppe i diskussionen. Då denna tanke närmast framgått ur försöken att finna en organisation, som med användande av den sexåriga folkskolan som bottenskola undveke en förlängning av studietiden, skola de sakkunniga upptaga densamma till undersökning i kap. X I V »Den sexåriga grundskolan och skoltidens längd».

^ad^olk^ skola.

4. Realskolan och gymnasiet. Frågan om sättet för anknytningen mellan realskolan och gymnasiet är av Anknytstörsta betydelse för båda läroanstalterna. I sin aktuella utformning och un- ningen mdder förutsättning av att realskolan bibehålles vid sitt nuvarande bildningsmål sj^ianoC'h är frågan följande: bör gymnasiet anknytas till realskolans näst högsta klass, gymnasiet. eller bör det byggas på den avslutade realskolan? För realskolan blir dess

148 högsta klass i förra fallet en särskild avslutningsklass, avsedd endast för de lärjungar, som icke skola fortsätta sina studier på gymnasiet, i senare fallet en för realskolans alla lärjungar gemensam avdelning. Och för gymnasiet blir lärokursen i förra fallet 4-årig, i senare 3-årig. Historik.

Fyraårigt gymnasium och särskild avslutningsklass eller treårigt gymnasium och gemensam sjätte klass? detta var också den mest debatterade frågan redan vid tiden för den nuvarande läroverksorganisationens tillkomst. Den förra organisationen hade från 1896 haft sympatier inom riksdagens Andra kammare och hade förordats av det tillfälliga utskott, som nämnda år i kammaren behandlade skolfrågan. Ett motsvarande utskott i Första kammaren vid samma riksdag hade, utan att vilja avgöra, var gränsen mellan en allmänbildande och en mera vetenskaplig bildningslinje borde dragas, uttalat, att det vid en eventuell uppdelning av läroverket i en högre och en lägre avdelning borde omsorgsfullt undvikas, att den förra sattes i direkt samband med den senares högsta årsklass. Och 1899 hade samma organisation angivits i den riksdagsskrivelse, vilken sedan utgjorde grunden för det uppdrag, som lämnades åt 1899—1902 års läroverkskommitté. En inom ecklesiastikdepartementet tidigare tillsatt kommitté av tre läroverksmän hade emellertid år 1899 avgivit ett bemärkt »Yttrande i läroverksfrågan», däri anordningen med särskild avslutningsklass skarpt kritiserades och en organisation med allmän kursavslutning i 6:e klassen och 3-årigt gymnasium föreslogs. Inom läroverkskommittén var frågan om sättet för realskolans och gymnasiets sammanbindande den fråga, som i all synnerhet blev föremål för meningsutbyte. Kommitténs övervägande flertal samlade sig om den i riksdagsskrivelsen angivna organisationstanken, under det att en minoritet anslöt sig till de av den nyssnämnda tremannakommittén företrädda synpunkterna och i skilda yttranden framlade förslag, som, i enskildheter olika, alla avsågo en organisation med gemensam 6:e klass och 3-årigt gymnasium. I den diskussion, som följde, då kommittén avgivit sitt betänkande och läroverkskollegierna samt vederbörande myndigheter hade att avgiva sina utlåtanden, voro meningarna i organisationsfrågan delade. De sammanlagda rösterna för en organisation med 3-årigt gymnasium voro flera än rösterna för kommittémajoritetens förslag. Men bland dem, som uttalade sig för 3-årigt gymnasium, yrkade flertalet — i överensstämmelse med ett av reservationsförslagen, senare modifierat av ett par läroverksmän — att latinets kurs dock skulle vara fyraårig, alltså en organisation, som i denna punkt liknade den nu av skolkommissionen föreslagna. Den kungl. propositionen till 1904 års riksdag upptog endast organisationen med 4-årigt gymnasium och särskild avslutningsklass, och denna organisation blev genom riksdagens beslut och 1905 års läroverksstadga förverkligad.

Ben tidigare Då frågan om anknytningen mellan realskolan och gymnasiet nu ånyo förediskussionen l i g g e r ) torde en sammanfattande översikt över de skäl, som under frågans tiJ J l J J digare skede anfördes för och emot de olika ståndpunkterna, här vara på sin lan real- plats. skolan och Organisationen med särskild avslutningsklass och 4-årigt gymnasium ansågs gymnasiet. y a r a a t t f ö r e draga framför allt från gymnasiets synpunkt. Ett 3-årigt gyma. Särskild nasium medförde ogynnsam kursfördelnng i åtskilliga läroämnen och måste avslutnings- j e c j a a n t i n g e n till gymnasiebildningens försvagande eller till lärjungarnas öyer^-årigt ansträngande. Särskilt för latinet erbjöde det 4-åriga gymnasiet bättre villgymnasium. kor, och det lämnade utrymme för grekiskan, som näppeligen finge plats på ett 3-årigt.

149 Men även för realskolan vore ifrågavarande organisation lyckligare. Förlades gymnasiet ovanpå den avslutade realskolan, skulle det komma att utöva ett ohälsosamt tryck på dess arbete, och detta skulle förryckas från sitt huvudsakliga syfte, som vore att giva en allmän medborgerlig bildning. Särskilt skulle gymnasiets tryck komma att göra sig gällande i fråga om realskolans 6:e klass, som finge en dubbel uppgift, dels att avsluta den medborgerliga bildningskursen, dels att i vissa avseenden meddela begynnelsekurser för gymnasiet. Tydligast komme detta att framträda i fråga om språken. Så finge man för att minska den språkträngsel, som uppkomme i ett 3-årigt gymnasium, redan i sista realskoleklassen börja läsningen av antingen franskan eller latinet. Gymnasiet skulle också bliva starkt intresserat i realskolans avgångsexamen, som finge karaktär av en gymnasistexamen och därigenom en mindre riktig syftning och en onödig skärpning. Det vore ock olämpligt att göra realskolexamen obligatorisk även för de lärjungar, som ämnade fortsätta på gymnasiet; den spänning och det arbetsjäkt, som en examen medförde, kunde man finna sig i, om examen vore nödvändig, men icke om den vore obehövlig. Organisationen med särskild avslutningsklass läte realskolan »sluta i sin egen spets», befriade den från gymnasiets tryck och medgåve. att man lämpade avslutningsklassens lärokurs efter de avgående lärjungarnas behov. Kursen i denna klass bleve tillräckligt avvikande från kursen i den parallella första gymnasieringen, för att man vid realskolexamen skulle kunna binda en kompetens, som icke tillerkändes dem, som avginge från nämnda ring. Farhågan för att den särskilda avslutningsklassen skulle komma att få dåligt anseende och lida brist på lärjungar vore ogrundad; särskilt den vid examen fästa kompetensen skulle draga lärjungar till klassen. Organisationen med gemensam avslutningsklass och 3-årigt gymnasium hade b. Gemensam sin huvudsakliga motivering i intresset för realskolan. En med gymnasiets avslutningsförstå ring sidoställd särskild avslutningsklass skulle få en ogynnsam ställning. ådrigt Den skulle nämligen nödgas tävla med gymnasiet och skulle behöva utrustas gymnasium, med en icke ringa dragningskraft för att i denna tävlan hålla sig uppe. Den tilltänkta examenskompetensen vore för sådant ändamål icke tillräcklig, detta även av det skälet, att åt avslutningsklassens lärokurs icke kunde givas någon så säregen karaktär, att det vore rimligt att vid dess genomgående binda en kompetens, som icke med lika rätt borde tillkomma den som genomgått en eller annan ring av gymnasiet. Ty huvudsynpunkten för kompetensen kunde icke bliva några jämförelsevis obetydliga olikheter i lärokurser utan graden av den allmänna mognad och skolbildning, som lärjungen hunnit förvärva. Vid valet mellan avslutningsklassen och gymnasiet skulle det senare med sitt förnämligare och värdefullare studiemål få ett allt för starkt övertag. Den förra komme att väljas endast av de lärjungar, som med avseende på begåvning eller med avseende på ekonomiska möjligheter hörde till de mindre lyckligt lottade. Den särskilda avslutningsklassen finge under sådana förhållanden icke det anseende inom ocJi utom läroverket, som den behövde; den komme att te sig som en sorts pariasklass och bleve därigenom ännu mindre i stånd att draga till sig lärjungar. Dess syfte att samla det flertal av lärjungarna, som borde avledas, från gymnasiet och föras fram till realskolans bildningsmål, bleve, åtminstone i väsentig mån, förfelat och därmed också själva huvudsyftet med hela den reform, scm skulle företagas. Med en för alla gemensam sista realskoleklass åter skulle man få alla skolans lärjungar fram till en avslutad lärokurs och ett klart markerat examensmål, till säker nytta för det flertal, som i varje fall icke nådde studentexamen. 1 1 Enligi det förslag om 3-årigt gymnasium och fyraårig latinkurs, vilket, såsom förut nämnts, särskilt samhde röster bland läroverkskollegierna, skulle realskolexamens avläggande göras till en frivillig sak för de lärjungar, som i sista realskoleklassen läst latin.

150 Man undveke att införa en förhatlig åtskillnad mellan lärjungarna. Man vore oförhindrad att vid examen fästa den ifrågasatta kompetensen utan att begå orättvisa mot någon av parterna. Man uppsköte för lärjungen ytterligare ett för hans levnadsbana avgörande val och ställde honom inför detta_ val, först då han vunnit ett för det praktiska livet användbart resultat av sitt arbete. Och man hävdade realskolans ställning som självständig skola och gemensamt underlag för all följande fackbildning, praktisk eller teoretisk. _ Om något ogynnsamt tryck av gymnasiet vore att befara, skulle realskolan icke befrias därifrån genom att gymnasiet anknötes icke till dess högsta utan till dess näst högsta klass; det bleve då närmast denna sistnämnda klass, som finge uppbära trycket, och realskolans kurser i en del ämnen finge i förtid där bringas till en viss avslutning. Vad gymnasiet beträffar påpekade man, att då den högsta realskoleklassen icke skulle komma att upptaga något för studentbildningen främmande element, kursen för studentexamen bleve i stort sett densamma och finge samma längd av nio år i båda fallen, vadan farhågorna för en försvagning av studentbildningen vore överdrivna. Man menade ock, att gränsen mellan skola och gymnasium icke skulle bestämmas av kursfördelningen utan av lärjungarnas psykiska och fysiska utveckling; realskolan vore en skola för barnaåldern och övergångsåldern, gymnasiet borde vara en ungdomsskola, karakteristiskt skild från realskolan genom den inträdande specialiseringen och undervisningens hela läggning. Men skulle gymnasiet vinna en dylik egenart, borde dess gräns hellre dragas ovanför än nedanför den 6:e klassen. SkolkornSkolkommissionen har ansett, att erfarenheten under den tid, som förflutit missionen, efter läroverksreformens genomförande, till fullo ådagalagt, att de tidigare uttalade farhågorna för den särskilda avslutningsklassens organisatoriska svaghet varit befogade. Den sjätte realskoleklassens lärjungeantal har blivit allt för obetydligt, för att den skulle kunna anses fylla sin uppgift. Särskilt har, såsom man ock väntat, detta blivit fallet vid de högre läroverken. ^ Dar har klassens lärjungeantal till och med minskats, från 722 år 1906 till 558_år 1921, under det att dessa läroverks hela lärjungeantal under samma tidsperiod stigit från 15,848 till 19,134. Och kommissionen finner orsaken »i det urval till det sämre och det därav följande mindre anseende såväl inom som utom skolan, som på grund av klassens ställning vid sidan av första gymnasieringen kommit att prägla densamma». Tar man samtliga statsläroverken i betraktande, har, såsom kommissionen framhåller, sjätte klassens lärjungeantal förblivit i det hela konstant, vilket, relativt sett, dock innebär en tillbakagång, enär det totala lärjungeantalet på realskolestadiet icke obetydligt vuxit. Kommissionen anför följande siffror, angivande klassens lärjungeantal i förhållande till hela realskolans: Högre allmänna läroverk Realskolor för gossar .

År 1906 7.1 % 8.0 %

År 1921 4.3 % 6.7 "/o

Åi 1910 Statens samskolor gossar flickor

11.1 % 11.8 %

7.8 % 10.3 %

Endast de kommunala mellanskolorna hade visat en motsatt tendens, vilket kommissionen anser till dels bero på de olika omständigheter, som försvåra övergången från dessa skolor till gymnasiet.

151 Av skäl, som nu anförts, föreslår kommissionen, att gymnasiet skall vara 3årigt och byggas på den avslutade 4-klassiga realskolan. Latinets läsning skall dock börjas redan i realskolans sista klass. För inträde i gymnasiet skall avlagd realexamen icke krävas men icke heller utgöra tillräckligt villkor. Fyra ledamöter av kommissionen framhålla emellertid i särskilt yttrande, att ett 4-årigt gymnasium, byggt på de tre första realskoleklasserna, vore en från gymnasiets synpunkt i alla avseenden lämpligare organisation. Kurserna i realskolans högsta klass måste, säga de, i många ämnen avrundas och kunde ej läggas på samma sätt som i en första gymnasiering, och lärjungematerialet i realskoleklassen vore allt för osovrat, under det att vid övergången till gymnasiet en gallring ägde rum. Dessutom måste tagas i betraktande, att den första gymnasieringen i många fall komme att inom sig samla lärjungar från olika realskolor, för vilkas samarbetande till behövlig homogenitet en ganska rundlig tid åtginge. De fyra ledamöterna ha emellertid funnit de sociala och pedagogiska fördelar, som talade för kommissionens organisationsförslag, vara så tungt vägande, att de icke velat reservera sig mot detsamma. I de från läroverkskollegierna m. fl. inkomna yttrandena över kommissions- Läroverksbetänkandet finner man, att de uttalanden, som gjorts mot den särskilda av^e9ler slutningsklassen, äro flera än de, som gjorts för en sådan (resp. 40 och 25 enligt den officiella sammanställningen), men att uttalandena för det 4-åriga gymnasiet äro flera än uttalandena för det 3-åriga. I betraktande av att det företrädesvis är vid de högre läroverken, som den särskilda avslutningsklassen haft en ogynnsam ställning och ett svagt anseende, är det märkligt nog, att åtminstone ett 10-tal av dessa läroverk uttala sig bestämt för en organisation med särskild avslutningsklass och i några fall angiva denna organisation såsom lämplig icke blott från gymnasiets utan också från realskolans synpunkt. I en del yttranden upptages icke frågan om förhållandet mellan realskolan och gymnasiet. Man nöjer sig med en kritik av kommissionens förslag eller begränsar sig till det summariska yrkandet: 8-årig högre skola på 4-årig grundskola. Uppenbart är emellertid, att i fråga om 3- och 4-årigt gymnasium åsikterna ligga annorlunda nu än för tjugu år sedan. Det råder en rätt stark opinion mot det 3-åriga gymnasiet. För det 4-åriga gymnasiet uttala sig de akademiska myndigheterna och högskolornas lärarråd, flertalet domkapitel och flertalet kollegier vid de högre allmänna läroverken. Särskilt betonas nödvändigheten av att latingymnasiet förblir 4-årigt. Läroverkslärarnas riksförbund ifrågasätter, om icke olika linjer av gymnasiet kunde anknytas till olika klasser i realskolan. Denna tanke återfinnc§ i en del utlåtanden. Så t. ex. anser kollegiet vid högre latinläroverket på Norrmalm i Stockholm, att utredning borde företagas för att utröna möjligheterna av att anlägga realskolans kurser så, att de fyra lägsta klasserna (av den på 4-årig grundskola byggda realskolan) finge utgöra underlag för latingymnasiet, medan den femte klassen, samtidigt med att den utgjorde realskolans avslutningsklass, även finge förbereda för inträde i realgymnasiet. Från ett par håll föreslås realskolans avkortning uppifrån med en årsklass (systemet 4 + 4 + 4), en fråga till vilken de sakkunniga längre fram skola återkomma. Skolöverstyrelsens majoritet föreslår, av grunder för vilka i det följande Skolöverskall redogöras, att realskolan avkortas uppifrån med en årsklass. Frågan styrelsen. om 3- eller 4-årigt gj-mnasium skulle därmed avföras ur diskussionen och det Majoriteten. 4-åriga gymnasiets framtid vara säkerställd, i det att på den avkortade realskolans högsta klass skulle byggas ett 4-årigt gymnasium. Man finge alltså

152 enligt överstyrelsemajoritetens förslag systemet 6 + 3 + 4 och, i de fall då ett 3-årigt grundskolestadium skulle tillsvidare fortbestå, systemet 3 + 5 + 4 . Minoriteten.

Skolöverstyrelsens minoritet finner icke skäl att göra ändring i den nuvarande anknytningen mellan realskola och gymnasium. Den särskilda avslutningsklassens, 6:e realskoleklassens, ställning vore icke så ogynnsam, som man i allmänhet föreställde sig. Lärjungeantalet i denna klass vid statsläToverken, som under de första åren av realskolans tillvaro, då den nyinrättade examen hade nyhetens lockelse, visade stegring, hade visserligen sedermera under några år gått nedåt. Men från och med år 1916 hade åter en stegring inträtt. År 1912 var klassens lärjungeantal 989, år 1923 var det 1,412. vilket utgjorde en ökning med 43 %, under det att det totala lärjungeantalet vid de allmänna läroverken samtidigt växt med allenast 25 %, vadan lärjungefrekvensen för 6 :e klassen under nämnda tid ökats i snabbare takt än lärjungefrekvensen i det hela. Ökningen hade varit störst i de fristående realskolorna för gossar (46 %), men även vid de högre läroverken hade klassen i fråga under den nämnda tiden visat en avsevärd tillväxt (37 %), och vid flertalet av dessa läroverk vore den väl besatt. 1 Skulle lärjungeantalet i klassen vid något högre läroverk vara oskäligt lågt, borde av ekonomiska hänsyn samläsning anordnas med realgymnasiets första ring, men en indragning av klassen vore icke^ tillrådlig, enär de lärjungar, som eljest lämpligen skolat från 6 :e klassen avgå från läroverket, då komme att sugas in i gymnasiet. _Med stor bestämdhet yrkar överstyrelseminoriteten, att gymnasiet måtte förbli 4-årigt, såväl på latin- som på reallinjen, men vill dock ifrågasätta, huruvida icke jämväl en 3-årig gymnasieform kunde försöksvis bliva prövad vid de allmänna läroverken.

GeneralBergqvist

Generaldirektör Bergqvist anser det vara från gymnasiets synpunkt lyckliga-st, a t t gymnasiet, i varje fall det klassiska gymnasiet, bibehålles som 4-årigt. Men även ett 3-årigt gymnasium, åtminstone ett 3-årigt real- eller nyspråkligt gymnasium, bör, säger generaldirektören, under vissa förbehåll kunna ge ett gott arbetsresultat. Då nu det 4-åriga gymnasiet medförde en för realskolans utveckling i önskvärd riktning och därmed ock för lärjungetillströmningen till gymnasiet mindre fördelaktig anknytning mellan realskola och gymnasium, syntes det rätta vara, att latin gymnasiet gjordes 4-årigt, anknutet till realskolans näst högsta klass, och att 3-åriga gymnasier med reallinje och nyspråklig linje, byggande på realskolans högsta klass, på lämpliga ställen och i lämpligt antal upprättades.

Översikt av ^ t t det fyraåriga gymnasiet från pedagogisk synpunkt eller, närmare bedes^nu- s tämt, från de gymnasiala lärokursernas synpunkt är överlägset det treåriga, varande torde icke kunna förnekas. De sakkunniga skola i kap. IX utveckla hittade, hörande förhållanden. Det är från synpunkten av realskolans intresse och vissa praktiska intressen, som det treåriga gymnasiet erhållit sin motivering. Det torde ock kunna sägas, att, om de erfarenheter, som blivit gjorda, sedan frågan om tre- och fyraårigt gymnasium senast förelåg till allmänt övervägande, allt bestämdare givit företräde åt det fyraåriga gymnasiet med hänsyn till studentbildningen, samma erfarenheter också ådagalagt, att den nuvarande anknytningen mellan realskola och gymnasium icke varit för realskolan i alla avseenden lyckosam. Det är i detta hänseende särskilt den sjätte realskoleklassens organisatoriska ställning som man funnit utgöra en svag punkt i den nuvarande realskolans byggnad. 1 Sjätte realskoleklassen vid de högre allmänna läroverken hade år 1923 i medeltal ett lärjungeantal av 16.2; i 7 av dessa läroverk var antalet lärjungar endast 5—9.

153 Frågan om realskolans och gymnasiets inbördes ställning är därför fortfarande ett viktigt och svårt problem. På olika vägar har man, såsom de i det föregående lämnade redogörelserna visa, försökt finna en lösning. Skolkommissionen har ansett den särskilda avslutningsklassens misslyckande vara ett så avgjort faktum, att den, trots de betänkligheter som inom kommisionen yppats mot det treåriga gymnasiet, föreslagit en organisation med gemensam avslutningsklass och treårigt gymnasium. Skolöverstyrelsens majoritet har i samma förhållande funnit ett skäl blanel andra för sitt förslag om den nuvarande högsta realskoleklassens slopande och gymnasiets byggande med fyraårig kurs på den avkortade realskolan. Skolöverstyrelsens chef har sökt en i sakförhållandena grundad kompromiss mellan realskolans och gymnasiets intressen och upptagit tanken att anknyta olika gymnasielinjer till olika klasser i realskolan: det klassiska gymnasiet liksom nu till den näst högsta klassen, det reala och nyspråkliga — åtminstone i viss utsträckning — till den avslutade realskolan. I de av skolkollegierna och myndigheterna avgivna yttrandena finner man uttalanden för samtliga dessa lösningar av problemet i fråga och därjämte på några håll en hänvisning till lyceet såsom medlet att undgå de svårigheter, vilka vållas av realskolans och gymnasiets beroende av varandra. De vanskligheter, som synts förenade med en förändring i ena eller andra riktningen av den nuvarande anknytningen mellan realskolan och gymnasiet, giva slutligen enligt mångas mening denna anordning, trots dess brister, företräde, en ståndpunkt, hävdad av bland andra skolöverstyrelsens läroverksavdelning, som finner den nuvarande sjätte realskoleklassens ställning vara bättre, än den i det allmänna föreställningssättet kommit att framstå. Att, i den mån grundskolestadiet utsträckes, lyceet, d. v. s. det omedelbart på grundskolan byggda gymnasiet, får ökad motivering, är icke att förneka. I Norge med dess 7-åriga grundskola synes den skolorganisatoriska utvecklingen tendera mot lyceitypen såsom de gj^mnasiala bildningsanstalternas generella form. Att vi i vårt land skulle bestämma oss för ett ombyggancle av vårt skolsystem enligt denna princip, torde dock icke vara påkallat av det nuvarande läget. Lyceet såsom generell form för gymnasiet undanröjer för övrigt, såsom de sakkunniga tidigare (sid. 113) påpekat, endast delvis det föreliggande problemet om realskolans och gymnasiets inbördes förhållande: realskolan synes icke kunna umbäras, den skulle fortfarande komma att finnas som en fristående skolform, och den skulle sannolikt i mer eller.mindre utpräglad form tvinga sig fram inom lyceets egen ram. Realskolans reduktion i enlighet med skolöverstyrelsemajoritetens förslag innebär däremot en klarare lösning av ifrågavarande problem. Den har gymnasiets fyraårighet till konsekvens, och då reduktionen av realskolan är en åtgärd, som, om den vidtages, måste vidtagas generellt, blir det fyraåriga gymnasiet den generella gymnasieformen, vilket icke hindrar, att även lyceet i viss utsträckning kan få användning inom systemet. Visserligen skulle gymnasiet också i detta fall kunna tänkas 3-årigt. Men ett 3-årigt gymnasium, byggt på en avkortad realskola, skulle betyda en sänkning icke blott av realexamens utan också av studentexamens nivå, och en reduktion av studentbildningen innebär ett vittutseende program, som åtminstone för det närvarande knappast torde kunna anses aktuellt. Förslaget om realskolans avkortning, som grundar sig även på andra skäl Synpunkter än det nu angivna, skall i det följande upptagas till närmare undersökning, för de sakDe sakkunniga ha vid sitt utredningsarbete även berört frågan om gymnasiets kunnigas^ avkortning (kap. I X ) men dock funnit sig böra i första hand utgå från den u arbete förutsättningen, att såväl realskolans som gymnasiets hittillsvarande bildnings-

154 mål bibehållas. Utgår man från denna förutsättning, har man att taga ståndpunkt till de tre möjligheter beträffande realskolans och gymnasiets inbördes ställning i organisatoriskt avseende, som då föreligga: fyraårigt gymnasium, anknutet till realskolans näst sista klass, treårigt gymnasium, byggt på avslutad realskola, och en tillämpning inom skolsystemet av både den ena och den andra av dessa organiastioner. Av skäl, som i kap. I X närmare utvecklas, ha cle sakkunniga, alltjämt under den nämnda förutsättningen, kommit till den uppfattningen, att både det fyraåriga och det treåriga gymnasiet bliva behövliga, om skolväsendet skall så uppbyggas, att det så smidigt som möjligt anpassar sig efter de olika behoven. I överensstämmelse härmed ha de sakkunniga, vad realskolan beträffar, uppgjort undervisningsplaner för olika former av realskolor med den nuvarande realskolans bildningsmål och därvid haft i sikte att möjliggöra övergång såväl från näst sista klassen till ett fyraårigt gymnasium som från sista klassen till ett treårigt. De sakkunniga hava emellertid räknat även med möjligheten av en, på sätt skolöverstyrelsens majoritet föreslagit, avkortad realskola och för en sådan uppgjort förslag till undervisningsplan, därvid då övergång till ett (fyraårigt) gymnasium självfallet tänkts ske från realskolans sista klass. Speciella Angående villkor och sätt för lärjunges övergång från realskola till gymfrågor rö- n a sium uttala sig de sakkunniga i kap. X I I . Här skola i detta hänseende bandl/mel- u P P t a g a s endast ett par mera speciella frågor, som nära sammanhänga med lan real- det organisatoriska förhållandet mellan de båda läroanstalterna. skola och

gymnasium. En bland de praktiska fördelar, som bruka anföras till förmån för organiFranskan i sationen med gemensam avslutningsklass och treårigt gymnasium, är att med realskolan, denna organisation lärjungens val av utbildningsväg komme att framflyttas. För närvarande har lärjungen i regel att, då han erhållit fljrttning från femte klassen i realskolan, avgöra, om han skall fortsätta studierna på gymnasiet eller icke, och i förra fallet, om han skall välja latinlinjen eller reallinjen. Vid organisationen med gemensam sista realskoleklass och 3-årigt gymnasium komme detta val att falla ett år senare, då lärjungens lämplighet för studiebanan kunde med större säkerhet bedömas, vartill komme den för ett riktigt val gynnsamma omständigheten, att han genom en avlagd examen vunnit ett för olika ändamål användbart resultat av skolarbetet. I huvudsak har detta sin riktighet. Men fördelen av det ifrågavarande uppskovet med det för lärjungens framtid betydelsefulla valet blir dock såväl vid tillämpning, av skolkommissionens läroplan för realskolan som vid tillämpning av de sakkunnigas i ej oväsentlig mån begränsad, beroende därpå, att i ena som i andra fallet den lärjunge, som vill vinna inträde i gymnasiet, redan i realskolan tänkts skola börja studiet av visst läroämne, som eljest icke tillhör realskolans obligatoriska kurs. Enligt kommissionens förslag skall latinets lärokurs påbörjas i sista realskoleklassen, och enligt de sakkunnigas förslag inträder franskan redan i näst sista klassen av realskolan, visserligen som frivilligt ämne, men obligatoriskt för de lärjungar, som ämna övergå till gymnasiet. I förra fallet måste lärjungen vid inträdet i sista realskoleklassen besluta sig med avseende på en av de olika möjligheter, som föreligga, nämligen gymnasiets latinlinje; för den, som icke fortsätter sina studier vid det allmänna läroverket eller som övergår till realgymnasiet, blir latinkursen i sista realskoleklassen i regel av relativt ringa värde, vartill kommer, att den medför förlust av värdefulla delar av den egentliga realskolebildningen. I senare fallet bör lärjungen vid inträdet i näst sista realskoleklassen vara fullt

155 på det klara med att han icke ämnar övergå till gymnasiet, om han skall underlåta att deltaga i den frivilliga undervisningen i franska, och detta gäller även vid en organisation med fyraårigt gymnasium. För de skäl, som föranlett de sakkunniga att ge franskan denna ställning, har redogjorts i kap. V. Skulle den ordning, de sakkunniga föreslå, bliva tillämpad, komme den uppenbarligen att få till följd, att antalet av de lärjungar i realskolans två högsta klasser, som begagnade sig av den frivilliga kursen i nämnda språk, bleve ännu större än för närvarande, då för närvarande de lärjungar, som ha för avsikt att fortsätta studierna på gymnasiet, icke ha behov av att läsa franska i realskolan. Den lärjunge, som framdeles beslöte sig för franskan, skulle emellertid därmed icke nödvändigt hava beslutit sig för gymnasiet, än mindre för den ena eller andra gymnasielinjen. I flertalet fall komme väl framdeles som hittills tillvalet av franska att bestämmas därav, att den kurs i ämnet, som realskolan erbjuder, med allt skäl anses i hög grad värdefull även för dem, som från realskolan gå till fackbildningsanstalter eller direkt till praktiska levnadsbanor. Bland skäl för organisationen med särskild avslutningsklass och 4-årigt övergång från gymnasium framhålles stundom, att vid denna organisation lärokursen i sista avslutad reairealskoleklassen bättre kunde anpassas efter de lärjungars behov, som frän s™™a\^ denna klass ginge ut till praktiska levnadsbanor. Om härmed avses, att ifråga- gymnasiets varande lärokurs borde erhålla en i någon mån yrkesbetonad läggning, är 2:a ring. man inne på ett program, som en gång varit ganska allmänt omfattat men pa goda grunder övergivits, programmet från 1890-talet om en »praktisk avslutningsklass». Den utveckling det praktiska livet sedan dess tagit gör det mindre nu än då möjligt att tillgodose kravet på praktisk utbildning genom att lägga in ett och annat s. k. praktiskt moment i den allmänbildande skolans lärokurser. De sakkunniga ha lika litet som skolkommissionen funnit skal att upptaga några dylika moment i kursen för sista realskoleklassen, och det enda moment av sådan art, som hittills däri ingått, nämligen bokföringen, ha de sakkunniga i likhet med kommissionen funnit sig böra utesluta. Så till vida kan väl den ifrågavarande tanken på undervisningens anpassande efter de avgående lärjungarnas särskilda bildningsbehov vara riktig, att lärarna icke böra och knappast heller kunna underlåta att vid undervisningen ha detta särskilda behov för ögonen. Men själva lärokursen kan icke lämpligen bliva av annan art än realskolans kurs i övrigt, alltså icke av yrkesbildande utan av allmänbildande natur. Därav följer, att den icke heller blir i någon avsevärdare mån till arten skild från kursen i den bredvidliggande första gymnasieringen. Naturligtvis bliva kurserna i vissa ämnen olika, till följd därav att de i ena fallet äro avslutningskurser, i det andra begynnelsekurser, varjämte även kvantitativa skillnader kunna förekomma. Det som från gymnasiets synpunkt gör första gymnasieringen värdefullare än sista realskoleklassen är dock i minre mån skiljaktigheterna mellan kurserna än det förhållandet, att gymnasieringen arbetar med ett mera sovrat lärjungematerial än realskoleklasse^ och att undervisningen redan från början kan inriktas på gymnasiets slutmål. Att lärokursen i sista realskoleklassen i viss utsträckning bör kunna ekvivalera lärokursen i första gymnasieringen framgår lätt vid en jämförelse dem emellan. Detta är av betydelse, då det gäller att bestämma, under vilka villkor den som avlagt realexamen bör kunna vinna inträde i gymnasiets andra ring. Enligt nu gällande stadga är sådan inträdessökande befriad från prov i fem ämnen, nämligen modersmålet, tyska, engelska, geografi och biologi. Att lagstiftningen även framgent bör underlätta övergång från avslutad realskola till andra ringen i ett fyraårigt gymnasium synes påtagligt, om ock den eventuella

156 förekomsten av treåriga gymnasier jämte de fyraåriga skulle giva en bestämmelse i sådant syfte mindre betydelse, än den för närvarande äger. De nuvarande bestämmelserna utgå tydligen från den uppfattningen, att befrielsen från prov i ett ämne icke behöver förutsätta fullständig likhet mellan ämnets kurser i sista realskoleklassen och första gymnasieringen, utan att huvudsynpunkten bör vara, huruvida den realskolexaminerade, med hänsyn till den allmänna ståndpunkt han kan anses ha uppnått i ämnet, har behövliga förutsättningar att följa undervisningen däri i de följande gymnasieringarna. Fasthålles denna uppfattning såsom riktig, synas vid en tillämpning av de sakkunnigas undervisningsplaner kompletterande studier icke behöva ifrågasättas i kristendomskunskap, modersmålet, tyska, engelska och historia samt på latingymnasiet ej heller i matematik. I fråga om kemien synes för latingymnasiets vidkommande realskolans kurs också kunna anses tillfyllestgörande. Beträffande matematiken på realgymnasiet synes böra fordras en kompletteringsprövning omfattande bokstavsräkning och andragrads ekvationer till den utsträckning, vari dessa moment ingå i första gymnasieringens kurs. Med avseende på ämnena geografi och biologi bör för lärjunge, söm avlagt realexamen, icke behöva uppkomma någon svårighet att följa undervisningen i gymnasiet, även om han icke undergått inträdesprövning i ämnena. Vissa luckor i hans kunskaper skola visserligen komma att finnas, som endast delvis motvägas av de bättre kunskaper, han i andra delar av kursen kommer att förvärva genom att i gymnasiet genomgå dessa delar för andra gången. Den ojämnhet i hans kunskaper, som sålunda kommer att förefinnas, synes dock icke vara av den betydelse, att prov i dessa ämnen kunna anses nödvändiga. I enlighet med det nu sagda skulle inträdesprövningen för den, som efter avlagd realexamen söker inträde i andra ringen av ett 4-årigt gymnasium, komma att omfatta: på latingymnasiet fullständigt prov i latin och franska, på realgymnasiet fullständigt prov i franska, fysik och kemi samt kompletteringsprov i matematik. E t t fullständigt prov bör avse första gymnasieringens hela kurs i ämnet. Klart är, att sökanden i varje fall skall uppfylla de allmänna villkor, som komma att stadgas för inträde i gymnasiet. Angående dessa allmänna villkor uttala sig de sakkunniga i kap. X I I . Övergång från I detta sammanhang må slutligen erinras om den bristfälliga förbindelse, kommunala s o m Hittills förefunnits mellan den kommunala mellanskolan och gymnasiet, mellanskolans T .. • -T n I I I , T I T I • T • p » näst sista -lärjunge, som vid mellanskola avlagt realskolexamen, har visserligen i traga klass till om övergång till gymnasiet den rätt, som enligt läroverksstadgan är förenad gymnasiets med denna examen, nämligen att utan prövning vinna inträde i gymnasiets a riDg" första ring, därvid hans studieväg till studentexamen organisatoriskt sett blir 14-årig, eller att med prövning i vissa ämnen (alla utom förutnämnda fem: modersmålet, tyska, engelska, geografi och biologi) söka sig upp i andra ringen. Däremot kan han icke i likhet med lärjungarna i realskolorna utan prövning övergå från sin skolas näst högsta klass till gymnasiets första ring. Skolöverstyrelsens läroverksavdelning har särskilt framhållit önkvärdheten av »att undervisningsplanen för mellanskolan och gymnasiet ordnas så, att lärjungar må kunna vinna direkt övergång från mellanskolans tredje klass till gymnasiets första ring», och någon invändning torde icke kunna riktas mot en åtgärd i sådant syfte. De sakkunniga ha tänkt sig den av dem uppgjorda undervisningsplanen för 4-årig realskola såsom lämplig normalplan för den kommunala mellanskolan, vare sig denna skola förblir kommunal eller förstatligas. Enligt denna undervisningsplan skulle, såsom förut

157 nämnts, möjliggöras övergång såväl från sista klassen till första ringen i ett treårigt gymnasium som från näst sista klassen till ett fyraårigt gymnasiums första ring.

5. Realskolan och det praktiska livet. Avkortad realskola. Det program, som under nära tre årtionden betecknade Andra kammarens ståndpunkt i läroverksfrågan, hade, såsom förut nämnts, avsett de fem lägre klassernas ombildning till en enhetlig medborgerlig bildningsanstalt. Den föga utpräglade kursavslutning i 5 :e klassen, som kommit till stånd i enlighet med 1873 års k. proposition, hade endast delvis förverkligat^detta program, och diskussionen i läroverksfrågan hade under de följande årtiondena fortgått såväl inom som utom riksdagen. I början av 1890-talet framfördes i diskussionen den meningen, att den _5:e klassen icke vore den lämpligaste avslutningsklassen för den medborgerliga bildningskursen. Lärjungarna hade där ännu icke nått den grad av åldersmognad, knappast heller det mått av skolbildning, som de behövde för att gå ut i livet. Man borde låta dem få ännu ett skolår, under vilket de kunde på ett för dem lämpligt sätt få samla ihop och fylla ut sitt vetande och tillika hinna att bliva bättre utvecklade i fysiskt och psykiskt avseende. Detta kunde ske, menade man, på det sätt, att man för de lärjungars räkning, som skulle avgå från läroverkets mellanstadium, inrättade en särskild avslutningsklass, parallell med nedre 6 :e klassen, varvid åt lärokursen i denna klass borde ges en i viss mån praktisk läggning. Eller man kunde draga gränsen mellan det lägre och högre läroverksstadiet icke mellan 5 :e och nedre 6 :e klasserna utan ett år högre upp, mellan nedre och övre 6:e klasserna. Denna åsikt, att den åsyftade kursavslutningen borde förläggas till ett åldersstadium, motsvarande icke 5:e utan nedre 6:e klassens, vann hastigt allmän anslutning. Den återfinnes i Andra kammarens särskilda utskotts_ utlåtande vid 1896 års riksdag, den bestämde organisationen av den »praktiska avslutningsklass», som följande år inrättades vid statens provskola, den upptogs av den tremannakommitté, som inom ecklesiastikdepartementet utarbetade sitt år 1899 avgivna förslag till läroverksorganisation, den angavs uttryckligt i 1899 års riksdagsskrivelse och den utgjorde i enlighet härmed en av utgångspunkterna för den följande läroverkskommittén, i vars betänkande den ickg cil§ ansetts behöva någon närmare motivering. Nu hade det blivit brukligt att beteckna ifrågavarande åldersstadium med uttrycket »15—16-års åldern». Uttrycket betecknade den teoretiskt taget normala åldern vid avgången ur nedre 6:e klassen, beräknad från 9—10-års åldern såsom normalåldern för inträde i läroverkets första klass. Att den faktiska genomsnittsåldern för avgången ur nedre 6 :e klassen måste vara högre var lätt att inse, men hade måhända icke alltid blivit tillräckligt framhållet. En närmare undersökning av förhållandet hade gjorts av den nämnda tremannakommittén. Enligt den statistik, som av denna kommitté bragts till stånd, hade de under höstterminen 1894 närvarande lärjungarna i nedre 6:e klassen vid kalenderårets slut uppnått följande åldrar: mindre än 14 år 2.3 % 14 år men ej 15 år 24.1 % 15 » 16 »

» »

» 16 > » 17 i

17 år eller mera

32.6 % 26.4 %

14.6 %

158 Vid avgången ur klassen efter vårterminens slut beräknades något över halva antalet, 57.3 %, ha uppnått 16 år eller högre ålder. Varken tremannakommittén själv eller läroverkskommittén, som hänvisade till tremannakommitténs statistik, fann emellertid i dessa faktiska åldersförhållanelen någon anledning till tvekan rörande lämpligheten av att göra nedre 6:e klassen eller en med denna sidoställd klass till avslutningsklass för det lägre skolstadiet. Och regeringspropositionen till 1904 års riksdag upptog läroverkskommitténs majoritetsförslag om en sexårig realskola med avslutningsklassen sidoställd med gymnasiets första ring. Vid nämnda riksdag uppvisades i en motion i Andra kammaren av Fridtjuv Berg och Emil Hammarlund den bristande överensstämmelse i åldersfrågan, som förefanns mellan den hemställan, vilken i 1899 års riksdagsskrivelse gjorts, och det organisationsförslag, som förelagts riksdagen till godkännande. I den nämnda riksdagsskrivelsen hade riksdagen nämligen, vid sammanfattandet av sin hemställan, begärt utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till inrättande vid de allmänna läroverken av en avgångsexamen »för lärjungar, som vid 15—16-års åldern önskade sluta sin skolgång», under det att enligt det förslag, som blivit framlagt, de avgående lärjungarna skulle komma att äga en ålder, som vore minst ett år högre än den av riksdagen angivna. De båda motionärerna erinrade också om att den föreslagna organisationen innebure ett avsteg från Andra kammarens under flera årtionden fasthållna program, enligt vilket det var läroverkets fem lägre klasser, som skulle avses för den medborgerliga bildningskursen. och de yrkade, att den föreslagna realskolans 6:e klass skulle borttagas. Motionen vann emellertid icke kammarens bifall. SkolkornHuruvida det var lyckligt, att realskolan sålunda kom att sträcka sig upp missionen, ^iH ^ åldersstadium, där den nu har sin avslutning, är ett spörsmål, som under senare år befunnits tåla en närmare undersökning, och olika meningar ha i detsamma gjort sig gällande. I det anförande till statsrådsprotokollet, som innehåller riktlinjerna för skolkommissionens arbete, har föredragande departementschefen berört frågan om realskolans avgångsålder. »Den genom 1904 års läroverksreform inrättade särskilda avslutningsexamen vid avgången från realskolans sjätte klass», heter det, »har på grund av vunna erfarenheter blivit föremål för anmärkningar. Sålunda har det gjorts gällande å ena sidan, att den från realskolan utgående ungdomen gör sitt utträde ur skolan alltför tidigt för att vara fullt rustad för att med nödiga förutsättningar deltaga i arbetet å vissa av de skilda levnadsbanor, till vilka realskolexamen avser att lämna tillträde, men å andra sidan även hävdats, att avgången ur skolan med hänsyn till det praktiska livet i allmänhet sker något senare, än vad som lämpligen bör vara fallet. Anmärkningarna, som var från sin utgångspunkt otvivelaktigt innehålla ett starkt berättigande, peka enligt min uppfattning på önskvärdheten att verkställa en ingående undersökning, huruvida icke en anordning kan träffas, som undanröjer de påtalade olägenheterna. Härutinnan bestående ordning kan icke anses tillfredsställande.» Skolkommissionen konstaterar statistiskt, att genomsnittsåldern för dem, som under åren 1910—1919 avlagt realskolexamen, varit följande: . . 17.06 år vid de högre allmänna läroverken . . 16.71 > » realskolorna för gossar . . . >. » statssamskolor för gossarna 2 } 16.62 , » flickorna . . 16.84 > s samtliga statsläroverk . . . .

159 vid de kommunala mellanskolorna för gossarna flickorna

16 77

- 1 ig.79 16.82

ar

Siffrorna visa, att genomsnittsåldern närmar sig 17 år. De visa också det i det föregående (sid. 128 ff.) berörda förhållandet, att avgångsåldern vid de kommunala mellanskolorna, i fråga om vilka den sammanlagda skoltiden upp till realskolexamen organisatoriskt sett är ett år längre än i fråga om statsläroverken, icke är högre utan tvärtom något lägre än vid dessa. Någon för den kommunala mellanskolan särskilt ogynnsam ställning i förevarande avseende har alltså icke förefunnits, som kunnat ge kommissionen anledning att taga under övervägande tanken på en avkortning uppifrån av realskolan, men kommissionen har givetvis i de både för statsskolan och den kommunala mellanskolan höga ålderssiffrorna och, för övrigt, i departementschefens anförande därtill haft anledning. För en avkortning av realskolan uppifrån med en årsklass tala visserligen, säger kommissionen, flera omständigheter. Avgångsexamen skulle därigenom i regel komma att avläggas vid 15—16-års åldern, en ålder som ännu möjliggör en smidigare anpassning till vissa av de levnadsbanor, för vilka denna examen avser att vara en förberedelse; inga svårigheter skulle hindra grundandet av ett 4-årigt gymnasium på fullt avslutad realskola; och den av kommissionen föreslagna till realskolan bundna flickskolan av B-typ skulle likaledes kunna byggas på den fullt avslutade realskolan och därmed få en i organisatoriskt hänseende fördelaktigare ställning. Men mot förkortningen stå enligt kommissionen också starka skäl. För kommissionen gäller valet en 4-årig eller en 3-årig realskola. Att i en blott 3-årig realskola, byggd på folkskolans 6:e klass, vinna en utbildning, likvärdig med den, som för närvarande vitsordas genom avlagd realexamen, vore, heter det, knappast möjligt: lärjungarna skulle icke kunna uppnå samma kvalifikationer med hänsyn till det praktiska livet, som de nu förvärva i den 6-åriga realskolan, och särskilt skulle utbildningen för vissa tjänstemannabanor inom staten eller kommunen bliva lidande; krav skulle från skilda håll framkomma, avseende komplettering av realskolekursen medelst genomgående av en eller ett par gymnasieringar eller medelst särskilda kurser; en till tre år begränsad realskolekurs skulle bjuda stora svårigheter i språkpedagogiskt hänsende, svårigheter som knappast kunde undanröjas utan att skolan gjordes enspråkig. men behovet av en utbredd allmänbildning med språklig orientering åt skilda håll vore numera större än tillf orene; på de orter, där realskolan vore den éilda högre skolan, skulle de föräldrar, som önskade låta sina barn fortsatta studierna i en högre skola, nödgas att ett år tidigare än nu skicka dem från hemmet, något som ej mindre ur praktisk-ekonomisk än ur pedagogiskmoralisk synpunkt vore en förlust; hela åldersfrågan hade för övrigt kommit i ett helt nytt läge därigenom, att de praktiska ungdomsskolorna, särskilt den yrkesbestämda högre folkskolan, öppnat nya bildningsvägar för den ungdom, som vid tidigare ålder ville ut i det praktiska livet. Från gymnasiets synpunkt finner kommissionen icke skäl till en reduktion av realskolan. Den framhåller ock, att en sänkning av realexamens värde skulle komma att öka tillströmningen till gymnasiet och strävandet att nå studentexamen. På nu anförda grunder anser kommissionen den ifrågasatta avkortningen av realskolan icke vara tillrådlig. I skolkollegiernas yttranden är frågan om en dylik avkortning av realskolan Läroverksföga uppmärksammad. Den har uppenbarligen icke framstått såsom något kollegierna m mera aktuellt spörsmål. ' "'

160 De uttalanden, man undantagsvis påträffar, gå i olika riktningar. Å ena sidan betonar man, att realskolexamens fordringar böra upprätthållas, hellre skärpas än avtrubbas, och att kvalificerade vitsord borde fordras för inträde icke blott i gymnasiet utan även i den särskilda avslutningsklassen vid en med en sådan klass försedd realskola. En 3-årig realskola vore i och för sig en allt för svag skolform, ehuru i valet mellan 3 + 4 (3-årig realskola och 4-årigt gymnasium) och 4 + 3 (4-årig realskola och 3-årigt gymnasium) 3 + 4 vore att föredraga (Sundsvalls högre allmänna läroverk). På annat håll ger man i valet mellan samma alternativ företräde åt systemet 4 + 3 och finner under förutsättning av 4-årig grundskola även kombinationen 5 + 3 lämpligare än 4 + 4 (Kristianstads högre allmänna läroverk). Mot en förkortning uttala sig jämväl kollegierna vid högre allmänna läroverket i Falun och Göteborgs högre realläroverk. A andra sidan förordar man en avkortning av realskolan. I det av en del läroverkskollegier uppställda programmet 4 + 8, d. v. s. 8-årig högre skola på 4-årig grundskola, rymmas, såsom framgår särskilt av diskussionen vid 1922 års lärarmöte, olika åsikter om organisationen av den högre skolan, i det att denna tankes sammansatt antingen av 5-årig realskola och 4-årigt gymnasium, anknutet till realskolans näst högsta klass, eller av 5-årig realskola och 3-årigt gymnsium eller ock av 4-årig realskola och 4-årigt gymnasium. Den sistnämnda organisationen innebär en uppifrån avkortad realskola. I några fall finner man denna sistnämnda organisation klart angiven. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Jönköping hänvisar till uttalandet i statsrådsprotokollet och uppställer systemet 4 + 4 + 4 (4-årig grundskola + 4-årig realskola + 4-årigt gymnasium), därvid en viss kompetens skulle tillerkännas dels avgångsbetyg från realskolans 4:e klass, dels ock avgångsbetyg från gymnasiets 2:a ring. Samma organisation förordas av kollegierna vid högre allmänna läroverken i Ystad och Vänersborg, och en liknande tankegång hade tidigare framförts i fackpressen av lektor J . Swenning. En 4-årig mellanskola på den 4-åriga folkskolans grund torde, säger kollegiet i Jönköping, giva tillräcklig förbildning för åtskilliga praktiska yrken och vissa fortbildningsanstalter, varvid det minskade omfånget i teoretiska kunskaper mer än väl skulle kompenseras av studietidens minskning med ett år, under det att i de fall, där den nuvarande realskolekompetensen ansåges väl knapp, ett avgångsbetyg från 2 :a gymnasieringen skulle göra till fyllest. Kollegiet tänker sig denna tankegång tillämpad i viss utsträckning även på de fristående realskolorna, som därigenom skulle bliva av två typer, en lägre och en högre. Samma organisation 4 + 4 + 4 föreslås i yttrande av kollegiet vid folkskoleseminariet i Luleå. I yttrandena från statens realskolor och från de kommunala mellanskolorna finner man i regel inga tankar på skolkursens avkortning. Ett undantag utgör kommunala mellanskolan i Mönsterås, vars kollegium och styrelse förorda en sådan avkortning och uppställa systemet 6 + 3 + 4, alltså 6-årig grundskola, 3-årig realskola och 4-årigt gymnasium. SkolöverEn avkortning av realskolan uppifrån med en årsklass föreslås av skolöverstyrelsens styrelsens majoritet. I överensstämmelse med sin anslutning till den 6-åriga majoritet, grundskolans princip kommer överstyrelsemajoriteten alltså till systemet 6 + 3 + 4 såsom skolväsendets normala organisation, och i de fall, då en till 3-årig grundskola anknuten realskola skulle kvarstå, fås systemet 3 + 5 + 4 . Överstyrelsemajoriteten framhåller härvid uttryckligen, att den icke avser, att man på den kortare tiden skulle kunna nå samma resultat som på den längre, utan att den föreslagna avkortningen gäller såväl studietiden som studieresultatet, vad realskolan beträffar. överstyrelsens majoritet lämnar redogörelse för medelåldern för dem, som

161 avlagt realskolexamen vid olika läroanstalter år 1922, en redogörelse som visar i det hela samma åldersförhållanden, som här ovan anförts ur skolkommissionens statistik. Likaledes redogör den statistiskt för realskolelevernas val av levnadsbana. Uppgifterna avse visserligen ett enda år, nämligen året 1921, men torde belysa för närvarande rådande förhållanden. De lärjungar vid statsläroverken och de kommunala mellanskolorna, som detta år avlade realskolexamen, tillsammans 2.057, hade lämnat följande uppgifter om sina tillämnade sysselsättningar efter examens avläggande: fortsatta studier i allmänna och enskilda läroverk » » i skogs- och lantbruksskolor > » i tekniska läroanstalter > » i handelsskolor > > i seminarier anställning i statens eller kommunens tjänst » på kontor, bank och i handel -.> i lantbruk eller skogsbruk » i sjömansyrket » i sjukvård sysselsättning i hemmet (210 flickor) övriga sysselsättningar uppgift saknas om

375 45| 112} 221] 121 77 344 lllj 32/ 14J 267 122 216 2,057

18.2 % 18.4 % 5.9 % 3.7 % 16.7 % 7.6 % 13.0 % 6.0 % 10.5 % 100.0 %

överstyrelsemajoriteten erinrar så om utvecklingens allmänna tendens att inskränka allmänbildningen till förmån för fackbildningen och företar en undersökning beträffande den nuvarande realskolans lämplighet med hänsyn till lärjungarnas val av levnadsbana. Det antal realskolexaminera.de, som vunne anställning i allmän tjänst, vore uppenbart allt för obetydligt för att få någon avgörande betydelse för frågan om realskolekursens lämpliga omfattning. Större beaktande krävde gruppen av dem, som överginge till specialskolor för teknisk utbildning, handelsutbildning, lantbruksundervisning o. s. v. Övergång från realskolan till dessa specialskolor borde dock i allmänhet kunna ske, även om realskolans högsta klass bortfölle, därest de ifrågavarande skolorna finge tillfälle att genom inträdesprövning utröna, huruvida den avkortade realskolans lärokurser i de ämnen, som för vederbörande skolor vore av särskild bets^delse, blivit av den inträdessökande med tillräcklig grundlighet inhämtade. Beträffanele de realskolexaminerade, som sökte anställning inom näringslivet, hade klagomål från många håll försports över att de vid allt för sen ålder komme ut i livet och till följd därav icke ägde behövlig förmåga att anpassa sig efter de praktiska levnadsbanornas krav. Att åldern icke vore den lämpliga, därför talade bland annat det förhållandet, att de yrkesbestämda högre folkskolorna spontant utformat sig icke till fyraåriga utan till treåriga. I samma riktning pekade den omständigheten, att jämförelsevis många lärjungar vid realskolorna och kommunala mellanskolorna lämnade skolan i förtid och sökte sig anställning inom näringslivet. Det syntes uppenbart, att det för ett stort antal av dem, som med eller utan realexamen ginge ut till praktisk verksamhet, skulle varit bättre, om de fått utbyta realskolans sista årskurs mot en ettårig utbildningskurs, inriktad på deras blivande sysselsättning. För de lärjungar slutligen, som överginge till gymnasiet, vare sig från realskolans 5:e eller mellanskolornas 3:e klass, tillhopa något mer än 3/8 av 11—253165

162 ifrågavarande klassers lärjungeantal, vore det tydligen ingen olägenhet, att den följande högsta realskoleklassen bortfölle. Över huvud taget skulle realskolan genom avkortningen få en riktigare ställning i skolsystemet. Ty, då avgången från realskolan till de på denna vilande studiebanor, som ledde ut till det praktiska livet, lämpligast skedde ett år före den nuvarande realskolans avslutning och samma tidpunkt för avgång vore den lämpligaste även för de lärjungar, som ginge direkt ut till praktiska sj^sselsättningar, skulle genom realskolans avkortning skapas en förgreningspunkt, där överblick kunde fås över de olika bildningsvägar och levnadsbanor, som stode den unge öppna. Från pedagogisk synpunkt finner överstyrelsemajoriteten allenast språkfrågan vara ägnad att inge några betänkligheter mot en endast 3-årig realskola. Med hänvisning till de resultat med avseende på språkundervisningen, som vunnits i den treåriga högre folkskolan, uttalar den dock sin övertygelse om att ett icke föraktligt mått av språklig insikt och färdighet borde kunna bibringas även under en kortare realskolekurs, såväl i tyska som i engelska, ehuru naturligtvis icke samma mål kunde nås som i den nuvarande realskolan. De invändningar, som för övrigt gjorts mot realskolans beskärande, finner överstyrelsemajoriteten icke vara av svårare beskaffenhet. Man finge givetvis inskränka den vid realexamen nu knutna kompetensen och räkna med att denna examen finge ett i viss mån minskat värde i det allmänna medvetandet. Men otvivelaktigt vore, att man i vårt land kommit att ställe för stora krav på allmänbildning och att här förelåge en möjlighet att åstadkomma en bättre anpassning efter de praktiska arbetsuppgifternas behov. I belysning av den tjuguåriga erfarenhet man nu ägde om realskolan måste det synas ofrånkomligt, att dennas utbyggande med en sjätte klass varit ett missgrepp. Som en gynnsam följd av realskolans avkortning framhåller överstyrelsemajoriteten särskilt den fördel, som därigenom skulle beredas den högre folkskolan. Den yrkesbestämda högre folkskolan, vilken, såsom förut nämnts, spontant utvecklat sig till en 3-årig skola, hade en i hög grad betydelsefull uppgift att fylla, och önskligt vore, att den kunde erhålla en stark ställning i skolsystemet. Men uppenbart vore, att dess ställning skulle bliva väsentligt starkare, om den såsom praktisk utbildningslinje kunde ifråga om studietidens längd och det kvantitativa kunskapsresultatet bliva ungefärligen likställd med den teoretiska studielinje, som realskolan erbjuder. Detta skulle också bidraga till att de praktiskt lagda studiebanorna komme att i allmänhetens ögon framstå såsom likvärdiga med de teoretiska, något som vore ägnat att hämma den allt för starka tillströmningen till dessa senare. För gymnasiet bleve realskolans avkortning till avgjord förmån, i det att gymnasiet utan svårighet kunde byggas 4-årigt på den avslutade realskolekursen. Och slutligen skulle den betydelsefulla vinsten göras, att studievägen till realexamen även vid en organisation med 6-årig bottenskola icke bleve längre än nio år. SkolöverÄven i denna punkt av organisationsfrågan råder motsättning mellan mastyrelsens joriteten och minoriteten inom skolöverstyrelsen, överstyrelsens minoritet minoritet. säger helt kort, att realskolan enligt dess mening allt fortfarande bör ha i stort sett samma uppgift och mål som den nuvarande realskolan. Realskolexamen hade i det hela fyllt sitt avsedda ändamål och tillvunnit sig allmänt förtroende. General-' Skolöverstyrelsens chef ägnar nu behandlade sida av realskolans problem direktör mycken uppmärksamhet.

163 Han erinrar om att realskolan, vid sidan av sin uppgift att tjäna som grundval för gymnasiet, har två syften: 1) att förbereda för verksamhet ute i det praktiska livet, 2) att förbereda för vissa tjänsteanställningar inom den lägre statsförvaltningen. Erfarenheten hade, säger generaldirektören, ådagalagt, att svårigheterna att på en gång tjäna båda dessa syften vore synnerligen stora, och det torde förhålla sig så, att realskolan icke på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodosåge någon av uppgifterna. Från den förra uppgiftens synpunkt torde realskolan både böra och kunna upptill beskäras med ett år. Men^ därmed bleve den mindre lämpad för den senare uppgiften. De lärjungar, som behövde en mera omfattande allmänbildning, än den avkortade realskolan förmådde giva, bleve hänvisade till att fortsätta ett längre eller kortare stycke i gymnasiet eller att anlita propedevtiska kurser, anordnade i mån av de olika banornas behov av aspiranter. I båda fallen skulle de lockas att hellre söka nå studentexamensmålet. Därjämte kunde anmärkas, »att en upptill beskuren, i sin helhet mera praktiskt inriktad realskola torde bliva ett väl svagt postament för gymnasiet, även om detta bibehölles såsom 4-årigt». En annan och möjligare lösning av problemet ser generaldirektören i tanken att överlåta de skilda uppgifterna åt skilda skolformer: den förra åt en »praktisk realskola» med reducerad kurs i förhållande till den nuvarande realskolans, den senare åt den nuvarande obeskurna realskolan, som tillika finge tjänstgöra som grund för gymnasiet. Till att övertaga rollen som praktisk realskola syntes den högre folkskolan vara i flera avseenden lämpad. Frågan om realskolans avkortning uppifrån genom bortskärandet av dess högsta årsklass är uppenbarligen en av de mest avgörande med avseende på skolväsendets framtida gestaltning. Såsom av den föregående redogörelsen framgår, äro de åsikter, som hittills i denna fråga gjorts gällande, ingalunda överensstämmande. Frågan kan knappast sägas hava varit uppe i den offentliga diskussionen och skulle, om den gjordes till föremål för allmännare uppmärksamhet, helt visst bliva olika besvarad av olika läroanstalters och olika orters företrädare. De sakkunniga skola i det följande söka ytterligare klarlägga några av de synpunkter, som vid dess övervägande inställa sig. Enligt överstyrelsemajoritetens förslag skulle realskolan, såsom förut Den avnämnts, bliva dels 3-årig, byggd på sexårig grundskola, dels 5-årig byo-gd på kort"d.e real treårig grundskola. I de fall, där från läroverkshåll tanken på en avkortad undervis realskola framförts, har man utgått från förutsättningen av fyraårig grund- ningsplan. skola oeli följaktligen åsyftat realskolans avkortning till 4-årig. Bland dessa olika former av reducerad realskola har den 3-åriga, som av skolöverstyrelsens majoritet tänkts skola förekomma »på varje ort, där det allmänna underhåller anstalt för högre undervisning», synts böra i främsta rummet bliva föremål för undersökning. De sakkunniga ha därför för densamma uppgjort förslag till undervisningsplan, Bil. 4 a och b. En överblick över den 3-åriga avkortade realskolan torde bäst erhållas genom en sammanställning av dess timplan med timplanen för den på samma grundskolestadium vilande oavkortade 4-åriga realskolan:

164 Oavkortad 4-årig realskola enligt de sakkunnigas förslag

Avkortad 3-årig realskola enligt de sakkunnigas förslag

K l a s s

K l a s s

Ämnen

Summa

Summa Kristendom .

5 Modersmålet

13 Tyska . . •

17 Engelska . .

9 Franska

. .

(3)

(2)

(5)

(3)

Historia

. •

11 Geografi . .

8 Matematik .

18 Biologi . . •

(3) 3 2 4 2 2 3

Fysik Kemi

. . .

. . .

30(+Sj 30 (+2)

27 Teckning

{t?}

2 Musik .

1.5 Gymnastik

4 U. 3/

fl. 1

3.5 4.5

—

8.5 Summa

Slöjd

.

Prakt, arbete för gossar . Hushållsgöromål Summa Summa

9.5 36.5

\fl. 7j

{1:11}

9 6 13 6 5 3

30 ( + 3

4.

{ti} 3.5 4.5

38.5 i

38.5 Såsom av sammanställningen framgår, skulle den avkortade skolan, vad dess timplan beträffar, komma att i det hela sammanfalla med den oavkortade skolans tre första klasser. Med hänsyn därtill, att jämväl den avkortade realskolan skulle komma att utgöra grundval för gymnasiet, ha den nuvarande realskolans samtliga läroämnen måst upptagas på dess schema. De tre främmande levande språken ingå sålunda i skolans undervisningsplan, franskan såsom frivilligt ämne men av förut angivna skäl obligatoriskt för dem, som ärna övergå till gymnasiet. Till förebyggande av allt för stor arbetsbelastning har däremot ett av övningsämnena, nämligen hushållsgöromål för flickor och praktiskt arbete för gossar, befunnits böra uteslutas. Tillfälle för flickorna att erhålla undervisning i hushållsgöromål torde i många fall kunna beredas i särskild flickskola, anordnad som ettårig praktisk överbyggnad på realskolan (C-typ). . o Vad lärokurserna beträffar, skilja sig dessa i manga fall, såsom i fråga om modersmålet, de främmande språken och matematiken, från den oavkortade skolans däri, att kursen för dennas sista klass helt enkelt bortfallit, fullständigt eller till huvudsaklig del. I andra fall, såsom i fråga om kristendomskunskapen, historien och de naturvetenskapliga ämnena, bliva kurserna till omfattningen

165 gen i det hela oförändrade, och skillnaden kommer att bestå i den olika grad av fullständighet, varmed de kunna behandlas: antingen får man vidtaga en allmän förtunning av den oavkortade skolans lärokurs i ämnet eller får man utvälja vissa partier till utförligare behandling och förbigå eller allenast översiktligt behandla andra. Med de allmänna uttryckssätt, som i regel användas vid formuleringen av målet för undervisningen i de olika ämnena, blir det oftast icke möjligt att genom själva målsbestämmelsen utmärka skillnaden mellan de resultat, som kunna vinnas i oavkortad och avkortad skola. Jämföras de i de föreslagna undervisningsplanerna upptagna målsbestämmelserna för de olika ämnena, skall man i några fall finna samma ordalag använda, i andra fall så obetydliga olikheter, att de först vid en direkt sammanställning träda i dagen. Skillnaderna i resultaten ge sig bäst tillkänna genom jämförelse mellan timplanerna och mellan lärokurserna. Det är givetvis främst de läroämnen, som påbörjas först i realskolan, alltså de främmande språken, som få starkaste känningen av den sista realskoleklassens bortfallande. Tyskans timtal reduceras vid den sexåriga realskolans avkortning med drygt 14 %, vid den femårigas med drygt 17 % och vid den 4-årigas med 19 %. Engelskans förlust blir i alla fallen nära 36 %, franskans 40 %. Det bör framhållas, att de sakkunniga icke eftersträvat att göra skillnaden i resultat mellan den oavkortade och den avkortade skolan så obetydlig som möjligt och sålunda göra den senare skolan till en mera ansträngd skolform än motsvarande form av den förra. Med reduktionen av lärotiden bör följa en däremot svarande reduktion av arbetsresultatet. Något annat har heller icke åsyftats av överstyrelsemajoriteten, då den framställt förslaget om realskolans avkortning: detta förslag grundar sig på den uppfattningen, att de från realskolan utgående lärjungarna i allmänhet icke ha behov av ett så stort mått av allmänbildning, som det den nuvarande realskolan meddelar, men däremot behöva tidigare än nu lämna skolan oeh gå ut till praktiska sysselsättningar eller till anstalter för yrkesutbildning. Även den avkortade realskolan skall emellertid så vitt möjligt giva avslutade och avrundade lärokurser i sina läroämnen. I svensk historia och allmän historia, i geografi och i de naturvetenskapliga ämnena böra genomgås helhetskurser, sträckande sig mellan i huvudsak samma yttre gränser som motsvarande lärokurser i den oavkortade skolan. Lärarna skola söka att i de främmande språken föra sina lärjungar så pass långt, att deras kunskaper kunna bliva av värde även för dem, som icke få tillfälle att i gymnasiet fortsätta studierna. Också den avkortade realskolan är ämnad att tjäna som grundval för

gymnasiet och måste därför i sin ämneskrets upptaga alla de läroämnen, som

tillhöra den oavkortade skolan, och den måste i likhet ined denna ställas under det normerande inflytandet av en avgångsexamen med skriftliga prov, för vilka uppgifter utgivas av den centrala skolmyndigheten. Med hänsyn till dessa omständigheter synes sannolikt, att det i viss mån forcerade arbetstempo, som i det föregående betecknats såsom oskiljaktigt från den femåriga och den fyra- åriga realskolan, skall komma att känneteckna jämväl de motsvarande avkortade formerna, den fyraåriga och den treåriga, och i dem. måhända framträda i ökad grad. De skäl, som äro att anföra för och emot förslaget om realskolans avkort- Avkortninning uppifrån med en årsklass, torde till det huvudsakliga ha blivit anförda i gens allde uttalanden i frågan, som redan blivit gjorda och för vilka redogörelse lam- 'JJJJJJJJf näts i det föregående. Motiveringen för den ifrågasatta åtgärden har sin utgångspunkt i den redan vid realskolans tillblivelse gjorda anmärkningen angående den höga avgångs-

166 åldern. Med grundskolestadiets utsträckning till sexårigt blir en förlängning av studietiden till realexamen från nio till tio år en ofrånkomlig konsekvens, därest realskolans nuvarande studiemål skall nås, men därmed hotar då också att följa en stegring av den redan nu höga genomsnittsåldern vid utträdet ur skolan. De^sakkunniga ha i avdelning 3 av detta kapitel (sid. 128 ff.) sysselsatt sig med åldersförhållandena i realskolorna och kommunala mellanskolorna och därvid framhållit, att ehuru för närvarande till följd av samverkande orsaker avgångsåldern vid mellanskolorna icke är högre än i allmänhet vid realskolorna, man vid ett åsyftat allmännare genomförande av den sexåriga grundskolans princip dock torde ha anledning att motse någon höjning av de för mellanskolorna för närvarande gällande ålderssiffrorna. Men då redan den nuvarande avgångsåldern för ett stort antal av realskolans lärjungar måste anses vara högre än önskligt, är en ytterligare höjning av genomsnittsåldern för de ur realskolan utgående lärjungarna tydligen en allvarsam sak. När man nu därtill anser sig ha goda skäl för den meningen, att många lärjungar, som nu få sitta så länge på skolbänken, att de bliva mindre bekväma för de praktiska sysselsättningar, som vänta dem ute i livet, skulle för sitt behov ha tillräckligt med ett mindre mått av allmän skolbildning, än det realskolan meddelar, så framstår realskolans avkortning som en åtgärd, som nästan självklart anbefaller sig. Dessutom skulle även med sexårigt grundskolestadium studietiden för realexamen därigenom begränsas till nio år, och med ett treeller fyraårigt skulle den förkortas till åtta. ^ Denna åtgärd står ock i överensstämmelse med en på det pedagogiska området hos oss som annorstädes alltmera framträdande åsiktsriktning, enligt vilken allmänbildningen över huvud taget bör inskränkas till förmån för en tidigare inträdande fackutbildning. Man hänvisar till att de nutida ekonomiska och kulturella förhållandena sträckt behovet av ökad fackutbildning till allt bredare samhällsskikt och att till följd härav särskilt de system av yrkesskolor och yrkeskurser, som bygga på folkskolans och realskolans allmänbildningsplan, bliva av allt större betydelse och påkalla allt mera uppmärksamhet. I båda fallen hade man visserligen att tillse, att grundvalen av allmänbildning och därmed i samband stående åldersmognad bleve tillräckligt bärkraftig, men ock att man härvid icke ginge längre än nödigt och därrned försvårade och fördyrade vägen till den eftersträvade yrkesutbildningen. Man hävdar också, att allmänbildning i vidsträckt mån vinnes i och genom en rätt meddelad fackbildning och att den på sådant sätt vunna allmänbildningen just genom sin anknytning till fackbildningen och sitt samband med den studerandes personliga intressen får ett särskilt värde. Även från dessa allmänna synpunkter motiverar sig tanken på en förkortning av realskolans lärokurs. Man skulle måhända även kunna säga, att ett av de motiv, som lett till realskolans inrättande, nämligen önskan att få till stånd en skola för meddelande av en allmän medborgerlig bildning nående utöver folkskolans bildningsmål men av mindre omfattning än studentbildningen, nu påkallade en beskärning av realskolan, i det att behovet av en dylik allmänbildning med den sociala utvecklingen kommit att sträcka sig ned till allt bredare samhällslager. Genom en sänkning av realskolans studiemål gör man detta mål lättare att nå, bringar det inom räckhåll för större skaror av ungdom, så att realskolebildningens inskränkning till ett mindre mått — något som givetvis i och för sig betecknar en förlust — kan komma att i stället ge åt denna bildning en större utbredning. Slutligen kommer härtill, att en sådan avkortning skulle medföra vissa organisatoriska fördelar. Man skulle därmed bringa frågan om tre- och fyraårigt gymnasium till lösning och få det fyraåriga gymnasiet som generell gymnasieform. Man skulle erhålla en åtminstone från vissa synpunkter bättre

167 anknytning för den föreslagna flickskolan av B-typ. Och man skulle bereda den högre folkskolan en relativt starkare ställning och giva denna skola i vissa hänseenden gynnsammare villkor i dess tävlan med realskolan. Om alltså betydelsefulla skäl föreligga för den föreslagna avkortningen av Realskolans realskolan, äro de skäl, som anförts mot en sådan åtgärd, uppenbarligen ock- olika uppså beaktansvärda. De sakkunniga skola i det följande upptaga några av 9Vterdessa till ytterligare övervägande. Realskolan har icke blott den allmänna uppgiften att meddela ett visst mått av allmänbildning, den skall också förbereda för inträde i vissa specialskolor och för anställning i vissa tjänster inom den lägre statsförvaltningen, och den skall vara grundval för gymnasiet. Det torde väl näppeligen kunna förnekas, att det finns en del lärjungar i realskolorna och mellanskolorna, om vilka det gäller, att den nuvarande omfattningen av lärokursen innebär ett större mått av allmänbildning, än de strängt taget ha behov av, och att de följaktligen längre än nödigt kvarhållas i realskolan. Huru stor del av lärjungeantalet dessa utgöra, torde däremot vara svårt att fastställa. Den ur skolöverstyrelsemajoritetens undersökningar i det föregående anförda översikten över de år 1921 avgångna lärjungarnas tillämnade sysselsättningar efter realskolexamens avläggande eller den motsvarande statistiska redogörelse för åren 1907—20, som finnes i skolkommissionens betänkande I I I (tab, 4), kan endast ge en osäker uppfattning. Det synes dock uppenbart, att de ifrågavarande lärjungarna utgöra en icke obetydlig del av lärjungeantalet. Frågan är nu, huruvida även de övriga skulle kunna åtnöjas med en kortare lärokurs mot vinsten av ett tidigare utträde ur skolan. Beträffande specialskolorna — det gäller vissa tekniska läroanstalter, han- Ben avkordelsskolor samt lantbruks- och skogsskolor, till vilka enligt den nyssnämnda tade realöversikten inemot 20 % av de år 1921 i realskolexamen godkända förklarat sig skolan och ämna övergå — har skolöverstyrelsens majoritet framhållit, att realskolexa- skolor. men icke i något fall vid dem är oeftergivligt inträdesvillkor och i några fall, vid den konkurrens, som de realskolexaminerade ha att utstå med sökande som avlagt studentexamen, icke har någon större betydelse. De av nu ifrågavarande läroanstalter, som mera direkt bygga på avslutad realskola, äro de treåriga tekniska gymnasierna, de treåriga tekniska elementarskolorna och de statsunderstödda tvååriga handelsgymnasierna. Sammanlagt omkring 16 % av de från real- och mellanskolor år 1921 utexaminerade ämnade sig till dessa skolor. En minskning av realskolans kunskapsmått kunde därför, säger överstyrelsemajoriteten, synas innebära en sänkning av de tekniska gymnasiernas, de tekniska elementarskolornas och handelsgymnasiernas nivå. I väsentlig mån borde emellertid enligt överstjrrelsemajoritetens mening ett tillämpande av principen med inträdesprövningar i de för var och en av ifrågavarande slag av läroanstalter grundläggande ämnena kunna kompensera realskolekursens avkortning, därvid icke skulle fordras större mått av kunskaper, än vad realskolekursen normalt borde kunna giva, men tillses, att kurserna i vederbörande ämnen blivit tillräckligt grundligt inhämtade; på så sätt skulle läroanstalterna i fråga bliva i stånd att frigöra sig från den tyngande belastningen av elever, som tack vare godkända betyg i realskolexamen kunnat vinna inträde utan att med avseende på studiebegåvning och intresse vara lämpade att tillgodogöra sig undervisningen. De sakkunniga ha i denna fråga vänt sig till rektorerna vid de tekniska gymnasierna i Härnösand, Malmö och Örebro, tekniska elementarskolan i Borås samt handelsgymnasierna i Göteborg, Hälsingborg, Malmö, Norrköping och Stockholm med anhållan om ett uttalande.

168 De yttranden, som med anledning härav kommit de sakkunniga tillhanda, böra i frågans närvarande läge givetvis betraktas endast såsom preliminära. I ett par fall uttalas önskvärdheten av att tillfälle till överläggning mellan representanter för läroanstalterna kunde beredas för avgivande av gemensamma yttranden. En av handelsgymnasiernas rektorer har icke velat utan samråd med övriga uttala sig i frågan, och en rektor vid tekniskt läroverk har ansett sig icke böra i saknad av säkrare hållpunkter^ gå närmare in på densamma utan inskränkt sig till att betona den ifrågasatta åtgärdens ingripande betydelse för de tekniska läroanstalterna. Om frågans vikt för de läroanstalter, som därav beröras, synes ingen meningsskiljaktighet råda. I regel framhålles ock, att den nuvarande realskolexamen i de ämnen, som för de ifrågavarande fackskolorna äro av särskild betydelse, betecknar ett minimum av behövliga kunskaper. I yttranden från rektorerna vid de tekniska gymnasierna anföres, att den avkortade realskolan skulle giva för svaga kunskaper och att de utgående eleverna skulle komma att äga för ringa andlig och kroppslig mognad. E n av rektorerna anser dock, att kunskaperna i modersmålet, tyska och engelska, skulle bliva tillräckliga; inträdesprov bleve i varje fall nödvändigt i matematik. Då den inträdessökande skulle nödgas att genom studier på egen hand eller medelst anlitande av privat undervisning förbereda sig för den inträdesprövning, som komme att krävas, skulle tillträdet till läroanstalterna försvåras. Eektorn vid tekniska elementarskolan i Borås erinrar om att inträdesfordringarna vid denna skola nominellt äro lägre än vid de tekniska gymnasierna. Erfarenheten hade emellertid visat, att de kunskaper, som vitsordas i realskolexamen, vore behövliga, åtminstone i fråga om modersmålet och matematik, varför ock vederbörlig framställning gjorts om inträdesfordringarnas höjning. Avkortades realskolans kurs, finge man både vid tekniska elementarskolor och vid tekniska gymnasier anordna förberedande kurser eller ock finge man förlänga läroanstalternas egen kurs. Under alla förhållanden vore dock önskligt, att särskild inträdesprövning i matematik finge anställas med dem som sökte inträde vid dessa läroanstalter. Handelsgymnasiernas rektorer framhålla likaledes, att den avkortade realskolan icke skulle ge de kunskaper och den allmänna mognad, som vore behövliga. Inrättandet av förberedande kurser måste betraktas som en nödfallsutväg; sommarkurser vore ur flera synpunkter otjänliga, och kurser, som upptoge en del av ett läsår, medförde tidsspillan för de studerande. Man bleve hänvisad till att uppställa flyttningsbetyg från gymnasiets första ring, respektive avgångsbetyg från åttaklassig flickskola som inträdesvillkor eller ock kräva inträdesprövning. I båda fallen vore att befara, att frekvensen av sökande bleve för liten. Tanken på handelsgymnasiernas utvidgning till treåriga möter i alla yttrandena. En sådan åtgärd vore önskvärd redan under nuvarande förhållanden. 1 Man skulle då kunna driva språkstudierna längre än nu och tillika vinna ökad tid för de egentliga fackämnena. Med hänsyn till de kostnader, som en sådan utvidgning skulle medföra, hade man dock anledning att misströsta om dess möjlighet under nu rådande ekonomiska förhållanden. En av rektorerna anmärker, att en utvidgning av gymnasierna med en ny första klass så till vida bleve av mindre betydelse, att denna första klass i huvudsak finge samrna allmänbildande uppgift som nuvarande sista realskoleklassen; handelsgymnasierna borde därför fortfarande få bygga ^på den grundval av allmänbildning, som den nuvarande realskolexamen avsåge att garantera. Av uttalandena att döma betraktas den oavkortade realskolan såsom en i det hela lämplig grundskola för nu ifrågavarande fackbildningsanstalter. Ålders1 Förslag om vissa handelsgymnasiers utvidgning titt treåriga ha vid olika tillfällen framlagts av skolöverstyrelsen.

169 förhållandena synas i detta fall icke ge anledning till anmärkning. För sa vitt på skolorganisationen beror, äro lärjungarna i de tekniska gymnasierna färdiga att gå ut i praktisk verksamhet vid samma ålder, då lärjungarna i de allmänna gymnasierna hinna till studentexamen, och handelsgymnasiernas lärjungar komma ut ett år tidigare. I de fall, där åldersfrågan beröres i yttrandena, uttrycker man en farhåga för att en del inträdessökande efter en eventuell avkortning av realskolan skulle komma att ha för ringa andlig och kroppslig mognad. Skolöverstyrelsens majoritet har icke tänkt sig, att genom realskmans avkortning en lucka skulle uppkomma mellan realskolan och de ifrågavarande fackliga utbildningsanstalterna, utan ansett, att dessa anstalter borde kunna bygga på ett mindre mått av föregående skolbildning, allenast de finge tillfälle att genom inträdesprövning utröna, huruvida den avkortade realskolans lärokurser i de ämnen, som för respektive anstalter äro av grundläggande betydelse, blivit så grundligt inhämtade, att man kunde anse, att_ de inträdessökande kunde med framgång tillgodogöra sig anstaltens undervisning. Klart är, synes det de sakkunniga, att man icke utan tvingande skäl får ordna det så, att mellan den allmänbildande skolan och fackskolan en lucka uppkomme, som lämnades åt de studerande att utfylla, på sätt de själva förmådde. Om det alltså skulle visa sig, att de ifrågavarande fackskolorna icke utan skada för sma speciella syften kunna anknytas omedelbart till den avkortade realskolan, även om de finge tillfälle att genom inträdesprövning kontrollera kunskapernas kvalitet, då bör givetvis deras samband med den allmänbildande _ skolan på annat sätt bringas till stånd. Närmast synes detta kunna ske därigenom, att fackskolornas egen lärokurs utvidgas nedåt, De få då visserligen övertaga en del allmänbildande arbete, som nu utföres av realskolan, men de kunna därvid välja ut och koncentrera sig på sådant, som för deras syfte är viktigast, och böra i det hela få bättre förutsättningar, kanske också mera utrymme för "den fackliga utbildningen. Eller kan sambandet med den allmänbildande skolan vinnas därigenom, att dessa fackskolor anknytas till någon lämplig punkt av gymnasiet. Båda utvägarna äro angivna i rektorernas uttalanden. Realskolexamen ger i viss utsträckning behörighet till anställning inom Den avkorstatsförvaltningen, nämligen för en del tjänster i landsstaten, post-, telegraf^J^Jh och järnvägsstaterna samt, ehuru i ringa mån, tullstaten. Av de vid statsläro- ' vissa verken i realskolexamen godkända under åren 1907—21 hade omkring 100 tjänstemanper år eller 11.5 % av hela antalet uppgivit sig ämna söka sig in på ifråga- nabanor. varande tjänstemannabanor. Under femårsperioden 1917—21 var motsvarande antal i genomsnitt 9 % och år 1921 enligt tablån sid. 161 endast 3.7 %. Huru många, som lyckats förverkliga sin avsikt, är icke möjligt att exakt angiva, Dels" det begränsade antalet tillgängliga tjänster, dels konkurrensen med sökande, som avla&t studentexamen eller förvärvat normalskolekompetens, har givetvis starkt begränsat antalet av de realskolexaminerade som vunnit anställning. Dessas antal är i själva verket, såsom skolöverstyrelsens majoritet anmärkt, allt för obetydligt, för att hänsynen till dem skulle få något avsevärdare inflytande på frågan om realskolans avkortning. Då hithörande förhållanden likväl äro av intresse med hänsyn till kännedomen om den värdering, som på ifrågavarande områden kommit realskolebildningen till del, anse sig de sakkunniga böra något sysselsätta_ sig med dem och därvid särskilt dröja vid realskolexamen såsom behörighetsvillkor inom post-, telegraf- och järnvägsstaterna. Behörigheten gäller i främsta rummet tillträde till vissa inom de ifrågavarande verken anordnade elevkurser, som förbereda för anställning.

170 Genom chefen för generalpoststyrelsen ha de sakkunniga av föreståndaren för p o s t v e r k e t s undervisningsanstalt erhållit statistiska redogörelser för postelevkurserna 1916—20. Följande sammandrag må här lämnas: Postelevkurserna 1916—18, 1917—19, 1918—20, 1919—21, 1920—22. ;

! M a n l i g a Med stud. ex.

K v i n n l i g a

Med realsk.ex. Sumfrån allm. från komm. ma lärov. mellansk.

Med stud. ex.

Med ! M e d real- i , , . mal" e ° " | skolekomp.

Summa

Antal ansökningar

355 l

680 Antal antagna

155 2

129 Härav avgångna

90 3

utexaminerade

. . . .

E t t ytteriigare sammandrag ger följande översikt: Ansökningar

Studenter Realskolexaminerade

. . . .

Normalskolekompetenta

. . . .

Antagna

Utexaminerade

46 Siffrorna visa, att de realskolexaminerade icke kunna sägas intaga en ofördelaktig ställning i förhållande till övriga sökande. En överlämnad tablå över vitsorden i postelevexamen visar i de tre främmande språken någon överlägsenhet hos studenterna framför de övriga. I geografi, skriftliga prov, bland dem i modersmålet, samt i de egentliga fackämnena förefinnas inga bestämda skillnader mellan de olika kategorierna. Beträffande åldern meddelas, att de från elevkurserna utexaminerade (tjänstemän icke inräknade), som förut avlagt realskolexamen, vid antagandet till elever haft en genomsnittsålder av för manliga elever 17.5 år och för kvinnliga 17.9 år. Man lär, enligt vad upplyst blivit, anse önskligt, att eleven före kursens avslutning uppnår 18 års ålder. Utbildningen har nyligen (k. kung. 1925 nr 487) omlagts på det sätt, att man numera har två kurser, en lägre för utbildning till postexpeditör och en följande högre för utbildning till tjänst i högre lönegrad. För tillträde till dessa utgör realskolexamen minimifordran. De vitsord, vid vilka avseende särskilt fästes, äro vitsorden i modersmålet, geografi, matematik samt engelska, franska och tyska språken, med viss skärpning beträffande fordringarna i franska för den högre kursen. Vid t e l e g r a f v e r k e t ha under åren 1910—21 förekommit 8 elevkurser för manliga aspiranter, därvid utexaminerats omkring 200 elever, ungefär hälften realskolexaminerade och hälften studenter. De förra genomgå en 1 s

Därav 27 tiänstemän av lägre grad. , 23 , , : » » 8 » » » J

171 förberedande kurs på fyra månader före den egentliga kursen. Den erforderliga åldern är lägst 17, högst 25 år. Under åren 1912—21 ha därjämte förekommit 18 elevkurser för kvinnliga aspiranter, därvid utexaminerats 941 elever, av vilka 202 hade realskolekompetens (de övriga voro till övervägande del normalskolekompetenta, till mindre del studenter). 1 Nya kompetensbestämmelser för tjänster inom verket äro år 1925 utfärdade (kungl. kung. 1925 nr 315). I fråga om tjänster, som icke fordra teknisk utbildning eller akademisk examen, gälla följande stadganden angående föregående skolbildning. Lägre tjänstemän: kansliskrivare, kontorsskrivare, bokhållare m. fl., skola ha avlagt realskolexamen eller avgångsexamen från handelsgymnasium eller från teknisk elementarskola, teknisk fackskola eller tekniskt gymnasium eller från flickskola med normalskolekompetens, dock under villkor i varje fall av vitsord om minst de insikter, som vid avläggande av realskolexamen erfordras för erhållande av betyget Godkänd i modersmålet och matematik samt i minst två av engelska, franska och tyska språken. Telegrafexpeditörer, telegrafassistenter, telegrafkommissarier av lägre klass m. fl. skola ha avlagt någon av förutnämnda examina samt äga vitsord om minst de insikter, som vid avläggande av realskolexamen erfordras för erhållande av betyget Godkänd i modersmålet, fysik, geografi, kemi, matematik samt engelska, franska och tyska språken. Tjänstemän i högre anställningar: kontrollörer, telegraf kommissarier av högre klass m. fl., skola ha avlagt studentexamen samt äga vitsord om minst de insikter, som nyss nämnts. Vid s t a t e n s j ä r n v ä g a r råder i fråga om behovet av aspiranter ännu från det normala avvikande förhållanden efter de oregelbundenheter, som kristiden medförde. Någon elevkurs har icke hållits sedan 1920. Går man till tiden före kriget, finner man, att exempelvis under de sju åren 1908—14 elevkurs genomgicks av 178 personer, av vilka 94 avlagt realskolexamen och 84 studentexamen (skolöverstyrelsens utlåtande sid. 68). Utbildningen upptager en tid av sammanlagt två år, och man önskar, att aspirant vid kursens början skall ha uppnått 18 års ålder. De förkunskaper, som anses viktigast, gälla modersmålet, matematik, geografi samt främmande språk, i första rummet tyska, i andra franska. 2 I fråga om alla tre de nu nämnda tjänsteområdena torde man kunna säga, att realskolexamen som kompetensvillkor betraktas som en lägsta gräns, vilken man icke kan understiga men som man gärna skulle se kunna höjas. Redan

med hänsyn till den åldersmognad, som man finner behövlig ho.j aspiranten, skulle man anse en sänkning av denna gräns menlig för en god rekrytering av tjänstemannakåren. En avkortad realskola skall därför helt visst icke komma att anses som en möjlig grund för den fackliga utbildningen. Genom realskolans avkortning skulle alltså på denna punkt en lucka uppkomma i ett nu befintligt sammanhang mellan allmänbildande och fackbildande anstalter. Det låter sig ju emellertid tänka, att man kan finna en både för de studerande och för den åsyftade fackutbildningen bättre anordning än den nuvarande. Skolöverstyrelsens majoritet finner det sannolikt, att de studerandes intressen i detta fall skulle kunna lika väl tillgodoses därigenom., att de särskilda fackbildningskurserna utvidgades nedåt, Från ämbetsverkens sida skall sannolikt en strävan göra sig gällande att få en till avgången från gymnasiets andra ring utsträckt lärokurs eller ock studentexamen fastställd som behörighetsvillkor. Vad i detta fall gäller om 1 2

Enligt uppgifter, meddelade av föreståndaren för telegrafverkets undervisningsanstalt. Meddelanden av chefen för första trafikbyrån i kungl. järnvägsstyrelsen.

172 tjänsteanställningar i de ifrågavarande verken torde gälla även om en del anställningar av olika slag i enskild tjänst. Till frågan om fackutbildningens anknytning i vissa fall till en avslutningspunkt inom gymnasiet skola de sakkunniga i det följande återkomma (sid. 175 ff.). Ben avBeträffande den avkortade realskolans förhållande till gymnasiet må ånyo skolan Ysom e r m r a s o m a ^ såsom ett av de starkaste skälen för avkortningen framhållits, grundval a t t frågan om tre- och fyraårigt gymnasium därigenom erhölle sin lösning och for gym- det fyraåriga gymnasiet säkerställdes som den generella gymnasieformen. »Då nasiet. skolkommissionen», säger överstyrelsemajoriteten, »stannat vid att föreslå ett treårigt gymnasium, trots de stora betänkligheter som kunna anföras däremot och vilka åtminstone delvis av kommissionen själv påvisats, torde detta väl nästan helt och hållet ha föranletts därav, att kommissionen ansåg nödvändigt, å ena sidan att realskolan i sin helhet utgjorde grundvalen för gymnasiet, och å den andra, att realskolans avslutning bibehölls vid samma punkt som för närvarande. •— Finner man sig åter kunna bortskära realskolans nuvarande högsta klass, bortfaller tydligen det huvudsakliga hindret för att låta gymnasiet bibehålla sin anordning såsom fyrklassigt. Därmed beredas också åt de lärjungar, som från realskolan övergå till gymnasiet, de fördelar i fråga om deras fortsatta studier, som det fyraåriga gymnasiet ju allmänt anses kunna erbjuda i jämförelse med det treåriga.» Då även enligt de sakkunnigas mening det fyraåriga gymnasiet i och för sig är att föredraga framför det treåriga, finna de sakkunniga vad skolöverstyrelsens majoritet sålunda anfört innebära ett starkt skäl för en avkortning av realskolan. Det bör å andra sidan påminnas om att lämpligheten av realskolans avkortande i några av de fall, där uttalanden i frågan blivit gjorda, ställts i tvivelsmål från synpunkten av det högre skolväsendets effektivitet i det hela, ehuru det fyraåriga gymnasiets pedagogiska företräde framför det treåriga icke bestritts eller ock uttryckligen hävdats. Då de sakkunniga i det följande upptaga till behandling vissa erinringar, vilka under det offentliga meningsbytet i skolfrågan framförts, angående verkningar av mindre gynnsam art, som den ifrågasatta åtgärden möjligen skulle kunna få för gymnasiet, vilja de sakkunniga emellertid betona, att denna åtgärd genom att ur diskussionen avlägsna spörsmålet om tre- och fyraårigt gymnasium givetvis skulle medföra en väsentlig förenkling av det föreliggande organisationsproblemet och, åtminstone så länge gymnasiets nuvarande lärokurs förblir obeskuren, göra ett fyraårigt gymnasium till enda gymnasieform. Utgår man från nu rådande organisatoriska förhållanden med avseende på realskolans och gymnasiets inbördes ställning, kan det synas, som vore realskolans högsta klass från gymnasiets synpunkt utan betydelse och som om den följaktligen vad gymnasiet angår saklöst kunde bortfalla. I det hela är naturligtvis så också förhållandet. Några omständigheter torde emellertid förtjäna beaktande. En till fem respektive tre år avkortad realskola är icke alldeles identisk med och torde från gymnasiets synpunkt icke heller vara alldeles likvärdig med de fem respektive tre första årsklasserna av en sexårig respektive fyraårig realskola. Här inställer sig till att börja med ett sakförhållande av visserligen icke synnerligen stor betydelse men ofta påpekat vid meningsutbytet angående organisationen med en för alla lärjungar gemensam sista realskoleklass och treårigt gymnasium gentemot den nuvarande organisationen med ett till näst sista realskoleklassen anknutet fyraårigt gymnasium, nämligen den särskilda

173 karaktär, som den sista klassen måste erhålla till följd av sm uppgift att avsluta en föregående lärokurs. Göres realskolans nuvarande näst sista klass till dess sista, måste realskolans lärokurser i de olika ämnena där finna sin avslutning och avrundning, vilket i fråga om vissa ämnen medför förändringar i kursplanens innehåll och byggnad och i fråga om de flesta ämnen ger at själva behandlingssättet en i någon mån annan syftning, i det att läraren icke kan underlåta att taga tillbörlig hänsyn till bildningsbehovet hos de lärjungar, som stå i begrepp att lämna skolan för att gå ut i praktisk verksamhet. _ De skiljaktigheter mellan den avkortade skolan och den oavkortade, vilka nu berörts, äro från gymnasiets synpunkt icke av stor betydelse, men i den mån de ha betydelse, äro de för gymnasiet tydligen icke gynnsamma. Mera avseende måste vad gymnasiet angår fästas vid den _ allmanna försvagning av realskolan, som den åsyftade avkortningen givetvis innebär. Såväl skolkommissionen som generaldirektör Bergqvist framhåller denna synpunkt. Det har i det föregående erinrats om att en avkortning av realskolans lärokurs bör göra denna skolas studiemål lättare tillgängligt för ungdom ur vidsträcktare, ekonomiskt mindre bärkraftiga samhällslager och att särskilt en treårig realskola synes kunna få stor utbredning. Det har ock i annat sammanhang påpekats, att den avkortade realskolan i sina former av fyraårig och treårig skola sannolikt måste bliva en i viss mån sammanträngd och ansträngande skolform. Men om den så blir och om de skaror av ungdom, som utan att åsyfta fortsatta högre skolstudier anlita realskolan för erhållande av en högre allmän bildning, än den de kunnat förvärva i folkskolan, bliva allt större, skall det i längden bliva allt svårare att hålla fordringarna på realskolan uppe vid den nivå, som motsvarar gymnasiets behov av förutbildning hos sina lärjungar. Härtill kommer i vissa fall en omständighet, som icke heller är utan betydelse för frågan om den avkortade realskolans bärighet som grundskola för gymnasiet, nämligen den så att säga yttre förminskning, som realskolan genom avkortningen skulle komma att erfara. I detta hänseende blir den avsedda åtgärden av mindre betydelse, därest realskolan ingår som beståndsdel i ett högre allmänt läroverk, än om den är fristående, och likaledes av mindre betydelse, om det gäller en sexårig skolas avkortning till femårig, än när det blir fråga om en fyraårig skolas avkortning till treårig. Särskilt har man att tänka på fristående realskolor av den kommunala mellanskolans typ, vilka från fyraåriga skulle förminskas till treåriga. Där lärjungeantalet icke är så stort, att parallellklasser kunna upprättas, blir en dylik treklassig skola till sm yttre omfattning tydligen en ganska oansenlig läroanstalt. Av de kommunala mellanskolorna voro läsåret 1923—1924 omkring 43 % enkelklassiga och 20 % hade allenast en parallellavdclning. Då kostnaderna, för upprättandet och underhållet av en treklassig skola bleve jämförelsevis små, synes det sannolikt, att nya treklassiga realskolor skulle komma att upprättas i de smärre orterna flerstädes i landet, så att man snart nog hade att räkna med ett ganska betydligt antal sådana skolor. o . Redan den kommunala mellanskolan har att vidkännas en del svårigheter pa grund av sin ringa omfattning. Skolöverstyrelsens läroverksavdelning framhåller särskilt svårigheten för en kommunal mellanskola utan parallellavdelningar att åstadkomma en rationell arbetsfördelning lärarna emellan. En dylik skola, säger läroverksavdelningen, har för närvarande 1 rektor och 3 ämneslärare, vilka ha att bestrida undervisningen i 11 läroämnen, franskan inräknad. Ehuru rektors undervisningsskyldighet uppgår till 21 timmar i veckan och ämneslärarnas till i medeltal 26, måste i genomsnitt 18,7 veckotimmars undervisning i läroämnen bestridas antingen av timlärare, där sådana kunna anskaffas, eller genom övertidsarbete av de ordinarie lärarna, Ytterligare måste även undervisningen i alla övningsämnena på samma sätt besörjas av tim-

174 lärare eller genom extra tjänstgöring av de ordinarie lärarna. Det ligger i sakens natur, säger läroverksavdelningen, att det under sådana förhållanden måste mota stora svårigheter dels att inom de ordinarie lärarnas lilla krets få de olika läroämnena representerade, dels att få undervisningen i övningsämnena bestridd av fullgoda lärarkrafter, vartill kommer nödvändigheten att i händelse av brist pa timlärare pålägga de ordinarie lärarna ett övertidsarbete, som gör deras redan i och för sig hårda tjänstgöring än mera betungande. Nu berörda svårigheter ökas givetvis väsentligt, när skolan reduceras från lyrklassig till treklassig. Dess ordinarie lärarkår komme väl näppeligen då att bestå av mera än 1 rektor och 2 ämneslärare, varvid enligt de sakkunnig-as läroplan och under antagande av oförändrad undervisningsskyldighet 16 veckotimmars undervisning i läroämnen skulle komma att bestridas av timlärare eller genom de ordinarie lärarnas övertidsarbete. Undervisningen i samtliga övningsämnen finge likaledes bestridas av timlärare eller genom de ordinarie lärarnas extra tjänstgöring. Läroämnenas antal är fortfarande 11 och övningsämnenas antal är 4. Att under sådana förhållanden förse samtliga de olika ämnena med kompetenta lärarkrafter torde bliva svårt och i många fall omöjligt, även om realskolan i regel skall kunna påräkna stöd i folkskolan pa platsen och bland dennas lärare finna behövlig hjälp för bestridande av undervisningen i synnerhet i övningsämnena. Det är ock klart, att det är mindre lätt för en liten läroanstalt än för en större att draga till sig goda lärarkrafter, att hålla det pedagogiska intresset uppe, att förse sig med behövlig yttre utrustning av lokaler och undervisningsmateriell och att tillvinna sig nödig auktoritet. Man torde kunna ifrågasätta, om icke den treklassiga realskolan utan parallellavdelningar betecknar ett existensminimum för en skola med den viktiga uppgiften bland andra att tjäna som grundskola för gymnasiet. I fråga om den reducerade realskolans förmåga att förhindra tillströmningen till gymnasiet torde vara svårt att fälla ett förhandsomdöme. Skolöverstyrelsens majoritet uttalar sig optimistiskt. Den nya, till ett lämpligare åldersstadium förlagda realexamen borde ha förutsättningar att bliva en verklig knutpunkt och en utsiktspunkt ut över de olika bildningsvägarna, en punkt, där den unge skulle så att säga tvingas att göra halt och överväga läget, granska de möjligheter, som öppnade sig åt olika håll, och pröva de förutsättningar, som förefunnes för honom att gå den ena eller den andra vägen. »Det synes sannolikt», säger överstyrelsemajoriteten, »att avslutningsexamen på mellanstadiet så skulle bäst kunna fylla den uppgift, som från början tillämnats den och allmänt ansetts vara av största betydelse, nämligen att förhindra en osund tillströmning till gymnasiet.» Skolkommissionen och generaldirektör Bergqvist draga en motsatt slutsats. En treårig realskola, säger kommissionen, måste för att skänka önskad kompetens säkerligen i ett flertal fall kompletteras med genomgång av en eller två gymnasieringar. Under dylika omständigheter, då lärjungarna en gång vunnit inträde å gymnasiet, skulle säkerligen lockelsen att under ytterligare två eller tre år fullfölja studierna å detta skolstadium fram till studentexamen kunna befaras bliva mången övermäktig. Och generaldirektören ger uttryck åt samma tankegång. Med avseende på den kompetens, som åtföljer avlagd realskolexamen, franihålles ofta, att densamma praktiskt taget hade så ringa betydelse, att dess totala eller partiella försvinnande icke vore någon avsevärd förlust; för en hel del realskolexaminerade medförde den blott en besvikelse, alldenstund de ifrågakommande fackskolorna och tjänsterna vore relativt fåtaliga och de realskolexaminerade i stor utsträckning undanträngdes av studenter och sökande med normalskolekompetens. Även om detta i väsentlig mån äger sin riktighet, bör icke förbises, att den vid realskolexamen fästa kompetensen givit realskol-

175 examen ett visst anseende och därigenom medelbart haft betydelse för de från realskolan utgångna lärjungarna. Visserligen framhålles ofta, att det är klent beställt med realskolexamens anseende och att det vore önskligt, att någon förbättring därutinnan kunde åstadkommas, liksom det å andra sidan säges, att realskolexamen till följd av kompetensen fått en alltför hög social värdering, ägnad att ingiva de examinerade en oriktig föreställning om deras plats i samhället. Huru härmed än må förhålla sig, torde det vara tydligt, att kompetensen inneburit en officiell värdesättning, som bidragit till att giva realskolexamen det mått av anseende i allmänhetens uppfattning, som den kan äga, och därigenom varit till gagn även för det stora antal realskolexaminerade, som icke haft anledning att begagna sig av de givna kompetensbestämmelserna utan med sitt examensbetyg som merit sökt anställning i enskild tjänst. Att den minskning i kompetensen, som måste bliva en följd av realskolekursens avkortning, kommer att leda till att realskolexamen får ett i viss mån minskat värde i det allmänna medvetandet, har också av överstyrelsemajoriteten framhållits. Men att minskningen i realskolexamens anseende skall komina studentexamens dragningskraft att växa, synes i och för sig sannolikt. Även den ökning av antalet realskolor, som, efter vad man har skäl att förmoda, skulle bliva en följd av realskolans avkortning, innebär anledning att vänta ökat tillopp till gymnasiet. Å andra sidan skall avståndet i studietid mellan de båda examina bliva större, och även den omständigheten, att gymnasiet anknytes till den avslutade realskolan och att varje realskolans lärjunge alltså föres fram till sin skolas slutmål och kan vinna ett examensresultat, skall verka i viss mån återhållande på tillströmningen till gymnasiet. Tanken på en avslutningspunkt inom det allmänna läroverket mellan real- och Ben avkorstudentexamina framträder, som det vill synas, med en viss nödvändighet i tade realsamband med frågan om realskolans avkortning. skolan och Läroverkskommittén på sin tid ville bringa till stånd ett ordnat samband ^nhelliq'het mellan allmänbildningens och fackbildningens läroanstalter och ansåg sig i den föreslagna avslutningsexamen på läroverkets mellanstadium ha skapat icke blott en lämplig samlingspunkt för de lärjungar, som lämnade läroverket för att omedelbart gå ut i praktisk verksamhet, utan ock en lämplig anknytningspunkt för alla de fackskolor, specialkurser och tjänstebefattningar, vilka förutsatte en större allmänbildning än folkskolans men icke kunde anses behöva förutsätta studentbildning. Kommittén utgick därvid från den grundsatsen, »att fordringarna på allmänbildning ej få sättas högre, än nödigt är, på det att större utrymme må kunna lämnas åt fackbildningen», och föreslog realskolexamen som kompetensfordran även i några fall, där förut studentexamen varit vedertagen sådan. Skolkommissionen, som föreslagit en skärpning av realskolexamen, har uttalat, att det borde allvarligt övervägas, huruvida icke examens nuvarande behörighetsområde kunde ökas. »Kommissionen har icke kunnat förbise», heter det, »att studentexamen för närvarande kräves såsom förutsättning for flera levnadsbanor, där man äger grundad anledning ifrågasätta, om icke ett lägre teoretiskt kunskapsmått kunde vara tillfyllest.» Realskolexamens nuvarande kompetensområde är visserligen mindre omfattande, än från början avsetts, och dess praktiska omfattning är, som nyss sagts, mindre, än dess formella, i det att de realskolexaminerade mångenstädes utträngas i konkurrensen med sökande, som avlagt studentexamen eller vunnit normalskolekompetens, men, såsom av det föregående framgår, är detth, område dock icke obetydligt. 1 Nu torde man kunna säga, att i de flesta fall, där den kom1 Avlagd godkänd realskolexamen jämte för olika fall stadgade tilläggsfordringar och andra viUkor berättigar till inträde dels i en del fackskolor och specialkurser, nämligen postelevkurs, telegrafelevkårs, teknisk elementarskola, teknisk fackskola, tekniskt gymnasium, handelsgymnasium, viss

176 petens, som realskolexamen medför, kommer till praktisk användning, densamma icke anses innebära ett mer än tillräckligt mått av behövlig skolbildning. Snarare synes man vara av den åsikten, att fordringarna borde höjas, åtminstone i fråga om sådana ämnen, som i de olika fallen äro av särskild vikt. En sänkning av realexamens nivå och därav följande minskning i dess kompetensvärde framkallar därför naturligt nog tanken på en annan anknytningspunkt inom det allmänna läroverket än den, som den nya realexamen skall erbjuda. Denna anknytningspunkt skulle, synes det, vad de förutnämnda specialskolorna beträffar, kunna ligga i jämnhöjd med nuvarande realskolexamen, alltså vid avgången från det fyraåriga gymnasiets första ring. Vad ämbetsverken i fråga angår, torde en anknytning högre upp anses önsklig, närmast då vid avgången från andra ringen. Frågan bör dock icke begränsas till att gälla allenast de nämnda fackskolorna och tjänsteanställningarna utan ses från vidare synpunkt, nämligen från synpunkten av ett i samband med realskolans avkortning uppkommande allmännare behov av ett avslutningsstadium inom gymnasiet, markerande en allmänbildning av större omfattning än realskolebildningen men mindre omfattande än studentbildningen. Därvid framstår då den sistnämnda punkten, alltså utträdet ur andra gymnasieringen, som det naturligaste läget för ett dylikt avslutningsstadium. Tanken på en avslutning i andra gymnasieringen (övre 6:e klassen) var uppe i diskussionen redan vid tiden före den senaste läroverksreformen och har sedermera då och då framkommit, stundom förbunden med tanken på gymnasiekursens avkortning. I sammanhang med frågan om realskolekursens längd har den nu fått en viss aktualitet i meningsutbytet. Skolkommissionen och generaldirektör Bergqvist framhålla båda, utan att inlåta sig på en närmare behandling av frågan, att en avkortning av realskolans kurs torde komma att i vissa fall framkalla krav på realskolekursens kompetterande genom tillägg av en eller annan årskurs i gymnasiet. Lektor J . Swenning framförde år 1922 ett projekt om en lägre och en högre realskolekompetens, den senare förvärvad medelst genomgång av andra gymnasieringen. De tre kollegier vid högre allmänna läroverk, som ifrågasatt en avkortning uppifrån av realskolan, förbinda därmed förslag om att viss kompetens skulle tillerkännas avgångsbetyg från gymnasiets andra ring. Att man skulle inrätta en ny examen vid avgången från andra gymnasieringen har icke ifrågasatts och skulle väl knappast bliva av behovet påkallat, åtminstone icke i första hand; ett på särskilt sätt formulerat avgångsbetyg synes kunna övertaga en del av den uppgift, som realskolexamensbetyget hittills haft, och vara tillfyllest för de lärjungar, som här hade anledning att lämna läroverket. Icke ens någon betydligare omläggning av läroplanen i syfte att vid slutet av andra ringens kurs åstadkomma en kursavslutning, torde behöva anses nödvändig. Det kan i detta hänseende anmärkas, att enligt de sakkunnigas förslag till undervisningsplan för det fyraåriga gymnasiet en viss kursavslutning vid denna punkt skulle komma att förefinnas i en del kurs vid tekniska skolan i Stockholm, agronomkurs vid lantbruksinstituten, skogshögskolans lägre kurs, vissa handarbets- och skolköksseminarier, dels till anställning, i allmänhet efter genomgång av vederbörlig elevkurs, i vissa tjänstebefattning a nämligen vissa tjänster vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk, tullverket, riksbanken, postsparbanken. Avlagd godkänd realskolexamen betecknar ock det minsta mått av allmänbildning, som enligt givna stadganden bör innehavas av lärare i teckning och musik vid allmänt läroverk, av lärare i övningsämne vid folkskoleseminarium, av landsfiskaler och i vissa fall av reservofficersaspiranter. Läroverkskommittén 1899—1902, som föreslagit ungefär nuvarande kompetensområde med tillägg av bland annat tandläkarinstitutet, fermaceutiska institutet och folkskoleseminariernas 3:e årsklass, beräknande antalet manliga realskolexaminerade, vilka skulle komma att övergå till fackskolor, specialkurser och tjänstebefattningar inom det föreslagna kompetensområdet, till omkring 300 årligen.

177 ämnen, beroende därpå, att den nyspråkliga gymnasielinjen här skulle utgrena sig från de båda andra linjerna, Ett av de tre nyssnämnda läroverkskollegier, vilka framställt tanken på ett avslutningsstadium i andra gymnasieringen, nämligen kollegiet vid högre allmänna läroverket i Jönköping, utför denna tanke ytterligare och säger, att ett utnyttjande av detta uppslag till »en förstärkt realskolekompetens» i viss utsträckning syntes kunna ske även beträffande de fristående realskolorna, »som således skulle bliva av tvenne typer, en högre och en lägre». Den konsekvens, som här dragés, torde icke kunna anses orimlig. Den öppnar emellertid ett nytt organisatoriskt perspektiv. En dylik typ av högre realskola, som kollegieuttalandet antyder, tankes uppenbarligen komma att bestå av en avkortad realskola jämte de två första ringarna av ett gymnasium. För många orter, som nu ha fristående realskola och givetvis skulle betrakta dennas reduktion från sexårig till måhända treårig som en svår förlust, vore en sådan ^gymnasial påbyggnad helt säkert välkommen, liksom naturligtvis även för många orter, som ha kommunal mellanskola och skulle få denna reducerad från fyraårig till treårig. Då med avgångsbetyget från andra gymnasieringen^ skulle förbindas sådan kompetens, som den nya realexamen icke kunde behålla, skulle genom den gymnasiala påbyggnaden samtliga de syften, som den nuvarande realskolan avser att tjäna, bliva tillgodosedda. En dylik organisation skulle bereda lärjungarna möjlighet både att tidigare än nu med realexamen avsluta sina skolstudier och att längre än nu vid hemortens skola fortsätta dem för att därefter övergå vare sig till sådan facklig utbildning eller praktisk verksamhet, som förutsatte ett större mått av allmänbildning, än realskolan meddelade, eller till fortsatta studier vid ett fullständigt gymnasium. t Ett avslutningsstadium i andra gymnasieringen utgör emellertid väl en nära till hands liggande men icke en nödvändig konsekvens av realskolans avkortning. Vad särskilt beträffar det avsedda sambandet mellan den allmänbildande skolan och vissa specialskolor och tjänstemannabanor bör, såsom förut framhållits, genom lämpliga förändringar av de fackliga anstalterna eller elevkurserna eller genom för de olika ändamålen särskilt avpassade kompletteringskurser samma syfte kunna vinnas, måhända på ett från fackbildningens synpunkt bättre sätt. Från gymnasiets synpunkt kan det ingalunda anses såsom någon fördel, att en förstärkt realskolekompetens bleve fäst vid avgångsbetyget från vare sig dess första eller dess andra ring eller överhuvud taget att någon punkt inom gymnasiet markerades som avslutningsstadium. Med en sådan åtgärd komme realskolan i viss mån att sträcka sig upp i gymnasiet. Även med tillbörlig gallring av de inträdessökande skulle gymnasiets lägre avdelning få en till numerär och sammansättning i någon mån annan elevkår än eljest, och intresseinriktningen hos lärjungarna bleve icke så enhetlig, som om studentbildningen ensam vore studiearbetets och undervisningens mål. I viss mån hade en delning av gymnasiet kommit till stånd, av mindre betydelse i fall antalet av de lärjungar, som begagnade sig av undervisningen i de lägre ringarna endast för att vinna en »förstärkt realskolekompetens», bleve obetydligt, men i annat fall medförande den faran, att dessa lägre ringar i avsevärdare mån förlorade sin gymnasiala karaktär. Att en sådan karaktär skulle kunna förlänas åt de ifrågasatta _ till fristående realskolor fogade gymnasieavdelningarna, synes föga sannolikt, då väl dessa icke utan betydande svårigheter skulle kunna förses med de lärarkrafter och den materiella utrustning, som för en verkligt gymnasial undervisning måste anses behövliga. Skolöverstyrelsens majoritet har, såsom förut sagts, icke motiverat sitt för- Realskolan slag om den avkortade realskolan med hänvisning till den högre folkskolans „°# högre

178 intresse, men den har framhållit, hurusom realskolans avkortning uppifrån med en årsklass och därmed följande sänkning av realexamens nivå skulle kraftigt bidraga att stärka den treåriga yrkesbestämda högre folkskolans ställning, och den har däri sett en av de gynnsammaste följderna av den föreslagna åtgärden. Skolkommissionen och generaldirektör Bergqvist ha vid övervägandet av frågan om realskolekursens längd ävenledes hänvisat till den högre folkskolan men från väsentligen annan synpunkt. Kommissionen gör gällande, att spörsmålet om tillgodoseendet av bildningsbehovet hos den ungdom, för vilken ett mindre mått av skolbildning, än det realskolan meddelar, kan anses vara tillfyllest och som vid tidigare ålder än den, vid vilken realexamen i allmänhet avlägges, bör gå ut i praktisk versamhet, »kommit i ett helt nytt läge därigenom, att de praktiska ungdomsskolorna öppnat nya bildningsvägar i riktning mot olika yrken», och kommissionen erinrar därvid särskilt om de möjligheter i sådant avseende, som erbjudas av den högre folkskolan. Generaldirektör Bergqvist utvecklar denna tanke närmare och finner en möjlig lösning av samma spörsmål i en uppdelning på olika skolformer av den nuvarande realskolans olika uppgifter, på det sätt att uppgiften att tillgodose det nyssnämnda bildningsbehovet överlåtes åt den högre folkskolan under det att den obeskurna realskolan behåller uppgiften att meddela den för vissa specialskolor och tjänstemannabanor erforderliga förbildningen samt att utgöra grundval för gymnasiet. I den högre folkskolans natur och historiskt givna förutsättningar torde icke finnas något hinder för en sådan tankes förverkligande. Både som allmän och som yrkesbestämd synes den högre folkskolan vara ägnad att tjäna det ifrågavarande bildningsbehovet. Mellan den allmänna högre folkskolans och realskolans bildningsmål råder principiellt sett endast den skillnad, som kan betingas av lärokursernas olika längd; där den allmänna högre folkskolan växt ut till fyrklassig, har den i de flesta fall övergått till kommunal mellanskola, och de fyrklassiga, som finnas, ha sin undervisningsplan inriktad på realexamen som mål. Vad den yrkesbestämda högre folkskolan beträffar, torde om densamma kunna sägas, att den naturligtvis icke kan ersätta realskolan eller den allmänna högre folkskolan men att den i vissa fall ännu bättre än dessa motsvarar det bildningsbehov, som frågan gäller. Ty för många av de gossar och flickor, som äro i tillfälle att efter avslutad folkskolekurs under ytterligare några år ägna sig åt skolstudier, är det till avgjort gagn, att den fortsatta undervisning de erhålla har vad man kallar praktisk läggning, särskilt att den i likhet med undervisningen i den yrkesbestämda högre folkskolan är inriktad mot vissa bestämda områden av det praktiska yrkesarbetet. Den yrkesbestämda högre folkskolans värde i sådant avseende ökas ytterligare, i den mån från densamma vägar leda vidare till skolor och kurser för fortsatt och mera specialiserad facklig utbildning. Det lider väl intet tvivel, att det vore önskligt, a t t en del av den ungdom, som nu söker sig in i realskolor och mellanskolor, kunde ledas över till de yrkesbestämda högre folkskolorna. Dessa sistnämnda skok»rs utveckling är i varje fall ett önskemål av stor betydelse. Skolkommissionens och generaldirektör Bergqvists hänvisning till den högre folkskolan innebär, att de lärjungekategorier i realskolan, för vilkas skull <en avkortning av realskolans kurs skulle göras, egentligen redan inom skolsystemet äga en för dem passande skolform, som också, i den mån den hinner utveckla sig, allt mera skall komma att draga dessa lärjungekategorier till sig. Det vore därför angeläget att låta det värde, som denna skolform äger, klarare framträda och göra den mera tilldragande för de unga. En åtgärd i sådan riktning vore, såsom såväl generaldirektör Bergqvist som skolöverstyrelsens majoritet med styrka framhållit, att låta den yrkesbestämda högre folkskolans lärokurs i likhet med realskolans avslutas med en examen av officiell karaktiär

179 och medförande en viss kompetens. Generaldirektör Bergqvist har för densamma föreslagit benämningen »praktisk realskolexamen». Nu framhåller emellertid överstyrelsemajoriteten, att den yrkesbestämda högre folkskolan i sin utveckling hämmas genom konkurrensen med realskolan. Genom sitt relativt stora anseende, sin betydande utbredning och sin examen har realskolan i denna konkurrens en överlägsen ställning gentemot den högre folkskolan. Men om realskolan, av skäl och på sätt som överstyrelsemajoriteten anfört, avkortades, så skulle den yrkesbestämda högre folkskolans tävlan med realskolan i väsentlig grad underlättas. Den på sexårig grundskola vilande realskolan skulle då få treårig kurs liksom den yrkesbestämda högre folkskolan, och de båda skolformernas examina komme att ligga på samma nivå. Därigenom skulle realskolans teoretiska utbildningslinje och den högre folkskolans praktiska bliva organisatoriskt likställda, och deras examina skulle framstå som likvärdiga. Att förlänga den yrkesbestämda högre folkskolans kurs till fyraårig för att såmedelst vinna den önskliga likställigheten torde, säger överstyrelsemajoriteten, icke vara möjligt, då det just är på grund av vunna erfarenheter och utan något ingripande utifrån som den yrkesbestämda högre folkskolan ordnats såsom treårig. Vid frågans behandling bland de sakkunniga ha i huvudsak följande erinringar framställts mot den uppfattning, som överstyrelsemajoriteten i denna punkt gjort gällande. Den yrkesbestämda högre folkskolan är ännu endast några få år gammal inom vårt skolväsen, varför omdömen om dess framtidsutsikter lätteligen bli osäkra. Det låter sig tänka åtminstone som en möjlighet, att med de alltjämt stigande anspråken på medborgerlig och facklig utbildning dess lärokurs inom en icke allt för avlägsen framtid kan befinnas böra utsträckas och göras fyraårig. Det synes icke heller omöjligt, att den yrkesbestämda högre folkskolan i sin från realskolans skilda egenart skall visa sig äga vissa förutsättningar att hävda sin ställning vid sidan av realskolan, även om denna förblir oavkortad: den bjuder lärjungarna något annat än realskolan, icke en teoretisk allmänbildning utan en bestämt inriktad praktisk utbildning, och dess arbetsresultat är av mera omedelbar nytta för den som vill snart komma ut i praktisk verksamhet. Den omständigheten, att dess kurs är kortare än realskolans, kan måhända komma att framstå som en svaghet, men det är också tänkbart, att den av många kan komma att betraktas som ett' företräde, alldenstund den medger ett tidigare utträde i det praktiska arbetet. Den utveckling, som den yrkesbestämda högre folkskolan hittills uppvisat, synes icke vara nedslående. Den kom till stånd genom beslut av 1918 års riksdag och fick sin iorfattning genom en stadga samma år. År 1925, alltså efter förloppet av endast sju ar, funnos 22 yrkesbestämda högre folkskolor med undervisning i ilera olika yrkesgrenar och med tillsammans inemot 4,000 lärjungar. En praktisk realexamen vid de yrkesbestämda högre folkskolorna bör "kunna inrättas oberoende av forändringar i realskolans organisation. Först när en sådan examen bragts till stånd och någon tid prövats, torde man kunna avgöra, i vad mån den kan ha utsikt att vid sidan av den vanliga realexamen vinna tillbörligt anseende hos allmänheten. Till den viktiga frågan om den högre folkskolan och om praktisk realexamen skola de sakkunniga återkomma i kap. X I I I .

6. Realskolan och den kvinnliga ungdomen. En särskilt viktig sida av den föreliggande skolfrågan är frågan om den kvinnliga ungdomens undervisning. Det statsrådsanförande, som lämnade riktlinjerna tor skolkommissionens arbete, angav såsom en av grundprinciper-

180 na för revisionen av skolväsendet, att staten borde taga sig an flickornas utbildning i samma utsträckning som gossarnas. Uttalandet härom, vilket i främsta rummet åsyftade statens ekonomiska förpliktelse gentemot den kvinnliga ungdomen, har rönt allmän anslutning, allt under det man också allmänt framhållit, att den nuvarande svenska flickskolan i pedagogiskt avseende måste anses intaga en hög ståndpunkt. Frågan om flickskolans förstatligande, som inställer sig, då det gäller tilllämpningen av den nämnda grundprincipen, är huvudsakligen av ekonomisk natur och faller därför till det väsentliga utanför området för den uppgift, som de sakkunniga haft sig förelagd. Men de organisatoriska och pedagogiska spörsmål, som för närvarande äro aktuella och som tillhöra de sakkunnigas arbetsområde, beröra i lika mån den kvinnliga som den manliga ungdomens utbildning. Vad realskolan angår må erinras därom, att denna för närvarande i stor utsträckning är samskola. Statssamskolorna äro till antalet 18, och alla de 84 kommunala mellanskolorna äro samskolor. Härtill kommer ett tiotal enskilda samskolor, som förbereda för realskolexamen. Ensamt för flickor avsedda realskolor finnas däremot för närvarande icke, om man undantager en realskolelinje vid Rudebeckska flickskolan i Göteborg och en dylik vid Detthowska skolan i Stockholm. Utan att här inlåta sig på frågan, huruvida realskolan i statssamskolans och den kommunala mellanskolans gestalt är en för flickor ändamålsenlig skolform, vilja de sakkunniga i detta sammanhang endast framhålla, att man, oavsett de skilda meningar, som råda och komma att råda om samundervisningens lämplighet eller olämplighet, måste av organisatoriska och ekonomiska grunder räkna med att samundervisning på realskolestadiet även framgent kommer att bliva i stor utsträckning använd. Vid uppgörandet av undervisningsplaner för de olika former av realskolor, som i det föregående avhandlats, ha de sakkunniga därför utgått från förutsättningen, att ifrågavarande skolor skola kunna tjänstgöra som samskolor, varför de sakkunniga sökt att i den mån möjligt varit taga hänsyn till de kvinnliga lärjungarnas särskilda bildningsbehov. Realskolor avsedda endast för flickor medgiva i vida högre grad ett hänsynstagande till de speciella önskemål, som i fråga om flickornas skolundervisning gjorts gällande och i den nuvarande åttaklassiga flickskolan kunnat bliva tillgodosedda. Om ock i begränsad omfattning torde dylika flickskolor kunna finna plats inom skolväsendet, varför de sakkunniga ägnat uppmärksamhet även åt realskolor av denna art. I kap. X I skola de sakkunniga upptaga till behandling frågorna om den kvinnliga ungdomens utbildning och i samband därmed jämväl beröra spörsmålen om sam- och särundervisning.

7. Realskolans undervisningsplan. SkolkornDen nuvarande sexåriga realskolans undervisningsplan har fått anseende missionens såsom i det hela väl avpassad för sitt ändamål. Det mått av allmän medborundervis- gerlig bildning, som realskolan skall meddela, anses väl avvägt, timplan och ningsplan. kurser i allmänhet lämpade efter lärjungarnas psykiska förutsättningar rå de olika åldersstadierna. I fråga om lärjungarnas arbetsbelastning har stundom anmärkts, att denna vore något för dryg i de högre klasserna och utan fara kunde göras större i de lägre, men i det hela har skolan även i detta avseende gått fri från allvarligare klander.

181 Skolkommissionens undervisningsplan för den fyraåriga realskolan är i flera hänseenden överensstämmande med undervisningsplanen för den nuvarande realskolans fyra högre klasser, naturligtvis med de ändringar i kursfördelningen, som betingas av skolornas olika längd och olika grundskolestadium. De viktigaste olikheterna äro följande. Kommissionen låter engelska bliva det i undervisningen först inträdande främmande språket och tyska bliva det andra i ordningen, under det att språkföljden hittills varit den motsatta. För närvarande har en lärjunge i realskolans femte och sjätte klasser tillfälle att (mot befrielse, om han så önskar, från undervisningen i teckning) erhålla undervisning i franska. Enligt kommissionens läroplan är liknande möjlighet beredd för lärjungarna i fjärde klassen till undervisning i franska eller latin (i förra fallet med befrielse från undervisningen i matematik, i senare från viss del av undervisningen i tyska och matematik samt från undervisningen i teckning och slöjd). För de lärjungar, som ämna övergå till latingymnasiet, är den sålunda möjliggjorda undervisningen i latin obligatorisk. Kommissionen gör de för närvarande frivilliga men av lärjungarna i regel utnyttjade laborationsövningarna i fysik, kemi och biologi till obligatoriska beståndsdelar av undervisningen och upptar för dem beräknad tid i veckotimtalen för de nämnda ämnena, vilket, vad beträffar fysiken och kemien, medför en ökning av förutvarande timtal. Kommissionen gör vidare gosslöjden till ett obligatoriskt ämne. Då kommissionens realskola normalt är samskola, upptar kommissionen i tredje klassen hushållsgöromål såsom obligatoriskt ämne för flickorna och anslår för gossarna motsvarande tid huvudsakligen till obligatoriskt praktiskt arbete av olika slag, varjämte flickorna erhålla undervisning i kvinnlig slöjd under lika många timmar som gossarna i sina slöjdarter. Realskolans ämneskrets är i kommissionens undervisningsplan, såsom av det sagda framgår, snarare vidgad än inskränkt. För närvarande upptager undervisningsplanen för realskolans fyra högsta klasser 10 obligatoriska »läroämnen» och 1 frivilligt (franska) samt, med bortseende från 1 timme välskrivning i tredje klassen, för gossarna 3 och för flickorna 4 obligatoriska »övningsämnen» och 1 frivilligt (gosslöjd). Enligt kommissionsförslaget bliva de obligatoriska läroämnena fortfarande 10, de frivilliga 2 (franska och latin) 1 och övningsämnena 5, alla obligatoriska. Antalet samtidigt förekommande ämnen är genom tillkomsten av nya övningsämnen något ökat, antalet samtidigt lästa läroämnen oförändrat: i de fyra klasserna respektive 7, 9, 10, 10. Genom av kommissionen förordad koncentrationsläsning kan i båda fallen en viså ehuru obetydlig reduktion åstadkommas. För de lärjungar, som skola övergå till latingymnasiet, ökas antalet obligatoriska läroämnen i fjärde klassen genom tillkomsten av latinet. Timplanens veckotimsummor äro, huvudsakligen på grund av den ökade tid som kommit övningsämnena till del, något större än för närvarande. Jämföras veckotimsumniorna särskilt för läroämnena, finner man likaledes en ökning, ehuru obetydlig (sammanlagt för de fyra klasserna 113 mot 111). Kommissionen har givit anvisning på vissa anordningar, ägnade att befordra koncentration, samt framhållit vikten av att kunskapsstoffet såväl i kursplanerna som framför allt i läroböckerna erhåller behövlig sovring, åtgärder som givetvis kunna och böra vidtagas oberoende av organisatoriska förändringar. Viktigare för en riktig jämförelse mellan den arbetsbelastning, som kommissionens undervisningsplan innebär, och den, som nu förefinnes, är, att kommissionen inlagt en del förut frivilliga men i stor utsträckning av lärjungarna begagnade undervisningsmoment (lärjungelaborationer, slöjd) i timplanen, i vilken de för närvarande icke framträda, att den föreslagit lektionstimmarnas avkortning 1 Härvid bortses från att kursmomentet bokföring av kommissionen utbrutits ur matematikkursen och gjorts till ett frivilligt ämne utom timplanen.

182 under en del av dagen från 45 till 40 minuter och att den yrkat de skriftliga arbetenas förläggande i största möjliga utsträckning till lärorummet, under det att de skriftliga arbetena i modersmålet, tyska och engelska enligt nu gällande kursplaner skola utföras än i hemmet, än på lärorummet. _ Med hänsyn till dessa omständigheter anser kommissionen, att arbetsbelastningen vid en tillämpning av dess undervisningsplan skall komma icke att överstiga utan snarast att understiga den i statens realskolor och de kommunala mellanskolorna nu förekommande. Be sakDe sakkunniga hava, av skäl som i föregående kapitel V utvecklats, ansett, kunnigas a ^ hyskan, åtminstone i normala fall, fortfarande bör vara det först begynningsplaner. nande språket i realskolan, att latinet icke bör dragas ned i realskolan, men att däremot franskan bör ingå i skolans två högsta klasser som frivilligt ämne för lärjungarna i allmänhet och som obligatoriskt ämne för de lärjungar, som skola övergå till gymnasiet, med rätt för de lärjungar, som läsa franska, att avstå från undervisningen i teckning eller i slöjd eller i båda dessa ämnen. I övrigt ha de sakkunniga i allt väsentligt anslutit sig till kommissionens synpunkter och förslag. I likhet med kommissionen ha de sakkunniga icke ansett möjligt att utesluta något av de läroämnen, som nu tillhöra realskolans ämneskrets, och icke heller ansett möjligt eller på ifrågavarande skolstadium nödigt att i annan mån, än av kommissionen angivits, minska antalet i samma årskurs förekommande ämnen. De sakkunniga äro fullt ense med kommissionen i dess önskan att giva större utrymme och en starkare ställning i realskolan åt de manuella och i vanlig mening praktiska sidorna av skolarbetet: laborationer, slöjd, husligt arbete och praktiska sysselsättningar av annan art. I strävandet att nedbringa timplanens veckotimsummor ha de sakkunniga icke kommit längre än kommissionen. Märkas bör dock, att till de i kommissionens timplan upptagna veckotimsummorna ytterligare kommer ungefär en halv skoldag för obligatorisk lek och idrott, under det att enligt de sakkunnigas förslag tiden för lektionsarbetet skulle komma att reduceras av idrottsövningar och lov, för vilka viss tid per läsår skulle anslås (kap. X V I ) . De sakkunniga ha uppgjort förslag till undervisningsplaner för flera slag av realskolor. Bland dessa förslag ingår ett förslag till undervisningsplan för i-årig realskola på 6-årig grundskola, vilket nära ansluter sig till kommissionsförslaget. Den å nästa sida upptagna sammanställningen av timplanerna för den nuvarande realskolans fyra högsta klasser, för kommissionens realskola och för en fyraårig realskola enligt de sakkunnigas förslag torde ge upplysning om de olikheter, som äro till finnandes dem emellan. Sammanställningen upptager endast de för alla lärjungarna obligatoriska ämnena. Erinras böra vidare, att de sakkunnigas undervisningsplan avser möjlighet till omedelbar övergång icke lott i likhet med kommissionens från högsta klassen till 3-årigt gymnasium utan ocks från näst högsta klassen till 4-årigt gymnasium (sid 154). De tre timplanerna giva en totalbild av realskolans arbetsprogram enligt nuvarande ordning, enligt skolkommissionens och enligt de sakkunnigas förslag. Skiljaktigheterna äro, såsom synes, obetydliga, uppenbarligen allt för obetydliga för att beteckna några i djupare mening principiella skiljaktigheter i uppfattningen av realskolans allmänna karaktär och bildningsuppgift. Klart är emellertid, att frågor av principiell natur finnas, som skulle kunna upptagas till diskussion. En överblick över de olika åskådningar och intressen, som i vår tid stå mot varandra på uppfostrans område — skolöverstyrelsens majoritet har i inledningen till sitt betänkande i sammanträngd form lämnat en framställning av de viktigaste pedagogiska strömningarna i samtiden — visar, att sådana principiella frågor finnas, delvis av genomgripande betydelse.

183 Ämnen

Kristendomskunskap . . Modersmålet Tyska

o

6 6

5 3 2

2 4 2 1

l

1 2

2 3

2 3

2'

3 Engelska

De sakkunnigas timplan för 4-årig realskola

Kommissionens timplan

Nuv. timplan för realskolans klasser 3—6

1 3

3"

.2

(g. 2 \fl. 1

/g- 2 \fl. 1

1,5

1,5

1,5

1,5

1,5

1,5

1,5

1,5

1,5

1,5

1,5

ig- 4 \fl. 3

fl. 1

1 Prakt. arb. för gossar .

3,5

Hushållsgöromål f. flickor

4,5 9,ö| 11

27 Välskrivning

1 Slöjd

Summa

7,5

7,5

7,5

35,5

35,5

35,5

35,5

36,5 38,5

3,5 4,5 8

9,5

8,5

36,5

38,5

38,5

Sannolikt är, att framtidens skola i åtskilliga hänseenden kommer att bära andra drag än nutidens. De reformyrkanden, som, mer eller mindre klart preciserade, från olika sidor framställas, avse dock mera det inre än det yttre av skolans gestaltning, och de förändringar som åsyftas äro i allmänhet sådana, som böra lämnas att, i den mån de visa sig berättigade, småningom framgå ur det pedagogiska arbetet. De sakkunniga ha i varje fall icke inlåtit sig på dessa mera vittutseende spörsmål utan, i överensstämmelse med sin uppgift, vid sin sysselsättning med de olika skolformernas undervisningsplaner begränsat sig till sådana frågor, som äro av betydelse för jämförelsen mellan de föreliggande organisationsförslagen eller särskilt uppmärksammats i den av skolkommissionens betänkande föranledda diskussionen. De synpunkter och frågor rörande undervisnings- och studiearbetet i realskolan, som här i det följande beröras, avse endast att lämna nödig kommentar till de av de sakkunniga framlagda undervisningsplanerna. Där icke annorlunda angives, hänföra de sig till den oavkortade realskolan. Vad de främmande språken beträffar hänvisas till föregående kap. V. I det hela kunna de sakkunniga angående undervisningen i de olika ämnena ansluta sig till de syn1 2

Härtill komma frivilliga laborationer. Häri ingå laborationer.

184 punkter, som skolkommissionen framlagt i kap. X V I av sitt betänkande: Grunder till kursplaner, sid. 585—647. kunskap!18"

Modersmålet.

-^ e n ^t undervisningen i kristendomskunskap i den fyraåriga realskolan anslagna tiden är enligt de sakkunnigas timplan i det hela densamma som enligt kommissionens eller sammanlagt 7 veckotimmar. I de längre realskoleformerna har åt undervisningen kunnat anslås två timmar i varje klass. Med avseende på kursplanen för den fyraåriga skolan framträda vid en jämförelse med kommissionsförslaget några skiljaktigheter. Så har större utrymme beretts för behandlingen av Jesu liv och särskilt av Jesu förkunnelse, som i sista klassen, jämte en återblick på profetismen, bildar utgångspunkt för en mera systematisk framställning av den kristna tros- och livsåskådningen. A t t med kommissionen söka inställa Jesu liv och verksamhet »i tidshistorisk belysning» har synts de sakkunniga gå utöver lärjungarnas förutsättningar på det ifrågavarande skolstadiet, där ett djupare inträngande i senjudendomens och hellenismens fromhetsvärld knappast är möjligt. En viss miljöskildring bör dock naturligtvis förekomma, särskilt en karakterisering av de religiösa partierna på Jesu tid. Den återblick på profetismen, som i kommissionens förslag är förlagd till den fyraåriga skolans första klass, har i de sakkunnigas förslag upptagits först i högsta klassen, där det ifrågavarande momentet i samband med den bibliska litteraturens historia bättre torde komma till sin rätt. Slutligen kan anmärkas, att till det kyrkohistoriska stoffet i näst högsta klassen fogats »drag ur den kristna missionens historia», ett moment som är motiverat icke minst med hänsyn till missionens betydelse för kulturlivets gestaltning i missionsländerna. I anslutning härtill lämnas »korta underrättelser om de viktigaste främmande religioner, med vilka kristendomen kommit i beröring», därvid främst åsyftats de ännu bestående religioner, bland vilka kristendomen såsom missionerande världsreligion utfört och utför sitt arbete. I de realskoleformer, som utgå från kortare grundskolestadium, har i första respektive första och andra klasserna, medtagits det väsentliga av de högsta folkskoleklassernas kursinnehåll, dock med uteslutande av de kyrkohistoriska inslagen, vilka längre fram finna en bredare och mera sammanhängande behandling i realskolans kyrkohistoriska kurs.

Med avseende på modersmålet föreslår skolkommissionen en förändring av ämnets namn: i stället för modersmålet skulle ämnet kallas svenska. Förändringen avser icke att giva ämnet ett annat innehåll, utan det nya namnet »har valts uteslutande av formella skäl: det motsvarar ett mera modernt språkbruk, har flerstädes i skollivet faktiskt redan utträngt den tyngre benämningen modersmålet och har sin språkliga analogi i ämnesnamnen tyska, engelska och franska». De sakkunniga, som icke tillmäta frågan någon väsentlig betydelse, ha emellertid icke funnit de anförda skälen väga tungt nog för att motivera den föreslagna reformen; den åberopade analogien med de andra språkens namn synes de sakkunniga snarare tala för bibehållande av den hävdvunna officiella benämningen, som på visst sätt kan sägas ge uttryck åt den särställning modersmålet intager och bör intaga bland skolans språkämnen: modersmålet ä r icke ett språk bland åtskilliga andra på skolans timplan, och modersmålsunderyisningen syftar till andra och betydelsefullare mål än undervisningen i de övriga språken. De sakkunniga ha därför ansett ämnet böra få behålla sitt även inom folkskola och folkskoleseminarium gängse namn. I de ledande kulturländerna betraktas modersmålet självklart såsom skolans centrala ämne och utbildningen i modersmålet såsom skolans främsta uppgift. Då vi icke ha något av de stora kulturspråken till modersmål, är det givetvis svårare att i den svenska högre skolan bereda modersmålet en plats.

185 som fullt motsvarar ämnets betydelse för den nationella kulturen liksom för ungdomens utbildning och fostran. På 'senare tider synes man emellertid även i vårt land hava kommit till en klarare insikt om modersmålets ojämförliga betydelse i dessa avseenden, och åtskilligt har gjorts för att bereda modersmålet en bättre ställning och giva ökad effektivitet åt undervisningen i detta ämne. Skolkommissionen framhåller med styrka vikten av en genom realskolan fortsatt målmedveten undervisning i välläsning. De sakkunniga ha ansett sig böra ytterligare understryka detta krav genom att i kursen upptaga framsägning jämväl av stycken i obunden form. Även kommissionens höga uppskattning av övningarna i muntlig framställning synes i allo berättigad. De sakkunniga vilja till kommissionens anvisningar på denna punkt foga den erinran, att jämväl vid betygens sättande och vid avgöranden om flyttning tillbörlig hänsyn bör tagas även till lärjungens förmåga i fråga om läsning och muntlig framställning. Då den åt modersmålet anslagna tiden särskilt i de kortaste realskoleiormerna är knappt tillmätt, så synes det vara av vikt, att den tid som står till förfogande verkligen effektivt utnyttjas för de maktpåliggande bildningsuppgifter, som vila på modersmålsundervisningen. För att tiden i den fyraåriga realskolan icke onödigtvis må tagas i anspråk för arbete, som kan och bör vara undangjort tidigare, torde det vara nödvändigt att, som skolkommissionen framhåller, fordra och vid inträdesprövningen kontrollera, att i fråga om rättstavningen det väsentliga är inhämtat före inträdet i första_ klassen. Skulle en> på fyraårig grundskola byggd femårig realskola komma till stånd, gälla för denna liknande synpunkter, ehuru naturligtvis med den begränsning, som det lägre stadiet betingar. Don förkortning av realskolan, som följer av dess byggande på fyra- respektive sexårig grundskola, medför svårigheter jämväl för_ undervisningen i grammatik. Redan den första realskoleklassens borttagande innebär för gramma tikstudiet en viss förlust, som måste ersättas genom raskare arbetstakt i de återstående klasserna och särskilt genom flitigt drivna övningar i satsanalys. Om den fyraåriga realskolans språkundervisning icke skall hämmas alltför mycket, måste, som förut framhållits, vid inträdet i första klassen den sexåriga folkskolans grammatiska kurs vara väl inhämtad. Då denna emellertid med hänsyn till lärjungarnas flertal måste hållas synnerligen elementärt och saknar stöd i samtidigt studium av ett främmande språk, måste omsorgen om den grammatiska utbildningen väsentligen falla på realskolan, och grammatikundervisningen i den fyraåriga realskolan blir därför givetvis starkt pressad. När därtill lägges, att de från skilda skolor kommande lärjungarnas grammatiska kunskaper kunna vara ganska olika icke blott till omfång utan också till metod och. terminologi, så framstår tydligt vikten av att åt undervisningen i grammatik och framför allt åt övningarna i satsanalys i denna skolform från första början ägnas tillbörlig omsorg. Modersmålslärarnas utbildning har på senare tid genom betydelsefulla åtgärder förbättrats. För att denna förbättring verkligen skall kunna i avsedd utsträckning komma modersmålsundervisningen vid läroverken till godo, synes det emellertid nödvändigt att genomföra en viss förändring i modersmålslärarnas tjänstgöringsförhållanden. Modersmålet intager sedan gammalt vid fördelningen av lärarnas tjänstgöring en ganska ogynnsam särställning, i det att undervisningen just i modersmålet icke sällan anförtros åt lärare utan fackutbildning, varför undervisningen icke alltid kunnat^ hållas uppe på avsedd nivå och vissa elementära övningar av ganska mekanisk art, t. ex. i rättstavning, kommit att intaga ett oproportionerligt stort utrymme i undervisningen; dylika elementära övningar ställa nämligen på läraren de minsta kraven med

186 hänsyn till teoretisk utbildning och metodisk skolning. Anledningen till antydda missförhållande är känd: med hänsyn till det dryga arbetet med rättandet av de skriftliga övningarna i svenska kan modersmålsundervisningen icke läggas endast på de lärare, som äga erforderlig kompetens i ämnet, utan måste fördelas på så många lärare som möjligt. En bestämmelse, som gjorde det möjligt att vid tjänstgöringens utmätande taga skälig hänsyn till det med undervisningen i modersmålet förbundna högst avsevärda hemarbetet, skulle i hög grad gagna modersmålsundervisningen, i det att i så fall denna verkligen skulle kunna läggas i händerna endast på de för uppgiften rustade lärarkrafterna. Historia.

I fråga om den fyraåriga realskolans undervisningsplan för historia företer de sakkunnigas undervisningsplan ingen annan olikhet med kommissionens, än att ämnets timtal minskats med en veckotimme samt att det i kommissionens kurs för fjärde klassen upptagna momentet »samhällets ekonomiska byggnad» uteslutits såsom enligt de sakkunnigas mening väl svårt för stadiet i fråga. Jämföres de sakkunnigas undervisningsplan i historia för sexårig realskola med nuvarande sexåriga realskolas undervisningsplan, befinnes ämnets timtal i det hela minskat med två veckotimmar (16 timmar mot nuvarande 18). Därjämte framträder en viss förskjutning i kursanordningen. Denna förskjutning går ut på att bringa till stånd en synkronistisk behandling av nyare tidens svenska och allmänna historia. I sådant syfte ha som lärokurs för första klassen upptagits berättelser ur historien, företrädesvis ur Nordens guda- och hjältesaga samt ur dess äldre historia, samt för andra klassen berättelser ur Greklands och Roms saga och historia, varjämte i denna klass början göres med den mera systematiska läsningen av Sveriges historia, däri forntiden och medeltiden genomgås. I tredje klassen upptages den allmänna historiens sammanhängande läsning, och man hinner fram till året 1555. Den svenska historiekursen i denna klass omfattar Gustav Vasas historia, därvid alltså synkronism inträder mellan svensk och allmän historia för att sedan fortbestå i de följande klasserna. — Den femåriga realskolans undervisningsplan är i allt väsentligt densamma som undervisningsplanen för klasserna 2—6 i den sexåriga realskolan. I likhet med kommissionen ha de sakkunniga funnit sig böra ur kursplanen för matematik utesluta det hittills i högsta realskoleklassen ingående kursmomentet »någon övning i enklare bokföring». I och för sig måste det anses beklagligt, att det ifrågavarande kursmomentet utgår, då obestridigt torde vara, att även en elementär undervisning i bokföring, rätt meddelad, är av värde både från praktisk synpunkt och från allmän uppfostringssynpunkt. Men erfarenheten synes ha visat, att åt detta kursmoment endast sällan kunnat beredas så mycken tid, att ett resultat av praktisk betydelse vunnits, samt att läraren icke alltid ägt den förtrogenhet med ämnet, som för en pedagogiskt fruktbärande undervisning varit behövlig. Hur obetydlig roll undervisningen i bokföring spelat, synes bäst framgå därav, a,tt kommissionens förslag om dess uteslutande ur den obligatoriska lärokursen knappast föranlett några uttalanden av kollegierna och ämneskonferenserna. I de få fall, där sådana uttalanden förekomma (exempelvis av kollegierna vid Falu högre allmänna läroverk och Katarina realskola) betecknas den föreslagna åtgärden som välbetänkt. Med den stränga hushållning i fråga om den högre skolans arbetstid, som blir allt mera nödvändig, är det ock helt visst riktigast att avstå från försöket att vinna de syften man hoppats vinna genom det ifrågavarande kursmomentets upptagande i undervisningen. Kommissionen har tänkt sig bokföringen dock böra fortfarande tillhöra real-

187 skolans undervisningsplan men som frivilligt ämne, vari undervisning skulle meddelas under 1 ä 2 timmar i veckan. De lärjungar i högsta realskoleklassen, som önskade begagna sig av denna undervisning, skulle befrias från undervisningen i teckning motsvarande antal timmar. Där lämplig lärarkraft kan erhållas och icke allt för få lärjungar finnas, som önska genomgå en elementär kurs i ämnet, är det enligt de sakkunnigas mening givetvis önskligt, att tillfälle till undervisning i ämnet genom skolans försorg beredes. Anslag för ändamålet bör då ställas till rektors förfogande. I vad mån lärjunge, som deltager i en sålunda anordnad bokföringskurs, kan erhålla ledighet från någon del av sitt ordinarie skolarbete, synes kunna överlämnas åt rektor att i samråd med vederbörande lärare avgöra. Vad angår matematikkursen i övrigt är endast att påpeka, att de sakkunniga Matematik. i sin timplan höjt kommissionens av ämneskonferenserna enhälligt överklagade timtal för ämnet i näst högsta klassen, att de sakkunniga ur lärokursen för den på sexårig grundskola byggda realskolan uteslutit den till folkskolan hörande förberedande geometrikursen »praktiska mätnings- och konstruktionsuppgifter», samt att de sakkunniga i lärokursen för högsta klassen upptagit en matematisk skolskrivning var tredje vecka. Den »provräkning», som ingår i realskolexamen, bör tydligen under sista läsåret föregås av under motsvarande förhållanden utförda skriftliga arbeten, såsom väl ock i regeln sker. E t t stöd för att låta detta tydligt framträda i kursplanen hava de sakkunniga haft i bland annat ett uttalande av ämneskonferensen i matematik vid högre realläroverket på Norrmalm. De kortare skriftliga arbeten eller provräkningar, vilka såväl under sista läsåret som under alla föregående böra, till kontroll av klassens ståndpunkt, ofta förekomma, synas däremot vara att betrakta som ett rent metodiskt moment, som icke behöver i kursplanen särskilt angivas. E t t liknande metodiskt moment är huvudräkningen. Skall huvudräkningen särskilt nämnas i kursplanen, bör den upptagas i alla årskurserna, då den uppenbarligen bör alltjämt övas. Vid en framtida revision av de metodiska anvisningarna synes detta böra klart angivas. Med hänsyn till sakens vikt hava de sakkunniga till de föreslagna kursplanerna fogat en allmän anmärkning angående huvudräkningen. Icke minst från matematiklärarnas sida har kommissionens åtgärd att sätta franskan i realskolan alternativt mot matematiken blivit föremål för ogillande. Enligt de sakkunnigas förslag skall, såsom förut nämnts, lärjunge, som önskar

lä§a franska, icke behöva nedlägga matematiken.

Att de sakkunniga liksom kommissionen upptagit lärjungelaborationerna så- Lärjungesöm en obligatorisk beståndsdel av undervisningen i biologi, fysik och kemi l a b o r a t l o n e r torde icke behöva särskilt motiveras. Kommissionens förslag i detta stycke har i allmänhet rönt erkännande. Däremot har ofta uttalats den meningen, att laborationerna i kommissionens kursplaner fått väl stort utrymme, samt att frihet^ borde lämnas läraren att, så som han funne lämpligt, fördela tiden mellan lärjungelaborationer och' lärarens demonstrativa undervisning. En dylik frihet anse de sakkunniga också böra vara läraren medgiven, och de sakkunniga äro angelägna att betona, att den i deras kursplaner för de ifrågavarande ämnena angiva frekvensen av laborationsövningar icke må anses bindande. Olikheter såväl i lärarnas metodiska uppfattning som i läroanstalternas materiella utrustning motivera detta. De sakkunniga tänka sig i överensstämmelse härmed en till kursplanerna för de ifrågavarande ämnena fogad anmärkning av följande lydelse: Den i kursplanen upptagna tiden för lärjungelaborationer av-

188 ser genomsnittstid och bör icke anses bindande för läraren; önskligt är dock, ätt på realskolestadiet dylika laborationer komma att ingå i undervisningen till, minst den omfattning, som i kursplanen angivits. I fråga om övningsämnena: teckning, musik och gymnastik samt slöjd, praktiskt arbete och hushållsgöromål, ha de sakkunniga i det hela anslutit sig till kommissionens förslag och för dessa ämnen icke uppgjort särskilda kursplaner. Väl är sant, att kritik riktats även mot ett och annat av det som föreslagits rörande dessa ämnens ställning och kurser, en kritik som vid ett slutligt utarbetande av undervisningsplaner för de högre skolorna bör bliva beaktad. Så synes en ganska enhällig mening råda bland teckningslärarna därom, att kurserna i teckning för realskolan i kommissionsförslaget äro överbelastade och böra förenklas. Men uppenbart är, att övningsämnena icke i samma grad som de s. k. läroämnena äro bundna vid bestämda klasskurser och till följd därav icke heller i samma grad som dessa röna inflytande av organisatoriska skiljaktigheter. Från synpunkten av de sakkunnigas uppgift har en ytterligare bearbetning av kursplanerna för övningsämnena därför icke varit i lika mån påkallad som undersökningen av övriga ämnens. Den kritik, som i fråga om det ena eller andra övningsämnet förekommit, har huvudsakligen gällt den tid, som i kommissionsförslaget anvisats åt ämnet och som av dettas företrädare ansetts vara för knappt tillmätt. Även där de sakkunniga, för sin del i sådant hänseende skulle velat .ställa sig på kritikens sida, ha de sakkunniga, med de förutsättningar som förelegat, i det hela icke kommit längre än kommissionen. Till gymnastiken med leken och idrotten, som knappast är att anse som ett ämne bland övriga utan genom sin uppgift för hela den fysiska sidan av skolutbildningen intager en särställning, .skola de sakkunniga få anledning att återkomma vid upptagandet av en del hygieniska spörsmål (kap. X V I ) . Vare sig välskrivning ingår i en realskolas timplan eller icke, bör enligt de sakkunnigas mening särskild undervisning i detta ämne meddelas på tid utom timplanen för de lärjungars räkning, som därav äro i behov och av rektor hänvisas till att därav begagna sig. I klass, där särskilt välskrivningsbetyg icke gives, bör i terminsbetyget upptagas vitsord i handstil, bestämt icke på grund av några särskilda välskrivningsprov utan med hänsyn till handstilen i lärjungens under terminens lopp utförda skriftliga arbeten. Ett på liknande sätt bestämt vitsord i handstil upptages även i examensbetyget. Det av kommissionen till motsvarighet mot flickornas hushållsgöromål införda praktiska arbetet för gossar — »kroppsarbete av olika art, såsom trädgårdsarbete, bokbinderi, lagning av skodon och kläder, hushållsgöromål, allt avpassat efter årstidernas och orternas växlande förhållanden» — har varit föremål för olika meningar. De sakkunniga anse uppslaget vara allt för gott för att icke bliva tillvarataget. Att hushållsgöromål och praktiskt arbete i de sakkunnigas undervisningsplaner förlagts icke till näst högsta realskoleklassen såsom i kommissionsförslaget utan till klassen närmast nedanför denna, sammanhänger med de sakkunnigas önskan att bygga läroplanen för realskolan så, att övergång till gymnasiet kan bliva möjlig såväl från högsta som från näst högsta realskoleklassen. Lärjungar, som från näst högsta klassen övergå till (ett 4-årigt) gymnasium, behöva i denna klass få ägna sig så odelat som möjligt åt sådana studier, som äro av särskild vikt från gymnasiets synpunkt. Erfarenheter från folkskolans högre avdelning, högre folkskolan och fortsättningsskolan ge vid handen, att hänsyn till lärjungarnas åldersmognad icke behöver utgöra hinder för ett sådant tillbakaflyttande av de ifrågavarande ämnenas kurser. Bland de

189 realskoleformer, som de sakkunniga haft under behandling, finns en, vari utrymme för dessa ämnen icke synts kunna beredas, nämligen den avkortade •3-åriga realskolan (sid. 161). Den vanliga goss- och flickslöjden är däremot upptagen i samtliga realskoleformerna. De sakkunniga ha i föregående kapitel VI diskuterat frågan om ordningen De skriftliga för de skriftliga arbetena i den högre skolan. arbetena. Vad (den oavkortade) realskolan beträffar skulle där enligt de sakkunnigas kursplaner skriftliga arbeten av mera betydande omfattning förekomma i de fyra högsta klasserna, nämligen i fjärde klassen uppifrån räknat en skrivning i modersmålet var 3:e vecka, i tredje klassen uppifrån likaledes en skrivning i modersmålet j a r 3:e vecka och en skrivning i tyska var 3:e vecka, i andra klassen uppifrån en skrivning i modersmålet var 3:e vecka och en i tyska var 3:e vecka samt under vårterminen några skrivningar i engelska, i sista klassen slutligen en i modersmålet var 3 :e vecka, en i tyska var 3 :e vecka, en i engelska var 3:e vecka och en i matematik var 3:e vecka. Givetvis böra de skriftliga arbetena på detta skolstadium i så stor utsträckning som möjligt förläggas till lärorummet. Ingen av skrivningarna synes behöva upptaga längre tid än 3 timmar (180 min.). De böra således, utförda i skolan, icke taga en hel dag i anspråk utan endast en »halvdag», d.v.s. tiden för 3 ä 4 lektionstimmar med mellanliggande raster. I den moderna skolan med dess mångfald av läroämnen gör sig behovet av Koncentration koncentration starkt gällande. De möjligheter, som stå till buds vid strävandet att vinna koncentration, äro emellertid i hög grad begränsade. Att försöka minska ämnenas antal befinnes vara ett utsiktslöst företag. Realskolan har i kommissionens undervisningsplan behållit sina 10 obligatoriska läroämnen och fått de obligatoriska övingsämnena ökade från 3 till 5, och de sakkunniga ha icke sett sig i stånd att härutinnan ifrågasätta någon ändring. Det har visserligen gång efter annan framkommit yrkande, om att realskolan i fråga om undervisningen i främmande språk skulle göras enspråkig. Men erfarenheten visar, att ingen undervisning är mera eftersökt än just undervisningen i främmande språk. Trots den stora mängden obligatoriska ämnen är det ett betydligt antal av realskolans lärjungar som begagnar sig av möjligheten att få läsa det fakultativa tredje främmande språket, franska (sid. 9 3 ) . I en skola, som om möjligt bör vara enhetlig och där en uppdelning i olika linjer alltså bör undvikas, blir det ock synnerligen svårt att minska antalet av de i kursen för en och samma årsklass ingående ämnena. De sakkunniga ha, såsom redan nämnts, i det stycket icke kommit längre än kommissionen. Anmärkas kan emellertid, att gossar och flickor i realskolelärjungarnas ålder icke i någon högre grad ha behov av att samla sig kring studiet av ett fåtal ämnen utan snarare finna sig väl av den starka omväxling, som det vanliga skolschemat erbjuder; det är först när lärjungen passerat övergångsåldern och personligheten börjar få sin bestämdare utformning, som behovet av samling och fördjupning i studierna gör sig starkare gällande. I en del privata läroanstalter har man under senare år allt mera försökt bringa till stånd s. k. koncentrationslösning: man samlar lärokursen i ett ämne på viss del eller vissa delar av läsåret och låter ämnet under den övriga tiden helt ligga nere, för att då i stället på liknande sätt driva undervisningen starkare i annat eller andra ämnen, och man använder alltså olika arbetsordningar rmder olika delar av läsåret. Ett sådant tillvägagångssätt, som icke kan fränkännas en viss betydelse från synpunkten av sitt syfte, låter sig givetvis lättare tillämpa vid privatskolorna än vid statsskolorna, vilka i avseende på

190 lärarkrafterna och deras användning icke kunna förfara med samma frihet som de förra. Vid statens folkskoleseminarier är dock en liknande ordning om ock i ringa omfattning stundom förekommande och i stadgan antydd. Skolkommissionen tänker sig dylik koncentrationsläsning använd i realskolan dels i fråga om ämnena fysik, kemi och biologi, då en lärare undervisar i två av dessa ämnen »eller eljest när så ske kan», dels särskilt i de fall där i någon klass ett ämne har blott en enda veckotimme på timplanen, då föreskrift skulle lämnas om att undervisning i ämnet skulle förläggas till viss del av läsåret. Denna senare föreskrift torde kanske icke alltid kunna efterkommas. Huruvida den i varje förekommande fall kan anses lämplig, är väl ock ovisst: så torde kunna ifrågasättas, om kristendomsämnet under ett halvt läsårs tid lämpligen bör utgå från schemat. Att i allmänhet taget koncentrationsläsning av den art kommissionen tänkt sig bör vara tillåten, synes rimligt. Genom en särskild kungl. kungörelse (1924 nr 458) har en viss rörelsefrihet medgivits för det fall, att samma lärare undervisar i en klass i två eller flera ämnen, då för undervisningen i ett av ämnena må kunna under en del av läsåret användas större antal timmar än det i timplanen angivna med motsvarande minskning förbannat eller andra av de ifrågavarande ämnena, allenast iakttages, att för läsåret i dess helhet varje ämne får den tid, som timplanen föreskriver. Även andra sätt för anordnande i någon utsträckning av koncentrationsläsning — om man nu överhuvud anser sådan önsklig — torde kunna erbjuda sig, och det synes knappast behöva medföra våda, om vederbörande rektor och lärare genom en allmännare hållen föreskrift finge rätt att i koncentrationssyfte vidtaga de åtgärder, som av dem prövades lämpliga. Vid sidan av det ständiga yrkandet på en inskränkning av mångläseriet l^skolorna framträder^ från åtskilliga håll det yrkandet, att lärjungarna måtte få tillfälle till undervisning utöver eller vid sidan av den obligatoriska och för alla lika skolkursen. Detta senare yrkande motiveras av kravet på skolarbetets individualisering. Försöket att allenast genom en rätt till »bortval» så att saga på negativ väg vinna en viss individualisering har, så som det kommit till utförande i gymnasiet, icke slagit väl ut. I stället är man nu benägen för tanken på, en »tillvalsrätt» med eller utan därmed förenad bortvalsrätt. Skolkommissionen har upptagit denna tanke till utförande särskilt i gymnasiet, och de sakkunniga skola i kap. IX närmare inlåta sig på hithörande spörsmål. Fråga om tillval och bortval föreligger även för realskolans vidkommande. Den frivilliga franskan i de två högsta klasserna enligt nuvarande undervisningsplan är en tillvalskurs, förbunden med viss rätt till bortval. Den har samma karaktär även enligt de sakkunnigas förslag till undervisningsplan. Den undervisning i bokföring, som de sakkunniga enligt det föregående ansett böra under vissa förutsättningar förekomma, är likaledes en tillvalskurs. Men även annan undervisning av icke obligatorisk natur synes kunna och böra beredas realskolans lärjungar. Så synes den av ålder förefintliga möjligheten för de lärjungar, som så önska, att erhålla undervisning i teckning utöver de ordinarie teckningstimmarna böra bevaras. Den höga ståndpunkt, teckningsundervisningen numera intager, gör en sådan möjlighet ännu värdefullare än förr. Slutligen torde särskilt i de naturvetenskapliga ämnena tillfälle böra beredas realskolans lärjungar till frivilligt arbete under lärarens ledning. Visserligen ha de sakkunniga i likhet med kommissionen lagt in elevlaborationer i ämnenas obligatoriska kurser, men detta synes de sakkunniga icke böra utgöra hinder för att jämväl frivilligt laboratoriearbete upptages i undervisningsplanen^ åtminstone i de båda ämnena fysik och kemi. Det är väl känt, vilket livligt intresse särskilt de manliga lärjungarna i de högre realskoleklasserna

191 ha för dylikt arbete, ett intresse som med hänsyn till deras intellektuella och praktiska utbildning är allt för värdefullt för att icke böra av skolan tillvaratagas. Förutom i franskan, vilken intager en särställning, skulle således tillvalsarbete i realskolan kunna förekomma i bokföring och teckning samt fysiskt och kemiskt laboratoriearbete. I vad mån i samband med tillvalsarbetet partiell befrielse från deltagande i annat skolarbete kan ifrågakomma, torde böra avgöras i varje särskilt fall och överlämnas åt rektor att i samråd med vederbörande lärare bedöma. Då den för lärjungarnas frivilliga arbete behövliga extra lärartjänstgöringen medför kostnader, måste tydligen genom lämpliga bestämmelser sörjas för att kostnaderna icke bliva oskäligt höga i förhållande till antalet lärjungar. De sakkunniga ha jämväl övervägt, huruvida som tillvalsarbete i realskolan också borde upptagas sådant av praktisk art, särskilt av manuell natur, och befrielse i samband därmed medgivas från viss del av undervisningen i de teoretiska ämnena. I fråga om de kvinnliga lärjungarna i statssamskolorna finnas i gällande läroverksstadga vissa bestämmelser, avsedda att, där så befinnes nödigt, bereda lättnad i skolarbetet och förebygga överansträngning. Så är stadgat, att kvinnlig lärjunge i samskolans tre högsta klasser må kunna frikallas från undervisningen i tyska eller engelska samt från viss del av undervisningen i matematik. Sådan befrielse skall icke hindra lärjungen från att i vederbörlig ordning bliva flyttad från klass till klass, men den skall medföra förlust av rätt att undergå realskolexamen. Det visar sig emellertid, att de kvinnliga lärjungar, som begagna sig av denna möjlighet till arbetslättnad, äro så få, att stadgandet i fråga praktiskt taget kan anses utan betydelse. 1 Tydligen är det förlusten av examensrätten, som härtill är orsaken. Nu är det dock av erfarenheten bestyrkt, att det både i realskolorna och i mellanskolorna finns ett antal icke blott flickor utan också gossar, för vilka det teoretiska skolarbetet är alltför ansträngande eller vilkas begåvning för sådant arbete icke är tillräcklig, för att de skulle förmå följa undervisningen, under det att de kunna vara väl utrustade för praktiska uppgifter och både kroppsligen och andligen skulle ha gott av en på sådana uppgifter anlagd skolundervisning. Den tanken ligger dä nära, att man för både gossar och flickor borde anordna praktiskt skolarbete av olika slag som tillvalsarbete och därmed, för dem som så behövde, förbinda rätt till befrielse från vissa delar av skolans teoretiska arbete samt att man, då i detta fall befrielsen kunde anses kompenserad av det praktiska tillvalsarbetet, skulle kunna låta de ifrågavarande lärjungarna behålla den betydelsefulla examensrätten. Till en sådan tankegång ledes man ock från synpunkten av det allmänna önskemålet, att praktisk utbildning allt mera måtte! komma att anses likvärdig med teoretisk och att skolan allt mera måtte sättas i stånd att befordra varje sin lärjunges utveckling i enlighet med hans eller hennes särskilda anlag och behov. De teoretiska ämnen, från vilka befrielse i sådant fall skulle kunna givas, äro närmast matematiken och de främmande språken. Matematiken visar sig särskilt för flickorna ofta vara ett svårt och ansträngande ämne, och de flickor, som få sin framtida verksamhet som husmödrar, reda sig gott med ett mindre mått av matematisk insikt, än det som vitsordas i realskolexamen. Och vad de främmande språken beträffar är det ett sedan gammalt ofta framträdande yrkande, att realskolexamen måtte kunna avläggas med vitsord 1 Läsåret 1923—1924 var enligt statssamskolornas årsredogörelser antalet flickor, som i enlighet med läroverksstadgans § 7 mom. 2 frikallats från undervisningen i vissa ämnen, endast 3.

192 i allenast ett främmande språk. De klasser, inom vilka det ifrågavarande utbytet av teoretiskt skolarbete mot praktiskt skulle kunna anses mest behövligt, äro tydligen de högsta realskoleklasserna, den sista och den näst sista. Man skulle sålunda kunna tänka sig, att en realskola efter skolöverstyrelsens beprövande skulle äga rätt att anordna särskild undervisning av företrädesvis praktisk art, såsom slöjd eller annat manuellt arbete, hushållsgöromål, bokföring och dylikt, samt att det bestämdes, att lärjunge, som ville begagna sig av denna undervisning, kunde på målsmans begäran befrias från deltagande i undervisningen exempelvis i matematik i näst sista klassen och i ett av ämnena tyska, engelska och matematik i sista klassen, detta utan att därigenom hindras från möjlighet att erhålla flyttning och undergå examen. Lärjungens examen finge i detta fall naturligtvis ett begränsat kompetensvärde och kunde självfallet icke berättiga till inträde i gymnasiet, men den borde i övrigt vara att anse som en fullt legitim realexamen. Att de skäl, som tala för en dylik tillvals- och bortvalsmöjlighet, äro beaktansvärda torde icke kunna förnekas. Mot densamma kunna dock anföras en del icke oviktiga invändningar och betänkligheter. I de sakkunnigas liksom i kommissionens undervisningsplan för realskolan ingår ett icke obetydligt mått av praktiska ämnen: gosslöjd och flickslöjd, hushållsgöromål för flickorna, praktiskt arbete av olika slag för gossarna. Det torde således icke kunna med fog sägas, att realskolan enligt denna, undervisningsplan skulle få en så ensidigt teoretisk läggning, att de ifrågasatta praktiska tillvalskurserna av den anledningen vore av behovet påkallade. De sakkunniga ha vidare anslutit sig till de framkomna förslagen om inrättandet av en »praktisk realexamen» såsom markerande den yrkesbestämda högre folkskolans studiemål och om anordnandet vid realskolorna av särskilda praktiska linjer, ledande till denna examen. Enligt de sakkunnigas _ förslag (kap. X I I I ) skulle vid realskolorna kunna upprättas praktiska linjer med kurser, som avslutades ett år tidigare än realskolans normala kurs. Komma nu sådana praktiska realskolelinjer till stånd, synes behovet av praktiska tillvalskurser bliva än mindre. För gossar och flickor, som till följd av svag hälsa eller svag teoretisk begåvning ha svårt att taga sig fram genom realskolan, är den ifrågasatta till- och bortvalsanordningen visserligen en lämplig räddningsplanka, men den praktiska utbildning, som genom denna anordning erhålles, blir naturligtvis obetydlig och i alla händelser mindre värdefull än den, som bör kunna vinnas på en praktisk realskolelinje eller i en yrkesbestämd högre folkskola. Från synpunkten av yrkesutbildningens intresse vore det därför att beklaga, om) d e t e k t i v t obetydliga praktiska tillvalskurserna skulle komma att betraktas såsom tillfyllestgörande i praktiskt hänseende och bliva till hinders för de yrkesbestämda högre folkskolornas och de praktiska realskolelinjernas utveckling. Fara för att så skulle ske torde icke vara uteDet' kan slutligen sättas i fråga, huruvida en dylik försvagad form av realexamen som genom den åsyftade anordningen skulle uppkomma, vore till realskolans båtnad. Man skulle få icke mindre än tre olika slag av realexamen: allmän realexamen, praktisk realexamen och så denna modifierade allmanna realexamen, som varken vore teoretisk eller praktisk och icke ägde vare sig den allmänna eller den praktiska examens valör. Detta skulle helt visst valla osäkerhet och oreda i allmänhetens uppfattning av realexamens betydelse, och den modifierade allmänna realexamen, som givetvis måste te sig som en jämförelsevis lättköpt examensform, skulle näppeligen bidraga till att starka den allmänna realexamens anseende.

193 I kap. I I har redogjorts för de olika former av realskolor, som kunna anses Undervistillhöra den nuvarande skoldiskussionen. ninqsplane Realskoleformer, som åsyfta bibehållandet av realskolans nuvarande bild- fQ^m°e^ av ningsmål, uppdela sig efter de olika grundskolestadier, på vilka de bygga: realskolor. 6-årig

realskola på 3-årig grundskola

5-årig

>

> 4-årig

»

5- eller 4-årig

>

> 5-årig

>

4-årig

>

» 6-årig

>

Till dessa sluter sig den form av realskola, som kan tänkas erhållen därigenom, att en differentiering sker redan i folkskolan, på det sätt att i dennas högre klasser inrättas en särskild linje. E n till sitt bildningsmål reducerad realskola, enligt förslag av skolöverstyrelsens majoritet, kan naturligtvis tänkas byggd på vart och ett av de fyra olika stadier av grundskola, som nu blivit angivna: 3-, 4-, 5- och 6-årig grundskola, och får i varje fall ett års kortare kurs än förutnämnda former, överstyrelsemajoritetens förslag avser närmast 5-årig realskola på 3-årig grundskola och 3-årig realskola på 6-årig grundskola. Samtliga nu nämnda realskoleformer kunna tänkas som särskolor eller som sam skolor. Till dem komma ytterligare särskilda realskolor för flickor, av de sakkunniga behandlade i kapitel XI. Av skäl, som blivit i det föregående anförda, ha de sakkunniga ansett de realskoleformer, som bygga på 5-årig grundskola, vara av mindre aktuellt intresse än de övriga. Med begränsning till de former, som åtminstone hittills spelat en mera framträdande roll i diskussionen, ha de sakkunniga utarbetat de timplaner och kursplaner, vilka som bilagor äro fogade till de sakkunnigas framställning, nämligen: Timplaner och kursplaner för 6-årig realskola på 3-årig grundskola Bil. 1 a och b 5-årig 4-årig

> »

» 4-årig » 6-årig

» »

» 2 a och b > 3 a och b

3-årig

»

» 6-årig

>

> 4 a och b

samt timplan för 3-årig realskola på 6-årig differentierad grundskola Bil. 5.

För de praktiska linjer, som de sakkunniga tänkt skola förekomma vid realskolorna, lämnas redogörelse i kap. X I I I . I här närmast följande kap. V I I I skola de sakkunniga sysselsätta sig med de »övergångsanordningar», som i vissa fall föreslagits med ändamål att förmedla övergång från avslutad folkskola till en på kortare grundskolestadium byggande realskola och alltså skulle kunna betraktas som ett slags supplementära anordningar till system med 3- eller 4-årig grundskola.

13—263165

Kap. VIII. Overgångsanordningar. Anförda Förslaget om 6-årig grundskola motiveras från skilda håll bland annat däröverqånqs- m e d , att det för en del folkskolelärjungar, vilka ägna sig för studier i högre anordnm- skola, av olika anledningar icke lämpar sig att söka in i sådan skola vid den 9artidigare ålder, som vid en organisation med kortare grundskola är den normala. Vid tillämpning av kortare grundskola och särskilt av treårig sådan bleve dessa lärjungar vid inträde i högre skola allt för mycket fördröjda eller kunde de endast med tillhjälp av ekonomiskt mer eller mindre betungande extraläsning fullfölja sina studier i den högre skolan utan oskälig förlängning av skolgången eller också måste de på grund av sådana olägenheter helt avstå från fortsatta studier. Det har därför föreslagits, att inom organisation med kortare grundskola vissa anordningar borde vidtagas, som för lärjungar, vilka från högre folkskoleklass och särskilt från sjätte klassen önskade övergå till högre skola, underlättade sådan övergång. De i sådant syfte föreslagna anordningarna hava i diskussionen brukat sammanfattas under beteckningen »övergångsanordningar». Såsom de sakkunniga förut framhållit, är en organisation med s. k. blandade system, d. v. s. med skolor eller linjer, byggda dels på 3- eller 4-årig, dels på 6-årig grundskola, i stort sett ägnad att förmedla övergång till högre skola å ena sidan för dem, som vid tidigare ålder äro beredda för sådan övergång, å andra sidan för dem, som först efter avslutad sexårig folkskola önska övergå till högre skola, övergångsanordningar hava följaktligen en uppgift att fylla endast under förutsättning, att den högre skolan, vare sig å en enskild ort eller i allmänhet, uteslutande bygger på kortare grundskola. I fråga om behövligheten av sådana övergångsanordningar torde en viss skillnad böra göras mellan skolsystem med 3-årig och med 4-årig grundskola. I det senare systemet ligger den normala åldern för inträde i den högre skolan ett år högre än i det förra, och lärjunge kan vid tillämpning av system med 4-årig grundskola från folkskolans femte klass, alltså i 11—12-års åldern, övergå till första klassen av högre skola utan annan förlängning av den sammanlagda studietiden än den, som i varje fall skulle inträda vid tillämpning av skolsystem med 6-årig grundskola. Övergångs- Ett antal lärarkollegier vid läroverk, mellanskolor och folkskoleseminarier klass. hava i avgivna utlåtanden framställt förslag om anordnande av en övergångsYttrandena, klass med uppgift att genom särskilt tillrättalagd kurs förmedla övergång från folkskolans sjätte klass till lämplig klass i realskola. I allmänhet utgå dessa förslag från ett skolsystem med 4-årig grundskola och avse en ettårig kurs, som förmedlar övergång från folkskolas sjätte till realskolans tredje klass. Skolöverstyrelsens läroverksavdelning tänker sig även under vissa förhållanden tillämpad en tvåårig övergångslinje. Fullständigast utarbetat föreligger förslag till övergångsklass i utlåtande från Falu allmänna läroverks lärarkollegium. Det framhålles där som motiv för anordningen bl. a., att ele-

195 ver från folkskolan därigenom skulle få en andra möjlighet att vinna inträde i läroverk, ej blott, som enligt skolkommissionens förslag, en möjlighet. Man tänker sig ock som ett slags komplement till den senare intagningen av elever från folkskola i realskolans tredje klass även ett avskiljande efter realskolans andra klass till högre folkskola eller fortsättningsskola av sådana elever, som under de två första åren i läroverket visat sig mindre lämpade för realskolans undervisning. De två första åren i den 5-klassiga realskolan betraktas alltså som ett slags prövotid, under vilken lämpligheten för realskolestudierna skulle närmare undersökas. Ä andra sidan framhåller en annan förslagsställare — Växjö läroverks kollegium •—• övergångsklassens betydelse som ett prövningsår för dem, som efter avslutad folkskola aspirera på inträde i realskolan. I viss anslutning till denna tanke föreslås även, att övergångsklassen skulle kunna mottaga elever »från vilka folkskolans typer de än komma» (Växjö läroverks kollegium) eller — med en annan formulering — att inträdet »kunde och borde göras oberoende av fullt inhämtade A-skolekurser» (högre realläroverkets å Norrmalm i Stockholm kollegium). Från enstaka håll — reservanter i Falu och Härnösands folkskoleseminariers kollegier — riktas vissa invändningar mot förslaget om övergångsklasser. Det framhålles, att kursen i övergångsklassen måste bliva mycket ofördelaktigt anordnad, särskilt på grund av språkundervisningens dominerande ställning. Den jämna vägen genom folkskola och mellanskola ersattes med en nödfallsutväg, vars beträdande bleve förenat med sådana risker och obehag, att den i allmänhet torde få ligga obegagnad. De i läroverket senare inkomna eleverna komme i varje fall att bliva ogynnsamt ställda i förhållande till de därstädes tidigare intagna. En övergångsklass, sådan som föreslagits, är icke en alldeles ny och oprö- D e sakkimnigavad anordning. I Tyskland förekommer den flerstädes inom de större städernas skolväsen och har där varit till nytta; anordningar av detta slag förordas också av ledande skolman därstädes på ungefär samma grunder som de i den svenska skoldiskussionen framförda. Även i vårt land har med stöd av en donation, den s. k. Dahlska fonden, i anslutning till högre allmänna läroverket i Kristianstad under åren 1912—1918 en sådan klass varit anordnad med huvudsaklig uppgift att på ett år förmedla övergång från avslutad sexårig folkskola till läroverkets fjärde klass. Det i Kristianstad gjorda försöket med en övergångsklass har visserligen slagit mindre väl ut. De sakkunniga hava emellertid inhämtat, att detta förhållande i ej ringa mån berott på särskilda omständigheter. Framför allt synes misslyckandet hava berott på att, såsom_ läroverkets dåvarande rektor i avgivet uttalande säger, elevmaterialet var »icke blott föga utvalt, utan i själva verket icke utvalt alls». Under övergångsklassens verksamhetstid funnos i sjätte klassen av stadens folkskolor endast två gossavdelningar, en alltför smal bas för uppbyggande av en övergångsklass med fullmåligt material, så mycket mer som klassen i fråga även hade att utstå en viss konkurrens med en folkskolans frivilliga sjunde klass. Till klassen överfördes för övrigt även elever, vilka i läroverkets första klasser haft mindre framgång i sina studier. Det synes alltså icke föreligga anledning att betrakta utfallet av nämnda försök som symtomatiskt för resultatet av förevarande organisatoriska anordning överhuvud, därest densamma under bättre förutsättningar skulle finna tillämpning. _ I fråga om studietidens längd synes på övergångsklass med antydd uppgift icke rimligen kunna ställas större anspråk, än att den skulle förmedla övergång från avslutad folkskola till realskola utan annan förlängning av studietiden än den, som bleve följden av realskolas anknytning till avslutad folkskola. Härav följer, att övergångsklass borde förmedla övergång vid system med tre-

196 årig grundskola till realskolas fjärde och vid system med fyraårig grundskola till realskolas tredje klass. Under dessa förutsättningar hava de sakkunniga utarbetat följande utkast till undervisningsplan för övergångsklass i skolsystem med resp. tre- och fyraårig grundskola.

Undervisningsplan för övergångsklass från folkskolans sjätte klass till realskolans fjärde klass i system ined treårig grundskola, resp. tredje klass i system med fyraårig.1 Kristendomskunskap (2 timmar). Sammanfattande framställning av Jesu liv och verksamhet, Aposteln Paulus och skildringar från kristendomens grundläggningstid i anslutning till läsning av Apostlagärningarna. Modersmålet (4 timmar). Läsning av litterärt värdefulla stycken med klart och enkelt språk; övningar i språkets muntliga behandling. Form-, sats- och interpunktionslära med tillämpningsövningar. Rättstavnings-, interpunktionsoch uppsatsövningar. En mindre uppsats var fjärde vecka. Tyska (11 timmar). Uttals- och läsövningar; läsning av lättare texter; höroch talövningar; formlära; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Historia (3 timmar). Allmän historia: forntiden, medeltiden och nyare tiden till 1555. Svensk historia: översiktlig genomgång av Sveriges historia intill 1560 med viktigare partier i utvidgad framställning. Geografi (3 timmar). Europas geografi (utom Sveriges). Matematik (3 timmar). Läran om bråk repeterad; tillämpningsuppgifter; lättare uppgifter tillhörande procent- och ränteräkning; huvudräkning. Biologi (2 timmar). Översikt av ryggradsdjuren. Undersökning av levande växter; någon övning i växtbestämning efter flora; växtinsamling. Exkursioner. Av denna plan framgår, att, såsom också anmärkts, undervisningen i övergångsklassen måste få en starkt språklig inriktning, särskilt markerad genom det höga timtalet för realskolans första främmande språk. A andra sidan må påpekas, att åt modersmålet på grund av dess jämförelsevis rikliga tillgodoseende i folkskolans högsta klasser kunnat tilldelas ett mindre antal timmar. Givetvis har kursplanen i det hela ej kunnat tillrättaläggas på ett ur pedagogisk synpunkt fullt tillfredsställande sätt. Huvudproblemet i fråga om övergångsklassen är givetvis, huruvida och under vilka förutsättningar densamma skulle kunna påräknas i tillfredsställande grad fylla sin funktion att meddela nödiga förkunskaper för inträde i realskolans fjärde, resp. tredje klass. Härvid har man att räkna med den nödvändiga hoppressningen av kurserna i vissa ämnen. På den grund komme övergångsklassens arbete att i grundlighet och soliditet i vissa hänseenden stå tillbaka för den parallellt löpande realskolans arbete. Med hänsyn till de med arbetet i övergångsklass förbundna svårigheterna synes det påkallat, att lärjungeantalet i sådan klass begränsas. Frågan om övergångsklassens effektivitet står givetvis i nära samband med spörsmålet, huruvida, såsom från ett par håll föreslagits, i sådan klass_ jämväl skulle kunna intagas lärjungar, vilka på grund av föregående undervisning i lägre skolformer eller av andra skäl ej tillfullo inhämtat kunskaper motsvaran1 Kursen i tyska får med lika formulering olika omfattning, allt eftersom den motsvarar tre eller två årskurser i realskolan.

197 de kursen i 6-årig folkskola av A-form. I avseende härå synes^ behörig hänsyn till de särskilda svårigheter, som bleve förknippade med övergångsklassens arbete, betinga, att stor varsamhet med intagning av i kunskapshänseende ofullständigt förberedda lärjungar iakttages. Det synes därför icke vara tillrådligt att med avseende å intagning i övergångsklass tillämpa andra och lindrigare inträdesvillkor, än vad fallet eljest är vid intagning i en till folkskolans sjätte klass anknuten realskola. Givetvis borde emellertid även vid intagning i övergångsklass kunna ifrågakomma, att, där vissa brister med hänsyn till inhämtade kunskaper förefunnes, vid avgörandet avseende fästes även vid ådagalagd studiebegåvning, och under sådan förutsättning borde ju även lärjungar från mer bristfälliga skolformer kunna i övergångsklass omhändertagas, särskilt där lärjungeantalet i sådan klass vore ringa. Då övergångsklass givetvis måste betraktas som tillhörande den högre skolan, borde å ena sidan inträdesprövning till densamma försiggå i samma ordning och efter samma grunder, som tillämpas vid intagning i vanlig realskola, byggd på 6-årig folkskola, och å andra sidan godkänt betyg från sådan klass i vanlig ordning berättiga till uppflyttning i den realskoleklass, till vilken övergångsklassen vore avsedd att förbereda. Till äventyrs kunde på grund av lärjungefrekvensen på förhand förutses, att plats i förefintliga klassavdelningar icke skulle kunna beredas i närmast avsedd klass men väl sedermera i klassen därovan. En dylik möjlighet kunde tänkas förekomma särskilt på den grund, att, enligt vad erfarenheten visar, en första mer markerad avgång i regel äger rum efter genomgången fjärde klass i 6-årig realskola. Med hänsyn till denna eventualitet skulle kunna ifrågasättas den av skolöverstyrelsens läroverksavdelning antydda möjligheten att under vissa förhållanden ordna tvåårig övergångslinje, vilken givetvis skulle erbjuda den fördelen framför den ettåriga övergångsklassen, att stoffet kunde mer likformigt utbredas på längre tidsrymd. Slutligen må erinras om att, därest flickskola funnes å orten, övergångsklassen borde kunna bereda för inträde jämväl i lämplig klass av sådan skola. En på antytt sätt organiserad övergångsklass är onekligen en i viss mån 0mf^9S~ skrymmande anordning och skulle, särskilt där lärjungeantalet bleve jämförel- F ö r e k o m g t a sevis litet, komma att i förhållande till detta antal ställa sig dyrbar. Jämte övergångsövergångsklass har därför från en del håll ifrågasatts en kortare övergångskurs. kurser. En sådan ligger så mycket närmare till hands, som redan nu övergång från folkskolan till högre läroverksklass än den första, framför allt till läroverkets andra klass, ganska ofta äger rum med hjälp endast av någon kortare tids privatläsning. I Bil. 2 till skolöverstyrelseminoritetens utlåtande är ett större antal sådana fall redovisat, vilka samtliga avse övergång från viss folkskoleklass till läroverksklass ovanom den första. Ä enstaka orter hava med kommunala medel anordnats särskilda kurser, vilka möjliggjort sådan övergång. Särskilt anmärkningsvärd är en anordning med detta syfte, vilken i Södertälje sedan flera år tillbaka jämlikt stadsfullmäktiges beslut tillämpats och ännu tillämpas. Numera är så ordnat, att i början av sjätte folkskoleåret efter ansökan och särskild prövning uttagas åtta elever, gossar och flickor, vilka under sista folkskoleåret med början i oktober eller november vid sidan av skolgången genomgå en särskild kurs i tyska, omfattande 70 timmar. Med hjälp av denna kurs, av folkskolans undervisning i övriga ämnen och av under sommarferierna bedriven privatläsning hava så dessa lärjungar kunnat nästkommande hösttermin vinna inträde i tredje klass av realskola eller flickskola, varvid viss hänsyn tagits till studiebegåvning som garanti för att här och var förefintliga luckor skola med tiden utfyllas. Till anordningen hör även, att fem av de åtta uttagna under sin skoltid i högre skola komma i åtnjutande av kommunala stipendier.

198 Yttrandena.

I anslutning till i olika former — vare sig såsom privatkurser eller såsom av det allmänna bekostade kurser — redan förefintlig praxis föreslås i en del utlåtanden, särskilt från allmänna läroverk och mellanskolor, anordnande av såda,na mindre omfattande övergångskurser. Förslagen förutsätta i allmänhet 4-årig grundskola och 5-årig realskola, och de föreslagna kurserna avses i regel skola förmedla omedelbar övergång från folkskolans sjätte (eller femte) klass till realskolans andra klass, alltså i allmänhet med samma förlängning av studietiden, som med 6-årig grundskola enligt skolkommissionens förslag skulle inträda. Kurserna tänkas i regel förlagda till sommarferierna närmast efter avgången från folkskolan, stundom med begynnelse i form av extraläsning under sista läsåret. Från några håll betonas, att tillträde till sådana av det allmänna bekostade övergångskurser borde vara förbehållet särskilt studiebegåvade. Betydelsen av god studiebegåvning framhålles särskilt beträffande dylik övergång från folkskolans sjätte klass till den nuvarande realskolans tredje klass (Landskrona seminarium). Men även i fråga om skolsystem med 4-årig grundskola göras i fråga om övergångskurserna liknande synpunkter gällande, och en förslagsställare kräver för tillträde till sådan kurs utom goda avgångsbetyg från folkskola även intyg av skolrådsordförande eller skolinspektör om studieanlag, detta bl. a. »för att dessa kurser ej skulle svälla ut mer än nödigt» (Uddevalla realskola). På annat håll förmenas, att verkligt starka studiebegåvningar skulle förmeclelst sådan kurs kunna övergå till realskola utan tidsförlust.

De eakkunMed avseende å dessa föreslagna övergångskurser kan det icke bestridas, att niga. desamma, hur de än i detalj tillrättaläggas, bliva behäftade med bestämda pedagogiska olägenheter. De komma alltid att med hänsyn till resultaten erbjuda de risker, som ett skolarbete under forcerade och extraordinära förhållanden i allmänhet erbjuder. Anordnade såsom med det vanliga skolarbetet under lärjungarnas sista folkskoleår jämnlöpande extrakurser komma de lätt att pålägga lärjungarna en alltför tyngande arbetsbelastning, och förlagda till sommarferierna komma de i stor utsträckning att beröva lärjungarna den behövliga sommarvilan. Å andra sidan kan ju sägas, att en sådan studieanordning, insatt på en enstaka punkt i studiegången, i och för sig borde kunna vara överkomlig såsom ett ont av mer tillfällig och övergående natur. En viss skillnad torde råda i fråga om övergångskursernas användbarhet i system med 3-årig och med 4-årig grundskola. Inom det förra systemet skulle de kunna någorlunda tillfredsställande tjäna sitt syfte endast i fråga om avgjorda studiebegåvningar och under förutsättning av särskilda hänsynstaganden vid avgörande om intagning; att de dock under dessa förutsättningar skulle kunna vara av en viss betydelse, ådagalägger den ovan anförda i Södertälje tillämpade anordningen. Inom systemet med fyraårig grundskola skulle övergångskurserna kunna lättare fylla sitt syfte. Övergångskursernas olika användbarhet inom de båda systemen betingas därav, att i det mest arbetskrävande ämnet, tyska, lärokursen blir drygare i det ena fallet än i det andra. De sakkunniga hava icke ansett nödigt att utarbeta planer för övergångskurser. Dessa måste givetvis med full frihet anpassas efter de skilda orternas särskilda förhållanden, antalet elever samt dessas studiebegåvning och förkunskaper. Med avseende å kursernas förläggning skulle en koncentration till sommarferierna i allmänhet vara att föredraga särskilt med hänsyn till inträdessökande från landsbygden. Därest emellertid landsbygdsintressena vore på annat sätt tillgodosedda, kunde övergångskursen taga sikte huvudsakligen på behovet å själva orten, och kursen kunde med fördel anordnas under sista folkskoleåret eller sista terminen. Inträdesprövningen skulle lämpligen kunna fördelas på vårterminens slut och höstterminens början, därvid prövning i de

199 ämnen, i vilka folkskolans kurs är tillfyllest, borde kunna förläggas till den 10

ÖvergångskuK borde i likhet med övergångsklass vara tillgänglig för såväl gossar som flickor, även där särskolor å orten existerade. I skoldiskussionen har det hänvisats till att organisatoriska anordningar ^ f fl^ skulle kunna vidtagas, som medgåve direkt övergång frän folkskolans sjätte folkskoians klass till sådan klass i 6- eller 5-årig realskola, att skoltidsför angnmgen icke sjätte klass bleve större än den, som eljest tillhör system med 6-ang g ™ d s k o l a och *««tka « M J M möiliffffiorde övergång i vanlig ordning och utan skoltids! orlangnmg trän lägre dhr 5åHg folkskoleklass till den 6- eller 5-åriga realskolans första klass. Generaldirekreaiskoia. tör Bergqvist antyder något dylikt, då han med si na utgångspunkter undersöker hur organisationen lämpligen bör laggas till ratta pa det fatal stallen, där statsläroverket för närvarande har allenast en linje. Han tanker sig härvid två möjligheter: »antingen bibehålles den nuvarande organisationen och förses på kommunens bekostnad med lämplig anslutningsanordning till tolkskolans sjätte klass, eller förvandlas läroverket till en statlig fyraårig realskola, med rätt för kommun att på egen bekostnad därmed torbmda anslutningsanordning till treårig grundskola.» . „ > Det senare angivna alternativet kan ju organisatoriskt utformas pa olika sätt. Nära till hands ligger här en typ av realskola med sådanorganisation att å ena sidan genom tidigare anknytning till folkskolan och därav betingad tidsvinst skoltidens förlängning skulle undvikas och å andra sidan den sexåriga folkskolans kunskapsmått i vanlig ordning berättigade till intrade i realskolans fjärde klass, uppifrån räknat. Organisationen komme att te sig som en sexårig realskola med det första främmande språket inträdande i tredje klassen och de fyra högre klassernas kurser i huvudsak sammanfallande med den pa o-arig grundskola byggda 4-åriga realskolans kurser samt för de tva lägsta klasserna med kursplaner, vilka motsvarade det väsentliga och särskilt det som torutsättning för realskolans arbete viktiga av de tre högsta folkskoleklassernas kurser. En realskola byggd på 4-årig grundskola skulle efter samma principer konstrueras med det första främmande språket inträdande i andra klassen och den första klassen meddelande det för realskolan viktigaste av de tva högsta folkskoleklassernas kurser. # Samma organisatoriska utväg erbjuder sig även med en annan utgångspunkt, vilken är i skisserade förslag given i några av de föreliggande yttrandena. Dessa förslag avse en — för undvikande av skoltidens förlängning — genomtord differentiering inom folkskolan från tredje resp. fjärde klass av en linje tor mer begåvade elever, vilken på ett års kortare tid, alltså på tva, resp. ett ar, förde fram till avslutad folkskolekurs. Tänker man sig en sådan differentierad linjV lösgjord från folkskolan och nedifrån tillfogad den pa avslutad tolkskola byggda realskolan som en integrerande del av denna, bortfaller uppenbarligen nödvändigheten att från folkskolans högsta klasser medtaga annat kunskapsstoff än sådant, som är av mer direkt betydelse for realskolans tortUtgår man exempelvis från system med 4-årig grundskola, måste såsom förut antytts, i realskolan det första främmande språket uppskjutas till andra klassen. Första klassens kurs skulle företrädesvis omfatta sådana kursmoment i folkskolans femte och sjätte klasser, vilka erfordrades som grundval tor arbetet i realskolans fyra högre klasser, alltså kursen i kristendomskunskap i nämnda folkskoleklasser, undantagandes den kyrkohistoriska delen, vidare kurserna i modersmålet och räkning samt den biologiska kursen med halsolara för samma klasser. Därjämte skulle, väsentligen i syfte att giva klassens kursområde för åldersstadiet lämpat konkret stoff, kunna medtagas valda

200 kursmoment i historia och geografi. Kurserna i realskolans fyra högre klasser skulle sammanfalla med kurserna i den fyraåriga realskolans olika klasser Om en sådan anordning av femårig realskola kan sägas, att av hänsyn till de lärjungar, som från avslutad folkskola skulle övergå till andra klassen lärogången i sm helhet gjorts mindre god, än den eljest kunnat vara. Kommu Be } . t l l l k ommer ej de sakkunniga att närmare utreda eventuella övergångsnernai och övergångs- anordningars administrativa och ekonomiska förhållanden. Nära till hands anordnin- synes ligga att låta det företrädesvis bliva beroende på vederbörande kommu garna. ners initiativ och beredvillighet att bestrida kostnaderna, huruvida övergångsanordning av den ena eller andra typen borde komma till stånd. Härigenom vunnes garanti för att sådan särskild anordning vore motiverad av känt och erkänt behov.

Kap. IX. Gymnasiet. 1. Gymnasiets mål och anknytning till högskolorna. Enligt nu gällande läroverksstadga har gymnasiet utöver realskolans all- Bet nuvamänbildande uppgift till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga m- ran^Jefm' sikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas. I sin undervisning utgår det statliga gymnasiet från det i de fem lägre klasserna av realskolan inhämtade kunskapsmåttet och bygger alltså på realskolans näst högsta klass; gymnasiets lärokurs omfattar fyra ettåriga ringar och för fram till en avslutande examen, studentexamen, som berättigar till inträde vid universitet och likartade högre fortbildningsanstalter. 1 Med tre studieår i grundskola, fem i realskola och fyra i gymnasium blir alltså, den sammanlagda studietiden fram till studentexamen tolvårig. Vid sidan av de fyraåriga statliga gymnasierna finnes ett antal^ statsunderstödda kommunala och enskilda gymnasier som också föra sina lärjungar fram till studentexamen. Av dessa förete somliga en avvikande organisation med endast tre ringar och bygga på avslutad realskola eller motsvarande kunskapsmått, medan andra efter statsgymnasiernas mönster organiserats som fyraåriga, byggande på realskolans näst sista klass eller motsvarande kunskapsmått. För närvarande finnas elva treåriga gymnasier, nämligen de kommunala gymnasierna vid statens realskolor i Uddevalla och Söderhamn samt gymnasierna vid Lunds privata elementarskola, Lunds fullständiga läroverk för flickor, Ebba Lundbergs högre läroverk för flickor i Hälsingborg, Sigrid Rudebecks skola i Göteborg, Göteborgs högre samskola, Palmgrenska och Whitlockska samskolorna i Stockholm, Uppsala enskilda läroverk och privat gymnasium samt Uppsala högste elementarläroverk och gymnasium för flickor. Förut treåriga, numera fyraåriga äro kommunala gymnasiet i Skövde och Landskrona stads gymnasium samt gymnasierna vid Eslövs högre samskola, Södermalms högre läroanstalt för flickor, Ahlinska flickskolan i Stockholm, Saltsjöbadens samskola och Lundsbergs skola. I den betydelsefulla frågan om gymnasiets uppgift och mål ansluter sig skol- Skolkommis kommissionen till den uppfattning, som funnit uttryck i gällande läroverks- sionens stfldfrq bldtlgd,.

Med hänsyn till den påtagliga önskvärdheten av att den sammanlagda studietiden fram till studentexamen icke förlänges, har skolkommissionen emellertid funnit sig böra särskilt undersöka, huruvida icke de mellan den sexåriga grundskolans avslutning och studentexamen fallande skolåren kunde nedbringas till sex. Kommissionen upptager till diskussion tvenne möjligheter, varigenom den högre skolans kurs skulle kunna göras sexårig: antingen skulle på en treårig realskola byggas ett treårigt gymnasium, eller ock skulle direkt på den sexåriga grundskolan byggas ett enhetligt sexårigt läroverk med obruten läro1

Dessa högre, på avslutad gymnasiekurs byggda läroanstalter för olika slag av fackutbildning sammanfattas i det följande för korthetens skull under den gemensamma beteckningen högskolor.

jorsiag.

202 gång fram till studentexamen. Det senare alternativet, som av kommissionen efter ingående prövning av organisationsproblemets olika sidor avvisas, komma de sakkunniga att särskilt behandla i kapitlet om lyceet. Mot det förra alternativet, treårig realskola och treårigt gymnasium, invänder kommissionen, att det redan ur synpunkten av realskolans bildningsmål knappast vore möjligt att i en på folkskolans sjätte klass byggd treårig realskola vinna en utbildning, likvärdig med den, som för närvarande vitsordades genom avlagd realskolexamen. Särskilt i språkpedagogiskt avseende kunde mycket tungt vägande betänkligheter göras gällande mot en till tre år begränsad realskolekurs: då det vore svårt, att icke säga omöjligt, att under nämnda tid på ett tillfredsställande sätt till önskvärd omfattning inhämta kunskaper i två främmande språk, så måste en så organiserad realskola, om den skulle kunna fylla rimliga pedagogiska anspråk, göras enspråkig. Då kommissionen på dessa grunder liksom av andra skäl, vilka i detta sammanhang sakna intresse, finner en treårig realskola för svag redan med hänsyn till realskolans självständiga uppgift, så är det helt naturligt, att kommissionen icke kan godtaga en dylik realskola som grundval för ett treårigt gymnasium, och kommissionen nödgas därför »avvisa en organisation med en treårig realskola och ett treårigt gymnasium såsom ägnad att sänka den nuvarande bildningsnivån». Det av kommissionen föreslagna treåriga gymnasiet bygger därför på en fyraårig realskolas högsta klass och för fram till en avslutande examen, vilken liksom den nuvarande kallas studentexamen och vilken med avseende på kunskapsnivån tankes i det hela motsvara denna; den förutsattes också berättiga till inträde vid högskolor. Yttranden. De avgivna yttrandena ansluta sig i regel till kommissionens ståndpunkt i Diskussion i <J enna fråga så till vida, att ingen förändring i gymnasiets uppgift och mål och daqs- påyrkas. Det alldeles övervägande antalet utlåtanden utgå i likhet med skolpress. kommissionens förslag från förutsättningen av en i det hela oförändrad studentexamensnivå, och varje reformförslag som befaras medföra en sänkning av denna nivå i ett eller annat avseende avstyrkes med stor bestämdhet. Fullt enhällig är denna opinion emellertid icke. Avkortat läro- Den av skolkommissionens organisationsförslag betingade förlängningen av verk med nu- ^ e n totala studietiden fram till studentexamen har på sina håll framkallat tanVa ningsmåi ken ^ e n ytterligare förkortning av den inom läroverket fallande delen av studietiden, varvid somliga förslagsställare uttryckligen räkna med en mot förkortningen svarande sänkning av studentexamensnivån, medan en förkortad läroverksorganisation med åtminstone i det hela bibehållet slutmål synes föresväva andra förslagsställare. I vissa utlåtanden torde ett läroverk med lyceal typ avses. I andra utlåtanden skymtar den av skolkommissionen framkastade men på ovan anförda grunder avvisade tanken på en sexårig högre skola, uppdelad i treårig realskola och treårigt gymnasium, och man synes föreställa sig möjligheten av att en dylik organisation med lämpliga förändringar i kursplanerna skulle kunna föra fram till resultat, som i det hela skulle bliva likvärdiga med resultaten i den nuvarande studentexamen. Några utformade förslag, som skulle möjliggöra en granskning i detaljer, ha icke framlagts, men antydningar i denna riktning förekomma i officiella yttranden, såsom då reservanter i Uddevalla folkskolestyrelse i ett särskilt yttrande, vartill stadsfullmäktige i Uddevalla anslutit sig, kräva en omarbetning av kommissionsförslaget i syfte att undanröja olägenheten med studietidens förlängning, varvid de »framkasta möjligheten av olägenhetens avhjälpande genom anordnande av endast treklassig realskola och till följd därav motsvarande ökning efter lämplig fördelning

203 i folkskolans och realskolans kurser». I den följande diskussionen ha uppslag av denna art spelat en icke alldeles) obetydande roll. Till en endast sexårig studiegång från folkskolans sjätte klass till studentexamen med nuvarande bildningsnivå syftar också ett av kollegiet vid Lunds privata elementarskola framkastat förslag att på den tredje klassen av en fyraårig realskola bygga ett treårigt gymnasium. Kollegiet förutsätter därvid, att kurserna i den sexklassiga högre skolan anordnades så, att onödig omläsning icke behövde äga rum, och att genom nedflyttning av vissa delar av realskolans kurser till folkskolans högre klasser och genom fakultativ undervisning i engelska i folkskolans sjätte klass folkskolan skulle göras mera ägnad att utgöra grund för den högre undervisningen. Huru i en så byggd sexårig högre skola omläsning skulle undvikas och huru en så stark ytterligare belastning av folkskolan skulle kunna praktiskt genomföras, framgår emellertid ej av yttrandet. Där mera klart utformade förslag framlagts, räknar man med, att den högre Avkortat läroskolan icke kan på detta sätt förkortas utan att en motsvarande sänkning av verk med studiemålet äger rum. Från några håll framföres tanken på ett uppifrån av- s ä n k t bl ^" kortat läroverk med enhetligt eller så gott som enhetligt högre stadium; enligt oclfsärderma tanke skulle skolorganisationen avstå från längre gående specialisering skilda kurser av de högre studierna, läroverket skulle lösas från det omedelbara sambandet för inträde med högskolan och utan onödig linjesplittring meddela högre allmänbildning, v i d högskola, och den förberedande fackutbildningen skulle i sin helhet förläggas till tiden efter läroverkets avslutningsexamen, som under dessa förutsättningar skulle kunna avläggas ett, eventuellt två år tidigare än den nuvarande studentexamen. Med utförligare motivering framträder denna meningsriktning tidigast i ett föredrag av överdirektören P. G. Laurin i Frisinnade klubben i Stockholm den 8 december 1922, publicerat i Forum 1923. Skolkommissionens förslag avvisas här framför allt av det skälet, att det förlängde skoltiden. Denna vore redan nu så lång, att den icke finge förlängas utan tvärtom borde förkortas. Ungdomen sutte för länge på skolbänken; den behövde tidigare komma ut i självständigt arbete. För att möjliggöra en utveckling i denna riktning borde staten bereda skolan största möjliga frihet att reformera sig själv. Läroverkets nuvarande ofrihet bottnade däri, att det ej blott hade att giva viss högre bildning utan även att förbereda till omedelbart fortsatta universitetsstudier. När studentexamen måste gälla som inträdesexamen till universitetet, måste fordringarna motsvara universitetets krav på dess lärjungars förkunskaper. Då det. för längesedan visat sig omöjligt att giva alla lärjungar tillräckliga kunskaper i alla ämnen, hade läroverket måst uppdelas på flera linjer; ämnesträngseln inom de skilda linjerna vore ändock för stor, den försvårade läroverkets arbete, tvingade till examensdrill, hindrade att nödigt intresse ägnades åt att utveckla lärjungarnas förmåga av självständigt tänkande, deras vilja och karaktär. Trycket av studentexamen vore kännbart ända ned i läroverkets nedre klasser. En linjeuppdelning, som möjliggjorde en tillräcklig ämneskoncentration, kunde emellertid redan av ekonomiska skäl icke genomföras överallt. Man måste därför söka en annan väg för att få bort examensdrillen ur läroverken. Om studentexamen finge vara endast en avgångsexamen från läroverket, och en genom en kurs av propedeutisk art förberedd särskild inträdesexamen, förslagsvis kallad preliminärexamen, avlades för tillträde till universitetet ock andra högre bildningsanstalter, om vidare studentexamen avlades ett år före preliminärexamen och denna vid samma ålder som den nuvarande studentexamen, så skulle den egentliga skoltiden förkortas med ett år. Ämneskoncentrationen i den ettåriga kursen för preliminärexamen skulle vara mycket stark och studierna ordnas så, att de ställde stora krav på lärjungarnas begåvning,

204 flit och förmåga av självständigt arbete; de borde mera ha karaktär av universitets- än av skolstudier. Ämnena skulle bestämmas efter de tilltänkta högre studiernas art: för den som till exempel ville ägna sig åt matematisk-naturvetenskapliga studier vid universitet borde preliminärexamen omfatta endast matematik, fysik och kemi. Med så ordnade studier borde i den ettåriga kursen medhinnas pensa, för vilka skulle fordras flera år i läroverket. Preliminärexamen skulle avläggas vid läroverk, som fått dimissionsrätt, inför censorer, som representerade högskolan, och borde vara en verklig examen rigorosum, så att de för studier obekväma finge svårt att slinka igenom. Under vissa villkor borde preliminärexamen få avläggas utan föregående studentexamen. Genom införandet av preliminärexamen såsom inträdesexamen till högskolorna finge läroverket frihet att bestämma sina kurser och ordna sin undervisning utan andra hänsyn än till uppgiften att giva lärjungarna viss högre bildning, d. v. s. allsidig träning av deras andliga krafter. Förlusten av sista skolåret kompenserades i väsentlig mån av att examensdrillen, som nu toge en så väsentlig del av skoltiden i anspråk, fölle bort; i den mån kurserna till studentexamen dock komme att sättas lägre än nu, uppvägdes detta därav, att skolarbetet bleve mindre jäktat och därför mera fruktbringande för lärjungarnas utveckling och bildning. Trots kursernas sänkning komme därför den allmänna bildningsnivån att höjas. Om läroverket finge behålla sina tre lägsta klasser och studentexamen avlades ett år tidigare än nu, så bleve det åttaårigt. Det komme icke som kommissionens enhetsskola att brytas sönder i flera avdelningar med inträdesexamen vid övergång till varje högre avdelning; inträdesexamen till realskolan och till gymnasiet skulle falla bort. Den av kommissionen föreslagna realexamen skulle ersättas av årsexamen vid sjätte klassens slut, utan uniformerade examensfordringar; läroverkets undervisningsplan behövde då ej läggas så att särskild hänsyn toges till att en del lärjungar skulle avgå med realexamen. Härigenom vunnes en avsevärd tidsbesparing, i det att man ej behövde före realexamen pressa in kurser, som sedan måste läsas om igen på gymnasiet. Gränsen mellan realskola och gymnasium komme på detta sätt att i viss mån utplånas. Ett på sexårig differentierad folkskola byggande femårigt läroverk komme ej heller att vara uppdelat i realskola och gymnasium, utan hela skolgången skulle endast sönderfalla i två avdelningar, folkskola och läroverk, dock mindre skarpt åtskilda än enligt skolkommissionens förslag, i det att avgångsexamen från en på lämpligt sätt differentierad folkskola kunde gälla som inträdesexamen till det därtill anslutna läroverket. I de över skolkommissionens förslag avgivna yttrandena fram föres stundom en liknande tankegång. Rektorn vid Lidingö samskola L. G. Andersson utgår i särskilt avgivet yttrande från de olägenheter, en långt driven specialisering av gymnasiestudierna med därav följande minskning i studenternas allmänbildning skulle medföra. Genom gymnasiets omdaning till förberedande specialutbildningsanstalt för olika högskolor förrycktes dess allmänbildande uppgift. Vad högskolorna krävde av en student vore ej specialutbildning utan överhuvud förmåga av självständigt andligt arbete. De många olika linjerna komme att för staten fördyra kostnaderna för gymnasiet. Linjedelningen komme också för den enskilde att fördyra gymnasiestudierna, i det att många för att få undervisning å önskad linje måste lämna hemorten; även ur uppfostrans synpunkt medförde detta vådor. Valet av linje försvårades i väsentlig grad, likaså övergång från en linje till en annan. Räddningen vore en enda gemensam linje, möjligen med två dock i mindre grad än nu skilda latin- och realavdelningar. Enhetsskoletanken borde ut-

205 sträckas att gälla även gymnasiet, samma allmänbildning givas åt varje svensk student. Studentexamen skulle under dessa förutsättningar kunna avläggas ett år tidigare än nu, och det därmed vunna året användas till specialutbildning för den valda levnadsbanan; denna högskolestudierna förberedande utbildning skulle kostnadsfritt meddelas vid gymnasierna, och högskolorna skulle befrias från annars nödvändiga preliminära kurser. Professorn vid universitetet i Lund C. G. Bergman vänder sig i sitt yttrande i större akademiska konsistoriet i Lund främst mot studentexamen, vilken i sin nuvarande form visat sig utöva alltför stor dragningskraft på ungdomen och medförde anspråk, som bleve allt svårare att tillfredsställa. Gymnasiets tidigare huvuduppgift att förbereda universitetsstudier satte fortfarande sin prägel på undervisningen, men utvecklingen hade småningom lett därhän, att studentexamen hade sin förnämsta betyrelse såsom »bevis på innehav av en viss högre medborgerlig bildning». Om man nu toge steget fullt ut och löste gymnasierna från deras beroende av universitetet, vunnes sannolikt betydande fördelar. Gymnasiets läroplan kunde uppgöras med endast det målet för ögonen att meddela en högre allmänbildning utan splittring på ett flertal linjer. Studentexamen kunde ersättas med betyg från gjannasiets högsta klass och avgång ske utan vidare ceremonier. Det tidsödande repetitionsarbete, som tyngde undervisningen i gymnasiets högsta ring, kunde i väsentlig grad bortfalla, varigenom kunde vinnas antingen ett fördjupande av studierna eller, kanske hellre, ett förkortande av lärotiden. För studierna vid högre läroanstalt komme väl då i allmänhet att krävas en inträdesprövning, som kunde göras till en verklig prövosten på vederbörandes studiebegåvning för det särskilda facket. En utredning av studentexamens berättigande och möjligheten av studietidens förkortning hade därför varit önskvärd. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller vikten av, att själva frågan om hur långt den gemensamma allmänbildningen bör sträcka sig och när den mer specialiserade utbildningen för vissa levnadsbanor bör vidtaga underkastas en allvarlig och noggrann undersökning. Den vidgade möjlighet till linjedelning, som kommissionsförslaget innebure, vore visserligen ett steg i rätt riktning men hade karaktären av en knapp halvmesyr och verkade förvirrande. Universitet och högskolor såsom slutmål skulle fortfarande utöva en bestämmande återverkan djupt ned i läroverket. Skolan bleve fortfarande förnämligast en preparationsanstalt för högskolestuderandc. Det vore ?ida riktigare och mera överensstämmande med tidsutvecklingen att låta skolan hava sitt eget viktiga mål i att meddela en lagom avvägd medborgerlig allmänbildning. Studietiden finge icke förlängas utan borde snarare förkortas. Möjligheten av en förkortning berodde på huruvida det mått av allmänbildning, som nu krävdes i studentexamen, måste anses lämpligt avpassat eller om icke kravet på dylik bildning kunde utan skada sättas väsentligt lägre. Då det vore av största vikt, att ungdomen snarast möjligt leddes in på den bana, dit håg och begåvning pekade, vore det angeläget att fordringarna i detta avseende icke sattes alltför högt. Med iakttagande av att en tillräcklig allmänbildning erhölles borde tiden icke som nu förnötas med inlärande av en mängd ämnen och lärdomsstoff, som för de allra flesta icke bleve till praktisk nytta i livet. Varken nationen eller den enskilde hade råd till lärdomslyx. Studietiden till studentexamen kunde antingen sammanpressas till 11 år eller ock göras än kortare, varvid dess avslutning givetvis finge lägre värde än nu. »I senare fallet kan man tänka sig en lämpligt avvägd allmänbildande avslutningsexamen, som kunde avläggas efter en normal studietid av inalles exempelvis 10 år och således i värde överträffade såväl den nuvarande realskolexamen som ock till följd av den längre

206 tiden inom läroverket» (länsstyrelsen förutsätter fyraårig grundskola) »jämväl den av kommissionen ifrågasatta realexamen. •— Efter en dylik allmänbildande avslutningsexamen, vilken borde meritera till ett stort antal befattningar, för vilka nu studentexamen alldeles onödigtvis kräves, skulle följa ett antal speciella fortbildningskurser, avsedda att ytterligare förbereda för inträde vid universitet och högskolor av skilda slag. Längden av dessa kurser, som borde vara starkt koncentrerade och endast innefatta ämnen av otvivelaktig vikt för fortbildningen, skulle givetvis växla efter behovet. I vissa fall borde en ettårig kurs vara tillfyllest. I andra fall torde kursen behöva vara tvåårig.» Skolöverstyrelsens majoritet framhåller, att en ombildning av gymnasiet i enlighet med dylika synpunkter i vissa avseenden stode i samklang med de grundsatser, majoriteten sökt tillämpa i fråga om realskolans organisation. Den skulle måhända utgöra den bästa vägen att göra rättvisa åt såväl allmänbildningens som fackbildningens intressen. Otvivelaktigt vore den också ett verksamt medel att råda bot på det från så många håll överklagade starka tryck, som nu vilade över arbetet å gymnasiet. Emellertid kunde ur olika synpunkter vägande invändningar göras mot detta reformprogram. Oklarhet rådde ännu rörande den lämpliga gränslinjen mellan gymnasiets och de vetenskapliga utbildningsanstalternas verksamhetsområden, rörande beskaffenheten och omfånget av den för vetenskapliga studier erforderliga förutbildningen, rörande arten och omfattningen av den högre allmänbildning, som så allmänt omtalades såsom gymnasiets mål men vars närmare innebörd sällan eller aldrig närmare angåves. En så genomgripande omdaning av gymnasiet, som ifrågavarande tankegång innebure, kunde vid sådant förhållande icke anses vara ett aktuellt reformprogram. Den omläggning av gymnasieorganisationen, som för närvarande kunde tänkas ifrågakomma, borde gå ut på nödiga förbättringar inom den nuvarande ramen. Undervisningsrådet N. Fredriksson åter framhåller i sitt till överstyrelsens utlåtande fogade särskilda yttrande önskvärdheten av att möjligheterna att avkorta gymnasiet och förenkla studentexamen undersökas. Han ifrågasätter, huruvida icke den nuvarande studentexamen borde borttagas och intagningen av studerande vid universitet och högskolor regleras genom inträdesprövningar i de ämnen, som för studiernas fortsättande i den ena eller andra riktningen vore av särskild betydelse. Även här vore en begränsning av antalet studerande och ett urval bland de inträdessökande att förorda. För avgångsbetyg från gymnasiet borde ej fordras studentexamen av alla, vare sig de ämnade fortsätta vid högskola eller ej; ej heller borde avgångsexamen från gymnasiet under alla omständigheter vara nödvändig för tillträde till universiteten. Det borde ock övervägas, huruvida icke gymnasierna skulle kunna erhålla större frihet att ordna sin undervisning och studierna möjligen förkortas till tre år. Om gymnasierna befriades från det störande inflytandet av studentexamen och undervisningen omlades på ett med hänsyn till studiearbetet mera ändamålsenligt sätt, skulle måhända den allmänna utbildning, som med genomgången av gymnasiet numera vanligen åsyftas, kunna uppnås på denna _ tid. De strängare kunskapskrav, som möjligen i vissa ämnen borde gälla för inträde till universitetens olika fakulteter eller vissa högskolor, borde kunna tillgodoses genom grundligare arbete under gymnasietiden eller efteråt på egen hand. E t t dylikt litet begåvnings- eller ihärdighetsprov kunde endast vara till nytta vid bedömandet av den sökandes förutsättning att gå vidare på den väg han ville beträda.

207 Meningsriktningar sådana som de nu anförda ha vidare funnit förespråkare bland målsmän för de praktiska ungdomsskolorna och bland personer inom och utom undervisningsväsendet, som av skilda anledningar drivits att intressera sig för gymnasieutbildningen och studentexamensproblemet. Trots att motiveringen i vissa avseenden är väsentligt olika och de från skilda håll framställda yrkandena gå i sär även i en så avgörande fråga som rörande tidpunkten för gymnasiestudiernas avslutande, så synes dock inom ifrågavarande meningsriktningar en viss enhällighet råda därutinnan, att gymnasiets mål för närvarande vore satt för högt, att dess uppgift alltför mycket bestämdes av högskolornas behov, samt att de egentliga skolstudierna borde avse allenast en medborgerlig allmänbildning och avslutas tidigare med en examen i blygsammare former än den nuvarande studentexamen. I ett par uppmärksammade uttalanden i Svenska Dagbladet (i oktober 1925) har borgarrådet Oscar Larsson antytt konturerna till en skolorganisation, som kommer den av länsstyrelsen i Hallands län skisserade ganska nära. Borgarrådet Larsson utgår från vad han anser vara problemets kärnpunkt, nämligen skolans syfte och mål. Den nuvarande organisationen, som slutar med studentexamen efter tolv års skolgång, vore föråldrad och motsvarade ej längre det levande livets krav. Alla ynglingar borde icke till aderton år uppfostras på precis samma sätt, vare sig de skulle bli professorer i teoretisk filosofi eller verkstadsingenjörer, överproduktionen av studenter vore oroande. För mångaunga studenter vore examen i själva verket ett hinder i stället för en hjälp. Å ena sidan hade de för omfattande utbildning för att vilja ägna sig åt yrkesarbete, å andra sidan producerades det fler studenter i landet än vad behovet av arbetare på det intellektuella området krävde. Det vore nödvändigt att söka skapa en organisation, som i första hand toge hänsyn icke till högskolornas krav utan till levande livets. Både studentexamen och realskolexamen borde i sin nuvarande form slopas och i stället en allmän medborgerlig examen inrättas, som utgjorde en god förutsättning för medarbetarskap på alla områden, där det behövdes en intellektuell träning utöver den av folkskolan lämnade, men som icke hindrade den unge från att kasta sig in i vilket praktiskt yrke som helst. Denna examen skulle bliva ett slags förbättrad mellanskoleexamen och avläggas ungefär vid slutet av nuvarande andra ringen. Högskolornas krav på förutbildning finge sedan tillgodoses genom propedeutiska kurser; denna förberedande specialutbildning finge emellertid på intet sätt förrycka den allmänna medborgerliga examen. Den föreslagna organisationen skulle komma att bättre tillgodose även högskolornas intressen än den nuvarande ordningen; mångläseriet skulle kunna radikalt avskaffas, då kurserna hade ett enda syfte, att vara en förskola för vetenskapliga studier, och studiesättet skulle kunna läggas friare. Den skulle också bättre tjäna det praktiska livets krav, i det den föreslagna allmänt medborgerliga examen vore något mer kvalificerad än den nuvarande realskoleexamen men ej som denna behövde ta upp konkurrens med en ovanför liggande högre kvalificerad examen. I en uppsats: »Enhetsskoleproblemet och det praktiska arbetslivet» (Tidskrift för praktiska ungdomsskolor 1925) har rektorn Gösta Ekelöf skisserat den skolorganisation, som synts honom önskvärd ur synpunkten av yrkesundervisningen och det produktiva arbetslivet. De framförda önskemålen i avseende på läroverkets bildningsmål och folkskolans, realskolans och gymnasiets lärotid sammanfattas sålunda: »Det allmänna läroverket bör befrias från sitt beroende av universiteten och andra högskolor och få sitt bildningsmål avpassat efter sin nuvarande väsent-

\j

208 ligaste uppgift: att skänka en högre efter det nutida praktiska livets behov avpassad allmänt medborgerlig bildning.» »Hela tidsutvecklingen går emot sammansmältande av folkskolan, realskolan och gymnasiet till en statlig allmän medborgarskola i tre våningar: en grundskola, en mellanskola och ett gymnasium. Var och en av dessa etager har att meddela olika grader av en enhetlig allmänt medborgerlig, för det praktiska livets behov avpassad allmänbildning. Och från var och en av dem avgrenas allt efter behov olika typer av lägre och högre specialskolor. Den sexklassiga grundskolan med en enhetlig, allmänt grundläggande utbildning för alla, vare sig de gå genom fortsättningsskolan och de praktiska ungdomsskolorna ut i det produktiva arbetslivet eller fortsätta i den allmänna mellanskolan för att så småningom utbildas för lägre eller högre ämbets- eller tjänsteställningar, är den första länken i den nya allmänna medborgarskolan.» »Det allmänna läroverket bör som högre allmänt medborgerlig skola uppdelas i en treårig mellanskola (realskola) och ett två- högst treårigt gymnasium utan starkare differentierad linjedelning.» »För att tillgodose universitets- och högskolebildningens speciella allmänbildningskrav bör •— efter läroverkens avgångsexamen (mogenhetsexamen utan den nuvarande studentexamens rigorösa karaktär) anordnas särskilda studentkurser med mer eller mindre speciell inriktning och förlagda till vissa av våra större läroverk.» Slutligen har borgmästaren A. Munck af Rosenschöld i ett föredrag i Landskrona den 17 april 1925, sedermera publicerat i tidskriften Verdandi 1925, framlagt ett formligt program för en skolreform, i vilket även en organisation för de förberedande högskolekurserna skisseras. Utgångspunkten för argumenteringen är det nuvarande examenssystemet. Realskolexamen hade icke i önskad utsträckning lyckats hävda sin ställning vid sidan av studentexamen och avleda den alltför starka tillströmningen till gymnasiet. Gymnasiet å sin sida vore alltför mycket inriktat på att göra undan mesta möjliga arbete för högskolorna, varigenom dess allmänbildande karaktär undanskymdes och lärjungarnas håg och intresse för praktisk verksamhet minskades. I stället för att ge sig ut i det praktiska livet strävade den nyblivna studenten till varje pris efter att fortsätta studierna vid högskolor. En anordning, som tvingade honom att noga betänka sig, innan han fortsatte studierna, vore av behovet påkallad. Skolorganisationen borde sörja för att strömmen av studenter så vitt möjligt leddes utanför högskolorna. Studietiden till studentexamen borde förkortas och för tillträde till högskolor fordras en särskild förberedelse. Det allmänna läroverket borde byggas på fyraårig grundskola och göras sjuårigt, uppdelat i fyraårig mellanskola och treårigt gymnasium. Den normala studietiden till studentexamen bleve alltså elva år. Kurserna i mellanskolan skulle läggas så, att de i stort sett bildade ett avslutat helt, dock med iakttagande av att den sjuåriga skolans enhetlighet icke förstördes; i tveksamma fall borde den sjuåriga skolans enhetlighet bliva avgörande för kursfördelningen och olägenheterna härav för de avgående lärjungarna genom ämnesbyte undanröjas. Mellanskolan skulle avslutas med en för alla gemensam skriftlig och muntlig examen, realexamen, vilken på visst sätt kvalificerad skulle berättiga till inträde i gymnasiet. Det treåriga gymnasiet skulle organiseras på en linje med begynnande linjedelning i form av bort- och tillval. Studentexamen, med förenklad censorsinstitution, skulle vara skriftlig och muntlig, kontrollen över kunskapsfordringarnas upprätthållande förläggas icke endast till examensdagarna. Den vita mössan och studentromantiken kunde bibehållas. För inträde vid högskolor skulle fordras genomgående av en ettårig som

209 överbyggnad på studentexamen vid de allmänna läroverken anordnad högskolekurs, som med fullt genomförd linjedelning och friare undervisning förmedlade övergången till universitetsstudier. Linjerna skulle vara fyra: den klassiska, som med ämnena modersmålet, latin, grekiska, franska och filosofi beredde till inträde i teologiska fakulteten och filosofiska fakultetens humanistiska sektion; den humanistiska, som med ämnena modersmålet, latin, franska, historia med statskunskap och statistik samt filosofi beredde till inträde i juridiska fakulteten och filosofiska fakultetens humanistiska sektion; den matematiska, som med_ ämnena modersmålet (endast uppsatsskrivning och föredrag), matematik, fysik, kemi och franska eller engelska ävensom teckning beredde till inträde i filosofiska fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sektion, vid tekniska högskolan o. d.; den biologiska, som med ämnena modersmålet (endast uppsatsskrivning och föredrag), latin, franska, eller teckning, biologi, fysik och kemi beredde till inträde i medicinska fakulteten, filosofiska fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sektion, veterinärinstitutet, farmaceutiska institutet, tandläkarinstitutet, skogsinstitutet o. cl. För tillträde till högskolekursen skulle fordras godkänd studentexamen i samtliga i den valda linjens kurs ingående ämnen. Undervisningsplanerna skulle utan störande inverkan av andra faktorer läggas tillrätta med direkt tanke på fortsatta vetenskapliga studier. Kursen skulle avslutas med skriftlig och muntlig examen, den senare inför akademiska censorer. Genom att på antytt sätt »så att säga upplösa studentexamen i dess bägge faktorer: att tillgodose allmänbildningen och att direkt förbereda vetenskapliga studier», finge skolan fria händer att bättre än förut tillgodose allas intressen; man undginge studietidens förlängning men kunde ändock fördjupa studierna för dem, som därav vore i verkligt behov, och de ekonomiska synpunkterna kunde vinna tillbörligt beaktande. Frågan om gymnasiets uppgift och bildningsmål är omfattande och i många Be sakhänseenden högst betydelsefull. Då gymnasiets väsentliga uppgift hittills va- kunniga. rit och allt fortfarande är »att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas», är det uppenbart, att förändringar i gymnasiets organisation på det allra närmaste måste beröra ifrågavarande vetenskapliga utbildningsanstalter. Särskilt en läroverksreform av så genomgripande art, att gymnasiets slutmål komme att sänkas till en nivå motsvarande exempelvis den nuvarande näst högsta ringens, förutsätter givetvis en grundlig utredning av alla på frågan inverkande faktorer, varvid tydligen i främsta rummet de berörda högskolorna måste få tillfälle att göra sina synpunkter och krav gällande. En utredning av detta slag har icke ingått i de sakkunnigas uppdrag; uppgiften har endast varit att med bibehållande av direkt anknytning mellan läroverk och högskola söka att giva läroverket en sådan utformning, att det på bästa sätt motsvarade den nya tidens skiftande behov. Vid utarbetandet av organisationsplaner för läroverkets högsta stadium har därför städse måst fasthållas, att direkt övergång från läroverk till högskola förbleve möjlig. Då en dylik övergång kan tänkas ordnad även genom särskilda på ett avkortat gymnasium byggda kurser för blivande högskolestudenter, ha de sakkunniga emellertid ansett sig böra ingå i en prövning jämväl av de i denna riktning gående uppslagen. Som i kapitel V I I nämnts hava de sakkunniga uppgjort undervisningsplan Avkortat ISroför en treårig realskola, byggd på sexårig grundskola. Om på denna treåriga verk med nurealskola bygges ett treårigt gymnasium, så är därmed i detalj utformad en v a r ? n d e If'1" sexårig läroverksorganisation av det slag, som synes ha föresvävat åtskilliga mng8m&L förslagsställare. 14—253*05

210 Undervisningsplanen för en på sexårig grundskola byggd treårig realskola kan givetvis, om hänsyn tages allenast till realskolans egen bildningsuppgift, uppgöras med ganska stor frihet; skolan skulle exempelvis med fördel kunna göras enspråkig och erhålla en mera praktisk läggning, varvid den givetvis komme att i sin typ närma sig till eller sammanfalla med en treårig högre folkskola av den ena eller andra typen (se kap. X I I I ) . Om åter på den treåriga realskolan ställes det kravet, att den skall utgöra grundvalen för ett gymnasium, så måste, som i kapitel V I I framhållits, skolan så organiseras, att undervisningsplanen i väsentliga avseenden kommer att sammanfalla med planen för de tre lägsta klasserna i den på avslutad folkskola byggda fyraåriga realskolan. Att skolan under sådana omständigheter icke kan föra till samma resultat som ifrågavarande fyraåriga realskola eller som den nuvarande mellanskolan, ligger i öppen dag. Den treåriga realskolan har i själva verket i det hela karaktären av en ovantill med en klass avkortad mellanskola. Enligt de av de sakkunniga uppgjorda undervisningsplanerna leda från folkskolans sjätte klass två vägar genom realskola och gymnasium fram till studentexamen: på de tre lägsta klasserna i den fyraåriga realskolan har ett fyraårigt gymnasium tänkts vila, vilket med normal arbetstakt skulle föra fram till det nuvarande gymnasiets bildningsmål; till samma mål skulle också det treåriga gymnasium föra, som bygger på den fyraåriga realskolans högsta klass. Bygges nu på den avkortade realskolan ett endast treårigt gymnasium, så är det uppenbart, att detta icke kan föra fram till samma slutmål som de båda andra gymnasietyperna. Det innebure nämligen, att man inom ramen av tre gymnasieringar skulle kunna sammanpressa de kurser, som nu genomgås i fyra ringar eller i realskolans högsta klass och tre ringar. De sakkunniga ha försöksvis uppgjort timplaner för ett dylikt gymnasium och, som ju var att vänta, vid övervägandet av dessa funnit, att från ett så organiserat gymnasium en direkt övergång till högskolestudier icke vore möjlig; det bleve nödvändigt att på det sålunda avkortade läroverket anordna minst ettåriga kurser, som skulle garantera den för vetenskapliga studier erforderliga förutbildningen. Något gynnsammare ställa sig arbetsvillkoren för ett på de tre lägre klasserna av en fyraårig realskola byggt treårigt gymnasium, i det att tre klasser i en dylik realskola ur vissa synpunkter måste anses utgöra en något starkare grundval för ett gymnasium än en i sin helhet treklassig realskola, där den tredje klassen tillika är realskolans avslutningsklass. Denna skillnad är emellertid uppenbarligen alltför obetydlig för att den skulle kunna berättiga till ett avkortande av gymnasiekurserna med ett helt år. Som av de bilagda undervisningsplanerna framgår, erbjuda kurserna i det fyraåriga gymnasiet de från den fyraåriga realskolans tredje klass kommande lärjungarna alldeles tillräckligt arbete, om de med normal arbetstakt skola kunna nå ett bildningsmål, _ likvärdigt med det som den nuvarande studentexamen avser att garantera. Även en organisation av läroverket med treårigt gymnasium, byggt på näst sista klassen i en fyraårig realskola, skulle alltså mellan gymnasiets högsta ring och högskolorna lämna en lucka att utfyllas genom särskilda kurser, vilka, om de skulle kunna bliva effektiva, otvivelaktigt måste ordnas såsom ettåriga. Om sexårigt läroverk av lyceal typ uttala sig de sakkunniga i kapitel X. Avkortat De olika uppslag, som framkommit i syfte att genom nedflyttning av vissa läroverk och realskolans kursmoment till folkskolan och genom stark begränsning av stoffet kurser för l realskola och gymnasium möjliggöra en avkortning av den högre skolan utan inträde vid sänkande av bildningsmålet, upptagas i kap. X I V till närmare behandling, högskolor. Till en organisation med uppifrån avkortat läroverk och därpå byggda högskolekurser hava flera förslagsställare från skilda utgångspunkter kommit. Meningarna gå, såsom av de lämnade redogörelserna framgår, isär i frågan

211 om den totala studietidens fördelning på de skilda skolformerna men stämma överens såtillvida, att en särskild förutbildning för högskolestudier skulle inskjutas mellan läroverkets högsta klass och den egentliga högskoleutbildningen. En mera ingående behandling av de olika uppslag, som avse gymnasiets avkortande uppifrån, erbjuder stora svårigheter; de gjorda uttalandena äro väl i sin kritik av de nuvarande förhållandena merendels ganska bestämda men däremot i sina positiva förslag till avhjälpande av de påvisade bristerna ofta vaga och konturlösa, och det är i många fall ytterligt svårt, stundom omöjligt, att bilda sig en klarare föreställning om hur förslagsställarna egentligen tänkt sig den allmänbildande gymnasieundervisningen och högskolestudenternas förutbildning ordnad. De sakkunniga nödgas därför avstå från ett djupare ingående i de skilda förslagens detaljer och inskränka sig till att upptaga vissa frågor av mera principiell räckvidd, vilka fått särskild aktualitet genom den förda diskussionen. Avgörande för bedömandet av ifrågavarande förslags genomförbarhet och praktiska värde måste ytterst vara högskolornas och det praktiska livets verkliga behov; de sakkunniga äro givetvis icke i tillfälle att här lämna en fullständig utredning av dessa ytterst komplicerade spörsmål utan kunna endast antyda några synpunkter, som särskilt synas vara värda beaktande. Innan de sakkunniga ingå på dessa frågor, torde det emellertid vara på sin plats att något söka belysa de framlagda förslagens innebörd i organisatoriskt och pedagogiskt hänseende. De invändningar, som riktats mot gymnasiebildningen i dess hävdvunna a. 'Kategoriform och mot studentexamens bibehållande på nuvarande nivå, äro av ganska klyvning» skilda slag, men i regel ser man i gymnasiets beroende av högskolorna den dju- 1I10m ?^m~ paste orsaken till de anmärkta missförhållandena. Studentexamen är icke vad nasu" " den borde vara, en avgångsexamen från läroverket, utan en inträdesexamen till högskolorna, vilken berövar skolan dess frihet, genom sitt störande tryck förrycker studiearbetet i gymnasiet och tvingar till tidsödande repetitionsarbete och intressedödande examensdrill. Hänsynen till högskolornas behov nödgar till en specialisering av gymnasiets arbete, som är alldeles oförenlig med gymnasiets allmänbildande uppgift. Man yrkar på en rationell »kategoriklyvning» inom gymnasiet, varigenom de som i gymnasiet endast söka högre allmänbildning skulle kunna förvärva sådan utan att behöva, belastas med den myckenhet av specialkunskap, som de blivande högskolestudenterna behöva. Förespråkarna för läroverkets avkortande särskilja nämligen gärna inom gymnasiets lärjungeskara tvenne bestämt skilda kategorier: å ena sidan de lärjungar, _ som efter avlagd studentexamen utbilda sig vidare vid högskolor, å andra sidan de lärjungar, vilka i gymnasiet endast förvärva en högre och vidsträcktare allmänbildning än den realskolan kan meddela och vilka sedan gå ut i det praktiska livet. För båda dessa kategorier vore de långa, i studentexamen utmynnande gymnasiestudierna mindre lämpliga: de blivande högskolestudenternas förutbildning tillgodosåges bättre genom propedeutiska kurser, enkom tillrättalagda efter det sedan följande fackstudiets behov, och för dem som efter studentexamen gå direkt ut i förvärvsarbete vore den alltför omfattande gymnasieutbildningen till ringa eller ingen nytta eller rent av till hinders, i det den minskade deras förmåga att anpassa sig efter det praktiska livets krav. Båda kategorierna skulle vara bättre betjänta med ett kortare läroverk, som avslutades tidigare och sålunda förr gåve tillfälle till specialstudier eller praktiskt yrkesarbete. För dem som gå direkt ut i livet skulle en dylik ordning innebära _ en ren vinst på ett eller flera år, för högskolestudenterna skulle den tidigare inriktningen på fackstudiet möjliggöra större planmässighet i arbetet, i vissa fall möjligen också någon tidsvinst.

212 Frågan ses emellertid icke endast ur ren utilitetssynpunkt; även pedagogiska och organisatoriska skäl anföras. Argumenteringen utgår därvid gärna från den olösliga konflikt, som förmenas råda mellan gymnasiets hittillsvarande båda uppgifter att meddela dels en högre allmänt medborgerlig bildning, dels de grundläggande vetenskapliga insikter, som vid högskolorna vidare utbildas. Då det icke vore möjligt att inom en och samma läroanstalt tillgodose denna dubbla uppgift, borde läroverkets arbete inriktas på att meddela allenast den högre allmänbildning, som krävdes på skilda praktiska levnadsbanor och som vore en oundgänglig förutsättning även för högskolestudier. En dylik rationell begränsning av gymnasieundervisningens mål skulle möjliggöra en avkortning av läroverket, vars organisatoriska problem därigenom skulle i hög grad förenklas, i det att varje mera specialiserad linjedelning bleve obehövlig. Då avgångsbetyg från det sålunda avkortade läroverket icke skulle berättiga till inträde vid högskola, komme ej längre samma behov av en strängt kontrollerad avgångsexamen att föreligga, och därmed skulle det starka tryck, som studentexamen nu utövade på skolan, lättas, kravet på minneskunskaper kunde minskas och större möjlighet beredas att tillämpa ett friare och för lärjungarnas personlighetsutveckling mera främjande arbetssätt. Studentexamen kunde i sin nuvarande form avskaffas, den speciella studentexamensromantiken skulle bringas ur världen, den alltför starka lockelsen till studentexamen skulle därmed försvinna, och en ändamålsenlig begränsning av tillströmningen till de s. k. lärda banorna bleve därigenom möjlig. Denna tankegång återfinnes i många uttalanden till förmån för läroverkets beskärande: »Dualismen i gymnasiets bildningsuppgift måste bort. Här måste en verkligt radikal operation företagas. Gymnasiet måste i stort sett avstå från sin uppgift som förberedande fackskola till universitetet och allvarligt ta fasta på att meddela en högre allmänt medborgerlig bildning. Studentexamen skulle i så fall kunna avläggas ett år tidigare än nu. Efter densamma skulle följa en till läroverken förlagd ettårig kurs med friare studier i ett fåtal ämnen, direkt avsedd att förmedla övergången till universitet och högskolor.» (Fil. lic. Folke Berlinde i Svenska Dagbladet i mars 1924.) En kategoriklyvning av här ifrågavarande art kan tänkas genomförd på två olika sätt. Antingen behåller gymnasiet sin gamla huvuduppgift »att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitetet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas», och gymnasiets andra uppgift, som genom en av inånga faktorer betingad historisk utveckling blivit allt betydelsefullare, uppgiften att meddela en utöver realskolans mått gående högre allmänbildning, lämnas åt en utanför gymnasiet stående förlängd realskola eller fylles inom gymnasiets ram av dess lägre stadium. Eller ock anförtros uppgiften att förbereda för högskolestudier åt en ny skolform av hälft skolmässig, hälft vetenskaplig karaktär, som inskjutes mellan läroverket och de egentliga högskolorna, och läroverket får åt sig anvisad den enhetliga uppgiften att meddela en högre allmänbildning, lämpad för dem som gå ut i praktiskt förvärvsarbete men avpassad jämväl för dem som övergå till den förberedande högskolekursen. Tanken på en sådan klyvning av gymnasiets arbete, att gymnasiet oavkortat bibehölle sin nuvarande egentliga uppgift att meddela förutbildning för högskolorna, medan en förlängd realskola, i sitt högsta stadium eventuellt sammanfallande med gymnasiets lägre stadium, övertoge den rent allmänbildande uppgiften, finnes ingenstädes klart utformad, men den kommer i realiteten mycket nära ett av lektor J . Swenning (i Tidning för Sveriges läroverk 1922, s. 93 ff.) skisserat organisationsförslag, vars grundtanke upptagits av flera läroverkskollegier. Swenning tänker sig en uppifrån avkortad realskola, byggd antingen som fs^raårig på fyraårig grundskola eller, undantagsvis, som treårig

213 på sexårig grundskola; på denna avkortade realskola skulle byggas ett fyraårigt gymnasium, i horisontalled kluvet i två stadier, det tvååriga »nedre gymnasiet» och det likaledes tvååriga »övre gymnasiet». Någon »realskoleklass» inrymmes icke i planen. Realskoleexamens kompetens hade för de banor, som verkligen tillräckligt varit betjänta med den, varit i viss grad överflödig, medan den för andra varit otillfredsställande. For de förra bleve det under sådana förhållanden ingen olägenhet, om realskolans kunskapsmått minskades något litet, för de senare erbjöde nedre gymnasiet en lämplig utbildning. Med genomgång av nedre gymnasiet »skulle tillräcklig kompetens vara förvärvad för en del banor, som varit missnöjda med realskoleexamens kunskapsmått eller för vilka detta över huvud taget icke heller officiellt erkänts vara tillräckligt, såsom statens järnvägar, riksbanken och andra». I vissa av dessa fall vore studentexamen mer än som egentligen vore behövligt. Från andra ringen skulle alltså en ordnad avgång organiseras, varigenom i synnerhet beträffande realgymnasiet en del av strömmen skulle ledas bort från skolan. Där man tilläventyrs icke kunde ha ett fullständigt gymnasium, kunde man möjligen ändå ha ett »nedre gymnasium» som en för sig avslutad läroanstalt med de fördelar, som den kunde bringa. Förslaget innebär som synes en avkortad realskola, ett på dennas högsta klass byggt fyraårigt gymnasium av i huvudsak nuvarande typ, samt en på samma klass byggd tvåårig kurs, som i de högre läroverken skulle sammanfalla med gymnasiets, särskilt väl realgymnasiets två första ringar, men som vid mindre läroanstalter väl snarast skulle komma att gestalta sig som en allmänbildande avslutning-skurs, från vilken dock övergång åtminstone på realsidan vore möjlig till det differentierade »högre gymnasiet». Den pedagogiska och organisatoriska innebörden av en dylik plan för den högre skolan har ovan (sid. 172 ff.) upptagits till diskussion. Det har därvid framhållits, att förslaget, som avser att i samma organisation förena det treåriga gymnasiets organisatoriska och det fyraårigas pedagogiska fördelar, i det att gymnasiet skulle kunna byggas på avslutad realskola och ändock få önskat antal ringar, dock innebär vissa nackdelar för gymnasiet, som dels skulle komma att bygga på en i vissa avseenden svagare grundval, dels skulle löpa fara att få sitt arbete förryckt genom anordnandet av ett avgångsstadium vid slutet av andra ringen. Fördelas åter det nuvarande gymnasiets utbildningsarbete så, att endast den allmänbildande uppgiften faller på det egentliga läroverket och den för högskolorna erforderliga förutbildningen meddelas i särskilda kurser av propedeutisk art, så erbjuda sig med avseende på läroverkets organisation tvenne principiellt skilda möjligheter: antingen särskiljas inom läroverket två stadier, realskolan och gymnasiet, eller ock förblir läroverket enhetligt och odelat och får då karaktären av en förlängd realskola. I förra fallet synes en propedeutisk kurs närmast böra tänkas som ettårig, i senare fallet närmast som tvåårig. Dessa teoretiskt tänkbara olika möjligheter representeras i skilda nyanser av de framkomna förslagen. I somliga förslag tankes realskolan bibehållen som en självständig skolform b. kategor med eget mål, nämligen att meddela en allmänt medborgerlig bildning utöver o^ifaofolkskolans mått men utan den fördjupning, som gymnasiestudierna åsyfta; verket. den skulle enligt denna tankegång giva avrundade kurser i de olika ämnena och avslutas med en mer eller mindre rigorös examen på det stadium, som motsvarar den nuvarande femte klassen. På denna realskola skulle byggas ett treårigt gymnasium med vidgad och fördjupad allmänbildning som studiemål, och på detta gymnasium en särskild ettårig kurs för inträde vid de olika högskolorna. Studiegången från inträdet i grundskolan fram till högskolan

214 skulle alltså uppdelas, under förutsättning av kortare grundskola enligt schemat 4 + 4 + 3 + 1 — så rektor Andersson —, under förutsättning av sexårig grundskola enligt schemat 6 + 3 + 3 + 1 — så rektor Ekelöf, som clock alternativt tänker sig en annan möjlighet, nämligen 6 + 3 + 2 + 2. Ur pedagogisk synpunkt framkallar en dylik fördelning av den totala studietiden givetvis betänkligheter: den innebär ett sönderstyckande av lärogången i alltför många och i studietidens senare skede delvis alltför korta stadier. Lärokursen från gymnasiets början fram till högskolorna skulle icke från början kunna inriktas på slutmålet utan måste först på ett stadium motsvarande den nuvarande tredje, eventuellt andra, ringen avrundas och avslutas för att året därpå i ett antal ämnen åter upptagas till förnyad och fördjupad behandling under ett, eventuellt två år. Det är utan vidare uppenbart, att för de blivande högskolestudenternas del det stadium, som omfattar gymnasiet och den därpå byggda propedeutiska kursen, skulle vinna avsevärt på en enhetlig planläggning, sådan som det nuvarande fyraåriga gymnasiet möjliggör. Den uppifrån avkortade realskola, på vilken förevarande avkortade gymnasium tänkts vila, har av de sakkunniga ur organisatorisk och pedagogisk synpunkt behandlats i kap. V I I . I andra förslag underkännes läroverket i sin nuvarande form med realskola och gymnasium som bestämt skilda stadier i utbildningen; realskolan tankes i stället vidgad uppåt, så att den omfattar gymnasiets två lägre ringar, och realexamen och studentexamen sammanslås i en allmänt medborgerlig examen. Lärogången i denna högre skola skulle vara rak och obruten från första klassen till den sista; de som nögades lämna skolan före examen finge nöja sig med oavslutade kurser i skilda ämnen. På den högre medborgarskolan bygges en för inträde till högskolorna avsedd förberedelsekurs, som i regel tankes tvåårig. Studiegången från folkskolans första klass till högskolan skulle alltså uppdelas enligt schemat 4 + 6 + 2, för vissa ändamål dock 4 + 6 + 1 — så länsstyrelsen i Halmstad — eller 3 + 7 + 2, eventuellt 6 + 5 + 2 — så borgarrådet Larsson. En liknande uppdelning av studietiden åsyftas möjligen i ett av överdirektör Laurin antytt alternativt förslag till »enhetsskola» enligt schemat 6 + 5 + 1. Denna tanke erbjuder ur pedagogisk synpunkt den fördelen, att lärogången från inträdet i folkskolan till högskolans tröskel icke styckas sönder i alltför många skilda utbildningsstadier; stadierna bli ju enligt dessa planer icke flera än med nuvarande skolorganisation. Däremot synes den föreslagna fördelningen av skoltiden på de olika skolformerna allt annat än lycklig. Ä ena sidan sträcker sig realskolan för långt upp, så att den omfattar även ett stadium, där en viss fördjupning av studiet kan och bör eftersträvas. Då emellertid skolan ända fram till den föreslagna medborgarexamen måste räkna med ett endast för realskolans anspråk sovrat lärjungematerial, kan åt arbetet icke ens på det högsta stadiet förlänas den gymnasiala läggning, som de mera begåvade på detta stadium behöva för sin andliga utveckling. Å andra sidan blir enligt detta förslag den åt de egentliga gymnasiestudierna anslagna tiden uppenbarligen för kort. Att på två år bibringa de blivande högskolestudenterna den fördjupade förutbildning i olika ämnen, de för vetenskapliga studier behöva, torde stöta på nästan oövervinneliga svårigheter; i själva verket finge man räkna med att de från de tvååriga propedeutiska kurserna utgående studenterna skulle komma att avgå till högskolorna sämre rustade för sitt arbete än de från det nuvarande gymnasiet utexaminerade. En annan fråga är, huruvida denna tanke verkligen skulle kunna genomföras i den föreslagna formen. Otvivelaktigt skulle den alltför långa realskolan i stor utsträckning framtvinga avgång före den allmänt medborgerliga

215 examen, och därmed vore det gamla kravet på ordnad avgång för dem, som av olika anledningar nödgas lämna läroverket i förtid, ställt även på denna skolorganisation. Då detta krav näppeligen skulle låta avvisa sig — det skulle givetvis kraftigt stödjas bl. a. från de orter, där man icke kunde räkna på en längre men väl på en kortare realskola — skulle även denna organisation få samma sönderstyckade lärogång som den förut behandlade. En mellanställning i nu berörda avseende intaga de förslag, som väl förutsätta en ordnad avgång med eller utan examen i en klass, motsvarande den nuvarande realskolans femte eller sjätte, men som starkt betona den högre skolans enhetlighet och alltså icke tänka sig kurserna i de lägre klasserna särskilt tillrättalagda med hänsyn till denna tidigare avgång. Här framträda olika nyanser: enligt det Laurinska förslaget till läroverksorganisation på treårig grundskola, behövde läroverkets undervisningsplan ej läggas så, att särskild hänsyn toges till att en del lärjungar avginge med realexamen; enligt det Munckska skulle kurserna i mellanskolan läggas så, att de i stort sett bildade ett avslutat helt, varvid i tveksamma fall emellertid den 7-åriga skolans enhetlighet borde bliva avgörande för kursfördelningen. Studiegången från inträdet i folkskolan till högskolan skulle alltså schematiskt bliva 3 + ( 6 + 2) + l .— så Laurin — eller 4 + (4 + 3) + 1 — så Munck af Rosenschöld. Omdömet om dessa förslag måste ur här förevarande synpunkt utfalla olika allteftersom lärogången i den högre skolan göres mer eller mindre enhetlig. Lägges studiegången rakt fram till examensmålet, drabbas den av samma anmärkningar, som framställts mot det sist behandlade systemet, men med ökad styrka, då läroverkets avslutningsexamen förlägges ännu högre upp; brytes lärogången åter genom att verklig hänsyn tages till de med realexamen avgående, så blir den sönderstyckad på liknande sätt som i den av rektor Ekelöf föreslagna organisationen. En organisation, som söker vinna båda syftena, en enhetlig studiegång fram till avslutningsexamen och en sådan studiegång, att en avgång mitt i kurserna blir lämplig, lärer icke kunna väl förverkliga någotdera syftet. Svårigheten att på ett pedagogiskt tillfredsställande sätt genomföra en kategoriklyvning i gymnasiet har ytterst sin grund i de framlagda förslagens organisatoriska förutsättningar. När man på 1890-talet yrkade på »införandet av en allmänt medborgerlig examen, beräknad att avläggas av dem, som vid 15—16 års ålder utgå i det praktiska livet», så förlades övre gränsen för den lärogång, som skulle skänka den önskade allmänna medborgerliga bildningen, till en nivå tre år under studentexamen. De nu aktuella yrkandena innebära ett upptagande av denna tanke men med höjda krav på den allmänna medborgerliga bildningen. Om 1899 års läroverkskommitté med hänsyn till samhällslivets och näringarnas stigande behov av ökad allmän medborgerlig bildning ville skapa ett nytt bildningsskikt mellan de båda, som betecknades av den avslutade folkskolan å ena sidan och studentexamen å den andra, så vill man nu skapa ännu ett bildningsskikt, högre än realskolexamens men lägre än studentexamens och i skolorganisationen markerat genom en examen på en nivå, motsvarande andra eller tredje gymnasieringens. Det är ur detta högre ställda allmänbildningskrav, som svårigheterna härflyta. Genom att förlägga läroverkets avslutningsexamen så nära inträdesexamen till högskolan utan att låta den sammanfalla med denna klyver man gymnasieutbildningen i två delar, av vilka vardera måste göra anspråk på avrundade och avslutade kurser. Gymnasiet blir med denna anordning icke, som från flera håll gjorts gällande, friare i sitt arbete, utan snarare mera bundet genom den egentliga gymnasiekursens korthet, den propedeutiska kursens full-

216 ständiga beroende av respektive högskolors fordringar samt genom hänsynen till två tätt på varandra följande examina. En dylik klyvning av gymnasiets lärogång försvårar i vissa ämnen och omöjliggör i andra en rationell läggning av gymnasiets kurser och synes därför ägnad att försvaga de blivande högskolestudenternas förutbildning. Då denna klyvning är konstitutiv för varje läroverksorganisation av ifrågavarande art, så kunna de därmed förbundna pedagogiska olägenheterna väl i viss mån mildras men aldrig helt undanröjas. c. Kategoriklyvningen och högskolorna.

De skäl, på vilka den föreslagna omorganisationen av läroverken grundats, äro emellertid i främsta rummet icke av pedagogisk art. Även om somliga förslagsställare räknat på vissa pedagogiska vinster för läroverket, framför allt på större frihet i gymnasiets arbete, så ligger den egentliga motiveringen på ett helt annat område. Man vill skapa en skolorganisation, som bättre än den nuvarande tillgodoser högskolornas behov och, än viktigare, som bättre går det praktiska livets krav till mötes. E t t ofta åberopat skäl är dualismen i gymnasiets undervisningsmål, som anses pålägga gymnasiet två alldeles oförenliga arbetsuppgifter. Då den av censorer från högskolorna kontrollerade studentexamen tvingade gymnasiet att fullt tillmötesgå högskolornas krav på speciella förkunskaper för senare fackstudier, så måste den för det praktiska livet värdefullare allmänbildningen försummas. Därför borde i gymnasiet först meddelas en för alla lämpad allmänbildning, och sedan borde den för högskolestudier nödvändiga specialutbildningen tillgodoses genom särskilda kurser av propedeutisk art. Det vill synas, som om denna tankegång i det väsentliga vilade på en missuppfattning av högskolornas verkliga behov. Enligt överdirektör Laurins förslag, vars grundtankar i stor utsträckning gå igen i de följande förslagen, skulle i kursen för preliminärexamen ämneskoncentrationen vara mycket stark. Ämnena skulle bestämmas efter de tilltänkta högra studiernas art, så att exempelvis för den, som ville ägna sig åt matematisk-naturvetenskapliga studier vicl universitetet, preliminärexamen skulle omfatta endast matematik, fysik och kemi. I samma riktning uttala sig andra förslagsställare. En dylik anordning innebär i varje fall på det högsta stadiet en starkare specialisering än skolkommissionens linjedelningsförslag, där väl varje linje avser att bilda underlag fölen grupp av närbesläktade speciella studieområden men där dock allmänbildningen i viss_utsträckning tillgodoses. Även det av borgmästare Munck af Rosenschöld skisserade förslaget till överbyggnad på studentexamen, som gör vissa medgivanden åt allmänbildningen, betyder en längre gående specialisering av studiet än skolkommissionen föreslagit för motsvarande åldersstadium. Nu är det emellertid att märka, att de yrkanden, som med anledning av skolkommissionens förslag framkommit från högskolorna, ingalunda vända sig mot mångläseriet eller gå ut på en starkare specialisering av gymnasiets arbete. Tvärtom, de framställda anmärkningarna rikta sig framför allt just emot den föreslagna specialiseringen, som ginge alltför långt och därigenom hindrade gymnasiet att med sin undervisning lägga de bredare grundvalar, som krävdes för högskolestudier. Denna ståndpunkt hos högskolornas representanter är icke ny och kan sålunda icke förklaras allenast som en reaktion mot skolkommissionens linjedelningsförslag. De från högskolorna ofta hörda klagomålen över gymnasieundervisningen och dess resultat ha icke heller förut gått ut på att vid det vetenskapliga studiets början de unga zoologerna skulle kunna för litet zoologi eller att de unga litteraturhistorikerna skulle sakna djupare insikter i litteraturhistoria. För utbildningen och särskilt för den vetenskapliga fördjupningen i de vid högskolan studerade ämnena svarar högskolan; vissa ämnesrepresentanter föredraga till och med att taga emot sina studenter utan förkunskaper i ämnet. Anmärkningarna ha i stället riktats mot att litleraturhi-

217 storikerna äro alltför okunniga i historia och franska, att historikerna icke kunna latin, att zoologerna ha för små kunskaper i främmande språk och matematik o. s. v. Framför allt har den otillräckliga utbildningen i de främmande språken varit en ständig källa till missnöje och klander mot skolan. Av flera vid olika tillfällen avgivna yttranden från universitetsmyndigheter framgår i själva verket med otvetydig klarhet det illusoriska i den föreställningen, att gymnasiet genom stark specialisering i riktning av en följande fackutbildning skulle bättre än hittills arbeta högskoleutbildningen i händerna. Högskolornas ståndpunkt i denna för deras arbete ytterst betydelsefulla fråga torde kunna i det hela angivas med Filosofiska fakultetens i Uppsala ord i underdånig framställning den 6 september 1913: »Linjens samtliga ämnen måste förutsättas bilda ett helt och tillsammans tillförsäkra framförallt nödig allmänbildning och även i den mån det utan eftergivande av kravet på allmänbildning låter sig göra lämplig gemensam förberedelse för en större grupp av speciella studieriktningar vid universitetet eller annorstädes. — Universitetets undervisning i särskilda vetenskapsgrenar måste förutsätta och bygga på att hos studenterna förefinnes en viss allmänbildning med visst mått av kunskaper även i åtskilliga andra ämnen än dem, varpå universitetsundervisningen direkt inriktas. Denna erforderliga allmänbildning skulle givetvis äventyras genom en för långt driven linjeuppdelning och specialisering vid läroverken, varigenom universitetets undervisning skulle väsentligt försvåras eller förfela sin uppgift. Fakulteten anser därför, att de allmänna läroverkens linjer böra vara så få som möjligt, och finner, att åtminstone från universitetets synpunkt icke krävas flera än nu befintliga.» Uttalandet åberopas i fakultetens yttrande över skolkommissionens förslag och torde i det hela vara representativt för uppfattningen inom ifrågavarande kretsar. Ett karakteristiskt uttryck för vad som anses vara önskvärt ur synpunkten av det enskilda ämnets studium ges av professorn i zoologi vid Uppsala universitet A. Wirén i ett till filosofiska fakultetens utlåtande över skolkommissionens förslag fogat särskilt yttrande: »För blivande biologer är d e t . . . av vida större vikt att i skolan ha inhämtat grundliga språkkunskaper och humanistisk bildning över huvud ävensom vissa kunskaper i geologi, kemi, fysik och matematik än att hava genomgått utförligare kurser i biologi.» Liknande synpunkter hava gjorts gällande av andra ämnesrepresentanter. För vetenskapliga studier av moderna språk anses goda kunskaper i latin och grekiska vara värdefullare än ett större eller mindre plus i de moderna språken, och om för en teolog solida skolkunskaper i latin och grekiska betyda en avsevärd lättnad i studiet, så framlliilles å andra sidan, att denna fördel på inga villkor bör få köpas på de moderna språkens bekostnad. Högskolornas arbete anses i stort sett vara bättre betjänt med en bredare lagd förutbildning, som ger de allmänna förutsättningarna för vetenskapligt arbete på olika områden, än med en fördjupad undervisning inom de ämnen, som sedan skola bliva föremål för vetenskapligt studium. Någon specialisering av gymnasiestudiet utöver den allmänna orientering åt humanistiskt eller naturvetenskapligt håll, som påkallas redan av den under gymnasieåren framträdande bestämdare inriktningen av intresset, påyrkas från högskolehåll icke. Det torde vara svårt att med kännedom om denna uppfattning hos högskolornas lärare betrakta högskolornas krav såsom orsaken till en olöslig konflikt mellan gymnasiets båda uppgifter att meddela allmänbildning och att bibringa en för högskolestudier lämplig förutbildning. I själva verket synas dessa båda uppgifter i gymnasiets hela utsträckning låta förena sig överraskande väl. Allmänbildningens och den för högskolestudenter erforderliga förutbildningens intressen synas i allt väsentligt sammanfalla; de ligga i samma linje och följas åt så långt som hänsynen till stoffets mängd och lärjungeindividualitetens utveckling göra en enhetlig utbildning möjlig. En dualism i gymnasiets arbete,

218 beroende på att den bildningsväg som leder till högskolorna och den bildningsväg som leder ut till det praktiska livet skulle redan inom gymnasiets råmärken gå alltför mycket i sär, låter sig knappast påvisa. Till frågan om specialiseringen av arbetet i gymnasiet få de sakkunniga anledning att återkomma i samband med behandlingen av gymnasiets linjedelning. E n annan fråga är, huruvida gymnasieutbildningen i sin helhet verkligen är behövlig som förutbildning för alla de studiebanor, där studentexamen för närvarande fordras som inträdesvillkor. Att i fråga om flertalet studiebanor ingen avkortning av förutbildningen under nu rådande förhållanden kan ske, torde utan vidare vara klart. Detta gäller enkannerligen om de högskolor, som mottaga de största kontingenterna av de från gymnasierna utexaminerade, nämligen universiteten, de båda högskolorna i Stockholm och Göteborg, karolinska institutet och tekniska högskolan i Stockholm. Däremot skulle det naturligtvis med åberopande av äldre erfarenheter kunna ifrågasättas, huruvida icke exempelvis den farmaceutiska fackutbildningen skulle kunna byggas på en kortare förutbildning än den genom studentexamen garanterade. Undersökningar av dylik art ingå icke i de sakkunnigas utredningsuppdrag. Det torde emellertid vara ganska säkert, att om en systematisk utredning, avseende alla ifrågavarande studiebanor, komme till stånd, dess resultat icke skulle komina att i avsevärd mån påverka det totala utbildningsbehov, som fylles av nuvarande gymnasierna. d. KategoriOm allmänbildningens och den för högskolestudier nödiga förutbildningens och det^r^k v ^ g a r i n o m gymnasiet icke kunna sägas divergera så starkt, att de i och för sig tiska livet, motivera en »kategoriklyvning» av ovan antydd art, så kan som motiv för den påyrkade kategoriklyvningen framhållas den för de skilda ändamålen behövliga utbildningens olika längd: om den enligt nuvarande läroverksorganisation tolvåriga utbildningen vore nödvändig för de blivande högskolestudenterna, så vore den onödigt lång eller rent av hinderlig för dem som gå ut i det praktiska livet. Dessa hade redan ett eller två år före studentexamen förvärvat den allmänbildning, varav de hade behov, och borde då utan tidsspillan gå ut till sin gärning i livet, medan de övriga under den tid som återstode till inträdet vid högskolan borde målmedvetet inrikta arbetet på den för vetenskapliga studier erforderliga förutbildningen. Även ur denna sjmpunkt synes emellertid kategoriklyvningen möta stora svårigheter. I regel synas de, som yrka på det högsta gymnasiestadiets ersättande genom propedeutiska kurser för de blivande högskolestudenterna, föreställa sig dessas antal som ganska begränsat, medan den andra kategorien av gymnasister tankes utgöra en högst betydande del av det totala antalet. Enligt rektor Ekelöfs framställning skulle av de under femårsperioden 1916—1920 från statens allmänna läroverk utexaminerade studenterna i genomsnitt icke fullt en tredjedel hava anmält sig ämna fortsätta sina studier vid universitet och liknande högskolor; detta antal motsvarade icke en fjärdedel av dem som en gång börjat i gymnasiet. De övriga ginge från olika etager i skolan ut till platser i det praktiska livet, direkt eller via någon längre eller kortare specialskola. »De allmänna läroverken, som till hela sin arbetsinriktning och sitt studiemål alltjämt syfta mot en examen, som skall garantera det erforderliga kunskapsmåttet för högskolestudier, besökas faktiskt av lärjungar, vars stora huvudmassa ej fortsätter till högre teoretiska studier utan förr eller senare går ut till platser i det praktiska livet, på vilkas allmänna förberedande utbildning i viss mån andra krav ställas, än som nu tillgodoses i statens läroverk.» Denna beräkning ger anledning till vissa erinringar. Rektor Ekelöf synes

219 i sin beräkning hava utgått från de siffror, som i statistiken upptagas under rubriken »Universitet och dylikt»; dessa siffror avse de båda statsuniversiteten, högskolorna i Stockholm och Göteborg ävensom karolinska institutet i Stockholm. Den förutbildning, som meddelas i gymnasiet och som avslutas med studentexamen, fordras emellertid även för åtskilliga andra banor, och det är uppenbart, att även dessa måste tagas i betraktande, om nian vill mäta storleken av den kategori, för vilken gymnasieutbildningen i sin helhet är erforderlig. Så förutsattes i regel studentexamen för tillträde till tekniska högskolan, till högre avdelningen av Chalmers tekniska institut, till skogshögskolan, till seminariernas studentkul ser, till handelshögskolan, till handelsgymnasiernas ettåriga kurser samt, för manliga elever, till gymnastiska centralinstitutet, vidare för blivande apotekare, tandläkare, veterinärer, lantmätare och militärer. Om det kan ifrågasättas, huruvida studentexamenskompetens i alla dessa f a l l ä r nödvändig, så torde som ovan framhållits i varje fall ingen sådan förändring i nu rådande förhållanden vara att vänta, att den skulle kunna i avsevärd mån påverka det totala behovet av studentutbildning. En sammanställning av det totala antal studenter, som under åren 1919—1923 avlagt studentexamen, och det antal av dessa, som uppgivit sig ämna övergå till levnadsbanor, krävande studentexamenskompetens. visar följande siffror: j^ r

1919 1920 1921 1922 1923

Hela antalet lärjungar, som avlagt studentexamen, 1,960 2,048 1,967 2,020 2,006

Därav med uppgiven tillämnad övergång till levnadshana, som kräver studentexamenskompetens. Antal % 1,376 1,447 1.418 1,531 1,483

70.2 70.7 72.0 75.8 73.9

Sammanställningen ger vid handen, att av de studerande, som genomgå våra gymnasier och vid dem avlägga studentexamen, under nuvarande förhållanden bortåt tre fjärdedelar vid fortsatta studier verkligen ha behov eller i varje fall användning av den kompetens, som studentexamen skänker. Vida svårare är det naturligtvis att beräkna antalet av dem, som för sin blivande verksamhet icke hava behov av den till studentexamen knutna formella kompetensen men för vilka gymnasiet i realiteten erbjuder en i det hela lämplig och väl avpassad utbildning. Aktuarien å skolöverstyrelsens statistiska avdelning P. Dahn uppskattar i den summariska beräkning av studentbehovet i landet, som är bifogad överstyrelsens utlåtande över skolkommissionens betänkande, det ungefärliga antalet av litteratörer, publicister samt godsägare, agronomer och affärsmän med studentkompetens till i runt tal 8,000, d. v. s i det närmaste en fjärdedel av hela antalet av de 32,900, för vilka studentexamen ansetts erforderlig, och denna siffra förefaller icke överdriven. Till dessa större yrkesgrupper skulle kunna läggas åtskilliga smärre grupper av yrkesutövare, för vilka gymnasieutbildningen i varje fall är av stort värde. Förefintligheten av en viss arbetslöshet även bland gymnasie- och högskolebildade kan givetvis icke åberopas som skäl emot dessa gruppers behov av gymnasieutbildning. Talet om att denna utbildning, där den icke direkt fordras för fortsatta studier, skulle vara till ingen nytta eller rent av till hinders, innebär en stor överdrift. Det vore ju uppenbart orimligt, att staten skulle reservera den högsta skolbildningen för sina egna befattningshavare jämte ett begränsat antal praktiserande läkare, advokater, ingenjörer och dylika. Tillvaron av ett icke allt för obetydligt skikt av jämförelsevis högt bildade personer i skilda ställningar ute i landet, befattningshavare av olika slag, jordbrukare, affärs-

220 män och andra, är i själva verket ett samhällsintresse, som är väl värt att tillgodose genom skolorganisationen. Det är emellertid klart, att ett mycket stort antal av dessa, som icke behöva den formella studentexamenskompetensen, i verkligheten icke nöja sig med studentexamen utan fortsätta sina studier vid den ena eller andra högskolan i avsikt att förvärva en vidare allmänbildning eller en djupare fackutbildning. Detta antal ingår alltså i de siffror, som avse de till högskolorna avgångna studenterna. Hur stor den grupp är, som åtnöjer sig med studentexamen men icke skulle anse sina behov tillfredsställda med en kortare utbildning, är naturligtvis omöjligt att säga, men otvivelaktigt höjer den antalet av dem, för vilka det med studentexamen avslutade gymnasiet erbjuder en formellt nödvändig eller reellt lämplig utbildning, så mycket, att det uppgår till mera än tre fjärdedelar av hela antalet från gymnasierna utexaminerade studenter. Enligt dessa beräkningar synes alltså vid den ifrågasatta kategoriklyvningen högst en fjärdedel av de nuvarande abiturienterna kunna på ett tidigare stadium av gymnasiet avskiljas för avgång till det praktiska livet. Därtill kommer den grupp av lärjungar, som utan examen avgår ur gymnasiets högsta ringar och för vilken en avgångsexamen på ett tidigare stadium givetvis i många fall skulle hava ett bestämt värde. Denna grupp är, om en examen ett år före den nuvarande studentexamen avses, till antalet obetydlig men skulle givetvis växa i samma mån som den ifrågasatta medborgerliga examen komme att avlägsna sig från den nuvarande studentexamen och närma sig realskolexamens nivå. Räknar man vid kategoriklyvningen med en förlängd realskola, avslutad med en något höjd realskolexamen, så bleve tillströmningen till denna examen otvivelaktigt mycket stor, då man måste förutsätta, att en väsentlig del av dem som nu avlägga realskolexamen skulle sträva att nå även detta högre mål. Om gymnasiala studier i egentlig mening kunde det under dylika omständigheter givetvis icke bliva tal, så länge denna grupp av lärjungar bildade en väsentlig del av lärjungeskaran, och klyvningen skulle med hänsyn härtill icke heller få karaktär av »gymnasieklyvning» utan te sig som en realskolexamen, från vilken en grupp, i regel de mindre studiebegåvade, ginge ut till praktisk verksamhet och de mera studiebegå,vade avginge till en gymnasiekurs. Ur det praktiska livets synpunkt vunnes med en dylik ordning i varje fall icke vad man åsyftat att vinna, nämligen en förkortning av den teoretiska studietiden för ett flertal av läroverkens lärjungar. Om å ena sidan möjligen ett mindretal sådana lärjungar, som för närvarande avlägga studentexamen, skulle åtnöja sig med den lägre allmänt medborgerliga examen och sålunda få sin skoltid förkortad, så skulle å andra sidan säkerligen ett stort antal sådana, som för närvarande åtnöja sig med realskolexamen, inrikta sig på den i förhållande till realskolexamen högre allmänt medborgerliga examen och därigenom få sin skoltid, förlängd. Stora flertalet av dem som avlade den nya medborgarexamen^ finge alltså längre i stället för kortare studietid. Särskilt menlig vore en sådan utveckling för inånga lärjungar, som från skolans mellanstadium gå direkt ut i förvärvslivet. Beträffande dessa har överstyrelsens majoritet gjort gällande, att de tidigare än nu, redan vid avgången från den nuvarande femte realskoleklassen, borde lämna skolan: en längre utbildning vore för dem till ringa nytta i arbetet men försvårade en smidig anpassning efter de praktiska levnadsbanornas krav. Om detta är en allvarlig invändning redan mot realskolans nuvarande längd, så är det tydligt, att den med än större styrka komme att riktas mot en realskola, som vore ytterligare ett år längre och slutade endast två år före studentexamen. Räknar man åter med ett verkligt gymnasiestadium inom läroverket, där studier av gymnasial karaktär skulle kunna bedrivas och där examen avlades

221 endast ett år före den nuvarande studentexamen, så bleve att döma av avgången ur gymnasiets två högsta ringar tillskottet ur dessa ringar till den ovan omtalade strömmen av lärjungar, som skulle tidigare ledas nt i livet, obetydligt;_ måhända kunde ifrågavarande kategori i sin helhet stiga till omkring en tredjedel av hela abiturientantalet. Därmed är emellertid ingalunda sagt, att denna kategori, som efter en mera elementär examen skulle sändas ut i det praktiska livet, verkligen skulle utan ekonomiskt nödtvång låta avskilja sig från huvudmassan av kamraterna och åtnöja sig med en lägre examen, avlagd endast ett år före den egentliga mogenhetsexamen, som otvivelaktigt allt fortfarande skulle komma att uppfattas som betecknande den verkliga gränsen mellan skoleleven och högskolestudenten. Det förhåller sig nämligen ingalunda så, att de gymnasister, om vilka här är fråga, gemenligen ha sin levnadsbana klart utstakad och sålunda, om vid slutet av tredje ringen en avgångsexamen öppnade väg ut till det praktiska förvärvslivet, skulle använda den så anvisade vägen ut ur läroverket. Tvärtom, om denna examen endast öppnade vissa vägar ut i det praktiska livet, medan en annan examen redan efter ett läsår lämnade tillträde till högre och mera kvalificerad utbildning, så lider det intet tvivel, att där icke hinder av ekonomisk art stode i vägen det alldeles övervägande flertalet gsminasister redan för att icke veta sig på förhand utestängda från de högre studiebanorna skulle fortsätta sina studier och söka vinna denna ökade frihet i valet. Därtill komme som en högst betydelsefull faktor, att den högre examen, som skulle utgöra villkor för inträde vid universitet och högskolor, givetvis skulle komma att åtnjuta en högre social värdesättning, motsvarande den nuvarande studentexamens, medan den lägre examen i det allmänna medvetandet väl närmast skulle komma att betraktas som ett slags mer eller mindre förstärkt realskolexamen. Med den högre sociala värderingen av en mera krävande examen är oupplösligt förbunden en högre praktisk uppskattning, som ganska tydligt framträder exempelvis i urvalet till de högre posterna vid statens affärsdrivande verk liksom vid banker och enskilda företag av skilda slag, där för närvarande studentexamen icke är ett formellt villkor men väl en betydelsefull merit för vissa befattningar. Många lärjungar, som avlagt den lägre examen och som icke hade tanke på högskolestudier, skulle icke desto mindre fortsätta sina studier fram till den högre examen endast för att med hänsyn till trängseln på de praktiska banorna stärka sina meriter och därmed utsikterna till bättre placering. Dessa omständigheter torde komma att göra antalet av dem, vilka nöja sig med den lägre examen, förhållandevis obetydligt, och i varje fall så litet, att den fördel, dessa möjligen skulle vinna genom att ett år tidigare komma ut i det praktiska livet, ingalunda skulle uppväga den försvagning av flertalets utbildning, som en examen med avslutade kurser ett år före övergången till högskolorna skulle innebära. I det föregående har icke närmare berörts frågan om den särskilda förut- e. Förutbiidbildningen för högskolestudier. Om den egentliga skolundervisningen upphör- ningen för de ett eller två år före den nuvarande studentexamen och högskolornas under- Studier" visning fortfarande förutsatte en bildningsnivå vid studiets början, motsvarande den nu genom studentexamen garanterade, så uppstode ju mellan läroverket och högskolan en lucka, som på något sätt måste fyllas ut. När det gäller att närmare angiva, hur denna lucka i den högre utbildningen skulle utfyllas, alltså hur den för inträde vid högskolor nödvändiga förutbildningen lämpligen skulle ordnas, gå emellertid meningarna mycket isär. Ibland skymtar tanken på återgång till den gamla ordningen med inträdesprövningar vid universiteten; inträdet vid andra högskolor skulle i så fall regleras på liknande sätt. I samband med denna tanke antydes stundom möjlig-

222 heten av privat förberedelse för dessa inträdesprövningar. Att det måste ankomma på det allmänna att genom anordnande av lämplig undervisning utfylla denna lucka, torde emellertid vara självklart. Där tanken på en från läroverkets vanliga undervisning skild förutbildning för högskolorna närmare utformats, tankes denna i regel förlagd till vissa större gymnasier. Någon gång framkastas dock även tanken på förberedande kurser vid de skilda högskolorna. Av dessa båda projekt synes det senare, som ju för universitet och likartade högskolor skulle innebära en utvidgning nedåt av undervisningen med en eller två årskurser för ett ogallrat elevmaterial av högst betydande omfattning, vara förenat med alltför stora praktiska svårigheter för att på allvar kunna komma i betraktande. Vida lättare vore det givetvis att vid ett antal större gymnasier anordna ett- eller tvååriga kurser, avsedda att förbereda för studier vid den ena eller andra högskolan. Vanligen synes man tänka sig dessa kurser ganska starkt specialiserade och med hänsyn till de höga kraven på undervisningens kvalitet ändamålsenligt fördelade på ett mindre antal läroverk. Kurserna borde hava »mera karaktär av universitetsstudier än av skolstudier» (Laurin). Vid smärre läroverk kunde inga kurser av dylik art anordnas, och dessa bleve alltså avkortade upptill med ett eller två år. Den föreslagna förändringen skulle som lätt inses få mycket vittgående följder i åtskilliga avseenden. De sakkunniga vilja här endast påpeka några konsekvenser, som i främsta rummet synas förtjäna beaktande. _ Medan stora lärjungeskaror skulle dragas samman vid vissa större gymnasier, skulle flertalet av våra läroverk berövas sitt högsta stadium och därmed möjligheten att föra sina lärjungar ända fram till högskolornas tröskel. En väsentlig del, måhända flertalet, av den studerande ungdomen skulle redan före övergången till högskola hänvisas till främmande ort för att kunna erhålla en undervisning, som sedan gammalt stått att få i hemorten. Ekonomiskt skulle detta betyda en ökning i studiekostnaderna, som för mindre bemedlade komme att ytterligare försvåra och i många fall omöjliggöra fortsatta studier. En viss begränsning i tillströmningen till de lärda banorna skulle alltså verkligen vinnas på denna väg, men urvalet bleve i vida högre grad än nu betingat av ekonomiska förhållanden. Även ur uppfostrans synpunkt innebure det en avsevärd försämring, då det givetvis är bättre, ju längre barnen kunna stanna kvar i hemmet eller åtminstone i hemorten. I pedagogiskt och icke minst i disciplinärt avseende komme de stora skarorna av ungdomar, som icke längre vore gymnasister men icke ännu studenter, att erbjuda ganska stora svårigheter. Det är fara för, att kurserna komme att sakna skolans ordnade lärogång och traditionella disciplin utan att kunna skänka den verkliga högskolans studiefrihet och den därmed förbundna känslan av eget ansvar. Den svenska ungdomen är i regel jämförelsevis sent utvecklad och far vid ifrågavarande ålder i det stora hela väl av en strängare reglerad arbetsform; den gräns, som den nuvarande organisationen uppdrager mellan gymnasium och högskola, synes vara psykologiskt ganska väl avpassad. Även i andra hänseenden bleve anordnandet av de särskilda kurserna förenat med betydande vanskligheter: göras kurserna starkt specialiserade, så flyttas därmed själva yrkesvalet, som under förutsättning av ett rent allmänbildande gymnasium måste träffas utan stöd av erfarenheter från ett efter de särskilda intressena specialiserat studium, ned så långt, att antalet misstag med därav följande tidsödande och kostsamma kompletteringar kommer att väsentligt ökas; göras de åter, i överensstämmelse med högskolornas önskemål, mindre specialiserade, så komma de, därest pedagogiska hänsyn tillåtas påverka planläggandet, näppeligen att så avsevärt skilja sig från de olika lin-

223 jerna i ett linjedelat gymnasium, att kursernas koncentrering till ett fåtal läroverk kommer att te sig som tillräckligt motiverad. Ännu flera svårigheter framställa sig i den mån de föreslagna propedeutiska högskolekurserna utformas i detaljerna. Då ett närmare ingående på dessa frågor givetvis icke tillhör de sakkunnigas utredningsuppdrag, måste de sakkunniga här inskränka sig till de nu givna antydningarna och vilja för sin del endast ytterligare understryka, att det högsta gymnasiestadiets ersättande genom propedeutiska kurser, förlagda till högskolorna eller till vissa större gymnasier, innebär en synnerligen vittutseende förändring i vårt undervisningsväsen, som under inga omständigheter synes böra genomföras utan att en allsidig utredning verkställts och samtliga för frågan viktiga faktorer övervägts. E t t skäl, som med särskild styrka ansetts tala mot den nuvarande gymnasie- överproorganisationen och i synnerhet mot studentexamen, är den mycket omtalade dukhonena överproduktionen av studenter. Flera av de framkomna reformförslagen ha sin utgångspunkt i denna överproduktion, vars orsaker man söker påvisa och undanröja. Vanligen göies den meningen gällande, att den av romantisk glans om strålade studentexamen utövade alltför stor dragningskraft på ungdomen och därigenom lockade in alltför många i gymnasiet, vilka sedan efter avlagd studentexamen icke längre kunde eller ville gå ut i det praktiska livet utan planlöst sloge in på studiebanor, för vilka de i många fall hade varken intellektuella eller ekonomiska förutsättningar. Den alltför starka tillströmningen till de lärda banorna hotade att skapa ett »lärt proletariat». Risken för en utveckling i denna riktning bör för visso icke underskattas. Åtskilliga tecken tyda på att en allvarlig fara här kan hota. Å andra sidan bör faran icke heller överdrivas och än mindre botemedel tillgripas, som göra det onda värre eller framkalla skada på annat håll. Att en viss överproduktion av studenter i allmänhet och av högskoleutbildade på vissa områden i synnerhet under cle senare åren ägt rum, är ställt utom allt tvivel. Här behöver endast pekas på de stora och i många fall oövervinneliga svårigheter, som, när det gällt att vinna en anställning, motsvarande uppoffringarna för utbildningen, mött jägmästare, civilingenjörer och för merkantil verksamhet av olika slag utbildade studenter. En annan fråga är, huruvida denna arbetslöshet i tillräckligt god tid kunnat förutses och förebyggas genom åtgärder med avseende på gymnasiets organisation och studentexamen. Det är uppenbart, att ifrågavarande arbetslöshet väsentligen beror på kristiden, vars verkningar inom arbetsmarknaden ännu icke hunnit övervinnas. Kristiden har icke blott minskat utkomstmöjligheterna på inånga områden, den har också direkt ökat tillströmningen till de teoretiska studiebanorna, i det att många föräldrar, ställda inför omöjligheten att skaffa sina barn platser i det praktiska livet, hellre än att låta dem gå sysslolösa sänt dem till gymnasium, kanske även till högskola; på detta sätt ha åtskilliga unga män och kvinnor, som ursprungligen tänkt sig helt andra levnadsbanor, drivits allt längre in på de teoretiska studiernas väg. Men det är lika uppenbart, att skolorganisatoriska anordningar av vad slag de vara månde icke kunna reglera tillströmningen till de skilda studiebanorna med hänsyn till dylika oväntade omkastningar i arbetstillgången inom respektive yrken. Skolorganisationen måste planläggas på lång sikt och kan icke ändras efter tillfälliga konjunkturer, detta redan av det skäl, att en förändring, som vid en viss tidpunkt synes starkt motiverad, i regel sträcker sina verkningar långt fram i tiden och ofta når sin fulla effekt först vid en tidpunkt, då den konjunktur varav den framkallats avlösts av en måhända rakt motsatt.

224 Men även bortsett från dylika våldsamma omkastningar, som av naturliga skäl icke kunna förutses, är det synnerligen svårt att lämpa studentproduktionen efter den växlande efterfrågan på högre kvalificerad arbetskraft. I regel kunna icke ens de i lugna tider vanliga konjunkturväxlingarna i så god tid och med sådan säkerhet förutberäknas, att skolan skulle kunna med hänsyn till dem vidtaga åtgärder. Och om minskad arbetstillgång på ett visst område kan förutses, måste i skolan av lätt insedda skäl åtstramning ske över hela linjen, en åtgärd, som kan få mycket ogynnsamma verkningar på andra områden. Allt tyder på att skolorganisationen, i den mån den över huvud kan anpassas efter de växlande konjunkturerna på arbetsmarknaden, måste ändras med allra största försiktighet; i varje fall får man, när det gäller reformer som sträcka sina verkningar långt in i framtiden, icke handla under trycket av en tillfällig panikstämning. Faran för överproduktion av studenter synes ock i den allmänna diskussionen hava i icke ringa grad överdrivits. Man har sett ett oroande tecken redan i det förhållande, att i vårt land studentantalet under det sista halvseklet växt flera gånger fortare än invånarantalet. Det är emellertid med hänsyn till den materiella och den andliga kulturens oerhört snabba uppsving under ifrågavarande tidsskede en helt naturlig sak, att dessa tal icke ens tillnärmelsevis skola uppvisa samma stegring. Teknikens utveckling på alla områden liksom de olika samhällsfunktionernas alltjämt fortgående komplicering har stadigt vidgat verksamhetsfältet för det intellektuella arbetet och i stor utsträckning öppnat nya fält för detta. Även på den andliga odlingens område är en liknande behovsstegring ögonskenlig. Med det stigande materiella välståndet har bildningsbehovet ökats inom samhällets alla skikt. Den starka stegringen i antalet studenter under det sistförflutna kvartsseklet är ingalunda någon isolerad företeelse, som helt eller ens företrädesvis skulle kunna tillskrivas studentexamens alltför starka lockelse. Tillströmningen till de högre skolorna har under denna tid i det hela ökats högst väsentligt, delvis i långt hastigare takt än till gymnasierna. Realskolor och med dessa i avseende på studiemålet likställda skolformer visa en ännu raskare stegring i lärjungeantalet, trots att realskolexamen ingalunda omgives av samma strålglans som studentexamen, och de högre flickskolorna, som icke ha någon examen alls, ha under samma tid svällt ut högst avsevärt, önskar man över huvud taget att bereda vidgade bildningstillfällen åt allt bredare lager av vårt folk, och söker man främja ökad tillströmning till högre folkskolor, mellanskolor, realskolor och högre flickskolor, så synes ingen anledning föreligga att ställa sig avvisande eller fientlig till den ur den nationella kulturens synpunkt viktigaste av de högre skolformerna, gymnasiet, och just där yrka på inskränkningar. Den starkt ökade tillströmningen till högre skolor av alla slag innebär, att den högre bildning som dessa meddela blivit tillgänglig för allt bredare lager av vårt folk, att samhällsskikt, som förr nöjde sig med allenast folkskolebildning, nu allmänt göra anspråk på den högre utbildning, som realskolan och med denna sidoställda skolformer skänka, och att samhällsskikt, som förr voro tillfredsställda med ett bildningsmått motsvarande realskolans, numera i växande utsträckning sträva efter gymnasieutbildning och studentexamen. Att genom skolorganisatoriska åtgärder söka hämma detta uppåtstigande i vad det gäller det högsta skolstadiet, medan samtidigt allt göres för att främja det på mellanstadiet, synes icke vara konsekvent och torde i varje fall icke vara praktiskt genomförbart, åtminstone icke i längden. När klagomålen över den hotande överproduktionen av studenter och den därav följande proletariseringen av de lärda yrkena riktas mot skolan, vad är det då egentligen, som man begär av skolorganisationen? I själva verket

225 ingenting mindre än att tillströmningen till de lärda banorna skulle redan i skolan målmedvetet regleras, så att högskolorna skulle tillföras nätt och jämnt så många för vederbörande specialstudium väl kvalificerade studenter, som lämpligen kunna finna utkomst inom respektive yrken, men ej flera. De medel, som skolorganisationen för sådant ändamål har till sitt förfogande, äro, om man bortser från en strängare ransonering av utbildningsmöjligheterna genom indragning av gymnasier eller gymnasielinjer, gallring vid inträdet i gymnasiet, gallring vid flyttning inom gymnasiet och gallring vid avgången från gymnasiet. Av dessa tre former av gallring är den sista den mest effektiva, i det att den sträcker sina verkningar längst: erfarenheten visar nämligen, att om gallringen i studentexamen vid ett läroverk ett år blir något starkare än vanligt, så återverkar detta genast med stor styrka på flyttningarna i hela gymnasiet. Svagast verkar gallringen under nuvarande förhållanden vid inträdet i gymnasiet; för flyttning till gymnasiets första ring gälla ju endast samma fordringar som för flyttning till realskolans högsta klass. Det är med hänsyn till dessa omständigheter, som de sakkunniga velat tänka sig, att för inträde i det fyraåriga liksom i det treåriga gymnasiet skulle ställas högre fordringar än för flyttning till realskolans högsta klass respektive för godkänt realexamensbetyg. Med avseende på flyttningen inom gymnasiet synes en viss skärpning i gängse praxis vara påkallad men samtidigt en något friare prövningsrätt än som för närvarande är möjlig böra förbehållas kollegiet, så att skälig hänsyn må kunna tagas till den mera särpräglade begåvningen. Viktigast icke minst på grund av sin återverkan på inträdes- och flyttningsfordringarna är gallringen i studentexamen. Det är uppenbart, att icke minst i tider av stark tillströmning till de teoretiska studiebanorna skolan bör med omsorg gallra sitt lärjungematerial, särskilt när det gäller det högre stadiet. Därmed är det emellertid icke sagt, att det skulle vara möjligt eller ens önskvärt, att denna gallring bedreves med sådan skärpa, att endast så många för studier väl kvalificerade gymnasister, som framdeles utan svårighet kunde placeras inom respektive yrken, bleve studenter och finge möjlighet till fortsatta studier. Den slutliga gallringen bör av flera skäl icke ske redan i skolan. Först och främst är det otvivelaktigt, att en ur ifrågavarande synpunkt fullt effektiv gallring inom skolan skulle giva ett delvis annat resultat än den gallring, som nu måste ske vid högskolorna; det ligger emellertid i sakens natur, att den senare är den ur ändamålets synpunkt riktigare. En viss överproduktion med därav följande möjlighet till gallring är i själva verket för högskolorna liksom för de yrken, för vilka de utbilda sina lärjungar, en praktisk nödvändighet. Vidare är det, som ovan redan framhållits, i fråga om de flesta verksamhetsområden ytterligt svårt att ens tillnärmelsevis förutse behovet av personer med högre yrkesutbildning, och att på förhand beräkna det totala behovet av yrkesutbildade med studentexamenskompetens i landet är därför uppenbarligen omöjligt. A t t antalet utexaminerade studenter måste väsentligt överstiga det antal, som motsvarar det verkliga behovet av yrkesutbildade, framgår redan av det betydande antalet av studenter, som dö under studietiden, som utan att ha nått målet överge studierna, som efter avslutade studier emigrera, som helt lämna den valda banan för att gifta sig; den sista gruppen, som givetvis utgöres av kvinnliga studenter, är till sin storlek högst avsevärd. Därtill kommer det allmänna behovet av högre bildning utan särskild yrkesinriktning, som naturligtvis växer med det stigande välståndet i landet. Om det sålunda är omöjligt att i siffror fastställa det totala behovet av yrkesutbildade personer med studentexamenskompetens och lika omöjligt att fastställa det legitima behovet av studentutbildning utanför de yrkesutbildades krets, så synes det påtagligt, att gymnasiet i detta hänseende varken kan eller bör göra mera än att med noggrann omsorg vaka 1 5 — 253165

226 över att vid intagning, flyttning och avgång skäliga krav på insikter och förståndsmognad hos lärjungarna uppehållas. Studentexamen avser enligt nu gällande läroverksstadga att utröna, huruvida lärjungarna inhämtat det mått av kunskaper, vilket i de stadgade undervisningsplanerna är angivet som mål för gymnasiets undervisning, samt vunnit den mogenhet, som erfordras för bedrivande av studier vid universitet eller högre tillämpningsskola. Mot studentexamen i dess nuvarande form hava åtskilliga anmärkningar blivit framställda, av vilka de viktigaste torde vara dessa tre: examen inverkade ofördelaktigt på undervisningen i gymnasiet, som särskilt under de sista skolåren till skada för det avsedda fördjupandet av studiet erhölle en starkt framträdande prägel av examens jäkt och detaljerat minnespiugg; utgången av examen hängde alltför mycket på de tillfälliga resultaten av en prövning, som försigginge under särskilda från de normala alltför avvikande förhållanden; studentexamen utövade på grund av den överdrivet höga uppskattning, den ägde i det allmänna medvetandet, en alltför stark lockelse på ungdomen. Skolkommissionen har till övervägande upptagit frågan, huruvida studentexamen borde bibehållas eller möjligen ersättas med ett i vanlig ordning meddelat avgångsbetyg, men har därvid kommit till det resultatet, att även om åtskilliga av de mot den nuvarande studentexamen framställda anmärkningarna måste anses befogade, en avslutningsexamen vid avgången från gymnasiet ändock måste betraktas som nödvändig. För denna ståndpunkt anför kommissionen följande skäl: en vederbörligen kontrollerad examen vore behövlig redan som garanti för att kunskaperna hos de från läroverken utexaminerade ej måtte sjunka under en bestämd miniminivå; därest examen avskaffades, förelåge grundad anledning befara, att krav skulle resas på införandet av särskilda inträdesexamina vid de högskolor, där studenterna gå att fullfölja sin utbildning; den kontrollerade studentexamen ägde obestridligt existensberättigande jämväl såsom garanti för ett fullt objektivt bedömande. Examen borde emellertid anordnas under sådana former, att den på ett fullt effektivt sätt ådagalade, att lärjungarna ej blott inhämtat de kunskaper, som gymnasiet avsåge att meddela, utan också förvärvat den allmänna mognad i omdömet och den förmåga av mera självständigt arbete, som vore en betydelsefull förutsättning för ett framgångsrikt fullföljande av den utbildning, som gymnasiestudierna hade till syfte att grundlägga. I yttrandena över skolkommissionens förslag göras stundom allmänna erinringar, särskilt av hygienisk art, mot examina över huvud, men i regel synes man förutsätta en studentexamen av i huvudsak samma karaktär som den nuvarande. Det har emellertid också, icke minst i den av skolkommissionens förslagframkallade allmänna diskussionen, framkommit yrkanden, att studentexamen skulle genom ändamålsenliga anordningar förenklas eller ock helt avskaffas samt ersättas med avgångsbetyg. Särskilt har man riktat anmärkningar mot den onödigt stora högtidlighet, med vilken studentexamen omgåves, och det alltid påfallande, ofta överdrivna, stundom smaklösa firandet av de nyblivna studenterna, som ingåve dessa och än mer deras yngre kamrater alldeles överdrivna föreställningar om vikten och betydelsen av den vunna framgången. Den vita mössans romantik anses utöva en starkare dragningskraft än själva den reella kompetens, som den avslutade gymnasieutbildningen skänker. »Allt det falska skimmer som omstrålar studentexamen, alla de möjligheter som den förespeglar, utan att ge, hela den missriktade sociala ambition som har hakat sig fast vid den, gör att dess värde överskattas, att den drar till sig ungdomen

227 25

som ljuset flugorna» (Redaktör T. Fogelqvist i föredrag i Uppsala \X1 25, enligt referat i Dagens Nyheter). Examensceremonien borde helt bortfalla och i stället avgångsbetyg från skolan i vanlig ordning utfärdas, studentexamen borde avskaffas som kompetensfordran till en mängd yrken, som den blott försåge med överkvalificerad arbetskraft, och befrias från sin romantiska nimbus av vunnet mål och högtidligt stadium på livets väg. Tillströmningen till gymnasierna skulle då sacka av, och avgångsbetyg från gymnasium icke längre betraktas som ett conditio sine qua non. Stundom yrkas på ett bestämt särskiljande av studentexamens båda funktioner att vara å ena sidan en sållnings- och siktningsapparat för högre teoretiska studier, å andra sidan en högtidlig avslutning på läroverkets allmänt medborgerliga utbildning. Avgången från gymnasiet tankes då markerad endast genom en enkel avslutningshögtidlighet, medan den egentliga studentexamen skulle förläggas till högskolorna i form av en inträdesprövning, verkställd av högskolornas egna lärare. I förslag med denna innebörd lägges särskild vikt vid borttagandet av namnet studentexamen för gymnasiernas avgångsexamen, av beteckningen student för de från gymnasierna utexaminerade och av rätten för dessa att bära studentmössa; däremot åsyfta dessa förslag ingen avkortning av gymnasiet eller någon väsentlig förändring i dess organisation. I några fall åter, där gymnasiet och studentexamen gjorts till föremål för mer ingående kritik, utmynnar denna i avgivna yttranden liksom i den senare diskussionen i yrkanden på vittgående förändringar. En avgångsexamen från läroverket, avlagd under anspråkslösa former, eventuellt som en enkel avslutning av skolarbetet utan alla ceremonier, skulle ett eller två år tidigare än den nuvarande studentexamen leda strömmen av de lärjungar, som icke ämnade fortsätta sina studier vid högskolor, ut i det praktiska livet; en annan, auktoritativt kontrollerad och till sin karaktär mera rigorös examen, avlagd vid samma tid som den nuvarande studentexamen och förlagd antingen till vissa läroverk eller ock till respektive högskolor, skulle utgöra inträdesexamen till högskolorna. För dessa förslag, vilkas grundtanke särskilt i den senare diskussionen tilldragit sig stor uppmärksamhet, har ovan (sid. 203 ff.) utförligt redogjorts. Överstyrelsens majoritet finner det uppenbart, att kritiken mot examensväsendet i åtskilliga fall rörde sig med allmänna talesätt och mera grundade sigpå antaganden och känsloiiitryck än på konstaterade fakta. Ä andra sidan funnes i anmärkningarna mycket, som förtjänade beaktande, varför det vore önskvärt, att objektiva undersökningar kunde komma till stånd icke minst rörande examinas inverkan i hygieniskt avseende. E t t borttagande av studentexamen syntes emellertid under nuvarande förhållanden icke kunna ifrågasättas. Även överstyrelsens läroverksavdelning avvisar i det hela den framkomna kritiken och vänder sig särskilt mot det från vissa håll framkastade förslaget om återinförande av inträdesprövningarna vid universitet och högskolor, vilka visat sig vara förenade med ölägenheter av mångahanda art. Det naturliga vore, att den skola, som under en i regel lång följd av år handhaft lärjungarnas utbildning, även finge avgiva det slutgiltiga omdömet över resultatet härav och att detta omdöme finge äga vitsord för inträde vid högre läroanstalter. Den återverkan, en avslutande examensprövning alltid komme att utöva på undervisningen vid en skola, kunde även vara välgörande såtillvida som den i sin mån bidroge till att hålla kunskapsnivån uppe och garanterade ett något så när likvärdigt bildningsresultat vid de olika läroverken. I detta avseende kunde den nuvarande studentexamen sägas i det hela ha varit till gagn för våra läroverk. Faran för otillbörligt tryck på undervisningen förebyggdes i samma mån som man åt prövningen kunde giva en lämplig form och låta den framgå som en fullt naturlig avslutning av den föregående undervisningen. Redan nu

228 hade studentexamen, åtminstone den muntliga prövningen, i kanske flertalet fall mera karaktären av en uppvisning av undervisningens resultat än av en examen rigorosum, och i denna riktning borde studentexamens utveckling vid våra gymnasier alltmera ledas. Generaldirektör Bergqvist finner examensproven fylla en bestämd uppgift i den moderna skolan och framhåller, att det i själva proven låge något för karaktärens utbildande och härdande värdefullt. Prövningarna borde emellertid så ordnas, att de icke verkade störande eller förryckande på skolarbetet eller irriterande och enerverande på lärjungarna. De skäl, som framlagts för en klyvning av gymnasiet i en lägre allmän bildande kurs och en högre kurs för blivande högskolestudenter, ha de sakkunniga som av det ovan (sid. 210 ff.) anförda framgår icke funnit övertygande. Därmed bortfalla också förutsättningarna för den föreslagna tudelnihgen av studentexamen i en lägre och en högre examen. De sakkunniga utgå från ett gymnasium, som med obruten studiegång för fram till en nivå, i det hela motsvarande den nuvarande studentexamens. Förslaget att från läroverken borttaga den examen, som medför rätt till inträde vid högskolorna, och ersätta den med en inträdesprövning vid vederbörande högskolor, innebär en återgång till en ordning, som för länge sedan avskaffats såsom opraktisk och ur flera synpunkter olämplig. Redan den omständigheten att ett så viktigt avgörande gjordes beroende av de tillfälliga resultaten av en engångsprövning synes vara tillräckligt skäl att avvisa denna tanke. Uppenbart är också, att en dylik prövning skulle på ett vida ogynnsammare sätt än den nuvarande studentexamen återverka på gymnasiets arbete. Det naturliga synes, som läroverksavdelningen inom skolöverstyrelsen framhåller, vara att den skola som svarar för lärjungarnas utbildning också får, låt vara under tillbörlig kontroll, svara för clet slutliga omdömet om resultatet, och att detta omdöme får äga vitsord för inträde vid högre läroanstalter. De invändningar, som riktats i allmänhet mot examensväsendet och i synnerhet mot studentexamen i dess nuvarande form, synas de sakkunniga ur flera synpunkter beaktansvärda, men icke så tungt vägande, att de skulle kunna utgöra tillräckliga skäl för avskaffande av studentexamen överhuvud. För examens bibehållande talar framför allt en lång erfarenhet av den kontrollerade studentexamens gynnsamma inverkan på arbetet i gymnasiet: att kunskapsnivån hos de avgående studenterna kunnat hållas uppe på en så pass hög och vid samtliga läroverk så pass lika nivå, som dock måste erkännas hittills i det stora hela ha varit fallet, är utan allt tvivel väsentligen att tillskriva studentexamen, som för lärare och lärjungar inneburit en stark uppfordran till målmedvetet och energiskt arbete. Det kräves verkligen, att svåra ölägenheter med det nuvarande systemet uppvisas, för att läroverket skulle kunna anses ha rätt att avstå från en så mäktig sporre till allvar i arbetet, som studentexamen visat sig vara. Nu vill det emellertid synas, som om de allvarligaste olägenheterna med studentexamen åtminstone i det väsentliga läte avlägsna sig utan att därför dess välgörande verkan behövde gå förlorad. Om ett skriftligt prov förlägges till näst högsta gymnasieringen, om vidare antalet ämnen i högsta ringen och därmed också i studentexamen begränsas, om slutligen utgången av examen och avgångsbetygets kvalitet göras mindre beroende av tillfälliga prövningsresultat och mera av det förutgångna arbetet i gymnasiet, så synes faran för en ogynnsam återverkan av examen på gymnasiets undervisning liksom risken för tillfälligheternas inflytande på examens utgång vara till väsentlig del avlägsnad. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga icke ansett sig böra förorda, att studentexamen avskaffas, utan endast att den så anordnas, att de

229 anmärkta olägenheterna i möjligaste mån undanröjas. I kapitel X I I vilja de sakkunniga söka att närmare klarlägga, huru en sålunda modifierad studentexamen kan tänkas utformad. En olägenhet med studentexamen kvarstår även med den av de sakkunniga • antydda organisationen, nämligen allmänhetens alltför höga uppskattning av den vita mössan. Då det här gäller förhållanden, över vilka skolan i stort sett icke råder och som icke lära kunna regleras genom lagstiftning och administrativa åtgärder, så faller hela denna fråga utanför de sakkunnigas uppgift. Att av den högtidlighet som präglar studentexamen och av det tyvärr ofta överdrivna firande vartill den ger anledning låta sig påverka till vidtagande av åtgärder, som skulle i ogynnsam riktning förändra läroverkens organisation eller förtaga studentexamen dess allvar och värde, vore helt visst icke välbetänkt. Den överskattning av studentexamen, som nu råder och som ur mer än en synpunkt är beklaglig, torde småningom komma att avtaga, i den mån andra utbildningsvägar bliva bättre kända och mer uppskattade.

2. Gymnasiets anknytning till realskolan. Medan skolkommissionen i fråga om gymnasiets uppgift och mål ansluter sig Skolkommistill den uppfattning, som funnit uttryck i gällande läroverksstadga, intager den sionen. med avseende på realskolans och gymnasiets inbördes förhållande en principiellt annan ståndpunkt, i det att den funnit sig böra förorda gymnasiets anknytande till avslutad realskola: undervisningen i gymnasiet skulle enligt kommissionens förslag utgå från lärjungarnas i realskolan inhämtade kunskapsmått och alltså bygga på realskolans högsta klass. Då nu kommissionen i sitt val mellan treoch fyraårig realskola bestämt sig för fyraårig realskola, då vidare enligt kommissionens uppfattning den sammanlagda längden av realskolans och gymnasiets kurs icke kan få överstiga sju år, så måste gymnasiets kurs begränsas till allenast tre år. Det är icke ur gymnasiets synpunkt, som kommissionen föreslår denna betydelsefulla förändring i läroverkets organisation. Mot det nuvarande gymnasiets längd har ur synpunkten av dess eget arbete ingen invändning gjorts, och kommissionen vill »icke förneka, att en fyraårig gymnasiekurs i och för sig måste te sig fördelaktigare än en treårig. En treårig lärokurs torde under vissa förhållanden lätteligen kunna tänkas leda antingen till gymnasiebildningens för* svagande eller ock till lärjungarnas överansträngande. Kommissionen vill ej heller förneka, att åtminstone i vissa ämnen kursfördelningen lättare låter sig anordnas i ett fyrårigt än i ett treårigt gymnasium. Alldeles särskilt gäller detta de klassiska språken. För ett något så när ingående latinstudium är en treårig gymnasiekurs otillräcklig, vartill kommer, att, vid latinets inträde i första ringen av ett treårigt gymnasium, oövervinneliga svårigheter möta att bereda grekiska och det tredje moderna främmande språket behörig plats å detta gymnasium.» Kommissionen hänvisar emellertid dels till den omständigheten, att en fyraårig realskola utgjorde ett starkare underlag för ett gymnasium än en treårig, dels till den planerade omläggningen av gymnasiets organisation och studieplan med rikare linjedelning och mera genomförd specialisering, varigenom den ämnesbelastning, som för närvarande tyngde och förryckte de gymnasiala studierna, skulle avsevärt lättas. För ett treårigt gymnasium talade enligt kommissionen även den omständigheten, att en prövning av lärjungarnas lämplighet för gymnasialstudier kunde förväntas giva säkrare utslag, ju senare en sådan prövning ägde rum: lärjungarnas övervägande flertal besutte vid tidpunkten

230 för uppflyftningen i nuvarande andra ringen en. helt annan mogenhetsgrad än tidigare, delvis betingad därav, att den avgörande perioden inom brytningsåldern då vore passerad. En fördel låge däri, att man för lärjungen ännu ett år uppsköte bestämmandet av levnadsbana och ställde honom och hans målsman inför valet mellan de olika möjligheterna först då, när lärjungen verkligen vunnit ett resultat av offentligen vitsordat och i det praktiska livet gångbart värde. En annan fördel ej mindre ur praktisk-ekonomisk än ur pedagogisk-moralisk synpunkt vore, att ungdomen å orter, där realskola funnes men icke gymnasium, längre finge stanna under hemmets fostran och vård. Vidare hade efter kommissionens mening den hittillsvarande erfarenheten såväl vid enskilda läroanstalter i vårt land som över huvud i grannländerna lämnat övertygande vittnesbörd om möjligheten att under en treårig kurs meddela en fullt tillfredsställande gymnasiebildning. I samma riktning kunde slutligen nu gällande föreskrifter beträffande realskolexamens värde såsom kvalifikation för inträde i gymasiets andra ring anses tala. De menliga följderna av gymnasiets förkortande hoppas kommissionen kunna väsentligen förebygga genom organisatoriska förändringar av skilda slag. Den föreslår sålunda dels att ämnenas antal å de olika bildningslinjerna lämpligen begränsas, dels att språkanhopningen å latingymnasiet genom ändamålsenliga anordningar avlägsnas, särskilt genom åtgärder i syfte att möjliggöra en till fyra år utsträckt undervisning i latin. Under dessa förutsättningar finner kommissionen »att ett treårigt gymnasium icke med fog kan betecknas såsom ägnat att försvaga gymnasieutbildningen». KommissionsMot skolkommissionens förslag att på avslutad fyraårig realskola bygga ett ledamöterna Martin, Sa- treårigt gymnasium riktades redan inom kommissionen starka invändningar. muelsson, Kommissionsledamöterna Martin, Samuelsson, Staaff och Söderlindh, vilka i Staaff och allt väsentligt ansluta sig till kommissionens förslag, giva i ett särskilt yttSöderlindh. rande uttryck åt sina betänkligheter rörande clet treåriga gymnasiet: »Den farhågan ligger nära till hands, att ett 3-årigt gymnasium, byggt på en 4-årig realskola, ej skall kunna nå samma resultat som det nuvarande 4-åriga gymnasiet. Enligt vår mening vore ett 4-årigt gymnasium, byggt på 3 realskoleklasser, en från gymnasiets sjoipunkt i alla avseenden lämpligare organisationsform. Det synes oss självklart, att 1 år i realskolan plus 3 gymnasieår icke äro likvärdiga med 4 gymnasieår. I realskolans högsta klass måste kurserna i många ämnen på grund av den förestående examen avrundas och kunna ej läggas på samma sätt som i en första gymnasiering. Vidare är lärjungematerialet allt för osovrat. Det ligger i sakens natur, att ett bättre resultat kan uppnås i en gymnasiering med efter en gallring av den art, kommissionen tänker sig, sovrat lärjungematerial, med ett enhetligt studiemål och under ledningav bättre kvalificerade lärarkrafter, än vad fallet kan bli i en fjärde realskoleklass. En ytterligare omständighet, som efter vår mening talar för en 4-årig gymnasiekurs är, att flertalet gymnasier komma att inom sig samla lärjungar från olika realskolor. Ty det är en känd erfarenhet, att ganska rundlig tid åtgår, innan lärjungar, som haft olika lärare och måhända ofta undervisats efter olika metoder och läroböcker, hinna sammanarbetas till en sådan homogenitet, att klassens arbetstakt kan bli normal. Slutligen se vi en brist hos det 3-åriga gymnasiet däri, att latinet, för vars tillfredsställande studium tre år även enligt majoritetens mening äro otillräckliga, måste inträda i den fjärde realskoleklassen, där dess ställning givetvis måste bliva betänkligt svag. Det torde nämligen i många realskolor bliva svårt att anskaffa verkligt kompetenta lärarkrafter i latin. Det kan icke undgas. att man i många fall måste nöja sig med svagt kvalificerade sådana eller rent av alldeles avstå från att lämna lärjungarna det tillfälle till latinstudier,

231 på vilket de ha rättmätiga anspråk. Det bör också i detta sammanhang påpekas, att det krav på en fyraårig kurs i franska, som från så många håll med fog har framställts, genom kommissionens förslag endast i undantagsfall blir tillgodosett. Om den s. k. realskoleklassen bibehölles såsom parallell med den första gymnasieringen och om inträdesprövningen till gymnasiet förlades efter genomgången av realskolans tredje klass, skulle gymnasiet alltjämt kunna bestå såsom fyraårigt.» De fyra kommissionsledamöterna ha emellertid med hänsyn dels till vissa i kommissionens förslag ingående anordningar, vilka vore ägnade att avlägsna eller motväga de antydda bristerna, dels till de sociala och pedagogiska fördelar, som förslaget innebure, funnit de skäl som talade för detsamma bestämt övervägande, varför de ansett sig kunna och böra skänka det sin anslutning. I de inkomna yttrandena ha i fråga om gymnasiets anknytning till realskolan yppats skilda meningar, i det att många utlåtanden förorda gymnasiets byggande på realskolans näst högsta klass, andra dess byggande på avslutad realskola. De som uttala sig för ett gymnasium, fotat på avslutad realskola, synas i det hela grunda sin ståndpunkt på organisatoriska skäl. Med denna förutsättning skulle gymnasiet kunna ordnas antingen efter kommissionens förslag såsom treårigt, byggande på den oavkortade realskolans högsta klass, eller såsom fyraårigt, byggande på en avkortad realskolas högsta klass. Det sistnämnda förslaget föreligger, som förut nämnts, i mer eller mindre utformat skick dels i en uppsats av lektor J . Swenning (Tidning för Sveriges läroverk 1922, nr 10), dels i yttranden från några läroverkskollegier^ Så förordar kollegiet vid högre allmänna läroverket i Jönköping en på 4-årig grundskola byggd 4-årig realskola och ett på dennas högsta klass byggt 4-årigt gymnasium. Med detta system 4 + 4 + 4 tankes gärna förbunden en ordnad avgång från gymnasiets andra ring, i det att avgångsbetyg från denna ring skulle tillerkännas viss kompetens. Om det på avkortad realskola byggda fyraåriga gymnasiet ha de sakkunniga yttrat sig i kapitlet om realskolan (sid. 172 ff.). De utlåtanden, som förorda treårigt gymnasium, ansluta sig väsentligen till de av skolkonimissionen anförda skälen; möjligheten av en treårig gymnasieorganisation anses given genom erfarenheten från de kommunala och privata läroanstalterna. De blivande studenterna hade, framhåller vidare kollegiet vid Realskolan och kommunala gymnasiet i Uddevalla, god nytta av den praktiska läggning, den nuvarande realskolans avslutningsklass alltjämt måste få, och den större mognad, lärjungarna ägde vid sitt inträde å gymnasiet, befordrade också ett redan från början på fördjupning och grundlighet inriktat studiearbete. Kommissionens förslag om latinets påbörjande redan i sista realskoleklassen samt om linjedelningen och därmed följande begränsning i antalet ämnen vore ägnat att minska den arbetsbelastning, som eljest vore väl stor i det treåriga gymnasiet. Mot kommissionens förslag om gymnasiets anknytning till avslutad realskola invändes, att undervisningen i realskolans avslutningsklass icke kunde på samma gång tillgodose både realskolans och gymnasiets berättigade behov: realskolan måste i sin högsta klass giva sammanfattande och avslutande kurser av delvis praktisk läggning, vilka antingen saknade betydelse för den vidare utbildningen i gymnasiet eller ock där bleve föremål för mera djupgående studium; följden bleve i båda fallen tidsförlust, i senare fallet måhända också arbetsolust. Den fördel, som efter kommissionens förmenande vunnes genom att lärjungarnas val av bildningslinje uppskötes ett år, förringades genom att lärjungarna,

Yttrandena.

232 med hänsyn till latinets krav, i verkligheten redan vid inträdet i realskolans högsta klass ställdes inför ett linjeval. Främst riktas emellertid kritiken mot gymnasiets förkortning. Flertalet av dem, som yttrat sig om gymnasiets organisation, äro ense om det fyraåriga gymnasiets överlägsenhet. Där man samtidigt vill bibehålla realskolan vid dess nuvarande bildriingsmål, tankes alltså det fyraåriga gymnasiet byggt på den oavkortade realskolans näst högsta klass. Olika universitetsmyndigheter uttala betänkligheter mot den treåriga gymnasieorganisationen, som omöjligen kunde giva samma lugna koncentration åt undervisningen och samma bildningsvärde åt resultatet som det nuvarande fyraåriga gymnasiet; censorernas erfarenhet gåve vid handen, att den treåriga gymnasieformen ej vore tillfredsställande och att den allmänna nivån där vore lägre än vid de fyraåriga gymnasierna, på grund av det forcerade arbetet och den därmed följande överansträngningen av lärjungarna. Av särskilt intresse äro omdömena från skolor, där man prövat det treåriga gymnasiet. Så erinrar kollegiet vid Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium om att den av kommissionen föreslagna allmänna skolorganisationen sedan åtskilliga år prövats vid läroverket. Intet tvivel, säger kollegiet i sitt yttrande, rådde därom, att de mera studiebegåvade och framför allt mera energiska lärjungarna med fullt tillfredsställande kunskaper nått fram till studentexamen, men lika säkert vore, att ett stort antal ingalunda obegåvade lärjungar endast med stor möda förmått följa med i den forcerade arbetstakten. Det på^en fyraårig realskola byggda treåriga gymnasiet krävde utan gensägelse en långt starkare arbetsintensitet än statsgymnasierna. En avsevärd olägenhet vållade särskilt den omständigheten, att lärjungarna i första ringen komme från andra skolor och därför hade reellt mycket olika förkunskaper. I långt högre grad skulle detta bli fallet vid det av kommissionen föreslagna gymnasiet, liksom också med säkerhet de pedagogiska och hygieniska vanskligheter, soim då det gällt normalt utrustade lärjungar, kommit till synes vid Uppsala enskilda läroverk, starkt skulle göra sig gällande i det framtida gymnasiet, för så vitt icke nuvarande kunskapsfordringar skulle avsevärt sänkas. Allmänt förmenas det treåriga gymnasiet framkalla en alltför forcerad arbetstakt och som följder därav oro, jäkt och överansträngning, särskilt för de kvinnliga lärjungarna^ Av elever med mindre utpräglad studiebegåvning hade, framhåller kollegiet vid Uppsala högre elementarläroverk och gymnasium för flickor, flera måst avbryta studierna eller utsträcka dem till fyra år; överansträngning hade i större eller mindre grad förekommit. Från flera håll beklagas, att kommissionens gymnasieorganisation icke toge tillbörlig hänsyn till flickornas speciella läggning och behov. En framträdande olägenhet med det treåriga gymnasiet vore, framhålles det från olika håll, att tid icke gåves att i ro sammansmälta de i första ringen sammanförda lärjungarna till en homogen undervisningsavdelning: tiden vore för kort, betonas det, för att goda resultat skulle kunna nås med lärjungar, som komme från olika realskolor och som haft olika lärare, olika arbetsmetoder, olika^läroböcker o. s. v. Särskilt anses förkortningen av gymnasiets studietid gå hårt ut över språkbildningen samt över kristendomsämnet. Med styrka framhålles vådan av att undervisningen i moderna språk inskränktes till den grad som kommissionen föreslagit. Enligt humanistiska sektionens i Lund åsikt innebure en inskränkning av gymnasiet till treårigt en allvarlig fara för språkundervisningen vid våra läroverk: »För alla som överhuvud ville ägna sig åt o vetenskapliga studier skulle otillräcklig utbildning vålla svårighet eller oförmåga att tillgodogöra sig vetenskaplig eller annan litteratur på främmande språk, vilket skulle leda till förlängd studietid, minskad allmänbildning och intellektuell och kulturell isolering.»

233 De åtgärder, kommissionen föreslagit i syfte att förebygga de menliga följderna av gymnasiekursens förkortande, anses icke kunna på ett tillfredsställande sätt avhjälpa de med ett treårigt gymnasium förenade olägenheterna. Förslaget om latinets införande i realskolan betraktas allmänt som olyckligt bade ur realskolans och ur gymnasiets synpunkt, och mot den föreslagna specialiseringen i gymnasiet riktas allehanda invändningar, för vilka närmare skall redogöras vid behandlingen av gymnasiets linjedelning. o_ I åtskilliga yttranden förordas ett blandat system med tre- och fyraåriga gymnasielinjer vid sidan av varandra. Antingen skulle latingymnasiet generellt göras fyraårigt och realgymnasiet i större eller mindre utsträckning treårigt; denna tanke, som framlagts av Läroverkslärarnas riksförbund och upptagits i en del utlåtanden, såsom i kollegiets vid Högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm, innebär att gymnasiet skulle bygga dels på realskolans näst högsta klass, dels på dess högsta. Eller ock skulle treåriga gymnasier, byggande på avslutad realskola, i viss utsträckning komplettera den^ normala fyraåriga gymnasieorganisationen; de treåriga gymnasierna tänkas då i^ främsta rummet såsom påbyggnader på de kommunala mellanskolorna. Sålunda anser kollegiet vid Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium, vilket, som ovan anförts, icke funnit sig kunna tillstyrka ett generellt genomförande av den treåriga gymnasieformen, denna under vissa betingelser kunna fylla en bestämd uppgift: då den av kommissionen föreslagna organisationen visat sig fullt användbar för de mest studiebegåvade och studieintresserade lärjungarna, föreslår kollegiet, att ett antal treåriga gymnasier inrättas för att mottaga begåvade lärjungar från realskolor av den kommunala mellanskolans typ. Till en förut antydd lösning av problemet om gymnasiets anknytning till realskolan ansluter sig skolöverstyrelsens majoritet med sitt förslag att avkorta realskolan uppifrån med en klass: bortskures realskolans eller mellanskolans nuvarande högsta klass, så kunde ett på avslutad realskola byggande gymnasium, inom den av kommissionen för den högre skolan förutsatta ramen av sju år liksom inom den nuvarande nioåriga organisationen, få till sitt förfogande de fyra år, som ur kursfördelningens och undervisningsarbetets synpunkt anses önskvärda. Denna organisation skulle för realskolan få synnerligen vittgående följder. Skulle en dylik organisation komma till generellt genomförande — en partiell lösning av problemet på denna väg är av lätt insedda praktiska skäl utesluten — så ändras därigenom emellertid som ovan sid. 172 ff. påvisats i viss mån förutsättningarna även för gymnasiets arbete. Minoriteten inom skolöverstyrelsen framhäver i sitt yttrande i frågan om gymnasiets uppbyggande främst behovet av lugn och samling i skolarbetet och vikten av att jäkt och splittring såvitt möjligt undvikes. Det första villkoret för att detta skulle bli möjligt vore att tillräcklig tid tillmättes åt gymnasiestudierna. Det vore en såväl hos censorerna vid studentexamen som hos överstyrelsens egna ledamöter på mångårig erfarenhet grundad mening, att det inom en treårig gymnasieorganisation vore förenat med stora svårigheter att nå fram till ett tillfredsställande bildningsresultat. Vad erfarenheten från de treåriga gymnasierna beträffar, finge det icke förbises, att de kvinnliga gymnasierna i regel byggde på en flickskolekurs. som med ett eller två skolår översköte underbyggnaden vid motsvarande gymnasier för gossar; att forceringen i det treåriga gymnasiet innebure vådor särskilt för de kvinnliga lärjungarna vore icke 'desto mindre från flera håll betygat. Flera treåriga gymnasier hade också funnit sig böra övergå till en fyraårig gymnasieorganisation. Vidare finge de många beaktansvärda reformförslag i fråga om skolans inre arbete, som fram-

234 lagts, föga tillfälle att komma till sin rätt inom en treårig gymnasieform, enär de framför allt krävde det utrymme, som kunde beredas endast inom en fyraårig gymnasieorganisation. De påvisade bristerna hade till största delen sin grund i det föreslagna skolsystemets hela grundläggande konstruktion och kunde icke genom de tilltänkta partiella åtgärderna undanröjas. Läroverksavdelningen anser sålunda en fyraårig gymnasieorganisation, byggd på realskolans näst högsta klass, böra bibehållas såsom den normala vid de allmänna läroverken. Den på avslutad realskola byggda treåriga gymnasieformen kunde emellertid allt fortfarande komma till användning vid enskilda och kommunala läroanstalter och borde försöksvis i någon utsträckning prövas även vid allmänna läroverk. Generaldirektör Bergqvist konstaterar, att de treåriga gymnasierna icke alltid utan svårighet kunnat nå sitt mål, och är därför benägen att tro, att det för arbetet på gymnasiet vore lyckligast, om gymnasiet även efter en utvidgad linjedelning kunde behållas som fyraårigt. I varje fall borde latingymnasiets omläggning till treårigt icke vedervågas, allra minst om detta, såsom önskligt vore, anordnades såsom helklassiskt. Komme emellertid en lämplig avlastning i förening med starkare koncentration att äga rum i fråga om gymnasiernas timplaner, och underkastades samtidigt kursplanerna sovring, allt i syfte att åstadkomma förbättrade arbetsmetoder, så kunde även på ett treårigt realgymnasium väntas ett gott arbete och ett gott arbetsresultat. I enlighet härmed borde alltså latingymnasiet göras fyraårigt, fotande på realskolans näst högsta klass, och treåriga gymnasier med reallinje och nyspråklig linje, byggande på realskolans högsta klass, på lämpliga ställen och i lämpligt antal upprättas, gärna så, att tre- och fyraåriga gymnasielinjer av samma typ komme till jämförelse vid samma läroverk. Be sakkun- Om i överensstämmelse med majoritetens inom överstyrelsen förslag realsko niga. lans högsta klass borttages, möter under förutsättning av en sju- respektive nioFördelar och årig lärogång i den högre skolan intet hinder att göra gymnasiet fyraårigt och och nackdelar sålunda vinna de fördelar, som därmed anses vara förbundna. ^c^med 8 ^ m däremot realskolan icke avkortas upptill utan bibehålles med väsentligen fyraårig oförändrat studiemål, så erbjuda sig, när det gäller att fatta ståndpunkt till gymnasie- frågan om gymnasiets längd och anknytande till realskolan, tvenne möjligheter: organisation, antingen bygges gymnasiet på avslutad realskola eller bygges det på realskolans näst högsta klass; under förutsättning att gymnasiets studiemål bibehålies vid väsentligen oförändrad nivå, blir gymnasiet i förra fallet treårigt, i senare fallet fyraårigt. Därest en jämförelse mellan ett tre- och ett fyraårigt gymnasium av här ifrågasatt art skall bliva rättvisande, måste det fasthållas, att det kortare gymnasiet icke innebär en kortare lärogång i den högre skolan. Denna har i båda fallen samma längd. Frågan gäller, om det skolår, som i nuvarande läroverksorganisation representeras av sjätte klassen och den därmed parallella första ringen, av samtliga lärjungar skall tillbringas i realskolans avslutningsklass eller om de lärjungar, vilka ämna fullfölja sina studier till studentexamen, redan under detta år skola åtnjuta en särskild, på gymnasiets mål inriktad undervisning. En jämförelse måste alltså avse i främsta rummet detta år och de utbildningsresultat, det kan skänka å ena sidan i en sista realskoleklass, å andra sidan i en första gymnasiering. Resultaten av jämförelsen bli givetvis ytterst olika med avseende på de olika ämnena. I latin ger en första gymnasiering mycket, en sista realskoleklass åter, om detta ämne icke skall trängas ned i realskolan, intet; det fyraåriga

235 gymnasiets kurs i latin måste vid treårig gymnasieorganisation i så fall pressas samman inom ramen av tre år. I exempelvis geografi återigen kunna timantal och kursomfattning göras identiska, och skillnaden i arbetsresultatet kommer att motsvara allenast den olikhet i undervisningen, som betingas av å ena sidan realskoleklassens, å andra sidan gymnasieringens allmänna förutsättningar. En mellanställning intar ett ämne som modersmålet, där vissa viktiga kursmoment, särskilt övningarna i muntlig och skriftlig framställning, i stor utsträckning måste vara av samma slag, medan exempelvis det litteraturhistoriska studiet i gymnasieringen bedrives efter annan plan och inriktas mot ett högre och avlägsnare mål. Även undervisningen i främmande språk, som ju i stort sett måste fortskrida jämnt från det första undervisningsåret till det sista^ röner en påtagligt gynnsam inverkan genom studiets tidigare upplyftande på det gymnasiala planet och inriktande mot gymnasiets högre ställda mål. Givet är också, att de sammanfattningar och återblickar, med vilka i realskolans sista klass kurserna måste avrundas och avslutas, liksom även de direkt för examen avsedda kursrepetitionerna endast i begränsad utsträckning komina gymnasiestudierna till nytta. Man måste räkna med det faktum, att undervisningen i realskolans avslutningsklass icke kan på samma gång fullt tillgodose både realskolans och gymnasiets berättigade krav, icke kan samtidigt på bästa sätt förbereda en kategori lärjungar för omedelbart utträde i förvärvslivet, en annan kategori för gymnasiestudier. Om alltså ur gymnasiets synpunkt den högsta realskoleklassen med sitt mera ojämna lärjungematerial och sin karaktär av avslutningsklass med examensmål i närmaste sikte är underlägsen en första gymnasiering med dess mera valda och homogena elevmaterial och dess högre studiemål, så är därmed ingalunda sagt, att arbetet i realskolans högsta klass icke skulle vara av värde för gymnasiet. Den kunskap och den mognad, som lärjungarna i^denna klass vinna, komma naturligtvis gymnasiets arbete till godo. Men ett år i en första gymnasiering har för gymnasiets speciella syften större värde. Om gymnasiet för sin särskilda bildningsuppgift får disponera även det omstridda året, så kan det rent gymnasiala arbetet utsträckas till fyra år. Detta möjliggör en rationellare fördelning av arbetet, en lugnare arbetstakt och vidgat utrymme för studiets fördjupande, allt förmåner, som ur pedagogisk synpunkt måste skattas synnerligen högt. För det fyraåriga gymnasiet tala alltså framför allt pedagogiska skäl: gymnasiet får mera tid på sig att med lugn planmässighet genomföra sitt krävande utbildningsarbete. Det kan på ett tidigare stadium sammansmälta de i kunskap och erfarenhet olika utrustade lärjungarna till en enhetlig arbetsgemenskap och med lugnare arbetstakt föra dem fram till det föresätta studiemålet. Den rikligare tillmätta tiden medger i större utsträckning det dröjande vid karakteristiska företeelser, som är så värdefullt för studiets fördjupande. Latinundervisningen kan till sitt förfogande få de fyra år, som allmänt erkännas vara erforderliga för att den utan forcering av arbetet skall kunna giva tillfredsställande resultat. Grekiskan behöver icke inträda på timplanen förr än två år efter latinet. Den specialisering av gymnasiestudierna, som skolkommissionen föreslår och av vilken den hoppas så gynnsamma verkningar, kan mera komma till sin rätt och bättre få sin avsedda verkan. Pedagogiskt sett är det fyraåriga gymnasiet alltså att beteckna som avgjort överlägset det treåriga. För det treåriga gymnasiet återigen tala betydelsefulla organisatoriska och praktiska skäl: gymnasiet kan byggas på avslutad realskola; lärjungarnas val av studieriktning kan uppskjutas ett år; deras lämplighet för gymnasiala studier kan vid denna tidpunkt med större säkerhet bedömas; de elever, som icke ha sina hem inom gymnasieorten, kunna stanna hemma ett år längre.

236 organisation Om alltså det fyraåriga gymnasiet ur vissa synpunkter måste tillerkännas Z! fvraårtt^ 1 b a d a n d e företräde framför det treåriga, så erbjuder ett generellt genomgvmnasier. l o r o a n d e av en fyraårig gymnasieorganisation ur andra synpunkter avsevärda svårigheter. De tyngst vägande skäl, som anförts till förmån för det treåriga gymnasiet, avse gynnsammare betingelser för realskolan och ha därför av de sakkunniga behandlats i kapitlet om realskolan. Särskilt det stora antalet fyraåriga realskolor (mellanskolor) utgör ett starkt skäl för organiserande åtminstone i viss utsträckning av gymnasier, byggande på dessa skolors högsta klass. Jamval ur de blivande gymnasisternas synpunkt synes här böra framhållas ett skal som för en viss kategori är av stor praktisk betydelse: många lärjungar kunna yicl treårig gymnasieorganisation stanna i hemmet ett år längre än som är möjligt med en fyraårig gymnasiekurs. Vad detta betyder för hemmets ekonomi och för barnens uppfostran, ligger i öppen dag. Detta för den berörda individen högst betydelsefulla skäl har visserligen en bestämt begränsad räckvidd, i det att det endast avser lärjungar, boende å orter med realskola men utan gymnasium; det berör icke flertalet lärjungar, varken sådana, som bo i^ städer med gymnasium och som alltså i varje fall stanna i hemmet, eller sådana som bo på rena landsbygden och som måste lämna sina hem redan för att kunna besöka realskola. Det treåriga gymnasiet har emellertid l^letta hänseende genom att det tillmötesgår dessa praktisk-ekonomiska önskemål ett bestämt företräde framför det fyraåriga. Överhuvud taget vill det ur här sist anförda synpunkt synas, som om en över hela landet gällande enhetlig gymnasieorganisation icke skulle kunna genomföras utan avsevärda uppoffringar för endera av de båda nu antydda kategorierna av barn. Det fyraåriga gymnasiet vållar vissa lärjungar' betydande praktiska och ekonomiska olägenheter, och det treåriga gymnasiet bereder andra lärjungar en utbildning, som enligt erfarenhetens vittnesbörd icke är så god som förhållandena medgiva, Om det synes obilligt, att barn från vissa mindre orter måste vidkännas uppoffringar, som med en för dem bättre tillrättalagd skolorganisation kunde undvikas, så synes det å andra sidan lika obilligt, att barnen från de större städerna och från landsbygden skulle få en pedagogiskt mindre tillfredsställande utbildning därför, att skolorganisationen lagts tillrätta för en annan kategori av barn med andra geografiska förutsättningar. I själva verket synes skolorganisationen, om den skall under ifrågavarande förutsättningar tillgodose dessa skilda intressen, icke kunna ordnas efter enhetliga linjer utan böra uppbyggas så, att den så smidigt som möjligt anpassar sig efter de olika orternas faktiska behov. Fyraårigt Tydligt och från många håll på grund av långvarig erfarenhet betygat är, inm'ochTe- a t t äei . t r e a r i S a . gymnasiets svaghet framträder särskilt inom latinlinjen, där årigt real- kursen i latin i sin helhet måste fördelas på endast tre gymnasieringar och gymnasium, där grekiskan måste följa redan i andra ringen. Inom reallinjen göra sig det treåriga gymnasiets pedagogiska brister mindre starkt gällande, som naturligt är, då ämneskretsen för den sista realskoleklassen och den första realringen är gemensam och skillnaden i kurser i åtskilliga ämnen är mindre betydande. Det är denna erfarenhet, som framkallat tanken på ett gymnasium, fotat med latinlinjen på realskolans näst högsta klass och med reallinjen på den avslutade realskolan. Hur tilltalande än denna tanke ur många och för visso betydelsefulla synpunkter kan te sig, synes den dock näppeligen kunna läggas till grund för en generell lösning av den föreliggande gymnasiefrågan. I själva verket tala starka skäl mot ett g e n e r e l l t genomförande av en gymnasieorganisation med treårigt realgymnasium och fj^raårigt latingymnasium. Även om de med ett treårigt realgymnasium förbundna olägenheterna icke

237 äro av den allvarliga innebörd, att de böra få hindra genomförandet av en dylik organisation i den utsträckning, som av andra tyngre vägande skäl kan synas önskvärd, så är därmed naturligtvis ingalunda sagt, att icke även på ett realgymnasium kurserna kunna läggas till rätta på ett pedagogiskt mera tillfredsställande sätt, om fyra år stå till förfogande för gymnasiets speciella bildningsuppgift. För inånga gymnasier ställer sig en organisation med olika långa gymnasielinjer olämplig redan av ekonomiska skäl, enär den utesluter varje möjlighet till samläsning de skilda linjerna emellan. Då vidare många gymnasier väsentligen eller så gott som uteslutande rekryteras från själva gymnasieorten, så synas vid dessa gymnasier treåriga linjer knappast vara av behovet påkallade; överhuvud torde hänsynen till lärjungar från orter utan gymnasium icke kunna motivera mera än ett ganska begränsat antal treåriga gymnasielinjer. Ä andra sidan torde knappast något hållbart skäl kunna anföras för att lärjungar, som först efter avlagd realexamen övergå till gymnasium, av skolorganisationen skulle hänvisas till en gymnasielinje utan latin. Om sålunda lärjungarnas intresse å ena sidan påkallar, att latingymnasiet åtminstone i någon utsträckning göres treårigt, å andra sidan icke kräver, att realgymnasiet generellt göres treårigt, så synes ett g e n e r e l l t genomförande av ifrågavarande gymnasieorganisation icke kunna anses motiverat. Vad här sagts om ett treårigt realgymnasium gäller i stort sett även om ett treårigt rent nyspråkligt gymnasium. Ur här anförda synpunkter synas alltså starka skäl tala för att gymnasiet Sammanfattniu organiserades dels såsom fyraårigt, dels såsom treårigt. I vilken utsträckning sde olika gymnasietyperna borde komma till användning på de skilda orterna, är här icke platsen att undersöka. Dessa frågor synas böra prövas och avgöras i varje särskilt fall med tillbörlig hänsyn till de skilda landsdelarnas och orternas önskemål och behov. Då emellertid väsentligt större pedagogiska svårigheter vidlåda ett treårigt latingymnasium än ett treårigt gymnasium utan latin, så synes, om på en ort gymnasielinjer av olika längd ordnas, främst latingymnasiet böra bliva fyraårigt. Med hänsyn till de anförda omständigheterna ha de sakkunniga ansett sig böra utarbeta planer såväl för fyraårigt som för treårigt gymnasium. Inom den vidare ramen av det fyraåriga gymnasiet ha de sakkunniga sökt att tillgodose de krav på koncentration och specialisering, som synas med rätt kunna ställas på gymnasieorganisationen. Inom det treåriga gymnasiet vållar tidens knapphet olägenheter, som icke helt kunna undanröjas; de sakkunniga ha emellertid sökt att organisera detta gymnasium så, att det så långt ske kan må erbjuda lika goda studiemöjligheter som det fyraåriga och föra fram till ett likvärdigt resultat.

3. Gymnasiets linjedelning. Enligt nu gällande läroverksstadga är gymnasiets lärokurs delad på två bild- Nuvarande ningslinjer, latin- och realgymnasiet; latingymnasiet förgrenar sig från och med orgamsatredje ringen i en helklassisk linje med grekiska men utan matematik och en halvklassisk linje med matematik men utan grekiska. En viss ytterligare individualisering av gymnasiestudierna möjliggöres genom den s. k. bortvalsrätten: lärjunge, som blivit flyttad till gymnasiets tredje ring, äger rätt att vid läsårs början bortvälja ett å den stadgade timplanen förekommande läroämne eller teckning eller ock två av dessa ämnen, såvida de i högsta ringen tillsammans ej upptaga mer än sex timmar i veckan, varvid dock iakttages, att alla lär-

238 jungar skola deltaga i undervisningen i modersmålet samt med visst undantag även i kristendom. LäroverksDenna gymnasiets organisation blev efter genomförandet av 1904 års läro sens^prelimi- vei *ksreform föremål för en tidvis mycket livlig kritik. Man konstaterade, nära orga- a t t bortvalsrätten icke fått avsedd användning och därför icke kommit att nisations- motsvara de förväntningar, som ställts på densamma; gymnasiet ansågs införslag. nefatta för få bildningslinjer och för många ämnen på varje linje. Bortvalet finge icke ske planlöst under påverkan av allehanda yttre tillfälligheter utan borde planmässigt organiseras: det borde eftersträvas en rikare linjeuppdelning av gymnasiet med starkare ämneskoncentration inom de skilda linjerna. I stället för individuell bortvalsrätt inom de två hävdvunna, med alltför många ämnen belastade linjerna borde införas valfrihet mellan ett fåtal fasta, olika utbildningslinjer. Denna tankegång låg väsentligen till grund för det preliminära organisationsförslag, som efter ett längre utredningsarbete inom läroverksöverstyrelsen framlades i sina huvuddrag i ett föredrag vid läroverkslärarmötet i Jönköping år 1915. Förslaget gick ut på en mera genomförd linjedelning, förbunden med en starkare koncentration på vissa studieområden med i huvudsak organiskt samhörande obligatoriska ämnen; vissa huvudämnens mera framskjutna ställning finge dock enligt förslaget icke utesluta ett rationellt tillgodoseende av allmänbildningskravet. Gymnasiet tänktes delat i två huvudlinjer, det humanistiska gymnasiet och realgymnasiet, det humanistiska gymnasiet i sin ordning i en klassisk linje med latin och grekiska och en nyspråklig linje med latin, den senare i de två högsta ringarna alternativt innefattande en kurs i matematik i stället för tyska, realgymnasiet åter i tre linjer, en nyspråklig linje utan latin, inrymmande alternativt ryska i stället för tyska, en matematisk-naturvetenskaplig linje och en empiriskt-naturvetenskaplig linje. Förslaget vann i sin allmänna planläggning en viss anslutning, men dess utformning med de många olika linjerna väckte betänkligheter av skilda slag. Skolkommis- Detta var i stort sett den pedagogiska diskussionens läge ännu på våren 1918, sionen. j a m e c j a n l e c J n m g a v ett motionsvis framfört förslag, avseende vissa ändringar Allmänna ut-i bestämmelser rörande studentexamen, 1918 års lagtima riksdag uttalade sig gangspunk- £^r e n r e f 0 rmering av studentexamen genom en differentiering, som, med behörigt avseende fästat vid läroverkens uppgift att meddela ett visst mått av allmänbildning och utan sänkande av studentexamens kvalitet, klöve undervisningsväsendet på det högre stadiet i flera linjer än hittills och samtidigt minskade antalet ämnen inom varje linje. Till samma mål syfta de riktlinjer rörande gymnasiets omgestaltande, som av föredragande departementschefen i uttalande till statsrådsprotokollet gåvos till vägledning för skolkommissionens revisionsarbete i detta hänseende: »Som en viktig vägledande synpunkt vid den blivande revisionen framställer sig önskemålet, att de från gymnasiet utexaminerade gå kvalitativt bättre rustade för studier vid universitet och högskolor än för närvarande. Gymnasialreformen måste inriktas på en rikare linjeuppclelning, därvid visserligen någon del av det nuvarande mångläseriet till studentexamen försvinner, men där i stället uppnås ett större fördjupande inom den grupp av ämnen, som linjen i fråga omfattar. Till en sådan kvalitativ höjning av nivån hos de från läroverken utexaminerade skulle det även bidraga, därest tillträdet till särskilt gymnasiet i större utsträckning än nu gjordes beroende av verklig studiebegåvning. Åtgärder i sådan riktning motiveras även av hänsyn till en alltmer tilltagande överproduktion av studenter. Följaktligen synes detta spörsmål böra tagas under allvarlig omprövning.»

239 Skolkommissionen finner i sin granskning av gymnasiets nuvarande organi- Kritik av nusation dess mest framträdande brister bero på två väsentliga missförhållanden, v fa^ de d för " m eiu ämnesträngseln och lärjungeträngseln, vilka båda gjorde sig menligt gällande särskilt i gymnasiets två högsta ringar. Lärjungeträngseln å gymnasiet vore väsentligen betingad av det sätt, varpå realskolans och gymnasiets _ inbördes anknytning ordnats, ämnesträngseln åter av själva gymnasieorganisationen. Frågan om lärjungeträngseln i gymnasiet komma de sakkunniga att behandla i samband med spörsmålet om intagningen i gymnasiet. Ämnesträngseln för enligt kommissionen med sig dels en brist på koncentration i arbetet, dels i vissa fall en risk för de ungas överansträngning. Den bristande koncentrationen åter omöjliggör i de flesta fall tillämpandet av den mera självständiga, i viss mån elementärt vetenskapliga arbetsmetod, för vilken nuvarande gymnasieorganisation avsett att bereda rum. Lärjungen får i regel ej aktivt och produktivt deltaga i arbetet utan får sig vetandet mera passivt tillfört, varigenom detta kommer att bliva väl starkt konglomeratartat. Den mångskiftande kunskapstillägnelsen leder till en splittring inom det intellektuella livet, som förr eller senare kommer att utöva ett skadligt och hinderligt inflytande på personlighetsutvecklingen. Lärjungar lämna ej sällan gymnasiet utan förmåga eller håg att arbeta på egen hand, stundom också med påtagligt svaga faktiska kunskaper. Bortvalsrätten, som förväntats giva studierna en friare, mognare och självständigare prägel, låta de individuella anlagen bättre komma till sin rätt och bereda lärjungen möjlighet att redan i skolan mera speciellt ägna sig åt de ämnen, som komme att vara för hans framtida kall mest behövliga, förklaras av skolkommissionen icke vara den rätta lösningen av den svåra frågan om studiets koncentration och mångläseriets inskränkande. Bortvalsrätten har antingen icke alls eller på ineffektivt sätt kommit till användning; lärjungarnas bortval kännetecknas av planlöshet och tillfällighet, i många fall synes man snarare välja bort lärare än ämnen; inga garantier finnas för att en lärjunge, som begagnar sin rätt att utesluta ett ämne, har nöjaktiga insikter i den förut genomgångna kursen; bortvalet kan träffa jämväl linjens huvudämnen. En olägenhet är förbunden med bortvalsrätten, hur väl den än användes: den gör en avdelning mer heterogen än nödvändigt och försvårar därigenom undervisningen i de icke bortvalda ämnena; ojämnheter i den föregående utbildningen försvåra även undervisningen vid universitet och högre fortbildningsskolor. Det anförda finner kommissionen tillfyllest visa, att den hittillsvarande bortvalsrätten icke varit ägnad att åstadkomma en rationell studiekoncentration och att en sådan överhuvud knappast kan nås på grundvalen av en icke närmare reglerad bortvalsrätt. Då sålunda den nuvarande skolorganisationen i det hela misslyckats i strä- Skoikommisvandet att förmedelst bortval individualisera och fördjupa studiearbetet å det s l 0 ° e n s IjySe" övre skolstadiet, söker kommissionen, i huvudsaklig anslutning till de i läro- e n^^ or~ verksöverstyrelsens preliminära organisationsförslag tillämpade grundsatserna, att finna en annan väg till det önskade målet. En allmän utgångspunkt erbjöde erkännandet av det principiellt berättigade i kravet på en starkare specialisering av studierna å gymnasialstadiet. Den ökning av kunskapsstoffet, som den moderna kulturens fortgående starka utveckling på bredden och djupet medfört, gjorde en differentiering å de högre skolstadierna nödvändig. Därmed vore icke kravet på en högre kvalificerad allmänbildning förnekat; det måste blott fasthållas, att detta krav endast i mera begränsad omfattning kunde förverkligas, om nödig fasthet och fördjupning på de väsentliga punkterna av respektive studieområden skulle kunna nås. En viss koncentration av arbetet å gymnasialstadiet vore av nöden jämväl ur

240 högskolestudiernas synpunkt. »Lika sant som det är, att högskoleutbildningen för att kunna fylla sin uppgift måste bygga på ett visst mått av allmänbildning, lika ovedersägligt är det, att högskolestudierna såsom en förutsättning kräva grundliga förstudier i de ämnesgrupper, vilka särskilt ingå såsom grundstommar i högskolornas olikartade fackliga utbildningsområden.» Slutligen borde fasthållas, att endast en relativ koncentration och fördjupning av de högre skolstudierna kunde fostra till den andliga mognad och förmåga av fruktbringande självstudier, som vore den kanske viktigaste förutsättningen för högskoleutbildningen. Vid övervägandet av spörsmålet, huru linjedelningen borde praktiskt anordnas, framhåller kommissionen till en början, att gymnasiets linjer icke läte sig konstrueras från en synpunkt allena, med ett enda förhärskande syftemål. Frågan innebure i stort sett dels ett kulturellt, dels ett pedagogiskt-psykologiskt, dels ett rent praktiskt-ekonomiskt problem. Med dessa skilda synpunkter för ögonen fastställer kommissionen de grunder, den vill tillämpa vid linjedelningen. Skolans fortgående differentiering utgjorde en naturlig återverkan av kulturens egen utveckling. I första hand hade vetenskapernas starka expansion dragit med sig skolans splittring. Den högre skolans linjeförgreningar hade praktiskt taget föranletts av den högre specialutbildningens krav på lämpligt tillrättalagd förutbildning. Med hänsyn härtill ägde en linje existensberättigande endast om den bildade underlag för en grupp av närbesläktade speciella studieområden. Vid utformandet av organisationen måste beträffande de av de praktiska utbildningsbehoven anvisade allmänna bildningsriktningarna pedagogiska och psykologiska synpunkter på mångahanda sätt spela in. Det pedagogiska^ kravet på studiekoncentration motiverade, som förut framhållits, i ochför sig en linjedelning. Än mera måste detta krav komma till sin rätt vid linjernas uppbyggande, då det gällde att så inpassa ämnena, att de organiskt stödde varandra och i sin sammanfogning främjade en målmedvetet inriktad studiekoncentration. Av vikt vore också, att linjevalet förlades till det rätta åldersstadiet, och att icke linjemöjligheterna genom sin brokiga mångfald verkade förvirrande i stället för vägledande. Med hänsyn till det stora antalet gymnasier med relativt låga lärjungeantal kunde icke gärna en fullständig linjeuppdelning komina till stånd vid varje läroverk. En begränsning av linjernas antal vid de mindre besökta gymnasierna måste av statsekonomiska skäl anses ofrånkomlig. Kommissionen söker så på grundval av det beräknade behovet av förutbildning för olika fackhögskolor och levnadsbanor bilda sig en uppfattning om behovet av olika gymnasielinjer. Så beräknas i runt tal 25 % av studenterna behöva klassisk-humanistisk förutbildning; för en del av dessa borde dessutom vid vissa läroverk möjlighet beredas till undervisning i grekiska. För ett realgymnasium med dominerande ställning anvisad åt den matematisk-naturvetenskapliga. ämnesgruppen beräknas en starkare anslutning, icke mindre än 46.2 % av det årliga studentantalet. Av dessa förutsättas en stor del, i det närmaste 20 % av hela studentantalet, kunna draga särskild nytta av en vid större läroverk anordnad differentierad linje av starkare betonad empirisktnaturvetenskaplig läggning med bland annat biologi såsom huvudämne. Härtill kommer en grupp studenter, som för sin kommande bana. behöva ett större mått av allmänbildning utöver realskolans nivå men för vilka varken latmeller realgymnasiet erbjuder en för den framtida verksamheten fullt lämplig förutbildning. Denna grupp, som skulle vara bäst betjänt med en linje av realskolans mer modernt allmänbildande karaktär med blandat modernspråklig och

241 matematisk-naturvetenskaplig ämnesgruppering, beräknar kommissionen omfatta omkring 29 % av hela studentantalet. På dessa grunder föreslår kommissionen, att gymnasiet uppdelas på tre linjer: latingymnasiet med differentierad helklassisk linje, realgymnasiet med differentierad empiriskt-naturv<;tenskaplig linje samt nyspråkliga gymnasiet. Vid uppbyggandet av gymnasiets olika linjer har kommissionen sökt begränsa studierna inom varje linje till ett mindre antal ämnen med huvudvikten lagd på de för linjen karakteristiska ämnena. Kommissionen hoppas genom denna koncentration vinna större grundlighet och fördjupning i studiet av de kvarstående ämnena. I gymnasiets högsta ring har sålunda antalet läsämnen inskränkts till sju; även i näst sista ringen har antalet nedbragts genom tidigare avslutning av vissa ämnen. Särskilt i den allmänna språkutbildningen förväntar kommissionen större grundlighet och säkerhet såsom en följd av den föreslagna koncentrationen av det nyspråkliga studiet: å latingymnasiet och det nyspråkliga gymnasiet hade franskan och ett germanskt språk väl tillgodosetts, å realgymnasiet vore franskan huvudspråk, medan engelskan med hänsyn till sin förändrade ställning inom realskolan funnits utan olägenhet kunna något inskränkas. E t t villkor för vinnande av den önskade koncentrationen i gymnasiets övre ringar vore, att i större utsträckning än nu ämnen avslutades ett eller flera år före studentexamen. Vid kursplanernas uppgörande hade därför måst tillses, att vid ämnens avslutande i någon mån avrundade kurser inhämtats. < För ernående av starkare koncentration jämväl å gymnasiets lägre stadium hade kommissionen i vissa fall nödgats låta ett ämne ligga nere ett år för att sedan åter upptagas på timplanen. Denna anordning hade såvitt^ möjligt inskränkts till sådana ämnen, där den föregående kursen ansetts bilda ett avslutat helt och de nytillkommande kursmomenten betraktats som en mera självständig beståndsdel av ämnet. En svår uppgift vore det att vid linjernas uppbyggande mot varandra väl avväga specialutbildningens och allmänbildningens i viss utsträckning mot varandra stridande krav. Ett motiv för den starkare linjedelningen vore visserligen, att gymnasiet såsom en av sina huvuduppgifter hade att förbereda den högre fackbildningen genom fostran till självständigt arbete samt genom ett grundligare studium av vissa för skilda större yrkesgrupper särskilt betydelsefulla ämnen. Men de föreslagna linjerna vore ingalunda avsedda att bliva verkliga facklinjer; deras uppbyggande hade i ej ringa grad bestämts av rent pedagogiska synpunkter, och åt de allmänbildande momenten hade^ å de skilda linjerna anvisats skäligt utrymme, enligt en av kommissionen så^ formulerad grundsats: »gymnasiet bör främja allmänbildningen men ej, såsom realskolan, en likformigt utbredd allmänbildning utan en sådan, ^där, med bibehållande så långt möjligt av kontakten med skolans ämnesområde i det hela, tyngdpunkten förlägges till vissa mera enhetliga ämnesgrupper». _ Den starkare linjeförgreningen förlägger skolkommissionen, i _ anslutning till motiveringen i läroverksöverstyrelsens preliminära organisationsförslag, till det treåriga gymnasiets andra ring: den begynnande personlighetsutvecklingen framträdde här i en viss inre samling och mognad, och en medveten strävan efter självständighet och fasthet i det andliga arbetet syntes här möjliggöra den avsedda fördjupningen av studierna i förening med ett mera omfattande självarbete. Kommissionens förslag att anordna det nyspråkliga gymnasiet såsom en redan från första gymnasieringen självständig linje innebure ett endast skenbart avsteg från denna princip, i det att denna gymnasielinje å ena sidan i det väsentliga bibehölle realskolans mer allmänbildande uppgift, å andra 16—-253*65

242 sidan i avseende på undervisningsplanen för första ringen i stor utsträckning nära anslöte sig till motsvarande ring i realgymnasiet. Skolkouimissionens undervisningsplan för gymnasiet skiljer sig i viktiga avseendea från den nu gällande. De »humanistiska sakämnena religionskunskap, s v ansk litteratur och litteraturhistoria, historia och psykologi» borde enligt krmmissionen självklart intaga en framstående plats å latingymnasiets timphm. Yrkanden hade framkommit, att vissa av dessa ämnen, såsom kristendom, historia och filosofisk propedeutik, skulle i avsevärd grad kringskäras eller rent av uteslutas från nyspråkliga och realgymnasiets timplan. Kommissionen finner dessa åskådningar präglade av en alltför ensidig syn på gymnasieproblemet. Ifrågavarande ämnen kunde enligt kommissionens förmenande sägas förmedla människo- och samhällskunskap och vore därför av största vikt för de unga, som skulle bildas till personligheter och medborgare och av vilka många komme att i skilda egenskaper intaga ledande ställningar i samhället. I främmande länder hade också dessa ämnen en bred plats även å icke humanistiska gymnasielinjer. Kommissionen finner sig sålunda endast i viss mån böra tillmötesgå ovannämnda yrkanden: åt de humanistiska sakämnena anvisas plats även å det nyspråkliga och realgymnasiet, men icke i samma utsträckning som å latingymnasiet. Endast psykologien får sitt timtal obeskuret å alla linjer, men svenskans timantal, å latin- och nyspråkliga gymnasiet 11, minskas i realgymnasiet till 9, historiens timtal, å latin- och nyspråkliga gymnasiet 10, beskäres å realgymnasiet till 7, religionskunskapens timantal, som å latingymnasiet är 6, begränsas å bägge de andra linjerna till hälften. De moderna språken erkänner kommissionen vara oumbärliga för all högre allmänbildning. »På grund av ämnesträngseln hava emellertid, där icke å de särskilt språkliga linjerna ett större utrymme åt dem kunnat beredas, anspråken på och målet för språkutbildningen i regeln måst begränsas till ^ förmåga att förstå medelsvår text.» En allsidigare lagd litteraturläsning såväl^ som högre uppdriven förmåga att muntligen och skriftligen uttrycka sig å det främmande språket måste hänvisas till en senare specialutbildning. Emellertid hade som ovan nämnts å varje linje åtminstone ett av de moderna språken fått en jämförelsevis framskjuten ställning sig anvisad. Latinets betydelse finner kommissionen ställd utom all diskussion: »detta språk har därför inom den nya skolorganisationen synts böra erhålla en något starkare ställning än för närvarande». Åt grekiskan har kommissionen, under betonande av ämnets stora betydelse för en allsidig klassisk utbildning, sökt bereda enahanda ställning som i nuvarande gymnasiet. Geografien tillmäter kommissionen ett mycket högt värde som allmänbildande ämne; kommissionen anser sig emellertid, under hänvisande till den något starkare ställning, ämnet erhållit i realskolan, kunna låta det utgå från latin- och realgymnasiets timplan, medan det inom det nyspråkliga gymnasiet med hänsyn till dettas särskilda karaktär och syfte beretts ett förhållandevis rikligt utrymme. I fråga om matematiken erinrar kommissionen om en på senare tid framträdande uppfattning, att matematikens värde som allmänbildande ämne överskattats och att, så snart kurserna ginge utöver aritmetik och algebrans _ elementer samt geometri, dess praktiska betydelse vore ringa för alla, som ej behövde kunskaper i ämnet för fortsatta specialstudier. I anslutning till denna tankegång och i syfte jämväl att begränsa antalet ämnen å de d i k a linjerna har kommissionen berett matematiken å realgymnasiets huvudlinje enahanda ställning som å nuvarande realgymnasium men å alla andra linjer begränsat dess timantal, å latingymnasiet så väsentligt, att det å dess timplan upptager endast 2 timmar i första ringen.

243 Med hånsyn till de naturvetenskapliga ämnenas växande betydelse för den högre allmänbildningen och särskilt ur synpunkten av det naturvetenskapliga betraktelsesättets djupgående inflytande på det vetenskapliga tänkandet över huvud har kommissionen, trots strävandena hän emot en starkare ämneskoncentration, funnit sig böra bereda dessa ämnen ett försvarligt utrymme å alla linjer. Endast i kemi ha lärjungarna å latingymnasiet ansetts kunna åtnöjas med realskolans kurs, medan kemien å övriga linjer och fysiken å samtliga linjer representerats med växlande, efter respektive linjers läggning och syfte avpassade timantal, de lägsta för greklinjen, de högsta för realgymnasiets differentierade linje. Biologien har erhållit samma timtal på alla linjer, vartill på den differentierade empiriskt-naturvetenskapliga linjen kommer ett antal timmar för ytterligare fördjupning av studiet. _ Genom skolkommissionens strävan att koncentrera studiet å varje gymnasielinje till ett mindre antal ämnen med huvudvikten särskilt på det högsta stadiet lagd pa de för linjen karakteristiska ämnena får den föreslagna gymnasieorganisationen uppenbarligen en prägel, som i hög grad avviker från den nuvarande, i det att de olika bildnmgslinjerna äro dels flera, dels långt starkare differentierade an for närvarande. Latingymnasiet har en mera utpräglat humanistisk-spraklig karaktär än enligt nu gällande läroverksorganisation. Realgymnasiet kännetecknas av en motsvarande inskränkning av de humanistiska och språkliga ämnenas timtal. Även den minskning i det totala veckotimtalet som följer med begränsningen av skolarbetet på högsta stadiet drabbar de for vederbörande linje icke karakteristiska ämnena, Det nyorganiserade modernspråkliga gymnasiet företer en mindre utpräglad karaktär Det avser enligt kommissionen att skänka »ett högre mått av allmänbildning över realskolans nivå» och kännetecknas som »en linje av realskolans mer modernt allmanbildande karaktär med blandat modernspråklig och matematisk-naturvetenskaplig ämnesgruppering». Timplanen anses dock »kunna så uppgöras att en verklig studiekoncentration, åtminstone i högsta ringen, skall kunna åstadkommas». • Den av kommissionen föreslagna linjedelningen har blivit föremål för väx- Yttrandena xttraMtena lande omdömen. Medan åtskilliga myndigheter och enskilda uttala sin anslutnmg till forslagets bärande princip och det i något fall till och med yrkas pa starkare tillgodoseende av huvudämnena å de särskilda linjerna, ställa sig flertalet myndigheter som yttrat sig i frågan bestämt avvisande till kommissionens forslag i detta hänseende. Kritiken vänder sig framför allt mot det sätt, varpå kommissionen mot varandra avvägt allmänbildningens och fackutbildningens behov. Kommissionen hade for mycket låtit sig ledas av utilitetssynpunkter. Den hade i otillbörlig grad tillgodosett olika slag av specialutbildning på bekostnad av den allmänbildning, som i själva verket vore långt viktigare även för senare specialstudier. Gymnasiets uppgift vore icke att genom propedeutiska specialkurser föregripa den ena eller den andra fackutbildningen utan att lägga en allmän grund tor fortsatta studier. Kommissionens förslag sänkte den allmänna bildningsnivån utan att ett verkligt fördjupande av kunskaperna i de för linjerna karakteristiska ämnesgrupperna vunnes. I den överklagade ämnesanhopningens ställe hade tratt en annan överdrift, ämnesreduktionen. Särskilt beklagas inskränkningen i de främmande språkens studium. Karakteristiskt är i detta avseende ett särskilt yttrande av rektor och fyra lektorer vid Örebro tekniska gymnasium, som utförligt refereras i överstyrelsens sammanfattning (sid 104). Utgående frän tanken att gymnasiets huvuduppgift borde vara att giva medlen, verktygen för fortsatta vetenskapliga studier, konstatera dessa repre-

244 sentanter för den tekniska utbildningen den särskilda vikten av kunskaper i främmande språk: även för en realstudent vore kunskaper i främmande språk av vida större betydelse för hans fortsatta studier än de lärokurser i fysik, kemi och biologi, som nu inginge i gymnasiernas undervisning; de kurser i dessa ämnen, som nu genomginges på gymnasierna och i oerhörd grad tyngde undervisningen där, kunde på mycket kort tid inhämtas genom preliminära högskolekurser. Från högskolehåll göras som ovan (sid. 216 f.) anförts liknande meningar gällande: om gymnasierna blott gåve de allmänna förutsättningarna för vetenskapligt studium, så åtoge sig högskolorna ansvaret för den egentliga specialutbildningen. Från universitetens och högskolornas synpunkt vore en bredare lagd allmänbildning och framför allt nödiga förkunskaper i språk viktigare för ett framgångsrikt bedrivande av studier än ett och annat plus av fackligt vetande. Språkens svaga ställning syntes innebära en allvarlig fara för hela vår andliga odling. »Om i detta hänseende ändringar ej göras i skolkommissionens förslag», säger filosofiska fakulteten i Uppsala, »torde fakulteten se sig nödsakad att fordra komplettering i engelska för latinstudenterna och i tyska för realstudenterna som villkor för studier inom respektive den humanistiska och den naturvetenskapliga sektionen.» I många yttranden framhållas de praktiska och ekonomiska svårigheter, som vore förbundna med den starkare linjedelningen. Lärjungarna hade svårt att så tidigt träffa ett avgörande val av levnadsbana; risken för ett felaktigt val av studielinje ökades, och då varje linje endast gåve en snävt begränsad kompetens, måste ett felaktigt linjeval oftare än nu rättas genom tidsödande och kostsamt kompletteringsarbete. Den rikare linjedelningen förde jämväl med sig krav på ökat utrymme inom läroverket och ökat antal lärarkrafter och komme därför att ställa sig kostsam. Då endast ett fåtal landsortsläroverk kunde erhålla alla linjer, bleve lärjungarna i många fall hänvisade till att antingen välja en linje, för vilken de saknade håg, eller fortsätta sina studier vid läroverk utom hemorten. Flyttning från en ort till en annan med olika läroverksorganisation bleve också förenad med olägenheter. Flertalet myndigheter synas omfatta den åsikten, att den nuvarande linjedelningen med en latinlinje och en reallinje i huvudsak borde bibehållas; om ytterligare specialisering ansåges nödvändig, kunde den vinnas genom differentiering av ett eller annat slag. Med avseende på de olika gymnasielinjernas byggnad framställas erinringar av skilda slag. Beträffande latin gymnasiet är redan förut nämnt, att latinets neddragande i realskolan allmänt betecknas som en ur många synpunkter otillfredsställande anordning. Endast från något håll framhålles, att olägenheterna av det mången gång forcerade arbetet i det treåriga gymnasiet genom denna anordning skulle minskas. Å andra sidan påpekas, att den i varje fall obetydliga lättnaden i gymnasiets latinundervisning vunnes på bekostnad av för gymnasiet så viktiga ämnen som tyska och matematik. De juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund befara ett försvagande av de unga juristernas förbildning. Fakulteten i Uppsala finner nedsättningen i timtal för ämnena historia och matematik betänklig samt framhåller juristernas behov av kunskaper i engelska. Även den filosofiska fakulteten i Lund konstaterar, att engelskan strukits från latingymnasiets timplan utan egentlig kompensering för de två övriga moderna språken, samt fastslår, att matematiken reducerats till 2 timmar. E j heller fysikundervisningen kunde nå avsett resultat, då nödiga kunskaper i matematik saknades. Med avseende på den differentierade linjen med grekiska erinras om att dess

245 lärjungar finge sina insikter i grekiska på bekostnad av behövliga kunskaper i moderna språk. Särskilt beklagas från teologiskt håll tyskans försvagade ställning, som bleve ödesdiger för humanistiska studier i allmänhet men alldeles särskilt för de teologiska studierna. Mot kommissionens konstruktion av realgymnasiet riktas främst den anmärkningen, att den alltför litet tillgodosåge allmänbildningen. De humanistiska ämnena hade försvagats, utan att huvudlinjens centrala ämnen i nämnvärd grad förstärkts. Särskilt vore de moderna språken undanträngda i en grad, som måste väcka allvarliga betänkligheter med hänsyn till senare specialstudier, för vilka de studerande i största utsträckning vore hänvisade till litteratur på främmande språk. Den differentierade empiriskt-naturvetenskapliga linjen stämplas allmänt som svag, och dess existensberättigande betvivlas eller bestrides. Den vidgade fackkunskapen köptes på allmänbildningens bekostnad; dessutom komme fysiken i en prekär ställning på grund av lärjungarnas otillräckliga förkuskaper i matematik. Från läroverkens representanter uttalas farhågor för att linjen skulle komma att draga till sig svaga lärjungar, vilka på denna väg skulle komma ifrån de krävande skrivningarna i språk och matematik. Överhuvud vore den högre bildningen bättre betjänt med en förstärkt allmänbildande kurs i biologi för alla gymnasiets lärjungar än med en fördjupad specialutbildning för ett fåtal. Från universitet och högskolor vitsordas, att kurserna i linjens specialämnen trots inskränkningen av studiet i övrigt ingalunda kunde bliva av den betydelse, att någon nämnvärd tidsvinst vid senare fackstudier kunde påräknas. För blivande biologer, framhålles det till och med, vore vilken linje som helst att tillråda framom den biologiska, blott den gåve erforderlig allmänbildning och behövlig språkkunskap. Filosofiska fakulteten i Uppsala betecknar linjen som förfelad såväl från allmänbildningens synpunkt som med hänsyn till sin speciella bildningsuppgift. Däremot finner medicinska fakulteten i Lund det föreslagna realgymnasiet, såvitt ämnena biologi, matematik, fysik och kemi anginge, väl lämpa sig som förberedelse för medicinska studier; företräde måste skänkas åt den differentierade linjen, å vilken ett väsentligt större utrymme tillmätts undervisningen i biologi än å huvudlinjen. Likaså hade kemien fått en något gynnsammare ställning. Matematikens undanskjutande å den differentierade linjen skulle enligt fakultetens mening ej vålla några olägenheter. Även lärarkollegiet vid Karolinska institutet finner den föreslagna biologiska linjen bäst lämpad som grundval för medicinska studier, men anser, att även studenter från det nyspråkliga gymnasiet under vissa villkor omedelbart skulle få inskrivas i medicinsk fakultet. Det nyspråkliga gymnasiet har i det hela rönt ett ogynnsamt mottagande. Linjen betecknas allmänt såsom ur bildningssynpunkt icke likvärdig med de båda andra linjerna: å ena sidan vore allmänbildningen för klent tillgodosedd, å andra sidan hade språken icke fått den starka ställning, som kunde motivera en dylik linje. Linjen-saknade »ryggradsämnen» och vore i det hela alltför svag. Den komme att draga till sig lärjungar, som endast tänkte på att med minsta ansträngning och med minsta bildningsmål t bliva studenter, och den komme därigenom att ytterligare förvärra trängseln inom de s. k. lärda banorna. Linjen befaras också bliva kostsam för staten på grund av de nya lektorstjänster, den komme att kräva. Där man ställer sig mera sympatisk till det nyspråkliga gymnasiet, yrkar man på dess stärkande, enligt vissa förslag även genom tilläggande av en kurs i latin, men främst genom höjande av de moderna språkens timtal: alla tre språken borde föras upp i samtliga gymnasiets ringar och göras till verkliga huvudämnen genom grundligare grammatikstudier och översättning till de främmande språken.

246 Enligt filosofiska fakultetens i Uppsala mening vore linjen alltför svag för att utan komplettering i latin kunna tjäna som underlag för universitetsstudier i humanistiska ämnen, vilket komme att förlänga och fördyra studierna vid universitetet. En minoritet av lärarkollegiet vid Karolinska institutet åter framhåller, att den nyspråkliga linjen skulle giva värdefullare förkunskaper än den biologiska linjen för medicinska studier. Den biologiska linjens huvudämnen måste den unge medicinaren i alla fall vid universitetet studera mycket grundligare, än vad som i skolan är möjligt. Däremot kunde han under sina studieår ofta ej avhjälpa bristande kunskaper i de moderna språken,, en omständighet, som hade en synnerligen hindrande inverkan på det medicinska studiet. Skolöverstyrelsens majoritet,

Skolöverstyrelsens majoritet karakteriserar i deras grunddrag de principiellt skilda åskådningar, som framträtt i fråga om gymnasiets organisation, och konstaterar, som ovan nämnts, att oklarhet och förvirring ännu alltjämt råder rörande flera för gymnasieorganisationen grundläggande spörsmål. En genomgripande omdaning av gymnasiet vore under sådana förhållanden icke att omedelbart tillråda; den omläggning av gymnasieorganisationen, som för närvarande kunde tänkas ifrågakomma, borde allenast gå ut på nödiga förbättringar inom det nuvarande gymnasiets ram. Vad ämnesträngseln och den av kommissionen såsom bot mot denna föreslagna starkare linjedelningen beträffar, framhåller majoriteten vikten av att å ena sidan gymnasiestudiets överbelastning med olikartat och osammanhängande minnesstoff undvikes, å andra sidan de allmänbildande momenten icke alltför mycket kringskäras. Hänsynen till de presumerade behoven av särskild utbildning hos olika grupper av gymnasiets elever borde icke vara ensamt bestämmande, så att fackbildningsintresset finge för starkt försteg framför allmänbildningsintresset. Överstyrelsemajoriteten finner den biologiska linjen mindre starkt motiverad än den nyspråkliga, och den nyspråkliga, sådan den av kommissionen konstruerats, i behov av en viss omarbetning i syfte att giva den något större fasthet och tyngd. För ett fullständigt genomförande av skolkommisisonens förslag till linjedelning å gymnasiet förelåge åtminstone icke för närvarande tillräckliga skäl; frågan borde bliva föremål för en förnyad omprövning, som ju för övrigt bleve nödvändig, om gymnasiet enligt majoritetens förslag bibehölles såsom fyraårigt.

Skolöverstyrelsens minoritet.

Skolöverstyrelsens minoritet, som likaledes tänker sig en fyraårig gymnasiekurs som den normala i stället för den av kommissionen föreslagna treåriga, f i n n e r skolkommissionens organisationsförslag utgöra ett värdefullt bidrag till lösningen av linjedeiningsproblemet men påyrkar en fullständig omarbetning av den framlagda undervisningsplanen för gymnasiet. De nya linjerna borde vidare först försöksvis anordnas vid ett eller annat av de större läroverken och sålunda prövas i mindre utsträckning, innan de ifrågasattes till mera allmänt genomförande. Dessförinnan borde emellertid en revision av gymnasiets nuvarande undervisningsplan företagas under hänsynstagande till kommissionens förslag och till avgivna yttranden: lärokurserna borde begränsas, äldre lärostoff utgallras och rum beredas för ett varsamt upptagande av nya kursmoment, läroböcker revideras samt över huvud skolans inre arbete underkastas en grundlig omprövning.

GeneralGeneraldirektör Bergqvist ansluter sig i det stora hela till grundtankarna i direktör kommissionsförslaget; han anser för sin del tre gymnasielinjer vara tillfyllest, Bergqvist. e n T^ggigj^ linje med latin och grekiska, ytterligare utbildad med en differentierad linje med latin men utan grekiska, en nyspråklig linje och en reallinje,

247 I fråga om behovet av en differentierad biologisk linje ställer han sig tveksam. Han håller före, att med en rationell successiv avkoppling av ämnena den starkare differentieringen med åtföljande koncentration i allmänhet skulle kunna inskränkas till de båda sista skolåren. Det gamla klassiska gymnasiets styrka låg i dess helgjutenhet: dess mål var Be sakenhetligt, ty allmänbildningens och fackbildningens krav sammanföllo i allt vä- kunniga. sentligt, den eftersträvade bildningstypen var också enhetlig, och kunskaps- Översikt av tillägnelsen harmonierade i det hela väl med den önskade utvecklingen av per- problemets läge. sonligheten. Den moderna kulturens utveckling och särskilt naturvetenskapernas oerhörda expansion har långsamt men säkert sprängt det gamla gymnasiets ram med sitt nya innehåll. Lärostoffets kvantitet har växt till den grad, att den allsidiga behärskning, som förr eftersträvades, icke längre är tänkbar. Det är redan länge sedan gymnasiekurserna svällde till det mått, att de klassiska språken och den matematisk-naturvetenskapliga ämnesgruppen icke i önskad utsträckning kunde rymmas inom ramen av den enskilde gymnasistens arbetsplan; vid sidan av den klassiska bildningslinjen växte fram en real gymnasielinje, och försöken att förena så mycket som möjligt av de båda stora ämnesgrupperna inom ramen av samma linje resulterade i en kompromisslinje, som strök grekiskan och starkt prutade på matematiken och naturvetenskaperna. Att en så långt gående linjeklyvning allt fortfarande är nödvändig, om gymnasiet skall behålla sina lärjungar till samma åldersstadium som nu, därom råder knappast någon meningsskiljaktighet. Men även behovet av en därutöver utsträckt specialisering har länge framhållits som oavvisligt. 1899 års läroverkskommitté motiverade detta behov med hänvisning till det ökade och över alla delar av undervisningen tämligen likformigt utbredda tryck, varunder lärjungarna arbetade och varigenom deras krafter, intressen och allmänna håg i hög grad splittrades; i bortvalsrätten, som befriade lärjungen från en del av undervisningen, för att han med mera samlad kraft skulle kunna ägna sig åt övriga ämnen, trodde kommittén sig hava funnit ett medel, som skulle giva studierna en friare, mognare och självständigare prägel och låta de individuella anlagen bättre komma till sin rätt. Läroverksöverstyrelsens preliminära organisationsförslag innebär en stark linjedelning, vilken motiveras med dels den allmänna kulturutvecklingen, dels högskolornas speciella krav, dels hänsynen till lärjungarnas personlighetsutveckling. Skolkommissionen anför likaledes kulturella, psykologiska och pedagogiska skäl för den föreslagna specialiseringen av gymnasiestudierna men framhåller ännu starkare gymnasiets uppgift att förbereda för kommande levnadsbanor och understryker särskilt kravet på grundliga förstudier i de ämnesgrupper, vilka ingå som grundstommar i högskolornas olikartade fackliga utbildningsområden. För generaldirektör Bergqvist, som är en övertygad förespråkare för en starkare specialisering av gymnasiestudierna, dominerar den pedagogiskpsykologiska synpunkten: endast en målmedveten koncentration av studiet kan på detta stadium möjliggöra en grundlig och levande kunskapstillägnelse och en sund personlighetsutveckling. Däremot ha läroverkens och högskolornas representanter i det hela avstyrkt den föreslagna starkare linjedelningen, skolöverstyrelsens majoritet manar till försiktighet vid linjedelningens genomförande, och dess minoritet varnar för förhastande och förordar försök. Frågan om gymnasiets organisation är ett för vår kultur högst betydelsefullt problem. Om Sveriges materiella och andliga odling allt fortfarande skall kunna behålla den rangställning, den länge innehaft, det beror i icke ringa mån av det arbete, som utföres inom gymnasierna. Utbildningen i gymnasierna bör så ordnas, att den så allsidigt som möjligt tillgodoser samhällets växande behov och så smidigt som möjligt kan anpassa sig efter tidens krav.

Allmänna synpunkter på linjedelningen.

248 Den svenska kulturen är i viss mening enhetlig, men den innefattar i sig en mångfald olika grenar. Från gymnasiet avgå de unga studenterna till ett fackstudium eller en praktisk verksamhet, som i regel lämnar föga tid övrig för en allmännare orientering inom kulturens skilda områden. Det behov av mera mångsidig överblick över vetandets vidsträckta fält, som gör sig starkt kännbart särskilt för personer i mera ledande ställning, synes därför så långt möjligt böra tillgodoses i gymnasiet. Å andra sidan synes i en läroanstalt, som behåller ungdomen fram till 18—I9-årsåldern, en mera målmedveten inriktning av studiearbetet i form av en begynnande specialisering på ett mera begränsat område vara nödvändig såsom förberedelse till en senare fackutbildning. Gymnasiet kan icke utbilda yrkesmän, men väl förbereda yrkesutbildningen och yrkesutövningen genom att utforma bildningstyper, lämpade för levnadskall av skilda slag. I gymnasiet böra därför bildningsvägar läggas tillrätta så, att de var för sig tjäna till att ändamålsenligt utveckla de olika bildningstyper, som befinnas nödiga och gagneliga för vår kulturs fortbestånd och sunda växt. De skilda bildningslinjerna inom gymnasiet kunna av praktiska skäl ej bli många och få ej heller gå allt för mycket isär, så att bildningstypernas olikhet reser skrankor mellan företrädare för kulturens skilda områden, gör dem främmande för varandras tankeliv och försvårar en föreståendefull samverkan dem emellan. Den huvudsakliga delen av gymnasiets arbete synes alltså särskilt på det tidigare stadiet böra ägnas åt vissa för alla linjer gemensamma ämnen och inom vissa andra ämnen åt kursmoment av allmänt bildande natur, medan studiets tyngdpunkt så småningom i den mån arbetet blir mera krävande förskjutes till den för varje linje karakteristiska ämnesgrupp, vars studium för en större kategori av gymnasiets lärjungar förbereder den kommande yrkesutbildningen. Linjedelningens problem får emellertid icke ses endast ur synpunkten av samhällets faktiska behov av en allmänt förberedande utbildning för vissa högre kvalificerade yrken. Det är icke nog med att förhållandet mellan allmänbildande och specialbildande kursmoment så avväges, att. den nationella kulturens utveckling på ett ändamålsenligt sätt främjas. Problemet måste ses också ur individens synpunkt. Att utveckla den åt skolan anförtrodda individen till en självständig personlighet och en arbetsduglig samhällsmedlem är skolans måhända största uppgift. Möjlighet måste beredas de unga att pröva intresset och försöka krafterna på områden, för vilka de känna sig äga särskild fallenhet, de individuella anlagen måste få tillfälle att komina till uttryck i ett arbete, som ger hållpunkter och stöd för yrkesvalet, och ett visst, icke alltför begränsat utrymme måste medgivas den enskilde lärjungens eget initiativ för att möjliggöra en fri och självständig utveckling av personligheten. Om de betydelsefulla uppgifter, som allmänbildningens och den högskolestudierna förberedande utbildningens krav pålägga gymnasiet, tendera att ganska snävt begränsa möjligheterna till differentiering av undervisningen, så skulle å andra sidan kraven på utrymme för de individuella anlagen och intressena, om de finge oinskränkt råda, spränga sönder clen fasta ram, som på gymnasiestadiet är en förutsättning för ett planmässigt undervisningsarbete. Problemet om gymnasiestudiernas specialisering kan därför lösas endast genom ett försiktigt och måttfullt avvägande mot varandra av fackutbildningens och allmänbildningens krav, under noggrant aktgivande på vad som kan främja ar-' betsduglighetens utveckling och personlighetens växt. Och problemet måste lösas inom ramen av ett gymnasium, som av ekonomiska skäl icke kan få svälla ut över vissa ganska snäva gränser. Specialiseringen får icke drivas så långt, att den på ett ur ekonomisk synpunkt försvarligt sätt kan genomföras endast vid läroverk med mycket stora lärjungeskaror; den måste göras så begränsad

249 och så smidig, att dess välgörande verkningar i största möjliga utsträckning kunna komma även de mindre läroverkens lärjungar till godo. För ett antal studiebanor, till vilka gymnasiets lärjungar i stor utsträckning Latin- och söka sig, fordras förkunskaper i latin, som måste meddelas redan av gymnasiet. realgymnasium. E n annan stor kontingent av gymnasiets lärjungar strömmar till banor dar kunskaper i latin icke äro nödvändiga men där ganska vidsträckta insikter inom den matematisk-naturvetenskapliga ämnesgruppen förutsättas. Da de vidsträcktare kurserna inom denna ämnesgrupp icke kunna rymmas inom samma timplan som latinkursen, är därmed klyvningen av gymnasiet i en latin- och en reallinje en given nödvändighet; erfarenheten visar, att denna klyvning måste gå genom gymnasiets hela längd, vare sig detta är tre- eller fyraårigt. Ur pedagogisk och psykologisk synpunkt äro dessa båda gamla och länge prövade linjer väl motiverade. Den ena har sitt givna studiecentrum i den humanistiska ämnesgruppen, vars allmänt bildande värde är obestritt, och den för intellektets utbildande så viktiga formella skolningen vinnes genom det vidsträckta studiet av de främmande språken, varvid givetvis framför allt latinet med sitt rikt utvecklade formsystem är av största betydelse. Den andra linjen har tyngdpunkten förlagd till den matematisk-naturvetenskapliga ämnesgruppen, vars bildningsvärde för den moderna kulturmänniskan är påtagligt; tankeförmågan får den nödvändiga formella träningen i viss utsträckning genom studiet av de främmande levande språken men framför allt genom det omfattande matematikstudiet och genom skolningen i naturvetenskapens induktiva metod. Någon större förändring av latin- eller reallinjens struktur synes ur här ifrågavarande synpunkter icke påkallad; dock synes i båda fallen en något starkare koncentration kring linjens huvudämnen, med försiktig utgallring av andra för linjen mindre betydelsefulla ämnen, kunna förordas på det högsta stadiet. Många av latingymnasiets lärjungar ha för sin vidare utbildning behov av Latinoch än flera ha nytta av förkunskaper i grekiska: en annan grupp av dessa lär- med J^1™ grekiska jungar har mera gagn av en i motsvarande utsträckning vidgad kunskap i mo- ™och utan derna språk. Då den för vissa studiebanor nödvändiga och för än flera önsk- grekiska. värda utbildningen i grekiska, om den skall föra till önskat resultat, otvivelaktigt kräver en tid av minst två år, så är därmed latingymnasiets differentiering under de båda sista åren i en helklassisk och en halvklassisk linje under de givna förutsättningarna en självklar sak. Denna av praktiska skäl påkallade differentiering av latingymnasiet synes jämväl ur andra synpunkter berättigad. Den helklassiska linjen har sin styrka i den grundligare klassisk-språkliga utbildningen och den djupare^ inblick i antikens kulturvärld, som studiet av båda de klassiska språken möjliggör. Den halvklassiska linjen kan genom en viss förskjutning till förmån för de humanistiska ämnena och särskilt för de moderna språken erhålla en mera enhetlig karaktär än den nuvarande halvklassiska linjen, vilken på grund av särskilt matematikens framskjutna plats har en utpräglat hybrid karaktär. Utom de båda stora kategorier av lärjungar, för vilka latinlinjen och reallin- NysprikUgt jen erbjuda lämpliga och väl tillrättalagda studievägar, kan urskiljas en tredje gymnasium, stor kategori av lärjungar, av vilka många fullfölja studierna i olika riktningar, andra efter avlagd studentexamen gå direkt ut i livet, men vilka alla ha det gemensamt, att de för sina fortsatta studier liksom för sin praktiska verksamhet varken behöva de vidsträcktare kunskaper i latin, som latinlinjen meddelar, eller de djupare insikter inom den matematisk-naturvetenskapliga ämnesgruppen, som reallinjen bibringar. För dessa lärjungar representerar det dryga latinstudiet liksom de vidlyftiga kurserna i de för reallinjen karakteristiska

250 ämnena i viss mån förslösad tid; i själva verket vore de bättre betjänta med en linje, som begränsade eller uteslöte dessa kurser och i stället koncentrerade studiet på ämnen, som vore av mera allmänt värde för fortsatta studier över huvud liksom för olika arter av praktisk verksamhet inom det moderna kulturlivet. Svårigheten är att för en dylik linje finna en enhetlig ämnesgrupp med samma inre tyngd och med samma formella bildningsvärde som det klassiska studiet ger åt latinlinjen och matematiken och naturvetenskaperna åt reallinjen, att finna ett centrum i studiet för denna heterogena kategori av lärjungar, vilka icke med fördel kunna samlas vare sig kring latinlinjens eller reallinjens naturliga studiecentrum. I regel har man sökt detta tredje centrum i de moderna språken, ofta med ett starkare inslag av historia eller geografi eller av bådadera: linjen skulle alltså målmedvetet inriktas på studiet av den moderna tiden och giva en samlad bild av dess litteratur och kultur. Dylika modernspråkliga gymnasielinjer ha i olika utformning anordnats exempelvis i Danmark, Norge, Finland och Österrike. Ur pedagogisk synpunkt är det viktigt, att en dylik linje så bygges, att den får samma grad av styrka och enhet som de båda andra linjerna. Den får icke bli allenast en kompromisslinje av blandad språklig och matematisknaturvetenskaplig läggning, utan egen karaktär och inre sammanhang; den får ej heller bli så lätt, att den drager till sig svagare element, som endast önska komma undan den stränga formella skolning, det mera ingående studiet av latin eller matematik innebär. Läroverksöverstyrelsens preliminära organisationsförslag innefattade en rent nyspråklig linje, förlagd till realgymnasiet och differentierad från och med dettas tredje ring; linjen fick därigenom, till skada för sin enhetlighet, ett starkt inslag av matematisk-naturvetenskapliga ämnen. Skolkommissionen bygger upp sitt nyspråkliga gymnasium som en från första början självständig linje men följer så till vida överstyrelsens förslag, som det matematisk-naturvetenskapliga inslaget är starkt, så starkt i själva verket, att linjens huvudämnen, de moderna språken, blivit påfallande klent tillgodosedda; av dessa för linjen karakteristiska ämnen har franskan samma timtal som på latinlinjen men i realiteten svagare ställning, då den saknar det betydelsefulla stöd, som franskan på denna linje har i latinet, tyskan har lägre timtal än på latinlinjen, och engelskan slutar med lågt timtal redan i andra ringen. Om den nyspråkliga linjen skall vinna inre enhetlighet och erforderlig styrka inom sitt eget område, så synes den böra byggas efter en annan princip. Vill man samla studiet kring de moderna språken som centrum, torde det till en början vara klart, att linjen bör få en väsentligen humanistisk läggning. Språken böra få timtal, som trygga deras ställning som huvudämnen, och de böra alla gå ända upp i högsta ringen, med växande timtal för ämnesgruppen i dess helhet i den mån den starkare specialiseringen inträder och de för linjen mindre betydelsefulla ämnena träda tillbaka. Kring de moderna språken som centrum böra så de närbesläktade ämnena gruppera sig, främst naturligtvis modersmålet med allmänt språklig utbildning och litteraturstudium anpassat efter linjens speciella syfte, vidare historia och geografi med kurser tillrättalagda för den nyspråkliga linjens särskilda studiemål, en orientering i den nya tidens, särskilt de ledande västerländska folkens kultur. För den matematisknaturvetenskapliga ämnesgruppen bör på en dylik linje beredas plats endast så långt allmänbildningens krav göra sådant nödvändigt. Den för svensk ungdom så välbehövliga formella skolningen måste denna linjes lärjungar förvärva genom studiet av de moderna språken. En förutsättning för detta måls vinnande är givetvis, att tillräcklig tid anslås för detta studium och att de formellt bildande elementen icke försummas. Göres emel-

251 lertid detta arbete grundligt och upprätthållas fordringarna_ icke minst med avseende på de främmande språkens skriftliga behandling i tillbörlig grad, så torde icke behöva, befaras, att en så byggd nyspråklig linje i det hela skall bliva vare sig lättare eller till sina studieresultat svagare än de båda andra gymnasielinjerna. Tanken på en dylik nyspråklig linje är ur flera synpunkter synnerligen tilltalande. Staika både pedagogiska och praktiska skäl kunna andragas för en tredelning av gymnasiet i en klassisk-humanistisk linje med studiet koncentrerad på den antika kulturen och med formell utbildning i latin, helst också i grekiska, en modern-humanistisk linje med studiets centrum förlagt till den moderna kulturen och med formell skolning i de levande kulturspråken, och en matematisk-naturvetenskaplig linje med tyngdpunkten i den naturvetenskapliga ämnesgruppen och med formell tanketräning framför allt i matematiken. Av dessa tre linjer synes i vår tid den modern-humanistiska ur kulturella och praktiska synpunkter ingalunda vara den svagast motiverade. _ Däremot kan det sättas i fråga, huruvida vid ett fyraårigt gymnasium en genomgående tredelning av gymnasiet kan anses ur alla synpunkter tillrådlig. Redan vid ett treårigt gymnasium, sådant det föreslagits av skolkommissionen, möter genomförandet av en från början självständig nyspråklig linje bestämda olägenheter, som med styrka framhävts i avgivna yttranden; inom det fyraåriga framträda de med sådan styrka, att de synas böra vara avgörande för organisationens utformande. Det rör sig om svårigheter av rent praktisk natur. En ökning av antalet linjer vid det fyraåriga gymnasiets början skulle stegra svårigheterna vid linjevalet och giva anledning till ökat antal misstasr. Vidare ha endast ett mindretal av våra läroverk så stora lärjungeskaror, att en tredelning av det fyraåriga gymnasiet i dess helhet vore ekonomiskt försvarlig. Olägenheten med det tidiga valet mellan tre linjer undvekes givetvis i väsentlig grad, om valet i detta avseende uppskötes till inträdet i gymnasiets tredje ring. Ur ekonomisk synpunkt torde en nyspråklig linje, omfattande endast de båda högsta gymnasieringarna, i ett stort antal fall låta försvara sig. Härtill kommer, att den starkare differentieringen på detta stadium gör ett minskat lärjungeantal i varje särskild ring synnerligen önskvärt, ja, om det avsedda resultatet skall kunna vinnas, i viss utsträckning nödvändigt. De sakkunniga ha därför ansett sig böra, i anslutning till den i läroverksöverstyrelsens preliminära organisationsförslag framförda tanken på avgrenande av en nyspråklig linje från gymnasiets andra ring, undersöka, huruvida icke de väsentliga syften, som man velat nå med det föreslagna nyspråkliga gymnasiet, stode att \inna även med en tvåårig differentierad linje, och ha därvid kommit till det resultatet, att en dylik anordning är möjlig och ur flera synpunkter erbjuder avsevärda fördelar. Däremot anse sig de sakkunniga icke helt kunna ansluta sig till nämnda förslag, vilket, som ovan anförts, bygger den nyspråkliga linjen som en inom realgymnasiet differentierad linje. Enär den nyspråkliga linjen till sin grundkaraktär och sin huvudsakliga läggning är en utpräglat humanistisk bildningslinje, så synes den enligt de sakkunnigas förmenande i främsta rummet böra utgrenas från det humanistiska gymnasiet och alltså byggas på det fyraåriga latingymnasiets andra ring. Den förlust i timtal, som för linjens huvudämnen betingas av de två första ringarnas latinstudier, kan anses uppvägd, i vissa avseenden till och med väl uppvägd, av den insikt i latinets morfologiska struktur och centrala ordförråd, som den tvååriga kursen i latin skänker. Genom denna anordning realiseras en pedagogiskt och metodiskt synnerligen tilltalande tanke: ett fördjupat nyspråkligt studium på grundvalen av en låt vara begränsad latinkunskap.

252 Att ett sålunda vidgat och fördjupat studium av de tre moderna kulturspråken på grundval av en tvåårig gymnasiekurs i latin skulle kunna giva en ganska solid språklig utbildning, synes vara uppenbart; för vissa vetenskapliga studieriktningar liksom för åtskilliga praktiska levnadsbanor torde en dylik gymnasielinje i själva verket erbjuda en synnerligen väl lämpad förutbildning. I vad mån den elementära latinkursen skulle kunna anses tillfyllest för högskolestudier inom olika discipliner, komme givetvis att prövas av vederbörande myndigheter._ I de fall, då den kortare kursen icke befunnes tillräcklig, måste naturligtvis studenter från den nyspråkliga linjen underkasta sig komplettering i latin, ett arbete, som emellertid, då elementerna redan vore inhämtade, icke komme att bliva tillnärmelsevis så, krävande som realstudenternas nu vanliga komplettering i latin. Då genom den nyspråkliga linjens utgrenande från latingymnasiet bestämda fördelar vinnas och vissa praktiska olägenheter undvikas, vilka låt vara i mindre utsträckning göra sig gällande även vid det treåriga gymnasiet, så har det synts angeläget att undersöka, huruvida en liknande anordning läte sig genomföra även vid detta gymnasium. Differentieringen bör, för att vara effektiv, omfatta tvenne ringar; förgreningen bör alltså inträda med det treåriga gymnasiets andra ring. Undersökningen har givit vid handen, att en differentierad nyspråklig^ linje med fördel kan byggas på den första latinringen. För att det treåriga gymnasiets kurs i latin skall kunna giva samma resultat som det fyraårigas, har emellertid i det treåriga gymnasiets andra ring måst inläggas en mindre kurs i detta ämne, avsedd att utfylla och avrunda den första ringens kurs. _ Av flera skäl har det synts böra övervägas, huruvida icke övergång till den differentierade nyspråkliga linjen vore möjlig även från realgymnasiet. En dylik övergång skulle måhända i vissa fall möjliggöra anordnande av nyspråklig linje även vid läroverk, där latingymnasiets lärjungeantal ensamt är för obetydligt för att tillåta en klyvning av linjen. Vidare visar erfarenheten, att av realgymnasiets lärjungar ett icke alldeles obetydligt antal efter genomgång av en eller ett par ringar finner sig sakna håg eller förmåga för det starkt specialiserade arbete, som matematiken och de naturvetenskapliga ämnena kräva, och i stället önska ett arbete av mera allsidigt intresse eller av utpräglat humanistisk natur. En övergång från real- till latinlinjen är för närvarande på grund av de^ dryga kurserna i latin ganska svår, särskilt efter avslutad andrajing, och låter sig ofta icke genomföra utan uppoffring av ett helt år. En övergång från ett fyraårigt realgymnasiums andra ring till en nyspråklig linje skulle uppenbarligen möta vida mindre svårigheter. En närmare undersökning har visat, att allvarliga invändningar icke kunna resas mot en dylik övergång. Kurserna i matematik, fysik och kemi, vilka naturligtvis planlagts med realgymnasiets studiemål i sikte, måste visserligen avbrytas; detta torde med avseende på matematiken kunna ske utan olägenhet, medan för de båda andra ämnena de påtagliga olägenheterna synas kunna i avsevärd grad minskas genom inläggande i näst sista ringen av en avrundande kurs i fysik och genom ett visst tillrättaläggande av kemikursen med hänsyn till de lärjungar, som icke fullfölja detta studium. Olägligare torde ur vissa synpunkter vara den ojämnhet i studieförutsättningarna, som betingas av att i samma undervisningsavdelning olika grupper av lärjungar ha olika förkunskaper i språk, i det att realisterna sakna kunskaper i latin; de sakkunniga ha sökt att bereda dem någon kompensation genom att i tredje ringen tillägga en extra timme i franska. Däremot ha de sakkunniga funnit svårigheter möta att ordna en liknande övergång från det treåriga realgymnasiets första ring till den från motsvarande latingymnasium differentierade nyspråkliga linjen. För treåriga gymnasier,

253 där lärjungeantalet tillåter en rikare linjedelning, synes snarare ett från första början självständigt nyspråkligt gymnasium vara att förorda. Även inom det fyraåriga gymnasiet läte naturligtvis en genomgående nyspråklig linje tänka sig. Då en dylik linje av praktiska skäl näppeligen annat än undantagsvis torde kunna komma att anordnas, har undervisningsplan för en dylik linje icke synts behöva utarbetas. Planen skulle givetvis komma att nära ansluta sig till den för det fyraåriga latingymnasiets två första ringar och den därpå byggda nyspråkliga linjens två ringar föreslagna; latinets borttagande ur de två första ringarnas kurs skulle bereda de moderna språken ända från gymnasiets början ett ganska brett utrymme. Nu uppställer sig frågan, om genom ett sålunda organiserat trekluvet gym- Differentierad nasium med en klassisk-humanistisk, en modern-humanistisk och en matema- empinskttisk-naturvetenskaplig bildningsväg alla de kategorier av lärjungar äro till- vetenskapiig godosedcla, vilka på grund av sin talrikhet och sina behovs lika art kunna ställa iinje. berättigade krav på gymnasiet. Skolkommissionen pekar på en grupp av yrken, vilkas behov bäst skulle tillgodoses genom en linje med mer begränsad matematikkurs än den för närvarande å realgymnasiet föreskrivna men med fylligt utrymme för de naturvetenskapliga ämnena: en dylik linje skulle enligt kommissionen giva en lämplig förutbildning för blivande läkare, veterinärer, tandläkare, apotekare, jägmästare, agronomer samt för flertalet av dem, som vid universitetet ärnade koncentrera studierna kring ämnena zoologi och botanik. E t t psykologiskt-pedagogiskt stöd för en sådan linje finner kommissionen i det ofta iakttagna förhållandet, att en del av realgymnasiets lärjungar med medelmåttiga matematiska anlag visa utpräglat intresse för de empiriska naturvetenskaperna. Med hänsyn till denna särskilda begåvningstyp har skolkommissionen som förutbildning för ovannämnda grupp av yrken velat anordna en särskild linje, den från och med andra ringen differentierade s. k. biologiska linjen. Den föreslagna linjen har emellertid som förut anförts rönt ett synnerligen kritiskt mottagande. Den allvarligaste invändningen riktar sig mot en viss inre motsägelse i själva konstruktionen. Linjen vill förbereda högskolestudier i vissa naturvetenskapliga ämnen och söker göra detta genom att redan på gymnasialstadiet koncentrera studiet på dessa samma ämnen. Denna koncentration möjliggöres genom inskränkning av undervisningen i matematik. Vad som för ifrågavarande högskolestadier behöves är emellertid icke minst kunskaper i matematik: i de moderna naturvetenskapliga arbetsmetoderna kommer matematiken till allt vidsträcktare användning, och högskolestudier i de empiriska naturvetenskaperna förutsätta därför för ett framgångsrikt arbete icke obetydliga insikter i matematik. Om tyngden av denna anmärkning vittnar den från sakkunnigt håll gjorda erinringen, att biologilinjens kurs i matematik icke motsvarade de krav, som rimligen böra ställas av fysikundervisningen å samma linje, ej heller gåve den de för specialstudier i biologi — exempelvis på ärftlighetsforskningens område — nödvändiga insikterna. I detta sammanhang torde emellertid även böra erinras därom, att medicinska fakulteten i Lund och lärarkollegiet vid Karolinska institutet i Stockholm förklarat den föreslagna biologiska linjen väl lämpa sig som förberedelse för medicinska studier. Ur allmänbildningens synpunkt torde knappast allvarligare invändningar kunna göras mot den biologiska linjen än mot reallinjen överhuvud, sådan den av kommissionen föreslagits. Då kommissionen på den differentierade linjen bereder ökat utrymme för biologien, fysiken och kemien genom att inskränka studiet av matematiken, så kan detta knappast anses innebära ett försvagande av allmänbildningen; förändringen synes snarast verka i motsatt riktning.

254 Även ur pedagogisk och psykologisk synpunkt synes den av kommissionen föreslagna linjen i vissa avseenden kunna mäta sig med de övriga linjerna. Den nära samhörigheten mellan ämnena inom den dominerande ämnesgruppen gör att kravet på enhetlighet måste anses väl fyllt. Betraktas frågan ur de olika begåvningstypernas synpunkt, så ter sig linjen ganska väl motiverad: vill man bereda de skilda individuella anlagen tillfälle att göra sig gällande och komma till sin rätt redan i gymnasiestudierna, så tala goda skäl för att en särskild utbildningsväg lägges till rätta för de lärjungar, som äga utpräglad håg för de empiriska naturvetenskaperna men som sakna fallenhet för de formellt skolande ämnena språk och matematik. Denna i vårt land högt skattade begåvningstyp söker sig naturligtvis i regel till reallinjen för de naturvetenskapliga ämnenas skull; huvudämne på denna linje är emellertid intet av de empiriskt-naturvetenskapliga ämnena utan ett rent rationellt ämne, matematiken, som med höga timtal och dryga kurser lägger beslag på en huvudsaklig del av lärjungarnas tid och intresse. Ur ifrågavarande synpunkt synes det rimligt, om för denna i Sverige icke ovanliga begåvningstyp en särskild linje inrättades inom realgymnasiet. De individuella anlagens utveckling främjas nog i det hela bättre genom en dylik specialisering än genom en sådan anordning, att »det vetande, som i de framtida studierna och i den framtida verksamheten skulle komma att spela rollen av ett hjälpvetande, det må nu vara språkkunskaper eller andra kunskaper, skulle under det andliga livets starkaste och betydelsefullaste formationsperioder på bekostnad av det verkliga huvudämnet göras till huvudsak» (generaldirektör Bergqvist). Med hänsyn till sålunda anförda omständigheter ha de sakkunniga ansett sig böra undersöka, huruvida icke det viktiga pedagogiskt-psykologiska syftet med den biologiska linjen skulle åtminstone i någon mån kunna ernås med mindre rubbning av reallinjens allmänna karaktär och särskilt med mindre uppoffring för matematikstudiet, och ha därvid kommit till den uppfattningen, att en linje med starkare inslag av empirisk naturvetenskap, som synes önskvärd även för att stärka ifrågavarande ämnens och främst biologiens ställning inom gymnasierna, skulle kunna avgrenas från och med realgymnasiets högsta ring. Den differentierade linjen skulle enligt denna plan omfatta endast en ring, där genom uteslutande av engelska och matematik plats skulle kunna beredas för ett på bredare bas lagt studium av de sinsemellan samhöriga ämnena geografi, biologi, fysik och kemi. För att i denna enda ring önskat antal timmar må kunna anslås åt de empiriska ämnena, ha på den differentierade linjens lärjungar måst läggas två veckotimmar mera än på realisterna i övrigt, vilken ökning i arbetet ansetts rimlig med hänsyn till den lättnad, som blir en följd av matematikens och de till detta ämne anslagna skrivningarnas bortfallande. Om ock en dylik linje med hänsyn till de svagheter, som onekligen vidlåda densamma, icke synes kunna obetingat förordas, så torde den dock förtjäna att bliva åtminstone försöksvis prövad vid ett eller annat större läroverk, där med hänsyn till lärarkrafter och materiell utrustning gynnsamma förutsättningar för sådana försök kunna anses föreligga.

4. Undervisningsplan er. Allmänna J?QT a ft giva en konkret bild av en enligt dessa principer för linjedelningen synpunkter, byggd gymnasieorganisation ha de sakkunniga utarbetat tim- och kursplaner till fyraårigt och treårigt latingymnasium med helklassisk differentiering i de två högsta ringarna, fyraårigt och treårigt realgymnasium med empiriskt-naturvetenskaplig differentiering i högsta ringen, fyraårigt nyspråkligt gymna-

255 sium, i sina två första ringar sammanfallande med motsvarande ringar av det fyraåriga latin- respektive realgymnasiet, treårigt nyspråkligt gymnasium, i sin första ring sammanfallande med det treåriga latingymnasiets första ring, samt treårigt rent nyspråkligt gymnasium. Däremot ha de sakkunniga icke ansett det nödvändigt att uppgöra särskild undervisningsplan för det fyraåriga gymnasium, som bygger på avkortad realskola. Planen för ett dylikt gymnasium skulle givetvis i allt väsentligt komma att sammanfalla med den, som framlagts för det på den oavkortade realskolans näst högsta klass vilande fyraåriga gymnasiet, även om det med hänsyn till den för gymnasiets behov mindre väl tillrättalagda grunden kan förutses, att det kommer att möta något större svårigheter att nå det föresätta målet. Som ovan framhållits inställer sig i fråga om det på avkortad realskola byggda fyraåriga gymnasiet med en viss nödvändighet tanken på en avslutningspunkt mellan realexamen och studentexamen, en organisatoriskt tillrättalagd möjlighet till avgång för de lärjungar, som icke vilja åtnöja sig med den avkortade realskolans bildningsmått men för vilka gymnasieutbildningen i sin helhet är onödigt lång. Av många skäl synes den andra ringen erbjuda den lämpliga punkten för en dylik avgång, ej minst med hänsyn till att enligt de sakkunnigas planer, på grund av vissa ämnens nedläggande och av den sedan inträdande starkare linjedelningen, med denna ring kurserna i åtskilliga ämnen bringas till avslutning eller åtminstone till en viss avrundning. Detta gäller _ emellertid endast vissa ämnen; i andra ämnen måste de sålunda avgående nöja sig med oavslutade kurser, därest gymnasiets lärogång för det kvarstannande flertalet icke skall på ett alltför kännbart sätt desorganiseras. Det är uppenbart, att de utarbetade planerna med den starkare linjeförgreningen och med den särskilt för de två högsta ringarna genomförda koncentrationen av studiet till ett mindre antal ämnen i det hela närmare ansluta sig till skolkommissionens än till nu gällande tim- och kursplaner. De viktigaste avvikelserna från kommissionsförslaget torde vara, att kristendomskunskapen och modersmålet erhållit samma ställning på alla linjer, att engelskan fått en väsentligt starkare ställning på samtliga linjer, att åt franskan, som enligt kommissionens förslag framträder som huvudspråk på gymnasiets alla linjer men som enligt de sakkunnigas plan delvis sk jutes ned i realskolan, på latin- och reallinjen givits ett något reducerat timantal, samt att åt geografien beretts ett på alla linjer lika timantal i det fyraåriga gymnasiets två lägsta ringar och i det treåriga gymnasiets lägsta ring. Latingymnasiet har liksom i skolkommissionens förslag en utpräglad humanistisk-språklig läggning, erinrande om den nuvarande helklassiska linjens, detta vare sig det differentieras i helklassisk eller halvklassisk riktning. Den helklassiska linjen får sin särskilda karaktär genom den centrala ställning, de båda klassiska språken intaga. Den halvklassiska linjen har givetvis sin tyngdpunkt i latinet men har i stället för grekiskan ett starkare inslag av moderna språk. Det nyspråkliga gymnasiets centrum är naturligtvis de moderna språken; studiets koncentration på det moderna kulturlivet förstärkes genom _ lämplig läggning av litteraturstudiet, genom en särskild inriktning av det historiska studiet samt genom en för linjens speciella syfte avpassad kurs i geografi. Det från början självständiga nyspråkliga gymnasiet får samma karaktär som^den differentierade tvååriga linjen och syftar givetvis till i det hela samma mål. Realgymnasiet behåller i stort sett samma utpräglat matematisk-naturvetenskapliga karaktär, som det har såväl i den nuvarande organisationen som enligt skolkommissionens förslag; dock medför begränsningen av veckotimtalet i de båda högsta ringarna en viss förskjutning till förmån för linjens centrala

256 ämnesgrupp, i det att inskränkningen väsentligen drabbar de för linjen icke karakteristiska ämnena, särskilt de främmande språken och historia. Den differentierade empiriskt-naturvetenskapliga linjen får sin särskilda prägel genom det breda utrymme, som i den högsta ringen på bekostnad av matematik och främmande språk beredes den empiriska naturvetenskapen; till ämnena biologi, fysik och kemi ha de sakkunniga här fogat fysisk geografi, vilket ämne synes på ett värdefullt sätt fullständiga den med denna linje åsyftade utbildningen. Vid uppbyggandet av de särskilda linjerna ha de sakkunniga genom att så långt möjligt begränsa antalet samtidigt lästa ämnen sökt förebygga ämnesträngseln och den därav följande splittringen av lärjungarnas intresse och möjliggöra samling och fördjupning i studiearbetet. Ät kristendomskunskapen har i en ring endast kunnat anslås en veckotimme; i övrigt ha åt varje ämne anslagits minst två timmar i varje ring och, där skrivningar förekomma, minst tre timmar. Vissa ämnen måste avslutas ett eller flera år före studentexamen; kursen har då avrundats, och, i fråga om moderna språk, i vissa fall avslutats med examensskrivning. Andra ämnen få ligga nere ett år för att sedan åter upptagas på timplanen, varvid kursplanerna naturligtvis lagts tillrätta med hänsyn till avbrottet. En ännu starkare koncentration av studiet kan i viss utsträckning vinnas genom tillämpande av s. k. koncentrationsläsning. _ Om möjligheterna att anordna dylik ha de sakkunniga yttrat sig vid behandlingen av realskolans undervisningsplan (sid. 189 f.). I det följande vilja de sakkunniga på de punkter, där en förklaring synts vara önskvärd, helt kort kommentera de framlagda undervisningsplanerna för de särskilda ämnena. Med avseende på de främmande språken hänvisas till kapitel V. I övrigt kunna de sakkunniga i det hela ansluta sig till vad skolkommissionen i fråga om de särskilda ämnena anfört i sina »Grunder till kursplaner». De sakkunniga ha icke funnit sig övertygade av de skäl, som kommit skolkommissionen att tillmäta kristendomsämnet mindre utrymme på real- och nyspråkliga linjen än på latinlinjen, utan ha åt ämnet anslagit samma timtal a samtliga gymnasielinjer. Däremot ha de sakkunniga icke kunnat bereda kristendomskunskapen fullt samma timtal som i det nuvarande gymnasiet. I valet mellan å ena sidan en över alla gymnasieåren utbredd kurs och å andra sidan en till färre år begränsad mera koncentrerad kurs med samma timtal ha de sakkunniga icke tvekat att mot en i övrigt tillämpad princip förorda en fördelning av det disponibla timtalet över hela gymnasietiden. Undervisningen i detta ämne har visserligen till uppgift att meddela vissa kunskaper, vilkas inhämtande naturligtvis med fördel kan koncentreras till färre år, men därutöver avser den på ett alldeles särskilt sätt att främja lärjungarnas karaktärsdaning och giva dem ökade förutsättningar att bilda sig en livsåskådning, och det kan befaras, att kristendomsundervisningen skulle med hänsyn till denna för visso icke oviktiga uppgift förlora i betydelse, om den inskränktes till allenast en del av gymnasietiden. Genom att utbyta den av skolkommissionen föreslagna benämningen »religionskunskap» mot »kristendomskunskap» hava de sakkunniga velat markera den kristna religionens centrala ställning som undervisningens föremål. Detta motiveras enligt de sakkunnigas mening av kristendomens universella karaktär och dominerande betydelse i västerlandets och vårt eget lands andliga liv. I kursplanen kommer skiljaktigheten till synes särskilt därutinnan, att en bredare kurs i allmän religionshistoria icke — såsom i skolkommissionens förslag — bildar grundvalen för den gymnasiala kursen; däremot är en orienterande framställning i religionshistoria, sedan missionshistorien i näst föregående ring

257 behandlats, inlagd i högsta ringen, varjämte i det fyraåriga gymnasiets första ring underrättelser i den allmänna religionshistorien skola meddelas i anslutning till Israels historia. I övrigt är kursen uppbyggd efter likartade principer som i skolkommissionens förslag för latinlinjen, dock med något bredare utrymme berett för den kyrkohistoriska översikten. Den tid, som enligt nu gällande timplan anslås åt modersmålet, har visat sig Modersmålet. vara alltför knappt tillmätt; den lämnar otillräckligt utrymme för studiet av norsk och dansk litteratur och bereder icke erforderlig tid för en efter åldersstadiet lämpad fördjupning av studiet inom ämnets mera centrala delar. Särskilt har det knappa veckotimtalet i andra ringen verkat förryckande på undervisningen. De sakkunniga ha därför inom det fyraåriga gymnasiet åt modersmålet anslagit tre timmar i var och en av de tre lägre ringarna och fyra i den högsta, i syfte att bereda bättre utrymme dels för frändespråken, dels för studiet av världslitteraturens främsta verk i översättning, dels ock för ett fördjupat studium av grammatiska och språkriktighetsfrågor samt av svensk språkhistoria. Ett vidgat litteraturstudium synes, såsom kommissionen föreslagit, kunna möjliggöras genom ferieläsning i lämplig omfattning. Då tre timmar i sista realskoleklassen icke kunna fullt motsvara samma timtal i första gymnasieringen, ha de sakkunniga inom det treåriga gymnasiet sökt bereda erforderlig plats^för de rent gymnasiala arbetsuppgifterna genom att även i första ringen anslå fyra timmar till modersmålet. Betydelsen av övningarna i muntlig framställning må även för gymnasiet särskilt framhållas. Också på detta stadium synes lärjungarnas ståndpunkt i fråga om muntlig framställning böra i sin mån påverka betyget, Studiet av grammatik, vilket de sakkunniga ansett böra fortsätta inom gymnasiet, avser närmast en fördjupning av de i realskolan inhämtade kunskaperna på sådana punkter, där på grundval av det behärskade materialet en djupare syn på grammatiska spörsmål kan ernås. Framför allt åsyftar emellertid studiet av grammatiska frågor liksom av språkvårds frågor att giva lärjungarna en viss kännedom om svenska språkets uttrycksmedel, om dess resurser i morfologiskt, stilistiskt och idiomatiskt avseende. En viktig uppgift för modersmålsundervisningen i gymnasiet är det slutligen att under arbetet med dessa frågor och med stöd av det språkhistoriska studiet bibringa lärjungarna en såvitt möjligt på egna iakttagelser grundad uppfattning om språkutveckling och språkriktighet. Om ämnena för uppsatserna gäller vad som rörande uppsatsprovet i studentexamen i kap. X I I anföres. De sakkunniga ha liksom skolkommissionen tänkt sig, att de skriftliga arbetena i allmänhet skola utföras på lärorummet (se kap. V I ) . För att lärjungarna även skola få tillfälle att lära sig i större utsträckning använda källor, torde emellertid någon gång i terminen ett skriftligt arbete böra utföras i hemmet. Dessa hemarbeten synas särskilt i de högre ringarna böra behandla mera omfattande ämnen och utarbetas på grundval av angivna källor. I gymnasiet råder med avseende på modersmålet liknande förhållande som i realskolan därutinnan, att undervisningen icke alltid anförtros åt i ämnet fullt utbildade lärare. Det egentliga hindret för en rationell fördelning av modersmålsundervisningen i gymnasiet ligger i den stora arbetsbörda utöver undervisningstimmarna och förberedelsen för dem, som granskningen av de svenska uppsatserna innebär. Detta dryga hemarbete för modersmålsläraren nödvändiggör arbetets fördelning på så många händer som möjligt: de fackutbildade lärarnas tjänstgöring måste till avsevärd del förläggas till andra ämnen och undervisningen i modersmålet överlämnas åt mindre kompetenta krafter. Stundom måste den ur pedagogisk synpunkt rent förkastliga nödfalls11—253165

258 utvägen tillgripas, att undervisningen uppdelas på tvenne lärare, en för litteraturstudiet och en, vanligen den mindre kompetente, för de skriftliga arbetena. Den enda möjligheten att råda bot på dessa missförhållanden, under vilka modersmålsundervisningen i våra gymnasier lider, torde vara att ändra bestämmelserna om tjänstgöringsskyldigheten så, att lärare i modersmål som kompensation för den krävande uppsatsgranskningen erhåller en mot hemarbetet någorlunda svarande nedsättning i antalet undervisningstimmar, en nedsättning, som givetvis måste bli större än som nu är medgivet. historia.

A t historien har det visat sig omöjligt att, som önskligt vore, bereda samma utrymme på alla linjer. De stora anspråk, som på realgymnasiet den matematisk-naturvetenskapliga ämnesgruppen ställer på timplanen, tvingar där till en inskränkning av timtalet för historia och en däremot svarande begränsning av kursen, som särskilt inom det mera ansträngda treåriga realgymnasiet äp avsevärd. I viss anslutning till skolkommissionens förslag ha de sakkunniga på det treåriga realgymnasiet ävensom på det fyraåriga gymnasiets alla linjer låtit historien ligga nere under det första året för att i stället låta studiet koncentreras till det mognare åldersstadiet. A latingymnasiet företer historiekursen vid jämförelse med skolkommissionens förslag den skiljaktigheten, att i högsta ringen inlagts ett kursmoment »valda partier ur antikens historia i vidgad och fördjupad framställning», motsvarande det historiska kursmoment, som i skolkommissionens förslag är inlagt i latinkursen. Om så befinnes lämpligt, bör denna framställning av antikens historia kunna meddelas av läraren i latin, varvid alltså på sätt skolkommissionen avsett en timme överflyttas från historien till latinet. Ur latinstudiets synpunkt vore det fördelaktigare, om studiet av antikens historia kunde förläggas redan till näst sista ringen. De sakkunniga förutsätta, att vederbörande konferenser skola hava frihet att, om så anses önskligt, göra för sådant, ändamål erforderligt utbyte av timmar. Ä det nyspråkliga gymnasiet har med hänsyn till gymnasiets särskilda studiemål i högsta ringen tillfogats ett kursmoment: »valda partier ur Tysklands, Frankrikes, Englands och Förenta staternas nyare historia i vidgad och fördjupad framställning», vilket kursmoment avser att möjliggöra utförligare studium efter fritt val av någon eller några av dessa länders viktigare historiska epoker, exempelvis den franska revolutionens historia, utvecklingen av de nämnda ländernas kolonialvälden eller dylikt. Ä realgymnasiet har till skillnad från skolkommissionens förslag eftersträvats en översiktlig kurs av hela nyare tidens historia, vilken kurs emellertid å det treåriga gymnasiet med dess knappare timtal måste få en ganska översiktlig karaktär »med särskilt beaktande av sådant, som varit av större betydelse för kultur- och samhällsutvecklingen». Å samtliga gymnasielinjer har kursen i ekonomilära begränsats till »några av det ekonomiska livets viktigaste företeelser», detta med särskild hänsyn till de från flera håll framförda tvivelsmålen rörande lärarnas kompetens för utförligare behandling av detta för gymnasiet i stort sett nya och rätt vanskliga ämnesmoment.

Geografi.

I flera av de avgivna yttrandena har påyrkats, att geografien måtte erhålla en bättre ställning å gymnasiet än den, som tillerkänts ämnet i skolkommissionens förslag till undervisningsplan. Detta förslag innebär, såsom förut antytts, i förevarande hänseende, att geografien visserligen skulle å den nyspråkliga linjen erhålla två veckotimmar i första och tre i tredje ringen men däremot icke alls förekomma å latin- och reallinjen. Lärjungarna å dessa linjer skulle alltså få åtnöjas med realskolans kurs i geografi. De sakkunniga ha funnit de gjorda invändningarna vara av sådan styrka, att

259 de ansett sig å sina timplaner för gymnasiet böra giva bättre utrymme åt geografien än vad kommissionen tänkt sig. E n förbättrad ställning för geografien motiveras i första rummet av det stora bildningsvärde, som allmänt tillerkännes detta ämne ej minst för ungdom å gymnasiestadiet, något som även erkännes av skolkommissionen. Ett särskilt skäl för de sakkunniga att söka bereda geografien ökad tid å gymnasiet ligger däri, att de ansett sig i sitt förslag till timplan för den fyraåriga realskolan böra åt ämnet anslå åtta timmar i stället för nio enligt kommissionens förslag. Då de sakkunniga icke funnit skäl att i sexårig och femårig realskola anslå mera än två veckotimmar i varje klass åt geografien, ha de ansett riktigast att med hänsyn till den ställning geografien har i folkskolans båda högsta klasser förorda motsvarande anordning för den fyraåriga realskolan. I full överensstämmelse med kommissionens intentioner har geografien i de sakkunnigas förslag erhållit plats å timplanerna för samtliga linjer av det fyraåriga gymnasiet, vars första ring ju är parallell med realskolans högsta klass. De sakkunniga ha emellertid å samtliga linjer givit åt ämnet icke blott två veckotimmar i nämnda ring utan dessutom två veckotimmar i andra ringen, alltså en veckotimme mera än enligt nu gällande undervisningsplan för gymnasiet. För latin- och reallinjen har i första ringen upptagits en vidgad och fördjupad kurs i allmän geografi, såväl den fysiska som kulturgeografien, i andra ringen närmast högsta realklassens kurs, vilken tydligen här skulle komma att erhålla en väsentligt vidare grundval. Å timplanerna för latin- och reallinjerna i det treåriga gymnasiet ha i första ringen två veckotimmar anslagits åt geografien. Kursen utgör närmast en komplettering av högsta realskoleklassens kurs med huvudvikt lagd på kulturgeografien. De sakkunniga ha anslutit sig till kommissionens mening, att geografien bör ha en jsärskilt stark ställning å den nyspråkliga linjen. Ämnet kan tvivelsutan på ett förträffligt sätt tjäna denna gymnasielinjes allmänna syfte att giva en orientering i modernt kulturliv. Åt geografien ha på den nyspråkliga linjen anslagits två veckotimmar i samtliga ringar å både det fyraåriga och det treåriga gymnasiet. Vad kursen beträffar, har liksom i kommissionens förslag särskild vikt lagts vid den ekonomiska geografien. De sakkunniga ha emellertid ansett, att med hänsyn såväl till linjens allmänna syfte som till kravet på koncentration i undervisningen kursen borde omfatta ett grundligare studium av de länder, vilkas språk skola utgöra linjens studiecentrum. För högsta ringen har därför som kursmoment upptagits: »de tysktalande ländernas, Frankrikes, Brittiska rikets och Förenta staternas geografi med särskild vikt lagd på kultur- och samhällsliv samt förbindelser med andra länder». För den nyspråkliga linjen å såväl det fyråriga som det treåriga gymnasiet ha framlagts två alternativa förslag till kursfördelning, det ena byggande på latin- eller realgymnasiets kurs för de två lägsta ringarna å det fyraåriga eller för första ringen i det treåriga gymnasiet, det andra med genomgående kursfördelning från och med gymnasiets början. De sakkunniga ha ju egentligen räknat med en från början utgrenad nyspråklig linje endast i fråga om det treåriga gymnasiet. Förslag till genomgående kursfördelning har dock uppgjorts även för det fyraåriga gymnasiet, då det ju kan tänkas, att även beträffande detta nian i något fall med hänsyn till lärjungefrekvensen finner det lämpligt att ltåa den nyspråkliga linjen begynna med första ringen. Kursfördelningen blir^givetvis bättre, om man kan fritt fördela innehållet på de fyra respektive tre åren utan att vara bunden av hänsyn till lärjungar, som två år före studentexamen avsluta studiet av ämnet. De sakkunniga ha i olikhet med kommissionen upptagit geografi även å realgymnasiets differentierade (biologiska) linje. Det har synts lämpligt, att å

260 denna empiriskt-naturvetenskapliga linje låta ingå en utvidgad och fördjupad kurs i fysisk geografi och geologi. Denna kurs, som avser intressanta och viktiga områden inom naturvetenskapen, bör få betydelse både i och för sig och såsom stöd åt kurserna i biologi och kemi. Material för en mera självständig undersökning av det slag. som omnämnes här längre fram under rubriken biologi, kan tydligen erhållas också från geografiens område. Som exempel kan nämnas studium av hembygdens geologiska förhållanden. Om geografien erhåller den ställning å gymnasiet, som enligt de av de sakkunniga uppgjorda tim- och kursplanerna skulle tillkomma ämnet, bör också ett från flera håll uttalat önskemål kunna vinnas, nämligen att plats för lektorat med geografi som huvudämne skulle kunna beredas åtminstone vid de större läroverken. Detta önskemåls förverkligande skulle tvivelsutan icke blott verka befruktande på undervisningen vid läroverken utan få en gynnsam återverkan jämväl på geografiens ställning Aid universitet och högskolor. Filosofi.

Undervisningen i filosofi ha de sakkunniga, i enlighet med kommissionens förslag tänkt sig å alla linjer förlagd till högsta gymnasieringen. Med hänsyn till studiets koncentration till ett år och lärjungarnas större mognad kan undervisningen väntas giva bättre resultat än som nu vinnas. Däremot ha de sakkunniga icke ansett studiet böra inskränkas till allenast psykologi. En viss kännedom om elementerna av den formella logiken synes vara av icke ringa värde för envar, som ägnar sig åt högre studier; å gymnasiets alla linjer synes därför någon undervisning böra meddelas om de viktigaste lagarna för ett formellt riktigt tänkande med tillämpning särskilt på vetenskapliga forskningsmetoder. Enligt kommissionens uppfattning böra vidare i anslutning till undervisningen i psykologi »betydelsefullare filosofiska problem och tankeriktningar bliva föremål för uppmärksamhet»; de sakkunniga anse detta önskemål vara så viktigt, att en elementär inblick i de filosofiska grundproblemen och någon kännedom om betydelsefullare filosofiska tankeriktningar under olika tider synes böra ingå som ett särskilt kursmoment i gymnasiets undervisning. Då ämnets sålunda vidgade omfattning torde böra komma till uttryck i dess benämning, ha de sakkunniga, i anslutning till redan nu i dagligt tal gängse bruk, såsom den enklaste och kortaste velat föreslå benämningen filosofi.

Matematik.

Skolkommissionen har på undervisningsplanen för latinlinjen i sitt treåriga gymnasium upptagit matematik med 2 veckotimmar i första ringen, varefter ämnet försvinner från linjens undervisningsplan. Den matematiska lärokurs, som sålunda skulle komma latingymnasiets lärjungar till del, avser att utfylla realskolans kurs, som dessa lärjungar till följd av latinets inträdande i sista realskoleklassen icke fullständigt genomgått, samt att därutöver meddela vissa insikter, särskilt beträffande ekvationer av andra graden med en obekant. Enligt de sakkunnigas förslag ha även de lärjungar, som från realskolan övergå till ett treårigt latingj-mnasium, genomgått realskolans matematikkurs fullständigt. De insikter i matematik, som denna kurs avser att bibringa, torde i de allra flesta fall vara fullt tillräckliga för de studier och arbetsuppgifter, som falla inom det humanistiska området. Det har då synts de sakkunniga bättre att helt utesluta ämnet från det treåriga latingymnasiet och därigenom vinna ökad koncentration i dess undervisningsplan än att låta det med svagt timtal uppträda i dess första ring för att sedan definitivt nedläggas. P å det fyraåriga latingymnasiet däremot bör givetvis ersättning beredas för förlusten av sista realskoleklassens matematikkurs (5 veckotimmar). H ä r har därför i de sakkunnigas förslag upptagits undervisning i matematik i första ringen med 3 och i andra med 2 veckotimmar. Kursernas innehåll är i det hela detsamma som i sista realskoleklassen ehuru med något olika formulering. Då

261 lärjungematerialet i gymnasiet i regel är mera sovrat än i sista realskoleklassen och särskild tid icke behöver ägnas åt preparation för en examensskrivning, har någon liten utvidgning utöver realskolekursen synts möjlig, därvid någon bekantskap med de trigonometriska talen ansetts värdefullare än kännedom om lösningen av andragrads ekvationer. Realgymnasiets kurs i matematik är enligt de sakkunnigas förslag såväl i fråga om det treåriga som i fråga om det fyraåriga gymnasiet så lagd, att i allt väsentligt samma mål nås som i det nuvarande realgymnasiet. I många av de avgivna yttrandena har påyrkats, att biologien måtte få en starkare ställning än vad som skulle bliva fallet enligt kommissionens förslag. De sakkunniga ha visserligen icke funnit den framkomna kritiken ogrundad och hade gärna velat å sina timplaner bereda mera utrymme åt biologien, men vid avvägningen de olika ämnena emellan har det ej visat sig möjligt att förverkliga denna önskan. Timplanen för det fyraåriga gymnasiet upptager sålunda två veckotimmar för ring I, svarande mot de två timmarna i realskolans högsta klass, samt tre veckotimmar för ring I I I , timplanen för det treåriga gymnasiet tre veckotimmar för ring I I . Även i fråga om lärokursen råder i stort sett överensstämmelse mellan kommissionens och de sakkunnigas förslag. Kursen för ring I är sålunda väsentligen densamma som för högsta realskoleklassen. Det har emellertid synts lämpligt att undervisningen om cellen och om de encelliga organismerna får gå före undervisningen om människokroppen och hälsoläran, varför förstnämnda kurmoment hänförts till ring. I. Då det ej synes möjligt att med denna utökning i nämnda ring medhinna samma kurs som i realskolans högsta klass, har kursmomentet växternas byggnad och liv förlagts till ring I I I i det fyraåriga gymnasiet. Det har redan i det föregående angivits, att de sakkunniga i sitt förslag låtit den differentierade linjen å realgymnasiet omfatta endast högsta ringen. Härav har givetvis följt, att en viss minskning i den av kommissionen angivna kursen för denna linje måst vidtagas. I kap. X I I uttala sig de sakkunniga på angivna skäl mot den av skolkommissionen föreslagna anordningen, att den å realgymnasiets huvudlinje förekommande studentskrivningen i matematik skulle å den differentierade linjen ersättas av en skrivning i kemi. De sakkunniga finna det emellertid i hög grad önskligt, att den bortfallande matematikskrivningen på något sätt kompenseras. En lämplig form härför synes man kunna vinna på det sättet, att lärjungarna å den differentierade linjen få verkställa en undersökning inom något naturens område och sedan lämna en skriftlig redogörelse för denna. Material för en sådan undersökning kan säkert i rikt mått utfinnas inom biologien. Som exempel må nämnas undersökning av ett växtsamhälle. Det är givetvis ej här fråga om en examensskrivning utan om en undersökning, som pågår en längre tid och för vilken lärjungen får utarbeta redogörelse på egen hand.

Biologi,

Vad beträffar de föreslagna lärokurserna i fysik och kemi torde endast kur- Fysik och sen i fysik på den differentierade reallinjen (»biologiska linjen») och kursen i kemi. kemi på det fyraåriga realgymnasiet här behöva med några ord beröras. Lärjungarna på den nämnda differentierade linjen ha tänkts skola deltaga med högsta ringens övriga lärjungar i den fysikaliska undervisningen men skulle enligt de sakkunnigas undervisningsplan utöver den härför anslagna tiden erhålla ytterligare en veckotimme fysik. Denna timme skulle av läraren användas till utförligare behandling av sådan partier av fysiken, som från synpunkten av den differentierade linjens allmänna bildningsmål syntes särskilt

262 värdefulla. Men därjämte skulle han tillse, att förlusten av sista ringens matematikkurs icke komme att för den differentierade linjens lärjungar försvåra de fysikaliska studierna och hindra dem från att med framgång deltaga i den fysikaliska studentskrivningen, varför behövlig del av den ifrågavarande extra undervisningstiden skulle anslås åt övningar i fysikalisk problemlösning. Det fyraåriga realgymnasiets lärokurs i kemi har med hänsyn till det från andra ringen avgrenade nyspråkliga gymnasiet erhållit en i viss mån koncentrisk anordning. De två första ringarnas kemiundervisning skulle enligt kursplanen komma att med upptagande av det mest väsentliga giva en helhetskurs i ämnet, varefter i tredje ringen, då en del lärjungar övergått till det nyspråkliga gymnasiet, den oorganiska kemien skulle med större fullständighet ånyo genomgås. I och för sig kan väl denna kursanordning knappast anses förmånlig; den torde dock jämte olägenheter medföra även fördelar, och för de till det nyspråkliga gymnasiet övergående lärjungarna synes den nödvändig, därest deras kunskaper i ämnet icke skola bliva alltför fragmentariska. Vid läroverk, elär nyspråkligt gymnasium icke finnes eller någon avsevärd övergång från realgymnasiet till nyspråkligt gymnasium icke förekommer, bör lärogången kunna göras obruten i likhet med den för det treåriga realgymnasiet föreslagna. Lärjunge^ I kursplanerna för biologi, fysik och kemi ha de sakkunniga till viss utsträcklaborationer. ning upptagit laborationsövningar såsom obligatoriska beståndsdelar av lärokurserna. Med avseende på skälen härför kunna de sakkunniga ansluta sig till vad av skolkommissionen i samma hänseende anförts. Om, såsom de sakkunniga tidigare framhållit (sid. 187), redan på realskolestadiet en viss frihet böi tillkomma läraren att fördela tiden mellan laborationsövningarna och den övriga undervisningen på sätt förhållandena göra önskligt, så gäller detta ännu mera i fråga om gymnasieundervisningen. De sakkunniga ha tänkt sig, att liksom i fråga om realskolan även i fråga om gymnasiet lärarens frihet i förevarande avseende skulle angivas genom en till kursplanerna för de naturvetenskapliga ämnena fogad anmärkning. Dennas lydelse, då det gäller gymnasiet, torde exempelvis kunna bliva följande: Den i kursplanen upptagna tiden för lärjungelaboraiioner avser genomsnittstid och bör icke anses bindande för läraren; denne må, med hänsyn tagen till läroverkets materiella utrustning och med syfte att på bästa sätt utnyttja den åt ämnet anslagna tiden, själv avgöra, i vilken utsträckning lär jun g elaboration er böra ingå i undervisningen.

5. Tillval ocli bortval. Allmänna Det gymnasium, vartill de sakkunniga utarbetat tim- och kursplaner, synes synpunkter. genom den starka linjedelningen och den å de särskilda linjerna tillämpade ämneskoncentrationen vara ägnat att i stor utsträckning tillmötesgå de starkare krav på individualisering och specialisering, som särskilt å detta skolstadium på grund av lärjungarnas större åldersmognad göra sig gällande. Emellertid kan ifrågasättas, huruvida icke därutöver möjligheter skulle kunna beredas att låta lärjungarnas individuella intressen komma till sin rätt. De utvägar, som här erbjuda sig, äro i första hand bortval eller tillval eller ock en kombination av bådadera. Bortvalet är snarast ett uttryck för intressebetoningens negativa sida: det skapar möjligheter för en starkare koncentration på vissa av linjens ämnen genom avkopplande av andra, men det innebär i och för sig ingen garanti för det fördjupande av studierna, som åsyftas med den starkare ämneskoncentrationen. Tillvalet är uttryck för ett positivt studieintresse och avser dettas omsättande i studiearbete. Genom en kombina-

263 tion av bortval och tillval bringas å ena sidan bortvalet att direkt främja ett positivt studiesyfte, och å andra sidan får tillvalet större betydelse för studiearbetets gestaltning. Samtliga nämnda möjligheter för främjande av studiernas individualisering återfinnas, låt vara i ganska outvecklad form, i den nuvarande läroverksorganisationen. Bortvalet föreligger i möjligheten att i de två högsta gymnasieringarna under vissa förutsättningar bortvälja ett eller två läroämnen. Tillvalet är förverkligat genom de fria laborationsövningarna i de naturvetenskapliga ämnena, genom den frivilliga teckningen samt — å realskolestadiet — genom den frivilliga slöjden, och en kombination av de båda metoderna gives å realskolestadiet i möjligheten att erhålla undervisning i franska och den däremot svarande rättigheten att bliva befriad från undervisning i teckning. Skolkommissionen anser, att den starkare individualiseringen av skolstudi- Skolkommiserna lämpligen — liksom förhållandet är med den nu tillämpade bortvalsrät- sionen. ten — bör begränsas till gymnasiets båda högsta ringar. Kommissionen anser sig därvid icke kunna förorda en om ock modifierad bortvalsrätt: erfarenheterna av dylika anordningar vore överhuvud föga uppmuntrande, och under förutsättning av riktigt linjeval riskerades för övrigt efter genomförande av den starkare linjedelningen knappast, att lärjungen på det begränsade studieområdet mötte ämnen, som absolut bure emot. Däremot förordas i väsentlig anslutning till den av läroverksöverstyrelsen verkställda utredningen en tillämpning av tillvalsmetoden genom tillvalskurser. Tillvalskurser skulle enligt kommissionens förslag kunna förekomma i de båda högsta ringarna och borde i regel planläggas för helt läsår, med två veckotimmar för varje kurs. Valet av ämnen borde ske med största möjliga frihet under hänsynstagande till lärjungarnas önskemål och tillgången på villiga och för uppgiften intresserade lärare. En tillvalskurs kunde anordnas antingen i ett å den ordinarie timplanen icke upptaget ämne eller i ett specialområde inom ett av linjens ämnen och alltså avse antingen en komplettering av linjens studieområde med ett nytt ämne eller fördjupat studium inom ett av linjens ämnen. I anslutning till kurserna kunde tillfälle beredas lärjungarna till mera sammanhängande självständiga arbeten i form av längre uppsatser eller mera omfattade laboratorieundersökningar. God ledning gåve i detta avseende erfarenheterna från det s. k. enskilda arbetet vid folkskoleseminarierna. Tillvalskurser borde komma till stånd endast där tillräckligt intresse hos lärjungar och lärare vore för handen. Vid mindre läroverk kunde två kurser i var och en av de båda högsta ringarna å varje linje vara tillfyllest; vid större läroverk med parallellavdelningar inom samma linje kunde antalet kurser inom varje ring och linje utsträckas till tre å den dubblerade linjen. Vissa kurser kunde utnyttjas av lärjungar från olika ringar och linjer: varje lärjunge skulle dock i regel endast kunna deltaga i en kurs åt gången. För att en kurs skulle komma till stånd, tänker sig kommissionen ett minimiantal av fyra lärjungar. Förutsättning för deltagande vore givetvis, att studiearbetet i övrigt bedreves oklanderligt. Ehuruväl sålunda kommissionen i första hand förordar tillvalet som medel för studiernas individualiserande, är kommissionen icke alldeles främmande för tanken på en kombination med viss form av bortval för underlättande av tillvalsmöjligheternas utnyttjande. Sålunda framhålles lämpligheten av, att lärjunge, som i något ämne visar synnerligen goda kunskaper, av rektor helt eller delvis befrias från undervisningen i sagda ämne för att erhålla ökad tid för studium av tillvalskurs, i vilken han deltager. Härvid förutsattes lärjungen kunna tillfullo svara för den fastställda lärokursen, trots den medgivna befri-

264 elsen, vilken alltså endast avser deltagandet i undervisningen, icke ämnet självt. Yttrandena..

Skolkommissionens förslag om tillvalskurser ha föga uppmärksammats i de utlåtanden, som avgivits över kommissionens betänkande. I förbigående beröres frågan av ett läroverkskollegium, som finner tillvalskurserna »i och för sig sympatiska» men svåra att realisera inom ett treårigt gymnasium. Likaså ägnar skolöverstyrelsens läroverksavdelning ett kort omnämnande åt nämnda spörsmål, i det att avdelningen förklarar sig anse frågan om tillval böra beaktas vid den revision av gymnasiets nuvarande undervisningsplan, som borde ske.

De sakkunDe sakkunniga kunna i stort sett ansluta sig till skolkommissionens upp**£«• fattning av bortval särskilt med hänsyn till de hittills föreliggande erfarenheterna. Även om det icke får förbises, att bortvalsrätten genom omsorgsfullt tillvaratagande av givna möjligheter tilläventyrs kunnat bättre främja det avsedda syftemålet än vad mångenstädes varit fallet, så synes det vara uppenbart, att själva metoden, ensidigt tillämpad, lider av en konstitutiv brist: det saknas garanti för att verkliga studieintressen därmed positivt främjas. I detta hänseende erbjuder tillvalsmetoden helt andra garantier, och detta synes starkt tala för, att tillvalet i varje fall bör tagas som utgångspunkt för anordningar till de personligt färgade studieintressenas främjande samt att bortvalet främst bör tagas i anspråk för underlättande av tillvalet. I fråga om tillvalet är det av vikt att erinra därom, att ehuru detsamma mom skolorganisationen fått sitt mest framträdande uttryck i beredd möjlighet till särskild undervisning utöver den obligatoriska, även varje för läraren redovisat frivilligt studium utöver de obligatoriska ämneskurserna strängt taget måste betraktas som en form av tillval. I denna gestaltning har tillvalet en mycket gammal och rik tradition inom våra läroverk, och det är uppenbart, att den formen av frivilligt studium nära ansluter sig till strävandena att förläna särskilt gymnasiestudierna den ökade grad av självständighet, som betingas av lärjungarnas större åldersmognad. Det torde i detta sammanhang även böra påpekas, att båda formerna av tillval kunna på det sättet kombineras, att den av läraren ledda frivilliga undervisningen närmast tjänar som incitament till och stöd för ett ämnesstudium av betydligt större omfattning, än som normalt motsvarar det timtal, som är åt denna undervisning tillmätt. Tillvalsmetoden kan givetvis tillämpas i mycket olika omfattning. Sålunda kan tänkas, att den obligatoriska undervisningen har en jämförelsevis begränsad utsträckning och att lärjungarna hava möjlighet att utfylla arbetstiden genom tillval av ämnen och ämneskurser i ganska stor omfattning, eventuellt med den grundläggande bestämmelsen, att lärjungarna skulle vara skyldiga att efter eget val tillvälja ämnen och ämneskurser i viss utsträckning, exempelvis motsvarande visst antal veckotimmar. Förslag med denna syftning hava även i vårt land framkommit, och i utlandet saknas icke exempel på skolor, i vilka en sådan anordning tillämpas. Emellertid synes tillvalsmetoden i sådan mer radikal gestaltning icke vara att förorda till allmännare tillämpning. De bestämda krav på viss kvalificerad högre allmänbildning, som från högskolornas sida ställas nå gymnasierna, göra det önskligt, att i den mån starkare koncentration och individualisering eftersträvas å gymnasierna dessa strävanden för närvarande i regel finge taga form i planmässigt uppbyggda linjer av den allmänna struktur, som utmärker de av de sakkunniga utarbetade underyisningsplanerna för 3- och 4-åriga gymnasier. Däremot tala skäl för, att åt enskilda skolor möjlighet kunde beredas att, där särskilda förutsättningar

265 härför äro förefintliga, försöksvis pröva en vidgad tillämpning av tillvalsmetoden. De sakkunniga finna alltså, att tillvalsmetoden vid gymnasierna tillsvidare i regel bör tillämpas endast i begränsad utsträckning, och kunna i stort sett ansluta sig till vad skolkommissionen föreslagit rörande anordnande av tillvalskurser. Dock anse de sakkunniga, att antalet veckotimmar för varje tillvalskurs icke nödvändigt behöver bestämmas till två; skäl tala för att inom ramen av det timtal, som åt ett gymnasium med hänsyn till förekomst av linjer och parallellavdelningar tillmätes, det bör förefinnas möjlighet att mer fritt fördela timmarna på de särskilda kurserna. Med avseende på de studieområden, som lämpligen kunna bliva föremål för tillvalskurser, få de sakkunniga hänvisa till vad skolkommissionen därutinnan anfört. De sakkunniga vilja ock erinra om, att i kap. V påpekats lämpligheten av att genom tillvalskurs möjliggöra studium av sådant främmande språk, som icke ingår i gymnasiets krets av obligatoriska ämnen. Då enligt de av de sakkunniga utarbetade undervisningsplanerna trots en viss begränsning av timtalen för de båda högsta ringarna arbetsbelastningen även i dessa ringar torde bliva avsevärd, är det av vikt, att de lärjungar, som önska utnyttja förefintliga tillvalsmöjligheter, kunna få någon lättnad i det övriga studiearbetet. För beredande av sådan lättnad synes den av skolkommissionen anvisade utvägen, att lärjunge under vissa förutsättningar skulle kunna befrias från deltagande i viss ämnesundervisning, böra allvarligt övervägas. Det lider intet tvivel, att för lärjungar med goda kunskaper och studieförutsättningar deltagandet i de vanliga skollektionerna i stor utsträckning tar i anspråk en tid, vilken kunde på ett i studiehänseende mer fruktbringande sätt utnyttjas. De sakkunniga äro för sin del benägna att vidga den föreslagna möjligheten till befrielse från regelmässigt skolarbete därhän, att sådan befrielse skulle kunna motiveras även av ett på egen hand bedrivet och för lärare redovisat specialstudium. Lärjunge, som ådagalagt goda insikter i ett visst ämne och har förutsättningar att i detsamma på egen hand fullfölja sina studier, borde alltså kunna helt eller delvis befrias från bevistande av lektionerna i ämnet under förutsättning, dels att han i detta eller annat ämne deltager i tilläggskurs eller bedriver enskilt specialstudium av lämplig omfattning, vilket för lärare redovisas, dels även att han på lämpligt sätt genom skriftlig eller muntlig prövning eller bådadera redovisar för klassens kurs i det ifrågavarande ämnet. Det kan ifrågasättas, huruvida möjligheterna till lättnad i arbetsbördan som kompensation mot tilläggskurs eller enskilt studium skulle i vissa fall kunna vidgas därhän, att lärjunge kunde fullständigt befrias från visst ämne eller vissa ämnen å gymnasielinje. Denna större bortvalsfråga är givetvis mycket omfattande, och det torde icke få anses påfordrat, att de sakkunniga djupare ingå på densamma, så mycket mindre, som sådana tänkbara variationer i organisationen av gymnasiets arbete tillsvidare för inhämtande av nödig erfarenhet torde böra endast försöksvis tillämpas. En möjlighet till sådant vidsträcktare bortval sjoies emellertid böra antydas. Mot en starkare linjedelning å gymnasiet har bland annat riktats den invändningen, att samtliga linjer icke kunna vid alla gymnasier anordnas. Emellertid har skolkommissionen antytt, att exempelvis tillvalskurs i grekiska skulle kunna anordnas vicl läroverk, som saknade helklassisk linje. Denna möjlighet kunde generaliseras därhän, att tillvalskurser överhuvud skulle kunna i vissa fall nödtorftigt ersätta linje, som icke funnes anordnad vid gymnasiet. Lärjunge skulle äga rätt att vid sitt läroverk, avlägga studentexamen även å linje, som vid ifrågavarande läroverk icke förefunnes; han skulle i sådant fall äga rätt att bortvälja sådana ämneskurser, som icke tillhörde denna linje, under förut-

266 sättning, att han med eller utan stöd av tillvalskurser bedreve studier i de ämnesområden, som vore för nämnda linje specifika, samt tentamensvis redovisade för de föreskrivna kurserna i dessa ämnesområden. Sålunda skulle lärjunge exempelvis å realgymnasiet i högsta ringen kunna bortvälja engelska och matematik mot redovisande av de för den biologiska linjen specifika kurserna i vissa ämnen. Ävenledes kunde tänkas, att lärjunge i enlighet med vad de sakkunniga antytt rörande möjligheter för ryska språkets studium kunde å latinlinjen i de båda högsta ringarna bortvälja latin mot redovisade studier, eventuellt med stöd av tillvalskurs, i ryska till motsvarande omfång. En sålunda kombinerad anordning med till- och bortval synes stå i god överensstämmelse med de friare och självständigare studiemöjligheter, som från åtskilliga håll förordats som överensstämmande med gymnasiets allmänna uppgift att på lämpligt sätt förmedla övergång till högskolestudier.

Kap. X. Lyceet. Skolkommissionen har på anförda grunder föreslagit införande av en orga- Lyceum som nisationsform för högre skola, som av densamma benämnts lyceum. organisaDet torde böra erinras om att ordet lyceum på skilda håll användes som w J0it"'beteckning för vissa slag av högre skola. Sålunda benämnas t. ex. i Frankrike och Finland vissa högre läroverk, som förbereda för studentexamen, lyceer, och likaså hava i Sverige i äldre och nyare tid vissa högre privatskolor betecknats med detta namn. Skolkommissionen ger nu i sitt organisationssystem termen en bestämd och mer speciell innebörd såsom åyftande en omedelbart på grundskolan byggd högre skola, vilken med obruten lärogång leder direkt till gymnasiets slutmål. I den skoldiskussion, vartill skolkommissionens förslag givit anledning, har i allmänhet denna distinktion upprätthållits, och de sakkunniga komma ävenledes att i det följande tillämpa densamma. Den möjlighet, lyceiformen innebär, att anordna studiegången uteslutande Lyceiformens med hänsyn till gymnasiets slutmål, erbjuder givetvis i vissa hänseenden för- pedagogiska delar vid jämförelse med i Sverige numera i regel tillämpade organisation med fördelar. realskola och gymnasium. Skolkommissionen framhåller såsom sådana fördelar, dels att onödig dubbelläsning av en del kursmoment skulle kunna kunna undvikas och tid sålunda vinnas för andra ändamål, dels att i vissa fall en pedagogiskt fördelaktig omläggning av studiet skulle kunna ske, dels slutligen — och framför allt — att vissa ämnen, som i det ordinarie läroverket måste vara hänvisade till det högre eller högsta stadiet, kunde inträda tidigare och utan intrång på andra ämnens rätt vinna en gynnsammare ställning. I skolkommissionens framställning och de däröver avgivna yttrandena fram- Lyceets två huvudformer. träda två huvudformer av lyceet. Dels har föreslagits ett lyceum, vars organisation inom ramen av den tidslängd, som det av realskola och gymnasium sammansatta allmänna läroverket normalt förutsattes omfatta, avser att till bildningsresultatens förbättrande utnyttja de särskilda fördelar som den obrutna studiegången erbjuder. Ett lyceum av denna typ är det av skolkommissionen förordade 7-åriga, på 6-klassig grundskola byggda lyceet. Inom skolsystem med 3-, resp. 4-årig grundskola skulle motsvarande skoltyp bliva 9-, resp. 8-årig. Dels har ifrågasatts ett lyceum. vilket genom de möjligheter till tidsbesparing, som lyceitypen förutsattes erbjuda, skulle bereda utväg till förkortande av en alltför lång sammanlagd studiegång fram till studentexamen. E t t lyceum av denna typ är det 6-åriga lyceum, vilket av skolkommissionen övervägts, och vilket sedermera i ett antal avgivna yttranden med olika förbehåll och i något skiftande varianter förordats till närmare utredning.

268 De sakkunniga hava sökt bilda sig en föreställning om de två nämnda lyceiformerna och deras möjligheter i pedagogiskt och organisatoriskt hänseende och hava därvid företrädesvis ansett sig böra uppmärksamma den senare formen, enär densamma otvivelaktigt erbjuder ett särskilt intresse med hänsyn till sitt samband med problemet om skoltidens längd. Sjuårigt Skolkommissionen har förordat ett på 6-årig grundskola byggt 7-årigt analoqa°l\i- lyceum såsom en mer sparsamt företrädd komplementsform i ett skolsystem ceiformer. m e d 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium. Skolkommissionen erinrar om att Skolkom- en anordning av undervisningen, som lägger en obruten väg fram mot studentmissionen. examen, bestämt strider mot den år 1904 beslutade ordningen. De lärjungar, som vunne inträde i en så beskaffad läroanstalt, tvingades av organisationen att göra sitt val av studiebana vid en tidpunkt av livet, då anlagen ännu ej med full bestämdhet eller med samma tydlighet framträtt, som fallet vore vid avgången från realskolan. Vidare vore det från ekonomisk synpunkt svårt för många föräldrar att nödgas planlägga sina barns studier för en längre tid framåt. Dessa och andra praktiska ölägenheter förlorade emellertid till stor del sin betydelse, om man räknade allenast med en eller annan läroanstalt av sagda typ och om eventuella sådana läroverk bleve förlagda i samhällen, där den ordinarie typen redan vore företrädd. Skolkommissionen anser erfarenheten hava givit vid handen, att det i fråga om ett ingalunda ringa antal gossar och flickor redan vid inträdet i det nuvarande läroverkets första klass kunde sägas, att de hade förutsättningar för studiernas fortsättande fram till studentexamen, och anser, att detta med ännu större säkerhet borde kunna bedömas, då inträdet i läroverket enligt dess organisationsförslag komme att ske först två eller tre år senare, vid en ålder, då anlagen ytterligare preciserats. Kommissionen tänker sig sjuåriga lyceer såsom jämförelsevis sparsamt förekommande i några större städer, dels såsom självständiga lyceer, dels som i allmänt läroverk inbyggda lyceiiinjer. Kommissionens huvudintresse med avseende å lyeeitypen knyter sig till den möjlighet, en sådan skoltyp giver, att låta vissa ämnen, som i det ordinarie läroverket måste vara hänvisade till det högre stadiet, inträda tidigare och därigenom få en gynnsammare ställning. Speciellt hava härvid uppmärksammats de klassiska språken; genom dessas tidigare inträde hava åt latinet kunnat tillförsäkras fem studieår och åt grekiskan tre. Skolkommissionen föreslår, att lyceer eller lyceiiinjer skulle förläggas till inalles 7 städer, därav till Stockholm ett sam lyceum med samtliga linjer, till Göteborg dels ett gosslyceum med latinlinje och nyspråklig linje, dels en lyceilinje med latin för flickor, samt till Uppsala, Norrköping, Lund, Malmö och Sundsvall vid resp. högre samläroverk lyceilinje med latin. Särskilt yttledamöter i skolkommissionen.

Fyra ledamöter i skolkommissionen (G. Martin, J . Samuelsson, E. Staaff och S. Söderlindh) förklara sig i särskilt yttrande betrakta införande av den föreslagna lyeeitypen i skolorganisationen som den viktigaste förutsättningen för sin anslutning till skolkommissionens organisationsförslag i det hela. De giva uttryck åt vissa tvivelsmål, huruvida den föreslagna normala läroverkstypen vore ägnad att upprätthålla den önskvärda bildningsnivån, men anse att lyceet, om dess möjligheter väl tillvaratoges, borde »kunna lämna ur bildningssynpunkt synnerligen goda resultat och i sin mån utgöra en garanti för upprätthållandet av studentexamens nivå», varjämte detsamma bidroge »att skänka organisationen den rörlighet och anpassningsförmåga, som är nödvändig, för att den skall kunna tillgodose skilda orters och olika individers intressen».

Yttranden ^ I ett mindre antal av de avgivna yttrandena beröres den föreslagna lyeeiorgaverkskälie n i s a ^ 1 0 n e n - I allmänhet fru.mhålles densamma som en synnerligen tillfredsgier m. fl. ställande skoltyp, ägnad att verka höjande på studentbildningsnivån. Särskilt

269 uttalas från flera håll tillfredsställelse över att genom denna skoltyp i dess av skolkommissionen givna utformning de klassiska språken erhållit en starkare ställning än inom de vanliga gymnasierna. I allmänhet anses dock, att lyceet skulle kunna ännu bättre fylla sin uppgift, om detsamma byggdes på 3- eller 4-årig grundskola och alltså bleve 9- eller 8-årigt; härigenom skulle särskilt den fördelen vinnas, att språkträngseln bleve mindre. Ganska allmänt uttalas också den uppfattningen, att lyeeitypen borde få större utbredning, än vad skolkommissionen tänkt sig, och ett läroverkskollegium (Eskilstuna) anser, att detta icke borde vålla ölägenheter, då de lärjungar, som slutade sina studier med realexamen, till allra största delen valde sådana levnadsbanor, att de varit lika väl betjänta med avgångsbetyg från lämplig klass i läroverket. E t t läroverkskollegium (Falun) ställer sig emellertid helt avvisande. Det vore, anser kollegiet, förenat med stora svårigheter att avgöra, vilka förutsättningar en lärjunge, som genomgått folkskolan, hade att avlägga studentexamen sju år senare. Lyceernas fåtalighet skulle göra deras nytta mycket illusorisk^ och_ de skulle bliva överklasskolor, enär allenast välsituerade föräldrar kunde låta sina barn sju år i förväg inrikta studierna på studentexamen som mål. I övrigt riktas i flera yttranden anmärkningar mot den av skolkommissionen utarbetade undervisningsplanen för lyceet. Skolöverstyrelsens majoritet finner starka skäl tala för, att ett lyceum, i Skolöverhuvudsak anordnat enligt det program, skolkommissionen framlagt, skulle kom- m^orite°t8 ma att utgöra en i flera hänseenden lämplig och tillfredsställande utbildningsväg till studentexamen. Särskilt skulle avsevärd tidsbesparing kunna vinnas därigenom, att den fördelning av lärostoffet i koncentriska kurser, som läroverkets uppdelning i realskola och gymnasium nödvändiggör, kunde undvikas i lyceet. Emellertid ifrågasätter majoriteten, om icke denna tidsbesparing vore ägnad att i så pass hög grad öka arbetets effektivitet, att lärokursen skulle kunna, åtminstone i vissa fall, minskas till sex år. I det hela synes skolöverstyrelsens majoritet hysa det större intresset för en annan lyceityp, än den av skolkommissionen förordade, och detta bekräftas även av de. vidare överväganden, som i lyceifrågan göras och till vilka de sakkunniga återkomma. Skolöverstyrelsens läroverksavclelning erinrar om, att den föreslagna lycei- Skoiövertypen till sina huvuddrag sammanfölle med den läroverksform,o som var den ^ r ^i t e e n t 9 normala före 1904 års läroverksreform, samt att även bland våra nuvarande skolor representanter finnas för denna skolform, då läroanstalter sådana som Fjellstedtska skolan i Uppsala, Lundsbergs skola och möjligen även några andra bland de högre goss- och samskolorna med skäl torde kunna räknas till denna typ. Emellertid anser läroverksavdelningen, att denna skolform inom skolorganisationen icke skulle kunna komma till någon större användning utan a t t väsentligen förändra det högre skolväsendets hela karaktär, varför någon avsevärd tillämpning av sagda skolform icke torde kunna ifrågakomma. Skulle så den högre skolan för framtiden komina att i enlighet med läroverksavdelningens förslag i stor utsträckning bygga på kortare grundskola än 6-årig, funnes i och för sig föga anledning att vid sidan av den normala organisationen införa lyeeitypen. Ty »då i nämnda förslag både nederskolan och gymnasiet fått en i förhållande till kommissionsförslaget väsentligen förstärkt ställning och det högre läroverket i sin helhet härigenom torde kunna göras tillräckligt solitt, så föreligga här icke s k ä l a v den art, som förmått kommissionen att upptaga den nya läroverkstypen i sitt skolsystem». Löroverksavdelningen finner lyeeitypen särskilt hava sitt berättigande, där lärjungarna vid sitt inträde i skolan redan hunnit en något högre ålder och den framtida levnadsbananer så gott som bestämd, alltså i skolor av den Fjellstedtska skolans t y p ; i sådana

270 fall komme det uppenbart att vara till en given fördel både med hänsyn till tidsvinst och studiernas grundlighet att redan från början kunna planlägga arbetet med det framtida målet i sikte. H ä r åsyftas tydligen närmast en annan tjm av lyceum än den, som representeras av det av skolkommissionen föreslagna 7åriga lyceet. Med avseende å förevarande organisationsfråga vilja de sakkunniga först i nära anslutning till av skolkommissionen framförda synpunkter framhålla några omständigheter, vilka äro ägnade att överhuvud begränsa de fördelar, man med lyceet hoppats vinna. Skolkommissionen fäster med all rätt mindre vikt vid de vinster — en pedagogiskt fördelaktig omläggning av studiet samt undvikande av koncentrisk kursanordning och därmed följande dubbelläsning — som vid den normala skoltypens ersättande med lyceityp skulle kunna utvinnas. Dubbelläsning i egentlig mening förekommer inom vår nu tillämpade läroverksorganisation i ganska ringa utsträckning, och i de ämnen, där den nu förekommer, förefanns densamma även i den äldre, före 1904 gällande läroverksorganisationen. Den återfinnes även i skolkommissionens undervisningsplan för 7-årigt lyceum. I vissa ämnen — främmande språk och matematik, delvis även modersmålet •— måste alltid kurserna på olika skolstadier fortskrida från det lättare till det svårare utan annan dubbelläsning än den, som betingas av nödvändigheten att befästa förut tillägnade insikter och färdigheter. I andra ämnen förekommer ostridigt dubbelläsning i större eller mindre utsträckning. Men i några av dessa ämnen, exempelvis i vissa grenar av modersmålet, i geografi och biologi, innebär denna dubbelläsning närmast en med hänsyn till olika åldersstadier avpassad naturlig arbetsfördelning, som förlägger de mer konkreta, deskriptiva momenten till realskolestadiet och de mer överblickande och fördjupande momenten till det mognare gymnasiala stadiet. Så länge överhuvud den högre skolan omhänderhar lärjungar på olika ålders- och utvecklingsstadier, är en sådan kursfördelning den lämpliga, även om densamma i viss mån medför dubbelläsning, och i dessa psykologiskt-pedagogiskt betingade förhållanden kunna lyceets organisationsmöjligheter icke åstadkomma någon nämnvärd ändring. I mer omfattande och egentlig mening kan dubbelläsning enligt de av skolkommissionen och de av de sakkunniga uppgjorda undervisningsplanerna sägas förekomma huvudsakligen i kristendomskunskap och i historia. Men så är förhållandet även i skolkommissionens lyceum, uppenbarligen betingat därav, att, om överhuvud dessa ämnen skola läsas på ett lägre stadium, studiet därstädes bör erhålla en mer elementär utformning, vilken gör en senare mer djupgående behandling av de tidigare genomgångna kursmomenten önskvärd, för så vitt det med gymnasiet avsedda bildningsresultatet skall kunna ernås. Skall i fråga om dessa ämnen i en lyceiorganisation någon nämnvärd tid kunna vinnas, måste antingen den gymnasiala kursen delvis trängas ned till lägre årsklasser med risk att den icke blir behandlad på ett sätt, som den gymnasiala bildningen kräver, eller också ämnena i större eller mindre mån från det lägre skolstadiet uteslutas, varigenom tilläventyrs lärjungarna gå förlustiga för detta stadium väl avpassade bildningsmoment. Intetdera alternativet är tillfredsställande. Med det sagda hava de sakkunniga ingalunda velat påstå, att icke viss tidsbesparing kan vinnas. Men de sakkunniga hava velat erinra om, att möjligheterna härutinnan äro begränsade och icke på alla punkter kunna utan olägenhet utnyttjas. Särskilt torde böra framhållas, att dessa lyceiorganisationens fördelar i varje fall icke te sig betydande vid en jämförelse mellan lyceiorganisationen^ och en organisation av nu tillämpad typ, alltså med 4-årigt gymnasium och fristående högsta realskoleklass. Vad här anförts torde i viss mån kunna konkret belysas genom en jämförelse

271 mellan skolkommissionens timplan för den normala skolorganisationen och för lyceet. Skolkommissionen framhåller själv som en huvudvinst med den föreslagna lyceiorganisationen, att åt de klassiska språken kunnat tillförsäkras en mer fördelaktig ställning. I avseende å timtalen innebär denna förmån i skolkommissionens lyceiplan, jämförd med dess plan för normal läroverksorganisation, i själva verket endast att timtalet för latinet kunnat höjas med 1 ä 2 timmar och för grekiskan med 2 timmar. På i huvudsak likartat sätt torde det förhålla sig med möjligheterna för en pedagogiskt mer fördelaktig omläggning av studiearbetet. Att här ett och annat kan vinnas, må icke förnekas. I stort sett måste dock studiemetoderna avpassas efter de olika åldersstadiernas psykologiska förutsättningar, och däri kan själva organisationen ingen ändring göra. De viktigare fördelarna med nu förevarande lyceiorganisation torde vara att vinna på andra punkter. Genom lyceets frigörande från hänsynen till behovet av en avslutning på mellanstadiet möjliggöres en annan fördelning av finnen och kursmoment på de olika årsklasserna, vilken särskilt med avseende å språken bättre kan anpassas efter rationella pedagogiska principer; sålunda kunna exempelvis de klassiska språken utbredas över flera årskurser. Genom studiets inriktning från början på slutmålet har lyceet vidare utsikt att erhålla ett mer utvalt, studiebegåvat lärjungematerial, vilket tidigt kan samarbetas och till sin väsentliga del sedermera sammanhållas till planmässig studiegång. Dessa fördelar synas erbjuda goda garantier för ett solidare bildningsresultat än det, som kan ernås vid läroverk av normal typ. Vid övervägande av lyceiorganisationens praktiska möjligheter må beröras ännu en omständighet, vilken framhållits av både skolkommissionen och skolöverstyrelsens läroverksavdelning. En grundtanke i nu gällande skolorganisation är, att avgörandet om beträdande av den längre och mer speciellt inriktade studievägen fram till studentexamen är förlagt till en ålder, då övergångsårens utvecklingskris i regel är genomlevd och de mer kvalitativt betonade anlags- och intresseriktningarna kunna mer tydligt skönjas. Denna anordning måste sägas hava ett mycket starkt stöd i de senaste decenniernas forskningsresultat på ungdomspsykologiens område. Men lyceet uppfordrar till ett avgörande härutinnan på ett tidigare åldersstadium, vilket säkerligen för ett stort antal lärjungar är mindre tjänligt. Visserligen kunna i ett lyceum kurserna i viss utsträckning så anordnas, att övergång mellan lyceum och realskola i någon mån underlättas. Men i samma mån som sådana strävanden påverka utformandet av lyceets organisation, i samma mån reduceras lyceets särskilda företräden och tenderar realskolan att göra sig gällande som ett särskilt stadium inom lyceets ram. Skall det därför överhuvud vara någon verklig mening med upprätthållande av en särskild lyceityp, synes det böra sättas som regel, att lyceum eller lyceilinje endast upprättas å ort, där även motsvarande normala läroverksorganisation förefinnes. Men en sådan förutsättning begränsar i hög grad lyceets förekomst. Vad nu framhållits beträffande lyceet överhuvud torde giva vid handen, att här närmast ifrågavarande lyceityp knappast eller i varje fall icke utan betydande olägenheter kan få en större och allmännare betydelse inom den svenska skolorganisationen. Ännu några omständigheter torde ytterligare begränsa denna lyceiforms eventuella betydelse inom skolorganisationen. I den mån den högre skolan bygges på 6-årig grundskola, blir frågan om upprättande av 6-åriga lyceer som en utväg att för vissa kategorier av lärjungar undvika skoltidens förlängning otvivelaktigt aktuell. Därest en sådan lyceityp kan leda till tillfredsställande resultat — en fråga, vilken de sakkunniga här nedan skola närmare undersöka — har densamma med hänsyn till sin särskilda uppgift otvivelaktigt utsikt att få rotfäste. Men det låter knap-

272 past tänka sig, att inom skolorganisationen vid sidan av de vanliga läroverken och 6-åriga lyceer även 7-åriga lyceer skulle få nämnvärda existensmöjligheter. Bygges skolsystemet åter i väsentligare utsträckning på 3- eller 4-årig grundskola, ökas betänkligheterna mot lyeeitypen med hänsyn till det tidigare inriktandet på det avlägsna studentexamensmålet. Och härtill kommer, att ett 9- resp. 8-årigt lyceum tilläventyrs icke skulle erbjuda avsevärt större garantier för tillfredsställande studieresultat än den normala läroverkstypen, i all synnerhet, om i denna senare inginge ett 4-årigt gymnasium. Härmed hava de sakkunniga ingalunda velat förneka, att här ifrågavarande lyceiform som undantagsform kan väl försvara en plats i skolsystemet. Men de sakkunniga hava icke kunnat undgå att finna, att densamma under föreliggande förhållanden knappast kan bliva av nämnvärd betydelse för skolorganisationens utformning i stort sett. Med hänsyn till vad sålunda anförts, torde det icke få anses vara av de sakkunnigas utredningsuppdrag påkallat att mer ingående överväga den närmare organisationen av 7-årigt lyceum och analoga på kortare grundskola byggda lyceer. De sakkunniga hava därför inskränkt sig till att med tillämpning av de principer, som legat till grund för de av de sakkunniga utarbetade undervisningsplanerna för realskola och gymnasium, utforma timplan för 7-årigt lyceum, byggt på 6-årig grundskola (Bil. 12). Härvid har tillämpats samma språkföljd som i nämnda undervisningsplaner, med den modifikationen, att å latinlinjen latinet inträder som tredje språk i tredje klassen och å samtliga linjer franskan först i fjärde klassen. I ett ämne — historia — hava vidare de sakkunniga velat undvika dubbelläsning på det sätt, att ämnet införes först i tredje klassen, därvid genomgången av historiens epoker kunde utbredas över de fem högre klasserna; härigenom hava några veckotimmar kunnat utvinnas för andra ämnen på samma gång som en fyllig behandling av den gymnasialt lagda historiekursen möjliggöres. 6-årigt Skolkommissionen har även övervägt möjligheterna att anordna ett 6-årigt lyceum. lyceum ovanom 6-årig grundskola, men därvid kommit till negativt resultat. Skolkorn- Kommissionen omnämner, att den, då det gällt att närmare bestämma organimissionen. s a tionen av ett lyceum, i första hand haft under övervägande, huruvida den tidsvinst, som genom realexamens bortfallande kunde ernås, skulle möjliggöra ett sexårigt läroverk, ledande till samma resultat som fyraårig realskola och treårigt gymnasium, men funnit en dylik inskränkning av studietiden för närvarande omöjlig. Även de fyra förut nämnda ledamöter, vilka tillmäta den av skolkommissionen föreslagna lyceiformen särskild betydelse, hava med tanke på skoltidens förlängning övervägt bl. a. möjligheten av ett sexårigt gymnasium men icke ansett detsamma kunna bliva en tillräckligt stark skoltyp. Yttranden.

Den organisatoriska möjlighet, som av skolkommissionen sålunda avvisats, har emellertid i flera avgivna yttranden förordats till närmare undersökning. Sexårig högre skola med inriktning direkt på studentexamen betecknas sålunda som möjligen framkomlig utväg att undvika skoltidens förlängning av några folkskolestyrelser (Stockholm, Malmö, Halmstad, Trollhättan) och folkskolinspektörer (Fredriksson, Rob. Johansson, Hellner), av lärarkollegierna vid Göteborgs och Umeå folkskoleseminarier samt — som det vill synas •—- av stadsfullmäktige i Göteborg. Även vissa mer allmänt hållna yrkanden på den högre skolans avkortande till 6-årig torde närmast avse en lyceal skoltyp. Däremot kan icke hit hänföras ett från skolmyndigheter i Lund, närmast från lärarkollegiet vid Lunds privata elementarskola härrörande förslag om upprättande av 6-åriga lyceer. Denna föreslagna organisation avser nämligen icke ett lyceum i den här avsedda betydelsen, utan en sexårig högre skola, bestående av

273 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium, byggande på realskolans tredje klass. Detta förslag skola de sakkunniga i annat sammanhang något närmare överväga. I de förevarande yttrandena har det 6-åriga lyceet icke underkastats närmare undersökning med avseende på organisation och övriga förutsättningar. Från enstaka håll betonas dock nödvändigheten att starkt sovra lärjungematerialet. I fråga om den utbredning denna skolform borde få skifta meningarna något: den tankes förekomma i samhällen, där även fullständigt läroverk med realskola och gymnasium vore förefintligt (Malmö folkskolestyrelse), eller som den normala formen för läroverket i de större städerna (lärarkollegiet vid Göteborgs folkskoleseminarium) eller företrädesvis som internatskola för fattiga, men ^synnerligen studiebegåvade barn från landsbygden (lärarkollegiet vid Umeå folkskoleseminarium). Även skolöverstyrelsen har ägnat det 6-åriga lyceet en viss uppmärksamhet. Skolöverstyrelsens majoritet ifrågasätter, såsom ovan nämnts, huruvida icke de med en lyceiorganisation förbundna fördelarna vore så avsevärda och ägnade att i så pass^ hög grad öka undervisningsarbetets effektivitet, att lärokursen skulle kunna, o åtminstone i vissa fall, minskas till sex år. Som förutsättningför att en sexårig lyceikurs skall kunna bliva tillfyllestgörande framhålles särskilt, »att ett noggrant elevurval sker, så att icke undervisningsarbetet komme att tyngas av elever, som icke äga nödig begåvning och tillräckliga krafter för en hastigare arbetstakt. Ett sådant urval skulle med så mycket större skäl kunna ske, som ju möjligheten att söka nå fram till samma mål genom realskola och gymnasium skulle finnas att tillgå för dem, som visserligen i det hela kunde anses äga tillräcklig begåvning för utbildningen till studentexamen men icke befunnes lämpliga för intagning i lyceet.» Med hänsyn till betydelsen av det kvalificerade lärjungeurvalet borde kurserna å lyceets lägsta stadium så vitt möjligt ordnas så, att lärjungar, som i lyceet befunnes icke äga tillräckliga förutsättningar för ett mera forcerat arbete, kunde övergå till realskolan.

Skoiöverstyrelsens ma ontet J -

Skolöverstyrelsens läroverksavdelning har på grund av sin principiella ståndpunkt i organisationsfrågan icke haft anledning att närmare överväga nu förevarande lyceityp. Med hänvisning till Fjellstedtska skolan i Uppsala uttalar avdelningen emellertid, att lyceiformen särskilt torde hava berättigande vid sådana läroanstalter, där lärjungarna vid sitt inträde i skolan redan hunnit en något högre ålder och den framtida levnadsbanan är så gott som bestämd; i sådana fall komme det uppenbart att vara en given fördel med hänsyn både till tidsvinst och till studiernas grundlighet att redan från början kunna planlägga dem med det framtida målet i sikte.

Skolöverstyrelsens minoritet -

Även generaldirektör Bergqvist har något vidrört förevarande skoltyp. Han anser, att lämpligheten och möjligheten av ett sexårigt lyceum väsentligen är beroende av lärjungematerialets beskaffenhet. »Därav beror givetvis, huruvida det kan vara lämpligt att omedelbart efter avslutad folkskola övergå till sådana studier, som här skulle ifrågakomma, eller redan då bestämma sig för en väg, som leder direkt till studentexamen. Därav beror även, huruvida det över huvud är möjligt att på sex år uppnå det bildningsresultat, för vilket studentexamen hos oss är ett uttryck.»

Generaldirektör si v i s t -

Ber

Innan de sakkunniga övergå till en närmare undersökning av nu förevarande Lyceifrågan lyceityp och dess möjligheter torde böra erinras om att i de två andra skandina- Norge och viska länderna, där nu tillämpade organisation av den högre skolan med dess D a i i m a r k ' 18—253165

274 kombination av mellanskola och gymnasium erbjuder stora överensstämmelser med den svenska läroverksorganisationen av år 1904, frågan om en på folkskolan byggd, direkt på studentexamen inriktad avkortad högre skola under senare år blivit i viss mån aktuell. Framför allt gäller detta Norge. I Norge har i närmaste samband med den s. k. målrörelsen framträtt ett starkt intresse att bereda landsbygdsungdom särskilda möjligheter att efter avslutad folkskola genomgå högre skola med studentexamen som mål. Efter framställning av styrelsen för Norges Ungdomslag och verkställda utredningar inrättades år 1916 genom statens försorg ett 4-årigt s. k. landsgymnasium i Voss, sedermera 1922 efterföljt av ett andra landsgymnasium för östlandet i Eidsvold. Till dessa gymnasier äger välbegåvad landsbygdsungdom tillträde under förutsättning, att sökande fyllt 16 år samt förutom 7-årig folkskola — helst — genomgått ettårig kurs å ungdomsskola (folkhögskola, amtsskola, fortsättningsskola). Landsgymnasiet i Voss har hittills kunnat uppvisa förhållandevis tillfredsställande examensresultat, vilka emellertid på den beräknade tiden kunnat vinnas endast med en del av lärjungarna samt med hård forcenng och med studiernas starka inriktning på examen. Det bör emellertid bemärkas, att denna skoltyp avser att mottaga ungdom vid jämförelsevis hög ålder och följaktligen icke erbjuder direkt analogi med den lyceityp, varom y ™ 8 * ä r fråga. Säkerligen har densamma dock i viss mån varit förebildlig för en snarlik skoltyp, vilken för närvarande tränger sig fram i den norska skoldiskussionens förgrund. Sedan 7-årig grundskola genom ett stortingsbeslut år 1920 i det hela lagts till grund för skolväsendets organisation och som konsekvens tillsvidare medfört en 6-årig högre skola, bestående av 3-årig mellanskola och 3-årigt gymnasium, har den därav uppkommande förlängningen av skoltiden riktat uppmärksamheten på möjligheten att genom gymnasiets skiljande från mellanskolan organisera ett på folkskolan direkt uppbyggt 5-ångt gymnasium, eventuellt understött genom fakultativt studium av ett främmande språk under de två sista folkskoleåren. En sådan organisation är avsedd att bliva en generell lösning av gymnasiets organisationsproblem vilket emellertid särskilt med hänsyn till de mindre städernas behov torde nödvändiggöra beredande av vissa möjligheter till övergång från högre klass i mellanskola till lämplig gymnasieklass. Någon undervisningsplan för en dylik skolorganisation är emellertid ännu icke framlagd; ej heller är en sådan organisation försöksvis prövad. I 1919 års danska skolkommission har även en lyceal skoltyp varit under övervägande. Såsom de sakkunniga i senare sammanhang skola närmare beröra, föreslår majoriteten i denna skolkommission, att den nuvarande sedan 1903 tillämpade skolordningen med en på 4- (eller 5-)-årig grundskola byggd 4-årig mellanskola och därovan dels en ettårig realklass, dels ett 3-årigt gymnasium skall ersattas med en i folkskolan inbyggd differentierad, i regel treårig linje med främmande språk och utvidgad kurs i matematik och därovan dels en 2-arig realskola, dels ett 4-ångt gymnasium, därvid även statsgymnasierna skulle och de kommunala gymnasierna kunde hava under sig tre »borneskoleklasser» motsvarande folkskolans differentierade linje. Gentemot en sådan /-ang studiegång, sönderfallande i en treårig lägre och en fyraårig högre kurs, ställer emellertid en minoritet ett förslag, bl. a. avseende ett från folkskolans iemte kfass utgående 6-arigt gymnasium med kursernas inriktning direkt på studentexamen. Detta förslag kritiseras utförligt av majoriteten, som bl. a. tor det sexåriga gymnasiet befarar försämrade studieresultat, stark ämnestrangsel, betydande risk för överansträngning, särskilt för flickornas vidkommande, samt genom gymnasiets mer isolerade ställning i förhållande till andra skolformer en tendens hos detsamma att bliva en klasskola

275 I syfte att giva en närmare föreställning om det 6-åriga lyceet och dess möj- De sakkunniligheter hava de sakkunniga, med huvudsaklig tillämpning av de principer i gas underavseende å språkföljd och linjedelning, vilka ligga till grund för de uppgjorda ^at 6-åriét undervisningsplanerna för realskola och gymnasium, utarbetat fullständiga lyceum. undervisningsplaner för nämnda skolform (Bil. 13—18). De uppgjorda timplanerna förete två alternativ, A och B. A-alternativet förlägger linjedelningen redan till tredje klassen, B-alternativet först till fjärde klassen. Därav betingas någon skiljaktighet i språkföljden, i det att i A-alternativet latin inträder å latinlinjen i tredje klassen och franska å båda linjerna i fjärde klassen, i B-alternativet åter franskan å båda linjerna i tredje klassen och latin å latinlinjen i fjärde klassen. A båda alternativen avgrenas i näst högsta klassen dels från latinlinjen en helklassisk linje med grekiska, dels från båda huvudlinjerna en nyspråklig linje. Till alternativ A äro fullständiga kursplaner uppgjorda; för alternativ B fordras i dessa endast vissa mindre betydande modifikationer. Då undervisningsplanerna i stort sett uppgjorts efter samma principer som de för realskolans och gymnasiets undervisningsplaner tillämpade och skilja sig från dessa senare väsentligen genom den reduktion av timtalen samt hopträngning av kurserna, som nödvändiggjorts av den kortare skoltiden, torde de icke kräva utförligare kommentarer. Endast för ett par ämnen, historia och kristendomskunskap, torde en kortfattad kommentar påfordras. Såsom de sakkunniga förut framhållit, är historien ett ämne, i vilket dubbelläsning i det nuvarande läroverket förekommer. Det ligger då nära till hands att genom en obruten kursföljd i detta ämne söka ernå en viss tidsbesparing, något som också förutsattes i de sakkunnigas timplan för 7-årigt lyceum. Emellertid möta i fråga om 6-årigt lyceum avgjort större svårigheter för en sådan anordning, i det att den nödvändiga starka språkträngseln i detta lyceums högre klasser nödvändiggör förläggande av en del historietimmar till de lägsta klasserna, där undervisningen på grund av lärjungarnas mindre mogenhet antingen icke alls eller endast i mindre grad kan få en gymnasial inriktning. Då emellertid varje möjlig tidsbesparing för denna lyceiform är en trängande nödvändighet, hava de sakkunniga icke förty planlagt en enkel kursgenomgång av historiens epoker, därvid den mer elementära behandlingen av stoffet på det lägre stadiet endast i mindre grad kunnat kompenseras genom en till högsta klassen förlagd kortfattad återblickande »belysning av karakteristiska samhälls- och kulturföreteelser» under de äldre historiska epokerna. Genom denna kursanordning har timtalet för historien vid jämförelse med motsvarande normala läroverksorganisation (realskola + gymnasium) kunnat nedsättas med å latinlyceet 6 a 8 timmar, å reallyceet 5 ä 6 timmar, variationen i siffrorna betingad av jämförelse med 4-, resp. 3-årigt gymnasium. Denna tidsbesparing är ju icke stor i betraktande av att även detta ämne under alla förhållanden måst vidkännas behörig andel av den allmänna avknappningen i timtalen för denna skolform, men den saknar dock ingalunda betydelse. För genomförande av synkronistisk behandling av kyrkohistorien och historien har i samband härmed kursen för kristendomskunskap på det sättet fördelats, att dess historiska partier lagts i huvudsak jämnlöpande med de resp. klassernas historiekurser, varigenom emellertid kyrkohistoriens äldre partier icke kunna få den gymnasiala behandling, som i den vanliga läroverksorganisationen är avsedd. Slutligen må i avseende å lyceets undervisningsplan beaktas, att på grund av skolarbetets starkare forcering obligatorisk undervisning i slöjd icke kunnat inläggas samt att undervisning i praktiskt arbete för gossar, resp. hushållsgöromål för flickor icke ens såsom frivillig undervisning utom timplanen ansetts kunna ifrågakomma.

276 Jämförelse Till belysning av lyceets arbetsvillkor meddelas här nedan en jämförande mellan det tabell, utvisande enligt de sakkunnigas förslag timtalen å de skilda linjerna 6-åriga lyceet och en av av läroverksorganisation med 4- resp. 3-årigt gymnasium samt lyceiform A realskola och ( 3 + 4 ; 4 + 3 ; 6). I avseende å den nyspråkliga linjen avser jämförelsen den 'gymnasium variant, som förutsätter grundläggande studium å latinlinjen. sammansatt 7-årig orgai nisation. Nyspråklig Greklinje Latinlinje Reallinje Biologisk linje linje Ä m n e 3+44+3

3+44+3

3 + 44 + 3 6

3+44+3 6

3+44+3

6 Kristendomskunskap .

10 Modersmålet . . . . Latin . . .

26 24

27 11

26 11

Grekiska .

— — — — — —

Tyska . .

26 15

21 Engelska .

17 Franska

.

11 Historia

.

11 21

12 Geografi

.

13 Filosofi . .

2 Matematik

26 Biologi . .

18 10

13 Fysik

. .

20 Kemi

. .

17 12

Förestående tabell utvisar en — givetvis oundviklig — reduktion för veckotimtalen å lyceet i jämförelse med den normala läroverksorganisationen i så gott som samtliga ämnen å de skilda linjerna. Denna reduktion har drabbat ämnena något ojämnt, beroende på särskilda hänsyn till ämnenas och ämnesgruppernas karaktär och de skilda möjligheter de erbjuda till framgångsrikt arbete på egen hand. Sålunda hava exempelvis latinet och grekiskan i olikhet med de moderna språken icke drabbats av nämnvärd nedsättning i timtal, vilket torde vara motiverat med hänsyn till betydelsen av lärarens omedelbara handledning vid studiet av klassiska språk. Vad som i avseende å denna nedsättning i timtal vid jämförelse med den normala läroverksorganisationen bör särskilt beaktas är, att densamma även måst drabba sådana ämnen — särskilt språk och matematik — i fråga om vilka lyceiformen knappast kan erbjuda sådana mer beaktansvärda fördelar med avseende å kursföljdens anordning, vilka kunna vara ägnade att i nämnvärd mån kompensera reduktionen av timtalen. Till de nackdelar, som sammanhänga med de i det 6-åriga lyceet reducerade timtalen, komma så andra. I fråga om de moderna språken bör särskilt bemärkas, att deras på grund av timreduktionen ogynnsamma ställning ytterligare försämras därav, att det antal år, under vilka lyceistudierna i dessa språk bedrivas, allmänt minskats med ett, i ett par fall med två läsår, vilket förhållande med hänsyn till den för språkens säkra tillägnande särskilt betydelsefulla itererade övningen måste betecknas som en verklig olägenhet. I fråga om de båda ämnena historia och kristendomskunskap har redan anmärkts, att den av timreduktionen i historia nödvändiggjorda kursanordningen icke medger en ur gymnasial synpunkt tillfredsställande behandling av vissa kursmo-

277 ment. Och slutligen bör jämväl .erinras om, att lärjungarna i lyceet komme att avsluta sina studier vid något tidigare ålder och följaktligen icke nå samma åldersmognad som i den normala på 6-årig grundskola byggda läroverksorganisationen. Av den gjorda jämförelsen mellan 6-årigt lyceum och 7-årig högre skola J ! ^ 8 ^ " med realskola och gymnasium torde otvetydigt bekräftas vad som i allmän- gynnsamma het framhållits från de håll, där intresse för nämnda lyceiform försports, näm- biidningsligen att lyceet endast under särskilt gynnsamma förutsättningar kan förvän- resultat i tas giva ett med den 7-åriga högre skolans likvärdigt resultat, alltså i hu^"^ vudsak det nuvarande högre läroverkets bildningsresultat. yceum. Den viktigaste förutsättningen är, att lärjungematerialet är utvalt, såväl med hänsyn till studiebegåvning som med hänsyn till fysiska förutsättningar för ett mera ansträngande skolarbete. För tillgodoseende härav hava de sakkunniga vid behandling av frågan om intagning i lyceet (kap ; X I I ) förordat särskilda anordningar för tryggande av ett lämpligt urval. Då emellertid vid intagning i lyceet misstag kunna begås, är det givetvis synnerligen önskvärt, att lärjungar, vilka befinnas mindre lämpliga för de lyceala studierna, kunna från någon av lyceets lägsta klasser utan mer omfattande extraläsning överföras till lämplig klass i realskola. Med hänsyn till de föreslagna kurserna i lyceet och i den här närmast if rågakommande 4-åriga realskolan kan också lärjunge från lyceets tre lägsta klasser övergå till närmast högre klass i realskola utan andra tilläggskurser än i historia samt vid övergång från lyceets tredje klass därjämte i kristendomskunskap. En andra förutsättning är, att lyceet icke i större utsträckning och i varje fall icke utan betryggande villkor nödgas i högre klasser mottaga genom andra skolformer eller genom enskilda studier förberedda lärjungar. Det är i och för sig rimligt, att åt väl begåvade lärjungar i realskolor å orter, där lyceum finnes, beredes möjlighet att fortskynda sina skolstudier genom övergång till lämplig klass i lyceum. Men härvid bör största försiktighet iakttagas, så att icke lyceets fortlöpande arbete genom nytillkommande lärjungar hämmas. Med tillämpning av de av de sakkunniga uppgjorda kursplanerna kan i varje fall icke övergång från högre klass än den andra i realskolan till närmast högre klass i lyceum ifrågakomma utan noggrann inträdesprövning^ i samtliga ämnen. I vad mån vid övergång från någon av realskolans två lägsta klasser till närmast högre klass i lyceum inträdesprövning bör ifrågakomma eller kvalificerade betyg kunna godtagas, synes tillsvidare lämpligen böra överlämnas till fri omprövning av lyceets lärarkollegium. Av vikt är härvid emellertid, att prövningen av de sökandes lämplighet för lyceets studieväg blir fullt betryggande. Men lärjungematerialets utvalda beskaffenhet, vilken, såsom generaldirektör ^ J J ' ^ J f Bergqvist framhåller, utgör förutsättning jämväl för det tidigare avgörandet t ^ 8 J ocn om studiernas inriktning på studentexamen som mål, måste i sin tur medföra, olägenheter, att det 6-åriga lyceet icke kan mottaga alla de lärjungar, vilka önska bereda sig för studentexamen och med hänsyn till studieförutsättningar kunna anses berättigade att i offentlig skola bedriva sådana högre skolstudier. Härav följer, att 6-åriga lyceer icke gärna böra ifrågakomma å andra orter än sådana, där jämväl realskola och gymnasium förefinnas — något som de sakkunniga i det föregående i fråga om lyceiformen över huvud jämväl på andra grunder hävdat. Att emellertid lyceet även under denna givna förutsättning kan bliva av betydelse, är tydligt och skall av de sakkunniga i annat sammanhang (kap.

278 X I V ) närmare vidröras. A andra sidan får det icke förbises, att en 6-årig lyceiorganisation kan medföra ganska allvarliga olägenheter. Sålunda bör beaktas att risken ur hygienisk synpunkt av det forcerade skolarbetet i ett sexårigt lyceum ingalunda är avlägsnad genom ett noggrant elevurval. o Det är nämligen icke så, att de lärjungar i våra läroverk, som hava framgång i sina studier, minst betungas av skolans arbetsbörda. Det finns många av dessa, vilka hava medelmåttig intellektuell begåvning men i stället äro utpräglade viljebegåvningar; det är de skötsamma och samvetsgranna, som med flitigt arbete ersätta bristen på starkare begåvning. Men det synes otvivelaktigt, att denna lärjungetyp komme att i ganska stor utsträckning förefinnas i ett sexårigt lyceum. Och för sådana lärjungar komme utan tvivel i lyceet arbetsbördan att medföra risk för överansträngning. Visserligen hava de sakkunniga å annat ställe (kap. XIV) förordat, att vid intagning i lyceet genom läkarbetyg, som vitsordar sökandes goda hälsotillstånd, skall om möjligt skaffas garanti för att lärjungarna i lyceet kunna stå ut med mer uthålligt arbete. Men en verkligt betryggande garanti kan i detta hänseende ej uppnäs. Och särskilt bör risken för överansträngning beaktas i fråga om kvinnliga lärjungar, vilka, såsom de sakkunniga senare skola närmare beröra, särskilt under övergångsåldern ej sällan löpa fara att taga skada av ansträngande intellektuellt arbete. o Även en annan omständighet bör hållas i sikte, nämligen den, att då det 6ariga lyceet förutsattes kräva särskilt arbetsdugliga lärjungar, med organisationen av ett sexårigt lyceum vid sidan av realskola och gymnasium inom läroverksorganisationen tillskapas en särskild begåvningslinje. Då inga nämnvärda erfarenheter av en sådan differentiering på den högre skolans område veterligen föreligga, är det svårt att förutse, vilka följder densamma skulle medföra. Givet är i varje fall, att i samma mån som lyceets lärjungeantal ökades i proportion till lärjungeantalet i de realskolor och gymnasier, som å samma orter arbetade parallellt med detsamma, dessa senare skolformer bleve hänvisade till att i allt större utsträckning mottaga en medelmåttig eller slätstruken lärjungeuppsättning. En ytterligare omständighet, som bör tagas i betraktande, är lyceets återverkan på folkskolans funktion som grundskola. Redan de kvalificerade inträdesfordringarna i och för sig komme att locka elever att som förberedelse för inträdesproven anlita privata förberedelseskolor eller förberedelsekurser med deras särskilt på denna uppgift inställda arbete. Men därjämte kan det förväntas, att då lyceet skulle erbjuda utsikt att på kortare tid tillryggalägga studievägen fram till studentexamen, tillströmningen av inträdessökande i regel bleve betydande och följaktligen i den starka konkurrensen frestelsen att från folkskolan söka sig över till sådana förberedande skolor eller kurser komme att ytterligare ökas. Det skulle över huvud krävas en mycket omsorgsfull inställning av prövningsförfarandet på lärjungarnas rent kvalitativa studieförutsättningar, för att denna betydande risk skulle i mer avsevärd grad kunna neutraliseras. Under alla förhållanden kan emellertid aldrig undvikas, att resultatet av en inträdesprövning, vilken även avser och måste avse utrönandet av de sökandes inhämtade kunskaper och färdigheter, i hög grad beror på arten av deras föregående undervisning, och i så måtto skulle alltid i viss utsträckning den berörda risken kvarstå.

Kap. XI. Flickornas undervisning. 1. Allmän översikt. Att en högre skolutbildning borde givas den svenska flickan likaväl som den svenske gossen, har först under 1800-talet trängt in i det allmänna medvetandet, och skolor med uppgift att giva flickorna en högre medborgerlig bildning hava först då mera allmänt upprättats. Några enstaka flickskolor uppstodo visserligen på 1600- och 1700-talen, bl. a. skolor i Västerås och Falun samt Evangeliska brödraförsamlingens skola i Göteborg, men först på 1800-talet upprättades verkliga elementarskolor för flickor; de äldsta, som ännu äga bestånd, datera sig från åren 1815 (Fruntimmersföreningens flickskola i Göteborg), 1831 (Wallinska skolan i Stockholm) och 1835 (Kjellbergska flickskolan i Göteborg, enligt gåvobrev av år 1826). De flesta av de nuvarande under statens kontroll stående 83 högre flickskolorna i vårt land upprättades under 1800-talets senare hälft. På 1900-talet hava endast 6 nya högre flickskolor tillkommit, nämligen 2 i Stockholm, 1 i Göteborg, 1 i Malmö och 2 på landsbygden, dessa senare i form av helpensioner, Tyringe vid Hindås och Herrsätra. Alla dessa skolor med ett undantag, statens normalskola för flickor i Stockholm, hava grundats på privat initiativ, de flesta av dem hava börjat helt anspråkslöst, och många hava sedan arbetat sig fram till stora, välorganiserade läroverk. Flickskolorna, som ofta grundats av enskilda personer, hava nu i stort antal övertagits av aktiebolag eller stiftelser eller hava till ägare kommun eller förening. Enligt tab. 1 i den utredning av vissa frågor rörande privatläroverken, som verkställdes av särskilda sakkunniga hösten 1924, ägdes då 20 högre flickskolor av aktiebolag, 5 av stiftelser, 6 av föreningar eller konsortier, 13 av föreståndare eller föreståndarinnor, 5 av andra enskilda personer, 10 av kommuner, 2 av kommun och föreståndarinna gemensamt, medan de övriga 19 av de. 80 undersökta högre flickskolorna ägdes av »principaler», »skolans styrelse» eller »skolan själv». Statens normalskola för flickor i Stockholm grundades år 1864 som övningsskola till det tre år förut upprättade högre lärarinneseminariet. . . I viss utsträckning har staten även på andra sätt sörjt för den kvinnliga ungdomens högre skolundervisning, nämligen genom de år 1905 upprättade statssam skolorna i 19, numera 18, mindre städer och genom den år 1923 givna tillåtelsen för flickor att under vissa villkor vinna inträde i statsgymnasier. E t t erkännande av statens förpliktelse att bidraga till flickornas^ högre skolutbildning gavs emellertid redan genom ett riksdagsbeslut av år 1874, pa grund av vilket staten började tilldela ekonomiskt understöd åt några privata flickskolor. Dessa anslag voro i början ganska små, men de hava under årens lopp alltmer ökats och särskilt under de senare åren vuxit till avsevärd storlek genom de bidrag i form av tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg, som givas till skolornas lärarpersonal.

280 Den kvinnliga ungdomen erhåller numera högre skolutbildning i 1 statens f lekskola i huvudstaden, i 18 statssamskolor i mindre städer, i 81 statsunder stödda högre flickskolor, vidare i 10 statsunderstödda samskolor, i 5 enskilda och 84 kommunala mellanskolor och dessutom i några få icke statsunderstöd s k 0 l V V lka ] 8 ett S S k helt ° l ' amindre ^ ^ ^ d e r skolöverstyrelsens inseende och i ett antal privata samskolor. I de riktlinjer, som i statsrådsprotokollet den 31 december 1918 gåvos för skolkommissionens arbete, betonades kravet på att staten tar sig an flickornas utbildning i samma utsträckning som gossarnas. Denna princip har hälsats med il fredsstalle se av det stora flertalet av de myndigheter, korporationer och skolor,, som yttrat sig om kommissionsförslaget, under det att olika åsikter framkommit angående sättet att förverkliga nämnda urincip ,.. V c a f a V + m f l 1 1 1 c k s k o l a n s förstatligande leder till övervägande av frågan om forhallandet mellan privatskola och statsskola eller offentlig skola över h T vud Detta spörsmål hava de sakkunniga i annat sammanhang (kan XV) något närmare berört och få här hänvisa till vad sålunda anförts.

2. Samundervisningen. n5 uSSfå iJ^°m T , e r i n ™ t s meddelas en ej ringa del av flickonias högre skolutbildaterblick. lung t sa mskolor, statliga, kommunala och enskilda. I den diskussion som skolkommissionens förslag uppväckt, har även frågan om Barnundervisningen fatt en framskjuten plats, och jämväl de sakkunniga hava ansett sig böra ägna densamma uppmärksamhet. ° Bortsett från folkskolorna, som redan från sin tillkomst i stor utsträckning vant samskolor, dröjde det ända till 1800-talets senaste fjärdedel, innan i vårt land for gossar och flickor gemensamma skolor upprättades. Den första samskolan i nu vedertagen bemärkelse, Palmgrenska samskolan i Stockholm bör^ ^ K f a m l l g e n * m , v e r k s a m h e t äf 1 8 ? 6 och följdes efter några år av ännu en, i bollettea. De försök, som sålunda gjorts att i vårt land förverkliga samundervisnmgens idé och som föranleddes av övertygelse om sådan undervisnings pedagogiska företräden och önskan att genom praktiska försök vinna erfarenhet i detta hänseende, väckte snart tanken på denna idés tillämpning även inom statens läroverk. Vid olika tillfällen togs i riksdagen genom en skilda motioner eller kungliga propositioner upp frågan om rätt för kvinnliga lärjungar att vinna inträde i de allmänna läroverken — i gymnasialkla*serna i läroverken i deras helhet eller i de s. k. småläroverken — och möttes av gillande frän många håll. Till något positivt beslut från riksdagens sida kom det dock icke. En åtgärd, innebärande ett visst erkännande av samskoletanken, vidtogs emellertid av 1896 års riksdag, som betydligt höjde anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, i syfte att därifrån understöd skulle kunna under vissa villkor lämnas även åt samskolor. Den år 1899 tillsatta läroverkskommittén upptog bland sina arbetsuppgifter ayen frågan om statssamskolor. Närmast torde kommittén hava härtill loranletts därav att kommittén hade att tillse, hur för smärre samhällen beliovet av högre skolundervisning skulle lämpligast tillgodoses. De ekonomiska hänsyn, som kommittén då hade att räkna med, gjorde frågan om samskolor till en viktig praktisk angelägenhet. Kommittén har emellertid undersökt samskolesporsmålet även ur pedagogisk synpunkt men har därvid inskränkt sig till att skarskåda frågan om samundervisningens lämplighet å realskolestadiet Därjämte har kommittén lämnat en redogörelse för den utveckling, samskolan fått i de främmande länder, där densamma vid tiden för kommitténs arbete blivit i större eller mindre utsträckning prövad.

281 Sin uppfattning av samundervisningen i pedagogiskt avseende har kommittén sammanfattat sa, att den erfarenhet i sådant hänseende, som vunnits dels inom vart eget land, dels ock i vidsträcktare omfattning på flera håll utomlands, syntes på det hela taget tala till förmån för denna undervisning tilllampad med vissa inskränkningar och under vissa förutsättningar Samundervisnmgens användande vid vissa realskolor och i vissa smärre samhällen borde icke säger kommittén, vare sig med hänsyn till själva undervisningen effer med hansyn till lärjungarnas hälsa eller deras sedlighet, förorsaka några allvarligare olagenheter men väl kunna medföra vissa fördelar. Kommittén skulle dock, sages det vidare, måhända icke funnit sig föranledd att föreslå upprättandet av samskolor, om icke ekonomiska skäl gjort en sådan åtgärd i vissa fall synnerligen önskvärd. På grund av dessa omständigheter föreslog kommittén slutligen, att på de orter, där det i anseende till lärjungarnas ringa antal måste anses som en misshushållning att underhålla skilda goss- och flickskolor de då befintliga allmänna läroverken för gossar måtte förvandlas till realskolor, anordnade som samskolor samt bekostade av staten och kommunen gemensamt. De föreslagna läroverken borde bliva samskolor i egentlig menmg, ej endast gosskolor, till vilka tillträde lämnades även åt flickor. Skulle en verklig samskola komma till stånd, vore första villkoret, att den försåges med såväl manliga som kvinnliga lärare, helst till lika antal. Endast under sådana förhållanden kunde samundervisningen erhålla uppfostrande betydelse och de svårigheter, som med densamma vore förbundna, lyckligt lösas. Kommitténs förslag om samskolors upprättande framlades av Kungl. Maj.-t för 1904 års riksdag och vann riksdagens bifall. I enlighet härmed anordnades vissa av de statsrealskolor, som till följd av riksdagens beslut inrättades, såsom skolor för både manliga och kvinnliga lärjungar. Sedan samskolan i Södertälje ombildats till realskola för gossar, finnas, såsom ovan nämnts, för närvarande 18 statssamskolor. Några få år efter det riksdagsbeslut, som medförde de första statliga samskolorna å realskolestadiet, tillkom genom 1909 års riksdags beslut om inrättandet av kommunala mellanskolor en ny skoltyp, genom vilken samundervisnmgen småningom fått en betydligt utsträckt tillämpning. Dessa skolors hastiga tillväxt har medfört, att antalet av de lärjungar, som undervisas i högre läroanstalter av samskoletyp, numera är mycket betydande. I några av nämnda mellanskolor undervisas dock gossar och flickor i skilda avdelningar. Den möjlighet för flickor att vinna inträde vid statsläroverk, som medgavs av 1904 års riksdag, avsåg, såsom nyss nämnts, blott realskolestadiet och därtill endast ett mindre antal realskolor. I statsgymnasierna kunde kvinnliga lärjungar^ fortfarande ej mottagas, och det var således endast enskilda gymnasier, som gåvo tillfälle till samundervisning å gymnasialstadiet. Härutinnan har, såsom förut antytts, under de senaste åren skett ändring så till vida, att Kungl. Maj:t.. i anledning av riksdagens därom fattade beslut, genom kungörelse den 5 juli 1923 (nr 321) medgav, att kvinnliga lärjungar finge vinna inträde å gymnasiet vid högre allmänt läroverk, dock blott under vissa förutsättningar, bland andra den, att ett konstant, ej allt för begränsat utrymme funnes vid läroverket. Medgivandet har mångenstädes tagits i bruk, och för närvarande finnas kvinnliga lärjungar å gymnasiet vid 17 högre allmänna läroverk, huvudsakligen i medelstora städer, där annan möjlighet till gymnasieundervisning för flickor ej finnes. Redan innan detta medgivande i fråga om de allmänna läroverken lämnades, hade vissa av de med statsrealskolor förenade kommunala gymnasierna ävensom de av vederbörande kommuner upprätthållna gymnasielinjerna vid två högre allmänna läroverk erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att

282 mottaga kvinnliga lärjungar. För närvarande är dylikt tillstånd lämnat åt 4 bland de 6 kommunala gymnasierna. En överblick av förhållandena i avseende å samundervisningen, sådana de för närvarande te sig i vårt land, ger följande resultat, varvid hänsyn tagits allenast till de läroanstalter, som kunna anses jämförliga med de allmänna läroverken. Vad beträffar statsläroverken förekommer samundervisning vid statens samskolor och i begränsad omfattning å gymnasiet vid ett antal högre allmänna läroverk. Till sistnämnda kategori böra ock räknas de kommunala gymnasier och gymnasielinjer, som äro knutna vid vissa statsläroverk (högre allmänna läroverk eller realskolor) och som äga rätt att mottaga även kvinnliga lärjungar. Vidare äro de kommunala mellanskolorna i regel avsedda för både gossar och flickor, och slutligen är samundervisning införd vid tillhopa 16 enskilda läroverk; av dessa sistnämnda leda 10 fram till studentexamen, 5 bland dem även till realskolexamen, medan vid 6 endast sistnämnda examen kan avläggas. Vid 7 bland här ifrågavarande skolor kunna därjämte kvinnliga lärjungar förvärva avgångsbetyg med s. k. normalskolekompetens. Det är alltså ett betydande antal lärjungar, som för närvarande åtnjuter undervisning vid läroanstalter, som stå öppna för såväl gossar som flickor. Skolkommis- Redan innan nyssberörda åtgärd i fråga om de allmänna läroverkens gymnasionen. gier vidtagits, hade samskolefrågan kommit i nytt läge. Bland de undervisningsfrågor, som skulle behandlas av skolkommissionen, gavs nämligen en framskjuten plats åt frågan om den kvinnliga ungdomens utbildning. I sitt anförande till statsrådsprotokollet vid kommissionens tillsättande framhöll föredragande departementschefen bland annat, att det finge anses obestridligt, att det sätt, på vilket staten sörjt för den högre flickundervisningen, gåve anledning till berättigade invändningar. Det vore departementschefens övertygelse, att kravet på beredande av lika möjligheter för all ungdom, manlig såväl som kvinnlig, att av samhället tillförsäkras den utbildning, som den individuella utrustningen medgåve och som medborgarskapet förutsatte såsom nöd-vändig, inneslöte en djup och ofrånkomlig rättvisa. Beträffande gymnasiet borde alltså undersökning verkställas ur synpunkten av de välgrundade krav, som från den kvinnliga ungdomens sida kunde göras gällande att bliva i tillfälle att inom av det allmänna upprättade undervisningsanstalter kunna förvärva den utbildning, som i vårt land utgjorde förutsättningen för tillträde till universitet. Grundprincipen, att staten skulle taga sig an flickornas utbildning i samma utsträckning som gossarnas, skulle förverkligas genom privatskolornas regelmässiga ombildning till stats- eller kommunala skolor. Departementschefen framhåller emellertid i samband härmed, att en sådan omorganisation givetvis ej finge avse att ensidigt omskapa flickskolan efter mönster av gosskolan. Skolkommissionen har med anledning av detta departementschefsuttalande ägnat mycken uppmärksamhet åt samskolefrågan. Kommissionen framhåller, att ur synpunkten av de syften, som den ifrågasatta omorganisationen av vårt högre undervisningsväsen avsåge att ernå, spörsmålet om samundervisningen måste tillerkännas en långt större betydelse än tidigare. Möjligheterna att i full utsträckning realisera kravet på den kvinnliga ungdomens likställighet med den manliga i förevarande hänseende bleve nämligen i hög grad beroende av den ställning, man intoge till sagda spörsmål. I fortsättningen av sitt betänkande har kommissionen upptagit samskoleproblemet till granskning med hänsyn till dels det teoretiska kunskapsbehovet för gossar och flickor, dels dessas behov av praktisk utbildning, dels ock familjen och samhället.

283 I fråga om det teoretiska kunskapsbehovet visade erfarenheten, säger kommissionen, att i stort sett överensstämmelse mellan manlig och kvinnlig ungdom förelåge, om än vissa ämnesområden utövade en starkare eller svagare dragningskraft på olika kön. Med hänsyn härtill vore alltså samundervisning naturlig, ehuru vissa på könens skiftande anlag beroende nyanser borde beaktas. Något annorlunda ställde det sig i avseende å de praktiska ämnena. Främst gällde härvid, att krav måste ställas på att skolan gåve den kvinnliga ungdomen en åtminstone elementär utbildning i husligt arbete. Med hänsyn till familjen och samhället framhåller kommissionen, att formerna för hemmets liv talade för den skolform, som i flera väsentliga stycken återspeglade familjen. Och den senare tidens utveckling i avseende å kvinnans ställning i samhället gjorde det naturligt, att samma skola gemensamt fostrade dem, som en gång skulle stå sida vid sida i arbetet för ett gemensamt samhälle. Kommissionen kommer alltså till den slutsatsen, att ur nu angivna synpunkter starka skäl för samundervisning kunde anses föreligga. Lades så härtill, att en så beskaffad anordning jämväl påkallades av betydelsefulla hänsyn av ekonomisk natur, kunde kommissionen icke finna annat, än att denna skolform vore både berättigad och önskvärd. Kommissionen övergår sedermera till en närmare granskning av de betänkligheter, som gjorts gällande mot gossars och flickors sammanförande i gemensam skola och som av kommissionen inordnats under tre huvudsynpunkter, undervisningens, uppfostrans och hygienens. Tidigare hade, säger kommissionen, de uttalade farhågorna främst haft avseende på det moraliska området, men på senare tid hade densamma sökt sitt förnämsta stöd i vissa iakttagelser av psykologisk och fysiologisk art rörande de båda könens olika själsliga och kroppsliga struktur, särskilt med hänsyn till pubertetsålderns psykiska och fysiska förlopp. Som skäl mot samundervisningen hade man anfört den omständigheten, att flickor och gossar utvecklades med något olika hastighetsgrad under olika perioder, vilket yttrade sig bland annat däri, att flickorna under elementarskolans tidigare år företedde större andlig livaktighet än gossarna på motsvarande åldersstadium, varemot de under brytningsåren på den nuvarande skolans mellanstadium i regel visade större andlig eller fysisk trötthet än gossarna. P å det högsta skolstadiet åter syntes ynglingen genom sin senare framträdande större fördjupning och större fysiska styrka icke blott taga igen sin kvinnliga kamrats tidigare företräden utan ofta nå ett stycke framom henne. _ Häremot framhåller kommissionen, att, såsom erfarenheten visat, på det tidigare stadiet flickornas livaktighet eggade gossarna till större ansträngning, så att en tävlan uppstode mellan lärjungarna. På grund av ovannämnda olikhet mellan gossar och flickor på det högre stadiet förefunnes visserligen risk för sänkning av studienivån å detta stadium, men denna risk kunde avvärjas genom den av kommissionen föreslagna inträdesprövningen till gymnasiet, varigenom de mindre studiebegåvade även bland flickorna minskades i antal. Man hade vidare som skäl mot samundervisningen pekat på den förefintliga olikheten mellan könen i avseende å läggning och egenart. Erfarenheten hade, säger kommissionen beträffande denna invändning, bekräftat satsen om gossars och flickors olika håg och anlag med hänsyn till de särskilda ämnena. P å denna punkt hade emellertid icke förmärkts någon synnerlig klagan från samskolehåll. Det borde vidare uppmärksammas, att när det gäller intressen och anlag, flickor inbördes och gossar inbördes företedde synnerligen starka individuella olikheter. Vad vidare beträffar samundervisningens bedömande ur uppfostringssynpunkt, har kommissionen erinrat om att de betänkligheter, som först rests i så-

284 dant hänseende, rört det moraliska området. De sålunda hysta farhågorna hade, säger kommissionen, bragts grundligt på skam av den hittills gjorda erfarenheten, något som ock framhållits av 1899 års läroverkskommitté och i riksdagens upprepade uttalanden i denna angelägenhet. Samundervisningens betydelse ur fostrans synpunkt vitsordades allmänt av de lärare, som undervisade i samskolorna. Av vikt ur denna synpunkt vore ock för ungdomen det dubbla inflytandet av manliga och kvinnliga handledare. Särskild uppmärksamhet borde enligt kommissionen ägnas spörsmålet om lämpligheten av samuppfostran under den s. k. övergångsåldern. Man hade framhållit, att den då inträffande omvälvningen i såväl kroppsligt som själsligt hänseende vore av så genomgripande natur, att lärjungarna över huvud icke borde ansträngas med intellektuellt arbete under denna tid. Det vore, säger kommissionen, av stor vikt, att detta verkligt betydelsefulla förhållande uppmärksammades av lärare och målsmän. En i detta hänseende fullt tillfredsställande lösning av uppfostringsproblemet vore emellertid mycket svår att nå, enär pubertetstiden ingalunda sammanfölle ens för alla individer av samma kön samt den individuella reaktionen vore skäligen olikartad. Kommissionen hade ock sökt i möjligaste mån tillgodose berättigade krav i detta avseende genom att bereda särskilt flickorna önskvärd eller nödvändig lindring i det teoretiska arbetet under ifrågavarande brytningsperiod. Slutligen har kommissionen upptagit till skärskådande de betänkligheter, som ur allmänt hygienisk synpunkt gjorts gällande mot samskolan. De undersökningar angående lämpligheten över huvud av att utsätta flickorna för samma krävande arbetsuppgifter som gossarna, vilka kommissionen företagit, hade visat, att alltför stor betydelse tillmätts de svårigheter, inför vilka cle hygieniska kraven ställde samskolan. Endast i ett fåtal fall hade i de nuvarande samskolorna i landet överansträngning hos flickorna spårats eller konstaterats. Den från flera håll uttalade uppfattningen, att flickorna i nuvarande samskolor voro mer än rimligt belastade med intellektuellt arbete, borde emellertid beaktas vid skolorganisationens utformande. Sin uppfattning sammanfattar kommissionen slutligen så, att såväl de erfarenheter, vilka inom och utom vårt land gjorts beträffande samundervisningen, som kommissionens egna överväganden i detta hänseende lett kommissionen till den meningen, att samskolan, under förutsättning av att vid dess organisation nödig hänsyn toges ej mindre till hygienens krav än även till den differentiering vid undervisningen, som könens olikartade uppgifter påkallade, vore en god skolform både i fråga om undervisning och uppfostran. I betraktande härav och med särskild hänsyn till skäl av ekonomisk art håller kommissionen före, att på varje ort, där läroverk skall finnas, detta i första hand borde anordnas såsom samskola. Vissa krav och önskemål borde emellertid enligt kommissionens mening tillgodoses vid organiserandet av samskolor. För flickornas gymnasialutbildning vore tydligen samgymnasier erforderliga, då i regel inga särskilda flickgymnasier kunde inrättas vid sidan av gossgj^mnasierna. Vidare borde, med hänsyn till vikten av att samundervisningen ägde rum från tidigare år, även vid den grundläggande undervisningen, folkskoleundervisningen, samskolprincipen vinna allmännare tillämpning. Hänsyn till könens olikhet borde i större utsträckning än hittills tagas vid inrättande av den nya samskolan. Av vikt vore ock att vid bedömandet av skickligheten hos sökande till lärarbefattning vid samskola vederbörlig hänsyn toges jämväl till den sökandes förutsättningar för framgångsrik verksamhet vid sådan läroanstalt, varjämte ett lämpligt avvägt förhållande borde råda mellan antalet manliga och kvinnliga medlemmar i läroverkskollegiet. Likaså borde till-

285 börligt inflytande vid skolans ledning beredas såväl den kvinnliga som den manliga parten. I samhällen, där förhållandena medgåve anordnandet av två eller flera läroanstalter, borde tillbörligt utrymme givas åt särundervisning och således särskolor inrättas vid sidan av samskolan. Slutligen framhåller kommissionen, att man borde vid anordnandet av flickornas undervisning, det må nu vara i samskolor eller särskolor, i största möjliga utsträckning tillvarataga den bildningstyp, som så småningom utformats i den s. k. åttaklassiga flickskolan. Frågan om samundervisningen och särundervisningen har berörts i ett myc- Yttrandena. ket stort antal av de utlåtanden, som avgivits över skolkommissionens betänkande. Meningarna om kommissionens förslag äro delade, men flertalet yttranden ga i avstyrkande riktning, ehuru därvid många olika variationer äro representerade allt ifrån fullständigt förkastande av kommissionens ståndpunkt till principiell anslutning men med önskan om viss modifikation. I flera fall har man också, under hänvisande till gjorda erfarenheter av gynnsam art, utan reservation ställt sig på kommissionens ståndpunkt i denna fråga. Allmänt är man med kommissionen ense därom, att åt den kvinnliga ungdomen borde genom statens försorg beredas bildningsmöjligheter i samma omfattning och under lika förmånliga villkor som åt den manliga. Det har också allmänt framhållits, att genomförandet av denna princip i viss utsträckning gjorde Barnundervisningen nödvändig samt att i fråga om realskolor i mindre samhällen och om gymnasierna ett strängt tillämpande av särundervisning vore synnerligen oekonomiskt, i vissa fall omöjligt, Men det betonas samtidigt, att samskolor väl borde anordnas i de mindre samhällen, där det av ekonomiska skäl vore nödvändigt, men endast där. I de större städerna med deras större elevantal anses särskoleprincipen icke stöta på ekonomiska svårigheter, och där borde alltså möjlighet rinnas till val mellan de båda skolformerna. Av framstående målsmän för samundervisningens idé hos oss har det, under anslutning till skolkommissionens principiella ståndpunkt i detta hänseende, framhållits, att man dock icke ville för närvarande förorda ett så vidsträckt genomförande av samundervisning som kommissionen föreslagit. För samskolans egen skull ville man mana till försiktighet vid ett allmännare genomföran0 a v d e 0 n n a skolform. E t t framforcerancle av samskolan i strid mot en på många håll utbredd opinion vore uppenbarligen ägnat att skada dess syften. Samma mening möter man även i utlåtanden från flera andra håll. 1 åtskilliga yttranden har man betonat den olika själsliga och kroppsliga utvecklingen hos gossar och flickor och framhållit faran för att flickorna skulle överansträngas under de ömtåliga övergångsåren. I denna riktning yttra sig bl. a. medicinska auktoriteter. Så har Svenska skolläkareföreningen i sitt utlåtande över kommissionens betänkande framhållit, att undervisningen borde utformas med sträng hänsyn till könens olika utveckling i såväl psykiskt som fysiskt avseende och både vad beträffade dess tempo och dess inriktning. Särskilt framträdde en skillnad i prepubertetsåldern. Vid 12—14 år vore flickorna betydligt före i kroppslig och andlig utveckling. Ett par år senare, i åldern, som skulle omfatta de båda senare åldersklasserna i realskolan, vore förhållandet omvänt: gossarna vore nu kraftigare, flickorna hade däremot kommit in i den ömtåliga pubertetsåldern. Dessa förhållanden återspeglade sig i kända erfarenhetsrön inom samskolan, gossarnas svårighet att följa flickorna i de nedre klasserna, flickornas större sjuklighetssiffror särskilt i de högre realskoleklasserna och den större procent flickor, som avginge på vägen mot realskolexamen samt kollegiers och skolläkares klagan över att flickorna in mot realskolexamen oftare visade tecken till överansträngning än gossarna. Om

286 staten övertoge också den kvinnliga ungdomens högre skolutbildning, vore det av vikt, att den ej inpressade denna ungdom i en samskoletyp med en sammanträngd, till överansträngning lätt ledande arbetstid av fyra år i realskolan och med en sträng examen i pubertetsåldern. Att uppställa samskolan som normaltyp i den form, som kommissionen föreslagit, syntes ur hygienisk synpunkt böra bestämt avrådas. De högre flickskolornas kollegier och styrelser uttala allmänt farhågor för den tunga arbetsbelastningen och därav förorsakat arbetsjäkt i den av kommissionen föreslagna realskolan. Så framhåller styrelsen för Sigrid Rudebecks skola i Göteborg, vilken skola omfattar, förutom 8-årig flickskola och 3årigt gymnasium, även en 7-årig realskollinje, vikten av att flickornas undervisning icke allt för mycket forceras och yrkar på att tillbörlig hänsyn tages till deras fysiska och psykiska utveckling under olika åldersstadier och att tillfälle gives skolorna att i tillräcklig grad tillgodose de viktiga praktiska ämnena. Styrelsen, som i fråga om gossarnas undervisning föreslår 4-årig grundskola, 5-årig realskola och 3-årigt gymnasium, förordar därför för flickorna 4-årig grundskola, 6-årig realskola och 3-årigt gymnasium. I flera utlåtanden påyrkas en grundligare utredning av frågan om samundervisningens utsträckning i synnerhet ur hygienisk synpunkt. I stor utsträckning hava såväl styrelser som kollegier vid de högre flickskolorna uttalat sig för att samundervisning, utom när den betingades av ekonomiska skäl, skulle förekomma endast i de statsskolor, där det med hänsyn till det historiskt givna vore önskvärt, och i de privata skolor, där man av övertygelse upptoge den på sitt program. I sistberörda utlåtanden liksom från många andra håll har man i samband härmed framhållit vikten av att särskilda flickskolor — helst av i huvudsak den hittills vanliga typen — funnes att tillgå i väsentligt större utsträckning, än kommissionen tänkt sig. Gentemot kommissionens mening, att samundervisning borde tillämpas redan på ett tidigt stadium, har det framhållits, att inom folkskolan en tydlig tendens visade sig att genomföra särundervisning särskilt i dess högre klasser. Då kommissionen betonat, att man vid rekryteringen av samskolornas lärarkårer borde taga hänsyn till vederbörandes lämplighet att undervisa i dylik skola, har man från många håll framhållit svårigheten att omsätta denna önskan i praktiken. Ej heller hade kommissionen själv antytt, hur detta skulle ske. SkolöverSkolöverstyrelsens majoritet har i sitt, utlåtande över skolkommissionens bestyrelsen. tänkande framhållit, att det vore synnerligen vanskligt att komma till en säker uppfattning på ett område sådant som detta. Liksom man tidigare helt visst hyst överdrivna förhoppningar om samundervisningens välgörande verkningar, så gjorde man sig sannolikt nu överdrivna farhågor. De erfarenheter, man hittills gjort i detta hänseende i vårt land, hade dock icke påvisat några ogynnsamma verkningar av mera djupgående art. överstyrelsemajoriteten hade därför icke kunnat komma till annan uppfattning, än att samskolan måste betraktas som en tillfredsställande, i varje fall fullt användbar skolform. Vissa förutsättningar måste emellertid vara för handen, för att samskolan skulle kunna komma fullt till sin rätt. Dit hörde bland annat, att föräldraopinionen ej ställde sig avvisande mot samundervisningen, att icke alltför stor skillnad rådde mellan antalet manliga och kvinnliga lärjungar, att intresse för skolformen funnes bland lärarpersonalen och att förhållandet mellan manliga och kvinnliga lärare vore lämpligt avvägt samt att såväl manligt som kvinnligt inflytande finge göra sig gällande vid ledningen. A andra sidan vore överstyrelsemajoriteten icke övertygad om att samskolan

287 borde bliva normaltypen för de högre undervisningsanstalterna i vårt land. Samundervisning borde därför anordnas, där ekonomiska eller andra särskilda skäl det föranledde, men i övrigt borde särundervisning i regel bibehållas. Det syntes därför önskvärt, att kommissionens förslag i nu berörda hänseende underkastades förnyad omprövning i syfte att utröna, huruvida icke vissa av kommissionen föreslagna samskolor kunde ersättas av särskolor. Skolöverstyrelsens läroverksavdelning har i sitt särskilda utlåtande över skolkommissionens betänkande uttalat starka betänkligheter mot ett så allmänt genomförande av samskoleorganisationen, som av kommissionen förordats. Läroverksavdelningen framhåller, att samskolans värde vore synnerligen beroende på den ledning, som funnes att tillgå för skolan. Under en utmärkt ledning, som med varmt intresse för samskolan och tro på densamma förenade möjlighet att välja lämpliga medarbetare, kunde samskolan bliva fullt jämbördig med särskolan, ja, kanske i vissa avsenden överlägsen densamma. Men det låge i sakens natur, att denna förutsättning kunde föreligga endast i enstaka undantagsfall; ju mer samskolan bleve normaltyp för skolväsendet, desto mer måste man räkna med en ledning, som dels icke höjde sig över genomsnittsnivån, dels vore skeptisk mot hela denna skolform, med åtskilliga band på ledningens rörelsefrihet och med ett tämligen heterogent kollegium. Avdelningen berör vidare de svårigheter, som vållades av samundervisningen, och framhåller, att i avseende å undervisningens innehåll olika behov förelåge för gossar och flickor, särskilt med hänsyn till praktiska (husliga) ämnen. Även beträffande arbetsmetoder och arbetstakt vore förhållandena olika, ehuru det vore omöjligt att i avseende härå angiva några fullt allmängiltiga skillnader mellan de båda könen. Lärarfrågan komme också enligt avdelningens mening att vålla, avsevärda svårigheter. Särskilt svårt vore det att tillämpa de normer för anställning av lärare vid samskolor, som skolkommissionen framhållit såsom behövliga och som främst avsåge vederbörandes lämplighet för dylik anställning. Även i uppfostringshänseende medförde samundervisningen ölägenheter. Gossar och flickor krävde i skolan olika behandling, men det vore svårt att i samskola fylla detta krav. Vanskligt vore vidare att bedöma, vilket och hur starkt inflytande lärjungarna inbördes utövade. Särskilt betonar avdelningen gentemot skolkommissionen, att man ej kunde finna ett stöd för samskolan i det förhållande, som rådde i hemmen och mellan bröder och systrar. Detta kunde och borde —- ej överflyttas till skolan. Den fysiska uppfostran kunde ej heller, om man ville beakta de olika könens säregna behov, tillgodoses på lika tillfredsställande sätt i samskolan som i särskolan. Under erinran om att i Norge under senare år uppstått tvekan om samskolef ormens lämplighet samt att i folkskolans högre klasser utvecklingen i stort sett gatt 1 c ™ i n £ ™ ot särundervisning, framhåller läroverksavdelningen slutligen, att saval de hörda myndigheterna som föräldrar, målsmän och pedagoger i stor utsträckning ställt sig minst sagt tveksamma i fråga om samskolans lämpligHet. Ua denna tveksamhet enligt avdelningens åsikt ej vore fotad på ohållbara grunder, vore det ej skäligt att trotsa densamma och framtvinga samskolan på sarskofans bekostnad. Såsom slutomdöme anför avdelningen, att den ansåge samskolan underlägsen särskolan, såvida icke de av avdelningen angivna, säreget gynnsamma förutsättningarna forelage I de vida övervägande fall, då sådana icke förelåge vore samskolan en nodfallsform, som kunde användas, då förhållandena icke medgave särskolor.

288 Även skolöverstyrelsens chef har i sitt yttrande över skolkommissionens betänkande ägnat åtskillig uppmärksamhet åt nu ifrågavarande spörsmål. I yttrandet framhålles hurusom utvecklingen kommit att för den kvinnliga ungdomens utbildning ställa ett dubbelt mål, vilket kunde nås dels på den särskilda flickskolans väg, dels på en efter det praktiska livets krav närmare anpassad utbildningsväg. Den förra vägen avsåges givetvis endast för de unga kvinnorna, vad den senare beträffar, vore ett fullständigt särhållande av manlig och kvinnlig ungdom på densamma omöjligt redan av ekonomiska skäl. Under erinran om att beträffande samskolefrågan för närvarande pedagoger stode mot pedagoger och meningarna även inom de hygieniska auktoriteternas krets vore starkt delade, framhåller generaldirektör Bergqvist, att hänsyn till hemmens önskemål och stämningar samt behovet av ett tillförlitligare erfarenhetsmaterial än det nu tillgängliga manade till försiktighet och ledde till den ståndpunkten, att särskolor för närvarande vore att föredraga, så långt sådant på grund av ekonomiska och pedagogiska hänsyn vore möjligt. Han anser därför, att i fråga om sär- eller samundervisning ett visst utrymme borde lämnas åt den kommunala bestämmande- eller åtminstone förslagsrätten; särskilt syntes en sådan anordning vara att anbefalla som en försöksväg tills vidare. En bestämd ransoneringsplan borde i varje fall från det allmännas sida uppgöras och fastställas, och kommunerna borde, då avvikelse från denna medgåves, iklädas kostnaderna för skolorna i fråga till sådan utsträckning, att staten ej tillskyndades ökade utgifter utöver dem, som den fastställda planen skulle hava lett till. I yttrandet betonas vidare vikten för samundervisningsproblemets lyckliga lösning av tillgång till lämpliga lärare, men påpekas, att svårigheter här yppade sig. I viss mån kunde dessa minskas, om provårskandidaterna finge Vinna någon förtrogenhet även med den kvinnliga ungdomens undervisning och uppfostran, liksom de högre seminariernas elever med den manliga ungdomens. Efter denna översikt av frågan om samundervisningen i vårt land vilja de sakkunniga för egen del framhålla några synpunkter rörande frågan om samskolor och särskolor, vilka torde böra beaktas vid bedömandet av samskoleproblemet. Den likställighet med mannen, som kvinnan nått i det moderna samhället, där hon har tillträde till en mångfald platser, som förr förbehöllos honom, synes icke med nödvändighet förutsätta, att det för båda i vissa avseenden gemensamma bildningsmålet måste nås på alldeles samma vägar, än mindre att gossar och flickor måste undervisas i samma skolor. Det synes för ett fördomsfritt bedömande av frågan vara av vikt, att det övervägande sociala spörsmålet om likställighet könen emellan icke sammanblandas med det pedagogiska spörsmålet om samundervisningens lämplighet. Såsom av den föregående redogörelsen framgår, äro meningarna om samundervisningen mycket delade, och den av skolöverstyrelsen utarbetade sammanfattningen av yttranden över skolkommissionens betänkande visar, att av de omkring 325 yttranden, som till behandling upptagit samskolefrågan, endast 28 ställt sig reservationslöst på kommissionens ståndpunkt. _ I de avgivna utlåtandena har man som nämnts framhållit, att vissa svårigheter, av pedagogisk natur såväl som av annan art, äro förbundna med samundervisning i den högre skolan. Bland de sålunda påpekade svårigheterna vilja cle sakkunniga särskilt fästa uppmärksamheten vid några. Man har erinrat om det olika intresse, som gossar och flickor visa för de skilda ämnena i skolan, en olikhet som givetvis sammanhänger med den grundväsentliga skillnaden mellan då båda könen. Flickorna hava, såsom erfarenheten tydligen visar, ofta mer läggning och större håg för studiet av språk

289 än gossarna, medan dessa i allmänhet visa mera begåvning och intresse för matematik och naturvetenskapliga ämnen än flickorna. I historia anses flickorna i regel mer intressera sig för det rent personliga, för de kultur- och konsthistoriska momenten, gossarna mer för det historiska resonemanget o. s. v. Man bör ej förbise^ att detta förhållande kan bereda svårigheter vid undervisningen särskilt i vissa ämnen, där läraren, om han har att handleda endast lärjungar av samma kön, har lättare att behandla undervisningsstoffet på det sätt, som bäst_ lämpar sig för lärjungarna. På samma sätt torde, såsom det även framhållits, behandlingen av vissa ämnen, såsom hälsolära och biologi, vinna på att undervisningen gives i särklasser. Såsom från åtskilliga håll betonats, är samskolans lärarfråga en viktig men svårlöst fråga; det torde komma att möta stora svårigheter att vid samskolorna erhålla en för uppgifterna väl lämpad och intresserad lärarkår och att säkerställa lämpligt antal såväl kvinnliga som manliga lärare. Man bör i detta sammanhang ej heller förbise den misstro eller motvilja, som många föräldrar hysa mot samundervisning och som i sin mån kan försvåra denna undervisningsforms användning. De med samundervisning förenade svårigheterna framträda emellertid olika starkt och på olika sätt på skilda åldersstadier. Bedömandet av frågan om dylik undervisning synes därför, främst ur de kvinnliga lärjungarnas synpunkt, böra bliva något olika, allt efter som det gäller samundervisning på realskolestadiet eller på gymnasialstadiet, i övergångsåldern eller i högre ålder. Om man tidigare varit benägen att anse, att de med samundervisning förbundna vanskligheterna framför allt gällde gymnasialstadiet, synes man numera — säkerligen på grund av den erfarenhet, en mångårig och ganska utbredd Barnundervisning givit, och även på grund av den moderna psykologiska forskningens resultat — hava fått uppmärksamheten mera riktad på de svårigheter, som medfölja samundervisning å realskolestadiet, i övergångsåldern. Först bör erinras om den i synnerhet av medicinska auktoriteter framhållna Samunderolika utvecklingsrytmen hos gossar och flickor under uppväxttiden. De sak- visning på kunniga hava i sin föregående allmänna översikt av samundervisningsfrågan ^tldiet6" återgivit uttalanden härom, och samma synpunkter ha särskilt framhållits av en av de medicinskt sakkunniga, med vilka cle sakunniga haft tillfälle att samråda, doktor Ada Nilsson. Doktor Nilsson påpekar, 1 att barnens kroppsliga utveckling sker i vissa tempon, så att perioder av starkare utveckling omväxla med perioder av svagare. Flickornas utveckling försiggår i ett snabbare, mera koncentrerat tempo än gossarnas fram till puberteten, som infaller omkrir;g 2 år tidigare hos flickorna. Under de år, som närmast föregå pubertetstidens inträde, den B. k. prepubertetstiden, visa, säger doktor Nilsson, flickorna också raskare andlig utveckling än gossarna och således större lätthet för studiearbete än de. Under själva^ övergångsåren däremot, clå flickornas fysiska kraft väsentligen minskas, blir också den andliga utvecklingen hos dem långsammare, medan gossarna först senare genomgå motsvarande utvecklingsprocess. Denna olika utvecklingsrytm hos gossar och flickor och den därav följande olika graden av mognad medför givetvis vissa svårigheter vid en undervisning, som är gemensam för båda könen. En sådan gemensam' undervisning innebär dessutom en_ fara för överansträngning av flickorna, vilka tidigare än gossarna komma in i övergångsåldern. Flickornas större ömtålighet under denna tid innebär visserligen alltid en risk för överansträngning, vare sig de undervisas 1 Undersökningar i här berörda avseenden har doktor Nilsson framlagt i två uppsatser, den ena benämnd >Flickornas fysiska utbildning* (i Föreläsningar från föreningen G-. C. I:s tredje fortsättningskurs 1921) oah den andra >Flickornas uppfostran och samskoleproblemet enligt skolkommissionens förslag» (i Svenska läkartidningen 1923).

19—253165

290 i särskola eller samskola, men uppenbart är, att denna risk blir större, om flickorna i en samskola nödgas försöka hålla samma arbetstakt som de jämnåriga, kroppsligen starkare gossarna. Därtill kommer, att, såsom skolöverstyrelsens minoritet påpekar, såväl flickor som gossar i övergångsåren i regel bliva bäst förstådda av lärare av samma kön som de själva. De här påpekade olägenheterna av samundervisningen gälla, såsom det anförda visar, främst realskolestadiet, och det vore på grund härav givetvis önskligt, att samrealskolor upprättades endast i begränsad utsträckning, när ekonomiska eller organisatoriska förhållanden tvinga därtill. Tydligt är emellertid, att därest grundsatsen om statens skyldighet att sörja för flickornas skolutbildning på samma sätt som för gossarnas skall genomföras, förhållandena mångenstädes och särskilt å mindre orter komma att göra samundervisning nödvändig. I dylika fall har man alltså att söka vidtaga sådana åtgärder, som kunna så långt möjligt är minska de antydda svårigheterna. Vad vidare gymnasial stadiet beträffar lärer samundervisning där i förhållandevis ännu större omfattning bliva nödvändig. På detta stadium torde den dock möta mindre betänkligheter än å realskolestadiet, enär vissa av de svårigheter, som möta å sistnämnda stadium — främst olikheten i utveckling — ej längre göra sig gällande med samma styrka. Intill senaste tid hava förhållandena medfört, att de flickor, som önskat avlägga studentexamen, haft att söka sin utbildning i de privata gymnasierna vid vissa högre flickskolor och samskolor. Då en dylik utbildning emellertid blivit jämförelsevis mycket dyrbar, har krav framställts, att genom statens försorg billigare gymnasieundervisning må kunna beredas flickorna. Skolkommissionen föreslår ett tillfredsställande av detta krav genom upprättandet av dels några få flickgymnasier och dels ett större antal samgymnasier. Att särskilda flickgymnasier böra förekomma vid sidan av gossgymnasierna även i den framtida skolorganisationen, torde vara självklart, men tydligt är också, att sådana av ekonomiska skäl icke kunna upprättas i större utsträckning. Under sådana omständigheter måste man för att kunna tillgodose ej blott gossarnas utan även flickornas behov av gymnasial utbildning i erforderlig omfattning anordna samgymnasier. Man synes därför ha att räkna med att å vissa orter realskolestadiets läroanstalter bleve särskolor, medan den gymnasiala undervisningen meddelades i samskolor. Om lämpligheten av en sådan ordning hava meningarna varit delade. Särskilt bör erinras om att skolkommissionen, som diskuterat frågan, ansett det ej vara lämpligt att på ett högre stadium sammanföra manlig och kvinnlig ungdom, som ej å lägre stadium åtnjutit undervisning i samskola. På senaste tid har något större praktisk erfarenhet i nu berörda avseende vunnits. Såsom ovan erinrats, hava nämligen flickor numera å vissa orter tillträde till statsgymnasierna och till vissa kommunala gymnasier. Flickornas antal utgjorde där, enligt av rektorerna lämnade uppgifter, höstterminen 1923: 167, fördelade på 14 gymnasier, och höstterminen 1924: 298, fördelade på 21 gymnasier. 1 I dessa läroanstalter hava sålunda gossar och flickor sammanförts på ett högre stadium utan att hava åtnjutit gemensam undervisning på ett lägre. Det har därför ansetts vara av intresse att erhålla kännedom om vederbörande rektorers mening om denna anordning, och de sakkunniga hava i cirkulärskrivelse till dem anhållit om uttalande i vissa hithörande hänseenden. Av samtliga 21 rektorer hava svar lämnats, för vilkas innehåll en kort redogörelse här torde böra få plats. Rektorerna framhålla allmänt, att den gjorda erfarenheten vore alltför kort, för att säkra slutsatser därav skulle kunna dragas. De anse emellertid, att 1

Höstterminen 1925 var antalet kvinnliga lärjungar i ovannämnda 21 gymnasier 397.

291 flickornas vistelse vid läroverken i allmänhet ej medfört några svårigheter för undervisningen, ej heller hade någon ogynnsam inverkan på denna försports. Flickorna hade kunnat väl följa med; från ett par håll säges dock, att svårigheter yppats i fråga om undervisningen i matematik och fysik, och från andra håll anmärkes, att svårigheter av annan art visat sig, nämligen beträffande den etiska undervisningen och vissa moment av undervisningen i biologi. Ett par rektorer framhålla dock uttryckligen, att svårigheter av sistnämnda slag ej framträtt. Vissa rektorer hade av flickornas närvaro vid undervisningen ej märkt någon inverkan på kunskapsnivån i klassen, under det att flera andra betyga, att kunskapsnivån på grund härav höjts. Särskilt i modersmålet och främmande språk hade en god inverkan försports av flickornas närvaro vid undervisningen. Allmänt påpekas dock att de intagna flickorna så gott som undantagslöst vore begåvade och mycket studieintresserade. I allmänhet intygas, att erfarenheterna i övrigt varit goda och att överansträngning ej visat sig. I ett fall säges, att tendens till överansträngning försports, och i ett annat, att överansträngning förekommit. Ett par rektorer påpeka, att flickorna hårt pressades av matematiken, något som än mer skärptes därav, att trängseln å latinlinjen ofta tvingade flickorna in på reallinjen, även om deras läggning bättre passade för humanistiska studier. De allra flesta bland rektorerna intyga, att i etiskt avseende inga svårigheter på grund av gossars och flickors sammanförande märkts och att samvaron dem emellan artat sig gott. En rektor anser emellertid, att tiden för sammanförandet vore den sämsta tänkbara. I övrigt framhålles, att även om erfarenheterna hittills varit goda, det dock vore omöjligt att veta, hur saken skulle ställa sig, om samundervisningen bleve generellt genomförd, ty för närvarande vore det blott ett urval av flickor, som komme till gymnasiet. Flera rektorer framhålla som sin åsikt, att särundervisning dock vore att föredraga, och en av dem säger, att samundervisningen allenast vore en nödfallsutväg, under det att en annan rektor åter uttalar den meningen, att samundervisning å gymnasiet vore en fördel. Av redogörelsen synes framgå, att erfarenheterna av kvinnliga lärjungars vistande vid ifrågavarande gymnasier hittills varit i stort sett gynnsamma. Då dessa erfarenheter emellertid ännu i de flesta fall omfatta blott två läsår, torde man i likhet med vederbörande rektorer böra med viss varsamhet draga slutsatser av resultatet av anordningen i fråga, I varje fall torde man ej därur kunna hämta något avgörande skäl emot sammanförande av manlig och kvinnlig ungdom först å gymnasialstadiet. Snarare synes den gjorda erfarenheten visa, att samundervisning kan med framgång anordnas, även där sådan undervisning ej förekommit å realskolestadiet. Om man ock med skolkommissionen skulle anse det ur uppfostringssynpunkt önskvärt, att lärjungarna i samgymnasiet erhållit sin grundläggande undervisning i en läroanstalt av samskolenatur, torde man därför, så vitt man för närvarande kan se, icke hava tillräcklig anledning att för samgymnasiets elevers skull förorda vidsträcktare användning av samskoleformen för det stora flertalet gossar och flickor på realskolestadiet. Alltså synes — åtminstone tills vidare och å vissa orter — en skolorganisation med särundervisning på realskolestadiet och samundervisning på gymnasialstadiet icke böra ingiva några större betänkligheter. _ I ett avseende kan emellertid nuvarande anordning av flickornas undervisning^ i nyssnämnda gymnasier ej anses vara tillfredsställande. Flickorna hava där insatts i läroverk, som äro organiserade för gossar och skötta nästan uteslutande av manliga lärare. Detta provisorium borde ersättas med verkliga sam gymnasier, i vilkas organisation lika stor hänsyn tages till flickornas som till gossarnas särskilda läggning och behov.

292 Några synDet synes oomtvistligt, att själva planläggandet och anordnandet av en sampunkter på skola innebär ett pedagogiskt och organisatoriskt mera invecklat problem än fråsran^dess m °tsvarande anordningar för en särskola, enär hänsyn måste tagas till såväl helhet. " gossarnas som flickornas krav med avseende på undervisning och uppfostran. Härtill kommer, att ordnandet av flickornas skolutbildning i och för sig är ett mycket komplicerat spörsmål på grund av det dubbla mål, som alltid måste uppställas: kunskaper och färdigheter, som skola bliva till gagn för deras framtida arbete på de olika levnadsbanor, som stå kvinnorna öppna, men även förberedelse för den särskilda uppgift, som kan vänta dem i hemmet. Att i samma skolklasser samtidigt tillgodose detta flickornas speciella behov och gossarnas krav på för dem lämplig utbildning ställer otvivelaktigt fordringar på läroanstalten och dess lärarpersonal, som icke allestädes torde kunna förutsättas bliva fyllda. Nu anförda omständigheter ävensom de skäl, som i övrigt andragits mot en allmänt genomförd samundervisning, kunna givetvis ej förbises vid ett bedömande av här föreliggande spörsmål. Men man får å andra sidan också taga hänsyn därtill, att samskoleformen dock som nämnts under många år varit prövad även i vårt land i jämförelsevis mycket stor utsträckning och att många lärare och lärarinnor, som prövat denna skolform, tillägga den stor betydelse ur uppfostringssynpunkt. Det är också tydligt, att om under årens lopp verkligt svåra, av samundervisningen förorsakade missförhållanden visat sig, dessa ej kunnat förbliva obekanta utan skulle hava samlat en allmän och stark opinion mot dylik undervisning. Då så ej skett, torde de anförda skälen mot samskolan icke kunna motivera ett utdömande av denna skolform. Tvärtom torde den kunna anses som en både berättigad och fullt användbar skolform; men för att dess arbete må bliva så gynnsamt som möjligt, måste den kunna räkna med att vissa särskilda förutsättningar äro för handen. Bland dessa förutsättningar vilja de sakkunniga peka på några såsom de viktigaste. Först och främst bör det, såsom såväl i skolkommissionens betänkande som i avgivna yttranden påpekats, noga beaktas, att man vid samskolans organisation tager all erforderlig hänsyn till såväl flickorna som gossarna. Så torde hittills ej alltid hava skett. Ej sällan har samskolan varit allenast en gosskola, i vilken även flickor mottagits. Hänsynen gäller dels undervisningsplanens anordnande, dels ock lärar- och lärjungeförhållanden. Undervisningsplanen måste uppgöras med tanke även på de kvinnliga lärjungarnas speciella behov, ej minst med hänsyn till arbetsbelastningen. Vidare är det erforderligt, att kvinnligt inflytande i skolans ledning får göra sig tillbörligt gällande vid sidan av det manliga. Önskvärt är givetvis också, att icke alltför stor skillnad i antal råder mellan de manliga och de kvinnliga lärjungarna i en samskoleklass. Att på organisatorisk väg garantera en lämplig proportion i detta hänseende synes emellertid knappast möjligt. Och slutligen spelar lärarfrågan en mycket viktig roll. Skolkommissionen har även framhållit denna omständighet och betonat vikten av att vid lärarplatsers tillsättande vederbörandes lämplighet för anställning vid samskola vinner nödigt beaktande. De sakkunniga instämma med kommissionen härutinnan. I fråga om de åtgärder, som skulle kunna trygga detta önskemåls vinnande, har skolkommissionen ej gjort något uttalande. Svårigheterna i berörda hänseende äro i själva verket stora: här spela olika faktorer in, främst de för vårt land karakteristiska befordringsförhållandena, Det gäller här närmast ej den formella kompetensen utan den personliga lämpligheten för uppgiften, vilken svårligen medelst författningsbestämmelser kan garanteras. Detta bör dock ej få utgöra ett oöverstigligt hinder. Vad som i denna viktiga fråga kan göras, bör givetvis bliva gjort, även om man i någon mån måste rubba på nu gängse befordringsförfaranden. Genom organisatoriska åtgärder borde kunna åstadkommas, att nämnda skolor finge sig tillförsäkrade såväl kvinnliga som manliga lärare. Erinras bör att i fråga om statssam-

293 skolorna liksom beträffande de kommunala mellanskolorna den ordningen nu är gällande, att visst antal lärarplatser måste besättas med kvinnor. Om även i framtiden s. k. ämneslärarinnebefattningar bibehölles, låge däri en garanti för att en skola ej bleve utan kvinnlig ämneslärare. Med hänsyn till vad i det föregående anförts, bl. a. angående de svårigheter, som inställa sig vid en samskolas organisation, och de särskilda förutsättningar, som fordras för dess arbete, synes det de sakkunniga, att särskolor äro att i regel föredraga, där icke ekonomiska eller organisatoriska omständigheter göra samundervisning nödvändig. För en sådan uppfattning talar även den opinion, som under senare år blivit allt starkare i Norge, där under slutet av 1890-talet de flesta högre skolor förvandlades till samskolor, men där nu framstående pedagoger förklarat sig anse särskolor betingas av nutidens krav på differentiering, specialisering och individualisering och där det därför, på grund av vunna erfarenheter, alltmer kräves speciella högre flickskolor å platser, där ekonomiska förhållanden kunna medgiva de härmed förenade ökade kostnaderna.

3. Olika skoltyper för flickor. De olika särskolor för flickor, som de sakkunniga upptagit till behandling, D.en kögre äro följande: högre flickskolor, realskolor för flickor, gymnasier för flickor flickskolans och lyceer för flickor. "OCFHUT _ De skolor, som för närvarande hava sig anförtrodd den speciella flickunder- ningsmål. visningen i vårt land, äro, såsom i det föregående framhållits, de högre flickskolorna, av vilka 1 är statsskola och 81 äro av staten understödda. För dessa skolors uppkomst och nuvarande ägare har i det föregående redogjorts. o Under äldre tider omfattade de högre flickskolorna olika antal klasser, och några av dem hade under sin första tid ingen bestämd klassindelning. Men sedan ett par årtionden hava nu alla en organisation av 8 elementarklasser, grundade på 3 förberedande klasser eller på 3 klasser i folkskola. Således förutsätta de en 11-årig skolgång för sina lärjungar men bruka efter antalet elementarklasser allmänt benämnas 8-klassiga högre flickskolor. Alla utom 12 hava egna förberedande klasser. De statsunderstödda högre flickskolornas elevantal är mycket växlande: höstterminen 1924 var lägsta antalet 76 lärjungar, i helpensionen Tyringe, Hindås, och högsta antalet 903 lärjungar, i Sigrid Rudebecks skola, Göteborg (gymnasiet ej inräknat), den skola, som också hade det största antalet parallellklasser. Två av dessa skolor, Sigrid Rudebecks skola och Detthowska skolan, Stockholm, hava särskilda linjer, som föra fram till realskolexamen, 8 (Södermalms högre läroanstalt för flickor, Wallinska skolan, Lyceum för flickor, Åhlinska skolan och Nya elementarskolan för flickor, alla i Stockholm, Tekla Åbergs högre läroverk för flickor i Malmö, Sundsvalls läroverk för flickor samt Karlskrona högre läroverk för flickor) hava ett 4-årigt gymnasium byggt på flickskolans 6:e klass, och 4 (Sigrid Rudebecks skola i Göteborg, Uppsala högre elementarläroverk och gymnasium för flickor, Ebba Lundbergs högre läroverk för flickor i Hälsingborg samt Lunds fullständiga läroverk för flickor) hava ett 3-årigt gymnasium byggt på flickskolans 7:e klass. Tre av de privata högre flickskolorna, Oskarsskolan och Anna Sandströms skola i Stockholm samt Kjellbergska flickskolan i Göteborg, tjänstgöra liksom statens normalskola som övningsskolor till med dem förenade högre lärarinneseminarier. Målet för de högre flickskolornas verksamhet har av ålder varit att meddela den kvinnliga ungdomen allmän medborgerlig bildning med hänsyn tagen till

294 denna ungdoms egenart samt att i viss utsträckning förbereda sina lärjungar för praktisk verksamhet särskilt inom hemmets område. I den mån det blivit alltmer vanligt, att unga flickor söka sig arbetsuppgifter utom hemmet, hava flickskolorna vid sin undervisning även tagit hänsyn till fordringarna för inträde å vissa levnadsbanor samt vid vissa faekskolor och specialkurser. Hur olika än flickskolornas kurser sinsemellan voro under slutet av 1800-talet, ansågs dock ett avgångsbetyg från en högre flickskola innebära tillräcklig garanti för innehavandet av den bildning, som måste förutsättas för arbete vid järnvägen och i posten, för inträde i telegrafelevkurs, för utbildning till gymnastik-, handarbets- eller teckningslärarinna o. s. v., liksom ock en ur dessa skolor utgången elev ansågs hava tillräckliga kunskaper för att söka inträde i kungl. högre lärarinneseminariet, När på grund av 1904 års riksdagsbeslut i de allmänna läroverken inrättades en ny examen, realskolexamen, för vilken även kvinnliga elever skulle förberedas i statens nyinrättade samskolor och vilken berättigade till inträde å flera av de levnadsbanor, som beträddes av flickskolornas lärjungar, uppkom bland flickskolans målsmän den frågan, om realskolexamen ensam skulle föra till dessa platser och flickskolans lärjungar sålunda utestängas därifrån. För att så ej skulle ske, skyndade några flickskolor att begära, att deras avgångsbetyg skulle medföra samma kompetens, som förvärvades genom realskolexamen, och flickskolemötet i Göteborg år 1904 uttalade sig för att, godkänt avgångsbetyg från 7- eller 8-klassig flickskola, vars undervisningsplan vore av överstyrelsen för rikets allmänna läroverk godkänd och som underkastade sig den kontroll, som bleve stadgad, skulle medföra samma kompetens som godkänt betyg i realskolexamen. I februari 1908 tillstyrkte överstyrelsen detta förslag. Emellertid ingav centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen, på grund av stark opposition inom flickskolevärlden mot ett sammankopplande av flickskolans kompetensfråga med realskolexamen, i april 1908 en skrivelse till Kungl. Maj:t, vari den tog avstånd från förslaget, att flickskolornas avgångsbetyg skulle förklaras medföra samma kompetens som betyg över avlagd realskolexamen, i det den framhöll dels den olikhet, som förefunnes mellan den för den högre kvinnobildningens krav avpassade flickskolformen och de för gossar avsedda allmänna läroverken, och dels den i åtskilliga avseenden högre bildning och den överlägsenhet i kunskaper, som flickskolan med sin två år längre kurs kunde giva. Centralstyrelsen sammanfattade flick- och samskoleföreningens önskemål i kompetensfrågan sålunda: »att kompetensvärdet av flickskolornas avgångsbetyg måtte bedömas utan jämförelse med realskolans kurser, blott med hänsyn till det av vederbörande ämbetsverk eller styrelser angivna behovet; och att under förutsättning att av ämbetsverk och myndigheter visst kompetensvärde tillerkänts avgångsbetyg från statens normalskola för flickor, Kungl. Maj:t täcktes avgöra, huruvida det bildningsresultat. vartill skolan efter sin läroplan ledde, kunde anses i huvudsak likvärdigt med det normalskolan giver, och därmed tillerkänna skolans avgångsbetyg samma kompetensvärde; samt att sålunda någon avgångsexamen, vare sig skriftlig eller muntlig, icke måtte av flickskolorna fordras för ifrågasatt kompetens». I sitt utlåtande av den 1 oktober 1908 tillstyrkte överstyrelsen frågans avgörande huvudsakligen i den riktning, som centralstyrelsen föreslagit. Sedan skolöverstyrelsen i varje särskilt fall efter föregången inspektion samt granskning av kurs- och timplaner m. m. avgivit utlåtande i frågan, har Kungl. Maj:t alltifrån år 1909 meddelat alla de nuvarande statsunderstödda flickskolorna rätt att utfärda avgångsbetyg, medförande samma rättigheter och förmåner som avgångsbetyg från statens normalskola för flickor, den s. k. normalskolekompetensen. Samma rätt har också förvärvats av 7 av de privata högre samskolorna. Den yttre organisationen av de högre flickskolorna är vad klassantalet be-

295 träffar numera överallt lika, och dock äro skolorna i sitt arbete och sina kursoch timplaner i vissa avseenden varandra ganska olika. De torde emellertid alla trots vissa variationer leda till i det hela likvärdigt bildningsresultat och hava med hänsyn därtill, som nyss nämnts, erhållit rätt att utfärda avgångsbetyg med normalskolekompetens. Denna rättighet har sålunda icke medfört ett kopierande av normalskolans kurs- och timplaner. Avvikelserna gälla huvudsakligen matematik, främmande språk samt delvis övningsämnena. I det hela omfatta flickskolans kurser det bildningsinnehåll, som meddelas i realskolan, men på grand av den två år längre studietiden och flickornas större, mognad i de högre klasserna kan i flickskolan ernås vidgade kunskaper och större fördjupning i de flesta av skolans ämnen. Särskilt gäller detta kristendomskunskap, modersmålet, litteraturhistoria, historia och de främmande språken, under det att kurserna i matematik, fysik och kemi i allmänhet icke gå längre, i flera skolor icke så långt som i realskolan. Skolöverstyrelsens minoritet säger i sitt utlåtande vid en jämförelse mellan flickskolan och samrealskolan: »Flickskolan står betydligt högre i humaniora, samskolan antagligen högre i de naturvetenskapliga ämnena.» De flesta flickskolornas kurs- och timplaner lämna dessutom ganska stort utrymme åt de för hemmet särskilt värdefulla ämnena handarbete och huslig ekonomi. Den högre flickskolan förer sålunda sina elever till en bildningsnivå, som i det hela ligger högre än realskolans men som icke når gymnasiets, och är på ett karakteristiskt sätt skild från båda dessa skolformer. Denna bildningstyp har fått sin speciella beteckning genom benämningen på den kompetens, som fästes vid skolornas avgångsbetyg, den ovannämnda s. k. normalskolekompetensen. Skolkommissionen har i sina grunder till kursplaner för den 6-åriga flickskolan vid så gott som alla ämnen betonat den »fylligare behandling», »starkare ställning», »utvidgade kunskap» o. s. v., som kan givas de olika ämnena i flickskolan i jämförelse med samma ämnen i realskolan, men när det gäller den behörighet, som skulle följa med godkänt avgångsbetyg från de föreslagna högre flickskolorna, tänker sig kommissionen ingen särskild till flickskoletypen knuten kompetens utan förordar allenast, att A- och B-flickskolornas avgångsbetyg »måtte medföra enahanda behörighet som betyg över avlagd realexamen». Detta uttalande har i allmänhet uppfattats så, som om avgångsbetyg från högre flickskola skulle medföra endast samma kompetens som betyg över avlagd realexamen, och har därför rönt gensägelse från representanter för de högre flickskolorna, vilka i sina utlåtanden med styrka framhållit, att flickskolan med sin längre skoltid gåve en vidare och mera fördjupad allmänbildning än realskolan. Överstyrelsens minoritet fäster likaledes uppmärksamheten på att kommissionen gjort de båda speciella flicklinjerna A. och B två år längre än realskolan »utan att sätta i fråga någon högre kompetens för sagda linjer». Bland de yttranden, som yrkat på ett understrykande av värdet av normalskolekompetensen, är också det, som avgivits av kollegiet vid kungl. högre lärarinneseminariet, vilket uttalar sig för »att avgångsbetyg från A-skolan måtte formellt medföra högre kompetens än realexamen — detta under åberopande av att de i stort sett komma att motsvara den nuvarande åttaklassiga flickskolans avgångsbetyg, vilka genom det förtroende de allmänt tillvunnit sig i realiteten visat sig äga större värde än real skolexamensbetyg». Centralstyrelsen för flickoch samskoleföreningen framhåller nödvändigheten av att nämnda kompetens finge behålla det värde den hittills haft, alltså ett högre värde än den kompetens, som åtföljde realskolexamen. Detta vore icke endast ett skyldigt erkännande åt den större mognad och de djupare kunskaper, som lärjungarna vid de högre flickskolorna (A- och B-typerna) komme att äga i jämförelse med dem, som genomgått realskola, utan det vore även en förutsättning för att

296 flickskolorna skulle kunna bestå i konkurrensen med de två år kortare realskolorna. Kollegiet vid Anna Sandströms skola i Stockholm framhåller, att när det gäller platser i banker, statens verk eller andra institutioner, avgångsbetyg från 8-klassig flickskola visat sig äga betydligt större värde än betyg över avlagd realskolexamen, och ser ett bevis för att myndigheterna erkände flickskolornas avgångsbetyg såsom innebärande större garanti för mogenhet och kunskaper än realskolexamen däruti, att Kungl. Maj:t fastställt sådant avgångsbetyg som fordran för inträde i dels de privata högre lärarinneseminarierna, dels gymnastiska centralinstitutet och därmed likställda läroanstalter, varemot denna kompetens icke tillerkänts realskolexamen. Från andra håll har påpekats att för inträde i högre kursen av handarbetsseminarierna liksom i allmänhet för inträde i de privata 3-åriga gymnasierna fordras antingen avlagd realskolexamen eller betyg från sjunde klass i en högre flickskola, vilka bestämmelser torde visa hän på att flickskolan åtminstone med sin åttonde klass låge över realskolans bildningsnivå. I själva verket synes det otvivelaktigt, att den nuvarande högre flickskolan med sin längre skoltid och med flickornas större mognad i de översta klasserna ger en vidare och mer fördjupad bildning än realskolan, och att särskilt undervisningen i de främmande språken i dem är avsevärt mera omfattande än i den kortare realskolan. De sakkunniga hava i likhet med skolkommissionen vid uppgörandet av kurs- och timplaner för den högre flickskolan givit denna en sådan utformning, att dess bildningsresultat kommer att gå utöver realskolans bildningsmått. Ett officiellt erkännande av den nuvarande högre flickskolans bildningsmål ligger i beteckningen normalskolekompetens, som under vissa förutsättningar fästes vid avgångsbetyget. Ehuru det kan ifrågasättas, om denna beteckning är den lämpligaste, vilja de sakkunniga dock framhålla vikten av att en dylik särskiljande benämning bibehålies för att markera den bildningsnivå, som nås genom studierna i en högre flickskola, och för att därigenom också tydligt skilja flickskolans bildningstyp från realskolans. E t t dylikt framhållande av värdet av den högre flickskolans särskilda bildningsmål synes ägnat att i sin mån motverka en allt för stark rusning till studentexamen. Olika typer Enligt skolkommissionens förslag skulle flickornas undervisning i stor utav egentlig sträckning givas i samskolor, inom vilka en viss differentiering med hänsyn till högre flick- j e kvinnliga lärjungarna skulle kunna åstadkommas. Men kommissionen föreslår även, att, där förhållandena medgiva anordnande av två eller flera läroSkolkommis- a n gtalter å såväl mellan- som högstadiet, tillbörligt utrymme gives åt särsionen. undervisning, detta med hänsyn såväl till vissa, med inrättandet av samskolor förbundna svårigheter av pedagogisk och hygienisk art som ock till historiskt givna förhållanden. Härigenom skulle undervisningsväsendet erhålla önskvärd smidighet och omväxling. Därvid borde man i största möjliga utsträckning för flickorna söka tillvarataga den bildningstyp, som småningom utformats i den s. k. 8-klassiga flickskolan, och kommissionen föreslår därför, att antingen, i likhet med vad som redan sker vid vissa samskolor, från lämpligt stadium i realskolan en uteslutande för flickor avsedd bildningslinje skulle utlöpa, eller också att på den 6-klassiga folkskolan uppbyggdes en särskild flickskola, Kommissionen anser ett sådant hänsynstagande till den nuvarande flickoletypen stå i full överensstämmelse med den av departementschefen i statsrådsprotokollet den 31 december 1918 uttalade grundsatsen, att flickskolan ej finge ensidigt ombildas efter mönstret av gosskolan. Båda de ifrågasatta flickskoleformerna borde enligt kommissionens mening utan examen leda fram till ett bildningsmål motsvarande det, som nu berättigar till s. k. normalskolekompetens. Genom studiernas utsträckande över ett i jämförelse med realskolan större antal år, genom frånvaro av examenstvång och genom åtskilliga lättnader i ämnesval och stu-

297 dieanordning i övrigt skulle inom dessa skolformer kunna åstadkommas den avspänning i ansträngning och arbetstakt, som krävdes särskilt för mer känsliga flickor under övergångsåldern, varjämte dels en fördjupning av kunskaperna inom vissa läroämnen borde kunna äga rum och dels mera utrymme vinnas för husligt arbete. De av skolkommissionen föreslagna flickskoletyperna äro tre, betecknade med bokstäverna A, B och C. A-typen, en 6-årig flickskola, byggd på folkskolans sjätte klass, borde förekomma i samhällen, där antalet lärjungar i den högre skolan uppnådde en sådan storlek, att tillvaron av mer än en enda läroanstalt kunde anses_ motiverad, och kommissionen säger sig ha funnit starka skäl föreligga för att i det väsentliga söka förebilden till denna typ i den nuvarande 8-klassiga flickskolan, vars lämplighet för den speciella kvinnobildningen kommissionen finner uppenbar. I del V av kommissionens betänkande föreslås i hela landet 28 skolor av denna A-typ. Flickskolor av B-typ anses böra upprättas å orter, där lärjungeantalet i den högre skolan enligt kommissionens mening väl icke påkallade upprättandet av särskolor men dock nådde sådan storlek, att parallellavdelningar inom de olika klasserna måste upprättas. Flickornas undervisning skulle där anordnas på det sätt, att flickorna först undervisades i samskolan men sedan skulle hava tillfälle att från den tredje klassen övergå till en treårig flickskolelinje, vars uppgift vore att föra dem till ungefär samma kunskapsmått, som nu inhämtas i en 8klassig flickskola, Denna linjedelning skulle förberedas redan i den tredje realskoleklassen, genom att de flickor, som ämnade övergå till flickskolelmjen, i denna klass skulle befrias från undervisningen i matematik. Kommissionen tänker sig 33 sådana flickskolor i landet. Till sist har kommissionen föreslagit en form av flickskola, betecknad typ C, som skulle utgöra en 1-årig påbyggnad på samrealskolans högsta klass. Denna skoltyp skulle anordnas under jämförelsevis fria former, och undervisningen skulle där avse dels utvidgande och fördjupande av den i realskolan inhämtade allmänbildningen, dels bibringande av ökade färdigheter i praktiskt arbete; 30 sådana flickskolor föreslås. Vad flickskolornas anknytning till folkskolan angår, har, enligt den av skol- Yttrandena, överstyrelsen utarbetade sammanfattningen av utlåtanden över kommissionsbetänkandet, kommissionens förslag uttryckligen tillstyrkts i ett 10-tal yttranden av bl. a. folkskolestyrelser samt kollegier vid och styrelser för kommunala mellanskolor. Samtliga kollegier vid högre flickskolor och de av dessa skolors styrelser, vilka avgivit yttranden, avstyrka uttryckligen skolkommissionens förslag att bygga flickskolan på 6-årig grundskola. E t t stort antal av dem har liksom flickskolemötet i Lund 1922 uttalat sig för en 7-årig flickskola, bj^ggd på 4-årig grundskola, med ungefär samma motivering som framförts för realskolans byggande på sådan grundskola. I flertalet yttranden, särskilt från flickskolornas kollegier, har framhållits, att endast en av de föreslagna flickskoletyperna, A-typen, kunde i värde jämföras med den nuvarande 8-klassiga flickskolan, men att den för att motsvara sitt ändamål borde organiseras som 7-årig på 4-årig grundskola. I de flesta av de ifrågavarande yttrandena betonas, i anslutning till den av kommissionsledamöterna Fåhrams, Martin, Staaff, Swartling och Aström avgivna reservationen angående flickskolans ställning inom den föreslagna organisationen, att nämnda^ flickskolefyp borde vara den normala flickskoletypen och sålunda upprättas i väsentligt större utsträckning, än vad kommissionen föreslagit. I ett stort antal yttranden, huvudsakligen avgivna av kollegier vid och styrelser för högre flickskolor, framhålles nödvändigheten av att möjlighet bere-

298 des flickskolans lärjungar att, om de så önska, kunna från lämplig klass övergå till gymnasium. Kollegiet vid Lunds fullständiga läroverk för flickor anser detta vara ett existensvillkor för den högre flickskolan, enär, om dylik övergång ej vore tryggad, många föräldrar kunde skrämmas från att för sina flickor välja denna för dem i allmänhet bäst lämpade skolform. I flera yttranden påpekas, att vid de nuvarande högre flickskolorna övergång med lätthet kan ske från flickskolornas sjätte klass till första ringen av ett 4-årigt gymnasium, men att större svårigheter skulle uppstå för övergång från den av kommissionen föreslagna flickskolan av A-typ till kommissionens gymnasium. I allmänhet förordas, att flickolornas kurser så anordnas, att en dylik övergång bör kunna ske från den klass, som komme att motsvara den nuvarande sjätte flickskoleklassen. Så uttalar sig kollegiet vid "Wallinska skolan, som förordar en 7-årig flickskola på 4-årig grundskola, för att övergång till gsminasiet måtte anordnas från flickskolans femte klass. I några utlåtanden framhålles även önskvärdheten av att underlätta övergång från viss klass i flickskola till realskolans avgångsklass. Angående lämpligheten av skolor av B- och C-typerna tyckas åsikterna vara mycket delade. I vissa yttranden säges, att B-typen visserligen vore lämplig för flickorna, om möjlighet att upprätta skolor av A-typ icke funnes, men samtidigt framhålles som en stor olägenhet för såväl uppfostran som undervisning den brist på enhet, som bleve en följd därav, att flickorna tvungos att två gånger övergå från en skolform till en annan. »Att på detta sätt tvingas in i olika miljöer», säger ett kollegium, »kan ej annat än menligt inverka på såväl arbetet som trevnaden. Kamratbanden skulle slitas och känslan av samhörighet, med skolan bli mindre.» I flera yttranden framträder också misstro mot B-skolans förmåga att draga till sig lärjungar, då den skulle börja endast ett år före realskolans slut och efter tre år icke ge högre formell kompetens än denna. Det är samma tankegång, som funnit uttryck i nyss omtalade reservation av vissa ledamöter av skolkommissionen, vilka befara, att B-skolan på grund av sin organisation skulle få allt för ringa anslutning och att därigenom flickorna, om denna B-typ bleve den normala flickskoletypen, skulle antingen få sämre utbildning än hittills eller också — kanske utan avgjord håg — tvingas in på gymnasievägen. I några yttranden uttalas den åsikten, att den avspänning i arbetsintensiteten, som skulle vinnas genom B-flickskolan, skulle inträda alldeles för sent samt att den modifikation i kursplanen, som genom denna skola kunde erhållas, icke vore tillfyllest för en undervisning, som skulle tillfredsställa flickornas bildningsbehov. Angående C-typen framhålles i vissa yttranden, att den kunde^ bliva till gagn i samhällen, där ingen annan flickskola funnes,_ särskilt för sådana flickor, som icke genast efter realexamen behövde ägna sig åt förvärvsarbete utan. önskade någon ytterligare utbildning i en del ämnen. I andra säges, att då genomgåendet av en flickskola av C-typ icke gåve någon formell kompetens, det vore för en flicka fördelaktigare att genomgå en särskild fackskola, vid vilken viss bestämd kompetens kunde erhållas. I ett flertal yttranden betonas, att enär en flickskola av C-typ, om den ock i och för sig kunde vara till nytta, på intet sätt kunde motsvara den nuvarande 8-klassiga flickskolan, en sådan skolas ersättande med realskola och C-skola skulle innebära en väsentlig försämring av flickornas bildningsmöjligheter på den ort, där dylikt utbyte skedde. I flera yttranden, bland annat i det, som avgivits av centralstyrelsen för flickoch samskoleföreningen, framhålles att flickskolor av såväl B- som C-typ icke kunde tillgodose flickornas speciella bildningsbehov på samma sätt som de nuvarande högre flickskolorna, och att därför en dylik flickskola endast i nödfall borde ersättas med en skola av B- eller C-typ. I åtskilliga utlåtanden

299 säges, att om kommissionens förslag med avseende på flickornas undervisning följdes, reformen genom sina anordningar skulle komma att gå förödande fram över den i samhället organiskt framvuxna, på traditioner rika högre flickskolan. Skolöverstyrelsens majoritet anser, att flickskolor av A-typ, vilka i huvudsak anslöte sig till den skoltyp, som fått sin utformning i de nuvarande högre flickskolorna, vore bäst lämpade att tillgodose de särskilda önskemålen för flickornas utbildning, och finner det därför önskvärt, att skolor av denna typ måtte komma till stånd allestädes, där förutsättningar därför funnes, och detta icke minst med hänsyn till betydelsen av att flickorna icke utan verkliga skäl valde gymnasievägen. Dock framhåller majoriteten, att om behovet av tillfälle till realskolebildning för flickor skulle kunna tillgodoses, det begränsade lärjungeantalet icke torde kunna göra det ekonomiskt försvarligt att uppehålla flickskolor av A-typ å alla de orter, där nu 8-klassiga högre flickskolor funnes. Majoriteten framhåller vidare, att särskild uppmärksamhet borde ägnas frågan om antalet klasser i A-flickskolan, och påminner om att skolkommissionen övervägt, huruvida denna borde göras 5- eller 6-årig, men stannat vid det senare. Majoriteten anser, att denna fråga i vissa avseenden komme i nytt läge, om den på 6-årig grundskola byggda realskolan i enlighet med dess förslag gjordes 3-årig, och finner starka skäl tala för att i så fall A-flickskolan gjordes 5-årig, men säger sig dock icke vilja taga bestämd ståndpunkt utan förordar en ytterligare undersökning angående frågan om en avkortning av den högre flickskolan. Den anser, att om det befunnes lämpligt att avkorta Aflickskolan med ett år, B-skolan borde bliva en 2-årig kurs byggd på realskolans högsta klass. Angående C-typen uttalar sig majoriteten för att i flickskolor av denna typ jämförelsevis stort utrymme borde givas åt praktiska sysselsättningar och finner önskligt, att denna skoltyp måtte förekomma så talrikt som möjligt.

Skolöverstyrelsens majoritet.

Överstyrelsens minoritet anser, att inga skäl funnes att i fråga om anknyt- Skolöverningen till bottenskolan göra skillnad mellan flickornas och gossarnas studie- styrelsens minoritet. gång och att den högre flickskolan därför kunde liksom realskolan anknyta till folkskolans 4:e klass men med övergångsanordningar för sådana lärjungar, som lämnade folkskolan först efter dess 6:e klass. Alltså skulle flickskolan, under förutsättning av nedtill skeende förkortning, bliva 7-årig, och den borde utan särskild avgångsexamen föra till en kompetens, som i huvudsak sammanfölle med den nuvarande normalskolekompetensen. Om den nuvarande högre flickskolan säger minoriteten, att den »utan all fråga är den bästa av flick.skolebildningens nuvarande huvudtyper i vårt land». »Den högre flickskolans företräden torde kunna sammanfattas så», säger minoriteten vidare, »att den såväl i fråga om den meddelade undervisningens innehåll som i fråga om arbetssätt bättre än någon annan av våra nuvarande skolformer tillgodoser flickornas bildningsbehov och utvecklingsgång. Och att den kan göra detta, det beror i sin tur i väsentlig grad därpå, att den har längre skoltid till sitt förfogande och — åtminstone delvis såsom en följd härav —^är fri från avslutningsexamen; den senare omständigheten spelar helt visst på grund av flickornas läggning ännu större roll för dem, än den skulle göra för gossar. Men härtill kommer, att denna skola i motsats till övriga skolformer, som här komma i fråga till jämförelse, är alltigenom — möjligen med undantag av två eller tre förberedande klasser — organiserad som särskola.» _ Minoriteten framhåller emellertid som en svaghet hos de nuvarande högre flickskolorna, att en bestämd övergång till gymnasiet ej finnes, och förordar, att en sådan anknytningspunkt måtte anordnas, men att den med hänsyn till flickornas be-

300 hov av långsammare arbetstakt och av på hemmet särskilt inriktade bildningsmoment måtte läggas högre upp än motsvarande punkt i realskolan och lämpligen, för övergång till ett 4-årigt gymnasiums första ring, vid avgång från klass, som motsvarar den nuvarande sjätte flickskoleklassen. Från denna klass skulle också övergång kunna ske till högsta realskoleklassen för flickor, som önskade avlägga realskolexamen. I vad mån dylika övergångsmöjligheter skulle förutsätta identiska kurser eller låta sig förena med vissa kursvariationer, anser minoriteten böra bliva föremål för särskild undersökning. GeneralBergqvist

Om den nuvarande högre flickskolan uttalar generaldirektör Bergqvist i sitt utlåtande såsom ett allmänt omdöme, att denna skola visat sig motsvara ett starkt samhällsbehov, vilket den också i det stora hela på ett förtjänstfullt sätt tillgodosett. Denna skola hade under utvecklingens gång alltmera utformats till en läroanstalt, vilken — på samma gång den meddelade en allmänt medborgerlig bildning, som till omfånget något överstege den statliga realskolans — tillika sörjde för den kvinnliga ungdomens utbildning för hemmets uppgifter och krav under hänsyn till flickornas säregna kroppsliga och andliga utrustning. »Det sätt, varpå denna uppgift fyllts», tillägger han, »har från det allmännas sida skaffat skolan ett grundat anseende och möjliggjort en rik både inre och yttre utveckling.» Såsom redan i det föregående framhållits, anser generaldirektör Bergqvist ett visst utrymme böra lämnas den kommunala bestämmande- eller åtminstone förslagsrätten, när det gäller valet mellan särskolor för gossar och flickor och samskolor. Och han anser särskilt en sådan anordning vara att anbefalla som en försöks väg tills vidare.

De sakkunniga,

Organiserandet av flickornas undervisning är, såsom förut framhållits, ett särskilt invecklat och svårlöst problem på grund av det dubbla mål för deras utbildning, som måste tillgodoses. De erfarenheter, som hittills vunnits i statsskolorna äro — om man undantager statens enda flickskola —• hämtade från läroverk, vilka, även om flickor undervisats i en del av dem, inrättats väsentligen med hänsyn till gossarnas utbildning. Man bör därför vid uppbyggandet av framtidens skolor för kvinnlig ungdom ej utan vidare taga förstnämnda skolor till mönster utan främst taga lärdom av de högre skolor, som skapats enbart för den kvinnliga ungdomen, nämligen de 8-klassiga flickskolorna. Dessa, hava i sin organisation sökt giva flickornas undervisning och fostran en inriktning på såväl hemmets arbetsuppgifter som förvärvsarbete utom hemmet och tillika sökt anpassa studierna efter flickornas fysiska och psykiska utvecklingsgång. De vitsord, som den nuvarande högre flickskolan erhållit i en mängd yttranden från skilda håll, bland andra från såväl skolöversts^relsens chef som dess majoritet och minoritet, liksom även i skolkommissionens betänkande, hava styrkt de sakkunniga i den uppfattningen, att det för den kvinnliga ungdomen vore betydelsefullt, om högre flickskolor, som i arbetssätt och bildningsuppgift nära anslöte sig till den nuvarande flickskolan, funnes i största möjliga utsträckning. Vid en jämförelse mellan stats sam skolornas och flickskolornas undervisningsplaner märker man, att i flickskolorna studiegången är något långsammare, varigenom såväl större lugn i arbetet som större fördjupning av vissa kursmoment möjliggöres, att lektionsantalet per vecka är något mindre, att mer tid gives åt handens arbete, varvid särskild hänsyn tages till flickornas behov av vissa kvinnliga färdigheter, i sömnad, hushållsgöromål o. dyl., samt att möjlighet finnes att i övergångsåldern minska det teoretiska arbetet till förmån för det praktiska. Att det för flickorna är lämpligare med en något långsammare arbetstakt än gossarnas, bestyrkes även därav, att i de privata flickskolor, som upptagit realskolexamen på sitt program, realskolekursen har utsträckts över 7 år i stället för 6 i statsskolorna och att vägen till student-

301 examen genom flickskola och gymnasium allmänt gjorts ett år längre än i statsläroverken. I detta sammanhang må erinras om organisationen av de speciella flickskolorna i Norge och Danmark och om de önskemål beträffande flickornas undervisning, som uttalats i skrivelser till de skolkommissioner, som i dessa länder varit i verksamhet. I Norge har särskolan för flickor av ekonomiska skäl mindre utbredning än samskolan. Men där den finns kvar, har den genomgående en från samskolan avvikande typ så tillvida, som den ger flickorna ett års längre kurs för studiegången till den för gossar och flickor lika middelskolcexamen. I Danmark hava skolor, som mottaga blott kvinnliga elever, sedan år 1903 rättighet att anordna en särskild »pigeskoleexamen», som motsvarar den vanliga realexamen men avlägges efter ett års längre studietid. Denna rättighet har begagnats av flera flickskolor i Köpenhamn men icke avskolor i övriga delar av landet. Emellertid har på grund av starka krav från flickskolornas sida majoriteten i 1919 års skolkommission föreslagit, att alla danska flickskolor fortfarande må ha rättighet att utsträcka undervisningstiden med ett år fram till realexamen. Flickskolornas realklasser skulle upptaga samma kurser, som äro obligatoriska för realundervisningen i övrigt, men därtill skulle knytas flera eller färre valfria ämnen, och »de saarlige kvindelige Fag» skulle upptagas på undervisningsplanen. I båda länderna motiveras denna anordning med flickornas behov av något långsammare arbetstakt samt krav på tid för den speciellt kvinnliga utbildningen. Dessa synpunkter hava utförligt utvecklats^ i den skrivelse, som Norsk förening for kvindelig opdragelse og undervisning ingav till den norska skolkommissionen av 1920. I denna framställning sammanfattas skälen för en längre skoltid för flickorna än för gossarna på följande sätt: »Hvad vi vil hevde, er altså at normalt bor piker ha ett år lenger til sin utdannelse enn gutter. Kun derved kan hygieniske hensyn og hensynet til pikernes psykiske egenart skje fyldest; kun derved vil det uten å gå det lievdvunne for na?r kunne skaf fes plass til sådanne fag og en sådan undervisning, som mere direkte tar sikte på pikers, de fleste pikers fremtidige virke og livsopgaver, uten samtidig å forringe deres teoretiske utdannelse i almenhetens oine; kun derved vil det vsere mulig å finne den middelvei, som vi mener må sokes for å forsone den gamle intellektualistisk farvede opfatning med en retferdigere og med mere möderne synsmåter stemmende vurdering av kvinnens virke og opgaver.» I den danska skolkommissionens betänkande finner man samma synpunkter hävdade i ett par till kommissionen sända skrivelser, särskilt i en skrivelse i januari 1922 från ledarna för 21 hojere Pige-Almenskoler i Köpenhamn och andra danska städer, vari det begäres, »at de Skoler, der anser det for rigtigsst av Hensyn til Elevernes fysiske Udvikling og deres Uddannelse i sierlig kvindelig Fag, kan anvende eet Aar mere end Drengeskolerne paa den Undervisning, der svarer til den nuvserende Mellemskoleundervisning». Även i de lektionsplaner, som år 1918 fastställdes för Finlands skolor^ är vägen till studentexamen ett år längre i de speciella flickskolorna än i övriga skolor. Det är under strävan att tillvarataga den nuvarande högre flickskolans särdrag, som de sakkunniga uppgjort sina planer för den högre flickskolan. Som det ej torde finnas några hållbara skäl för att i fråga om grundskolans längd organisera flickskolan annorlunda än realskolan, hava de sakkunniga utarbetat tim- och kursplaner för 8-årig flickskola byggd på 3-årig grundskola, 7-årig flickskola på 4-årig grundskola och 6-årig flickskola på 6-årig grundskola, Då det emellertid synes vara av vikt, att flickskolan ej kommer att stå isolerad i skolorganisationen, har det varit de sakkunniga angeläget att tillse, att förbindelsen mellan flickskolan och övriga skolformer hålles så öppen som

302 möjligt. De sakkunniga hava därför, såsom framgår av det följande, sökt underlätta övergången från flickskolan såväl till gymnasiet som till klass, i vilken realexamen kan avläggas, på det att även de flickor, som önska avlägga realeller studentexamen, må kunna med fördel begagna sig av undervisningen i den för den kvinnliga ungdomen särskilt tillrättalagda skolan. För att flickskolan således må vara lämplig för alla flickor, oavsett om de sätta som mål normalskolekompetensen, realexamen eller studentexamen, hava kurserna så ordnats, att en övergång från flickskolans 6:e klass i 8-årig flickskola, 5:e klass i 7-årig flickskola och 4:e klass i 6-årig flickskola kan ske såväl till ett 4-årigt gymnasiums första ring som till en realexamensklass, vare sig dessa finnas som parallellklasser inom flickskolan själv eller övergång måste ske till ring eller klass i annan skola, flickskola eller samskola. Om det gäller inträde i ett 3-årigt gymnasium, torde övergång kunna ske antingen genom den nyssnämnda realexamensklassen eller ock från flickskolans näst högsta klass, varvid någon modifikation i kursfördelningen mellan flickskolans två högsta klasser skulle kunna tänkas, därest många elever skulle önska sådan övergång. Om endast ett fåtal elever skulle övergå till dylikt gymnasium, torde tillfälle kunna beredas dessa att på egen hand ersätta vad som brister i kurserna. Ehuru de sakkunniga sålunda genom olika kursanordningar sökt att för flickskolans elever underlätta eventuell övergång till såväl realexamensklass som till gymnasium, har dock huvudsyftet med den föreslagna organisationen av flickskolan varit att få en för den kvinnliga ungdomens anlag och studiehåg lämpad obruten studiegång, vilken, på samma gång den ger flickan en god allmänbildning som grundval för olika arbetsuppgifter ute i samhället, även tillgodoser kraven på hennes utbildning för hemmets särskilda behov och vilken i de olika skolklasserna lämpligt avpassas med hänsyn till hennes fysiska och psjdriska utveckling. Den form, som de sakkunniga givit den högre flickskolan och som nära ansluter sig till den av skolkommissionen föreslagna A-typen, torde på grund av sin nyssnämnda organisation hava möjlighet att komma till vidsträckt användning. På en del orter, där fristående högre flickskolor ej skulle kunna upprättas, torde dock förhållandena kunna medgiva anordnandet av en flickskolelinje i form av parallellklasser inom där befintlig realskola. A de orter, där det icke kan beredas plats för fristående flickskola av A-typ eller för hel flickskolelinje av denna typ, torde i vissa fall en organisation, i huvudsak motsvarande den av skolkommissionen föreslagna B-typen, kunna upprättas. Kommissionen har stannat vid att uppbygga B-skolan med tre klasser på den näst högsta klassen i en fyraårig samrealskola, men för att flickorna skulle få en viss lindring i arbetet i denna klass, föreslår kommissionen, att de, som ämna övergå till flickskolelinjen, skulle i denna realskolans tredje klass befrias från undervisningen i matematik. Rättigheten till ett dylikt bortval synes vara särskilt viktig, enär arbetsbelastningen i den näst högsta klassen, i synnerhet i den 4-åriga realskolan, torde bliva ganska stor, och flickorna där i allmänhet befinna sig i en ålder, då de skulle behöva lindring i ett ansträngande skolarbete. Då emellertid denna anordning med bortval av matematiken förutsätter, att valet mellan fortsatt realskolekurs och flickskola av B-typ sker redan vid början av realskolans näst högsta klass, ligger det nära till hands att, för vinnande av en jämnare och bättre studiegång, låta B-flickskolan börja redan med en parallellavdelning till denna klass. Där lärjungeantalets storlek gör en dylik parallellklass berättigad, torde alltså den egentliga flickskolan kunna inträda redan ett år tidigare, än kommissionen föreslagit, och alltså en 4-årig B-skola, utgående från den 4-åriga samrealskolans andra klass, upprättas med i huvudsak de kurser, som uppgjorts för den 6-åriga A-flickskolans fyra högsta klasser. Därvid kunde, om så ansåges önskvärt, säker-

303 ligen samläsning i flera ämnen förekomma mellan samrealskolans tredje klass och den därmed parallella flickskolans lägsta klass. I överensstämmelse med en organisation av 4-årig B-skola, byggd på 4-årig realskolas andra klass, står en sådan skolas byggande på 5-årig realskolas tredje klass och på 6-årig realskolas fjärde klass. A andra sidan kommer en 3-årig B-skolas uppbyggande på en 4-årig realskolas tredje klass att organisatoriskt motsvaras av samma B-skolas byggande på en 5-årig realskolas fjärde klass och en 6-årig realskolas femte klass. Då B-flickskolornas kursplaner böra så mycket som möjligt sammanfalla med kursplanerna för motsvarande klasser i A-flickskolan, hava inga särskilda kursplaner uppgjorts för dem men väl timplaner för såväl 4-årig som 3-årig B-flickskola, uppbyggd på 4-årig realskolas tredje resp. andra klass. I de fall, där flickornas studiegång måste helt följa gossarnas fram till realexamen, skulle, synes det, en påbyggnad på realskolan med det bildningsinnehåll och den organisatoriska anordning, som antydes i kommissionens förslag om C-flickskola, vara en för flickorna lämplig organisation. Behovet av en dylik fortsättningsklass för flickorna tyckes framgå av det förhållandet, att många flickor från olika samhällsklasser stanna kvar i hemmet året närmast efter avlagd realskolexamen eller ock söka inträde i någon högre flickskolas högsta klass eller övergå till gymnasiestudier ofta endast av den anledningen, att föräldrarna anse dem för unga att genast gå ut i förvärvsarbete, under det att gossarna vid samma tidpunkt i allmänhet anses färdiga att börja sådant arbete. En dylik fortsättningsklass, som med starkt inslag av praktiska ämnen gåve vidgade kunskaper i sådana teoretiska ämnen som modersmålet med litteraturhistoria, främmande språk och hälsolära men i allmänhet ej upptoge ämnen, som i realskolan haft mer avrundade kurser, kunde bliva till gagn för många flickor, som önskade något års fortsatt utbildning utöver realexamen. Liksom kommissionen anse även de sakkunniga, att arbetet i C-skolan bör försiggå under friare former än i de övriga flickskolorna och att det må tillkomma skolans ledning såväl att begränsa antalet veckotimmar som att koncentrera arbetet på ett mindre antal ämnen. De sakkunniga hava därför icke uppgjort något förslag till tim- och kursplaner för sagda skolform. I fall realskolan, i enlighet med överstyrelsemajoritetens förslag, uppifrån avkortades med en klass, torde C-flickskolan böra få i huvudsak den läggning, som majoriteten förordar, med praktiska sysselsättningar, såsom hushålls- och handarbetsundervisning, som själva medelpunkten i utbildningsarbetet. Detta synes så mycket mer önskvärt, som vid uppgörandet av timplanen för den 3åriga realskolan plats icke kunnat beredas för undervisning i hushållsgöromål. De hittills behandlade olika flickskoleformerna, med undantag av C-typen, Avkortad avse att leda till ett bildningsmål i huvudsak motsvarande den 8-klassiga högre flickskola, flickskolans och den av skolkommissionen föreslagna A-typens. ^ Skolöverstyrelsens majoritet, vilken förordat realskolans avkortande uppifrån med ett år och därmed sänkande av dess bildningsmål till en nivå,_ motsvarande nuvarande femte realskoleklassens, har, såsom förut nämnts, ifrågasatt, att om nämnda avkortning komme till stånd, även den högre flickskolan skulle avkortas med en klass. Enligt den sålunda framkastade tanken skulle den på 6-årig grundskola byggda flickskolan omfatta endast fem klasser och alltså erhålla ett sänkt bildningsmål. För en sådan avkortning av den högre flickskolan anföras följande skäl: genom en dylik åtgärd skulle normalåldern för avgång från flickskolan icke höjas över den nuvarande, vilket däremot skulle bliva fallet med en på 6-årig grundskola bj^ggd 6-årig flickskola; om flickskolans studiekurs bleve två år kortare än gymnasiets, skulle flickskolans förmåga att i konkurrens med gymnasiet draga till sig lärjungar bliva större, än om dess studiekurs vore blott ett år kortare; genom sin femåriga kurs, som omfattade två studieår mer än den avkortade realskolans, skulle den avkortade

304 flickskolan ändock kunna tillmätas så mycket högre kompetensvärde än realskolan, att den skulle kunna äga god konkurrenskraft även gent emot denna skolform; vidare syntes lärjungarna i de nuvarande flickskolorna i ej obetydlig omfattning avgå före skoltidens slut; till sist kunde det ifrågasättas, om icke den från alla håll önskade utbildningen för hemmets uppgifter och sysselsättningar bäst tillgodosåges, genom att flickskolekursen finge en något mera begränsad omfattning och därigenom ökade möjligheter bereddes flickorna att efter den egentliga skoltidens slut ägna ett års sammanhängande arbete åt sådan utbildning. Utöver de skäl, som av överstyrelsemajoriteten andragits till förmån för flickskolans avkortande, skulle även kunna anföras, att man torde ha anledning förmoda, att om flickskolan gjordes ett år kortare, samtidigt som den genom statens försorg gjordes lättare tillgänglig för flickor ur alla samhällsklasser, ett större antal än nu skulle kunna begagna sig av denna för den kvinnliga ungdomen särskilt avpassade skola. Tanken på den högre flickskolans avkortning uppifrån med en klass har närmast knutits till förslaget om avkortning av studietiden i realskolan. En dylik tanke synes också ligga nära till hands. Avståndet i tiden mellan realskolans avslutning och flickskolans är nu två år, och detta blir även förhållandet enligt de av de sakkunniga uppgjorda planerna för den allmänna oavkortade realskolan och den högre flickskolan. Om nu realskolan avkortades med ett år, men flickskolan förbleve oavkortad, skulle tidskillnaden mellan dessa skolors avslutningspunkter bliva tre år. De flickor, som icke ville nöja sig med den allmänbildning, som kunde förvärvas i den avkortade realskolan, skulle sålunda hava att välja mellan att genomgå realskolan och därefter fortsätta sina studier i ett 4-årigt gymnasium eller att genomgå en högre flickskola, vars studietid vore blott ett år kortare än realskolans och gymnasiets tillsamman. Det torde vara sannolikt, att åtskilliga av dessa flickor under sådana omständigheter skulle komma att föredraga gymnasiet med dess slutmål framför flickskolan. Erinras bör emellertid att förhållandena ställa sig annorlunda, därest en flickskola med den av de sakkunniga tänkta organisationen komme till stånd: för de elever, som förberedde sig till realexamen genom en sådan flickskola, skulle, på grund av den långsammare studiegången i flickskolan, skillnaden i studietidens längd mellan avslutad avkortad realskolekurs och avslutad oavkortad flickskolekurs bliva endast två år, och för flickskolans elever skulle denna skolas slutmål nås två år före gymnasiets. Då tanken på en avkortning uppifrån av den högre flickskolan visserligen i korthet berörts i skolkommissionens betänkande men där avvisats, har den icke blivit föremål för någon allmännare diskussion. Vid frågans behandling bland de sakkunniga hava mot den ifrågasatta avkortningen i huvudsak följande erinringar framställts. Den högre flickskolan har utan yttre tvång småningom skapat sig sin nuvarande form under sina försök att på bästa sätt motsvara de krav, som ställts på en högre allmänbildning för den kvinnliga ungdomen. Den tidsvinst, som erhölles genom en avkortning av skolkursen, skulle ernås på bekostnad av den_ avrundning och fördjupning av studierna, varigenom den åttonde klassen i flickskolan blir ur bildningsssmpunkt särskilt värdefull. Och den språkbildning, som hittills karakteriserat den högre flickskolan och som i väsentlig må.n bidragit till dess anseende, skulle genom den ifrågasatta åtgärden avsevärt försvagas. Undervisningen i de främmande språken har hittills omfattat en studietid av åtta, i några fall sju skolår, men skulle i en femårig flickskola inskränkas till fem år, och flickorna skulle sålunda utgå ur skolorna med betydligt svagare språkkunskaper än nu. En dylik försvagning av flickskolans

305 studieresultat skulle ej obetydligt förändra denna skolas karaktär och tyckes sålunda strida mot den allmänt uttalade önskan, att framtidens flickskolor skulle så mycket som möjligt likna de nuvarande högre flickskolorna. Om det å ena sidan är troligt, att en avkortad flickskola skulle göra denna skoltyp tillgänglig för ett större antal flickor, så bör man å andra sidan observera, att av det stora antal flickor, som nu åtnjuta undervisning i de högre flickskolorna — vilka flerstädes hava ganska höga terminsavgifter — de allra flesta, även de från fattiga hem, söka att genomgå hela skolan. De, som avgå före skoltidens slut, äro, enligt inom flickskolan gjorda erfarenheter, framför allt sådana, vilkas begåvning ej räcker till för de teoretiska studierna i de högre klasserna, och sådana, som övergå till gymnasium eller till någon fackskola, som intager elever från lägre klass än den åttonde. Av en av de sakkunniga gjord undersökning angående det antal elever, som avgått från sjunde klassen i de statsunderstödda högre flickskolorna under läsåret 1923—1924, framgår, att, förutom de lärjungar, som övergått till gymnasium, av 2,196 lärjungar i nämnda klass endast omkring 6 % avgått. Enligt skolornas årsredogörelser hava dessa flickor gått till studier vid folkskole-, småskole- och handarbetsseminarier, handelsskolor och hushållsskolor eller ock till kontorsplatser, till sysselsättning i hemmen eller till studier i utlandet. Den sålunda konstaterade avgången från flickskolans näst högsta klass synes näppeligen motivera en avkortning av denna skola. Om man ock kan ha anledning förmoda, att flickskolan, om den avkortades, skulle kunna draga till sig en del flickor, som eljest skulle välja gymnasievägen, så torde det ej heller vara osannolikt, att åtskilliga hem, som önskade giva sina döttrar en högre allmänbildning än vad den avkortade realskolan kunde skänka, komme att för deras studier välja gymnasiet framför flickskolan, om den bildning flickskolan hade att skänka bleve så väsentligt underlägsen studentbildningen, som förhållandet skulle bliva, därest flickskolan avkortades. Vidare torde det vara möjligt, att flera av de utbildningsanstalter, som nu intaga elever med avgångsbetyg från 8-klassig flickskola, ej skulle kunna godtaga avgångsbetyg från avkortad flickskola som inträdesvillkor utan i stället komme att fordra betyg över avlagd studentexamen eller från någon ring i gymnasiet, en förändring, som givetvis skulle komina att medföra ökad tillströmning till gymnasiet. Även kunde befaras, att elever, som avgått från den avkortade flickskolan, ej finge tillträde till olika anställningar, för vilka nu fordras avgångsbetyg från 8-klassig flickskola. Att en sådan följd icke torde vara utesluten framgår av ett i juni 1923 avgivet yttrande av cheferna för sex större banker i Stockholm. P å en förfrågan angående hos dem anställd kvinnlig personal med avgångsbetyg från högre flickskolor hava, enligt vad de sakkunniga inhämtat, dessa chefer förenat sig om ett gemensamt uttalande. Däri framhålles, att de elever från de högre flickskolorna, som erhållit plats i sagda banker, i allmänhet visat sig äga synnerligen goda förkunskaper samt förmåga att utföra det dem förelagda arbetet och att förvärva de kunskaper, som erfordrats i den fortsatta fackutbildningen. Denna utbildning vore fullt tillräcklig, och anledning förelåge icke att skärpa kompetenskraven genom fordran på studentexamen. »Ä andra sidan», tillägges i skrivelsen, »synes clet ej heller vara tillrådligt att eftergiva på det mått av allmänbildning — ej minst med_ avseende å kunskaperna i främmande språk — som normalskolekompetensen i stort sett garanterar, enär den önskvärda bildningsstandarden bland de i bank arbetande kvinnorna härigenom skulle sänkas.» Om en avkortning av flickskolan skulle medföra, att den socialt och peclago20—253165

306 giskt betydelsefulla utbildningen i praktiska ämnen till väsentligare del flyttades ut ur flickskolan till en frivillig kurs efter flickskolans slut — något, som icke lärer ha varit överstyrelsemajoritetens mening — och därigenom den hälsosamma omväxlingen av praktiskt och teoretiskt skolarbete delvis bleve omöjliggjord, så skulle ett av flickskolans viktigare karaktärsdrag försvinna och hennes bildningstyp få en ensidigt teoretisk prägel. En dylik förändring torde dock ej vara ett nödvändigt kännetecken på en avkortad flickskola: avkortningen synes snarare böra drabba alla skolämnena, såväl teoretiska som praktiska, i någorlunda lika proportion, varigenom bildningsmåttet över hela linjen nedsattes och skolans undervisningsplan finge en viss likhet med den av de sakkunniga utarbetade planen för 5-årig realskola för flickor. I detta sammanhang torde även böra erinras om vad som i kap. V I I framhållits, att en sänkning av realexamens nivå och därav följande minskning i dess kompetensvärde skulle med en viss nödvändighet föra med sig behovet av en avslutningspunkt inom gymnasiet, Som den nuvarande högre flickskolans avslutningsklass med hänsyn till bildningsnivån i det hela torde kunna motsvara andra gymnasieringen, torde man med viss rätt kunna säga, att flickskolan redan erbjuder en motsvarande avslutningspunkt. Också har från auktoritativt håll denna nivå betecknats som lämplig för tillträde till vissa fackskolor och anställningar. Det tyckes därför näppeligen vara att tillråda, att, samtidigt som det ifrågasattes att nyskapa en viss avslutningspunkt inom de allmänna läroverken, avskaffa den motsvarande inom flickskolan. De sakkunniga hava icke ansett erforderligt att uppgöra tim- och kursplaner för en upptiU avkortad flickskola, men vilja framhålla, att, såsom nyss påpekats, en dylik skolas undervisningsplan närmast skulle komma att likna den av de sakkunniga uppgjorda planen för en 5-årig realskola, för flickor, dock med de modifikationer, som betingas därav, att skolan fortfarande skulle äga den högre flickskolans frihet att ordna sina kurser utan att vara bunden av en förestående examen. o Till sist bör framhållas, att om skolorganisationen skulle komma att innehålla avkortad realskola men oavkortad flickskola och denna senare liksom i de av de sakkunniga uppgjorda undervisningsplanerna även skulle bereda väg fram till en realexamensklass, så torde det komma att krävas viss omläggning i de för flickskolan utarbetade tim- och kursplanerna, Realskolor I det ^föregående har i sammanhang mecl redogörelse för samskolefrågan beför flickor. TQJ^S f r åg a n om realskolan och den kvinnliga ungdomen och erinrats därom, att; flickor nu undervisas i de såsom samskolor organiserade statsrealskolorna i 18 mindre städer samt i de kommunala mellanskolorna och några enskilda mellandskolor, vilka alla leda till realskolexamen. När de sakkunniga uppgjort sina undervisningsplaner för olika former av realskola (kap. V I I ) , hava de tänkt sig sådana skolor avsedda för såväl kvinnlig som manlig ungdom, dels i form av samskolor och dels, när förhållandena så medgiva, i form av särskolor. Vid behandlingen av flickskolorna hava i detta kapitel framlagts vissa synpunkter, som ansetts böra beaktas vid ordnandet av en för flickorna särskilt lämpad skolgång, och de sakkunniga hava vid utarbetande av tim- och kursplaner för högre flickskolor sökt taga hänsyn till dessa synpunkter. Därvid hava de sakkunniga dessutom sökt avlägsna den från olika håll påpekade bristen hos de nuvarande högre flickskolorna, att de sakna organisatoriskt ordnad övergång till gymnasiet. På grund av den för flickorna lämpliga, något långsammare arbetstakten och i avsikt att bereda flickorna större utrymme för praktiskt arbete hava de sakkunniga så uppgjort kursplanerna för den högre flickskolan, att en övergång till 4-årigt gymnasium skulle kunna lämpligen

307 ske från en klass, motsvarande de nuvarande flickskolornas sjätte klass. Denna tidpunkt, som föreslagits av flera kollegier vid högre flickskolor, anser även skolöverstyrelsens minoritet lämplig för sådan övergång. Genom samma anordning är emellertid också en för övergång till en realexamensklass lämplig tidpunkt given. Härigenom har man i varje flickskola fått en rad klasser, vilka, samtidigt som de leda direkt fram emot flickskolans båda högsta klasser, kunna leda fram dels till det fyraåriga gymnasiets första ring och dels till en realskoleklass, d. v. s. ett visst antal klasser (6 i 8-årig flickskola, 5 i 7-årig flickskola och 4 i 6-årig flickskola) bildar tillsammans med en realexamensklass en realskolelinje för flickor, vars genomgång tager ett års längre tid än den motsvarande samrealskolan. Ehuru således de högre flickskolorna vid sidan av sin huvuduppgift även fylla uppgiften att giva vissa av sina lärjungar realskolutbildning, torde på motsvarande sätt organiserade särskilda realskolor för flickor vara till gagn för flickor, som äro i tillfälle till ett års längre skolgång än i samrealskolan, men som icke hava möjlighet att genomgå en högre flickskola. Genom dessa speciella realskolor kunde flickorna nå examensmålet utan den forcerade arbetstakt, som, enligt vad som framgår av det föregående, på många håll anses kunna innebära fara för flickornas hälsa, och samtidigt skulle deras utbildning i för hemmet särskilt viktiga praktiska ämnen bliva bättre tillgodosedd än i den kortare realskoleformen. Härvid må erinras om de förut anförda skälen för en dylik längre studiegång och särskilt om den praxis med ett års längre studietid, som nu tillämpas i de flickskolor, som föra vissa elever till realskolexamen. I timplanerna för dessa särskilda flickrealskolor (Bil. 24—26; jfr ock Bil. 27) har sammanlagda timtalet i de flesta ämnen satts högre än i motsvarande samrealskolor, och likväl har antalet lektionstimmar per vecka kunnat minskas, vilka omständigheter torde kunna bidraga till vinnande av mera lugn och fördjupning i arbetet: kortare läxor och mera tillfälle till övning och tilllämpning i skolan av det inlärda. Till jämförelse kan här framhållas, att timtalet för läroämnena per vecka i den 4-åriga realskolans klasser föreslagits till resp. 27, 27, 30, 30, men i den motsvarande 5-åriga flickrealskolan till resp. 25, 23, 23, 26, 27. Den praktiska utbildningen har kunnat tillgodoses bättre i den 5-åriga flickrealskolan, i det att den kvinnliga slöjden, som i den 4å n g a samrealskolan har blott 5 veckotimmar, där får 9 veckotimmar, och undervisningen i hushållsgöromål upptager 4,5 timmar i två klasser men i samrealskolan 4,5 timmar i endast en klass. Trots denna ökning av antalet lektioner i praktiskt arbete upptager flickrealskolans timplan ej över 36 veckotimmar i någon klass — detta timtal förekommer blott i de två klasser, som upptaga undervisning i hushållsgöromål — under det att samrealskolans timplan per vecka stiger till 38.5 timmar i de två högsta klasserna, I de angivna timtalen är den frivilliga undervisningen i franska icke inräknad. Den för den särskilda flickrealskolan uppgjorda timplanen sammanfaller ej fullständigt med timplanen för den ovan antydda realskolelinjen inom flickskolan. Den viktigaste skillnaden är, att ämnet hushållsgöromål å denna realskolelinje förekommer endast i en klass; ämnet återupptages nämligen i flickskolan först i den med realexamensklassen parallella, näst högsta flickskoleklassen. Emellertid torde, om så ansåges lämpligt, sådana modifikationer ganska lätt kunna göras i tim- och kursplanerna å realskolelinjen, att ämnet där kunde förläggas på samma sätt som i den fristående flickrealskolan. Själva realexamensklassen bör, såsom även torde framgå av ovannämnda jämförelse mellan timtalen, icke bliva så pressande i flickrealskolan som i samrealskolan, enär det även i denna klass skulle bliva ett mindre antal undervisningstimmar än i motsvarande klass av samrealskolan, till följd av att flic-

308 korna under sin ett år längre studieväg fram till denna klass i vissa avseenden hunnit till större kunskaper, än vad som kan medhinnas i den ett år kortare realskolan trots dennas mer forcerade arbetstakt. Då de speciella flickrealskolorna på grund av sin ett år längre studietid äro mera lämpliga för flickorna, vore det uppenbarligen till fördel, om å de orter, där realskolor för flickor eller realskolelinjer för flickor befinnas böra upprättas, de i så stor utsträckning som möjligt kunde anordnas efter denna princip. Av samma skäl, som ovan anförts för realskolekursens utbredande på ett år längre tid för flickorna, hava de sakkunniga även uppgjort tim- och kursplaner till en 4-årig realskola för flickor såsom motsvarighet till den avkortade 3åriga samrealskolan. (Bil. 28 a och b.) Vad denna avkortade realskola beträffar bör särskilt påpekas, att flickorna i den 4-åriga skolan få 4,5 timmars undervisning i hushållsgöromål i vardera av två klasser, under det att i den 3-åriga detta ämne icke kunnat få någon plats på timplanen. Gymnasier Såsom redan omnämnts i det föregående, äro med vissa av de privata flickför flickor, skolorna förbundna dels 4-åriga, dels 3-åriga gymnasier för flickor. Dessutom beredas flickor till studentexamen i de privata samgymnasierna samt sedan några år tillbaka i en del statsgymnasier och kommunala gymnasier. I överensstämmelse med den grundläggande princip, som av skolkommissionen hävdats beträffande möjligheterna för den kvinnliga ungdomen att vinna utbildning till studentexamen, föreslår kommissionen, att det stora flertalet av de nuvarande högre allmänna läroverken samt vissa realskolor skulle ombildas till högre samläroverk. Dessutom föreslås 3 högre flickläroverk omfattande jämväl gymnasier, organiserade på samma sätt som gossgymnasierna. Skolöverstyrelsens minoritet har i sitt yttrande som sin mening uttalat, att det låge i samhällets intresse, att även flickor finge tillfälle till gymnasieutbildning; däremot låge det icke i samhällets intresse, att flickor lockades att välja gymnasiet framför den egentliga flickskolan, och om det även i fråga om gossarna gällde att motverka en alltför stark dragning till gymnasiet, gällde detta i ännu högre grad om flickorna. Minoriteten finner särskoleformen vara samskoleformen överlägsen jämväl för gymnasiestadiet och anser, att den följaktligen borde i största möjliga utsträckning äga försteg framför samskolan. Vidare framhåller minoriteten, att flickornas gjminasiesturlier, vilka lika väl som gossarnas förbereda till högskolestudier, knappast i högre grad skulle kunna avvika från gossarnas gymnasiestudier, men att det icke vore uteslutet, att även å gymnasiestadiet detaljanordningen av arbetet kunde vara olika för gossar och flickor. Och den betonar vikten av att övergång till en gymnasielinje sker på ett så pass sent stadium i flickans skolgång, att den för alla flickor viktiga »hemsynpunkten» blivit i skolarbetet tillgodosedd dessförinnan. De sakkunniga, som väl finna en begränsning av tillströmningen till gymnasierna över huvud önskvärd, anse det likväl vara av stor vikt, att genom statens försorg tillfällen till gymnasiestudier beredas flickorna på samma villkor som gossarna. På så sätt vinnas för dem ökade möjligheter att vid högskolor idka sådana studier, som äro erforderliga för åtskilliga av de tjänster, till vilka kvinnorna nu äga tillträde. Än starkare framträder behovet härav, sedan kvinnornas tillträde till statstjänster vidgats så mycket, som under senare år skett, I det föregående har framhållits, att flickornas gymnasieutbildning i stor utsträckning torde komma att givas i samgymnasier. De sakkunniga anse det dock vara av stor vikt, att även flickgymnasier upprättas, i den mån det är möjligt, och att därvid i undervisningen hänsyn tages till flickornas speciella läggning och intressen, så långt detta kan ske inom ramen av de för gossar och flickor lika undervisningsplanerna.

309 I den pedagogiska diskussionen i Norge liksom även i någon ringa mån i Sverige har framförts tanken på en gymnasielinje, vars läroplan skulle på ett särskilt sätt taga hänsyn till kvinnans speciella intresse- och arbetsområden. I Norge framlades en plan till en särskild kvinnlig gymnasielinje med utrymme för speciellt kvinnliga läroämnen, »kvinnefag», i den förut omnämnda skrivelsen från Norsk förening for kvindelig opdragelse og undervisning till den norska skolkommissionen av år 1920. Förslaget om denna gymnasielinje ingick som ett led i förslaget om verkliga högre flickskolor med annan arbetsplan och arbetstakt än realskolornas och i olika avseenden bättre tillrättalagda för flickornas behov än dessa. Detta förslag om en gymnasielinje för flickor har mött motstånd från olika norska kvinnoföreningar, vilka funnit den föreslagna linjen icke kunna i värde motsvara de övriga gymnasielinjerna, under det att för övrigt tanken på särskilda högre skolor för den kvinnliga ungdomen, motsvarande de svenska högre flickskolorna, väckt sympati och intresse. Några åtgärder för upprättande av särskild gymnasielinje för flickor hava hittills icke vidtagits i Norge. Styrelsen för Landskrona stads gymnasium har i sitt yttrande över skolkommissionens betänkande uttalat sig för upprättandet av en kvinnlig gymnasielinje och även i detalj redogjort för vilka ämnen denna linje borde omfatta, bland dem främst språk, vidare kulturhistoria, konsthistoria, musikhistoria, psykologi m. m. samt praktisk undervisning i handarbete, barnavård, huslig ekonomi, bokföring, musik och teckning. För övrigt tyckes frågan om en speciell gymnasielinje för_ kvinnliga lärjungar icke hava varit föremål för något allmännare intresse i Sverige. Huruvida en på särskilt sätt organiserad gymnasielinje för kvinnliga lärjungar borde upprättas i Sverige, är en hittills outredd och knappast aktuell fråga: mycken oklarhet synes ännu råda beträffande såväl organisationen av en dylik linje som än mer dennas mål. Värdet av en dylik linje torde därför ej heller kunna bedömas, innan den på försökets väg erhållit konkret gestaltning. De sakkunniga, som sökt att i sina förslag till kursplaner såväl för realskolan som för den högre flickskolan tillgodose flickornas speciella anlag och intressen och särskilt deras behov av undervisning i för hemmet betydelsefulla ämnen, finna det önskvärt, att de unga flickor, som vilja bereda sig att avlägga den till högskolorna ledande studentexamen, kunna välja mellan samma bildningslinjer, som skulle rymmas inom goss- och samgymnasierna och som de studerande själva kunna ytterligare variera genom att begagna sig av rätten till tillval och bortval (se kap. I X ) . Det synes, som om den nyspråkliga linjen vore särskilt lämpad för kvinnliga lärjungar. Härför tala erfarenheter från Norge, där sådan linje vunnit särskild anslutning av flickor, liksom ock från Finland, där en analog lyceiform för flickor finnes. Denna linjens särskilda lämplighet för flickor torde kunna anföras som ett ytterligare skäl för inrättande av en sådan. I kap. X har behandlats frågan om en på grundskolan byggd skolform, som Lyceer utan uppdelning i realskola och gymnasium direkt tager sikte på student- för fltch examen som mål. Denna skolform, lyceiformen, skulle, såsom där framhållits, ur flera synpunkter vara väl värd att pröva inom vår svenska skolorganisation, och en sådan skoltyp torde kunna lämpa sig ej blott för gossar utan även för flickor. En av de lyceityper, som de sakkunniga behandlat, avser att genom utnyttjande av de med denna skoltyp förbundna möjligheterna med ett år förkorta den normala studievägen fram till studentexamen. De sakkunniga hava sålunda i kap. X framlagt organisationsplan för ett 6-årigt lyceum, byggt på

310 6-ang grundskola, och därvid framhållit, att detta lyceum kunde leda till gynnsamma resultat endast för särskilt studiebegåvade lärjungar. Givet är, att den korta studietiden måste medföra en ganska forcerad arbetstakt, och det torde alltså vara nödvändigt, att lärjungarna besitta, utom erforderlig studiebegavnmg, tillräckliga kroppskrafter för skolarbetets utförande. Det torde därför vara att antaga, att flickor ej i större utsträckning komme att genomgå dylik läroanstalt; dock borde det sexåriga lyceet under dessa förutsättningar kunna stå öppet även för kvinnliga lärjungar. Som i det föregående framhållits, vore det emellertid ur vissa synpunkter lämpligt att göra realskolevägen ett år längre för flickorna än för gossarna, dels för att tillförsäkra dem en något långsammare studiegång i övergångsåldern och dels för att giva clem mera utbildning i praktiskt arbete. Vågen till studentexamen skulle för dessa flickor utöver en 6-årig grundskola taga 8 ar ( 4 + 4 eller 5 + 3 ) . I jämförelse därmed skulle redan en studiegång på 7 år innebära en förkortning av flickans studietid fram till studentexamen. Om man inrättade en 7-årig flickskola i form av ett lyceum, skulle man där kunna tillgodose flickornas krav på undervisning i praktiskt arbete och samtidigt giva dem en studiegång med mindre forcerad arbetstakt än i ett 6-årigt lyceum. Det bör beaktas, att i sistnämnda lyceum ingen plats kunnat beredas vare sig åt slöjd eller åt hushållsgöromål. Sådana för flickor upprättade 7-åriga lyceer kunna tydligen tänkas förekomma blott i enstaka undantagsfall. Några tim- och kursplaner för ett dylikt 7-årigt lyceum för flickor hava de sakkunniga icke ansett sig behöva utarbeta, då dessa lätteligen kunna uppgöras genom att på 7 år utbreda de för det 6-åriga lyceet uppgjorda undervisningsplanerna, under iakttagande av att dessutom plats beredes för undervisning i såväl slöjd som hushållsgöromål.

4. Undervisningsplaner. A

anmärk ningar.

• Tim~ 0c]l

P l a n e r f ö r d e högre flickskolorna hava uppgjorts med lederfarenhet från de nuvarande 8-klassiga flickskolorna och dels av skolkommissionens förslag för flickskola av A-typ, givetvis under uppmärksammande av de invändningar, .som riktats mot kommissionsförslaget med avseende å flickskolornas kurser. Dessutom hava försök gjorts att ordna kurserna så, att de lärjungar, som så önska, skulle ha möjlighet att från bestämd klass i flickskolan övergå till realexamensklass eller till första ringen av ett 4-årigt gymnasium. Kurserna i flickskolans lägre och mellersta klasser — 6 klasser av 8-årig flickskola, 5 klasser av 7-årig och 4 klasser av 6-årig — omfatta därför i huvudsak samma kunskapsstoff som kurserna i realskolans klasser utom den högsta, men utbredas över ett års längre tid, varvid de flesta läroämnena få i förhållande till realskolan ökat timtal och sålunda i viss mån stärkt ställning och övningsämnena större utrymme, samtidigt som antalet veckotimmar i varje klass blir lägre än i realskolan. Liksom i kursplanerna för gymnasiet hava de sakkunniga sökt att även i flickskolans kursplaner införa en viss koncentration genom att föreslå avslutandet av några ämnen (det första främmande språket, matematik och kemi) i skolans näst högsta klass och genom att låta vissa ämnen (geografi, biologi och fysik) ligga nere vart och ett under ett läsår. I det föregående (kap. V I I ) har frågan om koncentrationsläsning närmare berörts. Sådan förekommer redan nu i flera flickskolor och bör givetvis även framdeles kunna förekomma i dessa skolor, när så befinnes önskvärt. De flickskolor, motsvarande flickskola av A-typ i kommissionens förslag, för vilka de sakkunniga uppgjort tim- och kursplaner, äro: 8-klassig flickskola, mns

clels a v

kurs

311 byggd på 3-årig grundskola, 7-klassig flickskola, byggd på 4-årig grundskola, och 6-klassig flickskola, byggd på 6-årig grundskola (Bil. 19—21). Dessutom hava uppgjorts timplaner för en 3-årig flickskola av B-typ, utgående från klass 3 av 4-årig realskola, och en 4-årig flickskola av B-typ, utgående från klass 2 av dylik realskola (Bil. 22 och 23). Kommissionens flickskola av A-typ bygger på 6-årig grundskola. Då de sakkunniga ansett det vara av intresse att göra en sammanställning av timplanerna för de skolformer, som här närmast äro i frå.ga, hava de sakkunniga i följande tabell till jämförelse sammanfört timplanerna för nämnda flickskola och för den av de sakkunniga föreslagna flickskolan på samma grundskola samt vid sidan därav timplanen för läsåret 1924—1925 för de motsvarande högsta klasserna av statens normalskola för flickor. 2

1 Timplan för statens normal- Timplan tor flickskola av A-typ Timplan för 6 årig flickskola enligt skolkommissionens förslag enligt de sakkunnigas förslag skola 1924—1925

Ämnen

8 S:a

2 4 5

Kristendomskunskap . .

1 Modersmålet

.

22.5 5

språket

17l

Första

3 Andra

språket

Tredje

språket

3 S:a

2 ' 2

(4)

(4)

(8)

(3)

(3)

(6)

2 Historia med samhällslära

3 Geografi

. . .

3 Psykologi. . . Matematik

. .

Biologi med hälsolära . . . . . .

Kemi

. . . . I2 19 .

3 Fysik

Välskrivning

(3)

(3) 12

22.5 19

20.5 19.5

(3)

(3)

(4)

(10)

2 3

3 S:a

—

2 19

8 6

1.5 Teckning . . .

1.5 1.5 2

1.5 1.5 10

10 Musik

. . . .

l2

(2)

(2)

1,6

9 Gymnastik med lek och idrott

24 Slöjd

1.5 1.5

10.5 10.5 12.5 10.5 13.s|l0.5

—

Hushållsgöromål 11.5 8.5 8

5.. 5 5.5 —

30.5 30.5 30.5 32.5 25.5 1 2

25 —

4.5 9.5 9.512

9.5 12

9.5 —

33.5 33.5 34.5 34.5 35.5 33.5 — 33.5 33.5 35 |34.5 35

32.5 —

Dessutom kl. 1—2 8 timmar, således inalles 25 timmar. Dessutom 1 valfri timme.

312 Vid studium av denna tabell bör man uppmärksamma, att såväl kommissionens som de sakkunnigas här upptagna flickskola bygger på sex folkskoleklasser, under det att normalskolans tredje klass under sig har tre förberedande klasser och två elementarklasser, och särskilt att i dessa senare åt ämnet tyska ägnats 8 veckotimmar. Den största olikheten mellan här upptagna timplaner gäller tydligen de naturvetenskapliga ämnena, vilka såväl i kommissionens som i de sakkunnigas förslag fått sig tillmätt ett avsevärt större timtal än i normalskolan och även större, än som nu är brukligt i de privata högre flickskolorna. Denna ökning faller främst på ämnena fysik och kemi. Skolkommissionens förslag till dylik ökning av kurserna i dessa ämnen har i flickskolornas utlåtanden i allmänhet mottagits med gillande. Särskilt har förslaget om obligatoriska laborationsövningar vunnit kollegiernas anslutning. En annan i ögonen fallande olikhet mellan ovanstående timplaner är det tredje språkets ställning. Såväl i normalskolans som i kommissionens timplaner upptages undervisning i detta språk blott i 2 klasser med sammanlagt 6, resp. 8 veckotimmar, under det att de sakkunniga föreslå en kurs på 10 veckotimmar, fördelad nå de 3 högsta klasserna, Såsom närmare påpekats i kap. V, hava de sakkunniga i sitt förslag följt den praxis, som förekommer i det stora flertalet flickskolor, med 3 års studium av det tredje främmande språket och givit detta ett timtal, som ligger mycket nära det nuvarande medeltalet veckotimmar i flickskolorna i detta ämne. I endast 10 högre flickskolor utom normalskolan (bland dem de två, vilkas kursplaner upptagits till jämförelse i skolkommissionens Betänkande I : 1 sid. 363) studeras det tredje språket kortare tid än sammanlagt 9 veckotimmar under 3 läsår; 27 av de högre flickskolorna hava en undervisning i det tredje språket av 10—14 veckotimmar under 3 eller flera läsår; i alla de övriga ägnas åt detta språk 9 veckotimmar under 3 år. Åtskilliga av de högre flickskolorna hava också i sina yttranden över skolkommissionens förslag till kursplaner uttryckt den åsikten, att det tredje språket blivit styvmoderligt behandlat i detta förslag. De sakkunniga hava därför icke funnit skäl att på det av kommissionen föreslagna sättet försvaga det tredje språkets_ ställning, detta även på grund av att ifrågavarande språk enligt de sakkunnigas kursplaner skulle påbörjas 3 år före flickskolans slut av de elever, som ämna övergå till gymnasium. Det förutsattes, att ämnet fortfarande är valfritt och att, när det studeras, lärjunge bör äga viss rättighet till bortval av teckning eller slöjd och i näst högsta klassen av matematik (se anmärkningar till resp. timplaner). Timtalen för de främmande språken äro uppgjorda under förutsättning av den normala språkföljden: tyska — engelska — franska och torde komma att något förskjutas de olika språken emellan, om annan språkföljd väljes (Angående språkens ställning se vidare kap. V.) _ Flickskolornas styrelser och kollegier hava i allmänhet på grund av sin ställning i organisationsfrågan icke upptagit kommissionsförslagets tim- och kursplaner till detaljerad granskning. De allra flesta hava dock särskilt framhållit den försvagning av språkbildningen, som skulle bliva en följd av uppskjutandet och inskränkandet av undervisningen i de främmande språken i såväl realskolan soin flickskolan. I åtskilliga yttranden hava emellertid en del detaljer angående tim- och kursplaner upptagits till närmare granskning. Tör sålunda framkommen kritik av kommissionens förslag redogöras här nedan i samband med några påpekanden angående de av de sakkunniga uppgjorda kursplanerna för de olika ämnena. Som kurserna i flickskolans lägre och mellersta klasser sammanfalla med realskolans kurser, om ock något annorlunda fördelade, har vad som i kap. V I I sagts om de olika realskolekurserna i allmänhet tillämpning även på flickskolans kurser i ifrågavarande klasser

313 Flickskolornas kollegier vända sig i sina yttranden över skolkommissionens De särskilda amrnena förslag enhälligt mot den anordningen, att ämnet kristendomskunskap icke erhållit plats på högsta klassens schema, under framhållande, att eleverna just i den klassen nått en ålder, då de intressera sig för de stora religiösa problemen, och att de just i avgångsklassen vore mogna för en fördjupad framställning av den kristna tros- och livsåskådningen. Ganska allmänt begäras även två timmar i detta ämne i varje klass i flickskolan, och från flera håll uttalas önskan om mera plats för den etiska undervisning, som tager hänsyn till förhållandena i barnens egen värld och som har betydelse för lärjungarnas kristliga fostran. Denna undervisning anses vara i kommissionens förslag undanskjuten till förmån för de allmänt religionshistoriska momenten. De sakkunniga, som funnit fog för den allmänna önskan, att ämnet skulle förekomma i skolans alla klasser, även den högsta, föreslå 2 veckotimmar i den högsta klassen, varigenom kurserna kunnat erhålla något större omfattning än i kommissionsförslaget. Plats för 2 timmar i varje klass har däremot icke kunnat beredas, utan man har måst stanna vid 1 veckotimme i vardera av två mellanklasser. Antalet veckotimmar i kristendomskunskap blir i de sakkunnigas kursplaner: i 6-årig flickskola 10 mot 9 i kommissionens förslag, i 7-årig flickskola 12 och i 8-årig flickskola 14. De sakkunnigas tim- och kursplaner för modersmålet sammanfalla i stort sett med kommissionens. I flera yttranden har yrkats på bättre plats för ämnets olika delar i högsta klassen, och timtalet har där kunnat höjas från 3 till 4. För övrigt hänvisas till vad som yttrats om undervisningen i detta ämne i realskolan. I syfte att ernå överensstämmelse mellan de lägre flickskoleklassernas och realskolans kurser i historia hava de sakkunniga i sitt förslag fört kursen fram till närvarande tid redan två år före flickskolans slut, I näst högsta klassen kan därför givas den undervisning om nutida samhällsliv och statsförfattning, som kommissionen förlagt till högsta klassen, och i högsta klassen disponeras 3 veckotimmar dels till behandlande av konsthistoriens huvudepoker, ett kursmoment, som nu i ett flertal flickskolor hör till högsta klassens historiekurs, och dels till behandlande av skilda historiska epokers kulturliv, varvid frihet torde böra lämnas läraren att själv välja de perioder han önskar att utförligt behandla, I flera yttranden över kommissionens förslag har framhållits betydelsen av att geografi, som i sig inneslöte höga bildningsvärden, studerades även av de mera mogna eleverna i skolans högsta klass. De sakkunniga, som hava givit ämnet en veckotimme mer än i kommissionsförslaget, hava låtit ämnet ligga nere i näst högsta klassen, men i stället föreslagit 3 veckotimmar i högsta klassen. Utöver de i kommissionsförslaget ingående kursmomenten har där tillagts en sammanfattande framställning av världsproduktion, världshandel och världssamfärdsel. Den kurs i biologi, som de sakkunniga föreslagit, upptager samma antal veckotimmar som i kommissionens flickskola av A-typ, men är fördelad något annorlunda, i det ingen klass har blott en veckotimme; ämnet ligger i stället nere ett år och får 3 veckotimmar i högsta klassen. I denna senare klass har vid sidan av hälsolära inlagts en i vissa av cle nuvarande högre flickskolorna förekommande kurs: första hjälpen vid olycksfall samt något om sjukvård och barnavård, vilka kursmoment i kommissionens förslag upptagits under ämnet hushållsgöromål. I många kollegiers yttranden säges, att undervisning i barnavård och sjukvård borde hänvisas till specialkurser efter skoltidens slut, De sakkunniga hava emellertid ansett, att någon undervisning i dessa ämnen borde givas; lämpligast torde den kunna meddelas i samband med undervisningen i

314 hälsolära, enär det synes sannolikt, att lärarinnan i hälsolära är mera kompetent att giva denna undervisning än lärarinnan i hushållsgöromål. Angående lämpligheten av att i flickskolans högsta klass införa 2 veckotimmars undervisning i psykologi hava meningarna varit delade inom flickskolornas kollegier. Många hava avstyrkt förslaget, de flesta för att därigenom kunna vinna 2 veckotimmar åt kristendomskunskap i högsta klassen. Enär de sakkunniga dela kommissionens åsikt om nyttan för de unga flickorna av att inhämta en elementär kunskap om själslivets viktigare företeelser, hava de icke tvekat att införa ämnet, särskilt som på grund av viss ämneskoncentration plats finnes också för 2 veckotimmar kristendomskunskap på samma klass' timplan. I de hittills upptagna ämnena hava de för flickskolorna föreslagna kurserna, särskilt vad högsta klassen beträffar, gått utöver realskolekurserna. I ämnena fysik, kemi och matematik hava de sakkunniga icke satt högre studiemål för flickskolan än för realskolan, ehuru de två förstnämnda ämnena upptaga vartdera 1 veckotimme mer än motsvarande ämne i realskolan, vilket torde _ kunna medgiva djupare ingående i ämnena samt större antal laborationsövningar. Ämnet matematik, som läses med samma tim- och kursplan som för realskolan, avslutas i näst högsta klassen och föreslås vara valfritt i denna klass för de elever, som studera det tredje främmande språket. Genom en sådan anordning kan å ena sidan arbetet lättas för flickor, som äro kroppsligen klena eller som sakna intresse för studiet av matematik, men å andra sidan bevaras möjlighet för dem, som så önska, att deltaga såväl i skolans matematikkurs som i dess undervisning i det tredje främmande språket. Att sådan möjlighet var utesluten i kommisisonens förslag har framkallat invändningar i åtskilliga yttranden från flickskolekollegier. Liksom ur realskolekursen har även ^ ur flickskolans matematikkurs uteslutits momentet bokföring, vilket även påyrkats i flera yttranden. Kommissionen, som borttagit ämnet från realskolans kursplan, har i stället satt in det i flickskolans främst för att fylla ett hemmets behov, men även för att ämnet skulle tjäna som grundval för fortsatt utbildning för framtida förvärvsarbete. De sakkunniga anse även, att någon kunskap i bokföring är av vikt för en blivande husmoder och av den anledningen borde beredas en om också blygsam plats på flickskolans timplan. Då det emellertid tydligen vore svårt att på de åt matematik anslagna timmarna meddela dylik undervisning utan att minska flickskolans matematikkurs, torde^det vara lämpligare att, såsom kommissionen i sina kursplaner för ämnet hushållsgöromål föreslagit, i detta senare ämne inlägga en kort kurs i praktisk enkel bokföring av ett mindre hushålls inkomster och utgifter. Då lärjungarna vid undervisningen i hushållsgöromål hava att göra enkla beräkningar i samband, med arbetet i skolköket, torde denna enkla kurs i bokföring där vara väl på sin plats. En utförligare kurs i bokföring inom den högre flickskolan har i de avgivna yttrandena allmänt ansetts olämplig. Enhälligt hava också flickskolekollegierna uttalat, att de av kommissionen föreslagna ämnena stenografi och maskinskrivning, såsom varande rena fackämnen och närmast tillhörande handelsskolan, icke borde upptagas på flickskolans timplan. De sakkunniga ha icke ansett sig böra upptaga dessa ämnen på timplanen såsom ^obligatoriska, men anse, att hinder ej behöver möta, att de flickskolor, som så önska, införa dessa ämnen såsom frivilliga. I det mål, som de nuvarande högre flickskolorna ställa för sitt arbete, utgöra kunskaper och färdigheter i vissa, särskilt för hemmen nyttiga praktiska ämnen ett viktigt moment. Det praktiska arbetet har alltid intagit en betydelsefull plats på dessa skolors schema. De övningsämnen, som i dessa skolor omväxla med de teoretiska ämnena, äro teckning, välskrivning, handarbete, sång,

315 gymnastik, huslig ekonomi, i vissa fall träslöjd, i enstaka fall bokbinderi och pianospelning. Kommissionen har i sitt förslag för flickskolan upptagit övningsämnena teckning, musik, gymnastik, slöjd och hushållsgöromål och givit dessa en gynnsammare ställning i denna skolform än i realskolan och gymnasiet. De sakkunniga hava på flickskolans timplaner upptagit samma övningsämnen som kommissionen och därtill ämnet välskrivning, dels såsom obligatoriskt ämne i flickskola, byggd på 3-årig grundskola, dels såsom extra ämne i alla flickskolor för elever i olika klasser, vilka visa sig vara i behov av sådan undervisning. Lämpligt torde vara att, såsom nu sker i ett flertal flickskolor, det i de klasser, där särskilt välskrivningsbetyg icke förekommer, gives ett betyg i handstil, fastställt på grund av stilen i de under terminens lopp utförda skriftliga arbetena. Den i flickskolorna vanliga benämningen handarbete har i kommissionens förslag utbytts mot benämningen slöjd, och de sakkunniga hava begagnat samma uttryck. På samma sätt har det ämne, som nu vanligen kallas huslig ekonomi, i dessa förslag erhållit benämningen hushållsgöromål. På grund av övningsämnenas stora betydelse för flickskolornas elever hava de sakkunniga tänkt sig dem obligatoriska. Enda undantag därifrån är möjlighet för elever, som deltaga i den frivilliga undervisningen i det tredje främmande språket, att i två klasser välja bort teckning eller slöjd. _ Ämnet slöjd har i kommissionens timplan för 6-årig flickskola erhållit en tid av 14 veckotimmar, vilket är ett större timtal än i normalskolans sex högre klasser och även större än i motsvarande klasser av de privata högre flickskolorna. De sakkunniga hava stannat vid 14 veckotimmar i den 8-åriga flickskolan, 12 veckotimmar i den 7-åriga och 10 veckotimmar i den 6-åriga. Det har därvid förutsatts, att den grundskola, på vilken de olika flickskolorna bygga, giver nödiga förkunskaper i detta ämne, ehuru det enligt folkskolestadgan icke med nödvändighet är obligatoriskt. Det av de sakkunniga föreslagna timtalet synes vara det i motsvarande klasser i de nuvarande flickskolorna mest _ vanliga. Att avsluta ämnet redan två år före flickskolans slut, såsom sker i statens normalskola för flickor, förekommer endast i ett par privata högre flickskolor, men i 25 flickskolor nedlägges ämnet i en av de högre klasserna. I alla övriga högre flickskolor är handarbete obligatoriskt i skolans alla klasser. De sakkunniga hava icke velat föreslå helt nedläggande av slöjdundervisningen i någon klass. I två klasser har ämnet erhållit blott 1 veckotimme. De sakkunniga hava därvid tänkt sig, att undervisningen skulle kunna så ordnas, att åt ämnet ansloges antingen en dubbeltimme varannan vecka under hela läsåret eller ock en dubbeltimme varje vecka under halva läsåret. ^Kommissionen har föreslagit införande av obligatorisk undervisning i hushållsgöromål i de högre flickskolorna. Ehuru ämnet ej intager denna ställning i alla de nuvarande flickskolorna, hava mot detta förslag inga invändningar gjorts i yttrandena från flickskolorna. De sakkunniga, som i denna punkt äro av samma mening som kommissionen och som instämma i vad kommissionen sagt (Bet. 1:2 sid. 645 och 646 samt 722 och 723) om ändamålet med och omfattningen av dylik undervisning, hava till undervisning i hushållsgöromål föreslagit^.ö timmar i veckan i två av flickskolans klasser. Lämpligast synes vara, att å den dag, husligt arbete förekommer, om möjligt andra lektioner icke upptagas på schemat. Ämnet inträder första gången i en klass, där enligt erfarenheten flickorna väl behöva denna omväxling i arbetet och samtidigt en minskning i de teoretiska lektionernas antal. Med ämnets återupptagande i flickskolans näst högsta klass hava de sakkunniga liksom kommissionen avsett att möjliggöra ett inhämtande av större kunskaper i ämnet och en ytterligare uppövning av den tekniska färdigheten samt ett sammanförande och systematiserande av de kunskaper i ämnets olika grenar, som lärjungarna förut inhämtat. Hit torde även en enkel kurs i bokföring böra förläggas. Däremot

316 har den i kommissionsförslaget förekommande lektionen i ämnet i flickskolans högsta klass icke av de sakkunniga ansetts behövlig. Såsom i det föregående nämnts (se realskolans undervisningsplan), hava de sakkunniga icke gjort upp kursplaner för övningsämnena. I fråga om övriga särskolor för flickor hava undervisningsplaner uppgjorts endast för realskolorna (Bil. 24—28). De modifikationer i sam realskolans undervisningsplaner, som därvid företagits, torde icke kräva någon närmare förklaring utan tydligt framgå av de särskilda tim- och kursplanerna.

Kap. XII. Intagning, flyttning ocli examina. 1.

Intagning i realskolan.

Mot skolkommissionens uttalanden och förslag angående inträdesprövningar och examina hava i de avgivna yttrandena åtskilliga invändningar blivit gjorda, Dessa hava dock icke så mycket gällt bibehållandet av inträdesprövningarna till realskolan. Det har rått en praktiskt taget enhällig mening om; att dylika prövningar som hittills måste förekomma. Meningsskiljaktigheterna hava, clå det gällt realskolan, mera avsett grunderna och sättet för prövningarnas anordnande. De nu gällande fordringarna för inträde i realskola återfinnas i §§ 28 och 29 Inträdesav gällande läroverksstadga. Av de förhållanden, som där avhandlas, torde en- Jordringar. dast frågorna om minimi- och maximiålder samt om studieförutsättningarna behöva upptagas till dryftande. Det är också dessa frågor, som av skolkommissionen behandlats. Enligt gällande bestämmelser får i allmänt läroverk icke, därest inträdet Minimi- och sker under höstterminen, antagas till lärjunge annan än den, som, da inträde maximiålder. sökes, redan uppnått eller som före kalenderårets slut uppnår nio års ålder, och, om inträde sker under vårterminen, endast den, som före utgången av närmast föregående kalenderår uppnått nämnda ålder. Dessa bestämmelser om minimiålder gälla icke blott inträde i första klassen utan medgiva, att inträdessökande, som innehar minimiåldern, kan vinna inträde i vilken klass av läroverket som helst, därest han vid prövning visar sig besitta det för inträde i klassen fastställda kunskapsmåttet. I överensstämmelse med denna sista anordning står skolkommissionens förslag, att för inträde i fyrklassig, på sexklassig grundskola byggd realskola icke skulle fastställas någon bestämd minimiålder. Man kan nämligen gå ut ifrån att det kunskapsmått, som skulle fordras för inträde i sådan skola, ej skulle kunna förefinnas hos barn under nioårsåldern. Mera tvivelsamt blir spörsmålet, om man räknar med femklassig på fyraårig grundskola byggd realskola. Utgår man från nuvarande ordning, borde tydligen föreskriften om nioårsåldern bibehållas, enär även nu lärjunge kan vid denna ålder vinna inträde i andra klassen. Skäl synas emellertid^ tala för att en höjning av minimiåldern företages. Stadgandet om en sådan ålder är uppenbarligen ämnat bland annat att skapa en garanti för att lärjungarna icke kunna komma in i realskolan vid en så tidig ålder, att inträdet måste förutsätta en onaturligt forcerad, ohygienisk och opedagogisk undervisning som förberedelse. Vill man bibehålla en sådan garanti, torde det vara nödigt, att vid en femårig realskola i bestämmelserna om minimiålder ersätta nioårsåldern med tioårsåldern. Vill man i konsekvens härmed fastställa minimiålder även för inträde i fyrklassig realskola, synes det icke vara riktigt att sätta

318 denna ytterligare två år högre, fastän grundskolan här är två år längre. Då det ju är fråga om viss åldersmognad, torde det vara riktigast att i fråga om inträde i den fyraklassiga realskolans första klass som minimiålder tänka sig den ålder, som skulle vara den normala minimiåldern för övergång till den sexklassiga realskolans tredje och den femklassiga realskolans andra klassf då man i alla tre fallen skulle hava att räkna med ett lika stort antal år fram till realskolans slut. I överensstämmelse härmed skulle man som minimiålder för inträde i fyraklassig realskola få elvaårsåldern. Föreskrives en viss minimiålder för inträde i femklassig eller fyraklassig realskola, synes det bliva nödvändigt att bereda möjligheter till undantag. Bestämmandet härutinnan torde böra tillkomma rektor, efter skolläkarens och kollegiets hörande. Givetvis bör endast sådan underårig, som rett sig synnerligen väl i prövningen, kunna komma i fråga till intagning. I fråga om maximiålder gäller för närvarande, att ej någon, som före det kalenderår då inträde sökes fyllt tolv år, må intagas i realskolans första klass samt att beträffande inträde i realskolans övriga klasser skall iakttagas att den ined ledning av nyssnämnda stadgande beräknade åldern icke må vara överskriden. Undantag från dessa bestämmelser kan dock efter kollegiets hörande medgivas av rektor eller vid samskola av dess styrelse. Detta gäller alltså om intrade i sexklassig realskola. Skolkommissionen har ansett, att inträde i fyraklassig realskolas första klass bör stå öppet intill fyllda sexton år, med möjlighet till undantag i enlighet med vad nu gäller om inträde i allmänt läroverk. o Överflyttas det nu gällande stadgandet om maximiålder för inträde på femårig realskola, bör tydligen stadgas tretton år i stället för tolv. Vill man ha en lika nära överensstämmelse även beträffande fyraklassig realskola, skulle man komma till en föreskrift av innehåll, att inträde i sådan skolas första klass ej skulle medgivas någon, som föregående kalenderår fyllt femton år. En sådan föreskrift komme ganska nära skolkommissionens förslag men bleve något strängare. Givetvis borde under alla omständigheter i enlighet med nuvarande bestämmelser möjlighet till undantag förefinnas. röSSS*"

• En självfallen förutsättning för inträde i en skola är, att den, som erhåller intrade, äger förmåga att följa med och tillgodogöra sig skolans undervisning. Det är därför ofrånkomligt, att, om en skola bygger på en annan, den, som vinner inträde i den högre skolans lägsta klass, skall besitta det kunskapsmatt, som den grundläggande skolan skall meddela, I överensstämmelse härmed äro också de kunskapsfordringar avfattade, som gälla för inträde i nuvarande realskolas första klass. De utgå nämligen från den lärokurs, som enligt undervismngsplanen för rikets folkskolor skall genomgås i de tre lägsta klasserna i folkskola av A-formen. Skolkommissionen föreslår, att för inträde i fyraklassig realskolas första klass skall krävas ett kunskapsmått, motsvarande det, som inhämtas enligt gällande undervisningsplan i sexklassig folkskola av A-formen. Givetvis måste av den, som skall erhålla inträde i första klassen av en femklassig realskola, byggd på fyraårig grundskola, fordras, att han besitter det kunskapsmått, som enligt undervisningsplanen tillhör de fyra lägsta klasserna i folkskola av A-formen. Det har emellertid såväl i skolkommissionens betänkande som i åtskilliga av de däröver avgivna yttrandena framhållits, att det, då det är fråga om en högre skola för teoretiska studier, vilken bland annat skall utgöra grundval för gymnasiet och därmed också för vetenskapliga studier vid universitet och högskolor, icke vore tillräckligt att på lämpligt sätt konstatera förhandenvaron av ett visst kunskapsmått hos de inträdessökande utan att den, som skulle vinna inträde i en sådan skola, borde jämväl visat sig vara i besittning av ett visst mått av studieanlag och studieintresse. Mot skolkommissionens

319 förslag på förevarande område hava åtskilliga invändningar blivit gjorda. Dessa synas dock icke så mycket rikta sig mot vad skolkommissionen, förordat beträffande fordringarna för inträde i realskolan, som fastmera mot vad kommissionen i annat sammanhang uttalat om den av densamma föreslagna läroverksorganisationens uppgift att bättre sörja för begåvningarnas tillvaratagande. Detta uttalande synes dock knappast få tydas så, att i realskola skulle intagas endast sådana, som ägde utpräglad studiebegåvning. Detta motsäges bland annat av det antal lärjungar kommissionen räknar med i de föreslagna realskolorna. Angående inträdet i realskolan har kommissionen i förevarande hänseende förordat, att intagandet av lärjungar i realskola skulle föregås av en undersökning, som skulle avse icke blott de inträdessökandes kunskaper utan även, i den mån detta, vore möjligt, deras förståndsutveckling. Det skulle uppenbarligen vara ett missgrepp, om man som villkor för inträde i realskola skulle uppställa förhandenvaron av framstående begåvning. Många av dem, som genomgå realskola, komma på platser i livet, där de kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift utan att äga någon högre grad av studiebegåvning men där den i realskolan förvärvade bildningen ändock kan bliva till betydande gagn. Kraven på de inträdessökande komma emellertid, såsom ock skolöverstyrelsens majoritet i sitt utlåtande framhållit, att bliva i hög grad beroende av det antal platser, som vid realskolorna stå till förfogande. Blir detta antal starkt begränsat i förhållande till antalet inträdessökande, måste kraven på dessa bliva större både i det ena och det andra hänseendet. Om tillgången på platser blir rikligare, behöva däremot anspråken icke ställas så höga. Då den bildning, som meddelas i realskolan, helt naturligt icke kan få någon synnerligen stor omfattning och då densamma därför icke kan sägas medföra någon egentlig överkvalificering i även ganska blygsamma ställningar i livet, synes det vara önskligt, att möjlighet till erhållande av sådan bildning beredes i ganska frikostig utsträckning, och antalet platser vid realskolorna bör därför om möjligt ställas i lämpligt förhållande till det konstanta antalet inträdessökande. Men även med en jämförelsevis god tillgång på platser vid realskolan måste kraven på nödiga studieförutsättningar hos de i skolan intagna fasthållas, och dessa krav böra gälla icke blott de stadgade kunskaperna utan så långt möjligt även ett visst mått av studieanlag och studieintresse. Då realskolan är en frivillig skola, bör den icke vara skyldig att medgiva inträde åt sådana sökande, som äro obekväma att deltaga i dess arbete. Annorlunda förhåller det sig i detta fall med den obligatoriska folkskolan, som har att mottaga även lärjungar, som äro ur stånd att nå fram till skolans egentliga mål. Realskolan bör om möjligt frigöras från de för arbetet nedtyngande och tillbakahållande element, som lärjungar utan erforderliga studieförutsättningar utgöra. Erfarenheten har tydligt ådagalagt, att detta önskemål icke vinnes endast genom konstaterande av att inträdessökande tillägnat sig ett visst mått av kunskaper. Nästan ännu viktigare är det att utröna, om studieanlag och studieintresse förefinnes, men det är också mycket svårare att i fråga om dessa förutsättningar komma till ett säkert vägledande resultat. Äro de nu ifrågavarande förutsättningarna för handen, då betyder emellertid en eller annan lucka i kunskaperna ej så mycket, den kan ganska lätt utfyllas. Men en lärjunge, som visserligen på grund av en långt driven, på inträdesprövningen särskilt inriktad preparandundervisning kunnat bestå i kunskapsproven, kommer snart till korta, om han saknar den nödiga studiebegåvningen. Med det senast sagda hava de sakkunniga icke velat förorda något åsido- Garantier för sättande av kravet på ett visst mått av kunskaper hos dem, som skola intagas a ^ ä t S T i realskolan. Här gäller det att det ena göra och det andra icke låta. Den nin^arna äro för handen.

320 mottagande skolan bör hava rätt att kräva garanti för att det stadgade kunskapsmålet är för handen. Enklaste formen härför vore ju, att den mottagande skolan kunde som garanti godtaga ett av folkskolan givet betyg, vilket vitsordade, att inträdessökanden vore i besittning av de kunskaper, som grundskolan skulle meddela. Därigenom erhölles på en viktig punkt enhetlighet på det offentliga skolväsendets område, och därigenom onödiggjordes den alltid enerverande, ofta missvisande inträdesprövningen. Skolöverstyrelsens majoritet har i sitt utlåtande till skärskådande upptagit frågan, huruvida godkänt avgångsbetyg från folkskola skulle utan vidare kunna berättiga till inträde i en på fullständig folkskola b3'ggd realskola, och har därvid kommit till det resultatet, att en sådan ordning ej gärna läte sig genomföra. Överstyrelsen framhåller, att det endast vore de, vilka ägde de för fortsatta teoretiska studier nödiga förutsättningarna, som med framgång kunde tillgodogöra sig undervisningen i den högre skolan, men att det ej vore möjligt för folkskolan, som finge mottaga lärjungar med mycket olika begåvning, att i sin avgångsexamen underkänna alla dem, som icke ägde tydligi: ådagalagda förutsättningar för fortsatta teoretiska studier i en högre skola. Men även om man ville godkänna betyg från folkskola som tillräcklig garanti vid intagande av lärjungar i realskola, skulle man i alla fall, då avgörande om intagning skulle träffas, råka ut för praktiska svårigheter. Om endast godkänt betyg från folkskola skulle uppställas som fordran, komme säkerligen i många fall flera sökande att anmäla sig till inträde i realskola, än som där av utrymmesskäl kunde mottagas. Det bleve då nödvändigt att göra ett urval, vilket tydligen med hänsyn till både samhällets och individernas rättmätiga krav borde så verkställas, att de för deltagande i skolans arbete bäst kvalificerade bleve utvalda. E t t urval med ledning av de medförda betygen från folkskolan skulle otvivelaktigt i många fall bliva missvisande. Visserligen böra, teoretiskt sett, betygen från samtliga skolor bestämmas efter en gemensam objektiv måttstock, men då några enhetliga normer för avgångsexamen från folkskolan icke äro genomförda och då det i själva verket blir den enskilde läraren, som här har avgörandet, och olika lärare ovedersägligen kunna ha mycket olika fordringar, torde det icke kunna undvikas, att betyg, som till synes äro likvärdiga, i verkligheten motsvara olika kunskapsståndpunkter. Detta förhållande står också i vägen för genomförande av den anordningen att som villkor för intagning i realskola uppställa vissa kvalificerade vitsord från folkskolan. Även andra svårigheter skulle emellertid inställa sig. På grund av förhandenvaron av ett stort antal olika folkskoleformer med sinsemellan skiftande karaktär har det visat sig nödvändigt att för erhållande av enhetliga normer vid uppställande av kunskapsfordringar för inträde i realskola utgå ifrån en bestämd folkskoleform. De nu gällande inträdesfordringarna till realskolans första klass innefatta lärokurserna i de tre lägsta klasserna av folkskola av A-formen, och skolkommissionen har också utgått ifrån A-formen vid sitt förslag om inträdesvillkor. Även om, såsom skolöverstyrelsens majoritet angiver, erfarenheten giver vid handen, att folkskola av första B-formen med allt skäl i fråga om arbetsresultat kan jämställas med A-skolan och att även folkskola enligt andra B-formen kan, om man särskilt tager hänsyn till de mera begåvade barnen, anses som i det närmaste likvärdig med densamma, så är det dock långt till en sådan ordning, att betyg från vilken folkskola som helst skulle godtagas som garanti vid intagning i realskola. Om man fasthölle vid att A-skolans lärokurser skulle gälla som norm för inträdesfordringarna, bleve det tydligen nödvändigt att under alla omständigheter underkasta barn från andra folkskoleformer inträdesprövning, även om betyg från A-skola finge

321 gälla utan vidare. Inträdesprövning måste också fordras av de inträdessökande, som åtnjutit sin föregående undervisning i hemmen eller i privatskolor. Olägenheter kunna också komma att uppstå i sådana fall, då antalet av dem, som på grund av medförda betyg och genomgångna inträdesprov skulle äga rätt till inträde, vore större än det antal, som skolan kunde mottaga. Vid det urval, som då måste göras, bleve det mycket svårt att i förhållande till varandra värdesätta vitsorden från folkskolan och de vitsord, som givits i inträdesprövningen. Att giva absolut företräde åt de förra skulle säkert medföra, att bättre kvalificerade inträdessökande bleve utestängda. Detta skulle med skäl kännas såsom en orättvisa, vilken antagligen skulle särskilt träffa från landsbygden kommande inträdessökande och alltså för dem ytterligare försämra den ofördelaktiga ställning de under alla omständigheter intaga i fråga om möjlighet till undervisning i högre skolor. Om det ej med fördel går för sig att som garanti för att de nödiga studieförutsättningarna för inträde i realskolan äro för handen ensamt lita till de från folkskolan erhållna betygen, blir det tydligen nödvändigt att underkasta de inträdessökande särskild inträdesprövning. Såsom redan angivits, gäller en sådan ordning för närvarande. Skolkommissionen har icke satt i fråga någon ändring härutinnan utan betraktat inträdesprövningen som nödvändig. I de avgivna yttrandena ha, såsom redan anförts, icke några egentliga invändningar gjorts mot att inträdesprövning till realskolan bibehålles. Både skolöverstyrelsens majoritet och dess minoritet samt generaldirektör Bergqvist hava uttalat sig i denna riktning. Om inträdesprövning skall bibehållas, blir det angeläget att se till, att den- Inträdessamma ordnas så, att den, på samma gång den blir så rättvist vägledande som prövning. möjligt, ej måtte bliva onödigt betungande eller enerverande för de i prövningen deltagande inträdessökande, ej heller kominer att utöva ett otillbörligt tryck på grundskolans arbete. Skolkommissionen har framlagt åtskilliga förslag i syfte att göra inträdes- Samverkan prövningarna så rättvist vägledande som möjligt. En av svårigheterna med de mellan de» nuvarande inträdesprövningarna är, att fara för misstag lätt uppstår, när hän- jJSJaSmot syn uteslutande tages till en kort prövning, förrättad av lärare, som ej på tagande förhand känna de inträdessökande. Som korrektiv häremot, har skolkommisskolan, sionen förordat ett ordnat samarbete mellan den avlämnande och den mottagande skolans lärare. Kommissionen har tänkt sig, att de avlämnande lärarna avgåve omdömen dels rörande den inträdessökandes kunskaper, dels ock beträffande vissa personliga egenskaper hos denne. Därjämte skulle bifogas en statistisk översikt över samtliga inom den inträdessökandes klass under sista året meddelade vitsord. Kommissionen förordar också, att, där sådant låter sig göra, personliga konferenser mellan de avlämnande och mottagande lärarna anordnas. Kommissionen framhåller emellertid med styrka, att omdömena från den avlämnande läroanstalten i intet fall böra vara bindande utan allenast tjäna till ledning. Med anledning av vad kommissionen i förevarande hänseende uttalat ha i de avgivna yttrandena åtskilliga anmärkningar framställts. Dessa ha särskilt gällt en sådan anordning av samarbetet, att konferenser mellan de mottagande och de avlämnande lärarna skulle vara obligatoriska och att den mottagande skolan skulle bindas av den avlämnande skolans omdömen. Såsom av det föregående framgår, har varken det ena eller det andra av kommissionen ifrågasatts. I åtskilliga yttranden förordas emellertid en samverkan av ifrågavarande slag. Skolöverstyrelsens majoritet framhåller, att många skäl synas tala för önskvärdheten av att lämpliga former för en samverkan mellan de avlämnande 21—253165

322 och mottagande skolornas lärare i fråga om inträdesprövningarna måtte kunna utfinnas, men betonar också, att på detta område svårigheter kunna möta, som icke kunna övervinnas. Även överstyrelsens minoritet förklarar sig icke hava något emot, att en dylik samverkan kommer till stånd, blott man från början är fullt medveten om att dessa anordningar endast i undantagsfall kunna få någon större betydelse och att betygen och omdömena från den avlämnande skolan i intet fall få anses vara för den prövande läraren bindande. Generaldirektör Bergqvist framhåller, att en förbättring av formerna för inträdesprövningarna med nödvändighet måste gå i den riktningen, att tillfälle i möjligaste utsträckning beredes åt dem, som tidigare haft de ungas ledning om hand, att få på lämpligt sätt delgiva den mottagande skolan sina erfarenheter. Även han betonar, att formerna för samarbetet måste lämpas efter de skilda förutsättningar, som å olika orter äro för handen. Innan de sakkunniga för egen del gå in på spörsmålet om det ifrågavarande samarbetet, vilja de sakkunniga nämna något om de iakttagelser angående ett dylikt samarbete, vilka gjordes under de resor till utlandet, som de sakkunniga varit i tillfälle att företaga. Dessa iakttagelser gälla särskilt Köpenhamn och Hamburg. För inträdesprövning till första klassen av mellanskolorna i Köpenhamn gälla särskilda av Konungen utfärdade bestämmelser. Enligt dessa skall till anmälan om inträde fogas ett uttalande av den avlämnande skolans ledare, huruvida barnet med avseende å begåvning, mogenhet och flit är »skikket» eller »nseppe skikket» att intagas i mellanskolan. Själva prövningen samt bedömandet äro anförtrodda åt en prövningskommission, som till ena hälften består av i mellanskolor undervisande lärare, vilka skola förrätta de muntliga förhören, och till andra hälften av lärare i grundskolan, vilka vid förhören skola närvara som »censorer». Prövningskommissionen avfattar de för de skriftliga proven avsedda uppgifterna, vilka skola vara gemensamma för alla de i prövningen deltagande. De muntliga proven bedömas av den lärare, som förrättat förhöret, och den närvarande censorn i förening. Vid bedömandet skola användas vissa betyg, uttryckta i siffror från 6 till 1. Avståndet mellan två intill varandra liggande steg i skalan är alltid Va. För att ha bestått i provet kräves ett medelbetyg av minst 4 Va- En sökande, som uppnått ett medelbetyg av minst 4 men mindre än 4 Va, kan dock förklaras godkänd, om han av den avlämnande skolan förklarats vara »skikket». I Hamburg finnes för varje högre skola ett prövningsområde, till vilket vissa grundskolor hänföras. Den avlämnande skolan skall för varje inträdessökande lämna dels betyg, dels ett i friare former hållet omdöme. För varje prövningsområde finnes en prövningskommission, i vilken sitta lärare från såväl den högre skolan som från grundskolorna samt dessutom representanter för föräldrarna. ^ Proven, som närmast ha karaktär av vanlig klassundervisning och ofta fortgå under en tid av 8 till 14 dagar, ledas av en lärare från den högre skolan och en lärare från grundskolan, vilka växelvis förhöra och åhöra. Såsom av det anförda framgår, sträcker sig i de båda ifrågavarande städerna samarbetet mellan grundskolans och den högre skolans lärare även till själva prövningsförfarandet. Det synes de sakkunniga ur flera synpunkter önskvärt, att i fråga om övergången till högre skola en lämplig samverkan mellan den högre skolans och grundskolans lärare kommer till stånd. Denna övergång är av så ingripande betydelse för både barnen själva och deras föräldrar, att det på allt sätt bör eftersträvas, att avgörandet sker efter så allsidiga och objektiva grunder som möjligt. Vad det här gäller att åstadkomma är ett verkligt förtroendefullt samarbete i syfte att på bästa sätt främja såväl barnens som skolans sannskyldiga intresse. Det är givet, att ofta svårigheter skola möta att härvidlag få en

323 verksam anordning till stånd, och det torde från början vara klart, att förväntningarna på resultatet ej få ställas för högt. Närmast till hands ligger ju ett allmänt genomförande av den redan nu i stor utsträckning tillämpade ordningen, att inträdessökande skall förete betyg från den klass i den avlämnande skolan, han senast tillhört. För att möjliggöra ^ett säkrare bedömande av ett sådant betygs värde är det uppenbarligen ändamålsenligt, att detsamma åtföljes av en statistik över de i klassen givna vitsorden. Härutöver synas också mera fritt hållna omdömen om den sökandes personliga förutsättningar att deltaga i den högre skolans undervisning kunna bliva till fördel. Det är tydligt, att sådana betyg och allmänna omdömen skulle fordras icke blott från folkskolorna utan även från de enskilda skolor, som förberett för inträde i realskolan. Även om det tydligtvis ej bör komma i fråga, att lärarna beträffande avfattningen av de mera allmänna omdömena på något sätt bindas, kan det vara nyttigt, om till ledning i detta hänseende vissa formulär eller anvisningar komme till stånd. De sakkunniga torde knappast behöva betona, att de dela den allmänt uttalade meningen, att dessa betyg och omdömen icke böra för den mottagande skolan få bindande karaktär. De skola blott på sitt sätt medverka till att det ofta svåra, alltid ansvarsfulla beslutet om sökandes intagning i den högre skolan måtte ske efter så allsidiga och objektiva grunder som möjligt. Vad som under några dagars prov av de prövande lärarna kan utrönas angående för dem obekanta barn blir lätt missvisande, och det måste därför bliva till gagn, om vägledning kan erhållas från dem, som under en längre tid varit i tillfälle att samla erfarenhet rörande dessa barns studieförutsättningar. Uppenbart är, att man med blott dessa skriftliga betyg och omdömen icke kommer synnerligen långt beträffande det ifrågavarande samarbetet. # Mera effektivt bleve det, om ett samarbete av personlig art kunde ernås. Att i detta avseende tänka sig någon anordning, som skulle kunna allmänt genomföras, kan givetvis icke komma i fråga. Därtill äro förhållandena å de särskilda skolorterna alltför olika. Härtill kommer, att hela detta spörsmål om samarbete mellan den avlämnande och den mottagande skolan är hos oss så nytt, att någon egentlig erfarenhet på området i vårt land icke föreligger. Att innan en sådan erfarenhet vunnits vilja genomföra någon mera omfattande organisation av detta samarbete skulle vara både olämpligt och oriktigt. Men å andra sidan skulle det tvivelsutan vara till fördel, om en sådan erfarenhet efter hand kunde erhållas. Detta skulle bliva fallet, om på orter, där man på förevarande område ville åvägabringa ett personligt samarbete, möjlighet kunde erhållas att göra detta. Formerna för ett sådant samarbete kunde få olika karaktär allt efter de lokala förutsättningarnas beskaffenhet. I vissa samhällen, där realskolan komme att mottaga sina lärjungar nästan uteslutande från en eller ett fåtal folkskolor å orten, kunna tänkas personliga konferenser av den art, som skolkommissionen förordat. Den i det föregående lämnade redogörelsen giver vid handen, att man i exempelvis Köpenhamn och Hamburg för att få till stånd ett lämpligt förfaringssätt vid intagningen i de högre skolorna tillskapat särskilda prövningskommissioner. Dessa kommissioner hava genom sin sammansättning blivit organ för ett ingående samarbete mellan den högre skolans och grundskolans lärare beträffande urvalet av lärjungar till den högre skolan. Att genom officiella föreskrifter tillskapa organ av detta slag även i vårt land kan givetvis icke ifrågasättas, i varje fall icke förrän tillräcklig erfarenhet i gynnsam riktning på området vunnits. Men om det alltså ej kan bliva fråga om något allmänt införande på lagstiftningens väg av särskilda organ för inträdesprövningarna, torde det å andra sidan ej böra läggas några hinder för att

324 något sådant å orter, där intresse för saken förefunnes, på grund av lokalt initiativ komme till stånd. Därigenom skulle erfarenhet vinnas och väg kanske banas för ett ändamålsenligare förfarande vid intagandet av lärjungar i realskolan. På grund av det anförda hava de sakkunniga ansett sig böra ägna någon uppmärksamhet åt frågan om särskilda organ för inträdesprövningarnas ordnande under samarbete mellan den högre skolans och grundskolans lärare och vilja här lämna några allmänna antydningar om sammansättningen av en särskild intagningsnämnd och om de arbetsuppgifter, en sådan nämnd skulle kunna få sig anförtrodda. De sakkunniga vilja därmed blott giva ett uppslag, som möjligen å en eller annan ort kan upptagas. I fråga om sammansättningen av en sådan nämnd kan givetvis icke någon allmän regel uppställas. Å en mindre ort torde man kunna nöja sig med ett fåtal medlemmar, under det att nämnden i en större stad finge ha större omfattning för att lämna plats åt representanter för olika skolarter. I allmänhet torde kunna sägas, att i nämnden borde ingå skolchefer och lärare från den högre skolan eller de högre skolorna samt från folkskolorna å orten ävensom att den borde innehålla både manliga och kvinnliga medlemmar. Det synes lämpligast, att de högre skolorna och folkskolorna bleve företrädda av medlemmar till lika antal. Med en sådan sammansättning av nämnden synes ordförandeskapet med därtill hörande utslagsröst alltid böra tillkomma en representant för den högre skolan, enär det ju här är fråga om en angelägenhet, som i främsta rummet angår denna skola. En sådan nämnd kunde alltefter omständigheterna till behandling upptaga frågor, som berörde intagningsförfarandet och vilka i större eller mindre mån vore av betydelse såväl för folkskolan som för den högre skolan, exempelvis rörande lämpliga former för inhämtande av nödiga upplysningar från de inträdessökandes förutvarande lärare, avfattningen av uppgifterna för de skriftliga prövningarna, sättet för det muntliga prövningsförfarandet, de närmare förutsättningarna för godkännande och för lärjungarnas ordningsföljd vid intagning o. s. v., allt i den omfattning och på det sätt, som befunnes lämpligt och småningom vunna erfarenheter kunde föranleda. En sådan nämnd, som bleve organiserad genom frivillig överenskommelse, skulle givetvis icke inkräkta på det ansvar och den beslutanderätt, som tillkommer den högre skolans ledning, utan endast fungera som rådgivande institution och som förmedlare av nödigt samarbete mellan grundskola och högre skola. IntelligensSkolkommissionen har jämväl haft under övervägande möjligheten att för prövningar, bedömande av de inträdessökandes förståndsutveckling taga i anspråk metoder, som kommit till användning vid de s. k. intelligensprövningarna. Då kommissionen funnit de använda metoderna närmast ha betydelse för bedömande av intelligensen, då den tenderar mot endera av ytterligheterna, och då den icke känt sig övertygad om att sagda prövningsform i sitt nuvarande skick är ägnad att allsidigt belysa de personliga egenskaper, som äro av avgörande betydelse för ett framgångsrikt studiearbete, har kommissionen icke ansett sig kunna förorda dylika metoders användande för närvarande såsom grundval för bedömandet av de inträdessökandes studieförutsättningar. I de avgivna yttrandena har framkommit en stundom ganska stark kritik av dylika intelligensprövningars användning som hjälpmedel vid bedömande av inträdessökandes förutsättningar att deltaga i den högre skolans arbete. I den mån denna kritik vänt sig mot skolkommissionens förslag, synes den i viss utsträckning ha berott på ett missförstånd, i det man icke klart hållit isär intelligensprövningar i teknisk psykologisk mening och den av kommissionen föreslagna inträdesprövningen, vilken avser att utröna icke blott de

325 sökandes kunskaper i olika ämnen utan också på samma gång så långt som möjligt deras förståndsutveckling. Generaldirektör Bergqvist har, då han behandlar frågan om skolan och begåvningsproblemet, också ägnat uppmärksamhet åt den hjälp som den psykologiska forskningen på detta område kan skänka. På samma gång han starkt varnar för ett ovist begagnande av ofullkomligt utformade och otillräckligt prövade tillvägagångssätt, framhåller han önskvärdheten av att frän skolornas sida större uppmärksamhet ägnades åt den vetenskapliga, forskningen på förevarande område och beklagar, att de försök, som från vissa intresserade håll planlagts för att åt den barnpsykologiska forskningen bereda material inom skolans område, mer än en gång mötts med alltför stort misstroende och motstånd från såväl lärares som myndigheters sida. Den synnerligen omfattande organisation för urval av lärjungar till de högre skolorna, som är genomförd i Hamburg, upptager också vetenskapliga intelligensprövningar såsom hjälpmedel vid sidan av omdömena från den avlämnande skolan och de egentliga inträdesproven. Dessa intelligensprövnmgar ha såsom hjälp vid bedömandet tillvunnit sig allt större förtroende och fått en ökad användning. Till en början utfördes de av det under professor W. Sterns ledning stående psykologiska institutet vid universitetet i Hamburg. Institutet kan emellertid icke numera medhinna det alltmer ökade arbetet_ med prövningarna i fråga utan saken har i stället ordnats så, att institutet giver kurser för intresserade lärare, vilka sedan utföra intelligensprövningarna. Erfarenheten från Hamburg visar, att dylika prövningar, rätt anordnade, kunna vid sidan av andra lämpliga anordningar bliva ett värdefullt hjälpmedel för åstadkommande av ett rättvist och lämpligt urval av lärjungar till den högre skolan. De sakkunniga dela skolkommissionens uppfattning, att de här ifrågavarande intelligensprövningarna hos oss varken nått sådan utveckling eller tillvunnit sig ett sådant förtroende, att de skulle kunna rekommenderas såsom hjälpmedel vid inträdesprövningarna till den högre skolan. Detta betyder, enligt de sakkunnigas mening, emellertid icke, att man skulle principiellt motsätta sig dylika prövningars användning på förevarande område. Den psykologiska intelligens- och begåvningsforskningen är av så ungt datum, att det är omöjligt att nu kunna förutse, vilka praktiska resultat den kan skänka, och skolan bör därför även i detta hänseende ha ögonen öppna för vad som tilldrager sig pa den psykologiska forskningens område. Redat i den föregående framställningen hava de sakkunniga vid upprepade Inträdesprov tillfällen haft anledning att beröra frågan om sättet för inträdesprövningarnas m l ^ r n ^ s g a u anordning men vilja nu i ett sammanhang närmare behandla detta ^spörsmål. Utöver vad i det föregående angivits har skolkommissionen angående själva tillvägagångssättet vid inträdesprövningarna till realskolan egentligen endast anfört, att för åstadkommande av en så långt möjligt allsidig undersökning av den inträdessökandes såväl förståndsutveckling som kunskaper prövningen särskilt borde inriktas på sådana ämnen, vilka antingen på grund av sin egenart (t. ex. modersmålet och matematik) eller med hänsyn till de olika intradessökandenas individuella anlag och fallenhet kunna vara ägnade att lata vars och ens förutsättningar för ett framgångsrikt fullföljande av studierna träda i dagen. . 0 • „ Mot kommissionens uttalanden har som sagt i åtskilliga yttranden framkommit en skarp kritik. Denna synes närmast rikta sig mot kommissionens förordande av ett tillvägagångssätt, som avser undersökning icke blott av kunskaperna utan även av förståndsutvecklingen. Det har ansetts^ att en sådan anordning skulle gå ut på ett begåvningsurval, vilket på ett så tidigt åldersstadium, som det här gäller, vore omöjligt att med någon säkerhet verk-

326 ställa, samt att den skulle giva alltför stor makt åt de prövande lärarna och därigenom på dem lägga ett tungt ansvar. Mot denna kritik hava skolöverstyrelsens majoritet och generaldirektör Bergqvist invänt, att sättet för inträdesprövningarnas anordnande enligt kommissionens förslag icke skulle innebära någon större avvikelse från den ordning, som redan nu tillämpas vid inträdesprövningarna till realskolans första klass, samt att jämväl enligt för närvarande gällande bestämmelser makten och ansvaret i fråga om lärjungarnas intagning i realskolan tillkomma vederbörande lärare. Enligt de sakkunnigas mening synas inträdesprövningarna kunna ordnas i ganska nära överensstämmelse med det tillvägagångssätt, som enligt gällande läroverksstadga skall användas vid inträdesprövning till den sexklassiga realskolans första klass. % Redan nu torde det vara vanligt, att man vid denna prövning fäster särskild vikt vid sådana prövningsresultat, som äro ägnade att ådagalägga de prövades mogenhet, framför allt resultaten i modersmålet och räkning. De sakkunniga anse, att ett vidare fortgående på denna väg bör eftersträvas. J u mera man vid prövningarna icke blott söker att konstatera förhandenvaron av mer eller mindre mekaniskt inlärda minneskunskaper utan även söker utröna de inträdessökandes allmänna mognad, desto större utsikt finnes, att inträdesprövningen verkligen skall kunna fylla sitt syfte att åt den högre skolan tillförsäkra ett urval av lärjungar, väl skickade att deltaga i dess undervisning. Och i den mån inträdesprövningarna kunna anordnas på ett sådant sätt, kan man också förvänta, att de ej skola förorsaka ett menligt inflytande på undervisningen i den grundläggande skolan, i det att denna ej skall se som sin huvuduppgift att genom forcerat minnesplugg giva sina lärjungar ett förråd av minneskunskaper, som lätt kunna redovisas vid ett inträdesförhör. Med det anförda ha de sakkunniga icke velat säga, att man vid inträdesprövningarna skulle försumma att utröna de inträdessökandes kunskaper och färdigheter. Detta måste givetvis fortfarande vara inträdesprövmngarnas huvudmoment, men det synes synnerligen önskvärt, att denna kunskapsprövning måtte så ordnas, att den tillika ådagalägger de sökandes allmanna mognad och utveckling. I detta syfte torde särskild vikt böra läggas vid resultatet i sådana ämnen som modersmålet och räkning och förhören i allmänhet få en sådan läggning, att de taga icke blott de prövades minne utan jämväl deras förstånd i anspråk. De sakkunniga hava redan angivit, att som inträdesfordran till realskolans första klass bör uppställas det kunskapsmått, som enligt gällande undervisningsplan för rikets folkskolor skall vara inhämtat i grundskolan. Det ligger då närmast till hands att låta inträdesprovet avse samtliga de kunskapsämnen, som tillhöra grundskolestadiet. Så sker för närvarande, i det att inträdesprövningen till den sexklassiga realskolans första klass skall gälla de kunskaper, som barnen böra hava inhämtat genom kristendoms-, modersmåls-, räkne- och hembygdsunderyisningen i de tre lägsta klasserna i folkskola av A-formen. I fyra- eller sexårig grundskola träder i stället för hembygdsundervisningen undervisningen i geografi, naturkunnighet och historia. Prövningen skulle alltså i dessa fall komma att avse sex olika ämnen. Dessutom borde tydligen såsom för närvarande de inträdessökandes färdighet i välskrivning särskilt bedömas. De sakkunniga hava tagit under övervägande spörsmålet, huruvida inträdesprövningen under alla omständigheter bör omfatta ett så stort antal ämnen som det angivna, för att den skall kunna giva ett tillfredsställande resultat, eller om man i större eller mindre utsträckning skulle kunna nöja sig med godkända betyg från grundskolan. Självfallet torde vara, att prov i moders-

327 målet och räkning skola förekomma. Skall en inskränkning ske bör den alltså gälla e t t e l l e r flera av de övriga ämnena. A t t utesluta samtliga dessa frän prövningen torde icke kunna ifrågasättas. Denna måste som sagt i väsentlig grad få karaktär av kunskapsprov. En prövning i sådana ämnen som kristendomskunskap, historia, geografi och naturkunnighet ar icke blott agnad att utröna de sökandes kunskaper utan kan även, ratt anordnad giva dem tillfälle att ådagalägga sin förståndsmognad. En prövning uteslutande i moders målet och räkning skulle i många fall icke giva tillräcklig ledning, d a d e t gäller för den högre skolan att avgöra ordningsföljden mellan de i provningen de

Å i n d r a sidan föreligga enligt de sakkunnigas förmenande starka skäl för att från prövningen utesluta vissa av de andra ämnena om nödiga garantier kunna vinnas för att erforderliga kunskaper i dem hos d e 1 s . ^ f e J ° T ^ 5 a ^ E t t viktigt önskemål är, såsom i det föregående ofta framhållits, att intiadesprövningen ordnas så, att den ej verkar förryckande pa den grundläggande skolans undervisning. Ämnena äro emellertid i olika grad känsliga for en återverkan i sådan riktning. Av de här ifrågavarande ämnena påverkas tydligen undervisningen minst ogynnsamt i sådana ämnen, dar bibringande av minneskunskap är ett starkt framträdande syfte. Farligare kan återverkan bliva på undervisningen i ämnen, vilka visserligen skola giva en viktig kunskapsbehållning men som hava sin största betydelse i den inverkan, de utöva på barnens känslo- och viljeliv. I detta hänseende kommer tydligen kristendomsämnet i första rummet. Det ligger i öppen dag, ^ t undervisningen i detta ämne skulle väsentligt förryckas, om läraren tvingades att i tramsta rummet ställa ett inpluggande av minneskunskaper, som kunde snabbt och säkert redovisas vid ett prövningsförhör. I förevarande hanseende kommer historien kristendomsämnet nära. Även i fråga om historia ar det högeligen önskvärt, att läraren icke nödgas att åsidosätta tillvarataganaet av de personlighetsbildande moment, som detta ämne rymmer, för inpräglande av minnesstoff Enligt de sakkunnigas mening skulle det vara fördelaktigt om intradesförhör i de båda nu nämnda ämnena kunde undvikas och i; stallet i iraga om dem godkänt vitsord från grundskolan kunde anses vara till tyllest. Emellertid synes det knappast vara möjligt att vid inträdesprövningen godtaga sådana vitsord från vilken läroanstalt som helst Da som intradesfordran skulle uppställas kunskap sm åttet i folkskola av A-formen, ligger det nära att låta endast dem, som kunde förete godkänt betyg i kristendomskunskap och historia från skola av denna form, flitagas frän inträdesprov i dessa ämnen Det har i det föregående framhållits, att man kan anse, att folkskola av B 1-formen kan i fråga om det meddelade kunskapsmåttet anses i det hela likvärdig med A-skola. Detsamma torde, om hänsyn tages till mera begåvade lärjungar, få anses gälla även skola av B 2-formen. Det synes därför _icke behöva medföra någon olägenhet, om man i förevarande lianseende likställde inträdessökande från B 1- och B 2-formerna med mträdessokande frän A-tormen. Ej heller torde det möta några betänkligheter att härvidlag medtaga även den sparsamt förekommande B 3-formen, då ju under alla förhållanden inträdesprövning i flertalet ämnen skulle förekomma. Man skulle da i den utsträckning, som här satts i fråga, kunna frän mträdesförhor fritaga dem, som kommit från någon av folkskolans huvudformer d v. s sådana folkskolor, som giva sina lärjungar full undervisningstid och hava fullt utbildade lärarkrafter. De sakkunniga stärkas i sin uppfattning härutinnan av uppgifter, som inhämtats från de kommunala mellanskolorna och om vilka närmare talas i kap. IV sid. 30 f. ., po Ej heller synes det kunna tillrådas att lata den här ifrågasatta friheten Iran särskilt inträdesprov i kristendomskunskap och historia galla även mtradesso-

328 kände, som fått sm förberedande undervisning i enskilda skolor eller i hemmen De enskilda skolor, som här skulle komma i betraktande, äro så olikartade, att det_ ej gärna kan komma i fråga som en allmän regel, att deras betyg skulle' utan vidare kunna godtagas som garanti vid intagning i realskolan, helst ?om den officiella kontrollen över dessa skolor i regel är föga effektiv. Säkerligen skulle ett förtroende av den art det här gäller kunna givas åt vissa bland°de ifrågavarande skolorna, men det torde icke vara möjligt att härvidlag genom generella bestämmelser uppdraga en skiljegräns. Annorlunda förhåller det sig med folkskolan. Denna är ju den officiellt erkända allmänna barndomskolan, som arbetar efter en av Kungl. Maj :t utfärdad undervisningsplan och står under noga reglerad statlig och kommunal kontroll. Även ett annat skäl kan anföras för att den här förordade ordningen kominer att gälla endast lärjungar från folkskolan. Allmänt erkännes, att folkskolan bor vara den allmänna grundskolan för den högre skolan, även om olika meningar råda om i vilken utsträckning detta bör ske. Om åt betygen från folkskolan kunde givas den betydelse, som här förordas, skulle detta tydligen innebära ett erkännande av folkskolan som den egentliga grundskolan. _ Inträdesprövningen bör givetvis såsom för närvarande omfatta dels skriftliga, dels muntliga prov. Skriftliga prov böra alltid anordnas i modersmålet och räkning. Proven måste tydligen få olika karaktär, om grundskolan är treårig, fyraårig eller sexårig. Om det gäller inträde i sexklassig eller femklassig realskola, torde det skriftliga provet i modersmålet lämpligast avse rättskrivning. Är det däremot fråga om inträde i fyrklassig realskola, bör även uppsatsprov förekomma. Texten för rättskrivningsprovet bör, vilket stadium prövningen än gäller, präglas av ett rimligt, lättfattligt innehåll och ett enkelt och naturligt språk samt ej innehålla ovanliga ord oeh utryck. För att sätta de i provet deltagande in i sammanhanget bör läraren först uppläsa texten i dess helhet och genom samtal försäkra sig om att innehållet blivit rätt uppfattat. Uppgifterna för uppsatsprovet, där sådant skall förekomma, böra uppenbarligen vara lätta och kunna exempelvis avse redogörelse för sådant, som barnen själva upplevat, eller behandling av något lämpligt ämne från den inhämtade skolkursen. Provräkningen måste givetvis också få olika karaktär alltefter längden av de sökandes^ föregående skolgång. I räkneprov för inträde i fyrklassig realskola böra ingå även geometriska räkneexempel. Vid det muntliga provet i modersmålet bör alltid förekomma innanläsning med samtal om och redogörelse för det lästa. Prov till fyrklassig realskola bör dessutom också alltid avse de inträdessökandes kunskaper i språklära. Vid det muntliga provet i räkning bör särskild vikt fästas vid huvudräkningen. Gäller det fyrklassig realskola, böra jämväl de inträdessökandes kunskaper i geometri undersökas. Vad beträffar de muntliga proven i geografi och naturkunnighet samt i kristendomskunskap och historia, där sådana förekomma, synes det kunna ifrågasättas, att dessa vid fyrklassig realskola, därest antalet inträdessökande är synnerligen stort, böra kunna i viss utsträckning få utbytas mot skriftligt besvarande av enkla frågor. _ Åt sökande, som prövas i kristendomskunskap och historia, böra givas endast vitsorden godkänd eller icke godkänd, enär möjlighet till en tillförlitlig jämförelse mellan de i inträdesprövningen givna och de från folkskolan medförda vitsorden tydligtvis icke förefinnes. Härav följer att i fråga om de lärjungar, som ej undergått prov i dessa ämnen, vid det slutliga bedömandet hänsyn tages endast till om de i dem erhållit godkända vitsord eller ej. För behörighet till inträde bör i regel fordras godkänt vitsord i samtliga

329 ämnen. Då det emellertid icke kan vara lämpligt att giva resultatet av en kortvarig prövning i ett enskilt ämne alltför starkt bindande karaktär, synes en viss frihet böra givas de bedömande lärarna att kunna intaga en inträdessökande, som formellt sett icke i alla hänseenden fyllt måttet men som enligt deras övertygelse dock äger tillräcklig allmän mogenhet och begåvning för att kunna reda sig i skolans arbete. Det synes därför böra givas ett stadgande av innehåll, att även sådana sökande må kunna förklaras berättigade till inträde, som vid prövningen brustit i ett eller annat avseende men dock i det hela visat sig äga goda förutsättningar att deltaga i skolans undervisning. Vid bestämmande av den ordningsföljd, vari de i prövningen godkända böra komma i fråga till inträde, därest ej alla kunna intagas, bör särskild vikt fästas vid resultatet av proven i modersmålet och räkning. Vad här anförts angående inträdesprövning i realskolans första klass, kan tydligen tillämpas, även om realskolan skulle förkortas i enlighet med det av skolöverstyrelsens majoritet framlagda förslaget.

2. Intagning i flickskolan. Vad som i det föregående anförts rörande intagning i realskola synes i stort sett vara tillämpligt jämväl beträffande intagning i högre flickskola. Om för inträde i realskola viss minimi- och maximiålder fastställes, bör detta gälla även flickskolan. För intagning i flickskola bör också gälla, att inträdessökande skall ha tillägnat sig det kunskapsmått, som skall inhämtas i grundskolan. Med de inträdessökande till flickskolans första klass bör verkställas inträdesprövning, anordnad på samma sätt som vid realskolan. Vad som sagts angående samarbete mellan den mottagande och den avlämnande skolans lärare bör kunna äga tillämpning jämväl i fråga om flickskolan. Skulle en intagningsnämnd av den art, som i det föregående antytts, på någon ort komma till stånd, bör dess verksamhet givetvis omfatta även flickskolan och dess sammansättning lämpas därefter. Att den för realskolan gällande ordningen för inträdesprövningen skall tilllämpas även vid de statsflickskolor, som kunna komma att upprättas, är självklart. Densamma bör emellertid också såsom regel tillämpas vid de statsunderstödda enskilda flickskolor, som kunna komma att finnas och som skola fylla samma uppgift som statsflickskolorna. Det synes då angeläget, att intagningsförfarandet så ordnas, att tillträdet till flickskolan kommer att i lika grad stå öppet för alla, för vilka dess bildning eftersträvas, vilken samhällsklass de än tillhöra och vilken föregående undervisning de än erhållit. Framför allt är det av vikt att sörja för att vägen till flickskolan ej stänges för inträdessökande från folkskolan, som ju även beträffande den högre flickskolan skulle vara den officiella grundskolan. I detta avseende kunna uppstå särskilda svårigheter, därest de statsunderstödda enskilda flickskolorna, såsom för närvarande i stor utsträckning är fallet, komma att hava förberedande klasser, utgörande skolans lägsta stadium, från vilket lärjunge med godkända betyg utan vidare fljtttas upp i den högre skolan. Enligt den utredning av vissa frågor rörande privatläroverken, som hösten 1924 verkställdes av särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga, ha av 80 undersökta högre flickskolor 69 sådana förberedande klasser. Vid en undersökning av lärjungeantalet i dessa skolors tredje förberedande klass vårterminen 1923 och första klass i den egentliga flickskolan höstterminen samma år har det visat sig, att det stora flertalet skolor kunnat i första klassen taga in ganska många nya elever, att i 17 skolor en ny parallellavdelning upp-

330 rättats i första klassen för de nyanmälda elevernas skull men också att i en del skolor de lediga platserna i första klassen varit få, i några inga. Det är tydligt, att en statsunderstödd enskild flickskola med förberedande klasser, om den i fråga om lärjungarnas intagning skall bliva likställd med statsflickskolan och realskolan, icke kan fritagas från allmän inträdesprövning. Huruvida en enskild skola, vilken har bestämd karaktär av försöksläroverk, på grund av denna sin egenskap är i behov av speciella bestämmelser i fråga om lärjungars intagning synes böra prövas i varje särskilt fall. Och där det gäller stiftelseskolor bör givetvis jämväl beträffande intagning tillbörlig hänsyn tagas till stiftelseurkundens bestämmelser. Undantag, som sålunda kunna påkallas, utesluta dock icke, att man som regel måste gå ut ifrån att i högre flickskola inträdesprövning till första klassen anordnas. Därest man även för framtiden har att räkna med statsunderstödda enskilda högre flickskolor med egna förberedande klasser, blir det givetvis av synnerlig vikt, att inträdesprövningen vid dessa skolor verkställes så, att de inträdessökande, som komma från resp. förberedande klasser, icke erhålla en gynnsammare ställning än övriga inträdessökande. Även om givetvis de prövningsförrättande lärarna iakttaga all möjlig opartiskhet, synes det, ej minst ur skolans egen synpunkt, vara lämpligt, att inträdesprövningen försiggår under officiell kontroll. Om å skolorten finnes en sådan intagningsnämnd, som i det föregående angivits, torde denna kunna övertaga även denna uppgift. I annat fall synes det vara lämpligt, att inträdesprövningen ledes och övervakas av ettsärskilt ombud, utsett av skolöverstyrelsen. För övrigt torde möjligen, när det gäller att reglera intagningen i första klassen vid privatskolor med egna förberedande klasser, vissa övergångsbestämmelser visa sig nödvändiga, så att t. ex. åt barn, som föräldrarna insatt i den förberedande skolan under förvissning om att de därigenom åt barnen tryggat plats i den egentliga flickskolan, möjlighet beredes att övergå till första klassen, om de lämna tredje förberedande klassen med godkända betyg. Med en treårig förberedande skola skulle dylika övergångsbestämmelser ej behöva mer än högst tre års varaktighet. Vad här sagts om intagning i flickskolan, gäller, i vad det avser den privata högre flickskolan, givetvis i tillämpliga delar även andra med flickskolan och realskolan parallella statsunderstödda enskilda skolor, vare sig dessa äro samskolor eller rena gosskolor.

3. Intagning i gymnasiet. Skolkommissionen förklarar sig med anledning av erhållet direktiv hava eftersträvat att beträffande gymnasiet åvägabringa anordningar, vilka vore ägnade såväl att motverka en alltför stark lärjungetillströmning till gymnasiet och därmed följande överproduktion av studenter som att befrämja ett sådant resultat av gymnasiets arbete, att de utgående studenterna bleve icke sämre utan bättre kvalificerade än vad för närvarande är fallet. Både för det ena och det andra syftets vinnande har man enligt kommissionens mening att särskilt lita till en ändamålsenlig anordning av lärjungeintagningen i gymnasiet. Kommissionen, som räknar endast med treårigt gymnasium, byggt på avslutad realskola, har helt naturligt först upptagit frågan, huruvida intagningen å gymnasiet kunde grundas på avlagd realexamen. Då det för ett kvalificerat urval av lärjungar å gymnasiet vore nödvändigt att konstatera icke så mycket ett visst kunskapsmått som fastmera verklig studiebegåvning och studiehåg, syntes det självfallet, att vilket realexamensbetyg som helst icke

331 kunde få berättiga till inträde å gymnasiet. Kommissionen avvisar emellertid också tanken på ett i vissa hänseenden kvalificerat realexamensbetyg såsom inträdesvillkor. Den befarar att en dylik anordning skulle verka förryckande på arbetet i realskolan, skulle undergräva den självständiga ställning, som borde tillkomma realexamen, och skulle liksom uppdela de från realskolan utexaminerade i en mervärdig och en mindervärdig grupp. Dessutom skulle det möta stora praktiska svårigheter att med ledning av betygen från realexamen verkställa ett tillförlitligt urval av de för gymnasiestudier bäst skickade. Då kommissionen sålunda ej vill grunda intagningen i gymnasiet på betygen från realexamen, har den ansett sig böra föreslå en särskild inträdesprövning till gymnasiet, så anordnad, att den kunde ådagalägga icke blott de sökandes kunskaper utan även och i främsta rummet deras studiebegåvning. Liksom vid intagningen i realskola eller flickskola skulle vid intagningen i gymnasiet stor vikt fästas vid de upplysningar, som kunde erhållas från den avlämnande skolan. Sökande borde därför förete terminsbetyg från de tre senaste terminerna jämte jämförande betygsstatistik. Dessutom skulle fordras mera allmänt avfattade omdömen om de sökandes studieläggning och studiehåg. Dessa omdömen borde avfattas med ledning av givna formulär. Vad själva formerna för inträdesprövningen beträffar, diskuterar kommissionen först en sådan anordning, att de sökande intoges å gymnasiet och finge på vanligt sätt deltaga i dess undervisning under en period av icke alltför kort varaktighet, varefter det på grund av de under denna period gjorda erfarenheterna bestämdes, vilka som skulle få stanna kvar å gymnasiet. Kommissionen finner denna prövningsform väl ägnad att giva vägledning för bedömande av de sökandes studieförutsättningar men anser sig ändock icke kunna förorda densamma. Den skulle tvinga gymnasiet att arbeta med lärjungematerial, som ej där egentligen hörde hemma, och den skulle, om efter prövningens slut avdelningarnas antal behövde minskas, medföra svårigheter i fråga om lärarnas anställning och tjänstgöring; den skulle för utom gymnasiestaden boende sökande, som ej bleve godkända, medföra ej ringa kostnader utan motsvarande valuta, den skulle på de avvisade trycka en stämpel av mindervärdighet, som kanske för dem bleve svår att bära, och den skulle hindra dessa att vid läsårets början komma till annan läroanstalt för erhållande av utbildning. Kommissionen stannar till sist vid att förorda en inträdesprövning av i det hela samma art som den, vilken skulle förekomma vid intagning i realskolan. Denna prövning skulle dock icke vara obligatorisk för alla inträdessökande. Om rektor och kollegium på grund av inkomna ansökningshandlingar ansåge sig beträffande vissa av de sökande kunna avgöra, om de otvivelaktigt vore skickade för gymnasiestudier, borde dessa sökande utan vidare kunna intagas. Prövningen hade icke sitt mål i sig själv utan borde komma till användning, endast där den visade sig vara nödvändig. Givetvis skulle prövningen vara dels skriftlig, dels muntlig. Någon särskild skriftlig prövning borde dock icke anordnas, utan i detta hänseende borde den skriftliga prövningen i realexamen göra tjänst. De sökandes examensskrivningar skulle därför, sedan de blivit granskade och bedömda, insändas till vederbörande läroverksrektor. Även de lärjungar vid realskolan, som ej ämnade avlägga realexamen men ändock tänkte söka till gymnasiet, skulle därför deltaga i examensskrivningarna vid realskolan. Den muntliga prövningen skulle för dem, som avlagt realexamen eller företedde godkänt betyg från realskolans högsta klass, omfatta förhör i 4 a 5 av realskolans läroämnen. Två av dessa ämnen skulle tillhöra ämnesgruppen modersmålet, ett främmande språk och matematik, sistnämnda ämne dock

332 ersatt av latin för de lärjungar, som i realskolans fjärde klass läst detta språk, ett skulle sökande äga rätt att själv välja. För sökande, som ej avlagt realexamen eller företett godkänt betyg från högsta klassen i realskola, skulle prövningen göras mera omfattande. Som regel skulle för inträde fordras godkända vitsord i alla de i prövningen ingående ämnena. Bestämmelserna angående fordringarna för intagning borde dock icke göras alltför bindande, utan frihet lämnas kollegiet att intaga sökande som visat sig äga de erforderliga studieförutsättningarna, även om han ej i allo bestått proven. Prövningen borde förläggas till våren, och blott i undantagsfall skulle prövning även få ske om hösten. Den, som blivit godkänd i prövning till ett gymnasium, skulle utan förnyad prövning kunna intagas vid ett annat. Yttrandena.

T de av lärarkollegier, skolstyrelser m. fl. avgivna utlåtandena över skolkommissionens betänkande avstyrkes i mycket stor utsträckning kommissionens förslag om inträdesprövning till gymnasiet. Såsom redan i det föregående angivits, har i allmänhet kommissionens förslag angående inträdesprövningar till olika slag av skolor blivit föremål för stark kritik. Särskilt har man framhållit svårigheterna att med anlitande av inträdesprövning åvägabringa ett verkligt begåvningsurval. Med synnerlig styrka framträda emellertid invändningarna mot den föreslagna inträdesprövningen till gymnasiet. Det gällde här en fullständig nyhet, för vars införande tillräckliga skäl icke kunde anses föreligga. Särskilt betänkligt vore att vid tillämpning av kommissionens förslag lärjungarna i realskolans sista klass egentligen skulle få två examina omedelbart efter varandra, dels realexamen, dels inträdesprövningen till gymnasiet. I ett stort antal yttranden uttalas gillande av kommissionens ståndpunkt, att för gymnasiet borde krävas ett kvalificerat lärjungeurval. _ Detta syfte anser man emellertid hellre böra vinnas genom krav på kvalificerade betyg från realskolan än genom inträdesprövning. Både skolöverstyrelsens majoritet och generaldirektör Bergqvist biträda visserligen den meningen, att av dem, som skola vinna inträde, borde fordras särskilda studieförutsättningar, men ingendera har framlagt något bestämt förslag, huru detta önskemål skulle tillgodoses. Skolöverstyrelsens minoritet däremot har gjort ett mera bestämt uttalande i förevarande hänseende. Den anser, att det icke föreligger några tvingande skäl, vilka skulle påkalla en sådan utvidgning av examensväsen det, som införandet av den nya inträdesprövningen skulle innebära. Däremot^ syntes goda skäl tala för att en viss skärpning i fordringarna vid övergång från realskolan till gymnasiet borde ske, i det att genom fordran på vissa kvalificerade betyg kraven på de i gymnasiet inträdessökande ställdes högre än vad hittills varit fallet. Det syntes icke förefinnas grundad anledning för den av kommissionen uttalade farhågan, att realskolans arbete skulle bliva lidande genom en dylik anordning därhän, att studierna i realskolans högsta klasser skulle erhålla karaktär av examensläsning och därigenom löpa fara att förryckas. Erfarenheterna från den nuvarande organisationen gåve icke anledning till farhågor i sådan riktning, överstyrelseminoriteten förordar emellertid, att lärjunge, som i sina betyg från vederbörande läroverk icke fyllt fordringarna för intagning å gymnasium, borde äga rätt att vid vederbörlig inträdesprövning ådagalägga, att han uppfyllde sagda fordringar.

De sakDen lämnade redogörelsen visar, att åsikterna om den lämpligaste anordkunniga. n j n g e n a v intagning i gymnasiet äro mycket delade. Emellertid har skolkornAllmänna missionens yrkande på ett strängare lärjungeurval till gymnasiet vunnit gansynpunkter.

333 ska stor anslutning i de avgivna yttrandena. Ett skärpande av fordringarna för tillträde till gymnasiet torde också vara det verksammaste medlet för vinnande av de båda, av kommissionen framhävda önskemålen: minskning av lärjungeträngseln i gymnasiet samt höjning av nivån hos de utexaminerade studenterna. Vill man begränsa lärjungeantalet i gymnasierna, torde det både ur samhällsnyttans och rättvisans synpunkt vara riktigast, att de för gymnasiearbetet minst skickade uteslutas. Och skall detta arbete hållas uppe på en högre nivå, måste gymnasiet tydligen befrias från sådana lärjungar, som icke äga förutsättningar för att på ett fruktbringande sätt tillgodogöra sig dess undervisning. Såsom framhållits i kapitlet om gymnasiet och dess organisation, är det i gymnasiet i de flesta ämnen fråga icke blott om ett utvidgat utan ock om att fördjupat studium. Därtill fordras icke endast en viss åldersmognad utan därjämte förmåga att överblicka större sammanhang och verkligen tränga in i studiematerialet. Och på gymnasiet vill man gärna använda arbetsmetoder, som förutsätta, att lärjungarna icke blott kunna tillägna sig vad läraren eller läroboken bjuder, utan jämväl förmå att i viss utsträckning självständigt arbeta med materialet. Givetvis kunna också betänkligheter resas mot en stark gallring av lärjungematerialet, då det gäller inträde å gymnasiet, Det bör ihågkommas, att studentexamen faktiskt kräves för inträde jämväl a vissa rent praktiska banor; i varje fall komma många, som sedermera ägna sig åt praktiskt arbete, att ha behov av studentexamen, men den praktiska begåvning som för dem är behövlig skulle helt visst icke alltid komma till sin rätt vid ett strängare kvalitetsurval till gymnasiet. Denna omständighet manar till en viss försiktighet vid fastställandet av inträdesfordringarna, och sådan försiktighet motiveras ock av hänsyn till sökande med begåvning av mera ensidig art. De utvägar, som stå till buds för åstadkommande av ett kvalificerat lärjungeurval, äro uppenbarligen de båda, som avhandlats i kommissionens betänkande och i de däröver avgivna yttrandena: inträdesprövningar och kvalificerade betyg frän den avlämnande skolan. Tydligtvis kan också tänkas en kombination av dessa båda i ett eller annat hänseende. I den starka kritik, som riktats mot kommissionens förslag angående inträ- Inträdesdesprövning till gymnasiet, framhålles visserligen, att en inträdesprövnmg, provning, huru den än anordnas, icke kan bliva tillförlitligt vägledande för lärjungeurvalet. Ännu kraftigare framhålles emellertid, att en inträdesprövnmg till gymnasiet skulle innebära en utvidgning av examensväsendet vid läroverken. En dylik är givetvis långt ifrån eftersträvansvärd. En inträdesprövning verkar alltid enerverande och oroande på de deltagande. Den kan lätt komma att utöva ett ohälsosamt tryck på den avlämnande skolan och inrikta odess arbete på mekaniskt plugg. Då åtminstone den muntliga prövningen måste förläggas till gymnasierna och då dessa icke kunna förekomma utom på ett jämförelsevis litet antal orter, måste inträdesprövningen tvivelsutan för ganska många av de sökande komma att medföra kostnader för resor och inackordering. Även i ett annat hänseende bliva de utom gymnasieorten boende ogynnsamt ställda, i det att de försättas in i alldeles obekanta förhållanden, skola förhöras av lärare, som de icke känna och som icke känna dem. Det är tydligt, att de inträdessökande från den med gymnasiet förenade realskolan härvidlag kunna hava vissa fördelar. Såsom synnerligen olyckligt har framhållits, att om gymnasierna,_ såsom kommissionen föreslagit, bleve treåriga, realexamen och inträdesprövning till gymnasiet skulle komma omedelbart efter varandra, vilket skulle verka synnerligen pressande för lärjungar, som deltoge i båda. Denna olägenhet undvekes tydligen med ett fyraårigt gymnasium, om man ej förkortade realskolan med

334 en klass uppifrån. Emellertid finge man, då man hade att under näst sista året i realskolan förbereda vissa lärjungar för inträdesprövningen till gymnasiet och under sista året andra för realexamen, på sätt och vis ha examensläsning båda de sista realskolåren. Slutligen må framhållas, att det alltid möter svårigheter att genom inträdesprövning utröna annat än kunskapsståndpunkten. Då det är obestridligt, att inträdesprövningen är förknippad med vissa olägenheter, är det uppenbart, att den icke bör tillgripas utan starka skäl. Å andra sidan torde det icke kunna förnekas, att inträdesprövning är en både framkomlig och ur vissa synpunkter ändamålsenlig väg, då det gäller att ernå ett lämpligt lärjungeurval. Också har det ju rått nästan blott en mening om att intagning i realskola bör avgöras genom inträdesprövnmg. Även må ihågkommas, att enligt kommissionens förslag inträdesprövningen icke skulle vara ensamt avgörande. Vid avgörande o,m intagning skulle hänsyn tagas jämväl till betyg från den avlämnande skolan samt till särskilda omdömen från dess lärare. Det bleve alltså ett tillvägagångssätt, där den avlämnande skolans vitsord och den mottagande skolans genom inträdesprövningen vunna erfarenhet finge samverka för åstadkommande av ett gott resultat. En förutsättning för tillbörligt hänsynstagande till båda de nämnda faktorerna är tydligen, att lärarna få frihet att fatta sina beslut enligt vunnen övertygelse om de sökandes studieförutsättningar. Även en annan omständighet visar, att kommissionens förslag icke låter inträdesprövningen bliva allenabestämmande: då de sökandes förutsättningar för deltagande i gymnasiets arbete vore tydligt ådagalagda genom betyg och andra omdömen, skulle inträdesnrövningen kunna bortfalla. I fråga om formerna för inträdesprövningen till gymnasiet, därest sådan skulle ifrågakomma, synes kommissionens förslag i det hela vara välbetänkt. För övrigt tillåta de sakkunniga sig att hänvisa till vad de i det föregående uttalat angående formerna för inträdesprövning till realskolan. Vad därutinnan anförts torde i tillämpliga delar kunna gälla även beträffande inträdesprövning till gymnasiet. Kommissionens förslag avser ett treårigt gymnasium. Om man räknar med ett fyraårigt gymnasium, vars första ring vore parallell med den högsta klassen i realskolan, har man givetvis, därest inträdesprövning till gymnasiet skall förekomma, att gå ut ifrån en inträdesprövning efter slutet av realskolans näst högsta klass. Då man här ej kunde som skriftlig inträdesprövnmg begagna sig av den skriftliga prövningen i realexamen, torde en särskilt anordnad skriftlig inträdesprövning bliva nödvändig. Denna prövning, som synes böra omfatta ämnena modersmålet, det första främmande språket samt matematik, synes lämpligen böra förläggas till de avlämnande skolorna. För åstadkommande av enhetlig nivå i provens svårighetsgrad borde uppgifterna för denna prövning lämnas av skolöverstyrelsen. Om flickskolorna få den anknytning till gymnasiet, som av de sakkunniga förordats, synes det vara lämpligt, att även vid dem skriftlig inträdesprövning till gymnasiet finge anordnas. Då man givetvis har att räkna med inträdessökande till gymnasiet även från andra skolor än realskolor och flickskolor, bleve tydligen nödvändigt att hänvisa dessa inträdessökande till lämplig realskola eller flickskola för undergående av skriftlig inträdesprövning. Kvalificerade Såsom i det föregående anförts, har i ett stort antal av de avgivna yttranbetyg som jena framhållits, att den önskvärda skärpningen i fordringarna för inträde i TiUkor gymnasiet lämpligen kunde vinnas genom införande av kvalificerade betyg såsom inträdesvillkor. Skolkommissionen har, såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, avböjt tanken på kvalificerade betyg såsom inträdesvillkor till gymnasiet.

335 Vissa av de angivna skälen härför synas näppeligen vara fullt hållbara. Det synes knappast sannolikt, att krav på kvalificerade betyg från den avlämnande skolan skulle mera än en kommande inträdesprövnmg inför främmande lärare återverka förryckande på realskolans undervisning. Och såsom generaldirektör Bergqvist framhåller skulle införandet av särskild inträdesprövning till gymnasiet lätt kunna medföra, att realexamen komme att te sig som mindervärdig, då man vid sidan av denna finge ett slags gymnasialexamen. Det mest vägande skälet mot tanken på kvalificerade betyg som inträdesvillkor är tvivelsutan de praktiska svårigheterna att med ledning av dylika betyg verkligen ernå ett urval av de för gymnasiestudier bäst skickade. Skolkommissionen framhåller med viss rätt, att betygen snarare angiva kunskapsståndpunkten än begåvningen. I de yttranden, där införande av kvalificerade betyg såsom inträdesvillkor rekommenderats, har ej heller närmare angivits, huru man velat lösa de praktiska svårigheter, som här utan tvivel föreligga. Några antydningar ha gjorts, att de kvalificerade betygen borde särskilt avse realskolans huvudämnen: modersmålet, främmande språk och matematik. De sakkunniga ha till närmare undersökning upptagit frågan, huru en bestämmelse i förevarande hänseende skulle kunna komma att te sig. Man kunde exempelvis tänka sig en bestämmelse av innehåll, att inträdessökande borde vara godkänd i samtliga läroämnen samt dessutom i dessa hava förvärvat överbetyg till ett sammanlagt värde av minst två betygsenheter, därav minst en betygsenhet i ämnesgruppen modersmålet, tyska, engelska och matematik; dock borde en lärjunge kunna intagas i gymnasiet, även om han vore underkänd i ett läroämne, därest vederbörande kollegium funne hans förutsättningar för gymnasiestudier vara genom insikter i andra ämnen otvetydigt ådagalagda. Vid ett fyraårigt gymnasium, vars första ring vore parallell med realskolans högsta klass, bleve det tydligen fråga om kvalificerat betyg från realskolans näst högsta klass. Ville den, som avlagt realexamen, söka inträde i första ringen av ett sådant gymnasium, borde examensbetyg kunna räcka och överbetyg sålunda icke oundgängligen förutsättas. Visserligen avstode man härmed från kraven på kvalificerat betyg, men frånvaron av sådant betyg torde kunna uppvägas av de större kunskaper och den ökade mognad, som måste anses förefinnas hos den, vilken avlagt realexamen. För inträde i gymnasium, som är anknutet till realskolans högsta klass, synes däreniot böra fordras, att inträdessökande kan från realexamen förete betyg, kvalificerat på sätt nyss angivits, eller ock på dylikt sätt kvalificerat avgångsbetyg från realskolans högsta klass. Det synes nämligen icke vara behövligt att kräva realexamen såsom en nödvändig förutsättning för inträde i sådant gymnasium. Dock borde inträdessökande med endast avgångsbetyg hava deltagit i den skriftliga prövningen. De sakkunniga hava i det föregående (sid. 155 f.) angivit de villkor, under vilka lärjunge, som avlagt realexamen, borde äga rätt att vinna inträde i andra ringen av ett fyraårigt gymnasium. Även i detta fall bör tydligen fordras kvalificerat betyg enligt samma grunder, som eljest skulle gälla. Mot en bestämmelse sådan som den här ovan som exempel angivna kan givetvis riktas den invändningen, att den har en mekanisk karaktär och att den ej innebär säker garanti för att gymnasiet skall erhålla för dess arbete väl skickade lärjungar. Om man än teoretiskt sett bör kunna gå ut ifrån att betygsgivningen vid de avlämnande skolorna skall ske efter enhetliga grunder, torde dock erfarenheten ha ådagalagt, att i verkligheten ett vitsords valör icke är alldeles densamma, vilken skola det än härstammar ifrån. Svårigheterna med avseende på betygens värdering bliva givetvis större, ju talrikare de avlämnande skolorna äro. Det bör härvidlag erinras om att man för framtiden icke hade att räkna blott med de nuvarande statliga realskolorna utan även med de realskolor, som skola ersätta de nuvarande kommunala

336 mellanskolorna, samt, därest en sådan läggning av flickskolornas organisation, som de sakkunniga angivit, kommer till stånd, även med dessa. Till närmare belysning av innebörden av ovan som exempel angivna bestämmelse om kvalificerade betj^g ha de sakkunniga undersökt, huru en sådan bestämmelse kommit att verka, om den tillämpats på de lärjungar i femte klassen vid de allmänna läroverken, för vilka betyg föreligga vid slutet av vårterminen 1925. Resultatet av denna undersökning återfinnes i Bil. 38. Av tabellen framgår, at i förevarande fall endast något över en tredjedel av lärjungarna i klassen skulle varit kvalificerade för inträde i gymnasium. Det är uppenbart, att en undersökning sådan som den här föreliggande icke kan bliva fullt rättvisande, då den avser blott ett enda år. De tydligt framträdande skiljaktigheterna mellan olika läroverk i fråga om procenten av lärjungar, som vid en tillämpning av bestämmelsen om kvalificerade betyg skulle vinna inträde i gymnasiet, kunna säkerligen i ej oväsentlig grad anses bero på tillfälliga olikheter i lärjungematerialet. Det är ju väl bekant, att begåvningsnivån i skilda klasser kan vara mycket olika. Det är dock knappast antagligt, att skiljaktigheterna förklaras av uteslutande denna omständighet. De torde också, vittna om att betygsskalan ej är densamma vid alla läroverk. Redan av nu angivna skäl är det uppenbart, att verkningarna av en bestämmelse om kvalificerade betyg av den art, som de sakkunniga antytt, icke kan med verklig säkerhet framgå av den anförda tabellen. Härtill kommer, att förefintligheten av en sådan bestämmelse tvivelsutan komme att öva starkt inflytande på betygen. Medvetandet om betygens betydelse skulle säkerligen egga lärjungar, som ämnade söka till gymnasiet, att anstränga sig för att komma upp till den fordrade kvalifikationen. Bestämmelsens förhandenvaro skulle antagligen också öva inflytande i den riktningen, att betygsskalan vid de olika läroverken bleve mera likvärdig, än vad för närvarande synes vara fallet. Även med de nu gjorda reservationerna synes emellertid resultatet av den verkställda undersökningen vara belysande. Det kan sägas giva vid handen, att krav på betygskvalifikationer av så anspråkslösa mått som de här ifrågasatta skulle medföra en ganska stark gallring bland de lärjungar, som enligt nuvarande bestämmelser vore berättigade till inträde i gymnasierna. Såsom ovan antytts, erbjuder metoden med kvalificerade betyg som villkor för intagning i gymnasiet särskilt den olägenheten, att betygsskalan vid olika läroverk kan vara olika. I viss mån skulle denna olägenhet kunna minskas, om jämte kvalificerade betyg en för skolorna gemensam skriftlig prövning med uppgifter, utfärdade av skolöverstyrelsen, anordnades. Som villkor för intagning å gymnasiet borde gälla, att inträdessökande blivit godkänd i minst två av de skriftliga proven. Samtliga skriftliga prov borde, sedan de blivit granskade och bedömda, insändas till skolöverstyrelsen, som hade att, därest företagen eftergranskning sådant påkallade, vidtaga åtgärder ägnade att främja ett enhetligare bedömande av proven. Om kvalificerat betyg av viss beskaffenhet finge berättiga till inträde i gymnasium, uppstår den frågan, huru lång tid efter betygets erhållande denna rätt borde i det enskilda fallet bestå. Det torde vara uppenbart, att någon synnerligen lång tid icke gärna kan medgivas, om någorlunda säkerhet skall kunna finnas för att den inträdessökande skall med framgång kunna deltaga i gymnasiets undervisning. God ledning i förevarande hänseende kan vinnas av vad som finnes fastställt i § 31 av gällande läroverksstadga. Där föreskrives, att lärjunge för att bevara sin rätt att tillhöra viss klass eller ring i regel icke får vara borta från läroverket mera än två terminer. Dock äger lärjunge, som av-

337 lagt realskolexamen, rätt att inom en tid av två år utan prövning vinna inträde i gymnasiets första ring. E n tillämpning av det förstnämnda stadgandet på giltighetstiden av ett kvalificerat betyg skulle tydligen innebära, att för lärjunge, som på grund av kvalificerat betyg från näst högsta realskoleklassen ägde rätt till inträde i första ringen av ett fyraårigt gymnasium, denna rätt skulle bestå under högst två terminer. Samma tidsbegränsning bör tydligen gälla även för den, som på grund av kvalificerat betyg i realexamen söker inträde i första ringen av ett treårigt gymnasium. Man måste då också ställa sig tveksam, huruvida den nu stadgade utsträckta giltighetstiden för den, som avlagt realskolexamen, då det gäller inträde i första ringen av fyraårigt gymnasium, bör bibehållas vid införande av bestämmelser om kvalificerade betyg. Enligt de sakkunnigas mening skulle den högre kompetens, som borde tillerkännas realexamen, härvidlag motsvara kravet på kvalificerat betyg från realskolans näst högsta klass. Att ej ett kvalificerat realexamensbetyg borde för inträde i andra ringen av ett fyraårigt gymnasium få längre giltighetstid än ett liknande betyg för inträde i ett treårigt gymnasiums första ring synes vara självklart. Det synes alltså vara lämpligast, att giltighetstiden i samtliga fall bestämmes till högst två terminer. Emellertid måste det anses rimligt, att dispens från bestämmelsen kunde medgivas, därest sjuklighet eller andra giltiga skäl kunde åberopas. I några av de yttranden, i vilka kvalificerade betyg rekommenderats såsom inträdesvillkor till gymnasiet, förordas, att lärjunge, som icke erhållit dylikt betyg, skall ha rätt att vid anordnad inträdesprövnmg ådagalägga, att han äger de för intagning i gymnasiet nödiga förutsättningarna. En sådan ordning förordas av skolöverstyrelsens läroverksavdelning. Det synes i detta fall icke gärna kunna fordras en fullständig inträdesprövnmg, omfattande alla eller såsom vid den av skolkommissionen förordade inträdesprövningen åtminstone fyra av realskolans läroämnen. Hela anordningen med kvalificerade betyg har ju stor likhet med vad som nu gäller om flyttning till högre klass, och i detta hänseende kräves blott, att den, som ej blivit flyttad, underkastas förhör i ämnen, i vilka han blivit underkänd. Prövningen för inträde i gymnasium borde väl i överensstämmelse härmed icke utsträckas längre, än att den sökande kunde genom densamma komma upp till den föreskrivna betygskvaliteten. Den inträdessökande synes själv böra äga rätt att välja de ämnen, i vilka han önskar undergå prövning. Uppenbart är, att den efterprövning, varom här är fråga, skulle få viss likhet med de nu ofta förekommande kompletteringarna av studentexamen och skulle åtminstone i någon mån vara motiverad ur samma synpunkter som dessa. Men en dylik prövning kunde tydligen också medföra sina olägenheter med hänsyn till gymnasiernas rekrytering. Meningen ined de kvalificerade betygen vore tydligen icke blott att skaffa garanti för vissa kunskapers förefintlighet utan framför allt att åstadkomma ett urval av lärjungar med verkliga förutsättningar för gymnasiestudier. Om nu en efterprövning medgåves, skulle tydligen även sådana lärjungar, som kanske ej ägde den önskade begåvningen men ändå, om de finge tid på sig, kunde komma upp till de erforderliga vitsorden, bliva berättigade till inträde i gymnasiet. Det synes till motverkande av denna olägenhet vara lämpligt; att efterprövningen, om den medgåves, icke finge komma alltför långt efter avgången från den avlämnande skolan. Det vore givetvis önskvärt, att här kunde tillämpas lika lång giltighetstid, som skulle gälla i fråga om det kvalificerade betyget; enhetliga bestämmelser böra ju i möjligaste grad eftersträvas. Det synes ej heller böra vara något hinder för att en tid av högst två terminer bestämmes även i förevarande fall. 22—253165

338 Av det nu senast anförda framgår, att man ej gärna kan nöja sig med att fastställa kvalificerade betyg såsom inträdesvillkor till gymnasiet utan att man får tänka sig en viss komplettering med inträdesprövning. I vissa fall torde man få helt och hållet lita till denna sistnämnda utväg för avgörande av frågan om intagning. Detta gäller för det första i fråga om inträdessökande från realskola eller flickskola, vilka överskridit den för deras betyg fastställda giltighetstiden. Det är tydligt, att dessa ej böra vara utestängda från möjligheten att komma in i gymnasiet, men de böra liksom enligt nu gällande bestämmelser betraktas, som om de icke förut tillhört allmänt läroverk. Vidare måste inträdesprövning anordnas med inträdessökande, som erhållit förberedelse till inträde å gymnasiet i hemmet eller i privat skola, vilken icke har dimissionsrätt till gymnasiet. J u mera man vid fasthållande av viss betygskvalifikation såsom inträdesvillkor även anlitar inträdesprövning, desto mindre blir givetvis skillnaden mellan de båda vägar för verkställande av lärjungeurvalet, om vilka här är fråga. Det bör ju här ihågkommas, att enligt skolkommissionens förslag inträdesprövningen icke skulle vara ensamt avgörande. Stor hänsyn skulle tagas till omdömena från den avlämnande skolan, och inträdessökande skulle kunna intagas utan inträdesprövning, därest hans ansökningshandlingar gåve vid handen, att han ägde de nödiga studieförutsättningarna. Bibehållande Tvivelsutan kan man både genom inträdesprövning och genom kvalificerade av nuvarande betyg erhålla god vägledning beträffande lärjungeurvalet till gymnasiet, även förfarande" o m e t t ^ ^ tillförlitligt utslag varken på den ena eller den andra vägen står med viss kom- att vinna. Men obestridligt är också, att båda utvägarna ha sina brister. Den piettering. förnämsta invändningen mot inträdesprövningen ligger ju däri, att avgörandet göres beroende av tillfälligheterna vid ett engångsprov samt att prövningen skulle medföra en långt ifrån önskvärd tillökning i examensväsendet vid läroverken. Mot ett urval med ledning av kvalificerade betyg kan anmärkas, att det kommer att ske på skäligen mekaniska grunder, och att de säkerligen oundvikliga efterprövningarna kunde komma att medföra, att det avsedda syftet i vissa fall kunde komma att förfelas. Det är egentligen icke ägnat att väcka förvåning, att med hänsyn till de sålunda föreliggande svårigheterna i åtskilliga yttranden den åsikten gjorts gällande, att man borde bibehålla nuvarande förfaringssätt vid intagning i gymnasiet. Den sovring av lärjungematerialet, som med hänsyn till gymnasiestudierna befinnes nödvändig, borde — framhålles det — ske genom strängare flyttningsbestämmelser i fråga om både realskolan och gymnasiet. De sakkunniga anse för sin del önskvärt, att ett sådant intagningsförfarande kommer till stånd, som i sin mån är ägnat att befrämja gymnasiernas önskan att erhålla väl kvalificerade lärjungar. Om det emellertid med hänsyn till ovan angivna synpunkter eller av andra skäl skulle befinnas ändamålsenligast, att för inträde i gymnasiet i det hela finge gälla samma villkor som nu, synes under alla omständigheter ändring i ett viktigt avseende böra vidtagas. Vid intagning i gymnasiet tillämpas för närvarande det förfaringssättet, att om antalet sökande, vilka äro för flyttning till gymnasiet godkända, är större än antalet disponibla platser, det högre läroverkets egna lärjungar hava företräde framför lärjungar från andra läroverk. Ett sådant förfaringssätt tillfredsställer givetvis icke rättvisans krav och bör icke för framtiden ifrågakomma. Det föreligger ej något rimligt skäl att på sådant sätt gynna lärjungarna från det egna läroverket. Om intagningen sker på grundval av inträdesprövning eller kvalificerade betyg, bliva givetvis alla inträdessökande lika ställda i detta avseende. Vid

339 tillämpning av nu gällande ordning däremot borde åtgärder vidtagas i syfte att möjliggöra ett rättvist fastställande av den _ ordning, i vilken de sökande borde ifrågakomma till intagning i gymnasiet. Omedelbart efter vårterminens slut borde från de avlämnande skolornas rektorer till det högre allmänna läroverkets rektor insändas nödiga ansökningshandlingar för inträde i gymnasiet, givetvis upptagande bland annat de vid vårterminens slut givna betygen. Tydligtvis skulle också de läroverkets egna lärjungar, som önskade Vinna inträde i gymnasiet, ingiva ansökningar därom. Med ledning av de sålunda inkomna ansökningarna hade så rektor och kollegium att pröva, huruvida särskilda åtgärder borde vidtagas för ett rättvist bestämmande av den ordning, vari de sökande skulle intagas. I vissa fall torde det bliva möjligt att redan på grundval av de inträdessökandes betyg_ bestämma en rättvis ordningsföljd. Alltid skulle det väl på så sätt kunna bliva^klart i fråga om vissa av de sökande, att de borde intagas. Men det kan också förväntas, att beträffande andra tveksamhet komme att föreligga. Med dessa borde då rektor kunna anordna inträdesprövnmg, vilken givetvis borde innefatta både skriftliga och muntliga prov. Ett liknande förfaringssätt tillämpas vid intagningen i gymnasier i Danmark. Beträffande formerna för prövningen borde i läroverksstadgan endast givas vissa allmänna föreskriften men rektor äga stor frihet att efter föreliggande omständigheter ordna detaljerna. I gällande läroverksstadga räknas med att varje gymnasium har sitt av- Lärjungeskilda lärjungeområde, från vilket det har att mottaga lärjungar. Kommissio- områden, nen nämner intet om huruvida denna anordning bör bibehållas. Starka^ skäl synas tala för att så sker, och de sakkunniga hava, såsom_ av den föregående framställningen framgår, räknat med att indelning i lärjungeområden fortfarande bör finnas. Det måste sägas vara ett missförhållande, om exempelvis en inträdessökande från Stockholm skulle från inträde i ett Stockholmsgymnasium undanträngas av en inträdessökande från Uppsala, även om denne senare vid prövningen visat sig vara den förre överlägsen. En viss svårighet beträffande landets indelning i lärjungeområden komme att uppstå, därest man finge ett system med både fyraåriga och treåriga gymnasier.^ Att vid ett sådant system verkställa en indelning med lika stort antal lärjungeområden som antalet gymnasieorter skulle innebära, att somliga inträdessökande skulle uteslutande på grund av sina boningsorter vara hänvisade till ett fyraårigt, andra till ett treårigt gymnasium, vilket tydligen skulle stå i strid med det dubbla systemets syfte. Det riktigaste vore, att en inträdessökande finge möjlighet att välja mellan ett fyraårigt och ett treårigt gymnasium. För detta syftes vinnande borde för hela landet en dubbel indelning i lärjungeområden tillämpas: en indelning avseende de fyraåriga och en annan de treåriga gymnasierna.

4. Intagning i lyceet. Då lyceet bygger omedelbart på grundskolan, ligger det nära till hands att beträffande intagning i lyceet tillämpa samma villkor och samma former som i fråga om intagning i realskolan. Detta bör utan svårighet kunna ske, när, såsom fallet är med det sjuåriga lyceet, vägen fram till studentexamen genom lyceum å ena sidan och genom realskola och gymnasium å den andra är lika lång. Mera svårlöst är frågan om intagning i det sexåriga lyceet, där det gäller att hinna fram till studentexamen på ett år kortare tid än med en studiegång genom realskola och gymnasium. I kap. X har redogjorts för de förutsätt-

340 ningar, som böra uppställas för att det sexåriga lyceets lärjungar skola kunna föras fram till en studentexamen likvärdig med den, som avlägges vid gymnasium. Det har där framhållits, att man för att kunna ernå en sådan likvärdighet ej kan iiöja sig med den tidsvinst, som kan vinnas därigenom att lärokurserna från början inriktas mot gymnasiets slutmål, utan att man av lyceets lärjungar måste kräva särskilda studieförutsättningar; de böra vara i besittning av utpräglad studiebegåvning samt visa sig hava väl inhämtat grundskolans kunskapsmått. Då det i alla fall icke lärer kunna undvikas, att lyceiåren komma att ställa stora krav på lärjungarna även i fysiskt hänseende, bör också fordras, att de äga god hälsa, så att de kunna utan fara för överansträngning följa undervisningen. Kravet på god hälsa hos lärjungarna förutsätter givetvis, att dessa skola till sina inträdesansökningar foga läkarbetyg. Det synes icke vara lämpligt, att läkarbetyget får form av ett allmänt intyg om att sökanden i fråga om hälsa och kroppskonstitution äger förutsättningar att deltaga i lyceets undervisning. Den ansträngning skolarbetet medför är i väsentlig mån beroende av arten och graden av lärjungarnas begåvning. En lärjunge med synnerlig lätthet att tillägna sig vetande torde, även om han ej äger särskilt stark fysik, utan fara för överansträngning kunna utföra det skolarbete, som lyceet kräver. Då det ej torde vara möjligt för den intygsgivande läkaren att i varje särskilt fall fälla ett omdöme, vari den undersöktes fysiska utrustning och studiebegåvning ställas i förhållande till varandra, synes det vara lämpligast, att läkaren efter ett fastställt formulär lämnar en ingående redogörelse för den undersöktes kroppskonstitution och hälsotillstånd. Med ledning av denna redogörelse böra sedan rektor och kollegium i samråd med skolläkaren kunna träffa sitt avgörande. En dylik ordning tillämpas för närvarande exempelvis vid våra folkskoleseminarier. Redan vid behandlingen av frågan om intagning i realskolan ha de sakkunniga betonat, huru vanskligt det är att finna ett prövningsförfarande, ägnat att giva säker vägledning beträffande de inträdessökandes studieförutsä.ttningar. I synnerhet framträda vanskligheterna, då man vill utröna den speciella studiebegåvningen. Det är tydligt, att dessa svårigheter bliva av särskild betydelse, då det gäller intagning i det sexåriga lyceet, eftersom därvidlag just utrönandet av studiebegåvningen måste bliva en av de viktigaste uppgifterna. Denna uppgift innebär tydligen sådana svårigheter, att en fullt nöjaktig lösning ej torde kunna vinnas. En synnerligen värdefull ledning vid intagningen torde dock kunna erhållas från de inträdessökandes förutvarande lärare. Härvidlag kan man givetvis ej stanna vid blott avgångsbetyg, utan man måste också kräva särskilda omdömen om de sökandes begåvning och arbetshåg i allmänhet ävensom upplysning, om de visat speciell fallenhet för studier i någon bestämd riktning. Dessa omdömen synas lämpligen böra avfattas med ledning av ett särskilt formulär. Därigenom givas möjligheter till en mera objektiv jämförelse. Då ju de sökande i förevarande fall i regel ha sex skolår bakom sig, och ganska god erfarenhet angående deras allmänna studieförutsättningar därför bör föreligga, synas de från den avlämnande skolan erhållna upplysningarna böra vara av stort värde. I fråga om formerna för själva inträdesprövningen torde i det hela kunna tillämpas, vad som i det föregående i detta hänseende sagts beträffande realskolan. Med de större anspråk, som, då det gäller inträde i det sexåriga lyceet, böra ställas på de sökandes kunskapsståndpunkt och allmänna mogenhet, böra givetvis inträdesproven göras mera krävande. I en skriftlig prövning, som enbart gäller inträde i lyceet, böra uppgifterna för proven i både modersmålet och matematik kunna göras svårare än i mot-

341 svarande prov för intagning i realskolan. Därigenom bör god ledning vinnas för bedömande av de sökandes allmänna mogenhet. Det kan också tänkas, att man lämnade gemensamma uppgifter för de skriftliga proven till lyceet och till realskolan på orten och sedan för intagning i lyceet fordrade kvalificerade vitsord. Även vid den muntliga prövningen böra större anspråk ställas på dem, som söka till lyceet, då man ju av dem skall kräva, att de ha väl inhämtat grundskolans kunskapsmått. Det synes därför här kunna ifrågasättas, om ej samtliga ämnen borde under alla omständigheter ingå i prövningen. Vill man även här ha tillfälle till jämförelse med dem, som söka till realskolan, måste tydligen gemensam muntlig prövning till lyceum och realskola anordnas. Detta torde dock i många fall möta stora praktiska svårigheter. Vad de muntliga proven i de särskilda ämnena angår, må här blott framhållas, att i modersmålsprovet ingående redogörelse för och samtal om läst text samt prov i språklära ävensom provet i räkning, rätt anordnade, äro särskilt ägnade att giva upplysning om de sökandes allmänna mognad och förståndsutveckling, varför synnerlig uppmärksamhet bör ägnas åt dessa prov. För intagning i det sexåriga lyceet bör givetvis som regel fordras, att den sökande skall ha väl bestått både den skriftliga och den muntliga prövningen. Även här torde dock sökande böra kunna intagas, även om han vid prövningen brustit i ett eller annat hänseende, så vida det genom inhämtade upplysningar eller vid prövningen vunna erfarenheter tydligt ådagalagts, att han äger de för deltagande i lyceets arbete erforderliga förutsättningarna. Man kan förvänta, att lyceet skall komma att anlitas ej minst av begåvade unga personer från landsbygden, och det synes särskilt med hänsyn till dessas stundom rätt ojämna utbildning vara väl befogat, att fordringarna för intagning få en sådan läggning, att vägen till lyceet ej stänges för den verkliga begåvningen. Vad här sagts om intagning i lyceet har närmast karaktären av allmänna antydningar. Det synes nödvändigt att här till en början lämna det prövande kollegiet ganska vidsträckt frihet. Först sedan skolor av den här ifrågavarande typen kommit till stånd och erfarenheter efter hand vunnits, blir det möjligt att komma fram till ett intagningsförfarande, som kan garantera ett lämpligt lärjungeurval.

5. Flyttning i realskolan. Föreskrifterna om inträdet i realskolan kompletteras genom flyttningsbestämmelserna, vilka på sitt sätt äro ägnade att främja önskemålet om ett gott lärjungeurval i skolans olika klasser. I allmänhet torde kunna sägas, att flyttningsbestämmelserna böra så avvägas, att de å ena sidan ej hindra normalt begåvade lärjungar, ej heller lärjungar med i viss mån ensidig men i stort sett god begåvning att i normal ordning komina fram genom skolans klasser men å andra sidan bidraga till att befria klassen från i det hela alltför svagt begåvade eller av annat skäl efterblivna lärjungar. Bestämmelserna böra också så avfattas, att de åt skolans lärare, vilka ju bäst känna lärjungarnas studieförutsättningar, giva tillbörlig frihet att i tveksamma fall avgöra, huruvida en lärjunge bör flyttas eller ej. Här må ock erinras om betydelsen av den hos oss tillämpade ordningen, att flyttning sker icke blott vid slutet av ett läsår utan också i ganska stor utsträckning vid följande läsårs början, sedan åtskilliga av de lärjungar, som icke blivit flyttade vid läsårets slut, genom läsning under sommarferierna för-

342 kovrat sig i det eller de ämnen, vari de blivit underkända. Härigenom kunna våra jämförelsevis långa sommarferier bliva till nytta även på det sättet, att de göra det mera möjligt för läraren att vid sin undervisning upprätthålla önskvärda fordringar. Lärjungar, som i ett eller annat ämne icke fullt motsvara fordringarna och fördenskull fått underbets^g, hava nämligen möjlighet att under sommaren hinna arbeta sig fram till för flyttning erforderliga kunskaper. Möjligheten till sommarläsning gör, att läraren icke behöver med hänsyn till de svagaste lärjungarna anlägga en alltför långsam arbetstakt och därigenom hämma de övriga lärjungarna i deras framåtskridnde. Om sommarferierna väsentligt förkortades och någon avsevärd tid för sommarläsning därför icke kunde erhållas, bleve det nödvändigt att lägga undervisningen så, att ett avsevärt större antal lärjungar än nu kunde flyttas vid läsårets slut. Skolkommissionen har i olika avseenden föreslagit skärpningar av de nu gällande flyttningsbestämmelserna. Såsom allmän regel för flyttning skulle liksom hittills gälla det allmänna villkoret om godkända vitsord i samtliga på timplanen för klassen förekommande läroämnen. Den nu förefintliga möjligheten, att lärjunge under vissa förutsättningar kan flyttas med underbetyg i två läroämnen, skulle emellertid borttagas. Däremot skulle lärjunge, som blivit underkänd i ett läroämne, dock icke i modersmålet, under vissa villkor kunna flyttas. För att flyttning i dylikt fall skulle kunna ske, skulle fordras, att de bristande insikterna i ämnet kompenserades genom överbetyg i ett eller flera andra ämnen samt att två tredjedelar av vederbörande lärare vore för flyttningen. Vidare borde stadgas, att flyttning med underbetyg icke bleve medgiven lärjunge, som vunnit inträde i klassen med icke godkänt vitsord i det ifrågavarande ämnet, varigenom det skulle förhindras att lärjunge år efter år kunde flyttas med underbetyg i ett och samma ämne. Kommissionen har visserligen icke ansett sig kunna förorda, att övningsämne i flyttningshänseende likställdes med läroämne, men har dock i så måtto velat giva övningsämnena ett visst inflytande vid avgörande om flyttning, att i sådana tveksamma fall, som i det föregående nämnts, skälig hänsyn skulle kunna tagas även till vitsorden i dessa senare ämnen. Slutligen har kommissionen på det sättet velat skärpa flyttningsfordringarna, att, i stället för att såsom nu är stadgat lärjunge kan få tillbringa två år i varje klass, kvarsittning för lärjunge skulle få förekomma endast två gånger i den fyrklassiga realskolan, varvid skulle ytterligare gälla, att högst fyra år finge användas för genomgång av de tre lägsta klasserna. Kommissionens förslag i fråga om flyttning i realskolan hava i det hela taget vunnit anslutning i de avgivna yttrandena. Åtskilliga anmärkningar ha dock blivit gjorda. Från vissa håll ha fordringarna ansetts för milda, från andra för stränga, Mot förslaget, att blott ett underbetyg skulle få förekomma vid flyttning, har knappast någon invändning gjorts. Däremot har det från vissa håll ansetts vara för strängt, att flyttning med underbetyg i ett och samma ämne två år efter varandra icke skulle få förekomma. Det har också ansetts olämpligt, att hänsyn till övningsämne på något sätt finge tagas vid avgörande om flyttning. Även har i ett och annat yttrande kommissionens förslag i fråga om möjlighet till upprepad kvarsittning ansetts alltför snävt. Även de sakkunniga kunna i stort sett ansluta sig till vad kommissionen anfört beträffande flyttning i realskolan. Dock synas vissa erinringar kunna göras. Jämväl de sakkunniga äro av den meningen, att i regel som villkor för flyttning skola gälla godkända vitsord i samtliga läroämnen, att flyttning ej får

343 ske med mera än ett underbetyg i sådant ämne samt att beslut om flyttning med underbetyg skall ske under betryggande garantier. Olika meningar ha i de avgivna yttrandena yppat sig angående vilka som skulle avgöra i frågor om flyttning med underbetyg. Kommissionen har föreslagit, att avgörandet skulle ligga hos vederbörande lärare. Det har härvidlag anmärkts, att uttrycket »vederbörande lärare» lider av en viss oklarhet. Minoriteten inom skolöverstyrelsen har för sin del förordat, att bestämmanderätten i frågor angående flyttning skulle såsom hittills tillkomma kollegiet. Även de sakkunniga finna uttrycket »vederbörande lärare» otydligt. Närmast till hands ligger kanske, att det skulle betyda de i klassen undervisande ämneslärarna, En sådan tolkning skulle emellertid innebära, att rektor i vissa fall skulle komma att sakna medbestämmanderätt. Det skulle också kunna inträffa, att vid en mindre skola de lärare, som finge deltaga, bleve alltför få. Om uttrycket i fråga skall avse samtliga i klassen undervisande lärare, blir det liktydigt med klasskonferensen. Det synes vara riktigt, att klasskonferensens medlemmar, som ju bäst känna lärjungarna i klassen, böra hava ett särskilt inflytande i fråga om flyttning. Emellertid synes det icke vara lämpligt att här släppa den garanti, som ligger däri, att kollegiet får avgörande i sista hand. Man kan därför tänka sig den anordningen, att klasskonferensen avgiver förslag men kollegiet fattar beslut i förevarande hänseende. Det är tydligt, att i regel klasskonferensens förslag kommer att följas. Kollegiet skulle emellertid ha möjlighet att sörja för en enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser och kunna utöva inflytande i särkilt ömtåliga fall. Vid beslut om flyttning torde två tredjedelars majoritet böra fordras. Såsom i det föregående antytts, har skolkommissionen förordat bibehållande av den nuvarande ordningen, att flyttning med underbetyg i modersmålet icke får förekomma, Den särskilda uppskattning av modersmålets värde i skolan, som ligger till grund för en bestämmelse av sådan innebörd, finna de sakkunniga i allo berättigad. Modersmålets stora betydelse som skolämne synes dock icke med nödvändighet behöva leda till att detta ämne erhåller en särställning i förevarande hänseende. Just den omständigheten, att flyttning med underbetyg i modersmålet icke finge förekomma, kan framkalla en viss benägenhet hos läraren att icke giva sådant underbetyg åt en lärjunge, som visserligen vore svag i modersmålet men i det hela taget vore förtjänt att flyttas. Därtill kommer, att särskilt i realskolans lägre klasser bestämmandet av vitsord i modersmålet ej sällan allt för ensidigt grundas på resultatet i rättskrivning. En viss oförmåga i denna gren av ämnet kan bero på rent individuella egendomligheter hos lärjungen, som därför icke behöver vara obegåvad i det hela, eller egentligen svag i modersmålet. Framför allt bör emellertid ihågkommas, att avgörandet skulle ligga hos kollegiet, som måste förväntas komma att vaka över att modersmålsämnet bleve tillbörligt tillgodosett. Skulle i något undantagsfall kollegiet verkligen finna, att lärjunge på grund av särskilda omständigheter borde flyttas trots underbetyg i modersmålet, synes möjlighet till beslut i sådan riktning också böra förefinnas. Alltför bindande bestämmelser torde böra undvikas. Ur sistnämnda synpunkt synes det ej heller de sakkunniga fullt lämpligt att giva särskilda bestämmelser om viss kompensation i överbetyg som villkor för flyttning med underbetyg. Givetvis bör sådan flyttning i regel ej få förekomma, utan att den ifrågavarande lärjungen genom tydligt framträdande överlägsenhet på ett håll uppvägt svagheten på ett annat. Det synes dock även här vara lämpligt att giva kollegiet mera fria händer, och det torde därför vara tillräckligt med en föreskrift, att lärjunge på grund av sin ståndpunkt i det hela visat sig vara förtjänt att flyttas. De sakkunniga instämma i den av skolöverstyrelsens minoritet uttalade me-

344 ningen, att, om avgörandet överlämnas åt kollegiet, den av kommissionen förordade bestämmelsen av innebörd, att flyttning med underbetyg, i ett och samma ämne två år å rad icke finge förekomma, vore onödig. Det torde kunna förväntas, att kollegiet även i detta hänseende tillgodoser såväl skolans som lärjungarnas sannskyldiga intresse och därför i regel icke medgiver flyttningav lärjunge, som visar upprepad svaghet i ett ämne. Då det på grund av ensidig begåvning hos en lärjunge eller någon annan omständighet i undantagsfall kan tänkas _ lämpligt, att lärjunge även i dylikt fall flyttas, synes ej heller här kollegiet böra bindas genom ett ovillkorligt stadgande. Kommissionens förslag, att vid flyttning hänsyn i viss begränsad utsträckning i tveksamma fall skulle få tagas även till övningsämnena, sjmes hava goda skäl för sig. De sakkunniga kunna också i det hela taget instämma i skolkommissionens förslag om begränsning av det antal gånger, som kvarsittning skulle få förekomma, och vilja därför ansluta sig till den meningen, att kvarsittning för en lärjunge icke skulle få förekomma mera än två gånger under genomgången av realskolan, så vida icke kollegiet prövar sjuklighet eller andra giltiga skäl böra föranleda undantag. Det synes dock icke vara nödvändigt att, såsom kommissionen förordat, så att säga reservera den ena kvarsittningen för realskolans högsta klass. Detta skulle bliva särskilt olägligt vid realskolor av längre varaktighet än den av kommissionen föreslagna. Det synes därför böra föreskrivas, att lärjunge i realskolan, såvida ej sjuklighet eller andra giltiga skäl föranleda undantag, ej bör få sitta kvar mera än två gånger, utan att det närmare bestämmes, i vilka klasser kvarsittning får ske. Det är klart, att med en sådan ordning som den här antydda lärjunge, som redan suttit kvar i tvenne av skolans lägre klasser och som ej kunnat efter att ha tillbragt ett år i högsta klassen avlägga realskolexamen, finge avlägga realexamen såsom privatist, därest han nödvändigt önskade sådan examen.

6. Flyttning i flickskolan. Vad i d e t föregående anförts om flyttning i realskolan torde i det hela taget kunna tillämpas jämväl i fråga om samma angelägenhet i flickskolan. Kommissionen har också tänkt sig, att på förevarande område i stort sett samma bestämmelser skulle gälla för flickskolan som för realskolan. I ett fall har den dock tänkt sig en olikhet, i det att beträffande flickskolan den ena möjligheten till kvarsittning icke skulle begränsas till högsta klassen. Om, i enlighet med vad de sakkunniga i det föregående uttalat, en bestämmelse av sådan innebörd ej heller skulle gälla för realskolan, kunde även i fråga om denna detalj enahanda bestämmelser gälla.

7. Flyttning i gymnasiet. I fråga om flyttning inom gsmiiiasiet har skolkommissionen ansett, att i det hela taget samma synpunkter borde tillämpas som beträffande flyttning inom realskolan. Då enligt kommissionens mening å gymnasiet i ämnet modersmålet skulle givas särskilt vitsord för lärjungarnas förmåga av skriftlig framställning och särskilt för deras i ämnet för övrigt ådagalagda insikter, borde endast underbetyg i ämnets skriftliga del utgöra hinder för flyttning till högre ring. Sina åsikter angående villkoren för flyttning inom gymnasiet sammanfattar

345 kommissionen sålunda: »För flyttning mellan gymnasiets olika ringar vill kommissionen . . . som villkor fordra godkända vitsord för svenska språkets skriftliga behandling ävensom i de för respektive gymnasielinjer centrala ämnen, medan däremot underbetyg i ett mera periferiskt skulle kunna kompenseras genom ådagalagda grundligare kunskaper i andra ämnen, under villkor likväl att vid verkställd omröstning minst två tredjedelar av vederbörande lärare finna lärjungen i fråga äga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen i den högre ringen. Denna möjlighet skulle dock icke stå öppen för lärjunge, som vunnit inträde i ringen med underbetyg i samma ämne, och givetvis ej heller för den, som är underkänd i ett förut avslutat. — Vad beträffar den tid lärjunge skulle äga att begagna sig av undervisningen å gymnasiet, har kommissionen ansett, att denna i regeln bör begränsas till fyra år.» I de avgivna yttrandena ha i stort sett beträffande skolkommissionens förslag om flyttningsbestämmelser för gymnasiet samma synpunkter gjorts gällande som i fråga om motsvarande bestämmelser för realskolan. De sakkunniga kunna för sin del, då det gäller flyttning inom gymnasiet, i huvudsak hänvisa till vad som av de sakkunniga anförts beträffande samma angelägenhet inom realskolan. I överensstämmelse med de därvid anförda skälen bör avgörandet även i fråga om flyttning inom gymnasiet tillkomma kollegiet efter förslag av klasskonferensen, varvid i vissa fall två tredjedelars majoritet bör fordras. Givetvis bör såsom regel för flyttning uppställas det villkoret, att lärjunge blivit godkänd i samtliga på timplanen för vederbörande ring förekommande läroämnen. De sakkunniga dela emellertid kommissionens mening, att flyttning med underbetyg i ett ämne bör kunna medgivas, då omständigheterna därtill giva anledning. Skolkommissionen har föreslagit, att underbetyg i modersmålets skriftliga behandling eller i något för vederbörande gymnasielinje centralt ämne skulle utgöra absolut hinder för flyttning. Vad vitsord i modersmålet beträffar, synes det de sakkunniga icke vara fullt motiverat att här skilja mellan ämnets skriftliga och dess muntliga del. Förmåga av muntlig framställning synes icke böra principiellt tillerkännas mindre värde än förmåga av skriftlig framställning. De sakkunniga anse det riktigt att förutsätta, att lärjunge i gymnasiet för att bliva flyttad bör förete godkända vitsord både i modersmålet och i de ämnen för övrigt, som giva karaktär åt den gymnasielinje det gäller. Men då de sakkunniga också dela kommissionens mening, att f a t t ning med underbetyg bör under vissa omständigheter kunna förekomma, är det tydligt, att de sakkunniga gå ut ifrån att underbetyget i regel skall avse något mera periferiskt ämne. Det synes emellertid icke nödvändigt att i läroverksstadgan upptaga detaljerade bestämmelser i förevarande hänseende. En viss svårighet möter, då det gäller att göra en bestämd gräns mellan centralaoch periferiska ämnen. Därtill kommer, att det kan vara fördelaktigt att icke binda kollegiet alltför strängt. Man torde ha rätt att utgå ifrån att kollegiet skall vid sina beslut på det ifrågavarande området taga all tillbörlig hänsyn till läroverkets och lärjungarnas intresse. Skulle det i något undantagsfall verkligen förhålla sig så, att en lärjunge enligt kollegiets mening otvivelaktigt vore förtjänt av att flyttas trots underbetyg i modersmålet eller i något av de särskilt karakteristiska ämnena å den gymnasiering han tillhör, sjmes det ej genom författningsbestämmelser böra läggas absolut hinder för kollegiet att här fatta beslut i enlighet med sin övertygelse. Beträffande flyttning inom gymnasiet liksom i fråga om flyttning inom realskolan äro de sakkunniga av den meningen, att kollegiet ej bör bindas genom några bestämda föreskrifter om viss kompensation genom överbetyg, utan finna det även här tillräckligt med en föreskrift, att lärjunge på grund av sin ståndpunkt i det hela visat sig vara

346 förtjänt att flyttas._ En viss smidighet i flyttningsbestämmelserna påkallas särskilt med hänsyn till lärjungar, som förete en mera ensidig begåvning. Denna ensidighet gör sig vanligen allt starkare gällande, ju längre skoltiden skrider framåt. P å det högsta stadiet möter en dylik mera ensidig begåvning dock mindre svårigheter, då dess behov i viss mån tillgodoses av den där inträdande starkare differentieringen. I de båda lägre ringarna av ett fyraårigt gymnasium åter kunna ämnen förekomma, som vålla stora svårigheter för en lärjunge med starkt utpräglad läggning åt ett visst håll, t. ex. matematik för en lärjunge med ensidigt språklig begåvning. Möjlighet bör således beredas för dylika begåvningar att utan hinder av allt för snävt detaljerade flyttningsbestämmelser passera gymnasiet, och något ovillkorligt hinder bör därför ej finnas för att lärjunge flyttas med underbetyg i ett ämne, i vilket han hade underbetyg vid sitt inträde i ringen. Då de sakkunniga sålunda även i fråga om flyttning inom gymnasiet avråda från onödigt bindande stadgebestämmelser, innebär detta icke något förordande av slapphet beträffande villkoren för flyttning. De sakkunniga förutsätta, att flyttning med underbetyg i mera än ett läroämne icke får förekomma och att i regel lärjunge, som flyttas med underbetyg i ett ämne, skall vara godkänd i modersmålet och i de för ringen karakteristiska ämnena, att hans brist i ämnet skall uppvägas av överlägsenhet på annat håll och att han, om han kommit upp i ringen med underbetyg i ett ämne, skall ha förvärvat godkänt vitsord i detta. De sakkunniga önska blott, att bestämmelserna så avfattas, att de medgiva fullt hänsynstagande till de olika omständigheter, som kunna i de särskilda fallen förtjäna att tagas i betraktande. Bedömandet härav måste tydligen överlämnas åt kollegiet. Det synes därför vara tillräckligt med en mera allmänt avfattad bestämmelse av innebörd, att flyttning med underbetyg i ett läroämne medgives, då lärjunge otvivelaktigt på grund av sin ståndpunkt i det hela visat sig vara förtjänt att flyttas, och att vid beslut om flyttning i sådant fall särskild vikt_ skall fästas vid lärjungens vitsord i modersmålet och i de för den linje han tillhör karakteristiska ämnena ävensom att beslutet skall fattas med_ minst två tredjedelars majoritet. Till kommissionens förslag angående medgivande för lärjunge att kvarsitta inom gymnasiet kunna de sakkunniga ansluta sig. Givetvis skola de stränga bestämmelserna i detta hänseende icke tillämpas, därest anledningen till att lärjunge icke flyttats varit sjuklighet eller andra giltiga skäl. Kommissionens förslag, att lärjunge å gymnasiet icke skulle få sitta kvar mera än en gång, avser ju ett treårigt gymnasium. Samma regel synes kunna tillämpas jämväl i fråga om fyraårigt gymnasium. Om undantag medgives i de fall, då sjuklighet eller andra giltiga skäl kunna åberopas, kommer regeln tydligen att avse sådana lärjungar, som på grund av bristande, begåvning eller bristande flit icke kunna följa med gymnasiets undervisning, och det finnes givetvis icke någon anledning att genom särskilda åtgärder befrämja dylika lärjungars kvarstannande å gymnasiet.

8. Flyttning i lyceet. Vad som anförts i fråga om flyttning inom realskolan och gymnasiet torde i allt väsentligt kunna gälla även beträffande flyttning inom lyceet. Lyceet motsvarar ju både realskola och gymnasium. Om för dessa båda sistnämnda komme att gälla skiljaktiga villkor i fråga om flyttning, borde tydligen de villkor, som skulle gälla realskolan, tillämpas beträffande lyceets understadium, och de, som skulle avse gymnasiet, dess överstadium. Då enligt

347 de sakkunnigas mening i det hela samma flyttningsvillkor synas böra tillämpas för realskola och gymnasium, hava de sakkunniga all anledning att förorda enhetliga flyttningsvillkor för hela lyceet. Det är givet, att i den mån linjeuppdeiningen här gör sig gällande, vid beslut om flyttning särskild hänsyn bör tagas till vitsorden i de ämnen, som äro för de olika linjerna karakteristiska^ Såsom i det föregående framhållits, synes det icke sannolikt, att det sjuåriga lyceet kan komma till användning annat än i mera sällsynta undantagsfall, och de sakkunniga hava under sådana omständigheter ej funnit det påkallat att närmare ingå på frågan om flyttning inom denna skolform. Spörsmålet härom torde, därest dylika läroanstalter komma att upprättas, böra upptagas till prövning i samband därmed. Blott så mycket synes i detta sammanhang böra framhållas, att kommissionens förslag, att i det sjuåriga lyceet ingen kvarsittning skulle få ifrågakomma, synes innebära väl stor stränghet. Vad beträffar det sexåriga lyceet, skulle, såsom förut i detta kapitel ^blivit anfört, för detta tillämpas ett strängare intagningsförfarande än beträffande realskolan. Vid sådant förhållande bortfaller för det sexåriga lyceet den av kommissionen angivna anledningen till större stränghet med avseende på kyarsittningsmöjligheterna. Visserligen har man ju anledning att ställa särskilda krav i fråga om begåvning och flit på det sexåriga lyceets lärjungar. Dessa krav göra sig emellertid gällande redan på grund av den kortare tid, som här skulle stå till buds för tillryggaläggande av vägen fram till studentexamen. Att därutöver uppställa strängare regler beträffande rätten^ till kvarsittning synes icke motiverat. De sakkunniga finna för sin del en sådan bestämmelse lämplig, att lärjunge, där ej sjuklighet eller andra giltiga skäl föranledde undantag, skulle få tillbringa högst åtta år i det sexåriga lyceet.

9. Realexamen. Om de sakkunniga, såsom tidigare i kapitel V I I anförts, icke anse sig Formerna kunna förorda realskolexamens avskaffande, finna de det så mycket angelägna- { ^ ™ ~ re, att allt göres för att examen måtte så ordnas, att sådana skadliga följder som otillbörligt tryck på den föregående undervisningen och överansträngning av lärjungarna om möjligt förebyggas. Vad formerna för realexamen angår, vilja de sakkunniga ägna särskild uppmärksamhet dels åt den skriftliga och den muntliga prövningen var för sig, dels åt fordringarna för godkännande i examen, dels ock åt examenskontrollen. För närvarande anordnas i den skriftliga prövningen i realskolexamen_ fyra pen skriftliga olika prov, nämligen i modersmålet, tyska, engelska och matematik. Lärjunge prövningen. behöver dock icke undergå mera än tre prov, i det att han efter eget val kan deltaga i ettdera eller bägge proven i främmande språk. Denna valfrihet har i allmänhet begagnats på det sättet, att lärjungarna deltagit i bägge proven i främmande språk, vadan det är regel, att lärjunge är med om alla fyra de skriftliga proven. Skolkommissionen har föreslagit, att de skriftliga proven skola vara endast tre, nämligen i modersmålet och matematik samt det första främmande språket. Detta förslag har vunnit anslutning från åtskilliga håll, men flera yrkanden ha också framkommit, att proven fortfarande i regel borde vara fyra. P å denna ståndpunkt har bland andra skolöverstyrelsens minoritet ställt sig. Det har anförts, att examens värde skulle väsentligt minskas, om den viktiga skriftliga prövningen försvagades.

348 Såsom nyss omnämnts har realskolexamen kommit att i själva verket omfatta fyra skriftliga prov. I likhet med skolkommissionen hava de sakkunniga funnit det synnerligen önskvärt, att examensarbetet kunde så vitt möjligt begränsas, och de sakkunniga hava därför anslutit sig till kommissionens förslag, att den skriftliga prövningen skulle omfatta blott tre prov. Att två av proven böra avläggas i modersmålet och matematik synes självklart. Vad åter det tredje provet beträffar, hava de sakkunniga ej ansett det lämpligt, att föreskrift lämnas om vilket av de två obligatoriska främmande språken provet skall avse, utan funnit starka skäl tala för att den enskilde lärjungen får rätt att välja mellan examens skrivning i tyska eller engelska. Detta skulle alltså innebära, att blott tre skriftliga prov anordnades men att vid skrivningen i främmande språk lärjungarna kunde välja mellan tyska och engelska. En sådan ordning skulle givetvis leda till att undervisningen i båda de nämnda främmande språ"ken måste läggas så, att lärjungarna bleve förberedda att utföra ett skriftligt examensprov i vilketdera av dem som helst, Ä andra sidan innebure en ordning sådan som den nu förordade, att den enskilde lärjungen skulle få möjlighet ^att i viss mån koncentrera sig på ett av nämnda främmande språk. Därmed vunnes redan på detta stadium en viss individuell koncentration i språkstudiet, då lärjungen kunde välja skrivning i det språk, vari han kände sig säkrast! Med blott tre examensskrivningar blir det slutligen också möjligt att uppställa som villkor för godkännande, att endast en skrivning får vara underkänd. Vad beträffar arten av det skriftliga provet i främmande språk, hava de sakkunniga haft tillfälle att i det föregående (kap. V) därom uttala sig. Det torde böra tilläggas, att uppgifterna för de skriftliga proven i realexamen givetvis såsom hittills böra lämnas av skolöverstyrelsen. Såsom redan i det föregående angivits, gäller för närvarande, att den, som blivit godkänd i den svenska skrivningen och i ett annat skriftligt prov, får deltaga i den muntliga prövningen, vadan lärjunge kan avlägga examen, fastän han blivit underkänd i två skriftliga prov. Den, som utfört blott tre skriftliga prov, får vara underkänd antingen i provet i matematik eller i provet i främmande språk. Skolkommissionen har föreslagit, att examinand, som blivit underkänd i ett av de tre skriftliga proven, skulle under vissa förutsättningar tillåtas undergå muntlig prövning. Kommissionen anser, att som regel skulle fordras godkänt betyg för den svenska uppsatsen, men förordar dock, att lärjunge, som blivit underkänd i den svenska skrivningen på den grund, att han uppenbarligen missuppfattat det givna ämnet, eller vars uppsats på grund av andra särskilda omständigheter befinnes bestämt missvisande i fråga om hans förmåga att i skrift behandla svenska språket, bör kunna av skolöverstyrelsen tillåtas deltaga i den muntliga prövningen, därest han blivit fullt godkänd i de båda andra skriftliga proven. Om lärjunge blivit underkänd i ettdera av proven i matematik eller främmande språk, skulle han enligt kommissionens förslag få deltaga i den muntliga prövningen, under förutsättning att hans skriftliga arbeten under läsaret i förevarande ämne genomgående varit goda eller ock att han kunde uppvisa överbetyg i båda de andra skriftliga proven eller åtminstone i ettdera av dem. Möjligheten till godkännande i dylikt fall borde dock förbindas med det villkoret., att minst två tredjedelar av de lärare, för vilka examinanden under det sista läsåret åtnjutit undervisning, vid anställd omröstning funne honom med hänsyn till ådagalagda kunskaper i det hela böra få undergå muntlig examen. De sakkunniga vilja i stort sett ansluta sig till vad skolkommissionen i förevarande hänseende föreslagit. Underkänt betyg för den svenska uppsatsen torde icke böra utgöra absolut hinder för examens fullföljande, därest av examinandens under läsåret utförda svenska skrivningar otvetydigt framgår, att misslyc-

349 kandet uteslutande berott på rent tillfälliga omständigheter. I en framtida bestämmelse härom synes emellertid icke särskilt böra nämnas missuppfattning av ämnet utan synes bestämmelsen böra få en allmännare avfattning. Avgörandet i förevarande fall torde icke behöva hänskjutas till överstyrelsen utan kunna överlämnas åt rektor och vederbörande lärare med fordran på en majoritet av minst två tredjedelar av de till deltagande i omröstningen berättigade. De sakkunniga biträda också skolkommissionens förslag, att för de skriftliga proven givas graderade vitsord och ej som hittills endast Godkänd eller Icke godkänd. . Vidare torde det vara lämpligt, att a betyget över realexamen icke utsattas särskilda vitsord för de skriftliga proven. En sådan anordning ansluter sig till vad de sakkunniga av i det följande anförda skäl förorda i fråga om studentbetyget, De sakkunniga anse emellertid i likhet med kommissionen att i examen utöver ett allmänt vitsord i modersmålet bör givas särskilt vitsord, avseende ämnets skriftliga behandling. Skolkommissionen har föreslagit, att den muntliga prövningen liksom för Den muntliga närvarande bör omfatta minst fyra å timplanen för realskolans högsta klass provningen, upptagna ämnen. De sakkunniga ansluta sig härtill men fmna det lämpligt att det bestämdes, att två av dessa ämnen böra falla inom ämnesgruppen modersmålet, tyska, engelska och matematik. En sådan bestämmelse som den sistnämnda synes vara motiverad redan av de uppräknade ämnenas betydelse. Därmed vunnes också det syftet, att i examen ej skulle komma att ingå för manga ämnen, i vilka prövningen lätt kan komma att avse blott rena minneskunskaper. Det är tydligen just i fråga om undervisningen i dylika ämnen, som examen framför allt kan komma att verka tryckande. , . För att motverka skadligt tryck av examen på den föregående undervisningen vilja de sakkunniga också uttala sig för att, i fråga om realexamen, i principiell överensstämmelse med vad som i det följande förordas beträffande studentexamen, besked från vederbörande om vilka ämnen som skola ingå i den muntliga prövningen borde komina rektor till hända minst sju och högst tio dagar före examen. Härigenom skulle kunna undvikas, att de sista dagarna före examen komme att ägnas åt en för lärjungarna enerverande repetition i samtliga ämnen. Skolkommissionen föreslår, att för realexamens godkännande måtte gälla föl- ™ J £ 2 d . jande villkor: lärjunge, som erhållit minst betyget Godkänd i samtliga a tim- k ä n n a n d e planen upptagna läroämnen, skall vara berättigad att erhålla betyg over godkänd realexamen; sådan rätt må jämväl tillkomma lärjunge, som blivit^underkänd i ett läroämne, därest denna brist kompenseras genom överbetyg i andra läroämnen, dock att lärjunge under inga förhållanden får vara underkänd i svenska språkets skriftliga behandling. Detta förslag innebär en skärpning i jämförelse med nu gällande bestämmelse, i det att lärjunge nu kan godkännas, även om han är underkänd i två ämnen, så vida minst två tredjedelar av de i bedömandet deltagande lärarna finna honom på grund av hans ståndpunkt i det hela böra i examen godkännas. Skolkommissionens förslag har vunnit anslutning av bland andra skolöverstyrelsens minoritet. . . „.. Även de sakkunniga kunna i det hela taget biträda skolkommissionens torslag. Det skulle emellertid kunna tänkas, att man önskade bestämmelserna om kompensation genom överbetyg närmare preciserade, då en alltför allman avfattning lätt kunde vålla missförstånd samt leda till skiljaktig tillämpning vid olika läroanstalter. Genom en sådan precisering bleve det också möjligt att lämpa fordringarna på kompensation efter det ämne, i vilket examinand blivit

350 underkänd. Skulle man. på grund av nu nämnda omständigheter önska mera preciserade föreskrifter, kunde man tänka sig en bestämmelse av innehåll, att om examinand blivit underkänd i något av ämnena modersmålet, tyska, engelska eller matematik, kompensation skulle vara minst 2 betygsenheter, 1 men om underkännandet skett i något av de övriga läroämnena, minst 1 betygsenhet. Man kan givetvis också tänka sig en mera allmän bestämmelse av innebörd, att i fråga om kompensation kraven böra vara större, om underkännandet skett i något av ämnena modersmålet, tyska, engelska eller matematik. I fråga om underbetyg i förevarande fall synes icke franska böra medräknas. Däremot synes överbetyg i detta ämne böra få gälla som kompensation. I likhet med vad som skulle gälla beträffande flyttning, synes även i fråga om godkännande i examen i tveksamma fall hänsyn böra kunna tagas till framstående skicklighet i ett eller flera övningsämnen. I varje fall förutsattes, att två tredjedelar av de i bedömandet deltagande lärarna finna examinanden på grund av hans ståndpunkt i det hela böra i examen godkännas. Ledning och Enligt nu gällande bestämmelser skola vid den muntliga prövningen i real°examenV s k o l e x a m e n närvara eforus eller inspektor samt minst tre av vederbörande kommunal styrelse utsedda vittnen, ävensom vid samskola dess styrelse. Vid allmänt läroverk ledes examen av rektor, vid kommunal mellanskola åter övervakas och ledes examen av någon medlem av skolöverstyrelsen eller ock av ett av skolöverstyrelsen för varje gång förordnat ombud, en anordning, som tilllämpas jämväl vid enskilda läroanstalter. Skolkommissionen har föreslagit, att sistnämnda ordning skulle utsträckas att gälla samtliga läroanstalter där realexamen avlägges. Kommissionen föreslår också, att ombuden skulle erhålla en i viss mån vidgad befogenhet. D<e skulle sålunda äga att bestämma de ämnen, som skulle förekomma i den muntliga prövningen, och de skulle erhålla uttrycklig befogenhet att till protokollet göra det uttalande i ena eller andra riktningen, vartill förhållandena vid examen kunde giva anledning. E t t ombud skulle dock icke ha något direkt avgörande i fråga om examinandernas godkännande eller underkännande, utan bestämmandet häratinnan skulle såsom hittills tillkomma vederbörande lärare. Om en medlem av skolöverstyrelsen övervakade och ledde examen, skulle denne däremot i så måtto hava ett avgörande inflytande på förevarande område, att han skulle äga att förklara en examinand i examen underkänd, även om lärarna ansett, att han bort godkännas. Mot kommissionens förslag om ett allmänt införande av ombudsinstitutionen ha i de avgivna yttrandena åtskilliga invändningar blivit gjorda. Flera lärarkollegier ha uttalat sig däremot. Skolöverstyrelsens majoritet anser, att så starka skäl anförts mot förslaget, att den är böjd att avstyrka detsamma. Även skolöverstyrelsens minoritet, som ägnar föreliggande fråga en utförlig behandling, ställer sig i det hela avvisande samt uttalar sig i stället för den anordningen, att överstyrelsen borde äga rätt att för varje särskilt fall bestämma, huruvida den muntliga prövningen skulle övervakas och ledas av någon medlem av överstyrelsen eller ett av överstyrelsen förordnat ombud eller om ordning för sagda prövning skulle bestämmas av vederbörande eforus eller inspektor efter samråd med skolans rektor. De sakkunniga utgå från den vanliga värderingen av betygsskalan, nämligen Berömlig = 3 betygsenheter Med utmärkt beröm godkänd = 272 > Med beröm godkänd =2 > Icke utan beröm godkänd = 1 7s » Godkänd =1 » Icke godkänd =0 »

351 Även de sakkunniga ställa sig tveksamma beträffande ett allmänt införande av ombudsinstitutionen. # Åtgärden i fråga skulle, såsom skolöverstyrelsens minoritet framhåller, sta i strid mot det resultat, vartill man kom vid realskolexamens införande. Av 1899 års läroverkskommitté hade föreslagits, att censorsinstitutionen skulle införas vid realskolexamen. I propositionen till 1904 års riksdag, som låg till grund för nuvarande läroverksorganisation, gjorde vederbörande departementschef det uttalandet, att realskolexamen borde anordnas under mindre tunga och omständliga former, varför den av kommittén föreslagna vidlyftiga censorsinstitutionen borde bortfalla och den muntliga prövningen verkställas i närvaro av eforus eller inspektor samt ett par examensvittnen. Det är i anslutning till detta uttalande, vilket ej föranledde invändningar från riksdagen, som de nuvarande bestämmelserna äro avfattade. De sakkunniga dela överstyrelseminoritetens mening, att det skulle möta vissa svårigheter att till ombud kunna erhålla lämpliga personer i så stort antal, som här skulle erfordras. För närvarande avlägges realskolexamen vid omkring 170 läroanstalter. Då vid åtskilliga av dessa skulle erfordras minst två ombud, räknar överstyrelseminoriteten med ett antal på över 200. Om, såsom ifrågasatts, möjlighet till realexamen i större utsträckning öppnas för flickor, skulle säkerligen ännu flera ombud behövas. Skolkommissionen räknar tydligen med att, såsom för närvarande är fallet, till ombud skulle utses lärare vid allmänna läroverk. Att från dessa kunna under en tid, då lärarna i hög grad behövas vid de egna läroanstalterna, frigöra ett så stort antal personer, lämpliga som ombud, torde bliva synnerligen svårt, om ej omöjligt. Man kan ej heller alldeles bortse från den fara för slitningar, som överstyrelseminonteten fruktar kunna uppstå, därest lärare vid läroverken skulle i så stor utsträckning sättas till att kontrollera varandras arbete. Även den ekonomiska sidan av saken förtjänar beaktande. Det är uppenbart, att kostnaderna för en så omfattande ombudsinstitution måste bliva ganska betydande. Man måste räkna icke blott med skäligt arvode åt ombuden utan i de flesta fall också med rese- och traktamentsersättning. Att^utan synnerligen vägande skäl införa en sådan anordning synes icke vara tillrådligt. De sakkunniga anse alltså liksom överstyrelsens minoritet, att den nuvarande ombudsinstitutionen vid de kommunala mellanskolorna icke bor allmänt införas. Det är ju ganska naturligt, att man, så länge man ej vunnit någon grundligare erfarenhet om de kommunala mellanskolorna, kunde finna det nödigt att ställa deras examen under en starkare kontroll. Om, såsom det ifrågasatts, de kommunala mellanskolorna i större eller mindre utsträckning förstatligas, synes det saknas tillräcklig anledning att beträffande examen vid dessa statsrealskolor tillämpa en strängare examenskontroll än vid andra statsrealskolor. E t t viktigt skäl mot den utsträckta ombudsinstitutionen ligger vidare däri, att den antagligen mer än något annat skulle komma att utöva ett skadligt tryck på skolans arbete. De sakkunniga finna starka skäl föreligga för överstyrelseminoritetens uttalade mening, att den muntliga examen bör vara av mera formell art liksom nu vid allmänna läroverken och närmast betraktas som en högtidligare avslutning på en genomgången skolkurs. Även om ej några bestämda erfarenheter föreligga, är det uppenbart, att medvetandet om att som examensledare skall komma en lärare från annat läroverk, som äger att bestämma, vilka ämnen skola förekomma vid prövningen och i vilka delar av dessa förhör skola hållas, och vilken kan göra klandrande anteckningar i protokollet och i en offentlig berättelse till skolöverstyrelsen skall giva omdömen om examen, kan framkalla en benägenhet hos lärarna att vid sin dagliga undervisning lägga för stor vikt vid inpluggandet av minneskunskaper och att i hög grad syssla med omfattande och forcerade repetitioner, på det att lärjungarna

352 måtte kunna så långt som möjligt vara förberedda för att bestå i ett förhör, vilken del av kursen detta än kan komma att gälla. Även mot överstyrelseminoritetens förslag om en till särskilda fall begränsad användning av ombudsinstitutionen kunna allvarliga skäl anföras. Såsom av motiveringen framgår, skulle ombud framför allt sändas till skolor, vilka vore i ett eller annat avseende misstänkta såsom mindre goda. Utsändandet av ombud till en skola kunde därför lätt komma att på denna trycka en stämpel av mindervärdighet, vilken kanske mången gång vore oförtjänt, och hela ombudsinstitutionen skulle tydligen vid sådant förhållande kunna komma att framstå som synnerligen förhatlig, vilket skulle motverka en av dess viktigaste uppgifter, nämligen att utgöra ett stöd för skolan och dess lärare. Skulle med hänsyn till nu nämnda omständigheter ombud komma att utsändas blott i rena undantagsfall, torde det syfte de skulle tjäna lika väl kunna vinnas genom besök vid skolorna av skolöverstyrelsens medlemmar, vare sig under form av inspektioner eller under form av ledning och övervakande av examina. De sakkunniga hava tagit under övervägande, huruvida icke sådana former för ledningen av den muntliga prövningen skulle kunna utfinnas, att densamma varken behövde regelmässigt ske genom särskilda ombud eller helt och hållet överlämnas åt rektor. Det har synts de sakkunniga, som om detta syfte skulle vinnas, om ledningen av examen i regel utövades på det sätt, som väl skulle bliva det vanliga även med den av skolöverstyrelsens minoritet tänkta ordningen, nämligen genom eforus eller inspektor. Givetvis borde ledningen och övervakandet av examen, i den ringa utsträckning så kunde ske, utövas av skolöverstyrelsens medlemmar. Där detta ej vore möjligt, skulle eforus eller inspektor vara examensledare. En sådan ordning förutsätter tydligen, att vid varje realskola skulle finnas en av skolöverstyrelsen förordnad inspektor. Endast i de säkerligen sällsynta fall, då ingen av de nu nämnda vore i tillfälle att fullgöra uppdraget, skulle examensledningen överlämnas åt särskilda av skolöverstyrelsen utsedda ombud. En sådan organisation tillämpas redan beträffande folkskollärarexamen och har där visat sig tillfredsställande. Tydligtvis komme med en sådan ordning examen i regel att ledas av inspektor^ Detta synes vara en fördel. Genom sina besök i skolan, sitt deltagande i kollegiesammanträden och sin handläggning av skolans angelägenheter i allmänhet har han blivit förtrogen med skolans tillstånd och verksamhet samt har lärt känna dess lärare. Det är också lätt för honom att i fråga om ordnandet av examen träda i samarbete med rektor. De sakkunniga vilja till sist nämna något jämväl om de uppgifter, som skulle tillkomma examensledare. Medlem av skolöverstyrelsen, vilken leder realexamen, borde äga den vidsträcktare befogenhet, som av skolkommissionen förordats. De skyldigheter och befogenheter, som eljest skulle tillkomma examensledare, bleve i huvudsak följande. Examensledaren skulle taga kännedom om de i den skriftliga prövningen utförda arbetena, vilka därför, i vederbörlig ordning granskade, jämte det över deras bedömande förda protokollet borde i god tid före den muntliga prövningen överlämnas till examensledaren. Denne skulle med iakttagande av vederbörligt stadgande bestämma de ämnen, i_ vilka muntlig prövning skulle äga rum. Om dessa ämnen skulle han, såsom i det föregående antytts, lämna meddelande åt rektor i så god tid, att meddelandet vore denne till hända minst sju, högst tio dagar före den för prövningens början bestämda dagen. Examensledaren skulle efter av rektor uppgjort förslag fastställa ordning för den muntliga prövningen. Det skulle också tillkomma honom att bestämma de delar av sista klassens kurs, i vilka lärarna vid prövningen skulle verkställa förhör. Vidare skulle examensledaren äga att, om han så önskade, föra ordet vid examenskollegiet och ha rätt att deltaga i dettas överläggningar men icke i dess beslut. Han skulle

353 jämte rektor underteckna examensprotokollet samt ha rätt att till detta göra. de anteckningar, vartill den verkställda examen kunde föranleda. Betyg för lärjunge, som blivit godkänd i examen, skulle undertecknas av examensledaren jämte rektor. Det skulle slutligen åligga examensledaren att inom en månad efter examens slut till skolöverstyrelsen avgiva berättelse över den verkställda examen, varvid han hade att meddela de erinringar angående arbetet vid läroanstalten eller prövningen eller betygsgivningen, han till äventyrs kunde hava att framställa. Det synes vara rimligt, att såväl inspektor som särskilt förordnat ombud erhölle skäligt arvode för uppdragets fullgörande. Dessutom borde i förekommande fall resekostnadsersättning utgå. Då dessa fall givetvis bleve sällsynta, skulle kostnaderna vid den här diskuterade ordningen bliva väsentligt mindre, än om om budsinstitutionen allmänt genomfördes. I kapitel V I I har i anslutning särskilt till ett av skolöverstyrelsens majo- Realexamen ritet framlagt förslag avhandlats realskoleformer, ovanifrån avkortade med vu ] avkortad en klass och med i förhållande därtill sänkt bildningsmål. I fråga om realexamen vid realskola av dylik typ torde i stort sett kunna gälla vad här i det föregående anförts beträffande sådan examen vid realskola med nuvarande bildningsmål. Givetvis måste examensfordringarna härvidlag nedsättas med hänsyn till det lägre bildningsmålet. Även vid dylik avkortad realskola synas tre examensskrivningar böra förekomma. Här torde dock icke kunna ifrågakomma något val mellan tyska och engelska, utan provet bör gälla det först inträdande språket. Vad som för övrigt sagts om den skriftliga prövningen samt om den muntliga prövningen, om villkoren för examens godkännande och om ledningen av examen synes i det hela taget kunna tillämpas även på den realexamen, som här är i fråga. Att för en sådan examen tänka sig en omfattande och dyrbar ombudsinstitution torde vara uteslutet.

10. Studentexamen. Skolkommissionen, som på ovan (kap. IX) anförda grunder i huvudsak Skolkomförordar studentexamens nuvarande organisation, föreslår examens uppdel- missionen. ning på skriftlig och muntlig prövning samt censorsinstitutionens bibehållande men anser förändringar i vissa detaljer påkallade. Kommissionen förordar å alla linjer samma antal skriftliga prov, nämligen tre. A latingymnasiets huvudlinje skulle förekomma prov i svenska, latin och tyska, å dess differentierade linje i svenska, latin och grekiska, å nyspråkliga gymnasiet i svenska, tyska eller engelska samt franska, å realgymnasiets huvudlinje i svenska, matematik och fysik, å dess differentierade linje i svenska, fysik och kemi. Enligt kommissionens mening böra den skriftliga och den muntliga prövningen ställas i närmare samband med varandra än vad för närvarande är fallet. Sålunda borde utom i svenska något särskilt vitsord i skrivning ej utsättas å studentbetyget, och vitsordet i svensk skrivning borde grundas icke blott på det skriftliga examensprovet utan jämväl på lärjunges under sista skolåret å lärorummet utarbetade svenska uppsatser. Den svenska uppsatsen borde vara ett prov på examinandens förmåga att moget och självständigt sammanställa och ordna sina föreställningar inom ett visst område samt giva en konkret och vårdad språklig klädnad åt sitt föreställningsinnehåll. Ämnena borde väljas så, att de till examinanderna mindre riktade en fråga: hur mycket vet du om?, vad kan du berätta om?, vad minns du 23—253165

354 om? än en fråga: vad tänker du om?, vad tror du om?, vilka intryck har du av? r varpå kan det bero att?, vad kan man vänta av?, hur kommer man till det och. det påståendet?, vad innebär det påståendet eller det eller det rönet? I de fall, då ämnen ansåges böra givas, vilka för en tillfredsställande behandling förutsatte förhandenvaron av mera detaljerade kunskaper inom ett visst område,, syntes det ändamålsenligt, att kunskapsmaterialet på lämpligt sätt tillrättalades, t. ex. genom tillhandahållande av litteratur eller genom sakliga promemorior. Angående kommissionens förslag om de skriftliga proven i främmande levande språk hänvisas till vad de sakkunniga därom anfört i kap. V. Fastän ett närmare samband mellan den skriftliga och den muntliga prövningen skulle åstadkommas, borde dock behörigenheten att undergå muntlig prövning vara beroende av den skriftliga prövningens godkännande. Kommissionen anser det vara självfallet, att den lärjunge, som för samtliga skriftliga prov erhållit vitsordet godkänd eller därutöver, utan vidare borde vara berättigad att deltaga i den muntliga prövningen, men att sådan rätt icke borde tillkomma den, som blivit underkänd i mera än ett av de tre proven. Lärjunge r som blivit underkänd i ett av proven, borde under vissa villkor kunna förklaras behörig att deltaga i muntlig prövning. I detta hänseende skulle dock skillnad göras mellan provet i svenska och övriga prov. Den, vars svenska uppsats blivit underkänd, skulle endast under förutsättning att han blivit underkänd till följd av uppenbar missuppfattning av ämnet eller att resultatet av hans skriftliga arbeten under läsåret gåve vid handen, att provet tydligen vore missvisande i fråga om hans allmänna ståndpunkt, kunna förklaras berättigad att deltaga i muntlig prövning; dock skulle minst två tredjedelar av vederbörande lärare uttala sig härför. Lärjunge åter, som i någon av de båda övriga examensskrivningarna icke erhållit godkänt vistord, skulle, när minst två tredjedelar av vederbörande lärare ansåge sådant böra ske, äga undergå muntlig prövning, därest hans skriftliga arbeten i samma ämne under läsåret eller ock hans andra skriftliga examensprov genom sin beskaffenhet kunde anses uppväga ifrågavarande brist. Vad den muntliga prövningen beträffar, framhåller kommissionen först, aitt en mera genomförd linjedelning måste medföra en minskning i antalet av de i den muntliga prövningen förekommande ämnena, enär muntlig prövning borde ifrågakomma allenast i de ämnen, som under sista året varit föremål för studier å vederbörande gymnasielinje, d. v. s. sju ämnen å envar av de av kommissionen föreslagna linjoniä. Kommissionen anser emellertid, att längre tid än vad för_närvarande är fallet borde anslås till prövning i de särskilda ämnena. Att i detta hänseende i detalj fastställa vissa regler syntes mindre lampligt, varför kommissionen endast föreslår, att vid examinationen i varje ämne matte i genomsnitt beräknas minst en kvart för varje examinand. En sådan utsträckning av tiden för varje ämne syntes emellertid böra medföra en ytterligare begränsning av det antal ämnen, i vilka muntliga prov skulle förekomma. Antalet borde i regel vara fyra; vederbörande censorer skulle dock ä g a rätt att vid särskild anledning påkalla prövning även i ett femte ämne. E n l i g t kommissionens mening borde vissa ämnen på grund av sin vikt alltid förekomma i muntlig prevning, nämligen å latingymnasiets huvudlinje latin och ett främmande språk, å dess differentierade linje latin och grekiska, å det nyspråkliga gymnasiet svenska och ett främmande språk, å realgymnasiets huvudlinje matematik samt fysik eller kemi och å dess differentierade linje biologi samt fysik eller kemi. Vid valet av ämnen i övrigt borde censorerna taiga hansyn till att examensprovet skulle vittna om examinands allmänbildning, varjämte änme, vari examinand i den skriftliga prövningen icke uppnått godkänt vitsord, ovillkorligen borde göras till föremål för muntlig prevning. D>en

355 möjlighet, som för närvarande förefinnes, att i vissa ämnen (kristendom, svensk litteratur och biologi) för redovisning i studentexamen på förhand uppgiva särskild på lämpligt sätt avpassad lärokurs, på vilken den föregående undervisningen företrädesvis inriktats, borde bibehållas och eventuellt utsträckas jämväl till andra ämnen, beträffande vilka en sådan anordning kunde befinnas ändamålsenlig. En ledamot av kommissionen, Staaff, har med instämmande av ledamöterna Bergstrand och Pålsson i ett särskilt yttrande vänt sig mot fastställandet av ett maximiantal ämnen i den muntliga prövningen utöver vad som framginge avtimplanens siffra samt mot närmare föreskrifter angående valet av ämnen. 1 fråga om villkoren för den muntliga examens godkännande föreslår kommissionen, att för sådant godkännande skulle fordras minst godkända insikter i alla å vederbörande bildningslinje upptagna ämnen, sålunda även i de tidigare avslutade, dock att lärjunge, som erhållit godkänt vitord för såväl förmåga att skriftligt behandla svenska språket som ock i de för respektive gymnasielinjer centrala ämnena, borde kunna godkännas i examen med underbetj^g i ett ämne, därest han visat goda insikter inom andra kunskapsområden. Kommissionen uttalar sig för censorsinstitutionens bibehållande och betonar önskvärdheten av att de olika vid examen tjänstgörande censorsgrupperna inrymde tillräcklig sakkunskap såväl i pedagogiskt hänseende som med hänsyn till de olika ämnena. För detta önskemåls vinnande borde ett antal förtjänta och erfarna ämneslärare eller f. d. ämneslärare vid läroverken förordnas till censorer, i den utsträckning så utan olägenhet läte sig göra. Kommissionen tvekar icke att förorda en sådan anordning, även om den skulle medföra ökade kostnader. Censorerna borde erhålla ökad befogenhet att ingå i särskild prövning av jämväl de skriftliga arbetena. Kommissionen uttalar den meningen, att för läroverkens egna lärjungar studentexamen borde anordnas endast en gång om året, nämligen vid slutet av vårterminen, under det att för privatister examen fortfarande borde anordnas vid både höstterminens och vårterminens slut. I åtskilliga av de yttranden, som avgivits av läroverkskollegier, har fram- Yttrandena. hållits, att skolkommissionens förslag beträffande studentexamen innebure förbättringar, vilka i lämplig utsträckning borde genomföras, även om skolorganisationen icke förändrades. Ä andra sidan ha även i detta hänseende anmärkningar mot skolkommissionens förslag blivit framställda. Invändningar ha gjorts mot begränsningen av antalet skriftliga prov. Det har framhållits, att proven icke med nödvändighet borde vara lika många å samtliga linjer. Särskilt har betonats, att de föreslagna skriftliga proven i grekiska och kemi vore olämpliga. De av kommissionen framställda synpunkterna angående karaktären av provet i svenska ha på åtskilliga håll vunnit gillande, men farhågor ha också uttalats, att deras tillämpning skulle leda till mångordighet och frasrikedom samt till subjektivt och ovederhäftigt dömande. Mot den föreslagna omläggningen av proven i främmande levande språk ha, såsom förut angivits, invändningar allmänt blivit gjorda. Vad kommissionen föreslagit i fråga om den muntliga prövningen har i allmänhet vunnit anslutning. Dock har man på sina håll ansett, att begränsningen av antalet ämnen i prövningen gjorts för stark. Även kommissionens uttalanden i fråga om censorsinstitutionen ha i allmänhet blivit gillade. Från något håll, bland annat från filosofiska fakulteten i Uppsala, har framhållits, att beträffande valet av ämnen i muntlig prövning censorerna ej borde bindas så strängt, som fallet skulle bliva enligt kommissionens förslag. Skolöverstyrelsens majoritet har icke närmare gått in på frågan om student-

examen. Överstyrelsens läroverksavdelning däremot har i detalj upptagit kommissionens förslag härutinnan till granskning. Avdelningen finner det icke nödvändigt, att antalet skriftliga prov är detsamma å samtliga linjer, samt anser anmärkningarna mot införande av skriftliga prov i grekiska och kemi vara befogade. Visserligen instämmer avdelningen i det hela taget i kommissionens uppfattning, att den skriftliga och den muntliga prövningen borde ställas i närmare samband med varandra, men håller dock före, att vitsord över resultatet av de skriftliga proven fortfarande borde utsättas å studentbetygen. Avdelningen instämmer i den allmänna kritiken av kommissionens förslag angående skrivningarna i främmande levande språk. Även läroverksavdelningen anser en begränsning av antalet ämnen i den muntliga prövningen vara motiverad, men framhåller, att antalet ämnen torde komma att bliva beroende av den utsträckning, vari linjedelningen genomföres. Censorerna borde icke bindas för starkt genom detaljbestämmelser. Med hänsyn till önskemålet om ett större antal läroverkslärare bland censorerna framhåller avdelningen, att överstyrelsen vid avgivande av förslag till censorer särskilt beaktat detta, och anser, att man tills vidare borde nöja sig med de i sådant avseende vidtagna åtgärderna och avvakta närmare erfarenhet angående dessa. Enligt avdelningens mening lämnar redan nu gällande censorsinstruktion befogenhet åt censorerna att vid sitt bedömande taga hänsyn jämväl till de skriftliga proven. Generaldirektör Bergqvist ägnar i sitt utlåtande särskild uppmärksamhet åt det skriftliga provet i svenska i studentexamen och uttalar därvid sympatier för detta provs fullständiga borttagande. Då han med hänsyn till den allmänna meningen i detta hänseende icke finner ett sådant borttagande genomförbart, betonar han nödvändigheten av att åtgärder för åstadkommande av en bättre ordning beträffande ifrågavarande prov genomföras i den riktning kommissionen angivit. Han ansluter sig också till kommissionens förslag rörande övriga skriftliga prov. I fråga om den muntliga prövningen framhåller han, att vid denna, såsom den för närvarande tillgår, läraren ofta talar för mycket, under det att lärjungarnas medverkan begränsas till ett eller annat mer eller mindre knapphändigt svar. Det vore önskligt, att den muntliga prövningen så anordnades, att varje examinand bleve i större utsträckning än nu i tillfälle att i längre sammanhang fritt och ostört få redogöra för sitt vetande och sina erfarenheter. pe sakI fråga om formerna för studentexamens anordnande och villkoren för godkunnxga. kännande ha de sakkunniga i väsentliga punkter kunnat ansluta sig till skolAiimänna kommissionens förslag. I vissa fall har emellertid nu gällande ordning synts synpunkter. ^öra bibehållas, i andra fall åter ha de sakkunniga ansett sig böra förorda nya utvägar för vinnande av målet, en grundlig prövning och ett rättvist bedömande av de från gymnasiet utgående lärjungarnas allmänna mognad och insikter i de särskilda ämnena. Enligt gällande läroverksstadga har gymnasiet utöver realskolans allmänbildande uppgift till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas. Förefintligheten av de som grundval för akademiska studier erforderliga kunskaperna kontrollerades tidigare genom en särskild inträdesprövnmg vid universiteten; sedan denna prövning avskaffats och ansvaret för den nödiga förutbildningen överflyttats till läroverken, har det emellertid ansetts nödvändigt att genom en av representanter för högskolorna övervakad examen kontrollera, att de från gymnasierna utgående lärjungarnas kunskaper i de skilda ämnena verkligen fylla berättigade krav. Examen har dock icke ansetts behöva omfatta alla ämnen. För närvarande avser den muntliga prövningen i regel endast sju av de å högsta ringens timplan upptagna läroämnena; med avseende å övriga i denna

357 rings undervisning ingående ämnen liksom å förut avslutade läroämnen garanterar läroverket genom avgivna betyg den fordrade kunskapsnivån. I själva verket ha läroverken, i den mån de utvecklats och vunnit större fasthet inåt och ökat förtroende utåt, i allt större utsträckning övertagit ansvaret för att den utbildning de meddela verkligen föres fram till föreskrivna resultat. Visserligen får av det ytterst ringa antalet abiturienter, som ehuru godkända av lärarna underkännas av censorerna, icke dragas den slutsatsen, att den av censorerna utövade kontrollen vore av ringa värde; dess värde kan på intet sätt mätas med ledning av kuggningsprocenten. Censorsinstitutionen uppehåller genom sin blotta tillvaro en bestämd nivå hos gymnasiernas arbetsresultat, och dess bibehållande synes redan därför knappast behöva särskilt motiveras. Men å andra sidan är det omisskännligt, att studentexamen för läroverkens egna lärjungar alltmera antagit karaktären av en högtidlig avslutning på gymnasiets arbete; tillträdet till denna avgångsexamen beror på utgången av de skriftliga proven, men betygen i de skilda ämnena sättas av vederbörande lärare, och om en abiturient på grund av dessa betyg godkänts av lärarna, bekräftas detta godkännande i mer än 98 fall av 100 av censorerna, Denna utveckling, som allt mera förlägger ansvaret för resultatens fullvärdighet till den undervisningsanstalt, vilken handhaft utbildningen, synes vara lika naturlig som riktig; en fortsatt utveckling i denna riktning synes vara ur flera synpunkter önskvärd. Detta innebär, att själva examen som sådan förlorar i betydelse och att avgörandet dess mera kommer att bero av det förut presterade arbetet. De förändringar i examens anordning, som de sakkunniga funnit sig böra förorda, gå väsentligen i den antydda riktningen. Syftet med de förordade förändringarna är icke att sänka gymnasiets slutmål eller att göra gymnasiestudierna lättare; tvärtom, de sakkunniga vilja gärna tänka sig en skärpning av fordringarna för inträde i gymnasiet och strängare villkor för flyttning inom detta, förändringar, vilka liksom den starkare differentieringen av särskilt de två högsta ringarnas studier väl motivera ökade krav på abiturienterna, Men e x a m e n kan helt visst utan skada få en något mindre framskjuten plats i skolornas arbete. Syftet är emellertid icke heller att göra examen lättare; syftet är att göra. prövningen rimligare, men inom det rimligas gränser fullt effektiv. Det är uppenbarligen icke rimligt att fordra, att abiturienten skall vara beredd att i den muntliga examen svara för hela skolans eller ens för de två sista ringarnas kurs i elva olika ämnen. Denna uppenbara orimlighet gör, att lärare och censorer faktiskt icke anse sig kunna utkräva och examinanderna icke anse sig behöva svara för ens tillnärmelsevis allt som formellt fordras. Prövningen är på grund av sin omfattning alltför svår, för att kunna göras rigorös, och den blir därigenom i verkligheten alltför lätt. Det synes därför angeläget att söka giva prövningen sådana former, att den inom en mera begränsad ram kan göras effektiv och att undervisningsplanernas fordringar verkligen kunna upprätthållas även i examen. En anmärkning, som i viss mån med rätta riktats mot studentexamen i dess nuvarande form, är, att den utövar ett skadligt tryck på gymnasiets och särskilt på de båda högsta ringarnas arbete. Det skadliga i detta tryck bortfaller givetvis i samma mån som examensutgången göres mindre beroende av prövningsresultaten och mera av arbetet i de högsta ringarna, En annan anmärkning går ut därpå, att examens utgång alltför mycket beror på rena tillfälligheter: lärjungar, vilkas kunskaper enligt lärarnas erfarenhet fullt motsvara examensfordringarna, kunna av en eller annan anledning misslyckas i examen, medan andra med vida sämre kunskapsutrustning utan svårighet bestå provet. Även ur denna synpunkt synas prövningsresulta-

358 ten icke böra tillmätas alltför stor betydelse, om de stå i uppenbar motsats till föregående arbetsresultat. En påtaglig brist vidlåder de nu gällande bestämmelserna rörande villkoren för godkännande, i det att dessa med sin mekaniska avfattning göra det möjligt för den jämnstrukna medelmåttan att taga examen även med två underbetyg, om blott vederbörande ämnen ej upptaga mer än sex veckotimmar å högsta ringens timplan, medan en mera ojämn begåvning med underbetyg i två ämnen, vilka tillsammans upptaga sju veckotimmar, ohjälpligen faller igenom, även om han kan uppvisa en aldrig så betydande överlägsenhet i andra ämnen. I detta hänseende synas bestämmelserna böra få en större smidighet, så att de möjliggöra ett allsidigt och sakligt prövande och bedömande av examinandens kunskaper och mognad i det hela. Skriftlig För kommissionens förslag, att antalet skriftliga examensprov å samtliga prövning, gynmasielinjer skulle vara lika och överallt bestämmas till tre, synas tillräck a. Provens liga skäl icke ha blivit anförda. Antalet skriftliga prov i studentexamen synes f{ eln in g å ^ . . icke böra bestämmas av en i och för sig måhända berättigad önskan om likforn er J - m i g h e t på alla linjer utan fastställas med hänsyn framför allt till den föregående undervisningens metodiska läggning. De skriftliga proven böra på ett naturligt och otvunget sätt ansluta sig till gymnasiestudierna och ådagalägga dessas resultat. Skriftliga prov böra alltså anordnas i de ämnen, där undervisningens metod krävt skriftliga övningar av motsvarande art och där en auktoritativ kontroll på ifrågavarande del av studieresultatet synes önskvärd. De sakkunniga finna det självfallet, att skriftliga prov såsom hittills böra avläggas i modersmålet, latin, främmande levande språk, matematik och fysik. Kommissionen har. såsom förut angivits, förordat skriftliga prov jämväl i grekiska och kemi. Detta förslag synes näppeligen kunna sägas hava bestått inför den kritik, som riktats mot detsamma. I grekiska äro med hänsyn till den anslagna tidens knapphet skriftliga översättningsövningar ur metodisk synpunkt icke nödvändiga eller ens lämpliga, då de otvivelaktigt komme att förskjuta studiets tyngdpunkt i en icke önskvärd riktning. Att införa dylika mycket tidskrävande övningar endast för att kunna anordna ett skriftligt examensprov i ämnet synes därför knappast vara pedagogiskt försvarligt. P å liknande sätt komme det skriftliga examensprovet i kemi att förrycka undervisningen i detta ämne, i det att det lätt kunde få till följd, att för mycken tid komme att ägnas åt övningar i lösandet av kemiska räkneuppgifter till förfång för undervisningens mera väsentliga syften. Med hänsyn till nu anförda omständigheter ha de sakkunniga vid uppgörande av sitt förslag till kursplaner stannat vid att studentskrivningar skulle förekomma i samma ämnen som hittills. Den här förut uttalade grundsatsen, att skriftligt prov bör förekomma i ett ämne, då den föregående undervisningen däri kräver övningar av motsvarande art, leder enligt de sakkunnigas kursplaneförslag till att sådana prov i regel borde anordnas i fyra ämnen. Detta bleve fallet å samtliga tre huvudlinjer. A alla linjer skulle ingå skrivning i modersmålet. Ä latinlinjen skulle givetvis förekomma skrivning i latin. Tyska och engelska ha å denna linje i de sakkunnigas förslag fått ett sådant timantal och undervisningen i dem en sådan läggning, att skriftliga examensprov lämpligen böra anordnas i dem båda. Det bör ihågkommas. att undervisningen å ifrågavarande linje helt naturligt måste få en starkt språklig karaktär. Ä den nyspråkliga linjen bör undervisningen i alla tre främmande språken, om linjen verkligen skall motsvara sin uppgift och studentexamen å densamma bliva likvärdig med studentexamen å övriga linjer, föras fram så långt, att examensskrivningar lämpligen kunna anordnas. De sakkunniga ha tänkt sig, att å reallinjen

359 skulle utom i modersmålet, matematik och fysik examensskrivning förekomma jämväl i engelska. I flera yttranden har påyrkats, att de främmande levande språken måtte få en starkare ställning å realgymnasiet än vad fallet skulle bliva enligt kommissionens förslag. Därvid har också yrkats, att å nämnda gymnasium, där för närvarande studentskrivningar i två främmande språk förekomma men enligt kommissionens förslag ingen sådan skrivning skulle finnas, fortfarande åtminstone en dylik examensskrivning borde anordnas. De sakkunniga, som äro livligt övertygade om vikten av en ej allt för begränsad undervisning i främmande språk även å realgymnasiet, hava sökt anordna timoch kursplaner så, att utrymme vinnes för skriftligt examensprov i ett främmande språk. Det har icke rått någon tvekan därom, att detta prov bör förläggas till engelska, som bland de främmande levande språken intar den främsta platsen å realgymnasiets timplan. A de båda differentierade linjerna skulle vid tillämpning av de sakkunnigas kursplaner skriftliga examensprov förekomma i endast tre ämnen. Dä engelska å greklinjen icke skulle förekomma i de båda högsta ringarna, kan uppenbarligen examensskrivning i detta ämne icke ifrågakomma. Att ersätta denna skrivning med en skrivning i grekiska synes de sakkunniga av skäl, som i det föregående angivits, icke vara lämpligt. Redan nu ha de lärjungar, som läsa grekiska, en examensskrivning mindre än de, som läsa latm men icke grekiska. Det synes icke föreligga något särskilt s k ä l f ö r att genom tillfogande av ännu en examensskrivning göra greklinjen svårare än den för närvarande är. Vad angår biologilinjen, är det att märka, att å denna linje ämnet matematik skulle uteslutas i högsta ringen. De sakkunniga, som förorda att examensskrivningar skola förekomma jämväl i näst högsta ringen, ha tagit i övervägande, huruvida matematikundervisningen i nämnda ring för biologilinjens lärjungar borde avslutas med skriftligt examensprov, men därvid funnit en sådan ordning mindre lämplig. Det synes betänkligt att två år å rad lägga det tvång på matematikundervisningen, som en examensskrivning otvivelaktigt medför, och ett prov i matematik måste i allmänhet taget anses mindre lämpat för den differentierade linjens lärjungar. Redan här ovan ha de sakkunniga anfört de skäl, som tala mot att ersättning för matematikskrivningen skapas genom en skrivning i kemi, närmast jämförlig med fysikskrivningen. De sakkunniga ha undersökt, huruvida icke examensskrivning i något annat ämne kunde ersätta matematikskrivningen, och därvid kommit till det resultat, att icke i något ämne med undantag av de tre, i vilka examensskrivning under alla omständigheter skulle förekomma, studiearbetet vore av sådan art, att det lämpligen borde avslutas med ett skriftligt examensprov. I detta sammanhang vilja de sakkunniga emellertid erinra om att de, såsom i det föregående (sid. 261) angivits, hava tänkt sig, att å biologilinjen skulle av lärjungarna fordras en skriftlig redogörelse för en av dem på egen hand under läsåret verkställd undersökning, vilken redogörelse skulle framläggas vid examen. Någon erfarenhet angående biologilinjen föreligger ju ännu ej. Skulle det, sedan denna prövats någon tid, visa sig, att ändringar beträffande studentexamen å denna linje vore påkallade, böra givetvis sådana vidtagas. I enlighet med de här anförda synpunkterna skulle sålunda å de särskilda linjerna skriftliga examensprov förekomma i följande ämnen :^ å latingymnasiets huvudlinje i modersmålet, latin, tyska och engelska och å dess differentierade linje i modersmålet, latin och tyska, å det nyspråkliga gymnasiet i modersmålet, tyska, engelska och franska, å realgymnasiets huvudlinje i modersmålet, engelska, matematik och fysik och å dess differentierade lmje i modersmålet, engelska och fysik. En förändring i fråga om de skriftliga proven innebär de sakkunnigas förslag, att ett av de skriftliga proven förlägges till slutet av näst högsta rmgen

360 och de övriga till högsta ringen, vadan i den senare skulle förekomma högst tre examensskrivningar. Denna anordning står i nära överensstämmelse med den koncentration av undervisningen, som sammanhänger med den mera genomförda linjedelningen. Koncentrationen medför nämligen, att antingen icke alla skrivämnena kunna föras upp i högsta ringen eller ock att något av dessa ämnen där erhåller blott ett litet antal timmar. Detta gäller dock blott om de främmande levande språken. Tyska förekommer icke i latingymnasiets högsta ring och har å det nyspråkliga gymnasiet i högsta lingen endast två timmar, vilka lämpligen böra användas uteslutande till litteraturstudium. Vad nu sagts om tyskan å det nyspråkliga gymnasiet gäller om engelskan å realgymnasiet. Förläggandet av en examensskrivning till näst högsta ringen bereder tydligen bättre utrymme i högsta ringen, så att den starka anhopning av skrivningar i denna ring, som eljest där lätt komme att uppstå, motverkas, varigenom undervisningen erhåller på samma gång mera lugn och större effektivitet. En anordning med högst tre examensskrivningar i högsta ringen kommer givetvis att medföra en viss avspänning i examensarbetet utan att examens effektivitet äventyras. Om ett skriftligt examensprov förlägges till näst högsta ringen, uppstår den frågan, huruvida lärjunge, som blivit underkänd i detta prov, bör ha rätt att göra om detsamma följande läsår. De sakkunniga kunna icke finna något hinder för att en sådan rätt medgives. En dylik upprepning av provet synes dock böra medgivas endast en gång, i normala fall vid följande hösttermins slut. cvenak^unn v R e d a n i k a P - V h a v a d e sakkunniga uttalat sig om karaktären av de skrift~ satsprovet l l g a P r o v e n 1 främmande levande språk. I fråga om de övriga skriftliga proven torde endast modersmålssknvningen erfordra närmare uppmärksamhet. I det h e k taget kunna de sakkunniga ansluta sig till vad skolkommissionen uttalat angående modersmålsskrivningens karaktär. Det svenska uppsatsprovet i studentexamen bör enligt de sakkunnigas mening ordnas så, att det verkligen blir ett prov i svenska och alltså ådagalägger examinandens förmåga att på klar och vårdad svenska giva en framställning av ett ämne, som faller inom hans kunskapsområde. För långt gående facklig specialisering leder lätt till att provet visar mera examinandens kunskaper i ett visst ämne än hans förmåga att uttrycka ett givet föreställningsinnehåll. Ämnena böra så långt möjligt formuleras så, att icke dispositionen är given, innehållet självklart och möjligheten att uttrycka detta inskränkt till lärobokens ord eller till vissa vetenskapliga eller tekniska termer. Examinanden skall bringas att i möjligaste mån själv söka sitt stoff, ordna och begränsa detta och kläda det i ord, som icke äro på förhand tillrättalagda. Erfarenheten visar, att de från biologiens, fysikens och kemiens område hämtade ämnena ofta kräva för mycket av fackligt velande och för litet av språklig uttrycksförmåga. Men ayen inom den historiska ämnesgruppen beror framgången ej sällan väsentligen pa mmnesvetande och mindre på framställningens konst, Till och med de s. k. »allmänna ämnena» formuleras stundom så, att de icke kunna tillfredsställande behandlas utan vidsträckt kännedom om bestämda data och fakta. De förändringar, som äro önskvärda med avseende på ämnesvalet, synas också bora huvudsakligen gå i den av kommissionen antydda riktningen. I främsta rummet synas följande önskemål vara värda beaktande: biologiska, fysikaliska och kemiska ämnen givas i mera begränsad utsträckning, och då i en formulering, som nödvändiggör självständig eftertanke och ett ordval, som ej alltför exklusivt rör sig inom den rena fackterminologien; inom den historiska ämnesgruppen liksom i vissa fall även inom andra ämnesområden möjliggöres ett rikare ämnesval därigenom, att vid behov promemorior med översiktligt ordnade data tillhandahållas examinanderna; vid behandling av litterära ämnen

361 böra de diktverk, som den givna uppgiften berör, i lämplig utsträckning hållas tillgängliga vid skrivningen; bland cle givna ämnena bör alltid finnas minst ett av verkligt »allmän» innebörd, d. v. s. ett ämne, som en allmänt intresserad och stilistiskt icke obegåvad examinand kan behandla utan specialkunskaper på området. Det torde väl näppeligen behöva särskilt framhållas, att cle önskemål, som här framlagts rörande det skriftliga examensprovet i modersmålet, också gälla de föregående uppsatsövningarna, Här må endast erinras om vikten av att uppsatsämnena under läsåret planmässigt så ATäljas och fördelas, att lärjungarnas övningar i modersmålets skriftliga bruk icke få en alltför ensidig inriktning. Skolkommissionen har förordat, att de skriftliga och de muntliga examens- n. Vitsorden proven sättas i närmare samband med varandra än vad för närvarande är för de skriftexamensfallet. Denna mening har i allmänhet vunnit gillande i cle avgivna yttrandena, liga proven och och synes vara väl grundad. Kommissionen förordar visserligen, att de skrift- studentliga proven såsom hittills värdesättas med graderade betyg, men anser det betyget. vara en konsekvens av det närmare sambandet mellan skriftlig och muntlig prövning, att de för skrivningarna givna vitsorden icke utsättas å studentbetyget. Angående sistnämnda avvikelse från nu gällande ordning ha olika meningar kommit till uttryck i yttrandena. Då vitsorden för de olika skriftliga studentexamensproven avse blott en enda prestation, fullgjord under särskilda, från de vanliga starkt avvikande förhållanden, så äro de i viss mån beroende av tillfälligheter och i själva verket, betraktade som uttryck för examinandens förmåga på ifrågavarande område, ej sällan missvisande. Det torde under sådana omständigheter icke kunna anses lämpligt, att dessa vitsord särskilt upptagas i stuclentbetyget; riktigare synes det vara, att det förutgångna arbetet under läsåret ävensom skriftliga och muntliga prov, där sådana avläggas, göras till föremål för ett helhetsbedömande, som kommer till uttr,yck i vitsordet för insikter i vederbörande ämne. Om med detta förfaringssätt studentbetyget kommer att ge en riktigare bild av den examinerades insikter och förmåga i övriga skrivningsämnen, så synas dock med avseende på modersmålet starka skäl tala för att i enlighet med vad kommissionen förordat skickligheten i språkets skriftliga behandling kommer till särskilt uttryck i studentbetyget. Enligt gällande läroverksstadga gives i gymnasiet liksom i realskolan endast ett betyg i modersmålet, avseende lärjungens ståndpunkt i ämnet i dess helhet. I studentexamen däremot givas tvenne betyg, ett avseende uppsatsprovet och ett avseende ämnet i dess helhet. I denna ordning föreslår skolkommissionen i fråga om gymnasiet den förändringen, att i ämnet svenska särskilda vitsord skulle givas över lärjungarnas förmåga av skriftlig framställning och över deras i ämnet för övrigt ådagalagda insikter, varvid underbetyg i ämnets skriftliga del borde utgöra hinder för flyttning till högre ring. Även i stuclentbetyget borde på grund av modersmålets särställning skilda betyg givas över lärjungarnas förmåga av skriftlig framställning och över deras i ämnet för övrigt ådagalagda insikter; vid bestämmandet av förstnämnda betyg borde emellertid hänsyn tagas icke endast till det skriftliga examensprovet utan jämväl till lärjungens å lärorummet utarbetade svenska uppsatser under sista skolåret. Detta förutsatte emellertid, att ifrågavarande skrivningar ägde rum under betryggande garantier för arbetets fullt självständiga utförande och att bedömandet skedde under i huvudsak likartade förhållanden beträffande medbedömarskap, som i studentprövningen vore fallet. Förslaget att i studentexamen giva särskilt vitsord över lärjungarnas förmåga av skriftlig framställning finna de sakkunniga med hänsyn till denna

362 förmågas stora betydelse vara i och för sig väl grundat. Förmågan att på klar och vårdad svenska skriftligt framställa sina tankar representerar ett så väsentligt resultat av skolans utbildningsarbete och är av så stor betydelse på flertalet av de banor, för vilka gymnasiet har att förbereda sina lärjungar, att ett särskilt vitsord i studentbetyget, avseende denna förmåga, synes vira väl motiverat. De sakkunniga vilja av ovan anförda skäl även ansluta sig till skolkommissionens förslag, att detta vitsord skulle grundas icke blott på det skriftliga examensprovet utan jämväl på lärjungens å lärorummet utarbetade svenska uppsatser under det sista skolåret. Att dessa arbeten måste utföras under nödiga garantier för arbetets självständighet, är en självklar fordian. Däremot synes med avseende på dessa arbeten ett meclbedömarskap av den art, skolkommissionen föreslagit, icke vara av nöden. I de fall, då en examinands tillträde till den muntliga prövningen komme att hänga på värdesättningen av de under läsåret utförda skriftliga arbetena, synes i stället en eftergranskning av ifrågavarande skriftliga arbeten böra äga rum; i denna bör självfallet vederbörande medbedömare deltaga. En bestämd olägenhet sjmes emellertid vidlåda kommissionens förslag därutinnan, att det vitsord, som skall avgivas över lärjungarnas i ämnet för övrigt ådagalagda insikter, komme att avse en mycket heterogen komplex av insikter och^ färdigheter, nämligen dels förmågan av muntlig framställning och dels språk- och litteraturkunskap. En dylik uppdelning av ämnet synes innebära en viss fara för att särskilt den muntliga framställningen komme att alltför mycket skymmas undan. Att en dylik farhåga icke är oberättigad, torde framgå redan av kommissionens uttryck »i ämnet för övrigt ådagalagda insikter», vilket ju leder tanken uteslutande till insikterna i litteratur- och möjligen i språkkunskap. Då emellertid, som kommissionen själv i sina grunder till kursplanerna med stor styrka framhåller, övningarna i muntlig framställning äro av den allra största betydelse för svensk ungdom, så framstår det som synnerligen önskvärt, att även denna sida av modersmålsundervisningen finner tillbörligt beaktande i betyget. Det synes därför lämpligt, att jämväl lärjungarnas förmåga av muntlig framställning i en eller annan form kommer till synes i studentbetyget liksom i betygen i gymnasiet. Med hänsyn till den utomordentliga vikt, som måste anses tillkomma varje särskild gren av ämnet modersmålet, skulle det naturligaste vara att verkligen giva tre särskilda betyg, avseende dels skriftlig framställning, dels muntlig framställning, dels språk och litteraturkunskap, vilka partialbetj^g sedan skulle sammanföras till ett totalbetyg, avseende ämnet i dess helhet, Skulle en dylik i och för sig riktig och väl befogad uppdelning av ämnet anses alltför omständlig, så måste den muntliga framställningen förbindas antingen med den skriftliga framställningen eller med språk- och litteraturkunskap. Att den senare gruppen bleve mycket disparat, är redan framhållet, men det är likaså en v ä l k ä n d erfarenhet, att förmågan av muntlig och skriftlig framställning äro skilda färdigheter, som ingalunda alltid visa likformig utveckling hos samma individ. Icke desto mindre synes vid en tuclelning av ämnet en sådan klyvning vara den psykologiskt riktigare, att å ena sidan färdigheterna i muntlig och i skriftlig framställning, å andra sidan insikterna i språk- och litteraturkunskap gemensamt ^betygsättas, varefter båda vitsorden skulle sammanfattas i ett totalbetyg. Avstår man däremot från en dylik uppdelning av ämnet och fasthåller allenast kravet på särskilt vitsord för den skriftliga framställningen, så synes det lämpligaste förfarandet vara icke att låta ett vitsord avse den skriftliga framställningen och ett ; annat ämnet i övrigt utan att giva ett vitsord för ämnet i dess helhet, och därjämte endast parentetiskt, så att säga innanför linjen, genom ett särskilt vitsord angiva lärjungens förmåga i avseende på skriftlig framställning.

363 Såsom av den här ovan lämnade redogörelsen framgår, innebär skolkorn- d. Villkor för missionens förslag angående villkoren för den skriftliga prövningens godkän- den. skriftliga nande, att lärjunge, som blivit underkänd i mera än ett skriftligt prov, icke pTA^nfe1Z. under några omständigheter skulle tillåtas att deltaga i den muntliga prov- g ° nr ' an e ' ningen. Detta förslag får tydligen ses i sammanhang med den begränsning av skrivningarnas antal till tre, som kommissionen förordat. Därest i överensstämmelse med. vad de sakkunniga här ovan uttalat skrivningarna i regel bliva fyra, uppstår den frågan, huruvida lärjunge med underbetyg på två skrivningar under alla omständigheter bör vara utesluten från den muntliga prövningen. Enligt § 100 i läroverksstadgan äger för närvarande lärjunge, som erhållit minst vitsordet Godkänd för den svenska uppsatsen och två andra skriftliga prov att undergå muntlig prövning, varvid dock gäller den inskränkningen, att lärjunge å realgymnasiet, som varken i matematik eller fysik avlagt godkänt skriftligt prov, ej må undergå dylik prövning, såvida icke två tredjedelar av de lärare, som under sista terminen undervisat honom i de till den muntliga prövningen hörande ämnen, anse sådant honom böra medgivas. Detta stadgande innebär tydligen, att lärjunge alltid äger tillträde till den muntliga prövningen, även om han har underbetyg på en skrivning, så vida detta icke avser den svenska uppsatsen, samt att lärjunge å reallinjen, där examensskrivningarnas antal är fem, har möjlighet att deltaga i muntlig prövning även om han blivit underkänd i två skriftliga prov. De sakkunniga anse, att såsom huvudregel fortfarande bör gälla, att lärjunge, som erhållit minst vitsordet Godkänd för den svenska uppsatsen och två andra skriftliga prov, skall äga att undergå muntlig prövning. Det synes emellertid stå i god överensstämmelse med önskemålet, att den skriftliga och den muntliga prövningen ställas i nära samband med varandra och att hänsyn tages jämväl till lärjunges under det sista läsåret utförda arbeten, att man ej absolut fordrar tre godkända examensskrivningar för tillträde till muntlig prövning. Man synes ej gå för långt i medgivanden, om man tillåter även lärjunge, som erhållit minst vitsordet Godkänd för den svenska uppsatsen och endast ett annat skriftligt prov, att undergå muntlig prövning, därest av hans skriftliga arbeten under läsåret tydligt framgår, att det dåliga resultatet i åtminstone ettdera av de underkända proven berott på tillfälligt misslyckande, och därest så beslutas av minst två tredjedelar av de ämneslärare, som under sista terminen undervisat honom. De sakkunniga ha redan upprepade gånger i det föregående givit uttryck åt den uppfattningen, att det ej genom alltför bindande bestämmelser bör läggas hinder i vägen för vederbörande lärare, som ju bäst känna lärjungarna, att fatta beslut, som de anse rättvisa och billighet kräva. I överensstämmelse med en sådan uppfattning står också kommissionens förslag, att underbetyg på den svenska examensskrivningen icke under alla omständigheter bör vara hinder för tillträde till den muntliga prövningen. Detta förslag har i allmänhet vunnit anslutning i cle avgivna yttrandena. Gensägelser ha emellertid gjorts från ett och annat håll. Dessa ha dock närmast riktats mot att missuppfattning av ämnet särskilt angivits som en omständighet, vilken borde medföra, att underbetyget ej finge utgöra hinder för undergående av muntlig prövning. Det har ansetts, att en uttrycklig bestämmelse av sådan innebörd kanske skulle kunna fresta till så att säga avsiktligt missuppfattande av ämnet. Liksom i fråga om realexamen vilja de sakkunniga även beträffande studentexamen ansluta sig till den meningen, att möjlighet bör finnas att lämna lärjunge, som blivit underkänd i <let skriftliga examensprovet i modersmålet, tillträde till den muntliga prövningen, då särskilda omständigheter uppenbart göra sådant berättigat. I en blivande stadgebestämmelse synes dock icke som skäl för ett dylikt medgivande särskilt böra angivas missuppfattning av ämnet. För att lärjunge, som

364 blivit underkänd för den svenska uppsatsen, skall få undergå muntlig prövning, synes givetvis böra förutsättas, att han blivit godkänd i de övriga skriftliga proven. De villkor, som i överensstämmelse med vad här ovan sagts enligt de sakkunnigas mening borde gälla för lärjunges tillträde till den muntliga prövningen, skulle kunna med avseende å de tre huvudlinjerna sammanfattas sålunda: lärjunge, som erhållit minst vitsordet Godkänd för den svenska uppsatsen och två andra skriftliga prov, äger att undergå muntlig prövning å därför bestämd tid; lärjunge, som erhållit minst vitsordet Godkänd för den svenska uppsatsen och ett annat skriftligt prov, må jämväl undergå muntlig prövning, därest av hans skriftliga arbeten under läsåret uppenbart framgår, att det dåliga resultatet i åtminstone ettdera av de underkända proven berott på tillfälligt misslyckande, och därest minst två tredjedelar av de ämneslärare, som under sista terminen undervisat honom, anse sådant böra medgivas; lärjunge, som erhållit minst vitsordet Godkänd för alla prov utom för den svenska uppsatsen, må ävenledes äga undergå muntlig prövning, om hans skriftliga arbeten under läsåret tydligt visa, att ett tillfälligt misslyckande föreligger, och om minst två tredjedelar av de ämneslärare, som under sista terminen undervisat honom, anse sådant böra honom medgivas. För de linjer, där blott tre skriftliga prov skulle avläggas, måste tydligen bestämmelserna om rätt att deltaga i den muntliga prövningen bliva i erforderlig grad modifierade. Det bör tilläggas, att en ytterligare garanti för att den nu förordade jämkningen i villkoren ej skulle komina att missbrukas, ligger däri, att censorerna vid sitt bedömande av lärjungarna äga taga hänsyn jämväl till resultatet av de skriftliga proven. Muntlig Då skolkommissionen föreslagit, att antalet ämnen, vari varje lärjunge vid prövning. 'd en muntliga prövningen borde förhöras, skulle begränsas till fyra eller högst a. Antalet fem, har såsom huvudskäl angivits önskemålet att bereda tillräcklig tid till ämnen i den p r 0 vet i de särskilda ämnena. Detta önskemål sjm.es väl motiverat. Skall prövningen P r 0 V G t motsvara sin uppgift, bör tydligen den tid, som ägnas åt varje särskild lärjunge, ej få vara alltför kort. Om tiden i detta fall tillmätes mera rikligt, blir det också möjligt att tillgodose det viktiga önskemålet, att lärjungarna lämna längre, fjdliga redogörelser i stället för korta och knapphändiga svar. Därigenom blir också förhöret i de förekommande ämnena grundligare. A t t i enlighet med kommissionens förslag i genomsnitt femton minuter skulle beräknas för förhöret med varje särskild lärjunge i ett ämne synes vara lämpligt. Det torde dock icke vara nödigt, att denna tid under alla omständigheter uttages. Det kan tydligen inträffa, att i vissa fall ett kortare förhör visar sig vara till fjdlest. Det synes därför böra medgivas censorerna att, därest omständigheterna sådant påkalla, vidtaga modifikationer beträffande den som regel fastställda tiden. En begränsning av antalet examensämnen står i god överensstämmelse med den uppgift, som enligt vad här ovan angivits bör tillkomma examen. Examen kan icke i och för sig garantera en viss allmän kunskapsnivå hos lärjungarna. Ansvaret för lärjungarnas allmänna ståndpunkt, vilken ju bör vara avgörande för deras godkännande, måste i det hela vila på skolan. Den kontroll, som genom censorerna skall övas, behöver fördenskull icke avse samtliga ämnen. Det är tillräckligt med förhör i ett mindre antal för att syftet med examen skall vinnas. Om ämnenas antal begränsas, blir det också möjligt att erhålla den önskvärda ökade tiden för varje ämne och den därmed följande grundligheten i den muntliga examen utan att denna behöver utsträckas över mera än en dag. Av det anförda framgår, att de sakkunniga önska en begränsning av examensämnenas antal utöver den, som skulle följa av den ge-

365 nomförda linjeclelningen. Enligt de av de sakkunniga uppgjorda timplansförslagen för gymnasiet skulle antalet läroämnen i sista ringen å de olika linjerna bliva följande: å latingymnasiets huvudlinje sju, å dess differentierade linje sex, å nyspråkliga gymnasiet åtta, å realgymnasiets båcle huvudlinje och differentierade linje åtta. E t t ej alltför lågt minimiantal bör tydligen liksom nu bestämmas. Kommissionens förslag om att minimiantalet borde bestämmas till fyra har vunnit ganska allmän anslutning. Även de sakkunniga finna detta antal lämpligt. Flera invändningar ha däremot riktats mot kommissionens förslag om fastställande av ett maximiantal av fem ämnen. Så har, såsom förut angivits, ledamoten av kommissionen E. Staaff med instämmande av två andra kommissionsledamöter reservationsvis uttalat sig för att något maximiantal i förevarande hänseende icke borde bestämmas. De sakkunniga dela den meningen, att censorerna i allmänhet taget i fråga om valet ej böra onödigt bindas genom detaljerade bestämmelser. Så synes det icke behövligt att, såsom kommissionen föreslagit, lämna föreskrifter om att vissa ämnen alltid böra förekomma vid prövningen och att ämnesvalet i allmänhet skall ske efter vissa närmare angivna synpunkter. De sakkunniga skulle gärna se, att censorerna även finge bestämma antalet ämnen utan att vara bundna av bestämmelser om ett maximiantal. I och för sig torde en sådan bestämmelse icke få större betydelse. Erfarenheten torde hava visat, att minimiantalet blir regel, och det synes därför kunna förmodas, att med ett minimiantal av fyra det knappast utom möjligen i sällsynta undantagsfall skulle förekomma mera än fem ämnen. Om de sakkunniga dock ansluta sig till kommissionens förslag om att högst fem ämnen få förekomma för varje lärjunge i den muntliga prövningen, så sammanhänger detta med de särskilda önskemål, som de sakkunniga här nedan vilja uttala angående meddelande till läroverken om de ämnen, som skola förekomma i den muntliga prövningen. Innan denna angelägenhet upptages till närmare behandling, vilja cle sakkunniga uttala sin anslutning till skolkommissionens mening, att den möjlighet, som för närvarande förefinnes, att i vissa ämnen (kristendom, svensk litteratur och biologi) för redovisning i studentexamen på förhand uppgiva särskild på lämpligt sätt avpassad lärokurs, på vilken den föregående undervisningen företrädesvis inriktats, bör bibehållas och eventuellt utsträckas jämväl till andra ämnen, för vilka en sådan anordning befunnes ändamålsenlig. Redan i fråga om realexamen hava de sakkunniga, i syfte att minska den b- JJjJ^JjJ?" av examen framkallade arbetsforceringen, uttalat sig för att uppgift å de äm- 0nrlne ämneni nen, som skola förekomma i den muntliga prövningen, måtte komma läroanstal- den muntliga tens rektor tillhanda en ej alltför kort tid före prövningsdagen. Av nära lig- prövningen, gande skäl framträder ett sådant önskemål än mer beträffande studentexamen med dess större krav i fråga om kunskapernas kvalitativa och kvantitativa art. E t t förhandsmeddelande av nyss angivna slag skulle utan tvivel låta den föregående undervisningen försiggå med mindre ensidigt hänsynstagande till den kommande examen och således göra studiet pedagogiskt värdefullare, det skulle verka lugnande på lärjungarna, giva bättre tillfälle till ändamålsenligt inriktade repetitioner och göra det möjligt att i vissa ämnen göra prövningen grundligare och värdefullare. Hur lång tid i förväg ifrågavarande meddelande bör lämnas, kan vara föremål för olika meningar. För sin del hava de sakkunniga ansett en mellantid av högst fjorton dagar lämplig. Längre tid torde ej böra ifrågasättas, ty kurserna i de olika ämnena böra naturligtvis vara fullt avslutade och repeterade vid tiden för tillkännagivandet av examensämnen, så att under den återstående tiden före prövningen lärjungarna kunde inrikta sitt arbete uteslutande på de ämnen, som skulle förekomma i denna.

366 Huruvida en så lång tid som fjorton dagar kunde vinnas, bleve beroende av den tidrymd, som komme att förflyta mellan den skriftliga och den muntliga prövningen. Ämnena torde icke gärna kunna bestämmas, förrän fördelningen, av censorerna på de olika läroverken blivit avgjord, och denna fördelning ä r i sin ordning beroende av det antal lärjungar, som förklarats berättigade att deltaga i muntlig prövning. Skall uppgift om ämnena kunna lämnas två veckor före prövningens början till alla läroverk, torde det emellertid bliva nödvändigt, att ämnena fastställdes samtidigt med att fördelningen av censorerna bestämdes. Uppenbart är, att det vid sådant förhållande icke bleve möjligt för censorerna att efter granskning av skrivningar och betygsförteckningar fastställa examensordning för de olika examensgrupperna. Avgörandet härutinnan finge då överlämnas åt skolöverstyrelsen. Även om det ej är något hinder för att överstyrelsen åtager sig även denna uppgift, kunna dock allvarliga invändningar göras mot en så ingripande förändring beträffande ordningen för den muntliga prövningen. Det är tydligt, att överstyrelsen icke kunde hinna att grunda sitt avgörande på en granskning av skrivningar och betyg utan finge tillämpa ett mera mekaniskt förfaringssätt. Härtill kommer, titt censorerna alltid måste erhålla möjlighet att pröva en lärjunge i ett ämne, vari han på grund av förut erhållna betyg eller utförda skrivningar visat sig vara svag. Därför måste åt censorerna inrymmas rätt att vidtaga jämkningar i den ordning angående ämnena, som överstyrelsen bestämt, vilket tydligen skulle vara ägnat att vålla svårigheter och att beträffande de lärjungar det här särskilt gällde motverka syftet med förhandsmeddelandet. Med hänsyn till de svårigheter, som sålunda kunde uppstå, om bestämmandet av examensämnena överlämnades åt skolöverstyrelsen, synes det i hög grad önskvärt, att den önskade mellantiden kunde vinnas, utan att någon ändring i den nu tillämpade ordningen för ämnenas bestämmande behövde vidtagas. Detta torde också kunna ske, om man kan åstadkomma en tillräcklig utsträckning av tiden mellan den skriftliga och den muntliga prövningen. Det bör här erinras om att censorerna ej behövde bestämma ämnena för samtliga läroverk på en gång utan kunde göra detta efter hand. Därför vore det tillräckligt att erhålla så stort tidsutrymme, att ämnena för de läroverk — vanligen de allmänna läroverken i Stockholm — där examen skulle börja, kunde meddelas det_ bestämda antalet dagar i förväg. Någon utsträckning av tiden mellan skrivningarna och den muntliga prövningen skulle ju kunna erhållas, om en något tidigare förläggning av de skriftliga proven vore möjlig. Då en förskjutning i sådan riktning redan företagits, torde emellertid på denna väg på sm höjd en eller annan dag kunna vinnas. Mera verksam skulle en annan åtgärd vara, nämligen en ökning av censorernas antal, något som även ur annan synpunkt kan sägas vara önskvärt. Om det nuvarande antalet av 27 censorer ökades till 36 och ingen ökning av antalet censorer i varje censorsgrupp vidtoges, skulle den period, under vilken de muntliga prövningarna vid läroverken inom nket^ försiggå, kunna förkortas. Med en sådan förändring, vilken i och för sig måste anses eftersträvansvärd, skulle det bliva möjligt att låta prövningarna börja omkring den 20 maj i stället för som nu omkring den 10 maj. Därmed bleve det säkerligen också möjligt för censorerna att till de läroverk, vid vilka prövningen skulle börja, lämna uppgift om examensämnena åtminstone tio dagar i förväg, och därmed skulle också i huvudsak de här ovan angivna fördelarna vara vunna. c. Villkor för I fråga om villkoren för examens godkännande gäller för närvarande, a t t den muntliga lärjunge, vilken erhållit vitsordet Godkänd eller därutöver i minst tio av de Prövmngens läroämnen, som å den bildningslinje hans examen avser finnas upptagna å go annan e. fjärde ringens timplan, eller i nio av dessa ämnen och i detta senare fall de

367 två återstående läroämnena å timplanen tillsammans ej upptaga mer än sex veckotimmar, skall i examen godkännas, så vida ej mer än halva antalet av censorerna finner honom böra på grund av bristande insikter och mogenhet underkännas. Skolkommissionens här ovan refererade förslag innebär huvudsakligen följande avvikelser från nu gällande ordning: hänsyn skulle tagas till samtliga å vederbörande gymnasielinje ingående ämnen, alltså även till sådana, som avslutats före högsta ringen; lärjunge med mera än ett underbetyg skulle icke kunna godkännas; godkännande med underbetyg skulle icke vara beroende av ett ämnes timantal utan av ämnets karaktär såsom för vederbörande linje centralt eller periferiskt; godkännande med underbetyg skulle icke som nu — med bortseende från censorernas prövningsrätt — under vissa förutsättningar inträda automatiskt utan blott utgöra en möjlighet. Det ligger i koncentrationstanken, att studiet av de skilda ämnena på gymnasiet så långt ske kan fördelas på olika stadier, så att vissa ämnen förläggas med tyngdpunkten upp emot studentexamen, medan andra ämnen tillgodoses på ett tidigare stadium och sedan nedläggas. De tidigare nedlagda ämnena ingå givetvis som betydelsefulla element i den avsedda utbildningen, och de i dessa ämnen vunna resultaten böra därför också komma i betraktande vid det slutliga bedömandet av de från gymnasiet avgående lärjungarna. Med hänsyn härtill kunna de sakkunniga ansluta sig till kommissionens förslag, att i regel för examens godkännande bör fordras, att examinand blivit godkänd i samtliga läroämnen å den gymnasielinje han tillhör, alltså icke blott ämnena i högsta ringen utan även de förut avslutade. Vid bedömande av denna regels innebörd bör ihågkommas. att trots en mera genomförd linjedelning de ämnen, i vilka godkända vitsord skulle fordras, skulle kunna bliva flera än nu, då godkänt vitsord även i före den högsta ringen avslutade ämnen skulle krävas. Enligt nu gällande timplan äro läroämnena i högsta ringen å såväl latingymnasiet som realgymnasiet till antalet 11. Kommissionens timplaner upptaga, om samtliga ringar medräknas, för latingymnasiets huvudlinje 10, för dess differentierade linje 11, för det nyspråkliga gymnasiet 12, för realgymnasiets både huvudlinje och differentierade linje 11 läroämnen. Med tillämpning av de timplaner för gymnasiet, som de sakkunniga utarbetat, skulle antalet läroämnen å de olika linjerna med nyssnämnda beräkningsgrund ställa sig på följande sätt: för det fyraåriga gymnasiet å latingymnasiets huvudlinje 13 och å dess differentierade linje 14, å det nyspråkliga gymnasiet med latin 13 och å samma gymnasium utan latin 12, å realgymnasiets både huvudlinje och differentierade linje 12: för det treåriga gymnasiet å latingymnasiets huvudlinje 11 och å dess differentierade linje 12, a det nyspråkliga gymnasiet med latin 11 och å samma gymnasium utan latin 12, a realgymnasiets både huvudlinje och differentieradelinje 12. Det synes stå i god överensstämmelse med linjedelningens idé, att möjlighet öppnas för att lärjunge, som otvetydigt visat sig hålla måttet för examen, kan godkännas, även om han ej blivit godkänd i samtliga läroämnen. De sakkunniga kunna därför i detta hänseende ansluta sig till kommissionens förslag att examinand måtte kunna godkännas, även om han blivit underkänd i ett mera periferiskt ämne. Godkännandet skulle emellertid härvidlag icke inträda automatiskt utan bero av beslut med minst två tredjedelars majoritet av de ämneslarare, som under senaste termin undervisat lärjungen i fråga, och kompensation i form av överbetyg skulle fordras. De sakkunniga hava övervägt, huru en bestämmelse i detta hänseende mera konkret utformad skulle te sig, och hava därvid kommit till det resultatet, att en bestämmelse av exempelvis följande innehåll skulle kunna tänkas. Med kompensation av minst en betygsenhet över godkänd inom de å de två högsta ringarnas timplan upptagna läroämnena må lärjunge, som blivit underkänd i

368 ett läroämne, kunna i examen godkännas, under förutsättning, dels att han är godkänd i modersmålet samt å latingymnasiets huvudlinje i latin, engelska och historia, å dess differentierade linje i latin, grekiska och historia, å nyspråkliga gymnasiet i tyska, engelska och franska, å realgymnasiets huvudlinje i matematik, fysik och kemi, å dess differentierade linje i biologi, fysik och kemi, dels att de ämneslärare, som under senaste termin undervisat honom, med minst två tredjedelars majoritet besluta sådant godkännande. Det är uppenbart, att en bestämmelse av sagda innebörd icke innebär någon lindring i examen, då bestämd kompensation skulle fordras och godkännandet skulle ske genom beslut av vederbörande lärare medelst kvalificerad majoritet. Den skulle öppna vägen till examen för en lärjunge, som visserligen hade en något ensidig begåvning men som enligt lärarnas uppfattning dock fullt motsvarade fordringarna, Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke, särskilt med hänsyn till det stora antal ämnen, som således skulle ingå i bedömandet av examen, vidgade möjligheter i nyssnämnda hänseende borde beredas, så att i undantagsfall, då det vore fråga om en mera ensidig begåvning, ännu större lättnader i fråga om underbetyg kunde medgivas, därest bristerna uppvägdes av en stark kompensation. Även här gäller det att icke genom för trånga bestämmelser hindra den mera särpräglade begåvningen att komma fram. Man kunde därför tänka sig en bestämmelse av innebörd, att lärjunge skulle kunna av lärarna godkännas, även om han erhållit underbetyg i ett av cle här ovan för respektive linjer angivna ämnena eller i två andra ämnen, därest han erhållit minst tre betygsenheter över godkänd, fördelade på två eller tre av de å de två högsta ringarnas timplan upptagna läroämnena. CensorsSåsom av det föregående framgår, räkna de sakkunniga med att censorsininstitutionen. s titutionen bör för framtiden bibehållas. De skäl, som från olika håll anförts för ett sådant bibehållande, synas övertygande. De sakkunniga ansluta sig också till önskemålet, att bland censorerna måtte finnas ett ej för ringa antal personer med omedelbar erfarenhet om läroverkens arbete. Om den tidsperiod, under vilken studentexamen inom riket skulle pågå, bleve förkortad i enlighet med vad som i samma sammanhang antytts, ökades möjligheten att som censorer använda även läroverkslärare i tjänst. Någon ändring i censorernas befogenhet synes icke behöva vidtagas. Det av kommissionen uttryckta önskemålet, att censorerna skulle äga att vid sitr. bedömande i tillbörlig grad taga hänsyn jämväl till resultatet av de skriftliga proven, synes, som skolöverstyrelsens minoritet påpekat, kunna tillgodoses utan ändring i nu gällande bestämmelser. ExamensSkolkommissionen har, såsom ovan angivits, förordat, att studentexamen vid perioder slutet av höstterminen skulle anordnas för privatister, men att för läroverkens m. m. ( 1 g n a lärjungar studentexamen skulle förekomma endast vid vårterminens slut. De skäl, som anförts härför, äro tvivelsutan beaktansvärda, Uppenbart är, att undervisningen i högsta ringen vid läroverken måste så anordnas, att den avslutas mecl vårterminens slut. Deltagandet i undervisningen under höstterminen är alltså en föga lämplig förberedelse för en examen vid höstterminens slut. Då emellertid studentexamen i alla fall skulle anordnas vid slutet av höstterminen, komme man ändå ej ifrån utarbetandet av uppgifter för skriftliga prov. Vid sådant förhållande torde det ej möta svårigheter att vid de olika läroverken anordna examensskrivningar för cle lärjungar, som anmälde sig till examen vid höstterminens slut. Man skulle kunna tänka sig, att dessa lärjungar för undergående av muntlig examen hänvisades till de läroverk, där muntlig prövning mecl privatister skall förekomma. Härigenom skulle anmärkningen om cle stora kostnaderna för anordnande på ett flertal ställen av student-

369 examen vid höstterminens slut bortfalla. De lärjungar, som komme från läroverken, behövde därför ej behandlas som privatister. Det kunde vara tillräckligt, att de prövades i samma antal ämnen, som i regel vore fastställt beträffande muntlig prövning, under det att i fråga om övriga ämnen de av vederbörande lärare givna vitsorden finge gälla. De sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra om att vid ett enskilt läroverk i samband mecl anordnande av koncentrationsundervisning studentexamen blivit fördelad på höstterminen och vårterminen. Det är tydligt, att en sådan delning av studentexamen blir mindre påkallad, om en starkare linjedelning genomföres och antalet ämnen i den muntliga prövningen minskas.

24—253165

Kap. XIII. Praktiska utbildningslinjer. Allmänna De skolor, med vilka de sakkunniga i det föregående sysselsatt sig, äro synpunkter, sådana, som närmast avse bibringande av teoretisk bildning. Dessa skolor giva emellertid, vare sig de föra fram till realexamen, normalskolekompetens eller studentexamen, förberedelse jämväl för inträde på praktiska verksamhetsbanor, även om denna förberedelse i åtskilliga fall måste kompletteras med särskild fackutbildning. Vid sidan om de skolor, om vilka här är fråga., finnas emellertid andra, vilkas mål är mera omedelbart i n r i k t a t p å utbildningför praktisk verksamhet, såsom jordbruk, hantverk, industri, handel och husligt arbete. Av synnerlig betydelse för tillkomsten och organisationen av dylika skolor var det vid 1918 års lagtima riksdag fattade beslutet om upprättande _ av praktiska ungdomsskolor. Detta beslut avsåg omorganisation i praktisk riktning av fortsättningsskolor och högre folkskolor samt upprättande av lärlings- och yrkesskolor, tekniska fackskolor och tekniska gymnasier. Senare ha tillkommit verkstadsskolor. Dessa olika slag av skolor, av vilka somliga funnos redan förut, ehuru delvis under andra former, bibringa utbildning i hantverk, industri, handel eller husligt arbete. Tidigare hade inrättats fackskolor för andra praktiska verksamhetsgrenar, såsom lantbruk, skogsbruk och sjöfart. De praktiska utbildningslinjerna beröras mj^cket litet i skolkommissionens betänkande. Detta är lätt förklarligt. De praktiska skolorna hade i huvudsak fått sin organisation genom riksdagsbeslut samma år, som kommissionen tillsattes. Dennas mandat innehöll därför icke något om dessa skolor utan avsåg de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter, och andra skolarter beröras i dess betänkande endast i den mån deras ställning inom skolväsendet i dess helhet därtill föranlett. Skolkommissionen omnämner därför de praktiska skolorna mera i förbigående och framhåller därvid särskilt deras betydelse för motverkande av en alltför stark tillströmning till de teoretiska studiebanorna, Ej heller i yttrandena över skolkommissionens betänkande har av lätt insedda skäl någon större uppmärksamhet ägnats åt de praktiska skolorna. T ett och annat yttrande omnämnas de dock. Så framhåller styrelsen för de kommunala ungdomsskolornas lärarförening nödvändigheten av att särskilt, den högre folkskolan måtte komma i beaktande vid en omorganisation av läroverken. Särskilt ha emellertid skolöverstyrelsens majoritet och generaldirektör Bergqvist i sina utlåtanden sysselsatt sig med de praktiska skolornas uppgift och betydelse. I båda dessa utlåtanden framläggas angående cle praktiska skolorna flera synpunkter att tagas i betraktande vid en omorganisation av skolväsendet. Speciellt riktas härvid uppmärksamheten på den högre folkskolan. I synnerhet har generaldirektör Bergqvist i detta hänseende framkommit med beaktansvärda uppslag.

371 Redan de nu angivna förhållandena hava kunnat giva de sakkunniga anledning att vid sina undersökningar icke förbigå de praktiska skolorna. Därtill kommer, att i det yttrande till statsrådsprotokollet, som innehåller riktlinjer för de sakkunnigas arbete, bestämt framhålles, att även frågor, som röra de praktiska bildningslinjerna, böra upptagas till prövning. Att de sakkunniga, trots den begränsning i arbetsuppgifterna, som varit nödvändig, ansett sig böra i viss utsträckning upptaga även spörsmålet om de praktiska skolorna till skärskådande, beror emellertid icke minst på en bestämd övertygelse, att dessa skolor utgöra ett synnerligen viktigt led i vårt skolsystem. De sakkunniga hava naturligtvis icke här till diskussion kunnat upptaga alla de olika skolformer, som avse utbildning för praktisk verksamhet. utan måst begränsa sig till sådana skolor, som till sin typ och sitt syfte närma sig de skolformer, som utgjort det egentliga föremålet för den föreliggande utredningen. De rena yrkesskolorna hava därför av skäl, som lätt inses, här ej upptagits till behandling. Detta innebär givetvis icke någon underskattning av dessa skolors betydelse. Tvärtom vilja de sakkunniga med styrka framhålla vikten av att ifrågavarande skolor erhålla all den omvårdnad, de förtjäna och påkalla. De sakkunniga dela den allmänna uppfattningen, att man vid skolväsendets organisation bör söka på allt sätt undvika sådant, som kan åstadkomma en för stark tillströmning till de teoretiska studiebanorna. Ett av de viktigaste medlen för detta syftemåls vinnande är tvivelsutan, att de praktiska utbildningslinjerna sättas i stånd att med framgång upptaga tävlan med de bildningslinjer, som mera avse teoretiska studier. Därför böra sådana åtgärder främjas, som kunna göra de praktiska skolorna alltmer kända och uppskattade hos allmänheten, och dessa skolor böra i fråga om det allmännas intresse och uppoffringar icke i något avseende stå tillbaka för andra skolor. Vid en förändrad läroverksorganisations genomförande bör därför noga tillses, att de därav förorsakade kostnaderna icke komma att medföra ett åsidosättande av de praktiska skolornas berättigade krav. Bland de skolor, som hänföras till cle praktiska skolorna, finns det även Högre folksådana, som icke äro egentliga yrkesskolor utan som avse meddelande av allskolor. män medborgerlig bildning, fastän deras undervisning på samma gång skall hava en så praktisk inriktning som möjligt. Dessa skolor äro fortsättningsskolor och högre folkskolor. Av bägge dessa skedarter finns det både allmänna och yrkesbestämda. De förra meddela allmän medborgerlig bildning, vilken dock skall göras så praktisk som möjligt, de yrkesbestämda hava till uppgift att, på samma gång de liksom de förutnämnda bibringa allmän medborgerlig bildning, lämna en undervisning, som är inriktad på olika arter av praktisk verksamhet. _ Fortsättningsskolorna kunna icke här komma i betraktande. De avse i sj'alva verket blott att bereda en mycket begränsad kompletterande undervisning åt dem. som efter den obligatoriska folkskolekursens inhämtande gått ut i det praktiska livet. Annorlunda förhåller det sig med de högre folkskolorna. Dessa överensstämma i fråga om ämnesurval och lärokurser i mycket med realskolor och kommunala mellanskolor och äro därför ägnade att, på samma gång de giva en på praktiska syften särskilt inriktad undervisning, i viss mån ersätta nämnda skolor. De allmänna högre folkskolorna ha egentligen en uppgift, liknande realskolornas och mellanskolornas, även om den bildning de meddela i de flesta fall är av mindre omfattning. Även de yrkesbestämda högre folkskolorna intaga en mecl realskolorna sidoordnad ställning, om ock den bildning cle lämna i viss utsträckning har annan karaktär. Det föreligger därför starka skäl för att de högre folkskolorna närmare in-

372 ordnas i skolsystemet vid sidan av realskolorna. Förslag i denna riktning hava också, såsom förut antytts, framställts både av skolöverstyrelsens majoritet och av generaldirektör Bergqvist. I samband därmed har också betonats önskvärdheten av att de högre folkskolorna liksom realskolorna kunde leda fram till en viss kompetens för de utexaminerade lärjungarna. De högre Innan de sakkunniga gå närmare in på frågan om den högre folkskolan och folkskolornas därmed sammanhängande spörsmål, torde det vara lämpligt att här lämnas organisation e n orientering angående de högre folkskolornas organisation och förekomst, och föreDe grundläggande bestämmelserna för den högre folkskolan återfinnas i komst. kungl. stadgan för högre folkskolor av den 16 september 1918. Denna stadga lämnar stor frihet beträffande skolans organisation å de särskilda orterna. Högre folkskola kan anordnas antingen som allmän eller som yrkesbestämd, kan hava en, två, tre eller fyra årsklasser. Klasserna åtnjuta i regel skild undervisning, men skolöverstyrelsen kan, då skäl därtill föreligga, lämna medgivande till gemensam undervisning av klasser. Undervisningsämnena angivas icke i stadgan utan i den för varje särskild skola av skolöverstyrelsen stadfästa undervisningsplanen, och kunna därför med lätthet varieras allt efter förhållandena vid de olika skolorna. Den stora frihet i fråga om högre folkskolans organisation, som sålunda medgives, har i stor utsträckning blivit utnyttjad, och de olika skolorna förete därför sinsemellan väsentliga olikheter. Vid slutet av vårterminen 1925 funnos sammanlagt 64 högre folkskolor. Av dessa voro 42 allmänna och 22 yrkesbestämda. Vad först de allmänna högre folkskolorna angår, funnos bland dem både en-, två-, tre- och fyrklassiga skolor. Enklassiga voro blott 2, båda i Uppsala, och det är att märka, att dessa bygga på sjuklassig folkskola som underlag. Tvåklassiga voro ej mindre än 23 av de allmänna högre folkskolorna. I 8 av dessa undervisades båda klasserna gemensamt, så att undervisningen huvudsakligen bestreds av en enda lärare. Av dessa skolor voro 6 förlagda å landsbygden, blott 2 i städer, nämligen i Falsterbo och Mariefred. Av cle 15 tvåklassiga skolor, där de båda klasserna hade skild undervisning, tillhörde 7 landsbygden och 8 voro förlagda i städer. Treklassiga voro endast 5 skolor, 2 å landsb3^gden och 3 i städer. De senare funnos i Gävle, Hälsingborg och Marstrand. Bland dessa bygger skolan i Hälsingborg på folkskolans sjunde klass och ger en utbildning, som möjliggör avläggandet av realskolexamen. Till de fyrklassiga äro att hänföra 14 skolor. Till dem räknas då även sådana skolor, som enligt fastställt reglemente skola vara fyrklassiga, fastän de ännu ej nått så långt i utveckling, att de fått fulla antalet klasser. Av ifrågavarande skolor tillhörde 9 landsbygden och 5 voro förlagda i städer. Undervisningsplanen för samtliga dessa skolor är inriktad på realskolexamen som mål. Lärjungarna måste dock, så länge skolorna äro högre folkskolor, avlägga realskolexamen som privatister. Åtskilliga av do fyrklassiga skolorna komma säkerligen att, så snart förutsättningar äro för handen, övergå till kommunala mellanskolor. De yrkesbestämda högre folkskolorna förete en ännu mera skiftande organisation. Först och främst framträder detta i den olikhet mellan skolorna, som följer därutav, att deras verksamhet är inriktad på skilda yrken eller yrkesgrenar. De yrkesbestämda skolor, som funnos vårterminen 1925, fördela sig i detta hänseende sålunda: 1 med utbildning i jordbruk, nämligen i Sunne i Värmland; 15 med handelsutbildning, nämligen i Arlöv, Borås, Göteborg (2 skolor, 1 för gossar och 1 för flickor), Hälsingborg, Jönköping, Lund, Luleå, Malmö, Norrköping, Stockholm, Västerås, Uddevalla, Ystad och Örebro; G med teknisk utbildning, nämligen i Göteborg, Norrköping, Stockholm,

373 Uddevalla, Ystad och Örebro; 9 med utbildning i husligt arbete, nämligen i Borås, Göteborg, Hälsingborg, Malmö, Norrköping, Stockholm, Uddevalla, Ystad och Örebro. Den här senast lämnade sammanställningen synes strida mot den förut lämnade uppgiften, att de yrkesbestämda högre folkskolorna äro endast 22. Denna skenbara motsägelse förklaras emellertid därav, att vissa skolor med hänsyn till de yrken, på vilka de äro inriktade, äro fördelade på skilda linjer och sålunda lämna utbildning i två eller tre yrkesgrenar. Skolorna i Borås, Hälsingborg och Malmö äro fördelade på två linjer, en för handelsutbildning och en för utbildning i husligt arbete, skolorna i Uddevalla, Ystad och Örebro på tre linjer, en för handelsutbildning, en för teknisk utbildning och en fölutbildning i husligt arbete. I fråga om klassernas antal förete de yrkesbestämda högre folkskolorna större enhetlighet än cle allmänna. De äro vanligen antingen tvåklassiga eller treklassiga. I regel bygga de tvåklassiga på folkskolans sjunde och de treklassiga på folkskolans sjätte klass. Vissa undantag finnas emellertid. Så ha två av skolorna i Stockholm och skolan i Örebro en fjärde klass. Denna är dock mera att anse som fristående klass med särskilt syfte, och den egentliga kursen är även i de nämnda skolorna treårig. De flesta yrkesbestämda skolorna äro treklassiga. Tre klasser finnas nämligen i 17 skolor. Om man utgår ifrån antalet skolor, ligger den slutsatsen nära, att de allmänna skulle vara mera anlitade än de yrkesbestämda. Så är emellertid icke fallet. Statistiken visar nämligen, att lärjungeantalet är avsevärt större i de yrkesbestämda än i de allmänna högre folkskolorna. Läsåret 1923—1924 — det sista för vilket officiell statistik föreligger — voro de allmänna högre folkskolorna 44 med ett sammanlagt lärjungeantal av 2,210 (965 gossar, 1,245 flickor), de yrkesbestämda 21 med ett sammanlagt lärjungeantal av 3,927 (1,707 gossar, 2.220 flickor). Statistiken visar också en ständigt fortgående utveckling för de yrkesbestämda skolorna, under det att cle allmänna förete en viss tillbakagång. Sistnämnda förhållande beror därpå, att under de senare åren ett stort antal allmänna högre folkskolor övergått till kommunala mellanskolor, utan att ett motsvarande antal nybildade skolor uppstått. Här nedan lämnas för de allmänna och de yrkesbestämda högre folkskolorna en jämförande översikt av antalet skolor och antalet lärjungar. Uppgifterna börja med läsåret 191*9—1920, det första, då den år 1918 beslutade organisationen av de högre folkskolorna tillämpades. Allmänn a L ä s å r Antal skolor

sko] o r

Anta 1 Gossar

lärjungar

Flickor

Summa

Yrke 3b e st ä m d a s color Antal skolor

Antal

lärjnngar

Gossar

Flickor

Summa

1919-1920

2 263

1920-1921

2-0

1921—1922

2 763 2 834

2 058

2 948 3 406

1922—1923 1923-1921

2 367

2 210

2 220

3 717 3 927

Minskningen i antalet skolor för läsåret 1923—1924 beror därpå, att den av Sällskapet för folkundervisningens befrämjande uppehållna högre folkskolan för husligt arbete i Stockholm upphört. Denna skola har emellertid i själva verket ersatts genom en särskild linje i Stockholms högre folkskola för kvinn-

374 lig utbildning. Såsom redan angivits hade antalet yrkesbestämda högre folkskolor läsåret 1924—1925 ökats till 22. Under detta läsår tillkom nämligen den yrkesbestämda högre folkskolan i Borås. Praktisk Redan i det föregående har nämnts, att generaldirektör Bergqvist i sitt yttrealexamen. ^ n d e upptagit spörsmålet om åvägabringande av större överensstämmelse i vissa hänseenden mellan högre folkskolan och realskolan. Han har därvid till övervägande framlagt den tanken, att den högre folkskolan — närmast den yrkesbestämda men även den allmänna, om den på lämpligt sätt organiserades i praktisk riktning — skulle kunna såsom en treårig på folkskolans sjätte klass byggd praktisk realskola tilldelas en bestämd uppgift vid sidan av den nuvarande realskolan samt liksom denna avslutas med en examen, som till skillnad från den allmänna realskolexamen kunde kallas praktisk realskolexamen. Betyg över avlagd examen vid praktisk realskola borde för dem, som omedelbart ginge ut i det praktiska livet, kunna bliva ett betydelsefullt bildningsdokument, när det gällde att söka anställning på någon av det praktiska livets många banor, på samma gång som ett sådant betyg borde — med eller utan komplettering — berättiga till inträde i vissa tekniska och kommersiella yrkesutbildningsanstalter, såsom tekniska fackskolor, vissa handelsskolor, skolor för lantbruksundervisning, utbildningsanstalter för husligt arbete m. m. Av cle förändringar i fråga om högre folkskolan, som generaldirektör Bergqvist sålunda bragt på tal, vilja de sakkunniga först sysselsätta sig med förslaget om införande av en praktisk realskolexamen. En sådan examen borde givetvis, om realexamen blir benämningen på den examen, varmed realskolans kurs avslutas, benämnas praktisk realexamen. För införande av en dylik examen kunna olika skäl anföras. Den, som genomgått en högre folkskola, skulle måhända lättare erhålla anställning, om han kunde uppvisa ett betyg, som hade en mera officiell karaktär än ett vanligt avgångsbetyg och jsom lämnade garanti för en viss bestämd bildningsståndpunkt. För att en sådan garanti skulle kunna vinnas, fordras tydligen, att examen avlägges under lämplig betryggande kontroll. Om även högre folkskolan förde fram till en realexamen, skulle hon säkerligen stå sig bättre i konkurrensen med den skola, som hon närmast har att tävla med, nämligen realskolan. Just detta, att denna senare skola meddelar realskolexamen med dess mer eller mindre effektiva kompetens, bidrager tvivelsutan till att göra denna skola tilldragande för de unga, Om den högre folkskolan kunde bereda en liknande förmån, skulle säkerligen i åtskilliga fall valet mellan teoretisk och praktisk utbildningslinje komma att ske efter mera sakliga grunder, än vad nu ofta är fallet. Från dem, som arbeta vid den högre folkskolan, har också vid olika tillfällen uttalats önskemål om införande av en examen, liknande realskolexamen. Från styrelsen för Malmö högre folkskola har till Kungl. Maj :t framställts begäran om att bestämmelser om en sådan examen måtte intagas i reglementet för nämnda skola. Denna begäran har dock icke blivit bifallen, antagligen av det skälet, att stadgan för högre folkskolor överlämnar anordnandet av avgångsexamen helt och hållet åt skolans lokala styrelse. Från de kommunala ungdomsskolornas lärareförening, som numera huvudsakligen representerar de högre folkskolornas lärare, ha också uttalanden gjorts för införande vid de högre folkskolorna av en examen med mera officiell karaktär. Praktisk realskola

Generaldirektör Bergqvist har tänkt sig, att i och med införande av praktisk realexamen namnet på högre folkskola, som anställde sådan examen, borde ! ändras till praktisk realskola. För en dylik namnförändring, som tydligen

375 närmast har formell karaktär, kunna tvivelsutan vägande skal anföras. De, benämning p& t g e r ju nära till hands att sträva efter överensstämmelse mellan namnet pa -tota med en skola och namnet på den examen, vartill den leder Benämningen praktisk r e a l e x a m e n . realskola skulle på ett otvetydigt sätt framhålla, att det här vore fråga om en skola, som beträffande organisation och bildnmgsma i viss man vore jamtorhg med realskolan. Det nya namnet skulle kanske också bidraga till att giva okat anseende åt skolan, och det skulle undanröja ett missförstånd som namnet högre folkskola visat sig giva anledning till, nämligen att en skola med detta namn blott avsåge vanlig folkskolebildning. ^ o -wa»,irlinr A den andra sidan är en namnförändring också agnad att ingiva betänkligheter Man vill ju icke gärna utan verkligen avgörande skal byta ut ett namn, som har en nära sjuttioårig hävd för sig. Införande av en praktisk realexamen förutsätter icke med nödvändighet, att den skola, där sådan examen avlägges, kallas realskola. Det har ju icke ansetts vara något hinder for att vanlig realskolexamen avlägges vid en skola, benämnd mellanskola, eller vid en högre flickskola. Namnet praktisk realskola skulle icke kunna användas tor alla de nuvarande högre folkskolorna, enär åtskilliga av dessa i fråga om antalet klasser samt lärokursernas läggning och omfattning icke skulle kunna uppvisa cle för rätt till anställande av praktisk realexamen erforderliga förutsättningarna. Men då dessa skolor i väsentliga avseenden komma att organisatoriskt hora samman med dem, som skulle benämnas praktiska realskolor tala starka skal för att skolorna också finge hava gemensam benämning Skillnaden skulle eliest framträda starkare än den i verkligheten vore. Därtill kommer att i ätten att anställa praktisk realexamen särskilt till en början säkerligen komme att lämnas för en viss begränsad tid, som för skolan i fråga bleve en provotid. Det skulle då också kunna inträffa, att en skola, som förlorade examensrätten, finge ändra sitt namn tillbaka till högre folkskola. Redan nu finnas bestämmelser om avgångsexamen vid högre folkskola. En- ^™esrknare^r. ligt stadgan för högre folkskolor skall nämligen vid varje högre folkskola mot e x a m e n . lä°sårets slut avgångsexamen, omfattande muntliga och skriftliga uppgifter samt där så lämpligen kan ske, även praktiska arbetsuppgifter, anställas med de lärjungar, som genomgått skolans lärokurs. Ordningen för denna examen bestämmes, såsom redan angivits, av skolans styrelse. P å grund av den frihet, som sålunda råder, företer avgångsexamen vid högre folkskola mycket olika karaktär vid de skilda skolorna. Vid vissa högre folkskolor särskilt de yrkesbestämda i de större städerna, anordnas en ingående examen med skilda skriftliga och muntliga prov. Skriftliga prov förekomma i modersmålet och matematik samt i vissa yrkesämnen och dessutom ibland också i främmande språk. I åtskilliga fall ha använts prov, som givits i realskolexamen. I andra skolor har examen försiggått under enklare former. Av den lämnade redogörelsen framgår, att för närvarande i avgångsexamen vid högre folkskola ingå både skriftliga och muntliga prov. Det är självfallet, att en praktisk realexamen bör innefatta prov av båda dessa ^slag. Önskvärt är tydligen också, att anordningen av dessa prov, så långt sådant är möjligt och lämpligt, kommer att överensstämma med vad som gäller beträffande allmän realexamen. Vad antalet skriftliga prov beträffar, ligger den tanken nära till hands att bestämma detta till samma antal som i den allmänna realexamen. Såsom av kap. X I I framgår, hava de sakkunniga tänkt sig, att antalet skriftliga prov i sistnämnda examen skulle vara tre. . t e Det är givet, att i praktisk realexamen bör vid alla skoltyperna inga skriftligt prov'i modersmålet. Vad uppgifterna för detta skriftliga prov angår, torde i allmänhet kunna sägas, att de böra så avfattas, att de lämna examman-

376 derna tillfälle till val mellan ämnen av mera allmän karaktär och ämnen med direkt inriktning på det yrkesområde, som skoltypen representerar. Det torde vidare vara självklart, att i praktisk realexamen bör ingå skriftligt prov i matematik. Givetvis bör vid bestämmande av uppgifter för detta prov all hänsyn tagas till de stora olikheter i fråga om matematikundervisningen, som de olika skoltyperna måste komma att uppvisa. Denna olikhet betingas av de olika typernas yrkesinriktning och av den skillnad i den för matematikunder-\ isningen anslagna tiden, som blir en följd därav. Det måste exempelvis bliva mycket olika resultat av matematikundervisningen vid en skola för teknisk utbildning, där matematik är ett huvudämne, och vid en skola för huslig utbildning, där tiden för matematikundervisningen måste bliva starkt begränsad. Om det sålunda torde vara klart, att praktisk realexamen bör innefatta skriftliga prov i modersmålet och matematik, är det däremot svårare att avgöra, vilket ämne det tredje provet borde avse. Vid skolor med handelsundervisning kunde man tänka sig examensskrivning i antingen det förnämsta yrkesämnet, bokföring, eller i det första främmande språket. Kanske kunde det vara lämpligt att låta lärjungarna välja mellan dessa båda sistnämnda slag av skrivningar. I fråga om skolor för teknisk utbildning synes man som tredje skrivämne närmast böra tänka på fysik. Vill man även där ha möjlighet till val, kunde detta avse fysik och främmande språk. Vid skolor för huslig utbildning kan ej gärna skriftligt examensprov i främmande språk förekomma på grund av den begränsade tid, som där skulle komma att stå språkundervisningen till buds. Skall även där ett tredje prov förekomma, finge det väl avse något av yrkesämnena hushållsgöromål eller kvinnlig slöjd. I fråga om sättet för bestämmande av uppgifter för de skriftliga proven i praktisk realexamen kunna olika möjligheter tänkas. Det kan tänkas, att uppgifterna, i likhet med vad nu är fallet i fråga om examen vid högre folkskola, bestämmas lokalt för varje särskild skola eller ock att, såsom fallet är i fråga om allmän realexamen, uppgifter utfärdas av skolöverstyrelsen. Först må några synpunkter anföras, som tala för den förstnämnda anordningen. Formerna för praktisk realexamen böra så nära som möjligt ansluta sig till dem, som nu tillämpas beträffande avgångsexamen vid högre folkskola, och sålunda kunna på det närmaste anpassas efter de speciella lokala förhållandena vid den enskilda skolan. Icke blott de olika typerna av högre folkskolor utan även skolor, tillhörande samma typ, kunna sinsemellan förete stora olikheter. Det är därför svårt att få till stånd en enhetlig ordning i fråga om bestämmande av uppgifter för de skriftliga proven utan fara för att de enskilda skolornas egenart komme att i större eller mindre grad åsidosättas. En stark uniformitet bör på detta område varken eftersträvas eller frammanas, utan den enskilda skolans frihet att själv anordna sin examen med all hänsyn till förefintliga lokala förhållanden bör bibehållas oförkränkt. Detta syfte skulle kunna vinnas, om inspektor såsom examensledare efter samråd med rektor i regel finge bestämma även uppgifterna för de skriftliga proven. Å andra sidan får emellertid icke förbises vikten av att varje skola hålles uppe på en viss bildningsnivå, så att praktisk realexamen komme att beteckna en i det hela likvärdig bildningsståndpunkt hos dem, som förete betyg från sådan examen. För tillgodoseende av detta syfte synes det vara lämpligt, att medlem av skolöverstyrelsen, därest han övertoge ledningen av examen, skulle giva uppgifter för de skriftliga proven samt att de skriftliga examensproven i varje fall översändes till skolöverstyrelsen, som skulle äga att, därest företagen granskning sådant påkallade, vidtaga lämpliga åtgärder i syfte att upprätthålla den praktiska realexamens nivå. Lägges uppgiften i regel på inspektor, undveke man att för här ifrågavarande ändamål väsentligt öka skolöverstyrelsens arbete. Andra skäl tala för att uppgifter för cle skriftliga proven i praktisk real-

377 examen utfärdas av skolöverstyrelsen. Ett av syftemålen med införande av praktisk realexamen skulle vara att för den praktiska utbildning, som högre folkskola lämnar, få en examen, så långt möjligt jämförlig med allman realexamen. Vill man vinna detta mål, måste själva formerna för de bada examina så långt lämpligen kan ske överensstämma med varandra. Skulle en bestämd olikhet förefinnas på en så viktig punkt som i fråga om bestämmande av uppgifter för de skriftliga examensproven, bleve skillnaden i själva verket mycket betydande. Skall examen fylla sin uppgift, bör den så anordnas, att arbetsgivare och läroanstalter, som mottaga personer med betyg frän praktisk realexamen, verkligen kunna veta, vad ett dylikt betyg är värt. Härfor fordras, att examen icke blott vid en eller annan skola utan vid samtliga skolor med rätt att meddela praktisk realexamen hålles uppe vid en bestämd nivå. Den faktor, som mer än något annat bidragit till att hålla vår nuvarande realskolexamen uppe både i realiteten och i allmänhetens värdering, torde vara den skriftliga examen med de av skolöverstyrelsen givna gemensamma uppgifterna, Om en liknande ställning skall vinnas åt praktisk realexamen och denna sålunda bliva någorlunda jämförlig med allmän realexamen, synes det bliva nödvändigt att överstyrelsen åtager sig arbetet mecl att ufärda uppgifter för bada slagen av examen. Komme bestämmandet av uppgifter för de skriftliga examensproven att fortfarande ske rent lokalt för varje särskild skola, vore egentligen icke någon förändring genomförd i formerna för examen. Dessa skulle i själva verket bliva desamma, som för närvarande tillämpas vid högre folkskolor 11, ex. Stockholm, Göteborg och Malmö. Då man från skolorna själva krävt mera ingående examensbestämmelser, torde man särskilt hava haft i sikte medverkan från överstyrelsen. En sådan torde lättast vinnas på samma sätt som vid allmän realexamen. Om det överlämnades åt skolöverstyrelsen att bestämma uppgifter för de skriftliga proven, skulle det givetvis bliva överstyrelsen angeläget att vid dessas avfattande taga all hänsyn till de olika skoltypernas skilda krav och noga tillse, att uppgifter i cle särskilda ämnena gåves, som lämpade sig för de olika skoltyperna. Med hänsyn till svårigheten att avgöra i fråga om det tredje provet kunde det ju tänkas, att överstyrelsen endast lämnade uppgifter för prov i modersmålet och matematik. De sakkunniga hava för egen del ej velat taga någon avgjord ställning till de båda nu nämnda alternativen för bestämmande av de skriftliga examensuppgifterna. Frågan om praktisk realexamen är så ny och så föga diskuterad bland dem, som saken närmast gäller, att bestämmelser om en sådan examen, därest den skall införas, icke torde kunna utfärdas förrän efter en närmare utredning. Vad den muntliga prövningen angår, torde den kunna i stort sett anordnas på samma sätt som den muntliga prövningen i allmän realexamen, och få de sakkunniga hänvisa till vad i kapitel X I I anförts angående formerna för sådan prövning. De sakkunniga hava där uttalat sig för att examensledningen i regel skulle tillkomma skolans inspektor. Uppenbart är, att införande av praktisk realexamen måste medföra vissa ändringar i stadgan för högre folkskolor. I denna böra intagas föreskrifter av mera allmän art, under det att bestämmelser av mera lokal karaktär kunna få plats i varje särskild skolas reglemente. Den förut lämnade redogörelsen för de högre folkskolornas förekomst giyer Villkor för att anvid handen, att de högre folkskolorna äro av mycket olika karaktär till både rätt ställa prakomfattning och läggning. På grund härav är det tydligtvis icke möjligt att tisk reallåta vilken högre folkskola som helst få rätt att anställa praktisk realexamen. examen. Främst måste vissa allmänna villkor i fråga om skolkursens längd uppställas. Närmast till hands ligger det, att rätten att anställa praktisk realexamen

378 borde tillerkännas de yrkesbestämda skolorna. Såsom av redogörelsen inhämtas, äro dessa i regel treåriga. Man skulle ju kunnat vänta, att den yrkesbestämda högre folkskolan liksom den med densamma parallella kommunala mellanskolan gjorts fyraårig. Givetvis skulle det varit lättare för högre folkskolan att visa hän på ett med mellanskolans likvärdigt mål, om skolkursen vid båda varit lika lång. Då den frihet i fråga om klassernas antal, som tillkommer högre-folkskolan, ändock i regel begagnats på det sättet, att de yrkesbestämda skolorna gjorts treåriga, synes detta giva vid handen, att en skola av denna längd närmast motsvarar det praktiska behovet. Det torde också vara en fördel, att skolkursen ej göres för lång, särskilt då det gäller utbildning för sysselsättningar, där det är av vikt, att de unga ej nödgas allt för länge uppskjuta den praktiska utövningen, och för skolan själv kan det vara en styrka, att den förer fram till examen ett år tidigare än realskolan. Det synes vid sådant förhållande icke vara lämpligt att som villkor för praktisk realexamen fastställa en fyraårig kurs. Man skulle därigenom kvarhålla lärjungarna på skolbänken längre än som enligt praktisk erfarenhet visat sig ändamålsenligt. Det torde därför vara riktigast att för skola, som skall leda till praktisk realexamen, tänka sig tre klasser ovanom sexklassig folkskola. Att omfånget av den lärokurs, som komme att vitsordas genom praktisk realexamen, måste bliva mindre än det, som ligger bakom en realskolexamen av nuvarande karaktär, är uppenbart. Lika tydligt är, att de båda slagen av examen komme att på det närmaste motsvara varandra, om realskolans kurs gjordes ett år kortare. Men en aldrig så eftersträvansvärd överensstämmelse i fråga om examensmålen får uppenbarligen icke bliva bestämmande för skolornas organisation. Denna får ordnas på det sätt, som för varje skolform är det lämpligaste. A v d e t sagda framgår, att enligt de sakkunnigas mening rätten att meddela praktisk realexamen närmast bör tillkomma yrkesbestämd högre folkskola mecl tre årsklasser ovanpå sexklassig folkskola. På grund av den olikhet, som förefinnes mellan skolor av nämnda omfattning, torde det emellertid vara nödvändigt, att rätten till meddelande av praktisk realexamen göres beroende av prövning i varje särskilt fall av den enskilda skolans förutsättningar i förevarande hänseende. Det finnes emellertid även andra högre folkskolor än de nu angivna, som skulle kunna erhålla examensrätt. I åtskilliga samhällen med obligatorisk sjuklassig folkskola ha upprättats yrkesbestämda högre folkskolor med två klasser ovanpå den sjuklassiga folkskolan. Det kan mycket väl tänkas, att även en högre folkskola med denna organisation skulle kunna tillerkännas examensrätt, därest verkställd prövning ådagalade, att den ägde de nödiga förutsättningarna härför. Visserligen är det en stor fördel, om skolan är treårig, så att yrkesinriktningen kan ske ända från början och elevmaterialet tidigare hoparbetas. Men det bör å andra sidan ihågkommas, att i den treåriga skolan den första klassen i regel erhåller en mera allmän läggning, så att den starkare yrkesbetoningen inträder först med andra klassen. I sitt utlåtande har generaldirektör Bergqvist framkastat den tanken, att praktisk realexamen skulle kunna få avläggas även vid allmän högre folkskola, cm ^denna hade tre årsklasser ovanpå sexklassig folkskola och dess lärokurser erhållit en tillräckligt praktisk läggning. Då något förslag till lärokurser fölen sådan skola icke finnes framlagt, är det svårt att avgöra, om lärokurserna \erkligen skulle få en så praktisk karaktär, att de skulle kunna läggas till grund för praktisk realexamen. En dylik treklassig skola skulle tydligen närmast komma att överensstämma med den treklassiga realskola, för vilken de sakkunniga utarbetat förslag till timplan och kursplan. Den egentliga skillnaden skulle väl bliva, att den treklassiga högre folkskolan icke skulle behöva

379 organiseras som grundskola för gymnasiet. Denna frihet skulle kunna anvand a f p å det sättet att de rent teoretiska momenten i undervisningen sa mycket s o n i f mpligen kunde ske bleve skjutna tillbaka för kursmoment av direkt praktisk nnebörd. Huruvida en skola på detta sätt verkligen skulle kunna erhålla en tillräckligt praktisk karaktär synes vara svårt att pa förhand avgöra, och e x a m e n s r ä t t e r tydligen medgivas endast efter en omsorgsfull och allsidig prövning av skolöverstyrelsen i olika hänseenden. Om även vissa skal kunna anföras för den ifrågasatta anordningen, bör det a andra sidan erinras om vikten av att praktisk realexamen verkligen kommer att motsvara sm benämning Annars föreligger fara för att den ej skall förmå att tillvinna sig det förtroende, som är önskvärt. Ett bedömande av arten och omfattningen av den bildning som den yrkes- Tim. ocÄ bestämda högre folkskolan kan giva, och därmed också värdet av clen ifiaga- J™%%™ satta praktiska realexamen bör givetvis i främsta rummet g r u n d a s p a tor sada- Jyrkesbestäm_ mTskolor avsedda undervisningsplaner. Några allmänna undervisningsplaner da högre finnas för närvarande icke på detta område. Enligt stadgan for högre folk- folkskolor. skolor äger skolöverstyrelsen utfärda normalundervisnmgsplaner tor fiogre folkskolor. Efter vad de sakkunniga inhämtat, föreligga ännu icke några dylika undervisningsplaner fullt utarbetade. Inom skolöverstyrelsen tillkallade sakkunniga från olika typer av högre folkskolor hava emellertid utarbetat utkast till dylika planer, innefattande timplaner, kursplaner och metodiska anvisningar. Dessa hava dock ännu icke blivit föremål för slutlig behandling inom överstyrelsen. De sakkunniga hava erhållit tillfälle att taga kännedom om de sålunda föreliggande utkasten. De avse dels tre- och tvåklassiga yrkesbestämda högre folkskolor för handelsundervisning, för teknisk utbildning och för huslig utbildning, dels tvåklassiga allmänna högre folkskolor. Efter erhållet medgivande från skolöverstyrelsen hava de sakkunniga an*££*** sett sig böra till åskådliggörande av vad här sagts om högre folkskolor och "mpiane . om praktisk realexamen på grundval av de utarbetade utkasten uppgöra exempel på timplaner för olika typer av yrkesbestämda treklassiga högre folkskolor. I det hela taget ansluta sig dessa exempel till utkasten, och cle ändringar som vidtagits, ha närmast haft till syfte att i fråga om timantal och timfordelning få så stor överensstämmelse som möjligt med de av de sakkunniga framlagda förslagen till timplaner för realskolan, i detta fall särskilt timplaner for den treåriga realskolan. De framlagda exemplen, vilka återfinnas som bil. 23—61 till de sakkunnigas betänkande, äro såsom redan angivits icke att betrakta som några förslag från de sakkunnigas sida utan blott som upplysande illustrationer till vad här sagts om de högre folkskolorna. . Med hänsyn till det syfte, som sålunda föreligger, hava de sakkunniga icke ansett sig böra eftersträva fullständighet i fråga om antalet exempel. Sådana hava lämnats endast för treklassiga skolor såsom varande de allmännaste och viktigaste samt för tre olika skoltyper: skolor för handelsundervismng, för teknisk utbildning och för huslig utbildning. Såsom redan anförts, är det just för dessa typer, som utkast till normalundervisnmgsplaner blivit utarbetade. Detta beror givetvis på att skolor enligt ifrågavarande typer blivit upprättade i ett större antal, så att om dem mera omfattande erfarenhet kunnat vinnas. Det kunde ju ligga nära till hands att dessutom framlägga exempel på timplan för en högre folkskola, inriktad på landets modernäring, jordbruket. För närvarande finnes det en jordbruksbetonad högre folkskola. Denna är dock av anspråkslös omfattning, har blott två klasser, undervisade av samma lärare, och torde därför ej kunna räknas till dem, som skulle kunna meddela praktisk realexamen. Det synes därför icke, åtminstone icke för närvarande, föreligga

380 något allmänt känt behov av yrkesbestämda högre folkskolor med jordbruksundervisning. Härtill medverka olika orsaker. Det är redan, särskilt genom lantmannaskolorna, väl sörjt för den lägre lantbruksundervisningen, högre folkskolans åldersstadium är något för tidigt för meddelande av verklig jordbruksundervisning, och det är svårt att å de orter, dit dessa skolor skulle förläggas, få kvalificerade lärare för undervisning i fackämnen. Det kan emellertid tänkas, att i framtiden å en eller annan ort förutsättningar för upprättande av högre^ folkskolor med mera utvecklad jordbruksundervisning skola förefinnas. Om så inträffar, torde det icke vara svårt att genom skolöverstyrelsen erhålla ledning för upprättande av timplan och kursplan. De sakkunniga, som till fullo uppskatta betydelsen av en god undervisning även på jordbrukets område, hava emellertid icke funnit det ingå i sina uppgifter att uppgöra timplaner och kursplaner för typer av högre folkskolor, om vilka någon praktisk erfarenhet ännu icke vunnits. För skola för huslig utbildning hava lämnats olika exempel på timplaner. Av dessa företer det, som betecknats med A, väsentliga olikheter från övriga timplaner, varför några orienterande upplysningar om detsamma torde vara av nöden. Timplanen i fråga utgår ifrån den förutsättningen, att i 2:a klassen finnas två parallellavdelningar, vardera för den praktiska undervisningen i husligt arbete uppdelad i två grupper. Varje avdelnings båda grupper erhålla varannan vecka huvudsakligen teoretisk och varannan vecka huvudsakligen praktisk undervisning, i senare fallet den ena gruppen i hushållsgöromål och den andra huvudsakligen i slöjd. Genom en sådan anordning får varje vecka någon avdelning teoretisk undervisning, och de för meddelande av denna undervisning anställda lärarkrafterna kunna sålunda bliva fullt utnyttjade. A andra sidau kommer behovet av specialrum för undervisning i slöjd och hushållsgöromål att reduceras till det minsta möjliga. För 3:e klassen tankes liknande uppdelning av lärjungarna. Läsåret delas i åtta olika perioder. Den i timplanen angivna ordningen för arbetets fördelning tillämpas under första perioden. Sedan sker för varje period lämpligt utbyte grupperna emellan, så att efter fyra perioder samtliga grupper genomgått programmet. Under femte perioden blir sedan ordningen för arbetet densamma som under den första. Några fullständigt utarbetade exempel på kursplaner för högre folkskolor hava de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga. Ett arbete av detta slag skulle i hog grad inkräktat på de sakkunnigas arbetstid, som ansetts böra i första rummet ägnas åt mera näraliggande uppgifter, det skulle krävt biträde av åtskilliga speciellt sakkunniga, och det skulle i viss mån kunnat föregripa det arbete, som pågår inom skolöverstyrelsen. Till komplettering av den bild angående arten och omfattningen av de högre folkskolornas bildningsmått. som timplanerna kunna giva, torde det vara tillräckligt att här på grundval av cle foreliggande utkasten lämna några allmänna antydningar om kursplanernas innehall i anslutning till exemplen på timplaner. I fråga orn ämnen av mera allmänbildande karaktär torde det vara lämpligt att utgå ifrån de lärokurser, som av de sakkunniga upptagits för treklassig realskola. Uppenbart är. att dessa kurser icke kunna oförändrade ingå i den yrkesbestämda högre folkskolan, enär tiden för de ifrågavarande ämnena där i regel måste i större eller mindre utsträckning inskränkas, för att utrymme matte vinnas för de speciella yrkesämnena. Denna förskjutning till fackbildningens förmån behöver dock icke innebära någon nedprutning av bikinin ersmattet i det hela. ^ I kristendomskunskap upptagas i den högre folkskolan lämpligen samma Kursmoment som i den treklassiga realskolan, naturligtvis med den begränsning, som det lägre timantalet betingar.

381 Målet för modersmålsundervisningen blir i skolor för handelsundervisning och för teknisk utbildning i det hela taget detsamma som i den treklassiga realskolan. Även vid modersmålsundervisningen måste emellertid yrkesbetonmgen komma till uttryck, i det att materialet både för läsningen och för de skriftliga övningarna, i den mån sådant är möjligt och lämpligt, hämtas från det yrkesområde, på vilket skolans undervisning är inriktad. Kurserna i främmande språk bliva väsentligen olika i de särskilda skoltyperna. I skolor för handelsundervisning upptagas både engelska och tyska. Engelska har här tänkts som första språk. Denna språkföljd torde varaJämpligast för affärslivets behov, och här behöver ej vid bestämmande av språkföljden hänsyn tagas till gymnasiet. I stort sett torde samma undervisningsresultat kunna vinnas som i en treklassig realskola med samma språkföljd. Givetvis-bör både vid textvalet och tillämpningsövningarna skolans karaktär som yrkesbetonad städse hållas i sikte. — I skolor för teknisk utbildning och för huslig utbildning kan icke utrymme beredas för mera än ett främmande språk, engelska eller tyska. I skolor med teknisk betoning bör kursomfånget kunna bliva ungefär detsamma som i den handelsbetonade skolans begynnelsespråk, i skolor för husligt arbete betydligt mindre på grund av det lägre timantalet. I de båda sistnämnda skoltyperna bör huvudvikten läggas på läsning av språket, och skrivning förekomma endast i den mån den påkallas av metodiska skäl. I historia måste kursen i de högre folkskolorna få mindre omfattning än i en treklassig realskola. Reduktionen bör dock icke ske genom en allmän förtunning av realskolans kurs utan snarare på det sättet, att mindre viktiga partier antingen uteslutas eller behandlas mycket översiktligt, under det att sådana partier, som äro av större vikt, erhålla en fylligare framställning. Under alla förhållanden bör åt samhällsläran givas tillräckligt utrymme, och därvid bör givetvis den speciella yrkesbetoningen tagas i tillbörligt beaktande. Även i fråga om geografi blir kursomfånget olika allt efter skolans typ. Detsamma gäller ock om innehållsurvalet. I skolor för handelsundervisning blir kursomfånget ungefär detsamma som i en treklassig realskola. Självklart är, att vid stoffurvalet näringslivet särskilt där bör erhålla en mycket framskjuten ställning. Då i cle båda andra skoltyperna åt geografien kan^ ägnas endast hälften så lång tid som i en skola med handelsundervisning, måste givetvis i dem det geografiska stoffet betydligt inskränkas. Angående sättet för begränsningen gäller i sin mån vad här ovan sagts om historien. I alla skoltyperna bör undervisningen avslutas med en framställning av Sveriges geografi mecl särskild hänsyn till naturtillgångar, befolkningsförhållanden, näringsliv och samfärdsel. I denna bör också hembygdens näringsliv erhålla tillbörligt utrymme. Matematikundervisningen kommer självfallet att i hög grad präglas av skolans yrkesbetoning. I en skola för handelsundervisning komme kursen till omfånget att överensstämma med kursen i en treklassig realskola, då timantalet i båda fallen är detsamma. Kursens innehåll blir emellertid väsentligt olika. I högre folkskola för handelsundervisning måste geometrien intaga en blygsam plats och huvudvikten i stället läggas på aritmetiken med särskild inrikt ning på affärslivets förhållanden. — I en skola för teknisk utbildning blir matemay tiken det ämne, som får det största timantalet, och kursen skulle komina att i både aritmetik och geometri gå något utöver den nuvarande realskolekursen. — Matematikundervisningen i en skola för huslig utbildning måste få jämförelsevis blygsam omfattning och närmast avse sådana uppgifter, som falla inom det husliga arbetets område. I geometriundervisningen skulle ingå endast enkla beräkningar, och i aritmetik skulle utöver repetition och utvidgning av cle i folkskolan behandlade kursmomenten upptagas endast enkla sifferekvationer med en obekant. Vid bedömande av matematikundervisnin-

382 gens omfattning må det emellertid ihågkommas, att praktiska räkneövningar skulle i stor utsträckning förekomma i samband med undervisningen i hushållslära, hushållsgöromål och slöjd. Naturkunnighetsämnena få i de olika skoltyperna mycket olika omfattning och innehåll allt efter typens yrkesbetoning. I skolor för handelsundervisning och för huslig utbildning uppträda icke biologi, fysik och kemi som skilda ämnen i timplan och kursplan utan hava sammanförts till ett ämne, i skolor för handelsundervisning benämnt naturkunnighet med varukännedom, i skolor för huslig utbildning naturkunnighet, Det förstnämnda namnet angiver, vilken inriktning undervisningen i naturkunnighet synes böra få i en skola med handelsundervisning. Den egentliga varukännedomen skulle tillhöra 3:e klassens kurs. I 2 :a klassen skulle den förberedas genom dels undervisning om in- och utländska gagnväxter, dels en elementär kurs i kemi. I denna klass skulle dessutom ingå en kurs i hälsolära. Första klassens kurs skulle upptaga till det praktiska livet hörande fysiska företeelser, företrädesvis inom mekaniken samt värme- och elektricitetsläran. — I en skola för huslig utbildning skulle ämnet naturkunnighet framför allt upptaga biologi. Därvid skulle hälsoläran intaga främsta rummet och förekomma i samtliga klasser. Dessutom skulle i kursen ingå undervisning om husdjur och skadedjur, om djur- och naturskydd, om de för hushållet viktigaste gagnväxterna, något om medicinalväxter och om rumsväxter. Från fysiken och kemien skulle behandlas sådana företeelser, som äro av särskild bet3'delse för det dagliga livet. Det är även härvidlag att märka, att åtskilligt stoff, som tillhör naturkunnighetens område, skulle komma att behandlas vid undervisningen i de rena fackämnena. — I skolor för teknisk utbildning skulle av naturkunnighetsämnena biologi icke förekomma. Fysik och kemi skulle däremot erhålla stort utrymme och utgöra yrkesämnen. Undervisningen i dessa ämnen skulle, så långt ske kan, förbindas med lärjungarnas egna laborationer och, i den mån sådant är möjligt, upptaga även enkla beräkningar. Inom fysiken skulle värmelära, mekanik och elektricitetslära erhålla en utförligare behandling. Kemien, både den oorganiska och den organiska, skulle särskilt inriktas på tekniska tillämpningar. I skolor för teknisk utbildning skulle som yrkesämne förekomma även beskrivande maskin- och byggnadslära med konstruktionsritning. Huvudmomentet i ämnet skulle vara ritningen, vilken skulle förbindas med beskrivning av de avbildade föremålen. Till yrkesämnena i en skola för teknisk utbildning bör också räknas verkstadsarbete. Undervisningen häri bör hava till uppgift att göra lärjungarna förtrogna med arbetstekniken inom det mekaniska verkstadsarbetet, att låta dem lära känna materiell, arbetsmetoder, maskiner och verktyg samt bereda dem tillfälle till övning i dessas användande. Huvudsakligen skulle övas metallarbete, varvid i den progressivt ordnade modellserien, skulle ingå endast sådana föremål, som vore fullt användbara i det praktiska livet, och undervisningen bedrivas efter på gängse sätt utförda arbetsritningar. I skolor med handelsundervisning utgör helt naturligt bokföring det förnämsta yrkesämnet. Till bokföring har i den bifogade timplanen hänförts kontorsarbete och handelslära. Kursen i bokföring skulle börja med enklare hushållsbokföring och sedan övergå till dubbel bokföring, avseende såväl enskild företagare som handels- och aktiebolag. Utom de till de fullständigt genomförda exemplen på böckers förande hörande boksluten skulle förekomma särskilda bokslutsövningar. I förbindelse med bokföringen borde förekomma uppsättande av affärsskrivelser och ifyllande av blanketter. De genom sistnämnda övningar vunna insikterna skulle samlas och ordnas under sista året vid undervisningen i kontorsarbete, vilken dessutom skulle upptaga utskrivning av handelsbrev, kopiering och registrering m. m. Undervisningen i han-

383 delslära skulle hava till uppgift att i anslutning till vad som inhämtats vid undervisningen i bokföring och kontorsarbete bibringa lärjungarna okad insikt beträffande det allmännaste inom handelstekniken och i samband därmed giva dem någon kännedom om viktigare handelsrättsliga förhållanden. Yrkesämnen i skola med handelsundervisning äro också stenograf i och maskinskrivning. I båda dessa ämnen borde lärjungarna naturligtvis erhålla övning i sådant, som är av betydelse i affärslivet. Även för skolor för huslig utbildning upptages ämnet bokföring. Det ar givetvis här fråga om hushållsbokföring samt om ifyllande av vanliga blanketter. De viktigaste yrkesämnena i en skola för huslig utbildning äro kvinnlig slöjd, hushållsgöromål och barnavård. Vid undervisningen i kvinnlig slo]d borde utföras olika slag av klädesplagg för vuxna och barn genom sömnad, virkning och stickning. Dessutom borde förekomma stoppning och lappning och ändring av äldre plagg ävensom enklare vävning samt prydnadssöm. Arbetena borde så långt som möjligt förbindas med av lärjungarna utförd mönsterritning och tillklippning. Till de praktiska övningarna skulle knytas erforderlig teoretisk undervisning. . Till ämnet hushållsgöromål höra flera olika grenar, såsom matlagning, bakning, konservering av olika slag, tvätt och strykning, städning och hemvård. Det är tydligt, att undervisningen framför allt bör gå ut på att giva flickorna övning och färdighet i olika slag av husliga sysslor. Med de praktiska arbetena borde emellertid även här förbindas teoretisk undervisning. Undervisningen i barnavård bör, om den skall nå sitt syfte, huvudsakligen bestå i praktisk handledning att sköta småbarn, såväl spädbarn som koltbarn. I det föregående har talats om högre folkskolan som en självständig skol- Praktiska form vid sidan av realskolan. Det torde icke kunna bestridas, att den praktiJ ^ g ^ ska skolform, varom här är fråga, ställer särskilda krav i fråga om lararkraiter, ledning, utrustning med lokaler m. m., vilka bäst tillgodoses, om skolformen får organiseras helt med hänsyn till sitt särskilda syfte. Om alltså den praktiska bildning, det här gäller, bäst främjas genom en för dess behov särskilt organiserad skolform, hindrar detta dock icke, att densamma kan tillgodoses även på andra vägar. Härvidlag ligger den tanken nära. att praktiska linjer på ett lämpligt sätt inordnas i realskolan. För denna utväg har också generaldirektör Bergqvist uttalat sig i sitt utlåtande. Sistnämnda anordning är motiverad, där det på grund av för litet lärjungeantal, ekonomiska hänsyn m. m. icke är möjligt att för meddelande av den praktiska bildningen, som skulle vitsordas genom praktisk realexamen, upprätta en särskild läroanstalt. Öm teoretiska och praktiska linjer sammanföras i en läroanstalt, kunna åtskilliga ekonomiska besparingar göras. Särskild administrativ ledning för den praktiska undervisningen blir obehövlig, vissa skollokaler, särskilt specialrummcn, kunna begagnas av båda linjernas lärjungar. Vidare blir det lättare att i de ämnen av allmänbildande art, som skola tillhöra den praktiska linjen, få lämpliga lärare. I vissa ämnen bör under förutsättning av begränsat lärjungeantal utan olägenhet gemensam undervisning för lärjungar från båda linjerna kunna anordnas. Undervisningen i de speciella yrkesämnena får givetvis i stor utsträckning tillgodoses genom anlitande av timlärare. , Då det gällt att lämna några antydningar om huru praktiska linjer^kunna inordnas i realskolan, har det synts de sakkunniga lämpligast att utgå ifrån realskola, som bygger på sexårig grundskola, alltså fyrklassig eller treklassig realskola. Då högre folkskola av både historiska och sakliga skäl icke gärna kan tänkas annat än som en överbyggnad på folkskolan, torde det bliva mest åskådligt, om man söker visa, huru de praktiska linjer, som skulle motsvara

384 högre folkskolan, kunna infogas i en med denna senare i fråga om grundvalen likställd skola, De exempel, som de sakkunniga i det följande lämna, äro avfattade med hänsyn till den fyrklassiga realskolan. Längre fram skola antydningar givas om inordnande av praktiska linjer även vid realskola med kortare grundskola. Praktiska För den praktiska utbildningen vore det givetvis fördelaktigast, om praktibildningslinjer paral- ska linjer kunde anordnas från början, alltså parallellt redan med den fyrklaslella med siga realskolans l:a klass. Finnas å en ort så många, som redan omedelbart fyrklassig efter avgången från folkskolans sjätte klass bestämt sig för att välja den prakrealskolas tiska utbildningsvägen, att en praktisk linje från början kan inrättas, synes tre lägsta det emellertid vara riktigast, att en högre folkskola där kommer till stånd. I klasser.

den mån sådant vore lämpligt, kunde den ju organisatoriskt förbindas med realskolan, så att de i det föregående omnämnda fördelarna i administrativt och ekonomiskt hänseende i möjlig utsträckning måtte kunna vinnas.

Praktiska bildningslinjer parallella med fyrklassig realskolas 2:a och 3:c klass.

Man måste emellertid också räkna med en senare utgrening av de praktiska linjerna. Detta kan nödvändiggöras redan av ekonomiska skäl. Det kan nämligen förväntas, att å åtskilliga orter antalet lärjungar, som välja den praktiska utbildningsvägen, är för ringa för att upprättande för dem av en särskild treårig bildningslinje skulle kunna anses ekonomiskt försvarligt. I dylikt fall bör man tydligen söka hålla lärjungarna samman så länge som möjligt och, även sedan de fördelats på olika linjer, så långt sig göra låter anordna gemensam undervisning. Detta syfte vinnes bäst, om den praktiska bildningslinjen fullt inordnas i realskolan och utgrenas först på ett senare stadium i denna. Härför talar också den omständigheten, att ett större antal lärjungar å den praktiska linjen kan förväntas, om lärjungarna få en viss prövotid, innan de avgöra, om de skola välja den teoretiska eller den praktiska vägen. Skall en tillräckligt stark differentiering i praktisk riktning kunna vidtagas, synesdet emellertid vara nödvändigt, att den gemensamma undervisningen för samtliga lärjungar inskränkes till realskolans 1 :a klass och att de praktiska linjernas utgrening alltså får ske från och med 2:a klassen. Det har redan i det föregående framhållits, att även i en yrkesbestämd högre folkskola undervisningen i 1 :a klassen måste erhålla en mera allmän karaktär. Den starkare yrkesbetoningep kommer alltså även i en sådan skola att inträda först med 2 :a klassen. ^ Om därför differentieringen sker från och med realskolans 2:a klass och alltså två år erhållas för den mera bestämt yrkesinriktade undervisningen, torde i stort sett vid 3 :e klassens slut samma resultat uppnås som i en treklassig högre folkskola, Det kan givetvis icke undvikas, att skiljaktigheter på åtskilliga punkter uppstå, men dessa torde icke behöva bliva så stora, att de utgrenade linjernas praktiska karaktär skulle komma att äventyras. De sakkunniga bifoga som bil. 33—35 exempel på timplaner, som utvisa, huru timfördelningen skulle kunna ordnas, om man vid en fyrklassig realskola upprättar praktiska linjer med utgrening från och med 2 :a klassen och avslutning med 3 :e klassen. De sakkunniga hava här upptagit samma tre linjer, som ingå i de förut avhandlade exemplen på timplaner för högre folkskolor. Uppenbart är. att det ytterst sällan kan komma i fråga, att alla tre linjerna anordnas vid en och samma skola. Huru många och vilka som skola väljas får bero på förefintliga lokala behov och möjligheter. E t t par av skiljaktigheterna från timplanerna för högre folkskolor torde här böra påpekas. Inom handelslinjen har ej kunnat vinnas utrymme för mera än ett främmande språk. Skulle två språk medtagas, hade ej tillräckligt timantal kunnat beredas åt de egentliga yrkesämnena. Det är givet, att man vid lian-

385 delslinjen liksom vid de båda andra linjerna måst välja det främmande språk, som är realskolans begynnelsespråk. Då i l:a klassen av de för den husliga linjen karakteristiska yrkesämnena finnes upptaget endast ämnet kvinnlig slöjd med två timmar, har det ej varit möjligt att få rum för barnavård såsom särskilt ämne, om tillräcklig tid skolat vinnas för en någorlunda tillfredsställande avslutning av de i l . - a klassen påbegynta ämnena. Givetvis kommer alltid någon teoretisk undervisning i barnavård att ingå i undervisningen i hälsolära. I fråga om lärokurserna torde det ej vara nödigt att här lämna några särskilda kommentarer. Vad som i det föregående sagts kan i stort gälla även de kurser, som kunna genomgås å de praktiska linjerna i realskola. De sakkunniga hava jämväl tagit under övervägande, huruvida det icke Praktiska bildningsskulle vara möjligt att för lärjungar, som genomgått två klasser i den fyrklas- linjer paralsiga allmänna realskolan men som önska avgå från skolan ett år tidigare för lella med att ägna sig åt praktisk verksamhet, anordna en med 3:e realskoleklassen pa- fyrklassig rallell praktisk avslutningsklass. Det ligger i öppen dag, att det måste möta realskolas mycket stora svårigheter att under ett enda år få tillräcklig tid till att både 3:e klass. giva en lämplig avslutning åt de förut påbörjade ämnena och att bereda en praktisk utbildning av verkligt värde, och det synes i själva verket icke möjligt att på detta sätt erhålla praktiska linjer, som i fråga om den yrkesbetonade undervisningen skulle kunna jämföras med yrkesbestämd högre folkskola. De sakkunniga hava emellertid ansett sig böra göra ett försök att utarbeta timplaner även för ettåriga praktiska bildningslinjer, parallella med realskolans 3:e klass. Därvid har icke upptagits någon särskild teknisk linje. Tiden för fackämnena skulle i en sådan linje bliva för knapp, för att den skulle i någon mån kunna motsvara sitt namn. I de uppgjorda, som bil. 36 och 37 intagna exemplen hava därför upptagits blott två linjer, den ena inriktad på handel, den andra på husligt arbete. Det har ej kunnat undvikas, att i detta exempel timantalet för de egentliga yrkesämnena blivit starkt begränsat i jämförelse mecl motsvarande timtal på tre- eller tvååriga linjer. Om det verkligen skall bliva möjligt att få utrymme för dessa ämnen, blir det emellertid nödvändigt att utesluta det ena av de båda främmande språken. De sakkunniga hava redan anfört, att man med en avslutningsklass av nu angiven karaktär knappast kan vinna det avsedda syftet. Med hänsyn till den jämförelsevis blygsamma omfattning, som undervisningen i de rena fackämnena kan få i en sådan klass, måste man givetvis ställa sig tveksam inför frågan, huruvida avgång från en dylik klass skulle kunna förbindas med praktisk realexamen. De nu lämnade exemplen på praktiska utbildningslinjer vid realskola avse parallella linjer vid fyrklassig realskola. De kunna även gälla som exempel på sådana linjer vid treårig realskola, då även denna skulle bygga på sexårig grundskola. Vid genomförande av dylik realskola skulle den allmänna och den praktiska realexamen beteckna avslutningen på en lika lång skolkurs. Praktiska utbildningslinjer kunna givetvis anordnas även vid realskolor, som Praktiska bygga på grundskola av kortare varaktighet, således även vid femklassig eller bildningssexklassig realskola. , . _ ^ ^ o Utgreningen kan vid dessa skolor ej gärna ske från början. Den kan före- me& fyraårig tagas först på ett stadium, då lärjungarna hunnit till någorlunda klarhet om eller treårig sitt framtida studiemål och sålunda kunna avgöra, om de skola gå en mera grundskola, teoretisk eller en mera praktisk studieväg. Att detta val ej kan förläggas för tidigt framgår också därav, att det ej blir fråga blott om val mellan teoretisk 25—253165

386 och praktisk utbildning i allmänhet, utan valet kommer i regel att stå mellan den teoretiska bildningslinjen och en praktisk linje, inriktad på ett bestämt yrkesområde. På grund av de nu anförda omständigheterna synes valet ej gärna kunna förläggas till ett tidigare stadium än det, då kursen i folkskolan vanligen avslutas. Utgreningen skulle då kunna ske tidigast efter 2:a klassen i femklassig och efter 3:e klassen i sexklassig realskola. Vill man dessutom bibehålla överensstämmelsen med den högre folkskolan och den fyrklassiga realskolans praktiska linjer därutinnan, att praktisk realexamen komme att förläggas ett år tidigare än allmän realexamen, måste avslutningen förläggas till 4:e respektive 5:e klassen. För de praktiska bildningslinjerna erhölles då två år. De komme sålunda att överensstämma med de ovan behandlade, med den fyrklassiga realskolans 2:a och 3:e klass parallella linjerna, och borde tydligen tillkomma under samma förutsättningar. Där tillräckligt antal lärjungar för en treårig linje funnes, borde även å orter, som här äro i fråga, lämpligen upprättas treklassiga högre folkskolor. På organisationen av tvååriga praktiska linjer vid fem- eller sexklassig realskola kan även i övrigt i huvudsak tillämpas, vad som förut sagts angående dylika linjer vid fyrklassig realskola. Detsamma gäller också om ettåriga linjer. Praktiska De nu omnämnda praktiska utbildningslinjerna hava tänkts anordnade vid bildnings- realskolor. Tydligt är att dylika linjer kunna upprättas även vid flickskolor, ^ffl\. ^ r * övrigt nödiga förutsättningar finnas. Vad nu sagts om dessa linjer J110 0ivid realskolor torde i tillämpliga delar kunna gälla även om flickskolelinjer av liknande art. Praktisk ^ e sakkunniga vilja slutligen yttra något om den betydelse, praktisk realrcalexamens examen skulle få för den, som avlagt densamma. betydelse. Redan i det föregående har anförts, att denna examen skulle vara avsedd för dem, som ämna ägna sig åt praktisk verksamhet. Man kan med visshet utgå ifrån att de flesta av dessa komma att övergå till någon gren av det privata arbetslivet, och redan vunnen erfarenhet från de högre folkskolorna pekar bestämt i denna riktning. För dessa måste det bliva till stor nytta, om de i skolan erhållit en undervisning, som direkt varit inriktad på den art av verksamhet, som kommer att bliva deras kall i livet. Och ett betyg från en examen, som vitsordar en som förberedelse för ett visst yrkesområde erhållen utbildning, bör också underlätta anställning hos en arbetsgivare inom detta område. Re'dan den omständigheten, att staten närmare inordnar den praktiska skolutbildning, varom här är fråga, i skolsystemet och organiserar en för denna avsedd examen, torde i sin mån kunna bidraga till att denna skolutbildning blir uppmärksammad av arbetsgivarna och kominer att bliva föremål för deras förtroende. Emellertid uppställer sig också den frågan, huruvida praktisk realexamen kan, liksom fallet nu är med realskolexamen, giva kompetens för vissa anställningar i statens tjänst. Svaret på denna fråga kan tydligen givas endast av de myndigheter, som hava att fastställa kompetensen för sådana anställningar, och förutsätter därför en omfattande utredning, vilken de sakkunniga icke varit i tillfälle att verkställa. Några allmänna synpunkter må emellertid här anföras. De sakkunniga hava redan haft anledning erinra om det förhållandet, att man på flera håll anser den nuvarande realskolexamen för svag såsom kompetens för åtskilliga av de befattningar inom administrationen, för vilka den skall utgöra förberedelse. Det är givet, att man i dylika fall ännu mindre kan godtaga examen från en ett år kortare skolkurs, helst som anmärkningarna

387 framför allt gällt de utexaminerades mognad och allmänna bildningsnivå. Denna senare komme att i viss mån försvagas i en skolform, som skulle giva utrymme även för undervisning i fackliga ämnen. Det är emellertid att märka, att, såsom också förut framhållits, kompetensen till befattningar i allmän tjänst spelar en jämförelsevis underordnad roll för dem, som avlägga realexamen, enär utsikten att erhålla dylika befattningar är mycket ringa i förhållande till antalet utexaminerade. De sakkunniga vilja emellertid i detta sammanhang erinra om en annan form för rekrytering av befattningar särskilt inom statens affärsdrivande verk. För det mindre antal befattningar, för vilkas skötande fordras högre kvalifikationer, önskar man naturligtvis personer med god teoretisk utbildning. Ett mycket stort antal platser med jämförelsevis kvalificerat arbete rekryteras däremot med personer, som börjat sin bana på de allra lägsta posterna men som genom begåvning, duglighet och plikttrohet visat sig äga förutsättningar att sköta mera krävande befattningar. För dem bland den lägre personalen, som vilja och kunna komma fram till dylika befattningar, måste det vara en stor fördel, om de före sitt inträde i verket genomgått en skola med praktisk läggning, som kunnat förbereda dem för deras kommande arbete. Om detta består i kontorsgöromål, måste de hava stor nytta av att hava genomgått en skola med inriktning på handel; om arbetet mera är av teknisk art, måste den utbildning, som gives i en skola för teknisk utbildning, komma väl till pass. Det kan emellertid också inträffa, att den, som genomgått en högre folkskola eller en praktisk linje vid en realskola, ej vill genast träda ut i praktisk verksamhet utan önskar fortsatt utbildning vid någon högre fackbildningsanstalt. Även i detta fall bör den utbildning, som erhållits i den lägre fackbetonade skolan, kunna bliva en lämplig förberedelse. I skolöverstyrelsens majoritets utlåtande, bakom vilket stå även överstyrelsens till yrkesskolavdelningen hörande medlemmar, göres det uttalandet, att en högre folkskola med handelsundervisning borde kunna tjäna som grundval för studier vid handelsgymnasium samt en högre folkskola med teknisk undervisning som grundval för studier vid tekniskt gymnasium eller teknisk fackskola, En förutsättning härför vore, att av lärjungar, som komme från högre folkskola, skulle krävas inträdesprövning enligt grunder, som överstyrelsen på annat ställe i sitt utlåtande förordat. Vad genomgång av en skola för huslig utbildning angår, synes denna kunna bliva en god förberedelse för inträde i mera kvalificerade läroanstalter på det husliga området. En fördel härvidlag är det tydligen, om mellan de båda skolkurserna ligger någon tids praktisk verksamhet.

Kap. XIY. Den sexåriga grundskolan och skoltidens längd. 1. Skolkommissionens organisationsförslag och skoltidens förlängning. Överblick Skolkommissionens förslag förutsätter en organisatorisk förlängning med ett över opinio- å r a v studiegången fram till realskol- och studentexamina ävensom till den högre S o S e S flickskolans slutmål. Kommissionen erkänner de olägenheter, som ur åtskilliga förlängning, synpunkter måste vara förbundna med denna förlängning, men anser pa anförda skäl, att i stort sett nämnda ölägenheter icke böra tillmätas sådan vikt, att de skulle kunna utgöra hinder för genomförandet av ett på enhetsskolans grund vilande undervisningsväsen. I de över skolkommissionens förslag avgivna yttrandena spelar frågan om skoltidens längd en mycket framskjuten roll. Endast i ett fåtal yttranden tillmätes frågan uttryckligen mindre betydelse, varjämte densamma icke vidröres i ett antal yttranden, i regel sådana, vilka tillstyrka skolkommissionens förslag. I övrigt göras i denna punkt invändningar i mer eller mindre bestämd form- Önskan att undvika skoltidens förlängning anföres såsom ett av huvudmotiven för en skolorganisation, vilken genom att bygga den högre skolan på kortare grundskola än den av skolkommissionen föreslagna sexåriga möjliggör bibehållande av den nuvarande studietiden. Men därjämte framföres densamma som ett huvudmotiv från deras sida, vilka utan bestämt förordande av visst organisationsförslag påyrka en ny, förutsättningslös utredning av organisationsfrågan. Och slutligen framhålla många myndigheter och korporationer, vilka i princip uttryckligen ansluta sig till skolkommissionens organisatoriska grundförutsättning: den sexåriga grundskolan, antingen som villkor eller som önskemål, att sådana modifikationer i skolkommissionens förslag måtte vidtagas, att skoltiden icke alls eller i minsta möjliga utsträckning förlänges. Det erbjuder ett särskilt intresse att söka erhålla en överblick av opinionerna rörande skoltidens förlängning inom vissa folkskolan mera närstående grupper av myndigheter. Här nedan lämnas därför en tabellarisk översikt mecl gruppering av yttranden, vilka avgivits av lärarkollegier vid folkskoleseminarier, av folkskolinspektörer, folkskolestyrelser samt stads- och^ kommunalfullmäktige, därvid under sistnämnda grupp inbegripas jämväl några yttranden, avgivna av andra motsvarande kommunala myndigheter, kommunalstämmor och dylika. Svårigheter hava mött att i den meddelade översikten säkert inordna ett mindre antal oklart hållna yttranden under någon viss av de angivna rubrikerna. På grund härav upptages sammanställningen, vad cle speciella sifferupp-

389 gifterna angår, med reservation, ehuruväl den av densamma givna bilden i stort sett torde vara rättvisande. 1

Myndigheter

Antal över skolkommissionens organisationsförslag avgivna yttranden.

Folkskoleseminarier . . .

15 Statens folkskolinspektörer

52 Antal yttran- Antal av nämnda förden, vilka i ordande yttranden, vilka bestämt utprincip förorda skolkommis- trycka önskvärdheten sionens förslag av att skoltidens om 6-årig förlängning helt eller grundskola. delvis undvikes. 2 38

20 Städers folkskolinspektörer

5 Folkskolestyrelser

. . . .

16 Stadsfullmäktige

. . . .

5 Kommunalfullmäktige

. .

Till förestående tabell bör för bildens fullständigande fogas, dels att av det stora antal yttranden eller reservationer, som icke tillstyrkt 6-årig grundskola, de allra flesta hänvisa till skoltidens förlängning som ett huvudskäl, dels att ett icke ringa antal sådana avstyrkande eller tveksamma yttranden från kommunala myndigheter avgivits •—- praktiskt taget — utan meningsskiljaktigheter, dels slutligen, att jämväl minoriteter i seminariernas lärarkollegier samt i folkskolestyrelser och stadsfullmäktige, vilka principiellt förordat 6-årig grundskola, i stor utsträckning givit uttryck åt önskvärdheten av att skoltidens förlängning om möjligt måtte undvikas. Därjämte torde som uttryck för den centrala betydelse, som tillmätts frågan om skoltidens förlängning, böra särskilt omnämnas, att bland folkskollärarsammanslutningarna, vilka samtliga principiellt anslutit sig till kravet på 6-årig grundskola, Folkskolans vänners förvaltningsråd framställt positivt förslag med syfte att undvika skoltidens förlängning, Sveriges folkskollärarinneförbund enhälligt uttalat sig för önskvärdheten av att förlängning av skoltiden måtte undvikas utan att tanken på 6-årig bottenskola övergives eller en splittrande linjedelning i folkskolan genomföres, samt de manliga folkskollärarnas sammanslutning, Sveriges folkskollärarförbund, förklarat sig vara mycket betänksamt inför utsikten, att skoltiden förlänges, och önskat få möjligheten att begränsa studietiden fram till studentexamen till 12 år undersökt. Den mycket utbredda motvilja som sålunda i föreliggande utlåtanden övei skoTfalens skolkommissionens förslag gör sig gällande mot skoltidens förlängning som förlängning konsekvens av en ändrad skolorganisation, är icke något för Sverige egendom- i några ligt. Även i andra länder hava i likartade sammanhang starka opinioner i ' r < f^J?„ e länder. samma riktning framträtt. När i Norge i samband med nedsättande år 1911 av en skolkommission frågan om den högre skolans byggande på avslutad 7-årig folkskola fördes fram till 1 Det bör särskilt anmärkas, att bland de yttranden, vilka icke inräknats i sådana, som i princip förorda 6-årig grundskola, finnas några, som på grund av sin avfattning icke heller kunna räknas till dem, som uttryckligen avstyrkt förslaget eller förordat förutsättningslös utredning. Detta gäller ett yttrande från folkskolestyrelse (Hedemora), sju yttranden avgivna av stadsfullmäktige (Stockholm, Köping, Västervik, Tidaholm, Landskrona, Trälleborg, Västerås), och tre yttranden, avgivna av kommunalfcillmäktige (Lungsund, Saltsjöbaden och Leksand). Dessutom hava stadsfullmäktige i sju städer, vilka icke i tabellen äro redovisade, förklarat, att de icke velat yttra sig över organisationsfrågan i dess helhet. Slutligen må nämnas, att yttranden, som i mer vaga ordalag antytt önskvärdheten av att skoltidens förlängning måtte undvikas, icke inräknats i sista kolumnen.

390 aktualitet, gåvos åt nämnda skolkommission sådana direktiv, att den organisatoriska utredningen blev i hög grad inriktad på att undersöka, huruvida en lösning kunde finnas, varigenom skoltidens förlängning kunde undvikas, och ifrågasatt lösning med förlängning av skoltiden framkallade redan vid denna tidpunkt starka gensagor. Det förslag, som av nämnda skolkommission förordades till alternativ tillämpning vid sidan av förut tillämpade skolorganisatoriska system, fasthöll också vid den 12-åriga skolgång till studentexamen, som förefanns i den äldre skolorganisationen. Då emellertid det av skolkommissionen utarbetade organisationsförslaget på grund av frän skilda håll anmärkta brister sköts åt sidan, beslöt stortinget omsider ar o 1920, att statsbidrag skulle utgå endast till mellanskola, vilken byggde på 7-ang folkskok, och framtvang därmed i realiteten i stort sett ett utbytande av det äldre 12-anga skolsystemet, innefattande 5-årig grundskola (5 + 4 + 3) mot ett 13-årigt skolsystem (7 + 3 + 3), varigenom skoltiden fram till meffanskol- och studentexamina förlängdes med ett år. Denna förlängning av studietiden har dock framkallat stort och allmänt missnöje, och de senare årens genom nedsatta skolkommissioner bedrivna utredningsarbeten torde väsentligen hava inriktats på undersökningar, hur denna förlängning av studietiden må kunna i görligaste mån undvikas. I Danmark har eventualiteten av skoltidens förlängning varit övervägd i samband med den år 1919 förordnade skolkommissionens utredningar i och för enhetsskoleproblemets lösning. Men skolkommissionen har utan meningsskiljaktighet avvisat en sådan organisation, som »udskyder Tidspunktet for den hojere Skoles Afgangsexaminer i urimelig Grad», och i stället, såsom de sakkunniga i senare sammanhang skola närmare omnämna, genom folkskolans differentiering sökt finna en lösning, som icke medför förlängning av skoltiden, I Tyskland har efter kriget i samband med genomförandet av 4-årig grundskola och upphävandet av de officiella treåriga förberedelseskolor (»Vorschulen»), vilka, särskilt i Preussen, ofta voro knutna till högre skolor, skoltiden till studentexamen i stor utsträckning förlängts från 12 till 13 år, då de högre skolorna allmänt bibehållit 9 årsklasser. Denna långa skolgång har emellertid framkallat stort missnöje och föranlett olikartade förslag till organisatoriska förändringar. Senast år 1925 har denna fråga varit före i tyska riksdagen, och dess behandling har lett till positivt beslut, vartill cle sakkunniga senare återkomma. n a r un ,.,} fin!and d e r senare år framträtt intresse för övergång från 4-årig till 6-arig grundskola, och som förberedande åtgärd hava sedan år 1919 försök anställts vid tva skolor, vilka på sex år skulle föra fram de från 6-årig folkskola mottagna lärjungarna till studentexamen, ett försök, som numera lett till ett första avslutat resultat. Det i förevarande sammanhang särskilt anmärkningsvärda är att den skolorganisation, som sålunda försöksvis tillämpats, innebar ett fasthållande vid förut tillämpade 12-åriga sammanlagda studietid för avläggande av studentexamen och alltså innebär ett försök att i önskad riktning fösa enhetsskoleproblemet utan förlängning av studietiden.

De sakkunniga. Frågans innebörd.

Den synnerligen starka opinion, som sålunda både i Sverige och i andra kulturlängder gjort sig gällande mot en organisatorisk lösning av enhetsskoleproblemet, varigenom skoltiden bleve förlängd utan motsvarande höjning av kunskapsresultaten, tyder i och för sig på att varje organisatorisk lösning med denna innebörd i nämnda konsekvens företer en betydande svaghet. Visserligen har

391 från flera håll erinrats om att en högre genomsnittlig ålder vid examens avläggande också innebure större garantier för den meddelade undervisningens ordentliga tillägnande. Men uppenbart är, att så länge det icke kan påstås, att normalt studiebegåvade lärjungar icke med det i Sverige tillämpade 12-åriga organisationssystemet och därav betingade åldersförhållanden kunna tillfredsställande tillägna sig de föreskrivna kurserna — och för en sådan uppfattning saknas hållbara grunder — så länge föreligger icke ur denna synpunkt anledning att godtaga en förlängning av studietiden. Ä andra sidan äro olägenheterna med studietidens förlängning påtagliga. I sådant hänseende hava i avgivna utlåtanden företrädesvis tre omständigheter framhållits: det olämpliga uti att lärjungar nödgas kvarbliva i skolan vid en ålder, då de äro mogna att gå ut i livet, skoltidsförlängningens ekonomiska avigsidor samt de ökade riskerna för ett parallellt med grundskolan framväxande system av privata förberedelseskolor och förberedelsekurser. I avseende å _skoltidsförlängningens ekonomiska konsekvenser har särskilt framhållits svårigheten för mindre bemedlade föräldrar att för sina barn bära kostnaderna för en förlängning av en i och för sig redan nu avsevärd studietid. Det torde också kunna antagas, att en icke ringa del av de lärjungar, vilka för närvarande åtnjuta nedsättning i terminsavgifter, vinna inträde i läroverken i organisatoriskt normal tid och följaktligen med tillämpning av den av skolkommissionen föreslagna skolorganisationen skulle hava fått studietiden förlängd. Men härtill bör läggas, att läroverken i mycket stor utsträckning rekryteras från en medelklass, vars ekonomiska standard, oavsett om densamma motiverar nedsättning i terminsavgifter eller ej, gör en förlängning av studietiden till en långtifrån likgiltig sak. I avseende å det möjliga vidgade utnyttjandet av privat förberedelse för inträde i den högre skolan må erinras om att redan varje utsträckning av grundskolans längd innebär en viss lockelse för föräldrar att genom anlitande av särskilda skolor eller kurser med möjlighet till raskare fortskridande i skolarbetet, än vad folkskolan på grund av sina särskilda arbetsförutsättningar i allmänhet kan åstadkomma, söka om möjligt få barnens skoltid förkortad. Belysande härutinnan är, att i Finland, där skolsystem omed 4-årig grundskola tillämpas, finnes ett icke ringa antal skolor, vilka på tre år förbereda för inträde i högre skola. Men skäl tala för att önskningar att förkorta studietiden kunna i berörda hänseende få större betydelse, om grundskolans förlängning därjämte medför en organisatorisk förlängning av studietiden. Då redan nu omkring 40 % av de lärjungar, som söka inträde i de allmänna läroverken, icke övergå omedelbart från folkskolan, bör man i varje fall räkna med möjligheten, att en större utsträckning av grundskolans längd i förening mecl förlängning av skoltiden i nu berörda hänseende kan få icke önskvärda konsekvenser för den socialt fostrande bottenskola, som genom en enhetsskolereform eftersträvas, och detta särskilt å orter, där den starkare sociala differentieringen samt det större invånareantalet i och för sig erbjuda gynnsam jordmån för förberedande privatskolor. Emellertid har med avseende å den förlängning av skoltiden, som skolkorn- Organisamissionens förslag innebär, med erkännande i stort sett av de ölägenheter, som t o r i s k och . denna förlängning i och för sig ovedersägligen skulle medföra, från flera håll S S n g iv framhållits, att nämnda förlängning dock icke vore av den stora och avgörande skoltiden, betydelse, som från andra håll förmenats, enär densamma i realiteten blott komme att drabba en mindre del av de högre skolornas lärjungar och följaktligen genomsnittligt komme att avsevärt understiga det hela år, varmed förslaget organisatoriskt förlänger skoltiden och varom meningsutbytet i allmänhet rört sig.

392 Studietiden I sådant hänseende har bl. a. framhållits, att med tillämpning av skolkomför lärjungar i missionens förslag skoltiden icke komme att förlängas för två lärjungegrupmellanskolor per: för mellanskolornas lärjungar, vilka redan nu i regel hade 10-årig studiesamt för kvinnliga lär- gång fram till realskolexamen, samt i allmänhet för sådana kvinnliga lärjungar med jungar, som avlägga studentexamen, enär övergång till gymnasier från flickstudentexamen som skolor^för närvarande försigginge, till 4-åriga gymnasier från sjätte klass och studiemål. till 3-åriga gymnasier från sjunde klass, varigenom studiegången följaktligen

fram till studentexamen för dessa lärjungar redan nu vore organisatoriskt 13årig. I avseende å de nu förefintliga mellanskolorna bör emellertid erinras om att dessa skolors lärarkollegier i mycket stor utsträckning ställt sig avvisande till skolkommissionens förslag, bl. a. just på grund av den alltför långa studietiden, samt att förevarande frågas aktualitet även med hänsyn till lärjungarna i dessa skolor i viss mån gör sig märkbar i så måtto, att ett mindre autal av dem söka att förkorta studiegången före inträde i mellanskola antingen genom inprövning — med eller utan extraläsning — från folkskolans femte klass eller genom anlitande av särskilda förberedelseskolor, strävanden, vilka vid ett mindre antal mellanskolor göra sig starkt gällande. I avseende å de lärjungar i flickskolorna, som ställa studentexamen som studiemål, bör bemärkas, att den lugna studieväg före inträdet å gymnasiet, som den nuvarande 13-åriga skoltiden medgiver, enligt skolkommissionens förslag komme att med samma studietid ersättas med en på realskolestadiet vida mer forcerad studiegång, vadan alltså visserligen skoltiden icke bleve förlängd, men i stället arbetsbelastningen bleve ur hygienisk synpunkt avgjort mer ogynnsam. Skulle med 6-årig grundskola en under övergångsåren mindre forcerad studiegång, liknande den nu tillämpade, anordnas — varom de sakkunniga å annat ställe (kap. XI) yttrat sig — måste i själva verket studiegången fram till studentexamen för nu ifrågavarande lärjungegrupp bliva 14-årig och alltså i jämförelse med nu tillämpade studiegång med ett år förlängas. Studietidens _ Viktigare med avseende å bedömandet av den organisatoriskt förlängda stugenomsnittliga förläng- dietidens betydelse ar den omständigheten, att vid läroverken med genomföning vid över-. rande av skolkommissionens förslag den inträdande förlängningen av studiegång från tiden bleve genomsnittligt kortare än ett år. med andra ord att förlängningen 3-årig grundskola till • av studietiden skulle hava betydelse endast för en del av lärjungarna vid dessa Med utgångspunkt från en jämförelse mellan genomsnittsål6-årig grund- läroanstalter. skola enligt dern i mellanskolans första och statssamskolans tredje klass har skolkommisskolkommis- sionen beräknat denna genomsnittliga åldersskillnad vid avlagd realexamen sionens förtill 0.3 och vid avlagd studentexamen för gossar till 0.4 år. Vid beräknande slag.

av denna senare siffra förutsätter skolkommissionen, att det treåriga gymnasiet i regel skulle genomgås utan kvarsittning. Mot skolkommissionens beräkningsmetod hava i avgivna utlåtanden åtskilliga anmärkningar riktats. Sålunda har bl. a. invänts, att det vore oriktigt att jämföra medelåldern i de angivna klasserna i mellanskolor och statssamskolor, då i mellanskolans första klass kvarsittningsfrekvensen i mindre grad kunnat inverka på medelåldern, än vad förhållandet är med kvarsittningsfrekvensen i statssamskolans lägsta klasser upp till tredje klassen. Vidare har anmärkts, att det vore oriktigt att vid beräkning av medelåldern i mellanskolorna medtaga även sådana lärjungar, vilka förberetts för inträde genom annan studiegång än 6-klassig folkskola. Slutligen har anmärkts, att det vore oriktigt att lägga den genomsnittliga lärjungeåldern vid statssamskolor till grund för jämförelsen, då denna ålder vore osedvanligt hög och den sålunda gjorda jämförelsen näppeligen vore rättvisande med hänsyn till åldersförhållandenas förskjutning vid övergång från 3-årig till 6-årig grundskola vid andra realskolor. På grund av sålunda framställda anmärkningar hava

393 de sakkunniga såsom stickprov låtit för höstterminen 1924 uträkna åldersskillnaden för gossarna i klass 3 av mellanskolorna med undantag av sådana, till vilka lärjungar för inträde i större utsträckning beredas genom privatskolor, och i klass 5 av realskolorna, därvid följande siffror framkommit: Mellanskolor ,.., 14.93 år Statssamskolor , . . ; . . , . 14.74 » Realskolor för gossar i mindre städer 14.54 » Statssamskolor och realskolor för gossar i mindre städer. . 14.62 » Realskolor vid högre allmänna läroverk och fristående realskolor i de tre största städerna , 14.53 » Samtliga real- och samskolor , 14.54 » Det framgår av dessa siffror, att statssamskolornas ålderssiffror äro jämförelsevis höga och att åldersskillnaden för lärjungarna i mellanskolorna och samtliga realskolor är omkr. 0.4 eller något högre än vad skolkommissionen beräknat. Huruvida denna åldersskillnad kan betraktas som representativ för den åldershöjning, som genom övergång till 6-klassig grundskola komme att för realskolan inträda, beror givetvis bl. a. på huruvida de nuvarande mellanskolornas genomsnittliga ålderstal komme att överensstämma med ålderstalen jämväl för de blivande på 6-klassig grundskola byggda realskolornas. Att åldershöjningen torde kunna beräknas bliva högre i de större städerna, härför synes i viss mån tala en beräkning av åldersförhållandena i vissa större städer med både läroverk och mellanskolor för höstterminerna 1923 och 1924, vilken beräkning emellertid knappast är obetingat representativ på grund av det särskilt för mellanskolorna låga antalet manliga elever. Siffrorna te sig som följer: Å l d e r S Stockholm Malmö Norrköping Samtliga

t

a

d

i reilsl-nlfl - i,iÄ-,. 14.42 14.30 14.25 14.38

* mellauskolans 3:e klass 14.88 14.79 14.95 14.85

Åldersskillnad. 0.46 0.49 0.70 0.4 7

_ Emellertid torde nu förevarande metod för beräkning av åldersförskjutningen vid övergång till 6-årig grundskola, ehuru till sin utgångspunkt rätt plausibel, vara behäftad med vissa brister, i det att de båda jämförelselederna: mellanskolorna och läroverken, sannolikt hava ett i begåvningshänseende i viss mån olikartat lärjungematerial samt arbeta under även i övrigt delvis olikartade förutsättningar. I detta senare hänseende må bland annat erinras om att på grund av mellanskolornas i allmänhet fåtaligare besatta klassavdelningar med all sannolikhet inträdesfordringarna vid dessa skolor i stor utsträckning icke så strängt upprätthållas, som vid vissa allmänna läroverk, där den större lärjungeträngseln har en naturlig tendens att framkalla ett skärpande av inträdesfordringarna. Denna skiljaktighet i förutsättningarna vid intagning kan knappast undgå att vid tillämpning av 6-årig grundskola betinga en viss olikhet med avseende å lärjungarnas ålder på olika orter. En annan beräkningsgrund har mecl ett mer begränsat lärjungematerial tilllämpats i det av Gävle högre allmänna läroverks lärarkollegium avgivna utlåtandet. Därvid har först utrönts det antal år, som varje vid läroverket närvarande lärjunge före inträdet i läroverket tillbringat i folkskola eller privatskola, varefter beräknats den genomsnittliga tidsförlust, som eleverna skulle vid inträdet hava lidit, därest de efter genomgången sexårig folkskola

394 skulle övergått till realskola. Beräkningen har givit till resultat en genomsnittlig tidsförlust av 0.69 år per individ. En beräkning efter likartade principer för Luleå läroverk har lett till en genomsnittlig tidsförlust av 0.61 år. För att dessa siffror skulle bliva rättvisande även för den genomsnittliga åldershöjningen vicl avgång från högre skola förutsattes, att kvarsittning för den enskilde lärjungen i stort sett skulle äga rum i samma omfattning, vare sig det gällde skolorganisation med det ena eller andra grundskolesystemet. Förevarande beräkningsgrund erbjuder fördelen att vid jämförelsen räkna med likartat eller rättare samma lärjungematerial och även i övrigt mera likartade förhållanden men kan bl. a. icke exakt taga med i beräkningen en eventuell förkortning av studietiden genom överhoppande av folkskoleklass, ej heller eventuell ytterligare förlängning av densamma på grund av inprövning vid senare tidpunkt än vid avgång från folkskolans sjätte klass. Den slutsats, man överhuvud är berättigad att draga ur de anförda försöken att statistiskt belysa problemet om skoltidens förlängning, synes vara den, att den genomsnittliga förlängningen av skoltiden vid övergång från nuvarande skolsystem till det av skolkommissionen förordade icke komme att belöpa sig till ett helt år utan ligga ett stycke därunder samt att denna genomsnittliga förlängning sannolikt komme att bliva större i fråga om avläggande av studentexamen än i fråga om avläggande av realskolexamen. Huru stor den faktiska genomsnittliga förlängningen exakt komme att bliva, bleve beroende på en hel del förhållanden, vilka icke till sin beskaffenhet och sina verkningar låta sig med större säkerhet förutberäknas. Det faktum, att det statistiska medeltalet för förlängningen komme att ligga ett stycke under ett helt år, rubbar emellertid givetvis icke det ofrånkomliga faktum, att lärjunge, som i normal ordning passerar den föreslagna skolorganisationens klassföljd, fålen skoltid, som är ett år längre, än vad nuvarande läroverksorganisation förutsätter som den normala. Beräkning av Det synes, som om man finge ett fastare grepp i nu förevarande problem, det procen- därest man från de statistiska genomsnittliga ålderstalen ginge tillbaka till lärjungar1 vid ^ förhållande, som närmast förorsakar, att den organisatoriska förlängninläroverken,för £ e n a v studietiden icke motsvaras av en lika stor förlängning av den genomyiika skol- snittliga studietiden per individ, nämligen till det faktum, att en hel del lärtl e 1 sknlle ^. ! .. jnngar för närvarande av olika skäl icke övergå från folkskola till läroverk or angås. y ^ ^ e n organisatoriskt förutsatta tidpunkten utan först senare. Ur tabellbilaga 2 i skolöverstyrelseminoritetens yttrande (s. 303) kunna utdragas följande i sådant hänseende belysande siffror, avseende tidpunkten för övergång till läroverk i förhållande till den i nuvarande organisation normalt förutsatta. Tabellen avser samtliga höstterminen 1923 närvarande lärjungar i klasserna 1—6 av statens allmänna läroverk (utom ett), vilka övergått från folkskola till läroverk. Som »normal tid» räknas övergång från folkskolans tredje klass till realskolans första klass, från folkskolans fjärde klass till realskolans andra klass o. s. v. T i d p u n k t för Ett år under normal tid Normal tid Ett år över normal tid Två år över normal tid Tre år eller mer över normal tid 1

övergång

, Summa Häri ingå 10 lärjungar, som övergått två år under normal tid.

Antal 351 1 6,739 4.640 870 160

% av samtliga 2.8 52.8 36.4 6.8 1.7

12,760

395 Detta omfattande material torde vara ägnat att giva en värdefull belysningav den ifrågasatta organisationsförändringens betydelse för åldersförhållandena. Under förutsättning särskilt att samtliga statistiskt redovisade lärjungar vid tillämpning av 6-årig grundskola vunne inträde från folkskolans sjätte klass i realskolan samt att lärjunge löper ungefär lika stor risk att genom kvarsittning få sin studiegång fördröjd, vare sig han genomginge nuvarande läroverk eller den av skolkommissionen föreslagna högre skolan, skulle förändringen i sammanlagd studietid för läroverkens från folkskolan komna lärjungar kunna sålunda uttryckas: den av skolkommissionen föreslagna organisationen skulle förlänga studietiden med minst ett år för 55.6 % av lärjungarna, förkorta densamma med minst ett år för 8 % av lärjungarna och bleve utan inflytande på studietiden för 36.4 %'. Härtill bör ytterligare medtagas i beräkningen den föreslagna skolorganisationens inverkan med avseende å skoltidens längd för den grupp av lärjungar — för närvarande omkr. 40 % av samtliga inträdessökande — vilka från privatskolor eller efter föregående privatundervisning söka inträde i läroverken. Det föreligger ingen mer omfattande undersökning, i vilken utsträckning dessa lärjungar använt längre tid än den i skolorganisationen normalt förutsatta för beredelse till inträde i läroverk. Men då sådana lärjungar i allmänhet äro på förhand bestämda att söka inträde i läroverk, torde man med säkerhet kunna gå ut ifrån att mom denna grupp ett vida större procentuellt antal än inom den från folkskolan kommande använt högst 3 år som förberedelse för inträdesprövnmg. Detta antagande bekräftas av den för Gävle läroverk gjorda, på likartade principer grundade undersökningen, av vilken framgår, att 64 % av de från folkskolan kommande lärjungarna och 88 % av de från privatskolorna kommande lärjungarna före inträde i läroverk haft en skoltid av normal längd eller därunder. Därest alltså — vilket ju är avsikten och vilket man således teoretiskt bör räkna med — samtliga elever före inträde i den på 6-årig folkskola byggda realskolan tillhört folkskolan, skulle man med utgångspunkt från det här föreliggande statistiska materialet kunna i stort: sett räkna med att ett något högre procentuellt antal av läroverkens samtliga lärjungar än ovan angivna 55.6 % komme att med tillämpning av skolkommissionens organisationsförslag förlora ett skolår. I nu angivna beräkningar har, liksom i den förut anförda, från Gävle läroverkskollegium härrörande beräkningen, hänsyn icke kunnat tagas till de eventuella justeringar i proportionstalen, som komme att förorsakas å ena sidan av utnyttjade möjligheter att överhoppa någon folkskoleklass, särskilt den sista — i likhet med vad nu ej sällan sker i fråga om elever, som söka inträde i mellanskola — samt å andra sidan av den ytterligare förlängning i studietiden, vilken skulle inträda för sådana lärjungar, som icke från folkskolans sjätte klass erhölle inträde i realskola utan nödgades ännu ett år förbereda sig härför. Någon möjlighet att säkert förutberäkna verkningarna av dessa ganska osäkra faktorer erbjuder sig givetvis icke. Men de ovan angivna siffrorna giva ej blott en mer konkret approximativ bild av den reella förskjutning i skoltidens längd, som skulle inträda vid övergång från nuvarande läroverksorganisation till den av skolkommissionen förordade. De lämna även vissa antydningar om hur skillnaden i skoltidens längd sannolikt komme att gestalta sig vid tillämpning å ena sidan av skolkommissionens förslag, å andra sidan av vissa andra organisationssystem, vilka vid sidan av nu tillämpade läroverksorganisation varit under övervägande. Det är särskilt två organisationssystem, som i nu förevarande hänseende förtjäna att till sina sannolika verkningar något belysas.

396 Skoitidspro- _ Det är uppenbart, att det försenade inträde i läroverk, som nu i stor utsträck^årTa^rand1 n -* ng i i f f ? r T m n 0C^ S O m ä r ^ e n ^ r ä m s ' l a anledningen till att den genomsnittskolan™ " l i g a lärjungeåldern ligger avgjort över den organisatoriskt normala, till sin omfattning har nära samband därmed, att realskolan organisatoriskt bygger redan på folkskolans tredje klass. All sannolikhet talar för att denna försening icke skulle få samma omfattning, därest den högre skolan byggde på 4-årig grundskola. Det torde nämligen särskilt kunna förutsättas, att en del av det stora antal lärjungar, som för närvarande först från folkskolans fjärde klass övergår till realskolans första klass, skulle övergå vid samma tidpunkt även vid tillämpning av system med 4-årig grundskola och alltså komme att utöka den stora lärjungegrupp, som i organisatoriskt normal tid övergått till högre skola. Och det torde i övrigt vara tämligen påtagligt, att en förlängning av grundskolan — även med blott ett år — utan förlängning av studietiden i det hela måste medföra, att förekomsten av försenat inträde i realskolan måste till sin omfattning och betydelse bliva reducerad samt alltså i mindre mån än vid tillämpning av kortare grundskola föranleda genomsnittsålderns höjande över den organisatoriskt normala (jfr sid. 138). Dessa antaganden bestyrkas i sin mån av den genom skolöverstyrelsens försorg verkställda statistiska utredningen rörande förefintliga anledningar till försenat inträde i läroverk (jfr skolöverstyrelseminoritetens utlåtande, Bil. 2, s. 304), av vilken synes framgå, att dessa anledningar endast delvis äro av den beskaffenhet, att de kunna förutsättas i samma utsträckning föranleda försenat inträde vid tillämpning av skolorganisation med längre grundskola än 3-årig. Tillämpning av 4-årig grundskola komme alltså antagligen att föranleda en viss sänkning av den nuvarande genomsnittsåldern i den högre skolan, varför alltså genomsnittliga åldersskillnaden vid jämförelse mellan skolsystem med 4- och 6-årig grundskola bleve större än vid jämförelse mellan skolsystem med 3- och 6-årig grundskola och följaktligen frågan om studietidens förlängning bleve till sin betydelse mera påtaglig vid val mellan 4- och 6-årig grundskola än vid val mellan 3- och 6-årig grundskola. ^M^cTd aV "^ v ^-e a . n ^ ö r ( ^ a siffrorna framgår även, att den mindre grupp av lärjungar, systen/och v^ka vid inträde i läroverk försenats minst två år, utövar ett ingalunda beövergångsan- tydelselöst inflytande i riktning mot höjning av den genomsnittliga åldern ordningar för i läroverken. Därest det alltså genom tillämpning av blandade system med ^snittiTT" i e a l s kolelinjer, byggda såväl på 6-årig som kortare grundskola (jfr kap. V I I ) studietidens ° ^ e r under^ vissa förhållanden genom tillämpning av övergångsanorclningar längd. (jl"r kap. V I I I ) kunde sörjas för att lärjungar även efter avslutad 6-årig folkskolautan oskälig försening finge övergå till högre skola, skulle den genomsnittliga åldern inom läroverken i någon mån sänkas. Åldersskillnaden vid jämförelse mellan antydda organisationsmöjligheter och skolsystem med uteslutande 6-årig grundskola bleve följaktligen något större, än om jämförelsen avsåge skolsystem med uteslutande kortare grundskola och skolsystem med uteslutande 6-årig grundskola. Sa

?attninatt" Med hänsyn till vad sålunda anförts, synes den förlängning av skoltiden, som ung ' skolsystem mecl 6-årig grundskola i enlighet med skolkommissionens förslag för med sig, vid jämförelse såväl med nuvarande läroverksorganisation som även — och än mer — med vissa andra organisationssystem till sin omfattning och betydelse icke böra underskattas. De sakkunniga hava följaktligen — i överensstämmelse med vad en utbredd opinion påfordrat — ansett det vara angeläget att i och för åstadkommande av en objektiv och allsidig jämförelse mellan de skilda grundskolesystemen med avseende å fördelar och olägenheter en utredning verkställes, om och i vilken omfattning genom organisatoriska

397 åtgärder skoltidens förlängning vid tillämpande av 6-årig grundskola kan undvikas, ävensom vilka eventuella följder i andra hänseenden sådana ifrågasatta åtgärder kunna medföra. De sakkunniga hava ansett sig böra söka åstadkomma en sådan utredning och skola här nedan framställa, vad densamma givit vid handen. Innan de sakkunniga närmare ingå på hithörande frågor, torde sammanfatt- Orsaker till ningsvis böra erinras om de huvudsakliga omständigheter, vilka organisato- skoltidens förlängning riskt medföra en förlängning av skoltiden, därest — med fasthållande vid sam- vid tillämpma bildningsmål för de olika skolformerna — skolsystemet baseras på 6-årig ning av 6-årig grundskola grundskola i enlighet med skolkommissionens förslag. skolTill förseningen bidrager i första hand den förut av de sakkunniga (kap. I V ) enligt kommissioberörda långsammare arbetstakten inom folkskolan, vilken nära sammanhän- nens förslag. ger med det ojämna lärjungematerialet, med ofta mindre goda förutsättningar för ordnat hemarbete samt med mer sällan tillämpad kvarsittning. Härtill kommer den i folkskolans högre klasser och i realskolan i viss utsträckning förekommande dubbelläsningen av samma eller likartade kurser i olika omfattning, ävensom en i realskolan behövlig repetition av vissa i folkskolan genomgångna kursmoment — det förra gäller företrädesvis geografi och historia, i mindre mån även kristendomskunskap och naturkunnighet, det senare vissa kursmoment i modermål och matematik. Slutligen bör erinras om att realskolan, om den skall kunna tillbörligt fylla sin uppgift, särskilt med hänsyn till undervisningen i främmande språk icke tål vid en alltför stark hoptryckning. I de med anledning av skolkommissionens förslag avgivna yttrandena samt i Ifrågasatta övriga inlägg äro framställda talrika, mer eller mindre varierande förslag till åtgärder för utvägar att med fasthållande vid 6-årig grundskola i större eller mindre mån ^ J ^ J , . undvika skoltidens förlängning fram till realexamen och studentexamen eller förlängning, neutralisera de ofördelaktiga verkningarna av en sådan förlängning. De utvägar, som föreslagits, kunna lämpligen inordnas i följande fyra huvudgrupper. 1. Tidigare inträdande av skolplikts åldern. 2. Snabbare genomgång av folkskolan. 3. Förkortad högre skola på 6-årig odifferentierad folkskola. 4. Förkortad högre skola på 6-årig differentierad folkskola. Dessa olika organisatoriska förslag och förslagsgrupper äro, som i det följande skall närmare påvisas, understundom svåra att fullt hålla i sär, i det att de hava benägenhet att genom mellantyper i viss mån övergå i varandra. I sina mer utpräglade huvudformer kunna emellertid cle angivna grupperna och typerna från varandra bestämt åtskiljas. Vad i den följande undersökningen avser realskolan, gäller i tillämpliga delar jämväl den högre flickskolan.

2. Tidigare inträdande av skolpliktsåldern. Med hänsyn till den höjning av genomsnittsåldern vid avläggande av real- Ifrågasatt och studentexamina, som skulle inträda vid genomförande av skolkommissio- 8 * Ä ] ^ V nens förslag, har från flera håll ifrågasatts en sänkning av skolpliktsålderns åldJns -n. inträde ned till 6-årsåldern, varigenom den nämnda åldershöjningen vid exatrade. minas avläggande skulle förebyggas. Detta förslag har emellertid från_andra håll framkallat gensagor; särskilt framhåller skolöverstyrelsens majoritet, att de möjligheter till tidigare inträde i skolan, som tydligen endast mera

398 undantagsvis kunna väntas föreligga, ej böra sättas i system på ett sätt, »som skulle bliva till skada för skolan och för barnen själva». De sakkunniga anse sig böra något belysa denna sålunda framkomna tanke. De sakkunniga vilja först erinra om att ehuru förevarande förslag framkommit med anledning av de anmärkningar, som riktats mot den förlängning av skoltiden, vilken skolkommissionens förslag i tillämpningen skulle medföra, detsamma givetvis ej kan förhindra en sådan förlängning av skoltiden; tvärtom kunde dess tillämpning medföra ytterligare någon genomsnittlig ökning av skoltiden som en följd av ökad kvarsittning på grund av elevernas bristande mogenhet. Såsom redan antytts, åsyftar förslaget i stället att genom sänkande av inträdesåldern möjliggöra sänkt genomsnittsålder vid avläggande av real- och studentexamina och att därigenom i visst hänseende neutralisera de ofördelaktiga verkningarna av den förlängda skoltiden. ^rmTeler'

^ ° r Decw mande a v förslagets innebörd och möjligheterna för dess realiserande torde vara lämpligt att något beröra gällande skollagstiftning och dess tillämpning i nu förevarande hänseende. I gällande folkskolestadga § 35 stadgas, att barns skolålder räknas från och med det kalenderår, under vilket barnet fyller sju år, men att kyrkostämma på förslag av skolrådet (folkskolestyrelse) må, där så prövas lämpligt, kunna bestämma, att barns skolgång får begynna vid början av det läsår, under vilket barnet fyller sju år. Den senare undantagsbestämmelsen har betydelse för det fall — vilket i det ojämförligt största antalet skoldistrikt förekommer — att läsåret börjar med höstterminen, och innebär alltså möjlighet för underårigt barn att intagas i skolan, för den händelse detsamma under läsårets vårtermin, alltså under påföljande kalenderårs första fem ä sex månader fyller sju år. Den underårighet, som för närvarande är medgiven, inskränker sig alltså till högst ett halvår nedanför tidigast inträdande skolpliktsålder. I det fåtal skoldistrikt, där läsåret tager sin början med vårterminen, gäller den inträdande skolplikten alla dem, som under kalenderåret fylla 7 år, vadan i detta fall skolpliktens inträdande infaller drygt ett halvår tidigare och särskilt medgivande vid underårighet enligt gällande bestämmelser icke kan ifrågasättas.

avskoL -^ n s a n k n i n g med ett helt år av skolpliktsålderns inträde som kompensation plikts- m ° t den ettåriga förlängningen av skoltiden skulle innebära icke blott sänkåldems sän- ning till lägsta nu tillåtna underårighetsgräns utan även ytterligare sänkning kände med till ett halvår nedanför denna gräns, alltså ned till ett åldersstadium, från vilket i folkskolan i vårt land inga som helst erfarenheter med avseende å barnens lämplighet för skolgång föreligga. Att giva sig in på ett dylikt lagstiftningsexperiment vore säkerligen mer än vanskligt och torde böra bestämt avrådas. Visserligen förekommer ett sådant tidigt inträdande av skolpliktsåldern i vissa sydligare länder, exempelvis mångenstädes i Tyskland, men detta finner säkerligen sin förklaring i barnens något raskare utvecklingstempo i sydligare klimat; i Tyskland hava för övrigt starka betänkligheter gjorts gällande mot så tidig skolpliktsålder. Möjhgheten Däremot kan med mera skäl. ifrågasättas en sänkning av skolpliktsåldern av skol- ungefär ned till lägsta nu tillåtna underårighetsgräns eller till ett halvår nepliktsålderns sän- danför nu stadgade tidpunkt för skolpliktsålderns inträdande. Även en sådan kande med sänkning av skolpliktsålderns inträde bör emellertid för visso mycket omsorgsett halvt år. fullt övervägas med ledning av föreliggande erfarenheter. I detta sammanhang må först beaktas, att den möjlighet, som i en del av skoldistrikten för närvarande förefinnes att medgiva underårig inträde i folk-

399 skolan, i allmänhet är bunden vid vissa villkor, vilka givetvis äro grundade på omfattande erfarenheter. Såsom typiska för i detta hänseende tillämpade villkor må nämnas, att i de av skolöverstyrelsen utgivna förebilderna till reglementen för skoldistrikten säges, att underårigt barn skall för att kunna i folkskolan intagas vid undersökning av skolläkaren befinnas starkt och friskt samt för sin ålder väl utvecklat, och för landsdistrikt jämte bestämmelse med liknande syfte även, att barnet skall hava kort skolväg. Av intresse är vidare att taga kännedom om den faktiskt förekommande underårigheten i olika delar av landet. De sakkunniga hava i detta syfte här nedan sammanställt några belysande procentsiffror. Då en år 1918 vidtagen förändring i folkskolestadgans skolpliktsbestämmelser av skäl, som i det följande skola vidröras, antagligen verkat i viss mån återhållande med avseende å ansökningar om underåriga barns inträde i folkskolan, avse siffrorna de senaste tillgängliga statistiska uppgifterna före tillkomsten av nämnda skolpliktsbestämmelser, eller uppgifterna för läsåret 1915—1916. Barn i 6-årsåldern i procent av samtliga nyinskrivna året 1915—1916.

barn i folkskolan

läs-

andsbvgd

Städer

Tillsammans

%

%

%

Norrland jämte Kopparbergs län

5.5 Svealand utom Kopparbergs län

8.7 Götaland utom Skåne och Blekinge

7.3 Skåne och Blekinge

14.7 Hela riket

8.3 Ett visst intresse i detta sammanhang erbjuder det även att undersöka, i vilken utsträckning barn i 9-årsåldern förekomma i de allmänna läroverkens första klass, detta särskilt enär de regelmässiga skolstudierna före inträde i läroverken få förutsättas vara i regel 3 år och alltså största delen av nioåringarna få förutsättas hava påbörjat mer regelbundet studiearbete i 6-årsåldern. Av läroverksstatistiken för läsåret 1919—1920 — den senaste tillgängliga med här avsedda uppgifter — framgår, att under höstterminen 1919 av samtliga elever i första klassen följande procentuella antal elever i 9-årsåldern vunnit inträde: i högre allmänna läroverk 18.7 %, i realskolor för gossar . . .i. .i 14.3 %, i samskolor i. .,. 8.3 %, i samtliga läroverk 15.8 %. Ur dessa siffror kan ett och annat av intresse utläsas. Med avseende å de ovan för läsåret 1915—1916 meddelade siffrorna bör emellertid bemärkas, att då det i förevarande sammanhang är fråga om utsträckande av skolplikten till den halvårsgeneration, från vilken för närvarande underåriga under vissa villkor kunna vinna inträde i folkskolan, de angivna procentsiffrorna, vilka avse procentuellt antal av helårsgeneration, rätteligen böra fördubblas, varjämte även bör medräknas det antal barn i ett fåtal distrikt, vilka börja^ sin skolgång redan i januari men fylla sju år först under det senare halvåret. Antalet barn, som börja sin skolgång i åldern 6—6 V2 år, —- den ålder, varom här är fråga — borde alltså i det hela kunna uppskattas till inemot en femtedel av barnen i nämnda ålder, ett förhållande, vilket synes giva ett visst fog för det antagandet, att åldern 6—6 V2 år med hänsyn till de svenska barnens utvecklingstempo i stort sett är en något för tidig ålder för begynnande av

400 regelbundet skolarbete. E t t sådant antagande styrkes ytterligare av den omständigheten, att ett jämförelsevis så ringa antal barn — endast omkring en sjättedel av hela antalet — begagnar sig av möjligheten att i laga minimiålder vinna inträde i läroverken. Det är att märka, att det i detta senare fall i stor utsträckning är fråga om barn, vilka på grund av främjande miljöförhållanden kunna förutsättas vara intellektuellt jämförelsevis tidigt utvecklade. Vidare är påtagligt, att de procentuella siffrorna för antalet underåriga barn i folkskolans första klass förete en bestämd och i stort sett lagbunden variation för olika delar av vårt land. Orsakerna till variationen kunna vara flera. Men det ligger nära till hands antaga, att särskilt två faktorer här spela in: bebyggelseförhållandena och de klimatiska förhållandena. En glesare bosättning med längre skolvägar måste givetvis vara hinderlig för skolgång i tidig ålder, och klimatiska faktorer inverka antagligen, som förut antytts, i viss mån på barnens utvecklingstempo och därmed i stort sett på deras större eller mindre lämplighet för tidig skolgång. Att särskilt dessa senare faktorer torde hava en utslagsgivande betydelse, synas de återgivna siffrorna vitsorda. Med undantag för en viss avvikelse beträffande den procentuella variationen i Svealand (utom Kopparbergs län) och Götaland (utom Skåne och Blekinge), vilken avvikelse möjligen torde kunna förklaras ur landsbygdens bebyggelseförhållanden, är nämligen stegringen i det procentuella antalet underåriga barn från norr till söder i stort sett lagbunden, därvid å ena sidan de låga siffrorna för Norrland och å andra sidan de höga siffrorna för Skåne och Blekinge äro särskilt påtagliga. Tages endast hänsyn till städerna, där bebyggelseförhållandena äro ensartade, är stegringen i detta procentuella antal i de fyra avgränsade områdena från norr till söder fullt kontinuerlig. Detta förhållande synes giva en tydlig fingervisning om att det icke är någon tillfällighet, att i Sverige — liksom i övriga skandinaviska länder — skolpliktsåldern inträder senare än i sydligare länder, och att följaktligen ett i dessa senare länder tidigare inträdande av skolpliktsåldern icke kan åberopas som motiv för en likartad anordning även i vårt land. Det synes alltså i det hela med utgångspunkt från vunna erfarenheter föreligga goda skäl för den uppfattningen, att för Sverige gällande bestämmelser rörande tidpunkten för barns intagande i folkskolan äro i stort sett väl avpassade efter vårt lands särskilda betingelser och att en sänkning av skolpliktsålderns lägsta gräns icke är att förorda. Den danska E t t visst stöd för denna uppfattning torde man kunna hämta i den senaste slonen^ch a a n s k a skolkommissionens ställning till nu förevarande fråga. I Danmark har skolplikts- s e dan 1904 gällt, att skolpliktsåldern inträder för alla barn, vilka vid inskrivåldem, ningstiden, .som infaller två gånger om året, nämligen vid början av det förra och vid början av det senare skolhalvåret, fyllt 7 år, dock att barn kan upptagas i skolan vid fyllda 6 år, om målsman begär detta. Då nu skolkommissionen velat genomföra den ordningen, att inskrivning i folkskolan endast skall ske vid skolårets början, som i allmänhet infaller omkring den 1 april, har i samband därmed föreslagits, att skolpliktsåldern skall inträda jämväl för dem, som under det första skolhalvåret, alltså i regel intill omkring den 1 oktober, fylla 7 år, en bestämmelse, vilken i realiteten förlägger den nedre gränsen för skolpliktsålderns inträde i allmänhet någon månad tidigare än gällande svensk skollagstiftning. Men å andra sidan vill majoriteten inom den danska skolkommissionen icke medgiva, att barn nedanför skolpliktsåldern under några förhållanden få inträda i folkskolan. Denna uppfattning motiveras därmed, att före det sjunde året »Bornehaven», icke skolan, är barnets naturliga plats, om det befinnes önskligt att skaffa barnet sysselsättning utom hemmet. En

401 minoritet yrkar kvarstående av den äldre bestämmelsen, att barn må kunna intagas i folkskolan, om det före intagning fyllt 6 år, men motiverar detta yrkande endast med hänvisning till, att en sådan möjlighet i många fall kan vara till stor hjälp för hemmen. Den danska skolkommissionens majoritet har alltså icke velat medgiva en så tidig intagning i folkskolan, som den, vilken enligt svensk skollagstiftning under vissa förutsättningar är medgiven, och har vidare — med full enhällighet — icke velat förlägga den obligatoriska skolpliktsålderns inträde avsevärt lägre än vad i svensk skollagstiftning stadgas. Till ytterligare belysning av föreliggande fråga ur skolhygienisk synpunkt Uttalandehava de sakkunniga anmodat en av de tillkallade medicinskt sakkunniga, lä- av medi sakkaren vid Stockholms folkskolor H. Kjerrulf, att rörande densamma avgiva ett cinskt kunnig. yttrande. Doktor Kjerrulfs uttalande lyder som följer: »Erfarenheten frän arbetet i Stockholms folkskolor har givit vid handen, att cle barn, som börja skolan i sexårsåldern, ofta nog ej därmed vinna någon tid utan ej sällan inom kort på grund av sjuklighet eller svårighet att följa med nödga-s gå om en klass. Denna erfarenhet har i allmänhet lett till den försiktighetsåtgärden, att vid inskrivningen på hösten av sexåringarna endast medtagas de, som senast under instundande januari och februari fylla 7 år och detta endast under förutsättning av att de vid läkarundersökningen visa sig äga en god kroppslig och andlig utveckling. I sydligare länder, där barnens psykiska och fysiska utveckling otvivelaktigt sker hastigare än i Norden, äro barnen visserligen skolpliktiga redan i sexårsåldern. Förutom den även hos oss iakttagna ökade sjukligheten hos barnen efter deras inträde i skolan så visa emellertid även gjorda iakttagelser (SchmidMonnard, Halle, bl. a.), att ökningen i vikt i sjunde levnadsåret är mindre hos de barn, som vid denna ålder deltaga i skolarbetet, än hos jämnåriga, som av en eller annan anledning icke gå i skolan, samt att denna viktökning är relativt mindre hos dessa skolbarn under detta år än under de följande sex skolåren. E t t barn, som börjar skolan relativt sent, (hjärnan visar en jämförelsevis stark tillväxt till slutet av sjunde levnadsåret), har den fördelen, att dess andliga utveckling tillåter det att med större lätthet tillägna sig de kunskaper, som äro avsedda för respektive klasser, och erfarenheten har också lärt, att det en och annan gång utan svårighet kunnat på ett år tillägna sig tvenne års kurser. Det sjätte levnadsåret synes otvivelaktigt mer och mer betraktas som ett kritiskt år i barnens utveckling, ett år, då visserligen barnens sysselsättande i Kindergarten-skolor utan men kan äga rum, men då en direkt övergång till verkligt skolarbete måste anses farlig för de flesta barns hälsa.» Frågan om den lämpliga tidpunkten för skolpliktsålderns inträde är emel- Den tidigare lertid ej blott av skolhygienisk natur. Den har även ett nära samband med skolpliktsåldern och andra viktiga skolspörsmål. folkskoleSålunda berör ett nedflyttande av skolpliktsålderns inträde även bestämmel- kursens serna om skolpliktens upphörande och därmed även indirekt frågan om folklängd. skolekursens längd. Enligt år 1918 utfärdade bestämmelser får lärjunge efter inhämtad folkskolekurs avgå från folkskolan tidigast under det år, då han fyller 13 år. Denna anordning torde vara väl motiverad med hänsyn till vikten av att skolan icke för tidigt undanrycker de unga sitt för deras fostran nödiga stöd. Som bekant hava med hänsyn till tillämpningen av berörda bestämmelser vissa svårigheter framträtt i fråga om elever, som i 6-årsåldern vunnit inträde i folkskolan och redan i 12-årsåldern fullständigt genomgått 6-klassig folkskola, i det att å ena sidan gällande bestämmelser lagt hinder i vägen för deras avgång, men å andra sidan folkskolan på orten icke med ny årskurs kunnat sörja för ett lämpligt 26—253105

402 fullföljande av skolarbetet under ytterligare ett läsår. Dessa svårigheter hava för de enskilda fallen lösts på olika sätt: genom beredande av nödtorftig sysselsättning under ett andra skolår i folkskolans sjätte klass, genom av Kungl. Maj:t beviljad rätt att avgå i 12-årsåldern eller genom av skolmyndighet beviljat lov från vidare skolgång, till dess formell avgång från folkskolan kunnat medgivas. Det torde vara uppenbart, att om tidpunkten för skolpliktens inträde sänkes till 6-årsåldern och alltså i denna ålder inträder icke blott — som för närvarande är fallet — rätt, utan plikt att börja skolgång, det skulle bliva nödvändigt att antingen åldern för rätt till avgång från folkskola sänkes eller också folkskolan allmänt utvecklas till sjuårig. Då det förra alternativet ur uppfostringssynpunkt av många skäl icke kan ifrågasättas, återstår som enda möjliga konsekvens ett allmänt genomförande av 7-årig folkskola, en organisatorisk åtgärd, som emellertid i viss mån bringar enhetsskoleproblemet i nytt läge. Den tidigare Slutligen bör i det stora organisatoriska sammanhang, som även i viss mån skolplikts- gjort frågan om skolpliktsålderns inträdande aktuell, särskilt beaktas, att i ålderns in- s a m m a m a n SOm folkskoleungdomens ålder sjunker, i samma mån minskas också folkskolans folkskolans möjligheter att såsom grundskola för den högre skolan ernå tillarbets- fredsställande arbetsresultat. Tidpunkten för skolpliktsålderns inträde har resultat, sålunda ett nära sammanhang med den viktiga frågan om folkskolans bärkraft som grundskola.

3. Snabbare genomgång av folkskolan. Framkomna Då folkskolans arbete, såsom förut framhållits, på grund av givna förhållanförslag om den i allmänhet karakteriseras av relativt mindre intensitet_ och ett i det hela genomgång långsammare fortskridande och då — som främsta anledning härtill •— lärskolan på jungematerialet i de särskilda klassavdelningarna i allmänhet är mycket kortare tid ojämnt, ligger det nära till hands att i syfte att få skoltiden förkortad söka än den bereda utvägar för mer studiebegåvade lärjungar att i raskare takt genomnormala. g ^ folkskolan. Denna tanke har framkommit både i skolkommissioneps betänkande och i åtskilliga uttalanden med anledning av detsamma. Från somliga håll hava •— utan närmare precisering av tillvägagångssättet •— allmänna yrkanden i angivet syfte framställts. Från andra håll åter hava mer eller mindre preciserade förslag framställts, vilka huvudsakligen rört sig efter två linjer: beredande av möjlighet att överhoppa klass samt utdifferentiering av en särskild linje för mer studiebegåvade och arbetsdugliga lärjungar inom folkskolan med uppgift att på kortare tid än den normala meddela lärjungar den sexåriga folkskolans avslutade kurs. Frågans Innan de sakkunniga övergå att närmare granska de sålunda framkomna förIdge i slagen, torde det i förevarande sammanhang vara av intresse att omnämna, att Tyskland. ^ D e s i u t 5 SOm den tyska riksdagen, enligt vad ovan antytts, år 1925 efter starka meningsbrytningar fattat i syfte att i viss utsträckning reducera den organisatoriskt 13-åriga skoltiden fram till studentexamen, just avser tillgripande av en utväg i den allmänna riktning, som de ovan omnämnda förslagen angivit. Den av riksdagen beslutna lagbestämmelsen fastställer nämligen, att grundskolans lärogång skall omfatta 4 årsklasser, men medgiver, att särskilt prestationsdugliga (»leistungsfähige») lärjungar efter hörande av läraren i grundskolan samt med bifall av skolledningen redan efter treårig vistelse i grundskolan må tillåtas inträde i den högre skolan. Den närmare tillämpningen av denna bestämmelse är överlämnad åt de särskilda staternas lagstift-

403 ning. Beslutet har som en kompromiss genomdrivits av högerpartierna och centern; vänsterpartierna hava i stället önskat en förkortning till åttaårig av den högre skolan, antingen fullt genomförd eller såsom försök tillåten. Den av riksdagen beslutna lagen anger icke, under vilka förutsättningar eller på \ilka vägar de ifrågavarande lärjungarna må beredas tillfälle till snabbare genomgång av grundskolan. Av de förda diskussionerna såväl i riksdagen som i pedagogiska kretsar framgår emellertid, att man i första hand avser genomförande av en differentiering inom grundskolan genom inrättande av en särskild linje med färre årsklasser för mer arbetsdugliga lärjungar, vilka åsyfta att söka inträde i den högre skolan. Sådana särskilda linjer eller klasser (»Vorbereitungsklassen») hava sedan ett antal år tillbaka funnits inom enstaka mer systematiskt differentierade tyska folkskoleorganisationer (exempelvis i Mannheim och Charlottenburg). Men därjämte synes, åtminstone under den första tiden, vara att förvänta, att mecl stöd av lagen begåvade lärjungar tillåtas att från tredje klassen i grundskolan -—- alltså med överhoppande av den fjärde grundskoleklassen — inpröva i den högre skolan. Skolkommissionen framhåller ( I s. 66) i samband med övervägandet av den Överhopförlängning av skoltiden, vilken för en del lärjungegrupper bleve följden, därest Pand.e ^v dess organisationsförslag trädde i tillämpning, »att i framtiden lika väl som aSskolan°. ' nu utvägar torde förefinnas för begåvade lärjungar att förkorta vägen till studiemålet genom att vinna inträde i högre klass vid tidigare år, att gå över klasser och dylikt». Kommissionen hänvisar härvid särskilt till vad den i annat sammanhang med utgångspunkt från det för folkskolans årsklasser karakteristiska mycket ojämna lärjungematerialet anfört, hurusom det ej torde böra »möta oöverstigliga svårigheter att bereda särskilt studiebegåvade lärjungar i folkskolan möjligheter att gå fram genom skolans klasser på kortare tid än den normala». Lärjunge, som befinnes med avseende på utvecklingen vara i det hela något så när jämnställd med lärjungarna i en högre klass, borde kunna överflyttas till denna utan att någon onödig formalism finge göra sig gällande vid bedömandet av kunskaperna i de enskilda ämnena. Förefintliga luckor kunde senare utfyllas, om det vore fråga om en verklig begåvning, och för underlättande av övergång borde på ett eller annat sätt särskild undervisning anordnas i vissa ämnen. I föreliggande yttranden över skolkommissionens betänkande ävensom i det I yttranden av detsamma föranledda offentliga meningsutbytet har tanken på beredande av eller eljes utmöjligheter till överhoppande av folkskoleklass tilldragit sig en ganska livlig gjorda talanden. uppmärksamhet. A ena sidan hava starka betänkligheter yppat sig mot att annat än i mer enstaka fall medgiva eller underlätta överhoppande av klass; särskilt hava flera folkskolinspektörer (Hofstedt, Kärrlander, E . Björkman) givit uttryck åt denna uppfattning. Vid senaste allmänna svenska folkskollärarmötet, där frågan var föremål för överläggning, framhölls bland annat faran av att genom främjande av överhoppning klasskamratskapets uppfostrande betydelse kunde äventyras. Det hävdades, att icke minst barndomsskolan borde hållas fri från tidens jäktande ande och att åtminstone vad som förr kallades småskolan borde vara fri därifrån. Det erinrades om, att den allra största delen av folkskolans lärjungar gå ut direkt i produktivt arbete samt att man främst borde tänka på dem och söka se till, att folkskolan så länge som möjligt bereddes tillfälle att till sina lärjungars bästa utöva sin karaktärsdanande verksamhet. A andra sidan har på flera håll framträtt intresse för att genom särskilda anordningar i berörda syfte minska olägenheterna av skoltidens organisatoriska förlängning. Detta är förhållandet med flera lärarkollegier vid mellanskolorna, vilka bland annat hänvisat till att sådan

404 överhoppning av folkskoleklass och, genom tidigare intagning i mellanskolan, särskilt av folkskolans sjätte klass faktiskt i viss utsträckning förekommit. Därjämte föreligga från några skoldistrikt, särskilt Luleå och Lidingö, redogörelser för mer systematiskt genomförda anordningar i nu förevarande syfte. Skolöverstyrelsens majoritet ställer sig tveksam till de framkomna förslagen. Den anser, att dylika utvägar ej kunna helt undanröja olägenheterna i fråga om studietidens förlängning, samt att endast en framtida erfarenhet kan utvisa, i vilken utsträckning de må vara framkomliga. I varje fall hävdas emellertid, »att dessa möjligheter, som tydligen endast mera undantagsvis kunna väntas föreligga, ej böra sättas i system på ett sätt, som skulle bliva till skada för skolan och för barnen själva». De sakkunniga.

Det ojämna lärjungematerial, som i allmänhet utmärker folkskolans klas.medför otvivelaktigt den särskilda olägenheten, att cle verkligt studiebegåvade riskera att med hänsyn till sina särskilda studiemöjligheter bliva i viss mån försummade. De framkomna kraven på beredande av möjlighet för sådana elever att i folkskolan i raskare takt fortskrida i skolarbetet kunna därför — alldeles oavsett frågan om skoltidens längd — ur vissa synpunkter icke frånkännas berättigande. Emellertid torde vara uppenbart, att den anordning, som ur pedagogisk synpunkt härvid i första hand vore att förorda, är en sådan, som möjliggör en jämnt fortskridande lärogång med raskare arbetstakt. Anordningen med överhoppning av en hel årsklass måste i pedagogiskt hänseende föra med sig bestämda olägenheter; den medför gärna forcering i arbetet, luckor i vetandet och kräver extra hjälp vid sidan av skolans ordinära undervisning och arbetsledning. Dessa brister synas emellertid icke böra utesluta, att överhoppning i vissa fall medgives eller direkt främjas, men de torde nödvändiggöra, att en dylik anordning endast förekommer, när fråga, är om särskilt studiebegåvade lärjungar. Detta senare förbehåll har också i allmänhet gjorts av dem, som eljes förordat anordningen. Det är i förevarande sammanhang av en viss betydelse att överväga, å vilket folkskolestadium överhoppning med minsta olägenhet kan förekomma. I detta hänseende gå både gjorda uttalanden och vunna erfarenheter tämligen enstämmigt i den riktningen, att överhoppning kan lättare försiggå å ett lägre än å ett högre folkskolestadium, och anledningen härtill är, såsom också framhållits, i främsta rummet, att å det lägre stadiet det mest är fråga om inhämtande av formella färdigheter (läsning, skrivning, räkning), under det att på ett högre stadium tillkommer även ett ganska rundligt utmätt kunskapsstoff. Det har bland annat från flera håll betonats, att mer försigkomna lärjungar kunna utan alltför stora svårigheter på ett eller annat sätt passera småskolestadiet på ett år, särskilt om de före intagning i folkskolan fått någon undervisning i hemmet. En viss erfarenhet föreligger även, att lärjungar med överhoppande av tredje årsklassen direkt från andra klassen kunnat, vanligen mecl stöd av extraläsning, vinna inträde i läroverkens första klass. Å det högre folkskolestadiet synas praktiska erfarenheter i mer avsevärd utsträckning endast föreligga med avseende å överhoppande av folkskolans sjätte klass, i det att på en del orter förekommer, att lärjungar med eller utan extraläsning överföras från folkskolans femte klass — någon enstaka gång även från dess fjärde klass — till mellanskolans första klass. Enligt till de sakkunniga lämnade uppgifter från ett större antal mellanskolor har sålunda vid intagning i första klassen höstterminen 1924 sådant förekommit i fråga om 9.2 % av samtliga intagna lärjungar (jfr s. 30). Det framgår emellertid icke huruvida dessa sålunda intagna lärjungar i allmänhet i fullständigare omfattning inhämtat sjätte klassens kurs eller huruvida vissa mellanskolor med hänsyn till den förnyade genomgången av en del kursmoment i mellanskolan ser>

405 ansett sig kunna i viss mån dispensera från fullständigare redovisning av kurserna i sjätte klassen. Att på några orter ett mindre antal lärjungar utan stöd av privatläsning intagits i mellanskolan tyder onekligen på förekomsten av en viss praxis i denna senare antydda riktning, vilken praxis torde finna, sin förklaring däruti, att en del mellanskolor arbeta med jämförelsevis små klassavdelningar och följaktligen hava gott om platser för inträdessökande lärjungar samt goda möjligheter att i fortsättningen individuellt stödja lärjungarnas studiearbete. Huruvida det från sålunda förekommande praxis torde vara möjligt att draga några säkra slutsatser med avseende å dess framtida förekomst vid intagning i på sexårig grundskola byggd realskola, synes vara mer än osäkert. Ty dels torde vid en eventuellt mer konsekvent genomförd skolorganisation med 6-klassig grundskola de lagstadgade inträdesfordringarna komma att strängare upprätthållas, än vad för närvarande på en del orter torde vara fallet. Dels komme givetvis möjligheten att från folkskolans femte klass vinna inträde i realskolan att i viss mån vara beroende av den större eller mindre tillgången på platser i realskolans första klass samt på klassavdelningarnas storlek i realskolan; att här ett visst sammanhang föreligger, framgår bland annat därav, att i de större städerna, där platstillgången är i förhållande till antalet inträdessökande mer begränsad och klassavdelningarna i allmänhet fullsatta, intagning från folkskolans femte klass hittills endast undantagsvis förekommit. I stort sett torde överhoppande av klass inom folkskolan i den utsträckning, som är tillrådlig, icke kunna förväntas lämna något bidrag av större betydelse till lösningen av problemet att med 6-klassig grundskola undvika skoltidens förlängning. Ty dels kan nämnda anordning, såsom förut framhållits, knappast tänkas bliva tillämpad annat än i undantagsfall. Och dels torde man av skäl, som förut anförts, böra räkna med att nämnda anordning företrädesvis synes böra ifrågakomma på folkskolans lägre stadium, framför allt å småskolestadiet. Och vid överhoppande av klass å detta lägre stadium vinnes med 6-årig grundskola ingen relativ förkortning av studietiden, då jämväl skolsystem med 3- eller 4-årig grundskola med hänsyn till den totala skoltidens längd i de enskilda fallen i lika mån påverkas av överhoppande av klass å folkskolans lägre stadium. Endast när överhoppande av klass å det högre folkskolestadiet förekommer, undvikes med 6-årig grundskola i jämförelse med skolsystem, byggt på kortare grundskola, skoltidens förlängning. De bristfälligheter, som i pedagogiskt hänseende vidlåda metoden mecl över-» Förkortad hoppning av folkskoleklass, äro såsom antytts förnämligast, att studiegången / J ^ f f i o f a inom folkskolan under en kortare period blir karakteriserad av stark forcering genom diffesamt att risk uppstår, att vissa partier av de fortskridande kurserna endast rentierad på otillfredsställande sätt inhämtas. Med dessa bristfälligheter måste följa, att hnje. nämnda utväg endast i ett begränsat antal undantagsfall kan tänkas kom- Framkomna ma till användning. Det ligger då nära till hands att med fasthållande vid förslag, syftemålet: förkortad genomgång av folkskola tillgripa en annan metod, nämligen anordnande för de särskilt arbetsdugliga av en kortare men jämnt fortskridande studiegång, vilken å ena sidan medgåve ett raskare tillägnande av folkskolans kurser, men å andra sidan undveke klassöverhoppningens särskilda svaghet. Denna väg innebär i själva verket avgrenande vid en viss tidpunkt inom folkskolan av en speciallinje för de särskilt arbetsdugliga med raskare fortskridande lärogång, som möjliggör, att den återstående delen av den sexåriga folkskolans kurs kan bibringas på kortare tid. Denna organisatoriska utväg beröres med sympati eller kritik i ett antal av de meromnämnda yttrandena och har på sina håll givit anledning till ganska utförliga och omsorgsfulla

406 överväganden med hänsyn till företräden och brister. De yttranden, som gå i bestämt förordande riktning, äro jämförelsevis fåtaliga. I vissa yttranden föreslås helt allmänt differentiering inom folkskolans högre klasser (ex. lärarkollegiet vid Hallsbergs kommunala mellanskola), i andra framställas mer preciserade förslag. Dessa senare förslag äro väsentligen två: 1) differentiering efter fjärde folkskoleåret av en linje med uppgift att på ett skolår meddela femte och sjätte folkskoleklassernas kurser (lärarkollegiet vid Lindesbergs kommunala mellanskola), 2) differentiering efter tredje folkskoleåret av en linje med uppgift att på två skolår meddela fjärde, femte och sjätte folkskoleklassernas kurser (lärarkollegiet vid Vara kommunala mellanskola, folkskoleinspektörerna Wennström i Lund och Nordlund i Luleå). De sakkunniga.

Frågan om linjedifferentiering i folkskolan har, särskilt i samband med behandlingen avenhetsskoleproblemet, både i Sverige och ännu mer i vissa andra kulturländer tilldragit sig en ganska livlig uppmärksamhet, Det bör emellertid erinras om, att de i samband med enhetsskoleproblemets övervägande framställda förslagen om differentiering i folkskolan förete två huvudtyper: dels differentiering i syfte att utlägga en kortare studieväg inom folkskolan, dels differentiering, vilken utan att förkorta studievägen inom folkskolan avser att möjliggöra förkortande av den högre skolans studiegång genom att på en mer teoretiskt betonad folkskolelinje överflytta någon del av de för den högre skolan eljes specifika ämneskurserna, exempelvis grundläggande undervisning i främmande språk. Denna senare huvudtyp synes vid behandling av enhetsskoleproblemet vara den, som företrädesvis bör uppmärksammas, då den erbjuder vissa möjligheter till en mer generell lösning av organisationsproblemet. De sa ; kkunniga anse därför lämpligt att först i samband med en följande behandling av denna typ närmare överväga differentieringsproblemets mer principiella sida, och inskränka sig följaktligen här till att beröra frågor, som med den^ förstnämnda huvudtypen hava omedelbart sammanhang. Mecl avseende härå vilja de sakkunniga göra följande erinringar. Ur undervisningssynpunkt tala, såsom de sakkunniga förut anfört, vissa skäl för en anordning, som genom särskild linje åt studiebegåvade bereder möjlighet till en arbetsprestation, som svarar mot deras större arbetsbetingelser och som kan snabbare föra dem till föresatt studiemål. Ur uppfostringssynpunkt framhålles å ena sidan i flera utlåtanden, att lärjungar i sålunda differentierade linjer lätt kunde till sin egen skada bibringas alltför höga tankar om sig själva. Sveriges allmänna folkskollärarförenings centralstyrelse betonar denna synpunkt starkt. Det vore, uttalar folskolinspektör A. Nordlander, förenat med stor moralisk våda att avskilja lärjungar till särskilda »geniklasser». A andra sidan har från pedagogiskt håll stundom med avseende å Kknande begåvningsklasser framhållits, att just ur uppfostringssynpunkt vådor för de begåvade även i vanliga klasser förefinnas. Arbetet göres, framhålles det, av de högt begåvade lekande lätt. Skolarbetets långsamma takt och de ofta återkommande repetitionerna uttråka dem. De starkare begåvningarnas rikare intressen tages det i vanliga klasser ingen hänsyn till. »Så kan lätt utvecklas tröghet, lättja, skolleda; det fattas tvånget att fostras till självtukt och pliktmedvetande under ständig anspänning av viljan» (W. Stern). Och i anslutning till denna synpunkt kan anföras en iakttagelse från A-klasser (Charlottenburg, Tyskland), av vilkas arbete man i det hela anser sig fått mycket goda intryck: »En egendomlig iakttagelse gjorde man i det hänseendet, att de hittills i sina forna klasser av kamraterna beundrade och av lärarna ofta lovordade lärjungarna taga det mycket hårt, om det här icke lyckas

407 dem att utmärka sig eller om deras skriftliga prestanda räknas till de svagare; då måste läraren mången gång trösta och tala goda ord.» (Festschrift zur Versammlung des Lehrerverbandes in Charlottenburg vom 30. September bis 2. Oktober 1913, s. 41.) Ur social synpunkt åter hava starka invändningar framförts mot nu förevarande differentieringsförslag. Genom anordnande av en folkskolans A-linje, anser Göteborgs folkskolestyrelse, »torde den sociala tanke, som ligger till grund för skolförslaget, i högre grad äventyras, än genom att låta realskolan taga vid exempelvis efter folkskolans fjärde klass», och folkskolinspektör Nordell framhåller, att det icke skulle kunna undgås, »att möjlighet till hjälp och ledning i hemmet skulle komma att inverka på urvalet och detta således få sken av att vara bestämt av föräldrarnas samhällsställning i ekonomiskt och socialt hänseende». Och sociala betänkligheter torde även i viss mån skönjas bakom framförda invändningar, att genom differentieringen parallellskolesystemet inflyttas i själva folkskolan. Liknande invändningar hava under det ovan antydda pågående meningsutbytet i Tyskland framförts, ej minst av representanter för folkskolan. Särskilt i den mån en differentierad linje inom folkskolan, såsom i detta fall, uteslutande skulle få till syfte att förbereda för inträde i den högre skolan, synas de nu anförda betänkligheterna vara värda beaktande. Redan inriktningen på den högre skolan med dess på traditionell åskådning grundade sociala anseende kan vara ägnad att ge nämnda linje en betoning, som ur social synpunkt icke är önskvärd. Härtill kommer, att, även om tillträdet till en sådan linje komme att under givna villkor stå öppet för lärjungar, oavsett samhällsklass och ekonomiska villkor, densamma säkerligen komme att i övervägande grad fyllas av barn från de socialt högre ställda samhällsklasser, från vilka den högre skolan av ålder i stor utsträckning rekryterats. Härtill komme ej minst att bidraga, att barn från dessa samhällsklasser, bland annat på grund av gynnsammare miljö- och arbetsförhållanden i hemmet, ofta äro de mer prestationsdugliga, när det gäller skolarbete. Denna speciella rekrytering av nu förevarande differentierade linje komme givetvis att i sin mån bidraga till skapande av antisociala motsättningar inom folkskolan själv. Med hänsyn till de sålunda anförda olika synpunkterna hava de sakkunniga icke kunnat undgå att i stort sett känna en stark tveksamhet i fråga om nu förevarande förslag om differentiering av folkskolan. Här ifrågavarande differentieringstanke erbjuder emellertid så mycket av intresse, att närmare granskning av de framkomna förslagen synes vara på sin plats. Som i det föregående omnämnts, hava två förslag till organisation av sådan linje framkommit: 1) ettårig kurs, omfattande femte och sjätte folkskoleårens kurser; samt 2) tvåårig kurs omfattande fjärde, femte och sjätte folkskoleårens kurser. Det förra alternativet förutsätter en starkare forcering av skolarbetet, än som kan anses vara pedagogiskt tillrådligt. Ur pedagogisk synpunkt mer försvarligt är det sistnämnda alternativet. Även denna anordning förutsätter givetvis en viss icke odelat gynnsam forcering av studierna, men den torde dock kunna för begåvade och arbetsdugliga lärjungar erbjuda en framkomlig väg att förkorta studietiden. Mot denna linjeorganisation skulle visserligen kunna anmärkas, att den utdifferentieras på ett väl tidigt åldersstadium, nämligen redan efter tredje skolåret, då studieförutsättningarna hos en del lärjungar kunna vara mer odeciderade. ^ Denna anmärkning synes dock icke väga särdeles tungt, då det val, som på detta stadium göres, på intet sätt blir avgörande. Ty å ena sidan förefinnes intet hinder att återföra till vanlig folkskoleklass lärjungar, som icke kunna tillgodogöra sig den mer forcerade undervisningen, å andra sidan äro de lär-

408 jungar som följa folkskolans normala undervisningsgång, icke utestängda från möjligheten att frän folkskolans sjätte klass söka inträde i den högre skolan. I yilken utsträckning en differentiering i folkskolan av nu avsedd organisatorisk karaktär komme att, därest densamma i största möjliga omfattning bleve genomförd, lämna bidrag till lösningen av skoltidsproblemet i det hela kan icke med större grad av säkerhet förutses. Tydligt är emellertid, att lösningen på denna väg bleve ganska begränsad, i det att dels endast ett jämförelsevis mindre antal begåvade och arbetsdugliga elever kunde till en sådan linje med fördel avskiljas, dels upprättande av sådana linjer endast kunde ifrågakomma å större orter med ej alltför ringa antal parallellavdelningar mom folkskoleklasserna. M( d avseende å trinrinaar ; . ^ övervägda förslag att genom olikartade organisatoriska rörande9för- a n o r d n i n ^ r — överhoppning av klass eller differentierad linje — främja hastiare slagen om g genomgång av folkskolan vilja de sakkunniga till föregående utredning hastigare ge- foga ett par erinringar av mer allmän natur. W S S n V • i ° e t 1 t 0 r d e k u ? n a s ä g a s ' a t t d e t r å d e r e n v i s s i n r e motsägelse mellan å ena J • sidan kravet pa grundskola av viss längd, sådant detsamma vanligen uppfattas och motiveras, och å andra sidan intresset för att genom möjliggörande av hastigare genomgång av folkskolan förkorta studietiden. Ty kravet på grundskola av viss längd, vare sig 6-årig eller kortare, avser dock' efter vanlig uppfattning icke endast, att lärjunge före inträdet i den högre skolan skall hava tillägnat sig den ifrågavarande grundskolans kurs, utan även att han fore detta inträde skall hava under ett visst antal skolår tillhört folkskola. Och i all synnerhet borde det, i den mån den gemensamma grundskolan är ur social synpunkt motiverad, anses vara av vikt, att de mer begåvade lärjungar, vilka kunna förväntas i fortsättningen genom den högre skolan tillföras cle ledande klasserna i samhället, fullt ut erhålla den sociala fostran, som genomgång av grundskola med viss längd anses meddela. I ovan behandlade organisatoriska uppslag synes den reella avvikelsen från den sexåriga grundskolans program särskilt framträda i de fall, då anordningar förordas för överförande av lärjungar från folkskolans femte klass till högre skola eller för upprättande av en femårig sammanhängande studiegång i folkskolan som förberedelse for inträde i den högre skolan. Denna motsägelse mellan ett visst bottenskolesystems grundläggande princip och anordningar av nu förevarande natur har också i Tyskland av folkskolans män starkt framhållits. Den tyska riksdagens förut omnämnda beslut betraktas på vissa håll delvis med hänsyn till denna omständighet hart när som ett upprivande av den fyraåriga grundskolans system, och detta så mycket mer, som det antal år, varunder lärjunge i regel skall tillhöra grundskolan, därstädes är genom lag uttryckligen bestämt, vilket emellertid icke i Sverige ifrågasatts. Även o på en annan punkt är en erinran av organisatorisk innebörd påkallad. Man måste räkna med att en del av de lärjungar, vilka utnyttja möjligheterna till denna förkortade studiegång, av skilda anledningar icke söka eller vinna inträde i den högre skolan. Men dessa bleve i regel, då de inhämtat den sexåriga folkskolans kurs, underåriga och kunde alltså på grund av gälande skolpliktsbestämmelser icke från folkskolan avgå. De förut av de sakkunniga berörda svårigheter, som för närvarande vållas på grund därav, att lärjungar, vilka i sexårsåldern begynna sin skola, efter sexårig folkskolekurs icke aga rätt att i tolvårsåldern avgå från folkskolan, skulle vid en dylik organisation komma att beröra ytterligare en grupp av lärjungar. Detta bör undvikas, och det synes de sakkunniga, som om ett mer systematiskt främjande av förkortad studiegång genom folkskolan måste förutsätta, att i varje

409 skoldistrikt, där nämnda anordning tillämpas, det antingen genom folkskolans utvidgande till sjuklassig eller på annat sätt sörjes för att här avsedda lärjungar erbjudas tillfälle till vidare fullföljd ordnad studiegång, intilldess de enligt gällande bestämmelser kunna i laga ordning avgå från folkskolan.

4. Förkortad högre skola på 6-årig odifferentierad grundskola. Såsom de sakkunniga förut (kap. I I ) omnämnt, hava i åtskilliga utlåtanden Framkomna över skolkommissionens betänkande framkommit förslag avseende att vid en forslag. organisation med 6-årig grundskola undvika skoltidens förlängning väsentligen genom förkortande av den högre skolan. De tekniska möjligheterna för tilllämpande av ett organisationsförslag med denna syftning — det 6-åriga lyceet — hava de sakkunniga i kap. X närmare undersökt. Men jämte detta förslag hava i några utlåtanden även andra framförts. De föreliggande mer eller mindre tydligt skisserade förslagen åsyfta antingen att möjliggöra förkortande av den högre skolan genom sänkande av dess bildningsmål eller att möjliggöra sådant förkortande med fasthållande i stort sett vid den högre skolans traditionella bildningsmål. Till den senare gruppen kan räknas förslaget att minska antalet läsår och i stället utöka läsårets längd. Hit höra vidare framför allt förslag om 6-årig högre skola med realskola och gymnasium eller med lyceiorganisation. Dessa senare förslag kombineras gärna med antydningar om möjligheter att stärka folkskolans prestationsförmåga, särskilt genom överförande till densamma från den högre skolan av lämpliga kursmoment; i den mån sådana förslag icke avse en förändring av folkskolans organisation, särskilt genom hennes differentiering, torde desamma böra i förevarande sammanhang beröras. Det av de sakkunniga förut (kap. V I I ) belysta förslaget om realskolans Avkortande avkortande uppifrån med en klass i förening med bildningsmålets sänkande har a£ ^en högre satts i visst samband med frågan om att finna utvägar att undvika skoltidens en{ng J[e<i förlängning. Detsamma är också fallet med förslag, som framkommit i syfte sänkande av att avkorta hela den högre skolan med en eller annan årsklass (kap. I X ) dess bildi förening med sänkande av bildningsmålet. Stundom hava även förslag om ntngsmal. bildningsmålets sänkande framkommit med primärt motiv, att härigenom vid tillämpning av 6-årig grundskola skoltidens förlängning kunde undvikas; sålunda uttala reservanter i Kalmar seminariums lärarkollegium under principiell anslutning till 6-årig grundskola, att då en förlängning av den normala studietiden ur åtskilliga synpunkter ej är önskvärd, det måste anses angeläget, »att en nedsättning av de nuvarande höga kursfordringarna äger rum». Med avseende å den antydda möjligheten att genom sänkning av den högre skolans bildningsmål undvika skoltidens förlängning torde böra framhållas, att det föreliggande skoltidsproblemet givetvis avser frågan, huruvida under förutsättning av i huvudsak oförändrat bildningsmål förlängning av skoltiden vid tillämpning av 6-årig grundskola kan undvikas. Frågan om bildningsmålet alert särskilt spörsmål. Befinnes det av olika skäl lämpligt att sänka realskolans eller gymnasiets bildningsmål, bör givetvis ett avgörande härutinnan ske oberoende av frågan om grundskolans längd och därmed förknippade spörsmål. Ett spörsmål för sig blir sedan frågan, hur lång sammanlagd skoltid med det ena eller andra grundskolesystemet kräves för ernående av det uppställda bildningsmålet. Uppenbart är, att om med sänkt bildningsmål skoltiden vid tilllämpning av 6-årig grundskola kan avkortas med ett år, detsamma kan ske

410 även vid tillämpning av kortare grundskola. Sålunda torde intet tvivel råda därom, att det bildningsmål, som med en på 6-årig grundskola byggd 3-årig realskola enligt den av de sakkunniga för en sådan skolform utarbetade undervisningsplanen (Bil. 4 a och b) kan uppnås, i huvudsak kan uppnås även med en på 3-årig grundskola byggd 5-årig realskola eller en på 4-årig grundskola byggd 4-årig realskola. Eller med andra ord: det sänkta bildningsmålet kan med de senare grundskolesystemen nås på ett år kortare tid än med det förstnämnda, och problemet att med 6-årig grundskola få samma studietid som med kortare grundskola kvarstår alltså olöst. Minskande Västerås folkskolestyrelse har framkastat tanken på att genom en månads av antalet förlängning av läsåret i den högre skolan väsentligen underlätta en på 6-årig läsår gsenJ?m folkskola byggd högre skolas begränsande till sex årsklasser. langning. Även i avseende å detta förslag gäller den ovan tillämpade tankegången. Befinnes det i fråga om den på 6-årig grundskola byggda högre skolan lämpligt att i väsentligare grad utökat läsåret, bör samma åtgärd genomföras även i avseende å den på kortare grundskola byggda högre skolan, varvid samma möjlighet vinnes att med ett år förkorta den sammanlagda skoltiden. I avseende å detta förslag i och för sig vilja de sakkunniga betona, att frågan om skolårets förlängning är av företrädesvis skolhygienisk innebörd och bör ur denna synpunkt bedömas. De sakkunniga hänvisa till vad i kap. X V I i hygieniskt avseende anföres i saken. I detta sammanhang vilja de sakkuniga blott framhålla, att det torde få anses tvivelaktigt huruvida en utökning av läsåret, därest en sådan ur hygieniska synpunkter befunnes tillrådlig, skulle komina att medföra en större ökning av den effektiva arbetsprestationen. Dels kan under ett avsevärt förlängt läsår näppeligen samma arbetsintensitet upprätthållas som under ett kortare läsår. Dels skulle en starkare begränsning av sommarferierna otvivelaktigt medföra, att, för möjliggörande av nödig ferietid även för de svagare lärjungarna, sommarläsning för till högre klass ej flyttade lärjungar måste bortfalla och flyttning till högre klass definitivt komme att avgöras vid vårterminens slut. Och härav skulle följa, att i det löpande läsårets arbete större hänsyn komme att tagas till de svagare begåvade lärjungarnas särskilda behov, vilket i sin mån måste verka hämmande på skolarbetets fortskridande. Slutligen torde böra erinras om att den sammanlagda ökning av arbetstiden, som i en 6-årig högre skola skulle genom den ifrågasatta förlängningen av läsåret uppkomma, icke uppgår till längden av ett helt läsår. Förkortande Då för undvikande av skoltidens förlängning en förkortning av den högre av den högre skolan till 6-årig ifrågasatts, har i allmänhet icke räknats med en bestämd sänkande av s a n k n i n g a v bildningsmålet, _ ej heller med utökning av läsåret. När de olika dess bild- förslagsställarna mer antydningsvis sökt klargöra, huru en på 6-årig odifferenningsmål tierad folkskola byggd 6-årig högre skola skulle kunna leda fram till det efteroch utan strävade, för det nuvarande läroverket gällande bildningsmålet, hava flera av läs9åTet9 utvägar för syftemålets främjande utpekats: bortrensande i den högre skolan av ' överflödiga arbetsmoment och överflödigt stoff — »död last av examensförberekomna Törsia- d e ^ s e o c n konventionell bråte» — och undervisningens koncentrerande på det gens allmänna väsentliga, bättre ämnesgruppering, bättre lärjungeurval, överförande till folkinnebörd, skolan av vissa kursmoment och stärkande av hennes prestationsförmåga genom förbättrade undervisningsmetoder samt slutligen lyceiorganisationens grundtanke, studiernas planmässiga inriktande från början på gymnasiets mål. En del av de framkomna förslagen åsyfta uppenbarligen genomförande av en 6-årig högre skola som generellt tillämpad organisationstyp och därmed även en generell lösning av skoltidsproblemet, andra förslag åter — särskilt

411 sådana, vilka förorda lyeeitypen — inskränka syftemålet till en partiell lösning, avseende mer begränsade lärjungegrupper. Det faller i ögonen, att i fråga om de flesta av dessa ovan antydda särskilda Förslagens åtgärder kan göras gällande en liknande invändning som den, vilken de sak- JJjJ*JJJ kunniga förut framhållit i fråga om de förslag, vilka avse en avkortning av den högre skolan i förening med sänkning av dess bildningsmål, nämligen den, att de endast skenbart lösa det föreliggande skoltidsproblemet. Ty det ligger nära till hands att antaga, att om det skulle lyckas att på angivna vägar med fasthållande av läroverkets traditionella bildningsmål på 6-årig grundskola uppbygga en 6-årig högre skola, det med anlitande av samma eller likartade utvägar skulle vara möjligt att med bildningsmålets bibehållande i motsvarande utsträckning avkorta en på 3- eller 4-årig grundskola uppbyggd högre skola. Emellertid torde, oavsett vad sålunda mer principiellt kan invändas mot den antydda vägen för frågans lösning, böra övervägas, huruvida möjligheter förefinnas att genom en 6-årig högre skola ovanom 6-årig grundskola i huvudsak uppnå det bildningsresultat, för vilket den nuvarande studentexamen är ett uttryck. Och därvid bör även med särskild hänsyn till vissa synpunkter, som i det föregående icke berörts, övervägas, huruvida en motsvarande organisatorisk tidsbegränsning för avläggande av realskolexamen mecl _ nuvarande bildningsmål är möjlig att åstadkomma. De sakkunniga hava i det föregående utförligare undersökt lyceiformen, vilken under det förda meningsutbytet särskilt uppmärksammats. I det följande skola i första hand uppmärksammas de organisatoriska utvägar, som föreslagits med syfte att utan realskolans lösgörande från det organiska sambandet med den gymnasiala undervisningen åstadkomma en mer generell lösning av skoltidsproblemet, samt de särskilda medel, som för underlättande av en sådan lösning anvisats. Innan de sakkunniga närmare ingå på hithörande spörsmål, torde en kortare Försök med redogörelse böra lämnas för de strävanden, som under de senaste åren i Fin- j ^ " g 0 ^ J ^ land gjort sig gällande i syfte att framexperimentera en lösning av bottenskole- Våriggrand™ problemet efter nu förevarande allmänna riktlinjer. skola i I Finland är den högre skolan i sin helhet 8-årig och bygger på 4-årig grund- Finland, skola; dock äro de flicklyceer, som föra fram till studentexamen, 9-åriga med 4-årig grundskola. De högre goss- och samskolorna äro av två huvudtyper: det lriassiska lyceet med latin inträdande redan i andra klassen samt 5-åriga mellanskolor, i ett flertal fall med 3-åriga klassiska och reala gymnasielinjer (lyceer). De särskilda flickskolorna äro 6-åriga, eventuellt med en överbyggnad av tre gymnasialklasser (flicklyceer), i vilka senare studierna äro av väsentligen allmänbildande karaktär med tyngdpunkten lagd på den språkligt humanistiska ämnesgruppen. I mellanskolorna inträder vid sidan av undervisningsspråket det andra inhemska språket i första klassen och tyska i andra klassen. A det 3-åriga gymnasiet tillkommer, jämte latin å klassiska linjen, ytterligare franska eller ryska; engelska kan läsas som frivilligt ämne i de två högsta gymnasieklasserna. I de klassiska lyceerna och flickskolorna är språkens ställning en annan, vilket emellertid i förevarande sammanhang icke erbjuder intresse. Under de senare åren hava, särskilt i politiska kretsar, framträtt strävanden att bygga den högre skolan på avslutad 6-årig folkskola. Dessa strävanden togo sig särskilt uttryck i ett lantdagsbeslut av år 1911, vari hemställdes om utarbetande av ett lagförslag, avseende tillämpande av principen om hela folkskolan som grundskola. Då Finlands skolstyrelse häröver yttrade sig i avstyrkande riktning, föranledde lantdagens beslut icke annan åtgärd, än att på statsrådets föranstaltande en år 1919 tillsatt särskild kommitté (»försöksskole-

412 kommittén») utarbetade förslag till 6-åriga försökslyceer, med syfte att på 6 år föra lärjungar efter avslutad folkskola i huvudsak fram till den högre skolans föresätta studiemål. I väsentlig enlighet med kommitténs framställning trädde så från och med höstterminen 1919 i verksamhet två finskspråkiga 6-åriga lyceer: ett nybildat gosslyceum i Hälsingfors och ett från en förut förefintlig privatskola ombildat samlyceum i Jyväskylä. Försöket avsåg i stort sett att utröna, huruvida utan förlängning av skoltiden övergång från 4-årig till 6-årig grundskola med huvudsakligt fasthållande vid hittillsvarande för den högre skolan uppställt bildningsmål vore möjlig. I stället för den på 4-årig grundskola byggda, i stor utsträckning tillämpade ^lyceiorganisationen med 5-årig mellanskola och 3-årigt gymnasium blevo de^ på 6-årig grundskola byggda 6-åriga försökslyceerna organiserade med 3-årig mellanskola och 3-årigt gymnasium. Ehuru syftet med det sålunda föranstaltade försöket uppenbarligen ytterst varit att utröna möjligheten att med den skisserade skolorganisationen ernå en generell lösning av enhetsskoleproblemet, nödgades försöksskolekommittén mför experimentets vanskligheter föreslå vissa tryggande förutsättningar och garantier för de nya lyceernas verksamhet. I en ingalunda oviktig punkt avprutades sålunda på det för övriga lyceer fastställda studiemålet: det andra moderna främmande språket — i regel franska — vilket å de vanliga lyceernas 3-åriga gymnasier har sammanlagt 12 veckotimmar, upptogs icke som obligatoriskt ämne å det 6-åriga lyceets timplaner för de klassiska och matematisknaturvetenskapliga linjerna, men kunde studeras som frivilligt ämne med sammanlagt 9 veckotimmar samt som obligatoriskt ämne på en i dessa lyceer särskilt inrättad nyspråklig linje. De två lyceerna förlades till förut nämnda orter med särskild hänsyn därtill, att folkskolan därstädes var väl utvecklad. Lärjungematerialet skulle med omsorg utväljas, och det hemställdes om relativt goda avlöningsförmåner för lärarna i syfte att för skolorna förvärva intresserade och dugande lärare. De sålunda angivna allmänna riktlinjerna för försökslyceernas arbete hava i allmänhet vunnit tillämpning. På grund av särskilda omständigheter blev visserligen den första lärjungeuppsättningen ganska medelmåttig, men senare synes lärjungeurvalet i allmänhet varit gott; särskilt vitsordas, att lärjungarna i flit och energi i allmänhet stått framom lärjungarna i vanliga lyceer. Även läraruppsättningen vitsordas som god, ehuruväi mellankommande omständigheter icke i avsedd utsträckning medgåvo förhöjda arvoden. Sedan vårterminen 1925 studentexamen för första gången vid försökslyceerna avlagts har försöksskolekommittén i ett utförligt i augusti 1925 avgivet betänkande lämnat en redogörelse för de nämnda lyceernas verksamhet och därvid vunna erfarenheter samt med ledning därav framställt vissa förslag. Kommittén redogör bl. a. för försökslyceernas förhistoria och för de särskilda omständigheter, under vilka de arbetat. Utom de ovan angivna mer gynnsamma omständigheterna påvisas därvid även vissa missgynnande omständigheter, såsom bristfälliga lokaler, av duplicering delvis nödvändiggjorda mindre gynnsamma skoltider, bristfällig materiell, mindre lämpliga läroböcker i vissa ämnen. I avseende å skolarbetet och dess resultat konstateras, att för uppnående av studiemålen i vissa ämnen krävts ett mer mödosamt och intensivt arbete än i vanliga lyceer. Härmed) står uppenbarligen i samband, att avgången före studentexamen från försökslyceerna i allmänhet varit större än från andra skolor. Frapperande är, att av den första lärjungeuppsättningen, sammanlagt i båda lyceerna 59 lärjungar, endast 11 i beräknad tid avlagt studentexamen, ett förhållande, vilket emellertid delvis får ttllskrivas de första klassavdelningarnas svagare sammansättning. I avseende a mellanskolan framhåller kommittén, såsom kunnat förutses och såsom den

413 finska skolstyrelsen i ett år 1919 avgivet utlåtande betonat, de stora svårigheterna att nå tillfredsställande resultat. Då någon kontrollerande^ gemensam mellanskolexamen i Finland icke existerar, kan någon säker^ hållpunkt för bedömande av den 3-åriga mellanskolans studieresultat icke fås. Kommittén anser emellertid, att i flertalet ämnen resultaten varit tillfredsställande, men betonar, att det varit förenat med betydande svårigheter att i språken, särskilt svenska och tyska, medhinna de föreskrivna kurserna och att enkannerligen i tyska mellanskolans studiemål icke kunnat nås; till förbättrande av tyskans ställning ser sig kommittén nödsakad att för framtiden föreslå den i och för sig olämpliga anordningen, att undervisning både i det andra inhemska språket och i tyska skall taga sin början redan i mellanskolans första klass. Studentexamens studiemål — med den reduktion, som innebäres i den förutnämnda minskningen av antalet främmande språk — konstateras hava varit jämförelsevis lättare att nå. Huruvida de uppnådda examensresultaten också äga motsvarighet i solida bildningsresultat, därom uttalar sig icke kommittén närmare; man får dock intryck av en för försökslyceerna utmärkande, för bildningsresultaten icke gynnsam forcering i arbetet. Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att den förevarande skolformen förutsätter ett noggrant urval av lärjungematerialet och ett energiskt arbete från både lärares och lärjungars sida. Den anser det ådagalagt, att en på hela folkskolekursen uppbyggd 6-årig lärdomsskola kan, där förutsättningar för en sådan skolas upprättande finnas på orten, arbeta fullt tillfredsställande och förmår skänka lärjungarna tillfredsställande kunskaper. Däremot anser kommittén på grund av de vunna erfarenheterna det icke önskvärt, att Finlands samtliga lärdomsskolor, åtminstone icke under den närmare framtiden, ordnas med hela folkskolan som grund. För skolor, byggda på avslutad folkskola, framlägger slutligen kommittén reviderade undervisningsplaner men begränsar sitt positiva förslag till de båda i verksamhet varande försökslyceernas överflyttande på ordinarie stat samt upprättande i Hälsingfors av en på avslutad folkskola byggd 4-årig flickskola. Den finska försökorganisationen och de med densamma vunna erfarenheterna De allmänna torde i sin mån belysa svårigheterna att genom en 6-årig högre skola utan bild- s v a ^ i g ^ ™ a ningsmålets sänkande mer generellt lösa nu förevarande skolorganisatoriska 6 å r i | h ö g r e problem. Trots ett påtagligt positivt intresse för de 6-åriga försökslyceerna s k o i a m e r gebåde hos försöksskolekommittén och hos lyceernas egna lärare förordar kom- nerellt nndmittén skolformen till användning endast under särskilda främjande förutsätt- J 1 ^ 8 * ^ ningar och med en ingalunda oviktig avprutning i lärdomsskolans studiemål. längr , ing . Att svårigheterna för en lösning sådan som den förevarande skola vara mycket stora, är i själva verket naturligt. Utgår man från i vårt land nu tillämpade skolorganisation, kan man säga, att förslaget att ovanom sexårig grundskola lägga en sexårig högre skola i realiteten innebär, att det nuvarande läroverkets tre lägsta klasser skulle ersättas med tre folkskoleklasser. Om man besinnar folkskoleklassernas ogynnsammare arbetsmöjligheter, vidare den dubbelläsning av samma kurser med olika bredd, som av att sådant utbyte skulle i viss utsträckning nödvändiggöras, och slutligen den av den högre skolans starka förkortande följande språkträngseln, torde utan vidare inses vanskligheten av att få till stånd en lösning på den anvisade vägen. Såsom förut omnämnts, hava emellertid i enstaka yttranden antytts vissa utvägar, ägnade att underlätta en lösning med 6-årig högre skola ovanom odifferentierad folkskola. Särskilt följande utvägar hava anvisats: bortrensande av överflödigt lärostoff, nedflyttande av vissa kursmoment från den högre skolan till folkskolan samt förbättrade undervisningsmetoder i folkskolan. De sakkunniga skola söka något belysa dessa, antydda möjligheter.

414 Bortrensande Frågan om lärostoffets begränsande särskilt inom den högre skolan har unav mer der senare åren inom skolvärlden varit aktuell och har bland annat tagit sig utoväsentligt t r y c k j k r a v p a . e n revidering av läroböckerna i syfte att utrensa mer oväsentia ott. liga detaljer och därigenom minska läroböckernas omfång. Det är uppenbarligen dessa anmärkningar mot lärostoffets starka utsvällning, som närmast givit anledning till överväganden, huruvida icke åtgärder i syfte att råda bot på dessa påtalade missförhållanden skulle kunna utan sänkande av bildningsmålet i avsevärd grad underlätta en begränsning av studietiden. Den kritik, som i denna punkt riktats mot den nuvarande högre skolan, har utan tvivel ett starkt berättigande, och de sakkunniga kunna i sådant hänseende fullt ansluta sig till de uttalanden, som gjorts av skolöverstyrelsens minoritet och generaldirektör Bergqvist. När emellertid denna fråga kombineras med önskemålen att få studietiden förkortad eller begränsad, bör det noggrant hållas i sikte, vad kravet på lärostoffets begränsning närmast avser och hur detsamma pedagogiskt motiveras. Först må framhållas, att frågan egentligen icke berör vissa av skolans mest tidskrävande ämnen, språken och matematiken. I dessa ämnen kan knappast inom angivna kurser talas om överflödig barlast. Annorlunda är förhållandet med vissa andra ämnen, särskilt historia, geografi och naturkunnighet, speciellt biologi. I fråga om dessa ämnen gäller det i viss utsträckning, att mom ramen av angivna kurser stoffet kan vara mer eller mindre rikligt utan att man egentligen är berättigad att tala om olika bildningsmål. Men för att kunna bedöma betydelsen i förevarande sammanhang av stoffets begränsande i sådana ämnen måste man särskilt beakta de pedagogiska motiven för en sådan stoffbegränsning. Härvid bör i första hand erinras om att man i lärostoffets mängd ser en stor fara för att bildningsarbetet skulle förytligas inom skolan och att kravet på en begränsning av lärostoffet alltså åsyftar att möjliggöra ett grundligare studiearbete med mer bestående bildningsresultat. Skolöverstyrelsens läroverksavdelning uttrycker frågans innebörd så, »att den strävan efter största möjliga fullständighet, som i allmänhet präglat våra lärokurser, torde mera få träda tillbaka och giva plats för en grundligare bearbetning av betydelsefullare delar med förbigående av mindre väsentliga». Det är alltså här närmast fråga om ett utbyte av viss i sin mån tidskrävande stoffbehandling mot en i sin mån ävenledes tidskrävande grundligare behandling av mer väsentliga kursmoment. Det bör vidare erinras om att kravet på lärostoffets begränsning vanligen icke riktar sig emot att skolarbetet överhuvud rör sig med ett rikhaltigt stoff; det avser närmast en begränsning av det obligatoriska stoffet. En förnuftig studiemetod i skolan kräver, att i undervisningen vid sidan av det obligatoriska stoffets inhämtande tillbörligt utrymme lämnas åt bredare lagda skildringar, avseende att ge eleverna konkreta inblickar i undervisningens föremål, mer levande intryck av natur- och kulturliv och av mänskligt personlighetsliv. Allt starkare hava också krav gjorts gällande, att lärjungarna i avsevärt större utsträckning, än vad nu vanligen är fallet, skulle vid sidan av arbetet på det obligatoriska lärostoffets inhämtande beredas tillfälle att söka bemästra mer eller mindre personligt tillformade självständiga arbetsuppgifter med stoff hämtat från skolans ämnesområden. Ayen här innebär frågan, sådan densamma ofta ställes, alltså icke en begränsning av ett visst ämnesstudium i mer absolut mening utan snarast ett utbyte: ett minskande av det obligatoriska, genom läroböckerna fixerade stoffet i syfte att bereda större utrvmme för friare behandling eller bearbetning av icke obligatoriskt stoff, allt för att främja ämnesstudiets allmänna bildningsvärde. Tages tillbörlig hänsyn till denna pedagogiska motivering för en begränsning av lärostoffet, torde det vara uppenbart, att avsevärd tidsvinst av en sådan stoff be-

415 gränsning i stort sett ej kan förväntas. En stoff begränsning med sådan syftning, att vissa obligatoriska minimikurser på kortast möjliga tid skola genomgås, skulle i realiteten pedagogiskt försämra undervisningen och därigenom avsevärt sänka bildningsmålen, även om de givna kursernas yttre ram fasthölles. Det är en villfarelse, som man tyvärr ofta möter, att examensredovisade kunskaper identifieras med skolans verkliga bildningsmål. Om sålunda med hänsyn till här anförda synpunkter genom lärostoffets be- Överflyttande gränsning någon mer avsevärd tidsvinst icke utan bildningsmålets sänkande a v viss& kars~ synes för den högre skolans del kunna påräknas, så synes icke heller, åtmin- 1}°™e°* t i u stone icke för närvarande, ett överflyttande till folkskolan av lärostoff kunna lolkskolaD i den utsträckning ifrågakomma, att därav större tidsvinst kan förväntas. I de uttalanden, som rörande denna ifrågasatta utväg förekomma, lämnas endast undantagsvis antydningar om hur en sådan omgruppering av stoffet skall försiggå. Sålunda uttalar Lunds privata elementarskolas lärarkollegium, att folkskolan borde kunna göras mer ägnad att utgöra grund för den högre undervisningen bl. a. »genom nedflyttning av vissa delar av realskolans kurser till folkskolans högre klasser, från vilka i sin ordning en del kurser flyttas till folkskolans lägre klasser», en tanke, som torde hava visst samband med en av folkskolinspektören i Lund uttalad uppfattning, att en del kindergartensstoff ingår i kurserna för folkskolans lägre klasser. Bland kursmoment, som till folkskolan borde kunna överföras, nämner förenämnda lärarkollegium särskilt engelska, vilket ämne föreslås förlagt till folkskolans sjätte klass för sådana lärjungar, som ärna söka inträde i den högre skolan. Möjligheten attri folkskolan införa fakultativ undervisning i ett främmande språk är en fråga, som i detta sammanhang icke skall beröras. En sådan undervisning förutsätter en i större eller mindre utsträckning genomförd linjeuppdelning inom folkskolan och skall därför i samband med detta senare spörsmål i det följande närmare övervägas. Vad vidkommer den odifferentierade folkskolan och den grundval, densamma är i stånd att lägga for den högre skolans fortsatta undervisning, vilja cle sakkunniga under hänvisning till vad förut i kap. I V om folkskolans bärkraft anförts erinra därom att det for närvarande i första hand gäller att eftersträva, att folkskolan, särskilt i de ur grundskolesynpunkt mest betydelsefulla ämnena modersmålet och räkning, fullt ur ger de arbetsresultat, som för folkskolan gällande undervisningsplan förutsätter. Detta är nödvändigt, för att en på 6-årig folkskola byggd 7-arig högre skola skall kunna under tillfredsställande förutsättningar arbeta for sitt bildningsmål. Att därutöver ytterligare skärpa kraven på folkskolans grundläggande undervisning i den utsträckning, att den högre skolans avkortande till 6-å.rig därigenom skulle avsevärt underlättas, torde för närvarande icke kunna ifrågakomma utan så stark omläggning av folkskolans undervisningsplan, att folkskolans självständiga uppgift som elementär medborgarskola därigenom skulle på ett avgörande sätt äventyras. Härmed skall ingalunda förnekas, att icke mindre jämkningar av folkskolans undervisningsplan kunna och böra ifrågakomma. Men dessa böra ur grundskolesynpunkt i första hand taga sikte på ett stärkande av folkskolans förutsättningar som grundskola for 7-arig högre skola. Det synes emellertid näppeligen vara tillrådligt att exempelvis genom begränsning i viss utsträckning av den i de lägre klasserna förekommande s. k. hembygdsundervisningen med tillhörande arbetsövningar söka skapa möjligheter för att i folkskolan inpressa vissa nu till den högre skolan hörande kursmoment. Den ifrågavarande undervisningen — i viss man ännu omstridd — omfattar endast till ringa del, vad som med någon rätt kan benämnas »kindergartenstoff». I stort sett avser den att fylla ett bestämt behov av en de ungas första målmedvetna orientering i den närmast omgivande

416 världen samt att lämna de välbehövliga tillfällen att öva hand och öga, som en pedogogiskt väl tillrättalagd första barnaundervisning skäligen bör bereda de unga. Förbättrade I något enstaka yttrande har hänvisats till förbättring av undervisningsmeundervis- toderna i folkskolan som ett medel att förbättra hennes arbetsresultat och därningsmetoder m e c i u n derlätta den högre skolans avkortande. Frågan om förbättrande av i o s o an. f 0 i k s k 0 i a n s undervisningsresultat har av de sakkunniga förut i kap. IV ur vissa synpunkter avhandlats. I förevarande sammanhang vilja de sakkunniga endast framhålla, att även ansträngningar i denna riktning torde i första hand böra taga sikte på stärkande av den 6-åriga folkskolans bärkraft som grundval för 7-årig högre skola. I stort sett torde erfarenheterna i avseende å utvecklingen av undervisningsmetoderna inom skolan till fullo visa, att reformer å detta ömtåliga och i många hänseenden naturligt konservativa arbetsområde icke omedelbart kunna så genomföras, att därpå kunna grundas optimistiska förhandsberäkningar i avseende å den högre skolans möjliga förkortning. Förslag om en Vad nu anförts torde kunna anses utgöra tillfyllestgörande grunder för de generellt till- sakkunnigas uppfattning, att en 6-årig högre skola ovanom 6-årig odifferen^isation01^ tierad folkskola icke för närvarande låter sig genomföras såsom generellt till6n-årig10högre lämpad organisation, utan att den högre skolans bildningsmål sänkes. De skola. sakkunniga anse sig emellertid böra härtill foga några anmärkningar rörande de framförda och närmast ifrågakommande alternativen för en sådan skolform. En organisation med 6-årig högre skola bör, om clen skall tänkas generellt tillämpad, i sig inrymma både realskola och gymnasium och därjämte förutsättas arbeta med ett lärjungematerial sådant, som den högre skolan normalt bör arbeta med. I kap. IX hava omnämnts de olika organisationstyper med avkortad högre skola, vilka här närmast erbjuda sig och i vissa yttranden antytts. Dessa äro väsentligen två: 3-årig realskola och 3-årigt gymnasium samt 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium, byggt på realskolans tredje klass. a. 3-årig real- Det förra alternativet synes i de framställda förslagen avse att med avkorskoia och tände av studievägen möjliggöra fasthållande vid både realskolexamens och stu' "^nadnrm"1" dentexamens hittillsvarande bildningsmål och erbjuder i sådant hänseende en viss likhet med det förut omnämnda 6-åriga finska försökslyceet. Då emellertid, såsom förut anförts, det knappast är att påräkna, att den högre skolans arbete skulle kunna i väsentligare mån lättas genom överförande av vissa kursmoment till folkskolan, kan det avsedda syftet, under förutsättning att även realskolans bildningsmål skall upprätthållas, vinnas endast därigenom, att den 4-åriga realskolans kurser medhinnas på 3 år. Med hänsyn till realskolans mer blandade lärjungematerial och till den arbetsforcering, som påtalats redan i den nuvarande 4-åriga mellanskolan, skulle detta i tillämpningen helt visst komma att visa sig ogenomförbart. I verkligheten komme denna organisation tvivelsutan att leda till ett sänkande av realskolans bildningsmål och därmed till sänkande av bildningsmålet jämväl för det därpå byggda 3-åriga gymnasiet. Skolkommissionen uttalar också om förevarande skolform, att då en 3-årig realskola vore för svag såväl med hänsyn till realskolans särskilda uppgift som ur synpunkten av gymnasiets krav på en säker grundval, den nödgas avvisa en organisation med en 3-årig realskola och ett 3-årigt gymnasium, emedan den vore ägnad att sänka den nuvarande bildningsnivån. Och generaldirektör Bergqvist anser det icke finnas något tvivel därom, »att en organisation, uppbyggd av en treårig realskola och ett därpå vilande treårigt gymnasium, icke skulle, även

417 om undervisningsplanerna i sovringssyfte reviderades och arbetssättet omlades efter rationella grunder, kunna föra fram till vår nuvarande studentexamen.» Det andra alternativet — 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium anknutet b. 4-årig realtill realskolans tredje klass — avstår från anspråket att förkorta studievägen skola och fram till realskolexamen och begränsar syftemålet till beredande av en 6-årig ^ " a f fy^jt studieväg fram till studentexamen. I ett hänseende synes detta senare alternativ pa realskolans bereda större möjligheter härför än det första: det undviker att lägga realskol- tredje klass. examen som ett första mål på vägen mot studentexamen. Å andra sidan faller i ögonen, särskilt vid jämförelse med nuvarande läroverksorganisation, att den eftersträvade avkortningen av studietiden här drabbar gymnasiet; inom båda organisationstyperna anknyter gymnasiet till realskolans näst högsta klass, men under det att gymnasiet i nuvarande läroverksorganisation är 4-årigt, skulle det i förevarande alternativa organisationstyp begränsas till 3-årigt. Om man tager i betraktande den arbetsbelastning, som nu utmärker det 4åriga gymnasiet, särskilt dess båda högsta ringar, inses utan vidare, att där icke särskilda förutsättningar föreligga oövervinneliga svårigheter måste möta att på ett pedagogiskt tillfredsställande sätt sammanklämma en kurs, motsvarande det 4-åriga gymnasiets kurs, inom ramen av tre skolår. Emellertid har detta senare organisatoriska alternativ — trots i ögonen fallande brister — anspråk på särskild uppmärksamhet på den grund, att detsamma framförts av direktionen för och lärarkollegiet vid en enskild högre skola — Lunds privata elementarskola — därifrån förslagsställarna anse sig kunna åberopa mångåriga erfarenheter som stöd för sin uppfattning om det framställda förslagets genomförbarhet. I uttalanden av nämnda lärarkollegium har förslaget en kompletterande detalj, i det att för inträde i den högre skolans första klass som villkor förutsattes ett års studium av engelska i folkskolans sjätte klass; å orter, där sådan undervisning tillsvidare icke i folkskolan kunde anordnas, skulle lärjunge först efter genomgång av fullständig realskola äga rätt till inträde å gymnasiet. Det vill emellertid synas, som om denna detalj icke vore ägnad att avsevärt stärka den föreslagna skolformens möjligheter. En årskurs i engelska, meddelad i folkskola av skilda lärare på olika orter, bleve ej av den betydelse för den högre skolans arbete, att det 4-åriga gymnasiets kurser skulle kunna hopträngas inom ramen av tre år. Uppslaget till den nu ifrågasatta organisationstypen är i huvudsak hämtat från organisationen av Lunds privata elementarskola. Denna skola bygger på 6-årig grundskola, har 5 uppåtstigande klasser och vid sidan av tredje klassen en avslutningsklass, som förbereder för realskolexamen. Den andra klassen kräver av mer medelmåttigt begåvade elever en tid av 2 år. Efter tillfredsställande genomgång av andra klassen förutsättas lärjungarna hava i huvudsak inhämtat kurserna t. o. m. den nuvarande realskolans femte klass. De tre högsta klasserna bilda skolans gymnasiala avdelning och motsvara med avseende å kurserna det nuvarande 4-åriga gymnasiet. Under loppet av tredje gymnasieåret överföres till en särskild avdelning ett antal lärjungar, vilka icke anses kunna under året tillfredsställande förberedas för studentexamen; för dessa förlänges studietiden fram till studentexamen en termin utöver de tre gymnasiala åren. Slutligen bör erinras om att skolarbetet stödjes och kompletteras genom obligatorisk ferieläsning, vilken särskilt på det gs^mnasiala stadiet är mycket omfattande. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida de vid förevarande läroanstalt vunna resultaten kunna anses vara av den beskaffenhet, att de utan vidare kunna åberopas som stöd för den uppfattningen, att de allmänna läroverken med likartad organisation vore i stånd att uppnå tillfredsställande resultat. Flera omständigheter synas motivera stor försiktighet i avseende å slutsatser i denna 27—253 i 65

418 riktning. Att i en hel del fall skolans arbete givit goda examensresultat på kortare tid, kan icke förnekas, men är i och för sig långt ifrån avgörande. Någon lärjungestatistik, ägnad att belysande jämföra de vunna resultaten med läroverkens arbetsresultat, föreligger icke och torde vara svår att åstadkomma, då lärjungematerialet i flera avseenden är mer heterogent än läroverkens normala lärjungematerial och endast en mindre del av skolans lärjungar genomgår skolan i dess helhet — en stor del tillströmmar i de högre klasserna från läroverk och mellanskolor. Vissa för skolan karakteristiska förhållanden med avseende å lärjungematerialet falla emellertid i ögonen. Lärjungarnas ålder är vid avläggande av studentexamen genomsnittligt 1—1 x / 2 år högre än vid statsläroverken, och skolan kan följaktligen i arbetet draga fördel av vissa lärjungars större åldersmognad. En elevgrupp, för vilken skolan särskilt haft betydelse, karakteriseras i direktionens framställning om statsbidrag för åren 1925 och 1926. Det är sådana, »vilkas föräldrar — trots barnens lust för studier — ej haft råd att låta dem genomgå annat än folkskola. Efter genomgången folkskolekurs giva sig dessa ut i det praktiska livet. Men det händer, att efter en tid lusten för studier blir dem övermäktig. Att då börja vandringen av den 9-åriga vägen genom det allmänna läroverket, det lämpar sig för det första ej för ålderns skull. De äro vanligen 15—20 år, stundom därutöver. Deras större allmänna mogenhet, deras starka studiehåg och deras i allmänhet goda begåvning samt icke minst deras vanligen starka och kraftiga fysik sätta dem i stånd att snabbare inhämta kunskapernas element än de, vilka som 9 ä 10 års piltar börja sina elementarstudier.» Många av skolans lärjungar äro i det ekonomiska läget, att det för dem måste vara ett starkt intresse att med anspänning av alla krafter på kortast möjliga tid söka taga den eftersträvade examen. Härtill kominer så den viktiga omständigheten, att skolan har förmånen att i en universitetsstad kunna utvälja en elit av lärare i deras bästa och arbetsdugligaste ålder. »Skolan kan icke», framhåller styrelsen i den ovan citerade skrivelsen, »hålla sig på den nivå, där den för närvarande står, om den icke fortfarande blir i stånd att skaffa sig de bästa lärarkrafter, som stå att få i Lund. Och sådana kunna ej länge behållas, för så vitt ej avlöningen blir god.» Vad slutligen vidkommer gymnasialstadiet, vilket i här förevarande sammanhang erbjuder särskilt intresse, bör bemärkas, att skolan för en del av lärjungarna organisatoriskt förutsätter längre gymnasietid än 3 år samt att skolarbetet å detta stadium stödjes av obligatoriskt feriearbete i en utsträckning, som i avseende å läroverken icke från något håll ifrågasatts och som icke heller efter förut vunna erfarenheter rimligen kan ifrågasättas. Tagas dessa här anförda omständigheter i betraktande, synes det vara med starkt berättigande, som direktionen för Lunds privata elementarskola, då densamma anser sig kunna förorda här ifrågavarande organisationsförslag under åberopande av de vid läroanstalten under en lång följd av år vunna erfarenheterna, tillfogar den reservationen, att man icke utan vidare får generalisera. Den i sitt slag betydelsefulla skolgärning, som Lunds privata elementarskola utfört och utför, synes icke erbjuda nödig borgen för att något sådant vid de allmänna läroverken med deras givna arbetsförutsättningar är genomförbart. Lyceet.

På grund av vad de sakkunniga sålunda anfört, och med hänsyn jämväl till vad förut i kap. X om lyceet uttalats, hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att en generellt genomförd organisation i syfte att med 6årig grundskola förebygga skoltidens förlängning icke för närvarande kan utan bildningsmålets sänkande tillämpas, vare sig en sådan organisation skulle avse förkortande av studievägen till både realskolexamen och studentexamen eller till denna senare examen enbart. Däremot kan uppenbarligen en sådan organisation under särskilt gynnsamma förhållanden tillämpas. I den mån en så-

419 dan skolform utan bildningsmålets sänkande bör vid sidan av den normala läroverksorganisationen i lämplig utsträckning förefinnas, synas emellertid strävandena av flera skäl böra begränsas till ett avkortande av studievägen fram till studentexamen. Och härvid ligger närmast till hands att tillämpa den organisationstyp, vilken erbjuder de jämförelsevis bästa förutsättningarna för ett gynnsamt resultat; denna typ är utan tvivel det 6-åriga lyceet. Genom realskolexamens borteliminerande kan lyceet från början planmässigt inrikta studiearbetet mot studentexamen som mål, och det erbjuder möjlighet att mer jämnt över hela skoltiden fördela den starkare forcering av skolarbetet, som kräves för studiemålets uppnående. De sakkunniga hava i kap. X närmare behandlat det 6-åriga lyceets organisation ävensom förutsättningarna för dess förekomst och framgångsrika arbete. De sakkunniga hava därvid bl. a. framhållit, att denna skolform kräver ett utvalt lärjungematerial samt att densamma i regel bör förekomma endast på sådana orter, där jämväl läroverksorganisation med realskola och gymnasium finnes. Det 6-åriga lyceet kan givetvis tänkas förekomma såväl i blandade skolsystem med partiell tillämpning av 6-årig grundskola som i skolsystem med fullständig tillämpning av 6-årig grundskola. I blandade skolsystem synes denna skolform icke kunna förväntas förekomma annat än i en eller annan av de största städerna samt därjämte i enstaka fall på andra orter, i den mån starkare tillströmning till en sådan skola kan från landsbygden förväntas, vilket särskilt kan låta tänka sig, om skolan är förbunden med internat och — eventuellt — ekonomiskt understöd till lärjungarna. Företrädesvis har emellertid det 6-åriga lyceet tänkts komma till användning inom skolsystem med allmänt genomförd 6-årig grundskola. Men även under denna förutsättning torde skolformen kunna ifrågakomma endast i mindre utsträckning. Fasthållas de förut angivna allmänna villkoren för skoltypens förekomst: ett utvalt lärjungematerial och förefintlighet i regel å samma ort av realskola och gymnasium, kan lyceet, om hänsyn tages företrädesvis till möjligheterna för dess rekrytering å skolorten, förutsättas hava tryggat existensberättigande endast i några av cle största städerna. Huruvida därutöver möjligheter skulle förefinnas för upprättande av enstaka lyceer eller lyceiiinjer, det bleve beroende på utsikterna till rekrytering från den rena landsbygden, vilken faktor är omöjlig att till sin bets^delse förutse. Det 6-åriga lyceet synes alltså i stort sett kunna förväntas endast i jämförelsevis begränsad utsträckning bliva av positiv betydelse i avseende å förkortningen av skoltiden. Det berör icke den stora mängd lärjungar, som genomgå realskolan och den högre flickskolan, och det synes under de i det föregående angivna förutsättningarna kunna bliva av betydelse allenast för en mindre del av de lärjungar, som avlägga studentexamen.

5. Förkortad högre skola på differentierad folkskola. Om alltså det möter stora svårigheter att i större omfattning förebygga Frågans skoltidens förlängning genom organisatoriska anordningar huvudsakligen inom allmänna den högre skolan och om det likaledes möter stora svårigheter att avsevärt mne°örd. främja problemets lösning genom organisatoriska förändringar huvudsakligen inom folkskolan, så låter det tänka sig, att en lösning skulle kunna vinnas genom kombinerade organisatoriska anordningar inom de båda skolformerna. Den form för frågans lösning, som här närmast erbjuder sig, är denna: inom folkskolan anordnas en differentierad linje, till vilken från den högre skolan

420 överföras vissa kursmoment, särskilt undervisning i främmande språk; den högre skolan förkortas med ett år. Det är uppenbart, att de största svårigheterna för en lösning i denna riktning inställa sig vid anordnande av en differentierad linje inom folkskolan. Olika möjligheter erbjuda sig: linjen kan tänkas inlagd inom flera eller färre av folkskolans högre årsklasser, den kan tänkas vara från övriga parallella folkskolklasser fullständigt avskild med slutna klassavdelningar, den kan även tänkas vara partiellt differentierad, d. v. s. med studium anordnat — t. ex. i ett främmande språk — vid sidan av det obligatoriska arbetet i vanliga folkskolklasser. Sådana olikartade möjligheter måste noga övervägas. Även andra detaljer måste övervägas, t. ex. principerna för elevernas avskiljande till den differentierade linjen. Om nu förevarande form av differentiering inom folkskolan gäller — liksom i fråga om differentierad linje med syfte att förkorta genomgång av folkskolan —• att densamma endast i ett fåtal yttranden över skolkommissionens förslag eller i det av detsamma föranledda offentliga meningsutbytet direkt förordats eller upptagits till allvarlig omprövning. Men då även denna utväg att komma till rätta med enhetsskoleproblemet i vissa andra kulturländer ganska starkt uppmärksammats samt tagit gestalt både i auktoritativa förslag och — i viss mån — även i praktisk tillämpning, torde densamma i en mer allsidigt syftande utredning böra något närmare övervägas både principiellt och med hänsyn särskilt tagen till det svenska skolsystemet. De sakkunniga vilja då först något dröja vid den i flera hänseenden belysande behandlingen av detta särskilda organisationsproblem i samband mecl enhetsskoleproblemets övervägande under senare år i några främmande länder, nämligen Norge, Danmark och Österrike. Frågans Den nya skolordning, som genom 1896 års skollagstiftning i Norge genomf e i några fördes, innebar med avseende å den högre skolans anknytning till folkskolan, främmande a ^ e n 4_ ar ig mellanskola byggdes på den 7-åriga folkskolans 5 lägre klasser lander. g Q m g r u r i ( iskola. Ovanom den 4-åriga mellanskolan organiserades vidare ett Norge. 3-årigt gymnasium, varigenom den sammanlagda skoltiden fram till studentexamen blev — organisatoriskt — 12-årig. Emellertid hade i den skolkommission, som förberett 1896 års skollagstiftning, en minoritet som framtidsmål för skolsystemets organisatoriska utveckling utpekat en organisation med hela den 7åriga folkskolan som grundskola och en därovan byggd högre skola med 2-årig mellanskola och 3-årigt gymnasium, alltså ett skolsystem, som utan förlängning av skoltiden byggde den högre skolan på avslutad folkskola. I syfte^att öppna möjlighet för en framtida utveckling av skolsystemet i riktning mot 7-årig grundskola fastställde den 1896 tillkomna lagen, att mellanskolans kurs^ kunde vara av olika längd, dock icke över 4 år, med vilket stadgande bl. a. åsyftades, att vederbörande kommun skulle hava möjlighet att anordna även mellanskola med kortare längd än 4 år och byggd på 7-årig folkskola. Denna möjlighet utnyttjades tidigt av några få kommuner på det sätt att antingen, såsom i Oslo, en 3-årig mellanskola, eller, såsom några år i G-jövik, en 2-årig mellanskola inrättades, båda byggda på avslutad 7-årig folkskola. När så år 1909 enhetsskolefrågan i stortinget började aktualiseras och sedermera år 1911 på grund av stortingsbeslut överlämnades för närmare utredning till en särskild skolkommitté, den s. k. enhetsskolekommittén, förordades i de av vederbörande departement givna direktiven det tidigare antydda skolprogrammet med en 2-årig mellanskola över en 7-årig folkskola. Huvudskälet härför var önskan att undvika den förlängning av skoltiden, som skulle bliva en följd av mellanskolans treårighet. Men denna ståndpunkt måste draga med sig som

421 nödvändig konsekvens ett överflyttande till folkskolans högsta klasser av en del för mellanskolan karakteristiskt ämnesstoff. Den väg för frågans lösning i den allmänna riktning, som i skrivelsen anvisades, var denna: till en kärna av vanliga, för alla lärjungar obligatoriska folkskolämnen borde i folkskolans högsta klasser fogas frivillig undervisning i ett och annat specifikt mellanskolämne, särskilt avsedd för sådana lärjungar, vilka ämnade efter avslutad folkskola övergå till mellanskolan. Då denna organisatoriska tanke uppenbarligen förutsatte som regel, att sådana lärjungar, vilka endast satt avslutad folkskolkurs som mål för sin skolgång, och sådana, som ämnade övergå till mellanskola, skulle i de obligatoriska folkskolämnena undervisas tillsamman, kan den närmast karakteriseras såsom avseende en i folkskolans högsta klasser genomförd partiell linjedifferentiering. Denna dess karaktär betonas ytterligare, då skrivelsen antyder, att över huvud kring den obligatoriska ämneskärnan borde sluta sig »et lag av fag, som saa långt som mulig kunde ta hensyn til de forskjellige individuelle anlseg», en antydan, som pekar hän mot en mer allsidig differentiering genom möjliggörande av självvalt skolarbete i lämpliga ämnen — t. ex. i vissa praktiska ämnen — även för lärjungegrupper, vilka icke åsyftade speciell förberedelse för inträde i mellanskolan. Denna tanke att genom partiell differentiering i folkskolan organisatoriskt underlätta en lösning av enhetsskoleproblemet har sedermera under det fortsatta utredningsarbetet i Norge i olika variationer tagit sig uttryck i mer eller mindre utformade organisationsförslag. Enhetsskolekommittén uppdrog i anslutning till de givna anvisningarna grundlinjerna till en skolorganisation, i vilken dels en del för mellanskolan karakteristiskt stoff är överflyttat till motsvarande obligatoriska ämnen i folkskolans två högsta klasser, dels även fakultativt i dessa båda klasser är tillfogad undervisning i ett främmande språk (tyska eller engelska) med 6 timmar i varje klass med möjlighet för lärjungar, som icke deltaga i denna undervisning, att åtnjuta annan frivillig undervisning, exempelvis i praktiska ämnen, dels slutligen ingår en ovanom folkskolan uppbyggd högre skola, bestående av 2-årig mellanskola och 3-årigt gymnasium. Detta organisationsförslag mötte emellertid stark kritik från skilda håll. Ur den högre skolans synpunkt hävdades, att en så beskaffad skolorganisation måste leda till forcerad kursläsning och en sänkning av denna skolas bildningsresultat. Ur folkskolans synpunkt uttalades starka farhågor för att de utökade folkskolkurserna ginge utöver folkskolans prestationsförmåga och kunde verka förryckande på dess arbete. Däremot riktades inga starkare invändningar mot den föreslagna fakultativa undervisningen i folkskolan. Med utgångspunkt från de för enhetsskolekommitténs arbete angivna allmänna riktlinjerna samt från de mot kommitténs förslag riktade invändningarna framlade expeditionschefen i Kirke- og Undervisningsdepartementet J . Hougen år 1917 en särskild utredning, i vilken han gav den partiella linjedifferentieringens idé en i viss mån annorlunda lagd utformning. I stället för att utöka folkskolans obligatoriska stoff med kursmoment, hämtade från realskolans ämnesområde, begränsar hans förslag detta stoff, särskilt genom sammanförande av folkskoleämnena historia, geografi och naturkunnighet till ett gemensamt ämne »natur- och folkkunskap» med elementärt kunskapsinnehåll och begränsat timtal. Härigenom kunde flera timmar lösgöras för ett frivilligt ämnesstudium av olika art, som på lämpligt sätt kunde grupperas kring den obligatoriska kärnan av allmänbildande stoff. För de blivande lärjungarna i mellanskolan anvisar förslaget särskilt studium av engelska i de tre högsta klasserna samt av naturkunnighet, matematik och tyska i de två högsta klasserna, varigenom en 2-årig mellanskola förmenas få en jämförelsevis solid grund att bygga sitt arbete på. Sammanlagda veckotimtalet för denna på mellanskolan särskilt inriktade teoretiska undervisning beräknas för de tre

422 högsta folkskoleklasserna till respektive 4, 10 och 10. För de lärjungar i folkskolan, vilka icke deltoge i denna för mellanskolan grundläggande undervisning, tänker sig förslagsställaren olika undervisningsmöjligheter. De kunde erhålla extra undervisning i sådana obligatoriska folkskolämnen, i vilka de hade svårt att tillgodogöra sig klassundervisningen. De kunde även erhålla mindre omfattande undervisning i ett främmande språk eller undervisning i praktiska ämnen. En närmare utformning av förslag i denna riktning föreligger emellertid icke, utan förslagsställaren förutsätter stor frihet för olika kommuner att efter behag anordna denna fakultativa undervisning, och detta även så, att kommun skulle kunna antingen låta deltagandet i undervisning utöver de för alla obligatoriska ämnena vara fullt frivilligt eller stadga skyldighet för lärjunge att intill ett visst timtal deltaga i sådan undervisning med rätt endast att inom ramen av detta timtal själv avgöra, i vilka ämnen han önskade erhålla undervisning. över expeditionschefen Hougens organisationsutkast anmodades auktoritativa norska skolman att avge utlåtanden, vilka tillsammans med utredningen publicerats. Av särskilt intresse är den kritik, som rektor A. Raeder, ordförande i de två senaste norska skolkommissionerna, riktat mot detsamma. Han anser, att det bleve svårt att till undervisning i gemensamma ämnen hophålla de lärjungar, vilka förberedas för inträde i mellanskolan, med andra lärjungar, vilkas mindre framträdande läsbegåvning komme att vid gemensamhetsundervisningen verka nedslående på dem själva och återhållande på de övrigas arbete, och han befarar, att den myckna frivilliga undervisningen av olika slag kunde inom klassavdelningarna skapa en för denna gem ensamhetsundervisning mindre lycklig ojämnhet i avseende å kunskaper, föreställningskrets och arbetsmöjligheter. Dessa olägenheter kunde visserligen mildras, om de lärjungar, som önskade vinna inträde i mellanskolan, i folkskolans högsta klasser hopfördes till särskilda klassavdelningar. Men därigenom åstadkommes ju samma upprivande av folkskolans högre klasser, som i Norge ansetts vara en av de största olägenheterna med den år 1896 tillkomna skolorganisationen. Och ginge man till en sådan delning, vore för folkskolan föga vunnet med att behålla dessa lärjungar under samma tak, och de kunde lika gärna direkt gå över till mellanskolan, antingen denna skola levde under samma tak som folkskolan eller icke. I det hela har detta förslag till mer ingripande partiell differentiering av folkskolan icke i Norge rönt större anslutning, och de försök, som före framläggande av förslaget anordnats med sådan differentiering i förening med 2-årig mellanskola (Grjövik, Svelvik), hava ej heller givit särdeles gynnsamma resultat. Emellertid har det fortsatta norska skolorganisatoriska utredningsarbetet icke alldeles släppt differentieringstanken, ehuru densamma numera i allmänhet endast i mycket modifierad form fasthålles. Det sätt för enhetsskoleproblemets lösning, kring vilket intresset mer och mer synes samla sig, är en organisation med 5-årigt gymnasium, byggt direkt på folkskolan. Men med en sådan organisation förbindes i framlagda projekt vanligen två års undervisning i engelska i folkskolans högsta klasser, i den mån sådan undervisning kan med kompetenta lärarkrafter bedrivas. Närmast synes sådan undervisning vara tänkt som grundval för gymnasier för städernas ungdom, under det att de s. k. landsgymnasierna för landsbygdsungdom, med vilka allt framgent räknas, icke kunna bygga på sådan föregående undervisning. Denna frivilliga undervisning i engelska synes vara avsedd att utan förändring av den för folkskolan gällande undervisningsplanen tillfogas den obligatoriska undervisningen och innebär icke någon nyhet, då i flera städer sådan undervisning i folkskolans högsta klasser under de senare åren förekommit.

423 En annan utveckling har differentieringstanken tagit i Danmark, där den- Danmark, samma lått uttryck dels i organisatorisk tillämpning, dels även i utarbetade reformförslag. Den i Danmark nu tillämpade skolorganisationen, som genom 1903 års skollagstiftning genomfördes, innebär, att en sjuårig högre skola skall kunna mottaga lärjungar från folkskolan i Il-årsåldern. Då skolpliktsåldern i Danmark inträder i det 7:e levnadsåret, förutsattes alltså grundskolan principiellt vara 4-årig. Emellertid börja många barn sin skolgång redan i 6-årsåldern, dels ganska allmänt i privata förberedelseskolor, dels i viss utsträckning även i folkskolan, och närmast på grund härav är grundskolan för ett stort antal av den högre skolans elever 5-årig; särskilt i Köpenhamn överflyttas de flesta från folkskolan kommande lärjungarna från femte klassen till den högre skolan, och de talrika privata förberedelseskolorna äro även i landsorten allmänt femåriga. Den högre skolan sönderfaller i en 4-årig mellanskola och ett 3-årigt gymnasium, varjämte parallellt med gymnasiets första klass är infogad en ettårig realklass. Efter mönster av detta organisatoriska schema omdanades gymnasieskolorna och en del av de kommunala och privata realskolorna, under det att en del kommunala och privata realskolor fasthöllo vid sin gamla organisation som 4-åriga skolor, ledande till s. k. almindelig Forberedelsesexamen, vilken i regel avlägges i 16-årsåldern; till dessa realskolor överföras de från folkskolan kommande lärjungarna tidigast från femte klassen. I anslutning till den nya ordningen uppstodo snart nog inom folkskolorganisationen på skilda orter nya mellanskolor, oftast med tillhörande realklasser. De kommunala mellanskolorna stå under samma lokala ledning som folkskolan, ehuru de äro underkastade statsinspektion av särskild _ inspektör, och de äro i stor utsträckning inrymda i skolhus, i vilka även vanliga folkskoleklasser arbeta, samt stå då under samma chefsledning som den egentliga folkskolan. Lärarna äro i vanlig ordning anställda folkskollärare. Ofta meddelas vid ledigförklarande av lärartjänst, att innehavaren skall i vissa ämnen undervisa i mellanskola. Mellanskolans lärare hava antingen hela sin undervisning förlagd till mellanskolan eller också blott partiellt med övrig undervisning förlagd till folkskolan. Det förra är regel, då mellan- och realskola är förlagd till eget skolhus, det senare då den är inrymd i folkskolans hus. Av lärarna har blott ett fåtal erhållit universitetsutbildning; de flesta äro utbildade vid seminarier, i stor utsträckning med fortbildning, vunnen vid den s. k. Laärerhojskolen i Köpenhamn eller förvärvad på annat sätt. I viss mån kunna alltså dessa folkskolans mellanskolor betraktas som teoretiskt betonade studielinjer inom folkskolan själv, och i så måtto kan den danska folkskolan för närvarande sägas vara i stor utsträckning differentierad. Även i annan organisatorisk gestaltning förekommer här och var differentiering i den danska folkskolan. Enligt nu gällande folkskolelag för städerna av år 1904 kan i folkskolans högre klasser anordnas »udvided undervisning» ^ i främmande språk och matematik. Med den frihet, som i Danmark råder vid anordnandet av folkskolans undervisning, har man å vissa orter utnyttjat denna givna möjlighet, dock i olika utsträckning. Särskilt har man på denna väg sökt avkorta realskolor av den äldre typen genom att bygga dem på en differentierad folkskola. Såsom nämnts, äro dessa realskolor vanligen 4-åriga. Å vissa orter finnas emellertid 3- och 2-åriga realskolor, byggda på avslutad folkskola, därvid »udvided undervisning» i främmande språk och matematik i olika utsträckning meddelas åt sådana lärjungar i folkskolan, vilka ärna söka inträde i realskolan. Denna undervisning är i många fall anordnad som partiell differentiering i folkskolans högre klasser. Men det förekommer även, att fullständig differentiering från visst stadium är genomförd. E t t intressant exempel på en sådan differentiering föreligger sedan år 1915 i Fredrikshavn. Den

424 av ministeriet godkända anordningen därstädes innebär, att folkskolan sönderfaller i två stadier, ett lägre 3-årigt, för alla lärjungar gemensamt, »Grundskolen», och ett högre 4-årigt, vilket sönderfaller i två linjer: »Mellemskolen» med undervisning i två främmande språk och matematik och »Borgerskolen» med undervisning i vanliga folkskolämnen, samt att ovanom mellanskolelinjen är fogad en 2-årig realskola. Den differentiering, som sålunda under de senare åren i stor utsträckning framträtt inom den danska folkskolan, bildar en viktig utgångspunkt för den senaste danska skolkommissionens behandling av enhetsskoleproblemet, liksom för den opinion, som uppbär dess organisationsförslag. Den huvudinvändning, som riktats mot den nu tillämpade danska skolorganisationen, avser, att den nuvarande mellanskolan, vilken mottager sina lärjungar i Il-årsåldern, sträcker sig utöver den 7-åriga skolpliktsålderns slut i 14-årsåldern, varav blivit följden, att särskilt i folkskolans mellanskolor en stor mängd obemedlade lärjungar sluta sin skolgång med andra eller — i synnerhet — tredje klassen och följaktligen utan avslutade skolkurser. Det organisationsprogram, vilket såväl bland folkskolans målsmän som även av skolkommissionens majoritet förordats, avser att på det sätt råda bot på nämnda bristfällighet, att mellanskolan avskaffas samt i viss utsträckning ersattes med en inom folkskolan ut differentierad teoretisk linje, ovanom vilken bygges dels ett 4-årigt gymnasium, dels parallellt med dess två lägsta klasser en 2-årig realskola. Danmarks folk skollärarfö rening har i ett på allmänt möte beslutat uttalande formulerat detta program sålunda: »Folkeskolen ordnes efter Bornenes Behov indtil 14 Åars Alderen. Omkring 11 Åars Alderen deles Bornene i Henhold til deras Evner og Undervisningsbetingelser i en teoretisk og en praktisk Avdeling. Den förste afsluttes med en Prove, hvorpaa de videregaaende Skoleformer kan bygges. Den sidste tager ikke Sigte paa nogen Eksamen.» Skolkommissionens majoritet har modifierat detta program i så måtto, att densamma föreslår, att nedom de 4-åriga statsgymnasierna skola, vid de kommunala gymnasierna kunna som ersättning för mellanskolorna vara anslutna 3 »Borneskoleklasser» med undervisning i två främmande språk och matematik, dock icke med mer än två parallellavdelningar vid statsgymnasium. Denna kvardröjande dualism i undervisningen å det stadium, som i huvudsak motsvarar den nuvarande danska mellanskolans, motiveras dels därmed, att det ansetts nyttigt att gymnasiernas lärare fortfarande på detta sätt finge uppehålla kontakten med undervisningen på ett lägre stadium, dels även därmed att så länge det icke finnes en för folkskolans lärare tillfyllestgörande utbildning för den på den högre skolan särskilt inriktade undervisningen, det vore betänkligt att beröva statsgymnasieskolorna deras lägre klasser, eftersom statsskolornas lärare hava en grundligare utbildning än lärarna i någon annan skolform. Men bortom den sålunda föreslagna dualistiska ordningen, vilken torde vara tillkommen genom kompromiss, synes skjonta som en framtida möjlighet, när tryggande förutsättningar härför äro förefintliga, en organisation, som helt överlåter åt en folkskolans teoretiska linje den särskilda undervisning, som kräves som förberedelse för de gymnasiala studierna. Den differentiering i folkskolan, som kommissionens majoritet sålunda förordar, avses formellt anordnad som en motsvarighet till inom folkskolan nu medgivna »udvided undervisning» och omfattar även för därför lämpade lärjungegrupper praktiska ämnen, såsom olika arter av slöjd, bokhålleri, fysikslöjd, trädgårdsarbete o. d. Huruvida de lärjungar, som skola erhålla särskild undervisning i mer teoretiska ämnen, skola vara uppdelade till särskilda klasser eller i de obligatoriska folkskolämnena skola erhålla undervisning tillsammans med andra lärjungar, angives icke i lagförslaget. Tydligt är, att detsamma avser, att såväl fullständig som partiell differentiering skall kunna allt

425 efter föreliggande omständigheter tillämpas, men vissa kommissionens yttranden liksom även auktoritativa uttalanden från lärarhåll tyda på att den fullständiga differentieringen tänkts vara den i regel tillämpade organisatoriska principen. Från vilket stadium differentieringen skulle inträda, utsäges icke i lagförslaget, som blott talar om dess inträdande »i de sidste Skoleaar». Med den för Danmarks folkskoleväsen karakteristiska friheten för de lokala skoldistrikten överlämnas detta åt de kommunala skolmyndigheterna att med vederbörlig auktorisation närmare ordna. Inom kommissionen synes man hava räknat med möjligheten av differentieringens inträdande alternativt efter 3:e, 4:e eller 5:e skolåret; som regel torde differentiering under de tre sista folkskolåren avses, vilket även förutsattes av lärarsammanslutningarnas uttalanden, som hänvisa till Il-årsåldern som lämplig tidpunkt för dess inträdande. Kommissionen går ut ifrån att med de nya undervisningsuppgifter, som sålunda äro tilltänkta för den egentliga folkskolan, utbildningen av folkskolans lärare måste vidgas och fördjupas. Därför ingår också i kommissionsbetänkandet förslag till förbättrande av lärarutbildningen, vilket förslag bl. a. åsyftar, att lärareseminarierna utvidgas från 3- till 4-åriga med obligatorisk undervisning i två främmande språk och att för inträde i seminarium må krävas realexamen eller likvärdiga kunskaper. I stort sett innebär den danska skolkommissionens organisationsförslag ingen radikal omgestaltning av nu tillämpade organisation, utan avser närmast, med en förskjutning nedåt av gränsen för de gymnasiala studiernas inträdande, en konsolidering av det nu inom folkskolorganisationen förefintliga differentieringssystemet och därmed även ett genomförande i stor utsträckning av den högre skolans anslutning till avslutad folkskola. Någon direkt åtgärd för organisationsförslagets förverkligande har hittills icke vidtagits. De skolreformförslag, vilka hittills av regeringen förelagts riksdagen, avse närmast att förbereda enhetsskolef rågans lösning genom stärkande av folkskolans kapacitet. Dessa förslag avse dels förbättrande av folkskollärarnas utbildning, dels även i samband med sekularisering av folkskolans lokala ledning organiserandet av sakkunnig inspektion för folkskolorna. Även i Österrike har i samband med de senaste årens skolreformatoriska strävanden därstädes frågan om den obligatoriska skolans differentiering som ett medel att lösa enhetsskoleproblemet trängt fram i förgrunden. I Österrike är stadgad 8-årig skolplikt, vilken fullgöres dels i 5-årig folkskola, dels därovan, för dem, vilka ej övergå till högre skolor, i städerna i 3a n g borgarskola (»Burgerschule»), på landsbygden i 3-årig överbyggnad på folkskolan. Efter fjärde eller femte folkskolåret sker övergång till högre skolor (»Mittelschulen»), vilka å den humanistiska linjen på 8 år, å den reala linjen på 7 år förbereda för högskolestudier. Dessa högre skolor äro fristående i förhållande till folkskola och borgarskola. I syfte att förbereda ett sammanväxande av högre skola och skolor för den obligatoriska skolpliktens fullgörande till en »enhetsskola» utexperimenteras emellertid sedan år 1922 i sex av Wiens kommunala skolor en ny organisation med följande struktur: i stället for normalt tillämpad organisation för den obligatoriska skolpliktens fullgörande med 5-årig folkskola och 3-årig borgarskola sättes en organisation m j d 4-arig folkskola och 4-årig allmän mellanskola (»allgemeine Mittelschule»). Till denna senare överföras för skolpliktens vidare fullgörande sådana, som genomgått den 4-åriga egentliga folkskolan. Denna mellanskola, vilken avser att ersätta både borgarskolan och de högre skolornas lägre stadium, ar^uppdelad i två linjer, I och I I . Till linje I överföras lärjungar med medelmattig prestationsförmåga eller däröver, till linje I I lärjungar med prestationsiormaga under medelmåttan. I mellanskolans två första årsklasser äro kur-

426 serna tämligen likartade å båda linjerna, och korrigeringar i avseende å lärjungarnas fördelning å dessa båda linjer kunna följaktligen under denna tid vidtagas genom överflyttningar från en linje till en annan. Först under tredje mellanskolåret inträder en viss åtskillnad i ämneskretsen genom utvidgad undervisning, främst i matematik, å linje I samt genom fakultativ undervisning å samma linje i latin, i ett modernt främmande språk eller i tilläggskurs för modersmålet. Från avslutad mellanskola å linje I kunna så lärjungar övergå till en fyraårig »överskola» (»Oberschule»), vilken är differentierad å fyra linjer, en klassisk, en tysk, en modernspråklig och en matematisk-naturvetenskaplig. Den nya mellanskolans två linjer, vilka närmast representera den differentierade enhetsskolan, skola finnas sida vid sida i samma skolhus och under samma ledning. De vid skolan anställda lärarna skola om möjligt hava lektionstimmar å båda linjerna, och för att ytterligare markera gemensamheten rekommenderas, att lärjungar från båda linjerna skola sammanföras till gemensam undervisning i övningsämnen. Under försöksåren hava mellanskollärare och borgarskollärare till lika antal anställts vid de nämnda skolorna och ledningen utövas av en melianskolärare och en borgarskollärare, den förre i regel som pedagogisk, den senare som administrativ ledare. Under läsåret 1924—1925 var lärjungeantalet å linje I och I I resp. 52.4 % och 47.6 % av hela antalet. En redogörelse för erfarenheterna från de tre första försöksåren har innevarande år 1926 publicerats. Av densamma framgår bland annat, att lärarna allmänt konstaterat gynnsamma verkningar av differentieringen med hänsyn både till de bättre begåvade och till de sämre begåvade lärjungarnas undervisning och arbetsresultat. Då den österrikiska typen av differentierad enhetsskola endast i mycket begränsad utsträckning och under mycket kort tidrymd tillämpats, torde det ännu vara för tidigt att bedöma densamma och särskilt dess möjliga betydelse för enhetsskoleproblemets lösning. Den erbjuder emellertid ett särskilt intresse därutinnan, att differentieringen icke, som i Danmark, försiggår på grundval av frivillig anslutning — efter prövning — till den teoretiskt betonade linjen, utan genom tvångsmässig uppdelning efter prestationsförmåga. I detta hänseende erbjuder denna differentierade skoltyp bestämda släktdrag med det tyska Mannheimersystemet, ehuruväl principerna för uppdelningen äro olikartade. De sakkunniga hava ansett lämpligt att med en viss utförlighet i detta sammanhang redogöra för differentieringsprincipens betydelse och tillämpning i den senare skolorganisatoriska utvecklingen inom några kulturländer, både emedan frågans behandling därstädes är ägnad att belysa hithörande praktiska problem och emedan i allmänhet därav framgår, att nämnda princip på andra håll tillmätes en betydande räckvidd vid behandlingen av enhetsskolefrågan. Innan de sakkunniga övergå till att något överväga möjligheterna av differentieringsprincipens tillämpning i nu förevarande riktning inom svenskt skolväsen, torde i detta sammanhang böra framhållas ett par synpunkter av mer allmän och principiell natur, berörande enhetsskole- och differentieringsprincipernas inbördes förhållande. Det prakKravet på genomförd enhetsskola har inom de moderna kulturländerna i tiska sam- första hand gjorts gällande med den utformningen, att den del av skolorganibandetmel- ss aotin l0 nen, som vanligen benämnes folkskola, skulle behålla lärjungarna så länge skolekravet möjligt, innan de övergå till den högre skolan. Men härigenom hotas den och kravet högre skolan med ökade svårigheter, när det gäller att med ett allt mer begränsa differen- S at tidsutrymme tillfyllestgörande fylla avsedel uppgift utan att lärjungarnas tiering inom folkskolan.

427 utträde i livet oskäligt fördröjes. Det är under sådana förhållanden helt naturligt, att det eftersträvas, att folkskolan så effektivt som möjligt stöder den högre skolans arbete, och att därvid särskilt överväges, huruvida icke folkskolan i viss mån kan ombesörja undervisningsuppgifter, vilka hittills ansetts vara för den högre skolan särskilt utmärkande, exempelvis viss undervisning i främmande språk. Men det är uppenbart, att i den mån svårigheter här inställa sig dels på grund av folkskolans ojämna lärjungematerial och dels på grund av konflikter mellan dessa särskilda krav och folkskolans fostringsuppgifter i avseende å det flertal lärjungar, som ärna efter skolpliktsålderns slut gå ut i förvärvslivet, i samma mån framträder också till övervägande utvägen att till särskild undervisning avskilja lärjungar, som böra förberedas för den högre skolans studieväg. Det torde därför kunna sägas vara ganska förklarligt, att allt eftersom enhetsskolekravet skarpes i den riktning ovan antytts, tanken på en differentiering inom folkskolan blir allt mer aktuell. Men om alltså differentieringssträvandenas framträdande i växlande former Differ enmom de moderna kulturländerna i våra dagar icke kan frånkännas ett nära tieringens sammanhang med enhetsskoleproblemets aktualitet, så har å andra sidan inställt ppncipiedl sig ett behov att principiellt överväga, huruvida verkligen en differentiering medenLts innerst inne är förenlig med enhetsskoletanken. Tvivelsmål i denna punkt skolan. framträda flerstädes i de över skolkommissionens betänkande avgivna utlåtandena, där man ställer sig avvisande mot differentieringstanken. Det hävdas exempelvis, att genom en differentiering inom folkskolan enhetsskolan icke längre bleve någon enhetsskola, då undervisningen icke bleve gemensam för alla barn (Piteå folkskolestyrelse), att differentieringen skulle »under folkskolans namn dölja det parallellsystem, som enhetsskolan vill utrota» (folkskolinspektören Bager-Sjögren). Liknande tvivelsmål av mer principiell art framskymta, då skolöverstyrelsens majoritet uttalar, att anordningen skulle »införa dualism och parallellsystem i själva folkskolan», och de torde i viss mån hava motiverat jämväl den avvisande hållning gent emot differentieringstanken, vilken framkommer i yttrandena från flera folkskollärarföreningar, särskilt i yttrande av Sveriges allmänna folkskollärareförenings centralstyrelse. Man kan rörande denna fråga inom skolvärlden urskilja två meningsriktningar, vilkas inbördes skiljaktighet i viss mån sammanhänger med den något olika nyanserade motiveringen för enhetsskolan. Den ena meningsriktningen har av ålder starkt betonat den sidan av enhetsskolans sociala uppgift, som avser att till en nära gemenskap sammanföra barn från skilda samhällsklasser och med skilda framtidsmöjligheter. Man betonar från detta håll även starkt en andra sida av enhetsskolans sociala uppgift, den som särskilt tager sikte på att möjliggöra för lärjungarna att få den utbildning, som deras anlag betinga. Men man anser, att denna uppgift bäst fylies därigenom, att valet av skilda bildningslinjer uppskjutes så länge som möjligt, så att dessa anlag kunna tydligare framträda. Enhetsskolan blir för denna uppfattning en skola, som sammanför barn från skilda samhällsklasser och med skilda anlag till gemensamma klasser och gemensam undervisning. Gärna utfyller nämnda åskådning sin sociala motivering med det pedagogiska motivet, att på den enhetliga barndomsskolans stadium undervisningen varken kan eller bör anordnas på mer än ett sätt, nämligen på det sätt, som är det psykologiskt riktiga för detta åldersstadium. Man förnekar icke, att på detta stadium barnen kunna förete olika anlag och kräva i viss mån olika behandling, men man anser, att en individualiserande undervisningsmetod är med hänsyn till här föreliggande behov tillfyllestgörande. Då denna åskådning, särskilt i Sverige, gärna vill tänka sig folkskolan i dess helhet som gemensam grundskola, blir enhetsskolekravet

428 gärna liktydigt med kravet på en »enhetlig» folkskola. Enhetsskolan blir den odifferentierade folkskolan som grundskola för den högre skolan. Den andra meningsriktningen skjuter något mer i förgrunden enhetsskolans uppgift att låta de ungas anlag och intressen, oberoende av stånd eller förmögenhetsställning, komma till sin rätt. Den opponerar mot tendensen att i enhetsskolan främst se medlet för åstadkommande av en allas lika undervisning och hävdar som dess syfte uppgiften att förmedla åt var och en den särskilda utbildning, som passar för honom. I den mån alltså, som redan å barndomsskolans stadium anlag och intressen kunna spåras och tillvaratagas, bör skolan bereda möjligheter härför, och i den mån så icke i tillfredsställande utsträckning kan ske inom den gemensamma undervisningens ram, böra tillfällen beredas till särskild undervisning åt olika lärjungegrupper genom skolundervisningens differentiering. Denna meningsriktning betonar även starkt betydelsen av den genom enhetsskolan förmedlade socialt betonade gemensamhetsfostran, men den anser, att den icke genom de gemensamma klasserna bör förmedlas under längre tid, än behovet att tillgodose barnens alltmer framträdande anlag betingar, och den fömenar, att tillhörigheten till en för alla samhällsklasser gemensam skola bör i och för sig tillmätas en socialt uppfostrande betydelse. Enhetsskola blir med denna åskådning icke oförenlig med differentiering, och i den mån alltså enhetsskolebegreppet tilllämpas på folkskolan är detsamma icke ovillkorligen uttryck för kravet på en enhetlig, för alla lika undervisning, utan framhäver mer folkskolans enhetlighet i mening av en för alla barn gemensam skola, även där densamma inrymmer skilda bildningslinjer. Denna senare meningsriktning har med tiden fått en allt större betydelse i visst samband med en allt mer framträdande tendens att vidga enhetsskoletankens tillämpning utöver barndomsskolans eller folkskolans snävare ram till att avse överhuvud barndoms- och ungdomsårens brokiga system av skolor. Enligt denna allt mer framträdande uppfattning är kravet på genomförd enhetsskola innerst inne liktydigt med kravet på en inre organisk samhörighet mellan olika skolarter, sammanfattade och förbundna till en enda skolorganisation, ett organiskt uppbyggt nationellt skolsystem, en »folkskola» i ordets vidsträckta bemärkelse. Denna idériktning, vilken strävar att utplåna den i viss mån konventionella gränsen mellan folkskola och högre skolor, har i skolorganisation och skolliv här och var fått sporadiska uttryck i strävanden att sammanföra dem till organiserad nära samverkan — t. ex. vid överförande av lärjungar från folkskola till högre skola — och att förena de olika skolformerna under gemensam förvaltning, liksom ock i folkskolans övertagande av undervisningsuppgifter, som traditionellt ansetts vara förbehållna den högre skolan. E t t karakteristiskt uttryck för denna åskådning har den senaste danska skolkommissionens majoritet givit, då den velat förbehålla namnet »Folkeskolen» som gemensam beteckning för »den samlede danske offentlige Skole», varmed man velat ge symboliskt uttryck för, att denna danska skola »i alle dens Grene skal vasre det danske Folks Eje i lige hoj Grad, hvad enten det drejer sig om Barneskolen i dens forskellige Former eller om Gymnasiet, Realskolen og Ungdomsskolen, som man ogsaa onsker indordnet i den Skolebygning, der skal staa aaben for alle landets Bern, hvert efter sit Anlaeg, Lyst og Interesse». Men denna vidgade enhetsskola måste med nödvändighet kunna förlikas med differentieringskravet, ty differentiering är en nödvändig förutsättning för att det i denna mening enhetliga skolsystemet skall kunna tillgodose såväl den enskildes krav på lämpligt tillrättalagd utbildning som samhällets krav på arbetskrafter, utbildade för olika samhälleliga uppgifter. Differentieringskravet framträder icke i detta sammanhang som en princip, vars förenlighet eller oförenlighet med enhetsskoletanken det gäller att undersöka, utan som en empirisk nödvändighet och som en rent praktisk fråga, vilken bör efter föreliggande pedagogiska, so-

429 ciala och kulturella förutsättningar få sin av tidsomständigheterna betingade lösning. Och i och med det att gränsen mellan folkskola och högre skola inom det enhetliga skolsystemets ram förlorar åtskilligt av sin gamla betydelse, blir ej heller differentieringstankens tillämpning inom folkskolans ram något annat och mer än en praktisk fråga. Ät en sådan syn på den vidgade enhetsskolan och dess förhållande till differentieringsproblemet har en norsk skolman givit ett adekvat uttryck, då han uttalar sin förhoppning, att »det vilde vaere mulig paa engang at tilgodese almendannelsens och sserdannelsens interesser gjennem et i sin hovedstamme samlet, men samtidig efter anleeg og behov forgrenet skolesystem, en enhetsskole icke i betydning av en for alle ensartet skole, men en saadan, hvor de almenmenneskelige og almenborgerlige og de mere specielle dannelsesbehov kunde indordnes som led under en fåslies organisation» (Otto Anderssen). De sakkunniga hava velat erinra om tillvaron av dessa olika meningsrikt- Folkskolans ningar, emedan de giva principiella uttryck åt de divergerande tendenser, som /e%^™r0_ i praktiskt skolorganisationsarbete på olika håll göra sig gällande. Mer och bte^ ett mer blir det emellertid tydligt, att avgörandet på förevarande område icke praktiskt kommer att för framtiden bero allenast på överväganden av principiell natur problem. utan även på erfarenhetsmässigt avvägande av de olika organisationstypernas verkningar och betydelse i pedagogiskt och socialt hänseende. Det är för den närvarande situationen i sådant hänseende karakteristiskt, att, trots dessa ovan skisserade principiella meningsskiljaktigheter, man dock i realiteten från intet håll reser motstånd mot varje form av differentiering inom folkskolan. Det förefinnes sålunda åtminstone en differentierad folkskolelinje — hjälpklasserna för efterblivna barn — om vars lämplighet numera knappast mer än en mening råder. Den art av differentierad linje inom folkskolan, varom här närmast är fråga, Framställda föreligger i närmare motiverat och utformat förslag, så vitt de sakkunniga förslag Ull kunnat finna, endast i ett utlåtande, avgivet av föreningen Folkskolans vän- £ £ « J o ners förvaltningsråd. I utlåtandet erinras om, att folkskolan arbetar^ i jamf0i%skoimu förelsevis långsam takt. Det innebure slöseri med tid och kraft att låta mer begåvade lärjungar t. o. m. sjätte skolåret erhålla samma undervisning som medelmåttigt eller svagt begåvade lärjungar. Förvaltningsrådet anser, att de ire lägsta klasserna i realskolan kunde indragas. Men samtidigt borde i stader med allmänna läroverk inom folkskolan från och med femte klassen inrättas särskilda linjer för mera begåvade lärjungar, där dessa kunde erhålla undervisning bl. a. i främmande språk, och i övrigt en undervisning, som motsvarade deras fallenhet och behov. En sådan anordning skulle särskilt gagna språkundervisningen, vars onaturliga anhopning därigenom kunde undvikas. Genom en sådan organisation skulle vidare skoltidens förlängning undvikas och realskolans tryck på den egentliga folkskolan lättas, i det att den för flertalet lärjungar avsedda folkskoleundervisningen därigenom skulle erhålla tillbörlig arbetsro. På denna väg skulle också en del lärjungars lämplighet för högre studier under ett par år kunna prövas. Långt ifrån att bryta enhetsskolesystemet skulle en sålunda differentierad linje på ett effektivt sätt bidraga till förverkligandet av den 6-åriga bottenskolan. Urvalet till den särskilda linjen borde försiggå på ungefär samma sätt som för närvarande till de allmänna läroverken. Efter genomgång av folkskolans sjätte klass borde de godkända lärjungarna kunna utan ny prövning intagas i realskolan. Förutom i nämnda utlåtande föreligger ett rätt detaljerat och utförligt motiverat utkast till differentierad folkskolorganisation i en av rektor E . E h 11 n,

430 Stockholm, utgiven broschyr, En utopi eller några synpunkter och förslag beträffande skolreformen. Då detta förslag delvis bygger på förutsättningar, som icke kunna tänkas inom närmare framtid föreligga — t. ex. 8-årig folkskola — torde icke vara nödigt att i förevarande sammanhang utförligare referera detsamma. Det må blott nämnas, att förslagsställaren närmast tänker sig en partiell linjedifferentiering med ett antal för alla lärjungar gemensamma obligatoriska timmar •— genomgående 18 — samt därutöver möjlighet att välja mellan å ena sidan en mer teoretisk linje med främmande språk och å andra sidan »hjälpundervisning» i vanliga folkskoleämnen samt undervisning i fackämnen; differentieringen skulle inträda redan från och med fjärde skolåret. Det säger sig självt, att en lösning av enhetsskoleproblemet med tillhjälp av differentiering inom folkskolan i förening med omgestaltning av den högre skolan kan förete en mängd skilda variationer, och de i det föregående lämnade redogörelserna för tillämpade organisationer eller förslag till sådana i några moderna kulturländer torde i sin mån vittna därom. Då i Sverige en generell lösning i nu angivna riktning för närvarande varken synes hava tillräckligt stöd i mer utbredd opinion, ej heller är förberedd genom på enskilda orter anordnade försök, synes det knappast nödvändigt att här allsidigt överväga de möjligheter, som med hänsyn tagen till svenska skolorganisatoriska förhållanden kunna erbjuda sig. De sakkunniga skola därför begränsa sig till att såsom exempel något belysa ett par mera närliggande möjligheter för problemets organisatoriska lösning. DifferenI första hand erbjuder sig den möjligheten, som i ovan refererade yttrande tierad linje a v Folkskolans vänners förvaltningsråd skisserats: en differentierad linje med sTolanshöa- f rammande & P r åk i folkskolans högsta klasser jämte därpå byggd 3-årig realsta klasser i skola. De sakkunniga hava utarbetat en timplan för sådan linje jämte 3-årig förening realskola (Bil. 5) och hava därvid ansett lämpligt att låta den teoretiska linjen med 3-årig utdifferentieras efter fyra folkskoleår, såsom i nämnda yttrande föreslagits. ieas oia. j ) a r v ^ n a r fg r ^Q högre klasserna i stort sett till grund lagts det veckotimtal Organisa- i respektive årsklasser, som i den utarbetade timplanen för 5-klassig realskola allmän9 tillämpats, samt i de två lägsta klasserna räknats med det högsta tillåtna veckoutformning, timtalet för folkskolans högsta klasser enligt gällande undervisningsplan. Timplanen företer endast vissa mindre avvikelser från den uppgjorda timplanen för 5-klassig realskola, vilken organisationstyp närmast lämpar sig som jämförelse. De viktigaste avvikelserna äro, att särskilda timmar för undervisning i husligt arbete och motsvarande praktiskt arbete för gossar icke kunnat inpassas samt att undervisningen i fysik i realskolan uppflyttats till näst högsta klassen. KureMer avgörande för bedömande av denna organisationstyps pedagogiska effekfördelning. tivitet är givetvis kursfördelningen. De sakkunniga hava icke i detalj utformat ett förslag till kursplan men hava sökt i huvudsak bilda sig en föreställning om hur de med denna organisationstyp särskilt förbundna svårigheterna och olägenheterna skulle kunna mildras. De största svårigheterna sammanhänga därmed, att även den differentierade linjen inom folkskolan måste föra fram till ett avrundat slutmål, då långt ifrån alla lärjungar å denna linje få förutsättas komma att fullfölja sina studier i den 3-klassiga realskolan. Svårigheterna gälla företrädesvis tre ämnen: historia, geografi och — i mindre grad -— naturkunnighet- Klart är, att i realskolan en omläsning i bredare format av historiekursen är ofrånkomlig, och för beredande av nödtorftigt utrymme härför har ock ämnet fått jämförelsevis höga timtal i realskolans båda högsta klasser. Emellertid torde vara tänkbart, att den jämförelsevis breda framställning av svensk forntids- och medeltidshistoria, som i folkskolan före-

431 kommer, skulle kunna göra en omläsning av detta parti överflödig, annat än i form av en kortfattad återblick, varigenom en viss tid kunde invinnas å realskolestadiet och de övriga historiska partierna följaktligen kunde komma i åtnjutande av en tämligen tillfredsställande behandling. Svårare ställer det sig med geografikursen. Dock kan tänkas, att å den särskilda folkskolelinjen de stora europeiska kulturländerna kunde få en mer utförlig behandling än den å folkskolestadiet vanliga och studiet av övriga europeiska länder och de främmande världsdelarna i viss mån avknappas. Härigenom skulle å realskolestadiet möjliggöras en kursanordning, enligt vilken efter tillfredsställande genomgång av de främmande världsdelarna till det högsta stadiet komme att förläggas en mer summarisk genomgång av Europas länder, företrädesvis ur näringsgeografisk synpunkt. Lättare ställer sig kursanordningen i de naturvetenskapliga ämnena i så måtto, att de till de båda högsta folkskoleklasserna förlagda biologiska partierna torde rätt väl ägna sig som grundval för en tillfredsställande kurs i den 3-åriga realskolan. Däremot torde studieresultatet i fysik och kemi beräknas komma att i det hela bliva något sämre än i realskola av vanlig typ. I stort sett torde denna mer summariska undersökning kunna sägas giva vid °^^~ handen, att en organisation med differentierad folkskolelinje av här förutsatt effektivitet anordning i förening med 3-årig realskola, under förutsättning av fullgod un- och de alidervisning å olika stadier, kan beräknas leda till studieresultat, som icke i manna förutavgörande mån behöva understiga studieresultaten i 5-klassig realskola, byggd ^ ^ J ™ på 4-årig grundskola. Möjligheten att för undvikande av skoltidens förlängning tillämpa nu förevarande organisation får alltså icke utan vidare avvisas. Men väl krävas vissa särskilda garantier för att den skall kunna något så när tillfredsställande fylla sin uppgift. De sakkunniga vilja för sin del särskilt erinra om följande. Timplanen för den differentierade linjen är närmast uppgjord under förutsättning, att linjen är fullständigt differentierad. Jämföres organisationstypen med 5-årig realskola, torde också vara uppenbart, att den differentierade linjen, för att komma till ett någorlunda likvärdigt resultat, bör, om möjligt i samtliga ämnen, hava ett i lika mån sovrat lärjungematerial som realskolan. Emellertid låter det givetvis tänka sig, att då fullständigt differentierad linje icke lämpligen kunde avskiljas och folkskolan i det hela arbetade under gynnsamma betingelser, en allenast partiell differentiering med särskild läsning företrädesvis i det främmande språket kunde anordnas, därvid helt visst de bättre begåvningarna kunde vinna för ss^ftet tillfredsställande resultat. Som ovillkorlig fordran måste hävdas, att undervisningen å folkskolans differentierade linje skall meddelas av härför fullt kompetenta och lämpade lärare. Denna fordran bör särskilt betonas med avseende å undervisningen i främmande språk, vilket ämnesområde icke tillhör den egentliga folkskolans hittillsvarande ämneskrets. I erforderlig utsträckning måste sålunda här ämneslärarsystem tillämpas. Intagning i realskolan bör föregås av särskilda prövningar vare sig i form av kontrollerade avgångsprövningar vid folkskolekursens slut eller i form av inträdesprövningar inför realskolans lärare. Möjligen skulle i senare fallet under vissa betingelser inträdesprövningarna kunna begränsas till modersmålet, det främmande språket och matematik. Ovan behandlade plan för organisation av differentierad folkskolelinje och Motsvarande den högre skolans gestaltning i anslutning därtill, är uppgjord under förut- organisation sättning, att folkskolan är 6-klassig. Är folkskolan åter 7-klassig, bör helst ™^k7^Jjjg organisationen bliva en annan. Det låter visserligen tänka sig, att den högre

432 skolan även då ansluter sig till en differentierad linje i folkskolans sjätte klass. Men är sådan differentierad linje över huvud i folkskolan anordnad, ligger det närmast till hands, att densamma får ostört fullfölja sitt arbete till folkskolans slut, och att den högre skolan först därefter vidtager. Under förutsättning av 7-årig differentierad grundskola kunna inställa sig olika möjligheter för den högre skolans organisation. I anslutning till överväganden i Norge och Danmark kan särskilt ifrågasättas antingen realskolans sidoställande med gymnasiet, alltså — med fasthållande vid nuvarande studietid — 2-årig realskola och 5-årigt gymnasium såsom självständiga skoltyper, möjligen med vissa ömsesidiga övergångsmöjligheter, eller också 2-årig realskola och därpå byggt 3-årigt gymnasium. Då här stora svårigheter möta att överväga de olika organisatoriska alternativens utformning och konsekvenser och den 7-åriga folkskolan för närvarande i Sverige endast har begränsad utbredning, hava de sakkunniga icke ansett sig böra underkasta de möjliga alternativen en mer ingående utredning. Slutligen bör i avseende å skolorganisationens gestaltning med differentierad folkskola som grundskola framhållas, att lärjungar, vilka från avslutad odifferentierad folkskola eller från avslutad allmän folkskolelinje önskade övergå till högre skola, därvid måste underkasta sig avsevärd extraläsning. Med hänsyn härtill har den danska skolkommissionen i anslutning till ovan refererade förslag med differentierad folkskola ifrågasatt, att vid sidan av 2-åriga realskolor skulle upprättas ett mindre antal 3-åriga realskolor för sådana lärjungar, vilka efter avslutad folkskola önskade genomgå realskola men icke tillhört folkskolans teoretiskt betonade linje. Med tillämpning av 6-årig differentierad folkskola skulle på samma sätt huvudsystemet med 3-åriga realskolor kunna i förenämnda syfte suppleras med ett mindre antal 4-åriga realskolor. I den mån sådana supplerande realskolor, bjrggda på 6-årig odifferentierad folkskola eller allmän folkskolelinje, icke fyllde det förefintliga behovet, kunde givetvis särskilda övergångskurser nödtorftigt förmedla övergång till den 3-åriga realskolan. Verkningar Med avseende å den här ifrågasatta differentieringens återverkan på folkskol uppfost- i a n s i n r e fostringsarbete synas följande synpunkter böra beaktas. end^avTär Differentieringens verkningar i uppfostringshänseende kunna framträda på ifrågasatta flera sätt. Det kan förefinnas risker, att såväl ett intellektuellt som ett socialt differen- betonat urval kan inom folkskolan framkalla inre motsättningar och åtskillnader tiering. a v ^en a r ^ a ^ ^ e n f o s tran, som den av folkskolan hägnade gemensamheten avser att bereda jordmån för, därigenom äventyras. Dessa verkningar bleve givetvis beroende av huru urvalet till den differentierade linjen med hänsyn till dess uppgift komme att gestalta sig. Då linjen i det väsentliga komme att övertaga en del av den undervisningsuppgift, som för närvarande påvilar realskolan, ligger närmast till hands att förutsätta, att detta urval i stort sett komme att försiggå på sätt, som för närvarande tillämpas vid intagning i läroverken. Det skulle alltså komma att bestämmas i första hand av föräldrars och lärjungars önskan, uttryckt i ansökan om överförande till denna linje, i andra hand av en prövning i en eller annan form av lärjungens lämplighet för mer teoretiska studier. Tydligt är, att vid överflyttandet till differentierad linje förutvarande lärares uppfattning komme att få särskild betydelse. Av vikt är att framhålla, att avskiljandet till nu ifrågavarande linje icke skulle innebära det starkt utpräglade begåvningsurval, som måste karakterisera avskiljandet till den i föregående sammanhang omnämnda differentierade linje, vilken hade till uppgift att framföra en del elever på kortare

433 tid genom folkskolan. Fordran på intellektuell begåvning skulle för nu ifrågavarande linje givetvis ej ställas högre, än som i allmänhet för inträde i realskola är avsett. Vidare må betonas, att här icke bleve fråga om ett systematiskt begåvningsurval._ Det komme alltid att finnas ett antal lärjungar med god fattningsgåva, vilka på grund av obenägenhet för mer ansträngande studiearbete eller särskild fallenhet för praktiskt arbete icke sökte sig över till den differentierade linjen. Att även denna linje i viss mån komme att få karaktär av en begåvningslinje, torde emellertid vara uppenbart. I sociali avseende kunde den nu ifrågavarande differentieringen icke undgå att få en viss icke önskvärd betoning, då till den teoretiska linjen givetvis barn i stor utsträckning komme att söka inträde från de mer välsituerade samhällsklasserna. Å andra sidan komme denna linje säkerligen icke att få samma avgjorda karaktär av att förbereda för den högre skolan, som förhållandet bleve med den förut antydda linje, som avsåge att på kortare tid än den normala meddela folkskolekursen. Även nu förevarande teoretiska linje bleve ju en folkskolelinje med skoltid av normal längd och kunde följaktligen med' fördel utnyttjas även av _ sådana lärjungar, vilka icke hade bestämd avsikt att sedermera fullfölja sina studier i realskolan. Antagligt är, att linjen, även med sitt förhållandevis starka inslag av lärjungar från mer välsituerade samhällslager, clock skulle få ett ur social synpunkt mer blandat lärjungematerial än vad i stort sett förhållandet är med de nuvarande real- och mellanskolorna. Över huvud torde kunna sägas, att nu ifrågavarande differentierade folkskoleorganisation visserligen komme att erbjuda risker för mindre gynnsamma verkningar i uppfostringshänseende, men att dessa risker med hänsyn till vad ovan anförts ingalunda få överdrivas. Fråga är nu, om folkskolans allomfattande gemensamhet komme att besitta den andliga styrka, att den, åtminstone med tiden, förmådde överbjrgga de inre motsättningar, som ett inom folkskolan fördolt parallellskolesystem av nu ifrågavarande art hotade att framkalla, och trots differentieringen alltså i stort sett verka socialt fostrande. På den frågan är omöjligt att på förhand lämna svar. Dock må erinras om, att erfarenheterna från den förut skildrade differentierade danska folkskolorganisationen i det hela synas vara gynnsamma. Det vitsordas av danska skolman i ledande ställning, att den kamratliga samvaron och det kamratliga samförståndet numera i stort sett göra sig gott gällande, oberoende av att barnen tillhöra olika linjer eller skolformer inom den lokala skolorganisationen. Emellertid synes dock,o enligt de sakkunnigas uppfattning, föreligga anledning att varna för mer vittgående slutsatser av dessa danska erfarenheter med avseende å svenska förhållanden. Dels få utan tvivel medtagas i beräkningen vissa olikheter i folklynne och socialt åskådningssätt, vilka på förevarande område icke kunna frånkännas betydelse. Dels och framför allt måste hänsyn tagas till, att de inom den danska folkskolan förefintliga mellanskolorna och realklasserna och de med dem snarlika mer teoretiskt inriktade studielinjerna icke torde i allmännare utsträckning utnyttjas av barn från de socialt högre samhällsklasserna, i d e t att vid sidan av dessa högre skolor i flertalet städer finnas s. k. gymnasieskolor med sina särskilda mellanskolor och realklasser samt ofta även särskilda kommunala eller privata realskolor, vilka samtliga skolts^per i stor utsträckning draga till sig elever från dessa samhällsklasser. På grund av denna senare omständighet kunna de i Danmark vunna erfarenheterna icke utan vidare bliva vägledande med hänsyn till den sociala effekten av ett inom den svenska folkskolan inlagt differentieringssystem, därest denna, såsom i detta sammanhang bör förutsättas, bleve den allomfattande gemensamma barndomsskolan. 28—253165

434 Partiell De betänkligheter, som kunna göras gällande mot ovan granskade organiäifferen- sationsförslag, hänföra sig företrädesvis till det som regel förutsatta fullstäntiering inom j j g a avskiljandet av differentierad folkskolelinje med särskilda klassaydelnin^°lkeno°man £ a r - -^ e t ^Sge1" m e d hänsyn härtill nära till hands att undersöka, huruvida icke fakultativ för undvikande av skoltidens förlängning folkskolan skulle i nödig utsträckundervis- ning kunna stödja den högre skolan genom fakultativ undervisning åt vissa lärning i ett j U ngar, utan att dessa i övrigt avskildes från klassgemenskap med andra folkfrämmande s k 0 i a n g lärjungar. Särskilt framträder här osökt möjligheten att genom sådan SP ening nied fakultativ folkskolundervisning i främmande språk lätta den högre skolans arlycealt betsbörda i ett för dess undervisningsmål mycket betydelsefullt hänseende. Såorganiserad g o m förut omnämnts, är denna utväg för enhetsskoleproblemets lösning föremål högre skola. f „ r g t a r k t i n t r e S se i Norge, och i ett betänkande, avgivet av lärarkollegiet vid Lunds privata elementarskola, framlägges som förut nämnts förslag att för lärjungar, som ärna övergå till högre skola, i folkskolans sjätte klass anordna frivillig undervisning i ett främmande språk (engelska). Det torde enligt de sakkunnigas mening vara ofrånkomligt, att om en lösning på denna väg över huvud skall kunna tänkas, den till folkskolan förlagda fakultativa undervisningen i främmande språk måste pågå under minst två år, alltså under förutsättning av 6-årig grundskola påbörjas senast i folkskolans femte klass. Av skäl, som förut anförts, kan dock icke förutsättas, att en sådan partiell differentiering i regel skulle möjliggöra avkortning av en normalt uppbyggd högre skola med realskola och gymnasium från sju till sex år. Däremot "synas goda skäl tala för att en 6-årig högre skola av lyceal typ skulle kunna, även med lärjungematerial, utvalt såsom för vanligt gymnasium, nå tillfredsställande resultat. Förutom med hänsyn till den mindre tyngande språkbelastningen skulle en sådan lyceal skola erbjuda företräde framför 6-årigt lyceum av förut behandlad typ även därutinnan, att undervisningen i ett och annat ämne, särskilt i historia, skulle genom ämnets förskjutning uppåt till något mindre språkbeträngda högre klasser än i förberörda 6-åriga lyceum kunna erhålla en mer genomgående gymnasial karaktär. Men om alltså en skolorganisation av nu antydd struktur skulle medgiva_ en med hänsyn till studentutbildningen i det hela mera tillfredsställande lösning av skoltidsproblemet, än vad en organisation mecl 6-årigt lyceum, byggt pa 6-årig odifferentierad folkskola, medger, så bleve densamma å ^ n d r a sidan forknippad med särskilda olägenheter och svårigheter. Den måste medföra ett principiellt avskiljande av realskolan från den på studentexamen inställda högre skolan med därav följande deklassering av den förra .skolformen och med det normala valet mellan den kortare och den längre studievägen nedflyttat till ett väl tidigt åldersstadium. Den komme vidare med särskild hånsyn till de mindre städernas realskolor att påkalla särskilda anordningar för att möjliggöra övergång från högre klass i realskola till lämplig klass i lyceum, anordningar, vilka sannolikt komme att i hög grad komplicera hela organisationsproblemet. Och den komme måhända genom lyceets framträdande som den förnämligare skolformen och genom det tidigare avgörandet om studieväg till studentexamen att öka tillströmningen till denna examen. FörsöksDe sakkunnigas förut uttalade mening, att någon generell lösning av enhetsanordningar skoleproblemet med differentierad folkskola som grundval för närvarande icke med diffe- i v å r t l a n d k a n ifrågasättas, torde av det anförda vara tillfyllestgörande mo7olklkoia ti verad. Emellertid anse de sakkunniga goda skäl tala för att vid problemets övervägande perspektivet hålles öppet även åt detta håll. De sakkunniga anse sig därför kunna i likhet med generaldirektör Bergqvist förorda, att möjlighet beredes att å orter, som härför prövas lämpliga, försöksvis tillämpa en skolorganisation med nu ifrågasatt eller likartad karaktär.

Kap. XY. Skolans frihet. Organisationens rörlighet. Statsskola och privatskola. Såsom redan i kap. I framhållits hava de sakkunniga i sitt betänkande endast i jämförelsevis ringa omfattning sysselsatt sig med den viktiga frågan, huru arbetet i skolan bör bedrivas för att rätt motsvara sitt syfte. Helt naturligt är det organisationsspörsmålen, som dominera i den föreliggande utredningen. Om de sakkunniga sålunda icke utförligt gått in på själva skolarbetet, beror detta givetvis icke därpå, att de sakkunniga skulle underskatta betydelsen av att detta arbete ordnas och utföres på allra bästa sätt. Det torde knappast behöva sägas, att de sakkunniga dela den uppfattningen, att det framför allt är på det i skolorna bedrivna uppfostrings- och undervisningsarbetet, som det beror, om vårt skolväsen skall kunna rätt fylla sin uppgift i samhällets tjänst. Den yttre organisationen kan, huru betydelsefull och i vissa hänseenden avgörande den än är, dock endast skapa vissa förutsättningar för det inom organisationens ram utförda arbetet, och den bästa organisation blir därför ineffektiv, om ej den verksamhet, som den skall tjäna, motsvarar sitt ändamål. De sakkunniga hava sålunda avstått ifrån att söka lämna några allmänna riktlinjer för arbetet i skolorna men hava dock ansett sig böra i korthet beröra en för detta arbete viktig angelägenhet, nämligen frågan om skolans frihet, och vilja i samband därmed yttra något även om det mycket omdiskuterade spörsmålet angående förhållandet mellan statsskola och privatskola. Det ligger i skolarbetets natur, att det ej kan eller bör i detalj regleras genom starkt bindande föreskrifter. Detta arbete blir i hög grad beroende av dem, som utföra detsamma, och dessa kunna icke alla bedriva sitt arbete på samma sätt. Olika förfaringssätt vid undervisningen framtvingas genom de stora skiljaktigheterna i lärarnas personliga läggning; på grund härav passar den metod, med vilken den ene läraren når utmärkta resultat, icke alltid för den andre. Olikheter måste också uppstå till följd därav, att det i skolorna alltid kommer att finnas olika lärargenerationer, så att lärarna sins emellan förete stora skiljaktigheter i fråga om utbildning och erfarenhet; det är ej till skolans fördel att tvinga en lärare, som vant sig vid en äldre metod, att arbeta efter en ny, vilken han har svårt att sätta sig in i och vars förtjänster han icke uppskattar. Det anförda torde vara tillräckligt för att visa omöjligheten att genomföra en sträng uniformitet i fråga om undervisningsarbetets bedrivande. Läraren måste äga ganska stor frihet att inom den allmänna ram, som de kortfattade kursplanerna giva, närmare utvälja det lärostoff, som enligt hans mening bäst främjar det uppställda målet och tillgodoser lärjungarnas utveckling. Detsamma gäller även om den metod, som i det ena eller andra ämnet bör komma till användning. Även härvidlag bör läraren inom ej alltför snäva gränser kunna välja vad som bäst passar för hans läggning samt överensstämmer med hans personliga uppfattning om vad som bäst gagnar undervisningens syfte.

436 Då det gäller för en lärare att inom det rika material, som ett ämne erbjuder, för noggrannare genomgång utvälja sådana partier, som enligt hans övertygelse skulle vara för det föresätta syftet lämpligast, kan lätt tanken på en stundande examen och de uppgifter, som därvid kunna komma att givas, ställa sig hindrande i vägen. Bleve ledningen av realexamen ordnad på det sätt, som av de sakkunniga förordats, torde denna icke behöva erbjuda några större olägenheter i förevarande hänseende. Och det band, som studentexamen lätteligen lägger på lärarens frihet att utvälja lämpligt lärostoff, torde ej oväsentligt lättas, därest åtgärder för denna examens anordnande vidtoges i den riktning, de sakkunniga i det föregående angivit. Givetvis får lärarens frihet ej begagnas huru som helst. Skolan är icke till för lärarens skull. Dennes plikt är att samvetsgrant arbeta för det mål, som för skolans verksamhet uppställts av det samhälle, i vars tjänst han ingått. Även om han har rätt att välja bland olika vägar, så måste den väg, som väljes, alltid leda till målet. Detta kräves med hänsyn till lärjungarnas och därmed också till samhällets bästa. Det måste alltså så långt möjligt skapas garantier för att den frihet, som bör tillkomma den enskilde läraren i hans gärning, icke missbrukas, och därför måste kontroll å samhällets vägnar utövas. Erfarenheten synes giva vid handen, att de möjligheter, som för närvarande finnas att åstadkomma rättelse, då en lärare genom sin verksamhet uppenbarligen icke främjar lärjungarnas och samhällets bästa, icke alltid äro till fyllest. Vidare bör beaktas, att den frihet, som den enskilde lärare med avseende å undervisningens anordning bör äga, icke får hindra, att inom skolan en viss enhetlighet i kursernas anordnande och i skolarbetets allmänna inriktning eftersträvas. Detta är nödvändigt eller åtminstone mycket önskvärt redan med hänsyn till de ofta oundvikliga lärarombytena, om det för en skola uppställda bildningsmålet skall kunna nås. Att förena hänsynstagande till lärarens pedagogiska rörelsefrihet med den för en skola nödiga planmässigheten i undervisningen är ingalunda lätt, men den uppgiften måste allt efter cle föreliggande omständigheterna lösas, om skolans intresse skall kunna på bästa sätt främjas. Det synes vara uppenbart, att uppgiftens lösning underlättas, i samma mån som skolans lärare och ledning enas i nära och otvunget samarbete inbördes. Den lokala och centrala ledning, genom vilken kontroll skall utövas, bör givetvis göras så effektiv, som av förhållandena påkallas. Det är emellertid, särskilt med hänsyn till vad nu anförts, önskligt, att denna kontroll i möjligaste mån sker under förtroendefullt samarbete med de enskilda lärarna, så att dessas personligheter, insikter och erfarenheter kunna tillbörligen komma till sin rätt. Den enskilde lärarens frihet är slutligen också ett villkor för att ändrade eller nya förfaringssätt vid undervisningen skola kunna arbeta sig fram. Det klagas ej sällan över att möjligheterna att inom statens skolor göra pedagogiska försök äro alltför begränsade. I den mån dessa klagomål äro berättigade, böra de tydligen avhjälpas inom de gränser, som det för den ifrågavarande skolarten fastställda allmänna målet medgiver. Härför fordras, att möjlighet hålles öppen för den enskilde lärarens initiativ, ty det är ju i regel endast under det dagliga skolarbetet, som de nya vägarna kunna prövas. Det har redan i det föregående framhållits att den enskilde läraren bör äga ganska stor frihet att välja mellan olika metoder, blott det uppställda målet i det hela vinnes. Det synes emellertid vara riktigast, att i sådana fall, då det är fråga om mera betydande avvikelser från vad som förut varit brukligt, den lokala skolledaren får ha sitt ord med, och nyheterna kunna måhända vara så ingripande, att den centrala ledningens godkännande bör inhämtas. Om sålunda ett underställande hos den lokala eller centrala skolledningen skulle fordras, borde tydligen det

437 ifrågasatta försökets allmänna karaktär kunna angivas_ av den eller de lärare, som tagit initiativet. Givetvis bör icke krävas någon i detalj utarbetad plan. Det är ju först under försökets gång, som klarhet i detaljerna kan vinnas. Men å andra sidan böra alltid några allmänna riktlinjer för försökets syftning och innebörd kunna uppdragas. Det torde ligga i sakens natur, att icke lika stora möjligheter till individuella Jämkningar skiftningar kunna beredas i fråga om skolväsendets organisation som beträf- \™nf™*fande formerna för skolarbetets bedrivande. Skall skolan få det lugn, som ett mngspumen. framgångsrikt arbete förutsätter, kräves reda och fasthet i organisationen. Kastningar hit och dit bringa oreda och planlöshet i arbetet De omfattande förberedelser, som pläga föregå ett beslut om en ny skolorganisation, vittna på sitt sätt om den vikt, som lägges därvid, att genomgripande förändringar på detta område företagas först efter noggrant övervägande. Sedan det efter långa förberedelser och livliga meningsutbyten kommit så långt, att statsmakterna fattat beslut om en ny organisation, om de skolarter, som skola ingå i denna, om målet för dessa olika skolarter och antalet klasser i dem, om den högre skolans förhållande till grundskolan m. m., är det tydligtvis icke blott önskvärt utan även nödvändigt, att denna organisation får i lugn ordentligt prövas till sina verkningar i olika hänseenden. Kravet på fasthet och stadga i organisationen behöver emellertid icke utesluta, att åt densamma en viss rörlighet medgives. Det är uppenbarligen i hög grad önskligt, att organisationen så vitt möjligt tillåter anpassning efter lokala förhållanden och att inom dess ram nya organisationsformer kunna framarbetas och prövas. Att åstadkomma en viss rörlighet och smidighet torde vara lättast, då det gäller de undervisningsplaner, genom vilka skolans inre arbete regleras. Det har redan i det föregående vid olika tillfällen framhållits, att på detta område olika möjligheter böra beredas. Så hava de sakkunniga uttalat sig för att en annan språkföljd än den normala bör i vissa fall kunna medgivas. Uppenbart är, att en förändring i detta avseende måste medföra ändringar i timplan och kursplan. En annan möjlighet till smidighet vid undervisningsplanens tillämpning skulle en anordning med tillval och bortval kunna skänka. Men även möjligheter till förändringar av mera allmän innebörd synas böra beredas. Så synes det icke vara uteslutet att vissa jämkningar i den fastställta timplanen finge vid den enskilda skolan vidtagas. De starka meningsskiljaktigheter i fråga om timplanen, som framträtt i den på grundval av skolkommissionens förslag förda diskussionen, visa på sitt sätt, huru svårt, ja omöjligt det är att få till stånd timplaner, som kunna sägas i alla avseenden vara de bästa. Detta förhållande talar i sin mån för att tillfälle till jämkningar på detta område medgives. Det torde ligga i sakens natur, att dessa jämkningar icke kunna bliva synnerligen stora. Särskilt gäller detta, om man vill ändra de för de olika ämnena angivna timsummorna. Med hänsyn till arbetsbelastningen för lärjungarna synes det icke kunna medgivas, att de för det obligatoriska arbetet fastställda totala veckotimsummorna för en klass eller _ ring överskridas. Detta innebär, att ökning i timantalet för ett ämne måste vinnas genom minskning för ett annat, men en sådan minskning torde i regel bliva mycket svår att få till stånd. Nu anförda omständighet får emellertid icke hindra, att mindre jämkningar i timsummorna vidtagas, där sådana verkligen visa sig möjliga, utan att det för undervisningen i de särskilda ämnena angivna målet behöver åsidosättas. Det synes icke vara under alla omständigheter utan blott i tvistiga fall nödvändigt att för vidtagande av dylika jämkningar inhämta medgivande från skolöverstyrelsen.

438 Lättare torde det vara att åstadkomma jämkningar i timplanen på så sätt, att vissa förskjutningar beträffande ett ämnes timtal de olika klasserna eller ringarna emellan vidtagas, utan att den totala timsumman för ämnet ändras. Tydhgtvis kunna även härvidlag svårigheter komina att uppstå på grund därav, att förskjutningar beträffande ett ämne i regel måste medföra ändringar även för andra ämnen. Central myndighets godkännande av sådana jämkningar, om vilka nu senast varit fråga, torde icke behövas. Om ett annat slags jämkning i de fastställda timplanerna har talats redan i o det föregående (kap. V I I ) , i det att de sakkunniga uttalat sig för att, där sådant finnes lämpligt, s. k. koncentrationsläsning i vissa ämnen genomföres. Ett ämne skulle alltså under en del av läsåret kunna tilldelas ett större timtal för att under motsvarande tid förekomma antingen icke alls eller med blott litet timtal; beräknat för hela läsåret skulle timtalet bliva detsamma, som timplanen angiver. I fråga, om kursplanerna torde det vara lättare att bereda de särskilda skolorna möjligheter att företaga jämkningar. Formuleringarna i kursplanerna kunna aldrig få samma precision som timtalen i timplanerna och medgiva därför långt flera olika möjligheter. Det synes vara varken lämpligt eller nödigt, att kursplanerna erhålla en bestämt bindande karaktär, utan det synes vara tillräckligt, att de fastställas att tjäna till huvudsaklig ledning. Minst torde behovet av jämkningar göra sig gällande i fråga om de för de olika ämnena angivna målen. Målet för undervisningen bör tydligen i stort sett vara detsamma för alla skolor, tillhörande samma skolart, och målet för de särskilda ämnena formuleras i regel så allmänt, att därigenom icke några besvärande band påläggas den enskilda skolan. Vad angår innehållet i själva kurserna för de olika ämnena, har här ovan redan framhållits^ att detta plägar angivas i så allmänna ordalag, att ganska stor frihet gives åt den enskilde läraren att välja inom den allmänna ramen. Därmed torde också den viktigaste förutsättningen för rörlighet i fråga om lärokurserna vara given. Även jämkningar i fråga om kursernas allmänna omfattning torde dock i vissa fall visa sig behövliga. Detta gäller kanske mindre beträffande tillägg och uteslutningar, även om behov av sådana kan i vissa fall framträda; med hänsyn till det för de olika skolarterna uppställda målet bör givetvis undervisningen i skolor av samma art i stort sett överensstämma till innehåll och omfattning, och olikheterna framträda därför som sagt mera i fråga om detaljerna. I ett annat hänseende gör sig behovet av jämkningar säkerligen mera kännbart, nämligen då det gäller de olika kursmomentens fördelning på de särskilda klasserna. Det synes ej böra läggas hinder i vägen för den enskilda skolan att vidtaga sådana jämkningar i kursfördelningen, som efter noggrann prövning visa sig påkallade. < Det kan också visa sig lämpligt, att ett kursmoment överflyttas från ett ämne till ett annat. Så kan det t. ex. vara ändamålsenligt att, såsom också skolkommissionen framhåller, låta kursmomentet »antikens historia» tillhöra antingen kursen i historia eller kursen i klassiska språk; djur- och växtgeografi kan tillhöra såväl biologien som geografien. Till kursplanerna pläga också höra »metodiska anvisningar». I själva benämningen ligger, att åt dessa anvisningar icke skall givas bindande karaktär, utan att de blott skola tjäna läraren till stöd och ledning vid undervisningsarbetets ordnande och bedrivande. Om skolorna få den frihet i förhållande till timplaner och kursplaner, som här ovan angivits, böra viktiga förutsättningar för skolans anpassning efter skilda behov därmed kunna anses vara givna och möjligheter skapade för anordnande av pedagogiska försök även i statens skolor.

439 Det torde utan vidare vara klart, att större svårigheter skola mota om man Rörlighet i vill åvägabringa en mera avsevärd rörlighet jämväl , fraga om skolornas yttre denjUre organisation. Sedan regering och riksdag beslutat skolorganisationens allman^ na karaktär och bestämt, vilka organisationstyper som skola finnas a de särskilda skolorterna, är det givetvis icke gärna tänkbart att fa till stand några större ändringar i dessa hänseenden utan riksdagens medverkan o En viss rörlighet på förevarande område torde dock vara möjlig. Det ma här åter påminnas om att 1904 års riksdag lämnade utan erinran ett i kungl. proposition till samma riksdag gjort uttalande, att femårig realskola skulle pa försök kunna inrättas å skolort, där folkskoleväsendet vore väl utvecklat och de kommunala myndigheterna önskade en sådan organisation. Detta torde böra fattas så, att det från och med år 1905 varit möjligt att utan medgivande i varje särskilt fall av riksdagen försöksvis anordna femårig realskola, byggd pä fyraårig grundskola. De sakkunniga hava i det föregående vid upprepade tillfällen haft anledning att erinra därom, att i avgivna yttranden over skolkommissionens betänkande ofta uttalats önskemål om att vid sidan av de normala organisationstyperna avvikande typer skulle försöksvis fa upprättas och prövas. Därvid har från vissa håll framhållits önskvärdheten av att avvikande organisationstyper skulle få upprättas efter framställning av vederbörande kommuner. I den mån det vid beslut om en blivande skolorganisation visar sig möjligt att tillmötesgå dessa önskningar, tillskapas tydligen också torutsättningar för en lokal anpassning av skolväsendet. I det hela taget synes det, såsom de sakkunniga också i det föregående framhållit, vara både rimligt och lämpligt, att åt de kommunala myndigheterna beredes tillfälle att uttala sina önskemål, innan den statliga skolorganisationen å en ort bestämmes. Detta motiveras redan därav, att skolorganisationen bör så långt möjligt anpassas etter lokala förhållanden och behov, men framstår som ännu mera berättigat, om kommunerna skola anskaffa skolbyggnader samt väsentligt bidraga till skolornas driftkostnader. . Det är givet, att behovet av avvikande skoltyper skall göra sig mindre gällande, i den mån den normala skolorganisationen kommer att inrymma olika typer'av samma skolart, såsom realskolor och flickskolor av olika längd, skolor och linjer med direkt praktisk inriktning, fyraåriga och treåriga gymnasier samt lyceer. I flera yttranden har framhållits önskvärdheten av att flickskolan, även om den förstatligas, måtte så långt görligt få bibehålla de möjligheter till individualisering, som känneteckna den privata flickskolan. Mycket i detta, hanseende skulle tydligen vara vunnet, om frihet med. avseende på undervisningsplanerna bleve i enlighet med vad här ovan angivits tillåten. Detta bör dock icke hindra, att skolor med större avvikelser från den normala typen, än som kunna åstadkommas genom jämkningar i timplan och kursplan, upprättas, där särskilda förutsättningar äro för handen. Målet för den kvinnliga ungdomens högre skolbildning synes icke behöva hållas inom så snäva gränser, att icke vid sidan om flickskolan av normaltyp skulle kunna finnas utrymme för skolor med mera särpräglat bildningsmål, t. ex. humanistisk bildning med huvudvikten lagd på den historiska ämnesgruppen, språkbildning eller huslig utbildning i inskränkt mening. Ej minst i fråga om gymnasiet torde möjlighet till avvikande tvner vara påkallad. Särskilt beträffande gymnasiet hava önskemål om differentiering framträtt. Detta har lett till kravet på en alltmer genomförd linjedelning. Därest enligt de sakkunnigas undervisningsplaner en uppdelning på tre huvudlinjer anordnas med möjlighet till ytterligare differentiering å två av dessa, har givetvis mycket blivit vunnit för anpassning efter olika bildningsbehov. Därmed är icke uteslutet, att ej även andra linjetyper skulle vara motiverade

440 an de som ingå i den för cle olika läroverken fastställda organisationen. Sådana linjer borde kunna anordnas, där omständigheterna göra det önskvärt och särskilda förutsättningar föreligga. Detta synes kunna ifrågasättas redan om en ay de linjer, som nyss omnämnts, nämligen den biologiska. Denna linjes betydelse synes ännu icke vara så fullständigt klarlagd, att det skulle vara möjligt att redan vid organisationens beslutande avgöra, vid vilka skolor densamma borde anordnas. Linjens förekomst synes snarast böra bero på prövning i varje särskilt fall, om förutsättningar för densamma äro för handen Även andra mera speciella linjetyper kunna tänkas ifrågakomma. I kap V har ovan har sålunda framhållits, att en linje, där ryska språket erhölle ett jämförelsevis stort antal timmar, kunde på sina ställen vara motiverad. Det synes därför vara önskligt, att möjligheter givas att i särskilda fall vid gymnasierna pröva andra linjetyper än dem, som skulle vara de normala. Likaså torde det böra beredas möjlighet att inom skolväsendet i särskilda tall anställa iorsok, som innebure mera betydande avvikelser från de i vederbörliga förordningar givna bestämmelserna i organisatoriskt hänseende De sakkunniga hava i det föregående i olika sammanhang berört vissa särskilda skoftyper och organisationsformer, som synts böra för erfarenhets vinnande göras till foremål för försök, och vilja i sådant hänseende särskilt erinra om vad som anförts beträffande sexårigt lyceum och olika former för differentiering i folkskolan. Därjämte kan tänkas, att det befinnes lämpligt att i något enstaka läroverk försöksvis tillämpa ett arbetssätt, vilket betingade en annan undervisningsplan än den vanligen tillämpade. Och skulle man vid någon läroanstalt vilja anställa försök med användande av en timplan som uppgjorts i syfte att med avseende å veckotimtal o. dvl lata de av medicinskt sakkunniga uppställda kraven i fråga om arbetsbelastning komma till sm fulla rätt, borde detta kunna få ske, även om åtgärden skulle innebära en väsentlig avvikelse från de fastställda undervisningsplaAtt vidtaga ändringar i den yttre organisationen torde icke lämpligen kunna överlämnas at de enskilda skolorna själva, utan härför synes medgivande från central myndighet böra erfordras. Om avvikelsen är av mera ingripande natur torde det bliva nödvändigt, att ärendet framlägges för riksdagen till avgörande. ± andra fall torde saken i allmänhet komma att underställas Kungl. Maj:ts Provning Det synes emellertid också kunna ifrågasättas, om icke i sådana fall, da det år fraga om mindre avvikelser, dessa borde kunna medgivas av skolöverstyrelsen, därest beslutet kan genomföras inom de tillgängliga medlens ram. I nära samband med frågan om skolans frihet står spörsmålet om den privata skolans ställning och uppgift i vårt undervisningsväsende. Såsom redan i kap. I angivits, hava de sakkunniga funnit det ligga utanför sin uppgift att lämna närmare utredning angående den utsträckning, vari nuvarande enskilda skolor böra förstatligas, eller den omfattning, vari de enskilda skolor, som för framtiden komma att finnas, böra av staten understödjas. De sakkunniga vilja emellertid i förevarande sammanhang i korthet angiva några allmänna synpunkter beträffande förhållandet mellan statsskolorna — eller kanske snarare de offentliga skolorna, vare sig dessa äro statliga eller kommunala — och de enskilda skolorna. Här inställer sig kanske först spörsmålet, i vilken utsträckning föräldrarna bora äga att själva bestämma beträffande sina barns undervisning. Fullständig frihet i detta hänseende råder givetvis icke i ett land, där skoltvång finnes infort Det förhållandet, att i vårt land folkskolan och snart även fortsättningsskolan äro obligatoriska, innebär tydligen ett bestämt krav från statens

441 sida, att åt alla svenska barn skall så vitt möjligt meddelas minst det mått av allmän medborgerlig bildning, som nämnda skolor äro avsedda att giva. Detta medför också skyldighet för staten att sörja för att åt barnen beredes tillfälle att erhålla detta kunskapsmått. Staten har därför förpliktat kommunerna att upprätta erforderligt antal folkskolor och fortsättningsskolor och lämnar till dessa betydande understöd. Skolplikten innebär emellertid icke, att samtliga barn skola med nödvändighet undervisas i de sålunda för alla tillgängliga allmänna skolorna. Det varken råder eller bör råda något hinder för föräldrar att låta undervisa sina barn i privata skolor, därest de vilja åtaga sig de därmed förenade kostnaderna och den undervisning barnen erhålla är likvärdig med den, som de skulle få i de allmänna skolorna. Sistnämnda förutsättning leder emellertid till att kontroll från statens sida måste anordnas över den enskilda undervisning, vilken skall ersätta den i de obligatoriska allmänna skolorna meddelade. Det framstår som en nödvändig konsekvens av skolplikten, att staten söker skaffa sig garantier för att de privata skolor, i vilka denna plikt fullgöres, såväl i fråga om yttre utrustning och lärarkrafter som i fråga om den meddelade undervisningen och dess resultat motsvara sitt ändamål. Det torde få anses självfallet, att kontrollen ej bör präglas av kitslighet, långt mindre av fientlighet mot ifrågavarande skolor. Den bör givetvis ha till enda syfte att främja barnens och ungdomens bästa utan något otillbörligt intrång på skolornas frihet. Om man fasthåller den mening, som ligger i uttrycket »enskild», framstår det som ett väsentligt kännetecken hos en enskild skola, att den bekostas av enskilda. Utvecklingen har emellertid fört dithän, att staten i allt större utsträckning giver ekonomiskt understöd även åt enskilda skolor. _ Och i den förda diskussionen om privatskolorna har ett framträdande rum intagits av frågan, i vilken utsträckning sådant understöd fortfarande bör utgå. Trots att denna fråga åtminstone delvis ligger utanför den föreliggande framställningens ram, synes det på grund av dess betydelse dock ej vara ur vägen, att här några allmänna synpunkter angående densamma anföras. Det torde kunna uppställas som allmän regel, att staten ej lämnar understöd åt en enskild skola utom i det fall, att denna tjänar ett statligt intresse, som icke alls eller endast i otillräcklig utsträckning tillgodoses av de allmänna skolorna. Det torde icke böra ifrågakomma, att staten skulle genom anslag göra det möjligt för föräldrar, vilka av sociala fördomar eller andra liknande skäl icke vilja för sina barns undervisning anlita de allmänna skolorna, att härför begagna sig av enskilda skolor, även om plats i de allmänna skolorna finnes. Däremot är det tydligen väl motiverat, att staten, i det fall att det icke finnes tillräckligt antal offentliga skolor av någon skolart, som erkänts böra tillhöra det allmänna skolväsendet, lämnar understöd åt enskild skola, som fyller den sålunda föreliggande bristen. Och starka skäl synas vidare tala för att det allmänna understöder sådana privatskolor, som bedriva en pedagogisk verksamhet, vilken ej kan vederbörligen tillgodoses i statsläroverken. Såsom i det föregående angivits, meddelas den för kvinnlig ungdom speciellt avsedda högre skolbildningen för närvarande nästan uteslutande i statsunderstödda enskilda skolor, under det att för den manliga ungdomens utbildning sedan lång tid tillbaka statsskolor äro upprättade. Denna åtskillnad förklaras närmast av historiska grunder. Det ansågs länge icke vara något direkt samhällsintresse, att tillfälle till högre skolbildning bereddes åt unga flickor. Omsorgen härom överlämnades därför åt det enskilda initiativet. De högre flickskolor, som först uppstodo, voro sålunda helt och hållet bekostade av enskilda, och först så sent som på 1870-talet lämnade staten ett blygsamt understöd. Den

442 samhälleliga betydelsen av att även den kvinnliga ungdomen erhåller högre skolbildning har emellertid alltmer erkänts, och i samma mån har också statens bidrag till de enskilda högre flickskolorna blivit höjt. Några principiella skäl för en sådan ordning, att den manliga ungdomens högre skolbildning meddelas i statliga, den kvinnliga ungdomens i enskilda skolor torde icke kunna anföras, sedan det numera blivit allmänt erkänt, att staten bör i lika mån taga sig an både gossarnas och flickornas högre undervisning. Anses det riktigt och förmånligt, att staten tillhandahåller högre undervisning för gossar, gäller tydligen detsamma även i fråga om flickorna. Likställighet mellan gossar och flickor beträffande möjlighet till högre undervisning under samma ekonomiska villkor förutsätter tydligtvis, att staten i erforderlig utsträckning sörjer för kostnadsfri undervisning å det högre stadiet även för flickor. Särskilt aktuell blir då frågan om upprättande av statliga högre flickskolor eller snarare om förstatligande av nuvarande enskilda högre flickskolor. Praktiska hinder resa sig emellertid emot att ett sådant förstatligande skulle kunna ske med ens. Särskilt skulle ekonomiska svårigheter av betydande räckvidd göra sig gällande. Icke minst bleve detta, efter vad de avgivna yttrandena över skolkommissionens betänkande V synas giva vid handen, fallet för kommunerna, som skulle tillhandahålla lokaler för de nya statliga skolorna och därför finge vidkännas dryga kostnader för inlösande av nu i enskild ägo befintliga skolbyggnader. Ett allt för hastigt genomförande av förstatligandet skulle vidare kunna menligt beröra den nu vid de enskilda flickskolorna anställda lärarpersonalens berättigade intressen. Staten synes hava full anledning att vid sina åtgärder i förevarande hänseende taga all skälig hänsyn till en lärarkår, som enligt enstämmiga omdömen på ett förtjänstfullt sätt utfört ett betydelsefullt arbete i skolans och därmed också i samhällets tjänst. På grund av nu angivna förhållanden synes man åtminstone för den närmare framtiden hava att räkna med att även statsunderstödda högre flickskolor i ej ringa utsträckning komma att finnas. Det synes vid sådant förhållande vara angeläget, att statsunderstödet till dessa skolor tillmätes så pass rikligt, att lärjungarnas skolavgifter i dem icke alltför mycket komma att skilja sig från avgifterna i motsvarande statsskolor, och att följaktligen, om vid dessa senare alla skolavgifter komme att bortfalla, skolavgifterna vid de förra komma att stanna vid måttliga belopp. Ännu viktigare synes det vara, att statsunderstödet så tillmätes, att vid dess tilldelande kunna fästas sådana villkor, att i större utsträckning än nu mindre bemedlade elever erhålla nedsättning i sina avgifter och obemedlade helt befrias från sådana. Även om statsmakterna skulle bestämma sig för att uppehålla ett tillräckligt antal av både lägre och högre skolor för såväl flickor som gossar, förfalla därmed icke alla skäl för statsunderstöd åt vissa enskilda skolor. Det är allmänt erkänt, att privata skolor kunna ha en annan betydelsefull uppgift i samhällets tjänst än den att fylla en eventuell brist på allmänna skolor. Den privata skolan är nämligen, såsom erfarenheten giver vid handen och i en mängd yttranden över skolkommissionens förslag, bland dem även av skolöverstyrelsens minoritet, framhållits, på grund av sin särskilda karaktär väl skickad att bryta nya vägar inom undervisningen och att framarbeta nya skoltyper. Det har här ovan framhållits, att även statsskolan både kan och bör hava en viktig uppgift att fylla i fråga om det pedagogiska reformarbetet och att åt densamma därför bör beredas största möjliga frihet i undervisningsarbetet och rörlighet i organisationen. J u mer sistnämnda önskemål kan förverkligas, i desto större utsträckning kan statsskolan övertaga jämväl den här if råga va rande uppgiften. Det torde dock icke kunna undgås, att statsskolan under alla

443 omständigheter kommer att präglas av en viss stelhet och bundenhet, som ej i samma grad behöver känneteckna privatskolan. Denna senare behöver icke i så stor omfattning regleras genom allmänna föreskrifter och har därför en relativt större frihet och obundenhet i fråga om både arbete och organisation. Den har sålunda större frihet beträffande undervisningsplan och arbetsordning, lärometoder och läroböcker. Och särskilt har den större frihet i valet av lärarkrafter. Den kan visserligen i allmänhet icke bereda sina lärare de ekonomiska förmåner och den säkra ställning, som statsskolan bereder sina, och däri ligger en stark begränsning i dess möjlighet att välja. Men den är vid tjänstetillsättning icke bunden av mekaniskt verkande tillsättningsbestämmelser, och den enskilda skolans ledare kan därför omkring sig samla medarbetare, som dela hans egen pedagogiska åskådning och med intresse arbeta för gemensamma syften. Det råder en allmän mening därom, att staten med hänsyn till de betydande insatser, som de enskilda skolorna kunna göra i det pedagogiska reformarbetet, bör understödja sådana enskilda skolor, som i detta hänseende kunna tillerkännas särskild betydelse. Sålunda har skolkommissionen föreslagit, att statsanslag skulle givas åt ett visst antal försöks- och komplementsläroverk. ^ I princip har detta förslag icke rönt gensägelser; däremot har från många håll uttalats, att det antal skolor, som enligt kommissionens förslag ur förevarande synpunkt skulle erhålla statsbidrag, vore alltför begränsat. Det möter tydligen svårigheter att i detta hänseende på förhand bestämma ett visst antal. Ä ena sidan ligger det givetvis här som eljest i statens bestämda intresse att begränsa sina utgifter till sådana, som ur dess egen synpunkt kunna anses fylla ett berättigat behov. Å andra sidan är det önskligt, att de här ifrågavarande enskilda skolorna icke äro för få. Det pedagogiska initiativet behöver för att kunna göra sig gällande tillbörligt utrymme, och man vill ju ej gärna tänka sig reformskolor i den meningen, att de skulle vara förpliktade att ständigt komina med nya rön och uppslag. Även dessa skolor böra givetvis ha till huvudsyfte att främja lärjungarnas utveckling och att giva dem en sådan utbildning, som kan komma att krävas för deras fortsatta studier eller deras kommande verksamhet, och häri ligger en viss begränsning i nu ifrågavarande skolors möjligheter att göra avvikelser från de allmänna skolorna. Det torde ligga i öppen dag, att det i förevarande hänseende ej kan göras en bestämd skillnad mellan sådana skolor, som erhålla statsunderstöd, därför att de fylla en brist på offentliga skolor, och sådana, som understödjas för att sättas i stånd att främja det pedagogiska reformarbetet. Sistnämnda uppgift kan mycket väl fyllas genom skolor av förra slaget, därom vittna erfarenheterna från de för närvarande statsunderstödda högre flickskolorna och högre goss- och samskolorna. Det torde emellertid här böra erinras om att man, såsom här ovan framhållits, även har att räkna med enskilda skolor, vilka icke kunna väntas erhålla understöd av staten. Kostnaderna för undervisningen i dessa skolor måste som ovan nämnts påvila föräldrarna själva. Man måste alltså gå ut ifrån att •det kommer att finnas enskilda skolor utan ekonomiskt understöd från staten. Även dessa skolor, rätt ledda och skötta, kunna få betydelse i det pedagogiska reformarbetets tjänst. De kunna tydligen, även om de göras till föremål för en viss kontroll från statens sida, komma i åtnjutande av frihet och rörlighet i ännu större utsträckning än cle statsunderstödda skolorna. Då det i det föregående talats om statsunderstöd åt enskilda skolor, har åsyftats ekonomiskt understöd. Staten kan emellertid även i annan form än penninganslag bereda betydelsefulla förmåner åt enskilda skolor, såsom tillerkännande av examensrätt eller annan motsvarande förmån, dimissionsrätt,

444 rätt för skolans lärare att vid övergång till statsskola under vissa villkor räkna sig till godo tjänstgöring vid privatskola såsom befordringsmerit eller för lönetur och pension. Särskilt synes böra framhållas, att statsmyndigheterna icke böra vara alltför sena att, oberoende av om statsanslag utgår eller ej, genom tillerkännande av examensrätt stödja en skola, som försöker nya vägar och uppställer ett mål, som icke är likformigt med statsskolornas men dock kan från bildningssynpunkt anses vara med dessas likvärdigt.

Kap. XYI. Hygieniska synpunkter. I skolkommissionens betänkande har åtskillig uppmärksamhet ägnats åt Skolkomcle skolhygieniska frågorna, ej blott i kapitlet om »fysisk fostran och skol- missionen. hygien», utan även vid utformandet av förslagen till timplaner for olika slag av läroanstalter. . . e Vid utarbetandet av timplaner har kommissionen sökt att sa långt jsom möjligt begränsa undervisningstiden i skolan och har i sådant syfte föreslagit åtskilliga anordningar. Så har kommissionen sökt råda bot för den allt för starka anhopningen av ämnen i gymnasiet, dels genom minskning av antalet samtidigt lästa ämnen, dels genom den starkare koncentration, som möjliggöres av gymnasiestudiernas mera genomförda specialisering^ Vidare har kommissionen i allmänhet taget förordat en starkare koncentration av studierna och betonat vikten av en lämplig utgallring av mindre betydelsetulla detaljer vid undervisningen och i läroböckerna. I huvudsakligen samma syfte har kommissionen därjämte föreslagit skrivningarnas förläggande till lärorummet. . . „ . , p . Även direkta åtgärder för främjandet av ungdomens fysiska fostran föreslås. Kommissionen framhåller betydelsen av att skolan bereder större utrymme åt leken och idrotten, och den söker realisera det gamla kravet pa fast plats för dessa på skolschemat. Detta skulle ske därigenom att en halv dag varje vecka ansloges åt friluftsövningar, i främsta rummet lek och idrott. I regeln skulle på lördagen tiden efter frukosten lämnas fri från vanligt skolarbete och anslås åt övningar för den fysiska utbildningen. För att vinna det utrymme på arbetsordningen, som härför krävdes och som nödgade till inläggandet å de övriga läsdagarna av ett större antal lektioner, än eljest varit erforderligt, har kommissionen föreslagit förkortning av vissa lektioner till 40 minuter samt avkortning av två raster till 5 minuter. Genom dessa åtgärder bleve det möjligt att å läsordningen upptaga 7 dagliga lektioner pa föga längre tid, än hittills krävts för 6 lektioner. Deltagandet i de nämnda övningarna för den fysiska utbildningen tänker sig kommissionen obligatoriskt för samtliga lärjungar i realskolan och gymnasiets första ring samt å flickskolans motsvarande stadium. . . , , Beträffande gymnastikundervisningens omfattning har kommissionen ej gått utöver vad för närvarande därom gäller men tänkt sig en förminskning av gymnastikavdelningarnas storlek såsom ägnad att göra gymnastikundervisningen mera effektiv. För en klass, realskolans tredje, har kommissionen föreslagit gymnastikundervisningens inskränkning till tre lektionstimmar i veckan, en minskning som skulle neutraliseras genom den undervisning i praktiskt arbete, vilken föreslagits för den ifrågavarande klassen. Åtgärder hava ytterligare av kommissionen föreslagits i syfte ^att bereda nödig praktisk handledning rörande personlig hygien och kroppsvård. Slut-

446 ligen har kommissionen för ämnet föreslagit benämningen »gymnastik med lek och idrott». Kommissionen har hemställt om åtgärder i syfte att göra skolläkarinstitutionen mer effektiv, bl. a. genom föreskrift om skyldighet för skolläkare att övervaka kroppsövningarnas bedrivande, så att dessa med sorgfälligt undvikande av alla överdrifter verkligen fyllde det avsedda ändamålet. Yttrandena.

De över kommissionens betänkande avgivna utlåtandena instämma i regeln i de allmänna principer, som kommissionen angivit med avseende på omvårdnaden om skolungdomens hälsa. På flera punkter hava emellertid kommissionens detaljförslag mötts av kritik. I fråga om den föreslagna halvdagsledigheten för idrott och andra kroppsövningar har man anfört, att det vore svårt att praktiskt genomföra en dylik ordning; olika omständigheter, främst väderleksförhållandena i vårt land, gjorde det olämpligt att fastställa en bestämd veckodag för denna ledighet. I stället har det föreslagits, dels att rektor skulle erhålla rätt att, eventuellt i samråd med skolläkaren, bestämma dagarna för idrottsövningarna, dels att de nuvarande månadsloven skulle utökas, så att hela, fridagar för idrott och friluftsliv erhölles. Man har därjämte framhållit svårigheten, särskilt vid stora läroverk, att lämna alla lärjungar ledighet under samma tid, då det knappast vore möjligt att med tillgängliga ledarkrafter och mecl disponibla lek- och idrottsplatser samtidigt för alla organisera övningarna; i stället borde ledighet lämnas lärjungarna gruppvis. _ Den av kommissionen i samband härmed föreslagna avknappningen av vissa rasters flängd har mött allmänt motstånd. De korta rasterna medgåve ej, har det påpekats, ordentlig utvädring av lokalerna och lämnade ej heller tillräcklig rekreation åt lärjungarna. Även förkortningen av vissa lektioner har från många håll avstyrkts; dock har det i några utlåtanden framhållits, att 40-minuterslektioner kunde medföra vissa fördelar. Frågan, huruvida deltagandet i idrottsövningarna skulle vara obligatoriskt för alia eller ej, har i allmänhet besvarats jakande. I de flesta fall har man ansett, att även de högsta klasserna borde vara skyldiga att deltaga. Åtskilliga flickskolekollegier anse emellertid, att deltagandet borde vara frivilligt för alla. Beträffande gymnastikundervisningens anordning framhålles från åtskilliga håll betydelsen av dagliga kroppsövningar. Omnämnas bör emellertid, att varken Svenska läkaresällskapet eller Svenska skolläkareföreningen haft något att erinra mot förslaget om 4 timmars gymnastik i veckan för varje klass. Ay lärarkollegiet vid gymnastiska centralinstitutet har anmärkts, att kommissionen ej upptagit hälsolära som särskilt ämne, och även svenska läkaresällskapet betonar vikten av att hälsolära inginge i gymnasiets och lyceets undervisning. Skolkommissionens övriga uttalanden och förslag hava i vad cle avse åtgärder för skolungdomens fysiska vård jämförelsevis föga berörts i de avgivna utlåtandena.

Skolöverstyrelsens majoritet framhåller i sitt utlåtande, att de krav, som Skolöverstyrelsen. framställts särskilt från kroppsvårdens speciella representanter, ej vore möjliga att fylla, om nu gällande fordringar på resultatet av skolans teoretiska utbildningsarbete alltfort skulle upprätthållas. Ökat utrymme för den fysiska utbildningen medförde med nödvändighet minskat utrymme för den teoretiska undervisningen och alltså sänkning av dess resultat. Överstyrelsemajoriteten erinrar vidare, att klagomål över skolungdomens överansträngning mycket ofta förspordes och att även från medicinskt håll framhållits, att fara för överansträngning förelåge. Då emellertid inga systematiska eller ingående un-

447 dersökningar i detta hänseende gjorts, ansåge överstyrelsen det önskvärt, att sådana bleve företagna. Vad skolkommissionens förslag angår, har överstyrelsen ej velat förorda idrottsledighetens förläggande till en bestämd veckodag. Ledigheten borde dock fördelas så jämnt som möjligt, måhända med tillämpning av periodschema, Även den ifrågasatta förkortningen av lektioner och raster avstyrkes. Skolöverstyrelsens läroverksavdelning finner förslaget om halvdagsledighet i princip tilltalande och anser, att det åsyftade ändamålet bäst skulle främjas genom en fast friluftsdag för varje klass eller ring, då det ej vore lämpligt att lämna hela skolan ledighet samma veckodag. Förkortning av raster avstyrkes, och i fråga om anordnandet av 40-minuterslektioner förordar läroverksavdelningen försök. Härvid påpekas, att införandet särskilt å gymnasiet av s. k. dubbeltimmar — vilket även i övrigt vore lämpligt — skulle i avsevärd grad minska olägenheterna med förkortade lektioner. Enligt avdelningens mening borde deltagandet i idrottsövningarna vara frivilligt endast för högsta ringens lärjungar. Skolöverstyrelsens chef slutligen har i allmänhet instämt i de av skolkommissionen gjorda förslagen. Han avstyrker emellertid förläggandet till en bestämd veckodag av den föreslagna veckoledigheten, enär detta skulle medföra en för stark anhopning av arbetstimmarna på de övriga veckodagarna. Likaledes avstyrker han avkortningen såväl av raster som av lektioner; förkortade lektioner skulle nödga till ett allt för forcerat arbetstempo. Den åt idrott, ägnade ledigheten borde i stället efter viss plan ambulerande gå över veckans olika dagar och därvid undantränga vissa teoretiska lektionstimmar. Då de sakkunniga nu hava att yttra sig angående de hygieniska spörsmål, De saksom skolkommissionens betänkande på sätt nu omnämnts bragt under debatt, "unntga. bör först erinras om att de sakkunniga vid behandlingen av frågorna haft till- Allmänna anfälle att överlägga med de båda representanter för den medicinska fackkun- märkningar, skapen på detta område, vilka av departementschefen för ändamålet tillkallats. T •T /l För egen del få de sakkunniga till att börja med erinra om vad tidigare (kap. I, sid. 6) framhållits, nämligen att de sakkunnigas uppgift, som huvudsakligen varit att verkställa utredningar, ägnade att möjliggöra jämförelser mellan olika organisationsformer, icke lämnat de sakkunniga frihet att låta de hygieniska synpunkterna så komma till sin rätt, som omsorgen om ungdomens fysiska fostran måhända gjort önskligt. De uppgjorda timplanerna och kursplanerna förutsätta i allmänhet samma arbetsprestation från lärjungarnas sida, som våra högre skolor för närvarande kräva, och den frågan, huruvida mera vittgående förändringar i nu rådande förhållanden kunna anses vara av hänsynen till skolungdomens hälsa och fysiska utbildning påkallade, har icke kunnat göras till föremål för särskild undersökning. Det sagda innebär emellertid icke, att cle sakkunniga skulle ha lämnat de hygieniska synpunkterna obeaktade. Särskilt ha de sakkunniga i likhet med skolkommissionen ägnat uppmärksamhet åt frågan om arbetsbelastningen, sökt bilda sig en uppfattning av de skilda skolformernas med hänsyn till lärjungarnas arbete mer eller mindre krävande beskaffenhet samt eftersträvat begränsning av arbetet och dess lämpliga fördelning på de olika klasserna. Överansträngningsfrågan måste alltfort anses aktuell, och klagomål förspör- Arbetsbejas över att lärjungarna i våra högre läroanstalter och särskilt på gymnasiesta- lastningen, diet överansträngas eller åtminstone löpa allvarlig fara att överansträngas genom skolarbetet. Även om dylika klagomål ofta äro överdrivna och grunda sig på erfarenheter från enstaka undantagsfall, torde icke kunna förnekas, att

448 den nutida högre skolan ställer ganska stora anspråk på lärjungarna både i fysiskt och psykiskt avseende. Härvid har man icke att tänka blott på arbetsbelastningen i och för sig, som för fysiskt svaga lärjungar liksom för lärjungar med otillräcklig eller från vanlig typ avvikande intellektuell utrustning ej sällan visar sig vara för stor. Utan man synes ock ha skäl till den uppfattningen, att skolarbetet, särskilt i gymnasiet, i väl ringa mån lämnar lärjungen ledighet och ro för sådan tvångsfri verksamhet, som är av betydelse för hans välbefinnande och hans personliga utveckling. Att gymnastiken med leken och idrotten tillgodoses på ett sätt, som motsvarar dess utomordentliga betydelse för lärjungarnas fysiska och andliga hälsa, är nödvändigt. Men det är dock att ihågkomma, att även den del av skolans dagordning, som upptages av de obligatoriska kroppsövningarna, innebär för lärjungen ett tvång och en ansträngning. Att någon minskning av arbetsbelastningen, särskilt i fråga om vissa skolstadier, är önsklig, därom torde knappast meningsskiljaktighet råda. Det synes, som borde man för närvarande söka möjligheten att vinna en sådan minskning icke i första hand genom inskränkning av lärokursernas omfattning och sänkning av de eftersträvade bildningsmålen, utan snarare genom en lämplig begränsning på varje punkt av det obligatoriska lärostoffet, Särskilt synes en från sådan synpunkt företagen revision av läroböckerna i vissa av skolans ämnen kunna vara av nytta. Det bör slutligen erinras om att begränsningen av arbetsbelastningen till icke ringa del ligger i lärarens hand. Om han har att med omutlig fasthet upprätthålla fastställda fordringar, har han ock att tillse, att dessa fordringar vid tilllämpningen bliva avpassade efter vad man skäligen kan av lärjungarna fordra. Det faller framför allt på honom att verkställa den sovring av lärostoffet som är behövlig. Även hans metodiska förfarande vid undervisningen och hans personliga förhållande till lärjungarna är av väsentlig betydelse för underlättandet av dessas studiearbete. För att få en klarare överblick av frågan om arbetsbelastningen har man som bekant vid olika tillfällen genom företagna undersökningar sökt få en uppfattning om det mått av arbete, som bör kunna normalt åläggas lärjungar i olika åldrar. I 1884 års skolkommittés betänkande framställde professor A. Key som sin mening, att det sammanlagda arbetet för skolans räkning ej finge överstiga en tid, växlande mellan 6 timmar för en tioåring och 9 timmar för en adertonåring, varvid dock av Key själv betonades, att dessa siffror i och för sig vore höga. Särskilt uppmärksammade hava under senare år de siffror varit, som framlagts den tyske forskaren Griesbach och som jämte de av Key angivna citerats i det utlåtande över skolkommissionens betänkande, som avgivits av Svenska läkaresällskapets sektion för skollrygien. Griesbachs medeltal äro följande: 10 år: 5 timmar, 11 år: 5 timmar 17 minuter, 12 år: 5 timmar 35 minuter, 13 år: 6 timmar 5 minuter, 14 år: 6 timmar 25 minuter, 15 år: 6 timmar 45 minuter, 16 år: 6 timmar 50 minuter, 17 år: 7 timmar 13 minuter och 18 år: 7 timmar 43 minuter. Skolhygieniska sektionen själv förklarar sig anse, att det hygieniska optimum för det dagliga arbetet för skolungdom låge närmast de sistberörda siffrorna, och anför, att 9 timmars arbete vore för mycket och att mer än 8 timmar ej borde få förekomma på något stadium i skolan. Till Griesbachs siffror har även hänvisats av de av departementschefen tillkallade läkare, med vilka de sakkunniga haft tillfälle att samråda. Även om dessa siffror synas giva anledning till kritiska invändningar i olika hänseenden, torde de dock kunna tjäna såsom i någon mån normgivande.

449 Sammanställas de Griesbachska talen med de uppgifter angående lärjungarnas arbetstid, som för läsåret 1918—19 finnas upptagna i skolkommissionens statistiska utredningar (betänkandet I I I , tab. 17), finner man, såsom man har anledning att vänta, att lärjungarnas arbetstid i våra skolor icke obetydligt överskrider den tid, som enligt Griesbach skulle kunna anses lämplig. Det är emellertid att ihågkomma, att uppgifterna om hemarbetet alltid bliva behäftade mecl stor osäkerhet. Här må emellertid ur kommissionens statistik för det nämnda året anföras tiderna för lärjungarnas totala arbetstid (obligatoriskt skolarbete + hemarbete) vid cle högre allmänna läroverken i medeltal för veckans sex arbetsdagar: Realskolan. Klass 1: 5 t., klass 2: 5 t. 19 m., klass 3: 5 t, 41 m., klass 4: 6 t. 12 m., klass 5: 6 t. 32 m., klass 6: 7 t. 32 m. Latingymnasiet. Ring 1: 7 t. 22 m., ring 11: 8 t. 11 m., ring I I I : 8 t. 59 m., ring IV 9 t, 22 m. Realgymnasiet. Ring I : 7 t, 19 m., ring I I : 8 t, 3 m., ring I I I : 8 t. 43 m., ring I V : 9 t. 18 m. De sakkunniga ha i kap. VI uttalat sig för att lärjungarnas skriftliga arbeten i väsentligt större utsträckning än nu måtte förläggas till skolan och sökt i någon mån utreda, huru detta skulle kunna ske, utan att tiden för arbetet i skolan därigenom komme att i avsevärdare grad överskrida sina nuvarande gränser. Lärjungarnas hemarbete skulle på detta sätt väsentligt minskas, under det att deras arbete i skolan, åtminstone vad beträffar den för detta arbete anslagna tiden, komme att i stort sett få samma omfattning, som det har för närvarande. Enligt vad i nämnda kap. VI anförts, skulle de av de sakkunniga uppgjorda timplanerna kunna avse antingen »fast skrivdag» med reduktion av lektionstimmarnas längd till 40 min. eller »rörlig skrivdag» och en lektionstid av 45 min. Några uppgifter, visande tiderna för det obligatoriska skolarbetet vid dessa olika alternativ torde här vara på sin plats, till jämförelse sammanställda med motsvarande tider dels enligt kommissionens timplaner, dels enligt nu gällande. En omedelbar jämförelse med de Griesbachska siffrorna är därigenom utesluten, att dessa avse den totala arbetstiden, och vid en jämförelse med de tider, som erhållas enligt nu gällande timplaner, bör ihågkommas, att hemarbetet under nuvarande förhållanden, då så väsentlig del av det skriftliga arbetet utf öres i hemmet, har större omfattning, än det skulle få enligt de sakkunnigas och väl även enligt kommissionens förslag. Lämpligt torde vara att såsom exempel utvälja timplanerna för 4-årig realskola, 3-årigt latingymnasium och 6-årig flickskola, då dessa skolformer äro de av kommissionen föreslagna och cle båda förstnämnda ansetts vara mera än andra arbetskrävande. Det visar sig då, att timtalen för de sakkunnigas 4-åriga realskola utgöra från 4 timmar 4 minuter i lägsta klassen till 4 timmar 46 minuter i högsta klassen per läsdag under förutsättning av 40-minuterslektioner och fast skrivdag. Tiden för skrivningarna har härvid beräknats till, för vecka, 140 minuter för realskolans andra klass samt till 180 minuter för tredje och fjärde klasserna. Underi förutsättning av 45-minuterslektioner och rörlig skrivdag växla enligt de_ sakkunnigas förslag timtalen mellan 4 timmar 34 minuter och 4 timmar 48 minuter per läsdag. Enligt skolkommissionens förslag bliva motsvarande siffror — avseende 3 lektioner ä 45 minuter och de återstående å 40 minuter samt med inberäknande av den fasta idrottstiden - - 4 timmar 38 minuter och 4 timmar 48 minuter samt enligt timplanen för nuvarande realskolas fyra högsta klasser för gossar 4 timmar 25 minuter och för flickor 4 timmar 39 minuter, respektive 4 timmar 25 minuter och 4 timmar 43 minuter. För 3-årigt latingymnasium, respektive de 3 högsta ringarna å nuvarande latingymnasium, bliva under samma förutsättningar siffrorna följande. Enligt 29—253165

450 de sakkunnigas förra alternativ: 4 timmar 26 minuter och 4 timmar 24 minuter; enligt de sakkunnigas senare alternativ: 4 timmar 12 minuter och 3 timmar 58 minuter; enligt skolkommissionens förslag: 4 timmar 32 minuter och 4 timmar 15 minuter; enligt timplanen för nuvarande latingymnasiums tre högsta ringar: 4 timmar 34 minuter och 4 timmar 48 minuter. Beträffande slutligen flickskolan kan sammanställningen avse endast de sakkunnigas förslag i fråga om 6-årig flickskola på 6-årig grundskola och skolkommissionens förslag till flickskola av A-typ, då för närvarande ingen generell timplan finnes för ifrågavarande läroanstalter. Enligt de sakkunnigas förra alternativ fås talen 3 timmar 44 minuter och 4 timmar 6 minuter (maximum, klass 5, 4 timmar 18 minuter) och enligt det senare alternativet respektive 4 timmar 12 minuter och 4 timmar 3 minuter (maximum, klasserna 3 och 5, 4 timmar 16 minuter), medan enligt skolkommissionens förslag erhållas respektive 4 timmar 18 minuter och 4 timmar 18 minuter (maximum, klass 5, 4 timmar 32 minuter). Exemplen visa, att tiden för lärjungarnas arbete i skolan enligt de sakkunnigas timplaner bleve i det hela densamma som enligt skolkommissionens och enligt nu gällande; de obetydliga skillnaderna innebära i allmänhet någon liten förkortning av ifrågavarande tid. Den av de sakkunniga förordade ordningen med skrivningarnas förläggande huvudsakligen till lärorummet medför åter i jämförelse med nuvarande förhållanden en minskning av lärjungarnas hemarbete och en rätt betydande sådan. De sakkunnigas förslag synas alltså i jämförelse med nuvarande förhållanden i nu nämnda hänseende innebära en viss förbättring. Den av de sakkunniga liksom av skolkommissionen föreslagna åtgärden att i undervisningsplanen för vissa klasser inlägga manuellt arbete såsom obligatoriska arbetsuppgifter för såväl gossar som flickor synes böra tillmätas betydelse icke blott ur pedagogisk utan även ur hygienisk synpunkt. Åtgärden komme visserligen ej att medföra någon minskning i skolarbetets kvantitet men skulle genom den åvägabragta större växlingen mellan teoretiskt och praktiskt arbete bidraga att motverka den ensidigt teoretiska inriktning, varav arbetet i våra högre skolor onekligen lider. På arbetsbelastningens storlek inverka icke oväsentligt examina, inträdesprövningar och liknande prov. Mot skolkommissionens förslag har med hänsyn härtill riktats skarp kritik, och man har till och med på sina håll påyrkat, att alla prov av ifrågavarande slag skulle borttagas. För cle sakkunniga står det väl klart, att examina och övriga prov mer eller mindre utöva tryck på den föregående undervisningen och utgöra ett ganska ansträngande moment i skolarbetet. Såsom förut framhållits, hava de sakkunniga likväl ansett examina och inträdesprövningar nödvändiga och ej funnit sig böra ifrågasätta så långt gående åtgärder som deras fullständiga avskaffande. Men de sakkunniga ha i fråga om examina och inträdesprövningar förordat anordningar och bestämmelser, som synts ägnade att göra dem mindre beroende av tillfälliga omständigheter och därmed också mindre enerverande för lärjungarna. Beträffande dessa anordningar och bestämmelser få de sakkunniga hänvisa till framställningen i kap. X I I . I fråga om förslaget att förkorta vissa raster torde skolöverstyrelsens därom uttalade mening vara välgrundad, och de sakkunniga hava ej ansett sig böra förutsätta, att en dylik avkortning kommer till stånd. Vad vidare beträffar de åtgärder i avseende å flickornas undervisning, som torde kunna medföra ur hygienisk synpunkt gynnsamma verkningar, få de sakkunniga hänvisa till vad därom i det föregående (kap. X I ) anförts i samband med behandlingen av de speciella flickskolformerna. Framhållas bör här

451 blott, aitt den med ett år förlängda realskole- och lyceikurs, som tänkts kunna anordnas för flickor, motiveras icke minst av hygieniska hänsyn. I annat sammanhang (kap. XIV, sid. 410) hava de sakkunniga omnämnt ett förslag, som framkommit i några yttranden över skolkommissionens betänkande och som avser en förkortning av ferierna, närmast i syfte att genom en sålunda åvägabragt förlängning av den årliga lästiden ersätta den förlängning av den sammanlagda studietiden, som ett genomförande av kommissionens organisationsförslag skulle medföra. De sakkunniga hava i nämnda sammanhang berört det sålunda framkomna förslaget, men då detsamma otvivelaktigt har en betydelsefull hygienisk innebörd, torde det vara lämpligt att här ägna det någon uppmärksamhet. Skolkommissionen har ej uttalat sig angående läsårets längd, men frågan därom har tidigare ingående behandlats av 1899 års läroverkskommitté. Denna kommitté föreslog en förlängning av läsåret, vilket dittills haft en längd av 36 läsveckor, till 38 läsveckor, en veckas påsklov och fyra dagars pingstlov däri inräknade. Kungl. Maj:t upptog i sin proposition till 1904 års riksdag kommitténs förslag, och riksdagens beslut utföll i enlighet därmed. Av läroverkskommitténs framställning i frågan framgår, att kommittén icke förbisett betydelsen av att ferierna tillmätas tillräckligt rikligt. Viktigare än att bereda en lång tid till vila och återhämtning efter arbetstidens ansträngning och nedtryckande förhållanden vore dock, säger kommittén, att göra själva arbetstiden mindre ansträngande och för lärjungens allmänna utveckling gynnsammare. Med hänsyn härtill och då kommittén samtidigt föreslog borttagandet av det den tiden stadgade obligatoriska feriearbetet, ansåg sig kommittén kunna förorda den nämnda förlängningen av läsåret. Ur hygienisk synpunkt är det givetvis av stor vikt, att tillräcklig ferieledighet beredes lärjungarna vid våra läroverk, särskilt att sommarferierna få tillbörlig längd. Redan professor Key framhöll i 1882 års läroverkskommittés betänkande, att den kroppsliga utvecklingen hos det uppväxande släktet försigginge vida kraftigare under sommaren än under vintern. Och de av de sakkunniga rådfrågade medicinska facksakkunniga hava starkt framhållit behovet för den studerande ungdomen av oförkortade ferier. Dessa omständigheter liksom våra klimatiska förhållanden tala starkt emot en ytterligare avknappning av ferierna. Ej heller torde det vara att förvänta, att en förlängning av lästiden skulle medföra ett i motsvarande mån ökat arbetsresultat. Tvärtom torde det just tack vare läsårets relativt korta utsträckning vara möjligt att under lästiden bedriva arbetet med större intensitet, än eljest kunde ske. Ferierna böra för övrigt icke betraktas allenast som vilotider; de erbjuda ungdomen vissa möjligheter, som skolan icke kan skänka, både till teoretisk och till praktisk utbildning, möjligheter som. i den mån det moderna kulturlivet gjort vägen till levebrödet trängre, allt oftare bliva målmedvetet utnyttjade till gagn för de ungas framtid. Över huvud torde kunna sägas, att en ytterligare avknappning av ferierna lätteligen skulle, med endast ringa båtnad för skolarbetet, försämra villkoren för vår ungdoms sunda och harmoniska utveckling. Såsom i det föregående erinrats, har skolkommissionen sökt realisera det från skolhygienens målsmän framställda kravet på frihet från det teoretiska skolarbetet under en halv veckodag för idkande av olika former av friluftsliv genom att föreslå en halv dags ledighet i varje vecka från vanliga lektioner — i regel lördagen — för idkande av idrott och andra kroppsövningar. Detta förslag har emellertid, som nämnts, mött stark kritik i vad detsamma avser att bestämma en fast dag för nämnda ändamål. De i detta avseende fram-

Ferierna,

Idrotten,

452 ställda invändningarna måste även de sakkunniga finna befogade och ansluta sig därutinnan till vad skolöverstyrelsen anfört. Det torde böra övervägas, huruvida ej någon annan utväg att tillgodose det föreliggande behovet står att finna, De sakkunniga ha i kap. V I behandlat frågan härom i samband med frågan om fast och rörlig skrivdag och därvid utgått från en anordning med rörlig idrottsdag. Idrottsledigheternas förekomst synes dock icke böra bestämmas genom en mekaniskt verkande regel. Det synes önskligt, att i detta avseende rätt stor frihet lämnas, så att hänsyn kan tagas dels till skolarbetet i övrigt, dels till årstid och väderlek. De sakkunniga ha tänkt sig följande anordning såsom möjlig. Under varje läsår skulle de sedvanliga lektionerna inställas sammanlagt högst 20 läsdagar. Av dessa dagar skulle omkring 10 användas till av skolan ordnade och ledda sysselsättningar i det fria, såsom idrottsövningar, längre vandringar, biologiska exkursioner och andra studieutflykter, friluftsarbete och dylikt, medan de övriga dagarna skulle utgöra fritt lov. I flertalet fall borde ledigheten omfatta en halv dag, hel dag då densamma avsåge längre exkursioner eller utflykter. De vanliga fasta loven vid påsk och pingst skulle ej inräknas i nämnda ledighet. Ledigheten borde efter olika omständigheter meddelas antingen åt hela skolan samtidigt eller på särskilda dagar åt olika klasser eller klassavdelningar. Utgår man från att sammanlagda antalet effektiva läsveckor per läsår är 36, skulle man kunna beräkna i genomsnitt ungefär ett ledighetstillfälle i veckan. Ledighet kunde således förutsättas inträffa i ungefär samma omfattning, som skolkommissionen förslagit, men man kunde smidigare anpassa dess placering efter förhållandena. Skolkommissionen har ansett, att deltagandet i idrottsövningarna skulle vara obligatoriskt för realskolan och för gymnasiets första ring samt å flickskolans motsvarande stadium. Om än idrottsövningarna böra i allmänhet taget göras obligatoriska, synes det ock enligt de sakkunnigas mening riktigt, att undantag från denna regel göras. Så synes deltagandet lämpligen böra göras frivilligt för lärjungarna i gymnasisets högsta ring eller måhända två högsta ringar likasom för lärjungarna i flickskolans högsta klass. Likaså bör rektor äga befogenhet att i individuella fall medgiva befrielse från deltagande i idrottsövning. Gymnastiken.

Skolkommissionens förslag med avseende på anordnande av gymnastikundervisningen, åtgärder för meddelande av undervisning i hälsolära samt skolläkarinstitutionens ombildning hava ej givit de sakkunniga anledning till något uttalande. Dock bör påpekas att de sakkunniga i fråga om samtliga realskolformer upptagit 4 timmar gymnastik i veckan för gossarna. Vad flickorna beträffar, har samma timtal angivits å timplanerna för de särskilt för flickor avsedda, med ett år förlängda realskolorna samt för de egentliga flickskolorna. I fråga om realsamskolorna åter har för flickorna i en klass upptagits endast 3 timmar gymnastik, detta för att göra det möjligt att utan höjning av veckotimtalet inlägga undervisning i slöjd för flickorna i alla realskolans klasser.

Kap. XVII. Ekonomiskt understöd. Internatskolor. Skolkommissionen har såsom ett av de främsta motiven för sitt förslag Skolkorntill ny skolorganisation angivit syftet att underlätta för en var att ^ uppnå missionen. den ställning i livet och samhället, som svarar mot anlag och begåvning. Detta syfte kräver tydligen, att även de hinder av ekonomisk^ natur, som ofta nog resa sig mot uppnåendet av det antydda målet, så långt ske kan undanröjas, att alltså åt fattiga begåvade lärjungar beredes ekonomiskt understöd under studietiden. I nu angivna hänseende har skolkommissionen antytt två vägar, vilka i viss utsträckning kunna sammanfalla, nämligen dels direkt anvisande av medel till medellösa lärjungars underhåll och dels anordnande av internatskolor, uppehållna och bekostade av staten eller upprätthållna av enskilda men effektivt understödda av staten. Därjämte har kommissionen tänkt sig, att den nuvarande premie- och fattigkassan vid de allmänna läroverken skulle ombildas till en s. k. understödskassa, avsedd att lämna understöd åt behövande lärjungar. I de över skolkommissionens betänkande avgivna yttrandena möta talrika Yttrandena. uttalanden för anordningar till understödjande av fattiga lärjungar, och det framhålles, att man genom åtgärder i sådant syfte skulle komma det sociala skolproblemets praktiska lösning närmare. Såsom lämpliga åtgärder anföras fullständig befrielse från skolavgifter, räntefria eller billiga studielån, stipendier, kostnadsfria skolböcker och skolmaterialier o. s. v. Därjämte förordas inrättandet av studie- eller skolhem samt av internatskolor. Kommissionens förslag har upptagits av skolöverstyrelsens majoritet, som livligt förordar, att åtgärder vidtagas för statligt understödjande av begåvade obemedlade lärjungar, men framhåller, att statens anslag för ändamålet av statsfinansiella skäl måste bliva begränsat. En alltför omfattande understödsverksamhet av denna art vore ej heller ur statens synpunkt önskvärd, enär begåvning behövdes även på andra områden än den lärda banan, ej minst inom näringslivet. Överstyrelsemajoriteten anger också olika former för understöd, såsom rena studiestipendier, studielån, antingen räntefria eller mecl låg ränta, samt tillhandahållandet av fria skolböcker. En mycket lämplig form anses vara inrättandet av skolinternat, där lärjungarna kunna erhålla på en gång underhåll och undervisning. Överstyrelsemajoriteten erinrar därjämte om att samma behov förefunnes även i fråga om andra slag av läroanstalter än läroverken. Något förslag angående storleken av det anslag, som borde finnas tillgängligt för ifrågavarande syfte, anser överstyrelsemajoriteten varken möjligt eller behövligt att framlägga. Anslagets belopp finge avvägas ur statsfinansiella synpunkter. Vad skolkommissionen föreslagit i avseende å premieoch fattigkassans ombildning tillstyrkes.

454 Även skolöverstyrelsens läroverksavdelning framhåller i sitt utlåtande Älskvärdheten av att till obemedlade lärjungar, i synnerhet å gymnasiet, utgnge studiestipendier eller understöd av allmänna medel, samt omnämner andra understödsvägar, såsom räntefria eller billiga studielån samt i viss omfattning fria skolböcker. Även internatskolor eller skolhem angivas som önskvärda. I fråga om premie- och fattigkassans ombildning anser överstyrelseminoriteten, att tillräckliga skäl för borttagandet av premieutdelningen ej anförts, och föreslår för kassan den ändrade benämningen premie- och understödskassan. Slutligen bör omnämnas, att skolöverstyrelsens chef i sitt utlåtande över skolkommissionens förslag anslutit sig till kommissionens uttalanden i förevaraude fråga och därjämte pekat på den studielånsverksamhet, som för närvarande bedrives av staten. Denna verksamhet borde enligt hans mening ytterligare utvidgas, varvid även borde tagas under övervägande lämpligheten av att utlämna icke blott räntefria lån utan även lån mot lägre ränta. Studie_ Vad beträffar frågan om ekonomiskt understöd åt fattiga begåvade lärjungar nderstöd. v id de högre teoretiska läroanstalterna, de allmänna läroverken, kunna de sakkunniga givetvis utan förbehåll ansluta sig till vad av skolkommissionen såväl som i de avgivna yttrandena därom anförts. Visserligen kan man med organisatoriska anordningar vinna åtskilligt, men även den bäst ordnade skolorganisation kan ej till fullo motsvara kravet på ett rätt tillvaratagande av begåvningarna, om den ej kompletteras med åtgärder, som underlätta för de medellösa att komma i åtnjutande av organisationens förmåner. Ty ofta är det •— i all synnerhet för landsbygdens ungdom — just de ekonomiska svårigheterna, som utgöra det största hindret för de unga att ernå vidare utbildning. Som nämnts hava många olika former för understöd föreslagits. Alla torde de kunna under olika omständigheter befinnas lämpliga, och önskvärt är att möjlighet finnes att välja och modifiera formen för understöd allt efter omständigheterna. I stor utsträckning är naturligtvis, såsom påpekats, frågan om statsunderstöd av statsfinansiell natur och kan därför i detta sammanhang icke upptagas till närmare behandling. ^ Möjlighet att erhålla studieunderstöd finnes redan nu i viss omfattning. I sådant hänseende kan erinras —• förutom om de för lärjungar helt eller delvis avsedda stipendiefonder, som finnas främst vid våra allmänna läroverk och där uppgå till sammanlagt belopp av flera miljoner kronor — om statens räntefria studielån. Dessa hava hittills endast undantagsvis utgått till lärjungar i allmänna läroverk eller därmed jämförliga läroanstalter, och det vore därför önskvärt, att denna låneverksamhet ytterligare utsträcktes. Så torde ock vara avsikten, vilket framgår bl. a. därav, att 1925 års riksdag höjt det för utlåning avsedda beloppet med 50,000 kronor till 350,000 kronor. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej denna form för studieunderstöd kunde lämpligen kompletteras mecl åtgärder för utdelande av rena understöd eller studiestipendier, avsedda att åtnjutas utan återbetalningsskjddighet. o Givet är, att en förutsättning för åtnjutande av understöd i den ena formen såväl som i den andra är, att understödstagaren visat tydlig studiebegåvning. Kraven i detta hänseende torde dock ej behöva ställas så högt i fråga om studielån som beträffande direkta understöd, för vilkas erhållande bör fordras verkligt utpräglad begåvning. Ännu en förutsättning är självklar, nämligen i avseende på cle ekonomiska förhållandena: ifrågavarande lån och understöd äro naturligtvis i främsta rummet avsedda för ekonomiskt svagt ställda lärjungar. Det bör emellertid framhållas, att det ej är endast fullständigt medellösa föräldrar, för vilka ekonomiska svårigheter yppa sig att bekosta barnens studier. Även föräldrar, som ej kunna sägas vara helt medellösa, sakna ofta möjlighet att med sina relativt små inkomster bestrida de för barnens fortsatta studier

455 nödvändiga utgifterna. Svårigheter av nu angivna art framträda särskilti fraga om dem, som för barnens ytterligare utbildning måste anlita läroanstalt pa arman ort än hemorten, alltså särskilt för landsbygdens befolkning. Det bör lhagkominas, att just dessa, i allmänhet till den s. k. bildade medelklassen horande personer, vilka väl ej kunna betecknas såsom fullt medellösa men som dock hava ringa ekonomisk bärkraft, utgöra de ur bildningssynpunkt kanske allra värdefullaste tillgångar, vårt land äger. . Med här ifrågavarande understödsverksamhet äro utan tvivel förknippade vissa svårigheter, främst därutinnan att visshet om understöds- resp. låntagarens begåvning ofta är svår att vinna, i synnerhet under dennes tidigare år. Med hänsyn härtill torde man i regel böra med försiktighet och endast med relativt små belopp understödja lärjungar å det tidigare skolstadiet. I den mån säkrare erfarenhet om lärjungens begåvning och övriga förutsättningar för framgångsrikt studiearbete vinnes, kunna såväl lån som understöd utgå med successivt stigande belopp. I vissa fall torde dylik erfarenhet kunna och böra föranleda övergång från lån till rent understöd. Även om de sakkunniga sålunda livligt tillstyrka åtgärder för beredande av ekonomisk hjälp åt behövande skolungdom, äro de sakkunniga medvetna om att därest vägen till teoretisk utbildning göres allt för lättillgänglig genom ett mycket utsträckt understödjande i här ifrågasatt riktning, ungdomar kunna lockas från praktiska yrken in på banor, som till en början te sig lovande men där de måhända sedermera ej kunna vinna den framtid, varpå de hoppats. Risken i detta avseende torde dock kunna i viss mån motvägas, om, såsom skolöverstyrelsens majoritet förordat, liknande understöd kunde beredas även lärjungar vid praktiska utbildningsanstalter. En regulator i avseende å understödsyerksamhetens omfattning kommer givetvis alltid att ligga i det statsfinansiella läget. Det är tydligt, att man alltid måste utgå ifrån att de av staten anslagna understödsbeloppen bliva av ekonomiska skäl relativt begränsade. Slutligen må det framhållas, att den enskilde i regel ej bör helt och hållet befrias från omsorgen om sina barns skolutbildning utan bör efter förmåga bidraga till deras underhåll under studietiden, särskilt under de tidigare åren. Bland de former för studieunderstöd, som från olika håll förordats, för- Lnternatantjänar internatskolan särskilt beaktande. ordningar. Såsom förut erinrats, har skolkommissionen upptagit frågan härom och föreslagit inrättande, resp. understödjande av dylika anstalter. Kommissionen har emellertid ej blott motiverat sitt förslag ur understödssynpunkt utan även ställt det i samband med frågan om de privata läroanstalterna och deras ställning i en blivande förändrad skolorganisation. Kommissionen har därvid angivit de principer, som borde följas vid det framtida understödjandet av dylika läroanstalter. Bland cle privatskolor, som enligt kommissionens mening även efter en i enlighet med kommissionens förslag verkställd allmän omläggningav det högre skolväsendet borde kunna anses förtjänta av fortsatt statsunderstöd, har kommissionen angivit sådana, som fyllde alldeles säregna uppgifter inom undervisningsväsendet, i den mån dessa uppgifter icke öyertoges av staten. Av dylika särskilda uppgifter har kommissionen framhållit dels prövandet av internatskolas lämplighet, dels beredandet av möjlighet för till mognare ålder komna studiebegåvade lärjungar att vinna utbildning till real- och studentexamen, vilken utbildning icke med fördel syntes kunna försiggå inom de vanliga realskolorna och gymnasierna. I land V av sitt betänkande har kommissionen närmare motiverat sin nu omnämnda åsikt och därvid framhållit det värde ej minst i uppfostringsavseende, som vore förknippat med en väl ledd internatundervisning. Det vore, anser kommissionen, lämpligt att närmare överväga spörsmålet, huruvida

456 icke staten, eventuellt under samarbete med vederbörande kommun, borde mera omedelbart intressera sig för verksamheten i fråga. En särskild anledning till prövning av detta spörsmål hade för kommissionen legat däri, att den föreslagna skolorganisationens hela sociala syftning och inriktning'läte frågan om ett effektivt understödjande av begåvningar ur ekonomiskt svaga samhällsskikt framstå såsom synnerligen betydelsefull. Kommissionen föreslår det omedelbara upprättandet av ett internal gymnasium i Strängnäs, varigenom verksamt bistånd kunde lämnas åt ett antal från fattiga hem komna studiebegåvade lärjungar, vilka där kunde efter avlagd realexamen ostört fortsätta sina studier med kraftigt stöd av det allmänna. Åt vissa nu befintliga enskilda skolor, där anordningar av nyssberörd art förefunnes, borde statsunderstöd fortfarande utgå. Den tanke, varåt skolkommissionen på detta sätt givit uttryck, har i de över kommissionens betänkande avgivna yttrandena vunnit gillande. Härvid har det från flera håll förordats, att skol- eller studiehem eller ock internat skulle av staten inrättas för studiebegåvade fattiga lärjungar, och man har ock från ett par håll förordat, att de internat, som kunde komma att sålunda upprättas, skulle anordnas såsom internatlyceer. Skolöverstyrelsens majoritet har i sitt utlåtande jämväl angivit skolinternat såsom en mycket lämplig form av den understödjande verksamhet, som borde i av omständigheterna medgiven omfattning utövas av staten. Skolinternat hava som bekant sedan lång tid tillbaka utgjort en form av högre läroanstalter, som i vissa länder varit talrikt förekommande. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, hava i Österrike under cle senaste åren inrättats statsmternat. Några upplysningar, hämtade ur en år 1924 utgiven officiell redogörelse för där vidtagna åtgärder i förevarande hänseende, torde i detta sammanhang kunna vara av intresse, så mycket mer som frågan om begåvningsurval bland de inträdessökande där spelat en viktig roll. Förslag till upprättande av internatskolor framställdes i Österrike, då efter världskrigets avslutande de svåra ekonomiska förhållandena i landet så gott som omöjliggjorde ungdomens vistande vid högre läroanstalter. Då samtidigt; de forna militära utbildningsanstalterna skulle avvecklas, uppstod tanken att ombilda vissa av dessa till civila läroanstalter. Planen kom till utförande, och för att göra det lättare för lärjungarna att uppehålla sig vid skolorna, anordnades dessa som internatskolor. Är 1924 funnos 3 sådana skolor för gossar och 2 för flickor, varjämte fanns en s. k. Fondsschule, d. v. g. en på donationer grundad skola. Läroanstalterna utgöras av en 4-årig Einheitsmittelschule (för lärjungar i åldern 10—14 å r ) , till vilken sluta sig för praktiska begåvningar avsedda, 2—4-åriga Fachschulen av olika slag: för de teoretiska begåvningarna användas Obermittelschulen. Skolorna äro således ej utslutande avsedda att utbilda för universitetsstudier; sådan utbildning lämnas endast åt en helt liten, for högre studier särskilt lämpad del av lärjungarna. Det framhålles, att man ej vill på kortare tid prestera detsamma som vid andra Mittelschulen utan pä samma tid mer än dessa. De som mottagas vid läroanstalterna skola hava genomgått folkskolans fjärde klass och kunna förete åtminstone vitsordet »gut» i räkning och modersmålet Vid skolorna finnas: 1) friplatser, 2) halvfria" platser. 3) helt betalda platser. 4) dagsplatser för utanför anstalten boende samt 5) stiftelseplatser (donerade). Ansökningar om erhållande av hel- eller halvfria platser samt betalda platser ställas till Staatsamt fur Unterricht. Uppgifterna för den skriftliga prövningen bestämmas av Staatsamt fur Unterricht. 1 1 Antagandet av lärjungar sker genom en serie olika åtgärder, vilka torde böra här omnämnas: 1. förberedande urval genom folkskolans lärare;

457 Staten för läroanstalterna är uppgjord under förutsättning, att alla platser äro friplatser. Blott de föräldrar, som äro i stånd därtill, äro skyldiga att erlägga betalning. Såsom framgår av denna redogörelse, hava de österrikiska internatskolorna till uppgift att lämna undervisning åt lärjungar med olika ekonomiska resurser men förutsätta samtidigt ett begåvningsurval. I likhet mecl skolkommissionen finna de sakkunniga, att internatskolan bör komma i betraktande, då det gäller frågan om ekonomiskt understöd åt studiebegåvade men fattiga lärjungar. Internatskolan torde ock i och för sig förtjäna uppmärksamhet såsom en i flera avseenden värdefull skolart. Den vill vara något mera än blott en undervisningsanstalt, i det den söker att så långt möjligt i sig förena skola och hem och såmedelst tillgodose cle ungas behov av både kroppslig och andlig omvårdnad, både intellektuell och moralisk utveckling. Den ställer sig som mål att vara en uppfostringsanstalt i ordets fulla betydelse. Att den i sådant hänseende icke är utan sina brister, är ofta framhållet, liksom att den för framgången i sitt syfte är i alldeles särskild grad beroende av de ledande krafternas personliga förutsättningar. Men i gynnsamt fall erbjuder den fördelar, som den vanliga skolan icke förmår giva, och når i pedagogiskt avseende längre än denna, Det visar sig också, att internatskolan i många länder är en eftersökt och högt ansedd skolart. I vårt land är den visserligen endast i ringa omfattning prövad, men de erfarenheter, som gjorts, synas med fullt skäl kunna betecknas som goda. Otvivelaktigt är. att det även i vårt land finns en stor mängd ungdomar, för vilka internatskolan är den behövliga eller den mest passande skolan, och även om något mera omfattande behov av internatskolor icke kan anses hos oss förefinnas, 1 måste det framstå såsom högeligen önskligt, att tillgång till sådana skolor icke hos oss saknas. För närvarande finnas i Sverige endast privata internatskolor, men denna skoltyp synes böra bliva representerad även i vårt offentliga skolväsen. Redan det förhållandet, att den privata internatskolan, till följd av de stora lärjungeavgifter den måste kunna påräkna, allt för lätt blir en skola allenast för rikemans barn, gör det önskligt, att internatskolans förekomst icke blir beroende uteslutande av privat företagsamhet. Och skall staten på ett verksamt sätt taga sig an de fattiga studiebegåvningarna, blir den statliga internatskolan av särskild betydelse. Det blir nämligen då fråga om lärjungar, som för att erhålla högre skolundervisning måste Hyttas till främmande ort, ofta långt från sina hem, och det blir för staten angeläget att tillse, att de därigenom icke utsättas för fysiska och moraliska vådor. Knappast på bättre sätt kan detta vinnas än därigenom att de erhålla den omvårdnad och de tryggare förhållanden, som en internatanstalt under ansvarig ledning förmår skänka. Lämpliga förläggningsorter för dylika anstalter erbjuda i främsta rummet våra smärre städer, där förhållandena inom samhället äro gynnsamma och där närheten till den fria naturen erbjuder goda förutsättningar för idrott och friluftsliv. Tydligt är, att den ort, Strängnäs, som 2. psykologisk iakttagelse och beskrivning av den inträdessökande genom folkskolläraren. Iakttagelserna och beskrivningen inskrivas i ett »lärjungebeskrivningshäfte»; 3. förberedande prövning av ansökningen genom den centrala styrelsen; 4. skriftlig och muntlig inträdesprövning för fastställande ej blott av måttet av de av lärjungarna förvärvade kunskaperna utan huvudsakligen av deras begåvning; 5. genomarbetande av prövningshäftena (inkl. lärjungarnas arbeten) genom en kommission för bedömande av inträdesproven; ordnande av lärjungarna efter deras prestanda; 6. avgörande angående intagning genom en stor, härför tillsatt kommission. 1 Det kan i detta hänseende anföras att enligt skolöverstyrelsens undersökningar endast omkr. 10 % av lärjungarna i våra högre läroverk äro inackorderade å den ort, där skolan är belägen; de övriga bo i sina hem.

458 av kommissionen tänkts som plats för ett statsinstitut, i dessa hänseenden liksom med hänsyn till sitt centrala läge kan anses fylla högt ställda fordringar. Frågar man sig åter, vilka skolformer som främst lämpa sig för ett statsinternat, har man att ihågkomma, att den ungdom det gäller i synnerhet är landsbygdsungdom och att förutsättningen för statsunderstöd bör vara förefintligheten av verklig studiebegåvning. Under sådana förhållanden synes det sexåriga lyceet vara väl ägnat att fylla den uppgift, varom fråga är. Grundsatsen om lika rätt för flickor som för gossar att erhålla högre skolundervisning påkallar upprättandet icke blott av internatlyceer för gossar utan ock av sådana för kvinnlig ungdom. Då emellertid det sexåriga lyceet är något nytt och oprövat och i varje fall måste bliva en jämförelsevis ansträngande skola, synes försiktigheten bjuda, att till att börja med inskränka sig till upprättandet av ett internatlyceum för gossar för att först efter vunnen erfarenhet om dettas ändamålsenlighet taga i övervägande, huruvida även ett kvinnligt internatlyceum bör komma till stånd och vilken organisation det bör erhålla, I detta sammanhang må erinras särskilt om en grupp av ungdom, som synes böra bliva föremål för statens understödjande verksamhet, nämligen sådana från folkskolorna ^ utgångna lärjungar, hos vilka studiehågen vaknat först då de hunnit till något mognare ålder, eller som av olika anledningar icke kunnat tidigare få möjlighet att tillfredsställa sådan håg. Vare sig som internatelever eller på annat sätt ekonomiskt understödda synas dessa studerande lämpligen kunna hänvisas till ett sexårigt internatlyceum, och det synes icke omöjligt, att man för dem med deras större mognad och större arbetskrafter där skulle kunna anordna en något friare studiegång än för övriga lärjungar, varigenom vägen genom lyceet skulle kunna något förkortas. Jämte internatlyceet anbefaller sig även internatgymnasiet. Man har nämligen att räkna med en mängd ungdom från landsbygden samt de mindre stadsoch municipalsamhällena, som haft tillfälle att i sin hemort eller dess grannskap bedriva studier vid realskola men som för att komma vidare på studiebanan måste lita till ekonomisk hjälp. Utgår man från en vid nuvarande examensmål bibehållen realskola, synes härvid särskilt det på den avslutade realskolan byggda treåriga gymnasiet komma i betraktande. I detta fall torde man redan från början kunna vidtaga åtgärder icke blott för den manliga utan ock för den kvinnliga ungdomens räkning. En av staten inrättad internatskola, den må vara internatlyceum eller internatgymnasium, bör givetvis, ehuru den åsyftar att tillgodose icke ett lokalt utan ett ^ allmänt bildningsbehov, icke vara stängd för den studerande ungdomen på skolans förläggningsort. I den mån plats finnes tillgänglig och nämnda ungdom fyller förutsättningarna för inträde, bör inträde vid skolan medgivas lärjungar på platsen, vilka då i egenskap av »dagelever» komma att tillhöra skolan. Det böj vidare erinras därom, att det ändamål som avses med internatskolan i viss mån kan vinnas även genom upprättandet vid vanliga läroverk av eleveller studiehem eller andra anordningar för beredande av uppehälle å läroverksorten. Och det bör slutligen framhållas, att, om man begränsar det ifrågavarande syftet till det rent ekonomiska, man likaledes kan begagna sig av de redan förhandenvarande läroanstalterna och till sådana hänvisa statsunderstödda lärjungar. I båda fallen har man att räkna med de ingalunda fåtaliga läroverk, där år från år visar sig, att klasserna i synnerhet på gymnasiet icke äro fyllda och där alltså ett konstant utrymme är att påräkna/ Beträffande frågan, huruvida kostnaden för lärjungens studier skulle helt eller blott delvis bestridas av staten, torde böra gälla vad ovan sagts angående utdelandet av direkta studieunderstöd. Önskvärt är, att fullständigt underhåll under de tidigare studieåren blott undantagsvis lämnas en lärjunge, lik-

459 som ock att bidrag till uppehället i den mån så kan ske lämnas även av lärjunges föräldrar eller av andra. Vad slutligen angår fordringar för inträde i internatskola, bör framhållas, att med hänsyn till en sådan skolas säregna natur vissa modifikationer i de bestämmelser, som eljest reglera intagningen av lärjungar i högre läroanstalter, äro i fråga om denna skola erforderliga. Då tillträdet givetvis skulle stå öppet för lärjungar från hela landet, bleve det med hänsyn till kostnaderna för resa till och från prövningarna nödvändigt att tillse, att dessa kostnader så långt möjligt begränsades. En föregående gallring av de inträdessökande torde därför vara nödvändig, verkställd antingen genom granskning av aspiranternas betyg eller eventuellt genom i förväg anordnade skriftliga prov vid lämplig läroanstalt i sökandes närmaste grannskap. De direkta kostnaderna för sökandes inträdesprövnmg böra givetvis bestridas av denne själv. Försök att vinna kännedom om vilka ekonomiska krav realiserandet av internatskoletanken skulle medföra hava företagits av cle sakkunniga, men det har befunnits, att det av flera skäl — främst de mycket skiftande förhållandena å olika orter i avseende å de faktorer, som framför allt äro avgörande i berörda hänseende — ej varit möjligt att komma till något tillförlitligt resultat. Detaljförslag i fråga om kostnaderna kunna tydligen uppgöras, först när planerna tagit tillräckligt fast form.

Siirskilda yttranden. Av N. 0. Bruce. Då de sakkunnigas arbete huvudsakligen bestått i rent objektiva utredningar och de omdömen angående olika organisationsformer, som blivit gjorda, hava utformats under gemensam strävan att åstadkomma uttalanden, om vilka samtliga sakkunniga kunnat enas, har de sakkunnigas betänkande icke givit mig anledning att uttala någon avvikande mening. Detta innebär dock icke, att jagskulle hava frångått den grunduppfattning i fråga om skolväsendets organisation, som kommit till uttryck i skolöverstyrelsens av mig biträdda utlåtande den 14 november 1923 beträffande skolkommissionens betänkande I—V.

Av Harald Dahlgren. Såsom ledamot av 1899—1902 års läroverkskommitté framlade jag i ett till kommitténs betänkande fogat särskilt yttrande ett motiverat förslag angående det allmänna läroverkets organisation. Med hänsyn härtill anser jag mig böra uttala, att jag finner mig i väsentliga punkter fortfarande kunna vidhålla min i detta särskilda yttrande angivna uppfattning men ock till fullo inser, att frågan om organisationen av det högre skolväsendet numera äger delvis andra förutsättningar och måste betraktas jämväl ur andra synpunkter, än de som förelågo vid tiden för den senaste läroverksreformen. I de uttalanden, som ingå i här föreliggande utredande framställning, är jag med övriga sakkunniga fullt ense. Av Thyra Kullgren. Såväl Svenska läkaresällskapet som Svenska skoiläkareföreningen har i avgivna yttranden över skolkommissionens betänkande uttalat som generellt omdöme, att det vore till gagn för skolans ungdom och för ett lugnt skolarbete, om examina borttoges från våra skolor. Svenska Skoiläkareföreningen har särskilt påpekat faran av realexamen, vilken »infaller i ett skede i ungdomen, som framför andra utmärkes av psykisk ömtålighet och därför bör skonas från det forcerade arbete, som alltid föregår en examen». I ett stort antal yttranden från skol- och seminariekollegier har det av pedagogiska och hygieniska skäl yrkats dels på avskaffande och dels på inskränkande av examensväsendet i våra skolor. Vad som i dessa yttranden framförts har ytterligare stärkt mig i min åsikt, att tiden nu vore inne att arbeta på att småningom inskränka examensväsendet i våra skolor.

461 De i de högre skolorna nu förekommande prövningarna och examina äro som bekant dels inträdesprövning till första klassen i realskolorna och vissa flickskolor, dels realskolexamen och studentexamen. Då tillströmningen till real- och flickskolornas första klass i många fall är så stor, att plats icke kan beredas alla sökande, torde det möta stora svårigheter att på annat sätt än genom en inträdesprövning åstadkomma ett i möjligaste mån rättvist förfarande vid intagningen, varför jag icke har något att invända mot de av de sakkunniga förordade proven för inträde i dessa skolor. Ej heller har jag något att erinra mot vad de sakkunniga yttrat angående villkor för intagning i lyceet. Av de i de sakkunnigas utredning diskuterade utvägarna för åstadkommande av lämpligt lärjungeurval för gymnasiet anser jag alternativet med kvalificerade betyg vara att föredraga. Enär enligt min åsikt frågan om studentexamen är synnerligen komplicerad, icke minst på grund därav, att den å ena sidan utgör en avslutning av skolstudierna och å andra sidan öppnar tillträde till högskolorna, står jag mera tvekande inför spörsmålet om denna examens vara eller icke vara och vill i fråga om densamma icke göra något uttalande. Däremot känner jag mig icke övertygad om nödvändigheten av att bibehålla en examen vid realskolans slut och än mindre om nödvändigheten av att som konsekvens av denna examen utvidga examensväsendet i vårt land med ännu en avgångsexamen, praktisk realexamen vid avgång från den treåriga högre folkskolan. De synpunkter, som äro bestämmande för min ståndpunkt i examensfrågan, äro i huvudsak följande: En förestående examen har i allmänhet en menlig och förryckande inverkan på undervisningen under den närmast föregående skoltiden, i det att ensidigt minnesplugg och repeterande av detaljkunskaper få en otillbörlig plats i undervisningen med undanträngande av andra moment, som kunde vara mer utvecklande för lärjungarnas förstånd och karaktär. E t t forcerat examensläsande alstrar lätt överansträngning och kan därför bliva till direkt skada för många lärjungar, särskilt för barn i övergångsåldern. J u mera sammanträngd en skolform är, dess mera hotande blir faran för sådan överansträngning. Examensresultaten bliva ofta med avseende på lärjungarnas verkliga ståndpunkt missvisande på grund av de olika tillfälligheter, som kunna spela in vid prövningen. Följden därav kan bliva såväl att vissa lärjungars kunskaper undervärderas, som att andras bliva alltför gynnsamt bedömda. De sakkunniga hava genom av dem förordade anordningar sökt att så mycket som möjligt minska de olägenheter, som nu vidlåda realskole- och studentexamen, och särskilt velat lämna större inflytande vid bedömandet åt lärarnas under skolarbetets gång vunna kännedom om examinandernas kunskaper och mognad i det hela. Därigenom komme examensutgången att göras mindre beroende av det tillfälliga resultatet i en kort prövning, än som nu är fallet. Men därmed erkännes tydligen också, att avgångsexamen icke är den bästa mätaren på lärjungarnas kunskaper, utan att dessa säkrast bedömas av skolans lärare med ledning av det dagliga skolarbetet, Examen tyckes sålunda icke vara nödvändig för bedömandet av de enskilda lärjungarnas ståndpunkt. Andra skäl måste tydligen finnas för dess bibehållande. Så vitt jag kan finna, äro dessa skäl huvudsakligen två: en vederbörligen kontrollerad avgångsexamen anses nödvändig för att upprätthålla den kunskapsnivå, till vilken en viss skola bör leda, och en examen som slutmål för en skolas arbete anses i väsentlig mån bidraga till att upprätthålla denna skolforms anseende i allmänhetens ögon. Vad det förra skälet angår, är jag förvissad om, att den nuvarande kontrollen över realskolexamen på ett betydelsefullt sätt bidrager att hålla de till denna

462 examen ledande skolorna uppe på den avsedda nivån. Fråga är emellertid, om ej ett målmedvetet arbete inom realskolan, liksom ock inom den högre folkskolan, kunde garanteras och den behövliga kontrollen anbringas genom andra åtgärder, som icke medförde de förut påtalade olägenheterna. En ökad inspektion av skolans dagliga arbete under läsåret skulle möjligen kunna anordnas, om så fordrades, varvid en särskilt god mätare av kunskapsnivån i vissa viktiga ämnen funnes att tillgå i elevernas under läsåret utförda skriftliga arbeten. — I åtskilliga yttranden, som yrka på realskolexamens avskaffande, visas på de högre flickskolorna, där den nödiga kontrollen utövas, utan att examen anlitas som oundgängligt hjälpmedel. Uppskattningen av realskolans värde torde, om ock en viss övertro på examen finnes hos den svenska allmänheten, ej vara oupplösligt förenad med ett visst prövningsförfarande. Man borde dock kunna finna andra former för att markera betydelsen av de ungas avgång från skolan och värdet av det därvid utdelade avgångsbetyget. Det senare borde tydligtvis medföra samma kompetens, som nu tillerkännes det genom examen förvärvade betyget. Ingenting torde hindra^att utdelandet av betygen skedde under högtidliga former, på det att såväl lärjungarna själva som deras föräldrar finge ett bestämt intryck av att ett viktigt skede i de ungas utbildning vore avslutat. I detta sammanhang kan erinras om, att avgångsbetyg från de högre flickskolorna, medförande s. k. normalskolekompetens, alltmer värderas av allmänheten, ehuru denna kompetens icke förvärvas genom någon examen. På grund av vad jag nu anfört, anser jag det icke nödvändigt, att avslutning av realskola och högre folkskola sker genom en kontrollerad avgångsexamen.

BILAGOR

1*—253165

Förteckning å tim- och kursplaner för olika skolformer. A.

Realskoleformer

(jfr avd. D).

Bil. Sid.

1.

6-årig realskola på 3-årig grundskola: timplan kursplan 2. 5-årig realskola på 4-årig grundskola: timplan kursplan 3. 4-årig realskola på 6-årig grundskola: timplan kursplan 4. 3-årig realskola på 6-årig grundskola: timplan kursplan 5. 3-årig realskola på 6-årig differentierad grundskola, timplan B.

la. Ib. 2 a. 2 b. . , 3 a . 3 b. 4 a. 4 b. 5.

5 6 13 14 20 21 27 28 33

6 a. 6 b. 7 a. 7 b.

34 35 42 43

8 a. 8 b. 8 c. 9 a. 9 b. 10 a. 10 b.

48 49 50 54 55 60 61

11 a. 11 b. 11 c.

66 67 68

12. 13 a. 13 b. 14 a. 14 b.

73 75 76 84 85

15 a. 15 b. 15 c.

90 91 92

Gymnasieformer. 1. 4-årigt latingymnasium: timplan kursplan 2. 4-årigt realgymnasium: timplan kursplan 3. 4-årigt nyspråkligt gymnasium: a. Med latin, timplan b. Utan latin, timplan a och b, kursplan 4. 3-årigt latingymnasium: timplan kursplan 5. 3-årigt realgymnasium: timplan kursplan 6. 3-årigt nyspråkligt gymnasium : a. Med latin, timplan b. Utan latin, timplan a och b, kursplan

•C. L,yceiformer

(jfr avd. D).

1. 7-årigt latin-, real- och nyspråkligt lyceum: timplan 2. 6-årigt latinlyceum A: timplan kursplan o. 6-årigt reallyceum A: timplan kursplan 4. 6-årigt nyspråkligt lyceum A : a. Med latin, timplan b. Utan latin, timplan a och b, kursplan

,

4 Bil. 16. 17.

Sid. 95 96

18 a. 18 b.

97 98

19 a. 19 b. 20 a. L>0 b. 21 a. 21 b.

99 100 108 109 116 117

22. 23. 24. 25. 26. 27. 28 a. 28 b.

124 125 126 127 128 129 135 136

29. 30. 31. 32.

141 142 143 144

33. 34. 35.

145 146 147

36. 37.

148 149

Antalet vid de allmänna läroverken vårterminen 1925 från klass 5 flyttade samt antalet lärjungar med vissa kvalificerade betyg 38.

5. 6. 7.

D.

Flickskoleformer. 1. 2. 3. 4.

5. 6. 7. 8. 9.

E.

6-årigt latinlycenm B: timplan 6-årigt reallyceum B : timplan 6-årigt nyspråkligt lyceum B: a. Med latin, timplan b. Utan latin, timplan

8-årig flickskola på 3-årig grundskola: timplan kursplan 7-årig flickskola på 4-årig grundskola: timplan kursplan 6-årig flickskola på 6-årig grundskola: timplan kursplan Flickskola av B-typ: a. A klass 3 av 4-årig realskola på 6-årig grundskola: timplan b. Å klass 2 av 4-årig realskola på 6-årig grundskola: timplan 7-årig realskola för flickor på 3-årig grundskola: timplan 6-årig realskola för flickor på 4-årig grundskola: timplan 5-årig realskola för flickor på 6-årig grundskola: timplan 7-årig, 6-årig och 5-årig realskola för flickor: kursplan 4-årig realskola för flickor på 6-årig grundskola: timplan kursplan

Praktiska

skolformer.

1.

3-årig högre folkskola: a. För handelsundervisning: timplan b. För teknisk utbildning: timplan c. För huslig utbildning, typ A: timplan d. För huslig utbildning, typ B: timplan 2. Praktiska linjer vid 4-årig realskola: a. Handelslinje: timplan b. Teknisk linje: timplan c. Hushållslinje: timplan 3. Praktisk avslutningsklass parallell med 3:e klassen av 4-årig realskola: a. För handelsundervisning: timplan b. För hushållsundervisning: timplan

5 Bil. 1 a.

A. Realskoleformer (jfr avd. D). 6-årig realskola på 3-årig grundskola. K l a s s Ä m n e n

Kristendomskunskap

Summa

. . . .

12 Modersmålet

27 Tyska

28 Engelska

14 Franska

(3) 3

(2) 3 2 5

Historia

(5) 16

Geografi

2 Matematik

5 Biologi med hälsolära . . . .

2 2

2 2

11 Fysik Kemi

26 Välskrivning

1 Teckning

2 g. 1 fl

12 28 7

12 g. 11 fl.

Musik

1-5

1-5

1-5

1-5

1-5

1-5

9 Gymnastik med lek och idrott

4 g. 8 fl.

24 g. 23 fl.

Slöjd

1 fl.

9 g. 10 fl.

Praktiskt arbete för gossar

.

Hushållsgöromål 11-5

3-5

3-5

4-5

4-5

10-f)

9-5

34-5 | 35-5

86-6

38-

38-5

—

Anm. 1. At lärjungar i klasserna 5 och 6, som så önska, meddelas undervisning i franska 3 timmar i klass 5 och 2 timmar i klass 6. Dessa lärjungar må kunna helt eller delvis befrias från deltagande i undervisningen i teckning eller slöjd eller båda dessa ämnen. Anm. 2. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att 1 den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 3. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 4. I realskolan må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

6 Bil. 1 b.

6-årig realskola på 3-årig grundskola. Kristendomskunskap. Mål. Kristendomsundervisningen i realskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, på ett sätt, som främjar lärjungarnas sedliga och religiösa utveckling, meddela dem insikt om den kristna religionens historia och livsåskådning samt i samband därmed någon kännedom om viktigare främmande religioner. Kurs för delning. Klass 1 (2 timmar). Stycken ur evangelierna, huvudsakligen innehållande berättelser, i tidsföljd ur bibeltexten. Klass 2 (2 timmar). Jesu tal och liknelser med etiska och religiösa tilllämpningar på lärjungarnas erfarenhetsvärld. Den svenska kyrkans gudstjänst samt en översikt av kyrkoåret. Klass 3 (2 timmar). Sammanfattande framställning av Jesu liv och verksamhet. Aposteln Paulus och skildringar från kristendomens grundläggningstid i anslutning till läsning av apostlagärningarna. Klass 4 (2 timmar). Enkla livsbilder ur den kristna kyrkans historia under gamla tiden och medeltiden, ägnade att belysa det kristna fromhetsidealet under dessa skeden. De stora reformatorernas liv och verksamhet. Klass 5 (2 timmar). Religiösa strömningar och fromhetsriktningar under 16-, 17-, 18- och 1900-talen, belysta genom skildringar av några bland deras märkesmän. Drag ur den kristna missionens historia och i samband därmed korta underrättelser om de viktigaste främmande religioner, med vilka kristendomen kommit i beröring. Klass 6 (2 timmar). Den kristna tros- och livsåskådningen i anslutning till en återblick på profetismen och en fördjupad framställning av Jesu förkunnelse. Huvuddragen av den bibliska litteraturens historia. Anm. I alla klasser bibel- och psalmläsning. Läsning av lämpliga litteraturalster till belysning av de kyrkohistoriska kursmomenten, särskilt införande i några av de klassiska uttrycken för Kristustron i predikan, psalm och bekännelse (Luthers lilla katekes). Modersmålet.

Mål Undervisningen i modersmålet i realskolan har till uppgift att på den grundval, som lagts i folkskolan, vidare utbilda lärjungarnas förmåga att uttrycksfullt och med vårdat uttal läsa prosa och vers, utveckla deras språkkänsla och deras färdighet att redigt och språkriktigt framställa sina tankar i tal och s k r ^ t samt göra dem bekanta med våra främsta författare i deras betydelsefullaste litterära verk.

7 Kurs fördelning. Klass 1 (5 timmar). Läsning av litterärt värdefulla stycken med klart och enkelt språk; muntligt redogörande för egna erfarenheter och återgivande av förut behandlade berättelser och skildringar; framsägning av inlärda stycken i bunden eller obunden form. Elementerna av form- och satsläran, med tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och enkla reproduktionsövningar. Klass 2 (6 timmar). Läsning som i föregående klass; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Form-,och satsläran utförligare behandlad; tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och enkla uppsatsövningar. Klass 3 (6 timmar). Läsning som i föregående klass; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling; välläsningens allmänna grunder. Form-, satsoch interpunktionslära med tillämpningsövningar. Rättstavnings-, interpunktions- och uppsatsövningar. Var tredje vecka en mindre uppsats. Klass 4 (4 timmar.) Läsning av valda stycken ur nyare svensk litteratur; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Elementerna av versläran. Behandlingen av lånord i svenskan. Form- och satsläran avslutad; tillämpningsövningar, rättstavnings-, interpunktions- och uppsatsövningar. Var tredje vecka en uppsats. Klass 5 (3 timmar). Läsning av utförligare svenska litteraturprov, huvudsakligen från 1800- och 1900-talen; i anslutning härtill litteraturhistoriska upplysningar och anvisningar för litteraturläsning på egen hand; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av kortare referat. I anslutning till litteraturläsning och uppsatsgenomgång elementär behandling av frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Form- och satsläran repeterad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en uppsats. Klass 6 (3 timmar). Fortsatt litteraturläsning såsom i föregående klass; några provstycken ur dansk och norsk litteratur; i sammanhang därmed en isländsk saga och någon eddadikt i översättning; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av diskussioner och utförligare referat. Kort sammanfattning av förut meddelade synpunkter rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter, övningar i att uppsätta enklare skrivelser av praktisk art. Var tredje vecka en uppsats eller, någon gång, en översättning från tyska eller engelska. Tyska. Mål. Undervisningen i tyska i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text, en viss färdighet att uppfatta det talade språket och någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk. Kurs fördelning. Klass 1 (6 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formläran påbörjad; tillämpningsövningar. Klass 2 (5 timmar). Läsning av lättare texter; hör-och talövningar; formläran fortsatt; tillämpningsövningar. Klass 3 (6 timmar). Läsning av lättare texter; hör-och talövningar; formläran fortsatt; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Klass 4 (4 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran avslutad och repeterad; syntax i anslutning till den lästa texten; till-

8 lämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Klass 5 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; översikt av syntaxen; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Klass 6 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; grammatik i anslutning till skriftliga övningar; tillämpningsövningar; någon övning i läsning av tysk stil. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Engelska. Mål. Undervisningen i engelska i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text, en viss färdighet att uppfatta det talade språket och någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk. Kursfördelning. Klass 4 (5 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formlära ; tillämpningsövningar. Klass 5 (4 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran avslutad och repeterad; syntax i anslutning till den lästa texten; tilllämpningsövningar. Vårterminen några lätta skriftliga reproduktions- och översättningsövningar i nära anslutning till läst text. Klass 6 (5 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; grammatik i anslutning till skriftliga övningar; kort översikt av syntaxen; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till engelska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Franska. (Frivilligt ämne.) Mål. Undervisningen i franska i realskolan har till uppgift att giva lärjungarna övning i franskans uttal samt bibringa dem någon förmåga att läsa och förstå lätt fransk text. Kurs för delning. Klass 5 (3 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; det viktigaste av formläran; tillämpningsövningar. Klass 6 (2 timmar). Läsning av lättare texter; hör-och talövningar; formläran fortsatt; någon syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Historia. Mål. Undervisningen i historia i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna kunskap om vårt folks historia, företrädesvis under nyare tiden, lära dem

9 känna viktigare personligheter och tidsföreteelser i den allmänna historien, allt under beaktande av vad som är av större betydelse för förstående av vår egen tids kultur och samhällsliv, ävensom att på grundvalen av denna undervisning meddela dem kännedom om samhällets byggnad och verksamhet samt medborgarnas förpliktelser och rättigheter. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar). Berättelser ur historien, företrädesvis ur Nordens guda- och hjältesaga samt ur dess äldre historia. Klass 2 (3 timmar). Allmän historia: berättelser ur Greklands och Roms saga och historia. Svensk historia: forntiden och medeltiden. Klass 3 (3 timmar). Allmän historia: forntiden, medeltiden och nyare tiden till 1555. Svensk historia: Gustav Vasa. Klass 4 (2 timmar). Allmän historia: tiden 1555—1715. Svensk historia: tiden 1560—1718. Klass 5 (3 timmar). Allmän historia: tiden från 1715 till 1815 samt efter 1815 i sammanträngd framställning. Svensk historia: tiden från 1718 till 1809 samt efter 1809 i sammanträngd framställning. Klass 6 (3 timmar). Allmän historia: tiden efter 1815 i vidgad framställning. Svensk historia: översikt av Sveriges inre utveckling under nyare tiden intill 1809; tiden efter 1809 i vidgad framställning. Vårt nutida samhällsliv: samhällets sociala byggnad; viktigare sociala rörelser och organisationsformer; grunddragen av Sveriges statsförfattning och förvaltning. Anm. I klasserna 2—6 behandlas lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia i sammanhang med Sveriges historia.

Geografi. Mål. Undervisningen i geografi i realskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, meddela kunskap om fäderneslandets och det övriga Europas samt de främmande världsdelarnas geografi, i syfte att giva lärjungarna en samlad, i möjligaste mån åskådlig bild av jordytan, dess natur, befolknings- och näringsförhållanden. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar). Världsdelar och världshav jämte korta upplysningar om jordens form och rörelse. Sveriges geografi. Klass 2 (2 timmar). Det övriga Europas geografi påbörjad. Globen och dess avbildning genom kartan. Gradnätet. Klass 3 (2 timmar). Europas geografi avslutad jämte sammanfattande översikt av densamma. Klass 4 (2 timmar). De främmande världsdelarnas geografi påbörjad. Klass 5 (2 timmar). De främmande världsdelarnas geografi avslutad. Oceanerna. Klass 6 (2 timmar). Grunddragen av den allmänna geografien, översiktlig repetition av Norden efter kartan. Sverige med särskild vikt lagd på dess naturtillgångar, befolkningsförhållanden, näringsliv och samfärdsel. Några av de viktigare kulturländerna i korthet på samma sätt behandlade. Exkursioner.

10 Matematik. Mål. Undervisningen i matematik i realskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna insikt och färdighet i aritmetik samt i användandet av förstagrads ekvationer med en eller flera obekanta, allt med tillämpning på uppgifter ur det praktiska livet, ävensom insikter i geometri, till omfånget i huvudsak motsvarande Euklides första, tredje och fjärde böcker, samt det viktigaste angående likformig avbildning jämte färdighet att lösa enkla konstruktions- och beräkningsuppgifter tillhörande lärokursens område. Kursfördelning. Klass 1 (4 timmar). De fyra räknesätten med hela tal; läran om bråk påbörjad; tillämpningsuppgifter. Klass 2 (5 timmar). Fortsatt övning i bråkräkning; tillämpningsuppgifter. Klass 3 (5 timmar). Läran om bråk avslutad och repeterad; tillämpningsuppgifter; lättare uppgifter tillhörande procent- och ränteräkning. Praktiska mätnings- och konstruktionsövningar såsom förberedelse till studiet av geometrien. Klass 4 (4 timmar). Enkla sifferekvationer av första' graden med en obekant; aritmetiska uppgifter, dels såsom i föregående klass, dels såsom tilllämpning av ekvationsmetoden; enkla algebraiska reduktioner av de slag, som förekomma vid ekvationslösningen i denna klass. Geometrisk kurs till omfånget i huvudsak motsvarande Euklides första, tredje och fjärde böcker, påbörjad; lätta geometriska övningssatser. Klass 5 (5 timmar). Ekvationer av första graden med en obekant; aritmetiska uppgifter, huvudsakligen hämtade ur det praktiska livet och i regeln valda så, att de lämpa sig för ekvationsbehandling; algebraiska reduktioner till en omfattning, som är behövlig för realskolans matematikkurs i övrigt; irrationellt tal och kvadratrot. Den förutnämnda geometriska kursen fortsatt och avslutad; lätta geometriska övningssatser och planimetriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram. Klass 6 (5 timmar). Aritmetiska uppgifter, valda med mera direkt hänsyn till det praktiska livets, särskilt affärslivets fordringar; ekvationssystem av första graden, huvudsakligen med två obekanta, jämte problem. Sammanfattande repetition av den föregående geometriska kursen; det viktigaste angående likformig avbildning; geometriska övningssatser samt planimetriska och rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram och användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Var tredje vecka ett skriftligt arbete. Anm. Huvudräkning övas i alla klasser. Biologi med hälsolära. Mål. Undervisningen i biologi med hälsolära i realskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en så vitt möjligt på egen åskådning grundad kunskap om de levande varelsernas viktigare former samt om det viktigaste angående människans och de övriga levande varelsernas byggnad och livsyttringar.

11 Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar). Det allmännaste av läran om människokroppens byggnad jämte enkla råd om hälsans vård. Undersökning av några levande växter. Exkursioner. Klass 2 (2 timmar). Däggdjurens byggnad och viktigare former. Fortsatt undersökning av levande växter; undervisning om växters insamling och preparering. Exkursioner. Klass 3 (2 timmar). Fåglarnas, kräldjurens, groddjurens och fiskarnas byggnad och viktigare former. Fortsatt undersökning av levande växter, delvis med växtbestämning efter flora; växtinsamling. Exkursioner. Klass 4 (1 timme.) De ryggradslösa djurens byggnad och viktigare former. Kortfattad översikt av de högre växternas yttre organ i samband med växtundersökning och växtbestämning; växtinsamling. Exkursioner. Klass 5 (2 timmar). Sammanfattande översikt av djurriket. Gagnväxter och i samband därmed några av växtrikets viktigare familjer jämte huvuddragen av växtsystemet; viktigare svenska växtsamhällen samt grunddragen av den svenska växtvärldens historia; växtinsamling. Exkursioner. Klass 6 (2 timmar, varav 1 timme laborationer var eller varannan vecka). Människokroppens byggnad och förrättningar jämte hälsolära, även innefattande underyisning om de rusgivande ämnenas samt kaffets och tobakens natur och verkningar. Växternas byggnad och liv. Utvecklings- och ärftlighetsläran i huvuddrag. Fysik. Mål. Undervisningen i fysik i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om de viktigaste fysiska företeelserna och lagarna och därmed sammanhörande praktiska tillämpningar. Kursfördelning. Klass 4 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). De viktigaste fysiska egenskaperna hos kroppar i olika aggregationsformer; enkla maskiner för mekanisk kraftöverföring; det allmännaste om värmet. Klass 5 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). Någon utvidgning av kursen i värmelära, särskilt med avseende på begreppet värmemängd och dess samband med arbete; de enklaste magnetiska och elektriska fenomenen. Klass 6 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Någon utvidgning av kursen i mekanik, särskilt rörande krafters sammansättning och upplösning med enkla användningar av satserna härom samt enkla försök tillhörande rörelseläran; de enklaste ljus- och ljudfenomenen; det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt.

Kemi. Mål. Undervisningen i kemi i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om de viktigaste kemiska företeelserna och med dem sammanhörande praktiska tillämpningar.

12 Kurs fördelning. Klass 5 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Den oorganiska kemiens viktigaste företeelser i anslutning till lärjungarnas under laborationerna gjorda iakttagelser. Några viktigare kapitel av oorganisk teknisk kemi. Klass 6 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). De allmännaste mineralen; de viktigaste bergarterna och lösa jordlagren samt deras bildning. Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper; några viktigare kapitel av organisk teknisk kemi.

13 Bil. 2 a.

5-årig realskola på 4-årig grundskola. K

1 Ämnen

Kristendomskunskap

Summa

. . . .

10 Modersmålet

22 Tyska

23 Engelska

14 Franska

(3)

(2) 3 2 5 2

(5) 14

Historia Geografi Matematik Biologi med hälsolära

. . .

10 24 9

Fysik

7 Kemi

30 Välskrivning

1 Teckning

2 g. 1 fl.

2 Musik

1-6

1-5

1-5

1-5

7-5

Gymnastik med lek och idrott

4 g. 3 fl,

20 g. 19 fl.

Slöjd

4 2

1 fl.

7 g. 8 fl.

2 Praktiskt arbete för gossar .

3-5

Hushållsgöromål

10 g. 9 fl.

35 4-5

10-5

8-5

CG-5

38-5

38-5

Anm. 1. At lärjungar i klasserna 4 och 5, som så önska, meddelas undervisning i franska 3 timmar i klass 4 och 2 timmar i klass 5. Dessa lärjungar må kunna helt eller delvis befrias från deltagande i undervisningen i teckning eller slöjd eller båda dessa ämnen. Anm. 2. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 3. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 4. I realskolan må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

14 Bil. 2 b.

5-årig realskola på 4-årig grundskola. Kristendomakunskap. Mål. Kristendomsundervisningen i realskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade^ på ett sätt, som främjar lärjungarnas sedliga och religiösa utveckling, meddela dem insikt om den kristna religionens historia och livsåskådning samt i samband därmed någon kännedom om viktigare främmande religioner. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar). Jesu tal och liknelser med etiska och religiösa tilllämpningar på lärjungarnas erfarenhetsvärld. Den svenska kyrkans gudstjänst samt en översikt av kyrkoåret. Klass 2 (2 timmar). Sammanfattande framställning av Jesu liv och verksamhet. Aposteln Paulus och skildringar från kristendomens grundläggningstid i anslutning till läsning av apostlagärningarna. Klass 3 (2 timmar). Enkla livsbilder ur den kristna kyrkans historia under gamla tiden och medeltiden, ägnade att belysa det kristna fromhetsidealet under dessa skeden. De stora reformatorernas liv och verksamhet. Klass 4 (2 timmar). Religiösa strömningar och fromhetsriktningar under 16-, 17-, 18- och 1900-talen, belysta genom skildringar av några bland deras märkesmän. Drag ur den kristna missionens historia, och i samband därmed korta underrättelser om de viktigaste främmande religioner, med vilka kristendomen kommit i beröring. Klass 5 (2 timmar). Den kristna tros- och livsåskådningen i anslutningtill en återblick på profetismen och en fördjupad framställning av Jesu förkunnelse. Huvuddragen av den bibliska litteraturens historia. Anm. I alla klasser bibel- och psalmläsning. Läsning av lämpliga litteraturalster till belysning av de kyrkohistoriska kursmomenten, särskilt införande i några av de klassiska uttrycken för Kristustron i predikan, psalm och bekännelse (Luthers lilla katekes). Modersmålet. Mål. Undervisningen i modersmålet i realskolan har till uppgift att på den grundval, som lagts i folkskolan, vidare utbilda lärjungarnas förmåga att uttrycksfullt och med vårdat uttal läsa prosa och vers, utveckla deras språkkänsla och deras färdighet att redigt och språkriktigt framställa sina tankar i tal och skrift samt göra dem bekanta med våra främsta författare i deras betydelsefullaste litterära verk.

15 Kurs fördelning. Klass 1 (6 timmar). Läsning av litterärt värdefulla stycken med klart och enkelt språk; muntligt redogörande för egna erfarenheter och återgivande av förut behandlade berättelser och skildringar; framsägning av inlärda stycken i bunden eller obunden form. Elementerna av form- och satsläran, med tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och enkla uppsatsövningar. Klass 2 (6 timmar). Läsning som i föregående klass; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling; välläsningens allmänna grunder. Form-, satsoch interpunktionslära med tillämpningsövningar. Rättstavnings-, interpunktions- och uppsatsövningar. Var tredje vecka en mindre uppsats. Klass 3 (4 timmar). Läsning av valda stycken ur nyare svensk litteratur; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Elementerna av versläran. Behandlingen av lånord i svenskan. Form- och satsläran avslutad; tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och uppsatsövningar. Var tredje vecka en uppsats. Klass 4 (3 timmar). Läsning av utförligare svenska litteraturprov, huvudsakligen från 1800- och 1900-talen; i anslutning härtill litteraturhistoriska upplysningar och anvisningar för litteraturläsning på egen hand; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av kortare referat. I anslutning till litteraturläsning och uppsatsgenomgång elementär behandling av frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Form- och satsläran repeterad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en uppsats. Klass 5 (3 timmar). Fortsatt litteraturläsning såsom i föregående klass; några provstycken ur dansk och norsk litteratur; i sammanhang därmed en isländsk saga och någon eddadikt i översättning; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av diskussioner och utförligare referat. Kort sammanfattning av förut meddelade synpunkter rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter, övningar i att uppsätta enklare skrivelser av praktisk art. Var tredje vecka en uppsats eller, någon gång, en översättning från tyska eller engelska. Tyska. Mål. Undervisningen i tyska i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text, en viss färdighet att uppfatta det talade språket och någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk. Kurs för delning. Klass 1 (6 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formläran påbörjad; tillämpningsövningar. Klass 2 (6 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran fortsatt; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Klass 3 (4 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran avslutad; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Klass 4 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar: formläran repeterad; översikt av syntaxen; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska.

tu Klass 5 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; grammatik i anslutning till skriftliga övningar; tillämpningsövningar; någon övning i läsning av tysk stil. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Engelska. Mål. . Undervisningen i engelska i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text, en viss färdighet att uppfatta det talade språket och någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk. Kursfördelning. Klass 3 (5 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formlära; tillämpningsövningar. Klass 4 (4 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövuingar; formläran avslutad och repeterad; syntax i anslutning till den lästa texten; tilllämpningsövningar. Vårterminen några lätta skriftliga reproduktions- och översättningsövningar i nära anslutning till läst text. Klass 5 (5 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningarj grammatik i anslutning till skriftliga övningar; kort översikt av syntaxen; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till engelska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Franska. (Frivilligt ämne.) Mål. Undervisningen i franska i realskolan har till uppgift att giva lärjungarna övning i franskans uttal samt bibringa dem någon förmåga att läsa och förstå lätt fransk text. Kursfördelning. Klass 4 (3 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; det viktigaste av formläran; tillämpningsövningar. Klass 5 (2 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran fortsatt; någon syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Historia. Mål. Undervisningen i historia i realskolan har till uppgift att, i anslutning till vad folkskolan meddelat, bibringa lärjungarna kännedom om vårt folks historia, företrädesvis under nyare tiden, lära dem känna viktigare personligheter och tidsföreteelser i den allmänna historien, allt under beaktande av vad som är av större betydelse för förstående av vår egen tids kultur och samhällsliv, ävensom att på grundvalen av denna undervisning meddela dem kännedom om

17 samhällets byggnad och verksamhet samt medborgarnas förpliktelser och rättigheter. K urs för delning. Klass 1 (3 timmar). Allmän historia: berättelser ur Greklands och Roms saga och historia. Svensk historia: återblick på forntidens och medeltidens historia till Engelbrekts framträdande med viktigare partier i utförligare framställning; medeltidens historia från och med Engelbrekt. Klass 2 (3 timmar). Allmän historia: forntiden, medeltiden och nyare tiden till 1555. Svensk historia: Gustav Vasa. Klass 3 (2 timmar). Allmän historia: tiden 1555—1715. Svensk historia: tiden 1560—1718. Klass 4 (3 timmar). Allmän historia: från 1715 till 1815 samt efter 1815 i sammanträngd framställning. Svensk historia: från 1718 till 1809 samt efter 1809 i sammanträngd framställning. Klass 5 (3 timmar). Allmän historia: tiden efter 1815 i vidgad framställning. Svensk historia: översikt av Sveriges inre utveckling under nyare tiden intill 1809; tiden efter 1809 i vidgad framställning. Vårt nutida samhällsliv: samhällets sociala byggnad; viktigare sociala rörelser och organisationsformer; grunddragen av Sveriges statsförfattning och förvaltning. Anm. I varje klass behandlas lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia i sammanhang med Sveriges historia. Geografi.

Mål. Undervisningen i geografi i realskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, meddela vidgad kunskap om fäderneslandets och det övriga Europas samt de främmande världsdelarnas geografi, i syfte att giva lärjungarna en samlad, i möjligaste mån åskådlig bild av jordytan, dess natur, befolknings- och näringsförhållanden. Kurs fördelning. Klass 1 (2 timmar). Världsdelar och världshav jämte korta upplysningar om jordens form och rörelse. Europas geografi (utom Sveriges) påbörjad. Globen och dess avbildning genom kartan. Gradnätct. Klass 2 (2 timmar). Europas geografi (utom Sveriges) avslutad jämte sammanfattande översikt av densamma. Klass 3 (2 timmar). De främmande världsdelarnas geografi påbörjad. Klass 4 (2 timmar). De främmande världsdelarnas geografi avslutad. Oceanerna. Klass 5 (2 timmar). Grunddragen av den allmänna geografien. Översiktlig repetition av Norden efter kartan. Sverige med särskild vikt lagd på dess naturtillgångar, befolkningsförhållanden, näringsliv och samfärdsel. Några av de viktigare kulturländerna i korthet på samma sätt behandlade. Exkursioner. Matematik. Mål. Undervisningen i matematik i realskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna insikt och färdighet i aritmetik samt i användandet av första grads ekvationer med en och flera obe2*—253165

L8 kanta, allt med tillämpning på uppgifter ur det praktiska livet, ävensom insikter i geometri, till omfånget i huvudsak motsvarande Euklides första, tredje och fjärde böcker, samt det viktigaste angående likformig avbildning jämte färdighet att lösa enkla konstruktions- och beräkningsuppgifter tillhörande lärokursens område. Kursfördelning. Klass 1 (5 timmar). Läran om bråk påbörjad; tilllämpninguppgifter. Klass 2 (5 timmar). Läran om bråk avslutad och repeterad; tillämpningsuppgifter; lättare uppgifter tillhörande procent- och ränteräkning. Praktiska mätnings- och konstruktionsövningar såsom förberedelse till studiet av geometrien. Klass 3 (4 timmar.) Enkla sifferekvationer av första graden med en obekant, aritmetiska uppgifter, dels såsom i föregående klass, dels såsom tillämpning av ekvationsmetoden; enkla algebraiska reduktioner av de slag, som^förekomma vid ekvationslösningen i denna klass. Geometrisk kurs, till omfånget i huvudsak motsvarande Euklides första, tredje och fjärde böcker påbörjad; lätta geometriska övningssatser. Klass 4 (5 timmar). Ekvationer av första graden med en obekant; aritmetiska uppgifter, huvudsakligen hämtade ur det praktiska livet och i regeln valda så, att de lämpa sig för ekvationsbehandling; algebraiska reduktioner till en omfattning, som är behövlig för realskolans matematikkurs i övrigt; irrationellt tal och kvadratrot. Den förutnämnda geometriska kursen fortsatt och avslutad; lätta geometriska övningssatser och planimetriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram. Klass 5 (5 timmar). Aritmetiska uppgifter, valda med mera direkt hänsyn till det praktiska livets, särskilt affärslivets fordringar; ekvationssystem av första graden, huvudsakligen med två obekanta, jämte problem. Sammanfattande repetition av den föregående geometriska kursen; det viktigaste_angående likformig avbildning; geometriska övningssatser samt planimetriska och rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram och användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Var tredje vecka ett skriftligt arbete. Anm. Huvudräkning övas i alla klasser. Biologi med hälsolära.

Mål. Undervisningen i biologi med hälsolära i realskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en så vitt möjligt på egen åskådning grundad kunskap om de levande varelsernas viktigare former samt om det viktigaste angående människans och de övriga levande varelsernas byggnad och livsyttringar. Kurs fördelnin g. Klass 1 (2 timmar). Det allmännaste av läran om människokroppens byggnad jämte enkla råd om hälsans vård. Däggdjurens byggnad och viktigare former (påbörjad kurs). Undersökning av levande växter; undervisning om växters insamling och preparering. Exkursioner. Klass 2 (2 timmar). Däggdjurens byggnad och viktigare former (fortsatt k u r s ) . Fåglarnas, kräldjurens och groddjurens byggnad och viktigare former. Fortsatt undersökning av levande växter, delvis med växtbestämning efter flora; växtinsamling. Exkursioner.

19 Klass 3 (1 timme). Fiskarnas och de ryggradslösa djurens byggnad och viktigare former. Kortfattad översikt av de högre växternas yttre organ i samband med växtundersökning och växtbestämning; växtinsamling. Exkursioner. Klass 4 (2 timmar). Sammanfattande översikt av djurriket. Gagnväxter och i samband därmed några av växtrikets viktigare familjer jämte huvuddragen av växtsystemet; viktigare svenska växtsamhällen samt grunddragen av den svenska växtvärldens historia; växtinsamling. Exkursioner. Klass 5 (2 timmar, varav 1 timme laborationer var eller varannan vecka). Människokroppens byggnad och förrättningar jämte hälsolära, även innefattande undervisning om de rusgivande ämnenas samt kaffets och tobakens natur och verkningar. Växternas byggnad och liv. Utvecklings- och ärftlighetsläran i huvuddrag. Fysik. Mål. Undervisningen i fysik i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om de viktigaste fysiska företeelserna och lagarna och därmed sammanhörande praktiska tillämpningar. Kursfördelning. Klass 3 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). De viktigaste fysiska egenskaperna hos kroppar i olika aggregationsformer; enkla maskiner för mekanisk kraftöverföring; det allmännaste om värmet. Klass 4 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). Någon utvidgning av kursen i värmelära, särskilt med avseende på begreppet värmemängd och dess samband med arbete; de enklaste magnetiska och elektriska fenomenen. Klass 5 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Någon utvidgning av kursen i mekanik, särskilt rörande krafters sammansättning och upplösning med enkla användningar av satserna härom samt enkla försök tillhörande rörelseläran; de enklaste ljus- och ljudfenomenen; det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt. Kemi. Mål. Undervisningen i kemi i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om de viktigaste kemiska företeelserna och med dem sammanhörande praktiska tillämpningar. Kursfördelning. Klass 4 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Den oorganiska kemiens viktigaste företeelser i anslutning till lärjungarnas under laborationerna gjorda iakttagelser. Några viktigare kapitel av oorganisk teknisk kemi. Klass 5 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). De allmännaste mineralen; de viktigaste bergarterna och lösa jordlagren samt deras bildning. Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper; några viktigare kapitel av organisk teknisk kemi.

20 Bil. 3 a.

4-årig realskola på 6-årig grundskola. K

1 Summa

Ä m n e n

Kristeudomskunskap

2 Modersmålet

16 Tyska

21 Engelska

5 Franska

(3) 3 2 4 2 2 3

(2) 3 2 5

14 (5) 11 8 18 7 7 5

30 Historia Geografi Matematik Biologi med hälsolära

. . . .

Fysik Kemi 27

/

2 2 2

Teckning

1 fl.

8 g. 7 fl.

Musik

1-5

1-5

1-5

Gymnastik med lek och idrott

4 Slöjd

6 16 g. 15 fl. 4 g. 5 fl. 36 4-5

4 e. 3-5

Praktiskt arbete för gossar . .

46 Hushållsgöromål 95 30-5

8-5

38-5

38-5

>4nw. i . Åt lärjungar i klasserna 3 och 4, som så önska, meddelas undervisning i franska 3 timmar i klass 3 och 2 timmar i klass 4. Dessa lärjungar må kunna helt eller delvis befrias från deltagande i undervisningen i teckning eller slöjd eller båda dessa ämnen. Anm. 2. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 3. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 4. I realskolan må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

21 Bil. 3 b.

4-årig realskola på 6-årig grundskola. Kristendomskunskap. Mål. Kristendomsundervisningen i realskolan har till uppgift att. i anslutning till det i folkskolan inhämtade, på ett sätt, som främjar lärjungarnas sedliga och religiösa utveckling, meddela dem insikt om den kristna religionens historia och livsåskådning samt i samband därmed någon kännedom om viktigare främmande religioner. Kursfördelnin g. Klass 1 (2 timmar). Sammanfattande framställning av Jesu liv och verksamhet. Aposteln Paulus och skildringar från kristendomens grundläggningstid i anslutning till läsning av Apostlagärningarna. Enkla livsbilder ur den kristna kyrkans historia under gamla tiden. Klass 2 (1 timme). Enkla livsbilder ur den kristna kyrkans historia under medeltiden, ägnade att belysa det kristna fromhetsidealet under detta skede. De stora reformatorernas liv och verksamhet. Klass 3 (2 timmar). Religiösa strömningar och fromhetsriktningar under 16-, 17-, 18- och 1900-talen. belysta genom skildringar av några bland deras märkesmän. Drag ur den kristna missionens historia och i samband därmed korta underrättelser om de viktigaste främmande religioner, med vilka kristendomen kommit i beröring. _ Klass^ 4 (2 timmar). Den kristna tros- och livsåskådningen i anslutning till en återblick på profetismen och en fördjupad framställning av Jesu förkunnelse. Huvuddragen av den bibliska litteraturens historia. Anm. I alla klasser bibel- och psalmläsning. Läsning av lämpliga litteraturalster till belysning av de kyrkohistoriska kursmomenten, särskilt införande i några av de klassiska uttrycken för Kristustron i predikan, psalm och bekännelse (Luthers lilla katekes). Modersmålet. Mål. Undervisningen i modersmålet i realskolan har till uppgift att på den grundval, som lagts io folkskolan, vidare utbilda lärjungarnas förmåga att uttrycksfullt och med vårdat uttal läsa prosa och vers. utveckla deras språkkänsla och deras färdighet att redigt och språkriktigt framställa sina tankar i tal och skrift samt göra dem bekanta med våra främsta författare i deras betydelsefullaste litterära verk. Kursfördelning. Klass 1 (6 o timmar). Läsning av litterärt värdefulla stycken med klart och enkelt språk; muntligt redogörande för egna erfarenheter och återgivande

22 av förut behandlade berättelser och skildringar; framsägning av inlärda stycken i bunden eller obunden form; välläsningens allmänna grunder. Form-, satsoch interpunktionslära med tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och uppsatsövningar. Var tredje vecka en mindre uppsats. Klass 2 (4 timmar). Läsning av valda stycken ur nyare svensk litteratur; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Elementerna av versläran. Behandlingen av lånord i svenskan. Form- och satsläran utförligare behandlad, med tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och uppsatsövningar. Var tredje vecka en uppsats. Klass 3 (3 timmar). Läsning av utförligare svenska litteraturprov, huvudsakligen från 1800- och 1900-talen. I anslutning härtill litteraturhistoriska upplysningar och anvisningar för litteraturläsning på egen hand; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av kortare referat. T anslutning till litteraturläsning och uppsatsgenomgång elementär behandling av frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Form- och satsläran avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en uppsats. Klass 4 (3 timmar). Fortsatt litteraturläsning såsom i föregående klass; några provstycken ur dansk och norsk litteratur; i sammanhang därmed en isländsk saga och någon eddadikt i översättning; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av diskussioner och utförligare referat. Kort sammanfattning av förut meddelade synpunkter rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Övningar i att uppsätta enklare skrivelser av praktisk art. Var tredje vecka en uppsats eller, någon gång, en översättning från tyska eller engelska. Tyska. Mål. Undervisningen i tyska i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text, en viss färdighet att uppfatta det talade språket och någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk. Kurs fördelning. Klass 1 (7 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; grunddragen av formläran; tillämpningsövningar. Klass 2 (5 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran utförligare behandlad; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar; lätta skriftliga reproduktions- och översättningsövningar i nära anslutning till läst text. Klass 3 (5 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; formläran avslutad och repeterad; översikt av syntaxen; tilllämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Klass 4 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; grammatik i anslutning till skriftliga övningar; tillämpningsövningar; någon övning i läsning av tysk stil. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret.

23 Engelska. Mål. Undervisningen i engelska i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text, en viss färdighet att uppfatta det talade språket och någon övning i språkets muntliga och skriftliga brink. Kurs fördelning. Klass 2 (5 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formlära; tillämpningsövningar. Klass 3 (4 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran avslutad och repeterad; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Vårterminen några lätta skriftliga reproduktions- och översättningsövningar i nära anslutning till läst text. Klass 4 (5 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; grammatik i anslutning till skriftliga övningar; kort översikt av syntaxen; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till engelska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Franska. (Frivilligt ämne.) Mål. Undervisningen i franska i realskolan har till uppgift att giva lärjungarna övning i franskans uttal samt bibringa dem någon förmåga att läsa och förstå lätt fransk text. Kurs fördelning. Klass 3 (3 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; det viktigaste av formläran; tillämpningsövningar. Klass 4 (2 timmar). Läsning av lättare texter; hör-och talövningar; formläran fortsatt; någon syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Historia. Mål. Undervisningen i historia i realskolan har till uppgift att, i anslutning till vad folkskolan meddelat, bibringa lärjungarna ökad kännedom om vårt folks historia företrädesvis under nyare tiden, lära dem känna viktigare personligheter och tidsföreteelser i den allmänna historien, allt under beaktande av vad som är av större betydelse för förstående av vår egen tids kultur och samhällsliv, ävensom att på grundvalen av denna undervisning meddela dem kännedom om samhällets byggnad och verksamhet samt medborgarnas förpliktelser och rättigheter. Kurs fördelning. Klass 1 (3 timmar). Allmän historia: forntiden och medeltiden. Svensk historia: motsvarande perioder. Klass 2 (2 timmar). Allmän historia: nyare tiden till 1715. Svensk historia: nyare tiden till 1718.

24 Klass 3 (3 timmar). Allmän historia: tiden från 1715 till 1815 samt efter 1815 i sammanträngd framställning. Svensk historia: tiden från 1718 till 1809 samt efter 1809 i sammanträngd framställning. Klass 4 (3 timmar). Allmän historia: tiden efter 1815 i vidgad framställning. Svensk historia: översikt av Sveriges inre utveckling under nyare tiden intill 1809; tiden efter 1809 i vidgad framställning. Vårt nutida samhällsliv: samhällets sociala byggnad, viktigare sociala rörelser och organisationsformer; grunddragen av Sveriges statsförfattning och förvaltning. Anm. I varje klass behandlas lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia i sammanhang med Sveriges historia. Geografi.

Mål. Undervisningen i geografi i realskolan har till uppgift att, på grundvalen av det i folkskolan inhämtade, meddela vidgad kunskap om fäderneslandets och det övriga Europas samt de främmande världsdelarnas geografi, i syfte att giva lärjungarna en samlad, i möjligaste mån åskådlig bild av jordytan, dess natur, befolknings- och näringsförhållanden. Kurs fördelning. Klass 1 (2 timmar). Polarländerna, Afrika, Asien. Globen och dess avbildning genom kartan. Gradnätet. Klass 2 (2 timmar). Australien, Sydamerika, Nordamerika, Oceanerna, Europas geografi påbörjad. Klass 3 (2 timmar). Det övriga Europa (utom Sverige). Klass 4 (2^ timmar). Grunddragen av den allmänna geografien, översiktlig repetition av Norden efter kartan. Sverige med särskild vikt lagd på dess naturtillgångar, befolkningsförhållanden, näringsliv och samfärdsel. Några av de viktigare kulturländerna i korthet på samma sätt behandlade. Exkursioner. Matematik. Mål. Undervisningen i matematik i realskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna insikt och färdighet i aritmetik samt i användandet av förstagrads ekvationer med en och flera obekanta, allt med tillämpning på uppgifter ur det praktiska livet, ävensom insikter i geometri, till omfånget i huvudsak motsvarande Euklides första, tredje och fjärde böcker, samt det viktigaste angående likformig avbildning jämte färdighet att lösa enkla konstruktions- och beräkningsuppgifter tillhörande lärokursens område. Kursfördelnin g. Klass 1 (5 timmar). Läran om bråk repeterad och utvidgad utöver folkskolans kurs; tillämpningsuppgifter; procent- och ränteräkning. Geometrisk kurs, till omfånget i huvudsak motsvarande Euklides första, tredje och fjärde böcker, påbörjad (vårterminen). Klass 2 (4 timmar). Sifferekvationer av första graden med en obekant jämte tillämpningar på aritmetiska uppgifter; enkla algebraiska reduktioner. Den förutnämnda geometriska kursen fortsatt; lätta geometriska, övningssatser.

25 Klass 3 (4 timmar). Ekvationer av första graden med en obekant; aritmetiska uppgifter, huvudsakligen hämtade ur det praktiska livet och i regeln valda så, att de lämpa sig för ekvationsbehandling; algebraiska reduktioner till en omfattning, som är behövlig för realskolans matematikkurs i övrigt; irrationellt tal och kvadratrot. Den förutnämnda geometriska kursen fortsatt och avslutad; lätta geometriska övningssatser och planimetriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram. Klass 4 (5 timmar). Aritmetiska uppgifter, valda med mera direkt hänsyn till det praktiska livets, särskilt affärslivets, fordringar; ekvationssystem av första graden, huvudsakligen med två obekanta, jämte problem. Sammanfattande repetition av-den föregående geometriska kursen; det viktigaste angående likformig avbildning; geometriska övningssatser samt planimetriska och rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram och användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Var tredje vecka ett skriftligt arbete. Anm. Huvudräkning övas i alla klasser. Biologi med hälsolära. Mål. Undervisningen i biologi med hälsolära i realskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en så vitt möjligt på egen åskådning grundad kunskap om de levande varelsernas viktigare former samt om det viktigaste angående människans och de övriga levande varelsernas byggnad och livsyttringar. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar). Däggdjurens och fåglarnas byggnad och viktigare former. Undersökning av levande växter, delvis med växtbestämning efter flora; undervisning om växters insamling och preparering; växtinsamling. Exkursioner. Klass 2 (1 timme). Kräldjurens, groddjurens och fiskarnas byggnad och viktigare former. Kortfattad översikt av de högre växternas yttre organ i samband med växtundersökning och växtbestämning; växtinsamling. Exkursioner. Klass 3 (2 timmar). De ryggradslösa djurens byggnad och viktigare former. Sammanfattande översikt av djurriket. Gagnväxter och i samband därmed några av växtrikets viktigaste familjer jämte huvuddragen av växtsystemet; viktigare svenska växtsamhällen samt grunddragen av den svenska växtvärldens historia; växtinsamling. Exkursioner. Klass 4 (2 timmar, varav 1 timme laborationer var eller varannan vecka). Människokroppens byggnad och förrättningar jämte hälsolära, även innefattande undervisning om de rusgivande ämnenas samt kaffets och tobakens natur och verkningar. Växternas byggnad och liv. Utvecklings- och ärftlighetsläran i huvuddrag. Fysik. Mål. Undervisningen i fysik i realskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om de viktigaste fysiska företeelserna och lagarna och därmed sammanhörande praktiska tillämpningar.

26 Kurs fördelning. Klass 2 (3 timmar, varav 1 timme laborationer).- De viktigaste fysiska egenskaperna hos kroppar i olika aggregationsformer; enkla maskiner för mekanisk kraftöverföring; det allmännaste om värmet. Klass 3 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). Någon utvidgning av kursen i värmelära, särskilt med avseende på begreppet värmemängd och dess samband med arbete; de enklaste magnetiska och elektriska fenomenen. Klass 4 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Någon utvidgning av kursen i mekanik, särskilt rörande krafters sammansättning och upplösning med enkla användningar av satserna härom samt enkla försök tillhörande rörelseläran; de enklaste ljus- och ljudfenomenen; det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt.

Kemi. Mål. m Undervisningen i kemi i realskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om de viktigaste kemiska företeelserna och med dem sammanhörande praktiska tillämpningar. Kurs fördelning. Klass 3 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Den oorganiska kemiens viktigaste företeelser i anslutning till lärjungarnas under laborationema gjorda iakttagelser. Några viktigare kapitel av oorganisk teknisk kemi. Klass 4 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). De allmännaste mineralen; de viktigaste bergarterna och lösa jordlagren samt deras bildning. Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper; några viktigare kapitel av organisk teknisk kemi.

27 Bil. 4 a.

3-årig realskola på 6-årig grundskola. K l a s s

Summa

Ä m n e n

Kristendomskunskap

. . . .

Modersmålet Tyska Engelska Franska Historia Geografi Matematik Biologi med hälsolära

. . . .

Fysik Kemi

Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott Slöjd

(3) 3 2 4 2 2 3

(3) 9 6 13 6 5 3

1-5

1-5

4-5

1-5 4 2 9-5

3(55

38-5

Anm. 1. Åt lärjungar i klass o, som så önska, moddelas undervisning i franska 3 timmar. Dessa lärjungar må kunna helt eller delvis befrias från deltagande i undervisningen i teckning eller slöjd eller båda dessa ämnen. Anm. 2. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 3. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 4. I realskolan må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

28 Bil. 4 b.

3-årig realskola på 6-årig grundskola. Kristendomskunskap.

Mål. Undervisningen i kristendomskunskap i realskolan har till uppgift att i anslutning till det i folkskolan inhämtade, på ett sätt, som främjar lärjungarnas sedliga och religiösa utveckling, meddela dem insikt om den kristna religionens Historia och livsåskådning samt i samband därmed någon kännedom om viktigare främmande religioner. K urs för delning. Klass 1 (2 timmar). Sammanfattande framställning av Jesu liv och verksamhet. Ett fåtal enkla livsbilder ur den äldre kyrkans historia. De stora reformatorernas liv och verksamhet. Klass 2 (1 timme). Några märkesmän ur kyrkans historia från de senaste århundradena. Drag ur den kristna missionens historia och i samband därmed korta underrättelser om de viktigaste främmande religioner med vilka kristendomen kommit i beröring. Klass 3 (2 timmar). Den kristna tros- och livsåskådningen i anslutning till en återblick på profetismen och en fördjupad framställning av Jesu förkunnelse. Huvuddragen av den bibliska litteraturens historia. Anm. J alla klasser bibel- och psalmläsning. Läsning av lämpliga litteraturalster till belysning av de kyrkohistoriska kursmomenten, särskilt införande i några av de klassiska uttrycken för Kristustron i predikan, psalm och bekännelse (Luthers lilla katekes). Modersmålet. Mål. Undervisningen i modersmålet i realskolan har till uppgift att på den grundval som lagts 1^ folkskolan, vidare utbilda lärjungarnas förmåga att uttrycksfullt och med vårdat uttal läsa prosa och vers, utveckla deras språkkänsla och deras färdighet att redigt och språkriktigt framställa sina tankar i tal och skritt samt göra dem bekanta med några av våra främsta författare i deras betydelsefullaste litterära verk. K urs för delning. Klass 1 (6 timmar). Läsning av litterärt värdefulla stycken med klart och enkelt språk; muntligt redogörande för egna erfarenheter och återgivande av lorut behandlade berättelser och skildringar; framsägning av inlärda stycken i bunden eller obunden form; välläsningens allmänna grunder. Formsats- och interpunktionslära med tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och uppsatsövningar. Var tredje vecka en mindre uppsats.' Klass 2 (4 timmar). Läsning av valda stycken ur nyare svensk litteratur; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Elementerna av versläran.

29 Behandlingen av lånord i svenskan. Form- och satsläran utförligare behandlad, med tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och uppsatsövningar. Var tredje vecka en uppsats. Klass 3 (3 timmar). Läsning av utförligare svenska litteraturprov, huvudsakligen från 1800- och 1900-talen; i anslutning härtill litteraturhistoriska upplysningar och anvisningar för litteraturläsning på egen hand; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av kortare referat. I anslutning till litteraturläsning och uppsatsgenomgång elementär behandling av frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Form- och _ satsläran avslutad; tillämpningsövningar. Övningar i att uppsätta enklare skrivelser av praktisk art. Var tredje vecka en uppsats. Tyska. Mål. Undervisningen i tyska i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, en viss förmåga att läsa och förstå lätt text, någon färdighet att uppfatta det talade språket och någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk. Kurs fördelning. Klass 1(1 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; grunddragen av formläran; tillämpningsövningar. Klass 2 (5 timmar). Läsning av lättare texter; hör-och talövningar; formläran utförligare behandlad; syntax i anslutning till den lästa _ texten; t i l lämpningsövningar; lätta skriftliga reproduktions- och översättningsövningar i nära anslutning till läst text. Klass 3 (5 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; formläran avslutad och repeterad; kort översikt av syntaxen; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Engelska. Mål. Undervisningen i tyska i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, någon förmåga att läsa och förstå lätt text och någon övning att uppfatta det talade språket. Kursfördelning. Klass 2 (5 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formlära; tillämpningsövningar. Klass 3 (4 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran avslutad och repeterad; syntax i anslutning till den lästa texten; tilllämpningsövningar. Franska. (Frivilligt ämne.) Mål. Undervisningen i franska i realskolan har till uppgift att giva lärjungarna någon övning i franskans uttal samt i att läsa och förstå lätt fransk text.

30 Kurs. Klass 3 (3 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; det viktigaste av formläran; tillämpningsövningar. Historia. Mål. Undervisningen i historia i realskolan har till uppgift att, i anslutning till vad folkskolan meddelat, bibringa lärjungarna ökad kännedom om vårt folks historia företrädesvis under nyare tiden, lära dem känna viktigare personligheter och tidsföreteelser i den allmänna historien, allt under beaktande av vad som är av större betydelse för förstående av vår egen tids kultur och samhällsliv, ävensom att på grundvalen av denna undervisning meddela dem någon kännedom om samhällets byggnad och verksamhet samt medborgarnas förpliktelser och rättigheter. Kursfördelning. Klass 1 (3 timmar). Allmän historia: forntiden, medeltiden och nyare tiden till 1555. Svensk historia: forntiden, medeltiden och nyare tiden till 1560. Klass 2 (3 timmar). Allmän historia: nyare tiden från 1555 till 1789. Svensk historia: nyare tiden från 1560 till 1792. Klass 3 (3 timmar). Allmän historia: nyare tiden från 1789 till närvarande tid. Svensk historia: nyare tiden från 1792 till närvarande tid; översikt av Sveriges inre utveckling under nyare tiden. Vårt nutida samhällsliv: samhällets sociala bj^ggnad; viktigare sociala rörelser och organisationsformer: grunddragen av Sveriges statsförfattning och förvaltning. Anm. I varje klass behandlas lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia i sammanhang med Sveriges historia. Geografi.

Mål. Undervisningen i geografi i realskolan har till uppgift att, på grundvalen av det i folkskolan inhämtade, meddela vidgad kunskap om fäderneslandets samt om det viktigaste av det övriga Europas och de främmande världsdelarnas geografi, i syfte att giva lärjungarna en samlad, i möjligaste mån åskådlig bild av jordytan, dess natur, befolknings- och näringsförhållanden. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar). De främmande världsdelarna, Oceanerna. Globen och dess avbildning genom kartan. Gradnätet. Klass 2 (2 timmar). Europa utom Norden. Klass 3 (2 timmar). Grunddragen av den allmänna geografien, översiktlig repetition av Norden efter kartan. Sverige med särskild vikt lagd på dess naturtillgångar, befolkningsförhållanden, näringsliv och samfärdsel. Norge, Danmark och Finland i korthet på motsvarande sätt behandlade. Exkursioner.

31 Matematik.

Mål. Undervisningen i matematik i realskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna insikt och färdighet, i aritmetik samt i användandet av förstagrads ekvationer med en obekant, allt med tilllämpning på uppgifter ur det praktiska livet, ävensom insikter i geometri, till omfånget i huvudsak motsvarande Euklides första, tredje och fjärde böcker, jämte någon färdighet att lösa enkla konstruktions- och beräkningsuppgifter tillhörande lärokursens område. Kursfördelning. Klass 1 (b timmar). Läran om bråk repeterad och utvidgad utöver folkskolans kurs; tillämpningsuppgifter; procent- och ränteräkning. Geometrisk kurs, till omfånget i huvudsak motsvarande Euklides första, tredje och fjärde böcker, påbörjad (vårterminen). Klass 2 (4 timmar). Sifferekvationer av första graden med en obekant jämte tillämpningar på aritmetiska uppgifter; enkla algebraiska reduktioner. Den förutnämnda geometriska kursen fortsatt; lätta geometriska övningssatser. Klass 3 (4 timmar). Ekvationer av första graden med en obekant; aritmetiska uppgifter, huvudsakligen hämtade ur det praktiska livet och i regeln valda så, att de lämpa sig för ekvationsbehandling; algebraiska reduktioner till en omfattning, som är behövlig för realskolans matematikkurs i övrigt; irrationellt tal och kvadratrot. Den förutnämnda geometriska_ kursen fortsatt och avslutad; lätta geometriska övningssatser samt planimetriska och några rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram. Anm. Huvudräkning övas i alla klasser. Biologi med hälsolära. Mål. Undervisningen i biologi med hälsolära i realskolan har till uppgift att,_ i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en så vitt möjligt på egen åskådning grundad kunskap om de levande varelsernas viktigare former samt om det viktigaste angående människans och de övriga levande varelsernas byggnad och livsyttringar. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar). Ryggradsdjurens byggnad och viktigare former. Undersökning av levande växter, delvis med växtbestämning efter flora; undervisning om växters insamling och preparering; växtinsamling. Exkursioner. Klass 2 (2 timmar). De ryggradslösa djurens byggnad och viktigare former. Kortfattad översikt av de högre växternas yttre organ i samband med växtundersökning; gagnväxter och i samband därmed några av växtrikets viktigare familjer jämte huvuddragen av växtsystemet; växtinsamling. Exkursioner. Klass 3 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Människokroppens byggnad och förrättningar jämte hälsolära, även innefattande undervisning om de rusgivande ämnenas samt kaffets och tobakens natur och verkningar. Viktigare svenska växtsamhällen; växternas byggnad och liv. Utvecklings- och ärftlighetslärans huvuddrag.

32 Fysik och kemi. Mål. Undervisningen i fysik och kemi i realskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om några av de viktigaste fysiska och kemiska företeelserna och med dem sammanhörande praktiska tillämpningar. Kurs fördelning. Fysik. Klass 2 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Urval av iakttagelser och enkla försök ur mekaniken, värmeläran och elektricitetsläran. Klass 3 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). Urval av iakttagelser och enkla försök ur elektricitetsläran och läran om ljudet och ljuset. Det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt. Kemi. Klass 3 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Urval av iakttagelser och enkla försök inom områden av kemien, som särskilt äga tillämpning på det dagliga livet. De allmännaste mineralen och bergarterna; de lösa jordlagren samt deras bildning.

83 Bil. 5.

3-årig realskola på 6-årig differentierad grundskola.1) Realskola

Folkskola Ä m n e n

K

Tyska

l a s

6 6

o

(3) 3 2 4 2

(2) 4 2 4 2

3 2

5 2

o O

Fysik

(5) 14 10 23 l

}> 1 *

!•

29 Teckning

lo

(2)

(2)

2 1-5 4 2

2 Mnsik

5(9)

6(8)

6(8)

8-5

8-5

32(34)

32(34)

3G-5

38-5

38-5

— —

; Gymnastik med lek och idrott 1

Summa

s

Slöjd

x

) Jfr sid. 430 i det föregående.

3*-— 253165

. . . .

1-5

34 Bil. C a,

B. (jymnasieformer. 4-årigt latingymnasium. R, i

n Sunnia

II

III

IV

Kristendomskunskap .

1 Modersmålet

4 Latin

13 24

Grekiska

(6) 3 3 2 4

(8)

Tyska Engelska Franska Historia

(14) 9 12

il

Geografi

4 Filosofi

2 Matematik

5 Biologi med hälsolära

5 6 2

Fysik Kemi

Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott

2 1-5

1 1-5

1-5

5-5

27 3

7-5

6-5

5-5

32 Anm. 1. De lärjungar i ring III, å latingymnasiet, som önska läsa grekiska, erhålla undervisning i detta ämne 6 timmar i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i engelska och fysik. De lärjungar i ring IV å samma gymnasium, som önska läsa grekiska, erhålla undervisning i detta ämne 8 timmar i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i engelska och franska. Anm. 2. Undervisning frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 3. Å gymnasiet må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

35 Bil. 6 b.

4-Arigt latingymnasium. Kristendo mskunskap. Mål. Undervisningen i kristendomskunskap å gymnasiet har till uppgift att, i anslutning till det i realskolan inhämtade och på ett sätt, som främjar lärjungarnas religiösa och sedliga utveckling, bibringa dem en fördjupad insikt i kristendomens historia samt i dess världs- och livsåskådning och i sammanhang därmed meddela en mera ingående kännedom om de icke kristna religionerna. Kursfördelning. Ring I il timme). Huvuddragen av Israels historia, med särskild vikt lagd på profetismen. I anslutning härtill närmare kännedom om den gammaltestamentliga litteraturens historia samt underrättelser ur den allmänna religionshistorien till belysning av Israels religiösa utveckling. Ring II (2 timmar). Jesu liv och verksamhet mot historisk bakgrund. I anslutning härtill närmare kännedom om den nytestamentliga litteraturens historia. Huvuddragen av den kristna religionens och kyrkans utvecklingsgång under gamla tiden och medeltiden i dess samband med den allmänna kulturella och sociala utvecklingen. Ring III (2 timmar). Den kristna religionens och kyrkans utvecklingsgång under nyare tiden i dess samband med den allmänna kulturella och sociala utvecklingen, överblick av den kristna missionsverksamheten bland icke kristna folk. Ring IV (2 timmar). En orienterande framställning av de viktigare icke kristna religionerna. Den kristna tros- och livsåskådningen mot historisk bakgrund och i dess förhållande till det nutida kultur- och samhällslivet och i samband med en återblick på de viktigaste momenten i kristendomens grundläggning och inre utvecklingsgång. Anm. I alla ringar bibel- och litteraturläsning som grundläggande och belysande moment i undervisningen. (Märk särskilt psalmens betydelse för ett historiskt studium.) Modersmålet.

Mål. Undervisningen i modersmålet å gymnasiet har till uppgift att på den grundval, som lagts i realskolan, vidare utveckla lärjungarnas förmåga att i tal och skrift klart och vårdat framställa sina tankar, göra dem närmare förtrogna med det viktigaste av den svenska litteraturen och dess utveckling samt bibringa dem någon kännedom om de nordiska frändefolkens språk och litteratur och om världslitteraturens betydelsefullaste verk.

Kursfördelning. Ring I (3 timmar). Läsning av utförligare svenska litteraturverk — helt eller delvis — från 1800- och 1900-talen; isländska sagor och eddasånger i översättning ävensom valda stycken av medeltidens svenska litteratur; i anslutning därtill litteraturhistoria. Deklamation, referat och kortare föredrag. I samband med litteraturläsning och uppsatsgenomgång betydelsefullare frågor ur svensk grammatik och rörande svensk språkvård i fördjupad framställning ävensom, särskilt i anslutning till läsning av äldre texter, språkhistoriska meddelanden till belysning av svenska språkets utveckling. Var tredje vecka en uppsats, någon gång omväxlande med en översättning från tyska eller engelska. Ring II (3 timmar). Läsning av valda stycken ur svenska litteraturen från nyare tidens början till och med gustavianska tiden; i anslutning därtill litteraturhistoria; stycken ur nyare svensk samt ur dansk och norsk litteratur; läsning av utländsk litteratur i översättning. Deklamation, referat och kortare föredrag. Grammatiska, språkvårds- och språkhistoriska frågor såsom i föregående ring. Var tredje vecka en uppsats eller en översättning såsom i föregående ring. Ring III (3 timmar). Läsning av valda stycken ur svenska litteraturen från 1800-talets förra hälft; i anslutning därtill litteraturhistoria; läsning av utländsk litteratur i översättning ävensom stycken ur nyare svensk samt ur dansk och norsk litteratur. Föredrag, diskussions- och deklamationsövningar. Grammatiska, språkvårds- och språkhistoriska frågor såsom i föregående ring. Var fjärde vecka en uppsats. Ring IV (4 timmar). Fortsättning av litteraturstudiet fram till våra dagar; läsning av utländsk litteratur i översättning. Föredrag, diskussions- och deklamationsövningar. Sammanfattning av förut behandlade grammatiska och språkvårdsfrågor; kort översikt av svenska språkets historia. Var fjärde vecka en uppsats. Latin. Mål. Undervisningen i latin å latingymnasiet har till uppgift att bibringa lärjungarna förmåga att förstå och på vårdad svenska återgiva lättare text ävensom att, i samband med läsning av valda stycken på prosa och vers ur lämpliga författare, giva dem någon kännedom om den romerska litteraturen samt någon inblick i den romerska kulturen i övrigt. Kurs fördelning. Ring I (Q timmar). Läsövningar efter elementarbok; sammanhängande läsning av lättare författare i urval eller lämplig bearbetning (omkring 15 sidor). Det viktigaste av formläran och kasusläran; behövliga delar av syntaxen i övrigt, muntligt meddelade vid textläsningen. Ring II (5 timmar). Läsning av valda stycken av Csesar eller andra i avseende på svårighet jämförliga författare (omkring 20—30 sidor); omkring 400 vers poesi, exempelvis Ovidius. Det väsentligaste av tempus- och modusläran; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en lättare skriftlig översättning, i regel från latin till svenska. Ring III (6 timmar). Fortsatt läsning av latinsk prosa med övergång efter hand till något svårare författare, exempelvis Livius och Cicero (omkring 50 sidor); kursivläsning av lättare författare; omkring 500 vers poesi, exempelvis Vergilius. Grammatikkunskapen vidgad och fördjupad. Varannan vecka en skriftlig översättning från latin till svenska.

37 Ring IV (7 timmar). Fortsatt läsning av latinsk prosa (omkring 50 sidor); kursivläsning (även latinska texter av historiskt och kulturhistoriskt intresse från senare t i d ) ; 600—700 vers företrädesvis lyrisk poesi. Varannan vecka en skriftlig översättning från latin till svenska. Grekiska. Mål. Undervisningen i grekiska å lating3<mnasiet har till uppgift att införa lärjungarna i språkets elementer och bibringa dem någon bekantskap med lättare författare inom den grekiska litteraturen samt någon inblick i den grekiska kulturen i övrigt. Kurs fördelning. Ring III (6 timmar). Det huvudsakligaste av formläran; läsövningar och tillämpningsövningar; Xenofons Anabasis, omkring en halv bok, eller annan lättare prosatext till motsvarande omfång. Ring IV (8 timmar). Ytterligare omkring en och en halv bok av Xenofons Anabasis eller andra prosaförfattare, exempelvis Plato, till motsvarande omfång samt minst en sång av Homerus. Översikt av syntaxens viktigaste delar. Tyska. Mål. Undervisningen i tyska å latingymnasiet har till uppgift att, under befästande och utvidgande av den kunskap i språket, som i realskolan inhämtats, utveckla lärjungarnas förmåga att förstå språket i tal och skrift och giva dem en viss färdighet i dess muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i tysk litteratur och kultur. Kursfördelning. Ring I (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen utförligare behandlad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller Översättning till tyska. Ring II (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen avslutad; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en skriftlig reproduktionsövning, en lättare uppsats på tyska eller en översättning till tyska. Ring III (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore: hör- och talövningar; syntaxen repeterad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en uppsats på tyska eller en översättning till tyska. Engelska.

Mål. Undervisningen i engelska å latingymnasiet har till uppgift att, under befästande och utvidgande av den kunskap i språket, som i realskolan inhämtats, utveckla lärjungarnas förmåga att förstå språket i tal och skrift och giva dem en viss färdighet i dess muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i engelsk litteratur och kultur.

38 Kurs för delning. Ring I (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen utförligare behandlad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till engelska. Ring II (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntax såsom i föregående ring; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till engelska. Ring III (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; hör- och talövningar; syntaxen avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en skriftlig reproduktionsövning, en lättare uppsats på engelska eller en översättning till engelska. Ring IV (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; hör- och talövningar; grammatik i anslutning till skriftliga övningar. Var tredje vecka en uppsats på engelska eller en översättning till engelska. Franska. Mål. Undervisningen i franska å latingymnasiet har till uppgift att, i anslutning till vad som genomgåtts i realskolan, bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå medelsvår text och en viss färdighet att uppfatta det talade språket ävensom att giva dem någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i fransk litteratur och kultur. Kursfördelning. Ring I (4 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran utförligare behandlad; syntax i anslutning till textläsning och skriftliga övningar; tillämpningsövningar. Ring II (3 timmar). Läsning av valda författare; hör- och talövningar; formläran avslutad och repeterad; syntax i anslutning till textläsning och skriftliga övningar; tillämpningsövningar. Ring III (2 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; hör- och talövningar; syntaxen utförligare behandlad; tillämpningsövningar. Ring IV (5 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; hör- och talövningar; grammatiken översiktligt repeterad; tillämpningsövningar. Historia. Mål. Undervisningen i historia å latingymnasiet har till uppgift att, i anslutning till det i realskolan inhämtade, vidga och fördjupa lärjungarnas insikter i svensk och allmän historia, med särskilt beaktande av vad som är av större betydelse för förstående av vår egen tids kultur och samhällsliv, och därunder införa dem i ett historiskt betraktelsesätt, ävensom att på grundvalen av denna undervisning meddela dem kännedom om det nutida samhällets byggnad och verksamhet och för dem klargöra innebörden av vår tids viktigaste sociala och ekonomiska problem. Kur sför delning. Ring II (3 timmar). Återblick på medeltidens kulturutveckling och viktigare samhällsföreteelser. Nyare tidens allmänna historia till 1715 och svensk

39 historia till 1718 i fördjupad framställning och med särskilt beaktande av sådant, som varit av större betydelse för kultur- och samhällsutvecklingen. Ring III (4 timmar). Allmän historia från 1715 till närvarande tid och svensk historia från 1718 till närvarande tid såsom i föregående ring. Ring IV (4 timmar). Allmän historia: valda partier ur antikens historia i vidgad och fördjupad framställning. Sammanfattande repetition särskilt av tiden efter 1789. Svensk historia: sammanfattande repetition av viktigare partier ur Sveriges historia under nyare tiden. Samhällslära: det nutida samhällets sociala byggnad; viktigare sociala rörelser och organisationsformer; social lagstiftning; några av det ekonomiska livets viktigaste företeelser; Sveriges statsförfattning och förvaltning; något om de viktigare kulturländernas statsskick. Anm. I varje ring behandlas lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia i sammanhang med Sveriges historia. Geografi. Mål. Undervisningen i geografi å latingymnasiet har till uppgift att, på grundvalen av det i realskolan inhämtade och under utvecklande av lärjungarnas förmåga att uppfatta sambandet mellan natur och kultur, giva en samlad bild av jordytan samt fördjupad kännedom om de stora natur- och kulturområdena, med huvudvikten lagd på naturtillgångar och näringsliv, särskilt inom vårt eget land. Kursfördelning. Ring I (2 timmar). Allmän fysisk geografi. Översikt av jordens stora naturgeografiska områden. Jordens viktigaste råvarutillgångar och i anslutning därtill lämpliga delar av den allmänna kulturgeografien: åkerbruk, industri, samfärdsel m. m. Exkursioner. Människans utbredning över jordytan; jordens folkslag. Ring II (2 timmar). Viktigare delar av Europas geografi med huvudvikten lagd på kulturgeografien; valda områden i främmande världsdelar, särskilt ur synpunkten av deras allmänna betydelse och deras vikt för Sverige, översiktlig repetition av Norden efter kartan. Sverige med särskild vikt lagd på dess naturtillgångar, befolkningsförhållanden, näringsliv och samfärdsel samt ställning i världen i ekonomiskt-geografiskt hänseende. Filosofi.

Mål. Undervisningen i filosofi har till uppgift att giva lärjungarna en efter ungdomsålderns behov lämpad orientering över själslivets viktigaste företeelser med särskild hänsyn till personlighetslivet, göra dem bekanta med de viktigaste lagarna för ett formellt riktigt tänkande samt meddela någon kännedom om filosofiska tankeriktningar i olika tider. Kurs. Ring IV (2 timmar). Huvuddragen av läran om själslivet. De viktigaste lagarna för ett formellt riktigt tänkande med tillämpning på vetenskapliga forskningsmetoder. Någon kännedom om betydelsefullare filosofiska tankeriktningar under olika tider.

40 Matematik. Mål. Undervisningen i matematik å latingymnasiet har till uppgift att, i anslutning till det i realskolan inhämtade, giva lärjungarna ytterligare insikt och färdighet i räkning, särskilt med tillämpning på uppgifter från det praktiska livet, samt öka deras förtrogenhet med funktionsbegreppet och deras kunskap i elementär geometri. Kursfördelning. Ring I (3 timmar). Sammanfattning och utvidgning av det förut geiomgångna i bokstavsräkning; ekvationssystem av första graden, huvudsakligen med två obekanta; aritmetiska uppgifter, huvudsakligen hämtade ur det jraktiska livet och i regel valda så, att de lämpa sig för ekvationsbehandling. Sammanfattande repetition av den i realskolan genomgångna geometriska ku:sen; lätta geometriska övningssatser och planimetriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram. Ring II (2 timmar). Kvadratrötter; proportionella tal; grafisk framställning av förstagrads funktioner och de enklaste potensfunktionerna samt tillämpning på desamma av begreppen direkt och omvänd proportionalitet. Likformiga trianglar samt trigonometrisk behandling av rätvinkliga trianglar; rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Biologi med hälsolära. Mål. Undervisningen i biologi med hälsolära å latingymnasiet avser att bibringa, lärjungarna ökad kunskap om de levande varelsernas organisation och viktigaste livsyttringar, med särskilt beaktande av sådana kunskapselement, som äro ägnade att giva inblick i utvecklingsläran och ärftlighetsforskningen. Kurs för delning. Ring I (2 timmar, varav 1 timme laborationer var eller varannan vecka). Cellen och dess livsyttringar; de encelliga organismerna jämte deras betydelse för människan. Människokroppens byggnad och förrättningar; hälsolära, även innefattande undervisning om de rusgivande ämnenas samt tobakens och kaffets natur och verkningar. Ring III (3 timmar, varav 1 timme laborationer var eller varannan vecka). De flercelliga djurens, särskilt ryggradsdjurens embryonala utveckling; viktigare delar av ärftlighetsläran. Kort historisk framställning av utvecklingsläran med belysande exempel från anatomi, embryologi, paleontologi, djur- och växtgeografi; växternas byggnad och liv. Fysik.

Mål. Undervisningen i fysik å latingymnasiet har till uppgift att, i anslutning till det i realskolan inhämtade, göra lärjungarna närmare bekanta med särskilt viktiga företeelser, erfarenhetslagar och teorier inom fysikens betydelsefullaste områden jämte praktiska tillämpningar av allmännare betydelse och på samma gång bibringa dem någon förtrogenhet med experimentell undersökningsmetod.

41 K urs för delning. Ring II (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Mekanikens viktigaste fenomen; det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt; värmelära jämte grunddragen av meteorologien. Ring III (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Magnetism och elektricitet; valda delar av akustiken och optiken; olika slag av strålning. Kemi.

Mål. Undervisningen i kemi å latingymnasiet har till uppgift att, i anslutning till det i realskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en något vidgad kunskap om de viktigaste kemiska företeelserna och med dem sammanhörande praktiska tillämpningar. Kurs. Ring I (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper. Några viktigare kapitel av teknisk kemi. Något om materiens byggnad.

42 Bil. 7 a.

4-årigt realgymnasium. R

i

n Summa

Ä m n e n

n

in

IV

Kristendomskunskap

7 Modersmålet

13 Tyska

6 Engelska

11 Franska

9 Historia

9 Geografi

4 Filosofi

2 24

Matematik Biologi med hälsolära

. . . .

14 Fysik

10 Kemi 29

27 Teckning

2 Musik

1-5

1-5

5-5

Gvmnastik med lek och idrott

1-5 4

30-5

7-5

7-5

36-5

3G-5

Anm. 1. Vid de läroverk, där detta är i vederbörlig ordning medgivet, må de lärjungar i ring IV å realgymnasiet, som önska begagna sig av möjligheten till ytterligare specialisering inom den naturvetenskapliga ämnesgruppen, erhålla undervisning i biologi 5 timmar i veckan, i geografi 3 timmar i veckan, i fysik ytterligare 1 timme och i kemi ytterligare 2 timmar i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i engelska och matematik. Anm. 2. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 3. Å gymnasiet må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

43 Bil. 7 b.

4-årigt realgymnasium. Kristendomskunskap. Mål =

4-årigt latingymnasium.

Ring I—IV

=

Kurs fördelning. ring I—IV, 4-årigt latingymnasium. Modersmålet.

Mål =

4-årigt latingymnasium.

Ring I—IV

=

Kursfördelning. ring I—IV, 4-årigt latingymnasium. Tyska.

Mål. Undervisningen i tyska å realgymnasiet har till uppgift att, under befästande av den kunskap i språket, som i realskolan inhämtats, utveckla lärjungarnas förmåga att förstå språket i tal och skrift och giva dem ytterligare övning i dess muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i tysk litteratur och kultur. Kurs för delning. Ring I = ring I, 4-årigt latingymnasium. Ring II (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en skriftlig reproduktionsövning, en lättare uppsats på tyska eller en översättning till tyska. Engelska. Mål =

4-årigt latingymnasium.

Kurs fördelning. Ring I—II = ring I—II, 4-årigt latingymnasium. Ring III (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; hör- och talövningar; syntaxen avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en uppsats på engelska eller en översättning till engelska. Ring IV (2 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar.

44 Franska. Mål. Undervisningen i franska å realgymnasiet har till uppgift att. i anslut ning till vad som genomgåtts i realskolan, bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text och en viss färdighet att uppfatta det talade språket ävensom att giva dem någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk. Kursfördelning. Ring I—// == ring I—II, 4-årigt latingymnasium. Ring III (2_ timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; hör- och talövningar; grammatikens viktigaste kapitel översiktligt repeterade: tillämpningsövningar. Historia. Mål = 4-årigt latingymnasium. Kursfördelning. Ring II = ring I I , 4-årigt latingymnasium. Ring III (2 timmar). Allmän historia: från 1715 till 1871. Svensk historia: från 1718 till 1866 såsom i föregående ring. Ring IV (4 timmar). Allmän historia från 1871 till närvarande tid jämte sammanfattande repetition företrädesvis av tiden efter 1789. Svensk historia från 1866 till närvarande tid jämte sammanfattande repetition av viktigare partier av Sveriges historia under nyare tiden. Samhällslära: det nutida samhällets sociala byggnad; viktigare sociala rörelser och organisationsformer; social lagstiftning; några av det ekonomiska livets viktigaste företeelser; Sveriges statsförfattning och förvaltning; något om de viktigare kulturländernas statsskick. Anm. I_varje ring behandlas lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia i sammanhang med Sveriges historia. Geografi. Mål = 4-årigt latingymnasium.

Ring I—II

Kursfördelning. = ring I — I I . 4-årigt latingymnasium. Differentierade

linjen.

Mål. o Undervisningen i geografi å den differentierade linjen har till uppgift att. på grundvalen av tidigare inhämtade kunskaper, meddela en vidgad och för djupad insikt i fysisk geografi och geologi. Kurs. Ring IV (3 timmar). Några huvuddrag av mineralogien och petrografien. De geologiska perioderna; berggrundens geografi. Kvartärgeologi i vidgad

45 framställning. Allmän fysisk geografi med växt- och djurgeografi. ingående behandling av jordens stora naturgeografiska områden.

En mera

Filosofi. Mål = 4-årigt latingymnasium.

Ring IV =

Kurs. ring IV, 4-årigt latingymnasium. Matematik.

Mål. Undervisningen i matematik å realgymnasiet har till uppgift att, i anslutning till det i realskolan inhämtade, meddela lärjungarna insikter i elementär algebra och plangeometri, i plan trigonometri, stereometri och plan analytisk geometri samt i de första grunderna av differentialräkning jämte färdighet att behandla uppgifter, tillhörande området för den genomgångna kursen, och att därvid bibringa dem förtrogenhet med den art av tänkande, som är utmärkande för den matematiska vetenskapen. Kursfördelnin g. Ring I (5 timmar). Sammanfattning och utvidgning av det förut genomgångna i bokstavsräkning; kvadratrötter; ekvationer av första graden med en eller flera obekanta samt av andra graden med en obekant med tillämpningar särskilt på planimetrien. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Den föregående geometriska kursen repeterad och ytterligare tillämpad. Var fjärde vecka ett skriftligt arbete. Ring II (5 timmar). Ekvationer av andra graden med en eller flera obekanta med tillämpningar särskilt på planimetrien; enkla numeriska rotekvationer; aritmetiska och geometriska serier; rötter, potenser och logaritmer. Teorem och konstruktioner rörande transversaler och trianglars likformighet. Användning av rätvinkliga koordinater såsom i föregående ring. Var tredje vecka ett skriftligt arbete. Ring III (7 timmar). Likformighetsläran fortsatt och avslutad. Plan trigonometri. Sammansatt ränta. Införandet av begreppet derivata med tilllämpning på enklare funktioner och deras kurvor. Analytiskt-geometrisk behandling av räta linjen. Rymdgeometri (påbörjad kurs). Var tredje vecka ett skriftligt arbete. Ring IV (7 timmar). Rymdgeometri (fortsatt kurs). Fortsatt användning _ av begreppet derivata på enkla geometriska uppgifter. Analytiskt-geometrisk behandling av de viktigaste egenskaperna hos andragrads kurvor. Sammanfattande repetition av de viktigaste delarna av föregående ringars kurser. Varannan vecka ett skriftligt arbete. Biologi med hälsolära. Mål =

4-årigt latingymnasium.

Ring I och III =

Kurs fördelning. ring I och III, 4-årigt latingymnasium.

46 Differentierade

linjen.

Mål. Undervisning i biologi med hälsolära å differentierade linjen avser att med^ dela lärjungarna en fördjupad och mera omfattande, i möjligaste mån på egna iakttagelser grundad kunskap om de levande varelsernas organisation och viktigaste livsyttringar, med beaktande jämväl av sådana kunskapselement, som äro ägnade att giva inblick i utvecklingsläran och ärftlighetsforskningen. Kurs. Ring IV (5 timmar, varav 1 ä 2 timmar laborationer). De viktigaste grupperna inom växt- och djurriket, med utgångspunkt från de lägsta formerna; jämförande framställning av djurens organ och dessas förrättningar. Viktiga paleontologiska typer. Djur- och växtgeografi med särskild hänsyn till svenska förhållanden. Anm. Lärjungarna å differentierade linjen skola under sommaren mellan ring I I I och ring I V insamla växter. Fysik. Mål. _ Undervisningen i fysik å realgymnasiet har till uppgift att bibringa lärjungarna sammanhängande kännedom om de viktigaste företeelserna, erfarenhetslagarna och teorierna inom fysikens olika områden jämte praktiska tillämpningar av allmännare betydelse och på samma gång giva dem förtrogenhet med experimentell undersökningsmetod. Kurs fördelning. Ring I (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Statikens viktigaste fenomen. Det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt. Ring II (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Värmelära jämte grunddragen av meteorologien. Magnetism och elektricitet (påbörjad kurs). Ring III (4 timmar, varav 1 timme laborationer). Magnetism och elektricitet (fortsatt kurs). Geometrisk optik. Vågrörelselära. Akustik. Var fjärde vecka ett skriftligt arbete. Ring IV (4 timmar, varav 1 timme laborationer). Växelströmsläran något utförligare behandlad. Spektralanalys; grunddragen av läran om ljusets interferens, böjning och polarisation. Olika slag av strålning. Geodynamik. Sammanfattande repetition. Var fjärde vecka ett skriftligt arbete. Differentierade linjen. Ring IV (ytterligare 1 timme). Närmare behandling av partier ur fysiken, valda från synpunkten av den differentierade linjens allmänna bildningsmål. Övningar i fysikalisk problemlösning. Kemi. Mål. Undervisningen i kemi å realgymnasiet har till uppgift att, i anslutning till det i realskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en sammanhängande oich, i den mån det är möjligt, på experiment grundad kännedom om de viktigaste

kemiska företeelserna, lagarna och teorierna jämte p' aktiska tillämpningar av allmännare betydelse. Kursfördelning. Ring I (3 timmar, varav 1 timme laborationer). De viktigaste metalloiderna och deras allmännast förekommande föreningar. Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper. Kemiska lagar och teorier, i den man behovet av en närmare kännedom om dem gör sig gällande i undervisningen. Mineral och bergarter i samband med kursen i övrigt; tekniska tillämpningar. Ring II (2 timmar, varav 1 timme laborationer). De viktigaste metallerna och deras allmännast förekommande föreningar. Lagar och teorier såsom i föregående ring. Mineral och bergarter i samband med kursen i övrigt; tekniska tillämpningar. Ring III (3 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Repetition och utvidgning av kursen i oorganisk kemi. Ring IV (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Organisk kemi. Något om de radioaktiva ämnena och atom forskningen. Sammanfattande översikt av den allmänna kemiens viktigaste satser. Repetition. Differentierade linjen. Kurs. Ring IV (ytterligare 2 timmar, varav 1 timme laborationer var eller varannan vecka). Valda kapitel ur den oorganiska och organiska kemien med tekniska tillämpningar.

48 Bil. 8 a.

4-årigt nyspråkligt gymnasium. a.

Med latin. R i n g

Ä m n e n

Summa Ii

Kristendomskunskap

III

IV

. . . .

Modersmålet

13 Latin

11 Tyska

12 Engelska

15 Franska

17 Historia

11 Geografi

8 Filosofi

2 Matematik

5 Biologi med hälsolära

. . .

5 Fysik

6 Kemi

2 29

27 Teckning Musik

1-5

1-5

1-5

5-5

Gymnastik med lek och idrott

7-5

35-5

35-5

Anm. planen.

1.

34 Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom tim-

Anm. 2. k gymnasiet må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

40 Bil. S b.

4-årigt nyspråkligt gymnasium. b.

Utan latin.

R

i

n

g

Summa

Ä m n e n

II

III

IV

Kristendomskunskap

7 Modersmålet

13 12

Tyska Engelska

•

Franska

18 Historia

11 Geografi

8 Filosofi

2 Matematik

10 Biologi med hälsolära

. . . .

Fysik Kemi 29

27 Teckning

2 1-5

1 Musik

T5

1 Gymnastik med lek och idrott

7-5

7-5

36 5

3G

35-5

7 5-5 16

34 Anm. 1. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 2. k gymnasiet må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

i*—253165

50 Bil. 8 e.

4-årigt nyspråkligt gymn«asium. (Med och utan latin.) Kristendomskunskap. Mål =

4-årigt latingymnasium.

Ring I—IV

=

Kurs för delning. ring I—IV, 4-årigt latingymnasium. Modersmålet.

Mål =

4-årigt latingymnasium.

Ring I—IV

=

Kurs för delning. ring I—IV, 4-årigt latingymnasium. Latin. 1 )

Mål. Undervisningen i latin å nyspråkliga gymnasiet har till uppgift att i anslutning till enkla texter bibringa lärjungarna grunddragen av grammatiken och det elementäraste av ordförrådet samt därigenom möjliggöra ett fördjupat studium av de moderna kulturspråken.

Ring I—II

=

Kursfördelning. ring I — I I , 4-årigt latingymnasium. Tyska.

Mål. Undervisningen i tyska å nyspråkliga gymnasiet har till uppgift att, under befästande och utvidgande av den kunskap i språket, som i realskolan inhämtats, utveckla lärjungarnas förmåga att förstå språket i tal och skrift och giva dem någorlunda god färdighet i dess muntliga och skriftliga bruk samt en viss kännedom om tysk litteratur och kultur. Kurs fördelning. Ring I—// = ring I — I I , 4-årigt latingymnasium. Ring III (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore. Studium av valda partier ur den tyska litteraturens främsta verk i litteraturJ

) A nyspråkligt gymnasium medjatin.

51 historisk belysning; läsning i hemmet av litteraturverk, valda i samråd med läraren; i samband med litteraturstudiet deklamation, referat och föredrag på tyska. Syntaxen repeterad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en uppsats på tyska eller en översättning till tyska. Ring IV (2 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore. Litteraturstudium, läsning i hemmet samt övningar i muntlig framställning såsom i föregående ring. Engelska. Mål. Undervisningen i engelska å nyspråkliga gymnasiet har till uppgift att, under befästande och utvidgande av den kunskap i språket, som i realskolan inhämtats, utveckla lärjungarnas förmåga att förstå språket i tal och skrift och giva dem någorlunda god färdighet i dess muntliga och skriftliga bruk samt en viss kännedom om engelsk litteratur och kultur. Kurs fördelning. Ring I—II = ring I—II, 4-årigt latingymnasium. Ring III (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore. Studium av valda partier ur den engelska litteraturens främsta verk i litteraturhistorisk belysning; läsning i hemmet av litteraturverk, valda i samråd med läraren; i samband med litteraturstudiet deklamation, referat och föredrag på engelska. Syntaxen repeterad; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en skriftlig reproduktionsövning, en lättare uppsats på engelska eller en översättning till engelska. Ring IV (5 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore. Litteraturstudium, läsning i hemmet samt övningar i muntlig framställning såsom i föregående ring. Grammatik i anslutning till skriftliga övningar. Var tredje vecka en uppsats på engelska eller en översättning till engelska. Franska.

Mål. Undervisningen i franska å nyspråkliga gymnasiet har till uppgift att, i anslutning till vad som genomgålts i realskolan, bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att förstå språket i tal och skrift, en viss färdighet i dess muntliga och skriftliga bruk samt någon kännedom om fransk litteratur och kultur. Kurs fördelning. Ring I—II = ring I—II, 4-årigt latingymnasium. Ring III (4 resp. 5 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; hör- och talövningar; formläran repeterad; syntaxen utförligare behandlad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till franska. Ring IV (6 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore. Studium av valda partier ur den franska litteraturens främsta verk i litteraturhistorisk belysning; läsning i hemmet av litteraturverk, valda i samråd med läraren; i samband med litteraturstudiet deklamation och referat på franska. Grammatiken avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en uppsats på franska eller en översättning till franska.

52 Historia. Mål =

4-årigt latingymnasium.

Kurs fördelning. Ring II—/// = ring I I — I I I , 4-årigt latingymnasium. Ring IV (4 timmar). Allmän historia: valda partier ur Tysklands. Frankrikes, Englands och Förenta staternas nyare historia i vidgad och fördjupad framställning. Svensk historia: sammanfattande repetition företrädesvis av viktigare partier ur Sveriges inre historia under nyare tiden. Samhällslära: det nutida samhällets sociala byggnad; viktigare sociala rörelser och organisationsformer; social lagstiftning; några av det ekonomiska livets viktigaste företeelser; Sveriges statsförfattning och förvaltning; något om de viktigare kulturländernas statsskick. Anm. I varje ring behandlas lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia i sammanhang med Sveriges historia. Geografi.

Mål. Undervisningen i geografi å nyspråkliga gymnasiet har till uppgift att, på grundvalen av det i realskolan inhämtade och under utvecklande av lärjungarnas förmåga att uppfatta sambandet mellan natur och kultur, meddela en vidgad och fördjupad kunskap om jorden i dess helhet, om de stora natur- och kulturområdena, deras naturtillgångar och näringsliv samt om den politiska geografien med särskild hänsyn till de ledande kulturfolken. Kursfördelning. Alternativ 1. Ring I—// = ring I — I I , 4-årigt latingymnasium. Ring III (2 timmar). Valda delar av kulturgeografien i vidgad framställning. Jordens naturliga produktionsområden. Skandinavien som näringsgeografiskt område. Sveriges kartverk. Kartprojektioner. Repetition av jorden efter kartan. Ring IV (2 timmar). De tysktalande ländernas, Frankrikes, Brittiska rikets och Förenta staternas geografi med särskild vikt lagd på kultur- och samhällsliv samt förbindelser med andra länder. Repetition av gymnasiekursens viktigaste delar. Alternativ 2. (Genomgående kursfördelning.) Ring I (2 timmar). Allmän fysisk geografi och allmän kulturgeografi. Jordens naturgeografiska områden och produktionsområden. Människans utbredning över jordytan; jordens folkslag. Exkursioner. Ring II (2 timmar). Europas geografi (utom Sveriges) med huvudvikten lagd på kulturgeografien. Valda områden i främmande världsdelar, särskilt ur synpunkten av deras allmänna betydelse och deras vikt för Sverige (påbörjad kurs). Ring III (2 timmar). Valda områden i främmande världsdelar (avslutad kurs). Sverige med särskild vikt lagd på dess naturtillgångar, befolkningsförhållanden, näringsliv och samfärdsel samt ställning i världen i ekonomiskt-geo-

53 grafiskt hänseende. De nordiska grannländerna i korthet behandlade ur samma synpunkter. Sveriges kartverk. Kartprojektioner. Repetition av jorden efter kartan. Ring IV (2 timmar). De tysktalande ländernas, Frankrikes, Brittiska rikets och Förenta staternas geografi med särskild vikt lagd på kultur- och samhällsliv samt förbindelser med andra länder. Repetition av gymnasiekursens viktigaste delar. Filosofi. Mål — 4-årigt latingymnasium. Kurs. Ring IV = ring IV, 4-årigt latingymnasium. Matematik. Mål — 4-årigt latingymnasium. Kursfördelning. Ring I—II: samma kurs som ring I — I I å resp. latin- och realgymnasiet. Biologi med hälsolära. Mål = 4-årigt latingymnasium. Kurs fördelning. Ring I och III = ring I och I I I , 4-årigt latingymnasium. Fysik. Mål =

4-årigt latingymnasium.

Kursfördelning. 1. För lärjungar å nyspråkligt gymnasium med latin. Ring II—III = ring I I — I I I , 4-årigt latingymnasium. 2. För lärjungar å nyspråkligt gymnasium utan latin. Ring I—17 = ring I — I I , 4-årigt realgymnasium. Ring III (2 timmar, varav 1 timme laborationer). Magnetism och elektricitet (avslutad k u r s ) ; valda delar av akustiken och optiken; olika slag av strålning. Kemi. Mål — 4-årigt latingymnasium. Kursfördelning. För lärjungar å nyspråkligt gymnasium med latin. Ring I = ring I, 4-årigt latingymnasium. 2. För lärjungar å nyspråkligt gymnasium utan latin. Ring I—II = ring I—II, 4-årigt realgymnasium. 1.

54 Bil. 9 a.

3-årigt latingymnasium. R i n g Ä m n e n II

III

. . . .

,

4 Latin

8 Grekiska

(6) 3 3 3 3

(8)

28 Kristendomskunskap Modersmålet

Tyska Engelska Franska Historia Geografi Filosofi Biologi med hälsolära

. . . .

Fysik 29 Teckning

1 Musik

1-5

1-5

Gymnastik med lek och idrott

5-5

35-6

33 Anm. 1. De lärjungar i ring I I å latingymnasiet, som önska läsa grekiska, erhålla undervisning i detta ämne 6 timmar i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i engelska och fysik. De lärjungar i ring III å samma gymnasium, som önska läsa grekiska, erhålla undervisning i detta ämne 8 timmar i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i engelska och franska. Anm. 2. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 3. A gymnasiet må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

55 Bil. 9 b.

3-årigt latingymnasium. Kristendomskunskap. Mål. Undervisningen i kristendomskunskap å gymnasiet har till uppgift att, i anslutning till det i realskolen inhämtade och på ett sätt, som främjar lärjungarnas reKgiösa och sedliga utveckling, bibringa dem en fördjupad insikt i kristenaomens hLtoria samt i dess världs- och livsåskådning och i sammanhang därmed meddela en mera ingående kännedom om de icke kristna religionerna. Kursfördelning. Rina I (1 timme). Huvuddragen av den kristna religionens och kyrkans utvecklingsgång under gamla tiden och medeltiden i dess samband med den allmänna kulturella och sociala utvecklingen. w;™ Rina II (2 timmar). Den kristna religionens och kyrkans utvecklingsgång under nyare tiden i dess samband med den allmänna kulturella och sociala utvecklingen. Överblick av den kristna missionsverksamheten bland icke kll

Rhw I°n'(2 timmar). En orienterande framställning av de viktigare icke kristna religionerna. Den kristna tros- och livsåskådningen mot historisk bakgrund och i dess förhållande till det nutida kultur- och samhällslivet och i samband med en återblick på de viktigaste momenten i kristendomens grundläggning och inre utvecklingsgång. . „_ • , , r i Anm. I alla ringar bibel- och litteraturläsning som grundläggande och belysande moment i undervisningen. (Märk särskilt psalmens betydelse for ett historiskt studium.)

Modersmålet. Mål. Undervisningen i modersmålet å gymnasiet har till uppgift att på den grundval, som lagts i realskolan, vidare utveckla lärjungarnas förmåga att i tal och skrift klart och vårdat framställa sina tankar göra dem närmare fortrogna med det viktigaste av den svenska litteraturen och dess utveckling samt bibringa dem någonkfnnedom om de nordiska frändefolkens språk och litteratur och om världslitteraturens betydelsefullaste verk. Kursfördelning. Ring I (4 timmar). Läsning av isländska sagor och eddasånger i översättning samt av valda stycken ur medeltidens, reformationstidens och stormaktstidens svenska litteratur; i anslutning därtill h t t e r a t u r n i s W ; lasiung av nyare svensk samt av dansk och norsk litteratur ävensom av utländsk littery tur i översättning. Deklamation, referat och kortare foredrag. I samband med litteraturläsning och uppsatsgenomgång betydelsefullare frågor ur svensk Grammatik och rörande svensk språkvård i fördjupad framställning ävensom.

56 s

.ä r s kilt i anslutning till läsning av äldre texter, språkhistoriska meddelanden till belysning av svenska språkets utveckling. Var tredje vecka en uppsats, någon gång omväxlande med en översättning från tyska eller engelska. Ring II (3 timmar). Läsning av valda stycken ur svenska litteraturen från frihetstidens början till och med romantiken; i anslutning därtill litteraturhistoria; läsning av nyare svensk samt av dansk och norsk litteratur ävensom av utländsk litteratur i översättning. Föredrag, diskussions- och deklamationsövningar. Grammatiska, språkvårds- och språkhistoriska frågor såsom i föregående ring. Var fjärde vecka en uppsats. Ring III (4 timmar). Fortsättning av litteraturstudiet fram till våra dagar; läsning av utländsk litteratur i översättning. Föredrag, diskussions- och deklamationsövningar. Sammanfattning av förut behandlade grammatiska och språkvårdsfrågor; kort översikt av svenska språkets historia. Var fjärde vecka en uppsats. Latin.

Mål. Undervisningen i latin å latingymnasiet har till uppgift att bibringa lärjungarna förmåga att förstå och på vårdad svenska återgiva lättare text ävensom att, i samband med läsning av valda stycken på prosa och vers ur lämpliga författare, giva dem någon kännedom om den romerska litteraturen samt någon inblick i den romerska kulturen i övrigt. >

K urs för delning. Ring I (8 timmar). Läsövningar efter elementarbok; sammanhängande läsning av lättare författare i urval eller lämplig bearbetning (omkring 25 sidor)._ Det viktigaste av formläran och kasusläran; behövliga delar av syntaxen i övrigt, muntligt meddelade vid textläsningen. Vårterminen var sjätte vecka en skriftlig översättning från latin till svenska eller från svenska till latin. Ring 7/ (7 timmar). Läsning av valda stycken av Caesar eller andra i avseende på svårighet jämförliga författare, med övergång efter hand till något svårare texter, exempelvis av Livius och Cicero (omkring 50 sidor); på vårterminen kursivläsning av lättare författare; omkring 500 vers poesi, exempelvis Oyidius och Vergilius. Det väsentligaste av temnus- och modusläran: tillämpningsövningar. Varannan vecka en skriftlig översättning, i regel från latin till svenska. Ring III (8 timmar). Fortsatt läsning av latinsk prosa (omkring 60 sidor) ; kursivläsning (även latinska texter av historiskt och kulturhistoriskt intresse från senare t i d ) ; omkring 800 vers episk och lyrisk poesi. Grammatikkunskapen vidgad och fördjupad. Varannan vecka en skriftlig översättning från latin till svenska. Grekiska. Mål. Undervisningen i grekiska å latingymnasiet har till uppgift att införa lärjungarna i språkets elementer och bibringa dem någon bekantskap med lättare iorfattare mom den grekiska litteraturen samt någon inblick i den grekiska kulturen i övrigt. Kurs för delning. Ring II (6 timmar). Det huvudsakligaste av formläran; läsövningar och tillämpningsövningar; Xenofons Anabasis, omkring en halv bok, eller annan lättare prosatext till motsvarande omfång. <

57 Ring III (8 timmar). Ytterligare omkring en och en halv bok av Xenofons Anabasis eller andra prosaförfattare, exempelvis Plato, till motsvarande omfång samt minst en sång av Homerus. Översikt av syntaxens viktigaste delar. Tyska. Mål. Undervisningen i tyska å latingymnasiet har till uppgift att, under befästande och utvidgande av den kunskap i språket, som i realskolan inhämtats, utveckla lärjungarnas förmåga att förstå språket i tal och skrift och giva dem viss färdighet i dess muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i tysk litteratur och kultur. Kursfördelning. Ring I (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen utförligare behandlad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning, en lättare uppsats pa tyska eller en översättning till tyska. , , „ » , , , i • v Ring II (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; horoch talövningar; syntaxen avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en uppsats på tyska eller en översättning till tyska. Engelska.

Mål. Undervisningen i engelska å latingymnasiet har till uppgift att, under befästande och utvidgande av den kunskap i språket, som i realskolan inhämtats, utveckla lärjungarnas förmåga att förstå språket i tal och skrift och giva dem viss färdighet i dess muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i engelsk litteratur och kultur. Kurs fördelning. Ring I (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen utförligare behandlad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller Översättning till engelska. Ring II (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; horoch talövningar; syntaxen avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en skriftlig reproduktionsövning, en uppsats på engelska eller en översättning till engelska. Ring III (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; hör- och talövningar; grammatik i anslutning till skriftliga övningar; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en uppsats på engelska eller en översättning till engelska. Franska. Mål. Undervisningen i franska å latingymnasiet har till uppgift att, i anslutning till vad som genomgåtts i realskolan, bibringa lärjungarna gott uttal iormaga att läsa och förstå medelsvår text och en viss färdighet att uppfatta det talade språket ävensom att giva dem någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i fransk litteratur och kultur.

58 Kursfördelning. Ring I (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; formläran utförligare behandlad och repeterad; syntax i anslutning till textläsning och skriftliga övningar; tillämpningsövningar. Ring II (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen utförligare behandlad; tillämpningsövningar. Ring III (5 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; hör- och talövningar; syntaxen avslutad; grammatiken översiktligt repeterad; tillämpningsövningar. Historia. Mål. Undervisningen i historia å latingymnasiet har till uppgift att, i anslutning till det i realskolan inhämtade, vidga och fördjupa lärjungarnas insikter i svensk och allmän historia, med särskilt beaktande av vad som är av större betydelse för förstående av vår egen tids kultur och samhällsliv, och därunder införa dem i ett historiskt betraktelsesätt, ävensom att på grundvalen av denna undervisning meddela dem kännedom om det nutida samhällets byggnad och verksamhet och för dem klargöra innebörden av vår tids viktigaste sociala och ekonomiska problem. Kursfördelning. Ring 1 (3 timmar). Återblick på medeltidens kulturutveckling och viktigare samhällsföreteelser. Nyare tidens allmänna historia till 1715 och svensk historia till 1718 i fördjupad framställning och med särskilt beaktande av sådant, som varit av större betydelse för kultur- och samhällsutvecklingen. Ring II (3 timmar). Allmän historia från 1715 till 1871 och svensk historia från 1718 till 1866 såsom i föregående ring. Ring III (4 timmar). Valda partier ur antikens historia i vidgad och fördjupad framställning. Tiden från 1871 till våra dagar. Sammanfattande repetition särskilt av tiden efter 1789. Svensk historia från 1866 till våra dagar jämte sammanfattande repetition av viktigare partier ur Sveriges historia under nyare tiden. Samhällslära: det nutida samhällets sociala byggnad; viktigare sociala rörelser och organisationsformer; social lagstiftning; några av det ekonomiska livets viktigaste företeelser; Sveriges statsförfattning och förvaltning; något om de viktigare kulturländernas statsskick. Anm. I varje ring behandlas lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia i sammanhang med Sveriges historia. Geografi. Mål. Undervisningen i geografi å latingymnasiet har till uppgift att, på grundvalen av det i realskolan inhämtade och under utvecklande av lärjungarnas förmåga att uppfatta sambandet mellan natur och kultur, meddela fördjupad kännedom om de stora natur- och kulturområdena. Kurs. Ring I (2 timmar). Översikt av jordens stora naturgeografiska områden. .Tordens viktigaste råvarutillgångar och i anslutning därtill lämpliga delar av den allmänna kulturgeografien: åkerbruk, industri, samfärdsel m. m. Vik-

59 tiga delar av Europas och de främmande världsdelarnas geografi till utfyllande av kursen i realskolans avslutningsklass. Människans utbredning över jordytan; jordens folkslag. Filosofi. Mål. Undervisningen i filosofi har till uppgift att giva lärjungarna en efter ungdomsålderns behov lämpad orientering över själslivets viktigaste företeelser med särskild hänsyn till personlighetslivet, göra dem bekanta med de viktigaste lagarna för ett formellt riktigt tänkande samt meddela någon kännedom om filosofiska tankeriktningar i olika tider. Kurs. Ring III (2 timmar). Huvuddragen av läran om själslivet. De viktigaste lagarna för ett formellt riktigt tänkande med tillämpning på vetenskapliga forskningsmetoder. Någon kännedom om betydelsefullare filosofiska tankeriktningar under olika tider. Biologi med hälsolära. Mål. Undervisningen i biologi med hälsolära å latingymnasiet avser att bibringa lärjungarna ökad kunskap om de levande varelsernas organisation och viktigaste livsyttringar, med särskilt beaktande av sådana kunskapselement, som äro ägnade att giva inblick i utvecklingsläran och ärftlighetsforskningen. Kurs. Ring II (3 timmar, varav 1 timme laborationer var eller varannan vecka). Cellen och dess livsyttringar samt det viktigaste av vävnadsläran; mikroorganismerna och deras betydelse för människan; de flercelliga djurens, särskilt ryggradsdjurens embryonala utveckling; viktigare delar av ärftlighetsläran. Kort historisk framställning av utvecklingsläran med belysande exempel från anatomi, embryologi, paleontologi samt djur- och växtgeografi. Fysik. Mål. Undervisningen i fysik å latingymnasiet har till uppgift att, i anslutning till det i realskolan inhämtade, göra lärjungarna närmare bekanta med särskilt viktiga företeelser, erfarenhetslagar och teorier inom fysikens betydelsefullaste områden jämte praktiska tillämpningar av allmännare betydelse och på samma gång bibringa dem någon förtrogenhet med experimentell undersökningsmetod. Kurs fördelning. Ring I (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Läran om vätskors och gasers jämvikt; värmeläran jämte grunddragen av meteorologien. Ring II (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Magnetism och elektricitet; valda delar av akustiken och optiken; olika slag av strålning.

60 Bil. 10 a.

3-årigt realgymnasium. R i n g Ä m n e n

bumma I

i

II

III

Kristendomskunskap

5 11

Tyska

4 3 3

3 8

3 4

;

20 3 12 8

Franska

3 2

2 Filosofi Matematik

7 G

i

3 Fysik

3 Kemi

5 2

2 Musik

1-6

1-6

4 Gymnastik med lek oeli idrott

7-5

7-5

—

37-5

86-5

—

!

i

i

Anm. 1. Vid de läroverk, där detta är i vederbörlig ordning medgivet, må de lärjungar i ring I I I å realgymnasiet, som önska begagna sig av möjligheten till ytterligare specialisering inom den naturvetenskapliga ämnesgruppen, erhålla undervisning i biologi 5 timmar i veckan, i geografi 3 timmar i veckan, i fysik ytterligare 1 timme och i kemi ytterligare 2 timmar i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i engelska och matematik. Anm. 2. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 3. A gymnasiet må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

61 Bil. 10 b.

3-årigt realgymnasium. Kristendomskunskap. Mål =

3-årigt latingymnasium.

Ring I—III

=

Kursfördelning. ring I — I I I , 3-årigt latingymnasium. Modersmålet.

Mål =

3-årigt latingymnasium.

Ring l—III

Kursfördelning. = ring I — I I I , 3-årigt latingymnasium. Tyska.

Mål. Undervisningen i tyska å realgymnasiet har till uppgift att, under befästande av den kunskap i språket, som i realskolan inhämtats, utveckla lärjungarnas förmåga att förstå språket i tal och skrift och giva dem ytterligare övning i dess muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i tysk litteratur och kultur. Kurs. Ring I (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch taiövningar; syntaxen översiktligt genomgången och repeterad; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en skriftlig reproduktionsövning, en lättare uppsats på tyska eller en översättning till tyska. Engelska. Mål =

3-årigt latingymnasium.

Kurs för delning. Ring I = ring I, 3-årigt latingymnasium. Ring II (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en uppsats på engelska eller en översättning till engelska. Ring III (2 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar.

62 Franska. Mål. Undervisningen i franska å realgymnasiet har till uppgift att. i anslutning till vad som genomgåtts i realskolan, bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text och en viss färdighet att uppfatta det talade språket ävensom att giva dem någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk. Kurs fördelning. Ring I = ring I, 3-årigt latingymnasium. Ring II (3 timmar). Läsning av valda författare; hör- och talövningargrammatikens viktigaste kapitel översiktligt repeterade; tillämpningsövningar! Historia. Mål =

3-årigt latingymnasium. Kurs fördelning.

m 9

H

timmar

• ?i •$? )Allmän historia: nyare tiden till 1789. Svensk historia: tiden till 1792 med särskilt beaktande av sådant, som varit av större betydelse för kultur- och samhällsutvecklingen. Ring Hl (4 timmar). Allmän historia: från 1789 till närvarande tid. öyensk historia: från 1792 till närvarande tid. Sammanfattande repetition av viktigare partier ur nyare tidens historia med särskilt beaktande av tiden efter 17»y s a m t a y bvenges inre samhällsutveckling. Samhällslära: det nutida samhällets sociala byggnad; viktigare sociala rörelser och organisationsformer; social lagstiftning; några av det ekonomiska livets viktigaste företeelser; Sveriges statsloriattning och förvaltning; något om de viktigare kulturländernas statsskick. Anm. I varje ring behandlas lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia i sammanhang med Sveriges historia. Geografi. Mål =

3-årigt latingymnasium.

Ring I =

Kurs. ring I, 3-årigt latingymnasium. Differentierade

linjen.

Mål. Undervisningen i geografi å den differentierade linjen har till uppgift att, pa grundvalen av tidigare inhämtade kunskaper, meddela en vidgad och fördjupad insikt 1 fysisk geografi och geologi. Kurs. Ring III (3 timmar). Några huvuddrag av mineralogien och petrograiien De geologiska perioderna; berggrundens geografi. Kvartärgeologi i vidgad framställning. Allmän fysisk geografi med växt- och djurgeografi. En mera ingående behandling av jordens stora naturgeografiska områden.

63 Filosofi. Mål =

Ring III

3-årigt latingymnasium.

=

Kurs. ring I I I , 3-årigt latingymnasium. Matematik. Mål.

Undervisningen i matematik å realgymnasiet har till uppgift att, i anslutning till det i realskolan inhämtade, meddela lärjungarna insikter i elementär algebra och plangeometri, i plan trigonometri, stereometri och plan analytisk geometri samt i de första grunderna av differentialräkning jämte färdighet att behandla uppgifter, tillhörande området för den genomgångna kursen, och att därvid bibringa dem förtrogenhet med den art av tänkande, som är utmärkande för den matematiska vetenskapen. Kurs fördelning. Ring I (7 timmar). Sammanfattning och utvidgning av det förut genomgångna i bokstavsräkning; kvadratrötter; ekvationer av andra graden med en eller flera obekanta med tillämpningar särskilt på planimetrien; enkla numeriska rotekvationer; aritmetiska och geometriska serier; rötter,_ potenser och logaritmer (påbörjad kurs). Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Likformighetsläran. Var fjärde vecka ett skriftligt arbete. Ring II (6 timmar). Rötter, potenser och logaritmer. Sammansatt ränta. Plan trigonometri. Införande av begreppet derivata med tillämpning på enklare funktioner och deras kurvor. Analytiskt-geometrisk behandling av räta linjen. Rymdgeometri (påbörjad kurs). Var tredje vecka ett skriftligt arbete. Ring III (7 timmar). Rymdgeometri (fortsatt kurs). Fortsatt användning av begreppet derivata på enkla geometriska uppgifter. Analytiskt-geometrisk behandling av de viktigaste egenskaperna hos andragrads kurvor. Sammanfattande repetition av de viktigaste delarna av föregående ringars kurser. Varannan vecka ett skriftligt arbete. Biologi med hälsolära. Mål =

3-årigt latingymnasium.

Kurs. Ring II = ring I I , 3-årigt latingymnasium. Differentierade

linjen.

Mål. Undervisningen i biologi med hälsolära å differentierade linjen avser att meddela lärjungarna en fördjupad och mera omfattande, i möjligaste mån på

egna iakttagelser grundad kunskap om de levande varelsernas organisation och viktigaste livsyttringar, med beaktande jämväl av sådana kunskapselement, som äro ägnade att giva dem en djupare inblick i utvecklingsläran och ärftlighetsforskningen. Kurs. Ring III (5 timmar, varav 1 ä 2 timmar laborationer). De viktigaste grupperna inom växt och djurriket, med utgångspunkt från de lägsta formerna; jämförande framställning av djurens organ och dessas förrättningar. Viktiga paleontologiska typer. Djur- och växtgeografi med särskild hänsyn till svenska förhållanden. Anm. Lärjungarna å differentierade linjen skola under sommaren mellan ring I I och ring I I I insamla växter. Fysik. Mål. Undervisningen i fysik å realgymnasiet har till uppgift att bibringa lärjungarna sammanhängande kännedom om de viktigaste företeelserna, erfarenhetslagarna och teorierna inom fysikens olika områden jämte praktiska tilllämpningar av allmännare betydelse och på samma gång giva dem förtrogenhet med experimentell undersökningsmetod. Kurs för delning. Ring I (4 timmar, varav 1 timme laborationer). Statikens viktigaste fenomen. Värmeläran jämte grunddragen av meteorologien. Ring II (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Magnetism och elektricitet. Geometrisk optik. Var fjärde vecka ett skriftligt arbete. Ring III (5 timmar, varav 1 timme laborationer). Vågrörelselära. Akustik. Växelströmsläran något utförligare behandlad. Spektralanalys. Grunddragen av läran om ljusets interferens, böjning och polarisation. Olika slag av strålning. Geodynamik. Sammanfattande repetition. Var fjärde vecka ett skriftligt arbete. Differentierade linjen. Ring III (ytterligare 1 timme). Närmare behandling av partier ur fysiken, valda från synpunkten av den differentierade linjens allmänna bildningsmål. övningar i fysikalisk problemlösning. Kemi. Mål. Undervisningen i kemi å realgymnasiet har till uppgift att, i anslutning till det i realskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en sammanhängande och, i den mån det är möjligt, på experiment grundad kännedom om de viktigaste kemiska företeelserna, lagarna och teorierna jämte praktiska tillämpningar av allmännare betj^delse. Kurs fördelning. Ring I (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Metalloiderna och alkalimetallerna samt deras viktigaste föreningar; i sammanhang med den systema-

65 tiska behandlingen kemiens lagar och teorier, i den mån behovet av en närmare kännedom om dem gör sig gällande. Ring II (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Återstående metaller och deras viktigaste föreningar; lagar och teorier såsom i föregående ring. Ring III (2 timmar). Organisk kemi. Något om de radioaktiva ämnena och atomforskningen. Sammanfattande översikt av den allmänna kemiens viktigaste satser. Repetition. Differentierade linjen. Ring III (ytterligare 2 timmar, varav 1 timme laborationer var eller varannan vecka). Valda kapitel ur den oorganiska och organiska kemien med tekniska tillämpningar.

5*—25,31 se

66 Bil. 11 a.

3-årigt nyspråkligt gymnasium, a.

Med latin.

R i n g Summa

Ä m n e n II

Kristendomskunskap

III

. . . .

Modersmålet

11 Latin

11 Tyska

9 Engelska

11 Franska

14 Historia

10 Geografi

6 Filosofi

2 Biologi med hälsolära

. . . .

4 Fysik 29

4 Teckning

2 Musik

1-5

1-5

4 Gymnastik med lek och idrott

35-5

35-6

35 Anm. 1. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 2. A gymnasiet må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

67 Bil. 11 b 3-årigt nyspråkligt gymnasium. b.

Utan latin. R i n g

Ä m n e n

Summa II

Kristendomskunskap

III

. . . .

5 Modersmålet

11 Tyska

9 Engelska

12 Franska

16 Historia

10 Geografi

6 Filosofi

2 Matematik Biologi med hälsolära

5 . . . .

3 Fysik

4 Kemi

4 30

28 Teckning

1 Musik

1-5

1-5

Gymnastik med lek och idrott

2 1 4

35-5

4 4 12

35 Anm. 1. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 2. A gymnasiet må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

68 Bil. 11 c.

3-årigt nyspråkligt gymnasium. (Med och utan latin.) Kristendomskunskap. Mål =

3-årigt latingymnasium.

Kursfördelning. Ring I—III = ring I — I I I , 3-årigt latingymnasium. Modersmålet. Mål =

3-årigt latingymnasium.

Ring I—i7/

Kursfördelning. = ring I — I I I , 3-årigt latingymnasium. Latin.1)

Mål. Undervisningen i latin å nyspråkliga gymnasiet har till uppgift att i anslutning till enkla texter bibringa lärjungarna grunddragen av grammatiken och det elementäraste av ordförrådet samt därigenom möjliggöra ett fördjupat studium av de moderna kulturspråken. Kur sfär delning. Ring I = ring I, 3-årigt latingymnasium. Ring II (3 timmar). Läsning av valda stycken av Caesar eller andra i avseende på svårighet jämförliga författare (omkring 20 sidor); omkring 200 vers poesi, exempelvis Ovidius. Det väsentligaste av tempus- och modusläran; tillämpningsövningar. Tyska. Mål. Undervisningen i tyska å nyspråkliga gymnasiet har till uppgift att;> under befästande och utvidgande av den kunskap i språket, som i realskolan inhämtats, utveckla lärjungarnas förmåga att förstå språket i tal och skrift och giva dem någorlunda god färdighet i dess muntliga och skriftliga bruk samt en viss kännedom om tysk litteratur och kultur. J

) Å nyspråkligt gymnasium med latin.

69 Kursfördelning. Ring I—II = ring I—II, 3-årigt latingymnasium. Ring III (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore. Studium av valda partier ur den tyska litteraturens främsta verk i litteraturhistorisk belysning; läsning i hemmet av litteraturverk, valda i samråd med läraren; i samband med litteraturstudiet deklamation, referat och föredrag på tyska. Engelska. Mål. Undervisningen i engelska å nyspråkliga gymnasiet har till uppgift att, under befästande och utvidgande av den kunskap i språket, som i realskolan inhämtats, utveckla lärjungarnas förmåga att förstå språket i tal och skrift och giva dem någorlunda god färdighet i dess muntliga och skriftliga bruk samt en viss kännedom om engelsk litteratur och kultur. Kurs för delning. Ring I (3 resp. 4 timmar) = ring I, 3-årigt latingymnasium. Ring II — ring I I , 3-årigt latingymnasium. Ring III (5 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore. Studium av valda partier ur den engelska litteraturens främsta verk i litteraturhistorisk belysning; läsning i hemmet av litteraturverk, valda i samråd med läraren; i samband med litteraturstudiet deklamation, referat och föredrag på engelska. Grammatik i anslutning till skriftliga övningar. Var tredje vecka en uppsats på engelska eller en översättning till engelska. Franska. Mål. Undervisningen i franska å nyspråkliga gymnasiet har till uppgift att, i anslutning till vad som genomgåtts i realskolan, bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att förstå språket i tal och skrift, en viss färdighet i dess muntliga och skriftliga bruk samt någon kännedom om fransk litteratur och kultur. Kurs för delning. Ring I (3 resp. 4 timmar) = ring I, 3-årigt latingymnasium. Ring II (5 resp. 6 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; hör- och talövningar; syntaxen utförligare behandlad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till franska. Ring III (6 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore. Studium av valda partier ur den franska litteraturens främsta verk i litteraturhistorisk belysning; läsning i hemmet av litteraturverk, valda i samråd med läraren; i samband med litteraturstudiet deklamation och referat på franska. Grammatiken avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en uppsats på franska eller en skriftlig översättning till franska. Historia. Mål =

3-årigt latingymnasium.

70 Kursfördelning. Ring I = ring I, 3-årigt latingymnasium. Ring II = ring I I , 3-årigt latingymnasium. Ring III (4 timmar). Valda partier ur Tysklands, Frankrikes, Englands och Förenta staternas nyare historia i vidgad och fördjupad framställning. Svensk historia från 1866 till våra dagar jämte sammanfattande repetition av viktigare partier av Sveriges historia under nyare tiden. Samhällslära: det nutida samhällets sociala byggnad; viktigare sociala rörelser och organisationsformer; social lagstiftning; några av det ekonomiska livets viktigaste företeelser; Sveriges statsförfattning och förvaltning; något om de viktigare kulturländernas statsskick. Anm. I varje ring behandlas lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia i sammanhang med Sveriges historia. Geografi. Mål. Undervisningen i geografi å nyspråkliga gymnasiet har till uppgift att, på grundvalen av det i realskolan inhämtade och under utvecklande av lärjungarnas förmåga att uppfatta sambandet mellan natur och kultur, meddela en vidgad och fördjupad kunskap om jorden i dess helhet, om de stora natur- och kulturområdena, deras naturtillgångar och näringsliv samt om den politiska geografien med särskild hänsyn till de ledande kulturfolken. Kurs fördelning. Alternativ 1. Ring I = ring I, 3-årigt latingymnasium. Ring II (2 timmar). Valda delar av kulturgeografien i vidgad framställning. Jordens naturliga produktionsområden. Skandinavien som näringsgeografiskt område. Sveriges kartverk. Kartprojektioner. Repetition av jorden efter kartan. Ring III (2 timmar). De tysktalande ländernas, Frankrikes, Brittiska rikets och Förenta staternas geografi med särskild vikt lagd på kultur- och samhällsliv samt förbindelser med andra länder. Repetition av gymnasiekursens viktigaste delar. Alternativ 2. (Genomgående kursfördelning.) Ring I (2 timmar). Översikt av jordens naturgeografiska områden och produktionsområden. Allmän kulturgeografi i vidgad framställning. Människans utbredning över jordytan; jordens folkslag. Valda områden i främmande världsdelar, särskilt ur synpunkten av deras allmänna betydelse och deras vikt för Sverige (påbörjad kurs). Ring II (2 timmar). Valda områden i främmande världsdelar (avslutad kurs). Repetition av jorden efter kartan. Skandinavien som näringsgeografiskt område. Sveriges kartverk. Kartprojektioner. Ring III (2 timmar). De tysktalande ländernas, Frankrikes, Brittiska rikets och Förenta staternas geografi med vikt lagd på deras ekonomiska liv och förbindelser med andra länder och framför allt på deras kultur- och samhällsliv. Repetition av gymnasiekursens viktigaste delar.

71 Filosofi. Mål =

3-årigt latingymnasium. Kurs.

Ring III =

ring I I I , 3-årigt latingymnasium. Matematik. 1 )

Mål. Undervisningen i matematik å nyspråkliga gymnasiet har till uppgift att, i anslutning till det i realskolan inhämtade, giva lärjungarna ytterligare insikt och färdighet i räkning, särskilt med tillämpning på uppgifter från det praktiska livet, samt öka deras förtrogenhet med funktionsbegreppet och deras kunskap i elementär geometri. Kurs. Ring I (5 timmar). Kvadratrötter; proportionella tal; grafisk framställning av förstagrads funktioner och de enklaste potensfunktionerna samt tilllämpning på desamma av begreppen direkt och omvänd proportionalitet. Likformiga trianglar samt trigonometrisk behandling av rätvinkliga trianglar; rymdgeometriska beräkningsuppgifter.

Biologi med hälsolära. Mål =

3-årigt latingymnasium. Kurs.

Ring II =

ring I I , 3-årigt latingymnasium. Fysik.

Mål: på båda linjerna = Ring I—27 =

3-årigt latingymnasium.

Kursfördelning. ring I — I I . 3-årigt latingymnasium. Kemi.1)

Mål. Undervisningen i kemi å nyspråkliga gymnasiet har till uppgift att, i anslutning till det i realskolan inhämtade, bibringa lärjungarna vidgad kännedom om de viktigaste företeelserna, lagarna och teorierna inom den oorganiska kemiens område jämte praktiska tillämpningar av allmännare betj^delse. ') Ä nyspråkligt gymnasium utan latin.

72 Kurs fördelning. Ring I (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Metalloiderna och deras viktigaste föreningar; i sammanhang härmed vidgad kännedom om kemiens allmänna lagar och teorier, i den mån behovet därav gör sig gällande i undervisningen; tekniska tillämpningar. Ring II (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). De förnämsta metallerna och deras viktigaste föreningar; lagar och teorier såsom i föregående ring; tekniska tillämpningar.

73 Bil. 12.

C. Lyceiformcr (jfr avd. D). 7-årigt latin-, real- och nyspråkligt lyceum. E

1 a s

s

1 3

Summa

A m n e n

—

(5)

(6)

(5) 4

—

— —

(16) 25

3 4

27 28

— — — —

— — —

—

16 11

4 5

6 4

19 20

—

—

— —

— —

— —

—

[L \R

1N

5 5

fL

— —

IN IN

|L

r

— — — — 4 4 4

6 . . . .

IN Biologi med hälsolära

L

f

> IN

f

L

3 5

3 5

15 2

—

10 20

3 5 3 5

—

—

— —

— — —

2 4

2 4

2 3

— R—

— — —

—

—

—

o

2 3

— 2

\ N 27

15 11

2 IN

Filosofi

Kemi

r

Fysik

3 5

6 T,

Matematik

2 L

Geografi

2 Kristendomskunskap .

Tyska

— |

19 10 10 15 5 14

1 27— 5 8 i

74 K l a s s

Ä m u e n

Summa 1

Teckning

r

i R

U Musik Gymnastik idrott Slöjd

med lek och

j 9g. 8fl. I l 4 g . 1311. f 9 g. 8 fl. JlOg. 9fl.

2 g 1 fl.

1 2

4 g. 3 fl.

28 g. 27 fl.

2 Ifl.

2 2

Praktiskt arbete för gossar

4 g. 3 fl.

4.5 9.5

4.5 8.5

8.5 L

65 L

55 L

5 R

75 R

7'5

R

1 65 N{ 1 7-5 36.5

3S.5

L 355

1 55 N< | 7-5 L 325

L 32 I

R 365

R 345

R 34 1

135-5

132-5

H: ( 32 1 34

—

—

N{ „,

Anm. 1. De lärjungar i klass 5 å latinlyceet, som önska läsa grekiska, erhålla undervisning i detta ämne 5 timmar i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i fysik och matematik. De lärjungar i klass 6 å samma lyceum, som önska läsa grekiska, erhålla undervisning i detta ämne 5 timmar i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i engelska och fysik. De lärjungar i klass 7 å latinlyceum, som önska läsa grekiska, erhålla undervisning i detta ämne 6 timmar i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i engelska och i endast 3 timmars undervisning i franska. Anm. 2. Vid läroverk, där detta är i vederbörlig ordning medgivet, må de lärjungar i klass 7 å reallyceet, som önska begagna sig av möjligheten till ytterligare specialisering inom den naturvetenskapliga ämnesgruppen, erhålla undervisning i biologi 5 timmar i veckan, i geografi 3 timmar i veckan, i fysik ytterligare 1 timme och i kemi ytterligare 1 timme i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i engelska och matematik. Anm. 3. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 4. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 5. För lärjungar i klasserna 1—3 må å tid utom timplanen anordnas frivillig undervisning i manlig och kvinnlig slöjd till den omfattning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver. Anm. 6. A lyceet må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

75 Bil. 13 a.

6-årigt latinlyceum A. K 1

i

s

s

Ä m n e n

Summa 4

3 6

23 23

(7)

(13)

(6) 4

: 2

—

—

—

2 Filosofi

Fysik

. . .

Gvmnastik med lek och idrott

6 2

—

.

2 16 9

—

2 2

9 4

-

2 1-5

1 1-5

1-5

1-5

1-5

8-5

7-5

7-5

5-5

ö

36 5

36-5

36-5

34 5

— —

6 Anm. 1. De lärjungar i klass 5 å latinlyceet, som önska läsa grekiska, erhålla undervisning i detta ämne 6 timmar i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i engelska och fysik. De lärjungar i klass 6 å samma lyceum, som önska läsa grekiska, erhålla undervisning i detta ämne 7 timmar i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i engelska och i endast 3 timmars undervisning i franska. Anm. 2. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 3. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 4. För lärjungar i klasserna 1—3 må å tid utom timplanen anordnas frivillig undervisning i manlig och kvinnlig slöjd till den omfattning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver. Anm. 5. k lyceet må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

7G

Bil. 13 b.

6-årigt latinlyceum A. Kristendomskunskap. Mål. _ Undervisningen i kristendomskunskap å lyceet har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade och på ett sätt, som främjar lärjungarnas religiösa och sedliga utveckling, bibringa dem en fördjupad insikt i kristendomens historia samt i dess världs- och livsåskådning och i sammanhang därmed meddela kännedom om de icke kristna religionerna. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar). Sammanfattande framställning av Jesu liv och verksamhet. Aposteln Paulus och skildringar från kristendomens grundläggningstid i anslutning till läsning av Apostlagärningarna. Tidsbilder och personligheter ur den kristna religionens och kyrkans historia under gamla tiden. Klass 2 (2 timmar). Tidsbilder och personligheter ur den kristna religionens och kyrkans historia under medeltiden och reformationstiden. Klass 3 (1 timme). Tidsbilder och personligheter ur den kristna religionens och kyrkans historia under 1600- och 1700-talen. Profetismen och i samband därmed huvuddragen av den gammaltestamentliga litteraturens historia. Klass 4 (1 timme). Jesu liv och verksamhet mot historisk bakgrund och i samband därmed huvuddragen av den nytestamentliga litteraturens historia. Klass 5 (2 timmar). Tidsbilder och personligheter ur den kristna religionens och kyrkans historia under 1800- och 1900-talen. Den kristna missionsverksamheten bland icke kristna folk. Kort översikt av viktigare icke kristna religionsformer. Klass 6 (2 timmar). Återblick på den kristna religionens och kyrkans historia med behandling företrädesvis av sådana moment, som äro särskilt ägnade att belysa kristendomens inre utvecklingsgång och dess samband med den allmänna kulturutvecklingen. Den kristna tros- och livsåskådningen mot historisk bakgrund och i dess förhållande till det nutida kultur- och samhällslivet. Anm. I alla klasser bibel- och litteraturläsning som grundläggande och belysande moment i undervisningen. (Märk särskilt psalmens betydelse för ett historiskt studium.) Modersmålet. Mål. Undervisningen i modersmålet å lyceet har till uppgift att på den grundval, som lagts i folkskolan, vidare utveckla lärjungarnas förmåga att i tal och skrift klart och vårdat framställa sina tankar, göra dem närmare förtrogna med det viktigaste av den svenska litteraturen och dess utveckling samt bibringa dem någon kännedom om de nordiska frändefolkens språk och litteratur och om världslitteraturens betydelsefullaste verk.

77 Kurs fördelning. Klass 1 (6 timmar). Läsning av litterärt värdefulla stycken ^med_ klart och enkelt språk; muntligt redogörande för egna erfarenheter och återgivande av förut behandlade berättelser och skildringar; framsägning av inlärda stycken i bunden eller obunden form; välläsningens allmänna grunder. Form- och satslära med tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och uppsatsövningar. Var tredje vecka en mindre uppsats. Klass 2 (4 timmar). Läsning av valda stycken ur nyare svensk litteratur; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Elementerna av versläran. Behandlingen av lånord i svenskan. Form- och satslära med tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och uppsatsövningar. Var tredje vecka en uppsats. Klass 3 (3 timmar). Läsning av utförligare svenska litteraturverk — helt eller delvis — från 1800- och 1900-talen; isländska sagor och eddasånger i översättning ävensom valda stycken ur medeltidens svenska litteratur; i anslutning därtill litteraturhistoria. Övningar i muntlig framställning: deklamation, referat och kortare föredrag. Form- och satsläran avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. I samband med litteraturläsning och uppsatsgenomgång betydelsefullare frågor ur svensk grammatik och rörande svensk språkvård i fördjupad framställning ävensom, särskilt i anslutning till läsning av äldre texter, språkhistoriska meddelanden till belysning av svenska språkets utveckling. Var tredje vecka en uppsats, någon gång omväxlande med en översättning från tyska eller engelska. Klass 4 (3 timmar). Läsning av valda stycken ur svenska litteraturen från nyare tidens början till och med gustavianska tiden; i anslutning därtill litteraturhistoria; stycken ur nyare svensk s a m t u r dansk och norsk litteratur; läsning av utländsk litteratur i översättning. Övningar i muntlig framställning såsom i föregående klass. Grammatiska, språkvårds- och språkhistoriska frågor såsom i föregående klass. Var fjärde vecka en uppsats eller en översättning såsom i föregående klass. Klass 5 (3 timmar). Läsning av valda stycken ur svenska litteraturen från 1800-talets förra hälft; i anslutning därtill litteraturhistoria; stycken ur nyare svensk samt ur dansk och norsk litteratur ävensom läsning av utländsk litteratur i översättning. Föredrag, diskussions- och deklamationsövningar. Grammatiska, språkvårds- och språkhistoriska frågor såsom i föregående klass. Var fjärde vecka en uppsats. Klass 6 (4 timmar). Fortsättning av litteraturstudiet fram till våra dagar; läsning av utländsk litteratur i översättning. Föredrag, diskussions- och deklamationsövningar. Sammanfattning av förut behandlade grammatiska och språkvårdsfrågor; kort översikt av svenska språkets historia. Var fjärde vecka en uppsats. Latin.

Mål. Undervisningen i latin å latinlyceet har till uppgift att bibringa lärjungarna förmåga att förstå och på vårdad svenska återgiva lättare text ävensom att, i samband med läsning av valda stycken på prosa och vers ur lämpliga författare, giva dem någon kännedom om den romerska litteraturen samt någon inblick i den romerska kulturen i övrigt. Kursfördelning. Klass 3 (6 timmar). Läsövningar efter elementarbok; sammanhängande läsning av lättare författare i urval eller lämplig bearbetning (omkring 15

78 sidor). Det viktigaste av formläran och kasusläran; behövliga delar av syntaxen i övrigt, muntligt meddelade vid textläsningen. Klass 4 (6 timmar). Läsning av valda stycken av Caesar eller andra i avseende på svårighet jämförliga författare (omkring 20—30 sidor), Livius påbörjad; omkring 500 vers poesi, exempelvis Ovidius. Det väsentligaste av tempus- och modusläran; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en lättare skriftlig översättning, i regel från latin till svenska. Klass 5 (5 timmar). Fortsatt läsning av latinsk prosa, exempelvis Livius och Cicero (omkring 50 sidor); kursivläsning av lättare författare; 400—500 vers poesi, exempelvis Vergilius. Grammatikkunskapen vidgad och fördjupad. Varannan vecka_ en skriftlig översättning från latin till svenska. Klass 6 (6 timmar). Fortsatt läsning av latinsk prosa (omkring 50 sidor); kursivläsning (även latinska texter av historiskt och kulturhistoriskt intresse från senare t i d ) ; 600—700 vers företrädesvis lyrisk poesi. Varannan vecka en skriftlig översättning från latin till svenska. Grekiska. Mål. Undervisningen i grekiska å latinlyceet har till uppgift att införa lärjungarna i språkets elementer och bibringa dem någon bekantskap med lättare författare inom den grekiska litteraturen samt någon inblick i den grekiska kulturen i övrigt. Kurs för delning. Det huvudsakligaste av formläran; läsövningar och t Klass 5 (6 timmar). tillämpningsövningar; Xenofons Anabasis, omkring en halv bok, eller annan lättare prosatext till motsvarande omfång. Klass 6 (7 timmar). Ytterligare omkring en och en halv bok av Xenofons Anabasis eller andra prosaförfattare, exempelvis Plato, till motsvarande omfång samt minst en sång av Homerus. Översikt av syntaxens viktigaste delar. Tyska. Mål. Undervisningen i tyska å latinlyceet har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att förstå språket i tal och skrift, en viss färdighet i dess muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i tysk litteratur och kultur. Kurs fördelning. Klass 1 (7_timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formlära ; tillämpningsövningar. Klass 2 (5 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran avslutad; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar ; lätta skriftliga reproduktions- och översättningsövningar i nära anslutning till läst text. Klass 3 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; formläran repeterad; syntax i anslutning till textläsning och skrivning; tillämpningsövningar. Varannan vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Klass 4_ (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen utförligare behandlad; tillämpningsövningar. Var

79 tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning, en lättare uppsats på tyska eller en översättning till tyska. Klass 5 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en uppsats på tyska eller en översättning till tyska. Engelska. Mål. Undervisningen i engelska å latinlyceet har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att förstå språket i tal och skrift, en viss färdighet i dess muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i engelsk litteratur och kultur. Kursfördelning. Klass 2 (5 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formlära; tillämpningsövningar. Klass 3 (3 timmar). Läsning av lättare texter; hör-och talövningar; formläran avslutad och repeterad; behövliga delar av syntaxen i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Vårterminen några lätta skriftliga reproduktions- och översättningsövningar i nära anslutning till läst text. Klass 4 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen utförligare behandlad i anslutning till textläsning och skrivning; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till engelska. Klass 5 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en skriftlig reproduktionsövning, en uppsats på engelska eller en översättning till engelska. Klass 6 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; grammatik i anslutning till skriftliga övningar. Var tredje vecka en uppsats på engelska eller en översättning till engelska. Franska. Mål. Undervisningen i franska å latinlyceet har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå medelsvår text och en viss färdighet att uppfatta det talade språket ävensom att giva dem någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i fransk litteratur och kultur. Kurs fördelning. Klass 4 (5 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; det viktigaste av formläran; någon syntax i anslutning till textläsning; tillämpningsövningar. Klass 5 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; formläran avslutad och repeterad; syntaxen utförligare behandlad; tillämpningsövningar. Klass 6 (5 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen avslutad; grammatiken översiktligt repeterad; tilllämpningsövningar.

80 Historia.

Mål. Undervisningen i historia å latinlyceet har till uppgift att, i anslutning till vad folkskolan meddelat, vidga och fördjupa lärjungarnas insikter i svensk och allmän historia, med särskilt beaktande av vad som är av större betydelse för förstående av vår egen tids kultur och samhällsliv, och därunder införa dem i ett historiskt betraktelsesätt, ävensom att på grundvalen av denna undervisning meddela dem kännedom om det nutida samhällets byggnad och verksamhet och för dem klargöra innebörden av vår tids viktigaste sociala och ekonomiska problem. Kurs fördelning. Klass 1 (2 timmar). Allmän historia: forntiden och medeltiden till omkring 800. Svensk historia: den förhistoriska tiden och den äldsta historiska tiden till omkring 800. Klass 2 (2 timmar). Allmän historia: medeltiden från omkring 800 och nyare tiden till 1618. Svensk historia: medeltiden och nyare tiden till 1611. Klass 3 (2 timmar). Allmän historia: nyare tiden 1618—1789. Svensk historia: nyare tiden 1611—1792. Klass 5 (3 timmar). Allmän historia: nyare tiden från 1789 till närvarande tid. Svensk historia: nyare tiden från 1792 till närvarande tid. Klass 6 (4 timmar). Allmän historia: valda partier ur antikens historia i vidgad och fördjupad framställning; belysning av karakteristiska samhällsoch kulturföreteelser under medeltidens och nyare tidens huvudepoker; sammanfattande repetition särskilt av tiden efter 1789. Svensk historia: belysning av karakteristiska samhälls- och kulturföreteelser under de skilda huvudepokerna; sammanfattande repetition av viktigare partier ur Sveriges historia under nyare tiden. Samhällslära: det nutida samhällets sociala byggnad; viktigare sociala rörelser och organisationsformer; social lagstiftning; några av det ekonomiska livets viktigaste företeelser; Sveriges statsförfattning och förvaltning; något om de viktigare kulturländernas statsskick. Anm. I varje klass behandlas lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia i sammanhang med Sveriges historia. Geografi. Mål. Undervisningen i geografi å latinlyceet har till uppgift att, på grundval av det i folkskolan inhämtade, meddela en vidgad kunskap om fäderneslandets och det övriga Europas samt de främmande världsdelarnas geografi ävensom därutöver en fördjupad kännedom om de stora natur- och kulturområdena, allt i syfte att giva lärjungarna en samlad, i möjligaste mån åskådlig bild av jordytan och dess natur, befolknings- och näringsförhållanden. Kursfördelning. _ Klass 1 (3 timmar). Polarländerna, Afrika, Australien, Asien, Sydamerika, Oceanerna. Globen och dess avbildning genom kartan. Gradnätet. Klass 2 (2 timmar). Nordamerika, Europa (påbörjad kurs). Klass 3 (2 timmar). Det övriga Europa (utom Sverige). Grunddragen av den allmänna geografien och i samband därmed en översikt av jordens naturgeografiska områden. Exkursioner.

81 Klass 4 (2 timmar). Översiktlig repetition av Norden efter kartan. Sverige med särskild vikt lagd på dess naturtillgångar, befolkningsförhållanden, näringsliv och samfärdsel samt dess ställning i världen i ekonomiskt-geografiskt hänseende. Viktigare delar av det övriga Europas geografi med huvudvikten lagd på kulturgeografien; valda områden i främmande världsdelar, särskilt ur synpunkten av deras allmänna betydelse och deras vikt för Sverige. Filosorl. Mål. Undervisningen i filosofi har till uppgift att giva lärjungarna en efter ungdomsålderns behov lämpad orientering över själslivets viktigaste företeelser med särskild hänsyn till personlighetslivet, göra dem bekanta med de viktigaste lagarna för ett formellt riktigt tänkande samt meddela någon kännedom om filosofiska tankeriktningar i olika tider. Kurs. Klass 6 (2 timmar). Huvuddragen av läran om själslivet. De viktigaste lagarna för ett formellt riktigt tänkande med tillämpning på vetenskapliga forskningsmetoder. Någon kännedom om betydelsefullare filosofiska tankeriktningar under olika tider. Matematik.

Mål. Undervisningen i matematik å latinlyceet har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, giva lärjungarna ökad insikt och färdighet i aritmetik samt någon förtrogenhet med algebraisk räkning och användning av matematiska formler ävensom kunskap i elementär geometri. Kursfördelning. Klass 1 (6 timmar). Läran om bråk repeterad och utvidgad utöver folkskolans kurs; tillämpningsuppgifter; sifferekvationer av första graden med en obekant jämte tillämpningar på aritmetiska uppgifter. Geometriska konstruktioner och teorem (påbörjad kurs) ; lätta geometriska övningssatser. Klass 2 (4 timmar). Ekvationssystem av första graden med en obekant; enkla algebraiska reduktioner. Geometriska konstruktioner och teorem (fortsatt k u r s ) ; lätta geometriska övningssatser och planimetriska beräkningsuppgifter. Klass 3 (3 timmar). Ekvationssystem av första graden, huvudsakligen med två obekanta; aritmetiska uppgifter, huvudsakligen hämtade ur det praktiska livet och i regel valda så, att de lämpa sig för ekvationsbehandling; algebraiska reduktioner till en omfattning, som är behövlig för latinlyceets matematikkurs i övrigt; irrationellt tal och kvadratrot. Geometriska konstruktioner och teorem (fortsatt k u r s ) ; lätta geometriska övningssatser och planimetriska beräkningsuppgifter; uppritning av enkla diagram. Var fjärde vecka ett skriftligt arbete. Klass 4 (3 timmar). Kvadratrötter; proportionella tal; grafisk framställning av förstagrads funktioner och de enklaste potensfunktionerna samt tilllämpning på desamma av begreppen direkt och omvänd proportionalitet. Lik6*—253165

82 formiga trianglar samt trigonometrisk behandling av rätvinkliga trianglar; rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Var sjätte vecka ett skriftligt arbete. Anm. Huvudräkning övas i behövlig utsträckning. Biologi med hälsolära. Mål. Undervisningen i biologi med hälsolära å lyceet har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en så vitt möjligt på egen åskådning grundad kunskap om de levande varelserna, deras organisation och viktigaste livsyttringar, med beaktande jämväl av sådana kunskapselement, som äro ägnade att giva inblick i utvecklingsläran och ärftlighetsforskningen. Kurs fördelning. Klass 1 (2 timmar). Däggdjurens, fåglarnas, kräldjurens och groddjurens byggnad och viktigare former. Undersökning av levande växter, delvis med växtbestämning efter flora; undervisning om växters insamling och preparering; växtinsamling. Exkursioner. Klass 2 (2 timmar). Fiskarnas samt de ryggradslösa djurens byggnad och viktigare former. Kortfattad översikt av de högre växternas yttre organ i samband med växtundersökning och växtbestämning; gagnväxter och i samband därmed några av växtrikets viktigare familjer jämte huvuddragen av växtsystemet (påbörjad kurs) ; växtinsamling. Exkursioner. Klass 3 (2 timmar, varav 1 timme laborationer var eller varannan vecka). Gagnväxter och i samband därmed några av växtrikets viktigare familjer jämte huvuddragen av växtsystemet (fortsatt kurs). Cellen och dess viktigaste livsyttringar; de encelliga organismerna och deras betydelse för människan; människokroppens byggnad, förrättningar och vård; hälsolära, däri inbegripet de rusgivande ämnenas samt kaffets och tobakens natur och verkningar. Klass 5 (3 timmar, varav 1 timme laborationer var eller varannan vecka). De flercelliga djurens, särskilt ryggradsdjurens embryonala utveckling; viktigare delar av ärftlighetsläran. Kort historisk framställning av utvecklingsläran med belysande exempel från anatomi, embryologi, paleontologi, djur- och växtgeografi. Växternas byggnad och liv; viktigare svenska växtsamhällen samt grunddragen av den svenska växtvärldens historia. Fysik. Mål. Undervisningen i fysik å latinlyceet har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, göra lärjungarna närmare bekanta med särskilt viktiga företeelser, erfarenhetslagar och teorier inom fysikens betydelsefullaste områden och på samma gång bibringa dem någon förtrogenhet med experimentell undersökningsmetod. Kursfördelning. Klass 2 (3 timmar, varav 2 timmar laborationer). De viktigaste fysiska egenskaperna hos kroppar i olika aggregationsformer, det allmännaste av värmeläran, några enkla magnetiska, elektriska och optiska företeelser — allt i anslutning till lärjungelaborationer. Klass 3 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Mekani-

83 kens viktigaste fenomen. Det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt. Värmeläran påbörjad. Klass 4 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Värmeläran fortsatt och avslutad jämte grunddragen av meteorologien. Magnetism och elektricitet. Klass 5 (2 timmar). Valda delar av akustiken och optiken; olika slag av strålning. Kemi. Mål. Undervisningen i kemi å latinlyceet har till uppgift att bibringa lärjungarna kunskap om de viktigaste kemiska företeelserna och med dem sammanhörande praktiska tillämpningar. Kursfördelning. Klass 3 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). Förbränning, syre, oxider, luften, vattnet, några svavel- och klorföreningar, de viktigaste syrorna och baserna, saltbildning — allt i anslutning till lärjungelaborationer. Allmännare mineral och bergarter. Kemiska lagar och teorier i den mån behovet av en närmare kännedom om dem gör sig gällande vid undervisningen. Några viktigare kapitel av oorganisk teknisk kemi. Klass 4 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper. Några viktigare kapitel av organisk teknisk kemi. Något om materiens byggnad.

84 Bil. 14 a.

6-årigt reallyceum A. K

1 a

s s

4 Ä m n e n

Summa 1

2 Kristendomskunskap

1 Modersmålet

3 Tyska

12 Engelska Franska Historia

2 o

i Filosofi 6

5 o

_

3 3

27 2

8-6 1

Fysik Kemi

3 Teckning

2 1-5

2 1-6

2 Musik

1-5

2 1-5

Gymnastik med lek och idrott

2 1-5 4

7-5

7-5

7-5

7-5

7-5

—

35-5

33-5 ! 37-5

37-5

36-5

—

Anm. 1. Vid läroverk, där detta är i vederbörlig ordning medgivet, må de lärjungar i klass 6 å reallyceet, som önska begagna sig av möjligheten till ytterligare specialisering inom den naturvetenskapliga; ämnesgruppen, erhålla undervisning i biologi 4 timmar i veckan, i geografi 2 timmar i veckan, i fysik ytterligare 1 timme och i kemi ytterligare 1 timme i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i matematik. Anm. 2. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 3. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 4. För lärjungar i klasserna 1—3 må å tid utom timplanen anordnas frivillig undervisning i manlig och kvinnlig slöjd till den omfattning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver. Anm. o. A lyceet må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

85 Bil. 14 b.

6-årigt reallyceum A. Kristendomskunskap. Mål =

6-årigt latinlyceum A.

Kurs fördelning. Klass 1—6 = klass 1—6. 6-årigt latinlyceum A. Modersmålet. Mål =

6-årigt latinlyceum A.

Kurs fördelning. Klass 1—6 = klass 1—6, 6-årigt latinlyceum A. Tyska.

Mål. Undervisningen i tyska å reallyceet har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att förstå språket i tal och skrift och giva dem en viss övning i dess muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i tysk litteratur och kultur. K urs fördelning. Klass 1 = klass 1, 6-årigt latinlyceum A. Klass 2 = klass 2, 6-årigt latinlyceum A. Klass 3 (5 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; formläran repeterad; syntax i anslutning^ till textläsning^ och skrivning; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Klass 4 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen översiktligt genomgången och repeterad; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en skriftlig reproduktionsövning, en lättare uppsats på tyska eller en översättning till tyska. Engelska. Mål =

6-årigt latinlyceum A.

Kurs fördelning. Klass 2 = klass 2, 6-årigt latinlyceum A. Klass 3 (4 timmar) = klass 3, 6-årigt latinlyceum A. Klass 4 (4 timmar) = klass 4, 6-årigt latinlyceum A.

86 Klass 5 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en uppsats på engelska eller en översättning till engelska. Franska. Mål. Undervisningen i franska å reallyceet har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text och en viss färdighet att uppfatta det talade språket ävensom att giva dem någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk. Kurs fördelning. Klass 4 (5 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; det viktigaste av formläran; någon syntax i anslutning till textläsning; tillämpningsövningar. Klass 5 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; formläran avslutad och repeterad; det viktigaste av syntaxen; tillämpningsövningar. Klass 6 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; grammatikens viktigaste kapitel översiktligt repeterade; tilllämpningsövningar. Historia. Mål =

6-årigt latinlyceum A. Kurs fördelning.

Klass 1—3 = klass 1—3, 6-årigt latinlyceum A. Klass 5 (2 timmar). Allmän historia: nyare tiden 1789—1871. Svensk historia: nyare tiden 1792—1866. Klass 6 (4 timmar). Allmän historia: nyare tiden från 1871 till närvarande tid; belysning av karakteristiska samhälls- och kulturföreteelser under historiens huyudepoker; sammanfattande repetition särskilt av tiden efter 1789. Svensk historia: nyare tiden från 1866 till närvarande tid; belysning av karakteristiska samhälls- och kulturföreteelser under de skilda huvudepokerna: sammanfattande repetition av viktigare partier ur Sveriges historia under nyare tiden. Samhällslära: det nutida samhällets sociala byggnad; viktigare sociala rörelser och organisationsformer; social lagstiftning; några av det ekonomiska livets viktigaste företeelser; Sveriges statsförfattning och förvaltning; något om de viktigare kulturländernas statsskick. Anm. I varje klass behandlas lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia i sammanhang med Sveriges historia. Geografi. Mål = Klass Klass Klass Klass

6-årigt latinlyceum A. Kurs fördelning. 1 = klass 1, 6-årigt latinlyceum A. 2 = klass 2, 6-årigt latinlyceum A. 3 = klass 3, 6-årigt latinlyceum A. 4= klass 4, 6-årigt latinlyceum A.

87 Differ en tierdde

linjen.

Mål. Undervisningen i geografi å den differentierade linjen har till uppgift att, på grundvalen av tidigare inhämtade kunskaper, meddela en vidgad och fördjupad insikt i fysisk geografi och geologi. Kurs. Klass 6 (2 timmar). Några huvuddrag av mineralogien och petrografien. De geologiska perioderna; berggrundens geografi. Kvartärgeologi i vidgad framställning. Allmän fysisk geografi med växt- och djurgeografi. En mera ingående behandling av jordens stora naturgeografiska områden. Filosofi. Mål =

6-årigt latinlyceum A. Kurs.

Klass 6 =

klass 6, 6-årigt latinlyceum A. Matematik.

Mål. Undervisningen i matematik å reallyceet har till uppgift att, med utgångspunkt från folkskolans lärokurs i matematik, meddela lärjungarna insikter i elementär algebra och plangeometri, i plan trigonometri, stereometri och plan analytisk geometri samt i de första grunderna av differentialräkning jämte färdighet att behandla uppgifter, tillhörande området för den genomgångna kursen, och att därvid bibringa dem förtrogenhet med den art av tänkande, som är utmärkande för den matematiska vetenskapen. Kursfördelnin g. Klass 1 = klass 1, 6-årigt latinlyceum A. Klass 2 = klass 2, 6-årigt latinlyceum A. Klass 3 (5 timmar). Ekvationssystem av första graden, huvudsakligen med två obekanta; aritmetiska uppgifter, huvudsakligen hämtade ur det praktiska livet och i regeln valda så, att de lämpa sig för ekvationsbehandling; bokstavsräkning: de fyra räknesätten i hela tal och bråk; irrationella tal och kvadratrötter. Geometriska konstruktioner och teorem (fortsatt kurs).^ Likformighetsläran påbörjad; lätta geometriska övningssatser och planimetriska beräkningsuppgifter; uppritning av enkla diagram. Var tredje vecka ett skriftligt arbete. Klass 4 (5 timmar). Bokstavsräkning; ekvationer av andra graden med en eller flera obekanta med tillämpningar särskilt på planimetrien; enkla numeriska rotekvationer; aritmetiska och geometriska serier; rötter, potenser och logaritmer. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Likformighetsläran fortsatt och avslutad. Var tredje vecka ett skriftligt arbete. Klass 5 (6 timmar). Sammansatt ränta. Plan trigonometri. Införandet av begreppet derivata med tillämpning på enklare funktioner och deras kurvor. Analytiskt-geometrisk behandling av räta linjen och cirkeln. Rymdgeometriens första element. Var tredje vecka ett skriftligt arbete.

N8

Klass 6 (6 timmar). Rymdgeometri (fortsatt kurs). Fortsatt användning av begreppet derivata på enkla geometriska uppgifter. Analytiskt-geometrisk behandling av de viktigaste egenskaperna hos andragrads kurvor. Sammanfattande repetition. Var tredje vecka ett skriftligt arbete. Anm. Huvudräkning övas i behörig utsträckning. Biologi med hälsolära. Mål =

Klass Klass Klass Klass

6-årigt latinlyceum A. Kurs fördelning. 1 = klass 1, 6-årigt latinlyceum A. 2 = klass 2, 6-årigt latinlyceum A. 3 = klass 3, 6-årigt latinlyceum A. 5 — klass 5, 6-årigt latinlyceum A. Differentierade

linjen.

Mål. Undervisningen i biologi med hälsolära å differentierade linjen avser att meddela lärjungarna en fördjupad och mera omfattande, i möjligaste mån på egna iakttagelser grundad kunskap om de levande varelsernas organisation och viktigaste livsyttringar, med beaktande jämväl av sådana kunskapselement, som äro ägnade att giva inblick i utvecklingsläran och ärftlighetsforskningen. Kurs. Klass 6 (4 timmar, varav 1 timme laborationer). De viktigaste grupperna inom växt- och djurriket, med utgångspunkt från de lägsta formerna; jämförande framställning av djurens organ och dessas förrättningar. Viktiga paleontologiska typer. Djur- och växtgeografi med särskild hänsyn till svenska förhållanden. Anm. Lärjungarna å differentierade linjen skola under sommaren mellan klass 5 och klass 6 insamla växter. Fysik. Mål. Undervisningen i fysik å reallyceet har till uppgift att bibringa lärjungarna sammanhängande kännedom om de viktigaste företeelserna, erfarenhetslagarna och teorierna inom fysikens olika områden och på samma gång förtrogenhet med experimentell undersökningsmetod. Kurs fördelning. Klass 2 (3 timmar, varav 2 timmar laborationer). De viktigaste fysiska egenskaperna hos kroppar i olika aggregationsformer, det allmännaste av värmeläran, några enkla magnetiska, elektriska och optiska företeelser •—• allt i anslutning till lärjungelaborationer. Klass 3 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Statikens viktigaste fenomen. Det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt. Värmeläran påbörjad.

89 Klass 4 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Värmeläran fortsatt och avslutad jämte grunddragen av meteorologien. Magnetism och elektricitet (påbörjad k u r s ) . . . . Klass 5 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Magnetism och elektricitet (fortsatt k u r s ) . Geometrisk optik. Var fjärde vecka ett skriftligt arbete. Klass 6 (4 timmar, varav 1 timme laborationer). Vågrörelselära. Akustik. Växelströmsläran något utförligare behandlad. Spektralanalys. Grunddragen av läran om ljusets interferens, böjning och polarisation. _ Olika slag av strålning. Geodynamik. Sammanfattande repetition. Var fjärde vecka ett skriftligt arbete. Differentierade linjen. Klass 6 (ytterligare 1 timme). Närmare behandling av partier ur fysiken, valda från synpunkten av den differentierade linjens allmänna bildningsmål. Övningar i fysikalisk problemlösning. Kemi.

Mål. Undervisningen i kemi å reallyceet har till uppgift att bibringa lärjungarna en sammanhängande och, i den mån det är möjligt, på experiment grundad kännedom om de viktigaste kemiska företeelserna, lagarna och teorierna jämte praktiska tillämpningar av allmännare betydelse. Kursfördelnin g. Klass 3 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). De viktigaste metalloiderna och deras allmännast förekommande föreningar. Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper. Kemiska lagar och teorier, i den mån behovet av en närmare kännedom om dem gör sig gällande i undervisningen. Mineral och bergarter i samband med kursen i övrigt; tekniska tillämpningar. Klass 4 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). De viktigaste metallerna och deras allmännast förekommande föreningar. Lagar och teorier^ såsom i föregående klass. Mineral och bergarter i samband med kursen i övrigt; tekniska tillämpningar. . Klass 5 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Repetition och utvidgning av kursen i oorganisk kemi. Klass 6 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Organisk kemi. Något om de radioaktiva, ämnena och atomforskningen. Sammanfattande översikt av den allmänna kemiens viktigaste satser. Differentierade linjen. Klass 6 (ytterligare 1 timme). Valda kapitel ur den oorganiska och organiska kemien med tekniska tillämpningar.

90 Bil. 15 a.

6-årigt nyspråkligt lyceum A. a.

Med latin. K

1 • Summa

Kristendomskunskap

. . . .

10 Modersmålet

23 Latin

12 Tyska

25 Engelska

20 Franska

3 IG

Historia

13 Geografi Filosofi

2 Matematik Biologi med hälsolära . . . .

-

3 Fysik

2 Kemi

2 28

i

-

27 Teckning

1 Musik

1-5

1-5

1-5

1-5

Gymnastik med lek och idrott

7-5

7-5

35-51

36 6;

36-5 I

36-5 |

34 51 32

— 6

1-5 4

8-5 24 5

— |

—

K f Anm. 1. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 2. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 3. För lärjungar i klasserna 1—3 må å tid utom timplanen anordnas frivillig undervisning i manlig och kvinnlig slöjd till den omfattning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver. Anm. 4. Ä lyceet må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

91 Bil. 15 b.

6-årigt nyspråkligt lyceum A. b. Utan latin. K l a s s

Summa

Ä m n e n

Kristendomskunskap

10 Modersmålet

23 Tyska

. . .

•

22 Engelska

17 Franska

13 Historia

13 Geografi

2 Filosofi

20 Matematik

9 Biologi med hälsolära

11 Fysik

6 Kemi 28 Teckning Musik Gvmnastik med lek och idrott

2 1-5

2 tl'6

1-5 4

7-5,

7*6

7-5

7-5

35 5

37 5

34 5

32 Anm. 1. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 2. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 3. För lärjungar i klasserna 1—3 må å tid utom timplanen anordnas frivillig undervisning i manlig och kvinnlig slöjd till den omfattning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver. Anm. 4. k lyceet må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

92 Bil. 15 c.

6-årigt nyspråkligt lyceum A.1) (Med och utan latin.) Kristendomskunskap. Mål =

6-årigt latinlyceum A.

Kursfördelnin g. Klass 5 och 6 = 5 och 6, 6-årigt latinlyceum A. Modersmålet. Mål =

6-årigt latinlyceum A.

Kurs för delning. Klass 5 och 6 = klass 5 och 6, 6-årigt latinlyceum A. Tyska.

Mål. Undervisningen i tyska å nyspråkliga lyceet har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att förstå språket i tal och skrift, någorlunda god färdighet i dess muntliga och skriftliga bruk samt en viss kännedom om tysk litteratur och kultur. K urs för delning. Klass 5 = klass 5, 6-årigt latinlyceum A. Klass 6 (2 timmar). Läsning av valda författare,'delvis ex tempore. Studium av valda partier ur 'den tyska litteraturens främsta verk i litteraturhistorisk belysning; läsning i hemmet av litteraturverk, valda i samråd med läraren; i samband med litteraturstudiet deklamation, referat och föredrag pa tyska. Engelska. Mål =

6-årigt latinlyceum A.

Kurs för delning. Klass 5 (4 timmar). Läsning av valda författare, 'delvis ex tempore. Studium av valda partier ur den engelska litteraturens främsta verk i litteraturhistorisk belysning; läsning i hemmet av litteraturverk, valda i samråd med läraren; i samband med litteraturstudiet deklamation, referat och föredrag på *) Upptager endast de två klasser, 5 och 6, vilka skilja sig från latin- och reallvceet. kursfördelning för klasserna 1—4 hänvisas till latin- resp. reallyceet A.

Angående

93 engelska; syntaxen avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en skriftlig reproduktionsövning, en lättare uppsats på engelska eller en översättning till engelska. Klass 6 (5 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore. ^Litteraturstudium, läsning i hemmet samt övningar i muntlig framställning såsom i föregående klass. Grammatik i anslutning till skriftliga övningar. Var tredje vecka en uppsats på engelska eller en översättning till engelska. Franska. Mal. Undervisningen i franska å nyspråkliga lyceet har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att förstå språket i tal och skrift, en viss färdighet i dess muntliga och skriftliga bruk samt någon kännedom om fransk litteratur och kultur. K urs fördelning. Klass 5 (6 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; formläran avslutad och repeterad; syntaxen utförligare behandlad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till franska. Klass 6 (6 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore. Studium av valda partier ur den franska litteraturens främsta verk i litteraturhistorisk belysning; läsning i hemmet av litteraturverk, valda i samråd med läraren; i samband med litteraturstudiet deklamation och referat på franska. Grammatiken avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en uppsats på franska eller en översättning till franska. Historia. • Mål =

6-årigt latinlyceum A. Kurs fördelning.

Klass 5 = klass 5, 6-årigt latinlyceum A. Klass 6 (4 timmar). Allmän historia: valda partier ur Tysklands, Frankrikes, Englands och Förenta staternas nyare historia i vidgad och fördjupad framställning. Svensk historia: belysning av karakteristiska samhällsoch kulturföreteelser under de skilda huvudepokerna; sammanfattande repetition av viktigare partier ur Sveriges historia under nyare tiden. Samhällslära: det nutida samhällets sociala byggnad; viktigare sociala rörelser ochorganisationsformer; social lagstiftning; några av det ekonomiska livets viktigaste företeelser; Sveriges statsförfattning och förvaltning; något om de viktigare kulturländernas statsskick. Anm. I varje klass behandlas lämpliga delar av_ de skandinaviska grannländernas historia i sammanhang med Sveriges historia. Geografi. Mål. Undervisningen i geografi å nyspråkliga lyceet har till uppgift att, på grundv a l av det i folkskolan inhämtade, meddela en vidgad kunskap om fädernes-

n landets och det övriga Europas samt de främmande världsdelarnas geografi ävensom därutöver en fördjupad kunskap om jorden i dess helhet, om de stora natur- och kulturområdena samt om den politiska och ekonomiska geografien, allt i syfte att giva lärjungarna en samlad, i möjligaste mån åskådlig bild av jordytan, dess natur, befolknings- och näringsförhållanden. Kursfördelning. Klass 5 (2 timmar). Valda delar av kulturgeografien i vidgad framställning. Människans utbredning över jordytan; jordens folkslag. Jordens naturliga produktionsområden. Skandinavien som näringsgeografiskt område. Klass 6 (2 timmar). De tysktalande ländernas, Frankrikes, Brittiska rikets och Förenta staternas geografi med särskild vikt lagd på kultur- och samhällsliv samt förbindelser med andra länder. Sveriges kartverk. Kartprojektioner. Filosofi. Mål =

6-årigt latinlyceum A.

Kurs. Klass 6 = klass 6, 6-årigt latinlyceum A. Biologi. Mål = 6-årigt latinlyceum A. Kurs. Klass 5 = klass 5, 6-årigt latinlyceum A. Fysik. Mål = 6-årigt latinlyceum A. Kurs. Klass 5 = klass 5, 6-årigt latinlyceum A.

95 Bil. 16.

6-årigt latinlyceum B. 1 a

K

s

s Summa

Ä m n e n

Kristendomskunskap

. . . .

—

—

(13)

(6) 3

(7)

—

—

—

—

Modersmålet

4 Latin Grekiska

— —

— —

Tyska

5 Engelska Franska

— —

Historia Geografi

3 Filosofi 2

—

—

—

—

Teckning

1 1-5

—

1-5

1 1-5

—

Musik Gymnastik med lek och idrott

2 1-5

1-5

8-5

7-5

7-5

35 5

36-5

3G-5

— —

. . . .

Fysik Kemi

—

— —

Biologi med hälsolära

— — — —

Matematik

9 2

9 9 4

Anm. 1. De lärjungar i klass 5 å latinlyceet, som önska läsa grekiska, erhålla undervisning i detta ämne 6 timmar i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i engelska och fysik. De lärjungar i klass 6 å samma lyceum, som önska läsa grekiska, erhålla undervisning i detta ämne 7 timmar i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i engelska och franska. Anm. 2. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 3. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 4. För lärjungar i klasserna 1—3 må å tid atom timplanen anordnas frivillig undervisning i manlig och kvinnlig slöjd till den omfattning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver. Anm. o. k lyceet må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

96 Bil. 17.

6-årigt reallyceum B. K 1 a Ä m n e

s s

n

Summa 1

2 4

Tyska

—

Engelska

_ —

4 Historia

—

12 Geografi

—

—

9 Kristendomskunskap

Franska

Filosofi

• 8

23 21 17 11

32 16

Matematik

— —

2 3

2 Fysik

—

4 2

27 Teckning

'>

o

Musik

1-5

1-5

1-5

1-5

1-5

8-5

Gvmnastik med lek och idrott

7-5

7-5

7-5

7-5

7-5

86-6

37-5

37 5

— —

Kemi

6 3

9 11 i

12 Anm. 1. Vid läroverk, där detta är i vederbörlig ordning medgivet, må de lärjungar i klass 6 å reallyceet, som önska begagna sig av möjligheten till ytterligare specialisering inom den naturvetenskapliga ämnesgruppen, erhålla undervisning i biologi 4 timmar i veckan, i geografi 2 timmar i veckan, i fysik ytterligare 1 timme och i kemi ytterligare 1 timme i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i matematik. Anm. 2. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 3. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 4. För lärjungar i klasserna 1—3 må å tid utom timplanen anordnas frivillig undervisning i manlig och kvinnlig slöjd till den omfattning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver. Anm. 5. k lyceet må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

97 Bil. 18 a.

6-årigt nyspråkligt lyceum B. a.

Med latin. K 1 a

s

s

6 Ä m n e n

Kristendomskunskap Modersmålet Latin Tyska

Summa 1

13 Franska Historia Geografi

o

2 2

2 Filosofi

2 Matematik . . .

6 Biologi med hälsolära . . Fysik

2 Kemi

Teckning Musik

. . . .

Gymnastik med lek och idrott . .

1-5

1-5

1-6 4

7-6

7-5

35-5

36-5

86-5

2 17 9

3 2

9 4

1-5

1-5

1 4

6 8-5 24

G-5

5-5

—

33-5

34-5

32 Anm. 1. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärj ungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 3. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. ^ Anm. 3. För lärjungar i klasserna 1—3 må å tid utom timplane n anordnas frivillig under visning i manlig och kvinnlig slöjd till den omfattning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver. Anm. 4. A lyceet må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

7*—253165

98 Bil. 18 b.

6-årigt nyspråkligt lyceum B. b.

Utan latin. K 1 a

s s

Ä m n e n

Summa 1

23 27

3 4

4 3 5

—

— —

2 2

3 Fysik

—

—

9 11

—

—

—

—

2 1-5

1-5

1-5

1-5 4

2 1

1-5

7-5

7-5

7-5

7-5

7-5

—

36-5

37-5

8-5

Anm. 1. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 2. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 3. För lärjungar i klasserna 1—3 må å tid utom timplanen anordnas frivillig undervisning i manlig och kvinnlig slöjd till den omfattning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver. Anm. 4. k lyceet må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

99 Bil. 19 a.

D. Flickskoleformer. 8-årig flickskola på 3-årig grundskola. K 1 a s s Ä m n e n

Summa 1

Kristendomskunskap

. . . .

Tyska

,

1 3

o

3 4

—

—

(3) 2

(3) 2

(4) 3

(10)

2 2

—

3 2

—

o O

—

—

— Franska 2

— Biologi med hälsolära

. . .

Fysik

—

—

—

—

4 2 2

18 14

—

1 Teckning

1 2

1-5 4

1-5

1-5

Gymnastik med lek och idrott

1-5 4

Slöjd

1-5 4 2

2 Hushållsgöromål

—

—

—

11-5

33-5

33-5

22 Välskrivning

4 12

1-5

1-5 4

1-5 4

4 2

32 14

—

4-5

—

—

10-5

9-5

33-5

33-5

32-5

— —

|

Anm. 1. Åt lärjungar i de tre högsta klasserna, som så önska, meddelas undervisning i franska resp. 3, 3 och 4 timmar i veckan. Dessa lärjungar må kunna befrias i klasserna 6 och 8 från deltagande i undervisningen i teckning eller slöjd samt i klass 7 från undervisningen i matematik. Anm. 2. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 3. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 4. I flickskolan må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

100 Bil. 19 b.

8-årig flickskola på 3-årig grundskola. Kristendomskunskap.

Mål. Undervisningen i kristendomskunskap i flickskolan har till uppgift att, i anslutning till folkskolans undervisning i ämnet och på ett sätt, som främjar lärjungarnas personlighetsutveckling och karaktärsdaning, meddela dem insikt om den kristna religionens uppkomst, innehåll, utveckling och allmänna kulturella betydelse samt i samband därmed någon kännedom om viktigare främmande religioner. Kurs fördelning. Klass 1 (2 timmar). Stycken ur evangelierna, huvudsakligen innehållande berättelser, i tidsföljd ur bibeltexten. Klass 2 (2 timmar). Jesu tal och liknelser med etiska och religiösa tilllämpningar på lärjungarnas erfarenhetsvärld. Den svenska kyrkans gudstjänst samt en översikt av kyrkoåret. Klass 3 (2 timmar). Sammanfattande framställning av Jesu liv och verksamhet. Aposteln Paulus och skildringar från kristendomens grundläggningstid i anslutning till läsning av apostlagärningarna. Klass 4 (2 timmar). Enkla livsbilder ur den kristna kyrkans historia under gamla tiden och medeltiden, ägnade att belysa det kristna fromhetsidealet under dessa skeden. De stora reformatorernas liv och verksamhet. Klass 5 (1 timme). Religiösa strömningar och fromhetsriktningar under 1600- och 1700-talen, belysta genom skildringar av några bland deras märkesmän. Klass 6 (1 timme). Religiösa strömningar och fromhetsriktningar under 1800- och 1900-talen. Drag ur den kristna missionens historia och i samband därmed korta underrättelser om de viktigaste främmande religioner, med vilka kristendomen kommit i beröring. Klass 7 (2 timmar). Huvuddragen av Israels historia, med särskild vikt lagd på profetismen. Jesu liv och verksamhet mot historisk bakgrund. I anslutning härtill huvuddragen av den bibliska litteraturens historia. Klass 8 (2 timmar). Kort översikt av icke kristna religionsformer. Den kristna tros- och livsåskådningen med historisk bakgrund och i dess förhållande till det nutida kultur- och samhällslivet. Anm. I alla klasser bibel- och psalmläsning. Läsning av lämpliga litteraturalster till belysning av de kyrkohistoriska kursmomenten, särskilt införande i några av de klassiska uttrycken för Kristustron i predikan, psalm och bekännelse (Luthers lilla katekes). Modersmålet. Mål. Undervisningen i modersmålet i flickskolan har till uppgift att på den grundval, som lagts i folkskolan, vidare utbilda lärjungarnas förmåga att uttrycks-

101 fullt och med vårdat uttal läsa prosa och vers, utveckla deras språkkänsla och deras färdighet att redigt och språkriktigt framställa sina tankar i tal och skrift, göra dem bekanta med det viktigaste av den svenska litteraturen och dess utveckling samt bibringa dem någon kännedom om de nordiska frändefolkens språk och litteratur. Kursfördelning. Klass 1 (5 timmar). Läsning av litterärt värdefulla stycken med klart och enkelt språk; muntligt redogörande för egna erfarenheter och återgivande av förut behandlade berättelser och skildringar; framsägning av inlärda stycken i bunden eller obunden form. Elementerna av form- och satsläran, med tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och enkla reproduktionsövningar. Klass 2 (5 timmar). Läsning som i föregående klass; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Form- och satsläran utförligare behandlad; tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och enkla uppsatsövningar. Klass 3 (5 timmar). Läsning som i föregående klass; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling; välläsningens allmänna grunder. Form-, satsoch interpunktionslära med tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och uppsatsövningar. Var tredje vecka en mindre uppsats. Klass 4 (4 timmar). Läsning av valda sts^cken ur nyare svensk litteratur^ fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Elementerna av versläran. Form- och satslära med tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktionsoch uppsatsövningar. Var tredje vecka en uppsats. Klass 5 (3 timmar). Läsning av utförligare svenska litteraturprov, huvudsakligen från 1800- och 1900-talen; i anslutning härtill litteraturhistoriska upplysningar och anvisningar för litteraturläsning på egen hand; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av kortare referat. Behandlingen av lånord i svenskan. Form- och satsläran avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en uppsats. Klass 6 (3 timmar). Fortsatt litteraturläsning såsom i föregående klass; några provsts^cken ur dansk och norsk litteratur; i sammanhang därmed en isländsk saga och någon eddadikt i översättning; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av längre referat; övningar till befästande av de grammatiska kunskaperna. I anslutning till litteraturläsning och uppsatsgenomgång elementär behandling av frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Var fjärde vecka en uppsats. Klass 7 (3 timmar). Isländska sagor och eddasånger i översättning; stycken av medeltidens och nyare tidens svenska litteratur till och med den gustavianska tiden; i anslutning därtill litteraturhistoria. Deklamation, referat och kortare föredrag. Fortsatt undervisning om språkbruk, språkriktighet och stilarter. Var fjärde vecka en uppsats eller, någon gång, en översättning från främmande språk. Klass 8 (4 timmar). Läsning av valda stycken ur den svenska litteraturen under 1800- och 1900-talen; i anslutning därtill litteraturhistoria; läsning av valda stycken av dansk och norsk litteratur. Föredrag, diskussions- och deklamationsövningar. Sammanfattning av förut behandlade frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter; kort översikt av svenska språkets historia. Övningar i att uppsätta skrivelser av praktisk art. Var fjärde vecka en uppsats eller, någon gång, en översättning från främmande språk.

102 Tyska. Mål. Undervisningen i tyska i flickskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå medelsvår text och en viss färdighet att uppfatta det talade språket ävensom att giva dem övning i språkets muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i tysk litteratur och kultur. Kurs fördelning. Klass 1 (5 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formläran påbörjad; tillämpningsövningar. Klass 2 (5 timmar). Läsning av lättare texter; hör-och talövningar; formläran fortsatt; tillämpningsövningar. Klass 3 (4 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran fortsatt; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Klass 4 (4 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran avslutad; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar; lätta skriftliga reproduktions- och översättningsövningar i nära anslutning till läst text. Klass 5 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar;_ formläran repeterad; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Klass 6 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; översikt av syntaxen; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Klass 7 (4 timmar). Litteraturläsning, delvis ex tempore; i sammanhang därmed litteraturhistoriska upplysningar; hör- och talövningar; grammatik i anslutning till skriftliga Övningar; tillämpningsövningar; någon övning i läsning av tysk stil. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Engelska. Mål. Undervisningen i engelska i flickskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå medelsvår text och en viss färdighet att uppfatta det talade språket ävensom att giva dem övning i språkets muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i engelsk litteratur och kultur. Kurs fördelning. Klass 4 (4 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar, formlära; tillämpningsövningar. Klass 5 (3 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran avslutad och repeterad; syntax i anslutning till den lästa texten; tilllämpningsövningar. Klass 6 (4 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Några lätta skriftliga reproduktions- och översättningsövningar i nära anslutning till läst text.

103 Klass 7 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen utförligare behandlad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till engelska. Klass 8 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; i sammanhang därmed litteraturhistoriska upplysningar; hör- och talövningar; syntaxen avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till engelska. _ Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Franska. (Frivilligt ämne.)

Mål. Undervisningen i franska i flickskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, en viss förmåga att läsa och förstå lätt text samt någon färdighet att uppfatta det talade språket. Kurs fördelning. Klass 6 (3 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; det viktigaste av formläran; tillämpningsövningar. Klass 7 (3 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talovningar; formläran utförligare behandlad; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Klass 8 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; noroch talövningar; grammatik i anslutning till textläsning och skriftliga övningar; kort översikt av syntaxen; tillämpningsövningar. Historia. Mål. Undervisningen i historia i flickskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna kännedom om vårt folks historia och lära dem känna viktigare personligheter och tidsföreteelser i den allmänna historien, allt med särskilt beaktande av vad som är av större betydelse för förstående av vår egen tids kultur och samhällsliv, samt att på grundvalen av denna undervisning meddela dem kännedom om det nutida samhällets byggnad och verksamhet samt medborgarnas förpliktelser och rättigheter och för dem klargöra vår tids viktigaste sociala och ekonomiska problem, ävensom att göra lärjungarna bekanta med det viktigaste av den bildande konstens historia. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar). Berättelser ur historien, företrädesvis ur Nordens guda- och hjältesaga samt ur dess äldre historia. . Klass 2 (2 timmar). Allmän historia: berättelser ur Greklands och Korns saga och historia. Svensk historia: forntiden och medeltiden. Klass 3 (3 timmar). Allmän historia: forntiden, medeltiden och nyare tiden till 1555. Svensk historia: Gustav Vasa. Klass 4 (2 timmar). Allmän historia: tiden 1555—1715. Svensk historia: tiden 1560—1718. . __ . n Klass 5 (2 timmar). Allmän historia: tiden 1715—1815. Svensk historia: tiden 1718—1809.

104 Klass 6 (2 timmar) Allmän historia: tiden från 1815 till närvarande tid. bvensk historia: tiden frän 1809 till närvarande tid. Klass 7 (2 timmar). Svensk historia: översikt av Sveriges inre utveckling under nyare tiden. Vårt nutida samhällsliv: samhällets sociala byggnad viktigare sociala rörelser och organisationsformer; social lagstiftning; grunddragen av bvenges statsförfattning och förvaltning; några av det ekonomiska livets viktigaste företeelser. Klass 8 (3 timmar). Drag ur skilda epokers kulturliv. Konsthistoriens nuvudepoker. Anm. Lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia behandlas i sammanhang med Sveriges historia. Geografi. Mål. Undervisningen i geografi i flickskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folksko an inhämtade, meddela vidgad och fördjupad kunskap om fäderneslandets och det övriga Europas samt de främmande världsdelarnas geografi i sylte att giva lärjungarna en samlad, i möjligaste mån åskådlig bild av jordytan, dess natur, befolknings- och näringsförhållanden. Kursfördelnin g. Klass 1 (2 timmar). Världsdelar och världshav jämte kortare upplysningar om jordens form och rörelse. Sveriges geografi. Klass 2 (2 timmar) Det övriga Europas geografi'påbörjad. Globen och dess avbildning genom kartan. Gradnätet. Klass 3 (2 timmar). Europas geografi avslutad jämte sammanfattande översikt av densamma. Klass 4 (2 timmar). De främmande världsdelarnas geografi påbörjad. Klass 5 (2 timmar). De främmande världsdelarnas geografi avslutad. Oceanerna. Ktass 6 (1 timme). Grunddragen av den allmänna geografien och i samband därmed en översikt av jordens stora naturgeografiska områden. Exkursioner. Översiktlig repetition av Norden efter kartan. Svef Klass 8 (3 timmar). rige med särskild vikt lagd på dess naturtillgångar, befolkningsförhållanden, näringsliv och samfärdsel. Norge, Danmark och Finland samt några av de större kulturländerna i korthet på motsvarande sätt behandlade; valda områden i främmande världsdelar, särskilt ur synpunkten av deras allmänna betydelse och deras vikt för Sverige. Sammanfattande framställning av världsproduktion, världshandel och världssamfärdsel. Exkursioner. Psykologi. Mål. Undervisningen i psykologi i flickskolan har till uppgift att på empirisk grund bibringa lärjungarna en efter denna skolas allmänna bildningsmål avpassad kunskap om själslivets viktigare företeelser.

Ku rs. Klass 8 (2 timmar). Det från psykologisk synpunkt viktigaste om nervsystemets och sinnesorganens byggnad och förrättningar. Huvuddragen av det högre själslivets psykologi (den vuxnes och den växandes).

105 Matematik. Mål. Undervisningen i matematik i flickskolan har till uppgift att, i anslutningtill det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna insikt och färdighet i aritmetik samt i användandet av förstagrads ekvationer med en och flera obekanta, allt med tillämpning på uppgifter ur det praktiska livet, ävensom insikter i geometri, till omfånget i huvudsak motsvarande Euklides första, tredje och fjärde böcker, samt det viktigaste angående likformig avbildning jämte färdighet att lösa enkla konstruktions- och beräkningsuppgifter tillhörande lärokursens område. Kurs fördelning. Klass 1 (4 timmar). De fyra räknesätten med hela tal; läran om bråk påbörjad; tillämpningsuppgifter. Klass 2 (5 timmar). Fortsatt övning i bråkräkning; tillämpningsuppgifter. Klass 3 (5 timmar). Läran om bråk avslutad och repeterad; tillämpningsuppgifter; lättare uppgifter tillhörande procent- och ränteräkning. > Praktiska mätnings- och konstruktionsövningar såsom förberedelse till studiet av geometrien. Klass 4 (4 timmar). Enkla sifferekvationer av första graden med en obekant; arimetiska uppgifter, dels såsom i föregående klass, dels såsom tilllämpning av ekvationsmetoden; enkla algebraiska reduktioner av de slag, som förekomma vid ekvationslösningen i denna klass. Geometrisk kurs, till omfånget i huvudsak motsvarande Euklides första, tredje och fjärde böcker, påbörjad; lätta geometriska övningssatser. Klass 5 (4 timmar). Ekvationer av första graden mecl en obekant;_ aritmetiska uppgifter, huvudsakligen hämtade ur det praktiska livet och i regeln valda så. att de lämpa sig för ekvationsbehandling; enkla algebraiska reduktioner. Den förutnämnda geometriska kursen fortsatt; lätta geometriska övningssatser och planimetriska beräkningsuppgifter. Klass 6 (3 timmar). Ekvationer och aritmetiska uppgifter såsom införegående klass; ekvationssystem av första graden^ huvudsakligen med två obekanta, jämte problem; algebraiska reduktioner till en omfattning, som är behövlig för flickskolans matematikkurs i övrigt; irrationellt tal och kvadratrot. Den förutnämnda geometriska kursen fortsatt och avslutad; lätta geometriska övningssatser och planimetriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram. Klass 7 (4 timmar). Aritmetiska uppgifter, valda med mera direkt hänsyn till det praktiska livets, särskilt affärslivets, fordringar. _ Sammanfattande repetition av den föregående geometriska kursen; det viktigaste angående likformig avbildning; geometriska övningssatser samt planimetriska och rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram och användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Anm. Huvudräkning övas i alla klasser. Biologi med hälsolära. Mål. Undervisningen i bibologi med hälsolära i flickskolan har till uppgift^att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en så vitt möjligt på egen åskådning grundad kunskap om de levande varelsernas viktigare former och om det viktigaste angående människans och de övriga le-

106 vande varelsernas byggnad och livsyttringar samt giva dem någon inblick i utvecklings- och ärftlighetsläran. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar). Det allmännaste av läran om människokroppens byggnad jämte enkla råd om hälsans vård. Undersökning av några levande växter. Exkursioner. Klass 2 (2 timmar). Däggdjurens byggnad och viktigare former. Fortsatt undersökning av levande växter; undervisning om växters insamling och preparering. Exkursioner. Klass 3 (2 timmar). Fåglarnas, kräldjurens, groddjurens och fiskarnas byggnad och viktigare former. Kortfattad översikt av de högre växternas yttre organ i samband med fortsatt undersökning av levande växter; någon övning i växtbestämning efter flora; växtinsamling. Exkursioner. Klass 5 (2 timmar). De ryggradslösa djurens byggnad och viktigare former. Sammanfattande översikt av djurriket. Gagnväxter och i samband därmed viktigare växtfamiljer (påbörjad kurs). Exkursioner. Klass 6 (2 timmar). Gagnväxter som i föregående klass (avslutad k u r s ) ; huvuddragen av växtsystemet; viktigare svenska växtsamhällen samt grunddragen av den skandinaviska växtvärldens historia; växtinsamling. Exkursioner. Klass 7 (1 timme). Cellens byggnad och liv; de encelliga organismerna jämte deras betydelse för människan. Växternas byggnad och liv. Klass 8 (3 timmar, varav 1 timme laborationer var eller varannan vecka). Människokroppens byggnad och förrättningar samt hälsolära, även innefattande undervisning om de rusgivande ämnenas samt kaffets och tobakens natur och verkningar. Utvecklings- och ärftlighetsläran i huvuddrag. Första hjälpen vid olycksfall, något om sjukvård och om barnavård.

Fysik.

Mål. Undervisningen i fysik i flickskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om de viktigaste fysiska företeelserna och lagarna och därmed sammanhängande praktiska tillämpningar. Kurs fördelning. Klass 4 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). De viktigaste fysiska egenskaperna hos kroppar i olika aggregationsformer; enkla maskiner för mekanisk kraftöverföring. Klass 5 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). Värmelära; värme och arbete. Klass 6 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). De enklaste magnetiska och elektriska fenomenen. Klass 8 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). Valda delar av elektricitetsläran; de enklaste ljus- och ljudfenomenen; det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt.

107 Kemi. Mål. Undervisningen i kemi i flickskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om de viktigaste kemiska företeelserna och med dem sammanhängande praktiska tillämpningar. Kurs för delning. Klass 6 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Den oorganiska kemiens viktigaste företeelser i anslutning till lärjungarnas under laborationerna gjorda iakttagelser. Några viktigare kapitel av oorganisk teknisk kemi. Klass 7 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). De allmännaste mineralen; de viktigaste bergarterna och lösa jordlagren samt deras bildning. Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper; några viktigare kapitel av organisk teknisk kemi.

108 Bil. 20 a.

7-årig flickskola på 4-årig grundskola. K l a s Ä m n e n

Summa 2

3 Kristendomskunskap

12 Modersmålet

4 Tyska

4 Engelska

—

3 Franska

(3) 2

25 4

(4) 3

(10)

Historia

2 Geografi

(3) 2 1

Matematik

24 Biologi med hälsolära

—

12 Fysik

— —

—

—

17 12

Psykologi

2 Kemi 23 Välskrivning

—

—

Teckning

1 Musik

1-5

1-5

1-5

1-5

1-5

1-6

1-5

10-5

Gymnastik med lek och idrott .

28 Slöjd

13 Hushållsgöromål

—

—

—

4-5

4-5

9-5

9-5

34 5

33 5

32-

—

Anm. 1. Åt lärjungar i de tre högsta klasserna, som så önska, meddelas undervisning i franska resp. 3, 3 och 4 timmar i veckan. Dessa lärjungar må kunna befrias i klasserna 5 och 7 från deltagande i undervisningen i teckning eller slöjd samt i klass 6 från undervisningen i matematik. Anm. 2. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 3. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 4. I flickskolan må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

109 Bil. 20 b.

7-årig flickskola på 4-årig grundskola. Kristendomskunskap.

Mål. Undervisningen i kristendomskunskap i flickskolan har till uppgift att, i anslutning till folkskolans undervisning i ämnet och på ett sätt, som främjar lärjungarnas personlighetsutveckling och karaktärsdaning, meddela dem insikt om den kristna religionens uppkomst, innehåll, utveckling och allmänna kulturella betydelse samt i samband därmed någon kännedom om viktigare främmande religioner. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar). Jesu tal och liknelser med etiska och religiösa tilllämpningar på lärjungarnas erfarenhetsvärld. Den svenska kyrkans gudstjänst samt en översikt av kyrkoåret. Klass 2 (2 timmar). Sammanfattande framställning av Jesu liv och verksamhet. Aposteln Paulus och skildringar från kristendomens grundläggnmgstid i anslutning till läsning av apostlagärningarna. Klass 3 (2 timmar). Enkla livsbilder ur den kristna kyrkans historia under gamla tiden och medeltiden, ägnade att belysa det kristna fromhetsidealet under dessa skeden. De stora reformatorernas liv och verksamhet. # Klass 4 (1 timme). Religiösa strömningar och fromhetsriktningar under 1600- och 1700-talen, belysta genom skildringar av några bland deras märkesmän. . . , Klass 5 (1 timme). Religiösa strömningar och fromhetsriktningar under 1800- och 1900-talen. Drag ur den kristna missionens historia och i samband därmed korta underrättelser om de viktigaste främmande religioner, med vilka kristendomen kommit i beröring. Klass 6 (2 timmar). Huvuddragen av Israels historia, med särskild vikt lagd på profetismen. Jesu liv och verksamhet mot historisk bakgrund. I anslutning härtill huvuddragen av den bibliska litteraturens historia. Klass 7 (2 timmar). Kort översikt av icke kristna religionsformer. Den kristna tros- och livsåskådningen med historisk bakgrund och i dess förhållande till det nutida kultur- och samhällslivet. Anm. I alla klasser bibel- och psalmläsning. Läsning av lämpliga litteraturalster till belysning av de kyrkohistoriska kursmomenten, särskilt införande i några av de klassiska uttrycken för Kristustron i predikan, psalm och bekännelse (Luthers lilla katekes). Modersmålet. Mål. Undervisningen i modersmålet i flickskolan har till uppgift att på den grundval, som lagts i folkskolan, vidare utbilda lärjungarnas förmåga att uttrycks-

110 fullt och med vårdat uttal läsa prosa och vers, utveckla deras språkkänsla och deras färdighet att redigt och språkriktigt framställa sina tankar i tal och skrift, göra dem bekanta med det viktigaste av den svenska litteraturen och dess utveckling samt bibringa dem någon kännedom om de nordiska frändefolkens språk och litteratur. Kursfördelnin g. Klass 1 (5 timmar)._ Läsning av litterärt värdefulla stycken med klart och enkelt språk; muntligt redogörande för egna erfarenheter och återgivande av förut behandlade berättelser och skildringar; framsägning av inlärda stycken i bunden eller obunden form. Elementerna av form- och satsläran, med t i l lämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och enkla uppsatsövningar. Klass 2 (5 timmar). Läsning som i föregående klass; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling; välläsningens allmänna grunder. Form-, satsoch interpunktionslära med tillämpningsövningar. Rättstavnings-, interpunktions- och uppsatsövningar. Var tredje vecka en mindre uppsats. Klass 3 (4 timmar). Läsning av valda stycken ur nyare svensk litteratur; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Elementerna av versläran. Form- och satslära med tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och uppsatsövningar. Var tredje vecka en uppsats. Klass 4 (3 timmar). Läsning av utförligare svenska litteraturprov, huvudsakligen från 1800- och 1900-talen; i anslutning härtill litteraturhistoriska upplysningar och anvisningar för litteraturläsning på egen hand; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av kortare referat. Behandlingen av lånord i svenskan. Form- och satsläran avslutad, och repeterad; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en uppsats. Klass 5 (3 timmar). Fortsatt litteraturläsning såsom i föregående klass; några provstycken ur dansk och norsk litteratur; i sammanhang därmed en isländsk saga och någon eddadikt i översättning; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling även i form av längre referat; övningar till befästande av de grammatiska kunskaperna. I anslutning till litteraturläsning och uppsatsgenomgång elementär behandling av frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Var fjärde vecka en uppsats. Klass 6 (3 timmar). Isländska sagor och eddasånger i översättning; stycken av medeltidens och nyare tidens svenska litteratur t. o. m. den gustavianska tiden; i anslutning därtill litteraturhistoria. Deklamation, referat och kortare föredrag. Fortsatt undervisning om språkbruk, språkriktighet och stilarter, i Var fjärde^ vecka en uppsats eller, någon gång, en översättning från främmande språk. Klass 7 (4 timmar). Läsning av valda stycken ur den svenska litteraturen under 1800- och 1900-talen; i anslutning därtill litteraturhistoria; läsning j av valda stycken av dansk och norsk litteratur. Föredrag, diskussions- och deklamationsövningar. Sammanfattning av förut behandlade frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter; kort översikt av svenska språkets hi- I storia. Övningar i att uppsätta skrivelser av praktisk art. Var fjärde vecka I en uppsats eller någon gång en översättning från främmande språk. Tyska. Mål. Undervisningen i tyska i flickskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna I gott uttal, förmåga att läsa och förstå medelsvår text och en viss färdighet att I uppfatta det talade språket ävensom att giva dem övning i språkets muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i tysk litteratur och kultur.

Ill Kursfördelning. Klass 1 (5 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formläran påbörjad; tillämpningsövningar. Klass 2 (5 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran fortsatt; tillämpningsövningar. Klass 3 (4 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran avslutad; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar; lätta skriftliga reproduktions- och översättningsövningar i nära anslutning till läst text. Klass 4 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; formläran repeterad; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Klass 5 (3 timmar). Läsning av valda författare,, delvis ex tempore; höroch talövningar; översikt av syntaxen; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Klass 6 (4 timmar). Litteraturläsning, delvis ex tempore; i sammanhang därmed litteraturhistoriska upplysningar; hör- och talövningar; syntaxen utförligare behandlad och repeterad; tillämpningsövningar; någon övning i läsning av tysk stil. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Engelska.

Mål. Undervisningen i engelska i flickskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå medelsvår text och en viss färdighet att uppfatta det talade språket ävensom att giva dem övning i språkets muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i engelsk litteratur och kultur. Kursfördelning. Klass 3 (4 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formlära; tillämpningsövningar. Klass 4 (3 timmar). Läsning av lättare texter; hör-och talövningar; formläran avslutad och repeterad; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Klass 5 (4 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Några lätta skriftliga reproduktions- och översättningsövningar i nära anslutning till läst text. Klass 6 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen utförligare behandlad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till engelska. Klass 7 (å timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; i sammanhang därmed litteraturhistoriska upplysningar; hör- och talövningar; syntaxen avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till engelska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret.

112 Franska. (Frivilligt ämne.) Mål. Undervisningen i franska i flickskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, en viss förmåga att läsa och förstå lätt text samt någon färdighet att uppfatta det talade språket. Kurs för delning. Klass 5 (3 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; det viktigaste av formläran; tillämpningsövningar. Klass 6 (3 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran utförligare behandlad; syntax i anslutning till den lästa texten; t i l lämpningsövningar. Klass 7_ (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; grammatik i anslutning till textläsning och skriftliga övningar; kort översikt av syntaxen; tillämpningsövningar.

Historia. Mål. Undervisningen i historia i flickskolan har till uppgift att, i anslutning till vad folkskolan meddelat, bibringa lärjungarna kännedom om vårt folks historia och lära dem känna viktigare personligheter och tidsföreteelser i den allmänna historien, allt under beaktande av vad som är av större betydelse för förstående av vår egen tids kultur och samhällsliv, samt att på grundvalen av denna undervisning meddela dem kännedom om samhällets byggnad och verksamhet samt medborgarnas förpliktelser och rättigheter och för dem klargöra vår tids viktigaste socialaoch ekonomiska problem, ävensom att göra lärjungarna bekanta med det viktigaste av den bildande konstens historia. Kurs för delning. Klass 1 (3 timmar). Allmän historia: berättelser ur Greklands och Roms saga och historia. Svensk historia: återblick på forntidens och medeltidens historia till Engelbrekts framträdande med viktigare partier i utförligare framställning; medeltidens historia från och med Engelbrekt. _ Klass 2 (3 timmar). Allmän historia: forntiden, medeltiden och nyare tiden till 1555. Svensk historia: Gustav Vasa. Klass 3 (2 timmar). Allmän historia: tiden 1555—1715. Svensk historia: tiden 1560—1718. Klass 4 (2 timmar). Allmän historia: tiden från 1715 till 1815. Svensk historia: från 1718 till 1809. Klass 5 (2 timmar). Allmän historia: från 1815 till närvarande tid. Svensk historia: från 1809 till närvarande tid. Klass 6 (2_ timmar). Svensk historia: översikt av Sveriges inre utveckling under nyare tiden. Vårt nutida samhällsliv: samhällets sociala byggnad, viktigare sociala rörelser och organisationsformer; social lagstiftning; grunddragen av Sveriges statsförfattning och förvaltning; några av det ekonomiska livets viktigaste företeelser.

113 Klass 7 (3 timmar). Drag ur skilda epokers kulturliv. Konsthistoriens huvudepoker. Anm. Lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia behandlas i sammanhang med Sveriges historia. Geografi. Mål. Undervisningen i geografi i flickskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, meddela vidgad och fördjupad kunskap om fäderneslandets och det övriga Europas samt de främmande världsdelarnas geografi, i syfte att giva lärjungarna en samlad, i möjligaste mån åskådlig bild av jordytan, dess natur, befolknings- och näringsförhållanden. Kurs fördelning. Klass 1 (2 timmar). Världsdelar och världshav jämte korta upplysningar om jordens form och rörelse. Europas geografi (utom Sveriges) påbörjad. Globen och dess avbildning genom kartan. Gradnätet. Klass 2 (2 timmar). Europas geografi (utom Sveriges) avslutad jämte sammanfattande översikt av densamma. Klass 3 (2 timmar). De främmande världsdelarnas geografi påbörjad. Klass 4 (2 timmar). De främmande världsdelarnas geografi avslutad. Oceanerna. Klass 5 (1 timme). Grunddragen av den allmänna geografien och i samband därmed en översikt av jordens stora naturgeografiska områden. Exkursioner. Klass 7 (3 timmar}.. Översiktlig repetition av Norden efter kartan. Sverige med särskild vikt lagd på dess naturtillgångar, befolkningsförhållanden, näringsliv och samfärdsel. Norge, Danmark och Finland samt några av de större kulturländerna i korthet på motsvarande sätt behandlade; valda områden i främmande världsdelar, särskilt ur synpunkten av deras allmänna betydelse och deras vikt för Sverige. Sammanfattande framställning av världsproduktion, världshandel och världssamfärdsel. Exkursioner. Psykologi. Mål. Undervisningen i psykologi i flickskolan har till uppgift att på empirisk grund bibringa lärjungarna en efter denna skolas allmänna bildningsmål avpassad kunskap om själslivets viktigare företeelser. Kurs. Klass 7 (2 timmar). Det från psykologisk synpunkt viktigaste om nervsystemets och sinnesorganens byggnad och förrättningar. Huvuddragen av det högre själslivets psykologi (den vuxnes och den växandes). Matematik. Mål. Undervisningen i matematik i flickskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna insikt och färdighet i 8*—'153165

114 aritmetik samt i användandet av förstagrads ekvationer med en och flera obekanta, allt med tillämpning på uppgifter ur det praktiska livet, ävensom insikter i geometri, till omfånget i huvudsak motsvarande Euklides första, tredje och fjärde böcker, samt det viktigaste angående likformig avbildning jämte färdighet att lösa enkla konstruktions- och beräkningsuppgifter tillhörande lärokursens område. Kursfördelning. Klass 1 (4 timmar). Läran om bråk påbörjad; tillämpningsuppgifter. Klass 2 (5 timmar). Läran om bråk avslutad och repeterad; tillämpningsuppgifter; lättare uppgifter tillhörande procent- och ränteräkning. Praktiska mätnings- och konstruktionsövningar såsom förberedelse till studiet av geometrien. Klass 3 (4 timmar). Enkla sifferekvationer av första graden med en obekant; aritmetiska uppgifter, dels såsom i föregående klass, dels såsom tillämpning av ekvationsmetoden; enkla algebraiska reduktioner av de slag, som förekomma vid ekvationslösningen i denna klass. Geometrisk kurs, till omfånget i huvudsak motsvarande Euklides första, tredje och fjärde böcker, påbörjad; lätta geometriska övningssatser. Klass 4 (4 timmar). Ekvationer av första graden med en obekant; aritmetiska uppgifter, huvudsakligen hämtade ur det praktiska livet och i regeln valda så, att de lämpa sig för ekvationsbehandling. Den förutnämnda geometriska kursen fortsatt; lätta geometriska övningssatser och planimetriska beräkningsuppgifter. Klass 5 (3 timmar). Ekvationer och aritmetiska uppgifter såsom i föregående klass; ekvationssystem av första graden, huvudsakligen med två obekanta, jämte problem; algebraiska reduktioner till en omfattning, som är behövlig för flickskolans matematikkurs i övrigt; irrationellt tal och kvadratrot. Den förutnämnda geometriska kursen fortsatt och avslutad; lätta geometriska övningssatser och planimetriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram. Klass 6 (4 timmar). Aritmetiska uppgifter, valda med mera direkt hänsyn till det praktiska livets, särskilt affärslivets, fordringar. Sammanfattande repetition av den föregående geometriska kursen; det viktigaste angående likformig avbildning; geometriska övningssatser samt planimetriska och rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram och användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Anm. Huvudräkning övas i alla klasser. Biologi med hälsolära. Mål. Undervisningen i biologi med hälsolära i flickskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en så vitt möjligt på egen åskådning grundad kunskap om de levande varelsernas viktigare former och om det viktigaste angående människans och de övriga levande varelsernas byggnad och livsyttringar samt giva dem någon inblick i utvecklings- och ärftlighetsläran. Kurs för delning. Klass 1 (2 timmar). Det allmännaste av läran om människokroppens; byggnad jämte enkla råd om hälsans vård. Undersökning av några levandeväxter. Undervisning om växters insamling och preparering. Exkursioner.

115 Klass 2 (2 timmar). Däggdjurens och fåglarnas byggnad och viktigare former. Fortsatt undersökning av levande växter, delvis i samband med växtbestämning efter flora; växtinsamling. Exkursioner. Klass 4 (2 timmar). Kräldjurens, groddjurens, fiskarnas och de ryggradslösa djurens byggnad och viktigare former. Kortfattad översikt av de högre växternas yttre organ i samband med växtundersökning och växtbestämning. Växtinsamling. Klass 5 (2 timmar). Sammanfattande översikt av djurriket. Gagnväxter och i samband därmed några av växtrikets viktigare familjer jämte huvuddragen av växtsystemet; viktigare svenska växtsamhällen samt grunddragen av den svenska växtvärldens historia; växtinsamling. Exkursioner. Klass 6 (l timme). Cellens byggnad och liv; de encelliga_ organismerna jämte deras betydelse för människan. Växternas byggnad och liv. Klass 7 (3 timmar, varav 1 timme laborationer var eller varannan vecka). Människokroppens byggnad och förrättningar samt hälsolära, även innefattande undervisning om de rusgivande ämnenas samt kaffets och tobakens natur och verkningar. Utvecklings- och ärftlighetsläran i huvuddrag. Första hjälpen vid olycksfall, något om sjukvård och om barnavård. Fysik.

Mål. Undervisningen i fysik i flickskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om de viktigaste fysiska företeelserna och lagarna och därmed sammanhängande praktiska tillämpningar. Kurs fördelning. Klass 3 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). De viktigaste fysiska egenskaperna hos kroppar i olika aggregationsformer; enkla maskiner för mekanisk kraftöverföring. Klass 4 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). Värmelära; värme och arbete. Klass 5 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). De enklaste magnetiska och elektriska fenomenen. Klass 7 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). Valda delar av elektricitetsläran; de enklaste ljus- och ljudfenomenen; det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt. Kemi. Mål. Undervisningen i kemi i flickskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om de viktigaste kemiska företeelserna och med dem sammanhörande praktiska tillämpningar. Kursfördelning. Klass 5 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Den oorganiska kemiens viktigaste företeelser i anslutning till lärjungarnas under laborationerna gjorda iakttagelser. Några viktigare kapitel av oorganisk teknisk kemi. Klass 6 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). De allmännaste mineralen. De viktigaste bergarterna och lösa jordlagren samt deras bildning. Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper; några viktigare kapitel av organisk teknisk kemi.

116 Bil. 21 a.

6-årig flickskola på 6-årig grundskola. K

1 Ä m n e n

Summa

Kristendomskunskap

o

Modersmålet Tyska

4 5

Engelska

—

. . . .

1 3 4 6

Franska

1 3 3 5 (3)

Historia

o

Geografi

2 2

5 3 (3) 2

1 Psykologi Matematik Biologi med hälsolära Fysik Kemi

22 23

(4) 3 3 2

(10)

4 2 2

—

—

—

3 23

14 10 2 19 10

£5

2 1-5 4 2

1-5

1-5 4 2

1-5

1-5

4-5

4-5

—

325 Teckning

2 Musik

11 Gymnastik med lek och idrott

4 Slöjd

2 Hushållsgöromål

4 1

33'5

33"5

10 9

Anm. 1. Ät lärjungar i de tre högsta klasserna, som så önska, meddelas undervisning i franska resp. 3, 3 och 4 timmar i veckan. Dessa lärjungar må kunna befrias i klasserna 4 och 6 från deltagande i undervisningen i teckning eller slöjd samt i klass 5 från undervisningen i matematik. Anm. 2. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 3. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 4. I flickskolan må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

117 Bil. 21 b.

6-årig flickskola på 6-årig grundskola. Kristendomskunskap.

Mål. Undervisningen i kristendomskunskap i flickskolan har till uppgift att, i anslutning till folkskolans undervisning i ämnet och på ett sätt, som främjar lärjungarnas personlighetsutveckling och karaktärsdaning, meddela dem insikt om den kristna religionens uppkomst, innehåll, utveckling och allmänna kulturella betydelse samt i samband därmed någon kännedom om viktigare främmande religioner. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar). Sammanfattande framställning av Jesu liv och verksamhet. Aposteln Paulus och skildringar från kristendomens grundläggningstid i anslutning till läsning av apostlagärningarna. Klass 2 (2 timmar). Enkla livsbilder ur den kristna kyrkans historia under gamla tiden och medeltiden, ägnade att belysa det kristna fromhetsidealet under dessa skeden. De stora reformatorernas liv och verksamhet. Klass 3 (1 timme). Religiösa strömningar och fromhetsriktningar under 1600- och 1700-talen, belysta genom skildringar av några bland deras märkesmän. Klass 4 (1 timme). Religiösa strömningar och fromhetsriktningar under 1800- och 1900-talen. Drag ur den kristna missionens historia och i samband därmed korta underrättelser om de viktigaste främmande religioner, med vilka kristendomen kommit i beröring. Klass 5 (2 timmar). Huvuddragen av Israels historia, med särskild vikt lagd på profetismen. Jesu liv och verksamhet mot historisk bakgrund. I anslutning härtill huvuddragen av den bibliska litteraturens historia. Klass 6 (2 timmar). Kort översikt av icke kristna religionsformer. Den kristna tros- och livsåskådningen med historisk bakgrund och i dess förhållande till det nutida kultur- och samhällslivet. Anm. I alla klasser bibel- och psalmläsning. Läsning av lämpliga litteraturalster till belysning av de kyrkohistoriska kursmomenten, särskilt införande i några av de klassiska uttrycken för Kristustron i predikan, psalm och bekännelse (Luthers lilla katekes). Modersmålet. Mål. Undervisningen i modersmålet i flickskolan har till uppgift att på den grundval, som lagts i folkskolan, vidare utbilda lärjungarnas förmåga att uttrycksfullt och med vårdat uttal läsa prosa och vers, utveckla deras språkkänsla och deras färdighet att redigt och språkriktigt framställa sina tankar i tal och skrift, göra dem bekanta med det viktigaste av den svenska litteraturen och

118 dess utveckling samt bibringa dem någon kännedom om de nordiska frändefolkens språk och litteratur. Kurs fördelning. Klass 1 (5 timmar). Läsning av litterärt värdefulla stycken med klart och enkelt språk; muntligt redogörande för egna erfarenheter och återgivande av förut behandlade berättelser och skildringar; framsägning av inlärda stycken i bunden eller obunden form; välläsningens allmänna grunder. Form-, sats- och interpunktionslära med tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och uppsatsövningar. Var tredje vecka en mindre uppsats. Klass 2 (4 timmar). Läsning av valda stj^cken ur nyare svensk litteratur; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Elementerna av versläran. Behandlingen av lånord i svenskan. Form- och satsläran utförligare behandlad, med tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och uppsatsövningar. Var tredje vecka en uppsats. Klass 3 (3 timmar). Läsning av utförligare svenska litteraturprov, _ huvudsakligen från 1800- och 1900-talen. I anslutning härtill litteraturhistoriska upplysningar och anvisningar för litteraturläsning på egen hand; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av kortare referat. I anslutning till litteraturläsning och uppsatsgenomgång elementär behandling av frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Form- och satsläran repeterad; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en uppsats. Klass 4 (3 timmar). Fortsatt litteraturläsning såsom i föregående klass; några provstycken ur dansk och norsk litteratur; i sammanhang därmed en isländsk saga och någon eddadikt i översättning; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av längre referat. Fortsatt behandling av frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Övningar till befästande av de grammatiska kunskaperna. Var fjärde vecka en uppsats. Klass 5 (3 timmar). Isländska sagor och eddasånger i översättning; stycken av medeltidens och nyare tidens svenska litteratur t. o. m. den gustavianska tiden; i anslutning därtill litteraturhistoria. Deklamation, referat och kortare föredrag. Fortsatt undervisning om språkbruk, språkriktighet och stilarter. Var fjärde vecka en uppsats eller, någon gång, en översättning från främmande språk. Klass 6 (4 timmar). Läsning av valda stycken ur den svenska litteraturen under 1800- och 1900-talen; i anslutning därtill litteraturhistoria; läsning av valda stycken av dansk och norsk litteratur. Föredrag, diskussions- och deklamationsövningar. Sammanfattning av förut behandlade frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter, övningar i att uppsätta skrivelser av praktisk art; kort översikt av svenska språkets historia. Var fjärde vecka en uppsats eller någon gång en översättning från främmande språk. Tyska. Mål. Undervisningen i tyska i flickskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå medelsvår text och en viss färdighet att uppfatta det talade språket ävensom att giva dem övning i språkets muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i tysk litteratur och kultur. Kursfördelning. Klass 1 (6 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formläran påbörjad; tillämpningsövningar.

119 Klass 2 (5 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran fortsatt; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Vårterminen några lätta skriftliga reproduktions- och översättningsövningar i nära anslutning till läst text. Klass 3 (4 timmar). Läsning av valda författare; hör- och talövningar; formläran avslutad; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Klass 4 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; formläran repeterad; översikt av syntaxen; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Klass 5 (5 timmar). Litteraturläsning, delvis ex tempore; i sammanhang därmed litteraturhistoriska upplysningar; hör- och talövningar; syntaxen utförligare behandlad och repeterad; tillämpningsövningar; någon övning i läsning av tysk stil. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Engelska. Mål. Undervisningen i engelska i flickskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå medelsvår text och en viss färdighet att uppfatta det talade språket ävensom att giva dem övning i språkets muntliga och skriftliga bruk samt någon inblick i engelsk litteratur och kultur. Kurs fördelning. Klass 3 (6 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formläran; tillämpningsövningar. . Klass 4 (5 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran repeterad; viktigare delar av syntaxen; tillämpningsövningar. Vårterminen några lätta skriftliga reproduktions- och översättningsövningar i nära anslutning till läst text. Klass 5 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; syntaxen utförligare behandlad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till engelska. Klass 6 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; i sammanhang därmed litteraturhistoriska upplysningar; hör- och talövningar; syntaxen avslutad och repeterad; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till engelska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Franska. (Frivilligt ämne.) Mål. Undervisningen i franska i flickskolan har till uppgift att bibringa ^ lärjungarna gott uttal, en viss förmåga att läsa och förstå lätt text samt någon färdighet att uppfatta det talade språket.

120 Kursfördelning. Klass 4 (3 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; det viktigaste av formläran; tillämpningsövningar. Klass 5 (3 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran utförligare behandlad; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Klass 6 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; grammatik i anslutning till textläsning och skriftliga övningar; kort översikt av syntaxen; tillämpningsövningar.

Historia. Mål. Undervisningen i historia i flickskolan har till uppgift att, i anslutning till vad folkskolan meddelat, bibringa lärjungarna ökad kännedom om vårt folks historia och lära dem känna viktigare personligheter och tidsföreteelser i den allmänna historien, allt under beaktande av vad som är av större betydelse för förestående av vår egen tids kultur och samhällsliv, samt att på grundvalen av denna undervisning meddela dem kännedom om samhällets byggnad och verksamhet samt medborgarnas förpliktelser och rättigheter och för dem klargöra vår tids viktigaste sociala och ekonomiska problem, ävensom att göra lärjungarna bekanta med det viktigaste av den bildande konstens historia. K urs fördelning. Klass 1 (2 timmar). Allmän och svensk historia: forntiden; medeltiden påbörjad. Klass 2 (3 timmar). Allmän och svensk historia: medeltiden fortsatt och nyare tiden till 1648. Klass 3 (2 timmar). Allmän historia: tiden 1648—1815. Svensk historia: tiden 1648—1809. Klass 4 (2 timmar). Allmän historia: från 1815 till närvarande tid. Svensk historia: från 1809 till närvarande tid. _ Klass 5 (2 timmar). Svensk historia: översikt av Sveriges inre utveckling under nyare tiden. Vårt nutida samhällsliv: samhällets sociala byggnad, viktigare sociala rörelser och organisationsformer; social lagstiftning; grunddragen av Sveriges statsförfattning och förvaltning; några av det ekonomiska livets viktigaste företeelser. Klass 6 (3 timmar). Drag ur skilda epokers kulturliv. Konsthistoriens huvudepoker. Anm. Lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia behandlas i sammanhang med Sveriges historia. Geografi. Mål. Undervisningen i geografi i flickskolan har till uppgift att, på grundvalen av det i folkskolan inhämtade, meddela vidgad och fördjupad kunskap om fäderneslandets och det övriga Europas samt de främmande världsdelarnas geografi, i syfte att giva lärjungarna en samlad, i möjligaste mån åskådlig bild av jordytan, dess natur, befolknings- och näringsförhållanden.

121 Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar). Polarländerna, Afrika, Asien. Globen och dess avbildning genom kartan. Gradnätet. Klass 2 (2 timmar). Australien. Sydamerika, Nordamerika, Oceanerna, Europas geografi påbörjad. Klass 3 (2 timmar). Det övriga Europa (utom Sverige). Klass 4 (1 timme). Grunddragen av den allmänna geografien och i samband därmed en översikt av jordens stora naturgeografiska områden. Exkursioner. Klass 6 (3 timmar). Översiktlig repetition av Norden efter kartan. Sverige med särskild vikt lagd på dess naturtillgångar, befolkningsförhållanden, näringsliv och samfärdsel. Norge, Danmark och Finland samt några av de större kulturländerna i korthet på motsvarande sätt behandlade; valda områden i främmande världsdelar, särskilt ur synpunkten av deras allmänna betydelse och deras vikt för Sverige. Sammanfattande framställning av världsproduktion, världshandel och världssamfärdsel. Exkursioner. Psykologi. Mål. Undervisningen i psykologi i flickskolan har till uppgift att på empirisk grund bibringa lärjungarna en efter denna skolas allmänna bildningsmål avpassad kunskap om själslivets viktigare företeelser. Kurs. Klass 6 (2 timmar.) Det från psykologisk synpunkt viktigaste om nervsystemets och sinnesorganens byggnad och förrättningar. Huvuddragen av det högre själslivets psykologi (den vuxnes och den växandes). Matematik. Mål. Undervisningen i matematik i flickskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna insikt och färdighet i aritmetik samt i användandet av förstagrads ekvationer med en och flera obekanta, allt med tillämpning på uppgifter ur det praktiska livet, ävensom insikter i geometri, till omfånget i huvudsak motsvarande Euklides första, tredje och fjärde böcker, samt det viktigaste angående likformig avbildning jämte färdighet att lösa enkla konstruktions- och beräkningsuppgifter tillhörande lärokursens område. Kurs fördelning. Klass 1 (5 timmar). Läran om bråk repeterad och utvidgad utöver folkskolans kurs; tillämpningsuppgifter; procent- och ränteräkning. Geometrisk kurs, till omfånget i huvudsak motsvarande Euklides första, tredje och fjärde böcker, påbörjad (vårterminen). Klass 2 (4 timmar). Sifferekvationer av första graden med en obekant jämte tillämpningar på aritmetiska övningssatser. Den förutnämnda geometriska kursen fortsatt; lätta geometriska övningssatser. Klass 3 (3 timmar). Ekvationer av första graden med en obekant; aritmetiska uppgifter, huvudsakligen hämtade ur det praktiska livet och i regeln

122 valda så, att de lämpa sig för ekvationsbehandling; enkla algebraiska reduktioner. Den förutnämnda geometriska kursen fortsatt; lätta geometriska övningssatser och planimetriska beräkningsuppgifter. Klass 4 (3 timmar). Ekvationer och aritmetiska uppgifter såsom i föregående klass; ekvationssystem av första graden, huvudsakligen med två obekanta, jämte problem; algebraiska reduktioner till en omfattning, som är behövlig för flickskolans matematikkurs i övrigt; irrationellt tal och kvadratrot. _ Den förutnämnda geometriska kursen fortsatt och avslutad; lätta geometriska övningssatser och planimetriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram. Klass 5 (4 timmar). Aritmetiska uppgifter, valda med mera direkt hänsyn till det praktiska livets, särskilt affärslivets, fordringar. Sammanfattande repetition av den föregående geometriska kursen; det viktigaste angående likformig avbildning; geometriska övningssatser samt planimetriska och rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram och användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Anm. Huvudräkning övas i alla klasser. Biologi med hälsolära. Mål. Undervisningen i biologi med hälsolära i flickskolan har till uppgift att. i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en så vitt möjligt på egen åskådning grundad kunskap om de levande varelsernas viktigare former och om det viktigaste angående människans och de övriga levande varelsernas byggnad och livsyttringar samt giva dem någon inblick i utvecklings- och ärftlighetsläran. Kurs för delning. Klass 1 (2 timmar). Däggdjurens och fåglarnas byggnad och viktigare former. Undersökning av levande växter, delvis med växtbestämning efter flora; undervisning om växters insamling och preparering; växtinsamling. Exkursioner. Klass 2 (2 timmar). Kräldjurens, groddjurens, fiskarnas samt de ryggradslösa djurens byggnad och viktigare former. Kortfattad översikt av de högre växternas yttre organ i samband med växtundersökning och växtbestämning; växtinsamling. Exkursioner. Klass 4 (2 timmar). Sammanfattande översikt av djurriket. Gagnväxter och i samband därmed några av växtrikets viktigare familjer jämte huvuddragen av växtsystemet; viktigare svenska växtsamhällen samt grunddragen av den svenska växtvärldens historia; växtinsamling. Exkursioner. Klass 5 (1 timme). Cellens byggnad och liv; de encelliga organismerna jämte deras betydelse för människan. Växternas byggnad och liv. Klass 6 (3 timmar, varav 1 timme laborationer var eller varannan vecka). Människokroppens byggnad och förrättningar samt hälsolära, även innefattande undervisning o m d e rusgivande ämnenas samt kaffets och tobakens natur och verkningar. Ärftlighets- och utvecklingsläran i huvuddrag. Första hjälpen vid olycksfall, något om sjukvård och om barnavård. Fysik. Mål. Undervisningen i fysik i flickskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad,

123 väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om de viktigaste fysiska företeelserna och lagarna och därmed sammanhängande praktiska tilllämpningar. Kurs för delning. Klass 2 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). De viktigaste fysiska egenskaperna hos kroppar i olika aggregationsformer; enkla maskiner for mekanisk kraftöverföring. . .. Klass 3 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). Värmelara; värme och Klass 4 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). De enklaste magnetiska och elektriska fenomenen. . Klass 6 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). Valda delar av elektricitetsläran; de enklaste ljus- och ljudfenomenen; det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt. Kemi. Mål. Undervisningen i kemi i flickskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om de viktigaste kemiska företeelserna och med dem sammanhörande praktiska tillämpningar. Kurs fördelning. Klass 4 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Den oorganiska kemiens viktigaste företeelser i anslutning till lärjungarnas under laborationerna gjorda iakttagelser. Några viktigare kapitel av oorganisk teknisk kemi. Klass 5 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). De allmännaste mineralen- de viktigaste bergarterna och lösa jordlagren samt deras bildning. Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper; några viktigare kapitel av organisk teknisk kemi.

124 Bil. 22.

Flickskola av B-typ. a.

Å klass 3 av 4-årig realskola på 6-årig grundskola.

Ä m n e n

Kristendomskunskap

Realskola klass

K l a s s Summa

. . . ,

Modersmålet

23 Tyska

24 Engelska

18 Franska Historia

(3) 3

(3) 2

Geografi

(3) 2 1

Psykologi Matematik

(4) 2 2 3

Biologi med hälsolära . . . . Fysik Kemi 27

27 1

1-5 4

1-5

1-5

4 Slöjd

1 Hushållsgöromål

4-5

Teckning Musik Gymnastik med lek ock idrott

4 2

(3) 2 3 2 3 3

(12) 14 10 2 20 10 8 6

1-5 4

1-5

1-5

4-5

8-5

36-5

31-5

32-5 1

-

Anm. 1. De lärjungar i realskolans tredje klass, som ämna övergå till flickskolan, må kunna befrias från deltagande i undervisningen i matematik i nämnda klass. Anm. 2. At lärjungar i de tre högsta klasserna, som så önska, meddelas undervisning i franska 3 timmar i veckan i varje klass. Dessa lärjungar må kunna i klass 6 befrias från deltagande i undervisningen i matematik. Anm. 3. De lärjungar i klass 4 i flickskolan, som deltagit i undervisningen i matematik i klass 3 i realskolan, befrias från deltagande i undervisningen i nämnda ämne. Anm. 4. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 5. I flickskolan må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor jjord framställning medgiver.

125 Bil. 23.

Flickskola av B-typ. b.

Å klass 2 av 4-årig- realskola på 6-årig- grundskola.

Ä m n e n

Realskola klass

K l a s s Summa

10 Modersmålet

23 Tyska

5 Engelska

18 Franska

(3) 2

(4) 3

(10)

Kristendomskunskap

. . . .

Historia

14 10

Geografi Psykologi

2 Matematik

19 3

10 Fysik

9 Kemi

—

6 Biologi med hälsolära

. . . .

2 15 4 2

1-5

1-5

10 —

Teckning

2 Musik

1-5

1-6

1-5

Gymnastik med lek och idrott

4 Slöjd

4-5

4-5

Hushållsgöromål

9-5

86-5

33 5

32-5

Anm. 1. Åt lärjungar i de tre högsta klasserna, som så önska, meddelas undervisning i franska resp. 3, 3 och 4 timmar i veckan. Dessa lärjungar må kunna befrias, i klass 5 från deltagande i undervisningen i matematik och i klass 6 helt eller delvis från undervisningen i teckning eller slöjd. Anm. 2. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 3. I flickskolan må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

126 Bil. 24.

7-årig realskola för flickor på 3-årig grundskola. K l a s s

Ämnen

Summa 1

Modersmålet

2 4

28 Tyska

28 Engelska

— —

— —

15 Franska

— —

—

—

Historia

(3) 2

(3) 3

(6) 16

Geografi

13 Matematik

4 2

5 2

—

29 12

— —

— —

— —

—

—

—

Välskrivning

—

—

1 2

1 Teckning

10-5

Biologi med hälsolära Fysik Kemi

4 12

Musik

1-5

1-5

1-5 4

1-5

Gymnastik med lek och idrott . . .

1-5 4

2 1-5

28 Slöjd

13 Hushållsgöromål

—

—

4-5

4-5

—

—

11-5

33-5

33-5

33-5

— —

Anm. 1. At lärjungar i klasserna 6 och 7, som så önska, meddelas undervisning i franska 3 timmar i veckan i vardera klassen. Dessa lärjungar må kunna helt eller delvis befrias från deltagande i undervisningen i teckning eller slöjd. Anm. 2. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 3. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 4. I realskolan må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

127 Bil. 25.

6-årig realskola för flickor på 4-årig grundskola. K l a s s

Summa

Ämnen

Kristendomskunskap

10 Modersmålet

23 Tyska

24 Engelska

(3) 2 2 4 2 2 3

(3)

(6)

15 Franska Historia Geografi Matematik Biologi med hälsolära

. . . .

Fysik Kemi

2 2

1-5

1-5

1-5

1-5

1-5

4-5

24 Välskrivning

1 Teckning

2 Musik Gymnastik med lek och idrott

2 Slöjd Hushållsgöromål

105 335

10-5 34 5

2 10 9 24 11 9

8-5

35 5

35-5

—

Anm 1. Åt lärjungar i klasserna 5 och 6, som så önska, meddelas undervisning i franska 3 timmar i veckan i vardera klassen. Dessa lärjungar må kunna helt ellerldelvis befrias från deltagande i undervisningen i teckning eller slöjd. Anm. 2. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm.

3.

Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom tim-

planen. Anm. 4. I realskolan må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

128 Bil. 26.

5-årig realskola för flickor på 6-årig grundskola. K l a s s

Ä m n e n

Kristendomskunskap

Summa

. . . .

1 Modersmålet

3 Tyska

(3) 3 1 3 2

(3)

Engelska Franska Historia

o

Geografi

2 Matematik

—

>3

27 Biologi med hälsolära

. . .

Fysik Kemi

(6) 12

2 2

— 25

Teckning Musik

1-i

1-5

7-5

4 2

1-5 4

1-5

Gymnastik med lek och idrott Slöjd

1-5 4

2 4-5

1 Hushållsgöromål

4-5

34 5

9 9

85 35-5

35-5

Anm. 1. Åt lärjungar i klasserna 4 och 5, som så önska, meddelas undervisning i franska å timmar i veckan i vardera klassen. Dessa lärjungar må kunna helt eller delvis befrias från deltagande i undervisningen i teckning eller slöjd. Anm. 2. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 3. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 4. I realskolan må frivilliga laborationer i biologi, fvsik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

129 Bil. 27.

7-årig, 6-årig ocli 5-årig realskola för flickor (på resp. 3-årig, 4-årig och 6-årig grundskola). Målet för dessa realskolor överensstämmer med målet för 6-årig, 5-årig och 4-årig realskola. Kursfördelningen för klasserna 1—6, 1—5 och 1—4 i resp. skolor överensstämmer med resp. klasserna 1—6 i 8-årig, 1—5 i 7-årig och 1—4 i 6-årig flickskola. För resp. klass 7, 6 och 5 i realskolan för flickor är kursen följande.

1. 7-årig realskola för flickor. Kristendomskunskap. Klass 7 (2 timmar). Den kristna tros- och livsåskådningen i anslutning till en återblick på profetismen och en fördjupad framställning av Jesu förkunnelse. Huvuddragen av den bibliska litteraturens historia. Anm. I alla klasser bibel- och psalmläsning. Läsning av lämpliga litteraturalster till belysning av de kyrkohistoriska kursmomenten, särskilt införande i några av de klassiska uttrycken för Kristustron i predikan, psalm och bekännelse (Luthers lilla katekes). Modersmålet. Klass 7 (3 timmar). Fortsatt litteraturläsning såsom i föregående klass; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av diskussioner och utförligare referat. Kort sammanfattning av förut meddelade synpunkter rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Övningar i att uppsätta enklare skrivelser av praktisk art. Var fjärde vecka en uppsats eller, någon gång, en översättning från tyska eller engelska. Tyska. Klass 7 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; grammatik i anslutning till skriftliga övningar; tillämpningsövningar; någon övning i läsning av tysk stil. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Engelska. Klass 7 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; grammatik i anslutning till skriftliga övningar; kort över9*— 253165

130 sikt av syntaxen; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till engelska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Franska. Klass 7 (3 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran fortsatt; någon syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Historia. Klass 7 (3 timmar). Allmän historia: drag ur de europeiska ländernas samhällsutveckling under tiden efter 1815. Svensk historia: översikt av Sveriges inre utveckling under nyare tiden. Vårt nutida samhällsliv: samhällets sociala byggnad, viktigare sociala rörelser och organisationsformer; grunddragen av Sveriges statsförfattning och förvaltning. Anm. Lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia behandlas i sammanhang med Sveriges historia. Geografi. Översiktlig repetition av Norden efter kartan. Sve> Klass 7 (2 timmar). rige med särskild vikt lagd på dess naturtillgångar, befolkningsförhållanden, näringsliv och samfärdsel. Några av de viktigare kulturländerna i korthet på motsvarande sätt behandlade. Exkursioner. Matematik. Klass 7 (4 timmar). Aritmetiska uppgifter, valda med mera direkt hänsyn till det praktiska livets, särskilt affärslivets fordringar; ekvationssystem av första graden, huvudsakligen med två obekanta, jämte problem. Sammanfattande repetition av_den föregående geometriska kursen; det viktigaste angående likformig avbildning; geometriska övningssatser samt planimetriska och rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram och använding av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Var tredje vecka ett skriftligt arbete. Anm. Huvudräkning övas i alla klasser. Biologi med hälsolära. Klass 7 (2 timmar, varav 1 timme laborationer var eller varannan vecka). Människokroppens byggnad och förrättningar jämte hälsolära, även innefattande undervisning om de rusgivande ämnenas samt kaffets och tpbakens natur och verkningar. Växternas byggnad och liv. Utvecklings- och ärftlighetsläran i huvuddrag. Fysik. Klass 7 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Någon utvidgning av kursen i mekanik, särskilt rörande krafters sammansättning och upplösning, med enkla användningar av satserna härom samt enkla försök tillhörande rörelseläran; de enklaste^ ljus- och ljudfenomenen; det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt.

131 Kemi. Klass 7 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). De allmännaste mineralen ; de viktigaste bergarterna och lösa jordlagren samt^ deras bildning. Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper; några viktigare kapitel av organisk teknisk kemi.

2. 6-årig realskola för flickor. Kristendomskunskap. Klass 6 (2 timmar). Den kristna tros- och livsåskådningen i anslutning till en återblick på profetismen och en fördjupad framställning av Jesu förkunnelse. Huvuddragen av den bibliska litteraturens historia. Anm. I alla klasser bibel- och psalmläsning. Läsning av lämpliga litteraturalster till belysning av de kyrkohistoriska kursmomenten, särskilt införande i några av de klassiska uttrycken för Kristustron i predikan, psalm och bekännelse (Luthers lilla katekes). Modersmålet. Klass 6 (3 timmar). Fortsatt litteraturläsning såsom i föregående klass: en isländsk saga och någon eddadikt i översättning; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av diskussioner och utförligare referat. Kort sammanfattning av förut meddelade synpunkter rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Övningar i att uppsätta enklare skrivelser av praktisk art. Var fjärde vecka en uppsats eller, någon gång, en översättning från tyska eller engelska. Tyska. Klass 6 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore;höroch talövningar; grammatik i anslutning till skriftliga övningar; tillämpningsövningar; någon övning i läsning av tysk stil. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska, Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Engelska. Klass 6 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; grammatik i anslutning till skriftliga övningar; kort översikt av syntaxen; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till engelska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Franska. Klass 6 (3 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och tal övningar; formläran fortsatt; någon syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar.

132 Historia. Klass 6 (3 timmar). Allmän historia: drag ur de europeiska ländernas samhällsutveckling under tiden efter 1815. Svensk historia: översikt av Sveriges inre utveckling under nyare tiden. Vårt nutida samhällsliv: samhällets sociala byggnad; viktigare sociala rörelser och organisationsformer; grunddragen av Sveriges statsförfattning och förvaltning. Anm. Lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia behandlas i sammanhang med Sveriges historia. Geografi. Klass 6 (2 timmar), översiktlig repetition av Norden efter kartan. Sverige med särskild vikt lagd på dess naturtillgångar, befolkningsförhållanden, näringsliv och samfärdsel. Några av de viktigare kulturländerna i korthet på motsvarande sätt behandlade. Exkursioner. Matematik. Klass 6 (4 timmar). Aritmetiska uppgifter, valda med mera direkt hänsyn till det praktiska livets, särskilt affärslivets fordringar; ekvationssystem av första graden, huvudsakligen med två obekanta, jämte problem. Sammanfattande repetition av den föregående geometriska kursen; det viktigaste angående likformig avbildning; geometriska övningssatser samt planimetriska och rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram och användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Var tredje vecka ett skriftligt arbete. Anm. Huvudräkning övas i alla klasser. Biologi med hälsolära. Klass 6 (2 timmar, varav 1 timme laborationer var eller varannan vecka). Människokroppens byggnad och förrättningar jämte hälsolära, även innefattande undervisning om de rusgivande ämnenas samt kaffets och tobakens natur och verkningar. Växternas byggnad och liv. Utvecklings- och ärftlighetsläran i huvuddrag. Fysik. Klass 6 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Någon utvidgning av kursen i mekanik, särskilt rörande krafters sammansättning och upplösning med enkla användningar av satserna härom samt enkla försök tillhörande rörelseläran; de enklaste ljus- och ljudfenomenen; det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt. Kemi. Klass 6 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). De allmännaste mineralen; de viktigaste bergarterna och lösa jordlagren samt deras bildning. Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper; några viktigare kapitel av organisk teknisk kemi.

3. 5-årig realskola för flickor. Kristendomskunskap. Klass 5 (2 timmar). Den kristna tros- och livsåskådningen i anslutning till en återblick på profetismen och en fördjupad framställning av Jesu förkunnelse. Huvuddragen av den bibliska litteraturens historia. Anm. I alla klasser bibel- och psalmläsning. Läsning av lämpliga litteraturalster till belysning av de kyrkohistoriska kursmomenten, särskilt införande i några av de klassiska uttrycken för Kristustron i predikan, psalm och bekännelse (Luthers lilla katekes). ModersmåletKlass 5 (3 timmar). Fortsatt litteraturläsning såsom i föregående klass; en isländsk saga och någon eddadikt i översättning; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av diskussioner och utförligare referat. Kort sammanfattning av förut meddelade synpunkter rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Övningar i att uppsätta enklare skrivelser _ av praktisk art. Var fjärde vecka en uppsats eller, någon gång, en översättning från tyska eller engelska. Tyska. Klass 5 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore;höroch talövningar; grammatik i anslutning till skriftliga övningar; tillämpningsövningar; någon övning i läsning av tysk stil. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Engelska. Klass 5 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex tempore; höroch talövningar; grammatik i anslutning till skriftliga övningar; kort översikt av syntaxen; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till engelska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Franska. Klass 5 (3 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran fortsatt; någon syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Historia. Klass 5 (2 timmar). Svensk historia: översikt av Sveriges inre utveckling under nyare tiden. Vårt nutida samhällsliv: samhällets sociala byggnad; viktigare sociala rörelser och organisationsformer; grunddragen av Sveriges statsförfattning och förvaltning. Anm. Lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia behandlas i sammanhang med Sveriges historia.

134 Geografi. Klass 5 (2 timmar). Översiktlig repetition av Norden efter kartan. Sverige med särskild vikt lagd på dess naturtillgångar, befolkningsförhållanden, näringsliv och samfärdsel. Några av de viktigare kulturländerna i korthet på motsvarande sätt behandlade. Exkursioner. Matematik. Klass 5 (4 timmar). Aritmetiska uppgifter, valda med mera direkt hänsyn till det praktiska livets, särskilt affärslivets fordringar; ekvationssystem av första graden, huvudsakligen med två obekanta, jämte problem. Sammanfattande repetition av den föregående geometriska kursen; det viktigaste angående likformig avbildning; geometriska övningssatser samt planimetriska och rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram och användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Var tredje vecka ett skriftligt arbete. Anm. Huvudräkning övas i alla klasser. Biologi med hälsolära. Klass 5 (2 timmar, varav 1 timme laborationer var eller varannan vecka). Människokroppens byggnad och förrättningar jämte hälsolära, även innefattande undervisning om de rusgivande ämnenas samt kaffets och tobakens natur och verkningar. Växternas byggnad och liv. Utvecklings- och ärftlighetsläran i huvuddrag. Fysik. Klass 5 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Någon utvidgning av kursen i mekanik, särskilt rörande krafters sammansättning och upplösning med enkla användningar av satserna härom samt enkla försök tillhörande rörelseläran; de enklaste ljus- och ljudfenomenen; det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt. Kemi. Klass 5 (2 timmar, varav 1 timme laborationer). De allmännaste mineralen; de viktigaste bergarterna och lösa jordlagren samt deras bildning. Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper; några viktigare kapitel av organisk teknisk kemi.

135 Bil. 28 a.

4-årig realskola för flickor på 6-årig grundskola. K l a s s Summa

Ä m n e n 2

4 Kristendomskunskap .

t)

6 Modersmålet

15 Tyska

18 Engelska

10 Franska

— —

—

Historia

(3) 2

Geografi

2 Matematik

1 3

(3) 10 7

1 Fysik

— —

Kemi

—

—

—

3 Biologi med hälsolära

Teckning

1 Musik

1-5

1-5

1-5

Gymnastik med lek och idrott

4 Slöjd

2 Hushållsgöromål

—

2 4-5

9-5

4-5

Anm. 1. Åt lärjungar i klass 4, som så önska, meddelas undervisning i franska 3 timmar i veckan. Dessa lärjungar må kunna helt eller delvis befrias från deltagande i undervisningen i teckning eller slöjd. Anm. 2. För de lärjungar, som behöva fortsatt undervisning i välskrivning, skall å tid utom timplanen dylik undervisning anordnas, med skyldighet för nämnda lärjungar att i den utsträckning, som anses erforderlig, deltaga i denna undervisning. Anm. 3. Undervisning i frivillig teckning meddelas under högst 2 timmar i veckan utom timplanen. Anm. 4. I realskolan må frivilliga laborationer i biologi, fysik och kemi kunna å tid utom timplanen anordnas i den utsträckning, skolöverstyrelsen på därom av vederbörande rektor gjord framställning medgiver.

136 Bil. 28 b.

4-årig realskola för flickor på 6-årig grundskola. Kristendomskunskap. Mål. Undervisningen i kristendomskunskap i realskolan har till uppgift att i anslutning till det i folkskolan inhämtade, på ett sätt, som främjar lärjungarnas sedliga och religiösa utveckling, meddela dem insikt om den kristna religionens historia och livsåskådning samt i samband därmed någon kännedom om viktigare främmande religioner. Kurs fördelning. Klass 1 (2 timmar). Sammanfattande framställning av Jesu liv och verksamhet. Aposteln Paulus och skildringar från kristendomens grundläggningstid i anslutning till läsning av Apostlagärningarna. E t t fåtal enkla livsbilder ur den kristna kyrkans historia under gamla tiden Klass 2 (1 timme). Enkla livsbilder ur den kristna kyrkans historia under medeltiden, agnade att belysa det kristna f romhetsidealet under detta skede Ve stora reformatorernas liv och verksamhet. me 3 (1 tir • P°AS J ) - N?S™ märkesmän ur kyrkans historia från de senaste r\ århundradena Drag ur den kristna missionens historia och i samband därmed korta underrättelser om de viktigaste främmande religioner, med vilka kristendomen kommit i beröring. Klass 4 (2 timmar) Den kristna tros- och livsåskådningen i anslutning till en återblick pa profetismen och en fördjupad framställning av Jesu förkunnelse. Huvuddragen av den bibliska litteraturens historia. Anm I alla klasser bibel- och psalmläsning. Läsning av lämpliga litteraturalster till belysning av de kyrkohistoriska kursmomenten, särskilt införande i några av de klassiska uttrycken för Kristustron i predikan, psalm och bekännelse (Luthers lilla katekes). Modersmålet. Mål. Undervisningen i modersmålet i realskolan har till uppgift att på den grundval som lagts io folkskolan, vidare utbilda lärjungarnas förmåga att uttrycksfullt och med vårdat uttal läsa prosa och vers, utveckla deras språkkänsla och deras färdighet att redigt och språkriktigt framställa sina tankar i tal och skritt samt göra dem bekanta med några av våra främsta författare i deras betydelsefullaste litterära verk. Kurs fördelning. Klass 1 (5 timmar). Läsning av litterärt värdefulla stycken med klart och enkelt språk; muntligt redogörande för egna erfarenheter och återgivande

137 av förut behandlade berättelser och skildringar; framsägning av inlärda stycken i bunden eller obunden form; välläsningens allmänna grunder. Form-, sats- och interpunktionslära med tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och uppsatsövningar. Var tredje vecka en mindre uppsats. Klass 2 (4 timmar). Läsning av valda stycken ur nyare svensk litteratur; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Elementerna av versläran. Behandlingen av lånord i svenskan. Eorm- och satsläran utförligare behandlad, med tillämpningsövningar; rättstavnings-, interpunktions- och uppsatsövningar. Var tredje vecka en uppsats. Klass 3 (3 timmar). Läsning av utförligare svenska litteraturprov, _huvudsakligen från 1800- och 1900-talen; i anslutning härtill litteraturhistoriska upplysningar och anvisningar för litteraturläsning på egen hand; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av kortare referat. I anslutning till litteraturläsning och uppsatsgenomgång elementär behandling av frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Form- och satsläran avslutad; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en uppsats. Klass 4 (3 timmar). Fortsatt litteraturläsning såsom i föregående klass; några provstycken ur dansk och norsk litteratur; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Kort sammanfattning av förut meddelade synpunkter rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Övningar i att uppsätta enklare skrivelser av praktisk art. Var fjärde vecka en uppsats. Tyska. Mål. Undervisningen i tyska i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, en viss förmåga att läsa och förstå lätt text, någon färdighet att uppfatta det talade språket och någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk. Kursfördelnin g. Klass 1 (6 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formläran påbörjad; tillämpningsövningar. Klass 2 (4 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran fortsatt; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Klass 3 (4 timmar). Läsning av valda författare; hör- och talövningar; formläran avslutad; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Var fjärde vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Klass 4 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis ex_tempore; höroch talövningar; formläran repeterad; översikt av syntaxen; tillämpningsövningar. Var tredje vecka en skriftlig reproduktionsövning eller översättning till tyska. Anm. De skriftliga reproduktionsövningarna och översättningarna böra förekomma till ungefär lika antal under läsåret. Engelska. Mål. Undervisningen i engelska i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, någon förmåga att läsa och förstå lätt text och någon övning att uppfatta det talade språket.

138 Kursfördelning. Klass 3 (6 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formlära; tillämpningsövningar. Klass 4 (4 timmar). Läsning av lättare texter; hör- och talövningar; formläran repeterad; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Franska. (Frivilligt ämne.)

Mål. Undervisningen i franska i realskolan har till uppgift att giva lärjungarna någon övning i franskans uttal samt i att läsa och förstå lätt fransk text. Kurs. Klass 4 (3 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; det viktigaste av formläran; tillämpningsövningar. Historia. Mål. Undervisningen i historia i realskolan har till uppgift att, i anslutning till vad folkskolan meddelat, bibringa lärjungarna ökad kännedom om vårt folks historia företrädesvis under nyare tiden, lära dem känna viktigare personligheter och tidsföreteelser i den allmänna historien, allt under beaktande av vad som är av större betydelse för förstående av vår egen tids kultur och samhällsliv, ävensom att på grundvalen av denna undervisning meddela dem någon kännedom om samhällets byggnad och verksamhet samt medborgarnas förpliktelser och rättigheter. Kurs fördelning. Klass 1 (3 timmar). Allmän historia: forntiden, medeltiden och nyare tiden till 1555. Svensk historia: forntiden, medeltiden och nyare tiden till 1560. Klass 2 (3 timmar). Allmän historia: nyare tiden från 1555 till 1789. Svensk historia: nyare tiden från 1560 till 1792. Klass 3 (2 timmar). Allmän historia: nyare tiden från 1789 till närvarande tid. Svensk historia: nyare tiden från 1792 till närvarande tid. Klass 4 (2 timmar). Översikt av Sveriges inre utveckling under nyare tiden. Vårt nutida samhällsliv: samhällets sociala byggnad; viktigare sociala rörelser och organisationsformer; grunddragen av Sveriges statsförfattning och förvaltning. Anm. I varje klass behandlas lämpliga delar av de skandinaviska grannländernas historia i sammanhang med Sveriges historia. Geografi. Mål. Undervisningen i geografi i realskolan har till uppgift att, på grundvalen av det i folkskolan inhämtade, meddela vidgad kunskap om fäderneslandets samt om det viktigaste av det övriga Europas och de främmande världsdelarnas geografi, i syfte att giva lärjungarna en samlad, i möjligaste mån åskådlig bild av jordytan, dess natur, befolknings- och näringsförhållanden.

139 Kurs för delning. Klass 1 (2 timmar). Polarländerna, Afrika, Asien, Australien, Sydamerika. Globen och dess avbildning genom kartan. Gradnätet. Klass 2 (2 timmar). Nordamerika, Oceanerna, Europas geografi påbörjad. Klass 3 (1 timme). Det övriga Europa utom Norden. Klass 4 (2 timmar). Grunddragen av den allmänna geografien. Översiktlig repetition av Norden efter kartan. Sverige med särskilt vikt lagd på dess naturtillgångar, befolkningsförhållanden, näringsliv och samfärdsel. Norge, Danmark och Finland i korthet på motsvarande sätt behandlade. Exkursioner. Matematik.

Mål. Undervisningen i matematik i realskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna insikt och färdighet i aritmetik samt i användandet av förstagrads ekvationer med en obekant, allt med tillämpning på uppgifter ur det praktiska livet, ävensom insikter i geometri, till omfånget i huvudsak motsvarande Euklides första, tredje och fjärde böcker, jämte någon färdighet att lösa enkla konstruktions- och beräkningsuppgifter tillhörande lärokursens område. Kurs för delning. Klass 1 (b timmar). Läran om bråk repeterad och utvidgad utöver folkskolans kurs; tillämpningsuppgifter; procent- och ränteräkning. _ Geometrisk kurs, till omfånget i huvudsak motsvarande Euklides första, tredje och fjärde böcker, påbörjad (vårterminen). Klass 2 (3 timmar). Sifferekvationer av första graden med en obekant jämte tillämpningar på aritmetiska uppgifter. Den förutnämnda geometriska kursen fortsatt; lätta geometriska övningssatser. Klass 3 (3 timmar). Ekvationer av första graden med en obekant jämte tillämpningar på aritmetiska uppgifter; enkla algebraiska reduktioner. Den förutnämnda geometriska kursen fortsatt och avslutad; lätta geometriska övningssatser och planimetriska beräkningguppgifter. Uppritning av enkla diagram. Klass 4 (4 timmar). Ekvationer, aritmetiska uppgifter och algebraiska reduktioner såsom i föregående klass; irrationellt tal och kvadratrot. Den förutnämnda geometriska kursen fortsatt och avslutad; lätta geometriska övningssatser samt planimetriska och några rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram. Anm. Huvudräkning övas i alla klasser. Biologi med hälsolära.

Mål. Undervisningen i biologi med hälsolära i realskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en så vitt möjligt på egen åskådning grundad kunskap om de levande varelsernas viktigare former samt om det viktigaste angående människans och de övriga levande varelsernas byggnad och livsyttringar.

140 Kurs för delning. Klass 1 (2 timmar). Ryggradsdjurens byggnad och viktigare former. Undersökning av levande växter, delvis med växtbestämning efter flora; undervisning om växters insamling och preparering, växtinsamling. Exkursioner. Klass 2 (3 timmar). De ryggradslösa djurens byggnad och viktigare former. Kortfattad översikt av de högre växternas yttre organ i samband med växtundersökning; gagnväxter och i samband därmed några av växtrikets viktigare familjer jämte huvuddragen av växtsystemet; växtinsamling. Exkursioner. Klass 4 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Människokroppens byggnad och förrättningar jämte hälsolära, även innefattande undervisning om de rusgivande ämnenas samt kaffets och tobakens natur och verkningar. Viktigare svenska växtsamhällen; växternas byggnad och liv. Utvecklings- och ärftlighetsläran i huvuddrag. Fysik och kemi.

Mål. Undervisningen i fysik och kemi i realskolan har till uppgift att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om några av de viktigaste fysiska och kemiska företeelserna och med dem sammmanhörande praktiska tillämpningar. Kurs fördelning. Fysik. Klass 2 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Urval av iakttagelser och enkla försök ur mekaniken, värmeläran och elektricitetsläran. Klass 4 (3 timmar, varav 2 timmar laborationer). Urval av iakttagelser och enkla försök ur elektricitetsläran och läran om ljudet och ljuset. Det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt. Kemi. Klass 3 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Urval av iakttagelser och enkla försök inom områden av kemien, som särskilt äga tillämpning på det dagliga livet. De allmännaste mineralen och bergarterna; de lösa jordlagren samt deras bildning.

141 Bil. 29.

E. Praktiska skolformer.1) 3-årig högre folkskola. a.

För handelsundervisning. K l a s s

Summa

Ä m n e n

Kristendomskunskap

4 Modersmålet

13 Engelska

14 Tyska

11 Historia med samhällslära

5 Geografi

6 Handelsräkning

13 . . .

7 Bokföring med kontorsarbete och handelslära

14 Naturkunnighet med varukännedom

29 Välskrivning Stenograf! Maskinskrivning

3 Gymnastik med lek och idrott

12 Musik Slöjd

U,

1-5

1-5

4-5

36-5 1

2 7-5

37-5

385 För närmare upplysningar om kursplaner m. m. hänvisas till kapitel XIII.

142 Bil. 30.

3-årig högre folkskola. b.

För teknisk utbildning. K l a s s

Ä m n e n

Summa

Kristendomskunskap

4 Modersmålet

13 Engelska (tyska)

14 Historia med samhällslära

5 Geografi

3 Matematik

18 Fysik

14 Kemi

10 Beskrivande maskin- och byggnadslära med konstruktionsritning , 27

30 Teckning

2 Verkstadsarbete

12 Gymnastik med lek och idrott

3S

143 Bil. 31.

3-årig högre folkskola. c. För huslig utbildning. Typ A. K

:

Modersmålet Historia med samhällslära

. . .

a

s

s

varje vecka

la

2:a

3:e

7 G

Gr. 1 Gr. 2 Gr. 3 Gr. 4

C

.,

33A

— — —

1272 9

3 1

—

43A

2 2

o

— — — —

7 6 4

tal i veckan

Första perioden

4:e

v e c kan

8 Medel-

1 Ä m n e n

l

2 Matematik

1 Naturkunnighet

5 4

—

—

2 2

— —

—

—

—

1V«

—

—

—

Matlagning m. m

— — —

— —

—

— — —

—

— —

—

—

— — —

28 Tvätt, hemvård m. m Slöjd

61/*

—

372 874

874 — —

Hushållsgöromål:

— —

18 Barnavård Teckning

2 Musik

1-5

1-5

1-5

1-5

1-5

1-5

1-5

1-5

—

26 Gymnastik med lek och idrott

.

16^

4-5 | 35-5

4-5

35-5 | 24-5 | 24-5

36-5

37-5

37-5

37-5

37-5

38-5

38-5

38-5 i 38

4»/2

144 Bil. 32.

3-årig högre folkskola. d. För kuslig utbildning.

Typ B. K l a s s

Ä m n e n

Summa 1

4 Modersmålet

14 Engelska (tvska)

9 Historia med samhällslära

1-6

1-5

4-5

17-5

—

38-5

—

Bokföring

Hushållsgöromål Slöjd . . . . •

Gymnastik med lek och idrott

5 4

•

145 Bil. 33.

Praktiska linjer vid 4-årig realskola. a.

Handelslinje. K l a s s Summa

Ä m n e n

Kristendomskunskap

i

Modersmålet

14 Tyska

17 Historia

6 Geosrrafi

6 Matematik

14 2

Biologi Naturkunnighet med varakännedom

. . . . . . .

12 Bokföriug med handelslära 27

29 Välskrivning Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott

1 2 1-5 4

2 1-5 4 g. 3 fl.

1-5

4-5

12 g. 11 ti.

Slöjd

2 Praktiskt arbete för gossar

3-5

Hushållsgöromål

4-5

Stenograf!

1 Maskinskrivning

2 2

10*—253165

3-5 4-5 3 3

146 Bil. 34.

Praktiska linjer vid 4-årig realskola. b. Teknisk linje. Klas

Ä m n e n

Summa

Kristendomskunskap

4 Modersmålet

. . .

Tyska

14 Historia

6 Geografi

3 Matematik

. . . .

18 Biologi

2 Fysik

11 Kemi

10 27

26 Teckning, resp. i kl. 2 beskrivande maskin- och byggnadslära Musik

1-5

1-5

1-5

4-5

Gymnastik med lek och idrott

10 Slöjd

2 Verkstadsarbete

8 95

8-5

3S-5

34 5

147 Bil. 35.

Praktiska linjer vid 4-årig realskola. c. IIu9kållslinje. K l a s s Summa

Ä m n e n

Kristendomskunskap

5 Modersmålet

. . . .

15 Tyska Historia

6 Geografi

4 Matematik

11 Biologi med hälsolära Fysik Kemi Bokföring

Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott Slöjd

—

2 15 4 2

1 1-5 3 6

4 4-5 10 14 15

5 165

1 1-5 3 6 10

375 Hushållsgöromål

215 38-5

148 Bil. 36.

Praktisk avslutningsklass parallell med 3:e klassen av 4-årig realskola. a. För liandelsnndervisuing. Klass Ä m n e n

Summa 1

5 Modersmålet

13 Tyska . . . . ' .

16 Engelska

—

—

5 Historia

2 Geografi

2 o

6 Matematik

13 Biologi

1 3

—

—

1 >°

—

Kristendomskunskap

. . . .

Fysik Bokföring

7 Stenograf!

—

.—

2 Teckning

2 g. 1 fl.

—

4 g. 3 fl.

Maskinskrivning

—

—

2 Musik

1-5

1-5

45 Gymnastik med lek och idrott

4 2

4 g. 3 fl.

1-5 4

12 g. 11 fl.

1 fl.

3 g. 4 fl.

— —

3-5

3-5

4-5

— —

—

3S-5

Slöjd Praktiskt arbete för gossar Hushållsgöromål

4-5

149 Bil. 37.

Praktisk avslutningsklass parallell med 3:e klassen av 4-årig realskola. b.

För husbållsundervisning. K l a s s Summa

Ä m n e n 1

3 Kristeudomskunskap

5 Modersmålet

1 4

16 Tyska

5 Engelska

—

5 Historia

b

2 Geografi

5 Matematik

11 5 6 2

5 7

— —

—

1 1-5

2 Musik

2 15

1-5

5 4'5

Gymnastik med lek och idrott

10 Slöjd

9 Hushållsgöromål

—

6 5

11-5

17-5

36-

38-

Biologi med hälsolära

. . . .

Fysik Bokföring

Teckuing

-

150 Bil. 38.

Antalet vid de allmänna läroverken vårterminen 1925 från klass 5 flyttade samt antalet lärjungar med vissa kvalificerade betyg (jfr sid. 336). t

!

t

lärjungar med kralicerade betyg

därav flyttade till kl. 6 eller R I

v e r k

a 1

därav flyttade till kl. 6 eller R I

i—

L ä r o v e r k

o

a & n p

antal

antal %

a 1

Sc

1. Högre allmän- j na läroverk.

H. reallärov. i Göte borg . .

52 56-5

25 27-2

H.latinlärov. å Norrmalm i Stockholm \

Vänersborg

27 62-8

Borås

. .

52 64-2

14 326 32 39-5

Skara

. .

81 -10

28 70-0

21 52-5

Karlstad .

29 47-5

15 24-6

Örebro . .

90 60

37 41-1

32 35]6

H. allm. lärov. å Södermalm i Stockholm H. reallärov. å Norrmalm i Stockholm H. reallärov. å Östermalm i Stockholm Nya elementarskolan i Stockhom Uppsala

. .

Nyköping

102 71

60 58-8 51 71-8

20 22-9

28 27-5

29 40-8 Västerås . . .

37 61-7 28 62-2

Gävle . .

59 75'6

16 35-5 34 436

12 28'6

Hudiksvall Härnösand

18 53

13 72'2 35 66-0

15 28-3

40 68-9

23 39-6

TJmeå . .

58 55 •14

37 67-3 32 72'7

27 49-1 17 38-6

Luleå

22 59-4

14 37-a

2 302 1 450 630

823 35 7

Falun 98 42

57 58'1 27 64-3

31 31-6

44 63-8;

32 46-4

38 667

211 36'8 Sundsvall Östersund 6 20-

29 Strängnäs

53 60-9

Linköping

69 Norrköping .

64 Jönköping

12 4L4 42 60-9 39 609

30 43-5 28-1

.

47 7L2

455 Växjö

. . .

36 60-0

45'0

Kalmar

. .

30 61-2

36-7

2.

. .

65 Katarina realskola i Stockholm . . .

81 Kungsholmens realskola i Stockholm

25 41-7

Södertälje

Västervik

17 60-7

35-7

. . .

20 7L4

32-1

44 69'8 26 68-4

38-1 25-5

51 78-4

18 27-7

47 580

26 32-1

35 41-211

63-8

16 34-o!

75-0

6 50-0 11 25'Gj 6 24-0

Karlskrona .

63 Kristianstad

38 Malmö . . .

94 Lund

. . .

62 66-0 34 56-7

Hälsingborg .

43 597

37-6

Enköping .

Ystad

33 64

23 69-7

45'5

Eskilstuna

55-8

39 60-9|!

28-1

Eksjö

52-0

. . .

Halmstad . .

42-1

H. latinlärov. i Göte104

78 75" 0

43 41-8

6 333

Realskolor.

Jakobs realskola i Stockholm . . .

Visby

19 31-7

I

. .

25 Oskarshamn

14;

64-3

2, 14-3 i]

Karlshamn

14| 50'Oi

151 A

L ä r o v e r k

n

t

a

A

1 E * 3-q

EKS

därav flyttade till p P kl. 6 eller R I 3 5 -

H

a> 5

B»!

cd. a

antal

%

L ä r o v e r k

tftf 5 f

P:

ra

u

t

därav flyttade till kl. 6 eller R I

*-t

3 B

antal

r* l

% i

Malmö Landskrona

. . . .

Varberg

Uddevalla

. . . .

13 5 9 1

7 31-8

Mariestad

. . . .

11 64-7

6 35-3

. . . .

i Kristinehamn . . .

Söderhamn

3.

. . . .

10 7T4

7 50-0

2b 92-6

14 b l - 8

24 61fi

12 30-8

22 Arvika

Trälleborg

.

25 69-4

16 44-4

Strömstad

.

4 33-3

1 Alingsås

. .

16 61-5

7 26-9

. . .

19 51-4

10 27-0

18 56-2

10 3 L 2

9 642

20 25-9

Lidköping

14 58-3

13 92-9

46 59-7

9 40-9

7 31-8

16 b6-,

9 3/ - 4

555 6 4 2

290 3 3 5

Samskolor.

Norrtälje

15 68-1

11 50-0

Vadstena

17 73-9

11 47-8

- P

17 56-7

•5 3 ?

15 62-5

Ängelholm

Östra realskolan i Göteborg . . . .

ås

22 73-3

Vimmerby

10 22-7

36 39-6

err P

19 25-7

28 63-6

60 65-9

Si'A

a .2.

38 51-8

.

74 Västra realskolan i Göteborg . . . .

a

Åmål

. . . .

Falköping

8-3

Filipstad . .

18 72-0

7 28-0

Askersund

10 66'7

7 46-7

Sala

20 IH 80-n

9 45-0

Köping

. .

12 66-7

7 38'9

Arboga . . .

10 71-4

6 42-9

Örnsköldsvik

23 76-7

17 56-7

Skellefteå

.

11 39 "3

9 32-1

. . .

23 /1'9

14 43'8

Haparanda .

21 84-0

7; 28-0

295 6 5 7

180 40'1

Piteå

.

3 0 1 6 2 300 03-6 1 2 9 3 35 8

Statens offentliga utredningar 1926 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nnmmer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Rättskipning.

Fångvård.

J

Vatteiiväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkanie ang. de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor. [2] 1921 års pensionskommittés betänkande. 7. Nytt förslag till militär tjäustepensionslag. [3]. Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Kommunikationsväsen. Statens och kommunernas

finansväsen.

B a n k - , kredit- och peniiingväsen. Politi.

Försäkrings väsen. Socialpolitik. TJtredniig rörande lagstiftningen om arbetstidens begriins ninp i vissa främmande länder m. m. [1] Postverket. [4]

Hälso- och sjukvård.

K y r k o väsen. Undervisningsväsen. A n d l i g o d l i n g i övrigt. Det svenska skolväsendets organisation. [5]

Allmänt näringsväsen.

Fast egendom.

J o r d b r u k ined b i n ä r i n g a r .

Försvarsväsen,

Utrikes ärenden.

Stockholm 1926. P. A. Norstedt & Söner 253165

I n t e r n a t i o n e l l rätt.