Betänkande med förslag till omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m.

s m i; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1939:9

JUSTITIEDEPARTEMENTET

1937 ÅRS LANDSFISKALS- OCH STADSFISK ALS UTRED NINO

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

OMORGANISATION AV LANDSFISKALS- OCH STADSFISKALSBEFATTNINGARNA M. M.

S T O C K H O L M 1 9

9 S

Statens offentliga utredningar 1939 K r o n o l o g i s k Betänkande angående grunder för intagning av enskild väg till allmänt underhåll ävensom angående statsbidrag till enskilda vägar. Svenska Tryckeri a.-b. 59 s. K. Utredning och förslag rörande plats i Stockholms skärgård för förläggning av Stockholms örlogsbas. Beckman. 30, 87 s. 6 kartor. Fö. Betänkande med förslag till taxa för befordring av gods m. m. å statens järnvägar. Beckman. 206 s. K. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Lund, Blom. v, 106 s. Ju. Betänkande angående revision av tjänsteförteckningen i vad avser statens affärsdrivande verk. Norstedt. 163 s. Vi.

f ö r t e c k n i n g

Underlättandet av kvinnornas arbete i de mindl lanthemmen. Kihlström. 126 s. Jo. Betänkande angående justitiekanslerns, justitieorj budsmannens och militieombudsmannens allmänn ämbetsställning m. m. Norstedt. 128 s. Ju. Betänkande med förslag till exporttariffer, Becl man. 20 s. K. 9. 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutrednini Betänkande med förslag till omorganisation il landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. q Norstedt. 342 s. Ju.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1939:9 JUSTITIEDEPARTEMENTET

1937 ÅRS LANDSFISKALS- OCH STADSFISK ALS UTRED NING

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

OMORGANISATION AV LANDSFISKALS- OCH STADSFISKALSBEFATTNINGARNA M. M.

STOCKHOLM 1939 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet.

Sedan Kungl. Maj:t den 17 december 1937 bemyndigat herr statsrådet att dels tillkalla fem sakkunniga jämte sekreterare att inom justitiedepartementet verkställa fortsatt utredning angående omorganisation av landsfiskalsoch stadsfiskalsbefattningarna och därmed sammanhängande spörsmål dels ock uppdraga åt en av de sakkunniga att vara de sakkunnigas ordförande ävensom att i den mån så funnes erforderligt utse representanter för de personalorganisationer som berördes av utredningen att på kallelse av ordföranden deltaga i överläggningar med de sakkunniga, har herr statsrådet den 29 december 1937 såsom sakkunniga för utredningen tillkallat ledamoten av riksdagens andra kammare borgmästaren Th. Bergquist, tillika ordförande, byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet E. Leche, landsfogden H. Enhörning samt ledamöterna av riksdagens andra k a m m a r e riksgäldsfullmäktigen A. Lindqvist i Halmstad och lantbrukaren P. Persson i Norrby, varjämte herr statsrådet uppdragit åt byråchefen B. Lassen att vara sekreterare åt de sakkunniga. Med anledning av framställningar från de sakkunniga, vilka antagit benämningen 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning, har herr statsrådet jämlikt berörda bemyndigande förordnat dels den 28 januari 1938 stadsfiskalen S. G. Berglund i Gävle, landsfiskalerna A. Gustavson i Östra Tranemo, E. Nyberg i Åsele och S. Wadenius i Tumba samt fjärdingsmannen S. C. Thellnér i Saltsjöbaden och G. Wahl i Nacka, dels ock den 14 juni samma år landsfiskalsassistenten L. Waesterberg i Tumba och polisuppsyningsmannen B. Freedner i Tierp att på kallelse av ordföranden deltaga i överläggningar med de sakkunniga. De sakkunniga hava efter nådiga remisser avgivit utlåtanden 1) den 17 maj 1938 angående av vissa länsstyrelser gjorda framställningar beträffande fördelning av den i avlöningsstaten för fögderiförvaltningarna upptagna anslagsposten till avlöningar till icke ordinarie personal (extra och biträdande landsfiskaler samt tjänstebiträden åt landsfiskaler); 2) den 27 maj 1938 över en av stadsfullmäktige i Kalmar gjord ansökning om fastställelse av ett av stadsfullmäktige antaget förslag till instruktion och lönestat för stadsfiskalen i staden m. m.;

3) samma dag över en av magistraten i Kalmar gjord hemställan att tillförordnade stadsfiskalen i Kalmar E. E. Sauter finge utan kungörelse- och ansökningsförfarande utnämnas till ordinarie innehavare av stadsfiskalstjänsten i staden; 4) den 7 februari 1939 över en av magistraten i Östersund gjord hemställan om tillstånd att återbesätta stadsfiskalstjänsten i staden med ordinarie innehavare; samt 5) den 28 mars 1939 i frågan huruvida, såvitt då kunde bedömas, staden Ystad för framtiden komme att bibehållas såsom eget åklagardistrikt. Dessutom hava de sakkunniga till justitiekanslersämbetet avgivit av ämbetet begärda yttranden dels den 19 oktober 1938 rörande en av länsstyrelsen i Skaraborgs län gjord framställning om tillstånd att återbesätta stadsfiskalstjänsten i Skövde med ordinarie innehavare, dels ock den 14 april 1939 rörande en av drätselkammaren i Arboga gjord hemställan om förordnande för kommunalborgmästaren i staden att vara stadsfiskal därstädes m. m. Till de sakkunniga hava överlämnats följande skrivelser och framställningar: 1) riksdagens skrivelse till Konungen den 13 april 1934, nr 159, i anledning av proposition nr 97/1934 med förslag till lag om mått och vikt; 2) skrivelse den 9 april 1937 från riksdagens justitieombudsman till Konungen angående bestämmelser om fördelning av kostnaderna för tjänsteresor i vissa fall; 3) framställning av föreningen Sveriges landskanslister och landskontorister om tjänstgöringstraktamente för vissa befattningshavare vid förordnande å häradsskrivar- eller landsfiskalstjänst m. m., inkommen till socialdepartementet den 30 december 1935; 4) framställning av länsstyrelsen i Västmanlands län angående semester åt extra landsfiskaler, inkommen till socialdepartementet den 13 april 1938; 5) framställning av föreningen Sveriges extra landsstatstjänstemän angående rätt till resekostnads- och traktamentsersättning för vissa vikarier för landsfiskaler m. fl., inkommen till socialdepartementet den 20 juni 1938; 6) och 7) framställningar från föreningen Sveriges landsfiskaler angående bekostande av beväpning åt landsfiskalerna samt angående gottgörelse åt landsfiskal som undergår fortsatt polisutbildning, inkomna till socialdepartementet den 5 augusti 1938; samt 8) framställning av länsstyrelsen i Kopparbergs län angående ändrad benämning för visst landsfiskalsdistrikt inom länet, inkommen till socialdepartementet den 16 januari 1939. Av chefen för finansdepartementet hava till de sakkunniga överlämnats avskrifter av vissa yttranden från länsstyrelserna i Södermanlands och Västernorrlands län ävensom från landsfogden i sistnämnda län rörande organisationen av den statliga verksamheten för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker m. m.

5 Dessutom hava till de sakkunniga från olika personalgrupper och befattningshavare inkommit ett stort antal framställningar i ämnen som omfattas av utredningen. De sakkunniga hava, i enlighet med därtill erhållet bemyndigande, i studiesyfte besökt landsfiskalskontoret i Tumba distrikt. Jämlikt erhållna direktiv hava de sakkunniga under utredningsarbetet samrått med 1936 års uppbördskommitté, processlagberedningen och 1936 års lönekommitté. I anledning av uppdraget få de sakkunniga härmed vördsamt överlämna härvid fogade betänkande angående omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalstjänsterna m. m., jämte till betänkandet hörande bilagor innehållande bl. a. utkast till de viktigaste av de av omorganisationen föranledda författningsändringarna. De sakkunnigas förslag till omorganisation av landsfiskalstjänsterna ansluter sig till det av 1936 års uppbördskommitté den 31 oktober 1938 framlagda betänkandet med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m. (statens offentliga utredningar 1938:41, 46 och 48). Ett genomförande av kommitténs förslag utgör dock icke någon förutsättning för de sakkunnigas organisationsplan. Skulle uppbördsreformen icke komma att genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget, anse de sakkunniga emellertid att en viss jämkning av den av de sakkunniga föreslagna biträdesorganisationen blir erforderlig. Vid betänkandet hava fogats särskilda yttranden dels av undertecknad Lindqvist, dels ock av herrar Gustavson, Nyberg, Wadenius, Waesterberg och Freedner. Stockholm den 22 april 1939. THORWALD

BERGQUIST.

ERNST LECHE.

HENRIK ENHÖRNING.

AXEL LINDQVIST.

PER PERSSON. / Bengt

Lassen.

Kap. I. Inledning. Arbetet med ny lagstiftning angående rättegångsväsendet överlämnades från och med den 1 oktober 1932 till en särskild utredningsmyndighet, processlagberedningen. Grundlinjerna för det åt beredningen uppdragna utredningsarbetet hava angivits i Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen den 6 februari 1931 (nr 80), till vilken riksdagen i skrivelse den 29 maj 1931 (nr 308) i huvudsak uttalat sin anslutning. Medan arbetet på den allmänna rättegångsreformen pågått inom processlagberedningen hava i enlighet med föredragande departementschefens uttalanden i propositionen vissa frågor utbrutits för behandling i särskild ordning. Bland de frågor vilka man sålunda sökt lösa genom partiella reformer är även frågan om en förbättring av åklagarväsendet. I förenämnda proposition erinrade departementschefen om att för vinnande av en förbättrad straffprocessordning en reform av åklagarväsendet vore oundgängligen erforderlig. Efter att hava hänvisat till vissa i propositionen angivna riktlinjer för en blivande åklagarorganisation anförde departementschefen vidare, att då genomförandet av en dylik organisation toge lång tid i anspråk, det syntes nödvändigt att åtgärder snarast möjligt vidtoges för förbättring av åklagarväsendet. Dessa åtgärder borde enligt departementschefens åsikt närmast gå ut på att höja åklagarnas kompetens och att befria dem från göromål som vore främmande för åklagaruppgifterna, varigenom man skulle vinna att vid processreformens genomförande de då befintliga åklagarna kunde ingå som ett led i en blivande organisation. I sin ovan omförmälda skrivelse den 29 maj 1931 anslöt sig riksdagen till vederbörande utskotts uttalande i fråga om en reform av åklagarväsendet. Utskottet hade anfört, att det redan tidigare framhållits, att de dåvarande åklagarmyndigheterna ej alltid vore vuxna de dem åvilande uppgifterna, och att behovet av en förbättrad åklagarorganisation bleve än starkare efter genomförande av ett på moderna principer grundat brottmålsförfarande. Med hänsyn därtill hade det synts utskottet angeläget att en reform av åklagarväsendet snarast möjligt komme till stånd. Rörande riktlinjerna för detta reformarbete hade utskottet icke kunnat uttala sig. I yttrande till statsrådsprotokollet den 30 september 1932 framhöll dåvarande chefen för justitiedepartementet rörande de i propositionen den 6 februari 1931 omförmälda partiella reformerna på rättegångsväsendets område, att spörsmålet om åklagarväsendets reformering vore värt särskilt beaktan-

8 de. Med stöd av departementschefen i detta sammanhang av Kungl. Maj:t meddelat bemyndigande tillkallades en sakkunnig att inom justitiedepartementet deltaga i utredningen av frågan om åklagarväsendets reformering. Vid anmälan av ärendet i statsråd den 24 maj 1934 anförde departementschefen, efter att hava erinrat om vad som tidigare förekommit i ärendet, bland annat följande: Den dittills verkställda utredningen hade enligt departementschefens mening ådagalagt som önskvärt att samtliga åklagare vid underrätterna såvitt möjligt befriades från sådana göromål som icke hade med polis- och åklagarväsendet att skaffa, att närmast under justitiekanslern såsom högste chef för landets samtliga åklagare genom en omorganisation av de dåvarande landsfogdebefattningarna skapades en överåklagarorganisation, vilken på grund av densamma tillkommande uppgifter inom polisväsendet borde anknytas till länsstyrelserna, samt att även stadsfiskalerna i magistratsstäderna underordnades de nya överåklagarna. Detta utredningsresultat innebure, att full likställighet såvitt åklagaruppgifterna anginge åstadkommes mellan landsfiskalerna och stadsfiskalerna och att dualismen mellan åklagarväsendet på landet och i städerna sålunda försvunne. På samtliga åklagare borde ställas skärpta kompetenskrav i fråga om såväl juridisk utbildning som polisutbildning, överåklagarna borde i lönehänseende erhålla en sådan ställning, att de kunde komma att rekryteras från de dugligaste bland de rättsbildade underåklagarna. Att i ett sammanhang genomföra den sålunda önskvärda omorganisationen av åklagarväsendet hade visat sig möta svårigheter särskilt i det avseendet att en omläggning av landsfiskalernas arbetsuppgifter förutsatte ett ställningstagande till vissa andra aktuella organisationsfrågor inom fögderiförvaltningen. Då utredningen av dessa frågor icke kunna antagas leda till resultat så snart att en reform av åklagarväsendet lämpligen kunde i sin helhet anstå i avbidan därå, syntes man till en början böra upptaga spörsmålet om skapandet av en förbättrad överåklagarorganisation. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade departementschefen samma dag fyra sakkunniga att inom departementet biträda vid utarbetande av förslag till en omorganisation av landsfogdetjänsterna efter i huvudsak de riktlinjer som av departementschefen angivits. Sedan arbetet förklarats skola utföras i samråd med socialdepartementet, förordnade chefen för sistnämnda departement ytterligare två sakkunniga att deltaga i utredningsarbetet. De sakkunniga — 1934 års landsfogdesakkunniga — avgåvo den 24 september 1934 betänkande angående omorganisation av landsfogdetjänsterna (statens off. utr. 1934:31). Kungl. Maj:t avlämnade sedermera till 1935 års riksdag en på grundval av betänkandet utarbetad proposition (nr 185) däri hemställdes, bland annat, att riksdagen måtte godkänna de framlagda grunderna för en omorganisation av landsfogdebefattningarna, avsedd att träda i tillämpning den 1 juli 1936. Riksdagen godkände i skrivelse den 28 maj 1935 (nr 260) med vissa smärre erinringar förenämnda grunder men anhöll tillika, bland annat, att Kungl. Maj:t skyndsamt ville framlägga förslag till reform beträffande landsfiskaler, stadsfiskaler och med dem jämställda åklagare. I sistnämnda proposition upptog föredragande departementschefen frågan huru en blivande åklagarorganisation i sin helhet kunde komma att gestalta

9 sig. Departementschefen anförde härutinnan, att det finge anses råda en så gott som fullständig enighet därom, att en ny åklagarorganisation borde uppbyggas sålunda, att under en central chefsmyndighet, sannolikt justitiekanslersämbetet, inrättades ett mindre antal högre åklagarbefattningar samt under dessa ett relativt stort antal lägre åklagartjänster. Såsom princip borde vidare, i motsats till vad nu vore förhållandet, gälla att högre åklagarmyndighet skulle öva fortlöpande uppsikt och kontroll över lägre åklagarmyndighets verksamhet. I fråga om polisväsendets ställning i förevarande reformarbete anförde departementschefen, att med hänsyn till sambandet mellan åklagarväsendet och polisväsendet torde ett reformarbete rörande det förra jämväl beröra förhållandena inom det senare. Att till prövning i detta sammanhang upptaga organisatoriska förändringar även inom polisväsendet syntes departementschefen så mycket mera befogat som vissa de rörande åklagarväsendet påtalade bristerna jämväl vore till finnandes hos polisväsendet. Den 15 juni 1935 beslöt Kungl. Maj:t tillsättande av en kommitté med uppdrag att, i anslutning till de av samma års riksdag godkända grunderna för en omorganisation av landsfogdebefattningarna och i samråd med processlagberedningen, skyndsamt verkställa utredning angående en omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna och därmed sammanhängande frågor. Samma dag utsåg statsrådet och chefen för justitiedepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande fyra ledamöter i kommittén varjämte departementschefen, på grund av samma bemyndigande, tillkallade sex personer att såsom sakkunniga överlägga med kommittén i särskilda frågor. Den 27 september 1935 beslöt Kungl. Maj.t, att kommittén och de sakkunniga skulle före den 1 november samma år gemensamt till Kungl. Maj:t avgiva principbetänkande i organisationsfrågan samt att därefter med ytterligare utredning i ämnet skulle anstå tills Kungl. Maj.t annorlunda förordnade. På grund av detta Kungl. Maj:ts beslut avlämnade utredningsmännen, vilka antagit benämningen 1935 års distriktsåklagarutredning, den 24 oktober 1935 en promemoria angående omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna (statens off. utr. 1935:57). Distriktsåklagarutredningens förslag innebar, såvitt angår landsfiskalstjänsterna, att landsfiskalernas nuvarande åligganden skulle uppdelas på två befattningshavare på det sätt, att landsfiskalerna skulle bibehållas såsom åklagare samt lokala ordnings- och kriminalpolischefer, medan utsökningsgöromålen, däri inbegripet även indrivning och redovisning av skatter och böter, skulle överflyttas på nya lokala befattningshavare. Sedan efter remiss myndigheternas och de olika personalorganisationernas yttranden över promemorian inhämtats, fick utredningsarbetet vila tills vidare. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 28 februari 1936 tillsattes en kommitté, 1936 års uppbördskommitté, vilken enligt meddelade direktiv skulle utreda frågan rörande sättet för debitering, uppbörd och indrivning av utskylder samt därvid bland annat överväga lämpligheten av ett sammanförande av den kommunala och statliga uppbörden och dess överlämnande till statliga

10 uppbördsorgan jämte vad därmed sammanhängde. Kommittén ålades vidare att avgiva förslag rörande revision av gällande lagstiftning angående mantalsskrivning samt att därvid upptaga det nuvarande folkbokföringssystemet till allmänt övervägande. I chefens för finansdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet vid kommitténs tillsättande uttalades, bland annat, att vid utredningen kontakt borde sökas, förutom med vissa andra sakkunniga, jämväl med de sakkunniga som komme att tillkallas för fortsatt utredning angående omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna. Vid 1937 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion (nr 164) däri motionären, efter omnämnande av vad i frågan om åklagarväsendets reformering förekommit vid 1931 och 1935 års riksdagar ävensom av det av 1935 års distriktsåklagarutredning bedrivna arbetet, bland annat anförde: Att utredningsarbetet avstannat efter det yttranden inkommit över distriktsåklagarutredningens promemoria torde bero på arbetets samband med den utredningsuppgift som tilldelats 1936 års uppbördskommitté. Att den brådskande omorganisationen av åklagarväsendet på landsbygden skulle göras beroende av alla de åt uppbördskommittén överlämnade vittutseende utredningsfrågorna på området som låge åklagaruppgiften så fjärran, syntes icke stå i god överensstämmelse med vad som förutsattes vid landsfogdereformens framläggande för 1935 års riksdag eller med riksdagens i samband med detta ärendes prövning fattade beslut att begära skyndsamt framläggande av förslag till reform beträffande landsfiskaler, stadsfiskaler och med dem jämställda åklagare. Denna av riksdagen begärda reform kunde uppenbarligen, liksom landsfogdereformen, endast bliva av i viss mån provisorisk och förberedande art i avbidan på den allmänna rätlegångsreformen, vilken för sitt genomförande förutsatte förhandenvaron av en skicklig åklagarkår redan vid reformens ikraftträdande. Motionären hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att förslag till reform beträffande landsfiskaler, stadsfiskaler och med dem jämställda åklagare måtte, utan avbidan på resultatet av pågående utredning om uppbördsväsendet, framläggas om möjligt för 1938 års riksdag. Första lagutskottet hemställde i utlåtande den 18 maj 1937 (nr 63) med anledning av motionen, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t ville vidtaga sådana åtgärder att förslag till reform beträffande landsfiskaler, stadsfiskaler och med dem jämställda åklagare skyndsammast möjligt förelades riksdagen. I en vid utskottets utlåtande fogad reservation hemställdes, att då ett slutgiltigt ställningstagande till frågan om landsfiskalstjänsternas organisation uppenbarligen icke kunde äga rum förrän spörsmålet om indrivningsväsendets ordnande kommit närmare sin lösning samt en omorganisation av övriga underåklagarbefattningar borde ske i samband med eventuell omorganisation av landsfiskalstjänsterna, motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen biföll utskottets hemställan samt avlät i enlighet därmed skrivelse till Konungen den 5 juni 1937 (nr 424). Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen anmälde chefen för justitiedepartementet ärendet i statsråd den 17 december 1937 samt anförde därvid, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, bland annat följande:

11 Frågan om ^ en omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna måste anses stå i det samband med den uppbördsreform, varom utredning pågår, att den icke lämpligen bör lösas fristående. Då enligt vad jag inhämtat uppbördskommitténs arbete numera fortskridit så långt, att det av chefen för finansdepartementet åsyftade samrådet lämpligen kan äga rum, torde utredningen rörande landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna nu böra återupptagas. Vid den fortsatta utredningen bör det resultat, vartill 1936 års uppbördskommitté må hava kommit i fråga om handhavandet av utsökningsgöromålen på landsbygden, beaktas. Skulle det befinnas, att landsfiskalernas arbete med indrivning och redovisning av skatter och böter kan i avsevärd utsträckning förenklas, och att en tudelning av landstiskalsbefattningarna, på sätt i förenämnda promemoria förordades, för den skull icke bor komma till stånd, bör övervägas, om och i vad mån särskilda åtgärder ertordras for att vinna en ändamålsenlig anordning med avseende å åklaeargöromaJens handhavande. P å grund av vad sålunda anförts hemställde föredragande departementschefen, att Kungl. Maj:t m å t t e b l a n d a n n a t b e m y n d i g a chefen för justitiedep a r t e m e n t e t a t t tillkalla f e m s a k k u n n i g a j ä m t e s e k r e t e r a r e a t t i n o m d e p a r t e m e n t e t v e r k s t ä l l a fortsatt u t r e d n i n g a n g å e n d e o m o r g a n i s a t i o n a v landsfiskalsoch stadsfiskalsbefattningarna och därmed s a m m a n h ä n g a n d e spörsmål. . K u n g l . Maj:t beslöt i enlighet m e d v a d s å l u n d a h e m s t ä l l t s .

12 Kap. IL Den nuvarande distriktsåklagarorganisationen. A.

Landsfiskalerna.

Distriktsindelningen. Landsfiskalsorganisationen erhöll sin nuvarande utformning i samband med den vid 1917 års riksdag beslutade omorganisationen av fögderiförvaltningen. Då förslag om lönereglering för länsmännen handlades vid 1828—1830 års riksdag utgjorde antalet länsmän 445. Genom beslut vid 1847—1848 års riksdag bestämdes länsmanstjänsternas antal till 496 och år 1878, då lönereglering genomfördes för länsmännen och viss annan personal vid landsstaten, hade antalet ökats till 520. Antalet länsmanstjänster hade sålunda under 1800-talet befunnit sig i kraftigt stigande trots att åtskilliga förslag om minskning av tjänsternas antal under tiden framkommit. I proposition (nr 71) till 1908 års riksdag angående lönereglering för landsstaterna i länen m. m. föreslogs en minskning av antalet länsmansdistrikt till 487. Propositionen grundade sig i fråga om distriktsindelningen på de förslag, som härutinnan framlagts dels av den s. k. löneregleringskommittén (betänkande den 27 februari 1906), dels ock av kammarkollegium och statskontoret. Propositionens förslag om begränsning av antalet kronofogdar och länsmän var såtillvida mindre radikalt som löneregleringskommittén hade föreslagit en nedskärning av antalet kronofogdar till 104 och antalet länsmän till 443 samt ämbetsverken föreslagit antalet av dessa befattningshavare till 109 respektive 481. Vederbörande utskott tillstyrkte propositionen men denna föll i riksdagen. Andra kammaren biträdde nämligen en reservation inom utskottet i vilken bl. a. påyrkades indragning av kronofogdetjänsterna. Den linje som företräddes av reservanterna liknade den som följdes då omorganisationen slutligen genomfördes vid 1917 års riksdag sedan tidigare framlagda förslag, byggande på kronofogdarnas bibehållande, antingen förkastats av riksdagen eller icke ens föranlett proposition. Vid omorganisationen bestämdes antalet tjänster till 489 och benämningen å befattningshavarna fastställdes till landsfiskaler. Då antalet länsmanstjänster vid omorganisationens beslutande uppgick till 516, innebar alltså reformens genomförande en reduktion av tjänsternas antal med 27 stycken. Redan då nyorganisationen beslöts antyddes emellertid att organisationen lämnade rum för vissa erinringar. Riksdagen anförde sålunda i sin skrivelse (nr 216/1917) beträffande planen till indelning av riket i landsfiskalsdistrikt,

13 att inom riksdagen väckts flera motioner, innebärande yrkanden om dels ytterligare inskränkning av distriktens antal, dels jämkning av vissa distrikt och dels oförändrat bibehållande av vissa dåvarande distrikt, som enligt planen skulle sammanslås med andra distrikt. Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt under frågans behandling inom riksdagen förekommit, hade riksdagen ansett sig icke kunna för det dåvarande vidtaga någon ändring av den framlagda indelningsplanen, vilken nära anslöte sig till Kungl. Maj :ts befallningshavandes efter vederbörandes hörande avgivna förslag. Landsfiskalernas enligt den av riksdagen beslutade organisationen i viss mån förändrade tjänsteställning syntes därjämte för det dåvarande böra bjuda till en viss försiktighet med avseende å ytterligare reduktion av antalet tjänster. Emellertid syntes det ingalunda uteslutet, att det, sedan någon erfarenhet vunnits, huru den nya organisationen fungerade, skulle befinnas vara möjligt att än ytterligare inskränka nämnda antal. Riksdagen hade nämligen icke kunnat undgå finna, att ifrågavarande distriktsindelning, sådan den då framlagts, fortfarande företedde ojämnheter, som genom mindre distrikts sammanslagning med eller uppdelning på angränsande distrikt måhända skulle kunna avhjälpas. Då riksdagen därjämte ansåge, att en minskning av antalet länsmanstjänster vore av statsfinansiella skäl önsklig, hade riksdagen funnit sig böra i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vad mån en sådan minskning utan olägenhet kunde efter hand genomföras, samt att, därest utredningen därtill föranledde, inkomma till riksdagen med förslag i ämnet. Några genomgripande förändringar i distriktsindelningen hava emellertid icke genomförts, varför 1917 års distriktsindelning fortfarande är gällande med några obetydliga ändringar; ett landsfiskalsdistrikt har uppdelats på två och ett annat har försvunnit genom att området i fråga inkorporerats med stad. Därjämte hava vissa gränsregleringar skett. Antalet distrikt är alltså oförändrat 489. Distrikten fördela sig på de olika länen på följande sätt: Stockholms län 22 Göteborgs och Bohus län 21 Uppsala •» 12 Älvsborgs » .. 28 Södermanlands » 13 Skaraborgs * .. 24 Östergötlands > 22 Värmlands » 21 Jönköpings » 20 Örebro » 17 Kronobergs » 16 Västmanlands > 13 Kalmar •» , 22 Kopparbergs » ... 31 Gotlands » 6 Gävleborgs 28 » ... Blekinge » 12 Västernorrlands » 29 Kristianstads » , 23 Jämtlands >, 25 Malmöhus » , 25 Västerbottens 26 » ....... Hallands » , 11 Norrbottens » 22 Förutom dessa 489 distrikt finnes inom Norrbottens län ett på enskilt initiativ och enskild bekostnad organiserat extra landsfiskalsdistrikt (Malmbergets) med en extra landsfiskal som, förordnad av länsstyrelsen, inom distriktet har landsfiskals behörighet och åligganden.

14 Landsfiskal, som har boställe sig anslaget, skall vara där bosatt, såvida icke länsstyrelsen finner skäligt annat medgiva. Finnes ej boställe bestämmer länsstyrelsen stationeringsorten med hänsyn till vad som finnes lämpligt för landsfiskalens tjänsteutövning. Endast efter Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd må landsfiskal vara bosatt utom sitt distrikt. Tjänsternas tillsättande. Landsfiskalstjänst tillsättes av vederbörande länsstyrelse efter ansökan och sedan landsfogden avgivit yttrande. För att förbereda en blivande omorganisation av landsfiskalstjänsterna, vilken kunde antagas leda till en minskning av antalet tjänster, föreskrev Kungl. Maj:t i cirkulär den 5 december 1924, att då landsfiskalstjänst vore eller bleve ledig den icke finge med ordinarie innehavare återbesättas utan skulle av länsstyrelsen tillsättas medelst förordnande tills vidare. Sedan emellertid på grund av dessa bestämmelser ett större antal landsfiskalstjänster kommit att bliva tillsatta allenast på förordnande, medgavs genom kungl. brev den 29 januari 1932 att vederbörande länsstyrelse finge, där icke omständigheterna annat föranledde, utan hinder av föreskrifterna i ovannämnda cirkulär transportera landsfiskal, som efter förordnande uppehölle annan landsfiskalstjänst än den, varav han vore ordinarie innehavare, att vara landsfiskal inom det distrikt där han enligt länsstyrelsens förordnande uppehölle landsfiskalsbefattning, som vore eller vid tillämpning av Kungl. Maj :ts i brevet givna bemyndigande bleve vakant. Bestämmelserna i 1924 års cirkulär skulle icke heller utgöra hinder för länsstyrelse att i förekommande fall transportera ordinarie landsfiskal till annan ledigbliven, behörigen kungjord landsfiskalstjänst. Vidare medgavs genom brevet, att de övriga tjänstemän, vilka senast under år 1928 efter landsfiskalstjänsts behöriga kungörande förordnats att tills vidare uppehålla sådan tjänst, finge där vederbörande länsstyrelse icke funne omständigheterna annat påkalla av länsstyrelsen utnämnas till landsfiskal envar inom det av honom omhänderhavda distriktet i den mån landsfiskalstjänsten inom ifrågavarande distrikt vore eller till följd av nyss nämnda föreskrifter bleve ledig. Nu angivna bestämmelser om tillsättande av landsfiskalstjänst hade till den 1 januari 1935 hunnit verka därhän, att av de 489 landsfiskalsbefattningarna 365 voro besatta med ordinarie innehavare. Sedan antalet av dem som tillsatts på förordnande tills vidare ytterligare ökats genom avgång av ordinarie landsfiskaler, medgavs genom kungl. brev den 9 oktober 1936, att de tjänstemän vilka senast under år 1931 efter landsfiskalstjänsts behöriga kungörande förordnats att tills vidare uppehålla sådan tjänst finge där vederbörande länsstyrelse icke funne omständigheterna annat påkalla av länsstyrelsen utnämnas till landsfiskal envar inom det av honom omhänderhavda distriktet i den mån landsfiskalstjänsten inom ifrågavarande distrikt vore ledig. Framställningar av landsfiskaler, att länsstyrelserna måtte bemyndigas att å tjänsterna utnämna landsfiskaler som senare än år 1931 förordnats att tills vidare uppehålla landsfiskalstjänst, hava av Kungl. Maj:t lämnats utan bifall.

15 Antalet på förordnande tills vidare tillsatta landsfiskaler utgjorde den 1 januari 1939 enligt statskalendern 113. Förordnande tills vidare å landsfiskalstjänst hade (första gången) erhållits av en år 1930, av 18 år 1932, av 18 år 1933, av 14 år 1934, av 18 år 1935, av 15 år 1936, av 12 år 1937 samt av 17 år 1938. Av dessa 113 tillförordnade landsfiskaler voro 10 innehavare av ordinarie tjänst i länsstyrelse. Kompetensfordringar. Om villkoren för befordran till länsmanstjänst föreskrevs i kammarkollegii cirkulär till Kungl. Maj:ts samtliga befallningshävande den 21 januari 1842, att den som icke vid universitet genomgått sådan examen som erfordrades för inträde i rikets rättegångs- eller förvaltningsverk skulle, innan han befordrades till länsmanstjänst, undergå förhör inför en examenskommission, bestående av landshövdingen, landssekreteraren och landskamreraren. Därvid skulle aspiranten giva nöjaktiga prov i a) förmåga att i skrift redigt uttrycka sig på svenska språket, b) färdighet att räkna i enkla och brutna tal samt c) försvarlig kännedom i allmänna lagen och särskilda författningar i de delar därav som handlade om villkoren och sättet för personers häktande, åtals utförande, syneförrättningars, utmätningars och straffs verkställande, utgörandet av de jorden åliggande allmänna besvär samt om vad i övrigt för allmänna ordningens och säkerhetens vidmakthållande länsmännen tillhörde att iakttaga. Så småningom gjorde sig den åsikten allt mera gällande, att dessa kompetensföreskrifter icke voro tillfyllest. I sitt den 27 augusti 1912 avgivna betänkande framlade fögderiförvaltningskommittén ett preliminärt förslag angående länsmansaspiranternas utbildning, genom vilket man åsyftade att vinna stora förbättringar, bland annat större enhetlighet. Minimifordringarna på länsmännens allmänbildning skulle icke sättas lägre än till avlagd realexamen. Utbildningen skulle i övrigt ordnas efter följande plan: 1) förberedande tjänstgöring hos kronofogde eller länsman och hos länsstyrelse; 2) genomgående av teoretisk kurs i de till länsmanstjänsten hörande lagar och författningar; 3) avläggande av länsmansexamen; samt 4) tjänstgöring vid poliskårs detektivavdelning. Om denna plan för utbildningen anförde kommittén bland annat: Den som önskade utbilda sig för länsmanskallet hade att skriftligen anmäla sig hos länsstyrelsen i det län där han önskade fullgöra den förberedande tjänstgöringen. Tjänstgöringen hos kronofogde eller länsman skulle i regel föregå tjänstgöringen i länsstyrelse samt fortgå utan större avbrott under sammanlagt minst 1 7 2 år. Tjänstgöringen hos länsstyrelse skulle pågå under minst ett halvt år. Erhölle aspiranten länsstyrelsens vitsord om lämplighet för länsmanskallet, skulle han undergå den teoretiska utbildningen vid en av staten anordnad särskild undervisningskurs, förlagd till Stockholm och Göteborg och eventuellt till ytterligare någon annan större stad därest behov härav skulle visa sig. Kursen, som beräknades komma att kräva ett år, skulle stå under ledning av en utav Kungl. Maj:t förordnad föreståndare Un-

16 dervisningen skulle omfatta straffrätt, processrätt, utsökningsväsendet, den civila och administrativa lagstiftningen till de delar, densamma folie inom området för länsmannens verksamhet, samt enklare bokföring. 1 sammanhang med och såsom avslutning av kursen skulle anordnas länsmansexamen, vilken skulle förrättas av lärarna vid kursen inför en särskild examenskommission, beslående av en landshövding, en landskamrerare, en landssekreterare, en häradshövding och en lärare vid någon av rikets juridiska fakulteter. För erhållande av länsmanskompetens skulle emellertid även fordras tjänstgöring vid detektiv poliskår. Under polistjänstgöringen skulle aspiranterna under ledning av äldre polismän utbildas i spaningstjänst samt i hållande av polisundersökningar och uppsättande av protokoll över dem m. m. Tjänstgöringen skulle fortgå utan större avbrott under en sammanlagd tid av minst sex månader. Denna polistjänstgöring skulle vara obligatorisk även för sådana aspiranter som avlagt juridisk examen vid universitet; dessa skulle däremot vara befriade från att genomgå den teoretiska undervisningen. I sitt slutliga förslag till föreskrifter angående länsmännens utbildning gjorde kommittén endast den avvikelsen från vad den preliminärt föreslagit, att examenskommissionen erhöll en något mindre omfattande sammansättning. Nu gällande kompetensbestämmelser äro utformade i nära överensstämmelse med vad sålunda föreslagits. De innehållas i kungörelsen den 12 maj 1865 angående förändrade villkor för anställning i statens civila tjänstebefattningar, sådan denna kungörelse i nu ifrågavarande delar lyder jämlikt kungörelse den 14 december 1917 (nr 904). För behörighet till landsfiskalstjänst fordras alltså dels att hava avlagt landsfiskalsexamen dels ock att minst ett och ett halvt år hava uppehållit kronofogdes, länsmans eller landsfiskals befattning eller i tjänsten biträtt sådan befattningshavare ävensom att hava tjänstgjort minst ett år hos länsstyrelse samt minst ett halvt år vid poliskår i stad och därvid hava erhållit utbildning jämväl å detektivavdelning; dock att landsfiskalsexamen icke kräves av den som avlagt examen, medförande behörighet till domarbefattning, eller kansliexamen, samt att beträffande sådan sökande tiden för tjänstgöringen såsom vikarie för eller biträde hos kronofogde, länsman eller landsfiskal må inskränkas till tre månader och för tjänstgöringen hos länsstyrelse till ett halvt år. Landsfiskalsexamen skall jämlikt bestämmelserna i därom utfärdad stadga den 14 december 1917 (nr 907) i mån av behov årligen förrättas i residensstäderna i de län Kungl. Maj:t bestämmer. Denna examen som förrättas inför en särskild examenskommission, bestående av landshövdingen, landssekreteraren och landskamreraren jämte en domhavande, skall avse prövning av examinands kunskaper å de områden av svensk rätt, vilka för utövning av landsfiskalstjänst äro av betydelse. För tillträde till examen fordras bland annat betyg över avlagd realskoleexamen eller annat kunskapsprov som må kunna ersätta dylik examen, intyg om kunskap och färdighet i enklare bokföring samt intyg om att den för erhållande av behörighet till landsfiskalstjänst erforderliga praktiska tjänstgöringen fullgjorts. Examen omfattar civilrätt, straffrätt, processrätt, förvaltningsrätt och finansrätt. För att bliva godkänd skall examinand hava ådagalagt nöjaktiga kunskaper i dessa ämnen i den mån de beröra de

17 tjänsteåligganden som ankomma på landsfiskal. Aspiranterna äro för inhämtandet av det för landsfiskalsexamen erforderliga teoretiska kunskapsmåttet i huvudsak hänvisade till självstudier. Till hjälp i dessa studier finnes en på allmänt uppdrag utarbetad lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler. I cirkulär den 4 april 1930 (nr 154) har Kungl. Maj.t förordnat, att landsfiskalsexamen från och med år 1931 tills vidare icke skall anställas med mindre Kungl. Maj:t på framställning av länsstyrelse med hänsyn till förefintligt behov av landsfiskalsaspiranter eller av annan särskild anledning annorlunda bestämmer. Medgivande till landsfiskalsexamens anställande har därefter lämnats varje år. I samband med att år 1933 medgivande om examination gavs beträffande 28 aspiranter gjorde Kungl. Maj:t det uttalandet, att Kungl. Maj:t icke ämnade bevilja tillstånd att anställa landsfiskalsexamen enligt 1917 års stadga med dem som först efter 1929 års ingång påbörjat sådan förberedande tjänstgöring som vore föreskriven för erhållande av behörighet till landsfiskalstjänst. Från den sålunda uttalade principen har emellertid åren 1934—1936 på grund av särskilda omständigheter undantag gjorts beträffande sammanlagt fem aspiranter. Först år 1937 lämnades tillstånd till avläggande av examen åt ett större antal aspiranter, vilka börjat sin landsfiskalsutbildning först efter ingången av år 1929. Antalet av dem som avlagt examen jämlikt 1917 års stadga utgör 780. Detta antal fördelar sig på de olika åren sålunda: 1918 9, 1919 25, 1920 35, 1925 51, 1926 62, 1927 67, 1932 40, 1933 28, 1934 59,

1921 20, 1928 78, 1935 24,

1922 20, 1929 79, 1936 9,

1923 21, 1924 32, 1930 73, 1931 22, 1937 11, 1938 15.

Tjänsteställning m. m. Landsfiskal lyder i egenskap av åklagare och polisman närmast under landsfogden samt i övriga tjänsteangelägenheter omedelbart under länsstyrelsen. Den disciplinära myndigheten över landsfiskal tillkommer länsstyrelsen som äger tilldela landsfiskal varning, därest han gör sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller till vanvördnad eller ohörsamhet mot överordnad myndighet. Låter landsfiskalen sig icke rätta härav eller har han begått fel av svårare beskaffenhet, äger länsstyrelsen efter omständigheterna fälla honom till böter, svarande mot högst en månads avlöning, eller suspendera honom från tjänst och lön på högst tre månader eller vidtaga åtgärd för hans ställande under åtal vid domstol. Över försummelse av landsfiskal att åtala brott eller att fullfölja av honom anhängiggjort åtal må allenast domstol döma. Har länsstyrelse suspenderat landsfiskal från tjänsten eller har åtgärd vidtagits för åtals anställande, äger länsstyrelsen avstänga den felande från tjänstgöring till dess beslutet om suspension vunnit laga kraft eller ock i anledning av åtalet blivit över honom slutligen dömt eller domstolen annorledes förordnat. Beslut om landsfiskals avstängning från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av besvär. 2—384482

18 Arbetsuppgifter. Jämlikt § 1 instruktionen för landsfiskalerna den 14 december 1917 (nr 903) h a r landsfiskal att taga den befattning med polis-, åklagar- och utsökningsväsendet, som i instruktionen sägs, samt i övrigt fullgöra vad enligt instruktionen eller eljest enligt lag eller författning honom åligger. Genom detta stadgande hava de tre huvudgrupperna av landsfiskalernas göromål angivits, nämligen polis-, åklagar- och utsökningsgöromål. U t s ö k n i n g s g ö r o m å l . Dessa göromål sönderfalla i två grupper, nämligen 1) egentliga utmätningsmannagöromål enligt utsökningslagen och författningar som ansluta sig till denna samt 2) indrivning av böter och restforda utskylder m. m. Enligt § 18 landsfiskalsinstruktionen har landsfiskal i egenskap av utmätningsman att, på sätt i utsökningslagen sägs, fullgöra vad överexekutor förordnar, verkställa dom och i vissa fall utan föreskrift av annan myndighet förrätta utmätning ävensom att, på sätt i lagen om avbetalningsköp stadgas, lämna handräckning för återtagande av försålt gods, I paragrafen ålägges honom dessutom att i fråga om vissa underhållsskyldiga vidtaga på utmätningsman ankommande åtgärder beträffande dels införsel i avlöning, pension eller livränta och dels förbud att avflytta från riket. Enligt § 19 åligger det landsfiskal att i enlighet med föreskrifterna i gällande uppbördsreglemente samt i särskilda förordningar angående föreskrifter om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. ävensom angående indrivning och redovisning av böter, verkställa indrivning och redovisning av sådana allmänna medel och avgifter. Dessutom hänvisas i sistnämnda paragraf till vad särskilt finnes stadgat angående landsfiskals skyldighet att verkställa inventering hos exekutionsbiträden och hos vissa polismän. I § 20 ålägges landsfiskal att i avseende å redovisning av de medel han i tjänsten omhänderhar ställa sig till noggrann efterrättelse vad därom är stadgat i utsökningslagen, uppbördsreglementet och förordningen om indrivning och redovisning av böter samt dithörande författningar. De viktigaste av de författningar som innehålla bestämmelser, reglerande landsfiskals åliggande beträffande utsökningsgöromålen, och till vilka i instruktionen sålunda hänvisas, äro — förutom utsökningslagen — lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp, lagarna den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta, kungörelsen den 25 november 1927 om efterlysning av vissa underhållsskyldiga, uppbördsreglementet den 14 december 1917, restindrivningsförordningen den 13 november 1931, förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter ävensom kungörelsen sistnämnda dag om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas. Å k l a g a r g ö r o m å l . Enligt § 13 landsfiskalsinstruktionen är landsfiskal allmän åklagare i alla de fall, där icke åtalsrätten uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet eller särskild åklagare blivit i vederbörlig ordning för visst mål förordnad eller åtalets utförande enligt 4 § 2 mom. instruktionen för landsfogdarna den 24 april 1936 (nr 154) övertagits av landsfogden. Landsfiskals åtalsbehörighet är dessutom inskränkt genom den åtalsbefo-

19 genhet som kan tillkomma allmän åklagare i stad eller köping inom landsfiskalsdistriktet. Den bestämmes närmare genom reglerna om den åtalsbehörighet som tillkommer den överordnade åklagaren, landsfogden. Enligt 4 § 1 mom. samma instruktion åligger det sålunda landsfogden att vid allmänna underrätterna inom länet ävensom vid fullföljd i hovrätt och, med den inskränkning som av stadgandet i 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken föranledes, hos Kungl. Maj:t utföra åtal för de i vissa, i paragrafen omnämnda lagrum i allmänna strafflagen omförmälda brott. Den av dessa bestämmelser följande åtalsbehörigheten för landsfiskal kan emellertid såväl utvidgas som inskränkas. Är beträffande visst mål, däri fråga är om brott av nyss omförmält slag, åklagaruppgiften uppenbarligen att anse såsom mindre krävande, må landsfogden nämligen förordna vederbörande distriktsåklagare eller också behörig landsfogdeassistent att på eget ansvar fullgöra vad på landsfogden ankommer. Sådant förordnande må jämväl i andra fall kunna av landsfogden efter justitiekanslersämbetets bestämmande meddelas viss distriktsåklagare och behörig landsfogdeassistent beträffande bestämt mål eller tills vidare i fråga om vissa slag av mål. Dylikt förordnande tills vidare i fråga om vissa slag av mål har emellertid hittills icke meddelats någon landsfiskal. Om inskränkning i landsfiskalens åtalsbefogenhet stadgar 4 § 2 mom. landsfogdeinstruktionen, som medgiver landsfogden att anhängiggöra och utföra åtal jämväl för sådana brott som eljest tillhöra distriktsåklagares kompetensområde, då målet kräver mera omfattande utredning eller eljest omständigheterna sådant påkalla. I de mål som falla inom landsfiskalens kompetensområde är han åklagare såväl i första som i andra instans liksom också i högsta domstolen såsom förklarande, om den tilltalade fullföljt talan dit och landsfiskalen varit åklagare i de lägre instanserna. Ämnar landsfiskal fullfölja talan mot underrätts utslag i tjänstemål, skall han emellertid inom viss tid underrätta landsfogden därom och lämna landsfogden vissa underrättelser om målet. Landsfogden kan nämligen övertaga utförandet av åtalet i hovrätten — liksom också i underrätten — och kan återkalla den av landsfiskalen anhängiggjorda talan. Har landsfiskal kallats till muntligt förhör inför hovrätt i tjänstemål, ankommer det jämlikt 4 § 3 mom. landsfogdeinstruktionen på landsfogden att avgöra huruvida, där åtalet icke övertages av landsfogden, det skall vid förhöret utföras av distriktsåklagaren eller hänvändelse ske till hovrättens advokatfiskal. Även om ett brott är sådant att det enligt bestämmelserna hör till landsfogdens kompetensområde, har landsfiskalen likväl vissa skyldigheter beträffande detsamma. Han skall nämligen i sådant fall ofördröjligen vidtaga alla för brottets beivrande erforderliga åtgärder och skall tillika skyndsamt underrätta landsfogden om brottet. Samma situation uppkommer om landsfiskalen anhängiggjort åtal för brott men målet därefter finnes vara landsfogdemål; landsfiskalen skall då omedelbart underrätta landsfogden och skall intill dess denne annorledes förordnar fortsätta åtalets utförande. Landsfiskal har tillerkänts rätt till bistånd från landsfogdens sida med

20 råd och upplysningar såväl vid anhängiggörande och utförande av åtal vid underrätt som vid fullföljd av talan. Till åklagargöromålen kan även hänföras den befattning landsfiskalen jämlikt strafflagens promulgationsförordning, lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål samt åtskilliga andra författningar har med de straffprocessuella tvångsmedlen häktning, kvarhållande, beslag, skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan. Det kan ankomma på landsfiskal att besluta om sådana åtgärder även i mål där han icke själv för eller äger att föra ansvarstalan. Detta sammanhänger med att köpingsåklagare eller annan allmän åklagare, som förordnats för viss ort inom det för landsfiskal såsom polisman bestämda tjänstgöringsområdet, icke må utöva den landsfiskal tillkommande häktningsrätten liksom ej heller den landsfiskal tillkommande befattningen med frågor om kvarhållande av den som misstankes för brott eller den befattning med frågor om beslag, skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan, vilken enligt nyssnämnda lag av den 12 maj 1933 tillkommer landsfiskal, där ej Kungl. Maj:t i fråga om beslag, skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan för viss sådan åklagare annorlunda förordnat. Fråga varmed nu nämnd åklagare sålunda ej äger taga befattning skall av honom ofördröj ligen hänskjutas till landsfiskalen, därest han såsom polisman står under dennes chefskap. Ett annat landsfiskal åliggande bestyr, som delvis sammanhänger med landsfiskalens ställning som allmän åklagare, är den i 2 kap. 5 § rättegångsbalken stadgade skyldigheten för landsfiskal att vid tingssammanträden vara närvarande och gå rätten tillhanda i det som hör till landsfiskalens tjänst. Är tingslaget delat i flera landsfiskalsdistrikt skall denna tjänstgöringsskyldighet fördelas landsfiskalerna emellan av landsfogden. P o l i s g ö r o m å l . I l § 2 . lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket har lämnats en definition av begreppet polisverksamhet. Därmed förstås i lagen 1) upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, 2) verkställande av spaning och annan undersökning angående brott samt 3) den verksamhet i övrigt som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk åligger polispersonal i denna dess egenskap. Denna definition angives avse förhållandena i stad, medan polisverksamheten å landsbygden dessutom omfattar biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan handräckning. Detta tillägg tar emellertid närmast sikte på de åligganden som åvila de landsfiskalen underordnade befattningshavarna, närmast fjärdingsmannen. För landsfiskalernas vidkommande kan man sålunda säga att polisgöromålen sönderfalla i ordnings- och kriminalpolisgöromål samt övriga polisgöromål. Kriminalpolisgöromålen stå i det samband med landsfiskalens aklagargöromål att de liksom dessa hänföra sig till landsfiskalens verksamhet for beivrande av brott. De åtgärder som inbegripas härunder äro av vitt skilda slag såsom handhavande av kriminaltekniska hjälpmedel, hållande av forhör m m. Även de göromål som äro hänförliga till landsfiskalens verksamhet för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom distriktet och

21 sålunda betecknas såsom ordningspolisgöromål äro av växlande art. En viktig grupp hithörande göromål utgöra de som hänföra sig till landsfiskalens verksamhet för ordnandet och övervakandet av trafiken. Vilka göromål som skola betecknas såsom »övriga polisgöromål» är, i avsaknad av en fast terminologi på dessa områden, svårt att exakt angiva. Landsfiskalsinstruktionen innehåller i 9 § en uppräkning av åtskilliga åligganden som tillkomma landsfiskal. Enligt denna paragraf åligger det sålunda landsfiskal att övervaka efterlevnaden av vad i lag eller författning närmare är stadgat angående: 1) rikets vapen och flagga; 2) justering eller om justering av mätnings- och vägningsredskap; 3) vägväsendet, bredden av hjulringar å arbetsåkdon å landet, automobiltrafik, skjutsväsendet, varningsmärken och säkerhetsanordningar vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg ävensom hotell- och pensionatsrörelse; 4) tillsyn å fartyg; 5) byggande i vatten och hushållningen med vatten, öppenhållande av farled m. m. ävensom allmän flottleds inrättande och begagnande; 6) jakt och fiske; 7) förekommande och släckning av skogseld; 8) tillsyn över utlänningar; 9) tillsyn över och behandling av bettlare, lösdrivare och alkoholister; 10) arbetarskydd, försäkring för olycksfall i arbete samt kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning ävensom utvandraragenter; 11) allmän hälsovård samt åtgärder mot smittosamma sjukdomar bland människor eller husdjur; 12) tillverkning och försäljning av rusdrycker samt försäljning av tillagade alkoholfria drycker och svagdricka; 13) kontroll å tillverkningen av margarin och margarinost ävensom konstister samt å handeln därmed; 14) förvaring och försäljning av giftiga ämnen; 15) tillverkning, förvaring och transport av explosiva varor och eldfarliga oljor samt handel därmed; 16) idkande av handel eller annat näringsyrke i allmänhet ävensom införskaffande av statistiska uppgifter rörande näringarna; 17) pantlånerörelse och lotterier; 18) elektriska ledningar för belysning eller kraftöverföring samt elektrisk anläggning för telegrafering och telefonering utan tråd; samt 19) fredande av forntida minnesmärken och av naturminnesmärken ävensom fornsaksfynds hembjudande åt staten. Antalet av de författningar som beröras av denna uppräkning är synnerligen stort. De sakkunniga hava uppgjort en förteckning över dem, vilken, ehuru den långt ifrån är fullständig, upptager mellan 130 och 140 sådana författningar. I åtskilliga av dessa stadgas för allmänheten, idkare av viss näring etc. skyldighet att något göra eller underlåta; brott mot stadgandet har vanligen kriminaliserats och lagts under allmänt åtal. Såtillvida höra alltså

22 landsfiskalens åligganden enligt författningarna till åklagargöromålen. Emellertid giva åtskilliga av författningar därutöver föreskrifter om åligganden för landsfiskalen som måste hänföras till »övriga polisgöromål». Till arten äro dessa göromål av de mest skilda slag: undersökningar (justeringskungörelsen den 22 juni 1934, lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling, lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, kungörelsen den 9 november 1928 angående anmälan om olycksfall i arbete m. m., förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker, förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka, förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, förordningen den 18 maj 1928 angående explosiva varor, förordningen den 28 maj 1918 angående idkande av pantlånerörelse e t c ) , besiktningar (stadgan den 8 juni 1917 angående hotell och pensionatrörelse, förordningen den 7 oktober 1921 angående eldfarliga oljor e t c ) , mottagande och avsändande av anmälningar om skilda förhållanden, förande av förteckningar (kungörelsen den 18 december 1936 med vissa bestämmelser angående lättviktsmotorcyklar, kungörelsen den 26 november 1937 med föreskrifter i anledning av utlänningslagen, alkoholistlagen den 12 juni 1931, lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållanden i fråga om fast egendom, förordningen den 29 november 1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande e t c ) , handräckningar (sjömanslagen den 15 juni 1922, lagen den 16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg, vattenlagen, lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, utlänningslagen den 11 juni 1937, hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919, lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, kungörelsen den 9 december 1898 angående vad iakttagas bör till förekommande av smittosamma husdjurssjukdomars införande i riket etc.). Emellertid äro landsfiskalernas åligganden icke uttömmande angivna genom uppräknadet av de göromål som äro att hänföra till de nämnda tre grupperna polis-, åklagar- och utsökningsgöromål. Liksom länsstyrelsen är den allmänt administrativa myndigheten i länet har landsfiskalen samma ställning som allmänt administrativt organ i sitt distrikt, underordnad länsstyrelsen. I denna sin egenskap anlitas landsfiskalen av länsstyrelsen för yttranden angående förhållanden och spörsmål som beröra landsfiskalsdistriktet, utredningar, införskaffande av uppgifter, förande av talan för det allmänna i rättegångar, vid syner och andra förrättningar m. m. På motsvarande sätt anlitas landsfiskal även av åtskilliga andra myndigheter, vilka i de för dem utfärdade instruktionerna eller eljest medgivits rätt att för olika ändamål anlita landsfiskalen ('kronobetjänt'). I sin nyssnämnda egenskap av allmänt administrativt organ har landsfiskalen även åtskilliga åligganden som äro självständiga och alltså icke beroende av förordnanden av länsstyrelse eller annan myndighet. Bland dessa åligganden må här nämnas: utbetalande av vissa belöningar (kungörelsen den 8 juni 1928 angående belöningar för dödande av sälhundar) och andra ersättningar (lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål, kungörelsen den 14

23 december 1917 angående ordningen för utbetalning av ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål, lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång, lagen den 13 juni 1902 om tolks anlitande vid domstol, kungörelsen den 14 november 1902 angående ordningen för utbetalning av ersättning av allmänna medel till den som enligt lagen om tolks anlitande vid domstol biträtt såsom tolk utan att vara till allmän tolk förordnad, lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad, kungörelsen den 28 november 1919 om ordningen för utbetalning av ersättning av allmänna medel till rättegångsbiträde åt häktad, lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom, kungörelsen den 28 juni 1918 angående ordningen för utbetalning av ersättning av allmänna medel till den som vid domstol biträtt såsom förundersökare enligt lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom, kungörelsen den 30 december 1863 angående nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar e t c ) , bevakande av kronans rätt i konkurser, införskaffande av åtskilliga statistiska uppgifter, mottagande av avhandlingar om lösöreköp (förordningen den 20 november 1845 i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva), verkställande av växeloch checkprotester (växellagen den 13 maj 1932 samt checklagen av samma datum), förrättande av borgerlig vigsel (giftermålsbalken 4 kap. 5 §) m. m. Slutligen må nämnas att landsfiskal har åtskilliga åligganden i avseende å försvarsväsendet samt att landsfiskal på senaste tid erhållit nya uppgifter inom ett försvarsväsendet närliggande område, nämligen det civila luftskyddet. I § 26 landsfiskalsinstruktionen hava föreskrifter givits om de liggare, dagböcker och redovisningsjournaler som skola föras av landsfiskal. Dessa föreskrifter kompletteras av åtskilliga stadganden i andra författningar, av vilka vissa blivit i det föregående omnämnda. Avlöningsförmåner. Landsfiskals avlöningsförmåner utgöras av lön 2,000 kronor, tjänstgöringspenningar 1,000 kronor, förvaltningsbidrag 500 kronor samt två ålderstillägg, vartdera å 400 kronor, efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring. Till landsfiskalerna i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län utgå ortstillägg med 200 kronor. Härtill kommer tillfällig löneförbättring, uppdelad i lön och tjänstgöringspenningar, med 750 kronor i samtliga distrikt utom Gällivare och Kiruna, där löneförbättringen utgår med 900 kronor. Å de landsfiskal sålunda tillkommande löneförmånerna utgår dyrtidstillägg enligt de bestämmelser som i sådant hänseende gälla i fråga om befattningshavare vid i lönehänseende oreglerade verk. Landsfiskal, som på grund av det ovan omnämnda kungl. cirkuläret den 5 december 1924 tillsatts allenast genom förordnande tills vidare, äger uppbära samtliga de med tjänsten förenade löneförmånerna med undantag av ett belopp motsvarande vad ordinarie innehavare av tjänsten skulle hava att erlägga såsom avgift för egen pensionering. Samma lön utgår även till den som förordnas att uppehålla landsfiskalstjänst, som icke är vakant, men vars ordinarie innehavare är förordnad att tills vidare bestrida ledig landsfiskalstjänst. Utnämnes den som jämlikt cirkuläret på förordnande tills vidare

24 uppehåller landsfiskalstjänst till ordinarie innehavare av landsfiskalstjänst, skall vid beräkning av ålderstillägg för honom förfaras så som om befordran till ordinarie landsfiskal skett den dag från och med vilken förordnandet gällt. Landsfiskal, som innehar tjänsten på förordnande tills vidare, äger icke uppbära ålderstillägg men åtnjuter i stället personligt lönetillägg med 400 kronor årligen efter 5 och 800 kronor årligen efter 10 års oavbrutet förordnande. Vid landsfiskalsorganisationens tillkomst bestämdes avlöningsförmånerna till: lön 2 000 kronor, tjänstgöringspenningar 1 000 kronor, ortstillägg till landsfiskalerna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län 200 kronor, förvaltningsbidrag 300 kronor samt två ålderstillägg vartdera om 400 kronor att utgå å tider som ovan angivits. Ehuru man i viss mån utgick ifrån att landsfiskalerna komme att bliva sysselsatta med enskilt arbete vid sidan om tjänsten, bestämdes likväl landsfiskalernas avlöning med tanke på att tjänsterna skulle vara heltidstjänster. Vid behandlingen i propositionen den 14 april 1917 (nr 211) av frågan om landsfiskalernas (länsmännens) löneförmåner framhöll föredragande departementschefen bl. a., att vid lösning av denna fråga avlöningen icke borde sättas så att tjänstemännen med nödvändighet bleve beroende av inkomster vid sidan av tjänsten, vilket måste befaras menligt inverka på den fria och självständiga ställning de i all sin tjänsteverksamhet borde intaga gentemot allmänheten. Departementschefen anförde, att enligt den föreslagna organisationsplanen och genom den ifrågasatta reduktionen av länsmansdistriktens antal komme dessa befattningshavare säkerligen att bliva så upptagna av sina tjänstegöromål att ur denna synpunkt icke vidare någon anledning funnes att förvägra dem en fullt nöjaktig avlöning. Slutligen finge man enligt departementschefens förmenande vid lönefrågans avgörande taga hänsyn därtill att avlöningarna för landskanslisterna, ur vilkas krets länsmanstjänsterna ofta nog rekryterades, måste ej så obetydligt ökas. Landsfiskalernas löneförmåner undergingo under de närmaste åren efter organisationens tillkomst vissa förändringar. Sålunda tilldelades vid 1919 års riksdag jämväl landsfiskalerna i Västernorrlands län ortstillägg. Vid 1920 års riksdag höjdes förvaltningsbidraget från och med år 1921 till sitt nuvarande belopp. Vid samma riksdag tillkom även den tillfälliga löneförbättringen. Boställen. I vissa landsfiskalsdistrikt finnas boställen, av vilka landsfiskalerna åtnjuta förmån. Boställsförmånen inverkar likväl icke på avlöningens belopp, enär densamma skall avdragas å den kontanta avlöningen. Enligt kungl. brev den 22 juni 1883 äger emellertid landsfiskalen i Karesuando distrikt att uppbära avkomsten av det för tjänsten inrättade bostället utan avdrag å lön. 1917 års riksdag uttalade sig för att boställena borde så snart ske kunde indragas till statsverket, där icke särskilda skäl i något fall talade däremot. Sådana skäl kunde vara att tjänstemannen, i avsaknad av boställe, kunde hava svårigheter att erhålla lämpligt belägen bostad inom distriktet.

25 I överensstämmelse med riksdagens beslut i ämnet blev genom kungörelse den 14 juni 1917 (nr 472) föreskrivet, att för de landsfiskaler (länsmän) som innehade boställen fortfarande skulle i fråga om avdrag å avlöning för boställsavkomsten tillämpas dittills gällande bestämmelser samt för bestämmandet av detta avdrag ny uppskattning av boställsavkomsten skulle före utgången av år 1918 förrättas i enlighet med vad därom särskilt stadgades. Närmare föreskrifter rörande boställena meddelades genom kungl. brev den 14 juni 1917. Därvid anbefalldes länsstyrelserna att varje gång en med boställe förenad landsfiskalstjänst bleve ledig och innan tjänsten återbesattes hos Kungl. Maj:t göra anmälan om ledigheten i och för prövning huruvida bostället borde såsom till belägenheten eller omfånget av därmed förenat jordbruk olämpligt till boställe för landsfiskal eller av annan anledning till statsverket indragas. Dessutom gåvos bestämmelser om inlösen av indelningshavaren tillhöriga, å bostället befintliga åbyggnader vid boställes indragande till kronan samt om beräknandet av avkomstens storlek. Ytterligare bestämmelser angående indragning av landsfiskalsboställen meddelades genom kungörelse den 31 december 1921 (nr 857). Med upphävande av vad i brevet den 14 juni 1917 funnes stadgat stridande mot de nya bestämmelserna förordnades genom kungörelsen, att därest med boställe förenad landsfiskalstjänst bleve ledig eller av annan anledning fråga uppstode om indragning av till landsfiskal anslaget boställe, anmälan därom skulle göras hos kammarkollegiet, som hade att gemensamt med statskontoret meddela beslut i frågan; och skulle ämbetsverken äga i sammanhang därmed bemyndiga vederbörande länsstyrelse att av elfte huvudtitelns anslag till allmänna indragningsstaten utanordna vad som erfordrades till fyllande av landsfiskalslönen till det i stat fastställda beloppet, intill dess fyllnadsbeloppet blivit i avlöningsstaten uppfört. Genom kungl. brev den 12 juni 1925 hava sedermera kompletterande bestämmelser givits angående statsverkets skyldighet att, då landsfiskalsboställe indragits till kronan, övertaga å fastigheten befintliga anläggningar. Enligt statsliggaren för budgetåret 1924/1925 utgjorde antalet landsfiskaler som då ännu innehade boställen tillhopa 63. Enligt statsliggaren för budgetåret 1938/1939 utgör antalet landsfiskalsboställen för närvarande 15, varav 2 i Stockholms län, 1 i Södermanlands län, 2 i Östergötlands län, 1 i Jönköpings län, 2 i Kalmar län, 1 i Blekinge län, 1 i Malmöhus län, 2 i Älvsborgs län, 1 i Kopparbergs län samt 2 i Norrbottens län. Ersättning för utgifter i tjänsten. Generella bestämmelser saknas om landsfiskals rätt till resekostnads- och traktamentsersättning vid resa i och för tjänsten. Sådan ersättning utgår till landsfiskal endast i de särskilda fall som angivas i vissa speciella författningar. Enligt kungörelsen den 24 november 1932 angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet m. m. — vilken föregåtts av kungörelser i samma ämne av den 14 december 1917 och den 26 juni 1925 — utgår resekostnadsersättning av statsmedel enligt allmänna resereglementet då landsfiskal företager tjänsteresa

1) efter länsstyrelsens kallelse, till och från länsresidensstaden; 2) för verkställande av undersökning, varom förmäles i 16 § 1. strafflagens promulgationsförordning; 3) för förebyggande av brott eller brottslingars efterspanande och gripande; 4) för annan undersökning eller utredning med anledning av sådan överträdelse av lag eller allmänna stadganden, som utgör föremål för allmän åklagares beivran, eller med anledning av eldsvåda, så framt icke vid resans anträdande bort vara uppenbart, att eldsvådan icke påkallade åtgärd av polismyndighet; 5) för verkställande av beslag eller av kvarstad å tryckt skrift; 6) för inställelse vid ting, där landsfiskalen har att å tjänstens vägnar uppvakta, eller, efter kallelse, vid muntligt förhör inför hovrätt; 7) för inställelse å plats, där händelse, som stör allmän ordning och säkerhet, inträffat eller i följd av förekomna omständigheter kan befaras; 8) för lösdrivares anhållande; 9) för verkställande av vägsyn eller formlig efterbesiktning av väg; 10) för åtgärd, som ankommer på landsfiskal enligt alkoholistlagen eller sinnessjuklagen; 11) för undersökning, som avses i förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i 21 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete eller i kungörelsen den 9 november 1928 angående anmälan om olycksfall i arbete m. m.; 12) för undersökning eller utredning enligt lagen den 14 juni 1918 om fattigvården eller lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård eller för handräckning enligt någon av nämnda lagar; 13) för verkställande av inventering hos landsfiskalen underställt exekutionsbiträde; 14) för undersökning eller utredning i fråga rörande mantalsskrivning; 15) efter uppdrag av statsmyndighet, för undersökning eller utredning i fråga rörande allmänna arvsfonden; eller 16) för hämtning av skolpliktigt barn i fall, som avses i § 36 mom. 1 av stadgan den 16 september 1918 för fortsättningsskolan. Enligt stadgande i kungörelsen må traktamentsersättning varken under resa eller under förrättning beräknas i annat fall än för sådan inställelse vid hovrätt, som i punkten 6) avses. Om ersättningen är vidare stadgat, att den ej skall utgå med mindre våglängden, beräknad på sätt i allmänna resereglementet sägs, utgör minst 3 km. Enligt allmänna resereglementet utgår däremot resekostnadsersättning så snart färden överstiger 1 km. Enligt kungörelsen den 27 juni 1929 med tilläggsbestämmelser till allmänna resereglementet hänföres landsfiskal till rese- och traktamentsklassen II E. Angående ersättning till landsfiskal i de fall, då flera härader hava gemensam tingsstad i brottmål, är genom kungörelse den 17 september 1851 förordnat, att till landsfiskal, som i egenskap av åklagare måste sig där in-

27 finna, må, om den gemensamma tingsstaden är belägen utom hans distrikt, utgå ersättning till belopp som för resor i kronans angelägenheter enligt författningarna tillkomma honom; ersättningen skall beräknas efter vägen från hans bostad till den gemensamma tingsstaden. Ytterligare bestämmelser om resekostnadsersättning för landsfiskalerna äro meddelade i kungörelsen den 22 september 1899 angående kostnadsersättning till landsstats- och ecklesiastike tjänstemän för en del resor inom tjänstgöringsdistrikten. Enligt 1 § denna kungörelse skall ersättning för sådana resor till och från extra förrättningar, vilka till följd av särskilda förordnanden av landsstatstjänstemän inom deras tjänstgöringsdistrikt företagas, så framt icke sådan förmån är genom andra författningar redan bestämd eller särskild reseersättning ingår i avlöningen, utgå efter följande grunder nämligen för den landsstaten tillhörande fögderibetjäningen — enligt författningen kronofogdar, häradsskrivare och länsmän — då de förordnas att förrätta eller i egenskap av kronoombud övervara syner och besiktningar å kronoegendomar och boställen samt ryttare-, soldat- och båtsmanstorp, eller i sistnämnda egenskap närvara vid lantmäteri- och avvittringsförrättningar, vid rättegångar om krono- och boställsjord samt vid andra kronans rätt rörande ärenden, ävensom för skogs- och jordrannsakningar och för inställelse vid värdering av kreatur, som till förekommande och hämmande av smittosam sjukdom bland husdjuren skola dödas, med i övrigt bibehållen rätt att vid erhållna förordnanden, i anseende till annan tjänstemans jäv eller laga hinder, till förrättningar utom sitt tjänstgöringsdistrikt åtnjuta förut medgiven gottgörelse; dock att någon kostnadsersättning icke utgår till kronofogde eller länsman — alltså numera landsfiskal — i mål, som handläggas å häradsting, eller vid andra tillfällen, då sistnämnda tjänsteman till följd av sin tjänstebefattning måste vara närvarande. Den vederbörande enligt 1 § tilllagda ersättningen utgår jämlikt 2 § efter den klass i gällande resereglemente, vartill tjänstemannen är att hänföra; dock må dagtraktamente varken under resa eller förrättning beräknas. 1899 års kungörelse innehåller i motsats till 1932 års kungörelse icke någon från allmänna resereglementet avvikande bestämmelse om längden av resa för att ersättning skall utgå därför. Förordnas landsfiskal att såsom vikarie bestrida landsfogdetjänst, äger han, jämlikt kungl. brev den 26 juni 1936 att för erforderliga resor för till- och frånträdande av vikariatet uppbära ej endast resekostnads- utan även traktamentsersättning. Därest landsfiskal förordnas att förrätta mantalsskrivningsförrättning, utgår ersättning enligt särskilda bestämmelser. Genom kungörelse den 3 oktober 1930 angående ersättning till särskild mantalsskrivningsförrättare har förordnats, att den som jämlikt § 1 mom. 2 förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning, sådant detta författningsrum lyder enligt förordning den 11 juni 1918, förordnats att i häradsskrivares ställe förrätta mantalsskrivning är berättigad att för uppdragets fullgörande åtnjuta resekostnadsoch traktamentsersättning enligt rese- och traktamentsklass I I D i allmänna

resereglementet, därvid landsfiskal är berättigad till traktamentsersättning, även om resa för uppdraget icke företagits. Ersättning jämlikt kungörelsen förskjutes av länsstyrelsen och skall gottgöras statsverket av häradsskrivaren. I fråga om landsfiskals rätt till resekostnadsersättning vid utmätningsförrättning m. m. gälla bestämmelserna i förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. Denna förordning gäller förrättningar för utmätning, försäljning av utmätt lös egendom, kvarstad, vräkning och annan förrättning eller handräckning som avses i utsökningslagen, handräckning enligt lagen om avbetalningsköp, värdering i andra fall än vid utmätning eller handräckning enligt lagen om avbetalningsköp samt besiktning, ävensom delgivning av stämning, domstols, myndighets eller tjänstemans beslut eller kallelse eller annan handling. Enligt 5 § förordningen äro förrättningsman och vittne, därest resa erfordras för verkställande av förrättning å landet eller i stad utom stadens planlagda område, berättigade till ersättning, vardera för skjuts efter en häst, dock att, när flera förrättningar verkställas under samma resa eller på samma dag, skjutsersättningen skall fördelas mellan samtliga förrättningarna i förhållande till förrättningsställenas avstånd från förrättningsmannens och vittnets hemvist. Äger förrättning för delgivning av stämning m. m. rum inom stads planlagda område, är förrättningsmannen berättigad till ersättning för därav föranledd färd med järnväg, fartyg, spårväg och omnibus. Genom kungörelse den 21 december 1933 har Kungl. Maj:t förordnat, att skjutsersättning enligt 5 § i 1878 års förordning skall från och med den 1 januari 1934 tillsvidare beräknas efter 35 öre per kilometer. De ovan återgivna bestämmelserna om rätt för landsfiskal att erhålla ersättning för kostnader föranledda av resor i tjänsten täcka uppenbarligen icke alla de fall då landsfiskal har att verkställa sådan resa. I åtskilliga fall erhåller landsfiskal sålunda icke någon ersättning för utgifter föranledda av tjänsteresor. Enligt landsfiskalsinstruktionen lyder landsfiskal i annan egenskap än av åklagare och polisman omedelbart under länsstyrelsen och har att fullgöra vad honom av därtill behörig överordnad i tjänsten anbefallés. P å grund av länsstyrelsernas mångskiftande åligganden och den ställning som landsfiskalerna intaga i förhållande till länsstyrelserna hava landsfiskalerna kommit att anlitas för uppdrag av högst skilda arter. Har uppdraget varit förenat med resa, har dock resekostnadsersättning kunnat utgå till landsfiskalen endast om uppdraget avsett sådan förrättning att enligt de särskilda författningarna rätt till resekostnadsersättning varit förbunden därmed. Landsfiskalens skyldighet att verkställa det med resa förbundna uppdraget har emellertid icke varit beroende av huruvida resekostnadsersättning kunnat utgå. Belysande är följande i kammarrättens årsbok avd. I 1935 sid. 13 refererade rättsfall. En landsfiskal hade av länsstyrelsen förordnats att hos domare och förste notarie verkställa inventering av stämpelmedel respektive kassan för fri rättegång. En av landsfiskalen gjord framställning om resekostnads- och traktamentsersättning för resa föranledd av det erhållna för-

29 ordnandet lämnades utan bifall av länsstyrelsen. Landsfiskalen anförde besvär i kammarrätten. I ett i målet avgivet utlåtande anförde statskontoret: Enligt statskontorets mening måste länsstyrelsen anses hava befogenhet att anbefalla landsfiskal att verkställa inventeringar av ifrågavarande slag. De resor som landsfiskal i anledning härav behövde företaga torde vid rådande förhållande vara att betrakta såsom utförda i tjänsten. För sina resor i tjänsten torde landsfiskal emellertid äga åtnjuta ersättning allenast i sådana fall då detta uttryckligen medgivits. Enär något medgivande att ersättning av statsmedel finge utgå för här avsedda resor icke blivit lämnat, syntes någon författningsenlig rätt icke förefinnas för landsfiskalen att av statsmedel utfå resekostnads- och traktamentsersättning. Även om inventeringsförrättningar av ifrågavarande art icke skulle anses åvila landsfiskal i tjänsten, syntes emellertid länsstyrelsen sakna möjlighet att i dylikt fall utbetala resekostnads- och traktamentsersättning. Härför skulle nämligen enligt statskontorets mening erfordras särskild föreskrift eller i varje fall att medel för ändamålet stode till länsstyrelsens förfogande. — Kammarrätten gjorde ingen ändring i länsstyrelsens avslagsresolution. För att erhålla en uppfattning om storleken av de resekostnader för vilka landsfiskalerna icke erhålla ersättning hava de sakkunniga gjort en undersökning angående ifrågavarande förhållanden under år 1937. En sammanställning av de erhållna resultaten återfinnes i nedanstående tabell, där till en jämförelse även meddelas motsvarande siffror för åren 1933 och 1934. Antal distrikt

Sammanlagd resekostnad som stannat å landsfiskalen 1933 0 kr

högst 100

>

101-

»

201— 300

»

301— 400

»

401— 500

»

501— 600

»

601— 700

>

701— 800

>

801— 900

>

901—1000

»

1001—1500

»

2 Ej redovisade

1 Summa

489 Maximum kr.

1500 Dessutom har i tabellen bil. VIII för de olika länen samt för hela riket angivits till vilka belopp de icke ersatta resekostnaderna i medeltal uppgått per distrikt. Samtliga siffror grunda sig på uppgifter från landsfiskalerna själva.

30 Enligt 3 § 3 mom. kungörelsen den 24 november 1932 angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet m. m. åtnjuter landsfiskal ersättning av statsmedel för särskild utgift som han utöver kostnader för eget behov måst vidkännas för behörigt verkställande av sådan undersökning, utredning eller åtgärd i övrigt för vilken han, därest resa erfordras för densamma, är berättigad till resekostnadsersättning enligt stadgandena i kungörelsen. Gränsen emellan vad som enligt denna bestämmelse skall ersättas av statsmedel och vad som skall bekostas av vederbörande polisdistrikt är icke fullt klar. Sålunda har landsfiskal icke ansetts berättigad till ersättning av statsmedel för kostnad för utensilier och redskap för undersökningar på brottsplatser (etui för daktyloskopi). I ett av kammarrätten avgjort mål, refererat i dess årsbok avd. I 1937 sid. 1, hade länsstyrelsen utbetalt ersättning. Riksräkenskapsverket gjorde emellertid anmärkning genom sin revision och ålade vederbörande befattningshavare i länsstyrelsen att ersätta statsverket beloppet under den motiveringen att frågan om inköp av ifrågavarande utensilier bort underställas Kungl. Maj:ts prövning. Besvär häröver ogillades av kammarrätten. Landsfiskal är jämlikt bestämmelse i § 25 landsfiskalsinstruktionen pliktig att hava rikstelefonförbindelse anordnad till sin tjänstelokal så ock, om länsstyrelsen därom förordnar, till sin bostad. För sådan rikstelefonförbindelse äger landsfiskalen jämlikt 6 § i 1932 års kungörelse att av statsmedel undfå ersättning för inträdesavgift och, i förekommande fall, flyttningsavgift ävensom för abonnemangsavgift samt för hyresavgift för ledning, som anlägges och underhålles av telegrafverket men enligt gällande bestämmelser skall bekostas av abonnent. Ersättning som nu sagts må ej utgå för mer än en telefonförbindelse till tjänstelokalen och en sådan till bostaden. Där särskild telefonförbindelse till tjänstelokalen finnes anordnad, utgår för telefonförbindelse till bostaden ersättningen för abonnemangsavgift med det lägsta belopp som i sådant avseende blivit för vederbörande telefonstation fastställt. Har landsfiskal haft särskild utgift för telefonsamtal eller telegram i tjänsteärende, är han enligt 8 § i 1932 års kungörelse berättigad att av statsmedel åtnjuta ersättning för vad han visar sig därför hava utgivit. Sportler. Förutom den fasta avlöningen hava landsfiskalerna vissa sportelinkomster. De viktigaste av dessa sportler äro expeditionslösen, andelar i böter och beslagtagen egendom, provisioner å indrivna utskylder, växeloch checkprotestavgifter, ersättningar för utmätningsförrättningar och övriga förrättningar i s. k. enskilda mål ävensom arvoden för vissa besiktningar m. m. Om de olika grupperna av sportler må nämnas följande. E x p e d i t i o n s l ö s e n . Dessa sportler äro reglerade i förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen. Landsfiskal hänföres i denna förordning såsom hörande till landsstaten till tredje avdelningen. Landsfiskalernas inkomster av lösen hänföra sig huvudsakligen till protokoll och bevis av olika slag samt avskrifter. Under senare år hava flera expeditioner som det ankommer på landsfiskal att utfärda förklarats skola utfärdas utan

31 lösen. Enligt en tidigare utredning hade av 420 landsfiskaler, från vilka uppgift inhämtats angående deras inkomst av expeditionslösen för åren 1927 och 1928, omkring 2/3 haft en expeditonslöseninkomst icke överstigande 100 kronor. Sedan nämnda år hava såsom nyss nämnts, vissa löseninkomster bortfallit. Å andra sidan torde inkomsterna av lösen för avskrifter av vissa protokoll, främst angående trafikolyckor, hava något ökat, varför den sammanlagda inkomsten av lösen torde hava hållit sig ungefär konstant. B o t e s - o c h b e s l a g a r a n d e l a r . Botes- och beslagarandelar hava tidigare spelat större roll för landsfiskalerna ur inkomstsynpunkt än nu är förhållandet. Detta beror dels på att i nyare författningar dylika andelar tämligen allmänt icke tillerkänts åklagare, dels ock på att genom lagen den 10 februari 1933 om ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m. en generell maximering om 500 kronor stadgats. Enligt tillgängliga uppgifter utgjorde landsfiskalernas inkomst av botes- och beslagarandelar i medeltal för åren 1918—1920 433 kronor. På grundval av uppgifter för åren 1927—1928 utröntes senare att för 362 landsfiskaler som lämnat fullständiga uppgifter i detta hänseende den genomsnittliga inkomsten stannat vid 182 kronor. Medelinkomsten hade för de sistnämnda åren utgjort 500—600 kronor i 8 fall, 600—700 kronor i 2 fall, 700—800 kronor i 4 fall, 1 000—1 500 kronor i 3 fall, 1 500—2 000 kronor i 2 fall och 2 176 kronor i 1 fall. Landsfiskalernas inkomster av nu ifrågavarande sportler år 1937 framgår av nedanstående tabell, däri gjorts en sammanställning av vissa från landsfiskalerna härom införskaffade uppgifter. Till jämförelse hava även meddelats motsvarande siffror för åren 1933 och 1934. Antal distrikt

Inkomster av botes- och beslagarandelar 1933

0 kr. högst 100 101- - 200

201- -

301- -

401- - 500 501- - 600 601- - 700

701- - 800 801- - 900

901- -1000 1 0 0 1 - -1500

1 5 0 1 - -2 000

2 0 0 1 --2 200

1 Ej redovisade

8 Summa Maximum kr.

32 E n sammanställning, utvisande för varje län samt för hela riket medeltalet per distrikt av landsfiskalernas inkomster år 1937 av botes- och beslagarandelar, återfinnes i tabellen bil. IX. Indrivningsprovision. Om provision å kronoutskylder finnas bestämmelser i § 17 mom. 1 uppbördsreglementet den 14 december 1917. Enligt dessa bestämmelser skall skattskyldig, vilken underlåtit att inbetala sina kronoutskylder i föreskriven tid och ordning, vid indrivningen av resterande utskylder erlägga avgift beräknad efter 3 öre för varje full krona av resterande utskyldernas slutsumma då densamma ej överstiger 25 kronor, dock ej mindre än 25 öre, och efter 6 öre för varje full krona av berörda slutsumma när denna överstiger 25 kronor. Bestämmelser om provision å kommunalutskylder äro meddelade i kommunallagarna. Denna provision utgör 3 öre å varje full krona av det oguldna utskyldsbeloppet, dock ej mindre än 25 öre. Enligt 12 § restindrivningsförordningen den 13 november 1931 äger den utmätningsman inom vars distrikt restförda krono- och kommunalutskylder uttagits att åtnjuta ersättning med stadgad indrivningsavgift, dock att när utmätningsman i eller för indrivningen anlitat exekutionsbitrade, denne må uppbära hälften av indrivningsavgiften för medel med vilkas indrivande han sålunda tagit befattning. I nedanstående tabell har givits en sammanställning av de uppgifter om landsfiskalernas inkomster av indrivningsprovisioner år 1937 som av de sakkunniga införskaffats från landsfiskalerna. Till jämförelse hava meddelats motsvarande siffror för åren 1930 samt 1933 och 1934 enligt de av tidigare utredningar lämnade uppgifterna. Inkomster av indrivningsprovisioner

Summa Maximum kr.

Antal distrikt

3 84 90 149 70 35 26 12 9 2 9 489 9066

47 79 161 94 40 29 15 11 2 11 489 12300

48 81 164 91 32 33 15 10 4 11 489 13679

51 93 193 69 32 25 13 9 4 489 10615

33 I tabellen bil. IX återfinnes dessutom en sammanställning utvisande för varje län samt för hela riket medeltalet per distrikt av landsfiskalernas inkomster år 1937 av indrivningsprovisioner. Växel- och c h e c k p r o t e s t a v g i f t e r . Enligt 88 § växellagen skall protest upptagas i stad av där anställd notarius publicus eller magistratsperson och å landet av landsfiskalen i orten eller av notarius publicus eller magistratsperson från närmaste stad eller av särskild förrättningsman som må hava av länsstyrelsen förordnats. I stad där magistrat ej finnes skall jämlikt samma lagrum särskild förrättningsman vara av länsstyrelsen förordnad; och må i sådan stad protest upptagas jämväl av landsfiskalen i orten. I fråga om protest av check innehåller 66 § checklagen bestämmelser av samma innehåll som 88 § växellagen. Enligt expeditionslösenförordningen utgår till förrättningsmannen ersättning för protest med, förutom lösen för protestprotokoll och bevis å växeln eller checken om verkställd protest, en krona 50 öre för varje person som i anledning av protesten besökes. Erfordras resa för verkställande av protest å landet eller till stad hörande lantområde, är förrättningsmannen berättigad till arvode och reseersättning efter samma grunder som äro gällande i fråga om ersättning för utmätning. Av landsfiskalerna uppbär endast något mer än halva antalet sportler av nu ifrågavarande art, beroende på att för de övriga protestförrättning icke förekommit. För åren 1927—1928 hade expeditionslösen jämte arvode i inemot 60 °/o fall antingen helt saknats eller i medeltal för år icke överstigit 100 kronor. I ett fall hade emellertid protestinkomsten för landsfiskal under nämnda år uppgått till 2 950 kronor samt i ytterligare tre fall till över 2 000 kronor. Enligt de av de sakkunniga för år 1937 införskaffade uppgifterna hade nämnda år 203 landsfiskaler av 489, eller omkring 42 % av hela antalet, överhuvud inga inkomster av växelprotester samt ytterligare 129 eller 26 °/o en inkomst av sådana sportler av högst 100 kronor. Sagda år hade alltså knappast en tredjedel av samtliga landsfiskaler en inkomst av växelprotester som översteg 100 kronor. För övrigt växla växelprotesternas antal och därmed även landsfiskalernas inkomster av sådana förrättningar högst väsentligt beroende på konjunkturläget inom näringarna. Av nedanstående tabell framgå landsfiskalernas inkomster av växel- och checkprotester åren 1933, 1934 och 1937. I de i tabellen angivna summorna ingår även den expeditionslösen som debiterats i protestärenden.

.3_354452

34 Antal distrikt

Inkomster av växel- och checkprotester

högst 100

>

101— 200

>

201— 300

>

0 kr

3 0 1 _ 400

>

401— 500

>

501— 600

»

601— 700

i

701— 800

>

801— 900

>

5 g

901—1000

»

1001—1500

»

1501—2 000

>

2 001—2 300

>

>

1 Summa

489 Maximum kr.

489 3037

över 2 300

.

2 1

Den genomsnittliga inkomsten per distrikt år 1937 framgår av tabellen bil. IX. Av denna framgår att ifrågavarande sportelinkomst varit högst olika i olika delar av landet. E r s ä t t n i n g a r f ö r f ö r r ä t t n i n g a r i s. k. e n s k i l d a m å l m. m. Enligt förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. utgår för utmätning, försäljning av utmätt lös egendom, kvarstad, vräkning eller annan förrättning eller handräckning som avses i utsökningslagen ävensom för handräckning enligt lagen om avbetalningsköp ersättning till utmätningsman som verkställer förrättningen med 2 kronor. För värdering i andra fall än vid utmätning eller handräckning enligt lagen om avbetalningsköp så ock för besiktning tillgodonjuter den som verkställer förrättningen 2 kronor. För delgivning av stämning, domstols, myndighets eller tjänstemans beslut eller kallelse eller annan handling jämte bevis om delgivningen utgår — med vissa undantag — en avgift av 2 kronor för varje person som undfår del av handlingen. Sker delgivning av samma handling på en gång med två eller flera samtidigt närvarande, utgår emellertid ersättning blott såsom för delgivning med en person. Såsom i annat sammanhang omnämnts utgår för resa som erfordras för verkställande av förrättning jämlikt 1878 års förordning reseersättning efter 35 öre per kilometer även om resekostnaden icke uppgått till detta belopp.

35 Resekostnadsersättningar enligt 1878 års förordning äro med hänsyn härtill i vissa fall delvis att jämställa med sportler. Åren 1927—1928 hade av omkring 420 landsfiskaler, från vilka uppgifter i sagda hänseende från nämnda år föreligga, 70 °/o icke haft någon inkomst av förrättningar enligt 1878 års förordning eller i medeltal för nämnda år uppburit ett belopp icke överstigande 100 kronor. Några uppgifter för senare år beträffande landsfiskalernas inkomster av nu ifrågavarande förrättningar föreligga icke. A r v o d e n f ö r v i s s a b e s i k t n i n g a r m. m. Enligt särskilda författningar skola bl. a. lokaler för viss försäljning m. m. underkastas besiktning av statligt organ. I åtskilliga fall fungerar landsfiskal såsom sådan besiktningsmyndighet antingen med uteslutande behörighet eller alternativt med andra besiktningsorgan eller jämte dessa. För besiktningen har sakägaren att till besiktningsmannen erlägga en avgift, bestämd i vederbörande författning eller ankommande på överenskommelse mellan besiktningsmannen och sakägaren, subsidiärt bestämd av överordnad offentlig myndighet. Erfordras resa för förrättningen, utgår regelmässigt även resekostnadsersättning till förrättningsmannen, därvid denna ersättning antingen beräknas särskilt eller ingår i en för hela förrättningen överenskommen eller eljest bestämd summa. Bland de arvoden som här avses må nämnas följande. 1) Arvode för insyning av upplagsmagasin för explosiva varor. Enligt 47 § förordningen den 18 maj 1928 angående explosiva varor må magasin för förvaring av explosiv vara ej tagas i bruk förrän det efter avsyning blivit av länsstyrelsen godkänt. Sådan avsyning skall på ägarens bekostnad genom länsstyrelsens föranstaltande verkställas antingen av sprängämnesinspektionen eller ock av polismyndigheten, som därvid biträdes av två trovärdiga män. Vanligen träffas i förväg överenskommelse om kostnaderna mellan förrättningsmannen och den som påkallat förrättningen, varför frågan om ersättningen mera sällan kommer under länsstyrelsens prövning. Samma gäller i de flesta nedan omförmälda ersättningsfall. 2) Arvode för avsyning av inrättning för upplag av eldfarlig olja. Enligt 12 § förordningen den 7 oktober 1921 angående eldfarliga oljor må i vissa fall i fabrik för tillverkning av eldfarlig olja tillverkningen ej taga sin början förrän efter avsyning av fabriksanläggningen länsstyrelsen godkänt densamma. Avsyning skall på föranstaltande av länsstyrelsen verkställas å landet av vederbörande landsfiskal och i stad av poliskommissarie eller, där sådan ej finnes, av stadsfiskalen. Kostnad för avsyning skall gäldas av fabrikens ägare med belopp som, där överenskommelse icke träffas, bestämmes av länsstyrelsen. 3) Arvode för avsyning av lokal för utskänkning av rusdrycker. Jämlikt 5 kap. 11 § förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker må utskänkning av rusdrycker endast äga rum i lokal eller å plats, som blivit godkänd vid besiktning vilken hålles i stad av stadsfiskal eller den länsstyrelsen därtill förordnar och på landet av landsfiskal med bi-

trade av två personer, utsedda på visst sätt. Kostnad för besiktning gäldas av tillståndshavaren enligt taxa, som länsstyrelsen fastställer. 4) Arvode för avsyning av lokal för utskänkning av pilsnerdricka. Förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka innehåller i 19 § bestämmelser som motsvara ovannämnda stadganden i rusdrycksförsäljningsförordningen. 5) Arvode för avsyning av lokal för utskänkning av alkoholfria drycker. Enligt 9 § 1. förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker må i stad, köping eller municipalsamhälle utskänkning av alkoholfria drycker, vartill rätt förvärvats genom tillstånd eller anmälan, ej utövas annorstädes än i lokal eller å plats, som blivit för utskänkningens bedrivande godkänd vid besiktning. Sådan besiktning hålles i stad av stadsfiskal och i köping eller municipalsamhälle av kronobetjänt jämte två personer, utsedda på visst sätt. Kostnad för besiktningen gäldas av rättighetens innehavare med belopp som bestämmes av länsstyrelsen. Enligt samma paragraf 2. äger länsstyrelse beträffande utskänkning av alkoholfria drycker i annat samhälle än i 1 mom. sägs, d å särskilda omständigheter därtill föranleda, förordna, att besiktning av utskänkningsställe skall på bekostnad av rättighetens innehavare ske, innan utskänkning må börjas eller fortsättas, skolande länsstyrelsen därvid tillika förordna om besiktningens hållande genom lämplig person. 6) Arvode för besiktning av hotell och pensionat. När ansökan gjorts om tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse, åligger det jämlikt § 2 mom. 2 stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse länsstyrelsen att föranstalta om undersökning på platsen genom polismyndighet med biträde där så erfordras av sakkunnig person eller myndighet till utrönande av lägenhetens beskaffenhet. Beträffande rörelse av mindre omfattning skall länsstyrelsen tillika uppdraga åt polismyndigheten att, efter samråd med sakkunnig person eller myndighet, inkomma med förslag till åtgärder, som kunna böra i lägenheten vidtagas för vinnande av skydd mot eldfara. Kostnad för undersökning och förslag, varom nu är sagt, gäldas av sökanden med belopp som bestämmes av länsstyrelsen. 7) Arvode för besiktning av biograflokal. Enligt 3 § 4. förordningen den 3 juni 1932 med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning må biograf ej tagas i bruk förrän den myndighet som givit byggnadslov, efter av densamma föranstaltad besiktning, godkänt biografen. Vid besiktningen skall polismyndigheten i orten och å plats, där brandstadgan gäller, jämväl brandchefen vara företrädd. I fall då länsstyrelsen givit byggnadslov skall biografens ägare gälda kostnaden för besiktningen med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen. Liknande bestämmelser återfinnas i 5 § 3. förordningen den 3 juni 1932 med vissa bestämmelser angående film (besiktning av lokal för förvaring av film; kostnaden för besiktningen skall gäldas med belopp som bestämmes av medicinalstyrelsen eller länsstyrelse).

37 8) Arvode för utredning för utfärdande av bevis enligt förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning. Då förslagsinteckning sökes skall den handling, på grund varav inteckning äskas, enligt 3 § vara åtföljd bl. a. av intyg av magistrat eller landsfiskal att förlagstagaren utövar den uppgivna rörelsen samt att denna är av den art och drives i den omfattning som i 1 § förordningen sägs. Lösen för sådant intyg torde utgå enligt rubriken »Bevis annat» i lösenförordningen. Härutöver pläga intygsgivarna debitera visst arvode för införskaffande av sådana uppgifter angående företagets art och omfattning som kunna vara erforderliga för intygets utfärdande. 9) Arvode för plombering och märkning av vilt. Enligt föreskrifter i jaktstadgan den 3 juni 1938 skall villebråd som hålles till avsalu under tid då jakt å sådant villebråd icke är tillåten vara på visst sätt märkt medelst lackstämpel eller blyplomb för att utvisa, att det dödats å lovlig tid eller införts från främmande ort. Förrättningsman för märkning av här i riket dödat villebråd är å landet landsfiskal eller särskild av länsstyrelsen förordnad person samt i stad stadsfiskal eller av magistraten eller kommunalborgmästaren förordnad förrättningsman. Kostnaden för märke och dess anbringande erlägges av den som begär stämplingen med ett öre för varje lackstämpel och med fem öre för varje i blyplomb anbringat märke, där ej särskild överenskommelse träffas. Länsstyrelse tillhandahåller erforderliga sigilltänger, blyplomber och stampar åt förrättningsman men ej det lack i vilket märke skall intryckas. Kostnaden för lack torde emellertid avsevärt överstiga förättningsavgiften. 10) Arvode för infordrande av felande prästbetyg och mantalsuppgifter. Enligt § 15 förordningen den 6 augusti 1894 ang. mantalsskrivning äger krono- eller stadsbetjänt, som verkställer infordrande av felande mantalsuppgift eller delgivande av föreläggande att avlämna flyttningsbetyg, att därför av den försumlige undfå gottgörelse med fem kronor för varje förrättning. Försummar någon att fullgöra honom åvilande skyldighet att uttaga flyttningsbetyg eller att lämna uppgifter vid förskrivning, äger pastor jämlikt 35 § 1 mom. förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande avfordra den försumlige erforderlig uppgift genom vederbörande krono- eller stadsbetjänt, vilken verkställer infordrandet och därför av den försumlige undfår gottgörelse med fem kronor för varje förrättning. 11) Arvode för ekonomiska besiktningar å klockarebord. Enligt en kungörelse angående dylika besiktningar den 28 maj 1830 skola besiktningarna förrättas av kronofogden i orten eller den kronobetjänt, länsstyrelsen i länet därtill förordnar, med två nämndemäns biträde. Ersättningen till kronobetjänten skall enligt kungörelse den 7 november 1895 utgå enligt grunderna i 1878 års ovan nämnda förordning. 12) Arvode för viss utredning rörande fastighets natur. Bestämmelser angående dylik utredning äro meddelade i kungörelsen den 18 juni 1937 med föreskrifter rörande den utredning, som erfordras för prövning i vissa fall av bolags, förenings eller stiftelses ansökning i fråga om för-

38 värv av fast egendom m. m. Vid ansökning om länsstyrelses förklaring att fastighet är av beskaffenhet att den enligt 3 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom må förvärvas av bolag, förening eller stiftelse, skall fogas, jämte fångeshandlingen, av lantmätare eller mätningsman eller landsfiskal eller ledamot av magistrat eller av två personer, som äro nämndemän, ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteri- eller mätningsförättningar, avgivet intyg, att egendomen är av beskaffenhet, som i nämnda paragraf sägs. Intyget skall innehålla fullständiga upplysningar om samtliga de förhållanden, varpå intygsgivare grundat sin uppfattning. För utredningen torde i vissa fall lämnas ersättning efter överenskommelse. Huru stora landsfiskalernas inkomster av arvoden för nu nämnda besiktningar m. m. äro kan icke exakt angivas. Enligt landsfiskalernas egna uppgifter uppgingo »övriga sportler» — d. v. s. sportelinkomster utöver bötesoch beslagarandelar, indrivningsprovision samt växelprotestavgifter — år 1937 till belopp som framgå av nedanstående tabell, däri till en jämförelse även motsvarande siffror för åren 1933 och 1934 äro meddelade. I dessa belopp ingå således — förutom nu nämnda besiktningsarvoden m. m. — även inkomster av expeditionslösen, med undantag för lösen i ärenden angående växelprotest, samt av arvoden för förrättningar i enskilda mål m. m. enligt 1878 års förordning. Inkomster av 'övriga sportler'

0 kr högst 100 > 101— 200 > 201— 300 > 301— 400 » 401— 500 > 501— 600 > 601— 700 » 701— 800 > 801— 900 » 901—1000 » 1001—1500 > 1501—2 000 » Summa Maximum kr.

Antal distrikt 1933

17 138 159 80 40 21 11 5 6 3 2 3 3 1 489 1850

11 119 173 88 45 22 7 6 2 3 2 6 1 4 489 1901

43 104 162 95 44 16 5 10 2 8 2 2 1 489 1963

En sammanställning av medelinkomsten per distrikt av »övriga sportler» för år 1937 är meddelad i tabellen bil. IX.

39 Landsfiskalernas inkomster av s a m t l i g a s p o r t l e r år 1937 framgå av nedanstående tabell, däri även motsvarande siffror för åren 1927—1928, 1933 och 1934 inlagts. Antal listrikt

Sammanlagd sportelinkomst 1927-1928

högst 500 kr

501—1000

>

1001—1500

>

1501—2 000

»

2 001—3 000

»

. 87

3001—4 000

>

4 001—6 000

>

över 6 000

>

3 Ej redovisade Summa

489 Maximum kr.

11674 Landsfiskalernas sammanlagda sportelinkomst utgjorde år 1937 786 017 kronor. Bisysslor. Enär landsfiskalstjänsterna i lönehänseende äro oreglerade, gäller för landsfiskalerna intet förbud i fråga om sysslande vid sidan om tjänsten. Denna rätt att bedriva privat verksamhet har sedan gammalt utnyttjats av landsfiskalerna och före dem länsmännen. Uppenbart är att landsfiskalerna, delvis tack vare sin tjänsteställning men även på grund av det med landsfiskalstjänsten förenade arbetets natur samt landsfiskalernas mångsidiga erfarenhet och inblick på skilda verksamhetsområden, varit väl skickade att bestrida allmänna och enskilda uppdrag av skilda slag som anförtrotts dem. Långt ifrån alla landsfiskaler hava emellertid bedrivit privatverksamhet i större utsträckning. Ett icke ringa antal har, vare sig på grund av att tjänstegöromålen tagit all tid i anspråk eller av andra skäl, överhuvud icke haft några bisysslor. Antalet landsfiskaler, som icke bedrivit privatverksamhet vid sidan om tjänsten, torde under de senare åren hava ökats, delvis beroende på advokatväsendets utveckling. Landsfiskalernas privatverksamhet har nämligen, av naturliga skäl, till stor del bestått i sådan verksamhet som kan benämnas advokatverksamhet. Åtskilliga landsfiskaler — liksom andra åklagare — bedriva sålunda, antingen ensamma eller i kompanjonskap med annan, yrkesmässig advokatverksamhet. Enligt en av Sveriges advokatsamfund år 1937 verkställd utredning annonserade nämnda år 112 landsfiskaler och 46 stadsfiskaler i tidningar samt handels- och adresskalendrar eller dylikt att de bedrevo advokatverksamhet. I ett hänseende har emellertid ansetts föreligga en inskränkning i den eljest rådande friheten för landsfiskal att åtaga sig privata uppdrag. Denna

40 inskränkning gäller uppträdande såsom fullmäktig för eller biträde åt part i rättegång. Den uppfattningen har sålunda brukat hävdas, att även om det ej under alla förhållanden måste anses stridande mot en allmän åklagares tjänsteplikt, det likväl ej vore lämpligt och överenstämmande med god ordning, att denne uppträdde vare sig såsom rättegångsombud eller biträde åt en person som åtalats för brott, låt vara att detta blivit begånget utanför åklagarens distrikt. Detta till synes självklara förhållande har icke alltid respekterats, vilket föranlett flera länsstyrelser att tid efter annan utfärda anvisningar om vad landsfiskal i denna del har att iakttaga. I fråga om storleken av de inkomster landsfiskalerna berett sig genom enskilt arbete utom tjänsten föreligga vissa uppgifter för åren 1921—1923, då dessa inkomster för 399 landsfiskaler (för övriga befattningshavare hade sådan inkomst icke förekommit eller icke uppgivits) i medeltal årligen uppgingo till: högst 500 kr. för 27 befattningshavare 4 000— 6 000 kr. för 62 befattningshavare 500— 1 000 » » 43 > 6 000— 8 000 » » 29 » 1 000— 2 000 » » 82 » 8 000—10 000 » » 19 » 2 000— 3 000 » 67 » över 10 000 > » 14 » 3 000— 4 000 » » 56 » Efter den tidpunkt, till vilken dessa uppgifter hänföra sig, hava landsfiskalernas ifrågavarande inkomster, enligt vad de sakkunniga inhämtat, avsevärt nedgått. De sakkunniga hava verkställt en undersökning i vilken utsträckning det förekommit, att landsfiskal erhållit förordnanden såsom ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd, rättens ombudsman, förvaltare eller interimsförvaltare i konkurs eller god man jämlikt 185 § konkurslagen eller boutredningsman jämlikt lagen om boutredning och arvskifte. Denna undersökning som avsett förhållandena år 1937 har givit följande resultat. Av samtliga 489 landsfiskaler hade 116 icke haft något förordnande av den art varom nu är fråga. De olika länen företedde därvid sins emellan stora olikheter. Medan å ena sidan ett län (Gotlands) samtliga landsfiskaler och i ytterligare 7 andra län samtliga landsfiskaler med undantag av högst 2 innehaft ett eller flera förordnanden av angivet slag, utgjorde antalet av de landsfiskaler som icke haft något förordnande i Örebro län 9 av inalles 17 och i Blekinge län 6 av inalles 12. Sammanlagt 272 landsfiskaler eller således något mer än halva antalet hade haft förordnanden såsom ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd. Särskilt i fråga om dessa förordnanden voro förhållandena synnerligen skiftande. Under det att i vissa län endast få landsfiskaler innehaft dylika förordnanden — i Blekinge län 4 av 12, i Gävleborgs län 6 av 28 och i Västerbottens län 4 av 26 — hade i andra län praktiskt taget samtliga landsfiskaler varit förordnade, exempelvis i Södermanlands län 11 av 13 (alla ordförande), i Gotlands län samtliga 6 (5 ordförande, 1 kronoombud), i Kristianstads län 18 av 23 (alla ordförande, en tillika kronoombud), i Hallands län 9 av 11, i Göteborgs och Bohus län 17 av 21 (alla ordförande, en dessutom kronoombud) samt i Västmanlands län 11 av 13 (alla ordförande).

41 Förordnande såsom rättens ombudsman i konkurs hade innehafts av 76 landsfiskaler. Beträffande en landsfiskal saknas uppgift i detta hänseende. I det största antalet fall hade endast varit fråga om ett förordnande. Endast 7 landsfiskaler synas hava varit rättens ombudsman i mera än 3 konkurser. Av dessa hade 3 haft förordnanden i 4 konkurser, 2 i 5, 1 i 6 och 1 i 7 konkurser. Sammanlagda antalet konkurser i vilka landsfiskal förordnats till rättens ombudsman, utgjorde 136 (uppgift saknas från en landsfiskal). Antalet landsfiskaler som varit förordnade såsom konkursförvaltare (även interimsförvaltare) utgjorde 135. Även beträffande dessa förordnanden gäller att de flesta landsfiskalerna endast haft ett sådant förordnande var. Endast 2 landsfiskaler hade varit förvaltare i mera än 3 konkurser; det högsta antalet förvaltareförordnanden för en landsfiskal utgjorde 6. Uppgifterna äro dock i denna del ofullständiga. Antalet konkurser däri landsfiskal förordnats till förvaltare (även interimsförvaltare) kunna beräknas till 200. Endast 8 landsfiskaler hade haft förordnande både som rättens ombudsman och som förvaltare. Antalet landsfiskaler, som innehaft förordnande av ettdera slaget utgjorde sålunda 203 ( = 7 6 + 135 — 8) eller sålunda icke hälften av samtliga. Endast 43 landsfiskaler hade innehaft förordnande enligt 185 § konkurslagen. E n landsfiskal hade innehaft 5 dylika förordnanden, en annan 4; flertalet hade endast haft ett förordnande. Av de landsfiskaler som haft förordnande av sist angivet slag hade 32 samma år även varit förordnade såsom rättens ombudsman eller förvaltare i en eller flera konkurser. Utgifter i tjänsten. De till landsfiskalerna utgående förvaltningsbidraget torde ursprungligen hava varit avsett för täckande av utgifterna för erforderliga skrivmaterialier, kontorsutensilier och dylikt, däremot icke för t. ex. lokal och tjänstebiträden. 1 9 2 4 å r s l a n d s s t a t s l ö n e s a k k u n n i g a , vilka införskaffat uppgifter från landsfiskalerna angående storleken av deras utgifter av den art att de skulle täckas av förvaltningsbidraget, framhöllo, att de funnit att förvaltningsbidraget efter den år 1920 vidtagna höjningen i flertalet fall måste anses hava varit tillräckligt för det ändamål för vilket det finge anses hava varit avsett. Denna uppfattning synes hava delats av de myndigheter som yttrade sig över landsstatslönesakkunnigas betänkande i denna del. Även 1 9 2 8 å r s l ö n e k o m m i t t é verkställde en utredning angående beloppet av de kostnader landsfiskalerna haft att vidkännas för skrivmaterialier, kontorsutensilier o. d. Kommitténs undersökning, som avsåg åren 1927 och 1928 och som omfattade förhållandena i 408 distrikt, lämnade till resultat att nämnda kostnader utgjort högst 300 kr. i 152 distrikt 301— 400 » » 72 » 401— 500 » » 69 » 501— 600 » > 43 » 601— 700 i » 23 >

701— 800 kr. i 23 distrikt 801— 900 > » 10 » 901—1 000 » » 9 » 1 001—1500 » » 7 »

42 Kommittén uppgav om dessa siffror, att det icke låtit sig bedömas huruvida i de lämnade kostnadsuppgifterna ingått icke blott mera löpande utgifter utan även engångskostnader för inköp av skrivmaskiner och andra kontorsinventarier eller åtminstone amortering av dylika kostnader men att sannolikt sistnämnda kostnader medräknats i vissa fall medan de däremot utelämnats i andra. Kommittén uttalade såsom sin mening om resultatet av undersökningen, att den visat att förvaltningsbidraget i ett fåtal fall vore för litet för de utgifter det ursprungligen avsåg att täcka men i flertalet fall för stort. I de formulär enligt vilka av 1 9 3 5 å r s d i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g samt av de sakkunniga infordrats uppgifter angående landsfiskalernas utgifter i tjänsten åren 1933, 1934 och 1937 har icke medtagits någon särskild rubrik avseende just kostnaderna för skrivmaterialier, kontorsutensilier m. m. Dessa kostnader ingå i nämnda formulär under rubriken »övriga utgifter», som emellertid omfatta även diverse andra utgifter än de nu nämnda. Siffrorna äro alltså icke direkt jämförbara med de av landstatslönesakkunniga meddelade. De framgå av nedanstående tabell. Antal distrikt

Utgifter i tjänsten: 'övriga utgifter'

högst 100 kr

101— 200

>

201— 300 301— 400

> »

401— 500 501— 600

> >

601— 700

>

701— 800

>

801— 900

>

901—1000

>

1001—1100

>

1101—1200 1201—1300

> »

1301—1400

»

1401—1500

>

1501—2 000 över 2 000

» »

2 Summa

489 Maximum kr.

2 840

3 794

Ej redovisade

43 Landsfiskalernas utgifter i tjänsten hava emellertid, såsom ovan antytts, så småningom kommit att avse även annat än det för vilket förvaltningsbidraget ursprungligen avsetts. Så länge landsfiskalerna ännu bebodde boställen — därvidlag hade emellertid de väsentligaste ändringarna inträtt redan före 1917 — kunde givetvis icke uppkomma några särskilda kostnader för lokalhyra. Härutinnan inträdde så småningom en genomgripande förändring sedan landsfiskalerna i allt större utsträckning måst hyra särskild tjänstelokal eller anordna särskild tjänstelokal i samband med förhyrd bostad eller i landsfiskalen själv tillhörigt hus. Då landsfiskalstjänsterna inrättats såsom enmanstjänster och då man vid organisationens tillkomst till och med ansett, att landsfiskalerna i åtskilliga fall icke komme att vara fullt sysselsatta av sin tjänst, är det uppenbart att frågan om bidrag till landsfiskalerna för skrivhjälp och övrig hjälp för tjänstegöromålens bestridande då icke kunnat uppkomma. Denna fråga har aktualiserats först sedan landsfiskalerna blivit i huvudsak helt upptagna av tjänsten samt i ett större antal fall även måst anställa tjänstebiträden. Nedanstående tabell utvisar landsfiskalernas utgifter för tjänstelokal åren 1927—1928, 1933, 1934 och 1937 enligt uppgifter som från landsfiskalerna införskaffats av 1928 års lönekommitté, 1935 års distriktsåklagarutredning samt de sakkunniga. Antal distrikt

Utgifter för tjänstelokal 1927/1928

högst 300 kr

301— 400

»

401— 500

»

501— 600

>

601— 700

>

701— 800

»

801— 900

»

901—1000

>

1001—1500

>

1501—2 000

>

över 2 000

>

44 39 73 73 52 54 33 30 60 11 g

18 Summa 489 Maximum kr. c:a 2150

2 650

2650 Ej redovisade

4 De i tabellen meddelade siffrorna angiva endast till en del verkliga utgifter. I de talrika fall, då landsfiskalen icke hyrt särskild lokal för sin expedition utan inrymt denna i egen fastighet eller i anslutning till förhyrd bostadsvåning under sådana förhållanden att särskild hyra icke utgår för tjänstelokalen, har kostnaden för denna endast kunnat approximativt

44 angivas. Kostnaderna eller de beräknade kostnaderna för lokalens uppvärmning, belysning och städning m. m. ingå i de flesta fall i de meddelade siffrorna. En motsvarande översikt av kostnaderna för tjänstebiträden gives i nedanstående tabell, som dock endast avser åren 1933, 1934 och 1937. Antal distrikt

Utgifter för tjänstebiträden 1933 inga utgifter 1— 200 kr

201— 400

»

401— 600

»

601— 800

»

801—1000

>

1001—1200

>

1201—1500

>

1501—2 000

>

2 001—2 500

>

2 501—3 000

»

3 001—3 500

>

3 5 0 1 - 4 000

>

4 001—4 500

>

4 501—5000

»

2 489 4683

1 11 Summa

5 489

Maximum kr.

4 200

Ej redovisade

Även om de i denna tabell meddelade siffrorna gäller att de i stor utsträckning endast äro approximativa. Åtskilliga landsfiskaler biträdas nämligen — ständigt eller mera tillfälligt — av familjemedlemmar, till vilka ingen särskild avlöning utgår. Vissa landsfiskaler hava i sina uppgifter i sådant fall såsom kostnad för tjänstebiträde upptagit vad det i orten skulle kostat att hålla ett särskilt anställt tjänstebiträde under motsvarande tid. Andra landsfiskaler hava däremot icke upptagit någon kostnad för arbete som utförts av familjemedlem. I fråga om antalet tjänstebiträden hos landsfiskalerna samt de olika kategorierna av sådana biträden torde få hänvisas till framställningen i det följande. Landsfiskalernas sammanlagda utgifter i tjänsten under åren 1933, 1934 och 1937 — däri inräknade även sådana icke ersatta resekostnader om vilka i annat sammanhang talats — framgå av följande tabell, vars uppgifter dock icke kunnat göras fullt exakta.

45 Antal distrikt

Sammanlagda utgifter i tjänsten 1933

högst 400 kr

401— 600 601— 800

> >

801—1000

>

1001—1500

>

1501—2 000

>

2 001—2 500

>

109 63

2 501—3 000

>

3 001—3 500

»

3 501—4 000

>

4 001—4 500

>

4 501—5 000

»

5 001—5 500

>

5 501—6 000

>

6 001—6 500

»

6 501—7 000

>

7 001—7 500

>

över 7 500

>

3 Ej redovisade

1 Summa

489 Maximum kr.

7 450

7 842

En sammanställning rörande de belopp till vilka de olika utgifterna i tjänsten i medeltal uppgått per distrikt år 1937 återfinnes i tabellen bil. VIII. Semester. Vikarie för landsfiskal. Bestämmelser om semester för landsfiskaler äro meddelade genom kungl. brev den 16 maj 1930. Enligt detta brev äger landsfiskal årligen, där det enligt länsstyrelsens beprövande kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta semester med 20 dagar intill det år under vilket landsfiskal fyller 40 år och med 30 dagar för tid därefter. Tidpunkten för semester bestämmes av länsstyrelsen. Där denna så förordnar, är landsfiskal pliktig att begagna sig av sin rätt till semester. Under semester äger landsfiskal uppbära, förutom övriga löneförmåner, däri inberäknad tillfällig löneförbättring, jämväl honom tillkommande förvaltningsbidrag men ä r skyldig att tillhandahålla sin vikarie för tjänstens behöriga uppehållande erforderliga kontorslokaler, tjänstetelefon, skrivmaterialier och dylikt. Semestervikarie förordnas av länsstyrelsen. Angående de till vikarien utgående avlöningsförmånerna äro föreskrifter meddelade i särskilda cirkulär av den 26 mars och den 30 december 1926 samt den 11 november 1927. Vikarien äger uppbära de med tjänsten förenade sportlerna i den mån de belöpa på tiden för förordnandet.

46 B. Landsfiskalernas tjänstebiträden.

Landsflskalsaspiranterna.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår utgick man vid tillskapandet av den nuvarande landsfiskalsorganisationen ifrån att vissa landsfiskaler icke skulle erhålla full sysselsättning av tjänsten. Vid fastställandet av landsfiskalernas förvaltningsbidrag år 1917 samt då detta bidrag höjdes vid 1920 års riksdag beräknade man icke heller att med detta skulle bestridas några egentliga biträdeskostnader. Detta innebar emellertid icke att landsfiskalerna skötte sina tjänster utan hjälp av biträden. Redan vid landsfiskalsorganisationens tillkomst hade sålunda åtskilliga landsfiskaler ett eller flera biträden anställda på sina kontor. Dessa biträden voro privat anställda av landsfiskalen och, i den mån de uppburo någon lön, helt avlönade av denne. En stor grupp av dessa biträden utgjorde de som förberedde sig för landsfiskalstjänst genom tjänstgöring på landsfiskalskontor. Dessa uppburo ofta icke någon lön; ofta hade de dock fritt vivre hos landsfiskalen. Nu nämnda biträden voro emellertid icke uteslutande att betrakta såsom tjänstebiträden. På grund av den för landsfiskalerna rådande friheten att vid sidan av tjänsten bedriva privat verksamhet voro åtskilliga landsfiskalsbiträden helt eller delvis sysselsatta i dylik av landsfiskal vid sidan av tjänsten bedriven verksamhet. Genom att biträdena på detta sätt även sysselsatts med arbete, som icke ålegat landsfiskalen i tjänsten, har det icke varit möjligt att angiva det exakta antalet av landsfiskalernas f/ansfebiträden. I åtskilliga fall då endast ett biträde funnits anställt hos landsfiskal torde detta hava varit att anse såsom biträde dels i tjänsten, dels i privat verksamhet. Dessa förhållanden hava i stort sett förblivit bestående med den skillnaden att antalet biträden undergått en successiv ökning. Dessutom har en ny kategori biträden tillkommit nämligen landsfiskalsassistenterna (extra landsfiskaler, biträdande landsfiskaler). Dessa äro att betrakta såsom uteslutande tjänstebiträden. Redan tidigt började extra eller biträdande landsfiskaler att förordnas i vissa större distrikt, där arbetsbördan för landsfiskalen funnits vara mera betydande. Till somliga av dessa biträden utgick avlöning av statsmedel från olika anslag för polisiära ändamål medan andra voro oavlönade eller avlönade av landsfiskalen. Detta senare sammanhängde med att förordnande av extra eller biträdande landsfiskal icke alltid gjordes beroende av den arbetsbörda distriktet erbjöd landsfiskalen. I några län fick i viss mån landsfiskalens egen önskan vara avgörande så till vida som landsfiskalen hade möjlighet att därest han så ville erhålla förordnande såsom extra eller biträdande landsfiskal för ett biträde som tjänstgjorde på landsfiskalens kontor, blott statsverket icke behövde vidkännas någon utgift därför. Antalet av de mera kvalificerade tjänstebiträdena — med avlöning av statsmedel — översteg ännu år 1930 icke 75. Därefter har emellertid antalet, liksom också statens kostnader för biträdeshjälpen, starkt stegrats. Under den förra hälften av budgetåret 1938—1939 utgick inom avlöningsstaten för fögderiförvaltningarna ett anslag för extra och biträdande landsfiskaler samt tjänstebiträden åt landsfiskaler å 228 900 kronor. Antalet kvalificerade

tjänstebiträden (assistenter, extra eller biträdande landsfiskaler) utgjorde år 1937 ungefär 160. Av dessa voro emellertid några icke helt avlönade av statsmedel. Nu ifrågavarande biträdens fördelning på de olika länen framgår av tabellerna bil. X och XI, i vilka även motsvarande siffror för åren 1933 och 1934 äro meddelade. Närmare föreskrifter om landsfiskalsassistenternas avlöning äro meddelade i det regleringsbrev varigenom biträdesanslaget fördelats. Det normala arvodet är beräknat till 2 400 kronor per år, vartill kunna komma två ålderstillägg vartdera å 300 kronor efter 3 respektive 6 års tjänstgöring. Dyrtidstillägg utgår efter de grunder som gälla för statens i lönehänseende oreglerade verk. Assistent må under tid som av landsfogden efter landsfiskalens hörande bestämmes åtnjuta årlig semester under två veckor. Villkor för åtnjutande av denna förmån är dock att det kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång samt utan extra kostnad för statsverket. Utan länsstyrelsens tillstånd må befattningshavare som är helt statsavlönad ej åtaga sig avlönat enskilt uppdrag eller biträda landsfiskalen med göromål utom tjänsten. Enligt § 28 landsfiskalsinstruktionen åligger det länsstyrelse som förordnar extra landsfiskal att tillika fördela göromålen mellan denne och landsfiskalen. För denna fördelning äro inga andra riktlinjer meddelade i instruktionen än att extra landsfiskal icke med mindre synnerliga skäl därtill äro må tilldelas den landsfiskal tillkommande häktningsrätten eller anförtros den befattning med frågor om kvarhållande av för brott misstänkta personer eller om beslag, skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan, som tillkommer landsfiskal. I gällande regleringsbrev har föreskrivits, att vid den i 28 § landsfiskalsinstruktionen avsedda fördelningen av göromålen mellan landsfiskal och extra landsfiskal bör iakttagas, att i görligaste mån landsfiskalen förbehålles tjänstgöring såsom allmän åklagare samt fullgörande av mera kvalificerade tjänstegöromål i övrigt. Dessa föreskrifter lämna sålunda länsstyrelserna ganska stor frihet vid bestämmandet av ifrågavarande tjänstebiträdens behörighet. I vissa distrikt har en bestämd arbetsfördelning genomförts medan i andra biträdets behörighet angivits mera generellt. Härigenom hava även uppkommit ojämnheter som icke alltid varit betingade av sakliga skäl. Dessa ojämnheter hava visat sig medföra svårigheter speciellt då vid tillsättande av landsfiskalstjänst jämförelse i merithänseende måst göras mellan sökande från olika län. Antalet övriga tjänstebiträden hos landsfiskalerna uppgick år 1937 enligt de uppgifter som de sakkunniga infordrat till ungefär 400. Åren 1933 och 1934 var emellertid motsvarande siffra ungefär 450. Dessa uppgifter äro emellertid långt ifrån exakta. De infordrade uppgifterna avsågo visserligen endast tjänstebiträden, men det lärer icke hava kunnat undgås, att i åtskilliga fall biträden vilka icke helt varit att anse såsom biträden i tjänsten medräknats. I vissa fall hava även familjemedlemmar som endast vissa tider biträtt i göromålen medtagits i uppgifterna. Även om man justerar siffrorna med hänsyn till nu nämnda omständigheter, finner man emellertid att antalet av

48 dessa övriga biträden — förslagsvis benämnda kontorsbiträden — är betydande. Såväl för åren 1933 och 1934 som för år 1937 föreligga uppgifter om kontorsbiträdenas fördelning efter kön. Av dessa uppgifter finner man att antalet manliga kontorsbiträden år 1933 utgjorde 308 medan antalet kvinnliga biträden samma år utgjorde 144 eller icke fullt hälften av antalet manliga. Motsvarande siffror voro år 1934 294 och 156 samt år 1937 199 och 203. Antalet kvinnliga biträden har sålunda varit i ständigt stigande samt antalet manliga i sjunkande. Mellan åren 1934 och 1937 minskades antalet manliga kontorsbiträden med nära 100. Denna förändring i biträdeskårens sammansättning har numera medfört att de kvinnliga biträdena äro talrikare än de manliga. Närmare uppgifter angående kontorsbiträdenas antal och fördelning på de olika länen äro meddelade i tabellerna bil. X och XI. Uppgifterna angående löneförhållandena för dessa kontorsbiträden äro mycket ofullständiga. Viss ledning för beräknandet av de sammanlagda löneförmånerna kan erhållas ur uppgifterna angående landsfiskalernas utgifter för tjänstebiträden. Det må tilläggas att till ett mindre antal kontorsbiträden utgår avlöning av statsmedel från det ovan nämnda anslaget till avlöningar till extra och biträdande landsfiskaler samt tjänstebiträden åt landsfiskaler. De flesta av de å landsfiskalskontoren tjänstgörande manliga tjänstebiträdena — vare sig dessa äro extra eller biträdande landsfiskaler, landsfiskalsassistenter eller kontorsbiträden — äro aspiranter å landsfiskalstjänst. Även vissa tjänstemän i länsstyrelserna samt ett antal fjärdingsman m. fl. äro att anse såsom landsfiskalsaspiranter. Vid de beräkningar av landsfiskalsaspiranternas antal, utbildning och tjänstetid som verkställts såväl av 1935 års distriktsåklagarutredning som av de sakkunniga hava såsom landfiskalsaspiranter medräknats de som hava för avsikt att erhålla befattning såsom landsfiskaler samt icke vunnit ordinarie anställning i länsstyrelse eller förordnande tills vidare å landsfiskalstjänst i enlighet med kungl. cirkuläret den 5 december 1924. Antalet landsfiskalsaspiranter utgjorde den 1 mars 1938 394. Den 1 oktober 1935 hade antalet aspiranter utgjort 504. Under denna tid av icke fullt 2^2 år har sålunda antalet aspiranter minskats med icke mindre än 110 eller med över 20 °/o. Aspiranterna fördelade sig p å de olika länen på sätt framgår av följande tabell. Län 1935 1938 Län 1935 1938 Stockholms 27 26 Göteborgs och Bohus 36 35 Uppsala 10 12 Älvsborgs 24 16 Södermanlands 13 9 Skaraborgs 35 17 Östergötlands 14 10 Värmlands 23 26 Jönköpings 27 16 Örebro 14 11 Kronobergs 16 15 Västmanlands 11 8 Kalmar 19 18 Kopparbergs 24 14 Gotlands 3 3 Gävleborgs 23 12 Blekinge 15 10 Västernorrlands 26 21 Kristianstads 26 23 Jämtlands 15 14 Malmöhus 38 28 Västerbottens 27 21 Hallands 18 14 Norrbottens 20 15

49 Aspirantantalet har sålunda minskat i samtliga län utom tre, nämligen Uppsala län och Värmlands län, där en ökning redovisas med 2 resp. 3 aspiranter, samt Gotlands län, där antalet är oförändrat. Emellertid är att beakta, att år 1935 saknades uppgifter beträffande ett antal aspiranter tillhörande Värmlands län. Aspiranternas tjänstetid vid landsstaten, exklusive polistjänstgöring, framgår av följande uppställning (1935 års siffror inom parentes). Intill 3 år 40 (53) över 3 t. o. m. 6 år 47 (68) > 6 > 8 år 38 (94) » 8 > 10 år 71 (99) » 10 » 12 år 75(112) » 12 år 123 (78) Summa 394 (504) Den sedan år 1935 inträdda förskjutningen i aspiranternas fördelning på åldersgrupper är påtaglig såväl relativt som absolut. År 1935 var antalet aspiranter med en tjänstetid av högst 8 år större än antalet aspiranter med tjänstetid över 10 år. År 1938 förmå emellertid de senare till antalet helt uppväga samtliga övriga (198 : 196). Antalet aspiranter med längre tjänstetid än 12 år har under den angivna tiden ökats med 45 eller med icke mindre än nära 60 °/o medan det absoluta antalet aspiranter i samtliga övriga åldersgrupper sjunkit. Särskilt anmärkningsvärd synes minskningen vara i de tre lägsta åldersgrupperna, där antalet nedgått med nära hälften (från 215 till 125). Aspiranternas examensmeriter framgå av nedanstående tabell, i vilken 1935 års siffror meddelas inom parentes. T j ä n s t e t i d

E x a m i n a

Summa t. o. m. 6 år

Juris kandidatexamen Kansliexamen

Summa

över 6 år 1

—

(5)

(33)

(60)

1 27

(5) (27)

2 57

(9) (80)

253 (312) (38)

76 (118)

87 (121)

307 (383)

394 (504)

255 (321)

Antalet aspiranter som avlagt juris kandidatexamen har sålunda minskats, varvid emellertid är att märka att ett antal aspiranter — omkring 10 — hava uppgivit sig vara sysselsatta med studier för juris kandidatexamen. Däremot har antalet aspiranter med kansliexamen förblivit praktiskt taget oförändrat och har sålunda — på grund av minskningen av det sammanlagda antalet aspiranter — undergått en relativ ökning. Aspiranterna med landsfiskalsexamen utgöra procentuellt lika stor del av aspirantkåren som 1935. Antalet av 'övriga' har däremot minskat såväl absolut som relativt. i—384482

50 C.

Köpingsåklagarna.

Enligt föreskrift i de av Kungl. Maj:t utfärdade köpingsbreven skola i vissa köpingar finnas polisuppsyningsmän som hava att ej mindre fullgöra polisverksamhet i enlighet med vad därom stadgas i gällande bestämmelser angående polisväsendet än även åtala i köpingarna timade brott och förseelser av den art att allmän åklagare äger beivra dem. För närvarande finnas sådana polisuppsyningsmän — köpingsåklagare — i 24 köpingar. Två köpingar hava gemensam köpingsåklagare. I fyra andra köpingar innehaves köpingsåklagartjänsten av landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt inom vilket köpingen är belägen. En köpingsåklagare är samtidigt landsfiskalsassistent i det landsfiskalsdistrikt köpingen tillhör. Enligt beslut av vederbörande länsstyrelse hava några köpingsåklagare titeln poliskommissarie. Köpingsåklagartjänst har icke inrättats i de sedan 1925 bildade köpingarna. 1 cirkulär till länsstyrelserna den 19 juli 1935 har Kungl. Maj:t förordnat, att, tills vidare och intill dess annorlunda föreskrives, åtgärder icke må vidtagas för återbesättande med ordinarie innehavare av ledig befattning såsom särskild åklagare i köping eller annan ort å landet med mindre Kungl. Maj :t därtill lämnar tillstånd. Av samtliga köpingsåklagartjänster synas högst 15 vara besatta på sådant sätt att tjänsteinnehavarna äro att anse såsom ordinarie. Beträffande köpingsåklagarnas behörighet m. m. äro stadganden givna i kungörelsen den 18 december 1925 med vissa bestämmelser angående i köping anställda åklagare m. m. Enligt denna kungörelse är köpingsåklagarens ställning såsom åklagare i viss mån mera självständig än hans ställning såsom polisman. Köpingsåklagares åtalsbefogenhet är i 1 § bestämd på samma sätt som landsfiskals åtalsbefogenhet i § 13 landsfiskalsinstruktionen: köpingsåklagaren är inom köpingen allmän åklagare i alla de fall, där icke åtalsrätten uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet eller särskild åklagare blivit i vederbörlig ordning för visst mål förordnad eller åtalets utförande enligt 4 § 2 mom. instruktionen för landsfogdarna övertagits av landsfogden. Köpingsåklagarens åtalsbefogenhet utesluter sålunda landsfiskalens och är lika omfattande som denna. På samma sätt som landsfiskal (och stadsfiskal) kan även köpingsåklagare — vilken i 3 § landsfogdeinstruktionen benämnes distriktsåklagare — av landsfogden förordnas att beträffande vissa mål på eget ansvar fullgöra vad som eljest i åtalshänseende åvilar landsfogden; se 4 § 1 mom. 2 stycket landsfogdeinstruktionen, jämfört med 3 § 2 stycket samma instruktion. Vad köpingsåklagarnas befogenhet såsom polismän beträffar framgår av 2 § kungörelsen den 18 december 1925, att vissa köpingsåklagare såsom polismän äro underställda vederbörande landsfiskal medan andra åter äro självständiga polischefer och i denna egenskap sortera direkt under landsfogden. Genom särskilda brev den 3 och den 10 december 1926 förordnade Kungl.

51 Maj:t beträffande poliskommissarierna i Stocksunds, Saltsjöbadens, Nynäshamns och Valdemarsviks köpingar, att envar av dem eller deras vederbörligen förordnade vikarier å tjänsten skulle hava inseendet över polisväsendet i vederbörande köping och där anställd personal, att i följd härav — med den inskränkning som följde av att sagda poliskommissarier ej ägde häktningsrätt — å dem skulle tillämpas vad instruktionen för landsfiskalerna innehölle angående landsfiskals polisverksamhet och landsfiskalerna i de distrikt, dit ifrågavarande köpingar hörde, icke skulle äga taga befattning med polisväsendet därstädes samt att chefskapet över ifrågavarande poliskommissarier skulle utövas av landsfogden. Dessa förordnanden voro personliga och gällde sålunda endast dem som vid tiden för förordnandet voro innehavare av poliskommissarietjänsterna jämte deras vikarier. Sedan poliskommissarietjänsten i Nynäshamn erhållit annan innehavare, meddelades genom kungl. brev den 8 april 1932 samma förordnande för den nye tjänsteinnehavaren. Ansökningar som från andra köpingar inkommit därom att förordnande av nu nämnt slag måtte givas även beträffande där anställda köpingsåklagare hava av Kungl. Maj:t lämnats utan bifall. Beträffande de köpingsåklagare, vilka såsom polismän äro underställda vederbörande landsfiskal, är landsfiskalens chefskap begränsat genom stadgandet i 1 § 1 mom. polisreglementet den 26 september 1925 för riket att beträffande sådana köpingsåklagare chefskapet i fall som avses i 16, 18 och 19 §§ i polisreglementet i stället utövas av landsfogden. De befogenheter som det här gäller äro anställande av åtal mot befattningshavaren för tjänstefel samt i samband därmed avstängning från tjänstgöring, disciplinär bestraffning (varning, förlust av löneförmåner under högst sju dagar samt mistning av tjänsten under högst samma tid) samt avstängning från tjänstgöring med anledning av att befattningshavaren beträdes med gärning, som är enligt allmän lag straffbar, eller med annan förseelse. I fråga om köpingsåklagares behörighet beträffande handhavande av de straffprocessuella tvångsmedlen äro särskilda regler meddelade i den nyssnämnda kungörelsen av den 18 december 1925. Enligt 2 § äger köpingsåklagaren icke häktningsrätt. Uppstår inom köpingsåklagarens distrikt fråga om häktning, har åklagaren att ofördröjligen hänskjuta sådan fråga, därest han såsom polisman står under landsfiskalens chefskap, till denne och eljest till landsfogden. Den landsfiskal tillkommande befattningen med frågor om kvarhållande av den som misstankes för brott ävensom den befattning med frågor om beslag, skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan, vilken enligt lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål tillkommer landsfiskal, må ej utövas av köpingsåklagare, där ej Kungl. Maj:t i fråga om beslag, skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan för viss sådan åklagare annorlunda förordnat. Genom brev den 6 oktober 1933 medgav Kungl. Maj:t, att köpingsåklagarna i Stocksunds och Saltsjöbadens köpingar från och med den 1 juli 1933 tills vidare under den tid de vore ordinarie innehavare av sina befattningar samt t. f. köpingsåklagaren i Nynäshamn tills vidare under den tid h a n uppehölle befattningen skulle äga sådan befogen-

52 het som nu nämnts. Genom kungl. brev den 4 juli 1936 gavs samma befogenhet åt köpingsåklagaren i Nynäshamn från och med den 1 juli 1936 tills vidare under den tid han vore ordinarie innehavare av sin befattning. Även dessa förordnanden äro alltså personliga. Fråga varmed köpingsåklagare sålunda ej äger taga befattning skall av honom ofördröjligen hänskjutas, därest han såsom polisman står under landsfiskalens chefskap, till denne och eljest till landsfogden. Köpingsåklagarna i Saltsjöbaden, Stocksund, Borlänge, Krylbo, Morastrand och Smedjebacken hava av vederbörande länsstyrelse erhållit förordnande jämlikt 1 kap. 3 § utsökningslagen att vara utmätningsmän inom respektive köpingar. Köpingsåklagaren i Kungsör är utmätningsman för indrivning av utskylder, avgifter och andra medel som omförmälas i § 1 a), b) och c) restindrivningsförordningen ävensom av pensionsavgifter m. m. och köpingsåklagaren i Björkhamre och Bollnäs köpingar är utmätningsm a n beträffande kommunala utskylder och avgifter som debiterats i köpingarna. Köpingsåklagarna äro kommunala tjänstemän. De förordnas av länsstyrelsen samt avlönas av vederbörande köping. Utöver lönen hava köpingsåklagarna vissa sportelinkomster. Av de 19 befattningshavare från vilka inkommit uppgifter i sådant hänseende (avseende år 1937) hade 18 sportelinkomster i tjänsten uppgående till lägst 64 och högst 1 733 kronor. I 6 fall understeg den sammanlagda sportelinkomsten 200 kronor. Den låg i 3 fall mellan 200 och 500 kronor samt i 6 fall mellan 500 och 1 000 kronor. Endast 3 köpingsåklagare hade sportelinkomst som översteg sistnämnda belopp. Genomsnittsinkomsten utgjorde 497 kronor. Den viktigaste sportelinkomsten utgjordes av indrivningsprovision. Sådan uppbars av 11 köpingsåklagare med i genomsnitt 529 kronor. Två köpingsåklagare hade över 1 000 kronor i inkomst av indrivningsprovision. Därnäst i betydelse kommo botes- och beslagarandelar, vilka i genomsnitt för samtliga köpingsåklagare, från vilka uppgifter inkommit, uppgingo till 107 kronor. Endast fem köpingsåklagare hade inkomster av växelprotester och för tre av dessa uppgick inkomsten härav icke till 100 kronor. Övriga sportler uppgingo i genomsnitt till 52 kronor för varje köpingsåklagare. Kommunerna hålla i regel befattningshavarna med tjänstelokal samt erforderliga tjänstebiträden (polismän). Tre köpingsåklagare hava emellertid uppgivit, att de haft att vidkännas utgift för tjänstelokal (högst 300 kronor), samt tre att de haft utgifter för tjänstebiträde (2 400, 600 resp. 75 kronor). Genom cirkulärskrivelse den 14 december 1917 från dåvarande civildepartementet föreskrevs i fråga om köpingsåklagarnas kompetens, att senast vid utgången av år 1920 i regel befattning såsom allmän åklagare i köping icke skulle få innehavas av annan än den som avlagt landsfiskalsexamen. Av de nuvarande köpingsåklagarna hava samtliga utom fyra avlagt landsfiskalsexamen (länsmansexamen) och sålunda fullgjort vad som erfordras för behörighet till landsfiskalstjänst. Av de fyra köpingsåklagare som icke

53 förvärvat landsfiskalskompetens hava två avlagt underofficersexamen samt en studentexamen. Alla fyra hava under tämligen lång tid fullgjort polistjänst, delvis i befälsställning, innan de förordnats å köpingsåklagarbefattning. I fråga om köpingsåklagarnas arbetsbörda m. m. få de sakkunniga hänvisa till uppgifterna i tabellerna bil. XII och XIII.

D. Stadsfiskalerna1. Genom landsfogdereformen och i samband med denna genomförda partiella reformer har stadsfiskalsorganisationen erhållit en större enhetlighet än den tidigare haft. Enligt 1 § 1 mom. instruktionen den 24 maj 1918 för stadsfiskalerna, sådant detta moment numera lyder, är stadsfiskal underställd landsfogden i länet samt står under justitiekanslersämbetets tillsyn och inseende. Justitiekanslersämbetet är högsta chefsmyndighet för stadsfiskalerna. Stadsfiskal tillsättes genom förordnande av justitiekanslersämbetet, som jämväl beslutar i frågor om längre tjänstledighet för stadsfiskal än under högst en månad varje år. Jämväl den disciplinära bestraffningsrätten över stadsfiskal tillkommer justitiekanslersämbetet. Gör stadsfiskal sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller till vanvördnad eller ohörsamhet mot överordnad myndighet, må justitiekanslersämbetet tilldela honom varning. Låter han sig icke därav rätta eller har han begått fel av svårare beskaffenhet, äger justitiekanslersämbetet efter omständigheterna fälla honom till böter, svarande högst mot en månads avlöning, eller skilja honom från tjänsten på viss tid eller för alltid eller vidtaga åtgärd för hans ställande under åtal vid domstol, över försummelse av stadsfiskal att åtala brott eller att fullfölja av honom anhängiggjort åtal må emellertid allenast domstol döma. Har justitiekanslersämbetet suspenderat stadsfiskal från tjänsten eller har åtgärd vidtagits för åtals anställande, äger ämbetet avstänga den felande från tjänstgöring till dess beslutet om suspension vunnit laga kraft eller ock i anledning av åtalet blivit över honom slutligen dömt eller domstolen annorledes förordnat. Även länsstyrelsen h a r givits chefsställning i förhållande till stadsfiskalen. Länsstyrelse kan således meddela stadsfiskal tjänstledighet under högst en månad varje år och förordna vikarie under tiden; därtill kommer att länsstyrelse såsom högsta polismyndighet i länet ä r chefsmyndighet över stadsfiskalen i den mån denne är befattningshavare vid polisväsendet. Stadsfiskalens närmaste förman är landsfogden. I de städer som jämlikt särskilda bestämmelser äro undantagna från området för landsfogdens polisverksamhet träder härvid den lokala polismyndigheten, d. v. s. borgmästaren eller annan ledamot av magistraten, i landsfogdens ställe. 1 I den här lämnade redogörelsen har stadsfiskalsorganisationen i Stockholm, vilken icke är föremål för de sakkunnigas utredningsuppdrag, lämnats åsido.

54 I samband med tillsättandet av 1935 års distriktsåklagarutredning föreskrev Kungl. Maj:t i brev till justitiekanslersämbetet den 15 juni 1935, att tillsvidare och intill dess annorlunda föreskreves åtgärder icke finge vidtagas för återbesättande av lediga stadsfiskalsbefattningar med mindre Kungl. Maj:t därtill lämnade tillstånd. Dylikt tillstånd har i ett par fall meddelats av Kungl. Maj:t. Enligt statskalendern voro av 113 stadsfiskalsbefattningar (stadsfiskalstjänsterna i de tre största städerna frånräknade) 73 den 1 januari 1939 besatta med ordinarie befattningshavare. Vid samma tid uppehöllos 34 stadsfiskalsbefattningar på förordnande medan 6 voro vakanta. Av de 34 stadsfiskaler vilka tillsatts medelst förordnande hade 5 erhållit sådant förordnande under år 1938 eller år 1939, 7 under år 1937, 8 under år 1936, 6 under år 1935, 3 under år 1934 samt 5 under tidigare år. I 13 städer uppehölls stadsfiskalstjänsten av landsfiskal i angränsande distrikt. Behörighetsfordringar. Befattningshavarnas utbildning. Om fordringarna för behörighet till stadsfiskalstjänst saknas enhetliga bestämmelser. I vissa fall är i den för stadsfiskalstjänsten fastställda lönestaten föreskrivet, att stadsfiskalen skall vara rättsbildad. Så är emellertid förhållandet endast i ett mindre antal städer. I åtskilliga städer, för vilka sådan föreskrift saknas, är likväl den nuvarande innehavaren av stadsfiskalstjänsten rättsbildad. Den 1 april 1938 utgjorde antalet stadsfiskaler eller t. f. stadsfiskaler som avlagt juris kandidatexamen 47. De flesta av dessa hade även förvärvat s. k. tingsmeriter. Vid samma tidpunkt voro de som avlagt kansliexamen 6, de som avlagt landsfiskals- eller kronolänsmansexamen 41 samt de som avlagt krigsfiskalsexamen (och icke därjämte annan förut nämnd examen) 2. Av de övriga 19 hade några genomgått polisskola medan andra icke hade annan fackutbildning än den de erhållit genom praktisk polistjänst. I fråga om en stadsfiskal saknas uppgifter beträffande hans utbildning. Arbetsuppgifter. Stadsfiskals arbetsuppgifter äro i huvudsak angivna i stadsfiskalsinstruktionen. I samtliga städer är stadsfiskalen allmän åklagare; i de flesta städerna h a r han dessutom viss befattning med polisväsendet, antingen såsom polisbefäl eller såsom polischef i staden. I § 6 av instruktionen äro vissa på stadsfiskal ankommande göromål uppräknade, vilka delvis äro att hänföra till polisgöromål men som åvila honom vare sig han i övrigt har att taga befattning med polisväsendet i staden eller icke. Enligt samma paragraf åligger det stadsfiskal att iakttaga och fullgöra de plikter som i andra fall än de i paragrafen angivna tillkomma stadsfiskal till följd av föreskrifter i lag eller författningar eller av Kungl. Maj:t fastställda särskilda stadganden för den stad där stadsfiskalen är anställd. De uppgifter som ankomma på stadsfiskal utöver åklagar- och polisgöromålen kunna alltså på grund av särskilda föreskrifter vara av växlande art i olika städer. Även om stadsfiskal icke i övrigt har befattning med polisväsendet äger han jämlikt 7 §

55 instruktionen att av stads- och polisbetjänte erhålla all den handräckning som för utförande av stadsfiskalens tjänsteåligganden är erforderlig. Å k l a g a r v e r k s a m h e t . I fråga om stadsfiskalernas åtalsbefogenhet bestod före landsfogdereformens genomförande den skillnaden mellan stadsfiskal i magistratsstad och stadsfiskal i fögderistad att den förres åtalsrätt icke var underkastad någon begränsning medan den senare hade sin åtalsrätt begränsad av landsfogdens på samma sätt som landsfiskalerna. Numera råder i denna del full likställighet mellan stadsfiskalerna i de båda kategorierna av städer: beträffande samtliga stadsfiskaler gäller, att deras åtalsbefogenhet är i förhållande till landsfogdes motsvarande befogenhet bestämd på samma sätt som landsfiskalernas. Såtillvida råder dock i praktiken en olikhet som beträffande vissa stadsfiskaler åtalsbefogenheten utvidgats med tillämpning av stadgandet i 4 § 1 mom. 2 stycket i landsfogdeinstruktionen att förordnande att på eget ansvar fullgöra vad på landsfogden ankommer kan av landsfogden efter justitiekanslersämbetets bestämmande meddelas viss distriktsåklagare tillsvidare i fråga om vissa slag av mål. Med stöd av detta stadgande har sålunda åt stadsfiskalerna i 12 städer uppdragits att så länge de uppehölle stadsfiskalstjänsten i vederbörande stad på eget ansvar inför rådshusrätten utföra åtal för de i 12—15, 17—19, 21 och 23 kap. (beträffande nio av städerna även 10 kap.) strafflagen omförmälda brott, vilka eljest skolat jämlikt 4 § 1 mom. 1 stycket landsfogdeinstruktionen åtalas av landsfogden. I övrigt må i fråga om stadsfiskals göromål såsom allmän åklagare hänvisas till den ovan lämnade framställningen av landsfiskalernas åklagargöromål. P o l i s v e r k s a m h e t . Till en början må framhållas, att polischefskapet i städerna icke är organiserat efter enhetliga linjer. I magistratsstad tillkommer polischefskapet polismästare där sådan finnes samt eljest som regel borgmästaren eller den ledamot av magistraten som förestår polisväsendet i staden. I fögderistad är kommunalborgmästaren i regel polischef. Emellertid har genom kungörelsen den 15 maj 1936 angående chefskapet över befattningshavare vid polisväsendet i vissa städer förordnats, att chefskapet över befattningshavare vid polisväsendet skall i 48 städer, därav 38 magistratsstäder och 10 fögderistäder, tillkomma stadsfiskalen. Polismästarstäderna äro till antalet 13, nämligen — förutom Stockholm — Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Karlskrona, Malmö, Lund, Hälsingborg, Göteborg, Borås, Örebro, Västerås och Gävle. I fem av dem, nämligen Uppsala, Eskilstuna, Borås, Örebro och Västerås äro polismästar- och sladsfiskalstjänsterna förenade. Stadsfiskalen (stadsfiskalen-polismästaren) är sålunda polischef i sammanlagt 53 städer. I flertalet övriga städer h a r stadsfiskalen annan befattning med polisväsendet, vanligen såsom kommissarie, stundom med verksamheten begränsad till kriminalpolisen. Endast i ett tiotal städer — däribland de tre största — har stadsfiskalen ingen annan befattning med polisväsendet än den som följer av stadgandet i 2 § 1 mom. stadsfiskalsin-

56 struktionen om rätt för stadsfiskal att följa förberedande undersökning angående i staden begånget brott. Oavsett huruvida polischefskapet i stad utövas av stadsfiskal eller annan befattningshavare, är polischefen i denna sin egenskap underställd landsfogden i länet. Undantag härifrån är gjort beträffande 33 städer, uppräknade i kungörelsen den 15 maj 1936 om vissa städers undantagande från området för landsfogdens polisverksamhet. Vid landsfogdereformens genomförande avsågs att vissa större städer, vilkas polisväsende erhållit en stark organisation under väl kvalificerad ledning, skulle i polishänseende lyda direkt under vederbörande länsstyrelse utan landsfogden såsom mellanhand. Dessutom har tills vidare från landsfogdens polisverksamhet undantagits ett antal städer, däri ledamot av magistraten är polischef, för att man skulle undgå att ledamot i rådhusrätt, vid vilken landsfogden hade att å tjänstens vägnar föra talan, såsom befattningshavare vid polisväsendet bleve underställd landsfogden. Antalet av de städer vilka sålunda äro undantagna från området för landsfogdens polisverksamhet kommer att undan för undan minskas i den mån i dessa städer stadsfiskalen i stället för ledamot av magistraten göres till polischef. Enligt 5 § stadsfiskalsinstruktionen skall den befattning med säkerhets-, ordnings- och sundhetspolisen, som stadsfiskal hittills på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk må hava utövat, fortfarande åligga honom, intill dess förändrade bestämmelser kunna varda av länsstyrelsen fastställda. Utan hinder av att stadsfiskal i viss stad icke har befattning med polisväsendet därstädes, äger han dock, såsom nyss nämnts, följa förundersökning angående brott. I fråga om arten av de göromål, vilka i övrigt ankomma på stadsfiskal i egenskap av befattningshavare vid polisväsendet och vilka växla alltefter den omfattning i vilken stadsfiskal har att taga befattning med polisgöromålen, må hänvisas till den ovan meddelade översikten av landsfiskalernas polisgöromål. Förening av tjänster. I åtskilliga städer är med stadsfiskalsbefatlningen förenad annan kommunal tjänst. Vad polismästarstäderna beträffar h a r ovan nämnts, att i fem av dem stadsfiskals- och polismästarbefattningarna äro förenade. Även andra kombinationer förekomma. Sålunda är polismästaren rådman i Karlskrona, Lund och Gävle. Av stadsfiskalerna i de 103 icke-polismästarstäderna innehava 33 jämväl annan befattning i stadens tjänst, antingen så att stadsfiskalstjänsten är förenad med befattningen eller så att stadsfiskalen utsetts till innehavare av densamma. I 19 magistratsstäder äro således stadsfiskals- och stadsfogdetjänsterna förenade; i en av dessa städer är stadsfiskalen-stadsfogden tilllika kronouppbördsman. Stadsfiskals- och stadsfogdetjänsterna äro förenade även i en fögderistad; i sex sådana städer är stadsfiskalen utmätningsman.

57 I tre magistratsstäder är stadsfiskalen kronouppbördskassör samt i två magistratsstäder kronokassör; i en av sistnämnda städer är stadsfiskalen dessutom stadskassör. Stadskassörstjänst innehaves även av en stadsfiskal i fögderistad. Vidare må nämnas, att i två fögderistäder kommunalborgmästar- och stadsfiskalstjänsterna äro förenade samt att i en fögderistad stadsfiskalen är stadskamrerare. Även förekommer det, att åt stadsfiskal uppdragits att vara fastighetsregisterförare, sekreterare i stadsfullmäktige etc. Ekonomiska förhållanden. Stadsfiskalerna äro, ehuru de tillsättas av statlig myndighet och deras uppgifter i huvudsak äro av statlig natur, kommunala tjänstemän och avlönas av städerna. Stadsfullmäktige äga antaga lönestat, vilken för att äga giltighet dock skall underställas Kungl. Maj:ts stadfästelse. Som en följd av dessa förhållanden växla de för stadsfiskalstjänsterna fastställda löneförmånerna avsevärt i de olika städerna. En av de sakkunniga verkställd undersökning av avlöningsförhållandena under år 1937 h a r givit det resultat som framgår av nedanstående tabell:

Grundlön

B e l o p p kronor

A n t a l

Grundlön + ålderstillägg, personligt lönetillägg och dyrtidstillägg s t a d s f i s k a l e r

Högst 1 000

1 001— 2 000

8 16

2 001— 3 000

3 001— 4 000

4 001— 5 000

5 001— 6 000

6 001— 7 000

7 001— 8 000

8 001— 9 000

9 001—10 000

10 0 0 1 - 1 4 700

4 Summa

Anm. uppgift sak- Anm. uppgift saknas betr. 4 tjänster nas betr. 2 tjänster

Vissa av dessa uppgifter avse emellertid jämväl stadsfiskalens lön för hans befattning med polisväsendet (polismästare, poliskommissarie e t c ) , vare sig denna lön fixerats till särskilt belopp eller icke. I andra fall åter är sådan inkomst redovisad i nedanstående tabell såsom »inkomst av andra befattningar i stadens tjänst». Av denna tabell framgår även stadsfiskalernas sammanlagda löneinkomst å kommunal tjänst.

58 Inkomster av andra befattningar i stadens tjänst (ej sportler)

B e l o p p kronor

A n t a l

Sammanlagda löneinkomsten i stadens tjänst

s t a d s f i s k a l e r

501— 1 000

1001— 2000

2001— 3000

1—

3001— 4000

4 001— 5 000

5001— 6000

6 001— 7 000

7001— 8000

8 001— 9 000

9001—10000

10 001—12 000

12 001—14 000

3 1

14001—16000 Summa Anm.

114 Uppgift saknas betr. 2 tjänster.

I några fall utgjorde dessa belopp icke stadsfiskalens nettoinkomst, enär han hade att därmed bestrida bl. a. vissa kostnader för tjänstebiträde. I de flesta städerna uppbär stadsfiskalen fortfarande sportler. De viktigaste sportlerna äro andelar i böter och beslagtagen egendom samt — där stadsfiskalen tillika är stadsfogde eller utmätningsman — provision å indrivna restförda utskylder. I ett fåtal fall hava emellertid i samband med lönereglering sportlerna indragits till stadens kassa mot ersättning till stadsfiskalen, eventuellt med en särskild efter sportlernas beräknade genomsnittliga belopp avpassad summa. I detta sammanhang må erinras om lagen den 19 mars 1937 om upphävande av vissa åklagares rätt till andel i böter m. m., däri stadgas, att vad i lag eller författning finnes stadgat, om rätt i vissa fall för åklagare eller annan att i anledning av åtgärd i tjänsten erhålla andel i böter, vite eller skadestånd eller i förbruten egendom, dess värde eller dylikt icke skall utgöra hinder för Konungen att, där av stad avlönad åklagare tillförsäkras skälig fast avlöning, bestämma att rätt till sådan andel icke skall tillkomma åklagaren utan i stället tillfalla stadens kassa. Enligt de av de sakkunniga från stadsfiskalerna inhämtade uppgifterna uppgingo stadsfiskalernas sportelinkomster år 1937 till belopp som framgå av nedanstående tabell:

59 B e l o p p kronor

Andelar i böter och beslagtaget gods

Indrivningsprovision

A n t a l

s t a d s f i s k a l e r

Summa sportler

— 100 101— 250

251— 500 501—1000

1 0 0 1 - 2 000

2 001—3 000 3 001—4 000 4 001—5 000 5 001—6 000 6 001—7000 Summa

—

—

—

—

106 Anm. I denna tabell saknas uppgift från: betr. bötesandelar m. m. 4 stadsfiskaler, betr. in irivningsprovision 4 stadsfiskaler samt betr. summa sportler 3 s tadsfiskaler. Däremot hava i tabellen medtagits uppgifter betr;iffande dels en stadsfiskal som av staden enligt överenskomme se uppbär 3 000 kronor årligen mot det att han till staden inlevererar alla bötesandelar m. m. dels fyra stadsfiskaler vilka uppbär;i ersättning för mistade bötesandelar (av stadsfiskalerna uppburna aelopp i tabellen räknade som sportler).

Stadsfiskalernas sammanlagda inkomst av lön och sportler skulle enligt samma uppgifter uppgå till följande belopp. Sammanlagd inkomst av lön och sportler kronor

Antal stadsfiskaler

— 1 000

1 001— 2 000

2 001— 3 000 ,

3 001— 4 000

4 001— 5 000 ,

5 001— 6 000

6 001— 7 000 ,

7 001— 8 000

8 001— 9 000 ,

9 001—10 000

10 001—12 000, 12 001—14 000 , 14 001-16 000 16 001—18 000 . Summa Anm.

Uppgift saknas betr. 2 tjänster.

3 114

60 Såsom ovan framhållits utvisar denna tabell icke för alla fall den behållna inkomsten för stadsfiskalerna, enär vissa av dem torde haft att vidkännas utgifter för tjänstebiträde, lokal m. m. Av de stadsfiskaler vilkas inkomster enligt tabellen icke överstego 3 000 kronor voro samtliga utom två ordinarie eller tillförordnade landsfiskaler. De sakkunniga hava även verkställt en undersökning i vilken utsträckning stadsfiskalerna erhållit förordnanden såsom ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd, rättens ombudsman, förvaltare eller interimsförvaltare i konkurs eller god man jämlikt 185 § konkurslagen eller boutredningsman jämlikt lagen om boutredning och arvskifte. Undersökningen, som avsåg förhållandena år 1937, gav följande resultat. I 47 städer hade stadsfiskalen icke haft något förordnande av angivet slag (uppgift saknas beträffande 2 stadsfiskaler). Förordnande såsom ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd innehades av 25 stadsfiskaler. Av dessa voro dock 7 landsfiskaler eller t. f. landsfiskaler. Vidare hade 35 stadsfiskaler erhållit förordnanden såsom rättens ombudsman i konkurs — samtliga utom 3 (11, 11 resp. 14 konkurser) dock icke i mer än högst 6 konkurser — 23 såsom förvaltare eller interimsförvaltare i konkurs — största antalet förordnanden 7 (en stadsfiskal) och 6 (en stadsfiskal) — samt 8 såsom god man i fattigkonkurs. Av dem som erhållit dylikt godmansförordnande hade samtliga med undantag av 2 även erhållit förordnande såsom rättens ombudsman eller förvaltare. Antalet av dem som erhållit förordnande såsom boutredningsman utgjorde 16, av vilka dock endast en erhållit flera än 2 förordnanden (9). I fråga om stadsfiskals rätt att vid sidan om tjänsten bedriva privat verksamhet må nämnas, att i ett mindre antal städer i samband med lönereglering för stadsfiskalstjänsten införts bestämmelser om inskränkning i denna rätt av i huvudsak samma innehåll som de i 37 § landsfogdeinstruktionen meddelade. Liksom i fråga om löneförmånerna råder även stor oenhetlighet i fråga om stadsfiskals skyldighet att vid viss ålder avgå från tjänsten, hans rätt till egen- och familjepension m. m. I vissa städer finnes sålunda för nuvarande tjänsteinnehavaren icke någon viss pensionsålder bestämd.

61 Kap. III. Tidigare reformförslag. A.

Tiden före 1935 års d i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g .

Den nuvarande landsfiskalsorganisationen — ehuru icke mera än ungefär tjugu år gammal — har redan varit föremål för åtskilliga reformförslag. Några av dessa förslag hava även berört stadsfiskalsorganisationen. De reformförslag som framförts i fråga om stadsfiskalstjänsterna hava emellertid — med undantag för processkommissionens förslag till en helt ny åklagarorganisation — varit av mindre genomgripande art. Redan då landsfiskalsorganisationen beslöts framhölls, att den lämnade rum för erinringar såsom varande för vidlyftig och ojämn. Sålunda anförde 1 9 1 7 å r s r i k s d a g i skrivelse (nr 216) beträffande planen till indelning av riket i landsfiskalsdistrikt att inom riksdagen väckts flera motioner, innebärande yrkanden om dels ytterligare inskränkning av distriktens antal, dels jämkning av vissa distrikt och dels oförändrat bibehållande av vissa dåvarande distrikt, som enligt planen skulle sammanslås med andra distrikt. Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt under frågans behandling inom riksdagen förekommit, hade riksdagen ansett sig icke kunna för det dåvarande vidtaga någon ändring av den framlagda indelningsplanen, vilken nära anslöte sig till Kungl. Maj :ts befallningshavandes efter vederbörandes hörande avgivna förslag. Landsfiskalernas (länsmännens) enligt den av riksdagen beslutade organisationen i viss mån förändrade tjänsteställning syntes därjämte för det dåvarande böra bjuda till en viss försiktighet med avseende å ytterligare reduktion av antalet tjänster. Emellertid syntes det ingalunda uteslutet, att det, sedan någon erfarenhet vunnits, huru den nya organisationen fungerade, skulle befinnas vara möjligt att än ytterligare inskränka nämnda antal. Riksdagen hade nämligen icke kunnat undgå finna, att ifrågavarande distriktsindelning, sådan den då framlagts, fortfarande företedde ojämnheter, som genom mindre distrikts sammanslagning med eller uppdelning på angränsande distrikt måhända skulle kunna avhjälpas. Då riksdagen därjämte ansåge, att en minskning av antalet länsmanstjänster vore av statsfinansiella skäl önsklig, hade riksdagen funnit sig böra anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vad mån en sådan minskning utan olägenhet kunde efter hand genomföras, samt att, därest utredningen därtill föranledde, inkomma till riksdagen med förslag i ämnet. Med anledning av denna anhållan anbefalldes genom cikulärskrivelse den 7 juli 1921 samtliga länsstyrelser att var för sitt län inkomma med utredning

och förslag i ämnet. Flertalet länsstyrelser fann sig emellertid på angivna skäl icke kunna förorda någon reducering av antalet landsfiskalsdistrikt. I statsverkspropositionen till 1922 års riksdag (femte huvudtiteln p. 127) föreslogs, bland annat, viss ändring av den då gällande indelningen av riket i landsfiskalsdistrikt. Förslaget, som blev av riksdagen bifallet, innebar emellertid icke någon förändring i fråga om det vid 1917 års omorganisation beslutade antalet landsfiskalstjänster. Ej heller de förslag till ändrad distriktsindelning som sedermera framkommit och även till vissa delar genomförts hava lett till någon ändring av landsfiskalstjänsternas antal. Frågan om en reform av såväl landsfiskals- som stadsfiskalsorganisationen upptogs av landshövdingen S. L i n n é r i en i november 1922 avgiven utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket (statens offentliga utredningar 1922: 49). De av Linnér föreslagna förändringarna inneburo i korthet följande. Varje län skulle i avseende å polis- och åklagarväsende bilda en enhet med landsfogden som chef under länsstyrelsen. Den närmaste ledningen av polispersonalen i länet skulle tillkomma landsfiskaler på landet, inberäknat vissa städer samt köpingar och municipalsamhällen, samt stadsfiskaler och polismästare i övriga städer. Landsfiskalernas åklagar- och polisverksamhet skulle stärkas genom att redovisningen för restindrivningen förenklades och landsfiskalerna befriades från handräckning för kommunalutskylder. I detta sammanhang diskuterades tanken att dela upp landsfiskalstjänsten i två befattningar, så att vid sidan av landsfiskalerna såsom åklagar- och polistjänstemän anställdes särskilda befattningshavare för att handhava utmätning och restindrivning m. m. Det anfördes att en dylik uppdelning skulle medföra väsentliga fördelar i olika hänseenden. Även vissa nackdelar vore emellertid att vänta därav. Sålunda komme på grund av den låga brottsfrekvensen alltför ringa arbetsbörda att erbjudas åklagaren-polischefen, därest icke dennes distrikt gåves en ganska betydande omfattning. Vid en ökning av distriktets storlek förlorades en ur åklagar- och polissynpunkt viktig fördel med den bestående organisationen, nämligen landsfiskalernas lokal- och personkännedom. Då vidare uppdelningen sannolikt bäst skulle kunna genomföras i samband med en reform av taxerings- och uppbördsväsendet, läte det sig för det dåvarande icke göra att verkställa en väsentlig omorganisation av landsfiskalsinstitutionen. Linnér övervägde även möjligheten att utan en dylik uppdelning av landsfiskalernas göromål genomföra en reducering av landsfiskalsdistriktens antal. Vid en beräkning av landsfiskalsdistriktens relativa arbetsbörda fann utredningsmannen olikheten mellan distrikten vara så stor att den enligt hans mening icke kunde anses motiverad av själva arbetet, helst som åtskilliga distrikt som företedde en mycket ringa arbetsbörda ingalunda vore stora till arealen. Utredningsmannen fann det dock icke uteslutet, att en indragning av ifrågavarande landsfiskalsdistrikt vid närmare undersökning kunde visa sig medföra alltför stora olägenheter för ortsbefolkningen, och gick därför icke närmare in på frågan om en distriktsreglering.

63 I åtalshänseende intog Linnérs förslag den ståndpunkten, att landsfogdarna skulle utföra åtal för brott vara kunde följa högre straff än fängelse i sex månader; med övriga brottmål skulle lands- och stadsfiskalerna taga befattning. Det förutsattes emellertid att stadsfiskalerna i de större städerna skulle i viss utsträckning utföra åtal även för grövre brott. Köpingsåklagarnas åtalsrätt skulle upphöra och stadsfiskalsbefattningarna i de minsta städerna indragas. De återstående stadsfiskalerna skulle vinna statsanställning. I fråga om befattningshavarnas personliga kompetens föreslogs, att stadsfiskalerna i de större städerna skulle vara rättsbildade. Övriga stadsfiskaler liksom landsfiskalerna skulle hava väsentligen samma kompetens som nu fordras för landsfiskalsbefattning. 1 9 2 4 å r s l a n d s s t a t s l ö n e s a k k u n n i g a föreslogo en avsevärd minskning i antalet landsfiskalsdistrikt. I en framställning till chefen för socialdepartementet den 12 april 1924 ifrågasatte de sakkunniga en indragning av icke mindre än 116 distrikt; antalet distrikt skulle bliva 375. I sitt definitiva förslag, framlagt den 20 november 1924 (statens offentliga utredningar 1925:23), föreslogo de sakkunniga en minskning med 83 distrikt eller sålunda till 408. Denna minskning skulle enligt de sakkunniga möjliggöras genom en rad ändringar beträffande landsfiskalernas arbete och beträffande biträdeshjälpen. I förstnämnda hänseende föreslogo de sakkunniga, att landsfiskalerna skulle i huvudsak befrias från bestyret med mantalsskrivningen såtillvida som förordnandet av landsfiskaler till mantalsskrivningsförrättare borde så mycket som möjligt inskränkas, att bestämmelse skulle meddelas därom, att landsfiskal icke finge förordnas till ordförande i taxeringsnämnd såvida han icke förut haft sådant förordnande och länsstyrelsen funne det vara av behovet påkallat att ånyo förordna honom, att landsfiskalen skulle till överexekutor insända utdrag ur dagboken i utsökningsmål blott var tredje månad (i stället för efter varannan månads förlopp), att handräckningsproceduren skulle förenklas såtillvida som landsfiskalens skyldighet att, sedan indrivningsförsök inom distriktet misslyckats, hos annan utmätningsman begära handräckning för uttagande av kommunalutskylder och andra medel som avsåges i § 1 b) restindrivningsförordningen skulle upphöra, samt att skyldigheten att på titlar fördela influtna kronoutskylder skulle upphöra. De sakkunniga förmenade, att genom dessa åtgärder skulle det vara möjligt att väsentligt nedbringa landsfiskalernas arbetsbörda. Därjämte föreslogo de sakkunniga anställande i vissa distrikt av statsavlönade landsfiskalsbiträden, beviljande i större distrikt av penningbidrag till anskaffande av tjänstelokal och slutligen tillhandahållande åt vissa landsfiskaler av räntefria lån för anskaffande av motorfordon och motorbåtar. I processkommissionens betänkande den 15 december 1926 med förslag till rättegångsväsendets ombildning (statens offentliga utredningar 1926: 31—33) framlades ett förslag till åklagarväsendets ordnande åsyftande dels en större enhetlighet i organisationens yttre struktur, dels en inre

64 förstärkning av åklagarväsendet. Förslaget utformades närmare i ett av särskilda sakkunniga (de s. k. e k o n o m i s a k k u n n i g a) den 29 augusti 1928 avgivet betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen (statens offentliga utredningar 1928: 20). Enligt detta förslag skulle åklägarorganisationen bliva helt omgestaltad. Varje domstolsinstans skulle motsvaras av en särskild kategori åklagare. Vid underrätterna skulle emellertid talan utföras av åklagare av två olika slag, nämligen i svårare brottmål av åklagare med högre kvalifikationer (statsåklagare) samt i övriga tjänstemål av åklagare av samma typ som de nuvarande lands- och stadsfiskalerna (underåklagare). Statsåklagarna skulle uteslutande vara åklagare och skulle hava fullständig juridisk utbildning. Underåklagarna skulle däremot tillika vara polistjänstemän och ansågos jämväl kunna tagas i anspråk för andra uppgifter i den mån så kunde ske utan att åklagarverksamheten bleve eftersatt; de skulle icke vara rättsbildade. Gränsen mellan statsåklagarnas och underåklagarnas verksamhetsområden hade processkommissionen bestämt i nära anslutning till vad Linnér i sådant hänseende föreslagit i sin förenämnda utredning. Ett för landsfiskalsorganisationen betydelsefullt spörsmål, nämligen frågan om skatterestantierna och den därav betingade restindrivningen, berördes i det av 1 9 2 4 å r s u p p b ö r d s s a k k u n n i g a den 30 juni 1929 framlagda förslaget till en rationell skatteuppbörd (statens offentliga utredningar 1929:17). De sakkunniga yttrade såvitt nu är i fråga bland annat följande: En omläggning av uppbördsförfarandet enligt de sakkunnigas förslag torde kunna förutsättas medföra en avsevärd begränsning av skatterestantierna. Den föreslagna reformens gynnsamma inverkan på resultatet av skatteuppbörden kommer, enligt de sakkunnigas uppfattning, att medföra betydande lättnader i fråga om landsfiskalernas och övriga utmätningsmäns samt fjärdingsmannens och exekutionsbetjanternas arbetsbörda. En stor del av dessa befattningshavares tjänstgöringstid torde for närvarande åtgå för bestyr med indrivning och redovisning av skatterestantier. Minskas efter skatteuppbördsreformens genomförande antalet restförda belopp mera avsevärt, är det uppenbart, att detta förhållande kommer att kraftigt minska behovet av arbetskraft för denna indrivning. Särskilt torde detta bliva fallet i stora industrisamhällen eller inom andra distrikt med ett stort antal löntagare. Det är emellertid förenat med stora svårigheter att redan nu beräkna omfattningen av arbetsbördans minskning och att på sådana beräkningar grunda förslag till omreglering av landsfiskalsdistrikt eller till minskning av den underordnade exekutionspersonalen. Vad angår landsfiskalerna är att beakta att under senare tid inom åtskilliga distrikt anställts extra landsfiskaler, vilkas avlöning utgår av anslaget till polisväsendet å landsbygden. Minskas den ordinarie landsfiskalens göromål med indrivning av utskylder, kommer han att erhålla ökad tid för övriga tjänstegöromal, särskilt polisärenden. Det ligger sålunda nära till hands att antaga, att den personalminskning, som skulle bliva en följd av den minskade omfattningen av indrivningsarbetet, i första hand bör gå ut över de extra landsfiskalerna. I åtskilliga distrikt torde emellertid, även därest den extra personalen minskas, den ordinarie landsfiskalens göromål komma att nedgå så mycket, att genom omregleringen av landsfiskalsdistrikten antalet sådana distrikt kan nedbringas. Uppbördssakkunniga ansågo sig emellertid icke böra vidare än som skett ingå på frågan om uppbördsreformens återverkningar på landsfiskalerna.

65 Till stöd för detta ståndpunktsstagande åberopade de sakkunniga dels att frågan om en omreglering av landsfiskalsdistrikten redan varit föremål för övervägande av landsstatslönesakkunniga, dels att det i samband med frågan om en processreform igångsatts undersökning rörande möjligheterna att uppdela landsfiskalernas tjänsteåligganden mellan tvenne grupper befattningshavare. Den av uppbördssakkunniga åsyftade undersökningen hade anförtrotts åt presidenten K. Schlyter samt landsfiskalen E. Ohlin, vilka den 6 december 1930 avlämnade en f ö r b e r e d a n d e u t r e d n i n g a n g å e n d e o m o r g a n i s a t i o n a v l a n d s f i s k a l s b e f a t t n i n g a r n a m. m. (statens offentliga utredningar 1930: 31). Det av dessa sakkunniga framlagda förslaget innebar i huvudsak följande: De nuvarande landsfiskalsgöromålen skulle uppdelas mellan två grupper befattningshavare, benämnda landsfiskaler och häradsfogdar. Landsfiskalerna skulle övertaga de till åklagar- och polisverksamheten hörande göromålen under det att häradsfogdarna skulle taga befattning med utsökningsväsendet, däri inbegripet även indrivning och redovisning av skatter och böter. I fråga om återstående bestyr, huvudsakligen av kameral natur, gjorde de sakkunniga den uppdelning mellan de föreslagna befattningshavarna, vilken av praktiska hänsyn syntes dem mest ändamålsenlig. Utredningsmännen föreslogo icke några särskilda lättnader i befattningshavarnas arbete och togo icke heller vid utformandet av den nya organisationen hänsyn vare sig till vad i sådant hänseende föreslagits av landsstatslönesakkunniga eller till de lättnader som enligt uppbördssakkunnigas uttalande skulle följa av ett genomförande av deras förslag. De sakkunniga funno det tydligt att genomförandet av dessa eller andra reformförslag kunde innebära ändrade förutsättningar för bedömande av arbetsbördan, i dessa fall för häradsfogdarna. Fluktuationerna antogos emellertid ej behöva bliva större än att de kunde tillbörligen beaktas vid bestämmande av antalet biträden å fogdekontoren. Utredningsmännen förutsatte nämligen alt i samband med frågan om landsfiskalernas lönereglering biträdesfrågan funne sin lösning. Vid en uppdelning i landsfiskals- och häradsfogdedistrikt borde man således kunna utgå ifrån att statsavlönade biträden anställdes åtminstone i de större distrikten. Enligt utredningsmännens mening måste större distrikt med biträden i princip anses vara att föredraga framför mindre distrikt utan biträden. Genom möjligheten att variera antalet biträden vunnes stor elasticitet vid distriktsindelningen, vid vilken geografiska och andra lokala förhållanden i hög grad kunde vinna beaktande. Landsfiskalsdistrikt skulle i regel omfatta en domsaga. Häradsfogdedistrikt borde omfatta ett betydligt mindre område; sammanlagda antalet häradsfogdedistrikt beräknades skola utgöra omkring 300. 1 fråga om de nordligaste delarna av riket ansåges vissa jämkningar i de föreslagna principerna vara erforderliga. Sålunda skulle i domsagor med särskilt gles befolkning bibehållas flera landsfiskalsdistrikt, exempelvis sammanfallande med tingslag, samt landsfiskalen i sådant distrikt förordnas att jämväl vara häradsfogde i visst häradsfogdedistrikt, vare sig detta sammanfölle med landsfiskalsdistriktet eller ej. Beträffande stadsfiskalerna i fögderistäderna föreslogs, att landsfiskalerna skulle i princip övertaga deras åtalsrätt. I samband med en dylik överflyttning av åtalsbefogenheten skulle stadsfiskalstjänsterna i dessa städer ombildas till poliskommissariebefattningar. Jämväl köpingsåklagarnas åtalsrätt skulle övergå till landsfiskalerna samt förstnämnda befattningshavare bibehållas såsom landsfiskalen underordnade poliskommissarier. I magistrats5—384482

städerna skulle som regel åklagarväsende och domstolsväsende följas åt; frågan om landsfiskals övertagande av åklagargöromålen i de mindre magistratsstäderna skulle sålunda upptagas först i samband med frågan om dessa städers förenande med landsbygd i judiciellt avseende. Såsom kompetenskrav för landsfiskalstjänst skulle enligt de sakkunnigas förslag uppställas juris kandidatexamen, genomgående av en kriminalteknisk kurs samt viss tids praktisk tjänstgöring såsom vikarie för landsfiskal eller såsom rättsbildat biträde å landsfiskalskontor, därav någon tid finge utbytas mot tjänstgöring å domarkansli. För häradsfogdekompetens skulle fordras studentexamen, en juridisk kurs eller lägre juridisk examen samt någon tids tjänstgöring å häradsfogdekontor och i länsstyrelse. Vissa organisatoriska spörsmål rörande landsfiskalstjänsterna upptogos till behandling i det den 11 juli 1931 av 1 9 2 8 å r s l ö n e k o m m i t t é avlämnade betänkandet med förslag till lönereglering för landsfogdar, lappfogdar och landsfiskaler m. m. (statens offentliga utredningar 1931: 18). Kommittén föreslog en indragning av sammanlagt 68 landsfiskalsdistrikt, varigenom distriktens antal skulle minskas till 421. Denna minskning skulle möjliggöras dels genom vissa lättnader i landsfiskalernas arbetsbörda, i huvudsak i enlighet med landsstatslönesakkunnigas förslag, dels genom anställande av extra ordinarie landsfiskaler och kontorsbiträden såsom tjänstebiträden åt landsfiskalerna samt beviljande av biträdesanslag i vissa fall.

B.

1935 års distriktsåklagarutredning.

Det förslag som 1 9 3 5 å r s d i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g framlade i sin den 24 oktober 1935 avgivna promemoria angående omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna (statens offentliga utredningar 1935:57) innebar, såvitt angår landsfiskalerna, att dessas nuvarande arbetsuppgifter skulle uppdelas på två befattningshavare, landsfiskal och häradsfogde. I fråga om bristerna i den nuvarande landsfiskalsorganisationen anfördes i promemorian bland annat: I samtliga tidigare reformförslag har mer eller mindre utpräglat tagits sikte på en avgjord svaghet i landsfiskalsinstitutionen, nämligen anhopningen hos en och samma befattningshavare av alltför skiftande göromål, vilka sammanlagda understundom representera en alltför betungande arbetsbörda. I landsfiskalens hand äro för närvarande sammanförda arbetsuppgifter från områden vilka äro helt artskilda t. ex. åklagargöromål och skatteindrivning — och vilkas behöriga fullgörande ofta förutsätta helt olika kvalifikationer. Genom denna sammankoppling av sinsemellan olikartade arbetsuppgifter splittras naturligen landsfiskalens tid och intresse till skada för de skilda arbetsgrenarna. Vidare är det i regel icke möjligt att till en på detta sätt organiserad tjänst få innehavare med kunskaper och fallenhet för samtliga de med tjänsten förenade sysslorna, Delta medför självfallet en icke önskvärd ojämnhet i dessa sysslors skötande. Den ram för landsfiskalernas verksamhet som skapades vid organisationens tillkomst har sedermera kommit att sprängas. Sålunda hava genom lagstiftning eller

67 i administrativ ordning under årens lopp nya eller utvidgade arbetsuppgifter tilllagts landsfiskalerna. Detta är en naturlig följd av landsfiskalernas ställning som den egentliga administrativa myndigheten ute i bygderna. Men självfallet hava dessa tid efter annan återkommande utvidgningar av göromålen bidragit till att ännu mera försvåra tjänstens behöriga skötande. Den omfattande medelsförvaltningen och indrivningsverksamheten i förening med övriga administrativa och kamerala göromål hava medverkat till att landsfiskalernas kontorsarbete å de flesta håll erhållit en omfattning som knappast torde hava varit beräknad år 1917. Samtidigt hava till följd av motortrafikens utveckling och den ökade rörligheten i samhället större krav ställts på landsfiskalernas verksamhet utom tjänsterummet. Det ligger i sakens natur att under dylika förhållanden arbetet endast med svårighet låter organisera sig. Vid en nödtvungen avvägning mellan de olika arbetsuppgifterna blir det icke sällan polis- och åklagargöromålen som bliva lidande. Sålunda tvingas landsfiskalerna numera i större utsträckning än tidigare att för verkställandet av polisutredningar anlita underlydande polismän och fjärdingsman, vilka i många fall icke besitta nödig förmåga och utbildning för dylikt arbete. Visserligen hava åtskilliga landsfiskaler till sitt förfogande statsavlönade biträden, men denna biträdeshjälp är på de flesta håll otillräcklig och fördelas icke efter enhetliga, för hela riket gällande principer. Den biträdeshjälp — huvudsakligen i kontorsarbetet — som landsfiskalerna därutöver äro i behov av få de bekosta med egna medel. B e t r ä f f a n d e s t a d s f i s k a l s o r g a n i s a t i o n e n a n f ö r d e s s å s o m de h u v u d s a k l i g a b r i s t e r n a b l a n d a n n a t o e n h e t l i g h e t e n i d e n s a m m a s a m t d e n i de m i n d r e städ e r n a f ö r e k o m m a n d e föreningen av stadsfiskalstjänsten med befattningarna s å s o m stadsfogde, k r o n o k a s s ö r o c h dylikt. Det f r a m h ö l l s , att det b e t r ä f f a n d e l a n d s f i s k a l e r n a p å t a l a d e s y s s l a n d e t m e d o l i k a r t a d e a r b e t s u p p g i f t e r i viss m å n ginge igen h ä r s a m t a t t e n stadsfiskal s o m s a m t i d i g t vore b u n d e n a v k a m e r a l a eller e x e k u t i v a a r b e t s u p p g i f t e r , vilka k a n s k e dagligen viss tid toge h o n o m i a n s p r å k , n a t u r l i g e n icke k u n d e m e d s a m m a initiativ o c h i n t r e s s e fullgöra s i n a å k l a g a r - och p o l i s g ö r o m å l s o m e n stadsfiskal vilken k u n d e helt ä g n a sig åt dessa g ö r o m å l . I p r o m e m o r i a n a n f ö r d e s b e t r ä f f a n d e f r å g a n o m en uppdelning av landsfiskalernas nuvarande arbetsuppgifter på två befattningshavare vidare: Att landsfiskalernas arbetsuppgifter ställa väsentligt olika krav på sina utövare har redan tidigare omnämnts. Indrivningsgöromålen vilka huvudsakligen bestå i bokförings- och annat kontorsarbete kräva god insikt i åtskilliga kamerala författningar samt sinne för sifferarbete. Åklagargöromålen fordra av sin handhavare en viss juridisk utbildning samt ett gott juridiskt omdöme för att rätt kunna skötas. Polisgöromålen kräva att landsfiskalen besitter god fysik och att han icke på grund av kroppsfel eller av annan orsak är olämplig som polisbefäl. Därjämte fordras av polischefen nödig utbildning i polisverksamhetens olika grenar samt förmåga att med takt och fasthet uppträda självständigt i de ofta svåra situationer däri han på grund av denna verksamhet kan komma. Givet är att man under nuvarande förhållanden icke kan av landsfiskalerna kräva en fullgod utbildning för alla arbetsuppgifterna, liksom att här berörda personliga egenskaper icke alltid kunna påräknas hos varje individ. Vid en uppdelning av göromålen på olika befattningshavare finnas däremot helt andra möjligheter att i fråga om utbildning och personliga egenskaper uppställa de krav som följa av de särskilda arbetsuppgifterna. Genom att helt sysselsättas med en huvuduppgift vinner befattningshavaren på grund av den större övningen bättre förfarenhet i sina göromål. De nackdelar som nu äro förknippade med den ofta

68 ensidiga inriktningen på en viss av flera verksamhetsgrenar undgås vid en uppdelning, enär vederbörande då blir i tillfälle att välja den befattning, för vilken han h a r det största intresset och för vilken han är mest lämpad. Därest i princip en uppdelning av landsfiskalstjänsten med hänsyn till göromålens art anses önskvärd, uppstår därefter spörsmålet huru långt en dylik differentiering i praktiken bör sträcka sig. Det är möjligt att det i framtiden i samband med rättegångsreformens genomförande kan bliva önskvärt med en sådan uppdelning, att åklagaren kommer att enbart syssla med åtalsuppgifter såsom fallet är i vissa städer. För närvarande synes emellertid en dylik organisation icke kunna ifrågasättas. Med hänsyn till den relativt låga brottsfrekvensen torde nämligen dessa befattningshavare få antingen alldeles för stora distrikt eller — om distrikten göras mindre — för ringa arbetsbörda. Det kan ej heller av praktiska skäl ifrågakomma, att åklagarna på landsbygden skiljas från den art av polisverksamhet som står i närmaste samband med åklagargöromålen, nämligen kriminalpolisverksamheten. Något annorlunda ställer det sig måhända beträffande frågan huruvida åklagarna jämväl böra vara ordningspolischefer. Ordningspolisgöromålen äro av tämligen skiftande art och ligga delvis på sidan om de göromål som följa av åklagaroch kriminalpolischefskapet. Av åtskilliga skäl är det emellertid ej möjligt att nu uppdela polischefskapet. Det må erinras om att det för närvarande på landsbygden liksom i de flesta städer saknas en fast lokal kriminalpolispersonal samt att det varken skulle vara av kostnadshänsyn möjligt eller ur tjänstgöringssynpunkt lämpligt att genomföra en fullständig differentiering av den underlydande polispersonalen i kriminal- och ordningspolis. Det kan sålunda för närvarande ej ifrågakomma att göra någon annan uppdelning av landsfiskalsgöromålen än att på en befattningshavare läggas åklagar- och polischefsgöromålen medan åt en annan uppdrages som huvudsyssla arbetet med indrivning av restantier och böter. Att tillsätta en särskild befattningshavare för utmätningsmannagöromålen i inskränkt bemärkelse kan på grund av dessa göromåls ringa omfattning icke ifrågakomma. Vid en uppdelning av landsfiskalernas nuvarande arbetsuppgifter enligt här angivna princip måste med nödvändighet vardera befattningshavarens distrikt bliva större än de nuvarande landsfiskalsdistrikten. Härav följa såväl fördelar som nackdelar. I förstnämnda hänseende må framhållas, att med större distrikt i regel följer större möjlighet att planlägga arbetet och att med anlitande av tekniska hjälpmedel rationalisera detsamma. I ett annat hänseende torde de stora distrikten emellertid vara till nackdel. Landsfiskalerna hava som regel en mycket god orts- och personkännedom inom sina distrikt beroende på bland annat distriktens begränsade omfattning och göromålens skiftande beskaffenhet. Även landsfiskalernas privatverksamhet varom i det föregående talats spelar därvid naturligtvis en viss roll. I och med att distrikten göras större och göromålen bliva mera specialiserade, torde i regel möjligheten att erhålla en mera ingående orts- och personkännedom minskas. För vissa verksamhetsgrenar torde detta dock ej vara av alltför stor betydelse. Vad därefter de särskilda arbetsuppgifterna angår må följande framhållas. Med hänsyn till åklagargöromålen torde ingen invändning vara att göra mot en utökning av distriktens storlek. Ifrågavarande göromål äro icke mera lokalt betonade än att storleken av åklagardistrikten kan bestämmas så gott som enbart ur synpunkten av att åklagarens arbetsbörda lämpligt avväges. För delgivningar och liknande arbete äger åklagaren påkalla biträde av underlydande befattningshavare eller andra tjänstemän och myndigheter. I sista hand böra emellertid jurisdiktionsområdenas gränser bliva bestämmande för åklagardistriktens, enär åtskilliga skäl tala för att en och samma lägre åklagare i princip ej utför tjänstetalan vid mer än en domstol. För polisgöromålen och speciellt kriminalpolisverksamheten är distriktens stor-

69 lek av större betydelse. Dessa göromåls skiftande art kräver att polischefen står i nära kontakt med distriktets olika delar och har möjlighet att övervaka desamma. Med den nuvarande ordningen hava landsfiskalerna i detta hänseende naturligen god nytta av den förut berörda orts- och personkännedomen och deras arbete underlättas väsentligt av att avstånden inom distrikten äro relativt korta. Då man jämväl för framtiden — åtminstone såvitt angår större delen av landet —- har att räkna med ett stort antal primära polisdistrikt med däri anställda lägre polismän (fjärdingsman) med viss utbildning, komma huvudsakligen de mera kvalificerade polisgöromålen att falla på polischefens lott. Dessa hava å andra sidan under de senare åren visat tendens att avsevärt ökas. I detta sammanhang må särskilt erinras om de med den tilltagande motortrafiken allt talrikare trafikolyckorna, vilkas utredande kräver medverkan av en kvalificerad och erfaren förhörsledare. Det är här liksom vid all kriminalpolisverksamhet av stor vikt att undersökningen på brottsplatsen igångsattes så snabbt som möjligt. Även den yttre ordningspolistjänsten kräver ofta polischefens närvaro på olika orter ute i distriktet. Ju större distriktet göres, desto svårare blir det för polischefen att effektivt bedriva sin verksamhet i distriktets skilda delar, desto längre tid måste åtgå för resor och desto oftare inträffar den situationen, vilken aldrig är möjlig att helt undvika, nämligen att polischefens närvaro på en gång påkallas på skilda orter inom distriktet. Å andra sidan måste starkt framhållas att med den revolutionerande utveckling kommunikationsmedlen de senaste årtiondena undergått, avstånden numera ej spela på långt håll när samma roll som förut. Under det tidigare utredningsarbetet å ifrågavarande område har framhållits, att landsfiskalerna genom sin nära beröring med befolkningen och enligt tradition från länsmansinstitutionens dagar för en stor del av landsbygdens befolkning framstå såsom de närmaste representanterna för ordning och säkerhet. Detta är en tillgång som man självfallet måste söka bibehålla vid en omorganisation efter här ifrågasatta princip. Ur synpunkten av den laglydiga allmänhetens intresse att hava en känsla av trygghet i samhället är det sålunda av vikt att kvalificerad polismyndighet finnes tillgänglig på nära håll. Av det anförda framgår, att vid en uppdelning av landsfiskalsgöromålen försiktighet måste iakttagas vid bestämmandet av polischefsdistriktens storlek. Endast i en begränsad omfattning torde det vara möjligt att vid en ökning av dessa distrikts storlek vinna någon besparing i arbete genom rationalisering. Härutinnan torde möjligheterna vara betydligt större beträffande t. ex. indrivningsverksamheten. Därtill kommer att vid en uppdelning av landsfiskalsgöromålen polisgöromålen, vilka för närvarande understundom få stå tillbaka för andra uppgifter, torde komma att visa en tendens till ökning. Av den av utredningsmännen verkställda undersökningen framgår, att åklagar- och polisgöromålen för närvarande synas utgöra ungefär 30 procent av landsfiskalernas totala arbetsbörda. Att lägga denna beräkning till grund för avgörandet av den fråga som här är föremål för bedömande låter sig av lätt förklarliga skäl icke göra. Vid kollision mellan olika göromål torde nämligen landsfiskalerna, såsom förhållandena nu ligga till, i första hand inrikta sig på att fullgöra det arbete som för de överordnade myndigheterna är lättast att kontrollera, nämligen utmätningsmannabestyret och restindrivningen. Eftersattes något härutinnan har den försumlige att vänta tillrättavisning eller strängare bestraffning. Det är däremot ej lika lätt för de högre administrativa myndigheterna att kontrollera huruvida en landsfiskal t. ex. vid förundersökning angående brott gör förundersökningen så fullständig som möjligt vore. Särskilt i de distrikt där biträden saknas torde det vara vanligt, att polisverksamheten ligger mer eller mindre nere under de dagar då landsfiskalerna äro sysselsatta med upprättande av månadsräkning med bilagor eller redovisning av kommunalutskylder. Annan ordning är för övrigt knappast möjlig i dylika distrikt. Vid övervägande av huruvida de egentliga utmätningsmannagöromålen böra läg-

70 gas på åklagaren-polischefen eller på den befattningshavare, vilken som huvudsaklig sysselsättning erhåller indrivningsverksamheten, kunna olika synpunkter göra sig gällande. För det första alternativet talar att det för dessa utmätningsmannagöromål fordras en annan utbildning än den som är nödvändig för indrivningsverksamhetens handhavande. Utmätningsmannen måste framför allt besitta kunskaper i exekutivrätt. Då det under alla omständigheter av åklagaren-polischefen måste fordras tämligen omfattande juridisk utbildning, låge det måhända nära till hands att göra honom jämväl till utmätningsman. Detta skäl torde likväl ej få tillmätas alltför stor betydelse. Starkare skäl tala för alternativet att lägga utmätningsmannagöromålen till den befattningshavare som handhar indrivningsverksamheten. Det är nämligen av synnerlig vikt att åklagaren-polischefen befrias från medelsförvaltning och sådant arbete som medför omfattande redovisningsbestyr. Som utmätningsman komme han att uppbära kontanta belopp, vilka han hade att inom viss bestämd tid redovisa till vederbörande sökande. Därtill kommer att utmätningsmannen jämväl har att meddela införsel som omförmäles i 1 och 20 §§ lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta. Då ett dylikt införselärende kan vara löpande i åtskilliga år och det därunder orsakar utmätningsmannen ett ständigt återkommande arbete med att lyfta och redovisa innehållna belopp, lämpar sig tydligen bestyret därmed mindre väl för en förening med åklagar- och polisgöromålen. Möjligen går en uppdelning av landsfiskalernas arbetsuppgifter på två befattningshavare icke att genomföra över hela landet. Med hänsyn till den glesa befolkningen och de stora avstånden i rikets norligaste delar kan därstädes ett bibehållande av den nuvarande ordningen vara lämpligt. En jämkning kan sålunda bliva nödvändig beträffande vissa lappmarksområden. Emellertid får denna omständighet ej tagas till intäkt för att det under dylika omständigheter vore olämpligt att genomföra en uppdelning vilken, såsom ovan påvisats, måste,anses i och för sig fördelaktig. Anser man pricipen om uppdelning riktig, bör den följas så långt sig göra låter. Den i promemorian föreslagna uppdelningen av landsfiskalernas göromål skulle ske så att landsfiskalerna bibehölles såsom åklagare samt lokala ordnings- och kriminalpolischefer, under det att utsökningsgöromålen, däri inbegripet även indrivning och redovisning av skatter och böter, överflyttades på nya befattningshavare, benämnda häradsfogdar. Av landsfiskalernas nuvarande allmänt administrativa uppgifter skulle vidare följande uppgifter tillkomma häradsfogden: a) bevakande av kronans rätt med avseende å boställen och staten tillhörig fast egendom ävensom förrättande av auktion, salu- eller arrendevärdering, ekonomisk besiktning eller syn å sådan egendom; b) bevakande såsom kronans ombudsman av det allmännas rätt vid konkurser, årsstämningar, återgäldande till statsverket av utgifter för fri rättegång, meddelande av lagfart efter kungörelse, dödförklaring och andra liknande fall; c) ärenden och utredningar vilka sammanhänga med mantalsskrivningsväsendet; d) mottagande av lösöreköpsavhandlingar; samt e) införskaffande av statistiska uppgifter angående näringarna. Hos landsfiskalerna skulle av praktiska hänsyn kvarbliva uppgifterna att förrätta borgerlig vigsel samt att verkställa växelprotester ävensom vissa administrativa uppgifter som vore föranledda av den militära organisationen. Slutligen skulle bestyret med utbetalande med allmänna medel av ersättningar åt vittnen i brottmål och vissa därmed i förevarande hänseende jämställda mål

71 ävensom åt rättegångsbiträden åt häktade samt förundersökare jämlikt lagen angående villkorlig straffdom m. fl. överflyttas till domstolarnas kanslier. 1 övrigt skulle landsfiskalernas nuvarande göromål fördelas mellan landsfiskal och häradsfogde på det sätt, att vardera befattningshavaren tilldelades de göromål som ägde närmaste samband med hans huvuduppgifter med iakttagande likväl av vad praktiska hänsyn fordrade. Principiellt borde därvid göromålsfördelningen bringas att i huvudsak motsvara arbetsfördelningen mellan länsstyrelsens båda avdelningar så att landsfiskalen bleve landskansliets och häradsfogden landskontorets lokale representant. För bestridande av den åklagarverksamhet, som icke skulle fullgöras av landsfogden eller särskilda åklagare, skulle enligt promemorian riket indelas i åklagardistrikt. Åklagardistrikt bleve landsfiskalsdistrikt eller sådan stad som förklarats skola utgöra eget åklagardistrikt. Åklagarmyndighet (distriktsåklagare) skulle vara i landsfiskalsdistrikt landsfiskal samt i stad, som utgjorde eget åklagardistrikt, stadsfiskal. Den åtalsrätt som nu tillkommer köpingsåklagarna skulle överflyttas på landsfiskalerna, i samband varmed samtliga köpingsåklagare såsom polisbefäl i vederbörande köpingar skulle underställas landsfiskalerna. Enligt promemorians förslag skulle distriktsåklagaren i princip även vara polischef inom sitt åklagardistrikt. I fråga om polisverksamhetens omfattning skulle såvitt anginge landsfiskalerna i huvudsak de nuvarande bestämmelserna gälla. Stadsfiskalernas polisverksamhet skulle undergå den utvidgning som betingades av att stadsfiskalerna bleve polischefer. Beträffande frågan huru många landsfiskalsdistrikt som bleve erforderliga vid en reform efter de i promemorian angivna huvudlinjerna anfördes i promemorian — efter en hänvisning till att antalet tjänster borde bliva ungefär 200 om man toge till ledning de uppgifter som införskaffats angående den procentuella fördelningen av landsfiskalernas arbetsbörda på de olika verksamhetsgrenarna — bland annat följande: Flera skäl talade emellertid för att den angivna siffran borde något höjas. Ett skäl vore att den föreslagna uppdelningen av göromålen måhända ej kunde genomföras i vissa delar av nordligaste Sverige. Vidare föranleddes en ökning av att åtskilliga städer, vilka nu hade egna åklagare, komme att ingå i landsfiskalsdistrikt, överflyttningen av köpingsåklagarnas åtalsrätt på landsfiskalerna torde däremot vara av mera underordnad betydelse. Såsom i annat sammanhang framhållits torde vidare arbetet med polisgöromålen kunna förväntas visa tendens till ökning i och med att dessa göromåls handhavare befriades från det kamerala arbetet. Frånsett dessa synpunkter torde försiktigheten bjuda att avväga organisationen så att den ej löpte risk att sprängas vid en ökning av arbetet motsvarande den som inträtt under de sista årtiondena. En alltför stark minskning av antalet landsfiskaler kunde innebära ett försvagande av polisväsendet på landsbygden. Visserligen komme de nya landsfiskalerna att erhålla en långt bättre polisutbildning och åtskilligt gynnsammare arbetsförhållanden än de nuvarande befattningshavarna, varav torde följa att de kunde göra värdefullare insatser såsom polischefer. Men dessa fördelar kunde dock ej helt uppväga de nackdelar som följde av en alltför stark beskärning av personalbeståndet. Under hänsynstagande till alla sålunda inverkande omständigheter hade utredningsmännen beräknat det erforderliga antalet landsfiskalsdistrikt till

72 ungefär 240. Då antalet domsagor utgjorde 117, skulle i regel varje domsaga komma att delas i två landsfiskalsdistrikt. Med hänsyn till domsagornas olika storlek och den skiftande göromålsfrekvensen inom olika delar av landet borde jämkningar i indelningen kunna ske så, att mindre domsagor odelade bildade ett enda landsfiskalsdistrikt under det att större dom sagor med stor brottsfrekvens uppdelades i tre, i något undantagsfall måhända fyra distrikt. Avgörande för frågan huruvida stad skulle bibehållas såsom eget åklagardistrikt skulle enligt promemorian vara storleken av den arbetsbörda staden erbjöde en åklagare som tillika vore polischef. Oavsett de avvikelser som kunde bliva nödvändiga på grund av speciella förhållanden, beräknades gränsen komma att gå vid ett invånarantal av 10 000 eller möjligen något däröver. Städer med färre invånare skulle alltså komma att ingå i landsfiskalsdistrikt. Städernas karaktär av magistrats- eller fögderistäder skulle härvid icke vara avgörande. Antalet häradsfogdedistrikt föreslogs i promemorian till omkring 200. Stad skulle ingå i häradsfogdedistrikt, därest behov av särskild utmätningsman icke förelåge. Dock skulle samtliga magistratsstäder uteslutas från häradsfogdeorganisationen. I den viktiga frågan om uppdelning av landsfiskalernas göromål på två befattningshavare var e n m i n o r i t e t i n o m d i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g e n skiljaktig samt anförde i ett särskilt yttrande bland annat: Ehuru otvivelaktigt goda skäl talade för en omorganisation av landsfiskalsbefattningarna i huvudsaklig överensstämmelse med de i promemorian angivna principerna samt det även enligt reservanternas mening vore möjligt att lösningen av förevarande organisationsfråga en gång komme att ske efter sådana linjer, kunde reservanterna icke för sin del för det dåvarande anse det klart att förslaget om tudelning vore den bästa lösningen. Det syntes ligga i sakens natur att specialiseringen hos de tjänstemän i allmänhet som under länsstyrelserna representerade statsmakten ute i orterna icke lämpligen kunde drivas för långt. Givetvis funnes det utrymme för olika meningar om huru långt man därvid borde gå och detta framför allt därför, att medan några fäste särskild vikt vid de fördelar, som alltid följde med en specialisering, vore andra benägna att fästa mera vikt vid de olägenheter, som i regel också vore förenade därmed. Vad nu anginge landsfiskalerna, torde i första hand böra framhållas, att dessas verksamhet huvudsakligen vore förlagd till vår vidsträckta, merendels glest befolkade landsbygd. Den omständigheten att i städerna en specialisering vid handhavandet av motsvarande verksamhet visat sig lämplig, syntes sålunda ej utan vidare kunna tagas till intäkt för att en liknande specialisering skulle vara ändamålsenlig jämväl för landsbygdens del. Betonas borde härefter, att tidigare önskemål om högtstående särskilda åklagare-polischefer å landsbygden knappast kunde vara lika framträdande sedan dels frågan om landsfogdarnas bibehållande lösts så att landsfogdarna avsåges skola erhålla en klar ställning av överåklagare och länspolischefer, och dels genom statspolisens inrättande erhållits möjlighet till hjälp av kvalificerad polispersonal för såväl ordnings- som kriminalpolisuppgifter. Enligt reservanternas mening talade även vissa allmänna omständigheter för att landsfiskalerna borde i huvudsak bibehållas vid nuvarande arbetsuppgifter. Att dessa uppgifter till sin natur vore olikartade hindrade icke att utövningen av det ena slaget uppgifter och därvid inhämtade erfarenheter och rön kunde vara till gagn för utövningen av det andra, överhuvud torde det •—

73 kanske särskilt med tanke på åklagar- och polistjänsten — vara en fördel, att dessa statens befattningshavare genom utövning av skilda uppgifter erhölle inblick i skilda levnadsförhållanden. En byråkratisering syntes reservanterna särskilt viktig att undgå beträffande dessa befattningshavare, till vilka allmänheten å landsbygden sedan gammalt vore vand att i första hand vända sig, då det gällde att påkalla statens eller rättsordningens stöd i någon angelägenhet och vilka dessutom ofta vore de, som länsstyrelser och andra myndigheter hade att anlita vid behov av upplysningar och undersökningar om lokala och personliga förhållanden. Det sagda sammanhängde nära med tudelningsförslagets konsekvenser för distriktens storlek. Förslaget innebure, att såväl landsfiskalernas som häradsfogdarnas distrikt genomsnittligen skulle bliva ungefär dubbelt så stora som de nuvarande landsfiskalsdistrikten. Reservanterna fäste för sin del särskilt vikten vid ölägenheterna härav. För allmänheten måste det bliva en icke oväsentlig försämring, att dessa tjänstemän bleve mindre tillgängliga, och sett ur statens synpunkt måste minskad lokal- och personkännedom bliva en icke önskvärd följd av reformen. Dessa olägenheter spelade självfallet icke samma roll på alla de ifrågavarande arbetsområdena, men på flera av dem skulle de enligt reservanternas mening göra sig påtagligt gällande. Nu anförda synpunkter syntes erhålla ökad bärkraft om man beaktade den omständigheten, att de i polisdistrikten anställda polis- eller fjärdingsmannen till stor del vore av det slag, att landsfiskalerna i många trakter vore de enda som verkligen vore att räkna med för andra uppgifter än indrivning, vare sig man såge det ur allmänhetens eller det allmännas synpunkt. Detta gjorde också, att en minskning till hälften av landsfiskalernas antal kunde te sig betänklig ur ren ordningspolissynpunkt även om polisdistrikten anställde nya polismän i de orter som i följd av landsfiskalsdistrikts sammanslagning skulle komma att sakna erforderlig kvalificerad polispersonal. Beträffande de rena ordningspolisuppgifterna framträdde dessutom alllid för landsbygdens del den synpunkten att dessa uppgifter sällan regelbundet krävde sin man, vilket gjorde att en förening med andra arbetsuppgifter ofta kunde vara lämpligare. Även andra skäl mot tudelningsförslaget kunde anföras. Så t. ex. skulle det dubbla förmanskapet över fjärdingsmannen otvivelaktigt innebära en olägenhet, ehuru givetvis icke — lika litet som de förut påpekade — av i och för sig avgörande betydelse. Reservanterna ansågo sig av dessa skäl icke kunna biträda majoritetens förslag om en omorganisation av landsfiskalstjänsterna på grundvalen av en uppdelning av landsfiskalernas arbetsuppgifter på två grupper befattningshavare. Yttranden över 1935 års promemoria. I de yttranden som av myndigheter och enskilda sammanslutningar avgivits över 1935 års promemoria återfinnas i huvudsak samma synpunkter på de i promemorian berörda frågorna som utredningsmännen själva anfört. I fråga om förslaget att uppdela landsfiskalstjänsterna på två nya tjänster gingo meningarna mycket isär. Av h o v r ä t t e r n a , r å d h u s r ä t t e r n a och h ä r a d s h ö v d i n g a r n a hava — med undantag av rådhusrätterna i fyra mindre städer och tre häradshövdingar — samtliga tillstyrkt förslaget i denna del. Dessa myndigheter hava givetvis betraktat frågan främst från de synpunkter som legat de dömande myndigheterna närmast, d. v. s. ur åklagar- och kriminalpolissynpunkt. Sålunda yttrade hovrätten ö v e r S k å n e o c h B l e k i n g e bland annat:

74 Det är utan vidare klart, att det skulle lända åklagareverksamheten till fördel om åklagarna såvitt möjligt befriades från för densamma främmande göromål, varemot det ej synes vara något att invända emot, att åklagarna även bleve polischefer inom sina distrikt. En uppdelning av göromålen i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget i förening med utbildningens förbättrande torde medföra ett eliminerande av de flesta bristerna, som ur åklagarsynpunkt häfta vid den nu gällande landsfiskalsorganisationen. Ett ytterligare skäl för att förslaget bör anses vara ett steg i rätt riktning är att ett reformerat straffprocessförfarande säkerligen kommer att än ytterligare skärpa de krav, som böra ställas på underåklagarna. Hovrätten finner sig därför ej hava något att erinra mot de huvudgrunder, vara förslaget är byggt. Även justitiekanslersämbetet och processlagberedn i n g e n , v i l k a b e d ö m d e f r å g a n h u v u d s a k l i g e n u r s y n p u n k t e n av en reform e r a d processordnings krav på åklagarorganisationen, tillstyrkte uppdelningsförslaget. D ä r v i d a n f ö r d e j u s t i t i e k a n s l e r s ä m b e t e t : För justitiekanslersämbetet, som närmast har att tillvarataga åklagarintresset, står det utom allt tvivel att en förbättrad organisation av underåklagarna är en trängande angelägenhet. Vid inrättandet av en ny åklagarorganisalion måste i första hand tagas till ögonmärke att åklagarna skola kunna fylla de uppgifter som möta dem efter genomförandet av den väntade nya rättegångsordningen. Ämbetet ansluter sig till vad majoriteten av utredningsmännen anfört om betydelsen av alt landsfiskalerna få koncentrera sig på åklagar- och polisuppgifterna. Processlagberedningen yttrade i denna del: En reform av åklagarväsendet är i hög grad påkallad redan med hänsyn till nuvarande rättegångsordning. Behovet av ett förbättrat åklagarväsende blir än starkare efter genomförande av ett på rättegångens muntlighet, omedelbarhet och koncentration grundat förfarande i brottmål. Svagheten i den nuvarande organisationen beror framför allt på anhopningen hos en och samme befattningshavare av alltför olikartade arbetsuppgifter. Dessutom är utbildningen otillräcklig. I den nuvarande landsfiskalsorganisationen förefintliga olägenheter torde kunna på ett fullt tillfredsställande sätt avhjälpas allenast genom en uppdelning av landsfiskalernas göromål. L i k n a n d e s y n p u n k t e r a n f ö r d e s ä v e n av S v e r i g e s advokatsamf u n d , v a r s styrelse b l a n d a n n a t y t t r a d e : En genomgripande omorganisation av åklagarväsendet utgör en nödvändig förutsättning för införande av en muntlig och omedelbar process. Ur denna synpunkt sett är det nödvändigt, att åklagarna befrias från dem ovidkommande administrativa sysslor. Då de för genomförandet av rättegångsreformen erforderliga organisatoriska förändringarna om möjligt böra äga rum, innan reformen i övrigt antages, ser styrelsen med tillfredsställelse, att redan nu ett förslag framlagts, som i stort sett är väl ägnat att ifråga om åklagarväsendet skapa förutsättningar för genomförande av en muntlig och omedelbar process. En uppdelning av lands- och stadsfiskalerna åvilande förvaltningsuppgifter på ett flertal befattningshavare är redan under nuvarande rättegångssystem och än mer vid ett muntligt och omedelbart sådant ofrånkomlig. Kriminalpolis- och åklagarfunktionerna böra vara särskilda. Erfarenheten har nämligen visat, att den nuvarande föreningen av dessa uppgifter hos samma person lett till att åklagaren-polischefen i rättegången erhållit en ur processuell synpunkt betänklig övermakt gentemot den tilltalade. Då emellertid utsikterna för genomförande av en sådan anordning för närvarande förefalla ringa, ehuru enligt styrelsens förmenande avgörande statsfinan-

75 siella eller organisatoriska hinder därför icke möta, anser sig styrelsen icke böra närmare ingå härpå. Av l ä n s s t y r e l s e r n a tillstyrkte elva tudelningsförslaget. Ytterligare fyra uttalade sin principiella anslutning till förslaget men ansågo det av skäl som av reservanterna anförts icke böra för det dåvarande genomföras. Sju länsstyrelser avstyrkte förslaget; de återstående två ställde sig tveksamma. Av de länsstyrelser, vilka tillstyrkte tudelningsförslaget, anförde l ä n s s t y r e l s e n i S t o c k h o l m s l ä n bland annat att reformens huvudsyfte — åstadkommandet av förutsättningar för att landsfiskalerna skulle få odelat ägna sig åt åklagar- och polisverksamhet samt en höjning av hela landsfiskalskårens kompetens genom en för ändamålet avpassad specialutbildning — innebure betydande fördelar som gjorde en snar omorganisation i här förevarande hänseende synnerligen önsklig. L ä n s s t y r e l s e n i K a l m ar l ä n yttrade, att det syntes ställt utom allt tvivel att de alltjämt ökade krav, som måste ställas på landsfiskalerna i deras egenskap av åklagare och polismän, påfordrade ett överflyttande av övriga dem åliggande arbetsuppgifter, särskilt utmätnings- och indrivningsgöromålen, på andra befattningshavare. L ä n s s t y r e l s e n i M a l m ö h u s l ä n uttalade såsom sin mening, att om man utginge ifrån att en blivande rättegångsreform komme att ställa högre anspråk i teoretiskt avseende på de lägre åklagarna, så förefölle det som om någon tvekan icke behövde råda därom att det framlagda tudelningsförslaget borde läggas till grund vid en omorganisation. L ä n s s t y r e l s e n i S k a r a b o r g s l ä n förmenade, att erforderlig lättnad i landsfiskalernas arbetsbörda icke stode att vinna med mindre befattningen uppdelades och åklagartjänsten helt skildes från handhavandet av göromål tillhörande exekutionsväsendet. Länsstyrelsen i V ä s t m a n l a n d s l ä n yttrade, att vägande skäl kunde åberopas såväl för som emot en uppdelning av landsfiskalernas nuvarande arbetsuppgifter på skilda händer, samt anförde vidare: Då länsstyrelsen för sin del ansluter sig till dem, som anse en uppdelning önskvärd och nödvändig, är huvudskälet för detta ståndpunktstagande, att de ökade krav på landsfiskalernas polis- och åklagarverksamhet, som den senaste tidens utveckling fört med sig och som genom en omläggning av straffprocessordningen kunna förväntas bliva ytterligare accentuerade, svårligen kunna tänkas bliva nöjaktigt tillgodosedda så länge ifrågavarande uppgifter handhavas av personer, vilkas mesta tid upptages av till sin natur helt annorlunda beskaffat kontorsarbete. Polis- och åklagarverksamheten kräver numera i långt högre grad än tidigare icke blott särskild läggning och utbildning utan även rutin, som endast kan förvärvas av den, som ägnar huvudsakliga delen av sin arbetstid åt sådana göromål. Liknande synpunkter kunna anläggas även i fråga om indrivnings- och redovisningsarbetet. Även detta arbete kräver, om det skall ordnas rationellt, en viss grad av specialisering, som är oförenlig med den nuvarande organisationsformen. En länsstyrelse, l ä n s s t y r e l s e n i J ö n k ö p i n g s l ä n , som instämde med majoritetsförslaget däri, att om en reform av åklagarväsendet överhuvudtaget skulle genomföras, annat icke bleve möjligt än att så långt

76 görligt vore befria den egentliga åklagaren från sådant som med hänsyn till göromålens art icke hade direkt samband med åklagaruppgiften, ville emellertid ifrågasätta huruvida ur denna synpunkt förslaget innebure en tillräcklig specialisering av landsfiskalstjänsten. Under påpekande av den splittring i åklagarens huvuduppgift, åtalsuppgiften, som icke syntes kunna undvikas, i fall med åklagarbefattningen skulle förenas chefskapet för polisen, enkannerligen för ordningspolisen, yttrade länsstyrelsen, att den hölle före att det ur flera synpunkter vore mest önskvärt, om i samband med en omorganisation av åklagarväsendet en bestämd åtskillnad kunde genomföras mellan åklagaren, å ena, samt polischefen, å andra sidan. De länsstyrelser, vilka avstyrkte tudelningsförslaget, anförde bland annat, att det vore svårt att bedöma detta förslag innan klarhet vunnits beträffande frågan vad inverkan på landsfiskalsorganisationen som det då pågående arbetet med en reform av debiterings- och uppbördsväsendet samt av folkbokföringen kunde hava. L ä n s s t y r e l s e n i G ö t e b o r g s o c h B o h u s l ä n förmenade, att utredningsmännen intagit en något ensidig inställning till den föreliggande frågan i det att de vid en omorganisation närmast velat tillgodose åklagarväsendets behov. Länsstyrelsen yttrade vidare bland annat: Ses frågan ur denna synpunkt, lärer kunna antagas, att ett anordnande av underåklagartjänsterna enligt kommitténs förslag skulle innebära en lösning, som vore otillfredsställande icke blott med nuvarande former för straffprocessen utan även, om en blivande processreform införde ackusatoriskt förfarande i brottmål. Finge spörsmålet bedömas med bortseende från andra synpunkter, som för en länsstyrelse framstå såsom betydelsefulla, när det gäller ifrågavarande befattningar, skulle länsstyrelsen alltså icke tveka att tillstyrka förslaget. Det må emellertid ifrågasättas om icke starka skäl tala för att hänsyn vid bedömandet av lämpligheten av en sådan åtgärd tages i minst lika stor utsträckning till andra sidor av landsfiskalernas verksamhet som till åklagaruppgifterna. Man har nämligen att räkna med att av landsfiskalernas nuvarande arbetsbörda endast omkring en tredjedel hänför sig till polis- och åklagargöromål, och att härav med säkerhet en betydande del gäller polisärenden, som icke hava något med åklagarverksamheten att skaffa. Att under sådana förhållanden göra frågan om landsfiskalstjänsternas omorganisation till väsentligen en åklagarfråga, kombinerad med frågan om en blivande processreform, är dock knappast befogat. Landsfiskalstjänsten står i verkligheten — åtminstone om man bedömer saken ur arbetstungans synpunkt — utsökningsväsendet och förvaltningsspörsmålen ännu närmare, och icke minst den uppbördsreform, som jämväl är att vänta, torde hava starka anspråk på beaktande när organisationsfrågan löses. Ett principuttalande nu till förmån för kommitténs förslag är alltså en betänklig sak redan med hänsyn till den bundenhet, som detta medför beträffande möjligheten att i framtiden tillgodose andra synpunkter än dem, som närmast föranlett kommittémajoritetens ståndpunktstagande. Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida ett tillfredsställande åklagarväsen för landsbygdens del med nödvändighet krävde ett utbrytande av polis- och åklagarfunktionerna från landsfiskalsbefattningarna och framhöll därvid, bland annat, dels att landsfogdetjänsterna för framtiden komme att erhålla en helt ändrad ställning som gåve landsfogden möjlighet att på ett helt annat sätt både själv fungera som åklagare och stå landsfiskalerna till tjänst

77 med råd och upplysningar i åtalsfrågor, dels att statspolisen kunde i fortsättningen bättre än dittills skett utnyttjas av landsfiskalerna för brottmålsutredningar. Länsstyrelsen förmenade, att det finge anses antagligt att dessa omständigheter avsevärt måste minska behovet ur åklagarsynpunkt av landsfiskalstjänstens uppdelning. L ä n s s t y r e l s e n i U p p s a l a l ä n yttrade, att det torde vara tillräckligt att i frågans dåvarande läge framhålla att det ingalunda vore visst att en klyvning av arbetsuppgifterna efter vissa teoretiska grunder ledde till bättre resultat än en organisation där uppgifterna vore samlade. 1 vissa yttranden framhöllos de fördelar som vore förenade med landsfiskalstjänsternas nuvarande organisation. L ä n s s t y r e l s e n i B l e k i n g e l ä n betonade, att de nya landsfiskalernas huvudsakliga åligganden som åklagare och polischefer skulle på grund av dessa åliggandens natur skapa en viss ojämnhet i arbetet. Då den häradsfogdarna tillämnade väsentliga uppgiften — indrivnings- och redovisningsarbetet — vore väl ägnad att fylla ut arbetstiden, måste enligt länsstyrelsens åsikt en tudelning anses olämplig ur denna synpunkt. L ä n s s t y r e l s e n i N o r r b o t t e n s l ä n anförde: Länsstyrelsen är icke övertygad om att förslaget om tudelning av tjänsterna är det riktiga, i allt fall icke för närvarande. De synpunkter på frågan som synas värda beaktande förefalla länsstyrelsen att vara på ett övertygande sätt framställda i reservanternas yttrande, vilket länsstyrelsen alltså kan i huvudsak giva sin anslutning. En upprepning av dessa skäl är därför onödig. Länsstyrelsen anser sig emellertid böra särskilt trycka på vad som framhållits därom, att de administrativa myndigheterna i och med slopandet av de nuvarande landsfiskalerna skulle gå miste om en utpost ute i orterna, som äger de bästa förutsättningar att följa med bygdens ekonomiska och sociala liv och människornas levnadsförhållanden. Med de nu ifrågasatta väsentligt förstorade distrikten och med de specialiserade arbetsuppgifterna minskas för tjänstemannen möjligheterna av översikt över och inblick i förhållandena och försämras också lantbefolkningens möjligheter att hos honom få råd och hjälp i sina olika angelägenheter. Särskilt tydligt avteckna sig dessa omständigheter i en landsända som Norrbotten med dess redan nu stora distrikt, väldiga avstånd och i mångt outvecklade förhållanden. Ett samlande på en tjänsteman av en tämligen stor mängd olika administrativa uppgifter kan innebära en olägenhet men också en styrka. Olägenheten synes länsstyrelsen emellertid, vad förevarande tjänst beträffar, kunna avhjälpas genom landsfiskalernas förseende med statsavlönade biträden i erforderlig utsträckning, varigenom möjliggöres göromålens fördelning på lämpligt sätt med bibehållande av den styrka som besticker sig i nyss berörda nära känning med orten, dess näringsliv och enskilda personer. Det övervägande antalet l a n d s f o g d a r uttalade sig för en uppdelning av landsfiskalstjänsterna. Sålunda tillstyrktes uppdelningsförslaget av landsfogdarna i 17 län medan tre landsfogdar avstyrkte detsamma. De landsfogdar vilka tillstyrkte förslaget framhöllo särskilt den betydelse ett gegenomförande av detsamma skulle erhålla för polis- och åklagarverksamheten. De landsfogdar åter som avstyrkte tudelningsförslaget anförde därvid samma skäl mot ett genomförande av detsamma som ovan angivits vid redogörelsen för länsstyrelsernas yttranden.

78 Personalorganisationerna tillstyrkte i allmänhet tudelningsförslaget. För detta uttalade sig sålunda f ö r e n i n g a r n a S v e r i g e s landsfogdar, S v e r i g e s l a n d s f i s k a l e r , Sveriges stadsfiskaler och S v e r i g e s e x t r a l a n d s s t a t s t j ä n s t e m ä n . Däremot avstyrktes förslaget av f ö r e n i n g e n Sveriges köpingsåklagare. R i k s f ö r b u n d e t för f j ä r d i n g s m a n och p o l i s m ä n samt S v e n s k a p o l i s f ö r b u n d e t tillstyrkte tudelningsförslaget under förutsättning att tudelningsprincipen kunde genomföras jämväl för den landsfiskalerna underlydande polispersonalen. Sistnämnda båda organisationer framhöllo såsom en väsentlig olägenhet av landsfiskalstjänstens tudelning att den underlydande personalen — främst fjärdingsmannen — därigenom skulle erhålla både landsfiskal och häradsfogde såsom förmän i tjänsten. S t a t s k o n t o r e t anförde, att det icke kunde förnekas att den föreslagna omorganisationen skulle innebära en påtaglig förbättring av åklagarväsendet vid underdomstolarna. Statskontoret avstyrkte emellertid att en omorganisation av fögderiförvaltningen vidtoges utan att frågan om det lämpligaste sättet för handhavandet av samtliga de arbetsuppgifter, som ankomme på denna förvaltning, därvid toges under övervägande. R i k s r ä k e n s k a p s v e r k e t yttrade, att övervägande skäl talade mot en omorganisation i enlighet med förslaget så länge frågan om genomförandet av en uppbördsreform icke bringats till avgörande. Skulle den tilltänkta uppbördsreformen antingen icke komma till stånd eller endast medföra en oväsentlig inskränkning i landsfiskalernas befattning med restindrivningen, ville riksräkenskapsverket, med hänsyn till de fördelar, som ur ämbetsverkets synpunkt skulle vinnas, om en särskild befattning inrättades för handhavandet av den del av landsfiskalernas nuvarande arbetsuppgift, som sammanhängde med medelsredovisningen, icke ställa sig avvisande till uppdelningsförslaget. Svenska stadsförbundet och S v e n s k a landskommun e r n a s f ö r b u n d anslöto sig i sina yttranden till de betänkligheter mot tudelningsförslaget som anförts av reservanierna.

C. Processlagberedningen. P r o c e s s l a g b e r e d n i n g e n s den 29 november 1938 framlagda förslag till rättegångsbalk (statens offentliga utredningar 1938: 43 och 44) berör även frågan om åklagarväsendets organisation m. m. 1 7 kap. av beredningens förslag, vilket kapitel har rubriken »Om åklagare och polismyndighet», har dels angivits vilka som vid de olika domstolsinstanserna äro allmänna åklagare, dels givits vissa stadganden om utnämning av åklagare, om extra och biträdande åklagare samt om jäv mot åklagare m. m. De allmänna åklagarna utgöras av justitiekanslern, landsfogdar samt distriktsåklagare. Hos dessa åklagare må finnas biträdande åklagare. Justitiekanslern skall under Konungen vara högste åklagare och i denna egenskap hava ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket; landsfogdarna skola under

79 justitiekanslern hava ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet, envar inom sitt verksamhetsområde. Vid underrätt är landsfogde eller distriktsåklagare allmän åklagare. Vid hovrätt fungerar justitiekanslern såsom allmän åklagare i vissa mål som enligt särskilda lagrum upptagas omedelbart av hovrätten, men i andra mål är landsfogde eller distriktsåklagare allmän åklagare. Har talan fullföljts till högsta domstolen allenast av enskild part, må åklagartalan där, efter förordnande av justitiekanslern som är allmän åklagare vid högsta domstolen, föras av lägre åklagare. Närmare bestämmelser om fördelningen av uppgifterna mellan åklagarna liksom om de kompetenskrav som skola uppställas å innehavarna av olika åklagarbefattningar avses skola meddelas i särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade instruktioner. Såsom framgår av dessa stadganden har processlagberedningen avsett att den nuvarande åklagarorganisationen i stort sett skall bibehållas. Beredningen erinrar i sin redogörelse för förslagets huvudgrunder om det av riksdagen utan erinran lämnade uttalandet av särskilda utskottet vid 1931 års riksdag, att de nuvarande åklagarmyndigheterna ej alltid vore vuxna de dem åvilande uppgifterna samt att behovet av en förbättrad åklagarorganisation bleve än starkare efter genomförandet av ett på moderna principer grundat brottmålsförfarande. För egen del anför beredningen, att de uppgifter som med det av beredningen föreslagna muntliga och koncentrerade förfarandet tillkomma åklagarna ställa stora krav å deras insikter, omdöme och duglighet varjämte även deras uppgifter, särskilt med hänsyn till åtalets utförande i högre rätt, bliva av större omfattning än tidigare. För att åklagarna skola motsvara dessa nya krav anser beredningen en förstärkning av åklagarorganisationen bliva nödvändig. Den omorganisation av landsfogdetjänsterna som nyligen ägt rum har enligt beredningens mening gjort organisationen i sina grundprinciper väl ägnad för dessa åklagares uppgifter i en ny rättegångsordning. Beträffande organisationen av de lägre åklagarna hänvisar beredningen till de sakkunnigas utredning därom. I fråga om kompetensfördelningen mellan distriktsåklagare och övriga åklagare avviker processlagberedningen i ett viktigt hänseende från de principer som lämnats utan erinran av 1931 års riksdag. Detta gäller representationen på åklagarsidan i hovrätt i dit fullföljda mål. Processlagberedningen anför härom: Processkommissionen föreslog, att rätten att i hovrätten utföra åklagartalan skulle i regel tillkomma högre åklagare, en vid hovrätten anställd hovrättsåklagare. Till stöd för denna anordning framhölls nödvändigheten av åklagarens närvaro vid den muntliga förhandlingen i hovrätten samt svårigheten för en åklagare å annan ort att med sina övriga göromål förena en sådan inställelseskyldighet i de av åklagaren eller dennes motpart till hovrätten fullföljda målen. Å andra sidan har hävdats, att den åklagare, som följt målet vid den förberedande undersökningen och vid huvudförhandlingen i underrätten, med hänsyn till den kännedom, som han sålunda vunnit om målet, vore bättre skickad för åtalets utförande även i hovrätten. Propositionen nr 80/1931 anslöt sig till processkommissionens ståndpunkt beträffande de mål, i vilka distriktsåklagare fört talan i underrätten. Enligt propositionen skulle åklagartalan i dessa mål i hovrätten utföras av hovrättsfiskal. I de mål åter, i

80 vilka åtalet vid underrätt utförts av statsåklagare, skulle denne äga att även i hovrätten föra talan. I dessa mål vore det enligt propositionen med hänsyn till deras beskaffenhet och omfattning av särskild betydelse, att ett ombyte å åklagarsidan om möjligt undvekes. Beredningen är av den uppfattningen, att något ombyte å åklagarsidan i regel icke bör äga rum vid fullföljd av brottmål till hovrätt. Denna grundsats om kontinuitet å åklagarsidan har ansetts böra tillämpas även i fråga om förundersökning och åtal. Olägenheterna av ett ombyte framträda starkast i fråga om de större och mera invecklade målen. Beträffande de mindre målen äro dessa olägenheter väl icke så stora, och till stöd för särskilda hovrättsåklagare i dessa mål kunna otvivelaktigt anföras vägande praktiska skäl. Då muntlig förhandling i mindre brottmål enligt förslaget icke föreskrivits som regel, torde emellertid kunna antagas, att antalet inställelser å åklagarsidan ej blir alltför stort. I varje fall torde icke vara erforderligt att för de mål, varom nu är fråga, inrätta särskilda hovrättsåklagartjänster. Beträffande den närmare fördelningen av uppgifterna mellan de olika åklagarna anför beredningen, att vid regleringen härav i administrativ ordning uppenbarligen bör tillses att de mera krävande uppgifterna tillkomma landsfogde. Var gränsen skall dragas mellan den enes och den andres åtalsbefogenhet beror enligt beredningen på den kompetens, som distriktsåklagarna komma att äga. Beredningen uttalar, att om landsfogdarnas åtalsskyldighet skall kunna begränsas på sätt skett genom landsfogdereformen — något som enligt beredningens mening är en förutsättning för att den nuvarande organisationen i stort sett skall visa sig tillräcklig — det är av stor vikt att distriktsåklagarna äro fullt skickade att vid muntlig förhandling utföra talan även i mera invecklade mål.

81 Kap. IV. Huvudlinjer för en reform. A. Landsfiskalsorganisationen. De sakkunniga hava först att taga ståndpunkt till frågan huruvida landsfiskalstjänsterna böra uppdelas på två befattningar i enlighet med vad som föreslogs av S c h l y t e r — O h l i n och d i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g e n eller om tjänsterna böra bibehållas i huvudsak oförändrade med såväl åklagar- och polisgöromål som utmätningsmannagöromål. De skäl som kunna anföras för och emot en uppdelning hava angivits i distriktsåklagarutredningens promemoria och den vid promemorian fogade reservationen. En redogörelse härför ävensom för de över promemorian avgivna yttrandenas innehåll i dessa delar h a r lämnats i kap. III ovan. De sakkunniga anse sig kunna inskränka sig till att hänvisa till nämnda redogörelse. Goda skäl synas kunna anföras för båda linjerna. Avgörandet av vilkendera som bör givas företrädet synes bliva till stor del beroende av de intressen man främst vill tillgodose vid en omorganisation. Sålunda skulle måhända en uppdelning av tjänsterna vara till fördel för landsfiskalernas åklagar- och kriminalpolisverksamhet medan ett bibehållande av tjänsternas nuvarande organisation skulle vara till fördel för landsfiskalernas verksamhet som utmätningsmän och indrivningsledare. I de över distriktsåklagarutredningens förslag avgivna yttrandena kommer denna inställning i stor utsträckning till synes. De flesta judiciella myndigheterna ävensom det övervägande antalet hörda åtalsmyndigheter hava sålunda uttalat sig för tudelningen medan länsstyrelserna, som haft att beakta även andra av de av omorganisationen berörda intressena, ställt sig mera tveksamma, ehuru endast ett mindre antal avstyrkt delningsförslaget. Enligt de sakkunnigas mening torde det emellertid icke vara möjligt att med dessa utgångspunkter giva vare sig den ena eller den andra linjen företräde, eftersom de intressen det gäller att tillgodose äro av den vikt att icke något av dem bör eftersättas. De mest framträdande bristerna i den nuvarande landsfiskalsorganisationen torde vara följande. Samtidigt med att polisgöromålen starkt ökat och kraven på befattningshavarnas rörlighet skärpts, hava de kontorsmässiga göromålen genomgått en än större ökning och erhållit en omfattning som icke förutsetts vid tillskapandet av organisationen. Den ökade bundenheten vid kontoret har minskat möjligheten för landsfiskalerna att i erforderlig utsträckning ägna sig åt de alltmera växande uppgifter som kräva deras närvaro ute i distrikten Genom denna ogynnsamma utveckling av göro6—384482

82 målen och arbetsförhållandena har organisationen hotat att sprängas, särskilt som för tjänstens skötande erforderlig biträdeshjälp icke ställts till landsfiskalernas förfogande i nödig utsträckning. Härtill kommer, att de kompetensvillkor som uppställts för landsfiskalstjänsterna icke äro tillfredsställande med hänsyn till de viktiga göromål som ankomma på befattningshavarna ävensom att landsfiskalernas avlöningsförhållanden icke blivit reglerade, vilket i olika hänseenden medfört allvarliga olägenheter. Förslagen om en uppdelning av landsfiskalstjänsterna hava främst åsyftat att råda bot för de olägenheter som uppkommit genom den nyssnämnda ogynnsamma utvecklingen. Genom att det tidsödande och i huvudsak kontorsmässiga arbetet med indrivning av utskylder och böter överflyttades å en särskild tjänsteman, häradsfogden, skulle landsfiskalen i större utsträckning frigöras för åklagar- och polisuppgifterna. En sådan frigörelse är enligt de sakkunnigas mening utan tvekan nödvändig om landsfiskalsorganisationen skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt. Den synes kunna ernås på två vägar nämligen antingen genom en uppdelning av tjänsterna eller genom en sådan förändring av indrivningsarbetet att landsfiskalernas befattning med detta avsevärt begränsas. Ett i fråga om landsfiskalernas indrivningsverksamhet djupt ingripande reformförslag innefattas i 1936 års uppbördskommittés den 31 oktober 1938 framlagda förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m. (statens offentliga utredningar 1938: 41, 46 och 48). Kommittén föreslår bl. a. dels en omläggning av skatteuppbörden i den riktningen att en nedgång av restantierna torde kunna förväntas, dels ock förändringar i indrivningsarbetet, främst hänförande sig till sättet för redovisning av indrivna och utestående restantier. I sistnämnda hänseende innebär förslaget såvitt landsfiskalernas verksamhet därav beröres i huvudsak följande. Restlängd, gemensam för krono- och kommunalutskylder, skall för landet och fögderistad upprättas av länsstyrelsen. För varje indrivningsdistrikt upprättas särskild längd i tre exemplar. Två exemplar av längden skola överlämnas till utmätningsmannen, som i sin ordning skall överlämna ett av exemplaren till vederbörande exekutionsbiträde. Indrivningsarbetet skall i princip utföras av exekutionsbiträdena, under det att utmätningsmännen — förutom att de i regel hava att meddela beslut om införsel och att föranstalta om utmätt egendoms försäljning — skola hava att övervaka och kontrollera, att indrivningen bedrives med tillbörlig snabbhet och omsorg samt att influtna medel i behörig ordning redovisas. Det exekutionsbiträde som verkställt indrivning av restförda utskylder skall med viss begränsning erhålla hela indrivningsavgiften. Sker indrivningen annorledes än genom exekutionsbiträdes försorg, skall det exekutionsbiträde som normalt skulle hava anlitats för indrivningen erhålla avgiften. Utskyldsposter, vilka varit föremål för indrivningsåtgärd av exekutionsbiträde, skola redovisas till utmätningsmannen å särskilda redovisningsräkningar allteftersom posterna blivit i sin helhet erlagda under den tid redovisningen avser, avbetalning skett å desamma under samma tid, posterna på grund av bristande

83 tillgång icke kunnat uttagas, posterna icke kunnat uttagas av den orsak att den betalningsskyldige avflyttat m. m. eller betalningsskyldigheten upphört. Utmätningsman skall månatligen till länsstyrelsen insända summerad sammandragsuppgift över de utskylder, som influtit efter avgivandet av närmast föregående motsvarande uppgift, ävensom de utskylder, som han i övrigt har att då redovisa, allt med undantag av utskylder, för vilkas uttagande handräckning begärts hos utmätningsmannen. Vid denna sammandragsuppgift, däri för varje indrivningsdistrikt utskylder, som restförts vid samma tillfälle, upptagas för sig och särskilt summeras, skola de från exekutionsbiträdena fogade redovisnirigsräkningarna fogas, vederbörligen granskade och i förekommande fall rättade samt fullständigade med de poster som skola av utmätningsmannen redovisas utöver de av exekutionsbiträdet upptagna. Vistas skattskyldig å ort inom riket belägen utom det utmätningsmannadistrikt där utskylderna påförts honom i restlängderna, ankommer det på länsstyrelsen att hos utmätningsmannen i sagda ort begära handräckning för utskyldernas uttagande. Handräckningsbegäran skall sålunda icke längre framställas av vederbörande utmätningsman, utan av länsstyrelsen. Även fördelningen av indrivningsresultatet på de olika utskyldstitlarna skall verkställas av länsstyrelsen. En gång årligen, nämligen före den 15 juni, skall utmätningsman till länsstyrelsen överlämna balanslängd över alla — vid maj månads utgång — oredovisade, på åtgärd inom hans distrikt beroende utskylder som äro upptagna i till honom överlämnade restlängder med undantag för utskylder för löpande uppbördsåret. I balanslängden skola utskylderna upptagas särskilt för varje restlängd samt post för post med noggrant angivande beträffande varje post av vidtagna åtgärder och av hinder som mött för indrivningen. Däremot erfordras ej heller här någon specifikation på utskyldstitlar. Balanslängd över vid maj månads utgång icke redovisade utskylder för löpande uppbördsåret vilka icke äro beroende på sökt handräckning skall upprättas av länsstyrelsen samt granskas av utmätningsman. Av denna redogörelse för förslaget framgår, att en avsevärd minskning av landsfiskalernas indrivningsarbete skulle vara att förvänta genom förslagets genomförande. Sålunda skulle det i vissa landsfiskaldsdistrikt mycket tyngande arbetet med restlängdernas avskrivande åt exekutionsbiträdena bortfalla. En annan lättnad skulle uppstå genom handräckningsförfarandets centralisering. Den främsta arbetsbesparingen för landsfiskalernas del skulle emellertid uppkomma genom förenklingarna i redovisningssystemet, i det att landsfiskalerna sluppe att balansera avbetalningar å restposter samt att i sina redovisningar verkställa fördelning av restantierna på utskyldstitlar. Antalet balanslängder som utmätningsmannen hade att upprätta minskades från två till en och även här bortfölle specifikationen på titlar. Vidare skulle antalet kassaposter avsevärt reduceras, varigenom en förenkling av kassabokföringen uppstode. Den exakta omfattningen av den arbetsbesparing som skulle uppstå för landsfiskalerna är givetvis svår att beräkna och kommer uppenbarligen att

84 växla från ett distrikt till ett annat. En på landsfiskalshåll verkställd beräk ning har givit vid handen, att i ett medelstort distrikt skulle uppstå en arbetsbesparing av ungefär 100 arbetsdagar årligen för en arbetskraft, det vill säga av ungefär en tredjedels arbetskraft. Av tabellen bil. XIV framgår, att något över en tredjedel av landsfiskalernas arbetsbörda härrör från indrivningsverksamheten ävensom att denna verksamhetsgren är den med hänsyn till arbetsbördan viktigaste. En kraftig minskning av arbetet med restindrivningen kommer sålunda att få en betydande inverkan även på den sammanlagda arbetsbördan. Arbetsbesparingen framstår såsom än mera betydelsefull, om man betänker att det arbete som för landsfiskalernas del bortfaller huvudsakligen är bokförings- och redovisningsarbete som nu vid regelbundet återkommande tider binder landsfiskalen vid expeditionen. Den gynnsamma verkan som således kan förväntas följa av ett genomförande av uppbördskommitténs förslag, i det att landsfiskalerna genom att de erhålla en avsevärd lättnad i expeditionsarbetet i motsvarande grad frigöras för de andra arbetsuppgifterna, främst åklagar- och polisverksamheten, har föranlett de sakkunniga att övergiva tanken på en uppdelning av landsfiskalstjänsterna. De sakkunniga förmena nämligen, att man genom omläggningen av landsfiskalernas indrivningsverksamhet kommer att ernå i huvudsak samma fördelar som kunna vara att vinna genom tjänsternas uppdelning samtidigt som man undgår den avsevärda förstoring av distrikten som måste bliva en följd av tudelningen. Det må i detta sammanhang omnämnas, att uppbördskommittén utgått ifrån att indrivningsväsendet på landsbygden och i fögderistäderna skall handhavas av befattningshavare med i stort sett samma ställning som de nuvarande landsfiskalerna. Det förtjänar framhållas, att uppbördskommitténs förslag även på andra verksamhetsområden än i fråga om skatteuppbörden och restindrivningen berör landsfiskalstjänsterna. Kommittén föreslår sålunda, att på häradsskrivarna skola ankomma bland annat: 1) utredningar och yttranden i mantalsskrivnings- och folkbokföringsfrågor; 2) utredningar och yttranden i taxeringsfrågor samt andra kamerala ärenden; 3) utredningar och yttranden i ärenden angående tvister mellan kommuner om ersättning för fattigvård och barnavård; 4) utredningar och yttranden i ärenden angående understöd och lån av allmänna medel; 5) utfärdande av intyg angående fastigheters beskaffenhet; 6) beräkning av det allmännas rätt beträffande publika fastigheter samt förrättande av syn, besiktning och värdering beträffande sådan egendom; 7) bevakning av det allmännas rätt inför domstolar och andra myndigheter i fall där länsstyrelsen så finner lämpligt; samt 8) förrättande av inventeringar, besiktningar, inspektioner och andra förrättningar enligt länsstyrelsens förordnande.

85 Häradsskrivarna skola sålunda enligt förslaget såsom lokalmyndigheter handlägga dels kamerala ärenden och dels allmänt administrativa ärenden, för vilka icke kräves egenskap av polismyndighet eller utmätningsman och ej heller oavbruten övervakning av de särskilda orternas förhållanden är nödvändig. Häradsskrivarna skola slutligen lämna länsstyrelsen och andra myndigheter biträde och handräckning samt kunna förordnas att verkställa förrättningar och utföra uppdrag av olika slag. En del av de göromål vilka sålunda enligt förslaget skola ankomma på häradsskrivare tillhör nu landsfiskals åliggande. Det är att förvänta, att genom en dylik överflyttning av åligganden en viss arbetslättnad kan uppkomma för landsfiskalerna. En möjlighet till en mera avsevärd avlastning av göromål synes yppa sig därigenom, att häradsskrivarna göras till allmänt administrativa lokala organ med skyldighet att mottaga förordnanden av skilda arter. Betydelsen härav torde emellertid bliva i stor utsträckning beroende av de kompetensfordringar som komma att uppställas för häradsskrivartjänsterna. Såsom framgår av framställningen nedan i kap. VII 1 föreslå de sakkunniga en mindre jämkning av bestämmelserna om landsfiskalernas åtalsbehörighet. Det skall sålunda åligga landsfogde att åtala brott mot 23 kap. 3 § strafflagen, vilka nu ligga under distriktsåklagares åtalsrätt. Denna ändring torde icke komma att hava någon större betydelse för vare sig landsfogdarnas eller landsfiskalernas arbetsbörda. Då bestämmelserna om distriktsåklagares och landsfogdes inbördes kompetens i åtalshänseende med nyss nämnt undantag lämnas orubbade, bibehålles den nuvarande elasticiteten så att landsfogden kan meddela förordnande åt distriktsåklagare att utföra åtal, som enligt huvudreglerna ankomma på landsfogden, liksom också övertaga åtal, som eljest ankommit på distriktsåklagare. Enligt uppgifter som de sakkunniga inhämtat förekom det under år 1937 i sammanlagt 82 fall att landsfogde övertog åtal som enligt landsfiskalsinstruktionen ankommit på landsfiskalerna. Dessa fall fördelade sig tämligen ojämnt på de olika länen. De flesta förekommo i Malmöhus län och Gävleborgs län, där i vartdera länet landsfogden övertog 11 åtal. I ett vart av ytterligare sex län övertog landsfogden 5 eller flera åtal, medan i likaledes sex län intet övertagande förekom och i ett vart av fyra län endast ett mål övertogs av landsfogden. Då de sakkunniga komma att föreslå ökad kompetens för landsfiskalerna samt dessa komma att erbjudas gynnsammare arbetsförhållanden, torde man snarare böra räkna med en minskning än en ökning av antalet fall då landsfogde övertager utförandet av åtal som eljest ankommit på landsfiskal. I detta sammanhang torde även frågan om landsfiskalernas ställning till statspolisorganisationen böra något beröras. Därvid är främst av intresse att undersöka vilken betydelse för landsfiskalernas arbetsbörda statspolisens verksamhet nu har och huruvida en omorganisation av landsfiskalstjänsterna nödvändiggör förändringar inom statspolisorganisationen. 1

Se sid. 202.

86 De sakkunniga hava från landsfiskalerna inhämtat vissa uppgifter om förhållandena under år 1937 vilka, sammanställda med distriktsåklagarutredningens motsvarande uppgifter för åren 1933 och 1934, återfinnas i tabellen bil. XV. Av denna framgår, att antalet fall då landsfiskalerna gjort anmälan om tillfälligt behov av polisförstärkning samt erhållit biträde av ordningsstatspolis (eller reservpolis) under den tid uppgifterna avse betydligt stegrats. Antalet utgjorde sålunda år 1933 sammanlagt 1 233, medan det år 1937 stigit till 1 703, motsvarande i medeltal per län respektive 514 och 71-0 fall. Då medelantalet landsfiskalsdistrikt per län utgör 20, finner man emellertid, att det biträde landsfiskalerna på detta sätt erhållit genom statspolisen icke kan hava varit av genomgripande betydelse för landsfiskalernas totala arbetsbörda. Det har dock varit av icke ringa värde. Biträde av ordningsstatspolis har nämligen ifrågakommit huvudsakligen vid sådana tillfällen, då landsfiskalen själv varit av andra tjänstegöromål förhindrad att bestrida eller övervaka ordningshållningen eller då i brist på tillräcklig ortspolis nödig polisbevakning icke kunnat anordnas, därest icke statspolis funnits att tillgå. Man torde även kunna säga, att i vissa landsfiskalsdistrikt, där biträde av ordningsstatspolis mera ofta ifrågakommit, t. ex. med anledning av större sporttävlingar av olika slag eller marknader, detta biträde blivit ett naturligt led i ordningspolisverksamheten. Även i fråga kriminalpolisverksamheten äro tabellens uppgifter upplysande. Antalet fall då landsfiskal erhållit biträde av kriminalstatspolis för förberedande undersökning i brottmål utgjorde år 1933 sammanlagt 1 606. År 1934 hade antalet stigit till 1 710. För år 1937 föreligger uppgift på dels antalet fall, då kriminalstatspolis lämnat biträde vid brottsutredning, dels antalet fall, då kriminalstatspolis självständigt verkställt förundersökning i brottmål. Siffrorna äro respektive 1 107 och 782. För att en jämförelse med siffrorna för åren 1933 och 1934 skall kunna göras, torde 1937 års siffror böra sammanläggas, varvid man kommer till siffran 1 889. Det framgår sålunda, att landsfiskalerna påkallat och erhållit kriminalstatspolisens biträde i en under årens lopp allt mera ökad utsträckning. Fördelar man totalsummorna på distrikten, visar det sig emellertid, att under år 1937 biträde av statspolis för brottmålsutredning icke erhållits i fullt fyra fall per distrikt. Med hänsyn till att kriminalstatspolisens biträde påkallats huvudsakligen i de större brottmålen, som krävt vidlyftigare utredning eller specialundersökningar, måste dock den hjälp som sålunda lämnats landsfiskalerna anses hava varit av betydelse. I ett hänseende har statspolisens tillkomst betytt en ökning av landsfiskalernas arbete, nämligen i fråga om åklagargöromålen. Statspolisens verksamhet ute i orterna, främst dess kontroll av motor- och cykeltrafiken, har nämligen lett till att ett stort antal rapporter över av statspolisen konstaterade förseelser avgivits till de lokala åklagarna. Nyssnämnda tabell utvisar, att antalet dylika under år 1937 till landsfiskalerna överlämnade rapporter utgjorde icke mindre än 18 774 stycken. Av dessa rapporter ledde 15 439 utan ytterligare utredning från landsfiskalens sida till åtal. Även om det i det vida

87 övervägande flertalet fall rörde sig om rena ordningsförseelser, där utförandet av åtalet icke krävde något avsevärt arbete utöver utfärdande och delgivning av stämningen, kan man dock, i betraktande av det stora antalet mål, icke undgå att taga hänsyn till den ökning i landsfiskalernas arbetsbörda som därigenom uppkommit. Även om i dessa fall särskild utredning icke behövt ifrågakomma, hava landsfiskalerna dock med hänsyn till att ansvaret för åtalen åvilat dem, måst underkasta statspolisens rapporter en omprövning för bedömande av frågan huruvida förutsättningarna för åtal förelegat. Därtill kommer att 1 649 rapporter föranlett ytterligare utredning från landsfiskalernas sida, innan det kunnat avgöras, huruvida åtal skolat ske eller icke. Av det ovan anförda torde framgå, att statspolisorganisationen utvecklats till en värdefull hjälp åt landsfiskalerna, låt vara att statspolisens arbete icke enbart betytt en arbetsavlastning för dem. På en del håll torde emellertid resultatet icke hava blivit det man kunnat förvänta, beroende på att samarbetet mellan statspolisen och den lokala polisen icke överallt blivit så gott som önskvärt varit. Det är dock att förmoda, att de friktioner i arbetet som förekommit skola kunna undvikas i framtiden. De sakkunniga räkna med att statspolisen bibehålles vid sin nuvarande organisation. Någon förstärkning av densamma erfordras, efter den utveckling organisationen numera undergått, icke såsom en följd av de sakkunnigas förslag. Därest en omorganisation av landsfiskalstjänsterna skulle ske enligt tudelningsprincipen, följde därav att de nya befattningshavarnas tjänstgöringsdistrikt måste göras avsevärt större än de nuvarande landsfiskalsdistrikten, enär distrikten eljest icke skulle erbjuda en arbetsbörda som vore tillräcklig för en rationell organisation. Enligt S c h 1 y t e r—O h 1 i n skulle således antalet landsfiskalsdistrikt utgöra 119 och antalet häradsfogdedistrikt omkring 300. I d i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g e n s förslag voro motsvarande siffror respektive 200 och 240. Även vid en lösning av omorganisationsspörsmålet efter de av de sakkunniga förordade linjerna, alltså med bibehållande av landsfiskalstjänsterna i huvudsak oförändrade, torde emellertid till prövning böra upptagas frågan huruvida distriktsindelningen bör undergå någon förändring. Den nuvarande indelningen i landsfiskalsdistrikt företer onekligen på åtskilliga håll sådana ojämnheter att en omreglering redan på den grund är påkallad. I samband med en omorganisation av landsfiskalstjänsterna synes emellertid en mera genomgripande omprövning av distriktsindelningen, syftande till en minskning av landsfiskalsdistriktens antal, ur flera synpunkter önskvärd. Såsom framgår av den i kap. II lämnade redogörelsen för tidigare reformförslag uttalades redan vid tillkomsten av nuvarande landsfiskalsorganisation önskvärdheten av att antalet landsfiskalsdistrikt något reducerades. De omorganisationsförslag som därefter framlagts på grundval av landsfiskalstjänsternas bibehållande såsom befattningar av den nuvarande typen hava även inneburit en reduktion av distriktsantalet. 19 2 4 å r s l a n d s s t a t s l ö n e s a k k u n n i g a föreslogo preliminärt en indragning av

88 116 av dåvarande 491 distrikt; distriktsantalet skulle sålunda nedgå till 375. Landsstatslönesakkunnigas definitiva förslag gick något mindre långt; enligt detta skulle antalet distrikt utgöra 408. 1 9 2 4 å r s u p p b ö r d s s a k k u n n i g a ifrågasatte en omreglering av landsfiskalsdistrikten, varigenom antalet distrikt skulle kunna nedbringas, men framlade icke någon detaljerad plan härför. Enligt 1 9 2 8 å r s l ö n e k o m m i t t é s förslag skulle antalet distrikt minskas till 421. Möjligheter att genomföra en reduktion av antalet landsfiskalsdistrikt öppna sig dels genom redan företagna organisatoriska förändringar inom åklagar- och polisväsendet såsom tillkomsten av statspolisen och den nya landsfogdeorganisationen, dels genom förändringar i landsfiskalernas arbetsuppgifter främst i fråga om restindrivningen. Ett ordnande av landsfiskalernas biträdesfråga möjliggör slutligen en ökning av landsfiskalsdistriktens storlek liksom den även i viss utsträckning förutsätter en sådan förändring av distrikten. Härom må följande framhållas. En allvarlig brist i den nuvarande landsfiskalsorganisationen är såsom nämnts att landsfiskalernas biträdesfråga icke erhållit någon tillfredsställande lösning. Antalet på landsfiskalskontoren tjänstgörande biträden är visserligen, enligt vad tabellen bil. X utvisar, icke ringa. Åtskilliga av dessa biträden utgöras emellertid av oavlönade landsfiskalsaspiranter, vilka för sin utbildning tjänstgöra hos landsfiskalerna. Andra biträda endast delvis landsfiskalerna i deras tjänstegöromål och sysselsättas i övrigt i landsfiskalernas privatverksamhet. Detta system, som givetvis icke kan anses tillfredsställande, har emellertid den fördelen, att det för många landsfiskaler möjliggör att överhuvud hålla biträde. Åtskilliga landsfiskaler sakna likväl biträde, vilket innebär, bland annat, att då landsfiskalen är borta på tjänsteresa eller dylikt, arbetet på landsfiskalskontoret måste ligga helt nere och ingen finnes till hands som kan mottaga telefonsamtal eller bud, lämna svar på förfrågningar etc. En dylik brist i organisationen innebär uppenbarligen allvarliga olägenheter. Det synes även vara dålig ekonomi att låta landsfiskalen utföra sådana enklare göromål, maskinskrivning och liknande kontorsarbete, som med fördel skulle kunna överlämnas åt skrivbiträden. Principen bör enligt de sakkunnigas mening vara den att landsfiskalen skall vara fullt sysselsatt med kvalificerade göromål och att övriga göromål skola utföras av biträden med lägre kompetens. I vissa landsändar torde denna princip på grund av lokala förhållanden dock icke kunna genomföras. Även landsfiskalernas behov av kvalificerad biträdeshjälp måste emellertid tillgodoses på ett bättre sätt än för närvarande. Uppenbarligen kunna mera kvalificerade biträden endast anställas i de större distrikten, där de göromål som äro av den art att de kräva landsfiskalens personliga handläggning äro så betungande att en arbetsavlastning är erforderlig. S c h 1 y t e r—• O h l i n föreslogo, att landsfiskalsdistrikten borde göras så stora, att kvalificerade tjänstebiträden skulle kunna anställas i samtliga distrikt. En dylik distriktsorganisation synes väl ur många synpunkter önskvärd. Emellertid skulle den olägenheten följa att distrikten, för att erbjuda en arbetsbörda

89 som svarade mot organisationen, i åtskilliga fall måste givas en alltför stor areal. Även andra hänsyn spela in. De kvalificerade tjänstebiträdena måste förutsättas hava genomgått den för kompetens till landsfiskalstjänst föreskrivna utbildningen och således vara aspiranter på landsfiskalstjänst. Under förutsättning att rekryteringen av landsfiskalstjänsterna i huvudsak sker över de kvalificerade biträdestjänsterna samt landsfiskalstjänsterna i stort sett komma att vara sluttjänster, skulle en organisation med kvalificerat biträde i varje distrikt innebära, att aspiranterna nödgades att räkna med ungefär samma tjänstetid på biträdesbefattning som på landsfiskalstjänst. Detta kunde emellertid med skäl befaras helt äventyra rekryteringen. Man synes därför böra göra antalet kvalificerade biträdestjänster åtskilligt lägre. Å andra sidan måste antalet vara tillräckligt stort för att erforderligt antal vikarier under semestrar m. m. skall stå till buds. En ökning av landsfiskalsdistriktens storlek enligt de nu angivna riktlinjerna torde kunna ske utan någon olägenhet. Inom de södra och mellersta delarna av landet spelar ökningen icke någon större roll för arbetets bedrivande med hänsyn till kommunikationernas förbättring, främst motortrafikens utveckling. Vad de övriga, mera glest befolkade delarna av landet beträffar måste emellertid en större hänsyn tagas till distriktens areal, och en indragning av distrikt därför ske med en viss försiktighet. Hänsyn måste även tagas till distriktens storlek i folkmängdshänseende. Landsfiskalerna äga nämligen för närvarande, huvudsakligen tack vare distriktens begränsade storlek, som regel en mycket god personkännedom inom sina distrikt. Denna ingående personkännedom är en tillgång som man bör söka bevara i största möjliga mån. Utan att framlägga några detaljerade förslag vilja de sakkunniga även förorda vissa smärre reformer, vilka — utan att hava något direkt samband med nu föreliggande omorganisationsförslag och utan att var för sig kunna vara av någon större vikt med hänsyn till därav berörda befattningshavares arbetsförhållanden — måhända tillsammantagna kunna vara av en viss betydelse. De sakkunniga få härvid hänvisa till framställningen i kap. XIII. Av det ovan anförda framgår, att de sakkunniga vilja förorda, att landsfiskalstjänsterna vid omorganisationen icke uppdelas utan bibehållas såsom tjänster av den nuvarande typen med den förändring av arbetsuppgifterna som följer av en reform av skatteuppbörden och restindrivningen i enlighet med uppbördskommitténs förslag ävensom av en omorganisation av häradsskrivartjänsterna enligt de av samma kommitté angivna riktlinjerna. Dessutom föreslå de sakkunniga en mindre jämkning av bestämmelserna om landsfiskals åtalsbehörighet. I övrigt anses någon förändring av landsfiskalernas arbetsuppgifter icke böra föreslås i samband med omorganisationen av landsfiskalstjänsterna utöver den som följer därav att köpingsåklagarnas åtalsbefogenhet indrages, att de mindre städerna upphöra att vara självständiga åklagardistrikt ävensom att antalet jämlikt 1 kap. 3 § utsökningslagen förordnade utmätnings-

90 män begränsas. I fråga om de sakkunnigas förslag till ändrade kompetensvillkor och nya avlöningsbestämmelser för landsfiskalerna ävensom till biträdesorganisationens närmare utformande få de sakkunniga hänvisa till framställningen i kap. VI, VII och VIII.

B.

Köpingsåklagarna.

Bestämmelserna om kompetensfördelningen mellan landsfiskaler och köpingsåklagare lämnade, innan den reglerades genom den i det föregående omnämnda kungörelsen den 18 december 1925, i några hänseenden rum för olika tolkningar. Från köpingsåklagarnas sida gjordes försök att i största möjliga utsträckning vinna likställighet mellan landsfiskaler och köpingsåklagare. Sålunda hemställde k ö p i n g s å k l a g a r n a s organisation i skrivelse till Konungen den 18 november 1920 samt i skrivelse till chefen för socialdepartementet den 18 april 1922, att köpingsåklagare skulle tillerkännas häktningsrätt samt utan särskilt förordnande vara utmätningsman. Framställningarna föranledde emellertid icke någon åtgärd. Å a n d r a sidan framkommo förslag om att köpingsåklagarna borde indragas. I sin förut omnämnda utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket anförde L i n n é r som skäl mot bibehållandet av köpingsåklagarorganisationen bland annat den då rådande ovissheten i åtskilliga hänseenden om landsfiskalers och köpingsåklagares inbördes kompetens, vilken ovisshet befunnits kunna leda till slitningar mellan de olika befattningshavarna. Huruvida detta borde leda till att köpingsåklagarna jämställdes med de övriga underåklagarna berodde enligt Linnér på vad den straffprocessuella ändamålsenligheten krävde. Linnér erinrade därvid om att ett alltför stort antal åklagare bidroge till att sänka fordringarna på kåren och att åklagarna i små distrikt, där den praktiska erfarenheten bleve obetydlig, icke gärna hade möjlighet att i längden bibehålla kompetensen även om denna från början vore god. För såvitt rörde åklagarbefogenheten gällde frågan därför enligt Linnér, huruvida särskilda åklagare för de ifrågavarande köpinga r n a vore behövliga för att åklagarverksamheten där och i vederbörande landsfiskalsdistrikt skulle kunna bedrivas med kraft eller om landsfiskalerna, åtminstone efter de av Linnér föreslagna lättnaderna i deras verksamhet, kunde ombesörja även de åtal som nu utfördes av köpingsåklagarna. E n undersökning av dessa omständigheter syntes Linnér giva till resultat att jämväl sistnämnda verksamhet kunde skötas av landsfiskalerna med undantag dock för de två dåvarande köpingarna Lidingö och Sundbyberg, vilka med hänsyn till sin redan uppnådda utveckling borde var och en bilda ett eget landsfiskalsdistrikt. I övrigt borde köpingsåklagarna övergå till att allenast utöva det lokala förmanskapet över de i vederbörande orter anställda polisstyrkorna. De skulle sålunda erhålla samma ställning som av Linnér föreslogs för motsvarande befattningshavare i vissa mindre städer och bleve liksom dessa underställda landsfiskalen i distriktet. Linnérs förslag om vis-

91 sa lättnader i landsfiskalernas arbetsbörda hade framlagts i syfte att bereda tillräckligt utrymme åt åklagar- och polisgöromålen såsom landsfiskalernas huvudsakliga sysselsättning. Linnér fann det ur denna synpunkt önskvärt att köpingsåklagarna, där så ske kunde, förordnades till utmätningsmän enligt 1 kap. 3 § utsökningslagen. Med hänsyn till den utbildning flertalet av köpingsåklagarna erhållit kunde enligt Linnérs mening dylika förordnanden meddelas i stor utsträckning. Därmed vunnes också minskning i kostnaden för den enskilde utmätningsborgenären eller gäldenären. Frågan om indragning av köpingsåklagarnas åtalsbefogenhet upptogs jämväl av S c h 1 y t e r—O h 1 i n. Därvid jämställdes köpingsåklagarna med stadsfiskalerna i fögderistäderna. Utredningsmännen ansågo, att det med hänsyn till arbetsbördan för innehavarna av de av utredningsmännen föreslagna nya landsfiskalstjänsterna icke komme att möta någon avgörande invändning mot att indraga den åtalsbefogenhet som köpingsåklagare och stadsfiskaler i fögderistäder ägde. Dessa befattningshavare skulle alltjämt såsom polistjänstemän i sina orter hava att ansvara för brottens uppspårande och utredande. Åtalens utförande vid domstolen upptoge allenast en ringa procent av deras arbetstid; och växlingarna i de blivande landsfiskalernas arbetsbörda utjämnades genom anställande av assistenter och andra biträden. Enligt utredningsmännens mening finge det i en mera definitiv organisation också anses uteslutet att någon åtalsbefogenhet skulle kunna tillkomma lokala, till polisväsendet hörande tjänstemän vid sidan om landsfiskalens. Däremot mötte vissa betänkligheter mot att redan i samband med den första arbetsfördelningen mellan de nuvarande landsfiskalerna genomföra en överflyttning av stadsfiskalers och köpingsåklagares åtalsrätt på landsfiskalerna. Detta gällde dock huvudsakligen endast beträffande stadsfiskalerna eftersom köpingsåklagarna i de flesta fall redan nu stode under vederbörande landsfiskals chefskap som polismän. För köpingsåklagarnas del kunde för den skull vida lättare än i fråga om stadsfiskalerna en överflyttning av åtalsrätten till landsfiskalerna genomföras samtidigt med att de bibehölles som landsfiskalen underordnade poliskommissarier. Att bibehålla särskild åtalsrätt för köpingsåklagare efter en koncentration i övrigt av åklagargöromålen inom domsagan torde enligt utredningsmännen icke heller lämpligen kunna ifrågakomma annat än möjligen under någon övergångstid i vissa särskilda fall i avbidan på vederbörande landsfiskalstjänsts besättande med innehavare som fyllde de nya kompetenskraven. I fråga om bristerna i den nuvarande distriktsåklagarorganisationen anförde d i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g e n , att de brister som vidlådde landsfiskalsorganisationen i åklagar- och polishänseende jämväl torde föreligga beträffande köpingsåklagarna. Dessa hade merendels tillkommit för att bereda vederbörande landsfiskal en nödvändig arbetsavlastning såvitt anginge köping som vuxit upp inom landsfiskalsdistriktet men hade såsom köpingsåklagare icke en arbetsbörda som kunde motivera deras bibehållande

92 såsom självständiga åklagare. Deras kvalifikationer vore även understundom lägre än landsfiskalernas, vilket bland annat kommit till uttryck däri att de icke anförtrotts befogenheten att besluta om kvarhållande, häktning och dylikt. Distriktsåklagarutredningen föreslog, att den köpingsåklagarna tillkommande åtalsrätten skulle överflyttas på landsfiskalerna i samband varmed samtliga köpingsåklagare skulle såsom polisbefäl i vederbörande köpingar underställas landsfiskalerna. I fråga om köpingsåklagarnas utmätningsmannaförordnande anfördes, att sedan deras åtalsbefogenhet överflyttats på landsfiskalerna skäl torde saknas att bibehålla dem vid sådant förordnande. I de över distriktsåklagarutredningens promemoria avgivna y t t r a n d e n a gjordes i huvudsak icke någon erinran mot förslaget i denna del annat än från köpingsåklagarna själva. F ö r e n i n g e n S v e r i g e s k ö p i n g s å k l a g a r e avstyrkte sålunda förslaget och anförde därvid såsom skäl dels att ingen anledning förelåge att vidtaga någon reform, dels att förslaget icke läte sig genomföra med hänsyn till befattningshavarnas rättsliga ställning. Sedan numera köpingsåklagarnas kompetens reglerats, kan såsom skäl mot bibehållandet av köpingsåklagarorganisationen icke längre åberopas att ovisshet råder om köpingsåklagares och landsfiskalers inbördes befogenheter. Såtillvida h a r ett av skälen för avskaffandet av köpingsåklagarnas självständiga ställning i fråga om anställande av åtal m. m. bortfallit. Vad som i övrigt i tidigare utredningar anförts mot att i ny åklagarorganisation bibehålla köpingsåklagarna vid deras åtalsbefogenhet finna de sakkunniga däremot fortfarande äga full giltighet. Samma är även förhållandet i fråga om skälen mot att köpingsåklagarna i polisiärt hänseende intaga en självständig ställning i förhållande till landsfiskalerna. Vid indelningen av riket i åklagardistrikt hava de sakkunniga utgått från att landsfiskalsdistrikt bör vara av den storleken, att det erbjuder fullt arbete för en landsfiskal och minst ett biträde, samt att stad för att utgöra eget åklagardistrikt skall lämna tillräckligt arbete för en stadsfiskal som förutom åklagare även är polischef i staden. Med dessa utgångspunkter kan det icke försvaras att för vissa smärre orter bibehålla särskilda åkla*gare, vilka icke äro fullt sysselsatta av sin tjänst och som med hänsyn till den ringa mängden av kvalificerade göromål som ankomma på dem icke kunna förvärva den allsidiga erfarenhet och den rutin som måste krävas av en åklagare för att han skall vara i stånd att fullt tillfredsställande fullgöra sina uppgifter. De sakkunniga föreslå sålunda, att köpingsåklagarnas åtalsrätt skall upphöra. Frågan huruvida polisorganisationen i de berörda köpingarna skall röna inflytande härav måste avgöras från fall till fall i samma ordning som i allmänhet gäller beträffande dylika organisationsfrågor. Som regel torde, efter reformens genomförande, i de köpingar, där nu särskild åklagare finnes, kvarstå behov av en kvalificerad polisman i befälssställning. Denne skall emellertid då vara underordnad landsfiskalen i distriktet. I fråga om den särskilda utmätningsmannabehörighet som nu tillkommer vissa köpingsåklagare ansluta sig de sakkunniga till vad som därvid uttalades

93 av distriktsåklagarutredningen. De sakkunniga finna det antagligt, att det i de flesta fall icke kommer att föreligga anledning att i köping, där nu den särskilde åklagaren är förordnad att generellt eller med viss begränsning vara utmätningsman, bibehålla särskild sådan utmätningsman. Mot förslaget att avskaffa köpingsåklagarnas åtalsbefogenhet och självständiga ställning såsom polisbefäl har, då-det tidigare framförts, icke väckts gensaga från myndigheterna. De sakkunniga hava för sin del icke velat ifrågasätta annat än att indragningen av köpingsåklagarnas åtalsbehörighet skall beträffande köpingar med åklagare som äro ordinarie innehavare av sina tjänster ske successivt i mån av ledighet å tjänsterna. Ej heller skulle inordnandet under landsfiskalerna av de köpingsåklagare som nu äro polischefer ske tidigare. De köpingsåklagare vilka nu innehava ordinarie befattning komma således icke att beröras av reformen. Vissa köpingsåklagare, vilka innehava landsfiskalskompetens enligt nu gällande bestämmelser, torde böra bliva i tillfälle att i samband med genomförandet av den nya landsfiskalsorganisationen erhålla rätt att söka nyorganiserad landsfiskalstjänst eller landsfiskalsassistenttjänst. Avgörandet härvid torde böra tillkomma Kungl. Maj:t.

C. Städerna och landsfiskalsorganisationen. I huvudsak samma skäl som tala för ett indragande av köpingsåklagarnas åtalsrätt kunna även anföras emot att låta de mindre städerna hava egna åklagare. För att stad skall utgöra eget åklagardistrikt synes staden böra erbjuda tillräckligt stor arbetsbörda för en åklagare som tillika är polischef. Denna princip uttalades även av d i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g e n . Utredningen framhöll, att det torde vara ogörligt att uppdraga någon fix gräns vid en viss befolkningssiffra, emedan förhållandena vore alltför olika härtill. Industristäder med rörlig befolkning, hamnstäder samt orter med stor genomgångstrafik, särskilt av utlänningar, erbjöde sålunda ofta en åklagare och polischef mera arbete än vad enbart folkmängdssiffrorna gåve anledning antaga. Bland annat med anledning härav förordade utredningen en särskild undersökning beträffande varje stad om vilken fråga kunde uppkomma att den borde ingå i landsfiskalsdistrikt. Oavsett de avvikelser, vilka kunde bliva nödvändiga på grund av speciella förhållanden, ansåg utredningen gränsen sannolikt komma att ligga vid ett invånarantal av 10,000 eller möjligen något däröver. Mot den av utredningen uttalade principen för bestämmande av huruvida stad borde utgöra eget åklagardistrikt gjordes i allmänhet icke några erinringar i de y t t r a n d e n som avgåvos över utredningens promemoria. Däremot yrkades i vissa yttranden från polischefer och stadsfiskaler i ett antal mindre städer, att gränsen borde dragas vid ett något lägre invånarantal än det av utredningen föreslagna. Emellertid anmäler sig frågan huruvida indragningen av stadsfiskalsbefattningarna bör göras beroende av städernas organisation, främst i judiciellt

94 hänseende. S c h l y t e r — O h l i n , vilka även upptogo spörsmålet om indragning av stadsfiskalernas åtalsrätt i de mindre städerna, föreslogo sålunda, att en dylik reform skulle begränsas till fögderistäderna, medan magistratsstäderna, oavsett storleken, skulle få bibehålla sin åklagarorganisation oförändrad. Det anfördes, att ehuru samma skäl, som talade för mindre städers förening med angränsande landsbygd under gemensam jurisdiktion, visserligen kunde åberopas för en liknande förening under gemensamt åklagarväsen, det likväl vore lämpligt att som regel åklagarväsen och domstolsväsen följdes åt, så att frågan om landsfiskals övertagande av åklagargöromålen i de mindre magistratsstäderna upptoges först i samband med frågan om upphävande av den särskilda jurisdiktionen för dessa städer. D i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g e n stannade emellertid icke för en dylik begränsning. Ehuru enligt utredningsmännens mening samma skäl som talade mot att landsfiskalsdistrikt fölle inom flera häradsrätters domvärjo kunde anföras mot att till ett landsfiskalsdistrikt hänföra magistratsstad, i det att nämligen vid en dylik ordning landsfiskalen komme att få utföra tjänstetalan vid flera underrätter, borde det dock icke ifrågakomma att allenast för undvikande av denna olägenhet låta stad, som icke vore i behov av egen åklagare, bibehållas såsom eget åklagardistrikt. Utredningsmännen erinrade vidare om att den fortgående landsrättsförläggningen av mindre städer komme att medföra att antalet fall, där dylik dubbeltjänstgöring för landsfiskalen kunde förekomma, bleve allt mindre. Då därtill komme, att reformen ej borde genomföras förrän vederbörande stadsfiskalstjänster bleve vakanta, vilket i åtskilliga fall kunde komma att dröja ganska länge, kunde man förvänta, att under övergångstiden ett icke ringa antal av de mindre magistratsstäderna hunnit förlora den egna jurisdiktionen. De sakkunniga vilja ansluta sig till vad distriktsåklagarutredningen sålunda anfört. De sakkunniga anse sålunda, att principen, att stad skall utgöra eget åklagardistrikt endast om den erbjuder tillräcklig arbetsbörda för en stadsfiskal som tillika är polischef, även skall gälla beträffande magistratsstäderna. De mindre magistratsstäderna skola sålunda i likhet med de mindre fögderistäderna ingå i landsfiskalsdistrikt såvitt rör åklagar- och polisgöromål, d. v. s. landsfiskal skall vara allmän åklagare och polischef där. Magistratsstäderna komma emellertid, även om de på detta sätt ingå i landsfiskalsdistrikt, att intaga en särställning inom distrikten, nämligen i fråga om utmätningsmannagöromålens bestridande. För närvarande ankommer det principiellt på staten att sörja för utmätningsmannagöromålens bestridande å landet, vartill enligt 1 kap. 1 § utsök ningslagen även räknas stad utan magistrat, i vilken länsstyrelsen är överexekutor, d. v. s. där särskild av Kungl. Maj:t förordnad överexekutor icke finnes. Sådan stad ingår i landsfiskalsdistrikt och landsfiskalen är sålunda på grund av sin tjänst utmätningsman i staden. För vissa dylika städer har emellertid på vederbörande stads egen bekostnad förordnats särskild utmätningsman, vilken i denna egenskap även handhar bestyret med indrivning och redovisning av böter. Då vissa i landsfiskalsdistrikt ingå-

95 ende städer bekostat egen utmätningsman, trots att det principiellt ankommer på en statens befattningshavare att bestrida göromålen i fråga, h a r detta skett för att vinna en effektivisering av arbetet främst i fråga om indrivningen av kommunalutskylderna. Därest en dylik effektivisering alltfort anses vara att vinna genom anställande av särskild utmätningsman för viss stad, torde hinder icke böra resas mot ett bibehållande av den nuvarande ordningen, under förutsättning givetvis att den särskilde utmätningsmannen besitter erforderlig kompetens för uppgifterna. Samma synpunkter torde böra anläggas i fråga om bibehå Ilar det av de särskilda utmätningsmän som äro förordnade för vissa områden å landsbygden. Att det beträffande de köpingar, där köpingsåklagaren nu har förordnande såsom utmätningsman, efter indragningen av köpingsåklagarnas åtalsrätt som regel torde saknas anledning att bibehålla särskild utmätningsman har redan förut framhållits. Det må i detta sammanhang påpekas, att en sammanslagning av kronooch kommunalskatteuppbörden i enlighet med uppbördskommitténs förslag kommer att omöjliggöra att utmätningsmannaförordnandena, såsom nu p å en del håll förekommer, begränsas till att avse endast kommunalutskylder. I magistratsstäderna, där magistraten eller viss ledamot av magistraten i regel är överexekutor, är, i motsats till förhållandet på landet och i de städer som i utsökningslagens mening räknas dit, utmätningsmannagöromålens bestridande en kommunal angelägenhet. Ett överflyttande av dessa göromål på statens befattningshavare, landsfiskalerna, i de magistratsstäder, som enligt de sakkunnigas förslag icke längre skola utgöra egna åklagardistrikt skulle icke behöva medföra någon genomgripande förändring av landsfiskalsorganisationen. Redan nu bestridas utmätningsmanna göromålen i några mindre magistratsstäder av landsfiskal i angränsande distrikt på grund av särskilt förordnande. Sannolikt kommer det att under en övergångstid, då de mindre magistratsstäderna icke längre äro egna åklagardistrikt men fortfarande hava kvar sin särskilda jurisdiktion, att visa sig fördelaktigt att i större utsträckning meddela dylikt förordnande åt landsfiskaler. Då emellertid ett generellt överflyttande av utmätningsmannagöromålens bestridande i magistratsstad på statens organ skulle nödvändiggöra genomgripande förändringar i dessa städers organisation, anse de sakkunniga att frågan härom bör skjutas på framtiden. Ett skäl härtill ligger även i den fortgående landsrättsförläggningen av mindre magistratsstäder. Därest vid landsrättsförläggning av magistratsstad särskild överexekutor icke förordnas av Kungl. Maj:t, kommer staden nämligen att i utsökningslagens mening räknas till landet, varav i sin tur följer, att det ankommer på staten att sörja för utmätningsmannagöromålens bestridande. Staden kommer i så fall att hänföras till visst landsfiskalsdistrikt och landsfiskalen där blir alltså utmätningsman i staden, därest staden icke skulle finna det förmånligt att hava egen utmätningsman och sådan anses lämpligen böra finnas i staden. Då med tillämpning av nu gällande bestämmelser organisationen av de exekutiva myndigheterna kommer att för varje särskilt fall underkastas omprövning i

96 samband med avgörandet av frågan om upphörande av stadens jurisdiktion, synes man häri hava ett starkt stöd för att icke nu föreslå någon generell lösning. I den mån magistratsstäderna beröras av de sakkunnigas omorganisationsförslag kommer detta således att gälla endast åklagar- och polisgöromålen. Endast i åklagar- och polishänseende komma magistratsstäderna att ingå i landsfiskalsdistriktsindelningen. En mellanställning mellan magistratsstäderna och de förut nämnda fögderistäderna intaga sådana landsrättsförlagda städer, för vilka Kungl. Maj:t förordnat särskild överexekutor. Dessa städer äro f. n. fyra, nämligen Falkenberg, Lysekil, Skövde och Örnsköldsvik. I samtliga är kommunalborgmästaren överexekutor. Då dessa städer enligt utsökningslagen icke räknas till landet trots att de sakna magistrat, ankommer utmätningsmannagöromålens bestridande på en kommunal tjänsteman, stadsfogde. Såtillvida äro dessa städer jämställda med magistratsstäderna. Tre av städerna skola enligt de sakkunnigas förslag upphöra att utgöra egna åklagardistrikt. Frågan är då, huruvida de även i övriga hänseenden böra ingå i landsfiskalsdistrikt. Med hänsyn till att dessa städer ingå i fögderiindelningen, skulle det icke möta några större svårigheter ur organisatorisk synpunkt att låta dem i samtliga hänseenden ingå i landsfiskalsdistrikt. Då de emellertid i utsökningslagen jämställts med magistratsstäder i fråga om skyldigheten att bestrida utmätningsmannagöromålen, synas de böra även i fråga om sin ställning till landsfiskalsdistrikten jämställas med dessa. Några organisatoriska olägenheter för städerna torde icke följa härav, enär förordnande av särskild överexekutor icke torde komma att givas beträffande andra än de större av de landsrättsförlagda städerna. Den av distriktsåklagarutredningen förordade närmare utredningen för avgörande av vilka städer böra utgöra egna åklagardistrikt och vilka böra ingå i landsfiskalsdistrikt har verkställts av de sakkunniga i samråd med länsstyrelserna. Därvid h a r hänsyn tagits dels till göromålens mängd i de olika städerna, dels till önskvärdheten av att åstadkomma en lämplig distriktsindelning. De sakkunniga hava kommit till det resultatet att av de 77 magistratsstäderna 44 och av de 39 fögderistäderna 6 eller tillhopa 50 städer böra utgöra egna åklagardistrikt. De återstående 66 städerna, av vilka 33 magistratsstäder och 33 fögderistäder, böra däremot ingå i landsfiskalsdistrikt. Gränsen har kommit att dragas ungefär vid den av distriktsåklagarutredningen angivna befolkningssiffran 10 000. Dock h a r gränsen kommit att gå något lägre i fråga om magistratsstäderna än beträffande fögderistäderna. Detta sammanhänger delvis med att de mindre residensstäderna genomgående bibehållits såsom självständiga åklagardistrikt. De minsta städer som avses skola utgöra egna åklagardistrikt äro sålunda bland magistratsstäderna Mariestad med 6 406 invånare och Sala med 7 967 invånare samt bland fögderistäderna Sundbyberg med 9 107 invånare och Katrineholm med 10 247 invånare. Sammanlagt sju magistratsstäder med mindre än 10 000 invånare föreslås skola utgöra egna åklagardistrikt mot endast

97 en fögderistad av samma storleksgrupp. De största bland de städer som avses skola ingå i landsfiskalsdistrikt äro av magistratsstäderna Alingsås med 9 793 invånare och Falköping med 8 831 invånare samt av fögderistäderna Nässjö med 9 757 invånare och Huskvarna med 9 055 invånare. Indragningen av stadsfiskalstjänsterna i de städer som skola ingå i landsfiskalsdistrikt får givetvis icke medföra någon försvagning av polisorganisationen i dessa städer. I de fall då stadsfiskalen tillika är poliskommissare bör kommissarie tjänsten bibehållas. Om stadsfiskalen, såsom förhållandet är i många städer, utan att vara befattningshavare vid polisväsendet likväl utför på poliskommissarie eller annat polisbefäl ankommande göromål, torde stadsfiskalstjänstens indragning böra föranleda inrättande av en kommissariebefattning eller annan polisbefälsbefattning. De sakkunniga anse sig böra något utförligare behandla frågan h u r u de fögderistäder vilka icke anses böra ingå i landsfiskalsdistrikt böra organiseras i fråga om de göromål som på landet ankomma på landsfiskal. Dessa städer äro till antalet sex, nämligen Lidingö, Sundbyberg, Katrineholm, Mölndal, Trollhättan och Skövde. De fem förstnämnda av dessa städer ingå nu såsom ursprungliga fögderistäder i landsfiskalsdistrikt. Skövde, som först från och med den 1 januari 1938 ligger under landsrätt, är däremot fristående från landsfiskalsorganisationen. Kommunalborgmästaren i staden är överexekutor och utmätningsmannagöromålen handhavas av stadsfogde. Staden beröres sålunda icke av de sakkunnigas förslag. För de övriga fem städerna, vilka ingå i landsfiskalsdistrikt, innebär förslaget däremot en genomgripande förändring, som dock icke blir av samma art för samtliga, beroende på att de i hithörande hänseende icke äro ensartat organiserade. I de båda större städerna, Mölndal och Trollhättan, äro nämligen vederbörande landsfiskaler utmätningsmän medan i två av de övriga, nämligen Lidingö och Katrineholm, stadsfiskalerna erhållit förordnande jämlikt 1 kap. 3 § utsökningslagen att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsmän. I Sundbyberg slutligen finnas stadsfiskal och särskild utmätningsman. Såsom ovan nämnts ankommer det enligt gällande rätt principiellt på staten att sörja för utmätningsmannagöromålens bestridande å landet, vartill enligt 1 kap. 1 § utsökningslagen även räknas stad utan magistrat i vilken länsstyrelsen är överexekutor, d. v. s. där särskild av Kungl. Maj:t förordnad överexekutor icke finnes. Det h a r även omnämnts, att då vissa i landsfiskalsdistrikt ingående städer likväl bekostat egen utmätningsman, detta skett för att vinna en ökad effektivisering av arbetet, främst i fråga om indrivningen av kommunalutskylderna. I organisatoriskt hänseende har emellertid tidigare den olägenheten varit förknippad med systemet med särskild utmätningsman i fögderistad att landsfiskalen, även om sådan utmätningsman funnits, likväl beträffande kronorestantier och böter varit i förhållande till länsstyrelsen ensam redogörare även beträffande staden. Detta medförde, förutom ovisshet i fråga om vem som ägde uppbära vederbörliga pro1—384482

98 visionsandelar, även att den arbetsavlastning för landsfiskalen som vanns genom förordnande av särskild utmätningsman icke blev så stor som om den särskilt förordnade utmätningsmannen helt trätt i landsfiskalens ställe för sitt distrikt. Denna olägenhet avhjälptes emellertid genom förordningen den 13 november 1931 om tillämplighet å särskilt förordnad utmätningsman av vissa föreskrifter angående landsfiskal, vilken förordning sedermera ersatts av kungörelsen den 15 augusti 1933 om tillämplighet å stadsfogde i stad utan magistrat och särskilt förordnad utmätningsman av vissa föreskrifter angående landsfiskal. I sistnämnda kungörelse föreskrives, att stadsfogde i stad utan magistrat så ock den som av länsstyrelsen jämlikt 1 kap. 3 § utsökningslagen förordnats att inom visst område på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman skall, där Kungl. Maj:t ej för särskilt fall annorlunda förordnar, vara redogörare enligt uppbördsreglementet, förordningen angående indrivning och redovisning av böter samt kungörelsen med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen; och skall i följd härav vad om landsfiskal i sådant hänseende enligt nämnda författningar gäller tillämpas å honom. Staden Sundbyberg, som har särskild utmätningsman, liksom även de av nu ifrågavarande städer, däri stadsfiskalen är utmätningsman, nämligen Lidingö och Katrineholm, torde följaktligen, med hänsyn till den självständiga ställning de redan nu intaga till landsfiskalsorganisationen, kunna såvitt nu ä r i fråga bibehålla sin nuvarande organisation oförändrad efter det att städerna uteslutits ur landsfiskalsdistriktsindelningen. Beträffande de övriga ursprunliga fögderistäderna, nämligen Mölndal och Trollhättan, i vilka städer vederbörande landsfiskal är utmätningsman, måste emellertid en annan lösning sökas. Därest någondera staden så önskar, kan den erhålla förordnande jämlikt 1 kap. 3 § utsökningslagen för särskild utmätningsman, som då, jämlikt ovannämnda kungörelse den 15 augusti 1933, träder i landsfiskalens ställe även såsom redogörare för kronoutskylder och böter. För Trollhättans del har frågan om tillsättande av särskild utmätningsman för staden tidigare varit uppe men då fallit av den anledningen att landsfiskalen genom förslagets genomförande icke skulle komma att helt befrias från handhavandet av exekutions- och indrivningsväsendet i staden. Då såsom ovan nämnts någon skyldighet icke föreligger för städerna ifråga att själva bekosta utmätningsman och de efter omorganisationen av landsfiskalsdistrikten knappast kunna draga några fördelar av att erhålla egen utmätningsman, torde man icke böra räkna med att städerna välja denna utväg. Enklast torde då vara att organisera vardera staden såsom ett särskilt landsfiskalsdistrikt. De sakkunniga hava även i sitt förslag upptagit såväl Mölndal som Trollhättan såsom särskilda landsfiskalsdistrikt omfattande allenast stadsterritoriet.

99 Kap. T. Landsfiskalsorganisationen. A.

Distriktsindelningen.

De sakkunniga hava, i anslutning till de principer som angivits i föregående kapitel, uppgjort ett förslag till rikets indelning i landsfiskalsdistrikt. De sakkunniga hava därvid icke ansett sig böra eller kunna fastställa några fixa maximi- och minimigränser i fråga om distriktens areal och folkmängd. Huvudvikten har lagts på den arbetsbörda distrikten kunna väntas erbjuda befattningshavarna. Till grund för beräkningen av arbetsbördan hava legat dels de uppgifter som de sakkunniga och distriktsåklagarutredningen inhämtat från landsfiskalerna, dels de yttranden som av länsstyrelserna, landsfogdarna och länsavdelningarna av föreningen Sveriges landsfiskaler avgivits över ett av de sakkunniga uppgjort preliminärt indelningsförslag. Några detaljerade indexberäkningar av arbetsbördan i likhet med dem som verkställts av Linnér ävensom av landsfogden W. Bergenfelt hava emellertid icke utförts av de sakkunniga. En dylik beräkning skulle redan av den anledningen, att primäruppgifterna på grund av bristande enhetlighet i landsfiskalernas diarieföring av ärendena icke äro direkt jämförbara, bliva mindre vägledande. Vid uppgörandet av distriktsindelningen hava de sakkunniga ansett sig i olika hänseenden bundna av den bestående judiciella och administrativa indelningen. Sålunda har intet distrikt uppdelats på två eller flera domsagor. I de nu förekommande fall, då distriktsgräns skurit domsagogräns, har en jämkning av distriktsindelningen skett. Den nuvarande tingslagsindelningen har däremot icke ansetts behöva vara avgörande för distriktsindelningen, enär enligt processlagberedningens förslag till rättegångsbalk varje domsaga i regel endast skall utgöra en domkrets. Ej heller har fögderiindelningen, vare sig den nu bestående eller den av uppbördskommittén föreslagna, ansetts behöva vara direkt avgörande för indelningen i landsfiskalsdistrikt. Däremot h a r primärkommunindelningen så gott som genomgående blivit följd i det att endast i ett fåtal fall — huvudsakligen i övre Norrland — en socken uppdelats på skilda landsfiskalsdistrikt. Till den nu bestående indelningen i polisdistrikt har vidare tagits den hänsynen att om polisdistrikt består av mer än en kommun, samtliga kommuner förts till ett och samma landsfiskalsdistrikt, därest icke särskilda skäl förelegat för annan indelning. Slutligen hava de sakkunniga följt den principen att landsfiskalsdistrikt skall kunna å kartan helt omskrivas med en sammanhängande linje. Även från denna princip hava emellertid undantag måst göras.

100 Den av de sakkunniga uttalade grundsatsen att landsfiskalsdistrikt borde vara åtminstone så stort, att det erbjöde en lämpligt avpassad arbetsbörda för en landsfiskal och ett tjänstebiträde, har icke alltid kunnat iakttagas, bland annat med hänsyn till beroendet av den judiciella eller administrativa indelningen. Undantagen från principen hava för södra och mellersta Sveriges vidkommande blivit synnerligen fåtaliga. I norra Norrlands glest befolkade områden hava emellertid dylika distrikt måst tillskapas till större antal, enär distrikten eljest skulle hava blivit alltför vidsträckta. Den normala maximitypen enligt förslaget utgör det distrikt, där landsfiskalen till sitt biträde h a r landsfiskalsassistent och ett skrivbiträde. Större distrikt hava nybildats endast i den mån man kunnat undvika att göra arealerna alltför stora. Vissa nu bestående mycket folkrika distrikt hava bibehållits av den anledningen att det icke låtit sig väl göra att uppdela dem. De sakkunniga hava betecknat de olika distriktstyperna med romerska siffror från I till VI. Distrikten av typ I äro de som erbjuda den minsta arbetsbördan och där landsfiskalen icke anses vara i ständigt behov av tjänstebiträde. Det mindre normaldistriktet — landsfiskal med ett skrivbiträde -— har betecknats såsom typ II. Distriktet av typ III skiljer sig härifrån däri att skrivbiträdet är ersatt av en manlig befattningshavare, som skall hava polismans befogenhet. I fråga om anledningen till att de sakkunniga uppställt sistnämnda typ vid sidan av typ II få de sakkunniga hänvisa till framställningen i kap. VIII. I distrikt av typ IV har landsfiskalen till sitt biträde två skrivbiträden. Såsom typ V h a r betecknats den distriktstyp som ovan angivits såsom den normala maximitypen, d. v. s. distrikt med en biträdespersonal av landsfiskalsassistent och ett skrivbiträde. Den största organisationsformen utgör distriktet av typ VI med landsfiskalsassistent och två — i ett fall fyra — skrivbiträden. Den av de sakkunniga föreslagna distriktsindelningen framgår av följande uppställning. I denna har även för varje distrikt angivits den ort som de sakkunniga anse böra bliva stationeringsort för landsfiskalen.

Stockholms län. Norra Roslags

domsaga.

N u v a r a n d e 1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: Frösåkers 12 401 inv. 10- 2 9 mil2 Väddö 10 835 » 4-55 » Närdinghundra 7 734 » 6-8 o » Summa 30 970 inv. U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde böra bibehållas. Städerna östh a m m a r (1 263 inv.) och Öregrund (1 286 inv.), vilka ingå i Frösåkers distrikt, böra i åklagarhänseende förenas med landsfiskalsdistriktet. Den härvid uppkomna ökningen av arbetsbördan inom distriktet synes icke komma

101 att hava någon inverkan på biträdesbehovet. Landsfiskalen i Frösåkers distrikt är redan nu utmätningsman i båda städerna samt tillika tillförordnad stadsfiskal i öregrund. 1. Frösåkers distrikt med städerna östhammar och öregrund 12 401 inv. 10-2 9 mil2 östhammar 2. Väddö distrikt 10 835 » 4-55 » Väddö 3. Närdinghundra distrikt 7 734 » 6-8 o » Länna station Samtliga distrikt föreslås organiserade enligt typ II. Mellersta Roslags Nuvarande Vätö Sjuhundra Frötuna

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 6 093 inv. 6 433 » 6 756 »

3-85 mil2 3-8 0 » 4- o i »

Summa 19 282 inv. U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till två genom att Sjuhundra distrikt uppdelas på de övriga distrikten. Staden Norrtälje (4 933 inv.) förenas med Vätö distrikt, som därefter synes böra benämnas Norrtälje distrikt. 4. Norrtälje distrikt: Vätö distrikt -fLohärads, Malsta och Husby Lyhundra socknar av Sjuhundra distrikt -f- staden Norrtälje (=Bro och Vätö skeppslag + Lyhundra härad + staden Norrtälje) 13 000 inv. 5-oo mil2 Norrtälje 5. Frötuna distrikt -f- Skederids, Rö, Rimbo och Fasterna socknar av Sjuhundra distrikt ( = Frötuna och Länna skeppslag -j- Sjuhundra härad) 11 555 » 6-6 3 » Norrtälje Båda distrikten föreslås organiserade enligt typ II. Stockholms Nuvarande Långhundra Ärlinghundra Vallentuna

läns västra

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 5 122 inv. 10 300 » 6 053 » Summa 21 475 inv.

3-91 mil2 3-34 » 3-9 5 »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt synes kunna nedbringas till två genom att till Vallentuna distrikt läggas tre socknar av Långhundra och två socknar av Ärlinghundra distrikt, medan återstoden av Långhundra och Ärlinghundra distrikt bilda ett nytt sådant, benämnt Knivsta distrikt. Staden Sigtuna (1 221 inv.) förenas med Knivsta distrikt.

102 6. Vallentuna distrikt -f- Lunda, Skånella och Markims socknar av Långhundra distrikt samt Hammarby och Fresta socknar av Ärlinghundra distrikt 7. Knivsta distrikt: återstoden av Långhundra och Ärlinghundra distrikt -f- staden Sigtuna

10 442 inv.

5-3 7 mil2

Väsby

12 254

5-8 7

Knivsta

»

»

Distrikt 6 organiseras enligt typ V, distrikt 7 enligt typ II. Södra Roslags Nuvarande Danderyds Solna österåkers Värmdö Gustavsbergs

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 31 060 inv. 22 656 » 6 600 » 3 210 » 7 004 » Summa 70 530 inv.

1-85 mil2 0-19 1- 2 o 2-15 2- 2 o

U t r e d n i n g e n : I Danderyds distrikt ingå städerna Djursholm (6 340 inv.) och Lidingö (10 745 inv.). Lidingö har egen stadsfiskal och utmätningsman. I Djursholm har stadsfiskalen tidigare varit jämväl utmätningsman; sedan den 1 april 1935 är emellertid landsfiskalen i Danderyds distrikt utmätningsman i staden. Lidingö har med hänsyn till sin storlek och de nuvarande organisationsförhållandena inom staden av de sakkunniga lämnats utanför indelningen i landsfiskalsdistrikt. Djursholm torde däremot kunna ingå i landsfiskalsdistrikt. Även magistratsstaden Vaxholm (2 856 inv.) torde böra förenas med landsfiskalsdistrikt. Inom Danderyds distrikt finnes nu köpingsåklagare i Stocksunds köping. Denne är tillika utmätningsman i köpingen. — Antalet landsfiskalsdistrikt synes kunna nedbringas till fyra genom att Värmdö distrikt uppdelas på österåkers och Gustavsbergs distrikt så, att Möja socken överföres till österåkers distrikt, medan återstoden av Värmdö distrikt sammanslås med Gustavsbergs distrikt. Vaxholm förenas med österåkers distrikt. 8. Danderyds distrikt utom staden Lidingö 20 315 inv. 1-5 5 mil2 Danderyd 9. Solna distrikt 22 656 » 0-19 » Solna 10. österåkers distrikt + Möja socken av Värmdö distrikt + staden Vaxholm 10119 » 1-7 9 » Åkersberga 11. Gustavsbergs distrikt -f- återstoden av Värmdö distrikt 9 551 » 3-8 2 » Gustavsberg Distrikten 8 och 9 organiseras enligt typ VI, distrikten 10 och 11 enligt typ II. I distrikt 11 torde arbetsmängden vissa tider av året nödvändiggöra att arbetskrafterna förstärkas med en assistent.

103 Sollentuna Nuvarande Sollentuna Spånga Färentuna

och Färentuna

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 17 304 inv. 22 450 » 6 699 » Summa 46 453 inv.

1-37 mil2 0-51 » 3-95 »

U t r e d n i n g e n : I Spånga distrikt ingår staden Sundbyberg (9 107 inv.), som har egen stadsfiskal och utmätningsman. Med hänsyn till stadens storlek och de nuvarande organisationsförhållandena i staden har denna av de sakkunniga lämnats utanför indelningen i landsfiskalsdistrikt. I övrigt torde distriktsindelningen böra bibehållas oförändrad. 12. Sollentuna distrikt 17 304 inv. 1-3 7 mil2 Norrviken 13. Spånga distrikt utom staden Sundbyberg 13 343 » 0-4 6 » Sundbyberg 14. Färentuna distrikt 6 699 » 3-9 5 » Drottningholm Distrikten 12 och 13 organiseras enligt typ V, distrikt 14 enligt typ II. Södertörns Nuvarande Nacka Tumba öknebo Sorunda Haninge

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 12 662 inv. 21 752 » 9 171 » 9 832 » 9 219 » Summa 62 636 inv.

0-48 mil2 4-16 » 4-28 » 3- 51 » 5-66 »

U t r e d n i n g e n : Inom Nacka distrikt finnes köpingsåklagare i Saltsjöbadens köping (3 307 inv.). Denne är tillika utmätningsman inom köpingen. Inom Sorunda distrikt finnes köpingsåklagare i Nynäshamns köping (4 408 inv.), vilken tillika är landsfiskalsassistent i Sorunda landsfiskalsdistrikt. — Distriktsindelningen torde böra bibehållas. 15. Nacka distrikt 12 662 inv. 0-4 8 mil2 Nacka 16. Tumba distrikt 21 752 » 4-16 » Tumba 17. öknebo distrikt 9 171 » 4-2 8 » Södertälje 18. Sorunda distrikt 9 832 » 3*51 » ösmo 19. Haninge distrikt 9 219 » 5-6 6 » Tungelsta Distrikt 16 synes böra organiseras enligt typ VI samt övriga distrikt enligt typ II. Köpingsåklagartjänsternas indragande torde böra medföra att Nacka och Sorunda distrikt därefter organiseras enligt typ V.

Inom Stockholms län föreslås sålunda en indragning av tre landsfiskalsdistrikt.

104 Uppsala län. Uppsala läns södra Nuvarande

domsaga.

l a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t:

Håbo Åsunda Vaksala Lagunda Ulleråkers

9 305 inv. 9 500 » 8162 » 8 266 » 11 521 » Summa 46 754 inv.

4-60 mil2 5-18 » 3-8 2 » 5- 2 o » 4-99 »

U t r e d n i n g e n : Magistratsstaden Enköping (6 061 inv.) synes kunna förenas med Åsunda landsfiskalsdistrikt, som därefter bör benämnas Enköpings distrikt. I övrigt torde distriktsindelningen böra bibehållas oförändrad. 1. Håbo distrikt 2. Enköpings distrikt: Åsunda distrikt -f- staden Enköping 3. Vaksala distrikt 4. Lagunda distrikt 5. Ulleråkers distrikt

9 305 inv.

4-6 o mil2

Grillby

15 561 8 162 8 266 11 521

5-3 o » 3*8 2 » 5* 2 o » 4-9 9 »

Enköping Uppsala örsundsbro Uppsala

» » » »

Distrikt 1 torde böra organiseras enligt typ IV, distrikt 5 enligt typ V samt övriga distrikt enligt typ II. Efter Enköpings införlivande synes emellertid distrikt 2 böra organiseras enligt typ V.

Uppsala läns norra Nuvarande Olands Lövsta Dannemora Norunda .. . Tierps Västlands . . Älvkarleby .

domsaga.

1 a n d s f i s k a l s d i s t r i k t: 8 165 inv. 5 860 >> 8 702 »> 6 116 »> 8 788 >• 4 082 >• 8 548 )•

4-7 3 mil2 4-81 4-53 3-91 4*61 3-07 2-30

» » » f>

» »

Summa 50 261 inv. U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till fem genom att Västlands distrikt, som består av två socknar, uppdelas på Tierps och Älvkarleby distrikt samt genom att Dannemora distrikt uppdelas på Norunda distrikt och Lövsta distrikt på så sätt att Vendels socken förenas med Norunda distrikt samt återstoden av Dannemora distrikt med Lövsta distrikt. Olands distrikt bibehålies oförändrat. Inom Tierps distrikt kommer en köpingsåklagarbefattning i Tierps köping (1 532 inv.) att indragas. Landsfiskalen i distriktet är nu utmätningsman i köpingen.

105 6. Olands distrikt 7. Norunda distrikt + Vendels socken av Dannemora distrikt 8. Lövsta distrikt + återstoden av Dannemora distrikt 9. Tierps distrikt + Tolfta socken av Västlands distrikt 10. Älvkarleby distrikt + Västlands socken av Västlands distrikt

8 165 inv.

4-7 3 mil 2

Alunda

8 886 »

5-5 5

»

örbyhus

11 792 »

7-7 0

»

Skärplinge

10 258 »

5-8 3

»

Tierp

11 228 »

4*0 4

»

Älvkarleby

Distrikten 9 och 10 organiseras enligt typ V, övriga distrikt enligt typ II. Inom Uppsala län föreslås sålunda indragning av två landsfiskalsdistrikt.

Södermanlands län. Nyköpings Nuvarande Lunda Nyköpings Rönö Hölebo Daga

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 7 723 inv. 11012 » 8 370 » 7 800 » 8 136 » Summa 42 941 inv.

5-26 mil2 3-74 » 5-5 9 » 5-oo » 4-25 »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt synes kunna nedbringas till fyra på följande sätt. Nyköpings distrikt utom två socknar förenas med Lunda distrikt, tre socknar av Rönö distrikt förenas med Hölebo distrikt och nyssnämnda två socknar av Nyköpings distrikt sammanslås med återstoden av Rönö distrikt till ett distrikt, benämnt Rönö distrikt, medan Daga distrikt bibehålles oförändrat. Staden Trosa (873 inv.) förenas med Hölebo distrikt, vilket efter föreningen med staden torde böra benämnas Trosa distrikt. 1. Lunda distrikt -f- Nyköpings distrikt utom Tunabergs och Nikolai socknar 11 403 inv. 6-9 5 mil2 Jönåker 2. Rönö distrikt: Tunabergs och Nikolai socknar av Nyköpings distrikt -f- Rönö distrikt utom Bogsta, Sättersta och Tystberga socknar 13 563 » 7-2 5 » Nyköping 3. Trosa distrikt: Hölebo distrikt -fBogsta, Sättersta och Tystberga socknar av Rönö distrikt 4- staden Trosa 10 763 » 6-46 » Trosa 4. Daga distrikt 8 136 » 4-25 > Gnesta Distrikt 2 organiseras enligt typ V, övriga distrikt enligt typ II.

106 Livgedingets Nuvarande Selebo Åkers Västerrekarne österrekarne

domsaga.

l a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 5 646 inv. 8 181 » 8 627 » 11 712 » Summa 34 166 inv.

3-3 5 mil 8 4' 61 3-71 6-64

» » »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till tre genom att två socknar av österrekarne distrikt förenas med Västerrekarne distrikt till ett nytt distrikt, benämnt Rekarne distrikt, återstoden av Österrekarne distrikt sammanslås med fyra socknar av Åkers distrikt till ett andra distrikt, benämnt Kjula distrikt, samt återstoden av Åkers distrikt förenas med Selebo distrikt till ett tredje distrikt. Detta sistnämnda, med vilket städerna Strängnäs (4 979 inv.) och Mariefred (1 457 inv.) föreslås skola förenas, torde böra benämnas Mariefreds distrikt. Staden Torshälla (1 835 inv.) förenas med Rekarne distrikt. 5. Rekarne distrikt: Västerrekarne distrikt 4- Näshulta och HusbyRekarne socknar av österrekarne distrikt 4- staden Torshälla 14 433 inv. 5-8 5 mil2 Eskilstuna 6. Kjula distrikt: återstoden av österrekarne distrikt + Helgarö, Fogdö, Vansö och Härads socknar av Åkers distrikt 10 707 » 6-15 » Eskilstuna 7. Mariefreds distrikt: Selebo distrikt + återstoden av Åkers distrikt 4- städerna Strängnäs och Mariefred 16 883 » 6-35 » Mariefred Distrikt 5 organiseras enligt typ V samt distrikt 6 enligt typ IV. Distrikt 7 synes till en början böra organiseras enligt typ II men efter införlivandet av någondera staden enligt typ V. Oppunda och Villåttinge Nuvarande Valla Katrineholms Vingåkers Villåttinge

domsaga.

l a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 9 257 inv. 18 200 » 11 963 » 14 952 »

4-82 mil2 5-14 » 4-5 7 » 6-71 »

Summa 54 372 inv. U t r e d n i n g e n : Staden Katrineholm (10 247 inv.) som nu ingår i Katrineholms distrikt men har egen stadsfiskal, vilken tillika är utmätningsman, föreslås skola utbrytas ur landsfiskalsdistriktet med hänsyn till stadens storlek och dess nuvarande organisation. I samband härmed nedbringas antalet landsfiskalsdistrikt till tre genom att till Vingåkers distrikt lägges Julita

107 s o c k e n a v Valla d i s t r i k t m e d a n å t e r s t o d e n a v Valla distrikt f ö r e n a s m e d v a d s o m å t e r s t å r a v K a t r i n e h o l m s d i s t r i k t , s e d a n s t a d e n f r å n g å t t detta. Villåttinge d i s t r i k t b i b e h å l l e s o f ö r ä n d r a t . Det av h u v u d d e l e n av n u v a r a n d e Valla distr i k t s a m t l a n d s b y g d s d e l e n a v K a t r i n e h o l m s distrikt n y b i l d a d e d i s t r i k t e t tord e b ö r a b e n ä m n a s Valla d i s t r i k t . 8. Vingåkers distrikt 4- Julita socken av Valla distrikt 9. Valla distrikt: Katrineholms distrikt utom staden Katrineholm 4återstoden av Valla distrikt . . . . 10. Villåttinge distrikt

14 691 inv.

6-09 mil 2

15 084 14 952

8-26 6-71

» »

» »

Vingåker Katrineholm Flen

S a m t l i g a d i s t r i k t o r g a n i s e r a s enligt t y p V. I n o m S ö d e r m a n l a n d s l ä n s k o l a s å l u n d a enligt förslaget t r e landsfiskalsdistrikt indragas. Östergötlands län. Kinda Nuvarande Kinda norra Kinda södra Ydre

och Ydre

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 7 038 inv. 10 200 » 7168 »

5-9 o mil 2 7-50 » 6-7 3 »

Summa 24 406 inv. U t r e d n i n g e n : Antalet d i s t r i k t t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till t v å gen o m a t t K i n d a s ö d r a d i s t r i k t u p p d e l a s p å de övriga d i s t r i k t e n så, a t t a v distriktets fem s o c k n a r två f ö r e n a s m e d K i n d a n o r r a d i s t r i k t och t r e m e d Ydre distrikt. D e n y b i l d a d e d i s t r i k t e n t o r d e efter s t a t i o n e r i n g s o r t e r n a b ö r a b e n ä m n a s R i m f o r s a distrikt o c h Kisa d i s t r i k t . 1. Rimforsa distrikt: Kinda norra distrikt + Horns och Hycklinge socknar av Kinda södra distrikt . 10 831 inv. 8-6 7 mil 2 Rimforsa 2. Kisa distrikt: Ydre distrikt 4Kisa, Västra Eneby och Tidersrums socknar av Kinda södra distrikt 13 484 » 11-33 » Kisa Distrikt 1 t o r d e b ö r a o r g a n i s e r a s enligt t y p II s a m t d i s t r i k t 2 enligt t y p V. Folkungabygdens Nuvarande Vifolka Lysings Göstrings

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 11 220 inv. 9 139 » 13 836 » Summa 34 195 inv.

3-oo mil 2 4-64 » 8-15 »

108 U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde böra bibehållas oförändrat. Fögderistaden Mjölby (5 969 inv.), där landsfiskalen i Vifolka distrikt är utmätningsman och tillförordnad stadsfiskal, skall ingå i landsfiskalsdistrikt liksom staden Skänninge (1 751 inv.), som från och med år 1939 ligger under landsrätt. Västerlösa och Normlösa socknar, tillhörande Gullbergs distrikt, som i övrigt ligger inom Linköpings domsaga, förenas med Vifolka distrikt. Göstrings nuvarande distrikt uppdelas så, att tre socknar läggas till Lysings distrikt, medan återstoden förenas med staden Skänninge till ett distrikt. De nya distrikten torde efter stationeringsorterna böra benämnas respektive Mjölby, ödeshögs och Boxholms distrikt. 3. Mjölby distrikt: Vifolka distrikt + Västerlösa och Normlösa socknar av Gullbergs distrikt ävensom staden Mjölby ( = Vifolka härad) 12 774 inv. 3-53 mil2 Mjölby 4. ödeshögs distrikt: Lysings distrikt + Appuna, Hovs och Väderstads socknar av Göstrings distrikt 11 224 » 5-42 » Ödeshög 5. Boxholms distrikt: återstoden av Göstrings distrikt + staden Skänninge 13 502 s> 7-46 » Boxholm Samtliga distrikt organiseras enligt typ II. Aska, Dals och Bobergs Nuvarande Bobergs Motala Vadstena

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 8 523 inv. 11803 » 8 053 » Summa 28 379 inv.

3-60 mil2 1-98 i 2-63 »

U t r e d n i n g e n : Städerna Motala (6 593 inv.) och Vadstena (2 955 inv.) förenas med respektive Motala och Vadstena distrikt. I sammanhang härmed företages även den jämkningen av distriktsindelningen att Västra Ny socken av Motala distrikt överflyttas till Bobergs distrikt, som torde böra benämnas Borensbergs distrikt. 6. Borensbergs distrikt: Bobergs distrikt + Västra Ny socken av Motala distrikt 9 910 inv. 4-5 0 mil2 Borensberg 7. Motala distrikt med undantag av Västra Ny socken 4- staden Motala 17 009 » 1-16 » Motala 8. Vadstena distrikt + staden Vadstena 11 008 » 2-7 0 » Vadstena Samtliga distrikt organiseras enligt typ II; distrikt 7 synes emellertid efter Motalas införlivande böra organiseras enligt typ V.

109 Bråbygdens Nuvarande Hällestads Finspångs Reijmyre Bråbo Lösings Vikbolandets

och Finspånga

läns

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 9 100 inv. 12 695 » 4 424 » 7 577 » 7 311 » 9 672 » Summa 50 779 inv.

7-47 mil2 4- 5 o » 5- 2 o » 3-53 » 1-96 »> 5-79 »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till fem genom att Finspångs distrikt med undantag av Vånga socken sammanslås med Reijmyre distrikt till ett nytt distrikt, benämnt Finspångs distrikt, medan Vånga socken förenas med Lösings distrikt, övriga distrikt förbliva oförändrade. 9. Hällestads distrikt 9 100 inv. 7-4 7 mil2 Tjällmo 10. Finspångs distrikt: Finspångs distrikt utom Vånga socken + Reijmyre distrikt 14 859 »> 8-2 9 » Finspång 11. Bråbo distrikt 7 577 » 3-53 » Åby 12. Lösings distrikt 4- Vånga socken av Finspångs distrikt 9 567 » 3-3 7 » . Norrköping 13. Vikbolandets distrikt 9 672 » 5-7 9 • Kuddby Distrikt 10 organiseras enligt typ V, övriga distrikt enligt typ II . Hammarkinds,

Stegeborgs och Skärkinds

domsaga.

Nuvarande landsfiskalsdistrikt: Skärkinds 6 984 inv. Skönberga 4 914 » Valdemarsviks 9 437 » Summa 21 335 inv.

4-94 mil2 3-61 » 4-6 7 »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till två genom att Skönberga distrikt uppdelas på de övriga. Staden Söderköping (2 816 inv.) förenas med Skärkinds distrikt, vilket därefter benämnes Söderköpings distrikt. Inom Valdemarsviks distrikt finnes nu köpingsåklagare i Valdemarsviks köping (2 718 inv.). Landsfiskalen i distriktet är utmätningsman i köpingen. 14. Söderköpings distrikt: Skärkinds distrikt + Skönberga, Mogata och Skällviks socknar av Skönberga distrikt 4-staden Söderköping... 12 881 inv. 1- o o mil2 Söderköping 15. Valdemarsviks distrikt 4- S:t Anna och Börrums socknar av Skönberga distrikt 11 413 » 6*2 8 » Valdemarsvik Båda distrikten organiseras enligt typ II.

110 Linköpings Nuvarande Linköpings Bankekinds Gullbergs Valkebo

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 7 868 inv. 12 017 » 8 115 i 9 044 »

3-4 3 mil 2 5-12 » 3-5 7 » 4-55 »

Summa 37 044 inv. Utredningen: S å s o m förut o m n ä m n t s skola Västerlösa och N o r m l ö s a s o c k n a r , v i l k a t i l l h ö r a Gullbergs distrikt i n o m Mjölby d o m s a g a , ö v e r f ö r a s till d i s t r i k t i n o m d e n n a s e n a r e d o m s a g a . Å t e r s t o d e n a v Gullbergs d i s t r i k t (== Gullbergs h ä r a d ) s a m t de t r e övriga d i s t r i k t e n t o r d e k u n n a b i l d a t r e d i s t r i k t p å så sätt att L a n d e r y d s och Vists s o c k n a r a v L i n k ö p i n g s d i s t r i k t f ö r e n a s m e d B a n k e k i n d s distrikt, S k e d a och S l a k a s o c k n a r a v L i n k ö p i n g s d i s t r i k t f ö r e n a s m e d V a l k e b o distrikt s a m t å t e r s t o d e n a v L i n k ö p i n g s d i s t r i k t f ö r e n a s m e d d e n i n o m d o m s a g a n b e l ä g n a delen a v Gullbergs distrikt. Det a v B a n k e k i n d s d i s t r i k t s a m t t v å s o c k n a r av L i n k ö p i n g s d i s t r i k t n y b i l d a d e d i s t r i k t e t t o r d e b ö r a b e n ä m n a s Åtvidabergs distrikt. 16. Gullbergs distrikt: Gullbergs distrikt utom Västerlösa och Normlösa socknar 4- Linköpings distrikt utom Landeryds, Vists, Skeda och Slaka socknar 17. Åtvidabergs distrikt: Bankekinds distrikt 4- Landeryds och Vists socknar av Linköpings d i s t r i k t . . 18. Valkebo distrikt 4- Skeda och Slaka socknar av Linköpings distrikt

9 355 inv.

4-3i mil 2

Linköping

14 881

»>

6-2 4

»

Åtvidaberg

11 254

»

5-5 9

»

Linköping

S a m t l i g a d i s t r i k t o r g a n i s e r a s enligt t y p II. I n o m Ö s t e r g ö t l a n d s l ä n föreslås s å l u n d a en i n d r a g n i n g av fyra kalsdistrikt.

landsfis-

J ö n k ö p i n g s län. Tveta, Nuvarande Jönköpings Nässjö Vista Mo

Vista

och Mo

domsaga.

l a n d sf i s k a l s d i s t r i k t : 21 972 inv. 17 874 » 7 873 » 6 088 »

3- 7 8 mil 2 4-96 » 2-85 » 9-31 »

Summa 53 807 inv. Utredningen: I t r e a v dessa distrikt i n g å städer, n ä m l i g e n i J ö n k ö p i n g s d i s t r i k t H u s k v a r n a (8 889 i n v . ) , i Nässjö d i s t r i k t Nässjö (9 655 inv.)

Ill samt i Vista distrikt Gränna il 285 inv.). I samtliga dessa städer är landsfiskalen i respektive distrikt utmätningsman, i Gränna är han även stadsfiskal. Städerna torde samtliga kunna ingå i landsfiskalsdistrikt. Jönköpings och Nässjö distrikt böra uppdelas på så sätt att fem socknar av Jönköpings distrikt förenas med Mo distrikt samt återstoden av Jönköpings distrikt, inberäknat staden Huskvarna, förenas med fyra socknar av Nässjö distrikt till ett nytt distrikt benämnt Huskvarna distrikt. Återstoden av Nässjö distrikt med staden Nässjö skall utgöra ett distrikt. Vista distrikt torde böra benämnas Gränna distrikt. Mo distrikt 4- Barnarps, Sandseryds, Månsarps, Järstorps och Bankeryds socknar av Jönköpings distrikt 15 001 inv. 10-2 0 mil2 Jönköping Huskvarna distrikt: återstoden av Jönköpings distrikt med staden Huskvarna 4- öggestorps, Svarttorps, Lekeryds och Järsnäs socknar av Nässjö distrikt 16 078 5-3: Huskvarna 3. Nässjö distrikt: återstoden av Nässjö distrikt med staden Nässjö 14 855 2-51 Nässjö Gränna distrikt: Vista distrikt med staden Gränna 9 158 2-85 Gränna Distrikten 1 och 3 organiseras enligt typ V, distrikt 2 enligt typ IV samt distrikt 4 enligt typ II. Norra och Södra Vedbo

domsaga.

Nuvarande landsfiskalsdistrikt: Tranås 13 380 inv. Aneby 7 386 » Eksjö 7 000 » Mariannelunds 6 733 » Summa 34 499 inv.

4-41 mil2 5-17 4-8 3 4-41

» » »

U t r e d n i n g e n : I Tranås distrikt ingår staden Tranås (6 916 inv.), där landsfiskalen i distriktet är utmätningsman. Staden synes icke böra utgöra eget åklagardistrikt. Även magistratsstaden Eksjö (7 058 inv.) bör ingå i landsfiskalsdistrikt. Antalet landsfiskalsdistrikt torde böra bibehållas oförändrat. 5. Tranås distrikt med staden Tranås 13 380 inv. 4-41 mil 2 Tranås 6. Aneby distrikt 5-17 7 386 » » Aneby 7. Eksjö distrikt + staden Eksjö . . 14 058 » 5-01 » Eksjö 8. Mariannelunds distrikt 4-41 6 733 » » Mariannelund Av dessa distrikt torde distrikten 6, 7 och 8 böra organiseras enligt typ II samt distrikt 5 enligt typ IV. Sedan staden Eksjö införlivats med distrikt 7, bör även detta distrikt organiseras enligt typ IV.

112 Njudungs Nuvarande Vetlanda Nye Alseda Sävsjö Vrigstad Malmbäck

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 12 649 inv. 5150 » 6 517 » 11684 » 8 073 » 6 373 » Summa 50 446 inv.

4-51 mil 2 3-9 7 » 4-61 » 6-42 » 5-38 » 6-9Q »

Utredningen: I V e t l a n d a d i s t r i k t i n g å r s t a d e n V e t l a n d a (3 968 inv.), d ä r l a n d s f i s k a l e n i d i s t r i k t e t ä r u t m ä t n i n g s m a n . Antalet distrikt t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till fyra g e n o m att N y e o c h Alseda d i s t r i k t s a m m a n s l å s till ett d i s t r i k t , b e n ä m n t Alseda distrikt, s a m t Sävsjö d i s t r i k t m e d u n d a n t a g a v B o d a f o r s k ö p i n g och N o r r a S a n d s j ö s o c k e n , vilka f ö r e n a s m e d M a l m b ä c k s distrikt, s a m m a n s l å s m e d V r i g s t a d s distrikt. S t a d e n V e t l a n d a införlivas i åklagarhänseende m e d Vetlanda distrikt. 9. \.Vetlanda distrikt med staden Vetlanda 12 649 inv. 4-51 mil 2 Vetlanda 10. Alseda distrikt: Nye distrikt 4Alseda distrikt 11667 » 8-58 » Alseda 11. Sävsjö distrikt: Sävsjö distrikt u t o m Bodafors köping och Norra Sandsjö socken + Vrigstads distrikt 15 721 » 10- 9 3 » Sävsjö 12. Malmbäcks distrikt: Malmbäcks distrikt + Bodafors köping och Norra Sandsjö socken av Sävsjö distrikt 10 409 » 7-7 7 » Malmbäck D i s t r i k t e n 9, 10 o c h 12 o r g a n i s e r a s enligt t y p II s a m t d i s t r i k t 11 enligt t y p V. D i s t r i k t 9 synes, efter i n f ö r l i v a n d e t av V e t l a n d a ä v e n i å k l a g a r h ä n s e e n d e , b ö r a o r g a n i s e r a s enligt t y p IV. östbo Nuvarande Värnamo Skillingaryds Gislaveds Långaryds Unnaryds Reftele

och Västbo

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 15 741 inv. 10 004 » 10 993 » 7 628 » 5 629 » 8 076 » Summa 58 071 inv.

7-64 mil 2 7-91 » 5-35 » 4-41 » 6-41 • 5-13 »

U t r e d n i n g e n : I V ä r n a m o d i s t r i k t i n g å r s t a d e n V ä r n a m o (4 916 i n v . ) , d ä r l a n d s f i s k a l e n i distriktet ä r u t m ä t n i n g s m a n . Antalet d i s t r i k t t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till fem g e n o m a t t till Gislaveds d i s t r i k t lägges Gnosjö s o c k e n a v Reftele d i s t r i k t s a m t till L å n g a r y d s d i s t r i k t läggas t r e s o c k n a r av U n n a -

113 r y d s d i s t r i k t m e d a n å t e r s t o d e n av Reftele d i s t r i k t s a m m a n s l å s m e d å t e r s t o d e n av U n n a r y d s distrikt. Det s i s t n ä m n d a n y b i l d a d e d i s t r i k t e t t o r d e b ö r a b e n ä m n a s Reftele d i s t r i k t . S t a d e n V ä r n a m o införlivas ä v e n i å k l a g a r h ä n s e e n d e m e d V ä r n a m o distrikt. S k i l l i n g a r y d s d i s t r i k t l ä m n a s oförändrat. 13. Värnamo distrikt med staden Värna 1110 14. Skillingaryds distrikt 15. Gislaveds distrikt + Gnosjö socken av Reftele distrikt 16. Långaryds distrikt 4- Femsjö, Södra Unnaryds och Jälluntofta socknar av Unnaryds d i s t r i k t . . . 17. Reftele distrikt: återstoden av Reftele distrikt + återstoden av Unnaryds distrikt

15 741 inv. 10 004 »

7-64 mil 2 7-91 »

Värnamo Skillingaryd

12 471

»

5-91

»

Gislaved

10 385

»

7*Ii

•

H y l t e bruk

9 470

»

8-2 8

>

Reftele

D i s t r i k t e n 13, 14 o c h 15 t o r d e b ö r a o r g a n i s e r a s enligt t y p IV s a m t d i s t r i k ten 16 o c h 17 enligt t y p II. I n o m J ö n k ö p i n g s l ä n föreslås s å l u n d a en i n d r a g n i n g a v s a m m a n l a g t tre landsfiskalsdistrikt.

Kronobergs län. östra Nuvarande

domsaga.

landsfiskalsdistrikt:

Åseda

8 069 inv. , 8 319 8 191 » »> 1 2 831 » 8 832 9 325 » Summa 55 567 inv.

Lenhovda Kosta

Hovmantorps Almeboda Tingsryds

Utredningen: hållas oförändrad. 1. 2. 3. 4. 5. 6.

Vårends

5-68 mil 2 , 8.82 6-56 » 5-67 i , 5.67 4-76 »

Den n u v a r a n d e d i s t r i k t s i n d e l n i n g e n t o r d e b ö r a b i b e -

Åseda distrikt Lenhovda distrikt Kosta distrikt Hovmantorps distrikt Almeboda distrikt Tingsryds distrikt

8 069 inv. , 8 319 , 8191 12 831 > 8 832 » 9 325 »

5-68 mil 2 » 8.82 , 6.56 5-6 7 » 5-6 7 » 4-7 6 »

Åseda Älghultsby Orrefors Hovmantorp Skruv Tingsryd

D i s t r i k t 4 synes b ö r a o r g a n i s e r a s enligt t y p V s a m t övriga distrikt enligt

typ II. 8—384482

114 Mellersta Vårends Nuvarande Ryds Bergunda Norrvidinge

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 7 422 inv. 7 730 » 7 664 » Summa 22 816 inv.

3-43 mil2 3-35 » 5-34 »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till två genom att Bergunda distrikt uppdelas på de övriga distrikten, varvid tre socknar läggas till Norrvidinge distrikt och återstoden till Ryds distrikt. 7. Norrvidinge distrikt + öjaby, Bergunda och öja socknar av Bergunda distrikt 10 667 inv. 6-63 mil2 Växjö 8. Ryds distrikt + återstoden av Bergunda distrikt 12149 » 5-49 » Ryd Båda distrikten organiseras enligt typ V. Västra Vårends Nuvarande Moheda Alvesta Älmhults

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 7 348 inv. 10 704 i 10 070 » Summa 22 122 inv.

Utredningen: hållas oförändrad. 9. Moheda distrikt 10. Alvesta distrikt 11. Älmhults distrikt

5- o i mil2 4-98 » 5-67 »

Den nuvarande distriktsindelningen torde böra bibe7 348 inv. 10 704 » 10 070 »

5-oi mil2 4-9 8 » 5-6 7 »

Moheda Alvesta Älmhult

Distrikt 9 organiseras enligt typ II samt de båda övriga distrikten enligt typ V. Sunnerbo Nuvarande Göteryds Ljungby Lidhults Markaryds

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 7 570 inv. 12 063 i 6 433 i 11072 » Summa 37 138 inv.

6-39 mil2 5-76 » 7-15 i 6-20 »

U t r e d n i n g e n : I Ljungby distrikt ingår staden Ljungby (4 972 inv.), där landsfiskalen i distriktet är såväl utmätningsman som t. f. stadsfiskal. Staden synes icke böra bibehållas såsom eget åklagardistrikt. Inom Markaryds distrikt finnes köpingsåklagare i Markaryds köping (1121 inv.). Landsfiskalen i distriktet är utmätningsman i köpingen. Antalet distrikt sy-

115 nes kunna nedbringas till tre genom att till Ljungby distrikt lägges Agunnaryds socken av Göteryds distrikt medan återstoden av Göteryds distrikt förenas med Markaryds distrikt. Lidhults distrikt lämnas oförändrat. 12. Ljungby distrikt med staden Ljungby 4- Agunnaryds socken av Göteryds distrikt 13 360 inv. 6-9 6 mil2 Ljungby 13. Markaryds distrikt 4- återstoden av Göteryds distrikt 17 345 » 11-3 9 » Strömsnäsbruk 14. Lidhults distrikt 6 433 o 7*15 » Lidhult Distrikt 12 organiseras enligt typ V, distrikt 13 enligt typ VI samt distrikt 14 enligt typ II. Antalet landsfiskalsdistrikt inom Kronobergs län föreslås sålunda minskat med två. Kalmar län. T justs Nuvarande Ukna Lofta Gamleby Hjorteds

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 8 164 inv. » 8 994 10 736 > 8 494 »

6-86 mil8 5-64 » 6-15 » 5-94 »

Summa 36 388 inv. U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till tre genom att Lofta distrikt uppdelas på Ukna distrikt och Gamleby distrikt från vilket två socknar överflyttas till Hjorteds distrikt. Det av delar av Lofta och Gamleby distrikt nybildade distriktet torde böra benämnas Gamleby distrikt. 1. Ukna distrikt 4- överums samt östra och Västra Eds socknar av Lofta distrikt 13 313 inv. 10-17 mil2 Nelhammar 2. Gamleby distrikt: återstoden av Lofta distrikt 4- Gamleby distrikt med undantag av Blackstads och Locknevi socknar 11744 » 6-16 » Gamleby 3. Hjorteds distrikt + Blackstads och Locknevi socknar av Gamleby distrikt 11331 » 8-26 » Västervik Samtliga distrikt organiseras enligt typ V. Sevede och Tunalåns Nuvarande Södra Vi Hultsfreds Tunaläns

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 7 252 inv. 7 583 » 10 250 » Summa 25 085 inv.

6-54 mil2 4-81 > 8-90 >

116 U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde böra bibehållas. Staden Vimnierby (3 704 inv.) förenas med Södra Vi distrikt, som därefter benämnes Vimmerby distrikt. 4. Vimmerby distrikt: Södra Vi distrikt 4- staden Vimmerby 10 956 inv. 6-7 7 mil2 Vimmerby 5. Hultsfreds distrikt 7 583 » 4-81 » Hultsfred 6. Tunaläns distrikt 10 250 » 8-9 o » Figeholm Distrikt 4 organiseras enligt typ II och distrikt 6 enligt typ V. I distrikt 5 torde icke komma att föreligga behov av stadigvarande tjänstebiträde åt landsfiskalen. Aspélands Nuvarande Målilla Virserums Högsby

och Handbörds

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 10 105 inv. 9 096 » 11270 » Summa 30 471 inv.

7-54 mil2 6-oo > 8-48 »

U t r e d n i n g e n : Distriktsindelningen torde böra bibehållas oförändrad. 7. Målilla distrikt 10 105 inv. 7-5 4 mil2 Målilla 8. Virserums distrikt 9 096 » 6-o o » Virserum 9. Högsby distrikt 11270 » 8-48 » Högsby Högsby distrikt organiseras enligt typ V samt de övriga distrikten enligt typ II. Norra Möre och Stranda Nuvarande Oskarshamns Rockneby Kalmar

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 9 460 inv. 9 669 » 6 633 > Summa 25 762 inv.

4-45 mil8 5-55 » 3-23 »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till två genom att Rockneby distrikt uppdelas på de övriga distrikten så att Ålems socken lägges till Oskarshamns distrikt samt återstoden av distriktet förenas med Kalmar distrikt. Distriktsindelningen kommer därigenom att sammanfalla med häradsindelningen. Distrikten torde fördenskull erhålla benämning efter häraderna. 10. Stranda distrikt: Oskarshamns distrikt 4- Ålems socken av Rockneby distrikt 14 550 inv. 6- 20 mil2 Mönsterås 11. Norra Möre distrikt: Kalmar distrikt 4- återstoden av Rockneby distrikt 11212 » 7-03 » Kalmar Båda distrikten organiseras enligt typ V.

117 Södra Nuvarande Vassmolösa Nybro Vissefjärda Karlslunda Torsås

Möre

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 3-6 2 mil 2 3-8 8 » 3-8 5 i 2- 71 » 3-3 2 »

6 923 inv. 10 694 » 7 826 » 5 069 » 9 059 »

-.

Summa 39 571 inv. Utredningen: I N y b r o d i s t r i k t i n g å r s t a d e n N y b r o (4 504 inv.), d ä r l a n d s f i s k a l e n i d i s t r i k t e t ä r u t m ä t n i n g s m a n . S t a d e n t o r d e icke b ö r a b i b e h å l l a s s å s o m eget å k l a g a r d i s t r i k t . Antalet d i s t r i k t t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till fyra g e n o m att K a r l s l u n d a distrikt, s o m b e s t å r a v f e m s o c k n a r , u p p d e l a s m e d t v å s o c k n a r p å v a r d e r a a v V a s s m o l ö s a och T o r s å s d i s t r i k t s a m t en s o c k e n p å Vissefjärda distrikt. 12. Nybro distrikt med staden N y b r o . 13. Vassmolösa distrikt 4- Arby och H a g b y socknar av Karlslunda distrikt 14. Vissefjärda distrikt 4- Karlslunda socken av Karlslunda distrikt . . . 15. Torsås distrikt 4- Våxtorps och Halltorps socknar av Karlslunda distrikt

10 694 inv.

3-8 8 mil 2

Nybro

9 036

»

4-4 2

»

Ljungbyholm

9 316

»

5-08

»

Emmaboda

10 525

i

3-99

»

Torsås

S a m t l i g a distrikt o r g a n i s e r a s enligt t y p I I , distrikt 12 efter i å k l a g a r h ä n s e e n d e a v s t a d e n N y b r o d o c k enligt t y p V. Ölands Nuvarande Åkerbo Borgholms Mörbylånga Degerhamns

införlivande

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 5 833 inv. 8 635 i 7 348 » 5 668 »

3-04 mil 2 3-7 4 > 3-3 4 » 3-9 8 »

Summa 27 484 inv. Utredningen: I B o r g h o l m s d i s t r i k t i n g å r s t a d e n B o r g h o l m (2 125 inv.), d ä r l a n d s f i s k a l e n i distriktet ä r u t m ä t n i n g s m a n och t. f. stadsfiskal. S t a d e n synes icke b ö r a b i b e h å l l a s s å s o m eget å k l a g a r d i s t r i k t . Antalet dis t r i k t t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till t v å g e n o m a t t B o r g h o l m s d i s t r i k t u t o m L å n g l ö t s o c h R u n s t e n s s o c k n a r f ö r e n a s m e d Å k e r b o distrikt, s a m t n ä m n d a s o c k n a r av B o r g h o l m s d i s t r i k t förenas m e d M ö r b y l å n g a d i s t r i k t o c h Degerh a m n s distrikt. De n y b i l d a d e d i s t r i k t e n t o r d e b ö r a b e n ä m n a s B o r g h o l m s och Mörbylånga distrikt. 16. Borgholms distrikt: Åkerbo distrikt + Borgholms distrikt (utom Långlöts och Runstens socknar) med staden Borgholm

13 192 inv.

6-o 3 mil 2

Borgholm

118 17. Mörbylånga distrikt: Mörbylånga distrikt 4- Degerhamns distrikt + Långlöts och Runstens socknar av Borgholms distrikt

14 286

»

8-o 9

»

Mörbylånga

Båda distrikten synas böra organiseras enligt typ V.

Inom Kalmar län föreslås sålunda en indragning av sammanlagt fem landsfiskalsdistrikt.

Gotlands län. Gotlands norra Nuvarande Slite Visby Kräklingbo

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 10 021 inv. 7 272 i 7 100 » Summa 24 393 inv.

7-55 mil8 4-38 » 5-49 *_

Utredningen: Antalet distrikt synes kunna nedbringas till två genom att Visby distrikt uppdelas på de övriga, varvid fyra socknar förenas med Slite distrikt och återstoden med Kräklingbo distrikt. Sistnämnda distrikt torde böra benämnas Roma distrikt. 1. Slite distrikt 4- Stenkyrka, Tingstäde, Martebo och Lummelunda socknar av Visby distrikt 11 967 inv. 9-o o mil2 Slite 2. Roma distrikt: Kräklingbo distrikt + återstoden av Visby distrikt 12 426 » 8-4 8 » Roma Distrikt 1 synes böra organiseras enligt typ V samt distrikt 2 enligt typ II. Gotlands södra Nuvarande Klintehamns Hemse Burgsviks

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 8 834 inv. 9 847 » 4 684 » Summa 23 365 inv.

4-53 mil2 5-oo » 3-30 »

Utredningen: Antalet distrikt torde kunna nedbringas till två genom att med Klintehamns distrikt förenas tre socknar av Hemse distrikt och två socknar av Burgsviks distrikt medan återstoderna av Hemse och Burgsviks distrikt sammanslås till ett distrikt benämnt Hemse distrikt.

119 3. Klintehamns distrikt + Lojsta, Gerums och Levede socknar av Hemse distrikt 4- Silte och Hablingbo socknar av Burgsviks distrikt 4. Hemse distrikt: återstoden av Hemse distrikt + återstoden av Burgsviks distrikt

10 724 inv.

5-9 8 mil8

Klintehamn

12 641 »

6-85

Hemse

Båda distrikten organiseras enligt typ II. Inom Gotlands län föreslås sålunda en indragning av två landsfiskalsdistrikt.

Blekinge län. östra och Medelsta Nuvarande

domsaga.

landsfiskalsdistrikt:

Kristianopels Lyckeby Augerums Nättraby Tvings Ronneby

7 975 inv. 8 268 » 6 929 • 9 626 > 9 718 > 10 724 > Summa 53 240 inv.

2-38 mil2 2-50 » 2-23 » 2-37 » 4-83 » 2-82 »

U t r e d n i n g e n : Staden Ronneby (5 990 inv.) synes böra ingå i landsfiskalsdistrikt. Antalet distrikt torde kunna nedbringas till fem genom att Lyckeby distrikt uppdelas på Kristianopels distrikt och Augerums distrikt. I samband med att staden Ronneby införlivas med Ronneby distrikt torde en socken av sistnämnda distrikt böra överföras till Tvings distrikt. Nättraby distrikt förblir oförändrat. 1. Kristianopels distrikt + Ramdala socken av Lyckeby distrikt 2. Augerums distrikt + återstoden av Lyckeby distrikt 3. Nättraby distrikt 4. Tvings distrikt 4- Backaryds socken av Ronneby distrikt 5. Ronneby distrikt: Ronneby landskommun av Ronneby distrikt 4staden Ronneby

10 510 inv.

3-2o mil2

Jämjöslätt

11662 9 626

» >

3-91 i 2-3 7 »

Lyckeby Listerby

i

5-8 5

»

Tving

14 494

»

1-8 5

»

Ronneby

Distrikt 1 torde böra organiseras enligt typ IV, distrikt 2 enligt typ V och distrikt 3 enligt typ II. Distrikten 4 och 5 torde före omorganisationen organiseras enligt typ II, därefter enligt typ V.

120 Bråkne Nuvarande Hoby Hällaryds Asarums Jämshögs Mörrums Sölvesborgs

och Listers

domsaga.

l a n d sfiskals dis trikt: 6 142 inv. 6 192 t> 7 285 » 10 288 » 6 226 » 7 9S0 »

2-5 4 mil 2 2-97 » 1-17 » 4-15 » 1-35 » l-15 »

Summa 44 510 inv. Utredningen: S t a d e n Sölvesborg (4 008 inv.) synes b ö r a f ö r e n a s m e d Sölvesborgs l a n d s f i s k a l s d i s t r i k t . Antalet l a n d s f i s k a l s d i s t r i k t t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till fyra g e n o m a t t H ä l l a r y d s och M ö r r u m s distrikt, som v a r t d e r a b e s t å r a v t r e s o c k n a r , u p p d e l a s p å H o b y , A s a r u m s o c h Sölvesborgs d i s t r i k t s å a t t till H o b y d i s t r i k t läggas t v å s o c k n a r av H ä l l a r y d s distrikt, till Asar u m s d i s t r i k t läggas d e n å t e r s t å e n d e s o c k n e n a v H ä l l a r y d s d i s t r i k t o c h två s o c k n a r a v M ö r r u m s d i s t r i k t s a m t till Sölvesborgs d i s t r i k t lägges d e n t r e d j e socknen av Mörrums distrikt. 6. H o b y distrikt 4- Åryds och H ä l laryds socknar av Hällaryds distrikt 7. Asarums distrikt 4- Ringamåla socken av Hällaryds distrikt 4Mörrums och Elleholms socknar a v Mörrums distrikt 8. Jämshögs distrikt 9. Sölvesborgs distrikt + Gammalstorps socken av Mörrums distrikt 4 - s t a d e n Sölvesborg

10 986 inv.

4-17 mil 2

Bräkne-Hoby

13 288 10 288

» »

3-12 4-15

» »

Asarum Jämshög

14 100

»

1-7 9

»

Sölvesborg

D i s t r i k t e n 6 o c h 7 t o r d e o r g a n i s e r a s enligt t y p V s a m t d i s t r i k t e n 8 o c h 9 enligt t y p II. E f t e r s t a d e n Sölvesborgs i n f ö r l i v a n d e m e d d i s t r i k t 9 t o r d e e m e l l e r t i d ä v e n d e t t a b ö r a o r g a n i s e r a s enligt t y p V.

I n o m Blekinge l ä n landsfiskalsdistrikt.

föreslås

s å l u n d a en i n d r a g n i n g av s a m m a n l a g t t r e

Kristianstads län. Ingelstads Nuvarande Järrestads Löderups Tryde

och Jårrestads

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 11 461 inv. 11881 » 12 078 o Summa 35 420 inv.

1-67 mil 2 2-22 » 1-97 »

121 Utredningen: Inom Try de distrikt finnes köpingsåklagare i Tomelilla köping (2857 inv.). Landsfiskalen i distriktet är utmätningsman inom köpingen. Antalet landsfiskalsdistrikt torde böra bibehållas oförändrat. Staden Simrishamn (2607 inv.) förenas med Järrestads distrikt, som därefter benämnes Simrishamns distrikt. 1. Simrishamns distrikt: Järrestads distrikt 4- staden Simrishamn .. 14 068 inv. 1-7 0 mil2 Simrishamn 2. Löderups distrikt 11881 » 2-2 2 » Löderup 3. Tryde distrikt 12 078 » 1-97 » Tomelilla Samtliga distrikt organiseras enligt typ II. de organiseras distrikt 1 enligt typ V. Gärds och Albo Nuvarande Brösarps Degeberga Äsphults

Efter Simrishamns införlivan-

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 9 635 inv. 7 229 » 7545 » 9 239 » Summa 33 648 inv.

Vä

3-03 mil2 2-66 » 2-32 » 1-38 »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till tre genom att Degeberga distrikt uppdelas med två socknar på Brösarps distrikt och återstoden på Äsphults distrikt, varifrån en socken överföres till Vä distrikt. Det av delar av Degeberga och Äsphults distrikt bildade distriktet torde benämnas Äsphults distrikt. 4. Brösarps distrikt 4- Magiehems och Hörröds socknar av Degeberga distrikt 11 148 inv. 3-63 mil2 Kivik 5. Äsphults distrikt: Äsphults distrikt med undantag av Träne socken 4- återstoden av Degeberga distrikt 12 001 » 3-93 » Tollarp 6. Va distrikt 4- Träne socken av Äsphults distrikt 10 499 » 1-8 3 » Kristianstad Distrikten 4 och 5 organiseras enligt typ II, distrikt 6 enligt typ V. Villands Nuvarande Fjälkinge Näsums Oppmanna

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 10 838 inv. 9 614 » 6 017 »

1-81 mil2 2-61 » 2-43 »

Summa 26 469 inv. U t r e d n i n g e n : Inom Fjälkinge distrikt finnes köpingsåklagare i Åhus köping (2 011 inv.). Köpingsåklagarbefattningen innehaves emellertid av landsfiskalen i distriktet och arbetsbördan för denne ökas sålunda icke genom indragning av köpingsåklagarens åtalsrätt. Antalet landsfiskalsdistrikt

122 torde kunna nedbringas till två genom att Oppmanna distrikt, som består av fyra socknar, uppdelas med två socknar p å Fjälkinge distrikt och två socknar på Näsums distrikt. 7. Fjälkinge distrikt + Fjälkestads och österslövs socknar av Oppmanna distrikt 13 520 inv. 2-6 9 mil2 Fjälkinge 8. Näsums distrikt + Oppmanna och Vånga socknar av Oppmanna distrikt 12 949 i 4-11 » Näsum Båda distrikten organiseras enligt typ V. östra Nuvarande örkeneds Färlövs Osby

Göinge

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 8 060 inv. 12 258 » 9 132 » Summa 29 450 inv.

4-oo mil8 3-42 » 3-31 »

U t r e d n i n g e n : Distriktsindelningen torde böra bibehållas oförändrad. 9. Örkeneds distrikt 8 060 inv. 4-o o mil8 Glimåkra 10. Färlövs distrikt 12 258 » 3-42 » Broby 11. Osby distrikt 9132 » 3-31 s> Osby Distrikt 10 organiseras enligt typ V, de båda övriga enligt typ II. Västra Göinge Nuvarande Stoby Brönnestads Verums Vinslövs

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 14 614 inv-H 2- 7 9~mil2 6 807 » 3-36 » 9126 » 2-51 » 8 908 » 4-36 » Summa 39 455 inv.

U t r e d n i n g e n : I Stoby distrikt ingår staden Hässleholm (3 411 inv.) där landsfiskalen i distriktet är utmätningsman. Staden torde icke böra bibehållas såsom eget åklagardistrikt. Antalet landsfiskalsdistrikt torde böra bibehållas oförändrat men en reglering ske så att Finja socken överföres från Stoby distrikt till Brönnestads distrikt. Stoby distrikt benämnes Hässleholms distrikt. 12. Hässleholms distrikt: Stoby distrikt (utom Finja socken) med staden Hässleholm 11 371 inv. 2-26 mil2 Hässleholm 13. Brönnestads distrikt + Finja socken av Stoby distrikt 10 050 » 3-8 9 » Sösdala 14. Verums distrikt 9 126 » 2-51 » Vittsjö 15. Vinslövs distrikt 8 908 » 4-3 6 » Vinslöv Distrikt 12 organiseras enligt typ V, övriga distrikt enligt typ II.

123 Norra Åsbo Nuvarande

domsaga.

landsfiskalsdistrikt:

Riseberga Örkelljunga Gråmanstorps

9 410 inv. 8 883 » 12 140 » Summa 30 433 inv.

3-6 8 mil8 3-98 » 2-5 8 >

U t r e d n i n g e n : Distriktsindelningen torde böra bibehållas oförändrad. 16. Riseberga distrikt 9 410 inv. 3-6 8 mil8 Spången 17. örkelljunga distrikt 8 883 » 3-9 8 » örkelljunga 18. Gråmanstorps distrikt 12 140 » 2*5 8 » Klippan Distrikt 18 torde böra organiseras enligt typ V, de båda övriga enligt typ II. Södra Åsbo och Bjäre Nuvarande

domsaga.

landsfiskalsdistrikt:

Björnekulla Rebbelberga Båstads

10 486 inv. 9 738 » 10 142 » Summa 30 366 inv.

1-53 mil8 2-io » 1-73 »

U t r e d n i n g e n : Staden Ängelholm (5 726 inv.) torde böra förenas med Rebbelberga distrikt, som därefter benämnes Ängelholms distrikt. I övrigt föreslås ingen annan ändring än att Ausås socken överflyttas från Rebbelberga distrikt till Björnekulla distrikt. Denna överflyttning synes icke böra äga rum förrän i samband med staden Ängelholms införlivande med Rebbelberga distrikt. 19. Björnekulla distrikt + Ausås socken av Rebbelberga d i s t r i k t . . . . 20. Ängelholms distrikt: Rebbelberga distrikt utom Ausås socken -f- staden Ängelholm 21. Båstads distrikt

11432 inv.

1-86 mil2

Åstorp

13 118 10 142

1*88 1-7 3

Ängelholm Båstad

i »

i »

Distrikt 19 föreslås organiserat enligt typ V, distrikt 21 enligt typ II. Distrikt 20 torde före införlivandet av Ängelholm böra utgöra ett distrikt enligt typ II, därefter ett distrikt enligt typ V.

Inom Kristianstads län föreslås en indragning av sammanlagt två distrikt.

124 M a l m ö h u s län. Oxie och Skytts Nuvarande Oxie Vällinge Svedala

landsfiskals

domsaga.

distrikt: 0-9 2 mil 2 1-85 » 1-7 6 »

7 768 inv. 10 685 » 12 527 » Summa 30 980 inv.

U t r e d n i n g e n : I n o m S v e d a l a d i s t r i k t finnes k ö p i n g s å k l a g a r e i S v e d a l a k ö p i n g ( 1 9 6 1 inv.). L a n d s f i s k a l e n i d i s t r i k t e t ä r u t m ä t n i n g s m a n i n o m k ö p i n g e n . S t a d e n S k a n ö r m e d F a l s t e r b o (1 084 inv.) f ö r e n a s m e d Vällinge landsfiskalsdistrikt. L a n d s f i s k a l e n i d e t t a d i s t r i k t ä r n u t. f. s t a d s f i s k a l i s t a d e n . Antalet l a n d s f i s k a l s d i s t r i k t t o r d e b ö r a b i b e h å l l a s o f ö r ä n d r a t . 1. Oxie distrikt 7 768 inv. 0-92 mil 2 Malmö 2. Vällinge distrikt + staden Skanör med Falsterbo 11 769 » 2-02 » Vällinge 3. Svedala distrikt 12 527 » 1-7 6 » Svedala Distrikt 1 o r g a n i s e r a s enligt t y p II, d e övriga enligt t y p V. Torna Nuvarande Lunds Dalby Klågerups Arlövs

och Bara

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 1-69 mil 2 2-74 » 2- 31 » 0-7 7 »

10 333 inv. 10 300 » 9 094 » 11 522 » S u m m a 41 249 inv.

Utredningen: rad. 4. Lunds distrikt 5. Dalby distrikt 6. Klågerups distrikt 7. Arlövs distrikt

Distriktsindelningen

torde böra bibehållas

10 333 inv. 10 300 » 9 094 » 11522 »

1-69 mil 2 2-7 4 » 2- 31 » 0-7 7 »

oföränd-

Lund Dalby Klågerup Arlöv

D i s t r i k t e n 4 och 7 o r g a n i s e r a s enligt t y p V s a m t d i s t r i k t e n 5 o c h 6 enligt t y p II. Vemmenhögs, Nuvarande Klagstorps Skurups Rydsgårds Herrestads

Ljunits

och Herrestads

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 8'960 inv. 8 856 o 8 683 » 7 018 » S u m m a 33 517 inv.

1-45 mil 2 1-67 » 1- 41 » 1-7 3 »

125 U t r e d n i n g e n : Inom Skurups distrikt finnes köpingsåklagare i Skurups köping (1482 inv.). Landsfiskalen i distriktet är utmätningsman i köpingen. Antalet landsfiskalsdistrikt torde kunna nedbringas till tre genom att Rydsgårds distrikt uppdelas på de övriga på så sätt att fyra socknar läggas till Skurups distrikt, två socknar till Klagstorps distrikt samt återstoden till Herrestads distrikt. 8. Skurups distrikt + Villie, örsjö, Solberga och Katslösa socknar av Rydsgårds distrikt 11 795 inv. 2-2 3 mil2 Skurup 9. Klagstorps distrikt 4- Skivarps och Västra Nöbbelövs socknar av Rydsgårds distrikt 11 589 » 1-7 4 » östratorp 10. Herrestads distrikt + återstoden av Rydsgårds distrikt 10133 » 2-2 9 » Ystad Samtliga distrikt organiseras enligt typ II. Färs Nuvarande Sjöbo Bjärsjölagårds

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 11 200 inv. 11 276 » Summa 22 476 inv.

3-20 mil2 2-8 8 »

U t r e d n i n g e n : Distriktsindelningen torde böra bibehållas oförändrad. 11. Sjöbo distrikt 11 200 inv. 3-2o mil2 Sjöbo 12. Bjärsjölagårds distrikt 11276 » 2-8 8 o Bjärsjölagård Båda distrikten organiseras enligt typ II. Frosta och Eslövs Nuvarande Löberöds Höörs Hörby

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 9 312 inv. 7 655 » 8 593 » Summa 25 560 inv.

2-25 mil2 2-7 3 » 2-03 »

Staden Eslöv (5 955 inv.) ingår även i domsagan men tillhör Eslövs landsfiskalsdistrikt som i övrigt ligger inom Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga. U t r e d n i n g e n : Inom Hörby distrikt finnes köpingsåklagare i Hörby köping (1 658 inv.). Landsfiskalen i distriktet är utmätningsman i köpingen. Staden Eslöv torde icke böra utgöra eget åklagardistrikt utan i stället förenas med Löberöds distrikt. Från detta distrikt överföras tre socknar till Hörby distrikt samt en socken till Höörs distrikt. Antalet distrikt blir sålunda oförändrat. Det distrikt däri staden Eslöv ingår torde böra benämnas Eslövs distrikt.

126 13. Eslövs distrikt: Löberöds distrikt utom Gudmundtorps, Hammarlunda, Harlösa och Högseröds socknar 4- staden Eslöv 14. Hörby distrikt -f- Hammarlunda, Harlösa och Högseröds socknar av Löberöds distrikt 15. Höörs distrikt 4- Gudmundtorps socken av Löberöds distrikt

10 245 inv.

1-0 7 mil2

Eslöv

12 295

»

2-91

>

Hörby

8 996

t>

3-16

»

Höör

Distrikt 14 organiseras enligt typ V, distrikt 15 enligt typ II. I distrikt 13 torde före staden Eslövs införlivande i åklagarhänseende med distriktet icke komma att föreligga behov av stadigvarande tjänstebiträde åt landsfiskalen. Efter stadens införlivande organiseras distriktet enligt typ V. Rönnebergs, Nuvarande Rönnebergs Kävlinge Eslövs Röstånga

Onsjö och Harjagers

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 11 215 i n v . f [ 1-so mil2 10 973 o 1-73 » 14 218 » 1-52 » 8 481 » 2-80 » Summa 44 887 inv.

I Eslövs distrikt ingår staden Eslöv (5 955 inv.) vilken tillhör Frosta och Eslövs domsaga. U t r e d n i n g e n : Sedan staden Eslöv frångått Eslövs landsfiskalsdistrikt synes distriktens antal kunna nedbringas till tre genom att återstoden av Eslövs distrikt uppdelas på de övriga, varvid tre socknar läggas till Rönnebergs distrikt, tre socknar förenas med Kävlinge distrikt samt fyra socknar läggas till Röstånga distrikt. 16. Rönnebergs distrikt 4- Kalls Nöbbelövs, Norra Skrävlinge och Norrvidinge socknar av Eslövs distrikt 13 638 inv. 2-14 mil8 Landskrona 17. Kävlinge distrikt 4- Västra Sallerups, Remmarlövs och Virke socknar av Eslövs distrikt 12 931 » 2-17 » Kävlinge 18. Röstånga distrikt + Trollenäs, Västra Strö, Reslövs och östra Karaby socknar av Eslövs distrikt 12 483 » 3-3 4 » Eslöv Distrikten 16 och 17 organiseras enligt typ V, distrikt 18 enligt typ IV. Luggude Nuvarande Ekeby Höganäs Kattarps Ramlösa Billesholms

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: "

> ' 7139 inv. 13131 > 8 774 » 8 661 » 7 835 > Summa 45 540 inv.

1-5 5 mil2 0-84 1*34 1-74 0-96

» » > »

127 U t r e d n i n g e n : I Höganäs distrikt ingår staden Höganäs (6 884 inv.), där landsfiskalen i distriktet är utmätningsman samt t. f. stadsfiskal. Staden synes icke böra utgöra eget åklagardistrikt. Antalet landsfiskalsdistrikt torde kunna nedbringas till fyra genom att Billesholms distrikt, som består av fem socknar, uppdelas p å Ekeby distrikt och Ramlösa distrikt så att två socknar läggas till det förra och tre socknar till det senare distriktet, därifrån en socken överföres till Kattarps distrikt. 19. Ekeby distrikt -j- Södra Vrams och Risekatslösa socknar av Billesholms distrikt 10 165 inv. 1-8 4 mil2 Kågeröd 20. Höganäs distrikt med staden Höganäs 13131 » 0-84 t> Höganäs 21. Kattarps distrikt + Allerums socs*W ken av Ramlösa distrikt 11326 » 1-8 6 » ödåkra 22. Ramlösa distrikt: Ramlösa distrikt med undantag av Allerums socken + Norra Vrams, Bjuvs och Hässlunda socknar av Billesholms distrikt 10 918 inv. 1*90 mil2 Mörarp Distrikt 20 organiseras enligt typ IV, övriga distrikt enligt typ II.

Inom Malmöhus län skola sålunda enligt förtslaget sammanlagt tre landsfiskalsdistrikt indragas.

Hallands län. Hallands södra Nuvarande Skottorps Laholms Halmstads Harplinge

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 10 619 inv. 10 325 » 11608 > 11 766 » Summa 44 318 inv.

4-65 mil2 6-25 » 6-59 > 4-06 »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde böra bibehållas oförändrat. I magistratsstaden Laholm (2 697 inv.) är för närvarande landsfiskalen i Skottorps distrikt stadsfogde. Staden torde böra i åklagarhänseende förenas med Laholms landsfiskalsdistrikt. Halmstads distrikt torde böra benämnas Oskarsströms distrikt. 1. Skottorps distrikt 10 619 inv. 4-65 mil2 Skottorp 2. Laholms distrikt -f- staden Laholm 13 022 » 6-7 6 t> Laholm 3. Oskarsströms distrikt: Halmstads distrikt 11608 » 6-59 o Oskarsström 4. Harplinge distrikt 11766 » 4-06 » Harplinge Distrikt 2 organiseras enligt typ IV, övriga distrikt enligt typ II.

128 Hallands Nuvarande Årstads Falkenbergs Ullareds Himle

mellersta

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 9 466 inv. 9 083 » 5 741 » 12 392 » Summa 36 682 inv.

5-5 7 mil2 2-7 2 » 4-6 5 » 4-21 »

Utredningen: Staden Falkenberg (6 586 inv.) torde böra förenas med Falkenbergs landsfiskalsdistrikt. Antalet landsfiskalsdistrikt torde böra förbliva oförändrat men en reglering ske så att två socknar av Falkenbergs distrikt överföras till Ullareds distrikt. De båda övriga distrikten förbliva oförändrade. 5. Årstads distrikt 9 466 inv. 5-5 7 mil2 Årstad 6. Falkenbergs distrikt utom Sibbarps och Dagsås socknar + staden Falkenberg 14 293 i 2-05 » Falkenberg 7. Ullareds distrikt + Sibbarps och Dagsås socknar av Falkenbergs distrikt 7 117 » 5-41 » Ullared 8. Himle distrikt 12 392 » 4-21 » Varberg Distrikt 6 organiseras enligt typ V samt distrikten 5 och 8 enligt typ II. I distrikt 7 torde icke komma att föreligga behov av ständigt tjänstebiträde åt landsfiskalen. Hallands norra Nuvarande Viske Fjärås Kungsbacka

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 6 897 inv. 6 800 > 9 520 » Summa 23 217 inv.

2-80 mil2 3-38 » 3-36 »

U t r e d n i n g e n : Staden Kungsbacka (2 324 inv.) förenas med Kungsbacka distrikt. Antalet landsfiskalsdistrikt torde kunna nedbringas till två genom att Fjärås distrikt uppdelas på de båda övriga, varvid två socknar förenas med Kungsbacka distrikt och återstoden med Viske distrikt. 9. Kungsbacka distrikt + Fjärås och Hanhals socknar av Fjärås distrikt 4- staden Kungsbacka.. 15 412 inv. 4-8 6 mil2 Kungsbacka 10. Viske distrikt 4- återstoden av Fjärås distrikt 10 129 » 4-7 o » Frillesås Distrikt 9 organiseras enligt typ V, distrikt 10 enligt typ II.

Inom Hallands län föreslås sålunda indragning av ett landsfiskalsdistrikt.

129 Göteborgs och Bohus län. Askims, Nuvarande Sävedals Fässbergs Askims Hisings

Hisings och Sävedals

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 14 049 inv. 17 394 > 16 923 » 14 289 »

2-51 mil2 0-76 » 0-86 » 1-86 »

Summa 62 655 inv. Utredningen: Fässbergs distrikt utgöres huvudsakligen av staden Mölndal (16 465 inv.), där landsfiskalen i distriktet är utmätningsman. Staden synes böra utgöra eget landsfiskalsdistrikt. Återstoden av Fässbergs distrikt, nämligen Kållereds socken, förenas med Askims distrikt varigenom landsfiskalsdistriktens antal sålunda blir oförändrat. Staden Marstrand (1 583 inv.) torde böra förenas med Hisings landsfiskalsdistrikt. 1. Sävedals distrikt 2. Mölndals distrikt ( = staden Mölndal) 3. Askims distrikt 4- Kållereds socken av Fässbergs distrikt 4. Hisings distrikt med staden Marstrand

14 049 inv.

2-51 mil2

Partille

16 465

»

0-51

»

Mölndal

18 014

»

l-ii

»

Göteborg

15 870

»

1-95

»

Göteborg

Distrikt 3 organiseras enligt typ VI, övriga distrikt enligt typ V. Inlands

domsaga.

Nuvarande landsfiskalsdistrikt: Inlands södra Inlands norra Inlands Torpe Inlands Fräkne

9 745 m v > » 8 679 4 327 » 4 114 »

2-57 mil8 3-40 » 1-86 » 2-15 »

Summa 26 865 inv. U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till tre genom att Inlands Torpe och Inlands Fräkne distrikt sammanslås till ett. Staden Kungälv (3 085 inv.), där landsfiskalen i Inlands södra distrikt är utmätningsman, torde böra förenas med sistnämnda distrikt. Distrikten böra benämnas efter stationeringsorterna. 5. Kungälvs distrikt: Inlands södra distrikt 4- staden Kungälv 9 745 inv. 2-5 7 mil2 Kungälv 6. Stenungsunds distrikt: Inlands norra distrikt 8 679 1 3-40 » Stenungsund 7. Ljungskile distrikt: Inlands Torpe distrikt 4- Inlands Fräkne distrikt 8 441 1 4-01 » Ljungskile 9—384482

130 Distrikt 5 torde böra organiseras enligt typ IV samt de båda övriga enligt typ II. Orusts och Tjörns Nuvarande Orusts östra Orusts västra Tjörns

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 6 594 inv. 9 450 » 8 988 > Summa 25 032 inv.

2- 31 mil2 1-69 » 1-59 »_

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till två genom att Orusts östra och västra distrikt sammanslås till ett distrikt, benämnt Orusts distrikt. 8. Orusts distrikt: Orusts östra distrikt 4- Orusts västra distrikt . . . 16 044 inv. 4-o o mil2 Ellos 9. Tjörns distrikt 8 988 » 1-59 » Haga Distrikt 8 organiseras enligt typ V, distrikt 9 enligt typ II. Sunnervikens Nuvarande Lane Sotenäs Kungshamns Stångenäs Tunge Sörbygdens

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 7

209 inv. 5 493 » 7 826 » 8 650 > 7 752 » 3 353 » Summa 40 283 inv.

4-oo mil2 0-87 » 0-70 » 1-7 6 » 2-64 » 3-7 3 »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till fyra genom att Sotenäs distrikt förenas med Kungshamns distrikt samt Tunge distrikt med Sörbygdens distrikt. Staden Lysekil (5 632 inv.) förenas med Stångenäs distrikt medan Lane distrikt förblir oförändrat. De sammanslagna distrikten torde böra benämnas Sotenäs och Munkedals distrikt. Efter stadens införlivande torde Stångenäs distrikt böra benämnas Lysekils distrikt. 10. Lane distrikt 7 209 inv. 4-o o mil2 Uddevalla 11. Sotenäs distrikt: Sotenäs distrikt + Kungshamns distrikt 13 319 » 1-5 7 » Gravarne 12. Lysekils distrikt: Stångenäs distrikt + staden Lysekil 14 282 » 1-8 2 • Lysekil 13. Munkedals distrikt: Tunge distrikt 4- Sörbygdens distrikt 11105 > 5-3 7 » Munkedal Distrikt 10 organiseras enligt typ II samt de övriga enligt typ V. Efter staden Lysekils införlivande med distrikt 12 synes detta dock böra organiseras enligt typ VI.

131 Norrvikens Nuvarande Bullarens Kville Tanums Vette

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 3 142 inv. 6 456 » 7 389 » 10 703 s> Summa 27 690 inv.

3- 7 2 mil2 2-07 » 3-5 2 » 4-54 »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt synes kunna nedbringas till tre genom att Bullarens distrikt, som består av två socknar, uppdelas på Kville distrikt och Tanums distrikt. Staden Strömstad (3 113 inv.) förenas med Vette distrikt, vilket därefter benämnes Strömstads distrikt. 14. Kville distrikt 4- Mo socken av Bullarens distrikt 7 238 inv. 2-9 9 mil2 Fjällbacka 15. Tanums distrikt + Naverstads socken av Bullarens d i s t r i k t . . . . 9 770 » 6-04 » Tanum 16. Strömstads distrikt: Vette distrikt + staden Strömstad 13 816 » 4-5 8 » Strömstad Distrikten organiseras enligt typ II. Efter staden Strömstads införlivande med distrikt 16 synes detta distrikt böra organiseras enligt typ V.

Inom Göteborgs och Bohus län föreslås sålunda en indragning av fem landsfiskalsdistrikt.

Älvsborgs län. Marks Nuvarande Sätila Kungsäters Kinna

landsfiskals

domsaga. distrikt: 8 059 inv. 8 012 » 18 974 » Summa 35 045 inv.

3-84 mil2 4-63 » 4-50 »

Utredningen: Antalet distrikt torde böra bibehållas oförändrat. För ernående av en större likformighet mellan distrikten i befolkningshänseende synes emellertid en gränsreglering böra ske så att tre socknar av Sätila distrikt förenas med Kungsäters distrikt samt en socken av Kinna distrikt förenas med återstoden av Sätila distrikt. Distrikten torde böra benämnas respekive Skene, Horreds och Kinna distrikt. 1. Skene distrikt: Sätila, Hyssna, Berghems och Hajoms socknar av Sätila distrikt + örby socken av Kinna distrikt 12 505 inv. 3-96 mil8 Skene

132 2. Horreds distrikt: Kungsäters distrikt + Surteby-Kattunga, Tostareds och Fotskäls socknar av Sätila distrikt 3. Kinna distrikt utom örby socken

10 412 12 265

i »

5-72 » 3-3 o »

Horred Fritsla

Distrikt 3 organiseras enligt typ V, de övriga enligt typ II. Kinds och Redvägs Nuvarande Svenljunga Tranemo Åsundens Redvägs

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 9 671 inv. 7 610 » 11140 » 8 028 » Summa 36 449 inv.

6-97 mil2 7-57 » 7-so » 5-98 >

Utredningen: Antalet distrikt torde kunna nedbringas till tre genom att Tranemo distrikt, som består av åtta socknar, uppdelas på Svenljunga och Åsundens distrikt varvid fyra socknar läggas till vartdera distriktet. Staden Ulricehamn (5 965 inv.) torde böra förenas med Redvägs distrikt, vilket därefter benämnes Ulricehamns distrikt. Det av Åsundens distrikt och delar av Tranemo distrikt nybildade distriktet torde böra benämnas Tranemo distrikt. 4. Svenljunga distrikt 4- Kalvs, Mårdaklevs, Håcksviks och östra Frölunda socknar av Tranemo distrikt 12 639 inv. 11-12 mil2 Svenljunga 5. Tranemo distrikt: Åsundens distrikt + återstoden av Tranemo distrikt 15 698 » 11-06 » Tranemo 6. Ulricehamns distrikt: Redvägs distrikt 4- staden Ulricehamn . . 14 112 » 6-3 3 » Ulricehamn Samtliga distrikt organiseras enligt typ II. Efter införlivandet av staden Ulricehamn synes emellertid distrikt 6 böra organiseras enligt typ V. Borås Nuvarande Gäsene As '. Vedens Bollebygds

landsfiskals

domsaga. distrikt: 8 227 inv. 10 519 » 7 370 » 7 350 » Summa 33 466 inv.

4-35 mil2 4-48 i 3-28 » 3- 7 o »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till tre genom att Vedens distrikt uppdelas med två socknar p å Ås distrikt och återstoden på Bollebygds distrikt. Gäsene distrikt förblir oförändrat.

133 7. Gäsene distrikt 8. Ås distrikt + Fristads och Borgstena socknar av Vedens distrikt 9. Bollebygds distrikt 4- återstoden av Vedens distrikt

8 227 inv.

4-3 5 mil 2

Ljung

13 313 »

5*35

»

Fristad

11 926 »

6-ii

»

Bollebygd

Samtliga distrikt organiseras enligt typ II. Vättle, Ale och Kullings Nuvarande Ale Vättle Alingsås Herrljunga

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 14 470 inv. 11159 » 7 579 » 8 080 » Summa 41 288 inv.

4- 8 o mil2 3-20 » 4-7 6 » 2-82 »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde böra bibehållas oförändrat. Staden Alingsås (9 676 inv.) förenas med Alingsås landsfiskalsdistrikt. För utjämnande av distriktsstorleken torde i samband med stadens införlivande fyra socknar av Alingsås distrikt böra överflyttas till Herrljunga distrikt. 10. Ale distrikt 14 470 inv. 4-8 o mil2 Älvängen 11. Vättle distrikt 11 159 » 3-20 » Lerum 12. Herrljunga distrikt 4- Långareds, Lena, Bergstena och Fullestads socknar av Alingsås distrikt . . . . 10 941 » 4-41 » Vårgårda 13. Alingsås distrikt: återstoden av Alingsås distrikt 4- staden Alingsås 14 394 » 3-29 » Alingsås Distrikten 10 och 11 organiseras enligt typ V samt distrikten 12 och 13 enligt typ II. Efter omorganisationen av sistnämnda båda distrikt skall distrikt 12 utgöra distrikt av typ II och distrikt 13 distrikt av typ V. Flundre, Nuvarande Vassända Tunhems Bjärke Flundre

Väne och Bjärke

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 5 693 inv. 23 713 » 4 614 > 6 770 »

1-36 mil2 2-7 3 » 2-23 » 1-43 »

Summa 40 790 inv. U t r e d n i n g e n : I Tunhems distrikt ingår staden Trollhättan (15 277 inv.), där landsfiskalen i distriktet är utmätningsman. Staden är av den storleken att den synes böra utgöra eget landsfiskalsdistrikt. Genom att återstoden av Tunhems distrikt sammanslås med Vassända distrikt samt Bjärke distrikt förenas med Flundre distrikt kan antalet landsfiskalsdistrikt ned^ bringas till tre. De nya landsfiskalsdistrikten torde böra benämnas Tunhems, Trollhättans och Lilla Edets distrikt.

134 14. Tunhems distrikt: Vassända distrikt + Tunhems distrikt utom staden Trollhättan 15. Trollhättans distrikt ( = staden Trollhättan) 16. Lilla Edets distrikt: Bjärke distrikt 4- Flundre distrikt

14 129 inv.

3-8 3 mil2

Vänersborg

15 277

•

0-26

»

Trollhättan

>

3-6 6

»

Lilla Edet

Distrikt 16 organiseras enligt typ II, övriga distrikt enligt typ V.

Nordals, Sundals och Valbo Nuvarande Högsäters Färgelanda Nordals Frändefors Bolstads

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 4 609 inv. 5 255 & 10 661 & 6 913 » 4 583 » Summa 32 021 inv.

3-72 mil2 3-59 » 4-12 » 3-63 » 2-os »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till tre genom att Högsäters distrikt förenas med Färgelanda distrikt samt Frändefors distrikt förenas med Bolstads distrikt. Nordals distrikt förblir oförändrat. De nybildade distrikten torde böra benämnas Högsäters och Sundals distrikt. 17. Högsäters distrikt: Högsäters distrikt 4- Färgelanda distrikt 9 864 inv. 7-31 mil2 Högsäter 18. Nordals distrikt 10 661 » 4-12 » Mellerud 19. Sundals distrikt: Frändefors distrikt 4- Bolstads distrikt 11496 » 5-71 » Brålanda Samtliga distrikt organiseras enligt typ II.

Tössbo och Vedbo Nuvarande Tössbo Billingsfors Lelångens Dals-Eds

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 6 503 inv. 8 336 t> 7 350 t> 5 828 & Summa 28 017 inv.

4-63 mil 8 5-86 » 6-23 » 6-03 »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till tre genom att med Dals-Eds distrikt förenas en socken av Lelångens distrikt och två socknar av Billingsfors distrikt medan återstoden av Lelångens och Billingsfors distrikt sammanslås till ett distrikt, benämnt Bengtsfors distrikt. Staden Åmål (6 850 inv.) torde böra förenas med Tössbo distrikt, som därefter benämnes Åmåls distrikt.

135 20. Åmåls distrikt: Tössbo distrikt + staden Åmål 21. Dals-Eds distrikt + Nössemarks socken av Lelångens distrikt + ödskölds och Backe socknar av Billingsfors distrikt 22. Bengtsfors distrikt: återstoden av Lelångens distrikt 4- återstoden av Billingsfors distrikt

13 353 inv.

4-7 6 mil2

Åmål

8 896

»

9-51

»

Ed

12 618

»

8-61

»

Bengtsfors

Distrikt 22 organiseras enligt typ V, övriga distrikt enligt typ II. Efter staden Åmåls införlivande med distrikt 20 torde detta distrikt emellertid böra organiseras enligt typ IV. Inom Älvsborgs län föreslås sålunda en indragning av sex landsfiskalsdistrikt.

Skaraborgs län. Vadsbo Nuvarande Undenäs Karlsborgs Binnebergs Hasslerörs Hova

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 7 205 inv. 7 762 » 10 600 » 12 172 » 12 198 » Summa 49 937 inv.

6-34 mil2 3-69 » 3-95 » 5-03 > 7-98 »

U t r e d n i n g e n : Inom Hasslerörs distrikt finnes köpingsåklagare i Töreboda köping (1 116 inv.). Landsfiskalen i distriktet är utmätningsman i köpingen. Antalet landsfiskalsdistrikt torde kunna nedbringas till fyra genom att tre socknar av Undenäs distrikt och två socknar av Karlsborgs distrikt överföras till Binnebergs distrikt, som därefter benämnes Tidans distrikt, medan återstoden av Undenäs och Karlsborgs distrikt sammanslås till ett distrikt benämnt Karlsborgs distrikt, övriga distrikt förbliva oförändrade. 1. Tidans distrikt: Binnebergs distrikt 4- Fagre, Trästena och Halna socknar av Undenäs distrikt + Bällefors och Ekeskogs socknar av Karlsborgs distrikt 14 500 inv. 6-o9 mil2 i| Tidan 2. Karlsborgs distrikt: återstoden av Undenäs distrikt + återstoden av Karlsborgs distrikt 11 067 » 7-8 9 » '{ Karlsborg 3. Hasslerörs distrikt 12 172 » 5-o 3 » Töreboda 4. Hova distrikt 12 198 » 7-98 i Hova Distrikt 2 organiseras enligt typ II, övriga distrikt enligt typ V.

136 Skövde Nuvarande Stenstorps Gudhems H Jo Skövde

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 5 185 inv. 3 507 » 10 010 » 5938 » Summa 24 640 inv.

2-14 mil2 1-49 , 3-89 » 2-23 »

U t r e d n i n g e n : Stenstorps distrikt bör förenas med Gudhems distrikt till ett distrikt, benämnt Gudhems distrikt. Staden Hjo (2 893 inv.) synes böra förenas med Hjo landsfiskalsdistrikt, därifrån en socken överföres till Skövde distrikt, som benämnes Kåkinds distrikt. Staden Skövde (11664 inv.), h a r uteslutits ur landsfiskalsdistriktsindelningen. Antalet landsfiskalsdistrikt minskas sålunda till tre. 5 Gudhems distrikt: Stenstorps distrikt + Gudhems distrikt ( = Gudhems härad) 8 692 inv. 3-6 3 mil2 Stenstorp 6. Hjo distrikt: Hjo distrikt utom Kyrkefalla socken 4- staden Hjo 8 103 » 2-8 7 » Hjo 7. Kåkinds distrikt: Skövde distrikt 4- Kyrkefalla socken av Hjo distrikt 10 738 » 3-33 » Skövde Samtliga distrikt organiseras enligt typ II. Vartofta Nuvarande Vartofta Dimbo Slättängs Tidaholms

och Frökinds

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 6 103 inv. 5 362 » 7 447 , 12 844 »

2-95 mil2 3-30 » 4- 6 1 , 4-31 »

Summa 31 756 inv. U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till tre genom att Dimbo distrikt uppdelas på Slättängs och Tidaholms distrikt. Staden Tidaholm (4 391 inv.), som ingår i Tidaholms distrikt, men som har egen utmätningsman och stadsfiskal, torde icke böra utgöra eget åklagardistrikt. Staden Falköping (8 649 inv.) torde böra förenas med Vartofta distrikt, som därefter benämnes Falköpings distrikt. 8. Falköpings distrikt: Vartofta distrikt + staden Falköping 14 752 inv. 3-12 mil2 Falköping 9. Tidaholms distrikt med staden Tidaholm + Åsle, Mularps, Tiarps, Varvs, Kungslena och Hömbs socknar av Dimbo distrikt 14 948 » 5-2 5 » Tidaholm 10. Slättängs distrikt -f- återstoden av Dimbo distrikt 10 705 » 6-97 » Mullsjö

137 Distrikt 8 torde efter införlivandet av staden Falköping böra organiseras enligt typ IV. Före införlivandet av staden torde icke föreligga stadigvarande behov av tjänstebiträde i distriktet. Distrikt 9 och 10 organiseras enligt typ II. Sedan staden Tidaholm helt ingått i distrikt 9, torde detta emellertid böra organiseras enligt typ V. Skånings, Nuvarande Axvalls

Skånings Vilske

Valle och Vilske

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 7 717 inv. 8 937 » 5 522 » Summa 22 176 inv.

3-76 mil2 3-44 » 2-72 »

U t r e d n i n g e n : Staden Skara (7 095 inv.) torde böra förenas med Axvalls distrikt som därefter benämnes Skara distrikt. En omreglering av distrikten synes böra ske för uppnående av större likformighet. Axvalls distrikt består nu av Valle härad samt sex socknar av Skånings härad. Det nybildade Skara distrikt torde emellertid böra bestå av, förutom Valle härad och staden, endast Skånings-Åsaka socken av Skånings härad. De övriga socknarna förenas med Skånings distrikt, därifrån i sin tur två socknar överföras till Vilske distrikt. 11. Skara distrikt: Valle härad 4- Skånings-Åsaka socken av Axvalls distrikt 4- staden Skara 12 826 inv. 2-81 mil2 Skara 12. Vilske distrikt + Norra Vånga och Edsvära socknar av Skånings distrikt 7 171 » 3.93 » Floby 13. Skånings distrikt: återstoden av Skånings distrikt + återstoden av Axvalls distrikt 8 770 » 3-52 » Skara Distrikt 12 och 13 torde böra organiseras enligt typ II. I distrikt 11 torde före staden Skaras införlivande icke föreligga behov av ständigt tjänstebiträde. Efter stadens införlivande synes distriktet böra organiseras enligt typ V. Åse, Viste, Barne och Laske Nuvarande Åse Viste Barne Laske

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 5 353 j n v > 9325 » 11989 » 5 609 »

2-37 mil2 3-os » 3-24 » 2-20 »

Summa 32 276 inv. U t r e d n i n g e n : Inom Viste distrikt finnes köpingsåklagare i Grästorps köping (1 142 inv.). Landsfiskalen i distriktet är utmätningsman i köping-

138 en. Antalet distrikt torde kunna nedbringas till tre genom att med Åse distrikt förenas sju socknar och Grästorps köping av Viste distrikt samt med Laske distrikt förenas sex socknar av Barne distrikt, varefter återstoden av Barne distrikt förenas med återstoden av Viste distrikt till ett nytt landsfiskalsdistrikt. Distrikten torde böra benämnas Grästorps, Vedums och Vara distrikt. 14. Grästorps distrikt: Åse distrikt 4Bjärby, Flakebergs, Tengene, Sparlösa, Hyringa, Längnums och Trökörna socknar samt Grästorps köping av Viste distrikt 10 603 inv. 3-91 mil2 Grästorp 15. Vedums distrikt: Laske distrikt + Essunga, Kyrkas, Fåglums, BarneÅsaka, Lekåsa och Elings socknar av Barne distrikt 10 083 » 3-82 » Vedum 16. Vara distrikt: återstoden av Barne distrikt + återstoden av Viste distrikt 11590 » 3-16 i Vara Samtliga distrikt torde böra organiseras enligt typ II. Kinnefjärdings, Nuvarande Kinne Kinnefjärdings Läckö Järpås

Kinne och Kållands

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 11 895 inv. 6 589 » 5 646 s> 6 360 » Summa 30 490 inv.

3- 69 mil 2 2- 16 » 2-24 » 2- 16 >

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till tre genom att Järpås distrikt uppdelas på Kinnefjärdings och Läckö distrikt med två socknar på det förra samt återstoden på det senare. Kinne distrikt förblir oförändrat. 17. Kinne distrikt 11 895 inv. 3-69 mil2 Götene 18. Kinnefjärdings distrikt + Kållands-Åsaka och Råda socknar av Järpås distrikt 8 043 » 2-58 » Lidköping 19. Läckö distrikt + återstoden av Järpås distrikt 10 552 » 3-98 » Lidköping Samtliga distrikt organiseras enligt typ II.

Inom Skaraborgs län föreslås sålunda en indragning av fem landsfiskalsdistrikt.

139 V ä r m l a n d s län. östersysslets Nuvarande Filipstads Storfors Kristinehamns Vase

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 9 180 inv. 8 082 t> 8 067 » 9 047 »

11-72 mil 2 6-67 i 5- 8 o » 6-20 »

Summa 34 376 inv. Utredningen: A n t a l e t d i s t r i k t t o r d e b ö r a b i b e h å l l a s o f ö r ä n d r a t . Stad e n F i l i p s t a d (4 682 inv.) b ö r e m e l l e r t i d förenas m e d Storfors distrikt, s o m d ä r e f t e r b e n ä m n e s F i l i p s t a d s d i s t r i k t . Det n u v a r a n d e F i l i p s t a d s d i s t r i k t t o r d e d ä r e m o t b e n ä m n a s F ä r n e b o d i s t r i k t s a m t det n u v a r a n d e K r i s t i n e h a m n s d i s t r i k t V i s n u m s distrikt. 1. Färnebo distrikt: Filipstads distrikt 9 180 inv. 11-7 2 mil 2 Persbergs gruva 2. Filipstads distrikt: Storfors distrikt -f- staden Filipstad 12 764 » 6-8 9 o Filipstad 3. Visnums distrikt: Kristinehamns distrikt 8 067 » 5- 8 o » Kristinehamn 4. Vase distrikt 9 047 » 6-2 0 » Vase S a m t l i g a d i s t r i k t o r g a n i s e r a s enligt t y p II. Efter s t a d e n F i l i p s t a d s införl i v a n d e o r g a n i s e r a s d i s t r i k t 2 enligt t y p V. Mellansysslets Nuvarande Karlstads Kils Ransäters Grums

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 12 912 inv. 10 644 » 8 029 » 10 924 »

2-07 mil 8 3-95 » 3-3 3 » 4-97 »

Summa 42 509 inv.

5. 6. 7. 8.

Utredningen: Distriktsindelningen torde böra bibehållas oförändrad. Karlstads distrikt 12 912 inv. 2-o 7 mil 2 Karlstad Kils distrikt 10 644 » 3-95 » Kil Ransäters distrikt 8 029 » 3-3 3 » Munkfors Grums distrikt 10 924 1 4-9 7 & Grums D i s t r i k t 5 o r g a n i s e r a s enligt t y p V, övriga d i s t r i k t enligt t y p I I . Södersysslets Nuvarande Näs Gillbergs

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 14 215 inv. 12 865 > Summa 27 080 inv.

7-13 mil 8 10-36 »

140 U t r e d n i n g e n : Inom Näs distrikt finnes köpingsåklagare i Säffle köping (3 793 inv.). Landsfiskalen i distriktet är utmätningsman i köpingen. Distriktsindelningen torde böra bibehållas oförändrad. 9. Näs distrikt 14 215 inv. 7-13 mil2 Säffle 10. Gillbergs distrikt 12 865 » 10-36 » VärmlandsNysäter Distrikt 9 organiseras enligt typ V, distrikt 10 enligt typ II. Nordmarks Nuvarande Årjängs Järnskogs

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 9 969 inv. 8 170 » Summa 18 139 inv.

11-7 2 mil2 7-9 0 »

U t r e d n i n g e n : Distriktsindelningen torde böra bibehållas oförändrad. 11. Årjängs distrikt 9 969 inv. 11-7 2 mil2 Årjäng 12. Järnskogs distrikt 8 170 » 7-9 0 » Skönnerud Båda distrikten organiseras enligt typ II. Jösse

domsaga.

Nuvarande landsfiskalsdistrikt: Gharlottenbergs 15 018 inv. Arvika 20 796 » Summa 35 814 inv.

11-3 0 mil2 8-54 »

U t r e d n i n g e n : I Arvika distrikt ingår staden Arvika (8 398 inv.), där landsfiskalen i distriktet är utmätningsman. Staden torde icke böra utgöra eget åklagardistrikt. I övrigt torde distriktsindelningen lämnas orubbad. 13. Charlottenbergs distrikt 15 018 inv. 11-3 0 mil2 Charlottenberg 14. Arvika distrikt med staden Arvika 20 796 » 8-5 4 » Arvika Distrikt 13 organiseras enligt typ V, distrikt 14 enligt typ VI. Älvdals och Nyeds Nuvarande Finnskoga Ekshärads Uddeholms Nyeds

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 7 562 inv. 9 006 » 12 871 » 6 797 »

23-oo mil2 16- o i » 8-14 > 6-49 »

Summa 36 236 inv. Utredningen:

Distriktsindelningen torde böra bibehållas oförändrad.

141 15. 16. 17. 18.

Finnskoga distrikt Ekshärads distrikt Uddeholms distrikt Nyeds distrikt

7 562 inv. 9 006 » 12 871 » 6 797 »

23-o o mil 2 16-o i » 8-14 t> 6-49 »

Sysslebäck Kyrkheden Hagfors Molkom

D i s t r i k t 17 o r g a n i s e r a s enligt t y p V, ö v r i g a d i s t r i k t enligt t y p I I . Fryksdals

domsaga.

Nuvarande landsfiskalsdistrikt: Rottna Värmlands Sunne Torsby

9 657 inv. 10 409 » 12 946 »

8-76 mil 2 5-25 » 12-62 »

S u m m a 33 012 inv. U t r e d n i n g e n : I n o m V ä r m l a n d s S u n n e d i s t r i k t finnes k ö p i n g s å k l a g a r e i S u n n e köping (1772 inv.). Landsfiskalen i distriktet är u t m ä t n i n g s m a n i köpingen. Distriktsindelningen torde böra bibehållas oförändrad. Då Sunn e d i s t r i k t i n o m J ä m t l a n d s l ä n enligt förslaget skall b e n ä m n a s F r ö s ö n s distr i k t och f ö r v ä x l i n g m e l l a n d e t t a d i s t r i k t o c h V ä r m l a n d s S u n n e d i s t r i k t således icke l ä n g r e blir att b e f a r a , t o r d e det s e n a r e d i s t r i k t e t k u n n a b e n ä m n a s end a s t S u n n e distrikt. 19. R o t t n a distrikt 20. Sunne distrikt 21. Torsby distrikt

9 657 inv. 10 409 » 12 946 »

8- 7 6 mil 2 5-25 » 12-62 »

Sunne Sunne Torsby

D i s t r i k t 21 o r g a n i s e r a s enligt t y p V, d e ö v r i g a d i s t r i k t e n enligt t y p II.

I n o m V ä r m l a n d s l ä n föreslås s å l u n d a i c k e i n d r a g n i n g a v n å g o t landsfiskalsdistrikt.

Örebro l ä n . östernärkes Nuvarande Tysslinge Örebro Askers Sköllersta Glanshammars

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 7 397 inv. 8 581 » 8 538 » 8 557 » 6 055 »

3-95 mil 2 2-07 » 3-60 » 5- 7 o > 3-64 »

S u m m a 39 128 inv. Utredningen: A l m b y o c h Å n s t a s o c k n a r a v Ö r e b r o d i s t r i k t (tillhopa 5 392 inv., 0.70 mil 2 ) t o r d e k o m m a att i n o m e n n ä r a f r a m t i d i n k o r p o r e r a s m e d s t a d e n Ö r e b r o . Antalet d i s t r i k t t o r d e d ä r e f t e r k u n n a n e d b r i n g a s till tre genom att Glanshammars och Tysslinge distrikt samt vad som återstår

142 a v Ö r e b r o d i s t r i k t s a m m a n s l å s till ett distrikt, b e n ä m n t Ö r e b r o distrikt, ö v r i g a d i s t r i k t förbliva o f ö r ä n d r a d e . 1. Örebro distrikt: Glanshammars distrikt 4- Tysslinge distrikt + Örebro distrikt u t o m Almby och Ånsta socknar 16 641 inv. 8-9 6 mil 2 Örebro 2. Askers distrikt 8 538 » 3-60 » Odensbacken. 3. Sköllersta distrikt 8 557 » 5-70 » Sköllersta. D i s t r i k t 1 t o r d e o r g a n i s e r a s enligt t y p V, d ä r v i d a r b e t s k r a f t e n d o c k tidvis t o r d e b e h ö v a f ö r s t ä r k a s m e d y t t e r l i g a r e ett s k r i v b i t r ä d e . D e b å d a övriga d i s t r i k t e n o r g a n i s e r a s enligt t y p I I . Intill dess a t t i n k o r p o r e r i n g e n blivit g e n o m f ö r d t o r d e d o m s a g a n k u n n a org a n i s e r a s p å fyra d i s t r i k t g e n o m a t t Ö r e b r o d i s t r i k t u p p d e l a s p å T y s s l i n g e d i s t r i k t o c h G l a n s h a m m a r s d i s t r i k t så a t t A l m b y o c h Å n s t a s o c k n a r läggas till det f ö r r a och å t e r s t o d e n till det s e n a r e d i s t r i k t e t . Askers o c h Sköllersta d i s t r i k t b i b e h å l l a s o f ö r ä n d r a d e . D i s t r i k t s i n d e l n i n g e n b l i r alltså u n d e r dessa förutsättningar följande: Tysslinge distrikt Glanshammar distrikt Askers distrikt Sköllersta distrikt

12 789 inv. 9 244 » 8 538 » 8 557 »

4-65 mil 2 5-oi » 3-6o » 5-7 o »

Örebro Örebro Odensbacken Sköllersta.

Tysslinge d i s t r i k t t o r d e d ä r v i d b ö r a o r g a n i s e r a s enligt t y p V o c h d e övriga d i s t r i k t e n enligt t y p I I . Västernärkes Nuvarande Hallsbergs Kumla Grimstens Sundbo Fjugesta Svarta

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 9 577 inv 12 013 » 6 743 » 8 705 » 5 423 » 7 "083 »

3-93 mil 2 2-11 » 2-93 » 5-25 » 3-18 >

5-63

S u m m a 49 544 inv. U t r e d n i n g e n : Antalet d i s t r i k t t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till f e m g e n o m a t t F j u g e s t a o c h S v a r t a d i s t r i k t s a m m a n s l å s till ett distrikt, b e n ä m n t E d s b e r g s d i s t r i k t . F r å n K u m l a d i s t r i k t s o m b e s t å r a v K u m l a s o c k e n och H a r d e m o h ä r a d föreslås H a r d e m o h ä r a d ö v e r f l y t t a t till G r i m s t e n s distrikt. Stad e n A s k e r s u n d (2 240 inv.) t o r d e b ö r a f ö r e n a s m e d S u n d b o distrikt, s o m d ä r e f t e r b e n ä m n e s A s k e r s u n d s d i s t r i k t . H a l l s b e r g s d i s t r i k t förblir o f ö r ä n d rat. 4. Edsbergs distrikt: Fjugesta distrikt + Svarta distrikt 12 506 inv. 8-81 mil 2 Fjugesta 5. Hallsbergs distrikt 9 577 » 3-9 3 > Hallsberg 6. K u m l a distrikt: Kumla socken . . . 9 928 » 1-15 » Kumla

143 7. Grimstens distrikt 4- Hardemo härad (Kräklinge och Hardemo socknar) av Kumla distrikt 8. Askersunds distrikt: Sundbo distrikt -f- staden Askersund

8 878

»

3-8 7

»

Vretstorp

10 945

»

5-35

>

Askersund

Distrikt 4 torde böra organiseras enligt typ V, övriga distrikt enligt typ II. Nora Nuvarande Karlskoga Hällefors Nora

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 27 802 inv. 8 950 t, 8 933 »

6-60 mil2 9-02 » 9-34 »

Summa 45 685 inv. U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde böra bibehållas oförändrat. Staden Nora (2 735 inv.) torde böra förenas med Nora landsfiskalsdistrikt. 9. Karlskoga distrikt 27 802 inv. 6-6 o mil2 Karlskoga 10. Hällefors distrikt 8 950 » 9-02 » Grythyttan 11. Nora distrikt 4- staden N o r a . . . 11668 » 9-39 » Nora Landsfiskalen i distrikt 9 torde med hänsyn till distriktets storlek böra erhålla till biträde landsfiskalsassistent och fyra skrivbiträden. Distrikt 10 torde böra organiseras enligt typ II. Distrikt 11 torde före staden Noras införlivande böra organiseras enligt typ II, därefter enligt typ IV. Lindes Nuvarande Fellingsbro Lindes Ljusnarsbergs

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 10 204 inv. 11257 » 9 730 »

4-61 mil2 10-50 » 6-65 »

Summa 31 191 inv. U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde böra bibehållas oförändrat. Staden Lindesberg (3 752 inv.) synes böra förenas med Lindes distrikt, som därefter benämnes Lindesbergs distrikt. 12. Fellingsbro distrikt 10 204 inv. 4-61 mil2 Fellingsbro 13. Lindesbergs distrikt: Lindes distrikt -f staden Lindesberg 15 009 » 10-6 2 » Lindesberg 14. Ljusnarsbergs distrikt 9 730 » 6-25 » Kopparberg Distrikten 12 och 14 organiseras enligt typ II, distrikt 13 enligt typ II före stadens införlivande med distriktet, därefter enligt typ V.

Inom Örebro län föreslås sålunda en minskning av antalet landsfiskalsdistrikt med tre.

144 Västmanlands län. Västmanlands Nuvarande Norbergs Västerfärnebo Skultuna Västerås

mellersta

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 13 272 inv. 6 363 » 5 889 » 8 266 » Summa 33 790 inv.

4-7 7 mil2 5-3 7 4-03 3-72

» » »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till tre genom att Skultuna distrikt, som består av fem socknar, uppdelas på Västerfärnebo distrikt och Västerås distrikt med två socknar till det förra och tre socknar till det senare distriktet. Till Västerås distrikt lägges även Tuhundra härad (Västerås-Barkarö, Dingtuna och Lillhärads socknar) som nu tillhör Ramnäs och Kolbäcks distrikt, vilka i övrigt ligga inom Västmanlands västra domsaga. Norbergs distrikt förblir oförändrat. 1. Norbergs distrikt 13 272 inv. 4-7 7 mil2 Norberg 2. Västerfärnebo distrikt 4- Fläckebo och Harakers socknar av Skultuna distrikt 8 430 » 7-2 6 » Västerfärnebo 3. Västerås distrikt + återstoden av Skultuna distrikt + Tuhundra härad (Västerås-Barkarö, Dingtuna och Lillhärads socknar) av Ramnäs och Kolbäcks distrikt .. 14 687 » 7-4 7 » Västerås Distrikten 1 och 3 organiseras enligt typ V, distrikt 2 enligt typ II. Västmanlands

västra

domsaga.

N u v a r a n d e 1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: Arboga 9 850 inv. Köpings 6 761 » Skinnskattebergs 6 051 » Ramnäs 12 499 » Kolbäcks 9 917 » Summa 45 078 inv.

3- 7 7 mil2 4-81 » 6-9 4 » 4-9 8 » 3-59 >

U t r e d n i n g e n : Såsom av redogörelsen för Västmanlands mellersta domsaga framgår föreslås Tuhundra härad, som är uppdelat på Ramnäs och Kolbäcks distrikt, men som i judiciellt hänseende tillhör Västmanlands mellersta domsaga, överflyttat till distrikt inom nämnda domsaga. Inom Arboga distrikt finnes köpingsåklagare inom Kungsörs köping (2 524 inv.). Denne är utmätningsman för köpingen beträffande utskylder omnämnda i restindrivningsförordningen 1 § a), b) och c) ävensom pensionsavgifter. I övrigt är landsfiskalen i distriktet utmätningsman i köpingen. Staden Arboga (4 899 inv.) torde böra förenas med Arboga landsfiskalsdistrikt samt staden Kö-

145 p i n g (6 478 inv.) m e d K ö p i n g s l a n d s f i s k a l s d i s t r i k t . F r å n R a m n ä s d i s t r i k t föreslås B e r g s och Svedvi s o c k n a r ö v e r f ö r d a till K o l b ä c k s distrikt. I övrigt föreslås i n g e n a n n a n ä n d r i n g i d i s t r i k t s i n d e l n i n g e n ä n d e n s o m följer a v T u h u n d r a h ä r a d s ö v e r f l y t t a n d e till d i s t r i k t i n o m V ä s t m a n l a n d s m e l l e r s t a domsaga. 4. 5. 6. 7.

Arboga distrikt 4- staden Arboga Köpings distrikt 4 - s t a d e n Köping Skinnskattebergs distrikt R a m n ä s distrikt med undantag av Svedvi, Bergs och Lillhärads socknar 8. Kolbäcks distrikt: Kolbäcks distrikt u t o m Västerås-Barkarö och Dingtuna socknar 4- Bergs och Svedvi socknar av Ramnäs distrikt

14 749 inv. 13 239 » 6 051 »

3-9 7 mil2 5-39 » 6-9 4 »

Arboga Köping Skinnskatteberg

7 079

»

3-3 3

»

R a m n ä s kyrkby

12 308

»

3-63

i

Kolbäck

D i s t r i k t e n 6 och 7 o r g a n i s e r a s enligt t y p II s a m t d i s t r i k t 8 enligt t y p V. D i s t r i k t e n 4 och 5 o r g a n i s e r a s intill dess v e d e r b ö r a n d e städer införlivats m e d d i s t r i k t e n enligt t y p II, d ä r e f t e r enligt t y p V.

Västmanlands Nuvarande Sala Heby Torstuna Våla

östra

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 6 923 inv. 8 379 » 7 730 » 8 342 »

5-17 mil 2 5-3 2 » 4-71 » 6-41 »

Summa 31 374 inv. U t r e d n i n g e n : Antalet d i s t r i k t t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till tre g e n o m att H e b y distrikt, som b e s t å r av f e m s o c k n a r , u p p d e l a s p å d e t r e a n d r a distr i k t e n , v a r v i d två s o c k n a r läggas till ett v a r t a v Sala och Våla distrikt s a m t en s o c k e n lägges till T o r s t u n a distrikt. S i s t n ä m n d a distrikt ö v e r t a g e r n a m n e t Heby distrikt. 9. Sala distrikt 4- Norrby och Tärna socknar av Heby distrikt 10. H e b y distrikt: Torstuna distrikt 4- Västerlövsta socken av H e b y distrikt 11. Våla distrikt 4- Huddunge och Enåkers socknar av Heby distrikt

9 078 inv.

6-71 mil 2

Sala

11 581

»

6-40

Heby

10 715

»

18 Tärnsjö

D i s t r i k t e n 9 och 11 o r g a n i s e r a s enligt t y p II, distrikt 10 enlig typ V.

I n o m V ä s t m a n l a n d s län h a r s å l u n d a föreslagits en m i n s k n i n g av a n t a l e t l a n d s f i s k a l s d i s t r i k t m e d två. 10—384482

146 Kopparbergs län. Falu Nuvarande Sundborns Svärdsjö Stora Tuna Domnarvets Torsångs Kopparbergs

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 5 037 inv. 7 772 » 9 077 » 17 752 » 5125 » 7 054 » Summa 51 819 inv.

3- 71 mil2 13-22 » 5-02 » 0-34 » 3-00 » 3-7 7 »

U t r e d n i n g e n : Inom Domnarvets distrikt finnes köpingsåklagare i Borlänge köping (2 744 inv.). Denne är även utmätningsman i köpingen. Antalet distrikt torde kunna nedbringas till fyra genom att Sundborns distrikt, som består av två socknar, uppdelas på Svärdsjö och Kopparbergs distrikt samt Stora Tuna och Torsångs distrikt sammanslås till ett distrikt benämnt Stora Tuna distrikt. Domnarvets distrikt förblir oförändrat. Kopparbergs distrikt torde böra benämnas Stora Kopparbergs distrikt. 1. Svärdsjö distrikt + Sundborns socken av Sundborns distrikt . . . 9 746 inv. 15-15 mil2 Svärdsjö 2. Stora Kopparbergs distrikt: Kopparbergs distrikt 4- Vika socken av Sundborns distrikt 10 238 » 5-5 5 » Falun 3. Domnarvets distrikt 17 754 » 0-34 » Domnarvet 4. Stora Tuna distrikt: Stora Tuna distrikt 4- Torsångs distrikt 14 202 » 8-02 » Borlänge Distrikten 1 och 2 organiseras enligt typ II samt distrikten 3 och 4 enligt typ V. Hedemora Nuvarande By Folkärna Hedemora Husby

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 5 069 inv. 15 545 > 10 193 » 9 836 » Summa 40 643 inv.

3-27 mil2 3-oi » 5-96 » 6-27 »

U t r e d n i n g e n : Inom Folkärna distrikt finnes köpingsåklagare i Krylbo köping (1960 inv.). Denne är även utmätningsman i köpingen. Till distriktet hänföres även staden Avesta (5 623 inv.). Stadsfiskalen i staden är tillika utmätningsman. Staden torde icke böra bibehållas såsom eget åklagardistrikt. Staden Säter (2 256 inv.), där nu landsfiskalen i Torsångs distrikt är t. f. stadsfiskal, torde böra ingå i Husby distrikt samt staden Hedemora (4 143 inv.) i Hedemora distrikt. Antalet landsfiskalsdistrikt torde sålunda bibehållas oförändrat. För ernående av större likformighet mellan distrik-

147 ten föreslås, att Folkärna socken av Folkärna distrikt överflyttas till By distrikt samt Säters landskommun från Hedermora distrikt till Husby distrikt. Detta senare torde böra benämnas Säters distrikt efter införlivandet av staden Säter med distriktet. Folkärna distrikt bör efter omorganisationen benämnas Avesta distrikt. 5. By distrikt 4- Folkärna socken av Folkärna distrikt 9 831 inv. 5-2 o mil2 Horndal 6. Avesta distrikt: återstoden av Folkärna distrikt med staden Avesta 10 900 » 1-0 8 » Avesta 7. Hedemora distrikt utom Säters landskommun + staden Lledemora 12 568 » 4-9 8 » Hedemora 8. Säters distrikt: Husby distrikt + Säters landskommun av Hedemora distrikt 4- staden Säter 13 860 » 7-4 9 » Säter Distrikt 5 föreslås organiserat enligt typ II samt distrikt 6 enligt typ V. Ett vart av distrikten 7 och 8 bör före införlivandet av vederbörande stad organiseras enligt typ II, därefter enligt typ IV. Västerbergslags Nuvarande Söderbärke Norrbärke Ludvika Grangärde

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 4 370 inv. 8 008 » 11 067 » 11 032 » Summa 34 477 inv.

5-6 7 mil 2 4-91 1-91 7-5 6

» » »

U t r e d n i n g e n : Inom Norrbärke distrikt finnes köpingsåklagare i Smedjebackens köping (2 600 inv.). Denne är även utmätningsman i köpingen. Staden Ludvika (5 627 inv.) ingår i Ludvika landsfiskalsdistrikt. Extra landsfiskalen i distriktet är t. f. stadsfiskal och utmätningsman i staden. Denna synes icke böra bibehållas såsom eget åklagardistrikt. Antalet landsfiskalsdistrikt inom domsagan torde kunna nedbringas till tre genom att Söderbärke och Norrbärke distrikt sammanslås till ett distrikt, benämnt Smedjebackens distrikt. Grangärde distrikt förblir oförändrat. 9. Smedjebackens distrikt: Söderbärke distrikt + Norrbärke distrikt 10. Ludvika distrikt med staden Ludvika 11. Grangärde distrikt

12 378 inv.

10-58 mil2

Smedjebacken

11 067 11032

1-91 »> 7-5 6 »

Ludvika Grangärde

» »

Distrikt 9 synes böra organiseras enligt typ V, distrikten 10 och 11 enligt typ II.

148 Nås och Malungs Nuvarande

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 4

^s

" 6 inv- 1°' 7r > mil2

2 oi3

Flöda järna Malungs Lima Transtrands

» 9 032 » 7 731 » 2 480 » 1891 » Summa 28 643 inv.

3 7ö

" * 10-81 » 17-50 » 14-13 » 10 40 ' L

U t r e d n i n g e n : Antalet d i s t r i k t t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till fyra g e n o m s a m m a n s l a g n i n g av F l ö d a d i s t r i k t m e d Nås distrikt till ett distrikt, b e n ä m n t Nås distrikt, s a m t a v T r a n s t r a n d s distrikt m e d L i m a d i s t r i k t till ett distrikt, b e n ä m n t L i m a distrikt. Övriga distrikt förbliva o f ö r ä n d r a d e . 12. Nås distrikt: Nås distrikt 4- Flöda distrikt 13. J ä r n a distrikt 14. Malungs distrikt 15. Lima distrikt: Lima distrikt + Transtrands distrikt

7 509 inv. 9 032 » 7 731 »

14-5 0 mil 2 10-81 » 17-5 o »

Nås Vansbro Malung

4 371

24-5 3

Lima

»

»

Samtliga distrikt o r g a n i s e r a s enligt t y p II.

Nedansiljans Nuvarande

domsaga.

landsfiskalsdistrikt:

Gagnefs Bjursås Leksands Rättviks Ore

8 349

inv 373 » 11651 » 10 355 » 3 004 » Summa 36 732 inv. 3

"49 mil2 1-5 3 » 13-05 » 11-43 » 9-67 »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till t r e g e n o m att Gagnefs distrikt s a m m a n s l å s m e d B j u r s å s d i s t r i k t till ett distrikt, b e n ä m n t Gagnefs distrikt, s a m t R ä t t v i k s distrikt förenas m e d O r e d i s t r i k t till ett distrikt b e n ä m n t R ä t t v i k s distrikt. L e k s a n d s d i s t r i k t förblir o f ö r ä n d r a t . 16. Gagnefs distrikt: Gagnefs distrikt 4- Bjursås distrikt 17. Leksands distrikt 18. Rättviks distrikt: Rättviks distrikt 4- Ore distrikt

11 722 inv. 11651 »

7-o2 mil 2 13-05 »

Insjön Leksand

13 359

21-1 o

Rättvik

»

»

Distrikt 16 o r g a n i s e r a s enligt t y p II s a m t d i s t r i k t e n t y p V.

17 och

18 enligt

149 Ovansiljans Nuvarande

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t:

Orsa Våmhus Mora Venjans Älvdalens Särna

8 292 inv. 2 047 » 12 404 » 3 790 » 6 064 » 3 830 »

17-83 mil 2 9-8 8 » 9-2 9 » 11-67 » 22-6 0 » 43-69 »

Summa 36 427 inv. U t r e d n i n g e n : I n o m M o r a d i s t r i k t finnes k ö p i n g s å k l a g a r e b e f a t t n i n g i M o r a s t r a n d s k ö p i n g ( 1 6 8 1 i n v . ) . Befattningen i n n e h a v e s av l a n d s f i s k a l e n i distriktet. A n t a l e t d i s t r i k t t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till fyra g e n o m att V å m h u s d i s t r i k t f ö r e n a s m e d O r s a d i s t r i k t till ett distrikt, b e n ä m n t O r s a distrikt, s a m t V e n j a n s d i s t r i k t m e d M o r a distrikt till ett distrikt, b e n ä m n t M o r a distrikt, ö v r i g a distrikt förbliva o f ö r ä n d r a d e . 19. Orsa distrikt: Orsa distrikt Våmhus distrikt 20. Mora distrikt: Mora distrikt Venjans distrikt 21. Älvdalens distrikt 22. Särna distrikt

410 339 inv.

27-71 mil2

Orsa

16194 6 064 3 830

20-9 6 22-6 0 43-69

Mora Älvdalen Särna

4» » »

» » »

D i s t r i k t e n 19 och 20 o r g a n i s e r a s enligt typ V s a m t d i s t r i k t e n 21 och 22 enligt t y p I I . I n o m K o p p a r b e r g s län föreslås s å l u n d a e n i n d r a g n i n g av nio landsfiskalsdistrikt.

Gävleborgs län. Gästriklands Nuvarande Hedesunda Högbo Valbo Hille

landsfiskals

östra

domsaga.

distrikt: 7 154 inv. 17 707 » 12 420 »> 8 703 »

7-8 8 mil 2 3-40 5-48 6-30

Summa 45 984 inv. Utredningen: I d i s t r i k t s i n d e l n i n g e n föreslås i n g e n a n n a n ä n d r i n g ä n a t t Ä r s u n d a s o c k e n av H ö g b o distrikt överföres till H e d e s u n d a distrikt. Antalet d i s t r i k t blir alltså o f ö r ä n d r a t . Högbo distrikt benämnes Sandvikens distrikt.

150 1. Hedesunda distrikt + Årsunda socken av Högbo distrikt 2. Sandvikens distrikt: återstoden av Högbo distrikt (Högbo socken och Sandvikens köping) 3. Valbo distrikt 4. Hille distrikt

9 178 inv.

9-8 7 mil 2

Hedesunda

15 683 12 420 8 703

Ml 5-48 6-30

Sandviken Gävle Hamrånge

» » »

» » »

D i s t r i k t e n 1 och 4 föreslås o r g a n i s e r a d e enligt t y p II, d i s t r i k t 2 enligt t y p IV s a m t d i s t r i k t 3 enligt t y p V. Gästriklands Nuvarande Ockelbo Ovansjö Torsåkers

västra

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 8 862 inv. 11 949 » 11 357 » S u m m a 32 168 inv.

10-61 mil 2 5-9 7 » 4-08 »

U t r e d n i n g e n : I n o m O v a n s j ö d i s t r i k t finnes k ö p i n g s å k l a g a r e i Storv i k s k ö p i n g (1 739 i n v . ) . L a n d s f i s k a l e n i d i s t r i k t e t ä r u t m ä t n i n g s m a n i k ö p i n g e n . D i s t r i k t s i n d e l n i n g e n t o r d e b ö r a förbliva o f ö r ä n d r a d . 5. Ockelbo distrikt 8 862 inv. 10-61 mil 2 Ockelbo 6. Ovansjö distrikt 11949 » 5-9 7 » Storvik 7. Torsåkers distrikt 11 357 » 4-o 8 » Torsåker D i s t r i k t 6 o r g a n i s e r a s enligt t y p V, övriga d i s t r i k t enligt typ II. Bollnäs Nuvarande Hanebo Bollnäs Alfta Ovanåkers

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 5 957 inv. 15 748 » 6 934 » 8 018 »

3-9 3 mil 2 8-80 » 9-30 » 9-95 »

Summa 36 657 inv. U t r e d n i n g e n : I n o m Bollnäs d i s t r i k t finnes k ö p i n g s å k l a g a r e i B o l l n ä s o c h B j ö r k h a m r e k ö p i n g a r (tillhopa 4 397 i n v . ) . K ö p i n g s å k l a g a r e n ä r u t m ä t n i n g s m a n b e t r ä f f a n d e i k ö p i n g a r n a d e b i t e r a d e k o m m u n a l a u t s k y l d e r och avgifter. I övrigt ä r l a n d s f i s k a l e n i d i s t r i k t e t u t m ä t n i n g s m a n i k ö p i n g a r n a . D i s t r i k t s i n d e l n i n g e n i n o m d o m s a g a n t o r d e b ö r a förbliva o f ö r ä n d r a d . 8. 9. 10. 11.

Hanebo distrikt Bollnäs distrikt Alfta distrikt Ovanåkers distrikt

5 957 inv. 15 748 » 6 934 » 8 018 »

3-9 3 mil 2 8-8 o » 9-30 » 9-9 5 »

Kilafors Bollnäs Alfta Edsbyn

D i s t r i k t e n 10 o c h 11 o r g a n i s e r a s enligt t y p II s a m t d i s t r i k t 9 enligt t y p V före i n d r a g n i n g e n av k ö p i n g s å k l a g a r b e f a t t n i n g e n , d ä r e f t e r enligt t y p VI. I

151 distrikt 8 torde icke komma att föreligga behov av ständigt tjänstebiträde åt landsfiskalen. Sydöstra Hälsinglands Nuvarande Skogs Söderala Norrala Mo Enångers

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 3 786 inv. 14 011 > 4 721 » 3 910 » 7 397 » Summa 33 825 inv.

4-68 mil2 2-43 » 3-32 » 2-26 » 5-18 »

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till tre genom att med Skogs distrikt förenas Mo distrikt ävensom Bergviks kapellförsamling av Söderala distrikt (Bergviks distrikt) samt genom att Norrala och Enångers distrikt sammanslås till ett distrikt, benämnt Enångers distrikt. 12. Bergviks distrikt: Skogs distrikt 4- Mo distrikt + Bergviks kapellförsamling av Söderala distrikt . . 10 486 inv. 7-4 3 mil2 Bergvik 13. Söderala distrikt: återstoden av Söderala distrikt 11221 » 1-94 » Söderhamn 14. Enångers distrikt: Norrala distrikt 4- Enångers distrikt 12 118 » 8-5 o » Enånger Distrikt 12 torde böra organiseras enligt typ II samt de båda övriga distrikten enligt typ V. Norra Hälsinglands Nuvarande Norrbo Delsbo Forssa Hälsingtuna Harmångers Gnarps Bergsjö

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 5 049 inv. 5 570 » 5 216 » 4111 i 5137 » 4 820 • 6 387 » Summa 36 290 inv.

8-65 mil2 4-55 i 3-08 » 2-38 i 3-66 i 4-32 »> 8-41 »

U t r e d n i n g e n : Staden Hudiksvall (7 449 inv.) torde böra ingå i ett av landsfiskalsdistrikten i domsagan. Antalet av dessa torde kunna nedbringas till fem genom att Norrbo distrikt sammanslås med Delsbo distrikt till ett distrikt, benämnt Delsbo distrikt, samt genom att Harmångers distrikt, som består av två socknar, uppdelas på Gnarps distrikt och Hälsingtuna distrikt. Från Hälsingtuna distrikt, med vilket staden Hudiksvall synes böra införlivas, torde en socken böra överflyttas till Forssa distrikt. Bergsjö distrikt förblir oförändrat. Efter stadens införlivande benämnes Hälsingtuna distrikt Hudiksvalls distrikt.

152 15. Delsbo distrikt: Norrbo distrikt 4Delsbo distrikt 16. Gnarps distrikt 4- Harmångers socken av Harmångers distrikt. . 17. Forssa distrikt 4- Ilsbo socken av Hälsingtuna distrikt 18. Hudiksvalls distrikt: återstoden av Hälsingtuna distrikt -f staden Hudiksvall 4- Rogsta socken av Harmångers distrikt 19. Bergsjö distrikt

10 619 inv.

13-20 mil 2

Delsbo

8 051

»

5-5 4

»

J ä t t e n dal

5 741

»

3-5 5

»

Hudiksvall

12 952 6 387

» »

4-28 8-41

Hudiksvall Bergsjö

Distrikt 15 föreslås o r g a n i s e r a t enligt t y p V s a m t övriga d i s t r i k t t y p II. Västra Nuvarande Arbrå Järvsö Ljusdals Färila Los

Hälsinglands

enligt

domsaga:

landsfiskalsdistrikt: 6 972 inv. 7 880 » 12 606 » 6 204 » 3 668 »

5-52 mil 2 7- 4 o 19-42 12-17 15-90

Summa 37 330 inv. Utredningen: I n o m L j u s d a l s d i s t r i k t finnes k ö p i n g s å k l a g a r e i L j u s d a l s k ö p i n g (2 035 inv.). L a n d s f i s k a l e n i d i s t r i k t e t ä r u t m ä t n i n g s m a n i k ö p i n g e n . A n t a l e t distrikt t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till t r e g e n o m a t t A r b r å d i s t r i k t s a m m a n s l å s m e d J ä r v s ö d i s t r i k t s a m t F ä r i l a d i s t r i k t förenas m e d L o s distrikt. D e n y b i l d a d e d i s t r i k t e n t o r d e b e n ä m n a s r e s p e k t i v e J ä r v s ö o c h F ä r i l a distrikt. 20. Järvsö distrikt: Arbrå distrikt 4Järvsö distrikt 21. Ljusdals distrikt 22. Färila distrikt: Färila distrikt 4Los distrikt

14 852 inv. 12 606 »

12-9 2 mil 2 19-4 2 »

Järvsö Ljusdal

9 872

28-07

Färila

»

»

D i s t r i k t e n 20 och 21 o r g a n i s e r a s enligt t y p V, d i s t r i k t 22 enligt t y p I I . I n o m Gävleborgs län föreslås s å l u n d a i n d r a g n i n g a v s a m m a n l a g t sex l a n d s fiskalsdistrikt. Västernorrlands län. Medelpads Nuvarande Borgsjö Torps Stöde Tuna

västra

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 10 590 inv. 9 537 5 451 13 234 S u m m a 38 812 inv.

20-8 9 mil 2 11-69 6-7 2

9-68

153 Utredningen: 1. 2. 3. 4.

Distriktsindelningen torde böra bibehållas

Borgsjö Torps Stöde Tuna

10 590 inv. 9 537 » 5 451 » 13 234 »

20-8 9 mil 11-69 » 6-7 2 » 9-68 »

oförändrad.

Ange Fränsta Stöde Sundsvall

D i s t r i k t e n 1 och 4 o r g a n i s e r a s enligt t y p V s a m t de övriga enligt t y p I I .

Medelpads Nuvarande

östra

domsaga.

landsfiskalsdistrikt:

Indals Njurunda Sköns Timrå Alnö Ljustorps

6 553 inv. 11549 » 13 964 » 9 181 » 6 377 » 8 055 »

13-18 mil 2 3-53 » 0-47 » 1-02 » 0-69 » 6-9 3 »

Summa 55 679 inv. Utredningen: 5. Indals distrikt 6. Njurunda distrikt 7. Sköns distrikt 8. Timrå distrikt 9. Alnö distrikt 10. Ljustorps distrikt

D i s t r i k t s i n d e l n i n g e n t o r d e b ö r a förbliva o f ö r ä n d r a d . 6 553 inv. 13-18 mil 2 Indal 11 549 » 3-5 3 • Njurunda 13 964 » 0-4 7 » Sundsvall 9 181 » 1-02 » Östrand 6 377 » 0-6 9 » Alnö 8 055 » 6-9 3 » Söråker

D i s t r i k t e n 5, 9 och 10 o r g a n i s e r a s enligt lyp II s a m t de ö v r i g a enligt t y p V.

Ångermanlands Nuvarande

södra

domsaga.

landsfiskalsdistrikt:

Säbrå Gudmundrå Högsjö Bjärtrå Nordingrå

8 678 inv. 15198 » 4 803 » 9 548 » 7 011 »

7-59 mil 2 2-0 5 » 2-65 » 3-54 » 5-7 2 »

Summa 45 238 inv. U t r e d n i n g e n : Antalet d i s t r i k t t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till fyra g e n o m a t t S ä b r å distrikt s a m m a n s l å s m e d Högsjö d i s t r i k t till ett distrikt, b e n ä m n t

Säbrå distrikt. 11. Säbrå distrikt: Säbrå distrikt 4Högsjö distrikt 12. Gudmundrå distrikt 13. Bjärtrå distrikt 14. Nordingrå distrikt

13 481 inv. 15198 » 9 548 » 7 011 »

10-2 4 mil 2 2-05 » 3-5 4 » 5-7 2 »

Härnösand Kramfors Lugnvik Ullånger

154 Distrikt 11 organiseras enligt typ V, distrikt 12 enligt typ VI samt distrikt 13 enligt typ II. I distrikt 14 torde icke komma att föreligga behov av ständigt tjänstebiträde åt landsfiskalen. Ångermanlands Nuvarande Nylands Boteå Sollefteå

mellersta

domsaga.

1 a n d s f i s k a 1 s d i s t r i k t: 9 659 inv. 4 740 » 13 809 » Summa 28 202 inv.

4-29 mil2 5-60 » 10-83 »

U t r e d n i n g e n : I Sollefteå distrikt ingår staden Sollefteå (2 874 inv.), som har egen stadsfiskal och utmätningsman. Staden torde icke böra bibehållas såsom eget åklagardistrikt. I övrigt föreslås ingen ändring i distriktsindelningen. 15. Nylands distrikt 9 659 inv. 4-29 mil2 Nyland 16. Boteå distrikt 4 740 » 5-60 » Boteå 17. Sollefteå distrikt med staden Sollefteå 13 809 » 10-83 i Sollefteå Distrikten 15 och 17 böra organiseras enligt typ V. I Boteå distrikt torde icke komma att föreligga behov av stadigvarande tjänstebiträde åt landsfiskalen. Ångermanlands Nuvarande Helgums Ramsele Resele Junsele Bodums Tåsjö

västra

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 4 780 inv. 8-89 mil2 4 308 » 10-00 > 5 025 » 10-68 i 4 096 » 13-23 » 4 497 » 15-07 » 4 366 » 10-50 *_ Summa 27 072 inv.

U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till tre genom sammanslagning av Helgums distrikt med Ramsele distrikt (Ramsele distrikt), Resele distrikt med Junsele distrikt (Ådalslidens distrikt) och Bodums distrikt med Tåsjö distrikt (Hotings distrikt). 18. Ramsele distrikt: Helgums distrikt 4- Ramsele distrikt 9 088 inv. 18-94 mil2 Ramsele 19. Ådalslidens distrikt: Resele distrikt 4- Junsele distrikt 9121 » 23-91 » Ådalsliden 20. Hotings distrikt: Bodums distrikt 4- Tåsjö distrikt 8 863 » 25-5 7 » Hoting Samtliga distrikt organiseras enligt typ V.

155 Ångermanlands Nuvarande

norra

domsaga.

landsfiskalsdistrikt:

Nätra Anundsjö Själevads Arnäs Bjöma

10 244 inv. 8 505 » 12 357 » 9 778 » •_• 7 901 » Summa 48 785 inv.

12-02 mil 2 27-oo » 4-96 » 6-21 i 17-25 »

Utredningen: Antalet distrikt t o r d e b ö r a b i b e h å l l a s o f ö r ä n d r a t . Stad e n Ö r n s k ö l d s v i k (5 484 inv.) t o r d e b ö r a förenas m e d A r n ä s d i s t r i k t s o m d ä r efter b e n ä m n e s Ö r n s k ö l d s v i k s distrikt. 21. N ä t r a distrikt 10 244 inv. 12-02 mil 2 Bjästa 22. Anundsjö distrikt 8 505 » 27-0 0 » Bredbyn 23. Själevads distrikt 12 357 » 4-9 6 » österås 24. örnsköldsviks distrikt: Arnäs distrikt 4- staden Örnsköldsvik . . . . 15 262 » 6-2 9 » Örnsköldsvik 25. Björna distrikt 7 901 » 17-25 » Trehörningsjö D i s t r i k t e n 21 och 23 o r g a n i s e r a s enligt t y p V s a m t d i s t r i k t e n 22 och 25 enligt t y p II. Distrikt 24 t o r d e före s t a d e n s i n f ö r l i v a n d e o r g a n i s e r a s enligt t y p V, d ä r e f t e r enligt t y p VI. I n o m V ä s t e r n o r r l a n d s l ä n föreslås s å l u n d a en i n d r a g n i n g a v s a m m a n l a g t fyra l a n d s f i s k a l s d i s t r i k t . J ä m t l a n d s län. Jämtlands Nuvarande Fors Ragunda Bräcke Revsunds Hackas Brunflo

östra

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 7 451 inv. 8 406 » 5 056 » 4 080 » 2 962 » 5 072 »

16-49 mil 2 22-24 » 17-30 » 9-00 » 5-36 » 5-34 j _

Summa 33 027 inv. U t r e d n i n g e n : Antalet d i s t r i k t t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till fyra g e n o m att B r ä c k e d i s t r i k t s a m m a n s l å s m e d R e v s u n d s d i s t r i k t ( B r ä c k e distrikt) o c h H a c k a s distrikt m e d B r u n f l o distrikt (Brunflo d i s t r i k t ) , ö v r i g a distrikt förbliva o f ö r ä n d r a d e . 1. Fors distrikt 7 451 inv. 16-4 9 mil 2 Bispgården 2. Ragunda distrikt 8 406 » 22-2 4 » Hammarstrand 3. Bräcke distrikt: Bräcke distrikt + Revsunds distrikt 9136 » 26-3 0 » Bräcke 4. Brunflo distrikt: Hackas distrikt 4- Brunflo distrikt 8 034 » 10-7 0 » Brunflo D i s t r i k t 4 o r g a n i s e r a s enligt t y p II, övriga d i s t r i k t enligt t y p I I I .

156 Jämtlands Nuvarande

norra

domsaga.

iandsfiskalsdistrikt:

Rödöns Lits Föllinge Hammerdals Ströms Frostvikens

7 352 inv. 6 333 » 4 811 » 6 232 » 8 831 » 2 541 »

6- o o mil 2 14-70 » 31-98 » 15-33 » 28-99 » 42-14 »

Summa 36 100 inv. U t r e d n i n g e n : Antalet d i s t r i k t t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till fem g e n o m a t t R ö d ö n s distrikt s a m m a n s l å s m e d Lits d i s t r i k t till ett distrikt, b e n ä m n t Rödö n s distrikt. 5. Rödöns distrikt: Rödöns distrikt + Lits distrikt 13 685 inv. 20-17 mil 2 Östersund 6. Föllinge distrikt 4 811 » 31-98 » Föllinge 7. Hammerdals distrikt 6 232 » 15-3 3 » Hammerdal 8. Ströms distrikt 8 831 » 28-9 9 » Strömsund 9. Frostvikens distrikt 2 541 » 42-14 » Gäddede D i s t r i k t 7 t o r d e o r g a n i s e r a s enligt typ II s a m t d i s t r i k t e n 5 o c h 8 enligt t y p V. I d i s t r i k t e n 6 o c h 9 t o r d e b e h o v icke föreligga av s t ä n d i g t t j ä n s t e b i t r ä d e å t landsfiskalen. Jämtlands Nuvarande Undersåkers Mörsils Offerdals Alsens Sunne Ovikens

västra

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 5 973 inv. 3 189 » 4 340 » 3 672 » 6 109 » 5 520 »

43- 61 mil 2 29-31 »> 21-22 » 7-29 » 3-13 » 24-19 »

Summa 28 803 inv. U t r e d n i n g e n : A n t a l e t d i s t r i k t t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till fem g e n o m a t t Alsens distrikt, s o m b e s t å r a v s o c k n a r n a Alsen o c h M a t t m a r , u p p d e l a s p å Mörsils och Offerdals distrikt, ö v r i g a d i s t r i k t förbliva o f ö r ä n d r a d e . S u n n e d i s t r i k t torde, för att u n d g å f ö r v ä x l i n g m e d V ä r m l a n d s S u n n e d i s t r i k t i V ä r m l a n d s län, b ö r a b e n ä m n a s F r ö s ö n s d i s t r i k t . 10. Undersåkers distrikt 11. Mörsils distrikt 4- Mattmars socken av Alsens distrikt 12. Offerdals distrikt -4- Alsens socken av Alsens distrikt 13. Frösöns distrikt: Sunne distrikt . 14. Ovikens distrikt

5 973 inv.

43-61 mil 2

Hålland

4 390

»

31-34

»

Ocke

6 811 6 109 5 520

» » »

25-7 5 3-13 24-19

» » »

Offerdal Östersund Oviken

D i s t r i k t 10 t o r d e o r g a n i s e r a s enligt t y p I I I s a m t d i s t r i k t e n 1 1 , 12 och 13 enligt t y p II. I distrikt 14 t o r d e icke k o m m a att föreligga b e h o v a v s t ä n d i g t t j ä n s t e b i t r ä d e åt l a n d s f i s k a l e n .

157 Härjedalens Nuvarande Bergs Rätans Hede Tännäs Lillhärdals Svegs Ytterhogdals

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 4 029 inv. 2 098 » 3 107 » 2 823 » 2 035 » 6 219 » 2 150 »

11-9 8 mil 2 12-7 2 » 29-68 » 43-oo » 24-52 » 34- 7 o » 9-7 6 »_

Summa 23 461 inv. U t r e d n i n g e n : Antalet d i s t r i k t t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till fem g e n o m att Bergs d i s t r i k t s a m m a n s l å s m e d R ä t a n s d i s t r i k t (Bergs distrikt) s a m t g e n o m att Ä n g e r s j ö socken av Svegs distrikt f ö r e n a s m e d Y t t e r h o g d a l s d i s t r i k t m e d a n å t e r s t o d e n av Svegs d i s t r i k t s a m m a n s l å s m e d L i l l h ä r d a l s d i s t r i k t till ett distrikt, b e n ä m n t Svegs d i s t r i k t . T ä n n ä s o c h H e d e distrikt förbliva oförändrade. 15. Bergs distrikt: Bergs distrikt 4R ä t a n s distrikt 16. Hede distrikt 17. Tännäs distrikt 18. Svegs distrikt: Lillhärdals distrikt 4- Svegs distrikt utom Ängersjö socken 19. Ytterhogdals distrikt 4- Ängersjö socken av Svegs distrikt

7 127 inv. 3107 » 2 823 »

24-7 0 mil 2 29-68 » 43-oo »

Åsarna Hede Funäsdalen

7 802

»

55-6 0

»

Sveg

2 602

»

13-3 8

»

Ytterhogdal

Distrikt 15 t o r d e o r g a n i s e r a s enligt t y p II s a m t distrikt 18 enligt t y p V. I övriga d i s t r i k t t o r d e icke k o m m a att föreligga b e h o v av s t ä n d i g t t j ä n s t e b i t r ä d e åt l a n d s f i s k a l e n . I n o m J ä m t l a n d s län föreslås s å l u n d a en i n d r a g n i n g av s a m m a n l a g t landsfiskalsdistrikt.

Västerbottens län. Umeå Nuvarande Umeå Holmsunds Vännäs Sävars

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: c:a 9 000 inv. c:a 12 200 » 7 032 » 3 914 »

c:a 6-oo mil 2 8-3 3 » 5-5 5 » 8-15 »

Summa c:a 29 863 inv. E n del av U m e å distrikt tillhör V ä s t e r b o t t e n s s ö d r a

domsaga.

sex

158 U t r e d n i n g e n : Antalet distrikt torde kunna nedbringas till tre genom att Sävars distrikt sammanslås med Holmsunds distrikt, därifrån dock Holmsunds socken överföres till Umeå distrikt. Den till Västerbottens södra domsaga hörande delen av Umeå distrikt (del av Hörnefors socken) överföres till distrikt inom nämnda domsaga. Vännäs distrikt förblir oförändrat. Det av Sävars distrikt samt delar av Holmsunds distrikt bildade distriktet benämnes Sävars distrikt. 1. Umeå distrikt (utom viss del av Hörnefors socken) + Holmsunds 2 socken av Holmsunds distrikt.. . 11 700 inv. c:a 4-oo mil Umeå Sävars distrikt: Holmsunds distrikt (utom Holmsunds socken) 416-04 Umeå Sävars distrikt 11 051 5-55 Vännäs Vännäs distrikt 7 032 Distrikten 1 och 2 torde organiseras enligt typ V, distrikt 3 enligt typ. II. Västerbottens Nuvarande Nordmalings Bjurholms Degerfors

södra

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 11 303 inv. 13-87 mil2 13-7 0 » 5 531 » 29-5 0 » 9 313 » Summa 26 147 inv.

Till domsagan hör även viss del av Umeå distrikt som i övrigt ligger inom Umeå domsaga. U t r e d n i n g e n : Distriktsindelningen torde böra förbliva oförändrad med undantag av att till Nordmalings distrikt lägges den del av Hörnefors socken, som nu tillhör Umeå distrikt. 4. Nordmalings distrikt + viss del av Hörnefors socken (från Umeå distrikt) . . c:a 13 600 inv. c:a 16-3 7 mil2 Nordmaling 5. Bjurholms distrikt 5 531 » 13-7 0 » Bjurholm 6. Degerfors distrikt 9 313 » 29-5 0 » Degerfors Distrikt 4 organiseras enligt typ V, distrikt 5 enligt typ II samt distrikt 6 enligt typ III. Nuvarande Lycksele norra Lycksele södra Stensele Sorsele Tärna Dikanäs Vilhelmina Dorotea Åsele Fredrika

Västerbottens västra domsaga. landsfiskalsdistrikt: IV. 4 463 inv. 7 171 » 6 527 » 5 738 » 2 131 » 4 450 » 6 300 » 5 606 » 6 371 » 3 006 » Summa 51 763 inv.

26-19 mil 2 25-4 0 » 44-5 5 » 80-0 6 » 38-4 6 » 37-oo » 45-oo !> 30-51 > > 33- 7 8 » 17-0 3 1)

159 U t r e d n i n g e n : Antalet d i s t r i k t t o r d e k u n n a n e d b r i n g a s till nio g e n o m a t t F r e d r i k a distrikt, s o m b e s t å r av F r e d r i k a och ö r t r ä s k s s o c k n a r , u p p d e l a s p å L y c k s e l e s ö d r a o c h Åsele distrikt. Lycksele k ö p i n g synes b ö r a ö v e r f ö r a s f r å n L y c k s e l e s ö d r a till L y c k s e l e n o r r a distrikt. I övrigt b ö r distriktsindeln i n g e n förbli o f ö r ä n d r a d . 7. Lycksele norra distrikt 4- Lycksele köping 8. Lycksele södra distrikt med undantag av Lycksele köping + ö r träsks socken av Fredrika distrikt 9. Stensele distrikt 10. Sorsele distrikt 11. Tärna distrikt 12. Dikanäs distrikt 13. Vilhelmina distrikt 14. Dorotea distrikt 15. Åsele distrikt 4- Fredrika socken av Fredrika distrikt

6 304 inv.

26-21 mil 2

6 574 » 30-0 5 6 527 | ' » ' 44-5 0 5 738 g » r t 80-06 2 1 3 1 }• >] | 38-46 4 450 r » ! 37-o o 6 300 | » ] 45-0 0 5 606 f!» . [ 30- 51 M [ 8 126 ;• »' i i 45-1 o

Lycksele

» » » » » » »

Lycksele Stensele Sorsele Tärnaby Vilhelmina Vilhelmina Dorotea

»

Åsele

D i s t r i k t 15 o r g a n i s e r a s enligt t y p V. I d i s t r i k t 11 t o r d e icke k o m m a a t t föreligga b e h o v a v s t ä n d i g t t j ä n s t e b i t r ä d e åt landsfiskalen. Övriga distrikt o r g a n i s e r a s enligt t y p I I I .

Västerbottens Nuvarande Bygdeå Nysätra Burträsks

mellersta

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: j | ' \ 7 360 inv. 8 407 » 10 013 »

8-92 mil 2 9-0 3 » 18-51 »

Summa 25 780 inv. Utredningen: 16. Bygdeå distrikt 17. Nysätra distrikt 18. Burträsks distrikt

D i s t r i k t s i n d e l n i n g e n t o r d e b ö r a förbliva o f ö r ä n d r a d . 7 360 inv. 8-92 mil 2 Robertsfors 8 407 » 9-o 3 » Lövånger 10 013 » 18-51 » Burträsk

S a m t l i g a d i s t r i k t o r g a n i s e r a s enligt t y p II.

Västerbottens

norra

domsaga.

Nuvarande landsfiskalsdistrikt: Skellefteå norra Skellefteå södra Byske Jörns Norsjö Mala

17 800 inv. 15 000 » 10 162 » 5 841 o 7 050 » 4 191 i

Summa 60 044 inv.

12-oo mil 2 8-6 o » 10-77 » 16-9 5 » 18-71 » 17-29 »

19. 20. 21. 22. 23. 24.

Utredningen: Distriktsindelningen torde böra bibehållas oförändrad. Skellefteå norra distrikt 17 800 inv. 12-o o mil 2 Skellefteå Skellefteå södra distrikt 15 000 » 8-6 0 » Skellefteå Byske distrikt 10 162 » 10-7 7 » Byske Jörns distrikt 5 841 » 16-9 5 » Jörn Norsjö distrikt 7 050 » 18-71 » Norsjö Mala distrikt 4191 » 17-29 » Malåträsk

D i s t r i k t e n 19 och 20 t o r d e b ö r a o r g a n i s e r a s enligt t y p V s a m t d i s t r i k t e n 2 1 , 22 och 23 enligt t y p II. I d i s t r i k t 24 t o r d e i c k e k o m m a att föreligga b e h o v a v s t ä n d i g t t j ä n s t e b i t r ä d e åt l a n d s f i s k a l e n . I V ä s t e r b o t t e n s län föreslås s å l u n d a en i n d r a g n i n g av s a m m a n l a g t landsfiskalsdistrikt.

två

Norrbottens län. Piteå Nuvarande Piteå södra Piteå norra Älvsby Arvidsjaurs Arjeplogs

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 11 862 inv. 11 183 8 688 9 610 4 186

24-oo mil 2 27-2 3 » 18-16 » 60- 5 2 » 146-64 »

Summa 45 529 inv. U t r e d n i n g e n : S t a d e n P i t e å (3 444 inv.) t o r d e b ö r a förenas m e d P i t e å n o r r a distrikt. L a n d s f i s k a l e n i d e t t a d i s t r i k t ä r n u t. f. stadsfiskal i s t a d e n . I övrigt föreslås ingen f ö r ä n d r i n g av d i s t r i k t s i n d e l n i n g e n . 11862 inv. 24-0 0 mil 2 Piteå 1. Piteå södra distrikt 2. Piteå norra distrikt staden Piteå 14 627 » 27-59 » Piteå 18-16 » Älvsbyn 3. 8 688 » 4. Arvidsjaurs distrikt 9 610 » 60-5 2 » Arvidsjaur 5. 4 186 » 146-64 » Arjeplog

+

D i s t r i k t e n 1, 2 och 3 föreslås o r g a n i s e r a d e enligt t y p II, d i s t r i k t e n 4 och 5 enligt t y p III. I s a m b a n d m e d s t a d e n P i t e å s i n f ö r l i v a n d e m e d d i s t r i k t 2 o r g a n i s e r a s d e t t a enligt t y p V. Luleå Nuvarande Nederluleå Edefors Överluleå Jokkmokks

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 10 959 inv. 8 189 » 11 841 » 8 483 » S u m m a 39 472 inv.

10-7 2 mil 2 25-0 3 » 5-2 0 » 194-7 4 »

161 U t r e d n i n g e n : I överluleå distrikt ingår staden Boden (6 733 inv.). Landsfiskalen i överluleå distrikt är utmätningsman i staden ävensom t. f. stadsfiskal. Staden torde icke böra bibehållas såsom eget åklagardistrikt. I övrigt föreslås ingen ändring i distriktsindelningen. 6. Nederluleå distrikt 10 959 inv. 10- 7 2 mil2 Gammelstad 7. Edefors distrikt 8 189 » 25-03 > Boden 8. överluleå distrikt med staden Boden 11841 » 5-20 » Boden 9. Jokkmokks distrikt 8 483 » 194-7 4 » Jokkmokk Distrikt 6 torde organiseras enligt typ II, distrikt 7 enligt typ III samt övriga distrikt enligt typ V. Kalix Nuvarande överkalix Nederkalix Tore Råneå

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 8 226 inv. 14 284 » 4 881 i 8 954 » Summa 36 345 inv.

29-31 mil2 9-2 4 » 8-91 » 21-7 3 »

Utredningen: Distriktsindelningen torde böra förbliva oförändrad. 10. Överkalix distrikt 8 226 inv. 29-31 mil2 överkalix 11. Nederkalix distrikt 14 284 i 9-2 4 » Nederkalix 12. Tore distrikt 4 881 » 8-91 » Tore 13. Råneå distrikt 8 954 o 21-7 3 » Råneå Distrikt 10 torde organiseras enligt typ III, distrikt 11 enligt typ V samt distrikt 13 enligt typ II. I distrikt 12 torde icke komma att föreligga behov av ständigt tjänstebiträde åt landsfiskalen. Torneå Nuvarande Nedertorneå Övertorneå Korpilombolo Pajala

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 10 439 inv. 8 434 » 5 462 » 7 360 » Summa 31 695 inv.

9-17 mil2 25-12 » 31-6 4 1 47-32 »

U t r e d n i n g e n : I Nedertorneå distrikt ingår staden Haparanda (2 634 inv.). Landsfiskalen i Nedertorneå distrikt är utmätningsman i staden ävensom t. f. stadsfiskal. Staden torde böra förenas med Nedertorneå distrikt, som därefter benämnes Haparanda distrikt. I övrigt föreslås ingen ändring av distriktsindelningen. 11—384482

162 14. Haparanda distrikt: Nedertorneå distrikt med staden Haparanda 15. övertorneå distrikt 16. Korpilombolo distrikt 17. Pajala distrikt

10 439 inv. 8 434 » 5 462 » 7 360 »

9-17 mil2 25-12 » 31-64 » 47-32 »

Haparanda övertorneå Korpilombolo Pajala

Distrikt 14 torde böra organiseras enligt typ V, distrikten 15 och 17 enligt typ III samt distrikt 16 enligt typ II. Gällivare Nuvarande Hakkas Gällivare Vittangi Kiruna Karesuando Malmbergets

domsaga.

landsfiskalsdistrikt: 5 300 inv. 7 300 » 3 651 » 14 036 » 1 180 » 7 385 » Summa 38 852 inv.

45-oo mil2 140-00 » 66-oo » 94-24 i 65- 3 8 » 0-50 »

U t r e d n i n g e n : Distriktsindelningen torde böra bibehållas oförändrad. 18. Hakkas distrikt 5 300 inv. 45-o o mil2 Gällivare 19. Gällivare distrikt 7 300 » 140-0 0 > Gällivare 20. Vittangi distrikt 3 651 » 66-o o » Vittangi 21. Kiruna distrikt 14 036 » 94-2 4 » Kiruna 22. Karesuando distrikt 1 180 » 65-3 8 » Karesuando 23. Malmbergets distrikt 7 385 » 0-5o » Malmberget Distrikt 18, 20 och 23 torde böra organiseras enligt typ II, distrikt 19 enligt typ III samt distrikt 21 enligt typ V. I Karesuando distrikt torde icke komma att föreligga behov av ständigt tjänstebiträde åt landsfiskalen.

Inom Norrbottens län föreslås sålunda icke indragning av något landsfiskalsdistrikt.

En sammanställning av distriktsindelningen enligt de sakkunnigas förslag med hänsyn till distriktens folkmängd och areal återfinnes i tabellerna bil. XVI och XVII. I dessa tabeller äro till en jämförelse inlagda motsvarande siffror för den nuvarande distriktsindelningen. Vid en jämförelse mellan förslaget och den nuvarande organisationen bör emellertid beaktas, att enligt förslaget städer med ett sammanlagt invånarantal av ungefär 300,000 ingå i distriktsindelningen. Arealen av dessa nytillkomna städer är jämförelsevis ringa och kommer knappast till synes i de i tabellen bil. XVII meddelade siffrorna.

163 Det bör h ä r nämnas, att de folkmängds- och arealuppgifter, med vilka de sakkunniga räknat, i huvudsak grunda sig på landsfiskalernas egna, till de sakkunniga lämnade uppgifter om förhållandena den 1 januari 1938. Dessa uppgifter hava dock i åtskilliga fall korrigerats med ledning av de officiella folkmängds- och arealuppgifterna beträffande rikets kommuner. Härvid hava emellertid siffrorna för den 1 januari 1937 måst användas. Av tabellerna framgår, att enligt förslaget av distrikten i Götaland alla hava en folkmängd överstigande 6 000 personer och endast 2 en folkmängd understigande 7 000 personer, medan enligt nuvarande organisation i 28 distrikt invånarantalet icke överstiger förstnämnda tal och icke mindre än 53 hava en folkmängd icke överstigande 7 000 personer. Enligt nuvarande organisation hava av distrikten i Svealand 20 stycken en folkmängd icke överstigande 6 000 personer, medan enligt förslaget motsvarande siffra endast är 2. Dessa båda distrikt ligga i de glesast bebyggda delarna av Dalarna och hava en areal av 2453 respektive 4369 mil 2 . I Norrland hava — på grund av den ringa folktätheten inom de västliga och nordligaste delarna — distrikt med ringa invånarantal icke kunnat undvikas. Det med hänsyn till befolkningssiffran minsta distriktet är Karesuando — som bibehållits oförändrat — med 1 180 invånare och med en areal av 65 38 mil 2 . Ytterligare 5 norrlandsdistrikt hava enligt förslaget mindre än 4 000 invånare. Antalet distrikt med mer än 20 000 invånare, som nu utgör 8, av vilka 2 inom Götaland och 6 inom Svealand, minskas enligt förslaget till 5, samtliga i Svealand. De båda götalandsdistrikten, nämligen Jönköpings med c:a 22 000 invånare och Tunhems med c:a 23 700 invånare föreslås omreglerade, därvid staden Trollhättan utbrytes u r sistnämnda distrikt. De folkrikaste distrikten i Svealand äro nu Danderyds med c:a 31 000 invånare — det största i riket med hänsyn till folkmängden — samt Solna, Spånga, Tumba, Arvika och Karlskoga med mellan 20 000 och 30 000 invånare. Av dessa bibehållas Karlskoga — som blir det största distriktet med c:a 27 800 invånare — samt Solna, Tumba och Arvika oförändrade, medan de övriga omregleras. Ur Danderyds distrikt utbrytes sålunda staden Lidingö samt ur Spånga distrikt staden Sundbyberg. De flesta av de folkrika distrikten hava synnerligen liten areal. Solna distrikt omfattar sålunda endast 019 mil 2 och är det till ytvidden minsta i riket. Även Spånga distrikt understiger 1 mil 2 . De till arealen minsta distrikten i Götaland äro enligt förslaget stadsdistrikten Mölndal med 051 mil 2 och Trollhättan med 0 26 mil 2 samt Oxie, Arlövs och Höganäs distrikt med respektive 092, 0.77 och 084 mil 2 . De distrikt i Svealand vilka, förutom de redan nämnda, enligt förslaget hava en areal understigande 1 mil 2 äro Nacka med 0 48 mil 2 och Domnarvets med 034 mil 2 De till arealen minsta norrlandsdistrikten äro slutligen Sköns (0 47 mil 2 ), Alnö (069 mil 2 ) och Malmbergets distrikt (050 mil 2 ). För närvarande har av distrikten i Götaland endast ett en areal av mera än 9 mil 2 . Enligt förslaget överskrida emellertid 8 götalandsdistrikt denna siffra; intet är dock större än 12 mil 2 . Det till ytvidden största distriktet i

164 Svealand, Särna, med en areal av 43 69 mil 2 har lämnats oförändrat. De största distrikten i Norrland hava givetvis som regel icke kunnat utökas med hänsyn till de stora arealer de redan nu hava, liksom de ej heller, med hänsyn till den ringa folktätheten, kunnat uppdelas. Inom nedre Norrland h a r emellertid ett distrikt med en areal av 55 60 mil 2 tillskapats genom en sammanslagning av ett distrikt med en del av ett annat. De vidsträcktaste distrikten äro Jokkmokks (194 74 mil 2 ), Arjeplogs (146 64 mil2) och Gällivare distrikt (140 mil 2 ). Av tabellerna bil. XVI och XVII framgår, att för närvarande mediantalet i fråga om distriktens folkmängd ligger mellan 8 000 och 9 000, medan det enligt förslaget kommer att ligga mellan 10 000 och 11000. Beträffande distriktens areal ligger mediantalet i mil 2 enligt nuvarande organisation mellan 4 och 5 samt enligt förslaget mellan 5 och 6.

B. Övriga organisationsfrågor. Stationeringsort. I förestående uppställning över den föreslagna distriktsindelningen hava de sakkunniga även angivit de enligt de sakkunnigas mening lämpligaste stationeringsorterna. De sakkunniga hava utgått från att landsfiskal, såvitt möjligt, bör vara bosatt inom sitt distrikt. Stationeringsorten bör vara så belägen att bl. a. dels landsfiskalens tjänsteresor i distriktet icke onödigtvis förlängas, dels kommunikationerna för distriktets invånare med stationeringsorten bliva så bekväma som möjligt. Det slutliga fastställandet av stationeringsorterna bör enligt de sakkunnigas mening ankomma på länsstyrelserna. Liksom enligt nu gällande bestämmelser torde landsfiskal icke böra äga vara bosatt utanför sitt distrikt utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Tillstånd för landsfiskal att bo utanför distriktet bör även innehålla angivande av stationeringsort. Tjänsternas tillsättande. S c h 1 y t e r—O h 1 i n föreslogo, att utnämning av såväl landsfiskaler som häradsfogdar skulle ankomma på Kungl. Maj:t. Enligt d i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g e n s förslag skulle landsfiskalsbefattning tillsättas av Kungl. Maj:t, medan häradsfogdetjänst skulle tillsättas av länsstyrelsen. Distriktsåklagarutredningens förslag vann i allmänhet anslutning i de y t t r a n d e n som avgåvos över utredningens promemoria. Emellertid gjordes av ett f l e r t a l l ä n s s t y r e l s e r erinringar mot att landsfiskal icke skulle utnämnas av länsstyrelse. Det framhölls därvid, att landsfiskalsbefattningarna icke vore eller föreslagits skola bliva så högt placerade i lönehänseende att därav motiverades att de tillsattes direkt av Kungl. Maj:t. Del nuvarande befordringssystemet har varit föremål för en ganska stark kritik, därvid de skarpaste angreppen kommit från landsfiskalerna själva. Det har gjorts gällande, att befordringarna skett ojämnt såtillvida som länsstyrelserna märkbart gynnat sökande inom eget län till nackdel för de öv-

165 riga. En viss mätare av missnöjet har varit det stora antalet besvär över landsfiskalsutnämningar. Att denna kritik till viss del är berättigad lärer icke kunna bestridas. De påtalade olägenheterna synas lättast kunna avhjälpas genom att utnämningarna ske centralt. Det motstånd som från länsstyrelsernas sida rests mot de hittills framförda förslagen härom torde bottna i länsstyrelsernas farhågor för att deras intressen i utnämningsärendena icke skulle bliva tillräckligt tillgodosedda, därest de icke själva ägde utnämningsrätten. Länsstyrelsernas intressen härvidlag torde emellertid bliva tillräckligt tillgodosedda, därest länsstyrelserna bliva i tillfälle att avgiva befordringsförslag åtföljt av yttrande av landsfogden. Utnämningsrätten torde kunna läggas antingen hos Kungl. Maj:t eller hos justitiekanslersämbetet. Då sistnämnda ämbete emellertid representerar endast den ena av landsfiskalernas två huvudsakliga verksamhetsgrenar, synes utnämningsrätten böra tillkomma Kungl. Maj:t. I utnämningsärende skall justitiekanslersämbetet avgiva yttrande. Semester m. m. Landsfiskal skall äga åtnjuta semester i enlighet med bestämmelserna i civila avlöningsreglementet. Tiden för semestern skall bestämmas av länsstyrelsen. Av 11 § 5 mom. nämnda reglemente följer, att landsfiskal är pliktig att begagna sig av semester å tid som länsstyrelsen föreskriver. Annan ledighet än semester bör i mån av behov kunna beviljas landsfiskal i samma ordning. Vikarier. Vikarie för landsfiskal bör förordnas av länsstyrelsen. Till vikarie torde böra förordnas endast landsfiskal, annan distriktsåklagare med landsfiskalskompetens, landsfiskalsassistent eller landsfiskalsaspirant med behörighet till landsfiskalsassistentbefattning. Disciplinära förhållanden. Bestämmelserna i 31 § landsfiskalsinstruktionen synas böra ersättas med stadganden motsvarande de i 36 § landsfogdeinstruktionen för landsfogde meddelade. Den disciplinära myndigheten bör utövas av länsstyrelsen. Finnes landsfiskal icke behörigen iakttaga sina tjänsteplikter, skall länsstyrelsen sålunda äga meddela honom föreställning. Låter han icke rätta sig därav eller har han begått fel av svårare beskaffenhet, skall åtal ske inför allmän domstol. Åtal mot landsfiskal för tjänstefel torde böra anhängiggöras i underrätt. Har åtgärd vidtagits för landsfiskals ställande under åtal, skall länsstyrelsen äga avstänga landsfiskalen från tjänstgöring intill dess det slutligen dömts i målet eller domstolen annorledes förordnat. Pensionsålder. Distriktsåklagarutredningen anförde att, med hänsyn till den roll åldern och den därav beroende fysiska rörligheten spelade för ett rätt fullgörande av vissa distriktsåklagargöromål utom tjänsterummet, utredningen icke kunde underlåta att framhålla att den för närvarande för landsfiskaler gällande pensionsåldern, 65 år, syntes väl hög.

166 En sänkning av pensionsåldern åtminstone till 62 eller 63 år syntes utredningen därför böra tagas under övervägande. De synpunkter som sålunda framfördes av utredningen vunno allmänt anslutning från remissmyndigheternas sida ävensom från de personalorganisationer som yttrade sig över utredningens förslag i denna del. I vissa yttranden framställdes förslag om en än längre gående sänkning av åldersgränsen. Sålunda föreslog l ä n s s t y r e l s e n i V ä s t e r b o t t e n s l ä n , att pensionsåldern skulle fastställas till 60 år. Samma förslag framfördes även av f ö r e n i n g e n Sver i g e s e x t r a l a n d s s t a t s t j ä n s t e m ä n ävensom av t v å l ä n s a v d e l n i n g a r av f ö r e n i n g e n S v e r i g e s landsfiskaler. Därest lönereglering genomföres för landsfiskalerna i enlighet med de sakkunnigas förslag, kommer, i avsaknad av andra bestämmelser, pensionsåldern för landsfiskalerna att bliva 65 år liksom för närvarande. Emellertid föreligga enligt de sakkunnigas mening starka skäl för en viss sänkning av denna ålder. Med hänsyn till de stora krav som tjänsten ställer på befattningshavarnas rörlighet kunde det väl ifrågasättas att draga åldersgränsen redan vid 60 år. De sakkunniga vilja erinra om att denna åldersgräns gäller för bland andra lappfogdarna. Tager man emellertid i betraktande dels den även i framtiden säkerligen ganska höga befordringsåldern, dels möjligheten att anordna en viss arbetsfördelning mellan landsfiskaler och assistenter, synes man dock böra förorda att gränsen dragés något högre, lämpligen vid 63 år.

167 Kap. VI. Landsfiskalernas utbildning. A. Kompetensfordringar. Tämligen snart efter den nuvarande landsfiskalsorganisationens genomförande framställdes från olika håll erinringar mot de stadgade kompetensvillkoren, vilka ansågos otillräckliga med hänsyn till det mångsidiga och viktiga arbete som landsfiskalerna hade att utföra. I de flesta av de betänkanden, som efter organisationens fixerande framlades och som närmare behandlade organisationens gestaltning och landsfiskalernas arbetsuppgifter, berördes emellertid kompetensfrågan och spörsmålet om landsfiskalernas utbildning icke alls eller endast i förbigående. Endast i de betänkanden i vilka föreslogs en mera genomgripande omorganisation av åklagarväsendet berördes nu nämnda frågor mera ingående (processkommissionens betänkande 1926, Schlyter—Ohlins utredning 1930 och distriktsåklagarutredningens promemoria). Enligt p r o c e s s k o m m i s s i o n e n s och de s. k. e k o n o m i s a k k u n n i g a s förslag skulle statsåklagarna — åklagarna för de svåraste brottmålen — hava fullständig juridisk utbildning; underåklagarna, som skulle kunna tagas i anspråk även för andra göromål än åklagaruppgifterna i den mån så kunde ske utan att åklagarverksamheten bleve eftersatt, skulle däremot icke vara rättsbildade. De tvenne huvudfrågor beträffande landsfiskalernas kompetens och utbildning, om vilka diskussionen därefter rört sig, hava varit dels huruvida juridisk examen borde uppställas såsom kompetensvillkor, dels vad som borde åtgöras för att bibringa landsfiskalerna bättre kriminalteknisk utbildning. Enligt S c h l y t e r — O h l i n skulle avläggandet av juris kandidatexamen vara kompetenskrav för befordran till landsfiskalstjänst. Utredningsmännen anförde som motivering härför bland annat följande: Att juridisk utbildning krävdes för ett tillfredsställande utförande av åtalet i mera invecklade brottmål vore icke föremål för delade meningar. I intet land med modernt rättegångsväsende tillätes annan än rättsbildad åklagare att utföra talan i grövre brottmål. Utredningsmännen funne sålunda frågan närmast gälla huruvida juridisk bildning kunde anses erforderlig för utförande av åtal i ringare brottmål, i vilket avseende icke någon enhetlig ordning rådde i utlandet. Den kritik, som från allmänhetens sida riktats mot det svenska åklagarväsendet, hade självfallet i första hand tagit sikte på de missförhållanden som framträtt i samband med vissa mera allmänt uppmärksammade grövre brottmål. Men därest icke de nuvarande åklagarnas bristande kompetens innebure verklig olägenhet jämväl i avseende å de mindre

168 brottmålen, skulle beträffande det stora flertalet tingssammanträden (där inga grövre brottmål förekomme) icke någon anmärkning vara att framställa mot det svenska åklagarväsendet. Allt vad som sagts om den otillfredsställande förberedelsen i brottmål med därav förorsakade onödiga åtal och vidsträckt uppskovsväsen, det svaga framförandet av åtalet inför rätta och domarens därav betingade allt för starka inkvisitoriska verksamhet, den bristande jämvikten mellan en okvalificerad åklagare och en rättslärd försvarare för den tilltalade etc. skulle, i den mån det sammanhängde med brister i åklagarens kompetens, sakna betydelse för den dagliga straffrättskipningen och allenast äga tillämpning på de relativt sällsynta grövre brottmålen. I verkligheten krävde emellertid även mål av till synes enkel beskaffenhet eller angående ringare brott ofta både stora juridiska insikter och ett tränat juridiskt omdöme hos åklagaren. Mycket ofta sattes exempelvis en åklagares omdömesgillhet på prov, när det gällde att just betäffande obetydliga polisförseelser bedöma huruvida åtal borde anställas eller ej. Icke sällan förekomme även vid åtal för ringare brott svårlösta såväl civil- som straff- och processrättsliga spörsmål, för vilka en eljest duglig men icke rättsbildad åklagare måste stå främmande. Det kunde icke heller vara staten värdigt att såsom sin representant för åtals utförande framskicka en person, som icke inför rätten kunde inlåta sig i diskussion med den tilltalades rättsbildade biträde i dylika frågor. Om det alltså finge anses obestridligt att juridisk utbildning vore önskvärd för åklagare jämväl i mindre brottmål, återstode att undersöka om det icke kunde förslå med en något förkortad kurs i de för åklagarbefattningen närmast behövliga juridiska ämnena. Naturligtvis kunde det sägas att juris kandidatexamen omfattade vissa läroämnen för vilka en landsfiskal, som endast hade att syssla med åklagar- och polisverksamhet, icke hade direkt bruk. Dylika synpunkter hade emellertid ej fått vara avgörande beträffande andra befattningar för vilka juridisk utbildning fordrades, om man bortsåge från den då alltjämt bestående kansliexamen, vilken emellertid saknade nämnvärd praktisk betydelse för de befattningar för vilka den ursprungligen inrättats. Avskaffandet av examen till rättegångsverken, den gamla s. k. hovrättsexamen, pekade i samma riktning: det vore icke praktiskt att inrätta skilda juridiska examina för olika juridiska yrken. En juridisk ämbetsexamens största betydelse låge icke däri, att vederbörande examinand vid universitetet fått inhämta just det kunskapsstoff, varken mer eller mindre, som han behövde i sin framtida praktiska verksamhet, utan snarare i den allmänna förmåga av juridiskt tänkande och av hemmastaddhet i lagboken, som examensstudierna skänkte, och i det uppodlande av ett gott juridiskt omdöme, som aldrig kunde vinnas genom ett till några få juridiska ämnen begränsat studium. Även med hänsyn till svårigheten för de studerande att före examens avläggande med någon bestämdhet välja levnadsbana vore det av vikt för de unga att genom en allmän juridisk ämbetsexamens avläggande kunna vinna tillträde till skilda juridiska banor. Konjunkturerna på olika banor kunde växla med några få års mellanrum. En gemensam examen öppnade konkurrensmöjligheter på alla banor och befrämjade därigenom utsikten för de dugligaste att till fullo göra sin förmåga gällande. Tidsvinsten för en blivande åklagare av att hava sluppit läsa ett eller annat för hans dagliga gärning icke direkt användbart läroämne torde därför ur en allmännare synpunkt mer än uppvägas av de fördelar, som vore förbundna med att det stora flertalet av dem som sökte sin utkomst på olika juridiska banor avlade en och samm a juris kandidatexamen. Till d e s s a s k ä l för en fullständig j u r i d i s k u t b i l d n i n g för l a n d s f i s k a l e r n a k o m enligt u t r e d n i n g s m ä n n e n s å s i k t ä v e n h ä n s y n e n till m ö j l i g h e t e n att a n o r d n a en l ä m p l i g b e f o r d r i n g s g å n g ( b e f o r d r a n l a n d s f i s k a l — l a n d s f o g d e eller efter en a l l m ä n å k l a g a r r e f o r m s g e n o m f ö r a n d e l a n d s f i s k a l — ö v e r å k l a g a r e ) ävensom vad som förut n ä m n t s angående önskvärdheten att undvika en dualism i åklagarorganisationen i första instans.

169 Utredningsmännen stannade sålunda för att fullständig juris kandidatexamen skulle ingå bland kompetenskraven för befordran till landsfiskalstjänst. Dessutom skulle krävas — förutom kriminalteknisk utbildning — minst två års praktik såsom vikarie för landsfiskal eller såsom rättsbildat biträde å landsfiskalskontor. I fråga om häradsfogdarnas utbildning borde enligt Schlyter—Ohlin tanken på fullständig juridisk utbildning även för dem icke utan vidare avvisas. Utredningsmännen hänvisade till att stadsfogdarna i de större städerna i allmänhet avlagt juridisk examen och framhöllo, att utsökningsärendenas tillfredsställande handläggning obestridligen förutsatte juridiska insikter och ett juridiskt skolat omdöme. Då emellertid de göromål som enligt utredningsmännens fördelningsförslag skulle ankomma på häradsfogdarna i övrigt för sitt tillfredsställande handhavande huvudsakligen förutsatte rutin, noggrannhet och ingående kännedom om vissa specialförfattningar, ansågs det av hänsyn till arbetsuppgifternas art skäl icke föreligga att uppställa krav på juris kandidatexamen. I motsats till vad fallet vore på de egentliga juridiska banorna vore den författningskunskap som krävdes av häradsfogdarna på det sätt begränsad till vissa ämnen, att ett studium av just dessa ämnen vore ägnat att bibringa de blivande häradsfogdarna erforderligt juridiskt kunskapsmått. Då detta studium kunde sammanträngas på en bråkdel av den tid som krävdes för juris kandidatexamen, skulle det enligt utredningsmännens mening icke vara försvarligt att så avsevärt förlänga och fördyra de blivande häradsfogdarnas utbildning som ett krav på avläggande av den fullständiga juridiska ämbetsexamen skulle innebära. Utredningsmännen stannade på grund av dessa överväganden för att man endast borde kräva en begränsad juridisk utbildning för vars anordnande man anvisade olika alternativa utvägar. Det teoretiska kunskapsmåttet skulle enligt samtliga alternativ inhämtas genom studier vid universitet. Beträffande häradsfogdarnas praktiska utbildning anförde utredningsmännen, att för de blivande häradsfogdarna borde fordras någon tids tjänstgöring såväl å häradsfogdekontor som vid länsstyrelse, exempelvis minst ett år å häradsfogdekontor och ett halvt år vid länsstyrelse. I r e m i s s y t t r a n d e n a över det Schlyter—Ohlinska förslaget voro meningarna synnerligen delade i fråga om lämpligheten av att införa juris kandidatexamen såsom kompetensvillkor för landsfiskalerna. Den kritik som därvid framfördes överensstämmer i det väsentliga med vad som sedermera av distriktsåklagarutredningen anfördes i denna del. Även i fråga om kompetenskraven för häradsfogdebefattningarna gingo meningarna isär. Omkring halva antalet länsstyrelser ansåg, att utredningsmännen härvid gått för långt. Det anfördes att den nuvarande landsfiskalsutbildningen i stort sett vore tillräcklig för de göromål det i denna del rörde ävensom att denna utbildning vore långt mindre betungande för aspiranterna än en universitetsutbildning under vilken eleverna under en lång tid nödgades avstå från förvärvsarbete. D i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g e n föreslog en speciell juridisk ut-

170 bildning för landsfiskalerna. Utredningsmännen ansågo, att de för landsfiskalstjänsten nu föreskrivna kompetensvillkoren icke kunde anses svara mot de krav som måste ställas på en befattningshavare med ifrågavarande arbetsuppgifter. Enligt utredningsmännens mening gällde detta särskilt polis- och åklagarverksamheten. Det syntes de sakkunniga icke vara med statens intresse och värdighet förenligt att då det gällde hävdandet av statens straffanspråk låta sig vid domstolarna företrädas av befattningshavare, vilk a i fråga om teoretisk utbildning ofta vore väsentligt underlägsna svarandepartens ombud eller biträde, i vilket hänseende utredningsmännen ville erinra om, att det blivit allt vanligare att svarandena, särskilt i trafikmål, anlitade rättsbildade biträden. Anmärkningen mot kompetensvillkoren gällde enligt utredningsmännen såväl fordringarna på den grundläggande allmänbildningen som den särskilda fackutbildningen. I förstnämnda hänseende funno utredningsmännen realskolebildningen numera vara ett alltför litet kunskapsmått för den tjänst det här gällde. Vad landsfiskalsexamen anginge ansågo utredningsmännen denna vara av tämligen ringa värde beroende på det sätt varpå densamma och de föregående studierna vore anordnade. Dessa studier nödgades landsfiskalsaspiranterna nämligen bedriva p å egen hand utan personlig handledning med påföljd att de inhämtade kunskaperna ofta bleve bristfälliga, vartill komme att fordringarna för godkänd examen vore växlande i de olika länen. Vid den närmare diskussionen om utbildningsfrågan och kompetensvillkoren utgingo utredningsmännen från vad härutinnan föreslagits i det Schlyter—Ohlinska betänkandet. Utredningsmännen ville emellertid framhålla, att vid den tidpunkt då detta betänkande avgavs frågan om inrättande av en kvalificerad överåklagarorganisation var svävande samt att efter en ombildning av landsfogdetjänsterna i enlighet med de av 1935 års riksdag godkända grunderna spörsmålet om landsfiskalernas juridiska utbildning hade kommit i ett annat läge. Kravet på juris kandidatexamen skulle enligt utredningsmännens mening vidare innebära att landsfiskalsaspiranten nödgades på studier av ämnen som vore mindre behövliga för landsfiskalstjänsten förspilla åtskillig tid, som i stället kunde användas för vissa icke juridiska ämnen med vilka en blivande domare eller advokat icke finge närmare beröring, nämligen de speciella politi- och kriminalvetenskapliga ämnena. Utredningsmännen anförde härom följande: För en åklagare som tillika skulle vara polischef vore en grundlig utbildning i dessa ämnen mera betydelsefull än en fullständig juridisk utbildning. Åklagarnas polisutbildning måste sålunda omfatta såväl ingående teoretiska studier som långvarig och grundlig praktisk verksamhet. Det finge vidare framhållas, att därest juris kandidatexamen krävdes för landsfiskalstjänst, uppkomme med ett relativt stort antal sådana tjänster i landet svårigheter att alltid besätta dem med personer lämpade för arbetsuppgifterna. Det vore mycket beklagligt, om landsfiskalsbefattningarna från tid till annan bleve besatta med jurister, vilka misslyckats å andra juridiska banor och för vilka åklagar- och polischefsbanan på grund av mindre hård konkurrens blivit sista resursen. Att märka vore att det särskilt på denna bana torde gälla att mången, för vilken långa teoretiska studier verkade avskräckande, kunde visa sig synnerligen lämplig för arbetsuppgifter, för vilkas handhavande endast en mera begränsad teoretisk utbildning vore erforderlig.

171 Utredningsmännen föreslogo, att landsfiskalsaspiranterna skulle för den teoretiska undervisningen sammanföras i en särskild utbildningsavdelning (distriktsåklagarkurs) vid statens polisskola i Stockholm. Genom denna anordning förmenade man sig vinna dels större möjlighet att anpassa den juridiska undervisningen så att den erhölle en med hänsyn till elevernas framtida praktiska verksamhet lämpad utformning, dels också tidsbesparing och ökade möjligheter till en rättvis bedömning av aspiranternas kunskaper och lämplighet för tjänsten. Den teoretiska undervisningen vid kursen skulle ligga på ett så högt plan att för dess tillgodogörande krävdes studentexamen, vars avläggande också skulle vara inträdesvillkor. Distriktsåklagarkursen beräknades komma att omfatta en lid av ungefär två och ett halvt år, därav minst två år skulle åtgå för den juridiska undervisningen. I undervisningsplanen skulle jämväl ingå seminarie- och andra praktiska övningar i såväl juridiska som andra ämnen. Kursen skulle avslutas med examen. För den som efter avlagd juris kandiatexamen önskade komma in på åklagar- och polischefsbanan i avsikt att eventuellt vinna befordran till landsfogde borde fordras genomgång av kursen, dock med undantag av den rättsvetenskapliga delen. I fråga om häradsfogdarnas utbildning anförde utredningsmännen, att häradsfogdarna såsom utmätningsman borde besitta ganska ingående kunskaper i exekutivrätt samt i delar av den grundläggande civilrätten, varjämte de för sina övriga arbetsuppgifter huvudsakligen hade behov av en noggrann kännedom om vissa specialförfattningar, främst de som reglerade uppbörd och restindrivning. För tillgodoseende av ett dylikt utbildningskrav lämpade sig enligt utredningsmännens åsikt uppenbarligen ingen av de nuvarande juridiska examina. Ej heller kunde det ifrågakomma att för detta ändamål tillskapa en ny juridisk examen. Utredningsmännen ansågo, att man i huvudsak för häradsfogdarnas del kunde bibehålla det utbildningssystem som n u tillämpas beträffande landsfiskalerna, emedan detta såvitt häradsfogdesysslorna anginge måste anses hava lett till gynnsamma resultat. Erforderlig teoretisk undervisning skulle meddelas av länsstyrelserna i form av en häradsfogdekurs i omedelbar anslutning till det praktiska arbetet. För att allmänbildningskravet skulle skärpas skulle studentexamen erfordras för rätt att genomgå häradsfogdekurs. I det vida övervägande antalet y t t r a n d e n ö v e r distriktsåklag a r u t r e d n i n g e n s p r o m e m o r i a lämnades förslaget i fråga om kompetensfordringarna för landsfiskalstjänst utan erinran. Länsstyrelsen i S t o c k h o l m s l ä n fann förslaget rörande landsfiskalernas utbildning ägnat att leda till en välbehövlig förbättring som särskilt med tanke på den blivande processreformen framstode såsom nödvändig. Landsfiskalern a i U p p s a l a l ä n ansågo den föreslagna utbildningsplanen för landsfiskalerna lyckligt funnen samt förmenade det vara välbetänkt att juris kandidatexamen icke uppsatts som kunskapsmått, då det vore angeläget att landsfiskalsbefattningarna icke bleve besatta med jurister som på grund av olämplighet misslyckats på andra juridiska banor. F ö r e n i n g e n S v e -

172 r i g e s l a n d s f i s k a l e r , som med tillfredsställelse konstaterade att utredningsmännen framfört förslag om kompetensförhöjning, förmenade att genom den för landsfiskalerna föreslagna utbildningen garantier otvivelaktigt skapades för att en fullt kvalificerad distriktsåklagarkår erhölles. F ö r e n i n g e n S v e r i g e s l a n d s f o g d a r yttrade: Den föreslagna utbildningen för lands- och stadsfiskaler innebär givetvis en väsentlig förbättring i jämförelse med nu rådande förhållanden. Det synes föreningen som om de utstakade linjerna för utbildningen erhållit en praktisk inriktning på just vad som kan antagas bliva av väsentlig nytta för de nya fiskalerna i deras tjänsteutövning. Visserligen har ju en akademisk examen sådan som juris kandidatexamen ett större värde ur vetenskaplig synpunkt och även i allmänbildningshänseende. Men de genom denna examen vunna rättsvetenskapliga kunskaperna måste för att bliva till verklig och full nytta åtföljas av tingstjänstgöring eller däremot svarande praktik vid domstol. Men om man ginge så långt i sina anspråk på distriktsåklagarna, att de skulle vara tingsmeriterade juris kandidater och därtill skulle läggas den oundgängliga praktiska och teoretiska polisutbildningen, komme man till så höga kompetensfordringar att det vore otänkbart att kunna bereda dem däremot skäligen svarande avlöningar. Det är därför enligt föreningens mening bättre att nöja sig med en utbildning sådan som föreslagits och som givetvis dock är av mycket stort praktiskt värde. Det synes föreningen som om de på föreslaget sätt utbildade distriktsåklagarna skulle bliva väl skickade att fylla de åklagareuppgifter som äro avsedda att tilldelas dem även efter en modern rättegångsordning med större anspåk på talans förande och bevakande i straffprocessuellt hänseende än som nu fordras. L ä n s s t y r e l s e n i H a l l a n d s l ä n yttrade, att de skäl som utredningsmännen anfört för att för utbildning av de nya landsfiskalerna anordna en särskild, på akademiskt plan hållen åklagarkurs vid statens polisskola i Stockholm syntes värda allt beaktande. F l e r a a n d r a m y n d i g h e t e r och s a m m a n s l u t n i n g a r betygade sin anslutning till själva principerna för utbildningens anordnande men framförde olika önskemål beträffande den närmare utformningen av kursen. Utredningens förslag i fråga om häradsfogdarnas utbildning mötte ganska allmän kritik. Framför allt vände man sig emot att decentraliseringen av undervisningen skulle bibehållas, varigenom de väsentligaste bristerna i den nuvarande landsfiskalsutbildningen skulle komma att kvarstå för häradsfogdarnas del, nämligen bristen på fullgoda lärarkrafter för handledning i studierna, ojämnheten i studieresultaten och svårigheterna att åstadkomma en rättvis inbördes bedömning av aspiranterna. I direktiven för den Schlyter—Ohlinska utredningen framhöll chefen för socialdepartementet nödvändigheten av att jämväl frågan om en förbättrad utbildning i kriminaltekniskt hänseende av åklagarna bleve utredd. I ändamål att skyndsamt uppnå en förbättring härutinnan föreslogo utredningsmännen i skrivelse till chefen för socialdepartementet den 15 oktober 1929, att genom statens försorg skulle anordnas kurser i kriminalteknik för landsfogdar och landsfiskaler ävensom för landsfogde- och landsfiskalsaspiranter. Sedan efter hemställan av Kungl. Maj:t 1930 års riksdag beviljat medel för dylika kurser hölls den första av dessa — omfattande ungefär 170 under-

173 visningstimmar — vid Stockholms högskola under sommaren samma år. Kursdeltagarna voro 60 till antalet, varav 30 statsstipendiater. Av dessa 30 voro 19 landsfiskaler. Bland de icke stipendierade märktes ett antal landsfiskalsaspiranter. Liknande kurser hava därefter anordnats 1931 — med statsanslag — 1932 och 1934—1937 samt varit förlagda till Stockholms högskola eller något av universiteten. Mera elementära kriminaltekniska kurser, bevistade av såväl landsfiskalsaspiranter som fjärdingsman och andra polismän, hava givits på skilda håll i landsorten. Antalet av de landsfiskaler och landsfiskalsaspiranter som bevistat nu nämnda kurser är ganska stort. Sålunda synes av de av de sakkunniga inhämtade uppgifterna från landsfiskalerna och landsfiskalsaspiranterna framgå, att större delen av de yngre landsfiskalerna och de äldre landsfiskalsaspiranterna genomgått kriminalteknisk kurs. I fråga om den kriminaltekniska utbildningen för landsfogdar och landsfiskaler anförde Schlyter—Ohlin, att man tills vidare syntes böra ställa sig avvaktande till erfarenheterna från de nämnda kurserna. Såsom kompetenskrav för blivande landsfiskaler kunde ett genomgående av dylik kurs i varje fall tills vidare ersätta den nu föreskrivna men enligt allmän uppfattning ur utbildningssynpunkt föga fruktbärande tjänstgöringen vid poliskår. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för anordnandet av den i distriktsåklagarutredningens promemoria föreslagna distriktsåklagarkursen skulle av den tid som denna kurs beräknades komma att omfatta — två och ett halvt år — ungefär ett halvt år anslås för den polistekniska utbildningen. I promemorian angavs icke närmare huru denna del av undervisningen skulle anordnas och vad den skulle omfatta. Frågan om en reformering av distriktsåklagarnas teoretiska polisutbildning upptogs även av de år 1937 inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga med uppdrag att inom departementet biträda med utredning rörande omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m. I sitt betänkande (statens off. utr. 1938: 1) framlade de sakkunniga en plan för omorganisation av skolan enligt vilken vid denna undervisningen skulle ske i tre klasser — lägre klassen, högre (mellersta) klassen och kommissarieklassen — varjämte vid sidan härom särskilda polischefskurser skulle givas bl. a. för distriktsåklagare och distriktsåklagaraspiranter. De sakkunniga framhöllo, att det för närvarande icke vore sörjt för meddelande av teoretisk polisutbildning utöver den som lämnades i nuvarande högre klassen vid polisskolan samt att inga krav på sådan utbildning uppställts för erhållande av andra högre befälsposter inom polisväsendet än landsfogdebefattningarna. De sakkunniga anförde vidare: Att nu anförda förhållande måste anses utgöra en allvarlig brist, som med det snaraste borde avhjälpas, behövde icke närmare motiveras. Genom anordnandet våren 1936 av den särskilda kursen för landsfogdar och landsfogdeassistenter och uppställande för dessa befattningshavare av särskilda kompetenskrav med avseende å polisutbildningen hade inletts en ny ordning, som utan tvivel borde i erforderlig mån fullföljas, därest innehavarna av högre chefsposter inom polisväsendet skulle kunna tillfredsställande fylla den uppgift, som tillagts dem. Vad anginge de befatt-

174 ningar, för vilka ytterligare teoretisk utbildning utöver den nu förefintliga borde anordnas och fordras, finge till en början erinras, att enligt meddelade direktiv de sakkunniga hade till uppgift att överväga anordnandet av en kurs, avsedd att meddela kompetens för mera ansvarsfyllda befattningar inom polisväsendet. I direktiven vore förutsatt, att till de sålunda angivna befattningarna skulle hänföras landsfogdetjänsterna, och enär med dem i utbildningshänseende likställts landsfogdeassistentbefattningarna, borde även dessa räknas dit. Till mera ansvarsfyllda befattningar inom polisväsendet hörde tydligen ock de med landsfogdetjänsterna jämförliga befattningarna som polismästare och polisintendenter. I riket funnes många landsfiskalsdistrikt, där sådana anspåk ställdes på landsfiskalen i hans egenskap av polischef i distriktet, att landsfiskalstjänsterna i dessa distrikt vore att hänföra till mera ansvarsfyllda befattningar inom polisväsendet. Med hänsyn till det svävande läge, vari frågan om landsfiskalstjänsterna befunne sig, hade de sakkunniga emellertid icke ansett sig kunna eller böra taga bestämd ställning till frågan om införande av nämnda behörighetsvillkor men ville förorda, att landsfiskaler och landsfiskalsaspiranter, som funnes skickade att genomgå kursen, skulle äga tillträde till densamma. Vad sålunda sagts syntes ock äga viss motsvarighet i fråga om stadsfiskaler och aspiranter till sådana befattningar. De sakkunniga funno det tillräckligt att polischefskurs anordnades allenast med viss tids mellanrum. De sakkunniga ville dock erinra om att en reglering av landsfiskalstjänsterna kunde komma att medföra ökat behov att anordna en polisutbildningskurs sådan som den här ifrågasatta. Med hänsyn till angelägenheten dels att kunna bereda nu tjänstgörande landsfogdeassistenter och vissa högre polistjänstemän erforderlig polisutbildning dels ock att erhålla kompetenta landsfogde- och landsfogdeassistentvikarier borde enligt de sakkunnigas mening en polischefskurs anordnas så snart som möjligt under budgetåret 1938/1939, vid vilken kurs deltagarantalet icke borde sättas högre än tjugo. En sådan kurs har också hållits hösten 1938—våren 1939. De sakkunniga upptogo även tanken att anordna repetitionskurser för dem som genomgått kommissarieklassen eller polischefskursen samt anförde härom: Å polisväsendets olika områden gjordes ständigt nya rön och erfarenheter, som borde delges det högre befälet för att av dem i mån av behov föras vidare till underordnade. Att dylika kurser nu saknades torde bland polismännen i allmänhet uppfattas som en brist. Kurser av nämnda slag syntes böra anordnas förslagsvis vart femte år och omfatta ungefär en vecka. Det torde böra ankomma å skolans styrelse att i sinom tid upptaga detta förslag till närmare prövning och till Kungl. Maj:t göra den framställning, som därav kunde föranledas. Utgångspunkten för en diskussion om kompetensfordringarna för behörighet till landsfiskalstjänst måste delvis bliva en annan om, såsom de sakkunniga förutsätta, tjänsten skall bibehållas i huvudsak oförändrad än om, såsom enligt de av Schlyter—Ohlin och distriktsåklagarutredningen angivna riktlinjerna, tjänsten uppdelas på två. En dylik uppdelning medför naturligen större möjligheter att göra utbildningen för envar av de nya tjänsterna mera specialiserad. Detta har också åberopats som skäl för tjänsternas delning. Man torde icke kunna undgå att finna att dessa synpunkter äga sitt berättigande. Uppenbarligen bör dock beskaffenheten av de arbetsupp-

175 gifter som skola ankomma på befattningshavarna i sista hand vara bestämmande för kompetenskraven. Läget ä r nu delvis ett annat än då det Schlyter—Ohlinska förslaget framlades. Genom inrättandet av de nya landsfogdetjänsterna h a r nämligen en organisation av kvalificerade överåklagare och länspolischefer tillskapats. Därav följer att kraven på en höjd kompetens hos övriga, lokala åklagare och polischefer icke längre göra sig gällande med samma styrka. Den överåklagarorganisation som tillskapats genom landsfogdereformen har godtagits av processlagberedningen och torde sålunda med säkerhet komma att kvarstå efter processreformen. Den förändring av distriktsåklagarnas arbetsuppgifter som inträtt genom landsfogdereformen är emellertid knappast av den art att den i och för sig bör hava någon större inverkan på utformningen av kompetensbestämmelserna i fråga om distriktsåklagartjänsterna. Dessutom måste man taga i beaktande, att en reformerad straffprocess efter processlagberedningens linjer i olika hänseenden kommer att ställa skärpta krav på samtliga åklagare. Då man framfört kravet på en bättre teoretiskt-juridisk utbildning av distriktsåklagarna, h a r detta ofta motiverats med att det vore staten ovärdigt att i straffprocessen såsom sin representant för hävdandet av statens straffanspråk framsända en åklagare som i fråga om rättslig bildning vore underlägsen svarandeparten eller hans biträde. I samband härmed h a r det framhållits, att det blivit alltmera vanligt att svarandeparten i brottmål, icke minst i de talrika trafikmålen, låter sig företräda av advokater. Det är framför allt med hänsyn till att den materiella rättvisan må befordras som åklagarparten i ett brottmål icke bör i fråga om utbildning och skicklighet vara svarandeparten eller hans biträde alltför underlägsen. Vad som härvid kan hava brustit h a r hittills ersatts genom domarens processledning och förfarandets inkvisitoriska natur. Det straffprocessuella förfarandet kommer i framtiden med all sannolikhet att mera antaga karaktären av en förhandling. Det skulle strida mot principerna för detta nya förfarande om man i samma utsträckning som nu läte vad som bruste på åklagarsidan ersättas genom verksamhet från domstolens sida. För att åklagaren skall kunna fullt hävda sig i rättegången erfordras — förutom rent personliga förutsättningar — en god rättslig bildning. En sådan är av nöden icke endast för åklagarens uppträdande inför rätta utan även för exempelvis ett riktigt handhavande av de straffprocessuella tvångsmedlen. En landsfiskal, som förutom åklagare och polischef jämväl är utmätningsman och dessutom handhar åtskilliga administrativa uppgifter, h a r på grund av de honom åvilande göromålens mångskiftande art behov av goda kunskaper icke endast i straff- och processrätt utan även i förvaltningsrätt och i privaträttens flesta grenar. På grund av de juridiska ämnesområdenas inbördes sammanhang samt svårigheten att studera de centrala juridiska ämnena isolerade erfordras sålunda att landsfiskalerna givas en tämligen allsidig och grundlig juridisk utbildning. Emellertid leder detta krav enligt de sakkunnigas mening icke till att

176 såsom kompetensfordran för landsfiskalstjänst bör uppställas förvärvandet av vad man brukat kalla fullständig juridisk utbildning, det vill säga, i teoretiskt hänseende, juris kandidatexamen. Detta sammanhänger med det med hänsyn till landsfiskalernas utbildningsbehov föga tillfredsställande sätt på vilket denna examen är anordnad, främst beträffande de i examen ingående ämnena samt studiernas allmänna bedrivande. I denna del anse sig de sakkunniga böra instämma i vad distriktsåklagarutredningen anfört härom. Någon avgörande skillnad innebär det härvid icke att vid en organisation efter den odelade linjen landsfiskalernas juridiska utbildning måste, i förhållande till distriktsåklagarutredningens förslag, kompletteras med hänsyn till att landsfiskalerna även skola vara utmätningsmän m. m. Distriktsåklagarutredningen anförde såsom skäl mot uppställandet av juris kandidatexamen såsom kompetensfordran till landsfiskalstjänst även att det med ett relativt stort antal sådana tjänster skulle uppkomma svårigheter att alltid besätta dem med personer lämpade för arbetsuppgifterna och och att det skulle vara mycket beklagligt, om landsfiskalsbefattningarna från tid till annan bleve besatta med jurister, vilka misslyckats å andra juridiska banor och för vilka åklagar- och polischefsbanan på grund av mindre hård konkurrens blivit sista resursen. De sakkunniga finna sig böra till fullo instämma häri. Då distriktsåklagarutredningen räknade med ungefär 240 landsfiskalstjänster men dessas antal enligt de sakkunnigas förslag kommer att uppgå till omkring 400 — varmed dock följer indragning av ett mindre antal, nu med jurister besatta stadsfiskalstjänster — vore det att befara, att de av distriktsåklagarutredningen angivna olägenheterna komme att göra sig gällande med än större styrka vid en lösning av själva organisationsfrågan enligt de sakkunnigas förslag. Som ett viktigt skäl för att uppställa juris kandidatexamen såsom kompetenskrav för landsfiskalstjänst har ofta anförts, att det endast därigenom bleve möjligt att ordna en tillfredsställande rekryteringsgång inom åklagarorganisationen (landsfiskal—stadsfiskal i större stad eller landsfogde). Med hänsyn till önskvärdheten av att goda krafter dragas till åklagarorganisationen måste det anses av icke ringa vikt att möjlighet till sådan befordran inom organisationen finnes, liksom även att överåklagarna hava förvärvat erfarenhet av de underordnade åklagarnas arbete och arbetsförhållanden genom att hava bestritt distriktsåklagartjänst. En förutsättning härför torde dock icke vara att de grundläggande kompetensvillkoren göras lika för såväl de lägre som de högre tjänsterna. Man torde nämligen kunna räkna med att efter en nyorganisation ett icke alltför ringa antal juris kandidater kommer att, i tävlan med övriga aspiranter, söka sig in på landsfiskalsbanan. Denna krets av distriktsåklagare med juris kandidatexamen kan förväntas bliva tillräckligt stor för att överåklagartjänsterna skola kunna på ett tillfredsställande sätt rekryteras därur. Vad befordringsgången från landsfiskalstjänst till stadsfiskalstjänst i större stad angår är att m ä r k a att de sakkunniga föreslå i princip samma behörighetsvillkor för båda tjänsterna. En annan sak är att möjligheterna för landsfiskal att övergå till stadsfiskalstjänst

177 tills vidare i verkligheten komma att bliva ganska begränsade. Det hinder för befordran som därvid resa sig påverkas icke av en uniformering av kompetensfordringarna. I likhet med distriktsåklagarutredningen och på samma skäl föreslå de sakkunniga, att den teoretiskt-juridiska utbildningen, liksom även den polistekniska, bibringas landsfiskalsaspiranterna vid en särskild, centralt anordnad kurs, lämpligen förlagd till statens polisskola i Stockholm. Undervisningen i denna kurs beräknas erhålla en längd av två och ett halvt år och skall i de ämnen, som äro representerade vid universitet och högskolor, läggas på ett akademiskt plan. Kursen skall avslutas med examen. Med hänsyn till rekryteringsbehovet torde ny kurs komma att börja högst vartannat år. Med hänsyn till det plan på vilket undervisningen vid distriktsåklagarkursen kommer att ligga synes det vara nödvändigt att som inträdesvillkor till kursen uppställa att aspiranten avlagt studentexamen eller besitter däremot svarande kunskapsmått. Studentexamen synes böra uppställas som villkor för tillträde till kursen även med hänsyn till de ofta — icke minst från landsfiskalshåll — framförda önskemålen om en skärpning av kraven på distriktsåklagarnas allmänbildning. För övrigt skulle det möta vissa organisatoriska hinder att i nu nämnda hänseenden nöja sig med exempelvis realexamen. Denna examen avlägges nämligen som regel vid en så tidig ålder att eleven icke kan inpassas i rekryteringsgången sådan som de sakkunniga tänkt sig denna. För att undvika att för yrket lämpade aspiranter genom kravet på studentexamen utestängas från kursen och därmed från möjlighet att söka och erhålla distriktsåklagartjänst torde dispens från detta krav böra kunna givas, där särskilda skäl därtill visas föreligga. Dispensfrågan torde böra avgöras av den i det följande omnämnda antagningsnämnden. Aspiranter, vilka avlagt juris kandidatexamen, skola icke behöva genomgå distriktsåklagarkursen i dess juridiska del. Däremot skall sådan aspirant avlägga godkänd examen i de polistekniska ämnen, som ingå i kursen. I fråga om de närmare detaljerna i fråga om undervisningsplan m. m. för distriktsåklagarkursen hänvisas till framställningen i bil. XXI. Distriktsåklagarutredningen erinrade i sin promemoria om att det mot ett förslag om en förkortad juridisk utbildningskurs kunde invändas, att det icke vore lämpligt att inrätta skilda juridiska examina för olika juridiska banor samt att avskaffandet av den forna examen till rättegångsverken, den s. k. hovrättsexamen, pekade i denna riktning. Inrättades en särskild examen med lägre kunskapsfordringar än som krävdes för avläggande av juris kandidatexamen, kunde det nämligen befaras att huvudsakligen de som misslyckats vid försök att avlägga den högre examen avlade den lägre. Detta ginge enligt utredningsmännens mening att undvika, om den särskilda distriktsåklagarundervisningen anordnades så, att endast de som verkligen inriktat sig på att bliva distriktsåklagare komme att påbörja denna. De sakkunniga förmena, att de sålunda befarade olägenheterna, vad beträffar den av de sakkunniga föreslagna distriktsåklagarutbildningen, undan12—384482

178 röjts genom det sätt på vilket de sakkunniga ordnat befordringsgången och den praktiska förberedande tjänstgöringen samt häri inpassat den teoretiska undervisningen.

B. Rekryteringsgången. För ernående av en tillfredsställande rekrytering av landsfiskalskåren erfordras icke endast att behörighetsvillkoren skärpas och den teoretiska undervisningen förbättras. Synnerligen viktigt är även att antagningen av aspiranter underkastas kontroll. På detta område har hittills mycket brustit. I flera av de över distriktsåklagarutredningens promemoria avgivna yttrandena har framhållits, att anledningen till att i vissa fall mindre lämpliga personer erhållit landsfiskalstjänst varit avsaknaden av kontroll vid aspiranternas första antagande och den bristande prövningen av deras lämplighet under den första tjänstgöringstiden. Genom att landsfiskalerna kunnat antaga aspiranter utan begränsning eller kontroll hava länsstyrelserna icke blivit i tillfälle att bedöma aspiranternas lämplighet på ett tillräckligt tidigt stadium. När frågan härom kommit upp till slutligt avgörande, hava aspiranterna varit alltför lång tid på banan, och länsstyrelserna hava då i flera fall ansett sig icke kunna skilja dem därifrån — vilket mestadels skulle hava inneburit att aspiranterna i fråga gått kvar som tjänstemän i länsstyrelserna — utan givit dem landsfiskalstjänst trots att anledning förekommit till tvekan om deras lämplighet därför. De sakkunniga förutsätta, att aspiranternas första tjänstgöring, liksom nu regelmässigt är förhållandet, skall fullgöras å landsfiskalskontor. Uppenbarligen ägnar sig en sådan tjänstgöring bäst såväl för att giva aspiranten en allmän inblick i en landsfiskals göromål som för den första prövningen av aspirantens lämplighet för landsfiskalsbanan. Aspirantantagningen skall emellertid icke ske oreglerat. Dels för att icke ett för stort antal aspiranter varje år skall börja på banan, dels för att ernå en såvitt möjligt jämn fördelning av aspiranterna på de olika länen synes antagningen böra ske centralt för hela riket. Antagningsmyndighet skall enligt de sakkunnigas förslag vara en nämnd, bestående av justitiekanslern såsom ordförande samt fyra av Kungl. Maj:t förordnade ledamöter, nämligen en landssekreterare, en landskamrerare, en landsfogde och en distriktsåklagare. Ansökningar om rätt att börja aspiranttjänstgöring skola insändas till denna nämnd. För att erforderlig överblick över aspirantbehovet skall erhållas torde ansökningarna böra prövas av nämnden högst två gånger årligen, en gång på våren och en gång på hösten. För att kunna antagas skall sökande vara minst 17 och högst 25 år, samt genom särskilt läkarintyg styrka, att han med hänsyn till kroppskonstitution m. m. är lämplig. Kravet på avlagd studentexamen torde även böra vara uppfyllt redan vid denna antagning. Med häsyn till den sannolika avgången inom de berörda tjänstegrupperna torde man kunna räkna med att ungefär ett tjugutal aspiranter årligen kunna antagas. Sedan aspiranterna fördelats länsvis, skola de av länsstyrelserna hänvisas

179 att påbörja sin provtjänstgöring inom visst landsfiskalsdistrikt. Avgörande för frågan vilket distrikt aspirant bör tilldelas bör vara vederbörande landsfiskals lämplighet som handledare och förmåga att bedöma aspirantens duglighet och fallenhet. Med hänsyn till den avgörande betydelsen av denna första tjänstgöring bör uppenbarligen stor vikt läggas på att aspiranterna komma att tjänstgöra hos landsfiskaler som väl lämpa sig för denna uppgift att vara handledare och bedömare. För att undvika risken för ett ensidigt bedömande torde aspiranten lämpligen böra fullgöra sin första tjänstgöring på landsfiskalskontor hos minst två landsfiskaler. Dessa skola var för sig till länsstyrelsen avgiva intyg om aspirantens lämplighet. Tjänstgöringen på landsfiskalskontor synes de sakkunniga böra göras relativt lång med hänsyn till dels att aspiranten skall kunna få en överblick av de mångskiftande göromålen på ett sådant kontor, dels att landsfiskalen skall hinna bilda sig ett omdöme om aspiranten. Uppenbarligen kan dock tjänstgöringen icke göras så lång att aspiranten hinner förvärva någon mera grundlig utbildning för tjänsten. Detta är givetvis icke heller meningen med denna tjänstgöring. Sammanlagda tjänstgöringstiden anse de sakkunniga böra fastställas till 9 månader, varav ungefär halva tiden skall fullgöras hos vardera landsfiskalen. Skulle länsstyrelsen av de vitsord aspirant erhållit under provtjänstgöringen icke få någon bestämd ledning för bedömandet, huruvida aspiranten är att anse såsom lämplig eller icke, torde länsstyrelsen böra äga föreskriva, att aspiranten skall fullgöra ytterligare provtjänstgöring hos en tredje landsfiskal. Efter provtjänstgöringen å landsfiskalskontor skall aspiranten fullgöra provtjänstgöring å länsstyrelsen i det län som han tilldelats. Har aspirant under tjänstgöringen på landsfiskalskontor visat sig olämplig, skall länsstyrelsen äga att förvägra honom att tjänstgöra i länsstyrelsen. Sådant beslut skall av aspiranten kunna överklagas i vanlig ordning. Står beslutet fast, innebär detta att aspiranten är utestängd från banan. Längden av aspirantens tjänstgöring hos länsstyrelsen bör givetvis vara beroende av det syfte man vill vinna därmed. Detta syfte är dubbelt: dels böra aspiranterna i sin egenskap av blivande tjänstemän under länsstyrelserna bibringas kännedom om arbetet hos dessa myndigheter, dels böra länsstyrelserna bliva i tillfälle att på ett tidigt stadium på nära håll lära känna aspiranterna och få pröva deras lämplighet. Av distriktsåklagarutredningen föreslogs tiden för denna tjänstgöring till ett halvt år. I de över distriktsåklagarutredningens promemoria avgivna yttrandena gjorde sig olika meningar gällande dels om lämpligheten av en tjänstgöring på länsstyrelse för aspiranterna, dels om den tid som borde utmätas för en dylik tjänstgöring. Medan i somliga yttranden föreslogs, att tjänstgöringstiden borde förlängas, föreslogs i andra, att den borde väsentligt förkortas. I flera yttranden gjordes gällande, att den tjänstgöring landsfiskalsaspiranterna nu fullgjorde å länsstyrelse ofta vore till ringa gagn såväl med hänsyn till aspiranternas utbildning som med hänsyn till länsstyrelsernas möjligheter att pröva aspiranternas lämplighet, enär tjänstgöringen bestode i tämligen enahanda och föga kvalificerat arbete å något av länssty-

180 relsens diarier. De sålunda framförda anmärkningarna torde nog vara berättigade såvitt angår de flesta länsstyrelserna. De anmärkta förhållandena hava emellertid sin naturliga grund däri, att länsstyrelserna hittills i alltför hög grad varit beroende av landsfiskalsaspiranternas arbetskraft för det löpande arbetet. Då länsstyrelserna haft föga nytta av aspiranterna därest de växlat befattning alltför ofta, har följden blivit att aspiranternas tjänstgöring blivit ensidig. Efter den redan verkställda utökningen av länsstyrelsernas arbetskrafter och efter den omorganisation av länsstyrelserna som blir en följd av uppbördsreformen torde man kunna utgå ifrån att ett lämpligt anordnande av landsfiskalsaspiranternas tjänstgöring på länsstyrelserna icke skall möta svårigheter med hänsyn till personalförhållandena i länsstyrelserna. Tjänstgöringen skall förläggas såväl till landskansliet som till landskontoret med halva tiden på vardera avdelningen och göras så allsidig som möjligt. Den omständigheten att aspiranterna enligt förslaget skola börja sin tjänstgöring å länsstyrelse som regel redan efter endast nio månaders tjänstgöring på banan torde medföra, att aspiranterna icke bliva lika värdefulla för länsstyrelsen såsom arbetskrafter som de nuvarande landsfiskalsaspiranterna, vilka fullgöra sin föreskrivna länsstyrelsetjänstgöring som regel först efter flera års praktisk tjänstgöring på landsfiskalskontor. Det må emellertid erinras om att huvudändamålet med aspiranternas tjänstgöring i länsstyrelse icke skall vara att bereda länsstyrelserna arbetshjälp utan i stället att giva aspiranterna inblick i länsstyrelsernas arbete och att möjliggöra en direkt prövning av aspiranterna från länsstyrelsernas sida. Tiden för länsstyrelsetjänstgöringen föreslå de sakkunniga i likhet med distriktsåklagarutredningen till ett halvt år. Aspirantens tjänstgöring såväl på landskansliet som på landskontoret ävensom hans lämplighet skola betygsättas i särskild ordning. I samband med tjänstgöringen å länsstyrelsen synes aspiranten böra under någon tid prövas vid tjänstgöring även hos landsfogden. Uppenbarligen är det av vikt för aspiranten, även om han icke har för avsikt att söka så småningom vinna befordran till överåklagartjänst, att någon tid hava deltagit i arbetet på en överåklagares expedition. Även med hänsyn till aspirantens blivande ställning som lokal polischef torde det vara av vikt att aspiranten tidigt kommer under länspolischefens direkta handledning. Vidare är det för landsfogden, landsfiskalernas närmaste förman såsom åklagare och polisman, av stor vikt att noga lära känna och bliva i tillfälle att bedöma aspirantmaterialet inom länet. Denna tjänstgöring hos landsfogde föreslås skola hava en längd av tre månader, över tjänstgöringen och aspirantens lämplighet skall betyg utfärdas av landsfogden. Efter denna praktiska tjänstgöring om som regel 1 V2 år skall aspirantens lämplighet för fortsatt utbildning på landsfiskalsbanan upptagas till särskild prövning. Denna prövning torde böra anförtros åt antagningsnämnden. Till ledning för prövningen kommer nämnden att hava utlåtanden om aspiranten från en eller två landsfiskaler samt från landskansli, landskontor och lands-

181 fogde. Det material nämnden sålunda har till sitt förfogande torde vara tillräckligt omfattande för att möjliggöra ett rättvist bedömande av aspiranterna. De som finnas lämpliga för vidare utbildning skola av nämnden antagas till distriktsåklagaraspiranter. De övriga skola av nämnden skiljas från banan. Möjlighet torde böra givas att överklaga dylikt beslut. Med hänsyn till det rikhaltiga bedömningsmaterialet ävensom till att fortsatt gallring möjliggöres under den teoretiska utbildningen torde det däremot icke vara nödvändigt att för eventuellt tveksamma fall föreskriva förlängd provtjänstgöring av ena eller andra slaget. Med ställningen som antagen distriktsåklagaraspirant skall följa dels rätt till visst arvode, dels skyldighet att emottaga förordnanden inom polis- och åklagarväsendet. Antagningen skall gälla visst län och skyldigheten att emottaga förordnanden skall även vara begränsad till samma län. Antalet aspirantarvoden inom varje län skall bestämmas med hänsyn till aspirantbehovet. Då detta även skall vara avgörande vid bestämmandet av antalet av dem som varje år få påbörja den praktiska tjänstgöringen undgår man att erhålla flera godkända distriktsåklagaraspiranter än som svarar mot antalet aspirantarvoden. De godkända aspiranterna skola, i mån av platstillgång, beredas tillträde till den teoretiska utbildningen i distriktsåklagarkursen. Intagningen i kursen skall regleras av antagningsnämnden. Därest aspirant under kursen nödgas avbryta undervisningen, skall nämnden kunna utesluta honom från vidare tjänstgöring på banan, varvid även hans ställning såsom distriktsåklagaraspirant upphör. Detsamma skall bliva följden därest nämnden genom beslut som vinner laga kraft förklarar aspirant icke böra få genomgå den teoretiska utbildningen. För att aspiranterna skola förvärva erforderlig erfarenhet av praktiskt polisarbete erfordras uppenbarligen att de fullgöra även annan polistjänstgöring än den de bliva i tillfälle till under sin obligatoriska provtjänstgöring på landsfiskalskontor och hos landsfogde. Såsom ovan nämnts äro de nu gällande kraven i fråga om praktisk polistjänstgöring för behörighet till landsfiskalstjänst att aspiranten tjänstgjort minst ett halvt år vid poliskår i stad och därvid erhållit utbildning jämväl å kriminalavdelning. Mot denna tjänstgöring har emellertid från många håll framförts kritik. Denna kritik torde bäst kunna sammanfattas i de ord vilka landsfogdesakkunniga anförde om den för landsfogdeaspiranterna tidigare föreskrivna praktiska polistjänstgöringen. Landsfogdesakkunniga anförde i denna del: Trots den till synes allsidiga utbildning inom det praktiska kriminalpolisarbetet, som tjänstgöringen innebure, hade den dock icke givit tillfredsställande resultat. Detta torde i första hand bero därpå, att det av ekonomiska skäl icke varit möjligt avdela särskild personal med huvudsaklig uppgift att handleda och utbilda aspiranterna samt att aspiranttjänstgöringen icke varit sammanförd till vissa bestämda tidsperioder utan i stort sett fått fullgöras å av aspiranterna själva valda tider. Därtill komme, att den personal, som aspiranterna under tjänstgöringen varit underställd eller med viken de samarbetat, i första hand måst fullgöra de kriminalpolisuppgifter, som åvilat densamma, och endast i andra hand kunnat ägna sig åt aspiranternas utbildning. Då någon ersättning ej utgått för det arbete och det besvär handledningen av aspiranterna åsamkat polispersonalen, hade denna för övrigt

182 icke haft det intresse för ifrågavarande handledning som varit önskvärt. Utbildningen hade därför också varit mycket ojämn. De aspiranter som varit mera energiska och intresserade och därjämte haft förmånen att under tjänstgöringen samarbeta med eller underställas kriminalpolismän, som velat och haft tillfälle att handleda och undervisa dem, hade kunnat få ett relativt gott utbyte av tjänstgöringen; för de övriga åter hade tjänstgöringen icke varit till avsedd nytta i utbildningsavseende och i vart fall icke tillnärmelsevis motsvarat utbildningstidens längd. De sakkunniga vilja ansluta sig till den av landsfogdesakkunniga uttalade meningen. För att utbildningen skall kunna bliva effektiv torde tjänstgöringen böra koncentreras till poliskårerna i ett fåtal av de största städerna. Endast vid dessa poliskårer torde givas möjlighet att erhålla lämpliga instruktörer och handledare för aspiranterna. Tjänstgöringen, som skall omfatta såväl kriminalpolis- som ordningspolisverksamhet, skall för att bliva så allsidig som möjligt fullgöras efter vissa gemensamma allmänna anvisningar. Det skall åligga vederbörande polismästare att öva noga uppsikt över att tjänstgöringen i enlighet med dessa anvisningar anordnas på ändamålsenligaste sätt. Sammanlagda tiden för den praktiska polistjänstgöringen föreslå de sakkunniga skola fastställas till sex månader. För tids vinnande torde denna tjänstgöring utan olägenhet kunna uppdelas på tre år och fullgöras dels före distriktsåklagarkursen, dels under sommaruppehållen i den teoretiska undervisningen. Denna beräknas komma att pågå ungefär nio månader årligen med ett uppehåll av ungefär fjorton dagar vid jul och ungefär två och en halv månad under sommaren. Av sistnämnda uppehåll kunna två månader begagnas för fullgörande av den obligatoriska polistjänstgöringen. På detta sätt kan hela sexmånaderstjänstgöringen vara fullgjord innan den polistekniska undervisningen i distriktsåklagarkursen påbörjas i och med dennas femte termin. Ett nöjaktigt tillgodogörande av denna undervisning torde även förutsätta, att eleverna förut förvärvat en praktisk erfarenhet av polisarbete som icke understiger vad som ungefärligen kan förvärvas under den föreskrivna sexmånaderstjänstgöringen. I enlighet med det ovan anförda skulle rekryteringsgången till och med den teoretiska undervisningen bliva följande: studentexamen; antagning för provtjänstgöring; provtjänstgöring å landsfiskalskontor under sammanlagt nio månader, vilken provtjänstgöring i tveksamma fall kan förlängas; provtjänstgöring under sex månader å länsstyrelse (tre månader å landskansli, tre månader å landskontor) samt under tre månader hos landsfogde; antagning såsom distriktsåklagaraspirant; sex månaders praktisk polistjänstgöring, eventuellt delvis förlagd till sommaruppehållen i den teoretiska undervisningen; genomgång — efter prövning — av distriktsåklagarkurs (två och ett halvt år), avslutad med examen. Minimitiden från antagningen för provtjänstgöring och till distriktsåklagarexamen blir sålunda omkring fyra år.

183 Efter distriktsåklagarexamen skola aspiranterna av länsstyrelserna antagas till extra tjänstemän.

C. Särskilda bestämmelser för aspiranter med juris kandidatexamen. För de aspiranter, vilka efter avlagd juris kandidatexamen vilja söka vinna distriktsåklagarkompetens, måste det i det föregående angivna utbildningsschemat något modifieras. Även dessa aspiranters intagning på banan bör regleras centralt på samma sätt som intagningen av övriga aspiranter. Samma krav måste vidare gälla ifråga om kroppskonstitution m. m. Emellertid bör den övre åldersgränsen av naturliga skäl höjas några år, lämpligen dock icke till mera än 28 år. I fråga om den teoretiska utbildningen bortfaller givetvis den juridiska delen av distriktsåklagarkursen. Den polistekniska, sista delen av kursen, vilken icke motsvaras av några i juris kandidatexamen ingående ämnen, måste emellertid genomgås med godkända betyg även av nu ifrågavarande aspiranter. Även den praktiska tjänstgöringen bör till huvudsakliga delar bliva densamma. Eftersom den praktiska polistjänstgöringen har till huvudsakligt syfte att sätta aspiranterna i stånd att tillgodogöra sig den teoretiska polisiära utbildningen vid distriktsåklagarkursen, böra även aspiranter med juris kandidatexamen fullgöra sådan praktisk utbildning under samma tid som övriga aspiranter. Då emellertid den största delen av distriktsåklagarkursen bortfaller — fyra terminer av fem — kan polistjänstgöringen dock icke fullgöras på det sätt som antytts i fråga om andra aspiranter. Lämpligen bör den under sådana förhållanden fullgöras i ett sammanhang. Beträffande den övriga praktiska tjänstgöringen måste särskilda bestämmelser givas. Såväl den första provtjänstgöringen på landsfiskalskontor som provtjänstgöringen i länsstyrelse och hos landsfogde avser att pröva aspiranterna och giva dem en inblick i arbetet. Med hänsyn till de större teoretiska kunskaper som aspiranterna med juris kandidatexamen besitta och den större genomsnittliga mogenhet som är att förvänta hos dessa hava de uppenbarligen möjlighet att förvärva denna inblick i arbetet på kortare tid än de aspiranter, vilka vid en något lägre levnadsålder och utan några som helst teoretiska fackkunskaper börja på banan, och de torde även på kortare tid än dessa kunna visa, huruvida de äro lämpade för distriktsåklagarbanan eller icke. Med hänsyn härtill torde alltså provtjänstgöringen på landsfiskalskontor, i länsstyrelse och hos landsfogde kunna förkortas för de aspiranter vilka vid inträdet på banan redan avlagt juris kandidatexamen. En dylik förkortning av tiden för provtjänstgöringen, vilken är oavlönad, är även önskvärd med hänsyn till strävandena att för de å domsagokansli tjänstgörande juris kandidaterna nedbringa den tid de måste tjänstgöra utan lön. Därest förhållandena i denna del skulle bliva avsevärt ogynnsammare på åklagarbanan än på domarbanan bleve givetvis, oavsett hur förhållandena på de båda banorna gestalta sig på längre sikt, möjligheterna att i någon

184 större utsträckning rekrytera den förra med examinerade jurister avsevärt sämre. Den ifrågavarande tjänstgöringen får likväl icke förkortas så, att den icke kan tjäna de syften man vill vinna med densamma. Med hänsyn tagen till samtliga nu nämnda omständigheter torde man kunna bestämma tjänstgöringstiden till sex månader på landsfiskalskontor, fyra månader på länsstyrelse och två månader hos landsfogde. Även för nu ifrågavarande aspiranter bör tjänstgöringen på landsfiskalskontor kunna förlängas, där länsstyrelse finner skäl därtill föreligga, samt tjänstgöringen på länsstyrelse fullgöras dels på landskansli, dels på landskontor. Utbildningsschemat skulle i enlighet härmed bliva följande: juris kandidatexamen; antagning för provtjänstgöring; provtjänstgöring å landsfiskalskontor under sammanlagt sex månader, vilken provtjänstgöring i tveksamma fall kan förlängas; provtjänstgöring under fyra månader på länsstyrelse (två månader å landskansli, två månader å landskontor) samt under två månader hos landsfogde; antagning som distriktsåklagaraspirant; sex månaders praktisk polistjänstgöring; samt genomgång — efter prövning — av den polistekniska delen av distriktsåklagarkurs (en termin). Minimitiden från antagningen för provtjänstgöring och till den teoretiska utbildningens avslutande blir sålunda för nu ifrågavarande aspiranter två år. I likhet med vad förhållandet angivits skola vara beträffande övriga aspiranter följer härefter antagningen till extra tjänstemän.

185 Kap. VII. Landsfiskalernas avlöning ni. ni. A. Sportler. Vid en lönereglering för landsfiskalerna möter först frågan, huruvida landsfiskalerna skola liksom för närvarande utöver sin lön även uppbära sportler, eller om sportlerna böra indragas och befattningshavarna endast erhålla fast lön. Med denna fråga sammanhänger även spörsmålet om sättet för bestridandet av landsfiskalernas förvaltningsomkostnader, enär det till landsfiskalerna utgående förvaltningsbidraget genomsnittligt icke förslår till samtliga dessa kostnader. I tidigare omorganisationsförslag hava sportlerna bibehållits helt eller delvis. 1 9 0 2 å r s l ö n e r e g l e r i n g s k o m m i t t é uttalade sålunda i sitt den 1J maj 1923 avgivna betänkande angående ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna, att landsfiskalernas sportler fortfarande borde få uppbäras av vederbörande tjänstemän. Härom anförde kommittén: Om dessa sportler indroges till statsverket, bleve det nämligen nödvändigt att staten övertoge de utgifter, som tjänstemännen hade att bestrida med sportlerna, och ehuru detta även kunde ske genom erforderlig ökning av tjänstemännens förvaltningsbidrag, hölle kommittén dock för sannolikt, att de redan från flera håll framkomna anspråken på att staten skulle hålla tjänstemännen med det antal biträden, som erfordrades för tjänstegöromålens uppehållande, knappast skulle kunna längre avvisas. Då vid en sådan reform staten säkerligen icke kunde begränsa vare sig biträdenas antal eller deras avlöningsförmåner på sätt skedde, så länge tjänstemännen själva anställde och avlönade sina biträden, skulle enligt kommitténs åsikt sportlernas indragning medföra kostnader för statsverket, vida överstigande vad som vore att vinna på indragningen och den minskning av tjänstemännens förvaltningsbidrag, som i sammanhang med biträdesavlöningarnas övertagande av statsverket kunde vidtagas. Vad anginge den del av sportlerna, som för landsfiskaler bleve behållen inkomst, vore det kanske principiellt riktigast, att densamma indroges till statsverket och att staten tillmätte tjänstemännens avlöning med hänsyn jämväl till det arbete, sportlerna avsåge att ersätta, och under beaktande, att sportlerna dittills i allmänhet utgjort en jämförelsevis betydande del av tjänstemännens inkomster av sin tjänst, men frågans ordnande på sådant sätt syntes kommittén möta stora svårigheter. Sportlerna hade tjänat ändamålet att inom de skilda tjänstemannagrupperna reglera tjänstemännens avlöningsförmåner sinsemellan efter tjänstebefattningarnas större eller mindre besvärlighet. Då en dylik reglering av tjänstemännens avlöningsförmåner alltjämt syntes bliva nödvändig, i händelse man ville undvika, att de besvärligaste befattningarna komme att rekryteras med de svagast kvalificerade tjänstemännen, vore kommittén av den uppfattningen, att vid sportlernas indragning landsfiskalernas avlöning enligt den lönegrad i avlöningsreglementet, i vilken de placera-

186 des, måste ökas med särskilda avlöningstillägg i förhållande till tjänstebefattningarnas besvärlighet. Fastställandet av dessa tillägg mötte emellertid vissa svårigheter. Enär det för övrigt icke vore möjligt att efter någon allmän grund bestämma, huru stor del av vederbörandes sportler borde anses utgöra behållen inkomst, syntes man bliva nödsakad att i förevarande avseende behandla denna del av sportlerna på samma sätt som den till utgifter avsedda, och då denna senare på av kommittén anförda skäl borde få av tjänstemännen i fråga behållas, ansåge kommittén, att sportlerna i sin helhet borde såsom hittills få av landsfiskalerna disponeras. 1 9 2 4 å r s l a n d s s t a t s l ö n e s a k k u n n i g a uttalade i ett utlåtande, som de den 30 september 1924 avgåvo rörande frågan om lönereglering för länsstyrelsernas tjänstemän, att de förordade en generell indragning av de till länsstyrelsernas tjänstemän utgående sportlerna. I sitt den 20 november 1924 avgivna betänkande förklarade landsstatslönesakkunniga emellertid, att de skäl som förmått dem att intaga nämnda ståndpunkt i fråga om länsstyrelsernas tjänstemän icke syntes i lika grad göra sig gällande beträffande landsfiskalerna. Landsstatslönesakkunniga anförde därvid: För landsfiskalerna hade de extra inkomsterna i tjänsten i allmänhet icke uppgått till sådana belopp att det ur löneregleringssynpunkt och för tillvaratagande av statens intressen finge anses nödvändigt att begränsa de sammanlagda inkomsterna vid vissa tjänster genom bortskärning eller successiv avskrivning av de med tjänsterna förenade sportlerna. De extra inkomsterna i tjänsten kunde enligt de sakkunnigas mening vad fögderiförvaltningarnas tjänstemän anginge i viss mån sägas fylla en utjämnande uppgift med hänsyn till de olika grader av svårskötthet de särskilda befattningarna erbjöde. Sålunda torde de enligt de sakkunnigas åsikt i allmänhet mera än vad fallet vore beträffande de extra inkomster vilka åtnjötes av vissa bland länsstyrelsernas tjänstemän motsvara den med vederbörandes befattning förenade arbetskvantiteten och utgöra en måttstock på dennas besvärlighet. Härtill komme att en allmän indragning av de till landsfiskalerna utgående extra inkomsterna i tjänsten skulle kunna giva anledning till att dessa tjänster tilldelades en placering å löneskalan som ur rent saklig och organisatorisk synpunkt finge anses alltför hög i jämförelse med löneställningen för vissa andra befattningar såväl inom landsstaten som inom den övriga statsförvaltningen. Av dessa skäl ville landsstatslönesakkunniga för sin del i huvudsak biträda löneregleringskommitténs förslag i fråga om rätt för landsfiskalerna att efter löneregleringens genomförande bibehålla de extra inkomsterna i tjänsten. Från denna regel gjordes endast två undantag nämligen i fråga om expeditionslösen samt arvoden för försäljning av utmätt fast egendom. 1 9 2 8 å r s l ö n e k o m m i t t é uttalade, att en av principerna i det nya av kommittén föreslagna lönesystemet vore att extra inkomster i tjänsten vid sidan av den fasta lönen i regel icke finge ifrågakomma. Kommittén hade ansett, att i och med att landsfiskalerna inordnades under detta lönesystem ifrågavarande princip borde vinna tillämpning jämväl å dessa befattningshavare. De erinringar av praktisk innebörd som exempelvis beträffande upphävandet av åklagares rätt till bötesandelar ofta framförts i den allmänna diskussionen och som ginge ut på att beivrandet av förseelser mot gällande författningar därigenom skulle minskas eller utebliva, vore enligt kommitténs mening icke av den art och betydelse att de borde få förhindra en avveckling av sportelsystemet. Från den allmänna regeln om sportlernas indrag-

187 n i n g g j o r d e emellertid k o m m i t t é n t v e n n e u n d a n t a g , av vilka k o m m i t t é n a n såg d e t e n a v a r a särskilt betydelsefullt. Detta betydelsefulla u n d a n t a g gälld e i n d r i v n i n g s p r o v i s i o n e n . Det a n d r a u n d a n t a g e t gällde a r v o d e n till f ö r r ä t t n i n g s m a n vid v e r k s t ä l l a n d e a v växelprotest. K o m m i t t é n f r a m h ö l l , a t t d e t t a a r v o d e b o r d e få b e h å l l a s av l a n d s f i s k a l e n ä r h a n h a d e a t t d ä r a v e r s ä t t a d e n p e r s o n s o m h a n a n l i t a d e s å s o m vittne vid f ö r r ä t t n i n g e n . I fråga o m d e skäl s o m f ö r a n l e t t k o m m i t t é n att föreslå b i b e h å l l a n d e t a v i n d r i v n i n g s p r o v i sionen a n f ö r d e k o m m i t t é n b l . a.: Även med den omreglering av landsfiskalsdistrikten i riket kommittén föreslagit, bleve landsfiskalstjänsterna sinsemellan dock alltjämt så olika med hänsyn till distriktens svårskötthet och förekommande arbetsbörda, att det skulle innebära en orättvisa mot tjänsteinnehavarna att bestämma enahanda löneförmåner för samtliga tjänster. Det vore ej heller ur statens synpunkt tillrådligt att så göra, ty det kunde då med allt fog befaras, att vissa svårigheter skulle uppstå att hålla de mest arbetstyngda landsfiskalsbefattningarna besatta med de därför lämpligaste arbetskrafterna Det hade därför för kommittén stått klart, att en differentiering i lönehänseende av landsfiskalstjänsterna måste ske. Då indrivning och redovisning av resterande utskylder m. m. vore en av landsfiskalens viktigare uppgifter och då den större omfattningen i ett distrikt av hithörande göromål än i ett annat i allmänhet även motsvarades av större provisionsinkomst, vore sålunda provisionssystemet ägnat att i stort sett åstadkomma den differentiering i löneförmånerna, som man genom en fördelning av tjänsterna på olika lönegrader eljest ville vinna. Ett annat skäl för provisionssystemets bibehållande låge däri, att denna inkomst utgjorde en sporre för vederbörande landsfiskal att utvinna bästa möjliga resultat av restantieindrivningen. Då emellertid landsfiskalernas provisionsinkomst enligt inhämtade statistiska uppgifter i vissa fall uppginge till belopp som vore vida större än som kunde anses erforderliga med hänsyn till provisionsinkomsternas av kommittén åsyftade uppgift att bl. a. verka reglerande i lönehänseende mellan befattningar i distrikt av olika storlek och olika svårskötthetsgrad, hade kommittén tagit under övervägande frågan att på lämpligt sätt åstadkomma en begränsning i provisionsinkomsten och hade efter prövning av olika alternativ stannat vid ett förslag som innebar, att om den landsfiskalen tillkommande provisionsinkomsten sammanlagt under året icke överstege 500 kronor skulle den få tillgodonjutas obeskuren. Ginge den däröver skulle av den del som överstege 500 men icke 5 000 kronor behållas 30 °/o samt av den del som överstege 5 000 kronor behållas 10 %. Återstoden skulle redovisas till statsverket. F ö r s t d i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g e n tog steget fullt u t i f r å g a o m s p o r t l e r n a s i n d r a g a n d e . U t r e d n i n g e n föreslog n ä m l i g e n , att i s a m b a n d m e d e n l ö n e r e g l e r i n g för l a n d s f i s k a l e r och h ä r a d s f o g d a r s a m t l i g a till m o t s v a r a n d e b e f a t t n i n g s h a v a r e n u u t g å e n d e s p o r t l e r skulle helt i n d r a g a s . Utredningsm ä n n e n m e d g å v o , att vissa s k ä l m å h ä n d a k u n d e a n f ö r a s för a t t b i b e h å l l a h ä r a d s f o g d a r n a vid r ä t t till i n d r i v n i n g s p r o v i s i o n , s a m t e r i n r a d e o m v a d 1928 å r s l ö n e k o m m i t t é d ä r v i d a n f ö r t . F ö r egen del ville u t r e d n i n g s m ä n n e n i d e n n a f r å g a a n f ö r a följande: Under nuvarande avlöningsförhållanden torde indrivningsprovisionen vara av icke ringa betydelse. Därest dylik provision ej utginge, vore det säkerligen ogörligt att besätta landsfiskalsbefattningana i åtskilliga mera arbetstyngda distrikt, där landsfiskalens utgifter för tjänstebiträden m. m. uppginge till avsevärda belopp. Utredningsmännen ansåge emellertid att man borde bryta med detta avlöningssystem. De befattningshavare varom här vore fråga skulle i framtiden principiellt,

188 förutom sin lön, av allmänna medel erhålla täckning för samtliga utgifter i tjänsten. Genom statsanställda tjänstebiträden — eller genom biträden till vilkas avlöning bidrag utginge av allmänna medel — kunde en utjämning av skillnaden i arbetsbördan mellan olika distrikt ske. Om trots detta i vissa distrikt skulle uppstå rekryteringssvårigheter borde till mötande av dessa lämpliga lönetillägg utgå. Ej heller vad i övrigt anförts till stöd för provisionens bibehållande torde böra tillmätas avgörande betydelse. En energisk indrivning ökade nämligen i längden icke alltid provisionsinkomsterna; tvärtom torde den stundom medföra att restantiernas summa och därigenom även provisionen minskas. Skulle efter provisionens borttagande indrivningsledaren icke sköta indrivningsverksamheten med tillbörlig energi, kunde detta icke undgå att uppmärksammas av länsstyrelsens uppbördsavdelning vilken då borde inskrida med lämpliga medel. Förslaget om indragning av samtliga sportler tillstyrktes i de flesta av de över distriktsåklagarutredningens promemoria avgivna y t t r a n d e n a . Beträffande indrivningsprovisionen voro meningarna dock delade, ehuru även i fråga om denna de flesta yttrandena gingo i samma riktning som promemorian. R i k s r ä k e n s k a p s v e r k e t yttrade, att ehuruväl vissa skäl talade för ett bibehållande av indrivningsprovisionen riksräkenskapsverket emellertid, med hänsyn till den mindre betydelse denna måste få såsom sporre vid indrivningen vare sig organisationsfrågan löstes i enlighet med majoritetens eller reservanternas förslag, ansett sig böra biträda utredningsmännens härutinnan uttalade uppfattning. För ett bibehållande av indrivningsprovisionen åt landsfiskalerna — obeskuren eller reducerad — uttalade sig t r e l ä n s s t y r e l s e r , t v å l a n d s f o g d a r , f ö r e n i n g e n S v e r i g e s l a n d s f i s k a l e r samt d e f l e s t a l ä n s a v d e l n i n g a r n a av denna förening. Såsom skäl för indrivningsprovisionens bibehållande anfördes i huvudsak vad 1928 års lönekommitté i denna del yttrat. L ä n s s t y r e l s e n i H a l l a n d s l ä n anförde sålunda, att indrivningsprovisionen borde bibehållas, då den otvivelaktigt vore ägnad att sporra intresset för och därmed till det allmännas fromma befordra resultatet av indrivningsverksamheten och samtidigt bereda möjlighet till kompensation för ökat arbete i större distrikt. Föreningen Sveriges landsfiskaler yttrade bland annat: Vad utredningsmännen anfört till stöd för utmätningsmännens bibehållande vid indrivningsprovisionen måste övertyga envar om lämpligheten av att även i fortsättningen hava tillgång till denna sporre för ett gott indrivningsresultat. De synpunkter, som i promemorian anlades för att motivera provisionsandelens indragning till statsverket, vore åter föga övertygande och till vissa delar resultat av rena konstruktioner. Styrelsen ville för sin del oreserverat tillstyrka, att häradsfogdarna berättigades bibehålla den utmätningsmännen tillförsäkrade andelen i indrivningsprovisionen. Denna provision utgjorde nämligen en alldeles speciell sportel, som icke kunde jämföras med andra tjänstesportler och som torde hava tillkommit just i syfte att stimulera indrivningsmännen till ett gott resultat. Fara vore därför för handen att det allmänna i längden komme att förlora på en indragning av indrivningsprovisionen. Beträffande fjärdingsman och övriga exekutionsbiträden vore det uppenbart att någon indragning av provisionerna icke kunde ifrågakomma, då detta kunde få till följd att indrivningsresultatet försämrades. Icke heller städernas utmätningsmän torde kunna berövas denna förmån. Det förefölle därför ur det allmännas synpunkt föga välbetänkt att ställa häradsfogdarna i en undantagsställning härvidlag.

189 Endast med bibehållande av nämnda sportel torde för övrigt de större och särskilt arbetstyngda distrikten bliva mera begärliga för verkligt dugande häradsfogdar. De skäl, som kunna anföras emot att statens befattningshavare överhuvud avlönas medelst sportler skola icke här upprepas. De sakkunniga vilja endast erinra om den genomgående tendensen att vid löneregleringar avskaffa sportlerna. I likhet med distriktsåklagarutredningen äro de sakkunniga i princip av den meningen att landsfiskalerna icke böra uppbära några sportler. I sammanhang med diskussionen om vägarna att genomföra sportelindragningen skall angivas de särskilda skäl för och emot en indragning som hava anförts och kunna anföras i fråga om olika sportelformer. Indrivningsprovisionen. Som framgår av den ovan lämnade framställningen av de över distriktsåklagarutredningens promemoria i denna del avgivna yttrandena rönte utredningsmännens förslag om en generell indragning av samtliga nu till landsfiskalerna utgående sportler icke gensaga annat än beträffande indrivningsprovisionen. Som stöd för att landsfiskalerna borde bibehållas vid sin andel av denna provision har anförts dels att provisionen utgör en sporre för landsfiskalen till energisk indrivningsverksamhet, dels att genom provisionen arbetstyngda tjänster bliva mera inkomstbringande och därigenom lättare att rekrytera med goda krafter än om inkomsterna vore lika i alla distrikt. Distriktsåklagarutredningen förmenade, att det förstnämnda skälet icke borde tillmätas avgörande betydelse. Oavsett huruvida denna uppfattning är riktig eller icke, torde man likväl ej kunna göra gällande, att utgången av restantieindrivningen skulle vara i någon större grad beroende av landsfiskalernas provisionsandel. Landsfiskalernas verksamhet i fråga om indrivningen är i huvudsak av ledande och kontrollerande natur medan det egentliga indrivningsarbetet ankommer på fjärdingsmannen. Denna fördelning av arbetet kommer att för framtiden bliva än mera genomförd om, i enlighet med uppbördskommitténs förslag, fjärdingsman skall äga uppbära provision å varje restantiepost tillhörande hans distrikt, oavsett huruvida landsfiskalen vid indrivningen av posten anlitat hans biträde eller icke. Man torde nämligen kunna räkna med att efter införande av en dylik bestämmelse det nu stundom praktiserade förfarandet att landsfiskal för egen omedelbar indrivning undantager större restantieposter, som kunna beräknas vara lätta att indriva, kommer att upphöra. Man torde även kunna utgå ifrån att landsfiskalerna skola med samma energi fullgöra sina åligganden beträffande restantieindrivningen vare sig de äro direkt ekonomiskt intresserade av utfallet av indrivningen eller icke. Det andra skälet för provisionens bibehållande för landsfiskalernas del torde böra tillerkännas än mindre betydelse. Även den av de sakkunniga föreslagna distriktsindelningen uppvisar landsfiskalsdistrikt, mycket olika till storlek och med hänsyn till den arbetsbörda de erbjuda. Såsom i annat sammanhang närmare omtalas anse de sakkunniga, att distrikten, just med hänsyn till olikheten i arbetsbördan och önskvärdheten av att på de mest krävande tjänsterna få goda krafter, icke böra göras i ekonomiskt

190 hänseende alldeles likvärdiga. För åstadkommande av en sådan differentiering lämpar sig emellertid indrivningsprovisionen mindre väl. Indrivningsarbetet är visserligen ett av landsfiskalernas viktigaste och mest tidsödande bestyr men intager dock icke någon helt dominerande ställning med hänsyn till den sammanlagda arbetsbördan. De sakkunniga få i denna del hänvisa till uppgifterna i bil. XIV om den procentuella fördelningen av landsfiskalernas arbetsbörda. Av denna tabell framgår, att indrivningsverksamheten icke representerar mera än ungefär en tredjedel av hela arbetsbördan. Denna andel kan för övrigt beräknas komma att sjunka efter ett genomförande av uppbördskommitténs förslag i fråga om uppbörd och restindrivning. Därtill kommer, att stora variationer förekomma mellan distrikten inbördes. I de arbetstyngda distrikten härrör den stora arbetsbördan icke alltid från omfattande indrivningsverksamhet; i många fall är det i stället polis- och åklagararbetet som gör distriktet arbetstyngt. Vissa distrikt förekomma, där på grund av särskilda förhållanden restantiernas summa uppgår till höga belopp och där som en följd därav landsfiskalernas provisionsinkomster äro stora, utan att därför distrikten kunna sägas vara vare sig arbetstyngda eller eljest svårskötta. Indrivningsarbetet kan för övrigt icke sägas tillhöra de mest kvalificerade av de på landsfiskalerna ankommande göromålen. Huvuddelen av dithörande arbete består i bokförings- och skrivarbete som väl lämpar sig att komma till utförande genom underordnad, mindre kvalificerad personal. Indrivningsarbetets omfattning lämpar sig således icke som en mätare på den totala arbetsbörda som kan åvila en landsfiskal, och indrivningsprovisionen åstadkommer således icke heller en rättvis differentiering av distrikten i ekonomiskt hänseende. Denna kan i stället åstadkommas på annat och enklare sätt. De sakkunniga finna således skäl icke föreligga att i fråga om indrivningsprovisionen frångå principen att samtliga till landsfiskalerna nu utgående sportler böra indragas. Det må i detta sammanhang nämnas, att uppbördskommittén, som i enlighet med givna direktiv samrått med de sakkunniga och därvid erhållit del av de sakkunnigas riktlinjer i fråga om indragningen av de till landsfiskalerna nu utgående sportlerna, föreslagit, att det exekutionsbiträde som verkställt indrivning av restförda utskylder eller, om indrivningen skett annorledes än genom exekutionsbiträdes försorg, det exekutionsbiträde som i vanlig ordning skulle hava anlitats i och för indrivningen skall erhålla hela indrivningsavgiften, i den mån denna icke överstiger femtio kronor, samt att överskjutande belopp skall redovisas tillika med utskylderna och tillfalla statsverket. I fråga om sättet för denna redovisning få de sakkunniga hänvisa till uppbördskommitténs betänkande del I, Uppbördsväsendet (statens off. utr. 1938: 46) sid. 257. Botes- och beslagarandelar m. m. Riksdagen har redan i princip uttalat sig för att landsfiskalernas rätt till andelar i böter och beslagtagen egendom m. m. bör avskaffas. Genom proposition (nr 97) till 1934 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till ny lagstiftning om mått och vikt. Enligt

191 förslaget skulle böter som ådömdes enligt lagen tillfalla kronan. Detta innebar en ändring i förhållande till då gällande bestämmelser, enligt vilka en tredjedel av böterna skulle tillfalla kronan och två tredjedelar åklagaren, dock att där särskild angivare funnes denne skulle taga hälften av åklagarens andel. Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 33) i anledning av propositionen, att enligt vad utskottet inhämtat ifrågavarande sportler understundom uppginge till icke obetydliga, med en viss regelbundenhet årligen återkommande belopp. Vad åklagarna i städerna anginge torde deras löner ofta hava beräknats med hänsyn till att tjänsterna vore förenade med sportler och i fråga om åklagarna på landsbygden hade det tidigare ansetts uppenbart, att de icke skulle kunna berövas inkomsten av sportler utan att samtidigt den fasta lönen, som uppginge till allenast ringa belopp, bleve föremål för en mycket betydande höjning. Utskottet kunde sålunda icke finna riktigt att genom bifall till förslaget i denna del utan samband med någon lönereglering beröva åklagarna en avsevärd del av deras sportler. I memorial (nr 38) förordade utskottet, att riksdagen måtte uttala sig för ett avskaffande i största möjliga utsträckning av åklagares rätt till bötesandelar. Därvid hemställde utskottet, bland annat, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning angående de ekonomiska verkningar som vore förknippade med avskaffande av åklagares rätt till bötesandelar samt att Kungl. Maj:t därefter måtte för riksdagen framlägga det eller de förslag vartill utredningen kunde föranleda. I skrivelse den 13 april 1934 (nr 159) gjorde riksdagen en hemställan i överensstämmelse med vad utskottet föreslagit i omförmälda uttalande och memorial. Bötesandelarna — och de därmed i nu förevarande hänseende likställda andelarna i beslagtagen och förbruten egendom m. m. — utgöra den sportelform mot vilken den starkaste kritiken riktats. Anledningen till att åklagare tillerkänts rätt till andel i böter som utdömts på hans talan har varit den att åklagaren därigenom skulle sporras att nitiskt fullgöra sin åklagartjänst. Helt visst hava åklagarandelarna också haft sin betydelse för åtalsfrekvensen. Häri ligger emellertid också systemets svaghet. Det är icke i överensstämmelse med rättsmedvetandet, att en åklagare skall hava ekonomisk fördel av att, i enlighet med sin tjänsteplikt, åtala en person. Bland allmänheten har uppkommit den föreställningen, att en åklagare skulle vara mera benägen att anställa åtal för sådana brott, där han äger andel i böterna, än för sådana, där böterna gå till kronan. Detta kan uppenbarligen vara ägnat att rubba tilltron till åklagarmaktens objektivitet. Stundom har det gjorts gällande, att bötesandelarna fyllde en funktion speciellt beträffande vissa grupper av brott, där åklagarens arbete vore särskilt hårt och otacksamt och där utredningsarbetet ställde stora krav på åklagarens oräddhet och förmåga av initiativ, varför det vore lämpligt om åklagaren erhölle en viss ekonomisk uppmuntran för visat nit vid beivrandet av dylika brott. De anförda synpunkterna torde helt visst äga sitt berättigande. De hava också beaktats i ett år 1926 inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.

192 Enligt detta förslag, vilket tillkom i anledning av hemställan av 1917 års riksdag i skrivelse den 11 juni 1917 (nr 286), skulle — där i lag eller författning vore stadgat att andel i böter eller vite eller i egendom som dömdes förbruten eller i värdet av sådan egendom eller i förbrutet penningbelopp eller i skadestånd tillfölle åklagare, beslagare eller angivare — i stället gälla, att inflytande medel vilka utgjorde sådan andel skulle ställas till överståthållarämbetets respektive länsstyrelsens förfogande att i enlighet med föreskrifter, som Konungen utfärdade, användas till uppmuntran av åklagare och polismän, vilka ådagalagt synnerligt nit i sin tjänsteutövning. På enahanda sätt skulle förfaras med bötesmedel m. m., som enligt vissa bestämmelser ställdes till överståthållarämbetets, magistrats eller länsstyrelses förfogande för särskilt ändamål. Från den angivna huvudregelns tillämplighet föreslogos vissa undantag. Den verksamhet som det härvidlag kan vara av intresse att uppmuntra är emellertid huvudsakligen ren polisverksamhet. Detta intresse är, i fråga om de grupper av brott där det särskilt gör sig gällande, tillgodosett bl. a. genom de särskilda föreskrifterna i kungörelsen den 16 december 1921 angående användningen av viss del av böter m. m. enligt förordningen angående försäljning av rusdrycker med flera författningar. Något behov torde icke föreligga av att även till andra brottskategorier utsträcka tillämpningen av de i denna kungörelse givna bestämmelserna om användande av bötesmedel m. m. till uppmuntran av polismän som ådagalagt synnerligt nit vid beivrandet av olovlig rusdrycks- eller sprithantering. Vid behandling i lagrådet den 4 april 1927 av nyssnämnda inom justitiedepartementet utarbetade lagförslag lämnade tre ledamöter förslaget utan erinran ur principiell synpunkt men ställde sig tveksamma inför frågan om den rätta tidpunkten för dess genomförande. Den fjärde ledamoten uttalade, att en så genomgripande förändring som den föreslagna icke borde vidtagas annat än i samband med en omorganisation av åklagarväsendet eller åtminstone en allmän löneförbättring för åklagarna. Av först omförmälda tre ledamöter ifrågasatte en — under erinran att landsfiskalerna icke fått sina avlöningsförmåner ordnade på ett sätt som motsvarade på dem ställda krav — huruvida ej med indragningen borde få anstå åtminstone till dess den kunde ställas i samband med en allmän lönereglering för nämnda tjänstemän. Förslaget blev icke framlagt för riksdagen. Därest nu en lönereglering genomföres för landsfiskalerna, föreligger icke u r de synpunkter som av nämnda lagrådsledamöter eller av första lagutskottet vid 1934 års riksdag anförts något hinder mot att restlöst indraga samtliga till landsfiskalerna nu utgående andelar i böter och beslagtaget gods m. m. I samband med omorganisationen av landsfogdebefattningarna och genomförandet av lönereglering för landsfogdarna förordnades genom lag den 24 april 1936 om upphörande av landsfogdes rätt till andel i böter m. m. att vad i lag eller författning finnes stadgat om rätt i vissa fall för åklagare eller annan att i anledning av åtgärd i tjänsten erhålla andel i böter, vite

193 eller skadestånd eller i förbruten egendom, dess värde eller dylikt icke skall äga tillämpning å landsfogde; skolande hans andel i stället tillfalla kronan. Indragningen av landsfiskalerna nu tillkommande andelar i böter m. m. torde böra ske i samma ordning som gäller för motsvarande sportler, vilka tidigare tillkommit landsfogdarna. Anledning synes icke föreligga att i denna del göra skillnad mellan dessa båda åklagarkategorier. De sakkunniga föreslå sålunda, att lag utfärdas om upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter m. m. i överensstämmelse med ovannämnda lag av den 24 april 1936 om upphörande av landsfogdes motsvarande rätt. Ett av de sakkunniga utarbetat utkast till lag härom har fogats vid betänkandet såsom bil. V. Expeditionslösen. I samband med löneregleringar har för vissa befattningshavare föreskrivits, att den expeditionslösen som eljest skulle tillkomma dem, från och med viss tidpunkt skall redovisas till staten. Genom kungörelse den 6 juni 1925 (nr 274) hava generella föreskrifter lämnats härom. Enligt denna kungörelse skall nämligen för sådana befattningshavare, å vilka avlöningsreglementet den 22 juni 1921 kommer att äga tillämpning, rätten till expeditionslösen upphöra och lösen i stället redovisas till statsverket. Dessa föreskrifter hava utfärdats med stöd av bestämmelsen i 36 § i nämnda reglemente att envar, som, då reglementet träder i kraft för vederbörande verk, innehar ordinarie befattning vid verket eller som senare tillträder sådan befattning, är pliktig att underkasta sig minskning i eller upphörande av extra inkomster, som kunna medfölja befattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed. Då den för en expedition utgående lösen skall redovisas till statsverket, skall enligt förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen lösen ej debiteras å expeditionen; i stället utgår stämpel till motsvarande belopp, där ej enligt 7 § förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften frihet från stämpel äger rum. Numera har den 4 januari 1939 utfärdats nytt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän vid den civila statsförvaltningen (civila avlöningsreglementet), vilket träder i kraft den 1 juli 1939. Enligt 3 § 1 mom. detta reglemente är tjänsteman pliktig att underkasta sig minskning i eller upphörande av extra inkomster, vilka kunna medfölja befattningen eller utgå för bestyr i sammanhang därmed. Reglementet innehåller emellertid icke någon bestämmelse som direkt tar sikte på frågan huruvida expeditionslösen skall utgå till befattningshavare som omfattas av reglementet. Ej heller är i det av 1936 års lönekommitté framlagda betänkandet med förslag till civilt avlöningsreglemente, vilket ligger till grund för reglementet, antytt huru frågan bör lösas. Emellertid synes kommittén, enligt vad de sakkunniga inhämtat, hava utgått ifrån att någon förändring i fråga om rätten till expeditionslösen icke skulle inträda för de befattningshavare, å vilka 1921 års avlöningsreglemente nu är gällande, samt att beträffande övriga befattningshavare rätten skulle upphöra då det nya reglementet trädde i kraft beträffande dem i den mån de då fortfarande vore bibehållna vid sådan rätt. En dylik lösning synes även vara den som ligger närmast till hands. Härför 12,-384482

194 torde emellertid krävas att Kungl. Maj:t i samband med reglementets ikraftträdande utfärdar generella bestämmelser om redovisning till statsverket av expeditionslösen, motsvarande de i ovannämnda kungörelse av den 6 juni 1925 meddelade. Denna senare kungörelse torde nämligen på grund av att den genom sin lydelse direkt hänför sig till 1921 års avlöningsreglemente icke kunna hava giltighet sedan detta reglemente blivit upphävt. Växel- och checkprotestavgifter. Ersättningen till förrättningsmannen för protestprotokoll och bevis å växeln eller checken om verkställd protest utgår nu i form av expeditionslösen. Indrages den till landsfiskalerna utgående expeditionslösen till statsverket, kommer detta, såsom framgår av det ovan anförda, att innebära att lösenavgiften, i fråga om protest som förrättas av landsfiskal, ersattes med stämpel till motsvarande belopp. Samma gäller i fråga om den ersättning som för varje person, som besökes, utgår, om åtgärden sker utom ämbetsrummet utan att dock — i fråga om förrättning på landet eller till stad hörande lantområde — resa erfordras för förrättningens verkställande. Så långt synas de nu gällande bestämmelserna kunna bibehållas oförändrade. Erfordras resa för verkställande av förrättning å landet eller till stad hörande lantområde, är förrättningsman nu berättigad till arvode och reseersättning enligt samma grunder som gälla i fråga om ersättning för utmätning. Reglerna om ersättning för utmätning m. fl. förrättningar föreslås av de sakkunniga helt ändrade, därom hänvisas till framställningen i kap. XII. Efter ändringen synas dessa regler icke lämpade att komma i tillämpning i fråga om protestförrättningar. De sakkunniga föreslå fördenskull att hänvisningen till bestämmelserna om ersättning för utmätning utgå och ersättas av en hänvisning till bestämmelserna om ersättning för delgivning av stämning. Med den utformning dessa bestämmelser erhållit i det av de sakkunniga utarbetade förslaget till kungörelse angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. kommer hänvisningen att innebära, bland annat, att för varje person, hos vilken protest sker, ersättning utgår med två kronor eller, om protesten sker i Stockholm, Göteborg eller Malmö, tre kronor samt att resekostnads- och traktamentsersättning utgår enligt allmänna resereglementet. De nuvarande ersättningsreglerna bliva således i sak praktiskt taget oförändrade med undantag för reglerna om resekostnadsersättning. Arvoden för vissa besiktningar m. m. För ifrågavarande förrättningar har redogörelse lämnats i kap. II sid. 35 ff. De sakkunniga anse, att landsfiskal efter genomförandet av den föreslagna löneregleringen ej skall äga uppbära arvode för dessa förrättningar. Emellertid kan en och samma lösning ej angivas för samtliga fall. Vad först beträffar de under 1)—7) nämnda besiktningar gäller att i vissa fall, nämligen de under 4)—7) angivna, ersättningen utgår med belopp som bestämmes av, såvitt förrättning verkställts av landsfiskal, länsstyrelse eller i visst fall medicinalstyrelsen. För dylika besiktningar torde länssty-

195 relserna, i likhet med vad nu gäller beträffande under 3) omnämnd förrättning, böra fastställa taxa, vilken bör angiva jämväl belopp som skall utgå till biträdande förrättningsmän. Erfordras resa, skall landsfiskal vara berättigad till resekostnads- och traktamentsersättning såsom för annan tjänsteresa samt biträdena äga uppbära sådan ersättning, där den undantagsvis kan förekomma, enligt allmänna resereglementet, om de och sökanden ej åsämjas om annan ersättning. Resekostnads- och traktamentsersättning till landsfiskalen skall utgå av statsmedel, medan ersättningen till biträdena gäldas av sökanden. Denne har sålunda att till länsstyrelsen inbetala dels förrättningsavgiften enligt taxa, dels resekostnads- och traktamentsersättning till biträden, där sådana förekommit och ersättningen icke guldits enligt överenskommelse. För nu angivna fall synes icke någon ändring vara erforderlig uti de ifrågavarande författningarna. I vissa andra fall — angivna under 1) och 2) — betämmes förrättningsavgiften i första hand genom överenskommelse mellan sökanden och förrättningsmannen samt av länsstyrelsen endast därest sådan överenskommelse icke träffats. I själva verket är skillnaden mellan dessa fall och de under 4)—7) angivna icke så stor. Även i dessa sistnämnda bestämmes förrättningsavgiften i stor utsträckning genom frivillig överenskommelse mellan sökanden och förrrättningsmannen och länsstyrelsens medverkan blir då även här endast subsidiär. Olikheten mellan fallen 1) och 2) å ena sidan samt 4)—7) å andra sidan inskränker sig således till avfattningen av författningstexten. Ett dylikt tillvägagångssätt vid avgiftens bestämmande kan naturligen icke möta några hinder, så länge förrättningsmannen själv äger uppbära förrättningsavgiften. Sedan denna förklarats skola i stället tillkomma statsverket, äger förrättningsmannen emellertid icke längre någon disposition över densamma. Då anledning icke synes föreligga att behandla de under 1) och 2) nämnda besiktningarna i den mån de förrättas av landsfiskal annorlunda än de övriga här nämnda, torde alltså förordningen den 18 maj 1928 angående explosiva varor samt förordningen den 7 oktober 1921 angående eldfarliga oljor böra undergå en härav betingad jämkning. Beträffande övriga arvoden må följande framhållas. För utredning, som må vara erforderlig för utfärdande av bevis enligt förlagsinteckningsförordningen, synes icke böra utgå särskilt arvode utöver stämpelavgiften till beviset. Någon kostnad för resa torde icke behöva uppkomma, enär erforderliga primäruppgifter i förekommande fall torde kunna införskaffas genom fjärdingsman i orten. I fråga om de avgifter som erläggas för märkning av vilt m. m. enligt jaktstadgan den 3 juni 1938 föreslås att de utgå efter samma grunder som nu och med oförändrade belopp. Erforderligt lack, liksom plomber och märkningsredskap, tillhandahålles genom länsstyrelserna. Influtna avgifter redovisas till statsverket. Därest det ur kontrollsynpunkt finnes önskvärt, torde m a n kunna föreskriva, att landsfiskal skall utfärda indrivningskvitto eller p å liknande sätt anordnat kvitto å alla uppburna märkningsavgifter. Frågan huruvida landsfiskal skall äga uppbära den gottgörelse av fem

196 kronor för varje förrättning som nu tillkommer krono- eller stadsbetjänt för viss förrättning enligt § 15 mantalsskrivningsförordningen och 35 § 1 mom. kyrkobokföringsförordningen är av jämförelsevis ringa betydelse, då det mera sällan torde förekomma, att landsfiskal verkställer sådan förrättning. Då det emellertid saknas anledning att på denna punkt frångå principen att landsfiskal icke skall äga uppbära sportler i tjänsten, torde nu ifrågavarande gottgörelse icke böra utgå till landsfiskal. Att slopa föreskriften om att ersättningen skall utgå torde icke kunna ifrågakomma av den anledningen att den även tjänar som ett tvångsmedel gentemot den uppgiftsskyldige. Ersättningen torde sålunda böra utgå även i fortsättningen men inlevereras till statsverket i den mån den uppbäres av landsfiskal. För att erforderlig kontroll skall kunna utövas över att nu ifrågavarande ersättningar redovisas till statsverket, torde bliva nödvändigt att giva föreskrift om att landsfiskal skall utfärda indrivningskvitto då han uppbär sådan ersättning. I detta sammanhang må erinras om att enligt 191 § i uppbördskommitténs förslag till folkbokföringsförordning, genom vilken såväl mantalsskrivningsförordningen som kyrkobokföringsförordningen skola upphävas, kronoeller stadsbetjänt, som verkställer delgivning av anmaning eller föreläggande eller infordrande av felande handling, varom i förordningen sägs, skall äga att därför av den försumlige undfå gottgörelse med tre kronor för varje förrrättning. Förordnas landsfiskal att företaga besiktning av klockarebord enligt kungörelsen den 28 maj 1830 angående ekonomiska besiktningar å dylika m. fl. hemman bör, om resa erfordras för uppdraget, därför utgå resekostnadsoch traktamentsersättning såsom för annan tjänsteförrättning. Erfordras icke resa, bör särskild ersättning ej heller utgå. Kungörelsen den 7 november 1895 med bestämmelser om grunderna för ersättning åt kronobetjänt för besiktning varom nu är fråga torde sålunda kunna helt upphävas. I den ovan sid. 35 ff. lämnade översikten har omnämnts, att särskild ersättning utöver stadgad lösen stundom efter överenskommelse utgår för utredning som är erforderlig för utfärdande av sådant intyg angående fastighets natur som omförmäles i kungörelsen den 18 juni 1937 med föreskrifter rörande den utredning, som erfordras för prövning i vissa fall av bolags, förenings eller stiftelses ansökning i fråga om förvärv av fast egendom, jämförd med 3 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Då det, såsom bestämmelserna äro formulerade, icke lärer vara ett tjänsteåliggande för landsfiskal att utfärda intyg, varom nu är fråga, torde man därför, om man förvägrar honom rätten att betinga sig särskild ersättning för kostnader föranledda av intygets utfärdande, icke heller kunna ålägga honom att utfärda intyg, därest h a n icke kan göra detta utan särskilda kostnader för resa, utredning eller dylikt. Utfärdar landsfiskal emellertid intyg varom nu är fråga, torde han göra det å tjänstens vägnar, och under sådana förhållanden synes h a n icke äga uppbära någon ersättning därför, då bestämmelse om rätt till sådan ersättning saknas.

197 Jämväl de sportler som utgå till landsfiskal för utmätning m. fl. förrättningar enligt kungörelsen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m, skola enligt de sakkunnigas förslag indragas. Härom få de sakkunniga hänvisa till den särskilda framställningen i kap. XII.

B. Rätt till bisysslor. Enligt 1939 års civila avlöningsreglemente 4 § 1 mom. må med tjänst som avses i reglementet icke förenas annan ordinarie befattning, befattning å extra stat eller extra ordinarie befattning i statens tjänst eller därmed jämförlig kommunal befattning, så framt icke Kungl. Maj:t och riksdagen beträffande viss tjänst annorlunda beslutat. Därjämte gäller enligt 2 mom. samma paragraf att utan tillstånd av Kungl. Maj:t eller, vad angår tjänsteman tillhörande någon av lönegrupperna A 1—27, av den myndighet, varunder han lyder, tjänsteman ej heller må åtaga sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag, förening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri, handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte; befattning såsom tjänsteman hos verk, bolag, förening eller inrättning, som nyss sagts; eller annan tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag. Sådant tillstånd må beviljas endast för så vitt uppdraget eller befattningen prövas icke inverka hinderligt för utövandet av den ordinarie tjänsten. Dessa bestämmelser om inskränkningar i rätten till förening av tjänster samt till bisysslor bliva utan vidare gällande även för landsfiskalerna, därest det civila avlöningsreglementet göres tillämpligt å dem. Fråga är emellertid huruvida icke rätten till bisysslor bör ytterligare inskränkas beträffande landsfiskalerna. Skälen till att beträffande dessa befattningshavare stadga mera vittgående inskränkningar i nu nämnt hänseende äro i huvudsak desamma som gjort sig gällande i fråga om landsfogdetjänsterna. Vid omorganisationen av landsfogdetjänsterna år 1936 förbjöds landsfogde genom bestämmelse i 37 § landsfogdeinstruktionen att själv eller genom annan förrätta auktioner, att vara rättens ombudsman eller förvaltare i konkurs samt att vara enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde annorledes än i samband med utförande av tjänstetalan och där det kunde ske utan eftersättande av landsfogden åvilande tjänsteplikter; och skulle landsfogde för sådant uppdrag icke äga betinga sig eller mottaga gottgörelse. Därjämte stadgades förbud för landsfogde att bedriva advokatverksamhet och inkasseringsrörelse. Olägenheterna av landsfiskalernas sysslande med enskild verksamhet vid sidan av tjänsten hava påtalats i olika sammanhang alltsedan den nuvarande landsfiskalsorganisationens tillkomst. Riksdagen påpekade sålunda redan i

198 skrivelse (nr 216) år 1917, att länsmännens sysslande med enskilda angelägenheter flerstädes ägde rum i större omfattning än som alltid kunde vara tjänligt för deras ställning och arbete i övrigt. Frågan har även utförligt behandlats i flera av de sakkunnigutredningar som berört distriktsåklagarorganisationen. Förslag om delvis rätt långt gående förbud mot bisysslor framlades sålunda av 1924 års landsstatslönesakkunniga, processkommissionen, 1928 års lönekommitté, Schlyter—Ohlin och distriktsåklagarutredningen. D i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g e n utformade ett förslag i ämnet i nära anslutning till vad som stadgats för landsfogde. Sålunda föreslogs, att såväl för distriktsåklagare som häradsfogde borde stadgas förbud mot att själv eller genom annan förrätta auktioner; bedriva advokatverksamhet inklusive all yrkesmässig konsulterande verksamhet; samt idka inkasseringsrörelse. För distriktsåklagare — men icke för häradsfogde — skulle dessutom gälla, att han icke finge vara rättens ombudsman eller förvaltare i konkurs. Enligt utredningsmännens förslag skulle förbuden emellertid icke vara generella. Distriktsåklagare föreslogs sålunda skola äga uppträda som enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde i samband med utförande av tjänstetalan, dock endast så vitt det kunde ske utan eftersättande av honom åvilande tjänsteplikter. För dylikt uppdrag skulle distriktsåklagare icke äga betinga sig eller mottaga gottgörelse. I åtskilliga av de y t t r a n d e n som avgåvos över distriktsåklagarutredningens förslag uttalades, att förslaget ginge för långt i fråga om förbud för distriktsåklagare och häradsfogdar att åtaga sig uppdrag vid sidan om tjänsten. Sålunda föreslogs av l ä n s s t y r e l s e n i K r i s t i a n s t a d s l ä n , h ä r a d s h ö v d i n g e n i Torna och Bara domsaga, r å d h u s r ä t t e n i E s k i l s t u n a , h ä r a d s h ö v d i n g e f ö r e n i n g e n , s t a d s d o m ar e f ö r e n i n g e n samt l a n d s f i s k a l e r n a i S t o c k h o l m s l ä n m. fl., att distriktsåklagare borde äga mottaga förordnande såsom rättens ombudsman eller förvaltare i konkurs. H o v r ä t t e n ö v e r S k å n e o c h B l e k i n g e förmenade, att distriktsåklagare borde kunna förordnas till rättens ombudsman eller interimsförvaltare. Förslaget att distriktsåklagare borde kunna förordnas till rättens ombudsman biträddes även av l ä n s s t y r e l s e r n a i Ä l v s b o r g s l ä n och G o t l a n d s l ä n m. fl. myndigheter ävensom av G ö t a h o v r ä t t som dock förutsatte ett dispensförfarande. En uppmjukning av förbuden påyrkades även allmänt i yttrandena av de av förslaget direkt berörda p e r s o n a l o r g a n i s a t i o n e r n a . Å andra sidan föreslog S v e r i g e s a d v o k a t s a m f u n d dels att beträffande häradsfogden förbud skulle stadgas mot att h a n åtoge sig förvaltarskap i konkurs, dels att de av utredningsmännen föreslagna allmänna undantagen från förbuden mot privat verksamhet skulle ytterligare begränsas. Frågan huruvida statstjänsteman skall äga att med tjänsten förena annan befattning eller vid sidan av tjänsten bedriva privat verksamhet bör bedö-

199 mas även ur andra synpunkter än de rent ekonomiska. För befattningshavaren kan ett sysslande med arbetsuppgifter vid sidan om tjänsten otvivelaktigt vara till nytta såtillvida som den ökar hans allmänna erfarenhet, vidgar hans synkrets och sålunda motverkar den ensidighet som eljest lätt kan följa av sysslande med ständigt samma tjänstedetaljer. Uppenbarligen kan även staten draga fördel av denna ökade mångsidighet hos befattningshavaren. Bliva privatuppdragen alltför många medför detta emellertid lätt en splittring i intresset till skada för tjänsten. Härvid göra sig givetvis stora individuella olikheter gällande. Befattningshavarens sysslande med privat verksamhet kan även inverka ogynnsamt på allmänhetens förtroende för befattningshavarens opartiskhet; allmänheten kan lätt bibringas den uppfattningen, att befattningshavaren i sin tjänsteverksamhet kan vara böjd att taga obehörig hänsyn till de särskilda intressen i vilka h a n genom sin privatverksamhet är engagerad. Vad landsfiskalstjänsten angår intager denna i sistnämnda hänseende en särskilt utsatt ställning genom att landsfiskalen är såväl åklagare som polischef och utmätningsman och dessutom har allehanda administrativa uppgifter. Denna mångsidighet i tjänsten motverkar redan i sig den fara för isolering och begränsning av erfarenheten, mot vilken ett visst mått av privat verksamhet nyss angavs kunna vara ett skydd. Emellertid gör landsfiskalernas stora erfarenhet inom åtskilliga verksamhetsgrenar, att de i stor utsträckning blivit anlitade för såväl allmänna som enskilda uppdrag vid sidan om tjänsten, vilka uppdrag de ofta utfört mycket förtjänstfullt. Å andra sidan har det icke saknats exempel på att landsfiskals mångsyssleri lett till att tjänsten blivit åsidosatt. Framhållas må dock att, särskilt under de senare åren, förhållandena i vissa landsfiskalsdistrikt varit sådana att landsfiskalen av ekonomiska skäl varit mer eller mindre tvingad att bedriva en relativt omfattande privatverksamhei. Hänsynen till landsfiskalstjänstens natur kräver enligt de sakkunnigas mening, att vissa förbud mot sysslande med privat verksamhet vid sidan av tjänsten stadgas utöver dem som innefattas i civila avlöningsreglementets ovan återgivna bestämmelser. Dessa hänsyn göra sig särskilt starkt gällande inom vissa områden. Sålunda torde övervägande skäl tala för att landsfiskal icke bör tillåtas att själv eller genom annan förrätta auktioner. Man torde visserligen icke kunna göra gällande, att sådan verksamhet bedrives av så många landsfiskaler eller i så stor utsträckning, att tjänstegöromålen nämnvärt eftersättas därigenom. I åtskilliga fall, där landsfiskal jämte annan står såsom auktionsförrättare, torde landsfiskalens medverkan huvudsakligen vara av formell natur. Emellertid föreligger alltid en fara för en sammanblandning av landsfiskalens ställning såsom statens tjänsteman med hans ställning såsom borgenär eller ombud för borgenär. Detta utgör det viktigaste skälet för att landsfiskal förbjudes att syssla med auktionsverksamhet. Samma synpunkter göra sig gällande även beträffande sådan inkassoverksamhet som icke sammanhänger med auktionsverksamhet. Därtill kommer givetvis olägen-

200 heterna av att landsfiskalerna vid sidan av tjänsten hava en sådan omfattande penningrörelse, som alltid följer av nu nämnd verksamhet. Dessa olägenheter torde dock numera, efter genomförandet av skärpta kontrollföreskrifter i fråga om de medel med vilka landsfiskalerna hava att å tjänstens vägnar taga befattning, hava förlorat i vikt. Betydligt svårare synes det vara att avgöra, huruvida landsfiskal bör äga bedriva sådan verksamhet som kan betecknas såsom i egentlig mening advokatverksamhet. Uppenbart torde vara att ett direkt yrkesmässigt utövande av sådan verksamhet icke låter sig väl förena med tjänstens behöriga skötande. Ett förbud mot yrkesmässig advokatverksamhet synes däremot icke behöva eller böra innebära att landsfiskal skulle vara förhindrad att i enstaka fall lämna råd och anvisningar åt den som vill söka honom i rättsliga angelägenheter. Det torde icke ligga enbart i landsfiskalernas intresse att förbudet icke göres alltför omfattande. Den konsulterande verksamheten får emellertid icke bedrivas yrkesmässigt. Ehuru denna gränsdragning mellan vad som i nu förevarande del bör vara förbjudet och tillåtet långt ifrån är skarp, torde det icke vara görligt att verkställa den på annat sätt. I praktiken lärer frågans lösning i de flesta fall icke möta alltför stora hinder. Förbudet att bedriva advokatverksamhet skall även innefatta förbud att uppträda inför domstol såsom enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde. Från detta förbud gjorde distriktsåklagarutredningen som förut anförts det undantaget — förutom det som följer av stadgandet i 15 kap. 2 § rättegångsbalken om rätt att föra talan för närstående — att distriktsåklagare skulle äga uppträda som enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde i samband med utförande av tjänstetalan, dock endast såvitt det kunde ske utan eftersättande av honom åvilande tjänsteplikter. För dylikt uppdrag skulle distriktsåklagare icke äga betinga sig eller mottaga gottgörelse. Mot förbudet för landsfiskalen att för sådant uppdrag mottaga gottgörelse har anförts, att då ett målsägandeombud, huru enkla mål det än gällde, vanligen hade vissa kostnader och besvär för anskaffande av intyg m. m., det icke vore skäligt att landsfiskalen, om han åtoge sig att biträda målsägande, likväl icke skulle erhålla någon ersättning därför. Emellertid torde det vara skäl att icke uppgiva fordran på att biträdet skall lämnas kostnadsfritt. Numera torde de flesta av de mål i vilka det kan ifrågakomma att åklagaren företräder eller biträder målsäganden vara sådana som sammanhänga med trafikolyckor. I dessa är det synnerligen ofta mycket tveksamt vilken av flera inblandade som är vållande och bör åtalas. Det torde vara av stor vikt att åklagaren icke förledes att låta sitt ställningstagande till denna fråga influeras av hans bedömande av möjligheterna att göra sig inkomster genom att såsom ombud för någon av de inblandade föra dennes målsägandetalan. Tyvärr har det stundom inträffat, att i mål angående en bilsammanstötning domstol funnit den part vars enskilda talan åklagaren fört vara ensam vållande eller vållande i högre grad än den som av landsfiskalen ställts under tilltal. Dylika situationer äro uppenbarligen

201 synnerligen farliga med hänsyn till nödvändigheten av att bevara allmänhetens tilltro till åklagarmaktens objektivitet. De sakkunniga finna sålunda att övervägande skäl tala för att landsfiskal icke skall äga betinga sig eller mottaga gottgörelse därest han för målsägandes talan eller biträder målsägande i de fall detta är medgivet. De sakkunniga hava icke ansett sig böra ingå på frågan huruvida landsfiskal bör vara skyldig att föra målsägandes talan i mål, däri han är åklagare. Härom få de sakkunniga hänvisa till processlagberedningens betänkande. Även i fråga om landsfiskals rätt att mottaga förordnande som rättens ombudsman eller förvaltare i konkurs hava skilda åsikter gjort sig gällande. Distriktsåklagarutredningen föreslog att distriktsåklagare, i likhet med landsfogde, icke skulle äga mottaga dylika förordnanden. Såsom förut nämnts gjordes i flera av de över utredningens promemoria avgivna yttrandena erinringar mot detta förslag. Sålunda anfördes i ett yttrande av en häradshövding bland annat: En duglig landsfiskal besitter i regel goda förutsättningar för att vara en lämplig rättens ombudsman. Det är av synnerlig vikt för konkursdomaren att såväl för förordnanden som rättens ombudsman som för förordnanden såsom interimsförvaltare städse kunna påräkna en bestämd person, som i varje fall är villig att åtaga sig uppdraget. Beträffande större konkurser, i vilka arvodet kan antagas bliva stort, torde ingen svårighet möta att, även utom landsfiskalernas krets, exempelvis bland rättsbildade advokater, finna personer, som äro villiga att åtaga sig dylikt uppdrag och äro därtill lämpliga. Men redan då fråga är om mindre konkurser, som lämna ringare arvode, torde svårigheter komma att uppstå, ty en rättsbildad advokat med erforderliga kvalifikationer, lärer mången gång anse arvodet i en mindre konkurs icke motsvara det på konkursutredningen nedlagda arbetet. Särskilt framträdande bliva svårigheterna i fråga om förordnande av god man i de s. k. fattigkonkurserna, som åtminstone här i domsagan uppgå till ett betydande antal. För ett dylikt uppdrag, som omfattar upprättande av bouppteckning m. m., blir arvodet i regel mycket ringa eller intet. Om konkursdomaren för dylika uppdrag icke kan påräkna en bestämd person, måste han genom enskilda hänvändelser söka förmå lämplig person att åtaga sig uppdraget. Men en dylik situation bör ju givetvis icke få uppkomma. Då man icke kan påfordra att landsfiskalerna skola utan vederlag åtaga sig alla fattigkonkurser, har här i domsagan landsfiskalen städse (med något enstaka undantag) förordnats till interimsförvaltare i alla konkurser. Landsfiskalerna hava fullgjort detta uppdrag väl. En duglig landsfiskal har av många skäl goda förutsättningar för att vara en lämplig konkursförvaltare. De skäl som sålunda anförts för att åt landsfiskal skulle kunna givas förordnande såsom förvaltare i konkurs förtjäna förvisso beaktande. Erfarenheten lärer även hava givit vid handen, att många landsfiskaler visat sig vara goda konkursförvaltare. Men man torde icke kunna komma ifrån att de skäl som tala för att landsfiskal icke skall äga mottaga sådant förordnande väga tyngre. Såsom redan 1928 års lönekommitté framhöll är det som här framför allt synes motivera ett förbud det förhållandet, att konkursförvaltaruppdrag ofta äro förenade med ett betydande arbete, varvid det icke blott gäller att förrätta uppteckning av konkursboets tillgångar, utan där förvaltaren ofta kan få till åliggande att ombesörja och ansvara för den fort-

202 satta driften av en affärsrörelse, ett industriföretag etc. Det torde vara uppenbart, att en sådan verksamhet icke låter sig väl förena med tjänstegöromålen. De sakkunniga anse sålunda, att som huvudregel skall gälla att landsfiskal icke äger emottaga förordnande att vara förvaltare i konkurs. Detta förbud skall avse varje slag av förvaltarförordnande. Frågan huruvida ett motsvarande förbud bör uppställas beträffande förordnanden såsom rättens ombudsman bör enligt de sakkunnigas mening besvaras nekande. Det synes nämligen i viss mån vara ett allmänt intresse att ett dylikt förbud icke genomföres. Med hänsyn till de särskilda krav som måste ställas på en rättens ombudsman är det sålunda i flera domsagor icke möjligt att för dylikt förordnande erhålla annan lämplig person än en landsfiskal. De skäl som anförts för ett förbud i fråga om förvaltarförordnandena göra sig ej heller gällande med samma styrka beträffande förordnandena såsom rättens ombudsman. Visserligen kan även en rättens ombudsmans arbete bliva ganska omfattande men det är dock principiellt av annan art än en konkursförvaltares, nämligen övervakande och kontrollerande. Såtillvida låter det sig rätt väl förena med landsfiskalens tjänsteåligganden. Den viktigaste invändningen mot att tillåta landsfiskal att emottaga förordnande såsom rättens ombudsman i konkurs synes i stället vara den att han i sin egenskap av rättens ombudsman kan komma att få bedöma frågan, huruvida konkursgäldenär gjort sig skyldig till konkursförbrytelse, och därigenom föregripa det bedömande av samma fråga h a n kan hava att göra i sin egenskap av allmän åklagare. Den olägenhet som obestridligen ligger häri kan emellertid lätt undanröjas genom en ändring av 4 § 1 mom. landsfogdeinstruktionen därhän, att det skall åligga landsfogde att åtala även brott som omförmälas i 23 kap. 3 § allmänna strafflagen. En sådan reglering av gränsen mellan landsfogdes och distriktsåklagares åtalsbehörighet är motiverad även av det skälet att den nuvarande uppdelningen mellan å ena sidan 1 och 2 §§ och å den andra sidan 3 § i 23 kap. strafflagen knappast är rationell och ofta medför svårigheter vid bedömandet, huruvida en viss konkursförbrytelse omfattas av distriktsåklagares åtalsbehörighet eller icke. Ändringen behöver icke medföra någon egentlig ökning av landsfogdens arbetsbörda, då ju landsfogden i det fall att landsfiskalen icke är engagerad i konkursen samt förutsättningarna i övrigt föreligga, kan förordna landsfiskalen att på eget ansvar utföra åtalet. Stundom har ifrågasatts, att landsfiskal skulle förbjudas att emottaga förordnande såsom ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd. Otvivelaktigt medför landsfiskals deltagande i taxeringsarbetet ofta stora svårigheter för ett behörigt skötande av tjänsten. Även taxeringsuppdrag måste emellertid anses vara tjänsteuppdrag, och då det nuvarande taxeringsförfarandet oavvisligen torde kräva att sakkunnig medverkan kan påräknas från statens tjänstemän, synes en ändring på denna punkt icke böra föreslås. De sakkunniga föreslå sålunda, att för landsfiskal stadgas förbud mot att själv eller genom annan förrätta auktioner samt bedriva advokat verksamhet, däri inbegripet inkassorörelse och all yrkesmässig konsulterande verksam-

203 het. Landsfiskal skall icke äga uppträda såsom enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde annorledes än i samband med utförande av tjänstetalan där det kan ske utan eftersättande av landsfiskalen åvilande tjänsteplikter; och skall landsfiskal för sådant uppdrag icke äga betinga sig eller mottaga gottgörelse. Landsfiskal skall vidare vara förbjuden att mottaga förordnande såsom förvaltare i konkurs. Det synes emellertid erforderligt, att möjlighet gives att i viss utsträckning göra undantag från dessa förbud. På sina håll kan det sålunda vara nödvändigt att förordna landsfiskal till konkursförvaltare i brist på annan för uppdraget lämplig person. Samma möjlighet att göra undantag torde böra givas i fråga om förbudet att uppträda såsom enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde. Nödvändigheten av att i dessa delar göra undantag hade beaktats även av distriktsåklagarutredningen. Denna anförde i sin promemoria, att det mångenstädes torde vara av kostnadshänsyn uteslutet för allmänheten att i juridiska angelägenheter anlita annan än landsfiskalen eller häradsfogden, enär närmaste advokat kunde vara alltför avlägset boende för att ens mera välsituerade personer skulle hava råd att anlita honom. Även efter en distriktsåklagarreform kvarstode enligt distriktsåklagarutredningens mening ett behov av att för ifrågavarande uppdrag hava tillgång till andra än de praktiserande juristerna, och ett förbud att anlita landsfiskalen eller häradsfogden skulle endast hava till följd att sakförare med stundom ganska tvivelaktiga kvalifikationer i stället bleve anlitade, något som naturligen icke vore önskvärt ur synpunkten av vare sig det allmännas eller de enskildas intresse. Dessa av distriktsåklagarutredningen anförda synpunkter giva de sakkunniga sin anslutning. De sakkunniga vilja emellertid samtidigt betona, att det här är fråga om ett övergångsförhållande. I den mån advokatväsendet utvecklas, minskas utrymmet för de allmänna undantagen från förbuden. Det normala tillståndet bör sålunda vara, att statens tjänstemän i fråga om advokatverksamhet icke konkurrera med dem som yrkesmässigt utöva sådan verksamhet. Avgörandet i dispensfrågor torde böra tillkomma justitiekanslersämbetet i samråd med vederbörande länsstyrelse. C. E r s ä t t n i n g för u t g i f t e r i t j ä n s t e n . En övergång till det av de sakkunniga förordade avlöningssystemet förutsätter, att befattningshavarna av staten erhålla full ersättning för utgifter i tjänsten. Denna ersättning kan, principiellt sett, lämnas på olika sätt, nämligen antingen i form av ett fast anslag, som eventuellt med vissa mellanrum jämkas med hänsyn till växlingar i de beräknade utgifterna, eller i form av specifik ersättning för de verkliga kostnaderna i den mån statsverket icke direkt tillhandahåller befattningshavarna de erforderliga förnödenheterna. Vilken av dessa ersättningsformer som bör väljas synes böra vara beroende på vad praktiska hänsyn kräva.

204 Tjänstebiträden. Landsfiskalernas behov av biträdeshjälp skall tillgodoses genom statsanställda landsfiskalsassistenter och skrivbiträden. I vissa distrikt skall emellertid, enligt de sakkunnigas organisationsplan, icke anställas någon assistent eller något skrivbiträde, emedan behov icke kan beräknas komma att föreligga av ständigt tjänstebiträde åt landsfiskalen. I dylika distrikt torde emellertid tidvis uppkomma behov av tillfällig skrivhjälp som måste tillgodoses. I flera av de distrikt, där tjänstebiträden ständigt skola finnas, är biträdestilldelningen så avpassad, att landsfiskalen torde vara hänvisad till tillfällig skrivhjälp för att kunna möta under vissa tider av året regelbundet inträdande ökning av arbetsbördan. Behov av tillfällig skrivhjälp kan givetvis även uppkomma på grund av att det normala arbetet i ett distrikt förryckes genom någon särskilt omfattande och arbetskrävande brottsutredning eller dylikt. Kostnaden för tillfällig skrivhjälp bör lika väl som kostnaden för de fasta tjänstebiträdena bestridas av statsmedel. Det torde böra lämnas åt länsstyrelserna, till vilkas förfogande anslag böra ställas för ändamålet, att avgöra i vilka fall och med vilka belopp ersättning för tillfällig skrivhjälp skall utgå åt landsfiskalerna. Kontorslokaler m. m. Härunder kunna inbegripas dels kostnader för lokalhyra samt för uppvärmning, belysning och städning av lokalerna, dels också sådana kostnader för vilkas bestridande landsfiskalernas förvaltningsbidrag ursprungligen torde hava varit avsett, nämligen kostnader för skrivmaterialier, kontorsutensilier m. m. Ersättningen åt landsfiskalerna för kostnaden för anskaffande av tjänstelokal ville l a n d s s t a t s l ö n e s a k k u n n i g a begränsa så, att dylik ersättning endast skulle utgå till landsfiskal, i vars distrikt ett fast tjänstebiträde vore anställt året om. Ersättningen skulle enligt landsstatslönesakkunniga avse tillhandahållandet av ett rum med uppvärmning, belysning, städning och rengöring och borde enligt deras beräkning sättas till 500 kronor för varje landsfiskal som skulle hava rätt till sådan ersättning. Till landsfiskal med tjänstelokal inom det för honom anvisade bostället borde ersättning icke utgå. Några principiella invändningar mot landsstatslönesakkunnigas förslag i dessa delar gjordes icke av de myndigheter som avgåvo yttrande över detsamma. S t a t s k o n t o r e t föreslog emellertid, att förvaltningsbidraget skulle vara ett gemensamt för såväl biträden som tjänstelokal och skrivmaterialier m. m. samt utgå efter en stigande skala i förhållande till folkmängden i distrikten, dock med viss maximering. I fråga om den närmare utformningen av de sakkunnigas förslag gjordes emellertid flera erinringar. V i s s a l ä n s s t y r e l s e r ansågo sålunda, att det icke vore motiverat att begränsa tilldelningen av hyresbidrag på det sätt som föreslagits. Somliga länsstyrelser ansågo det riktigast, att alla landsfiskaler — en länsstyrelse gjorde icke undantag ens beträffande landsfiskal med boställe — borde erhålla hyresbidrag. Andra länsstyrelser uttalade som sin mening, att hyresbidrag borde utgå till alla distrikt med undantag för de allra minsta. I fråga om hyres-

205 bidragets belopp förordade några länsstyrelser en differentiering av detsamma med hänsyn till distriktens storlek. Man betonade även, att i distrikt där kontoret måste vara beläget i eller i närheten av stad eller eljest i dyr ort kostnaderna för kontor m. m. bleve särskilt höga. 1 9 2 8 å r s l ö n e k o m m i t t é ansåg, att staten borde i skälig mån ikläda sig kostnaderna för tjänstelokal åt landsfiskalerna. Kommittén anförde, att det myckna kontorsarbete som vore förenat med landsfiskalstjänstens skötande nödvändiggjorde att landsfiskalen hade till sitt förfogande en särskild tjänstelokal, där han jämväl kunde mottaga besök i tjänsten, hålla förhör, förvara handlingar m. m. Vare sig tjänstelokalen vore anknuten till den egna bostaden eller den anskaffats på annat håll vore hållande av tjänstelokal uppenbarligen förenat med särskilda kostnader för landsfiskalen. Kommittén anslöt sig för sin del icke till den av landsstatslönesakkunniga föreslagna begränsningen av hyresbidragen att sådana skulle tillkomma allenast landsfiskaler i distrikt där ständiga biträden kunde komma att anställas. Då landsfiskalerna, vare sig de hade behov av biträden eller icke, ej kunde avvara en särskild lokal för tjänsteändamål, syntes det kommittén rättvist och rimligt att den avsedda förmånen bleve av generell natur. De av kommittén införskaffade uppgifterna om landsfiskalernas utgifter för tjänstelokal syntes kommittén lämna stöd för den av några länsstyrelser uttalade meningen, att statsbidraget för tjänstelokal borde utmätas med hänsyn till kostnaderna i de olika distrikten. Givetvis erbjöde det vissa vanskligheter att finna en norm härför, men kommittén hade ansett sig kunna utgå från att i stort sett hyreskostnaderna stode i direkt proportion till ortens läge inom dyrortssystemet på det sätt, att ju högre placering orten innehade inom systemet, desto högre bleve också kostnaderna för tjänstelokal. Vidare syntes det väl motiverat, att ersättningen anpassades efter det antal rum, varav landsfiskalen hade behov. Detta behov borde prövas av länsstyrelsen med hänsyn till erforderliga statsavlönade biträden och omständigheterna i övrigt, så att i regel, där landsfiskalen icke hade något biträde eller endast biträdesanslag eller ock allenast kontorsbiträde, han skulle åtnöjas med ersättning för ett rum, medan i de fall, då hos honom vore anställda minst två ständiga biträden eller ock en extra ordinarie landsfiskal, han bleve berättigad till ersättning för två rum samt, där minst tre ständiga biträden, därav en extra ordinarie landsfiskal funnes anställda, ersättningen beräknades för tre rum. Slutligen funne kommittén något skäl icke föreligga att beräkna hyresbidraget särskilt för sig, utan borde enligt kommitténs mening detta bidrag och bidraget till skrivmateriel, bindning av arkivalier o. d. utgå under den gemensamma anslagsbeteckningen förvaltningsbidrag. Såväl landsstatslönesakkunnigas som 1928 års lönekommittés förslag byggde på att landsfiskalerna fortfarande till avsevärd del skulle avlönas medelst sportler. Detta lönesystem tillät, att ersättningen för nu ifrågavarande kostnader beräknades schematiskt, varvid eventuella brister finge täckas av sportelinkomster. D i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g e n , som fullständigt bröt med sportelsystemet, uttalade däremot såsom princip, att staten

206 borde helt bestrida förvaltningskostnaderna, därvid särskilt nämndes utgifterna för lokalhyra, skrivmaterialier, skrivhjälp och andra liknande utgifter för tjänsten. Utredningen föreslog, att befattningshavarna för dessa kostnaders bestridande skulle erhålla ett efter kostnadernas genomsnittliga belopp beräknat förvaltningsbidrag. Denna anordning hade av utredningen valts av praktiska skäl, enär det ansågs uteslutet att exempelvis tjänstelokaler skulle förhyras genom statens försorg. Utredningens förslag vann allmänt gillande i de däröver avgivna yttrandena. Emellertid gjordes av vissa myndigheter ävensom från landsfiskalernas sida gällande, att de belopp till vilka förvaltningsbidragen beräknats av utredningen vore för låga. De sakkunniga må vidare erinra om det av 1 9 3 6 å r s u p p b ö r d s k o m m i t t é i dess betänkande, del III, framlagda förslaget i fråga om bestridande av motsvarande utgifter för häradsskrivarna. Enligt detta skulle staten i princip direkt bestrida de för organisationen nödvändiga kostnaderna. Endast beträffande tjänstelokaler kunde enligt kommitténs mening av praktiska skäl ett undantag göras från denna regel. Kommittén anförde härom bland annat: Det synes i regel vara fördelaktigt såväl ur statens som befattningshavarnas synpunkt, alt häradsskrivarna hava sina tjänstelokaler förlagda i omedelbar anslutning till bostaden. För att giva häradsskrivarna friare händer att ordna lokalfrågan på ett dylikt sätt förefaller det kommittén lämpligt, att häradsskrivarna anvisas etl lokalbidrag med skyldighet att tillhandahålla erforderliga kontorslokaler. Sådant bidrag bör även inbegripa kostnaderna för lokalernas uppvärmning, belysning, städning och rengöring samt för tillhandahållande av kontorsmöbler. Bidraget bör avpassas efter det för varje fögderi erforderliga antalet kontorsrum och torde rättvisligen graderas efter dyrorter. Skillnaden mellan ett på detta sätt avvägt bidrag och de verkliga kostnaderna torde icke kunna bliva stor. Bidragets storlek torde böra bestämmas av vederbörande länsstyrelse med hänsyn till lokalbehovet i varje fögderi enligt av Kungl. Maj:t fastställda huvudgrunder. Såsom ovan nämnts förutsätter övergången från sportelsystemet till ett system med nettoavlöning av landsfiskalerna, att staten övertager kostnaderna för befattningshavarnas nödvändiga utgifter för tjänsten. Då denna princip enligt de sakkunnigas mening bör genomföras på det sätt som av praktiska skäl är lämpligast, synes vad av uppbördskommittén föreslagits i fråga om häradsskrivarna vara väl ägnat att i tillämpliga delar genomföras även för landsfiskalernas del. Frågan om anskaffande av tjänstelokaler m. m. åt landsfiskalerna bör nämligen lösas på det sätt som bäst tillgodoser såväl statens och allmänhetens som befattningshavarnas intressen. Ur synpunkten av statens intresse är det av vikt, bland annat, att den rationalisering av arbetet på landsfiskalskontoren, som de sakkunniga avse att vinna genom den ökade tilldelningen av tjänstebiträden åt landsfiskalerna, icke omintetgöres genom olämpliga lokalförhållanden. Med hänsyn till att allmänheten i åtskilliga angelägenheter har att personligen besöka landsfiskalskontoren är det betydelsefullt att dessa äro lätt tillgängliga. Slutligen är det ofta ur tjänsteinnehavarens synpunkt av värde att hava kontorslokalerna i anslut-

207 ning till bostaden, eventuellt i landsfiskalen tillhörig fastighet. Med hänsyn till att lokalbehovet i de allra flesta landsfiskalsdistrikten icke kommer att överstiga två, högst tre rum, torde det vara smidigast och även ur statsverkets synpunkt billigast att låta det fortfarande ankomma på befattningshavarna att anskaffa erforderliga tjänstelokaler med möbler ävensom att ombesörja uppvärmning, belysning och städning av lokalerna. Härvid sammanfaller för övrigt statens intresse delvis med den enskildes. Från den angivna regeln torde icke böra göras undantag annat än beträffande anskaffande av kassaskåp. Det för samtliga landsfiskalskontor erforderliga antalet kassaskåp torde omedelbart kunna erhållas genom inlösen av de nu å landsfiskalskontoren befintliga kassaskåpen. För de kostnader befattningshavaren enligt det ovan anförda har att vidkännas för kontorslokal m. m. skall utgå ersättning av statsmedel i form av ett särskilt lokalbidrag. Beloppet av bidraget skall bestämmas av länsstyrelsen med hänsyn till lokalbehovet och hyreskostnaderna i orten. Vissa allmänna grunder för beräkningen torde böra fastställas av Kungl. Maj :t. Därvid torde böra angivas huru många rum som normalt anses erforderliga för landsfiskalskontor i distrikt av de olika organisationstyperna. Det skall även ankomma på länsstyrelserna att tillse att landsfiskalerna hålla med hänsyn till tjänstens krav i olika hänseenden tillfredsställande kontorslokaler. I vissa fall torde man nödgas räkna med att landsfiskal icke kan anskaffa kontorslokaler på den grund att sådana icke finnas att hyra å den ort som fastställts såsom stationsort och landsfiskalen varken själv disponerar utrymme i egen fastighet för kontorslokaler eller är villig att låta uppföra byggnad för ändamålet. För sådana fall är det nödvändigt, att staten ställer lokaler till disposition. Erfordras därvid nybyggnad synes det vara lämpligt att i samma byggnad inreda såväl kontorslokaler som tjänstebostad för landsfiskalen. Dylika nybyggnader hava redan verkställts i ett par distrikt. I statsverkspropositionen till 1939 års riksdag, kapitalbudgeten bil. 3 punkt 6, har Kungl. Maj:t hemställt, att riksdagen måtte bevilja 40 000 kronor för uppförande av ny landsfiskalsbostad i Föllinge distrikt i Jämtlands län. Tillhandahåller statsverket kontorslokaler, skall det till landsfiskalen utgående lokalbidraget undergå motsvarande reducering. Om statsverket tillhandahåller jämväl tjänstebostad, skall landsfiskalen vara pliktig att bebo denna mot avdrag å lönen. Det torde böra ankomma på vederbörande länsstyrelse att i enlighet med av Kungl. Maj:t fastställda grunder i båda hänseendena bestämma avdragens storlek. Övriga förvaltningskostnader, såsom utgifter för inköp och underhåll av erforderliga kontorsmaskiner och stämplar m. m. samt för skrivmaterialier ävensom för inbindning av föreskrivna diarier och andra handlingar, böra direkt bestridas av statsverket från anslag som disponeras av länsstyrelserna. Före varje budgetår skall landsfiskal å tid som bestämmes av länsstyrelsen insända förslag till omkostnadsstat för budgetåret. Dessa förslag skola av länsstyrelserna granskas samt tjäna länsstyrelserna till ledning vid de-

208 ras framställning om anslag för ändamålet. Anskaffandet av erforderliga förnödenheter torde böra ankomma på landsfiskalerna själva, där ej länsstyrelserna finna skäl föreligga att verkställa centrala upphandlingar. I fråga om kontorsmaskiner torde emellertid så stora ekonomiska fördelar vara att vinna genom central upphandling att sådan torde böra föreskrivas såsom obligatorisk. För bestridande av ifrågavarande förvaltningsutgifter synas landsfiskalerna böra vara berättigade att erhålla lämpligt avpassade förskott mot halvårsvis skeende redovisning. Länsstyrelserna torde böra äga rätt att, där så erfordras, inom vissa gränser förfoga över besparingar å anslag för visst landsfiskalsdistrikt för bestridande av motsvarande kostnader för andra distrikt inom samma län. Å landsfiskalskontoren nu använda kontorsmaskiner föreslås skola på begäran av vederbörande av statsverket inlösas efter värdering. Nu gällande bestämmelser om landsfiskals skyldighet att hava rikstelefonförbindelse till sin tjänstelokal och sin bostad föreslås skola bibehållas. Tjänsteresor. Gällande bestämmelser om landsfiskalernas rätt till ersättning för resor i tjänsten hava vid flera tillfällen varit utsatta för stark kritik. Med särskild styrka har det av befattningshavarna själva framhållits, att det vore oriktigt, att resekostnadsersättning lämnades endast för resor för särskilt angivna ändamål och att traktamentsersättning som regel över huvud taget icke alls utginge. Dessa bestämmelser hava emellertid stått i full överensstämmelse med tidigare gällande principer för statens befattningshavares rätt till ersättning för kostnader föranledda av resor i tjänsten. Sådan rätt har nämligen icke ansetts föreligga annat än vid resor för extra förrättningar. Då en avsevärd del av landsfiskalernas göromål varit förbundna med resor, hava tjänsteresorna ingått som ett normalt led i landsfiskalernas verksamhet och ersättningen för resorna har ansetts inbegripen i de för tjänsten utgående löneförmånerna och övriga inkomster i tjänsten. I de fall då ersättning givits torde anledningen härtill huvudsakligen hava varit, att det ansetts särskilt angeläget att i dessa fall förebygga att befattningshavarna på grund av de med åtgärderna förenade utgifterna skulle kunna draga i betänkande att företaga ett ingripande. I de omorganisationsförslag som föregingo distriktsåklagarutredningens frångick man icke principen att ersättning för resa som landsfiskal företoge i tjänsten endast skulle utgå i vissa särskilt angivna fall. 1 9 2 8 å r s l ö n e k o m m i t t é föreslog emellertid den nyheten, att landsfiskalerna icke längre skulle undantagas från rätt till traktamentsersättning vid tjänsteresor. Kommittén anförde till stöd härför följande: De landsfiskalerna tillkommande extra inkomsterna i tjänsten torde hittills få ansetts hava berett dessa tjänstemän viss kompensation för de utgifter under förrättningsresor som traktamentsersättningen är avsedd att täcka. De tidigare gällande förmånligare föreskrifterna rörande resekostnadsersättning vid resor i statens ärenden torde också i vissa fall hava lämnat medel till övers för dylika utgifter. Därest emellertid kommitténs förslag i fråga om begränsning av sportelsystemet vid fögderiförvaltningarna vinner godkännande synes det kommittén knappast vara med billig-

209 heten överensstämmande att dessa befattningshavare i fortsättningen skola undantagas från rätt till traktamentsersättning vid resor i tjänsten. Först d i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g e n framlade emellertid ett förslag, som gick ut på att befattningshavarna generellt skulle äga att vid resa i och för tjänsten såväl uppbära resekostnadsersättning som åtnjuta traktamentsersättning. I de över promemorian avgivna yttrandena vann detta förslag allmän anslutning. S t a t s k o n t o r e t gjorde emellertid vissa erinringar mot att befattningshavarna även skulle tillerkännas traktamentsersättning samt anförde därvid, att med hänsyn till den avsevärda kostnadsökning för statsverket som skulle orsakas av förslagets genomförande samt med beaktande av de säregna formerna för ifrågavarande befattningshavares tjänsteutövning, vilken i stor utsträckning försigginge under av dem företagna resor inom distriktet, starka skäl syntes tala för att vidhålla de för landsfiskalerna gällande reglerna i detta avseende. Enligt de sakkunnigas mening föreligga icke längre några bärande skäl att i fråga om rätten till resekostnadsersättning sätta landsfiskalerna i en särställning i förhållande till flertalet övriga statliga befattningshavare. Någon anledning att icke tillerkänna dem en generell rätt till dylik ersättning synes sålunda icke ligga i att landsfiskalerna ofta nödgas företaga resor för verkställande av tjänsteförrättning och att en stor del av deras tjänsteutövning försiggår under resa samt att resor därför ingå såsom ett normalt led i landsfiskalernas tjänsteverksamhet. Rätten till resekostnadsersättning är enligt gällande resereglemente icke längre betingad av att resa är att anse såsom påkallad för extra förrättning. Hänsynen till befattningshavarnas ekonomi kräver även att resekostnadsersättning lämnas för alla erforderliga tjänsteresor. Sedan sportlerna indragits, kan det icke ifrågasättas att befattningshavarna skola av sin lön bestrida några kostnader för av tjänsten föranledda resor. Det har i skilda sammanhang gjorts gällande, att de i allmänna resereglementet intagna bestämmelserna om reseersättnings begränsande med hänsyn till resväg och färdsätt skulle medföra en oskälig tidsspillan för landsfiskalerna på grund av deras många förrättningar ute i distrikten. Tvånget för landsfiskal att anlita järnväg, där detta färdsätt vore det billigaste, skulle sålunda ofta vålla att förrättningar, som med anlitande av automobil endast skulle taga några timmar, fördröjdes över en hel dag eller längre till förfång för landsfiskalernas övriga tjänsteverksamhet. Under hänvisning härtill framhöll 1928 års lönekommitté, att det anmärkta förhållandet vore värt beaktande. Ehuru kommittén icke ansåg sig böra ifrågasätta meddelande av särskilda bestämmelser härutinnan, fann den sig dock böra framhålla, att en förklaring vore önskvärd i sådan riktning att landsfiskal skulle, därest avsevärd tidsspillan skulle uppstå med begagnande av billigaste färdsättet och våglängden till förrättningsstället understege fem mil, äga beräkna resekostnadsersättning för användande av automobil antingen för färd till eller från förrättningsstället eller, om annat färdsätt icke utan avsevärd tidsutdräkt kunde för någondera färden begagnas, för hela resan. Med uttrycket avsevärd 14—384482

210 tidsutdräkt åsyftade kommittén att resan med billigaste färdsätt skulle taga i anspråk minst lika antal timmar som avståndet utgjorde mil till förrättningsstället. Även de sakkunniga vilja framhålla, att det är av stor vikt att bestämmelserna om reseersättnings begränsning med hänsyn till väg och färdsätt icke utgöra några hinder för landsfiskalernas effektiva tjänsteutövning. Synnerligen ofta, exempelvis när det gäller en brottsutredning, är det av största betydelse att landsfiskalen kan så snabbt som möjligt förflytta sig till den plats där hans närvaro är påkallad. Resereglementets bestämmelser böra för sådana fall icke få stå hindrande i vägen. Emellertid torde de olägenheter, mot vilka man vänt sig, i huvudsak hava blivit avhjälpta genom den formulering som bestämmelserna om resväg och färdsätt erhållit i nu gällande allmänna resereglemente. Med hänsyn härtill anse de sakkunniga särskilda föreskrifter i den av lönekommittén åsyftade riktningen knappast vara erforderliga för landsfiskalernas vidkommande. Ej heller i fråga om rätten till traktamentsersättning vid tjänsteresor synas landsfiskalerna böra givas en mera ogynnsam ställning än andra, med landsfiskalerna jämförliga statliga befattningshavare. Sådan rätt tillkom tidigare i vissa fall länsman jämlikt förordningen den 17 juni 1904 angående ersättning åt kronofogdar och länsmän för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter etc. Bestämmelsen om rätt till dagtraktamente utgick emellertid redan i den förordning av den 31 december 1908 som avlöste 1904 års förordning. Därefter har rätt till traktamentsersättning vid tjänsteresor varom h ä r är fråga icke tillkommit länsmän och landsfiskaler. Såsom förut omtalats ville 1928 års lönekommitté medgiva landsfiskalerna rätt att vid resor i tjänsten uppbära traktamentsersättning och anförde som skäl därför att billigheten talade för att icke undantaga dessa befattningshavare från nämnda rätt. Dessa skäl kunna av de sakkunniga åberopas med än större styrka, eftersom enligt de sakkunnigas förslag, liksom enligt distriktsåklagarutredningens, samtliga landsfiskalerna nu tillkommande sportler skola indragas, medan lönekommittén ville bibehålla landsfiskalerna vid deras viktigaste sportelinkomst, nämligen inkomsten av indrivningsprovisioner. De sakkunniga föreslå sålunda, att landsfiskal vid resa i och för tjänsten skall äga rätt att åtnjuta traktamentsersättning. Såväl resekostnads- som traktamentsersättning böra utgå enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet. För att statsverkets utgifter härför skola i görligaste mån begränsas torde emellertid beloppet av traktamentsersättningen böra sättas något under vad som eljest skulle följa av resereglementets bestämmelser. Dylik reducering av traktamentsersättningen har förut genomförts för åtskilliga grupper av tjänstemän, vilka i likhet med landsfiskalerna hava att ofta företaga resor i tjänsten. För landsfiskalernas del föreslogs reducering av traktamentsersättningen även av 1928 års lönekommitté, som därvid åberopade, förutom besparingssynpunkterna, att landsfiskalernas resor till den långt övervägande delen fölle inom det egna distriktet och ofta vore av kort varaktighet. En-

211 ligt kommitténs förslag skulle helt traktamente för dag enligt allmänna resereglementet utgå endast för det fall att frånvaron varat mer än 12 timmar. För dag under vilken frånvaron omfattat högst 12 timmar men mer än 6 timmar skulle traktamentet utgå med hälften av det i allmänna resereglementet stadgade beloppet. Varade resa och förrättning 6 timmar eller mindre, skulle dagtraktamente över huvud taget icke utgå. De sakkunniga vilja vidare erinra om att landsfogdes rätt till traktamentsersättning vid tjänsteresa begränsats på så sätt att ersättningen skall utgöra tolv kronor för dag och sex kronor för natt eller tillhopa aderton kronor för dygn samt att dylik ersättning icke skall utgå för dag, varav högst sex timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning. Utan dessa särskilda bestämmelser skulle landsfogde enligt allmänna resereglementet samt kungörelsen den 27 juni 1929 med tilläggsbestämmelser till detta reglemente ägt uppbära traktamente med fjorton kronor för dag och åtta kronor för natt eller med tillhopa tjugutvå kronor för dygn och skulle, därest högst sex timmar men mer än en timme — tagits i anspråk för resa eller förrättning, traktamentsersättningen utgått med hälften av eljest föreskrivet belopp. Reduceringen av den till landsfiskalerna utgående traktamentsersättningen torde böra ske efter liknande grunder. De sakkunniga föreslå, att traktamentsersättningen — oavsett lönegradsplaceringen av de särskilda tjänsterna — skall utgöra åtta kronor för dag och fem kronor för natt eller tillhopa tretton kronor för dygn. Därest högst sex timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning, skall traktamentsersättning icke utgå. Ännu ett hithörande detaljspörsmål må i detta sammanhang beröras. Enligt nu gällande bestämmelser — 3 § 2 mom. kungörelsen den 24 november 1932 angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet m. m. — utgår reseersättning icke med mindre våglängden, beräknad på sätt i allmänna resereglementet sägs, utgör minst tre kilometer., Enligt allmänna resereglementet utgår däremot resekostnadsersättning så snart våglängden överstiger en kilometer. Den nu gällande regeln synes hava visst fog för sig. I landsfiskals tjänsteåliggande ingår, bland annat, att helt allmänt övervaka ordningen inom landsfiskalsdistriktet. Varje resa som landsfiskal företager kan på visst sätt sägas innebära en sådan övervakning. Emellertid synes det icke skäligen kunna göras gällande, att särskild ersättning bör utgå för dylik förrättning, om den har så strängt lokal karaktär att den av landsfiskalen tillryggalagda vägsträckan icke överstiger exempelvis tre kilometer. Under sådana förhållanden kan det icke gärna låta sig göra att skilja mellan olika resor efter de ändamål för vilka de företagits, samt i ena fallet giva resekostnadsersättning men i andra fallet icke. I stället bör generellt stadgas, att dylik ersättning icke skall utgå för resa med mindre våglängden, beräknad på sätt i allmänna resereglementet sägs, utgör minst tre kilometer. Beloppet av den ersättning som genom ett dylikt stadgande undanhålles landsfiskal torde vara jämförelsvis obetydligt; för det allmänna uppstår däremot en avsevärd besparing genom att granskningen av ett stort antal ofta säkerligen svårkontrollerbara reseräkningar bortfaller.

212 De sakkunniga vilja slutligen förorda, att en granskning av landsfiskalernas reseräkningar ur synpunkten av resornas ändamålsenlighet och planmässiga anordnande verkställes av vederbörande landsfogde.

D. Lönegradsplacering, Landsfiskalstjänsterna hänfördes av 1 9 2 4 års landsstatslönes a k k u n n i g a till lönegraden B 12 i då gällande avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk tillhörande den civila statsförvaltningen, motsvarande lönegraden B 20 enligt den lydelse den i detta reglemente intagna löneplanen sedermera erhöll samt lönegraden A 20 enligt 1939 års civila avlöningsreglemente. Till stöd för denna lönegradsplacering åberopade landsstatslönesakkunniga dels vissa uppgifter som de inhämtat angående befordringsgången till landsfiskalstjänst, dels den då gällande eller av landsstatslönesakkunniga föreslagna lönegradsplaceringen av jämförliga befattningar i länsstyrelserna. Av de myndigheter som avgåvo yttrande över landsstatslönesakkunnigas förslag ansåg s t a t s k o n t o r e t att den föreslagna lönegradsplaceringen vore för hög samt att en löneställning för landsfiskalerna motsvarande lönegraden B 18 borde vara tillfyllest och skälig med hänsyn till arbetets art samt de kompetensfordringar som gällde för innehavare av landsfiskalstjänst. Landsstatslönesakkunnigas lönegradsplacering biträddes av f y r a l ä n s s t y r e l s e r samt under viss förutsättning även av r i k s r ä k e n s k a p s v e r k e t . Sistnämnda ämbetsverk anförde, att vid en jämförelse med landskanslist- och landskontoristbefattningarna i länsstyrelserna, vilka tjänster hänförts till lönegraden B 15, det kunde ifrågasättas om icke den för landsfiskalerna föreslagna placeringen i lönegraden B 20 vore väl hög. Därest emellertid såsom ämbetsverket förutsatte landsstatslönesakkunnigas förslag om statsanställda landsfiskalsbiträden icke antoges, syntes en lönegradsplacering för landsfiskalerna i enlighet med förslaget icke obillig. Det ö v e r v ä g a n d e f l e r t a l e t l ä n s s t y r e l s e r ansågo emellertid en placering i B 20 icke innebära en tillfredsställande lösning av landsfiskalernas lönefråga. Som skäl härför anfördes bl. a. följande. Lönebeloppen i lönegrad B 20 kunde knappast anses tillräckliga för att giva landsfiskalern a den skäliga bärgning och den ekonomiskt tryggade ställning som vore förutsättningen för att de skulle odelat ägna sig åt tjänsten. Vid en jämförelse mellan landsfiskalsbefattning å ena sidan och länsnotarie- eller länsbokhållartjänst av andra klass å den andra måste m a n beakta, att de senare vore typiska begynnelse- eller genomgångstjänster medan den förra vore en sluttjänst som erhölles efter en tämligen lång tjänstetid i extra befattning. P å innehavare av landsfiskalstjänst måste ställas allt högre och högre krav, vartill komme, att de handhade en betydande uppbörd av allmänna och enskilda medel. Befattningen kunde likställas och till och med sät-

213 tas framför åtskilliga av de befattningar som placerats i lönegraden B 21. Med de betydliga beskärningar som föreslagits i fråga om landsfiskalernas rätt att förvärva extra inkomster såväl av tjänsten som utom densamma vore fara å färde, att därest de sakkunnigas förslag i denna del vunne bifall, löneregleringen skulle leda till försämring i stället för förbättring av landsfiskalernas inkomster och ekonomiska ställning. Under åberopande av dessa skäl föreslogo n i o l ä n s s t y r e l s e r landsfiskalsbefattningarnas inordnande i lönegraden B 21. En länsstyrelse förutsatte därvid, att sportlerna skulle bibehållas. S j u l ä n s s t y r e l s e r föreslogo lönegraden B 22 samt t r e l ä n s s t y r e l s e r lönegraden B 24. En av sistnämnda länsstyrelser förmenade, att lönegradsplaceringen i B 20 kunde anses lämpligt avvägd, åtminstone tills vidare, endast om landsfiskalerna finge bibehållas vid sina extra inkomster. I sitt förnyade utlåtande av den 6 juli 1926 vidhöllo landsstatslönesakkunniga den av dem föreslagna lönegradsplaceringen. De erinrade, att de befattningshavare med vilka landsfiskalerna i lönehänsende jämförts av de myndigheter m. fl. vilka påyrkat en höjning av landsfiskalernas lönegradsplacering i jämförelse med landsstatslönesakkunnigas förslag i allmänhet hade vida större kompetens i studiehänseende än som fordrades av landsfiskalerna. Vidare erinrade de sakkunniga om att landsfiskalerna ingalunda bleve helt utan extra inkomster i tjänsten om de sakkunnigas förslag vunne bifall. Ej heller komme allt arbete som landsfiskalerna utförde utom tjänsten att hindras enligt de sakkunnigas förslag. Om det ock skulle kunna antagas, att den ifrågasatta löneregleringen komme att verka minskning i inkomster för ett fåtal landsfiskaler som hade mer än exempelvis 4 000 kronor i extra inkomster i tjänsten och för de många landsfiskaler som hade mer än 4 000 kronor i inkomst av arbete utom tjänsten liksom ock för de landsfiskaler till okänt antal som hade extra inkomster till ungefär 4 000 kronor tillsammans inom och utom tjänsten, kunde man enligt de sakkunnigas mening likväl förutsätta, att för flertalet övriga landsfiskaler regleringen komme att medföra rätt avsevärt ökade inkomster och detta utan att man behövde räkna med den förbättring i den ekonomiska ställningen som låge i statsavlöning till biträden i stor utsträckning och i ökade förvaltningsbidrag. 1 9 2 8 å r s l ö n e k o m m i t t é framhöll i fråga om landsfiskalernas lönegradsplacering, att kommittén därvid hade att utgå från i viss mån andra utgångspunkter än landsstatslönesakkunniga. Å ena sidan skulle enligt kommitténs förslag landsfiskalernas sportelinkomster, i olikhet mot vad de sakkunniga förordat, indragas med undantag i viss utsträckning för indrivningsprovisionen. Å andra sidan hade kommittén föreslagit vissa förbättringar i landsfiskalernas förvaltningsbidrag, vilket av kommittén beräknats med hänsyn till kostnaderna för tjänstelokal å olika dyrorter och med hänsyn till erforderligt lokalutrymme. Därjämte vore att märka, att det förslag till biträdesfrågans lösning som kommittén utarbetat vore för landsfiskalerna förmånligare än det förslag som de sakkunniga i motsvarande hänseende framlagt. Kommittén anförde vidare i denna fråga:

214 Det erbjuder vissa svårigheter att på en jämförelse mellan å ena sidan landsfiskalstjänsterna och å andra sidan redan nyreglerade befattningar i och utom landsstaten söka grunda en rättvis inplacering av landsfiskalstjänsterna å den gemensamma löneskalan. Landsfiskalerna intaga på sätt och vis en särställning inom förvaltningen. Såsom åklagare och övervakande myndighet över lagars och författningars efterlevnad ute å landsbygden äga de en ganska stor handlingsfrihet, och deras tjänstutövning är sådan, att den ofta ställer befattningshavaren i situationer, som kräva självständighet och oräddhet på samma gång som takt och urskillning. Landsfiskalerna omhänderhava dessutom en betydande medelsförvaltning för det allmännas räkning, och denna är av sådan natur, att den är svår att ingående kontrollera. Landsfiskalstjänsterna bliva på grund därav i mångt och mycket förtroendeposter. Med hänsyn härtill är det av vikt, att landsfiskalerna erhålla en löneställning, som göra dem i möjligaste mån fria och oberoende i ekonomiskt hänseende. Landsstatslönesakkunniga hava ansett, att en placering av landsfiskalerna i 21 lönegraden eller i samma lönegrad som länsnotarie och länsbokhållare av 2:a klass icke vore väl grundad, då för dessa sistnämnda tjänster kräves högre teoretisk utbildning än för landsfiskalstjänst. Detta skäl är enligt kommitténs mening icke bärande. Visserligen fordras för erhållande av landsfiskalstjänst icke akademisk examen, men det bör icke förbises, att för den, som väljer landsfiskalsbanan, landsfiskalstjänsten är slutmålet, medan nyssnämnda befattningar hos länsstyrelserna äro genomgångsbefattningar. Av vikt vid lönebestämningen är, att denna sker så, att för landsfiskalstjänsterna kunna påräknas såväl teoretiskt som praktiskt väl kvalificerade aspiranter. Med hänsyn till vad sålunda anförts måste en inplacering av landsfiskalsbefattningen i 20:de lönegraden enligt kommitténs mening anses vara för låg; men å andra sidan hade kommittén ansett en placering av befattningen i lönegrad 22 eller 24 p å sätt yrkats i vissa utlåtanden i ämnet vara för hög. För sin del ville kommittén därför förorda, att landsfiskalstjänsten hänfördes till 21 :a lönegraden, varigenom landsfiskalerna skulle erhålla en enligt kommitténs mening skälig ställning i lönehänseende. S c h l y t e r — O h l i n berörde i sin promemoria frågan om landsfiskalernas lönegradsplacering endast helt flyktigt. Utredningsmännen framhöllo, att det vore klart att deras förslag i förhållande till den gällande organisationen innebure en ganska avsevärd kostnadsökning, men betonade, att denna kostnadsökning endast i ringa mån vore en följd av den av dem föreslagna uppdelningen av landsfiskalstjänsterna utan härledde sig av de alldeles oberoende därav föreliggande kraven på förbättrade löner, statsanställda biträden och förbättrad utbildning. De erinrade om att landsstatslönesakkunniga utan att någon ändring i kompetenskraven då varit i fråga ansett sig böra föreslå väsentligt ökade löner åt landsfiskalerna samt statsanställda biträden. Den enda omständighet, som gåve anledning förmoda, att den av utredningsmännen föreslagna organisationen skulle ställa sig dyrare än enligt landsstatslönesakkunnigas förslag, vore enligt utredningsmännens förmenande den att med hänsyn till de väsentligt höjda kompetenskraven åtminstone landsfiskalernas löner måste sättas högre än enligt landsstatslönesakkunnigas förslag. Distriktsåklagarutredningen föreslog, att landsfiskalerna skulle placeras i lönegraden B 24 samt häradsfogdarna i lönegraden B 21.

215 Beträffande landsfiskalernas lönegradsplacering anförde utredningsmännen, att det vore en nödvändig följd av de föreslagna skärpta behörighetsvillkoren, sportlernas indragning och förbudet mot privat verksamhet att landsfiskalerna i lönehänseende erhölle en bättre ställning. Utredningsmännen framhöllo, att betydelsen av att för de viktiga uppgifter som komme att åligga landsfiskalerna som polischefer och åklagare erhålla goda krafter icke borde underskattas. En förutsättning för att rekryteringen till befattningarna bleve tillfredsställande vore att goda avlöningsvillkor erbjödes. Av en åklagare måste krävas fullständigt oberoende av alla ovidkommande sidointressen. Ett villkor härför vore, att befattningshavaren gåves en gynnsam ställning i lönehänseende. För ett begränsat antal landsfiskaler med landsfogdekompetens komme möjlighet att befordras till landsfogde att stå öppen men i övrigt vore landsfiskalsbefattning att anse såsom sluttjänst. Härtill borde naturligtvis hänsyn tagas vid avgörandet av löneplaceringen. Då landsfiskalerna placerades i lönegraden B 24 hade utredningsmännen tagit hänsyn dels till landsfogdarnas, dels ock till landsstatstjänstemännens lönegradsplacering. Beträffande de senare erinrade utredningsmännen att landsfiskal enligt deras förslag i lönehänseende bleve jämställd med länsnotarie och länsbokhållare av första klass. Ehuru av sistnämnda befattningshavare krävdes högre teoretisk juridisk utbildning än den som komme att fordras av landsfiskal, måste m a n enligt utredningsmännens åsikt taga hänsyn till att landsfiskal enligt vad som komme att föreslås hade att genomgå även annan teoretisk utbildning än den juridiska samt att hans arbete vore i hög grad självständigt och ansvarsfullt. I fråga om häradsfogdarna anförde utredningsmännen: Utredningsmännen hava icke kunnat undgå att finna, att den lägre teoretiska utbildning som häradsfogdetjänsten förutsätter i förening med denna tjänsts, i jämförelse med landsfiskalstjänsten, mindre utsatta ställning föranleder till att häradsfogdarna placeras i lägre lönegrad än landsfiskalerna. Emellertid göra sig natur ligen samma allmänna hänsyn med avseende å säkerställandet av en god rekrytering gällande även här. Som ett särskilt skäl att i lönehänseende väl tillgodose häradsfogdarna kommer hänsynen till häradsfogdarnas medelsförvaltning vilken stundom torde få avsevärd omfattning. Betydelsen av att en medelsförvaltare erhåller en i ekonomiskt hänseende tryggad ställning behöver ej närmare utvecklas. Vid den av utredningsmännen föreslagna lönegradsplaceringen erhåller häradsfogde samma löneställning som länsnotarie och länsbokhållare av andra klass men högre ställning än landskanslist och landskontorist vilka tillhöra lönegraden B 15. Denna avvägning torde vara lämplig även med hänsyn till önskvärdheten av att landskontorist skall kunna befordras till häradsfogde. Distriktsåklagarutredningens förslag i fråga om landsfiskalernas och häradsfogdarnas lönegradsplacering vann anslutning i de flesta av de y 11r a n d e n som avgåvos över utredningsmännens promemoria. Sålunda uttalade sig d e f l e s t a l ä n s s t y r e l s e r n a och landsfogdarna ävensom flera länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler för förslaget. Därvid framhöllo dock bl. a. l ä n s s t y r e l s e r n a i Ö s t e r g ö t l a n d s och G ä v l e b o r g s l ä n , att de ansåge den föreslagna lönegradsplaceringen lämplig endast under den förutsättningen att befattnings-

216 havarna icke behövde räkna med något avdrag på lönen för förvaltningskostnader. I fråga om landsfiskalerna uttalade sig l ä n s s t y r e l s e n i G o t l a n d s l ä n , l a n d s f o g d a r n a i K r o n o b e r g s och G o t l a n d s l ä n samt f ö r e n i n g e n S v e r i g e s l a n d s f i s k a l e r för en placering i lönegraden B 25 medan l a n d s f o g d e n i S ö d e r m a n l a n d s l ä n föreslog en lönegradsplacering i B 26. Länsstyrelsen i Gotlands län anförde därvid: I lönehänseende böra de blivande befattningshavarna på grund av de ökade behörighetsvillkoren helt naturligt erhålla en bättre ställning än den de nuvarande intaga. Detta har uttryckligen framhållits av utredningsmännen. Vid utformandet av förslaget hava dock enligt länsstyrelsens mening löneförmåner och förvaltningsbidrag tillmätts så att de måste anses otillräckliga. Tages hänsyn till förbudet mot privat verksamhet torde i realiteten inkomstökningen för befattningshavarna bliva mycket minimal om ens någon. Då det här är fråga om mycket ansvars- och betydelsefulla tjänster, måste tillses, att de bli besatta med dugliga innehavare, vilket icke kan förväntas därest de icke bli i lönehänseende väl tillgodosedda. Under förutsättning att såsom föreslagits alla sportler i tjänsten skola berövas vederbörande och dessas rätt till enskild verksamhet inskränkas synes lägre placering än i lönegrad B 25 icke böra ifrågasättas för landsfiskalerna. Landsfogden i Kronobergs län yttrade, att med hänsyn särskilt till den kvalificerade och utsatta ställning landsfiskalen såsom polischef och distriktsåklagare komme att intaga samt därtill att förbudet mot privat verksamhet komme att bliva betydligt kännbarare för landsfiskalen än för häradsfogden, vilken ju i motsats till den förre skulle få åtaga sig uppdrag såsom förvaltare och rättens ombudsman i konkurs, det kunde förtjäna övervägas huruvida icke landsfiskalen borde placeras en grad högre än som föreslagits eller i B 25. Föreningen Sveriges landsfiskaler anförde: Landsfiskalernas lönegradsplacering kan möjligen synas tillfredsställande, men vid denna frågas bedömande har större hänsyn bort tagas till den omständigheten att dessa befattningshavare i viss mån intaga en särställning inom svensk statsförvaltning. De måste vara beredda att tjänstgöra varje stund dygnet om och kunna icke såsom andra tjänstemän disponera någon bestämd fritid för personliga angelägenheter. Tjänstgöringen blir härigenom fysiskt påkostande och i längden ganska nervuppslitande. Med befattningen följa även allvarliga olycksrisker vid polisingripanden o. d. På grund av såväl nu anförda omständigheter som den jämförelsevis långa utbildningstiden och den omständigheten att tjänsten i regel blir sluttjänst vill föreningen hemställa, att landsfiskalerna icke måtte placeras i lägre lönegrad än B 25. S t a t s k o n t o r e t , r i k s r ä k e n s k a p s v e r k e t och a l l m ä n n a c i v i l f ö r v a l t n i n g e n s l ö n e n ä m n d ansågo den för landsfiskalerna föreslagna lönegradsplaceringen för hög. Riksräkenskapsverket anförde, att på de av utredningsmännen anförda skälen de nya landsfiskalerna syntes böra erhålla en något högre löneställning än häradsfogdarna, i vilket hänseende en placering som med två lönegrader överstege häradsfogdarnas, eller alltså i lönegraden B 23, kunde anses skälig. Även lönenämnden föreslog, att landsfiskalerna skulle placeras i lönegraden B 23, därvid lönenämn-

217 den erinrade om den lönegradsplacering som ansetts böra ifrågakomma för vissa lärartjänster, för vilka erfordrades såväl omfattande universitetsutbildning som genomgående av provar. E n l e d a m o t a v l ö n e n ä m n d e n föreslog att landsfiskalerna skulle placeras i lönegraden B 21. Beträffande häradsfogdetjänsterna uttalade sig bland andra f y r a l ä n s s t y r e l s e r och t r e l a n d s f o g d a r ävensom f ö r e n i n g e n S v e r i g e s l a n d s f i s k a l e r för en placering av tjänsterna i en högre lönegrad än den av utredningsmännen föreslagna. L ä n s s t y r e l s e n i G o t l a n d s 1 ä n, som föreslog en placering av häradsfogdarna i lönegraden B 24, anförde till stöd för denna lönegradsplacering samma skäl som i fråga om den av länsstyrelsen föreslagna höjda lönegradsplaceringen av landsfiskalerna. L ä n s s t y r e l s e n i Ö r e b r o l ä n framhöll särskilt det stora ekonomiska ansvar som komme att åvila häradsfogdarna. L ä n s s t y r e l s e n i Ä l v b o r g s l ä n anförde: Att landsfiskalerna föresloges böra komma i åtnjutande av lön enligt lönegraden B 24 funne länsstyrelsen befogat, men med de krav och det stora ansvar som komme att åvila häradsfogdarna ansåge länsstyrelsen att häradsfogdarna borde placeras i samma lönegrad. Den olika lönesättningen vore påtagligen en följd av den olyckliga snedvridning av hela landsfiskalsreformen, som låge däri att landsfiskalernas uppgift som åklagare i jämförelse med andra deras viktiga uppgifter oproportionerligt skjutits i förgrunden. F ö r e n i n g e n S v e r i g e s l a n d s f i s k a l e r anförde bland annat: Det stora ansvar, som pålägges häradsfogden i hans egenskap av medelsförvaltare, motiverar att han förses med en lön, som giver honom skälig bärgning och gör honom fullt självständig i sin tjänsteutövning. Befordringsåldern för häradsfogdarna torde därjämte komma att bliva relativt hög och aspiranttiden följaktligen avsevärd. Med hänsyn till dessa förhållanden ävensom till alt denna befattning alltid kommer att bliva sluttjänst bör häradsfogden icke skäligen placeras i lägre lönegrad än B 22. En placering av häradsfogdarna i lägre lönegrad än den av utredningsmännen föreslagna påyrkades av s t a t s k o n t o r e t och e n l e d a m o t a v a l l m ä n n a c i v i l f ö r v a l t n i n g e n s l ö n e n ä m n d , vilken senare föreslog att häradsfogdarna skulle placeras i B 18. Lönenämndens m a j o r i t e t yttrade, att även om häradsfogdarnas löneställning kunde synas vara något hög, nämnden likväl med hänsyn till häradsfogdarnas ansvar för medelsförvaltningen icke påyrkade någon nedsättning. De faktorer som främst synas böra vara avgörande vid lönesättningen för en viss grupp av befattningshavare äro beskaffenheten av de göromål vilka ankomma på befattningshavarna samt den kompetens man anser sig böra kräva för tjänsterna. Även andra hänsyn göra sig emellertid gällande. Där tjänsterna skola vara inpassade i en organisation, måste man även — bland annat med tanke på befordringsgången — avväga lönerna efter den löneplacering som givits över- och underordnade tjänster. Vidare kan man ej heller undgå att taga hänsyn till de villkor som åtnjutas av andra jämförbara tjänstegrupper. Vad slutligen den rent tekniska lönesättningen angår måste

218 denna röna inverkan av huruvida sportelinkomster eller andra särskilda förmåner äro förknippade med tjänsterna eller om befattningshavarna i stället skola vara hänvisade endast till sin fasta kontanta lön. För de mångskiftande göromål som ankomma på landsfiskalerna har en redogörelse lämnats i kap. II. Av denna framställning framgår emellertid, att åtskilliga av dessa göromål äro så specifika och sällan förekommande att de icke kunna spela någon roll för bedömandet av landsfiskalernas arbetsbörda. Likväl torde den av de sakkunniga lämnade kortfattade redogörelsen giva vid handen, att landsfiskalernas tjänsteåligganden hänföra sig till många sidor av statens och kommunernas verksamhet samt att deras tjänst berör de enskilda i åtskilliga angelägenheter. Härav följer, att landsfiskalerna måste vara väl orienterade inom vidsträckta områden av lagstiftningen och bland ett stort antal administrativa föreskrifter. Någon avsevärd förändring häri sker icke genom den förenkling av landsfiskalernas göromål som inträder vid ett genomförande av uppbördskommitténs förslag, eftersom detta, såvitt nu är i fråga, huvudsakligen innebär att vissa mindre kvalificerade, ehuru med hänsyn till arbetsbördan betydande göromål bortfalla. Hänsynen till de viktiga och mångskiftande åligganden som skola ankomma på landsfiskalerna enligt den nya organisationen har föranlett de sakkunniga att för landsfiskalstjänsterna uppställa avsevärt skärpta kompetensfordringar, i huvudsak motsvarande dem som av distriktsåklagarutredningen uppställdes för de av utredningen föreslagna nya landsfiskalstjänsterna. För att ernå denna kompetens måste aspiranterna underkasta sig en ganska långvarig utbildning. Hänsynen till göromålens beskaffenhet samt till kompetensfordringarna och utbildningen motiverar sålunda en jämförelsevis hög löneställning för landsfiskalerna. Härför talar även att landsfiskalstjänsterna enligt den nya organisationen, liksom för närvarande, som regel komma att bliva sluttjänster. Ehuru de sakkunniga föreslå samma kompetensbestämmelser för landsfiskalstjänst som för stadsfiskalstjänst, kan man icke tänka sig att stadsfiskalstjänsterna — i den mån de i vissa större städer kunna vara bättre avlönade än landsfiskalstjänsterna — i någon större utsträckning komma att rekryteras från landsfiskalskåren. Den praktiskt taget enda återstående befordringsmöjligheten för landsfiskal kommer således att vara att erhålla landsfogdetjänst. Med hänsyn till de särskilda kompetensbestämmelserna för sådan befattning kommer denna möjlighet att stå öppen endast för ett begränsat antal landsfiskaler. De länsstyrelsetjänstemän med vilka landsfiskalerna vanligen vid diskussionen av lönesättningen blivit jämförda hava varit länsbokhållare och länsnotarier av 2:a klass samt landskanslister och landskontorister. Av dessa äro de förra placerade i lönegraden B 21 och de senare i lönegraden B 15, vilka lönegrader i 1939 års civila avlöningsreglemente betecknas respektive A 21 och A 15. Hittills har rekryteringen av landsfiskalstjänsterna i ganska stor utsträckning gått över landskanslist- och landskontoristbefattningarna. Då i de äldre omorganisationsförslagen denna befordringsgång avsetts skola bibehållas, har häri ansetts ligga ett skäl att sätta landsfiskalstjänsterna i en

219 något gynnsammare löneställning än landskanslist- och landskontoristtjänsterna. Med de av de sakkunniga uppställda kompetens villkoren för erhållande av landsfiskalstjänst har emellertid som en konsekvens följt fastställandet av en speciell utbildning och befordringsgång. Med hänsyn härtill kommer i framtiden befattning i länsstyrelse att endast i undantagsfall utgöra genomgångstjänst till landsfiskalsbefattning. Ur denna synpunkt finnes sålunda icke någon anledning att avväga landsfiskalstjänsternas löneställning med hänsyn till den löneplacering tjänsterna i länsstyrelserna erhållit. Jämför man tjänsterna med hänsyn till göromålens beskaffenhet och kompetensvillkoren måste givetvis landsfiskalstjänsterna, framför allt efter en omorganisation efter de av de sakkunniga angivna riktlinjerna, sägas stå avsevärt över landskanslist- och landskontoristtjänsterna. En jämförelse med länsbokhållar- och länsnotarietjänsterna torde giva olika resultat beroende på u r vilka synpunkter jämförelsen göres. Av det förhållandet att länsbokhållar- och länsnotarietjänsterna äro juristbefattningar, medan man för de nya landsfiskalstjänsterna icke ansett sig böra uppställa avläggande av juris kandidatexamen såsom kompetensvillkor, torde man knappast kunna anse följa att såvitt nu är i fråga kompetensfordringarna för de nämnda länsstyrelsetjänsterna äro de högre, eftersom landsfiskalernas rent juridiska utbildning i viktiga delar avses skola motsvara det för juris kandidatexamen fastställda måttet samt landsfiskalerna dessutom erhålla en omfattande såväl teoretisk som praktisk utbildning inom ämnen som falla utanför den egentliga juristutbildningen. Vidare måste man taga hänsyn till dels den självständiga och ofta synnerligen utsatta ställning som landsfiskalerna intaga, dels den omständigheten att länsbokhållar- och länsnotarietjänsterna som regel äro begynnelse- eller genomgångstjänster medan landsfiskalsbefattningarna som regel bliva sluttjänster. De sakkunniga finna det med hänsyn till nu angivna omständigheter motiverat att landsfiskalstjänsterna placeras något högre på löneskalan än länsbokhållar- och länsnotarietjänsterna av 2:a klass. Däremot synas landsfiskalerna i allmänhet icke böra placeras så högt att de bliva jämställda med länsbokhållare och länsnotarier av 1 :a klass, vilka uppbära lön enligt lönegraden B 24 (A 24). Det må i detta sammanhang nämnas, att uppbördskommittén föreslagit att häradsskrivartjänsterna, för vilka såväl juridisk examen som skicklighet i kamerala göromål uppställts såsom kompetensvillkor, skola placeras i lönegraden A 24. I detta sammanhang må även erinras om de sakkunnigas förslag att arvode skall utgå till landsfiskalsaspirant redan under utbildningen. De sakkunniga hava vid det slutliga övervägandet av alla på frågan inverkande faktorer stannat för att landsfiskalstjänsterna böra med de undantag som nedan sägs hänföras till lönegraden A 22 enligt civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939. Emellertid anse de sakkunnniga, att samtliga landsfiskalstjänster icke böra göras likställda i ekonomiskt hänseende. Vid den av de sakkunniga verkställda regleringen av distriktsindelningen har visserligen en betydande utjämning ernåtts mellan distrikten i fråga om folkmängd, areal och arbets-

220 börda. Någon full likformighet har dock varken erhållits eller ens eftersträvats. Fortfarande komma således vissa distrikt att vara åtskilligt mera arbetstyngda än andra. Den för distrikten tillskapade biträdesorganisationen har även anpassats härefter. Genom ökad biträdestilldelning skola landsfiskalerna i de mera arbetstyngda distrikten erhålla en lättnad i arbetsbördan. Det kan emellertid trots detta befaras, att därest icke landsfiskalstjänsterna i de distrikt som erbjuda en särskilt stor arbetsbörda göras mera förmånliga i ekonomiskt hänseende än det stora flertalet tjänster, vissa svårigheter skola möta att besätta dessa tjänster med de bästa krafterna. En god rekrytering är emellertid av särskilt stor betydelse för de stora distriktens vidkommande med hänsyn till den större mängden kvalificerade göromål därstädes och det större ansvaret för tjänsteinnehavarna. Göromålens beskaffenhet och det ökade ansvaret i de större distrikten motivera även i sig, oavsett hänsynen till rekryteringen, en förmånligare löneställning för dessa. Lämpligheten och nödvändigheten av en dylik differentiering i lönehänseende av landsfiskalstjänsterna har framhållits av de flesta tidigare utredningar ävensom av remissmyndigheterna. Man har däremot haft olika meningar om huru denna differentiering borde åstadkommas. I de äldre förslagen har man velat vinna differentieringen genom sportlerna, särskilt indrivningsprovisionen. Då de sakkunniga föreslå att alla till landsfiskalerna nu utgående sportler skola indragas, måste en annan väg väljas. Såsom i annat sammanhang uttalats anse de sakkunniga också, att den önskade differentieringen bäst kan vinnas på annat sätt. Två möjliga alternativ synas härvid föreligga, nämligen antingen att bereda landsfiskalerna i de särskilt arbetstyngda distrikten vissa lönetillägg eller också att placera tjänsterna i olika lönegrader. Den förra utvägen föreslogs av distriktsåklagarutredningen liksom även av landsfogdesakkunniga i fråga om landsfogdarna, beträffande vilka samma spörsmål mött. Då emellertid riksdagen i fråga om landsfogdarna uttalat sig mot särskilda lönetillägg samt löneregleringen för landsfogdarna skett i enlighet härmed, synes anledning icke föreligga att beträffande landsfiskalerna föreslå någon annan ordning. Det har mot placerandet av jämställda tjänster i olika lönegrader stundom anförts, att därav följde olikhet även i fråga om pension m. m. Denna konsekvens av lönegradsplaceringen synes emellertid icke innebära någon orättvisa, om man tager i betraktande de grunder efter vilka differentieringen skett. De sakkunniga vilja fördenskull förorda, att den metoden för tjänsternas differentiering i fråga om lönerna väljes, att tjänsterna placeras i skilda lönegrader. Antalet grupper i vilka landsfiskalstjänsterna skola uppdelas synes icke böra vara större än tre och skillnaden mellan två på varandra följande grupper torde icke böra göras större än en lönegrad. Därest huvuddelen av landsfiskalstjänsterna hänföres till lönegraden A 22, komma således de återstående att fördela sig på lönegraderna A 23 och A 24. Av de 409 landsfiskalstjänsterna skola enligt de sakkunnigas förslag 358 hänföras till lönegraden A 22, 45 till lönegraden A 23 samt 6 till lönegraden A 24. De sakkunniga få i denna del vidare hänvisa till tabellen bil. XVIII.

221 E.

Övriga med löneregleringen sammanhängande frågor.

Boställen m. m. I likhet med 1928 års lönekommitté och distriktsåklagarutredningen anse de sakkunniga, att samtliga nu befintliga löneboställen böra i samband med genomförandet av den föreslagna löneregleringen för landsfiskalerna indragas till kronan. Något undantag härifrån torde icke böra göras. I vissa distrikt kommer det emellertid att bliva nödvändigt att staten tillhandahåller tjänstebostad åt landsfiskalerna. De sakkunniga vilja i denna del hänvisa till vad härom anförts i detta kapitel under C. Tjänstedräkt, tjänstetecken och beväpning. I cirkulär till länsstyrelserna den 19 mars 1926 har Kungl. Maj:t föreskrivit, att landsfiskal i fråga om uniformering och beväpning skall med visst undantag i tillämpliga delar vara underkastad de bestämmelser som i sagda hänseenden jämlikt Kungl. Maj:ts reglemente den 29 januari 1926 för viss polispersonals, så ock ordningsvakters tänstedräkt, tjänstetecken och beväpning gälla beträffande poliskommissarie, som är anställd för landstingsområde. Enligt cirkuläret skall landsfiskal själv äga avgöra i vilken utsträckning han skall bära tjänstedräkt och vapen. Staten tillhandahåller icke uniformspersedlar eller vapen åt landsfiskalerna; ej heller utgår ersättning av statsmedel åt landsfiskal som på egen bekostnad anskaffar dylik utrustning. I likhet med distriktsåklagarutredningen anse de sakkunniga, att gällande bestämmelser i dessa delar böra bibehållas. Distriktsåklagarutredningen föreslog emellertid, att för varje landsfiskalsbefattning borde genom statens försorg anskaffas sådan för tjänsten erforderlig utrustning som stålhjälm, pistol, battong och sabel jämte tillbehör. Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler har i underdånig skrivelse den 20 juli 1938, vilken överlämnats till de sakkunniga, hemställt att landsfiskalerna i fråga om rätten att erhålla tjänstevapen skola bliva likställda med landsfogdarna. De sakkunniga vilja erinra om att i riksstaten för budgetåret 1936/1937 upptagits ett anslag å 5 000 kronor till anskaffande för varje landsfogde och landsfogdeassistent av stålhjälm, pistol och sabel jämte tillbehör. Då det är av vikt att landsfiskalerna erhålla fullgod och enhetlig beväpning samt anledning icke synes föreligga att i nu ifrågavarande hänseende göra åtskillnad mellan landsfiskaler och landsfogdar, vilja de sakkunniga föreslå, att landsfiskalerna genom statens försorg erhålla stålhjälm, pistol och sabel jämte tillbehör. Såväl stålhjälmar som sablar torde till erforderligt antal kunna ställas till förfogande ur arméns intendentur- och tygförråd.

222 Kap. VIII. Landsfiskalernas tjänstebiträden. Enligt de sakkunnigas förslag skall landsfiskalsorganisationen till en början omfatta en biträdespersonal av 551 personer, därav 135 landsfiskalsassistenter och 416 övriga biträden. I den mån köpingsåklagartjänsterna bortfalla och de smärre städerna införlivas med landsfiskalsdistrikt beräknas emellertid ytterligare 17 assistenttjänster och 11 andra biträdestjänster bliva erforderliga. Fullt utbyggd skulle således biträdespersonalen komma att bestå av 152 assistenter och 427 övriga biträden eller tillhopa 579 personer. Landsfiskalsassistenter. En av de allvarligaste bristerna hos den nuvarande landsfiskalsorganisationen är som tidigare omnämnts den ogynnsamma ställning som intages av landsfiskalernas kvalificerade tjänstebiträden (landsfiskalsassistenter, extra eller biträdande landsfiskaler). Den lön som utgår till dessa biträden — här kallade landsfiskalsassistenter — måste anses för ringa med hänsyn till dels deras kompetens och den långa, till stor del helt oavlönade tjänstetid som föregått assistentförordnandet, dels beskaffenheten av de på assistenterna ankommande göromålen, dels ock befordrings- och löneförhållandena i länsstyrelserna. Allvarliga olägenheter följa även därav att tjänsterna icke äro förenade med pensionsrätt. Ej heller hava assistenterna förrän under den allra sista tiden varit berättigade till semester. Då denna rätt emellertid får åtnjutas endast om det kan ske utan kostnad för statsverket har den för övrigt i stor utsträckning blivit helt illusorisk. D i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g e n föreslog, att landsfiskalernas behov av kvalificerade tjänstebiträden skulle tillgodoses så att erforderligt antal extra ordinarie tjänster, assistentbefattningar, i 14 :e lönegraden inrättades. Detta förslag vann anslutning i det övervägande antalet av de över utredningens promemoria avgivna y t t r a n d e n a . Emellertid föreslogs av l ä n s s t y r e l s e n i S ö d e r m a n l a n d s l ä n liksom av f ö r e n i n g e n S v e r i g e s e x t r a l a n d s s t a t s t j ä n s t e m ä n att tjänsterna borde göras ordinarie. L ä n s s t y r e l s e n i V ä s t e r b o t t e n s l ä n föreslog, att åtminstone halva antalet tjänster borde uppföras på ordinarie stat. Å andra sidan ansåg s t a t s k o n t o r e t , att tillräckliga skäl icke förelågo att bereda landsfiskalsassistenterna extra ordinarie anställning; i stället syntes det lämpligt att åtminstone beträffande flertalet assistenter avlöningen bestämdes att utgå i form av arvode. I fråga om lönegradsplaceringen framfördes i vissa yttranden yrkanden om en gynnsammare ställning för assistenterna än distriktsåklagarutredningen föreslagit. Som skäl åberopades därvid i all-

223 mänhet de skärpta kvalifikationerna för befattningarna. Statskontoret förmenade däremot, att avlöningen borde kunna sättas väsentligt lägre än enligt förslaget. Enligt de sakkunnigas mening torde den lämpligaste ordningen vinnas genom att erforderligt antal extra ordinarie tjänster inrättas för landsfiskalsassistenterna och dessa inordnas under avlöningsbestämmelserna för extra ordinarie befattningshavare. Att bibehålla den nuvarande anställningsformen synes främst på grund av den ringa trygghet den skänker icke kunna ifrågakomma. Å andra sidan synes det icke heller föreligga tillräckliga skäl att göra tjänsterna ordinarie. Tjänsterna äro nämligen avsedda att bliva genomgångstjänster och under den tid landsfiskalsaspiranterna innehava assistenttjänst skola de vara föremål för en viss fortlöpande prövning med hänsyn till sin lämplighet för vidare befordran på banan. För närvarande gällande avlöningsbestämmelser för extra ordinarie tjänstemän återfinnas i kungörelsen den 15 juni 1935 med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen. Emellertid är att märka att 1936 års lönekommitté den 21 december 1938 framlagt ett förslag till avlöningsreglemente för icke-ordinarie tjänstemän vid den civila statsförvaltningen (civila icke-ordinariereglementet). Det synes vara anledning antaga att vid den tidpunkt, då löneregleringen för landsfiskalsassistenterna kan träda i kraft, nytt avlöningsreglemente utfärdats i enlighet med lönekommitténs förslag. Vid övervägande av lönegradsplaceringen av assistentbefattningarna ävensom av övriga med löneregleringen sammanhängande spörsmål synes man därför böra utgå från innehållet i detta förslag. Assistenterna synas böra erhålla en jämförelsevis förmånlig löneplacering. Såsom skäl härför må anföras, att för behörighet till assistentbefattning kommer att erfordras samma formella kompetens som för behörighet till landsfiskalsbefattning. Vidare m å framhållas att assistenterna, ehuru underställda landsfiskalerna såsom deras biträden, komma att i stor utsträckning bliva tilldelade självständiga arbetsuppgifter och att de komma att intaga förmansställning i förhållande till den övriga polispersonalen inom respektive distrikt. Enligt de sakkunnigas mening måste med hänsyn härtill en löneplacering av assistentbefattningarna i lönegraden nr 14 i löneplan Eo enligt lönekommitténs förslag till civila icke-ordinariereglementet anses utgöra en lämplig avvägning. Denna placering är såtillvida något gynnsammare för befattningshavarna än den av distriktsåklagarutredningen föreslagna, som befattningshavarna komma att börja i löneklass 13 i stället för i löneklass 12. I fråga om förbud att bedriva viss privatverksamhet så ock beträffande uniformering och beväpning böra de för landsfiskalerna för motsvarande fall givna bestämmelserna gälla, dock att landsfiskalsassistent i fråga om uniformering bör hänföras till överkonstapelsgraden. Landsfiskalsassistent bör vid resa i och för tjänsten äga uppbära resekostnads- och traktamentsersättning under samma villkor som landsfiskal. Den till landsfiskalsassistent utgå-

224 ende traktamentsersättningen synes böra fastställas till sex kronor för dag och fyra kronor för natt eller alltså till tio kronor för dygn. I fråga om landsfiskalsassistents skyldighet att hava telefonförbindelse till sin bostad samt om hans rätt att för kostnad därför erhålla ersättning av allmänna medel synas för extra landsfiskal nu gällande bestämmelser böra tillämpas. Landsfiskalsassistentbefattning torde böra tillsättas genom förordnande av länsstyrelse efter landsfogdens hörande. Beträffande lansfiskalsassistenternas göromål ävensom i övrigt erforderliga bestämmelser angående deras tjänstgöringsförhållanden m. m. få de sakkunniga hänvisa till det av dem utarbetade förslaget till kungörelse om landsfiskalsassistenter, bil. III. Kansli- och skrivbiträden. 1 9 2 8 å r s l ö n e k o m m i t t é föreslog att för utförande av sådana mera kvalificerade göromål som krävde förtrogenhet med och vana vid arbetet å ett landsfiskalskontor, utan att likväl landsfiskalskompetens erfordrades därför, skulle inrättas 137 extra-ordinarie kontorsbiträdesbefattningar i 4:e lönegraden. Förutsättningen för erhållande av sådan befattning borde vara att vederbörande under viss tids tjänstgöring å landsfiskalskontor förvärvat sig nödig rutin för självständigt utförande av de å ett landsfiskalskontor förekommande göromålen och i övrigt visat sig lämplig för stadigvarande anställning inom fögderiförvaltningen. Manligt extra ordinarie kontorsbiträde avsågs skola kunna av länsstyrelsen tilldelas polismans befogenhet. Dylikt biträde borde också, i den mån biträdet visat sig lämpligt härför, kunna av landsfiskalen efter länsstyrelsens medgivande tilldelas uppdrag att i visst fall på eget ansvar fullgöra på utmätningsman ankommande förrättning. Landsfiskal borde äga att åt sådan befattningshavare uppdraga att å landsfiskalens ansvar verkställa enklare undersökningar ute i distriktet, exempelvis undersökningar i fattigvårds- och mantalsskrivningsärenden. I övrigt skulle extra ordinarie kontorsbiträde hava att utföra alla de göromål som av landsfiskalen ålades honom i tjänsten. Det behov som förefunnes av biträde till utförande av enklare göromål, huvudsakligast maskinskrivning, skulle, vare sig detta behov förelåge mera konstant eller endast tillfälligt, tillgodoses genom att anslag ställdes till länsstyrelsens förfogande till fördelning å de landsfiskalsdistrikt inom länet som behövde skrivbiträdeshjälp. I de distrikt där länsstyrelsen funne behov av mera stadigvarande sådant biträde vara för handen, borde vederbörande landsfiskal äga att, sedan besked inhämtats från länsstyrelsen, att hinder för anställande av skrivbiträde ej mötte, antaga lämplig person för sådan anställning. I den mån dessa skrivbiträden anlitades året om, borde lönen till dem utgå efter generella regler, därvid vissa i lönekommitténs förslag till avlöningsreglemente för extra ordinarie och extra tjänstemän angivna lönesatser lämpligen syntes böra tjäna som grund. D i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g e n upptog i sin organisationsplan icke några statsanställda tjänstebiträden åt landsfiskalerna utöver landsfiskalsassistenterna. De skrivbiträden som erfordrades skulle anställas av

225 landsfiskalerna själva på förvaltningsbidraget. Enligt utredningens mening talade praktiska skäl för denna anordning. I flera av de över distriktsåklagarutredningens promemoria avgivna y t t r a n d e n a framhölls emellertid lämpligheten av att även de för de mindre kvalificerade göromålen avsedda tjänstebiträdena åt landsfiskalerna gjordes direkt statsanställda. Det av de sakkunniga föreslagna nettolönesystemet för landsfiskalerna nödvändiggör, att samtliga tjänstebiträden, även de som avses för de mindre kvalificerade göromålen, bliva avlönade av statsmedel. De sakkunniga hava räknat med två slag av tjänstebiträden förutom landsfiskalsassistenterna, nämligen dels skrivbiträden, dels kanslibiträden. Kanslibiträdena äro avsedda för vissa i Norrland belägna, till arealen omfattande distrikt — organisationstypen III — där landsfiskalen, framför allt på grund av de långa tjänsteresorna, beräknas vara i behov av mera kvalificerad biträdeshjälp utan att dock behov av landsfiskalsassistent kan sägas föreligga. Kanslibiträdestjänsterna avses uteslutande för manliga befattningshavare, skrivbiträdestjänsterna däremot för såväl manliga som kvinnliga. I fråga om anställningsformen framgår av det ovan anförda, att enligt 1928 års lönekommittés förslag kontorsbiträdesbefattningarna skulle vara extra ordinarie. Kommittén utgick därvid från att kontorsbiträdesbefattningarna skulle komma att i viss utsträckning innehavas av personer, som redan hunnit förvärva behörighet till ordinarie landsfiskalstjänst, alltså av rekryteringspersonal för extra ordinarie och ordinarie landsfiskalsbefattningar. Även enligt de sakkunnigas organisationsplan torde man böra utgå från att i viss utsträckning ett liknande förhållande inträder. Då av landsfiskalsaspiranterna åtminstone två rekryteringsårgångar samtidigt erhålla den teoretiska utbildningen vid distriktsåklagarkursen, torde man nämligen nödgas räkna med att icke samtliga omedelbart efter avlagd distriktsåklagarexamen kunna erhålla landsfiskalsassistentbefattning eller förordnande å sådan befattning. Aspiranterna böra då kunna givas förordnande ä skriv- eller kanslibiträdesbefattning i avvaktan på att annan tjänst blir ledig. Denna omständighet torde emellertid icke böra föranleda till ett avvikande från principen, att samtliga de tjänster vilka äro stadigvarande erforderliga för arbetet böra inrättas såsom ordinarie. Något annat skäl att göra undantag från nämnda princip synes de sakkunniga ej heller föreligga. För att bibehålla en viss elasticitet torde dock i de fall då för ett distrikt avsetts flera skrivbiträdestjänster några av dessa böra göras extra ordinarie. Om antalet skrivbiträdestjänster äro två torde således en av tjänsterna, samt om tjänsterna äro flera än två, två av dem göras extra ordinarie. Antalet extra ordinarie skrivbiträdesbefattningar skulle enligt dessa grunder bliva 32 av samtliga 408. Kanslibiträdestjänsterna och de ordinarie skrivbiträdestjänsterna torde böra placeras i lönegrad A 7 respektive A 2 enligt civila avlöningsreglementet samt de extra ordinarie skrivbiträdestjänsterna i lönegrad nr 2 i löneplan Eo i förslaget till civila icke-ordinariereglementet. Samtliga biträdestjänster böra tillsättas av länsstyrelserna, vilka också 15—-384482

226 böra hava att förordna vikarier m. m. Beviljandet av viss kortare ledighet torde dock böra ankomma på vederbörande landsfiskal. De sakkunniga förutsätta, att kanslibiträdena skola erhålla polismans befogenhet. Dylik befogenhet torde även, i den mån skäl därtill anses föreligga, kunna givas åt manligt skrivbiträde. Både kansli- och skrivbiträden skola hava till allmänt åliggande att efter landsfiskalens anvisningar biträda honom i hans tjänstegöromål. Däremot torde biträdena som regel icke böra givas befogenhet att självständigt utföra några på landsfiskalen ankommande göromål. Ej heller torde det böra ifrågakomma att, såsom stundom föreslagits, kanslibiträde eller manligt skrivbiträde förordnas att inom landsfiskalsdistriktet fullgöra vad som ankommer på fjärdingsman. Detta skulle bland annat kunna leda till en viss konkurrens mellan biträdena och fjärdingsmannen i fråga om sådana uppdrag av vilka fjärdingsmannen hava sportelinkomster, vilket med hänsyn till fjärdingsmannens nuvarande avlöningsförhållanden måste anses olämpligt. För tillgodoseende av tillfälligt behov av biträdeshjälp åt landsfiskalerna skola vissa belopp ställas till länsstyrelsernas förfogande. En närmare redogörelse för de sakkunnigas förslag i denna del har lämnats i kapitel VII under C: Ersättning för utgifter i tjänsten. Distriktsåklagaraspiranter. Såsom ovan nämnts skall med den efter provtjänstgöringen följande antagningen följa dels rätt till visst arvode, dels skyldighet att emottaga förordnanden inom polis- och åklagarväsendet. Arvodet kommer sålunda att utgå till aspiranterna bland annat under den tid de genomgå distriktsåklagarkurs. Tanken att på detta sätt avlöna aspiranterna redan under utbildningstiden är visserligen ny såvitt angår landsfiskalsaspiranterna men har sedan länge varit förverkligad på andra förvaltningsområden. De sakkunniga vilja sålunda erinra om att vissa löneförmåner under utbildningen utgår till aspiranter vid bland annat tullverket, postverket, telegrafverket och statens järnvägar ävensom inom militärväsendet. I denna del få de sakkunniga hänvisa till den särskilda framställningen i bil. XX. De sakkunniga förmena, att det såvitt nu är i fråga ligger nära till hands att jämföra den för distriktsåklagartjänsterna föreslagna rekryteringen och utbildningen med motsvarande förhållanden i fråga om de kvalificerade befattningarna inom exempelvis tullverket och kommunikationsverken. I samtliga fall gäller det nämligen att utbilda ett antal efter särskild prövning antagna aspiranter för en viss speciell statsverksamhet. I detta sammanhang må även erinras om att vissa kommuner nu utbetala hel eller partiell avlöning till hos dem anställda polismän medan dessa äro elever vid statens polisskola. Det föreligger alltså även inom polisväsendet fall då man ansett det skäligt och lämpligt att låta avlöning utgå under utbildningstiden, låt vara att det där rör sig om en utbildning på ett annat plan och om elever som redan vunnit fastare anställning på den bana, för vilken utbildningen avser att giva dem ökade kvalifikationer. Genom det föreslagna arvodet avse de sakkunniga att giva ett ekonomiskt

227 stöd åt distriktsåklagaraspiranterna under utbildningstiden. Denna måste på grund av omständigheterna göras jämförelsevis lång. Det är av stort intresse även för det allmänna att för banan lämpade, men obemedlade ynglingar icke av den långa utbildningstiden och därmed förknippade kostnader skola avskräckas från att söka komma in på banan. Även med en gynnsam lönesättning för landsfiskalstjänsterna komma dessa dock knappast att bliva så inbringande att de kunna beräknas locka dugliga, mindre bemedlade aspiranter att underkasta sig den ekonomiska uppoffring som är förenad med en lång oavlönad utbildningstid. I fråga om landsfiskalerna liksom beträffande alla andra tjänstemän med medelsförvaltning gäller, att det är av största vikt att de icke drivas till skuldsättning under utbildningsåren. De sakkunniga förmena, att den föreslagna anordningen med arvoden till aspiranterna efter viss tjänstetid skall vara en god hjälp härvidlag. Redan av syftet med arvodena följer, att dessa böra sättas relativt lågt. En begränsning av beloppens storlek motiveras även därav, att under största delen av den tid under vilken arvode skall utgå, något egentligt arbete för det allmännas räkning icke kan uttagas av aspiranterna. Även den polistjänstgöring aspiranterna efter den formliga aspirantantagningen fullgöra är ett led i utbildningen och torde icke för de poliskårer till vilka utbildningen förlägges betyda något större tillskott i arbetskraft. Först efter distriktsåklagarexamen torde aspiranterna kunna tagas i anspråk för något mera kvalificerat arbete. Beloppet av arvodena måste slutligen röna inverkan av de avlöningsförmåner som skola utgå till den på landsfiskalskontoren fast anställda personalen. Med hänsyn till det nu anförda föreslå de sakkunniga, att arvodena skola utgå med 120 kronor i månaden för tiden från den formliga aspirantantagningen till distriktsåklagarexamen, vare sig aspiranten under denna tid genomgår distriktsåklagarkursen, fullgör praktisk polistjänstgöring eller av länsstyrelsen disponeras för annat arbete. Efter distriktsåklagarexamen skall aspiranten såsom förut nämnts antagas till extra tjänsteman. Han synes därvid böra placeras i lönegrad nr 2 i löneplan Ex enligt förslaget till civila icke-ordinariereglementet, vilket innebär att lönen skall utgå enligt löneklass b. Förordnas aspiranten sedan.han antagits till extra tjänsteman att uppehålla assistenttjänst eller annan tjänst å landsfiskalskontor, kommer lönen att utgå enligt de för sådant fall gällande särskilda reglerna i avlöningsreglementet. Med hänsyn till regleringen av aspirantantagningen är det att förvänta att den tid aspiranten kvarstår såsom extra tjänsteman blir jämförelsevis kort.

228 Kap, IX. Stadsfiskalsorganisationen. Enligt de sakkunnigas förslag skola endast 50 av samtliga 116 städer utgöra självständiga åklagardistrikt. Av dessa 50 städer äro 44 magistratsstäder, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Borås, Gävle, Eskilstuna, Uppsala, Västerås, Jönköping, Linköping, Karlskrona, Karlstad, Halmstad, Lund, Kalmar, Landskrona, Sundsvall, Uddevalla, Östersund, Kristianstad, Södertälje, Trälleborg, Falun, Luleå, Kristinehamn, Umeå, Västervik, Nyköping, Härnösand, Visby, Lidköping, Ystad, Söderhamn, Karlshamn, Varberg, Växjö, Vänersborg, Oskarshamn, Skellefteå, Sala och Mariestad samt 6 fögderistäder, nämligen Mölndal, Trollhättan, Skövde, Lidingö, Katrineholm och Sundbyberg. Av dessa föreslås emellertid Mölndal och Trollhättan organiserade såsom landsfiskalsdistrikt. Med hänsyn till den stora olikheten mellan städerna i fråga om folkmängden kan icke en och samma organisation av åklagarväsendet och chefskapet för polisväsendet genomföras för samtliga. Beträffande de fem största städerna vilja de sakkunniga icke föreslå någon ändring i den nuvarande organisationen. Redan med hänsyn till göromålens mängd synes det icke kunna ifrågakomma att i dem sammankoppla åklagartjänsterna med chefskapet för polisväsendet eller någon avdelning därav. I de återstående städerna bör stadsfiskalen vara polischef. Detta innebär i fråga om fögderistäderna, att kommunalborgmästarna skola upphöra att vara polischefer. Beträffande magistratsstäderna innebär förslaget, att polischefskapet skall överflyttas från borgmästaren eller den ledamot av magistraten som förestår polisväsendet till stadsfiskalen (polismästaren). För fögderistädernas del framfördes förslaget om ett överflyttande av polischefskapet från kommunalborgmästaren till åklagaren av d i s t r i k t s åklagarutredningen. Utredningen motiverade sitt förslag med att kommunalborgmästarna i regel icke hade någon särskild utbildning för sitt polischefskap, vilken omständighet stundom torde hava medfört att chefskapet i verkligheten utövades av stadsfiskalen eller särskilt anställd poliskommissarie. Genom att polischefskapet överflyttades till den för denna uppgift särskilt utbildade distriktsåklagaren vunnes bättre ledning av polisarbetet och större effektivisering av detsamma. Utredningens förslag vann allmän anslutning i de över utredningens promemoria avgivna y t t r a n d e n a . Endast en länsstyrelse ävensom polischeferna i tre fögderistäder ville ifrågasätta lämpligheten av den föreslagna anordningen.

229 Polischefskapet har hittills överflyttats på stadsfiskalen i sammanlagt 10 fögderistäder, bland vilka finnas såväl ursprungliga fögderistäder som landsrättsförlagda städer. Av de fyra fögderistäder, vilka enligt de sakkunnigas förslag skola bibehålla sina stadsfiskaler, hava två fått sin polischefsorganisation ordnad på detta sätt, medan de övriga två ännu kvarstå vid den ursprungliga organisationen. I fråga om magistratsstäderna upptogs spörsmålet om polischefskapets överflyttande å stadsfiskalerna av l a n d s f o g d e s a k k u n n i g a . Enligt landsfogdesakkunnigas förslag skulle landsfogdes polisverksamhet utvidgas till att omfatta jämväl magistratsstad. I den mån borgmästaren eller en rådman vore polischef skulle det enligt landsfogdesakkunnigas mening otvivelaktigt mindre lämpliga förhållandet inträda att ordföranden i rådhusrätten eller en ledamot däri bleve i polishänseende underställd en vid rådhusrätten tjänstgörande åklagare. Rättelse av detta missförhållande skulle vinnas därest stadsfiskalen bleve polischef i dylik stad. En dylik anordning skulle enligt landsfogdesakkunnigas mening även innebära en förbättring av polisväsendet, enär befattningen med polisgöromål måste stå bättre överens med den verksamhet som ankomme å en åklagare än med en domstolsledamots uppgifter och man på en stadsfiskal som tillika vore polischef skulle kunna uppställa krav på fullständig polisutbildning. Vidare skulle större enhetlighet i polisorganisationen ernås. Landsfogdesakkunniga framlade emellertid icke något förslag till ett dylikt överflyttande av polischefskapet utan ansågo alt därmed borde anstå till dess en omorganisation företoges av landsfiskalsoch stadsfiskalsbefattningarna. Flera av de myndigheter vilka avgåvo y t t r a n d e över landsfogdesakkunnigas betänkande riktade anmärkningar mot förslaget i dessa delar. Det påpekades, att föreningen av domare- och polischefsbefattningarna även ur andra synpunkter än de av landsfogdesakkunniga anförda vore olycklig. I vissa yttranden uttalades, att polischefskapet omedelbart borde överflyttas på stadsfiskalen, i andra åter att de ifrågavarande städerna borde uteslutas ur landsfogdeorganisationen till dess att polischefskapet hunnit ordnas på detta sätt. I propositionen nr 185/1935 angående omorganisation av landsfogdebefattningarna uttalade f ö r e d r a g a n d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n , att ett avlyftande av polischefskapet från domstolsledamot syntes så mycket mera påkallat som det måste anses innebära ett betänkligt avsteg från regeln om åklagar- och polisväsendets oavhängighet av domstolarna, att stadsfiskalerna i flertalet magistratsstäder stode under chefskap av en domstolsledamot i kriminalpolishänseende. Departementschefen förordade, att i de städer där så läte sig göra polischefskapet skulle överflyttas på stadsfiskalerna från och med den dag då omorganisationen av landsfogdebefattningarna kunde träda i kraft. De städer, beträffande vilka en dylik överflyttning ej skulle kunna genomföras vid denna tidpunkt, borde tills vidare undantagas från området för landsfogdens polisverksamhet. Vid landsfogdereformens genomförande bibehölls i enlighet härmed, förutom i Stockholm samt i fem andra städer, vilkas polismästare ansågos böra

230 direkt underställas vederbörande länsstyrelser, i 37 magistratsstäder den dittillsvarande ordningen i fråga om polischefskapets organisation medan i de övriga polischefskapet övertogs av stadsfiskalen. Efter hand har, i ett flertal fall i samband med att staden i judiciellt hänseende förenats med angränsande domsaga, antalet från landsfogdens polisverksamhet undantagna städer minskats så att det för närvarande — med frånräknande av Stockholm och nyssnämnda fem andra polismästarstäder — uppgår till endast 28. De sakkunniga hava på ett förberedande stadium av utredningsarbetet även övervägt frågan om stadsfiskalernas statsanställning. Sedan chefen för socialdepartementet den 8 december 1938, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 november samma år, tillsatt en kommitté med uppdrag att verkställa utredning av frågan om polisväsendets förstatligande m. m., hava de sakkunniga emellertid, med hänsyn till att kommitténs uppdrag även omfattar nämnda fråga, ansett sig böra icke upptaga densamma till prövning. De sakkunniga anse icke några olägenheter följa av att statsanställningsfrågan prövas och avgöres i annat sammanhang, då det sätt på vilket den kan komma att lösas icke synes böra inverka på de övriga organisationsfrågor som de sakkunniga förehaft. Stadsfiskalernas bibehållande såsom kommunala befattningshavare innebär, att deras avlöningsförhållanden skola fastställas i nu gällande ordning. P å samma skäl som i fråga om landsfiskalerna anförts föreslå de sakkunniga, att i samband med lönereglering för stadsfiskalerna dels samtliga till stadsfiskalerna nu utgående sportler indragas, dels att för stadsfiskalerna stadgas samma förbud mot bisysslor m. m. som av de sakkunniga föreslagits för landsfiskalerna. Såsom kompetensvillkor för erhållande av stadsfiskalstjänst vilja de sakkunniga föreslå samma fordringar som i fråga om landsfiskalstjänst. Det synes emellertid böra stå öppet för städerna att, så länge stadsfiskalerna kvarstå såsom kommunala befattningshavare, i de fall då skäl därtill anses föreligga, uppställa skärpta kompetenskrav t. ex. krav på landsfogdekompetens. I fråga om stadsfiskalernas åklagarverksamhet vilja de sakkunniga föreslå samma förändring som beträffande landsfiskalerna. Åtal för brott mot 23 kap. 3 § strafflagen föreslås sålunda skola ankomma på landsfogden. Av redogörelsen i kap. VII framgår, att anledningen till att denna ändring av landsfiskalernas åtalsbehörighet föreslagits var, att landsfiskalerna ansetts böra äga mottaga förordnanden såsom rättens ombudsman i konkurs och att deras verksamhet i denna egenskap kunde befaras komma i viss konflikt med deras skyldigheter såsom åklagare, därest icke samtliga konkursförbrytelser undantoges från deras åtalsbefogenhet. De sakkunniga hava föreslagit, att i fråga om rätten till bisysslor stadsfiskalerna skola bliva likställda med landsfiskalerna. Även i fråga om rätten att mottaga förordnanden såsom rättens ombudsman i konkurs skola således samma regler gälla för stadsfiskal som för landsfiskal. Båda kategorierna distriktsåklagare böra därför vara likställda även i fråga om den allmänna åtalskompetensen. Stadsfiskalernas polisverksamhet har redan i samband med landsfogde-

231 reformens genomförande erhållit den reglering som erfordras för stadsfiskalernas inpassande i en enhetlig polischefsorganisation. Någon ändring i nu gällande regler synes icke påkallad i förevarande sammanhang. D i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g e n uttalade, att det i princip icke borde förekomma att stadsfiskal anlitades för andra uppgifter än som sammanhängde med åklagar- och polisverksamheten. Sålunda skulle stadsfiskal i fögderistad icke tillika vara utmätningsman samt stadsfiskal i magistratsstad icke tillika innehava befattning som stadsfogde eller kronokassör. Då de sakkunniga såsom egna åklagardistrikt bibehållit allenast de städer, där göromålen ansetts vara av den omfattningen att de erbjuda en lagom stor arbetsbörda för en åklagare som tillika är polischef, följer härav, att det icke utan en förstärkning av biträdesorganisationen låter sig göra att anlita stadsfiskal för andra uppgifter än åklagar- och polisuppgifter. Emellertid uppkommer frågan om en dylik förening av tjänster överhuvud bör få förekomma. Distriktsåklagarutredningens obenägenhet att tillåta förening av tjänster sammanhängde givetvis med utredningens tudelningsförslag i fråga om landsfiskalstjänsterna. Då de sakkunniga för sin del övergivit tudelningslinjen i fråga om landsbygden, måste detta givetvis påverka de sakkunnigas inställning till frågan om städernas organisation i berörda hänseenden. Vad fögderistäderna beträffar må erinras om att de sakkunniga förordat, att två av dessa, som de sakkunniga funnit böra utgöra egna åklagardistrikt, föreslagits skola organiseras såsom landsfiskalsdistrikt med kvalificerade tjänstebiträden åt landsfiskalerna. Det synes då icke föreligga anledning till erinran emot att i de övriga ur landsfiskalsdistrikt utbrutna fögderistäder, där nu stadsfiskalen är utmätningsman, bibehålla den nuvarande organisationen. Samma synpunkter torde även göra sig gällande i fråga om de mindre magistratsstäderna. I de större magistratsstäderna, där utmätningsmannagöromålen äro av den omfattningen att de giva full sysselsättning åt en särskild befattningshavare, bör däremot någon förening av stadsfiskals- och stadsfogdetjänsterna icke få förekomma.

232 Kap. X. Övergången till den nya organisationen. De mindre städerna och landsfiskalsorganisationen. Det synes de sakkunniga icke böra ifrågakomma att låta införlivandet av de mindre städerna med landsfiskalsdistrikt träda i kraft förrän vakans uppkommit å vederbörande stadsfiskalstjänster. Detta skall gälla i fråga om såväl fögderisom magistratsstäder. Beträffande vissa av de senare synes emellertid med omorganisationens genomförande böra ytterligare något anstå. De sakkunniga åsyfta därvid de magistratsstäder, där stadsfiskalen även är stadsfogde eller kronokassör. För dessa städers del uppkommer nämligen ett särskilt övergångsspörsmål med hänsyn till att magistratsstäderna skola ingå i landsfiskalsdistrikt endast i åklagar- och polishänseende. Om detta spörsmål anförde d i s t r i k t s å k l a g a r u t r e d n i n g e n bland annat: I de magistratsstäder, där stadsfiskalen tillika vore stadsfogde, vore de göromål, som ålåge honom i hans sistnämnda egenskap i regel så ringa att de icke, sedan stadsfiskalsbefattningen indragits, motiverade bibehållandet av en särskild stadsfogde. Ej heller torde det vara lämpligt att låta den polistjänsteman, som kunde komma att i polishänseende ersätta stadsfiskalen, uppehålla befattningen såsom stadsfogde. Detsamma torde gälla om kronokassörssysslan. Med hänsyn till de organisatoriska svårigheter som eljest skulle uppstå föreslog distriktsåklagarutredningen, att under en övergångstid eller så länge ifrågavarande magistratsstäder hade egen jurisdiktion stadsfiskalen borde bibehållas vid åtalsrätten ävensom vid de övriga tjänsteåligganden av angivet slag han kunde innehava. Vad distriktsåklagarutredningen sålunda föreslagit vilja de sakkunniga biträda, då omorganisationen bör genomföras så, att städerna icke vållas några övergångssvårigheter med hänsyn till utnyttjandet av redan befintliga tjänstemän. Skulle i magistratsstad av den organisationstyp, varom nu är fråga, stadsfiskalstjänsten bliva vakant, bör den emellertid icke återbesättas med ordinarie innehavare. Förbudet mot återbesättande av lediga stadsfiskalsbefattningar bör fortfarande, intill dess att samtliga övergångsfrågor blivit avgjorda, äga giltighet beträffande sådana städer, vilka icke enligt organisationsplanen skola utgöra egna åklagardistrikt. Även förbudet mot återbesättande med ordinarie innehavare av ledig befattning såsom stadsfogde i stad, vilken i judiciellt hänseende är förenad med domsaga eller beträffande vilken fråga kan uppkomma om dess förening med domsaga, bör allt fortfarande gälla beträffande sådan stad som skall ingå i landsfiskalsdistrikt.

233 Den som på förordnande tills vidare uppehåller stadsfiskalstjänst i stad som skall ingå i landsfiskalsdistrikt bör, i den m å n han må anses kompetent därtill, kunna beviljas tillstånd att söka och erhålla landsfiskalstjänst eller landsfiskalsassistenttjänst enligt den nya organisationen. Avgörandet härvid torde böra tillkomma Kungl. Maj:t. Köpingsåklagarna och landsfiskalsorganisationen. De sakkunniga hava redan i kap. IV uttalat, att förslaget om upphörandet av köpingsåklagarnas åtalsmyndighet samt vissa köpingsåklagares självständiga ställning till landsfiskalerna i polishänseende icke bör genomföras i fråga om de köpingsåklagartjänster, som nu äro besatta med ordinarie innehavare, förrän i samband med uppkomna vakanser, ävensom att köpingsåklagare med landsfiskalskompetens enligt nu gällande bestämmelser böra hava möjligheter att söka och erhålla landsfiskals- eller landsfiskalsassistenttjänst enligt den nya organisationen. Landsfiskalerna och landsfiskalsaspiranterna. Nedbringandet av antalet landsfiskalstjänster från 489 (490) till 409 samtidigt med indragningen av ett stort antal stadsfiskalstjänster kommer att medföra ganska betydande övergångssvårigheter, vilka dock minskas av att städernas införlivande med landsfiskalsdistrikt avses skola ske successivt i mån av att vakanser uppstå å de befattningar som beröras av indragningen. Detta fördröjande av städernas införlivande måste även i någon mån påverka landsfiskalsdistriktens omorganisation i det att med denna i några fall måste anstå i avvaktan på att i stad, som skall ingå i distriktsindelningen, vakans uppstår på befattning, som beröres av omorganisationen. För dessa fall har redogörelse lämnats i kap. V. Antalet av de landsfiskaler som den 1 januari 1939 voro försedda med fullmakt på sina tjänster utgjorde 371. Antalet av de med förordnande tills vidare tillsatta landsfiskalerna utgjorde samtidigt 113, medan 5 tjänster voro vakanta. Under förutsättning att under tiden tills omorganisationen kan träda i kraft inga nya fullmakter utfärdas kan antalet ordinarie landsfiskaler vid denna tidpunkt beräknas utgöra ungefär 355 respektive 340, beroende på om genomförandet sker vid början av budgetåret 1940/ 1941 eller först följande år. Utgår man från sistnämnda datum för omorganisationens ikraftträdande, skulle alltså antalet tjänster som icke vore besatta med ordinarie innehavare uppgå till ungefär 150. De kvarstående ordinarie landsfiskalerna torde utan vidare vara skyldiga att övergå till de nya landsfiskalstjänsterna. Enligt kungörelsen den 14 juni 1917 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av från 1918 års början fastställda avlöningsförmåner för landsstaten är nämligen innehavare av ordinarie befattning vid denna underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet, jämkning i åligganden samt reglering av tjänstgöringsområdet som kan varda föreskriven ävensom pliktig, därest vissa landsstaten tillhörande göromål överflyttas till annan del av statsförvaltningen,

234 efter Kungl. Maj:ts förordnande tjänstgöra å den befattning till vilken dessa göromål helt eller delvis överflyttats. Omflyttningen av ordinarie landsfiskaler bör givetvis i största möjliga mån begränsas och synes sålunda böra förekomma endast då två distrikt, båda med ordinarie landsfiskal, sammanslås eller då ett distrikt, däri landsfiskalen är ordinarie, uppdelas på två eller flera andra, samtliga med ordinarie tjänsteinnehavare. Tillförordnad landsfiskal bör sålunda vika för ordinarie, därest icke särskilda skäl tala för annan lösning. I de fall där starka billighetsskäl tala därför torde även nuvarande stationeringsorter under en övergångstid böra bibehållas i den mån detta icke är uppenbart olämpligt med hänsyn till tjänstens krav. Även de landsfiskaler, vilka endast erhållit förordnande tills vidare å sina tjänster, böra utan ytterligare utbildning eller särskild prövning anses kompetenta att erhålla nyorganiserad landsfiskalstjänst. Deras teoretiska utbildning torde genomsnittligen vara bättre än de äldre landsfiskalernas, särskilt i polistekniskt hänseende. Deras praktiska erfarenhet av landsfiskalsarbetet är även genomgående god tack vare den långa tid de tjänstgjort på banan såväl som biträden som med landsfiskalsförordnande. Det må erinras, att samtliga eller så gott som samtliga i flera år förvaltat landsfiskalstjänst, innan de erhållit tillsvidareförordnande å sådan tjänst. Härigenom kommer emellertid att uppstå en ogynnsam proportion mellan å ena sidan antalet tjänster samt å andra sidan antalet av de befattningshavare, vilka skola placeras på tjänsterna. Mot den beräknade minskningen av antalet ordinarie landsfiskaler under tiden intill omorganisationens genomförande svarar nämligen en lika stor ökning av antalet tillsvidareförordnade. Ganska många av de sistnämnda skulle sålunda icke kunna påräkna att omedelbart erhålla landsfiskalstjänst utan skulle vara hänvisade till assistentbefattning. En tillbakagång för ett stort antal landsfiskaler till assistentbefattning — vilken motsvaras av en lika omfattande nedflyttning för assistenterna — måste emellertid medföra bland annat den olägenheten att rekryteringen hejdas under den tid som åtgår för att överskottet skall hinna tagas i anspråk genom avgången bland landsfiskalerna. Ikraftträdandet av det av de sakkunniga föreslagna nya rekryteringssystemet måste också uppskjutas. De sakkunniga hava därför övervägt möjligheten att vid omorganisationens ikraftträdande överföra till övergångsstat ett antal av de äldre ordinarie landsfiskalerna, vilka av olika anledningar icke böra ingå i den nya organisationen. En dylik åtgärd skulle vara av stor betydelse med hänsyn till önskvärdheten av att den nya landsfiskalsorganisationen snabbt erhåller största möjliga effektivitet. Därest antalet av de landsfiskaler, vilka på detta sätt överföras på övergångsstat, fastställes till 40 skulle redan efter något mer än ett år det vid omorganisationen uppkomna överskottet hava tagits i anspråk. Inrättandet av en övergångsstat av denna omfattning skulle emellertid draga med sig betydande kostnader. Då överföringen till övergångsstat skulle ske tvångsvis, torde befattningshavarna nämligen böra bibehållas vid samtliga sina avlöningsförmåner, d. v. s. lön, tjänstgöringspenningar, ålders-

235 tillägg, tillfällig löneförbättring och i förekommande fall ortstillägg. Däremot synes förvaltningsbidrag icke böra utgå. Härtill kommer dyrtidstillägg enligt de grunder som gälla i fråga om befattningshavare vid i lönehänseende oreglerade verk. Med hänsyn till de därmed förenade kostnaderna hava de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något förslag om tvångsöverföring på övergångsstat. En dylik tvångsöverföring torde icke heller vara erforderlig för övergångssvårigheternas övervinnande. Genom den ökade avgång i de högsta åldersklasserna som inträder genom pensionsålderns sänkning med två år kommer nämligen övergångstiden, under vilken ett överskott av befattningshavare i förhållande till antalet disponibla tjänster föreligger, ändock att bliva jämförelsevis kort. Vilkendera vägen man väljer torde det vara erforderligt att ett antal äldre landsfiskaler beredas möjlighet att övergå på frivillig övergångsstat. Även om de av de sakkunniga föreslagna avlöningsbestämmelserna för landsfiskalerna innebära avsevärda förbättringar för det stora flertalet landsfiskaler, kommer det dock även att finnas landsfiskaler för vilka det skulle vara mera förmånligt att kvarstå på nu gällande lönestat med hänsyn till omorganisationsförslagets skärpta bestämmelser i fråga om rätten till bisysslor. De landsfiskaler, vilka nu bedriva privatverksamhet av ena eller andra slaget i någon större omfattning, kunde därför tänkas föredraga att frivilligt övergå på övergångsstat, därest möjlighet därtill erbjödes, framför att övergå på ny lönestat. Avlöningsförmånerna å frivillig övergångsstat synas böra utgöras av den nuvarande lönen, 2,000 kronor, ålderstillägg enligt nu gällande regler samt den del av den provisoriska löneförbättringen, som utgör lön. På löneförmånerna bör dyrtidstillägg utgå enligt de bestämmelser som i sådant hänseende gälla i fråga om befattningshavare vid i lönehänseende oreglerade verk. Det är givetvis svårt att på förhand beräkna huru många landsfiskaler som kunna vara villiga att på dessa villkor övergå på övergångsstat. Förslagsvis torde antalet tjänster på övergångsstat kunna beräknas till tio. Kostnaderna för statsverket för en övergångsstatsorganisation av denna art komma att bliva jämförelsevis obetydliga. De komma att successivt minskas och under förutsättning att möjligheten att övergå på övergångsstat endast hålles öppen för befattningshavare i de tio högsta årsklasserna komma de att helt bortfalla efter högst tio år. Med hänsyn till önskvärdheten av en ökad avgång bland de äldsta befattningshavarna torde samtliga som önska övergå på övergångsstat böra medgivas detta, även om antalet tjänster på övergångsstat därigenom till en början skulle bliva något högre än det av de sakkunniga förslagsvis beräknade. I enlighet med allmänt tillämpade principer vid genomförande av lönereglering torde de landsfiskaler som hava fullmakt på tjänsterna böra äga rätt att om de så önska kvarstå på nu gällande lönestat. Det är dock, med hänsyn till att sportlerna under alla förhållanden komma att indragas ävensom till de väsentligt förbättrade pensionsförhållanden som löneregleringen medför, knappast att förvänta att någon kommer att föredraga att kvarstå på gammal stat.

236 Enligt det ovan anförda komma, sedan ordinarie landsfiskaler blivit placerade, ungefär 70 nyorganiserade landsfiskalstjänster att stå till förfogande vid omorganisationens ikraftträdande. Häremot skulle svara dels ungefär 140 landsfiskaler, tillsatta medelst förordnande tills vidare, dels antalet av de köpingsåklagare och stadsfiskaler som enligt vad ovan sagts skola kunna ifrågakomma till landsfiskalstjänst. Detta antal måste emellertid bliva synnerligen lågt. Sammanlagda antalet på förordnande tillsatta stadsfiskaler i städer, som enligt organisationsplanen skola ingå i landsfiskalsdistrikt, utgjorde den 1 januari 1939 endast 12 stycken. Härvid hava givetvis icke medräknats sådana som äro ordinarie innehavare av landsfiskalstjänst eller hava erhållit förordnande tills vidare å sådan tjänst. Av dessa 12 voro fem juris kandidater. Man torde vara på den säkra sidan om man beräknar antalet köpingsåklagare och stadsfiskaler som vilja söka landsfiskalstjänst och kunna ifrågakomma till sådan befattning till sammanlagt högst fem. Av de ovannämnda 140 med förordnande tills vidare tillsatta landsfiskalerna böra emellertid några frånräknas med hänsyn till att vissa av dem äro innehavare av ordinarie tjänst i länsstyrelse och kunna tänkas åtminstone under en övergångstid återgå dit i samband med omorganisationen. En viss återgång av tjänstemän till länsstyrelserna torde även bliva erforderlig vid en reform av uppbördsväsendet. Av de tillförordnade landsfiskalerna voro den 1 januari 1939 sammanlagt 10 ordinarie landskanslister. Antalet av dem som komma att återgå till länsstyrelse torde böra beräknas bliva åtminstone så stort att tillskottet i konkurrensen om landsfiskalstjänsterna från köpingsåklagare och stadsfiskaler helt uppväges. Då mot 70 återstående landsfiskalstjänster skulle svara ungefär 140 kompetenta aspiranter — till övervägande del tillförordnade landsfiskaler — kommer, sedan samtliga landsfiskalstjänster vid omorganisationens genomförande tillsatts, överskottet av nu nämnda aspiranter i förhållande till antalet tjänster att bliva ungefär 70. Dessa böra i första hand ifrågakomma till de nyinrättade landsfiskalsassistenttjänsterna. Det överskott som sålunda uppkommit kan beräknas komma att absorberas ganska snabbt. Under de tre närmaste åren efter omorganisationens genomförande komma nämligen, under förutsättning att under denna period sänkningen av pensionsåldern genomföres, sammanlagt ungefär 55 landsfiskaler, motsvarande fem årsklasser, att avgå med pension. Den övriga avgången bland landsfiskalerna torde under dessa tre år normalt kunna beräknas till ungefär 15. Sammanlagda avgången skulle alltså utgöra ungefär 70 befattningshavare. Redan efter omkring tre år skulle således överskottet vara absorberat och samtliga tillförordnade landsfiskaler hava erhållit ordinarie landsfiskalstjänst. För de tillförordnade landsfiskalerna måste det emellertid innebära en stor olägenhet att nödgas under en tid, som i vissa fall kommer att uppgå till tre år, återgå till assistentbefattning. Även om förflyttning till assistentbefattning i första hand skall ifrågakomma för de yngsta av de tillförordnade landsfiskalerna, kommer den att drabba också sådana, vilka innehaft sina

237 landsfiskalstjänster i över fyra år. Återgången till assistentbefattning betyder bland annat minskning i löneinkomsterna samt i de flesta fall även förflyttning till annan tjänstgöringsort. Olägenheterna härav kunna icke anses helt uppvägda därigenom, att befattningshavarna bliva extra ordinarie tjänstemän och bliva berättigade till såväl egen- som familjepension. För avhjälpande av de olägenheter som måste uppkomma genom denna tillbakagång vilja de sakkunniga föreslå, att den som vid omorganisationens ikraftträdande på förordnande tills vidare uppehåller landsfiskalstjänst men som en följd av omorganisationen nödgas återgå till landsfiskalsassistentbefattning, skall, så länge h a n innehar sådan befattning, erhålla tillfällig löneförbättring. Samma förmån torde böra åtnjutas även av den, som under åren närmast före omorganisationen kan komma att förordnas att uppehålla landsfiskalstjänst intill tidpunkten för omorganisationens genomförande och som, i likhet med nyssnämnda tillförordnade landsfiskaler, nödgas återgå till assistentbefattning. Villkoret för att tillfällig löneförbättring skall utgå torde böra vara att förordnandet varat minst ett halvt år. Har förordnandet varat minst ett år, torde avlöningsförbättringen böra utgå med så stort belopp att avlöningsförmånernas sammanlagda belopp motsvarar avlöningsförmånerna till befattningshavare i lägsta löneklass i lönegrad A 22 inom ortsgrupp A. Har förordnandet varat mellan ett halvt och ett år, bör avlöningsförbättringen utgå med hälften av nämnda belopp. Av det anförda framgår, att kostnaderna för denna provisoriska avlöningsförbättring komma att successivt minskas samt efter omkring tre år helt bortfalla. Antalet landsfiskalsassistenttjänsfer skall enligt organisationsplanen utgöra lägst 135 och högst 152, beroende på h u r u långt förenandet av de mindre städerna med landsfiskalsdistrikt fortskridit. Redan under den nya organisationens första år torde emellertid assistenttjänsterna komma att utgöra över 140. De statsavlönade, helårsförordnade assistenterna (extra, biträdande landsfiskaler) äro för närvarande ungefär lika många. Enligt de sakkunnigas mening böra dessa utan vidare utbildning eller särskild prövning anses kompetenta till landsfiskalsassistentbefattning enligt den nya organisationen. Då emellertid ungefär 70 av dessa befattningar komma att tillsättas med tillförordnade landsfiskaler, komma ungefär lika många av de nuvarande statsavlönade assistenterna att vid övergången icke rymmas inom den nya assistentorganisationen. Detta överskott kommer emellertid att under en treårsperiod försvinna såsom framgår av vad ovan anförts om avgången bland landsfiskalerna under åren närmast efter omorganiseringen. De statsavlönade assistenter, vilka vid omorganisationens genomförande icke kunna erhålla landsfiskalsassistentbefattning men som av länsstyrelserna anses lämpliga för befordran p å banan, föreslås skola av länsstyrelserna antagas till extra tjänstemän i lönegrad nr 2. För att dessa tjänstemän, vilka samtliga tjänstgjort på landsfiskalsbanan under lång tid och av vilka många äro familjeförsörjare, skola erhålla skälig kompensation för sin genom omorganisationen framtvingande tillbakagång från assistenttjänst föreslå de sak-

238 kunniga, att de, medan de kvarstå såsom extra tjänstemän, skola erhålla tillfällig löneförbättring motsvarande skillnaden mellan den avlöning de uppbära och vad de skulle hava uppburit såsom landsfiskalsassistenter i lägsta löneklass (nr 13) å A-ort. På landsfiskalsbanan befinner sig emellertid ett stort antal aspiranter förutom de hittills nämnda. Enligt de i kap. II under B. meddelade uppgifterna utgjorde sammanlagda antalet landsfiskalsaspiranter den 1 mars 1938 394, av vilka 318 hade avlagt landsfiskalsexamen, kansliexamen eller juris kandidatexamen. Bland dessa äro emellertid redovisade dels de förut omnämnda ungefär 140 assistenterna, dels ett ganska stort antal personer som av olika anledningar, bl. a. anställning i länsstyrelse, icke äro att räkna såsom landsfiskalsaspiranter, ehuru de avlagt landsfiskalsexamen eller annan till landsfiskalstjänst meriterande examen. Antalet av dem som sålunda böra frånräknas torde uppgå till inemot 100, d. v. s. till ungefär en fjärdedel av samtliga. Det återstående antalet aspiranter skulle således utgöra högst ungefär 150, varav ett sjuttiotal examinerade. Av det ovan anförda framgår, att avgången bland landsfiskalerna intill genomförandet av omorganisationen kan beräknas till ungefär 30 personer. Denna avgång kommer att i motsvarande grad påverka även aspirantbeståndet. Antalet examinerade aspiranter skulle således nedgå till ungefär 40. Härtill kan beräknas komma ytterligare några tiotal, varigenom antalet examinerade aspiranter vid omorganisationens genomförande skulle utgöra ungefär 60 eller 70. Dessa siffror äro givetvis på grund av felkällornas stora antal i hög grad osäkra. Man har måhända vidare att räkna med en fortgående, av befordringsgången oberoende minskning av aspirantantalet. Som framgår av den i kap. II lämnade redogörelsen minskades antalet aspiranter från 1935 till 1938 med icke mindre än 110 eller med över 20 °/o. Det är möjligt, att denna flykt från landsfiskalsbanan bland aspiranterna kommer att fortsätta under de närmaste åren. Avgörande torde därvid vara vilka villkor som uppställas för de obefordrade aspiranterna för att de skola äga tillträde till nyorganiserad tjänst. Det har i redogörelsen för de nuvarande kompetensfordringarna till landsfiskalstjänst omnämnts, att Kungl. Maj:t redan år 1933, i samband med att medgivande till landsfiskalsexamens avläggande lämnades, gjort det uttalandet att Kungl. Maj:t icke ämnade bevilja tillstånd att anställa landsfiskalsexamen med dem som först efter 1929 års ingång påbörjat tjänstgöring på banan ävensom att Kungl. Maj:t av särskilda anledningar gjort undantag härifrån beträffande ett antal aspiranter. Det kunde måhända ifrågasättas att utesluta de sistnämnda aspiranterna från befordran på banan såvida de icke avlade distriktsåklagarexamen. De hava nämligen, då de ansökt om tillstånd att få avlägga landsfiskalsexamen, haft grundad anledning att räkna med att skärpta kompetenskrav skulle komma att uppställas för behörighet till landsfiskalstjänst. Av det förut anförda torde emellertid framgå, att sammanlagda antalet obefordrade examinerade aspiranter icke är större än att samtliga eller så gott som samtliga äro erforderliga för

239 att täcka assistentbehovet under tiden till dess att aspirantutbildningen enligt de nya bestämmelserna hunnit fortskrida så långt att distriktsåklagarexamen avlagts av den första gruppen aspiranter. Någon anledning att ställa de sist examinerade aspiranterna i en särställning i fråga om rätten att erhålla befordran till nyorganiserad landsfiskalsassistenttjänst föreligger icke med hänsyn till deras teoretiska utbildning, eftersom denna är densamma som de äldre aspiranternas och de nuvarande assistenternas. Erforderlig praktisk erfarenhet komma de att mycket väl hinna förvärva under sin assistenttjänstgöring. De äldre av nu ifrågavarande aspiranter hava för övrigt redan en inemot tioårig tjänstetid på banan bakom sig. För samtliga examinerade aspiranter vilka icke erhållit tillsvidareförordnande eller därmed jämställt förordnande på landsfiskalstjänst torde, för att de skola kunna vinna befordran till nyorganiserad landsfiskalstjänst, böra fordras att de genomgått viss kriminalteknisk utbildning. De sakkunniga hava övervägt, att i detta hänseende genomgång av den kriminaltekniska delen av distriktsåklagarkurs eller däremot svarande utbildning skulle fordras. Med hänsyn till de praktiska svårigheter som skulle möta att genomföra kravet på en så omfattande fortbildning hava de sakkunniga emellertid stannat för att man endast bör fordra genomgång av kriminalteknisk kurs av ungefär samma omfattning som de under åren 1930—1938 vid Stockholms högskola hållna kriminaltekniska kurserna för landsfiskaler, landsfiskalsaspiranter och kriminalpolismän. De assistenter och examinerade aspiranter, vilka icke genomgått dylik kurs, böra sålunda vara skyldiga att komplettera sin utbildning därmed. De övriga, nu på landsfiskalsbanan befintliga aspiranterna, d. v. s. de som icke avlagt landsfiskalsexamen eller juridisk examen, anses av de sakkunniga icke böra ifrågakomma till befordran utan fullständig distriktsåklagarutbildning enligt den nya ordningen. Den tid de tjänstgjort på banan torde, där skäl därtill anses föreligga, böra tillgodoräknas dem såsom fullgjord praktisk provtjänstgöring. De sakkunniga förutsätta även att de aspiranter, vilka icke avlagt studentexamen men som visat sig lämpliga för banan, skola kunna erhålla dispens från kravet på sådan examen för tillträde till den teoretiska distriktsåklagarutbildningen. Under de förutsättningar som här angivits torde den första distriktsåklagarkursen böra igångsättas redan ungefär ett halvår efter organisationens genomförande. Tidpunkten för den första antagningen av aspiranter till provtjänstgöring enligt den nya ordningen torde böra bliva beroende av huru många av de nuvarande aspiranterna som anses böra få tillträde till distriktsåklagarkursen. Utnämningen av de vid omorganisationens genomförande kvarstående ordinarie landsfiskalerna å nyorganiserade tjänster torde böra ske utan ansökan efter länsstyrelsernas hörande. För de återstående landsfiskalstjänsterna liksom för landsfiskalsassistenttjänsterna torde däremot ansökningsförfarande böra tillämpas.

240 Den som utnämnes till innehavare av nyorganiserad landsfiskalstjänst torde böra för placering i löneklass äga tillgodoräkna sig dels hela den tid han innehaft fullmakt å landsfiskalstjänst å nuvarande stat, dels den tid han innehaft förordnande tills vidare å sådan tjänst; den som erhåller nyorganiserad landsfiskalsassistenttjänst torde böra i samma hänseende äga tillgodoräkna sig dels den tid han kan hava innehaft förordnande tills vidare å landsfiskalstjänst, dels den tid utöver tre år som han tjänstgjort såsom statsavlönad extra eller biträdande landsfiskal eller landsfiskalsassistent.

241 Kap. XI. Kostnadsberäkningar. Kostnaderna för avlöning åt befattningshavarna enligt den nya organisationen framgå av nedanstående uppställning. Landsfiskalers och skrivbiträdens löner hava däri med hänsyn till de föreslagna stationeringsorterna beräknats efter samtliga befattningshavares placering i ortsgrupp G, landsfiskalsassistenters efter placering i ortsgrupp D samt kanslibiträdens efter ortsgrupp E. Samtliga ordinarie befattningshavare hava placerats i högsta löneklass inom respektive lönegrad och samtliga extra ordinarie i mellersta löneklassen inom lönegraden. 358 landsfiskaler i lönegrad A 22 kronor 2 926 650 45 * » A 23 » 390 150 6 A 24 * » » 54 990 3 3 7 1 7 9 0 152 landsfiskalsassistenter i lönegrad Eo 14 » 689 472 19 kanslibiträden i lönegrad A 7 » 73 017 376 ordinarie skrivbiträden i lönegrad A 2 » l 059 192 32 extra ordinarie skrivbiträden i lönegrad Eo 2 . . » 76 224 1135 416 Summa kronor 5 269 695 Härtill komma kostnaderna för avlöning åt aspiranterna, vilka kostnader fördela sig på dels arvoden, dels lön åt de aspiranter vilka antagits till extra tjänstemän. Om man beräknar den tid som kommer att förflyta från antagningen till provtjänstgöring och till assistentutnämningen till i medeltal fem och ett halvt år samt antalet av dem som varje år antagas till provtjänstgöring till i medeltal tjugu, skulle antalet aspiranter genomsnittligen utgöra ungefär 110. Den oavlönade provtjänstgöringstiden kommer att enligt den föreslagna rekryteringsgången utgöra ett och ett halvt år. Tiden, under vilken aspiranten uppbär arvode, torde kunna beräknas till tre år samt den tid aspiranten är extra tjänsteman till ett år. Antalet aspiranter med arvode skulle alltså utgöra 60 och antalet aspiranter med ställning såsom extra tjänstemän 20. Till lön åt de senare enligt lägsta löneklass och med placering i ortsgrupp G skulle åtgå 39 000 kronor medan sammanlagda beloppet av arvoden skulle utgöra 86 400 kronor. Totala kostnaderna för löner åt ordinarie, extra ordinarie samt extra tjänstemän och aspiranter skulle således belöpa sig till (5 269 695 + 125 400 = ) 5 395 059 kronor. Det rörliga tillägget å ordinarie, extra ordinarie och extra tjänstemäns löner skulle efter 6 % utgöra omkring 318 500 kronor. 16—384482

242 Kostnaderna för tillfällig skrivhjälp åt landsfiskalerna beräknas till sammanlagt 65 000 kronor. Lokalbidraget, vilket enligt de sakkunnigas förslag skall utgå enligt grunder som fastställas av Kungl. Maj:t, torde i genomsnitt kunna beräknas till ungefär 700 kronor samt övriga förvaltningskostnader till omkring 400 kronor per distrikt. Det torde vara anledning att antaga att resekostnadsersättningarna med de nya bestämmelser härom som de sakkunniga föreslå komma att något öka, ehuru det icke lärer vara möjligt att ens approximativt angiva denna ökning. Den ökning av statsverkets utgifter för resekostnadsersättningar som följer av de av de sakkunniga föreslagna nya reglerna om ersättningar för utmätning i enskilda mål m. m. kommer att helt uppvägas av de föreslagna exekutionsavgifterna. Kostnaderna för den föreslagna teoretiska utbildningen bliva i viss mån beroende av den förstärkning av polisskolans organisation som kommer att visa sig erforderlig genom att distriktsåklagarkursen förlägges till denna skola. De årliga kostnaderna hava av de sakkunniga förslagsvis beräknats till 37 000 kronor. Kostnaderna för handledning åt aspiranterna under den praktiska polistjänstgöringen torde kunna beräknas till högst 2 000 kronor. De sammanlagda årliga kostnaderna — med undantag för kostnaderna för resekostnadsersättningar — skulle sålunda bliva följande Löner åt ordinarie, extra ordinarie och extra tjänstemän Rörligt tillägg efter 6 % Arvoden åt aspiranter Tillfällig skrivhjälp Lokalbidrag och övriga förvaltningskostnader Distriktsåklagarkursen Handledning under polisutbildningen

kronor 5 308 695 » 318 500 » 86 400 > 65 000 » 449 900 » 37 000 » 2 000 Summa kronor 6 267 495.

Härjämte uppstå vissa engångskostnader, vilka hänföra sig dels till inlösen av kontorsmaskiner och kassaskåp, dels till anskaffande av beväpning m. m. till landsfiskaler och landsfiskalsassistenter. Beräknas det genomsnittliga värdet av befintliga kassaskåp till 150 kronor samt av kontorsmaskiner till 500 kronor per distrikt skulle kostnaderna för inlösen uppgå till 318 500 kronor. Kostnaderna för beväpning m. m. av 409 landsfiskaler och 152 landsfiskalsassistenter torde böra beräknas till ungefär 200 kronor per befattningshavare eller till omkring 112 200 kronor. Engångskostnaderna skulle således utgöra sammanlagt omkring 430 700 kronor. De av de sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelserna föranleda vissa kostnader under övergångstiden. Dessa kostnader utgöras av dels kostnaderna för avlöning av landsfiskaler på frivillig övergångsstat, dels kostnaderna för tillfällig löneförbättring åt vissa landsfiskalsassistenter och extra tjänstemän vilka förut innehaft förordnande tills vidare å landsfiskalstjänst respektive såsom statsavlönade extra eller biträdande landsfiskaler eller landsfiskalsassistenter. Avlöningsförmånerna för landsfiskal å övergångs-

243 stat skulle utgöra 3 250 kronor jämte dyrtidstillägg, efter nu gällande indextal ungefär 1 000 kronor, eller sammanlagt omkring 4 250 kronor. För tio tjänster å övergångsstat utgöra kostnaderna 42 500 kronor. Då dessa kostnader i mån av befattningshavarnas avgång successivt minskas samt inom tio år helt bortfalla, komma de att under nämnda tioårsperiod i genom snitt uppgå till 21 250 kronor årligen. Kostnaderna för den tillfälliga avlöningsförstärkningen åt assistenterna framgå av följande. Full lönekompensation skulle enligt riktlinjerna i kap. X utgå till omkring 50 assistenter samt halv kompensation till omkring 10 assistenter. Skillnaden mellan lönen åt assistent (extra ordinarie befattningshavare) i näst lägsta löneklass (nr 14) med dyrortsplacering i ortsgrupp D och den lön, i förhållande till vilken kompensation skall erhållas, utgör 2 010 kronor. Löneförbättringen åt 50 assistenter (full kompensation) utgör således 100 500 kronor eller med rörligt tillägg efter 6 °/o 106 530 kronor samt löneförbättringen åt 10 assistenter (halv kompensation) 10 050 kronor, respektive 10 650 kronor. Den förra gruppen av assistenter beräknas hava erhållit landsfiskalstjänst inom något mer än 2 år samt den senare gruppen inom ungefär två och ett halvt år. Fördelade på en övergångsperiod av tre år under vilken de successivt bortfalla skulle de årliga kostnaderna sålunda utgöra omkring 45 000 kronor. Kostnaderna för övergångsavlöningen åt de extra tjänstemän vilka innehaft förordnande såsom statsavlönade extra landsfiskaler etc. men som vid omorganisationen måste frånträda sitt förordnande, äro lika med beloppet av löneförmånerna till ett lika stort antal landsfiskalsassistenter i lägsta löneklass å billigaste ort. Antalet befattningshavare, som skola uppbära denna övergångsavlöning, kan anslås till omkring 70. Kostnaderna skola således utgöra ungefär 254 100 kronor eller med rörligt tillägg omkring 269 350 kronor. Då dessa extra tjänstemän beräknas hava erhållit nyorganiserad landsfiskalsassistenttjänst inom tre år efter omorganisationens genomförande, komma alltså kostnaderna att efter denna övergångstid helt bortfalla. I genomsnitt under treårsperioden kunna kostnaderna beräknas till 135 000 kronor. Under en övergångstid av högst ungefär tio år uppstå även vissa kostnadsminskningar genom att den föreslagna biträdesorganisationen icke skall erhålla sin fulla styrka förrän samtliga städer, vilka icke skola utgöra egna åklagardistrikt, införlivats med landsfiskalsdistrikt. Sålunda skola 17 assistenttjänster och 11 skrivbiträdestjänster inrättas först successivt. De sammanlagda årliga kostnaderna för dessa biträdestjänster utgöra ungefär 115 000 kronor. Den besparing som årligen skulle uppstå komme sålunda att schematiskt beräknat uppgå till i genomsnitt ungefär 57 500 kronor. Under de tre första åren av övergångstiden skulle sålunda uppstå en nettoökning av de årliga kostnaderna med ungefär 146 250 kronor, under återstoden av övergångstiden däremot en viss nettominskning. Kostnaderna för den nuvarande organisationen utgöra — med undantag för resekostnadsersättningarna — i huvudsak följande:

244 Landsfiskalerna: Lön, tjänstgöringspenningar och förvaltningsbidrag . . kronor 1 711 500 .. » 20 400 Ortstillägg till 102 landsfiskaler 391 200 Ålderstillägg 367 050 Tillfällig löneförbättring 175 000 Vikariatsersättningar 830 050 3 495 2 00 Dyrtidstillägg Statsavlönade tjänstebiträden: Arvoden » 450 000 Dyrtidstillägg 150 000 600 000 Summa kronor 4 095 200. I jämförelse med de nuvarande kostnaderna innebär alltså de sakkunnigas förslag en ökning med i runt tal 2 170 000 kronor. Härifrån bör emellertid dragas summan av landsfiskalerna tillkommande sportler, vilka skola indragas till kronan. Beloppet av dessa sportler uppgick år 1937 till sammanlagt ungefär 800 000 kronor. Härav utgjorde landsfiskalernas andelar av indrivningsprovision ungefär 500 000 kronor. Det är att märka, att vid ett genomförande av 1936 års uppbördskommittés förslag huvudparten av landsfiskalernas provisionsandelar kommer att tillfalla fjärdingsmannen, varför beloppet av indrivningsprovisionen sålunda här icke bör tagas i beräknande. Vid en jämförelse mellan kostnaderna för den nya organisationen och den nuvarande bör även beaktas, att genomförandet av de sakkunnigas förslag torde komma att medföra icke oväsentliga utgiftsminskningar genom lönebesparingar för de städer, sammanlagt 66 stycken, vilka skola ingå i landsfiskalsdistrikt. Storleken av de besparingar, vilka sålunda uppkomma för städerna, kan dock icke angivas.

245 Kap. XII. Ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. Förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. har följande lydelse : »1 §. Om ersättning för försäljning av utmätt fast egendom gälle, intill dess annorlunda kan bliva förordnat, vad nu är i sådant hänseende stadgat. För utmätning, försäljning av utmätt lös egendom, kvarstad, vräkning eller annan förrättning eller handräckning, som i utsökningslagen avses, erlägges till utmätningsman, som förrättningen verkställer, 2 kronor. För handräckning enligt lagen om avbetalningsköp utgår ersättning med samma belopp. Har för försäljning av utmätt lös egendom auktionsverk i stad av utmätningsmannen anlitats, må ej annan ersättning för försäljningen utgå än den avgift till auktionsverket, som för varje stad kän vara stadgad. För försäljning av och fördelning av köpeskilling för utmätt fartyg av sådan storlek, som omförmäles i 94 § utsökningslagen, äge utmätningsman i stället för ersättning, varom i andra stycket sägs, ur köpeskillingen utbekomma arvode. Detta beräknas till en procent å köpeskillingen, där denna ej överstiger 10 000 kronor; är köpeskillingen högre, skall arvodet utgå med en procent å 10 000 kronor och en halv procent å återstoden, men må icke i något fall överstiga 500 kronor. 2 §. För värdering i andra fall än vid utmätning eller handräckning enligt lagen om avbetalningsköp så ock för besiktning tillgodonjuter den, som förrättningen verkställer, 2 kronor. 3 §. Vittne, som vid förrättning biträder, erhåller för varje förrättning 1 krona. 4 §. För delgivning av stämning, domstols, myndighets eller tjänstemans beslut eller kallelse eller annan handling jämte bevis om delgivningen erlägges för varje person som undfår del av handlingen två kronor eller, om delgivningen äger rum i Stockholm, Göteborg eller Malmö, tre kronor. Sker delgivning av samma handling på en gång med två eller flera samtidigt närvarande, utgår ersättning blott såsom för delgivning med en person. 5 §. Erfordras resa för verkställande av förrättning å landet eller i stad utom stadens planlagda område, äro förrättningsman och vittne berättigade

246 till ersättning, vardera för skjuts efter en häst, dock att, när flera förrättningar verkställas under samma resa eller på samma dag, skjutsersättningen skall fördelas mellan samtliga förrättningarna i förhållande till förrättningsställenas avstånd från förrättningsmannen och vittnets hemvist. Äger förrättning som avses i 4 § rum inom stads planlagda område, är förrättningsmannen berättigad till ersättning för därav föranledd färd med järnväg, fartyg, spårväg och omnibus. Vad i första stycket är stadgat om skjutsersättning åt förrättningsman skall icke äga tillämpning i fråga om förrättning, för vilken arvode beräknas enligt 1 § fjärde stycket. 6 §. Angående utmätningsmans rätt till expeditionslösen gälle vad särskilt är stadgat. 7 §. Då, jämlikt 15 § i kungörelsen om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas, penningar till fordringsägare med posten översändas, må därför såsom ersättning beräknas 75 öre.» Förslag till ändring av 1878 års förordning hava upprepade gånger framställts såväl i fråga om däri bestämda arvoden som i fråga om reseersättningens beräkning. Å ena sidan har m a n velat skydda parterna, närmast utmätningsgäldenären, från att behöva betala förrättningskostnader som icke stå i rimligt förhållande till värdet av den rättighet för vilken exekution sokes; å andra sidan har man velat anpassa arvodesbeloppen efter den sedan förordningens tillkomst inträdda ändringen i penningvärdet så att de kunnat sägas utgöra skälig ersättning för det besvär som vållats förrättningsman och vittne. Vid båda dessa avvägningar har frågan om reseersättningen spelat in. Då reseersättningen ursprungligen fastställdes till ersättning för skjuts efter en häst — oavsett den reseklass vartill förrättningsmannen eller vittnet eljest varit att hänföra — var det just för att i görligaste mån nedbringa exekutionskostnaderna. Så småningom inträdde emellertid en ändring härvid. Genom att nya kommunikationsmedel erbjödos kom färdsättet med skjuts efter en häst — helst som skjutsersättningen beräknades särskilt för envar av förrättningsmannen och vittnet — icke längre att vara det billigaste som stod till buds. Under skjutsstadgans sista giltighetstid utgjorde skjutsersättningen för en häst minst 30 öre (ett län) och högst 60 öre per kilometer, vartill kom vagnlega. Med tillämpning av dessa skjutsersättningar kommo exekutionskostnaderna att i åtskilliga fall springa upp till orimliga belopp i jämförelse med vad som skulle utgått därest resereglementets bestämmelser lagts till grund vid beräknandet av reseersättningen. I skrivelse den 27 mars 1917, nr 57, hemställde r i k s d a g e n , att Kungl. Maj:t ville överväga, huruvida och på vilket sätt åtgärd måtte kunna vidtagas i ändamål, att kostnad för vittne vid utmätningsmans förrättning icke måtte bliva oskälig. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 november 1918 av s a k k u n n i g a f ö r r e v i s i o n a v 1 9 0 7 å r s r e s e r e g l e -

247 m e n t e framhölls, att det stadgade arvodet för utmätning m. fl. förrättningar av 2 kronor med avseende å då rådande förhållanden finge anses knappt tilltaget. Nämnda sakkunniga föreslogo därjämte, att bestämmelserna om reseersättning måtte bringas i närmare överensstämmelse med allmänna resereglementet. F ö r e n i n g e n S v e r i g e s s t a d s f o g d a r gjorde i skrivelser den 15 januari 1917, den 27 september 1919 och den 30 april 1920 framställningar om ändring i grunderna för bestämmandet av de i förordningen stadgade ersättningarna samt om höjning av vissa ersättningsbelopp m. m. I yttrande den 28 juli 1921 över stadsfogdarnas framställningar anförde s t a t s k o n t o r e t , bland annat, att det med hänsyn till penningvärdets fall efter 1878 ville synas som om en höjning med 100 eller 150 procent av de utgående ersättningsbeloppen icke i och för sig vore oskälig. Då emellertid vid fastställandet av landsfiskalers och, enligt vad statskontoret inhämtat, en del stadsfogdars och dem motsvarande tjänstemäns avlöningsförmåner hänsyn tagits till då utgående ersättning vid utmätning, ansåge sig statskontoret blott kunna tillstyrka att ersättningsbeloppen höjdes med 50 procent. Framställningarna från stadsfogdeföreningen anmäldes i statsråd den 3 februari 1922, därvid dåvarande c h e f e n f ö r s o c i a l d e p a r t e m e n t e t anförde bland annat följande: Under de senare åren hade uppmärksamheten alltmera riktats på de med sportelväsendet förknippade olägenheter, och på en del områden hade man — enligt departementschefens mening med rätta — sökt att i görligaste mån avskaffa eller inskränka sportlerna. Vid sådant förhållande skulle det, även om ifrågavarande sportlers indragande ej nu kunde genomföras, vara mindre lämpligt att införa nya principer för deras utgående eller eljest vidtaga åtgärder, som kunde anses innebära ett utvidgande eller befästande av sportelsystemet. Och höjning av dittills utgående sportelbelopp syntes böra genomföras allenast om alldeles särskilt vägande skäl talade därför. Skulle det befinnas, att sportlerna med hänsyn till penningvärdets fall eller andra omständigheter icke försloge till gäldande av sådana med tjänsten förenade direkta utgifter, vilka sportlerna varit avsedda att täcka, syntes det böra tagas i övervägande, huruvida icke antingen den fasta lönen borde höjas, så att tjänstemännen erhölle skälig gottgörelse för ifrågavarande utgifter, eller ock ersättning för dessa i annan ordning kunde beredas av allmänna medel. Av det nu anförda framginge, att departementschefen ansåge den föreliggande frågan om höjning av den till utmätningsmän för utmätning och vissa andra förrättningar utgående ersättning böra ses i samband med spörsmålet om reglering av de fasta löneförmånerna för utmätningsmännen. I fråga om landsfiskalerna hänvisade departementschefen till den då arbetande 1902 års löneregleringskommitté och anförde därvid, att det vore givet att vid utmätandet av de löner, som ansåges böra tillkomma landsfiskalerna, hänsyn måste tagas till de sportelinkomster som dessa tjänstemän kunde komma att åtnjuta. Stadsfogdarnas framställningar föranledde icke till annan åtgärd än att de överlämnades till löneregleringskommittén att beaktas vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. Varken l ö n e r e g l e r i n g s k o m m i t t é n (betänkande den 11 maj 1923) eller 1 9 2 4 å r s l a n d s s t a t s l ö n e s a k k u n n i g a , vilka sedermera er-

248 höllo i uppdrag att utarbeta förslag till lönereglering för fögderiförvaltningarnas tjänstemän framlade emellertid något förslag till frågans lösande. Kommittén och landsstatslönesakkunniga torde hava räknat med att gällande förrättningsarvoden skulle bibehållas oförändrade även efter ny lönereglerings genomförande. L ä n s s t y r e l s e n i H a l l a n d s l ä n ifrågasatte i skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 mars 1923, att arvodet för utmätningsförrättningar skulle höjas eller att traktamentsersättning skulle medgivas. Länsstyrelsen föreslog också, såsom en utväg att nedbringa reseersättningarna, att dessa skulle beräknas mera i överensstämmelse med allmänna resereglementet. I underdånig skrivelse den 11 december 1925 omnämnde r i k s d a g e n s j u s t i t i e o m b u d s m a n vissa till hans kännedom komna fall då exekutionskostnaderna på grund av det sätt varpå reseersättningarna beräknats uppgått till anmärkningsvärt höga belopp. Justitieombudsmannen anförde vidare bl. a. följande: Det vore tydligt att bestämmelserna om resekostnadsersättning i 1878 års förordning snarast borde bringas i närmare överensstämmelse med de i allmänna resereglementet innefattade bestämmelserna. Enligt justitieombudsmannens förmenande saknades varje som helst skäl att bibehålla rätten för de förrättningsmän som erhölle ersättning enligt förordningen att uttaga ersättning för hästskjuts huru de än färdades. Det kunde ingalunda ligga i det allmännas intresse eller ens vara försvarligt att lämna exempelvis utmätningsmännen tillfälle att på de rättssökandes bekostnad förskaffa sig ökade inkomster genom uttagande av resekostnadsersättningar, som vida överstege vad som vore nödig resekostnad. Betänkte man att denna kostnad i regel drabbade gäldenären och att denne vanligen befunne sig i ekonomiska svårigheter framträdde förhållandet i ännu mindre tilltalande dager. Detsamma kunde i huvudsak sägas beträffande kostnaderna för resor i och för verkställande av notarialprotester och delgivning av stämningar. Den ändring av bestämmelserna i 5 § i 1878 års förordning som sålunda uppenbarligen vore påkallad syntes justitieombudsmannen lämpligen kunna vidtagas på det sätt att för de i nämnda stadgande avsedda resorna ersättning bestämdes skola utgå enligt grunderna i det allmänna resereglementet med angivande av de modifikationer som i ett eller annat hänseende tilläventyrs kunde befinnas erforderliga. De skäl som beträffande resor i statens ärenden påkallat de i resereglementet upptagna föreskrifterna kunde nämligen antagas i allmänhet äga giltighet även då fråga vore om andra förrättningsresor, ett antagande som syntes justitieombudsmannen vinna påtagliga stöd i de fall för vilka justitieombudsmannen lämnat redogörelse i skrivelsen. Frågan i vad mån modifikationer kunde vara behövliga syntes icke utan närmare utredning kunna tillförligen besvaras. Justitieombudsmannen berörde vidare frågan i vad mån reseersättning borde utgå till vittne, därvid han anförde, att det syntes kunna ifrågasättas om det icke vore ändamålsenligt att åtminstone meddela en bestämmelse av innehåll att reseersättning till vittne icke finge utgå i den mån vittnets resa uppenbarligen med hänsyn till möjlighet att anlita närmare boende person varit helt onödig eller onödigt dyrbar. För sådant fall då medföljande skjutskarl eller chaufför av förrättningsmannen tillika anlitades såsom vittne mötte enligt justitieombudsmannens mening knappast någon betänklighet att stadga förbud mot uttagande av resekostnadsersättning för vittnet.

249 Justitieombudsmannens skrivelse liksom nyssnämnda riksdagsskrivelse av den 27 mars 1917, sakkunnigskrivelsen av den 29 november 1918 samt länsstyrelsens i Hallands län skrivelse den 1 mars 1923 utsändes år 1926 på remiss till statskontoret, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser ävensom till föreningen Sveriges stadsfogdar och föreningen Sveriges landsfiskaler. I de yttranden som med anledning härav inkommo vitsordades allmänt, att arvodena vore för låga och att en väsentlig höjning av dem borde vidtagas. Särskilt framhölls sambandet mellan arvodena och reseersättningen. S t a t s k o n t o r e t uttalade sig i sitt yttrande — dagtecknat den 3 juni 1926 — för att en omarbetning av 5 § i 1878 års förordning i överensstämmelse med resereglementets bestämmelser borde komma till stånd. Någon anledning att, såsom justitieombudsmannen antytt, i ett eller annat avseende göra avvikelse från resereglementets bestämmelser syntes statskontoret knappast förefinnas. I fråga om arvodena för förrättningar enligt förordningen ansåg statskontoret en höjning med 50 procent skälig. Härvid borde dock undantagas ersättningen för delgivning av stämning m. m., vilken då nyligen undergått höjning. Vid anmälan av ärendet i statsråd den 29 november 1929 anförde dåvarande c h e f e n f ö r s o c i a l d e p a r t e m e n t e t bland annat: Utan vidare torde det vara klart, att bestämmelserna om reseersättning i 1878 års förordning sedan länge vore föråldrade och att de så snart ske kunde borde ersättas av stadganden, som hänförde sig till de nu vanliga färdsätten. Ehuru även departementschefen således funne det angeläget, att förordningen i nämnda hänseende bleve omarbetad, vore departementschefen likväl icke beredd att nu framlägga förslag till ändrade bestämmelser. Anledningen härtill vore det samband som förefunnes mellan bestämmelserna om reseersättning och stadgandena om arvode för förrättningarna. — Frågan om lönereglering för landsfiskalerna hade ännu icke vunnit sin lösning; den vore då föremål för behandling av 1928 års lönekommitté. Vid sådant förhållande och med hänsyn jämväl till de sedan länge pågående strävandena att avskaffa eller inskränka sportelväsendet vore det enligt departementschefens mening icke lämpligt att då vidtaga någon förändring beträffande de sportelinkomster som arvodena för utmätningar och vissa andra förrättningar utgjorde. Och då enligt departementschefens mening nya grunder för reseersättningarnas bestämmande, ledande till minskning av landsfiskalernas inkomster av förrättningarna, borde stadgas först sedan klarhet vunnits, huruvida och i förekommande fall med vilka belopp landsfiskalerna fortfarande skulle uppbära arvode för förrättningarna, borde följaktligen revisionen av 5 § i 1878 års förordning tills vidare anstå. Departementschefen utginge emellertid ifrån att om 1928 års lönekommitté föresloge, att landsfiskalerna skulle bibehållas vid dessa sportelinkomster, kommittén verkställde utredning om de belopp vartill förrättningsarvodena med hänsyn till rådande förhållanden och med beräkning att arvodena skulle utgöra hela inkomsten av förrättningarna lämpligen borde sättas. Handlingarna i ärendet, såvitt de avsågo reseersättning åt förrättningsmän, överlämnades i enlighet med departementschefens förslag till 1928 års lönekommitté. I fråga om reseersättning till förrättningsvittne erinrade departementschefen om att riksdagen i sin skrivelse hemställt om övervägande, huruvida och på vilket sätt åtgärd kunde vidtagas i ändamål att kostnad för vittne vid ut-

250 mätningsmannens förrättning ej bleve oskälig ävensom att länsstyrelsen i Hallands län och justitieombudsmannen i sina skrivelser gjort framställning i samma riktning. Frågan om de bestämmelser som i detta hänseende kunde påkallas borde enligt departementschefens mening lämpligen bliva föremål för prövning först i samband med spörsmålet om revision av bestämmelserna om reseersättning i 1878 års förordning. Till befrämjande av syftet rned framställningarna i denna del ville departementschefen emellertid föreslå, att överståthållarämbetet och länsstyrelserna anbefalldes erinra utmätningsmännen å landet och i städerna om angelägenheten av att resekostnaderna i nu berörda avseenden i största möjliga utsträckning begränsades. I fråga om reseersättning till vittne borde sålunda enligt departementschefens mening framhållas lämpligheten av att utmätningsmännen såsom vittnen anlitade så nära förrättningsstället som möjligt boende personer. Kungl. Maj:t beslöt i denna del i enlighet med vad departementschefen sålunda föreslagit. 1 9 2 8 å r s l ö n e k o m m i t t é framlade i sitt betänkande den 11 juli 1931 förslag till ny författning i ämnet. Enligt detta förslag skulle i stad — varmed dock icke avsågs stad som ingår i landsfiskalsdistrikt — gällande bestämmelser rörande förrättningsarvoden och dessas åtnjutande förbliva oförändrade. Å landet däremot, där tjänstemän vid fögderiförvaltningen vore utmätnings- och förrättningsmän, skulle arvodena i förekommande fall redovisas till statsverket. Erfordrades resa för förrättningen, skulle arvode icke utgå till förrättningsmannen å landet, men denne skulle vara berättigad att av parten erhålla ett belopp motsvarande förrättningsmannens resekostnadsoch traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. Ett förverkligande av detta förslag ansågs av kommittén komma att medföra att förrättningarna å landsbygden förbilligades och att en av de oftast påtalade olägenheterna med gällande bestämmelser avlägsnades. I yttrandena över kommitténs förslag framställdes i allmänhet icke några erinringar mot dessa bestämmelser. De flesta myndigheterna gingo emellertid icke närmare in på hithörande spörsmål. Frågan om reseersättningarna jämlikt 1878 års förordning och därmed indirekt även frågan om de i förordningen bestämda arvodena aktualiserades ånyo i samband med upphävandet av 1911 års skjutsstagda. Den i ärendet anlitade utredningsmannen, landshövdingen E. A. B e s k o w , ifrågasatte huruvida icke en mera genomgripande ändring av bestämmelserna om reseersättning i förordningen borde genomföras än som föranleddes av skjutsstadgans upphävande. Utredningsmannen förklarade sig emellertid anse det ligga utom det honom meddelade uppdraget att föreslå en dylik genomgripande ändring och föreslog därför ej annan ändring av bestämmelserna än att ersättningen efter skjutsstadgans upphävande skulle utgå efter den resekostnadsersättning som jämlikt allmänna resereglementet utginge för hästskjuts. Av de myndigheter som hördes i anledning av utredningsmannens förslag erinrade s t a t s k o n t o r e t , i utlåtande den 28 oktober 1932, om sam-

251 bandet mellan bestämmelserna om reseersättning och stadgandena om arvode för nu ifrågavarande förrättningar samt förordade att, därest frågan om lönereglering för landsstatstjänstemännen ställdes på framtiden, spörsmålet om resekostnadsersättning och arvoden till nu ifrågavarande förrättningsmän åter upptoges till prövning oberoende av löneregleringen. I proposition (nr 102) till 1933 års riksdag angående ändringar i lands tingslagen till följd av skjutsstadgans upphävande berörde c h e f e n f ö r s o c i a l d e p a r t e m e n t e t frågan om ändring av reseersättningsbestämmelserna i 1878 års förordning. Departementschefen anförde därvid, att han i överensstämmelse med landshövdingen Beskows förslag hade för avsikt att, därest förslaget om skjutsstadgans upphävande antoges av riksdagen, förorda sådan ändring av nämnda bestämmelser att ersättning skulle för varje förrättningsman utgå efter den resekostnadsersättning, som jämlikt allmänna resereglementet utginge för hästskjuts. Vad anginge frågan om ytterligare ändringar i 1878 års förordning vore det visserligen enligt departementschefens mening uppenbart, att spörsmålet om en allmän revision av förordningen ägde nära samband med det då vilande förslaget till lönereglering för landsstatstjänstemän. Då emellertid reseersättning, beräknad enligt förordningen, mången gång måste bliva alltför hög samt det ännu vore ovisst när löneregleringen kunde upptagas till omprövning, ansåge departementschefen, att det i samband med den förordade ändringen i bestämmelserna borde övervägas, huruvida utan avbidan på löneregleringen jämväl andra jämkningar i förordningen borde vidtagas, även om blott en provisorisk lösning därigenom kunde ernås. Riksdagen biföll i huvudsak förslagen angående skjutsstadgans upphävande m. m. men gjorde icke något uttalande i den av departementschefen berörda frågan. Den 7 april 1933 utfärdades författning om skjutsstadgans upphävande från och med den 1 januari 1934. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 januari 1933 gjorde r i k s r ä k e n s k a p s v e r k e t framställning om sådan ändring av 5 § av 1878 års förordning att förrättningsman och vittne bleve berättigade till resekostnadsersättning enligt bestämmelserna för lägsta reseklassen i allmänna resereglementet. I skrivelsen åberopades en inom riksräkenskapsverket upprättad promemoria jämte vissa räkningar, vilka utvisade, att i två fall avseende delgivning av stämning eller eftersökning för sådan delgivning reseersättningarna uppgått till 64 kronor resp. 28 kronor 50 öre, medan ersättningarna, om resorna företagits med automobil och allmänna resereglementets bestämmelser tillämpats, skulle hava belöpt sig till 24 kronor 32 öre resp. 18 kronor 81 öre, motsvarande en besparing av 39 kroonr 68 öre resp. 9 kronor 69 öre. Uti en inom socialdepartementet upprättad, den 15 juli 1933 dagtecknad p r o m e m o r i a anfördes, efter en redogörelse för gällande bestämmelser i ämnet samt för tidigare ändringsförslag, under hänvisning till chefens för socialdepartementet ovan återgivna uttalande i propositionen nr 102 till

252 1933 å r s r i k s d a g , a t t f r å g a n o m ä n d r i n g a v b e s t ä m m e l s e r n a a n g å e n d e r e s e e r s ä t t n i n g i 1878 å r s f ö r o r d n i n g b o r d e u p p t a g a s till ö v e r v ä g a n d e o c h a t t det, o a k t a t åtskillig u t r e d n i n g r e d a n f ö r e k o m m i t i d e n n a fråga, syntes ö n s k v ä r t a t t i n h ä m t a särskilt l ä n s s t y r e l s e r n a s m e n i n g h u r u f r å g a n l ä m p l i g e n b o r d e lösas. I p r o m e m o r i a n a n f ö r d e s v i d a r e : Till en början torde därvid yttrande böra avgivas, huruvida de nuvarande bestämmelserna kunna anses hava medfört reseersättningar för förrättningsmän eller vittnen till belopp, som med hänsyn till brukat eller användbart färdsätt te sig mindre skäliga. Vare sig denna fråga besvaras jakande eller nekande, synes det av vikt att erhålla länsstyrelsernas uttalande angående den regel, som bör meddelas, dels under förutsättning att de nuvarande grunderna för bestämmande av reseersättning enligt 1878 års förordning bibehållas oförändrade, dels ock under förutsättning, att bestämmelse införes, att ersättning för resa skall utgå enligt allmänna resereglementet. I förra fallet skall föreskrift meddelas om den ersättning, som skall utgå i stället för ersättningen för hästskjuts. Att sätta denna ersättning generellt till 30 öre pr km skulle måhända understundom leda till att reseersättningen ej täckte de verkliga kostnaderna för resan. I överensstämmelse med de nu vanliga maximibeloppen av lega för skjuts efter häst synes det riktigare att under angivna förutsättning bestämma ersättningen till 35 öre, möjligen 40 öre per km. Därest emellertid reseersättningen, såsom principiellt synes vara att föredraga, bestämmes att utgå efter allmänna resereglementet, torde övervägande skäl tala för att bereda förrättningsmännen kompensation för den minskning i inkomster av förrättningarna, som för sådant fall lärer uppkomma. Den närmast till hands liggande utvägen skulle vara att höja arvodena för förrättningarna. Häremot talar visserligen, att anlitandet av denna utväg står i strid med strävandena att avskaffa sportelväsendet. Då emellertid fråga är allenast om en provisorisk åtgärd, torde anförda synpunkt icke behöva tillerkännas avgörande betydelse. Självfallet skulle arvodesberäkningen i minsta möjliga mån rubbas. Måhända skulle ändringen kunna begränsas till meddelandet av en föreskrift av innehåll, att om förrättningen, inbegripet resa, där sådan erfordras, tagit en tid av exempelvis över två timmar i anspråk, extra arvode till förrättningsmannen skulle utgå med förslagsvis en krona för varje hel timma därutöver. I enkelhetens intresse synes önskvärt, att en dylik regel gällde alla förrättningar, således även delgivning. Förrättningsman borde vara oförhindrad att anlita snabbare färdsätt än det billigaste, såframt reseersättningen jämte arvodet icke sammanlagt uppginge till högre belopp än om det billigaste färdsättet begagnats. För att kunna bedöma lämpligheten av en sådan regel som den nu antydda och dess verkningar erfordras emellertid kännedom om den tid, som plägar åtgå för förrättningarna. I detta hänseende torde länsstyrelserna kunna meddela vissa vägledande upplysningar. En annan utväg att bereda förrättningsman kompensation för skyldigheten att underkasta sig resereglementets bestämmelser vore införande av rätt till dagtraktamente vid resor. Därest emellertid i överensstämmelse med de senaste besparingsföreskrifterna dagtraktamente icke skulle utgå för dag, varav högst 6 timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning, skulle sannolikt blott i ringa omfattning kompensation härigenom beredas förrättningsmännen. I förevarande sammanhang torde även — såsom antytts — bestämmelsen om vittnesersättning böra uppmärksammas. Länsstyrelserna synas därvid böra lämna upplysningar om verkningarna av Kungl. Maj:ts beslut den 29 november 1929 i detta hänseende samt yttra sig i frågan, huruvida ändrade bestämmelser äro påkallade beträffande arvodet för vittne, om även vittnes reseersättning bestämmes att utgå enligt allmänna resereglementet. Även här torde förtjäna övervägas en regel om extra arvode vid förrättning, som tagit viss längre tid i anspråk.

253 ö v e r promemorian avgåvos y t t r a n d e n av samtliga länsstyrelser, föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfogdar ävensom av statskontoret och riksräkenskapsverket. Av l ä n s s t y r e l s e r n a s utlåtanden över promemorian framgår, vad först beträffar frågan huruvida gällande bestämmelser medfört reseersättningar, som varit mindre skäliga, att tolv länsstyrelser besvarat denna fråga jakande. Övriga länsstyrelser framhöllo i allmänhet att bestämmelserna i fråga rent principiellt kunde medföra ersättningar till oskäliga belopp men att av en eller annan anledning det ej kunde anses att förekommande debiteringar av reseersättningar varit för höga. Så gott som samtliga länsstyrelser förordade emellertid en övergång till allmänna resereglementets bestämmelser. Därest gällande grunder för bestämmande av reseersättning enligt 1878 års förordning bibehölles oförändrade, borde den ersättning som skulle utgå i stället för ersättning för hästskjuts enligt nio länsstyrelser sättas till 35 öre, enligt tre länsstyrelser till 35 eller 40 öre, enligt fem länsstyrelser till 40 öre och enligt en länsstyrelse till 45 öre per kilometer. Sex länsstyrelser uttalade sig icke för något visst belopp. Av länsstyrelsernas yttranden — ävensom av de yttranden från vissa utmätningsmän som länsstyrelserna fogat vid sina egna yttranden — i fråga om den tid som kunde beräknas åtgå för förrättningar enligt 1878 års förordning framgår, att det ojämförligt största antalet förrättningar tagit mindre än sex timmar i anspråk, att enklare förrättningar i allmänhet krävt mellan en timme och tre timmar, men att fall förekommit, där en förrättning tagit en dag eller mera i anspråk. I fråga om arvodena enligt förordningen ifrågasatte det övervägande antalet länsstyrelser samt landsfiskalsföreningen en anpassning av dessa efter den tid förrättningarna krävde med eller utan inräknande däri av restiden. Två länsstyrelser förordade dagtraktamente enligt resereglementet och, då sådant enligt resereglementet ej skolat utgå, arvode med visst belopp för varje förrättning. En länsstyrelse föreslog en graderad skala allt efter förrättningens art, en annan åter arvode för varje förrättning med visst belopp, men vid förrättningar av mera krävande art det högre belopp som överexekutor i varje särskilt fall kunde finna skäligt. De flesta av de landsfiskaler som avgivit yttrande i ärendet anslöto sig till ett av f ö r e n i n g e n S v e r i g e s l a n d s f i s k a l e r å årsmöte beslutat yttrande, däri anfördes, att den rättvisaste grunden för bestämmande av förrättningsarvode i utsökningsmål vore den tid som åtginge för förrättningen. I fråga om reseersättningen föreslog föreningen, att denna borde utgå enligt gällande resereglemente, dock att utmätningsmannen skulle berättigas att anlita det färdsätt som med hänsyn till hans övriga tjänsteåligganden kunde vara nödigt. S t a t s k o n t o r e t anförde i sitt yttrande, dagtecknat den 12 oktober 1933, bland annat: I likhet med vad statskontoret tidigare framhållit beträffande frågan om reseersättning åt förrättningsmän och vittnen enligt 1878 års förordning ville statskontoret även nu förorda, att en omarbetning av 5 § i förordningen i överensstäm-

254 melse med allmänna resereglementets bestämmelser komme till stånd. Att såsom 1928 års lönekommitté förordat göra åtskillnad med avseende å reseersättning mellan förrättning i stad och å landet så till vida att gällande bestämmelser skulle bibehållas beträffande förstnämnda slag av förrättningar funne statskontoret olämpligt. Ett av flera länsstyrelser framfört förslag till förtydligande av resereglementets bestämmelser i den riktning, att förrättningsmannen skulle äga möjlighet att i förekommande fall anlita annat färdsätt än järnväg eller omnibus, enär ett användande av dessa trafikmedel i många fall skulle medföra alltför stor tidsförlust med hänsyn till befattningshavarens övriga tjänsteåligganden, biträddes icke av statskontoret, som funne en dylik åtgärd knappast vara behövlig med den formulering 4 § i gällande resereglemente hade. I fråga om reseersättning åt vittne ansåge statskontoret, att annan bestämmelse knappast borde meddelas än att reseersättning icke skulle utgå för vittne då därtill kunnat anlitas förrättningsman åtföljande skjutskarl eller chaufför. Statskontoret antoge att i de flesta fall som vittne anlitades förrättningsmannen-landsfiskalens tjänstebiträde, vid vilket förhållande vittnet endast komme i åtnjutande av stadgade kilometerpenningar. Vid tillämpning av allmänna resereglementets bestämmelser på resor enligt 1878 års förordning ansåge statskontoret ett nedbringande av resekostnaderna komma att ernås. Mot promemorians förslag att för den sålunda uppkommande inkomstminskningen för förrättningsmännen giva kompensation genom höjning av förrättningsarvodena på ett eller annat sätt talade enligt statskontorets åsikt visserligen att ett anlitande av denna utväg stode i strid med strävandena att avskaffa sportelväsendet. Då emellertid frågan allenast gällde en provisorisk åtgärd funne statskontoret den anförda synpunkten icke behöva tillerkännas avgörande betydelse. Statskontoret erinrade om att det i sitt ovan nämnda utlåtande av den 28 juli 1921 över framställningar från föreningen Sveriges stadsfogdar tillstyrkt en höjning av ersättningsbeloppen med 50 procent. Förslaget att anpassa arvodena efter den tid förrättningarna toge kunde statskontoret icke biträda dels enär det vore svårt att kontrollera den tid som varit erforderlig för en förrättning, dels enär införandet av en dylik bestämmelse skulle medföra att förrättningsmännen skulle kunna få intresse av att en förrättning droge ut på tiden. Statskontoret förordade fördenskull liksom förut en höjning av de fixa arvodena, vilken höjning statskontoret emellertid nu ville sätta till 100 procent utom beträffande staderna, där arvodesförhöjningen borde stanna vid 50 procent, enär förrättningsmännen och vittnena där knappast bleve berörda av den inkomstminskning som eljest inträdde genom de föreslagna bestämmelserna om reseersättning. R i k s r ä k e n s k a p s v e r k e t tillstyrkte i utlåtande den 20 november 1933 statskontorets förslag. I yttrande den 18 november 1933 vände sig s t y r e l s e n f ö r före n i n g e n S v e r i g e s s t a d s f o g d a r emot statskontorets förslag att arvodena vid förrättning i stad skulle undergå mindre höjning än arvodena vid förrättningar å landet. Enligt stadsfogdarnas mening vore detta orättvist helst som ingen reseersättning alls utginge vid förrättningar inom stads planlagda område. För att erhålla kännedom om huruvida en ändring av 5 § i 1878 års förordning därhän, att ersättning för resa skulle utgå jämlikt allmänna resereglementet, skulle i de fall, då förrättningsman i stad vore berättigad till resekostnadsersättning, medföra en minskning i denna ersättning, begärde man från socialdepartementets lagbyrå i en rundskrivelse till städernas utmätningsmän den 28 oktober 1933 upplysning bland annat, huruvida och i

255 förekommande fall till vilket ungefärligt belopp behållning genomsnittligen uppkomme å den resekostnadsersättning som enligt gällande bestämmelser utginge vid förrättning utom stadens planlagda område. Av de inkomna svaren framgår bland annat följande: I de flesta städerna var antalet förrättningar utom stadsplanelagt område — d ä r sådana överhuvud förekommo — synnerligen ringa. Större antal utomplansförrättningar (20 eller flera årligen) förekom endast i 14 städer (Stockholm ej medräknat). I vissa städer plägade någon reseersättning icke debiteras, stundom beroende på att inga resekostnader uppkommit emedan utmätningsmännen (domsverkställarna) hade fria resor med kommunala transportmedel (spårvägar, bussar). I åskilliga städer praktiserades den metoden att endast de verkliga resekostnaderna uttogos. Av allt detta följde att det endast var i ett mycket ringa antal fall som någon större behållning uppstod på reseersättningarna och där alltså en övergång till allmänna resereglementets bestämmelser skulle medföra någon avsevärd inkomstminskning för utmätningsmännen. De städer där sådan inkomstminskning (varierande mellan 50 och 300 kronor) för utmätningsmannen skulle inträda voro Gävle, Halmstad, Skellefteå, Skövde, Södertälje, Umeå, Visby och Västerås samt möjligen ytterligare någon stad. De flesta utmätningsmannen hade följaktligen intet att erinra emot den föreslagna ändringen i föreskrifterna angående sättet för reseersättningens beräknande. I flera yttranden gjordes anmärkning mot den nuvarande skillnaden mellan stadsplanelagt och icke stadsplanelagt område i fråga om rätten att beräkna reseersättning. Det framhölls, att skillnaden vore irrationell och att det dessutom stundom kunde vara mycket svårt att veta vad som vid varje särskild tidpunkt vore lagt under stadsplan. I stället borde, framhölls det, reseersättning utgå för varje resa utöver en viss längd, exempelvis en kilometer. I vissa yttranden föreslogs en höjning av de jämlikt 1878 års förordning utgående arvodena. Frågan anmäldes såsom gemensamt justitie- och socialdepartementsärende i statsråd den 21 december 1933, därvid Kungl. Maj.t beslöt utfärdande av kungörelse om beräkning av skjutsersättning enligt 5 § i 1878 års förordning. Enligt denna förordning som fortfarande gäller skall fr. o. m. den 1 januari 1934 sådan skjutsersättning beräknas efter 35 öre pr kilometer. I övrigt fann Kungl. Maj:t ej skäl att vidtaga någon åtgärd i ärendet. I skrivelse till Konungen den 26 januari 1935 gjorde s v e n s k a s t a d s f ö r b u n d e t en framställning om förhöjning av avgifterna i utsökningsärenden. Som skäl härför åberopade stadsförbundet, att det visat sig att kostnaderna för de exekutiva ärendenas lagliga behandling endast i mindre omfattning kunnat täckas av sportlerna. I de fall där städerna uppbure sportelinkomsterna drabbades städerna direkt av de överskjutande kostnaderna. I de fall åter där vederbörande tjänstemän åtnjöte sportlerna influerade givetvis de beräknade beloppen av sportelinkomsterna på de direkta avlöningsbelopp städerna finge utgiva till tjänstemännen. Stadsför-

256 bundet funne det även obilligt att ingen reseersättning utginge för det fall att resa för förrättning enligt 1878 års förordning företoges inom stadens planlagda område särskilt som förrättningsmännen i stor utsträckning vore tvungna att använda sig av bil för att över huvud medhinna sitt arbete. Frågan om ändrade regler för gäldandet av kostnader i enskilda utsökningsärenden upptogs även av distriktsåklagarutredningen. Anledningen härtill var att enligt utredningsmännens förslag utmätningsmannadistrikten genomsnittligen skulle fördubblas till arealen, varav i vissa fall måste följa längre resväg för häradsfogden-utmätningsmannen och alltså även större kostnader, där ansökning om verkställighet ledde till utmätningsförsök, utmätning, auktion eller annan åtgärd av utmätningsmannen utanför stationeringsorten. Utredningsmännen hade därför undersökt möjligheten att verkställa sådana ändringar i gällande bestämmelser om kostnadsersättning att viss utjämning i kostnaderna ernåddes. Utredningsmännen hade därvid närmast tänkt sig följande anordning. Statsverket skulle i princip bestrida utmätningsmannens utgifter även i enskilda mål. Då förrättning söktes, skulle sökanden erlägga en avgift, vars belopp lämpligen borde ställas i viss relation till värdet av t. ex. den rättighet för vilken exekution söktes. Avgiften skulle så avpassas att den genomsnittligt kunde beräknas förslå till bestridande av statsverkets kostnader i nu ifrågavarande ärenden. Befunnes gäldenären vid exekutionen hava tillgångar, uttoges ett belopp motsvarande vad sökanden erlagt och redovisades till denne. Saknade gäldenären däremot tillräckliga utmätningsbara tillgångar, finge sökanden icke ersättning för ansökningsavgiften. I det stora flertalet y t t r a n d e n över distriktsåklagarutredningens promemoria lämnades utredningsmännens förslag utan erinran. Några l ä n s s t y r e l s e r förmenade emellertid, att förslaget skulle vara svårt att genomföra i praktiken, och framförde även andra anmärkningar mot detsamma. Sålunda anförde l ä n s s t y r e l s e n i K r o n o b e r g s län: Därest vid exekutionsavgiftens fastställande skulle tagas hänsyn såväl till värdet av den rättighet för vilken exekution söktes som ock till den genomsnittliga kostnaden i utmätningsärenden, torde ingalunda vara säkert att anordningen verkade utjämnande beträffande kostnaderna. Någon ändring av nu gällande bestämmelser i detta hänseende syntes länsstyrelsen icke behövlig. L ä n s s t y r e l s e n i K r i s t i a n s t a d s l ä n yttrade: Utredningsmännens förslag i fråga om kostnaderna i enskilda utsökningsärenden kunde nog rent teoretiskt vara riktigt. Länsstyrelsen fruktade emellertid, att dess tillämpning i de särskilda fallen kunde möta svårigheter. Värdet av den rättighet för vilken exekution söktes kunde nämligen, när det ej gällde penningar, vara svårt att bedöma. L ä n s s t y r e l s e n i Ä l v s b o r g s l ä n anförde bland annat: Den föreslagna nya metoden att uttaga kostnaden i utsökningsmål skulle — därest statsverkets skyldighet att bestrida utmätningsmannens kostnader icke komme att bliva endast principiell — komma att förorsaka alltför mycket skriveri och besvär med redovisning och kontroll. Det kunde ej heller anses lämpligt och rätt-

257 vist eller ens tänkbart att en och samma avgift skulle upptagas vare sig besväret stannade vid redovisande av kanske frivilligt erlagda kontanter eller det måste b iv .! ^. u t m ä t n i n g > auktion och köpeskillingsfördelning, ja kanske exekutiv fastighetsförsäljning genom överexekutors försorg. Svårigheten att bestämma avgiften enligt den av utredningsmännen antydda grunden framhölls även av l ä n s s t y r e l s e n i S k a r a b o r g s 1 ä n, som bland annat yttrade: Det kunde ifrågasättas, om det vore med rättvisa och billighet överensstämmande att avgiften, som hittills utgått med två kronor till förrättningsmannen för varje förrättning jämte reseersättning, gjordes beroende av värdet av vad som utsöktes utan hänsyn till med uttagandet förenade besvär och tidsspillan. Det syntes riktigare att, med borttagande av den särskilda avgiften som hittills varit hänförlig till sportler, ersättningen bestämdes att utgå med traktamente och reseersättning till förrättningsmannen. Ett eljest nödvändigt, omständligt system för redovisning av avgift till statsverket skulle genom vidtagandet av sålunda föreslagen ändring göras obehövligt. I underdånig skrivelse den 9 april 1937 anförde r i k s d a g e n s j u s t i t i e o m b u d s m a n bland annat: Enligt såväl allmänna resereglementet som 1878 års förordning skulle, när under samma resa flera förrättningar företoges, en fördelning av resekostnaden äga rum mellan de olika förrättningarna. Någon tvekan i fråga om tillämpningen av bestämmelserna härutinnan torde icke råda i sådana fall, då för alla under en resa verkställda förrättningar ersättning skulle utgå enligt endera av nämnda författningar. För sådana fall däremot, då under en och samma resa verkställdes såväl förrättning, för vilken ersättning skulle utgå enligt resereglementet, som ock förrättning, vilken avsåges i 1878 års förordning, lämnade bestämmelserna icke tydligt besked, huruvida och efter vilken grund kostnaden skulle fördelas å de olika förrättningarna. Oklarheten härutinnan hade lett till att åtskilliga förrättningsmän i fall, varom nu vore fråga, brukat uttaga full resekostnadsersättning enligt såväl resereglementet som 1878 års förordning. Det hade i några fall förekommit, att sådan underlåtenhet att fördela kostnaden dragits under domstols prövning genom åtal mot förrättningsmannen för tjänstefel. Av en av justitieombudsmannen i skrivelsen lämnad redogörelse för ett dylikt mål, vilket fullföljts till högsta instans, framgår, att samtliga i målets prövning deltagande justitieråd ansett, att fördelning av kostnaderna skulle äga rum jämväl i fall, då under samma resa företoges såväl förrättning, vilken avsåges i resereglementet, som ock förrättning, för vilken ersättning skulle utgå enligt 1878 års förordning. Högsta domstolens majoritet (tre justitieråd av fem) hade emellertid det oaktat ansett förrättningsmannens häremot stridande förfarande icke böra för honom medföra ansvar för tjänstefel, därvid, enligt vad utslagets motivering utvisar, hänsyn i främsta rummet tagits till det förhållandet att uttrycklig bestämmelse om sådan fördelning saknades. Justitieombudsmannen anförde, att det med hänsyn till vad som förekommit syntes angeläget att för klarhets vinnande förtydligande bestämmelser meddelades. över justitieombudsmannens framställning avgåvos y t t r a n d e n av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, K a 117—384482

258 m a r , M a l m ö h u s , J ä m t l a n d s och V ä s t e r b o t t e n s l ä n ävensom av s t a t s k o n t o r e t . I samtliga yttranden framhölls, att de av justitieombudsmannen påtalade svårigheterna lättast skulle kunna erhålla sin lösning genom att allmänna resereglementets bestämmelser om resekostnadsersättning gjordes tillämpliga å resor vid förrättningar enligt 1878 års förordning. I flera av remissvaren framhölls, att en dylik reform vore önskvärd även av andra skäl, främst därför att därigenom resekostnadsersättningarna i enskilda mål nedbringades. L ä n s s t y r e l s e n i S t o c k h o l m s l ä n anförde dessutom: Enligt länsstyrelsens mening kunde ifrågasättas, huruvida icke lämpligen samtliga utmätnings- och dylika resor borde ersättas av statsmedel. Den enskilde sökanden i utmätningsmål skulle då i stället hava att erlägga en fast avgift för varje förrättning, vilken avgift finge ersättas av utmätningsgäldenären. Härigenom skulle vinnas enkelhet och reda samt rättvisa åt den rättssökande allmänheten. Justitieombudsmannens framställning överlämnades den 14 september 1938 till de sakkunniga för att tagas under övervägande vid utredningsarbetet. Enligt bestämmelserna i 198 och 199 §§ utsökningslagen skall den som söker verkställighet å dom eller utslag i regel förskjuta kostnaderna för verkställigheten. Sker verkställigheten genom utmätning, skall all nödig kostnad för utmätningen, för den utmätta egendomens vård och försäljning samt för köpeskillingens fördelning gäldas u r köpeskillingen för den utmätta egendomen. Räcker denna köpeskilling icke, skall emellertid sökanden betala vad som brister. Sökanden får också betala kostnaderna för verkställigheten, om utslag eller dom skall verkställas annorledes än genom utmätning och föreskrift icke lämnats om att verkställigheten skall ske på gäldenärens bekostnad. Då verkställighetskostnaderna alltså som regel drabba de enskilda parterna, antingen sökanden eller gäldenären, hava dessa stort intresse av att kostnaderna nedbringas så långt det är möjligt, särskilt därest värdet av den rättighet för vilken exekution sökes är jämförelsevis ringa. Uppgå i sådant fall verkställighetskostnaderna till något större belopp, innebär detta, om kostnaderna skola betalas av gäldenären, att hans förmögenhetsförlust genom verkställigheten blir onormalt stor i förhållande till vad som kan vara tillerkänt motparten i domen eller utslaget. Detta måste anses otillfredsställande även om verkställigheten framtvingats genom tredska hos gäldenären, vilken kunnat undgå tvångsverkställighet genom frivillig betalning. Höga verkställighetskostnader kunna även vara ett hinder för sökanden att erhålla sin genom dom fastslagna rätt, såväl för det fall att h a n själv skall vidkännas kostnaderna som då gäldenären skall göra detta men denne befaras icke äga medel till kostnadernas bestridande. Vad som huvudsakligen bidrager till att driva upp kostnaderna för nu ifrågavarande förrättningar är icke storleken av de för förrättningarna fastställda arvodena åt förrättningsmän och vittnen utan i stället resekostnadsersättningarna. Härav följer, att dryga verkställighetskostnader huvudsakligen förekomma i de till arealen stora utmätningsmannadistrikten på den

259 glesare befolkade landsbygden. Det kan emellertid icke anses rättvist, att en gäldenär nödgas att jämte den utdömda fordran betala särskilt höga verkställighetskostnader därför att utmätningsmannen måste företaga en lång resa för att åtkomma den egendom, vari exekution skall ske, eller att en borgenär skall tvingas att avstå från att söka verkställighet för sin domfästa fordran av den anledningen att gäldenären är bosatt på stort avstånd från utmätningsmannen och borgenären kan befara att han själv skall nödgas betala de höga resekostnadsersättningar som därför skola utgå i verkställighetsärendet. Då man tidigare sökt komma till rätta med de svårigheter som sålunda erbjuda sig, har man vanligen inskränkt sig till att föreslå en ändring av bestämmelserna om resekostnadsersättningen så, att denna ersättning skulle utgå enligt allmänna resereglementets bestämmelser i stället för enligt de nu tillämpade, föråldrade grunderna. Genom en sådan ändring skulle man otvivelaktigt ernå en minskning av verkställighetskostnaderna, varjämte man enklast erhölle möjlighet att verkställa en fördelning av resekostnaderna, därest under en och samma resa företoges exempelvis såväl utmätningsförrättning som polisförhör. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen torde numera en fullständig enighet råda därom, att nu gällande bestämmelser om beräknande av resekostnadsersättning för förrättning enligt 1878 års förordning böra ersättas med allmänna resereglementets motsvarande bestämmelser. Vad som hittills hindrat genomförandet härav h a r varit att utmätningsmännen därigenom skulle åsamkas en inkomstminskning, varför reformen måst uppskjutas i avvaktan på en lönereglering för dessa tjänstemän. Reformen synes emellertid, om den genomföres i samband med en lönereglering för de berörda befattningshavarna, böra göras mera genomgripande än att avse blott en dylik revision av bestämmelserna om resekostnadsersättningen. En än större utjämning av exekutionskostnaderna skulle nämligen kunna ernås, om statsverket övertoge bestridandet av alla resekostnader och dessa uttoges av parterna i form av en fast avgift. En dylik ordning föreslogs, såsom framgår av det ovan anförda, av distriktsåklagarutredningen. Enligt detta förslag skulle avgiftens belopp ställas i relation till värdet av den rättighet för vilken exekution söktes och så avpassas att avgiften genomsnittligt kunde beräknas förslå till bestridandet av statsverkets kostnader i nu ifrågavarande ärenden. Detta förslag synes de sakkunniga vara värt allt beaktande. Man torde icke kunna undgå att finna, att storleken av den rättighet för vilken exekution sökes är en rättvisare grund för bestämmandet av de kostnader som skola drabba parterna för verkställigheten än exempelvis det större eller mindre avståndet från utmätningsmannens stationeringsort till gäldenärens bostad. Såsom beräkningsgrund för kostnaderna för en förrättning torde den även böra föredragas framför längden av den tid som åtgått för förrättningen. I vissa yttranden över distriktsåklagarutredningens promemoria framställdes erinringar mot detta förslag. Sålunda gjordes bland annat gällande, att

den tillämpade principen för avgiftens fastställande ingalunda med säkerhet skulle verka utjämnande beträffande kostnaderna och att tillämpningen i praktiken skulle möta svårigheter såväl vid fastställandet av avgiften i det särskilda fallet som vid redovisning av avgiften och kontroll över denna redovisning. Vad angår farhågorna för att systemet icke skulle verka till utjämning av exekutionskostnaderna torde dessa delvis hava berott på att man saknat säker kännedom om det belopp till vilket den ifrågavarande avgiften borde sättas för att genomsnittligt täcka de kostnader för vilkas bestridande den avsetts. Vid utarbetandet av distriktsåklagarutredningens promemoria förelåg ingen tillräckligt grundlig utredning härom för att utredningsmännen skulle kunna meddela några siffror. De sakkunniga hava nu låtit verkställa en ingående undersökning som omfattat sju representativa län. Undersökningen har avsett att utröna till vilka belopp resekostnadsersättningarna till förrättningsmän och vittnen under år 1937 uppgått i de hos landsfiskalerna diarieförda utsökningsärendena dels totalt dels i genomsnitt per ärende. Resultatet av undersökningen framgår av tabellen bil. XXII. I denna har även angivits huru de ärenden som avsett uttagande av fordringsbelopp fördelat sig med hänsyn till fordringsbeloppets storlek. Härvid hava ärendena uppdelats i tre grupper allteftersom fordringsbeloppet understigit 200 kronor, utgjort mellan 200 och 1 000 kronor eller överstigit 1 000 kronor. I fråga om de ganska talrika ärendena angående handräckning enligt lagen om avbetalningsköp har såsom fordringsbelopp angivits det belopp, som vid ansökans ingivande återstod oguldet, och sålunda icke endast vad som då var förfallet till betalning. I en fjärde grupp hava sammanförts ärenden som avsett kvarstad, avhysning, värdering och dylikt och där en fördelning efter nyssnämnda grunder icke varit möjlig att genomföra. Denna fjärde grupp omfattar ett jämförelsevis ringa antal ärenden. Av tabellen framgår, att resekostnadsersättningarna i genomsnitt per ärende uppgått till jämförelsevis obetydliga belopp. Resekostnadsersättningens genomsnittliga belopp per ärende har uppgått till 6 kronor 1 öre, om samtliga ärenden medräknas, och till 6 kronor 64 öre, om endast de ärenden medräknas, i vilka det kommit till verkställighet. De olika länen erbjuda icke så stora variationer inbördes som man måhända skulle hava väntat. De anmärkningsvärt låga siffrorna för Norrbottens län torde sammanhänga därmed att det alldeles övervägande antalet ärenden förekommit i kustlandet eller i de tättbebyggda orterna inne i landet. I fråga om såväl Norrbottens som Västerbottens län har det upplysts, att i många fall ersättning till vittne ej debiterats. Det erhållna materialet giver oförtydbart vid handen, att man genom att ersätta de nu utgående arvodena och resekostnadsersättningarna med en fast avgift lätt skulle kunna vinna en avsevärd utjämning av exekutionskostnaderna ävensom att denna avgift skulle kunna bliva ganska låg. Avgifternas sammanlagda belopp bör icke vara större än att statsverkets omkostnader i form av ersättningar åt förrättningsmän och vittnen helt bliva täckta. Vid beräknandet av detta sammanlagda belopp är följande

261 att märka. Såsom förut antytts komma resekostnadsersättningarna att nedgå avsevärt genom att de skola utgå enligt allmänna resereglementets bestämmelser med de särskilda modifierade föreskrifter, som kunna komma att bliva utfärdade i särskild författning. Å andra sidan torde man hava att räkna med en viss ökning av antalet exekutionsärenden därigenom, att borgenär icke längre av risken att få betala höga exekutionskostnader behöver avskräckas från att söka verkställighet. Den ökning av resekostnaderna som härigenom inträder kan förväntas komma att i huvudsak uppväga den minskning som uppkommer genom ändringen i sättet för resekostnadsersättningarnas beräknande. En annan grundläggande princip synes böra vara den, att avgiften för den grupp av ärenden, som avse uttagande av smärre fordringar eller där eljest värdet av den rättighet för vilken exekutionen sökes är ringa, icke sättes högre än till tre kronor, motsvarande enligt nu gällande ordning summan av arvoden till förrättningsman och vittne i ärende där resa icke erfordras. Den grupp av ärenden, däri avgiften skall utgå med detta lägsta belopp, synes böra omfatta de ärenden, i vilka fordringsbeloppet1 understiger 200 kronor, övriga ärenden kunna indelas i två grupper alltefter som fordringsbeloppet uppgår till högst 1 000 kronor eller överstiger denna summa. I en särskild fjärde grupp komma slutligen de ärenden, på vilka denna indelningsgrund icke kan tilllämpas. Av tabellen framgår, att ärendena fördela sig å grupperna I—III i det ungefärliga förhållandet 6 : 3 : 1 . Siffrorna för de olika länen förete härvid endast jämförelsevis obetydliga avvikelser. Fastställer man avgiften för ärenden i grupp I till tre kronor skulle — för vinnande av täckning för omkostnaderna — avgiften böra fastställas till åtta kronor i grupp II och tjugu kronor i grupp III, om man utgår ifrån genomsnittskostnaden enligt kol. 6, och till tio respektive tjugu kronor, om man utgår ifrån den något högre medeltalssiffran i kol. 7. I båda fallen skulle föreligga en liten säkerhetsmarginal av mellan tio och tjugu öre per ärende. Enligt de sakkunnigas mening böra beloppen tio respektive tjugu kronor väljas. Ärendena i grupp IV kunna på grund av sin fåtalighet — de utgöra endast omkring 3 °/o av samtliga — icke nämnvärt inverka på kostnadsberäkningarna. Avgiften för denna grupp torde kunna fastställas till fem kronor. Frågan om storleken av avgiftsbeloppen torde icke alltför kort tid efter det att det nya systemet börjat fungera böra underkastas en förnyad omprövning för utrönande av huruvida de äro lämpligt avpassade med hänsyn till resekostnaderna. En allmän sänkning av avgifterna kan måhända komma till stånd i samband med att i en framtid nuvarande regler ersättas med de föreslagna även försåvitt angår förrättningar av utmätningsman i stad. Då exekutionsavgiften avser att ersätta viss förrättningskostnad, torde de i 198 och 199 §§ utsökningslagen givna reglerna om vem som slutligen skall gälda sådan kostnad bliva tillämpliga även å avgiften. Någon särskild föreskrift härom synes icke erforderlig. Det torde även utan vidare vara klart, 1

Härmed avse de sakkunniga hela det belopp för vilket exekution sökes.

262 att beträffande redovisning till sökanden av exekutionsavgift som uttagits hos gäldenären skola gälla samma regler som om redovisning av annan sålunda uttagen förrättningskostnad. Kan avgiften icke uttagas av gäldenären, där det åligger denne att slutligen gälda densamma, får sökanden icke ersättning för avgiften. Denna skall nämligen tillfalla statsverket. Av samma anledning kan sökanden icke heller återfå avgiften därest han återkallar sin ansökan, vare sig återkallelsen sker efter det försök till verkställighet gjorts eller ansökan återtages på ett tidigare stadium. I de fall, då enligt utsökningslagens bestämmelser utmätningsman äger fordra att sökanden förskjuter kostnaden för förrättning, fullgör sökanden detta åliggande, såvitt rör arvode och resekostnadsersättning till vittne samt resekostnads- och traktamentsersättning till förrättningsmannen, det vill säga de kostnader för vilka exekutionsavgiften skall träda i stället, genom att erlägga denna avgift. Beträffande övriga, eventuellt förekommande kostnader kvarstår däremot sökandens skyldighet att erlägga dessa i förskott. Även detta torde följa utan särskilt stadgande härom. Har part åtnjutit fri rättegång är parten, jämlikt 12 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång, vid verkställighet av dom eller utslag i målet befriad från honom enligt lag åliggande skyldighet att förskjuta kostnad för förrättningen och skall av allmänna medel gäldas all nödig förrättningskostnad, i den mån den ej kan av tappande parten uttagas. Har exekutionssökanden haft fri rättegång i målet, skall han uppenbarligen icke erlägga eljest föreskriven exekutionsavgift; denna skall däremot uttagas av den tappande parten i den m å n så kan ske. För att detta skall klart framgå torde en ändring av det åberopade lagrummet bliva nödvändig. Ett av de sakkunniga uppgjort utkast härtill har fogats vid betänkandet såsom bil. VII. Enligt 10 a § kungörelsen den 14 december 1917 om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens tilllämpning i vissa andra fall skall iakttagas h a r utmätningsman att å medel som h a n uppbär i mål, varom i kungörelsen är fråga, utfärda indrivningskvitto. Dylikt kvitto skall således, därest annan föreskrift icke gives, utfärdas även å exekutionsavgift som uppbäres av landsfiskal. Anteckning om avgiftens belopp bör göras i dagboken. Influtna avgifter böra redovisas till statsverket över månadsräkning. Kontroll över att exekutionsavgift rätt beräknats och redovisats vinnes dels vid granskningen i länsstyrelsen av de till länsstyrelsen enligt 1 kap. 9 § utsökningslagen insända utdragen ur dagboken, dels vid inventeringsförrättning hos landsfiskalen. Den nämnda kontrollen hos länsstyrelsen måste emellertid bliva såtillvida ofullständig som man därvid icke vet vilket belopp landsfiskalen i själva verket uppburit av sökanden i exekutionsavgift. Detta kan utrönas först genom en granskning av indrivningskvittots kopieblad. Fördenskull har övervägts att införa ett kontrollsystem som medgåve en mera ingående kontroll. Detta skulle innebära att kvitto å exekutionsavgift skulle utskrivas å särskilt kvitto med två kopior, av vilka den ena bleve kvarsittande i kvittenshäftet medan

den andra bifogades dagboksutdraget såsom verifikation. Systemet har emellertid synts vara onödigt invecklat och kostsamt med hänsyn till de jämförelsevis små belopp och — i de flesta distrikt — få poster, varom här är fråga. Anses det önskvärt att slippa redovisningen över månadsräkning av exekutionsavgifterna, torde man kunna redovisa dem med beläggningsstämplar som åsättas de till länsstyrelsen insända dagboksutdragen. Såsom framgår av det ovan anförda avses den föreslagna anordningen med exekutionsavgift — med hänsyn till den betydelse ur ekonomisk synpunkt arvodena äga för befattningshavarna — icke skola tillämpas i fråga om förrättning verkställd av förrättningsman, för vilken lönereglering icke i detta sammanhang genomföres. I fråga om sättet för beräknande av ersättning för resekostnad torde emellertid en ändring kunna genomföras beträffande samtliga förrättningsmän såtillvida som de nu gällande reglerna generellt ersättas med en hänvisning till allmänna resereglementets bestämmelser om resekostnads- och traktamentsersättningar. De skäl som tala emot ett bibehållande av de nuvarande bestämmelserna i denna del, synas de sakkunniga så starka att ifrågavarande bestämmelser icke böra bibehållas i vidare mån än så är nödvändigt. Givet är att reglerna om ersättning för kostnad som förorsakats av resa, erforderlig för förrättnings verkställande, huvudsakligen har betydelse för förrättning av landsfiskal. De köpingsåklagare samt övriga befattningshavare, som erhållit förordnande jämlikt utsökningslagen § 3 att vara utmätningsmän hava — med något undantag — sin behörighet inskränkt till ett så litet område att resa för förrättning knappast kan ifrågakomma. Vad åter angår de städer, vilka icke i utsökningslagens mening äro att räkna till landet, framgår visserligen av den ovan lämnade redogörelsen att en övergång till allmänna resereglementets bestämmelser skulle för stadsfogdarna i några medelstora städer medföra viss inkomstminskning, uppgående till högst ungefär 300 kronor årligen. Denna omständighet synes emellertid icke böra få hindra reformens genomförande. Skulle för visst fall skäl därtill anses föreligga, torde Kungl. Maj:t i stället kunna förordna att nu gällande regler om resekostnadsersättning skola bibehållas för viss stad intill dess ny lönereglering genomförts för vederbörande tjänsteman. Ändringen av de grunder, enligt vilka ersättning för resa, förorsakad av förrättning som verkställes av annan befattningshavare än landsfiskal, skall utgå medför givetvis ingen ändring i sättet för denna ersättnings uttagande. I fråga om ersättning till vittne, som biträder vid förrättning, synes det av 1928 års lönekommitté framlagda förslaget böra förordas. Enligt detta förslag skulle vittne erhålla för varje förrättning två kronor med en kronas förhöjning för varje timme utöver en, som åtginge för förrättningen; dock skulle sådant arvode icke få överskrida ett belopp motsvarande traktamentsersättning i lägsta traktamentsklass enligt allmänna resereglementet. Därvid förutsattes, att därest under en och samma resa två eller flera förrättningar

264 verkställdes, den sammanlagda ersättningen dock icke finge utgå med högre belopp, än som motsvarade nu angivna traktamentsersättning. Lönekommittén beräknade att denna höjning av arvodet vore behövlig särskilt om hänsyn toges till att de föreslagna ändrade grunderna för reseersättningens beräknande skulle, där resa förekomme, i de flesta fall medföra en avsevärd minskning i den till vittnen för förrättningarna utgående gottgörelsen. De sakkunniga ansluta sig i dessa delar till lönekommitténs förslag. Arvoden och resekostnadsersättningar till vittne torde böra uttagas i samma ordning som motsvarande ersättning till den förrättningsman vittnet biträder. För att vittneskostnaderna skola så vitt möjligt nedbringas föreslå de sakkunniga, i anslutning till förslag av 1928 års lönekommitté, att som vittne i regel skall användas närmast boende polis- eller fjärdingsman samt att, om annan anlitas som vittne, till denne icke må utgå högre arvode och resekostnadsersättning än som skulle utgått till nämnda polis- eller fjärdingsman. De sakkunnigas förslag nödvändiggör så genomgripande ändringar av 1878 års förordning att det synes lämpligast att låta denna ersättas av en helt ny författning i ämnet. Ett utkast härtill är fogat vid betänkandet såsom bil. VI. Om detta utkast må, utöver det förut nämnda, här anföras följande. 1 §. Denna paragraf motsvarar ordagrant 1 § första stycket av 1878 års förordning. Någon ändring av bestämmelserna om arvode för försäljning av utmätt fast egendom torde icke påkallas av den reform om vilken nu är fråga. 2 §. I denna paragraf hava — liksom i 1928 års lönekommittés förslag — sammanförts bestämmelserna i nuvarande 1 § andra, tredje och fjärde styckena, samt 2 §. Sker försäljning av utmätt lös egendom genom auktionsverk i stad, utgår icke arvode till utmätningsmannen för försäljningen. Ersattes arvodet av exekutionsavgift torde konsekvensen fordra att den avgift till auktionsverket som försäljningen betingar utgår av statsmedel. I paragrafen har föreskrivits, att exekutionsavgift skall i ett och samma ärende utgå endast en gång. Omvänt gäller att om t. ex. ansökan om verkställighet återtagits, sedan en del av exekutionsfordringen uttagits, ny avgift skall erläggas då ansökan om exekution av den återstående delen av fordringen ingives. 3 §. Paragrafen motsvarar 3 § a) i 1928 års lönekommittés författningsutkast. Ersättning till vittne skall utgå efter samma grund oavsett huruvida den förrättningsman vittnet biträder själv uppbär arvode eller icke. Är förrättningsmannen landsfiskal, skall vittnets ersättning således gäldas av statsverket mot räkning; se vidare 7 §. Att särskild traktamentsersättning utöver arvodet icke utgår till vittnet framgår av 5 §. 4 §. Stadgandet i 4 § av 1878 års förordning har här upptagits oförändrat med de tillägg som påkallas av sportelindragningen. 5 §. Föreskrifter om att ersättning till landsfiskal för resa för vissa för-

265 rättningar enligt kungörelsen skall utgå av statsmedel m. m. avses skola meddelas i kungörelsen den 24 november 1932 angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet m. m. 7 §. Företagas under samma resa såväl förrättning, för vilken ersättningen till förrättningsmannen skall utgå av allmänna medel, som förrättning, där enskild part har att erlägga sådan ersättning, skall ersättningarna fördelas mellan förrättningarna enligt de i 20 § allmänna resereglementet angivna reglerna. 10 §. Stadgandet motsvarar 7 § i 1878 års förordning med det tillägg att i paragrafen omförmäld ersättning icke skall utgå till landsfiskal.

266 Kap. XIII. Ifrågasatta förenklingar beträffande vissa av landsfiskalernas arbetsuppgifter. Genom kungörelsen den 3 juli 1916 angående sättet för skriftväxling mellan domstolar, civila, militära och ecklesiastika ämbetsmyndigheter samt ämbets- och tjänstemän i tjänsten rörande ärenden har förordnats bland annat följande. När i tjänsten rörande ärende handräckning erfordras för delgivning av beslut, kallelse eller underrättelse av varjehanda slag, tillställande av handlingar eller annat, införskaffande av upplysning eller infordrande av uppgifter enligt blankett, frågeformulär eller eljest, har domstol, civil, militär och ecklesiastik ämbetsmyndighet samt ämbets- och tjänsteman, för vilka sådan handräckningsåtgärd är av nöden, att göra framställning därom omedelbart hos den, vilken det enligt lag eller särskild författning tillkommer att sådan ämbetsåtgärd vidtaga ell'er upplysning anskaffa. Den upplysning eller redovisning, som av den emottagna framställningen föranledes, skall i samma ordning lämnas den, från vilken framställningen kommit. I fall, varom nu är sagt, må dock länsstyrelse eller annan ämbetsmyndighet anlitas såsom mellanhand, när frågan rörer person, vars hemvist ej är med säkerhet känd, eller område, som ej kan utan länsstyrelses eller sådan myndighets medverkan bestämmas, eller ock saken är av beskaffenhet att vara av betydelse för länsstyrelsens eller annan anlitad ämbetsmyndighets verksamhet, eller dess särskilda kontroll eller yttrande, i anseende till sakens vikt, anses av nöden. För meddelande mellan centralt ämbetsverk och dess underordnade i orterna må länsstyrelserna eller annan ämbetsmyndighet anlitas såsom mellanhand allenast i det fall, att sådant finnes påkallat av särskilda förhållanden. Avsikten med dessa föreskrifter var, såsom framgår av deras lydelse, att söka avskaffa onödig omgång i skriftväxlingen mellan myndigheter inbördes samt mellan myndigheter och enskilda. Främst avsåg man därvid att söka ernå en lättnad i arbetet för de myndigheter som genom sin allmänna ställning kommit att bliva i särskild grad belastade nämligen länsstyrelserna. Kungörelsens bestämmelser föllo emellertid snart i glömska. Med anledning av framställning från statens organisationsnämnd fann Kungl. Maj:t skäl att i cirkulär den 10 november 1933 till statsmyndigheterna erinra dessa om angelägenheten av att kungörelsens föreskrifter noggrant iakttoges, så att

267 icke vid delgivning av beslut, tillställande av handlingar, införskaffande av upplysningar m. m. länsstyrelse eller annan ämbetsmyndighet anlitades såsom mellanhand i andra fall än då sådant med hänsyn till bestämmelserna i kungörelsen prövades påkallat. Tillika anbefallde Kungl. Maj:t envar statsmyndighet att tillse, att föreskrifterna i kungörelsen samt Kungl. Maj:ts erinran iakttoges av samtliga de befattningshavare hos myndigheten, vilka hade att ägna förberedande eller slutlig handläggning åt ärenden, i vilka tillämpning av bestämmelserna i kungörelsen kunde ifrågakomma. Trots denna erinran torde emellertid kungörelsen icke hava erhållit önskad effekt. De sakkunniga anse sig kunna påstå, att den omgång i skriftväxlingen som man velat avskaffa likväl i stor utsträckning ännu förekommer. De befattningshavare som icke minst tyngas härav äro landsfiskalerna, vilka p å grund av sin ställning som allmänt administrativa lokala organ blivit i stor utsträckning anlitade såsom mellanhänder särskilt mellan statliga myndigheter å ena sidan samt kommunala organ och enskilda å den andra. Särskilt då det är fråga om delgivning av underrättelser och tillställande av handlingar synas landsfiskalerna bliva anlitade såsom mellanhänder i onödigt stor omfattning. Vanligen föranleder ett dylikt uppdrag till landsfiskal den åtgärden att landsfiskalen översänder handlingen till fjärdingsman med uppdrag att tillställa vederbörande handlingen, eventuellt mot bevis. Sedan fjärdingsmannen fullgjort uppdraget, redovisar landsfiskalen ärendet till sin uppdragsgivare. Icke ringa besparing i arbete synes vara att vinna om skriftväxlingen i dylika och liknande fall skedde direkt med vederbörande fjärdingsman. De sakkunniga bortse härvid icke ifrån att vissa ärenden kunna vara av den art att landsfiskalen på grund av sin tjänst bör hava kännedom om dem och att de fördenskull böra passera honom. Detta är för övrigt även förutsatt i kungörelsen. En särställning i viss mån intaga sådana ärenden som gå ut på att en handling skall mot uttagande av viss ersättning tillställas sakägare. Det synes i åtskilliga fall vara en onödig omgång att låta dylika ärenden passera landsfiskalen för delgivning genom fjärdingsman och för redovisning av ersättningen. Åtminstone i sådana fall, då det gäller tillställande av tillståndsresolutioner och dylika handlingar som sakägaren har intresse av att erhålla, torde det vara synnerligen lämpligt att översända handlingen direkt till vederbörande mot postförskott. Samma system torde också alltid böra användas, då det gäller att på detta sätt mot ersättning tillställa kommunalt organ utslag, resolutioner m. m. I fråga om vissa delgivningar av skriftliga beslut och andra handlingar är nu föreskrivet, att de skola ske »på sätt om delgivning av stämning är stadgat». Om andra delgivningar m. m. gäller, att de skola verkställas »mot bevis». Utan att nödig hänsyn till säkerheten åsidosattes torde dylika delgivningar i stor utsträckning kunna ersättas av att de handlingar delgivningen avser med posten översändas direkt till mottagaren mot mottagningsbevis. Eftersom dylika delgivningsärenden nu i stor utsträckning passera lands-

268 fiskalerna, skulle en avsevärd arbetslättnad därigenom uppstå för dem. Även för postverket skulle uppkomma en arbetslättnad. Då dylika ärenden passera landsfiskal för delgivning genom fjärdingsman, såsom nu vanligen sker, anlitas postverket vid insändandet av delgivningshandlingarna till landsfiskalen, vid landsfiskalens översändande av handlingarna till fjärdingsmannen, vid dennes återställande av handlingarna till landsfiskalen samt slutligen vid landsfiskalens redovisande av ärendet till uppdragsgivaren. Genom direkt korrespondens mellan den som påkallar delgivningen och den med vilken delgivning skall ske skulle antalet postbefordringar minskas till hälften. I de fall, då motorfordon må tagas i bruk innan det blivit registrerat, skall fordonet vara försett med besiktningsskylt. Härom äro utförliga bestämmelser meddelade i 13 § motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936, vilken, såvitt nu är ifråga, föreskriver bland annat följande. Besiktningsskylt skall, för automobil och motorcykel i dubbla exemplar, mot nedsättning av skäligt belopp, som fastställes av Konungen, tillhandahållas av polismyndigheten i orten, d. v. s. så vitt angår landet som regel landsfiskalen. Detta belopp utgör, jämlikt kungörelsen den 19 februari 1937 angående beskaffenheten av registreringsskyltar för motorfordon och släpfordon m. m. fem kronor per skylt. Besiktningsskylt för automobil eller motorcykel må icke utlämnas förrän försäkringsbevis i två exemplar ingivits beträffande fordonet. Det ena exemplaret av försäkringsbeviset skall, försett med anteckning om utlämnad skylts nummer, av landsfiskalen översändas till försäkringsanstalten. Det skall även styrkas, att stadgad skatt erlagts för fordonet. Detta gäller dock icke den som tillverkar eller bedriver handel med motorfordon. Skylt skall återställas så snart behov av densamma icke föreligger och, beträffande besiktningsskylt för automobil eller motorcykel, sist då försäkringen upphör, över utlämnade skyltar skall landsfiskalen föra förteckning, upptagande namn och adress för den, till vilken skylt utlämnats, dagen för utlämnandet, skyltens nummer, försäkringsanstaltens n a m n och försäkringsbevisets nummer. Utlämnade skyltar skola för redovisning uppvisas för polismyndigheten årligen i december månad. Brister därvid någon i redovisning, förefaller det nedsatta beloppet till betalning. Då skylt återställas, skall anteckning därom ske i förteckningen samt det för skylten nedsatta beloppet, efter avdrag av polismyndighetens omkostnader, återbetalas. Redovisningen av de belopp som nedsättas för utlämnade skyltar föranleder följande åtgärder från landsfiskalens sida. Då skyltar utlämnas, göres anteckning om det deponerade beloppet i »Dagbok för influtna och återbetalda depositionsmedel för besiktningsskyltar». Det deponerade beloppet införes därjämte i kassaboken och insattes p å landsfiskalens tjänstepostgirokonto. Influtna medel redovisas månatligen till länsstyrelsen och gireras då över till länsstyrelsens konto i riksbanken, i samband varmed avföring sker i kassaboken. Återställes skylt, utbetalas mot kvitto å särskild blankett

269 ett belopp motsvarande det för skylten deponerade med avdrag för ett för omkostnader fastställt belopp. Anteckning om utbetalningen sker i den nyssn ä m n d a dagboken. Då det deponerade beloppet omedelbart insatts på landsfiskalens tjänstepostgirokonto, måste utbetalningen ske med landsfiskalens förskottsmedel och anteckning sålunda ske även i förskottsliggaren. Fyllnad i förskottet får därefter på föreskrivet sätt rekvireras hos länsstyrelsen. Kontrollen från länsstyrelsens sida över att deponerade belopp bliva redovisade sker genom granskning av halvårsvis till länsstyrelsen insända utdrag av dagboken och jämförelse mellan dessa utdrag samt reversal å de insättningar i riksbanken av deponerade belopp som landsfiskalen verkställt. Befattningen med tillhandahållande av besiktningsskyltar har för det övervägande antalet landsfiskaler icke någon större betydelse för den totala arbetsbördan. Endast i ett mindre antal distrikt förekommer nämligen utlämnande av dylika skyltar i mer än ett tiotal fall årligen. Med hänsyn till de många åtgärder av olika slag som måste företagas för varje utlämnad skylt bliva dessa ärenden dock ganska tidsödande. Då utlämnande av besiktningsskyltar oftare förekommer i städerna än på landsbygden, kommer antalet dylika ärenden som landsfiskalerna få taga befattning med att avsevärt ökas vid omorganisationens genomförande genom att landsfiskalerna bliva polismyndighet i ett stort antal städer. De sakkunniga hava icke kunnat undgå att finna, att det redovisningssystem som föreskrivits i fråga om de för besiktningsskyltarna deponerade beloppen medför åtskillig omgång och skulle kunna åtskilligt förenklas. Den huvudsakliga omgången synes följa därav, att landsfiskalen h a r att omedelbart insätta det deponerade beloppet på sitt tjänstepostgirokonto och att han följaktligen icke h a r beloppet tillgängligt, då h a n vid skyltarnas återställande skall verkställa återbetalningen, utan då måste använda förskottsmedlen. Såväl efter inbetalningen som efter återbetalningen följer redovisning eller avräkning i förhållande till länsstyrelsen, i det senare fallet i form av rekvisition av fyllnad i förskottsbeloppet. Denna omgång skulle undgås, därest landsfiskalerna kunde underlåta att insätta det nedsatta beloppet på tjänstepostgiro och verkställde återbetalningen med samma medel då skyltarna återställdes. Endast det fastställda omkostnadsbeloppet skulle alltså redovisas till länsstyrelsen. Kontroll från länsstyrelsens sida finge ske i form av inventeringar. Upphörandet av föreskriften om ifrågavarande medels insättande på tjänstepostgirokonto måste emellertid anses medföra vissa principiella olägenheter. Man kunde därför tänka sig ett mera radikalt förenklat system och slopa nedsättningsavgiften med undantag för det belopp som avsetts till omkostnader. Visserligen förlorar man därvid den garanti för skyltarnas återställande som den deponerade avgiften nu utgör. Detta torde emellertid vara av mindre betydelse, enär något starkare behov av en sådan garanti icke synes föreligga. Med hänsyn till det jämförelsevis ringa antal skyltar som utlämnas torde det icke möta några större svårigheter att övervaka att skyltarna även återställas. Det största antalet skyltar torde för övrigt ut-

lämnas till försäljare av motorfordon. En ersättning för den förlorade garantin skulle man kunna erhålla genom en mindre höjning av det för omkostnader avsedda beloppet. Detta belopp skulle av landsfiskalen insättas på tjänstepostgirokonto och redovisas till länsstyrelsen. Allt besvär med återbetalande av medel bortfölle. Ingen förteckning över deponerade medel behövde föras. Landsfiskalernas besvär att göra utdrag av denna förteckning och länsstyrelsens granskning av utdragen bortfölle även. Erforderlig kontroll kunde utövas vid inventering hos landsfiskalen genom granskning av förteckningen över utlämnade skyltar samt jämförelse mellan anteckningarna häri och summan av redovisade avgifter.

271 Kap. XIV. Frågan om avskaffande av de särskilda reglerna om åklagare och forum i tullmål. Enligt § 5 t j ä n s t g ö r i n g s r e g l e m e n t e t för t u l l v e r k e t den 14 d e c e m b e r 1 9 1 0 finnas såsom allmänna åklagare i tullmål anställda tullfiskaler. Jämlikt § 112 mom. 2 samma reglemente skall i tullmål tullverkets talan föras, där sådant icke enligt vad i § 5 sägs åligger tullfiskal, av föreståndare för den tullförvaltning, på vilken målets redovisning ankommer; åliggande vederbörande åklagare att därvid ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som i lag och författningar äro för allmän åklagare givna eller kunna varda honom av vederbörande meddelade. I cirkulär den 4 juni 1928 har generaltullstyrelsen förordnat, att åtal, som enligt meddelade föreskrifter ankommer på tullverkets vederbörande åklagare, skall, där detsamma icke åligger tullfiskal, anhängiggöras och utföras av tullförvaltaren i den stad, där den domstol finnes som i det förevarande fallet är tullmålsdomstol. Förutom tullfiskaler och tullförvaltare är även tullverkets ombudsman tullåklagare. Enligt § 16 mom. 2 i i n s t r u k t i o n e n d e n 2 2 d e c e m b e r 1 9 2 2 f ö r g e n e r a l t u l l s t y r e l s e n är byrådirektören i styrelsen i egenskap av tullverkets ombudsman behörig att utan styrelsens uppdrag i varje särskilt fall fullfölja talan mot utslag i tullmål samt för övrigt å tullverkets vägnar tala och svara i alla förekommande mål. Tullfiskalerna äro numera — sedan den i Haparanda stationerade tullfiskalen år 1924 indragits — tre, nämligen en i Stockholm, en i Malmö och en i Göteborg. Dessa hava följande tjänstgöringsdistrikt, den i Stockholm stationerade: Stockholms stad, Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Södermanlands, Gävleborgs, Kopparbergs, Östergötlands, Gotlands, Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län; den i Malmö stationerade: Malmöhus, Kristianstads, Blekinge och Kalmar län; samt den i Göteborg stationerade: Göteborgs och Bohus, Hallands, Kronobergs, Skaraborgs, Jönköpings, Örebro, Värmlands och Älvsborgs län. Enligt § 5 nyssnämnda tjänstgöringsreglemente för tullverket samt generaltullstyrelsens kungörelse den 13 oktober 1924 åligger det tullfiskal, var inom sitt distrikt, bland annat: att vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra tullverkets talan i de mål, som i behörig ordning varda till hans handläggning överlämnade; dock att tullmål, som anhängiggöras annorstädes än vid rådstuvurätt i Stockholm

272 och Göteborg eller domstol inom Malmöhus eller Kristianstads län, ankomma på tullfiskals handläggning endast så vida och i den mån generaltullstyrelsen förordnar därom; att med avseende å den del av distrikten, där han har att ensam utöva sådan åklagarverksamhet, noga tillse, att överträdelser av tullförfattningarna icke lämnas obeivrade; att vid varje kvartalsutgång till generaltullstyrelsen avgiva kortfattad redogörelse för behandlingen och fortgången av de tullmål, som under kvartalets lopp varit föremål för hans åtgärd, samt att hålla hand däröver, att mål, i vilka han är åklagare, varda i vederbörande konfiskationsjournal redovisade; att såsom tullverkets ombud närvara vid de syner och besiktningar å tullverkets hus och lägenheter, med avseende å vilka generaltullstyrelsens förordnande i sådant hänseende varder honom meddelat, ävensom att i överensstämmelse med de förordnanden, styrelsen må finna nödigt meddela, vid underdomstolar och hos övriga myndigheter bevaka och utföra tullverkets talan i tvistemål och ekonomiska ärenden; att, då tullverket tappat, emot givna beslut, utslag eller domar förvara tullverkets talan genom anmälande av missnöje eller vad, där så erfordras, ävensom att till generaltullstyrelsen avgiva berättelse om utgången och insända handlingarna så tidigt, att talan må kunna fullföljas i behörig tid och ordning, där så aktas nödigt; att i den stad, där han är stationerad, utöva kontroll å tulluppbörden i enlighet med därom särskilt givna föreskrifter; skolande den i Malmö stationerade tullfiskalen fortfarande hava till åliggande jämväl att minst en gång i varje kvartal verkställa inventering av tullkassan i de övriga städer inom Skåne, där tullkammare finnes inrättad; att, där vid kassainventering eller eljest anledning till anmärkning mot redogörare finnes, ofördröjligen anmäla sådant hos generaltullstyrelsen; att, i den omfattning, som av generaltullstyrelsen bestämmes, verkställa inventeringar av nederlag och transitupplag, ävensom andra inom distriktet erforderliga inventeringsförrättningar; samt att behörigen ordna och, för att efterträdaren tillhandahållas, förvara ej mindre till honom ankomna författningar, skrivelser och andra tjänstehandlingar, än även koncept till i tjänsten avlåtna skrivelser. De nuvarande tullfiskalerna äro samtliga förordnade tills vidare av generaltullstyrelsen samt uppbära arvode med: tullfiskalen i Stockholm 5 000 kronor, tullfiskalen i Malmö 4 500 kronor och tullfiskalen i Göteborg 4 650 kronor, allt jämte dyrtidstillägg. Såsom framgår av ovan uppgivna bestämmelser angående tullfiskalernas åligganden skiljer sig tullfiskalens i Malmö verksamhet från de övriga tullfiskalernas bl. a. däri, att han uppträder såsom åklagare vid mer än en tullmålsdomstol, nämligen vid samtliga tullmålsdomstolar i Malmöhus och Kristianstads län. Tullåklagare äger jämlikt § 112 mom. 4 tjänstgöringsreglementet för tull-

273 verket att för delgivning av stämning i tullmål påkalla biträde av »vaktmästare, gränsridare eller kustroddare», vilka var på sin ort äro skyldiga att tillhandagå därmed utan särskild ersättning. Varken tullåklagare i denna egenskap eller annan tulltjänsteman äger besluta om häktning; ifrågakommer häktning måste alltså tullåklagare hänvända sig till myndighet som jämlikt strafflagens promulgationsförordning § 19: 9 är häktningsmyndighet. I fråga om tullåklagares och annan tulltjänstemans rätt att anhålla äro allmänna regler att tillämpa. Rätt att anhålla tillkommer sålunda icke tulltjänsteman i denna hans egenskap i andra fall än då envar äger gripa den för brottet misstänkte. Angående tulltjänstemans rätt att verkställa beslag samt företaga hus- och kroppsrannsakan m. m. äro åtskilliga bestämmelser meddelade i specialförfattningarna. Generaltullstyrelsen verkställer genom byrådirektören och ombudsmannen hos styrelsen granskning av samtliga utslag i tullmål. Enligt 1 § k u n g ö r e l s e n d e n 2 2 j u n i 1 9 2 3 m e d b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e exp e d i e r i n g och v e r k s t ä l l i g h e t av u t s l a g i vissa t u l l m å l skola utslag och protokoll i mål angående brott, vilka bedömas enligt lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel eller enligt gällande tullstadga, inom 10 dagar efter utslagets avkunnande avlämnas till tullfiskal, där sådan finnes, och i annat fall till vederbörande tullförvaltning. Motsvarande föreskrift ä r i § l k u n g ö r e l s e n den 2 O j u n i 1924 med b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e e x p e d i e r i n g och v e r k s t ä l l i g h e t av u t s l a g i vissa mål rörande olovlig befattning med spritdryck e r o c h v i n lämnad beträffande utslag och protokoll i mål angående sådan olovlig befattning med spritdrycker och vin, som avses i 1 kap. i lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. Verkställighet av utslag i tullmål ankommer även på generaltullstyrelsen enligt 2 § nyssnämnda kungörelse den 22 juni 1923 samt 3 och 5 §§ nyssnämnda kungörelse den 20 juni 1924. I detta sammanhang må erinras om stadgandet i f ö r o r d n i n g e n d e n 1 4 d e c e m b e r 1 9 1 7 a n g å e n d e i n d r i v n i n g o c h r e d o v i s n i n g a v b ö t e r , § 23, att författningen i fråga om böter, som ådömts enligt tullförfattningarna, icke skall äga tillämpning i vidsträcktare mån, än att på ansökan av vederbörande tullmyndighet det skall åligga landsfiskal samt den myndighet eller tjänsteman i stad som ombesörjer indrivning och redovisning av böter (bötesredogörare) att indriva sådana böter samt i förekommande fall ombesörja böternas förvandling och den bötfälldes befordrande till undergående av förvandlingsstraffet ävensom till sökanden redovisa med influtet belopp eller bevis om avstraffning eller hinder för indrivningen. Tullmål, i vilka tullåklagare för talan, handläggas inför tullmålsdomstol. Bestämmelser om tullmålsdomstol äro meddelade i 16 § 2 mom. l a g e n 18—384482

274 d e n 8 j u n i 1 9 2 3 o m s t r a f f f ö r o l o v l i g v a r u i n f ö r s e l . Enligt nämnda lagrum är tullmålsdomstol för stad, där såväl rådhusrätt som tullkammare eller på avdelningar fördelad tullförvaltning finnes, stadens rådhusrätt och för annan ort rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare eller tullförvaltning som nyss nämnts, finnes. Är i stad där tullkammare finnes ej rådhusrätt, må Konungen om särskilda omständigheter föranleda därtill förordna, att häradsrätt med tingsställe i staden skall vara tullmålsdomstol för staden och för ort, till vilken staden är närmare än annan stad, i vilken finnes tullmålsdomstol. Sistnämnda stadgande tillkom år 1933 i samband med indragningen av gränsetullrätten i Haparanda. Genom kungörelse den 12 maj 1933 har förordnats, att Torneå tingslags häradsrätt skall vara tullmålsdomstol för Haparanda stad och för ort, till vilken Haparanda är närmare än annan stad i vilken finnes tullmålsdomstol. För rådhusrätternas befattning med tullmåls behandling utgår enligt kungl. brev den 15 februari 1841, den 6 april 1858 och den 27 november 1917 gottgörelse av tullmedlen. Denna gottgörelse utgör 15 kronor för varje mål, de sex första likväl oräknade, för vilka sålunda ingen ersättning utgår. I tullverkets omkostnadsstat för budgetåret 1936—1937 upptogs för kostnader för avdömande av tullmål förslagsvis ett belopp av 35,000 kronor. De viktigaste bland de författningar enligt vilka åtal ankommer på tullåklagare äro: 1) T u l l s t a d g a n d e n 7 o k t o b e r 1 9 2 7 ; 2) L a g e n d e n 8 j u n i 1 9 2 3 o m s t r a f f f ö r o l o v l i g v a r u i n f ö r s e l ; samt 3) L a g e n d e n 2 0 j u n i 1 9 2 4 m e d s ä r s k i l d a b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e o l o v l i g b e f a t t n i n g m e d s p r i t d r y c k e r och vin. Tullstadgan innehåller i 11 kap., omfattande §§ 213—234, bestämmelser om straff för skilda förseelser såsom försvårande av tullkontrollen, avvikelser från allmänna trafikbestämmelser, borttagande av fartygsbeteckning, olovlig kust- eller insjöfart, ankomst utan anmälan, förtigande av lönnrum etc. I 1923 års lag äro bestämmelser om åtal meddelade i 15 §. Åtal för brott som avses i lagen ankommer på tullverkets vederbörande åklagare, beslagare obetaget att, därest åklagaren vägrar åtala, underställa frågan generaltullstyrelsens prövning. Stadganden om forum äro givna i 16 §. Dessutom innehåller lagen bestämmelser om beslag i 9 §, om rätt att anställa undersökning angående brott mot lagen i 11 §, om husrannsakan i 12 och 13 §§ samt om undersökning å person i 14 §. 1924 års lag stadgar straff även för annan olovlig befattning med spritdrycker och vin än införsel; som en följd härav gå vissa mål om ansvar för brott mot lagen till tullmålsdomstol, andra till allmänt brottmålsforum. Enligt 14 § anhängiggöres och utföres talan angående olovlig befattning med spritdrycker eller vin vid tullmålsdomstol av tullverkets vederbörande åklagare samt vid allmän domstol av vederbörande allmänne åklagare, beslå-

275 gare dock obetaget att, därest åklagaren vägrar åtala, underställa frågan prövning av länsstyrelsen i länet eller, där åklagaren är tullverkets åklagare, av generaltullstyrelsen. Visst brott, nämligen införande av spritdrycker och vin från internationellt eller utländskt område till svenskt territorialvatten med farkost av mindre nettodräktighet än 500 ton, må icke åtalas utan generaltullstyrelsens tillstånd. Lagen innehåller i 13 § regler om forum, i 15 § bestämmelser om beslag samt i 4 § särskilda bestämmelser angående rätt att företaga visitation å farkost. I övrigt hänvisas i 9 § till bestämmelserna i 1923 års lag, 11—14 §§, om undersökning angående brott m. m. Bland övriga hithörande författningar må här nämnas följande: 4) K u n g ö r e l s e n d e n 27 n o v e m b e r 1 9 2 5 m e d s ä r s k i l d a b e s t ä m m e l s e r o m u t f ö r s e l f r å n r i k e t a v r u s d r y c k e r . Denna kungörelse hänvisar i 9 § i fråga om åtalsrätt och laga domstol till vad i ovannämnda lag av den 20 juni 1924 i tillämpliga delar är stadgat. 5) K u n g ö r e l s e n d e n 3 a p r i l 1 9 3 4 m e d f ö r e s k r i f t e r i a n l e d n i n g a v e n m e l l a n S v e r i g e o c h F i n l a n d d e n 29 d e c e m b e r 1 9 3 3 a v s l u t a d ö v e r e n s k o m m e l s e a n g å e n d e gem e n s a m b e v a k n i n g för b e k ä m p a n d e av olovlig i n f ö r s e l av a l k o h o l v a r o r . Enligt 2 § äger finsk bevakningspersonal i vissa fall samma rätt som svensk att verkställa visitation och beslag m. m. Har finsk bevakningstjänsteman verkställt beslag, skall skriftlig rapport överlämnas till vederbörande svenska tullanstalt samt därifrån tillställas tullverkets vederbörande åklagare. I 8 § äro meddelade bestämmelser angående åtal och forum. 6) K u n g ö r e l s e n d e n 2 4 j a n u a r i 1 9 3 6 m e d f ö r e s k r i f t e r i a n l e d n i n g av en m e l l a n S v e r i g e o c h D a n m a r k d e n 28 o k t o b e r 1 9 3 5 a v s l u t a d ö v e r e n s k o m m e l s e a n g å e n d e gem e n s a m b e v a k n i n g för b e k ä m p a n d e av o l o v l i g i n f ö r s e l a v a l k o h o l v a r o r . Kungörelsen hänvisar i huvudsakliga delar till kungörelsen den 3 april 1934. 7) K u n g ö r e l s e n d e n 2 1 a u g u s t i 1 9 3 5 a n g å e n d e r e g l e r i n g av i n f ö r s e l n av h a v r e och m a j s s a m t v i s s a a n d r a f o d e r m e d e l . 1 7 § hänvisas i fråga om åtal för förseelse mot kungörelsen, om beslag av gods som anses förverkat m. m. till motsvarande bestämmelser i den under 2) ovan anmärkta lagen av den 8 juni 1923. Detta gäller icke utan undantag. I fråga om åtal för sådant brott mot kungörelsen som består i att innehavare av grynkvarn olovligen utlämnar havre synes åtal skola anhängiggöras av allmän åklagare efter vanliga forumbestämmelser. 8) K u n g ö r e l s e n d e n 3 0 j u n i 1 9 3 3 a n g å e n d e f ö r b u d att u n d e r v i s s t i d a v å r e t t i l l r i k e t i n f ö r a h u m m e r . Även denna kungörelse hänvisar i fråga om åtal till gällande bestämmelser rörande olovlig införsel av tullpliktig vara.

9) Förordningen den 20 juni 1924 angående

behand-

276 l i n g e n a v t i l l r i k e t i n k o m m a n d e t o b a k s v a r o r . Ansvarsbestämmelser äro meddelade i §§ 15 o. f. I allmänhet gäller beträffande nu nämnda författningar att tulltjänsteman, polisman och lotstjänsteman hava samma rätt att verkställa beslag liksom ock att anställa undersökning angående brott. I fråga om tulltjänstemans rätt att verkställa undersökning av byggnad och gods m. m. samt företaga kroppsvisitation finnas även stadganden i 11 § 10) F r i h a m n s f ö r o r d n i n g e n d e n 3 1 m a j 1 9 3 5 , v i l k e n även innehåller vissa straffbestämmelser. Åtal för förseelser mot förordningen anhängiggöras av tullverkets åklagare vid tullmålsdomstol. Dessa förseelser bestå i huvudsak icke i olovlig införsel av tullpliktig vara utan i överträdelser av vissa föreskrifter beträffande inom frihamn belägen byggnads användande såsom bostad, om idkande av industriell verksamhet eller detaljhandel i frihamn etc. Till frihamnsförordningen ansluter sig 11) F r i h a m n s s t a d g a n d e n 8 n o v e m b e r 1 9 3 5 med ett flertal straffbestämmelser. Av annan karaktär är tullfiskalernas befattning med 12) L a g e n d e n 4 j u n i 1 9 1 3 a n g å e n d e f ö r b u d m o t i n f ö r s e l till r i k e t av v a r o r m e d o r i k t i g u r s p r u n g s b e t e c k n i n g . Mål angående överträdelse av lagen tillhöra enligt 3 § generaltullstyrelsens upptagande och avgörande. Oriktigt ursprungsbetecknade varor kunna förklaras förbrutna, eller kan viss straffavgift uttagas av ägaren. Innan målet avgöres skall generaltullstyrelsen höra vederbörande tullfiskal, som äger påkalla vittnesförhör vid domstol och som också kan klaga hos Konungen över styrelsens beslut. Icke alla brott, som bestå i olovlig varuinförsel, ligga under tullåklagares åtalsrätt och skola åtalas vid tullmålsdomstol. Vissa införselbrott skola sålunda åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol. Härvid må hänvisas till bl. a. följande författningar. 1) V a p e n k u n g ö r e l s e n d e n 2 2 j u n i 1 9 3 4 . Åtal för samtliga förseelser mot kungörelsen anhängiggöras jämlikt 21 § vid allmän domstol och utföras av allmän åklagare, således även åtal för införsel till riket av skjutvapen eller ammunition utan tillstånd, vilket är straffbelagt i 20 § 5 mom; är införseln belagd med straff enligt 1923 års lag om straff för olovlig varuinförsel skall däremot denna lag tillämpas och alltså åtal ske genom tullåklagare vid tullmålsdomstol. 2) K u n g ö r e l s e n d e n 3 0 j u n i 1 9 3 2 r ö r a n d e i n f ö r s e l t i l l r i k e t a v k r ä f t o r . Brott mot införselbestämmelserna åtalas jämlikt 3 § av allmän åklagare vid allmän domstol. I 4 § är det ålagt bl. a. tullmyndighet att övervaka efterlevnaden av införselbestämmelserna samt att där förseelse finnes hava ägt rum ofördröjligen anmäla förseelsen till åtal. 3) F ö r o r d n i n g e n d e n 11 j u n i 1 9 3 7 a n g å e n d e t i l l v e r k n i n g , f ö r s ä l j n i n g o c h i n f ö r s e l av g a s s k y d d s m a t e r i e l . Straffbestämmelser äro meddelade i 11—14 §§. Särskilda bestämmelser

277 om åtal och forum saknas, varav torde följa att i dessa delar allmänna regler gälla. I 11 §, där straff stadgas bl. a. för införsel till riket av gasskyddsmateriel utan tillstånd samt för försök till sådan införsel, är uttryckligt undantag gjort för det fall att gällande bestämmelser om ansvar för olovlig varuinförsel (== 1923 års lag) äro tillämpliga. I tabellen bil. XXIII har lämnats en översikt över antalet tullmål under år 1937 samt därvid dömda personer. Inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga avgåvo den 1A juni 1935 betänkande med förslag till ändrad organisation av den statliga verksamheten för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker m. m. (statens offentliga utredningar 1935: 24). De sakkunniga föreslogo en fullständig omorganisation av tullverkets bevakningspersonal, inrättandet av en tullpolis samt anskaffande av tullkryssare m. m. De sakkunniga framlade vidare förslag till vissa författningsändringar, avseende dels utvidgning av iterationsstraffens tillämpning vid olovlig befattning med spritdrycker och vin, dels medgivande av rätt till förtida försäljning av beslagtagna forslingsredskap, dels avskaffande av beslagarandelssystemet enligt 1923 och 1924 års lagar, dels utvidgning av rätten att hejda transportmedel för utövande av tullkontroll, dels ock undantag i fråga om tullverkets motorfordon från de i motorfordonsförordningen meddelade hastighetsbestämmelserna. I de över betänkandet infordrade y t t r a n d e n a gjordes vissa uttalanden beträffande åklagarverksamheten i tull- och spritmål. Sålunda anförde länsstyrelsen i Södermanlands län bl. a.: En fråga som icke synes hava berörts av de sakkunniga men som synes vara värd allt beaktande är den, som avser en reformering av det nuvarande systemet för fullgörande av åklagargöromål i spritsmugglingsmål. Det torde icke ankomma på länsstyrelsen att härutinnan framkomma med något förslag, men länsstyrelsen har icke kunnat underlåta att såsom sin erfarenhet vitsorda atl det f. n. därutinnan stundom brister beträffande såväl kompetens som effektivitet. Uti yttrande till länsstyrelsen i Västernorrlands län anförde t. f. l a n d s f o g d e n i l ä n e t bl. a. följande: Ett spörsmål, som, såvitt jag kunnat finna, ej upptagits till granskning av de sakkunniga men som dock i förevarande hänseende synes vara av betydelse, är frågan, hur åklagarverksamheten i s. k. tullmål i fortsättningen skall ordnas. De sakkunniga hava tydligen förutsatt, att åtalsrätten för förseelser angående olovlig införsel av spritdrycker fortfarande skulle vara förbehållen enbart tullåklagarna, vilka vanligtvis — om man undantager de större städerna — äro vederbörande tullförvaltare. Då tullåklagare icke är häktningsmyndighet skulle då alltjämt den gamla olägenheten kvarstå, att de allmänna åklagarnas biträde måste avvaktas för avgörande av frågor rörande misstänkta personers anhållande, kvarhållande och häktande. För beslagtagande av bevismaterial, som kan tänkas bliva av vikt för utredningen, måste jämväl normaliter häktningsmyndigheten anlitas. Dessa myndigheter — landsfogde, stadsfiskal och landsfiskal — bliva därvid tvungna att noggrant taga del av redan förevarande utredning ävensom gå i författning om utredningens kompletterande, innan vederbörliga åtgärder kunna vidtagas. Tullförvaltarna synas på grund av bristande utbildning för åklagarvärv sakna fullgoda förutsättningar att utföra åtalen, åtminstone i mål av någon större omfattning, där

278 flera personer äro inblandade och där bevisningen, som ofta är förhållandet, utgöres av ett omfattande indiciematerial. Under sistlidna tre år har inom detta län, då större tullmål skolat anhängiggöras vid vederbörlig domstol, i tullförvaltarnas ställe förordnats någon av de mera rutinerade allmänna åklagarna. Med anledning härav synes dels för att effektivare och utan att saken eljest ovidkommande tjänstemän skola behöva upphällas få frågor om anhållande, häktning, beslag o. dyl. avgjorda dels ock för att åtalen skola bliva utförda av kunniga och tränade åklagare åtalens utförande böra anförtros åt de allmänna åklagarna. Åt dessa, som på landsbygden redan äro och i städerna från den 1 juli 1936 bliva polischefer, borde, som ovan framhållits, jämväl uppdragas att med hjälp från en utökad statspolis ansvara för utredningen. Uti eget yttrande anförde l ä n s s t y r e l s e n i V ä s t e r n o r r l a n d s l ä n under hänvisning till vad t. f. landsfogden yttrat: I likhet med landsfogden vill länsstyrelsen framhålla vikten av att spörsmålet om ordnandet av åklagarverksamheten i s. k. tullmål upptages till ingående granskning för ernående av ett mer rationellt ordnande därav. Lämpligaste sättet därför synes, på sätt landsfogden föreslagit, vara att jämväl denna åklagarverksamhet överlåtes åt de allmänna åklagarna. Uti en den 17 januari 1936 dagtecknad promemoria har dåvarande s t a t s p o l i s i n t e n d e n t e n E r i k R o s , under hänvisning till de återgivna yttrandena, anfört: Vad sålunda anförts beträffande åklagartalans utförande i tullmål synes vara förtjänt av största beaktande och en närmare utredning av detta spörsmål bör snarast möjligt komma till stånd. Skulle en sådan utredning igångsättas bör densamma lämpligen omfatta jämväl frågan om forum i tullmål, enär de nuvarande bestämmelserna näppeligen böra bibehållas, därest åtal i nämnda mål skall utföras av allmän åklagare, och dessa forumregler för övrigt i många fall visat sig olämpliga bl. a. genom de dryga kostnader och stora svårigheter, som uppkommit för åstadkommande av erforderlig bevisning genom vittnen o. d. vid rådhusrätt med säte på långt avstånd från brottsplatsen. De fördelar för utredningen i brottmål, som kunna vinnas genom dessas handläggning vid domstol i orten, böra utnyttjas jämväl i tullmål, där mången gång den lokal- och personkännedom, som finnes hos domstolen (t. ex. genom häradsnämnden) kan vara av största betydelse. De ovan återgivna yttrandena över förslaget till ändrad organisation av den statliga verksamheten för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker m. m. överlämnades den 23 februari 1938 av chefen för finansdepartementet till de sakkunniga för att vara tillgängliga vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag. I skrivelse till generaltullstyrelsen den 1 september 1938 anhöllo de sakkunniga om styrelsens yttrande i frågan. De sakkunniga framhöllo därvid, att enligt de sakkunnigas mening ett överflyttande av åtalsrätten i tullmål till de allmänna åklagarna icke syntes äga sådant samband med avskaffandet av de särskilda forumreglerna i tullmål att de båda frågorna icke skulle kunna lösas oberoende av varandra. Generaltullstyrelsen infordrade med anledning härav yttranden från tullfiskalerna och tulldirektörerna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt tullk a m r a r n a i Strömstad, Norrköping, Haparanda, Gävle och Karlstad. T u l l f i s k a l e n i S t o c k h o l m anförde i sitt yttrande:

279 Större delen av tullmålen utgjordes av fall av olovlig införsel dels från fartygen i h a m n a r n a och dels över rikets landgränser. Dessa förseelser, begångna av besättning å fartygen samt av resande, upptäcktes så gott som undantagslöst av tulltjänstemän i samband med invisitation och bevakning av de inkommande fartygen samt visitation av de resande. Förseelserna utreddes och anmäldes genom kortfattade skriftliga rapporter av vederbörande tulltjänstemän. Vid flertalet tullkamrar anmäldes förseelserna omedelbart muntligen för tullförvaltaren, vilken då dels såsom förman och dels i egenskap av åklagare i blivande rättegång inhämtade alla nödiga upplysningar och föranstaltade om eventuellt erforderlig vidare utredning. I Stockholm, Göteborg och Malmö, där tullfiskal funnes, övervakades utredningen av vederbörande bevakningsförmän, och nödiga upplysningar utöver den skriftliga rapporten inhämtades av tullfiskalen tjänstevägen vanligen muntligen direkt från beslagaren. I samtliga fall erfordrades endast en synnerligen kortfattad skriftlig beslagsrapport. Med sin kännedom om tjänstgöringsförhållandena samt omständigheterna vid förseelsernas begående vore tullåklagaren i stånd att effektivt och med minsta omgång beivra desamma. Vid uppdagandet av förseelser av sådana sjömän och resande, som kunde antagas sedermera ej vara lätt anträffbara, utfärdades stämningen omedelbart av tullåklagaren och delgåves vederbörande. Med de svarande, det här vanligen gällde, vore möjligheten att kunna så förfara ofta nödvändig för ernående av dom. Vid den nyligen företagna omorganisationen av åklagarverksamheten i Stockholm syntes den ledande tanken hava varit, att åklagarna redan i början av utredningen skulle kunna sätta sig in i saken och leda utredningen i rätt riktning. I enlighet därmed hade i instruktionen för stadsfiskalerna i Stockholm bestämmelser utfärdats, syftande till ett nära samarbete mellan åklagarmyndigheten och polismyndigheten. Mellan dessa myndigheter hade samarbete tidigare i regel icke ägt rum före utredningens avslutande, då det stundom varit för sent eller i vart fall förenat med stora svårigheter att komplettera en bristande utredning. Beträffande handläggningen av huvudparten av tullmålen hade dessa eftersträvade fördelar sedan länge varit för handen, i det att i dessa mål ledandet av utredningen samt åklagarskapet vore sammanförda i en hand, nämligen hos tullåklagarna. Därest tullförseelserna åtalades av allmän åklagare, torde det vara nödvändigt, att tulltjänstemännens rapporter uppsattes i betydligt fullständigare form än som nu skedde. Jämväl bleve upplysningar utöver rapporterna ofta erforderliga, och dessa komme i allmänhet att påkalla hänvändelser från allmän åklagare till tullmyndigheterna, varav en avsevärd omgång bleve följden. Det ovan återgivna, av en t. f. landsfogde i Västernorrlands län gjorda uttalandet, att olägenhet uppstode med nuvarande ordning på grund av att tullåklagarna icke vore häktningsmyndighet samt genom att tullförvaltarna saknade erforderliga förutsättningar för att utföra åtal i mål av större omfattning, hade sannolikt tagit sikte på de under de föregående åren förekommande större spritmålen i trakten kring Sundsvall. I sådana tullmål, vari anhållande, kvarhållande och häktning förekomme, låge utredningen i regel från början i händerna på statspolisen eller lokal polismyndighet, varför den omständigheten att tullåklagare icke vore häktningsmyndighet saknade betydelse. I detta sammanhang borde därjämte nämnas, att processlagberedningen i sitt förslag till rättegångsbalk förväntades komma att föreslå, att beslut om häktning meddelades endast av rätten. Att tullförvaltarna utan anmärkning utfört åtalen i de av dem omhänderhavda tullmålen kunde icke förnekas. Därom vittnade det ytterst låga procenttalet av frikännande utslag i tullmålen. I de tullmål, vari åtal utfördes av tullförvaltarna, komme det i allmänhet mera an på inblick i sakförhållandena än på juridisk utbildning. Sådan utbildning innehades för övrigt mera sällan av de allmänna åklagarna på landet och i de mindre städerna. I enstaka fall av olovlig införsel av smuggelsprit i större skala, särskilt i trakten kring Sundsvall, hade generaltullstyrelsen stundom funnit lämpligt uppdraga åt tullfiskalen i Stockholm eller allmän åklagare i orten att utföra åtalet. På grund av stadgande i § 5 i tjänstgörings-

280 reglementet för tullverket vore tullfiskalerna skyldiga att utan särskild ersättning åtaga sig sådana förordnanden. — I anslutning till sin huvuduppgift att utöva tullbeskattningen hade tullverket, enligt 2 § tullstadgan, att inom tullområdet utöva den uppsikt å trafiken, som erfordrades för behörigt uttagande av tull och vissa andra å varor lagda allmänna avgifter, vilka upptoges vid trafik till riket. Bekämpandet av smugglingen och uppdagandet av smugglingsförseelser vore oupplösligt förenade med denna uppgift och kunde av naturliga skäl omhänderhavas endast av tullverket. Generaltullstyrelsen hade sålunda ansvaret för att de lokala tullmyndigheterna och dem underlydande tjänstemän fullgjorde sina skyldigheter i avseende å uppdagandet och inrapporterandet av dylika förseelser. Anmälningar om tullförseelser insändes till styrelsen, varest de underkastades granskning. Därest rapporterna överlämnades till allmän åklagare, skulle denna kontroll icke kunna upprätthållas av styrelsen, som följaktligen skulle hava skyldighet att övervaka en verksamhet, vars behöriga utövande styrelsen icke kunde nöjaktigt kontrollera. — Enligt § 113 i tjänstgöringsreglementet för tullverket ålåge det tullåklagare att insända utslag i tullmål till styrelsen. Hos styrelsen granskades målen av byrådirektören, vilken i förekommande fall beslöte och ombesörjde överklagande hos högre instans. Härigenom vunnes likformighet och kontroll över tillämpningen av ifrågavarande författningar. Även om en motsvarande anordning med utslagens insändande till styrelsen från de allmänna åklagarna kunde genomföras vid ett överflyttande av tullmålen, skulle likväl en avsevärd nackdel i detta avseende kvarstå som följd därav, att åklagaren och utredningsmyndigheten vore skilda åt samt åklagaren icke vore lydande under styrelsen. — Verkställigheten av utslag i tullmål ankomme på generaltullstyrelsen. Flertalet utslag, särskilt i vad desamma anginge sjömän, verkställdes i samband med invisitation av fartyg. Efterforskningen av dessa sjömän underlättades i hög grad genom efterlysningar, som företoges av tullverket. Genom dessa efterlysningar och telegrafiskt inrapporterande till styrelsen av de vid invisitationer å skilda orter i fartygens manskapsförteckningar anträffade efterlysta vunnes en effektivitet i verkställigheten, som eljest vore otänkbar. Man torde därför kunna utgå ifrån att, även om tullmålen komme att överflyttas till de allmänna åklagarna, den nuvarande ordningen med verkställigheten komme att kvarstå. I dessa mål skulle alltså förseelsernas uppdragande, den förberedande utredningen, rapporterandet, delgivningen av stämningen, den fortsatta utredningen och verkställigheten ankomma på tullverket, medan den mindre delen, den i de flesta målen synnerligen enkla proceduren vid domstolen, skulle utbrytas och anförtros åt en myndighet utanför tullverket. Det opraktiska i sådan ordning vore uppenbart. — Bland tullmålen förekomme ett ej ringa antal mål av mera speciell natur, särskilt mål angående tullbedrägeri (4 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel), vanligen i samband med värdetull, ävensom förseelser mot tullstadgan, såsom seglationsförseelser, brytande av tullförsegling, olovligt förfogande över transiteringsgods m. m. Utredningen i dessa mål avveke väsentligt från vad som i allmänhet förekomme i brottmål. I regel fordrades ett vidlyftigt samarbete mellan olika tullmyndigheter, ofta på skilda orter, och i de flesta fall fordrades att tullåklagaren på ett tidigt stadium ingrepe och i samarbete med vederbörande tullmyndigheter fullföljde utredningen. I dessa mål fordrades ett synnerligen besvärligt och vanskligt utredningsarbete. Detta vore fallet särskilt i målen om tullbedrägerier, vilka vore av rent tullteknisk karaktär. Den förberedande undersökningen i sådana mål utfördes av de tjänstemän, som verkställt tulltaxeringen av godset, eller av värdekontrollavdelningen å generaltullstyrelsens tullbehandlingsbyrå. För att kunna verkställa dylik utredning fordrades, att vederbörande åklagare ägde en ingående kännedom om tullförhållanden och om tolkningen av olika specialbestämmelser för tullverket. Härför erfordrades en mångårig erfarenhet och i varje särskilt mål ett nära samarbete med vederbörande tulltjänstemän. Ett sådant samarbete vore givetvis lättare att uppnå för en tullåklagare med hans ställning som tjänsteman i tullverket än för en utomstående allmän

281 åklagare. Dessa mål avsåge vanligen, förutom ansvar, jämväl stora krav på ersättning för förskingrat gods eller felande tull och fullföljdes som regel till högsta instans. Målen vore betydelsefulla för hävdandet av tullverkets kontroll å värdetullberäkningen, vilken kontroll vore förenad med stora svårigheter. Vikten av denna kontroll hade ökats genom det utvidgade systemet med värdetullar. — På grund av sima förbindelser med tullverket vore tullåklagarna insatta i dess verksamhet och organisation, varför de under målens handläggning inför domstol kunde klarlägga speciella tjänstgörings- och tulltekniska förhållanden. Skulle en allmän åklagare utföra åtal i tullmål, vore det ofta nödvändigt, att en sakkunnig tulltjänsteman närvo-re vid rätten. — Såsom nämnts, utgjordes större delen av tullmålen av olovlig införsel, som förövats av sjömän och resande. Av naturliga skäl skedde dessa förseelser i regel i städer med tullkammare och rådhusrätt. Jämväl langning förekomme huvudsakligen i säderna. Säkerligen avsåge mera än 90 % av tullmålen förseelser, som förövats i stad med rådhusrätt. Även om icke särskilda bestämmelser gällt för forum i tullmål, hade i dessa fall rådhusrätt varit behörig domstol. Beträffande övriga tullmål torde det icke finnas något skäl för en överflyttning av desamma från rådhusrätten i närmaste stad med dess i allmänhet goda kommunikationer till vederbörande häradsrätt. I tullmål, framför allt sådana som avsåge förseelser begångna av sjömän och resande, ägde häradsnämnden icke sådan personoch lokalkännedom, som eljest kunde vara till nytta vid handläggning av brottmål. Forumregeln i tullmål förorsakade icke några olägenheter men hade betydande fördelar, såsom rådhusrätternas tätare sammanträdesturer och den större erfarenhet hos domstolen, som vunnes genom tullmålens sammanförande till större antal. T u l l f i s k a l e n i G ö t e b o r g anförde, att de olägenheter som påståtts följa av den nuvarande organisationen med särskilda tullåklagare syntes uteslutande följa därav, att även tullförvaltarna vore åklagare. Emellertid visade statistiken, att av alla tullmål i riket omkring två tredjedelar fölle på tullfiskalerna. Enligt tullfiskalens mening kunde en överflyttning av åtalsrätten från tullfiskalerna till de allmänna åklagarna ur tullverkets synpunkt icke innebära några fördelar. En indragning av tullfiskalstjänsterna vore sålunda uppenbart stridande mot tullverkets intresse. Dåvarande t u l l f i s k a l e n i M a l m ö anförde: Det torde vara uppenbart, att tullförvaltarna i allmänhet saknade de nödiga förutsättningarna att utföra åtal i tullmål, som icke vore av den enklaste art. I fråga om de tullmål, som tillhörde tullförvaltarnas handläggning, syntes således en överflyttning av tullmålen till allmänna åklagarna böra medföra påtagliga fördelar. I fråga om de tullmål, som tillhörde tullfiskals upptagande, torde väl en sådan överflyttning icke medföra några fördelar, då tullfiskalerna finge anses väl meriterade för åklagartjänst. Någon anledning till antagande, att en överflyttning av jämväl dessa tullmål till allmänna åklagarna skulle komma att medföra nackdelar, förefunnes emellertid icke, då åklagarna i allmänhet hade tillräcklig kompetens för utförande av åtal jämväl i tullmål. Enligt tullfiskalens förmenande torde således en överflyttning av åtalsrätten i tullmål till allmänna åklagarna kunna utan olägenhet ske. I samband med en sådan överflyttning torde lämpligen de särskilda forareglerna i fråga om tullmål böra avskaffas. T u l l d i r e k t ö r e r n a i S t o c k h o l m , G ö t e b o r g och M a l m ö samt t u l l k a m r a r n a (tullförvaltarna) i S t r ö m s t a d , N o r r k ö p i n g och H a p a r a n d a förordade ett bibehållande av den nuvarande ordningen, varvid bland annat framhölls nödvändigheten av att stämning i tullmål kunde skyndsamt utfärdas och delgivas vederbörande.

282 T u l l k a m m a r e n i G ä v l e anförde, att då t u l l k a m m a r e n funne lämplighetsskäl t a l a för a t t å t a l i a l l m ä n h e t u t f ö r d e s av d e a l l m ä n n a å k l a g a r n a , och d å t u l l k a m m a r e n ej k u n d e a n f ö r a n å g r a b ä r a n d e s k ä l för ett b i b e h å l l a n d e av d e n n u v a r a n d e o r d n i n g e n för å t a l s r ä t t i t u l l m å l , t u l l k a m m a r e n intet h a d e att e r i n r a m o t ett ö v e r f l y t t a n d e a v å t a l s r ä t t e n i t u l l m å l till d e a l l m ä n n a åklagarna. T u l l k a m m a r e n i K a r l s t a d yttrade bland annat: Såsom bekant erhölle tullförvaltarna icke någon som helst utbildning för åklagarvärv, utan måste själva sätta sig i berörda göromål. Då de ej ens hade kostnadsfri tillgång till lagbok eller uppslagsböcker över landsfiskalsdistrikt m. m. samt saknade formulär till uppsättande av en del skrivelser, t. ex. instämmande av vittnen i tullmål, vore det klart, att åklagarskapet samt därmed förenade åtgärder toge längre tid och tyngre former, än om detta bestyr utfördes av utbildade och rutinerade åklagare. Likaledes kände sig understundom en tullåklagare, på grund av bristande utbildning, underlägsen en juridiskt skolad försvarsadvokat. En olägenhet för tullförvaltarna vore även, att de icke hade befogenhet att anhålla eller besluta om häktning av person, som gjort sig saker till brott mot tullförfattningarna, varigenom understundom icke nog skärpa eller effektivitet kunde insättas mot smugglare. I fråga om hållande av förhör o. dyl. tillkomme dessutom följande ej oväsentliga omständighet. Vid varje beivrande av brott gällde det att så snabbt som möjligt komma i kontakt med den, som begått förseelsen, i och för hållande av förhör med vederbörande och med eventuella vittnen å platsen för brottets begående. Särskilt i fråga om större och mera omfattande smuggelmål vore det av stor betydelse att få ärendet handlagt så fort och grundligt som möjligt. Tullåklagarna, som ju vore bundna av sin huvudsakliga chefsverksamhet, hindrades ofta genom de större avstånden att ofördröjligen företaga egenhändiga åtgärder i berörda syfte, t. ex. delgivning av stämning åt utländsk undersåte, varigenom hela systemet belastades med en tidshämmande osmidighet. I motsats härtill vore de allmänna åklagarna, tack vare karaktären av deras arbete, lättare disponibla för att snabbt rycka in i berörda syfte. För den händelse att åklagarskapet i tullmål överflyttades på de allmänna åklagarna, skulle intet hinder möta, att desamma anhängiggjordes även vid annan domstol än rådhusrätt t. ex. häradsrätt. Därigenom skulle dryga kostnader och stora svårigheter, som uppkomme för åstadkommande av erforderlig bevisning genom vittnens hörande, kunna undvikas. Den allmänna åklagaren vid domstolen i orten, där brottet begåtts, ägde dessutom otvivelaktigt mycket större lokal- och personalkännedom än en tullåklagare, som kanske aldrig varit på platsen för brottet, men understundom av rådhusrätten tillfrågades om lokala förhållanden. Tullkammaren behövde endast framhålla erfarenheterna från Karlstad, där tullåklagaren ofta hade att utreda och inför rådhusrätten redogöra för brott som förövats vid norska gränsen. En omständighet, som ej saknade betydelse i detta sammanhang, vore slutligen det förhållandet, att under de senaste decennierna genom statsmakternas lagstiftning en mångfald nya arbetsuppgifter pålagts tullverket, utan att därigenom någon motsvarande avlastning av andra göromål ägt rum. Följden härav hade blivit en stor ökning av tullförvaltarnas ansvar och arbetsbörda i fråga om tullverkets centrala arbetsuppgifter — tulltaxeringen och sjöfarten — varigenom tillräcklig tid ibland ej funnes över för handläggning av de mera sekundära och fiskala ärendena. Önskvärt vore därför, att en avlastning i tullförvaltarnas arbetsuppgifter skedde genom den nu föreslagna reformen, varigenom de rent fiskala ärendena hänvisades till handläggning å deras naturliga område under överinseende av juridiskt skolad personal. På grund av det anförda finge tullkammaren tillstyrka bifall till förslaget om överflyttande av åtalsrätten i tullmål till de allmänna åklagarna samt avskaffande av de särskilda forareglerna i berörda hänseende.

283 För egen del anförde

generaltullstyrelsen:

Det hade gjorts gällande, att olägenheterna med den nuvarande ordningen beträffande åtal i tullmål skulle vara dels tullförvaltarnas bristande utbildning för åklagarvärv, dels ock den omständigheten, att tullåklagare icke vore häktningsmyndighet. Vad angår tullförvaltarnas förmenta bristande utbildning för åklagarvärv finge erinras, att tullförvaltarna visserligen, i likhet med flertalet allmänna åklagare på landet och i mindre städer, saknade juridisk utbildning men att det i tullmål i främsta rummet komme an på inblick i sakförhållandena och i tullförfattningarnas tillämpning. Enär i sådana tullmål, vari häktning förekomme, utredningen i regel från början omhänderhades av statspolisen eller lokal polismyndighet, syntes den omständigheten, att tullåklagare ej vore häktningsmyndighet, icke böra föranleda en överflyttning av åtalsrätten till de allmänna åklagarna. För övrigt finge erinras om processlagberedningens förslag, att beslut om häktning skulle meddelas av rätten. Styrelsen kunde icke finna att någon omständighet förebragts, som kunde motivera en överflyttning av åtalsrätten i tullmål. Vad tullfiskalerna i Stockholm och Göteborg samt flertalet av de i saken hörda tullmyndigheterna anfört till stöd för ett bibehållande av den nuvarande ordningen i fråga om åtal i tullmål ansåge styrelsen vara värt synnerligt beaktande. Styrelsen ville i avseende härå särskilt erinra om svårigheten för en allmän åklagare att utföra talan i tullmål av mera speciell natur, såsom mål angående tullbedrägeri, samt om nödvändigheten därav, att stämning å sjömän och resande, som kunde antagas ej vara lätt anträffbara, omedelbart efter förseelsernas uppdagande kunde utfärdas och delgivas vederbörande. I sistberörda hänseende finge erinras om vissa uttalanden till statsrådsprotokollet den 7 mars 1924 av chefen för finansdepartementet, då inom departementet utarbetade förslag till lag angående olovlig befattning med spritdrycker och vin m. m. hänvisades till lagrådet för granskning. Departementschefen hade därvid bland annat framhållit, att en av de största bristerna i dittills gällande lagstiftning befunnits vara, att allt för lång tid förflöte mellan brottet och straffet, till följd varav straffet förlorade i verkan och en tilltalad ofta genom att avresa från riket undandroge sig detsamma. Vid undersökning av olika möjligheter att på det speciella område, varom vore fråga, åstadkomma sådana förhållanden, att lagstiftningens effektivitet kunde i någon större grad ökas, hade uppmärksamheten riktats på den form av åstadkommande av laga kraftägande beslut om straff utan domstols medverkan, som innefattades under namn av straffbesked, strafföreläggande eller dylikt. Vidare finge erinras om att i det förslag till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, som sålunda remitterades till lagrådet, föreskrifter intagits om strafföreläggande beträffande vissa brott, som avsågos i nämnda lag. Förslaget hade emellertid i denna del icke framlagts för riksdagen. Såsom skäl härför hade bland annat anförts, att betänkligheter mötte mot att på detta speciella område införa en så genomgripande nyhet som strafföreläggande. Frågan om strafföreläggande hade sedermera berörts i proposition nr 171/1928 ävensom i processlagberedningens förslag till rättegångsbalk. I motiven till sagda förslag hade anförts, att ehuru tvekan kunde råda, huruvida strafföreläggande borde tillämpas beträffande brott, som bestraffades med normerade böter, sådant föreläggande av angivna skäl likväl ej syntes böra förekomma vid dessa brott. — Såsom av det anförda framginge, hade införande av strafföreläggande hittills ansetts icke böra ifrågakomma vid brott mot tullförfattningarna, ehuru anledning funnits att uppmärksamma det förhållandet, att med nuvarande lagföringsregler personer, som ertappats med dylika brott, ofta bleve i tillfälle att undandraga sig straff. En avsevärd skärpning av dessa olägenheter skulle emellertid, vid en överflyttning av åtalsrätten i tullmål till de allmänna åklagarna, föranledas av det förhållandet, att stämning å personer, som gjort sig skyldiga till förseelser mot tullförfattningarna, icke, såsom för närvarande vore fallet, kunde erhållas utan nämnvärd tidsutdräkt. Därest icke frågan om strafföreläggande skulle, oaktat de anförda betänkligheterna,

284 bringas till lösning inom tullagstiftningen, i vilket fall styrelsen givetvis förutsatte, att utfärdande av strafföreläggande skulle ankomma på tullmyndighet, syntes nu åberopade omständigheter innefatta ytterligare vägande skäl mot den ifrågasatta överflyttningen av åtalsrätten. Vad slutligen anginge frågan om avskaffande av de särskilda forareglerna i tullmål finge styrelsen, under hänvisning till vad tullfiskalen i Stockholm härom anfört i sitt yttrande, bestämt förorda ett bibehållande av den nuvarande ordningen. Såsom de sakkunniga redan i sin ovannämnda skrivelse till generaltullstyrelsen framhållit synas de särskilda forumreglerna i tullmål och de speciella reglerna om åtal i dylika mål icke äga sådant inbördes samband att de ömsesidigt betinga varandra. Vad först angår forumreglerna synas speciella dylika regler för vissa slag av mål böra bibehållas endast om särskilda skäl tala för en sådan avvikelse från eljest gällande processuella regler. Till försvar för den nuvarande ordningen, enligt vilken endast vissa domstolar äro behöriga att upptaga tullmål, har man främst anfört, att ett riktigt avdömande av dylika mål förutsätter sådana insikter i de speciella författningar som gälla på hithörande områden att dessa insikter, liksom också erforderlig kännedom om praxis inom tullväsendet m. m., kunna förvärvas av domstolarna endast om de till avgörande erhålla något större antal tullmål; fördelades däremot tullmålen på domstolarna så, som skulle bliva följden av en tillämpning av allmänna forumregler, skulle domstolarna icke erhålla nödig erfarenhet på området, varför rättspraxis skulle bliva vacklande. Dessutom har man framhållit fördelarna av den möjlighet till snabb handläggning av tullmålen som erbjödes därigenom, att städernas domstolar hölle sammanträde minst en gång i veckan. Dessa skäl för de speciella forumreglernas bibehållande synas de sakkunniga icke kunna hava avgörande betydelse. Det är visserligen riktigt att det på förevarande område är fråga om tillämpningen av ett antal delvis rätt invecklade och svårtydda specialförfattningar, men dylika specialförfattningar möta inom flera andra grenar av domstolarnas verksamhet och äro sålunda icke något utmärkande för just tullmålen. Det långt övervägande antalet tullmål är för övrigt av enkel beskaffenhet och närmast att jämföra med de vid samtliga allmänna underrätter talrikt förekommande ordningsmålen. Det andra anförda skälet har såtillvida större bärkraft som det ännu endast undantagsvis förekommer, att domstolar å landet sammanträda så ofta som varje vecka. Även om de nuvarande forumreglerna i tullmål upphävdes, skulle emellertid de allra flesta tullmålen liksom nu är fallet komma att handläggas inför de större städernas rådhusrätter, beroende på att de flesta hithörande förseelserna begås inom dessa städer. Någon minskning av möjligheterna att erhålla snabb handläggning av tullmålen skulle sålunda praktiskt taget icke inträda. Då det å andra sidan såsom skäl för de nuvarande forumreglernas avskaffande anförts, att man därigenom skulle kunna bättre tillgodogöra sig den orts- och personkännedom som är till finnandes inom domstolarna, framför allt inom häradsnämnderna, har utan tvivel en överskattring skett av vad som sålunda skulle vara att vinna. Då nämligen en mycket stor del

285 av svarandena i tullmål såsom framgår av uppgifterna i tabellen bil. XXIII utgöres av sjömän, utlänningar och andra resande torde nämndens personkännedom, som i huvudsak hänför sig till jurisdiktionsområdets befolkning, icke hava någon större betydelse för dessa måls vidkommande. Betraktar man frågan ur rent processuell synpunkt, torde man komma till det resultatet, att några starkt bärande skäl knappast kunna anföras för ett bibehållande av de nuvarande forumreglerna i tullmål och att ett tillämpande av de allmänna reglerna om forum i brottmål även för dessa måls vidkommande icke skulle medföra några olägenheter. Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser en ändring av forumreglerna skulle medföra synes m a n emellertid böra förorda, att den nuvarande ordningen får äga bestånd tills vidare. Såsom nämnts utgår för närvarande av tullmedel ersättning till stadsdomstolarna för deras befattning med tullmålen. Grunden för denna ersättning torde vara att tullmålsdomstolarna genom de särskilda forumreglerna få befattning med mål vilka det eljest icke ankommit på dem att handlägga och avdöma. Följde tullmålen däremot de allmänna reglerna om forum i brottmål, torde skäl icke föreligga för statsverket att på detta sätt bidraga till kostnaderna för städernas domstolar. Även om den nu utgående ersättningen endast för de allra största städerna är av någon större betydelse, torde det dock ur de synpunkter som här angivits föreligga skäl att låta med avskaffandet av de nuvarande forumreglerna i tullmål anstå i avvaktan på en omorganisation av städernas domstolsväsen. Vad härefter angår de särskilda reglerna om åtal i tullmål synas åskilliga skäl tala för deras avskaffande. Över huvud synes systemet med specialåklagare för vissa slag av mål tillhöra en förgången tid och böra avvecklas i den mån så lämpligen låter sig göra. Genom landsfogdereformen år 1936 togs ett första steg i riktning mot tillskapandet av en enhetlig åklagarorganisation genom att en kår av högt kvalificerade överåklagare tillkom. Avsikten härmed var att erhålla dels ett bättre utförande av statens ansvarstalan i de större brottmålen dels kontroll och ledning av övriga åklagares arbete. Genom att tullåklagarna icke ingå i den allmänna åklagarorganisationen har man i fråga om den åklagarverksamhet som ankommer på dem icke kunnat vinna de fördelar man ernått i fråga om de allmänna åklagarna och de mål i vilka dessa föra talan. De mest framträdande nackdelarna med den nuvarande tullåklagarorganisationen synas i övrigt vara att de flesta i ullåklagarna sakna utbildning för åklagarkallet, varför åtal i större mål stundom måste övertagas av allmän åklagare, att tullåklagarna icke äga polisbefogenhet, varför mera omfattande utredningar måste överlämnas åt polismyndigheterna eller äga rum i samarbete med dessa, samt att tullåklagarna med vissa undantag icke äga att besluta om straffprocessuella tvångsåtgärder. Såsom skäl för ett bibehållade av tullåklagarorganisationen har framhållits huvudsakligen att det i fråga om tullmålen rör sig om specialförfattningar, för vilkas rätta tillämpande specialkunskaper erfordras, att med den nuvarande ordningen erforderliga rapporter kunna göras mycket kortfattade, eftersom tullåklagarna äro befattningshavare vid tullverket och lätt

kunna skaffa sig erforderliga kompletterande uppgifter från beslagare o. s. v., att stämningar snabbt kunna utfärdas och delgivas i de fall då skyndsamhet härvid är av nöden, att en övervakning från generaltullstyrelsens sida i fråga om tullförseelsers beivrande och tullförfattningarnas rätta och enhetliga tillämpning under alla förhållanden är nödvändig samt att verkställigheten av utslag sker och synes böra ske genom tullverkets försorg. Det första av dessa skäl har redan bemötts vid diskussionen av frågan om de särskilda tullmålsforas berättigande. Vad angår rapporternas omfattning och utförlighet torde det, även om åtalens utförande ankommer på de allmänna åklagarna, i det övervägande antalet fall liksom nu vara tillräckligt med en kortfattad beslagsrapport. I den mån det är fråga om svårare eller mera invecklade brott torde det i huvudsak vara till fördel, därest den förberedande utredningen göres mera utförlig och mera regelmässigt fixeras i skriftlig form än vad nu, enligt vad som upplysts, brukar vara fallet. Med hänsyn till att i tullmål mycket snabb delgivning av stämning ofta är nödvändig kan det måhända sägas, att det skulle innebära en viss omgång att tullmyndigheterna, sedan brott mot tullförfattning konstaterats, skola vara tvungna att vända sig till vederbörande allmänna åklagare för att få stämning utskriven. Den omgång som härigenom vållas kan dock för de flesta tullmålens vidkommande icke bliva av någon större betydelse. Generaltullstyrelsens centrala uppsikt och granskning ävensom tullverkets ombesörjande av verkställighet av utslag i tullmål skulle slutligen icke behöva beröras av ändringen av åtalsreglerna. Vissa av den nuvarande tullåklagarorganisationens brister föreligga uppenbarligen icke beträffande de tre största städerna, där tullförseelsernas beivrande ankommer på tullfiskalerna. Dessa, som äro rättsbildade och genom det stora antalet på deras handläggning ankommande mål erhålla en betydande erfarenhet och rutin på området, kunna givetvis på ett helt annat sätt än tullförvaltarna såväl leda förundersökningarna som verkställa åtalens utförande. Nu är emellertid i Göteborg en av stadsfiskalerna tillika tullfiskal och i Malmö har tills för kort tid sedan tullfiskalsförordnandet innehafts av stadsfiskalen. Vid sådant förhållande är det icke lätt att inse, varför icke stadsfiskalen skulle kunna lika väl i denna sin egenskap föra talan i tullmålen. Även här möta emellertid vissa ekonomiska svårigheter att genomföra den ifrågasatta reformen. Ett upphävande av de nuvarande särskilda åtalsreglerna i tullmål skulle medföra, att det övervägande antalet tullmål tillfölle städernas kommunalt avlönade åklagare. Den ökning av arbetsbördan som härigenom skulle uppkomma för dessa bleve väl för de flesta städernas del tämligen obetydlig. För Stockholms del skulle emellertid uppkomma en arbetsökning som motsvarade ungefär en stadsfiskalstjänst. Även i Göteborg och Malmö skulle för de allmänna åklagarna en sådan ökning av arbetsbördan uppkomma att särskild ersättning därför måhända måste lämnas. Då avskaffandet av det nuvarande systemet med särskilda åklagare

i tullmål sålunda med den nuvarande åklagarorganisationen i städerna skulle innebära en överföring av vissa kostnader från statsverket till städerna, hava de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något förslag till en dylik reform. Såsom i annat sammanhang omnämnts har chefen för socialdepartementet den 8 december 1938 tillsatt en kommitté med uppdrag att verkställa utredning av frågan om polisväsendets förstatligande. Det torde vara att förvänta att denna kommitté, i vars uppdrag frågan om stadsfiskalernas statsanställning ingår, kommer att upptaga även nu ifrågavarande spörsmål till behandling.

288 Särskilda yttranden. A. A v

ledamoten

av

utredningen

herr

Lindqvist:

»Det synes icke vare sig nödvändigt eller önskvärt att uppställa krav på avlagd studentexamen för vinnande av inträde på landsfiskalsbanan. Undervisningsplanen för den teoretiska kursen bör kunna uppgöras så, att avlagd realexamen blir tillräcklig underbyggnad utan att kompetenskravet på dem, som avlägga examen, åsidosattes. Mot fordran på studentexamen kunna flera skäl anföras. Det synes mig tillräckligt att framhålla de ökade svårigheter, som skulle uppstå för dem, som bo på landsbygden eller i städer, där studentexamen icke kan avläggas, och som likväl önska komma in på landsfiskalsbanan och kanske också äro särskilt lämpliga för denna. Förslaget om ekonomiskt bistånd åt eleverna under deras studietid är värt allt erkännande och stöd. På grund av svårigheten att beräkna det föreliggande förslagets praktiska konsekvenser önskar jag likväl förorda en annan form för hjälpens givande. Jag ber få hänvisa till en proposition vid årets riksdag med begäran om anslag till stipendier för medellösa universitetsstuderande. De föreslagna stipendierna skola utgå i form av fri bostad och kost. Denna form av hjälp under studietiden synes mig vara mycket god och vara att föredraga också när det gäller att lämna ekonomiskt bistånd åt de studerande om vilka det i detta fall är fråga.» B. A v v i s s a a v d e t i l l k a l l a d e personalrepresentanterna. Herrar Gustavson, Nyberg och Wadenius hava anfört: »Kompetensfordringarna. Resultaten av samtliga under årens lopp verkställda utredningar hava överensstämt därutinnan, att de nuvarande teoretiska kompetensfordringarna för landsfiskalerna betecknats såsom otillfredsställande. Det Schlyter— Ohlinska förslaget upptog juris kandidatexamen såsom kompetensvillkor, varvid bl. a. såsom skäl åberopades 'den bristande jämvikten mellan okvalificerad åklagare och en rättslärd försvarare för den tilltalade'. Distriktsåklagarutredningen åter ansåg utbildningen kunna inskränkas till en speciell juridisk kurs och de sakkunniga hava nu i sitt förslag upptagit genomgåendet av en dylik kurs såsom kompetensvillkor för landsfiskalstjänst. De

289 sakkunniga hava därvid uttalat, att 'åklagarparten i ett brottmål icke bör i fråga om utbildning och skicklighet vara svarandeparten eller hans biträde alltför underlägsen'. Vi tillåta oss giva uttryck åt den uppfattningen, att åklagaren i fråga om såväl teoretiska som praktiska kvalifikationer bör vara motpartens rättsbildade ombud fullt jämbördig. Detta gäller icke minst då den nuvarande inkvisitoriska straffprocessen kommer att utbytas mot ett ackusatoriskt förfarande. Tillvaron av kvalificerade överåklagare saknar härvidlag nämnvärd betydelse. Ty det är icke alltid de grövre brottmålen, som ställa de största kraven på åklagarens kvalifikationer. Ofta kunna exempelvis bedrägerimål, trafikolyckor eller andra mål av till synes enkel beskaffenhet fordra minst lika juridiskt tränat omdöme hos åklagaren som de relativt sällsynta grova brottmålen. Det torde vara just detta förhållande som föranlett, att man i utlandet endast använder jurister för åklagarsysslan. Såvitt vi äro riktigt underrättade är Sverige det enda kulturland där akademisk juridisk examen icke kräves av åklagarna. Vid valet mellan en juridisk utbildningskurs och juris kandidatexamen såsom kompetensvillkor för åklagarbefattning böra de praktiska synpunkterna få vara utslagsgivande. Det torde vara ställt utom tvivel, att en kurs, lagd på det plan de sakkunniga föreslagit, måste skänka distriktsåklagarna ett försvarligt mått av juridiskt vetande. Härtill kommer att utbildningstiden blir cirka 2 år kortare än vad studierna till juris kandidatexamen kräva. Tidsbesparingen har beräknats med tagen hänsyn till den avkortning i praktisk tjänstgöring å landsfiskalskontor och länsstyrelse, som medgivits juris kandidater. Därjämte har framhållits fördelen av att de kursutbildade aspiranterna kunna påräkna tjänst vid tidigare levnadsålder. Å andra sidan kan icke bortses ifrån, att den av de sakkunniga föreslagna teoretiska utbildningen medför åtskilliga nackdelar. Sålunda har det alltid visat sig svårt att skaffa uppskattning och respekt för värdet av dylika kurser och en viss fara föreligger att kursen får en kvasijuridisk stämpel. Men bortsett från denna mera allmänna synpunkt, komma olägenheter av annat slag att inställa sig. Särskilt gäller detta i fråga om rekrytering av överåklagartjänsterna. Skola dessa befattningar bliva besatta med dugliga och rutinerade krafter lärer i framtiden en rekrytering från distriktsåklagarnas led icke kunna undvaras. De sakkunniga hava visserligen räknat med att ett så stort antal juris kandidater skola söka sig in på banan att denna rekrytering nöjaktigt skall kunna fortgå. Men det är icke alltid säkert att bland just detta begränsade antal jurister de mest lämpade överåklagarna stå att uppbringa. De distriktsåklagare, som endast kunna åberopa kursutbildningen, äro dock redan på denna grund ur räkningen såsom aspiranter till överåklagartjänst, även om bland dem skulle finnas just de, som hava speciella förutsättningar för uppgiften i fråga. Det måste anses otillfredsställande, att rekryteringen till distriktsåklagarkåren sker på två fronter, varigenom en del befattningshavare redan från början diskvalificeras för vidare 12—384482

290 befordran och det allmänna på denna grund berövas möjligheten att tillgodogöra sig deras kapacitet för högre befattning. Uppenbart är att om alla distriktsåklagare erhålla den högre kompetensen större möjligheter förefinnas för ett bättre och rikligare urval av överåklagare än om rekryteringen är hänvisad till en relativt trång krets. En alldeles speciell nackdel skulle den av de sakkunniga föreslagna utbildningen medföra i fråga om de aspiranter, som efter kursens genomgående befinnas olämpliga att befordras till landsfiskalstjänst. Det ligger i sakens natur att den korta provtjänstgöring, som föregår inträdet i kursen, icke medger möjlighet att utgallra andra aspiranter än de uppenbart olämpliga. De som sedermera, då de sättas på verkligt prov såsom polischef e. d., befinnas sakna de nödiga personliga kvalifikationerna, måste självfallet avvisas från banan, oaktat de avlagt distriktsåklagarexamen. Dessa aspiranter hava då förgäves slösat tid och pengar på en examen, som de icke hava någon som helst nytta av vid sökande av annan anställning. Snarare torde en uppgift att de avlagt nämnda examen i praktiken vara liktydigt med att upplysa arbetsgivare om att de misslyckats på åklagarbanan och därigenom vara ägnad att försvåra för dem att få annan utkomst. Staten har i ett sådant fall i åratal ekonomiskt bistått aspiranten och givit honom fri undervisning utan att få någon valuta för pengarna. Om en dylik aspirant i stället avlagt juris kandidatexamen torde några svårigheter icke behöva möta för honom att ägna sig åt annan juridisk verksamhet, för vilken hans egenskaper bättre lämpa sig. Då landsfiskalsaspiranterna först efter flera års underordnat arbete kunna förväntas komma att prövas i större uppgifter, torde dylika fall av misslyckande icke bliva sällsynta. Erfarenheterna från nuvarande organisation peka åtminstone i sådan riktning. Krav på förhöjd kompetens kommer säkerligen att resas i en nära framtid om steget nu ej tages fullt ut och juris kandidatexamen fastställes såsom behörighetsvillkor för landsfiskalstjänst. Erfarenheten har nämligen visat, att varje mindre höjning av kompetensfordringarna snart nog visat sig otillräcklig. Den gamla kronolänsmansexamen, som fick avläggas även av dem som saknade elementarskolbildning, måste sålunda utbytas mot landsfiskalsexamen, för vars undergående kräves viss tids praktisk tjänstgöring efter avlagd realskolexamen. Redan efter några år ansågs värdet av denna examen diskutabelt på grund av adepternas bristande handledning i teoretiskt hänseende och en särskild »lärobok för blivande landsfiskaler> måste utgivas genom statens försorg. Några få år senare utdömdes hela examensformen såsom otillfredsställande och juris kandidatexamen föreslogs såsom kompetensvillkor. Dessa krav på förhöjd kompetens äro emellertid en helt naturlig följd av de ändrade tidsförhållandena och de skärpta fordringar, som med nödvändighet måste ställas på en befattningshavare i landsfiskals ställning med den mångskiftande verksamhet, som tilldelats honom, och med de nya maktpåliggande uppgifter, som oavlåtligt anförtros honom.

291 Fastställandet av juris kandidatexamen såsom kompetensvillkor skulle, sedan samma kompetens numera föreslagits jämväl för häradsskrivarna, medföra även den fördelen, att samtliga befattningshavare i landsstaten över landskanslist- och landskontoristgraderna ägde samma teoretiska utbildning. Detta förhållande komme att innebära möjlighet för de landsfiskaler, som efterhand befunnes hava en utpräglad läggning för administrativa eller kamerala göromål men mindre väl lämpade sig för uppgiften såsom åklagare och polischef, att övergå till tjänst i länsstyrelse eller till häradsskrivarbanan. I Finland, där rekryteringen av länsstyrelsernas högre tjänstemän sker från kronofogde- och länsmanstjänsterna, förklarar man, att denna befordringsgång lämnat goda resultat. Mot införande av juris kandidatexamen såsom behörighetsvillkor har dels anförts, att förhållandena efter Schlyter—Ohlinska förslaget om detta kompetenskravs uppställande ändrats därigenom att kvalificerade överåklagartjänster inrättats, dels att man kunde befara, att jurister, som misslyckats på andra banor, kunde förväntas komma att söka sig in på landsfiskals banan. Den första av dessa invändningar har redan i annat sammanhang här ovan bemötts och den kan enligt vår mening icke anses bärande. F a r a n att jurister av förutnämnda kategori komma att aspirera på landsfiskalstjänst hava de sakkunniga själva avvärjt geom att fastställa åldern för deras aspirantantagning till 28 år. Frågan huruvida landsfiskalstjänsterna skola kunna besättas med dugliga jurister är närmast av ekonomisk natur. Kan en skälig lön erbjudas lärer några svårigheter härutinnan icke komma att möta. Göras löneförmånerna mindre tillfredsställande kunna varken dugliga jurister eller icke-jurister förväntas vara villiga att ägna sig åt denna tjänst. Den omständigheten, att landsfiskalerna i fortsättningen jämväl nödgas ägna sig åt mindre kvalificerat arbete, kan icke utgöra något rimligt skäl för sänkning av den kompetens, som måste anses erforderlig för de kvalificerade göromålens behöriga fullgörande. I anslutning till vad nu anförts anse vi att lämpligheten talar för att juris kandidatexamen uppställes såsom behörighetsvillkor för landsfiskalstjänst. Lönegradsplaceringen. Distriktsåklagarutredningen föreslog, att landsfiskalstjänsterna skulle placeras i lönegraden B 24, varvid man emellertid räknade med ett betydligt mindre antal tjänster än i den nu föreslagna organisationen, beroende på att särskilda befattningar — häradsfogdar — föreslogos inrättade för att övertaga bl. a. utmätningsmanna- och indrivningsgöromålen. Kompetensfordringarna för dessa landsfiskalstjänster voro emellertid i huvudsak desamma, som de sakkunniga nu uppställt för landsfiskalstjänst. Såsom av sakkunnigbetänkandet framgår ansågo de flesta remissinstanserna denna lönegradsplacering skälig medan åtskilliga uttalade sig för högre placering. Endast

292 riksräkenskapsverket och lönenämnden synas hava ansett lönegraden B 23 tillräcklig. Det kommer därför oväntat när de sakkunniga nu ansett sig böra föreslå det största antalet landsfiskalstjänster placerade i lönegrad B 22 (A 22). De sakkunniga hava kommit till detta resultat vid en jämförelse med en del länsstyrelsetjänstemäns lönegradsplacering. Vid denna jämförelse har emellertid icke enligt vår mening tagits tillbörlig hänsyn till skillnaden uti respektive befattningshavares tjänstgöringsförhållanden. Medan länsstyrelsernas tjänstemän hava den dagliga tjänstgöringen fastställd och i likhet med övriga tjänstemän inom den civila statsförvaltningen åtnjuta ledighet under sön- och helgdagar är förhållandet för landsfiskalernas del det motsatta. Efter ett ansträngande dagsarbete kan landsfiskalen nattetid kallas till en brottsplats, en bilkollision el. dyl. och därvid nödgas utsträcka arbetstiden över större delen av dygnet. Då nöjeslivet på landsbygden är knutet till sön- och helgdagar och biltrafiken dessa dagar är särskilt livlig, följer härav att landsfiskalerna då städse måste hålla sig beredda på utryckning för ordningshållning eller utredningsarbete. De kunna icke då som andra tjänstemän njuta en välbehövlig vila eller planera för sin och sin familjs rekreation. Denna bundenhet i tjänstgöringen dygnet runt och den risk till liv och lem, som alltid är förbunden med polisingripanden, gör att tjänsten blir synnerligen påfrestande och uppslitande. Att för landsfiskalerna ordna bestämda fridagar, ersättning för övertidsarbete el. dyl. lärer av praktiska skäl icke kunna ifrågakomma. Den enda möjliga kompensationen är därför en jämförelsevis god löneställning. Det förefaller som om de sakkunniga vid sitt ställningstagande till landsfiskalernas lönegradsplacering helt bortsett från dessa speciella omständigheter och endast anlagt rent lönetekniska synpunkter på frågan. Då de nu föreslagna kompetensfordringarna samt tjänstens vikt och betydelse för det allmänna tidigare motiverat landsfiskalernas inplacering i 24:e lönegraden, kunna vi icke finna att de sakkunniga haft anledning att nu föreslå en försämrad löneplacering. Vi hålla före alt landsfiskalstjänsten med hänsyn till dess i förhållande till andra befattningar alldeles speciella natur och att den i regel blir sluttjänst icke rimligtvis bör sättas i lägre lönegrad än B 24 (A 24). Den av de sakkunniga föreslagna differentieringen av tjänsterna i tre olika lönegrader synes välbefogad icke endast ur de synpunkter, som de sakkunniga till stöd härför åberopat, utan även för att åstadkomma en viss befordringsgång inom landsfiskalskåren, varigenom möjlighet beredes för innehavare av mindre distrikt att vinna befordran till större distrikt. En placering i lönegraderna 24 t. o. m. 26 skulle innebära, att landsfiskalerna i de största och mest arbetstyngda distrikten skulle komma att i lönehänseende jämställas med exempelvis telegrafkommissarie och tullförvaltare av högsta klass, med vilka befattningar landsfiskalstjänsterna av denna typ väl torde tåla jämförelse. Genom en sådan lönesättning komme landsfiskalstjänsterna också på det avstånd i lönehänseende från landsfogdetjänsterna som torde

293 vara det lönetekniskt tjänstemän.

normala

mellan närmast över- och underordnade

Tjanste b iträden. Med hänsyn till den kompetens, som kräves av landsfiskalsassistenterna och den långa aspiranttid, de måste underkasta sig för att erhålla landsfiskalstjänst, kan den av de sakkunniga föreslagna löneplaceringen för dessa befattningshavare icke anses skälig. Vid en jämförelse med landskanslistoch landskontoristtjänsterna, för vilka viss formell kompetens icke finnes föreskriven, synes det uppenbart att landsfiskalsassistenterna icke böra vara i lönehänseende sämre lottade än dessa tjänstemän, som f. n. äro placerade i lönegraden B 15, motsvarande lönegrad 16 i löneplan Eo enligt förslaget till civila icke-ordinarie reglementet. Snarare borde landsfiskalsassistenterna på de särskilda skäl, som anförts till stöd för förhöjd löneplacering åt landsfiskalerna, sättas något högre i lönehänseende än landskanslisterna och landskontoristerna. Då landsfiskalsassistenterna icke torde kunna vänta befordran till landsfiskalstjänst före 35—40 års åldern, måste det anses obilligt att de under denna långa väntan på befordran skola behöva åtnöjas med en så blygsam lön, att den måste äventyra möjligheten för dem att bilda familj. Lämpligheten bjuder därför att landsfiskalsassistenterna efter viss tids tjänstgöring uppflyttas i högre lönegrad. Vi vilja förorda, att dylik uppflyttning sker till 17:e lönegraden efter tre års väl vitsordad tjänstgöring. De föreslagna kanslibiträdena böra i lönehänseende åtminstone jämställas med polisskoleutbildade fjärdingsman och synas därför icke skäligen böra placeras i lägre lönegrad än A 9. De sakkunniga hava med förebild från kommunikationsverken föreslagit införande av särskilda arvoden åt landsfiskalsaspiranter. Denna form av gottgörelse under volontärtjänstgöring, som väl lämpar sig inom ett affärsdrivande verk, synes icke utan allvarliga konsekvenser kunna överflyttas på civilförvaltningen. Vi giva uttryck åt den uppfattningen, att varje aspirant bör på egen bekostnad skaffa sig den utbildning, som erfordras för den tjänst på vilken han aspirerar. Däremot bör staten lämna honom skälig ersättning för det arbete, som han efter godkänd provtjänstgöring tages i anspråk för. Reseersättning. De sakkunniga uttala, att sedan sportlerna indragits, det icke kan ifrågasättas att befattningshavarna skola av sin lön bestrida några kostnader för av tjänsten föranledda resor. Denna regel frångås emellertid, då de föreslå att ersättning icke bör utgå med mindre våglängden utgör minst tre kilometer. En dylik inskränkning i rätten till reseersättning är i praktiken liktydig med ett löneavdrag. Uppenbart är nämligen att en landsfiskal, om en bilkollision, ett inbrottsförsök, hemfridsbrott el. dyl. inträffar exempelvis 2 5 kilometer från hans bostad eller från gränsen till den stad, där hans sta-

294 tionsort är förlagd, utan tanke på kostnad måste anlita snabbast möjliga färdsätt för att infinna sig på olycks- respektive brottsplatsen. Bide tidningspressen och allmänheten torde komma att kraftigt reagera om ea landsfiskal i en dylik situation fördröjer sin ankomst genom att färdas ill fots. Det måste ligga i statens intresse att dess tjänstemän icke tvingas röretaga åtgärder, som måste uppfattas som ren nonchalans mot den allmänhet, som ä r i behov av snabb hjälp eller ingripande från polismyndighetens sida. Sedan resor i utsökningsärenden föreslagits skola inrangeras under resereglementets bestämmelser komma antalet ärenden, som verkställas inom 3-kilometersgränsen, att ökas i sådan omfattning, att hela tjänstearbetet måste förryckas, därest denna bestämmelse om inskränkt rätt till reseersättning bibehålies. övergångsbestämmelserna. Som en följd av att den kontanta lönen f. n. är otillräcklig hava avgående landsfiskaler missgynnats genom alltför knappt tilltagna pensioner. Icke ens den tillfälliga löneförbättring, som i många år utgått, har fått meiräknas i pensionsunderlaget. Då en välbehövlig lönereglering redan för å.skilliga å r sedan ställts i utsikt men förslag härom tid efter annan avvisats m^d hänsyn till den förestående omorganisationen, synes det endast innebära en gärd av rättvisa, att de landsfiskaler, som under denna väntetid avgått mad pension, erhålla någon kompensation i form av tillägg till denna pension. Om var tidsgränsen bör dragas beträffande de befattningshavare, som böra komm a i åtnjutande av denna förmån, kan tvekan råda. Emellertid anse vi, att de landsfiskaler, som avgått med pension inom fem år före den nu föreslagna löneregleringens ikraftträdande, därvid böra berättigas åtnjuta samma pensionsförmåner, som tillkomma de landsfiskaler, vilka placeras lägst i lönehänseende. De synpunkter som vi i det föregående framlagt avse icke att utgöra någon uttömmande detaljgranskning av sakkunnigförslaget. Vi hava inskränkt oss till att uttala vår mening beträffande några vitala punkter i forslaget, där vår uppfattning icke sammanfaller med de sakkunnigas.» Herr Waesterberg har anfört: »Lönegradsplaceringen. I likhet med herrar Gustavson, Nyberg och Wadenius och av samma skäl, som av dem anförts, anser jag att den av de sakkunniga föreslagna lönegradsplaceringen för landsfiskalerna och de såsom landsfiskalsassistenter betecknade tjänstebiträdena icke kan anses tillfredsställande. Jag håller sålunda före, att landsfiskalerna i stället böra placeras i lönegraderna 24 t. o. m. 26 och att landsfiskalsassistenterna böra beredas möjlighet att efter tre års tjänstgöring uppflyttas från 14:e till 17:e lönegraden. I synnerhet om hänsyn ta-

295 ges till de landsfiskalsaspiranter, som nu finnas på banan, synes en sådan förbättring ifråga om landsfiskalsassistenternas löneplacering nödvändig. Dessa aspiranters genomsnittliga levnads- och tjänsteålder är redan nu mycket hög, och då genom den föreslagna distriktsindragningen all befordran kommer att uppskjutas under flera år, kan befordringsåldern för de nuvarande landsfiskalsaspiranterna säkerligen beräknas i ett stort antal fall komma att överstiga 40 år. Pensionsåldern. Ifråga om landsfiskalernas pensionsålder hava de sakkunniga föreslagit en sänkning till 63 år men samtidigt uttalat, att det med hänsyn till de stora krav som tjänsten ställer på befattningshavarens rörlighet kunde ifrågasättas att draga gränsen redan vid 60 år. Enligt min mening är det anförda skälet för en sänkning av pensionsåldern så starkt, att det motiverar en sänkning med ett eller möjligen två år mera än de sakkunniga föreslagit. Landsfiskalernas

tjänstebiträden.

För de med landsfiskalskompetens utrustade tjänstebiträdena hava de sakkunniga föreslagit benämningen »landsfiskalsassistent». Denna benämning har sedan några år tillbaka använts i ett fåtal län i stället för den eljest brukade benämningen »extra landsfiskal» och »biträdande landsfiskal». Erfarenheten torde emellertid hava ådagalagt att benämningen »landsfiskalsassistent» är den minst lämpliga av de nyss nämnda. Uppenbarligen av denna anledning har inom ett av de län, där titeln »landsfiskalsassistent» använts under flera år, nyligen enligt beslut av vederbörande länsstyrelse återgång skett till benämningen »extra landsfiskal». Av de nu förekommande benämningarna på ifrågavarande befattningshavare torde »biträdande landsfiskal» bäst överensstämma med befattningshavarnas tjänsteställning, och vill jag därför förorda denna benämning i stället för den av de sakkunniga föreslagna. I fråga om landsfiskalsassistenternas tjänsteställning föreslå de sakkunniga att de skola hänföras till överkonstapelsgraden, men då landsfiskalsassistenterna liksom hittills komma att intaga förmansställning i förhållande till övrig polispersonal inom distriktet och då överkonstapelsbefattningar samt i några fall kommissariebefattningar finnas inrättade inom polisdistrikt på landsbygden, synas landsfiskalsassistenterna icke kunna hänföras till lägre grad än kommissaries, varvid landsfiskalerna torde böra hänföras till närmast högre grad. övergångsbestämmelserna. För att övervinna en del av de svårigheter, bland annat i form av hejdad rekrytering, som under övergångstiden måste bliva en följd av de föreslagna distriktsindragningarna, föreslå de sakkunniga att vissa äldre ordinarie landsfiskaler böra beredas möjlighet att övergå på övergångsstat. Antalet av de

296 landsfiskaler, som på de utav de sakkunniga föreslagna villkoren skulle kunna tänkas vara villiga att övergå på övergångsstat, hava de sakkunniga beräknat till tio. Av många skäl måste det emellertid, såsom de sakkunniga framhållit, anses önskvärt att detta antal kan bliva högre. På frågan, i vilken utsträckning äldre landsfiskaler skola vara villiga att övergå på övergångsstat, torde storleken av den pension, som kan erbjudas, inverka mera än själva avlöningsförmånerna. För att kunna uppnå ett bättre resultat, än de sakkunniga räknat med, synes det därför böra ifrågasättas, om icke de landsfiskaler, som övergå på övergångsstat, skulle kunna komma i åtnjutande av samma pensionsförmåner, som skulle hava utgått till dem om de kvarstannat å landsfiskalsbefattning enligt den nya organisationen. Innehavare av nyorganiserad landsfiskalsassistenttjänst föreslås vid övergången till den nya organisationen få för placering i löneklass tillgodoräkna sig dels den tid han kan hava innehaft förordnande tills vidare å landsfiskalstjänst, dels den tid utöver tre år som han tjänstgjort såsom statsavlönad extra eller biträdande landsfiskal eller landsfiskalsassistent. Därest det härovan framförda förslaget om landsfiskalsassistents uppflyttning i 17 :e lönegraden efter tre års tjänstgöring icke skulle vinna beaktande, synes en förmånligare beräkning skäligen böra ifrågakomma. Dessa befattningshavare hava under en lång följd av år måst åtnöjas med avlöningar, som allmänt ansetts orimligt låga. Billigheten torde därför kräva att de nu lämnas någon kompensation, vilket lämpligen kan ske därigenom att de vid övergången till den nya organisationen få för placering i löneklass tillgodoräkna sig samma tid som dessförinnan räknats dem tillgodo ifråga om ålderstillägg å nu utgående arvoden.» Herr Freedner har anfört: »Då distriktsåklagare jämväl skall vara polisman och polischef, böra största möjliga krav ställas på dennes yrkesutbildning som polisman. Utförandet av åtal inför domstol är i förhållande till polisarbetet i övrigt av mindre omfattning och vikt. Grövre brott åtalas av landsfogdar och mycket talar för att dessa eller landsfogdeassistenter böra få befogenhet att utföra alla åtal, där urbota straff kan följa. Häktning kommer med sannolikhet att framdeles endast få verkställas av domstol. Distriktsåklagarnas verksamhet som polismän, dels som utredningsmän i brottmål, jämväl i grövre brott, och i förseelser, dels *som polischefer, måste därför tillmätas största vikt och betydelse. Omorganisationen berör i allra högsta grad polisväsendet. Det svenska polisväsendet som modern organisation är ganska ungt. Polisväsendet i slutet av 1800-talet fram till 1925 har organiserats och nått fram till den yrkesskicklighet som obestridligt finnes hos polismän och polisbefäl i städer och köpingar. Polisbefäl med långvarig tjänst inom ordnings- och kriminalpolisen hava erhållit stadsfiskals- eller köpingsåklagarebefattningar i städer

297 och köpingar, där sedermera ett effektivt polisväsende ofta av dem organiserats. Även poliskommissariebefattningar i medelstora städer hava besatts av polisbefäl från större städer. Före 1918 inträffade ej sällan att polisbefäl från städer sökte och erhöllo länsmansbefattningar. Ehuru polisskolor saknades och utbildningen måste ske lokalt i de större städerna, kunde skickliga och erfarna polismän arbeta sig fram till befälsställningar och åklagarebefattningar. Inom poliskårerna funnos ett stort antal polismän att välja på, och därför kunde alltid mindre lämpliga aspiranter gallras ut eller hållas kvar i lägre grad. Den föreslagna organisationen av distriktsåklagarna blir ett hårt slag mot landets polisväsende, emedan befordringsmöjligheterna för polisbefälet i hög grad förminskas. Linnér uttalade i 1925 års polisutredning betänkligheter för den inskränkning i befordringsmöjligheter, som sagda utredning ansågs vålla, och ändå gick den icke alls så långt som den nu föreslagna organisationen. Den föreslagna omorganisationen medför, att polischeferna på landsbygden komma att bliva polischefer jämväl för mindre och medelstora städer samt köpingar. Erfarenheten har med all tydlighet visat, att den nuvarande organisationen i vad den rör polismyndigheten i nämnda samhällen fungerat utmärkt. Enligt min åsikt bör polis- och åklagareväsendet i städer och köpingar vara det centrala i organisationen och omkringliggande landsbygd infogas däri. Jag anser, att polis- och åklagareväsendet bör helt förstatligas, och att landet bör indelas i poliskommissariedistrikt med säte i städer och köpingar. Poliskommissarien bör vara polischef och åklagare i polismål. Därjämte bör erforderligt antal överkonstaplar, konstaplar och extra konstaplar anställas och i en del distrikt kriminalpolis. Antalet poliskommissariedistrikt torde kunna nedbringas till omkring hälften av det antal landsfiskalsdistrikt, som förslaget upptager. Sannolikt skola kostnaderna för landets polisväsende jämväl kunna nedbringas, om landsfiskalsdistrikten slopades. Anställningen inom polisväsendet bör börja med extra konstapelsbefattning med samma anställningsfordringar som f. n. äro fastställda för elever vid Stockholms polisväsende. Den nuvarande polisutbildningen, som sker i lägre och högre polisskolor samt kommissariekurs, anser jag böra bibehållas men kompetensen åtminstone för de högre befälsgraderna höjas genom mera vittomfattande kurser och fordringar än för närvarande. Den föreslagna kompetensen för landsfiskalstjänst synes icke giva någon möjlighet till gallring av mindre lämpliga aspiranter. Landsfiskalskåren blir en isolerad tjänstemannagrupp, där yrkesskicklighet och duglighet som polisman helt säkert ofta torde komma att saknas. Jag anser sålunda, att omorganisationen av distriktsåklagartjänsterna bör ske i samband med ordnandet av landets polisväsende och dettas förstatligande.

298 I avvaktan på sistnämnda omorganisation böra landsfiskalerna tillerkännas biträdesanslag och högre förvaltningsbidrag. Om förslaget till distriktsåklagareorganisation skulle antagas på sätt sakkunniga föreslagit förutsätter jag att samtliga ordinarie köpingsåklagare under sin kvarstående tjänstetid erhålla polischefs befattning i resp. köpingar.»

BILAGOR

301 Bil. I.

Utkast till kungörelse angående ändrad lydelse av instruktionen den 14 december 1917 (nr 903) för landsfiskalerna. Härigenom förordnas, att instruktionen den 14 december 1917 för landsfiskalerna i nedan angivna delar skall hava följande ändrade lydelse: § 27. Landsfiskal tillsättes av Kungl. Maj:t genom fullmakt. Blir landsfiskalstjänst ledig, utfärdar länsstyrelsen kungörelse därom i allm ä n n a tidningarna med föreläggande av trettio dagars ansökningstid, räknad från den dag kungörandet sker. Efter nämnda tids utgång översänder länsstyrelsen ansökningshandlingarna jämte eget utlåtande till justitiekanslersämbetet, som med eget yttrande insänder handlingarna till Kungl. Maj :t. För behörighet att erhålla landsfiskalstjänst fordras att antingen hava avlagt distriktsåklagarexamen eller att hava avlagt för utövande av domarämbete förskrivna kunskapsprov samt med godkända betyg genomgått den polistekniska delen av distriktsåklagarkurs. § 28. Semester må med iakttagande av vad därom är särskilt stadgat tillgodonjutas av landsfiskal å tid som länsstyrelsen bestämmer. Om annan ledighet för landsfiskal äger länsstyrelsen att i förekommande fall besluta. Vikarie för landsfiskal förordnas av länsstyrelsen. § 29. Avsked från landsfiskalstjänst sökes hos Kungl. Maj:t. Ansökningen ingives till länsstyrelsen, som jämte eget utlåtande översänder densamma till justitiekanslersämbetet, varifrån ansökningen jämte justitiekanslersämbetets yttrande översändes till Kungl. Maj:t. § 30. I ärende rörande tillsättande eller entledigande av landsfiskal eller rörande tjänstledighet och förordnande av vikarie för sådan befattningshavare skall länsstyrelsen inhämta yttrande av landsfogden, innan länsstyrelsen meddelar beslut i ärendet eller för sin del avgiver yttrande däri.

§ 31. Finnes landsfiskal icke behörigen iakttaga sina tjänsteplikter, äger länsstyrelsen meddela honom föreställning. Låter han sig icke därav rätta eller har han begått fel av svårare beskaffenhet, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till landsfogden, som har att pröva om åtal skall anställas inför domstol. Har åtgärd vidtagits för landsfiskals ställande under åtal, äger länsstyrelsen avstänga honom från tjänstgöring intill dess över honom blivit slutligen dömt eller domstolen annorlunda förordnar. Länsstyrelsens beslut om landsfiskals avstängning från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av besvär. Har länsstyrelse meddelat landsfiskal föreställning eller avstängt honom från tjänstgöring, skall beslutet skyndsamt bringas till justitiekanslersämbetets kännedom. § 32.

Landsfiskal må icke åtaga sig uppdrag att själv eller genom annan förrätta auktioner; att vara förvaltare i konkurs; eller att vara enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde annorledes än i samband med utförande av tjänstetalan och där det kan ske utan eftersättande av landsfiskalen åvilande tjänsteplikter; och må landsfiskalen, om han åtager sig dylikt uppdrag, icke betinga sig eller mottaga gottgörelse för detsamma. Landsfiskal vare ock förbjudet att bedriva advokatverksamhet eller inkasseringsrörelse. I Justitiekanslersämbetet må dock efter länsstyrelsens hörande, där synnerliga skäl därtill äro, beträffande viss landsfiskal medgiva undantag från förbudet för landsfiskal att vara förvaltare i konkurs samt att, annat än under de i första stycket angivna förutsättningar, vara enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde. Denna kungörelse träder i kraft den , då punkten 14 :o) kungörelsen den 14 december 1917 (nr 904) om ändrad lydelse i vissa delar av kungörelsen den 12 maj 1865 angående förändrade villkor för anställning i statens civila tjänstebefattningar skall upphöra att gälla.

303 Bil. II.

Utkast till kungörelse angående ändrad lydelse av instruktionen den 24 april 1936 E (nr 154) för landsfogdarna. Härigenom förordnas, att 4 § instruktionen den 24 april 1936 för landsfogdarna skall hava följande ändrade lydelse. 4 §. 1 mom. Där icke åtalsrätten uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet eller särskild åklagare blivit i vederbörlig ordning för visst mål förordnad, skall det åligga landsfogden att vid de allmänna underrätterna inom länet ävensom vid fullföljd i hovrätt och, med den inskränkning som av stadgandet i 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken föranledes, hos Kungl. Maj:t utföra åtal för de i följande lagrum i allmänna strafflagen omförmälda brott, nämligen 8 och 9 kap., 10 kap. 1, 7—10, 13, 14 och 17 §§, 12 kap. 1, 2, 4, 7, 8 samt 11—14 §§, 13 kap. 1 §, 14 kap. 1—5, 8, 10, 11, 18, 19, 22—36 samt 38—41 §§, 15 kap. 1—3, 5—9, 11—15 samt 17 och 22 §§, 17 kap. é och 5 §§, 18 kap. 1—12 §§, 19 kap. 1—11 samt 18 §§, 21, 23 och 25 kap., så ock för sådana i andra lagrum i allmänna strafflagen upptagna brott, beträffande vilka straff äro stadgade i något av nyss omförmälda lagrum. Är beträffande av mål. 2 mom. Då mål distriktsåklagare anhängiggjorts. 3 mom. Har distriktsåklagare — hovrättens advokatfiskal. Denna kungörelse träder i kraft den ; dock skall distriktsåklagare, som vid kungörelsens ikraftträdande redan anhängiggjort åtal för brott, varom i 23 kap. 3 § allmänna strafflagen förmäles, äga utan särskilt förordnande fullfölja åtalet.

304 Bil. III.

Utkast till kungörelse om landsfiskalsassistenter. Kungl. Maj:t har funnit gott förordna som följer: 1 §• I landsfiskalsdistrikt, där Kungl. Maj:t med hänsyn till göromålens omfattning och beskaffenhet så prövar nödigt, skall landsfiskalsassistent finnas anställd. 2 §• Landsfiskalsassistent är pliktig att under landsfiskalens ledning biträda landsfiskalen i hans göromål samt har att ställa sig till efterrättelse av landsfiskalen beträffande tjänstgöringen meddelade föreskrifter. Om förhållandena i visst distrikt så kräva, må länsstyrelsen, i samråd med justitiekanslersämbetet, förordna att landsfiskalsassistenten skall beträffande vissa ärenden eller viss verksamhetsgren på eget ansvar fullgöra vad som eljest ankommer på landsfiskalen; dock må landsfiskalsassistent icke med mindre synnerliga skäl därtill äro, tilldelas den landsfiskal tillkommande häktningsrätten eller anförtros den befattning med frågor om kvarhållande av för brott misstänkt person eller om beslag, skingringsförbud samt husoch kroppsrannsakan, som tillkommer landsfiskal. Därest länsstyrelse så finner erforderligt, skall landsfiskalsassistent hava rikstelefonförbindelse till sin bostad. 3 §• Under utövning av sin tjänst äger landsfiskalsassistent polismans skydd och befogenhet. Landsfiskalsassistent är förman i förhållande till polispersonal inom landsfiskalsdistriktet av lägre tjänsteställning än poliskommissaries. 4 §• Landsfiskalsassistent tillsättes av länsstyrelsen. Blir landsfiskalsassistenttjänst ledig, utfärdar länsstyrelsen kungörelse därom i allmänna tidningarna med föreläggande av trettio dagars ansökningstid, räknat från den dag kungörandet sker. För behörighet att erhålla landsfiskalsassistenttjänst fordras att antingen hava avlagt distriktsåklagarexamen eller att hava avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt med godkända betyg genomgått den polistekniska delen av distriktsåklagarkurs.

305 5 §. Semester må med iakttagande av vad därom är särskilt stadgat tillgodonjutas av landsfiskalsassistent å tid som länsstyrelsen bestämmer. Annan ledighet må under högst åtta dagar varje halvår beviljas landsfiskalsassistenten av landsfiskalen; i fråga om ledighet för längre tid beslutar länsstyrelsen. Förordnas till vikarie för landsfiskalsassistent någon å vilken civila avlöningsreglementets eller civila icke-ordinariereglementets avlöningsbestämmelser för ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänstemän icke äro tillämpliga, äger länsstyrelsen bestämma avlöningen till vikarien. 6 §. Avsked från landsfiskalsassistenttjänst meddelas av länsstyrelsen. 7 §•

I ärenden rörande tillsättande eller entledigande av landsfiskalsassistent eller rörande tjänstledighet och förordnande av vikarie för sådan befattningshavare skall länsstyrelsen innan beslut meddelas inhämta yttrande av landsfogden. 8 §.

Finnes landsfiskalsassistent icke behörigen iakttaga sina tjänsteplikter, äger länsstyrelsen meddela honom föreställning. Låter han sig icke därav rätta eller har han begått fel av svårare beskaffenhet, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till landsfogden, som har att pröva om åtal skall anställas inför domstol. Har åtgärd vidtagits för landsfiskalsassistents ställande under åtal, äger länsstyrelsen avstänga honom från tjänstgöring intill dess över honom blivit slutligen dömt eller domstolen annorlunda förordnar. Länsstyrelses beslut om landsfiskalsassistents avstängning från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av besvär. 9 §. Landsfiskalsassistent må icke åtaga sig uppdrag att själv eller genom annan förrätta auktioner; att vara förvaltare i konkurs; eller att vara enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde annorledes än i samband med utförande av tjänstetalan och där det kan ske utan eftersättande av landsfiskalsassistenten åvilande tjänsteplikter; och må landsfiskalsassistenten, om han åtager sig dylikt uppdrag, icke betinga sig eller mottaga gottgörelse för detsamma. Landsfiskalsassistent vare ock förbjudet att bedriva advokatverksamhet eller inkasseringsrörelse. Denna kungörelse träder i kraft den 20—3S4482

306 Bil. IV.

U t k a s t till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 24 november 1932 (nr 533) angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisoch åklagarväsendet m. m. Härigenom förordnas, att 1, 3, 6 och 9 §§ kungörelsen den 24 november 1932 angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet m. m. skola hava följande ändrade lydelse ävensom att till kungörelsen skall fogas en såsom 11 § betecknad paragraf av nedan angivna innehåll: 1 §•

Till ordförande eller ledamot i poliskollegium samt i den nämnd som har att pröva bland annat frågor om antagning av distriktsåklagaraspiranter utgår av statsmedel ersättning efter enahanda grunder, som äro eller kunna vara bestämda angående sådan ersättning för kommittéuppdrag, som bestämts i form av dagarvode. Vid resa till och från sammanträde i poliskollegium eller nämnden utgår resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. 3 §• 1 mom. Då landsfiskal för fortsättningsskolan; liksom då landsfiskal eljest företager resa i och för tjänsten, utgår resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet, dock att vid landsfiskals resa för förrättning inom eget distrikt skall iakttagas, att traktamentsersättningen skall utgöra åtta kronor för dag och fem kronor för natt eller tillhopa tretton kronor för dygn samt att dylik ersättning icke skall utgå för dag, varav högst sex timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning. 2 mom. Ersättning skall tre kilometer. 3 mom. För särskild av statsmedel. 4 mom. Angående ersättning åt landsfiskal för utmätning i enskilda mål m. m. ävensom för kostnader för hållande av expeditionslokal samt för övriga förvaltningsutgifter gäller vad därom är särskilt stadgat. 6 §.

Landsfogde äger av abonnent. Vad i vid kriminalstatspolisen.

307 Landsfiskal äger för rikstelefonförbindelse, som anordnas till tjänstelokalen eller bostaden, av statsmedel undfå ersättning för avgifter, som nyss sagts. Landsfiskal, vars telefonförbindelse är ansluten till station, som är stängd vissa tider av dygnet, äger jämväl undfå ersättning för sådan extra förbindning, som erfordras för att under ifrågavarande tider hålla telefonförbindelsen kopplad till öppen station. Ersättning av berörda slag utgår allenast beträffande telefonförbindelse till bostaden eller med bostaden förenad tjänstelokal. Ersättning, som ovan sagts, må ej utgå, vad angår landsfogde och de i andra stycket omförmälda befattningshavarna, för mer än en telefonförbindelse och, vad beträffar landsfiskal, för mer än en telefonförbindelse till tjänstelokalen och en sådan till bostaden. Där särskild telefonstation fastställts. 9 §. Räkning å vid polisväsendet. Räkning å av statspolisintendenten. Det skall åligga landsfogde att underkasta från landsfiskalerna inom länet inkommande reseräkningar granskning ur synpunkten av resornas ändamålsenlighet och planmässiga anordnande. I den sistnämnda dag. Anm. Därest ersättning till ordförande och ledamöter i den 1 § omtalade nämnden skall utgå från särskilt anslag torde en föreskrift härom böra inryckas i 9 § första stycket. 11 §• Vad i 3, 6 och 8 §§ samt 9 § första stycket är stadgat med avseende å landsfiskal skall äga tillämpning jämväl beträffande landsfiskalsassistent; dock skall vid landsfiskalsassistents resa inom eget tjänstgöringsområde traktamentsersättningen utgöra sex kronor för dag och fyra kronor för natt eller tillhopa tio kronor för dygn. Denna kungörelse träder i kraft den

308 Bil. V.

Utkast till lag om upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter m. ni. Kungl. Maj:t har, med riksdagen, funnit gott förordna att vad i lag eller författning finnes stadgat om rätt i vissa fall för åklagare eller annan att i anledning av åtgärd i tjänsten erhålla andel i böter, vite eller skadestånd eller i förbruten egendom, dess värde eller dylikt icke skall äga tillämpning å landsfiskal; skolande hans andel i stället tillfalla kronan. Denna lag träder i kraft den

Bil. VI.

Utkast till kungörelse angående ersättning till förrättnings män för utmätning i enskilda mål samt till s t ä m n i n g s m ä n m. m. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Om ersättning för försäljning av utmätt fast egendom gälle, intill dess annorlunda kan bliva förordnat, vad nu är i sådant hänseende stadgat. 2 §• 1. För utmätning, försäljning av utmätt lös egendom, kvarstad, vräkning eller annan förrättning eller handräckning, som i utsökningslagen avses, samt för handräckning enligt lagen om avbetalningsköp ävensom vid värdering i andra fall än vid utmätning eller handräckning enligt lagen om

309 avbetalningsköp, så ock för besiktning erlägges ett arvode av två kronor för varje förrättning. Skall förrättningen verkställas av landsfiskal skall dock därvid, i stället för dylikt arvode, erläggas en avgift (exekutionsavgift) av tre kronor, därest värdet av den rättighet för vilken exekution sökes understiger 200 kronor; tio kronor, därest detta värde uppgår till 200 samt icke överstiger 1 000 kronor; tjugu kronor, därest värdet överstiger sistnämnda belopp; samt fem kronor, där värdet icke kan så angivas eller förrättningen icke avser exekution för viss rättighet. Exekutionsavgift skall tillfalla statsverket och skall i ett och samma ärende utgå endast en gång. 2. Har för försäljning av utmätt lös egendom auktionsverk i stad av utmätningsman anlitats, må ej annan ersättning för försäljningen utgå än den avgift till auktionsverket som för varje stad kan vara stadgad. Är ärendet anhängigt hos landsfiskal skall avgiften gäldas av statsverket. 3. För försäljning av och fördelning av köpeskilling för utmätt fartyg av sådan storlek, som omförmäles i 94 § utsökningslagen, erlägges u r köpeskillingen ett arvode, som beräknas till en procent å köpeskillingen, där denna ej överstiger 10 000 kronor, är köpeskillingen högre, skall arvodet utgå med en procent å 10 000 kronor och en halv procent å återstoden, men må icke i något fall överstiga 500 kronor. Verkställes förrättningen av landsfiskal, skall arvodet tillfalla statsverket samt av landsfiskalen redovisas till länsstyrelsen. 3 §• Vittne, som biträder vid förrättning, erhåller för varje förrättning två kronor, med en kronas förhöjning för varje timme utöver en, som åtgår för förrättningen; dock med iakttagande, att sådant arvode icke må överskrida ett belopp, motsvarande traktamentsersättning i lägsta traktamentsklass enligt allmänna resereglementet. 4§. För delgivning av stämning, domstols, myndighets eller tjänstemans beslut eller kallelse eller annan handling jämte bevis om delgivningen erlägges för varje person som undfår del av handlingen två kronor eller, om delgivningen äger rum i Stockholm, Göteborg eller Malmö, tre kronor. Sker delgivning av samma handling på en gång med två eller flera samtidigt närvarande, utgår ersättning blott såsom för delgivning med en person. Verkställes delgivningen av befattningshavare, å vilken civila avlöningsreglementet eller civila icke-ordinarie reglementet är tillämpligt, skall ersättningen för delgivningen redovisas på sätt om redovisning av expeditionslösen är stadgat.

310 5§. Erfordras resa för verkställande av förrättning enligt denna kungörelse, är förrättningsman berättigad till resekostnadsersättning och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet med tillämping av de särskilda besparingsreglementen, som kunna vara gällande för honom, samt vittne berättigat till resekostnadsersättning enligt lägsta reseklassen i allmänna resereglementet. 6 §. De närmare föreskrifter som äro erforderliga angående redovisningen av de i 2 § 1 och 3 omförmälda avgifter och arvoden utfärdas av riksräkenskapsverket. 7 §. Verkställas flera förrättningar under samma resa eller på samma dag, skall arvode till vittne fördelas mellan samtliga förrättningar i förhållande till förrättningsställenas avstånd från vittnets hemvist. Arvode och resekostnadsersättning till vittne gäldas i samma ordning som motsvarande ersättningar till den förrättningsman vittnet biträder. 8§. Såsom vittne skall, där så ske kan, användas närmast boende polis- eller fjärdingsman. Har annan person anlitats, må arvode och resekostnadsersättning till vittnet icke överstiga vad som i sådant hänseende skulle utgått till närmaste polis- eller fjärdingsman, där denne tjänstgjort såsom vittne. 9 §. Angående utmätningsmans rätt till expeditionslösen gälle vad särskilt är stadgat. 10 §. Då, jämlikt 15 § kungörelsen om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas, penningar till fordringsägare med posten översändas, må därför såsom ersättning beräknas 75 öre. Landsfiskal har att å tjänstens vägnar översända dylika medel och äger icke uttaga ersättning som här nämnts.

Denna förordning träder i kraft den • da förordningen den 12 juli 1878 (nr 24 s. 21) angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. upphör att gälla.

311 Bil. VII.

Utkast till

lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång. Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång skall erhålla följande ändrade lydelse: 12 §. Har part parten uttagas. Har verkställigheten påkallats hos landsfiskal, skall av den tappande parten uttagas, i stället för resekostnadsoch traktamentsersättning till förrättningsmannen samt arvode och traktamentsersättning till vittne, exekutionsavgift med belopp varom särskilt är stadgat. Har på — förrättningen avsåg. Denna lag träder i kraft den

312 Bil. VIII.

Landsfiskalernas utgifter i tjänsten år 1937 (medeltal per distrikt).

Län

Göteborgs och Bohus ....

Hela riket

Övriga utgifter

kr.

Icke ersatta resekostnader kr.

kr.

Sammanlagda utgifter kr.

1085 536 730 669 677 564 680 434 705 766 906 907 872 665 684 717 882 667 603 583 773 588 618 601

685 1025 588 905 504 822 786 605 896 2 007 1437 916 1639 1053 835 14ö0 996 1030 717 479 1372 510 663 715

208 78 90 131 65 126 108 119 301 202 277 109 125 135 125 90 108 94 205 162 155 186 65 92

860 461 546 592 514 444 581 710 560 701 707 601 627 549 516 459 833 521 389 528 704 502 574 628

2 838 2100 1954 2 297 1760 1956 2155 1868 2 462 3 676 3 327 2 533 3 263 2 402 2160 2 746 2 819 2 312 1914 1752 3 004 1786 1920 2 036

2377 Lokal

Tjänstebiträden

kr.

313 Bil. IX.

Landsfiskalernas inkomster av sportler år 1937 (medeltal per distrikt). Län

Stockholms Östergötlands Jönköpings Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus . . . . Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Kopparbergs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Hela riket

Botes- o. beslagarandelar kr.

Indrivningsprovision

Växelprotester

övriga sportler

kr.

kr.

kr.

Sammanlagd sportelinkomst kr.

204 63 94 104 201 112 293 110 84 171 270 203 204 213 365 233 175 162 65 120 385 75 289 124 180

2 678 915 776 767 832 672 861 679 900 913 750 553 1694 944 491 1676 1046 905 624 1314 2 277 759 813 1282 1017

32 74 59 54 114 155 103 54 11 101 89

464 169 176 178 191 251 196 179 122 251 252 142 174 172 120 229 215 163 98 192 184 256 247 260 203

3 378 1221 1105 1103 1338 1190 1433 1022 1117 1436 1361 898 2109 1440 1055 2 291 1540 1270 870 1846 3 060 1212 1506 2 138 1539

—

37 111 79 153 104 40 83 220 214 122 157 472 110

314 CO

C* ^ « rn

»O

« rH

.1

i

r-l

t-

- . C O C T r - i ^ l - M C l O - r ^ ' O ' M G .

b>

i"j

rH

<0

. H i O . I . Q . i r H . i i Q C O W r H . 1

rH

<0 ,o

CD tO

rH

.H

^.^H

CD rH

co^co-^'^O'-ic^'HrHin'HCioO'NHjjMOOiOoiio

•**

CO rH rH CM CM CM CM

i-H

rHT-lTtlrHCOCMCMcOGXlrHCOCOTJIrHCMCM

i C CO CD l O Tji CO *-l i C l O - H TJI vO CO ers C75 rH H CO I - I CO . - I TJI rH C- 05 CO i—I <—I CM CM rH CM rH TJI TJI rH CO CM CM CO <M »H CO CM T H i—I CO <M »H

CDTJICOCOO

CM CM O CM CO TJI CO CM t"- CO CD i f J N CTJ !>• i O CO Tji

©5

+2

v SO

il

rH

A

•«. C l

9104 CT» CD

CT

CO

H

Äö lOiOCOCOCO

c

B cl

c

CD — I t » O i CM Tji CO t > uTi H

rH rH O TJI

3 CD rH .» »O t - rH i<3

»1

"*rJHWCOOHHiOOCOCOCOvOmON'*i01-»'<J''^CC'*

o

lO

f.r

I CO CM T ) 1 O

rH

n

Q

O

t-

»O 90

rH O

*D CO

rH " r.

a; • # « « • * .1

-Q

ec+-> u R

-H

»Q

CQ

l O t > - t > T j i O J r H C D CM CD t - CD 3 0 O <—l CM O CO CO CO T * — I OS CO CO i-l^l rH -„•, CM r H CM r - l CM CM r-l i H T - l fft Mg

T * OS

Kfl o> '•C CO CO CO i C < ^ O i i O CM C ^ O i © C 5 r H T j i T J I r H CO T J I r ^ © < M CO O O rH CM CM CM — | <^J 3NJ r H r H r H <M rH rH

00 O

CO tO

c

-o a ed TI

« t i +1

O

CD

go's -<

CO

T J I CO t > - C O t ^ ! > • CO r H CO O

t > CO CO O

CO CO i O CO CO l O r H T}1 r H CM

rM

sjö OS

VI

•s g

VD

•cs .S

a

_a

jS

n

»

lO

CN

rH

\0

rH

Tjicocot^a3cor^rHcocMt^iÄioc»coiOioasa5iocoTjieorH CO rH «

M ta

rH

CO C©

S

c

+ i

X -o

CO

O*

CM

Wc

Tti-OCDCDrHOiCOrHTjlc^^iOiOiOCMiOiOt^aJiOCOTjliOrH

c 'g

S2 2 "55

>S

55 2 35© PJ g g O ffl g £ S 0=< S r>© r> & O r>

315 Bil.

XI.

Tjänstebiträden å landsfiskalskontoren: medeltal per distrikt. L ä n

Extra (biträdan- Övriga manliga de) landsfiskaler, tjänsteassistenter biträden

Kvinnliga tjänstebiträden

Summa personal

1933 1934 1937 1933 1934 1937 1933 1934 1937 1933 1934 1937 Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus. Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Riksmedeltal

0-6 0-3 0-5 0-3 0-6 0-6 0-4 0-2 03

o-i 0-3 0-5 0-2 0-2 0-1 03 03 0-5 0-3 0-2 0-3 0-2 06 05

0-6 0-3 0-5 0-3 0-5 0-5 0-4 02 0-3 0-1 0-3 0-5 0-2 0-3 0-1 03 03 0-7 03 02 0-3 02 0-5 0-5

035 0-35

0-7

03 0-5 0-2 0-4 0-4 0-3 0-2 0-2 0-2

03 0-3 0-3 0-4 0-1 0-4 0-3 0-6

0-7 0-7 0-5 0-3 0-5 0-6 0-3 0-3 0-6 1-2 0-8 0-8 1-1 0-5 1-0

l-o 08

0-2 0-4 0-2 0-4 0-6

0-3 0-6 0-4 0-8 0-3 0-4 0-5

0-34

0-62

07 0-6 06 0-2

05 0-5 0-3 0-4 0-5 1-2 0-7

07 1-0 04 09 1-0 0-8 0-3 0-6

05 0-7 0-4

03 0-4

0-59

0-2 0-4 0-3 0-6 0-2

0-3 0-4 0-8 0-6 0-2

—

—

0-5 0-2 0-1 0-2

0-4 0-4 0-3 0-4 0-7 0-1 0-3 0-4 0-1 0-2 0-2 0-5 0-2 0-4 0-4 0-1 0-2 0-2

0-3 0-4 0-4 05 0-7 0-2 0-3 0-4 0-1 0-3 0-2 0-5 02 0-4 0-4 0-1 03 0-2

0-6 0-4 0-4 0-5 0-9 0-4 0-6 0-4 03 0-4 04 0-4 0-2 0-3 0-6 0-2 0-3 0-2

0-43

0-30

0-32

0-40

0-7 1-0 0-1 0-1 0-2 0-7 0'1 0-2 0-5 0-8 0-3

07 0-7 0-2 0-6 0-5 0-7 0-3 0-5

03 OS 0-3 0-5 07 0-3

1-5 1-4 1-3 1-2 13 1-2 1-1 0-9 1-2 1-7 1-8 1-4 1-6 1-1 1-2 1-5 1-3 1-3 1-1 10 1-5 06 1-2

1-6 1-3 1-4 1-1 1-2

l-o l-o l-o

1-2 1-8 1-7 1-4 1-5 1-1 1-1 1-6 13 15 1-1 1-1 1-4 0-7 1-1 1-2 | 11

1-27

1-26

316 Sammanställning av uppgifter angående köpingsåklagarnas arbetsbörda m. m.

2 P o 1 i s-

Personal

å k 1 a g a r v e r k -

o c h

VI c*

r-T <-+ Ct> co

»':

O

Distrikt

p: 3 OQ

P. CH

CD

d CL 3

VI

CD

<-+ CD

X CD

er

?r

sa: 3

c

O

•s p: O.

TO

<-r

CD

•S

"-1

ra:

o; 3

CD

O •I

P 3

TO

sa

TO

a

»5

CO

PC

< B'

1—' CO

2 VI VI

sa

r+ VI 1 CD CD" 1-1 •I CD

p.

»3 •1

5 ' •I TO 3

sa: 3

r+

3 C

D. 3

4 P

5' -ii

7 CD

X

-i

sa

VI CD i-l

< •o

5 £L en r-r

sa VI

•6 o VI

o

O:

TO

<

O:

3. B1. B' sä" B"

sa sa 3

:

-1

3 C s? 3

P.

P

—b

p:

O: p:

CD

&CD. P CL (D

cd CD

VI

r? <•+

cr3.

1& CD

r-J

O

3 5 »• ja:

>-i 3 SÄ 3 c/a CD 3 3. cr <-<• 3 & 5" •i o 3 2 TO P

p. rr P_

-1

12E

er

CD"

-) P

CD

en

VI

Vi

p:

CD

vt

<

B'

c+ p

P."

a

-t

vi

r+

TO

i-l

o; cr p. -3 t-r CD

3.ff

3 " aQ <j

3 .2: CD'

VI

r*

PfTO -i Sa r-h CD ^-1

CD

92 888 152 53 2 3 001 L L 3 307 — — — 3 1 2 2 82 572 38 24 — 4 600 L — — — 4 1 — 3 313 720 38 127 7 1562 K 1 — — 1 4 1 6f> 224 40 59 132 132 17 103 2 1 2 738 K K 1146 — — — — 1 — 1 24 98 11 18 1 2 857 K — — — 2 1 — — 77 77 16 80 — 2 011 — P 1961 Svedala — — — 1 — — — 54 10 33 43 — 1500 P Skurup — — — 1 1 2 1 121 108 29 108 — L 2 682 — — — 2 — 14 1 131 122 50 94 — 1114 L Töreboda — — — 1 1 — — 83 49 2 71 — 1141 P 3 — 56 206 65 47 — K Säffle 3 793 —— — 4 1 — 134 266 29 80 2 1 1 2 177 41 78 99 Sunne 1767 Vakant KL — — — 2 — 1 — 87 86 18 82 — Kungsör c) . . . . 2 524 Krylbo c) 1960 L — — — 1 1 — 1 45 26 15 25 1 K Borlänge c) . . . . 2 744 — — — 2 1 1 1 98 175 28 129 1 Smedjebacken c) 2 60u K — — — 1 — — 1 3 8 — 33 — Morastrand c ) . . 1681 L — — 1 1 1 — — 8 31 3b 34 — 1739 Vakant — — — 2 — — — 68 272 — 54 — Storvik Bollnäs och P Björkhamre c) 4 397 — 1 — 3 — — — 100 492 23 82 4 2 035 L — — — 2 1 — — 112 22 28 104 —

Stocksund c) . . Saltsjöbaden c ) . Nynäshamn.. . . Tierp Valdemarsvik . . Markaryd Tomelilla

B

CD

<•+

3.

<H

3 CD TO X

cr -t o

> 3

>

>

CD 3 &P P . P et vi r* 3 TO 3 P nP TO er vi p TO p: (a: & Sa 3 ^ r 3 r+ sa 3 < r = a -< rS 3 3: c r & cr TO 3 3 ' Vi 3 >^ sa - i TO o TO i 3 2 -*: pr !"£ J5 c-- p-er Sa: 3 2 "o" <-r TO p ° TO 2, r+ °v, CD 3 3 en ^ -1 f*" • - . 3* t+ o 3 PP CL — 2 3 TO <* r« er ^ p . BP en fr? v. sa

>-! P . TO 2-

>-i

cr

CD'

o

VI

VI

»'

CTQ

T3 O

o'

H»

CD

g. B' TO VI 3

.ft

r? 3

Rek- ö D i O< ö visitio- P £. -3. TO" ner av H

JO:

14 48 12 42 16 46 14 10 16 11 — 13 —

4 2

26 53 59

4 16 14

2 2

10 1

_

— — — — — 2

7 11 11 12 b 12 14 10 7 11 11 12 10

—

— — — — — — —

— 2 — — — 14 — 3 — 4

— 1 — — — 2 — — — — —

— — — 1 — 9 — 2 — 1 — —

21 12

— — — — — — — —

—

• —

•

—

•

z

a) Landsfiskalen i Fjälking e distrikt ä r jämväl polisuppsyninj*sman i Åht s kö ping. Någon uppK = kronolänsmansexEimen; F = polisutb ildning. — c) Köpings åklagaren ä1/en ijtmätningsman, jfr ej kunnat uppgivas.

317 Bil. XII. uppgifterna i kol. 4 - 4 2 hänföra sig till år 1937. Jämför även tab. bil. XIII. Övriga göromål (m.u.a Bruttoinkomst utmätnings- och indrivav ningsverksamhet)

s a m h e t

Utgifter för tjänsten

Ungefärlig proportion i procent min befattningen med

P. O:

C

Tjänste förrättningar utom tjänsterummet

ovr. tj-förrättn. utom tj.~ rummet

-i en _ ?r £?sa 3

i, 2 en

o 3o er •I

CD

3.« era

(i, en

2 r? TO p p 3 *> 3 CD 3

484 1730 93 2 98 59 45

81 74 478 30 110

32 44 193 30 68 426 987 47 150 194 50 416 25 63 107

•21

'25

•21;

•2 7

21 134 37

so

20 433 63 — Uppgift saknas 2651 2451 — 140

ioo| —I —| —

35 3t> 3 7

516 650 100

50 Uppgift saknas

154 185 229

64 10 1183 1238 150 150 115 111 161 500 20 45 529 1 030225 e) 710 300 Uppgift saknas

218 111

400 511

50 60 50 90 100 55

50 e) 104

•29

67 825 892 30 16 10 690 100 800 300 200 500 25 29 210 1171 164 188 1733 55 150 150 300 2 400 40 100 2 840 70 3 63 40 10K 131 131 80 105 297 402 300 36 50 386 60 202 202 100

364 d) d) 319 80

100 50 150 70 75

30 40 75 18 225 20 Uppgift 600 65

100 100 75

delning av ärendena på de båda tjänsterna har icke kunnat göras. — b) E = landsfiskalsexamen; -3D. DU. X l l l . — d) Dagligen förrättningar för ordningspolis- och kriminalpolisgöromål. — e) Har

Köpingsakl. är utm.man betr, utskylder (restindr. f. 1 § a) b) och c) samt pens. avg. Polisuppsyningsmannen är utm.-man betr. i köpingarna debiterade kommunala utskylder och avgifter.

bl CCS

w> 3

<a

ti

:cJ

a 3

Inventeringar hos exekutionsbiträden

Tjänsteförrättningar utom tj.-rum

>*

tid i tim. som utgått

CO

antal inventeringar

CN

Hos annan utm.man begärda handräckningar: antal poster Utskyldsposter i beslut O om införsel för utskylder Utmätningar för utskylder o. böter verkställda

T-H

av exekutions- CA biträden av utmätningsmannen

X

COt^HrtéO

1 1 COCO 1 1

00 CO

l-lNN«JHr-l

r-l

CO

PN^lOOCO

rH

TJI

COOCOCOOCM

^HH. -H-JI T—1 r H r H T—I

<x>

rH

-^1

o.comoo^

co

rH

l-OCD

O 1-" GO rH O CO T—1 rH rH CO

CO£

|

CO t—

!>•

|

|

|

|

|rH |

|

CO

|

Poster i handräcknings- 1 ^ dagboken

OiQ^I^OO co co r- rH IO Tti CO iO O CO CM co

lO in »o

I

Ärenden i bötesliggare

so

r^-*ococx> i \0 CO CTD co co 1

i

i l

1 Poster i kommunalrestlängder

o

NCOTtiOON t~ f- t-~ co co Tt« QOWtMHCOCM

CO \a -"ti

CM co IO

Poster i kronorestlängder och uppbördsorder

>*

t£>O.NiOrH(M co CM CM r-1~-co

CM o

ttcrjeoHtfiH

co

0 0 - * -H rH t - C O CM rH rH

I 1

1 1

f~ C O O rHCOCM COCMCOrH rH

I 1

1 1

Handlagda ärenden i ininförseldagb. avseende CQ underhållsbidrag o. d. Inkomna ärenden i utsökningsdagboken

:N

CJ

u

+J rM t i

IQ

Q

_^

3 *

3 -O -ö

°, 3

sjöba ksun ange Ibo djebs astra

.-<

-r-> ^

O! ty; c/"

r— C

PC

^

y

U

<-crE o

319 Bil. XIV.

Den procentuella fördelningen av landsfiskalernas arbetsbörda år 1937 enligt från landsfiskalerna inhämtade uppgifter. Medeltal länsvis.

L ä n

Stockholm Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Riket

Antal landsfiskalsdistrikt

Ordningsoch kriminalpolisgöromål samt åklagargöromål

22 12 13 22 20 16 22 6 12 23 25 11 21 28 24 21 17 13 31 28 29 25 26 22 (23)

35-2 32-9 32-7 29-3 38-8 30-6 38-3 29-2 30-7 32-2 33-4 34-5 37-1 29-7 42-7 40-6 34-7 38-8 31-1 40-3 33-0 32-5 42-3 29-4

12-0 11-3 7-4 11-6 8-9 8-9 7-2 15-0 6'8 12-0 9-7 6-4 7-2 8-3 5-6 6-4 76 7-4 6-9 7-3 8-2 10-6 6'5 133

37-5 41-2 32-7 34-8 25-9 35-5 34-6 30-0 38-7 36-5 38-2 34-1 36-3 330 32-2 28-8 37-0 29-0 36-0 30-9 32-8 32-6 27-8 32-7

489 (490)

8-7

33-6

Göromål ss. utmätnings- Indrivman (exkl. ningsverkindrivnings- samhet verksamhet)

22-9

Bil.

XV.

Statspolisen och landsfiskalerna. Antalet fall då kriminalstatspolis verkställt brottsundersökning eller biträtt därvid

Antal fall då anmälan gjorts om tillfälligt behov av polisförstärkning samt då biträde av ordningsstatspolis eller reservpolis 1933 erhållits

Län

1 Göteborgs och Bohus Skaraborgs

Västernorrlands

....

Summa

Rapporter från statspolisen till landsfiskalerna

19 3 7 utan brottsvidare förbi- utredtotala utred- anlett träde ning 1934 läm- verk- kol. 7 anta- ning vidare för- utredlet + nat ställd anlett ning kol. 8 av av åtal stats- statspolis polis

197 53 16 37 36 50 21 7 48 20 100 24 86 30 16 112 24 14 88 37 70 19 63 65

236 76 18 36 39 51 27 5 45 32 107 47 131 49 15 118 30 21 88 44 79 16 37 83

154 75 16 58 54 40 42 12 38 21 185 79 75 105 27 79 89 53 111 77 129 57 48 79

316 52 20 63 32 33 44 37 55 73 187 15 114 66 36 39 46 25 54 36 63 25 76 99

293 92 27 70 24 34 60 26 51 97 206 35 63 75 46 49 57 29 53 36 58 36 94 99

67 29 7 46 25 42 32 16 30 88 144 41 35 54 28 36 50 44 31 54 40 26 67 75

71 6 25 14 12 13 12 8 15 28 129 28 4 11 9 44 75 25 13 15 157 7 18 43

1233 1430 1703 1606 1710 1107 51-4 59-6 71-0 66-7 71-3 46'2

32-6

932 151 138 1153 78 260 415 35 15 263 243 32 45 62^ 563 60 55 933 809 37 47 509 395 55 44 1425 1153 179 9 112 24 121 11 321 336 45 59 988 813 116 56 273 1485 1228 91 861 729 69 84 524 411 39 74 65 1033 914 650 37 451 182 51 707 80 640 21 376 125 314 56 560 452 69 26 388 44 285 41 69 1041 787 54 197 1801 1665 77 503 405 33 742 149 85 1080 38 815 118 1000 1889 18 774 15439 1649 78-8 782-3 643-3 68-7

321 Bil.

XVI.

Lamdsfiskalsdistriktens fördelning på storleksgrupper med hänsyn till folkmängden. Nuvarande org anisation Storleksgrupper

Övre Göta- Svea- Nedre Övre Göta- Svea- Nedre Norr- Riket land land Norr- Norr- Riket land land Norrland land land land A n t al

— 2 000 inv 2 2 0 0 1 - 3000 > 33 001— 4 000 » 44 001— 5 000 > 53 001— 6 000 » 63 001— 7 000 » 77 001— 8000 > 88 001— 9 000 > 93 001—10 000 » 100 001—11000 > 1U 001—12 000 > 122 001—13 000 > 133 001—14 000 > 141001—15 000 » 153 001—17 000 > 177 001—20 000 » 20)001—25 000 » öwer 25 000 > Summa

2.1—384482

Enligt förslaget

—

3 8 17 25 42 35 29 26 17 13 3 5 2 3 2

— 230

1 3 5 3 8 15 11 26 18 8 8 9 1 2 2 3 4 2 129

1 a n d sf i s k a l sd i s t r i k t

_ —

— —

2 10 17 30 42 53 67 77 54 40 32 26 7 11 6 8 6 2

6 6 14 11 10 7 8 5 2 3 3 3 1 2 1

1 1 3 5 6 3 7 8 2 4 4 1

— 3

— 1

— —

3 6 13 18 14 11 13 6 7 7 2 4 1

— —

—

1 4 2 9 11 16 26 48 49 57 52 43 28 31 21 6 4 1

.— .—. — _

2 9 17 20 35 33 25 16 19 10 3

— 1 1

_

— 4 5 7 5 10 9 4 4 5 5 1 4

1 1 1 4 6 4 6 8 2 4 4 1 4 1

322 Bil. XVII.

Landstlskalsdistriktens fördelning på storleksgrupper med hänsyn till arealen. Enligt förslaget

Nuvarande organisation Storleksgrupper

Nedre ö v r e Nedre ö v r e Göta- Svea- Norr- Norr- Riket Göta- Svea- Norr- Norr- Riket land land land land land land land land Antal

mindre än 1 mil 2 över 1 t. o. m. 2 m i l 2 . . » 2 » 3 > .. » 3 , 4 » .. » 4 » 5 » .. » 5 » 6 » .. » 6 » 7 » .. > 7 » 8 > .. » 8 » 9 » .. » 9 » 10 > . . »10 » 12 » . . »12 » 15 » . . »15 » 20 » . . »20 » 30 » . . »30 » 40 » . . »40 » 50 » . . »50 » 75 » . . »75 » 100 » . . över 100 mil 2 Summa

2 1 5 8 6 9 4 4 5 5 6 6 7 9 2 3

— — —

— — -

— — —

8 33 47 50 37 24 16 10 4 1

— — — —

4 5 8 28 23 18 11 3 3 5 11 4 3 2

—

l a n d s f i s k a l sd i s t r i k t 1

— — — — 2 1

— 5 3 3 2 6 9 5 4 3 2 3 49

15 39 60 86 66 53 32 17 17 14 20 12 16 20 7 8 3 2 3 490

5 21 25 38 25 26 18 12 11 1 7

— — — — — — — — 189

4 6 1 12 13 16 15 9 8 2 8 3 3 6

— 1

— — — 107

2 3 1 5 4 5 4 1 3 4 5 5 5 13 2 3 1

— — 66

— — — 1 2

— — 3 3 3 1 7 8 5 5 3 2 3 47

12 30 27 55 43 49 37 22 25 10 23 9 15 27 7 9 4 2 3 409

323 Bil. XVIII. L.andsfiskalsdistriktens fördelning på de olika organisationstyperna. Landsfiskalernas lönegradsplacering. Län och landsfiskalsdistrikt

Stockholms län. Frösåkers Väddö Närdinghundra Norrtälje Frötuna Vallentuna . . . Knivsta Danderyds Solna Österåkers Gustavsbergs... Sollentuna Spånga Färentuna Nacka Tumba öknebo Sorunda Haninge Uppsala län. Håbo Enköping Vaksala Lagunda Ulleråkers Olands Norunda Lövsta Tierps Älvkarleby Södermanlands Lunda Rönö Trosa Daga Rekarne Kjula Mariefreds Vingåkers Valla Villåttinge

3 so VI

r-

<<

VI

•O

P

<-'• 2 .

II II II II II V II VI VI II II

v v II v

VI II

v

II

IV

v

II II

v

II II II

v v

län.

Östergötlands län. Rimforsa Kisa Mjölby Ödeshögs Boxholms

Landsfiskal i lönegrad

II

v

II II

v

IV

v v v v

A 24 A 23 A

c-r O

Län och landsfiskalsdistrikt

2<£ 3 JD

VI <~

<< «" •O

P

Landsfiskal i lönegrad A 24 A 23 A

Borensbergs . . Motala Vadstena Hällestads Finspångs Bråbo Lösings Vikbolandets.. Söderköpings.. Valdemarsviks Gullbergs Åtvidabergs . . Valkebo Jönköpings län. Mo Huskvarna Nässjö Gränna Tranås Aneby Eksjö Mariannelunds Vetlanda Alseda Sävsjö Malmbäck Värnamo Skillingaryds Gislaveds Långaryds Reftele Kronobergs län. Åseda Lenhovda Kosta Hovmantorps Almeboda Tingsryds Norrvidinge Ryds Moheda Alvesta Älmhults Ljungby Markaryds Lidhults Kalmar Ukna Gamleby

län.

V IV V II IV II IV II IV II V II IV

IV

IV II II 5 II II II V II II V V II V

v v VI II

324 Län och landsfiskalsdistrikt

3 p

Landsfiskal i lönegrad A 24 A 23 A 22 1 1 1 1 1 1 1

Hjorteds Vimmerby .. Hultsfreds ,, Tunaläns ., Målilla Virserums.. Högsby Stranda Norra Möre Nybro Vassmolösa Vissefjärda.. Torsås Borgholms .. Mörbylånga

1 1 1 1 1 1 1 16

Gotlands län. 1 1 1 1 4

Slite Roma Klintehamns Hemse Blekinge län. Kristianopels. Augerums . . . Nättraby . . . Tvings ... Ronneby . . . Hoby Asarums Jämshögs . . . Sölvesborgs . 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21

Kristianstads län. Simrishamns . . Löderups Tryde . . . . . . . . Brösarps Äsphults. Vä Fjälkinge Näsums . . . . . . örkeneds Färlövs Osby . . . Hässleholms . Brönnestads . Verums Vinslövs Riseberga Örkelljunga . . Gråmanstorps Björnekulla . Ängelholms . . Båstads Malmöhus Oxie Vällinge

län.

r-O

Län och landsfiskalsdistrikt

IV V II V V V V II V

1 1 1 1 1 1 1 1 8

2 ro

Landsfiskal i lönegrad

3 p

3. g A 2 4 A 2 3 A 2 2 -a P

Svedala Lunds Dalby Klågerups Arlövs Skurups , Klagstorps Herrestads Sjöbo Bjärsjölagårds Eslövs Hörby Höörs Rönnebergs . Kävlinge Röstånga . . . Ekeby Höganäs Kattarps Ramlösa

V V II II V II II II II II

v v v v

II IV II IV II II

Hallands län. Skottorps . . . Laholms Oskarsströms. Harplinge . . . Årstads Falkenbergs . Ullareds Himle Kungsbacka . Viske Göteborgs o. Bohus län. Sävedals . . . . Mölndals Askims Hisings Kungälvs Stenungsunds . . . . . . Ljungskile Orusts Tjörns Lane Sotenäs Lysekils Munkedals Kville Tanums Strömstads Älvs borgs län. Skene , Horreds Kinna , Svenljunga Tranemo , Ulricehamns Gäsene ,

II IV II II II

v

I II

v

II

v v VI v IV II II

v

II II

v

VI

v II II

v

1 1 1 1 1 1

325 r-rO

Län och landsfiskalsdistrikt

g d2 3 p «. 3

rrO

Landsfiskal i lönegrad

Län och landsfiskalsdistrikt

v; sr A 24 A 23 A 22 Ås Bollebygds Ale Vättle Herrljunga Alingsås Tunhems Trollhättans Lilla Edets Högsäters Sundals Åmåls Dals-Eds Bengtsfors

Skaraborgs län. 1 Tidans 2 Karlsborgs 3 Hasslerörs 4 Hova 5 6 Hjo 7 8 Falköpings 9 10 Slättängs 11 Skara 12 Vilske 13 Skånings 14 Grästorps 15 Vedums 16 Vara 17 Kinne 18 Kinnefjärdings 19 Läckö Värmlands län. Färnebo Filipstads Visnums Vase Karlstads Kils Ransäters Grums Näs Gillbergs Årjängs Järnskogs . . . . Charlottenbergs Arvika Finnskoga Ekshärads Uddeholms

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 Rottna 20 Sunne 21 Torsby

1 1

II II V V II V

1 1 1 1 1

v v

1 II II II II IV II

v 2

v v v

1 1 1 1 1 1 1 1

II

II II II IV

v v

1 II

II II II II II II II II

1 II

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 18 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

v

II II

v

II II II

v

II II II

v

VI II II

1 1 1 1 1 1 1 20

1 1

v

II II II

v 1

1 1 1 1 1 1 1 19

Landsfiskal i lönegrad

3 pj

3- 3 A 24 A 23 A 22

•<! gr

•o P

8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22

gro

•o P

Örebro län. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

1 Örebro

V II II V II II II II VI II IV II

Hallsbergs Kumla Karlskoga Hällefors

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

v

1 II 1 Västmanlands

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11

län.

Västerfärnebo

Skinnskattebergs . . . . Ramnäs Kolbäcks Sala Heby Våla

v II v v v

Stora Kopparbergs . . Stora Tuna By

v v

II

II 1

1 1

IV IV

v

Malungs Lima Gagnefs Leksands Rättviks.. Orsa Mora

II II II II II II II

v v v v

II II

Särna Gävleborgs län.

1 2 3 Valbo 4 Hille 5

v

II II

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

1 3

II IV

1 1 1 1 1 1 .1 1 10 1 1

II II

v v II v

1 11 1 1

II II

Kopparbergs län. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22

1 1 19 1 1 1 1 1

326 CH-O

Län och landsfiskalsdistrikt

2(53 3 p

Landsfiskal i lönegrad

en 3

Län och landsfiskalsdistrikt

A 24 A 23 A 22

g <53 3

s^>

VI

I-H

r* £

Landsfiskal i lönegrad A 24 A 23 A 22

vj sr •O

6 Ovansjö 7 Torsåkers 8 Hanebo 9 Bollnäs 10 Alfta 11 Ovanåkers 12 Bergviks 13 Söderala 14 Enångers 15 Delsbo 16 Gnarps 17 Forssa 18 Hudiksvalls 19 Bergsjö 20 Järvsö 21 Ljusdals

V II I VI II II II

Färila

II

v v v

II II II II

v v

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 20

Västernorrlands län. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25

v

Borgsjö Torps Stöde Tuna Indals Njurunda Sköns Timrå Alnö Ljustorps Säbrå Gudmundrå Bjärtrå Nordingrå Nylands Boteå Sollefteå Ramsele Ådalslidens Hotings Nätra Anundsjö Själevads örnsköldsviks Björna

II II

v v v v

II

II II

v

VI II I

v I v v v v v II v

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

VI II 23

Jämtlands 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13

Fors Ragunda Bräcke Brunflo Rödöns Föllinge Hammerdals Ströms Frostvikens Undersåkers Mörsils Offerdals Frösöns

län.

Fin III III II

v

I II

v

I III II II II

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

P

Ovikens Bergs Hede Tännäs Svegs Ytterhogdals Västerbottens län. Umeå Sävars Vännäs Nordmalings Bjurholms Degerfors Lycksele norra Lycksele södra Stensele Sorsele Tärna Dikanäs Vilhelmina Dorotea Åsele Bygdeå Nysätra Burträsks Skellefteå norra Skellefteå södra Byske Jörns Norsjö

Mala Norrbottens län. Piteå södra Piteå norra Älvsby Arvidsjaurs Arjeplogs Nederluleå Edefors överluleå Jokkmokks Överkalix Nederkalix Tore Råneå Haparanda Övertorneå Korpilombolo Pajala Hakkas Gällivare Vittangi Kiruna Karesuando Malmbergets

Summa

V V II V II III III III III III I III III III

v

II II II

v v

II II II I

II

v

II III III II III

v v III v

I II

v

III II III II III II

v

I II 6

327 Bil. XIX.

Landsfiskalsdistriktens fördelning på organisationstyper samt antalet tjänstebiträden enligt organisationsplanen. Sammandrag länsvis. Antal tjänstebiträden Antal S:a indi- drag- Lands- Kansli- SkrivfiskalsVI strikt na di- assi- biträ- biträstrikt den stenter den

Antal distrikt av typ Län I

Stockholms Uppsala Södermanlands . . Östergötlands . . . . Jönköpings

15 203 19

—

1 Göteborgs o. Bohus —.

Västerbottens . . . . Summa 1

V

— — — —

—

Kristianstads . . . . —

Västernorrlands . .

IV

4 8 7

1 Örebro Västmanlands Kopparbergs

11 5 3 15 7 7 6 3 2 12 12 6 6 13 13 14 9 5 12 12 8 6 8 8

III

5 3 4 — 6 — 3 — 3 — 6 1 10 — 1 6 — 9 — 8 — 2 — 7 2 8 — 5 — 6 1 3 l1 6 8 — 7 1 13 2 3 — 6 — 6 —

— — — — • — .

Kalmar

II

— — — — — 1 2 6 2 2

— 1 — 1 — — — 7 — — — — — 1 — — — 2 1 — — 1 1 — 1 — — — 1 — — —. —

2 1

19 10 10 18 17 14 17 4 9 21 22 10 16 22 19 21 14 11 22 22 25 19 24 23

Il 1 409

3 2 3 4 3

—

8 4 6 3 3 7 10 1 6 9 8 2 9 8 5 7 4 6 8 8 15 3 6 6

5 2 3 2 3 1 5 6 5

— 3 2 9 6 4 6 2

I Karlskoga distrikt lan<isfisk alsas sister t ocl i 4 ski•ivbitri iden.

Sammanlagda antalet befattningshavare (landsfiskaler + tjänstebitr.)

4 8 7

22 11 11 18 24 15 16 4 10 21 24 10 19 23 20 22 18 11 24 23 25 9 14 14

49 25 27 39 44 36 43 9 25 51 54 22 44 53 44 50 36 28 54 53 65 35 52 50

— — — — — — — — — — — — — — — — — —

328 Bil.

XX.

Redogörelse för tullverkets och kommunikations v e r k e n s aspirantutbildning. 1 A. Tullverkets kammarskrivarekurser. Genomgången kammarskrivarekurs är som regel villkor för befordran till kammarskrivare- eller högre tjänst vid tullstaten eller till tjänst inom 16—26 lönegraderna i generaltullstyrelsen. Kammarskrivarekurs anordnas efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, i den mån behov av nyrekrytering föreligger. Kurs anordnas som regel vartannat år. Antalet deltagare är omkring 25. Kursen omfattar dels praktisk utbildning, förlagd till de större eller medelstora tullanstalterna, dels teoretisk utbildning vid tullverkets undervisningsanstalt i Stockholm. Till lärare bruka tjänstemän inom tullverket förordnas. Undervisningen i tyska och engelska skötes delvis av infödda lärare. Under åren 1931—1937 påbörjades eller avslutades 6 kammarskrivarekurser. Antalet deltagare i dessa kurser framgår av nedanstående sammanställning. Antagna Godkända Manliga Kvinnliga Manliga Kvinnliga 2/x_30 — 15/s—31 24 3 19 3 16/9—30 — 4/e—32 22 5 21 4 3o/7_34 _ 2o /8 _ 36 23 2 20 2 »/i_35 — 19 "/u—36 26 3 20 2 2V7_36 — /s—38 25 3 22 2 8-/5—38 —dec—38 25 5 Antalet sökande har hållit sig omkring 300 eller något därunder. Antagningsfordringar. För inträde i kammarskrivarekurs erfordras bl. a. att ha uppnått 18 men ej 25 år — detta gäller icke den som redan är i statstjänst — att uppfylla vissa fordringar med avseende å kroppskonstitutionen samt att hava avlagt antingen studentexamen med godkända vitsord i fysik, tyska, engelska och kemi (realfordringar) eller motsvarande examina. Särskilda inträdesprov hava icke förekommit vid de hittills anordnade kurserna. Kursens omfattning. De senast anordnade kurserna ha omfattat 1) Provtjänstgöring vid anvisad tullanstalt under 3 månader; 2) förberedande undervisningskurs vid undervisningsanstalten under 2 månader; 3) praktisk utbildningstjänstgöring vid tullanstalterna under 9 månader; samt 4) avslutande utbildningskurs vid undervisningsanstalten under 5 månader. Sammanlagda utbildningstiden utgör sålunda något över ett och ett hälft år. Den teoretiska undervisningen omfattar författningskunskap, varukännedom, tyska, engelska och kemi. Under den teoretiska undervisningen anställas ett flertal tentamina i varje ämne. Kursen avslutas med examen. 1 Källor för redogörelsen: Svensk studentkalender 1938—1939 samt uppgifter inhämtade från vederbörande verk.

329 Ekonomiska förhållanden under studierna. Undervisningen vid kursen är kostnadsfri och erforderliga handböcker ni. m. tillhandahållas av tullverket. Under provtjänstgöringen utgår ingen ersättning från tullverket. Under den förberedande undervisningskursen utgår ersättning med 4 kronor per dygn och under tiden därefter ersättning enligt löneklass 7. Härjämte utbetalas resekostnads- och traktamentsersättning enligt klass III E i allmänna resereglementet för resor till och från den förberedande undervisningskursen och den avslutande utbildningskursen. Inga stipendier finnas. Totala kostnaden för kursen beräknas för en elev som icke har sitt hem i Stockholm eller å ort där den praktiska delen av kursen fullgöres till omkring 700—1 000 kronor. Löneförhållanden. Efter genomgången examen kan anställning som extra kammarskrivare påräknas (lönegrad 16). Efter omkring ett års tjänstgöring i sådan anställning sker för närvarande antagning till extra ordinarie kammarskrivare. Tiden för befordran till ordinarie kammarskrivare har under de senaste tjugu åren växlat betydligt men kan numera beräknas normalt uppgå till omkring 5—7 år efter inträdet vid kammarskrivarekursen. Uppgift

å antalet befattningar i 16.—29. lönegraderna, till vilka godkänd examen i kammarskrivarekurs giver kompetens. Lönegrad. Befattningar. Antal. 16 Kammarskrivare 333 18 Tullkassör 3 Tullförvaltare av klass 4 5 21 Tullkontrollör, aktuarie, notarie, revisor 150 Tullförvaltare av klass 3 20 22 Förste tullkontrollör, gränsbevakningschef 18 Tullförvaltare av klass 2 17 24 Tullöverkontrollör, byråinspektör, förste revisor, kamrerare 29 Tullförvaltare av klass I B 7 26 Tullbevakningschef, tullkommissarie, tulldirektörsassistent, byråinspektör, förste aktuarie 11 Tullförvaltare av klass 1 A 6 27 Tullöverinspektör 3 29 Tulldirektör 3

B. Postverkets elevkurser. Organisation. Postelevkurser anordnas för utbildande av dels postexpeditörer dels postassistenter. En för båda kategorierna gemensam utbildningskurs — postexpeditörskurs — pågår under omkring 15 månader, i regel från början av oktober månad och omfattar a) provtjänstgöring, b) teoretisk kurs, c) praktisk utbildning och d) teoretisk avslutningskurs. Postassistentutbildningen omfattar dessutom a) praktisk utbildning genom vikariatstjänstgöring å olika postanstalter, b) teoretisk kurs, c) ytterligare praktisk utbildning å postdirektion, utväxlingspostanstalt m. m. samt d) avslutningskurs. Under provtjänstgöringen uppdelas eleverna i grupper om 4 eller 5 elever som förläggas till olika postkontor i landsorten med en handledare för varje grupp.

330 Den teoretiska utbildningen samt avslutningskursen äro förlagda till postverkets undervisningsanstalt i Stockholm. Den praktiska utbildningen sker i postkupéer och i olika postkontor. Antalet kursdeltagare framgår av följande tabell: År

1934 1935 1936 1937

Antagna elever i postassistentutbildning

Antagna elever i postexpeditörskurs

38 50 48 57

70 34 42 45

Lärare. För postexpeditörsutbildningen: Undervisningen i fackämnena meddelas av därtill utsedda tjänstemän inom verket. Språkundervisningen meddelas av läroverkslärare. För postassistentutbildningen: Undervisningen i fackämnena meddelas av därtill utsedda tjänstemän i generalpoststyrelsen, språkundervisningen av handelshögskolans lektorer, undervisningen i nationalekonomi, samhällskunskap och rättskunskap av universitetslärare. Antagningsfordringar. För anställning såsom postassistent (15:e lönegraden) och som tjänsteman i 17:e eller högre lönegrad erfordras studentexamen med minst godkända betyg i modersmålet, geografi, matematik, engelska, franska och tyska. Vissa undantag hava emellertid gjorts med hänsyn till ämneskombinationerna i studentexamen. För anställning såsom postexpeditör (11 :e lönegraden) och förste postexpeditör (12 :e lönegraden) erfordras realexamen eller avgångsexamen från handelsgymnasium eller studentexamen eller avgångsbetyg medförande normalskolekompetens från högre läroanstalt för flickor, dock under villkor i varje fall av vitsord om minst de insikter som vid avläggandet av realexamen fordras för godkänt betyg i modersmålet, geografi, matematik, engelska, franska och tyska. I fråga om båda utbildningskurserna gäller att sökande skall hava uppnått 17 men icke 23 års ålder samt uppfylla vissa fordringar med avseende å kroppskonstitutionen. För att utröna huruvida sökandena äga intellektuella och kroppsliga förutsättningar för posttjänsten anställes med de formellt bästa av dem en uttagningsprövning med psykotekniska prov. Kurser, studieämnen och studietidens längd. Såsom nämnts pågår postexpeditörskursen under omkring 15 månader. Av de särskilda momenten i postassistentutbildningen omfattar den praktiska utbildningen f. n. ett år, men det har ifrågasatts att utsträcka denna med ytterligare ett år, under vilken tid vederbörande skulle vinna fast anställning i verket i postexpeditörsgraden. Under den praktiska utbildningen skola efter lämnade anvisningar självstudier bedrivas i vissa ämnen. Den egentliga assistentutbildningen omfattar dessutom a) 6 veckors teoretisk kurs vid undervisningsanstalten avslutad med examen, b) praktisk utbildning under 6 månader å postdirektion, utväxlingspostanstalt eller större postkontor samt c) avslutningskurs vid undervisningsanstalten under omkring 2 veckor. Postassistentutbildningen erfordrar sålunda en tid av 1 2 / 3 —2 2/3 år utöver postexpeditörsutbildningen. Studietidens ekonomi. Under provtjänstgöringen erhålla eleverna av postverket resekostnadsersättning från hemorten till den ort där provtjänstgöringen skall äga rum. Elevens kostnader för denna tid har genomsnittligen beräknats till omkring 600 kronor.

331 Under den teoretiska delen av postexpeditörskursen lämnas en kontant ersättning av 3 kronor 50 öre per dag. Under den praktiska utbildningen av samma kurs samt under avslutningskursen utgår ersättningen med 150 kronor per månad. Fullgöres den praktiska utbildningen i form av vikariatstjänstgöring utgör ersättningen omkring 6 kronor 60 öre om dagen. Under postassistentutbildningen utgår ersättningen med omkring 9 kronor om dagen. Löneförhållanden m. m. F ö r de i postexpeditörskursen godkända eleverna sker antagande omedelbart till postexpeditörsaspirant med praktiskt taget stadigvarande tjänstgöring. Årslönen varierar mellan 2 340—3 216 kronor beroende på placeringsorten, vartill kommer dyrtidstillägg. Efter omkring 1 års vikariatstjänstgörig såsom aspirant sker antagandet till extra ordinarie postexpeditör med årslön som beroende på tjänstgöringsorten varierar mellan 2 460—3 378 kronor, vartill kommer dyrtidstillägg och vart tredje år avlöningstillägg. De som godkänts i postassistentkursen antagas som extra ordinarie postassistenter med lön av 3 060—4 146 kronor jämte dyrtidstillägg. Ordinarie anställning som postassistent vinnes för närvarande efter tre år sedan antagning till e. o. postassistent ägt rum. Uppgift å antalet befattningar vid postverket i 17.—29. lönegraderna. Lönegrad. Befattningar. Antal. 17 Förste postassistent 249 18 Postmästare av klass 4 56 20 Postmästare av klass 3 68 Kontrollör 133 21 Revisor, aktuarie, notarie 22 Förste kontrollör 13 22 Postmästare av klass 2 54 Sekreterare, överkontrollör 10 24 Postmästare av klass I B 38 25 » » » 1A .' 19 26 Sekreterare, förste aktuarie, intendent, överpostmästare 10 27 Förste intendent, kontorschef 2 28 Byrådirektör 2 29 Postdirektör 7

C. Statens järnvägars trafikelevkurser. Trafikelevkurser för utbildning av aspiranter hava varit anordnade vissa år. Organisation. Den senaste kursen — 1937/38 års kurs — har uppdelats i a) förberedande praktisk utbildningstjänstgöring vid olika medelstora stationer landet runt, b) teoretisk utbildningskurs i Stockholm samt c) praktisk utbildningstjänstgöring vid för ändamålet lämpliga stationer. Undervisningen i fackämnena meddelas av därtill utsedda tjänstemän inom verket. Pågående kurs omfattar 39 elever. Antagnings fordringar. För tillträde till 1937/38 års kurs erfordrades att hava uppnått en ålder av minst 16 och högst 24 år. Såsom teoretisk underbyggnad var realexamen tillräcklig men på grund av den stora tillströmningen av sökande med högre examina antogs ingen

332 aspirant med endast realexamen. Dessutom uppställdes vissa fordringar med avseende å kroppskonstitutionen. De som med hänsyn till examensmeriter m. m. ansågos böra ifrågakomma för tillträde till kursen inkallades i juni 1937 för undergående av vissa prov. Kurser m. m. Den förberedande praktiska utbildningstjänstgöringen har omfattat c:a 6 månader (sista halvåret 1937) under vilken tid eleverna skulle bibringas insikter och erfarenhet rörande trafiktjänsten och förberedas för studier i den blivande teoretiska utbildningskursen. Under denna tid tillkom det stationsföreståndarna å de stationer, där eleverna voro placerade, att söka utröna deras lämplighet för järnvägstjänst. Den teoretiska utbildningskursen omfattade omkring 5 månader med undervisning uteslutande i fackämnen. Den praktiska utbildningstjänstgöringen omfattade 6 månader eller tiden oktober 1938—mars 1939. Härtill kommer praktiskt linjearbete under somrarna 1938 och 1939. Efter sommaren 1939 skola eleverna med full lön men utan särskilt traktamente vistas några månader i utlandet för språkstudier och därefter genomgå särskild prövning i resp. språk. Studietidens ekonomi. Under den praktiska utbildningstjänstgöringen utgår ersättning med 6 kronor om dagen för varje dag som eleven deltagit i tjänstgöringen samt under den teoretiska utbildningskursen med 4 kronor om dagen, dock ej under ferier. Löneförhållanden m. m. Efter det att eleven med godkända betyg genomgått den teoretiska utbildningskursen sker i regel utnämning till stationsskrivaraspirant med en avlöning som beroende på placeringsorten varierar mellan 2 880 och 3 924 kronor jämte dyrtidstillägg. Efter fullgjord praktisk utbildning med goda vitsord sker i regel utnämning till e. o. stationsskrivare med en begynnelselön av 3 060—4 146 kronor beroende på placeringsorten, jämte dyrtidstillägg. Tiden för befordran till ordinarie stationsskrivare växlar betydligt beroende på antalet disponibla befattningar. För deltagarna i de senaste trafikelevkurserna har sådan anställning vunnits efter en anställningstid av 5—7 år. För ordinarie stationsskrivare utgör begynnelselönen 3 450—4 620 kronor och slutlönen 4 560—5 982 kronor jämte dyrtidstillägg (15 lönegraden). Antalet ordinarie stationsskrivare utgjorde år 1938 427. Därjämte finnas i järnvägsstyrelsen ett 30-tal och vid distriktens trafikavdelningar omkring 380 högre tjänster, till vilka i regel befordras tjänstemän som genomgått trafikelevkurs. Uppgift å antalet befattningar i 17.—27. lönegraderna vid distriktens Lönegrad. Befattningar. 17 Förste stationsskrivare 18 Stationsinspektor av klass 4 A 20

21 22 24 25 26 27

t>

»

»

3 Underinspektör Byråassistent Expeditionsföreståndare Stationsinspektor av klass 2 Expeditionsföreståndare Stationsinspektor av klass I B » » » 1A Trafikinspektör överinspektör Förste trafikinspektör

trafikavdelningar. Antal. 162 63 24

12 19 17 17 1 26 10 10 3 16

333 D. Telegrafverkets assistentkurser. Kurser för utbildning av telegrafassistenter anordnas vid telegrafverkets undervisningsanstalt i Stockholm så ofta som behov av dylik personal föreligger. År 1928 anordnades, efter uppehåll på sex år, en kurs, därefter en 1931—1932 samt en 1935 —1936. I januari 1938 har en ny kurs igångsatts, som kommer att pågå till i juni 1939. Organisation. Före den egentliga kursens början tjänstgöra eleverna från september månad till årets slut vid verkets linjeavdelning, varvid de deltaga i sådana arbeten som utföras av verkets linjearbetare och reparatörer. Kursen vid undervisningsanstalten i Stockholm är uppdelad på två terminer, den första räckande från januari till juni, den andra från november till maj. Under uppehållet mellan terminerna hava eleverna praktisk tjänstgöring på de större telegrafstationerna (Stockholm, Göteborg, Malmö). Såsom lärare vid kursen anlitas enbart tjänstemän inom verket. Antalet elever har växlat. Maximiantalet är 30. Antalet elever vid pågående kurs är 17. Antagnings fordringar. Sökande till assistentkurs får ej vara över 22 år samt skall uppfylla vissa fordringar i fråga om kroppskonstitutionen. För deltagande i kursen fordras vidare kunskaper motsvarande minst betyget godkänd i studentexamen i ämnena modersmålet, franska, matematik, fysik och kemi. Latinstudent måste komplettera i matematik till reallinjens lärokurs. Då antalet sökande till senaste kurs var 190 ligga genomsnittskvalifikationerna hos eleverna betydligt över fordringarna. Inträdesprov förekomma icke. Kurser m. m. Den första terminens undervisning avser att göra eleverna något så när kapabla som expeditörer på större telegrafstationer. Huvuddelen av undervisningen omfattar därför praktiska övningar i telegrafering m. m. Därjämte förekomma föreläsningar i matematik och fackämnen. Terminen avslutas med vissa prov. Undervisningen under den andra terminen omfattar huvudsakligen teori. Endast fackämnen förekomma. Terminen avslutas med examensprov i de olika ämnena, varvid betyget godkänd erfordras för att bliva antagen såsom tjänsteman i verket. Med hänsyn till erhållna slutbetyg placeras eleverna i ordningsföljd, som blir bestämmande för den tur, i vilken de sedan i mån av ledigblivna platser utnämnas till ordinarie telegrafassistenter. Studietidens ekonomi. Under den förberedande tjänstgöringen vid linjeavdelningen utgår till eleverna lön såsom till tillfälliga linjearbetare, i medeltal 1 krona i timmen jämte ersättning för förekommande resor. Under kurstiden vid undervisningsanstalten utbetalas bidrag till uppehället med 2 kronor till elev som är bosatt i Stockholm och med 4 kronor till annan elev, allt per dag. Vid den praktiska tjänstgöringen mellan terminerna uppbära eleverna avlöning med ungefär 10 kronor per dag. Löneförhållanden m. m. Efter godkänd examen antagas eleverna till extra telegrafassistenter med en daglön av för den dyraste orten (Stockholm) 10 kronor 70 öre. Härtill kommer dyrtidstillägg. Befordran till extra ordinarie telegrafassistent sker efter i medeltal 1 år. Begynnelselönen utgör här 336 kronor i månaden jämte dyrtidstillägg. Befordran till ordinarie telegrafassistent beräknas hava skett efter ytterligare 6 eller 7 år (lönegrad 15).

334 Uppgift å antalet befattningar i 15.—30. lönegraderna vid telegrafverket. Lönegrad. Befattningar. Antal. 15 Telegrafassistent, telegrafkommissarie av klass 6 m. fl 197 16 Linjemästare, verkmästare 77 17 Bokhållare, förste telegraf assistent, telegraf kommissarie av klass 5 . . . . 69 18 Förste bokhållare, telegraf kommissarie av klass 4 24 20 Ingenjörsassistent, kontrollör, telegraf kommissarie av klass 3 136 21 Förrådsförvaltare m. fl 20 22 Förste kontrollör, telegrafkommissarie av klass 2 m. fl 48 24 Telegrafkommissarie av klass 1 B , överkontrollör m. fl 41 26 Telegrafkommissarie av klass 1 A, trafikinspektör m. fl 48 27 Verkstadsingenjör m. fl 24 28 Byrådirektör 7 29 Trafikdirektör 5 30 Telefondirektör, telegrafdirektör m. fl 14

335 Bil.

XXI.

Den teoretiska distriktsåklagarundervisningen. Den teoretiska distriktsåklagarundervisningen skall enligt de i kap. VII angivna riktlinjerna meddelas vid en kurs av en omfattning av två och ett halvt år. Av denna tid skola två år ägnas åt den juridiska undervisningen, medan ett halvt år beräknas åtgå för den polistekniska delen av undervisningen. Den juridiska undervisningen torde böra pågå under omkring 39 veckor årligen, fördelade på en vårtermin om 21 veckor samt en hösttermin om 18 veckor. Antalet undervisningstimmar beräknas i genomsnitt till 3 per dag. Studiet av de olika ämnena bör bedrivas i omedelbar anslutning till undervisningen. I varje ämne skall tentamen ske inför läraren i ämnet. De olika ämnena torde i undervisningen och studierna böra följa i huvudsak i den ordning som angives i följande kursplan: 1. Propedeutisk kurs 20 timmar. Denna kurs skall giva en översikt över rättsvetenskapens olika grenar och deras inbördes sammanhang; dessutom skall en första orientering lämnas i civil-, straff och processrättens allmänna grunder. I kursen bör även ingå en instruktion i fråga om lagbokens handhavande. 2.

Statsrätt och statskunskap 35 timmar, Lärokursen i detta ämne torde böra omfatta huvuddragen av den svenska författningen och statsstyrelsen. 3.

Finansrätt 30 timmar. Huvudvikten torde i detta ämne böra läggas på taxerings- och beskattningsförordningarna.

4.

Förvaltningsrätt 250 timmar. Undervisningen i förvaltningsrätt måste göras tämligen omfattande. I ämnet bör nämligen ingå bland annat: den statliga förvaltningsorganisationen; kommunallagarna och kommunal organisation; polislagen och dithörande författningar; sociallagstiftningen: fattigvård, barnavård, behandling av lösdrivare och alkoholister e t c , hälsovård, arbetarskydd e t c ; utlänningslagstiftningen och folkbokföringsförfattningarna; näringslagstiftningen. 5. 6.

Civilrätt: förmögenhetsrätt 200 timmar » familjerätt och arvsrätt 70 > I båda civilrättsämnena böra undervisningen och kunskapsfordringarna avpassas så att en god orientering erhålles inom samtliga grenar av ämnena samtidigt som speciell vikt lägges å det som är av särskild betydelse såsom grundval för undervisningen i exekutionsrätt. 7.

Speciell privaträtt 110 timmar. Undervisningen synes i detta ämne böra omfatta växel- och checkrätten samt huvuddragen av bolags-, förenings- och försäkringsrätten. Dessutom bör i ämnet ingå lagstiftningen om vägar, skogar, mineralfyndigheter, jakt, fiske, ägofred etc.

336 8.

Straffrätt 325 timmar. I detta ämne synas kunskapsfordringarna böra vara i huvudsak desamma som för juris kandidatexamen. 9.

Processrätt 360 timmar. Även i detta ämne synas fordringarna, åtminstone i straffprocessrätt och exekutionsrätt, men i huvudsak även i civilprocessrätt böra vara desamma som i juris kandidatexamen. Sammanlagda antalet undervisningstimmar skulle sålunda utgöra 1 400. I fråga om planläggningen av den polistekniska undervisningen synes man hava viss ledning av de erfarenheter som vunnits vid 1936 års landsfogdekurs och 1938— 1939 års polischef skurs. Undervisningen vid dessa kurser framgår av följande tabell. Antal lektionstimmar Ämne

Ordningspolistjänst Kriminalpolistjänst Polisförfattningar Bokföring med revisionslära Socialkunskap Bruket av tjänstevapen Summa 1

landsfogdekursen

polischefskursen

40 1 167 40 12 20

90 274 60 20 50 10 23

527 Därjämte praktisk tjänstgöring omkrin g 3 veckor.

Vid uppgörandet av undervisningsplan för distriktsåklagarkursen synes undervisningsplanen för polischefskursen kunna tagas till mönster vid utbildningens planläggande. De sakkunniga hava övervägt att låta undervisningen i bokföring, som skall omfatta dels bokföringens allmänna grunder, dels speciell affärsbokföring, dels revisionsteknik, ingå i den juridiska delen av kursen. Detta skulle emellertid medföra den olägenheten att juris kandidater, vilka sökte inträde på distriktsåklagarbanan, kunde komma att sakna utbildning i bokföring eftersom detta ämne icke ingår i juris kandidatexamen. Ämnet har därför infogats i den polistekniska delen av kursen. Undervisningen häri skulle sålunda omfatta Ordningspolistjänst 90 timmar Kriminalpolistjänst 270 » Polisförfattningar 60 » Bokföring 50 » Rättsmedicin 20 » Socialkunskap 10 » Bruket av tjänstevapen 20 » Summa 520 timmar. Härtill synes böra komma en gas- och luftskyddskurs omfattande ungefär 20 timmar. I denna undervisningsplan ingå såväl teoretisk undervisning och laborationer som praktiska övningar. Antalet undervisningstimmar per dag torde kunna beräknas till i genomsnitt 4 1 / 2 , varför utbildningens längd skulle bliva ungefär 20 veckor. De sakkunniga hava utgått ifrån att två eller flera distriktsåklagarkurser icke skola pågå samtidigt. Detta bör gälla åtminstone beträffande den juridiska delen

337 av ] kursen. Påbörjas ny kurs vartannat år kommer elevantalet att bliva mellan 30 ochi 40, motsvarande två års rekrytering. Då beträffande den polistekniska undervismingen antalet elever i en undervisningsavdelning icke anses böra överstiga 20, bör den polistekniska undervisningen dubbleras. Därest distriktsåklagarkursen börjar med en hösttermin, skulle den juridiska undervisningen för samtliga elever vara avsllutad i och med den andra vårterminen. För halva antalet elever skulle undervisningen fortsätta med den polistekniska kursen närmast följande hösttermin; för dem återstående hälften skulle undervisningen fortsätta under vårterminen följande år. Denna möjlighet att göra en termins uppehåll mellan den juridiska undervisningens slut och den polistekniska undervisningen synes vara av värde med hänsyn L till att samtliga elever icke kunna beräknas hava medhunnit den för tillträde till sistnämnda undervisning obligatoriska polistjänstgöringen före distriktsåklagarkur.-sens början eller i sommaruppehållen. För de elever, vilka icke medhunnit godkänida tentamina i samtliga juridiska ämnen under de fyra första terminerna, öppnas; även möjlighet att avsluta de juridiska studierna genom att dessa elever lilldekas den undervisningsavdelning som skall påbörja den polistekniska undervisninjgen först påföljande år. Distriktsåklagarexamen beräknas skola avläggas av vardera avdelningen efter den kriiminaltekniska undervisningens slut. Erforderliga lokaler för undervisningen torde vid den tidpunkt, då undervisningen kam beräknas börja, disponeras av statens polisskola. Kiostnaderna för undervisningen torde för den juridiska delen av densamma böra benäknas efter 30 kronor per undervisningstimme, vilket med 700 timmars undervisming årligen motsvarar en årlig kostnad av 21 000 kronor, vartill komma övriga kostnader, vilka beräknats till 2 000 kronor årligen. Kostnaderna för den polislekmiska delen av undervisningen hava med ledning av kostnaderna för 1938—1939 års polischef skurs beräknats till ungefär 12 000 kronor per avdelning eller till 24 000 kromor per distriktsåklagarkurs, vartill beräknas komma ungefär 2 000 kronor i övriga kostnader per avdelning. Under förutsättning att den juridiska undervisninjgen sker kontinuerligt samt den kriminaltekniska undervisningen ordnas på sätt ovam angivits skulle de årliga kostnaderna för distriktsåklagarundervisningen i genormsnitt uppgå till (2 X 21 000 + 2 X 2 000 + 2 X 12 000 + 2 X 2 000) : 2 . = 37 (000 kronor.

23—384482

338 Bil. XXII.

Resekostnadsersättningar till förrättningsmän och vittnen i utsökningsärenden år 1937 inom landsflskalsdistrikten i sju län. Antal diarieförda utsökningsärenden

L ä n

Resekostnadsersättning till förrättningsmän och vittnen; kr.

Av samtliga utsökningsärenden avsågo

uttagande av fordran kvarstad, GenomÄrenavhystill värde av Återden Ge- snitt per ning, kallade däri nom- ärende under 200— över värdeföre däri Totalt verk- verk- Totalt snitt ring 1000 1000 200 verkper ställigm. m. kr. kr. kr. ställig- het ärende ställig- Grupp Grupp Grupp Grupp het het skett skett IV III I II C

2 345 16 575

6-62

7-07

2 465 7 360 5 665 1383 9 230 7 249

5-52 4-94 6-10 3-78 7-61 531

587 580 6-76 4-40 8-45 5-84

257 927 571 249 712 783

132 421 279 80 367 404

8 27 22 14 33 47

7 520 49 927

6-01

6-64

2 390

49 116 57 23 101 132 702

3 Stockholms . . . . Kronobergs (utom ett landsfiskalsdistrikt) Malmöhus Älvsborgs Västmanlands .. Västerbottens . . . Norrbottens . . . .

2 502

446 1491 929 366 1213 1366 Samtliga sju län 8313

26 222 91 52 121 124

420 1269 838 314 1092 1242

339 Bil. XXIII.

A n t a l e t n n d e r å r 1937 a v d ö m d a t u l l m å l s a m t för t u l l förseelser d ö m d a p e r s o n e r . Antal Antal tullmål

D o m s t o l

Rådhusrätter. Stockholm Göteborg Malmö Borås Falkenberg Falun Gävle Halmstad Hudiksvall Hälsingborg Härnösand Kalmar Karlshamn Karlskrona Karlstad Kristianstad Kristinehamn Landskrona Luleå Lysekil Norrköping Nyköping Oskarshamn Piteå Ronneby Skellefteå Strömstad Sundsvall Södertälje Sölvesborg Trelleborg Uddevalla Umeå Varberg

,

,

775 544 473 2 8 2 72 21 28 52 3 41 53 3 31 13 8 16 35 6 66 40 6 6 6 21 4 40 5 41 6 7 2 13 17

dömda

av svensk nationalitet

personer

av utländsk nationalitet

summa

sjömän

andra

sjömän

andra

250 337 214

403 175 96 2 2 3 30 9 3 41 2 5 3 2 43 2 2 5 15 2 8 5 1 3

106 70 130

27 4 29

8 2 19

2 21 11 17 9 1 39 65 2 2 10 7 15 12 3 45 27 3 1 6 9 1 24 5 31 6 2 2 3 11

2 6 1 11 2

4 20 8 18 4 1 14 16 1 3 2 2 2 20 11 2 2

17 1 8 1 4 4

786 586 469 2 8 5 71 28 38 55 4 58 84 4 54 15 9 22 32 7 73 43 6 7 6 22 3 61 6 41 6 8 4 18 17

340 A n ta 1 d ömda Antal tullmål

Domstol

av svensk nationalitet

personer

av utländsk nationalitet

summa

sjömän

andra

sjömän

andra

6 21 91 15 16 1

2 7 50 7 7

4 16 28 5 12 1

14 3 4

1 Summa

2 616

1 266

78 Häradsrätter. Ala tingslag Enångers tingslag Frösåkers tingslag Gotlands södra domsaga Medelpads v ä s t r a domsaga . . . . » östra » .... Norrvikens domsaga Pajala och Korpilombolo tingslag Södra Roslags tingslag Tjusts domsaga Torneå tingslag Ångermanlands södra domsaga..

1 1 1 1 4 1 3 3 1 1 88 2

Summa

108 Visby Västervik Västerås Ystad Örnsköldsvik Östersund

2 1 2 2 4 1 6 3 2 2 77 3 —

10 23 93 15 23 1 2 823 2 1 2 2 4 1 6 3 2 2 93 3 121

Innehåll. Sid.

Skrivelse till chefen för justitiedepartementet Kap. I. Inledning » II. Den nuvarande distriktsåklagarorganisationen A. Landsfiskalerna B. Landsfiskalernas tjänstebiträden. Landsfiskalsaspiranterna . . C. Köpingsåklagarna D. Stadsfiskalerna » III. Tidigare reformförslag A. Tiden före 1935 års distriktsåklagarutredning B. 1935 års distriktsåklagarutredning G. Processlagberedningen » IV. Huvudlinjer för en reform A. Landsfiskalsorganisationen B. Köpingsåklagarna G. Städerna och landsfiskalsorganisationen » V. Landsfiskalsorganisationen A. Distriktsindelningen B. Övriga organisationsfrågor » VI. Landsfiskalernas utbildning A. Kompetensfordringar B. Rekryteringsgången C. Särskilda bestämmelser för aspiranter med juris kandidatexamen » VII. Landsfiskalernas avlöning m. m. A. Sportler B. R ä t t till bisysslor C. Ersättning för utgifter i tjänsten D. Lönegradsplacering E. Övriga med löneregleringen sammanhängande frågor » VIII. Landsfiskalernas tjänstebiträden » IX. Stadsfiskalsorganisationen » X. Övergången till den nya organisationen » XI. Kostnadsberäkningar T XII. Ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m » XIII. Ifrågasatta förenklingar beträffande vissa av landsfiskalernas arbetsuppgifter » XIV. Frågan om avskaffande av de särskilda reglerna om åklagare och forum i tullmål Särskilda yttranden

Bilagor

3 7 12 46 50 53 61 66 78 81 90 93 99 164 167 178 183 185 197 203 212 221 222 228 232 241 245 266 271 288

Statens offentliga utredningar 1939 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande ang. justitiokanslerns, justitieombudsmannens och militieombudsmannens allmänna ämbetsställning m. m. [7] 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning. Betänkande med förslag till omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m. [9]

Vattenväsen. Skofgsbruk.

Bergsbruk.

Industri

Handel och sjöfart. Kommunal förvaltning

S t a t e n s och k o m m u n e r n a s flnansväsen. Betänkande ang. revision av tjänsteförteckningen i vad avser statens affärsdrivande verk. [5]

K o m m u n i k a t i o n s väsen. Betänkande ang. grunder för intagning av enskild väg till allmänt underhåll ävensom ang. statsbidrag till enskilda vägar. [1] Betänkande med förslag till taxa för befordring av gods m. m. å statens järnvägar. [3] Betänkande med förslag till exporttariffer. [8]

Politi.

Bank-, kredit- och pemiingvftseii.

Nationalekonomi och socialpolitik.

F ö r s ä k r i n g s vilsen.

Ilälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. [4]

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen. Utredning och förslag rörande plats i Stockholms skärgård för förläggning av Stockholms örlogsbas. [2]

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen. [6]

Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

Stockholm 1939. Kungl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner 384482