Betänkande med förslag till lag om semester

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1937:49

SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG T I L L

L A G OM S E M E S T E R Avgivet 1936

AMS

S

T

av

SEMESTEMSAKKVJVNIGA

O

C

K

1 9

H

O

7 L

M

Statens offentliga utredningar 1937 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g

Socialiseringsprobleraet. 2. Ilushållsräkningens pro- 25. U t r e d n i n g r ö r a n d e flottans fartygstyper m, in. No stedt. 232 s. Fö. blem och faktorer. Tiden, viij, 173 s. Fi. Socialiseringsidéer ocli socialiseringspraxis i Sovjet26. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag röjande b r e d s k a p s a r b e t e n . B e c k m a n . 221 s. S. unionen. 2. Tiden, vij, 140 s. Fi. Betänkande rned förslag till revision av förvarings27. B e t ä n k a n d e m e d förstag till lönereglering töv lärar personalen vid k o m m u n a l a mellanskolor, k o m m u och interncringslagarna in. in. Marcus. 96 s. Ju. nala flickskolor o c h högre folkskolor. Norsted Statslotteriutredningen. Betankande med förslag rö122 s. Fi. rande svenskt penninglotteri. Hicggström: 177 s. il. Betänkande med förslag till lagstiftning angående 28. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om skyddskoppymp särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrning m . rn. B e c k m a n . (2), 482 s. 1 karta. S bottens läns lappmarker m. m. Marcus. 98 s. 1 kar29. B e t ä n k a n d e m e d förslag till l a g om allmänning ta. J o . skogar i N o r r l a n d och D a l a r n a ni. m . Marcus. 246 2 kartor. J o . Y t t r a n d e i abortfrågan. Marcus. 56 s . S. 1934 års n ä m n d för städningsutredning. Betan30. Redogörelse för i n v e n t e r i n g av odlingsjord å kron< parkerna nedanför odlingsgränsen i de två n o r d l kände m e d speciella beräkningar och förslag rögaste N o r r l a n d s l ä n e n ä v e n s o m för vissa andra u p j r a n d e ersättningarna för städningsarbete inom vissa drag. K i h l s t r ö m . 82 s. J o . statliga ämbetslokaler i Stockholm m. m. Marcus. 54 s. Fi. 31. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående i n r ä t t a n d e a e t t s t a t e n s i n s t i t u t l ö r folkhälsan. Beckman. 78 Betänkande med förslag angående den statsunders t ö d d a vattenavlednings- och avdikningsveiksaiu3 bil. S. heten samt därmed sammanhängande spörsmål. 32. 1936 års l ö n e k o m u i i t t é . B e t ä n k a n d e med utredning Hreggström. 275 s. 3 bil. J o . och förslag a n g å e n d e dyrortsgrupperingen. Marcus. Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland 178 s. Fi. m e d vissa förslag till åtgärder till förbättrande av 33. B e t ä n k a n d e m e d furslag angående den fasta lantden norrländska jordbrukarbefolkningens ekonobruksundervisningens o r d n a n d e . Marcus. 270 s. Jo. miska 6tällning. Marcus. 145 s. Jo. 34. B e t ä n k a n d e m e d förslag till åtgärder för förbättrande a v d e blindas o c h de dövetummas arbets10. Betänkande med förslag angående r ä t t till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön förhållanden o c h förvärvsmöjligheter. Beckman. i J ä m t l a n d . 1. Lagförslag och motiv. Marcus. 530 i 122 s. S. s. Jo. 35. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lagstiftning om grundv a t t e n in. m . N o r s t e d t . 145 s. J u . 11. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående r ä t t till iiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön 36, Universitetsberedningen. Utredning ifråga om uni1 J ä m t l a n d . 2. Kartbilagor. Vänern och Hjälmaren versitetens v e r k s a m h e t och organisation. HrcggMarcus. 4 s. 17 kartor. Jo. ström. v j , 210 s. E. 37, E f t e r l ä m n a d e a n t e c k n i n g a r till förberedande u t 12. Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1936. Beckkast till strafflag. A v J . C. W. T h y r é n . Lund, Berm a n . 196 s. 1 karta. S. ling. 202 s. J u . 13. Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pensions- och a n d r a personalstiftelser ni. m. Norstedt. 38, B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om villkorlig dom in. m . Marcus. 147 s. J u . 175 s. Ju. 3 ^ ' Betänkande i n e d förslag till kungörelse om korn14. B e t ä n k a n d e m e d förslag till vissa lagstiftningsåtmissionärer hos ö v e r r ä t t e r och stadsdomstolar. Norgärder till motverkande a v överdriven skuldsättstedt. 32 s. J u . ning inom jordbruket. Marcus. 303 s. Jo. ft Särskilda inom ecklesiastikrl epartementet tillkallade 15. Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafiksakkunnigas y t t r a n d e m e d anledning av det å t dem säkerhetens höjande vid korsningar i samrua plan lämnade u p p d r a g e t a t t biträda vid utredigeringen mellan järnväg och väg samt järnvägarnas beredande av d e t u t a v 1936 å r s kyrkomöte antagna psalmav bidrag a v automobilskatteinedel till säkerhetsboksförslaget. U p p s a l a . Almqvist & Wiksell. 8 s. E. anordningarna vid dylika korsningar. Htcggströin. j 41 B e t ä n k a n d e r ö r a n d e fiskerinäringens avsättnings107 s. * . förhållanden m . m . I d u n . 145 s. J o . 16. Hembiträdesutredningens betänkande. 1. Betan- | 42, 1936 års s k a t t e k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e med förslag till omläggning a v den direkta statsbeskattningen kände och förslag i fråga om utbildning a v hemin. m . Marcus. 397 s. 1 bil. Fi. biträden. Beckman. 202 s. 8» 43, Betänkande m e d förslag rörande lån och bidrag a v 17. B e t ä n k a n d e angående vissa med frivillig anskaffning statsmedel till främjande a v bostadsförsörjning för av luftvärnsmateriel sammanhängande frågor. Beckmindre bemedlade b a r n r i k a familjer i egnahem m . m. m a n . 48 8. Fö. j ä m t e därtill h ö r a n d e utredningar. Beckman. 118*. 18. Promemoria angående grunderna för en reform av 119 s. S. lagstiftningen om r ä t t till litterära och musikaliska verk. Norstedt. 67 s. Ja. 44, B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag angående understöd i form a v fria bostäder och fri kost å t 19. B e t ä n k a n d e med förslag till åtgärder mot smittsam studerande v i d universiteten i Uppsala och L u n d kastning hos nötkreatur. I d u n . 81 s. Jo. samt karolinska mediko-kirurgiska institutet. Hsegg20. Utredning angående de rättsbildade domsagobiträström. (4), 163 s. E. denas anställnings- och avlöningsförhållanden. Norstedt. 54 6. Ju. 45. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag angående s t u d e n t e x a m e n , Hreggström. i s , 269 s. E. 21. B e t ä n k a n d e m e d förslag till l a g om minimilöner j för lantarbetare. Beckman. 214 8. J o . 1 46.B e t ä n k a n d e och förslag rörande vården av själsligt abnorma manliga ekyddshemselever s a m t a v van22. Efterskrift till »Kyrkogodset i Skåne, Halland och | artade sinnesslöa gossar m . m . Norstedt. 68 s. S. Blekinge under dansk tid». Av E . Schalling. Mar- i cus. 66 s. E. 47. F o l k t a n d v å r d . N o r s t e d t . 123 s. S. 48. 1936 å r s l ö n e k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e med försl 23. B e t ä n k a n d e angående pensionsstyrelscns invaliditill civilt avlöningsreglemente. Marcus. 614 s. Vi tetsförebyggande verksamhet. Beckman. 140 s. S. i 24. Förslag till ä n d r a d lagstiftning om sammanträffande ! 49.B e t ä n k a n d e med förslag till lag om semester. No: stedt. 220 s. S. av b r o t t j ä m t e motiv. Norstedt. 132 s. Ju. A n m . Om särskild tryckort ej angives, ar tryckorten Stockholm. B o k s t ä v e r n a med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t . ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars y t t r e anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1937:49 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAG OM S E M E S T E R Avgivet av 1936 ÅRS

SEMESTERSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1937 KTTNGL. BOKTBYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNEB

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet.

Den 5 juni 1936 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet dels att tillkalla högst sex sakkunniga att inom departementet biträda med utredning rörande frågan om en laglig reglering av arbetares och andra löneanställdas rätt till semester, dels ock att uppdraga åt en av de sakkunniga att vara ordförande ävensom att besluta om sekreterarbiträde åt dem. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen den 10 juni 1936 ledamoten av riksdagens första kammare, byråchefen Oskar Hagman, ombudsmannen Ragnar Gasparsson, ledamoten av riksdagens andra kammare, godsägaren friherre Arvid De Geer, direktören Ivar Larson, ombudsmannen Helge Rydberg och ledamoten av riksdagens första kammare, jägmästaren Gustaf Tamm, varjämte departementschefen uppdrog åt Hagman att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Samma dag uppdrogs åt numera utnämnde byråchefen i socialstyrelsen Ernst Bexelius att vara sekreterare åt de sakkunniga. De sakkunniga antogo benämningen: 1936 års semestersakkunniga. Direktiven för de sakkunnigas arbete innehållas i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 5 juni 1936. Departementschefen redogjorde därvid till en början för semesteridéns utveckling i vårt land samt för gällande lagstiftning om semester och tidigare framlagda förslag i ämnet. Härefter anförde departementschefen följande. »Vid den ytterligare utredning av föreliggande fråga, som jag nu anser bör komma till stånd, torde övervägas införandet i lagstiftningen av generella och till sin natur tvingande bestämmelser rörande semester för i princip samtliga kategorier arbetare och andra löneanställda. Utredningen bör sålunda omfatta jämväl sådana statens och kommunernas befattningshavare, vilka kunna beröras av kollektivavtal och vilkas semesterförmåner ej äro reglerade genom i administrativ väg utfärdade författningar eller andra särskilda bestämmelser. Jämväl bör undersökas i vad mån förmånen av semester kan beredas säsongarbetare samt eljest icke för bestämd tid anställda arbetare. Att närmare precisera utredningsuppdraget lärer för närvarande icke kunna eller böra ifrågakomma. Vid utredningen bör samarbete åvägabringas med hembiträdesutredningen. »

4 I skrivelse till Herr Statsrådet den 23 oktober 1936 hava de sakkunniga hemställt, att särskilda utredningar måtte verkställas dels genom socialstyrelsens försorg angående den omfattning, i vilken rätt till semester för närvarande tillkomme olika grupper av arbetstagare, ävensom angående de grundläggande villkoren för åtnjutande av semester, dels ock genom kommerskollegii försorg angående de kostnader för näringslivet samt staten och kommunerna, som skulle uppkomma genom en tvingande lagstiftning om semester enligt olika alternativ för semesterns längd. Med anledning härav har Kungl. Maj:t genom beslut den 22 januari 1937 uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa undersökning angående semesterförhållandena enligt gällande kollektivavtal samt beträffande kommunala befattningshavare och privatanställda och vissa särskilda kategorier av anställda i allmän eller enskild tjänst. Vidare har Kungl. Maj:t genom beslut den 12 februari 1937 uppdragit åt kommerskollegium att verkställa utredning angående industriens kostnader vid genomförande av lagstadgad semester för inom industrien anställda. De av socialstyrelsen och kommerskollegium utarbetade redogörelserna för ifrågavarande undersökningar hava intagits i de sakkunnigas betänkande. Efter remiss hava de sakkunniga den 14 september 1937 avgivit underdånigt utlåtande över en av 1936 års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga utarbetad promemoria med förslag till bland annat lag angående semester för sjöfolk. På framställning av de sakkunniga hava svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige från anslutna föreningar och fackförbund införskaffat och till de sakkunniga överlämnat uppgifter till bedömande av i vilken utsträckning arbetstagarna årligen växla anställning. De sakkunniga hava under sitt arbete överlagt med representanter för följande arbetsgivar- och arbetarorganisationer, nämligen svenska lantarbetsgivarnes centralförening, svenska lantarbetareförbundet, föreningen skogsarbeten, Sveriges skogsägareförbund, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, Sveriges redareförening, svenska sjöfolksförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening, svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges verkstadsförening, svenska metallindustriarbetareförbundet, svenska gjutareförbundet, svenska byggnadsindustriförbundet, svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund, svenska murareförbundet, svenska målareförbundet, svenska byggnadsträarbetareförbundet, svenska elektriska arbetareförbundet, svenska grovoch fabriksarbetareförbundet, svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet, sågverksförbundet, pappersmasseförbundet, Sveriges pappersbruksförbund, svenska sågverksindustriarbetareförbundet, svenska pappersindustriarbetareförbundet, svenska träindustriarbetareförbundet, köpmännens garantiförening, svenska arbetsgivareföreningen, de anställdas centralorganisation (daco) och svenska handelsarbetareförbundet. I enlighet med de givna direktiven hava de sakkunniga överlagt med hembiträdesutredningen.

5 Beträffande frågan om domstolskompetensen hava överläggningar förts med arbetsdomstolens ordförande, justitierådet Arthur Lindhagen. Efter avslutandet av arbetet få de sakkunniga härmed överlämna betänkande med förslag till lag om semester. De sakkunniga anse sig härmed hava slutfört sitt uppdrag. Stockholm den 16 december 1937. OSKAR HAGMAN. RAGNAR CASPARSSON. HELGE RYDBERG.

ARVID DE GEER.

IVAR O. LARSON. GUSTAF TAMM. Ernst

Bexelius.

r

Förslag till Lag om semester. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i enskild tjänst ävensom å sådana arbetstagare i statens eller kommuns tjänst, som icke äro underkastade ämbetsmannaansvar. Med arbetstagare förstås i denna lag envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig företagare. Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens räkning sådan arbetstagare användes till arbete utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande. Från lagens tillämpning undantagas dock följande arbetstagare, nämligen a) den som är anställd hos make, föräldrar eller adoptant, barn eller adoptivbarn; samt b) den som avlönas uteslutande genom andel i vinsten. 2 §• Arbetstagare äge, sedan minst fyra månader förflutit från det han tillträtt anställning hos arbetsgivare, rätt till semester med en dag för varje månad anställningen varat. Är anställning att betrakta som bisyssla, berättigar densamma icke till semester. Avbrott i anställningen må icke inverka på rätten till semester, såvida detta med hänsyn till omständigheterna kan anses vara oskäligt. Rätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete minst aderton dagar. Utföres arbetet i arbetstagarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, skall vid beräkning av antalet arbetade dagar till grund läggas det utförda arbetets mängd. Vid tillämpning av bestämmelserna i tredje stycket skall såsom tid, varunder arbetstagaren varit i arbete, jämväl räknas tid, varunder han åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet eller sådan yrkessjukdom, som omfattas av lagen den 14 juni 1929

8 om försäkring för vissa yrkessjukdomar, eller fullgjort i värnpliktslagen den 30 juni 1936 föreskriven repetitionsövning. 3 §. Semester utgår per kalenderår. Antalet semesterdagar bestämmes med hänsyn till arbetstagarens anställnings- och arbetsförhållanden under närmast föregående kalenderår, överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt till semester. 4 §.

Arbetsgivaren äge bestämma, när semester skall utgå. Därvid skall iakttagas, att semestern skall utgå i ett sammanhang under tiden 2 maj—30 september, såframt icke överenskommelse om annan ordning träffats med arbetstagaren. Vad sålunda föreskrivits i fråga om semesterns förläggning i ett sammanhang och under viss period av året skall icke gälla beträffande a) arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar samt trädgårdsskötseln; b) hembiträde i lanthushåll; c) å fartyg anställd arbetstagare; samt d) arbetstagare vid företag inom annat yrkesområde, där en förläggning av semestern till nämnda period av året skulle med hänsyn till arbetets säsongbetonade natur eller av andra omständigheter vara för arbetsgivaren uppenbart olämplig. Semester för å fartyg anställd arbetstagare skall, såframt icke annat överenskommes mellan parterna eller föranledes av bestämmelserna i 8 §, utgå i någon av följande svenska hamnar, nämligen a) den hamn där fartyget h a r sin hemort; b) den hamn i vilken arbetstagaren anställts; eller c) den hamn där fartygets resa slutar. 5 §• Arbetsgivaren skall senast en vecka före semesterns början på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. 6 §.

I semestern inräknas icke söndagar men däremot andra helgdagar eller sedvanliga fridagar, då dessa infalla under semestern. 7 §• Under semester skall lön utgå. Arbetstagare, som är avlönad med tidlön, beräknad per vecka eller längre tidsenhet, äge uppbära den å semestern belöpande lönen. För övriga arbets-

9 tagare skall lönen för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga inkomst per dag, som arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader av närmast föregående kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger. Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost men tillbringar semestern å ann a n ort, äge rätt till skälig ersättning för kosten. Ersättning för kost utgår jämväl för söndag, som infaller under semestern. Vid beräknande av semesterlönen skall hänsyn icke tagas till lön, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader. 8 §. Därest fartyg under ett kalenderår icke anlöper svensk hamn, må arbetsgivaren antingen under högst ett år uppskjuta utgivandet av semester till de å fartyget anställda eller i stället för semester utgiva ersättning med belopp, motsvarande vad arbetstagaren skulle hava uppburit i lön under semestern. 9 §• Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan han åtnjutit honom enligt 2 § tillkommande semester, skall för varje semesterdag, vartill han är berättigad, erhålla ersättning enligt de i 7 § stadgade grunderna, därvid hänsyn jämväl skall tagas till inkomsten under de månader av löpande kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger. 10 §. Åsidosätter arbetsgivare vad honom enligt denna lag åligger, vare han pliktig gälda skäligt skadestånd. 11 §• Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen. Denna lag träder i kraft den enligt 2 § kan förvärvas.

, från vilken dag semesterrätt

10 Förslag till Lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd. Härigenom förordnas, att 5 § m) lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 12 juni 1931 (nr 288), skall upphöra att gälla. Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag angående ändring i vissa delar av sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270). Härigenom förordnas, att 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 skola erhålla följande ändrade lydelse: 56 §. Om arbetstiden å fartyg och om semester gäller vad därom är särskilt stadgat. Å fartyg, tåla uppskov. Envar av och helgdagar. 90 §. Befälhavaren skall tillse, att ett exemplar av denna lag och av lagen den om semester finnes tillgängligt å fartyget. Åsidosätter han skyldighet, som nu sagts, straffes med böter, högst etthundra kronor. Denna lag träder i kraft den

11 Historik. Rätten att årligen erhålla semester, d. v. s. ledighet utan avstående av löneförmåner, var till en början förbehållen statens högre befattningshavare. Så småningom har emellertid semesteridén vunnit allmän tillämpning såväl bland statens och kommunernas befattningshavare som bland tjänstemännen i enskild tjänst. Jämväl flertalet arbetargrupper har numera en regelbunden, ehuru oftast kortvarig semester. Semesteridén har i stort sett vuxit fram utan stöd av lagstiftning. Lagbestämmelser om semester finnas för närvarande endast i arbetarskyddslagen. Sålunda innehåller 1922 års sjömanslag, som reglerar anställningsvillkoren för befälhavare och besättning å fartyg, icke några bestämmelser om semester. Rätten till semester regleras för statens och kommunernas tjänstemän genom lönereglementen, för tjänstemän i enskild tjänst genom muntliga överenskommelser, tjänstereglementen eller kollektivavtal och för arbetarna huvudsakligen genom kollektivavtal. Legostadgan och tidigare förslag till lagstiftning om arbetsavtal. En första antydan till legal reglering av semesterfrågan kan spåras i tjänstehjonslagstiftningens bestämmelser om s. k. fridagar. I äldsta tider ansågs tjänstehjon, som innehade anställning, icke kunna under löpande legostämma med laga verkan sluta tjänsteavtal för tiden därefter. Tjänstehjonet, för vilket var stadgat tjänstetvång, måste därför hava viss tid på sig för att söka ny anställning. Denna tid var bestämd till sju dagar, den s. k. städjestämman, och därunder var tjänstehjonet fritaget från tjänstetvånget. Rättsutvecklingen gick sedermera i den riktningen, att tjänstehjon, som ville frånträda anställning, tillerkändes rätt och ålades skyldighet att före den löpande legostämmans utgång skaffa sig ny anställning. De sju fridagarna bibehöllos emellertid, ehuru de ej voro erforderliga för sitt ursprungliga ändamål, och förlades till början av nästkommande legostämma. För stad nedsattes dock antalet till fyra. Enligt 1833 års legostadga utgjordes legostämman av tiden den 24 oktober—den 24 oktober, i Stockholm den 24 oktober—den 24 april och den 24 april—den 24 oktober. Tjänstehjon skulle inställa sig i tjänst, å landet sist å sjunde dagen och i staden sist å fjärde dagen efter flyttningsdagen, därest ej annorlunda vid städjandet vederbörande emellan överenskommits. Att märka är emellertid, att stadgandet ej var av tvingande natur samt att det allenast gällde vid tillträde av ny anställning, däremot ej vid fortsättande av förutvarande anställning. Legostadgan upphävdes i sin helhet genom lag den 4 juni 1926;

12 Under arbetet med tillskapandet av en avtalslagstiftning har vid skilda tillfällen semesterfrågan upptagits till behandling och föranlett förslag till lagbestämmelser. Sålunda innehöll ett av en särskilt tillkallad kommitté år 1900 avgivet förslag till lag om tjänsteavtal mellan husbönder och tjänare bestämmelser om semester. Enligt förslaget skulle tjänare, som var anställd p å helt eller halvt år, äga åtnjuta ledighet, vid helårstjänst under sex och vid halvårstjänst under tre söckendagar. I brist av åsämjande ägde husbonden med hänsyn till göromålen bestämma, när tjänaren skulle åtnjuta denna ledighet. Tjänaren kunde förbehålla sig att komma i åtnjutande av en eller flera av dessa fridagar före tillträdet av tjänsten. Däremot upptogos ej bestämmelser om semester i ett av samma kommitté år 1901 avgivet förslag till lag om vissa arbetsavtal. Ej heller funnos några bestämmelser angående semester i de av Kungl. Maj:t till 1910 och 1911 års riksdagar avlåtna propositionerna med förslag till lag om vissa arbetsavtal. Arbetstidskommitténs förslag till lag om arbetarsemester. Frågan om allmän arbetarsemester bragtes inför riksdagen år 1917 genom motioner, som väcktes inom båda kamrarna (I: 92 och II: 309). I dessa motioner föreslogs skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning och eventuellt förslag beträffande allmän arbetarsemester. Motionerna biföllos av riksdagen, som beslöt att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och på vad sätt en allmän arbetarsemester skulle kunna genomföras i vårt land, samt att Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Riksdagens skrivelse överlämnades sedermera till arbetstidskommittén. Denna avgav under år 1920 ett betänkande med förslag till lag om arbetarsemester. Kommittén uttalade, att bestämmelser om arbetarsemester otvivelaktigt vore att hänföra till lagstiftningen angående arbetstiden. Starka skäl talade enligt kommitténs mening för att bestämmelserna om semester så nära som möjligt anslöte sig till n ä m n d a lagstiftning. Det hade då synts kommittén mest ändamålsenligt att åt lagstiftningen om arbetarsemester giva enahanda tillämpningsområde, som gällde för lagen den 17 oktober 1919 om arbetstidens begränsning. Detta innebar, att den föreslagna lagen huvudsakligen skulle äga tillämpning beträffande kroppsarbetare vid rörelser och vissa andra arbetsföretag, vari i regel flera än fyra arbetare användes till arbete för arbetsgivarens räkning eller som, vad rörelser anginge, bedreves i samhällen med viss större folkmängd. Väsentliga undantag gjordes dock med hänsyn till arbetets beskaffenhet. Sålunda undantogs bland annat från lagens tillämpning arbete inom jordbruk, skogsbruk och sjöfart. Vidare skulle arbete, som bedreves av staten eller som vore att hänföra till hälso- eller sjukvård eller som ålåge trafikpersonal vid järnväg, icke falla under lagen. Slutligen föll ej heller hemarbete eller familjeföretag eller icke tidsbestämt arbete under lagen. Såsom arbetare skulle vid tillämpning av lagen ej räknas verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare, bokhållare eller därmed jämställd person samt vaktmästare eller annat un-

13 derordnat kontorsbiträde. Arbetsrådet tillerkändes befogenhet att avgöra, huruvida visst arbete vore att hänföra till sådant, vara lagen ägde tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare vore att enligt lagen räkna såsom arbetare. Rätt till sammanhängande semester under minst åtta dygn å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september skulle enligt förslaget föreligga för arbetare, som utan avbrott varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag från och med den 16 september nästföregående år och som sedan minst en månad användes till arbete, vara lagen ägde tillämpning. Därvid är att märka, att semestern ej skulle omfatta visst antal söckendagar, utan det skulle stå arbetsgivaren fritt att förlägga semestern så, att han sparade in största möjliga antal arbetsdagar. Vid förläggning av semestern till midsommarveckan kunde därför förlusten av arbetsdagar komma att inskränka sig till fyra. Om parterna voro ense, kunde semestern förläggas till annan tid än den nyss angivna ävensom uppdelas på flera perioder. Arbetsrådet berättigades jämväl medgiva avvikelse från de givna bestämmelserna. Om en arbetare uppsagt sin anställning, skulie han enligt förslaget icke vara berättigad till semester. Hade en arbetare under tiden från den 16 september nästföregående år på grund av annan omständighet än sjukdom eller olycksfall åtnjutit ledighet under sammanlagt mer än aderton söckendagar, skulle arbetsgivaren ej vara pliktig att bereda honom semester. Arbetsgivaren befriades dock ej därigenom från honom eljest åliggande skyldighet att utgiva semesteravlöning. Beträffande semesterlönens beräknande stadgade förslaget, att arbetare, där ej annorlunda vore avtalat, skulle äga att för semestern av sin arbetsgivare bekomma avlöning med ett belopp, motsvarande minst arbetarens arbetsförtjänst för en vecka, beräknad efter den tidlön, vartill arbetaren vid tiden för semesterns början vore berättigad. Kunde semesteravlöning ej tillförlitligt bestämmas på dylikt sätt, skulle arbetsförtjänsten beräknas efter den tidlön, som i orten vore gängse för sådant arbete, vartill arbetaren användes. Om en arbetsgivare å tid mellan den 15 maj och den 16 september uppsade en arbetare, som vore berättigad till semester, eller förflyttade honom till arbete, vara lagen icke vore tillämplig, skulle arbetsgivaren vara pliktig att till arbetaren utgiva semesteravlöning. Om en arbetsgivare underlåtit att inom den föreskrivna tiden bereda arbetare semester, skulle han vara pliktig att, när helst arbetaren så påfordrade, dock ej efter utgången av det kalenderår, varunder semestern skolat infalla, bereda arbetaren honom tillkommande ledighet ävensom att till arbetaren utgiva föreskriven semesteravlöning. Tillsyn å efterlevnaden av lagen skulle utövas av yrkesinspektionens befattningshavare. Därjämte föreslogos vissa straffbestämmelser för arbetsgivare, som visade uppenbar försumlighet i skyldigheten att bereda arbetare semester eller som i övrigt icke åtlydde lagens bestämmelser.

14 1930 års riksdag. Vid 1930 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion (nr 260), att riksdagen måtte antaga ett motionen bifogat förslag till lag om arbetarsemester. Enligt detta förslag skulle den arbetare vid rörelse och annat företag, vilken från och med den 1 januari varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag, å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september beredas semester under minst femton dagar eller, om avtalet under nämnda tid upphörde till följd av uppsägning från arbetsgivarens sida, tilldelas semesteravlöning som om arbetaren vid tiden för anställningens upphörande erhållit semester. Arbetare, som uppsagt sin anställning, skulle däremot icke vara berättigad till semester. Under hänvisning bland annat till den pågående omarbetningen av arbetarskyddslagen hemställde andra lagutskottet (utlåtande nr 20), att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna. Bestämmelser angående semester i arbetarskyddslagen. Arbetstidskommitténs betänkande i semesterfrågan remitterades till bland annat socialstyrelsen för yttrande. Styrelsen, vilken år 1922 anbefallts att inkomma med vissa förslag till ändringar i lagen om arbetarskydd, ansåg sig böra besvara remissen genom att upptaga frågan i samband med arbetarskyddslagens revidering. I ett av styrelsen år 1925 avgivet betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd uttalade styrelsen, att en lagstadgad verklig reglering av arbetarsemestern, åtminstone för det dåvarande, skulle möta stora svårigheter. Styrelsen hade därför trott det vara välbetänkt att gå en medelväg, som skulle stödja kravet på semester utan att alltför hårt binda parterna i avseende å semesterrätten. Styrelsen föreslog därför, att i arbetarskyddslagen skulle intagas en bestämmelse, att åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos samma arbetsgivare någon längre tid, borde, såvitt möjligt under den varmare årstiden, beredas sammanhängande ledighet (semester) under minst en vecka med i skälig mån bibehållen avlöning. Sedan socialstyrelsens förslag till reviderad lag om arbetarskydd överarbetats inom socialdepartementet, framlades vid 1931 års riksdag i propositionen n r 40 förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd. Förslaget upptog, bland annat, den bestämmelsen (5 § m), att åt arbetstagare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, borde, i allmänhet under den varma årstiden, beredas semesterledighet under minst fyra söckendagar, vilken ledighet i regel borde vara sammanhängande och förlagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag. Vederbörande departementschef anförde i statsrådet, bland annat, följande. Att en årligen återkommande semesterledighet är av synnerligen stor betydelse för bevarande av hälsa och arbetskraft samt att detta gäller snart sagt alla dem,

15 som året runt äro träget sysselsatta i arbete, torde vara förhållanden, som numera knappast behöva bliva föremål för diskussion. För arbetarnas del är ett vägande vittnesbörd för riktigheten härav att hämta från den utveckling, semesteridén redan vunnit i avtalen. Vad de organiserade arbetarna angår, har nämligen en betydande del av de arbetare, som tillhöra annan industri än säsongindustri, för närvarande semester sig tillförsäkrad genom avtal. Det kan då synas som skulle här, liksom i fråga om natt- och söndagsvilan, vara föga plats för samhällets inskridande med lagbestämmelser. För min del anser jag det emellertid så betydelsefullt, att principen om arbetarnas rätt till semester inskrives i lagstiftningen, att redan på grund därav bestämmelser i ämnet böra komma till stånd. Men även av praktiska skäl äro sådana lagbestämmelser önskvärda. Liksom i fråga om föreskrifterna beträffande natt- och söndagsvila äro de nämligen särskilt påkallade beträffande arbetsavtal, som kunna sägas ligga mera i periferien av det stora arbetsområdet och som därtill stundom ingås under sådana omständigheter, att arbetarna svårligen kunna fullt göra sina berättigade intressen gällande. I flertalet fall torde det vara fråga om oorganiserade arbetare. I det förhållandet, att för det stora antalet fall avtalsfäst rätt till semester för arbetare är för handen, finner jag snarare ett särskilt stöd för en önskan att medelst lagbestämmelse låta samma rätt komma även övriga arbetare till del än ett hinder mot ett dylikt förfarande. Det lärer ligga i sakens natur, att den uppställda bestämmelsen måste bliva synnerligen allmänt hållen, detta enär de grundläggande faktorerna — behovet av semester å ena sidan och förmågan att ekonomiskt uppbära denna tunga för arbetsgivaren å andra sidan — äro mer än i de andra fallen växlande. Så komplicerade som de till grund för frågans lösning liggande förhållandena äro i de särskilda fallen, torde det vara av största vikt att icke genom rigorösa föreskrifter forcera den utveckling av semesteridén, som sedan länge kunnat skönjas vara för handen. Det synes därför, som om lagstiftaren på detta område borde för närvarande begränsa sig till att söka bringa de förmåner, varom den stora mängden arbetsgivare och arbetare redan enat sig, jämväl övriga arbetare till del. Med denna utgångspunkt lärer icke böra stadgas semester av längre varaktighet än den som nu gäller för flertalet arbetare. För närvarande torde av de arbetare, som enligt kollektivavtal äga rätt till semester — utgörande sannolikt omkring 3U av de arbetare, som beröras av avtalen — ungefär 2 /3 hava en semester understigande en vecka. Den vanligaste tidslängden synes vara fyra dagar, låt vara att den faktiska ledigheten ofta blir längre genom att driften inställes på en helgdagsafton mellan två helgdagar. Det kunde ifrågasättas att, såsom en reservant inom socialstyrelsen föreslagit, i lagen alls icke fixera någon minimitid utan allenast stadga rätt till semester under skälig tid. Att märka är emellertid, att ett stadgande om rätt till semester lärer böra åtföljas av föreskrifter, som möjliggöra dess upprätthållande, och att härför erfordras, att stadgandet icke blir så obestämt som det i reservationen föreslagna. Mot ett dylikt stadgande synes mig ock kunna invändas, att detsamma inbjuder till meningsutbyten. Det lämpligaste torde vara att i lagen fixera semestertidens minimum, dock till allenast fyra dagar.

Förslaget bifölls i denna del oförändrat av riksdagen och lag i ämnet utfärdades den 12 juni 1931. Det må framhållas, att en arbetstagare icke å förevarande bestämmelse kan grunda något civilrättsligt anspråk gentemot arbetsgivaren utan att det ankommer på yrkesinspektionen att tillse, att bestämmelsen efterleves. 1932—1937 års riksdagar. Vid envar av 1932—1937 års riksdagar väcktes inom andra kammaren motioner (61/1932, 80/1933, 285/1934, 338/1935, 16/1936, 6/1937), vari hemställ-

16 des, att riksdagen måtte vidtaga sådan ändring i den i arbetarskyddslagen intagna bestämmelsen angående semester, att semesterledighet under minst femton dagar skulle å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september beredas åt arbetare, som från årets början varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden nr 14/1932, 15/1933, 4/1934, 6/1935, 57/1936, 3/1937) beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Förslag till lag om arbetsavtal. Under å r 1931 tillkallades inom socialdepartementet särskilda sakkunniga att biträda med verkställande av utredning och utarbetande av förslag om rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal och vad därmed ägde samband. De sakkunniga, vilka antogo benämningen »kommittén angående privatanställda», avlämnade år 1935 betänkande med förslag lill lag om arbetsavtal. Förutom rent avtalsrättsliga regler upptog lagförslaget bestämmelser angående vissa materiella förmåner, bland annat angående semester. Betänkandet remitterades för yttrande till ett mycket stort antal myndigheter och organisationer. Redogörelse för de avgivna yttrandena, i vad dessa avse frågan om semester, kommer att lämnas nedan i samband med behandlingen av de särskilda punkterna i detta betänkande. Förslaget till lag om arbetsavtal har hittills icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Enligt kommitténs förslag skulle lagen om arbetsavtal äga tillämpning å avtal, varigenom ena parten (arbetstagaren) åtoge sig att mot ersättning arbeta i tjänst hos andra parten (arbetsgivaren). Med arbetstagare avsågos såväl kroppsarbetare och därmed jämställda som s. k. anställda. Från lagens tillämpning undantogs emellertid arbetsavtal i de fall, då arbetstagaren anställts av riksdagen eller av en till statsförvaltningen hörande eller under riksdagen lydande myndighet eller av kommunal myndighet i kraft av särskild författning. Ej heller skulle lagen gälla för avtal, varigenom arbetstagare av redare eller befälhavare anställdes för tjänstgöring ombord å fartyg. Lagens stadganden skulle principiellt vara dispositiva, d. v. s. vad som följde av avtal eller sedvänja skulle i allmänhet gälla före lagens stadganden. Endast i de fall, där så särskilt angivits, skulle de givna bestämmelserna vara tvingande. Även i dessa fall skulle emellertid avtalet vara gällande, i den mån dess innehåll vore bestämt genom sådant kollektivavtal, som avses i lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal. Vid avvägningen av de materiella förmåner, som genom lagen skulle tillerkännas arbetstagarna, utgick kommittén från en uppdelning av arbetstagarna i tre olika kategorier. Till grund för uppdelningen lades arten av arbetstagarens befattning och arbete. Till gruppen 1 hänfördes sålunda arbetstagare, som hade till uppgift att handhava ledningen av ett företag eller del därav eller som eljest innehade befattning, som krävde särskilda kvalifikationer och högre, genom studier eller erfarenhet förvärvad utbildning. Gruppen 2 skulle omfatta arbetstagare, som hade till uppgift att utföra skriv-,

17 räkne-, tecknings-, beräknings- eller annat kontorsarbete eller försäljnings-, förmedlings-, expedierings- eller annat sådant kommersiellt arbete eller arbete, som krävde genom studier förvärvad utbildning, eller husligt eller därmed jämställt arbete av mera ansvarsfull beskaffenhet eller arbete, som innefattade vakttjänstgöring av särskilt ansvarsfull beskaffenhet, övriga arbetstagare hänfördes till gruppen 3. Den grundläggande bestämmelsen om semester utformades så, att arbetstagare skulle, sedan ett år förflutit från det han tillträtt anställning hos arbetsgivaren eller företaget, äga rätt till årlig semester. Semesterns längd bestämdes för arbetstagare, tillhörande gruppen 1, till tre veckor samt från och med elfte anställningsåret till fyra veckor, för arbetstagare, tillhörande gruppen 2, till två veckor samt från och med elfte anställningsåret till tre veckor samt för annan arbetstagare till en vecka. Som tvingande bestämmelse föreskrevs, att arbetstagare, tillhörande gruppen 1 eller 2, skulle vara berättigad till semester under två veckor och arbetstagare, tillhörande gruppen 3, under en vecka. I fråga om förlängning av semestern föreskrevs, att anställningstid före 21 års ålder icke skulle räknas. Om arbetstagaren under året närmast före semesterns början varit i arbete mindre än elva månader, skulle semestern förkortas med en tolftedel, dock endast med hela dagar, för varje månad, som arbete icke utförts. En anställning, som kunde karakteriseras som bisyssla eller som avsåge arbete, vilket till sin natur icke vore sammanhängande, berättigade ej till erhållande av semester. I fråga om semesterlönens beräknande föreskrevs, att lönen skulle utgå oavkortad, varvid avdrag dock finge göras för lön, som vore avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader. Om lönen beräknats efter annan grund än tid, skulle densamma utgå med det belopp, arbetstagaren sannolikt skulle hava förtjänat, om han varit i arbete. Kunde utredning därom icke vinnas, skulle lönen utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittsinkomst under året närmast före semesterns början eller, där avbrott i arbetet ägt rum, under den del av året, varunder arbetstagaren varit i arbete. Ersättning för kost skulle utgå enligt värdet å den ort, där kosten eljest åtnjötes. Det föreskrevs vidare, att överenskommelse, att lön, som beräknades efter tid, ej skulle utgå till fullo, skulle vara ogill. Enligt förslaget skulle arbetsgivaren äga bestämma, när under året semester skulle utgå. Det föreskrevs emellertid, att semestern skulle utgå i ett sammanhang och förläggas i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag. Om en arbetsgivare icke berett arbetstagare honom tillkommande semester, skulle arbetsgivaren, ändå att annorlunda överenskommits, vara pliktig att antingen snarast låta arbetstagaren åtnjuta semester eller till denne utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av de löneförmåner, som skulle hava utgått. Om arbetsavtal upphört, innan arbetstagaren åtnjutit semester för sista anställningsåret, skulle arbetsgivaren vara pliktig att till arbetstagaren utgiva särskild ersättning, motsvarande löneförmånerna under den semester, 2—375253

18 vartill han varit berättigad. Sådan ersättning skulle emellertid utgå till fullo endast om avtalet upphört den 1 juni eller senare. Hade avtalet upphört före nämnda datum till följd av uppsägning från arbetsgivarens sida eller av anledning, som berättigade arbetstagaren att häva avtalet, skulle arbetsgivaren vara skyldig att utgiva ersättning med hälften av n ä m n d a belopp. Om avtalet upphört på grund av omständighet, som enligt lagen berättigade arbetsgivaren att häva avtalet, skulle den särskilda ersättningen för icke åtnjuten semester ej alls utgå. Bestämmelserna angående semesterersättning skulle vara tvingande. Talan angående fordringsanspråk på grund av arbetsavtalet skulle enligt lagförslaget anhängiggöras inom två år från det anställningen upphörde, vid risk av talans förlust. På framställning av kommittén angående privatanställda bemyndigade Kungl. Maj:t socialstyrelsen att i samråd med de sakkunniga verkställa undersökning rörande anställningsförhållandena för i enskild tjänst anställda med undantag av kroppsarbetare och därmed jämställda. Undersökningen avsåg förhållandena år 1931. En redogörelse för undersökningen finnes intagen i kommitténs betänkande angående lag om arbetsavtal. Till denna redogörelse, som i vad den avser semesterrätten återfinnes å sid. 139—152 i betänkandet, tillåta sig de sakkunniga att hänvisa. I betänkandet återgivas vidare å sid. 152—153 vissa uppgifter angående rätten till semester för arbetare. Förslag till konvention angående semester. På internationella arbetskonferensens första sammanträde i Washington år 1919 framfördes på svenskt initiativ förslag om att frågan om arbetarsemester skulle uppföras på konferensens dagordning. Sedermera har vid olika tillfällen och från skilda håll påyrkats, att denna fråga måtte upptagas till behandling av arbetskonferensen. I oktober 1933 beslöt slutligen internationella arbetsbyråns styrelse, att å dagordningen för 1935 års konferenssammanträde skulle uppsättas semesterfrågan. I januari 1934 beslöt styrelsen vidare, att arbetstagare inom lantbruket skulle undantagas samt att frågan om semester för sjömän skulle upptagas vid ett särskilt konferenssammanträde 1936 för behandling av sjömäns arbetsvillkor. På basis av en av internationella arbetsbyrån utarbetad rapport behandlades frågan om semester vid en första diskussion vid arbetskonferensens nittonde sammanträde i juni 1935. Med ledning av denna diskussion utarbetade arbetsbyrån härefter ett frågeformulär i ämnet, som tillställdes medlemsstaternas regeringar. På grundval av de inkomna svaren upprättades inom arbetsbyrån ett förslag till konvention angående semester, vilket behandlades av internationella arbetskonferensen vid dess tjugonde sammanträde i juni 1936 och då med vissa ändringar antogs. Konferensen beslutade vidare antaga en rekommendation angående semester.

19 Konventionsförslaget äger tillämpning på alla dem, som sysselsättas inom sådana offentliga eller enskilda företag eller anläggningar, vilka uppräknas i den första artikeln. Dessa äro i huvudsak företag inom industri, hantverk, skeppsbyggen och kraftproduktion, företag inom hus-, väg- och vattenbyggnad samt annan anläggningsverksamhet, transportföretag av olika slag, gruvor, stenbrott och liknande företag, handelsföretag, företag och förvaltningar, vilkas personal huvudsakligen sysselsattes med byråarbete, tidningsföretag, anstalter för vård av sjuka, vanföra, fattiga eller sinnessjuka, hotell-, restaurang- och nöjesföretag. Däremot omfattar konventionsförslaget icke sjöfart, jordbruk, husligt arbete och hemarbete. Arbetskonferensen antog i sådant hänseende fyra resolutioner, vari arbetsbyråns styrelse uppmanades att på dagordningen för en följande konferens upptaga frågan om semester för vissa särskilda grupper av arbetstagare, vilka icke ansågos lämpligen kunna innefattas i det föreliggande konventionsförslaget, nämligen i husligt arbete anställda, portvakter (utom de i industriella och kommersiella företag anställda), hemarbetare samt arbetare inom jordbruket. Frågan om semester för sjöfolk behandlades vid konferensens tjuguförsta sammanträde under hösten 1936. Därest tveksamhet råder, om visst arbete faller under konventionsförslagets tillämpningsområde, skall enligt bestämmelse i förslaget myndighet i varje land efter samråd med vederbörande arbetar- och arbetsgivarorganisationer uppdraga gränsen mellan sådana företag, som avses i konventionsförslaget, och sådana, som falla utom dess tillämpningsområde. Undantag kunna av vederbörande myndighet göras beträffande företag, däri endast sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens familj, samt offentliga förvaltningar, vilkas tjänstgöringsvillkor berättiga till årlig semester av minst samma varaktighet, som föreskrives i konventionsförslaget. Varje person, på vilken konventionen äger tillämpning, skall efter ett års oavbruten tjänst vara berättigad till en årlig semester om minst sex arbetsdagar. För minderåriga arbetare under 16 år, lärlingar däri inbegripna, skall semestern omfatta minst tolv arbetsdagar. I semestern få icke inräknas offentliga eller sedvanliga fridagar eller avbrott i arbetet på grund av sjukdom. Semestern skall i allmänhet vara sammanhängande; dock må den nationella lagstiftningen medgiva semesterns uppdelning men endast beträffande sådan del av semester, som överskrider minimivaraktigheten. Förlängning av semestern i visst förhållande till tjänstetiden bör föreskrivas i den nationella lagstiftningen. Under semestern skall den anställde uppbära antingen den vanliga avlöningen, beräknad på sätt den nationella lagstiftningen stadgar, jämte kontant ersättning för löneförmåner in natura eller en genom kollektivavtal fastställd avlöning. överenskommelse om avstående från rätten till semester eller från uttagande av semestern skall vara ogiltig. Den nationella lagstiftningen kan föreskriva, att person, som åtager sig betalat arbete under semestern, skall mista rätten till avlöning under semestertiden.

20 Arbetstagare, som, innan han uttagit honom tillkommande semester, avskedas på grund av omständighet, som är att tillskriva arbetsgivaren, skall erhålla ersättning för varje honom tillkommande semesterdag enligt de grunder för beräkning av lön under semestern, som föreskrivas i konventionen. För att underlätta tillämpningen av konventionen bör varje arbetsgivare på sätt, som godkänts av vederbörande myndighet, i en liggare föra anteckningar för varje arbetstagare över tidpunkten för anställningen, semesterrätten, tiden för semesterns uttagande samt avlöningen för semestertiden. Vidare föreskrives i konventionsförslaget, att varje medlemsstat, som ratificerar konventionen, till säkerställande av dess tillämpning skall anordna ett system av påföljder. Det föreskrives särskilt, att intet i konventionen skall rubba en lag, dom, sedvänja eller överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare, vilken tillförsäkrar förmånligare villkor än dem, som stadgas i konventionen. Medan konventionsförslaget alltså avser att giva allmänna föreskrifter om semesterns minimivaraktighet, villkor för semesterrättens inträdande, semesterns kontinuitet, grunderna för beräkning av lön under semester och dylikt, hava vissa mera detaljerade eller mera krävande regler för semestersystemets tillämpning placerats i den rekommendation angående semester, som antogs samtidigt med konventionsförslaget. I ingressen till denna rekommendation angives som konferensens uppfattning, att semesterns ändamål är att bereda arbetstagarna tillfälle till vila, rekreation och utveckling av deras anlag. Vidare uttalas, att konferensen anser det antagna konventionsförslaget angiva de minimikrav, som varje semestersystem måste motsvara. Rekommendationen kan sägas uppställa vissa önskemål, som i den nationella lagstiftningen borde i görligaste m å n förverkligas angående den närmare bestämningen av villkoren för semesterrättens förvärvande, semesterns kontinuitet, semesterns förlängning i förhållande till tjänstetiden, beräkningen av ersättning under semestern samt speciella semesterförmåner för minderåriga arbetare. Den för förvärvande av rätt till semester fordrade oavbrutna tjänstgöringen bör enligt rekommendationen icke påverkas av avbrott, som orsakas av sjukdom eller olyckshändelse, familjetilldragelser, militärtjänst, utövande av medborgerliga rättigheter, förändring i ledningen av företaget eller tidvis återkommande oförvållad arbetslöshet, som icke överstiger viss angiven gräns, allt för såvitt arbetstagaren återgår till sin tjänst. Beträffande anställning, där arbetet icke fortgår regelbundet hela året, bör villkoret om oavbruten tjänst anses fyllt, då arbetstagaren fullgjort arbete visst antal dagar under en bestämd tidrymd. Några mått angivas icke i rekommendationen på denna punkt; rekommendationen avser endast att framhålla önskvärdheten av att sådana mått fastställas i den nationella lagstiftningen. I avsikt att möjliggöra att jämväl sådana arbetare, som icke äga stadigvarande anställning under ett helt år hos samma arbetsgivare, skola komma i åtnjutande av semester, uttalas i rekommendationen, att semester bör vara

21 intjänad efter ett års arbete, vare sig hos samma eller flera arbetsgivare, sanat att varje regering bör vidtaga verksamma åtgärder till förebyggande av att de av semestern föranledda kostnaderna komma att drabba enbart den senaste arbetsgivaren. I fråga om semesterns kontinuitet kompletteras konventionens föreskrift i denna punkt med rekommendationens bestämmelse, att det bör tillses att, när i undantagsfall uppdelning eller överförande till ett följande år av semester lämpligen medgives, sådant medgivande icke motverkar semesterns ändamål att möjliggöra rekreation och att uppdelningen, utom under exceptionella förhållanden, begränsas till två perioder, av vilka den ena icke må understiga den föreskrivna minimitiden. Semesterns förlängning i förhållande till tjänstetiden bör enligt rekommendationen börja så tidigt som möjligt och inträda med regelbundna mellantider, så att visst minimum uppnås efter ett visst antal år, t. ex. tolv arbetsdagar efter sju års tjänstgöring. I fråga om beräkning av lön under semester för arbetare, som helt eller delvis avlönas efter avkastningen eller per styck, angives i rekommendationen det rättvisaste sättet vara att beräkna den genomsnittliga arbetsförtjänsten under en någorlunda lång tidrymd, varigenom variationerna i avlöningen utjämnas. Slutligen giver rekommendationen uttryck åt önskemålet, att i bestämmelserna om semester i den nationella lagstiftningen särskild hänsyn tages till de minderåriga arbetarnas behov av längre fritid för att under en period, som är av stor betydelse för den personliga utvecklingen, underlätta övergången från skollivet till förvärvsverksamheten. I propositionen nr 56/1937 har redogörelse lämnats för ifrågavarande konventionsförslag och rekommendation. Föredragande departementschefen erinrade i propositionen om att särskilda sakkunniga tillkallats för utredande av frågan om laglig reglering av semesterförmånen. Departementschefen uttalade vidare, att beslut rörande ratifikation av konventionen angående semester vid sådant förhållande borde anstå i avvaktan på de sakkunnigas förslag och de åtgärder, som därav kunde föranledas. Beträffande rekommendationen angående semester yttrade departementschefen, att de synpunkter, som innehölles däri, syntes vara beaktansvärda. Med hänsyn till den pågående utredningen kunde emellertid för det dåvarande inga särskilda åtgärder med anledning av rekommendationen ifrågakomma. Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande n r 14/1937, att utskottet anslöte sig till departementschefens uppfattning, att ratifikation av konventionsförslaget då ej borde äga rum samt att inga särskilda åtgärder med anledning av rekommendationen för det dåvarande torde kunna ifrågakomma. Förslag till konvention angående semester för sjömän. Såsom förut nämnts beslöt internationella arbetsbyråns styrelse i januari 1934, att frågan om semester för sjömän skulle upptagas vid ett särskilt kon-

22 ferenssammanträde 1936 för behandling av sjömäns arbetsvillkor. Därjämte beslöts, att frågan skulle upptagas till första behandling vid ett förberedande tekniskt sammanträde i november 1935 med representanter från 24 av de största sjöfarande nationerna. Till detta förberedande sammanträde utarbetade internationella arbetsbyrån en rapport angående semesterförhållandena för sjömän i skilda länder. Med ledning av den vid sammanträdet i november 1935 förda diskussionen utarbetade arbetsbyrån härefter ett frågeformulär i ämnet, som tillställdes medlemsstaternas regeringar. På grundval av de inkomna svaren upprättades inom arbetsbyrån ett förslag till konvention angående semester för sjömän, vilket behandlades av internationella arbetskonferensen vid dess tjuguförsta sammanträde i oktober 1936 och då med vissa ändringar antogs. Någon särskild rekommendation angående semester för sjömän antogs däremot icke av konferensen. Konventionsförslaget äger tillämpning på befälhavare, övriga befälspersoner och medlemmar av manskapet, radiotelegrafister i tjänst hos bolag för trådlös telegrafi däri inräknade, å alla havsgående fartyg, vare sig i allmän eller enskild tjänst, som äro inregistrerade å ett område, för vilket konventionen gäller, och som i kommersiellt syfte användas till transport av gods eller passagerare. Enligt bestämmelse i konventionsförslaget skall nationell lag giva föreskrifter om i vilka fall fartyg skola betraktas såsom sjögående. Konventionsförslaget äger däremot icke tillämpning å personer, som äro anställda å fartyg, vilka användas till fiske, valfångst eller liknande ändamål. Ej heller äger konventionsförslaget tillämpning å personer, som äro anställda å fartyg, vilkas besättning uteslutande består av redarens familj eller som icke uppbära lön för sin tjänst eller endast uppbära en nominell lön eller uteslutande avlönas med andel i vinsten eller som uteslutande eller förnämligast arbeta för egen räkning. Slutligen föreskrives bland annat, att resande hamnarbetare ej gå in under konventionsförslaget. Varje person, på vilken konventionen äger tillämpning, är efter ett års sammanhängande tjänst hos samma företag berättigad till en årlig semester, vilken belöper sig, för befälhavare, övriga befälspersoner samt radiotelegrafister till minst 12 arbetsdagar och för övriga medlemmar av besättningen till minst 9 arbetsdagar. För beräknande av den tidpunkt, då semesterrätt inträder, föreskrives, att tjänst, som förrättas utan att det sker till fullgörande av anställningskontrakt, skall inräknas i tidrymden för sammanhängande tjänst, varjämte korta avbrott i tjänsten, vilka icke kunna tillskrivas arbetstagarens åtgöranden eller fel och tillhopa ej överstiga sex veckor, icke skola anses avbryta sammanhanget i den tjänstetid, som föregår eller efterföljer. Vidare skall tjänstetiden icke anses bliva avbruten genom växling i äganderätten eller ledningen för det fartyg, å vilket vederbörande sjöman tjänstgjort. Liksom i den allmänna konventionen angående semester föreskrives, att i semestern icke få inräknas offentliga eller sedvanliga fridagar eller avbrott i tjänsten på grund av sjukdom. Ej heller skall i semestern inräknas ledig-

het, som beviljats till ersättning för veckoledighet eller för fridagar, varunder arbete förrättas till sjöss. I fråga om semesterns uppdelning på flera perioder eller ersättande med kontant betalning föreskrives i konventionsförslaget, att den nationella lagstiftningen eller kollektivavtal må angiva de särskilda omständigheter och villkor, under vilka semester kan uppdelas eller sammanläggas med en följande semester eller, under exceptionella omständigheter då tjänsten så kräver, kan ersättas med kontant betalning, minst motsvarande den i konventionsförslaget omnämnda lön, som skall utgå under semestertid. Semester för sjömän skall enligt förslaget alltid givas i det land, där fartyget är registrerat, och i en av följande hamnar, nämligen den h a m n där fartyget har sin hemort eller i vilken den till semester berättigade anställts eller där fartygets resa slutar. Därest överenskommelse kan nås, må dock semestern givas i annan hamn. I konventionsförslaget angående semester för sjömän hava intagits motsvarande bestämmelser som i det allmänna förslaget till konvention angående semester beträffande semesterlönens beräknande, förbud mot avstående av rätt till semester och ersättning för semester till den, som lämnar sin tjänst, innan han uttagit honom tillkommande semester. Vidare lämnas samma föreskrifter angående skyldighet för arbetsgivare att föra register rörande semestrarna, om införande av ett system av påföljder till säkerställande av konventionens tillämpning och om att konventionen icke skall medföra någon minskning i sådana förut tillämpade villkor, som äro fördelaktigare än de i konventionen givna.

Utländsk lagstiftning. I det av kommittén angående privatanställda avgivna betänkandet med förslag till lag om arbetsavtal finnes å sid. 131—135 intagen en redogörelse för lagstiftning angående semester i Finland, Tyskland, Österrike, Polen, Tjeckoslovakien, Luxemburg, Italien, Spanien och Rumänien. De sakkunniga tillåta sig att hänvisa till denna redogörelse. Under tiden efter det nämnda betänkande trycktes, hava lagar angående semester utfärdats i Belgien, Frankrike och Norge. För denna lagstiftning kommer en närmare redogörelse att lämnas nedan. Belgien. Den 8 juli 1936 utfärdades i Belgien en lag rörande årlig betald semester. Lagen äger tillämpning å praktiskt taget all industriell verksamhet samt alla affärsföretag, däri inbegripna post och telegraf, liksom även företag vilkas verksamhet till större delen består i kontorsarbete. Utanför lagen falla jordbruksarbetare, sjömän och personal i hushållstjänst. Lagen äger icke

heller tillämpning å företag, i vilka endast familjemedlemmar äro sysselsatta. Vidare undantagas företag, som sysselsätta mindre än tio personer, därvid emellertid gäller, att Konungen berättigats att utsträcka lagen till företag, som sysselsätta åtminstone fem personer. En sådan utsträckning av lagens tillämpningsområde har ägt rum genom en förordning av den 2 oktober 1937. Som grundläggande bestämmelse gäller, att personer, som äro sysselsatta i företag för vilka lagen är gällande, efter ett års anställning hos samma arbetsgivare äger rätt till en årlig betald semester om åtminstone sex dagar. Vissa allmänna bestämmelser angående lagens tillämpning äro givna i en kungörelse av den 14 augusti 1936. Genom kungörelsen regleras rätten till semester vid avbrott i det tjänsteår, vilket enligt lagen berättigar till semester. Kungörelsen upptager härutinnan en skala, enligt vilken ledigheten förkortas med en dag för avbrott om två månader. Avbrott på grund av sjukdom, olycksfall eller omständighet, varöver arbetstagaren ej kunnat råda, föranleder icke till minskning i semesterrätten. Kan avbrottet räknas arbetstagaren till last, sker reduktion i semesterrätten med en dag redan efter fem dagars frånvaro. Genom kungörelsen av den 14 augusti 1936 har det bestämts, att sexdagarsledigheten i princip bör uttagas i en följd och att den kan uppdelas blott på begäran av arbetaren och på det villkoret, att den innefattar en ledighet av minst tre dagar, som alltid böra föregås, åtskiljas eller följas av en vanlig vilodag. Uppdelning i fristående halvdagar är under alla förhållanden förbjudet. Som semesterperiod har fastställts tiden från den 1 april till den 31 oktober. Under hela semestern skall enligt lagen utgå den vanliga lönen. Förbud meddelas för arbetare att avstå från den semester, vartill han har rätt. Vissa straffbestämmelser stadgas för arbetsgivare, som icke bevilja arbetare dem tillkommande semester eller som underlåta att utbetala dem under semestern tillkommande löner. Beträffande sådana företag, i vilka arbetet har en säsongartad karaktär, utsäges i lagen, att särskilda bestämmelser beträffande semesterrätten kunna fastställas genom kungörelse. Några sådana bestämmelser hava ännu icke utfärdats. Lagen inrymmer befogenhet för Konungen att godkänna de särskilda bestämmelser angående betald semester, som fastställts för vissa industrier till följd av ingångna överenskommelser i de paritetiskt sammansatta industrikommissionerna. Denna möjlighet har begagnats i stor utsträckning, och ett antal kungörelser hava utfärdats, innefattande förordnanden om särskilda åtgärder för semester i bland annat kolgruvor, stålindustrien, byggnadsindustrien, allmänna arbeten, möbelindustrien, korgmakeriindustrien, borstbinderiindustrien, möss- och trikåfabriker, textilindustrien, tegelbruk, reparationsverkstäder för båtar, havsfisket, diamantindustrien och tillfälligt anställd personal vid de belgiska järnvägarna. De flesta av dessa kungörelser avse att eliminera de olägenheter, som skulle kunna följa av det förhållandet, att lagen före utfärdandet av förordningen den 2 oktober 1937 icke ägde

25 tillämpning å arbetsgivare, som sysselsätta färre än tio personer, och att för semesterrätt kräves ett års anställning hos samma arbetsgivare. Genom de nyssnämnda kungörelserna har i berörda yrken för de anställda införts rätt till semester i proportion till deras verkliga tjänstgöringstid, även om densamma icke uppgått till ett år hos samma arbetsgivare. Med stöd av en kunglig resolution av den 5 december 1936 hava semestermärken kommit till användning inom flera industrier. Dessa märken, vilka tillhandahållas av postverket, klistras av vederbörande arbetsgivare å ett särskilt semesterkort för varje anställd. Beloppet skall uppgå till minst två procent av lönen. Kort, som försetts med semestermärken, kunna för utkvittering företes vid alla postkontor. De märken, som ej företetts för utkvittering före utgången av den lagliga semesterperioden under det år, för vilket de utställts, hava förfallit. Nyligen har ett förslag till ändring av semesterlagen framlagts av motionärer i parlamentet. Huvudvikten lägges i detta förslag vid upprättandet av en nationell semesterfond med inbetalningar från arbetsgivarna i proportion till den anställdes tjänstgöringstid. Frankrike. I Frankrike utfärdades den 20 juni 1936 en lag om betald semester. Lagen ingår såsom ett särskilt avsnitt i Code du travail. Lagen äger tillämpning å varje arbetare, anställd eller lärling, som är sysselsatt inom industri, handel, fritt yrke eller i ett kooperativt företag, liksom även å gesäll eller lärling, tillhörande ett hantverksföretag. Jämväl statliga och kommunala företag med kommersiell eller industriell karaktär falla under lagen. Däremot omfattar lagstiftningen icke statliga och kommunala befattningshavare med byråarbete. Beträffande dessa äro emellertid semesterförmånerna i flertalet fall redan reglerade genom särskilda författningar. I fråga om en del lägre kommunala befattningshavare väntas semesterfrågan komma att regleras inom den närmaste framtiden. Lagstiftningen äger ej heller tillämpning å hemarbetare, vilken kategori i Frankrike är rätt omfattande, exempelvis inom beklädnadsindustrien. Orsaken härtill är, att lagstiftningens genomfarande skulle hava varit svår att kontrollera för hemarbetarnas del. För vissa hemarbetare h a r i kollektivavtalsväg genomförts en rätt till semester av ungefär samma omfattning som skett lagstiftningsvägen för övriga arbetare. I de industriella eller kommersiella yrken, där arbetare, anställda, gesäller eller lärlingar normalt ej äro sysselsatta oavbrutet under ett år i samma företag, avgör en förordning av ministerrådet de villkor, under vilka lagens bestämmelser skola tillämpas. Detta sker genom upprättande av kassor för kostnadsutjämning mellan de olika arbetsgivarna inom ifrågavarande yrkesområde. Särskilda administrativa förordningar skola likaledes avgöra förfarandet vid tillämpning av lagstiftningen på personal i huslig tjänst och inom jord-

bruket. Beträffande dessa yrkesområden utsäges särskilt i lagen, att semestern må kunna uppdelas, såframt avtal därom träffas. Den grundläggande bestämmelsen i lagen angående rätten till semester innebär, att envar å vilken lagen äger tillämpning har rätt att efter ett års oavbruten tjänst i samma företag erhålla en betald semester varje år av minst två på varandra följande veckor, varav minst tolv dagar skola vara arbetsdagar. Om den ordinarie ledighetsperioden i företaget inträffar efter sex månaders oavbruten tjänst, har arbetaren, den anställde eller lärlingen rätt till en veckas betald semester. De givna bestämmelserna äga icke tilllämpning i de fall, där sedvänja eller kollektivavtal föreskriver längre tids semester. Semesterersättningen skall för den, som arbetat mot tidlön, motsvara den lön han skulle hava uppburit under semesterperioden. För den, som betalas på annat sätt än med tidlön, skall semesterersättningen motsvara den genomsnittslön, som han mottagit under motsvarande period det år, som föregått hans semester. Vid semesterersättningens fastställande skall hänsyn tagas till familjetillägg samt olika tilläggsförmåner, även in natura, varav vederbörande ej kommer i åtnjutande under semestern. I lagen föreskrives särskilt, att varje överenskommelse, som innebär att den semesterberättigade avsäger sig sin semesterrätt, skall vara ogiltig, även om han erhåller kompensation för avsägelsen. Vissa tillämpningsbestämmelser till huvudlagstiftningen äro givna i en förordning den 1 augusti 1936. I denna förordning stadgas, att rätt till semester under visst kalenderår tillkommer den, som räknar ett års, respektive sex månaders oavbruten tjänstgöring inom företaget till en tidpunkt, som faller inom företagets vanliga semesterperiod. Den vanliga semesterperioden för ett företag är den period, som fastställts för yrket genom ett kollektivavtal eller, om dylikt avtal ej träffats, genom sedvänja för yrket eller vederbörande del av landet. Semesterperioden skall utsträckas över åtminstone tre på varandra följande månader, innefattande de månader som äro anslagna till de allmänna folkskolornas ferier. Undantag härifrån kan av arbetsministern beviljas för yrken, vilkas driftförhållanden icke skulle tillåta tillämpningen av den sålunda givna bestämmelsen. Om tjänstgöringsåret icke är tilländalupet vid början av företagets vanliga semesterperiod men kommer att fullbordas innan slutet av denna period, har den löntagare, som räknar mer än sex månaders tjänstgöring, antingen rätt till en veckas semester, om han tager ut semestern, innan han fullgjort tolv månaders oavbruten tjänstgöring, samt ytterligare en vecka, när hans tjänstgöringsår är fullbordat, eller rätt till semester under fjorton dagar, om semestern icke uttages förrän tjänstgöringsåret är fullbordat. Om han har mer än sex månaders oavbruten tjänstgöring men icke kan uppnå ett år före slutet av företagets vanliga semesterperiod, har han rätt till semester om en vecka, varav sex dagar skola vara arbetsdagar. Det framgår härav, att de givna bestämmelserna om rätt till

27 semester icke medföra en proportionellt sett minskad rätt till semester vid kortare tjänstgöringstid än ett år, utan löntagaren erhåller semester under antingen tolv eller sex arbetsdagar. Den vanliga semesterperioden skall av arbetsgivaren bringas till personalens kännedom åtminstone två månader före periodens början. Order om inställande av arbetet skall meddelas envar senast femton dagar före hans första semesterdag, varjämte anslag därom skall göras i verkstäder, på lager och kontor. Tidpunkten för semesterns början bestämmes av arbetsgivaren efter rådfrågning av personalen eller dess delegerade. Hänsyn skall tagas till de anställdas familjeförhållanden och deras tjänstgöringstid i företaget. Med den oavbrutna tjänstgöringstid, som berättigar till erhållande av semester, skall förstås den period, under vilken den anställde är bunden vid sin arbetsgivare genom ett arbetskontrakt, även om verkställandet av detsamma avbrutits utan att det därmed upphävts. Följande omständigheter kunna icke betraktas som egentliga avbrott i tjänstgöringstiden och därför ej heller giva anledning till avdrag från den årliga semestern, nämligen sjukdom, under förutsättning att kontraktet icke hävts under den tid sjukdomen varat, normal vilotid för barnaföderskor, värnpliktsperiod, arbetslöshet, årlig semester samt tillåten frånvaro från arbetet, såvida löntagaren under dessa dagar icke uppehållit någon annan avlönad anställning. En arbetare, som har en tjänstgöringstid av åtminstone sex månader i företaget, äger rätt till gottgörelse, om arbetsgivaren häver anställningskontraktet, innan arbetaren hunnit komma i åtnjutande av sin semester, såvida icke hävningen är beroende på någon större förseelse från arbetarens sida. Om kontraktet häves under loppet av den vanliga semesterperioden, har arbetaren rätt till gottgörelse motsvarande det antal semesterdagar, som han skulle hava åtnjutit i förhållande till tjänstgöringstiden. Häves kontraktet innan den vanliga semesterperioden, motsvarar arbetarens rätt till gottgörelse det antal semesterdagar, som han skulle hava åtnjutit vid tiden för semesterperioden med hänsyn tagen till hans oavbrutna tjänstgöringstid vid tidpunkten för kontraktets hävande. Antalet semesterdagar skall alltså i detta fall minskas med lika många dagar som det återstår månader från dagen för hävandet till den vanliga semesterperiodens början. Om en arbetare under sin semester utför avlönat arbete och därigenom berövar arbetslösa ett arbetstillfälle, kan han ställas under åtal och bliva dömd till skadestånd till arbetslöshetsfonden i den kommun, där han arbetar, eller till departementets arbetslöshetsfond. Skadeståndet må icke understiga den ersättning, som tillkommer arbetaren för hans semester. En arbetsgivare, som uppsåtligt sysselsätter en arbetare, som åtnjuter betald semester, kan likaledes ställas under åtal och ådömas skadestånd. Vid beräknande av semesterersättningen skola de regler tillämpas, som finnas givna i arbetslagen för betalning av arbetares och tjänstemäns löner. De biförtjänster och naturaförmåner, som den semesterberättigade icke kan fortsätta att åtnjuta under sin semester, skola värderas enligt de i lagstiftningen om socialförsäkring givna tarifferna. I brist på sådana tariffer skall värde-

ringen ske enligt de tabeller, som upprättats i kollektivavtal. Finnes icke dylikt avtal, sker värderingen genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och hans personal eller, i fall av tvist, genom förlikningsnämnd. I lag föreskrivna familjeanslag skola jämväl utgå under semestern. För kontroll av semesterlagens tillämpning skola arbetsgivarna föra ett register, där avtal och träffade överenskommelser beträffande semestern skola finnas antecknade. Registret skall under alla förhållanden angiva 1) företagets vanliga semesterperiod; 2) det datum, då varje löntagare tillträtt sin anställning; 3) längden av de berättigades årliga semester; 4) det datum, då deras semester tager sin början; samt 5) storleken av semesterersättningen för varje anställd. De i förordningen den 1 augusti 1936 givna bestämmelserna äro icke tilllämpliga i de yrken, för vilka ersättningskassor inrättats genom kollektivt arbetsavtal, som gjorts obligatoriskt för samtliga företag inom yrket. Bestämmelserna skola däremot gälla för de yrken, beträffande vilka ersättningskassor avses att bliva upprättade på grund av att de anställdas normala tjänstgöringsperiod hos samma företag icke uppgår till ett år, intill dess sådana kassor kommit till stånd. Beträffande rätt till semester inom jordbruket gäller ett särskilt reglemente av den 26 september 1936. Bestämmelserna i detta reglemente angående rätten till semester ansluta sig till lagens föreskrifter. Av särskilt intresse är emellertid en bestämmelse om att tjänstemän, arbetare eller lärlingar, som varit sysselsatta under kortare tid än tolv månader i ett och samma företag, skola, såvitt de räkna minst sex månaders oavbruten tjänst hos företaget, vara berättigade att utfå semester med minst en arbetsdag för varje efter inträdet i tjänst uppnådd månad. I fråga om tiden för uttagandet av semestern stadgas, att semestertagare, som äga rätt till femton dagars semester, skola uttaga sin ledighet under det år, som följer på den dag, då rätten till semester inträdde, och, om det gäller semester under kortare tid än femton dagar, under de sex månader, som följa på sagda dag. Den årliga semestern för de inom jordbruket anställda kan uppdelas i perioder om en eller flera dagar intill hälften av semesterns totala längd. Vid beräknandet av semesterdagarna skola endast sådana dagar, som normalt ägnas åt arbete inom företaget, anses såsom arbetsdagar, och detta även om arbetet skulle vara temporärt helt eller delvis inställt till följd av död säsong eller på grund av otjänlig väderlek. Ledighet om mer än tjugufyra timmar såsom del av den årliga semestern må icke begäras av personal inom jordbruket under perioder, då stora arbeten eller speciella för yrket viktiga arbeten pågå. Sådana perioder fastställas genom påbud av prefekten före den 1 november varje år att gälla för påföljande år, vilket påbud utfärdas efter konsultation med jordbrukskammaren och de berörda fackföreningarna inom departementet. Omfattningen av dylika perioder, under vilka alltså ledighet om mer än tjugufyra timmar icke kan

29 begäras, skall icke kunna överstiga fem på varandra följande månader inom samma yrke eller inom vissa speciella yrkeskategorier av jordbruksarbetet. Order om uttag av semester bör, därest det gäller frånvaro om mer än tjugufyra timmar, meddelas varje semesterberättigad minst åtta dagar före det ledigheten skall taga sin början. Beslut rörande tiden för semestern fattas av arbetsgivaren, och semestern kan eventuellt bestämmas att turvis uttagas inom olika avdelningar av ett företag eller inom vissa yrkeskategorier. Medlemmar av vederbörande personal eller deras delegerade skola först höras i ärendet. Hänsyn skall tagas till semestertagarnas familjeangelägenheter, varaktigheten av deras arbetstjänst inom företaget samt nödvändigheten av att på lämpligt sätt säkerställa utförandet av de olika inom företaget förekommande arbetena. Den under semestern utbetalade ersättningen per dag skall motsvara den medelinkomst tjänstemannen, arbetaren eller lärlingen under året haft inom företaget under samma tidsperiod som semestern, därvid alla tillägg och premier skola inräknas. De extra förmåner eller förmåner in natura, vilka icke kunna ånjutas av den semesterberättigade under den lediga tiden, skola uppskattas antingen efter uppgifter, som hämtas ur kollektiva överenskommelser eller i enlighet med av prefekterna utfärdade påbud. Arbetare, som åtnjuta familjetillägg i enlighet med särskild lagstiftning, skola fortsätta att uppbära dylikt tillägg under semestern. Motsvarande bestämmelser som i den allmänna lagstiftningen givas för jordbrukets del beträffande rätten till särskild ersättning för dem, som entledigas från ett företag, innan de åtnjutit rätt till semester. Det föreskrives särskilt, att allt avlönat arbete är förbjudet för semester tagaren under den tid, som den avlönade semestern varar, vare sig denna uttages i ett sammanhang eller i flera omgångar. I företag, som bevilja årlig semester under längre tid än den enligt lag stadgade minimitiden, skola villkoren för dylik semesters utgående även i fortsättningen bestämmas av rådande kutym eller bestämmelserna i de kollektiva avtal, som ligga till grund för semesterns beviljande. För den del av semestern, som motsvarar den enligt lag stadgade tiden, skola likväl föreskrifterna i reglementet den 26 september 1936 tillämpas, för såvitt icke rådande kutym eller kollektivavtal föreskriva likvärdiga eller ännu fördelaktigare villkor. Tillämpningen av semesterlagstiftningen å jordbruksyrkena övervakas av funktionärer och tjänstemän inom den officiella lantbrukstjänsten ävensom de övriga funktionärer, som för sådant ändamål utses av jordbruksministern. I fråga om huslig tjänst äro motsvarande bestämmelser som för jordbruket intagna i ett reglemente av den 10 november 1937. En förordning den 14 oktober 1936 bestämmer villkoren för tillämpning av semesterlagstiftningen inom de företag, som i hamnarna sysselsätta dockarbetare, hamnarbetare, lyftkransförare, skötare av lossnings- och lastningsredskap samt andra arbetare, för vilka de sociala försäkringsavgifterna i en-

30 lighet med särskilt utfärdat dekret skola erläggas genom inköp av märken. Dessa arbetare skola i varje hamn klassificeras i nyssnämnda kategorier av en kommission, bestående till lika antal medlemmar av representanter för respektive arbetsgivareföreningar och arbetarsammanslutningar. I varje hamn inrättas en kompensationskassa, som skall erkännas av arbetsministern och hava till ändamål att mellan alla arbetsgivare, som hava arbetare av nyss nämnt slag anställda hos sig, fördela de ersättningsbelopp, som skola utgå vid beviljande av semester med bibehållen avlöning i enlighet med de i dekretet angivna villkoren. I händelse av behov kan även en enda kompensationskassa bildas för flera hamnar. Alla arbetsgivare i en hamn, där en kompensationskassa inrättas, eller i hamnar, för vilka en gemensam kompensationskassa bildas, äro skyldiga att ansluta sig till ifrågavarande kassa. Varje kassas reglemente skall bestämma sättet för uttagandet av arbetsgivarnas avgifter samt utbetalandet av arbetarnas ersättning under semestertiden. En särskild förordning av arbetsministern bestämmer, vilka handlingar och bevis som skola av kassorna företes dels i och för erkännande, dels ock under deras verksamhetstid. Rätt till årlig sammanhängande semester under en vecka tillkommer alla de nyss uppräknade arbetarna, vilka vid semestertidens inträde bevisligen varit anställda minst sex månader i hamnen och arbetat därstädes minst nittio dagar av sagda tidsperiod hos en eller flera arbetsgivare. Rätt till årlig sammanhängande semester under femton dagar, därav minst tolv arbetsdagar, tillkommer sådana arbetare, som vid semestertidens inträde bevisligen varit sysselsatta i hamnen under ett års tid och arbetat därstädes minst etthundraåttio dagar av sagda tidsperiod. Denna semester reduceras till en vecka för sådana arbetare, som under året arbetat minst etthundra dagar men mindre tid än etthundraåttio dagar. Varje kassas reglemente skall vidare angiva, hur man skall förfara för fastställande och kontroll av det antal dagar, under vilka arbetarna varit sysselsatta hos en eller flera arbetsgivare i hamnen. Ifrågavarande förfaringssätt skall för varje fall fastställas av den paritetiskt sammansatta kommission, som nyss nämnts. För den händelse enighet icke råder beträffande dylika frågor inom kommissionen, skall antalet dagar fastställas på basis av de intyg, som utfärdats rörande erlagda sociala försäkringsavgifter. Den till arbetaren under semestern utgående ersättningen skall, om han har rätt till en veckas ledighet, motsvara sex gånger och, om han har rätt till femton dagars ledighet, tolv gånger den grundavlöning per dag, som utgår för hans yrke och hans kategori i enlighet med bestämmelserna i det kollektivavtal, som gäller för hamnen. Den eller de ordinarie tidsperioder, då semester skall utgå, fastställas i varje kassas reglemente. För byggnadsindustrien och allmänna arbeten regleras rätten till semester genom en förordning den 18 januari 1937. Denna förordning äger tillämp-

31 ning å företag för utförande av allmänna arbeten, plåtslageri- och taktäckningsarbeten, byggnadsarbeten, stenhuggning och stenslipning, gipsgjutning, utförande av träställningar, byggnadssnickeri, fabriker tillverkande trätrappor och ledstänger, packning, hyvling av golv, träsågning, träställningar, snickeriarbete och företag för utförande av elektriska installationer med undantag för tillverkning av åskledare. Bestämmelserna i dekretet äro även tillämpliga å företag, vilka syssla med affischuppsättning, reklam och distribution av trycksaker, ävensom å företag, vilka i och för användning inom byggnadsbranschen eller allmänna arbeten tillverka speglar, stängsel och persienner, metallställningar och lås, samt slutligen å företag, arbetande med värmelednings- och ventilationsinstallationer. Bestämmelserna i dekretet skola likaledes tillämpas i fråga om verkstäder, arbetsplatser och företag, vilka samarbeta med de förut uppräknade företagen men icke äro direkt anslutna till arbetsplatser och lokaler, där ovan angivna arbeten utföras, utan arbeta uteslutande antingen för möjliggörande eller för underhåll av sådana företag. Bestämmelserna skola även vinna tillämpning för stenbrott, som drivas i anslutning till sagda företag. För att åt arbetare inom ifrågavarande företag tillförsäkra årlig betald semester på villkor, som fastställas i dekretet, inrättas särskilda kompensationskassor. Dessa kassor skola erkännas av arbetsministern. Deras stadgar och reglementen skola även godkännas av arbetsministern och kunna icke ändras annat än med hans medgivande. En förordning av arbetsministern bestämmer vilka handlingar, bevis och garantier som skola av kassorna företes dels i och för erkännande, dels ock under deras verksamhetstid. Denna förordning skall även, sedan de mest representativa arbetsgivare- och arbetarsammanslutningarna blivit konsulterade, fastställa vilka bestämmelser som skola innehållas i kassornas stadgar och reglementen i syfte att möjliggöra en enhetlig tillämpning av dekretet. Varje kompensationskassas behörighet sträcker sig till alla ovan berörda företag, vilka hava sitt säte inom kassans distrikt. Emellertid kan en särskild kassa med behörighet för hela landet instiftas för allmänna arbeten. Varje kassas område fastställes av arbetsministern efter konsultation av den mest representativa arbetsgivaresammanslutningen i landet för ifrågavarande industrier och yrken. Detta område fixeras på sådant sätt, att antalet arbetare, som äro anställda hos arbetsgivare, vilka äro skyldiga att ansluta sig till kassan, icke understiger 15,000. Samtliga enligt dekretet erkända kassor äro skyldiga att ansluta sig till en överordnad kompensationskassa, vilken instiftas av den mest representativa arbetsgivareföreningen i landet för samtliga här avsedda industrier och yrken. Denna kassa utövar sin verksamhet på samma villkor som de lokala kompensationskassorna. Den har till uppgift att mellan vederbörande kassor fördela de utgifter, som härröra från betalningen av dagsersättningar till arbetare, sysselsatta i företag, som äro anslutna till de olika kompensationskassorna.

32 Chefer i här avsedda företag samt stadigvarande eller temporärt sysselsatta arbetare eller tjänstemän hava skyldighet att ansluta sig till den kompensationskassa, som är behörig dels för deras industri och dels för den plats, där företaget är beläget. Den avgift, som varje till kassan anslutet företag skall erlägga, beräknas till vissa procent av de arbetaravlöningar eller tjänstemannalöner, som utbetalas av företaget. Proportionen bestämmes enligt kassans stadgar, vari även fastställes tiden och sättet för avgifternas erläggande. I stadgarna lämnas vidare bestämmelser om de handlingar, som skola åtfölja inbetalningarna, och de kontrollåtgärder företaget eventuellt får underkasta sig. Beträffande rätten till semester föreskrives i dekretet, att arbetare, som äro sysselsatta inom företag å vilket dekretet äger tillämpning, äga rätt att utfå en sammanhängande betald semester om femton dagar, därav tolv arbetsdagar, såvida de vid ett visst datum inom den ordinarie tidpunkten för semesters utgående bevisligen under de tolv nästföregående månaderna varit sysselsatta minst ettusensexhundra timmar i ett eller flera företag, för vilka dekretet gäller. De äga rätt till en veckas semester, om de under samma tid bevisligen fullgjort minst åttahundra arbetstimmar. Till varje arbetare, som lämnar företaget eller uppnått den tidpunkt, då han äger rätt att erhålla semester, skall i två exemplar överlämnas ett intyg, utvisande det antal arbetstimmar, han utfört i företaget under nästföregående tolv månader, den vid sista avlöningstillfället tillämpade timpenningen ävensom företagets namn och adressen å den kompensationskassa, till vilken företaget är anslutet. Ett exemplar av intyget skall av arbetaren insändas till kassan. Om en arbetare vid sin avgång ur tjänst icke erhållit ett sådant intyg, kan han under loppet av de sex månader, som följa på hans avgång ur tjänst, göra anspråk på att få ett intyg utställt. Erhåller arbetaren likväl icke något intyg, skall han göra anmälan härom till vederbörande kompensationskassa. De av ett företag jämlikt dekretet verkställda avgiftsbetalningarna fritaga icke företaget från erläggande av sådan ersättning, som en arbetsgivare jämlikt den allmänna semesterlagstiftningen är skyldig att erlägga, om han uppsäger en arbetare med mer än sex månaders oavbruten tjänst i företaget, innan denne hunnit åtnjuta förmånen av semester. För att få åtnjuta sammanhängande årlig semester enligt dekretet skall en arbetare minst fjorton dagar före den dag, då semestern skall uttagas, till den kompensationskassa, till vilken hans arbetsgivare är ansluten, eller, om arbetaren är arbetslös, till den kassa, till vilken hans senaste arbetsgivare var ansluten, insända alla de intyg han erhållit av sin arbetsgivare eller sina olika arbetsgivare. Efter verifiering av dessa intyg skall kassan till arbetaren utbetala totalbeloppet av de dagsersättningar, som han äger rätt att utfå. Antalet dagsersättningar, som kassan skall utbetala, är fastställt till tolv, om arbetaren har rätt till femton dagars semester, och till sex, om han endast äger rätt att utfå en veckas semester. Ersättningen per dag uppgår till en sjättedel av den veckoavlöning arbetaren förtjänat vid hel arbetsvecka inom

det företag, där han är sysselsatt, eller, om han är arbetslös, den avlöning han var tillerkänd vid det företag, där han sist var sysselsatt. I händelse de arbetstimmar, som legat till grund för semesterrätten, skulle hava fullgjorts inom flera företag, tillhörande olika kompensationskassor, skall den överordnade kompensationskassan bestämma storleken av de belopp, som skola bäras av de olika kassorna, i proportion till de arbetstimmar, som utförts inom de till respektive kassa anslutna företagen. För varje kompensationskassa finnes tillsatt en kommission, vars medlemmar till lika antal utgöras av arbetsgivare och arbetare. Medlemmarna utses av de mest representativa arbetsgivareföreningarna respektive arbetarsammanslutningarna inom kassans verksamhetsområde. Denna kommission har till ändamål att besluta rörande de olika tvister, som kunna uppstå i fråga om rätt till semester enligt dekretet. För den händelse tvist skulle uppkomma rörande vilka organisationer som skola betraktas som de mest representativa, äger arbetsministern avgörandet i sista hand. Övervakningen av dekretets tillämpning sker genom arbetsinspektörer och personal från polisen. Arbetsgivarna äro skyldiga att när som helst för dem förete bevis från den kompensationskassa, som de måste tillhöra, att de vederbörligen fullgjort alla skyldigheter gentemot kassan. I dekretet föreskrives särskilt, att de i den allmänna semesterlagen givna bestämmelserna om förbud för en arbetsgivare att sysselsätta en arbetare och för en arbetare att utföra avlönat arbete under den tid han åtnjuter betald semester skola gälla jämväl för de av dekretet berörda arbetsgivarna och arbetarna. För nöjes- och hotellindustrien är motsvarande dekret som för hamnarbetarna och byggnadsarbetarna under förberedelse. För de av arbetsministern erkända kompensationskassornas verksamhet gäller en särskild förordning av den 22 mars 1937. I denna förordning lämnas ingående bestämmelser angående formen för kassornas erkännande, vad som skall innehållas i deras stadgar, formerna för deras verksamhet och om tillsynen från arbetsministerns sida. Genomförandet av lagstiftningen om semester synes hava givit upphov till svårigheter i åtskilliga avseenden. Sålunda har det mött betydande svårigheter att bestämma vilka arbetare som skola falla under lagens huvudbestämmelser och vilka som skola anses som temporära, d. v. s. de som normalt ej äro sysselsatta oavbrutet ett år i samma företag och för vilka alltså semesterkassor skola upprättas jämlikt särskilda dekret. Tillämpningen av lagstiftningen blir tydligen helt olika, allt efter som arbetarnas semester skall regleras enligt huvudbestämmelserna eller via semesterkassorna. Denna fråga har givit upphov till ständiga tvister mellan vederbörande arbetsgivare- och arbetarorganisationer. Lagens bestämmelser om att arbetarens ersättning under semestern skall uppgå till en dagslön, motsvarande den lön han annars skulle hava uppburit 3—375253

under semestertiden, hava av vissa arbetsgivare utnyttjats så, att de strax före vederbörande arbetares semester inskränkt hans arbetstid från exempelvis åtta till sex timmar och därigenom minskat ersättningen. Genom införandet av fyrtio timmars arbetsvecka har vidare inom stora yrkesgrupper lördagen blivit en arbetsfri dag. Enligt semesterlagstiftningen åter har varje arbetare rätt till tolv dagars ledighet. På denna grund har arbetarparten fordrat, antingen att lördagen icke skulle inräknas i semestern såsom arbetsdag eller ock att de under semestern skulle uppbära ersättning även för lördagen, oaktat de annars icke skulle uppburit lön för den dagen. Svårigheter hava även i praktiken uppstått vid fixerandet av den ersättning, vilken arbetsgivaren skall utbetala, därest han avskedar arbetaren efter mer än sex månaders anställning men innan denne åtnjutit semester. Enligt gällande domstolspraxis räknas strejk, vilken föranleder arbetsgivaren att uppsäga arbetaren, som avbrott i arbetet. Under sådana omständigheter avbryter en aldrig så kortvarig strejk den för arbetaren löpande sexmånaders- respektive ettårsperioden, vilken skulle berättiga honom till semester. Detta förhållande har icke kunnat undgå att väcka opposition från arbetarhåll. Krav har även uppställts på införande i kollektivavtalen av en bestämmelse, att strejk icke i ifrågavarande hänseende skall räknas som avbrott i arbetet. Med hänsyn till svårigheten att avgöra vilka arbetare som skola hänföras under lagstiftningens huvudbestämmelser och för vilka kompensationskassor skola inrättas har av den franska landsorganisationen förslag väckts om att för samtliga arbetare införa ett system med semesterkassor. Som motivering för att ett sådant system förordas, trots att detsamma kräver en större administrativ apparat och därmed större kostnader, anföres, att det med nuvarande sociala spänning i Frankrike anses utgöra ett stort intresse att förmedelst dylika semesterkassor skapa en mellanhand mellan arbetsgivare- och arbetarparterna och därigenom minska anledningarna till friktion dem emellan. Hittills har detta förslag, vilket tydligen skulle komma att innebära en högst väsentlig ändring i gällande lagstiftning, endast varit föremål för behandling inom arbetsministeriet. Från arbetsgivarehåll framhålles, att det givetvis ännu vore alldeles för tidigt att yttra sig om vilka erfarenheter, som hittills vunnits av semesterlagstiftningen. Beträffande den ekonomiska belastning, som lagstiftningen innebär för industrien, konstateras allmänt, att densamma belöper sig till 4 °/o av produktionskostnaderna. Härvid synes man emellertid endast hava räknat med de rena lönekostnaderna; lönen för tolv semesterdagar utgör nämligen exakt 4 °/o av lönen för årets trehundra arbetsdagar. Inom arbetsgivarekretsar är man snarast angelägen att betona, att ifrågavarande merutgift är av relativt liten betydelse för industrien, där man redan länge umgåtts med planer att tillgodose det såsom skäligt betecknade kravet på rätt till avlönad semester. Vad man har att invända mot lagstiftningen är dels, att densamma införts plötsligt och utan nödvändiga undersökningar, huruvida det vore klokt att genast medgiva en så lång semester som två veckor,

35 dels ock huvudsakligen, att semesterlagstiftningen införts samtidigt med lagen om fyrtio timmars arbetsvecka och ökningen av arbetslönerna. Då den inskränkta arbetstiden, som gör lördagen till en arbetsfri dag, beräknas öka produktionskostnaderna med omkring 18 °/o, framstår ju kostnadsökningen i samband med semesterlagstiftningen såsom jämförelsevis obetydlig. Det har också från industrihåll påpekats, att de femtiotvå arbetsfria dagar, som arbetarna tillföras genom fyrtiotimmars veckan, äro den betalda semester, som verkligen vållar arbetsgivarna bekymmer. Vad å andra sidan beträffar arbetarnas möjligheter att på ett effektivt sätt utnyttja den vunna fördelen av en betald semester, äro likaledes erfarenheterna hittills mycket svävande. Ett allmänt intryck synes vara, att en vittomfattande organisation förutsattes för att arbetarna och deras familjer skola på ett hälsosamt sätt kunna tillgodogöra sig ledigheten. Norge. Under år 1936 antogos i Norge lagbestämmelser angående semester. Lagen den 19 juni 1936 om arbetarskydd, vilken trädde i kraft den 1 januari 1937, innehåller nämligen följande föreskrifter angående semester. Arbetare, som under ett år i följd varit och fortfarande är anställd vid ett och samma företag, äger rätt att tillgodonjuta en årlig sammanhängande semester av minst nio arbetsdagar samt att därunder uppbära den lön, han skulle hava förtjänat med vanlig arbetstid. Arbetare, som varit anställd under kortare tid än ett år men dock minst sex månader, äger rätt till semester i förhållande till anställningstidens längd, varvid dagantalet avrundas uppåt. Avlönas arbetaren enligt ackord, skall, där ej annorlunda överenskommits, lönen under semestern beräknas efter hans genomsnittsförtjänst. Ingår kost i lönen, må arbetaren i dess ställe kunna kräva kostersättning. Tidpunkten för semestern fastställes av arbetsgivaren. Semestern skall dock läggas under tiden 15 maj—15 september, såframt icke hänsyn till företagets drift lägger hinder i vägen därför. Om en arbetare, som har rätt till semester, lämnar sin anställning före semestertidens utgång, äger han ändock rätt till lön för hela semestern. Lön för semestertiden utbetalas vid semesterns början. Genom avtal mellan arbetsgivare och arbetare eller deras organisationer må avvikelser göras från lagens semesterbestämmelser, dock ej beträffande semestertidens minimilängd. Beträffande tillämpningsområdet för arbetarskyddslagen gäller, att densamma omfattar varje företag, som sysselsätter arbetare, med undantag för sjöfart, fiske, luftfart, trädgårdsskötsel, kreatursskötsel, jordbruk jämte sådant skogsbruk, som huvudsakligen drives för gårdens eget behov, samt den offentliga förvaltningen. Dock faller exempelvis en sådan grupp som lantpostbud och postförare under arbetarskyddslagen. Genom de under år 1937 ingångna kollektivavtalen har en allmän förlängning av semestertiden ägt rum från nio till tolv dagar. I åtskilliga kollektivavtal, särskilt å sådana områden av arbetsmarknaden där arbetarna regelmässigt ej hava anställning hela året i samma företag, är för beräkningen av

semesterlönen genomfört ett avsättningssystem. Semesterlönens storlek bestämmes i dylika fall till en viss procent av vederbörande arbetares timlön multiplicerat med det antal arbetstimmar han har utfört hos företaget under nästföregående år. Denna procent kallas för semesterkoefficienten och den bestämmes så, att semesterlönen kommer att ungefär motsvara den vanliga lönen under motsvarande tidrymd. Procentsatsen utgjorde tidigare 4 men har i årets kollektivavtal bestämts till i allmänhet 42 eller 45. För vissa fack, såsom bryggerier och kvarnar, gäller enligt kollektivavtalen, att en arbetare, som har minst ett års anställning, får full lön för två veckor utbetalad i semesterersättning, medan avsättningssystemet i övrigt tillämpas vid beräknandet av semesterersättningen för sådana arbetare, som vid semesterns inträde icke hava ett års sammanhängande tjänstgöring. Enligt det för byggnadsindustrien gällande kollektivavtalet skall varje arbetare, som varit anställd hos samma företag under en sammanhängande tid av fyra veckor, gottskrivas semesterersättning från anställningsdagen. Avsättningsprocenten är enligt detta kollektivavtal 45. Det uttalas särskilt i kollektivavtalet, att semesterersättningen endast må utbetalas i enlighet med reglerna i avtalet. Det är sålunda icke medgivet att utbetala semesterersättning i form av förhöjd timlön. Kollektivavtalet bestämmer vidare, att norska arbetsgivareföreningen skall upprätta en semesterkassa, som skall förvalta den av arbetarna intjänta semesterersättningen. Alla företag, för vilka nämnda kollektivavtal gäller, äro skyldiga att av semesterkassan inköpa semestermärken, motsvarande den semesterersättning, som varje arbetare har intjänat, och veckovis inklistra dessa märken i en semesterbok för varje arbetare. Semesterboken utställes av semesterkassan och överlämnas till varje arbetare, vare sig denne är organiserad eller ej. Semesterboken skall förvaras av arbetaren men veckovis inlämnas till det företag, där han är anställd, för inklistring av semestermärken. Åtta dagar före semesterns inträdande kan arbetaren begära att av sin arbetsgivare få till sig utbetalad den semesterersättning, som gottskrivits honom. Kvittering av beloppet sker i semesterboken. Arbetsgivaren får därefter beloppet ersatt från semesterkassan mot insändande av semesterboken. Om en arbetare icke skulle hava någon anställning under den normala semestertiden, har han rätt att senast den 1 september mot insändande av sin semesterbok till kassan få honom tillkommande semesterersättning utbetalad. Det föreskrives särskilt, att semesterersättningen skall vid arbetarens frånfälle tillfalla hans hustru eller arvingar. Vidare uttalas i kollektivavtalet, att det är organisationernas ömsesidiga förutsättning, att semesterledigheten användes till verklig semester. Bland bestämmelserna i kollektivavtalen för bryggerier och kvarnar må slutligen nämnas, att den sammanhängande tjänstetiden icke skall anses bliva avbruten genom lockout eller strejk, som godkännes av respektive arbetsgivareföreningen eller landsorganisationen, en tillfällig arbetsinställelse på grund av driftmässiga orsaker, militärtjänstgöring, som icke sträcker sig utöver rekrytskola och regementsmöte, samt styrkt sjukdom, som icke varar utöver tre månader.

37 Undersökningar rörande nuvarande semesterförhållanden bland arbetare och anställda samt kostnadsberäkningar. Efter därom av de sakkunniga gjord framställning har Kungl. Maj:t uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa utredning dels rörande kollektivavtalens bestämmelser om semester vid årsskiftet 1936/1937 och dels rörande semesterförhållandena för vissa anställda i allmän och enskild tjänst. Sedan dessa utredningar färdigställts, h a r socialstyrelsen på begäran av de sakkunniga gjort en kortfattad sammanställning av de viktigaste förändringarna i fråga om semesterbestämmelser, som vidtagits i de under år 1937 ingångna kollektivavtalen. Redogörelserna för de av socialstyrelsen verkställda utredningarna återgivas nedan i detta kapitel under A, B och C. Därvid är att märka, att de sakkunniga ansett sig böra utesluta det omfattande tabellmaterialet till redogörelsen för de anställdas semesterförhållanden, enär en särskild, mera omfattande redogörelse för denna undersökning är under utarbetande av socialstyrelsen och kommer att av trycket utgivas. Till denna publikation, vilken torde föreligga i början av år 1938, tillåta sig de sakkunniga att hänvisa. Likaledes efter framställning av de sakkunniga har Kungl. Maj :t uppdragit åt kommerskollegium att verkställa en beräkning av den ungefärliga kostnadsökningen för industrien vid en lagstadgad semester om sex, nio eller tolv dagars längd. Redogörelse för den verkställda utredningen intages nedan i detta kapitel under D.

A. Kollektivavtalens bestämmelser om semester vid årsskiftet

1936/37.

Sammanställning av socialstyrelsen. Semesterrättens utbredning. Avtalsmässigt reglerad ledighet från arbete under längre eller kortare tid med ersättning för den tid ledigheten omfattar — vilken sistnämnda förmån väl får anses konstituera begreppet semester — har i Sverige redan ganska länge i relativt stor utsträckning varit tillförsäkrad arbetarna genom kollektivavtal. Den av kommerskollegium år 1908 gjorda utredningen rörande kollektivavtalsbeståndet visade, att antalet arbetare med avtalsmässigt reglerad semester utgjorde 14 462 eller 5-7 % av hela det av utredningen berörda arbetarantalet; vid mitten av år 1919 beräknades motsvarande siffra till 133 403 arbetare, utgörande omkring 43o % av hela arbetarantalet. Vid årsskiftet 1920/21 beräknades 321333 arbetare eller 73*4 %, vid års-

38 skiftet 1928/29 398 866 arbetare eller 77-8 % och vid årsskiftet 1932/33 487 496 arbetare eller 76'3 % vara genom avtal tillförsäkrade semester. 1 Vid den undersökning, som nu verkställts beträffande kollektivavtalens semesterbestämmelser i olika avseenden och som omfattar kollektivavtalsbeståndet vid årsskiftet 1936/37, visar sig antalet avtal, som innehålla bestämmelser om semester, uppgå till 5 448, berörande 574 028 arbetare eller 74-7 % av hela antalet avtalsberörda arbetare. I jämförelse med det relativa antalet semesterberättigade arbetare vid närmast föregående undersökningar betecknar denna procentsiffra en viss nedgång, men i själva verket torde en faktisk utvidgning av semesterrätten hava ägt rum, i vart fall inom den egentliga industrien. Kollektivavtalsbeståndet har nämligen utökats avsevärt, bland annat med en del säsongarbetargrupper (t. ex. arbetare inom bet- och rotfruktsskötseln), vilka icke tillerkänts semester. Inom vissa näringsgrenar har sedan år 1928 den avtalsenliga semesterrätten väsentligt utvidgats. Sålunda har t. ex. det relativa antalet semesterberättigade vid glasbruken, som 1928 var endast 2'6 %, nu stigit till 99'7 %, vid sprängämnesfabriker har antalet stegrats från 22*3 % till 100 % o. s. v. Av tabell A 1, som anger förekomsten av semesterbestämmelser inom olika näringsgrupper, framgår, att inom grupperna malmbrytning och metallindustri, pappers- och grafisk industri, livsmedelsindustri, textil- och beklädnadsindustri, läder-, hår- och gummivaruindustri, kemisk-teknisk industri samt handel och varulager praktiskt taget samtliga kollektivavtal innehålla stadganden om semester. I grupperna allmänna verk och arbeten samt land- och sjötransport är semesterförmånen likaså mycket allmän. De arbetare, som sakna avtalsfästad semester och vilkas antal uppgår till något över 194 000, återfinnas huvudsakligen bland mera säsongbetonade grupper inom jord- och stenindustri, trävaruindustri, skogshantering, byggnadsindustrien samt jordbruket. Beträffande jord- och stenindustri är det väsentligen arbetare vid stenbrott och stenhuggerier samt inom torvindustrien, som sakna semesterledighet. Inom gruppen trävaruindustri och skogshantering har semester genomförts för de flesta näringsgrenar med undantag av skogsavverkning och flottning, som helt sakna semesterbestämmelser. Inom byggnadsverksamheten äro grupper sådana som murare, träarbetare, grovarbetare, parkettläggare och kakelugnsmakare fullständigt i avsaknad av semester; bland bleck- och plåtslagare samt målare förekommer i enstaka fall att arbetare äro semesterberättigade; väg- och vattenbyggnadsarbetare äro till mer än hälften under det att rörarbetare och elektriska montörer samtliga äro tillförsäkrade semester. För en mindre del i statlig och kommunal tjänst anställda arbetare saknas jämväl semesterbestämmelser, liksom även för smärre kategorier inom gruppen land- och sjötransport. Inom gruppen jordbruk och fiske stadgas semesterledighet i de egentliga jordbruksavtalen samt i avtalen vid handelsträdgårdarna, däremot icke i avtalen för bet- och rotfruktsskötseln och för fisket. Vad beträffar gruppen annan yrkesrörelse märkes, att flertalet avtal för försäkringsfunktionärer saknar semesterbestämmelser. Detsamma är fallet med vissa avtal, som beröra vaktpersonal vid biografer och nöjesetablissement, fastighetspersonal (eldare, hissförare) och hästskötare. Semesterns längd. De avtalsbestämmelser, som avse semesterns längd, ha i bifogade tabell A 2 grupperats i tvenne avdelningar på så sätt, att man för varje näringsgren har angivit 1 Det må anmärkas, att här och i det följande anförda uppgifter om antalet semesterberättigade arbetare, absolut eller i procent, icke få tolkas på så sätt, att ifrågavarande antal arbetare faktiskt kommer i åtnjutande av semester. Uppgifterna avse det antal arbetare, som berpres av sådana kollektivavtal, i vilka bestämmelser om semester finnas intagna. Men, såsom närmare kommer att framgå av undersökningen, uppställas i dessa avtal merendels särskilda villkor för utfåendet av den bestämda semestern eller semesterersättningen, villkor som långt ifrån alla arbetare torde kunna uppfylla.

39 s å v ä l s e m e s t e r n s m i n s t a s o m dess s t ö r s t a m ö j l i g a l ä n g d . I k o l u m n e r n a ö v e r »kortaste» s e m e s t e r h a r r e d o v i s a t s d e n a v t a l s b e s t ä m d a s e m e s t e r n för de v a n l i g a k a t e g o r i e r n a a v v u x n a a r b e t a r e i n o m r e s p e k t i v e b r a n s c h e r . U p p g i f t e r n a o m »längsta» sem e s t e r , v i l k a a v v i k a f r å n de f ö r s t n ä m n d a e n d a s t i d e n m å n a v t a l e n över h u v u d i n n e h å l l a b e s t ä m m e l s e r o m s e m e s t e r av v a r i e r a n d e l ä n g d , avse d e n s e m e s t e r , s o m k a n v a r a s t i p u l e r a d för s ä r s k i l d a a r b e t a r g r u p p e r , e x e m p e l v i s för s k i f t a r b e t a r e , i v i s s a n ä r i n g s g r e n a r eller för a r b e t a r e m e d l å n g a n s t ä l l n i n g s t i d , h ö g å l d e r o. d. 1 I n e d a n s t å e n d e t a b l å h a r e n s a m m a n f a t t n i n g gjorts a v u p p g i f t e r n a o m s e m e s t e r n s m i n s t a o c h s t ö r s t a l ä n g d s a m t till j ä m f ö r e l s e m e d d e l a t s m o t s v a r a n d e siffror vid 1932/33 och 1928 29 å r s u n d e r s ö k n i n g a r , v a d b e t r ä f f a r d e n s i s t n ä m n d a d o c k e n d a s t r ö r a n d e sem e s t e r n s m i n s t a l ä n g d , d å vid d e n n a u n d e r s ö k n i n g s e m e s t e r n s s t ö r s t a l ä n g d icke redovisades. Procenttal semesterberättigade arbetare med rätt till en kortaste (a) resp. längsta (b) semester av 7-8 mindre än 6 arb.6 arb.-da- dagar arb.-dagar gar 1936/37 (a), (b). 1932 33 (a), (b). 1928/29 (a).

60-3 48-3

26-2 22-3

61-3 57-3

20-6 16-4

64-2

19-9

8-1 5-7

10—11 9 arb.- arb.-da- 12 arb.dagar dagar gar 0-3 07

"io-T 3-9 7-2

1-2 1-3

mer an 12 arb.dagar

1-4 73 33 11-5

2-5 14-4

2-8

4-7 10-9

M a n finner, a t t n å g r a s t ö r r e f ö r ä n d r i n g a r i c k e ägt r u m m e d a v s e e n d e å s e m e s t e r n s l ä n g d u n d e r d e n tid, s o m o m f a t t a s av de t r e u n d e r s ö k n i n g s t i l l f ä l l e n a . E n tendens till ö k n i n g av 6 - d a g a r s s e m e s t e r n ä r d o c k m ä r k b a r . S å s o m f r a m g å r av d e t f ö l j a n d e h a r v i d a r e en u t ö k n i n g m e d en s e m e s t e r d a g u n d e r d e sista å r e n s k e t t för f l e r t a l e t arbetare m e d m i n d r e ä n 6 dagars semester. V a d a n g å r d e n » k o r t a s t e » s e m e s t e r n , ä r d e n n a för d e t ö v e r v ä g a n d e a n t a l e t eller 60-3 % a v s e m e s t e r b e r ä t t i g a d e a r b e t a r e f i x e r a d till en t i d r y m d u n d e r s t i g a n d e en v e c k a . S e m e s t e r l ä n g d e n , s o m t i d i g a r e för d e n egentliga s t o r i n d u s t r i e n v a r b e s t ä m d till 4 d a g a r , h a r u n d e r s e n a s t e å r e n k o m m i t a t t u n d e r g å e n ö k n i n g , d ä r v i d b ö r j a n g j o r d e s 1935 i a v t a l e t f ö r d e n m e k a n i s k a v e r k s t a d s i n d u s t r i e n , d å b e s t ä m m e l s e r n a o m semester ä n d r a d e s d ä r h ä n , att semestern skulle omfatta den kalendervecka, u n d e r v i l k e n m i d s o m m a r a f t o n infaller. A n t a l e t s e m e s t e r d a g a r m e d l ö n b l i r enligt d e n n a b e s t ä m m e l s e i regel 5 d a g a r m e n 6 d a g a r d e t å r m i d s o m m a r a f t o n i n f a l l e r p å en s ö n d a g . I e n l i g h e t h ä r m e d h a s e m e s t e r b e s t ä m m e l s e r n a u t f o r m a t s i flera a n d r a s t o r a a v t a l , b l a n d a n n a t i a v t a l e n för d e m e l l a n s v e n s k a g r u v o r n a i fråga o m a r b e t a r e o v a n jord (för a r b e t a r e u n d e r j o r d ä r s e m e s t e r n 6 d a g a r ) , v i d a r e i r i k s a v t a l e n för j ä r n b r u k e n ( a r b e t a r e m e d 56 t i m m a r s a r b e t s v e c k a e r h å l l a 6 d a g a r ) , i de för flertalet sågv e r k g ä l l a n d e s. k. a l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r s a m t i r i k s a v t a l e t för t e x t i l i n d u s t r i e n . I r i k s a v t a l e n för p a p p e r s m a s s e - o c h p a p p e r s b r u k s i n d u s t r i e r n a h a b e s t ä m m e l s e r n a o m 1 I viss utsträckning förekommer det, att enskilda arbetare äro tillförsäkrade längre semester än den för vederbörande arbetargrupp allmänt gällande. Till en del avtal aro nämligen fogade protokollsanteckningar av innebörd, att arbetare, som vid avtalets ikraftträdande haft längre semester, skola bibehålla denna förmån. I förevarande undersökning har givetvis räknats med den i själva avtalen fixerade semestertiden. Anmärkas bor vidare, att såsom semesterdagar räknats endast det antal dagar, för vilka semesterersättning utgår. Avtal, vilka angiva semestern till en vecka (ex. midsommarveckan) men enligt vilka ersättning utbetalas endast för 5 dagar, hänföras sålunda under kolumnen »mindre än 6 arbetsdagar».

40 midsommarsemester fått den avfattningen, att »uppehåll i driften göres under fem söckendagar i omedelbart sammanhang med midsommarhelgen ». En semester om 5 dagar är fastställd bland annat i riksavtalen för bilverkstäderna, stenkolsgruvorna, byggnadsämnesindustrien, buteljglasbruken, småglasbruken, träförädlingsindustrien (där dock i viss utsträckning ännu tillämpas 1935 års avtal med midsommarsemester), garverier och skofabriker, vilka föreskriva 6 dagars semester men utbetalning av ersättning endast för 5 dagar, samt i avtalen för sockerbruk och tändsticksfabriker. Riksavtalet för rörledningsfirmorna föreskriver ledighet under 5 söckendagar, som skola förläggas i anslutning till sön- eller helgdag; till sockendag skall midsommarafton icke räknas. Inom elektriska installationsfacket utgår enligt riksavtalet semester under en kalendervecka men ersättning erhålles endast för 5 dagar. Inom sjöfarten gäller i allmänhet för maskin- och däckspersonal i manskapsgraderna ävensom för manlig kökspersonal en semestertid av 5 dagar och för kvinnlig personal 6 dagar. Vid grafiska anstalter, bokbinderier, bok- och tidningstryckerier förekomma bestämmelser om minst en veckas ( = 6 arbetsdagars) semester. (Vuxna arbetare inom dessa näringsgrenar garanteras ledighet om 2 veckor, men lön utgår icke för mer än en vecka; kostnaderna för den andra veckan bestridas genom innehållande av viss procent å arbetarens inkomst. Vid tidningstryckerierna erhålla dock arbetarna semesterersättning även för den andra veckan.) Livsmedelsindustriens avtal har till övervägande del 6 dagars semester, t. ex. kvarnindustrien, chokladindustrien och bryggerierna. Minst 6 dagars semestertid föreskrives vidare i riksavtalen för konfektionsindustrien, skrädderier, skoindustrien samt herr- och damfrisörfacken liksom i ett flertal avtal inom åkeri- och expressrörelse samt stuverifacket (där arbetarna delvis få bestrida kostnaderna genom avsättningar från lönen). Avtal med denna minimitid förekommer även bland annat i avtal för arbetare vid statens kraftverk, telegrafverkets linjearbetare, statens järnvägars ban- och byggnadsarbetare, enskilda järnvägarnas extra trafikpersonal och lagerarbetare. Bland avtal, som i allmänhet för den kortaste semestertiden stadga en längre tid än 6 dagar, kunna nämnas avtalen för försvarsverkens civila personal, där lägsta antalet dagar är 7, kommunala gatu- och byggnadsarbetare med en lägsta semestertid av 8 arbetsdagar under de 5 första anställningsåren samt hotell- och restaurangpersonal med 8 dagars semester under de 2 första anställningsåren. En semester om 10 dagar utgår till spårvägspersonal de 4 första anställningsåren. Semester med en tidslängd av 12 arbetsdagar finner man bland annat i en del avtal inom livsmedelsindustrien och vid vissa kommunala inrättningar (sjukhuspersonal samt personal vid vårdanstalter). Avtal, som angiva semester med en minimilängd överstigande 12 dagar, äro träffade bland annat för de enskilda järnvägarnas ordinarie kontorspersonal (20 dagar) och ordinarie trafikpersonal (15 dagar), för telefonister (16 dagar) och en del sjukvårdspersonal (15—30 dagar), för de norrländska gruvfälten (14 dagar), för apotekens farmaceuter (30 dagar) och för skorstensfejarfacket (i allmänhet 3—4 veckor). För handelsflottans fartygsbefäl stadgas 3 veckors semester (efter 3 års anställning 1 månad), för styrmännen och maskinbefälet 14, för Stewarts 10 och för radiotelegrafister 8 dagars semester. Utökad semester under vissa betingelser. Semestertidens längd kan, såsom ovan nämnts, successivt ökas under vissa varierande betingelser såsom anställningstid, specialuppgifter för vissa arbetargrupper — t. ex. skiftarbetare, underjordsarbetare — högre levnadsålder m. m. En dylik differentiering av ledighetens tidslängd förekommer, såsom närmare framgår av tabell A 3 enligt ett betydande antal avtal. Avtal av denna typ återfinnas företrädesvis vid gruvor och järnverk, inom livsmedelsindustrien, allmänna verk och arbeten, handel

41 och varulager, land- och sjötransport, jordbruket samt en del grenar av gruppen annan yrkesrörelse. Den övervägande delen av ifrågavarande avtal eller 1 539 angiva i främsta rummet anställningstidens längd som norm vid utmätande av semester. Sålunda stadgas i de allmänna bestämmelserna för bagerierna, att arbetare är berättigad till 6 arbetsdagars semester efter att hava varit anställd på platsen sammanhängande minst 5 månader före den 1 juni, varefter semestertiden successivt ökas efter 15 månaders anställning till 9 arbetsdagar och efter 2 års anställning till 12 arbetsdagar. Vid statens järnvägars ban- och byggnadsarbeten, där första etappen av semestern (6 söckendagar) utgår efter 240 dagars arbete under de senast förflutna 3 kalenderåren, erhållas 9 söckendagar efter genomsnittligt lika lång arbetstid de senast förflutna 3 kalenderåren och den sista etappen slutligen (12 söckendagar) under samma förutsättning de senaste 6 åren. Enligt flertalet kommunala avtal ökas semestern efter de första 5 kalenderåren från 8 till 12 arbetsdagar under 5 år för att därefter slutligen utgå med 15. Kontors- och butikspersonal erhåller en semester, vars längd i allmänhet icke understiger 6 arbetsdagar men med efter anställningstiden varierande längd oftast uppgår till 12 arbetsdagar. För lagerarbetare kan semestern från vanligen 6 arbetsdagar i en del fall komma upp till samma nivå som kontors- och butikspersonalens. Vid de enskilda järnvägarna uppnår den ordinarie trafikpersonalen efter 15 års tjänstgöring en semester om 20 dagar; den extra trafikpersonalen erhåller efter 16 år 15 dagar. Av enskilda järnvägarnas kontorspersonal erhålla de ordinarie efter 10 års tjänstgöring 30 dagars semester. Tvenne avtal inom sjöfartsnäringen (däribland skärgårds- och mälarflottans) stadga, att den som »tjänstgjort 4 månader under pågående seglation erhåller en semesterdag för varje återstående månad av kalenderåret, som han tjänstgjort ombord. Har anställningstiden ej uppgått till 12 månader minskas semestertiden med 1 dag för varje felande månad.» Enligt hotell- och restaurangnäringens riksavtal utökas semestern till 14 dagar efter 2 års anställning. Vid säsongföretag, som håller öppet minst 7 månader i en följd, erhåller fast anställd personal, vilken efter en säsongs anställning åtnjutit 5 dagars semester, efter två säsongers anställning 10 dagar och efter tre eller flera säsongers anställning 14 dagar. I några avtal (däribland Stockholms Kaféidkareförening) säges, att »tillfällig personal, 1 års anställd, äger åtnjuta semester 1 dag, därest tjänstgöringen fullgjorts 1 dag per vecka, 2 dagar, därest tjänstgöringen fullgjorts 2 dagar per vecka» o. s. v. Enligt några avtal är semesterns längd bestämd med hänsyn till vederbörande arbetares levnadsålder. Sålunda föreskrives i exempelvis avtalet för telegrafverkets linjearbetare, att arbetare erhåller »från och med det år, han fyller 30 år, 12 söckendagars semester och annan arbetare 6 söckendagar». I vissa avtal inom grupperna allmänna verk och arbeten, handel och varulager samt livsmedelsindustrien (huvudsakligen tobaksavtalet) förekommer en kombination av villkoren anställningstid—levnadsålder. Avtalen för försvarsverkens civila personal stadga 12 arbetsdagars semester från och med det år arbetaren fyller 30 år, om han kan räkna minst 10 års arbetsanställning och 14 arbetsdagars semester från och med det år han fyller 40 år, om han kan räkna minst 6 tjänsteår. I avtalet för telefonister stipuleras, att lokal- och landstelefonist samt extra rikstelefonist, som först erhåller semester med 16 dagar årligen, efter minst 6 års tjänst kan få semester med 20 dagar, därest vederbörande uppnått en levnadsålder av 35 år, och 24 dagar vid en uppnådd levnadsålder av 40 år. För tobaksindustriens vidkommande gäller, att arbetare, som innehaft anställning i oavbruten följd under minst 4 år, är berättigad att uppbära avlöning för 9 söckendagar vid uppnådd ålder av 25 år och för 12 söckendagar vid fyllda 30 år. I några fall differentieras semesterns längd med hänsyn till anställningsformen. Ett vägavtal bestämmer t. ex. en semester om 4 dagar för timavlönad arbetare men

42 6 dagar för en månadsavlönad. Ett stuveriavtal bestämmer en veckas semester för tillfällig arbetare, anställd 6 månader, men 8—14 dagar för fast anställda. Jordbrukets årsanställda arbetare tillförsäkras semester under 7 helgfria dagar, medan timavlönade och övriga arbetare, anställda på kortare tid än ett ar, erhålla 4 dagars semester, därest de haft arbete under minst 6 månader i följd hos samma arbetsgivare. Bestämmelser förekomma i flera avtal rörande längre semester för arbetare med vissa speciella arbetsuppgifter. Som tidigare nämnts åtnjuta enligt riksavtalet för järnbruken skiftarbetare sålunda 6 dagars semester under det att övriga arbetare hava midsommarveckan med ersättning för 5 dagar. Enligt avtal för kommunala arbeten utgår för arbetare med natt-, sön- och helgdagsarbeten samt skiftarbeten semester med 10, 16 och 19 arbetsdagar allt efter anställningstidens längd, medan dagarbetarnas semester är respektive 8, 12 och 15 dagar. Underjordsarbetare vid de mellansvenska gruvorna och kolgruvorna erhålla 6 dagars, vid Bolidens gruvaktiebolag 8 dagars semester. För sistnämnda bolags arbetare å Rönnskär är denna längre semestertid ävenså föreskriven för vissa andra angivna kategorier av arbetare med specialuppgifter, exempelvis arsenikarbetare, smältare, arbetare i ädelmetallverket m. fl. Bland avtal med bestämmelser av dylik natur kan jämväl nämnas Kungl. teaterns avtal med scenarbetare m. fl., vari föreskrives en semester av 30 dagar för scenarbetare och nattvakter, 14 dagar för skräddare, sömmerskor och snickare, 3 veckor för eldare och en månad för portvakter. Enligt ett avtal för skorstensfejare är längden av arbetarens sysselsättning i yrket normerande för semesterns längd: arbetare, som varit i yrket minst 2 år, skola erhålla 2 veckors och andra arbetare en veckas semester. Till belysande av frågan om semesterns längd för speciellt sådana kategorier av arbetare, som bruka gå under beteckningen »anställda» har man vid utarbetandet av tabell A 2 sökt att särskilt angiva avtal, som beröra ifrågavarande personal. Sådana avtal kunna urskiljas inom grupperna allmänna verk och arbeten, handel och varulager, land- och sjötransport samt annan yrkesrörelse. Man finner, att t.ex. telegrafverkets telefonister åtnjuta längre semester än linjearbetarna. För de enskilda järnvägarnas trafik- och kontorspersonal är minimisemestern 6 dagar, avseende extra personal, och maximisemestern för ordinarie personal respektive 20 och 30 dagar, medan samma företags verkstadsarbetare erhålla minst 6 och högst 15 dagar. Handelsflottans personal i överordnad ställning är tillförsäkrad minst 14 dagars, personal i manskapsgraderna i allmänhet 5 dagars semester. Vad beträffar handelsbranschens kontors- och butikspersonal, synes den kortaste semestern knappast nämnvärt överstiga lagerarbetarnas. Den längsta semestertiden är däremot rikligare tillmätt för de förstnämnda kategorierna än för den sistnämnda. Särskilda villkor för utfående av semester. Den sammanställning av kollektivavtalens bestämmelser om villkoren för erhållande av semester, vilken gives i tabell A 4, ger vid handen, att i 4 913 avtal berörande 501 902 arbetare eller 87'4 % av hela antalet semesterberättigade arbetare kravet på en viss, kortare eller längre anställningstid gäller såsom förutsättning för rätten att utfå semester. Enligt 668 avtal med 40 224 arbetare erfordras sålunda härför en anställningstid av 1—4 månader, enligt 2 258 avtal med 289 956 arbetare över 4—6 månader, enligt 1 937 avtal med 149 956 arbetare över 6—12 månader och enligt 50 avtal med 21 766 arbetare mer än ett års anställning. För det övervägande antalet arbetare eller 65*8 % uppgår sålunda den anställningstid, som erfordras för rätt till semester, till högst 6 månader, för 29'9 % till 7—12 månader och endast ett relativt mindre antal fall till över ett år. En jämförelse med tidigare gjorda undersökningar visar, som framgår av nedanstående tablå, att kravet i fråga om anställningstid successivt minskat.

43 Antalet semesterberättigade arbetare 1936/37 1932/33 1928/29

574 028 487 496 398 866

Därav i %, antal arbetare med semes- Oberoende terrätt efter en anställningstid av av anställningstid 1—6 mån. 7—12 mån. över 1 år 57-5 54-8 40-9

26-1 34-0 48-0

3-8 7-2 6-5

12-6 4-0 4-6

Bland näringsgrenar, enligt vilkas avtal fordras en anställningstid upp till 6 månader, kunna bland annat nämnas mekaniska verkstadsindustrien, bilreparationsverkstäderna, bagerier, textilfabriker, skofabriker, tändsticksfabriker, kontors-, butiks- och lagerpersonal, frisörer m. fl. 1 Bestämmelser om en anställningstid av 7—12 månader återfinnas bland annat i enskilda järnvägarnas avtal, där för verkstadsarbetare stadgas ett års anställning, i konfektionsindustriens riksavtal, däri kräves ett års anställning hos en och samma arbetsgivare, samt i större delen av avtalen för gatu- och byggnadsarbeten, enligt vilka oavbruten anställning i 9 månader utgör förutsättning för erhållande av semester. För hotell- och restaurangpersonal fordras ett års anställning. I en del avtal för malmgruvor bestämmes semester skola utgå till den, som är anställd ett år vid årets början, men ledigheten får utgå först den 15 maj. Längre tid än ett års anställning erfordras bland annat enligt avtalen för försvarsverkens civila personal, vars arbetare äger åtnjuta semester från och med det år, under vilket han kan räkna minst 2 års arbetsanställning i en följd. Inom sjöfarten förekommer i flera avtal krav på en anställningstid utöver ett år, därvid bestämmes, att rättighet till semester inträder efter ett års tjänstgöring men att den icke får uttagas förrän efter 6 månaders tjänstgöring det andra året. Såsom villkor för semester stadgar en del avtal viss minimiålder; bestämmelser om dylik återfinnas i 418 avtal, berörande 92 311 arbetare eller 16'1 % av hela antalet. I större utsträckning finnas dylika bestämmelser bland annat i avtalen för sågverk, vari fastställes en viss ålder, 18 år, för erhållande av semesterersättning men däremot icke för semesters erhållande över huvud; vidare för arbetare vid gatuoch byggnadsarbeten, vid kraftverk (18 år), statens järnvägars ban- och byggnadssamt verkstadsarbetare m. fl., där minimiåldern för ban- och byggnadsarbetare är 18 år men för verkstadsarbetare m. fl. 21 år. Inom vissa grupper av avtal är fast anställning en förutsättning för erhållande av semester, såsom fallet är t. ex. vid pappersmassefabriker, där enligt riksavtalet såsom fast anställd betraktas den, som varit anställd minst 2 månader, och vid pappersbruk. Vid bryggerier medgives enligt flertalet avtal semester åt »ordinarie» arbetare, varvid vanligen brukar stipuleras, att »arbetare uppflyttas från extra till ordinarie efter 3 månaders anställning vid bryggeriet». Sådana föreskrifter om fast anställning återfinnas också i avtalet för telegrafverkets linjedistrikt: linjearbetare erhåller semester från och med det år, under vilket han kan räkna minst ett års fast anställning, vilken kan vinnas efter fyllda 19 år och 15 arbetsmånader hos telegrafverket. För vid åkerier och expressbyråer anställda föreskrives i en del av1 Anmärkas må, att det icke är ovanligt, att semesterbestämmelserna fått den utformningen, att semester skall utgå till en var arbetare men rätt att åtnjuta ersättning tillkommer först efter viss anställningstid. Så är fallet exempelvis i avtalen för de mellansvenska gruvorna och i avtalen för järnbruken, bilreparationsverkstäderna och mekaniska verkstadsindustrien, träförädlingsindustrien, textilindustrien: »en var arbetare skall årligen beredas ledighet. är arbetare, som varit anställd den 2 januari ifrågavarande år berättigad att under ledigheten åtnjuta ersättning —.»

44 tal ävenledes fast anställning som villkor för semester, därvid som sådan anställd räknas den, som under minst 2 månader haft tjänstgöring och icke är att betrakta som tillfälligt anställd. I stuveriavtalen säges i övervägande antalet fall semester tillkomma »ordinarie kåren»; i ett avtal säges, att »fasta lag» och de som uppburit en förtjänst av 3 000 kronor erhålla semester. För hotell- och restaurangpersonal bestämmer riksavtalet, att vid företaget fast anställd personal åtnjuter semester och med sådan personal avses enligt detta avtal personal, som anställts med tjänstgöring uppgående till i genomsnitt per arbetsvecka minst 36 timmar. Apotekaravtalet stipulerar jämväl fast anställning som villkor och dylik vinnes efter över 3 månaders anställning. För de mera säsongbetonade facken äro avtalens bestämmelser om villkor för erhållande av semester mera detaljerade särskilt beträffande anställningstid. Några exempel härpå må anföras ur avtal inom en del fack av dylik säsongkaraktär. Riksavtalet för byggnadsämnesindustrien fastställer sålunda semesterersättningen i relation till det antal dagar, under vilka arbetaren vid tiden för semesterns erhållande varit i arbete hos arbetsgivaren de senast förflutna 12 månaderna. Vid en anställningstid av 225 dagar utgår ersättning för 40 timmar, vid 200, 175, 150 och 125 dagar ersättning för respektive 36, 32, 28 och 24 timmar. I rörledningsfirmornas riksavtal heter det, att arbetare åtnjuter semester »för så vitt han varit i arbete alltsedan den 1 juni det löpande året och tillika under tiden från den 1 juni föregående år till den 1 juni det löpande året arbetat hos arbetsgivaren tillhopa minst 8 månader». Enligt elektrikernas riksavtal utgår ledighet till »arbetare, som senast den 1 oktober nästföregående år blivit anställd hos sin arbetsgivare. Har under tiden från den 1 oktober till den 1 juni av någon anledning arbetstiden icke fullgjorts, skall ersättningen nedsättas i samma proportion som den inskränkta arbetstiden för en vecka står till 48 timmar.» Ett avtal för väg- och vattenbyggnadsarbetare (vid Krångede kraftverksbyggnad) säger, att den arbetare äger åtnjuta ledighet, »som den 1 maj något år varit anställd vid kraftverksbyggnaden minst ett år och därvid arbetat minst 240 dagar av senast förflutna 12 månader». För järnvägsstyrelsens banarbetare gäller den bestämmelsen, att arbetare, som fyllt 18 år, erhåller den första ledigheten efter minst 240 dagars arbete vid statens järnvägar under de senast förflutna 12 månaderna, varefter semestern ökas i tvenne etapper efter samma antal dagars arbete vid statens järnvägar i medeltal per år under de senast förflutna 3 och 6 kalenderåren. Enligt ett avtal för åkeriarbetare (Stockholmsavtalet) har arbetare rätt att erhålla semester, om han den 1 april varit anställd hos samma arbetsgivare 7 månader, räknat från den 1 juni nästföregående år, varvid semestern skall utgå med 6 söckendagar i följd. Arbetare, som den 1 april varit anställd hos samme arbetsgivare minst 4 månader, räknat från den 1 oktober nästföregående år, erhåller semester under 3 söckendagar i följd. Semesteravlöningens storlek. Under semestern skall arbetaren åtnjuta lön. Såsom ovan antytts, utgår emellertid icke alltid ersättning för hela den tid, som ledigheten varar. I ett mindre antal fall, omfattande 320 avtal med tillsammans cirka 35 000 arbetare, utgår semestern med längre tid än det antal dagar, för vilket betalning utgår. Denna blandform mellan betald och icke betald semester förekommer främst inom grupperna malmbrytning och metallindustri, pappers- och grafisk industri, livsmedelsindustri, läder-, hår- och gummivaruindustri samt byggnadsverksamhet. Sålunda bestämmes i vissa avtal för bilreparationsverkstäder, att semestern skall vara 6 dagar men att lön skall utgå för 40, 34 eller 32 timmar. (Anmärkas må i detta sammanhang, att i några avtal semester bestämmes till kortare tid än den, efter vilken ersättningen beräknas; enligt ett avtal är semestern 5 dagar, medan lönen beräknas för 42 timmar, i andra fall kan semestern vara 4 dagar men lönen beräknas efter 33 eller

45 34 timmar.) Enligt riksavtalen för bokbinderier, litografiska anstalter och boktryckerier erhåller arbetare 2 veckors semester men ersättning för en vecka. Avtalet för tobaksindustrien bestämmer, att av en ledighet på 12 söckendagar arbetaren skall erhålla avlöning för minst 6 söckendagar; efter 4 års anställning och fyllda 25 år utgår lön för 9 söckendagar och först vid fyllda 30 år utbekommes lön för hela semestertiden. Riksavtalen för garverierna och skofabrikerna stadga en semester av 6 dagar, under vilken tid ersättning dock utgår för endast 40 timmar. Elektriska installationsfirmornas arbetare ha en kalenderveckas semester men betalning för 40 timmar. I några vägavtal är semesterlönen beräknad efter 32 timmar på en 14 dagars semester. De enskilda järnvägarnas ordinarie kontorspersonal erhåller utöver en avlönad semester om 30 dagar (20 -f- 10 dagar efter 10 års tjänstgöring såsom ordinarie) under hela ordinarietiden därutöver 5 dagars ledighet, mot 50 % avdrag å utgående avlöning; ordinarie trafikpersonal har rätt att utöver 20 dagars semester utan löneavdrag erhålla 15 dagars ledighet med 50 % avdrag å lön. Bestämmelserna om huru lönen skall beräknas äro, såsom framgår av tabell A 5, baserade på olika system. Sålunda utgår enligt 3 021 avtal med 278 890 arbetare eller 48*6 % ersättningen efter normal tidlön (veckolön, månadslön, normallön i form av timlön). Föreskrifterna härom ha utformats på skilda sätt i olika avtal. Enligt byggnadsämnesförbundets riksavtal t. ex. skall ersättningen beräknas efter den till arbetaren utgående timlönen enligt riksavtalet, vartill fogats en protokollsanteckning av innehåll, att stadgandet icke är avsett medföra, att någon under semesterledigheten erhåller högre timlön än den, som av vederbörande vanligen uppbäres. Textilavtalet talar om »ersättning efter varje arbetares vid semestertiden gällande tidlön eller, om sådan icke finnes bestämd, arbetarens tidlön enligt tariff multiplicerad med 8 och det antal söckendagar ledigheten omfattar». Ofta angives emellertid ersättningen helt kort med sådana bestämmelser som »full lön», »intet avdrag å lönen», »bibehållen lön» o. d. I vissa avtal föreskrives semesterersättningen skola utgå efter avtalets minimilön, exempelvis i större delen av skofabrikationens avtal. Enligt tändsticksindustriens avtal utgår i regel ersättning med fastställd minimilön med undantag för arbetare, som fyllt 18 år, vilken erhåller minimilönen förhöjd med 20 %. Ett betydande antal avtal — 1679 med 170 247 arbetare — angiva arbetarens individuella timlön såsom norm för ersättningen, t. ex. riksavtalen för mekaniska verkstadsindustrien, järnbruken och träförädlingsindustrien. Inom några branscher är ersättningen bestämd att utgå efter den faktiska arbetsförtjänst, som varje arbetare åtnjutit, såsom vid småglasbruken och buteljglasindustrien (»— — — semesterbidrag beräknat efter varje arbetares medelförtjänst under senaste sex månader»), bokbinderier, grafiska anstalter samt bok- och tidningstryckerier. Somliga avtal angiva en viss del eller procent av föregående års arbetsförtjänst eller visst belopp för varje under året arbetad timme såsom bas för beräkning av semesteravlöningen. Exempel härpå kan anföras ur avtal för de lappländska gruvfälten: » utbetalas en avlöning som motsvarar V24 av föregående års medelförtjänst för alla semesterberättigade arbetare över 20 år. Till arbetare under 20 år utbetalas en semesteravlöning av V24 av föregående års medelförtjänst för de semesterberättigade arbetarna under 20 år.» I ett avtal för monumentstenhuggerierna i Skåne bestämmes semesterlönen till ett belopp, »motsvarande 2 % av arbetarens — — — enligt avtalet intjänt veckolön, dock maximalt gällande tidlön enligt avtalets § 4 för 40 timmar». Enligt riksavtalet för pappersmasseindustrien » utbetalas till fast anställd manlig arbetare, som fyllt 18 år, ett belopp, motsvarande 2*2 öre för varje under tiden från och med avlöningsperioden närmast 1 juni det år, som semesterledigheten erhålles, arbetad timme intill 2 350 timmar». I flertalet avtal för Norrlands stuvareförbund och södra Sveriges stuvare-

46 förbund är ersättningen bestämd att utgå med 2 % av vederbörande arbetares inkomst under närmast föregående kalenderår dock med högst visst belopp, som för norrlandsavtalens vidkommande efter olika platser varierar mellan 40 och 55 kronor och enligt södra Sveriges avtal mellan 50 och 65 kronor. Semesterersättningen kan understundom också fastställas till ett visst fixerat krontal såsom fallet är t. ex. inom sågverksindustrien. Bestämmelserna härom äro av följande lydelse: »Semesterbidrag utgår med följande belopp: Till arbetare, som fyllt 18 år och som under tiden från och med avlöningsperioden närmast 1 juni det nästföregående året till motsvarande avlöningsperiod det år, semesterledigheten erhålles, arbetat sammanlagt minst 8 månader 40: — kr. > > >

7 6 5

» > »

34:—> 28:— > 22:— »

>

>

16:—>

»

»

10:— »

Till denna huvudbestämmelse har man fogat särskilda regler för semesterbidragets beräknande i vissa fall: »1) Då arbetare, vilken under minst tre månader av tiden emellan 1 juni föregående året och 1 juni det löpande året utfört arbete hos arbetsgivaren, bevisligen icke avgått från sin anställning, och då han är i arbete först efter semesterledigheten, prövas från fall till fall om semesterbidrag skall utgå eller icke. 2) Har arbetare under en del av arbetsåret utfört arbete hos samma arbetsgivare på avdelning, för vilken sågverksavtalet i övrigt icke äger tillämpning, skall semesterbidrag utgå enligt sågverksavtalet, för den tid arbetaren arbetat enligt detta avtal, även om han vid semestertiden är förflyttad till annan avdelning, men däremot får tid, som arbetats enligt annat avtal, ej tagas i beräkning vid bestämmandet av semesterbidragets belopp. 3) 1^ avseende å grunderna för beräkning av semesterbidrag gäller att, därest arbete icke pågått minst 8 fulla arbetsmånader, antalet utgjorda arbetstimmar under tiden från och med avlöningsperioden närmast 1 juni det nästföregående året till motsvarande avlöningsperiod det år semesterledigheten erhålles, skall delas med 192 för utrönande avantalet månader. Uppkomma härvid överskjutande timmar, skall bidrag utgå även för dessa med det belopp per timme, som erhålles genom att dela det för resp. månadstal bestämda bidragsbeloppet med 192.» En del avtal, omfattande huvudsakligen sjukhuspersonal i kommunal tjänst samt restaurangpersonal, stipulerar, att som ersättning vid semester skall jämte kontant belopp även utgå ersättning för kost och logi. Enligt restaurangavtalet äger fast anställd personal åtnjuta ersättning för kost, beräknad efter 2 kronor per dag, varjämte kontant avlönad personal (ekonomipersonal) åtnjuter kontant lön (jämte ev. utgående kontant hyresersättning) och övrig personal (serveringspersonal, hotellpersonal) 3 kronor per dag såsom ersättning för förlorad arbetsförtjänst. I vissa fall kan semesterersättningen reduceras, t. ex. då anställningstiden varit mindre än den stadgade. En bestämmelse av dylik art finnes t. ex. i riksavtalet för skinn- och pälsvarufabrikerna, där det stadgas, att »till arbetare med kortare anställningstid, dock minst från den 25 maj, utgår under semesterdagarna en i förhållande till längden av anställningstiden från den 1 oktober föregående år beräknad semesteravlöning». Andra avtal innehålla särskilda bestämmelser för det fall, att arbetstiden varit lägre än 48 timmar, därvid semesterersättningen skall utgå i förhållande därtill. Sålunda finnes i en del avtal, exempelvis vid gummivarufabriker, oljeslagerier och tvålfabriker, en bestämmelse av innehåll, att »har vid semesterns inträde arbetstiden sedan mer än 3 månader tillbaka varit lägre än 48 timmar per vecka, utgår semesterersättningen med ett i förhållande till den genom-

47 snittliga arbetstiden per vecka reducerat belopp». I tapetfabrikernas riksavtal föreskrives, att om arbetstiden under de närmast före semesterns början förflutna 3 månaderna för arbetare varit förkortad till i genomsnitt mindre än 40 timmar per vecka, nedsättes semesterersättningen för sådan arbetare i samma proportion, som den faktiska ordinarie genomsnittstiden står till 48 timmar per vecka. Ett avtal inom sprängämnesfabrikationen (Bofors Nobelkrut) stadgar, att »om bolaget minst 3 månader under den ifrågavarande tiden (1/1—1/6) arbetat med inskränkt drift, skall förhandling upptagas mellan parterna rörande den semester, som skäligen bör tillkomma arbetarna». I ett lokalt pappersmasseavtal stadgas, att om arbetstiden sedan mer än 3 månader tillbaka varit kortare än 48 timmar per vecka, utgår semesterersättningen med ett i förhållande till den genomsnittliga arbetstiden per vecka reducerat belopp. Utbetalning av semesteravlöning. Rörande tidpunkten för semesterlönens utbetalning föreligga bestämmelser i 827 avtal med 122 824 arbetare; det övervägande antalet av dessa eller 85'7 % föreskriva lönens utbetalande i förskott. Detta synes i utpräglad grad vara fallet inom pappers- och grafisk industri. Efterskottsbetalning stadgas vid cementfabriker, kalkoch tegelbruk. Enligt andra avtal utbetalas ersättningen med halva beloppet i förskott och andra hälften i efterskott. Semesterns förläggning. I avtalens bestämmelser om semester ingår i allmänhet föreskrift om den tid av året, vid vilken densamma skall uttagas. En översikt över bestämmelserna i detta hänseende lämnas i tabell A 6. Såsom av denna framgår, är viss tid angiven för semesterns förläggning i det övervägande antalet avtal (4 678 eller cirka 85 % av samtliga avtal med semesterbestämmelser). I ungefär hälften av dessa avtal finnes föreskrift om semesterns förläggning till maj—september, under det andra hälften inskränker tiden till juni—augusti. I ett betydande antal avtal — berörande omkring 40 % av de semesterberättigade arbetarna — är midsommarveckan angiven som lämplig tidpunkt för semesterns uttagande; flera stora avtal, omfattande mycket betydande arbetargrupper, förlägga, såsom tidigare nämnts, uttryckligen semestern till »den kalendervecka, under vilken midsommarafton infaller», exempelvis avtalen för järnbruken, mekaniska verkstadsindustrien, textilindustrien m. fl. Dock göres i vissa sådana avtal undantag för reparationsarbetare och andra arbetare, som fordras för arbeten, vilka icke kunna uppskjutas. Tiden maj—september bestämmes bland annat i riksavtalen för grafiska anstalter, konfektionsindustrien och skrädderierna, tiden juni—augusti bland annat i riksavtalen för bilreparationsverkstäderna, träförädlingsindustrien och skoindustrien. Vissa handelsföretag, bland dem konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd, kunna enligt sina avtal förlägga semestertiden ända till oktober månads utgång (dessa avtal äro i tabellen redovisade under gruppen maj—september). I somliga fall är tidpunkten icke närmare preciserad, utan skall denna bestämmas »efter överenskommelse». Enligt ett flertal avtal inom bryggerinäringen skall semestern uttagas »på tid arbetsgivaren bestämmer, dock helst under sommaren». Ett sjöfartsavtal, för manlig kökspersonal, anger tidpunkten för semestern »så snart tiden för fartygets hamnliggande det medgiver». Ett mindre antal avtal, berörande 26 706 arbetare, stadgar, att semestern kan uppdelas på två perioder. Dylik bestämmelse finnes bland annat i vissa avtal inom livsmedelsindustrien; enligt vad några bageriavtal stadga, skall av 2 veckors semester efter överenskommelse den ena veckan kunna uttagas under vintermånaderna. I ett avtal inom kemisk-teknisk industri är semestern bestämd att efter 6 månaders

48 anställning utgå med 6 dagar under juni—augusti men efter 5 års anställning med ytterligare 6 dagar, vilka förläggas till december—januari månader. Riksavtalet för jordbruket har beträffande fridagarna den bestämmelsen, att dessa få »fördelas på minst två perioder. Sker sådan fördelning, är arbetaren berättigad att utfå en ledighetsperiod under månaderna maj—augusti. I övrigt gäller, att dessa fridagar icke få påkallas under pågående sådd eller skörd.» Enligt de för damoch herrfrisöryrkena upprättade riksavtalen gäller den bestämmelsen, att »i det fall affärens behöriga drift det påfordrar, kan överenskommelse mellan mästare och biträde ske om uppdelning av semester, men skall i så fall semestern omfatta minst sju arbetsdagar, varav den ena perioden skall utgå med fem arbetsdagar». Utbyte av semester mot kontant ersättning. Vissa kollektivavtal beröra särskilt frågan om rätten att utbyta semester mot kontant ersättning. Enligt somliga avtal förbjudes, enligt andra medges uttryckligen sådant utbyte. I nedanstående tablå lämnas en översikt över förekomsten av dylika bestämmelser: Antal avtal med därav berörda arbetare, vilka stadga att semester ej får att semester kan utbytas mot kontant utbytas mot kontant ersättning ersättning

N ä r i n g s g r u p p

IV. Pappers- och grafisk industri V. Livsmedelsindustri VI. Textil- och beklädnadsind XI. Handel och varulager XII. Land- och siötransport XIII. Jordbruk och fiske XIV. Annan vrkesrörelse Tillsammans

Avtal

Arb.

9 67 2 73 4

540 2 947 122 3 268 205

13 168

7 200

Avtal

Arb.

24 61

13515 22 590

118 I 168 avtal, berörande 7 200 arbetare, är inryckt stadgande, att semester ej får utbytas mot kontant ersättning; dessa återfinnas särskilt inom pappers-. och grafisk industri, livsmedelsindustrien samt handel och varulager. Däremot får ett dylikt utbyte ske enligt 88 avtal, berörande 36 181 arbetare. I ett avtal inom metallindustrien formuleras bestämmelsen så, »att skulle något år arbetet omöjliggöra semester, utbetalas i stället en veckas avlöning eller kan semestern utbekommas något påföljande år». Och i ett bageriavtal säges, »att skulle svårighet visa sig att anskaffa lämplig vikarie, är arbetaren skyldig avstå från semester mot åtnjutande av 2 extra veckoavlöningar med 20 % tillägg». I flera av Sveriges redareförenings avtal finnes en föreskrift av innehåll, att »har under något år på grund av tjänstgöringen sådan semester icke erhållits eller endast medgivits eller av rederiet erbjudits för tid, då icke kunnat begagna sig av densamma är rederiet skyldigt att omedelbart efter detta års utgång till honom som gottgörelse härför betala ett belopp, motsvarande hans avlöning under lika lång tid, som den under de två åren förlorade semestertiden». Jordbrukets riksavtal stadgar att »om arbetare av arbetsgivaren anvisats men det oaktat icke uttagit ledighet, har han ej

49 rätt att därför kräva särskild ersättning. Har arbetare på grund av arbetsgivarens åtgörande icke kunnat utfå sådan ledighet, är han berättigad att vid tjänsteårets slut erhålla däremot svarande kontantersättning». Trädgårdsyrkets riksavtal har den bestämmelsen, att »om arbetare hos arbetsgivaren gjort framställning om semester, men ej erhållit sådan, ehuru han därtill är berättigad, är arbetsgivaren pliktig att i stället utgiva semesterersättning». En bestämmelse, som återfinnes i ett stort antal avtal, säger, att »avstående från semester berättigar ej till särskild gottgörelse». Den påträffas bland annat i riksavtalen för järnbruken, bilreparationsverkstäder, mekaniska verkstäder, byggnadsämnesindustrien m. fl. Särskilda bestämmelser om förverkande av eller inskränkning i semesterrätten. Beträffande de grunder, på vilka rätten till semester och semesterersättning kunna förloras, innehålla kollektivavtalen i stor utsträckning mycket noggrant utformade och i detalj preciserade bestämmelser. Sålunda stipuleras i vissa fall, att frånvaro under viss tid på grund av sjukdom, värnplikt o. d. icke diskvalificerar men att längre tids frånvaro medför förlust av semester. Avtalen innehålla därjämte ofta föreskrifter om semesterrätt vid fall av avskedande eller arbetares egen uppsägning under tiden närmast före semesterperiodens inträde. I det följande lämnas i korthet en redogörelse för bestämmelserna i dessa hänseenden. I avtalen för de norrländska malmfälten fastställes, förutom viss anställningstid, såsom semestervillkor, att arbetare under nästföregående kalenderår icke av annat skäl än sjukdom eller för fullgörande av offentligt uppdrag uteblivit från sitt arbete under större antal arbetsdagar än 18. För bland annat de mellansvenska gruvorna, järnbruken, mekaniska verkstadsindustrien, bilreparationsverkstäderna, träförädlingsindustrien och textilindustrien stadgas, att den ej är berättigad åtnjuta semesterersättning, som själv uppsagt eller slutat sin anställning eller före den 1 juni av arbetsgivaren avskedats från densamma eller under tiden från den 2 januari till den 1 juni ifrågavarande år under längre tid än 200 arbetstimmar varit frånvarande från arbetet; i denna frånvarotid inräknas dock ej frånvaro på grund av sjukdom eller olycksfall i arbete eller fullgörande av tjänstgöring såsom värnpliktig liksom ej heller den tid arbetare varit permitterad för arbetsbrist. Om arbetaren varit permitterad av denna anledning under tiden för semestern, beredes han det oaktat semesterersättning, för så vitt hans frånvaro på denna grund icke omfattar hela perioden juni—augusti. Avtalet vid smältverket i Rönnskär föreskriver, att semesterersättning ej tillkommer den arbetare, som själv uppsagt eller slutat sin anställning eller före den 1 maj av arbetsgivaren avskedats från densamma eller under tiden från och med den 1 oktober föregående år till den 1 maj det löpande året under längre lid än 300 timmar varit av annan grund än sjukdom eller olycksfall i arbetet eller fullgörande av repetitionsövning såsom värnpliktig frånvarande från arbetet. Vid frånvaro på grund av sjukdom längre tid än 3 månader erhålles semesterersättning i förhållande till den under tidsperioden utgjorda arbetstiden, men frånvaro på grund av arsenik- eller gasskador inräknas icke i denna frånvaro. Enligt Grängesbergsavtalet är arbetare semesterberättigad, om han förutom viss anställningstid under tiden 2 januari—1 juni icke av annat skäl än sjukdom eller för fullgörande av offentligt uppdrag uteblivit från sitt arbete under större antal arbetsdagar än 10. I Höganäs—Billesholms Aktiebolags avtal för vid dess gruvor och övriga verk anställda arbetare förefinnes ingen annan inskränkning i semesterrätten än att arbetare, som utan giltigt förfall uteblir från arbetet, förverkar rätt till semester jämte ersättning sålunda, att för varje dags förfallolös frånvaro mistes en halv dags semester. Enligt byggnadsämnesförbundets riksavtal är arbetare, som själv uppsagt i—375253

50 eller slutat sin anställning ävensom den, som före den 1 maj av arbetsgivaren avskedats från densamma eller som vid tiden för semesterns erhållande under de senaste 12 månaderna av annan grund än sjukdom eller olyckfall i arbetet eller fullgörande av repetitionsövning som värnpliktig icke varit i arbete minst 125 dagar ej berättigad åtnjuta semesterersättning. I pappersbruks- och pappersmasseindustriens riksavtal bestämmes, att frånvaro på grund av sjukdom, olycksfall och fullgörande av värnpliktstjänstgöring ävensom av bristande krafttillgång vid träsliperier vållad driftinskränkning intill sammanlagd 800 arbetstimmar under året räknas som arbetad tid. Bokbinderiernas, typografernas och litografernas riksavtal stadga förlust av semester för den, som under året har att deltaga i värnpliktsövning om 25 dagar eller mera, men semesteravlöning innehålles såsom för andra arbetare och utbetalas jämte semesterbidrag vid inryckning till värnpliktsövning. Arbetare, som tillträder anställning efter den 1 juli, är ej berättigad att det året hos den nye arbetsgivaren uttaga semester. Bestämmelse av samma innehåll som i ovanstående avtal återfinnas även i tapetfabrikernas avtal. Ur riksavtalet för kvarnindustrien må anföras en bestämmelse, att »om arbetare, efter att hos arbetsgivare innehaft anställning minst sammanlagt fem månader, räknat från den 1 juni föregående år, blir under löpande kalenderår före semestertidens inträde entledigad, utan att sådant har sin grund i fel eller försummelse å hans sida, skall arbetaren vid platsens lämnande äga bekomma en semesterersättning motsvarande 6 arbetsdagars bibehållen avlöning enligt avtalet». Inom konfektionsindustrien gäller en bestämmelse om proportionsvis jämkad semesterersättning vid frånvaro under längre tid än 3 månader. Avtalet för skrädderierna föreskriver, att sjukdom ej får föranleda förlust av semester. Vid pälsvarufabrikerna skola enligt riksavtalet de arbetare, som varit anställda kortare tid än från den 1 oktober året före semestern men minst sedan 25 maj semesteråret, erhålla en i förhållande till längden av anställningstiden från den 1 oktober föregående år beräknad semesteravlöning. Ur ett lokalavtal inom tapetseraryrket kan anföras den bestämmelsen, att frånvaro på grund av värnplikt, sjukdom, olycksfall eller permittering under kortare tid än 2 månader medför ingen inskränkning i arbetarens semesterrätt. Kortare tid anställda arbetare erhålla semesterersättning i förhållande till anställningstidens längd, uträknat för dag, oavsett vilken tid anställningstiden gäller. Tändsticksavtalen nämna frånvaro av mer än 200 arbetstimmar under tiden från den 1 januari semesteråret såsom medförande förlust av semester. Enligt ett avtal inom konstgödningsfabrikationen är arbetare, med en anställningstid understigande 150 dagar under tiden 1 oktober föregående år till 1 juni löpande år, ej berättigad att erhålla semester. Från ett riksavtal inom byggnadsbranschen, avtalet för de elektriska montörerna, kan nämnas en till semesterbestämmelsen fogad anmärkning, att »arbetare, som på grund av arbetsbrist blivit entledigad efter den 1 oktober nästföregående år och av honom återtages före den 1 maj under löpande året, äger åtnjuta semester enligt bestämmelserna i denna paragraf». I vissa avtal för arbetare vid statens vattenbyggnadsarbeten samt i riksavtalet för statens järnvägars ban- och byggnadsarbetare stadgas, att vid beräkning av antalet dagar, som kräves för erhållande av semester, frånvaro på grund av semester eller sjukdom icke frånräknas, varemot detta sker beträffande frånvaro av annan anledning, som överstiger 7 dagar i följd. Telegrafverkets linjearbetare erhålla ingen semester, om anställningen upphör före den 1 april och halv semester, om anställningen upphör under tiden 1 april—30 juni. Enligt de allmänna bestämmelser, som normera avtalsförhållandena inom en stor del kommunala avtal, är förutsättningen för erhållande av semester bland annat att vederbörande »icke under året fullgjort eller skall fullgöra värnpliktstjänstgöring, omfattande mera än 90 dagar, och ej heller för annat ändamål åtnjutit ledighet under längre tid än sammanlagt 90 dagar under senaste 12 månader». » Avbrott

51 i arbete, som uppstått därigenom, att arbetaren på grund av arbetsbrist avskedats från ett kommunens verk och sedermera erhållit ny anställning vid samma eller annat kommunalt verk, skall, därest dylika avbrott under de senaste 12 månaderna icke överstiga sammanlagt 90 dagar, ej förtaga arbetaren hans semesterrätt. Arbetare, som under närmast föregående kalenderår erhållit eller varit berättigad till semester och vilkens anställning under löpande kalenderår upphör, erhåller semesterersättning med samma bråkdel av hel semester, som anställningstiden under kalenderåret utgör del av 9 månader. Anställningstid före 18 år må icke tillgodoräknas för erhållande av rätt till ökat antal semesterdagar. Arbetare, som ej uppfyller de i mom. 44 (ovan citerade) angivna fordringarna för erhållande av semester men genom uppvisande av arbetsbetyg styrker sig hava arbetat i kommunens tjänst under vart och ett av de fyra sistförflutna åren och under denna tid fullgjort sammanlagt minst 12 arbetsmånader, erhåller, sedan arbetarens pågående anställning under löpande kalenderår varat minst 6 månader, semester med bibehållen normal tidavlöning under 6 arbetsdagar.» Inom den stora grupp av avtal, som reglerar arbetsförhållanden bland kontors- och butikspersonal samt lagerpersonal, är en vanligt förekommande bestämmelse av ungefär det innehållet, att anställd, som före semestertidens utgång antingen själv uppsäger sin anställning eller blir uppsagd på grund av arbetsbrist eller omständighet, som icke har sin grund i fel eller försummelse från den anställdes sida, skall erhålla ersättning för utebliven semester i proportion till den tid han varit anställd sedan föregående semester eller sedan den 1 januari. I ett lokalavtal inom kolbranschen bestämmes för kol- och vedgårdsarbetare, att »dylik arbetare, vilken icke har arbete året runt, utan endast under bränslesäsongen, men då arbetat minst sex månader hos samme arbetsgivare, erhåller semesterersättning pro rata av förestående belopp i förhållande till den tid, som han varit sysselsatt». Ur avtal inom stuveribranschen kan anföras den bestämmelsen, att »om arbetare på grund av oförvållad, av läkare styrkt sjukdom eller på grund av olycksfall i arbete varit frånvarande från arbetet under minst en vecka i följd, skall vid beräkning av semesterersättningen arbetaren påföras inkomst för dylik frånvarotid ». Flera avtal, berörande avtalsförhållandena för maskinbefäl, maskinoch däckspersonal m. fl. å fartyg, innehålla den bestämmelsen, att tjänstgöring under ett år i följd hos samma redare eller rederier med samma redare, vilket är villkoret för erhållande av semester, skall »anses föreligga, även om fartyg varit upplagt eller vederbörande åtnjutit semester eller ledighet på grund av sjukdom eller annan tillfällig tjänstledighet, men skall tid, varunder fartyg varit upplagt, medräknas vid beräknande av den angivna tidrymden av minst ett år i följd, endast i den mån vederbörande under nämnda tid utfört arbete för rederiets räkning». Enligt de båda riksavtalen för dam- och herrfrisöryrket äger biträde, som uppsagt sin anställning hos arbetsgivare, innan semester för året erhållits, ej påkalla semester, en bestämmelse som även är vanlig bland annat i avtal för skorstensfejare. För hotell- och restaurangpersonal gäller enligt riksavtalet, att anställd, som fyller villkoren för åtnjutande av semester (ett års anställning) men som slutar sin anställning utan att ha erhållit den i avtalet bestämda semestern, skall i samband med anställningens upphörande åtnjuta semesterledighet. Minderårigas semester. Slutligen kan nämnas en del avtal, vilka innehålla särskilda bestämmelser om semester för minderårig arbetskraft, innebärande avvikelser från för vuxna arbetare gällande bestämmelser. I de allmänna bestämmelserna för sågverksförbundet är semesterbidraget för arbetare under 18 år bestämt till hälften av beloppet för vuxen arbetare. Pappersmasseindustriens och pappersbrukens riksavtal, vilka, som ovan

52 nämnts, bestämma en semesterersättning för vuxna manliga arbetare av 2 2 öre för varje arbetad timme upp till 2 350 timmar, stadga 11 öre under samma tidsperiod för arbetare under 18 år (och för kvinnliga arbetare). Vid bokbinderierna utgår 2 veckors semester till manlig arbetare vid 20 års ålder och till kvinnlig vid 19 års ålder, under det yngre arbetare erhålla en vecka; vid tidningstryckerierna är åldersgränsen 18 år och vid boktryckerierna är den 20 år. I de för kommunala kollektivavtal gällande allmänna bestämmelserna stadgas en semester av 6 arbetsdagar för kalenderår av arbetare, som fyllt 16 men ej 18 år. Enligt riksavtalet för de enskilda järnvägarnas verkstäder erhåller verkstadsarbetare i åldern 18—20 år 3 dagars semester. Vid jordbruket gäller enligt riksavtalet 2 dagars ledighet för arbetare, som fyllt 16 men ej 18 år. Enligt det för Stockholm gällande skorstensfejaravtalet, som stadgar en semester av 4 veckor för vuxen arbetare, åtnjuter lärling semester under 7 arbetsdagar.

o - * r~ c o co <# o a-.ai

co o s co c o c o co 53 5©

7*-r-\

c o co ^ H ^

CO

H I M

£

b,

C/3

o

03 c X I fi

_

co - *

»o

-H

^

aiciaajeooooowNN^NOi^

t»

OTdoäsäsÖsåsCsasÖS-^asC^O-tfl a s o ' c o a s a s a s a s c s —1 as as as •"*! r -

*"f i~-

co co co as t— no as co Q 5? co ^ co co TJI ( M o> co co T H co co o o >a o as as <M rHCO J J C O i O i O O O o c o c o t ^ c o co co as x o co co o co T-i o co " * " * (Mi^JCOTfl"^CO(Mr-li—lifi(JQiO(M<M

90 *i O !* '^

s w i M O c o ^ o o h - M i n ^ N ^ q ; co uti !M r - CD OS CO CN> SO l O • * CO • * OS xfi 2 5 M N t D H ^ H N H I N M i - i C O (M •**•

CD i > O t-~ o a s •** -<*i a s t— as o » cr» c o CD i-t 00 co CD 10 c o o a s no c o t - o a s <Mi-ir"-ascocoio>-icocoasr-cot>' (CCOOCOOCOMOHCOOCOON (Mcoo^-^cocit-iasiCi^inicoco

X

•<*< r~ »o 00 o

c o a s o Q c o i O ' H i o a s i n i c o o c o o c o co \c. c o as co o t » ( N C<J i-c as •<* c o o so 33; CO CO CO Y-l CO i - t <T» r-4 >-t CO 1-1 t~- r H CO

so

a 13 u

s

•b»

b, c

c _;

+-> —

CS bi

3 u

•s«

C

O 'O fa «xs# •S-do»-

i^°«

lil ^

eo O. M

CO

M C co A i rt S -o ** : ? » X i bi

O B . H h in

•3 «i ec 3

1 3 1C -5° o« •« -SÄ

^~

C/3

«S

x)

C/3 o

^

o

«

rt c _ ° 3 ^

C o s é 'S

XJ ^ h 22 • C :rt 03 , bi g ö 1 °5 S P 53 i .2 OC C ' ö -ö X3 aj

43 *o c h3 « =1

I—II—I

>^ ^>

H-1

l—l

• N s > •—' >-<

CS

54 Semesterns läng-i 1

2 |

1 4 1

Näringsgrupper och näringsgrenar

I. Malmbrytning industri

1 6

o

K

| 8 |

r

9 | 10 |

t

11 | 12 |

13 | 14 |

s

t

a

mindre än 6 6 arb.-dagar arb. -dagar

7 —8 9 10-11 12 mer än 12 arb -dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar

Avtal

Av- Arb. AvAvAvAvtal tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb.

Avtal

Arb.

9 2 22 16 15 8 1 2

2 053 1365 668 282 224 2 354 35 133

123 344 170

5 8 4

204 25380 3 2 306 1 31 43

Arb.

och metall-

1. Malmgruvor 2. Järn- och stålverk

....

4. Bilreparationsverkstäder 5. Smidesverkstäder m. m. 6. Mekaniska verkstäder . . 7. Vagnfabriker 8. Instrumentfabriker 9. Guld- och silvervarufa-

250 115 021 6 3 784 22 30 210 46 4 904 54 1924 26 961 83 72 483 3 118

608 286 128

2 471

107 12 592 103 6

2 2 11. Annan metallindustri . . II. Jord- och stenindustri 1. Kolgruvor

..

3. Stenbrott och stenhuggerier 4. Cementfabriker, kalk- o. tegelbruk

(3

6 3001 6 3CKX

— 1

-

—

— —

—

6. Porslins- och kakelfabri7. Glasbruk 8. övrig jordindustri

och

III. Trävaruindustriskogshantering

8 21

2 920 4 471

620 38321 12 950

50 1

191 19 623 15 1270 18 1318 9 201 347 14 376

4 3 1 3 27 7 1

95 83 14 52 615 483 50

sten-

och

1. Skogsavverkning 2. Flottning 3. Sågverk och hyvlerier.. 4. Brädgårdar 5. Låd- och fanérfabriker.. 6. Båtvarv 7. Träförädlingsfabriker . . 8. Korkfabriker 10. Tunnbinderier 11. Käpp- och paraplyfabri12. Trätoffelfabriker 13. övrig t r ä v a r u i n d u s t r i . .

14 4

60 58

1 1 8

3 462

—

—

_

55 Tabell A 2.

MI ligt kollektivavtalen. 16 |

|

18 |

| 20

L

ä

|

| 22

n

|

| 24

|

g

| 26 |

s

| 28 |

|

|

t

31 Hela antalet semesterberättigade

mindre än 6 arb.-dagar

6 arb.-dagar

7—8 arb.-dagar

9 arb.-dagar

10-11 arb.-dagar

12 arb.-dagar

mer än 12 arb.-dagar

Avtal

Avtal

Avtal

Avtal

Avtal

Avtal

Arb.

Avtal

Arb.

Avtal

5 277

3 000

352 126246 21 8 837 24 31575 68 5 572 72 2 255 41 1185 91 74 837 4 153 2 133

Arb.

Arb.

32 934

223 84 363 3 568 4 602 5 4 603 42 1924 54 950 25 80 71961 118 3

2 2 6

123 344 170

5 7 4

608 284 128

23 023

3 1

2 306 15

2 471

106 6

12 556 103

8 21

2 920 4 471

37959 950

190 13 18 9 346

19 615 950 1318 201 14 342

14 4

60 5b

5 5 1 3 28 7 1

103 403 14 52 649 483 50

1 1 5

198 2 17 29 753 902 25 282 16 9 100 9 611 1 35 1 33

S

10 Arb.

Arb.

Arb.

18 3 541 9 2 071 2 1220 1 67 2 49 2 9 1 25

126 1 2 240

—

1 1

3 2 1

— 1

8 10 11

734 630 335

3 2

2 306 46

2 725

115 6

12 705 103

8 24

2 920 4 812

10 1

1 Arb.

-

—

670 39823 13 1050 '

195 19 718 1353 18 1332 19 253 12 374 14 991 7 483 110 IE 4 58 ] J 11

3 472

56 1

2 |

| 4

|

K Näringsgrupper och näringsgrenar

1. Pappersmassefabriker .. 2. Pappersbruk och pappfabriker 3. Bokbinderier 4. Tapetfabriker 5. Grafiska anstalter 6. Bok- och tidningstryckerier V. Livsmedelsindustri 1. Kvarnar 2. Bagerier och konditorier 3. Stärkelsefabriker 4. Sockerfabriker 5. Choklad- och karamellfabriker 6. Jästfabriker 7. Destilleringsverk 8. Bryggerier 9. Tobaksfabriker 10. Mejerier 11. Margarinfabriker 12. Slakterier och charkuterier 13. Konservfabriker 14. Kafferosterier 15. Makaronifabriker 16. övrig livsmedelsindustri VI. Textil och industri

1 « 1 7 | 8 | 9 | 10 r

t

11 | 12 |

13 | 14 |

s

t

a -

mindre än 6 6 arb.-dagar arb.-dagar

9 7- 8 10-- 1 1 12 mer än 12 arb -dagar arb.-dagar arb.- dagar arb.-dagar arb.-dagar

Avtal

Av- Arb. AvAvAvAvtal tal Arb. tal Arb. tal Arb tal Arb.

Avtal

Arb. 1

IV. Pappers- och grafisk industri

. o

Arb. 1

114 35549 96 19 771

8 468

16 15 459

2 1

1 1

295 24

4 1

80 8 2 26

8 959 54 71 6 797

32 8

1016 913

1 3

30 78

i

10b

4k 481b

3 784 1437

l

—

3 4 003

2 957

613 28268

16 1038

13 184

1357 9 297

1 7

6 124

1 8 8 28:3

28 7 3 181 1 55 17

4 054 178 650 5 390 2 440 343 63o

104 12 2 1 5

3032 786 14 14 75

23 1160 8

3i)7 282

—

4 362 95 1

beklädnads-

1. Spinnerier, väverier och trikåfabriker 2. Repslagerier 3. Hattfabriker 4. Konfektionsfabriker och skrädderier 5. övrig textil- och beklädnadsindustri VII. Läder-, hår- och gummivaruindustri 1. Garverier 2. Skinn- och pälsvarufabriker 3. Skofabriker 4. Skomakeriverkstäder. . . 5. Gummivarufabriker.... 6. Sadelmakar- och tapetserarverkstäder

28 41884 15 41385 63 2

132 24 661 2

104 102 22 437

151 17846 3 2 234

66 5

4 475

—

2 1217

79 7 8

8 977 93 4 650

6 1 132 3 74 13 515 8 715

1 297 1

1 920

57 16

| 24 |

n —

g

| 28

|

t

s

mindre än 6 arb. -dagar

6 arb. -dagar

7- - 8 arb.-dagar

9 arb.- dagar

10—11 arb.-dagar

12 arb.- dagar

mer än 12 arb.-dagar

Avtal

Arb.

Avtal

Avtal

Avtal

Arb.

Avtal

Arb.

Avtal

Arb.

Avtal

35205 19 771

4 926

8 751 90

4 1 1 1

225 3 784 295 1400

2 957

15 120

15 434

— — — —

— — — -

7 740

— —

— —

1 26

35 6 797

Arb.

11 29 1

1306 712 36

3 841 178

— — —

7 — — — — 180

— —

— —

1 5

3 833

— —

— —

Arb.

Avtal

Arb.

166 48939 97

19 861 15 659 4091 295 2 073 6 960

—

—

—

—

—

—

—

— —

— —

—

—

18 28 1 18

—

—

-

—

4 003

—

—

44 1 6

523 6 74

19b 14180

2 43

50 772

—

—

3 129

316 8 293

—

—

794 40367 1678 17 215 10039 71 2 6 797 26

187 650 25 2 440 614 152

— —

— —

—

—

28 7 3 185 1 103 18

4 054 178 650 5 430 2 440 1865 733

155 20 2 3 9

4 461 1699 14 72 186

—

—

— —

— —

— —

— —

47 13

262 453

617 128

—

7 2

—

—

—

3 2 1 7 3

1984 836 10 44 81

10 1

198 30

— — —

— — —

— — —

— —

—

—

56 14 1 2 6

—

—

—

26 41795

24 586

—

-

15 41385 2 63

— 24

—

—

—

—

—

—

2 Hela antalet semesterberättigade

—

—

5 377

Arb.

•

—

—

—

—

— — —

—

—

—

—

—

—

17 2 24

41604 63 1822

—

—

22 387

—

—

—

—

—

—

—

—

22 541

—

—

—

—

—

—

17628 2 234

66 5

4 502

220 8

3 79 7 8

8 977 93 4 650

5 3 13 4

1081 74 515 575

6 83 20 18

1132 9 348 6d8 6 286

___

146 1

_

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

2 380

58 1

2 |

4 |

K Näringsgrupper och näringsgrenar

| 6 |

o

r

9 | 10 |

t

a

s

13 | 14 |

t

Avtal

Arb.

Avtal

Arb.

Av- Arb. AvAvAvAvtal tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb.

1191 VIII. Kemisk-teknisk

4 933

80 12

4 579

32 1 4

2 223 125 1062

6 1258

-

1 6 1

6 807 33

3 10

180 2 645

212 14 408

1 4 6

40 38 268

1 2

49 130

55 72

5 021 3 388

55 10 2

4810 432 116

29 1

b) vägentreprenörer.... 11. övrig byggnadsindustri. X. Allmänna verk och arbeten m. m

59 12248

3. Konstgödningsfabriker . . 4. Sprängämnesfabriker . . 5. Karbid- och kloratfabri-

11 | 12 |

7—8 9 10-11 mer än 12 12 arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar

industri

| 8 |

6 mindre än 6 arb.-dagar arb.-dagar

8. övrig läder-, hår- och gummivaruindustri

1. Färg- och fernissfabriker 2. Oljeslagerier och tvål-

6. Kolugns- och trädestilla7. Tändsticksfabriker 8. övrig kemisk-teknisk in-

IX. Byggnadsverksamhet 2. Träarbetare 4. Bleck- och plåtslagare.. 6. Förgylleri- och glasmäs7. Parkettgolvläggare

....

9. Elektriska m o n t ö r e r . . . . 10. Väg- och vattenbyggnadsarbetare därav

10 1

171 2

3 223 8

173 25 902

42 5 66

Statliga verkoch arbeten. 2. Telegraf och telefon därav

2 307

4 011

1 3 98 3. Järnvägar (ban- och byggnadsarbetare samt verkstadsarbetare m. fl.) 4. Försvarsverk 5. övriga statliga verk och arbeten

3 079

5 000 5 3 662

59 16 |

| 18 |

| 20 |

19 L

| 22

ii

|

n

| 24 |

g

| 26

s

|

| 28

|

t

mindre än 6 arb.-dagar

6 arb.-dagar

7-8 arb.-dagar

9 arb.-dagar

10—11 arb.-dagar

12 arb.-dagar

mer än 12 arb.-dagar

Hela antalet semesterberättigade

Avtal

Avtal

Avtal

Avtal

Avtal

Avtal

Av tal

Avtal

Arb.

Arb.

Arb.

Arb.

Arb.

Arb.

Arb.

Arb.

4 379

34 7 6

2 520 932 1177

3 10

180 2 645

1 6 1

6 807 33

31 1 3

2123 125 1052

3 10

180 2 645

1 4 6

40 38 268

1 2

55 7«

5 021 3 388

46 10

3 280 432

2 037

49 130

1 5 8

40 87 398

55 73

5 021 3 390

35 1 2

4 607 8 116

86 11 2

8 042 440 116

—

•

6 1043

16 10297

5.30 36249

1 4011

1 5000

345 51 009

2 307

3 983

1 1

4011 3 983

2 5

3 079 3 662

3 5

8 079 3 662

60 1

2 |

4 |

K Näringsgrupper och näringsgrenar

o

| 6 |

| 8 |

r

t

9 | 10 |

a

11 | 12 |

s

13 | 14 |

t

mindre än 6 6 arb.-dagar arb.-dagar

9 7—8 10-11 18 mer än 12 arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar

Avtal

Arb.

Avtal

Arb.

Av- Arb. tal

80 18 084

15 2

204 308

24 5

357 45

27 6

AvAvArb. Av- Arb. Av- Arb. tal Arb. tal tal tal

Kommunala verk och a r b e t e n 6. Gatu-

och

byggnads-

7. Elektricitets-, gas- och vattenverk 8. Renhållningsverk 9. övriga kommunala verk och arbeten därav a) sjukhuspersonal samt personal vid vårdan-

426 65

12 2 706 4 5

8 2

211 23

4 1245

d) kontorspersonal . . . . e) städerskor, jordbruksarbetare, brädgärds-

XI. Handel och varulager ..

1 3

266 14 140 112

36 4

58 510 55

26 14

53 271 59

2. Butikspersonal 3. Lagerarbetare

13 12

309 244

932 18306 4 1169 515 8 931 413 8 206

XII. Land- och sjötransport

96 13070

398 28054

124 4 863

18 4 097

3 13

28 156

24 25

195 461

58 1636 31 2 268

1 1

4 39

5 1

29 23

1646 649

91 93 1

2199 9 330 1

1. Åkeri- och expressrörelse därav a) omnibustrafik c) åkeri-

och

15 28

943 6

54 722 1 27 37 582 16 113

express-

2. Lastning och lossning . . 3. Spårvägar 4. Enskilda järnvägar därav a) kontorspersonal b) trafikpersonal c) banarbetare 5. Sjömän därav

21 1455 8 45 5 74 1 11

5 3139

52 45 12 3148

1 3 000 151 11837

2 1708 3 1431

b) maskinbefäl c) radiotelegrafister d) manlig kökspersonal (stewart, kock, uppase) kvinnlig personal f) pråmskeppare g) övrig däcks- och maskinpersonal

8 4

4 1 3

1829 299 15

6 1

894 1

8 448

Gl 16

20 |

L

ä

|

| 24 |

n

g

s

t

mindre än 6 arb.-dagar

6 arb. -dagar

7-8 arb.-dagar

9 arb.- dagar

10—11 arb.-dagar

12 arb.-dagar

mer än 12 arb.- dagar

Hela antalet semesterberättigade

Avtal

Avtal

Avtal

Arb.

Avtal

Avtal

Arb.

Avtal

Arb.

Avtal

Arb.

Avtal

Arb.

81 18 332

18 631

Arb.

Arb.

Arb.

14 3

169 17

8 3

120 321

1 1

9 3

8 1

186 22

4 1

176 6

35 7

484 75

77 16

1212 444

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

40 10 5 2

5 436 48 74 19

40 12 5 2

5 436 50 74 19

—

—

704b

468 11102

18 33

95 8

8 694 62

86 17

92 81H 125

3 1167 423 8 731 42 1204

483 44 189 250

6 115 23U

15 2 9 4

4 196 6 846

5 64; 487

1321 10 743 8 789

176 22297

11 379

4 342

3 603

190 473

50 31

929 828

23 26

11 6

726 1565

2 1

30 11

18 13

611 291

98 99 1

3160 9 492 1

11 4

102 66

1 2

24 12

92 71

2 817 2 930

2 10

118 3146

128 122 13

3 897 10 048 3149

1 3 000 151 11837

4 1

7 986

550 1

1 2 1

576 60i 3

—

—

-

2 3 1

—

—

—

1 3 000 151 11837

1708 1431 113

2 3 2

1708 1431 116

—

4 7 5

1829 1193 19

9 330

62 2 |

*

5 K Näringsgrupper näringsgrenar

XIII. Jordbruk och fiske

XIV. Annan

yrkesrörelse

....

..

1. Frisörer 2. Skorstensfejare 3. Bad- och tvättinrätt4. Vaktpersonal 5. Tidningsbud

Avtal

Arb.

76 24 053 70 23179 6 874

72b

3 13

98 628

11 | 12

a

t

14 |

t

s -

—

—

2 4

6599 2 600 52

15 1

447 25

—

—

— 13

—

2 211

AvAv- Arb. AvArb. tal Arb. Avtal Arb. tal tal

2 1

—

65 14385

6 361

_

_

_

1 1

17 80

—

7. Teatrar och biografer . . 8. Restauranger 9. Försäkringsfunktionärer

— — —

— — — 3 — 26

519 223

12. Desinfektionsanstalter . . 13. Maskinister, eldare och

—

—

—

— 8

2 17 126

3 1

1 1 3

—

—

— — — —

— 13

611 37 13 42b

_

58 2332 35

— — — 1 16 — — — — — — — — 3 319 — —

— — —

• —

—

—

10 1

100 17

—

1 1

176 6

— —

— — 1 —

3 50

3 1

36 20

—

—

—

—

—

— —

— —

—

—

—

— —

—

4 10

55 80

—

3 6 3 23 1 1029

och

19. Musiker (Radiotjänst).. 21. Golvklubb

9 | 10

8 Av- Arb. tal

14. Hästskötare m. m 15. Pressbyråer 16. Nöjesetablissement

7—8 mer än 12 9 12 10-- 1 1 arb.-dagar arb.- dagar arb. dagar arb.- dagar arb.-dagar

Arb.

Avtal

|

r

6 mindre än 6 arb.-dagar arb -dagar

och

1. Jordbruk 2. Handelsträdgårdar 3. Fiske

— —

— —

— — —

— — — 1 — —

6 6

117 97

— 3

58 — 1 1959 345960 2 597 150338 464 46 768

—

— —

— —

1 1

451 76

— —

— — — —

—

62 1720 105 6 851 147 818(1 114 14211

63 16 |

| 18 |

| 20 |

L

ä

mindre än 6 arb.-dagar

6 arb.-dagar

Avtal

Avtal

Arb.

Arb.

| 22

|

n

| 24

|

g

| 26

s

|

| 28

|

t

;

7-8 arb.-dagar

9 arb.-dagar

10—11 arb.-dagar

12 arb.-dagar

mer än 12 arb.-dagar

Hela antalet semesterberättigade

Avtal

Avtal

Avtal

Avtal

Avtal

Avtal

Arb.

Arb.

Arb.

Arb.

Arb.

Arb.

63 22611

10 1

599 24

3 17

98 1464

61 22 587 1 14 1 10

74 19 1

24 796 23 284 1502 10

5 042

140 18163

24 396

2 6U0

2 43

2 600 408

39 2 16 1 14 38 10 39 1 1

1108 105 2 530 50 733 13 465 580 3*6 1029 4 111 90 134

23 1 12 1 13 1

658 25 811 50 611 9

1 1 3

2 17 126

5 1

113 12

1704 277120 1659 128 273

1 10

200 3

80 1

3 1

3 50

4 1

47 20

342 32 762

40 3 11

287 102

12 1 3

105 17 8

17 4 6

1 3

4 58

1 1 2 1 2

176 6 27 451 136

6 8 7 1 2 1 1

1 122 36 13 416 7 293 27 223 1 1029

774 41976

227 143 105 451 136 3 1 58 58 576 82620 5448 574 028

I rt

I

cu

II

III

-* O t - CO

H K O ) HO COCO

I OS I »o

> »

c c •«* I O - ^ OS CM OS HO -^1 CM - H CM

CS O «S5

KO —i T - l iOCO —I

» *H 51

N O iO x N c o c o •**< c o •>* H c o H c c - * *tfl i-l UO CO CO i-H CM i-l

es co »a X ©

CO V5 rt 1-1 BD f8.

CO CO i->o CMCO CM CM

I I

5 asisar "2

c c CO CMCO

^ I ' O J

s ia§" rt :a! a co -i

CTJ -—] <D

b. cu 3 -P •O X! cs «

I"

-O

GO

OS GO -

:d ^

OJ ^

t - os t ^ GO

Qi

<=c J rt g « -a :CTJ 5 .^« _

i—i

rt

tu "rt

-a Si "

> SrtÄ ^ c b< — 00.: 0 co X5 T 3

itfl-«JI -*> H - t f CO

cu s

bi :rt ÖD~

c rt M :rt g c Tj co

eo

•* i-l CO

i-l T H CO CM i O **»

TH t^i-H

OS OS O O OS i-Ji •** i - i HO

co

rt

c o 23

i-i

io

o c o o

.-,--)

:3 C

coIOCM

CO O CM 'CM o o

es

GM iO CM

i-l

k9

rt

.rt bi

ÖD O

rt co a. cu cu rt

? s ^ 42 b rt ,S2 « Srt C -g CO - r t • a l fe Ä V: 0 _rt b i £^ § 25 rt gj > „ 1= "C * • § Ö T3 cu « co rt £x5 •* 4-> b* X! C CX5 •o c ii2 X5 rt c Srt o a ^ b l rt OJ u IS r ? c/> rt C -ö o W b . b. rt :rt C "rt•" X). fb,j rtc : 00 rt cu rt "rt 3 x; x) x) . i ; .>_ CJ >. . S J E trtCQ< 3 rt §"2 S ^H^Prt.s cuiS rt o C b-l rt l-H t ^ , rtKrJb<! £x!

13 S

.xs

• ° .-<«

- s

- 2°§^ Ii

s s

>*< V

b-l * r t

*XX

es

O U3

CS

"

w

< "rt

6D

§5

• * CO -4*

—i

O b

XI bi

N CO

a

—'

C •^

N

i-l

co i*i

rtiO -3< -H

1 CM

|

oo -si

as 1 co

<

CM i - l

O CM

CM i-H

<M-tf

CM t--

CM CO

1 1

xi

CO CM

bl

bl CU

O t-- i-i OS CD ao H O O J I C O O co i n cc o c o c o CM TH » O to

CM — I

O i-l

iO

> <

«

I t—iO losco

I-I

CO

i - i CO

4->

-H

| 1

l-< t— COUO M O

| CM CM 1

I

1 I

-

H - * N W i-H CM CO CM V*

*

N CO

GNJ • * CM — i - H

1 CD

-*

lf.NI>

O CM 00

»^

rt

O

O C O

OS

O CO

CO CM CM

<M CS

S3

IN

>

•«

i—1

>OiO CO

xi

in co

< 13

GO . - I

•b>

<! co—*

cu >CM O'-l

-rt c

,

l^

J

*«£ a5 £

:rt

> ,*

:0 *°

rtJ CO

cn

oco

<

i—i

•rt

<:

a rt1

-* CU

CI

rt rt» •<

-H T*I co i CM i-l CO 1

ca «»

t—

i-H

CO

- * i-l

i 1

l -

Trt <N

"Crt w .a cu

rt

b<

0 rt

rt rt S f j "rt 03 Lo cu rt <u - H "cu

X5

3 b. CO ÖD

C °w

:rt X

I i-l 1

no

o

—< •**

O

COCMCO IM

I 1

I 1

i — ^ H rt c--uo

«s

r-

i-i i n CM

i n - t i c o - - i co

CM CO O

CM CM

c»

- * i-l O i-H

CD t - C M CO

rt

—i

O CM

CS rt

co eo i—

-*> i-H CO

O 19

CO i—1

tO

CD CO i-l

CO i-H i-l CO

CO o i-l

CMt-O t ^ ^ t ^ i-l

C D N C N i O l>m o a s r t o co CMitf T-l cs

CCiCS t-CM

OS

N C O

O

CM CM —i c o T * Ttl

COCO

co

^H o T*I CM Tji

icr-as cocoas co i O r CO t - C O i-l

CM eo CM co co o -ct<ocort->cN i o i-icoMiotcs H t - H C O H cs i-l CM GO IM

OO CM

NiOCO coast-

-tfiOCMOSO co^rcocoi-i

T}<

coas

'H

T-l

rt

T-l

rt rt <

OO

COKO lOilO (M

iO

r-

rt

rt

i— eo

CM

TH

-<JICM

QC »cs

i-<

en

»i i-i

c - co

JO bi

asas

CO

COt-

as as

t-rt eo

co co O CO

o c c * rtos-rtfi "<tl CD CO

coeoooo-* ^ cocccor-t-^i -^leOCM CO tM i O rt CM Q

cocoasioo

T-l

"rt «t> <!

CMOS CO

O as

NfO o

CM

coeoco

CM

T—I

co <M co as

cs r coco asco co o

CO

"^1 " ^

no >cfi in CO CO

as co o cocoo i n o o CO O CO CMi-li-l

a s e o - s i co co co o i o o a s a s ej ocoeot^co © rtOCOrt-* HX lOCMuOCMCM 1^lO

o cO T-{

O N C O CMCM^J (Mr-iCM

no rt ) > - ~ # a s ap rt CO rt as uO ^S CO—iCO CM-^

.—t

coco rt CM

xi bi

CM —1 COCO CM CM T-l

< rt rt >

CMCM lOCM CQ(M

i cu

'C CO 3

O

CO-"*

r— cD

co as r-ll—

i co OD O

i

r

T3

g

rt

§ 3

CO

o

tx

c 'C

UD

X3 o o

o 3

C

'£ T rt)xs

.5 t ) (

tL+-

X)

c

•c : i ti

OD

b, rt» co CU

X5 CJ O

3 XJ T)

i b

.S XI 'x o "3 o

.rt-

•O cu

X- 1

C

a, 2 - X rt> -i . £ cu • • : a B b, >x (---.<- v. .rt h i « cc "rt bt :<X b C 3 a o

=

3 CJ - -

C 'b

CO bi cu . -

•^

Cl*

:

i 5f H r t CH rt S > >' "^

'O 1—<

J >

S

-X5

•

co

i—l

CM

g

^

cn

CO i—1

i—i

-a Ö

CJ

(rt rt

r-i

OCM in T I r-i

6 b. cu

i-l

1 Trt

xi bl <l

<!

-

t - i co CO 1 CO

rt

—.

COCO CO CM

e

1 CMCO CD CO

as ic

I O C O

C

—

o

1 O CM

CO rt -n

•

•

CÖ

do

•

"^!>^^

c«

:j : : a

b, o • • a

^

w

w

i>-

Su

b. s

X) bi

1 CO -5TI

CM CO

1c

1 T>

CO O

CO

1 COCMCOCOCM CO CO i-H

Kemisk-teknisk indu: Byggnadsverksamhet . Allmänna verk och ar ten m. m Handel och varulage Land- och sjötransp Jordbruk och fiske. Annan yrkesrörelse.

o

> :0

—

1 CM

m

X( O

CC

1 I

I

^ b. °C3

—I

| I

66 Arb.

CO

»o

>•

00 co co eo co co

—1 0 0

r-irt in

C

rt cu

fl

T—I

»O

Avtal

0D:O

a^ - 2 co CG cu •b" ^ CU P XI

Arb.

co co co GO f rt eo

O CO CO i-H COrt

T—I CO

r-eo

co

Avtal rt, , ttt

-gi c £ CO - * CO CM i C — ' i O X) CM C O O CT5 CM OS -rt T—I

cso o in i—i in

CO T->

TO »O O

in co co

.rt

c + .5 to 2«? -flS D<rt Trt^-M

Arb.

X XsI "12 Ö cu

Avtal

O O :rt b, -g

>n cs co »o

•H

Arb.

co

O N CM CO

<M

co »o 01

TrtO CM rrt rti CD

Avtal

* .rt > g rt i ^ „ > K

w

b, —

.S3 Q3 <" r> 3 ^ ci

rt C

=« co i2 £

in co Arb.

t3D bi co b CJ »rt c u Xf» ! S. •"' X I

Avtal

rt

Arb.

:0

co

•

O 00 in

I T-l I CM r-i

as

CO 1-1

3 co

x) co 5 x i :rt 3 bl

£

rt

CU -T» — C *

< | cu rt X5 ^

CO CM H

as as o IOCOI^ rt in i-i eo in

cc as cort

te

i n —1 Q^ K

_,

b- 3 ^ : 0 ^ rt 73 g X< rt

Arb.

111»

Avtal

S

Arb.

<z S 6

Avtal

2 c

Arb.

3 I •§ 3

i-l

o co

co as »?, I CO rt rt rt O CM

i n c o

oiOic;

r-i

- - -rf O C O OCM

1-1 in co

eo coco as in CM 1-1

rt

O

in co

as

rt

rt

CO CM CM O rt CM

in co COrt CMCO CMO

as

iC O

CO CO

a s c o o inco rtH co co in i-i T-- o rt rt co rt —rtCM T-l CO CO CM CM O S CM CO CO CO CM CD i n i-H

Avtal

te CS 0 0

as t coco as co

Arb. rt

Ol

N C O N N

CM

as S3

I N

Avtal

b . +->

Q;

eo cs

000 CO •—

CM CM i n CM eoo*

Avtal

W3 * 3 O Xi s=._ ^ 2 so •• C r t .a bi _ cu cn <u xs • •rt

rt •»->

w

I

bi trt

o rtM M

O £ «

CU

rt

>

rt

»5-° H K*

3» i X) (V) -rt

* a "2 £

^

rt

•

•

•

•

• s

cn X)

iO

- ' * cn o

CO cu

p o r t rt c C TIM

bl T>>

r-

rt A! rt > .23 C

b, rt) T 3

CU bl

eo o

rt CL, * • 1—1 cn cu co D C ^ l r t fa rt co cu

3 , XI

,rt C

Ärt

- c ~

2 3 • ä r t co 2 t 1—I rt

1—1

- •—A a5 bi

1° i

X5

XS c xs.rt " ' 3 cc.

i n rt r- rt as GO Tr> co rt as i n CO - - i CO CM T-l »O

O t^CO CM CM i n CM rt CM

0 CO

H

3 OT

CM rrt - H

rt c o rt rt co as

0 co

O S c o rti c o - o o in o as as o 0 0 c o r-- e o i - i o e o rt • * O G M i n c M CM

o

co co o inoo coooo

C C irt

r

t

>>3

S3 cu . J? fl *-> 73 ra Xj rt S C C rt! C E b J ^<

»*i ? S

b ^ r t j r t ^

_,

rt a

i

3 C/3

67 I

^^ rt-s rt* co "S O

^ — o

C73

Avtal, stadga mester uppdel två pe

C-l

Avtal , vilka angivi\ midsomma rveckan som mera allmän semestei •tid

— •o

rt c « 'G

rt > '3b

a.•

rt

1 'rt*

•Q

c

oo

cs

a

.a

_

60 3

t^

rt

>

t»

I

bi

C

p

irt

to

Q

C4

m c->

fl

:rt

Avtal, v angiva 'v tid för se terns fori ning

S T

rt

rt>i .

TS

8 „ a t i b, XI

Hola ar semeste rättiga

-r

W

i r t - - D i

(MCO CM

cM

C O M O i f l CO

CO

l ^ h - r t i O c O l ^ O f f i H T j i O i J i T l i J

_M

couoopcMincocr^rtrteoasaoeo cocoocMcoin*x>rtCMin <M co i n i n «x> —i i-i co i—i O CM CO rt

i© OO

1 i r . H

(Ml

I c o r t i u o i n c o i n o i n c o i~-

CM

rt «

1 I r t C O 1 rt

1 i

1 i-i T M |

|

O

CS

> <

X5 b,

< _«

on tii

*"*

i n 5D ao •—i co 30 as co c o - i i—i i n o . CM CO CM CM rt CM rt rt LO T-l co —i

tas

<< X5 b.

<J „_

M

CMaOCOTCOCOinrtOrtOCDrtrt GO c o a s t ^ r t - r co J > r t i n CO O rt i f t r t CN o - C M JQ i-i co t ^ x i c o c o r - a s c o co eo » H t - - i n I - I co CM co rt i n rt a s i n c o ?» o M< i-H rtCM T H T H CM CM CD — •—lascDcOrticoincocDcoascMrt • o C M - i rt o c o i-i rt i n r t c » a s r - c o T-I

xs bl

•< ^H

rt» rt > < -Q bi

<! rt. rt t>

co

COCM

rt CM

coas-rfirtoa. asrtinrtiinco-^rt o i^- - i t - i os CM co co <r f~- i - , c o a s i n cocMcococor-cT. cot^as-H-rtascM iO»OOiONlMt>TltOrt(M« rt T-I c o co i—i c o i—i i—i

CM

1—1

eo

o rt i n rt o - o i n co co er. co c o CM •£ ascortTHcocMOst^.o-coinoTMcc CM

CD

rt

rt

rt

rt

i-l

M

bl

KS

TH O Ol cs

rt <N

H

<N

c o t > o x ) c o i ^ r t i n i n r t i n o c o c c cor^-as-Mcocococasi^^iinrti-5 C O O i O N N r J I C O O i n N O —COiC coeoasQoascocMOinTrtCOasec —

»I

eo •rt

CMCMCOrteocOcMrtrtT-ii-lrtCMCN TM

QO

•—'lOrtOcoc-eocOcDr^rtOrtTrtOcococoini-icMCMco-^i-icxsc: CONCDHt»HNi-l(MH O r t 05

co !>. so

1—1«

«rj

_

co <M

rt

>

, rt id

! C 0 Ä O 3 D

l

<

•0

13 rt

l

x3

rt

«

rt.

cocococsr-inascooascortcocc rt -M CM c o c o r t c o c o o o i n o a s a N H C O O S C O i C C O O O C O n N K c o c o a s c o o c o c o o x T - i o c o r t i t

•si

o •rt

b, cu

<j

CMCMCOrtrtCDCMi-lt-linCMincMCN

t>»O

xs

rt « >

C M W o c D T j i o C N o o i C ^ r - T n c r co incMo-coascccMCMinrtcortiasir CO CM CO i-l !>• TM CM T - I CM CO i-i CO 03 r-l

CU

rt

rt rt

rt '.

'. eo

•a b, CU

a, Q.

s bl

rt

cSO

! "C ! . to • 3

'C

a a

a

•

"'C

3 CO

a c

CU

-M a 5

rt» -i _

fl bi irt

cu er

i

^HS>>5rt'bixxdrt'rtj> rt»-!

?>• ^

ni

rt

?S s > S

bl

in

.Min O —i

Si

ÖD H

TJ 3 co

b

ÖB

£* 'b.

O

o

CU trt

a >

ktober—april tober—maj september—15 n unde r vintern» no ve mber—1 ap maj — oktober april--oktober augus ti—oktober.

rt <y fl .cs bi rtS "" « C c i i

>

rav 2—16, vilka stad » 1—2, som stadga 1—5 > >

CO

Malmbrytning och m ietalli ndust Jord- och sterlindusti:i .. Trävaruindust ri och skogs hante Pappers- och grafisk indu stri .. Livsmedelsind ustri .. Textil- och be:klädna industri Läder-, hår- och gun ivaruind Kemisk-teknis k indu i Byggnadsverk samhet Allmänna ver k och Handel och v arulage Land- och sjötranspc Jordbruk och fiske.. Annan vrkesri

"SO

irt

XI

rt

„

*

T*

*

co

g* * Q - x rt c o os i n I M c o CM

IT I M

i-H T - I CM CO CM rtl

-

Q 03

^

68 B. Förändringar under år 1937 i kollektivavtalens bestämmelser om semester. Sammanställning av socialstyrelsen. I de allmänna bestämmelserna för sågverksindustrien har i det nya avtalet den ändringen vidtagits, att semestern ökats med en dag och semesterersättningen höjts med 10 %. Riksavtalen för de till järnbruksförbundet och mellansvenska gruvförbundet anslutna gruvorna bestämma i fråga om semester 6 dagar för arbetare ovan jord och 7 dagar för arbetare under jord, innebärande i förhållande till föregående bestämmelser en ökning av en dag. Vid järnbruken har semestern nu fastställts till 6 dagar för samtliga arbetare; förut voro endast arbetare i kontinuerlig drift tillförsäkrade så lång tid. Samma tid föreskrives i riksavtalen för bilverkstäder och buteljglasindustrien, där semestertiden förut varit 5 dagar. Avtalet för blockstensindustrien i Skåne och Södra Småland bestämmer en semester av 5 dagar mot förut 4 dagar och i avtalet för gatstensindustrien i mellersta Bohuslän, där arbetarna förut saknade semester, är nu fastställd en semester av 4 dagar. Inom livsmedelsindustrien kan nämnas det nya avtalet för jästfabrikerna, vari arbetsgivarna förbinda sig, att för de arbetare, som den 1 maj varit anställda 3 år, utöka semestern från 6 till 9 arbetsdagar. Inom låder-, hår- och gummivaruindustrien kunna nämnas några avtal inom gummivarubranschen, där i ett fall (Gislaved) semestern ökats från 10 till 12 dagar och i ett annat fall (Trelleborg) en ökning har skett från 5 till 6 dagar. För sjöfolkets vidkommande uppvisa redareföreningens avtal med olika grupper ökning av semestern i avsevärd utsträckning. Sålunda får befälhavare en årlig semester av en månad, under det att han förut erhållit denna semester först efter 3 år och därförinnan blott 3 veckor; första styrman får 3 veckor i stället för tidigare 14 dagar, som då gällde för alla styrmän; övriga få en ökning av en dag från 14 till 15 dagar. För maskinbefäl har en liknande utökning erhållits, så att från ursprungligen 14 dagars semester, som gällde för allt maskinbefäl, semestern ökats till 3 veckor för övermaskinist och till 15 dagar för övrigt maskinbefäl. Maskin- och däckspersonal erhöll en ökning från 5 till 7 arbetsdagar. Kökspersonalen har ävenledes erhållit 2 dagars semester ökning: av den manliga personalen erhålla stewarter, kockstewarter och kockar 12 vardagar och övrig personal 7 vardagar; av den kvinnliga få förestånderskor, kokförestånderskor och kokerskor 9 och övriga 7 vardagar. Enligt det nyingånga avtalet för tidningstypograferna, som träder i kraft den 1 juli 1938, skall arbetare, som före den 27 december fyllt 23 år och arbetat minst 4 år inom det typografiska yrket, erhålla semester under 3 veckor, varav 2 veckor skola förläggas under tiden 15 maj—15 september och återstående vecka tiden 27 december—15 mars. Förut gällde för samtliga arbetare, att de efter ett år i yrket och vid före 15 maj fyllda 18 år erhöllo en semestertid av 2 veckor, under det att de, som icke fyllt 18 år, erhöllo en vecka, och för dessa kategorier kvarstå samma bestämmelser i det nya avtalet.

G9

C. översikt av semesterförhållandena för vissa anställda i allmän och i enskild tjänst. Utarbetad inom socialstyrelsen. (Samtliga tabellbilagor äro här uteslutna, enär desamma komma att i annan publikation utgivas av socialstyrelsen.) Undersökningens tillkomst och planläggning. Genom kungl. brev den 22 januari 1937 erhöll socialstyrelsen i uppdrag att för 1936 års semestersakkunniga verkställa undersökning angående semesterförhållandena enligt gällande kollektivavtal samt beträffande kommunala befattningshavare och privatanställda och ytterligare vissa andra, särskilda kategorier av anställda i allmän eller enskild tjänst. I enlighet med den arbetsplan, vilken tidigare framlagts i till chefen för socialdepartementet avgivet yttrande över de sakkunnigas framställning om ifrågavarande undersökning, har av de socialstyrelsen sålunda anbefallda undersökningsuppgifterna sammanställningen av kollektivavtalens semesterbestämmelser utförts å avdelningen för förlikningsärenden. Här föreliggande redogörelse avser övriga, nedan närmare angivna frågor, som gjorts till föremål för undersökning inom byrån för socialstatistiska specialundersökningar. I fråga om personal i allmän tjänst åsyftades enligt undersökningsdirektiven i främsta rummet ett klarläggande av rätten till semester för »sådana statens och kommunernas befattningshavare, vilka kunna beröras av kollektivavtal och vilkas semesterförhållanden ej äro reglerade genom i administrativ väg utfärdade författningar eller andra särskilda bestämmelser». På grundval av upplysningar angående förekomsten av dylik personal i statlig tjänst, vilka under hand inhämtats hos olika verk och myndigheter, ansågs emellertid i samråd med de sakkunniga lämpligt att i detta hänseende begränsa undersökningen till hos vissa statstjänstemän »indirekt» anställda. Uppgifter rörande semesterförhållandena för dylika anställda ha sålunda infordrats enligt särskilt formulär genom hovrätterna från domhavande, genom länsstyrelserna från landsfiskaler och häradsskrivare, genom lantmäteristyrelsen från lantmätare samt slutligen genom lantbruksstyrelsen från statens lantbruksingenjörer. Beträffande kommunalt anställda begränsades icke undersökningsuppdraget att enbart gälla ovanberörda speciella anställningstyp utan innebar jämväl, att för vinnande av jämförelse även övriga befattningshavares ställning i semesterhänseende skulle belysas. I detta syfte har i första hand en sammanställning av semesterbestämmelserna för landstingens och städernas befattningshavare utarbetats på grundval av det material i form av tjänstereglementen eller andra handlingar, som varit tillgängligt för excerpering hos Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet. Därjämte ha beträffande städer med över 5 000 invånare, för vilka uppgifter icke kunnat erhållas på denna väg, ävensom beträffande större köpingar och municipalsamhällen samt landskommuner med mer än 10 000 invånare särskilda uppgifter införskaffats från vederbörande kommunala myndigheter. Kompletterande uppgifter därutöver ha lämnats av Svenska landskommunernas förbund, som ställt primärmaterial angående samtliga anställda å kommunalkontor till undersökningens förfogande, samt av Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, som meddelat data angående semester för vissa kommunala befattningshavare vid ålderdomshem och barnhem. Enligt överenskommelse med de sakkunniga inhämtades även uppgifter från andra

70 samfälligheter, nämligen större kyrkliga församlingar, hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrelserna, vägstyrelserna samt Röda korset. Därvid användes samma formulär som det, vilket utsändes till statstjänstemän med »indirekt» anställda. Den statistiska undersökningen av de privatanställdas semesterförhållanden h a r enligt planen grundat sig på dels de individualuppgifter, vilka insamlats för 1936 års lönekommitté, dels motsvarande uppgifter från arbetsgivarehåll. Särskilda hänvändelser till arbetsgivare genom för detta ändamål utarbetat frågeformulär ha därvid endast ifrågakommit beträffande till Svenska arbetsgivareföreningen icke anslutna arbetsgivare, enär arbetsgivareföreningens statistiska byrå tillhandahållit av densamma utförda sammanställningar över semesterförhållandena för anställda hos föreningens delägare. Semesterförhållandena inom de verksamhetsområden, vilka likväl icke täckas av materialet för denna del av undersökningen, särskilt detaljhandeln, hotell- och restaurangnäringen samt det husliga arbetet, ha ansetts i erforderlig utsträckning kunna belysas genom de uppgifter, som föreligga i av socialstyrelsen tidigare utgivna publikationer rörande arbetsförhållandena inom dessa fack. 1 De för undersökningen använda frågeformulären upptogo frågor rörande förutsättningarna för semesters erhållande, semesterns längd, löneinkomst, efter vilka grunder lönen utgick under semester m. m. Å de till arbetsgivare utsända formulären ha därjämte uppgift begärts om lönekostnader per semesterdag och övriga kostnader i samband med semesterledighet. Individualuppgifterna för privatanställda inkommo under november och december 1936 och avsågo i likhet med Svenska arbetsgivareföreningens uppgifter förhållandena under år 1935. Frågeformulären till arbetsgivare (andra än till arbetsgivareföreningen anslutna) distribuerades under april 1937, till kommuner under maj 1937, till andra samfälligheter och vissa statstjänstemän under juni 1937; i samtliga dessa fall efterfrågades förhållandena under år 1936. Semesterns längd har i det följande överallt redovisats i arbetsdagar. Då i reglementen o. d. samt i statistiska primäruppgifter ledigheten angivits i kalenderdagar, ha dylika uppgifter genomgående för hela undersökningsmaterialet omräknats till arbetsdagar enligt metoden, att det minimum av söndagar fråndragits, vilka infalla under den meddelade semestertiden.

I.

S e m e s t e r f ö r h å l l a n d e n a för k o m m u n a l a b e f a t t n i n g s h a v a r e m. fl. a n s t ä l l d a i allmän eller d ä r m e d jämförlig tjänst.

1. Gällande semesterbestämmelser för landstingens och städernas befattningshavare. Primärmaterialets beskaffenhet. De uppgifter angående landstingens och städernas befattningshavare, vilka erhållits genom excerpering av hos landstingsförbundet och stadsförbundet tillgängligt material, grunda sig, såsom förut nämnts, i första hand på för vederbörande förvaltningsområden gällande allmänna tjänstereglementen och lönesatser. Beträffande landstingen förelåg därjämte en av landstingsförbundet år 1935 utförd undersökning av då gällande tjänste- och avlöningsbestämmelser. 2 I fråga om städerna erbjöd denna del av undersökningsarbetet betydligt större svårigheter, beroende på de skiftande och i många fall svåröverskådliga förhållanden, man här möter. Det visade sig sålunda ofta nödvändigt att verifiera och komplettera reglementens bestämmelser eller att för viss tjänst eller visst område 1 »Arbetstidsförhålladena inom detaljhandeln», utg. 1933. »Arbetsförhållandena inom hotell o. restaurangnäringen 1929/30», utg. 1931. »Arbetsförhållandena inom det husliga arbetets område», utg. 1936. 2 P. M. angående innehållet i landstingens tjänste- och avlöningsreglementen. Meddelanden från Svenska landstingsförbundets byrå. N:r 3, juli 1935.

71 av förvaltningen gå till för dylika tillämpliga särbestämmelser eller särskilda instruktioner. Utifrån semesterbestämmelserna och därmed jämförligt material erhålles en belysning av de kommunalanställdas semesterförhållanden ur rättsliga o. d. synpunkter. Uppgifter om antalet anställda, för vilka bestämmelserna äro tillämpliga, måste däremot ernås på annan väg. Bl. a. av denna anledning faller det sig även svårt att vinna någon jämförelse i fråga om manliga och kvinnliga befattningshavares semesterförmåner. Därtill gälla i de flesta fall bestämmelserna den ordinarie personalen, utan att med undantag för ett mindre antal reglementen någonting utsäges angående de icke ordinaries ställning. Bristerna i sistnämnda tvenne avseenden ha dock i viss utsträckning kunnat täckas genom de kompletterande uppgifter av statistisk art, vilka meddelas nedan i ett annat avsnitt av redogörelsen. Semesterförmånens utbredning. Genom allmänna tjänstebestämmelser eller särskilda föreskrifter reglerad semester för befattningshavarna förekommer av tillgängliga uppgifter att döma beträffande 24 landsting och 71 städer. Av landstingen h a r endast Uppsala läns landsting ännu ej fastställt allmänna bestämmelser angående semester för sina befattningshavare. I fråga om städerna saknas antingen dylika föreskrifter helt eller stadgas endast rätt till semester, utan angivande av dess längd, i följande 16 städer med mer än 5 000 invånare: Uppsala, Västerås, Karlstad, Kristinehamn, Visby, Söderhamn, Oskarshamn, Arvika, Hudiksvall, Höganäs, Köping, Mariestad, Enköping, Ludvika, Avesta och Örnsköldsvik. För endast 9 städer med mindre än 5 000 invånare ha reglerade förhållanden i ifrågavarande hänseende kunnat konstateras samt beträffande köpingar endast i fråga om Sandviken. Data angående tidpunkten för vederbörande semesterbestämmelsers fastställande utvisa, att utvecklingen på detta område — i de flesta fall dock i sammanhang med tjänsteförhållandenas reglering över huvud taget — fortskridit förhållandevis snabbt under senare år. Nu gällande reglementen och därmed jämförliga föreskrifter ha sålunda för inemot en fjärdedel av därav berörda områden och orter tillkommit under de sista 10 åren, flertalet t. o. m. sedan 1930. Det antal befattningshavare, som ha semesterförmånen reglerad i dylika former, kan på grundval av socialstyrelsens undersökning år 1931 rörande anställnings- och avlöningsförhållandena för lägre personal i allmän tjänst beräknas utgöra 8 000 a 9 000 landstingsanställda och 9 000 a 10 000 kommunalanställda i städer, varvid lärarpersonal i folkskolor samt närmare 5 600 anställda med kollektivavtal icke medräknas. Bortsett från icke ordinarie anställda, vilka i det följande upptagas till särskild behandling, samt befattningar, vilka äro att betrakta som bisysslor, torde den påtagligen starka utvecklingstendensen mot mera fast reglerade tjänste- och arbetsförhållanden även ha inneburit, att stadganden om berättigande till viss semester numera kommit att omfatta praktiskt taget samtliga anställda, vilka icke beröras av kollektivavtal. Förhållandena härutinnan kunna visserligen icke siffermässigt beläggas. I undantagsfall uppgives det t. ex. beträffande skolvaktmästare, städerskor och baderskor o. a., att dessa stå utanför gällande bestämmelser, låt vara att detta ej behöver innebära att semester icke i praktiken erhålles. Det bör slutligen understrykas, att de befattningshavare, vilka upptagas å lönestat och höra under tjänstereglementen o. d., icke kunna för de här behandlade förvaltningsområdena i deras helhet klart avgränsas från de övriga av kroppsarbetare bestående grupper, vilkas arbetsförhållanden regleras genom kollektivavtal. Sålunda har t. ex. brandpersonalen i vissa städer kollektivavtal, ehuru denna kår annars vanligen ingår i den allmänna lönestaten för tjänstemännen. Mycket skiftande med avseende på anställningsformerna gestalta sig även förhållandena beträffande den kvinnliga ekonomipersonalen vid sjukhus och vårdanstalter, av vilka dock flertalet numera synes hava arbetsförhållandena reglerade genom kollektivavtal.

72 Semesterns längd. För anställda hos landstingen samt städer med mera än 10 000 invånare redovisas semesterns längd beträffande befattningar, vilka utvalts dels ur synpunkten att vara numerärt representativa, dels såsom genomgående för olika orter förhållandevis jämförbara kategorier, dels slutligen såsom typiska för på skilda håll tillämpade variationer av semesterns längd. Beträffande data för städer med mindre än 10 000 invånare har, såsom nedan närmare motiveras, på grundval av ifrågavarande föreskrifters beskaffenhet och tillämpningsområde en mera summarisk redovisning ansetts tillräcklig. I fråga om landstingens befattningshavare har med ledning av* landstingsförbundets förut berörda bearbetning av hithörande material översikten över semesterns längd utarbetats för 12 tjänstekategorier vid större sjukvårdsinrättningar. Trots begränsningen torde denna sammanställning vara ägnad att ganska ingående belysa semestergrupperingen för större, delen av landstingens personal. Semester under en månad eller längre tid åtnjutes i allmänhet av läkare och utbildade sjuksköterskor, sysslomän och husmödrar vid större sjukhus och anstalter samt vanligen även av köksföreståndarinnor. Det kan observeras, att personalen vid lasarettens röntgenavdelningar ofta erhåller längre semesterledighet än motsvarande befattningar vid andra avdelningar, vilket torde motiveras ur arbetsskyddssynpunkt. En semestertid om en månad förekommer i några landstingsområden för l:e maskinister (maskinmästare o. d.) samt tvättföreståndarinnor. Nämnda tjänster ha i varje fall vanligen något längre semester än vaktmästare, eldare, gårdskarlar m. fl. samt sköterskebiträden och den kvinnliga ekonomipersonalen, vilka merendels ha 2—3 veckors ledighet. Vaktmästare och l:a kokerskor kunna därvid någon gång ha gynnsammare förmåner än övriga här berörda manliga respektive kvinnliga anställda. Semester understigande 12 arbetsdagar förekommer endast beträffande en del kvinnliga ekonomibiträden (i Blekinge län före sjätte anställningsåret samt i Malmöhus län). Av övriga befattningshavare åtnjuta i vissa landstingsområden sysslomän och föreståndarinnor vid mindre anstalter en veckas kortare begynnelsesemester och (eller) tilläggssemester än här angives. Lärarinnor vid dövstumsskolor och sinnesslöanstalter erhålla semester närmast motsvarande röntgensköterska och understundom därutöver (upp till två månader). Kontorspersonalens semester ansluter sig alltefter arbetets art till sysslomans eller vaktmästares semester. Beträffande städerna fastställa semesterbestämmelserna i sju dylika, nämligen Gävle, Umeå, Oskarshamn, Katrineholm, Åmål, Filipstad och Hedemora, endast minimisemester, gällande för samtliga anställda. Vanligen graderas emellertid semesterns längd efter tjänsteställning, antingen genom allmänna bestämmelser i anslutning till löneplanen eller genom särskilda detaljerade semesterlistor. Någon gång förekomma specialbestämmelser vid sidan av den allmänna planen för t. ex. brandkår och polispersonal. Polispersonalen samt utbildad sjukvårdspersonal intaga en särställning i semesterhänseende. Polispersonalen är sålunda dels tillförsäkrad en minimisemester om 14 dagar enligt förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) .ned vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m., dels erfordras beträffande kommunernas semesterföreskrifter för polisen länsstyrelsens stadfästelse. För läkare, sjuksköterskor och husmödrar vid vårdanstalter äger medicinalstyrelsen stadfästa bestämmelserna (delvis i samband med pensionens reglerande genom statens pensionsanstalt), vilket medfört, att dessa personalgrupper nästan genomgående för hela landet erhållit en månads lemester. 1 För bedömandet av semestertidens olika längd efter tjänsteställning bör det påpekas, att polispersonalen av olika grader jämte brandpersonalen därvid i f r ä n s t a rummet lämpa sig som jämförelseobjekt, detta både på grund av att dessa gripper ge1 I vissa städer utgår semester även för magistratens ledamöter enligt av Kuigl, Maj:t utfärdade arbetsordningar.

73 nomgående utgöra direkt ämförliga befattningar samt av det skälet att åtminstone i vissa städer gränserna i fråga om semester ha uppdragits med viss hänsyn till polistjänsterna. I flertalet här berörda städer indelas de kommunala befattningshavarna med avseende på semesterledighetens längd antingen enligt en särskild semesterplan eller i anslutning till lönegradsplaceringen i 2—4, någon gång upp till 6 a 7 semestergrupper. De skiljegränser, som därvid tillämpas, variera högst betydligt mellan olika orter. En särskild och högsta semestergrupp utgöres ofta av magistratens ledamöter och högre tjänstemän (assessorer), vilka flerstädes åtnjuta en semester om 6 veckor eller en och en halv månad. Bortsett från denna särskilda kategori kan m a n genomgående för olika orter särskilja en högsta semestertyp för innehavare av chefsbefattningar och högre tjänster, dit i allmänhet följande tjänstemän höra: kommunalborgmästare, kronouppbördskamrerare, kronouppbördskassör, polismästare, stadsfiskal, stadsfogde; kommunal- och drätselförvaltningens överordnade personal, såsom kanslichef (stadsdirektör, drätseldirektör), stadskassör (drätselkamrer), stadssekreterare (drätselsekreterare), stadsombudsman; högre teknisk personal såsom stadsingenjör, byggnadsingenjör, chef för kommunalindustriellt verk, driftsingenjör, stadsarkitekt o. a. såsom folkskoleinspektör, fattigvårdssyssloman, stadsveterinär, hälsovårdsinspektör, stadsträdgårdsmästare o. s. v. I Stockholm åtnjuter denna grupp en och en halv månads semester, på andra håll omväxlande i en månad eller 4—5 veckor. Någon klar gräns i förhållande till övriga tjänstemän kan dock icke preciseras, särskilt där semesterförmånen är mera differentierad kunna sålunda vissa ovan uppräknade tjänstemän ibland tillhöra någon mellangrupp med kortare semesterledighet. För det mellanskikt, som representeras av polisöverkonstaplar men dit även underordnad förvaltningspersonal med mera självständigt och (eller) kvalificerat arbete såsom affärsverkens kamrerare, kassörer vid större kassor, l:e bokhållare o. d. samt ingenjörer med arbetsledande uppgifter och verkmästare ofta höra, utgör begynnelsesemestern 16—26 och slutsemestern 18—30 arbetsdagar. Beträffande övriga befattningshavare utgör i stort sett 12 å 13 arbetsdagar (vardagar) minimisemester, flerstädes utökad med 4—6 arbetsdagar vid högre levnadsålder eller (och) längre anställningstid. Kortare semesterledighet än två veckor förekommer visserligen i några fall, exempelvis i fråga om den i Nyköping föreskrivna semestern om endast en vecka upp till 31 levnadsår beträffande annan personal än de högre tjänstemännen. För de mindre städerna förekomma två huvudtyper av semester, en beträffande högre tjänstemän om vanligen en månad samt en beträffande annan personal om merendels ungefär två veckor såsom i varje fall begynnelsesemester. Inom sistnämnda grupp förekommer därjämte i tre städer en kortare semester om en och en halv vecka. Utöver dessa två huvudgrupper förefinnes även i vissa städer en eller ett par mellangrupper, avseende exempelvis polisbefäl, mera kvalificerad underordnad förvaltningspersonal, arbetsbefäl o. d., vilka dock inom denna ortsgrupp äro svagt företrädda bland de kommunalanställda. En jämförelse mellan olika orter och områden synes visa, att förhållandena ur de anställdas synpunkt äro fördelaktigast i de största städerna och på vissa håll, där nyregleringar genomförts under de allra senaste åren. Den längsta semestertid, som över huvud taget stadgas inom vardera av de grupper sammanställningarna avse, förekommer emellertid för anställda hos Norrbottens landsting och städerna i Norrbotten. Semesterförhållandena för vissa kommunala befattningshavare med kollektivavtal. Till jämförelse med semesterbestämmelserna enligt kommunernas tjänste- och avlöningsreglementen kunna några data angående semesterförhållandena i de fall, då här behandlade grupper av kommunala befattningshavare ha sina tjänsteförhål-

74 landen reglerade genom kollektivavtal, meddelas efter socialstyrelsens undersökning av kollektivavtalens bestämmelser om semester vid årsskiftet 1936/37. Ifrågavarande uppgifter kunna sammanfattas på följande sätt: Därav antal anställda berättigade till semester av Hela antalet högst nedanstående semesterbe- minst nedanstående antal arbetsdagar antal arbetsdagar rättigade enligt koll.-avmindmera mindmera tal re än 7 - 8 9 1 0 - 1 1 12 än re än 7—8 9—12 än 7 12 12 7 Brandmanskap . . . . Kontorspersonal.... Vaktmästare Sjukhuspersonal o. pers. vid vårdan-

74 19 50 5 436

—

— 8 5 2 706

74 11 45

1245 1455

— 2

—

74 19 48 5 436

Såsom framgår av tablån ha brandmän, kontorspersonal och vaktmästare med kollektivavtal endast i enstaka fall kortare semester än 12 arbetsdagar, medan däremot över 50 % av personal vid sjukhus och vårdanstalter med kollektivavtal har en kortare begynnelsesemester än 12 arbetsdagar. Icke ordinarie befattningshavares semester. Ordnad semesterledighet för icke ordinarie befattningshavare synes icke förefinnas i fullt samma utsträckning som för ordinarie, i varje fall icke i form av uttryckliga föreskrifter. Bestämmelser, avseende dylik personal, ha endast noterats beträffande ett mindre antal orter och kunna därför lämpligen karakteriseras genom några typfall. Lika semester som för ordinarie tjänsteman föreskrives sålunda i Göteborg och kan erhållas i Stockholm och Jönköping men behöver där icke beviljas av vederbörande myndigheter. Om så icke sker, skall dock i Stockholm semester om 10 dagar utgå t. o. m. 21 levnadsår, 14 dagar t. o. m. 25 år och därefter lika med ordinarie. I Luleå och Östersund stadgas 10 dagar efter ett års tjänst samt ytterligare 5 dagar under vardera av de två följande åren. I Malmö och Lund, där semester utgår efter semester listor, upptagas å dessa jämväl icke ordinarie anställda ehuru i lägre semestergrupp än jämförliga ordinarie befattningshavare, i intetdera fallet dock med kortare semestertid än två veckor. Detta kan däremot inträffa i Hälsingborg, där icke ordinarie befattningshavares semestertid utgör två tredjedelar av motsvarande ordinarie tjänstemans semester. Förutsättningar för erhållande och förlängning av semester m. m. Tillämpningen av gällande semesterbestämmelser utövas alltid av vederbörande kommunala förvaltningsmyndigheter, varvid dessa kunna bestämma semesterns förläggning under kalenderåret (och ofta även utfåendet av semester över huvud) »med hänsyn till göromålens behöriga gång». Endast i ett par städers reglementen stadgas rätt för befattningshavaren att under följande år tillgodogöra sig eventuellt icke uttagen semesterledighet. Ekonomisk kompensation för icke uttagen semester synes ingenstädes kunna förekomma. Skyldighet att begagna semester föreskrives ofta i kontrollsyfte beträffande kassörer, sysslomän o. d. Vanligen torde semester erhållas efter ett års tjänst, men det förekommer även, att semester kan erhållas redan efter ett halvt års anställning. Om anställningen skett under början av kalenderåret, bestämmes understundom semesterns längd i proportion till anställningstiden. Längre anställningstid än ett år som villkor

75 för erhållande av semester synes icke någonstädes fordras vare sig av landstingen eller städerna. Endast Stockholm och Lidingö tillämpa kortare semester för anställda under 21 år; i båda fallen är emellertid denna två veckor eller däröver och ligger sålunda i nivå med den på andra håll vanligen förekommande begynnelsesemestern. En betydande del av de kommunala befattningshavarnas semesterförmåner utgör den utökning av semestertiden, som på de flesta håll tillämpas vid högre ålder eller (och) längre anställningstid och som därvid oftast för den underordnade personalen förlänger semestern från två till tre veckor. Den markerade skillnad i fråga om de för dylik förlängning av semestern föreskrivna villkoren, vilken förefinnes mellan städer om över och under 10 000 invånare, kan i detta sammanhang påpekas. Medan sålunda inom gruppen av större städer uppnådda 40 levnadsår nära nog utgör en standardgräns mellan begynnelsesemester och utökad semester, tillämpas i de mindre städerna oftare en beräkning efter tjänstetid, varvid 15 tjänsteår är den mest förekommande men på intet sätt förhärskande gränsen. Under förutsättning av tidig anställning torde den längre semestern i allmänhet uppnås vid lägre levnadsålder efter sistnämnda regler. Beträffande landstingen förekomma båda här nämnda metoder för utmätande av semesterförmånen vid sidan av varandra i ungefär lika utsträckning. Vid fullgörande av värnplikt eller annan militär tjänstgöring äger i allmänhet befattningshavare att såsom semester tillgodoräkna sig så stor del av tjänstledigheten, som motsvarar den tid, han annars är berättigad att åtnjuta semester. Av förekommande specialbestämmelser i övrigt må nämnas, att för befattningshavare hos Östergötlands och Kalmar norra läns landstingsområden samt hos städerna Luleå och Östersund stadgas förbud att utan särskilt tillstånd antaga annat avlönat arbete eller uppdrag under semester, vid risk att rätten till avlöning under ledigheten i annat fall förverkas. Under semester utgår alltid full kontantlön. Samtliga landsting utbetala också kostpengar under semester åt personal, som erhåller fri kost. Detsamma kan förmodligen antagas i regel vara fallet beträffande dylik personal hos städerna, ehuru särskilda föreskrifter därom vanligen icke lämnas.

2. Statistiska uppgifter angående semesterförhållandena för kommunala befattningshavare hos vissa städer och samhällen. Primärmaterialet. Det syntes för utredningens syfte ändamålsenligt att från de 16 förut uppräknade städer, där befattningshavarnas semester icke fastställts genom reglementariska föreskrifter utan utgår enligt praxis o. d., inhämta vissa kompletterande uppgifter. Till belysning av semesterförhållandena inom landsbygdens kommunalförvaltningar, beträffande vilka material icke varit centralt tillgängligt i erforderlig utsträckning, insamlades likartade uppgifter från 3 större köpingar, 7 municipalsamhällen med över 5 000 invånare och 22 landskommuner med över 10 000 invånare. Nämnda 32 orter voro: Nynäshamns, Saltsjöbadens och Stocksunds köpingar; Hagalunds, Kiruna, Malmbergets, Råsunda, Skönsbergs och Älvsborgs municipalsamhällen; Bollnäs, Domaarvets, Gudmundrå, Gällivare, Huddinge, Jukkasjärvi, Karlskoga, Nederkalix, Njurunda, Norra Råda, Piteå, Risinge, Skellefteå, Sköns, Sollentuna, Solna, Spånga, Söderala, Umeå, Valbo, Vilhelmina samt Västra Frölunda landskommuner. 1 1 För städerna ha här åsyftade uppgifter även införskaffats och medtagits vid bearbetningen beträffande Huskvarna, där semesterbestämmelser utfärdats först under loppet av 1937. I gruppen köpingar, municipalsamhällen och landskommuner ingå även de på annat sätt inhämtade uppgifterna från Sandviken.

76 Sammanställningen av materialet. Med avseende på ortsgrupperingen har endast skilts mellan städer och andra orter, detta dels på grund av materialets relativt ringa omfattning och dels emedan det inom nämnda huvudgrupper icke visat sig föreligga några anmärkningsvärda skillnader. Däremot har det ansetts angeläget att här kunna belysa skillnaderna mellan manliga och kvinnliga samt ordinarie och icke ordinarie befattningshavare. I fråga om yrkesfördelningen h a r följande gruppering tillämpats: Högre tjänstemän: Borgmästare, rådmän, notarier, polischefer, brandchefer, kronokamrerare (-kassörer), stads- (kommunal-)-kamrerare (-kassörer), sekreterare, stadsombudsmän, läkare, veterinärer, sysslomän vid störrre anstalter, folkskoleinspektörer, ingenjörer, byggnadschefer, stadsarkitekter, verkchefer etc. övrig personal: över-, inspektions-, kriminal-, poliskonstaplar, fjärdingsman; brandmästare, brandförmän, brandmän; kassörer (kamrerare), bokhållare, kassörskor, skrivbiträden, ritbiträden; verkmästare, förmän, övermontörer, etc; vaktmästare, eldare; exekutionsbiträden; sysslomän vid mindre anstalter, hälsovårdstillsyningsmän, drängar m. fl.; husmödrar, föreståndarinnor; sjuksköterskor, barnmorskor, sjukvårdsbiträden; kokerskor, köks- och tvättbiträden, baderskor o. d. Förekomsten av semester samt semesterns längd. De data angående kommunalanställdas semesterförhållanden, vilka erhållits enligt föreliggande statistiska uppgifter från vissa städer och mindre orter, synas bestyrka de slutsatser, som kunnat dragas av städernas semesterbestämmelser. Antalet kommunalanställda utan semester samt antalet dylika utan semester eller med kortare semester än 12 vardagar fördelar sig sålunda på följande sätt (i % av samtliga): Städer Antal befattninghavare (i %)

övriga orter Antal befattningshavare (i %)

samtliga utan samtliga utan utan sesemester eller utan se- semester eller mester med mindre sem. mester med mindre sem. än 12 arb-dagar än 12 arb.-dagar

Högre tjänstemän , övrig personal

8-0 40

8-5 8-5

Ordinarie manliga Icke ordinarie Ordinarie kvinnliga Icke ordinarie

3-9 11-5 4-3 8-1

4-9 459 5-8 29-7

4-7

7-5

2-1 34-8

24 471 2-2 19-2

77 S e m e s t e r f ö r h å l l a n d e n a gestalta sig s å l u n d a h ö g s t olika för o r d i n a r i e och i c k e ordinarie tjänstemän. De s ä r s k i l t o g y n n s a m m a f ö r h å l l a n d e n , s o m d ä r v i d f r a m k o m m i t beträffande icke ordinarie manliga befattningshavare, sammanhänga med att d e n n a k a t e g o r i till s t o r del b e s t å r a v e x t r a p o l i s p e r s o n a l , v i l k e n ofta icke h a r t j ä n s t g ö r i n g u n d e r h e l a året. B l a n d d e k o m m u n a l a b e f a t t n i n g s h a v a r e , v i l k a u p p g i v i t s å t n j u t a semester, har såv ä l i s t ä d e r n a s o m p å l a n d s b y g d e n över h ä l f t e n av d e n u n d e r o r d n a d e p e r s o n a l e n e n s e m e s t e r o m t v å intill t r e v e c k o r , m e d a n d e h ö g r e t j ä n s t e m ä n n e n till över 9 / i o e r h å l l a s e m e s t e r o m t r e v e c k o r eller m e r a o c h till m e r a ä n t v å t r e d j e d e l a r o m e n m å n a d eller l ä n g r e . E n jämförelse mellan semesterförhållandena i städer och i m i n d r e o r t e r u t v i s a r , a t t g r u p p e n h ö g r e t j ä n s t e m ä n h a r l ä n g r e s e m e s t e r i de f ö r r a eller i m e d e l t a l 24-3 a r b e t s d a g a r m o t 2 3 o i l a n d s b y g d s k o m m u n e r n a . Motsvirande g e n o m s n i t t s t a l för d e n u n d e r o r d n a d e p e r s o n a l e n , 15-4 r e s p e k t i v e 16-6 a r b e t s d a g a r ,

77 skulle tyda på ett motsatt förhållande beträffande denna grupp. Detta torde dock endast skenbart vara fallet, beroende på att i de mindre orterna de kvinnliga befattningshavarna samt särskilt den kvinnliga anstalts- och sjukvårdspersonalen med en månads semester här utgöra en avsevärt större andel av antalet anställda. Anställda å kommunalkontor. De primäruppgifter, vilka ställts till undersökningens förfogande av Svenska landskommunernas förbund, belysa semesterförhållandena för anställda å kommunalkontor i 96 köpingar, municipalsamhällen och landskommuner d. v. s. praktiskt taget samtliga smärre orter med mera fast organiserad kommunalförvaltning. Uppgifterna lämna med avseende på förekomsten av semester samt semesterns längd följande resultat:

Yrkesspecialitet och ortsgrupper

Antal Därav (i %) Antal anställda ra. ansem. av ställda utan med ang. längd sem. sem.

Kommunalkamrerare Kommunalkassörer Skrivbiträden m. fl.

92 20 86

Kommuner m. ö. 5 000 inv Kommuner m. und. 5 000 inv

143 Samtliga

4-4

Därav (i %) med sem. om

Genomsnittl. sem. i arb.-dagar per anställd

31-7 300 26-3

7-3 5-0

25-6 200

18-4 172 13-4

14-8

16-2

3-5

89-1 100-0 88-4

82 20 76

35-4 450 68-4

94-4

3-0

48-1

3-0

78-2

11-6

15-9

3-5

89-9

58-1 23-3 50-6 292

7-0

3-9

14-0

161 Semester för maner för viss personal vid fattigvården. De sifferuppgifter, omfattande hela riket, vilka Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet lämnat beträffande föreståndare och föreståndarinnor vid kommunala vårdanstalter, te sig på följande sätt: Därav (i %) Antal anställmed utan utan da sem. ordn. ordn. sem. sem.

Yrkesspecialiteter

Föreståndarinnor v. ålderdomshem Föreståndarepar v. ålderdomshem Föreståndarinnor barnhem

1073 272

Antal anst. m. sem. av angiven längd.

Därav (i X) med sem. om varaagar 6

5-6

94-4

1-6

49-4

15-0

34-0

42-6

2-2

55-2

67-9

10-7

10-7

2-2

97-8

9-3

7-4

4-5

88-1

2-3 448

70-9 37-6

mer än 26

vid

Samtliga

232 1577

7-5 1-2

Av särskilt intresse äro de uppgifter, vilka därjämte lämnats för nämnda befattningshavare, angående i vilken utsträckning och till vilken storlek naturaförmåner ersättas med kostpengar. Därom kunna följande data givas:

78 Yrkesspecialitet

Antal Därav (i %) med kostpengar Därav (i %) anst. Ant. om kr. per dag med anst. med utan utan med kostp. ordn. kost- regi. regi. av mer sem. pen- kost- kost- ang. l-oo 1-50 2-00 2-50 än 2-50 gar peng. peng. storl.

Föreståndarinnor v. ålderdomshem 1013 38-6 156 53-8 Föreståndarepar v. » Föreståndarinnor v. barnhem . . . . 227 18-1 Samtliga 1396 35 7

2-0 7-7 3-1

612 38-5 78-8

2-8

61-5

620 60 179 859

7-3 6-7 5-6

36-9 20-0 11-2

41-8 53-3 43-0

79 10-0 21-2

6-9

42-8

6-1

io-o 19-0 9l

Det bör emellertid framhållas, att dessa befattningshavare tillhöra den förut omtalade kategori, vars anställnings- och arbetsförhållanden reglerats i samband med pensionsfrågans ordnande genom statens pensionsanstalt. För den underordnade personalen vid dylika vårdanstalter (biträden, drängar etc.) har man att räkna med att förhållandena både i fråga om semesterledigheten och den därunder uppburna lönen te sig mera ogynnsamma.

3. Semesterförhållandena för anställda hos vissa samfälligheter samt för hos vissa statstjänstemän anställd personal. Primär materialet. Till församlingar, hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelser, vägdistrikt, Röda korset samt till domhavande, landsfiskaler, häradsskrivare, lantmätare och lantbruksingenjörer utsändes 1 314 formulär, varav 1 273 inkommo besvarade och 1 195 blevo föremål för statistisk bearbetning. Med undantag för de kyrkliga kommunernas uppgifter har endast ett mycket ringa antal av de inkomna frågeformulären visat sig vara så ofullständigt besvarade, att de ej kunnat göras till föremål för bearbetning. De uppgifter, vilka uteslutits, ha i allmänhet avsett annan personal än här ifrågakommande eller endast meddelat, att anställda av den efterfrågade kategorien icke förefunnos. I fråga om församlingarna har ett förhållandevis något större antal uppgifter icke kunnat statistiskt bearbetas på grund av ofullständiga svar. I motsats till vad som var fallet beträffande övriga i detta material berörda sysselsättningsområden begränsades undersökningen för de kyrkliga samfälligheternas del från början till ett urval av de största församlingarna (med över 10 000 invånare). Likväl torde även på denna punkt de data, som framkommit av uppgifterna, anses ganska representativa, i synnerhet beträffande stadsförsamlingarna, för vilka 315 befattningshavare redovisas mot endast 88 i landsförsamlingar. Inom övriga anställningsområden torde nedan redovisade 1 749 anställda hos ifrågavarande samfälligheter samt 1 543 hos statstjänstemän i det närmaste täcka hela antalet förefintlig personal av detta slag. Förekomsten av semester och semesterns längd. Vid bedömandet av semesterförhållandena för anställda hos kyrkliga kommuner bör uppmärksamheten fästas på de särskilda omständigheter i fråga om tjänstgöringstid, vilka här äro rådande och vilka ofta kunna vålla tvekan, huruvida vissa befattningar äro att betrakta som heltidssysselsättningar eller närmast utgöra bisysslor. Särskilt beträffande kantorer, klockare och organister är det också ofta vanligt att semesterfrågan ordnats på det sättet, att vederbörande befattningshavare till sitt förfogande erhåller ett anslag om viss storlek till vikarie, vilket han sedan i många fall tydligen efter eget gottfinnande kan förfoga över.

79 I vilken omfattning ingen semester eller semester understigande 12 arbetsdagar förekommit för ifrågavarande grupper av anställda, framgår av nedanstående sammanställning. Antal anställda (i %)

Anställda hos vissa samfälligheter därav: kontorspersonal övriga statstjänstemän därav: skriv- och ritbiträden övriga

utan semester

utan sem. el. med mindre sem. än 12 arbetsdagar

242 5-2 271

36-0 12-6 39 6

21-8 10-7 377

29.5 18-9 446

Beträffande skrivbiträden o. d. kontorspersonal förekom och uttogs semester inom dessa arbetsområden i ungefärligen samma utsträckning som för jämförlig annan personal, medan förhållandena för övriga anställda tedde sig betydligt ogynnsammare. Av den senare kategorien hos här berörda samfälligheter är det dock huvudsakligen kantorer, klockare och organister samt vaktmästare o. d. hos kyrkliga kommuner jämte skogsvårdsstyrelsernas tillfälligt anställda personal, vilka på grund av speciella anställningsförhållanden komma att ge denna bild av läget. Vägdistrikten ha under den tid uppgifterna avse befunnit sig under omorganisation. I samband därmed synes för huvudgruppen av de anställda, väg- och schaktmästare, semesterföreskrifterna ofta ha underkastats en revision, vilken medfört en förlängning av semestern från en till två veckor. Mellan en femtedel och en fjärdedel av vägmästarna och schaktmästarna ha dock fortfarande endast en semester om ungefär en vecka eller mindre. Detta är också förhållandet beträffande de allra flesta vägförmän, vilka över huvud erhålla semester. Av hos statstjänstemän »indirekt» anställda intaga tjänstemännen hos domhavandena (med undantag för mera tillfälligt anställd kanslipersonal) en särställning genom sin tämligen långa semesterledighet, i genomsnitt 22'5 arbetsdagar, och genom att semester genomgående erhålles i mycket stor omfattning (94*5 %). Detta beror bl. a. därpå, att semesterförmånen reglerats i form av minimisemester för sekreterare samt förste och andre notarier genom domsagostadgan av den 20 maj 1933 samt för fast anställd kanslipersonal genom kungl. kungörelse den 20 maj 1927. Även tredje och extra notarier, för vilka inga dylika bestämmelser förefinnas, åtnjuta en genomsnittligen nästan lika lång semester som notarier av högre grad (21 respektive 24 arbetsdagar). Att semesterförmåner i stor utsträckning saknas för extra lantmätare (76*5 %) samt förste assistenter hos lantbruksingenjörer (71*6 %), sammanhänger med att löneinkomsten i dessa befattningar vanligtvis synes utgå i form av provision på utförda förrättningar. Tekniska biträden, assistenter o. d. hos lantbruksingenjörer och lantmätare uppgivas vanligen icke kunna komma i åtnjutande av semester, eftersom statsbidrag till avlöning av dylik personal icke utgår under arbetsledighet. Här berörd teknisk personal torde dock ofta erhålla en av arbetssäsongerna i dessa fack betingad ledighet, ehuru som det synes merendels utan löneförmåner. Även biträdande landsfiskaler och landsfiskalsaspiranter uppvisa i likhet

80 med förutnämnda tjänstemannagrupper ett förhållandevis stort antal semesterlösa (56-3 %). Ledighetens genomsnittliga längd blir därtill för de fall, då semester utgår, anmärkningsvärt kort för ifrågavarande yrkesutövare och understiger sålunda 12 arbetsdagar för extra landsfiskaler samt lantmätarnas tekniska personal.

n.

Semesterförhållandena bland förvaltnings- och kontorspersonal m. fl. i enskild tjänst.

Undersökningens omfattning och representativitet. Av det föreliggande statistiska primärmaterialet rörande semesterförhållandena bland anställda i enskild tjänst omfatta de sammanställningar angående semester för privatanställda, vilka Svenska arbetsgivareföreningens statistiska byrå ställt till undersökningens förfogande, tillsammans 40 913 anställda, varav 31 809 män och 9 109 kvinnor sysselsatta hos cirka 1 700 företag. Till de arbetsgivare, vilka icke äro delägare i arbetsgivareföreningen, distribuerade socialstyrelsen det för denna kategori avsedda formuläret till ett antal av 3 757, varav 3 145 inkommo besvarade. De 2 600 uppgifter av detta slag, vilka sedan kunnat statistiskt bearbetas, beröra 26 319 privatanställda tjänstemän o. d. Från arbetsgivarhåll ha sålunda uppgifter lämnats för inalles 67 237 anställda. Av de individualuppgifter, vilka socialstyrelsen från personalhåll insamlat för 1936 års lönekommitté, har ett antal av 16 134 visat sig lämpade för en statistisk undersökning av semesterförhållandena. Med hänsyn till de olika vägar, på vilka primärmaterialet anskaffats, ha de olika delarna av detta kommit att få en viss inbördes olikformighet med avseende på uppgifternas representativitet. Det material, som erhållits från arbetsgivareföreningen, berör sålunda övervägande större industrier samt en del handelsföretag, medan jordbruk, trädgårdsodling, skogsbruk, bankrörelse och försäkringsrörelse icke äro representerade. Det av socialstyrelsen direkt införskaffade materialet är i detta hänseende jämnare fördelat, varigenom en bättre balans åstadkommes mellan olika näringsgrupper i det samlade materialet från arbetsgivaresidan. I vilken omfattning de anställda inom huvudgrupperna företagsledare, förvaltningspersonal och teknisk personal samt inom vissa näringsgrenar äro representerade i det föreliggande materialet kan beräknas på grundval av de uppgifter om antalet anställda, vilka erhållas från 1931 års företagsräkning. Enligt de beräkningar, som företagits, äro i undersökningsmaterialet männen avsevärt starkare representerade än kvinnorna. Vad personaluppgifterna beträffar föreligga uppgifter för 11-3 % manliga och 9 % kvinnliga anställda av det beräknade totala antalet. Hur det i detta avseende förhåller sig beträffande arbetsgivareuppgifterna, kan knappast bedömas, då det för en betydande del av detta material icke varit möjligt att särskilja personer av olika kön. Beträffande olika yrkesgrupper saknas i personaluppgifterna butikspersonal så gott som helt och hållet. Av näringsgrupperna äro jordbruk, trädgårdsodling och skogsbruk representerade i mycket ringa utsträckning. Inom försäkringsrörelsen upptaga personaluppgifterna endast ett femtiotal anställda. Däremot äro anställda inom industrien samt särskilt teknisk förvaltningspersonal jämförelsevis starkt företrädda. Beträffande inom industrien anställda representera sålunda arbetsgivareuppgifterna enligt dessa beräkningar över hälften av samtliga anställda, och av den tekniskt och vetenskapligt utbildade personalen upptaga arbetsgivarnas uppgifter 58 % och personaluppgifterna inemot 17 %. Med förut angivna undantag torde också undersökningen fylla ganska högt ställda anspråk i fråga om representativitet, särskilt med tanke på det stora material, som föreligger från arbetsgivarehåll och som kan beräknas omfatta omkring en tredjedel av samtliga privatanställda.

81 Materialels klassificering. För de privatanställdas indelning efter arten av deras arbete har följande, även tidigare inom socialstyrelsen brukade yrkesgruppering kommit till användning: A. Företagsledare (andra än ägare och delägare), såsom direktörer, disponenter, överingenjörer, bruksförvaltare, sågverksförvaltare eller andra, vilka utöva en mera självständig ledande verksamhet för förelaget i dess helhet eller betydande delar av detsamma. B. Teknisk personal: 1. Driftingenjörer, arbetschefer, chefskonstruktörer, montageingenjörer, offerlingenjörer, laboratorieföreståndare, o. d. 2. Andra ingenjörer (ej direkt arbetsledande, jfr nedan), såsom konstruktörer, tekniska kalkylatorer, laboranter o. d. samt vetenskapligt eller konstnärligt utbildad personal. 3. Rilare, kemister, kopister, laboratoriebiträden, textare m. fl. C. Arbetsbefäl: 1. Ingenjörer med huvudsakligen arbetsledande uppgifter. 2. Verkmästare, gjutmästare, färgmästare, vågmästare, faktorer, skogvaktare, lantbruksinspektorer o. d. 3. Förmän, kontrollanter och annat lägre arbetsbefäl i tjänstemannaställning (vilka icke omfattas av kollektivavtal med arbetarna!. D. Kontorspersonal: 1. Personal i ledande ställning, såsom avdelningschefer, chefsassistenter, prokurisler kontors-, inköps-, försäljnings- och reklamchefer, kamrerare m. fl. 2. Personal med kvalificerat (eller mera självständigt) arbete, såsom bokförare, bokhållare, kassörer, utländska korrespondenter o. d. 3. Personal med enklare arbete, såsom kassabiträden, kontorister, stenografer, maskuiskriverskor, fakluraskriverskor, kopierings- och registreringspersonal o. d. E. Butikspersonal: 1. Föreståndare, avdelningschefer. 2. Dekoratörer, expediter, butikskassörskor o. d. F. Lagerpersonal: 1. Föreståndare (förvaltare) och avdelningschefer. 2. Lagerbokhållare. 3. Lagermästare och lagerförmän. 4. Lagerexpediter och lagerbiträden. G. Vakter, bud o. d.: 1. Vaktmästare, nattvakter, telefonister o. d. 2. Springpojkar, springflickor o. d. H. övrig personal (andra än kroppsarbetare), som ej lämpligen kan inordnas inom någon av foregående grupper. — Till denna grupp föras i det förevarande materialet även fria yrken, såsom advokater, journalister etc. samt olika slag av försäljare, agenter o. d Förekomsten av semester. Av sammanställningarna i vidstående tab. A och B rörande förekomsten av semester inom olika yrkesgrupper och näringsgrupper framgår, att semester är en praktiskt taget allmänt erkänd och åtnjuten förmån för privatanställda med undantag för jordbruk, trädgårdsodling och skogsbruk, där enligt arbetsgivarnas uppgifter 25'9, enligt personalens 28'9 % av de anställda skulle sakna semester. Vid bedömandet av de privatanställdas semesterförhållanden på grundval av dessa data bör det i övrigt observeras, att de 2*5 % enligt arbetsgivarna eller 2-9 % enligt personalen av samtliga, vilka icke åtnjutit semester under förevarande år, även innefatta nyanställda och sådana, vilka av någon anledning avstått från att uttaga dem tillkommande semester, såsom varit fallet med vissa företagsledare och andra högre tjänstemän. De redovisade anställda med semester av ej angiven längd utgöra i arbetsgivarmaterialet 3'7 % och i personalens uppgifter 2-1 % av samtliga. Enbart bland företagsledarna var så fallet med ej mindre än 25'7 respektive 9*0 %. 6—375253

82 Semesterns längd. I tab. A och B redovisas semesterns längd inom olika yrkesgrupper respektive näringsgrenar enligt arbetsgivarnas samt personalens uppgifter. Den enligt arbetsgivaruppgifterna i jämförelse med personalens uppgifter betydligt större frekvensen beträffande det relativa antalet anställda med semester om 7—8 och 13—15 arbetsdagar beror förmodligen delvis på vissa felkällor hos primärmaterialet. Vissa uppgiftslämnare torde nämligen meddelat semesterns längd, räknad i kalenderdagar i stället för efterfrågade arbetsdagar. Korrigering härutinnan har vid granskningen av de inkomna svaren endast kunnat företagas i den mån dessa i andra delar lämnat stöd därför. För undersökningens syfte torde dock denna svaghet hos materialet sakna större betydelse. Ifrågavarande felkällor behöva ju icke inverka på jämförelsefallen för de grupper, vilka avse att belysa de i utredningsdirektiven uppställda alternativen om 6, 9 och 12 arbetsdagar för en lagstadgad minimisemester. Nämnda brister hos primärmaterialet ha dock givetvis medfört, att beräkningarna av semesterns genomsnittliga längd givit något för höga värden i fråga om arbetsgivaruppgifterna, vilket bör beaktas vid bedömandet av på dylika medeltal grundade sammanställningar. Att avvikelserna av detta slag dock icke kommit att lämna vilseledande resultat torde framgå av en jämförelse med personaluppgifterna. Medeltalen för arbetsgivaruppgifterna äro sålunda ofta något lägre än för personaluppgifterna, och i stort sett ansluta sig båda dessa källor ganska nära till varandra med en genomsnittlig semester enligt de förra om 13-8 enligt de senare 14 arbetsdagar per anställd. Att å andra sidan medeltalen för de båda olika delarna av arbetsgivarmaterialet, d. v. s. de genom arbetsgivareföreningen och socialstyrelsen insamlade uppgifterna, 12'7 respektive 15"6 arbetsdagar, skilja sig så avsevärt från varandra, beror mindre på ovanberörda felaktigheter i de särskilda arbetsgivaruppgifterna än därpå att de senare bl. a. omfatta samtliga anställda i bank- och försäkringsrörelse, inom vilken grupp semestern plägar vara betydligt längre än inom övriga branscher. En semester om två veckor eller 12 arbetsdagar var vid undersökningstillfället den ojämförligt vanligast bland de privatanställda. Till denna semestertyp hörde sålunda mer än 50 % av de anställda inom grupperna konstruktörer, ritare, arbetsbefäl, kontorister, butikspersonal samt lager- och expeditionspersonal samt beträffande olika näringsgrupper omkring 50 % eller flera av de anställda i industri (med undantag för grafisk industri samt kraft- och belysningsverk), i kooperativ och enskild handel. Tre veckor (16—18 arbetsdagar) var den vanligast förekommande semestern för driftingenjörer (42*9 % resp. 46*4 %) och kontorspersonal i ledande ställning (31*1 % resp. 29*7 %) samt förekom i avsevärd utsträckning för ingenjörer med arbetsledande uppgifter (30'4 % resp. 27-3 %) samt bokförare o. d. (31 'i % resp. 28'3 %). I fråga om olika näringsgrupper var semester om tre veckor mest utbredd inom grafisk industri o. d. (30'2 % resp. 41-3 %), kemisk-teknisk industri (25-5 % resp. 28"4 %) samt kooperativ handel (26-4 % resp. 29-8 %). En n.ånads eller längre semestertid var enligt arbetsgivarna den vanligast förekommande semestern bland företagsledare (28*8 %) samt inom bank- och försäkringsrörelse (38-G %) och samfärdsel (36*1 %). Denna semestertyp var även jämförelsevis vanlig beträffande kontorspersonal i ledande ställning (21*1 % resp. 27'2 %) och bland fria yrken under gruppen övrig personal (28'2 % resp. 13 %). För undersökningens syfte har fördelningen av semesterns tidslängd nedou 12dagarsgränsen särskilt intresse. De ogynnsammare siffror, som arbetsgivaieuppgifterna här uppvisa för samtliga anställda i jämförelse med personaluppgiiterna. betingas främst av att det förra materialet bl. a. även omfattar butikspersona. samt därav att det äger avsevärt större omfattning i fråga om förmän, lageroersonal samt springpojkar o. cl. Av sistnämnda grupp hade enligt arbetsgivajeuppgifterna nära 61 %, av lagerexpediter över 34 %, av förmän över 31 % och av butiksbiträden inemot 26 % ingen semester alls eller kortare semester in 12

83 Tabell A. Semesterförhållandena för privatanställda tillhörande olika yrkesgrupper enligt uppgifter från arbetsgivare (ag) och personal (p). Antal Därav (i %) a ntal anstå lida med Gean- en semester o m . . . . arbetsdagar nomställda snittAntal med uppgift med 1ig seredomester om semester uppvisade 6 gift 25 i arutan och anav ej av an- om se- där- 7— 12 1 3 - 16— 19— och betsställda se15 18 24 där- dagar mester angi- given mes- un- 11 terns över peranven längd längd der längd ställd Därav (i %) anställda

Yrkesgrupper

6-5 25-4 12-4 288 4-8 32-5 5-6 15-6

19-0 16-8

1822 l o 0 8 39-3 465 0-2 1-1 39-8 2 243 2-5 1-8 660 625 2-1 1-6 71-4 2 376 12-3 7-fi 67-7 297 9-1 4-4 73-0

2-4 42-9 1-7 46-4 2-3 22-8 2-2 202 2 3 8-2 LO 1L1

7-6 67 23 1-4 0-8 0-3

6-0 4-1 2-3 1-1 1-1 1-1

16-S 16-1 138 13-4 11-7 12-2

92-9 93-7 90-7 81-9 96-1 91-3

678 5 0 341 44 4134 168 1769 16-7 6 330 223 172U 20-2

2-8 30-4

4-3

4-7

14'7

6-1 5 4 3 5-5 57-8 8-7 524 8-2 61-7

3-2 13-0 1-2 142 2-2 7-9 l-o 7-4

3-3 2-9 2-4 0-8

12-5 12-3 11-7 11-2

3-5 1-2 1-8 0-7 1-5 0-6

95-6 97-9 96-8 98-5 95-1 98-7

3712 1 56B 8 732 4 17b 14 354 2 396

1-4 0-6 2-5 21 6-8 7-7

1-2 30-2 0-5 288 1-8 418 0-8 45-6 5 3 53-7 2-3 71-6

4-8 31-1 10-2 211 1-8 297 119 27-2 6-6 24-2 9-4 137 12 28 3 6-4 15-6 54 156 5-5 7-7 1-5 14-5 1-2 1-2

18-0 191 16.4 166 14-1 12-7

97-8 968 95-0 95-4

1127 1-6 30 4 748 19-3 41

3-6 7 5 8

3-6 14-7

0-5

12-9

—

— —

97-0 98-6 98-4 98-1 98-2 98-8 97-4 99-6

972 7-2 408 8-8 828 6-3 311 8'0 688 16-9 164 20-2 2 857 26-3 280 28-6

—

94-6 97-2 87-9 97-5

1818 18-1 3-7 39-3 308 12-8 3-6 45-1 2 767 43-6 15-9 35-5 79 51-8 5-1 418

4-9 3*8 2.5

3-4 3-8 3.7

91-7 92-4 93-8

2-9

2-1

95-0

1151 13-4 123 2-4 63030 118 15332 8.2

2-6 F ö r e t a g s l e d a r e . . . •ag 2 362 266 4-1 P Teknisk personal: Driftingenjörer m. fl. ag 2 032 0-9 477 1-3 p 1-9 Konstruktörer ra. fl. ag 2 456 633 0-5 p ag 2 573 3-1 298 03 P Arbetsbefäl: Ingenjörer m. fl 730 2-9 ag 364 2-5 P Verkmästare m. fl... ag 4 555 3 0 P 2 160 10-6 1-5 ag 6 584 61 P 1883 Kontorspersonal: Avdeln:s-chefer m. fl. ag 3 882 0-9 0-9 p 160U 1-4 ag 9 015 0-8 P 4 244 Kontorister m. fl. . . ag 15 098 3'4 0-7 P 2 426 Butikspersonal: Butiksföreståndare .. ag 1152 0-2 31 3-2 P Butiksbiträden m. fl. ag 4 996 14 43 2-3 P L a g e r - o. e x p e d i tionspersonal: Lagerföreståndare . . ag 1002 1-6 414 07 p Lagerbokhållare .. .. a g 1-1 841 16 317 P 0-4 701 ag 166 p — Lagerexpediter ag 2 934 2-2 0-4 281 P V a k t e r , b u d o. d.: Vaktmästare m. fl. .. ag 1921 4-3 2-5 317 P Springpojkar ni. fl.. . ag 3148 8-6 2-5 81 P Övrig personal.

ag 1255 133 P Samtliga ag 67 237 P 16131

25-7 90

71-7 86-9

1693 231

9-4 1-2 68 0-8 4-6

—

89-7 975 91-3 987 92-3 99-7

42 3-8 6-3 7-5 2'4 2-6

—

3-6 2-;; 1-4 0-7 0-5 0-3 1-4 12 0-4

— 1-1 0-3 3-5

3-0 3-0

1-8 22-1 2-2 36-3

1-3 51-5

2-o 54-0 2-1 27-3 4-1 6-1 14-8 3-3 1-7 4-1 0-7

6-2 536

9-0 10-4

1-2

—

—

— —

3 1 57-3 1-2 70-1 2-5 686 2-9 7 4 3 5 9 55-5 5-5 62-2 6-7 54-1 7-1 6L1

4-7 206 l-o 16-4 5-0 14-7 L6 122 5'5 14-2 0-6 9-8 6-4 5-3 — 3-2

5-6 10 1-2

—

1-7 1-7

L5 1-5 1-7 L0 03

—

l-o 0-2

— —

7'5 20-0 7-2 1-3 32-5 3-9 3-5 l-o 0-4 13 —

4-5 28-6 11-2 7-5 — 42-3 L6 39-1 o-i 48-2 5-1 165 2-8 544 1-3 209

0-3

4-2 1-3

11-5

13-6 12-7 12-9 12-3 1L9 11-4 10-7 10-3

—

13"5 138 8-9 8-7

6*6 28-2 1-6 13-0 5-1 7.2 4-0 8-4

16-4 164 138 144

o-i

84 Tabell B. Semesterförhållandena för privatanställda inom olika näringsgrupper * uppgifter från arbetsgivare (ag) och personal (p). Därav (i %) an- Antal ställda an- Därav (i %) antal anställda med arbetsdagar ställda en semester om Antal med uppgift med redovisade utan om semester upp6 gift seanoch 12 1 3 - 1 6 - 1 9 av om se- där ställda mes- av ej mes15 18 24 ter angi- angi- terns un- 11 ven ven der länqd längd längd

Näringsgrupper

Jordbruk, trädg å r d s o d l i n g o. skogsbruk

ag p

Industri: ag därav p Malmbrytning o. me- ag tallindustri p Jord- o. stenindustri ag P Träindustri ag P Pappers- o. cellulosa- ag industri p Grafisk ind ag P Livsmedelsindustri . . ag P Textil- o. beklädnads- ag industri p Läder-,hår- o. gummi- ag varuind p Kemisk-teknisk indu- ag stri p Byggnadsverksamhet ag P Kraft- o. belysnings- ag verksamhet p E n s k i l d h a n d e l . . ag P Kooperativ h a n - ag del p B a n k - o. f ö r s ä k - ag ringsrörelse .... p Samfärdsel

1447 141

1-3

5 999 1841 2 871 888 2 684 893

4-4 1-2 2-3 1-2 32 3-0

03 0-6 2-2 07 b'7 2-7

2-5

ag P Diverse n ä r i n g s - ag grupper p Samtliga ag 67 237 16134

22 27-3 24-2 20-2 10-8 7-2 8-5 1 8 292 21-2 12-0 47 0 15-1 0-3 3-4 93 631 135 5-8 56 14-9 3-3 2-4 96 570 lOM 3-5 62 17-9 1-9 2-4 92 580 9 8 6-3 59 17-8 3-0 0-9 98 480 7-8 3- 65 19-1 2-0 1-6 88 294 12-6 7-5 66 7-3 1 1 1-9 84 327 19-0 5-5 59 113 0-3 1 2 82 655 25-7 10-9 47 8 6 1-2 0-8 88 435 19-6 3-7 61 9 9 0-7 0-9 94 712 23-9 3-fi 6o 9-4 0-3 0 4 96 818 11-2 4:3 70 12 — 01 95 415 5-0 2-5 31 30-2 8-4 15-fi 98 460 1-7 0-2 41 4L3 4-8 8-3 92 514 19o 4-9 öl 10-1 6-5 4-fi 92 264 7-4 3-3 56 20-3 3-8 6-6 97 207 18-4 5-9 58 8-8 1-6 1-5 98 286 18-3 2-9 68 7-5 0-7 0-7 74 97 296 11-6 3 8-0 ro 0-fi 65 98 427 134 8-6 11.0 0 5 0-7 97 677 7-5 3-2 52 25-5 6 2 2 2 55 99 605 6 i 2-2 284 3-5 3 5 90 2 072 10-0 9-4 57 17-« 0 8 2-0 66 84 324 6 4 4 3 17-3 1-9 0-6 29 94 209 3-8 8-1 20-1 11-6 7-2 46 96 144 2 1 6-9 34-0 2'8 4-9 19-9 2-9 1-3 95-5 9 791 12-0 4-5 24-1 0 9 l-o 987 1809 7-3 1-0 985 1425 7-5 9-fi 264 0 1 — 100-0 141 2-8 4-3 29-8 — 0-7 95-3 5 718 2-7 1-6 18-fi 203 38-6 30-5 19-3 33-7 98 2 1807 0 5 0-4 95-5 2 743 6-1 2-7 15-0 11-7 36-1 981 871 3-5 0-9 19-9 3-8 42-6 9 3 i 2 499 10-f. 3 5 20-6 4-fi 8-8 94-3 842 5 6 3-5 27-5 3-7 5-9 938 63030 118 5-1 16-5 5-1 7-2 9 5 0 15 332 8 2 2-8 209 4-0 8-4 64-3 51'5

347 567 43 635 9 971 16 865 3 524 1457 387 2 008 490 2 858 846 2 538 466 5 992 1373 5 324 1306 2 350 435 1725 610 2 297 385 221 149 10 254 1833

2-9

85 arbetsdagar. Över relationstalet för samtliga, 18'4 %, ligga även ifrågavarande jämförelsetal beträffande yrkesgrupperna ritare, verkmästare, lagerförmän och vaktmästare samt i fråga om olika näringsgrupper för jordbruk, trädgårdsodling och skogsbruk, jord- och stenindustri, träindustri, pappers- och cellulosaindustri, livsmedelsindustri, textilindustri, byggnadsverksamhet samt enskild handel. Inom jordbruk skulle enligt personaluppgifterna 46 % av de privatanställda falla under 12dagarsgränsen. Enligt tidigare undersökningar av socialstyrelsen skulle inom hotell- och restaurangrörelsen inemot 60 % och i detaljhandeln inemot 40 % av de anställda icke erhållit semester om minst 12 arbetsdagar, under det att semesterförhållandena för i husligt arbete sysselsatta tedde sig jämförelsevis välordnade, särskilt med hänsyn till de i medeltal kortvariga anställningstiderna, enligt husmödrarnas uppgifter hade blott omkring 11 %, enligt hembiträdena själva 20 % ingen semester eller semester understigande 2 veckor. Av en översikt av det relativa antalet anställda med semester av angiven längd samt det genomsnittliga antalet semesterdagar per anställd för olika yrkesgrupper inom olika näringsgrupper och industrier framgår, att semesterförhållandena variera ganska avsevärt för samma yrkesgrupp i olika branscher. För samtliga större yrkesgrupper inom jordbruk, trädgårdsodling och skogsbruk var genomgående såväl det procentuella antalet anställda, vilka erhöllo semester, som det genomsnittliga antalet åtnjutna semesterdagar per anställd i allmänhet lägre än för jämförliga grupper inom andra näringsgrenar. Detta var i synnerhet förhållandet beträffande arbetsbefäl och inom denna huvudgrupp särskilt i fråga om förmän, av vilka endast 40*2 resp. 33'9 % åtnjutit semester om i medeltal 9 resp. 8 arbetsdagar, sålunda närmast motsvarande arbetarsemestern inom andra verksamhetsområden. Beträffande semesterns omfattning för anställda företagsledare synes lägre jämförelsetal gälla för samtliga näringsgrupper med undantag av bank- och försäkringsrörelse. Av företagsledarna inom industrien skulle enligt arbetsgivareuppgifterna endast 66-5 % erhålla semester. Det framgår t. o. m., att av denna yrkeskategori endast något över halva antalet åtnjöt semester inom vissa industribranscher såsom jord- och stenindustri (58-8 %) och textil- och beklädnadsindustri (59*4 %). Emellertid var bland företagsledarna låg semesterfrekvens förenad med tämligen lång genomsnittlig semestertid. Springpojkar o. d. åtnjuta däremot ofta semester i jämförelsevis stor omfattning, ehuru densamma inom de flesta branscher endast är obetydligt längre än en vecka. Såsom det torde framgå av det följande är i detta fall åldern av avgörande betydelse. Beträffande de olikheter i semesterförhållandena, vilka förefinnas mellan skilda industrigrenar, är av särskilt intresse i detta hänseende de betydande skillnader i fråga om semesterns längd, som förekommo beträffande arbetsbefäl, särskilt förmän. Medan inom grafisk industri o. d. den genomsnittliga semestern för denna yrkestyp översteg 17 arbetsdagar, d. v. s. utgjorde omkring 3 veckor, var densamma inom träindustri samt pappers- och cellulosaindustri endast ungefär en och en halv vecka (8*4 och 8*8 arbetsdagar) i medeltal. Kort semester, ofta understigande två veckor, för underordnad personal förekom förutom i nyssnämnda industrigrenar även inom jord- och stenindustri, textil- och beklädnadsindustri samt läder-, håroch gummiindustri. De personalgrupper, som därvid åtnjöto kortare semester, voro vid sidan av arbetsbefälet kontorister (ehuru kanske i mindre grad än andra), lagerförmän och expediter samt (utom springpojkar) även vaktmästare. Den semestertid, som tillämpades för dessa yrkestyper inom berörda verksamhetsområden, översteg ofta i medeltal blott obetydligt en vecka och närmade sig således kollektivavtalens semesterbestämmelser för kroppsarbetare.

86 Semesterförhållandena inom försäkringsrörelsen. Till följd av det o v a n omtalade ringa antalet individualuppgifter, vilka föreligga från anställda i n o m försäkringsrörelsen, föranleddes 1936 års l ö n e k o m m i t t é att införskaffa särskilda uppgifter för dylik p e r s o n a l g e n o m försäkringsinspektionens förmedling. Sålunda erhållna uppgifter, vilka berörde omkring 85 % av samtliga anställda i b r a n s c h e n , ha ä v e n b e a r b e t a t s beträffande semesterförhållandena. E n översikt av de data, vilka därvid framkommit o c h vilka ställts till semesterundersökningens förfogande, meddelas i tabell C.

Tabell C. Seniesterförhållandena bland anställda inom försäkringsrörelsen. Därav antal anställda

Y r k e s t y p e r

Män Ombudsmän, chefsaktuarier, brandinspektörer Kamrerare, kontors- o. avd.chefer, aktuarier Revisorer, kamrerass., bitr. avd.-chefer Kassörer o. huvudbokförare .. Korrespondenter Kontorister m. spec, självst. arb. (inkl. kassakontrollanter o. övr. bokförare) Kontorister m. spec. enkl. arb (inkl. maskinskrivare) . . . . Ensamkontorister Vaktmästare Post- o. bankbitr., kontorspojkar Summa antal

med en årlig semester av Hela anutan be- med se. . . . arbetsdagar talet stämd mester anställ- utan se- uppg. av angimindda mester om seven 18längd re än 1 2 - 1 7 mester 12

185 31 29

185 31 29

10 1 1

277 14 120

59 5 16

287 14 120

2 II)

208 1540

115 236

Kvinnor Kamrerare, kontors- o. avd.chefer Kamrerass., bitr. avd.-chefer.. Kassörer v. huvudkassa, huvudbokförare Övriga kassörer Korrespondenter o. stenografer Kontorister m. spec, självst. arb. (inkl. kassakontrollanter o. övr. bokförare) Kontorister m. spec. enkl. arb. (inkl. maskinskrivare) Ensamkontorister Post- o. bankbitr., kontorsflickor Telefonister Summa antal

18 33

18 33

62 70 266

62 69 256

230 1241 60

62 lo

5 32

1167 47

44 2

234 17

4 30

2 8

2 2 55

87 Av de 19 manliga och 88 kvinnliga befattningshavare, vilka uppgivits sakna semester, hade 16 manliga och 65 kvinnliga kortare anställningstid än ett år. Beträffande semestertidens längd hade omkring hälften av dem, som erhållit mindre semester än 2 veckor, kortare anställningstid än 2 år. Med undantag för post- och bankbiträden, kontorspojkar o. d. synes sålunda praktiskt taget samtliga anställda med 2 års anställningstid varit berättigade till semester om två veckor eller längre. Såsom framgår av tabellen, erhöllo omkring en tredjedel av det antal anställda, för vilka semester av angiven längd uppgivits, en ledighet i 3 intill 4 veckor samt bortåt hälften i 4 veckor eller längre. Semesterförhållandena för anställda med kollektivavtal. F r å n den förut berörda undersökningen av kollektivavtalens semesterbestämmelser ha i tabell D sammanförts uppgifter angående sådan personal, som kan hänföras till kategorien »anställda», men vars arbetsförhållanden äro reglerade genom kollektivavtal. Tabell D. Semesterns längd enligt kollektivavtal för vissa grupper av anställda. Hela Därav antal anställda, berättigade till semester av antal, sem.beräthögst nedanstående antal minst nedanstående antal tigade arbetsdagar arbetsdagar anst. CD mer enl. ^ to mer koll.- C C 7-8 9 10- 12 än c C 6 7-8 9 10än 6 11 12 11 avtal 12 •g:rt 12 Kontorsanställda . . 4 647 4 392 14 58 53 107 23 Försäkr.funktionärer 519 580 55 6 Butikspersonal 10 743 309 8 931 140 510 271 582 Anställda v. apotek 1029 Restaurangpersonal 13 465 13 428 37 Trafikpers. v. enskil1029 da järnvägar . . . . 11837 11837 Fartygs- o. maskinbefäl 3139 Radiotelegrafister . . 116 3 113 3139

8 92 1269 3 267 287 293 196 115 694 818 8 731 189 1029 13 416 9 40 5

11837 3

3139 113

Det framgår av sammanställningen, att samtliga anställda vid apotek samt fartygs- och maskinbefäl äro berättigade till längre semester än 12 arbetsdagar. Avövriga här upptagna grupper ha omkring en tiondel av fackligt organiserad butikspersonal, ungefär lika stor del av försäkringsfunktionärerna och ett par procent av de kontorsanställda från början rätt till semester om två veckor. Den efter viss tid utökade semesterledigheten uppgår däremot inom samtliga grupper utom butikspersonalen med få undantag till två veckor eller mera. För 17 % av butikspersonal med kollektivavtal understeg emellertid maximisemestern 12 arbetsdagar. Semester förhållandena inom olika ortsgrupper samt storleksgrupper av företag. En belysning av semesterförhållandena efter ortsgrupper och företagens storlek har kunnat lämnas på grundval av de genom socialstyrelsen insamlade arbetsgivarformulären samt personalens individualuppgifter. Materialet är dock ganska ojämnt fördelat mellan respektive orts- och företagstyper. Ett huvudresultat av sammanställningen bestyrker vad man på förhand kunde förmoda, nämligen att Stockholm synes ha de gynnsammaste semesterförhållandena med en genomsnittlig semester av enligt arbetsgivaruppgifterna 16*9 och enligt personalen 15*7 arbetsdagar. Motsvarande medeltal för Göteborg äro 13*9 resp. 14'3 arbetsdagar,

88 för Malmö 15*4 resp. 13'9 samt i landskommunerna endast 12*3 resp. 137. Den i relation till närliggande ortstyper jämförelsevis längre semestern (i medeltal 16*1 resp. 14*6 arbetsdagar) i städer med mindre än 30 000 invånare samt stadsliknande samhällen ler sig däremot ganska anmärkningsvärd. Arbetsgivarnas och personalens uppgifter giva motstridiga utslag beträffande den betydelse, företagens storlek kan tillmätas för de anställdas semesterförmåner, varför det synes omöjligt att draga några slutsatser angående denna faktors inverkan på semesterförhållandena. Semesterfrekvens och semestertid bland manliga och kvinnliga anställda. Jämförelse mellan semesterförmånens fördelning bland män och kvinnor har kunnat vinnas på grundval av arbetsgivareföreningens uppgifter samt personalens individualuppgifter. Kvinnornas semesterförhållanden visa sig i vissa fall något förmånligare än männens inom jämförliga sysselsättningar, ehuru som helhet taget ungefär likvärdiga siffror erhållas. Enligt personaluppgifterna framträder en avsevärd skillnad i semester förhållandena mellan män och kvinnor beträffande förekomsten av semester samt det relativa antalet personal med semester under 12 arbetsdagar. Medan sålunda 14-7 %> av männen skulle ha ingen eller mindre semester än 2 veckor enligt individualuppgifterna, är motsvarande siffra för kvinnorna 7'3 %. Enligt Svenska arbetsgivareföreningens uppgifter äro emellertid motsvarande jämförelsetal 17*8 % för manliga och 17*5 % för kvinnliga anställda. Dessa olikheter mellan arbetsgivareföreningens material och personalens uppgifter förklaras av deras olikformiga sammansättning, i det att inom det förstnämnda materialet de manliga befattningshavarna i högre tjänsteställning äro väsentligt talrikare än de kvinnliga. Beträffande manliga och kvinnliga anställdas fördelning efter ledighetens tidslängd överensstämma emellertid arbetsgivarnas och personalens uppgifter däri, att av den kvalificerade kontorspersonalen (såsom bokförare m. fl.) kvinnorna i jämförelsevis större utsträckning än männen erhålla semester om tre veckor. Enligt personalens uppgifter är detta även fallet beträffande mindre kvalificerad kontorspersonal med enklare arbete. Inverkan av levnadsålder, anställningstid och avlöning på seme ster för hållandena. Enligt i undersökningen framkomna data angående semesterns längd inom olika åldersklasser kunna tre ganska skarpt markerade gränser för semesterns förlängning efter ålder urskiljas, nämligen en utökning från en vecka till två veckor efter fyllda 21 år, från två till tre veckor efter 30—35 år samt från tre veckor till en månad efter 35—45 år. Medan sålunda över 30 % av manliga och närmare 17 % av kvinnliga anställda i åldern 20 år eller yngre erhålla en veckas semester samt 60 resp. 72 % två veckors semester, förekommer i åldersgruppen 21—25 år en veckas semester endast för 7"5 % manliga och 2*3 % kvinnliga anställda, varemot relativa antalet med två veckors semester för båda könen ökats till över 79 %. I åldersklasserna över 25 år sjunker emellertid successivt det relativa antalet anställda med två veckors semester, under det att jämförelsetalen för tre veckors semester stiga i motsvarande grad. Vid 30 år hade sålunda över en fjärdedel av båda könen semester av denna längd och vid 35 år över 38 % av kvinnorna. I åldersgrupperna över 35 år beträffande männen och 45 år beträffande kvinnorna sjunka jämförelsetalen för tre veckors semester, medan relativa antalet med semester om en månad eller mera ganska avsevärt ökats, så att det utgör i åldersklassen 46—50 år 14*1 % av männen och 18*8 % av kvinnorna. Den tendens till en ogynnsammare fördelning av semesterns längd, som förekommer beträffande den högsta åldersklassen (56 år och däröver), torde kunna förklaras av särskilda omständigheter. I fråga om anställningstiden i företaget kunna motsvarande ökningar av semestertidens längd iakttagas särskilt efter ett, tio och femton års anställning. Se-

89 mesterns genomsnittliga längd var sålunda vid kortare anställningstid än ett år något mer än 11 arbetsdagar, fr. o. m. ett t. o. m. tio års anställning något mer än två veckor, efter tio anställningsår 14 resp. 15 arbetsdagar för manliga resp. kvinnliga anställda samt efter femton anställningsår 16 resp. 17 arbetsdagar. En veckas semester förekom i största utsträckning vid kortare anställningstid än ett år (20*8 % av manliga, 12*5 % av kvinnliga anställda), två veckors semester under tredje anställningsåret (70-4 % resp. 75-9 %), tre veckors semester efter femton anställningsår beträffande män (24-8 %) och efter 21 anställningsår beträffande kvinnor (37*4 %), en månads semester slutligen efter 21 år (16*4 % resp. 17'2 %). Inom samtliga yrkesgrupper visar sig semestern vara genomsnittligen längre vid högre ålder och längre anställningstid. Detta samband gör sig starkast gällande i fråga om personal i högre tjänsteställning. Medan sålunda driftingenjörer (manliga) i åldern 21—30 år hade en semester om i medeltal 12*5 arbetsdagar, i åldern 41—50 år 19-7 arbetsdagar, efter ett års anställning 125 arbetsdagar och efter 21 år 16-2 arbetsdagar, visar motsvarande urval ur sifferserien beträffande förmän o. d. 9-9, 11*8, (10o), resp. 11*3 arbetsdagar. Motsvarande data för kontorspersonal i ledande ställning äro 13-3, 19% 13-3 och 20o arbetsdagar samt för kontorister 12-3, 13-6, 10-8 och 14-1 arbetsdagar. Bestämmande för ledighetens tidslängd är även vederbörandes löneställning, framför allt i fråga om de högsta semesterförmånerna. Löneförmåner och lönekostnader i samband med semester. Under semesterledigheten åtnjutes vanligen lönen oavkortad. Undantagsfall förekomma emellertid, då vissa avdrag å kontantlönen för semestertiden göras, såsom framgår av nedanstående sammanställning av personalformulärens uppgifter angående dessa förhållanden: Därav antal anställda, vilka uppgivit sig vid Antal ansemester åtnjuta ställda, vilka lämnat uppbibehållen ord. gift om löne- bibehållen lägre konkontantlön förmåner vid ord. lön och bibehållen tantlön än särskilt semester ordinarie lön men ej ersättn. den orditillägg för naturanarie därutöver förmåner Män Kvinnor

10 588 2 345

14 4

9 950 2 290

519 48

105 3

Då lönen icke helt bibehålles under semester, är det sålunda vanligen fråga om naturaförmåner, för vilka kontant ersättning icke erhålles. Undersökningsmaterialet är emellertid till följd av sin sammansättning blott i ringa grad ägnat att belysa dessa förhållanden, vilka närmast beröra viss anstaltspersonal, hotell- och restaurangpersonal, hembiträden, i jordbruk anställda o. d. I semestersakkunnigas förut omnämnda framställning till chefen för socialdepartementet om utförandet av statistiska undersökningar angående semesterförhållandena uttalades även önskemål om att den ungefärliga storleksordningen av kostnaderna för genomförandet av en tvingande lagstiftning om semester borde undersökas. Enligt den undersökningsplan, vilken kommerskollegium och socialstyrelsen gemensamt framlade, kunde beträffande socialstyrelsens undersökningsuppdrag denna begäran tillmötesgås på så sätt, att med utgångspunkt från tillgängliga uppgifter rörande nuvarande semester- och avlöningsförhållanden summariska beräkningar verkställdes rörande lönekostnaderna för de dagar, varmed semesterledigheten skulle ökas vid stadgande av en semestertid å resp. 6, 9 och 12 arbetsdagar.

90 I fråga o m kommunala b e f a t t n i n g s h a v a r e , vilka i c k e h a s i n a a r b e t s f ö r h å l l a n d e n r e g l e r a d e g e n o m k o l l e k t i v a v t a l , h a r o v a n f r a m h å l l i t s , a t t d y l i k a i m y c k e t liten uts t r ä c k n i n g visat sig h a k o r t a r e s e m e s t e r ä n 12 a r b e t s d a g a r . E n l i g t t i l l g ä n g l i g a u p p gifter k u n n a l ö n e k o s t n a d e r n a ( i n b e r ä k n a t n a t u r a f ö r m å n e r ) v i d e n u t ö k n i n g ava n t a l e t s e m e s t e r d a g a r f r å n det n u v a r a n d e till 12 a r b e t s d a g a r b e r ä k n a s k n a p p a s t s k o la stegras m e d m e r ä n c:a 100 000 k r . för d e n n a g r u p p . Till u t g å n g s p u n k t för e n m o t s v a r a n d e b e r ä k n i n g a v l ö n e k o s t n a d e r n a vid e n u t ö k n i n g av s e m e s t e r n för de privatanställda lämnas i tabell E en sammanställning enligt p e r s o n a l e n s u p p g i f t e r av den g e n o m s n i t t l i g a l ö n e i n k o m s t e n p e r a r b e t s d a g för a n s t ä l l d a , vilka s a k n a s e m e s t e r eller v i l k a s s e m e s t e r u n d e r s t i g e r 12 a r b e t s d a g a r .

Tabell E. U p p g i f t e r om g e n o m s n i t t l i g lön p e r a r b e t s d a g f ö r p r i v a t a n s t ä l l d a u t a n semest e r eller med semester u n d e r s t i g a n d e 12 a r b e t s d a g a r e n l i g t p e r s o n a l e n s u p p g i f t e r . Anställda utan semes- Anställda med semester om mindre än 12 arbetsdagar, vilka lämnat ter, vilka lämnat uppg. uppg. om avlöningom avlöning G r u p p e r

Näringsgrupper: Jordbruk, trädgårdsodling och skogsbruk Industri Handel Bank- och försäkringsrörelse Samfärdsel Annan rörelse Yrkesgrupper: Företagsledare Teknisk personal Därav: driftingenjörer m. fl. konstruktörer m. fl... ritare m. fl

genomsnittgenomsnitt- lig lön per lig semester arbetsdag, (arbetsdagar) kr.

genomsnittlig lön per arbetsdag, kr.

antal

143 201 2 15 11 23

10-32 1373

12.02 15-11 16-01

92 12 31 62

11 6 5

25-74 34-42 38-16

12 46 6 17 23

2382 11-63 21-76 12-03 8-68

antal

7-1 6-8 6-4 6-9 6-8 7-3

10-ltf 11-47 8-21 4 49 10-56 1055

Arbetsbefäl: Därav: ingenjörer m. fl verkmästare m. fl. .. förmän m. fl

318 7 208 103

1211 13-68 13-25 9-71

857 21 371 465

12-18 1550 13-19 11-23

Kontorspersonal: Därav: avdelningschefer m. fl. bokförare m. fl kontorister m. fl

47 11 28 8

11-41 14-51 11-50 6-85

221 16 105 100

8-25 16-22 9 66 550

Lager- o. expeditionspersonal: Därav: lagerföreståndare o. d lagerbokhållare lagerförmän lagerexpediter

— —

168 38 33 39 58

8-65 10-33 8-09 10-41 6-6!»

Vakter, bud o. d

6-77

7-40

12-61

380 15

12-86 6-46

11-03 11-58 5-84

Samtliga: Därav: manliga kvinnliga

91 Utifrån dessa löneuppgifter samt vid undersökningen framkomna data angående de anställdas semesterförhållanden kan man för det sammanlagda antalet privatanställda, beräknade på grundval av 1931 års företagsräkning, eller c:a 250 000, uppskatta lönekostnaderna under ett lagstadgat ökat antal semesterdagar till omkring en milj. kr. vid en lagstadgad semester om 6 arbetsdagar, till omkring en och en halv milj. kr. vid 9 dagars minimisemester samt till inemot två milj. kr. vid 12 dagars semester. På grundval av undersökningen angående kollektivavtalens semesterbestämmelser samt den genomsnittliga löneinkomsten enligt lönestatistisk årsbok 1935 kunna motsvarande kostnader för kroppsarbetare och annan personal med kollektivavtal (exkl. lantarbetare och skogsarbetare) uppskattas till omkring 4'5, 25*5 resp. 46 milj. kr. Beträffande länt- och skogsarbetare äro semesterförhållandena icke fullständigt kända, varjämte naturaavlöningen försvårar kostnadskalkjderna. Det behöver knappast framhållas att de här gjorda uppskattningarna av lönekostnaderna endast kunna vara mycket ungefärliga och endast ange storleksordningen av ifrågavarande värden. Den extra kostnad, som skulle kunna uppstå i samband med semester för vikarie o. d., efterfrågades även i socialstyrelsens arbetsgivareformulär, men besvarades endast i ett mindre antal fall. Det synes emellertid framgå av dessa svar, att dylika kostnader äro av jämförelsevis underordnad betydelse för den här berörda personalen. Semestervikarier synas numera användas i tämligen ringa utsträckning. Som framgår av uttalanden från personalhåll till undersökningen om de privatanställdas arbetstid, plägar under semesterperioderna arbetet ofta organiseras på sådant sätt, att extra arbetskraft icke behöver anlitas. Detta förhållande har även givit anledning till klagomål, då i vissa fall därigenom semesterledighet fått kompenseras genom övertidsarbete.

D. Utredning angående industriens kostnader vid genomförande av lagstadgad semester för inom industrien anställda. Av kommerskollegium. Med anledning av framställning från 1930 års semestersakkunniga den 23 oktober 1936, varöver kommerskollegium och socialstyrelsen avgivit gemensamt utlåtande den 30 november 1936, uppdrog Kungl. Maj:t den 12 februari 1937 åt kommerskollegium alt verkställa utredning angående industriens kostnader vid genomförande av lagstadgad semester för inom industrien anställda. Utredningen skulle ske i huvudsaklig enlighet med de riktlinjer, som finnas angivna i en inom kollegium den 3 februari 1937 upprättad promemoria, enligt vilken utredningen skulle utföras i principiell enlighet med i nyssnämnda gemensamma utlåtande framlagd plan men begränsas till att omfatta allenast ett tjugutal olika industriföretag inom de viktigaste industrigrenarna. I enlighet med ifrågavarande plan och riktlinjer uppgjordes förslag till det frågeformulär, vara uppgifter skulle införskaffas för utredningen. Sedan detta förslag i detalj granskats vid sammanträde den 23 mars 1937 med representanter för semestersakkunniga, arbetsgivareföreningen och industriförbundet, utarbetades formuläret slutgiltigt. Beträffande dess uppställning och innehåll hänvisas till bifogat exemplar. Till ledning för uppgiftslämnarna utarbetades även en promemoria rörande utredningens planläggning. Till tjänst för de företag, som önskade närmare handledning vid uppgifternas sammanställande, har bergsingenjören Erik W. Tillberg såsom tekniskt-ekonomisk sakkunnig biträtt vid utredningen.

92 Sedan kollegium efter samråd med industrirepresentanter verkställt ett urval av industriföretag, som syntes lämpligen böra omfattas av utredningen, vände sig kollegium till respektive förelag med anhållan om medverkan genom erforderliga uppgifters avgivande. Ifrågavarande anhållan tillmötesgicks i allmänhet beredvilligt av företagen. Då det visade sig, att speciella förhållanden beträffande semesterledigheten voro rådande vid några av de företag, som utlovat att avlämna uppgifter till utredningen, begärdes och erhöllos uppgifter från ytterligare några företag inom samma branscher, vilka bättre representerade det vanliga läget i fråga om semestertiden. Totalantalet av de företag, från vilka uppgifter inkommo till kollegium, blev 24, fördelade på följande industrigrenar: 1) järnmalmsgruvor, 2) verk för framställning av järn och stål (2 st.), 3) järn- och stålmanufaktur, 4) mekaniska verkstäder (2 st.), 5) skeppsvarv, 6) fabriker för elektriska maskiner, 7) metallmanufaktur, 8) cementfabriker, 9) sågverk och hyvlerier, 10) snickeri- och möbelfabriker, 11) pappersmassefabriker, 12) pappersbruk och pappfabriker, 13) bomullsindustri, 14) ylleindustri (2 st.), 15) trikåfabriker, 16) sömnadsfabriker (2 st.), 17) skofabriker (2 st.), 18) gummivaruindustri (2 st.). Såsom framgår av frågeformuläret, skulle till grund för utredningen läggas uppgifter för år 1936 eller eventuellt 1935. Samtliga avlämnade uppgifter avse år 1936 med undantag för ett företag, som i stället avgivit uppgifter för bokföringsåret 1 / 7 1935—30/G 1936. De för utredningen grundläggande uppgifterna avse: a) värdet av industriegendomen (fastigheter, maskiner, inventarier och lager) med syfte att visa betydenheten av det i rörelsen bundna kapitalet (p. I i formuläret); b) vissa med produktionen förenade rörliga kostnader (p. II); c) försäljningsvärdet av produktionen (p. III); d) beräknat försäljningsvärde å produktionen vid semester av respektive 6, 9 och 12 dagar (p. VI); samt e) beräknade lönekostnader vid respektive 6, 9 och 12 dagars semester (p. VII). Som uttryck för industrifastigheternas värde har ansetts lämpligt att använda taxeringsvärdet eller, om detta värde varit föråldrat, ett nuvarande skäligt värde. Som värde ä maskiner, redskap och inventarier samt å lager av råmaterialier, bränsle, hel- och halvfabrikat jämte under arbete varande tillverkningar, har, i den män nämnda tillgångar varit försäkrade, använts brandförsäkringsvärdet, i annat fall ett uppskattat skäligt värde. De kostnadsposter, som skulle särskilt specificeras, voro lönekostnader för a) förvaltningspersonal och b) arbetare samt kostnader för vid tillverkningen förbrukade a) råvaror och halvfabrikat, b) bränsle och elektrisk energi samt c) smörjmedel och diverse förbrukningsartiklar. Dessa kostnadsposter torde vara de mera betydande, som skulle kunna förändras vid ökad semester och därmed eventuellt följande minskning i produktionen. Försäljningsvärdet av produktionen skulle beräknas vid fabrik, enär undersökningen avsäg kostnaderna vid själva tillverkningen och ej skulle innefatta några slag av försäljningskostnader. Produktionskostnadernas totalsumma (däri inbegripet även ränta å hela det investerade kapitalet, avskrivningar, underhållskostnader o. d.) har vid utredningen antagits vara lika med tillverkningarnas försäljningsvärde, enär dessa belopp under stabiliserade förhållanden torde kunna anses ungefärligen täcka varandra. Beräkningen av produktionens försäljningsvärde vid de olika semesteralternativen skulle ske med utgångspunkt från den ökning av semesterdagarnas antal, som eventuellt skulle uppstå vid införande av semester å respektive 6, 9 och 12 dagar. Kalkylen i fråga skulle visa värdet av den produktion, som — under antagande av oförändrade försäljningspriser ä produktionen -— vid oförändrat personalantal (där icke ökning vore oundgänglig för att driften skulle kunna över huvud uppehållas) och utan ökat övertidsarbete skulle kunna erhållas vid de olika semesteralternativen. Vid kalkylen skulle tagas i betraktande, i vad mån förlust av arbetstid på grund av

93 ökad semester kunde uppvägas genom organisatoriska åtgärder. I den mån ökning av personalen av arbetstekniska skäl (t. ex. kontinuerlig drift) befunnes oundgängligen nödvändig, skulle uppgifter lämnas om personalökningens storlek samt om den eventuella kapitalinvestering, som kunde beräknas bli nödvändig i samband med denna personalökning (t. ex. för bostadsbyggnad). Vid beräkningen av lönekostnaderna vid de olika semesteralternativen skulle bland annat beaktas, att avlöningen särskilt för arbetare kunde tänkas bli lägre under semester än i arbetet, beroende på att ackordslön förekomme i senare fallet men ej i förra. Sedan ovan berörda uppgifter inkommit till kollegium, verkställdes en kalkyl rörande den relativa kostnadsökning, som för de skilda företagen skulle inträda vid de olika semesteralternativen, samt denna kostnadsöknings inverkan på företagens tillverkningskostnader och räntabilitet. För de företag, som redovisade ett oförändrat antal anställda samt minskning i produktionen, beräknades kostnadsökningen på så sätt, att den med produktionsminskningen följande nedgången i produktionens försäljningsvärde minskades dels med den kostnadsbesparing i avseende å förbrukade råvaror och halvfabrikat, bränsle, elektrisk energi, smörjmedel och förbrukningsartiklar, som skulle åtfölja produktionsminskningen, och vilken kostnadsbesparing beräknats direkt proportionell mot produktionsminskningen, dels med den minskning i arbetslönerna, som av uppgiftslämnarna beräknats uppkomma därigenom, att den under semestern efter timpenning utbetalda lönen i allmänhet skulle vara lägre än de ackordslöner, som skulle utbetalats, därest arbetarna varit i arbete. — Vid ett par av de undersökta företagen, som redovisade enligt detta alternativ med oförändrat arbetarantal och minskad produktion, visade sig dock, att såsom kostnadsöTcmng» borde beräknas ökning av lönerna, som vid förlängd semester skulle utbetalas pä den grund, att lönen enligt timpenning var högre än de utbetalda ackordslönerna. Ett annat företag redovisade trots en minskad produktion beräknad ökning av lönekostnaderna, enär extra vakthållning måste ordnas under semestertiden. För de företag med kontinuerlig drift, vilka räknat med att bli nödsakade anställa ersättningspersonal och pä så sätt skulle bibehålla produktionen oförminskad, beräknades kostnadsökningen helt enkelt såsom ökningen i lönekostnaden, enär intet av de berörda företagen uppgav någon av personalökningen betingad kapitalinvestering i form av bostäder för nyanställda eller annat ändamål. Intet av företagen har beräknat, att en förlängning av semestern skulle innebära några ändrade lönekostnader för förvaltningspersonalen. Ej heller har något företag beräknat några särskilda kostnader för organisatoriska åtgärder i samband med en förlängd semester. Ovanstående förfarande vid beräkningen har i några fall fått modifieras av den anledningen, att vederbörande företag uppgivit, att utöver den i avtal bestämda semestertiden, under vilken avlöning utgått, arbetet under 1936 varit inställt en eller flera dagar, dä arbetarna ej åtnjutit lön. I dylika fall skulle ökning av semestern med tiden för arbetsinställelsen ej betyda någon minskning i produktionen eller kostnaderna för råvaror m. m. utan endast en ökad semesterersättning, vadan kalkylen skett enligt det senare av de ovan anförda beräkningssätten. Ytterligare ökning av semestern har däremot beräknats innebära såväl ökade lönekostnader som minskad produktion. Vid dylikt semesteralternativ har beräkningen av kostnadsökningen vid ifrågavarande företag verkställts enligt ett beräkningssätt, som utgjort en kombination av de ovan anförda beräkningssätten. Sedan kollegium sålunda fört fram beräkningarna till ett belopp för den inträdande kostnadsökningen vid de skilda företagen, har denna kostnadsökning ställts i relation dels till företagens uppgivna produktionsvärde år 1936, dels till det för olika semesteralternativ beräknade försäljningsvärdet av produktionen, dels till den beräknade räntekostnaden för det i företaget och dess rörelse investerade kapitalet. Ifrågavarande räntekostnad har beräknats med utgångspunkt från uppgifterna

94 om sagda kapitals storlek. Med hänsyn till det ränteläge, som sedan flera år varit rådande, har det därvid ansetts lämpligt, att räkna med en räntesats å det investerade kapitalet av 5 %. Enär materialet inom de skilda industrigrupperna omfattar uppgifter från endast ett eller två företag, har det ej synts lämpligt att meddela de influtna uppgifterna om investerat kapital, produktionskostnader o. s. v. för de särskilda industribranscherna. I bifogade tabell D 1 återges emellertid ett sammandrag av ifrågavarande uppgifter för samtliga de undersökta företagen. För de industrigrupper, som representeras i utredningen, lämnas vidare i bifogade tabell D 2 procentsiffror för den beräknade produktionsminskningen samt den beräknade kostnadsökningen, denna ökning ställd i relation dels till 1936 ärs produktionsvärde, dels till det pä grund av ökad semester minskade produktionsvärdet — vilka procenttal alltså ange produktionskostnadernas stegring per produktionsenhet — dels till räntan å det investerade kapitalet. Motsvarande procenttal lämnas även för de 24 redovisade industriföretagen tillsammantagna. Av tabellerna framgår, att den procentuella kostnadsökningen i genomsnitt för samtliga undersökta företag utgör

i förhållande till det beräknade produktionsvärdet

Y i d

s e m e s t e r

a v

6 dagar

9 dagar

12 dagar

015 2-1

0-57 8-4

1-02 14-7

Såsom naturligt är, variera siffrorna för kostnadsökningen i förhällande till räntekostnaderna avsevärt vid de olika industrierna, och även den relativa produktionskostnadsökningen varierar mycket starkt, och detta även i de fall, dä nu rådande semesterförhållanden äro likartade. — Bland de industrier, soin i medeltal hade 5 dagars semester för arbetarna är 1936, har den lägsta relativa kostnadsökningen beräknats för cementfabriken med respektive O-07 %, 0'2S % och 0*49 % vid de olika semesteralternativen-, denna anläggning kalkylerade emellertid med att nödgas anställa ersättningspersonal vid semester under sommarmånaderna. För metallmanufakturverket, där arbetsinställelse nu äger rum en dag i samband med semestern, äro siffrorna för den relativa kostnadsökningen respektive 0*02 %, 0'3l % och 0'61 %; arbetslönerna vid denna anläggning utgöra endast cirka 8 1/t % av produktionskostnaderna, medan kostnaderna för råvaror etc. belöpa sig till nära 70 %. Även järnoch stålmanufakturverket visar låga siffror för den relativa kostnadsökningen (respektive 0-09 %, 0'35 % och 0-60 %), beroende på att nära hälften av den beräknade minskningen i produktionsvärdet beräknats täckas av minskningen i lönerna till arbetarna. Högsta siffrorna ha beräknats för järnmalmsgruvorna (respektive 0#35 %, 1-19 % och 2-05 %), pappersbruket (respektive 0'18 %, 0"75 % och 1*30 %) samt fabriken för elektriska maskiner (respektive 0*18 %, 0'72 % och L26 %). Den stora kostnadsökningen för järngruvorna har — förutom i att medeltalet semesterdagar för arbetarna är 1936 endast var 4*7 — främst sin grund däri, att de rörliga kostnader, som vid denna industrigren ansetts böra inräknas under rubriken råvaror, halvfabrikat och förbrukningsartiklar m. m. (bränsle-, energi- o. d. kostnader samt avskrivning ä malmfyndigheter och tillredningsarbeten), endast utgöra 16*6 % av totala produktionskostnaden, medan motsvarande procentandel för de undersökta företagen i genomsnitt utgör 49'1 % (tab. D l ) . På grund härav motväges kostnadsökningen vid järngruvorna i betydligt mindre grad än vid de övriga företagen av den beräknade minskning, som genom förlängd semester och minskad produktion uppstår med avseende på ifrågavarande kostnadsrubrik. Att siffrorna för kostnadsökningen

95 vid pappersbruket (liksom pappersmassefabriken) ligga avsevärt högre än medelsiffrorna för de undersökta företagen, sammanhänger bl. a. med att en ökning av semestern här beräknats medföra ökade lönekostnader. För fabriken för elektriska maskiner slutligen förklaras de höga siffrorna för kostnadsökningen främst av att produktionskostnaden innefattar relativt stora lönekostnader och laga kostnader för råvaror, halvfabrikat, förbrukningsartiklar m. m. Siffrorna för den beräknade kostnadsökningen, uttryckt i procent av räntekostnaderna, variera vid de industrier, som år 1936 hade 5 dagars semester — med bortseende från cementfabriken, vars av ovan berörda orsaker lågt liggande siffror beräknats till respektive 0'8, 3*4 och 6'0 — från respektive 1*1, 4*2 och 7'3 (järn- och stålmanufaktur) till respektive 3*1, 12*:s och 21"6 (pappersmassefabriken). Att pappersmassefabriken fått högsta siffrorna vid denna beräkning beror — utom på att redan den relativa kostnadsökningen beräknats bli hög —• på att räntan å det investerade kapitalet är en relativt lägre kostnadspost vid ifrågavarande anläggning än vid de undersökta företagen i genomsnitt. Av samma anledning ha trikäfabrikerna fått relativt höga siffror för den beräknade kostnadsökningen i förhållande till räntekostnaderna (respektive 2*7 %, 10*6 % och 18T> %). Järn- och stålverk visa — med högre lönekostnader och lägre kostnader för råvaror m. m., än vad som genomsnittligt redovisats, samt en något mindre andel för räntekostnader än samtliga redovisade industriföretag i genomsnitt — de därnäst högsta siffrorna för kostnadsökningen (respektive 2-<; %, 10*3 % och 18-1 % av räntekostnaderna). För järnmalmsgruvorna — med den högsta relativa produktionskostnadsökningen — visar den beräknade kostnadsökningen i relation till räntekostnaderna siffror, som ligga avsevärt under genomsnittssiffrorna, beroende på att räntan å det investerade kapitalet utgör en väsentligt större andel av produktionskostnaderna än vid de redovisade industrierna i allmänhet. För sömnadsfabrikerna har, trots att semestertiden under 1936 vid dessa anläggningar var 6 dagar och att en av de redovisade anläggningarna hade arbetsinställelse i ytterligare 6 dagar, kostnadsökningen vid respektive 9 och 12 dagars semester beräknats till respektive 13'9 och 27*7 % av räntekostnaderna. Att siffrorna för denna industrigrupp blivit sä höga, har sin orsak däri, att det ena i utredningen ingående företaget, som icke äger egna fastigheter, av denna grund har ett jämförelsevis litet kapital investerat i rörelsen. Med utgångspunkt från siffror, som framräknats för den procentuella ökningen av kostnaderna vid de olika semesteralternativen i förhållande till försäljningsvärdet av 1936 års produktion, har kollegium för att tillmötesgå framkomna önskemål sökt kahVylera en siffra för ifrågavarande kostnadsökning inom industrien i dess helhet, varvid med hela industrien förstås den produktion, som upptages i kommerskollegii industriberättelse. Denna generalisering av de erhållna resultaten sker dock endast med största tvekan och under betonande av den stora osäkerhet, som måste vidlåda en dylik kalkyl, och av att den framkalkylerade kostnadsökningen endast kan ge på sin höjd en ungefärlig föreställning om storleksordningen av ifrågavarande merkostnad. Del material, som kollegium har att lägga till grund för beräkningarna, omfattar ju endast uppgifter från 24 företag — några av uppgifterna dock avseende flera anläggningar — inom vissa industrigrenar samt avser industrianläggningar med ett produktionsvärde under år 1936 av allenast cirka 356 milj. kr. och ett arbetarantal av 35 276. Det produktionsvärde, på vilket dessa uppgifter måste appliceras, hänför sig däremot till 16 677 industrianläggningar med cirka 5 476 milj. kronors tillverkningsvärde och 470 869 arbetare (år 1935). Materialet är därtill, i det hänseende undersökningen avser, långt ifrån homogent. De undersökta företagen torde höra till den ekonomiskt och tekniskt bäst organiserade delen av industrien, där den mänskliga arbetskraften i mycket hög grad ersatts med maskinella hjälpmedel. Kostnaderna för arbetslöner inom industrien i dess helhet torde därför ställa sig relativt högre än vid de undersökta företagen. Därtill kommer, att den nu gällande semestertiden skiftar ganska avsevärt vid olika

9G företag. Det material rörande semesterförhållandena, som för semestersakkunniga insamlats av socialstyrelsen, har i viss mån använts vid denna generalisering av kostnadsberäkningarna. De i detta material förekommande uppgifterna beträffande semestertidens längd — vilka avse semesterbestämmelserna i de vid årsskiftet 1936 —37 gällande avtalen — meddela dock endast högsta och lägsta semestertid enligt gällande avtal, varför uppgifter om semesterledighetens verkliga längd ej föreligga för de arbetare, som beröras av avtal, där högsta och lägsta semestertid finnes stadgad. Ej heller föreligga annat än i enstaka fall uppgifter om i vilken utsträckning arbetsinställelse ägt rum i samband med semestern. De företag, där sådan arbetsinställelse nu regelbundet äger rum, få naturligtvis mindre känning av en förlängning av semestern än de företag, för vilka förlängd semester kommer att innebära kortare arbetstid än som nu tillämpas. Slutligen tillkommer, att endast ett fåtal industrigrupper — om ock de viktigaste — varit representerade i uppgiftsmaterialet. Kalkylen rörande kostnadsökningen för industrien i dess helhet har tillgått så, att värdet av industriproduktionen multiplicerats med den beräknade procentuella kostnadsökningen. — Denna kalkyl har gjorts dels med totalvärdet av industriproduktionen (enligt 1935 års industriberättelse tab. 1) samt de medeltalssiffror för kostnadsökningen, som erhållits för samtliga 24 företag, vilka lämnat uppgifter till utredningen (bifogade tab. D 2, kol. 6, 10 och 14), dels med värdena av produktionen för de olika industrigrupperna samt beräknade procenttal för kostnadsökningen inom dessa grupper. För de industrigrupper, från vilka uppgifter ingå i utredningsmaterialet, har vid beräkningen av kostnadsökningen i allmänhet använts de i tab. D 2, kol. 6, 10 och 14 lämnade procenttalen. I de fall, då några speciella förhållanden, som beröra utredningen, varit rådande vid berörda uppgiftslämnande företag, har dock hänsyn härtill tagits vid kalkylen. Vid beräkningen av kostnadsökningen vid järngruvorna har även hänsyn tagits till att semestertiden redan nu är 12 dagar vid de norrbottniska malmfälten. För de industrigrupper, som ej varit representerade i materialet, har kollegium vid kalkylen måst använda relationstal för kostnadsökningen, vilka beräknats med hänsyn till industriens art. Som ett mått på den utsträckning, i vilken löner till arbetare ingå i kostnaderna, har därvid tagits produktionsvärdet per arbetare. Ju större detta värde är, dess mindre del av produktionskostnaden utgöra tydligen i allmänhet arbetslönerna inom ifrågavarande industri. Med hänsyn tagen dels till detta produktionsvärde per arbetare, dels till det antal semesterdagar, som arbetarna inom gruppen beräknas ha haft, har för varje industrigrupp, som ej varit representerad i utredningsmaterialet, med ledning av siffrorna i tab. D 2, kol. 6, 10 och 14 beräknats de procenttal, med vilka produktionskostnaderna skulle ökas vid de olika semesteralternativen. För en stor del av industrien har uppskattningen alltså gjorts ganska summariskt. Då hela undersökningen — såsom framgår av redogörelsen — måst göras tämligen schematiserad, vill det emellertid synas, som om dessa approximationer i beräkningarna «j borde vara större felkälla än vad övriga förenklingar av problemet kunna innebära. Kostnadsökningen vid industrien i dess helhet har slutligen erhållits såsom summan av de beräknade kostnadsökningarna för de olika industrigrupperna. De uppgifter, som kommit till användning vid denna generalisering, avse uppgifterna om arbetarantal och tillverkningsvärden för år 1935, ehuru det givetvis skulle varit ur flera synpunkter fördelaktigare, om ifrågavarande beräkningar kunnat byggas på uppgifter för år 1936, d. v. s. det år, till vilket de för utredningen speciellt insamlade uppgifterna i allmänhet hänföra sig. Uppgifterna till kommerskollegium för år 1936 föreligga emellertid ännu ej i det sammanfattade skick, som skulle varit nödvändigt för denna utredning. Den på de olika sätten sålunda framkalkylerade kostnadsökningen skulle i milj. kr. utgöra

97 Vid

s e m e s t e r

av

6 dagar

9 dagar

12 dagar

7-9 5-5

31-0 273

54-7 5U-7

beräknad efter medeltalssiffrorna för samtliga 24 induberäknad gruppvis för de olika industrigrenarna . . . .

Av dessa kalkyler torde den sistnämnda få anses vara den, som under de givna förutsättningarna ger bästa uttryck för kostnadsökningen. Om vid densamma ytterligare tages med i räkningen, att produktionen under 1936 enligt industriförbundets produktionsindex var 8 °/o högre än 1935, och samma ökning antages ha gällt för produktionsvärdet, skulle motsvarande belopp för kostnadsökningen vid respektive 6, 9 och 12 dagars semester år 1936 ha utgjort i runt tal respektive 6 milj., 30 milj. och 55 milj. kr. Såsom av redogörelsen framgår, har kollegium för att vid undersökningen få en praktiskt framkomlig väg nödgats göra ganska stora förenklingar av problemet. De kostnadsposter, som beräknats bli i sådan grad berörda av de ändrade förhållandena vid en förlängd semester, att hänsyn till dem tagits vid kalkylerna, äro endast arbetslöner samt kostnader för råmaterial, halvfabrikat, bränsle, elektrisk energi samt förbrukningsartiklar o. d. Vid de verkställda kalkylerna ha däremot bl. a. ej medräknats följande faktorer, vilka givetvis komma att fä ekonomiska verkningar vid en förlängd semester men vilkas inverkan det torde vara svårare att siffermässigt uttrycka: 1) Den minskade produktionen kommer naturligtvis att medföra någon minskning i genomsnittliga lagerhållningen av råmaterial, halvfabrikat, förbrukningsartiklar samt under arbete varande tillverkningar. Likväl torde denna minskning ej kunna beräknas ske i samma proportion som minskningen i produktionen, då betydande lager måste hållas även under semestertiden, liksom avert en del kapital under semestertiden ligger bundet i under arbete varande tillverkningar. Medelvärdet av lagret och under arbete varande tillverkningar vid de uppgiftslämnande företagen har uppgivits till cirka 164 milj. kr., vara 5 % ränta utgör 8'2 milj. kr. Vid 12 dagars semester har produktionsminskningen beräknats till i genomsnitt 2-19 %>. Om lagret kunnat beräknas nedgå i genomsnitt lika mycket, skulle räntebesparingen utgöra cirka 180 000 kr., d. v. s. något mer än 5 % av den beräknade kostnadsökningen yid_ dessa företag (se tab. D l ) . Det fel, som uppstår genom att någon minskning i räntekostnaderna ej medtagits vid beräkningarna, torde vara avsevärt mindre och kunna uppskattas till endast en eller ett par procent av den ovan beräknade siffran för kostnadsökningen. 2) En annan faktor, som synes ägnad ställa en lagstadgad semesters verkningar på produktionskostnaderna i gynnsammare belysning än som beräkningarna giva vid handen, är att arbetarnas strävan att ernå längre semester haft till resultat, att semestertiden redan nu i en del fall blivit längre än vad som tagits med i kalkylerna, For de redovisande industrierna avse uppgifterna år 1936, medan de vid kalkylen använda uppgifterna om semestertidens längd vid industrigrenar, som ej ingått vid utredningen, gälla förhållandena vid årsskiftet 1936—37. Även denna faktors inverkan på resultatet torde dock icke böra uppskattas mer än till en eller annan procent. 3) Om alltså berörda förhållanden synas ägnade att modifiera den kostnadsökning, som enligt kalkylen skulle bli följden av en lagstadgad semester, bör å andra sidan påpekas, att vissa faktorer kunna tänkas verka i motsatt riktning. Såsom sådana må här nämnas, att de undersökta företagen, såsom tidigare framhållits, torde höra till den del av industrien, varest den mänskliga arbetskraften i relativt hög grad 1—875253

98 ersatts med maskinella hjälpmedel, samt den allmänna relativa prisstegring å industriprodukter, som kan följa av de med den lagstadgade semestern ökade produktionskostnaderna. Till ifrågavarande relativa ökning av industriens kostnader har vid beräkningarna ingen hänsyn kunnat tagas, ehuru denna faktor torde vara av betydelse. 4) Ej heller h a r kunnat tagas i beräkning, att förhållandena vid ett stort antal industrier skulle kunna gestalta sig annorlunda än som här förutsatts. Vid kalkylerna har — med undantag för de fall, då semester eventuellt jämte arbetsinställelse redan nu tillämpas under minst 12 dagar — beräknats den kostnadsökning, som skulle träffa industrien, därest under i övrigt oförändrade betingelser antingen arbetstiden skulle minskas med de tillkommande semesterdagarna eller — vid kontinuerlig drift — ny personal måste anställas. Anledning finnes emellertid knappast att antaga, att marknadens behov av industrivaror skulle minskas, därest semestertiden ökades. För att efterfrågan å industrivaror även efter det eventuella genomförandet av en lagstadgad semester skulle kunna tillgodoses, komme industrien troligen — vilket en av uppgiftslämnarna även påpekat — att vidtaga en del kapitalkrävande nyinvesteringar för att kunna uppehålla produktionen. Förhållandet skulle sannolikt bli detsamma vid kontinuerligt arbetande industrier, därest — vilket kan vara att befara — det skulle visa sig omöjligt för dem att erhålla tillräckligt med ersättningspersonal under semestertiden.

Som framgår av formuläret, gav kollegium uppgiftslämnarna tillfälle att framföra de särskilda synpunkter, som de kunde hava att anföra beträffande de verkningar, en förlängd semester beräknades få. Kollegium får här nedan anföra några synpunkter, som på detta sätt framkommit: Det skeppsvarv, som biträtt vid utredningen, anser, att en förlängd semester skulle innebära en procentuellt större nedgång i värdet av utförda reparationer, än vad som rent siffermässigt kan beräknas. En förlängd semester befaras nämligen ha den följden, att redarna — av rädsla att ej fä båtarna färdiga till semesterns början — vid tiden närmast före semestern ej skulle väga anlita de inhemska varven utan vända sig till utländska varv. Det uppgiftslämnande pappersbruket framför såsom önskemål, att semestern — såsom fallet är i Finland och Norge — kunde utsträckas över en längre period, så att ett mindre antal arbetare skulle kunna användas såsom avlösningspersonal. Produktionen skulle i så fall kunna uppehållas i full utsträckning utan större extrakostnader. En av uppgiftslämnarna befarar, att de ökade kostnaderna skola medföra ej endast minskning i kapitalräntan utan även att konsolideringsätgärder och avskrivningsbehov skola bli eftersatta. Flera uppgiftslämnare ha förklarat, att driften vid förlängning av semestertiden måste helt inställas under semestern, vilket skulle gälla även vid kontinuerlig drift (exempelvis masugnar). Stockholm den 31 augusti 1937.

99 Tab. D 1. Sammandrag av uppgifter om investerat kapital och produktionskostnader för samtliga undersökta industriföretag samt beräkningar rörande kostnadsökningen för dessa företag vid olika semesteralternatiy. Investerat kapital Beräknad produktionskostnad

kr.

1936:

5 % ränta å investerat kapital Löner: förvaltningspersonal arbetarpersonal Råvaror, halvfabrikat, förbrukningsartiklar m. m Övriga kostnader (utjämningspost) Totala produktionskostnaden ( = försäljningsvärdet)

Försäljningavärde Minskning i %

V i d 6 dagar kr. 354 944 844 Q-30

Löner för arbetarpersonal

kr.

87 445 393

482 468 603 kr>

^

24 123 430 27189 389 87 506 654 174 864 242 42 339 241 356 022 956

6-8 7-6 24-6 49-1 11-9 100"0

s e m e s t e r 9 dagar 351 644 963 1-23

a v 12 dagar 348 209 571 2-19

87 240 428

87024 568

Minskning i löner för arbetarpersonal . . . .

>

61 261

266 226

482 086

Minskning i kostnad för råvaror m. m. ..

>

502 020

2096 986

3 774 279

Summa kostnadsminskning

,

563 281

2 363 212

4 256 365

Minskning i försäljningsvärdet

>

1 078 112

4 377 993

7 813 385

0-145

0-566

0-999

b) Kostnadsökningen i % av det för de olika semesteralternativen beräknade produktionsvärdet

0-57

1-02

c) Kostnadsökningen i % av räntekostnaderna

2-1

8-4

14-7

Beräknad relativ ökning av produktionskostnaderna kr. a) Kostnadsökningen i % av produktionsvärdet 1936

«

räntekostnaderna

a. s

c :0

rt

2 a a **

H

beräknade produktionsvärdet x

Produktionsminskning i %

»

a

•* ^

o

o

eo o o ee eo i -

rtlONMNtO-^HCSHTOt-HOtO H Ö H © • l 6 6 i-l Ö H

produktionsvärdet 1936

a

M

TH Ö

«H I-H O

O

r - Ö H Ö H O O H O H H O M H O

O

CS CS CS

é OJ

OJ OJ OJ OJ CM OJ I OJOJOl OJ OJ OJOJ •

35 ,

bfc

IS

a >* 22 SS*+-> cs 0O*s S ®

" -

c a

% > beräknade pro-

T3 * -a cc

o

0 Si)

u£s i° +*& •+-* - ^

M S3

o a

55 <*>

2® ®

i t i i a f f i o i N ^ o c M o n i O M n o ) ' *

duktionsvärdet » c—

t»

Ö Ö Ö Ö Ö Ö G Ö Ö Ö 6 Ö Ö Ö 6 Ö

produktionsvärdet 1936

«8 €8 * S co

e c u f f i t c o o ^ ^ o c o - ^ O K N c a i OJ O T f OS 30 ö i > t o i b do CM <X> 4t1 ÖS ö CO CO

räntekostnaderna

o o o o o o o o o o o o o o o

o

Produktionsminskning i % räntekostnaderna

CDH[»HlOlO00INO)-lOff)t-N ojiHÖJÖicMÖöiHi^eb'—IIHCOCM

c =9 c«

beräknade pro duktionsvärdet1

oooooooooooooo

produktionsvärdet 1936

oooooooooooooo

TH

I

O

-

-sS ©

o be a «S*5

a-*

Produktionsminskning i % Medeltalet semesterdagar för arbetare 1936

•*n

3a -5* i s c* ö

a

cw

®

I s

ifloiOininiOiOiOioiniQin^ioccoiooio

§ i 2 « •P a

o o o o o o o

o o o o o

- " C O O X J N O O N C O i n O O C C M N O l H D C h - O O J c o » - 3 0 T f i . c o o o - H C S ' ^ t ^ 7 J C O i c s a s — co r » <x> lOCDOO^'^'CS'^^-^iO'^tlCTSCS'sf^COCTJOOCO iO eocoio i-i » H i-i O J T H

Antal arbetare Antal företag, som redovisat till utredningen

5§ •o et X a a :=5 a .«

a •esÄ

it)

»l

fi ^cS

•+->

a c3

i)

a -Ö

C-.

a =3 O co

§s 2 «

tiCÄ

cl>

•53

35"

rt

£1 ** -^ co v a -C ej > £ a'C 5 35^ •a

_* ro t-, •a ^j « .

—

ax: c — « rt

P* rt «M

O. o«

. 2 Xä S3 j a -a

JU o .S2 > S3 a tä CO

•o ti

o

Hill a å

•« B a C/3 OO

*

O -

t, a

^

»o

101 KUNGL KOMMERSKOLLEGIUM Statistiska Byrån

FORMULÄR för vissa uppgifter angående industriens kostnader vid genomförande av lagstadgad semester för inom industrien anställda. Uppgifterna avse (industrianläggningens namn): Uppgifterna böra avse år 1936, dock att 1935 i stället kan väljas, om särskilda förhållanden motivera detta. Obs.! Uppgifterna komma att behandlas konfidentiellt. I. Investerat kapital i genomsnitt för år 1936. Kronor Taxeringsvärde å industrifastigheter • • Brandförsäkringsvärde å maskiner, redskap och andra inventarier, som icke taxerats tillsammans med fastigheterna Uppskattat skäligt värde å sådana i fastigheternas taxeringsvärde ej ingående maskiner och inventarier, vilka icke äro brandförsäkrade Brandförsäkringsvärde å lager av råmaterialier, bränsle, hel- och halvfabrikat samt under arbete varande tillverkningar Uppskattat skäligt värde å lager av råmaterialier, bränsle, hel- och halvfabrikat samt under arbete varande tillverkningar, vilka icke äro brandförsäkrade . .

_

Summa Anm. Som industrifastigheter böra även räknas av personalen disponerade bostäder m. m., för vilka hyra ej erlägges. Därest taxeringsvärdet å industrifastigheterna är föråldrat, uppgives även deras nuvarande skäliga värde kr II.

Vissa kostnader för 1936 års produktion. Kronor

Löner till förvaltningspersonal (inklusive naturaförmåner) Löner till arbetare (inklusive naturaförmåner) Kostnad för vid tillverkningen förbrukade råvaror och halvfabrikat . . Kostnad för bränsle och elektrisk energi Kostnad för smörjmedel och diverse förbrukningsartiklar . III. Försäljningsvärdet vid fabrik av 1936 års tillverkning

kronor

Anm. För den del av tillverkningen, som icke försålts, kalkyleras försäljningsvärdet på grundval av genomsnittspriset för den försålda delen. Då produktionen avser särskilt tidskrävande tillverkningar, t. ex. fartyg, stora maskinaggregat o. d., tillses vid försäljningsvärdets kalkylering, att endast den del av tillverkningen, som fallit inom år 1936 och alltså korresponderar mot de under II upptagna kostnaderna, medräknas. Försäljningsvärdet bör angivas med avdrag av försäljningsrabatter, frakter och andra försäljningskostnader. Komm. Koll. St. B. Nr 2. 1937. 250.

102 IV. Medelantalet under år 1936 sysselsatta personer. Förvaltningspersonal Arbetare Anm. Medelantalet torde enklast uträknas genom sammanslagning av ifrågavarande personals antal vid varje månads slut och division med 12. V. Nu gällande semester i antal arbetsdagar per år. Medelantal semesterdagar per år och person För förvaltningspersonal För arbetare Anm.

Nuvarande semesterbestämmelser meddelas å särskild bilaga.

VI. Till vilket belopp skulle försäljningsvärdet av 1936 års tillverkning, beräknat efter samma grunder som under punkt III, hava uppgått, därest nuder nämnda år semester å minst resp. 6. 9 och 12 arbetsdagar varit lagstadgad för hela förvaltnings- och ur betar person alen.' Vid 6 dagar

semester 9 dagar

av 12 dagar

Kronor Denna kalkyl verkställes enligt ettdera av följande alternativ: Alternativ A, avseende det fall, då tillämpningen av angivna semester ej skulle medfört teknisk nödvändighet att öka personalen. Vid kalkylen enligt detta alternativ förutsattes oförändrat personalantal. Likaledes förutsattes, att ökning av övertidsarbetet ej skett, ävensom oförändrad utrustning ifråga om maskiner och andra tekniska hjälpmedel. Däremot undersökes, i vad mån av semestern föranledd förlust av arbetstid med avseende på produktionen kan motvägas genom organisatoriska åtgärder av skilda slag, t. ex. tillfällig överflyttning av personal från mindre belastad avdelning till annan, annan ändring av personalens disponering, tillfällig ökning av kvarvarande personals arbetspensum o. s. v. I den mån dylika motvägande åtgärder varit möjliga böra de tagas med i räkningen vid kalkylen. Alternativ B, avseende det fall, då semestern av tekniska skäl nödvändiggör viss personalökning (kan tänkas möjligt exempelvis å avdelningar med kontinuerlig drift). Vid detta alternativ förutsattes alltså viss nödvändig personalökning. Beträffande avdelningar, å vilka personalökning eventuellt ej är tekniskt nödvändig, böra samma förutsättningar som för alternativ A gälla, d. v. s. oförändrat personalantal, ingen ökning av övertidsarbetet och oförändrad maskinutrustning. Förekommande möjligheter att genom organisatoriska åtgärder utjämna på semestern beroende förlust av arbetstid böra givetvis även medräknas även vid denna kalkyl. VII. Till vilka belopp skulle nedannämnda slag av kostnader hava uppgått nnder år 1936 vid de tre olika alternativ ifråga om semestertidens längd och tillverkningens värde, varmed kalkylerats under punkt VI? Vid 6 dagar

semester 9 dagar

av

12 dagar Löner till förvaltningspersonal . . kr Löner till arbetarna > Anm. Ifråga om lönekostnaderna beaktas, att avlöningen särskilt för arbetare kan tänkas bli lägre under semester än i arbetet, beroende på att ackordslön förekommer i senare fallet men ej i förra.

103 Vin. Därest under punkt Yl kalkylerats med personalökning, meddelas uppgifter i följande avseenden: Vid

semester

6 dagar

av

9 dagar

12 dagar

a) Den beräknade ökningens storlek i antal personer: 1) förvaltningspersonal 2) arbetare b) Den ökade kapitalinvestering (t. ex. för bostäder el. d.) som eventuellt skulle blivit nödvändig vid industriföretaget på grund av nyss angivna personalökning, kronor • Anm. Under b) avses endast investeringar av kapital, som måste förräntas av industriföretaget alltså icke kapital exempelvis för byggande av bostäder, för vilka hyra skulle erlagts. IX

Därest under punkt VI kalkylerats med organisatoriska åtgärder av den art, att de skulle dragit särskilda kostnader, meddelas nedan en beräkning av dessa med angivande av deras ändamål: Vid

Kostnad för (ändamålet angives):

semester

6 dagar

9 dagar

av 12 dagar

kr

X. Särskilda synpunkter, som nppgiftslämnaren önskar framföra.

den (Firmanamn och underskrift.)

104 A l l m ä n motivering. Då den svenska regeringen vid internationella arbetsorganisationens första sammanträde i Washington år 1919 föreslog, att frågan om en regelbunden årlig semester för alla arbetstagare måtte upptagas vid arbetsorganisationens nästa sammanträde, skedde det med den motiveringen, att det måste anses vara nödvändigt för arbetstagarnas hälsa, både i kroppsligt och andligt avseende, att de varje år erhölle fullständig vila under viss tid. Dessa ord kunna fortfarande gälla som motivering till att såväl arbetare som andra anställda böra tillerkännas en årlig ledighet, vilken helst bör vara sammanhängande och av ej alltför kort varaktighet. Det är givet, att arbetstidens förkortning till i allmänhet åtta timmar om dygnet samt den regelbundet återkommande söndagsvilan äro betydelsefulla faktorer, som medverka till att arbetstagarna erhålla den vila och avspänning, som är nödvändig för att de i längden skola kunna utföra sin arbetsuppgift. De korta uppehåll, som därigenom vinnas, kunna emellertid icke anses vara tillräckliga för att åt den i förvärvsarbete sysselsatta individen bevara hälsa och arbetskrafter. För detta ändamål erfordras en sammanhängande ledighet, varunder man helt kan avkoppla från de eljest förekommande arbetsuppgifterna. Från åtskilliga håll hai också påpekats den gynnsamma inverkan, som en tids sammanhängande ledighet visat sig hava på personalens arbetskraft och arbetsglädje. En längre tids oavbruten avkoppling och vila har framför allt blivit erforderlig på grund av den högt uppdrivna arbetstakten inom den moderna storindustrien med därav följande förslitning av den mänskliga organismen. Ett visst inre samband torde råda mellan den höga arbetsintensiteten och den förhållandevis höga siffran för olycksfall i arbete. Det är nämligen uppenbart, att uppmärksamheten och försiktigheten i sin mån förminskas under oavbrutet arbete. För arbetstagarna själva är det emellertid ett väsentligt intresse att erhålla en årlig semester ej endast ur den synpunkten, att de under denna tid kunna återhämta sina krafter. De kunna nämligen även under en tämligen kort semesterperiod få tillfälle att ägna sig åt friluftsliv eller genom resor skaffa sig nya intryck eller eljest tillgodose sådana intressen, som under det dagliga förvärvsarbetet måste eftersättas. De sakkunniga vilja i detta sammanhang giva sitt förord för vidtagande av åtgärder, som kunna möjliggöra ett bättre utnyttjande av semestern för de arbetstagare, som hava en begränsad inkomst. Man kan härvid tänka sig sådana åtgärder som beviljande av nedsättning i resekostnader, inrättande av semesterhem och skapande av friluftsreservat m. m. Att framlägga detaljerade förslag i sådant hänseende faller dock utanför de sakkunnigas uppgift. Det må erinras om att särskilda sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv m. m. Enligt de för sagda utredning givna direktiven skall därvid beaktas frågan

105 om huru det allmänna skall kunna underlätta, organisatoriskt och i lagstiftningsväg, för medborgarna att under fritiden erhålla tillgång till lämpliga och icke för kostsamma rekreationsmöjligheter. Det ligger i sakens natur, att en ordnad semesterrätt för arbetstagarna medför vissa fördelar även för arbetsgivarna. En befattningshavare, som är utvilad och har arbetsglädje, förrättar ett bättre arbete än den, som aldrig får tillfälle att koppla av från det dagliga enahanda. Det torde vara naturligt, att arbetsintensiteten förbättras genom en regelbunden vila. Man kan häri finna en motvikt mot den ekonomiska belastning, som beviljandet av semester medför för arbetsgivarna. Att det är förenat med kostnader för en arbetsgivare att giva sina anställda semester är beroende på att dessa av självklara skäl måste uppbära lön för semestertiden. I vårt land har detta ansetts vara en så given sak, att ordet semester numera rent språkligt sett betyder icke blott viss tids ledighet utan ledighet med bibehållande av avlöning efter i huvudsak enahanda grunder som under den tid, då arbete utföres. Till arbetsgivarnas kostnader för avlöning åt arbetstagarna under semestertiden kan komma viss ytterligare ekonomisk belastning genom att det i rörelsen nedlagda kapitalet i en del fall icke kan helt eller delvis utnyttjas under företagets semesterperiod. I dessa ekonomiska faktorer är givetvis orsaken att söka till att arbetarna ännu icke erhållit en tillräckligt lång semester, trots att de goda verkningarna av en årlig semester allmänt erkänts även på arbetsgivarhåll. Då viss tids ledighet med bibehållen lön började tillerkännas arbetstagarna, ansågs denna förmån icke vara en ovillkorlig rätt för de anställda, utan den uppfattades i stället som en premie för välförhållande i arbetet. Beviljandet av semester torde även till en början av arbetsgivarna hava använts som ett medel att knyta de anställda närmare till företaget och därigenom erhålla en stabilare kår av arbetstagare. Numera torde den uppfattningen hava stabiliserats, att semester är en förmån, som i likhet med andra i arbetsavtalet ingående materiella förmåner utgör en rätt för den anställde att åtnjuta, sä snart de i avtalet härför uppställda förutsättningarna uppfyllts. Detta kan också uttryckas så, att rätten till semester successivt intjänas genom anställning under viss tid och det därunder utförda arbetet, allt i enlighet med de närmare bestämmelser som ingå i arbetsavtalet. Om den tid, under vilken semesterrätten intjänas, i arbetsavtalet bestämmes till kanske ett helt år eller om i avtalet stadgas, att varje anställning, hur kortvarig den än må vara, berättigar till ledighet med åtnjutande av lön under så lång tid som motsvarar exempelvis 4 procent av anställningstiden, är ur det nu principiella sättet att betrakta semestérrätten likgiltigt. Principen innebär alltså, att rätten till ledighet under viss tid och jämväl till lön under denna tid intjänas genom anstälK ning och arbete under viss i arbetsavtalet bestämd tidrymd. Semesterlönen är med andra ord att betrakta som en uppskjuten del av lönen för den gångna tidens arbete. Härav följer den för en riktig förståelse av semesterns natur mycket viktiga slutsatsen, att den arbetstagare, som slutar sin anställ-

106 ning, innan han åtnjutit den semester, vartill han blivit berättigad genom sin anställning och sitt arbete hos företaget, skall äga uppbära så stor ersättning som motsvarar den semesterlön han skulle hava uppburit för tiden fram till tidpunkten för entledigandet, om han kvarstått i tjänst och i vanlig ordning åtnjutit semester. Anledningen till anställningens upphörande är med detta betraktelsesätt fullständigt likgiltig; även om arbetstagaren slutat frivilligt eller han på annat sätt varit vållande till att anställningen upphört, skall han alltså äga uppbära ersättning i stället för den semester, som han icke kommit i åtnjutande av. Arbetstagaren äger med andra ord samma rätt till semesterlön som till annan upplupen och förfallen men icke lyftad avlöning. Arbetsgivaren kan icke vägra att vid entledigandet av en arbetstagare utbetala ersättning i stället för semesterlönen, såframt han icke kvittningsvis kan uppställa en motfordran å arbetstagaren, exempelvis i form av skadestånd till följd av vållad skadegörelse. Den av socialstyrelsen efter framställning av de sakkunniga verkställda utredningen angående de privatanställdas semesterförhållanden utvisar bland annat följande. Enligt de av arbetsgivarna lämnade uppgifterna, vilka beröra sammanlagt mer än 67 200 anställda, skulle endast 2*5 procent sakna semesterrätt. 11 8 procent av de semesterberättigade hade en årlig semester om högst sex arbetsdagar. Under tolv dagars semester hade 169 procent. Enligt uppgifterna från personalen, omfattande mer än 16 100 anställda, skulle 2 9 procent sakna semester. 82 procent av de semesterberättigade hade en årlig semester om högst sex arbetsdagar, medan procenttalet av dem, som hade en semester understigande tolv arbetsdagar, utgjorde 11. Genom den av socialstyrelsen likaledes efter framställning av de sakkunniga gjorda undersökningen av kollektivavtalens bestämmelser har det framgått, att 574 000 arbetare eller 74"7 procent av hela antalet avtalsberörda arbetare hade rätt till semester vid årsskiftet 1936/1937. De återstående 194 000 avtalsberörda arbetarna, vilka alltså saknade semesterrätt, äro till största delen att finna inom de säsongbetonade grupperna. Av de semesterberättigade arbetarna hade icke mindre än 60'3 procent en kortaste semester av mindre än sex arbetsdagar. Med begreppet kortaste semester avses härvid den semester, som i avtalen är stipulerad för de vanliga kategorierna av vuxna arbetare inom respektive branscher. En kortaste semester om jämnt sex arbetsdagar hade 26'2 procent av de semesterberättigade arbetarna. Detta innebär alltså, att endast 13*5 procent av de över huvud till semester berättigade arbetarna hade en längre semestertid än sex arbetsdagar. En kortaste semestertid om tolv arbetsdagar eller mer hade endast 3"9 procent av de semesterberättigade arbetarna. Det framhålles emellertid i den över utredningen upprättade redogörelsen, att en tendens till ökning av den kortaste semestern till åtminstone sex arbetsdagar har kunnat iakttagas under de senaste åren. Detta har speciellt varit fallet beträffande de under år 1937 ingångna kollektivavtalen. De n u återgivna uppgifterna bestyrka vad som redan förut varit allmänt

107 bekant, eller att de s. k. anställda lyckats förvärva sig mycket bättre semesterförmåner än vad arbetarna förmått. Orsaken härtill torde vara att söka i det förhållandet, att det för arbetsgivarna är väsentligt lättare rent ekonomiskt sett att giva en längre semester åt denna till antalet betydligt mindre grupp av arbetstagare. Härtill kommer, att det även rent organisatoriskt är lättare för arbetsgivarna att giva semester åt kontorister och affärsbiträden m. fl. sådana grupper än åt arbetarna, enär rörelsen ofta torde kunna hållas i gång, utan att en vikarie anskaffas för den kontorist eller det affärsbiträde, som åtnjuter semester. Det torde nämligen ganska allmänt tillämpas, att löpande arbetsuppgifter å ett kontor fördelas mellan de för tillfället i tjänst varande och att mindre viktiga arbetsuppgifter under semestertiden uppskjutas, till dess hela personalen åter inträtt i tjänstgöring. Under tiden för arbetarnas semester har det däremot åtminstone inom storindustrien hittills i allmänhet visat sig vara lämpligt att helt upphöra med driften under den tid semestern varar. Detta medför uppenbarligen en större ekonomisk belastning för företagen förutom den direkta kostnaden till semesterlön och räntor på anläggningskapitalet under den tid fabrikationen icke bedrives. Trots att arbetarnas organisationer i regel varit starkare och mera slagkraftiga än de anställdas, hava arbetarna därför fått nöja sig med en kortare tids semester än vad som kommit de anställda till del. Det är emellertid tydligt, att känslan av värdet i semesterförmånen numera tränger sig fram allt starkare. Sålunda torde för närvarande frågan om förlängning av den årliga semestertiden ständigt återfinnas på programmet vid avtalsförhandlingar. Såsom nyss anförts kan man även konstatera en klar tendens till ökning av semesterdagarnas antal. Detta innebär emellertid i stort sett icke annat än att antalet arbetare, som lyckas förvärva sig fulla sex arbetsdagars semester, allt mera ökas. En semester av denna längd kan i allt fall icke anses vara tillfredsställande ur synpunkten att bereda arbetarna tillräcklig rekreation. Då det sålunda visat sig vara mycket svårt för arbetarna att genom förhandlingar eller stridsåtgärder förvärva sig rätt till semester av tillräcklig längd, har det så småningom blivit allt mera klart, att samhällets hjälp härför erfordras. Att samhället i detta hänseende kommer arbetstagarna till hjälp är även motiverat av synnerligen starka skäl. Det måste nämligen anses utgöra ett betydande samhällsintresse att medverka till att medborgarnas arbetskraft vidmakthålles. Som förut anförts torde frekvensen av olycksfall i arbete sammanhänga med frågan, huruvida arbetarna äro utvilade eller på grund av långvarigt arbete utan tillfälle till avkoppling icke iakttaga eljest sedvanliga försiktighetsåtgärder. Samhället bör därför på allt sätt söka främja, att de i förvärvslivet sysselsatta, i den mån så är möjligt, erhålla en årligen återkommande ledighet av tillräcklig längd. Åtgärder härför kunna jämföras med exempelvis den förebyggande sjukvården, på vilken stora summor offras. Även ur rent ekonomisk synpunkt är det för samhället fördelaktigt, att arbetstagarna erhålla regelbunden vila, då ju samhället alltid i sista hand får övertaga försörjningen av de medborgare, som icke längre förmå att sörja för

108 sig själva. Man bör ej heller blunda för att genom införandet av en längre tids årlig semester vikariat i många fall kunna åtkommas för åtskilliga eljest arbetslösa personer. Att det trots den principiella avtalsfriheten för parterna p å arbetsmarknaden är ett berättigat statsintresse att tillse, att såvitt möjligt alla arbetstagare erhålla en årlig semester av tillräcklig längd, och att lagstiftningsvägen vid behov måste tillgripas för att genomföra detta önskemål har mer och mer blivit erkänt. I Sverige har frågan också länge stått på dagordningen. Redan år 1920 framlades sålunda ett förslag till semesterlagstiftning från den s. k. arbetstidskommittén. År 1931 infördes i arbetarskyddslagen vissa bestämmelser angående rätt till semester. I det av kommittén angående privatanställda år 1935 framlagda förslaget till lag om arbetsavtal funnos intagna särskilda bestämmelser angående semesterrätten. I åtskilliga främmande länder hava även genomförts lagstiftningar på området. Internationella arbetsorganisationen har vidare antagit tvenne förslag till konventioner angående semester. Om det sålunda står klart, att samhället bör understödja arbetstagarnas strävan att erhålla en tillräcklig semestertid, uppkommer till en början frågan om efter vilka principer en lagstiftning på området bör läggas. Den i arbetarskyddslagen intagna bestämmelsen angående semester utsäger endast, att av arbetsgivare skall, till förekommande av ohälsa i följd av arbete, särskilt iakttagas, att åt arbetare, som varit anställda hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, årligen bör beredas viss semesterledighet, nämli gen minst fyra söckendagar. Något civilrättsligt anspråk kan icke av en arbetstagare grundas på denna bestämmelse, utan det ankommer principiellt sett på yrkesinspektionen att tillse, att densamma iakttages. En lagstiftning av sådan karaktär innebär uppenbarligen ett mycket svagt skydd för arbetstagarna, speciellt med hänsyn till yrkesinspektionens stora arbetsbelastning. Därtill kommer, att arbetarskyddslagen är gällande endast för vissa arbetare. En lagstiftning sådan som den nu omnämnda kan knappast betecknas annat än som ett uttryck för ett önskemål. Den i arbetarskyddslagen nämnda semestertiden om fyra dagar måste vidare anses vara alldeles för kort för att fylla det ändamål, som avses med semestern. En annan form för lagstiftning angående rätt till semester återfinnes i det av kommittén angående privatanställda framlagda förslaget till lag om arbetsavtal. Detta lagförslag upptager huvudsakligen dispositiva stadganden, men en del bestämmelser, bland annat angående rätten till semester, förklaras dock uttryckligen vara av tvingande natur. Även de i lagförslaget såsom tvingande betecknade bestämmelserna skulle emellertid icke gälla, därest annorlunda vore bestämt genom ett kollektivavtal. En dylik lagstiftning giver onekligen starkare skydd åt arbetstagarna än de i arbetarskyddslagen intagna bestämmelserna och skulle säkerligen verka därhän, att den åstundade nivån för semesterns längd så småningom uppnåddes. Den föreslagna läggningen av lagstiftningen kan dock ej anses vara tillfredsställande. Det har sålunda i flera av de över lagförslaget avgivna yttrandena, bland annat av

109 socialstyrelsen och arbetsdomstolens ordförande, påpekats, att åtskilliga svårigheter skulle uppkomma vid en dylik lagstiftning genom förhållandet mellan lagens bestämmelser och ingångna kollektivavtal. Det skulle ju även efter genomförandet av en sådan lag vara beroende på parternas styrka vid träffande av kollektivavtal vilken nivå beträffande exempelvis semesterns längd som bleve gällande. Även om de flesta kollektivavtalen tämligen snart skulle komma att rätta sig efter lagens bestämmelser, måste det dock vara uppenbart olämpligt, att en sådan situation över huvud skulle kunna uppstå, som att kollektivavtalsbundna arbetargrupper skulle hava kortare semester än som genom lagstiftning i tvingande väg givits åt andra grupper av arbetstagare. En lagstiftning av denna karaktär har sitt största värde för de grupper av arbetstagare, som i allmänhet icke träffa kollektivavtal eller alltså de privatanställda. Att främja dessa arbetstagargruppers intressen får nog även sägas hava varit kommitténs syfte. Skall man kunna ernå tillfredsställande resultat genom en lagstiftning om semesterrätt, torde ingen annan väg vara möjlig att beträda än att införa tvingande bestämmelser, som gälla för alla arbetstagare utan något sådant principiellt undantag, som föreslogs i det nyss berörda betänkandet. En lagstiftning av tvingande karaktär måste även sägas vara det logiskt rätta. Om man nämligen är på det klara med att behovet av semester för arbetstagarna är så starkt, att samhället skall medverka till att semester av tillräcklig längd ernås, k a n det ej vara rätt, att vissa grupper av arbetstagare alltfort måste lita på sina egna krafter för att nå den nivå, som samhället förklarar sig anse vara skälig och vartill samhället förhjälper andra arbetstagare. De sakkunniga vilja därför i likhet med chefen för socialdepartementet förorda, att en lagstiftning med tvingande bestämmelser angående semester genomföres och att den skall gälla för alla arbetstagargrupper utan något principiellt undantag. Grunden till att samhället inskrider och genom lagbestämmelser tillser, att arbetstagarna erhålla viss semester, är, såsom framgår av det tidigare anförda, att söka i en rekreationssynpunkt, d. v. s. att samhället icke anser sig kunna stillatigande åse, att arbetstagarnas hälsa och krafter förslitas genom ett oavbrutet arbete utan längre uppehåll. Samma synpunkt har för övrigt redan tidigare föranlett, att samhället fastställt en viss längsta tid per dygn, under vilken arbete må utföras. Någon annan grund än denna rekreationssynpunkt för att samhället skulle inskrida och bereda vissa medborgare en förmån, vilken finge bekostas av andra medborgare, är icke heller tänkbar, då ju avtalsfrihet principiellt råder å arbetsmarknaden. Förslag om obligatorisk skiljedom i arbetstvister har åtskilliga gånger diskuterats men har i vårt land ständigt avvisats. Om samhället därför lagstiftar angående rätt för arbetstagarna till semester av viss längd, får denna lagstiftning endast sträcka sig så långt som det kan sägas vara oundgängligen nödvändigt för att ur sociala synpunkter bereda löntagarna erforderlig vila, varjämte nödig hänsyn självfallet måste tagas till att lagstiftningen är möjlig

110 och lämplig att genomföra ur ekonomiska synpunkter. E n lagstiftning på området måste därför uppfattas som en social skyddslagstiftning och betecknas som ett ur rekreationssynpunkter nödvändigt undantag från den principiella avtalsfriheten. Även om grunden till genomförandet av en lagstiftning om semester uteslutande är att söka i en rekreationssynpunkt, kan man dock icke underlåta att konstatera, att den med samhällets hjälp erhållna semesterrätten kommer att åtminstone i vissa fall innebära en ganska betydande ekonomisk förmån för arbetstagarna. Detta förhållande framträder väl icke för de arbetstagare, vilka fortlöpande under flera år bibehålla sin anställning hos samma arbetsgivare. För dem kommer den lagstadgade semesterrätten icke att innebära en ökad lön utan i stället en möjlighet att med bibehållandet av samma inkomst årligen få viss tids ledighet från det dagliga arbetet. Däremot kommer semesterrätten för alla de övriga arbetstagare, som kunna uppfylla kvalifikationsbestämmelserna, att innebära en direkt och omaskerad löneförmån. Detta gäller samtliga grupper av arbetstagare, vare sig de ha en anställningstid överstigande eller understigande ett år, så snart de av någon anledning sluta sin anställning och uppfylla de i lagen givna föreskrifterna för erhållande av semester. Vid utformandet av semesterlagens bestämmelser och särskilt i vad dessa gälla avgränsningen av kvalifikationsvillkoren måste man också städse utgå från att semesterrätten innebär en ren löneförmån. Det förhållandet föreligger alltså, att grunden till lagstiftningen om semester uteslutande är att söka i en rekreationssynpunkt men att lagen i sin utformning är direkt avhängig av att semesterrätten är en löneförmån. Det bör i detta sammanhang utsägas, att det icke skulle vara Önskvärt, om arbetsgivarna skulle söka kompensera sig för kostnaderna för den ökade semestern genom lönesänkningar. Meningen kan nämligen icke vara, att den ekonomiska standarden för exempelvis arbetare med mångårig anställning hos samma arbetsgivare skall bliva sänkt till följd av att de av samhället tillerkännas en längre semester än de hittills lyckats tillkämpa sig. En tvingande lagstiftning om semester kommer därför att verka såsom en ökad belastning på produktionen. Huru långt man bör gå vid lagstiftandet måste vid sådant förhållande, såsom också nyss antytts, bliva beroende på en avvägning mellan vikten av vila och produktionens förmåga att bära de ökade kostnaderna. En lagstiftning angående semesterrätt måste givas minimikaraktär. Den får icke heller medföra olika förmåner för skilda grupper av arbetstagare. En lagstiftning i sådan riktning skulle nämligen direkt vara en klasslagstiftning och skulle vidare kunna föranleda en utveckling därhän, att den principiella avtalsfriheten försvunne och staten bestämde alla avtalsvillkor. Av minimikaraktären på lagstiftningen följer, att densamma icke blir av något värde för sådana grupper av arbetstagare, som redan förut lyckats förvärva sig bättre förmåner med avseende å semester än vad lagen tillerkänner dem. Ingen anledning finnes nämligen att i en social skyddslagstiftning taga hän-

Ill syn till att vissa grupper av medborgare utan samhällets hjälp lyckats förvärva sig förmåner av en storleksordning, som överstiger vad ur sociala synpunkter måste sägas vara minimum. Det saknas skäl att genom lagstiftning skydda sådana medborgare vid deras en gång uppnådda förmånsställning eller att bereda andra grupper samma gynnade ställning. I detta sammanhang torde böra nämnas, att en reservant inom kommittén angående privatanställda, herr Sigfrid Hansson, vilken motsatte sig införandet i lagen om arbetsavtal av bestämmelser angående kategoriklyvning, i stället förordade ett stadgande om att arbetstagare skulle äga rätt till årlig semester under så lång tid som med hänsyn till anställningens art och varaktighet, anställningsorten, arbetstagarens ålder och andra sådana omständigheter vore brukligt i fråga om arbetstagarens yrke. Från och med kalenderåret efter det, varunder arbetstagaren tillträtt sin anställning, skulle arbetstagaren dock vara berättigad till årlig semester under minst en vecka. Som motivering härtill anförde reservanten, att det låge nära till hands att misstänka, att de kategorivis utmätta förmånerna av många arbetsgivare komme att betraktas såsom maximiförmåner i stället för minimiförmåner. För de s. k. anställda bleve det säkerligen därför nödvändigt att komplettera lagstiftningen med ett organisationsmässigt inflytande över anställnings- och arbetsvillkoren. Med hänsyn därtill borde beträffande semester förfaras på samma sätt som i fråga om övriga i lagförslaget berörda spörsmål, d. v. s. de i lagen meddelade reglerna torde även härvidlag lämpligen böra endast avse ett befästande av den lagliga rätten till ifrågavarande förmåner men med hänvisning till inom de olika arbetsområdena utbildad praxis som minimum. Arbetsdomstolens ordförande uttalade i sitt över lagförslaget avgivna yttrande, att han för sin del icke ansåge det av ifrågavarande reservant framförda uppslaget vara genomförbart. I yttrandet anfördes härom följande. Man skulle enligt reservanten överlämna åt rättstillämpningen att för arbetstagare av olika kategorier fastställa måttet av de förmåner, som lagen generellt inrymt. Även om arbetsavtalet innehölle en uttrycklig bestämmelse om t. ex. semesterns längd, skulle arbetstagaren kunna göra gällande, att han borde åtnjuta längre semester. Och vid prövningen av en sådan talan skulle domstolen sakna allt stöd av lag utan vara hänvisad att följa praxis inom arbetstagarens yrke. Med hänsyn till risken att fastslå praxis skulle domstolen dock oftast bliva nödsakad att gå efter vad den själv funne skäligt. Detta skulle i själva verket innebära, att man beträffande det enskilda arbetsavtalet införde ett domstolsförfarande i intressetvister, något som alla intressenter så starkt motsatte sig på kollektivavtalsområdet. Från representanter för de privatanställda har inför de sakkunniga uttalats önskemål om att i lagen måtte intagas en bestämmelse om att sådan sedvänja i fråga om semesterrätt, som innebure bättre förmåner för arbetstagarna än vad lagen tillerkände dem, skulle gälla framför vad lagen i övrigt stadgade. En sådan bestämmelse är av enahanda innebörd som den av förenämnda reservant inom kommittén angående privatanställda förordade be-

112 stämmeisen. Den betyder i praktiken två skilda saker. För det första skulle samhället göra ett ingrepp i den principiella avtalsfriheten på arbetsmarknaden och bestämma, att en grupp av arbetstagare, som själv lyckats förvärva bättre materiella förmåner genom arbetsavtalet än vad samhället tillerkände övriga arbetstagare, skulle för all framtid vara tillerkänd samma förmåner, oavsett konjunkturernas skiftning med därav följande ekonomiska möjlighet eller omöjlighet för arbetsgivarna att utgiva dessa bättre förmåner och vidare oavsett att förmånerna låge över vad som av samhället förklarats vara oundgängligen nödvändigt för arbetstagarna i gemen. Som de sakkunniga nyss anfört torde ett sådant samhällsingripande få anses vara uteslutet. För det andra skulle den önskade bestämmelsen innebära, att samhället, om av en viss grupp arbetstagare exempelvis 80 procent lyckats förvärva sig bättre förmåner än de i lagen bestämda, skulle utsträcka dessa bättre förmåner till att gälla jämväl för de återstående 20 procenten av ifrågavarande grupp arbetstagare. I båda de nu nämnda avseendena skulle den av representanterna för de privatanställda önskade lagbestämmelsen innebära en klar kategoriklyvning av arbetstagarna. Av skäl som i annat sammanhang anföras avstyrka de sakkunniga införandet i lagstiftningen av varje form av kategoriklyvning. Det bör understrykas, att en lagstiftning av den sålunda ifrågasatta karaktären skulle direkt strida mot den neutralitet i förhållande till parterna på arbetsmarknaden, som svenska staten traditionellt intar. I övrigt vilja de sakkunniga framhålla, att det måste anses vara en mycket mera betänklig åtgärd att införa bestämmelser av kategoriskiljande innebörd i en skyddslagstiftning med tvingande föreskrifter än i en lag av i princip dispositiv karaktär som den föreslagna lagen om arbetsavtal. Även om man emellertid icke skulle vilja acceptera de nu anförda principiella skälen torde det dock icke vara möjligt att underlåta att taga hänsyn till de praktiska svårigheter vid genomförandet av en lagbestämmelse av den ifrågasatta karaktären, vilka påpekats av arbetsdomstolens ordförande. Även efter genomförandet av en semesterlagstiftning i enlighet med de sakkunnigas förslag ankommer det alltså på de olika grupperna av arbetstagare att själva med egna medel söka antingen bibehålla rätten till en längre semester än den genom lagstiftningen bestämda eller ernå en sådan förmånligare ställning. Det faller nämligen av sig självt, att man vid utmätandet av den semestertid, som genom lagbestämmelser skall tillerkännas alla arbetstagare, icke kan sträcka sig så långt som ur olika synpunkter skulle kunna vara önskvärt. För utsträckande av semestertiden utöver den tidrymd, som ur rekreationssynpunkt kan anses vara oundgängligen nödvändigt, måste arbetstagarna lita till sina egna krafter; samhället vill och kan därvid icke inskrida till deras hjälp. Å andra sidan bör givetvis införandet av en minimilagstiftning icke föranleda till att redan förut utgående bättre förmåner i något avseende försämras. Att den av de sakkunniga förordade lagen äger minimikaraktär och att densamma alltså icke berör de arbetsavtal, som tillerkänna arbetstagarna bättre förmåner i avseende å semesterrätten, och icke heller förhindrar någon

113 grupp av arbetstagare att framdeles med arbetsgivarna överenskomma om ändrade bestämmelser angående semesterrätten, så snart dessa äro bättre eller i vart fall likvärdiga med vad lagen fastställer, torde icke behöva komma till särskilt uttryck i lagen. Denna egenskap hos lagen måste sägas ligga däri, att lagen på vissa villkor tillerkänner arbetstagarna vissa förmåner men över huvud icke uttalar sig angående bättre förmåner. Med frågan om vilken karaktär som en lagstiftning angående semester bör erhålla sammanhänger i viss mån frågan om vilka tvångsmedel för genomförande av lagstiftningen som böra stadgas. Den av internationella arbetsorganisationen godkända konventionen angående semester uttalar härom, att varje medlemsstat, som ratificerar konventionen, skall till säkerställande av dess tillämpning anordna ett system av påföljder. Det föreskrives vidare i konventionen, att bestämmelser skola givas om att varje arbetsgivare till underlättande av kontrollen skall föra en liggare, vari anteckning skall göras om varje anställd person och de förhållanden, som äro av betydelse för bedömande av hans semesterrätt. Föreskriften om att ett system av påföljder skall anordnas torde innebära, att straffbestämmelser skola stadgas gentemot sådana arbetsgivare, som ej följa vad som stadgas i lagen. Konventionen förutsätter vidare, att den nationella lagstiftningen skall kunna föreskriva förlust av rätten till semesterlön för person, som under tiden för semestern åtager sig avlönat arbete. Ett system med straffbestämmelser gentemot arbetsgivare har i sociallagstiftningen i vårt land kommit till användning bland annat i lagen om arbetstidens begränsning. I en lagstiftning angående rätt till viss tids semester borde det emellertid ej endast vara mot arbetsgivarna som straffbestämmelser skulle behöva införas, utan denna åtgärd borde även vidtagas mot arbetstagarna. Om man nämligen under straffhot tvingar en arbetsgivare att lämna semester av viss längd till sina arbetstagare och att utbetala avlöning för denna tid, bör arbetsgivaren rimligen kunna kräva, att arbetstagaren använder semestertiden till vila eller åtminstone ej till avlönat arbete på annat håll. Som förut anförts är ju även rekreationssynpunkten att anse som grunden till en lagstiftning på området. Kravet på en riktig användning av semestertiden kan därför i lika hög grad ställas ur samhällets synpunkt. Man borde vid sådant förhållande rätteligen, åtminstone för den händelse straffbestämmelser stadgas gentemot arbetsgivarna, införa straffbestämmelser gentemot de arbetstagare, som utföra avlönat arbete under semestertiden. Vid en överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare om dubbel lön i stället för semester, skulle vidare båda parterna behöva straffas, då ju det av samhället åsyftade målet, eller att arbetstagaren får åtnjuta vila, icke heller i dylikt fall kommer att uppnås. Det är givet, att de sakkunniga, vilka ur ideella skäl förorda en tvingande lagstiftning angående rätt till viss tids semester, äro besjälade av en önskan, att en sådan lagstiftning också skall leda till att arbetstagarna erhålla en tillräcklig rekreation. Förutsättningen härför är, att arbets8—375253

114 tagarna verkligen erhålla den semester, som tillerkännes dem, och att de använda semestern på avsett vis. Med denna uppfattning hade det tydligen varit bäst förenligt att föreslå en sådan kontrollapparat, garderad av straffbestämmelser eller andra sanktioner, att det åsyftade målet kunde uppnås. Ett system med straffbestämmelser kräver i och för sig noggrann övervakning. Det förutsätter alltså en stor administrativ apparat. Det torde emellertid ändock icke vara möjligt att garantera, att de givna bestämmelserna alltid komma att efterföljas. Man kan härvidlag icke gärna anställa en jämförelse med bestämmelserna i arbetstidslagen. Där gäller det nämligen blott att undersöka, om vederbörande arbetsgivare sysselsatt sitt folk under längre tid än som medgives i lagen. Denna gäller för övrigt ej för de minsta arbetsgivarna. I en lag om semester ligga förhållandena helt annorlunda till. Det lärer väl vara möjligt att kontrollera, huruvida arbetsgivarna lämna sina anställda semester av föreskriven längd, men beträffande arbetstagarna torde det komma att visa sig vara omöjligt att erhålla kännedom om huruvida en semesterledig arbetare mot avlöning utför arbete kanske på en helt annan ort än där han eljest är bosatt. Man torde emellertid kunna utgå från att praktiskt taget alla arbetstagare vilja komma i åtnjutande av semester. Redan med hänsyn härtill torde det knappast vara erforderligt att i denna lagstiftning införa straffbestämmelser vare sig mot arbetsgivarna eller mot arbetstagarna. Det måste i varje fall betecknas såsom uppenbart olämpligt att i en lagstiftning införa straffbestämmelser, om vilka man redan på förhand kan med tämligen stor visshet uttala, att de icke kunna tillämpas annat än i undantagsfall. Det torde sålunda icke under några förhållanden vara möjligt att kontrollera, att den arbetstagare, som vid anställningens upphörande erhåller ersättning för den semesterlön han intjänat men ännu icke hunnit uppbära, verkligen också till vila använder så lång tid, som motsvarar semestertiden. Det kan för övrigt anses vara ur psykologiska synpunkter olämpligt att med straffbestämmelser tvinga en person att avstå från avlönat arbete, då man i varje fall icke kan tvinga honom att använda tiden till vila eller rekreation. Och att införa ensidiga straffbestämmelser gentemot arbetsgivarna vilja de sakkunniga av skäl som nyss anförts ej förorda. Med hänsyn till de synpunkter som sålunda anförts anse sig de sakkunniga icke kunna förorda, att några straffbestämmelser över huvud införas i en lagstiftning om semesterrätt. Att de sakkunniga bestämt måste avstyrka en bestämmelse om förlust av semesterlönen för den arbetstagare, som under semestern utför annat avlönat arbete, är utan vidare klart med hänsyn till den uppfattning om semesterlönens natur att i själva verket vara rppskjuten lön, åt vilken de sakkunniga tidigare givit uttryck. Det torde vid sådant förhållande icke vara vare sig lämpligt eller möjligt att i lagstiftningen föreskriva några åtgärder mot den arbetstagare, som utför arbete undei semestern. De sakkunnigas förslag innebär alltså, att ingen som helst kontroll

115 på tillämpningen av de i lagen givna bestämmelserna skall övas från samhällets sida. En bidragande orsak till att de sakkunniga ansett sig böra stanna vid att avstyrka alla åtgärder av kontrollerande eller straffande art i avseende å lagens tillämpning är följande. Som ett uppenbart missbruk av semesterrätten måste det visserligen betecknas, om en semesterledig person begagnar sig därav till att utföra avlönat arbete inom sitt eget yrke. Den som använder semestertiden på sådant sätt måste sägas göra sig skyldig till en illojal handling både gentemot arbetsgivaren, som genom lagbestämmelse tvungits att giva honom semester, och mot samhället. Han erhåller icke under sådant förhållande genom semestern den avsedda vilan eller rekreationen. Om arbetet under semestertiden emellertid icke utföres mot avlöning utan sker antingen för eget behov eller också för att kanske hjälpa en släkting, erhåller den semesterlediga visserligen ingen vila, men man torde dock icke kunna beteckna hans förfaringssätt som ett missbruk av semesterrätten och i varje fall kan man icke tänka på att bestraffa honom. Ej heller kan det anses som ett missbruk av semesterrätten, om en intellektuellt arbetande person begagnar semestertiden till kroppsarbete, och detta vare sig arbetet utföres mot avlöning eller ej. I åtskilliga fall erhåller han nämligen genom ett sådant användande av semestertiden den bästa rekreation, som kan stå till buds, och han kan med stärkta krafter återgå till sitt dagliga arbete. Det visar sig sålunda, att det näppeligen ens är möjligt att uppställa några bestämda regler om vad som skall kallas för ett missbruk av semester rätten. Härtill kommer svårigheten eller rättare sagt omöjligheten att kontrollera de bestämmelser, som härutinnan skulle kunna givas. Vid bifall till de sakkunnigas förslag i denna del kommer det alltså att principiellt bliva den enskilde arbetstagarens sak att själv bevaka den rätt, som lagstiftningen tillerkänner honom. Detta kan i förekommande fall ske genom vanlig civilrättslig talan gentemot arbetsgivaren. De sakkunniga förorda en bestämmelse om att arbetsgivare, som åsidosätter lagens bestämmelser, skall vara pliktig att till arbetstagaren utgiva skäligt skadestånd. För arbetstagarna själva kommer detta säkerligen att visa sig vara en fullt effektiv väg. Den torde även komma att vara tillräcklig för att tillgodose det samhälleliga intresset av att arbetsgivarna icke åsidosätta lagens bestämmelser. Antalet fall, då någon arbetstagare skulle kunna av sin arbetsgivare förmås att avstå från sin semesterrätt, kommer troligen att bliva så ringa, att man kan bortse därifrån vid diskussion av frågan, om några sanktioner å lagtiftningens genomförande böra införas eller ej. Man torde kunna utgå från att de flesta arbetstagare önska begagna sig av den medgivna rätten till semester. Det lärer vidare vara berättigat att antaga, att arbetstagarnas fackliga sammanslutningar komma att för sina medlemmar framhålla nödvändigheten av att de lojalt använda sig av den genom lagstiftningen erhållna semesterledigheten till vila och rekreation och icke till annat avlönat arbete.

116 Talan om utbekommande av skadestånd kan givetvis föras även efter arbetsavtalets upphörande. Detta torde kunna ske, även om arbetstagaren, så länge arbetsavtalet varade, utan invändning avstått från honom enligt lagen tillkommande förmån. Enligt gällande rätt är fordran, som grundar sig å arbetsavtal, ej underkastad annan begränsning med avseende å tiden, varunder fordringen kan göras gällande, än den, som följer av de allmänna bestämmelserna om tioårig preskription. Med hänsyn härtill torde det icke vara lämpligt att införa en särskild preskriptionstid i fråga om en ur arbetsavtalet härflytande materiell förmån.

Lagstiftningens omfattning. Det ligger i sakens natur, att en lagstiftning om semesterrätt endast kan avse löntagare, d. v. s. sådana personer, som mot avlöning äro anställda i annans tjänst. Självständiga företagare måste alltså lämnas utanför lagens omfattning. Att i detta sammanhang ingå på den vittutseende frågan om vem som skall betraktas som självständig företagare är icke möjligt. Liksom fallet är med annan sociallagstiftning får man för avgörandet av frågan om vem som skall betraktas som självständig företagare lita sig till praxis. I samband med behandlingen av frågan om vem som skall anses vara arbetsgivare, komma de sakkunniga emellertid att närmare ingå på ett specialfall, som berör begreppet självständig företagare. Se härom vidare sid. 192. Enligt de för de sakkunnigas arbete givna direktiven skall utredningen omfatta jämväl sådana statens och kommunernas befattningshavare, vilka kunna beröras av kollektivavtal och vilkas semesterförmåner ej äro reglerade genom i administrativ väg utfärdade författningar eller andra särskilda bestämmelser. Departementschefen har sålunda ansett, att en blivande lagstiftning om semester bör omfatta även sådana i statens eller kommuns tjänst anställda befattningshavare, som icke falla under avlöningsreglementena. Det måste också sägas vara uppenbart, att någon anledning icke finnes att icke låta lagen omfatta de arbetstagare hos staten och kommunerna, för vilka arbetsavtal uppgöres i samma ordning som för arbetstagare i enskild tjänst. Vid förhandlingar om kollektivavtal för arbetare i statens och kommunernas tjänst föreligger samma intressemotsättning som vid avtalsförhandlingar på den övriga arbetsmarknaden. Även om det väl varit ganska vanligt, att dessa hos samhället självt anställda arbetare lyckats utverka något bättre förmåner än vad som tillfallit de i enskild tjänst anställda, så hava dock i huvudsak de på arbetsmarknaden i övrigt tillämpade arbetsvillkoren varit normgivande. Det visar sig också, att åtskilliga grupper av arbetare, som äro anställda hos någon statlig myndighet eller i en kommuns tjänst, ännu icke lyckats förvärva en så lång semester som genom förevarande lagförslag avses att tillkomma alla arbetstagare. De sakkunniga ansluta sig alltså till depar-

117 tementschefens uppfattning om att en semesterlagstiftning bör avse även de statens och kommunernas befattningshavare, vilkas anställningsform är närmast likartad med de i det privata näringslivet anställda. Det gäller då att avgöra frågan om huru dessa befattningshavare lämpligast böra urskiljas från dem, som icke skola falla under lagen. Beträffande statstjänstemannen skulle det ju kunna vara tänkbart att använda det i direktiven begagnade uttrycket och alltså förklara, att lagen icke skall gälla för de befattningshavare i statens tjänst, vilkas avlöningsförmåner regleras genom i administrativ väg utfärdade författningar eller särskilda bestämmelser. Emellertid är det troligt, att en sådan bestämmelse skulle kunna föranleda osäkerhet vid avgörandet i de fall, som skulle komma att ligga på gränsen. I allt fall torde det ej vara möjligt att i lagen använda ett sådant uttryck, då det gäller att göra avgränsningen mellan de kommunala tjänstemännen och de befattningshavare, som avses att falla under lagstiftningen. Det kan erinras om att kommittén angående privatanställda i sitt förslag till lag om arbetsavtal liksom även i förslaget till lag om förenings- och förhandlingsrätt föreslog, att lagarna icke skulle vara tillämpliga beträffande arbetstagare, som anställdes av kommunal myndighet i kraft av särskild författning. I de över lagförslagen avgivna yttrandena blev detta stadgande föremål för kritik från åtskilliga håll. Det anmärktes sålunda, att bestämmelsen vore oklar och att det i praktiken icke bleve möjligt att avgöra, i vilka fall en kommunal befattningshavare skulle anses falla under lagarna. I propositionen nr 240/1936 med förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m. accepterades icke heller den av kommittén föreslagna bestämmelsen. I stället upptogs i lagen ett stadgande om att densamma icke skulle äga tillämpning beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som vore underkastade ämbetsmannaansvar. Beträffande den närmare innebörden av denna avgränsning hänvisades i propositionen till reglerna i 25 kapitlet strafflagen och de särskilda ansvarighetslagarna samt vid dessas tillämpning utbildad praxis. Vad sålunda anfördes i propositionen föranledde följande uttalande av tre ledamöter i lagrådet. Vad som i detta sammanhang åsyftas med de särskilda lagarna är oklart, och ej heller i övrigt lärer den till stadgandet sålunda givna utläggningen erbjuda parterna den säkra ledning, som är önskvärd. I vad mån bestämmelserna i 25 kap. strafflagen äga tillämpning inom sådana arbetsområden, vilka skulle kunna betecknas såsom stats- och kommunaltjänstens utmärker, framgår i allmänhet icke omedelbart av lagen utan blir en tolkningsfråga. Med den utveckling statens och kommunernas verksamhet numera undergår kunna säkerligen alltjämt uppkomma spörsmål av detta slag, vilka icke tidigare varit föremål för domstols prövning. Då de framträda i samband med tillämpning av nu förevarande lag, ankommer deras avgörande icke på allmän domstol, och det måste betraktas såsom en oegentlighet att, på sätt som här skulle ske, möjlighet öppnas för motsatta tolkningar. Gentemot vad som sålunda anförts inom lagrådet framhöll departementschefen, att den i förslaget förordade gränslinjen, som hade ansetts vara tillfyllestgörande för bedömandet av en så viktig fråga som ådömande av straff för tjänstefel, torde kunna användas i nu förevarande fall. Vad beträffade

118 de i detta sammanhang uttalade farhågorna för att arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna skulle komma till olika tolkningar vore väl möjligheten härav icke utesluten. Men det vore svårt att inse, varför olägenheterna av en bristande enhetlighet i lagtillämpningen skulle visa sig särskilt framträdande såvitt anginge nu ifrågavarande spörsmål. Riksdagen biföll propositionen, i vad densamma avsåg avgränsningen i lagen med avseende å befattningshavare hos staten och kommunerna. Den 11 september 1936 utfärdade lagen om förenings- och förhandlingsrätt upptager alltså i 1 § samma bestämmelse som i propositionen. Den i nämnda lag använda vägen för avgränsning av de befattningshavare hos staten, för vilka lagen icke skall gälla, har jämväl kommit till användning i kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän. För egen del vilja de sakkunniga framhålla, att någon annan väg till lösande av frågan om avgränsningen mellan tjänstemän och arbetare, som äro anställda hos staten och kommunerna, än den straffrättsliga icke torde finnas, så länge någon särskild tjänstemannalagstiftning icke genomförts. Då •denna avgränsning redan kommit till användning i lagstiftningen angående förhandlingsrätt, synes det vara lämpligt att använda densamma jämväl vid lagstiftningen om semester. Då från tillämpningen av lagen om semester blott undantagas sådana arbetstagare i statens eller kommuns tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, kommer under lagen att falla en del biträden hos vissa statstjänstemän såsom häradshövdingar, häradsskrivare, lantbruksingenjörer, lantmätare m. fl. De hos staten eller kommunerna anställda tjänstemännen, för vilka lagen icke kommer att vara tillämplig, torde i allmänhet redan vara tillförsäkrade minst 14 dagars årlig semester. I en del fall är så emellertid icke förhållandet. Om man exempelvis går till de den 15 juni 1935 utfärdade kungörelserna med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen, vid kommunikationsverken och vid lots- och fyrstaten (n.ris 397, 398 och 400) finner man, att extra tjänstemän och aspiranter må, sedan de fullgjort tjänstgöring i icke-ordinarie anställning sammanlagt minst ett år, efter verkets beprövande kunna erhålla semester under högst tio dagar årligen. Vidare gäller enligt kungörelsen den 22 juni 1928 med avlöningsbestämmelser för vissa civila och civilmilitära ickeordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet (nr 215), att extra ordinarie tjänsteman icke må komma i åtnjutande av högre semester än under åtta dagar, förrän han varit anställd två år i extra ordinarie tjänst samt att extra befattningshavare kan erhålla tjänstefrihet med bibehållen avlöning under högst åtta dagar för år, sedan han tjänstgjort minst ett år i följd. Vad beträffar kommunernas tjänstemän utvisar den av socialstyrelsen verkställda undersökningen, att utvecklingstendensen gått i riktning mot en minimisemester om två veckor och att detta nära nog förverkligats över hela linjen. Detta utesluter emellertid ej, att det för närvarande på sina håll för kommunala tjänstemän tillämpas en kortare semester än 14 dagar.

119 De sakkunniga vilja framhålla, att man torde få utgå från att både staten och kommunerna taga konsekvensen av lagstiftningen om semester och vidtaga sådana ändringar i gällande avlöningsreglementen och övriga för närvarande tillämpade bestämmelser, att semester under tolv arbetsdagar införes för samtliga tjänstemän, vare sig de äro ordinarie eller ej. Man plägar bland löntagarna skilja på två huvudgrupper, nämligen arbetare och s. k. anställda. I åtskilliga länder har lagstiftning angående semester gjorts tillämplig allenast för endera gruppen eller ock har det införts olika bestämmelser för de båda grupperna. Såsom framgår av vad i annat sammanhang nämare anföres, avstyrka de sakkunniga, att vid en lagstiftning om semester i vårt land införas bestämmelser, som medföra olika stora förmåner för skilda grupper av befattningshavare. Det är vid sådant förhållande tydligt, att en lagstiftning, som medför rätt till semester under tolv arbetsdagar, huvudsakligen blir till nytta endast för de egentliga kroppsarbetarna. Detta utesluter emellertid icke, att även åtskilliga anställda erhålla ökade semesterförmåner genom lagens bestämmelser. Enligt de från arbetsgivarhåll lämnade uppgifterna, vilka återfinnas i socialstyrelsens utredning, skulle nämligen icke mindre än 169 procent av samtliga anställda hava en semester om högst elva arbetsdagar. Motsvarande siffra enligt de från personalen lämnade uppgifterna är 11. Det är härvid att märka, att de av arbetsgivarna lämnade uppgifterna avse ett väsentligt större antal anställda. Det föreligger intet som helst principiellt skäl, varför de anställda skulle ställas utanför lagens omfattning. De sakkunniga förorda därför, att lagen göres tillämplig för alla löntagare, vare sig de äro att hänföra till arbetare eller anställda. Det torde icke föreligga skäl att göra någon sådan inskränkning i fråga om lagens tillämplighetsområde, som i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning gjorts med hänsyn till företag, vari endast sysselsättas ett färre antal arbetare. Den, som har anställning hos en arbetsgivare, vilken icke sysselsätter någon annan arbetstagare, har samma behov av semester som den, vilken är sysselsatt i ett större företag. Skulle någon inskränkning i förevarande lagstiftning göras beträffande den, som är anställd hos arbetsgivare, som endast sysselsätter högst visst antal arbetstagare, blir följden bland annat, att lagen icke kommer att vara tillämplig för en så betydande grupp av arbetstagare som hembiträdena. Vidare är att märka, att det framlagda lagförslaget icke innefattar några bestämmelser angående kontroll å att lagens bestämmelser efterföljas. Det ankommer i stället principiellt på arbetstagarna själva att tillse, att de erhålla de förmåner, som lagen tillerkänner dem. Ur denna synpunkt föreligga alltså inga svårigheter att göra lagen tillämplig för alla arbetstagare. Även om den föreslagna lagen alltså i princip göres tillämplig å samtliga löntagare, torde det dock vara nödvändigt att uppställa vissa undantag från den allmänna regeln.

120 Främst torde sålunda undantag från lagens tillämpning böra göras beträffande dem, som äro anställda hos någon närstående släkting. Vid praktiskt taget all social skyddslagstiftning pläga familjeföretagen undantagas. Det är vid sådana företag i allmänhet icke fråga om någon verklig form av anställning, utan förhållandet är snarare det, att familjen gemensamt driver visst företag eller viss rörelse. Visserligen förekomma sådana fall, då en son är anställd i faderns företag och att gällande kollektivavtals bestämmelser tillämpas med avseende å de materiella förmånerna. Detta torde dock ej behöva föranleda, att en social skyddslagstiftning skall gälla jämväl för dem, som äro anställda hos närstående släktingar. Samhällets skydd torde icke erfordras för att bereda dem tillräcklig vila och rekreation. I vart fall kan det icke vara lämpligt att här giva tvingande bestämmelser, som kunna giva anledning till tvister inför domstol. I fråga om den närmare utformningen av förevarande undantag vilja de sakkunniga anföra, att de icke anse det vara lämpligt, att bestämmelsen göres så allmän som i arbetstidslagen. Där föreskrives nämligen, att såsom arbetare ej skall räknas medlem av arbetsgivarens familj. De sakkunniga anse det i stället vara lämpligt, att man i lagtexten uppräknar de släktingar, beträffande vilka avsikten är att undantaget skall gälla. I sådant hänseende torde den i förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor använda definitionen om vem som skall anses såsom familjeförsörjare utgöra en lämplig begränsning av dem, som skola undantagas från förevarande lagstiftning. Formuleringen av undantaget giver vid handen, att lagen skall äga tillämpning å den, som är anställd hos syskon, farfader eller morfader. Undantaget är alltså ganska snävt avgränsat. I detta sammanhang bör det erinras om bestämmelsen i den av in:ernationella arbetsorganisationen antagna konventionen angående semester, att personer, som äro sysselsatta i företag eller anläggningar, vari »endast» sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens familj, må genom nationell lagstiftning undantagas från tillämpningen av konventionen. De sakkunniga kunna emellertid icke anse skäl föreligga att göra lagstiftningen tillämplig i den, som är anställd hos sin fader, blott därför, att denne samtidigt har annan, oskyld person anställd i sitt företag. Från lagens tillämplighetsområde föreslås vidare att undantagas sidana personer, som avlönas uteslutande genom andel i vinsten. Denna bestämmelse överensstämmer med en i konventionen angående semester för sjöfolk intagen föreskrift. Anledningen till undantaget är självfallet den, Ut en sådan person icke i egentlig mening är att anse såsom en löntagare. Han kan i stället betraktas såsom kompanjon till arbetsgivaren, och det kin till och med ifrågasättas, huruvida han icke direkt är att anse såsom en självständig företagare och alltså av sådan anledning icke faller under lagstiftningen. Då undantaget gjorts tillämpligt allenast å dem, som »uteslutinde» avlönas genom andel av vinsten, komma de personer, som förutom er fastställd lön äga rätt till tantiem, att falla under lagen. För vissa haidelsresande torde sådana avlöningsbestämmelser gälla, att de icke ägt rätt

121 till någon fast lön utan att de avlönas endast genom provision. Denna provision beräknas emellertid å omsättningen och icke å vinsten, varför lagen kommer att bliva tillämplig även å sådana arbetstagare. Det torde icke kunna anses vara lämpligt, att en arbetstagare med användande av lagens bestämmelser skulle bliva berättigad till semester i en syssla, som är att betrakta såsom bisysselsättning. Detta undantag torde dock icke böra införas i lagens 1 §, som talar om de arbetstagare, för vilka lagen skall vara tillämplig. Undantaget torde i stället böra utformas så, att en anställning, som är att betrakta som bisyssla, icke berättigar till semester. Att i lagtexten närmare angiva vad som skall vara att anse såsom bisyssla torde icke vara vare sig möjligt eller lämpligt. Denna sak torde i stället få avgöras från fall till fall. Med avseende å tillämpningen av lagen beträffande arbetstagare inom vissa särskilda yrkesområden vilja de sakkunniga anföra följande. Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen angående behandlingen inom internationella arbetsorganisationen av frågor angående semester, har från den allmänna konventionen angående semester undantagits sjöfolk, som äro sysselsatta å havsgående fartyg. Beträffande dessa har å sjöfartskonferensen år 1936 antagits en särskild konvention. I anslutning härtill har av 1936 års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga utarbetats ett särskilt förslag till lag angående semester för sjöfolk. Genom särskild remiss hava semestersakkunniga beretts tillfälle att avgiva yttrande över detta lagförslag. De sakkunniga hava därvid även erhållit del av ett utav kommerskollegium och socialstyrelsen gemensamt avgivet yttrande över lagförslaget. Det framgår av detta yttrande, att ämbetsverken för sin del anse, att frågan om semester för sjöfolk å sjögående fartyg är av så speciell natur, att det väl motiverade denna frågas ordnande i särskild författning. Ämbetsverken uttala vidare, att den uppdelning mellan sjögående och icke sjögående fartyg, som lagförslaget innebär, syntes vara väl avvägd. De sakkunniga avstyrkte för sin del, att det remitterade förslaget till lag angående semester för sjöfolk lades till grund för lagstiftning i ämnet. Till stöd härför anförde de sakkunniga i yttrandet bland annat följande. »Vad beträffar frågan om en speciell lagstiftning angående semester för sjöfolk, kan man visserligen peka på att särskild lagstiftning befunnits lämplig att genomföra, då det gäller arbets- och avtalsförhållanden m. m. liksom även att internationella arbetsorganisationen funnit sig böra antaga särskilt förslag till konvention beträffande semester för sjömännen. Detta utesluter emellertid icke, att en lagstiftning angående semester i vårt land med fördel kan göras gemensam för sjömän och övriga löneanställda. I vart fall kan så ske, om man accepterar de sakkunnigas förslag och giver lagstiftningen karaktären av en minimilagstiftning, där samma förmåner utmätas åt alla anställda. Vid en genomgång av de i det remitterade lagförslaget upptagna bestämmelserna skall man finna, att alla de viktigaste frågorna äro gemensamma

122 för all lagstiftning angående semester. Detta gäller bland annat den grundläggande bestämmelsen om längden av den tjänstgöring, som skall berättiga till semester, inverkan å semesterrätten av avbrott i tjänstgöringen, frågan om olika längd å semestern för skilda kategorier av löntagare, semesterersättningens beräknande, frågan om särskild semesterperiod samt huruvida straffbestämmelser över huvud böra intagas i en semesterlag. Även o n man mot de sakkunnigas avstyrkande skulle godtaga förslaget om en speciell lagstiftning angående semester för sjöfolk, synes vid sådant förhållande dock vara i hög grad önskvärt, att vidare åtgärder för dylik lagstiftning icke vidtagas, förrän de sakkunniga hunnit slutföra sin utredning och framlägga förslag i frågan.» Vid överläggningar, som de sakkunniga fört med en representant fcr Sveriges redareförening, har denne framhållit bland annat följande. Vid genomförandet av en semesterlagstiftning torde det vara lämpligast att antaga en särskild lag angående semester för sjöfolk i enlighet med den vid internationella arbetsorganisationens behandling av frågan gjorda uppdelningen. Härigenom vunnes, att sjöfarten icke bleve stelt bunden genom lagstiftlingen utan att möjlighet lättare kunde vinnas att vidtaga de jämkningar i m antagen lag, som kunde visa sig vara påkallade genom erfarenheterna under lagens tillämpning. Det måste nämligen observeras, att sjöfarten i Sverige i hög grad vore beroende av konkurrensen från andra länder. I åtskilliga länder lämnades av staten stora subsidier till sjöfarten, medan i andia länder, där subsidier väl icke förekomme, sjöfarten hade stor fördel genom förmånliga bestämmelser angående rätt att under goda år verkställa kraftiga avskrivningar å tonnaget. Med hänsyn till dessa förhållanden vore der. svenska sjöfarten för närvarande dåligt ställd i förhållande till sjöfarten inom andra länder. Detta hade också medfört, att den svenska handelsflotUn undergått en minskning, varjämte densamma icke kunnat moderniseras i den takt, som av konkurrenshänsyn vore erforderlig. Det vore med hänsyn härtill för sjöfartens utveckling farligt att genomföra en lagstiftning, som me Iförde ökade kostnader. För den händelse konventionen icke komme att ratificeras av de mera betydelsefulla sjöfartsnationerna, borde en jämkning i den svenska lagstiftningen vidtagas, så att sjöfarten i vårt land icke bleve sämre ställd än de utländska konkurrenterna. Detta vore lättast att ernå, om en sirskild lagstiftning angående semester antoges för sjöfolket. Från representanter för organisationer bland befäl och manskap å fartyg har däremot inför de sakkunniga anförts, att de för sin del icke hade något principiellt att erinra, därest en allmän lagstiftning angående semeste? gjordes tillämplig jämväl å sjömän, förutsatt att de särbestämmelser, som kunde vara erforderliga, intoges i lagen. De sakkunniga vilja för sin del hänvisa till det av dem över förenimnda lagförslag avgivna yttrandet. Härutöver torde särskilt böra anföras följande. Att en särskild konvention av internationella arbetsorganisationen aitagits angående semester för sjöfolk å havsgående fartyg torde vara beroeide på att över huvud all social lagstiftning, som berör sjöfolk, inom arbetsorganisa-

123 tionen behandlas å särskilda sjöfartskonferenser. Även i vårt land har det befunnits vara lämpligt att med hänsyn till sjöfolkets i förhållande till andra arbetstagare säregna arbetsförhållanden genomföra särskild lagstiftning i olika avseenden. Sålunda finnes en särskild lag genomförd angående sjömännens arbetsavtal. Detta förhållande måste visserligen sägas innebära ett starkt skäl för att även med avseende å lagstiftning angående semester särställa sjöfolket. En lagstiftning angående semester för sjömän skulle dock i huvudsak endast bliva en upprepning av de bestämmelser, som intagas i den allmänna lagen om semester. Enligt de sakkunnigas uppfattning måste det därför anses vara lämpligt att låta sjömännen ingå under en för alla arbetstagare gemensam lag om semester och i denna lag intaga de särskilda bestämmelser, som i olika avseenden kunna vara erforderliga med hänsyn till sjöfolkets säregna arbetsförhållanden. Det torde även böra erinras om att det till de sakkunniga givna utredningsuppdraget avser genomförandet av en semesterlagstiftning för i princip samtliga arbetstagare. I vart fall kunna de sakkunniga icke godtaga vad som från arbetsgivarhåll anförts om att sjöfarten bleve mindre stelt bunden, för den händelse en särlagstiftning antoges för sjömännen. Vare sig den ena eller den andra vägen väljes för genomförandet av en lagstadgad semester för sjömännen, måste nämligen utgångspunkten vara, att man avser att genomföra och för framtiden bibehålla de regler, som för närvarande kunna anses vara lämpliga att genomföra. Vad beträffar de anförda synpunkterna angående konkurrensen mellan sjöfarten i Sverige och övriga länder bör det även framhållas, att en lagstiftning om tolv dagars semester icke kan vara av alltför stor ekonomisk betydelse för sjöfartsnäringen. Enligt ingånget kollektivavtal gäller nämligen redan nu rätt till sju dagars semester för manskapet. I övrigt kan det särskilt nämnas, att redareföreningen i ett ur sjöfartssynpunkt så betydelsefullt land som Norge genom ingånget kollektivavtal förbundit sig att utgiva två veckors semester till sjöfolket. De sakkunniga förorda alltså, att det framlagda förslaget till lag om semester göres tillämpligt jämväl för sjöfolkets del. Beträffande de särskilda bestämmelser, som i olika hänseenden kunna vara av behovet påkallade för sjömännen, redogöres i samband med behandlingen av de skilda frågorna. En förhållandevis stor grupp av arbetstagare, nämligen hemarbetarna, plägar ofta undantagas vid social skyddslagstiftning med hänsyn till svårigheten att öva kontroll å deras arbetsförhållanden. Denna omständighet behöver emellertid icke tillmätas någon betydelse, då frågan är att avgöra, om hemarbetarna skola medtagas i lagstiftningen om semester. Enligt det framlagda förslaget skall nämligen någon samhällelig kontroll å lagens tillämpning icke äga rum, utan det ankommer i stället på arbetstagaren själv att tillse, att han erhåller de förmåner, som lagen tillförsäkrar honom. Vid bedömandet av frågan, om hemarbetarna böra tillerkännas en lagstadgad semester, kan man icke underlåta att taga stor hänsyn till det förhållandet, att hemarbetarna inom konfektionsindustrien redan nu i kollektivavtal äro till-

124 försäkrade viss semester. Det har också i praktiken visat sig, att några större svårigheter icke uppkomma vid beräknandet av semesterrätten. Detta är beroende på att semesterförmånen enligt kollektivavtalet utgår i form av en semesterlön, beräknad i förhållande till värdet av det utförda arbetet. Det är emellertid vissa omständigheter, som särskilt böra beaktas i fråga om hemarbetarnas inordnande under en lagstiftning om semester. Det kan för det första uppstå vissa svårigheter att avgöra, om en hemarbetare skall anses vara anställd hos viss arbetsgivare. Ofta torde det nämligen förekomma, att en hemarbetare utför arbete åt flera arbetsgivare. Att härvidlag giva någon generell regel för bedömandet av frågan om anställning skall föreligga eller ej torde icke vara möjligt. Förhållandet måste bedömas ur synpunkten av om det åt viss arbetsgivare utförda arbetet är så ringa, att det endast kan betecknas såsom en bisysselsättning. Frågan torde emellertid icke behöva föranleda några större svårigheter, då ju en förutsättning för att semesterrätt skall belöpa å viss månad är, att arbetstagaren denna månad utfört minst 18 dagars arbete åt arbetsgivaren. I övrigt bör det bemärkas, att kravet på minst fyra månaders anställning och 18 dagars arbete under varje månad medför, att inga mer eller mindre tillfälliga arbetsuppgifter, som någon kan åtaga sig att i hemmet utföra för annan person, kunna föranleda semesterrätt. För hemarbetarnas del kan man icke direkt avgöra antalet arbetade dagar. Man måste i stället evalvera det utförda arbetets mängd till arbetade dagar för att därefter kunna avgöra, om arbete utförts i sådan utsträckning, att semesterrätt intjänats av vederbörande. En viss oegentlighet kan vidare föreligga vid beräknandet av semesterrätt för en hemarbetare, nämligen därutinnan, att man icke med bestämdhet kan få fastställt, huruvida arbetet utförts av hemarbetaren själv eller någon hans familjemedlem. Det torde emellertid icke kunna sägas innebära något direkt missbruk av lagens bestämmelser om semesterrätt, för den händelse en hemarbetare tillgodoräknas viss tids semester på grundval av arbete, som utförts av någon familjemedlem. Den förhållandevis lilla ekonomiska förmån, som detta innebär för hemarbetaren, kan icke anses vara oskälig eller innebära någon ekonomisk börda för arbetsgivaren. Med hänsyn till vad sålunda anförts förorda de sakkunniga, att hemarbetarna principiellt inbegripas under lagstiftningen om semester. I fråga om inordnandet av skogsarbetarna under semesterlagstiftningen bör det observeras, att detta yrkesområde utgör ett typiskt säsongyrke, ehuruväl numera sommarhuggningar och dikningar äga rum i större omfattning än tidigare. Man kan indela skogsarbetarna i tre huvudgrupper. Den första gruppen utgöres av sådana arbetare i södra Sverige, som arbeta i jordbruket under den varma årstiden och i skogen under vintern. Dessa arbetare torde i många fall hava månadslön. Någon svårighet att låta semesterlagen gälla för dem förefinnes icke. Den andra gruppen av skogsarbetare utgöres av s. k. fasta skogsarbetare i Bergslagen, d. v. s. arrendatorer m. fl., som i sina kontrakt med skogsägaren utfäst sig att utföra viss mängd skogsarbete per

125 år. Denna grupp har numera minskat, och den torde så småningom flyta alltmer ihop med den tredje gruppen. Kvar står en del kolare e t c , vilkas arbetsförhållanden äro fastare än den tredje gruppens, men på samma sätt som denna kunna dessa arbetare själva välja sina arbetstider. Den tredje gruppen av skogsarbetare utgöres av de lösa skogsarbetarna i Norrland och mellan-Sverige. För denna grupp av skogsarbetare kan det onekligen anses föreligga vissa svårigheter att genomföra en semesterlagstiftning. Någon närmare kontroll från arbetsgivaren äger ofta icke rum med avseende å den tid, som arbete utföres. Familjerna betraktas ofta som en enhet, då avlöningen skall beräknas. Det förekommer sålunda ofta, att familjefadern arbetar ena dagen, att en av sönerna går den andra dagen och en annan son den tredje dagen. Hela anställningsförhållandet kan alltså ibland vara tämligen lösligt inom skogsbruket. I avgivet yttrande över det av kommittén angående privatanställda avgivna förslaget till lag om arbetsavtal anförde Sveriges skogsägareförbund bland annat följande. Skogsarbetet vore nästan aldrig av sammanhängande natur. Den lagstadgade semesterrätten bleve ej tillämplig på skogsbrukets arbetare, då kommittén uppställt krav på att arbetet skulle vara sammanhängande för att semesterrätt skulle uppkomma. Förbundet funne detta välbetänkt. Inom en verksamhet, som icke fortginge kontinuerligt och där den arbetande bestämde tiderna för arbetets utförande helt själv samt hade full frihet att efter behag göra uppehåll i arbetet, förelåge intet ovillkorligt behov av semester. Arbetsgivaren ägde icke heller beträffande ett arbete, som skedde under så fria former samt vore fördelat över stora och avsides liggande skogstrakter, någon som helst möjlighet att kontrollera, vare sig vilka tider som arbetarna vore i skogen eller huru många personer, som arbetade inom ett och samma ackord. Ett arbete, som gott kunde utföras på fyra månader, kunde utan svårighet spännas ut att räcka i sex, utan att arbetsgivaren hade någon möjlighet att påverka arbetstakten. Det vore ackordsarbetarens ensak, huru effektivt han ville arbeta. Vid de överläggningar, som de sakkunniga fört med representanter för arbetsgivarorganisationer inom skogsbruket, hava ungefär samma synpunkter anförts som i det nu återgivna yttrandet. Därjämte framhölls vid överläggningarna, att en semesterrätt för skogsarbetarna komme att utgöra en klar löneförmån, då skogsarbetarna nämligen icke vore i behov av semester för rekreation. De sakkunniga finna, att stora betänkligheter måste resas mot tanken att utesluta en så betydande grupp av arbetstagare som skogsarbetarna från de förmåner, som den lagstadgade semestern innebär för övriga arbetstagare. Väl är det sant, att åtskilliga skogsarbetare icke komma att erhålla någon förmån genom lagen, då de kanske icke uppnå fyra månaders sammanhängande arbetsanställning hos samma arbetsgivare. De skogsarbetare, som däremot hava en så lång anställningstid som fyra månader, böra inordnas under lagen, därest detta över huvud kan anses vara möjligt. Så är fallet enligt de sakkunnigas uppfattning. Det torde böra framhållas, att de sakkunniga anse, att den körare, som åtager sig att åt skogsägaren eller avverkningsrättens innehavare avverka visst område, i allmänhet skall betraktas

126 såsom arbetsgivare gentemot de huggare, som han anställer. Köraren vet i de flesta fallen, huru mycket arbete som varje huggare utfört och hur lång arbetstid det kan anses motsvara. Ofta föras även särskilda dagsverkslistor av arbetsgivaren eller hans skogvaktare. De mot tillämpningen av en semesterlagstiftning å skogsarbetarna anförda svårigheterna torde också vara överdrivna. Därest en familjemedlem utfört viss del av arbetet och semesterrätt tillgodoräknas den huvudsaklige arbetaren även för sådant arbete, innebär detta visserligen en liten ekonomisk förmån för honom. För arbetsgivaren måste detta ur kostnadssynpunkt vara likgiltigt. De sakkunniga tillstyrka alltså, att skogsarbetarna inbegripas under den föreslagna semesterlagen. Vad beträffar frågan om evalvering av det utförda arbetets mängd till arbetade dagar hänvisas till vad därom anföres i kapitlet om de grundläggande förutsättningarna för rätt till semester. För jordbrukets vidkommande torde några principiella svårigheter mot ett inordnande av jordbruksarbetarna under semesterlagen icke förefinnas. Vad som för detta yrkesområde skulle kunna tänkas motivera en undantagsbestämmelse vore den ekonomiska belastning, som lagstiftningen komme att medföra för jordbrukarna, och detta under tider, då statliga stödåtgärder i stor utsträckning måste vidtagas för näringen. Det kan ej heller förnekas, att åtminstone de s. k. utearbetarna i jordbruket icke i samma utsträckning som arbetstagare inom övriga näringsområden äro i behov av semester för vinnande av rekreation. De nu berörda synpunkterna diskuterades även i det av lantbruksstyrelsen avgivna yttrandet över förslaget till lag om arbetsavtal. Styrelsen anförde nämligen bland annat följande. Det torde icke kunna förnekas, att på grund av jordbrukets särskilda beskaffenhet samma behov av semester för hälsans vårdande icke förelåge för arbetstagare inom jordbruket som för de inom industri och handel anställda. Någon begränsning i fråga om semestertiden för arbetstagare inom jordbruket i förhållande till inom industri och handel anställda torde därför hava goda skäl för sig, utan att de förras rätt i sådant avseende skulle åsidosättas. Styrelsen ville framhålla, att djurskötare inom lantbruket intoge en särställning. Djuren måste ju under alla förhållanden skötas. Då det emellertid åtminstone i vissa fall skulle komma att möta mycket stora svårigheter att uppbringa en ersättare för den ordinarie arbetskraften under semester, syntes bestämmelserna i förevarande avseende böra givas det innehåll, att djurskötare skulle äga rätt till semester endast därest det icke uppenbarligen skulle medföra oskäliga kostnader att få en ersättare för honom under semestern. Vid övervägandet av frågan om semesterlagstiftningens utsträckande jämväl till jordbruksarbetarna hava de sakkunniga för sin del funnit, att den ekonomiska belastning, som lagstiftningens genomförande medför för jordbrukarna, icke är av en sådan storleksordning, att densamma i och för sig skulle kunna motivera ett så betänkligt undantag från lagens allmängiltighet, som det skulle innebära, om jordbruksarbetarna ställdes utanför. Det bör särskilt ihågkommas, att jordbruket redan nu genom ingångna kollektiv-

127 avtal förbundit sig att giva sju dagars semester åt arbetarna. Att jordbruksarbetarna skola hava semester har också gammal hävd i vårt land. Den utsträckning av semestertiden, varom här är fråga, eller från sju till tolv dagar, kan icke tänkas föranleda sådana ekonomiska konsekvenser för näringen, att man därför borde avstå från densamma. Det föreligger vidare det förhållandet, att jordbruket i det framlagda lagförslaget undantagits från skyldigheten att utgiva semester i ett sammanhang och att förlägga semestern till de varmare månaderna på året. Inom jordbruket förekommer det vid åtskilliga tillfällen under året perioder, då arbetet icke är så brådskande och då alltså semester kan givas, utan att detta behöver föranleda någon nyanställning av arbetskraft. Detta gäller även för det minsta jordbruket. Likaledes torde svårigheten att anskaffa ersättare för djurskötarna under semesterdagarna icke böra föranleda något speciellt undantagsstadgande. Dessa arbetare skola ändock under året hava vissa fridagar, då djuren måste omhändertagas av annan arbetskraft. Därest antalet fridagar i någon m å n utökas, kan detta icke innebära några större svårigheter med avseende å anskaffning av ersättare för djurskötarna, då ju semesterdagarna icke behöva givas i ett sammanhang. Det bör icke heller förglömmas, att en bestämmelse i semesterlagen, varigenom denna icke skulle göras tillämplig för jordbruksarbetarna i allmänhet eller för vissa grupper av dem, i sin mån skulle kunna medföra ökade svårigheter för jordbruket vid dess rekrytering i allmänhet av arbetskraft. Med hänsyn till vad sålunda anförts förorda de sakkunniga, att något undantag från lagens tillämplighetsområde icke göres för arbetstagarna vid jordbruket. Vad beträffar frågan om hembiträdenas inordnande under den allmänna semesterlagen, har från hembiträdesutredningen vid gemensamma överläggningar med de sakkunniga ifrågasatts, huruvida icke en särlagstiftning för denna grupp av arbetstagare borde genomföras. Det från utredningen härför huvudsakligen anförda skälet, eller att den av de sakkunniga föreslagna metoden för kvalifikationstidens beräkning och förläggning icke vore lämplig för hembiträdenas vidkommande, upptages till närmare diskussion i annat sammanhang. Såsom där anföres, anse de sakkunniga, att de särskilda arbetsförhållandena för hembiträdenas vidkommande icke skäligen böra föranleda till uppställande i berörda hänseende av särbestämmelser för dem. Några principiella skäl i övrigt mot att låta den allmänna semesterlagen gälla jämväl för hembiträdena torde icke finnas. Den omständigheten, att hembiträdenas arbetstid icke reglerats utan får sägas vara obestämd, kan i vart fall icke föranleda till att något undantag skulle behöva göras för hembiträdena. För den händelse så skulle ske, finge m a n uppställa undantagsbestämmelser för en rad olika yrkesgrupper. Fördelen av en enhetlig lagstiftning måste understrykas. I de för de sakkunnigas arbete givna direktiven uttalas särskilt, att vid utredningen borde undersökas, i vad mån förmånen av semester kunde beredas

128 säsongarbetare samt eljest icke för bestämd tid anställda arbetare. De sakkunniga vilja rörande denna fråga anföra följande. Beträffande säsongarbetare och övriga för kort tid anställda arbetare kan man visserligen icke med fog göra gällande, att de hava behov av semester som rekreation i annat fall än då anställningarna följa omedelbart efter varandra, så att vederbörande faktiskt är oavbrutet sysselsatt under hela året. Med den allmänna synen på semesterrätten, att denna är en förmån, som man intjänar successivt genom anställning och arbete, är det dock väl förenligt, att semester tillerkännes även säsongarbetare och övriga korttidsarbetare. Har man väl accepterat denna uppfattning av semesterförmånens innebörd, tala nämligen, såvitt de sakkunniga kunna finna, inga principiella skäl för att något särskilt undantag göres för säsongarbetarna eller någon särskild grupp av dem. Att dessa grupper av arbetare falla under lagen synes ock vara väl förenligt med den allmänna läggningen av förslaget. Huruvida lagen i praktiken kommer att medföra någon förmån för säsongarbetarna är direkt beroende på huru kvalifikationsvillkoret för rätt till semester utformas och särskilt då huru lång den anställningstid göres, som skall berättiga till semester. Detta spörsmål diskuteras närmare i kapitlet om de grundläggande förutsättningarna för rätt till semester.

Frågan om kategoriklyvning. Det av kommittén angående privatanställda framlagda förslaget till lag om arbetsavtal utgick, såsom framgår av den tidigare lämnade översikten av kommitténs förslag, vid fastställandet av de materiella förmånerna i arbetsavtalet från en uppdelning av arbetstagarna i tre grupper allt efter arten av den befattning, som vederbörande arbetstagare innehar och det arbete han har att utföra. Genom denna s. k. kategoriklyvning hänfördes till en grupp arbetstagare i ledande ställning och innehavare av sådan befattning, som kräver särskilda kvalifikationer och högre genom studier eller erfarenhet förvärvad utbildning. Till en andra grupp hänfördes arbetstagare, som hava till uppgift att utföra kontorsarbete samt försäljnings-, förmedlings- eller annat sådant kommersiellt arbete, ävensom arbetstagare, som hava till uppgift att utföra arbete, som kräver genom studier förvärvad utbildning. Den tredje gruppen skulle omfatta övriga arbetstagare eller med andra ord sådana, som äro att hänföra till arbetare och med dem jämställda. Till stöd för sitt förslag om en dylik kategoriklyvning anförde kommittén i samband med behandlingen av frågan om uppsägningstiden för ett arbetsavtal följande. I praxis förekommer en synnerligen skiftande serie av uppsägningstider. Skulle i en lagstiftning upptagas en för alla arbetstagare gemensam uppsägningstid, bleve följden den, att densamma måste fastställas till den lägsta för någon arbetstagarkategori i praxis gällande. Även om en sådan bestämmelse vore av ett visst varde för en del kategorier, kunde det knappast undgås, att densamma beträffande de

129 kategorier, där exempelvis en månads eller längre uppsägningstid vore sedvanerättsligt gällande, skulle innebära ett steg tillbaka och motverka den tendens, som lagstiftningen har att stödja. Därför torde olika bestämmelser böra fastställas för olika grupper av arbetstagare. Givet är, att en sådan indelning i möjligaste mån måste söka att anpassa sig efter gängse sedvänjor såväl beträffande uppsägningstidens längd som vid bestämmandet av till respektive grupper hörande arbetstagare. N å g o n s ä r s k i l d m o t i v e r i n g till att k o m m i t t é n f ö r o r d a d e olika l ä n g d p å sem e s t e r n för d e t r e g r u p p e r n a av a r b e t s t a g a r e l ä m n a d e s icke i b e t ä n k a n d e t . B e t r ä f f a n d e d e n n a fråga a n f ö r d e s e n d a s t , a t t d e n föreslagna s e m e s t e r t i d e n t o r d e för de t v å första g r u p p e r n a m o t s v a r a v a d s o m t i l l ä m p a d e s i p r a x i s i n o m åtskilliga o m r å d e n o c h för d e n tredje g r u p p e n överstiga d e n d å v a n liga s e m e s t e r t i d e n , v i l k e n d o c k enligt k o m m i t t é n s u p p f a t t n i n g v o r e för k n a p p för att fylla sin u p p g i f t att b e r e d a tillfälle till rekreationI a v g i v e n r e s e r v a t i o n m o t k o m m i t t é n s förslag a n f ö r d e en l e d a m o t (herr Sigfrid H a n s s o n ) i h u v u d s a k följande. Med kategoriklyvningen har, enligt min mening, lagen givits karaktären av en undantagslagstiftning till förmån för de bättre ställda arbetstagarkategorierna. Det torde visserligen förhålla sig så, att de av kommittén föreslagna minima beträffande uppsägningstid, sjukavlöning och semester i stort sett överensstämma med praxis inom de olika arbetsområdena. Syftet med denna lagstiftning bör väl också vara att i huvudsak kodifiera praxis. Man har likväl anledning att ställa sig betänksam mot att det i en modern social lagstiftning företages en uppdelning av medborgarna i klasser med tanke på i lagen stipulerade förmåner. Den svenska sociallagstiftningen saknar ju också motstycke till den nu föreslagna kategoriklyvningen. Denna torde ej heller stå i samklang med de tendenser, som känneteckna den demokratiska samhällsutvecklingen. Redan med hänsyn därtill har jag icke ansett mig kunna biträda lagförslaget i nämnda hänseende. Men även rent praktiska skäl ha varit avgörande för mitt ståndpunktstagande. Det har nämligen visat sig vara omöjligt att företaga en kategoriklyvning efter något så när rättvisa och oklanderliga grunder. Därför kommer genomförandet av kategoriklyvningen otvivelaktigt att giva anledning till missräkning och missnöje i de kretsar, där man ställt de största förhoppningarna på lagstiftningens förmåga att rättvist reglera anställnings- och arbetsvillkoren. De av kommittén föreslagna semesterbestämmelserna bära vittnesbörd om hur orimlig en sådan kategoriklyvning kommer att bliva i praktiken. F r å n att väsentligen hava varit ett nådevedermäle för vissa på den sociala rangskalan relativt högt stående arbetstagare har semestern mer och mer betraktats som gottgörelse för med arbetet förenade ansträngningar. Om man gör semestern till föremål för lagstiftning av det slag, varom nu är fråga, måste självklart sistnämnda synpunkt vara avgörande. Det förhåller sig också odisputabelt så, att det högt uppdrivna arbetstempot med den därav föranledda ökade fysiska och psykiska ansträngningen utgör det tyngst vägande skälet till förmån för kravet på årlig semester. I stor utsträckning måste arbetare i egentlig mening, alltså sådana som enligt kommitténs förslag skola hänföras till den tredje och sämst lottade kategorien, utföra sitt arbete under förhållanden, som i ännu högre grad påkalla semestern ur rekreationssynpunkt än de förhållanden, under vilka vissa av de arbetstagargrupper utföra sitt arbete, vilka enligt kommitténs förslag skola lagligen tillförsäkras avsevärt bättre semesterförmåner än kroppsarbetarnas. En bruks-, fabriks- eller kommunikationsarbetare, som nödgas utföra en stor del av sitt arbete nattetid, utsattes säkerligen för lika stora risker att bliva överansträngd som personer, vilka utföra t. ex. arbetslednings- eller kontorsarbete på dagen. Men för en sådan arbetstagare skall lagstiftningen, enligt kom9—375253

130 mittens förslag, föreskriva en minimisemester av endast en vecka per år, medan motsvarande förmån för arbetsledaren skall utgöra tre och för kontoristen två veckor. Naturligtvis har jag med detta icke velat säga, att den för de sistnämnda arbetstagarkategorierna föreslagna semestern blivit för rundligt tilltagen, och jag har ej heller blundat för det faktum, att kommitténs förslag i allt väsentligt överensstämmer med den praxis, som utbildats i vårt land på detta område. Jag ifrågasätter däremot lämpligheten av att lagen så att säga auktoriserar den uppfattningen, att kroppsarbetaren ovillkorligen skall ställas i en lägre klass än andra arbetstagare t. o. m. när det gäller att mäta ett av arbetet betingat behov av vila och rekreation. J ä m v ä l två a n d r a l e d a m ö t e r a v k o m m i t t é n ( h e r r a r Gustav S ö d e r l u n d och I w a r Sjögren) f r a m h ö l l o i a v g i v n a s ä r s k i l d a y t t r a n d e n s v å r i g h e t e n att i p r a k t i k e n g e n o m f ö r a d e n föreslagna k a t e g o r i k l y v n i n g e n . I de över k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e a v g i v n a y t t r a n d e n a h a r f r å g a n o m k a t e g o r i k l y v n i n g o c h m ö j l i g h e t e n a t t i p r a k t i k e n g e n o m f ö r a en s å d a n u p p d e l n i n g , s o m av k o m m i t t é n föreslagits, f ö r a n l e t t en livlig d i s k u s s i o n . Av d e m y n d i g h e t e r och o r g a n i s a t i o n e r , s o m f ö r o r d a d e förslaget i denna p u n k t , a n f ö r d e s bland annat följande. Medicinalstyrelsen ansåg det vara vanskligt att uppdela de heterogena grupper av arbetstagare, som lagförslaget avsåge, i tre kategorier, mellan vilka några bestämda gränser i många fall vore svåra att uppdraga. På grund härav kunde det befaras, att uppdelningen skulle föranleda en mångfald tvistigheter. En uppdelning, varigenom arbetstagarna indelades i allenast två grupper, den ena omfattande dem, vilkas arbete krävde särskild, genom studier förvärvad utbildning eller eljest påkallade särskilda kvalifikationer (anställda), och den andra övriga arbetstagare, syntes vara ägnad att minska gränsfallens antal. Länsstyrelserna i Uppsala och Kalmar län samt flera handelskamrar ansågo sig icke böra göra någon invändning i princip mot kommitténs förslag om kategoriklyvning. Daco anförde, att en sådan kategoriklyvning, som förordades av kommittén, icke vore okänd inom vår lagstiftning. Den förelåge bland annat i form av författningar rörande arbetsvillkor inom hela den offentliga förvaltningen. Kategoriklyvningen förekomme även i sociallagstiftningen såsom i lagen om arbetstidens begränsning, från vars tillämpning hela den stora gruppen av anställda vore utesluten. Det förefölle ofrånkomligt, att en lag, som omfattade arbetstagare av alla kategorier, måste fastställa olika bestämmelser för dessa. De villkor, under vilka de olika arbetstagarna arbetade, vore nämligen synnerligen skiftande. Om man ville åstadkomma ett för de anställda avsett skydd, torde man knappast kunna undgå en kategoriklyvning, vare sig denna skulle ske på det ena eller det andra sättet. Vissa svagheter framträdde dock vid en granskning av det sätt, på vilket kommittén löst uppgiften. Svenska kontoristföreningarnas förbund samt riksförbundet för affärsanställda uttalade i gemensamt yttrande, att en lagstiftning, som skulle bliva till gagn för de anställda, måste taga hänsyn till den sedvänja, som utformats inom olika arbetsområden, och sålunda omfatta olika bestämmelser för olika grupper. I princip syntes intet vara att erinra gentemot den gruppindelning, som föreslagits av kommittén. Då det emellertid icke kunde bestridas, att de föreslagna reglerna kunde giva rum för olika tolkningar, förefölle det nödvändigt, att utformningen av bestämmelserna underkastades en överarbetning. Sveriges advokatsamfund anslöt sig till kommitténs förslag i fråga om kategoriindelningen. Sveriges skogsägareförbund förklarade, att förbundet icke funne sig

131 behöva göra någon erinran mot det sätt, på vilket de tre skilda kategorierna avgränsats från varandra. Svenska teknologföreningen ansåg sig böra med bestämdhet hävda sin åsikt om nödvändigheten av någon sorts gruppindelning, även om indelningsgrunden, sådan den i lagförslaget framkomme, kunde diskuteras, på grund av att i praktiken svårigheter i ett antal gränsfall kunde uppstå. Sveriges köpmannaförbund ansåg, att någon invändning icke kunde göras gentemot den föreslagna kategoriklyvningen. Kommittén hade i stort sett lyckats övervinna svårigheterna i fråga om gränsdragningen mellan de olika grupperna genom att på ett lyckligt sätt karakterisera dessa grupper. Med ledning av den givna definitionen torde man i praktiken i allmänhet utan tvekan kunna avgöra, till vilken kategori en arbetstagare borde hänföras. Sveriges industriförbund, som i sitt yttrande endast uppehållit sig vid de anställda i egentlig mening, förklarade, att en uppdelning av dessa i två särskilda grupper kunde komma att vålla praktiska svårigheter vid tillämpningen. Förbundet funne likväl icke något att invända i princip mot förslagets ståndpunkt. Skäl att frångå densamma syntes desto mindre föreligga, som förslaget härutinnan stödde sig på gällande praxis. Svenska arbetsgivareföreningen anförde, att alla skyddsbestämmelser, såsom angående rätt till semester och avlöning vid sjukdom, borde utmönstras ur en lagstiftning om arbetsavtalet. Föreningen framhöll vidare, att en differentiering mellan olika arbetstagarkategorier icke vore motiverad, därest lagstiftningen lades på det sätt, föreningen föreslagit. Utginge man emellertid från att i en lagstiftning skulle sammanföras all av kommittén ifrågasatt reglering av arbetsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare och att de olika arbetstagarkategorierna därvid skulle garanteras förmåner i huvudsaklig överensstämmelse med de i praktiken utgående, hade man givetvis ej kunnat undgå att göra en uppdelning mellan olika grupper av arbetstagare. Det vore otvivelaktigt förenat med nästan oöverstigliga svårigheter att på någorlunda tillfredsställande sätt beskriva de olika grupperna på sådant sätt, att gränsdragningen icke bleve alltför besvärlig att tillämpa i praktiken. Föreningen framförde härefter vissa erinringar mot den föreslagna indelningen men anförde vidare, att de med en kategoriklyvning av den föreslagna beskaffenheten förenade bristerna icke bleve så framträdande, för den händelse man undvikit att till denna konstruktion knyta bestämmelser om sociala förmåner med tvingande natur. I flertalet y t t r a n d e n a v s t y r k t e s e m e l l e r t i d förslaget o m k a t e g o r i k l y v n i n g . Av y t t r a n d e n a i d e n n a del m å följande h ä r o m n ä m n a s . Socialstyrelsen anförde, att den av kommittén verkställda indelningen av arbetstagarna i tre grupper motsvarade i huvudsak faktiskt existerande förhållanden inom vissa yrkesområden. Kommitténs förslag i detta avseende kunde därför anses ansluta sig till den av kommittén hävdade uppfattningen, att lagstiftningen väsentligen borde anpassas efter de rådande förhållandena. Det måste emellertid konstateras, att varje försök att i lagstiftningsväg genomföra och fastslå en sådan kategoriklyvning mötte stora svårigheter. Kommitténs motivering till ifrågavarande bestämmelser lämnade knappast någon närmare ledning för tillämpningen. Socialstyrelsen anförde vissa exempel till belysande av de svårigheter, som skulle uppstå vid avgörandet av frågan, till vilken kategori en viss arbetstagare skulle hänföras. Styrelsen uttalade vidare, att det, med den utformning förslaget erhållit, icke torde kunna undvikas, att stor osäkerhet och en mängd tvister skulle uppkomma på grund av olika meningar om den rätta innebörden av uppdelningen. Socialstyrelsen förordade, att en lagstiftning om det individuella arbetsavtalet jämväl skulle angiva de minimikrav, som ur allmän synpunkt kunde anses påkallade för samtliga arbetstagare i mera varaktiga anställningsförhållanden. En differentiering mellan olika arbetstagarkategorier av förmånernas omfattning ansåg styrelsen sålunda icke böra ifrågakomma i en dylik lag. Styrelsen uttalade emellertid,

132 att lagstiftningen kunde kompletteras med speciallagar för särskilda yrkesområden, i den mån så befunnes påkallat med hänsyn till att vissa arbetargrupper icke i tillbörlig grad kunde tillvarataga sina berättigade intressen. Arbetsdomstolens ordförande ansåg det vara grundat på de samhälleliga och ekonomiska förhållandena, att arbetstagare av olika kategorier faktiskt åtnjöte olika stora förmåner. I den mån en viss stadga uppnåtts, så att mara kunde stödja sig på en någorlunda utbildad praxis, borde det icke heller föreligga något hinder att lagstiftningsvägen fastslå denna och sålunda bestämma, att arbetstagare av angivna kategorier skulle hava vissa, sinsemellan olika stora förmåner, naturligen under förutsättning att statsmakterna funne denna praxis i och för sig rimlig och behovav lagstiftning förelåge för att hindra oskäliga försök att tränga tillbaka den ena eller andra kategorien. I likhet med socialstyrelsen förordade arbetsdomstolens ordförande, att i en lagstiftning om det enskilda arbetsavtalet jämväl skulle upptagas minimibestämmelser rörande vissa sociala förmåner, avpassade efter vad i praxis lägst gällde för de egentliga kroppsarbetarna. Pä grundval av en sådan lagstiftning kunde sedermera en speciallagstiftning för olika arbetstagarkategorier uppbyggas. Lantbruksstyrelsen förklarade, att kategoriklyvningen vore ägnad att medföra osäkerhet vid lagens tillämpning, enär ej sällan svårighet måste förväntas föreligga att avgöra, till vilken kategori vederbörande arbetstagare vore att hänföra. Svårigheter av detta slag vore att vänta även inom jordbrukets arbetsområde. överståthållarämbetet ansåg kategoriklyvningen vara föga tillrådlig, detta redan av den anledningen att det måste vara förenat med hart när oöverstigliga svårigheter att i lagtexten giva tydlig och uttömmande definition på de olika grupperna. Med allt erkännande av kommitterades strävan att nå sådana, efter praxis anpassade definitioner, kunde ämbetet icke finna, att förslaget i denna del vore godtagbart. Särskilt vore gränsen mellan den första och den andra gruppen mycket svävande. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhöll, att bestämmelserna om gränsdragning mellan de olika grupperna vore sä vaga, att det måste anses förenat med stora svårigheter att i tolkningsväg avgöra, till vilken grupp en viss arbetstagare vore att hänföra. Förhällandet vore så mycket betänkligare, som bestämmelserna skulle vara av tvingande natur. Länsstyrelsen lämnade vissa exempel på gränsdragningens löslighet. Länsstyrelsen i Västmanlands län anförde, att en gruppindelning sådan som den av de sakkunniga föreslagna icke kunde undgå att få karaktären av ett slags social rangrulla, föga förenlig med vär tids allmänna åskådning och därför olämplig att fixera i en lagtext. Gränsdragningen mellan de olika kategorierna vore uppenbarligen en mycket vansklig uppgift, som knappast kunde anses lyckligt löst i förslaget. Länsstyrelsen i Kopparbergs län förklarade, att kategoriklyvningen måste ingiva allvarliga betänkligheter. Med lagförslagets uppdelning av de anställda erhölle de bättre ställda arbetstagarna en lagfästad förmänsställning, vilken icke torde vara motiverad av deras olika arbetsuppgifter men som komme att ställa de kroppsarbetande arbetstagarna i en inom den sociala lagstiftningen i övrigt icke förekommande undantagsställning. Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap anförde, att svårigheter torde komma att uppstå för det praktiska jordbruket vid tillämpning av de föreslagna bestämmelserna om uppdelning av arbetstagarna i olika grupper. Speciellt inom det mindre jordbruket förekomme sålunda, att en och samma person vid skilda tidpunkter utförde arbeten av sådan olika art, att han skulle kunna hänföras än till den ena, än till den andra gruppen. Svenska lantarbetsgivarnes centralförening ansåg, att kategoriklyvningen vore att beteckna som förslagets svagaste punkt. En uteslutning därav syntes vara önskvärd, oavsett om lagen gäves en vidare eller trängre omfattning, enär densamma

133 genom sin i allmänna ordalag hållna beskrivning av de olika grupperna alltid komme att utgöra ett incitament till tvist. Landsorganisationen ansåg redan av principiella skäl den av kommittén föreslagna klassindelningen av arbetstagarna vara förkastlig, i det att den byggde pä en för modern samhällsuppfattning främmande och i allt olika värdering av olika medborgargruppers insatser i produktionsprocessen. Därtill komme, att kategoriklyvningen vore praktiskt omöjlig att genomföra. Den verklighet, den avsäge att reglera, vore alltför skiftande och underkastad en alltför snabb omvandling att låta sig infånga i en legal gruppering. Kommittén hade sökt komma tillrätta med problemet genom att giva denna gruppering en abstrakt och tänjbar utformning men därmed endast åstadkommit ytterligare svårigheter vid avgränsningen av de olika kategorierna och över huvud vid lagens tolkning och tillämpning. Det avgörande argumentet mot kategoriklyvningen vore emellertid icke dessa praktiska svårigheter utan det befästande, den betydde, av en i upplösning stadd klassgruppering av arbetstagarna. Svenska industritjänstemannaförbundet förklarade sig icke kunna uppfatta kategoriindelningen annat än som ett tekniskt hjälpmedel, enär en dylik klassindelning av de anställda näppeligen kunde anses hava ingått eller böra ingå i den föreslagna lagstiftningens syfte. Förbundet instämde i de av reservanterna, herrar Söderlund. Sjögren och Hansson,, anförde synpunkterna emot en kategoriklyvning samt framhöll för egen del, att särskilt den föreslagna summariska uppdelningen av tjänstemännen i en högre och en lägre klass vore att göra våld på en verklighet, som uppvisade alla möjliga skiftningar och kombinationer av tjänsteställningar, utbildning, ansvar etc. Förbundet vore övertygat om att varje försök att genomföra en dylik indelning skulle medföra otaliga tvistigheter mellan såväl arbetsgivare som tjänstemän och de sistnämnda sinsemellan. I varje fall gällde detta industriens och säkert även handelns stora tjänstemannakårer. Det vore förbundets bestämda uppfattning, att den av de sakkunniga förordade kategoriindelningen, även om denna utformades på ett bättre sätt än som skett, likväl till och med teoretiskt vore orimlig och ogenomförbar, därför att begrepp sådana som ledareskap, utbildning, erfarenhet och ansvar eller liknande uppvisade alla möjliga grader och nyanser och därföi aldrig kunde användas såsom särskiljande kännetecken. Vidare framhölls i yttrandet den risk för sammanhållning och därmed också för organisationsarbetet inom de anställdas led som en genom lag tvångsvis genomförd klassindelning av detta arbetstagarskikt skulle innebära. Förbundet hävdade, att beräkningen av flera av de viktigare anställningsvillkorens storlek måste grunda sig på faktorer, som kunde angivas i bestämt fixerade belopp, såsom lön, anställningstid och eventuellt ålder, därest Ingen icke skulle föranleda otaliga tvister och svårigheter för såväl de anställda som arbetsgivarna. Kooperativa förbundet ansåg, att kategoriuppdelningen med vad därav följde vore betänklig och i praktiken måste leda till mycket betydande svårigheter. Förbundet anförde, att lagen borde innehålla en bestämmelse om att vissa materiella förmåner i arbetsavtalet, bland annat angående semester, borde utgå under hänsynstagande till gängse praxis. Skulle det emellertid vid ett närmare övervägande befinnas vara förenat med för stora svårigheter att på sådant sätt inrymma hänsyn till praxis rörande de materiella förmånerna, ville förbundet förorda, att enhetliga och för alla arbetstagare lika gällande minimibestämmelser infördes. Byggdes lagstiftningen pä den sociala kategoriklyvningens principer och inbjödes lagstiftaren att fastställa de materiella villkoren för de olika folkgrupperna, dä inleddes en utveckling, som lätt nog kunde resultera i att det fria förhandlings- och avtalsväsen, som nu reglerade arbetsvillkoren, trängdes tillbaka och ersattes med rent politiska avgöranden. De risker för samhällslivet, som en sådan utveckling inneslöte, vore så betydande, att man hade anledning avråda från även det lilla steg i den antydda riktningen, som vissa punkter i det föreliggande förslaget innebure.

134 De sakkunniga vilja till frågan om kategoriklyvning anföra följande. Den på de sakkunnigas begäran av socialstyrelsen verkställda utredningen angående olika arbetstagares semesterförmåner giver klart vid handen, att en mycket stor skillnad fortfarande föreligger mellan olika arbetstagare i fråga om rätten till semester. Att så är förhållandet, har även länge varit känt. På liknande sätt förhåller det sig med andra materiella förmåner, som genom en anställning tillkomma arbetstagaren. Häri är även att söka grunden till det av kommittén angående privatanställda framlagda förslaget om en uppdelning av arbetstagarna i skilda grupper. För den händelse man i likhet med nämnda kommitté önskar erhålla en lagstiftning, som i princip icke är tvingande utan kan sättas ur spel genom existerande sedvänja eller genom bestämmelser i ett kollektivavtal, är det uppenbarligen naturligt, att m a n vid utformandet i lagtext av bestämmelserna om de materiella förmånerna så nära som möjligt söker följa praxis. Eljest kunde ju en sådan icke önskvärd situation uppkomma, som att lagen tillerkände en grupp befattningshavare semester av viss längd, medan en del av dessa befattningshavare, på grund av att de ingått ett kollektivavtal och därvid icke haft möjlighet att uppnå så stora förmåner som de i lagen omnämnda, finge åtnöja sig med en väsentligt kortare semester. Men skall man i lagtext söka följa den praxis i fråga om förmånernas utmätande, som faktiskt förefinnes, kan man icke heller undvika att giva särskilda bestämmelser om en differentiering av förmånernas storlek mellan olika grupper av arbetstagare. Att en sådan uppdelning väl ej heller kan sägas vara omöjlig att företaga torde få anses vara styrkt genom det förhållandet, att lagstiftningen om semester i åtskilliga länder utgår från att vissa arbetstagare skola vara berättigade till en längre semester än andra. Den av internationella arbetsorganisationen antagna konventionen angående semester för sjöfolk innehåller även en kategoriklyvning. För befälhavare, annat befäl och radiotelegrafister skall sålunda enligt konventionen semestern utgöra minst tolv arbetsdagar, medan semestern för andra medlemmar av besättningen bestämmes till minst nio arbetsdagar. Det lagförslag om rätt till semester, som de sakkunniga nu framlägga, avser emellertid ingalunda att vara någon dispositiv lagstiftning, som nära ansluter sig till gällande praxis. De sakkunniga föreslå i stället antagandet av en social skyddslagstiftning av tvingande karaktär. Ändamålet med den föreslagna lagstiftningen är, att man skall se till, att semester i erforderlig utsträckning kommer alla arbetstagare till del. Skulle man i en sådan lagstiftning utmäta olika förmåner åt olika arbetstagare och därvid även följa en indelning, som gynnar personer i ledande ställning eller över huvud dem som icke tillhöra kroppsarbetarnas led, finge det en karaktär av undantagslagstiftning för de i samhället bäst ställda kategorierna, medan kroppsarbetet skulle sättas i en lägre klass. Detta gäller även de från vissa håll framkomna förslagen alt lägga avlöningens storlek till grund för utmätandet av längden å den årliga semestern. En dylik lagstiftning skulle enligt de sakkunnigas uppfattning sakna stöd i rättsmedve-

135 tandet i vårt land och i övrigt innebära en nyhet bland våra sociala skyddsbestämmelser. Resultatet av en sådan lagstiftning kommer med säkerhet att bliva, att de personer, som erhålla de mindre förmånerna, komma att anse sig vara utsatta för en undantagslagstiftning och känna sig vara orättvist behandlade. Man kan förutse ständiga tvister om den rätta placeringen av varje yrkesgrupp med hänsyn till de fastställda förmånernas storlek. Det kan ej vara lämpligt att genomföra en lagstiftning av sådan karaktär, att m a n redan i förväg kan med bestämdhet förutse, att lagstiftningen kommer att skapa allmänt missnöje. Till förmån för en kategoriklyvning vid utmätandet lagstiftningsvägen av semesterförmånens längd har det ibland anförts, att det skulle för arbetsgivarna vara väsentligt lättare rent ekonomiskt sett att bära en längre semester för kontorspersonalen än för arbetarna. Den förstnämnda gruppen är nämligen mycket mindre till antalet än den senare, vartill kommer, att det ofta icke torde vara nödvändigt att skaffa en vikarie för en kontorist som åtnjuter semester. Till vad sålunda anförts om möjligheten för arbetsgivarna att lättare bära kostnaden för en förlängd semester för kontorspersonalen än för arbetarna vilja de sakkunniga anföra, att detta skäl ej är av principiell natur och alltså icke kan tillmätas betydelse vid diskussionen om lämpligheten av att i lagstiftningen införa en kategoriklyvning. Det anförda tyder i stället på att kontorspersonalen själv kan utan samhällets hjälp förskaffa sig semester av erforderlig utsträckning. Att så är förhållandet framgår också klart av den hittillsvarande utvecklingen. De sakkunniga vilja emellertid i detta sammanhang framhålla, att en minimilagstiftning för de sämst ställda arbetstagarna icke på något sätt riktar sig mot de grupper av anställda, som redan kommit i åtnjutande av bättre förmåner än vad lagen bjuder. Det skulle vara synnerligen olyckligt, om lagens genomföranele skulle tagas till intäkt för en försämring av nu utgående semesterförmåner för någon grupp av arbetstagare. Detta lärer dock icke behöva befaras. Vad särskilt beträffar kontors- och affärsanställda kan det antagas, att denna grupp av arbetstagare efter lagens genomförande snarast kommer att befinna sig i ett bättre läge gentemot arbetsgivarna än tidigare. De kunna nämligen hänvisa till att det sedan gammalt varit rådande ett visst förhållande mellan dem och arbetarna beträffande längden på semestern och att arbetarna genom lagen lyfts upp på en högre nivå. Otvivelaktigt är behovet av semester växlande, beroende på det slags arbete vederbörande har. Vissa arbetsuppgifter äro mera pressande, och det måste därför i och för sig anses mera behövligt för dessa arbetstagare än för andra med en längre tids avkoppling under varje år. Ur sådana synpunkter skulle det vara väl förenligt med en skyddslagstiftnings karaktär att införa en gradering av semesterns längd för olika grupper av arbetstagare. Härvidlag är det dock omöjligt att gå på en sådan uppdelning av arbetstagarna, som föreslogs av kommittén angående privatanställda och som ansluter sig till de för närvarande utgående semesterförmånerna för skilda grupper av arbetstagare.

136 Man torde nämligen ingalunda kunna säga, att det intellektuella arbetet exempelvis inom kontorsyrket i och för sig är mera pressande än kroppsarbete och att därför längre semester för denna personalgrupp skulle vara nödvändig. Det förhåller sig tvärtom så, att åtskilliga former av kroppsarbete utföres under sådana förhållanden och är så betungande att de därmed sysselsatta därför borde sättas i en förmånligare ställning än övriga arbetstagare, därest man skulle genomföra en lagstiftning med semeslerrätten graderad efter behovet av vila. Som exempel å arbetstagare, vilka skulle vara i behov av en längre årlig semester än övriga arbetstagare, kan nämnas gruvarbetare, vissa grupper av järnbruksarbetare, sjuksköterskor samt i allmänhet arbetstagare med nattjänstgöring. I detta sammanhang bör det observeras, att den moderna industrien med sin högt uppdrivna arbetsintensitet ofta kan medföra en snabb förslitning av den mänskliga organismen. De sakkunniga hava diskuterat möjligheten av att låta utföra en vetenskapligt lagd undersökning av olika yrkesgruppers skilda behov av semester. Emellertid hava de sakkunniga därvid måst stanna vid den uppfattningen, att det icke är möjligt att genom en sådan undersökning vinna resultat, som kunna läggas till grund för utmätning i lagtext av skilda förmåner i avseende å semester för olika arbetstagargrupper. Det skulle sålunda säkerligen vara mycket svårt redan att bestämma vem som skulle utföra undersökningen. Denne måste nämligen hava tillräckligt stor auktoritet i alla läger för att det resultat, vartill han skulle komma, bleve godtaget, utan att några grupper skulle anse sig vara orättvist behandlade. Även om denna fråga skulle kunna ordnas på ett tillfredsställande sätt, komme det likväl otvivelaktigt att visa sig vara omöjligt att i lagtext särskilja dem, som genom undersökningen funnits vara i behov av en längre semester. Det är nämligen icke gärna tänkbart att härvidlag på ett rättvist sätt gruppera alla de tusentals olika befattningar, som förekomma i verkligheten. I ett modernt samhälle skiftar karaktären avolika arbetsuppgifter ständigt. Nya arbetsuppgifter tillkomma och redan bestående växla karaktär. Av yttrandena över förslaget till lag om arbetsavtal framgår även, att jämväl de myndigheter och organisationer, som i princip gåvo sin anslutning till den föreslagna kategoriklyvningen, tämligen enstämmigt anförde kritik mot den föreslagna lösningen av frågan. I vissa yttranden lämnas sålunda exempel på särskilda arbetsuppgifter, som omöjligen låta sig hänföra till någon av de tre i lagförslaget angivna grupperna. Det kan ej heller anses vara ett lättare utan i stället säkerligen ett mycket svårare problem att göra en uppdelning av olika arbetstagare ur synpunkten av deras behov av semester. Vilken indelningsgrund som härvidlag än valdes och huru bestämmelserna i detta hänseende än utformades torde det därför icke vara möjligt att undgå svårigheter vid tolkning av lagtexten. Det kan ej anses vara lämpligt med speciellt svårtolkade bestämmelser i en lagstiftning av tvingande karaktär. Med hänsyn till de synpunkter som sålunda anförts hava de sakkunniga funnit sig icke kunna förorda någon undersökning av behovet av årlig semester inom skilda yrkesgrupper. De sakkunniga vilja vidare bestämt av-

137 styrka varje uppdelning av arbetstagarna i skilda grupper i en lagstiftning angående semester och detta oberoende av ur vilken synpunkt en uppdelning skulle ske. Det av de sakkunniga framlagda lagförslaget innebär i enlighet härmed en minimilagstiftning med lika förmåner åt alla arbetstagare. Man har sålunda måst bortse från att somliga yrkesgrupper kunna hava större behov av semester än vad som kommer att tillerkännas dem genom lagstiftningen. På samma sätt får man bortse från att genom lagstiftningen åt någon arbetst ägargrupp kan bestämmas längre semester än som kanske ur rekreationssynpunkt vore strängt nödvändigt för just denna grupp. Självfallet är vidare, att man i en lagstiftning måste bortse från de individuellt skiftande behoven av semester på grund av försämrad hälsa. En lagstiftning med minimikaraktär och samma förmåner för alla måste också sägas vara den enda lämpliga, då fråga är om en social skyddslagstiftning. Det är nämligen här fråga om att göra ett ingrepp i den avtalsfrihet, som eljest principiellt tillkommer parterna på arbetsmarknaden. Ett sådant ingrepp bör göras så litet omfattande som är möjligt för att man ändock skall kunna få de synpunkter tillgodosedda, som man velat vinna genom lagstiftningen. Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits måste en lagstiftning på detta område utformas på sådant sätt, att man icke därigenom främjar en utveckling fram mot att staten skulle helt bestämma anställningsvillkoren på arbetsmarknaden och att alltså den principiella avtalsfriheten skulle upphöra. Liksom de arbetstagare, vilka vid lagstiftningens genomförande hava längre semester än den däri föreskrivna, icke komma att beröras därav, kommer det även i fortsättningen att stå öppet för de särskilda grupperna av arbetstagare att genom förhandlingar med arbetsgivarna förbättra de genom lagstiftningen tillerkända semesterförmånerna. De sakkunniga vilja slutligen anföra, att en fördelning av olika semesterförmåner efter en sådan indelningsgrund som arbetstagarnas ålder iigger på ett helt annat plan än den nu diskuterade. Vid en sådan fördelning är det icke fråga om ett särskiljande av olika arbetstagargrupper eller yrken utan alla arbetstagare behandlas lika. De principiella synpunkter, som anförts till belysande av spörsmålet om en kategoriklyvning, kunna alltså icke åberopas vid behandlingen av frågan om semesterförmånens utmätande med hänsyn till arbetstagarnas ålder. Frågan härom torde därför lämpligast böra behandlas i annat sammanhang (se sid. 170).

De grundläggande förutsättningarna för rätt till semester. Som allmän förutsättning för att en arbetstagare skall erhålla rätt till semester plägar gälla, att han oavbrutet varit anställd hos samma arbetsgivare eller vid samma företag viss tid. Ibland erfordras härutöver, att arbetstagaren utfört arbete hos arbetsgivaren eller vid företaget viss tid. I

138 praktiken är skillnaden mellan dessa två system ej så stor. Om det endast kräves, att arbetstagaren varit anställd viss tid, brukar arbetsgivaren ofta äga rätt att å semestern göra avdrag för längre tids frånvaro. Uppställes jämte kravet på viss anställningstid som villkor, att arbetstagaren utfört arbete under viss tid, brukar denne ofta få såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna sig tid, då han varit frånvarande av särskilda anledningar såsom semester, sjukdom och dylikt. De i Sverige hittills framlagda förslagen om lagstiftning angående semester hava utgått från skilda system vid uppställandet av kvalifikationsbestämmelserna. Sålunda föreslog arbetstidskommittén en bestämmelse om att arbetsgivare skulle vara skyldig att å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september bereda semester åt arbetare, som utan avbrott varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget från och med den 16 september nästföregående år och som sedan minst en månad användes till arbete, vara lagen skulle äga tillämpning. De i arbetarskyddslagen år 1931 införda bebestämmelserna angående semester innebära, att arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, bör under den varmare årstiden beredas semester under angiven tid. Kommittén angående privatanställda upptog i sitt förslag till lag om arbetsavtal en bestämmelse om att arbetstagare skulle äga rätt till årlig semester sedan ett år förflutit från det han tillträtt anställning hos arbetsgivaren. Enligt motiveringen till lagförslaget skulle semestern genomgående beräknas per det individuella anställningsåret för arbetstagarna. Kommittén föreslog vidare en avdragsregel, innebärande att semestern skulle få förkortas med en tolftedel, dock allenast med hela dagar, för varje månad under året närmast före semesterns början, som arbete icke utförts. Den enda privilegiering av de olika orsakerna till bortovaro från arbete, som föreslogs av kommittén, var att med arbetad tid skulle jämställas semestertid. De av internationella arbetsorganisationen antagna båda förslagen till konvention angående semester föreskriva, att semester årligen skall utgivas till arbetstagare efter ett års oavbruten tjänst. I den antagna rekommendationen angående semester uttalas dessutom, att den för uppkomsten av rätt till semester fordrade oavbrutna utövningen av tjänsten icke borde påverkas av avbrott, som orsakades av sjukdom eller olyckshändelse, familjetilldragelser, militärtjänst, utövande av medborgerliga rättigheter, förändring av ledningen i det företag, vari arbetstagaren vore anställd, eller tidvis återkommande oförvållad arbetslöshet, som icke överskrede viss angiven begränsning, såvitt arbetstagaren återginge till sin tjänst. Därjämte anföres i rekommendationen, att villkoret om oavbruten tjänst borde i de fall, då arbetet icke fortginge regelbundet hela året, anses fyllt, då arbetstagaren fullgjort arbete visst antal dagar under en bestämd tidrymd. Härjämte framhålles, att någon skillnad i semesterrätten icke borde uppkomma, även om arbetet utförts hos olika arbetsgivare. I enlighet härmed borde varje regering vidtaga effektiva åtgärder till förhindrande av att de kostnader, som uppkomme genom till-

139 försäkrande av semester, skulle falla uteslutande på den senaste arbetsgivaren. I den utländska lagstiftningen angående semester torde den allmännast tillämpade kvalifikationstiden för att semesterrätt skall inträda utgöra ett år. På sina håll, bland annat i Frankrike och Norge, föreskrives dock, att rätt till semester under ett färre antal dagar inträder redan efter sex månaders anställning. Att man sålunda i de olika semestersystemen uppställer krav på en viss tids anställning såsom villkor för att rätt till semester skall inträda är naturligt. Ändamålet med semestern är ju att bereda den med stadigvarande arbete sysselsatte någon tids vila. Med en gången tids uppfattning om semestern som en premie för välförhållande i arbetet är det även förklarligt, att en så lång kvalifikationstid som ett år föreskrivits. Enligt en allt vanligare uppfattning intjänar man, såsom de sakkunniga närmare utvecklat i den allmänna motiveringen, successivt rätten till semester genom anställning och arbete. Med ett sådant betraktelsesätt är det icke i och för sig givet, att man vid utformandet av kvalifikationsbestämmelserna skall bibehålla kravet på en så lång tids anställning som ett år. Det gives numera, utan att man därmed lämnar den principiella ståndpunkten, mera spelrum för vad som kan anses vara lämpligt och skäligt, då man skall fastställa de villkor, som skola vara fyllda för att semesterrätt skall inträda. Utformningen av den allmänna kvalifikationsbestämmelsen för rätt till semester blir därför beroende på vilka grupper av arbetstagare som man önskar att lagstiftningen skall bliva till positiv nytta för. Såsom de sakkunniga närmare utvecklat i den allmänna motiveringen, är grunden till att en lagstiftning angående semester nu kommer till stånd att söka i en önskan att bereda arbetstagarna erforderlig rekreation. Med denna utgångspunkt vore det naturligtvis bäst förenligt, att bestämmelserna om kvalifikationstiden utformades så, att endast de arbetstagare, som vore sysselsatta med lönearbete oavbrutet hela året och som därför vore i behov av rekreation, erhölle rätt till semester. De grupper av arbetstagare som icke arbeta under hela året, hava nämligen icke samma behov av vila. Med hänsyn härtill kunde en kvalifikationsbestämmelse om ett års anställning anses vara lämplig. Om lagstiftningen upplades efter en sådan linje, skulle semester komma att tillerkännas dem, som arbeta hela året, men, väl att märka, blott om arbetet utföres hos samma arbetsgivare. Även om man ville vid lagstiftningens genomförande bortse från de talrika arbetargrupper, som regelbundet icke innehava arbete oavbrutet under hela året, kan det emellertid ej gärna vara vare sig lämpligt eller rättvist att utforma lagbestämmelserna så, att även de arbetstagare, som arbeta hela året men hos flera arbetsgivare, skulle falla utanför lagen. De nu senast nämnda arbetargrupperna hava uppenbarligen samma behov av semester som de arbetstagare, vilka fortlöpande hava anställning hos samma arbetsgivare. Redan med hänsyn härtill kan en så lång kvalifikationsperiod som ett år icke anses vara lämplig.

140 Den avgörande omständigheten när det gäller att bestämma kvalifikationsperiodens längd är emellertid följande. Om samhället lagstiftningsvägen tillerkänner semester av viss längd åt de arbetstagare, som hava helårsanställning hos samma arbetsgivare, kommer detta, oavsett att grunden till lagstiftningen är att söka i en rekreationssynpunkt, att för dessa arbetstagare i praktiken verka som en löneförmån, ehuru detta icke kommer fullt tydligt till synes förrän i samband med att de lämna sin anställning. Det är emellertid ej rimligt, att samhället skulle tillerkänna de bäst ställda grupperna av arbetstagare en löneförmån, vilken finge bekostas av arbetsgivarna, men förvägra denna förmån åt övriga mindre väl ställda grupper av arbetstagare. Ett sådant handlingsätt skulle med rätta kunna uppväcka allmänt missnöje. Även om man därigenom avviker från den principiella grunden för lagstiftningen, måste denna därför ordnas på sådant sätt, att så stora arbetstagargrupper som möjligt komma i åtnjutande av den lagstadgade semestern med de förmåner densamma kan erbjuda. För avgörandet av frågan om vilken kvalifikationsbestämmelse som lämpligen bör stadgas för uppkomsten av semesterrätt, är det av ett betydande intresse att erhålla uppgifter om arbetskraftens rörlighet eller med andra ord den ungefärliga procenten av arbetare, som på grund av arbetsmarknadens struktur eller annan anledning regelbundet varje år hava arbetsanställning hos mer än en arbetsgivare. För åren fram till och med 1929 finnas vissa uppgifter, som belysa arbetskraftens rörlighet, sammanförda i arbetslöshetsutredningens betänkande I angående arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker (sid. 354—373). Där återfinnas sålunda uppgifier angående in- och utflyttningssiffrorna för landets olika församlingar, från 1920 års folkräkning och 1927 års arbetslöshetsräkning hämtade uppgifter angående förekomsten av yrkeskombinationer samt vissa på arbetsförmedlingsmaterialet grundade uppgifter om arbetskraftens omflyttning. Av speciellt intresse u r nu förevarande synpunkt äro vissa uppgifter, som lämr.ats av Sveriges verkstadsförening angående den frivilliga avflyttningen inom verkstadsindustriens arbetarstam under åren 1916—1929. Det framgår av dessa uppgifter, att den årliga avflyttningen av arbetare inom verkstadsindustrien var av mycket betydande dimensioner under krigsåren och fram till och med 1920. Avflyttningsprocenten varierar under dessa år mellan lägst 54'4 och högst 63'8. Från och med år 1921 är procenttalet väsentligt lägre, nämligen högst 17'8 och lägst 10*0. Även beträffande vissa andra yrken lamms i arbetslöshetsutredningens betänkande en del uppgifter angående omflyttningens storlek. De av arbetslöshetsutredningen lämnade uppgifterna om arbetskraftens rörlighet avse en tidrymd, som numera är tämligen avlägsen. Någoi mera djupgående och tillförlitlig statistik av senare år finnes härvidlag icke tillgänglig. De uppgifter, som kunna hämtas ur materialet från den »enaste folkräkningen, äro icke heller av den karaktär, att de belysa arbetskraftens rörlighet på sådant sätt, som de sakkunniga här åsyfti. En specialundersökning i frågan skulle medföra lång tidsutdräkt ocl bety-

141 dande kostnader. En sådan djupgående statistik synes ej heller vara av behovet påkallad. De sakkunniga hava ansett det vara för sitt ändamål tillräckligt, om från arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga sammanslutningar kunde erhållas uppgifter, som grundade sig på en inom respektive verksamhetsområde vunnen erfarenhet om huru stor procent av arbetarna, som innehava mer än en anställning under ett år. I avsikt sålunda att erhålla material till bedömande av i vilken utsträckning arbetstagarna årligen växla anställning, hava de sakkunniga vänt sig till svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen med en förfrågan, huruvida organisationerna vore villiga att lämna de sakkunniga på förefintligt material eller eljest på erfarenhet grundade uppgifter härom. I den till de bägge huvudorganisationerna ställda skrivelsen anhöllo de sakkunniga om svar å frågan, huru många procent av arbetarna inom olika industrioch arbetsområden, som under ett vart av åren 1932—1936 haft anställning hos mer än en arbetsgivare. Arbetsgivareföreningen och landsorganisationen hava med anledning härav infordrat uppgifter i ämnet från anslutna föreningar och fackförbund. I samband med överlämnandet till de sakkunniga av de inkomna uppgifterna betonade såväl arbetsgivareföreningen som landsorganisationen svårigheten att erhålla tillförlitliga uppgifter av ifrågavarande slag. Arbetsgivareföreningen uttalade särskilt, att föreningen ansåge det föreliggande materialet vara av sådan heterogen beskaffenhet, att en sammanställning därav vore av ringa värde. De sakkunniga måste för sin del även konstatera, att de lämnade uppgifterna i flertalet fall äro så obestämda och i övrigt synas vara grundade endast på vederbörande uppgiftslämnares egen uppfattning, att någon säker slutsats om den verkliga storleksordningen av arbetskraftens omflyttning mellan olika arbetsgivare icke torde kunna dragas. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig ej böra i detta sammanhang i sin helhet återgiva de erhållna uppgifterna. Dock torde böra omnämnas följande uppgifter, vilka synas vara av mera allmänt intresse. Sveriges verkstadsförening lämnar följande uppgifter angående antalet nyanställda och avflyttade arbetare hos föreningens medlemmar under ett vart av åren 1932—1936. Avflyttade Antagna i % av totalt i % av totalt sysselsatta sysselsatta

Antal antagna arbetare

Antal avflyttade arbetare

Medeltalet sysselsatta arbetare

5 944

10 029

38 680

1933 1934

9 754

6 691

25-2

16 528

7 520

38 657 47 503

17 548 16 999

9 366

55 915

9 877

60 722

31-4 28-0

Å r

1935 1936

34-8

25-9 17-3 15-8 16-8 16-3

Till belysande av de lämnade uppgifterna anför verkstadsföreningen följande.

142 I antalet avflyttade arbetare är icke inräknat avskedanden på grund av ålder, sjuklighet eller dödsfall. Vi vilja nämna, att undersökningen icke omfattar alla verkstäder anslutna till vår förening men att den kan betecknas som representativ. Den omfattar i runt tal 8/10 av medlemsstocken. De under året avflyttade arbetarna kunna under lågkonjunktur icke påräkna arbete omedelbart efter avflyttningen från en verkstad, under det att de arbetare, som avflyttat under de senaste åren, sannolikt så gott som omedelbart få anställning pa annat håll. Under år 1936 kan man således räkna med att samtliga fått anställning på annat håll och sålunda praktiskt taget i samtliga fall haft anställning hos mera än en arbetsgivare under samma år. Liknande gäller givetvis även de arbetare, som antagits under året, vilka kommit från annan arbetsgivare. I huru stor omfattning arbetare cirkulerat mellan till oss anslutna verkstäder låter sig svårligen beräkna. En viss del av de antagna äro sådana, som för första gången taga anställning. Om man ungefärligt uppskattar dessa förhållanden, torde man dock kunna antaga, att inemot 20 procent av de antagna komma från andra arbetsgivare, som icke tillhöra vår förening. Antalet arbetare, som inom verkstadsindustrien haft mera än en anställning hos samma arbetsgivare under året 1936, skulle följaktligen kunna beräknas motsvara 20 • 2^ omkring 20 procent (16-3 -| ), vilket med utgångspunkt från ett arbetarantal av 80 000 motsvarar 16 000 arbetare. För tidigare år inverkar svårigheten att få ny anställning. Huru detta skall kunna uppskattas är givetvis svårt att uttala sig om. Motsvarande värde torde för åren 1932 och 1933 ligga någonstädes mellan 15 och 20 procent. Under år 1934 och 1935 torde procenttalet 20 icke vara i nämnvärd grad missvisande. Svenska metallindustriarbetareförbundet meddelar, att det icke varit förbundet möjligt att i det begärda hänseendet få fram något material. Förbundet uttalar emellertid, att procenttalet av dem, som bytt arbetsplats under de angivna åren, vore så stort, att förbundet icke trodde sig om att kunna införskaffa uppgifter därom från lokalavdelningarna. Sveriges träindustriförbund upplyser, att antalet av de arbetare hos förbundets medlemmar, som under åren 1932—1936 arbetat hos jämväl annan arbetsgivare, varierat mellan 1343 och 1699 procent. I den mån övriga arbetsgivareföreningar ansett sig kunna lämna några uppgifter angående storleken av arbetskraftens omflyttning, utvisa dessa i allmänhet tämligen låga siffror. Bland de från fackförbunden lämnade uppgifterna äro omflyttningssiffrorna självfallet höga för byggnadsfacket, skogsbruket och flottningen. Av intresse är emellertid, att ganska höga siffror förekomma även inom andra yrkesområden. Sålunda variera omflyttningssiffrorna för livsmedelsarbetare mellan 15 och 20 procent, för frisörer mellan 21 och 44 procent, för bokbinderiarbetare mellan 10 3 och 171 procent samt för typografer mellan 15 och 17 procent. För hotell- och restaurangpersonalen angives en genomsnittlig omflyttningssiffra av 15 procent. I övrigt utvisa de lämnade svaren nycket låga omflyttningssiffror. För kontorister och handelsarbetare stannar omflyttningen sålunda vid 15 å 2 procent. För bryggeriarbetarna angives, att

143 endast 1 procent årligen växlar arbetsgivare. Omflyttningsprocenten varierar vidare för beklädnadsarbetarna mellan 3 och 10 och för gjuteriarbetarna mellan I l och 3 6. För gruvarbetarna angives omflyttningen genomsnittligt vara 5 procent. Även om de sålunda från arbetsgivare- och arbetarorganisationerna erhållna uppgifterna om arbetskraftens omflyttning under åren 1932—1936 måste anses såsom icke helt tillförlitliga, då de i allmänhet blott äro uppskattade, äro siffrorna likväl av intresse vid bedömandet av nu föreliggande fråga om h u r u den grundläggande bestämmelsen angående rätten till semester bör utformas. De erhållna uppgifterna bestyrka nämligen vad som kunnat antagas, eller att omflyttningen av arbetare är relativt omfattande inom vissa industrier. I själva verket byta tydligen så många arbetare årligen anställning, att det icke gärna är möjligt att i förevarande hänseende underlåta att taga hänsyn därtill. Det måste utan vidare sägas vara klart, att det ej är lämpligt med en kvalifikationsbestämmelse om så lång anställning hos samma arbetsgivare som under ett helt år för att rätt till semester skall inträda. Ett sådant villkor skulle nämligen utestänga ett mycket stort antal arbetare från erhållandet av de förmåner, som lagen skulle tillerkänna de bäst ställda arbetarna. Detta kan icke anses vara skäligt. Det gäller sålunda att till avgörande upptaga frågan om på vilket sätt man skall kunna lagstiftningsvägen tillerkänna semester åt sådana grupper av arbetstagare, som på grund av yrkets struktur ej äro helårsanställda hos en och samma arbetsgivare. Det system, som härvid närmast erbjuder sig och som giver proportionellt sett samma förmåner åt alla arbetstagare, oavsett längden av anställningstiden, är inrättandet av semesterkassor. Man kan härvidlag tänka sig, att det inrättas antingen en central kassa, omfattande alla arbetstagare inom hela landet, eller också särskilda kassor för varje yrke. Eventuellt skulle man också kunna tänka sig semesterkassor med lokal avgränsning på samma sätt som de erkända sjukkassorna. Vilken form för utformandet av ett system med semesterkassor som man än skulle välja, äro huvudprinciperna för verksamhetens bedrivande alltid desamma. Till varje medlem i en semesterkassa utfärdas sålunda en semesterbok. För varje tidsenhet, som arbete utföres — och denna enhet kan lämpligen bestämmas till så kort tid som en vecka — skall arbetsgivaren avsätta viss procent av arbetslönen och insända detta belopp till en för kassan gemensam fond. Detta sker lämpligast genom att arbetsgivaren i förväg inköper valörmärken, vilka för varje vecka av honom inklistras i medlemsboken samt makuleras. Semesterbokens innehavare berättigas att årligen, antingen under en bestämd tidrymd eller eljest då det honom gottskrivna beloppet uppnår viss storlek, utbekomma detta belopp. I samband härmed skall han givetvis taga sin semester. Antalet semesterdagar bör korrespondera mot det för avsättningen till semesterkassan använda procenttalet. Mot två procents avsättning av lönen svarar sålunda för helårsanställda en semester av sex dagar, medan semestern vid fyra procents av-

144 sättning blir tolv dagar. I fråga om kontrollen av att arbetsgivarna p å föreskrivet sätt avsätta den intjänade semesterlönen och att arbetstagarna verkligen i samband med det upplupna beloppets lyftande taga viss tids ledighet, kunna för semesterkassornas vidkommande anföras ungefär samma synpunkter som de sakkunniga uttalat i den allmänna motiveringen. Ett system med semesterkassor har i Frankrike lagstiftningsvägen införts för vissa grupper av säsongarbetare, såsom byggnadsarbetare, och för vissa grupper av arbetare, som ofta växla arbetsgivare, såsom hamnarbetare. Beträffande utformningen av semesterkassorna eller, som de benämnas i Frankrike, kompensationskassorna, hänvisas till den därom tidigare lämnade redogörelsen (sid. 29 ff.). Semesterkassor finnas vidare i Belgien för åtskilliga grupper av arbetstagare. Kassorna hava även i detta land stöd av lagstiftningen, i det för de berörda grupperna utfärdats särskilda dekret, som fastställa kollektiva överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare. Jämför vidare vad som härom anföres å sid. 25. I Norge hava några författningsbestämmelser angående semesterkassor icke utfärdats. Lagstiftningsvägen har semester sålunda endast tillerkänts de arbetstagare, som hava minst sex månaders anställning hos samma arbetsgivare eller företag. Genom kollektivavtal inom byggnadsfacket har emellertid kassesystemet kommit att tillämpas även i Norge. Se härom vad som anföres å sid. 36. Även i Österrike har systemet med semesterkassa genom träffat kollektivavtal införts inom byggnadsfacket. En byggnadsarbetare är enligt avtalet tillförsäkrad semester om en vecka med lön för 48 timmar, för den händelse han kan visa, att han arbetat 52 veckor under en period av 18 månader. Därest den period, under vilken han arbetat 52 veckor, är längre än 18 månader men dock icke överstiger 24 månader, är han väl fortfarande berättigad till semester av samma längd som nyss angivits, men semesterlönen sjunker successivt. Arbetsgivaren är enligt kollektivavtalet skyldig att klistra ett valörmärke å arbetarens semesterkort för varje vecka, varunder denne utfört arbete under viss angiven tid. Då arbetaren hopsamlat 52 semestermärken, är han berättigad till att från en central fond erhålla sin semesterlön. I Danmark hava likaledes genom kollektivavtal upprättats semesterkassor inom metall- och textilindustrierna. Kostnaden för semestern bäres vad beträffar metallindustrien av arbetsgivarna men i fråga om textilindustrien av arbetarna själva. För sistnämnda grupp av arbetare skall arbetsgivaren nämligen vid varje avlöningstillfälle avdraga två procent å lönen, samt inbetala detta belopp till kassan. Rätten till semesterersättning för såväl metallarbetarna som textilarbetarna är beroende av det till kassan för varje individ inbetalade beloppet. Det torde jämväl böra omnämnas, att i Tyskland enligt för vissa industrier utfärdade bestämmelser arbetsgivaren är skyldig att till en bestämd bank inbetala ett i förväg för varje dagsverke fastställt belopp. Den därigenom upp-

145 komna fonden användes till semesterlön för de arbetare, som kunna uppvisa ett kort, vara erforderligt antal märken klistrats. Även i Sverige har systemet med semesterkassa kommit till användning. Genom ett för bleck- och plåtslagare i Stockholm träffat kollektivavtal har nämligen för dem skapats en semesterkassa, administrerad av vederbörande arbetsgivareförening. För varje arbetad timme avses ett belopp av fem öre att bliva avsatt såsom semesterlön. Detta belopp utbetalas av arbetsgivaren för sådana arbetare, som arbeta mot timlön, medan detsamma för ackordsarbetarnas del avdrages från ackordsöverskottet. Varje arbetare har en semesterbok, vilken bekostas och utdelas till honom av fackföreningen. Semestermärkena tillhandahållas däremot uteslutande genom arbetsgivareföreningen. Semesterboken skall vid varje ny anställning överlämnas till arbetsgivaren, som har att veckovis i boken insätta semestermärken, svarande mot den arbetade tiden. Dessa märken skola makuleras med en för varje arbetsgivare avsedd stämpel, som tillhandahålles endast av arbetsgivareföreningen. Då en arbetare skall uttaga ledighet, frånskiljer hans arbetsgivare den del av varje sida i semesterboken, på vilken semestermärken finnas klistrade. Arbetsgivareföreningen inlöser dessa märken kontant, varefter beloppet oavkortat överlämnas till semesterbokens innehavare. Beträffande semesterns längd stadgas i kollektivavtalet, att densamma ej får överstiga den tid, som svarar mot erhållna semestermärken; arbetare dock obetaget att utsträcka ledigheten till sex dagar. Vid de i början av år 1937 förda förhandlingarna angående nytt kollektivavtal inom byggnadsfacket överlämnades bland annat av Svenska byggnadsträarbetareförbundet ett förslag till avtal, upptagande bestämmelser angående inrättandet av en semesterkassa. Enligt de i avtalsförslaget upptagna bestämmelserna skulle semesterkassan administreras av arbetsgivarnas organisation och semestern helt bekostas av vederbörande arbetsgivare. För varje arbetad vecka skulle ett särskilt valörmärke åsättas arbetarens semesterkort. De i avtalsförslaget intagna bestämmelserna angående semester inflöto emellertid ej i det sedermera träffade kollektivavtalet. De sakkunniga vilja beträffande systemet med semesterkassor framhålla, att ett sådant system måste betraktas såsom den gentemot alla arbetstagare mest rättvisa formen för ordnandet av semesterfrågan. Om semesterkassor införas, erhåller nämligen varje arbetare en semester, som är proportionell mot den tid han arbetat. Även sådana grupper av arbetstagare, som med hänsyn till arbetsmarknadens struktur mycket ofta nödgas byta anställning, komma sålunda i åtnjutande av samma förmåner som de bättre ställda arbetare, vilka hava långvariga anställningar. Det vore alltså principiellt att föredraga, om semesterfrågan kunde för alla arbetare ordnas genom ett system med semesterkassor. Det kan emellertid icke fördöljas, att ett sådant system har många nackdelar. Till en början måste man erkänna, att man därigenom släpper tanken på att semestern skall vara till för rekreation. Semesterns karaktär av en löneförmån framträder alltså här väsentligt tydligare än i ett system, som för semesterrätt kräver en förhållandevis 10—375253

146 lång anställningstid. Därtill kommer, att mycket stora svårigheter uppstå i fråga om tillämpningen av ett system med semesterkassor. Väl torde det vara möjligt att kunna inom själva industrien tekniskt genomföra ett system, där arbetsgivaren skall för varje vecka åsätta arbetarens semesterbok ett särskilt märke samt makulera detsamma. Att genomföra samma system för alla andra yrkesområden torde emellertid erbjuda stora svårigheter. Man behöver blott tänka på att varje småbrukare, som tillfälligtvis anställt en arbetare, skulle behöva anskaffa ett valörmärke och klistra detta i arbetarens semesterbok. Även beträffande själva administrationen skulle stora svårigheter uppkomma. Det skulle nämligen icke gärna vara möjligt att anförtro skötseln av kassorna till endera av parterna på arbetsmarknaden. Självfallet skulle man icke kunna överlåta skötseln åt arbetarna, då arbetsgivarna ju skola bekosta hela semestern. Att överlåta kassornas administration till arbetsgivarna skulle däremot vara tänkbart; så har även genom lagstiftning skett i Frankrike beträffande vissa grupper. Det kan emellertid icke anses stå i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen i vårt land, att staten skulle ålägga arbetsgivarna att giva semester av viss längd och därtill att administrera den synnerligen svårskötta tekniska apparaten, för den händelse kassesystemet väljes. Beträffande olycksfallsförsäkringen, som helt bekostas av arbetsgivarna, har man icke heller gått på en sådan linje. Staten har för denna försäkring upprättat en central försäkringsanstalt, varjämte arbetsgivarna berättigats men icke ålagts att själva enligt givna regler upprätta försäkringsbolag. De sakkunniga kunna sålunda icke finna annat än att staten måste själv omhändertaga skötseln av ett system med semesterkassor, därest ett sådant system skulle införas genom lagstiftning. Därmed skulle också den byråkratiska ordningens olika nackdelar framträda. Systemet kunde befaras bliva både tungrott och kostsamt. De sakkunniga vilja erinra om att statsmakterna av ungefär samma skäl som nu anförts hittills avvisat tanken på en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det torde särskilt böra framhållas, att det icke kan anses vara lämpligt att lagstiftningsvägen införa kassesystemet endast för vissa yrkesområden. De yrken, som i sådant hänseende skulle komma i fråga, vore de, där arbetarna normalt icke äro helårsanställda hos samma arbetsgivare. Stora svårigheter skulle säkerligen uppstå i samband med avgörandet av frågan om avgränsningen av de yrken, för vilka semesterkassor skulle införas. Man bör nämligen ihågkomma, att inom samtliga yrken en viss procent av arbetstagarna årligen växla arbetsgivare. Det skulle alltså gälla alt bestämma, vid vilket procenttal omsättningen skulle anses vara så stor, att kassesystemet borde införas. Inom sådana yrken, för vilka semesterkassa icke upprättats, skulle de arbetare, vilka växla anställning, bliva sämre ställda än samtliga andra arbetare på arbetsmarknaden. Härigenom skulle förvisso missnöje komma att uppstå. Såsom framgår av den över lagstiftningen om semester i Frankrike lämnade redogörelsen, hava svårigheterna i fråga om genomförandet av lagstiftningen särskilt framträtt, då det gällt bestämmandet av de yrken, för vilka semesterkassor skulle upprättas. Yrkanden hava

147 också redan framkommit om att det för hela arbetsmarknaden borde införas ett system med semesterkassor. Om man i vårt land skulle för genomförandet av en lagstiftning om semester välja systemet med semesterkassor, torde också den enda möjligheten vara att från början införa en för alla yrken enhetlig semesteranstalt, vilken skulle administreras av staten. Olägenheterna av en sådan anordning framgå av vad nyss anförts. De sakkunniga anse sig därför icke kunna förorda, att den lagstadgade semestern ordnas på ett sådant sätt. Ur det allmännas synpunkt torde däremot intet vara att erinra mot att parterna på arbetsmarknaden genom bestämmelser i kollektivavtal för särskilda yrkesområden införa systemet med semesterkassor. De yrkesområden, inom vilka intresse härför kan tänkas föreligga, torde framför allt vara de säsongbetonade facken. Att arbetarna för sin del redan varit inne på en sådan tankegång framgår av den förut lämnade redogörelsen för kassesystemets tillämpning i Sverige. Därest en semesterkassa genom föreskrift i ett kollektivavtal skulle inrättas för visst yrkesområde, är det självfallet, att parterna gemensamt eller endera av dem finge svara för kassans administration och skötsel. Detta kan i ett sådant fall otvivelaktigt ske efter väsentligt enklare linjer än vad som vore möjligt, för den händelse staten skulle genom egna organ ordna förvaltningen. De sakkunniga vilja alltså sammanfattningsvis som sin uppfattning uttala, att det principiellt får ankomma på parterna å arbetsmarknaden att överenskomma om införandet av semesterkassor inom skilda yrken. Därest man i likhet med de sakkunniga anser, att semesterfrågan icke lämpligen bör lagstiftningsvägen ordnas genom upprättandet av en semesteranstalt eller ett system av skilda semesterkassor, återstår som enda möjlighet att acceptera systemet med viss tids anställning såsom grundläggande kvalifikation för att rätt till semester skall inträda. Av vad tidigare anförts framgår emellertid, att man därvidlag icke bör föreskriva en så sträng kvalifikationsbestämmelse som ett års anställning. En föreskrift härom skulle nämligen bliva till förmån endast för de bäst ställda arbetargrupperna. Å andra sidan är det icke möjligt att vid avgörandet av frågan om kvalifikationstidens längd gå huru långt nedåt som helst. Det kan knappast anses vara förenligt med den allmänna uppfattningen för närvarande, att en mycket kort anställningstid skulle berättiga arbetstagaren till erhållande av semester eller i vart fall semesterersättning. Statsmakterna böra vid lagstiftningens ordnande icke föregripa utvecklingen på detta område. Det må sålunda överlåtas åt parterna själva att träffa överenskommelser om semesterrätt i de fall, då anställningstiden är mycket kort. Vid en lagstiftning bör gränsen i stället bestämmas på sådant sätt, att semesterrätt endast inträder, då det är fråga om en anställning, som verkligen gör skäl för namnet och som alltså ej blott är av tillfällig karaktär. Innebörden av vad som nu anförts är, att man vid en lagstiftning om semester medvetet bör bortse från de arbetstagare, vilka hava en mycket kort anställningstid. Vid vilken

148 längd för anställningen som gränsen för semesterrättens inträdande bör sättas är uppenbarligen en bedömningsfråga. De sakkunniga vilja för sin del förorda en bestämmelse om att fyra månaders anställning skall kunna grundlägga rätt till semester. De sakkunniga hava även övervägt lämpligheten av att bestämma kvalifikationstiden till sex månader. Härigenom skulle emellertid stora grupper av arbetare, vilka arbeta hela året men hava anställning inom olika yrken eller hos olika arbetsgivare inom samma yrke, komma att falla utanför lagstiftningen. Stor hänsyn bör även tagas till det förhållande, att ett betydande antal arbetare redan nu genom bestämmelser i kollektivavtal äro tillförsäkrade semester efter en anställningstid av fyra månader. Den genom socialstyrelsens försorg verkställda utredningen av kollektivavtalens bestämmelser om semester utvisar nämligen, att omkring 40 000 arbetare äro berättigade till semester efter en kvalifikationstid om högst fyra månader. En vanlig bestämmelse i kollektivavtalen är också, att semesterrätt under löpande kalenderår tillkommer den, som varit anställd från den 1 januari. Då semesterperioden i allmänhet förlägges till midsommartiden, har alltså i dylikt fall sex månaders anställning ännu icke till fullo uppnåtts. Bestämmelserna i en lag om semester torde icke böra utformas på sådant sätt, att en försämring till följd av lagen kommer att drabba många arbetstagare. Även med hänsyn härtill kan alltså en kvalifikationstid om fyra månader anses vara lämplig. Denna tid torde ej heller vara för kort ur synpunkten, att det skall vara fråga om en verklig arbetsanställning och ej endast om ett tillfälligt arbetsuppdrag. Vad speciellt beträffar säsongarbetarna och frågan, huruvida dessa grupper böra inordnas under lagstiftningen, så är det givet, att utformningen av kvalifikationsbestämmelserna härvidlag är av den allra största betydelse. Såsom anförts i kapitlet om lagstiftningens omfattning, anse de sakkunniga nämligen, att några principiella skäl i och för sig icke föreligga, som skulle föranleda en allmän undantagsbestämmelse för säsongyrkenas del. Här föreligga också så skiftande förhållanden, att man rättvisligen icke k a n med hänsyn till enstaka gruppers stora arbetsinkomster utesluta övriga säsongarbetare från förmånen av semester. Bland säsongarbetarna finnas exempelvis sådana grupper som skogsarbetare, vilka under olika delar av året utföra skilda arbetsuppgifter åt flera arbetsgivare. Dessa arbetare torde mera än de flesta andra vara i behov av ett ekonomiskt tillskott å lönen, så att de därigenom sättas i stånd att söka någon tids vila och rekreation. Med hänsyn härtill bör kvalifikationstiden bestämmas på ett sådant sätt, att exempelvis skogsarbetarna icke de facto falla utanför lagens tilllämplighetsområde. Detta skulle säkerligen bliva fallet, därest man uppställde krav på en så lång tids anställning som sex månader. Vad beträffar den grupp av säsongarbetare, som man av nära till hands liggande skäl främst torde tänka på då talet föres å säsongarbetarna och deras förhållanden, eller med andra ord byggnadsarbetarna, torde det till en början böra betonas, att de mycket stora inkomsterna inom facket endast äro möjliga att uppnå i de största städerna. De inom övriga delar av landet

149 anställda byggnadsarbetarna torde knappast kunna anses vara i avlöningshänseende väsentligt bättre ställda än övriga arbetargrupper; i vart fall icke om hänsyn tages till dödsäsongen. I fråga om byggnadsarbetarlönerna inom storstäderna är det väl otvivelaktigt, att arbetslönen måste anses till en betydande del inkludera ersättning för den årligen regelbundet återkommande arbetslöshetstiden. Icke ens från arbetsgivarhåll har man emellertid velat påstå, att arbetslönen skulle kunna anses till fullo ersätta dessa arbetare för den normala dödsäsongen. Under sådana förhållanden kan det icke anses vara oskäligt, att dessa arbetare principiellt jämställas med övriga arbetargrupper i fråga om rätten att erhålla semester och därmed även den ekonomiska förmån, som otvivelaktigt ligger häruti. De sakkunniga vilja särskilt understryka, att man genom att helt jämställa säsongarbetarna med övriga grupper av arbetstagare och genom att anordna kvalifikationsbestämmelserna på ett sådant sätt, att säsongarbetarna icke faktiskt uteslutas från lagens tillämpning, torde vinna den mycket stora fördelen, att uppslitande strider om införandet av semesterrätt för byggnadsarbetare kunna undvikas. Det är nämligen tydligt, att intresset bland arbetarna allt mera kommit att inrikta sig på frågan om erhållandet av semester under en tillräckligt lång tid. Det torde sålunda icke vara möjligt att antaga annat än att byggnadsarbetarna vid de under början av år 1937 förda avtalsförhandlingarna frånföllo sitt krav på ordnad semester endast med hänsyn till att de hade förhoppningar om att frågan skulle genom statsmakternas åtgöranden ändock komma att lösas inom den närmaste framtiden. De sakkunniga vilja sammanfattningsvis uttala följande beträffande frågan om vilken hänsyn som bör tagas till säsongarbetarnas förhållanden vid avgörandet av spörsmålet om kvalifikationstidens längd. I själva begreppet säsongarbetare ligger, att denne icke innehar fortlöpande anställning under hela året. Därtill kommer, att dessa arbetare, i vad det gäller byggnadsbranschen, ofta byta arbetsgivare under den tid av året, då arbetet vanligen bedrives. Alla säsongarbetare äro på grund av längden av den arbetslösa tiden under varje år i behov av en ekonomisk hjälp till uppehället under denna tid. Kvalifikationstiden bör därför icke bestämmas på sådant sätt, att stora grupper av säsongarbetare icke komma i åtnjutande av de förmåner, som en lag om semester skulle giva åt övriga arbetstagare. Detta skulle emellertid med visshet bliva fallet, därest kvalifikationstiden bestämmes till sex månader. Med hänsyn härtill bör en längre tid än fyra månader icke uppställas som villkor för att rätt till semester skall inträda. Det torde böra särskilt framhållas, att bestämmelsen om en kvalifikationstid av fyra månader icke bör tolkas så, att därmed endast skulle avses kalendermånader. En arbetstagare, som ett år anställes den 13 januari, har alltså grundlagt rätt till semester, eller kanske rättare sagt semesterersättning, därest anställningen upphör den 23 maj. De sakkunniga vilja i detta sammanhang påpeka, att det givetvis icke är möjligt för dem att till behandling upptaga frågan om i vilka fall ett anställningsförhållande skall anses hava upphört eller då så ej är fallet. Detta

150 kan i brist på lagstiftning om arbetsavtal ofta vara tveksamt, exempelvis vid permitteringar av olika längd, deltagande i arbetskonflikt, för den händelse arbetstagaren icke omedelbart efter konfliktens slut får ånyo börja arbeta, eller under avtalslös tid i samband med ett kollektivavtals utlöpande. Så länge i vårt land icke förefinnes en lagstiftning om arbetsavtal, har man härvidlag uteslutande domstolarnas avgöranden i de enskilda fallen att stödja sig på. Kravet på minst fyra månaders anställning såsom villkor för inträde av semesterrätt innebär självfallet en fordran på att anställningen skall vara sammanhängande. En arbetstagare kan alltså icke för semesterrätt få tillgodoräkna sig tid, varunder han vid något tidigare tillfälle varit anställd hos samma arbetsgivare. Det är emellertid tydligt, att sådana omständigheter kunna förekomma, att det ur samhällets synpunkt ej kan anses vara skäligt, att semesterrätten skall förloras endast därför att arbetsavtalet upphört. Kommittén angående privatanställda uttalade härom, att omständigheterna kunde vara sådana, att sammanhängande anställning borde anses föreligga, därest ett avtalsförhållande blivit upplöst men efter en kortare tids förlopp återknutits, exempelvis om avtalsförhållandet upphört för förhandlingar om ändrade anställningsvillkor eller om det nya avtalet kunde sägas i verkligheten innebära ett återkallande av en uppsägning, hävning eller dylikt. Som exempel å ett förfarande, vilket med hänsyn till semesterrätten icke bör anses medföra ett avbrott i anställningen, vilja de sakkunniga vidare nämna det fall, att en arbetsgivare entledigat en arbetstagare omedelbart före utgången av de fyra månaderna och efter några få dagar nyanställt samma person. I sitt yttrande över förslaget till lag om arbetsavtal anförde arbetsdomstolens ordförande följande beträffande frågan om inverkan å semesterrätten av en kortare tids avbrott i arbetsanställningen. Vid minskad tillgäng på arbete kan en arbetsgivare välja mellan olika utvägar. Han kan sålunda inskränka arbetstiden för hela arbetsstyrkan eller permittera viss del av denna. Det kan emellertid också hända, att han i stället för permittering väljer att formellt entlediga vissa arbetare för att sedan återtaga dem i sin tjänst, när tillgången på arbete ökas. Vid vissa företag, där arbetet är säsongbetonat, kunna dylika periodiska avbrott i anställningen förekomma mer eller mindre regelbundet. För att utjämna olägenheterna härav händer det i vissa fall, att olika per söner entledigas skilda år. Arbetsdomstolen har för sin del följt den principen, att när fråga är om en till företaget knuten fast arbetarstam, som vid växlingar i arbetstillgången regelbundet gått in och ut ur arbetet, rätten till semesterlön icke bör vara beroende av den tillfälligheten, huruvida arbetarna blivit uppsagda från sina anställningar eller endast permitterade, såvida tiden för avbrottet i anställningen varit jämförelsevis obetydlig. Saken ligger till på samma sätt, när fråga icke är om ett säsongbetonat yrke, men en tillfällig minskning av arbetsstyrkan ägt rum, som skett icke i form av permittering utan genom uppsägning av vissa arbetstagare, vilka sedermera återtagits. Det kan enligt min mening ifrågasättas, huruvida icke i lagen bör införas uttrycklig bestämmelse av innebörd, att ett avbrott i anställningen icke skall inverka på frågan om rätten till semester eller semesterlön, såframt ett sådant resultat med hänsyn till omständigheterna skulle finnas vara oskäligt.

151 De sakkunniga vilja ansluta sig till det av arbetsdomstolens ordförande framlagda förslaget och förorda alltså, att i lagen intages en bestämmelse om att avbrott i anställning icke må inverka på rätten till semester, såvida detta med hänsyn till omständigheterna kan anses vara oskäligt. Det är emellertid icke gärna möjligt att såsom villkor för inträdande av semesterrätt uppställa krav uteslutande på viss tids anställning hos samma arbetsgivare. De sakkunniga hänvisa härvidlag till vad som iniedningsvis anförts i detta kapitel om de allmänna förutsättningarna för att en arbetstagare skall erhålla rätt till semester. I vårt land finnes för närvarande icke någon allmän lagstiftning om arbetsavtal. I praxis hava dock vissa bestämda regler utkristalliserat sig angående frågan, när ett arbetsavtal skall anses hava upphört. Sålunda torde permittering under en ej alltför lång tid icke anses avbryta arbetsavtalet. Likaledes anses arbetsavtalet ej hava upphört genom deltagande i en arbetskonflikt, såvida vederbörande omedelbart efter konfliktens upphörande får fortsätta arbetet. Det måste emellertid anses vara orimligt att ålägga arbetsgivarna att giva sina anställda semester, som skulle anses vara intjänad under en konflikt eller permittering på grund av arbetsbrist. Det är alltså tydligen nödvändigt, att man kombinerar kravet på viss tids anställning som kvalifikation för semesterrätt med ett krav på att arbete utförts under anställningstiden, för att semester skall anses belöpa å densamma. Kombinationen mellan anställning och arbete som villkor för semesterrätt är naturligtvis möjlig att utföra på åtskilliga sätt. Kommittén angående privatanställda föreslog, som förut anförts, införandet av en särskild avdragsregel med en tolftedel för varje månad, som arbete icke utförts. Kommittén uttalade särskilt, att arbetsavbrott måste anses hava förekommit under längre sammanlagd tid än en månad för att avdragsrätt skulle inträda. Förutom denna avdragsregel föreslogs av kommittén en bestämmelse om att semesterrätt ej skulle föreligga, när arbetsavtalet avsåge arbete, som till sin natur icke vore sammanhängande. I motiven uttalades, att kommittén med denna bestämmelse avsåge, att säsongarbete och annat arbete, som till sin natur icke vore sammanhängande, skulle undantagas från lagens bestämmelser om semester även i sådana fall, då en arbetstagare med säsongarbete formellt vore i arbetsgivarens tjänst även under den tid, arbete icke bedreves. De sakkunniga finna för sin del den av kommittén sålunda föreslagna bestämmelsen vara alltför sträng. Såsom framgår av vad som tidigare anförts angående säsongarbetarnas inordnande under lagstiftningen, anse de sakkunniga nämligen, att dessa arbetare icke böra sättas i någon undantagsställning. De sakkunniga hava stannat vid att förorda ett system, där rätten till semester grundlägges genom anställning under viss tid, nämligen fyra månader, medan vid beräkningen av semesterns längd hänsyn endast skall tagas till de kalendermånader av anställningstiden, varunder arbetstagaren utfört arbete visst antal dagar. Huru många dagars arbete, som bör krävas för att semesterrätt skall anses belöpa å viss månad, är uppenbarligen en ren bedömnings-

152 fråga. De sakkunniga utgå härvidlag från att semester endast bör erhållas för månad, under vilken arbetstagaren större delen av tiden utfört arbete. Med hänsyn härtill förordas en bestämmelse om arbete under aderton dagar eller alltså sammanlagt tre veckor av en kalendermånad för att semesterrätt skall få beräknas för densamma. Att föreskrift härvidlag lämnats om kalendermånad är beroende på att man velat undvika att för varje arbetstaga re räkna med en särskild, i och för sig likgiltig datum för anställningens tillträdande. Även om arbetstagaren någon dag utfört arbete för arbetsgivarens räkning under ett färre antal timmar än eljest är vanligt — vilket förekommer exempelvis inom skoindustrien vid vissa tillfällen — bör en sådan dag i detta sammanhang fullt ut räknas som arbetad dag, och detta även om arbetet icke tagit så lång tid som en timme. En sådan arbetstidsförkortning kommer emellertid, med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om semesterlönens beräknande, att inverka på storleken av denna lön för alla arbetstagare, som icke äro avlönade med tidlön för vecka eller längre tid. För dessa arbetstagare torde en förkortning av arbetstiden per dag icke förekomma. De sakkunniga vilja framhålla, att det kan uppkomma ojämna resultat vid olika former av arbetstidsförkortning, huru än kombinationen av anställning och arbete utföres i lagen. Det jämnaste resultatet torde emellertid vinnas genom det föreslagna systemet, där dock, såsom nyss anförts, antalet av de dagar, varunder arbete skall hava utförts, kan diskuteras. Några exempel torde böra anföras för klarläggande av de föreslagna bestämmelsernas innebörd. I det förut angivna exemplet, där en anställning började den 13 januari och slutade den 23 maj, vadan anställningen alltså varat något längre tid än fyra månader, har rätt till semester grundlagts. Vid beräkning av semesterns längd kunna endast kalendermånaderna februari, mars, april och maj komma i betraktande, enär anställningstiden under januari ej räcker till för aderton dagars arbete under denna månad. Om arbetstagaren emellertid under april endast utfört arbete under femton dagar, skola blott kalendermånaderna februari, mars och maj medräknas, då det gäller att bedöma semesterns längd eller, i förevarande fall då anställningen upphört, den tid för vilken semesterersättning skall utgå. Under vissa omständigheter kan avgörandet av frågan, om en arbetstagare viss månad arbetat minst aderton dagar, vålla svårigheter. Detta gäller särskilt i de fall, då arbetsgivaren ej direkt kan övervaka arbetstagaren vid arbetets utförande. Så är förhållandet exempelvis inom skogsbruket och för hemarbetarnas del. I dessa fall är det tydligen omöjligt att direkt konstatera, om arbetstagaren viss månad utfört minst aderton dagars arbete. Den närmast till hands liggande vägen att bringa klarhet i detta förhållande är att verkställa en evalvering av arbetets mängd till visst antal dagsverken. Denna utväg förordas av de sakkunniga. I allmänhet torde det vara tämligen lätt att avgöra, huru mycket arbete som bör anses falla på ett normaldagsverke. Detta torde i alla händelser vara fallet beträffande hemarbetet. För skogsarbetets vidkommande har det från arbetsgivarehåll inför de sak-

153 kunniga anförts, att betydande svårigheter komme att uppstå vid tillämpningen av en bestämmelse om evalvering av det utförda arbetets mängd. Man har sålunda framhållit, att det funnes många olika slags skog med virke av skiftande hårdhetsgrad, att väderleksförhållandena övade stor inverkan på möjligheten att under en dag medhinna så mycket arbete, som kunde anses normalt, samt att kunderna ställde skiftande krav på olika dimensioner etc. Man har vidare förklarat, att det bleve nödvändigt att uppställa ett helt tabellverk för att erhålla normer för vad ett dagsverke kunde anses innebära i olika fall. Vad sålunda anförts från arbetsgivarehåll inom skogsbruket torde icke kunna frånkännas betydelse. De sakkunniga äro emellertid för sin del av den uppfattningen, att svårigheterna väsentligt överdrivits. Det torde sålunda förekomma tämligen allmänt, att dagsverkslistor upprättas inom skogsbruket och att alltså vid avlöningslistornas förande uppgifter lämnas jämväl härom och icke endast om det utförda arbetets mängd. Det måste för övrigt sägas ligga i sakens natur, att man vid ackordsprislistornas upprättande utgår från att ett fullgott dagsverke skall avlönas å ungefär enahanda sätt, oavsett beskaffenheten på skogen och de skiftande dimensioner, i vilka virket skall levereras. Däremot kan naturligtvis i allmänhet hänsyn icke tagas till väderleksförhållandena, utan mer eller mindre lämpligt väder får härvidlag jämna ut vartannat. De sakkunniga förmena alltså, att arbetsgivaren redan genom en granskning av den av arbetstagaren intjänade avlöningssumman kan erhålla en tämligen riktig uppfattning om det antal normaldagsverken, som erfordrats för att utföra det verkställda arbetet. Efter övervägande av frågan hava de sakkunniga funnit sig böra förorda, att ett försök göres med att även för skogsbrukets vidkommande göra semesterrätten beroende av en beräkning av antalet dagsverken med hänsyn till det utförda arbetets mängd. Det bör härvid särskilt påpekas, att en noggrannare beräkning av antalet utförda dagsverken endast erfordras i de fall, då det av en arbetare utförda arbetet ligger just vid den i lagen angivna gränsen av aderton dagar per månad. Hänsyn bör vidare tagas till att det icke heller rör sig om några större belopp för arbetsgivarna i de tveksamma fallen. Vid sådant förhållande måste det sägas vara berättigat att släppa tveksamheten. Skulle det emellertid komma att visa sig, att bestämmelserna giva upphov till svårbedömda tvister, kan man utan någon större svårighet övergå till ett annat system för beräknande av semesterrätten för skogsarbetare. Det långt övervägande flertalet skogsarbetare äro nämligen icke årsanställda, varför det för dem icke är fråga om erhållandet av semesterdagar utan om ersättning för intjänad semesterlön. Denna ersättning kunde, om svårigheterna med det nu förordade systemet skulle visa sig bliva stora, bestämmas till en viss procent av lönen, såframt minst viss lön intjänats. Då den i lagen föreskrivna semestern för årsanställda är tolv dagar och detta dagantal utgör fyra procent av det ungefärliga antalet arbetsdagar på året, eller 300, borde den nyss nämnda procentsatsen av lönen bestämmas till fyra. Ett sådant system är lätt att tillämpa. De sakkunniga äro emellertid ej beredda att för närvaran-

154 de tillstyrka detsamma, då det alltför mycket bryter mot den föreslagna lagens uppläggning i övrigt, utan anse, som förut anförts, att man först bör göra ett försök med en bestämmelse om samma regler angående beräkning av semesterrätten för skogsarbetare som för övriga arbetstagare, beträffande vilka arbetsgivaren icke kan vaka över arbetets anordnande. Även om en arbetstagare under viss månad ej utfört arbete under minst aderton dagar, kunna omständigheterna vara sådana, att den å månaden belöpande semesterrätten skäligen ej bör gå förlorad. Bland de orsaker till bortovaro från arbete, som böra privilegieras på sådant sätt, att bortovaron järnställes med arbetad tid, då det gäller kvalificering för semester, är främst att märka åtnjutande av semester. Detta överensstämmer med hittills på alla områden tillämpad praxis. Vidare torde böra privilegieras bortovaro, som orsakats av olycksfall i arbetet, eller sådana yrkessjukdomar, som falla under lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Det kan nämligen icke anses vara skäligt, att en arbetstagare, som skadats i arbetet och till följd därav blir arbetsoförmögen, skulle gå förlustig någon del av sin semesterrätt. Det kan ej heller anses föreligga skäl att tidsbegränsa rätten till semester vid längre bortovaro från arbetet av nu nämnda orsaker. Så länge arbetsavtalet kan anses gälla, bör den skadade sålunda få beräkna semesterrätt. Av rena billighetsskäl förorda de sakkunniga slutligen, att fullgörandet av repetitionsövning skall jämställas med att arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Härvidlag kan det endast bliva fråga om semesterrätt för en å två dagar, vilken rätt eljest skulle gå förlorad genom repetitionsövningen. Det kan erinras om lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. Enligt denna lag må värnpliktig, som är i annans tjänst eller arbete anställd, ej skiljas från anställningen bland annat med anledning därav, att han har att fullgöra i värnpliktslagen stadgad övning om högst 60 dagar. Beträffande vissa andra fall kan tvekan anses råda, om privilegiering av viss orsak till bortovaro från arbetet bör ske. Detta gäller främst sådan sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall i arbetet och som ej kan betecknas såsom yrkessjukdom. Härvidlag föreligga visserligen ömmande skäl och ofta nog är behovet av rekreation efter en genomgången sjukdom mycket stort, Det måste emellertid ihågkommas, att det här gäller en ekonomisk belastning för arbetsgivarna. De sakkunniga anse det icke gärna vara tänkbart, att man genom en lagbestämmelse skulle ålägga arbetsgivarna att låta arbetstagarna åtnjuta semester, belöpande på sjukdomstid, i vidare mån än arbetsgivarna kunna anses vara skyldiga att utgiva lön under sjukdomen. Uttryckliga regler härom finnas endast i sjömanslagen. Därjämte torde enligt rättspraxis handelsresande och platsförsäljare äga rätt till lön under sjukdom, intill dess arbetsavtalet upphört att gälla på grund av uppsägning i vanlig ordnirg. Om man bortser från de för stats- och kommunaltjänstemännen gällande avlöningsreglementena finnas i övrigt inga bestämmelser angående rätt till lön under sjukdom annat än i träffade avtal. Kommittén angående privatanställda upptog i sitt förslag till lag om arbetsavtal bestämmelser om lön under

155 sjukdom för de två första kategorierna av arbetstagare, d. v. s. högre och lägre tjänstemän. Att någon föreskrift icke lämnades angående lön under sjukdom för arbetarna berodde enligt motiven på att kommittén ville ansluta sig till praxis, och rätt till sjuklön torde enligt kollektivavtalens bestämmelser icke förekomma i någon större utsträckning. De sakkunniga kunna icke finna skäl föreligga att i fråga om intjänandet av semester privilegiera sjukdom blott för de grupper, som för närvarande enligt lag eller fastställd praxis äro berättigade till lön under sjukdom. En sådan privilegiering av sjukdomstid för vissa grupper av arbetstagare skulle nämligen faktiskt komma att innebära en kategoriklyvning. De skäl, som åberopats i kapitlet om kategoriklyvning, kunna därför gälla även i förevarande fall. Bland skälen mot att man för närvarande skulle i lag föreskriva, att semesterrätt skulle kunna intjänas under sjukdomstid, må framhållas, att man därigenom skulle åstadkomma en tendens hos arbetsgivarna att verkställa uppsägning, så snart ett sjukdomsfall inträffat, som tenderade att bliva långvarigt. Frågan skulle emellertid komma i ett annat läge, om genom en blivande lag om arbetsavtal rätt till viss tids lön under sjukdom skulle tillförsäkras samtliga arbetstagare. Det bör även framhållas, att rätt till semester, som belöper på sjukdomstid, kan anses vara en fråga, där supplerande bestämmelser till lagen lämpligen kunna stadgas i kollektivavtal eller andra arbetsavtal. I fråga om privilegiering av tid, varunder kvinna före och efter nedkomst måste antingen på grund av lagbestämmelse eller av fri vilja avhålla sig från lönearbete, ligga förhållandena till på enahanda sätt som i fråga om behandlingen av sjukdomstid. Det torde alltså för närvarande ej vara lämpligt att i lag lämna en föreskrift angående rätt att beräkna semester under nu nämnd tid. Vad beträffar behandlingen av värnpliktstid skulle de sakkunniga gärna hava sett, att det varit möjligt att i förevarande hänseende jämställa värnpliktstiden med arbetad tid. De sakkunniga hava dock icke ansett sig kunna förorda intagandet i lag av en bestämmelse, som skulle lägga en så pass stor ekonomisk börda på arbetsgivarna, varom här är fråga. En föreskrift angående privilegiering av värnpliktstid skulle nämligen innebära ett starkt ingrepp i avtalsfriheten; ett ingrepp, som vore omotiverat, då ju möjlighet ej funnes att därför åberopa någon rekreationssynpunkt, enär värnpliktstiden i sig själv för många måste sägas vara en rekreation. Man kan alltså befara, att en bestämmelse om att semesterrätt skulle få belöpa å den förhållandevis långa första tjänstgöringen skulle kraftigt bidraga till att arbetsgivarna uppsade det gällande arbetsavtalet före värnpliktstiden eller att de redan nu ofta bekymmersamma möjligheterna för ynglingar att finna arbete under det närmaste året före värnpliktens början ytterligare skulle ökas. Man torde därför böra åtnöja sig med vad de sakkunniga av billighetsskäl ansett sig kunna föreslå eller att privilegiera tid för fullgörande av repetitionsmöte. Beträffande denna form av tjänstgöring gäller nämligen enligt lag, att densamma ej må föranleda uppsägning av arbetsavtal. Att semestertid ej skall kunna intjänas under permittering till följd av

156 arbetsbrist eller under annan arbetstidsförkortning, som icke avser minskning av antalet arbetade timmar per dag, eller under arbetskonflikt måste, såsom tidigare anförts, anses vara självfallet. Kommittén angående privatanställda anförde emellertid beträffande frågan om avdrag från semesterrätten under den tid, då arbetstagaren icke varit i arbete, att det följde av allmänna rättsgrundsatser, att avdrag ej finge göras för avbrott, vartill arbetsgivaren vore vållande. Vidare uttalade kommittén, att arbetstidsförkortning ej skulle räknas såsom arbetsavbrott. De sakkunniga kunna för sin del icke finna, att det skulle följa av allmänna rättsgrundsatser, att arbetstagaren skulle vara berättigad till semester, belöpande exempelvis å tid, då han på grund av en proklamerad sympatilockout, vilken ju icke kan anses avbryta ett arbetsavtal, ej fått utföra sitt arbete. Huru härmed förhåller sig i alla de fall, då hinder i arbetsgivarens person föreligger för att arbetstagaren skall kunna utföra arbetet, torde vara mera tveksamt. Här åsyftas sådana fall som att arbetsgivaren till följd av olyckshändelse eller annan force majeure måste inställa arbetet eller att arbetsgivaren på grund av sjukdom icke kan leda arbetet och detta därför icke kan utföras av arbetstagaren. Arbetsdomstolens ordförande påpekar härom i sitt yttrande över förslaget till lag om arbetsavtal, att man i vissa kollektivavtal försökt göra en differentiering mellan olika på arbetsgivaren ankommande orsaker till att arbetet måst inställas, vilka orsaker allt efter sin valör fått inverka på olikartat sätt i fråga om rätten till semesterlön. I yttrandet uttalas vidare, att tiden måhända icke vore mogen att göra en motsvarande skillnad i allmän lag. Till denna uppfattning vilja de sakkunniga ansluta sig. Det bör emellertid framhållas, att det vid förevarande lagstiftning icke är fråga om att endast lagfästa hittills gällande praxis. I syfte att erhålla i möjligaste mån enkla och lättillämpliga lagbestämmelser hava de sakkunniga ansett sig kunna bortse från de nu avsedda, tämligen sällan förekommande fallen. Vad härefter beträffar frågan om behandling av permitteringstid, torde till en början böra lämnas en definition å begreppet permittering till niirmare förståelse av vad därmed avses. Om en arbetstagare permitteras, innebär detta en tyst förpliktelse för arbetsgivaren att giva arbetaren företräde framför andra till återanställning och en förpliktelse för arbetaren att ställa sin arbetskraft till arbetsgivarens förfogande, då så påfordras. Arbetsavtalet fortlöper under permitteringstiden, i vart fall om denna ej utsträckes under alltför lång tid. Att arbetsgivarna vid arbetsinskränkning endast permittera arbetarna och alltså ej tillgripa en definitiv uppsägning, måste sägas vara ett i och för sig lämpligt system, då detsamma är till fördel för båda parterna. Vid utformandet av lagbestämmelser i skilda hänseenden bör man därför söka undvika att lämna sådana föreskrifter, som kunna inverka ofördelaktigt på arbetsgivarnas vilja att permittera och åstadkomma, att dessa hellre välja utvägen att definitivt uppsäga arbetarna. Vad kommittén angående privatanställda menat med sitt yttrande om att arbetstidsförkortning ej skulle räknas såsom arbetsavbrott måste sägas vara oklart. För kontors- och affärsanställ-

157 da förekommer väl ganska sällan någon arbetstidsinskränkning, men detta är en desto mer levande realitet på den allmänna arbetsmarknaden. I varje fall kunna de sakkunniga ej anse annat än att den för arbetsgivaren enligt åtminstone de flesta kollektivavtal beträffande arbetare underförstådda rätten att vid arbetsbrist permittera för längre eller kortare tid och att under permitteringstiden icke utbetala lön skall föranleda till att ej heller semester skall kunna intjänas under permitteringstiden. Som förut nämnts hava de sakkunniga utformat bestämmelserna angående kombinationen mellan anställningstid och arbetad tid från denna utgångspunkt. Det föreligger icke heller någon anledning att härvidlag göra någon skillnad mellan permittering och andra former av arbetstidsförkortning, dock att någon inverkan å semesterrätten icke bör äga rum, om antalet arbetstimmar per dag minskats. De sakkunniga förorda alltså, att den i 2 § treelje stycket i lagförslaget inlagna bestämmelsen om att arbete skall hava utförts under minst aderton dagar av en kalendermånad för att semester skall kunna belöpa på månaden skall gälla i alla de fall, som icke beröras av de i sista stycket av samma paragraf stadgade undantagen; parterna dock obetaget att här liksom eljest överenskomma om bestämmelser, som äro fördelaktigare för arbetstagaren. Vid bestämmandet av reglerna för semesterrättens åtnjutande utgick kommittén angående privatanställda från det för varje arbetstagare individuella anställningsåret. Som förut nämnts föreskrev kommittén som kvalifikation för att semesterrätt skall inträda, att arbetstagaren haft ett års anställning hos arbetsgivaren eller företaget. Under den fortsatta anställningstiden skulle semester utgå årligen. Dessa regler inneburo i praktiken, att en arbetstagare under sitt andra anställningsår ägde uppbära den å första anställningsåret belöpande semestern och därefter för varje anställningsår den semester, som intjänats under närmast föregående anställningsår. Denna på individuella anställningsår beräknade semester skulle tillämpas även vid företag med tusentals arbetstagare. För att emellertid möjliggöra en praktisk användning av de givna reglerna förband kommittén rätten för arbetsgivaren att göra avdrag å semesterdagarnas antal, då arbete ej utförts viss månad, icke med det anställningsår, under vilket semestern intjänats, utan med året närmast före semesterns början. Den av kommittén föreslagna ordningen för semesterns intjänande och åtnjutande blev föremål för kritik i de avgivna yttrandena. I det av arbetsdomstolens ordförande avgivna yttrandet anfördes sålunda bland annat, att det vore ologiskt att icke förbinda avdragsregeln med den tidrymd, varunder semestern intjänats. I yttrandet anfördes vidare, att det, sådant kommittéförslaget blivit avfattat, skulle kunna inträffa, att ett arbetsavbrott räknades arbetstagaren till last två gånger. Om nämligen semestern för det ena anställningsåret uttoges i slutet av detta år och semestern för nästa anställningsår uttoges i början av anställningsåret, komme den tid, som enligt förslaget vore avgörande, att i stor utsträckning sammanfalla för båda semestrarna. Arbetsdomstolens ordförande framhöll vidare, att kommittén väl åberopat

158 praktiska skäl som stöd för sitt förslag i denna del men att det i motiveringen icke närmare angivits, vari dessa skäl bestode. Såsom framgår av den i detta betänkande intagna redogörelsen för kollektivavtalens bestämmelser i fråga om metoderna för semesterrättens intjänande, tillämpas med avseende å anställningstidens längd som norm vid utmätande av semester i huvudsak två system. Det ena systemet innebär, att man allenast stadgar viss tids anställning såsom villkor för semesterrätts inträdande. Enligt det andra systemet föreskrives likaledes viss anställningstid som kvalifikation för semesterrätten, men detta villkor förbindes med ett krav på att anställningen skall fortfara viss i avtalet angiven kalenderdag eller hava varit bestående under viss tid före sådan dag. De sakkunniga vilja för sin del betona, att reglerna i det nu berörda viktiga hänseendet måste göras så enkla som möjligt och utformas på sådant sätt, att de kunna passa för alla olika grupper av arbetstagare. Det måste nämligen framhållas, att lagen är avsedd att gälla för alla löntagare, oberoende av yrke och anställningens art. Det är till en början givet, att avdragsregeln, huru densamma än utformas, måste förbindas med just den tidrymd, varunder semestern intjänas. Att så är fallet med de sakkunnigas förslag framgår av den tidigare lämnade redogörelsen. Av praktiska skäl måste det vidare anses vara otänkbart att lägga det individuella anställningsåret som grund för semesterns intjänande. Så snart en arbetstagare varit anställd under något år, förlorar nämligen anställningsåret fullständigt sin betydelse, och det förefaller vara konstlat att vilja tillerkänna detsamma någon rättsverkan i fråga om beräknandet av de materiella förmånerna i arbetsavtalet. Härefter gäller det att avgöra frågan, om semesterrätten skall förbindas med anställning under minst den förut angivna tiden av fyra månader före en i lagen, eller eventuellt av den enskilde arbetsgivaren för sitt företag bestämd dag eller om man skall förbinda kvalifikationstiden med kalenderåret. Vad först beträffar systemet med en för varje företag särskilt bestämd kvalifikationsperiod, synes detta icke väl lämpa sig för att införas i en lag med tvingande bestämmelser angående semester, gällande för samtliga arbetstagare. Enhetliga regler synas härvidlag vara att föredraga. Vad härefter angår systemet med en kvalifikationsperiod om minst fyra månader närmast före ett i lag angivet datum, och i så fall den 1 maj, tala onekligen vissa skäl härför. Man vinner nämligen härigenom den fördelen, att kvalifikationsperioden så nära som möjligt ansluter sig till den för de flesta arbetstagarna bestämda semesterperioden. För årsanställda arbetstagare skulle kvalifikationsperioden, om detta system accepterades, sträcka sig från och med den 1 maj föregående år till och med den 30 april det år, varunder semestern skulle uppbäras. Om det blott varit möjligt att bereda samtliga arbetstagare inom alla yrken semester under de varmare månaderna, skulle de sakkunniga icke hava tvekat att förorda, att kvalifikationsperioden bestämdes på nu nämnt sätt, även om en sådan kvalifikationsperiod nog för närvarande måste sägas stå främmande för den allmänna uppfattningen. Som i annat sammanhang anföres, är det emellertid icke tänkbart att inom alla yrkesområden förlägga semestern till sommarmå-

159 naderna. Från skyldigheten att giva semester under den i lagen bestämda semesterperioden måste undantag också medgivas för arbetsgivarna inom bland annat jordbruket, sjöfarten och säsongbetonade yrken. En del arbetstagare inom sådana områden av arbetsmarknaden komma alltså att erhålla sin semester under vintern eller den tidiga våren. För dem måste det vara uppenbart olämpligt med en kvalifikationsperiod per den 1 maj. Under sådana förhållanden hava de sakkunniga funnit sig böra förorda, att kalenderåret bestämmes som kvalifikationsperiod för alla arbetstagare. Detta måste även sägas vara det naturliga i en för samtliga löntagare gällande lag och torde överensstämma med den allmänna uppfattningen. Det bör särskilt framhållas, att kvalifikationsperioden måste hänföra sig till förfluten tid, då det gäller att beräkna semesterrätten. Detta följer omedelbart av att m a n successivt intjänar rätten till semester genom anställning och arbete. Att göra det löpande kalenderåret till kvalifikationsperiod eller att med andra ord berättiga arbetstagarna att utbekomma hela semestern, innan densamma ännu till fullo intjänats, är endast möjligt vid fasta anställningar, såsom för statens tjänstemän. De sakkunnigas förslag innebär alltså, att semester skall utgå per kalenderår och att antalet semesterdagar skall bestämmas med hänsyn till varje arbetstagares anställnings- och arbetsförhållanden under det närmast föregående kalenderåret. Detta betyder i praktiken, att en arbetstagare, som anställes exempelvis den 1 oktober ett år, under påföljande kalenderår erhåller så lång semester som belöper på tiden oktober—december månader. Under det därpå följande året erhåller han, om anställningen fortfarande är bestående, full semester. En arbetstagare, som icke uppnått samma rätt till semester som övriga med honom jämställda personer inom företaget, måste naturligtvis vara skyldig att finna sig i att bliva permitterad utan någon ersättning under de återstående semesterdagarna, för den händelse företaget tillämpar metoden att under semestern helt nedlägga rörelsen. Vad nu sagts överensstämmer med vad som allmänneligen tillämpas å de kollektivavtalsberörda områdena. Att införa någon särskild bestämmelse härom i lagen om semester synes emellertid icke vara erforderligt, detta desto mer som det här är fråga om en bestämmelse, som icke berör rätten till semester utan är av rent avtalsmässig karaktär. Vid de överläggningar, som de sakkunniga i enlighet med de givna direktiven fört med hembiträdesutredningen, har från denna utredning anförts tveksamhet om lämpligheten av att för hembiträdenas del binda kvalifikationstiden vid det föregående kalenderåret. Utredningen har sålunda framhållit, att det för närvarande i allmänhet för hembiträdena tillämpade systemet innebure, att den, som påbörjade sin anställning under hösten, finge full semester under den därpå följande sommaren. Enligt den av de sakkunniga föreslagna lagen skulle emellertid ett hembiträde, som anställdes den 1 oktober, under nästkommande kalenderår endast vara berättigad till tre dagars semester. Vad sålunda anförts från hembiträdesutredningens sida hava de sakkunniga emellertid icke ansett utgöra tillräckligt skäl att på denna

160 punkt ändra förslaget eller att i detta hänseende i lagen införa några särskilda undantagsbestämmelser för hembiträdenas vidkommande. Hembiträdena äro nämligen i förevarande avseende icke på något sätt i fråga om arbetets natur och övriga förekommande omständigheter särställda i förhållande till övriga arbetstagare. Vikten av enhetliga bestämmelser i lagen måste speciellt understrykas. Det bör dock påpekas, att lagen naturligtvis icke motsätter sig en fortsatt praxis för hembiträdeskåren i överensstämmelse med de nuvarande förhållandena. I fråga om den inverkan, som arbetsavtalets upplösning skall hava å semesterrätten, anförde kommittén angående privatanställda följande. Enligt den äldre fortfarande förhärskande uppfattningen vore arbetsgivaren, därest arbetsavtalet upphörde, innan arbetstagaren erhållit semester, principiellt icke skyldig att utgiva ersättning för utebliven semester. För att arbetstagaren skulle erhålla semester förutsattes dels att han varit i tjänst den erforderliga tiden och dels att han fortfarande vore i tjänst, då semestern skulle utgå. En upplösning av arbetsavtalet, innan semestern utgått, medförde, att förutsättningarna för rätten till semester ej hunne uppfyllas. Enligt en nyare uppfattning intjänade arbetstagaren däremot successivt rätten till semester, eller kanske rättare sagt rätten till semesterlön. Arbetsavtalets upplösning, innan semester åtnjutits, medförde en rätt för arbetstagaren att utbekomma den del av semesterlönen, som belöpte å den förflutna anställningstiden. Kommittén, som enligt uttalande å annat håll i betänkandet accepterade sistnämnda syn på semesterrätten, var dock icke beredd att taga den fulla konsekvensen härav vid bedömandet av arbetstagarens rätt till semester i samband med arbetsavtalets upplösning. Kommittén uttalade nämligen, att det låge i semesterrättens natur, att semestern i regel skulle förläggas till viss del av kalenderåret. Det kunde därför, enligt kommittén, sägas vara en ytterligare förutsättning för inträde av rätt till semester, att arbetstagarens anställning fortfore intill nämnda tid. Med denna utgångspunkt föreslog kommittén vissa bestämmelser om arbetstagarens rätt till semester vid arbetsavtalets upplösning, som inneburo, att full ersättning för icke utbekommen semesterlön skulle utgå, om arbetsavtalet upphörde den 1 juni eller senare, varemot ersättning skulle utgå med allenast hälften av den intjänade semesterlönens belopp, för den händelse avtalet upphörde före den 1 juni till följd av uppsägning från arbetsgivarens sida eller av anledning, som berättigade arbetstagaren att omedelbart häva arbetsavtalet. Mot de av kommittén föreslagna reglerna angående beräknandet av semesterersättning i samband med avtalsförhållandets upplösning anfördes kritik i flera yttranden. Sålunda uttalade arbetsdomstolens ordförande, att kommittén icke vågat draga den fulla konsekvensen av sin ståndpunkt cm att man successivt intjänade rätten till semester. Förslaget betecknades av arbetsdomstolens ordförande såsom i denna del godtyckligt, varjämte detsamma kunde leda till skilda resultat för olika arbetstagare med samma anställningstid. Arbetsdomstolens ordförande uttalade vidare, att det låge

161 ett tekniskt fel däri, att man för rätt till semester vid avgång ur tjänsten fixerat ett visst datum, som icke hade någon betydelse i övrigt, varken i fråga om tiden för semesterns förläggning under året eller beträffande semesterlönens intjänande i allmänhet. Man hade med andra ord medtagit moment, som hämtats från skilda och i och för sig icke jämförbara semestersystem. De sakkunniga hava tidigare redogjort för sin ståndpunkt om att man successivt intjänar semester genom anställning och arbete under viss tid samt att man måste draga den fulla konsekvensen härav och fastslå, att arbetstagaren vid arbetsavtalets upplösning alltid skall hava full ersättning för intjänad men ännu icke åtnjuten semester. Det måste härvidlag vara fullständigt likgiltigt vid vilken tidpunkt som anställningen upphör. Man kan alltså ej, såsom kommittén angående privatanställda föreslagit, binda rätten till ersättning vid det förhållandet, att anställningen upphört först efter visst datum. Det måste vidare vara likgiltigt av vilken anledning s o m arbetsanställningen upphör. Vid avtalets upplösning skall full uppgörelse ske mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Avbrytes anställningen genom arbetstagarens dödsfall, skall ersättning sålunda i vanlig ordning utgå och utbetalas till den avlidnes rättsinnehavare. Semesterersättningen är med andra ord att helt jämställa med upplupen lön. Detta innebär, att endast en motfordran kan av arbetsgivaren åberopas som skäl att icke utgiva ersättningen. Vad beträffar storleken av ersättningen bör densamma helt motsvara den lön, som skulle hava utgått för de intjänade semesterdagarna. Se härom vidare vad som anföres i kapitlet om semesterlönens beräknande. Några exempel torde böra anföras till belysande av huru den av de sakkunniga förordade bestämmelsen om semesterersättning i samband med arbetsavtalets upplösande kommer att verka. Därvid antages, att arbete för arbetsgivarens räkning utförts under minst aderton dagar av varje kalendermånad, därest så med hänsyn till datum för anställningens början eller slut varit möjligt. Om en anställning påbörjas den 13 april och slutar den 28 augusti samma år, har anställningen varat längre tid än fyra månader. Arbetstagaren erhåller vid anställningens slut semesterersättning, motsvarande lön för den å fyra månader belöpande semestern. En anställning påbörjas den 1 oktober ett år samt upphör den 1 maj nästföljande år. Därest semester vid anställningens upphörande ännu icke åtnjutits för föregående kalenderår, motsvarar semesterersättningen lönen för den å sju månader belöpande semestern. Om anställningen i stället fortvarit under hela andra kalenderåret och upphört först den 17 mars det därpå följande kalenderåret, har arbetstagaren under andra kalenderåret åtnjutit den å månaderna oktober—december av första kalenderåret belöpande semestern. Under det tredje kalenderåret har han däremot icke ännu åtnjutit semester för det andra kalenderåret. Han erhåller vid anställningens upphörande semesterersättning, motsvarande lönen för den å fjorton månaders anställning belöpande semestern. Från tjänstemannahåll har det för de sakkunniga anförts, att arbetstagare 1 1 — 375253

162 i samband med arbetsavtalets upphörande borde få åtnjuta den semester, som han intjänat, och alltså ej behöva åtnöja sig med ersättning för semestern. De sakkunniga vilja med anledning härav framhålla, att det i samband med anställningens upphörande endast kan bliva fråga om en rent formell semester utan verkligt innehåll. Det måste nämligen för arbetstagaren vara likgiltigt, om arbetsgivaren uppsäger anställningen till upphörande den 31 oktober och denna dag giver honom kontant ersättning, motsvarande lönen för tio semesterdagar, eller om arbetsgivaren uppsäger avtalet till den 10 november och bereder arbetstagaren tio dagars semester från den 1 i samma månad. I båda fallen kommer det att bero på arbetstagaren själv, om han vill söka och antaga en ny befattning redan från den 1 november eller om han vill vila under de tio dagar, för vilka han av arbetsgivaren erhåller, i det första fallet semesterersättning och i det andra fallet semesterlön. Den omständigheten, att det för vissa tjänstemannakategorier kan vara sedvänja, att arbetsanställning tillträdes den 1 i en månad, kan uppenbarligen icke få föranleda till att man i en för samtliga löntagare gällande lag skulle insätta en bestämmelse av det från tjänstemannahåll antydda slaget. Skulle en dylik bestämmelse bliva till någon nytta ens för tjänstemännen, måste densamma nämligen kombineras med ett förbud för arbetsgivaren att uppsäga ett arbetsavtal till annat datum än månadsskifte. Orimligheten härav ligger i öppen dag. Inom vissa industrier, exempelvis cellulosaindustrien, har på yrkande från arbetarhåll i kollektivavtalen intagits en föreskrift om att arbetsgivaren, då anställning upphör, ej omedelbart skall utbetala semesterersättning, ulan att detta skall ske först vid den tidpunkt, då företaget sedvanligen giver semester åt sina anställda. Härigenom vinnes större säkerhet för att semesterersättningen verkligen användes till ledighet. En sådan föreskrift kan onekligen sägas vara väl motiverad med hänsyn till att semesterrätten skall vara till för att giva rekreation och ej blott innebära en löneförmån. De sakkunniga skulle därför hava velat förorda en lagbestämmelse av denna art, därest detta hade varit möjligt. Det är emellertid icke tänkbart, att staten i lag skulle säga, att det genom arbetsavtalet uppkomna rättsförhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren ej skulle få helt avvecklas vid anställningens upphörande utan att den intjänade semesterlönen, som ju blott är en uppskjuten del av den vanliga lönen, ej skulle förfalla till betalning förrän vid en senare tidpunkt, då i övrigt några relationer mellan arbetsgivaren och arbetstagaren ej kvarstå. Arbetsgivaren kan under mellantiden hava varit nödsakad att gå i konkurs eller också kan förhållandet vara det, att han avflyttat från orten, så att svårigheter skulle uppstå för arbetstagaren att utbekomma sin semesterersättning. Vidare skulle man vara nödsakad att i lagen bestämma två olika förfallodagar, för den händelse arbetsavtalet upphörde, innan företaget haft sin sedvanliga semesterperiod för året. Man måste nämligen bestämma dels en förfallodag under samma år, som arbetsavtalet upphör, för den del av semesterlönen, som belöper på föregående kalenderår, och dels en förfallodag under nästföljan-

163 de kalenderår, för vad som belöper på det å r avtalet upphör. Ett sådant system bleve i varje fall för invecklat att tillämpa i praktiken, även om det vore juridiskt möjligt. Den enda möjligheten är därför att i lagen utgå från att rättsförhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren helt avvecklas vid avtalets upphörande. Naturligtvis föreligger emellertid intet hinder mot att en bestämmelse av den art, som nu tillämpas inom cellulosaindustrien, fortsättningsvis intages i kollektivavtal. De sakkunniga vilja slutligen uttala ett önskemål om att semesterersättningen verkligen användes till semester. Detta är av stor betydelse, om icke lagen skall råka i vanrykte. Det är härvidlag nödvändigt, att man kan lita till en kontroll från arbetarnas fackliga organisationer. Från dessa bör därför med kraft sägas ifrån till medlemmarna, att det skulle innebära ett missbruk av de med lagens hjälp erhållna förmånerna, därest semesterersättningen allenast användes såsom en lönefyllnad och icke till att skaffa arbetstagarna erforderlig vila.

Semesterns längd. I fråga om längden av den semester, som för närvarande åtnjutes av olika grupper av arbetare och anställda, vilja de sakkunniga hänvisa till de av socialstyrelsen verkställda undersökningarna dels av kollektivavtalens bestämmelser om semester och dels av semesterförhållandena för vissa anställda i allmän och enskild tjänst. Av dessa utredningar framgår, att den genomsnittliga längden av semestern för arbetarna torde ligga omkring fem ä sex dagar med en tendens till ökning intill sex dagar för dem, som hittills erhållit kortare semester. Beträffande de anställda är förhållandet däremot det, att flertalet av dem redan uppnått en semester om minst 14 dagar. Som tidigare anförts utgick kommittén angående privatanställda vid utmätandet av de materiella förmånerna i arbetsavtalet från en uppdelning avarbetstagarna i tre särskilda grupper. I fråga om semesterns längd föreslog kommittén, att den årliga semestern för de olika grupperna av arbetstagare skulle omfatta respektive tre, två och en vecka. Dessa bestämmelser voro av tvingande karaktär utom vad beträffar den första gruppen, d. v. s. tjänstemän i ledande ställning. Bestämmelsen om tre veckors semester åt denna grupp av tjänstemän skulle nämligen endast vara av dispositiv karaktär; genom tvingande bestämmelse berättigades de endast till två veckors semester. Det må emellertid erinras om att även de bestämmelser, som i lagförslaget betecknades såsom tvingande, kunde åsidosättas genom stadganden i kollektivavtal. Kommittén föreslog vidare, att semestern för de två första grupperna av arbetstagare skulle förlängas efter viss tids anställning. Till denna fråga återkomma de sakkunniga senare. I motiveringen till sitt förslag anförde kommittén angående privatanställda, att de för de två första grupperna föreslagna semestertiderna inom åt-

164 skilliga o m r å d e n t o r d e m o t s v a r a v a d s o m t i l l ä m p a d e s i p r a x i s . V a d anginge d e n tredje g r u p p e n l ä m n a d e s visserligen i ö v e r v ä g a n d e a n t a l e t fall semester o m fyra s ö c k e n d a g a r . E n s å d a n semester m å s t e i o c h för sig a n s e s v a r a alltför k n a p p för a t t fylla sin uppgift att b e r e d a tillfälle till r e k r e a t i o n . D å i p r a x i s k u n d e s p å r a s en t e n d e n s att u t ö k a n ä m n d a s e m e s t e r t i d , h a d e k o m m i t t é n a n s e t t sig b ö r a föreslå, att s e m e s t e r n s l ä n g d för i f r å g a v a r a n d e g r u p p b e s t ä m d e s till en v e c k a . I avgiven r e s e r v a t i o n a n f ö r d e h e r r J ä r t e f ö l j a n d e b e t r ä f f a n d e s e m e s t e r n s längd. Enär semester för arbetstagare tillhörande grupp 3 enligt kollektivavtal för närvarande i genomsnitt torde utgå under fyra dagar om året, och då vidare så sent som i 1931 års nya arbetarskyddslag fyra semesterdagar förutsattes per år, synes icke tillrådligt att för ifrågavarande arbetstagarkategori införa en tvingande bestämmelse om en veckas semester. Även om det är sannolikt, att semestern för kroppsarbetare allmänt och småningom kommer att ökas, bör dock lagstiftningen icke föregripa en sådan utveckling, på vad grund den lagstadgade semestern för denna arbetstagargrupp icke bör sättas högre än fyra söckendagar per är. E n a n n a n r e s e r v a n t , h e r r Sjögren, y t t r a d e b e t r ä f f a n d e d e n n a fråga b l a n d a n n a t följande. Vad angår arbetstagare tillhörande grupp 3 skulle jag helst sett, att jag kunnat biträda majoritetens förslag om en veckas semester. Men dä lagens tvingande bestämmelser enligt mitt förmenande böra vara så avvägda, att de respekteras om möjligt även av de parter, som avsluta kollektivavtal, ehuru dessa enligt 2 § tillerkänts full handlingsfrihet, anser jag, att lagförslaget här måste ansluta sig till gängse praxis. Denna har framkommit genom förhandlingar mellan jämbördiga parter och har semesterns längd därvid utgjort en av de faktorer, som spelat in vid den ekonomiska uppgörelsen. Med hänsyn härtill anser jag, att man icke bör utsträcka denna paragrafs tvingande bestämmelser utöver den enligt praxis gällande, d. v. s. fyra söckendagar. Ytterligare en r e s e r v a n t , h e r r S ö d e r l u n d , a n f ö r d e följande b e t r ä f f a n d e d e föreslagna b e s t ä m m e l s e r n a o m s e m e s t e r n s l ä n g d . Vad angår tredje gruppens arbetstagare innebär en minimisemester av en vecka för stora områden av näringslivet en bestämd förlängning i förhållande till gällande praxis. Även om denna förlängning enligt förslaget icke skulle få någon direkt verkan för de fall, där kollektivavtal gälla, så äro likväl dess ekonomiska konsekvenser av den betydenhet, att jag icke anser mig kunna biträda majoritetens förslag i denna del. Med hänsynstagande till praxis bör enligt min uppfattning en tvingande semesterbestämmelse för tredje gruppen stanna vid fyra söckendagar. För andra gruppen är säkerligen också den föreslagna minimisemestern, två veckor, i många fall längre än vad som i praktiken förekommer, men denna förlängning torde icke komma att medföra lika stora ekonomiska konsekvenser som den förra. För första gruppen torde i de flesta fall förekomma en minsta semester av tre veckor, något som också synes kunna lagfästas. Av v a d i y t t r a n d e n a över k o m m i t t é n s förslag a n f ö r d e s i fråga o m d e n y s s å t e r g i v n a b e s t ä m m e l s e r n a o m r e s p e k t i v e tre, t v å o c h e n veckas semester för de o l i k a g r u p p e r n a a v a r b e t s t a g a r e m å följande h ä r o m n ä m n a s . Socialstyrelsen anförde såsom allmänt omdöme om den materiella innebörden av förslagets bestämmelser, att de föreslagna förmånerna i allmänhet syntes vara i och för sig måttfullt avvägda. Styrelsen påpekade, att stora svårigheter förelåge att

165 i praktiken övervaka upprätthållandet av en lagstiftning av den föreslagna beskaffenheten. Om i och för sig önskvärda förmånliga villkor stipulerades i lagen, riskerade man nämligen, att lagstiftningen komme att stanna på papperet. Styrelsen erinrade vidare om att ett avsevärt antal av de arbetsgivare, som skulle beröras av lagen — exempelvis mindre jordbrukare och andra småföretagare, arbetarfamiljer med hembiträde, ensamstående arbetare med hushållerska m. fl. — knappast befunne sig i annan eller bättre social och ekonomisk ställning än den hos dem anställda arbetstagaren, varför det måste möta betänkligheter att tynga dem med långt gående sociala förpliktelser gentemot den anställde. — Med den uppfattning socialstyrelsen givit uttryck åt angående lagstiftningens läggning eller alltså att densamma borde erhålla karaktären av en minimilagstiftning, hade styrelsen icke ansett sig hava anledning att i fråga om semestern ingå på ett närmare bedömande av förslaget, i vad anginge grupperna 1 och 2. Beträffande den för övriga arbetstagare föreslagna semestern om en vecka uttalade styrelsen, att förslaget i detta avseende för stora arbetsområden, särskilt våra viktiga exportindustriers områden, innefattade en utökning av semestertidens längd. Då enligt styrelsens uppfattning en generell lag med minimifordringar skulle erhålla tillämpning, oberoende av kollektivavtalet, skulle följaktligen av lagstiftningen i denna del föranledas en icke oväsentligt ökad ekonomisk belastning av vår industri. Styrelsen ansåg sig likväl böra förorda intagandet i en lagstiftning om arbetsavtal av en obligatorisk bestämmelse om semester under sex arbetsdagar, då en sådan ledighet måste från såväl fysisk som psykisk synpunkt anses som ett minimum, om semestern skulle något så när fylla sitt ändamål. Dessutom tenderade utvecklingen på vår industriella arbetsmarknad tydligen till en utsträckning av semesterledigheten till minst nämnda tidrymd. Medicinalstyrelsen framhöll i sitt yttrande, att semestern, därest densamma skulle medföra avsedd verkan, icke borde understiga en vecka. Kommerskollegium erinrade om att chefen för socialdepartementet i den till 1931 års riksdag avlåtna propositionen angående ändringar i arbetarskyddslagstiftningen uttalat, att de grundläggande faktorerna för en allmän semesterbestämmelse, främst behovet av semester för arbetaren och förmågan att ekonomiskt uppbära denna tunga för arbetsgivaren, vore växlande. Med hänsyn härtill hade departementschefen ansett det vara av största vikt att icke genom rigorösa föreskrifter forcera semesteridéns utveckling. Kommerskollegium förklarade sig anse, att vad i 1931 års proposition anförts rörande olämpligheten av en eventuell semesterlagstiftnings forcering alltjämt ägde sin giltighet. Kollegium påyrkade bestämt att, därest över huvud en allmän semesterbestämmelse för arbetare infördes, denna tills vidare skulle begränsas till en tid av fyra dagar. Det syntes nämligen olämpligt, att en fråga, som regelbundet utgjorde ett av förhandlingsobjekten vid förhandlingar om kollektivavtal, vid sidan av dessa förhandlingar på sätt och vis föregrepes genom ny lagstiftning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län förklarade, att vårt pressade näringsliv nu möjligen kunde bära kostnaderna för en något längre semester för en relativt mindre grupp anställda men icke kunde det för den stora mängden kroppsarbetare. Detta vore ett faktum, som man måste tolerera men som vore naturligt, om man droge sig för att i lag auktorisera. Därjämte vore semesterbehovet något så individuellt, att dess lagstadgade tillgodoseende alltid måste bliva irrationellt och irrationellare ju allmännare lösning man sökte. Behovet sammanhängde med såväl arbetets egenskap att i större eller mindre grad kräva vederbörandes fysiska och psykiska anpassning och denna anpassnings begränsande till arbetstiden eller sträckande sig därutöver som individens förmåga att bära de krav, som ställdes på hans krafter. Visserligen kunde på detta sätt en längre semestertid i regel vara motiverad för högre ledande tjänster men näppeligen exempelvis för allt kontorsarbete jämfört med högt kvalificerat fabriksarbete. Svenska arbetsgivareföreningen förklarade i fråga om den föreslagna semester-

166 tidens längd för de anställdas del, att föreningen intet hade att erinra mot att semestern fastställdes till två veckor möjligen även med den föreslagna påbyggnaden av ytterligare en vecka efter 10 års anställning. Några särbestämmelser för den högsta gruppen av befattningshavare fann föreningen icke nödvändiga. Såsom av den av socialstyrelsen företagna undersökningen framginge, åtnjöte i stor utsträckning de inom jord- och skogsbruket sysselsatta arbetstagarna, hörande till de anställdas kategori, antingen över huvud ingen semester eller ock en semester, som vore kortare än två veckor. Motsvarande företeelse förelåge jämväl inom vissa andra mindre arbetstagarkategorier. Uppenbarligen hade begränsningen av semesterförmånerna inom berörda arbetsområden sin ekonomiska motivering. Denna borde då föranleda till att man vid specialregleringen gjort vederbörliga undantag i berörda hänseende. — Skulle en allmän reglering i semesterfrågan komma till stånd, ville föreningen särskilt vända sig mot det förhållandet, att den för kroppsarbetare och därmed jämställda föreslagna semestertiden utmättes på ett sätt, som påtagligen överskrede vad som för närvarande gällde i praxis inom stora arbetsområden. Flera av reservanterna hade påpekat, dels hurusom ett betydande antal kroppsarbetare enligt gällande kollektivavtal komme i åtnjutande av kortare semester än sex dagar, dels ock vilka allvarliga ekonomiska konsekvenser en tvångsförlängning av denna semester skulle innebära för näringslivet. Huru det än förhölle sig i fråga om den nu utgående semesterns möjlighet att giva tillfälle till rekreation — behovet av semester måste dock variera åtskilligt efter arbetets beskaffenhet — borde givetvis hänsyn tagas jämväl till de ekonomiska följderna av en dylik förlängning av semestern. Semesterförmånen utgjorde i realiteten endast en påbyggnad till lönen. Det vore uppenbart, att den kollektiva regleringen, avpassad för varje näringsgrens ekonomiska förhållanden, vore den enda lämpliga vägen för semesterförmånens reglerande. Endast härigenom kunde tillbörliga hänsyn ägnas såväl bebovet som förmågan att bereda semester. Man borde därför icke på sätt, som skett, söka att antecipera den framtida utvecklingen utan fortfarande låta önskemålet om ett socialt skydd i förevarande hänseende för arbetarna vara tillgodosett efter de linjer, som endast för några år sedan uppdragits i arbetarskyddslagstiftningen. Någon utökning utöver fyra dagars semester borde icke förekomma, lika litet som en tvångsvis förhöjning av utgående löner. Därjämte vore att beakta, att här berörda arbetstagare i stor omfattning komme i åtnjutande av fridagar i samband med förekommande helger. Härutinnan torde icke finnas någon motsvarighet i främmande länder. En utökning av semestern skulle, åtminstone i fråga om de storindustrier där driften stode stilla under semestertiden, medföra en skärpning av den skillnad i arbetstidens omfattning, som förelåge mellan svensk och utländsk verksamhet. Landsorganisationen anförde, att den privilegiering av de bättre ställda arbetstagarna, vilken följde av kategoriklyvningen, särskilt påtagligt komme till uttryck i förslagets bestämmelser om semester. Några sakliga skäl kunde icke anföras för graderingen av semesterförmånerna. Kommitténs förslag på denna punkt vore belysande för orimligheten i att ur en av föråldrade sociala värderingar bestämd praxis hämta principerna för en modern sociallagstiftning. Svenska industritjänstemannaförbundet anförde, att framför allt den låga tvingande bestämmelsen av två veckor, lika för alla tjänstemän, knappast gåve intryck av social reformsträvan. För i varje fall industriens tjänstemän skulle förslaget sannolikt komma att medföra en försämring av nuvarande förhållanden och i varje fall icke en för de anställda önskvärd förbättring. Sveriges köpmannaförbund förklarade, att vid bestämmandet av semestertidens längd hänsyn måste tagas till de speciella förhållanden, varunder detaljhandeln arbetade. E n detaljaffär måste hållas öppen varje söckendag. Det vore sålunda icke möjligt att, såsom fallet vore med vissa industrier, nedlägga driften under viss tid, vanligen kring midsommar, då personalen åtnjöte ledighet. På ett kontor torde det ofta vara möjligt att låta med visst arbete anstå under den tid, vederbörande åtnjöte

167 semester. Ej heller en sådan anordning ginge att genomföra i en detaljaffär. Då antalet anställda i en detaljaffär vanligen vore ringa, vållades ofta betydande svårigheter i affärsrörelsens bedrivande under den tid, de anställda åtnjöte semester. Lämplig vikarie vore svår att uppbringa; detta gällde särskilt om en lanthandel. Härtill komme, att åtskilliga detaljaffärers ekonomi vore så ansträngd, att arbetsgivaren hade svårighet att utbetala full lön till den anställde under en längre semester, om han dessutom skulle avlöna vikarie. Under hänvisning härtill borde semesterrätten för den andra gruppen bestämmas till sex dagar efter ett års anställning, till nio dagar efter två års anställning och till tolv dagar efter fyra års anställning. I de fall då arbetsgivare önskade giva en särskild förmån åt anställd, som hade en längre anställningstid, torde frivillig överenskommelse kunna träffas angående längre semester än som i lagen stadgades. De sakkunniga vilja till en början framhålla, att den av dem föreslagna lagstiftningen ej avser att ansluta sig till praxis i fråga om semesterns längd. Förslaget är i stället avsett att läggas till grund för en lagstiftning med minimikaraktär och med lika förmåner åt alla arbetstagare. Avsikten är att medvetet göra ett ingrepp i de rådande förhållandena och att lyfta upp den grupp av arbetstagare, som är sämst ställd i semesterhänseende. Detta innebär i praktiken, att man vid diskussionen kan bortse från de privatanställda och behandla spörsmålet med tanke endast på arbetarnas förhållanden. Såsom de sakkunniga anfört i den allmänna motiveringen, måste vid en lagstiftning om semesterrätt en avvägning göras mellan behovet av vila samt möjligheten och lämpligheten av att genomföra lagstiftningen med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna. Vad först beträffar behovet av viss tids semester u r synpunkten, att arbetstagaren skall erhålla tillräcklig rekreation, måste det framhållas, att det härvidlag icke är möjligt att använda en på vetenskapliga grunder gjord avvägning av behovet. Det torde i stället vara nödvändigt att man bestämmer sig för en viss tid, som kan anses vara skälig. De sakkunniga vilja som sin uppfattning anföra, att två veckors ledighet måste anses vara minimum för att en arbetstagare skall kunna erhålla tillräcklig vila och återvinna krafterna. I fråga om den ekonomiska sidan måste det medgivas, att tolv dagars semester medför en avsevärt ökad belastning på näringarna. Den av kommerskollegium utförda kostnadsberäkningen har visserligen endast baserats på förhållandena vid ett fåtal undersökta företag, men de av kollegium anförda siffrorna för kostnadsökningen torde dock giva en tillförlitlig bild av storleksordningen. Det bör särskilt påpekas, att hänsyn vid kostnadsberäkningarna även tagits till andra faktorer än ökningen av lönerna. Detta gäller särskilt de fall, då en industri nödgas helt upphöra med tillverkningen under en för alla arbetare gemensam semestertid. Utredningen giver vid handen, att kostnadsökningen för industrien vid tolv dagars semester skulle under år 1936 hava utgjort i runt tal 55 miljoner kronor. Vad den relativa ökningen beträffar, beräknar kommerskollegium, att en semester om tolv dagar skulle hava inneburit en ökning av 102 procent i förhållande till det beräknade produktionsvärdet. Denna sista uppgift giver vid handen att, om än de sammanlagda kostnaderna för industrien bliva stora vid genomförandet av en allmän semester om tolv dagar, den relativa storleksordningen för de enskilda företagen dock ej är

168 sådan, att man torde behöva befara några större svårigheter för näringslivet att anpassa sig efter lagstiftningen. De sakkunniga vilja särskilt hänvisa till det från arbetsgivarhåll i Frankrike gjorda uttalandet om att de genom den omfattande sociala lagstiftningen föranledda svårigheterna icke vore att hänföra till den förlängda semestern utan i stället huvudsakligen berodde på den samtidigt införda 40-timmarsveckan. Kommerskollegium har vid sin kostnadsberäkning utgått från att semesterlönen skulle beräknas på grundval av den i kollektivavtal angivna timlönen. Då de sakkunniga föreslå, att semesterlönen för sådana arbetstagare, som ej äro avlönade med vecko- eller månadslön, skall för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande den genomsnittliga dagsinkomsten under kvalifikationsperioden, och då ackordsförtjänsterna alltså komma att öva inverkan å semesterlönens storlek, lärer den av kollegium beräknade siffran om 55 miljoner kronor böra höjas. Huru stor den på grund av bestämmelsen om semesterlönens beräknande uppkommande kostnadsökningen kan bliva lärer icke vara möjligt att angiva. Å andra sidan minskas den beräknade kostnadsökningen med hänsyn till den tydliga tendensen till ökning av semesterns längd vid uppgörelser om nya kollektivavtal. Man torde vidare vara berättigad att antaga, att industrien utan alltför stora svårigheter skall kunna i flertalet fall övergå till ett system med alternerande semester, så att någon nedläggelse av rörelsen icke skall behöva vidtagas under semestertiden. Härigenom kommer den ekonomiska belastningen likaledes att minskas. För jordbrukets vidkommande har någon kostnadsberäkning icke företagits. För denna näring kan det emellertid endast bliva fråga om ökning i kostnaderna på grund av att lön skall utbetalas för flera semesterdagar. Enligt det tidigare gällande riksavtalet för jordbruket var en semester om sju dagar fastställd. Genom den föreslagna lagstiftningen skulle näringen alltså belastas med semester för ytterligare fem dagar. Det torde emellertid säkerligen ofta visa sig bliva möjligt inom jordbruket att giva semester till de helårsanställda, utan att extra arbetskraft därför behöver anställas. Det må nämligen erinras om att ett undantag föreslås för jordbrukets del från den allmänna skyldigheten att giva semester i ett sammanhang och under tiden maj—september. Semester kan alltså inom jordbruket givas under sådana perioder av det mörkare halvåret, då arbetet icke är speciellt brådskande. I allt fall torde väl en avsevärd ökning av jordbrukets omkostnader komma att ske. Denna ökning kan dock icke sägas vara av sådan karaktär, att den behöver verka avskräckande. Vad socialstyrelsen anfört om att ett avsevärt antal av arbetsgivarna knappast befunne sig i annan eller bättre social och ekonomisk ställning än den hos dem anställda arbetstagaren, varför det måste möta betänkligheter att tynga dem med långt gående sociala förpliktelser gentemot den anställde, kan icke frånkännas betydelse. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan det dock icke ifrågasättas, att i lagen skulle införas några särskilda undantagsbestämmelser för de arbetsgivare, som själva icke äro väl ställda i ekonomiskt avseende. E n lagstiftning sådan som den förevarande måste göras all-

169 män, och den person, som Över huvud anställer annan i sin tjänst, måste därför vara beredd att anpassa arbetsvillkoren efter de krav, som samhället finner skäligt att ställa. I anledning av vad Sveriges köpmannaförbund anfört angående svårigheten för detaljhandeln att giva semester åt de anställda, vilja de sakkunniga endast konstatera, att förbundet dock var berett att tillstyrka en semester om tolv dagar, ehuru först efter fyra års anställning. Därmed torde ock få anses vara styrkt, att några större svårigheter icke kunna föreligga att lämna tolv dagars semester redan efter ett års tjänst. I den allmänna diskussionen angående införandet av en lagstadgad rätt till semester har bland annat såsom skäl mot en förlängning av den nu utgående semestern anförts, att bristen på yrkesutbildad arbetskraft därigenom skulle komma att skärpas. De sakkunniga kunna emellertid icke anse en sådan följd av semesterlagstiftningen vara trolig, enär, såsom nyss uttalats, man torde kunna räkna med att industrien allt mera övergår till att giva alternerande semester. Vid sådant förhållande erfordras ingen utökning av produktionsapparaten eller varaktig anställning av ett större antal arbetare. Med hänsyn till att industrien under den tid, som semester lämnas, kan verkställa omplacering av den befintliga utbildade arbetskraften, torde den under semestertiden inkallade extra arbetskraften i regel ej behöva vara yrkesskicklig. De sakkunniga vilja särskilt framhålla ett vägande skäl för att semestern bestämmes till tolv dagar. Intresset bland arbetarna är för närvarande mycket stort att erhålla en väsentlig förlängning av den nuvarande semestern. Det torde kunna sägas, att en allmän folkmening nu står bakom detta krav. Därest en förlängning icke skulle komma till stånd eller den skulle anses vara otillfredsställande för arbetarna, har man alltså att vänta krav på en ytterligare utökning av semestern vid förhandlingar om nya kollektivavtal. Omfattande strider på arbetsmarknaden skulle kunna uppkomma om denna sak. Att frågan skjutits i bakgrunden vid den senaste tidens avtalsförhandlingar torde helt vara beroende på vetskapen om att en lagstiftning förberedes. Det måste sägas vara ett statsintresse av första ordningen att göra strider om semesterns längd onödiga. En lagstiftning om tolv dagars semester skulle säkerligen medföra som resultat, att semesterfrågan ej längre bleve lika aktuell vid avtalsförhandlingarna. Det torde även böra framhållas, att Sverige icke kommer att vara ensamstående om en allmän semestertid av tolv dagar. I såväl Frankrike som vårt grannland Norge utgår för närvarande semester om denna tid. Beträffande Norge gäller dock, att man lagstiftningsvägen icke sträckt sig längre än till nio dagar; den allmänna semestertiden om tolv dagar har sålunda kommit till stånd genom kollektivavtal. Vid övervägande av de nu anförda synpunkterna anse sig de sakkunniga kunna lämna ett bestämt förord för en semestertid om tolv arbetsdagar. Detta innebär i praktiken, att arbetstagarna erhålla ledighet under två fulla veckor. Skulle man nu åtnöja sig med en semester om exempelvis nio arbetsdagar,

170 komme säkerligen krav omedelbart att resas på en förlängning av denna tid upp till två veckor. Ett val av tolv dagar såsom semestertid medför lagtekniskt sett en fördel vid utformandet av kvalifikationsbestämmelserna. Det ligger nämligen nära till hands att konstruera semesterrätten så, att man erhåller en dags semester för varje månad, å vilken semesterrätt enligt de föreslagna reglerna belöper. Såsom förut antytts, innehöll det av kommittén angående privatanställda framlagda lagförslaget bestämmelser angående förlängning av semestern vid längre anställningstid. För den första gruppen av arbetstagare, eller alltså tjänstemän i ledande ställning, skulle semestern sålunda från och med det elfte anställningsåret förlängas från tre till fyra veckor. För den andra gruppen av arbetstagare, eller övriga tjänstemän m. fl., skulle semestern från och med det elfte anställningsåret förlängas från två till tre veckor. Bestämmelserna angående förlängning av semestern skulle dock icke vara av tvingande karaktär. För den tredje gruppen av arbetstagare, eller de egentliga kroppsarbetarna, lämnades icke någon föreskrift om förlängning av semestern. Någon särskild motivering till de nu nämnda bestämmelserna lämnades icke av kommittén. I betänkandet anfördes emellertid, att kommittén ansåge vissa skäl tala för ett hänsynstagande till arbetstagarens ålder vid avgörandet av frågan om semestertidens längd. Kommittén hade dock befarat, att en dylik gradering av semestertiden än mer skulle försvåra för äldre arbetstagare att erhålla ny anställning. I de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena anfördes bland annat följande beträffande frågan om en förlängning av semestern vid längre anställningstid eller högre levnadsålder. Socialstyrelsen framhöll, att konsekvensen av om semesterns längd i alltför hög grad ökades med antalet tjänsteår kunde bliva en tendens till täta personalombyten. Gjordes semesterns längd beroende av arbetstagarens ålder, ökades svårigheterna för äldre arbetskraft att vinna sysselsättning. Medicinalstyrelsen ansåg, att semestertiden för minderåriga arbetare borde omfatta 14 dagar. Styrelsen ifrågasatte dock, huruvida en bestämmelse i detta avseende lämpligen borde meddelas i lagstiftningen om arbetsavtal eller om densamma icke hellre borde upptagas i annan författning, avseende minderåriga arbetstagare. Landsorganisationen anförde, att någon annan motivering än en hänvisning till praxis för den föreslagna bestämmelsen om förlängning av semestern för de två första grupperna av arbetstagare icke torde vara möjlig att förebringa. Då kommittén funnit det vara i sin ordning, att den i avseende å arbetsprestationens fysiska påfrestning, arbetstid och arbetets hygien sämst ställda arbetstagargruppen tillförsäkrats endast hälften av för övriga arbetstagare stadgad minimisemester, hade det kunnat förväntas, att kommittén tagit hänsyn härtill i samband med frågan om semestertidens förlängning och låtit förmånen härav gälla för även ifrågavarande arbetstagargrupp. Daco påyrkade, att en anställd skulle vara berättigad till två veckors semester, vilken semestertid dock skulle förlängas, för den första gruppen av arbetstagare till tre veckor från och med fjärde anställningsåret och till en månad från och med tolfte anställningsåret samt för den andra gruppen av arbetstagare till tre veckor från och med elfte anställningsåret och till en månad från och med tjugufemte anställningsåret.

171 Svenska industritjänstemannaförbundet förklarade sig anse, att åldern borde vara avgörande för anställningsvillkor, som hade karaktären av allmänt medborgerliga rättigheter, såsom semestern. Bestämmelser för semestertidens beräkning, i vilka åldern inginge som en faktor, vore redan ganska vanliga inom vårt land. Förbundet förordade införandet av sådana bestämmelser, att semester årligen skulle utgå i två veckor för tjänsteman i åldern under 25 år, i tre veckor för tjänsteman i åldern 25—40 år och i fyra veckor för tjänsteman i åldern över 40 år. I den av internationella arbetsorganisationen godkända konventionen angående semester är semestertiden för personer under 16 år bestämd till tolv arbetsdagar, medan den för övriga personer fastställts till sex arbetsdagar. I konventionen anföres särskilt, att semesterns varaktighet borde, på sätt som fastställdes i den nationella lagstiftningen, förlängas i förhållande till tjänstetiden. I den samtidigt godkända rekommendationen angående semester anföres, att det vore önskvärt, att semesterns förlängning i förhållande till tjänstetiden började så tidigt som möjligt och inträdde med regelbundna mellantider, så att föreskrivet minimum uppnåddes efter ett visst antal år, till exempel tolv arbetsdagar efter sju års tjänst. Därjämte uttalas i rekommendationen, att medlemsstaterna borde taga under övervägande, om ej till underlättande under period av fysisk utveckling vid övergången från skollivet till det industriella livet ett förmånligare system borde införas för unga personer och lärlingar under 18 år. En förlängning av semestern vid längre tjänstgöringstid eller högre ålder måste väl sägas vara önskvärd för arbetstagare med fasta anställningar. Man torde även kunna säga, att behovet av semester vanligen stiger med högre levnadsålder. De sakkunniga måste emellertid avstyrka, att bestämmelser i lagen införas angående en förlängning av semestertiden, vare sig vid längre tjänstgöringstid eller vid högre ålder. För den händelse en sådan bestämmelse skulle kunna göras effektiv på den allmänna arbetsmarknaden, skulle den medföra en ytterligare kraftig ekonomisk belastning å arbetsgivarna. Det är emellertid troligt, att en föreskrift om förlängd semester vid längre tjänstgöringstid eller högre ålder skulle föranleda, att arbetsgivarna allmänt skrede till entledigande av arbetstagarna, innan de bleve berättigade till den förlängda semestern. Endast för en mindre del av den äldre arbetskraften skulle yrkesskickligheten kunna tänkas motverka den ökade kostnaden för arbetsgivaren genom en förlängning av semestern. I varje fall skulle en bestämmelse av ifrågavarande slag ytterligare försvåra för den äldre arbetskraften att vid arbetslöshet vinna ny anställning. Problemet att anskaffa arbete åt de arbetslösa i de något högre åldrarna är redan nu i hög grad aktuellt. Med hänsyn härtill måste det sägas vara uppenbart olämpligt att för kroppsarbetarnas del införa en bestämmelse i lagen angående förlängning av semestern vid längre tjänstgöringstid eller högre levnadsålder. För de anställdas vidkommande torde det väl redan nu ofta förekomma, att semestern förlänges med hänsyn till endera eller båda de nu nämnda faktorerna. En tvingande bestämmelse måste dock även för de anställdas del anses vara olämplig, då det såsom bekant redan föreligger betydande svårigheter för en kontorist i 40—50 årsåldern att vinna en ny anställning. All-

172 deles oavsett detta vilja de sakkunniga emellertid icke medverka till en lagstiftning, som skulle giva bättre förmåner åt en speciell grupp av arbetstagare. De skäl, som anförts i kapitlet om en kategoriklyvning, gälla även, för den händelse en uppdelning skulle ifrågasättas mellan arbetarna och de anställda med avseende å en förlängning av den föreskrivna minimitiden för semestern. Frågan om en förlängning av semestern torde liksom hittills böra bliva beroende på överenskommelser mellan parterna. Starkare skäl tala för en bestämmelse om exempelvis tre veckors semester för ungdom under 18 eller 20 års ålder. Vid övergång från skolan till förvärvslivet får ungdomen eljest åtnöja sig med en årlig ledighet om två veckor i stället för, såsom under skoltiden, tre månader. Beträffande ungdomen torde det även vara möjligt att genomföra en bestämmelse angående förlängning av semestern oberoende av anställningens art, utan att därför en alltför stark belastning kommer att läggas på arbetsgivarna. Någon kategoriklyvning är alltså icke erforderlig för önskemålets vinnande, vilket tydligen är fallet beträffande den vuxna arbetskraften. De sakkunniga hava emellertid icke ansett sig kunna förorda en bestämmelse om förlängning av semestertiden för ungdomen med hänsyn till att en sådan föreskrift skulle kunna verka försvårande för dem vid sökande av anställning. För manlig ungdom i 18—19 årsåldern utgör redan nu värnpliktstjänstgöringen ofta ett besvärligt hinder vid sökande av platser. Det bör också beaktas, att den nu föreslagna lagstiftningen även för ungdomen innebär en semestertid om tolv arbetsdagar, vilket ansetts vara tillfredsställande i den av internationella arbetsorganisationen godkända konventionen och vilket föreslogs av medicinalstyrelsen i dess nyss omnämnda yttrande. Såsom förut anförts, kommer en lagstiftning om tolv dagars semester otvivelaktigt att innebära en icke obetydligt ökad ekonomisk belastning för näringslivet. Detta gäller särskilt beträffande sådana företag, som av skilda anledningar icke anse sig kunna giva semester successivt utan i stället helt upphöra med tillverkningen under semestertiden. För dylika företag minskas antalet effektiva arbetsdagar under året. Därmed följa större svårigheter att pressa de allmänna omkostnaderna och att deltaga i konkurrensen på världsmarknaden. Inom exempelvis sågverksindustrien och cellulosaindustrien finnas kartellavtal med utländska producenter, i vilka årskvoten beräknas med hänsyn till den årliga kapaciteten. I sådana fall spelar antalet effektiva arbetsdagar per år en mycket stor roll. Därest åtgärder kunna vidtagas, som skulle kunna underlätta för industrien att genomföra den allmänna semestern om tolv dagar, bör detta ske. Med hänsyn till dessa synpunkter föreslå de sakkunniga, att bland semesterdagarna skola inräknas helgdagar och sedvanliga fridagar, då de infalla under semestertiden. Däremot skola söndagar icke inräknas i semestertiden. Om en helgdag eller annan fridag infaller exempelvis på en måndag, blir det beroende på arbetsgivaren, om han låter semestern börja denna dag eller först på tisdagen.

173 Att helgdagar och andra fridagar inräknas bland semesterdagarna blir till fördel för arbetsgivarna därigenom, att de icke förlora så många effektiva arbetsdagar. Bestämmelsen är likaledes till fördel för alla arbetstagare, som avlönas per timme eller dag eller arbeta mot ackordslön. Dessa arbetstagare erhålla nämligen avlöning för en helgdag, som infaller under semestertiden, vilket eljest icke varit fallet. Den föreslagna bestämmelsen kan däremot sägas vara till nackdel för dem, som äro avlönade med vecko- eller månadslön, då dessa personer därigenom förlora en eljest arbetsfri dag. Denna omständighet torde dock icke kunna tillmätas avgörande betydelse med hänsyn till de stora fördelar, som den föreslagna bestämmelsen i övrigt medför. Det bör för övrigt observeras, att en arbetstagare ändock aldrig kan erhålla kortare ledighet än fjorton dagar, vilket är vad lagstiftningen fastställer såsom minimum. Vidare torde förhållandet inom tjänstemannagruppen för närvarande ofta vara, att extra helgdagar inräknas i semestern, då de infalla under densamma. Representanter för vissa arbetsgivarorganisationer hava vid överläggningar med de sakkunniga angående tillämpningen av den föreslagna semesterlagstiftningen inom olika näringsområden som ett önskemål uttalat, att vissa av de nuvarande helgdagarna borde avskaffas. De helgdagar, som man därvid främst haft i åtanke, äro trettondagen, Marie bebådelsedag, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag och annandag pingst. Det har anförts, att en dylik reform i viss utsträckning skulle kompensera industrien för den ökade belastning, som den lagstadgade semestern om tolv arbetsdagar komme att innebära. De sakkunniga vilja för egen del framhålla, att en lagstiftning om avskaffande av vissa helgdagar naturligtvis förutsätter en särskild utredning, varvid hänsyn måste tagas till faktorer av religiös och psykologisk natur.

Semesterns förläggning' under året. Huvudregeln i fråga om semesterns förläggning under året bör liksom enligt hittills tillämpad praxis vara, att arbetsgivaren skall äga bestämma tidpunkten för semestern. Från åtskilliga organisationer av arbetstagare hava emellertid inför de sakkunniga framförts önskemål om att arbetsgivarna icke skulle tillerkännas ensam beslutanderätt i fråga om tidpunkten för semesterns förläggning utan att denna fråga borde avgöras genom överenskommelse mellan parterna. De sålunda framställda önskemålen torde dock icke kunna beaktas, enär endera av parterna alltid måste äga den slutliga bestämmanderätten, för den händelse överenskommelse icke kan träffas. Med hänsyn till praxis och produktionens intresse lärer det ej vara möjligt att lagfästa annan regel än att arbetsgivaren skall äga bestämmanderätten i fråga om semesterns förläggning. Det är dock givet, att arbetsgivarens rätt i sådant hänseende kan begränsas eller inskränkas genom bestämmelser i kollektivavtal eller annat arbetsavtal.

174 Även om arbetsgivaren tillerkännes bestämmanderätten beträffande förläggningen av semestern, kan det emellertid ifrågasättas, om ej denna rätt bör redan i lagen på lämpligt sätt begränsas. De sakkunniga avse härmed frågan om förläggning av semestern till viss period av året och om arbetsgivaren skall äga rätt att uppdela semestern eller om densamma skall utgå i ett sammanhang. Kommittén angående privatanställda upptog icke någon föreskrift angående viss semesterperiod i sitt förslag till lag om arbetsavtal. I betänkandet anfördes härom, att det följde av det system, som låge till grund för de föreslagna semesterbestämmelserna, att arbetsgivarens valfrihet ej lämpligen kunde begränsas till viss del av kalenderåret. Kommittén anförde vidare, att arbetstagaren i allmänhet borde komma i åtnjutande av semestern under den varma årstiden. Däremot föreslog kommittén en bestämmelse om att semestern skulle utgå i ett sammanhang. Denna bestämmelse gjordes emellertid icke tvingande, varför avtal eller sedvänja skulle gälla framför lagens stadgande härom. I motiveringen uttalades, att det låge i semesterns natur, att den borde utgå i ett sammanhang. I fråga om semesterns placering under året anfördes i de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena bland annat följande. Arbetsdomstolens ordförande framhöll, att det för många arbetsgivare torde vara vida fördelaktigare att få utlägga semestern på annan tid av året än sommaren. Att kollektivavtalen oftast föreskreve sommaren såsom semesterperiod sammanhängde väsentligen med arbetstagarnas intressen. Svenska arbetsgivareföreningen: Då semesterbestämmelserna avsetts att gälla samtliga arbetstagarkategorier, borde arbetsgivaren icke betagas rätten att, då omständigheterna sä påfordrade, förlägga semestern till annan tid än under sommaren. Landsorganisationen anförde, att arbetsgivarens bestämmanderätt i fråga om semesterns placering under året borde begränsas att avse semesterns förläggande under en viss legal semesterperiod, omfattande exempelvis tiden juni—augusti månader. Daco ansåg, att betänkliga konsekvenser kunde framkomma av en oinskränkt rätt för arbetsgivaren att bestämma, när under året semestern skulle utgå. Intet hindrade nämligen, att under långa följder av år en arbetstagare på det sättet kunde få sin rekreationstid förlagd till en del av året. som på grund av våra klimatiska förhållanden vore ytterst olämplig. I vårt land hade av naturliga skäl en praxis utbildats att förlägga semestern till den varma, visserligen mycket korta årstiden I regel vore denna period också ur arbetsanhopningssynpunkt mindre påfrestande, varför i de allra flesta fall denna tid jämväl med hänsyn till arbetsfördelningen vore den för företaget mest ändamålsenliga semesterperioden. Den finska lagstiftningen hade sålunda fastställt en semesterperiod från den 15 maj till och med den 15 september. Den inskränkning i arbetsgivarens rätt att ensam bestämma, när semester skulle uttagas, som en sådan bestämmelse utgjorde, kunde knappast anses obefogad. Om bestämmelsen dessutom icke gjordes tvingande utan lämnade möjlighet till överenskommelser, borde den icke kunna anses lägga hinder i vägen för ett ändamålsenligt ordnande av semestern även för säsongföretag, inom vilka arbetsintensiteten under den varma årstiden vore störst. Beträffande frågan om semestern borde utgå i ett sammanhang eller ej anfördes i yttrandena bland annat följande.

175 Länsstyrelsen i Kalmar län ansåg, att den föreslagna bestämmelsen om att semester skulle utgå i ett sammanhang alltför mycket inkräktade på parternas rätt att på annat sätt ordna denna fråga. Det kunde mycket väl tänka sig förenligt med såväl arbetsgivarens som arbetstagarens intresse, om frågan om hel eller delad semester finge överlämnas åt parterna att avgöra på frivillighetens väg. Svenska lantarbetsgivarnes centralförening anförde, att bestämmelsen om samman hängande semester måhända vore både billig och naturlig, vad anginge de flesta yrken. Så icke när det gällde jordbruket. Här skulle tvånget att tillämpa en sådan bestämmelse bliva obilligt och onaturligt ej blott för arbetsgivaren utan även för arbetstagaren. En man i exempelvis rättares ställning hade givetvis mera sällan råd att tillbringa sin semester på pensionat eller vilohem. I vanliga fall vore han hänvisad till att resa på några dagar till släkt och vänner. Detta ginge bra, då han toge ut sin ledighet med några dagar då och då. För så lång lid som två sammanhängande veckor kunde han som regel ej utnyttja andras gästfrihet. Följden bleve, att han under större delen av sin semester nödgades gå hemma på gården. Även för arbetsgivaren skulle bestämmelsen om sammanhängande semester vara synnerligen oläglig. Den strede mot jordbrukets vitala intressen. Under särskilt tiden för sådd och skörd — praktiskt taget hela sommarhalvåret — kunde jordbruksbefälet icke utan största men avvaras. Vikarier stode vanligen ej till buds, och även om sådana kunde anskaffas, vore det sannolikt, att de icke kunde med samma erfarenhet och sakkännedom som de ordinarie befattningshavarna fullfölja dessas arbete och leda jordbruksdriften på avsett sätt. Bestämmelsen om att semestern skulle vara sammanhängande borde därför avföras ur lagen. Sveriges köpmannaförbund framhöll, att man åtminstone inom den enskilda detaljhandeln hade den erfarenheten, att de anställda ofta själva hemställde att få dela upp semestern i två perioder. Sålunda förekomme ofta, att en del av semestern uttoges under sommaren och en del under vintern. För köpmannen-arbetsgivaren torde det även ställa sig lättare att bevilja längre semester, om uppdelning i olika perioder medgåves. Frågan angående hel eller delad semester borde lämpligen avgöras genom frivilligt avtal mellan parterna. I den av internationella arbetsorganisationen antagna konventionen angående semester föreskrives, att den nationella lagstiftningen under särskilda omständigheter må medgiva uppdelning av den del av semestern, som överstiger i konventionen föreskrivet minimum om sex arbetsdagar. I den av arbetsorganisationen godkända rekommendationen angående semester uttalas vidare, att uppdelningen av semestern, utom under exceptionella förhållanden, borde begränsas till två perioder, av vilka den ena icke skulle understiga den föreskrivna minimitiden. De sakkunniga äro i likhet med kommittén angående privatanställda av den uppfattningen, att semestern i allmänhet bör utgå i ett sammanhang. Detta bör vara fallet, åtminstone då semestern ej blir längre än den i lagen föreskrivna eller tolv arbetsdagar, d. v. s. två veckor. Som tidigare utvecklats är det nämligen just en sammanhängande avkoppling av en ej alltför kort varaktighet, som erfordras för att giva en verklig rekreation. Arbetstagarna synas därför böra skyddas vid rätten att erhålla en sammanhängande semester genom att man i lagen inför en bestämmelse härom. En sådan bestämmelse innebär en inskränkning i arbetsgivarens rätt att besluta om semesterns förläggning. Bestämmelsen om att semester skall utgå i ett sammanhang bör emellertid icke på något sätt borttaga möjligheten för parterna

176 att träffa överenskommelse om att semestern skall uppdelas. En uppdelning av semestern kan ofta vara lämplig för arbetstagarna, exempelvis om de vilja taga viss del av semestern i anspråk för vintersport i fjällen. Det torde vara lämpligt, att man i lagtexten särskilt angiver, att bestämmelsen om sammanhängande semester endast gäller, såvida ej överenskommelse om annan ordning träffats mellan parterna. Vad beträffar frågan om införande av en legal semesterperiod, är även detta spörsmål av största intresse ur arbetstagarnas synpunkt. Den bästa möjligheten att vinna rekreation under en förhållandevis kort semester torde nämligen bestå i att idka friluftsliv och bada under den varma årstiden. Man kan emellertid icke undgå att hysa starka betänkligheter i fråga om det över huvud är tekniskt möjligt att koncentrera semestern för alla arbetstagare till sommarmånaderna. Skulle flertalet arbetstagare få semester på en gång, bleve transportmedel, pensionat, vilohem etc. överbelastade. Redan av denna orsak bör en alltför kort semesterperiod icke genomföras. En annan omständighet måste emellertid härvidlag tillmätas större betydelse. Hittills torde det inom vissa delar av storindustrien hava varit vanligt att inställa fabrikationen under den för alla arbetare gemensamma semesterperioden. Under denna period hava maskinerna översetts och smärre reparationer företagits. Med den förlängda semestern blir det för industrien ett betydande intresse att söka ordna semestern för arbetarna på sådant sätt, att fabrikationen icke behöver upphöra under två hela veckor utan att semestern om möjligt gives alternerande. Detta förutsätter en omflyttning inom fabriken av olika arbetare, då den i allmänhet outbildade extra personal, som måste tagas in under semesterperioden, ej kan placeras på poster, där yrkesutbildning kräves. Därest rörelsen skall kunna hållas i gång fortlöpande, torde med hänsyn härtill semester på en gång icke kunna givas till mer än relativt få av de yrkesutbildade arbetarna. Inelustrien måste därför ha till sitt förfogande en ganska lång tid, under vilken semester skall kunna givas. Det synes med hänsyn härtill vara omöjligt att villfara de önskemål, som framkommit från personalhåll om en legal semesterperiod, som endast skulle omfatta tiden från midsommar till augusti månads utgång. Någon anledning att härvidlag göra någon skillnad mellan olika grupper av arbetstagare torde ej heller förefinnas. Vid övervägandet av frågan hava de sakkunniga funnit så starka skäl tala för en bestämmelse om viss semesterperiod, att de anse en bestämmelse härom böra intagas i lagen. Denna semesterperiod kan emellertid med hänsyn till de omständigheter, som nyss anförts, icke göras alltför kort. De sakkunniga hava sålunda icke ansett sig kunna förorda en semesterperiod, som är kortare än fem månader, nämligen från och med maj till och med september. En tidrymd av denna längd torde få anses vara tillräcklig för att industrien skall kunna giva semester successivt till arbetarna. Då enligt ett numera föreliggande lagförslag den 1 maj är avsedd att göras till en allman ledighetsdag, torde semesterperioden ej böra löpa förrän från och med den 2 maj.

177 Liksom beträffande frågan om semesterns uppdelning bör möjlighet förefinnas till träffande av överenskommelse mellan parterna om förläggning av semestern till annan period av året än den i lagen föreskrivna. Om man i enlighet med de sakkunnigas förslag i lagen inför en bestämmelse om viss semesterperiod och om förbud mot uppdelning av semestern, är det tydligt, att man måste medgiva undantag härifrån beträffande särskilda yrkesområden. De sakkunniga vilja härom anföra följande. I fråga om jordbruket gäller, att den brådaste tiden för denna näring är sommaren. Under övriga delar av året förekomma däremot ofta perioder, då arbetsuppgifterna äro mindre brådskande. Med hänsyn härtill kan det icke ifrågasättas, att man för jordbrukets vidkommande skulle föreskriva en skyldighet att utgiva semestern i ett sammanhang under den för arbetstagarna i allmänhet fastställda semesterperioden. Väl torde det exempelvis mellan vårsådd och höskörd ofta vara möjligt för jordbrukarna att giva sina arbetare ledigt under några dagar. Särskilt inom de sydliga delarna av landet är detta uppehåll emellertid ganska kortvarigt under vissa år. Vid bedömandet av frågan kan man icke heller underlåta att taga hänsyn till att åtminstone utearbetarna inom jordbruket ej hava samma behov av en sammanhängande semester som arbetare inom övriga yrkesområden. Vad kreatursskötarna beträffar hava dessa visserligen mera att göra under vintern än under sommaren, då djuren gå på bete, och dessa arbetare hava dessutom större behov av sammanhängande vila än andra jordbruksarbetare. Hänsyn måste dock tagas till att det är väsentligt svårare att anskaffa ersättare för kreatursskötarna under sommaren än under vintern. En annan omständighet, som måste beaktas, är, att det i regel ej torde vara önskvärt för jordbruksarbetare att erhålla semestern i ett sammanhang. På grund av den fortfarande relativt låga avlöningen kunna de icke hava råd att företaga någon semesterresa och, om en sådan resa kommer till stånd, torde den ställas exempelvis till släktingar i avsikt att stanna endast några få dagar. Även med den nuvarande kortare semestern om sju arbetsdagar förekommer allmänt en uppdelning. Samtliga de nu anförda omständigheterna tala för att för jordbrukets vidkommande ett undantag stadgas från skyldigheten att utgiva semestern i ett sammanhang och under perioden maj—september. Undantaget torde böra omfatta även jordbrukets binäringar, och detta vare sig de äro att betrakta såsom självständiga företag eller ej. Även en sådan grupp av arbetstagare som hembiträden i lanthushåll synes böra inbegripas under undantaget. Denna grupp torde böra särskilt omnämnas, då ett hembiträde icke direkt kan sägas vara arbetstagare vid jordbruket. Undantaget bör slutligen även gälla för den självständiga trädgårdsskötseln. Beträffande sjöfarten h a r man att taga hänsyn till att kust- och insjöfarlen har sin högsäsong under sommaren, varför det icke torde vara lämpligt att föreskriva skyldighet att utgiva semester till å dessa fartyg anställda under den för övriga arbetstagare gällande semesterperioden. Det torde emellertid även för utlandsfarten vara olämpligt med en bestämmelse om viss semesterperiod. I åtskilliga fall torde det väl vara möjligt att till de å dessa 12—375253

178 fartyg anställda giva en sammanhängande semester under sommarmånaderna. Detta bör dock i så fall ske efter arbetsgivarens beprövande. Undantaget från skyldigheten att utgiva semestern i ett sammanhang och under den legala semesterperioden synes alltså böra gälla för hela sjöfarten, vare sig densamma är säsongbetonad eller icke. Vid utomeuropeisk trampfart torde det ofta förekomma, att fartygen ej alls anlöpa svensk hamn under året. Enligt gällande kollektivavtal gives i dessa fall kontant ersättning i stället för semester. Möjlighet härtill måste förefinnas även efter lagens ikraftträdande. Ibland torde det dock för de sjömän, varom här är fråga, vara önskvärt att få lägga ihop semestern under två år. Lämpligast torde vara att i lagen medgiva arbetsgivaren rätt att välja mellan de nu nämnda båda alternativen. Lagen synes dock ej böra öppna möjlighet att sammanlägga mer än två års semester. Inom de flesta säsongbetonade industrier äro sommarmånaderna att betrakta som den direkta högsäsongen. Det torde icke gärna kunna ifrågasättas, att arbetsgivare inom sådana industrier skulle åläggas att giva arbetstagarna semester under högsäsongen, då stor svårighet föreligger att bereda tillräckliga arbetsuppgifter under andra delar av året. Att närmare angiva de särskilda yrkesområden, för vilka med hänsyn till säsongkaraktären undantag från skyldigheten att giva semester under den legala semesterperioden bör stadgas, kan icke anses vara lämpligt. Undantagsbestämmelsen torde i stället böra generellt hänföra sig till att yrkesområdet har säsongkaraktär och att det för arbetsgivaren är olämpligt att giva en sammanhängande semester under tiden maj—september. Om detta kan sägas vara fallet även inom yrke, som icke är säsongbetonat, synes samma undantag böra gälla. Man torde emellertid böra uppställa tämligen stränga krav på att det för arbetsgivaren skall vara olämpligt att giva en sammanhängande semester under den eljest föreskrivna tiden för att undantag härifrån skall medgivas. Med hänsyn härtill förorda de sakkunniga att i lagen utsäges, att förutsättningen för undantagets tillämpning skall vara, att huvudregeln skulle vara uppenbart olämplig för arbetsgivaren. Avsikten är alltså att snävt avgränsa undantaget. Vid de överläggningar, som de sakkunniga fört med representanter för arbetarorganisationer inom byggnadsbranschen, har från dessa starkt understrukits önskemålet om att även byggnadsarbetarna tillerkännes semester under sommarmånaderna. De sakkunniga vilja härtill framhålla, att det icke finnes möjlighet att med det valda systemet för lagstiftning om semester giva säsongarbetarna någon rätt till semester under sommarmånaderna. För sådana arbetare, som endast äro anställda viss del av året, kommer nämligen rätten till semester i själva verket endast att innebära en rätt till kontant ersättning vid arbetsavtalets upphörande. Om man, trots de av de sakkunniga förut anförda principiella skälen mot att ålägga arbetsgivare inom säsongfack skyldighet att utgiva semester under sommarmånaderna, skulle vilja införa en sådan skyldighet i lagen, är förutsättningen för att en sådan be-

179 stämmelse skulle medföra det åsyftade resultatet, att grunden för lagstiftningen omlägges och ett system med semesterkassor införes. Det torde särskilt böra framhållas, att de sakkunniga hänfört prövningen av frågan, om det för arbetsgivaren är uppenbart olämpligt att utgiva semester i ett sammanhang under den legala semesterperioden, icke till förhållandet inom de enskilda företagen utan till yrkesområdets karaktär. Eljest skulle arbetstagarna aldrig kunna hava säkerhet för att de skulle få ut sin semester i ett sammanhang under de ljusare månaderna. Har ett företag inom annat yrkesområde än som faller under undantaget svårigheter att giva semester under sommarmånaderna, torde i allmänhet möjlighet förefinnas att träffa överenskommelse med arbetstagarna om annan tid för semestern. Det bör vidare framhållas, att samtliga de nu nämnda undantagen från huvudregeln avse skyldigheten såväl att giva semestern under den angivna perioden som att semestern skall utgå i ett sammanhang. De sakkunniga vilja emellertid uttala en förhoppning om att arbetsgivarna i alla de fall, då så finnes vara möjligt, giva arbetstagarna åtminstone någon elel av semestern under den varmare årstiden. Slutligen torde det böra nämnas, att hinder icke förefinnes mot att giva semester under permitteringstid, om så är möjligt med hänsyn till den föreskrivna semesterperioden. Ej heller hava de sakkunniga ansett det vara lämpligt att föreslå en bestämmelse om förbud mot utgivande av semester under tid, då en arbetstagare är sjuk. Förutsättningen för ett närmare reglerande av dessa olika frågor måste anses vara genomförandet av en arbetsavtalslagstiftning.

Semesterlönens beräknande. I begreppet semester ligger, att lön skall utgå till den semesterledige. Lönen skall principiellt utgå för alla de dagar, som ingå i semestern. Då avskäl, som i annat sammanhang anföras, helgdagar samt sedvanliga fridagar, vilka infalla under semestertiden, skola inräknas i densamma, kommer alltså lön att utgå jämväl för dessa dagar. I fråga om de grunder, efter vilka semesterlönens storlek skall bestämmas, kan man välja mellan flera olika system. Av redogörelsen för kollektivavtalens bestämmelser i förevarande hänseende framgår klart, att några enhetliga linjer härutinnan för närvarande icke tillämpas. Enligt vissa kollektivavtal skall semesterlönen sålunda utgå efter normal tidlön i form av månadslön, veckolön eller timlön. I andra kollektivavtal stadgas, att semesterlönen skall utgå efter avtalets minimilön, medan åter andra avtal föreskriva, att arbetarens individuella timlön skall användas som norm för semesterlönen. Ibland bestämmes semesterlönen att utgå efter den faktiska arbetsförtjänst, som varje arbetare åtnjutit. I dessa fall torde emellertid ibland göras den

180 begränsningen, att semesterlönen i viss utsträckning beskäres, då fråga är om högre inkomster. En del kollektivavtal förklara, att semesterlönen skall utgå i form av viss del eller procent av föregående års arbetsförtjänst eller visst belopp för varje under året arbetad timme. Vid de lappländska gruvfälten utbetalas exempelvis i semesterlön en tjugufjärdedel av föregående års medelförtjänst för alla semesterberättigade arbetare. Slutligen bestämmes semesterlönen i vissa kollektivavtal till ett fixerat belopp. Kommittén angående privatanställda föreslog som huvudregel, att lönen skulle utgå oavkortad under semester. Lön, som beräknades efter annan grund än tid, skulle utgå med det belopp arbetstagaren sannolikt skulle hava förtjänat, om han varit i arbete. Kunde utredning därom icke vinnas, skulle lönen utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittsinkomst under året närmast före semesterns början eller, där avbrott i arbetet ägt rum, under den del av året, varunder arbetstagaren varit i arbete. I avgivet yttrande över kommitténs betänkande anförde arbetsdomstolens ordförande följande. Regeln att arbetstagare vid semester äger behålla sin lön har upptagits i 22 §. I vad angår tidlön har regeln uttryckts på följande sätt: »Under semester skall lönen utgå oavkortad.» Frågan är emellertid vad detta innebär, när vederbörande företag vid tiden för semestern arbetar med inskränkt drift eller rent av står stilla I fråga om månadslön och veckolön kan någon tvekan icke råda. Den fastställda lönen skall utgå, oavsett huruvida eller på vad sätt arbetet bedrives. Nu är del ett egendomligt förhällande, att de sakkunniga vid sidan av månadslön och veckolön endast synas räkna med »daglön», en avlöningsform, som torde vara utomordentligt sällsynt. Den vanligaste av alla löneformer är timlönen. När denna tillämpas, kan emellertid semesterlönens belopp icke fixeras endast genom bestämmelse, att lönen skall utgå oavkortad, utan det måste tilllika angivas, för hur lång tid lönen skall beräknas. Då de sakkunniga väl få antagas hava avsett, att lönen i detta fall skall utgå för normal arbetstid (48 timmars vecka), oavsett på vad sätt arbetet bedrives vid tiden för semesterns åtnjutande, bör detta således också komma till uttryck i lagtexten. Under den nu angivna förutsättningen måste avfattningen av andra stycket i 22 § rörande semesterlönens beräknande för ackordslöntagare vara felaktig. Har driften under tiden för semesterns åtnjutande icke pågått i normal omfattning, skall tydligen semesterlönen för ackordstagaren icke beräknas till det belopp, som han sannolikt skulle förtjänat, om han varit i arbete, utan till det belopp arbetstagaren skulle förtjänat, om han arbetat under normal arbetstid. I annat sammanhang i yttrandet anförde arbetsdomstolens ordförande vidare, att det vore tydligt, att man med ståndpunkten, att semesterlönen intjänades, måste medgiva, att densamma skulle motsvara lön för full arbetstid. Svenska arbetsgivareföreningen anförde i sitt yttrande följande. En tillämpning av lagförslagets semesterbestämmelser skulle komma att medföra ökade kostnader för produktionen icke blott genom berörda ökning av semestertidens längd utan jämväl genom den föreslagna bestämmelsen om att semesterlönen skall, för den händelse arbetstagarens lön beräknas efter annan grund än tid, bestämmas till den sannolika arbetsförtjänsten eller vid bristande utredning därom till ett belopp, som motsvarar arbetstagarens genomsnittsinkomst under det närmast föregående året. Skulle denna bestämmelse, som visserligen är

181 dispositiv, komma att utöva inverkan å de av svenska arbetsgivareföreningen omfattade verksamhetsområdena, skulle detta medföra en avsevärd kostnadsökning för arbetsgivarna. Såsom de sakkunniga påpekat, förhåller det sig nämligen så, att semesterlönen enligt gällande kollektivavtal i regel beräknas efter den för arbetaren gällande tidlönen, även om ifrågavarande arbetare helt och hållet eller i huvudsak skulle vara sysselsatt med ackordsarbete. Även för dylika arbetare finnas nämligen i avtalen i flertalet fall överenskommen tidlön, som skall ligga till grund vid beräknande av ackordets storlek. Det kan icke — synes det oss — vara riktigt, att i ett dylikt avseende av omfattande ekonomisk betydelse frångå en för åtminstone kroppsarbetarna förekommande praxis. De sakkunnigas inställning synes vara motiverad av det förhällandet, att det på vissa områden icke över huvud taget finnes någon tidlönsnorm att använda vid bestämmande av semesterlönens storlek. Den föreslagna föreskriften om att semesterlönen skall beräknas efter sannolik arbetsförtjänst kan därför icke undvaras, men den borde enligt vårt förmenande kompletteras med att i de fall, då för arbetstagaren finnes överenskommen viss tidlön, denna tidlön skall vara grundläggande för semesterlönen. Det kan förtjäna påpekas, att i det avancerade förslaget till lag om arbetarsemester, som framlades 1920, icke förutsattes annat än att endast tidlön skulle utgå under semestern. I lagförslaget har föreskrivits med tvingande kraft, att tidlönen skall utgå oavkortad under semester. I fråga om ackordsarbetare, vars sannolika förtjänst icke direkt kan bestämmas, har stadgats, att man till grund för beräkning av semesterlönen skall lägga »arbetstagarens genomsnittsinkomst under året närmast före semesterns början eller, där avbrott i arbetet ägt rum, under den del av året, varunder arbetstagaren varit i arbete». Av ordalydelsen förefaller det, som om dessa båda beräkningsgrunder vid tidlön- och ackordsförtjänst icke leda till samma resultat vid arbetstidsförkortning. Dylik arbetstidsförkortning kan som bekant komma till verkställighet på olika sätt, avpassade efter den särskilda verksamhetens natur. Sålunda har det under den gångna depressionstiden förekommit reducerat antal timmar per dag, reducerat antal dagar per vecka, permitteringar varannan, var tredje, var fjärde o. s. v. vecka m. fl. former. Då genomsnittsinkomsten skall beräknas, skall uppenbarligen hänsyn ej tagas till sådan permittering, som har naturen av »avbrott i arbetet». Vad de sakkunniga därmed avsett synes ej fullt klart, men närmast tyder ordalydelsen på att man härvid ej åsyftat annat än egentliga permitteringar, d. v. s. enstaka avbrott under längre period. Har det däremot förekommit en fortlöpande arbetstidsförkortning, synes denna komma att medföra en enligt vår mening rättvis avkortning av semesterlönen i proportion till den av driftsinskränkningen föranledda förtjänstminskningen. Så torde i allt fall vara förhållandet, då fråga är om reducerat antal arbetstimmar per dag. Dä semesterlönen grundar sig på tidlönen, synes däremot arbetstidsförkortning av än så stadigvarande natur icke medföra en motsvarande reducering av semesterlönen. Ett sådant resultat, erhållet genom en föreskrift, som är meddelad med tvingande kraft, synes oss icke vara tillfredsställande. Det är att märka, att arbetstidsförkortning enligt direkt uttalande i motiven ej kan medföra en förkortning av själva semestern enligt 21 §, andra momentet. Enligt vär mening är det därför behövligt, att lagtexten kompletteras med en bestämmelse, som ger åtminstone mera stadigvarande arbetstidsförkortning lönereducerande verkan vid beräknande av semesterlönen, i vilken form lönen än utgår. Dylik bestämmelse kan lämpligen ansluta sig till någon av de formuleringar, som förekomma i gällande riksavtal och som i allmänhet gå ut på att, om den genomsnittliga arbetstiden under viss tid före semesterns inträde är mindre än den fastställda ordinarie arbetstiden, semesterersättningen skall beräknas i förhållande till denna genomsnittliga tid. De s a k k u n n i g a vilja till en b ö r j a n f r a m h å l l a , att n å g o n t v e k a n icke synes k u n n a r å d a a n g å e n d e sättet för b e r ä k n a n d e t av s e m e s t e r l ö n e n i de fall, d å

182 till arbetstagaren utgår tidlön, som beräknas per vecka eller längre tidsenhet. I dessa fall skall samma lön utgå under semestertiden som under tid, då arbete utföres. I fråga om beräknandet av semesterlönen för de arbetstagare, som ej äro avlönade med sådan tidlön, som nu nämnts, vilja de sakkunniga först anföra, att de icke anse sig kunna förorda det av kommittén angående privatanställda framlagda förslaget om beräknande av semesterlönen efter sådan grund, att till den semesterledige skulle utgå ett belopp, motsvarande vad han sannolikt skulle hava förtjänat, om han varit i arbete under semestertiden. En såelan föreskrift synes icke vara förenlig med den grundläggande synpunkten om att semester är en förmån, som man successivt intjänar genom anställning och arbete under viss tid. De faktorer, som skola komma till användning vid fastställandet av semesterlönens storlek, böra därför hänföra sig till förhållandena under kvalifikationsperioden, närmare bestämt till just de kalendermånader, för vilka rätt till semester föreligger. Då det gäller att avgöra, efter vilka grunder som semesterlönen skall fastställas, måste man konstatera, att det härutinnan icke finnes något allmänt accepterat system i kollektivavtalen. Olika metoder hava, såsom tidigare anförts, kommit till användning. Den huvudsakliga skillnaden mellan de olika systemen ligger i frågan, om den verkliga arbetsinkomsten under kvalifikationstiden skall få öva inverkan å semesterlönens storlek eller om denna skall bestämmas lika för alla i övrigt jämställda arbetstagare och alltså utgå med en fixerad timlön, beräknad för ett angivet antal timmar och därför oberoende av om den enskilda arbetstagaren under kvalifikationsperioden arbetat genomsnittligt längre eller kortare tid än detta timantal. Vartdera av dessa system har i vissa avseenden fördelar, i andra åter nackdelar. De sakkunniga hava för sin dei stannat vid att förorda en bestämmelse om att semesterlönen skall för varje semesterdag utgå med ett belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga inkomst per dag, som arbete utförts under kvalifikationsperioden. Enligt det förordade systemet kommer alltså semesterlönen att bestämmas individuellt med hänsyn till längden av den tid, varunder arbete utförts, och storleken av den uppnådda arbetsinkomsten. Den främsta orsaken till att de sakkunniga förorda ett system med individuell beräkning av semesterlönen är, att detta system står i bästa överensstämmelse med den grundläggande synen på begreppet semester, eller alltså att en arbetstagare successivt intjänar rätten till semester genom anställning och arbete. I enlighet med denna grundsyn å semesterförmånen kunna de sakkunniga icke heller godkänna det ofta anförda argumentet, att en på grund av ackordsbetalning högt uppdriven arbetsintensitet ej skulle få avspegla sig i semesterlönen. Att behovet av viss lön under semestertiden skulle vara lika för alla arbetstagare och att med hänsyn därtill olika ackordsförtjänst ej borde få öva inverkan är ett argument, som icke torde kunna tillmätas principiell betydelse. De övriga skäl, som tala för den av de sakkunniga förordade metoden för semesterlönens beräknande, äro följande.

183 I åtskilliga kollektivavtal finnes icke fastslagen någon timlön, utan arbetet avlönas uteslutande efter vissa angivna ackordssatser. För de arbetare, beträffande vilka sådana kollektivavtal äro gällande, kan man i varje fall icke undgå att bestämma semesterlönen med hänsyn till den uppnådda ackordsförtjänsten. Den omständigheten, att viss timlön icke fastställts i ett kollektivavtal, borde emellertid icke utgöra tillräcklig grund för att de av sådant kollektivavtal berörda arbetarna skulle bliva väsentligt bättre ställda än övriga arbetare, för vilka en timlön blivit bestämd. I åtskilliga kollektivavtal har inskrivits en bestämmelse om viss timlön, utan att denna timlön på något sätt övar inverkan å arbetarnas avlöning. Även i de fall, då de av ett sådant avtal berörda arbetarna arbeta mot timlön, erhålla de högre betalning än vad som skulle ha blivit fallet, om den angivna minimitimlönen kommit till användning. Därest man nu vid en semesterlagstiftning skulle anknyta beräkningen av semesterlönen till en sådan rent nominell timlön, komme detta att för arbetarna innebära, att en förut såsom relativt betydelselös ansedd bestämmelse i kollektivavtalet skulle bliva av den allra största betydelse. Det torde vara givet, att krav på borttagande eller i vart fall en väsentlig förhöjning av en sådan nominell timlön komme att framställas vid blivande avtalsförhandlingar. Därest man väljer systemet med en beräkning av semesterlönen efter timlön, torde det, såsom också påpekats av arbetsdomstolens ordförande i hans yttrande, vara nödvändigt att i lagen införa en bestämmelse om att semesterlönen skall beräknas för ett visst antal timmar per semesterdag, vilket timtal i enlighet med nuvarande arbetstidslagstiftning självfallet borde bestämmas till åtta. Anledningen till att visst timtal måste fixeras är, att utgångspunkten för detta system för semesterlönens beräknande är, att något individuellt bestämmande av lönen icke skall ske, utan att alla av avtalet berörda skola erhålla samma lön för varje semesterdag, till vilken de äro berättigade. Man kan då icke taga hänsyn till att viss enskild arbetare under kvalifikationsperioden arbetat längre eller kortare tid än åtta timmar i genomsnitt per dag. Ej heller synes man vid en allmängiltig lagstiftning, i vilken accepterats systemet med timlönsberäkning, böra införa särskilda undantagsbestämmelser, för den händelse viss grupp av arbetare eller rent av samtliga av ett kollektivavtal berörda arbetare under kvalifikationsperioden genomsnittligt arbetat kortare eller längre tid än åtta timmar per dag. Till denna uppfattning synes också arbetsdomstolens ordförande ansluta sig i det förut återgivna yttrandet. Förhållandet är emellertid det, att arbetstiden inom vissa yrkesområden fortfarande normalt överskrider åtta timmar per dag. Så är fallet exempelvis inom jordbruket och restaurangnäringen. Å andra sidan är det icke ovanligt, att den dagliga arbetstiden under en depression förminskas för vissa grupper av arbetare. En bestämmelse om beräkning av semesterlönen enligt viss timlön och med utgående från lön för åtta timmar per semesterdag kommer alltså att medföra det resultatet, att sådana arbetstagare, som under kvalifikationsperioden arbetat genomsnittligt längre tid än åtta timmar per dag, komma att lida en förlust, medan däremot motsvaran-

184 de vinst äger rum för arbetstagare, som under kvalifikationsperioden arbetat kortare tid per dag än åtta timmar. Då enligt de sakkunnigas förslag den genomsnittliga inkomsten per dag under kvalifikationsperioden skall läggas till grund vid beräknandet av semesterlönen, kommer för varje enskild arbetstagare både övertidsarbete och inskränkning av den dagliga arbetstiden att få öva inverkan, vilket måste sägas giva ett rättvist resultat. Vad beträffar den vanligaste formen för arbetstidsinskränkning, eller permittering under vissa dagar, kommer denna icke att öva inverkan å semesterlönens storlek, vare sig man väljer det ena eller det andra systemet. Permitteringen inverkar i stället på sådant sätt, att antalet semesterdagar förminskas i de fall, då arbete icke utföres minst aderton dagar i månaden. Då den förordade metoden för semesterlönens bestämmande står i god överensstämmelse med den valda utgångspunkten för en lagstiftning på området och då även i övrigt starka skäl tala för densamma, bör ej heller den omständigheten få inverka, att beräkningsmetoden kan komma att medföra en kostnadsökning för arbetsgivarna. Det måste sägas innebära en mycket stor fördel, att det för beräknandet av semesterlönen kan givas en enhetlig regel, som kan tillämpas för alla arbetstagare. Något allmänt accepterat system finnes, som förut anförts, ej heller i de nu gällande kollektivavtalen, varför man härvidlag icke behöver känna sig bunden av hittillsvarande praxis. En arbetstagare bör under semestern vara berättigad att uppbära icke blott kontant lön enligt de grunder, för vilka redogörelse nu lämnats, utan även ersättning för naturaförmåner, som han åtnjuter. Detta gäller i varje fall för sådana förmåner, beträffande vilka arbetsgivaren eljest skulle göra en besparing. Ersättning för kost bör alltså utgå under semesterdagarna. I fråga om beräknandet av kostersättningens storlek kunna olika system tänkas. I en del kollektivavtal angives ett bestämt belopp, med vilket kostersättning skall utgå per semesterdag. Detta torde dock icke lämpligen kunna ske i en för alla yrkesområden gällande lagstiftning. Kommittén angående privatanställda föreslog för sin del, att ersättning för kosten skulle utgå enligt värdet å den ort, där kosten eljest åtnjutes. I motiveringen anförde kommittén, att värdet i allmänhet torde få anses sammanfalla med det värde, som av taxeringsmyndigheten i orten åsatts förmånen eller liknande förmåner. En bestämmelse sådan som den av kommittén föreslagna torde kunna anses vara lämplig för de flesta yrkesområden. För sjöfartens del kan en sådan bestämmelse dock icke accepteras. Fartygen proviantera ofta utomlands och i allmänhet torde det gälla, att provianten inköpes, där detta kan ske till billigaste pris. Man skulle då möjligen kunna tänka sig att i lagen införa en bestämmelse om att ersättning för kost skall utgå med det värde, som åsättes denna förmån av taxeringsmyndigheterna. Med hänsyn till att taxeringsmyndigheterna i allmänhet åsätta ett gemensamt värde för förmånen av bostad och kost och då ersättning enligt de sakkunnigas förslag, på sätt nedan anföres, icke skall utgå för bostadsförmån, torde emellertid ej heller den sist angivna vägen vara lämplig. Man torde i stället böra åtnoja sig med att i lagen föreskriva, att arbetstagaren skall äga rätt till skälig er-

185 sättning för kosten. Några svårigheter torde icke uppkomma genom en sådan bestämmelse. Man kan förutsätta, att supplerande bestämmelser angående beräkningen komma att inflyta i kollektivavtalen och i fråga om sådana arbetstagare, för vilka kollektivavtal icke gäller, torde i allmänhet föreligga en fast praxis angående beräkningen av kostens värde. Vad beträffar frågan, om ersättning under semestern skall utgå för bostadsförmån, kan man icke underlåta att taga hänsyn till det förhållandet, att möjlighet i allmänhet förefinnes för arbetstagaren att även under semestertiden bebo den till honom upplåtna bostaden. Vidare har arbetsgivaren samma utgift för bostaden under arbetstagarens semester som under övriga delar av året. Vid sådant förhållande anse de sakkunniga icke, att man skäligen kan ålägga arbetsgivaren att under semestern utgiva ersättning jämväl för bostadsförmån. För vissa yrken är det väl icke möjligt för arbetstagarna att under semestern använda den till dem upplåtna bostaden. Detta gäller framför allt beträffande sjöfolket. Sjömän, som äro gifta, förhyra emellertid bostad för hela året, och något särskilt skäl att lagstiftningsvägen tillerkänna dem ersättning för bostad under semestern föreligger alltså icke. För hembiträdenas vidkommande torde väl i allmänhet icke heller föreligga möjlighet att under semestern använda den till dem eljest upplåtna bostaden. Fördelen av en enhetlig bestämmelse i lagen är dock avsevärd, vadan de sakkunniga icke anse sig kunna förorda någon undantagsbestämmelse i förevarande hänseende för något särskilt yrkesområde. Är viss del av lönen eller visst belopp avsett att utgöra ersättning för särskilda kostnader, bör arbetstagaren icke äga under semestertiden uppbära sådan del av lönen. Vad här avses är särskilt felräkningspengar, ersättning för slitning av kläder och verktyg, resebidrag etc. Däremot kan ett särskilt hyresbidrag icke anses såsom ersättning för särskilda kostnader, utan sådant bidrag bör utgå jämväl under semestern. De sakkunniga hava övervägt, huruvida i lagen bör intagas en bestämmelse angående tidpunkten för semesterlönens utbetalande. En föreskrift härom förekommer i vissa kollektivavtal och innebär i allmänhet, att semesterlönen skall utbetalas i förskott. Bland arbetarna själva torde delade meningar föreligga angående lämpligheten av utbetalning i förskott. Visserligen erhålles i sådant fall på en gång en större summa, som kan användas under semestertiden, men å andra sidan måste arbetaren då efter semestertidens slut vänta en avlöningsperiod, innan lön ånyo erhålles. Det torde sålunda knappast kunna anses vara lämpligt att lämna bestämmelser härom i en allmängiltig lagstiftning. Semesterlön bör i arbetsgivarens konkurs utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. Då semesterlönen är att betrakta som en till viss tid uppskjuten del av den vanliga lönen, torde emellertid någon lagändring härför icke erfordras. Ej heller torde någon lagändring vara erforderlig för att samma förmånsrätt skall åtnjutas för ersättning, som jämlikt 8 och 9 §§ i semesterlagen skall i vissa fall utgå i stället för semesterlön.

186 Behandlingen av mål angående semester. Kommittén angående privatanställda påpekade i sitt betänkande, att det enligt gällande rätt i processuellt hänseende rådde en olikhet mellan den rättsliga prövningen av ett arbetsavtal, allt efter som detta vore ett enskilt arbetsavtal eller vore reglerat av ett kollektivavtal. Detta innebure, att för närvarande varje tvist rörande tolkningen och tillämpningen av ett enskilt arbetsavtal hade att prövas av de allmänna domstolarna enligt vanlig instansordning, medan däremot ett av kollektivavtal normerat arbetsavtal kunde komma att prövas av den såsom ensam instans anordnade arbetsdomstolen. Detta innebure givetvis en oegentlighet därutinnan, att alldeles samma rättsfråga — till exempel om rätt till viss uppsägningstid eller till semester — kunde bliva föremål för prövning i det ena fallet av de allmänna domstolarna och i det andra av arbetsdomstolen. Denna risk för olika tillämpning i frågor, som enligt sin natur krävde enhetligt avgörande, kunde bliva mera framträdande i den fortsatta rättsutvecklingen. Kommittén, som ej haft till uppgift att utarbeta förslag rörande den rättsliga formen för prövning av tvister rörande arbetsavtal, måste inskränka sig till att bestämt förorda en sådan utredning, att en dylik dualism måtte bringas till upphörande. I avgivet utlåtande över kommitténs betänkande behandlade arbetsdomstolens ordförande ingående denna fråga. Han anförde härom följande. Till en början torde det vara erforderligt att här närmare beröra de huvudtyper av mål, som utgöra föremål för arbetsdomstolens prövning. Man kan här skilja mellan tre grupper: 1) Mål, däri tvisten mellan parterna huvudsakligen rör frågan, huruvida ett kollektivavtal kommit till stånd eller fortfarande består eller huru dess särskilda bestämmelser äro att fatta, eller där tvist råder om själva kollektivavtalslagens innebörd. Man kan här tala om tolkningstvister i egentlig mening. 2) Mål, som röra olovliga stridsåtgärder. Dessa kunna på grund av sin säregna natur upptagas såsom en särskild grupp, ehuru de i rättsligt avseende också skulle kunna inordnas i följande grupp. 3) Mål, däri tvisten huvudsakligen icke gäller kollektivavtalets eller kollektivavtalslagens innebörd utan vissa faktiska omständigheter. Man kan inom denna grupp teoretiskt skilja mellan dels fall, där tonvikten ligger på de faktiska omständigheterna i och för sig, t. ex. tvisten rör huruvida eller i vad mån en arbetare utfört övertidsarbete eller huruvida en arbetare varit berusad under arbetet och på den grund kunnat skiljas från arbetet utan iakttagande av uppsägningstid, och dels fall, där tonvikten lika mycket ligger på den rättsliga värderingen av de faktiska omständigheterna, t. ex. tvister huruvida ett avskedande av en arbetare med hänsyn till omständigheterna, under vilka åtgärden vidtagits, skall anses innefatta kränkning av föreningsrätten. I praktiken är det emellertid ofta svårt att draga en bestämd gräns mellan dessa båda grupper av fall och desamma hava därför här sammanförts. Ibland ligga dock frågorna om rättslig värdering av faktiska omständigheter i stället tolkningstvisterna nära. De under 1) och 2) omnämnda målen utgöra kollektivavtalstvister i egentligaste mening. Vad angår den tredje gruppen och särskilt de mål, som uteslutande röra frågan om faktiska omständigheters förhandenvaro, är det tydligt att dessa mål ej äro typiska kollektivavtalstvister. Desamma hava dock hänförts till arbetsdomstolen av det skäl, att man icke på förhand kan veta, huruvida icke även tolkningsspörsmål kunna uppkomma under tvistens behandling, och vidare på den grund att även dessa tvister, när det gäller kollektivavtalsreglerade förhållanden, i hög grad få sin färg av organisationsförhållandena.

187 Om den föreslagna lagen skulle komma att genomföras, skulle man vid dess tilllämpning sakna motsvarighet till gruppen 2) här ovan. Gruppen 1) däremot motsvaras av tvister rörande själva lagens tolkning och innebörd eller tolkning av de arbetsavtal, som upprättats mellan arbetsgivare och arbetare. Att gruppen 3) också har sin motsvarighet ligger i öppen dag. Det ligger nu i sakens natur, att vid tolkningen av den föreslagna lagen eller ett enskilt arbetsavtal, å ena sidan, och vid tolkningen av kollektivavtalslagen eller ett kollektivavtal, å den andra, rättsfrågor kunna uppkomma, som äro fullt identiska, och det innebär därför otvivelaktigt en icke obetydlig grad av rättsosäkerhet, att sådana spörsmål kunna komma att bedömas av olika slag av domstolar utan möjlighet till ett enhetligt avgörande åtminstone i sista instans. Beträffande tvister, där de faktiska förhållandena utgöra huvudföremålet för tvisten, kan faran för rättsosäkerhet på angiven grund synas vara mindre framträdande. Det är emellertid tydligt, att vid domstolar av skilda typer kunna utbilda sig olika sätt att över huvud bedöma dessa frågor, liksom det också kan råda exempelvis skiljaktig uppfattning om bevisbördans fördelning eller om de krav, som skola ställas på bevisningens styrka. I den mån tonvikten ligger mera på de faktiska omständigheternas rättsliga bedömande än på frågan om deras förhandenvaro kan skiljaktigheten i betraktelsesättet hava ökad betydelse. Vidare kan erinras om de fall, då på grund av den föreslagna lagens ståndpunkt ett arbetsförhållande skulle komma att regleras dels av kollektivavtal och dels av lagen, nämligen när kollektivavtalet icke innefattar en uttömmande reglering utan lämnar vissa frågor öppna, beträffande vilka lagens bestämmelser inträda supplerande. Det skulle naturligen vara förenat med synnerligen stora olägenheter, därest tvister, som rörde sig om ett och samma arbetsavtal, skulle hänvisas än till den ena och än till den andra domstolen, allt eftersom tvisten hänförde sig till den ena eller andra frågan, varjämte naturligen ofta en och samma tvist kunde röra frågor inom båda områdena. Slutligen vill jag också påpeka, att arbetsdomstolen kan bliva nödsakad att ingå på tolkning av den föreslagna lagens bestämmelser, även om man bibehåller det nuvarande systemet, enligt vilket kollektivavtalsreglerade förhållanden bedömas av arbetsdomstolen och icke kollektivavtalsreglerade av de allmänna domstolarna. Det lorde nämligen efter genomförandet av den föreslagna lagstiftningen bliva mycket vanligt, att man i ett kollektivavtal upptar samma bestämmelser, som återfinnas i lagen, eller att man rent av i kollektivavtalet hänvisar till att i ett visst avseende lagens bestämmelser skola gälla. Enligt såväl arbetsdomstolens som Högsta domstolens uppfattning (arbetsdomstolens dom nr 78/1930 och Nytt juridiskt arkiv årg. 1934 sid. 15(>) tillkommer det oftast arbetsdomstolen och icke allmän domstol att upptaga en tvist, som hänför sig till det sålunda reglerade förhållandet, ehuru tvisten i själva verket rör sig icke om kollektivavtalets innehåll utan om lagens. Denna situation har för arbetsdomstolen inträffat redan nu, i det att kollektivavtal rörande arbetsförhållandena för befäl och besättning å fartyg ofta i olika hänseenden hänvisa till sjömanslagen eller sjöarbetstidslagen. I ett fall har arbetsdomstolen på delta sätt blivit nödsakad att ingå i prövning av vissa svåra frågor rörande tolkningen av sjömanslagen, vilka frågor tidigare i ett fullständigt analogt fall varit föremål för Högsta domstolens bedömande (arbetsdomstolens dom nr 19/ 1934 och Nytt juridiskt arkiv årg. 1931 sid. 91). På grund av sålunda anförda omständigheter anser jag det vara sakligt mest betingat, att alla tvister om arbetsförhållanden böra bedömas av arbetsdomstolen, oavsett huruvida arbetsavtalets innehåll är reglerat genom kollektivavtal eller icke. Ett konsekvent genomförande av denna tanke skulle emellertid innebära icke blott att mål, som vore att bedöma efter den föreslagna nya lagstiftningen, lades till arbetsdomstolen utan även att andra arbetstvister t. ex. enligt sjömanslagen och sjöarbetstidslagen, vilka nu gå till de allmänna domstolarna, överflyttades till ar-

188 betsdomstolen. Såvitt jag kan bedöma, måste det betraktas såsom uteslutet att på annat sätt undvika risken för en olikartad rättstillämpning i mål av samma innebörd och natur. Det bör dock härvid erinras, att en viss dualism ändock måste bestå. Arbetsdomstolen kan nämligen nödgas att i sin rättsskipning tillämpa vissa allmänna rättsgrundsatser, vilka hava sin förnämsta betydelse utanför de arbetsrättsliga förhållandena och därför ofta tillämpas av de allmänna domstolarna. Såsom exempel kan anföras frågor om ogiltighet av kollektivavtal på grunder, som äro angivna i 1915 års allmänna avtalslag (se arbetsdomstolens domar nr 32/19o.'5 och 142/1934). Fråga är emellertid om en sådan exklusiv behörighet för arbetsdomstolen medför sådana tekniska svårigheter, att man måste böja sig för desamma och hellre låta dualismen bestå med alla därav härflytande olägenheter. Jag anser mig icke på detta stadium kunna intaga en definitiv ståndpunkt till detta spörsmål men vill endast i fortsättningen närmare utveckla, vari de antydda tekniska svårigheterna bestå. Arbetsdomstolen har hela riket till jurisdiktionsområde och utgör enda instans. Att man ansett sig kunna låta mål från hela landet gå till en gemensam central domstol i Stockholm med de ökade kostnader, som därav föranledas, sammanhänger med att kollektivavtalstvisterna väsentligen äro tvister mellan arbetsgivaroch arbetarorganisationer. I varje fall har man räknat med att den enskilde arbetaren icke behöver själv bekosta utförande av talan vid arbetsdomstolen utan att dessa kostnader komma att vidkännas av hans organisation. När fråga uppstår, att en arbetare skall utsöka sin rätt på grund av ett arbetsavtal, vars innehåll icke blivit bestämt genom kollektivavtal, står arbetaren däremot ensam och måste själv eller med den offentliga rättshjälpens bistånd utföra sin talan. Det lärer då icke kunna komma i fråga att anordna det processuella förfarandet på sådant sätt, att denna talan redan från början skall utföras vid en central domstol i huvudstaden. Man kan vid sådant förhållande tänka sig en särskild domstolsorganisation, däri arbetsdomstolen skulle utgöra enda överinstans för mål om arbetstvister. Beträffande underinstanserna kunna olika alternativ tänkas. Till en början kan man möjligen ifrågasätta att efter utländska förebilder inrätta ett helt system av arbetsdomstolar och sålunda vid sidan av de allmänna underrätterna införa lokala specialdomstolar för arbetsrättsliga tvister. Sådana domstolar skulle då företrädesvis upprättas i de större städerna och mottaga mål från jämförelsevis stora distrikt. Detta alternativ anser jag för min del vara ogenomförbart både av kostnadsskäl och därför att dessa nya domstolar var för sig säkerligen skulle fä för litet antal mål för att över huvud vinna någon erfarenhet och rutin såsom domstol. Man kan för det andra tänka sig att låta de större rådhusrätterna, eventuellt med särskild sammansättning, fungera såsom arbetsdomstolar i första instans. Häremot kan göras den invändningen, att det vore egendomligt att från häradsrätterna draga alla tvister om arbetsrättsliga förhållanden, då likväl häradsrätterna med hänsyn till sin sammansättning måste betraktas såsom särskilt kompetenta att bedöma arbetsförförhållandena i varje fall på landsbygden. Det tredje alternativet skulle vara at I låta de allmänna underrätterna — för rådhusrätternas del eventuellt med särskild sammansättning — efter allmänna forumregler på samma sätt som nu upptaga tvister om arbetsförhållanden. Enligt alla tre alternativen skulle emellertid mål från de lokala domslolarna icke fullföljas till hovrätterna och därifrån till Högsta domstolen, utan fullföljd i arbetsrättsliga tvister skulle ske uteslutande till arbetsdomstolen. Härvid borde obligatoriskt eller fakultativt genomföras sådan anordning, att mål om kollektivavlal (eventuellt endast de typiska kollektivavtalstvisterna) skulle kunna anhängiggöras direkt vid arbetsdomstolen. Emellertid uppstår då ytterligare en svårighet. Det värde arbetsdomstolen med hänsyn till sin sammansättning och sin verksamhet kan äga sammanhänger helt och hållet med den omständigheten att rättegången

189 vid arbetsdomstolen är muntlig och omedelbar. Arbetsdomstolen kan icke fungera på samma sätt som en hovrätt för närvarande gör med uteslutande skriftlig process. Ett sådant system är möjligt om än icke idealiskt i en enbart av jurister sammansatt domstol men kan icke tillämpas vid en domstol, där lekmannainflytandet skall äga någon mera framträdande plats. Och utan det starka lekmannainflytandet skulle arbetsdomstolen vara utan värde såsom självständig institution. Om arbetsdomstolen skall tjänstgöra såsom överinstans i förhållande till andra domstolar, måste sålunda rättegången även i fullföljda mål vara muntlig och omedelbar. Men därmed kommer man åtminstone i viss mån tillbaka till den svåra kostnadsfrågan. Länsstyrelsen i Uppsala län anförde i sitt yttrande följande. Med den företrädesrätt, som lagförslaget lämnade kollektivavtalen, och med de tvingande bestämmelser, som lagförslaget på icke kollektivavtalsreglerade områden infört beträffande frågor, som eljest reglerades genom kollektivavtal, vore risken synnerligen stor, att identiska eller mycket närliggande tolkningsfrågor förekomme vid de allmänna domstolarna och vid arbetsdomstolen. Det läte sig därför knap past göra att införa den föreslagna materiella lagstiftningen utan att det samtidigt sörjdes för enhetlighet i det processuella avgörandet. Såvitt länsstyrelsen kan finna, bleve det nödvändigt att upptaga frågan om utvidgning av den särskilda domstolens kompetensområde. Av det yttrande, som arbetsdomstolens ordförande avgivit över förslaget till lag om arbetsavtal, framgår klart, att frågan om den rättsliga behandlingen av mål, som beröra arbetsavtalet, är av mycket vittutseende art och icke torde kunna lösas helt tillfredsställande annat än genom en radikal förändring av den nuvarande kompetensen på förevarande område mellan de allmänna domstolarna och arbetsdomstolen. De sakkunniga vilja beträffande detta spörsmål anföra följande. Om en lag med tvingande bestämmelser angående rätt till semester för praktiskt taget samtliga grupper av arbetstagare genomföres, är det givet, att bestämmelserna i lagen måste hållas så generella, att de kunna tillämpas inom alla olika yrkesområden. Det är med hänsyn härtill klart, att det inom flera yrkesområden kan komma att visa sig vara behövligt att i kollektivavtal stadga kompletterande bestämmelser till lagen eller bestämmelser, som i någon mån skilja sig från vad som föreskrives i lagen; i sistnämnda fall är detta dock möjligt endast för den händelse ändringarna icke medföra sämre rätt*för arbetstagarna. På sina håll lärer det ej komma att erfordras några kompletterande bestämmelser, utan man torde komma att åtnöjas med att i kollektivavtalet allenast göra en hänvisning till vad som föreskrives i lagen om semester. Av det anförda framgår, att lagen och kollektivavtalen på detta område komma att supplera varandra. Uppstår en tvist angående rätten till semester, kan man rent sakligt sett icke skilja på tvister, som hänföra sig till kollektivavtalets bestämmelser, och tvister, som uppkomma angående tolkningen av lagen. Då jämlikt den för arbetsdomstolen gällande lagstiftningen denna domstol har att bedöma tvister mellan kollektivavtalsbundna parter, måste samma domstol jämväl komma att få upptaga mål angående tolkningen av lagen om semester. Såsom framgår av vad arbetsdomstolens ordförande anfört i sitt nyss återgivna utlåtande, blir detta förhållandet jämväl i de fall, då ett kollektivavtal icke innehåller annan bestämmelse om semester

190 än en direkt hänvisning till vad lagen stadgar. För den händelse man liksom hittills skulle låta mål angående icke kollektivavtalsbundna arbetstagares rätt till semester upptagas av allmän domstol, blir följden den, att samma lag kommer att tolkas av skilda system av domstolar, nämligen dels av de allmänna domstolarna och dels av arbetsdomstolen. En sådan anordning är av självklara skäl icke önskvärd. Den medför nämligen alltid risk för att en skiljaktig praxis beträffande tolkningen av lagen kan uppkomma. Frågan är nu, om det över huvud taget är möjligt att undvika en sådan uppdelning av kompetensen mellan skilda domstolar. Det är till en början givet, att man icke under några förhållanden kan förlägga prövningen av sådana mål, som avse kollektivavtalsberörda arbetstagares rätt till semester, till de allmänna domstolarna. De återstående möjligheterna att undvika en uppdelning av kompetensområdet äro att antingen förlägga prövningen av enskilda arbetstagares mål angående semester till arbetsdomstolen eller att, på sätt skisserats av arbetsdomstolens ordförande, beträffande dessa mål göra arbetsdomstolen till överinstans över de allmänna underrätterna eller eventuellt speciellt inrättade lokala arbetsdomstolar. Det är emellertid icke tänkbart att låta mål angående semester för de arbetstagare, som ej beröras av kollektivavtal, upptagas av arbetsdomstolen och detta icke ens i andra instans utan att man samtidigt förlägger alla mål angående arbetsavtal till denna domstol. En arbetstagare kan nämligen hava anledning att föra talan mot sin arbetsgivare beträffande åtskilliga frågor, som hänföra sig till det mellan honom och arbetsgivaren träffade arbetsavtalet. Det kan därför icke vara lämpligt eller ens möjligt, att man fördelar tvistens handläggning mellan skilda domstolar. Att på det ena eller andra sättet till arbetsdomstolen sammanföra alla mål, som härleda sig ur arbetsavtal, torde få anses vara lämpligt bland annat därför, att kollektivavtalen kunna sägas numera hava blivit normerande även för de enskilda arbetsavtalen. Vilken väg som härvidlag än väljes, är detta emellertid en vittutseende fråga, som kräver ingående utredning och överväganden. De sakkunniga hänvisa beträffande detta spörsmål till de synpunkter till frågans belysning, som anförts av arbetsdomstolens ordförande i hans yttrande över förslaget till lag om arbetsavtal. Det bör särskilt framhållas, att del före genomförandet av en processreform för de allmänna domstolarna, varigenom för deras vidkommande accepteras ett muntligt och omedelbart förfarande, icke torde vara tänkbart att göra arbetsdomstolen till överinstans över de allmänna underrätterna i mål angående ai betsavtal. Skulle en allmän lagstiftning angående arbetsavtalet genomföras, är det emellertid förvisso nödvändigt att överföra alla mål angående sådana avtal till arbetsdomstolen. En lagstiftning angående arbetsavtalet måste därför förutsätta en förändring med avseende å domstolskompetensen å detta område. Frågan är emellertid, om detta måste sägas vara nödvändigt enbart på grund av att en lagstiftning genomföres angående en så förhållandevis ringa del av ett arbetsavtals innehåll som semesterrätten. Förhållandet är alltså det, att mål om semester beträffande arbetstagare.

191 vilkas arbetsavtal regleras av kollektivavtal, även efter genomförandet av en lagstiftning angående semester måste upptagas av arbetsdomstolen, att mål om semester beträffande övriga arbetstagare icke kunna på något av de sätt, varför redogörelse lämnats av arbetsdomstolens ordförande i hans förut berörda yttrande, avgöras av arbetsdomstolen, utan att samtliga mål om arbetsavtal jämväl överflyttas till denna domstol, samt att detta sista spörsmål är av så vittutseende art, att det nödvändigtvis kräver en särskild utredning av därför lämpade sakkunniga, innan slutlig ståndpunkt i frågan kan tagas. En sådan utredning kan beräknas taga lång tid i anspråk. Det gäller vid sådant förhållande att avgöra, om olägenheterna av att en lag om semester kommer att tolkas såväl av de allmänna domstolarna som av arbetsdomstolen äro så stora, att man därför måste avstå från att genomföra en av sociala skäl såsom nödvändig ansedd lag om semester i avvaktan på en lösning av spörsmålet om hänförande till arbetsdomstolen av samtliga mål angående arbetsavtal. De sakkunniga kunna för sin del icke anse detta vara fallet. Det kan härvidlag erinras om att det redan nu förekommer, att samma lagar i likartade mål bliva föremål för tolkning av såväl de allmänna domstolarna som arbetsdomstolen. Detta är förhållandet både beträffande lagar av sådan allmän karaktär som avtalslagen och beträffande en sådan speciallag om arbetsavtalet som sjömanslagen. Några större olägenheter av att dessa lagar tolkats av skilda domstolar synas icke hava uppkommit. I förevarande avseende är det emellertid fråga om att vid genomförandet av en lagstiftning om semester från början medvetet dela lagens tillämpning mellan skilda system av domstolar. Detta är naturligtvis en allvarlig sak. Om åtgärder kunna vidtagas, som förminska olägenheterna härav, bör detta givetvis ske. Uppenbarligen kommer arbetsdomstolen att erhålla den största erfarenheten av lagens tillämpning. Det kunde vid sådant förhållande tänkas, att de allmänna domstolarna ålades att inhämta arbetsdomstolens yttrande i mål angående semester. Därigenom skulle säkerligen enhetligheten i rättsskipningen befordras. Det torde emellertid icke vara lämpligt att i lag lämna en sådan föreskrift. Om en dylik skyldighet skulle föreskrivas för de allmänna domstolarna, skulle detta lätt kunna föranleda till att arbetsdomstolen i själva verket bleve den avgörande instansen i alla mål angående semester, trots det att processen komme att föras inför de allmänna domstolarna. Härigenom skulle man realiter erhålla en parallell till de i 3 § i arbetstidslagen intagna bestämmelserna om hänskjutande till arbetsrådets avgörande av vissa frågor. Även om därför en generell föreskrift om skyldighet för de allmänna domstolarna att inhämta arbetsdomstolens yttrande i mål om semester ej kan förordas till införande, vilja de sakkunniga dock understryka betydelsen av att kontakt av de allmänna domstolarna sökes med arbetsdomstolen i sådana fall, då mål av principiell art angående semesterlagens tillämpning föreligga. Sker detta, torde några större olägenheter av uppdelningen mellan skilda domstolssystem av mål angående semester ej behöva befaras. Vid övervägande av frågan ur de synpunkter, som nu anförts, finna sig de sakkunniga kunna förorda en bestämmelse om att mål, som avse tillämpnin-

192 gen av semesterlagen, skola upptagas och avgöras av allmän domstol, därvid emellertid det undantaget göres, att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

Speciell motivering. Förslag till lag om semester. 1§I denna paragraf behandlas frågan om lagens omfattning. Beträffande detta spörsmål har redogörelse tidigare lämnats. I paragrafen hava vidare upptagits bestämmelser angående vem som skall betraktas såsom arbetsgivare och vem som skall anses vara arbetstagare. Den använda formuleringen å dessa definitioner har hämtats ur lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Härvid har dock vidtagits den förändringen, att ordet arbetstagare använts i stället för ordet arbetare. Beteckningen arbetare synes nämligen icke böra användas för att åsyfta samtliga arbetstagare, då orden arbetare och anställda rent språkligt sett numera kommit att beteckna skilda grupper av arbetstagare. Vidare har i förhållande till olycksfallsförsäkringslagen gjorts den förändringen, att praktikanter, lärlingar och elever, som utan avlöning utföra arbete för annans räkning, icke skola falla under lagen om semester. I fråga om tolkningen av de givna definitionerna å begreppen arbetstagare och arbetsgivare torde ledning kunna hämtas från den praxis, som utbildats med hänsyn till olycksfallsförsäkringslagen. Beträffande ett specialfall vilja de sakkunniga anföra följande. Vid avgörande av frågan om någon i förhållande till en uppdragsgivare är att betrakta såsom självständig företagare eller såsom arbetstagare, har försäkringsrådet bland annat tagit hänsyn till uppdragstagarens ekonomiska och sociala ställning. Om han i huvudsak är jämställd med en arbetare men ändock har anställt andra arbetare, har försäkringsrådet ansett honom ur försäkringssynpunkt vara en osjälvständig mellanman, och detta även om han gentemot arbetarna civilrättsligt sett är den allena berättigade eller förpliktade. Försäkringsrådet har härvidlag följt ett uttalande i frågan från särskilda utskottet vid 1916 års riksdag. Avgörandet av denna fråga har stor betydelse inom skogsbruket. Det är speciellt i Norrland och mellan-Sverige vanligt, att en bonde eller arrendator åtager sig att mot visst pris verkställa en avverkning. Denne person, vanligen kallad köraren, anställer i sin tur skogsarbetare såsom huggare, varjämte han själv deltager i arbetet med timmerkörningen. Försäkringsrådet har vid avgörande av frågor enligt olycksfallsförsäkringslagen förklarat, att körare icke är att betrakta såsom självständig företagare. Detta innebär

193 alltså, att virkesägaren ur olycksfallsförsäkringslagens synpunkt anses vara arbetsgivare gentemot huggarna. Från arbetsgivarhåll har inför de sakkunniga anförts, att en förutsättning för genomförandet av en lagstiftning om semester inom skogsbruket måste vara, att köraren skall betraktas såsom arbetsgivare i förhållande till huggarna. Att förklara att skogsbolaget skulle betraktas såsom arbetsgivare vore endast möjligt inom en försäkring, där man hade att träffa avgöranden med hänsyn till ett bestämt försäkringsfall. Det vore för skogsägarna bokföringsmässigt omöjligt att kontrollera alla de arbetare, som från tid till annan vore anställda hos körarna. Huvudregeln enligt åtminstone de i Norrland träffade avtalen mellan skogsbolagen och körarna vore, att huggarna skulle anställas av körarna. Den omständigheten, att ett visst huggarpris numera utsattes i avtalet mellan bolaget och köraren, kunde ej vara av principiell betydelse. Detta kunde ej heller anses vara fallet med den klausul i avtalet, som bestämde, att huggaren kunde få sin lön direkt från bolaget. Detta innebure snarare en borgensförbindelse från bolaget och ej att bolaget inträdde såsom arbetsgivare i förhållande till huggarna. Man måste vidare beakta, att det inom skogsbruket komme att efter genomförandet av en lagstiftning om semester bliva ett mycket stort antal gränsfall, då det vore svårt att avgöra, om semesterrätt skulle tillkomma en huggare eller ej. Å andra sidan har från skogsarbetarhåll inför de sakkunniga anförts, att starka skäl talade för att skogsbolagen enligt semesterlagen borde betraktas såsom arbetsgivare i förhållande till huggarna. Då man i olycksfallsförsäkringslagen ej låtit de formella utan de reella omständigheterna bliva avgörande vid bedömandet av denna fråga, saknades anledning att för semesterlagstiftningens del förfara på annat sätt. Det vore ur allmänna sypunkter olämpligt, att en lagbestämmelse, som skulle gälla för ett stort antal medborgare, skulle få en annan tolkning än som tillämpades beträffande samma bestämmelse inom en annan lagstiftning. Det kunde vidare erinras om att frågan om fördelningen av ansvaret mellan skogsbolag och körare vore en av de mest aktuella inom skogsbruket. Med hänsyn härtill kunde skäl icke anses föreligga att vid en lagstiftning om semester lägga ansvaret helt å köraren. De sakkunniga äro för sin del av den uppfattningen, att det icke är möjligt att beträffande förevarande spörsmål anställa jämförelser mellan en lagstiftning angående viss i arbetsavtalet ingående materiell förmån och en försäkringslagstiftning. Vid en lagstiftning om semester bör den anses vara arbetsgivare, som enligt allmänna civilrättsliga regler ingått arbetsavtalet med arbetstagaren. Det kan icke anses vara rimligt, att ett skogsbolag skall betala semesterlönen till huggarna, om köraren i övrigt svarar för avlöningen. Den omständigheten, att köraren själv deltager i arbetet, måste härvidlag sakna betydelse. Huruvida de i avtalen mellan skogsbolagen och körarna numera intagna bestämmelserna om visst huggarpris och att huggarna må kunna utfå sin avlöning direkt av skogsbolaget kunna medföra, att huggarna skola anses vara direkt anställda av bolaget, är däremot en tolkningsfråga, å vilken de sakkunniga icke anse sig kunna närmare ingå. 13—375253

194 Den av de sakkunniga avsedda lösningen av frågan om en körare skall anses såsom en självständig företagare eller ej — därvid bortses från de angivna bestämmelserna i avtalen mellan bolag och körare — ansluter sig till vad som rent språkligt framgår av den från olycksfallsförsäkringslagen hämtade ordalydelsen. Visserligen kommer vid sådant förhållande samrna bestämmelse att tolkas på olika sätt i två skilda lagar. Detta måste givetvis anses vara olämpligt. Det torde emellertid icke vara möjligt att på annat sätt klarare uttrycka vad de sakkunniga avse än genom användande av den i olycksfallsförsäkringslagen förekommande ordalydelsen. Vid sådant förhållande hava de sakkunniga funnit sig böra vid definitionen av begreppen arbetstagare och arbetsgivare använda det i olycksfallsförsäkringslagen intagna stadgandet; dock under betonande av att detta bör tolkas på sätt n u angivits. 3 8. Förutom bestämmelser, för vilka redogörelse tidigare lämnats, upptager paragrafen ett stadgande om att överlåtelse av företag eller fartyg icke må inverka på arbetstagarens rätt till semester. Starka skäl tala för en sådan bestämmelse, vilken jämväl överensstämmer med vad som föreskrives i den av internationella arbetsorganisationen godkända konventionen. Det bör emellertid observeras, att arbetsdomstolen vid avsaknad av motsvarande föreskrift i kollektivavtalen i allmänhet ansett, att en ny innehavare av ett företag icke varit skyldig att till arbetarna utgiva semester, belöpande å tid före övertagandet av företaget. 4 §•

I fråga om bestämmelserna angående semesterns förläggning under året hänvisas till vad därom tidigare anförts. I enlighet med den av internationella arbetsorganisationen antagna konventionen angående årlig semester för sjömän har i förevarande paragraf intagits en bestämmelse om att semester för å fartve anställda arbetstagare endast må utgå i någon av särskilt angivna svenska hamnar. Självfallet är emellertid, att parterna skola äga träffa överenskommelse om att semestern skall utgivas i annan ordning. Vidare måste undantag från huvudbestämmelsen göras med hänsyn till vad som föreskrives i 8 §. 5 §. En arbetstagare bör givetvis kunna kräva, att han i god tid erhåller underrättelse om tidpunkten för semestern. Det synes vara lämpligt, att en bestämd tid för underrättelse härom föreskrives i lagen. De sakkunniga förorda en bestämmelse om att arbetsgivaren senast en vecka före semesterns början på lämpligt sätt skall underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Den föreslagna tiden kan väl synas vara kort. Det torde emellertid icke vara lämpligt att i en för samtliga arbetstagare gällande lag lämna föreskrift om att underrättelse angående semester skall lämnas längre tid i förväg.

195 9 §• Vid beräknandet av semesterlönen enligt bestämmelserna i 7 § skall hänsyn tagas till arbetstagarens inkomst under kvalifikationsperioden. Då vid arbetsavtalets upphörande ersättning enligt denna paragraf skall utgå, bör denna givetvis också beräknas med hänsyn till förhållandena under kvalifikationsperioden. Denna period omfattar emellertid i förevarande fall ej endast föregående kalenderår utan även den gångna delen av löpande kalenderår. Detta synes böra särskilt utsägas i paragrafen. 10 §. Såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats, upptager förslaget icke några straffbestämmelser eller föreskrifter om kontroll från något statligt organs sida. Det ankommer i stället principiellt på arbetstagarna att själva föra talan inför domstol, för den händelse de icke erhålla de förmåner, som föreskrivas i lagen. I denna paragraf har intagits en allmän föreskrift angående skadeståndsskyldighet för arbetsgivare, som åsidosätter vad honom enligt lagen åligger. De sakkunniga hava övervägt lämpligheten av att lämna en särskild bestämmelse om att skadeståndet skulle utgå med ett belopp, motsvarande femtio procents förhöjning av semesterlönen, för den händelse en arbetsgivare icke utgiver semester till arbetstagarna. Kommittén angående privatanställda föreslog i detta hänseende en bestämmelse om att arbetsgivaren skulle vara pliktig att antingen snarast låta arbetstagaren åtnjuta semester eller till denne utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av de förmåner som skulle utgått under semestern. I avgivet yttrande över kommitténs betänkande föreslog Daco en bestämmelse om att skadeståndet i nu nämnt fall skulle utgå med belopp, motsvarande semesterlönen förhöjd med femtio procent. Vid övervägandet av frågan har det emellertid synts de sakkunniga vara lämpligast, att domstolen fritt skall äga bedöma storleken av skadeståndet och att alltså i lagen allenast skall inskrivas en allmän bestämmelse om skadeståndsskyldighet vid åsidosättande av lagens bestämmelser. Bestämmelser

om

ikraftträdandet.

Med hänsyn till arbetarnas intresse av att erhålla en förlängd semester är det angeläget, att lagstiftningen träder i kraft snarast möjligt. Det kan icke anses vara nödvändigt att bestämma tidpunkten för ikraftträdandet till ett årsskifte; vid varje tidpunkt finnas nämligen löpande kollektivavtal, vilkas bestämmelser angående semester komma att åsidosättas genom lagen, i den mån de innebära sämre förmåner för arbetstagarna än vad nu föreskrives. Det är icke tänkbart, att semesterrätt kan börja beräknas enligt lagen förrän från och med tidpunkten för ikraftträdandet. Det motsatta förhållandet skulle innebära, att man gåve lagen tillbakaverkande kraft. Om lagen bestämmes att träda i kraft exempelvis den 1 juli 1938, kunna arbetstagarna under år 1939 erhålla högst sex dagars semester med stöd av lagens bestäm-

196 melser. Först under år 1940 skulle i dylikt fall arbetarna komma i åtnjutande av tolv dagars semester. Vad nu anförts innebär, att industrien, även om man bestämmer tidpunkten för lagens ikraftträdande till den tidigast tänkbara, kommer att erhålla en övergångstid, så att den i förhållande till nuvarande praxis i allmänhet fördubblade semestern icke behöver utgivas förrän med ett par års varsel. En sådan övergångstid måste även anses vara lämplig, enär industrien givetvis behöver viss tid för att kunna anpassa sig efter de genom lagen förändrade förhållandena. Några särskilda övergångsbestämmelser härutöver synas icke vara erforderliga. Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § lagen om arbetarskydd. Med hänsyn till att den föreslagna lagen om semester innehåller tvingande bestämmelser om tolv dagars semester, är det givet, att den i arbetarskyddslagen för närvarande intagna bestämmelsen om viss tids semester bör upphävas. Förslag till lag angående ändring i vissa delar av sjömanslagen. Det synes vara lämpligt, att i sjömanslagen intages en hänvisning till lagen om semester. I sjömanslagen torde vidare böra föreskrivas, att semesterlagen skall finnas tillgänglig å fartyg.

Särskilda yttranden. Herr Larson: Majoritetens förslag till semesterlag motiveras med att det tillkommer samhället att förhindra, att arbetsprocessen inom produktionen försliter folkmaterialet, och att man därför bör tillse att arbetstagarna komma i åtnjutande av en årlig, sammanhängande vila av sådan längd, att arbetskrafterna i möjligaste mån återställas. Då intresseorganisationerna icke nått ett tillfredsställande resultat på denna punkt, förmenas det, att det ankommer på staten att ingripa. Att det i och för sig kan vara önskvärt, att arbetstagarna i gemen komina i åtnjutande av längre betald ledighet för rekreation än vad som nu i allmänhet är förhållandet, torde väl ej kunna motsägas. Bortser man från ekonomiska realiteter, skulle man från majoritetens utgångspunkter till och med kunna motivera längre gående önskemål, än vad som här framlagts. Emellertid är den betalda semestern inom näringslivet icke en fråga, som bör bedömas enbart ur synpunkten av önskvärdheten att bereda arbetstagarna tillfälle till fysisk och andlig förkovran samt förströelse. Den är också en kostnadsfråga. En utökning av semestern medför ej endast en ökning av lönekostnaden; därigenom beskäres ock möjligheten att utnyttja de produktiva krafterna, såväl de mänskliga som det i maskiner och andra anläggnin-

197 gar nedlagda kapitalet. Häri ligger den största ekonomiska uppoffringen, vars storlek är svår att uppskatta, särskilt då fråga är om följderna av minskningen i konkurrenskraft för exportindustrierna. Att man här sammanlagt för vårt lands vidkommande måste räkna med en kostnad av över hundra miljoner kronor om året, torde dock vara otvivelaktigt. Med utgångspunkt från att semestern å ena sidan obestridligen är ett i och för sig önskvärt rekreationsmedel men å andra sidan avsevärt belastar produktionen, borde frågan om längre semester eller icke ytterst ställas i beroende av huruvida det materiella framåtskridandet för närvarande nått ett sådant läge, att man nu kan uttaga en stor del av det ökade välståndet i form av semester och betala det pris, som betingas av de därmed förenade svårigheterna för näringslivet. Svaret på den här ställda frågan torde kunna hämtas från de stora fackliga organisationernas kollektivavtalsområden. Väl vetande att semesterförmånens storlek är en kostnadsfråga, har man där från arbetstagarhåll som regel givit företräde åt lönefrågan framför semesterförbättring, då det gällt att hålla sig inom den ekonomiskt betingade kostnadsramen. Ha företagarna kunnat förbättra arbetstagarnas villkor, ha de senare sålunda helst sett att förbättringen fått form av höjda löner. Vad produktionen vid varje tidpunkt förmått bära, har den sålunda i första hand givit i form av maximala löner. I följd härav och då en utökning av semesterförmånerna i realiteten icke innebär annat än en förhöjning av lönerna, borde en sådan åtgärd ej vidtagas annat än i samband med de allmänna kollektivavtalsrevisionerna. Det måste ligga en fara för allvarliga ekonomiska rubbningar uti ett tillvägagångssätt, som enligt det nu föreslagna innebär, att sedan maximala löner framtvingats vid avtalsuppgörelser, den politiska dagssituationen därefter utnyttjas i syfte att genom lagtvång belasta produktionen med ytterligare kostnader för utökad semester. Jag förmenar, att avvägningen av semesterförmånerna liksom av lönerna bäst handhaves av parterna själva å arbetsmarknaden genom förefintliga organisationer. Endast på så sätt kan tillbörlig hänsyn tagas till alla samverkande ekonomiska och tekniska faktorer och utvecklingen med större smidighet anpassas efter växlingarna i å ena sidan behovet och å andra sidan förmågan. Det är därför enligt min uppfattning till skada för näringslivet, att staten ingriper reglerande i en fråga av så betydande ekonomisk omfattning som semestern, överlämnas det åt organisationerna på arbetsmarknaden att liksom tidigare även på denna punkt få leda utvecklingen efter de ekonomiska förutsättningarna, torde även arbetstagarnas intresse av ökad ledighet och rekreation under trygga förhållanden i längden bäst bli tillgodosedda. De betänkligheter, som jag sålunda hyser mot en lagstiftning angående semester över huvud, förstärkas av det förslag majoriteten framfört angående semesterns längd, semesterlagens tillämpning å verksamhetsområden, där arbetet bedrives intermittent eller säsongmässigt, samt ledighetens förläggande till en begränsad tid under året.

198 Som i motiveringen framhållits åtnjuta för närvarande kroppsarbetarna —i den mån semester över huvud utgår — som regel ej längre ledighet om året än sex arbetsdagar. En veckas semester har ock upptagits i semesterkonventionen 1936. Att under sådana förhållanden utan möjligheter till «en längre tids anpassning genom lag påtvinga näringslivet en semester, som även för kroppsarbetare i regel skall utgå med tolv dagar, måste enligt m i n mening medföra ekonomiska svårigheter av sådan storleksordning, att åtgärden icke kan försvaras trots dess vällovliga syfte. Det kan åtminstone tillsvidare ej vara försvarligt att framtvinga en lagstadgad minimisemester, som är längre än den som nu gäller för det stora flertalet kroppsarbetare. I likhet med vad som föreslogs i det för två år sedan framlagda förslaget till lag om arbetsavtal, bör från lagens tillämpningsområde undantagas de typiska säsongindustrierna. Som i motiveringen framhålles, lämnas som regel för närvarande ingen semester inom de säsongbetonade yrkena. Lönens storlek är där anpassad efter de säregna arbetsförhållandena och oftast bestämd med tanke på att bereda arbetarna försörjning även under ledighetsperioderna. Därtill kommer att inom ett sådant verksamhetsområde som t. ex. byggnadsindustrien icke annat än undantagsvis skulle nås det rekreationssyfte, som avses. Det är föreslaget, att redan fyra månaders anställning skall kunna medföra rätt till semester. Ledighet skall emellertid icke kunna utgå annat än vid sådan anställning, som fortvarit från föregående kalenderår. Vid sådant förhållande torde inom ett område som byggnadsindustrien, där arbetarna i regel finna sin utkomst under året hos flera arbetsgivare, mycket sällan rätt till ledighet komma att föreligga. I den mån semesterrätt komme att inträda, skulle den därför i allmänhet komma att taga formen enbart av semesterlön. För sådant verksamhetsområde som byggnadsindustrien skulle lagen i föreslaget skick sålunda komma att verka förhöjande å en lön, som redan är anpassad uppåt i följd av arbetets intermittens. Vid motivering av sina höga lönekrav ha byggnadsarbetarna städse framhållit den beskärning av arbetsmöjligheterna, som är en följd av yrkets säsongföreteelser. 1934 års byggnadsindustrisakkunniga ha beräknat den årliga arbetslöshetsprocenten till 23 för murare, 28 för träarbetare och 38 för grovarbetare som medeltal under de goda åren 1930 och 1931. Dessa siffror motsvara ungefärligen 12, 15 och 20 veckors arbetslöshet per år för respektive arbetargrupper. Utan bundenhet av här angivna siffror kan man dock konstatera som ett faktum, att det stora flertalet byggnadsarbetare av förhållandena påtvingas en betydande ledighet under året, för vilken de väsentligen kompenserats i lönehänseende. Behovet av särskild semester eller semesterlön synes mig därför icke föreligga för byggnadsarbetare eller därmed jämställda säsongarbetare. Anses det av tekniska eller andra skäl ej lämpligt att från lagen, på sätt som skedde i förslaget till lag om arbetsavtal, helt undantaga arbete, som bedrives intermittent eller säsongsmässigt, torde det enligt min mening i allt fall vara erforderligt att undvika de här ovan angivna otillfredsställande konsekvenserna genom att väsentligt utöka den anställningstid, som enligt lagen är en förutsättning för inträdet av rätt till semester.

199 För den händelse lagen skall komma att medföra en normal semester på tolv dagar, är det nödvändigt, att lagen erbjuder möjlighet till sådan förläggning av semestern, att denna icke behöver medföra något avbrott i produktionen inom landets viktigaste näringsgrenar. Redan nu arbetar t. ex. den svenska pappersmasseindustrien under ogynnsammare betingelser i förhållande till flertalet andra massaproducerande länder därigenom att driften i allmänhet icke kan uppehållas under arbetarnas semestervecka eller under de många helgdagarna. En utvidgning av det nödtvungna produktionsavbrottet på grund av semestern till tolv dagar skulle komma att ha utomordentligt skadliga verkningar för denna viktiga exportgren. Tolv dagars semester måste för övrigt kunna utbredas under en längre tidrymd än de fem månader, som föreslagits av majoriteten. Någon bundenhet till en särskild del av året torde över huvud icke böra förekomma för någon del av näringslivet. Det framgår av de sakkunnigas yttrande, att införandet av en förlängd semester bör aktualisera den tidigare i olika sammanhang diskuterade frågan om indragande av vissa av de nuvarande helgdagarna. Utan tvivel hava de nämnda helgdagarna numera icke samma kyrkliga betydelse som tidigare, utan man torde utan att behöva åsidosätta det religiösa intresset kunna fira det kyrkliga minne, som är förbundet med dem, å intilliggande söndag. Helgdagarna äro också alla förlagda till det första halvåret, då det även efter en indragning i enlighet med de sakkunnigas yttrande skulle kvarstå flera helgdagar. För skolbarn skulle man vid en indragning av helgdagar kunna erhålla ett sammanhängande sportlov av motsvarande antal dagar. Den lagstiftning, som erfordras härför, måste givetvis föregås av en härå inriktad särskild utredning. Jag vill för min del förorda, att en sådan utredning med det snaraste kommer till stånd. Detaljanmärkningar. 2 §. Under hänvisning till vad av mig framhållits i den allmänna motiveringen, bör enligt min mening full semester ej utgå med mer än sex dagar. Dessutom bör såsom förutsättning för semesterrättens inträde efter nyanställning fordras ett års fortlöpande anställning. Första punkten i första stycket bör i överensstämmelse med vad sålunda angivits få följande lydelse: »Arbetstagare äge, sedan minst ett år förflutit från det han tillträtt anställning hos arbetsgivare, rätt till semester med en dag för fulla två månader anställningen varat.» I tredje stycket föreslås, att arbetstagaren skall ha varit i arbete minst aderton dagar under kalendermånaden, för att han för denna månad skall kunna få tillgodoräkna sig semesterrätt. Att på detta sätt hänföra frånvaron från arbete särskilt till varje kalendermånad synes mig kunna leda till orättvisa resultat. E n arbetstagare, som på grund utav arbetstidsförkortning är frånvarande en vecka varje månad under året, förlorar enligt denna regel

200 icke någon semesterförmån, medan en annan arbetare, som på grund av arbetsbrist nödgas vara frånvarande t. ex. två veckor under en var av t r e månader eller sålunda sammanlagt endast hälften så länge som den förre arbetaren, därigenom går förlustig tre semesterdagar. Lämpligare är därför enligt min mening att räkna ihop varje hel dag, frånvaron avser. Uppgår denna därvid sammanlagt till fyra arbetsveckor, d. v. s. 24 dagar, bör det leda till att en semesterdag bortfaller. Arbetstidsförkortning i form av minskat antal arbetstimmar under dagen kommer genom förevarande bestämmelse icke att inverka på ledighetens omfattning utan endast, enligt 7 §, på semesterlönens storlek. 3 §. I andra stycket föreslås, att antalet semesterdagar skall bestämmas av anställnings- och arbetsförhållandena under närmast föregående kalenderår. Då såsom regel ledigheten uttages under sommarmånaderna, ligger en avsevärd tidrymd emellan den period, under vilken semestern intjänas, och den tidpunkt, då semestern uttages. Detta i sin tur leder till ett ökat utrymme för semesterersättning utan samband med ledighet. Utan att här framlägga ett i detalj utformat förslag, skulle jag vilja giva företräde åt en bestämmelse, enligt vilken semesterledigheten hänföres till anställnings- och arbetsförhållandena under en period, som motsvarar, i stället för föregående kalenderår, tiden 1 maj—30 april. En sådan reglering kräver dock en kompletterande föreskrift om att, då semestern förlägges före den 1 maj, semesterrätten skall så beräknas, som om anställningen varat fram till angivna datum. Ett lagförslag av här berörda innebörd upptogs i motionen nr 256 i första kammaren vid 1936 års riksdag. 4 §. I överensstämmelse med vad jag uttalat i den allmänna motiveringen, bör föreskriften i första stycket rörande semesterns förläggning till viss del av året eller orden »under tiden 2 maj—30 september» utgå. I andra stycket bör då vidtagas av angivna ändring nödiga justeringar. 7 §•

I det stora flertalet kollektivavtal, som gälla kroppsarbetare, räknas semesterlönen efter den för vederbörande arbetare gällande tidlönen, oavsett i vilken omfattning ackordsarbete har förekommit. Detta är en fullt naturlig beräkningsgrund, då ju det av ackordsarbetet föranledda överskottet utgår såsom ersättning för den särskilda kraftprestation, som ådagalägges vid arbete på ackord. Att sådant överskott även skall komma med i beräkningen av semesterlönens storlek är icke motiverat. Därtill kommer att inom vissa yrken, där arbetskraften är särskilt rörlig och arbetet utföres med tillämpning av långvariga gemensamhetsackord, såsom inom byggnadsindustrien, det i många fall — då avgång sker före ackordsarbetets slutförande — blir i praktiken ogenomförbart att vid tidpunkten för avgången kunna beräkna

201 semesterlönen efter genomsnittsförtjänsten. Även en tilläggsbetalning i efterhand möter naturligen på praktiska olägenheter. Andra stycket i 7 § bör därför enligt min mening ha följande förändrade lydelse: »Arbetstagare, för vilken lön finnes beräknad efter tid, äger uppbära sådan lön i den mån den belöper sig på semestern. För övriga arbetstagare skall lönen för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga inkomst per dag, då arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader av närmast föregående kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger.» Skall semestern — såsom jag förordat — intjänas under tiden 1 maj—30 april, bör ovanstående bestämmelse undergå därav föranledd justering.

/ a - / / §§. Enligt min mening är såväl påföljdsbestämmelse som föreskrifter rörande forum överflödiga i lagen. Även utan särskild påföljdsbestämmelse torde enligt allmänna skadeståndsregler ersättning kunna utdömas till arbetstagare, som förvägrats sin lagliga semester. Frågan huruvida ett mål rörande semester skall föras till allmän domstol eller arbetsdomstolen, torde enligt gällande forumregler bliva beroende av huruvida grunden för talan hänför sig till lagen eller till särskilda i kollektivavtal intagna semesterbestämmelser.

Herr Rydberg: Lagstiftningens

karaktär

och

principer.

De sakkunniga hava tillfullo delat den allmänna uppfattningen, att semestern skall tillgodose behovet av vila och rekreation. De hava vidare förklarat, att det föreliggande lagförslaget har karaktären av en social skyddslagstiftning samt att lagen endast kan angiva minimibestämmelser. Jag ansluter mig helt till denna uppfattning. Beträffande innebörden och konsekvenserna av nämnda principer är jag emellertid delvis av annan åsikt än de sakkunnigas majoritet. Vad då först beträffar behovet av vila och rekreation anser jag, att i och med att de sakkunniga accepterat denna fundamentala princip för semestern, hade den ofrånkomliga konsekvensen bort vara att också undersöka det behov, som genom semestern skall tillfredsställas. Så har tyvärr icke skett. Behovsprincipen innebär uppenbarligen, att semesterförmånens storlek, vilken i huvudsak är detsamma som semestertidens längd, skall stå i riktigt eller i varje fall skäligt förhållande till behovets storlek. Då det gäller att i lag angiva semesterns längd, kan det därför knappast vara lämpligt att anse varje utredning om semesterbehovets storlek såsom onödig eller meningslös. Behovet av semestervila varierar visserligen individuellt och är även olika vid olika tider för en och samma person. Men detta faktum att semesterbehovet är underkastat tillfälliga och individuella variationer kan dock icke

202 utgöra något avgörande skäl varför icke semestern skulle utformas med hänsyn till det genomsnittliga behovet så långt möjligt är. Även utan en ingående utredning kan konstateras, att två faktorer, nämligen levnadsåldern och arbetets art hava en direkt inverkan på medelbehovet. Jag anser därför, att den av de sakkunniga godtagna behovsprinciuen måste medföra vissa ändringar i lagförslaget, vilka jag i fortsättningen skall angiva. Lagens karaktär av social skyddslagstiftning kan endast godtagas så långt detta innebär, att skydd gives där skydd behoves. En skyddslagstiftning, som undantager större grupper eller kategorier från det avsedda skyddet, förtjänar icke detta namn och är till sin natur lika ensidig som en lagstiftning, vilken privilegierar vissa grupper. I det att frågan om olika semesterbehov för olika arbetstagaregrupper helt skjutits åt sidan, ha de sakkunniga enligt min uppfattning icke heller sökt utmäta skyddet i ett socialt önskvärt förhållande till det avsedda skyddsbehovet. I fråga om lagens minimikaraktär ha de sakkunniga tydligen haft den uppfattningen, att därmed skulle och måste avses endast ett enda fixerat minimum. Jag har häri den avvikande uppfattningen, att en minimilagstiftning allenast kan innebära, att i lagen angivna bestämmelser icke få underskridas och att principiellt intet hinder kan finnas för att fastställa, att olika minima skola gälla under olika betingelser. Icke heller kan det finnas något bärande skäl, varför icke i en och samma lag ett siffermässigt fixerat minimum, gällande för ett område, skulle kunna kombineras med av sedvänja angivet minimum inom ett annat område. Slutligen bör i detta sammanhang erinras om att detta lagförslag liksom praktiskt taget all social lagstiftning ansluter sig till det sociala utvecklingsläget vid lagens tillkomst. Ett förslag till semesterlagstiftning skulle sålunda med visshet hava innehållit sämre förmåner, därest det utarbetats för t. ex. 20 år sedan, liksom det sannolikt skulle medgivit bättre förmåner, om det kommit att utarbetas först om 20 år. Jag har därmed endast velat framhålla, att en social lagstiftning och i synnerhet den förevarande, som berör arbetstidsförhållanden, måste mycket starkt influeras av utvecklingen. En nödvändig konsekvens härav måste vara, att detta lagförslag utformas så, att det lämnar vägen öppen för fortsatta förbättringar eller i varje fall icke direkt eller indirekt hindrar utvecklingen på detta område. Majoriteten av de sakkunniga synes mig icke hava tagit nödig hänsyn härtill, bl. a. därigenom att den icke i lagen inskrivit någon bestämmelse, som befrämjar en sedvänja, som är bättre än lagens minimum. Semestertidens

längd.

De ingående vetenskapliga tidsstudier över en människas prestationsförmåga, vilka sedan länge utförts i alla industriländer, hava tillfullo bevisat, att den maximala dagsprestationen uppnås vid en viss för olika arbetsuppgifter olika arbetstid, vilken för manuellt arbete i medeltal ligger omkring 8 timmar per dag. För åtskilliga slag av arbeten, som äro särskilt krävande eller måste utföras under ogynnsamma betingelser, uppnås dock optimum

203 vid väsentligt kortare arbetstid. Visserligen hava, såvitt jag vet, icke dylika ingående undersökningar gjorts beträffande semesterns inverkan, men m a n torde med fullt berättigad analogi kunna draga den slutsatsen, att liksom den dagliga vilan och vilopauser under arbetet och på samma sätt som söndagsvilan var sjunde dag visat sig vara en nödvändig institution, så måste även semestern hava en viss längd och period, för att årlig maximal arbetsprestation skall kunna uppnås. Man måste även komma ihåg, att det icke endast är den specifika prestationsförmågan per timme, dag, vecka eller år, som är avgörande. För sam hället är det av största intresse, att livstidsprestationen är så hög som möjligt. Hand i hand med det oerhörda arbete, som nedlagts och nedlägges på bevarande av folkhälsan och ökning av medellivslängden, måste gå en strävan att öka antalet arbetsår eller rättare den effektiva livsarbetstiden. Det är uppenbart, att alltför hög och långvarig arbetsbelastning liksom en alltför kort tid för återhämtning kan försämra den totala prestationsförmågan. Detta äger lättare rum under ogynnsamma arbetsbetingelser och för åldrar med mindre förmåga att tåla starkare arbetsbelastning. För de särskilda grupper detta gäller har man i olika länder och på olika sätt strävat efter att uppnå en normal balans mellan arbetsbelastning och prestationsförmåga genom lagar om arbetarskydd, förkortning av arbetstiden och förlängning av semestern. De grupper, för vilka särskilda bestämmelser böra övervägas vid en semesterlagstiftning, äro dels vissa yrkesgrupper, dels minderåriga och ungdom i åldern t. o. m. 20 år samt äldre arbetstagare. Då det faller utanför ramen av detta yttrande att framlägga utredningar över berörda frågor, måste jag inskränka mig till att sammanfatta allmänna synpunkter. Minderåriga

och

ungdom.

Befolkningsfrågans läge i vårt land har i hög grad öppnat ögonen för betydelsen av att samhället ägnar största möjliga omsorg åt det uppväxande släktet. För de grupper det här gäller, de yngre arbetstagarna, har denna omsorg manifesterat sig i föreskrifter i arbetarskyddslagen för minderåriga arbetare, åtgärder för att bekämpa ungdomsarbetslösheten e t c , men det återstår ännu åtskilliga sociala reformer, innan arbetsförhållandena för ungdomen blivit ordnade på tillfredsställande sätt. I frågan om semestern kan man sålunda konstatera, att den arbetande ungdomen är vida sämre ställd än övriga arbetstagare. Skulden härtill måste läggas på statsmakterna, enär det ligger i sakens natur, att dessa grupper av minderåriga och i åldrarna 18—20 år icke hava tillräckliga möjligheter att organisatoriskt hävda sig eller förbättra sina anställningsförhållanden. Hur otillfredsställande semesterförhållandena äro för ungdomen framgår även av vissa undersökningar, som de sakkunniga låtit verkställa. Utredningen om semesterbestämmelser i kollektivavtal visar t. ex., att i 528 avtal berörande 127 641 arbetare eller 22'2 °/o av hela antalet stadgas viss minimiålder för semester. Denna är i en del av avtalen 18 år och i en del 21 år.

204 I åtskilliga avtal finnas särskilda bestämmelser för minderårig arbetskraft. Dessa angiva så gott som undantagslöst sämre semester för de yngre, vanligen endast halv semester eller halv semesterlön. Genom det i avtal allmänt förekommande stadgandet, att viss anställningstid fordras för rätt till semester, komma framför allt de yngsta arbetstagarnia, som få sin första anställning, att bli lidande. Inom kontorsyrkena är det regel, att de yngsta erhålla kortast semester och att förkortad, halv eller ingen semester utgår under första anställningsåret. Någon särskild utredning eller ytterligare belägg för dessa välkända fakta beträffande ungdomens missgynnade ställning i fråga om semester torde icke vara behövliga. Dessa förhållanden harmoniera emellertid illa med d^en numera allmänt vedertagna uppfattningen, att ungdomen under skolåren bör beredas stora lättnader i arbetet för att befrämja den psykiska och fysiska utvecklingen. De sammanlagt c:a 4 månaders ferier per år, alla idrottsdagar och läxfria dagar visa tillräckligt, vad man anser vara behövlig tid för vila och rekreation. Då ungdomen träder in i förvärvsarbetet, omkastas förhållandena fullkomligt och det är tyvärr allt annat än ovanligt, att yngres och minderårigas arbetskraft exploateras ganska hänsynslöst. En övergångsperiod från skoltidens större frihet till den vuxnes fulla arbetstid vore mycket välbehövlig, och särskilt bör en successiv övergång från de långa skolferiema till en lagstadgad 14-dagars semester vara befogad. En dylik uppfattning har redan kommit till uttryck på många håll. I Internationella arbetskonferensens konvention av 1936 har sålunda föreskrivits längre semester för personer under 16 år. I de sakkunnigas utredning härom anföres: »Slutligen giver rekommendationen uttryck åt önskemålet, att i bestämmelserna om semester i den nationella lagstiftningen särskild hänsyn tages till de minderåriga arbetarnas behov av längre fritid för att under en period, som är av stor betydelse för den personliga utvecklingen, underlätta övergången från skollivet till förvärvslivet». I Medicinalstyrelsens yttrande över »Förslag till lag om arbetsavtal» föreslogs ökad semester för minderåriga. De sakkunniga ha själva, i slutet av kapitlet om semestertidens längd, anfört: »Starkare skäl tala för en bestämmelse om exempelvis tre veckors semester för ungdom under 18 eller 20 års ålder. Vid övergång från skolan till förvärvslivet får ungdomen eljest åtnöja sig med en årlig ledighet om två veckor i stället för, såsom under skoltiden, tre månader. Beträffande ungdomen torde det även vara möjligt att genomföra en bestämmelse angående förlängning av semestern oberoende av anställningens art, utan att därför en alltför stark belastning kommer att läggas på arbetsgivarna. Någon kategoriklyvning är alltså icke erforderlig för önskemålets vinnande, vilket tydligen är fallet beträffande den vuxna arbetskraften. De sakkunniga hava emellertid icke ansett sig kunna förorda en bestämmelse om förlängning av semestertiden för ungdomen med hänsyn till att en sådan föreskrift skulle kunna verka försvårande för dem vid sökande av anställning. För manlig ungdom i 18—19-årsåldern utgör redan nu värnpliktstjänstgöringen ofta ett besvärligt hinder vid sökande av platser. Det bör också beaktas, att den nu föreslagna

205 lagstiftningen även för ungdomen innebär en semestertid om tolv arbetsdagar, vilket ansetts vara tillfredsställande i den av internationella arbetsorganisationen godkända konventionen och vilket föreslogs av medicinalstyrelsen i dess nyss omnämnda yttrande.» De sakkunniga hava här anfört två skäl för att i föreliggande lagförslag icke inskriva någon bestämmelse om ökad semester för arbetstagare i åldrarna upp till omkring 20 år. Det första är, att ökad semester skulle medföra svårigheter vid sökande av anställning. Enligt min uppfattning finnes föga skäl för ett dylikt påstående. Det råder tvärtom en stark och växande tendens att ersätta äldre arbetskraft med yngre. Detta beror i första hand på den fortgående rationaliseringen, differentieringen och mekaniseringen av de flesta arbetsuppgifter, vilket medför, att man kan använda enklare och framför allt billigare, vilket i de flesta fall är detsamma som yngre arbetskraft. Detta tillsamman med minskningen av de yngre åldersklasserna gör det minst sagt otroligt, att en förlängning av semestern för dessa skulle få några märkbara verkningar i den riktning de sakkunniga anföra. Såsom det andra skälet anföres, att såväl i den av internationella arbetsorganisationen godkända konventionen som i medicinalstyrelsens ovannämnda yttrande en semestertid om 12 arbetsdagar för ungdomen »ansetts vara tillfredsställande». Jag ifrågasätter, om denna tydning av nämnda auktoriteter är riktig. Dels angives i konventionen, att semestern för ungdom skall vara minst 12 arbetsdagar, dels har man i båda fallen nödgats utgå från att den grundläggande semestern endast skulle vara 6 arbetsdagar och torde därför beträffande en förlängning icke ansett sig kunna föreskriva större ökning än den föreslagna. Jag delar helt de sakkunnigas uppfattning såväl i fråga om att kategoriklyvningen icke erbjuder några svårigheter för att föreskriva längre semester för ungdom som att sådan förlängning icke skulle medföra större ekonomisk belastning för arbetsgivarna. Om man beträffande sistnämnda fråga utgår från kommerskollegii utredning av kostnaderna för semester och socialstyrelsens statistiska undersökningar över arbetstagarnas antal och inkomster i olika åldersklasser, finner man, att en ökning av semestern till 3 veckor för anställda i åldrarna 18—20 år och till 4 veckor för åldrarna därunder skulle medföra en totalkostnad av högt räknat 2 miljoner, d. v. s. att den beräknade kostnaden av c:a 50 miljoner skulle ökas med c:a 4 % . I enlighet med anförda uppfattning har jag i kommittén yrkat, att bestämmelser av följande innebörd skola införas i lagförslaget: Arbetstagare äge, fr. o. m. det kalenderår under vilket han uppnår 18 år t. o. m. det kalenderår under vilket han uppnår 20 år, rätt till en årlig semester av 3 veckor. Arbetstagare äge, t. o. m. det kalenderår under vilket han uppnår 17 år, rätt till en årlig semester av 4 veckor. Semestern skall utgå i ett sammanhang under tiden 2 maj—30 september. Rätt till semester föreligger för nämnda grupper av arbetstagare, som tillträtt anställning hos arbetsgivaren före den 1 februari.

206 I fråga om att semestern skall utgå i ett sammanhang och förläggas till 2 maj—30 september har jag ansett det icke lämpligt, att rätt till överenskommelse om annan ordning medgives. Den av de sakkunniga föreslagna kvalifikationstiden om fyra månader och att semesterrätten skall göras helt beroende av »anställnings- och arbetsförhållande under närmast föregående kalenderår» anser jag här olämplig, enär därigenom skulle äventyras det avsedda ändamålet att bereda yngre och minderåriga arbetstagare en någorlunda tillfredsställande semester. Beträffande ovan angivna åldersgränser t. o. m. 17 år och 18—20 år bör framhållas, att dessa föreslagits med hänsyn till vad som kan synas skäligt och möjligt inom ramen för ifrågavarande lagstiftning. Från fysiologisk och psykologisk synpunkt torde åldersgränserna böra skjutas uppåt och semesterns längd, framför allt för den yngsta gruppen, ytterligare ökas. Det har slutligen ifrågasatts, att bestämmelser om särskild semester för berörda grupper borde behandlas i annat sammanhang. Även om vissa lagtekniska skäl kunna anföras härför, anser jag, att lagbestämmelser om en förbättrad semester för ungdomen är av så stor och aktuell betydelse, att den icke av dylika orsaker bör få uppskjutas på obestämd tid. Icke heller torde uppskov i avvaktan på särskild utredning vara motiverat, enär bestämmelser i angivet syfte må kunna betraktas såsom provisoriska till dess annat föreskrives.

Semesterns

förlängning

vid högre ålder.

För de arbetstagargrupper, i huvudsak förvaltningspersonal, för vilka semestern sedan länge varit en vedertagen institution, h a r semestern som regel utformats så, att dess längd ökat med hänsyn till en eller flera av faktorerna ålder, anställningstid, lön och tjänsteställning. Vanligast inom det privata näringslivet är, att från en minimisemester om två veckor denna ökas efter längre anställningstid till tre veckor och att högre befattningshavare erhålla tre veckor och i vissa fall en månads semester. Man finner emellertid, att såväl anställningstid som lön ökas tämligen parallellt med åldern inom ifrågavarande åldersområde och att i genomsnitt ökningen av semestern till tre veckor sker mellan c:a 30 och 40 år. Då den högre tjänsteställning uppnås, som kvalificerar för den längre semestern, sker detta vanligen även inom nämnda åldersperiod. Det angives icke sällan, att denna förbättring av semestern till tre och fyra veckor eller för i stats- och kommunalförvaltning anställda långt däröver är att betrakta som en belöning för lång och trogen tjänst och ett med högre tjänst förenat privilegium. En dylik förklaring är väl icke alldeles obefogad, men den skulle dock knappast varit användbar, därest icke behovet av längre årlig vilo- och rekreationsperiod ökat vid högre ålder och vid mer krävande arbete. Att sistnämnda förhållanden varit den avgörande

207 orsaken till en successiv ökning av semesterns längd är så allmänt känt och på olika sätt dokumenterat, att det icke här behöver närmare motiveras. Förlängning av semestern har tidigare endast förekommit för statstjänstemän men är numera ganska vanlig inom hela det privata näringslivet. För arbetarna har en dylik ordning knappast förekommit — semesterinstitutionen är i sin helhet av ganska sent datum. Den i detta betänkande intagna utredning, som socialstyrelsen företagit rörande semesterbestämmelser i kollektivavtal, bestyrker emellertid, att även inom delta område en förlängning av semestern snabbt håller på att arbeta sig fram. Man finner redan, att i avtal inom flera yrkesgrupper stadgas längre semester »vid högre levnadsålder», vid »längre anställningstid i samband med högre levnadsålder» etc. Då utvecklingen så otvetydigt pekar mot en allmän förlängning av semesstern vid högre ålder för alla arbetstagare, borde även hänsyn härtill tagas i föreliggande lagförslag. Det finnes fullgoda skäl för att här föreslå en bestämmelse med innebörd, att arbetstagare skall äga rätt till 18 dagars semester fr. o. m. 40 års ålder. Anledningen till att jag likväl icke anser mig böra framställa ett direkt förslag i angiven riktning och vilket skulle komma att gälla hela det område, lagen avser att omfatta, är den, att jag anser, att utvecklingen på detta område ännu icke hunnit så långt, att en dylik reform är genomförbar. Även kostnaderna försvåra dess införande. Enligt en preliminär beräkning skulle dessa med utgångspunkt från nämnda åldersgräns och kommerskollegii utredning komma att uppgå till omkring 15 miljoner kr. utöver de c:a 50 miljoner den föreslagna lagstiftningen beräknats medföra. Häremot kan dock med fog invändas, att dessa kostnadsberäkningar i mycket hög grad äro missvisande. Ingen hänsyn har nämligen och av lättförståeliga skäl kunnat tagas till den vinst i ökad arbetsförmåga och livstidsprestation, det ökade intresse och trivsel i arbetet, som en förbättrad semester otvivelaktigt medför. Den vinsten är säkerligen betydande och kommer att till stor del uppväga de beräknade ekonomiska kostnaderna. Om och då detta visar sig vara riktigt, bör tiden vara mogen för en förbättring av de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna. Av anförda skäl anser jag mig icke behöva här ingå på en kritik av de sakkunnigas motivering i denna fråga, ehuruväl jag anser flera av de anförda skälen, t. ex. om svårigheterna för äldre att erhålla anställning, därest dessa erhölle längre semester, icke vara bärande. Denna fråga har emellertid även en annan sida. Det är otvivelaktigt, att ett i lag angivet skarpt fixerat minimum, vilket torde i genomsnitt innebära ungefär dubbelt bättre semesterförmåner för större delen arbetstagare, även kommer att i praktiken få karaktären av maximibestämmelser. Man måste även räkna med att den uppfattningen blir allmän, att de föreslagna 12 dagarnas semester ger uttryck för en skälig och slutgiltigt avvägd balans mellan arbete och en årlig vilo- och rekreationsperiod. Detta intryck kommer att i mycket hög grad förstärkas av de sakkunnigas förslag att låta utreda

208 frågan om borttagande av ett flertal helgdagar. Man k a n av detta lätt få den förställningen, att de sakkunniga ansett sig hava föreslagit alltför liberala semesterbestämmelser och ansåge det önskvärt att kompensera detta med restriktioner under annan form. Jag anser denna de sakkunnigas inställning synnerligen olycklig, enär den icke ansluter sig till den sociala utveckling, som pågår. Det finnes därför enligt min mening de starkaste skäl för att lagen utformas så, att den dels befrämjar en fortsatt utveckling, dels förhindrar en uppfattning att det sociala reformarbetet på detta område skulle vara slutfört i och med lagens ikraftträdande. Även om 12 dagars semester för den övervägande delen arbetare måste te sig såsom en betydande förbättring och även om de nuvarande aspirationerna förklarligt nog icke heller sträcka sig längre, måste det dock för arbetarna vara synnerligen önskvärt, att icke vägen till framtida ytterligare förbättringar spärras. Redan det nyligen ingångna avtalet för tidningstypograferna, vilket medger tre veckors semester efter 23 års ålder och 4 års yrkesvana, ger en god fingervisning. För de stora grupperna av s. k. privatanställda skulle ett hejdande av utvecklingen mot bättre semesterförmåner vara synnerligen olyckligt. Denna grupp har visserligen redan i genomsnitt väsentligt bättre semester än arbetarna, men detta beror otvivelaktigt på att arbetarnas krav på semester mycket länge måst skjutas i bakgrunden inför de starkare behoven av löneförbättringar. Oaktat sitt i detta hänseende bättre läge äro de privatanställdas semesterförhållanden långt ifrån tillfredsställande. Det övervägande flertalet har 2 veckor eller därunder och en förlängning till 3 och 4 veckor vid högre ålder, anställningstid etc. är ännu icke på långt när så allmänt förekommande som man på många håll synes föreställa sig. Skulle de sakkunnigas projekt om borttagande av en del helgdagar bli förverkligat, komme det hela att resultera i en verklig försämring av semesterförhållandena för de privatanställda. De synpunkter man inom denna betydande samhällsgrupp komme att anlägga på en reformlagstiftning med sådana verkningar behöva väl knappast utvecklas. Det saknar icke sitt intresse att i detta sammanhang citera ett av de vägande skäl, de sakkunniga särskilt velat framhålla för sitt förslag: »Intresset bland arbetarna är för närvarande mycket stort att erhålla en väsentlig förlängning av den nuvarande semestern. Det torde kunna sägas, att en allmän tolkmening nu står bakom detta krav.» De sakkunniga framhålla därefter, att om icke en förbättrad semester nu kommer till stånd eller den skulle anses vara otillfredsställande för arbetarna, kommer m a n säkerligen att riskera avtalstvister och strider på arbetsmarknaden, vilket det bör vara ett statsintresse att förhindra. Man kan ifrågasätta, huruvida icke samma synpunkter kunna anläggas, då det gäller de privatanställda. Det h a r emellertid synts de sakkunniga nödvändigt att överväga frågan om speciella bestämmelser för de privatanställda, icke minst på grund av det förslag till lag om arbetsavtal, vilket framlades 1935 av »kommittén an-

209 gående privatanställda». Denna kommitté avsåg närmast att reglera anställningsförhållandena för berörda grupp, men intogos i lagförslaget även bestämmelser för arbetarna. För det tekniska genomförandet av sitt lagförslag ansåg sig nämnda kommitté böra uppdela arbetstagarna i tre kategorier, vilka avsågo högre och lägre tjänstemän samt arbetare. Denna kategoriklyvning gjordes till föremål för en nedgörande kritik, och lagförslaget har icke heller föranlett någon åtgärd från statsmakternas sida. De semestersakkunniga ha därför ägnat en särskild del av föreliggande utredning åt frågan om kategoriklyvning och därvid kommit till den bestämda uppfattningen, att sådan indelning är såväl principiellt som praktiskt oriktig och olämplig. Jag instämmer helt häri, men då de sakkunniga därmed anse sig ävenledes ha bevisat, att de privatanställdas intressen icke kunna tillvaratagas inom ramen av föreliggande lagförslag, kan jag icke dela deras uppfattning. Såsom jag förut framhållit, äro de bättre semesterbestämmelser, som förekomma för privatanställda, icke att anse såsom ett privilegium, förbundet med en viss samhällsklass utan härrör fastmer därav, att utvecklingen i fråga om semesterrätten liksom övriga allmänna anställningsvillkor: pension, uppsägningstid, lön under sjukdom etc. försiggått på olika sätt och skett under olika förutsättningar för tjänstemän och arbetare. Jag är vidare av den bestämda uppfattningen, att utvecklingen kommer att även för arbetarna medföra en förbättring av semestern genom successiv förlängning vid högre ålder utöver föreliggande lagförslag. Inför det sociala perspektiv, som utvecklingen sålunda redan visar, ter sig en kategoriklyvning, även om den vore provisorisk, såsom än mer obefogad. Det behov, som för de privatanställda närmast föreligger, är att en lagstiftning om semestern dels icke genom sin minimikaraktär kommer att försämra nuvarande förhållanden, dels att inga hinder resas på vägen för de privatanställdas strävanden att genom sina organisationer själva bevaka sina intressen i semesterfrågan utöver vad denna lag medger. Häri ha uppenbarligen såväl de privatanställda som arbetarna klart gemensamma intressen. För att tillgodose ovan anförda synpunkter torde det endast fordras, att i lagförslaget inskrives en bestämmelse om att nuvarande sedvänja, som är bättre än lagens bestämmelser, icke får försämras. Jag vet väl, att en bestämmelse, som hänvisar till sedvänja, innebär vissa vanskligheter. De sakkunniga ha även framhållit detta. Emellertid föreligga h ä r andra förutsättningar än de, varunder frågan om sedvänja diskuterades i samband med nämnda »förslag till lag om arbetsavtal». En reservant inom kommittén angående privatanställda, herr Sigfrid Hansson, hade motsatt sig kategoriklyvningen och i stället förordat ett stadgande om att arbetstagare skulle äga rätt till årlig semester under så lång tid, som med hänsyn till anställningens art och varaktighet, anställningsorten, arbetstagarens ålder och andra sådana omständigheter vore brukligt i fråga om arbetstagarens yrke. Denna bestämmelse skulle gälla för förbättringar utöver en minimisemester av en vecka. Han framhöll vidare, att det för de s. k. anställda säkerligen därför bleve nödvändigt att komplettera lagstiftningen med ett organisations14—375253

210 mässigt inflytande över anställnings- och arbetsvillkoren. Jag anser, att detta senare även måste bli fallet, om föreliggande lagförslag genomföres. De sakkunniga ha emellertid förklarat, att en bestämmelse sådan som den jag förordar och som även representanter för de privatanställda framfört till de sakkunniga komme att ha samma innebörd som den av herr Sigfrid Hansson förordade bestämmelsen. Som viktigaste skäl mot en dylik bestämmelse om sedvänja anföra de sakkunniga, att samhället genom dylik lagstiftning skulle göra »ett ingrepp i den principiella avtalsfriheten på arbetsmarknaden och bestämma att en grupp av arbetstagare, som själva lyckats förvärva bättre materiella förmåner genom arbetsavtal än vad samhället tillerkände övriga arbetstagare, skulle för all framtid vara tillerkänd samma förmåner, oavsett konjunkturernas skiftningar samt därav följande ekonomiska möjligheter eller omöjligheter för arbetsgivarna att utgiva dessa bättre förmåner och vidare oavsett att förmånerna låge över vad som av samhället förklarats vara oundgängligen nödvändigt för arbetstagarna i gemen. Som de sakkunniga nyss anfört, torde ett sådant samhällsingripande få anses vara uteslutet.» Det är nödvändigt att bemöta dessa synpunkter. För det första ha de anställda, vars organisationer först under de allra sista åren börjat få något inflytande över anställningsvillkoren, icke själva lyckats förvärva bättre materiella förmåner i fråga om semester. Dessa förmåner för de anställda ha, såsom förut framhållits, på ett naturligt sätt utvecklats genom denna grupps arbetsförhållanden. Det synes som om de sakkunniga hade utgått från den orimliga föreställningen, att arbetarna saknat maktmedel att förskaffa sig bättre semester, under det att de anställda med stöd av organisationernas kraft förskaffat sig större privilegier än vad som kunde anses skäligt. Påståendet om »ekonomiska möjligheter för arbetsgivarna att utgiva bättre förmåner oavsett konjunkturernas skiftningar» är i och för sig obegripligt. De sakkunniga ha själva framhållit, att arbetsgivaren har väsentligt lättare rent ekonomiskt sett att bära en längre semester för kontorspersonalen än för arbetarna och att detta beror på att förstnämnda grupp dels är mycket mindre till antalet, dels att det ofta icke torde vara nödvändigt att skaffa vikarie för en kontorist, som åtnjuter semester. I verkligheten förhåller det sig så, att arbetsgivares kostnader för en förlängning av semestern för de anställda äro så obetydliga, att de kunna helt försummas i detta sammanhang. Vidare verkar försämring av konjunkturerna tyvärr oftast så, att överflödiga anställda avskedas. Svårigheterna för arbetsgivaren att vid konjunkturskiftningar medgiva bättre semesterförmåner eller behovet att då förminska dessa är en ren fiktion. Beträffande slutligen uttalandet om att bättre förmåner komme att ligga över »vad som av samhället förklarats vara oundgängligen nödvändigt för arbetstagaren i gemen» kan detta icke tillmätas någon betydelse, enär de sakkunniga icke ens gjort något försök att utreda vilken semester, som är ound gängligen nödvändig. Lika litet kan jag dela de sakkunnigas mening, att det skulle innebära »en klar kategoriklyvning av arbetstagarna», om bättre

211 rätt genom sedvänja skulle medföra, att exempelvis den längre semester 80 % av en viss grupp arbetstagare lyckats förvärva skulle utsträckas till att gälla jämväl för de återstående 20 % av ifrågavarande grupp arbetstagare. En sådan konsekvens skulle, såvitt jag kan se, icke i princip skilja sig från förhållandena vid kollektivavtal, som icke medgiva sämre lön för oorganiserade. Det enda skäl jag anser vara bärande gentemot den föreslagna bestämmelsen är det, som anförts av arbetsdomstolens ordförande, nämligen svårigheterna för en domstol att fastställa sedvänjan på olika områden och att domstolen därför oftast skulle bli nödsakad att gå efter vad den själv funne skäligt. Dessa befarade vanskligheter anser jag dock icke vara så stora, att de uppväga fördelarna av en bestämmelse om att bättre sedvänja skall gälla. Sådan bestämmelse komme utan tvivel att verka på samma sätt som bestämmelsen i § 2 i lag om förenings- och förhandlingsrätt, nämligen såsom en laglig föreskrift, vilken icke bör åsidosättas, även om densamma icke är förenad med påföljd. Med stöd av anförda synpunkter får jag föreslå, att i lagförslaget införes följande bestämmelse: Sedvänja, som är bättre än vad i denna lag föreskrives, skall gälla vad med hänsyn till anställningens art och varaktighet, arbetstagarens ålder och andra sådana omständigheter är brukligt inom arbetstagarens yrke. En dylik bestämmelse skulle otvivelaktigt medföra följande fördelar. För de grupper, som redan uppnått bättre bestämmelser än vad lagen medgiver, skulle denna icke komma att medföra nivellering eller försämring. Vägen mot en framtida förbättring av lagen om ökad semester vid högre ålder och för vissa mera krävande yrken skulle hållas öppen. Bestämmelsen skulle verka befrämjande för utbredningen av god sedvänja. De svårigheter denna bestämmelse kunde befaras medföra torde vara ganska lätt överkomliga. Det kan anses som ganska osannolikt, att enskild anställd skulle vända sig till domstol för att söka erhålla bättre semester under åberopande av denna bestämmelse. Kostnaderna för och ovissheten om utgången av en dylik rättegång lägga alltför uppenbara hinder i vägen härför. Det torde väl därför endast vara organisationer av anställda, som skulle kunna utnyttja lagen på denna punkt, men organisationerna torde näppeligen komma att använda sig av domstol i frågor av detta slag, enär de som regel genom förhandlingar kunna uppnå vida snabbare och bättre resultat. Jag anser därför, att det icke torde finnas större anledning att befara de av arbetsdomstolens ordförande anförda svårigheterna. Semesterris förlängning

för vissa

yrkesgrupper.

Det är otvivelaktigt, att vissa sysselsättningar eller arbetsförhållanden medföra större påfrestning än normalt. Arbetare, för vilka så är fallet, bruka erhålla särskild kompensation härför, oftast genom högre lön, kortare arbetstid, dennas avbrytande av vilopauser etc. Ett föreskrivande av längre semester för dylika grupper skulle visserligen innebära en kategoriklyvning,

212 men det torde vara svårt att påvisa, att en sådan särskild förmån i fråga om semester vore oriktigare än kompensationer i annan form. För vissa yrken, t. ex. underjordsarbetare, är behovet av lättnader i arbetet så uppenbart, att några invändningar häremot väl numera icke resas. För andra grupper kan nämnda behov vara svårare att påvisa. Beträffande de s. k. kontorsyrkena, för vilka jag här har anledning att särskilt intressera mig, anser man oftast, att kontorsarbetet utföres under så goda hygieniska förhållanden och med vanligen kortare arbetstid än för kroppsarbetarna, nämligen omkring 42 timmar per vecka, att detta arbete tillhör de minst ansträngande. Det är från denna synpunkt begripligt, om m a n anser den hittills bättre semestern för kontorsanställda såsom ett privilegium och icke såsom ett av arbetet betingat behov av längre vila och rekreation. Det behöver knappast här framhållas, att denna »populära» uppfattning är grundfalsk, även om den är lättförklarlig, därför att det intellektuella arbetet icke ger samma »handgripliga» resultat som det manuella arbetet. Även om ännu icke uttröttningen vid intellektuellt arbete underkastats vetenskapliga undersökningar, som här lämpligen kunnat åberopas, är det dock allmänt bekant, att psykisk uttröttning fordrar längre vila än kroppslig. Psykisk överansträngning har blivit allt annat än ovanlig inom kontorsyrkena och det är likaledes välbekant, att denna är hastigt nedbrytande. De?t stillasittande arbetet är i och för sig ohälsosamt. Som ett bevis för det anförda kan lämnas en från Svenska Personal-Pensionskassan erhållen uppgift över förhållandet mellan dödligheten för män med intellektuell sysselsättning jämförd med allmän befolkningsdödlighet. Därav framgår, att dödligheten för dessa grupper är i åldern 50—55 10 % och i åldern 60—65 22 % högre för de förra. I sistnämnda åldersgrupp 60—65 år har dödligheten för högre statstjänstemän befunnits ligga 43 °/o över den normala. Det torde även böra här erinras om den förbättring av semestern till 3 veckor, som nu uppnåtts av tidningstypograferna. Behovet av bättre semester har tydligen gjort sig starkare känt inom detta yrke, som är snarlikt kontorsyrkena. Oaktat jag är övertygad om att de kontorsanställdas arbete kräver en bättre semester, framför allt en förlängning av densamma vid högre ålder, än vad i denna lag föreslås, har jag av skäl, som ovan anförts, icke ansett mig böra föreslå särbestämmelser för varken denna grupp eller andra arbetstagare med särskilt krävande yrke. Jag har emellertid ansett mig böra framföra dessa synpunkter gentemot de sakkunnigas uppfattning och såsom ett ytterligare stöd för mitt förslag, att i lagen inskrives en bestämmelse om bättre sedvänja, varigenom även här närmast berörda gruppers behov och legitima krav skulle bliva i någon mån tillgodosedda genom den föreslagna lagen. Semesterersättning,

då arbetstagare

lämnar anställning

(betr. § 9).

De sakkunniga hava härom föreslagit, att arbetstagare, som slutar anställning, innan han utbekommit honom tillkommande semesterrätt, skall härför erhålla ersättning, beräknad efter hans inkomst av arbetet. Jag anser, att

213 ett tillägg bör göras i denna bestämmelse, avseende att arbetstagare icke tvångsvis m å tillerkännas semesterersättning utan i första hand, innan anställningen upphör, erhålla den semester han intjänat. Majoriteten av de sakkunniga har icke velat godtaga det av mig begärda tillägget med den motiveringen, att det för arbetstagaren måste vara likgiltigt »om arbetsgivaren uppsäger anställningen till upphörande den 31 oktober och denna dag giver honom kontant ersättning, motsvarande lönen för 10 semesterdagar, eller om arbetsgivaren uppsäger avtalet den 10 november och bereder arbetstagaren 10 dagars semester från den förste i samma månad». Detta exempel synes mig synnerligen lämpligt för att visa, att de sakkunnigas motivering är oriktig. Det förhåller sig nämligen så, att för mycket betydande delar av arbetstagarna såväl uppsägning som anställning sker till månadsskifte. Det erbjuder då vanligen betydande svårigheter för arbetstagaren att placera en semester mellan slutet av en anställning och början av en annan med mindre han utöver den intjänta semestern tager ledighet till månadens slut. Den i exemplet angivna tiden den 10 november, då en ny anställning skulle kunna påbörjas, överensstämmer därför icke med vad som är brukligt. Detta gäller i varje fall de stora grupperna av privatanställda. Då de sakkunniga dessutom uttryckligen förklarat, att semesterns syfte enbart är att tillgodose behovet av vila och rekreation och att semesterrätten icke bör kunna utbytas mot ersättning i annan form, synes i varje fall för mig en nödvändig konsekvens av denna princip vara, att arbetstagaren erhåller semester hos den arbetsgivare, där denna rätt intjänats och då utgår på så sätt, att han får sluta tjänsten så långt tidigare som motsvarar antalet semesterdagar och att semesterersättning gives endast i de fall, då verkligt hinder för semesterns uttagande föreligger. Semestern kommer då vanligen att uttagas under en kalendermånads sista del. Då arbetstagarna vanligen icke torde kunna påbörja ny anställning förrän till månadsskiftet, kan man räkna med att semestern icke kommer att kunna utnyttjas till annat betalt arbete. Då det föreslagna tillägget med visshet icke kan förorsaka någon olägenhet och detsamma helt ansluter sig till lagstiftningens syfte, föreslår jag, att' § 9 gives följande utformning: Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan han åtnjutit honom enligt § 2 tillkommande semester, äge rätt att sluta sin tjänst så långt tidigare som motsvarar det antal semesterdagar, vartill han är berättigad, eller, om överenskommelse därom träffas, för samma tid erhålla ersättning enligt de i § 7 stadgade grunderna, därvid hänsyn jämväl skall tagas till inkomsten under de månader av löpande kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger. Som ytterligare stöd för min uppfattning i denna fråga anser jag mig endast behöva citera följande ur föreliggande betänkande: »De sakkunniga vilja slutligen uttala ett önskemål om att semesterersättningen verkligen användes till semester. Detta är av stor betydelse, om icke lagen skall råka i vanrykte. Det är härvidlag nödvändigt, att man kan lita till en kontroll 14f—375253

214 från arbetarnas fackliga organisationer. Från dessa bör därför med kraft sägas ifrån till medlemmarna, att det skulle innebära ett missbruk av de med lagens hjälp erhållna förmånerna, därest semesterersättningen allenast användes såsom en lönefyllnad och icke till att skaffa arbetstagarna erforderlig vila.» Behandling

av mål angående semester (betr. § 11).

De sakkunniga hava å ena sidan föreslagit, att mål enligt lag om semester skulle handläggas av allmän domstol, dock att mål beträffande arbetstagare, vars villkor regleras av kollektivavtal, skulle handläggas av arbetsdomstolen, men å andra sidan förklarat, att en dylik ordning innebure en oegentlighet och medförde risk för skiljaktiga tolkningar av lagen. De sakkunniga hava visserligen angivit ett flertal skäl för den föreslagna utformningen av ifrågavarande bestämmelse och dessutom förordat en utredning med syfte att eliminera anförda olägenheter. Jag anser emellertid, att de sakkunniga betydligt överdrivit svårigheten att redan nu föreskriva, att arbetsdomstolen göres till överinstans i semestermål. Det borde icke erbjuda några större lagtekniska hinder att införa en dylik ordning i varje fall provisoriskt och till dess den föreslagna utredningen och därav följande lagändringar företagits. Det har framhållits, att en arbetstagare kan »hava anledning att föra talan mot en arbetsgivare beträffande åtskilliga frågor, som hänföra sig till det mellan honom och arbetsgivaren träffade avtalet» och att det icke vore lämpligt, därest den ena av dessa frågor rörde semestern, att arbetsdomstolen i denna men hovrätt i övriga frågor vore överinstans. Dylika fall torde emellertid komma att bliva ganska sällsynta. Icke heller torde svårigheterna att uppdela en tvist vara oöverkomliga. Någon anledning att förändra arbetsdomstolens nuvarande processuella förfarande i de fall denna domstol fungerade som överrätt föreligger väl icke heller. Arbetsdomstolen är den enda domstol i vårt land, som äger en verkligt djupgående kännedom om anställnings- och arbetsförhållanden. För arbetstagarna och deras organisationer vore därför fördelarna av att denna domstol finge utgöra överinstans i semestermål så påtagliga, att verkliga ansträngningar äro befogade för att övervinna de tekniska svårigheterna. Det gäller dessutom en helt ny lagstiftning och inom ett område, som direkt sammanfaller med arbetsdomstolens. Även om ordnandet av domstolarnas instansordning och kompetensförhållanden kan anses innebära vissa vanskligheter av huvudsakligast teknisk art, anser jag likväl, att dylika skäl äro mera formella och icke av den betydelse, att de böra tillåtas hindra det praktiska livets krav. Jag anser därför, att i lagförslaget § 11 en bestämmelse bör tilläggas, avseende att arbetsdomstolen göres till överinstans över de allmänna underrätterna i mål angående semester samt att därför behövliga förändringar eller tillägg göras i lagar och förordningar rörande arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna.

215 Beträffande

indragning

av

helgdagar.

De sakkunniga hava berört frågan om en utredning om borttagande av vissa helgdagar och en av de sakkunniga, herr Larson, har även förordat en dylik åtgärd. Ett sådant önskemål har visserligen framförts från vissa representanter för arbetsgivareorganisationer, men detta har skett efter det de sakkunniga själva framkastat tanken. Det skulle knappast anses överensstämmande med allmän uppfattning om hur en välbehövlig och länge åstundad social reform och skyddslagstiftning bör se ut, att å ena sidan medgiva en förmån om 12 dagars semester — icke ens arbetsdagar — och å andra sidan borttaga minst 5 ordinarie fridagar, nämligen trettondagen, Marie bebådelsedag, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag och annandag pingst. Gentemot det sedan decennier ständigt aktuella behovet att förkorta arbetstiden för att motväga det alltmer intensifierade och mekaniserade arbetet och för att u p p n å en riktigare fördelning av arbetstillfällena ter sig en dylik tankegång uppenbart reaktionär. Som motiv för borttagandet av nämnda helgdagar har bland annat anförts, att detta vore »till fördel för alla arbetstagare, som avlönas per timme eller dag eller arbeta mot ackordslön». Samma skäl kunde uppenbarligen lika väl användas för att motivera en ökning av den lagstadgade 48-timmarsveckan. Enligt de sakkunnigas mening skulle tydligen varje ökning av arbetstiden medföra ökade inkomster för arbetstagaren. Någon entusiasm för ett dylikt förslag torde dock knappast vara att vänta från arbetarehåll. För all förvaltningspersonal och anställda skulle det innebära en uppenbar försämring. Då det icke anförts något godtagbart skäl för denna tanke utom att inom sågverksindustrien och cellulosaindustrien finnas kartellavtal, i vilka årskvoten beräknas med hänsyn till den årliga kapaciteten och denna är beroende på antalet arbetsdagar per år, och då jag är övertygad om att det finnes en allmän folkmening bakom kravet att bibehålla nämnda helgdagar, anser jag mig böra föreslå, att förslaget i denna fråga icke måtte föranleda någon åtgärd. Ehuru jag icke reserverat mig beträffande formuleringen av § 6 ifrågasätter jag likväl, om icke denna borde ändras därhän, att helgdagar icke räknas såsom semesterdagar. Herr Tamm: Mot den av kommittémajoriteten anförda allmänna motiveringen nödgas jag i flera fall anmäla en avvikande mening, då vissa däri gjorda påståenden och uttalanden ej synas mig vara riktiga eller obestridliga. I stället ansluter jag mig i stort sett till den uppfattning, som kommit till synes i inledningen till herr Larsons reservation, med undantag dock för frågan om semesterns längd, i vilket avseende jag anser mig kunna — under förutsättning av viss övergångstid — godtaga majoritetens mening. Herr Larsons uttalanden angående indragning av vissa helgdagar synas mig dess-

216 utom ligga vid sidan av detta spörsmål. Frågan härom måste i främsta rummet betraktas som en kyrklig angelägenhet, vilken ej bör bedömas ur enbart krassa materialistiska synpunkter. Beträffande införandet av en tvingande semesterlagstiftning vill jag betona, att jag icke känner mig övertygad om behovet därav eller om önskvärdheten av att för närvarande genomföra en sådan. Förutom de vägande skäl däremot, som av herr Larson anförts, synes det mig som om utvecklingen på detta område under senare år gått så relativt hastigt framåt — icke minst på grund av den allmänna förståelse, som kravet på semester alltmer tillvunnit sig — att man tillsvidare bort kunna i fråga om lagstiftning på detta område ställa sig avvaktande. Man hade härigenom även kunnat förvänta sig större smidighet och rationellare anpassning med hänsyn till de mångskiftande förhållandena på olika områden av samhällslivet. I frågans nuvarande läge vill jag dock icke, i trots av att jag hyser betänkligheter främst med avseende på den hårda ekonomiska belastning, som genom en lagstiftning kommer att påläggas vårt näringsliv, motsätta mig införandet avallmänna föreskrifter beträffande en rimligt utmätt semester särskilt med hänsyn till det allmänna önskemålet att en nöjaktig tidsperiod av vila och omväxling må beredas så stora grupper som möjligt av vårt lands arbetstagare, i den mån de må anses därav vara i behov. Det må emellertid här erinras därom, att den nu föreslagna lagstiftningen sträcker sig ganska långt utöver vad varje annat land med undantag av Frankrike vågat sig på. I avseende å förslagets detaljbestämmelser tillåter jag mig göra följande erinringar. Även om man godtager den allmänna princip, som kommit till uttryck i § 2, nämligen att semester är en förmån, som intjänas successivt genom anställning och arbete under viss tid, måste dock med hänsyn till huvudsyftet med semestern — beredandet av vila och rekreation — en viss minimitid av arbetsanställning givetvis krävas, innan den intjänade rätten kan anses föreligga. Hittills har man, om ock med vissa undantag på grund av speciella förhållanden, i allmänhet uppställt kravet på ett års anställning såsom villkor för erhållande av semester. Så är även förhållandet i de år 1936 av internationella arbetsorganisationerna antagna förslagen till konvention. Om också hänsyn måste tagas till vissa säsongarbetare, synes mig dock en så kort anställningstid som 4 månader, vilket av kommittémajoriteten föreslagits, knappast vara sakligt motiverad såsom allmän grund för semesterrättens inträdande. I de flesta fall skulle härigenom på en omväg blott skapas ett system, som innebure en renodlad löneförhöjning utan hemort i en lagstiftning om semester. Genom ett förslag i angiven riktning skulle detta komma att omfatta exempelvis under några vintermånader tillfälligt anställda skogsarbetare i trots av avsaknaden för deras del av något rekreationsbehov, vilket behov ju med största visshet skulle komma att tillgodoses under arbetsfri del av året. En dylik anordning måste ju i viss mån verka förryckande beträffande den egentliga grunden för införandet av allmän semester och den tanke, som

217 ligger till grund för förslaget i dess helhet. Ser man vidare på arbetstagarna inom byggnadsindustrien och därmed jämförliga företag, torde dessa arbetstagare redan nu praktiskt taget över hela landet erhålla en avlöning, som innefattar och även är avsedd att innebära en ganska rikligt tilltagen ersättning för den mer eller mindre frivilliga ledighetsperiod, som i regel plägar förefinnas inom dessa yrken. Så torde förhållandet även i regel vara för de flesta andra säsongarbetargrupper. Genom en utsträckning av de föreslagna 4 månaderna till 6 skulle onekligen en icke oväsentlig bättre avvägning ur flera synpunkter sett kunna ernås, medan samtidigt själva semesteridén komme till sin rätt på ett mera tillfredsställande sätt. Ej heller synes mig någon verkligen påvisbar orättvisa komma att föreligga genom karantänstidens utsträckande från 4 till 6 månader. Den av kommitténs majoritet föreslagna kombinationen mellan anställningstid och arbetad tid såsom kvalifikation för semesterrätt kan också komma att föranleda konsekvenser, vilka enligt min uppfattning måste sägas vara olämpliga. Om exempelvis en skogsarbetare är anställd hos samma arbetsgivare under 4 månader men under denna tid praktiskt taget endast utför arbete under en månad, blir resultatet enligt de föreslagna bestämmelserna, att han tillerkännes ersättning, motsvarande semesterlön för en dag. I ett sådant fall kan man uppenbarligen icke tala om att den förmån, som beredes honom genom lagstiftningen, skulle giva någon rekreation i form av semester. Vad lagen skulle giva i ett sådant fall är allenast en viss löneökning. Det måste sägas vara en väsentlig punkt vid lagstiftning om semester, att man tillser, att något ingrepp i den principiella avtalsfriheten icke sker i andra fall än då så är erforderligt för att giva arbetstagarna skälig rekreation. Man bör därför såsom även här ovan anförts såvitt möjligt undvika att lagfästa sådana bestämmelser, som uteslutande medföra en löneökning. Den föreslagna bestämmelsen om att semesterrätt skall belöpa å månad, under vilken arbete utförts minst 18 dagar, kan väl i och för sig anses vara lämplig, men den måste enligt mitt förmenande kombineras med en ytterligare bestämmelse om att semesterrätt enligt lagen dock icke inträder, förrän arbetstagaren utfört arbete under så lång tid, att minst 4 dagars semester intjänats. Visserligen har man icke heller i sådant fall någon säkerhet för att arbetstagaren i samband med arbetsavtalets upphörande använder den erhållna semesterersättningen till vila. Han erhåller dock i detta fall lön för så pass många dagar framåt, att han har ekonomisk möjlighet härtill. Den av mig förordade bestämmelsen måste i övrigt sägas stå i god överensstämmelse med vad i betänkandet anföres om att det endast är ledighet under flera på varandra följande dagar, som kan sägas ur fysisk och psykisk synpunkt bereda rekreation. I fråga om kommitténs förslag i § 4, ansluter jag mig till den uppfattning, som framförts i herr Larsons reservation. Jag anser alltså, att orden »under tiden 2 maj—30 september» böra utgå. Även utan denna tvingande bestämmelse lärer såsom regel och så vitt möjligt är semestertiden komma att förläggas inom den angivna tidsperioden. Skulle emellertid detta

218 yrkande icke anses kunna bifallas, torde i bestämmelsen under d) böra medgivas obetingad dispensrätt även för industriföretag, vilka av ekonomiska skäl icke se sig i stånd att under en så lång period som 2 veckor — om de också kunna så förfara under en kortare semestertid — helt stoppa driften, utan i stället nödgas fördela semestern under en ännu längre tid. än som i allmänhet är medgiven. När det gäller bestämmelsen i § 7 om semesterersättningens storlek, delar jag herr Larsons reservationsvis angivna ståndpunkt. Kommittémajoritetens förslag härutinnan, som förutsätter en individuellt uträknad semesterersättning, kan vid tillämpningen leda till uppenbar orättvisa. Det är heller icke tilltalande att rena tillfälligheter, såsom olika möjlighet till arbetsförtjänst under skilda tidsperioder, sjukdom, permittering m. m. skola kunna inverka på såväl semestertid som semesterersättning för arbetstagare, som i övrigt äro fullt jämställda. I främsta rummet måste dock framhållas den starkt ökade ekonomiska belastning, som ett genomförande av majoritetsförslaget skulle medföra. I anslutning till vad jag sålunda anfört vill jag föreslå följande formulering av § 7: »Under semester skall lön utgå. Arbetstagare, som är avlönad med tidlön, äge uppbära den å semesterdagarna belöpande lönen. Är lönen beräknad per timme, skall för varje semesterdag lön utgå för åtta timmar. Är arbetstagare, vars lön beräknas efter annan grund än tid, i kollektivavtal eller eljest fastställd vid tidlön, skall denna lön utgå under semestern, därvid vad i andra stycket säges, skall gälla. Finnes särskild tidlön icke bestämd, skall lönen för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga inkomst per dag, som arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader, för vilka semesterrätt föreligger.» Beträffande §§ 10 och 11 i lagförslaget finner jag herr Larsons synpunkter vara riktigare än majoritetens. Jag ansluter mig följaktligen till vad han i dessa hänseenden föreslagit. I avseende å övergångsbestämmelserna vill jag framhålla, att, därest ett statligt ingripande av så djupgående ekonomisk art och berörande praktiskt taget hela det enskilda näringslivet, som här blivit ifrågasatt, anses böra företagas, kravet på en viss försiktighet vid övergången och i fråga om lagens ikraftträdande synes vara sakligt väl motiverat. Genom en så betydande ökning av semestertiden, som föreslagits, vid jämförelse med vad nu i allmänhet gäller eller till 12 arbetsdagar, måste ett stort antal företag uppenbarligen komina att beredas betydande svårigheter av både ekonomisk och teknisk art. Klokheten och hänsyn till näringslivet synas därför mana till ett successivt tillämpande av den längre semesterrätten. Om ökningen utöver 6 dagar, vilken semestertid på alla områden omedelbart synes kunna genomföras, sker med exempelvis en dag per år under 6 år eller möjligen med 2 dagar under 3 år, skulle detta förvisso för många innebära en betydande lättnad och även i viss mån avtrubba det missnöje, som kan förväntas uppstå med det föreslagna statsingripandet på detta område. Vad arbetstagarna beträffar

219 synes ett dylikt förfarande böra kunna mottagas med förståelse med hänsyn till den bland dem alltmera vidgade insikten om de ekonomiska problemen. Då den längre semestertiden i alla händelser genom lagens antagande skulle bliva definitivt säkerställd, lärer för övrigt dess genomförande successivt under ett fåtal år innebära en därunder årligen ökad förmån, ett ur psykologisk synpunkt icke alldeles oviktigt moment.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Socialdepartementet Författningsförslag

3 7

Historik

11 Legostadgan och tidigare förslag till lagstiftning om arbetsavtal 11. — Arbetstidskommitténs förslag till lag om arbetarsemester 12. — 1930 års riksdag 14. — Bestämmelser angående semester i arbetarskyddslagen 14. — 1932—1937 års riksdagar 15. — Förslag till lag om arbetsavtal 16. — Förslag till konvention angående semester 18. — Förslag till konvention angående semester för sjömän 21.

Utländsk lagstiftning

23 Belgien 23. — Frankrike 25. — Norge 35.

Undersökningar rörande nuvarande semesterförhållanden bland arbetare och anställda samt kostnadsberäkningar

37 A. Kollektivavtalens bestämmelser om semester vid årsskiftet 1936/1937 37. — B. Förändringar' under år 1937 i kollektivavtalens bestämmelser om semester 68. — C. Översikt av semesterförhållandena för vissa anställda i allmän och i enskild tjänst 69. — D. Utredning angående industriens kostnader vid genomförande av lagstadgad semester för inom industrien anställda 91.

Allmän motivering

104 Lagstiftningens omfattning Frågan om kategoriklyvning

116 128

De grundläggande förutsättningarna för rätt till semester

137 Semesterns längd

163 Semesterns förläggning under året

173 Semesterlönens beräknande

179 Behandlingen av mål angående semester

186 Speciell motivering

192 Särskilda yttranden av Herr Larsson 196. — Herr Rydberg 201. — Herr Tamm 215.

Statens offentliga utredningar 1937 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättsskipning. F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Fångvård. Betänkande med förslag ang. den statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamhetensamt därBetänkande med förslag till revision av förvarings- och med sammanhängande spörsmål. [8] interneringslagarna m. m. [3] Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pen- i Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland med vissa förslag till åtgärder till förbättrande av den norrsions- och andra personalstiftelser m. m. [13] ländska jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställPromemoria ang. grunderna lör en reform av lagstift- I ning. 19] ningen om rätt till litterära och musikaliska verk. [18] Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande j Betänkande med förslag ang. rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i av brott jämte motiv. [24] Förberedande utkast till strafflag. Efterlämnade an- j Jämtland. 1. Lagförslag och motiv. [10] 2. Kartbilagor. Vänern och Hjälmaren. [11] teckningar av J. C. W. Thyrén. [37] Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder Betänkande med förslag till lag om villkorlig dom m. m. till motverkande av överdriven skuldsättning inom [38] jordbruket. [14] Statsföi-fattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur. [19] 1934 års nämnd lör städningsutredning. Betänkande med förslag till lag om minimilöner för med speciella beräkningar och förslag rörande ersätt- j Betänkande lantarbetare. [21] ningarna för städningsarbete inom vissa statliga äm- i Redogörelse för inventering av odlingsjord å kronobetelokaler i Stockholm m. m. [7] parkerna nedanför odlingsgränsen i de två nordligaste Utredning ang. de rättsbildade domsagobiträdenas Norrlandslänen ävensom för vissa andra uppdrag. [30] anställnings- och avlöningsförhållanden. [20] Betänkande med förslag ang. den fasta lantbruksunder1936 års lönekommitté. Betänkande med utredning och visningens ordnande. [33] förslag ang. dyrortsgrupperingen. [32] Betänkande rörando fiskerinäringens avsättniagsförhålBetänkande med förslag till kungörelse om kommlslanden m. m. [41] sionärer hos överrätter och stadsdomstolar. [39 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. civilt avlöningsreglemente. [48] Betänkande med förslag till lagstiftning ang. särskilda Kommunalförvaltning. husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. m. [5] Statens ocli k o m m u n e r n a s finansväsen. Betänkande med förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna m. m. [29] Betänkande med förslag till lönereglering för lärarBetänkande med förslag till lagstiftning om grundpersonalen vid kommunala mcllanskoior, kommunala vatten m. m. [35] flickskolor och högre folkskolor. [27] 1936 års skattekommitté. Betänkande med förslag till Industri. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. Handel och sjöfart. [42] Politi. Kommunikationsväsen. Nationalekonomi- och socialpolitik. Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafiksäkerhetens höjande vid korsningar i samma plan mellan Socialiseringsproblemet. 2. Hushållsräkningens problem järnväg och väg samt järnvägarnas beredande av bioch faktorer. [1] drag av automobilskattemedel till säkerhetsanordSocialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunioningarna vid dylika korsningar. [15] nen. 2. [2] Statelotteriutredningen. Betänkande med förslag rörande svenskt penninglotteri. [4] Bank-, kredit- och penningväseti. Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1936. [12] Hembiträdesutredningens betänkande. 1. Betänkande Försäkringsväsen. och förslag i fråga om utbildning av hembiträden. [16] I Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig Betänkande med utredning och förslag rörande beredodling i övrigt. skapsarbeten. [26] Betänkande med förslag till åtgärder för förbättrande Efterskrift till »Kyrkogodset i Skåhe, Halland och Bleav de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden kinge under dansk tid». [22] och förvärvsmöjligheter. [34] Universitetsberedningen. Utredning 1 fråga om universiBetänkande med förslag rörande lån och bidrag av statstetens verksamhet och organisation. [36] medel till främjande av bostadsförsörjning för mindre inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakbemedlade barnrika familjer i egnahem m. m. jämte j Särskilda kunnigas yttrande med anledning av det åt dom lämdärtill hörande utredningar. [43] nade uppdraget att biträda vid utredigeringen av det Betänkande och förslag rörande vården av själsligt abutav 1936 års kyrkomöte antagna psalmboksförslaget. norma manliga skyddshemselever samt av vanartade [40] ' sinnesslöa gossar m. m. [46] Betänkande med utredning och förslag ang. understöd i Betänkande med förslag till iag om semester. [49] form av fria bostäder och fri kost åt studerande vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska meI l ä l s o - ocli sjukvård. diko-kirurgiska institutet. [44] Yttrande i abortfrågan. [6] Betänkande med utredning och förslag ang. studentBetänkande ang. pensionsstyrelsens invaliditetsförebygexamen. [45] gande verksamhet. [23] Betänkande med förslag till lag om skyddskoppympning Försvarsväsen. m. m. [28] Betänkande ang. vissa med frivillig anskaffning av luftBetänkande med förslag ang. inrättande av ett statens värnsmateriel sammanhängande frågor. [17] institut för folkhälsan. [31] Utredning rörande flottans fartygstyper m. m. [25] Folktandvård. [47] Utrikes ärenden. Internationell rätt. Allmänt näringsväsen. Stockholm 1937. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner 375253