Förslag till lag om straff för varusmuggling m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

V " """O*

« /

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1959:24 Finansdepartementet

j/1

FÖRSLAG TILL LAG OM STRAFF FÖR VARUSMUGGLING M. M. B E T A N K A N D E AVGIVET 1959

Stockholm 19S9

Statens offentliga utredningar 1959 Kronologisk förteckning

1. Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering. Idun. 164 s. Jo. 2. Filmstöd och biografnöj esskatt. Idun. 153 s. Fi. 3. Preliminär nationalbudget för år 1959. Marcus. V + 131 s. Fi. 4. Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. Idun. 485 s. Ju. 5. Läkemedelsförsörjningens organisation. Idun. 304 s. 6. Fångvårdsanstalters optimala storlek. Idun. 63 s. + 6 s. ill. Ju. 7. Statligt kreditstöd till hantverk och småindustri m.m. Kihlström. 131 s. H. 8. Utbildning av lärare i yrkesämnen för industri och hantverk samt handel. Idun. 210 s. E. 9. Lokala skyddstjänstemän samt arbetarskyddsstyrelsens organisation. Idun. 78 s. S. 10. Författningsutredningen: IV. Opinionsbildningen vid folkomröstningen 1957. Idun. 145 s. Ju. 11. Förutsättningarna för civil varvsdrift vid Karlskrona örlogsvarv. Idun. 56 s. Fö. 12. Tilläggspensioneringens administration. Idun 186 s.S. 13. Familjebeskattningen. Idun 275 s. Fl. 14. Reviderad nationalbudget för år 1959. Marcus. V + 112 s. Fi. 15. Fångvårdsstyrelsen. Idun. 216 s. Ju. 16. Riksdagens budgetarbete. Marcus 56 s. Fl. 17. Domarbanan. Idun. 222 s. Ju. 18. Fånges arbetsersättning. Idun. 98 s. Ju. 19. Statsbidragen till städernas vägar och gator m. m. Idun. 136 s. K. 20. Det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation. Idun. 181 s. Ju. 21. Sveriges meteorologiska och hydrologiska instituts arbetsuppgifter och organisation. Idun. 303 s. K 22. Den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamhetens organisation. Idun. 238 s. Fi. 23. Arméns befäl. Idun. 431 s. Fö. 24. Förslag till lag om straff för varusmuggling m. m. Idun. 407 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1959:24 Finansdepartementet

FÖRSLAG TILL LAG OM STRAFF FÖR VARUSMUGGLING M. M. B E T Ä N K A N D E AVGIVET 1959

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1959

Innehåll

Skrivelse till departementschefen

5 Förkortningar m. m

7 Författningsförslag

9 I. Utredningsuppdraget

53 II. Historisk översikt

58 III. Lagstiftningen i vissa främmande länder De nordiska grannländerna Västtyskland England Frankrike Schweiz

75 75 86 94 99 103

IV. Översikt av gällande r ä t t Nuvarande lagstiftning i huvuddrag Tullkontroll å transportmedel och gods m. m Vissa centrala brottsrekvisit Gränstullsamarbetet med Norge

106 106 122 139 147

V. Tillämpningsområdet för en blivande lagstiftning

151 VI. Straffbestämmelsernas utformning

157 VII. Bötessystemet Historik Gällande bestämmelser Tidigare uttalanden Avgivna yttranden Utredningen

I77 177 179 180 185 191

V I I I . Förverkande Historik Gällande bestämmelser Forslingsredskaps häftande för böter Förverkandebestämmelser i SL m. m Avgivna yttranden Utredningen

195 195 197 208 209 214 216

IX. Förfarandet i vissa fall i fråga om egendoms förverkande Gällande bestämmelser m. m Utredningen

225 225 227

X. Smuggling av rusdrycker Gällande bestämmelser m. m Avgivna yttranden Utredningen

229 229 243 245

4 X I . Brottsregistrering Gällande bestämmelser m. m Utredningen

252 252 259

X I I . Tullåklagarväsen Historik Nuvarande organisation av tullåklagarväsendet Tullåklagarnas kompetensområde Frekvensen av tullmål m. m Tidigare uttalanden Avgivna yttranden Utredningen

261 261 262 266 268 270 278 286

X I I I . Forumregler Historik Gällande bestämmelser Förhållandet till R B Tidigare uttalanden Avgivna yttranden Utredningen

290 290 292 294 294 299 302

XIV. Förundersökning m. m Historik Gällande bestämmelser Avgivna yttranden Utredningen

304 308 320 321

XV. Strafföreläggande Gällande bestämmelser m. m Avgivna yttranden Utredningen

326 326 327 327

X V I . Verkställighet av straff och andra påföljder Historik Gällande bestämmelser Tidigare uttalanden Avgivna yttranden Utredningen

329 329 330 340 344 345

X V I I . Organisations- och kostnadsfrågor

351 X V I I I . Specialmotivering

359 X I X . Sammanfattning

376 Bilagor:

1. P.M. av byrådirektören Herbert Alexandersson med förslag till lag om ändring av lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning 383 2. Förteckning över importförfattningar 399 3. Förteckning över exportförfattningar 402 4 Förteckning över vissa tullverket berörande skatteförfattningar 403 mim 404 5 _ 9 . vissa statistiska tabeller

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet

Den 13 april 1956 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för finansdepartementet att tillkalla en utredningsman med uppdrag att utarbeta förslag till ny lagstiftning rörande straff för olovlig införsel och utförsel av varor ävensom att tillkalla experter för deltagande i utredningsarbetet och förordna sekreterare åt utredningsmannen. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, den 23 april samma år nuvarande regeringsrådet F . Rudewall såsom utredningsman samt uppdrog tillika åt byrådirektören hos generaltullstyrelsen A. F. H. Alexandersson att såsom expert biträda utredningsmannen. Den 25 september 1956 förordnades assessorn i hovrätten över Skåne och Blekinge S. L. S. Jungefors med stöd av bemyndigandet att vara sekreterare åt utredningsmannen. Sedan Rudewall på därom gjord framställning den 16 april 1957 erhållit entledigande från uppdraget som utredningsman tillkallades hovrättsrådet i Göta hovrätt K. E. Walberg att verkställa uppdraget. Till utredningen ha överlämnats, för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget, dels den 1 juni 1956 en av Skånes handelskammare i skrivelse, som inkommit till finansdepartementet den 2 juni 1953, gjord framställning om viss ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning jämte därtill hörande handlingar, dels den 8 november 1956 en till finansdepartementet den 3 maj 1948 från generaltullstyrelsen inkommen framställning rörande redovisning av verkställighetsåtgärder i tullmål m. m. jämte därtill hörande handlingar.

6 Samråd har ägt rum med juris professorn Hans Thornstedt, vilken av chefen för justitiedepartementet tillkallats som sakkunnig med uppdrag att verkställa en förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten. Utredningen har den 4 februari 1959 efter remiss avgivit underdånigt utlåtande över en den 21 november 1958 dagtecknad framställning från generaltullstyrelsen med utredning och förslag rörande slutligt genomförande av gränstullsamarbete mellan Sverige och Norge, m. m. Från riksdagens justitieombudsman har den 10 augusti 1959 till utredningen inkommit en skrivelse, vari justitieombudsmannen bringat till utredningens kännedom för beaktande vid utredningsuppdragets fullgörande vad som förekommit i ett av justitieombudsmannen handlagt ärende rörande indrivning av ersättning för värdet av förskingrade spritdrycker. Sedan utredningsuppdraget nu slutförts, får utredningen härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till lag om straff för varusmuggling m. m. Med anledning av det till utredningen överlämnade ärendet angående ändring i lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning har av utredningens expert, byrådirektören Alexandersson, upprättats en promemoria med förslag till ändring i sagda lag. Promemorian har såsom Bilaga 1 intagits i betänkandet. Utredningen ansluter sig till i promemorian framlagda förslag. Med hänsyn till den ståndpunkt, som utredningen intagit till frågan om verkställighet av straff och andra påföljder i smugglingsmål, synas de av justitieombudsmannen i förutberörda ärende framförda synpunkterna ha vunnit beaktande. Vid utarbetandet av betänkandet har hänsyn ej kunnat tagas till författningar, som från trycket utkommit efter den 1 juli 1959. Stockholm den 2 september 1959.

E. Walberg I Stig

Jungefors

Förkortningar m. m.

NJA

Nytt juridiskt arkiv, avd. I.

NJA II

Nytt juridiskt arkiv, avd. II.

RB

Rättegångsbalken.

SFS

Svensk författningssamling.

SL

Strafflagen.

SOU

Statens offentliga utredningar.

SÖ

Sveriges överenskommelser med främmande makter.

TFS

Tullverkets författningssamling.

UfR

Ugeskrift for Retsvaesen.

Exportförbudskungörelsen

Kungörelsen den 9 juni 1950 (nr 324) angående allmänt exportförbud.

Helsingforskonventionen

Konvention den 19 augusti 1925 angående motarbetande av smuggling av alkoholvaror (SÖ 1925: 36).

Importförbudskungörelsen

Kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 82) angående allmänt importförbud.

Spritinförsellagen

Lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Transiteringsförordningen

Förordningen den 16 maj 1924 (nr 119) angående transitering av införselförbjudna varor m. m.

Varuinförsellagen

Lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.

Varuutförsellagen

Lagen den 18 juni 1949 (nr 398) om straff för olovlig varuutförsel.

Bagge

Algot Bagge, Krigshandelslagen samt andra kristidsförfattningar rörande handeln och sjöfarten på utlandet. Sthlm 1940.

Beckman

Beckman, Bergendal och Strahl, Strafflagen jämte förklaringar till den nya lagstiftningen om brott mot staten och allmänheten. Sthlm 1949.

8 Bergendal

Ragnar Bergendal, Straffrätt (Lärobok för blivande landsfiskaler I I I ) . Lund 2 uppl. 1928.

Ekeberg

Ekeberg, Strahl och Beckman, Strafflagen jämte förklaringar till den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott. Sthlm 4 uppl. 1952.

Gihl

Torsten Gihl, Gränsen för Sveriges territorialvatten (SOU 1 9 3 0 : 6 ) .

Sch0ning

R. Sch0ning, Tollovgivningen. Oslo 1952.

Sterzel

Fritz Sterzel, Bidrag till läran om bedrägeribrottet. Uppsala 1919.

Strömberg

Tore Strömberg, Om konfiskation som brottspåföljd. Lund 1949.

Strömberg, Åtalspreskription

Tore Strömberg, Åtalspreskription. Lund 1956.

Thornstedt

Hans Thornstedt, Om rättsvillfarelse. Sthlm 1956.

Wetter

F. P:son Wetter, Om trolöshet mot huvudman. Upsala 1907.

Förslag till lag om straff för varusmuggling m. m. Härigenom förordnas som följer. Om straff 1 §. Den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller från riket utför gods, som enligt stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras eller för vilket tull eller annan allmän avgift skall för statsverkets räkning erläggas till tullverket, dömes, där gärningen sker med uppsåt, för varusmuggling till dagsböter. Samma lag vare, om någon medelst vilseledande i samband med tullbehandling av gods uppsåtligen föranleder, att gods införes eller utföres i strid mot införsel- eller utförselförbud eller att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket. I ringa fall vare straffet böter, högst trehundra kronor. Är varusmuggling med hänsyn till omständigheterna att anse som grov, må dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt, skall särskilt beaktas, om det förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde, om gärningsmannen begagnat vilseledande handling eller lämnat osann försäkran eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art. 2§. Såsom varusmuggling skall ock anses, om någon med uppsåt 1. obehörigen förfogar över gods, som i vederbörlig ordning anmälts hos tullmyndighet, och därigenom föranleder, att godset i strid mot införselförbud utkommer i den fria rörelsen eller att utförsel sker i strid mot utförselförbud eller att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket; eller 2. obehörigen förfogar över gods, för vilket åtnjutits befrielse från tull eller annan allmän avgift i samband med att godset såsom restitutionsgods anmälts till utförsel eller såsom proviant eller förnödenhet ombordtagits å fartyg eller annat transportmedel. 3 §. Den som förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods, som varit föremål för varusmuggling, dömes, där gärningen sker med uppsåt, för

10 olovlig befattning med smuggelgods till dagsböter. Är brottet grovt må dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga, att godset varit föremål för varusmuggling, dömes till böter, högst trehundra kronor. I ringa fall må från straff frias. 4§. Begår någon, efter det han genom lagakraftvunnen dom fällts till ansvar för gärning, som avses i 1 eller 2 § eller 3 § första punkten, ånyo sådant brott, som icke är grovt, må dömas vid ringa fall av varusmuggling till dagsböter eller fängelse i högst sex månader och eljest till fängelse i högst ett år. 5 §. Lämnar någon i samband med tullbehandling av gods i anmälan, deklaration eller annan dylik handling av grov oaktsamhet oriktig uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. 6 §•

Påträffas gods undandolt i fartyg eller luftfartyg eller å tåg å plats, som icke är upplåten till medföljande resandes eller anställds personliga begagnande, och framgår av omständigheterna, att smuggling eller olovlig forsling av godset är tillämnad eller har ägt rum, dömes befälhavaren för bristande tillsyn över transportmedlet till dagsböter, där ej enligt annan bestämmelse i denna lag ansvar bör ådömas honom. Har befälhavaren gjort vad på honom skäligen ankommit för att förhindra smuggling eller olovlig forsling av godset, vare från ansvar fri. Vad nu sagts om befälhavare skall, där tillsynen över transportmedlet i det avseende, varom här är fråga, anförtrotts annan person av befälsgrad, i stället gälla denne. 7 §.

Lika med varusmuggling eller olovlig befattning med smuggelgods anses försök därtill. Hava flera medverkat till gärning, som enligt denna lag är belagd med straff, gälle vad i 3 kap. strafflagen är stadgat.

Om

förverkande

8 §. Gods, som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill, skall, tilllika med emballage eller kärl, vari godset förvaras, förklaras förverkat till kronan; finnes egendomen ej i behåll, skall i stället värdet förklaras för-

11 verkat. Är av särskilda skäl påföljd, som nyss sagts, uppenbart obillig, må den helt eller delvis eftergivas. I fall, som avses i 5 §, må, om särskilda skäl därtill föranleda och det ej är uppenbart obilligt, gods, som varit föremål för gärningen, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan tillika med emballage eller kärl, vari godset förvaras; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat. Vad i denna paragraf sägs gälle ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. 9 §. Vad som använts som hjälpmedel vid varusmuggling eller olovlig befattning med smuggelgods eller vid försök till sådant brott jnå^ såvitt ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat till förebyggande av brott, som nyss sagts, eller eljest särskilda skäl föreligga och det ej är uppenbart obilligt;-finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. I stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk. 10 §. Avser förverkandeförklaring fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning, eller luftfartyg, besvärat av luftpanträtt eller inteckning, må domstolen ock förklara, att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen. Finnes i annat fall någons rätt till föremål, som förklaras förverkat, böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

Om förundersökning

m. m.

11 §• Förundersökning rörande brott, som avses i denna lag, må inledas av tullmyndighet. Har förundersökning inletts av tullmyndighet skall beträffande myndigheten gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om undersökningsledare; dock äge tullmyndighet ej meddela beslut om anhållande eller reseförbud. Är saken ej av enkel beskaffenhet, skall ledningen övertagas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall ock eljest övertaga ledningen, när det finnes påkallat av särskilda skäl. Åklagaren äge, då undersökningen ledes av tullmyndighet, meddela anvisningar rörande undersökningens bedrivande.

12 Då förundersökningen ledes av åklagaren, äge han vid undersökningens verkställande anlita biträde av tullmyndighet så ock uppdraga åt tulltjänsteman att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet tillåter det. Med tullmyndighet avses i denna paragraf tullverkets ombudsman, tulldirektör, tullförvaltare, kustdistriktchef och gränsdistriktchef. Konungen äger förordna jämväl annan befattningshavare än nyss sagts att fullgöra vad enligt denna paragraf ankommer på tullmyndighet. 12 §. Tulltjänsteman, lotstjänsteman, posttjänsteman och tjänsteman vid statens järnvägar åligger att i den mån honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder noggrant övervaka, att brott, som avses i denna lag, icke äger rum. Vid sådan tillsyn äge, utan hinder av vad eljest är stadgat, posttjänsteinan föranstalta om undersökning av postpaket. Tulltjänsteman äge enahanda rätt som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman att gripa den som misstankes för brott, som avses i denna lag, samt att till förhör medtaga den som är tillstädes å plats, där sådant brott förövats. Om beslag 13 §. Befattningshavare, som i 12 § första stycket sägs, ävensom polisman skall taga egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad, i beslag. I övrigt äge tulltjänsteman i fråga om brott, som avses i denna lag, den rätt att taga egendom i beslag, som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman. Verkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som har att omedelbart pröva, om beslaget skall bestå. 14 §. När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad, skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande eller ock förfara på sätt i 18 § 2 mom. sägs. Vad i rättegångsbalken är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall hava väckts, skall ej äga tillämpning. 15 §. När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad, skall egendomen, där ej föreskrift i särskild författning till annat föranleder, omhändertagas och förvaras av tullverket.

13 Om husrannsakan

och

kroppsvisitation

16 §. För eftersökande av egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad, må polisman och tulltjänsteman utan förordnande företaga husrannsakan i lägenhet, som avses i 28 kap. 3 § rättegångsbalken. I övrigt äge tulltjänsteman i fråga om brott, som avses i denna lag, samma rätt att utan förordnande företaga husrannsakan som enligt nämnda balk tillkommer polisman. Till lägenhet, som avses i 28 kap. 3 § rättegångsbalken, skola även hänföras magasin, upplagsbodar och uthus. 17 §. Förekommer mot någon, som anträffas vid gräns- eller kustort eller ankommer till plats, där förbindelse med utlandet äger rum, anledning att han har på sig gods, som enligt denna lag är underkastat beslag, må för eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation å honom. Om vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning finner skärpning av tullkontrollen å persontrafiken till eller från utlandet med viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig, må efter bevakningschefens bestämmande kroppsvisitation verkställas å envar, som med lägenheten eller under tidrymden till platsen ankommer från eller från platsen avreser till utlandet. Sådant förordnande skall ofördröj ligen underställas generaltullstyrelsens prövning men går likväl genast i verkställighet. Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas inomhus i avskilt rum eller i lämpligt utrymme i fartyg samt, om undersökningsman eller den undersökte begär det och det kan ske utan större omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation å kvinna må ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna. Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation erfordras ej med mindre föremål, som påträffas, tages i beslag.

Förfarandet

i vissa fall i fråga om egendoms

förverkande

18 §. 1 mom. Är fråga om förverkande av annan egendom än forslingsredskap och är ägaren ej känd eller har han icke känt hemvist inom riket eller kan eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket, må talan om egendomens förverkande föras mot forsiare eller annan innehavare av den beslagtagna egendomen, om han kan anträffas med stämning. 2 mom. Kan ej mot någon föras ansvarstalan för brott, som föranlett, att egendom enligt denna lag tagits i beslag, må åklagaren, där fråga är allenast

14 om annan egendom än forslingsredskap och egendomens värde uppskattas till mindre än trehundra kronor, i stället för att vid domstol väcka talan om egendomens förverkande meddela skriftligt förordnande, att beslaget skall tills vidare bestå; och skall i sådant fall egendomen vara förverkad, därest icke inom en månad, sedan förordnandet meddelats, ägaren eller annan, som påstår sig äga rätt till egendomen, hos åklagaren anmäler missnöje med beslaget. Anmäles missnöje, skall åklagaren, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande. Väckes ej talan inom en månad, sedan anmälan gjorts, skall beslaget gå åter. Har förordnande enligt första stycket meddelats och anställes, innan frågan om egendomens förverkande blivit avgjord i den ordning, som ovan angivits, åtal angående brott, som föranlett beslaget, skall frågan om egendomens förverkande i stället prövas i samband med åtalet; och skola förty jämlikt första och andra styckena vidtagna åtgärder förfalla.

Förfarandet

med förverkad

egendom m. m.

19 §. 1 mom. Sedan slutligen avgjorts, att egendom, som enligt denna lag tagits i beslag, skall vara förverkad, skall egendomen, där ej föreskrift i särskild författning till annat föranleder, genom åklagarens försorg försäljas på offentlig auktion. Förvaringspersedel, som på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att användas för varusmuggling, må dock försäljas allenast om den gjorts otjänlig för sådant ändamål. Där detta ej lämpligen kan ske, skall med persedeln förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer. 2 mom. Är beslagtagen egendom underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värde, må den genast försäljas på offentlig auktion, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till trehundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos rätten. Rätten må utan ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring. Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt detta mom., skall, intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord, mot ränta insättas i bank. 20 §.

Häves beslag å utländskt oförtullat gods, skall egendomen eller, om godset redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för behörig redovisning. 1. Denna lag träder i kraft den 1 j a n u a r i 1961. 2. Genom denna lag upphävas lagarna den 8 juni 1923 (nr 147) om straff

15 för olovlig varuinförsel och den 18 juni 1949 (nr 398) om straff för olovlig varuutförsel. 3. Där i lag eller författning angående förbud mot införsel eller utförsel av visst gods givits särskilda föreskrifter om påföljd för överträdelse av förbudet, skall vad i denna lag stadgas icke äga tillämpning. 4. Vad i lag eller författning är stadgat om tullmålsdomstol och tullåklagare skall ej vidare äga tillämpning; dock att mål, vari talan väckts före den nya lagens ikraftträdande, skall handläggas enligt äldre lag. 5. Har åklagare före denna lags ikraftträdande meddelat skriftligt förordnande, som avses i 17 § 2 mom. lagen om straff för olovlig varuinförsel, 17 § lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin eller 6 § 2 mom. lagen om straff för olovlig varuutförsel, skall, utan hinder av vad i den nya lagen är föreskrivet, förfaras enligt förordnandet. 6. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Förslag till lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten Härigenom förordnas som följer. 1 §• 1 mom. Spritdrycker må icke med farkost av mindre nettodräktighet än femhundra ton införas från internationellt eller utländskt område till svenskt territorialvatten. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen beträffande farkoster av större nettodräktighet, än nu sagts, meddela motsvarande förbud att gälla i fråga om införsel till visst område av svenskt territorialvatten. 2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel till svenskt territorialvatten av spritdrycker a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för den farkost, med vilken de forslas, eller tillhöra med farkosten följande resande eller ombord å densamma anställda personer, allt i den mån dryckerna prövas icke överstiga behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande stadgande må av den resande för eget bruk till riket införas; samt

16 b) vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat sådant område, såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket; dock må vattenområde inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras. 3 mom. Generaltullstyrelsen må för särskilda fall medgiva undantag från förbud, som avses i denna paragraf. 2 §• 1 mom. Bryter någon mot förbud, som avses i 1 §, vare det ansett som varusmuggling enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att dryckerna icke varit avsedda att olovligen införas till riket, skall dock påföljd av förverkande icke äga rum. Visas, att den farkost, med vilken dryckerna forslats, på grund av verklig sjönöd för räddande av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå på svenskt territorialvatten och att där förbliva, vare den tilltalade från ansvar fri. 2 mom. Åtal för brott, som avses i 1 mom., må ej äga rum med mindre generaltullstyrelsen lämnar tillstånd därtill. 3 §. 1 mom. Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, å farkost företaga den visitation, som oundgängligen erfordras för utrönande, huruvida mot förbud, som avses i 1 §, spritdrycker medföras å farkosten. 2 mom. Har chef för tull- eller kustbevakning med hänsyn till befarad olovlig införsel av spritdrycker funnit särskild tullbevakning böra anordnas å farkost av mindre nettodräktighet än femhundra ton, vilken ankommer från eller avgår till utrikes ort, må, därest med stöd av denna lag beslag ägt r u m å drycker, vilka under resan medförts å farkosten, bevakningschefen k u n n a förordna, att kostnaden för bevakningen skall gäldas av farkostens ägare. Kostnaden för bevakningen skall utgå efter gällande taxa för extra tullförrättningar samt gäldas i den ordning, som härutinnan är stadgat i fråga om ersättningsbelopp för sådan förrättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

17 Förslag till lag om utsträckt tillämpning av lagen om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten Härigenom förordnas som följer. Hava spritdrycker med fartyg av mindre nettodräktighet än femhundra ton införts till farvatten, som ligger utanför svenska territorialvattensgränsen och sträcker sig intill tolv sjömil från svenska kusten eller där utanför belägna yttersta skär, och framgår uppenbarligen av omständigheterna, att syftet med fartygets uppehåll i nämnda farvatten är att företaga eller främja olovlig införsel av dryckerna till riket, vare det ansett såsom olovlig införsel till svenskt territorialvatten enligt lagen om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten. I gränsvatten av mindre bredd än tjugofyra sjömil skall gränsen för det farvatten, som avses i första stycket, anses sammanfalla med mittellinjen eller den gränslinje, som eljest är fastslagen genom överenskommelse, hävd eller annorledes. Vad i denna lag är stadgat skall icke tillämpas med avseende å fartyg av främmande nationalitet, med mindre Konungen förordnar, att beträffande fartyg av den nationalitet lagen skall äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag till lag med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten Härigenom förordnas som följer. Vad enligt 1 § 2 mom. b) och 2 § 1 mom. andra stycket lagen om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten gäller för de fall, då beträffande spritdrycker, som införts till svenskt territorialvatten, av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke 2—905586

18 äro eller varit avsedda att olovligen införas till riket, skall, i den mån Konungen så förordnar, icke äga tillämpning vid införsel till område inom territorialvattnet, i fråga om vilket avtal med främmande stat om gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror träffats, med mindre av omständigheterna tillika uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro eller varit avsedda att olovligen införas till den stat, med vilken avtalet ingåtts. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 27 november 1925 (nr 465) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin Härigenom förordnas, att 9 § kungörelsen den 27 november 1925 med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin skall upphöra att gälla. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1961; dock att mål angående överträdelse av kungörelsen, vari talan väckts tidigare, skall handläggas i förut gällande ordning.

F örslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 3 april 1934 (nr 65) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Finland den 29 december 1933 avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkohol v ar or Härigenom förordnas dels att 8 och 10 §§ kungörelsen den 3 april 1934 med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Finland den 29 december 1933 avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror skola upphöra att gälla, dels ock att 2 och 5 §§ samma kungörelse skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19 2 §. Inom den del av det i 1 § omförmälda vattenområdet, vilken befinner sig väster om den linje, som angives i art. 2 mom. I d) i den i Geneve den 20 oktober 1921 avslutade konventionen angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering, må finsk bevakningspersonal å farkost företaga den visitation, som oundgängligen påkallas av det med bevakningen avsedda ändamålet, ävensom utöva samma rätt att verkställa beslag, som jämlikt lagarna om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten, om utsträckt tillämpning av nyssnämnda lag samt om straff för varusmuggling m. m. tillkommer svensk tulltjänsteman. Vad nu finsk nationalitet. 5 §• Den rapport, som enligt 4 § skall överlämnas till svensk tullanstalt, sKall innehålla uppgift om tid och ort för beslagets verkställande. Erfordras ytterligare tull- eller polismyndigheterna.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1961. Mål angående förseelse enligt 7 §, vari talan väckts tidigare, skall handläggas i förut gällande ordning. Beträffande expediering och verkställighet av dom, som före sagda dag meddelats i mål angående sådan förseelse, skola äldre bestämmelser äga tillämpning.

Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 24 januari 1936 (nr 13) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Danmark den 28 oktober 1935 avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror Härigenom förordnas dels att 9 och 11 §§ kungörelsen den 24 januari 1936 med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Danmark den 28 oktober 1935 avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror skola upphöra att gälla, dels ock att 2, 3 och 6 §§ samma kungörelse skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 2 §. Vad enligt 1 § 2 mom. b) och 2 § 1 mom. andra stycket bud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt

lagen om förterritorialvatten

20 gäller för de fall, då beträffande spritdrycker, som införts till svenskt tei ritorialvatten, av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro eller varit avsedda att olovligen införas till riket, skall icke äga tilllämpning vid införsel till svenskt territorialvatten, som i 1 § angives, med mindre av omständigheterna tillika uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro eller varit avsedda att olovligen införas till Danmark. 3 §. Inom svenskt territorialvatten, som i 1 § angives, samt därutanför liggande vattenområde inom den i 1 § sista stycket omförmälda zonen må dansk bevakningspersonal å farkost företaga den visitation, som oundgängligen påkallas av det med ifrågavarande bevakning avsedda ändamålet, ävensom utöva samma rätt att verkställa beslag, som jämlikt lagen om förbud i vissa fa& mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten, jämförd med 2 § här ovan, samt lagarna om utsträckt tillämpning av nyssnämnda lag och om straff för varusmuggling m. m. tillkommer svensk tulltjänsteman. Vad nu dansk nationalitet. 6§. Den rapport, som enligt 5 § skall överlämnas till svensk tullanstalt, skall innehålla uppgift om tid och ort för beslagets verkställande. Erfordras ytterligare tull- eller polismyndigheterna.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1961. Mål angående förseelse enligt 8 §, vari talan väckts tidigare, skall handläggas i förut gällande ordning. Beträffande expediering och verkställighet av dom, som före sagda dag meddelats i mål angående sådan förseelse, skola äldre bestämmelser äga tillämpning.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari 1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin Härigenom förordnas, att 19 § förordningen den 26 februari 1954 angående tillverkning av brännvin skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 19 §. 1. Den som olovligen tillverkar brännvin eller bereder mäsk i uppenbart syfte att därav framställa brännvin, så ock den som forslar, döljer eller

21 förvarar brännvin, vilket uppenbarligen är olovligen tillverkat, eller mäsk, som uppenbarligen är avsedd för olovlig brännvinstillverkning, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet två år. Vid bedömande framställt brännvin. Begår någon äro däremot. 2. Har någon olovligen tillverkat brännvin eller berett mäsk, skola därvid nyttjade redskap samt å stället befintliga förråd av för den olovliga tillverkningen eller beredningen uppenbarligen avsedda råämnen tagas i beslag och dömas förverkade. Påträffas brännvin, som olovligen tillverkats, skall brännvinet, tillika med kärl, vari det förvaras, tagas i beslag och dömas förverkat. Vad nu sagts om brännvin, som olovligen tillverkats, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om mäsk, som uppenbarligen är avsedd för olovlig brännvinstillverkning. 3. Den som etthundra kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag till kungörelse om skyldighet för domstolar att meddela vissa uppgifter till generaltullstyrelsen Härigenom föiordnas som följer. 1 §• Fälles någon av underrätt till ansvar för varusmuggling eller olovlig befattning med smuggelgods eller försök till sådant brott skall från rätten inom fjorton dagar efter domens meddelande avsändas uppgift därom till generaltullstyrelsen. 2§. Om dom eller beslut i mål rörande brottslig gärning, som omförmäles i 1 §, ändras eller upphäves av högre rätt, skall från rätten inom fjorton dagar avsändas uppgift därom till generaltullstyrelsen. 3 §• Det åligger länsbyrå för folkbokföringen att på anfordran, enligt föreskrifter som meddelas av statistiska centralbyrån efter samråd med generaltullstyrelsen, granska samt i förekommande fall rätta och komplettera upp-

22 gifter rörande namn, födelsedatum och kyrkobokföringsort för personer, beträffande vilka uppgift inkommit till generaltullstyrelsen i enlighet med bestämmelserna i denna kungörelse. Vad i första stycket stadgas angående länsbyrå för folkbokföringen skall äga motsvarande tillämpning beträffande mantalsverket i Stockholm samt de lokala skattemyndigheterna i Göteborg och Malmö. 4§. Uppgift, som avses i 1 §, skall vara avfattad å blankett, som fastställes och tillhandahålles av generaltullstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag till kungörelse om särskilt straffregister rörande varusmuggling och olovlig befattning med smuggelgods Härigenom förordnas som följer. 1§. Generaltullstyrelsen åligger att, på grundval av uppgifter jämlikt kungörelsen den . . . om skyldighet för domstolar att meddela vissa uppgifter till generaltullstyrelsen, föra register över de personer som avses med uppgifterna, innefattande för varje person upplysning om hans namn och vad i övrigt må erfordras till hans betecknande samt om innehållet i de uppgifter som avgivits beträffande honom. 2§. Utdrag av registret skall meddelas, då framställning därom göres av domstol, allmän åklagare eller tullmyndighet, av riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman, av länsstyrelse, poliskammare eller polischef. Med tullmyndighet förstås i denna kungörelse sådan befattningshavare som avses i 11 § lagen om straff för varusmuggling m. m. I utdrag av registret skola redovisas anteckningar rörande förhållanden, om vilka uppgift enligt den i 1 § omförmälda kungörelsen skall meddelas till generaltullstyrelsen.

23 Har, efter det en person upptagits i registret, förflutit en sammanhängande tid av minst fem år, varunder beträffande honom ej inträffat något, som skall redovisas i utdrag av registret, skola anteckningarna om vad som förekommit före nämnda tid medtagas i sådant utdrag allenast om de avse brott, för vilket ådömts frihetsstraff, eller ock generaltullstyrelsen eljest finner särskilda skäl föreligga därtill. 3 §• Framställning om utdrag göres skriftligen. I brådskande fall må framställningen ske muntligen eller genom telegram. Utdrag av registret skall meddelas skriftligen; dock må meddelande, att viss person ej förekommer i registret, lämnas muntligen. Om utdragets innehåll må på särskild begäran lämnas telegrafiskt meddelande. 4§. Finner den, som erhållit utdrag av registret, anledning antaga att uppgift i utdraget är oriktig, skall anmälan därom insändas till registret. 5 §. Närmare föreskrifter om registrets förande meddelas av generaltullstyrelsen, som ock har att fastställa och tillhandahålla erforderliga blanketter.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1961. Vad i 2 § sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande anteckningar i det hos generaltullstyrelsen hittills förda registret över dem som dömts för brott enligt lagen om straff för olovlig varuinförsel eller enligt 1 kap. lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 512) angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen Härigenom förordnas, att i 1 § kungörelsen den 17 juni 1955 angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

24 1 §• Fälles någon av underrätt till ansvar för: fylleri alkoholhaltiga preparat m. m., brott som avses till kontrollstyrelsen. Vad i förmäles i 2 §.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 514) om skyldighet att inhämta utdrag av de hos generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen förda straffregistren Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ kungörelsen den 17 juni 1955 om skyldighet att inhämta utdrag av de hos generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen förda straffregistren skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 1 §• Innan någon fälles till ansvar för varusmuggling eller olovlig befattning med smuggelgods eller försök till sådant brott, skall införskaffas utdrag av det hos generaltullstyrelsen förda registret över dem som dömts för brott av angiven beskaffenhet eller för brott som bedömts enligt lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel eller enligt 1 kap. lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. 2 .§. Utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret rörande fyller och vissa andra brott skall införskaffas, innan någon fälles till ansvar för: olovlig försäljning skattefri sprit, eller brott som avses i 11 § 1 eller 2 mom. förordningen ang. vissa alkoholhaltiga preparat m. m. Utdrag av för alkoholmissbrukare. Då anledning punkten sägs.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1961.

25 Förslag till förordning om ändring i förordningen den 14 december 1917 (nr 915) angående indrivning och redovisning av böter Härigenom förordnas, att § 23 förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter skall upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961; dock att beträffande böter, som ålagts före sagda dag, förut gällande bestämmelser skola äga tilllämpning. Förslag till kungörelse om upphävande av kungörelsen den 22 juni 1923 (nr 253) med bestämmelser angående expediering och verkställighet av utslag i vissa tullmål Härigenom förordnas, att kungörelsen den 22 juni 1923 med bestämmelser angående expediering och verkställighet av utslag i vissa tullmål skall upphöra att gälla. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1961; dock att beträffande expediering och verkställighet av domar, som meddelats före sagda dag, förut gällande bestämmelser skola äga tillämpning.

Förslag till kungörelse om upphävande av kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 275) med bestämmelser angående expediering och verkställighet av utslag i vissa mål rörande olovlig befattning med spritdrycker och vin Härigenom förordnas, att kungörelsen den 20 juni 1924 med bestämmelser angående expediering och verkställighet av utslag i vissa mål rörande olovlig befattning med spritdrycker och vin skall upphöra att gälla.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1961; dock att beträffande expediering och verkställighet av domar, som meddelats före sagda dag, förut gällande bestämmelser skola äga tillämpning.

Förslag till ändringar i import-, export- och skatteförfattningar m . m .

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 30 mars 1900 (nr 17) angående förbud mot tillverkning, införsel och försäljning av tändstickor, i vilkas tändmassa vanlig (vit eller gul) fosfor ingår

Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ förordningen den 30 mars 1900 angående förbud mot tillverkning, införsel och försäljning av tändstickor, i vilkas tändmassa vanlig (vit eller gul) fosfor ingår, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 3 och 5 §§ samma förordning skola upphöra att gälla. 2 §. Bryter någon — innehaves, förbrutet. Angående påföljd för olovlig införsel av tändstickor, som i 1 § avses, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. 4 §• Gods, som blivit med beslag belagt enligt denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling m. m., skall med beslagarens sigill förses samt förvaras under lås och på säkert ställe, till dess genom lagakraftvunnet beslut är avgjort, huruvida godset skall såsom förbrutet anses. Har på grund av denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling m. m. gods dömts förbrutet, skall det genom vederbörande myndighets försorg förstöras. Förslag till förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 och 2 mom. förordningen den 12 juli 1907 (nr 55) angående de slag av papper, bläck, skrivmaskin- och stämpelfärger, som må till vissa offentliga handlingar användas

Härigenom förordnas, att 22 § 1 och 2 mom. förordningen den 12 juli 1907 angående de slag av papper, bläck, skrivmaskin- och stämpelfärger, som må till vissa offentliga handlingar användas, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 22 §. 1 mom. Den, som tillverkat papper. Den, som ettusen kronor. I alla förklaras förverkat. Den, som femhundra kronor.

27 Angående påföljd för olovlig införsel av papper, i vars vattenstämpel förekomma orden svenskt normal ensamma eller i sammansättning, eller av bläck å flaska, försedd med etikett innehållande nämnda uttryck ensamt eller i sammansättning, eller försök till sådant brott stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. 2jmom. Den, som å flaska, däri bläck förvaras, sätter etikett, innehållande orden svenskt normal ensamma eller i sammansättning, utan att för bläcket meddelats i 17 § omförmält godkännande, så ock den som försäljer eller eljest utlämnar flaska med sådan etikett, ändå att han äger vetskap därom att för däri förvarat bläck icke meddelats godkännande, varom nyss nämnts, straffes med dagsböter, och vare bläcket med flaska förbrutet.

Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 5 februari 1909 (nr 8) angående införsel av samt handel med vissa slag av utländskt frö

Härigenom förordnas, att 6, 10 och 11 §§ kungörelsen den 5 februari 1909 angående införsel av samt handel med vissa slag av utländskt frö skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 7 och 8 §§ samma kungörelse skola upphöra att gälla. 6 §• Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som i 1 § avses, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. För överträdelse tvåhundra kronor. Underlåter någon femhundra kronor. 10 §. Gods, som enligt denna författning eller lagen om straff för varusmuggling m. m. är förbrutet, må säljas allenast i säckar, m ä r k t a på sätt i 1 § föreskrives, och med förbehåll att godset genom köparens försorg under kontroll av tullmyndighet underkastas sådan behandling med eosinlösning som avses i 3 §. 11 §• Har i handling, som ingivits till tullmyndighet, föreskriften i 5 § icke iakttagits, skall anmälan om förhållandet ofördröj ligen göras hos åklagaren.

Förslag till kungörelse om ändring i apoteksvarustadgan den 14 november 1913 (nr 308)

Härigenom förordnas, att §§ 14, 19 och 20 apoteksvarustadgan den 14 november 1913 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att § 21 samma stadga skall upphöra att gälla.

28 § 14. Mom. 1. Angående påföljd för olovlig införsel av apoteksvara eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. Mom. 2. Den som, utan att vara därtill enligt denna stadga berättigad, idkar tillverkning av eller håller till salu eller försäljer apoteksvara straffes med dagsböter. Lag samma, som i första stycket sägs, vare för den som eljest överträder de i § 7 givna bestämmelser, samt för de i § 6 punkterna b ) , d) och e) nämnda personer, därest de införa eller försöka införa apoteksvara i större omfattning än i samma punkter medgivits, ävensom för den, som bryter mot av Kungl. Maj :t enligt § 2 mom. 3 eller enligt § 12 meddelat försäljningsförbud. Mom. 3. Vid förseelse, som avses i mom. 2 första stycket eller vid förseelse mot försäljningsförbud, varom i § 2 mom. 3 eller § 12 förmäles, må varan tagas i beslag och dömas förbruten. § 19. Allmän åklagare skall med noggrannhet tillse efterlevnaden av denna stadga och äger i de fall, då enligt denna stadga vara är att anse såsom förbruten, beslag därå verkställa. § 20. Mom. 1. Apoteksvara, som blivit med beslag belagd enligt denna stadga eller lagen om straff för varusmuggling m. m., skall förses med beslagarens sigill samt förvaras under lås och på säkert ställe, till dess genom lagakraftvunnet beslut är avgjort, huruvida det i beslag tagna skall anses såsom förbrutet. Om beslagets finnas nödiga. Mom. 2. Vara, som på grund av denna stadga eller lagen om straff för varusmuggling m. m. är dömd förbruten, skall på i moment 1 angivet sätt förvaras, intill dess densamma kan bliva genom exekutiv myndighet antingen försåld, under iakttagande i tillämpliga delar av föreskrifterna i § 7, eller ur riket utförd eller ock efter Konungens befallningshavandes föreskrift under nödiga försiktighetsmått förstörd eller på annat sätt oskadliggjord. Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 3 mars 1916 (nr 53) angående förbud mot införsel till riket av bisamråtta i levande tillstånd

Härigenom förordnas, att § 2 kungörelsen den 3 mars 1916 angående förbud mot införsel till riket av bisamråtta i levande tillstånd skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att §§ 3 och 5 samma kungörelse skola upphöra att gälla. §2. Angående påföljd för olovlig införsel av bisamråtta i levande tillståna eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

29 Förslag till förordning om ändrad lydelse av 34 § förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit

Härigenom förordnas, att 34 § förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 34 §. Till riket inkommen vara, som enligt denna förordning icke får införas, må, därest den icke enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. är att anse såsom olovligen införd, av varuägaren återutföras. Sker ej Konungen förordnar.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 11 § 3 mom. och 20 § förordningen den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.

Härigenom förordnas, att 11 § 3 mom. och 20 § förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 11 §. 3 mom. Den, som femhundra kronor. Lag samma vare, därest någon i strid mot förbud eller annan föreskrift, varom i 9 och 10 §§ sägs, fortsätter tillverkning eller försäljning av alkoholhaltigt preparat. 20 §. Till riket inkommen vara, som enligt denna förordning icke får införas, må, därest den icke enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. är att anse såsom olovligen införd, av varuägaren återutföras. Sker ej Konungen förordnar.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 19 och 20 §§ förordningen den 30 september 1921 (nr 581) angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett

Härigenom förordnas, att 19 och 20 §§ förordningen den 30 september 1921 angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 19 §. Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som avses i denna ning, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling

förordm. m.

20 §.

1 mom. Vara, som enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. beslagtagits, må, därest vid undersökning enligt denna förordning densamma godkännes till införsel, utan avvaktan å domstols beslut i målet, försäljas å

30 offentlig auktion. Vid auktion erhållen köpeskilling för vara, som enligt denna förordning tagits i beslag, skall, intill dess lagakraftvunnet utslag meddelats, nedsättas hos vederbörande länsstyrelse. Blir ej varan godkänd till införsel, skall med densamma förfaras på sätt i 14 § stadgas. 2 mom. Av böter, som ådömas enligt denna förordning, så ock av värdet av gods, som på grund av stadgandena i förordningen förklarats förbrutet, skall åklagaren åtnjuta två tredjedelar, dock icke i något fall över femhundra kronor, och återstoden tillfalla kronan. Finnes särskild angivare, skall han taga hälften av åklagarens andel. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän lag. Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 30 april 1925 (nr 101) angående kontroll å och handel med vissa för människor använda bakteriologiska preparat

Härigenom förordnas, att 13 och 19 §§ kungörelsen den 30 april 1925 angående kontroll å och handel med vissa för människor använda bakteriologiska preparat skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 17 § samma kungörelse skall upphöra att gälla. 13 §. Angående påföljd för olovlig införsel av bakteriologiskt preparat eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. Den som, utan att vara därtill berättigad, idkar tillverkning för avsalu av bakteriologiskt preparat straffes med dagsböter. Lag samma vare för den, som i strid mot bestämmelse i 7 eller 8 §, jämförd med 9 §, saluhåller eller utlämnar bakteriologiskt preparat. Vid förseelse, varom i föregående stycke sägs, må varan tagas i beslag och dömas förverkad. 19 §. Angående övervakande av efterlevnaden av denna kungörelse samt förfarande med vara, som tagits i beslag eller dömts förverkad enligt denna kungörelse eller lagen om straff för varusmuggling m. m., skall vad i gällande apoteksvarustadga är för motsvarande fall föreskrivet äga tillämpning. Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ kungörelsen den 10 augusti 1926 (nr 404) angående bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket av hönsägg

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ kungörelsen den 10 augusti 1926 angående bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket av hönsägg skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

31 3 §. Angående påföljd för olovlig införsel av hönsägg, som i 1 § avses, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. 5 §• Tullmyndighet i införselort åligger att övervaka efterlevnaden av bestämmelserna i 1 §. För sådant ändamål erforderlig undersökning av inkommande äggparti må kunna begränsas till särskilda efter gottfinnande utvalda delar av partiet, såframt ej skälig anledning till annat förfarande kan anses föreligga. I fall, varom i 2 § 1 mom. sägs, skall ärendet hänskjutas till generaltullstyrelsens prövning. Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 1 juli 1927 (nr 332) angående bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket av samt handel med utländskt smör

Härigenom förordnas, att 4, 7 och 8 §§ kungörelsen den 1 juli 1927 angående bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket av samt handel med utländskt smör skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 6 § samma kungörelse skall upphöra att gälla. 4§. Angående påföljd för olovlig införsel av smör, som i 1 § avses, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. Den som överträder föreskrifterna i 3 § straffes med dagsböter och skall varan vid förseelse mot vad i 3 § 1 mom. föreskrives dömas förbruten till kronan. 7 §•

På generaltullstyrelsen eller, då fråga är om förseelse mot bestämmelse i 3 § 1 mom. här ovan, överexekutor ankommer att bestämma huruvida vara, som enligt stadgandena i denna kungörelse eller lagen om straff för varusmuggling m. m. dömts förbruten, skall, i förekommande fall efter det vederbörlig märkning av emballaget skett, försäljas eller om den skall förstöras. 8 §• Tullmyndighet i införselort åligger att övervaka efterlevnaden av bestämmelserna i 1 §. I fall, varom i 2 § 1 mom. sägs, skall ärendet hänskjutas till generaltullstyrelsens prövning. Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 16 september 1933 (nr 559) med vissa bestämmelser angående narkotiska ämnen och beredningar

Härigenom förordnas, att 11, 12 och 13 §§ kungörelsen den 16 september 1933 med vissa bestämmelser angående narkotiska ämnen och beredningar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

32 11 §• Jämväl i fall, då gods enligt eljest gällande bestämmelser icke skulle vara underkastat undersökning från tullverkets sida, må tullverket, i den omfattning sådant finnes påkallat av bestämmelserna i denna kungörelse, föranstalta om dylik undersökning ävensom taga gods, som skäligen kan antagas vara enligt denna kungörelse förverkat, i beslag. 12 §. Angående påföljd för olovlig införsel eller utförsel av vara, som angives i 1 § A eller B eller i 3 § andra stycket andra punkten, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. Tillverkar någon i strid med 6 § första och tredje styckena vara, som angives i 1 § A; eller bryter någon mot föreskrifterna i 7 § första eller andra stycket; eller förordnar läkare, veterinär eller tandläkare vara, som angives i 1 § A, såsom läkemedel i strid med vad därom är stadgat; eller överträder någon annorledes än genom olovlig införsel eller utförsel föreskrifterna i 9 § eller gör försök därtill; eller bedriver någon handel eller tillverkning i strid med 10 §, straffes med dagsböter, lägst tjugofem, eller fängelse i högst sex månader. Vara, med vilken olovligen förfarits, skall jämte kärl och emballage förklaras förbruten. överträder någon föreskrifterna i 8 § eller bryter någon mot de villkor eller bestämmelser, som medicinalstyrelsen jämlikt 3 § fjärde eller sjätte stycket, 4 § andra stycket, 6 § andra stycket eller 8 § föreskrivit, straffes, där ej förseelsen förut i denna paragraf eller enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. är belagd med straff, med böter från och med tio till och med trehundra kronor. 13 §. När beslag lagts å gods som kan antagas vara förbrutet enligt denna kungörelse eller lagen om straff för varusmuggling m. m., skall undersökningsledaren eller åklagaren ofördröj ligen underrätta medicinalstyrelsen därom. Gods, som medicinalstyrelsen föreskriver. Underlåter den förklaras förbruten.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 6 och 7 §§ förordningen den 9 september 1938 (nr 569) med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel

Härigenom förordnas, att 6 och 7 §§ förordningen den 9 september 1938 med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

33 6 §•

Angående påföljd för olovlig införsel av fosterfördrivande medel försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

eller

Tillhandahåller någon i strid mot bestämmelsen i 2 § fosterfördrivande medel, eller bryter någon mot vad i 4 § första stycket är stadgat eller mot förbud att tillverka eller tillhandahålla fosterfördrivande medel, varom förmäles i5§, straffes med fängelse eller dagsböter. Fosterfördrivande medel, som påträffas hos någon som nu sagts och uppenbarligen är avsett att olovligen tillhandahållas, vare förverkat. Åsidosätter någon vad i 4 § andra stycket är stadgat angående förvaring av rekvisition å fosterfördrivande medel, vare straffet dagsböter. 7 §•

Böter, som ådömas enligt denna förordning, samt fosterfördrivande medel, som är förverkat, tillfalla kronan. Med fosterfördrivande medel som förklarats förverkat enligt denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling m. m. skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 9 september 1938 (nr 570) med särskilda föreskrifter i anledning av förordningen den 9 september 1938 (nr 569) med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel

Härigenom förordnas, att 2 § kungörelsen den 9 september 1938 med särskilda föreskrifter i anledning av förordningen den 9 september 1938 (nr 569) med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 2 §• Fosterfördrivande medel — eller tillhandahållas. Angående överträdelse av vad sålunda föreskrivits är stadgat i ovannämnda förordning och lagen om straff för varusmuggling m. m.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 19 maj 1939 (nr 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel

Härigenom förordnas, att 9 § förordningen den 19 maj 1939 angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 3—905586

34 9 §. 1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av gasskyddsmateriel av första klass eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. 2 mom. Tillverkar någon olovligen gasskyddsmateriel av första klass, eller saluhåller eller försäljer någon gasskyddsmateriel i strid mot bestämmelserna i denna förordning, straffes med dagsböter eller fängelse, och vare egendomen förverkad. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, äge rätten pröva, huruvida egendomen skall vara förverkad. Kan egendom, som förklarats förverkad, ej tillrättaskaffas, skall dess värde gäldas. Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 14 november 1941 (nr 884) angående införsel av levande bin

Härigenom förordnas, att 6 och 7 §§ kungörelsen den 14 november 1941 angående införsel av levande bin skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 8, 9 och 10 §§ samma kungörelse skola upphöra att gälla. 6 §.

Angående påföljd för olovlig införsel av levande bin eller försök stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

därtill

7 §•

Levande bin, som inkommit till riket men enligt denna kungörelse icke må hit införas, må, där bina icke äro förverkade enligt lagen om straff för varusmuggling m. m., återutföras inom tid och i ordning, som i tullstadgan föreskrives i fråga om returförtullning.

Förslag till lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror

Härigenom förordnas, att 36 och 46 §§ lagen den 11 juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 44 och 49 §§ samma lag skola upphöra att gälla. 36 §. Till riket inkommen vara, som enligt denna lag ej må införas, må, därest den ej är att enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. anse såsom olovligen införd, av varuägaren återutföras i enlighet med de föreskrifter generaltullstyrelsen äger meddela. Sker ej återutförsel, skall med varan förfaras på sätt Konungen förordnar.

35 46 §. I denna lag avsedd egendom, som enligt denna lag eller lagen om straff för varusmuggling m. m. förklarats förbruten eller skolat enligt tullstadgan eller annan författning försäljas, skall behandlas på sätt Konungen förordnar.

Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 429) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror

Härigenom förordnas, att 43 och 48 §§ kungörelsen den 30 juni 1943 med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 44 § samma kungörelse skall upphöra att gälla. 43 §. Befinnes vid undersökning av varukolli, beträffande vilket försäkran som i 6 § sägs blivit avgiven, att i kollit förpackats annan vara än tobaksvara, vare straffet dagsböter, där ej strängare straff enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. bör inträda. 48 §. Tobak, tobaksvaror, specialmaskiner och specialverktyg för tillverkning av tobaksvaror ävensom cigarrettpapper och cigarretthylsor, vilka förklarats förbrutna jämlikt lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror eller lagen om straff för varusmuggling m. m. eller skolat enligt tullstadgan eller annan författning försäljas, liksom ock tobaksvaror, som enligt 47 § denna kungörelse hemfallit till kronan, skola överlämnas till monopolets utövare, som har att erlägga, förutom kostnaderna för varans översändande, den betalning för varan, som med hänsyn till föreliggande omständigheter kan anses skälig.

Förslag till kungörelse om ändring i giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877)

Härigenom förordnas, att 31, 34 och 44 §§ giftstadgan den 26 november 1943 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 31 §. Allmän åklagare skall tillse efterlevnaden av denna stadga samt i de fall, då gift eller annat gods är att anse som förbrutet, verkställa beslag därå. 34 §. Angående påföljd för olovlig införsel av gift av första klassen eller därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

försök

36 44 §. Gift eller annat i denna stadga avsett gods, som blivit med beslag belagt enligt denna stadga eller lagen om straff för varusmuggling m. m., skall förses med beslagarens sigill samt förvaras under lås och på säkert ställe, till dess genom lagakraftvunnet beslut är avgjort, huruvida det i beslag tagna skall anses såsom förbrutet. Gift eller förut omförmält gods, som enligt denna stadga eller lagen om straff för varusmuggling m. m. dömts förbrutet, skall förvaras på sätt i första stycket sägs, intill dess detsamma kan bliva genom exekutiv myndighet antingen försålt under iakttagande i tillämpliga delar av föreskrifterna i 15—18 och 21 §§ eller utfört ur riket eller ock efter länsstyrelses föreskrift under iakttagande av nödiga försiktighetsmått förstört eller på annat sätt oskadliggjort. Utgöres det sätt oskadliggöras.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 20 oktober 1944 (nr 694) angående importförbud å oarbetat guld m. m.

Härigenom förordnas, att 3 § kungörelsen den 20 oktober 1944 angående importförbud å oarbetat guld m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 4 § samma kungörelse skall upphöra att gälla. 3 §• Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som i 1 § sägs, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. Undersökning å person må å ort och i den ordning, som i ovannämnda lag föreskrives, företagas närhelst anledning därtill föreligger.

Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 82) angående allmänt importförbud

Härigenom förordnas, att 3, 5 och 6 §§ kungörelsen den 14 mars 1947 angående allmänt importförbud skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 3 §. Stadgandet i inom riket. Vederbörande licensmyndighet prövas lämpliga. Till riket inkommen vara, som på grund av bestämmelserna i denna kungörelse icke får införas, må, därest varan ej enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. skall vara förverkad samt hinder eljest icke möter mot utförsel av varan, under tullkontroll återutföras enligt de föreskrifter, som i tullstadgan äro givna för gods anmält till returförtullning. Vad i vederbörlig tid.

37 5§. Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som enligt denna icke må införas, eller försök därtill stadgas i lagen om straff smuggling m. m.

kungörelse för varu-

6 §. Den som, utan att vara förfallen till ansvar enligt lagen om straff för varusmuggling m. m., bryter mot villkor, som må hava uppställts för tillgodonjutande av importlicens, eller som i strid mot stadgandet i 4 § disponerar å provianteringsfrilager upplagd vara annorledes än till fartygs eller luftfartygs proviantering eller utrustning i föreskriven ordning, straffes med dagsböter.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 13 § kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 618) om införsel av levande duvor samt om rätt att innehava brevduvor m. m.

Härigenom förordnas, att 13 § kungörelsen den 30 juni 1948 om införsel av levande duvor samt om rätt att innehava brevduvor m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 13 §. Angående påföljd för olovlig införsel av brevduva eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. Den som, utan att vara förfallen till ansvar enligt lagen om straff för varusmuggling m. m., bryter mot för införsel i denna kungörelse eller med stöd av densamma meddelade särskilda bestämmelser och villkor, straffes med dagsböter, där ej gärningen är i allmän lag belagd med strängare straff. Sålunda införd duva vare förverkad. Brevduva, som dömts förverkad enligt denna kungörelse eller lagen om straff för varusmuggling m. m., skall under iakttagande av de föreskrifter till förekommande av smittspridning, som meddelas av vederbörande tjänsteveterinär, dödas innan försäljning sker.

Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 3 juni 1949 (nr 446) med vissa bestämmelser angående införsel av skogsfrö och skogsplantor

Härigenom förordnas, att 3 och 4 §§ kungörelsen den 3 juni 1949 med vissa bestämmelser angående införsel av skogsfrö och skogsplantor skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 5 § samma kungörelse skall upphöra att gälla. 3 §• Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som i 1 § sägs, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. Med vara, som

38 förklarats förverkad jämlikt särskilt fall bestämmer.

denna lag, förfares på sätt Kungl. Maj :t i varje

4§. Ankommer till från tullverket. Skall ej varan enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. vara förverkad, må den under tullkontroll åter utföras på de villkor och i den ordning tullstadgan föreskriver i fråga om returförtullning. Har sådan — generaltullstyrelsen bestämmer.

Förslag till förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340)

Härigenom förordnas, att 36 § 6 mom., 37 och 38 §§ vapenförordningen den 10 juni 1949 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 36 §.

6' mom. Angående påföljd för olovlig införsel av vapen eller ammunition eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. 37 §.

Påträffar polisman eller tulltjänsteman egendom, som skäligen kan antagas vara förverkad enligt 36 § 1 mom., skall han taga egendomen i beslag. Äger han skall bestå. Vad nu och lapptillsynsman. 38 §. Böter, som tillfalla kronan. Med förverkad särskilt föreskrivet. Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna förordning som enligt annan författning, skall beträffande förverkandet gälla vad i sådan författning är stadgat. I fråga om förfarandet med egendom, som förverkats enligt lagen om straff för varusmuggling m. m., skola i stället för bestämmelserna i sagda lag gälla vad som är föreskrivet beträffande egendom, som förverkats jämlikt denna förordning.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor

Härigenom förordnas, att 61 § 2 mom. och 63 § förordningen den 10 juni 1949 om explosiva varor skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 61 §. 2 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av explosiv vara eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

39 63 §. Explosiv vara, som tagits i beslag enligt denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling m. m., skall sättas under försegling av den, som verkställt beslaget, samt förvaras på sätt i 31 § föreskrives till dess genom lagakraftvunnen dom avgjorts, om varan skall anses förverkad. Om beslaget • varans förvaring. Explosiv vara, som genom lagakraftvunnen dom enligt denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling m. m. förklarats förverkad, skall försäljas på sätt länsstyrelsen bestämmer; länsstyrelsen må dock förordna att varan i stället skall oskadliggöras efter sprängämnesinspektionens eller polismyndighetens hörande.

Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 24 mars 1950 (nr 84) med vissa bestämmelser angående införsel av fruktträd och bärbuskar

Härigenom förordnas, att 3 och 4 §§ kungörelsen den 24 mars 1950 med vissa bestämmelser angående införsel av fruktträd och bärbuskar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 5 § samma kungörelse skall upphöra att. gälla. 3 §•

Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som i 1 § första stycket sägs, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. Med förverkad vara förfares på sätt Kungl. Maj :t i varje särskilt fall bestämmer. 4 §. Ankommer till från tullverket. Skall ej varan enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. vara förverkad, må den under tullkontroll åter utföras på de villkor och i den ordning tullstadgan föreskriver i fråga om returförtullning. Har sådan — generaltullstyrelsen bestämmer.

Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 20 september 1951 (nr 637) angående införsel av djursperma

Härigenom förordnas, att 3—5 §§ kungörelsen den 20 september 1951 angående införsel av djursperma skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 6 § samma kungörelse skall upphöra att gälla. 3 §• Till riket inkommen sperma, som enligt 1 § icke får införas, må, därest den ej enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. skall vara förverkad och hinder ej heller eljest möter mot utförsel av densamma, under tull-

40 kontroll återutföras i enlighet med de bestämmelser som i tullstadgan äro givna angående returförtullning. Har utförselanmälan till kronan. 4 §.

Angående påföljd för olovlig införsel av sperma, som i' 1 § avses, försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

eller

5 §. Gods som förklarats förverkat enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. eller enligt 3 § hemfallit till kronan skall förstöras genom vederbörande åklagares eller tullmyndighets försorg.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 21 december 1951 (nr 830) om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor

Härigenom förordnas, att 5 och 13 §§ förordningen den 21 december 1951 om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 3 och 16 §§ samma förordning skola upphöra att gälla. 5 §. Vara, som enligt 2 § ej får från tullverket utlämnas, må av varuhavaren inom tid och i ordning, som i tullstadgan är föreskriven beträffande returförtullning, under behörig tullkontroll återutföras till det land, varifrån varan kommit, under förutsättning att varan icke enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. är förverkad. Där ej till kronan. 13 §. Angående påföljd för olovlig införsel eller utförsel av margarinvara, som i denna författning avses, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 7 och 8 §§ kungörelsen den 21 november 1952 (699) med vissa bestämmelser om storleken av maskor i fiskredskap av nät och om minimimått på fisk m. m.

Härigenom förordnas, att 7 och 8 §§ kungörelsen den 21 november 1952 med vissa bestämmelser om storleken av maskor i fiskredskap av nät och om minimimått på fisk m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 7 §. 1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av fisk, som i denna kungörelse avses, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

41 2 mom. Bryter någon eljest mot vad i denna kungörelse stadgas, straffes med dagsböter. Är brott, som innebär att fiske skett i strid mot föreskrift i 1—3 §§ eller 4 § 1 mom., med hänsyn till att fisket avsåg särskilt värdefull fisk eller idkades vanemässigt eller i större omfattning att anse som grovt, vare straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader. 8§. Övertygas någon om brott som avses i 7 § 2 mom., skall den fisk, som olagligen fångats eller som varit föremål för olovlig befattning, förklaras förverkad. Har fisken — förklaras förverkat. Påträffas i uppenbart obilligt. Förklaras fisk — förvaras, förverkad. Fiskredskap, som förklaras förverkat. De i rätt därtill.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) angående reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur

Härigenom förordnas, att 11—14 §§ förordningen den 5 juni 1953 angående reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 15 § skall upphöra att gälla. 11 §• Till riket inkommen vara som på grund av bestämmelserna i denna förordning icke får införas må, därest varan ej enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. skall vara förverkad samt hinder ej heller eljest möter mot utförsel av varan, under tullkontroll återutföras enligt de föreskrifter som i tullstadgan äro givna för gods anmält till returförtullning. Vad i föreskriven tid. 12 §. Skall i denna förordning avsedd vara enligt tullstadgan eller lagen om straff för varusmuggling m. m. eller på grund av stadgande i denna förordning säljas å auktion genom tullverkets försorg, må försäljning ske endast till någon, som erhållit tillstånd varom i 1 § sägs, eller ock under förbehåll att varan återutföres. Kan försäljning generaltullstyrelsen förordnar. 13 §. Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som enligt denna förordnin 9 eJ får införas, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

42 14 §. Den som, utan att vara förfallen till ansvar enligt lagen om straff för varusmuggling m. m., bryter mot villkor för tillgodonjutande av tillståndsbevis eller i strid mot stadgandet i 4 § första stycket disponerar å provianteringsfrilager upplagd vara annorledes än till fartygs, buss eller luftfartygs proviantering eller utrustning i föreskriven ordning straffes med dagsböter.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 86 §. 2 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av rusdrycker därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

eller

försök

Förslag till kungörelse om ändring i fiskeristadgan den 24 september 1954 (nr 607)

Härigenom förordnas, att 31, 33, 34 och 35 §§ fiskeristadgan den 24 september 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 31 §. Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som i 24 § avses, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. Bryter någon mot den jämlikt 3 § eller 23 § första stycket gällande ordningen för fiske som utövas av flera i samma vatten, eller bedriver någon fiske i uppenbar strid mot vad i 4 § eller 23 § första stycket stadgas för undvikande av hopsnärj ning av fiskredskap, eller idkar någon fiske med i 6 § förbjudet redskap, eller vidtager någon förberedelse till förbjudet fiske genom att med uppsåt att bedriva eller främja sådant fiske vid färd å fiskevatten medföra harka eller ljuster eller ämne, som angives i 8 §, eller anordning, avsedd för fiske medelst elektrisk ström, eller genom att med sådant uppsåt i vatten utlägga ämne eller anordning som nyss sagts, eller åsidosätter någon föreskrifterna i 9 § andra stycket, 13 §, 21 § första stycket eller 26—28 §§, eller överträder någon annorledes än genom olovlig införsel stadgandena i 24 §, eller bryter någon mot annan av länsstyrelse meddelad bestämmelse än sådan som nämnts i 30 § andra stycket, straffes med dagsböter.

43 33 §. Finnes någon hava vidtagit åtgärd som är förbjuden enligt 26—28 §§, skall vad i 32 § första, andra, tredje och femte styckena stadgas äga motsvarande tillämpning, varvid den fisk som varit föremål för olovlig befattning skall anses såsom olagligen fångad. 34 §. Ertappas någon å bar gärning, då han överträder förbud som i 32 § första stycket avses eller vidtager i 31 § andra stycket straffbelagd förberedelse till fiske, eller anträffas i fiskevatten redskap, som är otillåtet eller utestående i uppenbar strid mot vad i 9 § andra stycket eller 21 § första stycket stadgas, må fisketillsynsman, som förordnats av länsstyrelse eller fiskeristyrelsen, befälhavare å statens fartyg, vilket blivit utsänt för att övervaka ordningen å fiskeplats, samt befattningshavare vid tullverkets kustbevakning beslagtaga egendom, som enligt 32 § kan förklaras förverkad, ävensom båt eller annat, som kan antagas äga betydelse för utredningen om förseelsen. Enahanda befogenhet tillkommer, där fisket kränker enskild fiskerätt, vederbörande rättsägare eller hans folk. 35 §. I beslag tagen fisk, som uppenbarligen bör förklaras förverkad enligt denna stadga eller lagen om straff för varusmuggling m. m. och som är levnadsduglig skall, därest så utan särskilda kostnader eller besvär kan ske, omedelbart efter beslaget åter utsättas i det vatten vari den fångats. Vid utsättandet vittne närvara. Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 6 maj 1955 (nr 172) angående resandes rätt till införsel av rusdrycker

Härigenom förordnas, att 2 § kungörelsen den 6 maj 1955 angående resandes rätt till införsel av rusdrycker skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. B 2 §. Därest till riket ankommande resande medför rusdryck, som ej må av honom införas, eller större kvantitet av sådan dryck, än ovan sägs, och införseln icke enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. är belagd med straff, förfares med den till införsel ej tillåtna varan på sätt i 86 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen är föreskrivet. Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 13 § 1 mom. kungörelsen den 6 maj 1955 (nr 254) angående försäljning och införsel av rusdrycker för särskilda ändamål

Härigenom förordnas, att 13 § 1 mom. kungörelsen den 6 maj 1955 angående försäljning och införsel av rusdrycker för särskilda ändamål skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

44 13 §. 1 mom. Använder någon vara, som han inköpt eller till riket infört enligt bestämmelserna i denna kungörelse, för obehörigt ändamål eller i strid med föreskrift, som meddelats med stöd av kungörelsen, straffes, där han ej är förfallen till ansvar enligt lagen om straff för varusmuggling m. m., med dagsböter.

Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 435) om införsel av vissa ägg- och mjölkprodukter m. m.

Härigenom förordnas, att 3 och 4 §§ kungörelsen den 17 juni 1955 om införsel av vissa ägg- och mjölkprodukter m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 5 § samma kungörelse skall upphöra att gälla. 3 §. Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som i 1 § första stycket sägs, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. Med förverkad vara förfares på sätt veterinär styrelsen i varje särskilt fall bestämmer. 4§. Ankommer till från tullverket. Skall ej varan enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. vara förverkad, må den under tullkontroll åter utföras på de villkor och i den ordning tullstadgan föreskriver i fråga om returförtullning. Har sådan generaltullstyrelsen bestämmer.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.

Härigenom förordnas, att 13—16 §§ förordningen den 7 juni 1956 angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 17 § samma förordning skall upphöra att gälla. 13 §. Till riket inkommen vara som på grund av bestämmelserna i denna förordning icke får införas må, därest varan ej enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. skall vara förverkad samt hinder ej heller eljest möter mot utförsel av varan, under tullkontroll återutföras enligt de föreskrifter som i tullstadgan äro givna för gods anmält till returförtullning. Vad i föreskriven tid. 14 §. Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som enligt denna förordning icke får införas, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

45 15 §. Den som, utan att vara förfallen till ansvar enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. bryter mot villkor för tillgodonjutande av tillstånd enligt 1 § eller i strid med stadgandet i 5 § första stycket disponerar å provianteringsfrilager upplagd vara annorledes än till fartygs eller luftfartygs proviantering eller utrustning i föreskriven ordning eller underlåter att fullgöra i 4 § stadgad uppgiftsskyldighet, straffes med dagsböter. 16 §. Skall i denna förordning avsedd vara enligt tullstadgan eller på grund av stadgande i denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling m. m. säljas å auktion genom tullverkets försorg, må försäljningen ske endast till någon, som enligt denna förordning äger införa varan, eller ock under förbehåll att varan återutföres. Kan försäljning generaltullstyrelsen förordnar.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 403) angående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror m. m.

Härigenom förordnas, att 5, 18, 19 och 24 §§ förordningen den 7 j u n i 1956 angående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 25 § samma förordning skall upphöra att gälla. 5 §• Till riket inkommen vara som på grund av bestämmelserna i denna förordning icke får införas må, därest varan ej enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. skall vara förverkad samt hinder ej heller eljest möter mot utförsel av varan, under tullkontroll återutföras enligt de föreskrifter som i tullstadgan äro givna för gods anmält till returförtullning. Vad i föreskriven tid. 18 §. Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som enligt denna förordning ej får införas, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. 19 §. Den som, utan att vara förfallen till ansvar enligt lagen om straff för varusmuggling m. m., bryter mot villkor för tillgodonjutande av tillstånd enligt 1 § eller i strid med stadgandet i 4 § första stycket disponerar å provianteringsfrilager upplagd vara annorledes än till fartygs eller luftfartygs proviantering eller utrustning i föreskriven ordning eller underlåter att fullgöra i 3 § stadgad uppgiftsskyldighet straffes med dagsböter.

24 §. Skall i denna förordning avsedd vara enligt tullstadgan eller på grund av stadgande i denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling m. m. säljas å auktion genom tullverkets försorg, må försäljningen ske endast till någon, som enligt denna förordning äger införa varan, eller ock under förbehåll att varan återutföres. Kan försäljning generaltullstyrelsen förordnar.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ kungörelsen den 21 december 1956 (nr 625) med vissa fred ningsbes tämmelser för rödspätta, skrubb a och torsk i Östersjön

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ kungörelsen den 21 december 1956 med vissa fredningsbestämmelser för rödspätta, skrubba och torsk i Östersjön skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 4§. 1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av fisk, som i 1 § 1 mom. avses, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. 2 mom. Bryter någon eljest mot vad i denna kungörelse stadgas straffes med dagsböter. Är brott, som innebär att fiske skett i strid mot föreskrift i 1 §, med hänsyn till att fisket idkades vanemässigt eller i större omfattning att anse som grovt, vare straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader. 5 §• övertygas någon om brott, som avses i 4 § 2 mom., skall den fisk, som olagligen fångats eller som varit föremål för olovlig befattning, förklaras förverkad. Har fisken förklaras förverkat. Påträffas i uppenbart obilligt. Förklaras fisk — förvaras, förverkad. Fiskredskap, som förklaras förverkat. De i rätt därtill.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110)

Härigenom förordnas, att 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen den 14 mars 1958 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 23 §. 1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av radioaktivt ämne försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

eller

47 Med dagsböter eller fängelse straffes 1. den som olovligen bedriver radiologiskt arbete eller som eljest bryter mot vad i 2, 4 eller 6 § sägs; 2. den som andra föreskrifter; 3. den som eller 19 §; 4. den som ofullständig uppgift; och 5. den som 21 § sägs. 26 §. Brukas radioaktivt ämne olovligen i radiologiskt arbete eller innehar någon här olovligen sådant ämne, må detta jämte strålskyddsanordning, vari det förvaras, förklaras förverkat till kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Finnes ämnet ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat. Anordning, som äro därtill. Med förverkad strålskyddsmyndigheten bestämmer.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 19 och 20 §§ kungörelsen den 21 november 1958 (nr 551) med vissa bestämmelser till förebyggande av djursjukdomars införande i riket m. m. (veterinär införselkungörelse)

Härigenom förordnas, att 19 och 20 §§ veterinära införselkungörelsen den 21 november 1958 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 19 §. Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som på grund av förordnande enligt 4 § ej må införas, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. I fråga om förfarandet med beslagtaget gods skola iakttagas de försiktighetsmått som veterinärstyrelsen efter anmälan av generaltullstyrelsen må finna nödiga. 20 §.

Den som, utan att vara förfallen till ansvar enligt lagen om straff för varusmuggling m. 777., bryter mot bestämmelse, som gives i denna kungörelse eller meddelats med stöd av densamma, straffes med dagsböter. Kan genom — finnes lämpligt.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 28 maj 1959 (nr 211) angående införsel till riket av vissa slag av frön

Härigenom förordnas, att 2 § kungörelsen den 28 maj 1959 angående införsel till riket av vissa slag av frön skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

48 2 §. Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som i 1 § avses, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 24 och 25 §§ kungörelsen den 28 maj 1959 (nr 229) angående införsel av växter m. m.

Härigenom förordnas, att 24 och 25 §§ kungörelsen den 28 maj 1959 angående införsel av växter m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 24 §.

Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som enligt denna kungörelse eller enligt växtskyddsanstaltens med stöd av densamma meddelade föreskrifter ej må införas, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling 777. 777. / fråga om förfarandet med beslagtaget gods skola iakttagas de försiktighetsmått, som växtskyddsanstalten efter anmälan av generaltullstyrelsen må finna nödiga. 25 §. Den som, utan att vara förfallen till ansvar enligt lagen om straff för varusmuggling m. m., bryter mot bestämmelse, som givits i denna kungörelse eller meddelats med stöd av densamma, straffes med dagsböter.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1959 (nr 312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

Härigenom förordnas, att 3—5 §§ förordningen den 5 juni 1959 om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 3 §.

Angående påföljd för olovlig införsel av springstilett och springkniv eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. Bryter någon eljest mot vad i 2 § sägs, straffes med dagsböter. Stiletten eller kniven skall i sådant fall, även om straff ej ådömes, vara förverkad till kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Innehaves springstilett förhindra det. 4 §•

Angående beslag av springstilett och springkniv i fall som i 3 § andra stycket avses skall vad i allmänhet är stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning med följande avvikelser. 1. Vad i sådan tid.

49 2. Väckes ej åtal, prövar åklagaren, huruvida stiletten eller kniven skall vara förverkad enligt vad i 3 § andra stycket sägs. Förordnande därom meddelas skriftligen. Om ej påföljden förelagts och godkänts i samband med strafföreläggande, äge den, från vilken beslaget skett, hos åklagaren anmäla missnöje med förordnandet inom en månad från det han erhöll del därav. Anmäles missnöje, har åklagaren att, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan om stilettens eller knivens förverkande. Sker det ej inom en månad från det anmälan gjorts, skall beslaget gå åter. 5 §• Har springstilett eller springkniv inkommit till riket, må stiletten eller kniven, därest den icke skall vara förverkad enligt 3 § eller lagen om straff för varusmuggling m. m. och hinder ej heller eljest möter mot utförsel, återutföras på de villkor och i den ordning tullstadgan föreskriver i fråga om returförtullning. Sker ej återutförsel inom föreskriven tid, tillfaller stiletten eller kniven kronan. Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 5 juni 1959 (nr 327) om införsel till riket av preventivmedel

Härigenom förordnas, att 3 § kungörelsen den 5 juni 1959 om införsel till riket av preventivmedel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 3 §• Angående påföljd för olovlig införsel av preventivmedel till stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

eller försök

där-

Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 6 maj 1927 (nr 129) angående förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål

Härigenom förordnas, att 4 § kungörelsen den 6 maj 1927 angående förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 6 § samma kungörelse skall upphöra att gälla. 4 §. Angående påföljd för olovlig utförsel av föremål, som i 1 § avses, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m. Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 30 november 1934 (nr 563) angående kontroll vid utförsel av kött

Härigenom förordnas, att 13 § kungörelsen den 30 november 1934 angående kontroll vid utförsel av kött skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 14 och 16 §§ samma kungörelse skola upphöra att gälla. 4—905586

50 13 §. Angående påföljd för överträdelse av det i 1 § stadgade stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

utförselförbudet

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 802) angående förbud mot försäljning och utförsel av flygfotografier m. m.

Härigenom förordnas, att 3 § kungörelsen den 31 augusti 1940 angående förbud mot försäljning och utförsel av flygfotografier m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 3 §• Försäljer, saluhåller — förklaras förverkade. Angående påföljd för överträdelse av det genom 1 § meddelade utförselförbudet stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 16 december 1949 (nr 680) om förbud mot spridning av vissa kartor m. m.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 16 december 1949 om förbud mot spridning av vissa kartor m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 3 §. Karta över — — — ur riket. Angående påföljd för överträdelse av detta förbud gäller vad som är stadgat i lagen om straff för varusmuggling m. m.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 8 § kungörelsen den 31 mars 1950 (nr 156) angående utjämningsavgift vid utförsel av vissa varor

Härigenom förordnas, att 8 § kungörelsen den 31 mars 1950 angående utjämningsavgift vid utförsel av vissa varor skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 8§. Angående påföljd för överträdelse av det i 4 § angivna utförselförbudet stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 15 september 1950 (nr 506) med vissa bestämmelser angående utförsel av fisk, fiskrom och fiskkonserver

Härigenom förordnas, att 5 § kungörelsen den 15 september 1950 med vissa bestämmelser angående utförsel av fisk, fiskrom och fiskkonserver skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

51 5 §. Angående påföljd för överträdelse av det i 1 § stadgade utförselförbudet är stadgat i lagen om straff för varusmuggling 777.777. Den som tillfalla kronan. Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 10 § kungörelsen den 19 december 1952 (nr 766) med vissa bestämmelser om utförsel av potatis

Härigenom förordnas, att 10 § kungörelsen den 19 december 1952 med vissa bestämmelser om utförsel av potatis skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 10 §. Angående påföljd för överträdelse av det i 1 § angivna utförselförbudet är stadgat i lagen om straff för varusmuggling m. m. Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 7 november 1958 (nr 528) med vissa bestämmelser angående utförsel av smör, ost och ägg

Härigenom förordnas, att 5 § kungörelsen den 7 november 1958 med vissa bestämmelser angående utförsel av smör, ost och ägg skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 5 §. Angående påföljd för överträdelse av det i 1 § stadgade utförselförbudet är stadgat i lagen om straff för varusmuggling m. m. Om straff allmänna strafflagen.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 11 § förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen den 25 maj 1941 om varuskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 11 §• Angående påföljd i vissa fall för den, som i samband med införsel av skattepliktig vara i deklaration eller försäkran lämnat oriktig uppgift, skall gälla vad i lagen om straff för varusmuggling m. m. är stadgat. Om ansvar i vissa fall för den, som eljest i deklaration lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen. Förslag till förordning om ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt

Härigenom förordnas, att 33 § förordningen den 5 mars 1948 om försäljningsskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 34 § samma förordning skall upphöra att gälla.

52 33 §. Angående påföljd i vissa fall för den, som i samband med införsel av skattepliktig vara i deklaration eller försäkran lämnat oriktig uppgift, skall gälla vad i lagen om straff för varusmuggling m. m. är stadgat. Om ansvar i vissa fall för den, som eljest i deklaration lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 28 § förordningen den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 28 § förordningen den 23 november 1956 angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 28 §. Angående påföljd i vissa fall för den, som i samband med införsel av skattepliktigt motorfordon i deklaration lämnat oriktig uppgift, skall gälla vad i lagen om straff för varusmuggling m. m. är stadgat. Om ansvar i vissa fall för den, som eljest i deklaration lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Författningarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1961.

KAPITEL I Utredningsuppdraget

F r å g a n o m en a l l m ä n ö v e r s y n av l a g s t i f t n i n g e n r ö r a n d e straff för olovlig införsel och u t f ö r s e l av v a r o r u p p t o g s a v f ö r s t a l a g u t s k o t t e t i d e s s u t l å t a n d e ( n r 37) till 1949 å r s r i k s d a g i a n l e d n i n g a v K u n g l . Maj :ts p r o p o s i t i o n m e d förslag till lag o m straff för olovlig v a r u u t f ö r s e l m . m . I u t l å t a n d e t a n f ö r d e s å l u n d a u t s k o t t e t bl. a. Den svenska lagstiftningen rörande straff för olovlig införsel och utförsel av varor är synnerligen svåröverskådlig. De grundläggande författningarna på området äro tre, nämligen 1916 års förordning om straff för olovlig varuutförsel m. m., 1923 års lag om straff för olovlig varuinförsel samt 1924 års lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. Nämnda författningar äro icke helt jämställbara utan delvis av olikartad natur. 1916 års förordning avser att stadga straff för alla fall, då vara i strid mot ett av Kungl. Maj:t utfärdat exportförbud utförts ur landet, oavsett vilken orsaken är till förbudet. 1923 års lag är däremot närmast att betrakta som en tullförfattning, tillkommen i syfte att förhindra att varor införas på sådant sätt, att vederbörliga tullavgifter undandragas statskassan. Lagens tillämplighet i fråga om olovlig införsel av tullpliktiga varor, som äro importförbjudna av andra grunder än fiskaliska, t. ex. ur hälsovårds- eller ordningssynpunkter, är i vissa fall omstridd. Beträffande olovlig införsel av spritdrycker och vin gälla särskilda regler i 1 kap. nyssnämnda 1924 års lag, vilken emellertid i 2 kap. även stadgar straff för vissa andra brott, som icke äro att hänföra till smugglingsbrott. De tre nu nämnda allmänna författningarna ha tillkommit vid olika tidpunkter och äro uppbyggda på olika sätt. Ytterligare svårigheter uppkomma vid tillämpningen därigenom att likartade spörsmål ofta lösts efter skilda p r i n c i p e r utan att numera bärande skäl för dessa skiljaktigheter kunna anföras. Vid sidan av de grundläggande bestämmelserna i nämnda författningar finnas stadganden om straff för överträdelser av olika import- och exportföreskrifter i ett stort antal specialförfattningar av synnerligen skiftande natur. Förteckningar över dessa ha fogats såsom bilagor vid detta utlåtande. I det aktuella fallet komma ej sällan någon av de särskilda straffstadgandena att konkurrera med straffbestämmelse i den allmänna lagstiftningen om straff för smugglingsbrott. Såsom nyss nämnts innehåller 1924 års spritlag, vilken på åtskilliga punkter hänvisar till 1923 års lag, straffbestämmelser såväl för olovlig införsel av spritdrycker och vin som för andra slag av olovlig befattning med sådana drycker, ävensom vissa straffprocessuella regler. 1924 års lag bildar härigenom en föreningslänk mellan smuggellagstiftningen och spritlagstiftningen, särskilt 1926 års förordning om tillverkning och beskattning av brännvin samt 1937 års förordning angående försäljning av rusdrycker. Genom förevarande proposition har lagts fram förslag till en lag om straff för olovlig varuutförsel, vilken är avsedd att ersätta nyssnämnda 1916 års förord-

54 ning i ämnet. Förslaget har bl. a. föranletts av att den gamla förordningen befunnits på ett mindre tillfredsställande sätt lösa en rad problem, vilka blivit aktuella vid den nya rättegångsbalkens ikraftträdande. I samband därmed har upptagits ett flertal andra spörsmål, som väckts genom framställningar från olika håll under senare år. Den föreslagna nya lagen om straff för olovlig varuutförsel har nödvändiggjort åtskilliga ändringar även i 1923 års införsellag samt i 1924 års spritlag. Ändringarna i reglerna rörande förverkande medföra en ändring i lagen om inteckning i fartyg, varjämte den s. k. smuggelfondens avskaffande och borttagandet av enskilda bötesandelar föranleda ändringar i flertalet spritförfattningar. Propositionens förslag är att beteckna såsom en partiell reform och ett försök att avhjälpa vissa särskilt påtagliga brister i den nuvarande lagstiftningen på området. Såsom ovan nämnts äro de grundläggande författningarna uppbyggda efter skilda principer. Genom förevarande proposition har icke varit möjligt att avlägsna alla sålunda föreliggande olikheter. Visserligen ha somliga ojämnheter undanröjts men i stället ha andra tillskapats. Utskottet skall i det följande anföra några exempel, som åskådliggöra svagheterna i nu gällande smuggellagstiftning. Till en början skall något beröras spörsmålet om organisationen vad beträffar domstolar och åklagare vid handläggning av smuggelmål. För närvarande gäller enligt 8 § i 1916 års förordning, att åtal för olovlig varuutförsel skall anhängiggöras vid rådhusrätt i den stad, där brottet förövats, eller i närmaste stad, om brottet ej begåtts eller upptäckts i stad. Åklagare är allmän åklagare, d. v. s. vederbörande landsfiskal eller stadsfiskal. I mål om olovlig varuinförsel eller olovlig spritinförsel är jämlikt 1923 och 1924 års lagar tullmålsdomstol rätt forum, varjämte åtals väckande ankommer på befattningshavare vid tullverket (tullåklagar e ) . Tullmålsdomstol är enligt 16 § i 1923 års lag rådhusrätterna i vissa städer, någon gång häradsrätt. I den nu föreslagna lagstiftningen om straff för olovlig varuutförsel finnas icke några speciella forumregler, till följd varav rättegångsbalkens vanliga bestämmelser skola äga tillämpning. Härigenom försvinna visserligen de olägenheter, som föranletts av att mål om olovlig varuutförsel hittills endast kunnat handläggas vid rådhusrätt, men i stället tillskapas andra olägenheter, därigenom att mål om olovlig varuutförsel komma att följa helt andra forumregler än mål om olovlig varuinförsel. Genom reformen påverkas icke det nuvarande förhållandet att tullåklagare äger tala i mål om olovlig varuinförsel och allmän åklagare i mål om olovlig varuutförsel. Såväl enligt gällande rätt som enligt propositionen skola bötesstraff för olovlig utförsel och för olovlig införsel utmätas efter olika grunder. Vid olovlig varuutförsel utdömas dagsböter, vid olovlig varuinförsel normerade böter, beräknade med hänsyn till undandragen tullavgift, och vid olovlig spritinförsel också normerade böter, som emellertid skola bestämmas med ledning av den kvantitet sprit, varom är fråga. Förverkandereglerna äro likaledes utformade på olika sätt. Det skulle här föra för långt att närmare utveckla de skiljaktigheter, som föreligga i detta avseende. Dessa undanröjas icke till fullo genom propositionens förslag, vilket även inför nya olikheter. Eftergivande av förverkandepåföljd kan enligt 1923 års lag förekomma endast beträffande insmugglat gods i visst fall, medan däremot möjlighet att underlåta utdömande av förverkandepåföljd vid olovlig varuutförsel enligt den i propositionen föreslagna lagen öppnats även beträffande t. ex. forslingsredskap, som brukats vid smugglingen. Även grunderna för eftergivande av förverkande äro angivna på skilda sätt i de tre huvudförfattningarna, som icke heller överensstämma med vad som härutinnan stadgas i de allmänna bestämmelserna om förverkandepåföljd i 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen. Utskottet

55 vill i detta sammanhang erinra om straffrättskommitténs uttalande att man vid lagstiftning på specialstraffrättens område rörande förverkande borde hämta ledning av strafflagens nämnda allmänna regler. Reglerna om förundersökning äro i de olika författningarna icke likartat utformade, ej heller överensstämmande med rättegångsbalkens bestämmelser. Detta kan giva anledning till svårigheter i tillämpningen, vilken ofta torde ankomma på personal utan närmare utbildning vad beträffar sättet för förundersökningens bedrivande. Genom de nu anförda exemplen har utskottet velat ådagalägga behovet av enklare och klarare regler på smuggellagstiftningens område. Icke minst domstolar och åklagare torde kunna omvittna vilka svårigheter de nuvarande reglerna medföra i tillämpningen såväl materiellt som formellt. Att nå fram till konsekventa och klara lagstadganden lär knappast vara möjligt blott genom ändringar i enstaka paragrafer i de förut nämnda tre författningarna. Ett tillfredsställande resultat kan enligt utskottets mening endast nås, om man obunden av nu gällande författningar från grunden bygger upp ett nytt regelsystem. Av det ovan sagda framgår, att utskottet är av den uppfattningen, att de nuvarande reglerna böra ersättas av en ny lagstiftning, uppbyggd efter enhetliga synpunkter och tillkommen under tillgodogörande även av de erfarenheter, domstolarna vunnit vid tillämpningen av nuvarande bestämmelser. Man kan under sådana omständigheter överväga vilken lagstiftningsmetod som i förevarande läge är den lämpligaste. Man skulle kunna ifrågasätta att nu avstå från partiella ändringar i lagstiftningen i avvaktan på en mera genomgripande omdaning av denna. Emellertid innebära de i propositionen föreslagna ändringarna påtagliga förbättringar på åtskilliga punkter och böra därför nu genomföras. Samtidigt vill emellertid utskottet förorda, att en utredning igångsattes med uppgift att utarbeta förslag till helt ny lagstiftning om straff för smugglingsbrott. Tidpunkten för en sådan utredning torde nu vara lämplig. Den skulle nämligen kunna samordnas med den utredning angående Kungl. Maj :ts befogenhet att utan medverkan av riksdagen meddela föreskrifter om bl. a. export- och importregleringar, vilken statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet förutskickat i samband med förfogandelagens förlängning. Vid den av utskottet nu förordade utredningen kan måhända visa sig möjligt att samla alla erforderliga stadganden om straff för överträdelser mot olika import- och exportbestämmelser inom en och samma lag, som i så fall skulle innehålla endast straffbestämmelserna jämte nödvändiga straffprocessuella regler. De materiella reglerna rörande införsel till och utförsel från riket av gods, vilka bestämmelser skulle straffsanktioneras genom ifrågavarande lag, finge utfärdas i annan ordning. Vid granskningen av de genom propositionen framlagda lagförslagen har utskottet utgått från att hela lagstiftningsområdet inom en icke alltför lång framtid skall bliva föremål för översyn. Utskottet har därför avhållit sig från att föreslå a n d r a ändringar i propositionens förslag än sådana, som utskottet funnit ur olika synpunkter omedelbart påkallade. P å h e m s t ä l l a n av u t s k o t t e t beslöt r i k s d a g e n a t t i s k r i v e l s e till K u n g l . M a j : t ( n r 326/1949) h e m s t ä l l a , a t t K u n g l . Maj :t ville l å t a u t a r b e t a och för r i k s d a g e n f r a m l ä g g a förslag till n y lagstiftning r ö r a n d e straff för olovlig i n f ö r s e l och u t f ö r s e l a v v a r o r . Efter g e m e n s a m b e r e d n i n g m e d chefen för j u s t i t i e d e p a r t e m e n t e t a n m ä l d e chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t i s t a t s r å d e t d e n 13 a p r i l 1956 fråga o m

56 ö v e r s y n av l a g s t i f t n i n g e n r ö r a n d e straff för olovlig införsel och u t f ö r s e l a v v a r o r s a m t a n f ö r d e d ä r v i d bl. a. f ö l j a n d e . Bestämmelser om straff för olovlig införsel och utförsel av varor är upptagna i ett flertal författningar. Såvitt avser olovlig införsel är huvudförfattningarna dels lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel dels lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, den sistnämnda vanligen benämnd spritinförsellagen. 1923 års lag är närmast att anse som en tullförfattning, tillkommen i syfte att förhindra att varor införes på sådant sätt att vederbörliga tullavgifter undandrages statskassan. Även 1924 års lag är motiverad av fiskaliska skäl, men den har dessutom ett nära samband med rusdryckslagstiftningen. Lagen innehåller bl. a. bestämmelser om straff och förverkande såväl vid olovlig införsel av spritdrycker och vin som vid annan olovlig befattning med sådana varor. Till 1924 års lag ansluter sig två författningar, nämligen lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tillämpning av 1924 års lag samt lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten. 1923 års lag har permanent karaktär. Spritinförsellagen och de nyssnämnda båda lagarna är däremot till sin giltighet tidsbegränsade. Nuvarande giltighetstid utgår den 30 juni 1958. Beträffande straff för olovlig varuutförsel gäller lagen den 18 juni 1949, n r 398. Häri stadgas straff för alla de fall, då vara i strid mot ett av Kungl. Maj:t utfärdat exportförbud utförts ur landet. Lagen är av permanent beskaffenhet. Vid sidan av de centrala författningarna återfinns i åtskilliga specialförfattningar stadganden om straff för överträdelse av där meddelade föreskrifter rörande import eller export. Den lagstiftning som sålunda förekommer i ämnet har tillkommit vid olika tillfällen och tjänar delvis skilda syften, varigenom bestämmelserna till sin u p p byggnad och sitt innehåll blivit oenhetliga och svåröverskådliga. Frågan om en allmän översyn av hela smuggellagstiftningen togs upp av riksdagen vid behandlingen år 1949 av det av Kungl. Maj :t då i proposition nr 99 framlagda förslaget till ny lag om straff för olovlig varuutförsel. Första lagutskottet påpekade i sitt utlåtande nr 37, att de grundläggande författningarna var uppbyggda efter skilda principer och företedde olikheter, som det icke varit möjligt att i dåvarande sammanhang avlägsna. Utskottet påvisade med åtskilliga exempel svagheterna i den gällande lagstiftningen och uttalade den uppfattningen att de nuvarande reglerna borde ersättas av ny lagstiftning, uppbyggd efter enhetliga synpunkter och med tillgodogörande även av de erfarenheter, domstolarna vunnit vid tillämpningen av de gällande bestämmelserna. I enlighet med utskottets förslag hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till ny lagstiftning rörande straff för olovlig införsel och utförsel av varor (rskr. nr 326/1949). Vid den senaste förlängningen av giltighetstiden för 1924 års spritinförsellag jämte därtill anknutna författningar, varom förslag förelades 1953 års riksdag genom proposition nr 92, berördes frågan angående ny lagstiftning om straff för smugglingsbrott. Dåvarande chefen för finansdepartementet anförde i propositionen, att med den av riksdagen begärda utredningen fått anstå då det synts nödvändigt att först avvakta resultatet av arbetet inom 1944 års nykterhetskommitté. Sedan kommitténs förslag avlämnats och blivit föremål för statsmakternas ställningstagande syntes enligt departementschefen förutsättningar föreligga för att till utredning upptaga den av riksdagen väckta frågan. På grundval av nykterhetskommitténs betänkande förelades 1954 års riksdag

57 förslag till nya riktlinjer för den framtida nykterhetspolitiken jämte förslag till ny lagstiftning om försäljning av alkoholhaltiga drycker. Sedan riksdagen antagit ny lagstiftning i ämnet och följande års riksdag i anslutning härtill antagit vissa följdändringar till den nya rusdryckslagstiftningen, har den sålunda tillkomna lagstiftningen trätt i kraft den 1 oktober 1955. Den översyn av lagstiftningen om straff för olovlig in- och utförsel av varor, varom riksdagen hemställt, bör nu komma till stånd. Utredningen bör få den av riksdagen angivna omfattningen och syfta till ett nytt enhetligt regelsystem. De synpunkter, som första lagutskottet anförde rörande såväl principerna för ett sådant lagstiftningsarbete som de konkreta spörsmål vilka fordrar en lösning, torde få tjäna såsom utgångspunkt vid arbetets bedrivande. Vid utredningen måste självfallet beaktas de ändrade betingelser för en lagstiftning på området som 1955 års nykterhetsreform kan ha medfört. I detta hänseende skall här uppmärksamheten riktas endast på en detaljfråga, nämligen starkölets behandling i en kommande lagstiftning om smugglingsbrott. I samband med att de tidigare omnämnda förslagen till vissa följdändringar i anledning av den nya rusdryckslagstiftningen förelades 1955 års riksdag ifrågasattes att göra spritinförsellagen och 1935 års särskilda lag tillämpliga på starköl. Frågan om lagstiftningens tilllämplighet på denna vara ansågs emellertid lämpligen böra prövas i samband med den nu aktuella översynen. Härvid bör sålunda undersökas om tillräckliga skäl föreligger att låta de särskilda straffbestämmelserna mot smuggling av rusdrycker bli tillämpliga även på starköl. Vad angår utformningen av lagstiftningen i straffrättsligt hänseende vill jag erinra om att chefen för justitiedepartementet nyligen tillkallat sakkunnig med uppdrag att verkställa en förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten. Samråd bör äga rum med denne, och utredningen bör även eljest ske med beaktande av det pågående reformarbetet inom straffrätten. På g r u n d av vad sålunda anförts hemställde föredragande departementschefen, a t t K u n g l . Maj :t m å t t e b e m y n d i g a chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t a t t tillkalla b l a n d a n n a t en u t r e d n i n g s m a n j ä m t e e x p e r t e r och s e k r e t e r a r e m e d u p p d r a g a t t u t a r b e t a förslag till n y l a g s t i f t n i n g r ö r a n d e straff för olovlig införsel och u t f ö r s e l av v a r o r . K u n g l . Maj :t beslöt i e n l i g h e t m e d vad s å l u n d a h e m s t ä l l t s .

KAPITEL II H i s t o r i s k översikt

Tull i betydelsen av en avgift, som lägges på varor i samband med handel med eller transport av varorna, torde ha förekommit redan under de äldsta kulturepokerna. I det antika Grekland och i ännu högre grad i det romerska riket voro tullarna föremål för noggrann reglering. Ordet tull kan härledas över latinets telonium (tullhus) till grekiskans telonion av telos (avgift). Under den romerska kejsartiden utvecklades tullarna till ett hela världsväldet omfattande system av riksgränstullar, provinsgränstullar och lokala avgifter. De sistnämnda kunde vara knutna till handelsplatser såsom torg eller marknadsställen eller till samfärdselleder — stadsportar, vägar, floder och broar. Rätten att utkräva tull betraktades hos romarna såsom en jus regale, som tillkom uteslutande staten eller statsöverhuvudet. Tidigt kom emellertid det systemet i bruk, att rätten att uppbära tullar utarrenderades till konsortier eller enskilda förpaktare — publicani — vilka trots en sträng och i stort sett effektiv kontroll från statsmyndigheternas sida dock komrao att erhålla dåligt rykte för hårdhet och snikenhet. I de riken, som framväxte under och efter folkvandringstiden, uppbyggdes ett tullväsen, som hade sina rötter i romerskrättsliga principer. De avgifter, som uttogos, voro huvudsakligen passagetullar vid samfärdsellederna samt torg- och marknadstullar. I samband med länsväsendets utveckling tillades rätten att upptaga tull länsherren. I det frankiska riket kom tullplikten under medeltiden att växa i oroväckande grad, och handel och samfärdsel snärjdes i ett nät av pålagor. I anslutning till att tullplikten utökades och tullarna stego i höjden blev det en eftersträvad förmån att ernå tullfrihet; kyrkan framställde tidigt — med framgång — anspråk härpå. Även i England utvecklades under medeltiden en rikhaltig flora av främst passagetullar, även om systemet icke nådde samma överdrifter som i Frankrike. I det tysk-romerska riket tillerkändes furstarna en självständig rätt att pålägga och uppbära tullar, vilket medförde missbruk och i hög grad lade hämsko på samfärdseln. Framförallt uttogos passagetullar vid vägar och floder, och tullstationerna företedde snarast bilden av befästa borgar mellan vilka köpmännen fingo löpa gatlopp. Stadsväsendets utveckling främjade tillkomsten av nya tullar och pålagor. Sedan gammalt förefanns ett torg- eller marknadsregale, d. v. s. en rätt för fursten att grunda torg och att dit förlägga handel och köpenskap. Detta regale förbands med en allmän mynt- och tullrätt samt med myndighet över mått och vikt.

59 I Norden giva danska källor belägg för förekomsten av tullar vid tiden omkring 1000-talet. Den äldsta kända lagbestämmelsen angående tull torde återfinnas i stadslagen för Slesvig från slutet av 1100-talet. I Norge uttog Harald Hårfager en slags tull vid samfärdsel med Island. För vårt lands vidkommande leda de första spåren av ett tullväsen till det gotländska handelsområdet, vilket snart kom att indragas i intressesfären för de handelsidkande städerna vid södra delen av Östersjön. När under den följande utvecklingen dessa städer sammanslöto sig till ett förbund, Hansan, där Liibeck så småningom kom att dominera, och hansestäderna lade under sig handeln på Norden, utverkade de åt sig förmåner i skilda hänseenden bl. a. — åtminstone tidvis — tullfrihet. Om den närmare beskaffenheten av de tullar, som förefunnos i Sverige under medeltiden, föreligga endast osäkra upplysningar. Med all sannolikhet har det dock i främsta rummet rört sig om passagetullar. Därutöver torde emellertid ha förekommit tullar i samband med transport av varor mellan köpstäderna och även vissa egentliga införsel- och utförseltullar vid handel med utlandet (t. ex. utförseltull på h ä s t a r ) . En införseltull utgjorde den av Magnus Eriksson påbjudna s. k. silverväxeln, en tull som — i något skiftande former — omtalas vid flera tillfällen och som upphörde definitivt först år 1637. Silverväxeln var närmast myntpolitiskt betonad och vidtagen i syfte att skaffa silver — myntmetallen — till landet. Köpmännen ålades att vid import för var fyrtionde mark av varornas värde till myntverket avlämna en mark silver mot återbetalning av endast fyra och en halv mark i penningar. En mark silver torde vid denna tid ha motsvarat ungefär fem mark i penningar. Pålagorna av tull torde icke ha varit något alltför obetydligt onus, som vilade å handeln, och befrielse från tullplikten var en eftersträvad förmån. Tullfrihet beviljades också tid efter annan först vissa handelsidkande utlänningar, främst lybeckarna, och från 1400-talet mera allmänt även borgerskapet i städerna. Tullfrihet kunde erhållas antingen i form av en generell frihet från pålagor eller i form av en temporär sådan till följd av tryckta ekonomiska förhållanden. Tullarna i Sverige torde, till skillnad från vad som var förhållandet ute på kontinenten, i mycket ringa grad ha varit bortförlänade till stormännen. Kringgående av tullbestämmelserna förekom givetvis och Stockholms stads tankebok har ibland att förtälja om köpmän, som smugglat varor in i eller ut ur landet. Förverkande av godset jämte böter synas ha varit de påföljder, som kommo i fråga vid sådan brottslighet. Stadslagens köpmålabalk innehöll ett grundläggande stadgande om varuinförsel, nämligen att allt »gästagods» skulle »skrivas» — en form av tullangivning — innan något därav fick säljas. Överträdelse av bestämmelsen bestraffades med böter. Om godset påträffades undangömt inträdde jämväl förverkande. Tillsynen över bestämmelsernas efterlevnad åvilade konungens fogdar samt borgarna själva. Det första årtiondet av Gustav Vasas regering kännetecknas av det starka

60 ekonomiska beroendet av Liibeck, som erhållit stora privilegier med avseende å handeln med Sverige, bl. a. betydande tullfrihet. Sedan beroendet av Liibeck brutits, utfärdade Gustav Vasa år 1536 en allmän tullordning, som förblev gällande under hela hans återstående regeringstid och — i något ändrat skick — fram till slutet av 1500-talet. Tullsatserna torde ha rört sig omkring fem procent av varans värde. Tullfrihet åtnjöts för vissa varuslag av förnödenhetskaraktär. Under nästan hela Gustav Vasas regering förekom endast en allmän införseltull, som kom att benämnas stora sjötullen. En allmän exporttull infördes år 1559, då Gustav Vasa föreskrev, att på allt gods, som exporterades, tull skulle utgå med visst belopp av godsets värde och att intet finge undandöljas vid äventyr av »godzets förlust och wårt högsta straff». I syfte att förbättra kontrollen över efterlevnaden av bestämmelserna om införsel och utförsel av varor började seglationen regleras. Fartygen skulle vara av viss storlek, vissa farleder skulle användas m. m. Vid landgränserna ålades ståthållarna att öva tillsyn över varuförseln. Särskilt synes smuggling av oxar över riksgränsen vid Småland och Västergötland ha förekommit i stor omfattning. Av de författningar, som utfärdades, må nämnas Karl IX :s förordning år 1604 om kontroll å främmande skepp, 1614 års handels- och seglationsordning, förordning år 1636 »varefter köpmän och skeppare, som på Sverige och Finland handla sig uti in- och utseglande rätta skola», seglationsordningar åren 1640, 1646 och 1668. I 1636 års förordning möter första gången termen stapelstad, ett begrepp som blev av den största betydelse på näringslagstiftningens område och som alltjämt återfinnes i den gällande tullstadgan. Med stapelstadsrätt förbands ursprungligen både ett näringsrättsligt och ett seglationsrättsligt innehåll. Sålunda fingo endast borgare i stapelstad idka handel med utlandet och vidare fingo fartyg i utrikes trafik endast anlöpa h a m n i stapelstad. Denna innebörd av stapelstadsrätten kvarstod i princip oförändrad ända till mitten av 1800-talet, då främst näringsfrihetslagstiftningen kom att medföra ändrat innehåll av stapelstadsbegreppet. Vid 1622 års riksdag beslöts den s. k. landtullen eller lilla tullen, som sedan blev gällande ända till år 1810. Lilla tullen, som var en inrikestull, skulle »givas av alla ätliga, slitliga och förnötliga varor, som föras till torgs och marknad». Enligt en särskild tillämpningsförordning skulle envar vid ankomst till stad anmäla sig hos tullskrivaren för förtullning av det gods som medfördes. Tullbeloppet skulle omedelbart fastställas och erläggas. En annan tull var gränsetullen, som infördes år 1638, och som i början uppbars enligt landtullordningen men senare i viss utsträckning enligt sjötullordningen. I seglationsordningarna gåvos närmare bestämmelser angående sjöfarten. Där återfunnos också straffstadganden för smuggling eller annan överträdelse av bestämmelserna. Straffet var vanligen penningböter jämte konfiskation av godset. Därjämte kunde i vissa fall jämväl fartyget förverkas. Skyldighet stadgades enligt 1668 års seglationsordning att i sam-

61 band med in- och utseglande besöka vissa in- och utloppsstationer för tullkontroll. Skepparen ålåg att avgiva »Specification» beträffande allt gods, som medfördes »med thess Wärdie och Numero, huruledes alt är packat och tecknat, sampt hwad uthi hwarie Tunna, Packa, Säck, Fath, Kista eller Kofferdt etc. ähr, så wäl af Sill och Wijn som annat packat Godz, så at Tullen ther efter k a n rätteligen uthräknas och sedan alt ransakas och besökias». Skepparen hade vidare att tillse att resande icke lämnade skeppet, förrän de anmält sig hos tullen. Jämlikt en förordning år 1689 inrättades specialdomstolar — sjötullrätter och lilla tull- eller accisrätter — för handläggning av mål om brott mot tullförfattningarna. Sjötullrätter skulle finnas i alla stapelstäder och accisrätter i alla städer överhuvud. Vissa bestämmelser med avseende å rättegången gåvos i en förordning år 1698. Förordningen inskärpte, att köpmän, som överträdde tullföreskrifterna, skulle med »fog och lämpa handteras». En mycket kort preskriptionstid för tullförbrytelser stadgades. Under inflytande av merkantilistiskt tänkesätt och i syfte att upphjälpa inhemska industrier och näringar började under frihetstiden en allt intensivare reglering av handeln. Utländska varor betraktades i stor utsträckning som onödiga eller rent av skadliga och genom påbud och förordningar förbjöds införsel av sådana varor. Begreppet förbjuden vara kom i den följande tidens strafflagstiftning på tullrättens område att spela en allt dominerande roll. Den brottslighet, som överträdelse av förbuden innebar, benämndes lurendrägeri (lurendrejeri). I motsats till förbjuden stod lovgiven vara, varmed avsågs en vara, som fick vara föremål för import eller export. Som regel skulle emellertid i samband med införsel eller utförsel av lovgiven vara erläggas tull till kronan och underlåtenhet att utgiva tull benämndes tullförsnillning. Svårigheterna att få de talrika förbuden åtlydda visa de många förordningarna i ämnet i vilka det ständigt klagas över en tilltagande smuggling. År 1739 utfärdades en förordning »til Hämmande af Lurendrägerier och inpracticeringar af Utrikes Waror», där det heter bl. a.: »Eho then wara må som i Riket inpracticerar, eller inpracticera låter något utrikes gods, at thet samma icke wid TullCammaren tilbörligen blifwer angifwit, bote första gången, jemte W a r a n s confiscation, thes tredubbla wärde, samt miste sin Borgerliga Rätt och näring, så ock tienst eller Embete, om han något hafwer. Är han Skattägare eller Hemmans brukare ware skatterättigheten förlustig och gånge ifrån Hemmanet. Kommer han andra gången igen, ware tillika med ofwannämnda straff, ärelös, och beträdes en sådan thermed tredie gången, ökes straffet således, att sedan han stått på échafaut (schavott), arbetar han i Gronones Slott eller Smedia all sin lifstid; Men then som hemligen införer eller införskaffar sådana Waror, som til införsel aldeles förbudna äro, stånde dubbel tiufs Rätt, efter 45 Cap. 1 § MissgierningsBalken; kommer en sådan andra gången igen, fördubblas böterne och öfwerträdaren sändes till Crono-

62 nes Slott eller Smedia, at ther arbeta til sin död. Är thet en främmande, så straffas han med lika böter och förwises Landet, utan tillstånd att någonsin i Riket inkomma, och skal den som biuder, hielper, eller råder annan til Lurendrägerie, så at thet derigenom skier, straffas lika med then som gierningen giorde. Är någon eljest theruti mindre delaktig plikte efter omständigheterne.» 1739 års förordning avsåg såväl lurendrejeri som tullförsnillning. Ungefär samtidigt utfärdades en förordning angående »The Utrikes Wahror och Persedlar, hwilka skola hädanefter til införsel här i Riket aldeles wara förbudne». Förordningen upptog bortåt 400 varuslag. Kontroll över förordningarnas efterlevnad anbefalldes i första hand kommerskollegium, länsstyrelserna och städernas magistrater. Kontrollen utövades såväl i kustorterna som inne i landet. Angivareandel utgick med hälften av godsets värde och ådömda böter. Förverkat gods försåldes å auktion. Om godset var förbjudet till införsel, ålåg det köparen att utskeppa det till utrikes ort. Den korta preskriptionstid för tullförbrytelser, som föreskrivits tidigare, upphävdes och det stadgades, att »Lurendrägare, så länge han lefwer, må ställas til answar». Tullmål handlades — förutom inför sjötullrätter och accisrätter — jämväl inför gränstullrätter, vilka enligt stadganden från 1700-talets början inrättades på vissa orter vid rikets landgränser. Denna ordning blev bestående, tills de nämnda specialdomstolarna avskaffades, accisrätterna år 1825, sjötullrätterna år 1831 samt den sista gränstullrätten år 1933. Att det stötte på avsevärda svårigheter för myndigheterna att få befolkningen att ställa sig de många införselförbuden till efterrättelse visa de talrika ändringarna i bestämmelserna under den följande tiden, vidtagna än i skärpande och än i mildrande riktning. Den närmast följande förordningen i ämnet av år 1741 innefattade huvudsakligen vissa tillägg till den tidigare. Sålunda gåvos nu mera uttömmande föreskrifter angående innehållet i märkrulla. Vidare ålades myndigheterna en allmän skyldighet till »Tull-Betienternes handräckande». Förbjudna varor, som förklarats förverkade, skulle ej längre ovillkorligen återutföras ur riket utan de fingo i viss utsträckning »förblifwa och disponeras här i Landet til åtskillige Hushålls behof». År 1753 utfärdades en »Förordning Angående Straffets skärpande för them, som öfwa Lurendrägerier». Det stadgades nu, att den som överträdde införselförbud, skulle »ej allenast, enligt förbemälte Förordning (av 1739), första gången stånda dubbel tjufsrätt, utan ock, i brist af böter, dömas till spö- eller risslitande, eller, om Domaren pröfwar, att förbrytarens heder theraf spilles, til fängelse wid watn och bröd, såsom ock thessutan, antingen then brottslige förmår bota eller ej, altid til arbete på et eller flere år, efter målets beskaffenhet, för manspersoner på någon Fästning, och för qwinspersoner i något Spinhus». En ny uppfattning angående lämpligaste sättet att bekämpa den olovliga varuinförseln framträder i Kungl. Maj :ts »ytterligare Nådige Förordning

63 angående Lurendrägeriers uptäckande och hämmande», utfärdad år 1757. Den nya synen på lurendrejeribrottet, hade av Handels- och Manufakturdeputationen i en berättelse år 1756 utvecklats på följande sätt. »Stränghet emot Lurendrägaren, som både wanhedrar och skadar Samhället, antogs i början såsom tilräckelig skräck för honom, at af hålla sig ifrån en så nedrig födekrok; men som den Borgerliga kärleken gifwer den ena medbrodren ständige påminnelser, at icke förorsaka den andras och hans anhöriges wanryckte och undergång, så hafwer Beslagaren häldre gjordt sig den winst förlustig, som genom Beslagare andelen honom bordt tilfalla, än åsamka sig Lurendrägarens och hans Families frätande suckar, och oroas af ömt medlidande öfwer Mans, Hustrus och Barns ouprätteliga förderf, derföre är Deputationen i begrep at föredraga Riksens Ständer annat botemedel emot de skadelige Lurendrägerier, då Deputationen i synnerhet håller för rådeligast wara at afskaffa den wid Lurendrägaren hitintils häftande infamia Juris, och det corporate straff han hitintils måst undergå, men i des ställe låta honom få känna en lindrig och måttelig näpst, jämte det, at han går den oloflige inpracticerade waran qwitt». I anslutning till den mildare syn på lurendrejeribrottet, som kommit till uttryck i handels- och manufakturdeputationens berättelse, stadgades i 1757 års förordning för första resan lurendrejeri konfiskation av godset och böter till.belopp motsvarande varans halva värde, samt för följande resor varans konfiskation jämte böter, svarande mot varans fulla värde. Skeppares och styrmäns ansvarighet för undandolt gods utökades och det gods som resande och sjöfolk ägde tullfritt införa inskränktes. Genom särskild förklaring samma år bestämdes, att samma straff som stadgats för lurendrejeri skulle gälla jämväl för »den, som inpracticerar något til införsel tillåtet gods, samt således försnillar både Kronans Tull och flere därå lagda afgifter». Ytterligare bestämmelser tillkommo genom en Kungl. Maj :ts resolution år 1762 på städernas besvär, varigenom bl. a. s. k. husvisitationer förbjödos, en förordning år 1766 »til Lurendrägeriers hämmande» då husvisitationer åter i viss utsträckning tilllätos samt Kungl. Maj:ts år 1768 utfärdade »ytterligare Nådiga Förordning til Lurendrägeriers hämmande». Genom den sistnämnda förordningen vidgades rätten att företaga husundersökningar och de förut stränga straffen för obehöriga undersökningar — då intet smuggelgods påträffades — lindrades i väsentlig grad samtidigt som skyddet för förrättningsmännen utökades. År 1770 utfärdades en ny förordning »emot Lurendrägerier eller förbudne utrikes Wahrors införsel i Riket». Förordningen innefattade en revision av de ditintills gällande bestämmelserna, vilka »alt som nya påfund til theras öfwerträdande blifwit uptänkta, måst förändras och förklaras». Förordningen omfattade såväl lurendrejeri som tullförsnillning. Jämväl olovlig utförsel eller försök därtill av förbjuden vara bestraffades på samma sätt som olovlig införsel såvida icke annat uttryckligen stadgats.

64 Straffpåföljden var konfiskation av varan och böter i visst förhållande till varans värde. Böterna voro lindrigare för det fall att lurendrejeribrottet avsåg »waror som ej för Rikets slögd och afkomst räknas kunna» än om det avsåg gods »som redan här i Landet werkeligen tilwerkas eller framalstras». Nya bestämmelser av mera begränsad räckvidd innefattades i Kungl. Maj :ts »Förbud Emot hus-Visitationer» år 1776 och i en förordning år 1785 »Til Hämmande af Lurendrägerier». Den förstnämnda förordningen, som innehöll ovillkorligt förbud mot husvisitationer, präglas av humanare rättsuppfattning och kan sägas vara uttryck för Gustav III:s reformsträvanden i upplysningstidens anda. Genom 1785 års förordning medgåvos ånyo husvisitationer i »öpna Bodar och Magaziner». En strängare uppfattning gör sig åter gällande i förordningen den 6 april 1799 »til förekommande af Lurendrägeri och Tullförsnillning» med skärpning av straffbestämmelserna. Lurendrejeribrottet beskrevs såsom att någon L lönligen i riket inför eller låter införa, säljer, saluhåller eller döljer gods som till införsel är förbjudet och tullförsnillningsbrottet såsom att någon inpraktiserar gods som till införsel är tillåtet och således försnillar kronans tull med flera godset ålagda avgifter. Förordningen avsåg jämväl olovlig utförsel av varor, vilket brott beskrevs såsom att någon hemligen i fartyg L/inlastar eller eljest söker olovligen ut ur riket föra sådana varor, som till utförsel äro förbjudna. Förutom konfiskation och böter medförde lurendrejeribrott även förlust av vissa borgerliga rättigheter och — vid återfall — skamstraff. Vid bristande betalning av böterna skulle förvandling äga r u m enligt en i förordningen intagen skala med maximum av tre års allmänt arbete. Rätten att verkställa husrannsakan utökades väsentligt. Motivet för de skärpta bestämmelserna angavs vara, att rikets omständigheter så avsevärt förändrats, att de icke medgåve den lindriga »författning» mot lurendrejerier, som tidigare kunde äga rum. Sålunda vore »handelswågen» nedtryckt av olyckshändelser och en alltmer tilltagande varuinförsel. Ett flertal bestämmelser meddelades i syfte att förbättra kontrollen över efterlevnaden av förordningen. Berättelse angående gjorda beslag skulle varje halvår ingivas till justitiekanslern och från domstolarna skulle likaledes varje halvår insändas berättelse till kommerskollegium angående antalet avdömda mål. Straff för lurendrejeri och namn på den skyldige skulle genom advokatfiskalens i kommerskollegium försorg offentliggöras i Post- och inrikes tidningar.

j/

Den 12 februari 1820 utfärdades en ny förordning till förekommande av lurendrejeri och tullförsnillning. I förordningen skildes mellan det fall att någon inför, låter införa, saluhåller eller döljer gods som till införsel är förbjudet eller söker ur riket föra sådana varor, vars utförsel ej är tillåten, vilka förbrytelser »begripas» under n a m n av lurendrägeri samt försnillning av Kronans tull å det gods som till in- eller utförsel är lovgivet. Straffet var detsamma för båda slagen av brott. Tillkännagivande av den skyldiges n a m n samt honom ådömt straff skulle äga r u m såväl vid lurendrejeri som tullför-

65 snillning, då brottet var av viss kvalificerad beskaffenhet. F o r u m vid överträdelse av förordningen var sjötullrätten i den stapelstad, där brottet begåtts, eller, om sjötullrätt ej fanns på platsen, närmaste rådhusrätt eller gränstullrätt. Rörde saken »wåldsmål» var hovrätt överdomstol och i övriga fall kommerskollegium. Enligt ingressen utfärdades 1820 års förordning under förbehåll av Kungl. Maj :ts höga rätt att vid nästa riksdag lämna rikets ständer del av densamma för att, uti vad som rörde de där stadgade straff och ansvar, undergå de ytterligare jämkningar, som kunde erfordras, och därefter bliva gällande såsom en av Kungl. Maj :ts och rikets ständer gillad och antagen allmän lag. Den 10 april 1823 avlät Kungl. Maj:t, efter statsrådets och högsta domstolens hörande, till rikets ständer en proposition (nr 34) »med överlämnande av förordningen den 12 februari 1820 emot lurendrejeri och tullförsnillning, uti vad angår de därstädes stadgade straff och ansvar». Ett vid propositionen fogat statsrådsprotokoll innehåller bland annat följande. »Kungl. Maj:t täcktes i nåder förklara, att det väl ej undfallit dess nådiga uppmärksamhet, att, enligt regeringsformens föreskrift, det berodde av Kungl. Maj :t allena att i ämnen, rörande rikets allmänna hushållning, vidtaga sådana lagar och författningar, som Kungl. Maj :t funne påkallade av omständigheterna och överensstämmande med rikets nytta, vårföre ock Kungl. Maj :t nu fattat dess nådiga beslut om ifrågavarande påbuds utfärdande, till allmän underdånig efterlevnad, men att tillika det särskilta förhållande härvid inträffade, att, om ändamålet med en författning emot lurendrejeri och tullförsnillning möjligen skulle kunna vinnas, det oundvikligen fordrades, att förbrytelser emot densamma belades med särdeles stränga och allvarsamma ansvar, varigenom nämnde förordnande, ehuru det egentligen vore ett stadgande av ekonomisk beskaffenhet, likväl kunde med skäl betraktas såsom en kriminallag, till vars antagande efter bestämde och för framtiden orubbligen gällande grunder Kungl. Maj:t så mycket hellre påräknade riksens ständers medverkan, som Kungl. Maj :t var förvissad, att nationens representanter, delande Kungl. Maj :ts nådiga omsorger, i ett ämne av denna stora vikt och omfattning, ej skulle underlåta att vid ärendets prövning fatta sådane beslut, som kunde finnas närmast bidragande till det allmännas sannskyldiga bästa.» 1823 års ständer anhöllo bl. a., att 1820 års förordning måtte varda till efterrättelse bibehållen intill den 1 januari 1825, att lagkommittén måtte anbefallas utarbeta förslag till ny författning mot lurendrejeri eller tullförsnillning samt därmed inkomma så tidigt, att en allmän förordning kunde inom ovanberörda tid utfärdas och till efterlevnad intill nästa riksdag påbjudas, samt att denna förordning måtte, jämte därtill hörande motiv, vid påföljande riksdag överlämnas till riksens ständers granskning för att vinna den laga kraft, Kungl. Maj :t och riksens ständers gemensamma beslut i dessa ämnen medförde. Ny förordning utfärdades den 23 juni 1825 emot olovlig införsel eller ut5—905586

66 försel av varor. Straffen voro mildare än de i de föregående förordningarna. I 1 § definierades begreppen olovlig införsel och utförsel av varor på följande sätt: »Med olovlig införsel av varor förstås, enär någon antingen förer in i riket gods, som är till införsel förbjudet, eller ock söker införa lovgivna varor, utan att för dem erlägga den enligt författningarna belöpande införseltull. Med olovlig utförsel av varor förstås, enär någon antingen ur riket förer gods, vars utförsel är förbjudet, eller ock söker utföra tillåtna varor, utan att för dem erlägga den enligt författningarna belöpande utförseltull». Straffet var böter, svarande första gången mot godsets halva värde och andra gången mot dess hela värde. Den, som återkom tredje gången eller oftare, skulle plikta godsets dubbla värde och därjämte straffas med allmänt arbete vid korrektionshus eller arbetsinrättning från sex månader till högst två år efter omständigheterna. Godset skulle i alla dessa fall vara förbrutet. 1828—30 års riksdag framlade i skrivelse den 18 mars 1830 vissa allmänna önskemål angående innehållet i en ny förordning mot olovlig införsel och utförsel av varor. Ny sådan förordning utfärdades av Kungl. Maj :t den 9 november 1830. Den brottsliga gärningen beskrevs på följande sätt: »Med olovlig införsel av varor förstås, enär någon i riket införer eller försöker införa antingen gods, vars införande är förbjudet, eller ock lovgivna varor, utan att dem till vederbörlig tullbehandling angiva. Med olovlig utförsel av varor förstås, enär någon ur riket förer eller försöker utföra antingen gods, vars utförande är förbjudet eller ock lovgivna varor, utan att dem till vederbörlig tullbehandling angiva.» Här hade alltså brottsbeskrivningen, såvitt avsåg lovgivna tullpliktiga varor, till skillnad från vad som varit förhållandet i den tidigare förordningen, anknutits till underlåtenhet att anmäla varan till tullbehandling (tullangivningsplikt). Därigenom hade i själva verket tillskapats en bevispresumtion om förhandenvaron av uppsåt att undandraga tull vid uraktlåten angivning av tullpliktig vara. Kommerskollegium, på vars hemställan brottsbeskrivningen erhöll denna lydelse, anförde i avgivet yttrande, att underlåtenhet att anmäla en vara till tullbehandling karaktäriserade den förbrytelse, varom var fråga, att, sedan en vara angivits, det ankomme på tullverket att debitera och uttaga tullavgifter samt att en till införsel tillåten vara icke kunde sägas vara olovligen införd, om den »behörigen blivit vid ankomsten hos vederbörande anmäld». I fråga om straff- och förverkandepåföljder överensstämde 1830 års förordning i huvudsak med den förut gällande. För den händelse förverkat gods icke kunde tillrättaskaffas innehöll emellertid förordningen en bestämmelse, att i dylikt fall den skyldige skulle gälda värdet av godset. Denna bestämmelse om värdekonfiskation hade icke någon motsvarighet i de tidigare förordningarna. Såsom förut nämnts avskaffades sjötullrätterna år 1831. I anslutning härtill innehöll 1830 års förordning en bestämmelse, att mål angående förbrytelser emot författningen skulle upptagas vid »vederbörlig underdomstol». Fullföljd av talan skedde i våldsmål till

67 »vederbörande hovrätt», men eljest till Svea hovrätt. I den nästfoljande förordningen den 12 december 1835 till förekommande av olovlig införsel eller utförsel av varor stadgades, att mål angående förbrytelser mot förordningen skulle upptagas vid rådhusrätten i den stad, där förbrytelsen skett eller blivit upptäckt eller om den ägt rum utanför stads jurisdiktionsområde vid rådhusrätten i den stad, som var närmast. Fullföljd av talan skulle äga rum till vederbörande hovrätt. I övrigt uppvisade denna förordning icke några mera påfallande skiljaktigheter från den föregående; dock innehöll 1835 års förordning bestämmelser om förverkande jämväl av forslingsredskap, som använts vid brotts begående. 1840—41 års riksdag anhöll i skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 juni 1841, att de i ett vid skrivelsen fogat förslag upptagna ändringar och tillägg, huvudsakligen berörande hus- och kroppsvisitationer m. m., måtte intagas i 1835 års förordning. I anslutning härtill utfärdade Kungl. Maj :t den 22 december 1841 en ny förordning till förekommande av olovlig införsel eller utförsel av varor. Brottsbeskrivningarna på olovlig införsel och olovlig utförsel voro helt överensstämmande med de i den föregående förordningen stadgade. Beträffande forum föreskrevs, att mål angående förbrytelser mot förordningen skulle upptagas vid rådhusrätt eller, om förbrytelsen begåtts utom staden, vid närmaste rådhusrätt med tullkammare eller tullinspektion eller vid gränstullrätt. I författningarna mot lurendrejeri och tullförsnillning hade icke angivits, huruvida för straffbarhet förutsattes uppsåtligt brott. I brev till generaltullstyrelsen den 23 juni 1825 förklarade emellertid Kungl. Maj :t att, om vid överträdelse av tullförfattningarna förekomme sådana omständigheter, varigenom ådagalades, att den anklagade icke förbrutit sig uppsåtligen, generaltullstyrelsen borde anmäla förhållandet hos Kungl. Maj :t, innan målet blivit anhängigt vid domstol. Kungl. Maj :t förklarade sig vilja i sådana fall pröva, huruvida böter och ansvar för den åtalade förbrytelsen kunde eftergivas, i följd varav inga botes- eller beslagarandelar i dylika fall skulle utgå. Med anledning av Kungl. Maj :ts brev utfärdade generaltullstyrelsen ett cirkulär den 24 augusti 1825, vari styrelsen fäste vederbörande tulltjänstemäns uppmärksamhet på vikten och angelägenheten av noggrann urskiljning, så att å ena sidan avsikten att förekomma ett möjligen oskyldigt lidande befrämjades, men att å andra sidan inget verkligt och uppsåtligt lurendrejeri- och tullförsnillningsbrott undginge beivran. I följd härav ålåge det enligt cirkuläret vederbörande tulltjänsteman att göra sig noga underrättad angående sådana omständigheter vid beslagstillfället, som kunde ådagalägga det mer eller mindre uppsåtliga vid förbrytelsens begående och att därom avgiva rapport i Stockholm till generaltullstyrelsen och i landsorten till lokal tullmyndighet. Den lokala tullmyndigheten skulle, om anledning förekomme att förbrytelsen begåtts utan uppsåt, genast till generaltullstyrelsen inrapportera förhållandet och avvakta föreskrift i ämnet, såvida icke den anklagade själv

68 till undvikande av uppskov föredroge målets handläggning vid domstol. Beslagtaget gods skulle emellertid kvarhållas och den misstänkte var skyldig att i förhållande till målets beskaffenhet ställa borgen för frivillig inställelse vid vederbörlig domstol. Kungl. brevet av år 1825 upphävdes i samband med tillkomsten av 1860 års tullstadga. Denna prohibitiva handelspolitik för vilken redogjorts, kännetecknad av ett långt gående system av förbud — främst importförbud — var givetvis ägnad att medföra en omfattande smuggling. Verkningarna av systemet har skildrats på följande sätt. I början av 1800-talet härskade icke blott högprotektionismen utan vad man måste kalla prohibitismen, dvs. ett system av importförbud. I realiteten voro varorna visserligen icke därmed utestängda, ty förbuden verkade som ett tullskydd vars höjd bestämdes av smugglingskostnaderna. I nu föreliggande fall känner man exempelvis att handelshusen i den då relativt taget ganska betydande handelsstaden Ystad hade stora källare för smuggelgodset, med gångar och gömslen bakom väggfasta speglar osv., allt efter rent rövarromantiska mönster; och det finns ingen anledning att antaga att andra handelsstäder skulle ha företett en annan prägel. Den övergång från förbudssystem till tullskydd som därefter satte in kom därför sannolikt icke att underlätta samfärdseln i så hög grad som man skulle ha trott enbart med hänsyn till själva bestämmelsernas ändring. En lättnad skapades otvivelaktigt, men i stor utsträckning innebar förändringen — liksom mycket annat av 1800-talets näringsreglering — att man legaliserade vad som förut hade existerat i strid mot lagen (Eli F. Heckscher: Svenskt arbete och liv). Genom tillkomsten av tullstadgan den 7 december 1860 erhölls en fullständig och sammanhängande kodifiering av tullrätten. 1841 års förordning till förekommande av olovlig införsel eller utförsel av varor upphävdes jämte ett flertal andra författningar av tullrättsligt innehåll, såsom 1843 års seglationsordning, 1843 års stadga om vad vid sjöfart inrikes orter emellan iakttagas bör samt om inrikes tullförpassning och tullbevakning, 1843 års förordning om nederlag och vad därvid iakttagas bör samt 1854 års förordning om transitupplag och vad därvid iakttagas bör. Straffbestämmelserna mot olovlig varuförsel erhöllo sin plats huvudsakligen i tullstadgans 7 kap. angående olovlig införsel eller utförsel av varor. Det grundläggande stadgandet återfanns i § 155 och var av följande lydelse: »Med olovlig införsel eller utförsel av varor förstås, när någon i riket införer eller därifrån utförer, eller försöker in- eller utföra tullpliktiga varor utan att dem till vederbörlig tullbehandling angiva.» Straffbestämmelsen hänförde sig sålunda endast till tullpliktiga varor. Anledningen härtill var, att de tidigare talrika förbuden mot införsel eller utförsel av vissa varor till följd av ändrad ekonomisk politik upphävts. Genom den nya politiken, som erhöll sina främsta uttryck i skråtvångets upphävande år 1846 och i utfärdandet av förordningen angående utvidgad näringsfrihet år 1864, förlorade den tidigare indelningen i förbjudna och lovgivna varor betydelse. Statsmakterna förbjödo icke längre av protektionistiska skäl import eller export av varor. Det väsentliga var, att icke i samband med införsel eller utförsel föreskrivna tullar och avgifter

69 undandrogos statsverket. Straffet för olovlig in- eller utförsel var enligt 1860 års tullstadga böter, normerade i förhållande till godsets värde, och, vid återfall, på visst sätt förhöjda böter eller frihetsstraff. Förverkande av gods eller — i förekommande fall — förpliktande att utgiva godsets värde inträdde som obligatorisk påföljd. Likaledes förverkades mindre farkoster och båtar, som vid olovlig varuinförsel använts för att från större fartyg föra godset i land eller för att vid kust eller i skärgård föra det från ett upplagsställe till ett annat. Förutsättning för förverkande var dock, att farkosten tillhörde godsägaren eller annan, som funnes ha ägt kännedom om den olovliga införseln eller skälig anledning att misstänka densamma, samt att godset anträffats under forslingen. Motsvarande förverkanderegler gällde beträffande dragare och körredskap. Med hänsyn till avfattningen torde straffbestämmelserna i § 155 av 1860 års tullstadga endast ha omfattat sådana fall, när tullangivning helt underlåtits. Däremot torde icke med stadgandet ha avsetts att bestraffa fall av oriktig tullangivning, d. v. s. lämnandet av oriktiga eller vilseledande uppgifter i samband med tullbehandlingen av gods (Bagge s. 112). Dylika förfaranden voro emellertid i viss utsträckning straffbara enligt bestämmelser i tullstadgans 1 kap., som handlade om själva kontrollförfarandet vid inoch utförsel och som innehöll bestämmelser, hämtade från de tidigare seglationsordningarna. Sålunda stadgades i § 23, att den som angåve en vara med orätt namn, för att k u n n a disponera den tullfritt, då den rätteligen vore tullpliktig, eller mot lägre tull, då den vore underkastad högre tull, skulle erlägga avgifterna för den sålunda oriktigt angivna varan till dubbelt belopp mot vad tulltaxan utsatte. Kunde det visas, att den felaktiga angivningen varit föranledd av fakturans innehåll, behövde emellertid godsägaren betala blott den högsta enkla tullen. Vidare stadgades i § 24, att om bland angivet gods funnes förtegad vara av annat namn och slag, som droge högre tull än den angivna eller om vid undersökning av kolli, som av godsägare angivits såsom till innehållet obekant, upptäcktes någon vara så förstucken eller i annan insmugen, att avsikten att undandraga varan tulltjänstemännens uppmärksamhet vore uppenbar, godsägaren skulle vara förfallen till det ansvar som i tullstadgan fanns stadgat för olovlig varuinförsel och godset vara förverkat. Kunde ägaren eller emottagaren av det angivna godset leda i bevis, att den förtegade eller förstuckna varan blivit honom tillsänd »utan hans ordres» var han fri från ansvar men varan förverkades. — Tullmål skulle enligt tullstadgan upptagas vid rådhusrätten i den stad, där brottet skett eller upptäckts eller, om det begåtts utanför stads jurisdiktionsområde, vid rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare eller tullinspektion funnes. I den därpå följande tullstadgan den 2 november 1877 inflöto straffbestämmelser endast angående olovlig införsel men däremot icke angående olovlig utförsel av varor. Detta berodde på att exporttullarna nu avskaffats

70 — den sista exporttullen upphävdes år 1863 — varför behov av någon straffbestämmelse mot tullförsnillning i samband med utförsel av varor ej längre förelåg. Till grund för 1877 års tullstadga låg ett av generaltullstyrelsen år 1875 upprättat förslag. I motiveringen till förslaget framhöll generaltullstyrelsen, att man i möjligaste mån sökt anpassa förslagets ansvarsbestämmelser efter 1864 års strafflag och efter den samma år utfärdade sjölagen. Vidare uttalades, att den olovliga varuinförseln och andra tullförfattningsöverträdelser på de flesta delar av Sveriges kuster dels upphört dels ock, när de förekommo, icke sällan härrörde av missuppfattning eller bristande kännedom om gällande tullförfattningar samt att antaganden om missbrukens avtagande och om utvecklingen på naturlig, lovlig väg av landets handel och sjöfart stöddes och bestyrktes av det stigande värdet av rikets import och export. 1877 års tullstadga medförde inga mera ingripande ändringar med avseende å den straffrättsliga eller straffprocessuella behandlingen av tullförbrytelserna. Bötesstraffet gjordes dock, efter hemställan av högsta domstolen, normerat i förhållande till den tullavgift, som bort erläggas för godset. I generaltullstyrelsens ovannämnda förslag hade föreslagits en straffbestämmelse för olovlig varuinförsel av följande innehåll: »Med olovlig införsel förstås, när någon utan behörig tullangivning införer eller söker införa tullpliktiga varor, ävensom sådana tullfria varor, vilka enligt särskilda föreskrifter endast må av vissa personer, eller efter erhållet särskilt tillstånd, i riket införas.» Den föreslagna ändringen av straff stadgandet till att avse jämväl införsel av tullfria importförbjudna varor berördes icke närmare i styrelsens motiv till förslaget. Där framhölls endast, att till olovlig varuinförsel måste r ä k n a s även de fall, om någon, därtill oberättigad, införde eller sökte införa ifrågavarande tullfria varor. Stadgandet i sin slutliga lydelse kom emellertid — i likhet med motsvarande bestämmelse i 1860 års stadga — att avse endast tullpliktiga varor. Någon närmare motivering till att generaltullstyrelsens förslag i denna del ej beaktades, synes icke ha lämnats. Definitionen å olovlig införsel upptogs i § 137 i 1877 års tullstadga och var av följande lydelse: »Med olovlig införsel förstås, att någon utan behörig tullangivning införer eller försöker införa tullpliktiga varor.» Uttryckssättet i den föregående stadgan »utan att dem till vederbörlig tullbehandling angiva» var alltså här utbytt mot »utan behörig tullangivning». Någon saklig ändring torde därmed icke ha varit åsyftad och straffbestämmelsen om olovlig varuinförsel synes sålunda trots den ändrade avfattningen endast ha haft avseende å fall, där tullangivning överhuvud ej ägt rum. Vad beträffar bestämmelserna om straff för vissa vilseledande förfaranden i samband med tullbehandling fingo dessa jämväl i 1877 års tullstadga sin plats i det kapitel, som avsåg tullkontrollens utövande och icke i kapitlet angående olovlig införsel av varor. Bestämmelserna i § 23 av 1860 års stadga om påföljd för viss oriktig tullangivning överfördes till § 23 i 1877 års stadga med tillägget,

71 att den oriktiga tullangivningen skulle ske »i sviklig avsikt». Vad åter angår bestämmelserna i § 24 av 1860 års stadga intogos dessa i § 24 i 1877 års stadga och undergingo såtillvida ändring, att exemplifieringen på svikliga förfaranden, som hemföllo under bestämmelsen, blev rikhaltigare. Paragrafen erhöll följande lydelse. Mom. 1. Visar sig uti det sätt, varpå godset blivit inpackat, eller av vad eljest vid införseln förekommer, uppenbar avsikt att, genom tulltjänstemannens vilseledande vid undersökningen, undandraga godset därför stadgad tullavgift, såsom om en vara finnes förstucken ibland eller insmugen uti en annan med lägre tull belagd, om anbragta märken eller skyltar angiva en lägre tullbeskattad vara än den befintliga, eller om ibland ett parti till utseende och emballage lika kolli, vilka enligt vanligt handelsbruk innehålla en viss vara, någon del befinnes innehålla annat, med högre tull belagt gods; eller framstår genom själva godsets beskaffenhet sådan svekfull avsikt, såsom om en tullpliktig vara genom blandning med eller tillsättning av något främmande ämne bibragts likhet med annan vara, som drager lägre tull eller är tullfri: då skall, därest ej ägaren före tullbehandlingen till namn och beskaffenhet riktigt angivit det gods, med vilket slik åtgärd vidtagits, detsamma anses förbrutet, och ägaren vara förfallen till ansvar såsom för olovlig varuinförsel. Mom. 2. Kan åter ägaren eller emottagaren av godset visa, att försök till tullförsnillning, som här ovan sägs, blivit utan hans vetskap vidtaget, vare han från ansvar fri och blott godset förverkat. Generaltullstyrelsen, på vars förslag stadgandet erhöll sin utformning, anförde i motiven, att genom den föreslagna ändrade lydelsen de svekfulla sätt, som dittills understundom kunnat strafflöst begagnas för att i uppenbar avsikt att undgå stadgad tull avvända tulltjänstemannens uppmärksamhet eller vilseleda hans omdöme vid varubehandlingen, blivit fullständigare angivna såsom straffbara. Då till betryggande av den enskildes rätt enligt båda de nämnda paragraferna bibehållits stadgandet, att ägare eller emottagare av gods, vilken kunde visa, att försöket till tullförsnillning icke vidtagits .med hans vetskap, vore fri från bötesansvar, torde den något strängare formuleringen av bestämmelsen enligt styrelsens mening »icke med fog kunna överklagas». Jämväl den därefter utfärdade tullstadgan av den 1 juli 1904 grundade sig på ett av generaltullstyrelsen framlagt förslag. I motiven till förslaget underströk styrelsen, att ändrade bestämmelser nödvändiggjorts av kommunikationsmedlens utveckling och den i följd därav starkt ökade trafiken. Särskilt framhölls, att den olovliga varuinförseln vid gränsen mot Finland utvecklat sig till formlig smugglerirörelse, som krävde vidtagande av särskilda åtgärder. I vissa hänseenden innebar 1904 års stadga förenklingar med eftergivande eller lindring av tullkontrollen och i andra hänseenden åter skärpning av denna. I 9 kap. av stadgan sammanfördes nu bestämmelserna om straff för olovlig varuinförsel med stadgandena om straff för vilseledande förfaranden i samband med tullbehandling av gods. Definitionen på olovlig varuinförsel överensstämde med motsvarande bestämning i 1877 års tullstadga.

72 Brottet beskrevs sålunda i § 129 mom. 1 såsom att någon utan behörig tullangivning införde tullpliktig vara. Böterna voro normerade i förhållande till det undandragna tullbeloppet. Ett flertal omständigheter ansågos kvalificerande och medförde förhöjt straff, t. ex. att flera än två gemensamt förövade olovlig varuinförsel, att gärningsmannen var beväpnad och det kunde antagas, att vapnet var avsett att begagnas till våld eller hot mot den, som ville hindra eller vederbörligen anmäla den olovliga införseln, att godset till riket inkom i förvaringsrum, särskilt svåra att upptäcka och uppenbarligen förfärdigade eller inredda för begagnande vid olovlig varuinförsel, att någon, som begagnade nederlagsrätt, bortsmög eller förbytte nederlagsgods eller att den olovliga införseln skedde å järnväg samt förövades av någon som var anställd vid järnvägen och för brottets underlättande begagnade sig av denna sin ställning. En särskilt sträng straffskala gällde för de fall att tjänsteman vid tullverket eller lotsverket gjorde sig skyldig till olovlig varuinförsel eller sådant brott förövades av tjänsteman vid posten eller statens järnvägar med avseende å gods, vilket han omhänderhade i och för sin tjänst. Återfall medförde förhöjt straff. En nyhet var att endast penningböter till visst lägre belopp skulle ådömas, om det visades, att olovlig varuinförsel icke skett i avsikt att undandraga varan stadgad tullavgift. Förverkande skulle i sådana fall icke äga rum. Dessa bestämmelser, som tillkommo på förslag av generaltullstyrelsen, motiverades av styrelsen på följande sätt. För att olovlig varuinförsel skall anses vara för handen, torde väl med avseende å ordalydelsen i denna definition näppeligen kunna uppställas fordran på avsikt hos gärningsmannen att undandraga godset stadgad tullavgift. Även om endast en kortare tids disposition inom riket av varan åsyftas, såsom t. ex. för provning eller reparation, i vilka fall tullfri disposition under berörda kortare tid skulle kunnat efter särskild undersökning utverkas, torde olovlig införsel få anses hava ägt rum, så snart varan införts utan att angivas hos vederbörande tullmyndighet. Jämväl varor, avsedda att kvarbliva och förbrukas inom landet torde vid viss gränstrafik kunna komma att införas med sådant åsidosättande av därför meddelade föreskrifter, att varan måste anses införd utan behörig tullangivning, ehuruväl detta må hava skett utan avsikt att undansnilla tullbeloppet. »Olovlig varuinförsel» lärer alltså böra anses omfatta icke blott vad t. ex. norska tullstadgan avser med »toldsvig» eller motsvarande tyska författning med »Defraudation» utan även sådant åsidosättande av tullangivning vid varuinförsel, i avseende å vilket presumtionen om avsikt att undandraga varan tull må anses motbevisad och där alltså endast överträdelse av en ordningsföreskrift kan antagas föreligga. Dylikt åsidosättande utan sviklig avsikt, av tullangivning synes icke hava beaktats vid tillkomsten av gällande tullstadga. Bestämmelserna angående vilseledande förfaranden i samband med tullbehandling av gods, som inflöto i § 131 av 1904 års tullstadga, överensstämde i huvudsak med motsvarande bestämmelser i 1877 års tullstadga, dock tillades nu, utöver de där angivna exemplen på svikligt förfarande, jämväl det fallet att, om tullavgift skulle utgå med vissa procent av varans värde, skriftlig handling eller annan bevisning företeddes, ägnad att bibringa

73 tjänsteman, som verkställde tullbehandlingen, övertygelse om ett lägre värde å varan än det verkliga. Godsemottagaren eller hans ombud straffades enligt paragrafen »såsom för olovlig varuinförsel» och straff skulle inträda ändå att han icke kunnat övertygas om delaktighet i försöket att undandraga varan tull. Paragrafen, som avfattades i enlighet med generaltullstyrelsens förslag, motiverades av styrelsen på följande sätt. Bestämmelsen motsvaras i huvudsak av § 24 i 1877 års tullstadga, som stadgar straff för försök till ett visst slag av tullförsnillning. Här förutsattes, att varan i behörig ordning angivits till tullbehandling, vare sig för direkt förtullning eller för uppläggning å nederlag. Försök till olovlig varuinförsel föreligger således icke; men någon åtgärd har vidtagits i syfte att helt eller delvis undandraga varan stadgad tull. Detta styrelsens uttalande är av intresse såtillvida som det ger stöd för att uttrycket behörig tullangivning i 1877 och 1904 års tullstadgor är att tolka så, att under detsamma är att hänföra endast sådana fall, när tullangivning av godset helt uraktlåtits, men däremot icke fall när tullangivning ägt rum men denna i något hänseende är oriktig. Sedermera fogades till de i § 131 upptagna exemplen på svikligt förfarande också det fallet »att med avseende å en varas beskaffenhet, benämning eller tillämnade användning lämnats uppgift, som kunnat föranleda, att varan kommit att beläggas med lägre tull, än som rätteligen bort utgå» liksom ock det fallet »att någon falskeligen i syfte att undandraga införd vara stadgad tull, avgiver skriftligt intyg eller försäkran om befintligheten av sådant förhållande, som författningsenligt kan föranleda varas tullfria utlämnande». Vidare infördes i § 132 av tullstadgan bestämmelser enligt vilka såsom olovlig varuinförsel skulle anses bl. a. om vid visitation av resandes effekter tullpliktigt gods anträffades förstucket eller undangömt i uppenbart syfte att dymedelst undandraga det tullbetjäningens uppmärksamhet eller om förpassning underkastat men oförpassat gods, vilket icke uppenbarligen vore inom riket alstrat eller tillverkat, befunnes så förstucket, att det icke kunde upptäckas annorledes än genom visitation, eller om sådant gods smöges i land från fartyg. Generaltullstyrelsen, på vars förslag bestämmelsen infördes, anförde i sin motivering, att de i paragrafen angivna fallen icke utan vidare läte sig inordnas under definitionen på olovlig varuinförsel, vilket berodde på, såvitt avsåg resandes gods, att angivningsskyldighet ej funnes föreskriven beträffande dylikt gods och i vad avsåg de övriga i paragrafen angivna fallen, att visshet saknades om godsets tullpliktiga beskaffenhet. Anträffades tullpliktigt gods i fartyg eller å järnvägståg så förstucket eller undandolt, att olovlig införsel därav uppenbarligen var tillämnad, straffades enligt § 130 fartygets eller tågets befälhavare såsom för olovlig varuinförsel ändå att han icke kunnat övertygas om delaktighet i brottet. Förmådde han göra sannolikt, att han ej ägt kännedom om detta, inträdde straff

74 för underlåtenhet i tillsynen om fartyget eller tåget enligt en lindrigare straffskala. I de författningar angående importförbud som utfärdades efter tillkomsten av 1860 års tullstadga intogos i allmänhet icke några bestämmelser om straff för olovlig införsel av importförbjuden tullpliktig vara. Antagligen ansågs överträdelse av importförbudet, såvitt angick tullpliktiga varor, falla under tullstadgans straff för olovlig införsel. Någon skillnad gjordes alltså icke längre på lurendrejeri — åtminstone i vad angick tullpliktiga varor — och tullförsnillning (Bagge s. 111). I den mån importförbud avsåg en tullfri vara måste däremot erforderliga straff- och förverkandebestämmelser intagas i den speciella författningen om importförbudet. Såsom framgår av det föregående genomfördes ej generaltullstyrelsens förslag i samband med tillkomsten av 1877 års tullstadga att såsom olovlig varuinförsel straffa jämväl införsel utan behörig tullangivning av importförbjuden tullfri vara. Straffbestämmelserna om olovlig varuinförsel utbrötos år 1923 ur tullstadgan och intogos i varuinförsellagen. Redan påföljande år tillkom spritinförsellagen, som bl. a. innebar, att smuggling av spritdrycker gjordes till föremål för särskild strängare reglering. Vad beträffar olovlig utförsel av varor funnos, såsom nämnts, inga bestämmelser härom i 1877 och 1904 års tullstadgor. I den mån exportförbud utfärdades beträffande visst varuslag måste därför i den särskilda författningen upptagas straffbestämmelser för överträdelse av förbudet. Sedan exportförbuden under första världskriget starkt stigit i antal, gjorde sig emellertid behov gällande att i en författning samla erforderliga bestämmelser om straff och förverkande vid överträdelse av sådant förbud. Med anledning härav sammanfördes i en förordning den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. de i de särskilda exportförbudskungörelserna meddelade bestämmelserna om straff och förverkande jämte erforderliga straffprocessuella stadganden. Enligt 1916 års förordning straffades den som i strid mot gällande, av Konungen i utfärdad författning meddelat förbud, utförde gods ur riket för olovlig varuutförsel med böter från och med 10 till och med 10 000 kronor. Vid återfall kunde dömas till frihetsstraff. Bestämmelserna om förverkande av gods och forslingsredskap överensstämde i stort sett med motsvarande bestämmelser i tullstadgan. Åtal utfördes av allmän åklagare och skulle anhängiggöras vid rådhusrätten i den stad, där brottet blivit begånget eller upptäckt eller om brottet timat eller upptäckts utom stads jurisdiktion, vid rådhusrätten i närmaste stad. Förordningen ersattes år 1949 av den nu gällande varuutförsellagen. Beträffande den historiska utvecklingen av lagstiftningen på förevarande område i mera speciella hänseenden hänvisas till de särskilda avsnitten.

KAPITEL I I I L a g s t i f t n i n g e n i vissa f r ä m m a n d e l ä n d e r

De nordiska

grannländerna

Lagstiftningen om straff för olovlig införsel och utförsel av varor i våra nordiska grannländer företer i vissa hänseenden avvikelser från den svenska. I Norge och Danmark ha huvudstadgandena på förevarande område fått sin plats i respektive länders tullagar under det att i Finland bestämmelser om lurendrejeri och tullförsnillning inlemmats i den allmänna strafflagen. Med avseende å det processuella tillvägagångssättet vid handläggning av tullmål bygger Finland helt på det svenska systemet med tullmålsdomstolar och särskilda åklagare (tullåklagare), medan i Danmark överträdelser av tulllagstiftningen i stor utsträckning handläggas administrativt av tullmyndighet. En ordning, likartad den som gäller i Danmark, rådde till för helt kort tid sedan jämväl i Norge. Numera ha emellertid där administrativ myndighets befogenheter att avdöma tullmål upphävts och dylika mål handläggas i samma ordning som brottmål i allmänhet. Norge

Bestämmelser om straff för olovlig införsel och utförsel av varor återfinnas främst i lov om tollvesenet den 22 juni 1928 (tolloven). Såvitt avser straff för olovlig införsel av rusdrycker äro stadganden meddelade i lov om innf0rsel og omsetning av brennevin, vin, fruktvin, mj0d og 01 den 5 april 1927 (rusdrikkloven). Tolloven innehöll ursprungligen vissa bestämmelser angående straff, förverkande och åtal jämväl för smuggling av rusdrycker. Dessa bestämmelser ha emellertid numera överförts till rusdrikkloven. Bestämmelserna i tolloven om tullkontroll och varuförsel äro tillämpliga å trafik som bedrives på territorialvattnet, vilket sträcker sig fyra nautiska mil (7 408 meter) från landområde eller från ö eller holme, som icke ständigt översköljes av havet. Enligt tolloven må därjämte fastställas en utanför territorialvattengränsen liggande tullgräns (tollgrense), innanför vilken tollovens bestämmelser om tullkontroll, lossning och lastning m. m. bliva tillämpliga. Genom kungl. resolution har tullgränsen bestämts till tio nautiska mil (18 520 meter), räknat från de yttersta öar och holmar, som icke ständigt översköljas av havet. Såväl i tolloven som i rusdrikkloven har stadgats, att överträdelse av lagen, oavsett straffets storlek, skall anses såsom förseelse och icke såsom

76 förbrytelse. Den i norsk strafflagstiftning förekommande indelningen av brottsliga handlingar i förseelser och förbrytelser vilar icke på någon begreppsmässig distinktion. Såvitt avser specialstraffrätten hänför sig indelningen mellan förseelser och förbrytelser — såvida icke annat stadgas — till den omständigheten huruvida å en brottslig gärning såsom straff kan följa avsättning eller frihetsstraff av viss längd. Om en gärning är att hänföra till förseelse eller förbrytelse är av straffrättslig och straffprocessuell betydelse. Bestämmelserna om försök äro vanligen icke tillämpliga å förseelser, stadgandena om återfall äro annorlunda utformade etc. Framför allt är emellertid det processuella förfarandet enklare och mera summariskt vid förseelser. Beslut om åtal kan sålunda väckas av polismyndighet, som jämväl äger utfärda föreläggande om bötesstraff och utföra åklagartalan inför domstol. Rätten att överklaga är beträffande förseelser i viss utsträckning inskränkt. I motiven till rusdrikkloven framhålles uttryckligen, att man genom att hänföra överträdelser av lagen till förseelser endast velat på ett ur lagteknisk synpunkt enkelt sätt göra de nämnda processuella särbestämmelserna tillämpliga; däremot hade man icke avsett att giva uttryck för att den brottslighet, å vilken lagen ägde tillämpning, till sin karaktär vore mindre graverande än mycket av det som strafflagen hänförde under förbrytelser. Nu anförda uttalanden torde äga giltighet jämväl i fråga om överträdelser av tolloven. Enligt såväl tolloven som rusdrikkloven äro försök till överträdelser av lagarna straffbara och straffas såsom fullbordat brott. Särskilda bestämmelser om straffbarheten av försök äro nödvändiga på grund av att enligt allmänna straffrättsliga regler försök till förseelse eljest icke är straffbart. I rusdrikkloven har upptagits en allmän bestämmelse om att medverkan till brott är straffbar såsom fullbordat brott. I tolloven finnes ingen motsvarighet till detta stadgande men i vissa straffbestämmelser har uttryckligen stadgats samma straff för den som medverkar till brottet som för gärningsmannen. Begreppet medverkan definieras icke i norsk straffrätt. Därunder torde emellertid vara att hänföra icke endast positiv hjälp vid förövandet av brottet utan också t. ex. anstiftan av detta. överträdelser av tolloven och rusdrikkloven äro enligt uttryckliga bestämmelser straffbara även om de förövats av oaktsamhet. Någon definition av begreppen uppsåt och oaktsamhet gives icke. I doktrinen har emellertid framhållits, att spörsmålet huruvida oaktsamhet föreligger måste bedömas under hänsynstagande till vederbörandes personliga förhållanden såsom ålder, omdömesförmåga, utbildning o. s. v. ävensom till de speciella förhållanden under vilka han handlat. Förhandenvaron av erforderligt subjektivt rekvisit ankommer på åklagaren att styrka. Detta är regelmässigt förhållandet också vid överträdelser av tullagstiftningen. I undantagsfall kan dock enligt tolloven bevisbördan åvila den misstänkte och enligt rusdrikkloven uppställas i viss utsträckning bevispresumtioner till den tilltalades nackdel.

77 Vid överträdelser av tolloven eller rusdrikkloven kunna förutom allmänna straff i form av böter eller frihetsstraff (fengsel) ådömas jämväl bistraff (tilleggsstraff). Böterna ådömas i penningböter. Bötesbeloppet skall enligt stadgande i allmänna strafflagen bestämmas under hänsynstagande till, förutom den straffbara gärningen, den dömdes förmögenhetsförhållanden och andra omständigheter, som kunna vara av betydelse för hans betalningsförmåga. Vid bestämmandet av bötesstraff för överträdelse av tullagstiftningen torde särskilt böra beaktas det tullbelopp, som belöper på de varor, som varit föremål för brottsligt förfarande. — Bistraff enligt tolloven äro förlust för kortare eller längre tid av rätten att vara befälhavare på fartyg eller annat transportmedel, att vara styrman eller maskinist, att ha tillsyn över kreditupplag eller att inlägga varor på frilager, transitupplag eller i frihamn eller att driva eller handha skötseln av frilager, frihamn eller allmänt transitupplag. Vid brott mot rusdrikkloven kan såsom bistraff åläggas förlust upp till fem år av rätten att vara befälhavare på fartyg eller annat transportmedel eller att vara styrman eller maskinist. — En särskild påföljd vid brott mot tullagstiftningen är förverkande. Enligt tollovens huvudbestämmelse om olovlig införsel och utförsel straffas för »smugling» den som inför eller utför varor, varunder jämväl inbegripes strandat eller bärgat gods, utan att låta dem undergå sådan tullkontroll, som föreskrives i tolloven eller med stöd av denna utfärdade föreskrifter. Straffet är böter och vid återfall böter eller fengsel högst 3 månader. Avser överträdelsen vara, vars införsel eller utförsel är förbjuden eller underkastad särskilda villkor, är straffet böter eller fengsel i högst 3 månader eller båda dessa straff. Vid upprepad brottslighet kan i sistnämnt fall avsevärt förhöjt straff ådömas. Straffbestämmelserna i tolloven äga tillämpning å såväl tullpliktiga som tullfria varor och drabba varje undandragande från tullkontroll, oavsett om varorna äro införsel- eller utförseltillåtna. Angående tullkontrollen äro bestämmelser meddelade i tolloven i ungefär motsvarande utsträckning som är fallet i tullstadgan i vårt land. Sålunda finnas i tolloven bestämmelser om tullkontroll i allmänhet, om inklarering av fartyg och om införsel av varor från utlandet, om behandling av varor, som ankommit från utlandet, om utförsel av varor till utlandet och utklarering av fartyg, om kreditupplag m. m. I tolloven ha därjämte intagits bestämmelser om frilager och frihamnar. Skyldighet föreligger i regel att vid införsel eller utförsel skriftligen angiva varorna för tullmyndighet. Varorna skola sålunda vid införsel av transportföraren upptagas å en »varefortegnelse». Vid förtullning av varorna skall varuägaren avgiva »spesialangivelse». Resande och besättningsmän äro dock befriade från skyldighet att avgiva skriftlig inlaga. Enligt uttryckligt stadgande i tolloven är emellertid envar som medför varor, som icke skall upptagas i varefortegnelsen, skyldig att utan anfordran anmäla dem för tullmyndighet. Någon definition av införsel- och utförselbegreppen lämnas icke. I anslutning till vad som framhålles i motiven till rusdrikkloven uttalas emellertid i kommentarer till

78 tolloven, att till införsel endast kan hänföras sådana handlingar, varigenom en vara föres i land eller in på landterritoriet, därunder inbegripet öar, holmar och skär. Införsel och utförsel av varor med undandragande av tullkontroll benämnes »smugling». Denna term begagnas såsom ett gängse begrepp för varuförsel med avsiktligt undandragande av tullkontroll. Föreligger icke sådan avsikt kan dock gärningen såsom redan nämnts bli straffbar av oaktsamhet. Straff som för smuggling stadgas också för den som genom oriktig uppgift i tullinlaga eller genom oriktiga upplysningar eljest eller genom att giva varan ett falskt utseende eller genom att undansticka vara bland andra varor eller på annat sätt söker vilseleda tullmyndighet. Bestämmelsen tillämpas t. ex. å den som lämnar oriktiga uppgifter vid tullklarering av resgods. Tolloven innehåller vidare straffbestämmelser om speciella fall av smuggling eller undandragande av tull eller annan avgift. Med böter eller, vid återfall, fängelse straffas sålunda ägare eller innehavare av tull- eller avgiftspliktiga varor eller varor, vilkas införsel eller utförsel är förbjuden eller underkastad särskilda villkor, såvida varorna utan att ha angivits för tullmyndighet tagits ombord å fartyg eller annat forslingsredskap på sådant sätt, att ägaren eller innehavaren k a n antagas ha avsett att smuggla dem. Samma straff drabbar den som vid tullklarering av varor, för vilka värdetull skall utgå, lämnar oriktig uppgift angående varornas värde eller företer oriktiga fakturor, såvida icke strängare straff skall ådömas enligt allmänna strafflagen. Likaledes drabbas den av straff såsom för smuggling, som i sin besittning har vara, som kan antagas ha varit eller skolat utgöra föremål för smuggling och innehavaren icke kan eller vill uppgiva, vem som är ägare. Bötesstraff är stadgat för befälhavare å fartyg eller annat fortskaffningsmedel, som icke, såvitt möjligt, söker förhindra, att varor olovligen föras till eller från transportmedlet. Utöver de anförda innehåller tolloven ett flertal straffbestämmelser för olika överträdelser av föreskrifter rörande varutrafiken. — Beträffande i förevarande sammanhang aktuella bestämmelser i rusdrikkloven må framhållas, att de ha sin motsvarighet i 1 kap. spritinförsellagen i vårt land. Enligt den centrala straffbestämmelsen i rusdrikkloven straffas den som genom införsel, utförsel, överlåtelse etc. överträder någon av bestämmelserna i rusdrikkloven eller någon med stöd av lagen utfärdad »bevillning eller forskrift» med böter eller fängelse eller båda dessa straff. Samma straff drabbar den som drager ut till eller söker förbindelse med fartyg, som är innanför eller utanför tullgränsen, med brännvin, som kan antagas vara avsett att överlåtas mot vederlag, såvida det icke av särskilda skäl kan antagas, att olovlig införsel av brännvin icke är avsedd att företagas. Straff stadgas också för befälhavare å fartyg med en nettodräktighet av 250 registerton eller därunder, som är eller har varit innanför territorialgränsen med mer brännvin än till rimligt bruk ombord, såvida det icke visas, att fartyget går i lovlig trafik och av tvingande omständigheter kommit innanför territorialgränsen.

79 Norge har biträtt Helsingforskonventionen. Någon utvidgning av tullgränsen till 12 nautiska mil på sätt konventionen ger möjlighet till (art. 9) har emellertid icke stadgats. Såsom regelmässig påföljd vid överträdelse av tullagstiftningen inträder förverkande av gods, som varit föremål för brott. Enligt uttryckliga bestämmelser i tolloven och rusdrikkloven är förverkandepåföljd icke att betrakta såsom straff och sådan påföljd kan ifrågakomma även om straffansvar icke utkräves. Enligt tolloven kan vid överträdelse av denna eller med stöd av denna utfärdad författning vara jämte emballage förklaras förverkad, oavsett vem som äger varan, därest det allmänna kunnat utsättas för förmögenhetsförlust eller varans införsel eller utförsel varit förbjuden eller underkastad särskilda villkor. Om förverkande skulle drabba orimligt (uforholdsmessig) hårt kan påföljden begränsas till att avse en del av varans värde, varvid varan kan kvarhållas i avbidan på att beloppet betalas eller betryggande säkerhet ställes. Föreligger icke skäl att förverka varan (»Er der ikke anledning til inndragning etc») kan dess värde, helt eller delvis, förklaras förverkat. Värdet skall utgivas av den som begått överträdelsen. Åläggande av förverkandepåföljd kan också helt underlåtas. Det beror alltså på ett skönsmässigt bedömande, huruvida och i vilken grad förverkande skall inträda och ond eller god tro hos ägare eller besittare anses enligt praxis i princip sakna betydelse för bedömande av frågan om förverkande. Detta har också uttryckligen framhållits i förarbetena till tollloven. I regel torde förverkande inträda. I en dom av h0yesterett (31.10.1942) har uttalats, att det för att tollovens bestämmelser skulle få den erforderliga slagkraften vore nödvändigt, att förverkandepåföljden tillämpades, såvida icke särskilda skäl talade häremot. Detta uttalande torde giva uttryck för inställningen i praxis. Det må framhållas, att farkost eller annat forslingsredskap icke kan förverkas med tillämpning av tolloven. Enligt rusdrikkloven däremot kan förverkande äga r u m jämväl av forslingsredskap. Rusdryck, som olovligen införts, skall förverkas oavsett hos vem den finnes eller av vem den äges. Finnes den ej i behåll (»Er den ikke lenger påviselig») kan den, som gjort sig skyldig till lagöverträdelsen eller medverkat härtill, förpliktas utgiva dess värde helt eller delvis. Fartyg eller annat forslingsredskap, som använts vid överträdelse av rusdrikkloven eller någon med stöd av denna utfärdad bestämmelse, kan förverkas, såvida överträdelsen haft till föremål brännvin. Förverkande av forslingsredskap kan äga rum även om ägaren ej förövat brottet men anledning finnes att antaga, att ägaren insett eller bort inse, att forslingsredskapet användes för smuggling. Fartyg på 25 registerton eller mera kan dock endast förverkas om det kan antagas, att den huvudsakliga avsikten varit att begagna redskapet för smuggling av brännvin. I stället för förverkande av redskapet kan ifrågakomma förverkande helt eller delvis av redskapets värde. Såsom ovan antytts gällde beträffande det processuella förfarandet vid

80 överträdelser av tolloven eller med stöd av denna utfärdade författningar till för kort tid sedan (1.7.1957) i stor utsträckning, att tullmål avgjordes i administrativ ordning. Det ankom då på vederbörande statsdepartement (Finans- og tolldepartementet) att avgöra om målet skulle överlämnas till allmän åklagare för vidare handläggning eller avgöras genom departementsbeslut (kjennelse) eller om åtal skulle underlåtas och i så fall villkoren härför. Tullmål kunde alltid avgöras genom departementsbeslut om annan påföljd än böter och förverkande och vissa mindre ingripande bistraff funnes icke böra ifrågakomma. Var överträdelsen av grövre beskaffenhet hänsköts målet till åklagarmyndigheten för lagföring vid domstol. Polismyndighet kunde anlitas för verkställande av utredning. Innan ett mål kunde avgöras skulle den misstänkte erhålla skriftlig underrättelse om den förseelse för vilken han misstänktes samt anmodas att inkomma med yttrande i saken. Sedan sådant yttrande inkommit eller den härför utsatta fristen gått till ända översändes handlingarna till departementet, som meddelade beslut i målet. Beslutet delgavs därefter den tilltalade eller dennes ombud, vilka ägde vägra att godtaga beslutet. För sådant fall kunde departementet överlämna ärendet till åklagarmyndigheten för åtal och lagföring vid allmän domstol eller avskriva detsamma. Vägrades icke godkännande inom den utsatta tidsfristen vann beslutet laga kraft. Beslutet avkunnades i form av en dom och fick samma rättsverkan som lagakraftvunnen dom, om godkännande icke uttryckligen vägrades. — Den här refererade ordningen för avgörande av överträdelser av tolloven har upphävts genom lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1957 och som bl. a. inneburit, att en central myndighet för tullväsendet — tolldirektoratet — tillskapats. Numera avgöras överträdelser av tullagstiftningen i samma ordning som gäller beträffande mål i allmänhet. I det kommittébetänkande, som ligger till grund för lagändringen, uttalas i förevarande fråga huvudsakligen följande. Starka skäl måste föreligga, om undantag skulle göras från den eljest gällande principen att allmänt åtal skulle ankomma på åklagarmyndighet. Bestämmelserna i tolloven hade motiverats främst av önskvärdheten av en enhetlig praxis. Avgörandena bleve otvivelaktigt också mera enhetligt bedömda än om de ankomme på allmänna åklagarmyndigheter. Detta förhållande kunde emellertid enligt kommitténs mening sägas gälla alla grupper av brottmål. Tullmålen intoge härvidlag ingen särställning som medförde starkare behov av enhetlig behandling av dem än av andra brottmål. Den rådande ordningen vore tungrodd och omständlig. I hithörande mål vore i hög grad av nöden, att avgörandet skedde snabbt. Detta krav skulle bättre kunna tillgodoses om hithörande mål överflyttades till åklagarmyndighetens organ. Vore målet av enkel beskaffenhet skulle polismyndighet genast kunna meddela föreläggande och vore det av mera invecklad beskaffenhet torde polismyndighet ändå ofta få att göra med det. Å andra sidan borde tolldirektoratet ha möjlighet att följa rättspraxis i dessa mål. Detta syfte

81 kunde vinnas genom att avskrift av förelägganden och domar i tullmål insändes till direktoratet. Tulltjänsteman, som finner skälig grund för misstanke om att överträdelse av tolloven eller med stöd av denna utfärdade bestämmelser förövats, åligger att underrätta vederbörande chef, som äger anmäla det inträffade till åklagarmyndigheten. Tullmyndighet har att taga föremål, som kan antagas vara förverkat, i beslag. Likaledes kan tullmyndighet, om polismyndighet icke är tillstädes, gripa den som misstankes för tullöverträdelse. Den gripne skall snarast möjligt överlämnas till polismyndighet. — Beslagtaget gods skall förvaras av tullmyndighet, tills det kan överlämnas till polismyndighet. Varor, som äro utsatta för snar förstörelse, samt levande djur kunna utlämnas till ägaren mot betalning av tull och deposition av belopp, motsvarande varans värde eller, om ägaren icke övertager varorna, försäljas på offentlig auktion. Det må tilläggas, att överträdelser av rusdrikkloven alltid handlagts i den för rättegångsmål i allmänhet stadgade ordningen. Danmark

I dansk rätt återfinnas stadganden om straff för olovlig införsel och utförsel av varor i toldloven den 28 januari 1959, vilken trätt i kraft den 1 februari samma år. I toldloven ha samlats straffbestämmelser för brott mot tullagstiftningen, vilka tidigare funnos intagna i flera olika författningar, framförallt i den förut gällande toldloven av år 1924, toldforordningen av år 1797 samt lagen om toldforholdene ved landtoldgraensen av år 1873. Förutom i den nya toldloven finnas dessutom straffbestämmelser i författningar med huvudsakligt syfte att av sanitära, handelspolitiska eller liknande hänsyn förbjuda eller reglera in- eller utförsel av vissa varor. Danmark har biträtt Helsingforskonventionen, vilket föranlett särskild lagstiftning angående smuggling av alkoholvaror. Enligt dansk strafflagstiftning äro allmänna bestämmelser om straffbarhet, försök och medverkan till brott m. m. tillämpliga också beträffande mål om överträdelser av tullförfattningarna såvida icke annat stadgas. Försök och medverkan till brott straffas, förutom i de fall då detta direkt föreskrives i ifrågavarande straffbestämmelser, städse också i sådana fall då överträdelsen är belagd med svårare straff än hsefte (faengsel). — Vad beträffar den territoriella tillämpligheten av tullstraffrätten gäller som huvudregel, att en överträdelse av tullagstiftningen för att vara straffbar skall vara riktad mot danska staten samt ha förövats på danskt tullområde, vilket sträcker sig 7 408 meter från den yttersta punkten på land. De i toldloven meddelade bestämmelserna förutsättas emellertid kunna äga tillämpning även utanför tullområdet i den utsträckning, varom överenskommelse träffas med annan stat. I enlighet med bestämmelserna i Helsingforskonventionen har sålunda den allmänna tullzonen utvidgats till att sträcka sig 6— 905586

82 12 nautiska mil från kusten med avseende å fartyg hemmahörande i konventionsstaterna. — Vid tullförbrytelser straffas i regel brott begångna av såväl uppsåt som oaktsamhet. — Bötesstraff ådömes i form av penningböter. Vid bestämmandet av bötesstraffets storlek skall tagas hänsyn, förutom till överträdelsens beskaffenhet, också till gärningsmannens vandel, ålder, bevekelsegrunder för gärningen samt till hans betalningsförmåga ävensom till huruvida överträdelsen begåtts av ursäktlig okunnighet eller misstag angående bestämmelsens förhandenvaro eller närmare innebörd. I dansk tullagstiftning göres viss skillnad mellan högt beskattade varor, å ena, och övriga varor, å andra sidan. Åt finansministern har meddelats befogenhet att i administrativ ordning bestämma vilka varor som i förevarande hänseende skola anses högt beskattade. Den nu gällande förordningen härom, som trädde i kraft den 1 februari 1959, upptager t. ex. spritdrycker, vin och tobak. Enligt toldloven föreligger skyldighet att vid införsel och utförsel av såväl tullfria som tullpliktiga varor meddela tullmyndighet upplysningar om varornas värde, art och myckenhet m. m. Såvitt avser den kommersiella trafiken skall anmälningsskyldigheten i regel fullgöras skriftligen. Resande som ankommer till tullområdet åligger att ställa sitt bagage till tullmyndighets förfogande för kontroll ävensom anmäla alla varor som medföras och i övrigt lämna tullmyndigheten önskade upplysningar av betydelse för tullbehandlingen. Enligt den centrala straffbestämmelsen i toldloven anses som insmuggling (indsmugling) införsel från utlandet eller »toldfrit sted» (Färöarna, Grönland, frilager och frihamnar) av tull- eller avgiftspliktiga varor utan att dessa i föreskriven ordning anmälts hos tullmyndighet. Med insmuggling jämställes också bl. a., att varor utan föregående anmälan bortföras från transitupplag samt att inom frihamn obeskattade varor användas till personligt bruk eller förbrukning eller att köp eller försäljning av sådana varor för dylikt ändamål äger r u m därstädes. Såvitt avser nu nämnda förfaranden, som begås inom frihamn, bestraffades dessa i den förut gällande lagstiftningen endast såsom brott mot konsumtionsförbud o. d. De nya bestämmelserna motiverades med att det på senare år i stor utsträckning förekommit, att obeskattade sprit- och tobaksvaror förbrukats inom Köpenhamns frihamns område samt att dylika förfaranden till sin karaktär vore att jämställa med insmuggling. Som insmuggling skall också anses om obeskattade varor eller sådana, som anmälts till utförsel mot erhållande av tullrestitution, utan vederbörlig anmälan bortföras från fartyg eller annat forslingsredskap. Försök till insmuggling anses föreligga om i transportmedel, som inkommit till tullområdet, påträffas tull- eller avgiftspliktiga varor, som ej upptagits i lastförteckning eller dylik handling och som ej i föreskriven ordning anmälas för tullmyndighet. Anträffas fartyg med

83 en nettodräktighet understigande 120 ton inom tullområdet och finnas ombord högt beskattade varor, för vilka tullavgiften uppgår till visst belopp, anses likaledes försök till insmuggling föreligga, såvida det icke göres sannolikt att fartyget icke användes i smugglingssyfte. Straffet för insmuggling är böter, haefte eller faengsel intill två år, vilket innebär en skärpning i förhållande till vad som förut gällde. Straff drabbar envar medverkande till brottet ävensom den som säljer eller på annat sätt överlåter eller köper eller eljest förvärvar eller mottager insmugglade varor eller gör sig skyldig till försök därtill med vetskap eller skälig misstanke om att varorna olovligen införts. Av stort intresse är, att den nya toldloven ej innehåller några stadganden om förverkande av insmugglat gods eller av forslingsredskap. Bestämmelser härom funnos i den förut gällande tullagstiftningen. Såsom motivering för upphävandet av reglerna om förverkande vid tullöverträdelser anföres i motiven, att förverkande i många fall vore obilligt samt att det medförde begränsning i »vareomsaetningens sikkerhed», varför det ansetts riktigast att i toldloven ej upptaga några bestämmelser härom. Enligt särskilt stadgande föreligger vid insmuggling eller olovlig befattning med insmugglade varor skyldighet att erlägga på varorna belöpande tull eller andra avgifter. Utmärkande för dansk smugglingslagstiftning är att varje forslingsredskap, som använts vid insmuggling eller försök därtill av högt beskattade varor eller för befordran av dessa inom tullområdet, städse tjänar som säkerhet (hsefter) för de böter, tull- och avgiftsbelopp, som k u n n a drabba icke endast ägare utan även befälhavare, manskap, chaufför m. fl. Bestämmelsen härom — vilken i tämligen oförändrat skick överflyttats från den förut gällande toldloven — innebär, att tullmyndighet äger kvarhålla t. ex. ett fartyg i avbidan på betalning av böter eller tullavgifter, som någon å fartyget anställd kan ha ålagts att utgiva. Fartygsägaren — rederiet — har att erlägga det ådömda beloppet, som därefter regressvis torde k u n n a återkrävas av den brottslige. Stadgandet lärer förutsätta, att den skyldige verkligen anträffas och befinner sig inom den krets av personer som lagen åsyftar (UfR 1949 s. 740). Oriktig uppgift i tullinlaga angående varas art, mängd eller värde straffas med böter, såvida det icke göres sannolikt att den oriktiga uppgiften beror på omständigheter över vilka gärningsmannen och den han företräder ej kan råda. Den som lämnar en oriktig uppgift i uppsåt att undandraga tull eller avgift eller oaktat han borde ha insett, att dylik uppgift var ägnad att medföra sådan påföljd, straffas med fsengsel upp till sex månader. Samma straff stadgas för den som i samband med tullklarering företer handlingar, vilkas innehåll är ägnat att medföra påföljd som nyss sagts, därest gärningsmannen insåg eller borde ha insett, att de ifrågavarande handlingarna voro oriktiga eller bristfälliga.

84 Olovlig utförsel av högt beskattade varor kan bestraffas enligt samma bestämmelser som gälla för insmuggling. Åläggande av bötesstraff vid brott mot tullagstiftningen tillkommer i Danmark administrativ myndighet — departementet for told- og forbrugsavgifter eller i vissa fall lokal tullmyndighet — med mindre frihetsstraff kan antagas bli ådömt eller det eljest befinnes önskvärt, att saken avgöres av domstol. Bestämmelser om förfarandet ha intagits i toldloven. Den som i administrativ ordning ådömts påföljd äger att inom viss tid efter det beslutet meddelats begära, att saken hänskjutes till domstol. För dylikt fall bli de allmänna reglerna om handläggning av förseelser (politisager) att tillämpa och åtalet utföres vid domstol av allmän åklagare. Tillvägagångssättet hos tullmyndigheten vid handläggning av överträdelser av tullagstiftningen är i korthet följande. Tulltjänsteman äger lägga beslag å varor, som varit föremål för brott enligt tullagstiftningen. Forslingsredskap som häftar för böter och tullavgifter kan kvarhållas av tullmyndighet. Är överträdelsen »ikke fuldt oplyst» överlämnas saken till polismyndighet för förundersökning. Sedan denna avslutats underställes ärendet departementet för avgörande. Är överträdelsen av sådan beskaffenhet att den efter tullmyndighets bedömande anses förskylla annat straff än böter överlämnas ärendet likaledes till polismyndighet för verkställande av förundersökning. Därefter väckes i dessa fall åtal av allmän åklagare vid domstol. Är däremot saken »fuldt oplyst» och anses den icke böra medföra straff, som nyss sagts, avgöres den i administrativ ordning. Förfaringssättet ställer sig något olika alltefter som saken angår å ena sidan utlänningar eller ombordanställda å fartyg, som gå i utrikes trafik, och å andra sidan övriga medborgare. I förstnämnda fall meddelar den lokala tullmyndigheten omedelbart den tilltalade föreläggande om bötesstraff. Betalas bötesbeloppet eller ställes säkerhet för detta är saken därmed avgjord. Vill eller kan den tilltalade icke betala böterna eller ställa säkerhet för dessa överlämnas han till polismyndighet för åtal vid domstol. Beträffande den andra gruppen söker tullmyndigheten, såframt endast böter synas böra ifrågakomma, förmå den skyldige att deponera lämpligt belopp. Det slutliga avgörandet i saken i dessa fall träffas av departementet.

Finland

I finsk lagstiftning ha, såsom ovan nämnts, huvudstadgandena om olovlig införsel och utförsel av varor intagits i den allmänna strafflagen, där de fått sin plats i 38 kap., som handlar om oredlighet och annan straffbar egennytta. Strafflagens nu nämnda bestämmelser kompletteras av stadganden i tullagen den 8 september 1939 och, såvitt avser smuggling av rusdrycker, av

85 särskild lagstiftning, nämligen lagen den 9 februari 1932 om alkoholdrycker och lagen den 9 maj 1932 om förekommande av alkoholdryckers insmuggling från öppen sjö. Stadganden angående straff återfinnas därjämte i vissa författningar angående import- och exportförbud. Enligt strafflagen straffas den, som för att bereda sig eller annan nytta, genom oriktig uppgift eller annat svek undandrager eller söker undandraga staten eller kommun tullavgift eller annan skatt eller allmän utskyld. Straffet är böter (numera dagsböter) eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, böter eller fängelse. Var, som olovligen till landet inför eller söker införa eller därifrån utför eller söker utföra vara, som är till ineller utförsel förbjuden, straffas för lurendrejeri med böter eller fängelse ej under två månader, dock att om varans värde och mängd äro obetydliga eller omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande endast böter må ådömas. Den som anskaffar, döljer eller forslar gods, som h a n visste eller hade skäl misstänka vara till landet infört med undansnillande av tullavgift eller genom lurendrejeri, utan att han själv varit delaktig i brottet, straffas med böter. Är varans mängd och värde obetydliga, prove domaren om till straff skall dömas. Förutom dessa centrala bestämmelser angående olovlig införsel och utförsel upptages i strafflagen straff jämväl för det fall att någon — utan att vara delaktig i brottet — ställer till förfogande forslingsredskap, dragare eller fordon för transport av vara, som varit föremål för tullförsnillning eller lurendrejeri, oaktat han haft skäl misstänka, att redskapet komme att användas till förövande av sådant brott. Vid ovan angivna brott inträder alltid förverkande av varan. Likaledes förverkas forslingsredskap, dragare eller fordon, vars huvudsakliga fora eller last varan utgjorde eller vilka använts till färd, avseende huvudsakligen försnillning av tullavgift eller lurendrejeri eller forsling av sålunda till landet införd vara, om ägaren varit delaktig i brottet eller, på sätt ovan angivits, ställt forslingsredskap till förfogande. Har nu nämnd egendom redan övergått till annan eller gått förlorad eller k a n ägare av forslingsredskap, dragare eller farkost icke enligt det förut sagda dömas den förlustig, är i stället för egendomen dess värde förbrukat. De ovan återgivna bestämmelserna om straff och förverkande äro enligt uttryckligt stadgande icke tillämpliga å alkoholvaror. Beträffande sådana varor äro bestämmelser meddelade i de båda förutnämnda lagarna av år 1932. I dessa lagar finnas bestämmelser om straff och förverkande för smuggling av rusdrycker, som ungefärligen motsvara innehållet i 1 kap. spritinförsellagen och 1925 års lag om utsträckt tillämpning av spritinförsellagen i vårt land. Straff- och förverkandebestämmelserna äro strängare än de förut återgivna bestämmelserna i strafflagen. Det kan nämnas att olovlig införsel av alkoholdryck benämnes lurendrejeri. 8 kap. i tullagen innehåller bl. a. stadganden om tullförbrytelser samt om

86 utredning och handläggning av dem. Såsom tullförbrytelser anses lurendrejeri och tullförsnillning, överträdelser av tullagen samt brott beträffande vilka särskilt stadgats att de skola handläggas såsom tullförbrytelser. Det sistnämnda är t. ex. fallet med smuggling av alkoholdrycker. Det processuella förfarandet enligt tullagen vid handläggning av mål om tullförbrytelser överensstämmer med det hos oss gällande med särskilda forumbestämmelser — rådhusrätten i den stad, där tullanstalt är belägen, eller, om denna icke är belägen i stad eller om förbrytelsen begåtts utom tulldistrikt, rådhusrätten i den till platsen för förbrytelsen närmast belägna stad, där tullanstalt finnes — och särskilda åklagare (tullförvaltare). Dylika mål kunna jämväl upptagas vid vissa häradsrätter. Målen skola handläggas snabbt och urtima ting kan i förekommande fall utsättas. Vid behandlingen av mål om tullförbrytelser råder — i motsats till vad eljest, åtminstone formellt, är fallet — fri bevisprövning. Tullagen innehåller nämligen en uttrycklig bestämmelse, att domstolen äger, efter fri prövning av alla i mål om tullförbrytelse framkomna omständigheter, enligt sin övertygelse avgöra, vad i saken bör anses såsom sant. Västtyskland I tysk rätt hänföras smugglingsbrott och därmed likartade överträdelser av tullagstiftningen i systematiskt hänseende till skatteförbrytelser och å tullmål tillämpas i väsentlig utsträckning den för skattemål i allmänhet stadgade ordningen. De grundläggande föreskrifterna om straff för olovlig införsel och utförsel av varor återfinnas i Reichsabgabenordnung (AO) den 22 maj 1931, som innehåller en allmän reglering av beskattningsrätten jämte bestämmelser av straffrättsligt och straffprocessuellt innehåll. Den egentliga tullagstiftningen utgöres framför allt av tullagen (Zollgesetz) den 20 mars 1939 och en i anslutning till denna utfärdad tullordning (Allgemeine Zollordnung) samt tulllarifflagen (Zolltarifgesetz) den 16 augusti 1951. Förutom nu nämnd lagstiftning ha utfärdats specialförfattningar av olika slag, bl. a. monopollagstiftning beträffande brännvin (Gesetz iiber das Branntweinmonopol) den 8 april 1922. AO definierar inledningsvis vad som är att anse såsom skatt i förordningens mening och hit räknas, enligt uttrycklig föreskrift, även tullar. När AO därför i olika sammanhang använder sig av ordet skatt, antingen ensamt eller i förbindelse med annat uttryck, hänsyftas — i förekommande fall — även å tullar. De straffrättsliga och straffprocessuella bestämmelserna ha fått sin plats i AO:s tredje del. Såsom grundläggande regel uttalas, att den allmänna straffrättens och processrättens principer skola vinna tillämpning, såvida icke skattelagarna innehålla avvikande föreskrifter. Specialförfattningarna

87 — med undantag av brännvinsmonopollagen — innehålla merendels icke några sådana bestämmelser överhuvud utan hänvisa till AO men i den mån särskilda stadganden förekomma bliva dessa i första hand att tillämpa. Rangordningen mellan de olika rättskällorna blir därför i första hand specialförfattningarnas stadganden, i andra hand AO:s bestämmelser och i sista hand allmänna straffrättsliga och processuella regler. I den allmänna tyska straffrätten indelas brottsliga gärningar, alltefter storleken av det straff som kan ådömas, i egentliga förbrytelser (Verbrechen), lindrigare förbrytelser (Vergehen) och förseelser (tibertretungen); en indelning som är av stor praktisk betydelse i skilda hänseenden. Inom skattestraffrätten förekommer icke någon sådan gradering utan där förekommande brottslighet benämnes Steuervergehen (Zollvergehen). — Av straffrättsliga stadganden i AO äro särskilt de om försök och medverkan till brott och förverkande av egendom av intresse. Beträffande det processuella förfarandet må nämnas, att — såvitt avser tullförbrytelser — utredningen och i viss utsträckning även handhavandet av rättskipningen åvilar tullmyndighet. Brottsbeskrivningarna i AO äro klart avfattade och utmärkas av en långt driven systematik. En närmare redogörelse för olika typer av tullförbrytelser lämnas längre fram i denna översikt. Först skola emellertid beröras några frågor av allmänstraffrättslig karaktär. Vad beträffar det subjektiva rekvisitet vid tullförbrytelser måste för straffbarhet föreligga uppsåt, åtminstone eventuellt sådant. Endast där detta särskilt angives är oaktsamhet tillfyllest. Vid vissa brott kräves ett i något avseende kvalificerat uppsåt såsom en bestämd avsikt, t. ex. ett vinningssyfte. Den allmänna tyska strafflagen definierar icke begreppen uppsåt och oaktsamhet. Där återfinnes emellertid en bestämmelse av innehåll, att om någon vid förövandet av brottslig gärning icke kände till förhandenvaron av omständigheter, som hänföra sig till gärningens rättsliga bedömande (»zum gesetzlichen Tatbestande gehören») eller som verka kvalificerande, skola dessa icke läggas gärningsmannen till last. Vid oaktsamhetsbrott är stadgandet tillämpligt endast under förutsättning att villfarelsen är ursäktlig (. . . »die Unkenntnis selbst nicht durch Fahrlässigkeit verschuldet ist»). Bestämmelsen torde måhända närmast avse fall av s. k. oegentlig rättsvillfarelse (jfr Thornstedt s. 66 ff.). — I AO stadgas uttryckliga regler angående verkan av rättsvillfarelse. Under vissa omständigheter k a n villfarelse angående förhandenvaron av viss bestämmelse eller visst förbud tillerkännas betydelse. AO innehåller sålunda ett stadgande av innehåll, att den skall vara straffri, som av ursäktligt misstag angående förhandenvaron eller tillämpligheten av skatterättsliga bestämmelser håller en viss gärning för tillåten. Den som på grund av bristande aktsamhet trott gärningen vara tillåten straffas för culpöst brott. Detta stadgande torde medföra viss utvidgning av det straffria området i förhållande till allmänna

88 regler. Det är emellertid att märka, att villfarelsen om det skatterättsliga stadgandet för att medföra straffrihet skall vara ursäktlig och härvidlag torde anläggas en ganska sträng måttstock. — I fråga om blankettstraffbud torde villfarelse angående normutfyllnaden betraktas såsom oegentlig rättsvillfarelse (Tatbestandsirrtum). Sålunda har i ett fall en tilltalad, som icke kände till att en viss vara var tullbelagd, frikänts från ansvar för medverkan till olovlig införsel av varan — Steuerhinterziehung [Entscheidungen des Bundesgerichtshofes in Strafsachen 5 (1954), 90]. Försök till brott i allmänhet av den art, som är att hänföra till Vergehen, är straffbart endast om detta uttryckligen stadgas och under alla omständigheter straffas försök lindrigare än fullbordat brott. Inom skattestraffrätten gälla avvikande föreskrifter och där medför försök till brott i stor utsträckning samma straff som fullbordad gärning. Enligt tysk doktrin kunna i en brottslig gärning som regel särskiljas fyra utvecklingsskeden: förberedelse, försök, fullbordande (Vollendung) och avslutande (Beendigung). På förberedelsestadiet är en gärning endast i undantagsfall straffbar och då i allmänhet såsom särskilt brott. Fullbordat brott föreligger, så snart gärningsmannen uppfyllt alla objektiva och subjektiva rekvisit och — i förekommande fall — särskilt resultat inträtt såsom följd av den brottsliga gärningen. Vid det centrala brottet Steuerhinterziehung (undandragande av skatt) anses brottet icke fullbordat, förrän det medfört en obehörig förmån i skattehänseende. Försök till Steuerhinterziehung straffas emellertid lika med det fullbordade brottet. Vid smugglingsbrott äro de båda sist nämnda leden i händelsekedjan — Vollendung och Beendigung — av speciell betydelse. Sålunda har i tysk rättspraxis uttalats, att ett smugglingsbrott är att anse som fullbordat i och med överskridandet av gränsen med förbigående av tullmyndighet, medan brottet icke är att anse som avslutat, förrän det insmugglade godset »zur Ruhe gekommen ist» d. v. s. har nått fram till sin bestämmelseort och undandragits fara för upptäckt av tullmyndighet (Entscheidungen des Reichgerichts in Strafsachen Bd 67 s. 358). Avslutad gärning i den här avsedda meningen föreligger sålunda icke om en insmugglad vara upplagts i närheten av gränsen i avbidan på vidarebefordran vid lägligt tillfälle. Tidpunkten för smugglingsbrottets avslutande spelar ingen roll för bedömande av gärningsmannens brottslighet men väl för eventuella medverkandes. Så länge brottet icke är att anse som avslutat föreligger nämligen från dessas sida delaktighet i huvudbrottet, medan ett tillhandagående efter nämnda tidpunkt medför straff för självständigt brott, Steuerhehlerei (smugglingshäleri) eller Begiinstigung (tillhandagående av brottslingen). Någon närmare gränsdragning mellan försök och fullbordat brott vid nu ifrågavarande brott är i allmänhet icke erforderlig på grund av att försök straffas lika med fullbordat brott. Under vissa omständigheter måste emellertid även vid skatteförbrytelser tagas ställning till frågan, huruvida försök eller fullbordat brott föreligger. Detta är sålunda fallet vid frivilligt tillbakaträdande, som i allmänhet för straff-

89 frihet förutsätter, att utförandet av brottet icke fullbordats. Till skillnad från vad som är fallet enligt allmänna straffrättsliga regler föreligger enligt AO möjlighet att genom självangivelse under vissa förutsättningar tillbakaträda även från fullbordat brott och dymedels ernå straffrihet. Där stadgas nämligen, att beriktigande eller komplettering av oriktiga eller ofullständiga inlagor till skattemyndigheterna liksom ingivande — låt vara för sent — av föreskrivna anmälningar medför straffrihet under förutsättning, att den vidtagna åtgärden sker frivilligt och innan vederbörlig myndighet påbörjat någon undersökning i saken samt gärningsmannen vid tidpunkten för självangivelsen icke känt till eller haft skälig anledning räkna med att brottet redan upptäckts. Skulle någon skatteförmån redan ha ernåtts eller beviljats utgör dock förutsättning för straffrihet, att vad sålunda undandragits inbetalas inom viss bestämd tidrymd. Med avseende å tullförbrytelser har nu nämnda stadgande tillämpning såväl å de egentliga smugglingsbrotten som å vissa oaktsamma förfaranden. Bestämmelser om anstiftan och medhjälp till brott återfinnas i allmänna strafflagen. De former av medverkan som kunna ifrågakomma äro anstiftan, medgärningsmannaskap och delaktighet. Envar delaktig bestraffas efter graden av den skuld som ligger honom till last. Straff som är utsatt för gärningsman tillämpas även å anstiftare och medgärningsman, medan däremot straffet för delaktig kan nedsättas enligt vissa grunder. Såvitt avser skatteförbrytelser gäller denna regel dock icke undantagslöst. Enligt särskild bestämmelse i AO skall nämligen straff, som är utsatt för gärningsman, också drabba delaktig eller den som efter brotts förövande tillhandagår brottslingen under förutsättning att handlingen förövas i vinningssyfte »seines Vorteils wegen». Bestämmelsen äger tillämpning bl. a. å de egentliga smugglingsbrotten ävensom å smugglingshäleri. Vid sammanträffande av brott kompletteras de allmänna straffrättsliga reglerna av särskilda stadganden i AO. För fall av s. k. idealkonkurrens föreskrives där, att om en och samma handling är straffbar såväl efter skattelag som efter annan lag den förstnämnda skall tillämpas, såvida icke straffet enligt den senare är strängare. Även för sistnämnt fall skola dock de särskilda straff och påföljder, som kunna stadgas i skattelagen, vinna tillämpning. Den som exempelvis stulit varor i ett tullupplag dömes efter den allmänna strafflagen för stöld men ådömes därjämte de särskilda påföljder, som äro stadgade för smuggling. Idealkonkurrens torde föreligga exempelvis i det fallet, att en vara som insmugglas dels är tullpliktig dels underkastad införselförbud. Vid fall av s. k. lagkonkurrens undantränges den ena lagbestämmelsen av den andra. Sålunda kan exempelvis vid Steuerhinterziehung rekvisiten för det allmänna bedrägeribrottet vara uppfyllda men endast den speciella straffbestämmelsen för Steuerhinterziehung kommer i dylikt fall till användning. Föreligger reell brottskonkurrens sammanräknas i princip de frihetsstraff, som kunna ifrågakomma, medan bötesstraff ådömas särskilt.

90 De allmänna straff, som komma i fråga vid de vanligast förekommande skatteförbrytelserna, äro böter och fängelse, vilka straff ådömas antingen jämsides med varandra eller var för sig. Bötesstraffet är antingen begränsat till visst högsta belopp eller obegränsat. Jämte allmänna straff kunna enligt AO ådömas bistraff av olika slag, av vilka det vanligaste och mest betydelsefulla är förverkande av gods eller — i förekommande fall — utgivande av godsets värde. Det är att märka, att förverkandepåföljd enligt tysk rätt principiellt betraktas såsom bistraff. Värdekonfiskation kan t. o. m. förvandlas till fängelse. Andra bistraff, som k u n n a tillämpas vid skattebrottslighet, äro ådömande av förlust av medborgerligt förtroende, av tjänstemeriter, av rätt att driva viss näring samt skyldighet att offentligt tillkännagiva domen. En påföljd av speciell karaktär, som är särskilt utmärkande för skattestraffrätten, är åläggande för tredje man att svara för böter eller rättegångskostnader (Haftung). Regler om förverkande finnas såväl i allmänna strafflagen som i AO och i brännvinsmonopollagen. I första hand bli de speciella bestämmelserna att tillämpa men subsidiärt komma de allmänna stadgandena i fråga. Enligt AO skall förverkande av vara samt av fortskaffningsmedel, som gärningsmannen använt vid begående av brottet — dock med undantag för fortskaffningsmedel som tjäna den allmänna samfärdseln — ådömas vid de egentliga smugglingsbrotten och vid smugglingshäleri. Under förutsättning att varan eller fortskaffningsmedlet tillhör gärningsmannen eller någon medverkande är förverkandepåföljd obligatorisk. Tillhör egendomen däremot någon utomstående blir förverkandepåföljden att bedöma med hänsyn till de föreliggande omständigheterna. Därvid skall särskilt beaktas om egendomens ägare känt till eller haft anledning misstänka den olovliga varuförseln, om han kommer att lida nämnvärd skada eller förlust genom förverkandet eller om h a n kan åläggas att svara för böter eller rättegångskostnader till följd av brottet. Tidigare praxis synes därvidlag ha varit strängare än den nu rådande. Kan förverkande av varan icke äga r u m skall i stället utgivas dess värde eller, därest detta icke kan utrönas, ett skönsmässigt bestämt penningbelopp. I lagen om brännvinsmonopol finnas särskilda bestämmelser om förverkande, vilka dock i huvudsak ansluta sig till AO:s. — Förverkande är — såsom ovan antytts — i princip att anse som bistraff och kan därför enligt de allmänna straffrättsliga reglerna tillämpas endast i förening med huvudstraff. Denna princip har dock åsidosatts i AO och brännvinsmonopollagen genom särskilda stadganden enligt vilka förverkande kan ådömas självständigt och oberoende av om ansvarstalan anhängiggöres. Vid förverkande tillfaller äganderätten till godset staten och eventuella rättigheter för tredje man utslockna. En särskild påföljd av straff rättslig n a t u r är den ansvarighet för böter och rättegångskostnader, som under vissa omständigheter k a n ådömas huvudsakligen tvenne grupper av utomstående. Den första gruppen utgöres

91 av juridiska personer eller enskilda, vilka företrädas av organ, ombud eller förvaltare, som under utövande av sina skyldigheter i denna sin egenskap begå skatteförbrytelser; förmyndare och vårdnadshavare äro dock undantagna. Den andra gruppen omfattar affärsinnehavare eller hushållsföreståndare, vilkas anställda eller familje- eller hushållsmedlemmar i samband med ombesörjande av åligganden för sin arbetsgivares eller husbondes räkning göra sig skyldiga till skattebrott. Den ansvarighet, varom nu är fråga, ålägges i den dom, som avser gärningsmannen. Sådan ansvarighet kan ifrågakomma såväl vid uppsåtliga förbrytelser som vid brott av oaktsamhet. Ansvarigheten är av subsidiär natur och kan utkrävas först om gärningsmannen icke förmår betala. Med avseende å den förstnämnda persongruppen gäller en absolut ansvarsskyldighet från vilken befrielse icke kan vinnas. En till den andra gruppen hörande person kan däremot undgå ansvarsskyldighet, om han förmår visa, att han icke känt till brottet och att han eljest icke i något avseende brustit i erforderlig omsorg. Förvandlingsstraff kan ifrågakomma endast gentemot gärningsmannen. Härefter skall något närmare beröras de speciella brott i AO, som ha avseende å olovlig införsel och utförsel av varor. De brottstyper, som i detta sammanhang främst äro av intresse, äro Steuer- (Zoll-) hinterziehung och Bannbruch. Den förstnämnda brottstypen beskrives såsom att någon till vinning för sig själv eller annan förskaffar sig otillbörlig förmån i skattehänseende eller uppsåtligen föranleder, att skatteinkomst blir för låg. Såsom Steuerhinterziehung anses också att någon, vilken under vissa villkor erhållit skattebefrielse eller skatteförmån för vara, använder varan i strid mot nämnda villkor och till vinning för sig själv eller annan uppsåtligen underlåter att anmäla detta för vederbörlig myndighet. Steuerhinterziehung förutsätter uppsåtligt handlande. Vissa fall av Steuerhinterziehung utgöra specialfall av det allmänna bedrägeribrottet. Gärningsmannen skall handla till vinning för sig eller annan, något som icke behöver innebära, att han handlar i vinningssyfte (seines Vorteils wegen). Undandragande av skatteinkomst — vilket innebär, att skatt överhuvud icke eller icke med tillräckligt belopp inbetalas eller icke inflyter i rätt tid —- förutsätter, att en skatteskuld redan föreligger eller i varje fall uppstår genom gärningsmannens handlande — det senare är exempelvis fallet vid insmuggling av tullpliktiga varor, där tullskulden uppstår i och med det olovliga överskridandet av gränsen. Såsom nämnts är brottet fullbordat först när en förmån i skattehänseende uppnåtts. En slutgiltig förmögenhetsförlust behöver dock icke ha inträtt. Enligt uttrycklig bestämmelse kan Steuer-(Zoll-)hinterziehung förövas även med avseende å sådana varor vilkas in- eller utförsel eller transitering är förbjuden. Straffet är antingen böter eller fängelse och böter. Bötesstraffet är ej maximerat. Sak- eller värdekonfiskation ävensom vissa andra

92 påföljder kunna inträda i enlighet med de regler som ovan antytts. Försök straffas lika med fullbordat brott. Undandragande av skatt eller ernående av obehörig skatteförmån är straffbart även vid vårdslöshet (fahrlässige Steuerverkiirzung). De objektiva brottsrekvisiten överensstämma i huvudsak med motsvarande rekvisit vid Steuerhinterziehung men gärningsmannakretsen är mera begränsad. I subjektivt hänseende fordras, att handlingen begås »leichtfertig», vilket närmast torde motsvara begreppet grov vårdslöshet i den svenska skattestrafflagen. Förverkande av egendom kan i dessa fall icke ifrågakomma. Den andra typen av smugglingsbrott utgöres av Bannbruch. Enligt AO begår den Bannbruch som i strid mot ett förbud inför, utför eller transiterar gods utan att i föreskriven ordning anmäla godset hos vederbörlig tullmyndighet. Straffbestämmelsen om Bannbruch är en blankettföreskrift, som får sitt materiella innehåll genom föreskrifter i andra författningar. I subjektivt hänseende fordras uppsåt, vilket bl. a. torde förutsätta, att gärningsmannen äger vetskap om förhandenvaron av förbudet. Visas uppsåt icke föreligga kan gärningen bestraffas såsom begången av oaktsamhet enligt en särskild bestämmelse i AO. Straffet för Bannbruch är detsamma som för Steuerhinterziehung. Även i övrigt gälla reglerna i AO om Steuerhinterziehung. Sålunda straffas försök lika med fullbordat brott. Förövas Zollhinterziehung eller Bannbruch yrkesmässigt eller ligamässigt eller bär gärningsmannen eller annan i samband med förövande av sådant brott vapen eller annat tillhygge i syfte att övervinna eventuellt motstånd inträder förhöjt straff. En särskild brottstyp utgör Steuerhehlerei. Sådant brott föreligger då någon i vinningssyfte köper, tager som pant, undanskaffar eller avyttrar varor eller produkter, beträffande vilka skatt eller tull undandragits eller som varit föremål för Bannbruch. Det häleriet föregående brottet måste — såsom förut nämnts — vara avslutat, innan ansvar enligt nu förevarande bestämmelse kan ifrågakomma. Är så ej fallet kan gärningen medföra ansvar för medverkan i smugglingsbrottet. I subjektivt hänseende måste föreligga åtminstone eventuellt uppsåt och — därutöver — vinningssyfte; gärningsmannen skall handla »seines Vorteils wegen». Har förövaren av brottet icke egen vinning för ögonen utan är hans avsikt exempelvis att tillhandagå smugglaren, kan han icke bestraffas enligt nu förevarande lagrum men väl enligt bestämmelserna om Begunstigung. Straffet för Steuerhehlerei är detsamma som för Steuerhinterziehung och försök straffas lika med fullbordat brott. Begunstigung (tillhandagående av brottslingen) bestraffas i allmänhet mildare och försök till sådan brottslighet är icke straffbelagt. Regler om förhöjt straff vid återfall finnas beträffande Steuerhinterziehung, Bannbruch och Steuerhehlerei. Under en särskild brottsgrupp — benämnd Steuergefährdung — ha i AO sammanförts vissa förfaranden som vidtagas i direkt syfte att ernå eller möjliggöra undandragande av skatt men som icke uppfylla rekvisiten för

93 någon av de förut nämnda uppsåtliga skatteförbrytelserna. Delvis är här fråga om förberedelsehandlingar till sådana brott. Under bestämmelsen faller exempelvis utställande av oriktiga kvitton eller verifikationer, oriktig bokföring m. m. Uppsåt måste föreligga. Straffet utgöres av böter eller fängelse och böter. Försök är icke straffbart. I AO har slutligen i en särskild paragraf sammanförts ett antal som straffvärda ansedda förfaranden av såväl uppsåtlig som oaktsam karaktär. I en förut gällande lydelse av AO sammanfattades dessa förseelser under benämningen »Steuerordnungswidrigkeit», en benämning som emellertid ansetts oegentlig och därför nu genom lagändring borttagits. Paragrafen är av subsidiär natur och tillämpas blott i den mån gärningen eljest icke är straffbelagd enligt AO. Av föreskrifter, som i nu förevarande sammanhang äro av intresse, må nämnas ett allmänt stadgande om straff för varuhavare, transportörer, mäklare m. fl., som åsidosätta skyldigheter eller åligganden, som åvila dem på grund av stadgande i tullagen eller med stöd av denna utfärdade föreskrifter. Vidare straffas enligt nu förevarande stadgande den som av uppsåt eller oaktsamhet överträder en import- eller exportföreskrift utan att därigenom göra sig skyldig till annat brott enligt AO. Stadgandet innebär således en komplettering till straffbestämmelsen om Bannbruch. Straffet är uteslutande böter. Försök är ej straffbelagt och förverkande av egendom förekommer icke. Brott, som avses i AO, bestraffas antingen i administrativ ordning eller på judiciell väg. Lokal tullmyndighet (Hauptzollamt) äger genom särskild tullkriminalavdelning (Zollfahndungsstelle) verkställa utredning angående alla tullförbrytelser och är behörig att avgöra sådana mål, där det ej finnes anledning ådöma svårare straff än böter och förverkande. Tullmyndighet är också behörig att träffa avgörande angående tredje mans påstående om rätt till egendom ävensom ålägga tredje man ansvarighet för bötesstraff och kostnader. Vid bedrivande av undersökning äger tullmyndighet städse påkalla biträde av polismyndighet, som dessutom har en allmän skyldighet att verkställa utredning även angående skatteförbrytelser samt att vidtaga erforderliga åtgärder, som icke tåla uppskov. Tullmyndighet äger att närhelst den så finner påkallat överlämna ärendet till vederbörlig åklagarmyndighet för vidare åtgärd. Lokalt behörig är den tullmyndighet inom vars område överträdelsen har förövats eller upptäckts. Beslag kan i brådskande fall verkställas av underordnad tjänsteman men skall inom viss kortare tid fastställas av tullmyndigheten. Beslaget består till dess överträdelsen lagförts eller myndigheten hävt beslaget. Till säkerhet för undandragen skatt k a n beslag läggas å transportmedel eller annan egendom, som en misstänkt för med sig, under förutsättning att han saknar fast bostad eller är bosatt utomlands. Den misstänkte kan, om så befinnes erforderligt, kallas att inställa sig till förhör inför tullmyndigheten, varvid han underrättas om misstanken och beredes tillfälle att anföra vad han finner nödigt. Underlåter han

94 att inställa sig kan han höras av vederbörlig judiciell myndighet i enlighet med straff processuella regler; håller han sig undan utgör detta icke hinder för målets avgörande. Motsvarande regler gälla jämväl den som jämte den misstänkte kan bli ansvarig för böter och kostnader. Erkännes förseelsen utan förbehåll kan målet avgöras genom att den misstänkte godkänner strafföreläggande (Unterwerfung). Godkänt straffföreläggande är att jämställa med lagakraftvunnen dom. Eljest utfärdas ett straffbesked — Strafbescheid — som även i formellt hänseende har karaktär av en dom. Ett straffbesked skall sålunda innehålla bl. a. gärningsbeskrivning, skäl för beslutet, tillämpade författningsrum och fullföljdshänvisning. Mot avgörandet kan antingen fullföljas talan genom besvär i administrativ ordning till Oberfinanzdirektion eller ock kan den dömde framställa yrkande om målets hänskjutande till domstol. I det förra fallet anföras besvären muntligen eller skriftligen hos den myndighet som avkunnat beslutet. —• Vid avgörande i administrativ ordning ankommer även straffverkställigheten på tullmyndigheten. Framställes yrkande om målets hänskjutande till domstol översändas handlingarna till åklagarmyndigheten. Dessförinnan äger tullmyndigheten disponera över saken såsom genom att återkalla straffbeskedet och nedlägga målet eller, efter ytterligare utredning, utfärda nytt straffbesked. Sedan målet överlämnats till åklagaren kan återkallelse äga r u m endast med åklagarens samtycke. Den misstänkte äger återkalla ett yrkande om judiciell prövning ända tills avgörande föreligger i första instans. Efter domstolsförhandlingens början får dock återkallelse äga r u m endast efter medgivande av åklagaren och i vissa fall även tullmyndigheten. Särskilda tullåklagare finnas icke utan åklagartalan utföres av allmän åklagare. Målet anhängiggöres vid domstolen genom att åklagaren överlämnar handlingarna och särskild stämning är sålunda icke erforderlig. Därest domstolen upptager målet till prövning utsattes huvudförhandling. Några närmare bestämmelser härom återfinnas icke i AO utan allmänna processrättsliga stadganden bli att tillämpa. Talan mot domstols avgörande i tullmål föres i den för rättegångsmål i allmänhet stadgade ordningen. Tullmyndighet kan därvid själv uppträda som part och fullfölja talan. England I England förelåg fram till år 1952 ingen sammanfattande kodifiering av tullagstiftningen utan stadganden av tullrättsligt innehåll funnos spridda i ett flertal författningar och parlamentsbeslut av begränsad räckvidd — ofta av äldre datum. Vid sidan härav utgjorde sedvanerätt och av myndigheterna utbildad praxis de väsentliga rättskällorna. Den 1 augusti 1952 utfärdades emellertid en lag — Customs and Excise Act — som avser att på ett mera

95 enhetligt sätt reglera tullrätten och vissa andra näraliggande spörsmål av skatterättslig natur. Denna lag innehåller föreskrifter angående tullförvaltningens organisation och åligganden, tullbehandlingen av varor m. m. ävensom straffbestämmelser vid överträdelse av lagstiftningen och det processuella förfarandet vid sådan brottslighet. Såsom rubriken antyder inrymmer lagen även bestämmelser angående andra indirekta skatter än tullar. Föremål för beskattning äro sprit, vin, öl, tobak, sötsaker m. fl. varuslag. Med sina 321 paragrafer — sections — och kompletterad av särskilda bilagor — schedules — med närmare bestämmelser i vissa hänseenden är 1952 års lagstiftning tämligen omfångsrik. Såsom ett allmänt drag torde kunna framhållas, att tillskapandet av Customs and Excise Act medförde föga nytt i materiellt hänseende utan innebar fastmer en kodifiering och systematisering av redan förut tillämpade bestämmelser och principer. Lagen äger tillämpning — med smärre avvikelser — även i Skottland och Nordirland. I det följande tages dock endast hänsyn till förhållandena i England. — Tulltarifferna återfinnas i en tulltaxa — Customs Tariff — från år 1954. Någon motsvarighet till det centrala ämbetsverk som generaltullstyrelsen utgör i vårt land finnes icke i England. Chefsmyndigheter på den indirekta beskattningens område äro Commissioners of Customs and Excise. Dessa ha till uppgift att under överinseende av finansdepartementet svara för uppbörden och redovisningen till kronan av tullar och andra i lagen angivna skatter och allmänna avgifter. Commissioners — det finnes endast ett fåtal, alla med säte i London — u t n ä m n a s genom kunglig fullmakt och utöva sina befogenheter antingen gemensamt — The Board of Customs and Excise — eller var för sig. De äga antaga och entlediga alla tjänstemän (officers) inom hithörande förvaltningsområde. Beslutanderätten är i hög grad decentraliserad och Commissioners äga i obegränsad utsträckning delegera handläggning av ärenden till underställda tjänstemän eller till andra, vilka erhålla förordnande att antingen generellt eller för särskilt fall handla å Commissioners vägnar. I praktiken utövas därför i stor utsträckning de befogenheter, som lagen tillerkänner Commissioners, av underordnade tjänstemän eller andra till vilka beslutanderätten delegerats. Commissioners ha att beivra överträdelser av Customs and Excise Act och de äga till fullföljande härav föranstalta om undersökningar och förhör i den utsträckning, de anse påkallat. För polis- och militärmyndigheterna ävensom för kustbevakningen har stadgats en allmän skyldighet att biträda vid åtgärder, som ha till syfte att garantera lagens efterlevnad. överträdelser av 1952 års lag upptagas på föranstaltande av Commissioners. Såsom nedan närmare beröres avgöras jämväl mål enligt Customs and Excise Act i stor utsträckning av Commissioners och anhängiggörande av rättegång i tullmål är därför, såvida det icke är fråga om grövre förbry-

96 telser, en tämligen ovanlig företeelse i England. Anställande av talan vid domstol och utförande av åklagaruppgifterna ankomma på Commissioners. För sådant ändamål ha de till sitt förfogande en juridisk rådgivare (Solicitor for the Customs and Excise) med en stab av medhjälpare, vilka fara omkring till domstolarna och uppvakta i målen. Den engelska tullstraffrätten, sådan den framträder i Customs and Excise Act, kännetecknas av formellt stränga straffpåföljder. Ofta uppställas i lagen bevispresumtioner till den misstänktes nackdel, varför en misstänkt i stor utsträckning har att exculpera sig från misstanken om brottsligt förfarande. Sålunda åligger honom att värja sig mot ett påstående, att gods olovligen införts eller att lastning eller lossning icke ägt r u m i föreskriven ordning m. m. De straff, som kunna ådömas, äro fängelse, vanligen icke överstigande två år, samt böter — antingen penningböter, bestämda till visst belopp, eller normerade böter, utgörande en multipel av godsets värde. Frihetsstraff och bötesstraff kunna ådömas samtidigt. Härjämte if rågakommer förverkande av gods, emballage och forslingsredskap. — Detta system med stränga ofta kasuistiskt avfattade straffstadganden kompletteras av en synnerligen vidsträckt allmän befogenhet för Commissioners -— och detta är i själva verket ett av de mest utmärkande och säregna dragen i den engelska lagstiftningen — att skönsmässigt disponera över tillämpningen av straffbestämmelserna — »mitigate penalties». Commissioners äga nämligen oinskränkt rätt att efter gottfinnande underlåta att beivra en överträdelse, nedlägga en redan påbörjad förundersökning eller anhängiggjord rättegång, häva beslag eller återlämna ett redan förverkat föremål — eventuellt på villkor, som de finna skäliga, t. ex. mot erläggande av viss ersättning. Även efter ett domstolsavgörande kunna Commissioners eftergiva eller nedsätta ådömda penningpåföljder eller frihetsstraff. Genom denna långtgående möjlighet att förfara efter omständigheterna ha skapats förutsättningar för ett smidigt tillvägagångssätt under hänsynstagande till förhållandena i det enskilda fallet, något som de stelt avfattade lagbestämmelserna icke medgiva. — Särskilda bestämmelser om värdekonfiskation saknas för den händelse egendom, som är förverkad, icke kan tillrättaskaffas eller befinner sig i godtroende innehavares besittning. I sistnämnt fall är egendomen i princip underkastad förverkande och en godtroende innehavare har att vända sig mot den brottslige för att ernå gottgörelse för den lidna förlusten. Saknar emellertid denne möjlighet att hålla rättsinnehavaren skadeslös> tillämpa Commissioners den praxis, att de — i enlighet med sina befogenheter — eftergiva kravet på förverkande, därest de övertygats om att den godtroende innehavaren vidtagit alla åtgärder, som skäligen kunna begäras för att bevaka sin rätt samt det med hänsyn till föreliggande omständigheter skulle framstå såsom obilligt att kräva förverkande av godset. Det föreligger en allmän skyldighet för envar att sanningsenligt lämna

97 tulltjänsteman begärda uppgifter och upplysningar angående gods som införes eller utföres. Tulltjänsteman äger, där hans tjänst därtill föranleder, jämväl taga del av fakturor, handelsböcker och liknande handlingar. Ett åsidosättande av denna skyldighet är straffbelagt och kan medföra förverkande av godset. Medför sålunda resande förstucket gods inträder alltid förverkande. Commissioners äga dessutom, om det finnes erforderligt, kräva att varje lämnad uppgift skall på tillfyllestgörande sätt verifieras. I England förekomma i väsentlig omfattning värdetullar i anslutning till vilka föreligger deklarationsplikt, varvid detta begrepp är taget i dess vidaste bemärkelse och omfattar även lämnande av muntliga uppgifter, t. ex. av en resande. För brott i samband med fullgörande av deklarationsplikt innehåller lagen särskilda bestämmelser. Varje oriktig uppgift i en deklaration, anmälan, intyg eller annan dylik handling ävensom i muntlig utsaga, som avgives till tullmyndighet, är straffbar, därest den felaktiga uppgiften är av materiell betydelse. Straffbarhet inträder oberoende av om uppsåt föreligger eller icke. Har den oriktiga uppgiften lämnats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet (»knowingly or recklessly» 1 ) är detta kvalificerande och medför bötesstraff eller fängelse samt förverkande av godset. Eljest ifrågakommer endast bötesstraff och något förverkande äger icke rum. Vid lindrigare förseelser mot deklarationsplikt ha Commissioners i anslutning till sin förut omnämnda dispositionsrätt över straffbestämmelserna utbildat ett särskilt förfarande med straff föreläggande, varvid den försumlige får välja mellan sakens hänskjutande till domstol eller betalning av böter (fine) enligt viss taxa. Olovlig införsel (improper importation) föreligger om någon i uppsåt att undandraga tull eller överträda importförbud från fartyg, luftfartyg eller fordon lossar eller ilandför eller från införselort eller tullställe bortför gods å vilket belöpande tull eller avgift icke erlagts eller gods, som icke må införas. Straffet är böter eller frihetsstraff eller bådadera och drabbar envar medverkande till gärningen. Bärande av vapen i samband med olovlig införsel är kvalificerande och medför förhöjt straff. Straff drabbar också den som förvärvar, förvarar eller eljest tager befattning med gods som olovligen införts eller utbjuder det till försäljning. Den som inför eller låter införa gods, som undanstuckits bland annat gods eller vilket icke överensstämmer med anmälan beträffande godset, ådömes bötesstraff. Gods som olovligen införts eller som anträffas förstucket eller beträffande vilket åtgärd vidtagits i syfte att vilseleda tulltjänsteman är underkastat förverkande. Olovligen infört importförbjudet gods må dock efter medgivande av Commissioners återutföras eller uppläggas på tullupplag. Olovlig utförsel föreligger om gods utföres eller ombordtages å fartyg i strid mot meddelat export1 Möjligen har »recklessly» innebörd av uppsåtligt handlande och torde då kanske snarast omfatta den betydelse som inlägges i eventuellt uppsåt. Gärningsmannen säges handla »whether or not».

1—905586

\ /

98 förbud. Straffet, som drabbar envar medverkande, är böter och i vissa fall frihetsstraff, varjämte godset förverkas. Förverkandepåföljd drabbar förutom själva godset jämväl kärl och emballage samt forslingsredskap — fartyg, luftfartyg, fordon och dragare — som kommit till användning vid transport, förvaring eller undangömmande av godset. Är fråga om vissa mindre fartyg eller luftfartyg, som använts för smuggling, skall därjämte såväl ägare som befälhavare ådömas böter. Större fartyg — med en dräktighet av 250 registerton eller mera — förverkas i allmänhet endast om det huvudsakliga ändamålet med resan varit att föröva smuggling eller eljest vissa kvalificerande omständigheter föreligga. Därest någon befälsperson ombord å sådant fartyg varit inblandad i brottet eller gjort sig skyldig till bristande tillsyn, äga Commissioners ålägga fartyget böter intill visst belopp och kunna i avbidan på betalning av dessa kvarhålla fartyget. Denna befogenhet synes i praktiken utövas förhållandevis ofta. Det kan anmärkas, att beslut om dylikt bötesåläggande av Commissioners är slutgiltigt, varför saken icke kan hänskjutas till domstol. — Vissa särbestämmelser finnas angående förverkande av fartyg eller andra forslingsredskap, som särskilt utrustats för smugglingsändamål, eller av fartyg som kastat last över bord i syfte att förhindra beslag eller som underlåtit att stanna på anmodan av tullmyndighet. Vid misstanke om överträdelse av lagen äger tulltjänsteman begagna tvångsmedel av olika slag såsom anhållande, beslag, husrannsakan och kroppsvisitation. I vilka fall anhållande av misstänkt (detention of person) kan ifrågakomma har i lagen särskilt angivits vid de olika brotten. Envar som begått eller på grundade skäl kan misstänkas ha gjort sig skyldig till brott som kan medföra anhållande kan gripas och anhållas av tull- eller kustbevakningspersonal, polisman eller militärperson inom tre år efter brottets begående. Preskriptionstiden för tullförbrytelser utgör i allmänhet tre år, men den börjar dock icke alltid löpa genast utan ibland först från en senare tidpunkt än brottets begående. Varje föremål, som kan vara underkastat förverkande, må tagas i beslag och avlämnas till närmaste tullmyndighet. I avvaktan på slutligt avgörande i förverkandefrågan skall den beslagtagna egendomen omhänderhavas på sätt Commissioners bestämma. I en särskild bilaga till lagen ha givits vissa närmare bestämmelser om beslag och förverkande. Underrättelse om beslaget och anledningen därtill skall sålunda i allmänhet delgivas ägaren. Envar, som vill föra talan mot beslaget, skall inom viss kortare tid hos Commissioners anföra besvär, vid äventyr att egendomen eljest anses som om den dömts förverkad (»shall be deemed to have been duly condemned as forfaited»). Anföres besvär över beslaget ha Commissioners att anhängiggöra talan vid domstol med yrkande, att egendomen måtte förklaras förverkad. Sådan talan handlägges såsom tvistemål och väckes antingen vid the High Court eller i en Court of Summary Jurisdiction. Oberoende av rättegången äga Commissioners utlämna egen-

99 domen till klaganden mot skälig ersättning, vilken dock icke får överstiga godsets värde inklusive tull och andra avgifter. Förklaras ej egendomen förverkad skall den återställas eller ock skall utgivas ersättning för den. Kan överenskommelse icke nås om ersättningens storlek slites tvisten av en skiljeman vars avgörande icke kan överklagas. — Husrannsakan må företagas av tulltjänsteman efter särskilt förordnande av tullmyndighet så snart det föreligger skälig anledning misstänka att egendom, som är underkastad förverkande, förvaras eller är gömd i byggnaden. Förordnande att verkställa husrannsakan kan även utfärdas av fredsdomare. Vid kroppsvisitation är särskilt förordnande icke erforderligt; dock må undersökning företagas endast å resande eller å person som uppehåller sig inom hamnområde eller dylik plats. Lagen innehåller vissa bestämmelser om rättegången i mål angående tullförbrytelser. Väckande av talan i sådana mål tillkommer endast Commissioners eller högste allmänne åklagaren (the Attorney-General). Tullmål handläggas vanligen vid Magistrates' Courts (även benämnda Petty Sessions) eller Courts of Summary Jurisdiction — men kunna också, när fråga är om grövre förbrytelser, förläggas till andra domstolar såsom Quarter Sessions eller High Court. Courts of Summary Jurisdiction äga icke ådöma högre frihetsstraff än ett år. Ålagda böter kunna förvandlas till fängelse. Domstol har genom särskilt stadgande i lag tillerkänts rätt att efter skälighet nedsätta stadgat bötesstraff; dess befogenhet att disponera över straffbestämmelserna är följaktligen mera inskränkt än Commissioners'. Frankrikex Frankrike erhöll en ny tullag den 8 december 1948 — Code des Douanes — vilken utgör en omarbetning och utökning av tidigare kodifikationer av tullrätten. Vid sidan av denna lag äro emellertid ännu av betydelse ett antal smärre författningar av tullrättsligt innehåll av vilka några gå tillbaka ända till revolutionens dagar. Utfärdande av reglementen och tillämpningsföreskrifter ankommer på finansministern och på regeringen. Ledningen av tullväsendet handhaves närmast under regeringen av ett centralt ämbetsverk — la Direction Générale des Douanes et des Droits Indirects — med en generaldirektör i spetsen. Under detta ämbetsverk sortera ett antal regionala myndigheter — Directions régionales, envar under ledning av en Directeur regional — och under dessa lyda i sin tur de lokala förvaltningarna — Bureaux och Recettes. Gränsbevakningen och undersökningstjänsten, som närmast ha till uppgift att övervaka efterlevnaden av 1 I Frankrike har den 2 mars 1959 trätt i kraft en omfattande justitiereform, vilken bl. a. innebär, att fredsdomstolarna avskaffats. I den följande framställningen har hänsyn icke kunnat tagas till denna reform.

100 tullförfattningarna, handhavas av särskilda brigader, k n u t n a till de lokala förvaltningarna. Dessutom har uppbyggts en hela landet omfattande organisation — Service National de Repression des Fraudes Douaniéres (S.N.R.F.D.) — med speciell uppgift att uppspåra och utreda allvarligare tullförbrytelser. Den är förlagd till Paris och har underavdelningar i de största städerna. Utöver sin rent polisiära uppgift har organisationen att jämväl utöva efterhandskontroll å gjorda förtullningar. Tullagens bestämmelser angående tullförbrytelser och handläggningen av tullmål avvika i vissa hänseenden från allmänna straffrättsliga och straffprocessuella regler, överträdelser av tullagstiftningen indelas, alltefter svårhetsgraden, i två huvudgrupper, (lindrigare) förbrytelser och förseelser — délits och contraventions — varvid under den förstnämnda gruppen hänföres sådan brottslighet som kan medföra —• förutom påföljd av pekuniär natur såsom böter och förverkande — jämväl frihetsstraff, medan den andra gruppen omfattar övriga straffbelagda gärningar. Handläggningen av förbrytelser äger rum inför brottmålsdomstol (tribunal correctionnel), medan förseelser avgöras av fredsdomare (juge de paix), vilka med avseende å tullmål erhållit en i förhållande till eljest gällande regler utökad behörighet. Fullföljd av talan mot fredsdomares avgörande sker hos vederbörlig civilmålsdomstol (tribunal civil). Anhållande eller häktning (arrestation) ifrågakommer endast vid förbrytelser och då blott under förutsättning, att den misstänkte gripes å bar gärning. I viss utsträckning gälla bevispresumtioner till den misstänktes nackdel. Straffen för tullförbrytelser äro ofta absoluta eller fixerade inom tämligen snäva gränser. Domstol äger — enligt uttrycklig bestämmelse i tullagen — varken nedsätta de stadgade straffen eller taga hänsyn till förmildrande omständigheter »excuser les contrevenants sur 1'intention». Detta system med absoluta ofta kasuistiskt avfattade straffbestämmelser kompletteras av möjlighet för tullmyndighet att efter skälighetsprövning träffa överenskommelse (transaction) angående påföljden med den som gjort sig skyldig till överträdelse av tullagen. De straff, som kunna ådömas i tullmål, äro frihetsstraff, böter och förverkande, varjämte kunna förekomma vissa andra påföljder. Frihetsstraff får icke överstiga tre år eller understiga tre dagar och kan ådömas villkorligt. Jämsides med frihetsstraff k u n n a även böter ifrågakomma, antingen penningböter eller normerade böter. Solidarisk ansvarighet för böter kan åläggas och även en underårig kan förpliktas utgöra bötesersättning. Förverkandepåföljd — confiscation — riktar sig vid förbrytelser dels mot gods, som varit föremål för brott, dels mot föremål, som kunnat tjäna till att dölja brottet, dels ock mot transportmedel, som kommit till användning vid brottets begående. Vid förseelser förverkas i allmänhet endast det ifrågavarande godset. I undantagsfall k a n emellertid transportmedel förklaras förverkat även vid förseelser. Förverkandepåföljd kan ifrågakomma även om gärningsmannen är okänd eller avlidit. I händelse godset icke kan tillrätta-

101 skaffas skall utgivas ersättning för dess värde — confiscation en numeraire. Värdekonfiskation kan emellertid inträda även i vissa andra fall, då tullmyndighet — efter skälighetsprövning — häver beslag och mot ersättning av godsets värde — helt eller delvis — återställer detta till ägaren. Av särskilda påföljder vid tullförbrytelser må nämnas förlust av behörighet att vara mäklare eller medlem av handelskammare och förbud att starta industri- eller handelsrörelse. Vidare har den centrala tullmyndigheten och finansdepartementet viss befogenhet att med påföljder av administrativ art inskrida mot den som gjort sig skyldig till överträdelse av tullagstiftningen. Med smuggling (contrebande) avses in- eller utförsel av gods med kringgående av tullanstalterna (en dehors des bureaux) liksom varje åsidosättande av bestämmelser i lagar eller författningar, vilka avse undanhållande eller transport av varor till det inre av tullområdet. Smugglingshandlingar (faits de contrebande) utgöra i synnerhet överträdelse av vissa angivna artiklar i tullagen, lossningar eller lastningar i strid mot meddelade föreskrifter, bortsmygande i vissa fall av gods under transport, överträdelse av utförselförbud m. m. Smuggling presumeras vidare föreligga i ett stort antal särskilt angivna situationer. Sålunda skola varor, som äro införselförbjudna eller högt beskattade eller underkastade inhemska konsumtionsskatter, anses ha varit föremål för olovlig införsel och varor, som äro utförselförbjudna eller fullbelagda, anses ha varit föremål för försök till olovlig utförsel, om de påträffas inom tullområdet utan att åtföljas av behörig tullsedel eller annan dylik handling eller om sådan vara anträffas ombord å fartyg utan att vara vederbörligen angiven för tullmyndighet. Ansvarig för smuggling är i allmänhet innehavaren av godset. Befälhavare å fartyg eller luftfartyg ansvarar i viss utsträckning för överträdelser av tullagstiftningen, nämligen om gärningsmannen icke anträffas och befälhavaren icke förmår visa, att han vidtagit tillfyllestgörande åtgärder med avseende å övervakning och tillsyn. Anstiftan av och delaktighet i smuggling medför samma straff som gärningsmannaskap och försök bestraffas såsom fullbordat brott. Såsom delaktig anses, förutom den som medverkat till själva gärningen, även den som köpt eller undangömt smuggelgods, skyddat brottsling, eller den som överhuvud haft ett omedelbart intresse av brottet eller dess resultat. Med avseende å svårhetsgraden äro tullförseelserna indelade i fyra klasser och tullförbrytelserna i tre. Tullförseelser av första klassen bestraffas endast med böter. De gärningar, som hänföras härunder, äro en del ordningsförseelser, som icke hemfalla under någon strängare bestämmelse i lagen, såsom lämnande av felaktiga uppgifter i varuanmälningar och deklarationer utan att detta dock inverkat på beräkning av tullar eller avgifter eller eljest varit av betydelse för tillämpningen av meddelade importeller exportförbud. Under förseelser av andra klassen falla något grövre överträdelser, som kunna äventyra tulltaxeringen, såsom felaktiga uppgifter beträffande antalet kolli, bristande överensstämmelse överhuvud mellan

102 deklarations- och anmälningshandlingar och det faktiska varuinnehavet. Straffet är böter, normerade i förhållande till den avgift, som undandragits eller genom förfarandet kunnat undandragas. Under den tredje klassen hänföras en del gärningar, som framstå såsom uppsåtliga överträdelser av tullagstiftningen, t. ex. införsel eller utförsel av varor utan tullangivning (sans declaration) och överträdelsen ej avser varor som äro införsel- eller utförselförbjudna eller högt beskattade, medvetet oriktig tullangivning av arten, värdet eller ursprunget av införda eller utförda varor, då tullavgift eller skatt undandrages eller äventyras genom förfarandet, oriktig uppgift angående mottagare eller avsändare m. m. Straffet är penningböter jämte förverkande av godset. Under fjärde klassen hänföras främst vissa överträdelser beträffande gods som är underkastat import- eller exportförbud. Straffet är böter, motsvarande tredubbla värdet av varan men däremot ej förverkande. Förbrytelser av första klassen äger avseende å olovlig införsel eller utförsel av varor, som äro utförselförbjudna eller högt beskattade vid införseln eller underkastade konsumtionsskatter eller äro förbjudna till utförsel eller därvid beskattade. Straffet är normerade böter eller fängelse i högst en månad jämte förverkande av gods, emballage och transportmedel. Förbrytelser av andra klassen äro smugglingsbrott, som förövas av tre eller flera personer i förening. Förhöjt frihetsstraff kan därvid ådömas. I övrigt äro påföljderna desamma som vid förbrytelser av första klassen. Förbrytelser av tredje klassen avse smugglingsbrott, som förövas antingen av flera än sex personer eller ock begås av personer med tillhjälp av transportmedel såsom fartyg, luftfartyg, motorfordon, cykel m. m. Brottet förskyller förverkande av gods, emballage och transportmedel samt böter, motsvarande fyrdubbla värdet av förverkade föremål och fängelse från sex månader till högst tre år. Rättegångsförfarandet vid tullförseelser är av summarisk karaktär. Beslag kan verkställas av tulltjänsteman eller vilken annan statstjänsteman som helst, över beslaget upprättas — vanligen av två tjänstemän — en rapport, som skall innehålla vissa i lagen angivna uppgifter och uppfylla vissa formella krav. De uppställda formkraven äro avsedda att garantera r a p portens tillförlitlighet. Om någon brist föreligger i formellt hänseende blir hela rapporten ogiltig. Rapporten delgives den misstänkte jämte kallelse att inom ett dygn inställa sig inför fredsdomaren. Har rapporten upprättats av två tjänstemän tillerkännes den exklusivt bevisvärde och den utesluter motbevisning med avseende å materiella iakttagelser. Har rapporten upprättats av endast en tjänsteman är motbevisning tillåten beträffande dess tillförlitlighet. Har en överträdelse icke k u n n a t fastställas genom rapport äger en rättslig undersökning rum, varvid förfares olika, allteftersom det är fråga om förseelse eller förbrytelse. I det förra fallet överlämnar tullmyndighe-

103 ten handlingarna till fredsdomaren, som utfärdar stämning å den misstänkte. Bestridande av åtal skall göras i viss föreskriven ordning vid äventyr, att dom eljest meddelas till den tilltalades nackdel. I det senare fallet gör tullmyndigheten anmälan till rätten med begäran om inledande av rättslig undersökning, som verkställes av särskild undersökningsdomare. Sedan undersökningen avslutats fattas beslut i åtalsfrågan. Åtal utföres av allmän åklagare. Såsom redan förut framhållits föreligger möjlighet för parterna — tullmyndigheten och den misstänkte — att träffa överenskommelse (transaction) i mål angående tullöverträdelser. Transaction kan ingås, så länge lagakraftägande dom i målet icke föreligger. Vem som därvid äger behörighet att företräda tullmyndigheten är beroende av vikten och omfattningen av den ifrågasatta överenskommelsen. Regionala tullmyndigheter äga sålunda träffa överenskommelse beträffande förseelser av första klassen och bl. a. viss »turistsmuggling», medan överordnade myndigheters befogenhet i sådant hänseende är mera vittgående och kan avse även förbrytelser. En överenskommelse kan träffas av underordnad tulltjänsteman men den blir av provisorisk karaktär tills den fastställts. Fastställes icke överenskommelsen annulleras den automatiskt. Den centrala tullmyndigheten har att utöva den närmare tillsynen å de överenskommelser, som träffas av underställda tullmyndigheter. Vid grövre överträdelser få vanligen överenskommelser icke äga rum, förrän dom i målet meddelats. Schweiz I Schweiz är tullagstiftningen kodifierad i en särskild tullag av den 1 oktober 1925 — Bundesgesetz iiber das Zollwesen — i anslutning till vilken utfärdats en tillämpningsförordning — Vollziehungsverordnung — den 10 juli 1926. Särskilda tullordningar finnas för järnvägs-, sjö- och lufttrafiken. Enligt författningen är tullväsendet en förbundsangelägenhet och tullförvaltningen är underställd vederbörande departement — Finanz- und Zolldepartement. Den omedelbara ledningen av tullväsendet handhaves av ett centralt ämbetsverk — Oberzolldirektion — med en generaldirektör i spetsen och under ämbetsverket sortera ett antal tulldirektioner — Zollkreisdirektionen — vilka i sin tur äro uppdelade i smärre organisationsenheter — Zollabfertigungsstellen och Grenzwachtkorps. Enligt tullagen är i princip all införsel, utförsel och transitering av gods över tullgränsen tillåten, såvida icke förbud eller inskränkningar föreskrivits i lag eller utfärdats av vederbörliga myndigheter. Alla varor, som äro föremål för införsel eller utförsel, skola emellertid föras till vederbörlig tullplats, ställas under tullkontroll och anmälas till tullklarering. Envar är skyldig att ställa sig till efterrättelse denna tullplikt, som innefattar dels

104 skyldighet att anmäla allt gods, som föres över gränsen, för tullklarering (Zollmeldepflicht) och dels skyldighet att erlägga föreskrivna tullar och avgifter (Zollzahlungspflicht). Bestämmelserna om tullförbrytelser och det processuella förfarandet vid sådan brottslighet — stadgandena härom återfinnas i tullagen och i tillämpningsförordningen, varjämte en särskild lagstiftning från år 1849 angående förfarandet vid överträdelser av fiskaliska och polisiära förbundslagar är av betydelse — erbjuda likheter med såväl tysk som fransk rätt. Det tyska inflytandet kan spåras i systematiseringen av brotten och i de processuella bestämmelserna, medan det franska draget särskilt framträder i brottsbeskrivningarna, vilka i väsentlig utsträckning äro utformade såsom presumtioner. Straffbelagd överträdelse av tullförfattning är antingen en tullförbrytelse (Zollvergehen) eller en ordningsförseelse (Ordnungsverletzung). Till L Zollvergehen hänföras fyra grupper av brottslighet, nämligen Zolliibertretung, Bannbruch, Zollhehlerei och Zollpfandunterschlag. Övriga straffbelagda förfaranden anses såsom ordningsförseelser. Vad som är att anse såsom Zollubertretung uppräknas i lagen. Hit räknas bl. a. om någon inför eller utför tullpliktigt gods på icke tillåtna vägar eller utan behörig anmälan, om någon företager lastning eller lossning i strid mot meddelade föreskrifter, om någon lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i deklaration eller annan inlaga, om någon förfogar över gods i strid mot av tullmyndighet meddelat särskilt villkor eller om någon eljest på annat sätt undandrager sig att betala tull. Normalstraffet är böter, normerade i förhållande till det undandragna tullbeloppet; om detta icke kan exakt uträknas må det uppskattningsvis fastställas. Vid försvårande omständigheter kan såväl böterna höjas som frihetsstraff ådömas. Kan den misstänkte bevisa, att han icke åsidosatt tillbörlig aktsamhet blir han straffri. Till Bannbruch hör bl. a. om någon i strid mot förbud eller särskilda villkor inför, transiterar eller utför gods med kringgående av tullanstalt, om någon undangömmer eller lämnar oriktig uppgift angående dylikt gods eller obehörigen förfogar över sådant gods i frilager m. m. Normalstraffet är böter, normerade i förhållande till varans värde. Vid försvårande omständigheter kan bötesstraffet höjas, varjämte frihetsstraff kan ådömas. Vidare if rågakommer här förverkande av godset ävensom av andra föremål, som ha kommit till användning vid brottets begående. I förekommande fall skall egendomens värde förklaras förverkat. Även för Bannbruch gäller, att den misstänkte blir straffri om han k a n bevisa, att han icke åsidosatt tillbörlig aktsamhet. Zollhehlerei föreligger om någon förvarar, mottager, gömmer eller avyttrar tullpliktiga eller förbjudna varor med vetskap eller skälig anledning till misstanke därom, att de undandragits tull eller införts i strid mot förbud. I gods, som omfattas av tullplikten, samt i föremål, som kommit till användning vid tullförbrytelse, föreligger legal panträtt för

105 tullar, böter, rättegångskostnader m. fl. avgifter. Obehörigt förfogande över sådant gods straffas såsom tullförbrytelse under benämningen Zollpfandunterschlag. — Försök till brott straffas mildare än fullbordat brott. I lagen uppräknas vissa såsom försvårande ansedda omständigheter, såsom tullförbrytelse i samband med bärande av vapen, yrkesmässig eller vanemässig brottslighet. Beträffande sammanträffande mellan Zollubertretung och Bannbruch gäller, att det för det svåraste brottet stadgade straffet skall tillämpas, varjämte sammanträffandet anses som försvårande omständig-

Tullförbrytelser bestraffas i stor utsträckning i administrativ ordning och beslutanderätten tillkommer i princip finans- och tulldepartementet, som emellertid inom i lagen angivna gränser äger delegera sina befogenheter till underordnade tullmyndigheter. Hänskjutande till domstol är obligatoriskt, om den administrativa myndigheten finner frihetsstraff böra ifrågakomma eller om yrkande om sådant hänskjutande framställes. Hänskjutande efter yrkande kan dock icke äga rum, förrän det föreligger ett avgörande (Strafverfugung) av den administrativa myndigheten. Strafverfugung meddelas på grundval av utredning, som verkställts av tullmyndiheten, eventuellt med biträde av andra förvaltningsorgan. Godkännes Strafverfugung vinner det full laga kraft. Yrkas icke hänskjutande till domstol »erwächst die Strafverfugung unter Vorbehalt der Beschwerde in Rechtskraft». Besvär kunna för sådant fall anföras i administrativ ordning till vederbörlig överordnad tullmyndighet. Ordningsförseelser bestraffas av vederbörande Zollkreisdirektion med möjlighet för denna att i viss utsträckning delegera sin beslutanderätt till underordnade tullmyndigheter. Ordningsförseelser handläggas endast av administrativ myndighet. — Domstolsförfarandet i tullmål regleras i den förutnämnda lagstiftningen från år 1849, vilken äger tillämplighet vid överträdelser av förbundslagar angående bl. a. tullar, post- och myntväsen samt mått och vikt. Målen handläggas inför de ordinära kantonaldomstolarna och fullföljd kan äga rum till högsta kassationsdomstolen. Förfarandet är av summarisk karaktär och det i saken upprättade protokollet tillerkännes självständigt bevisvärde. Åtalet utföres av allmän åklagare.

KAPITEL IV Ö v e r s i k t a v gällande r ä t t

Nuvarande lagstiftning i huvuddrag I anslutning till den historiska översikt över lagstiftningen angående straff för olovlig införsel och utförsel av varor, som lämnats i ett föregående avsnitt, följer här nedan en redogörelse för de gällande bestämmelserna på området. Framställningen inskränker sig väsentligen till att omfatta lagstiftningens tillämpningsområde och allmänna innebörd. Beträffande spörsmål av mera speciell karaktär hänvisas till de särskilda avsnitten. De gällande bestämmelserna om straff för olovlig införsel och utförsel av varor äro upptagna i ett flertal författningar. Såvitt avser olovlig införsel utgöras de centrala författningarna av varuinförsellagen, spritinförsellagen och importförbudskungörelsen. Varuinförsellagen har karaktär av en ren tullförfattning och äger tillämpning endast å tullpliktiga varor. Lagen avser att förhindra att varor införas på sådant sätt, att tull och andra allmänna avgifter, som belöpa på varorna, undandragas statskassan. Jämväl spritinförsellagen är närmast att betrakta som en tullförfattning, men denna lag äger dessutom nära samband med rusdryckslagstiftningen överhuvud. Importförbudskungörelsen har tillkommit i handelsreglerande syfte. Straffbestämmelsen i 5 § importförbudskungörelsen avsåg ursprungligen endast olovlig införsel av importförbjuden tullfri vara. Numera omfattar emellertid straffstadgandet olovlig införsel av importförbjuden vara oavsett om denna är tullfri eller ej. Till spritinförsellagen ansluta sig lagarna den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tillämpning av spritinförsellagen samt den 31 maj 1935 (nr 234) med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten. Beträffande olovlig utförsel av varor återfinnas de centrala straffbestämmelserna i varuutförsellagen. Denna lag är utformad såsom en blankettstrafflag, vilken i väsentlig utsträckning ersätter stadganden angående påföljder i speciella exportförbudsförfattningar. Allmänt exportförbud gäller enligt exportförbudskungörelsen. Denna författning innehåller emellertid inga straffbestämmelser utan överträdelse av det allmänna exportförbudet straffas enligt varuutförsellagen. Vad beträffar utförsel av spritdrycker äro vissa bestämmelser meddelade i kungörelsen den 27 november 1925 (nr 465) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin.

107 Förutom i de nu nämnda författningarna finnas bestämmelser om straff och andra påföljder för olovlig införsel och utförsel av varor i specialförfattningar angående import- och exportförbud. I detta hänseende må nämnas införselförbuden i författningar av monopolkaraktär såsom lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror och rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521), import- och exportförbuden i det komplex av författningar, som reglerar införseln och utförseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter samt fisk m. m., ävensom dylika förbud i författningar, som tillkommit av allmänna hälso- eller säkerhetshänsyn eller såsom försiktighetsmått mot växt- och djursjukdomar. Till grund för varuinförsellagen ligger ett av generaltullstyrelsen den 30 maj 1922 till Kungl. Maj:t avgivet förslag till ändrad lydelse av 9 kap. i 1904 års tullstadga, innefattande bestämmelser om ansvar för olovlig varuinförsel m. m. Samtidigt avgav generaltullstyrelsen förslag till kungörelse angående förbud mot införsel av rusdrycker med mindre farkost till svenskt territorialvatten. I anledning av dessa förslag lät dåvarande chefen för finansdepartementet, som ansåg att lagstiftning i hithörande ämnen borde behandlas enligt § 87 regeringsformen, inom departementet utarbeta förslag dels till lag om straff för olovlig varuinförsel m. m., dels till förordning angående förbud i vissa fall mot införsel av rusdrycker till svenskt territorialvatten. Sedan lagrådets yttrande inhämtats och förslagen i anledning av lagrådets utlåtande blivit i vissa delar omarbetade, förelades 1923 års riksdag proposition i ämnet (nr 226). Propositionen hänvisades till sammansatta bevillnings- och första lagutskottet, som tillstyrkte förslagen med vissa ändringar (utlåtande nr 5). Sedan utskottets förslag antagits av riksdagen utom i viss fråga, där sammanjämkning ägde rum, samt lagrådet avgivit nytt utlåtande utfärdades den 8 juni 1923 lag om straff för olovlig varuinförsel och lag angående förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten (nr 147 och 148). I generaltullstyrelsens skrivelse den 30 maj 1922 med förslag till ändrad lydelse av 9 kap. tullstadgan hade styrelsen angående de allmänna grunderna för förslaget anfört bl. a. följande. Behovet av nya sådana bestämmelser vore synnerligen trängande. På grund av gällande restriktiva bestämmelser rörande införsel av rusdrycker och tobaksvaror hade den olovliga införseln av sådana varor, i främsta rummet rusdrycker, tagit en omfattning, som måste betecknas såsom i hög grad oroande. Smugglingen bedreves icke blott från fartyg, som inkommit från utrikes ort till svensk hamn, utan, enligt vad på senare tider utrönts, i vida större omfattning på det sätt, att stora partier spritvaror av organiserade smugglarband, utrustade med snabbgående båtar, ilandfördes, förnämligast i rikets södra delar och i

108 Stockholms skärgård, men även annorstädes, och sedermera distribuerades över landet. Även de höjda tullarna å lyxvaror hade visat sig innebära en stark anledning till smugglingens ökning. Till förebyggande och uppdagande av olovlig varuinförsel hade visserligen en del åtgärder redan vidtagits. Ehuru dessa åtgärder otvivelaktigt varit av stort gagn, vore de emellertid långt ifrån tillräckliga. För ett mera effektivt bekämpande av den olovliga införselverksamheten erfordrades enligt styrelsens uppfattning, att snarast möjligt dels straffbestämmelserna väsentligt skärptes, så att de komme att utgöra ett någorlunda kännbart straff — något som med hänsyn till penningvärdet och på grund av den stora vinst, som insmuggling av särskilt rusdrycker vore ägnad att bereda, ingalunda vore förhållandet — dels ock tullpersonalens befogenhet med avseende å undersökning efter och anhållande av olovligen infört gods något utvidgades. De gällande bestämmelserna i dessa ämnen hade nämligen visat sig medföra betydande hinder för tullpersonalen vid densammas verksamhet för motarbetande av smuggling. Beträffande förslagets allmänna innebörd anmärkte styrelsen sammanfattningsvis, att detsamma skilde sig från de gällande bestämmelserna förnämligast genom en allmän och ganska betydande men såsom oundgängligen erforderlig ansedd skärpning av ansvarsbestämmelserna samt en utvidgning av tullpersonalens befogenhet i fråga om undersökning efter och beslag å olovligen infört gods. Därjämte hade styrelsen sökt, i den mån så kunnat ske, förenkla vissa av de gällande bestämmelserna, särskilt dem som gällde olovlig varuinförsel. I ett eller annat fall hade slutligen nya straffbestämmelser ifrågasatts; så exempelvis för försök att vid utförsel av restitutionsgods obehörigen tillgodogöra sig restitution av eller befrielse från avgift. Såvitt avsåg förslaget till kungörelse angående förbud mot införsel av rusdrycker med mindre farkost till svenskt territorialvatten framhöll styrelsen bl. a. Genom en dylik lagstiftning skulle ett kraftigt medel sättas tullverket i händerna för bekämpandet av den numera vanliga formen för olovlig införsel av rusdrycker, vilken bestode däri, att med spritvaror lastade farkoster uppehölle sig i svenskt farvatten, och att dessas besättning, efter överenskommelse med och med biträde av i land varande personer, vid lägligt tillfälle ilandförde lasten eller någon del därav. För närvarande vore denna olovliga trafik i regel åtkomlig för tullverket först å det stadium, då godset ilandfördes eller försök därtill gjordes. Då likväl smugglingen vore på förhand organiserad och ilandförandet av godset skedde med biträde av personer i land, vilka genom signaler meddelade sig med besättningen å farkosterna, vore det tydligt, att ilandförandet skedde vid sådana tillfällen, då distriktets kustbevakningspersonal kunde antagas vara upptagen på annat håll, och alltså endast alltför ofta lyckades. Genom en bestämmelse av antydda innehåll skulle däremot kustbevakningens befogen-

109 het att hindrande ingripa i berörda trafik inträda redan då fartyget kommit in på svenskt territorialvatten och alltså ilandförandet kunna mera effektivt förhindras. I propositionen uttalade departementschefen, att han för egen del funne sig k u n n a i stort sett biträda de allmänna synpunkter, åt vilka generaltullstyrelsen givit uttryck. Beträffande det sakliga innehållet i de genom propositionen framlagda lagförslagen framhöll departementschefen, att dessa i de flesta hänseenden anslöte sig till generaltullstyrelsens motsvarande förslag. Emellertid hade departementschefen sökt genomföra en något starkare differentiering mellan olika slag av brott än som förefunnes i styrelsens förslag. Härvid hade dock icke släppts ur sikte kravet på verklig effektivitet, som vore huvudändamålet med lagstiftningen. — Beträffande förslaget till författning angående förbud i vissa fall mot införsel av rusdrycker till svenskt territorialvatten m. m. uttalade departementschefen, att detta förslag innehölle bestämmelser av ganska genomgripande natur. Emellertid hade förslaget ansetts innefatta en utväg som ej borde lämnas oprövad. Varuinförsellagen ägde i sin ursprungliga lydelse tillämpning jämväl å olovlig införsel av spritdrycker och vin. Vid lagens tillkomst utgick man från, att den tilltagande spritsmugglingen skulle kunna effektivt bekämpas dels genom skärpta straffstadganden för sådana fall, när den olovliga införseln haft till föremål spritdrycker och vin, och dels genom bestämmelserna i den särskilda territorialvattenlagen, varigenom förbjöds införsel av sådana drycker från internationellt eller utländskt område till svenskt territorialvatten med farkost av mindre nettodräktighet än 120 ton. Snart visade sig emellertid, att lagstiftningen icke infriade förhoppningarna i detta avseende. Redan följande år — 1924 — förelades därför riksdagen i proposition nr 223 förslag till särskild lagstiftning rörande bl. a. olovlig införsel av spritdrycker och vin. Förslaget, över vilket lagrådets yttrande inhämtats, innebar, att bestämmelserna angående spritdrycker och vin i varuinförsellagen utbrötos ur nämnda lag och tillika med stadgandena i den särskilda territorialvattenlagen intogos i en lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med sådana drycker. I samband därmed undergingo såväl straff- som förverkandebestämmelserna en betydande skärpning. Den föreslagna lagen avsåg — förutom att ersätta territorialvattenlagen och de ur varuinförsellagen utbrutna bestämmelserna — att utgöra en påbyggnad av gällande rusdrycksförfattningar, d. v. s. förordningarna den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin, den 14 j u n i 1917 angående försäljning av rusdrycker, den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit samt den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. Propositionen behandlades av sammansatta bevillnings- och första lagutskottet, som i utlåtande nr 1 tillstyrkte förslaget med vissa ändringar. Sedan utskottets förslag antagits av riksdagen utom i viss

110 fråga, där sammanjämkning ägde rum, samt lagrådets yttrande ånyo inhämtats, utfärdades lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin (nr 225) tillika med ett antal av lagen föranledda följdförfattningar. Spritinförsellagen var avsedd att vara av allenast provisorisk karaktär. Den erhöll därför blott tidsbegränsad giltighet men har sedermera successivt förlängts, senast för tiden t. o. m. den 31 december 1960. I anslutning till internationella överenskommelser om åtgärder för bekämpande av spritsmugglingen tillkommo sedermera de förut nämnda lagarna den 27 november 1925 om utsträckt tillämpning av spritinförsellagen och den 31 maj 1935 med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten. Varuinförsel- och spritinförsellagarna ha under sin giltighetstid undergått ändringar i olika hänseenden. De mest ingripande ändringarna ägde rum genom lagstiftning den 20 december 1946 (nr 866 och 867) och den 18 juni 1949 (nr 399 och 400). Genom de år 1946 vidtagna ändringarna åsyftades att i möjligaste mån anpassa de straffprocessuella stadgandena i de båda lagarna till bestämmelserna i RB. Ändringarna år 1949, vilka vidtogos i samband med tillkomsten av varuutförsellagen, inneburo en omarbetning av föreskrifterna om straff- och förverkandepåföljder till närmare överensstämmelse med den år 1948 företagna revisionen av vissa kapitel i SL. Vad angår det närmare innehållet i varuinförsellagen märkes, att lagen äger tillämpning endast å tullpliktiga varor samt — på grund av särskilt stadgande i 22 § — jämväl å tobaksvaror, ändå att sådana varor icke äro tullpliktiga. Vid tiden för tillkomsten av varuinförsellagen utgick tullavgift å tobaksvaror och lagen var följaktligen utan särskilt stadgande tilllämplig å dylika varor. I samband med att tullavgiften å tobaksvaror upphävdes år 1924 och ersattes med tobaksskatt tillkom förutnämnda stadgande i 22 §. Den brottsliga gärningen beskrives i 1 § 1 mom. varuinförsellagen såsom att någon »utan behörig tullangivning till riket inför tullpliktig vara». Normalstraffet för olovlig varuinförsel är enligt detta stadgande böter från och med två till och med sex gånger beloppet av den avgift, som för varan bort för statsverkets räkning erläggas till tullverket, dock minst tio kronor. Sker den olovliga införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, är straffet böter från och med fyra till och med tio gånger beloppet av nämnda a v gift, dock minst etthundra kronor, eller fängelse i högst ett år. Enligt 1 § 2 mom. må dömas till fängelse eller vid olovlig införsel, som skett i större omfattning eller yrkesmässigt, till straffarbete i högst ett år, om gärningsmannen vid förövandet av den olovliga varuinförseln varit beväpnad och det skäligen kan antagas, att vapnet varit avsett att begagnas till våld eller hot mot den, som velat hindra eller vederbörligen anmäla den olovliga varuinförseln. Enligt 1 § 6 mom. skall, därest av omständigheterna fram-

Ill går, att olovlig varuinförsel icke skett i avsikt att undandraga varan stadgad tullavgift, dömas till böter, minst tio högst femhundra kronor. Detta innebär på grund av bestämmelserna i 1931 års särskilda böteslag, att straffet numera är dagsböter. Rörande bakgrunden till sistnämnda stadgande hänvisas till den historiska översikten. Enligt 2 § anses försök till olovlig varuinförsel lika med fullbordat brott. Olovlig varuinförsel av annat slag än som avses i 1 § 6 mom. k a n enligt 6 § vid återfall medföra straffskärpning. Sålunda må vid återfall ådömas böter eller fängelse eller vid olovlig införsel, som skett i större omfattning eller yrkesmässigt, straffarbete i högst två år. Vilseledande åtgärder i samband med tullbehandling av vara kunna enligt 4 § 1 mom. föranleda straff »såsom för olovlig varuinförsel». Brottsbeskrivningen är av följande lydelse. Befinnes vid tullbehandling av inkommet gods eller därefter, att åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att genom tulltjänstemans vilseledande vid tullbehandlingen helt eller delvis undandraga vara stadgad avgift till tullverket, skall mottagaren eller, där denne är ombud för annan här i riket, vilken äger förfoga över varan, denne senare straffas såsom för olovlig varuinförsel, ändå att det icke styrkts, att han ägt vetskap om den vidtagna åtgärden. Har person, som i första stycket avses, före tullbehandlingen till namn och beskaffenhet eller värde riktigt angivit eller låtit angiva varan, eller gitter han göra sannolikt, att åtgärden vidtagits utan hans vetskap eller tillskyndan, vare han fri från ansvar. Innefattar åtgärd, som i första stycket avses, förbrytelse, som i allmänna strafflagen är med straff belagd, dömes till ansvar efter vad i ty fall är stadgat. Stadgandet har — med utelämnande av uppräkningen av exempel på svikliga förfaranden — överflyttats från § 131 av 1904 års tullstadga. Stadgandet, som erhållit en i flera hänseenden mindre tillfredsställande avfattning, avser att bestraffa sådana fall, då med avseende å gods, som varit föremål för tullbehandling, lämnats oriktiga eller vilseledande uppgifter eller vidtagits svikliga förfaranden (jfr Bagge s. 123 ff.). I samband med tillkomsten av varuinförsellagen infördes på förslag av generaltullstyrelsen en helt ny bestämmelse angående vilseledande åtgärder i samband med restitution av tull eller avgift, vilken fick sin plats i ett andra mom. av 4 §. Brottsbeskrivningen är av följande lydelse. Har någon vid utförsel ur riket av gods, för vilket ifrågasattes restitution av eller befrielse från avgift för statsverkets räkning till tullverket, i angivningsinlaga eller annan handling uppsåtligen lämnat oriktig uppgift, vilken kunnat obehörigen medföra dylik restitution eller befrielse, eller har någon annorledes sökt obehörigen tillgodogöra sig restitution eller befrielse, som här avses, straffes med böter från och med två till och med sex gånger beloppet av den avgift, som sålunda oriktigt kunnat bliva föremål för restitution eller befrielse, dock minst trettio kronor, eller, vid synnerligen försvårande omständigheter, med fängelse i högst sex månader. Har restitution eller befrielse, som i detta mom. avses, erhållits, skall straff ådömas enligt allmänna strafflagen. Såsom motivering för stadgandet anförde generaltullstyrelsen, att försök

112 att vid utförsel av restitutionsgods obehörigen tillgodogöra sig restitution av eller befrielse från avgift borde vara belagt med straff. Då sådan förseelse nära anslöte sig till sådant svikligt försök, som avsåges i mom. 1, hade styrelsen ansett lämpligt att här upptaga den och därför föreslå enahanda straff som för olovlig varuinförsel. — Stadgandet torde sakna nämnvärd praktisk betydelse. Inom generaltullstyrelsen har sålunda icke kunnat erhållas upplysning om något fall, där det vunnit tillämpning. I 5 § ha sammanförts vissa förfaranden, vilka skola anses »såsom olovlig varuinförsel» ehuru förfarandena icke ansetts hänförliga under definitionen på olovlig varuinförsel i 1 §. Paragrafen är av följande lydelse. 1 mom. Såsom olovlig varuinförsel skall anses: a) därest bland resandes effekter tullpliktigt gods förstuckits eller undangömts i uppenbart syfte att därigenom undandraga det tullpersonalens uppmärksamhet; b) om inrikes förpassning underkastat men oförpassat gods, vilket icke visas vara inom riket alstrat eller tillverkat eller där förtullat, så förstuckits, att det ej kan upptäckas annorledes än genom visitation, eller om sådant gods föres från fartyg i annan ordning än i gällande tullstadga föreskrives i fråga om vederbörligen förpassat gods; samt c) då oförtullat utländskt gods, som varit föremål för tullangivning, bortsmyges eller förbytes inom svenskt territorium; skolande, därest den, som beträdes med sådant brott, begagnat sig av tullupplagsrätt för godset, brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter. 2 mom. Kan beskaffenheten av gods, varom i 1 mom. b) eller c) sägs, icke utrönas eller är godset tullfritt, skola, där bötesstraff ifrågakommer, böterna bestämmas till belopp från och med tjugo till och med femtusen kronor. Bestämmelserna i förevarande paragraf hade, såsom framgår av vad i den historiska översikten anförts, i huvudsak sin motsvarighet i 1904 års tullstadga. En något förändrad lydelse föreslogs emellertid av generaltullstyrelsen så, att under bestämmelserna i 5 § c) skulle falla nederlagsgods och andra slag av tullupplagsgods, såsom frilagersgods, samt gods, som behörigen angivits, men kvarlåge hos tullverket och som på grund av att angivning skett icke kunde bli föremål för olovlig införsel enligt den i 1 § 1 mom. lämnade definitionen. Vad beträffar det under 5 § a) upptagna fallet må erinras om att vid tidpunkten för varuinförsellagens tillkomst gällde 1904 års tullstadga, enligt vilken anmälningsplikt icke förelåg för gods, som medfördes av resande. Sådan anmälningsplikt finnes emellertid föreskriven i 1927 års tullstadga, varför det i 5 § a) avsedda fallet torde vara att hänföra under definitionen på olovlig varuinförsel enligt 1 §. Vad beträffar de i 5 § b) och c) upptagna fallen må framhållas, att de kunna avse förfaranden jämväl med tullfritt gods och såtillvida innefatta en utvidgning av vad eljest gäller enligt varuinförsellagen. Stadgandet i 5 § b) torde vara obsolet. Varuinförsellagen innehöll i sin ursprungliga lydelse bestämmelser om straff för s. k. efterföljande delaktighet för den som »sedan brottet timat, med vetskap därom varit gärningsmannen behjälplig att godset dölja, för-

113 byta eller föryttra». I samband med att de nya medverkanreglerna i 3 kap. SL år 1949 gjordes tillämpliga jämväl å brott enligt varuinförsellagen upphävdes bestämmelserna om efterföljande delaktighet i sistnämnda lag under hänvisning till att där avsedda förfaranden torde komma att täckas av stadgandet i 10 kap. 10 § SL om skyddande av brottsling. Snart nog visade sig emellertid behov föreligga av särskilda bestämmelser om straff för olovlig befattning med olovligen infört gods. Genom lag den 30 april 1953 (nr 186) infördes en ny med 6 a betecknad paragraf i varuinförsellagen av följande lydelse. Den som, utan att kunna fällas till ansvar för olovlig varuinförsel, för egen eller annans räkning förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods, som olovligen införts, straffes med dagsböter eller fängelse i högst ett år. Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga att godset olovligen införts, dömes till dagsböter. I ringa fall skall ej till straff dömas. I 3 § upptagas vissa bestämmelser om ansvar för befälhavare å fartyg eller tåg. Straffbestämmelsen är av följande lydelse. 1 mom. Finnes i fartyg eller å tåg tullpliktigt gods så förstucket eller undandolt, att olovlig införsel därav uppenbarligen är tillämnad, dömes fartygets eller tågets befälhavare, där ej enligt annan bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande tillsyn över fartyget eller tåget till böter, svarande mot högst dubbla beloppet av den avgift, som för godset bort för statsverkets räkning erläggas till tullverket, dock minst tio kronor. Föreligger skälig anledning antaga, att fartygets eller tågets befälhavare haft kännedom om åtgörande, som förut sagts, straffes såsom för olovlig varuinförsel. 2 mom. Böter för bristande tillsyn enligt 1 mom. må icke ådömas i det fall, att å passagerarfartyg eller tåg gods anträffas förstucket eller undandolt på plats, vilken är upplåten till medföljande resandes personliga begagnande, eller då befälhavaren gjort vad på honom ankommit för att förhindra godsets olovliga införande. I förhållande till motsvarande stadgande i 1904 års tullstadga inneburo bestämmelserna i 3 § den ändringen att, medan befälhavaren tidigare straffats för olovlig varuinförsel, om han ej förmådde göra sannolikt att han saknat kännedom om godsets undandöljande i transportmedlet, bevisbördan i detta hänseende i överensstämmelse med vanliga straffprocessuella grundsatser lades på åklagaren. Försök till olovlig varuinförsel straffas, såsom redan nämnts, lika med fullbordat brott. Däremot är försök till brott som avses i 6 a § ej straffbart. Med avseende å medverkan till olovlig införsel eller till brott som avses i 6 a § gälla numera de allmänna reglerna i SL om medverkan till brott. Medverkan är emellertid icke straffbar i fall som avses i 1 § 6 mom., d. v. s. när det av omständigheterna framgår, att den olovliga varuinförseln icke skett i avsikt att undandraga varan stadgad avgift till tullverket. Bestämmelser om förverkande finnas i 1 § 8—10 mom. samt 8 § varuinförselllagen. Det olovligen införda godset med emballage och kärl för8—905586

114 verkas utom vid förseelse som avses i 1 § 6 mom. Även forslingsredskap kunna drabbas av förverkande under förutsättning att forslingsredskapet för transport av det olovligen införda godset begagnats vid resa, vilken måste antagas ha ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel, eller eljest vid tillfälle, då de forslade varorna till väsentlig del utgjorts av olovligen infört gods. Beträffande sådana forslingsredskap som farkoster och luftfartyg gäller emellertid att möjligheten till förverkande är begränsad med hänsyn till transportmedlets storlek. Sålunda kan förverkande endast ifrågakomma beträffande fartyg av mindre nettodräktighet än 120 ton och luftfartyg, vars högsta tillåtna vikt understiger fyra ton. Förutsättning för förverkande av forslingsredskap är, att forslingsredskapet tillhör eller på grund av avbetalningsköp innehaves av godsets ägare eller annan, som finnes hava ägt kännedom om den olovliga varuinförseln eller skälig anledning att misstänka densamma, samt tillika godset anträffats under forslingen. Enligt 8 § skall den som förskingrar egendom, som enligt lagen skolat dömas förverkad, gälda dess värde. Vad angår förundersökning och användning av straffprocessuella tvångsmedel vid misstanke om brott som avses i varuinförsellagen gälla RB:s regler i den mån ej avvikande bestämmelser givits i varuinförsellagen. Av särbestämmelser i varuinförsellagen må nämnas rätt för tulltjänstemän och vissa andra tjänstemän att utan förordnande taga egendom, som kan antagas vara enligt lagen förverkad, i beslag. I övrigt innebära särbestämmelserna i huvudsak, att tulltjänsteman med avseende å förundersökning och användande av straffprocessuella tvångsmedel i stort sett jämställts med polisman. I fråga om husrannsakan och kroppsvisitation tillägges tulltjänsteman enligt varuinförsellagen längre gående befogenheter än som enligt RB tillkomma polisman. Åtal för brott som avses i lagen ankommer på tullverkets vederbörande åklagare och anhängiggöres vid tullmålsdomstolen för den plats där brottet skett eller blivit upptäckt. Tullmålsdomstol är för stad, där såväl rådhusrätt som tullkammare eller på avdelningar fördelad tullförvaltning finnes, stadens rådhusrätt och för annan ort rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare eller tullförvaltning som nyss nämnts finnes. I vissa fall k a n jämväl häradsrätt vara tullmålsdomstol. Såvitt avser annan egendom än forslingsredskap kan, i fall då den brottslige ej anträffas och egendomens värde uppskattas till mindre än 100 kronor, enligt 17 § förverkande ske i administrativ ordning enligt ett summariskt förfarande. Spritinförsellagen tillkom, såsom framgår av den tidigare framställningen, för att man mera effektivt skulle k u n n a bekämpa den tilltagande spritsmugglingen. Den utgör en undantagslagstiftning, som i vissa hänseenden företer avvikelser från gängse straffprocessuella principer. Ett utmärkande drag är sålunda, att bevisbördan i åtskilliga fall är omkastad till den till-

115 talades nackdel. I förhållande till varuinförsellagen innehåller spritinförsellagen skärpta bestämmelser angående straff och förverkande. Enligt 1 § 1 mom. straffas den som utan behörig tullangivning till riket inför spritdrycker eller vin för olovlig varuinförsel med böter till belopp motsvarande lägst femton, högst tjugofem kronor för liter av de olovligen införda dryckerna, dock minst femtio kronor, eller med fängelse i högst ett år. Ändå att enligt denna beräkningsgrund högsta bötesbeloppet i visst fall icke uppgår till femhundra kronor må böterna höjas till nämnda belopp. Sker den olovliga införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, må till straffarbete i högst ett år dömas. De i varuinförsellagen stadgade straffskärpningarna vid viss kvalificerad brottslighet (1 § 2 mom. varuinförsellagen) skola i tillämpliga delar äga giltighet beträffande olovlig införsel av spritdrycker och vin. Vid återfall kan det återfallsgrundande brottet utgöras ej endast av olovlig införsel eller olovlig befattning med spritdrycker eller vin utan också av olovlig införsel enligt varuinförsellagen. Straffet vid återfall är enligt 1 § 4 mom. böter, normerade på sätt förut angivits, eller fängelse. Då den olovliga införseln skett i större omfattning eller yrkesmässigt, må dömas till straffarbete i högst två år. Avsåg det tidigare brottet spritdrycker eller vin får emellertid böter ådömas endast om införseln skett i allenast ringa omfattning och utan syfte att försälja dryckerna samt omständigheterna jämväl i övrigt äro synnerligen mildrande. Enligt 5 § 1 mom. spritinförsellagen straffas den som, utan att kunna fällas till ansvar för brott, som i 1 § sägs, för egen eller annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin, där det är uppenbart att dryckerna olovligen införts, med böter till belopp motsvarande lägst tio, högst tjugo kronor för liter av de drycker med vilka h a n tagit sådan olovlig befattning, dock minst trettio och högst femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år. Höjning av böterna kan i visst fall ifrågakomma. Kan den tilltalade göra sannolikt, att han vid tiden för gärningens begående icke ägt kännedom om eller anledning misstänka, att dryckerna olovligen införts, vare han fri från ansvar. — Brottsbeskrivningen i 5 § är något annorlunda utformad än motsvarande bestämmelse i 6 a § varuinförsellagen. Sålunda uppräknas ej bland de brottsliga förfaranden, som kunna ifrågakomma, det fall, att någon avyttrar olovligen införda drycker. Olovlig avyttring bestraffas nämligen enligt rusdrycksförsäljningsförordningen. Till skillnad från vad som gäller vid brott enligt 6 a § varuinförsellagen är försök straffbart och bestraffas lika med fullbordat brott. Spritinförsellagen innehåller i 6 § 1 mom. motsvarighet till bestämmelsen i 3 § varuinförsellagen om ansvar i vissa fall för befälhavare å fartyg eller tåg. Ansvarigheten för fartygsbefäl har emellertid genom 6 § 3 mom. spritinförsellagen utvidgats till att omfatta ej endast befälhavare utan även annan å fartyg anställd av befälsgrad. I 2—4 §§ upptagas bestämmelser om olovlig införsel av spritdrycker

116 eller vin till svenskt territorialvatten. Bestämmelserna innebära förbud att med farkost av mindre nettodräktighet än 500 ton införa spritdrycker eller vin till svenskt territorialvatten. Vissa undantag äro stadgade i lagen och generaltullstyrelsen äger för särskilt fall dispensera från förbudet. Överträdelse av förbudet bestraffas »såsom olovlig införsel till riket». Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att dryckerna icke varit avsedda att olovligen införas till riket är straffet dock allenast böter, högst 500 kronor. Åtal för överträdelse av ifrågavarande bestämmelser förutsätter enligt 3 § 2 mom. i lagen tillstånd av generaltullstyrelsen. Antalet framställningar om åtalslov enligt förevarande bestämmelse är ringa och medgivande till anställande av åtal förekommer endast i undantagsfall (Bilaga 8). Bristande kännedom om förbudet mot införsel av spritdrycker och vin till territorialvattnet brukar vara den vanliga anledningen till överträdelse av förbudet. I dessa fall äro dryckerna som regel i föreskriven ordning angivna på fartygsanmälan och smugglingsuppsåt kan därför anses uteslutet. Vad beträffar förverkandebestämmelserna i spritinförsellagen innebära dessa i förhållande till motsvarande bestämmelser i varuinförsellagen framförallt den skillnaden, att möjligheterna att förklara transportmedel förverkat utvidgats. Sålunda är bevisbördan i viss utsträckning omkastad till den tilltalades nackdel och förverkande av forslingsredskapet kan ske även om godset ej anträffats under forslingen. I 2 kap. spritinförsellagen upptagas vissa bestämmelser om olovlig befattning med spritdrycker som ej varit föremål för olovlig införsel. Här avses i huvudsak spritdrycker som olovligen tillverkats inom landet. Beträffande förundersökning och användning av straffprocessuella tvångsmedel vid misstanke om olovlig införsel av spritdrycker eller vin gälla i huvudsak reglerna i varuinförsellagen. Åtal anhängiggöres av tullåklagare vid tullmålsdomstol. Under vissa förutsättningar kan dock åtal föras av allmän åklagare och upptagas av allmän domstol. Även enligt spritinförsellagen kan förverkande av annan egendom än forslingsredskap i vissa fall, när fråga är om egendom med ett värde understigande etthundra kronor, ske enligt ett summariskt förfarande i administrativ ordning. Varuutförsellagen är en s. k blankettstrafflag, som innehåller bestämmelser om straff och påföljder för överträdelse av exportförbud, meddelade i andra författningar. Enligt 1916 års förordning om straff för olovlig varuutförsel m. m. förelåg olovlig utförsel så snart någon i strid mot gällande, av Kungl. Maj :t i utfärdad författning meddelat förbud utförde gods ur riket. Straff för försök till olovlig varuutförsel kunde därför inträda redan på den grund, att någon i god tro till utförsel anmälde gods, som låg under exportförbud. En dylik ordning ansågs vid tillkomsten av varuutförsellagen

117 icke tillfredsställande. Straffbestämmelsen har därför i lagen anknutits till skyldigheten att anmäla utförseln hos vederbörlig myndighet. I första hand är det givetvis tullmyndighet som därvid kommer i fråga. Enligt 1 § varuutförsellagen straffas sålunda för olovlig varuutförsel den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet eller medelst vilseledande åtgärd från riket utför gods, oaktat det enligt av Konungen utfärdat förbud icke må utföras. Straffet är dagsböter. Sker utförseln i större omfattning eller yrkesmässigt eller har gärningsmannen förut genom lagakraftvunnen dom blivit dömd för olovlig varuutförsel är straffskalans maximum fängelse i ett år. Är brottet med hänsyn till omständigheterna att anse som grovt må dömas till straffarbete i högst två år. I 2 § upptagas vissa fall, vilka icke ansetts hänförliga under definitionen på olovlig varuutförsel enligt 1 § men som ansetts böra bestraffas »såsom olovlig varuutförsel». Paragrafen är av följande lydelse. Såsom olovlig varuutförsel skall ock anses: 1. om någon utför gods, med avseende å vilket särskilt utförselförbud ej gäller men som helt eller delvis framställts genom bearbetning eller förädling av till utförsel förbjudna ämnen, därest av godsets myckenhet eller omständigheterna i övrigt framgår att den gjorda bearbetningen eller förädlingen avsett allenast att möjliggöra utförsel av de i godset ingående, till utförsel förbjudna ämnena; 2. om någon utan Konungens tillstånd från riket bortför till utförsel förbjudet gods som ännu ej är att enligt tullagstiftningen anse såsom till riket infört men som inkommit å svenskt territorialvatten eller inom rikets landgräns och ej är bestämt till utom riket; samt 3. om någon utan tillstånd av tullmyndighet tager gods av till utförsel förbjuden beskaffenhet i större myckenhet eller av annat slag, än han på grund av särskild föreskrift må vara berättigad att utföra, ombord på fartyg eller luftfartyg som befinner sig på resa i utrikes trafik eller skall avgå i sådan trafik. Punkterna 1 och 2 överensstämma med stadganden av motsvarande innebörd i 1916 års varuutförselförordning. Punkt 3 har till syfte att underlätta förhindrandet av olovlig utförsel genom passagerare och anställda å fartyg och luftfartyg i utrikes trafik. Lika med olovlig varuutförsel anses enligt 3 § försök därtill. Beträffande medverkan hänvisas i nämnda paragraf till de allmänna medverkandereglerna i SL. Gods som någon olovligen utfört eller sökt utföra skall enligt 4 § förklaras förverkat. Kan godset ej tillrättaskaffas skall den brottslige gälda dess värde. Beträffande förverkande av emballage, förvaringspersedel och forslingsredskap gälla regler, vilka i huvudsak överensstämma med motsvarande stadganden i varuinförsellagen. Värdekonfiskation kan ifrågakomma endast beträffande själva godset. Framgår av omständigheterna, att brottet skett av förbiseende må av domstolens prövning bero, huruvida förverkandepåföljd skall inträda. Här har alltså domstolen tillagts viss diskretionär prövningsrätt, vartill motsvarighet saknas i varuinförsellagen. Möj-

118 ligheten att eftergiva förverkande torde närmast vara avsedd för sådana fall, när gärningsmannen svävat i villfarelse om exportförbudets existens eller innebörd (jfr prop, nr 99/1949 s. 30—31). Bestämmelserna om förundersökning samt om beslag och andra straffprocessuella tvångsmedel överensstämma i stort med motsvarande regler i varuinförsellagen. Beträffande forum och åklagare gälla de allmänna reglerna i RB. Enligt 1 § importförbudskungörelsen må införsel till riket av andra varuslag än sådana, som finnas upptagna å den vid kungörelsen fogade bilagan 1 (frilistan) icke äga rum med mindre tillstånd därtill (importlicens) meddelats av vederbörlig myndighet. Licensmyndigheter äro enligt 2 § statens jordbruksnämnd och statens handelslicensnämnd. Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t och enligt grunder, som Kungl. Maj :t fastställer, äger licensmyndighet medgiva att andra varuslag än de å frilistan upptagna må, i enlighet med de närmare bestämmelser som må anses erforderliga, införas utan licens. Jämlikt 5 § straffas den som utan behörig tullangivning eller medelst vilseledande åtgärd till riket inför eller söker införa vara, som enligt kungörelsen icke får införas, med dagsböter. Vara som någon i strid mot kungörelsen olovligen infört eller sökt införa skall förklaras förverkad jämte emballage eller kärl, vari den förvaras. Kan vad sålunda skolat förklaras förverkat icke tillrättaskaffas skall den brottslige gälda dess värde. Framgår av omständigheterna att brottet skett av förbiseende, må av domstolens prövning bero, huruvida förverkandepåföljd skall inträda. Förverkande av forslingsredskap ifrågakommer ej. Den som bryter mot villkor, som må hava uppställts för tillgodonjutande av importlicens, eller den som i strid mot meddelade föreskrifter disponerar å provianteringsfrilagar upplagd vara, straffas enligt 6 § med dagsböter. I nu avsedda fall inträder ej förverkandepåföljd. I fråga om åtal för olovlig införsel av importförbjuden vara och talan om förverkande av gods eller värde ävensom beslag av gods, som kan antagas vara förverkat, och förfarandet med beslagtaget gods skola de bestämmelser, som gälla olovlig införsel av tullpliktig vara, äga motsvarande tillämpning. Importförbudskungörelsen i sin nuvarande lydelse äger tillämpning såväl å tullpliktiga som tullfria varor. Tidigare har, såsom i annat sammanhang berörts, varuinförsellagen ansetts tillämplig ej endast å olovlig införsel av tullpliktiga importtillåtna varor utan jämväl å olovlig införsel av tullpliktigt importförbjudet gods (jfr Bagge s. 98). I den under andra världskriget utfärdade kungörelsen den 21 mars 1940 (nr 161) angående importförbud å vissa varor stadgades sålunda straff för den som utan behörig tullangivning till riket införde eller sökte införa enligt kungörelsen importförbjuden tullfri vara (6 §). Motsättningsvis ansågs framgå, att överträdelse av importförbud beträffande tullpliktig vara skulle bestraffas uteslutande enligt varuinförsellagen. På samma sätt var motsvarande straffbestämmelse i den nu

119 gällande importförbudskungörelsen ursprungligen utformad. Frågan om varuinförsellagens exklusiva tillämplighet å tullpliktiga importförbjudna varor har emellertid kommit i annat läge genom den ändrade lydelse, som 5 § importförbudskungörelsen erhöll år 1948 (nr 34) och varigenom begränsningen till tullfria varor borttogs. Grunden för ändringen torde närmast ha varit, att man önskade möjliggöra tillämpning av importförbudskungörelsens förverkandebestämmelser jämväl å importförbjudna tullpliktiga varor. Det hade nämligen visat sig, att varuinförsellagens förverkanderegler ej alltid äro tillfyllest. Förverkande enligt varuinförsellagen kan nämligen ej äga rum, när olovlig införsel icke skett i avsikt att undandraga varan stadgad avgift till tullverket (1 § 6 och 8 m o m ) . Vid överträdelse av importförbud torde det icke sällan vara svårt att visa sådan avsikt. För det avsedda ändamålet skulle i och för sig ha varit tillräckligt, att bestämmelserna om förverkande i importförbudskungörelsen utvidgats till att omfatta jämväl importförbjudna tullpliktiga varor. Ändringen genomfördes emellertid så att i själva straffstadgandet borttogs den förut gällande begränsningen till »tullfria» varor. Efter utvidgningen av importförbudskungörelsen till att avse även olovlig införsel av importförbjuden tullpliktig vara, torde vid sådan införsel i princip få anses föreligga brottskonkurrens, på vilken såväl varuinförsellagen som importförbudskungörelsens straffstadganden äro tilllämpliga. I detta avseende är emellertid underdomstolarnas praxis vacklande och föga enhetlig. Några underdomstolar pläga sålunda tillämpa såväl varuinförsellagen som importförbudskungörelsen och utmäta särskilda straff enligt envar av dessa författningar, medan andra underdomstolar återigen åberopa endast en av de nämnda författningarna, vanligtvis varuinförsellagen. Det olikartade ställningstagandet till frågan kan dock ha sin grund däri, att vederbörande tullåklagare åberopar ibland endast den ena författningen och ibland båda. Sålunda har tullfiskalen i Stockholm upplyst, att han vid olovlig införsel av tullpliktig importförbjuden vara regelmässigt yrkar ansvar endast enligt varuinförsellagen försåvitt icke införseln skulle vara att bedöma enligt 1 § 6 mom. nämnda lag, i vilket fall importförbudskungörelsen åberopas. Från det allmänna importförbudet äro undantagna varuslag, som upptagas å frilistan. Denna är fogad såsom bilaga 1 till importförbudskungörelsen och upptager endast ett fåtal varuslag, såsom böcker, musiknoter, klichéer m. m. Undantagna från det allmänna importförbudet äro vidare enligt stadgande i 1 § tredje stycket importförbudskungörelsen varuslag, för vilket importförbud eller införselreglering gäller enligt författning upptagen å den vid kungörelsen fogade bilagan 2. Nämnda bilaga upptager vissa importförbudsförfattningar, vilka innehålla särskilda straffbestämmelser. Ett gemensamt drag för importförbuden i dessa författningar är, att annan myndighet än statens handelslicensnämnd äger dispensera från förbudet.

120 Licensmyndighet är den centrala myndighet på vilken det ankommer att taga befattning med det varuslag, som är föremål för införselreglering. Nu avsedda författningar äro i första hand de som hänföra sig till införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter samt fisk m. m. — förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) angående reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur, förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m., och förordningen den 7 juni 1956 (nr 403) angående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror m. m. — där statens jordbruksnämnd är licensmyndighet, samt valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264) och kungörelsen den 20 oktober 1944 (nr 694) angående importförbud å oarbetat guld m. m. enligt vilka riksbanken är tillståndsmyndighet. Undantagna från det allmänna importförbudet äro vidare vissa varuslag, som avses i förordningen den 19 maj 1939 (nr 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel beträffande vilka krigsmaterielinspektionen inom handelsdepartementet äger meddela tillstånd till införsel. Importförbudskungörelsen äger ej heller tillämpning beträffande varuslag enligt följande författningar, nämligen kungörelsen den 24 mars 1950 (nr 84) med vissa bestämmelser angående införsel av fruktträd och bärbuskar, kungörelsen den 20 september 1951 (nr 637) angående införsel av djursperma och kungörelsen den 28 maj 1959 (nr 211) angående införsel till riket av vissa slag av frön, enligt vilka författningar införseltillstånd meddelas av lantbruksstyrelsen, och kungörelsen den 3 juni 1949 (nr 446) med vissa bestämmelser angående införsel av skogsfrö och skogsplantor, enligt vilken införsel må beviljas av skogsstyrelsen. Ej heller är importförbudskungörelsen tilllämplig å varuslag som avses i förordningen den 5 juni 1959 (nr 312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. Bestämmelserna om påföljder för olovlig införsel i de nu avsedda författningarna äro icke utformade efter enhetliga regler. Såvitt avser olovlig införsel av vissa levande djur och jordbruksprodukter samt fisk m. m. enligt de förutnämnda förordningarna ha straff- och förverkandebestämmelserna utformats på samma sätt som i importförbudskungörelsen. Enligt kungörelsen angående importförbud å oarbetat guld inträder straff för den som utan behörig tullangivning till riket inför eller söker införa i kungörelsen omförmäld vara, varjämte varan jämte emballage, vari den förvaras, förverkas. Jämväl enligt de övriga av nu avsedda författningar är straffansvaret som regel anknutet till tullangivningsplikten. Förverkande av varan stadgas likaledes som regel, däremot vanligen ej värdekonfiskation. Icke enligt någon av nu avsedda författningar förekommer förverkande av forslingsredskap. Enligt vissa av de ifrågavarande författningarna skall beträffande åtal och beslag m. m. gälla de bestämmelser som föreskrivas rörande olovlig införsel av tullpliktig vara. Utöver importförbud eller införselreglering i hittills omnämnda författningar finnas i ett flertal författningar av skilda slag särskilda införsel-

121 bestämmelser meddelade. Vad beträffar monopolförfattningarna må nämnas, att enligt 1 § tobaksmonopollagen rättighet att i riket tillverka eller låta tillverka tobaksvaror samt att till riket införa eller låta införa tobak eller tobaksvaror med vissa undantag uteslutande tillkommer staten (monopolrättighet). Om undantag från monopolrättigheten stadgas i 4 kap. av lagen. Beträffande rusdrycker gäller enligt 12 § rusdrycksförsäljningsförordningen att sådana drycker må till riket införas blott av ett för partihandel med rusdrycker särskilt bildat aktiebolag — partihandelsbolaget. Vissa undantag från monopolrättigheten ha meddelats. Införsel i strid mot importförbud i dessa monopolförfattningar straffas, såvitt avser tobaksvaror, enligt varuinförsellagen och i fråga om spritdrycker enligt spritinförsellagen. Talrika författningar om importförbud ha meddelats av sanitära skäl eller med hänsyn till allmän säkerhet eller till förekommande av smittosamma sjukdomar å djur eller växter. Ifrågavarande författningar innehålla genomgående särskilda straffbestämmelser för överträdelse av förbudet. Straffansvaret enligt dessa författningar är ibland anknutet till tullangivningsplikten ibland icke. Införselförbudet kan vara mer eller mindre ovillkorligt. I enstaka fall är införsel (och innehav) av visst varuslag överhuvud förbjuden. Exempel på dylikt förbud erbjuda bestämmelserna i 9 § kungörelsen den 16 september 1933 (nr 559) med vissa bestämmelser angående narkotiska ämnen och beredningar. Vanligen gäller emellertid, att varan får införas efter tillstånd av viss myndighet eller av vissa personer eller sammanslutningar. Exempel på dylika införselförbud återfinnas i förordningen den 19 maj 1939 (nr 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel, förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor, apoteksvarustadgan den 14 november 1913 (nr 308), giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877), veterinära införselkungörelsen den 21 november 1958 (nr 551) samt kungörelsen den 28 maj 1959 (nr 229) angående införsel av växter m. m. Straffet vid överträdelse av nu avsedda författningar är dagsböter. I undantagsfall ingår i straffskalan jämväl frihetsstraff. Förverkande av vara som olovligen införts, jämte emballage, förekommer regelmässigt. Däremot stadgas ej alltid värdekonfiskation och bestämmelser om förverkande av forslingsredskap saknas. Åtal för överträdelse av nu avsedda författningar utföres i regel av allmän åklagare. Enligt 1 § exportförbudskungörelsen må utförsel av varor till utrikes ort tills vidare icke äga rum med mindre tillstånd därtill (exportlicens) meddelats av statens jordbruksnämnd eller statens handelslicensnämnd. Vid meddelande av licens må licensmyndigheten föreskriva de särskilda villkor för exporten, som må anses erforderliga. Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t och enligt grunder, som Kungl. Maj :t fastställer, äger licensmyndighet medgiva att gods, som är föremål för exportförbud, må under villkor som bestämmes av myndigheten utföras utan exportlicens. Förbudet gäller bl. a.

122 icke varuslag, som finnes upptaget å en vid kungörelsen såsom bilaga fogad förteckning (frilista). Frilistan upptager ett mindre antal varuslag såsom böcker och musiknoter. Exportförbudskungörelsen äger vidare ej tilllämpning å varuslag, för vilket exportförbud gäller enligt särskild författning, överträdelse av förbudet kan föranleda straff enligt varuutförsellagen. Vissa särskilda författningar om exportförbud innehålla föreskrifter om påföljd för överträdelse av förbudet. Även för sådana fall är varuutförsellagen i princip tillämplig i stället för påföljdsbestämmelserna i den särskilda författningen. Från denna regel gälla dock enligt 12 § varuutförsellagen vissa undantag. Ett undantag avser det fallet, att exportförbudet meddelats i lag eller i författning, som utfärdats med stöd av bemyndigande i lag. I sådant fall skola bestämmelserna i varuutförsellagen ej äga tilllämpning. Ej heller är varuutförsellagen tillämplig i den mån påföljden enligt den särskilda författningen är lindrigare än enligt varuutförsellagen.

Tullkontroll å transportmedel och gods m. m. Tullverket åligger enligt sin instruktion den 7 februari 1958 (nr 38) att, enligt vad därom särskilt är stadgat, debitera, uppbära och redovisa tull samt vissa skatter och avgifter ävensom att utöva uppsikt över trafiken till och från utlandet och fullgöra därmed sammanhängande kontrolluppgifter. Tullverkets uppgifter äro följaktligen både av fiskalisk och kontrollerande natur. Den kontroll, som ur tullverkets synpunkt erfordras, omfattar både transportmedel och gods. I tullförfattningarna, främst i tullstadgan den 7 oktober 1927 (nr 391), finnas närmare föreskrifter om i vilken omfattning och i vilka former denna tullkontroll skall utövas. I syfte att bringa transportmedel och gods under tullkontroll ha sålunda meddelats föreskrifter om ordningen för trafikens bedrivande till och från riket och om skyldighet att hos tullverket anmäla transportmedel och gods. Den följande framställningen lämnar en kortfattad redogörelse för de bestämmelser som gälla i nyssnämnda hänseenden. I anslutning till denna översikt har det befunnits lämpligt att också något beröra spörsmålet om införsel till rikets territorialvatten eller luftterritorium ävensom lämna en redogörelse för bestämmelserna om transitering samt uppläggning å tullager, provianteringsfrilager eller i frihamn av varor. Införsel till territorialvattnet och luftterritoriet

Införsel av en vara till riket skulle principiellt kunna sägas ha ägt rum så snart gränsen för rikets territorium till sjöss eller i luften överskridits. I denna vidsträckta bemärkelse begagnas emellertid som regel ej införselbegreppet i tullagstiftningen. Att det blotta överskridandet av territorialvattengränsen ej medför, att varan anses införd till riket framgår bland annat därav, att i spritinförsellagen intagits särskilda straffbestämmelser

123 om införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten. De spörsmål som uppkomma vid införsel till rikets territorialvatten eller luftterritorium äro i främsta rummet av folkrättslig och statsrättslig natur. Härom må anmärkas följande. Den rättsliga innebörden av begreppet territorialvatten är i den folkrättsliga doktrinen föremål för skiftande meningar (Gihl s. 11 ff.). Enligt mera allmänt erkända principer och med stöd av viss praxis torde med territorialvatten avses det vattenområde utmed en stats kuster, över vilket staten äger utöva vissa maktbefogenheter. De befogenheter, som sålunda anses tillkomma strandstaten, äro bland annat rätt att utöva viss rättskipning, rätt att förfoga över fisket och att utöva tulluppsikt ävensom rätt att utfärda föreskrifter i olika administrativa hänseenden såsom angående tullkontroll, sjöfartssäkerhet, lotsväsen, sundhetsväsen m. m. Med statens rätt över territorialvattnet anses jämväl förenad en höghetsrätt över luftområdet över och havsbottnen under detsamma. Främmande fartygs, luftfartygs eller personers tillträde till området innanför territorialvattengränsen anses i princip beroende av strandstatens medgivande. Utanför territorialvattenområdet vidtager det fria havet, som icke är underkastat någon stats herravälde. Staterna hävda olika utsträckning av sina territorialvatten. Sverige för sin del fastslår, att dess territorialvatten sträcker sig fyra nautiska mil eller 7 408 meter från kusten eller kustbandet. Man skiljer mellan inre och yttre territorialvatten. Till det inre territorialvattnet räknas dels vattenområden inom statens landterritorium såsom floder och sjöar dels vid kusten belägna vattenområden, som ej utgöra öppen sjö, t. ex. hamnar, bukter, vikar, vattnet i skärgården o. d. Det yttre territorialvattnet utgöres av ett vattenområde i öppen sjö, vilket sträcker sig ut till territorialvattengränsen (jfr bl. a. bestämmelser i 1 § tullstadgan angående omfattningen av Sveriges tullområde). Strandstatens principiella rätt att vägra främmande fartyg tillträde till territorialvattenområdet är underkastad en viktig inskränkning — nämligen den inom folkrätten allmänt erkända principen om rätt till s. k. oskadlig genomfart (passage inoffensif) för främmande handelsfartyg. Denna princip, till vilken också Sverige i olika sammanhang öppet deklarerat sin anslutning, innebär att genomfart genom det yttre territorialvattnet ej må hindras, så länge genomfarten ej är till skada för strandstaten. Strandstaten äger utöva den kontroll, som må anses erforderlig för att övertyga sig om att genomfarten är oskadlig. Härav följer, att handelsfartyg kunna underkastas visitation inom territorialvattnet. Vad det inre territorialvattnet beträffar torde grundsatsen om passage inoffensif ej i och för sig utgöra hinder för att vägra främmande staters fartyg att vinna tillträde till skärgården eller till strandstatens hamnar, överhuvud torde strandstaten beträffande det inre territorialvattnet i folkrättsligt hänseende äga utöva ungefärligen samma befogenheter som över landterritoriet. Såvitt avser samfärdseln på internatio-

124 nella floder, sund och liknande trängre kommunikationsleder —• ibland i omedelbar närhet av strandstatens landterritorium — kan principen om passage inoffensif understundom tvinga strandstaten till ömtåliga överväganden. Det må anmärkas, att en del stater anse sig kunna utöva befogenheter — särskilt tulluppsikt -— jämväl utanför det område som vederbörande stat betraktar som sitt territorialvatten i egentlig mening. Över luftområdet över en stats territorium — såväl land- som sjöterritoriet — anses staten äga oinskränkt suveränitet och någon i folkrätten grundad inskränkning häri, motsvarande principen om passage inoffensif för handelsfartyg, torde icke förefinnas. Detta medför den något egendomliga konsekvensen att rätten till genomfart genom luftområdet ovanför territorialvattnet är mera inskränkt än rätten att färdas genom terriorialvattnet självt. Reglering av lufttrafiken blir därför uteslutande beroende av konventioner och traktater staterna emellan. Sverige har biträtt ett flertal internationella överenskommelser rörande luftfarten. Ordningen för trafikens bedrivande

Såsom inledningsvis nämnts äro i tullstadgan meddelade bestämmelser om ordningen för trafikens bedrivande i tullhänseende för att tullverket skall kunna utöva erforderlig uppsikt över trafiken till och från utlandet. Tullverkets uppsikt verkställes under generaltullstyrelsens överinseende dels å vissa in- och utförselorter av lokal tullbevakning, dels utmed rikets kuster och landgränser av kust- och gränsbevakning (3 §). Det område, inom vilket tullkontrollen utövas, benämnes tullområdet. Enligt tullstadgan utgöres tullområdet av a) rikets landområden; b) insjöar, vattendrag och kanaler inom riket; c) vid rikets kuster belägna hamnar, hamninlopp och vikar ävensom i övrigt till saltsjön hörande vatten, vilka äro belägna innanför och mellan de utmed kusterna liggande öar, holmar eller skär, som icke ständigt översköljas av havet; samt d) de till saltsjön hörande vatten, vilka sträcka sig intill ett avstånd av fyra nautiska mil, eller 7 408 meter, från rikets landområden eller från linjer, som mot havet bilda gräns för de under c) nämnda vattnen. Tillika äro meddelade särskilda bestämmelser angående tullområdets sträckning i Öresund (hälften av sundet) samt närmast rikets sjögräns mot Norge (1 §). Inom tullområdet äger tullverket utöva ett flertal befogenheter, som erfordras för fullgörandet av dess uppgifter att uppbära tull och vissa andra avgifter samt utöva den uppsikt å trafiken, som erfordras för behörigt uttagande av dessa avgifter eller som påkallas av stadgade begränsningar i rätten till varuförsel till eller från riket eller mellan orter inom riket (2 §). Tulltjänsteman äger, därest tjänstgöringen sådant påkallar, låta stoppa fartyg, som färdas inom tullområdet, eller luftfartyg, som befinner sig däröver, uppehålla bantåg å järnvägsstation inom tullområdet, så länge sådant oundgängligen erfordras

125 för utövande av tullkontroll därå, samt inom tullområdet i trakterna intill rikets landgräns och kuster hejda fordon och resande, som färdas till lands annorledes än med bantåg (20 § ) ; avfordra envar, som inkommer till eller begiver sig från tullområdet, för tullkontrollen erforderliga upplysningar om hans person och resa samt om det gods, som medföres (21 § ) ; verkställa av omständigheterna föranledd visitation av transportmedel och resgods (22 § ) ; ävensom under vissa angivna förutsättningar avvisa eller inbringa fartyg (23 §). Tulltjänsteman är berättigad att för utövande av tulltjänsten erhålla visst bistånd av enskilda (24 §) ävensom att av polis- eller militärmyndighet i orten efter anmälan erhålla skyndsam handräckning (25 §). Tullkontroll må jämväl under vissa förutsättningar utövas genom järnvägs- eller lotstjänsteman eller genom polisman (29—31 §§). Tullverkets befogenheter enligt tullstadgan medgiva, såsom framgår av det ovan anförda, förhållandevis långtgående ingripanden jämväl gentemot utländska fartyg, som befinna sig på genomfart genom territorialvattnet. Det torde emellertid ligga i sakens natur, att dessa befogenheter icke må utövas på ett sätt, som kan anses stridande mot principen om passage inoffensif. Ingripande gentemot främmande fartyg på genomfart i det yttre territorialvattnet torde främst avse fall, där anledning till misstanke om spritsmuggling föreligger. På senare tid ha emellertid också ingripanden föranletts av misstänkt tobakssmuggling. Även i övrigt förekomma dock prejning och visitation från kustbevakningens sida av fartyg, som befinna sig i svenskt territorialvatten. Denna kontroll utövas framför allt gentemot trafik, som bedrives i och omedelbart utanför skärgårdarna på väst- och ostkusten; däremot knappast mot trafiken genom Öresund. En särskild anledning till kontroll kan vara, att fartyget stoppat upp eller ankrat, vilket icke sällan inträffar på grund av dåligt väder, maskinskada eller liknande anledning. Den visitation, som under angivna förhållanden företages av kustbevakningen, är icke av sådan omfattning som den vilken äger rum när fartyg ankommer till svensk hamn. Upptäckes emellertid vid visitation av fartyg destinerat till svensk h a m n vara, som uppenbarligen är avsedd att insmugglas till riket, tages varan i beslag i enlighet med bestämmelserna i smuggellagstiftningen. Är däremot fartyget ej destinerat till Sverige och är varan uppenbarligen icke avsedd att insmugglas till riket torde ej annan åtgärd vidtagas från de svenska myndigheternas sida än att tullmyndighe- * ten i det land, dit fartyget är på väg, underrättas om den tilltänkta smugglingen. Utgöres den vara, som är avsedd att smugglas, av rusdrycker kunna längre gående ingripanden föranledas av bestämmelserna i spritinförsellagen och den särskilda konventionslagstiftningen.

126 Allt efter sättet för trafikens bedrivande äro trafikföreskrifterna i tullstadgan uppdelade på bestämmelser om sjötrafik, landtrafik, lufttrafik och posttrafik. Vad sjötrafiken beträffar är denna, såsom framgår av vad förut anförts, föremål för uppsikt från tullverkets sida så snart den bedrives på svenskt territorialvatten. Det ligger i sakens natur, att uppsikten över sjötrafiken blir mer intensiv desto närmare landterritoriet trafiken bedrives. Tullstadgan föreskriver bland annat skyldighet för den, som till tullområdet förer fartyg, att intill dess fartyget avslutat sin resa hålla sig till allmän farled (32 §). Fartyget skall i tullhänseende anses ha avslutat sin resa, då det anlänt till bestämmelseorten eller, där last medföres till flera bestämmelseorter, till den sista av dem, som inom tullområdet anlöpes (39 §). Innan till tullområdet inkommande fartyg avslutat sin resa, må icke under färd till ort därinom personlig förbindelse från eller till fartyget äga rum i vidare mån än som betingas av offentlig myndighets åtgärder och det åligger fartygets befälhavare svara för att detta förbud upprätthålles (34 §). Förbud föreligger mot lossning ur eller lastning i inkommande fartyg, som är under färd till ort inom tullområdet, innan fartyget avslutat sin resa (35 §) och likaledes gäller förbud för befälhavaren att med fartyget besöka annan ort än tullplats (36 §). Befälhavare å fartyg, som inkommer till tullområdet och är bestämt till ort inom detsamma, är skyldig att för tullklarering anmäla sig hos tullanstalten i bestämmelseorten (38 §). Då fartyg i utrikes trafik ankommer till ort inom tullområdet, skall det vara underkastat undersökning till utrönande, huruvida gods finnes förstucket eller undandolt och om av tullverket vidtagna säkerhetsanordningar äro orubbade (invisitation); innan invisitationen påbörjas, skola å fartyget anställda på anfordran lämna uppgift å nyförvärvade eller av dem icke begagnade föremål, som de medföra (41 §). Lossning ur fartyg, som inkommit till ort inom tullområdet, må icke påbörjas innan tullanstalten lämnat tillstånd därtill och tulltjänsteman kommit tillstädes för tillsyn å lossningen (43 §). Sedan fartyg, som inkommit till tullområdet, lossat den dit bestämda lasten, skall det, i den mån annan last ej utgör hinder, vara underkastat undersökning av tullpersonal till utrönande, huruvida lönnrum eller förstucket gods finnes i fartyget (slutvisitation) (47 §). Såvitt avser trafiken i Öresund stadgas förbud att inom 500 meter från svenska kusten befara eller eljest uppehålla sig å annat vattenområde än tullplatsernas segelleder och redder (32 §). Allmänna farleder äro utstakade endast i det inre territorialvattnet. På motsvarande sätt som gäller för ankommande sjötrafik skall jämväl vid avgående sjötrafik iakttagas vissa trafikföreskrifter i tullhänseende. Befälhavare, som vill från tullområdet föra fartyg, är sålunda skyldig att för tullklarering anmäla sig hos tullanstalt (51 §). I sådant fartyg må gods eller barlast ej intagas, innan befälhavaren gjort anmälan därom hos tullanstalt och tullgods — d. v. s. gods som är underkastat tullkontroll — får ej in-

127 lastas i fartyget, förrän efter tillstånd och under kontroll av tulltjänsteman (49 §). Förbud gäller mot uppehåll, persontrafik samt lossning eller lastning under utresa (53—55 §§). Såvitt avser landtrafiken äro föreskrifterna i tullstadgan i huvudsak likartade dem som gälla för sjötrafiken. Förare å till tullområdet inkommande fordon så ock den som utan särskilt transportmedel dit inkommer med gods åligger att, intill dess han avslutat sin resa, hålla sig till farväg, som förmedlar allmän landtrafik. Lättnad i förevarande hänseende är dock stadgad för gränsbefolkningen (66 §). Till tullområdet inkommande bantåg eller fordon skall i tullhänseende anses ha avslutat sin resa, då det anlänt till den tullplats, som efter inkommandet till tullområdet först besökes (74 §). Principen i detta hänseende är således en annan än vid sjötrafik. För lastning eller lossning må icke besökas annan ort än tullplats (71 §). Skyldighet föreligger för befälhavare å bantåg eller förare å fordon, så ock för den som utan särskilt transportmedel inkommer till tullområdet med gods att för tullklarering anmäla sig hos tullanstalten å första tullplats, som h a n har att passera, eller eljest å närmaste tullplats, dit transportmedlet och godset lättast kunna föras (73 §). Förbud gäller under inresa mot uppehåll, persontrafik samt lossning eller lastning (68—70 §§). På motsvarande sätt som gäller beträffande fartyg skall inkommande bantåg eller fordon underkastas invisitation (75 §). Gods, som med bantåg inkommer till tullområdet och som icke utgöres av tjänsteffekter eller handresgods, må omedelbart omhändertagas av järnvägen. Godset skall så snart ske kan mot kvitto överlämnas till tullanstalten i bestämmelseorten eller — i vissa fall — till tullanstalten i gränsorten eller ock såsom utrikes gods befordras vidare till ort utom tullområdet. Är godset bestämt till ort, där det icke kan tullklareras, skall järnvägsstationen i gränsorten vidtaga erforderliga åtgärder för godsets tullklarering vid tullanstalten därstädes (77 §). Vad beträffar avgående trafik åligger förare, som till från tullområdet avgå med fordon, såvida tullgods skall medföras, att för tullklarering anmäla sig hos tullanstalt (80 §). Gränskontroll är föreskriven vid utförsel av visst gods (82 §). Vad lufttrafiken angår föreligger skyldighet för luftfartyg att hålla sig till farled, som anvisats för lufttrafik (86 §). Gods får ej under luftfartygets gång kastas därifrån, innan fartyget avslutat sin resa (88 §). Luftfartyg skall i tullhänseende anses ha avslutat sin resa — i likhet med vad som gäller beträffande fartyg — då det anlänt till bestämmelseorten eller, där last medföres till flera bestämmelseorter, till den sista av dem (92 §). Befälhavare å luftfartyg, som inkommer till tullområdet, är skyldig passera gränsen i närheten av tullflygplats samt, sedan gränsen överskridits, passera närmaste tullflygplats på sådan höjd, att signalering k a n uppfattas (86 §) ävensom att för tullklarering anmäla sig hos tullanstalten i bestämmelseorten (91 §). Luftfartyg är, då det nedgått inom tullområdet, underkastat invisitation för utrönande, huruvida gods finnes förstucket eller undandolt och om

128 för tullkontrollen vidtagna säkerhetsanordningar äro orubbade (94 §). Vid avgång i utrikestrafik är befälhavare skyldig att för tullklarering anmäla sig hos den tullanstalt, varest anmälan om tillämnad lastning gjorts, eller, om lastning icke ägt rum, hos tullanstalten å lägligaste tullflygplats (103 §). För posttrafiken äro vissa bestämmelser meddelade i 113—115 §§ i tullstadgan. Det utmärkande för posttrafiken i tullhänseende är att transport inom riket av utifrån inkommande postgods äger rum utan tullverkets förpassning. Försändelse, som med post inkommer till tullområdet, må sålunda omedelbart omhändertagas av postverket. Inkommer med post till tullområdet paketförsändelse, vilken icke är avsedd att i oöppnat skick genomgå tullområdet, skall den av postverket, så snart ske kan, mot kvitto överlämnas till tullanstalt. Enahanda förfarande skall iakttagas med avseende å brev- eller korsbandsförsändelse, som på grund av särskilt stadgande må undergå tullklarering (113 §). Postverket åligger i vissa fall att ombesörja tullklarering av omhänderhaft gods, som inkommit till tullområdet (114 §). I tullstadgan äro meddelade ett flertal straffbestämmelser för överträdelse av ordningsföreskrifterna rörande trafikens bedrivande. Straffet är genomgående antingen penningböter eller dagsböter. Förverkande stadgas ej. Den som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad tulltjänsteman med stöd av bestämmelserna i 20—23 §§ fordrar eller påbjuder, eller underlåter att på tillsägelse lämna tulltjänsteman bistånd eller tillträde, som denne enligt 24 § äger rätt att erhålla, eller särskild förmån, vartill denne enligt samma paragraf är berättigad, straffas med dagsböter (213 §). Med dagsböter straffas också befälhavare eller förare eller den som utan särskilt transportmedel befordrar gods och som bryter mot bestämmelser om trafikens bedrivande eller underlåter att ställa sig till efterrättelse vad honom enligt dessa bestämmelser åligger; är med förseelsen förenad olovlig varuinförsel eller försök därtill skall utom straff för sådant brott särskilt ansvar ådömas för överträdelsen av tullstadgan (214 §). Avgång utan anmälan, pass eller förpassning ävensom olovlig persontrafik bestraffas med penningböter (220, 222 §§). Anmälningsskyldigheten för gods ni. ni.

En grundläggande princip i svensk tullagstiftning är, att en vara vid införsel till eller utförsel från riket skall anmälas hos tullverket (tullangivningsplikt). Därigenom kommer varutransporten till tullmyndighets kännedom och myndigheten sättes i tillfälle att bringa varan under sin kontroll och att vidtaga de för tullbehandlingen av densamma erforderliga åtgärderna. Skyldighet att avgiva sådan anmälan åvilar enligt tullstadgan såväl transportförare som den som på grund av äganderätt eller eljest är berättigad att förfoga över godset (varuhavare). Enligt 1904 års tullstadga — som gällde vid tiden för tillkomsten av varuinförsellagen — ålåg trans-

129 portförare att omedelbart efter ankomst till tullplats till tullmyndigheten avlämna lastförteckning (märkrulla, godsförteckning) innehållande uppgifter om transportmedlet och lasten. Varuhavaren var vid äventyr av böter skyldig att inom viss tid därefter avlämna angivningsinlaga med uppgifter till ledning för tullbehandlingen av varan. Anmälningsplikten är i nu gällande 1927 års tullstadga i princip utformad såsom en allmän skyldighet att vid införsel till eller utförsel från riket för tullmyndighet anmäla alla slags varor oberoende av om de äro tullpliktiga eller tullfria och oavsett huruvida de äro underkastade införsel- eller utförselrestriktioner eller ej. Sin ojämförligt största betydelse har anmälningsplikten vid införsel. Det är i samband med införsel som tull och andra avgifter uttagas och det är de av näringspolitiska eller andra skäl förestavade begränsningarna i införselrätten, som tilldraga sig det största intresset. Jämfört med införselförbuden äro exportförbuden — åtminstone under normala förhållanden — av relativt underordnad betydelse. Vad beträffar transportförares anmälningsskyldighet äro bestämmelser meddelade i 116 § tullstadgan. Den som till tullområdet förer transportmedel och enligt meddelade bestämmelser skall anmäla sig för tullklarering, åligger sålunda att utan uppskov till tullanstalten avgiva skriftlig anmälan rörande transportmedlet och vad däri föres med angivande i förekommande fall av lönnrum och hemlig tillgång till lasten. Beträffande transportmedel, som inkommer i egentlig gränstrafik, ävensom fordon, som medför endast resande och deras effekter samt förnödenheter för fordonet, må dock muntlig anmälan avgivas. I järnvägstrafik må muntlig anmälan rörande bantåget avgivas i gränsort med tullanstalt, dit tåget först anländer. Beträffande med tåget inkommande gods skall skriftlig anmälan avgivas till tullanstalten i den ort, där godset skall tullklareras. På motsvarande sätt som nu nämnts skall den som vill från tullområdet föra fartyg eller luftfartyg och åligger att hos tullanstalt anmäla sig för tullklarering, senast då transportmedlet är färdigt att avgå, till tullanstalten avgiva skriftlig anmälan rörande transportmedlet och vad däri föres. Beträffande gods, som inkommer till tullområdet med post, skall skyldigheten att avgiva anmälan åvila postverket i stället för den som forslar godset. Gods, som utföres från tullområdet med post, behöver icke upptagas i anmälan. Skriftlig anmälan, som nu avses, benämnes fartygs-, järnvägs-, fordons-, luftfartygseller postanmälan, alltefter det slag av transportmedel eller det befordringssätt, som användes. Anmälan skall ha det närmare innehåll samt avlämnas i den ordning, som generaltullstyrelsen bestämmer. Närmare bestämmelser om anmälningsskyldigheten äro meddelade i tullordningen den 17 oktober 1927 (TFS nr 241). Enligt dessa bestämmelser skall anmälan bl. a. innehålla förteckning över godset till art och myckenhet ävensom i vissa fall vid införsel uppgift å den till vilken godset skall avlämnas i bestämmelseorten (t. ex. 16 och 31 §§ tullordningen). Inkommande fartygs- och luftfartygsanmälan skall vara dag9—905586

130 tecknad och egenhändigt undertecknad av befälhavaren (12 och 29 §§ tullordningen). — Förutom nu avsedda anmälningshandlingar rörande transportmedlet och lasten, som transportförare har att avlämna till tullmyndighet, skall han enligt tullstadgan i vissa fall förete pass- och nationalitetshandlingar m. m. (117 och 118 §§). Angående den anmälningsskyldighet rörande gods, som åvilar varuhavare, äro bestämmelser meddelade i 119 § tullstadgan. Enligt detta stadgande åligger den som mottager från ort utom eller inom tullområdet avsänt utrikes gods (d. v. s. till tullområdet inkommet gods, som är oförtullat) eller till ort utom eller inom tullområdet avsänder tullgods (d. v. s. utrikes gods ävensom inrikes gods, då det vid försändning är underkastat tullkontroll) liksom ock den som till ort utom tullområdet med fartyg eller luftfartyg annorledes än med post avsänder annat gods än tullgods att till tullanstalt för tullklarering avgiva skriftlig anmälan rörande godset. Beträffande gods, som införes av resande, gäller att anmälan rörande godset må göras muntligt, om det införes i annat ändamål än handelssyfle. Den som till ort utom tullområdet med bantåg eller post avsänder annat gods än tullgods är skyldig att hos järnvägsstationen eller postanstalten i avsändningsorten avlämna för tullverket avsedd särskild anmälan rörande godset. Medföres godset av resande i annat ändamål än handelssyfte eller avsändes dylikt gods, vars värde understiger tjugo kronor, med post, erfordras dock icke anmälan. Anmälan som nu avses benämnes varuanmälan. Även beträffande varuanmälan må generaltullstyrelsen utfärda närmare bestämmelser om anmälans innehåll och i vilken ordning den skall avgivas. Detaljerade bestämmelser i dessa hänseenden äro meddelade i 43—64 §§ tullordningen. Inkommande varuanmälan, som varuhavare har att till tullanstalt avgiva, då han mottager till tullområdet inkommet gods, skall sålunda innehålla uppgifter om godsets beskaffenhet och myckenhet samt kollis slag, märke och nummer ävensom, där det är behövligt för bestämmande av tull eller annan införselavgift, om godsets värde enligt för sådana fall givna särskilda stadganden (tullvärde). Såvitt avser emballerat gods äro uppgifter om kollis slag, märke och nummer tillfyllest, såvida icke tullanstalten finner anledning fordra upplysning jämväl om godsets närmare beskaffenhet, myckenhet och tullvärde (43 §). Beträffande gods, som inkommit med post, må i vissa fall av posten utfärdad avi eller bevis om att från dess sida hinder ej möter mot godsets utlämnande anses såsom inkommande varuanmälan; dock äger tullanstalten jämväl i dessa fall kräva skriftlig upplysning om godsets tullvärde (43 §). Då i inkommande varuanmälan meddelas uppgift om varas tullvärde, skall bl. a. uppgiften uttryckas i samma myntslag, vari värdet finnes upptaget i handlingar, som skola bestyrka dess riktighet; tillika skall den k u r s angivas, som vid avlämnandet av betalning för varan blivit tillämpad eller är avsedd att tillämpas. Uppgiften skall, när så påfordras, bekräftas medelst på tro och heder avgiven skriftlig förklaring, att densamma vidhålles (47 §). — Ut-

131 gående varuanmälan skall innehålla uppgifter om bl. a. godsets myckenhet, kollis slag, märke och nummer, ort vartill och lägenhet med vilken godset skall avgå (50 §). Beträffande varuanmälan gäller, att den skall innehålla vissa för statistiskt ändamål erforderliga uppgifter såsom angående inköpsland, ursprungsland, försäljningsland, förbrukningsland, värdet av varan i oförtullat skick vid rikets gräns (statistiskt värde) m. m. (184—190 §§ tullstadgan). Den tid inom vilken inkommande varuanmälan skall ha avgivits är icke direkt angiven i tullstadgan men av vissa i 157, 168 och 169 §§ intagna stadganden framgår indirekt, att dylik anmälan skall avlämnas utan dröjsmål. Betalning av tull och annan införselavgift eller bortförande från allmänt upplagsställe av gods, som finnes under tullverkets tillsyn, ävensom i förekommande fall intagning av gods i tullagerlokal eller transportmedel må sålunda regelmässigt icke uppskjutas längre tid än trettio dagar från den dag, då godset mottagits av tullanstalt, som omhänderhar detsamma (anståndstid) (157 §). Mottagandet skall anses ha skett, då tullanstalten erhållit fartygs-, järnvägs-, fordons-, luftfartygs- eller postanmälan, därå godset vid inkommandet varit uppfört, eller mottagit förpassning som åtföljt godset (168 §). Överskrides anståndstiden skall godset så snart ske kan genom tullanstaltens försorg försäljas å offentlig auktion (tullauktion) (160 §). De nu berörda stadgandena innebära att varuanmälan förutsattes skola avgivas inom anståndstiden. Beträffande sådan muntlig anmälan, som i vissa fall må avgivas av resande, ligger i sakens natur, att den skall avgivas i omedelbar anslutning till passerandet av tullkontrollen. Erforderlig kontroll från tullverkets sida över resandes gods är givetvis i våra dagar med dess livliga passagerartrafik en fråga av stor praktisk betydelse. Den allt övervägande delen av passagerartrafiken klareras, i enlighet med stadgandet i 119 § tullstadgan, efter muntlig anmälan. I princip föreligger enligt tullstadgan skyldighet för resande att vid införsel till riket anmäla allt medfört gods. En dylik omfattande anmälningsskyldighet kan emellertid på grund av den livliga resandetrafiken icke upprätthållas i praktiken. F r å n tullverkets sida torde sålunda endast krävas, att den resande avger särskild anmälan i sådana fall, då förutsättningar för fri införsel ej äro för handen. I dylika fall torde skyldighet få anses föreligga att fullgöra dylik anmälan utan anfordran. Någon individuell kontroll av varje resandes varuinnehav är givetvis av praktiska skäl utesluten, utan tullkontrollen måste utformas som en stickprovskontroll. I detta sammanhang skall något beröras den tullkontroll, som utövas å proviant, medförd å vissa transportmedel i utrikes trafik. Enligt 5 § k) tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316) åtnjutes tullfrihet bl. a. för proviant, medförd å fartyg eller luftfartyg, som kommer från utrikes

132 ort, för så vitt den erfordras ombord till transportmedlets besättning eller passagerare, så länge transportmedlet icke efter avslutad resa avgått i inrikes trafik. Sådan proviant får också införas utan hinder av importförbud [jfr bl. a. 3 § a) importförbudskungörelsen]. Såvitt avser rusdrycker och tobaksvaror ha meddelats särskilda bestämmelser i detta hänseende i 1954 års rusdrycksförsäljningsförordning och lagen den 11 juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror. Enligt 12 § 4 mom. d) rusdrycksförsäljningsförordningen må sålunda, utan hinder av importförbudet å rusdrycker, till proviant hänförliga, å fartyg eller luftfartyg medförda rusdrycker behandlas på sätt därom är särskilt föreskrivet. Enligt 27 § tobaksmonopollagen må tobaksvaror, som medföras å från utrikes ort inkommande fartyg eller luftfartyg, såvitt varorna äro avsedda för förbrukning ombord, behandlas på sätt i fråga om medförd proviant är särskilt föreskrivet. Hänvisningarna i rusdrycksförsäljningsförordningen och tobaksmonopollagen till vad särskilt är föreskrivet avse nyssnämnda bestämmelse i 5 § k) tulltaxeförordningen och därtill anslutande föreskrifter. Obeskattad proviant — framförallt är av intresse medförda sprit- och tobaksvaror — får alltså med tillämpning av dessa stadganden användas ombord å fartyget i viss utsträckning. Närmare bestämmelser om behandlingen av medförd proviant ha medd e l a t s ! kungörelsen den 30 oktober 1953 (nr 655) med tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen, generaltullstyrelsens kungörelse den 6 november 1953 (TFS nr 203) med anvisningar till tulltaxeförordningens tilllämpningsföreskrifter samt generaltullstyrelsens cirkulär den 20 december 1955 (TFS nr 303) angående tullverkets kontroll å fartygs överskottsproviant m. m. Enligt 28 § kungörelsen den 30 oktober 1953 skall i fråga om rusdrycker iakttagas, att tullfriheten för varje person ombord icke må omfatta större myckenhet än vad som skäligen kan anses motsvara behovet under fartygets uppehåll å den ort, där tullfriheten ifrågasattes och under färden till nästa ort inom tullområdet, vilken anlöpes under resan. Enligt generaltullstyrelsens nämnda kungörelse må vid tillämpning av bestämmelserna i 5 § k) tulltaxeförordningen å fartyget medförd proviant, som är underkastad hög tull eller eljest av sådan beskaffenhet att särskild kontroll därå är påkallad, iakttagas, att sådan proviant utlämnas efter hand sålunda, att icke större myckenhet å någon ort utfås än som beräknas åtgå ombord under fartygets uppehåll å orten och under färden till nästa ort inom tullområdet, som anlöpes under resan. I fråga om spritdrycker och vin, exportöl samt tobaksvaror skall gälla att, där fartyget förutsattes komma att någon avsevärd tid kvarligga å orten, den sålunda beräknade myckenheten i regel icke må utlämnas för hela tiden på en gång utan endast i smärre kvantiteter för tidrymder av högst åtta dagar. Vad som är stadgat om proviant å fartyg skall i tillämpliga delar gälla även proviant å luftfartyg (25 § ) .

133 Enligt generaltullstyrelsens förutnämnda cirkulär skall vid invisitation av fartyg ombordvarande proviant, som är underkastad hög tull eller eljest är av sådan beskaffenhet att särskild kontroll därå är påkallad och som ej vid invisitationen utlämnas till förbrukning ombord (överskottsproviant), uppföras å en särskild lista (proviantlista), som skall upprättas av den som leder invisitationen. Vid invisitationen skall överskottsprovianten på betryggande sätt införseglas. Utlämning av överskottsproviant till förbrukning ombord må icke ske annat än efter skriftligt medgivande av tullmyndighet och omedelbart efter verkställd utlämning skall återstående överskottsproviant förseglas. Ombord å fartyg i inrikes trafik får ej finnas obeskattad proviant, övergår fartyget till inrikes trafik skall sådan proviant, om den skall vara kvar på fartyget, förtullas. Underlåtenhet att avgiva transportanmälan enligt 116 § straffas med böter från och med femtio till och med tvåhundra kronor (217 §). Lossas godset utan transportanmälan och föreligger smuggeluppsåt är befälhavaren förfallen till ansvar för olovlig varuinförsel eller försök därtill (jfr Bagge s. 120). Underlåter befälhavare eller förare att i nu nämnd anmälan lämna uppgift om lönnrum eller hemlig tillgång till lasten straffas h a n med dagsböter. Kan han göra sannolikt, att han ej ägt kännedom om lönnrummet eller den hemliga lasttillgången, är han fri från nu avsett ansvar men kan i sådant fall ådömas penningböter för bristande tillsyn över transportmedlet (218 §). Underlåtenhet att å transportanmälan upptaga gods straffas med böter, som uppgå till, om godset eller någon del därav är tullbelagt och icke finnes så förstucket eller undandolt att olovlig införsel därav uppenbarligen är tillämnad, högst ett mot dubbla tullavgiften svarande belopp, dock minst tio kronor och, om godset är tullfritt, till minst tio och högst tvåhundra kronor. Har åter å transportanmälan upptagits gods, som ej återfinnes i transportmedlet, straffas befälhavaren eller föraren med dagsböter. Finnes skälig anledning antaga, att bristande överensstämmelse mellan anmälan och gods icke beror på svårare omständighet än försumlighet av befälhavaren eller föraren, äge tullanstalten pröva, huruvida förhållandet är a\ betydelse att böra föranleda åtal (219 §). De nu berörda straffbestämmelserna i tullstadgan tillämpas endast i sådana fall, när smugglingsuppsåt ej kan styrkas hos befälhavaren eller förfarandet ej fortskridit så långt att försök till smugglingsbrott föreligger. Brytande av tullverkets lås, plomb eller sigill olovligen straffas enligt strafflagen (227 §). Transitering av införsclf or bjudna varor ni. m.

I den internationella handelstrafiken föreligger givetvis ofta det förhållandet, att en vara under transport från ett land till ett annat passerar svenskt territorium. Fråga uppkommer då, huruvida en vara, för vilken införsel-

134 förbud gäller i Sverige, får på angivet sätt — utan hinder av införselförbudet — transporteras genom riket. Såvitt avser genomfart över svenskt territorialvatten ha, såsom förut angivits, utbildat sig vissa i folkrätten grundade principer om rätt till oskadlig genomfart (passage inoffensif). I vissa specialförfattningar ha understundom angivits, huruvida transitering av varan är tillåten, men ofta nog beröres ej frågan om rätt till transitering genom riket av införselförbjudna varor. Bl. a. i syfte att undanröja tveksamhet beträffande förevarande spörsmål tillkom förordningen den 16 maj 1924 (nr 119) angående transitering av införselförbjudna varor m. m. Förordningen innehåller vissa närmare bestämmelser angående rätten till transitering samt till uppläggning å tullager eller i frihamn. Med transitering förstås enligt tullstadgan, att gods, som införts till tullområdet, utan föregående förtullning eller uppläggning å tullager försändes till annan ort därinom eller till ort utom tullområdet (144 §). Transitering i tullstadgans mening förutsätter att godset försändes efter föregående tullklarering och under tullkontroll. Enligt transiteringsförordningen må vara, som enligt stadgande i särskild författning ej får till riket införas eller får dit införas endast av vissa personer eller sammanslutningar eller efter särskilt tillstånd av myndighet eller under vissa villkor, utan hinder av dylikt stadgande transiteras eller eljest under tullverkets kontroll befordras eller uppläggas å tullager eller i frihamn. Har stadgandet meddelats med hänsyn till allmän hälsovård eller säkerhet eller till förekommande av alkoholmissbruk eller djur- eller växtsjukdom, skall medgivandet dock gälla allenast uppläggning i frihamn av vara, beträffande vilken genom stadgandet införselrätten förbehållits åt vissa personer eller sammanslutningar, ävensom sjöväga befordran av sådan vara mellan frihamn och utrikes ort eller annan frihamn. Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där annat följer av bestämmelse i införselförfattning eller särskild av Konungen meddelad föreskrift. Transiteringsförordningen äger följaktligen endast subsidiär giltighet. Med hänsyn till bestämmelserna i transiteringsförordningen kunna de varuslag, som äro underkastade importrestriktioner, indelas i olika kategorier. Såvitt avser omfattningen av importrestriktionerna kan följande indelning göras. 1) helt importförbjudna varor, t. ex. vissa narkotika; 2) monopoliserade och därmed jämförliga varor, t. ex. spritdrycker, vin, tobak, gifter och apoteksvaror; 3) licensvaror, d. v. s. varor, som få införas endast efter tillstånd av myndighet, t. ex. vapen och explosiva varor; 4) varor, som få införas endast under vissa villkor, såsom iakttagande av föreskrivna försiktighetsmått till förekommande av sjukdomar hos människor, djur eller växter, t. ex. vissa växtdelar.

135 Med hänsyn till syftet med importrestriktionerna kan följande indelning göras. 1) allmänfarliga varor, där införselrestriktionerna tillkommit med hänsyn till allmän hälsovård (gifter, narkotika) eller säkerhet (skjutvapen, explosiva varor) eller till förekommande av djur- eller växtsjukdomar; 2) icke allmänfarliga varor, där importrestriktionerna tillkommit med hänsyn till beskattning (tobak och tobaksvaror), produktionsskydd (margarin) etc. Beträffande icke allmänfarliga varor framgår av transiteringsförordningen, att införselförbudet icke innebär hinder mot transitering eller uppläggning å tullager eller i frihamn. Detta medför t. ex. att en vara, oaktat den är införselförbjuden enligt importförbudskungörelsen, k a n transiteras genom riket eller uppläggas å tullager eller i frihamn. Rätt att förtulla varan och föra ut den på den allmänna marknaden föreligger däremot ej förrän vederbörlig införsellicens meddelas. Såvitt avser allmänfarliga varor gäller däremot ej — med visst undanlag beträffande uppläggning i frihamn av monopoliserade och därmed jämförliga varor — den nu angivna rätten till transitering eller lagring. Sådan rätt kan emellertid framgå av den särskilda importförbudsförfattningen. Transiteringsförordningen omnämner ej en del åtgärder, som gå mindre långt än de nyssnämnda, t. ex. rätten att medföra restriktionsvaror i fartyg inkommande till svensk hamn, rätten till lossning å kaj eller rätten till lossning eller omlastning från ett fartyg till ett annat. Såvitt avser varor, vilka enligt transiteringsförordningen må transiteras, uppläggas å tullager eller i frihamn, torde nu avsedda åtgärder utan vidare anses tillåtna. Beträffande allmänfarliga varor lärer den motsatta slutsatsen ej utan vidare vara berättigad utan tillåtligheten av den ifrågasatta åtgärden torde böra prövas från fall till fall med hänsyn till bestämmelserna i den särskilda importförbudsförfattningen. Såsom förut antytts regleras i vissa speciella författningar angående införselförbud frågan om rätt till transitering m. m. Så är fallet i t. ex. 5 § förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m. (transitering tillåten) och 35 § vapenförordningen (transitering tillåten till inrikes o r t ) . Tullager m. ni.

I detta sammanhang må något beröras stadganden angående tullager, provianteringsfrilager och frihamn. Om tullager, varunder inbegripas tullnederlag och transitupplag, äro bestämmelser meddelade i tullstadgan. Regler om provianteringsfrilager äro stadgade i förordningen den 15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager och bestämmelser om frihamn äro meddelade i frihamnsförordningen den 31 maj 1935 (nr 250), frihamnsstadgan den 8 november 1935 (nr 553), frihamnstullordningen

136 den 16 november 1935 (TFS nr 434) och kungörelsen den 8 november 1935 (nr 557) angående reglemente för Stockholms, Göteborg och Malmö frihamnar. Såsom tullager i vidsträckt mening kunna betecknas alla sådana områden och upplag, där från utlandet införda varor kunna under längre eller kortare tid uppläggas utan att tull eller andra å godset belöpande avgifter för desamma erläggas. Tullagren kunna uppdelas i två huvudgrupper, nämligen verkliga tullager och fingerade tullager. Till verkliga tullager räknas sådana, som stå under ständig uppsikt och bevakning av tullverket och till fingerade sådana som icke stå under kontinuerlig kontroll av tullmyndigheterna. Till den förstnämnda gruppen av tullager äro att hänföra tullnederlag och transitupplag (tullager enligt tullstadgan) samt frihamn. Något tullager hänförligt till den senare gruppen finnes icke i Sverige. Emellertid kan provianteringsfrilager sägas stå denna typ av tullager mycket nära. Å transitupplag må uppläggas endast styckegods — d. v. s. gods, som är förpackat i emballage eller föreligger i oemballerade stycken eller buntar. Det får vidare icke vara uppenbart, att godset är tullfritt. Å tullnederlag må uppläggas såväl styckegods som annat gods under förutsättning att det är belagt med tull eller annan införselavgift. Godset förvaras å transitupplag endast under tullverkets lås och å tullnederlag under såväl tullverkets som varuhavarens lås. Förvaringstiden uppgår å transitupplag till högst ett år och å tullnederlag till högst fem år, dock må generaltullstyrelsen medgiva utsträckning av förvaringstiden (170 §). Gods som upplägges å något av nu nämnda tullager står fortfarande under tullverkets kontroll och i tullteknisk bemärkelse är där upplagt gods att anse som tullklarerat utrikes gods, som ännu icke underkastats förtullning. Provianteringsfrilager är ett för proviantering och utrustning av fartyg och luftfartyg avsett »frilager», över vilket lagerhavaren äger vidsträckta befogenheter. Lagret är sålunda ofta inrättat i någon av lagerhavaren disponerad lokal och i anslutning till av honom driven rörelse, och lagret ligger, utom såvitt avser rusdrycker och tobaksvaror, under endast lagerhavarens lås. Rätten till uppläggning å provianteringsfrilager begränsas av att de varuslag, som där må uppläggas, skola vara tullpliktiga och avsedda för proviantering eller utrustning av fartyg eller luftfartyg. Lagerhavaren äger i viss utsträckning försälja varor från provianteringsfrilager — med undantag av rusdrycker och tobaksvaror — även för inhemsk konsumtion; dock endast mot erläggande av tull och andra avgifter. Säkerhet ställes för tull och avgifter och kontinuerlig redovisning äger rum till tullverket. Ur tullsynpunkt torde å provianteringsfrilager upplagt gods vara att betrakta såsom tullklarerat utrikes gods, som underkastats en slags provisorisk förtullning, nämligen därigenom att säkerhet ställts för tullavgifterna. Definitiv karaktär får förtullningen först i samband med att det visar sig huruvida godset användes för inhemsk konsumtion eller ej.

i

137 Med frihamn förstås enligt 1 § frihamnsförordningen sådan under tullverkets uppsikt stående, till allmänt bruk för handelsrörelse och industriell verksamhet avsedd anstalt, varom i förordningen stadgas. Inom frihamn är ägarens dispositionsrätt över godset nära nog fullständig. Enligt 6 § frihamnsförordningen skall frihamn, såvitt angår tull- och andra införselavgifter samt tillverkningsavgifter, anses såsom utrikes ort. Avsikten med detta stadgande är, att frihamnstrafik, som icke berör tullområdet i övrigt, skall vara fritagen från de inskränkningar i rörelsefriheten och den kontroll som föranledes av varubeskattningen. Däremot är frihamn i andra hänseenden icke att anse som utrikes ort, t. ex. i fråga om import- och exportrestriktioner. Såsom framgår av det förut sagda föreligger emellertid enligt transiteringsförordningen en vidsträckt rätt att utan hinder av meddelade importförbud upplägga införselförbjudet gods i frihamn. Frihamnarna avsågos vid sin tillkomst skola komma att gagna transitohandel och partihandel ävensom exportindustrin. För transitohandeln och exportindustrin ha de emellertid icke erhållit den betydelse man ursprungligen räknat med. Däremot har frihamnsinstitutionen visat sig värdefull för partihandeln. — Inom frihamn råder s. k. konsumtionsförbud, d. v. s. till förtäring eller till personligt bruk må endast användas varor, som i vederbörlig ordning förtullats (7 § andra stycket frihamnsförordningen) ävensom förbud mot att idka industriell verksamhet och detaljhandel (8 och 9 §§ frihamnsförordningen). I frihamn äro transportmedel och gods underkastade tullkontroll i betydligt mindre utsträckning än i tullhamn. Till frihamn i utrikes trafik ankommande fartyg underkastas visitation endast i undantagsfall (11 § frihamnsförordningen). Visitation brukar enligt praxis företagas blott vid direkt misstanke om att fartyget har smuggelgods ombord. Lossning äger i allmänhet rum utan direkt tullkontroll. Sådan ifrågakommer först när godset blir föremål för tullklarering. Oförtullat utrikes gods kan vara lagrat i frihamn under obegränsad tid. Förtullning av godset kan givetvis äga r u m i samband med försändning till tullinlandet (d. v. s. Sveriges tullområde med undantag av frihamnsområdena -— 1 § frihamnsstadgan) eller vid förbrukning inom frihamnen. Tullklarering av godset kan också ifrågakomma för uppläggning å tullager eller provianteringsfrilager i tullinlandet. För överträdelse av frihamnslagstiftningen äro straffbestämmelser meddelade i frihamnsförordningen, frihamnsstadgan samt reglementet rörande frihamnarna. Straffet är penningböter eller dagsböter; förverkande stadgas ej. Överträdelse av det s. k. konsumtionsförbudet inom frihamn (7 § andra stycket frihamnsförordningen) liksom brott mot förbuden att idka industriell verksamhet och detaljhandel därstädes (8 och 9 §§ frihamnsförordningen) straffas med dagsböter. Straffbestämmelserna i frihamnsstadgan äro i väsentlig utsträckning uppställda efter förebild av motsvarande bestämmelser i tullstadgan. Jämväl enligt frihamnsstadgan gäller,

138 beträffande avvikelser från allmänna trafikbestämmelser, att om med sådan förseelse är förenad olovlig varuinförsel eller försök därtill, skall utom straff för sådant brott särskilt ansvar ådömas för överträdelsen av frihamnsstadgan (90 §). Tullverkets uppbörd av andra allmänna avgifter än tullar

Förutom tull uppbäras av tullverket i samband med införsel av varor ett flertal andra skatter och allmänna avgifter för statsverkets räkning. Beträffande dessa gäller, att de i regel skola utgöras i den ordning, som är föreskriven beträffande tull. Dessa skatter och avgifter äro följande. Skatt å kaffe, varuskatt, skatt å vissa pälsvaror, försäljningsskatt, omsättningsskatt å motorfordon, allmän energiskatt å bensin och motorsprit samt andra bränslen, särskild skatt å bensin och motorsprit, automobilskatt, införselavgift på vissa levande djur och andra varor, kompensationsavgifter å vissa varuslag, prisregleringsavgift å fisk och införselavgift å fisk. I fråga om betalningsanstånd, ställande av säkerhet samt påföljd vid fördröjd eller utebliven betalning skall angående dessa skatter och avgifter i allmänhet gälla detsamma som är föreskrivet beträffande tull. Såvitt avser vissa nu omnämnda skatter, nämligen varuskatt, försäljningsskatt och omsättningsskatt å motorfordon gäller, att skattskyldig i samband med tulltaxeringen av den skattepliktiga varan till tullmyndigheten i införselorten skall avlämna deklaration eller i vissa fall skriftlig försäkran rörande ändamålet med införseln. Dessa uppgifter ligga till grund för påförandet av skatten. Oriktiga uppgifter i sistberörda hänseenden kunna enligt gällande rätt föranleda ansvar enligt skattestrafflagen. Restitution av tull och avgifter

Slutligen må i detta sammanhang något beröras bestämmelserna om restitution av erlagd tull. Sådan restitution kan ifrågakomma under i förordningen den 4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution närmare angivna förutsättningar. Bl. a. äger näringsidkare att vid utförsel av här i riket framställd, reparerad eller kompletterad vara, för vars framställning, reparation, komplettering eller emballering använts av honom från utlandet införda materialier eller andra artiklar erhålla restitution av tull (allmän industrirestitution) för en motsvarande myckenhet materialier eller andra artiklar av samma slag, vilka inom två år före utförseln av honom införts från utlandet. Andra arter av restitution äro varvsindustrirestitution, som under vissa förutsättningar kan meddelas idkare av varvs- eller verkstadsrörelse ävensom fartygsägare, flygindustrirestitution, som må tillgodonjutas av idkare av verkstadsrörelse och flygplansägare i samband med byggande eller reparation m. m. av flygplan, kvarnindustrirestitution, som må tillkomma idkare av kvarnrörelse, och handelsrestitution, som må åtnjutas av näringsidkare vid återutförsel av varor, som inom viss tid dessför-

139 innan av honom införts från utlandet. Dessutom kan särskild restitution ifrågakomma såväl med avseende å vara, som ännu icke utlämnats från tullverket, då tullavgiften blivit av förbiseende erlagd eller då eljest synnerliga skäl till restitution föreligga, som ock vid återutförsel av från tullverket utlämnad vara. Restitution medgives efter ansökan antingen hos den lokala tullanstalten eller hos generaltullstyrelsen. — Oriktiga eller vilseledande uppgifter i ärende angående restitution av tull eller avgift kunna bestraffas såsom bedrägeri enligt allmänna strafflagen eller enligt 4 § 2 mom. varuinförsellagen. Vissa centrala brottsrekvisit Tullangivningsplikten

Med hänsyn till den centrala roll anmälningsplikten spelar för införseln till och utförseln från riket av varor är det naturligt, att bestämmelserna om straff för olovlig införsel och utförsel i väsentlig utsträckning kommit att anknyta till denna plikt. Iakttages blott anmälningsplikten är risken jämförelsevis ringa för att godset undandrages tull eller annan allmän avgift eller att införsel eller utförsel sker i strid mot införsel- eller utförselförbud. Ett kringgående av tullkontrollen genom uraktlåtenhet att anmäla varan uppbäres också nästan alltid av ett syfte att undandraga tull eller annan avgift eller att åsidosätta stadgade begränsningar i införsel- eller utförselrätten. Ett utmärkande drag i svensk tullagstiftning är sålunda, att straffbestämmelserna om olovlig införsel och utförsel anknutits till underlåtenhet att iakttaga anmälningsplikten. Enligt varuinförsel- och spritinförsellagarna liksom enligt importförbudskungörelsen och flertalet specialförfattningar angående importförbud (t. ex. den veterinära införselkungörelsen den 21 november 1958 nr 551) består brottet däri, att varan införes utan behörig tullangivning. Enligt varuutförsellagen straffas den som utför exportförbjuden vara utan att det gives till känna hos vederbörlig myndighet. I vissa författningar med särskilda införsel- eller utförselförbud har emellertid straffansvaret icke anknutits till någon anmälningsplikt. Vanligen beskrives här gärningen som införsel eller utförsel i strid mot förbudet. Såsom exempel kan nämnas kungörelsen den 16 september 1933 (nr 559) med vissa bestämmelser angående narkotiska ämnen och beredningar. I denna kungörelse stadgas bl. a. absolut förbud att till riket införa eller därifrån utföra visst bearbetat opium, som angives i 1 § B i kungörelsen. Såvitt avser införsel inträder enligt straffbestämmelsens ordalydelse straffansvar — oberoende av tullangivning — så snart överträdelse av förbudet föreligger, d. v. s. så snart varan införts till riket. Beträffande utförsel hänvisas däremot till straffbestämmelserna i varuutförsellagen, enligt vilka för straffbarhet förutsattes att någon utfört eller sökt utföra varan utan att giva det till känna hos vederbörlig myndighet.

140 Av det anförda framgår, att frågan om straffansvarets anknytning till anmälningsplikten, såvitt avser överträdelser av meddelade införsel- och utförselförbud, icke lösts efter enhetliga regler. Det förefaller emellertid som om straffbestämmelser, vilka ej anknyta till anmälningsplikten, skulle vara att söka huvudsakligen i sådana import- och exportförbudsförfattningar som tillkommit av allmänna säkerhetshänsyn. Som exempel på författningar, i vilka straffbestämmelserna ej anknyta till anmälningsplikten, kunna — utöver den ovan nämnda kungörelsen den 16 september 1933 — nämnas apoteksvarustadgan den 14 november 1913 (nr 308), förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor samt vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340). En dylik linje är emellertid ingalunda konsekvent genomförd. Sålunda anknyter exempelvis straffansvaret enligt giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877) och enligt den veterinära införselkungörelsen till underlåtenhet att i behörig ordning anmäla varan hos tullmyndighet. Huruvida brottsbeskrivningen är utformad på det ena eller det andra sättet lärer emellertid i praktiken icke spela någon avgörande roll. All lojal trafik äger nämligen r u m under tullverkets kontroll. Enligt numera vedertagen praxis torde, även om straffbestämmelsen ej anknyter till angivningsplikten, straff ej utkrävas om anmälan av varan till tullmyndighet i behörig ordning ägt rum. Annan påföljd inträder ej än att varan stoppas. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att man vid tillkomsten av varuutförsellagen var ense därom, att straff för olovlig varuutförsel ej borde inträda om utförseln i vederbörlig ordning anmälts (prop, nr 99/1949 s. 23 f.). Vid tolkningen av begreppet »behörig tullangivning» i varuinförsellagen och andra införselförfattningar uppkommer spörsmålet, huruvida det, för att angivningsplikten skall anses fullgjord, är till fyllest att varan upptagits å sådan anmälan, som transportförare har att avlämna,- eller om härutöver fordras jämväl att varuanmälan avgivits beträffande varan. Olika meningar kunna hävdas. Till stöd för den meningen, att behörig tullangivning skett, när godset redovisats på transportanmälan och omhändertagits av tullverket, kan åberopas, att godset därigenom bragts under tullverkets kontroll och att syftet med straffbestämmelsens anknytning till angivningsplikten närmast torde vara att säkerställa, att godset ej undandrages tullkontroll. För en ståndpunkt enligt det andra alternativet talar, att åtgärder för varans tullklarering äro avhängiga av att varuanmälan göres och att tulltaxering i förekommande fall äger rum med ledning av bl. a. uppgifterna i denna anmälan. Det riktiga torde vara att anse »behörig tullangivning» vara för handen när godset upptagits å fartygsanmälan eller annan redovisningshandling för transportmedlet och i anslutning därtill omhändertagits av tullverket (jfr Bagge s. 109). Denna mening synes också vara den förhärskande inom tullverket. Med denna ståndpunkt torde ett obehörigt förfogande över gods som upptagits å transportanmälan och kvar-

141 ligger hos tullverket ej utgöra olovlig införsel enligt 1 § 1 mom. varuinförsellagen utan vara att bedöma som sådant obehörigt förfogande över angivet gods varom förmäles i 5 § c) nämnda lag (jfr prop, nr 226/1923 s. 33). Frågan om innebörden av begreppet behörig tullangivning har varit föremål för tvekan även i ett annat hänseende. Om i samband med tullbehandling av gods lämnas oriktiga uppgifter i syfte att undandraga vara tull, föreligger då »behörig tullangivning»? Spörsmålet är med andra ord om ett sådant förfarande kan bestraffas med tillämpning av 1 § 1 mom. varuinförsellagen eller om bestämmelserna i 4 § 1 mom. här äro uteslutande tillämpliga. I 4 § 1 mom. — beträffande vars närmare innehåll hänvisas till avsnittet om nuvarande lagstiftning i huvuddrag — stadgas straff för vissa vilseledande åtgärder i samband med tullbehandling av vara i syfte att därigenom undandraga tull eller avgift. Under stadgandet inbegripas såväl faktiska vilseledande åtgärder med godset som oriktiga uppgifter — muntliga eller skriftliga — ägnade att bibringa tulltjänstemannen en felaktig föreställning angående varans behandling i tullhänseende. Frågan om gränsdragningen mellan 1 § 1 mom. och 4 § 1 mom. är av reell betydelse, enär 4 § 1 mom. fordrar uppenbar avsikt att genom tulltjänstemans vilseledande undandraga varan stadgad tullavgift, medan 1 § 1 mom. är tillämpligt så snart omständigheterna ej ge vid handen, att den olovliga införseln skett utan avsikt att undandraga varan stadgad avgift till tullverket. Med hänsyn till den historiska utvecklingen av stadgandet i 1 § 1 mom. torde under det använda uttrycket vara att hänföra allenast sådana fall, när tullangivning helt uraktlåtits. Denna ståndpunkt vinner stöd av rättsfallet NJA 1940 s. 750. I rättsfallet förelåg till bedömande frågan, huruvida ansvar jämlikt 1 § 1 mom. kunde ådömas en person, som vid tullbehandling av en bil lämnat oriktiga uppgifter. I målet hade den tilltalade i samband med inflyttning till Sverige vid tullklareringen av bilen åberopat ett intyg, vari han i strid mot rätta förhållandet förklarat, att bilen vore gammal och brukad samt begagnats av honom själv. Om uppgifterna varit riktiga, skulle bilen enligt tulltaxeförordningen ha varit fri från tullbeskattning. HD:s dom i målet får anses ge uttryck för den meningen, att dylika oriktiga uppgifter uteslutande skola bedömas enligt 4 § 1 mom. varuinförsellagen. De oriktiga uppgifterna kunde emellertid ej straffas enligt bestämmelserna i 4 § 1 mom., enär uppenbar avsikt att undandraga bilen tull ej ansågs styrkt (Bagge s. 109 ff.). Den uppställda frågan torde alltså vara att besvara så, att oriktiga uppgifter vid godsets tullbehandling icke medföra, att införseln anses ha skett »utan behörig tullangivning». Häremot synes ej strida utgången i rättsfallet NJA 1958 s. 267. I rättsfallet hade en bilresande, som i Danmark låtit reparera sin bil, vid återresan till Sverige ej uppgivit detta för tullmyndigheten. Med hänsyn till reparationen förelåg enligt 9 § tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316) skyldighet att erlägga tull för bilen. På förfrågan av tulltjänstemannen hade den resande

142 till en början förnekat, att reparation ägt rum och därefter — på anmaning att förete faktura — oriktigt uppgivit, att han icke erhållit någon sådan, enär kostnaderna för reparationen endast uppgått till ett helt obetydligt belopp. I HD var endast frågan om förverkande av bilen under prövning. HD:s majoritet yttrade, att den resande sökt att till riket återinföra bilen — som i Danmark undergått reparation och för vilken på grund härav förelegat tullplikt enligt 9 § tulltaxeförordningen — utan att angiva bilen till tullbehandling. Under åberopande härav förklarades bilen förverkad jämlikt 1 § 8 mom. varuinförsellagen. En ledamot var emellertid av skiljaktig mening och ansåg i stället att bilen skulle förklaras förverkad med tillämpning av 4 § 1 mom. varuinförsellagen. Domen torde få anses ge uttryck för den meningen, att den resande varit skyldig att självmant anmäla, att bilen reparerats och att, då sådan anmälan ej gjorts, bilen icke blivit föremål för »behörig tullangivning» (jfr NJA 1958 not B nr 44). Införsel- och utförselbegreppen

I de nuvarande bestämmelserna om straff för olovlig införsel och utförsel av varor upptages genomgående som ett objektivt brottsrekvisit, att varan införts till riket eller utförts därifrån. Vad till en början angår införselbegreppet finnes i tullagstiftningen icke någon allmänt tillämplig definition av vad som skall förstås med införsel till riket. Att införsel till riket ej föreligger i och med att en vara med fartyg inkommit på svenskt territorialvatten framgår emellertid, såsom redan framhållits, bl. a. därav, att i spritinförsellagen upptagits särskilda bestämmelser om straff för olovlig införsel av spritdrycker till territorialvattnet. Såvitt avser införselbegreppet i varuinförsel- och spritinförsellagarna synes rättspraxis för att fullbordad införsel till riket skall anses föreligga i princip kräva, att varan förts in på landterritoriet. För sjötrafikens del innebär detta, att olovlig införsel är för handen först när varan förts i land (jfr NJA 1919 s. 315 och 1927 s. 534 o. 536). I norsk tullstraffrätt synes man tolka införselbegreppet på samma sätt (jfr Sch0ning s. 285). Den angivna regeln torde emellertid få modifieras för sådana fall, när en vara inom tullområdet lossas från fartyg i utrikes trafik till annat fartyg i inrikes trafik. Fullbordat införselbrott torde sålunda få anses vara för handen i det i praktiken icke helt ovanliga fallet, att ett svenskt fiskefartyg ute till havs från fartyg i utrikes trafik förskaffar sig skattefria sprit- och tobaksvaror. Redan genom lossningen till fiskefartyget har nämligen godset undandragits vederbörlig tullbeskattning eller tillämpning av gällande importförbud. I rättspraxis (NJA 1931 s. 186) har också olovlig införsel av spritdrycker ansetts föreligga, när dryckerna olovligen förts från en i h a m n liggande finsk båt till en bredvid denna förtöjd »hamnbåt». Det torde vidare få anses som fullbordad införsel om gods, t. ex. spritdrycker, utkastas eller nedsänkes i vattnet i närheten av land på en plats, där det se-

143 nare skall avhämtas av andra personer för vidare transport in på landterritoriet (jfr NJA 1930 s. 340). Vad beträffar lufttrafiken torde i överensstämmelse med det förut sagda godset vara att anse som infört, när det lossats ur luftfartyget eller över landterritoriet utkastats ur detsamma. Vid landtrafik är i princip införseln fullbordad i och med att varan föres över gränsen. Straffbestämmelserna i de införselförfattningar, som anknyta till angivningsplikten, avse emellertid ytterst att förhindra, att varan utan vederbörlig tullbeskattning eller i strid mot meddelat importförbud blir tillgänglig för fri disposition här i riket eller att den i strid mot importförbud transiteras eller upplägges å tullager. Med hänsyn härtill synes rättspraxis vara benägen att för fullbordat införselbrott kräva, att sådan effekt inträtt. Detta innebär, att fullbordad olovlig varuinförsel ej anses föreligga, såvitt gäller gods som vid inkommandet till riket omhändertages av tullverket, förrän godset tullklarerats eller eljest kommit ur tullverkets besittning och, i fråga om resgods, förrän den resande passerat tullkontrollen (jfr NJA 1958 s. 267 och not B nr 44). I enlighet härmed torde vid landtrafik godset ej heller anses infört, så länge det efter gränspasserandet befinner sig under transport fram till tullstället. Om däremot varan vid sjötrafik i smuggelavsikt föres i land å annan plats än tullplats eller vid landtrafik föres över gränsen vid sidan av den vanliga trafikleden iöreligger otvivelaktigt fullbordat införselbrott redan i och med att varan inkommit på svenskt landterritorium. — I de fall åter, där straffbestämmelsen i en införselförfattning ej anknyter till tullangivningsplikten, torde i princip föreligga ett fullbordat införselbrott redan i och med att godset inkommit på landterritoriet, oavsett de omständigheter, under vilka införseln sker. Undantag gäller givetvis i sådana fall, när införselförbudet ej utgör hinder för transitering eller uppläggande å tullager, om godset hos tullmyndighet anmäles för sådan åtgärd. Såsom förut berörts, torde emellertid som regel ej heller eljest lagföring ske, om blott godset i vederbörlig ordning anmäles hos tullmyndighet. Annan påföljd inträder ej än att godset stoppas. Det föregående har närmast avsett det fullbordade brottet. Gränsdragningen mellan försök och fullbordat brott är på smuggellagstiftningens område i allmänhet av underordnad betydelse, eftersom försök straffas lika med fullbordat brott. I undantagsfall kan dock en sådan gränsdragning vara av betydelse, t. ex. vid tillbakaträdande från försök. Om sålunda gränsdragningen mellan försök och fullbordat brott vid olovlig införsel i allmänhet saknar praktisk betydelse, är det däremot så mycket angelägnare att fastställa gränsen gentemot gärningar, som endast nått förberedelsestadiet och sålunda falla utanför det straffbara området. Därvid bli allmänna straffrättsliga regler tillämpliga. Försök till brott innebär enligt 3 kap. 1 § SL, att någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan. Fara skall enligt lagrummet h a

144 förelegat för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller också skall sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter ha varit utesluten. Enligt stadgad praxis anses försök till olovlig varuinförsel föreligga, när en besättningsman vid visitation av ett fartyg enligt 41 § tullstadgan underlåter att på förfrågan lämna uppgift om tullpliktigt gods, som av honom innehaves. Försök till olovlig införsel av spritdrycker har i rättspraxis (NJA 1936 s. 466) vidare ansetts föreligga, då spritdrycker, som i smugglingssyfte inköpts från fartyg på internationellt vatten, på en mindre farkost förts mot land men kastats över bord, innan farkosten kommit in på svenskt territorialvatten. Föres obeskattad proviant, som i enlighet med bestämmelserna härom utlämnats till förbrukning ombord (se avsnittet om tullkontroll å transportmedel och gods m. m.), i land från fartyg utan att anmälas hos tullmyndighet, torde fullbordat införselbrott få anses föreligga. På samma sätt torde vara att bedöma det fallet, att sådan proviant anträffas ombord å fartyg i inrikes trafik. Ett obehörigt förfogande över överskottsproviant ombord å fartyg i utrikes trafik exempelvis på det sätt, att tullförseglingen brytes och provianten konsumeras ombord å fartyget, blir däremot att bedöma endast såsom förseglingsbrott (10 kap. 12 § SL, jfr 227 § tullstadgan). Något införselbrott föreligger ej i dylikt fall, eftersom obeskattad proviant får finnas ombord å fartyg i utrikes trafik. Föres varan i land, sedan tullförseglingen brutits, föreligger uppenbarligen, förutom förseglingsbrott, fullbordat införselbrott. Vad härefter beträffar frågan, när fullbordad utförsel skall anses föreligga, förstås enligt 8 § tullstadgan med inrikes gods inhemskt eller inom tullområdet förtullat gods, som icke för utförsel lämnat tullområdet. Med hänsyn härtill torde fullbordat utförselbrott få anses vara för handen först när godset lämnat tullområdet och därmed förlorat sin egenskap av inrikes gods. I fråga om gods, som utföres med fartyg, innebär detta att den olovliga utförseln är fullbordad, när godset passerat territorialvattengränsen. Frågan saknar emellertid nämnvärd praktisk betydelse med hänsyn därtill, att jämväl försök till olovlig utförsel genomgående straffas lika med fullbordat brott. Vad förut anförts beträffande gränsdragningen mellan försök och fullbordat brott vid införsel gäller i tillämpliga delar även utförsel. Beträffande gränsen mellan försök och förberedelse torde gälla, att försök och ej allenast förberedelse föreligger i sådana fall, när den vidtagna åtgärden visserligen icke utgjort sista ledet i brottsplanen men varit avsedd att i tämligen omedelbart tidssammanhang följas av brottets fullbordan. I rättspraxis har sålunda försök och ej förberedelse antagits föreligga i fall, då utförselförbjuden vara olovligen förts förbi gränstullstation och upplagts i närheten av gränsen i syfte att sedermera föras över densamma (NJA 1950 s. 378; jfr NJA 1954 s. 406).

145 De subjektiva rekvisiten

Nu gällande författningsbestämmelser om olovlig införsel och utförsel av varor angiva som regel icke förutsättningarna för straffbarhet i subjektivt hänseende. Det torde emellertid kunna antagas, att bestämmelserna om straff för olovlig införsel i varuinförsel- och spritinförsellagarna endast avse uppsåtliga förfaranden. Vad angår varuinförsellagen bestyrkes detta av stadgandet i 1 § 6 mom. i lagen, enligt vilket lägre straff inträder, där av omständigheterna framgår, att olovlig varuinförsel ej skett i avsikt att undandraga varan stadgad tullavgift (jfr även NJA 1951 not B nr 33 och Bagge s. 74). Att brott, som avses i 4 § 1 mom. varuinförsellagen, förutsätter uppsåt, framgår därav, att gärningen skall ha företagits »i uppenbar avsikt att genom tulltjänstemans vilseledande vid tullbehandlingen undandraga varan stadgad tullavgift». Vad beträffar bestämmelserna i varuutförsellagen om straff för olovlig varuutförsel talar den stränga straffskalan vid grovt brott för att även i normalfall av olovlig varuutförsel kräves uppsåt. Förarbetena till varuutförsellagen ge också visst stöd för att straffbestämmelserna om olovlig varuutförsel endast avse uppsåtliga brott (prop, nr 99/1949 s. 25). Vad beträffar straffbestämmelserna i särskilda författningar om import- eller exportförbud är det ej helt klart, i vilken omfattning jämväl gärningar begångna av oaktsamhet äro straffbara. Åtminstone i sådana fall, när den olovliga varuförseln ej k a n föranleda svårare straff än böter, torde emellertid brottet som regel få antagas vara straffbart jämväl vid oaktsamhet (jfr Bergendal s. 684). Understundom ha emellertid vissa subjektiva förutsättningar för straffbarhet eller förverkande angivits. Sålunda förutsätter, såsom nyss berörts, 4 § 1 mom. varuinförsellagen, att åtgärd, som där avses, skall ha vidtagits i uppenbar avsikt att helt eller delvis undandraga varan stadgad avgift till tullverket. Att avsikt att undandraga tull eller avgift i princip skall föreligga även vid olovlig varuinförsel enligt 1 § 1 mom. varuinförsellagen framgår av stadgandet i samma paragrafs 6 mom. Enligt vissa speciella författningar angående import- eller exportförbud gäller såsom uttrycklig förutsättning för straffbarhet, att den brottslige insett eller skäligen bort inse, att han handlat i strid mot förbudet (t. ex. kungörelsen den 6 maj 1927, nr 129, angående förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål). Enligt 4 § varuutförsellagen må vidare förverkandepåföljd eftergivas, där av omständigheterna framgår, att brottet skett av förbiseende. Den närmare innebörden av detta uttryck är icke alldeles klar. Såsom i annat sammanhang framhållits är stadgandet närmast avsett för sådana fall, när gärningsmannen svävat i villfarelse om utförselförbudets existens eller innebörd (jfr prop, nr 99/1949 s. 30—31). Med uttrycket »av förbiseende» torde avses såväl bagatellartad brottslighet som sådan, där omständigheterna eljest framstå som ursäktliga (jfr Thornstedt s. 267). Uttrycket 10— 905586

146 »av förbiseende» användes i liknande sammanhang jämväl i importförbudskungörelsen och i vissa andra författningar om olovlig införsel av varor. Bortsett från nyss berörda undantagsfall, när en straffbestämmelse i en författning om import- eller exportförbud såsom förutsättning för straffbarhet uttryckligen angiver, att gärningsmannen insett eller skäligen bort inse att han handlade i strid mot förbudet, ge straffstadgandena på detta område icke någon ledning för behandlingen av frågor om s. k. rättsvillfarelse. Man torde dock i de fall, där straffbestämmelserna ej ge någon ledning, kunna utgå från att ett misstag rörande förefintligheten eller innebörden av ett införsel- eller utförselförbud är att betrakta som s. k. egentlig rättsvillfarelse, vilken i princip ej friar från straff för uppsåtligt brott men kan föranleda straffrihet, när den är klart ursäktlig. (Jfr uttalanden om behandlingen av rättsvillfarelse under förarbetena till varuutförsellagen, prop, nr 99/1949 s. 23, 25, 30, och allmänna ransoneringslagen, prop, nr 20/1954 s. 140. Se vidare Thornstedt, s. 166, 267—269 och 282— 283 samt Bergendal s. 681.) Vad åter angår misstag rörande tull- eller avgiftsbestämmelser är frågan mera tveksam. För att misstaget bör bedömas som s. k. oegentlig rättsvillfarelse, som jämställes med faktisk villfarelse och alltså utesluter uppsåt, talar det förhållandet, att vid tillämpning av skattestrafflagen rättsvillfarelse, som föranlett oriktig uppgift i deklaration till ledning för fastställande av skatt, numera i praxis torde bedömas som oegentlig rättsvillfarelse (jfr Thornstedt s. 231 ff). Ett utmärkande drag hos den nuvarande smuggellagstiftningen utgör uppställandet av presumtioner angående förhandenvaron av brottsligt uppsåt. Att straffbestämmelsen i 1 § 1 mom. varuinförsellagen innefattar en presumtion om avsikt hos gärningsmannen att undandraga godset tull eller avgift, visar stadgandet i 1 § 6 mom. En annan bevispresumtion innefattas i straffbestämmelsen i 4 § 1 mom. varuinförsellagen. Befinnes vid tullklarering av inkommet gods, att åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att genom tulltjänstemans vilseledande vid tullbehandlingen undandraga varan stadgad avgift till tullverket, straffas enligt nämnda lagrum godsmottagaren såsom för olovlig varuinförsel, ändå att det icke styrkts, att han ägt vetskap om den vilseledande åtgärden. För att fria sig från ansvar måste han enligt andra stycket i samma moment före tullbehandlingen till namn och beskaffenhet eller värde ha riktigt angivit eller låtit angiva varan eller också göra sannolikt, att åtgärden vidtagits utan hans vetskap eller tillskyndan. Tendensen att lägga bevisbördan på den tilltalade är särskilt påfallande i spritinförsellagen. Enligt 3 § 1 mom. spritinförsellagen straffas den som bryter mot i 2 § meddelat förbud mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten såsom för olovlig införsel av dryckerna till riket. Visst lägre straff skall emellertid ådömas, därest av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke varit avsedda att olov-

147 ligen införas till riket. Presumtionen är alltså, att dryckerna äro avsedda att olovligen införas till riket. Enligt lagrummet kan full straffrihet inträda, därest det visas, att den farkost, med vilken dryckerna forslats, på grund av verklig sjönöd för räddande av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå på svenskt territorialvatten och att där förbliva. I 5 § 1 mom. stadgas ansvar för den som tager viss befattning med olovligen införda spritdrycker eller vin. För att undgå straff måste den tilltalade göra sannolikt att han vid tiden för gärningens begående icke haft kännedom om eller anledning misstänka, att dryckerna olovligen införts. Här presumeras alltså ond tro hos den tilltalade. Bestämmelserna om förverkande av forslingsredskap, som kommit till användning vid olovlig införsel eller vid forsling av olovligen införda spritdrycker eller vin, bygga i stor utsträckning på bevispresumtioner. Påföljden inträder sålunda enligt 8 § i princip oberoende av i vems hand forslingsredskapet befinner sig. Forslingsredskapet undgår dock förverkande, om det göres sannolikt, att varken redskapets ägare eller dess brukare eller förare haft kännedom om eller anledning misstänka redskapets användande vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin. Har äganderätten till forslingsredskapet efter dess olovliga användande överlåtits till ny ägare, kan denne undgå förverkandepåföljd, om han förmår göra sannolikt, att han vid tiden för förvärvet icke hade kännedom om eller anledning misstänka redskapets olovliga användande. De nu berörda bestämmelserna i spritinförsellagen innebära, att bevisbördan i strid mot gängse straffprocessuella normer lagts på den tilltalade eller den, mot vilken talan om förverkande föres. Gentemot de betänkligheter, som på sin tid ur rättssäkerhetshänsyn yppades mot införandet av dessa bestämmelser, invändes, att den starkt stegrade spritsmugglingen påkallade extraordinära åtgärder (prop, nr 224/1924 s. 27). Gränstullsamarbetet med Norge Med anledning av en på Nordiska rådets session i Köpenhamn år 1956 på norskt förslag antagen rekommendation till Sveriges och Norges regeringar att undersöka möjligheterna att utöva tull- och passkontroll vid gemensamma tullstationer och/eller med gemensam personal påbörjades under år 1957 på prov samarbete mellan svenska och norska tullstationer vid den gemensamma landgränsen. Till en början bedrevs samarbetet i mycket begränsad omfattning och avsåg egentligen blott resandetrafik. Efterhand som erfarenheter vanns utvidgades emellertid försöksverksamheten successivt och för närvarande bedrivas prov med samverkan — efter olika alternativ alltefter trafikens art och storlek — vid samtliga mellanriksvägar. Jämväl klarering av kommersiell trafik omfattas i viss utsträckning av försöksverksamheten. Proven avse trafik över landgränsen, d. v. s. landsvägstrafik, järnvägstrafik samt viss enligt tullstadgan till landtrafik

148 hänförlig trafik med smärre båtar. Samarbetet benämnes gränstullsam* arbete. Sedan generaltullstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t inkommit med förslag för att åvägabringa en författningsmässig reglering av gränstullsamarbetet har inom finansdepartementet utarbetats förslag till lag om gränstullsamarbete med annan stat. Lagförslaget är f. n. beroende på lagrådets granskning. Förslaget till lag om gränstullsamarbete med annan stat innebär, att samverkan skall kunna äga rum i fråga om tullkontroll å och tullklarering av trafiken mellan Sverige och annat land. Enligt förslaget skola därvid vartdera landets bestämmelser i viss utsträckning kunna tillämpas på det andra landets territorium, varjämte vartdera landets tull väsen skall ha vissa befogenheter i det andra landet. Härför erfordras — förutom en med det andra landet i vederbörlig ordning träffad överenskommelse om gränstullsamarbete — på svensk sida särskild lagstiftning. Den föreslagna lagen är närmast avsedd att få tillämpning beträffande gränstullsamarbetet med Norge. Då emellertid gränstullsamarbete framdeles kan komma att inledas även med de andra grannländerna föreslås lagen skola utformas såsom en fullmaktslag, vars bestämmelser — efter avtal med annat land — helt eller delvis kan sättas i kraft i förhållande till det landet genom beslut i administrativ ordning. Gränstullsamarbetet med Norge föreslås skola omfatta all resandetrafik över landgränsen (landsvägs- och järnvägstrafik), kommersiell landsvägstrafik, viss sjötrafik i gränstrakterna samt tullverkets allmänna uppsikt i gränstrakterna. Däremot skall gränstullsamarbetet — åtminstone ej till en början — omfatta annan sjötrafik än den nu nämnda eller flygtrafik. Samarbetet skall bedrivas inom särskilda zoner s. k. kontrollzoner. Kontrollzon skall upprättas på vardera sidan om riksgränsen i hela dess sträckning från Treriksröset till en plats något väster om Svinesund. Dylik kontrollzon skall i vartdera landet ha en bredd av femton kilometer. För gränstullsamarbetet i fråga cm järnvägstrafiken upprättas därjämte särskilda kontrollzoner. Inom kontrollzonerna bli tillämpliga vartdera landets tullbestämmelser, in- och utförselbestämmelser samt övriga bestämmelser, vilkas efterlevnad tullverket har att övervaka, så ock därtill hörande ansvarsbestämmelser. Användning av bestämmelserna på grannlandets territorium skall ske blott i den mån så erfordras för samarbetet, d. v. s. för att tullverkets kontroll- och klareringsåtgärder skola kunna behörigen utföras därstädes och för att där begångna brott skola kunna beivras. Vidare skall vartdera landets tullpersonal inom kontrollzon på det andra landets område äga utöva tulltjänst som omfattas av gränstullsamarbetet. Tillämpligheten av det ena landets bestämmelser på det andra landets område innebär bl. a. att vid smugglingsbrott eller försök därtill rätt föreligger att använda straffprocessuella tvångsmedel enligt det ena landets smug-

149 gellagstiftning på det andra landets territorium. Utövandet av en dylik rätt är helt naturligt av grannlaga och ömtålig art och det har därför befunnits påkallat att uppställa vissa inskränkande bestämmelser. Sålunda har rätten att använda tvångsmedel enligt det ena landets lagstiftning inom kontrollzon på det andra landets territorium ansetts böra inskränkas till att endast avse undersökning i omedelbart samband med smugglingsbrott eller försök därtill. Utanför sådan zon får ingripande ske blott då den misstänkte förföljes över zongränsen i omedelbart samband med förövandet av gärningen — med en motsvarande utvidgning av behörigheten för det ena landets tullpersonal att utöva tulltjänst på det andra landets territorium. Vidare avses, såvitt gäller gränstullsamarbetet med Norge, den svenska tullpersonalen skola åläggas att vid ingripande mot smugglingsbrott eller försök därtill på norskt territorium ej överskrida de befogenheter som tillkomma tullpersonal enligt norska bestämmelser. En instruktion av motsvarande innebörd torde kunna förväntas från norskt håll. Gränstullsamarbetet torde komma att öka de rent faktiska möjligheterna att ingripa mot smugglare. Sålunda kommer en smugglare, som på ettdera landets territorium förföljes av tullpersonal, icke att kunna göra sig fri från förföljarna enbart genom att passera riksgränsen. Vidare komma smugglingshandlingar, vilka utgöra brott emot båda ländernas bestämmelser, att bli rapporterade till båda ländernas vederbörande myndigheter. Egendom, som i anledning av smugglingsbrott eller försök därtill tagits i beslag och är underkastad förverkande, skall i sistnämnt fall i regel överlämnas till det land på vars territorium beslaget ägt rum. Har egendom med tillämpning härav överlämnats till den andra staten må talan icke föras här i riket om utgivande av egendomens värde. Den ökade möjlighet, som genom gränstullsamarbetet beredes att i vissa fall beivra smugglingshandlingar i båda länderna, aktualiserar för svenskt vidkommande vissa spörsmål. Sålunda uppkommer, när smugglaren dömts i Norge för överträdelse av norska bestämmelser — men gärningen tillika innebär överträdelse av svenska bestämmelser — fråga, huruvida åtal bör äga rum jämväl i Sverige. Skillnad torde därvid böra göras om brottet mot de svenska bestämmelserna är av svårare eller lindrigare art. I det förra fallet torde av allmänpreventiva skäl vara påkallat, att lagföring äger rum även i Sverige, medan i det senare fallet de påföljder, som ådömts smugglaren i Norge, torde vara tillräcklig reaktion även för brottet mot de svenska bestämmelserna. I detta sammanhang må erinras om stadgandet i 20 kap. 7 § första stycket 1. RB, enligt vilket allmänt åtal må av åklagaren eftergivas, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det tillika är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Den sistnämnda förutsättningen torde som regel få anses uppfylld i de hithörande fall, då den överträdelse av

150 svenska bestämmelser, som gärningen innefattar, framstår som bagatellartad. Vad angår bestämmelsen, att å brottet ej får följa svårare straff än böter, är straffskalan enligt den föreslagna lagen om straff för varusmuggling m. m. för normalfall böter. Vid återfall kan emellertid ådömas frihetsstraff. I iterationsfallen torde det dock som regel få anses ur allmän synpunkt påkallat, att åtal sker även i Sverige. Med hänsyn till vad nu anförts torde några bestämmelser utöver de i 20 kap. 7 § första stycket 1. RB icke erfordras i förevarande sammanhang.

KAPITEL V T i l l ä m p n i n g s o m r å d e t för en b l i v a n d e lagstiftning

Såsom förut nämnts, framförde första lagutskottet i sitt utlåtande med anledning av propositionen till varuutförsellagen tanken att samla alla erforderliga stadganden om straff för överträdelser av olika import- och exportbestämmelser inom en och samma lag. Ett förverkligande av denna tanke skulle — såsom utskottet framhöll — innebära tillskapandet av en s. k. blankettstrafflag, vars straffstadganden erhölle sitt materiella innehåll genom speciella författningar angående tullplikt eller import- eller exportförbud. Som närmare beröres i avsnittet om straffbestämmelsernas utformning har det ansetts möjligt och lämpligt att under ett gemensamt brottsbegrepp hänföra de viktigaste av de förfaranden, varigenom någon föranleder, att införsel eller utförsel av vara sker i strid mot import- eller exportförbud eller att statsverket undandrages tull eller annan avgift, som uppbäres av tullverket. I enlighet härmed upptager straffstadgandet i 1 § av förslaget till en början det fallet, att någon utan att giva det till känna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller därifrån utför gods, som enligt stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras eller för vilket tull eller annan allmän avgift skall för statsverkets räkning erläggas till tullverket. Med införsel eller utförsel utan vederbörligt tillkännagivande likställes i paragrafen det fallet, att någon medelst vilseledande i samband med tullbehandling av gods föranleder, att införsel eller utförsel sker i strid mot import- eller exportförbud eller att tull eller avgift, som nyss sagts, undandrages statsverket. Brottet benämnes varusmuggling. Straffet är dagsböter, i ringa fall penningböter, högst trehundra kronor. Är brottet grovt skall k u n n a dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. I förslaget upptagas vidare i 8—10 §§ bestämmelser om förverkande av smuggelgods och av föremål, som använts som hjälpmedel vid varusmuggling. Finnes egendom, som skolat förklaras förverkad, ej i behåll må i stället värdet kunna förklaras förverkat. Förverkandepåföljd skall enligt förslaget kunna eftergivas, om den finnes uppenbart obillig. Vid ett ställningstagande till frågan om tillämpningsområdet för en blankettstrafflag sådan som den föreslagna är, såvitt avser gärningar som innebära överträdelse av importförbud, att beakta, att de intressen, som k u n n a ligga bakom ett importförbud, äro av väsentligen två skilda slag. En typ

152 av importförbud utgöres av sådana förbud, som äro förestavade av näringspolitiska hänsyn. Importregleringen är här närmast ett instrument för den ekonomiska politiken, ofta anordnad på ett sätt, som möjliggör kontroll över pris- och valutautvecklingen. Den andra typen utgöres av importförbudsförfattningar, vilka föranletts av vad som med en sammanfattande beteckning skulle kunna kallas allmänna säkerhetshänsyn. Hit äro att hänföra förbud, som tillkommit av sanitära skäl eller till tryggande av allmän ordning och säkerhet eller till förekommande av växt- eller djursjukdomar. Vad beträffar importförbud av den förstnämnda typen anknyta de nuvarande straffbestämmelserna i de särskilda författningarna genomgående till tullangivningsplikten (t. ex. importförbudskungörelsen). Det torde vara tydligt, att dessa straffbestämmelser utan olägenhet kunna ersättas av det föreslagna stadgandet om straff för varusmuggling, i vilket brottsbeskrivningen är uppbyggd efter samma principer. Vad angår importförbudsförfattningar förestavade av allmänna säkerhetshänsyn anknyta straffbestämmelserna i flera av dessa författningar likaledes till tullangivningsplikten (t. ex. den veterinära införselkungörelsen den 21 november 1958). Om dessa straffbestämmelser gäller detsamma som beträffande straffstadgandena i de särskilda författningarna av den förstnämnda typen. Enligt vissa importförbudsförfattningar, tillkomna av allmänna säkerhetshänsyn, är emellertid straffpåföljden för överträdelse av förbudet icke anknuten till någon underlåtenhet att anmäla varan. Den brottsliga gärningen beskrives här i regel så, att någon »i strid mot» förbudet inför varan. Försök straffas lika med fullbordat brott. Efter ordalagen uteslutes sålunda icke straff för försök till olovlig införsel därav, att varan anmäles. I praxis sker emellertid ej lagföring i fall, när varan i vederbörlig ordning anmälts. Annan påföljd inträder ej än att varan stoppas. Det förefaller också föga tillfredsställande, att den som i god tro hos tullmyndighet anmäler en vara till införsel, straffas för försök till olovlig införsel. Det syfte, som ligger bakom importförbudet, torde även i nu avsedda fall bli tillgodosett genom att varan stoppas hos tullverket. Skulle varans okontrollerade lossning eller en underlåtenhet att iakttaga av allmänna säkerhetshänsyn betingade försiktighetsmått i samband med införsel anses böra kriminaliseras, synas särskilda bestämmelser härom böra intagas i den speciella författningen angående importförbudet (jfr t. ex. 9, 10 och 20 §§ veterinära införselkungörelsen). Med hänsyn till vad nu anförts har varken importförbudets syfte eller det sätt, varpå straffbestämmelserna i den särskilda importföi budsförfattningen utformats, i något fall ansetts i och för sig motivera, att författningen föres utanför den föreslagna lagens tillämpningsområde. Andra skäl kunna emellertid föranleda, att påföljdsbestämmelserna i den särskilda importförbudsförfattningen lämnas orubbade av den föreslagna lagen. I detta hänseende må följande framhållas. Importförbudet i kungörelsen den 3 mars 1939 (nr 73) angående enskildas innehav av brevduvor

153 vid krig eller krigsfara m. m. äger endast tillämpning vid krig eller krigsfara. Med hänsyn härtill har författningen ansetts böra lämnas utanför den föreslagna lagens tillämpningsområde. Förordningen den 23 maj 1941 (nr 268) om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel innehåller förbud mot bl. a. införsel av vitaminiserade livsmedel i strid mot vissa föreskrifter som meddelats i 1 § första stycket i förordningen. Överträdelse av dessa föreskrifter straffas med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Bestämmelser om förverkande saknas. Efterlevnaden av förordningen skall övervakas av kommerskollegium och statens institut för folkhälsan i samverkan. Nu anförda omständigheter ha ansetts motivera, att författningens bestämmelser om påföljder bibehållas. Eftersom utredningsuppdraget endast avser olovlig införsel och utförsel av varor, beröras straffbestämmelserna i valutaförordningen icke av den föreslagna lagen. Vad härefter angår överträdelser av exportförbud föreligger redan nu en i stort sett enhetlig reglering genom varuutförsellagen. Enligt denna lag består den brottsliga gärningen däri, att varan utföres utan att det gives till känna hos vederbörlig myndighet eller medelst vilseledande åtgärd. Förslagets brottsbeskrivning överensstämmer sålunda med varuutförsellagens. Straffskalorna enligt förslaget äro i stort sett desamma som enligt varuutförsellagen. Det saknas därför uppenbarligen anledning att från den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde utesluta gärningar, som nu falla under varuutförsellagen. Varuutförsellagen avser emellertid ej alla exportförbud. Enligt 12 § i lagen skall sålunda, där i lag angående förbud mot utförsel av visst gods eller i författning, som utfärdats med stöd av bestämmelse i sådan lag, givits särskilda föreskrifter om påföljd för överträdelse av förbudet, vad i varuutförsellagen stadgas ej äga tillämpning. Ej heller är lagen tillämplig med avseende å påföljd för överträdelse av förbud, varom stadgats i annan författning angående utförsel av gods, i den mån sådan påföljd enligt författningen är lindrigare än enligt varuutförsellagen. För närvarande finnes endast en lag med förbud mot utförsel av visst gods, vari upptagits särskilda bestämmelser om straff för överträdelse av förbudet, nämligen atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306). Straffet är här för normalfallen dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt är straffet fängelse eller straffarbete i högst två år. Straffskalorna äro sålunda icke oväsentligt strängare än enligt förslaget. Med hänsyn härtill torde påföljdsbestämmelserna i atomenergilagen böra lämnas orubbade vid ett genomförande av förslaget. Någon straffbestämmelse om olovlig utförsel i författning, som utfärdats med stöd av lag, förekommer ej, bortsett från valutaförordningen. Beträffande denna författning hänvisas till det förut anförda. — Vad angår utförselförfattningar med mildare påföljder för överträdelse av utförselförbudet än enligt varuutförsellagen böra enligt utredningens mening — med hänsyn till de vida straff skalorna i förslaget och domstolens möjlighet att pröva förverkande-

154 frågan ur skälighetssynpunkt — dylika författningar lämnas utanför den föreslagna lagens tillämpningsområde endast i sådana fall, där de nuvarande påföljdsbestämmelserna äro väsentligt mildare än motsvarande bestämmelser i förslaget eller där eljest särskilda skäl föreligga. Överträdelse av utförselförbudet i kungörelsen den 5 april 1929 (nr 43) angående bestämmelser att iakttagas vid utförsel till Storbritannien av ägg kan endast föranleda penningböter från och med tio till och med etthundra kronor. Föreskrift om förverkande saknas. Med hänsyn härtill synas överträdelser av detta utförselförbud ej böra omfattas av förslaget. I kungörelsen den 21 november 1958 (nr 552) med vissa bestämmelser om utförsel ur riket av levande djur m. m. (veterinära utförselkungörelsen) upptager straffskalan visserligen dagsböter. Bestämmelser om förverkande saknas emellertid. Då härtill kommer, att straffbestämmelserna i kungörelsen närmast rikta sig mot brister i hygieniska anordningar o. dyl. i samband med utförsel av djur, synes jämväl denna kungörelse böra lämnas orubbad av förslaget. Kungörelsen den 27 november 1925 (nr 465) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin avser förbud mot utförsel av dylika drycker med vissa mindre fartyg. Författningen har tillkommit som en följd av Helsingforskonventionen. Brott mot utförselförbudet kan ej föranleda svårare straff än dagsböter och bestämmelser om förverkande saknas. Jämväl denna kungörelse synes böra falla utanför tillämpningsområdet för den föreslagna lagen. I enlighet med det förut anförda böra alltså enligt utredningens mening påföljdsbestämmelserna i nedan angivna författningar angående importeller exportförbud lämnas orubbade av den föreslagna lagen om straff för varusmuggling m. m., nämligen kungörelsen den 27 november 1925 (nr 465) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin; kungörelsen den 5 april 1929 (nr 43) angående bestämmelser att iakttagas vid utförsel till Storbritannien av ägg; kungörelsen den 3 mars 1939 (nr 73) angående enskildas innehav av brevduvor vid krig eller krigsfara m. m.; valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97); förordningen den 23 maj 1941 (nr 268) om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel; lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag) samt kungörelsen den 21 november 1958 (nr 552) med vissa bestämmelser om utförsel ur riket av levande djur m. m. Därest en ny lag om straff för varusmuggling genomföres, är det givetvis önskvärt, att någon ovisshet ej kommer att råda beträffande lagens tillämplighet. I särskilda import- eller exportförbudsförfattningar upptag-

155 na påföljdsbestämmelser, som icke längre skola gälla, böra därför upphävas och ersättas med hänvisning till den nya lagen. Förslag till erforderliga författningsändringar i sådant hänseende ha upptagits i betänkandet. I övergångsbestämmelserna till lagen har vidare intagits ett stadgande av innebörd att, om i lag eller författning angående förbud mot införsel eller utförsel av visst gods givits särskilda föreskrifter om påföljd för överträdelse av förbudet, vad i lagen om straff för varusmuggling m. m. stadgas icke skall äga tillämpning. Detta innebär att, om i en nytillkommande författning angående import- eller exportförbud intagas särskilda föreskrifter i nyss angivet hänseende, dessa föreskrifter komma att gälla med uteslutande av de nu föreslagna bestämmelserna. Kungl. Maj :t har alltså möjlighet att inom ramen för sin ekonomiska lagstiftningsmakt utfärda särskilda bestämmelser om påföljd för överträdelse av import- eller exportförbud, oavsett om påföljden skulle vara strängare eller mildare än motsvarande påföljd i lagen om straff för varusmuggling. Såsom framhålles i det särskilda avsnittet om smuggling av rusdrycker är meningen, att den föreslagna lagen skall omfatta även olovlig införsel av spritdrycker och vin. Ett genomförande av lagförslaget förutsätter således att spritinförsellagen icke erhåller förlängd giltighet. På skäl, som närmare utvecklas i nämnda avsnitt av betänkandet, föreslås emellertid, att spritinförsellagens bestämmelser om olovlig införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten skola bibehållas och överflyttas till en särskild lag. Lagarna den 31 maj 1935 med tillägg till nyss nämnda bestämmelser och den 27 november 1925 om utsträckt tillämpning av spritinförsellagen föreslås skola ersättas av nya författningar med i sak i stort sett oförändrat innehåll. Spritinförsellagens bestämmelser om olovlig befattning med annan illegal sprit än smuggelsprit föreslås överflyttade till 1954 års förordning angående tillverkning av brännvin. I nu berörda hänseenden hänvisas i övrigt till avsnittet om smuggling av rusdrycker. Den föreslagna lagens förhållande till skattestrafflagen och till bedrägerikapitlet i SL behandlas i avsnittet om straffbestämmelsernas utformning. I detta sammanhang skall endast framhållas att, med förslagets ståndpunkt, oriktiga uppgifter i samband med tullbehandling av gods, ägnade att undandraga statsverket tull eller avgift, som uppbäres av tullverket, uteslutande skola bedömas enligt den föreslagna lagen om straff för varusmuggling m. m. Härav föranledas vissa författningsändringar. Tullverket uppbär i samband med införsel och i samma ordning som är stadgad för tull vissa skatter, till grund för vilkas beräknande skall läggas en till tullmyndigheten avgiven deklaration eller försäkran. Detta är sålunda förhållandet med tullverkets uppbörd av varuskatt enligt förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt, av försäljningsskatt enligt förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt och av omsätt-

156 ningsskatt enligt förordningen den 25 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall. Beträffande ansvar för den som i samband med införsel av skattepliktig vara i deklaration eller försäkran lämnar oriktig uppgift hänvisas i envar av nyssnämnda författningar till skattestraffJagen. Utredningen föreslår, att dessa hänvisningar ersättas med hänvisningar till den föreslagna lagen om straff för varusmuggling m. m. Förslag till erforderliga författningsändringar i nu nämnda hänseenden ha upptagits i betänkandet.

KAPITEL VI Straffbestämmelsernas

utformning

När det gäller att i en blankettstrafflag samla erforderliga straffbestämmelser mot olovlig införsel och utförsel av varor är en tänkbar lösning att till olika gärningstyper hänföra å ena sidan gärningar, som rikta sig mot statens fiskaliska intressen, och å andra sidan gärningar, som utgöra överträdelser av import- eller exportförbud. En dylik uppdelning skulle emellertid innebära, att man skilde på handlingar, som i yttre hänseende äro med varandra helt överensstämmande. Underlåtenhet att i behörig ordning tullangiva en vara kan sålunda i ett fall föranleda, att tull eller avgift undandrages statsverket och i ett annat, att varan inkommer i riket i strid mot meddelat importförbud. Detsamma gäller en vilseledande åtgärd i samband med varas tullbehandling. De gärningar, som här avses, ha förutom den yttre överensstämmelsen även det gemensamt, att de innebära kränkning av ett statligt intresse, som är förbundet med en varas in- eller utförsel. I många fall är det fråga om varandra mycket närstående intressen. I stor utsträckning tillgodose nämligen såväl tullar som importförbud ytterst syften av näringspolitisk karaktär. Understundom torde det bero på mera tillfälliga omständigheter, om man för att tillgodose ett visst näringspolitiskt syfte valt tull- eller importreglering. Med hänsyn till vad nu anförts, synes en naturlig lösning vara att under ett gemensamt brottsbegrepp sammanföra de viktigaste av de förfaranden, varigenom någon föranleder, att statsverket undandrages tull eller annan dylik avgift eller att införsel eller utförsel sker i strid mot import- eller exportförbud. Vad beträffar den närmare utformningen av ett sådant straffstadgande har förut framhållits, att skyldigheten att vid införsel eller utförsel av en vara anmäla varan hos vederbörlig myndighet, som regel tullmyndighet, är en av hörnstenarna i tullagstiftningen samt att de nuvarande bestämmelserna om straff för olovlig införsel eller utförsel som regel anknyta till anmälningsplikten. Anledning att i detta hänseende frångå gällande rätt synes ej föreligga. Det gäller emellertid att finna en formulering som passar för såväl införsel som utförsel av gods. Uttrycket »utan behörig tullangivning», som förekommer i varuinförsel- och spritinförsellagarna liksom i åtskilliga importförbudsförfattningar, synes lämpa sig mindre väl, när fråga är om utförsel. Såsom framgår av avsnittet om vissa centrala brottsrekvisit har dessutom detta uttryck föranlett vissa tolkningssvårig-

158 heter. I det förslag till lag om straff för olovlig varuutförsel, som remitterades till lagrådet, angavs, såvitt nu är av intresse, förutsättningarna för straffbarhet så, att någon utan föregående anmälan hos vederbörlig myndighet utför gods, mot vars utförande Konungen i utfärdad författning meddelat förbud. Vid lagrådsremissen framhöll departementschefen, att under uttrycket anmälan hos vederbörlig myndighet borde innefattas ej allenast sådan utförselanmälan, som omförmäldes i 119 § tullstadgan, utan också t. ex. en uppgift om godset, som lämnats på adresskortet till ett postpaket (prop, nr 99/1949 s. 24). Lagrådet anmärkte i detta avseende, att enligt motiven till förslaget straff för olovlig varuutförsel skulle vara uteslutet, icke blott när vederbörande gjort anmälan enligt 119 § tullstadgan, utan även om han t. ex. på adresskortet till ett postpaket riktigt och fullständigt angivit paketets innehåll. Det syntes dock lagrådet tvivelaktigt, om förslagets innebörd härutinnan kunde inrymmas under det i paragrafen valda uttrycket »utan föregående anmälan hos vederbörlig myndighet». Med hänsyn härtill borde enligt lagrådets mening detta uttryck utbytas mot »utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet». Paragrafens slutliga utformning skedde i enlighet med lagrådets förslag. Med hänsyn till vad sålunda förekom vid varuutförsellagens tillkomst synes även i nu förevarande sammanhang uttrycket »utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet» böra föredragas framför »utan föregående anmälan hos vederbörlig myndighet» eller liknande uttryck. Det synes vara en fördel, att straffbestämmelsen icke anknyter till tullstadgans föreskrifter om anmälningsskyldighet. Innebörden av dessa föreskrifter är nämligen, såsom torde framgå av avsnittet om vissa centrala brottsrekvisit, ej alldeles klar. I enlighet med det anförda upptages i 1 § av förslaget till en början det fallet, att någon utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller därifrån utför gods, vilket enligt stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras eller för vilket tull eller annan allmän avgift skall för statsverkets räkning erläggas till tullverket. Emellertid är det tydligt, att en bestämmelse om straff för införsel eller utförsel utan vederbörligt tillkännagivande måste kompletteras med ett straffstadgande för sådana fall, när varans införsel eller utförsel visserligen tillkännagives men varuhavaren vilseleder myndigheten rörande omständighet av betydelse för varans behandling i tullhänseende. Med införsel eller utförsel utan vederbörligt tillkännagivande har därför i paragrafen likställts det fallet, att någon medelst vilseledande i samband med tullbehandling av gods föranleder, att införsel eller utförsel sker i strid mot import- eller exportförbud eller att tull eller avgift undandrages statsverket. I denna del motsvarar sålunda förslaget såväl stadgandet i 4 § 1 mom. varuinförsellagen som gällande bestämmelser om straff för den som medelst vilseledande åtgärd inför eller utför gods i strid mot stadgat förbud. (Se i sistberörda avseende bl. a. 1 § importförbudskungörelsen och 1 § varuutförsellagen.)

159 För de i 1 § av förslaget avsedda gärningarna har använts den gemensamma brottsbenämningen varusmuggling. Ordet smuggling, vilket förekommer i såväl dansk som norsk tullstraffrätt, torde i vanligt språkbruk visserligen närmast föra tanken till sådana förfaranden, genom vilka tullstället kringgås eller godset eljest hemlighålles för vederbörande myndighet. Benämningen smuggling synes emellertid väl användbar även på förfaranden, vid vilka undandragande av tull eller varas in- eller utförsel i annan än föreskriven ordning möj liggöres genom att myndigheten vilseledes vid godsets tullbehandling. För det allmänna betraktelsesättet torde någon skarp gräns knappast föreligga mellan förfaranden av den ena och den andra typen. Prefixet »varu-» har använts för att markera, att olovlig in- och utförsel av betalningsmedel, fordringar eller värdepapper faller utanför den föreslagna lagen. Gränsfall äro givetvis tänkbara, när det framstår som tveksamt, om en gärning rätteligen bör betraktas som underlåtenhet att giva varuförseln tillkänna eller som vilseledande i samband med tullbehandlingen. Den ledande synpunkten synes böra vara, om godset kan anses hemlighållet eller icke. Är det förstnämnda förhållandet förefaller det naturligt att se gärningen som in- eller utförsel utan vederbörligt tillkännagivande; kan godset ej anses hemlighållet, synes det som regel endast kunna bli fråga om vilseledande av myndigheten. Från denna synpunkt blir det att betrakta som försök till införsel utan vederbörligt tillkännagivande, om t. ex. i ett kolli, som i varuanmälan angivits innehålla mattor, anträffas tobaksvaror undandolda bland mattorna. Om däremot vid tullbehandlingen lämnas felaktiga uppgifter om t. ex. varas värde, föreligger försök att vilseleda tullmyndigheten. Såsom straffbestämmelsen om varusmuggling är konstruerad kommer emellertid frågan om ett visst förfarande bör bedömas på det ena eller andra sättet att sakna praktisk betydelse. Gärningen blir nämligen i vilket fall som helst att bestraffa som varusmuggling. I praxis har som försök att utan behörig tullangivning införa vara bedömts det fallet, att en person, vilken utomlands låtit reparera en av honom från Sverige medförd bil och på grund därav icke ägt återinföra bilen utan att erlägga tull, motsvarande vissa procent av reparationskostnaden, vid tullklarering i samband med återinförsel av bilen, underlåtit att omtala att bilen reparerats (NJA 1958 s. 267). Ett sådant förfarande blir enligt förslaget straffbart som försök till varusmuggling. Straffbestämmelsen om varusmuggling måste nämligen i sitt första led med hänsyn till det sätt, varpå den utformats, anses innebära skyldighet att utan anmaning giva tillkänna, icke allenast att en vara införes eller utföres, utan jämväl — om detta icke omedelbart framgår av varans beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt — att beträffande varan föreligga särskilda förhållanden, som medföra tullplikt respektive import- eller exporthinder. I rättsfallet infördes bilen utan att det tillkännagavs, att införseln avsåg ett fordon, för vilket på grund av särskilt förhållande — nämligen den verkställda repa-

160 rationen — skulle utgå tull. Ett närliggande fall är det, att en resande för med sig större kvantiteter sprit eller cigarretter än som få införas tullfritt men underlåter att för tullmyndigheten självmant anmäla detta. Även en dylik underlåtenhet synes enligt förslaget bli att bedöma som försök till varusmuggling. Den resande ställer här visserligen sitt resgods till förfogande för tullkontroll, men han underlåter att tillkännagiva, att han medför vara, för vilken tull skall erläggas. Därmed brister han i den uppgiftsplikt, som första ledet i den föreslagna straffbestämmelsen innebär. Ett kännetecken på fullbordat brott enligt första ledet av den föreslagna straffbestämmelsen om varusmuggling är, att godset införts till riket eller utförts därifrån. Vad först angår införsel torde, när fråga är om smuggeltrafik i egentlig mening, d. v. s. när tullstället kringgås, fullbordat införselbrott få anses föreligga i och med att godset inkommit över rikets landgräns, förts i land från fartyg eller lossats ur luftfartyg. Därmed har godset, om det är tullpliktigt, undandragits vederbörlig tullbeskattning och, om det är underkastat importförbud, tillämpning av förbudet. När fråga är om gods, som inkommer i legitim varutrafik och omhändertages av tullverket, ställer sig spörsmålet i viss mån annorlunda. Fullbordad varusmuggling torde i sådana fall ej kunna anses vara för handen, förrän godset tullklarerats eller eljest kommit ur tullverkets besittning. Dessförinnan kan nämligen godset icke anses ha definitivt undandragits tullbeskattning eller tillämpning av importförbud. I det förut angivna exemplet, att tobaksvaror anträffas dolda i ett varuparti, vilket anmälts som mattor, synes sålunda förfarandet vara att bedöma som försök till varusmuggling och icke som fullbordat brott. (Se även tullfiskalens yttrande i rättsfallet NJA 1940 s. 750.) Enligt samma betraktelsesätt torde, så länge gods, som förts över landgränsen, är under transport på den vanliga vägen fram mot tullstället — på »die Zollstrasse» för att låna ett inom tysk tullagstiftning brukat uttryck — fullbordad varusmuggling icke kunna anses föreligga, även om den som forslar godset skulle ha för avsikt att vid lämpligt tillfälle vika av på en sidoväg och kringgå tullstället. I fråga om resandetrafiken torde i överensstämmelse härmed få anses gälla, att av resande medfört resgods är att anse som i de föreslagna straffbestämmelsernas mening infört först när tullkontrollen passerats. I vissa fall innebär, såsom framgår av avsnittet om transitering m. m., ett införselförbud hinder för transitering och uppläggande å tullager. Såväl den ena som den andra åtgärden förutsätter tullklarering. Enligt förslaget blir det att bedöma som fullbordad varusmuggling, om någon genom vilseledande av tullmyndighet föranlett, att gods i strid mot införselförbud transiterats eller upplagts å tullager. — Vad nu sagts lärer överensstämma med den tillämpning, som de nuvarande straffbestämmelserna om olovlig varuinförsel erhållit i praxis. I detta hänseende må i övrigt hänvisas till avsnittet om vissa centrala brottsrekvisit. — Vad härefter angår utförsel förstås enligt bestämmelserna i 8 § tullstadgan med

161 inrikes gods inhemskt eller inom tullområdet förtullat gods som icke för utförsel lämnat tullområdet. I enlighet härmed synes fullbordat utförselbrott föreligga först när godset lämnat tullområdet. Frågan huruvida fullbordad införsel eller utförsel skall anses föreligga torde emellertid icke komina att bli av någon större praktisk betydelse, eftersom försök enligt 7 § i förslaget skall anses lika med fullbordat brott. Härutinnan överensstämmer förslaget med gällande rätt. Gränsdragningen mellan försök och förberedelse blir så mycket betydelsefullare. Därvid bli allmänstraffrättsliga principer att tillämpa. Anmärkas kan, att enligt stadgad praxis försök till olovlig varuinförsel anses föreligga, när en besättningsman å ett fartyg vid invisitation enligt 41 § tullstadgan underlåter att på förfrågan lämna uppgift om tullpliktigt gods, som han innehar. Likaledes torde det bli att bedöma som försök till varusmuggling, att en fartygsbefälhavare i smuggelavsikt underlåter att upptaga en vara på inkommande fartygsanmälan enligt 116 § tullstadgan. För att underlåtenhet att tillkännagiva in- eller utförsel av en vara skall kunna straffas som varusmuggling kräves, att i det särskilda fallet skolat utgå tull eller avgift eller förelegat import- eller exporthinder. Det är sålunda icke tillräckligt, att godset tillhör ett i och för sig tullpliktigt varuslag eller att import- eller exportförbud meddelats rörande gods av det slag, varom fråga är. Om t. ex. en resande medför spritdrycker men icke i större kvantiteter än som få fritt införas, kan följaktligen ett underlätet tillkännagivande av dryckerna vid tullklareringen av resgodset ej bli varusmuggling. Angående det fallet, att spritdrycker medföras i större kvantiteter än nyss sagts hänvisas till det föregående. Tulltaxeförordningen förutsätter emellertid ibland för tullfrihet viss prövning av tullmyndighet. Enligt 5 § m) tulltaxeförordningen åtnjutes sålunda tullfrihet för gamla och brukade husgeråds- eller andra lösörepersedlar, dock under villkor bl. a. att tullanstalten prövar dem icke överstiga ägarens behov. Eftersom tullanstaltens prövning av behovet uttryckligen angivits som villkor för åtnjutande av tullfrihet, synes det bli att bedöma som varusmuggling, om persedlar, som i momentet avses, införas utan vederbörligt tillkännagivande, detta oberoende av om det vid ett åtal för varusmuggling skulle kunna visas, att persedlarna faktiskt ej överstigit behovet. Så länge prövning ej skett, lärer nämligen godset få anses som tullpliktigt (jfr NJA 1948 s. 420 och 1949 s. 278). Ibland kunna båda de här ifrågavarande alternativa förutsättningarna för straffbarhet samtidigt vara uppfyllda. Det är sålunda t. ex. icke ovanligt, att en vara, som är underkastad licenstvång vid införsel, också är tullpliktig. Insmugglas en sådan vara, kränkes därigenom samtidigt två olika intressen: det ena, att gällande införselrestriktioner iakttagas och det andra, att vederbörliga tullavgifter erläggas. Med hänsyn därtill, att skyddet för de berörda intressena tillgodoses genom ett gemensamt straffi l — 905586

162 stadgande, torde emellertid brottskonkurrens enligt 4 kap. 1 och 2 §§ SL icke böra antagas i dylika fall. Bestämmelserna om varusmuggling i 1 § av förslaget innebära, såvitt avser vilseledande förfaranden, varigenom tull eller avgift undandrages statsverket, i viss mån en annan reglering än den som återfinnes i gällande rätt. I denna del motsvarar förslaget närmast bestämmelserna i 4 § 1 mom. varuinförsellagen. Dessa avse sådana fall, när det vid tullbehandling av inkommet gods eller därefter befinnes, att åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att genom tulltjänstemans vilseledande vid tullbehandlingen helt eller delvis undandraga vara stadgad avgift till tullverket. Mottagaren eller, där denne är ombud för annan här i riket, vilken äger förfoga över varan, denne senare skall vid angivna förhållanden straffas såsom för olovlig varuinförsel, ändå att det icke styrkts, att han ägt vetskap om den vidtagna åtgärden. Kan han göra sannolikt, att åtgärden vidtagits utan hans vetskap eller tillskyndan, går han emellertid fri från ansvar. Detsamma gäller, om han före tullbehandlingen till namn och beskaffenhet eller värde riktigt angivit eller låtit angiva varan. Stadgandets räckvidd är begränsad med hänsyn till strafflagens bestämmelser om ansvar för bedrägeri eller för försök därtill. Enligt uttrycklig föreskrift i 4 § 1 mom. tredje stycket skall sålunda, om åtgärd, som i momentet avses, innefattar förbrytelse, som i allmänna strafflagen är belagd med straff, gärningsmannen dömas till ansvar efter vad i ty fall är stadgat. Hänvisningen till strafflagen innebär, att åtgärden skall bedömas som bedrägeri eller bedrägligt beteende, om genom vilseledandet något avgiftsbelopp undandragits statsverket, och som försök till bedrägeri, om dylik effekt ej inträtt men omständigheterna äro sådana, att det fullbordade brottet skulle ha varit att bedöma som bedrägeri. En förutsättning för tillämpning av bedrägeribestämmelserna är givetvis, att godsmottagaren eller hans ombud övertygas om svikligt uppsåt; såsom framgår av det förut sagda omfattar 4 § 1 mom. även fall av presumerad brottslighet. Skulle i fall, då gärningen stannat på försöksstadiet, det fullbordade brottet endast ha utgjort bedrägligt beteende, blir åtgärden att bestraffa enligt 4 § 1 mom., eftersom försök till bedrägligt beteende icke är straffbart enligt strafflagen. Av det nu anförda torde framgå, att utrymmet för tilllämpning av stadgandet i 4 § 1 mom. är ganska begränsat. Annorlunda förhöll det sig vid tiden för stadgandets tillkomst. SL upptog nämligen då ej någon bestämmelse om straff för försök till bedrägeri. Sådant straff infördes först genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott. Sagda lagstiftning medförde följaktligen en utsträckt tillämpning av SL:s bedrägeribestämmelser på förfaranden, som avses i 4 § 1 mom. Enligt sista stycket av sagda moment skall godset tillika med förvaringspersedel, som avses i 1 § 9 mom. a) varuinförsellagen, dömas förverkat även om straff ådömes med tillämpning av SL. Förslaget innebär, att svikligt förfarande i samband med tullbehandling av gods uteslutande skall bedömas som varu-

163 smuggling eller försök därtill. SL:s bedrägeribestämmelser skola sålunda ej vidare tillämpas på hithörande förfaranden. I enlighet härmed upptager förslaget till skillnad från 4 § 1 mom. varuinförsellagen icke någon hänvisning till SL:s bedrägeribestämmelser. I detta hänseende må följande framhållas. I den svenska straffrättslitteraturen har Wetter i avhandlingen »Om trolöshet mot huvudman» och Sterzel i avhandlingen »Bidrag till läran om bedrägeribrottet» behandlat frågan om sambandet mellan å ena sidan sådana brottsliga förfaranden, varigenom någon uppsåtligen meddelar oriktiga, ofullständiga eller eljest vilseledande uppgifter med påföljd, att det allmänna undandrages skatt eller annan liknande inkomst samt å andra sidan det allmänna bedrägeribrottet enligt strafflagen. Wetter har härom bl. a. uttalat, att de lege ferenda vägande skäl talade för att bedrägeribrottet inskränktes till att endast avse det privaträttsliga området. En handling i kraft av offentligrättslig makt och det sätt, varpå denna handling genom maktutövarens vilseledande utlöstes, vore enligt Wetter av alltför olika art mot korresponderande moment vid det privaträttsliga bedrägeriförfarandet för att desamma lämpligen skulle kunna sammanföras under ett och samma brottsbegrepp. Hithörande defraudationshandlingar hade i specialförfattningarna med rätta erhållit en väsentligen lindrigare bestraffning än som skulle kommit dem till del genom subsumtion under det allmänna bedrägeristadgandet (Wetter s. 150 ff.). Enligt Sterzel vore det de lege ferenda beaktansvärt, att staten hade helt andra möjligheter att framtvinga och pröva upplysningar än den enskilde och att kravet på redlighet mot det allmänna i viss mån ägde en annan karaktär än kravet på tro och heder i den allmänna samfärdseln. Vid vanliga privaträttsliga uppgörelser mellan staten och den enskilde, exempelvis leveranser till staten, måste dock svikligt förfarande vara att hänföra under bedrägeribegreppet. Detsamma gällde, då sveket ginge ut på ernående av en prestation av offentligrättslig art, exempelvis att man genom svikliga intyg förskaffade sig fattigvård eller restitution av skatt. Däremot kunde meningarna vara delade beträffande de fall, där förfarandet ginge ut på att förhålla det allmänna ekonomiska prestationer av offentligrättslig natur. Icke utan skäl hade man mot tillämpning i dylika fall av bedrägeribestämmelserna anfört, att det allmänna rättsmedvetandet bedömde defraudationerna väsentligen mildare än det vanliga bedrägeribrottet. Den infamerande karaktär, som vidhäftade bedrägeribegreppet, saknade i det allmänna medvetandet motsvarighet när det gällde sådana företeelser som exempelvis smuggling, både där denna tagit formen av ett vilseledande och där den tagit formen av ett kringgående av tullmyndigheten (Sterzel s. 89 ff.). — Efter en närmare redogörelse för den svenska lagstiftningen på området framkastar Sterzel tanken att efter mönster av viss utländsk lagstiftning reservera defraudationerna, eller i vart fall de svikliga defraudationerna, till enhetlig bestraffning genom en i allmänna strafflagen inrymd gemensam straffbestämmelse.

164 I tysk doktrin har frågan om den rättsliga karaktären av defraudationsbrotten behandlats av bl. a. Binding, som framhållit, att för ett självständigt och, närmare bestämt, mildare behandlingssätt av defraudationsbrotten — även i den mån dessa begreppsmässigt vore bedrägeribrott — talade, att den brottslige brukade betrakta handlingen på annat sätt än staten. Den brottslige tänkte icke främst på att skada utan avsåge blott att hindra ett statskassans ensidiga berikande på hans bekostnad och funne det obilligt att han skulle bli sin egen anklagare hos skatte- eller tullmyndigheten. Han kände sig på defensiven, ej på offensiven. (Binding, Lehrbuch des gemeinen deutschen Strafrechts, Besonderer Teil, Band I [Leipzig 1902] s. 341—342, not. 4.) Vad den svenska lagstiftningen beträffar torde den allmänna tendensen kunna sägas ha gått i riktning mot att i allt större omfattning lägga de svikliga defraudationerna under specialstraffrätten (jfr Sterzel s. 91). Å andra sidan ha icke heller saknats tendenser i motsatt riktning. Exempel på den sistnämnda företeelsen kan hämtas just från smuggellagstiftningens område. Beträffande utvecklingen på detta område må anmärkas följande. Vid granskning den 18 september 1856 av det kungliga förslaget till för. ordning angående förfalskning och bedrägeri hemställde högsta domstolens majoritet att »till undvikande af den misstydning af den föreslagna förordningen, att dess ansvarsbestämmelser borde tillämpas äfven i af seende å försnillning af tull och alla andra allmänna afgifter» till § 26 måtte göras följande tillägg: »I fråga om försnillning af tull och andra allmänna afgifter lände likaledes till efterrättelse hvad serskilde författningar derom innehålla.» En bestämmelse av motsvarande innehåll inflöt också i KF den 7 september 1858 § 27. När 22 kap. i 1864 års strafflag ersatte förordningens bedrägeribestämmelser fick emellertid 27 § icke någon motsvarighet. Något stöd i lag för att utesluta tillämpning av de allmänna bedrägeribestämmelserna vid tullförsnillning fanns sålunda icke längre. I praxis kom också straffbestämmelsen om bedrägeri i 22 kap. 1 § SL att användas bl. a. på fall, där vid tullbehandling tulltjänstemannen vilseletts med påföljd, att statsverket undandragits tull eller avgift. Denna praxis ville generaltullstyrelsen lagfästa, när styrelsen i sitt år 1900 avgivna förslag till ny tullstadga i § 131 — som avsåg svikligt förfarande vid tullbehandling — upptog följande bestämmelse: »Kom tullförsnillningen till fullbordan och k a n h a n (d. v. s. godsmottagaren eller viss annan person) icke göra sannolikt, att h a n om densamma saknat vetskap, innan åtal anhängiggjordes, samt att densamma verkställts utan hans tillskyndan, varde straffad såsom för bedrägeri efter ty i strafflagen sägs.» Vid förslagets granskning i högsta domstolen vände man sig emellertid mot tanken, att genom en författning av tullstadgans art utvidga allmänna strafflagen att omfatta även fall av presumerad brottslighet. I den mån åter förfarandet uppfyllde bedrägerirekvisiten, ansågs bestämmelsen överflödig (HD:s protokoll den 6 oktober 1903 vid granskningen av kap. 9 i förslaget). I anledning av högsta domsto-

165 lens kritik fick bestämmelsen utgå. I 4 § 1 mom. varuinförsellagen upptogs däremot utan närmare motivering den förut berörda hänvisningen till SL:s bedrägeribestämmelser. Såsom ovan framhållits kunde det vid varuinförsellagens tillkomst bli fråga om tillämpning av bedrägeribestämmelserna endast i sådana fall, när det svikliga förfarandet medfört den avsedda effekten, d. v. s. att tull eller avgift undandragits statsverket. Att ikraftträdandet av 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten innebar en utsträckt tillämpning av bedrägeribestämmelserna på förfaranden, som avses i 4 § 1 mom. varuinförsellagen, har jämväl påpekats. Frågan om förhållandet mellan å ena sidan de s. k. defraudationsbrotten och å andra sidan det allmänna bedrägeribrottet i SL var föremål för ingående överväganden under förarbetena till skattestrafflagen. Till grund för denna lag ligger ett av särskilda sakkunniga den 18 juni 1942 avgivet betänkande (SOU 1942:31). De sakkunniga uttalade bl. a., att det för avgörande av spörsmålet om en lämplig skärpning av straffen för deklarationsbrotten icke erfordrades ett bestämt ståndpunktstagande till frågan huruvida hithörande förfaranden kunde direkt hänföras under bedrägeribegreppet eller icke. Det syntes vara tillfyllest att konstatera, att berörda brottsliga förfaranden till sitt syfte och hela sin karaktär stode närmare bedrägeribrotten än brott av andra slag, exempelvis brott mot sanningsplikten, att detta straffbara handlande i varje fall vore ett med bedrägeri likartat förfarande men att vid detsammas straffrättsliga bedömning vissa särskilda synpunkter vore att beakta. Vad beträffade det lagtekniska genomförandet av en — såsom nödvändig ansedd — straffskärpning för falskdeklarations- och andra liknande brott framhöllo de sakkunniga, att en anordning, varigenom dylika brott straffades med direkt tillämpning av SL:s bedrägeribestämmelser, skulle erbjuda flera fördelar. En fördel vore, att då brotten komme att likställas med bedrägeri, de även erhölle den vanhedrande stämpel, som medföljde denna rubricering. För allmänheten bleve det därigenom på ett tydligare sätt än vad för det dåvarande vore fallet klargjort, att falskdeklaration och andra liknande brott icke kunde jämföras med andra småförseelser inom specialstraffrätten utan vore av väsentligt allvarligare slag. Såsom en annan fördel med detta alternativ kunde framhållas, att den bristande enhetligheten i de dåvarande straffskalorna skulle försvinna och att några speciella straffbestämmelser icke komme att bli erforderliga i framtida författningar av denna kategori. Emellertid förelåge enligt de sakkunnigas mening även nackdelar med en reformering enligt denna linje. Till en början kunde sålunda erinras om att det enligt rättsteorin icke rådde full överensstämmelse beträffande förutsättningarna för skattedefraudationens och andra bedrägeribrotts straffbarhet. En annan lika betydelsefull synpunkt gällde frågan om allmänhetens inställning till sådana brott som falskdeklaration. Då den allmänna opinionen än så länge icke torde vara beredd att likställa falskdeklarationsbrotten

166 med bedrägeribrotten, kunde det redan på denna grund ifrågasättas om lagstiftaren vid en reform av straffen för falskdeklarations- och likartade brott borde gå längre än vad som sålunda kunde anses vara omfattat av det allmänna rättsmedvetandet. Därest ändock skattedefraudationen likställdes med andra bedrägeribrott, skulle med hänsyn till de nu anförda omständigheterna den risken uppkomma, att falskdeklarationsbrotten i praktiken komme att behandlas, icke såsom bedrägeri utan såsom bedrägligt beteende. En sådan utveckling syntes emellertid icke önskvärd. Vidare skulle en överföring till SL av samtliga falskdeklarations- och andra likartade brott medföra, att de straff, som i de olika straffskalorna fastställts med beaktande av brottens egenart, framdeles skulle utmätas inom en och samma straff skala. Härav skulle följa att straffen i vissa fall bleve alltför hårda, t. ex. i fråga om förseelse mot hundskatteförordningen, medan brotten i andra fall, exempelvis vid försök, komme att bedömas lindrigare än nu vore fallet, överhuvudtaget vore de brott, varom här vore fråga, till sin art och räckvidd så olikartade, att de svårligen utan vidare kunde överlag inpassas i en och samma straffbestämmelse. Till behandling i SL skulle k u n n a överföras endast de renodlade fallen av oriktiga uppgifter för vinnande av för låg skatt eller allmän avgift. Emellertid kunde de uppgifter, varom nu vore fråga, tjäna även andra syften, exempelvis uppgifter vid varuinförsel eller till automobilregistret. I den mån lämnandet av oriktiga uppgifter skulle straffbeläggas ur andra synpunkter än rent fiskaliska måste straffbestämmelserna även i fortsättningen finnas kvar i de då gällande författningarna. Särskild uppmärksamhet påkallade vidare frågan om bestraffningen av den grova vårdslösheten. Ett brott av detta slag kunde uppenbarligen icke hänföras till bedrägeri och hörde sålunda icke hemma i strafflagens bedrägerikapitel. Å andra sidan syntes det icke lämpligt att i fråga om ett och samma brottsliga förfarande bestraffa det uppsåtliga brottet enligt SL och oaktsamhetsbrottet enligt en specialförfattning. Såsom ytterligare en nackdel hos det nu diskuterade alternativet kunde framhållas, att därest falskdeklarationsbrotten och likartade brott överfördes till SL, det dock i specialförfattningarna komme att kvarstå åtskilliga andra straffbestämmelser; straffen för brott mot en och samma författning skulle sålunda finnas angivna på två olika håll. — Med utgångspunkt från dessa överväganden och efter redogörelse för vissa överläggningar mellan de sakkunniga och straffrättskommittén uttalade de sakkunniga som sin mening, att falskdeklarationsbrotten och andra likartade brott, åtminstone tills vidare, borde bibehålla sin karaktär av brott utanför allmänna strafflagens område. De sakkunniga förordade i stället, att i en lag, benämnd skattestrafflag, skulle sammanföras alla de på olika håll spridda straffbestämmelser, beträffande vilka detta lämpligen läte sig göra. Så syntes närmast vara fallet med alla gärningar, för vilka det gemensamma kännetecknet vore, att oriktiga uppgifter lämnats, ägnade att medföra frihet från skatt

167 eller annan allmän avgift eller för låg skatt eller avgift. (SOU 1942: 31 s. 69—72 samt 86—88.) Det förslag till skattestrafflag, som underställdes lagrådet, var uppbyggt i enlighet med de riktlinjer, som sålunda angivits av de sakkunniga. Vid lagrådsbehandlingen framfördes emellertid vissa erinringar mot den föreslagna lösningen. Lagrådet erinrade till en början därom, att, i den mån de i lagförslaget behandlade gärningarna skedde uppsåtligen, de enligt ordalydelsen täcktes av de brottsrekvisit, som i SL uppställdes för bedrägeri eller för försök därtill, ehuru vid en närmare analys vissa karakteristiska drag framträdde, som gåve defraudationsbrotten en särprägel. Efter att närmare ha uppehållit sig vid dessa särdrag, framhöll lagrådet, att dylika synpunkter och möjligen andra lett till att det oriktiga fullgörandet av uppgiftsskyldigheten allmänt ansåges som väsensskilt från bedrägeri i vanliga ekonomiska förhållanden. Oavsett huru med den juridiska konstruktionen kunde förhålla sig, hade i enlighet med den sålunda rådande uppfattningen skattedefraudation såväl i vårt land som annorstädes — vare sig straffbestämmelserna vore att finna i allmän strafflag eller inom specialstraffrätten — bedömts mindre strängt än bedrägeri. Emellertid vore enligt lagrådets mening i detta sammanhang att beakta, att utvecklingen efter hand gått mot en strängare uppfattning om defraudationsbrotten och att i detta avseende lagstiftningen torde kunna ha en viss moralbildande verkan, om än på lång sikt. Med hänsyn härtill skulle det enligt lagrådets mening ha varit till fördel om hithörande gärningar kunnat inordnas under något av brottsbegreppen i allmänna strafflagen. Det vore ingalunda självfallet att brotten vid ett överförande till SL måste likställas med verkligt bedrägeri. De sakkunniga hade icke anfört några särskilda grunder för sin ställning till den vid överläggningen mellan de sakkunniga och straff rättskommittén jämväl övervägda möjligheten att behandla brotten som ett särskilt slag av bedrägeri eller såsom osann utsaga enligt ett preliminärt kommittéutkast till ändringar i SL. De skäl, som de sakkunniga i övrigt anfört emot brottens behandling i SL, torde i det stora hela med ej mindre fog kunna åberopas mot den lösning de sakkunniga föreslagit. — Sedan lagrådet framfört erinringar mot lagförslaget även i vissa andra hänseenden samt därvid bl. a. framhållit som en brist att omfattande rättsområden måst lämnas utanför lagen — främst allt som rörde tull- och andra införselavgifter samt den allmänna stämpelavgiften — uttalade lagrådet som sin mening, att lagstiftningsärendet borde bli föremål för ytterligare behandling. Som ett särskilt skäl för uppskov framhölls, att frågan om sammanförande av de straffrättsliga bestämmelserna på ett enstaka område till särskild lagstiftning såtillvida hade allmännare räckvidd, att den lösning som här ifrågakomme kunde bli mer eller mindre bestämmande för de grunder, efter vilka en reglering av straffbestämmelserna på andra områden lämpligen borde ske. Med hänsyn härtill måste det framstå som önskvärt, att ett övervägande

168 i vidare sammanhang skedde av hithörande problem, därvid riktlinjer för behandling av specialstraffrätten på olika områden kunde till sina huvuddrag fastställas (prop, nr 140/1943 s. 96 ff.). Departementschefen förklarade sig icke kunna dela lagrådets uppfattning, att ett uppskov med lagstiftningsärendets slutliga behandling borde komma till stånd, utan förordade, att ärendet utan dröjsmål fullföljdes. Därvid anförde departementschefen beträffande de av lagrådet anförda skälen för uppskov bl. a. följande. Även om det med hänsyn till lagstiftningens moralbildande verkan skulle varit mest lämpligt att inordna defraudationsbrotten under något av brottsbegreppen i allmänna strafflagen, torde de resultat, som överhuvudtaget kunde vinnas genom lagens moralbildande verkan, i allt väsentligt kunna nås jämväl genom tillskapandet av en särskild skattestrafflag. Med hänsyn till skattestrafflagens speciella karaktär syntes någon prejudicerande verkan ej behöva tilläggas densamma med avseende å ett eventuellt framtida sammanförande av straffrättsliga bestämmelser på annat område (prop, nr 140/1943 s. 119). Sammansatta bevillnings- och första lagutskottet, som i sitt utlåtande (nr 1) över propositionen vitsordade behovet av skärpta straffbestämmelser på området, framhöll, att frågan, h u r den av utskottet förordade straffskärpningen lagtekniskt borde genomföras, stode i visst samband med spörsmålet om ifrågavarande brotts karaktär, som uppenbart även vore av betydelse för bestämmandet av straffskalor för brotten. Falskdeklarationsbrottet hade visserligen beröringspunkter med olika brottskategorier i allm ä n n a strafflagen men framstode dock som en särskild brottstyp, vars innehåll vore bestämt framförallt av det allmännas fiskala intressen. Med hänsyn härtill ansåge utskottet förslaget att i en särskild skattestrafflag sammanföra de olika författningarnas straffbestämmelser för oriktig deklaration för det dåvarande vara den lämpligaste lösningen. Vid utformningen av en ny lagstiftning om straff för olovlig införsel och utförsel av varor synes man icke kunna bortse från den lösning, som skattestrafflagen innebar i fråga om behandlingen av där avsedda defraudationer. Vad som förekom under förarbetena till skattestrafflagen visade, att man icke var beredd att hänföra sagda defraudationshandlingar under strafflagens bedrägeribestämmelser. De synpunkter, vilka i lagstiftningsärendet framfördes mot en sådan lösning, torde med minst samma fog kunna anföras mot att tillämpa bedrägeribestämmelserna på vilseledande förfaranden, varigenom i samband med tullbehandling av gods statsverket undandrages tull eller avgift. Särskilt må i anslutning till utskottets förut återgivna uttalande framhållas, att det även här är fråga om en speciell brottstyp, bestämd ej blott av det allmännas fiskaliska intresse utan jämväl av gärningens anknytning till en varas införsel eller utförsel. Den allmänna uppfattningen torde icke heller vara benägen att likställa undandragande av tull med vanligt bedrägeri, vare sig undandragandet sker genom att tull-

169 stället kringgås eller genom att tullmyndigheten vilseledes vid godsets tullbehandling. Härtill kommer den ytterligare synpunkten, att tillämpning av bedrägeribestämmelserna är utesluten, såvitt gäller kringgående av tullstället. Det torde kunna starkt ifrågasättas, om de båda formerna av tulldefraudation så väsentligt skilja sig från varandra, att det är befogat att utbryta vilseledande vid tullbehandling till särskild strängare bestraffning som bedrägeri. I detta avseende må hänvisas till vad förut anförts därom, att det ej sällan kan vara vanskligt att avgöra, huruvida ett visst förfarande bör bedömas som införsel av vara utan vederbörligt tillkännagivande eller som vilseledande vid varas tullbehandling. I själva verket synes med visst fog kunna hävdas, att den förstnämnda gärningstypen — som enligt det diskuterade alternativet skulle bli föremål för mildare behandling inom specialstraffrätten — är den ur samhällets synpunkt farligaste. Med hänsyn till vad nu anförts synas övervägande skäl tala för att helt utesluta tilllämpning av SL:s bedrägeribestämmelser på tulldefraudationernas område. Därmed avlägsnas också den svaghet hos den nuvarande ordningen, som ligger däri, att straff i vissa fall utmätes med tillämpning av strafflagen, medan förverkande sker enligt en specialstraffrättslig bestämmelse. I förevarande sammanhang kan uppenbarligen ej ifrågakomma, att särskilt för tulldefraudationerna införa någon ny straffbestämmelse i SL:s bedrägerikapitel. Att bedrägeribestämmelserna icke skola tillämpas såvitt avser vilseledande i samband med tullbehandling, har ej ansetts behöva särskilt angivas i lagtexten. En specialbestämmelse, som från samma synpunkt straffbelägger ett visst förfarande, måste nämligen anses sätta en mera allmän bestämmelse i ämnet ur tillämpning (SOU 1944: 69 s. 347 samt Beckman s. 465). Vad angår de föreslagna straffbestämmelsernas förhållande till skattestrafflagen är att märka, att man vid skattestrafflagens tillkomst utgick från att densamma skulle omfatta samtliga defraudationsbrott, vilka icke av särskilda skäl borde lämnas utanför. Sådana särskilda skäl ansågos föreligga i fråga om brott mot tullförfattningarna. Straffstadgandena i dessa författningar lämnades sålunda orubbade av skattestrafflagen. De sakkunniga anförde härom, att, då ifrågavarande straffbestämmelser icke enbart avsåge att utgöra reaktion mot undandragandet av tull eller skatt utan även tjänade andra syften, desamma under inga förhållanden kunde helt upphävas. Härtill komme, att de i tullförfattningarna förekommande kvalifikationsfallen vore så speciella, att de icke lämpligen kunde flyttas över till en allmän lag. Alternativet att upptaga straffet för huvudbrottet i skattestrafflagen och straffen för kvalifikationsfallen i andra författningar vore enligt de sakkunnigas mening icke tilltalande (SOU 1942: 31 s. 97). — Lagrådet erinrade i denna fråga därom, att bland de gärningar, som straffbelades i tull- och andra därmed jämförliga författningar, jämväl funnes sådana, som begrepps-

170 enligt vore att anse som deklarationsbrott i förslagets mening. Det oaktat hade de icke ansetts böra falla under lagen, och i enlighet därmed hade straffbestämmelserna lämnats orubbade i de särskilda författningarna. Då dessa författningar bildade ett i och för sig slutet rättsområde och en utbrytning av hithörande straffbestämmelser i allt fall icke för det dåvarande syntes kunna ifrågakomma, måste även enligt lagrådets mening deklarationsbrott i vad de avsåge tull-, import- och licensavgifter lämnas utanför skattestrafflagen (prop, nr 140/1943 s. 112). De skäl, som sålunda anfördes för att föra tulldefraudationerna utanför skattestrafflagen, synas alltjämt bärande. Det lärer sålunda icke nu kunna komma i fråga att utvidga skattestrafflagens tillämpningsområde till att avse även tulldefraudationer. Som nämnts i avsnittet om tillämpningsområdet för en blivande lagstiftning är det i stället meningen att i fall, där för närvarande enligt särskild författning (t. ex. förordningen om varuskatt) skattestrafflagen skall tillämpas i fråga om undandragande av allmän avgift, som av tullverket uppbäres i samband med varas införsel, hänvisningen till skattestrafflagen skall ersättas med hänvisning till den nu föreslagna lagen om straff för varusmuggling. Att beträffande gärningar, som i den föreslagna lagen avses, skattestrafflagen ej blir tillämplig, framgår av stadgandet i 6 § skattestrafflagen. Enligt detta stadgande skola, om gärning som avses i 1 eller 2 § av skattestrafflagen är straffbelagd i annan lag än allmänna strafflagen eller i särskild författning, bestämmelserna i skattestrafflagen ej äga tillämpning. Även bortsett från förhållandet till SL:s bedrägerikapitel innebära de föreslagna straffbestämmelserna om varusmuggling och försök därtill väsentliga avvikelser från den nuvarande regleringen av förfaranden, som avses i 4 § 1 mom. varuinförsellagen. Stadgandet i 4 § 1 mom. har på grund av sin kasuistiska avfattning kommit att brista både i klarhet och fullständighet. Särskilt har den reglering av gärningsmannaskap och delaktighet, som stadgandet innehåller, lett till svårigheter i rättspraxis (Bagge s. 123—• 128 samt NJA 1940 s. 103). Kravet på att åtgärden skall ha vidtagits i uppenbar avsikt att genom tulltjänstemans vilseledande undandraga varan stadgad avgift till tullverket har medfört, att i och för sig straffvärda förfaranden gått fria från straff (jfr NJA 1940 s. 750). Mot stadgandet kan vidare anmärkas, att det innefattar en mot godsmottagaren eller hans ombud riktad bevispresumtion, som icke överensstämmer med allmänna straffprocessuella grundsatser. Förslaget innebär beträffande här avsedda förfaranden, att straffbarheten icke, som i 4 § 1 mom. varuinförsellagen, är inskränkt till godsmottagaren eller ombud för honom; envar som medverkat till det svikliga förfarandet blir straffbar. Någon uppenbar avsikt att undandraga var a n tull eller avgift behöver vidare icke föreligga; det är tillräckligt, att de objektiva brottsförutsättningarna äro täckta av uppsåt. Även eventuellt upp-

171 såt är därvid tillfyllest. Å andra sidan inträder straff endast för den som i vanlig ordning blir övertygad om att ha medverkat till det svikliga förfarandet. Förslaget uppställer sålunda icke någon bevispresumtion mot godsmottagaren eller annan person. Det är emellertid tydligt, att i sådana situationer, som avses i 4 § 1 mom. varuinförsellagen, starka indicier mot godsmottagaren föreligga och att ett blankt bestridande från dennes sida ofta kan anses vederlagt av omständigheterna. Avskaffandet av bevispresumtionen torde därför med hänsyn till den numera rådande fria bevisprövningen i realiteten icke bli av någon större betydelse. Såsom närmare beröres i specialmotiveringen upptager den föreslagna straffbestämmelsen om varusmuggling en särskild straffskala för det fall, att brottet är att anse som grovt. För grov varusmuggling är maximistraffet två års straffarbete. I detta sammanhang skall blott behandlas en av kvalifikationsgrunderna vid det grova brottet. Vad angår gärningar, som innebära vilseledande eller försök att vilseleda vid tullbehandling kunna dessa — oavsett om gärningen går ut på att undandraga tull eller avgift eller att möjliggöra införsel eller utförsel i strid mot stadgat förbud — vara av mycket skiftande svårhetsgrad. Om gärningsmannen till stöd för oriktiga uppgifter åberopar vilseledande skriftlig bevisning såsom falska fakturor, oriktiga intyg el. dyl. får emellertid gärningen genast en allvarligare karaktär och n ä r m a r sig, åtminstone såvitt angår fall när förfarandet går ut på undandragande av tull eller avgift, vanligt bedrägeri (jfr Sterzel s. 188—189). Detsamma gäller sådana fall, när gärningsmannen vid tullbehandlingen lämnar osann uppgift i skriftlig försäkran, som han har att avgiva på heder och samvete eller i annan liknande högtidlig form (jfr 13 kap. 10 § SL). Med hänsyn härtill har bland omständigheter av beskaffenhet att göra varusmuggling grov särskilt nämnts, att gärningsmannen begagnat vilseledande handling eller lämnat osann försäkran. Det är att märka, att maximistraffet för grov varusmuggling är detsamma som enligt 21 kap. 1 § SL för bedrägeri av normal svårhetsgrad. — Vid tillämpningen av de föreslagna straffbestämmelserna om varusmuggling genom vilseledande vid tullbehandling kunna olika konkurrensspörsmål uppkomma. Angående förhållandet till SL:s bedrägeribestämmelser och till skattestrafflagen har förut talats. Lämnar gärningsmannen i en på heder och samvete avgiven försäkran osanna uppgifter eller åberopar han en för skens skull upprättad handling, t. ex. en skenfaktura, har han därmed tillika uppfyllt rekvisiten, i det förra fallet, för osann försäkran enligt 13 kap. 10 § SL och, i det senare fallet, för osant intygande enligt 11 § samma kapitel. Straffet för normalfallet av osann försäkran är fängelse eller böter och för osant intygande av normal svårhetsgrad böter eller fängelse. Om emellertid begagnandet av en osann försäkran eller en skenhandling föranleder, att varusmugglingsbrottet bedömes som grovt, torde brottskonkurrens enligt 4

172 kap. SL icke böra antagas med något av nyssnämnda lagrum i 13 kap. Att gärningsmannen för att genomföra varusmugglingen gör sig skyldig till osann försäkran eller osant intygande synes nämligen bli tillräckligt beaktat genom att varusmugglingen bedömes som grov. I stället torde få anses föreligga lagkonkurrens, vilket innebär att tillämpligt lagrum i 13 kap. SL bör citeras vid sidan om 1 § lagen om varusmuggling (jfr beträffande motsvarande spörsmål vid grovt bedrägeri, som förövas medelst urkundsförfalskning, Beckman s. 349—351). Skulle, å andra sidan, i något fall åberopandet av en osann försäkran eller en skenhandling icke anses böra medföra, att varusmugglingsbrottet bedömes som grovt, torde verklig brottskonkurrens få antagas mellan å ena sidan varusmuggling och å andra sidan osann försäkran eller osant intygande. Annorlunda ställer sig spörsmålet, om inför tullmyndigheten åberopas en handling, som tillkommit genom förfalskning. Eftersom den normala straffskalan för urkundsförfalskning, straffarbete i högst två år eller fängelse, är strängare än straffskalan för grov varusmuggling, kan uppenbarligen tillämpning av straffbestämmelsen för grov varusmuggling icke anses innebära tillräcklig reaktion även mot ett såsom medel för varusmuggling förövat förfalskningsbrott. Gärningsmannen synes därför i sådant fall böra dömas för grov varusmuggling i konkurrens med urkundsförfalskning. Förslaget upptager icke någon motsvarighet till 4 § 2 mom. varuinförsellagen. I första stycket av detta moment stadgas straff för den som söker obehörigen tillgodogöra sig restitution av eller befrielse från avgift, som för statsverkets räkning erlägges till tullverket. Straffet är böter, normerade enligt vissa grunder, eller vid synnerligen försvårande omständigheter fängelse i högst sex månader. Enligt momentets andra stycke skall, om restitution eller befrielse erhållits, straff ådömas enligt allmänna strafflagen. Vara, med avseende å vilken åtgärd, som avses i momentet, vidtagits, skall dömas förverkad tillika med förvaringspersedel, varom sägs i 1 § 9 mom. a) varuinförsellagen. Stadgandet i 2 mom., som saknar motsvarighet i 1904 års och tidigare tullstadgor, tillkom på förslag av generaltullstyrelsen. Det torde ytterst sällan ha tillämpats. De gärningar, som avses i 2 mom., skilja sig i ett betydelsefullt hänseende från sådana vilseledande förfaranden i samband med tullbehandling av gods, varom förut varit tal. Medan dessa förfaranden gå ut på att förhålla det allmänna en offentligrättslig prestation, är i restitutionsfallen svekets syfte att ernå en prestation av offentligrättslig art eller att förmå det allmänna att avstå från en redan uppkommen fordran. När det gäller svikliga förfaranden av den sistnämnda typen synes anledning saknas att bedöma dem annorledes än som bedrägeri eller försök till bedrägeri (jfr Sterzel s. 89—90). För den allmänna uppfattningen lärer också ett försök att genom vilseledande av tullmyndighet ernå obehörig restitution eller befrielse framstå som likvärdigt med ett vanligt bedrägeriförsök. Tillkomsten av

173 stadgandet i 4 § 2 mom. torde väsentligen ha föranletts därav, att man ville ha möjlighet att inskrida med straff även mot förfaranden, som avslöjats på försöksstadiet. Sedan genom 1942 års strafflagstiftning införts straff för försök till bedrägeri, har detta motiv för en särbestämmelse bortfallit. Förslaget innebär i enlighet med det förut anförda, att svikligt förfarande i syfte att ernå obehörig restitution eller befrielse uteslutande skall bedömas enligt SL:s bedrägeribestämmelser. Skulle i något fall, där gärningen stannat vid försök, det fullbordade brottet endast ha utgjort bedrägligt beteende, blir gärningen straffri, eftersom försök till bedrägligt beteende ej är kriminaliserat i strafflagen. Någon olägenhet härav torde ej vara att befara, allrahelst som det endast i undantagsfall torde kunna bli fråga om annat än bedrägeri eller försök till bedrägeri. Då förslaget icke innehåller någon motsvarighet till förverkandebestämmelsen i 4 § 2 mom. tredje stycket varuinförsellagen, kommer vara, med avseende å vilken företagits åtgärd för att ernå obehörig restitution eller befrielse, icke att kunna dömas förverkad. Tillämpning av SL:s bedrägeribestämmelser torde emellertid i dessa fall utgöra tillräcklig reaktion. I subjektivt hänseende förutsattes vid varusmuggling uppsåt, omfattande samtliga objektiva rekvisit. Eventuellt uppsåt är tillfyllest. I detta hänseende torde förslaget överensstämma med bestämmelserna om straff för olovlig införsel i varuinförsel- och spritinförsellagarna och för olovlig utförsel i varuutförsellagen. De presumtioner om smuggeluppsåt, som utmärka den nuvarande smuggellagstiftningen, framförallt spritinförsellagen, ha ej någon motsvarighet i förslaget. Med hänsyn till det system med fri bevisprövning, som gäller enligt RB, och då, såsom förut framhållits, eventuellt uppsåt är tillfyllest, torde det icke behöva befaras att personer, som förövat smugglingsbrott, i någon utsträckning av betydelse skola undgå ansvar till följd av svårigheter att bevisa förhandenvaron av erforderligt subjektivt rekvisit. Enligt 1 § 6 och 8 mom. varuinförsellagen gälla i fråga om straff och förverkande särskilda mildare bestämmelser för det fall, att omständigheterna ge vid handen, att olovlig varuinförsel ej skett i avsikt att undandraga varan stadgad avgift till tullverket. Någon motsvarighet härtill upptages ej i förslaget. Skulle omständigheterna vara sådana, som nyss sagts och ej heller föreligga avsikt att undandraga varan tillämpning av importförbud synes detta med de föreslagna bestämmelserna kunna i tillräcklig grad beaktas vid straffmätningen och prövningen av förverkandefrågan. Det är att märka, att domstolen enligt förslaget har helt annan frihet beträffande förverkandepåföljden än enligt varuinförsellagen. När det gäller den subjektiva sidan av varusmugglingsbrottet uppkommer frågan om behandlingen av ett misstag rörande en sådan omständighet som den, att en vara är tullpliktig eller underkastad import- eller exportförbud. Angår misstaget förhandenvaron eller innebörden av ett import- eller

174 exportförbud, torde misstaget bli att bedöma som en s. k. egentlig rättsvillfarelse, som i princip icke utesluter straff för uppsåtligt brott men som kan medföra straffrihet, när misstaget är klart ursäktligt. (Jfr avsnittet om vissa centrala brottsrekvisit med där gjorda hänvisningar.) Vad åter beträffar fall, när misstaget angår varans egenskap att vara underkastad tull- eller avgiftsplikt, är frågan mera tveksam. Såsom framhållits i avsnittet om vissa centrala brottsrekvisit torde vid tillämpning av skattestrafflagens bestämmelser om straff för oriktig deklaration en rättsvillfarelse, som föranlett att deklaranten lämnat en oriktig uppgift ägnad att leda till för låg skatt, i praxis bedömas som s. k. oegentlig rättsvillfarelse. Detta innebär, att misstaget jämställes med ett misstag angående någon faktisk omständighet och följaktligen utesluter straff för uppsåtligt deklarationsbrott. Det lärer knappast kunna åberopas något avgörande skäl att behandla en rättsvillfarelse angående tull- eller avgiftsplikt på annat sätt än en rättsvillfarelse, som föranlett att i en allmän självdeklaration lämnats oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg skatt. Rättsvillfarelse angående tull- eller avgiftsbestämmelser torde emellertid knappast bli av större praktisk betydelse. Härutinnan må framhållas följande. Vad till en början angår den kommersiella varutrafiken framgår av den lämnade redogörelsen för bestämmelser om tullkontroll å transportmedel och gods, att alla varor skola redovisas. En underlåtenhet att anmäla varan är här knappast tänkbar utan åtminstone eventuellt uppsåt att undandraga varan tull eller avgift. Vad åter beträffar resandetrafiken torde väl föreligga ett visst utrymme för rättsvillfarelse angående tull- eller avgiftsbestämmelser. En resande kan sålunda t. ex. ha förbisett en nyligen inträffad ändring rörande de kvantiteter spritdrycker eller tobaksvaror, som fritt få införas. Härvidlag är dock att märka, att såväl spritdrycker som tobaksvaror äro föremål för importförbud och att ett dylikt misstag därför, i vart fall såvitt angår importförbudet, torde vara att hänföra till egentlig rättsvillfarelse. Skulle emellertid i något fall en invändning om rättsvillfarelse, som endast angår tull- eller avgiftsplikt, förtjäna avseende, synes gärningen utan fara för straffbestämmelsernas effektivitet kunna lämnas fri från straff. På grund av det anförda torde hänsyn till rättsvillfarelsefallen icke i och för sig motivera någon bestämmelse om straff för gärningar begångna av oaktsamhet. Det oaktat synes emellertid en bestämmelse, som i viss utsträckning kriminaliserar vårdslöshet vid lämnande av uppgifter i samband med tullbehandling av gods, icke kunna avvaras i en lagstiftning om straff för olovlig införsel och utförsel av varor. Det är härvid att märka, att, såsom förut berörts, oriktig deklaration eller försäkran till ledning för fastställande av avgift, som uppbäres av tullverket i samband med varas införsel, är avsedd att uteslutande bedömas enligt den föreslagna lagen om

175 straff för varusmuggling m. m. samt att, där för närvarande enligt särskild författning (t. ex. förordningen om varuskatt) skattestrafflagen skall tillämpas i fråga om undandragande av sådan avgift, hänvisningen till skattestrafflagen — enligt vilken jämväl uppgifter lämnade av grov oaktsamhet äro straffbara — skall ersättas med hänvisning till den föreslagna lagen. Utan en bestämmelse, som i viss utsträckning kriminaliserar vårdslöshet vid lämnande av uppgifter till tullmyndighet, skulle därför förslaget innebära en inskränkning av det för närvarande straffbara området. Även när det gäller uppgifter, som av tullmyndighet eljest skola läggas till grund för bedömande av frågor om tull- eller avgiftsplikt eller import- eller exporthinder, torde emellertid ett oaktsamhetsansvar vara motiverat. En krinminalisering synes böra inskränkas till uppgifter, som lämnas i anmälan, deklaration eller annan dylik handling. Muntliga uppgifter böra sålunda enligt utredningens mening straffas endast om uppsåt att vilseleda föreligger, i vilket fall straffbestämmelsen om varusmuggling blir tillämplig. För straffbarhet synes böra fordras, att oaktsamheten kan betecknas som grov och att den oriktiga uppgiften varit av betydelse för varans behandling i tullhänseende. Uppgiften skall sålunda innebära risk antingen för att tull eller avgift undandrages eller för att vara införes eller utföres i strid mot stadgat förbud. I enlighet med det anförda har i 5 § av förslaget upptagits ett stadgande om straff för den som i samband med tullbehandling av gods av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i anmälan, deklaration eller annan dylik handling. Åtgärden skall innebära fara i bevishänseende. Det föreslagna straffstadgandet omfattar även fall, vilka gå in under ordalagen i straffbestämmelsen i 13 kap. 10 § andra stycket SL om osann försäkran, som lämnats av grov oaktsamhet. Enär det föreslagna stadgandet innebär en specialreglering, torde emellertid detsamma sätta den allmänna bestämmelsen om vårdslöst brytande av sanningsplikt i 13 kap. 10 § andra stycket SL ur kraft. Konkurrens torde således icke böra antagas mellan det föreslagna straffstadgandet och nyssnämnda lagrum i strafflagen. — I övrigt torde ej föreligga något behov att straffa av oaktsamhet begångna gärningar, som avses med straffbestämmelserna om varusmuggling. Vad angår de föreslagna straffbestämmelserna i övrigt må här endast anmärkas följande. Efter mönster av bl. a. 5 § 1 mom. varuinförsellagen har i 2 § med varusmuggling likställts vissa varusmuggling närstående förfaranden, vilka icke otvetydigt gå in under brottsbeskrivningen i 1 §. Beträffande det närmare innehållet i 2 § hänvisas till specialmotiveringen. I 3 § upptages en bestämmelse om straff för den som förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods, som varit föremål för varusmuggling. Stadgandet har sin närmaste motsvarighet i 6 a § varuinförsellagen och 5 § 1 mom. spritinförsellagen. Brottet benämnes olovlig befattning med smug-

176 gelgods. Särskild strängare straff skala med möjlighet att ådöma upp till två års straffarbete gäller för det fall, att brottet är grovt. I subjektivt hänseende förutsattes uppsåt. I paragrafen upptages emellertid ett särskilt stadgande om straff för det fall, att den som tagit befattning med godset icke insett men haft skälig anledning antaga, att det varit föremål för varusmuggling. Brottsbenämningen olovlig befattning med smuggelgods är avsedd endast för det uppsåtliga brottet. Paragrafen upptager vidare en bestämmelse, som ger domstolen befogenhet att fria från straff i ringa fall. Sistnämnda bestämmelse är avsedd att kunna tillämpas på såväl uppsåtliga som oaktsamma förfaranden. I 4 § upptages en bestämmelse om förhöjt straff vid återfall och i 6 § ett stadgande om ansvar för befälhavare å vissa transportmedel i fall, när smuggelgods anträffas undandolt i transportmedlet. Beträffande det närmare innehållet i dessa paragrafer hänvisas till specialmotiveringen. Enligt 7 § skall lika med varusmuggling eller olovlig befattning med smuggelgods anses försök därtill. I fråga om medverkan till gärning, som enligt den föreslagna lagen är belagd med straff, hänvisas i samma paragraf till 3 kap. SL. Med avseende å såväl försök som medverkan överensstämmer paragrafen med vad som i allmänhet gäller enligt den nuvarande lagstiftningen om straff för olovlig införsel och utförsel av varor.

KAPITEL VII Bötessystemet

Historik I äldre tider voro normerade böter jämförelsevis vanliga både på den allmänna straffrättens område och inom specialstraffrätten. Ofta var bötesstraffet ställt i viss relation till värdet av egendom, som varit föremål för brott. Enligt 1734 års lag skulle sålunda bötesstraffet vid åtskilliga tillgreppsbrott bestämmas i förhållande till det tillgripnas värde. F r å n den allmänna strafflagen ha normerade böter numera helt försvunnit och inom specialstraffrätten har förekomsten av dylika böter alltmera minskat. På smuggellagstiftningens område tillämpas emellertid alltjämt i stor utsträckning systemet med normerade böter, som där har gammal hävd. I de författningar mot lurendrejeri och tullförsnillning, som utfärdades under förra hälften av 1800-talet, var bötesstraffet normerat i förhållande till godsets värde. Ännu i 1860 års tullstadga föreskrevs denna grund för bestämmandet av böter. Straffet utgjorde sålunda för olovlig införsel eller utförsel böter, som första gången motsvarade godsets halva värde, andra gången dess hela värde och tredje gången eller oftare dess dubbla värde. För den som gjorde sig skyldig till olovlig varuförsel tredje gången eller oftare skulle jämte böter ådömas frihetsstraff. I ett av högsta domstolen år 1864 avgivet yttrande över förslag till ny tullstadga anmärktes gentemot en dylik beräkningsgrund för böter bl. a., att bötesstraffets uteslutande beroende av den införda varans värde ej vilade på fullt giltig grund. Det vore, framhöll högsta domstolen, ej själva varan utan tullavgiften för denna, som lurendrejaren sökte undansnilla, och då tullen ej alltid bestämdes efter värdet utgjorde detta således ej någon lämplig mätare å den med lurendrejeribrottet åsyftade skadan. Den som olovligen införde en vara av jämförelsevis ringa värde kunde ju därigenom ofta undandraga staten en större tullavgift än den som beginge samma brott med en dyrbarare ehuru med lägre tull belagd vara. Någon anledning syntes ej förefinnas, varför straffet för den senare, som redan genom varans förverkande tillskyndats en större förlust än den förre, därjämte skulle dömas till ett högre bötesansvar. Vidare förordade högsta domstolen, att latitud infördes i straffbestämmelsen ävensom ett stadgande om bötesminimum. Vad högsta domstolen sålunda anfört vann beaktande i den sedermera utfärdade tullstadgan av år 1877. Enligt denna skulle böterna beräknas med utgångspunkt från den för god12—905586

178 set undandragna tullavgiften. Bötesstraffet för olovlig varuinförsel utgjorde från och med två till och med fyra gånger beloppet av den tullavgift, som för godset bort erläggas, dock minst tio kronor. I 1904 års tullstadga var bötesstraffet för olovlig varuinförsel av normal svårhetsgrad från och med två till och med fyra gånger beloppet av den tullavgift, som för varan bort erläggas, dock lägst tio kronor, och vid vissa former av kvalificerad brottslighet från och med fyra till och med sex gånger eller från och med tre till och med fem gånger den undandragna avgiften. Olovlig varuinförsel, som icke skett i avsikt att undandraga varan tullavgift, bestraffades med penningböter, högst femtio kronor, och för underlåten tillsyn (jfr 3 § varuinförsellagen) var straffet böter med högst ett mot dubbla tullavgiften svarande belopp. Bötesstraffet i övrigt enligt stadgan utgjordes genomgående av penningböter. Beslagare ägde städse rätt till viss andel i utdömda böter liksom i förbrutet gods. Såsom beslagare ansågs enligt 1860 års tullstadga den, genom vars första angivning eller åtgärd olovlig införsel eller utförsel upptäcktes. Beslagaren ägde åtnjuta tre fjärdedelar av ådömda böter och av det värde, vartill förbrutna varor och forslingsredskap vid försäljning uppgingo. Återstoden skulle tillfalla kronan. Anträffades icke någon ägare till beslagtaget gods eller annan, gentemot vilken talan kunde föras om förverkande av godset, tillföll godset kronan och beslagaren med hälften vardera. Kunde böter icke till fullo utgå, hade beslagaren (eller angivaren) företräde framför kronan. Böter, som enligt 1860 års tullstadga ådömdes för annat brott än olovlig införsel eller utförsel, fördelades vanligen lika mellan kronan och angivaren. I huvudsak likartade bestämmelser återfunnos i 1877 och 1904 års tullstadgor, dock att enligt dessa stadgor bötesandel i vissa fall tillföll tullstatens enskilda pensionsinrättning. Enligt varuinförsellagen i dess ursprungliga lydelse tillkom beslagare två tredjedelar av ådömda böter och vanligen samma andel av värdet av förverkad egendom, dock högst 500 kronor av böter och 500 kronor av konfiskationsbelopp. Vad därutöver kunde belöpa å beslagare skulle ställas till generaltullstyrelsens förfogande att användas till uppmuntran av tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig varuinförsel, eller till särskilda åtgärder för motverkande av sådan införsel. Sålunda till generaltullstyrelsen inflytande medel bildade den s. k. smuggelfonden. Bestämmelser i huvudsak likartade med de nu nämnda stadgades i spritinförsellagen. Enligt 1916 års varuutförselförordning tillföll av böter och av värdet av förverkat gods en tredjedel kronan och två tredjedelar åklagaren. För det fall, att särskild angivare funnes, stadgades, att denne skulle äga rätt till hälften av åklagarens andel. Enligt det för 1949 års riksdag genom proposition nr 99 framlagda förslaget till lag om straff för olovlig varuutförsel skulle böter och värdet av förverkad egendom tillfalla kronan ensam. I samband därmed föreslogs in-

179 förandet av motsvarande föreskrifter i varuinförsel- och spritinförsellagarna. I anslutning härtill framhöll departementschefen i propositionen, att riksdagen med anledning av vissa uttalanden i 1943 års statsrevisorers berättelse i skrivelse den 10 juli 1944 (nr 455 punkt 8) hemställt, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande frågan om indragning av angivar- och åklagarandelarna. Departementschefen erinrade tillika därom, att 1948 års riksdag uttalat sig för att smuggelfonden borde avvecklas. Propositionens förslag bifölls av riksdagen i följd varav böter och värdet av förbrutet gods numera helt tillfalla Kronan. Gällande bestämmelser Enligt varuinförsellagen är bötesstraffet som regel normerat och utgör för olovlig införsel (1 § 1 mom.) från och med två till och med sex gånger beloppet av den avgift, som för varan bort för statsverkets räkning erläggas till tullverket, dock minst 10 kronor, eller, vid på visst sätt kvalificerat brott, från och med fyra till och med tio gånger beloppet av nämnda avgift, dock minst 100 kronor. I kvalifikationsfallen ingår i straffskalan jämväl frihetsstraff. För bristande tillsyn över fartyg (3 §) utgöra böterna högst dubbla beloppet av sådan avgift, dock minst 10 kronor, och för lämnande av oriktig uppgift, som kunnat medföra obehörig restitution eller befrielse från avgift (4 § 2 mom.) från och med två till och med sex gånger beloppet av den avgift, som oriktigt kunnat bli föremål för restitution eller befrielse, dock minst 30 kronor. Avser den olovliga införseln oarbetad tobak eller tobaksmjöl (22 §) bestämmas böterna efter varans vikt, nämligen till lägst 2, högst 10 kronor för kilogram, dock minst 10 kronor. I spritinförsellagen äro böterna ställda i relation till den olovligen införda varans kvantitet. Straffet är sålunda här bestämt för olovlig införsel av spritdrycker (1 §) till lägst 15, högst 25 kronor för liter, dock minst 50 kronor, för olovlig befattning med olovligen införda eller olovligen tillverkade drycker (5 och 10 §§) till lägst 10, högst 20 kronor för liter, dock minst 30 och högst 5 000 kronor, samt för bristande tillsyn av fartyg (6 §) till högst 8 kronor för liter av förstuckna eller undandolda drycker, dock lägst 30 kronor. Vid olovlig införsel och olovlig befattning med spritdrycker ingår i straffskalan jämväl frihetsstraff. Enligt såväl varuinförsellagen som spritinförsellagen skall emellertid i vissa fall ådömas dagsböter, nämligen om olovlig varuinförsel skett utan avsikt att undandraga varan stadgad avgift till tullverket (1 § 6 mom. varuinförsellagen), om spritdrycker och vin, som olovligen införts till svenskt territorialvatten, icke varit avsedda att olovligen införas till riket (3 § spritinförsellagen), om beskaffenhet av gods, som i vissa fall skall anses olovligen infört, icke kan utrönas eller om dylikt gods är tullfritt (5 § varuinförsellagen och 9 § spritinförsellagen). För olovlig befattning med olovligen infört gods är slutligen straffskalan dagsböter eller fängelse i högst ett år (6 a § varuinförsellagen).

180 Inom tullagstiftningen i övrigt förekomma normerade böter huvudsakligen i följande författningar. Straffbestämmelserna i 1927 års tullstadga upptaga i två fall normerat bötesstraff nämligen enligt 219 § (oriktig anmälan om last) och 224 § (försummad förpassning). Enligt 219 § bestämmas böterna, såvitt avser tullpliktigt gods, efter tullavgiften — högst ett mot dubbla tullavgiften svarande belopp. Vid försummad förpassning skall godset, där det icke nöjaktigt kan visas, att det utgör inrikes gods, behandlas såsom till riket olovligen infört, i följd varav ansvarsbestämmelserna för olovlig införsel kunna bliva att tilllämpa. I övrigt är bötessystemet i tullstadgan genomgående penningböter. Eftersom bötesmaximum vanligen överstiger 300 kronor innebär detta, att bötesstraffet i enlighet med den särskilda böteslagen den 24 september 1931 som regel ådömes i dagsböter. Frihamnsstadgan den 8 november 1935 (nr 553) innehåller i 94 och 101 §§ straffbestämmelser, vilka, såvitt avser frihamnsområde, motsvara dem i 219 och 224 §§ tullstadgan och alltså upptaga normerade böter. I övrigt är bötesstraffet i frihamnsstadgan penningböter eller dagsböter. I varuutförsellagen liksom ock i flertalet speciella författningar angående import- eller exportförbud utgöres bötesstraffet av dagsböter. I någon enstaka författning på detta område stadgas penningböter (t. ex. kungörelsen den 5 april 1929, nr 43, angående bestämmelser att iakttagas vid utförsel till Storbritannien av ägg). Däremot förekomma ej normerade böter. Utanför tullagstiftningens område förekomma normerade böter numera synnerligen sparsamt. Följande författningar kunna nämnas som exempel på användningen av detta bötessystem. Förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften 47 §. Böterna beräknas i förhållande till felande stämpelbelopp. Lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled 77 §. Böterna bestämmas till visst belopp för varje stycke flottgods. Skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313). Bötesstraffet är ställt i relation till det undandragna skattebeloppet. Tidigare uttalanden Genom tillkomsten av spritinförsellagen infördes i tullagstiftningen såsom beräkningsgrund för böter den olovligen införda kvantiteten (antalet liter olovligen införda spritdrycker och vin). Tidigare hade jämväl beträffande spritdrycker och vin böterna beräknats med utgångspunkt från den undandragna tullavgiften. Frågan om bötessystemets utformning behandlades dock icke närmare vid tillkomsten av spritinförsellagen. I den inom finansdepartementet utarbetade promemorian, som ligger till grund för lagen, uttalades i detta avseende i huvudsak endast, att en höjning av straffskalan vore motiverad på grund av att spritsmugglingen icke enbart och icke ens huvudsak-

ligen utgjorde en förseelse mot statens fiskaliska intressen utan även vore ett brott mot samhällets skyddsåtgärder i nykterhetshänseende; den innebure i själva verket överträdelse av ett införselförbud. Ur denna synpunkt syntes det enligt promemorian mindre befogal alt sätta straffet i förhållande till den tullavgift som bort utgå. Däremot syntes alltjämt straffet böra sättas i förhållande till den insmugglade varans myckenhet. När dagsbotssystemet år 1931 infördes i svensk strafflagstiftning undantogs från systemets tillämpningsområde brott, vara straffet är bestämt efter särskild beräkningsgrund (normerade böter). Såvitt framgår av förarbetena lämnades icke någon egentlig motivering för denna undantagsregel. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är vad vid tillkomsten av skattestrafflagen förekom beträffande frågan, huruvida bötesstraffet vid deklarationsbrott skulle bestämmas i dagsböter eller i normerade böter. I det till grund för lagen liggande, av särskilda sakkunniga avgivna lagförslaget hade det dittillsvarande systemet med normerade böter för deklarationsbrott ersatts med dagsböter. De sakkunniga anförde härom i motiven, efter att ha erinrat om att normerade böter försvunnit från den allmänna strafflagens område, bl. a. följande (SOU 1942: 31 s. 73 ff.). Däremot hava inom specialstraffrätten dylika straffbestämmelser alltjämt bibehållits och återfinnas även i nytillkommande författningar av visst slag, speciellt då fråga är om skattelagstiftningen. Vad särskilt denna lagstiftning angår må erinras om att bötesstraffet redan i den äldsta straffbestämmelsen på förevarande område — i 33 § av 1902 års förordning om inkomstskatt — var normerat, och att efter 1921 års ändring av 20 § i 1910 års taxeringsförordning endast normerade böter kommit i fråga vid utdömande av straff enligt taxeringsförordningen för falskdeklarationsbrott. Spörjer man vad anledningen härtill varit, må framhållas att de brott, för vilka normerade böter äro utsatta såsom straff, nästan genomgående äro sådana där vinningssyftet starkt framträder. Att brott på grund av vinningslystnad belagts med normerade böter torde återigen hava sin naturliga förklaring i lagstiftarens önskan att beröva den brottslige frukterna av brottet och därigenom införa ett starkt avhållande motiv mot sådant brotts begående. Böterna torde alltså i nu avsedda fall till en del tjäna ett rent konfiskationssyfte (SOU 1935:56, sid. 65). Det inom större delen av straffrätten gällande dagsbotssystemet infördes år 1931 och har sålunda varit i tillämpning under omkring tio år. Vid införandet av dagsbotssystemet rådde i stort sett enighet om att detta system innebar en bättre straff orm än äldre bötessystem; enligt äldre bestämmelser saknades sålunda möjlighet att vid bötesstraffets bestämmande taga tillräcklig hänsyn till den brottsliges ekonomiska ställning, varför bötesstraffet verkade i hög grad ojämnt. Vidare framhölls såsom fördelar med dagsbotssystemet, att en proportionalisering av bötesstraffet efter den brottsliges betalningsförmåga skulle kunna giva till resultat, att straffet bleve lika kännbart för personer i olika förmögenhetsställning. Härigenom bleve det möjligt att öka bötesstraffets effektivitet och undanröja eller minska den brist på likhet inför lagen som var en följd av de äldre bestämmelserna. Emellertid ansågs det vid dagsbotssystemets införande, att bestämmelserna om normerade böter inom specialstraffrätten borde bibehållas oförändrade; någon motivering härtill synes dock icke hava lämnats.

182 Med hänsyn till vunna erfarenheter från dagsbotssystemets tillämpning under de gångna tio åren anse de sakkunniga sig kunna konstatera, att dagsbotssystemet, förutom att detsamma tager berättigad hänsyn till den brottsliges ekonomiska förhållanden, även är lättare att tillämpa än systemet med normerade böter. Av de statistiska uppgifterna om utdömda normerade bötesstraff kan det nämligen synas, som om dessa straff skulle utmätas mera ojämnt än som är betingat av omständigheterna i de särskilda fallen. Vidare må erinras om det förut påpekade förhållandet, att det område inom straffrätten, där normerade böter ingå i straffskalan, är förhållandevis begränsat; böter av detta slag förekomma ju huvudsakligen endast vid överträdelser av skatteförfattningarna. I andra författningar av ganska likartad beskaffenhet utgöres straffet av dagsböter. Exempel härpå lämnar förordningen den 15 december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket ävensom valutaförordningen den 25 februari 1940. Enligt sistnämnda förordning straffas den, som uppsåtligen avgiver oriktig uppgift i valutadeklaration, med dagsböter eller fängelse. Även i åtskilliga nu gällande författningar rörande ransonering av livsmedel m. m. är lämnandet av oriktiga uppgifter belagt med bland annat dagsbotsstraff. Under föregående kristid hade däremot i dylika fall stadgats normerade böter, men tilllämpningen av denna straffart ledde i många fall till föga tilltalande resultat. Såsom en nackdel med dagsbotssystemet skulle möjligen kunna framhållas, att detta system ur allmänpreventiv synpunkt icke vore lika effektivt som systemet med normerade böter. Styrkan hos sistnämnda system skulle ju, såsom nyss framhållits, ligga i det starkt avhållande motiv, som därav skapades gentemot av vinningslystnad dikterade brott. Å andra sidan skulle dagsbotssystemet, särskilt med hänsyn till domstolarnas tillämpning av detta system, kunna på ifrågavarande omr å d e tänkas medföra en avsevärd strafflindring. En sådan uppfattning torde emellertid icke vara helt riktig. En närmare granskning av de ovan specificerade statistiska uppgifterna rörande brott mot 143 § taxeringsförordningen kan icke giva anledning till den slutsatsen, att dagsbotsstraffen genomgående skulle blivit lägre än de av domstolarna utdömda normerade bötesstraffen. Tvärtom föreligga flera fall, där en bestraffning med tillämpning av dagsbotssystemet säkerligen skulle resulterat i strängare straff än vad nu blivit fallet. Då det gäller brott mot 143 § taxeringsförordningen, torde det i själva verket förhålla sig så, att det ur den brottsliges ekonomiska synpunkt ofta blir i stort sett samma resultat vare sig systemet med normerade böter eller dagsbotssystemet kommer till användning. Att så är förhållandet synes hava sin orsak däri, att den undandragna skatten i de flesta fall står i direkt proportion till den brottsliges inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Då härtill kommer, att straffet för falskdeklaration med tillämpning av systemet med normerade böter utmätes i förhållande till storleken av den undandragna skatten, uppstår regelmässigt en viss relation även mellan den brottsliges ekonomiska förhållanden och det utdömda straffet. Samma effekt kan emellertid uppnås jämväl med anlitande av dagsbotssystemet. Bötesbeloppen enligt detta system kunna, omräknade i kronor, variera mellan 5 och 36 000, och inom en sådan vidsträckt straffskala torde i de flesta fall ett rättvist verkande straff kunna utmätas. Med tillämpning av dagsbotssystemet blir följden den, att vid ett grövre brott av förevarande slag, där en ekonomiskt välsituerad person undandragit skatt till avsevärt belopp, den brottslige ej allenast dömes till ett högt antal dagsböter utan även vanligen belastas med, att varje dagsbot fastställes till ett högt belopp. Endast under förutsättning att ett synnerligen stort skattebelopp undandragits, kan fråga uppkomma, huruvida ett dagsbotsstraff ger ett rättvist resultat. Emellertid torde i ett sådant fall urbota bestraffning böra

183 tagas i övervägande. Till spörsmålet härom återkomma de sakkunniga i ett senare sammanhang. De fall återigen, då tillämpningen av normerade böter medför väsentligt högre bötesbelopp än som skulle utmätas vid tillämpningen av dagsbotssystemet, äro tydligtvis sådana, då de normerade böterna i avsevärd grad överstiga vad som är rimligt i förhållande till den dömdes ekonomiska förhållanden. Men i dessa fall lära böterna icke alltid kunna gäldas, varför förvandlingsstraff i stället inträda. Under sådana förhållanden torde systemet med normerade böter ofta leda till, att den ekonomiskt bättre ställde, som dömts till normerade böter, endast drabbas av detta straff, medan den som har det ekonomiskt sämre ställt nödgas undergå frihetsstraff, låt vara i form av förvandlingsfängelse. Man är emellertid då framme vid en av de brister i bötesstraffets tidigare utformning, som föranledde övergången till dagsbotssystemet. S t r a f f b e s t ä m m e l s e r n a i d e t förslag, s o m r e m i t t e r a d e s till l a g r å d e t för y t t r a n d e , u p p t o g o e m e l l e r t i d n o r m e r a d e b ö t e r . I d e n n a del a n f ö r d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n vid l a g r å d s r e m i s s e n ( p r o p , n r 140/1943 s. 46 f.), a t t d å b ö t e r n a s s t o r l e k v o r e b e r o e n d e av s t o r l e k e n av det u n d a n d r a g n a s k a t t e b e l o p p e t o c h d ä r i g e n o m i n d i r e k t av v e d e r b ö r a n d e s a l l m ä n n a e k o n o m i s k a s t ä l l n i n g d e t skäl, s o m av de s a k k u n n i g a a n f ö r t s till stöd för d e n f ö r e s l a g n a ö v e r g å n g e n till d a g s b o t s s y s t e m e t , n ä m l i g e n a t t d e t t a s y s t e m g j o r d e det m ö j l i g t a t t vid s t r a f f e t s u t m ä t a n d e t a g a h ä n s y n till d e n b r o t t s l i g e s e k o n o m i s k a f ö r h å l l a n d e n , icke i o c h för sig t o r d e m o t i v e r a en s å d a n ö v e r g å n g . D e p a r t e m e n t s c h e f e n fortsatte. Vidare må framhållas att — såsom i flera remissyttranden starkt understrukits — den risken föreligger, att ett bötesstraff enligt dagsbotssystemet kan bliva lindrigare än om straffet bestämmes enligt nu gällande system med normerade böter. Förslaget skulle sålunda i denna del kunna sägas i viss mån strida mot själva syftet med de nu ifrågasatta författningsändringarna. Då falskdeklaration är ett brott, som i hög grad karakteriseras av vinningssyfte, synes det angeläget, att samhället har möjlighet att reagera mot denna brottslighet på sådant sätt, att den brottslige icke endast går miste om vinsten av sitt brott utan därutöver tillfogas en k ä n n b a r ekonomisk förlust. Systemet med normerade böter — i förekommande fall i förening med eftertaxering — möjliggör att dessa synpunkter bliva fullt tillgodosedda. En bidragande orsak till att de sakkunniga för sin del stannat för dagsbotssystemet torde ha varit deras önskan att undvika den olägenhet, som ansetts följa av att normerade böter kombineras med frihetsstraff. Denna olägenhet skulle främst ligga däri, att böterna skulle kunna uppgå till så högt belopp att ett kortare frihetsstraff skulle för den dömde te sig som ett lindrigare straff än böterna. Emellertid må framhållas, att en kombination av normerade böter och frihetsstraff i en och samma straffskala icke skulle innebära en nyhet i svensk strafflagstiftning. En straff skala av sådant innehåll återfinnes nämligen i såväl lagen d. 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel som lagen d. 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser ang. olovlig befattning med spritdrycker och vin. Under förarbetena till dessa lagar uttalades icke några betänkligheter mot att normerade böter och frihetsstraff upptogos i samma straffskala. Såvitt mig är bekant ha ej heller vid tillämpningen av n ä m n d a lagar några olägenheter försports i nu ifrågavarande hänseende. Det må även tilläggas att om straffskalan för det uppsåtliga falskdeklarationsbrottet bestämmes att omfatta normerade böter och frihetsstraff, en

184 falskdeklarant som undandragit skatter till mycket stora belopp icke lärer kunna räkna med att ett eventuellt frihetsstraff sättes så lågt som till en månads fängelse; och det synes uppenbart att ett mera långvarigt frihetsstraff under alla förhållanden måste för falskdeklaranten te sig som ett h å r d a r e straff än ett bötesstraff. Med hänsyn till det nu anförda har jag i valet mellan de båda olika systemen för bötesstraffets utmätande stannat för att icke föreslå någon omläggning av det för närvarande tillämpade systemet med normerade böter. Lagrådet yttrade i detta hänseende. I likhet med departementschefen anser lagrådet att på ifrågavarande begränsade brottsområde de normerade böterna äro att föredraga framför dagsböter. Det för deklarationsbrotten typiska är att de ha sin grund i snikenhet. Lagstiftningen bör därför taga sikte på just det sinnelag som föranlett brottet och välja en härför särskilt lämpad påföljd. Detta tillgodoses bäst därigenom att den skyldige — förutom att han går miste om den åsyftade vinningen — drabbas av en kännbar ekonomisk förlust. Till förmån för dagsbotssystemet talar visserligen att vid tillämpning av detta system brottets svårhetsgrad kommer till otvetydigt uttryck i bötesdomen. Att så ej kan ske vid normerade böter är dock här i viss mån av m i n d r e betydelse, i det att merendels svårhetsgraden hos förevarande brott i högre grad än vid förmögenhetsbrotten i allmänhet står i ett mera omedelbart förhållande till det ekonomiska resultat, varpå brottet är inriktat. Avgörande är emellertid enligt lagrådets mening att en övergång till dagsbotssystemet — i och för sig visserligen önskvärd — otvivelaktigt skulle komma att i regel innebära en strafflindring och således ur allmänpreventiv synpunkt verka i en riktning, motsatt den med reformen avsedda. De olägenheter som på olika håll ansetts förbundna med en straffskala, upptagande såväl normerade böter som frihetsstraff, har lagrådet funnit kunna undanröjas genom att, på sätt i det följande närmare skall utvecklas möjlighet öppnas för domstolen att jämte frihetsstraff ådöma särskild straffskatt. Väl kunde ifrågakomma att låta straff skatten gälla jämväl vid sidan av böter och därvid övergå till dagsbotssystemet. Detta har emellertid av olika skäl ansetts i lagstiftningsärendets läge icke nu böra ske; framförallt synes ett system som i och för sig visat sig väl fylla sin uppgift icke utan starka skäl böra utbytas mot ett oprövat. I d e t förslag till l a g s t i f t n i n g , s o m förelades r i k s d a g e n , u p p t o g o s n o r m e r a d e böter. S a m m a n s a t t a b e v i l l n i n g s - och första l a g u t s k o t t e t a n f ö r d e i avgivet utlåt a n d e ( n r 1) följande. Straffskalorna ha utformats så, att såväl vid uppsåtligt brott, falskdeklaration, som vid brott av grov oaktsamhet, vårdslös deklaration, böter i första hand skola ifrågakomma som straffreaktion. Uti det till lagrådet remitterade förslaget hade som straff upptagits normerade böter samt frihetsstraff. Efter erinran av lagrådet h a r vid sidan av frihetsstraff införts en särskild påföljd, i förslaget benämnd straff skatt. Motivet för denna påföljd angavs av lagrådet vara att för domstolen öppna möjlighet att samtidigt med ådömande av frihetsstraff ådöma den skyldige en ekonomisk påföljd jämförlig med den som uppnås med de normerade böterna. Utskottet anser förslaget i denna del välgrundat. Då sålunda genom straffskatten tillgodoses samma syfte som med de normerade böterna, har inom utskottet ifrågasatts att utbyta de senare mot dagsböter jämte straff skatt. E h u r u ur straff rättslig synpunkt denna anordning otvivelaktigt skulle medföra fördelar, särskilt med hänsyn till att brottets svårhetsgrad skulle komma till omedelbart uttryck i botes-

185 domen, anser utskottet dock — i avsaknad av närmare utredning om verkningarna av en sådan åtgärd — Kungl. Maj:ts förslag i denna del böra godkännas. Skattestrafflagen kom sålunda att bibehålla systemet med normerade böter för deklarationsbrottens del. Vid tillkomsten av varuutförsellagen erinrade första lagutskottet i sitt utlåtande (nr 37/1949), att böterna för olovlig utförsel och för olovlig införsel utmättes efter olika grunder, nämligen vid olovlig varuutförsel dagsböter, vid olovlig varuinförsel normerade böter, beräknade med hänsyn till undandragen tullavgift, och vid olovlig spritinförsel också normerade böter, som emellertid skulle bestämmas med ledning av den kvantitet sprit, varom vore fråga. Detta förhållande anförde utskottet som ett exempel bland andra på behovet av konsekventare och klarare regler på smuggellagstiftningens område. År 1953 infördes i varuinförsellagen på förslag av generaltullstyrelsen bestämmelser om straff för viss olovlig befattning med olovligen infört gods. Bestämmelserna upptogos i en ny paragraf, benämnd 6 a §. Enligt styrelsens förslag skulle gärningsmannen straffas såsom för olovlig införsel, dock mindre än om han själv varit gärningsman. Departementschefen anförde i propositionen (nr 92/1953 s. 23), att han icke funne det lämpligt att — vilket skulle bliva följden enligt generaltullstyrelsens förslag — straffet för olovlig befattning med smuggelgods i de vanligaste fallen skulle utgöras av normerade böter inom en latitud som satts i förhållande till den undandragna tullavgiften. Det samband, som bestode mellan ifrågavarande särskilda brott och smugglingsbrottet, syntes icke vara av den art, att straffbestämmelserna borde samordnas på föreslaget sätt. Ofta kunde lång tid förflyta mellan den olovliga införseln och den olovliga befattningen med det införda. Departementschefen funne därför, att för ifrågavarande brott lämpligen borde föreslås särskild straffskala, upptagande dagsböter eller fängelse högst ett år. — Propositionen godkändes av riksdagen. Avgivna

yttranden

Utredningen har hos tullmålsdomstolarna och tullfiskalerna samt ett stort antal av de lokala tullmyndigheterna i riket hemställt om uttalanden i frågor av betydelse för översynen av lagstiftningen rörande straff för olovlig införsel och utförsel av varor. Av tullmålsdomstolarna ha endast ett fåtal i sina yttranden till utredningen gjort uttalanden beträffande frågan om bötessystemets utformning. De som uttalat sig ha emellertid samtliga förordat sådana ändringar i gällande bestämmelser, att möjlighet infördes att i större utsträckning än vad som nu vore fallet meddela strafföreläggande jämväl i tullmål. I första hand har man därvid förutsatt, att detta skulle kunna ske genom att de normerade böterna ersattes av dagsböter. Från några håll har emellertid ifrågasatts, att genom ändring av 48 kap. 1 § RB upphäva eller modifiera

186 förbudet mot användning av strafföreläggande i fråga om normerade böter. Av vad i de särskilda yttrandena anförts må särskilt nämnas, att häradshövdingen i Ångermanlands norra domsaga, som förordat en övergång till dagsbotssystemet, pekat på den ojämnhet i straff mätningen som vore en följd av systemet med normerade böter. Vid olovlig införsel i ringa omfattning kunde detta system understundom leda till för låga och standardiserade straff, medan det i andra fall ledde till alldeles för höga. Såsom exempel kunde anföras å ena sidan spritsmuggling (50 kronor för två liter sprit) och å andra sidan cigarrettsmuggling i måttlig omfattning, där böterna kunde stiga till tusentals kronor •— belopp som den sakfällde saknade varje möjlighet att betala. Av de hörda tullmyndigheterna har det övervägande antalet av dem, som uttalat sig i frågan, förordat bibehållande av normerade böter vid olovlig införsel av varor, som äro belagda med tull eller annan allmän avgift. Såsom skäl härför har framhållits, att systemet fungerade särdeles effektivt beträffande bagatellförseelser, då förseelsen erkänts av den brottslige. Denne utfärdade i sådana fall ofta en rättegångsfullmakt för någon tulltjänsteman, som därefter företrädde honom inför domstolen. Vore tullåklagaren tillstädes, utfärdades omedelbart stämning, som delgåves den misstänkte, vilken då också kunde teckna erkännande på stämningen. Med sin kännedom om praxis vid tullmålsdomstolen kunde tulltjänstemannen ofta upplysa den misstänkte om storleken av de bötesbelopp, som sannolikt komme att utdömas och om de påföljder i övrigt, som komme i fråga; omständigheter som för den misstänkte underlättade avgörandet om han ville utfärda fullmakt och teckna erkännande av förseelsen. Samtidigt bereddes den misstänkte tillfälle att deponera det belopp, vartill böterna antoges komma att uppgå eller ställa säkerhet för beloppet. Vanligen förelåge stor beredvillighet att verkställa dylika depositioner, varigenom saken för de tilltalades del vore ur världen och för tullverket vidare indrivningsåtgärder gjordes obehövliga. Det hade uppgivits, att tullmålsdomstolarna så gott som utan undantag — beträffande utlänningar alltid — utdömde de bötesbelopp, som sålunda blivit i förväg beräknade. — Till förmån för bibehållande av systemet med normerade böter har vidare framhållits, att bötesbeloppets bestämmande proportionellt till den undandragna avgiften vore en straffberäkning, som vore den vid brott mot skattestrafflagen tillämpade. Smugglingsbrotten vore till sin natur likartade med sistnämnda brott. Motivet för smugglingsbrott vore sålunda så gott som alltid egen vinning, d. v. s. en önskan att undandraga varorna de avgifter, som utginge till staten. I de fall, då smugglingen lyckades, bleve vinsten avsevärd. Den skyldige borde därför drabbas av kännbar ekonomisk förlust och straffet borde med hänsyn härtill utmätas efter en skala som direkt svarade mot den undandragna avgiften. Ur rent allmänpreventiv synpunkt syntes därför normerade böter vara att föredraga framför dagsböter. Dagsbotsbeloppen sattes ofta mycket lågt, varför ett dagsbots-

187 straff vanligen icke bleve så kännbart, varemot man genom de normerade böterna kunde komma åt smugglare också med nominellt låga inkomster. Ett annat skäl för bibehållande av normerade böter kunde ligga däri, att det vid anträffande av förstucket gods ombord å fartyg ofta vore svårt att fastställa vem som vore ägare. I sådana fall eller då flera personer gemensamt förövade smuggling förekomme, att någon, som icke vore ägare till godset, påtoge sig ansvaret och framträdde som ägare i stället för den verklige ägaren. Vid en övergång till dagsbotssystemet kunde befaras, att som ägare till godset i dylika fall komme att uppgivas den som hade den lägsta inkomsten. Med hänsyn till det speciella klientelet av lagöverträdare — utlänningar och sjömän — förelåge vidare stora svårigheter att för dagsbotsbeloppets bestämmande anskaffa något så när tillförlitliga uppgifter. Från några tullmyndigheters sida har särskilt framhållits behovet av ett enhetligt bötessystem för alla de brott, som avsåges skola bestraffas i den nya lagen. Den nuvarande bristande enhetligheten i bötessystemet medförde enligt dessa tullmyndigheter i vissa fall ej önskvärda konsekvenser. Det hade sålunda inträffat att en person, som åtalats enligt 6 a § varuinförsellagen för olovlig befattning med smuggelgods och ådömts dagsböter härför, erhållit högre bötesbelopp än den person, som infört godset och därför ådömts normerade böter. I andra fall kunde motsatsen inträffa. Åtalade, som innehaft kanske stora kvantiteter olovligen infört gods — t. ex. tobaksvaror, vilka de sagt sig ha inköpt av för dem obekanta personer — hade sluppit undan med böter, som endast varit en bråkdel av vad som skulle ha utgått, om de övertygats om att själva ha infört varorna. Av vad som anförts i särskilda yttranden från tullmyndigheterna må härutöver nämnas följande. Tullfiskalen i Stockholm, som i sitt yttrande förordat ett bibehållande av systemet med normerade böter, har anfört bl. a. Det normerade bötesstraffet har visat sig vara ett lätthanterligt och tillika verksamt instrument vid bekämpandet av smugglingen. Att det väl fyllt sin fiskaliska funktion torde vara obestridligt. Med hänsyn till stadgad domstolspraxis i fråga om normerade böters ådömande möter det sålunda i regel icke någon större svårighet för vederbörande tjänsteman att i förväg uppskatta storleken av sådana böter. Detta möjliggör för tjänstemannen att i samband med smugglingsbrotts uppdagande bereda smugglaren tillfälle att deponera blivande böter eller ställa säkerhet därför. Det kan tilläggas, att dylikt förfarande i betydande utsträckning kommit till användning i Stockholm, där under år 1955 depositioner för blivande böter uppskattningsvis upptagits till 20 000 kronor eller ungefär hälften av de genom härvarande tullmyndighets försorg under samma år indrivna böterna. Sistnämnda förfarande skulle uppenbarligen icke bliva möjligt efter en övergång till dagsböter. Bortsett härifrån synes det emellertid tveksamt, om över huvud det kan anses lämpligt med dagsböter i fråga om brott, som till icke ringa del begås av utländska medborgare ofta tillfälligt anställda ombord å fartyg. Den med dagsbotssystemet förknippade utredningen rörande den misstänktes inkomst- och förmögenhetsförhållanden, hans försörjningsplikt med mera måste i dylika fall bliva

188 av högst tvivelaktigt värde. Avgörande för frågan, vilket bötessystem som bör upptagas i den nya smuggellagstiftningen, är uppenbarligen behovet och önskvärdheten av enhetliga regler tillämpliga vid såväl in- som utförsel och vid införsel såväl i fråga om tullpliktiga som beträffande eljest införselreglerade varor. Från denna synpunkt sett synes valet av dagsböter vara enkelt nog. Med hänsyn till vad ovan sagts om dagsbotssystemets roll i smuggellagstiftningen kan det likväl enligt min mening starkt ifrågasättas, om icke i den tillämnade lagstiftningen bör upptagas en helt ny straffskala, vilken skulle garantera effektivitet och smidighet i tillämpningen. En sådan särskild reaktionsform skulle sannolikt låta sig bättre anpassa till smuggelbrottens speciella karaktär. Utarbetandet av straffskalan torde böra ankomma på Kungl. Generaltullstyrelsen. Tullfiskalen i Göteborg h a r f r a m h å l l i t , a t t m a n ej finge b o r t s e f r å n svårigh e t e r n a a t t a n s k a f f a k o r r e k t a d a g s b o t s u p p g i f t e r . T u l l m ä n n e n s a k n a d e som regel k u n s k a p i f r ä m m a n d e s p r å k , v a r f ö r m i s s f ö r s t å n d l ä t t k u n d e u p p s t å l i k s o m m ö j l i g h e t a t t k o n t r o l l e r a r i k t i g h e t e n av l ä m n a d e u p p g i f t e r . Tullförvaltaren i Härnösand h a r , efter a t t h a b e r ö r t s v å r i g h e t e r n a a n s k a f f a tillförlitliga d a g s b o t s u p p g i f t e r , y t t r a t bl. a.

att

I fråga om straffverkställighetens resultat d. v. s. bötesbetalningen borde ju de olika bötesformerna icke betyda något. Erfarenheten visar emellertid att så är fallet. Såsom redan tidigare framhållits utföras brott, varom nu är fråga, i mycket stor utsträckning av sjöfolk, varav många sakna fast hemvist eller äro svåra att anträffa. Då det är önskvärt att utdömda böter inflyta i största möjliga utsträckning och att den straffpåföljd som lagen avser skall följa på dylikt brott också drabbar den skyldige blir det aktuellt redan från första förberedelsen av målet att försöka förmå den felande att ställa säkerhet för blivande böter. Om bötesstraffet kommer att utdömas i form av normerade böter är det en relativt enkel sak för åklagaren ja till och med för beslagaren att med stor grad av sannolikhet beräkna de böter som komma att av domstol utdömas för det aktuella brottet. Kan beslagaren eller åklagaren redan vid detta tidiga stadium av målets förberedelse meddela den brottslige, till vilket belopp böterna komma att uppgå, har det visat sig i praktiken att han är mer villig söka sona sitt brott och skaffa penningar till bötesdeposition. Samma möjligheter för åklagaren att beräkna bötesbeloppets storlek föreligger icke då böterna skola utgå i form av dagsböter. Det är alltför många faktorer, som inverka på domstolens ställningstagande vid straffmätning, då dagsböter komma att ådömas, för att åklagaren skall våga sig på att ens gissningsvis söka beräkna dessa. N å g r a a v de h ö r d a t u l l m y n d i g h e t e r n a h a e m e l l e r t i d i f r å g a s a t t o m icke b å d e n o r m e r a d e b ö t e r och d a g s b ö t e r b o r d e k u n n a s t a d g a s , v a r v i d d a g s b ö t e r b o r d e t i l l ä m p a s i fråga o m bagatellförseelser och n o r m e r a d e b ö t e r vid m e r a y r k e s m ä s s i g s m u g g l i n g . T ä n k b a r vore också, enligt n å g o n t u l l m y n d i g h e t , en k o m b i n a t i o n , i n n e b ä r a n d e , a t t d a g s b ö t e r å d ö m d e s m e n a t t d e s s a ej finge u n d e r s t i g a de n o r m e r a d e b ö t e r n a . Chefen

för södra

kustdistriktet

har sålunda anfört.

För dagsböter talar, att man därigenom skulle få ett enhetligt straffsystem för alla de brott, som avses falla under den nya lagen. Även skulle man få en viss möjlighet att i bagatellmål använda sig av strafföreläggande, vilket skulle bidraga till

ett snabbt och smidigt avgörande av sådana mål. Å andra sidan skulle dagsbotsutredningarna, särskilt beträffande utlänningar, bereda vissa svårigheter. När det är fråga om högt införselbeskattade varor, där de fiskala synpunkterna träda i förgrunden, synas normerade böter vara att föredraga framför dagsböter. De ge också större möjligheter att »komma åt» smugglare med nominellt låga inkomster. Man skulle möjligen kunna tänka sig att låta normerade böter vara regel men straffa lindrigare brott med böter (ej dagsböter) högst 300 kronor. Därigenom skulle alla lindrigare smuggelbrott kunna ordnas genom strafföreläggande, vilket särskilt beträffande resande och sjöfolk skulle erbjuda vissa fördelar, i all synnerhet om tullåklagarinstitutionen bibehålies. Tullförvaltaren i Strömstad har bl. a. anfört följande. Nackdelen med de normerade böterna är givetvis den, att dessa böter utmätas i förhållande till den avgift, som vederbörande sökt undandraga statsverket, och därför träffa lika hårt, oavsett den sakfälldes förmåga att kunna gälda böterna. Många gånger — särskilt i fråga om cigarretter — kunna därför bötesbeloppen stiga till orimligt höga belopp i förhållande till förseelsens art och vederbörandes inkomst. Å andra sidan skulle kanske, om dagsbotssystemet tillämpades, bötesbeloppet komma att utgöra endast en bråkdel av den statsverket undandragna avgiften, något som givetvis icke är meningen. Lämpligt vore därför med en kombination av normerade böter och dagsböter, på så sätt att vissa minimi- och maximigränser fastställdes för bötesbeloppen. Tullfiskalen i Malmö har ställt sig tveksam till frågan, huruvida normerade böter borde avlösas av dagsböter, och har därvid framhållit. Det kan väl knappast bestridas att normerade böter ofta verka orimligt höga, särskilt i fall då till undandragen tullavgift komma andra avgifter, som jämväl skola läggas till grund för straffet. Även vid olovlig införsel av tobaksvaror synes det tveksamt, huruvida normerade böter äro lämpligare än dagsböter. Å andra sidan är det knappast tillfredsställande, att i fråga om införsel av exempelvis 10 000 cigarretter, alltså införsel i större omfattning, 100 dagsböter ådömas med ett måhända ringa dagsbotsbelopp. Ett införande av dagsbotssystemet i stället för normerade böter skulle dessutom medföra vissa svårigheter vid den praktiska tillämpningen, men då dessa kunnat i stort sett övervinnas i de fall systemet nu tillämpas, torde detta kunna ske även i fråga om tullmål. Någon norm för beräknande av det bötesbelopp, som av domstol kan beräknas bliva ådömt för ett införselbrott, torde knappast kunna fastställas, vilket torde medföra, att utlänningar ofta skulle helt undgå straff för sådant brott. Vissa tullmyndigheter ha emellertid tillstyrkt en övergång till dagsbotssystemet. I huvudsak har man därvid anfört, att de rättvisesynpunkter, som varit avgörande för införandet av dagsbotssystemet på andra områden med samma styrka gjorde sig gällande beträffande tullmålen. Systemet med normerade böter fyllde icke berättigade krav på social rättvisa. Personer, som i samråd med varandra förövade enahanda brott, bleve sålunda i realiteten högst olika bestraffade, enär samma belopp i böter utdömdes för personer med olika betalningsförmåga. I det ena fallet kunde straffet vara föga betungande för den dömde medan i andra — ej sällsynta — fall det överstege den dömdes förmåga att över huvud betala mer än högst en ringa del av

bötesbeloppet. Olikheter i tullbeskattningen kunde också medföra högst olika normerade bötesstraff för likartade förseelser. Ibland kunde straffet drabba onormalt hårt, då till undandragen tullavgift komme andra avgifter, som skulle läggas till grund för bötesberäkningen. Sålunda bleve vid smuggling av cigarretter böterna på grund av nyssnämnda förhållande synnerligen höga och stode icke i rimlig proportion till brottet och vid förvandling av sådana höga bötesstraff bleve frihetsstraffet likaledes onormalt högt i förhållande till brottets beskaffenhet. I andra fall åter bleve med normerade böter straffet synnerligen obetydligt och dagsböter skulle ofta vara ett mer kännbart och lämpligare straff. Vid sjunkande penningvärde och med allmän inkomstförbättring kunde de normerade böterna understundom bliva så obetydliga, att de för den brottslige knappast framstode som nämnvärt straff. Ett exempel härå utgjorde det i spritinförsellagen stipulerade minimistraffet för förstagångsförseelse, 50 kronor. För några årtionden sedan hade detta belopp varit ett kännbart straff men med nuvarande penningvärde vore däremot så ej förhållandet. Av vad som anförts i de yttranden, vari tillstyrkts en övergång till dagsbotssystemet, må härutöver särskilt framhållas följande. Tulldirektören i Malmö har bl. a. yttrat. Sett ur allmän rättvisesynpunkt kan det icke bestridas, att de normerade böterna drabba synnerligen olika och stundom onormalt hårt. Vid smuggling av exempelvis cigarretter i större kvantiteter bliva bötesbeloppen så stora, att det kan ifrågasättas, om det ådömda straffet står i någon som helst proportion till det begångna brottet. För den dömde torde bötesstraffet i sådana fall ofta verka så absurt och omöjligt att sona, att även en person med relativt normal rättskänsla anser det hopplöst och därför avstår från varje som helst eget initiativ till avbetalning av böterna. En mera skälig bötessättning skulle måhända i sådana fall underlätta verkställigheten. När det gäller spritdrycker innebär normeringen, att bötesstraffet utgår efter kvantiteten utan hänsynstagande till varans kvalitet och värde, och när det åter gäller andra varor, såsom exempelvis cigarrettpapper, som är belagt med en tull av 20 kronor för 100 kg, medför normeringen snarast ett straff bortfall. Tullförvaltaren i Norrköping har ansett dagsböter vara att föredraga dels med hänsyn till önskvärdheten av att kunna meddela strafföreläggande i tullmål dels på grund av de större möjligheter till rättvis och enhetlig straffmätning, som dagsbotssystemet medförde. Tullförvaltaren i Örnsköldsvik har anfört följande. Huvudparten av alla vid denna tullkammare under de senare åren handlagda smuggelmålen har utgjort sådana, där den tilltalade erkänt brottet och avlämnat rättegångsfullmakt. I de flesta fall har tullåklagaren på förhand kunnat meddela bötesbeloppets storlek, och exakt deposition för blivande böter har kunnat nedsättas, då det gällt mindre belopp. Det kan synas mindre nödvändigt att i sådana enkla rutinmål fullfölja talan inför domstol. Strafföreläggande vore däremot härvidlag en praktisk och arbetsbesparande åtgärd enligt mitt förmenande. För att

191 möjliggöra en sådan reform anser jag, att nuvarande normerade böter för olovlig införsel av tullpliktigt gods böra ändras till dagsböter. Även andra skäl synas tala för en sådan ändring. Dagsböter torde medge en mera smidig avvägning av straffskalan än de normerade, som ofta vid exempelvis cigarrettsmuggling medför, att skyhöga bötesstraff utdömas med därav följande minimal möjlighet att verkligen utfå beloppet, helst som det ofta är fråga om utländska sjömän. Normerade böter hava också alltmera försvunnit ur straffskalan. Utöver 1923 och 1924 års lagar innehåller väl f. n. endast skattelagstiftningen bestämmelser om sådana bötesstraff. Då någon svårighet att kunna erhålla tillfredsställande dagsbotsutredning även när det gäller utländska sjömän icke torde föreligga, anser jag ändringen genomförbar och lämplig. Tullförvaltaren i Haparanda har förordat dagsbotssystemet under framhållande av önskvärdheten om likformighet i bötessystemet; dagsböter förekomme redan såväl enligt varuutförsellagen som i vissa författningar angående införsel av varor. Utredningen Inom smuggellagstiftningen saknas ett efter enhetliga regler utformat bötessystem. Medan sålunda enligt varuutförsellagen och importförbudskungörelsen liksom ock nästan undantagslöst enligt tullstadgan, frihamnslagstiftningen samt speciella författningar angående import- och exportförbud böterna skola bestämmas i dagsböter, föreskrivas i varuinförsel- och spritinförsellagarna vid flertalet brott normerade böter. I vissa fall skola dock jämväl enligt sistnämnda båda lagar dagsböter tillämpas. Den bristande enhetligheten i bötessystemet framhäves än mer av att varuinförsel- och spritinförsellagarna uppvisa sinsemellan olika beräkningsgrunder för de normerade böterna. Även om det i princip vore tänkbart att i en ny lag om straff för olovlig införsel och utförsel av varor utforma bötessystemet i huvudsaklig överensstämmelse med vad som faktiskt för närvarande gäller och sålunda för gärningar, som innebära undandragande av tull eller avgift, föreskriva normerade böter och för olovlig införsel eller utförsel i övrigt dagsböter, är dock enligt utredningens mening en dylik lösning icke att förorda. Det må sålunda framhållas, att den nuvarande bristande enhetligheten i bötessystemet icke sällan leder till ojämnheter i det straffrättsliga bedömandet, vilka för det allmänna rättsmedvetandet måste te sig godtyckliga. Olika bötessystem skulle vidare medföra, att vid flerfaldig brottslighet sedvanliga konkurrensregler icke kunde tillämpas. Olägenheten härav skulle bli särskilt framträdande i sådana fall, när brotten äro till sin natur likartade eller ligga varandra nära i rum och tid. Härtill kommer, att ett system med både dagsböter och normerade böter i en och samma författning rent lagtekniskt skulle medföra, att straffbestämmelserna bleve komplicerade och svåröverskådliga. Det skulle sålunda bl. a. bli nödvändigt att till skilda gärningstyper hänföra å ena sidan gärningar, som innebära undandragande av tull eller annan avgift, och å andra sidan gärningar, som

192 utgöra överträdelser av import- eller exportförbud. Såsom framhållits i avsnittet om straffbestämmelsernas utformning tala emellertid starka skäl för att samtliga dessa gärningar sammanföras under ett gemensamt brottsbegrepp. Med hänsyn till vad nu anförts framstår det enligt utredningens mening som angeläget, att vid genomförande av en ny lagstiftning om straff för olovlig införsel och utförsel av varor åstadkomma ett enhetligt bötessystem. Beträffande valet mellan ett system med normerade böter och ett system med dagsböter synas följande synpunkter vara att beakta. I den allmänna strafflagen är bötesstraffet numera praktiskt taget genomgående dagsböter. Undantag utgöra blott fylleri och förargelseväckande beteende, för vilka förseelser äro stadgade böter omedelbart i penningar, högst 500 kronor. Inom specialstraffrätten tillämpas vanligen dagsböter eller, när fråga är om ringare förseelser, penningböter, högst 300 kronor. Det huvudsakliga tillämpningsområdet för normerade böter utgöres i våra dagar av skattestrafflagen samt varuinförsel- och spritinförsellagarna. Den synpunkt som i samband med dagsbotssystemets införande främst anfördes till förmån för detta bötessystem, nämligen att bötesstraffet borde anpassas efter den sakfälldes betalningsförmåga, gör sig otvivelaktigt gällande med samma styrka inom smuggellagstiftningen som inom övriga områden av straffrätten. Dagsbotssystemet har vidare den fördelen framför ett system med normerade böter, att brottets svårhetsgrad kommer till otvetydigt uttryck i bötesdomen. Av de till utredningen avgivna yttrandena framgår, att det nuvarande systemet med normerade böter vid smugglingsbrott icke sällan lett till betydande ojämnheter i tillämpningen. Särskilt har framhållits, att böterna vid cigarrettsmuggling ofta bli orimligt höga. Genomförandet av ett enhetligt system med dagsböter på detta område, eventuellt kombinerat med penningböter för bagatellbrott, skulle vidare möjliggöra en vidsträckt användning av strafföreläggande, något som skulle bli av betydelse icke minst med hänsyn till önskvärdheten av ett snabbt avgörande i de talrika fall, när den brottslige är utlänning eller anställd ombord på fartyg. Det må slutligen framhållas att, såvitt avser brott mot import- eller exportbestämmelser, ett system med normerade böter skulle innebära ett frångående av det nu tillämpade dagsbotssystemet. De skäl, som vid skattestrafflagens tillkomst anfördes mot att göra dagsbotssystemet tillämpligt på deklarationsbrotten, synas icke äga motsvarande giltighet såvitt gäller smugglingsbrotten. Det förhåller sig visserligen så, att smuggling av tull- eller eljest avgiftspliktiga varor liksom falskdeklaration som regel har vinningslystnad till motiv. Vid smugglingsbrott, som innebär överträdelse av import- eller exportförbud, föreligger emellertid icke något direkt syfte hos gärningsmannen att förskaffa sig en vinst på det allmännas bekostnad. Motivet är här vanligen likartat med motivet vid brott mot ransoneringslagstiftningen, som genomgående stadgar dagsböter. Vad beträffar synpunkten, att den brottslige vid gärningar, som i utpräglad grad ka-

193 rakteriseras av ett vinningssyfte, bör icke blott berövas vinsten av sitt brottsliga handlande utan därutöver tillfogas en kännbar ekonomisk förlust, lärer denna synpunkt, i den mån den har aktualitet vid smugglingsbrotten, i tillräcklig grad kunna tillgodoses genom regler om förverkande av smuggelgods och forslingsredskap. Även med nuvarande bötessystem torde förverkandepåföljden ofta för såväl den brottslige som hans omgivning framstå som en långt mera kännbar påföljd än bötesstraffet. Jämväl det nu framlagda förslaget upptager regler om förverkande av smuggelgods och föremål, som använts som hjälpmedel vid smugglingsbrott. Förverkande av smuggelgodset eller dess värde skall som regel inträda. Endast om påföljden av särskilda skäl finnes uppenbart obillig må den helt eller delvis eftergivas. Hjälpmedel förverkas, när det är påkallat till förebyggande av smugglingsbrott eller eljest av särskilda skäl. Den förlust, som genom förverkande drabbar den brottslige, inskränker sig sålunda icke till vinningen av det brottsliga handlandet u t a n sträcker sig i de flesta fall vida längre. Härtill kommer så bötesstraffet. Att vid sidan av bestämmelser om förverkande, sådana som de föreslagna, tillämpa ett bötessystem, som anordnats med tanke på att tjäna ett konfiskatoriskt syfte, kan i själva verket sägas innebära, att konfiskationssynpunkten tillgodoses i dubbel måtto. Till stöd för ett system med normerade böter i skattestrafflagen anfördes också, att, då böternas storlek vore beroende av storleken av det undandragna skattebeloppet, det regelmässigt uppstode en viss relation även mellan den brottsliges ekonomiska förhållanden och det utdömda straffet. Något motsvarande argument kan uppenbarligen icke åberopas för smugglingsbrottens del. På detta område k a n sålunda ett system med normerade böter icke i någon mån tillgodose det av sociala rättvisehänsyn betingade önskemålet, att bötesstraffet anpassas efter den sakfälldes betalningsförmåga. Såsom ett argument mot införandet av ett enhetligt dagsbotssystem på detta område har pekats på de svårigheter att införskaffa tillförlitliga dagsbotsutredningar, som föranledas därav, att brottslingsklientelet till stor del utgöres av utlänningar och sjöfolk. Väl kunna vissa svårigheter i angivet hänseende tänkas uppkomma, men dessa böra icke överdrivas. Beträffande fartygsanställda k u n n a de uppgifter, som den misstänkte lämnar angående sina inkomstförhållanden, vanligen utan större omgång kontrolleras genom befälhavaren eller annan befälsperson. Vad angår resande kunna pass och liknande handlingar innebära vissa kontrollmöjligheter. Det må i detta sammanhang framhållas, att avsikten med dagsbotssystemets införande icke var att tillskapa någon proportionalisering med matematisk noggrannhet efter betalningsförmågan (jfr NJA 1931 II s. 16). Emellertid måste, såsom påpekats av åtskilliga tullmyndigheter, övergången såvitt avser olovlig införsel av tull- eller eljest avgiftspliktiga varor till ett system med dagsböter antagas komma att försvåra möjligheten för en tulltjänsteman, som erbjudes deposition till säkerhet för blivande böter, att med 13—905586

194 någon större grad av säkerhet beräkna det bötesbelopp, som kan tänkas bli utdömt. Depositionssystemet torde ej kunna avvaras även om bötessystemet utformas så, att det möjliggör användandet av strafföreläggande. Den antydda svårigheten synes emellertid i väsentlig utsträckning kunna undanröjas genom att för bagatellfallen införes en särskild straff skala med penningböter, vilkas maximum med hänsyn till bestämmelserna i 1931 års särskilda böteslag sättes till 300 kronor. Synpunkten att bötesstraffet bör anpassas efter den brottsliges betalningsförmåga har givetvis ej samma tyngd i bagatellfallen som eljest. En dylik lösning torde i praktiken komma att innebära, att det vida övervägande antalet smugglingsbrott bestraffas med penningböter. Till belysning av det sagda må nämnas, att enligt en inom generaltullstyrelsen verkställd beräkning antalet mål om brott mot varuinförsel- och spritinförsellagarna, i vilka bötesbeloppet ej översteg 300 kronor, under åren 1957 och 1958 utgjorde respektive cirka 90 och 92 procent av samtliga mål om brott enligt dessa lagar. På grund av vad nu anförts tala enligt utredningens mening övervägande skäl för att i en ny lagstiftning om straff för olovlig införsel och utförsel av varor genomföra ett enhetligt system med dagsböter, kombinerat med en särskild straffskala med penningböter, högst 300 kronor, för ringa fall. Förslaget har utformats i enlighet härmed. Beträffande straffskalorna i övrigt hänvisas till specialmotiveringen.

KAPITEL VIII

Förverkande

Historik I den historiska utvecklingen av smuggellagstiftningen framträder såsom ett utmärkande drag, att det gods, som varit föremål för brottsligt förfarande, förverkas. I första hand har förverkandepåföljden avsett det olovligen införda eller utförda godset, men härutöver förekomma också bestämmelser om förverkande av forslingsredskap. De författningar mot lurendrejeri och tullförsnillning, som utfärdades i början av 1800-talet, innehöllo regelmässigt stadganden, att det olovligen införda eller utförda godset skulle vara förverkat. Däremot innehöllo dessa författningar inga bestämmelser om förverkande av forslingsredskap. Emellertid kunde vid överträdelse av vissa seglationsföreskrifter förverkande drabba hela fartyget med last. I 1820 års förordning till förekommande av lurendrägeri och tullförsnillning föreskrevs sålunda, att den skyldige — förutom straffansvar — hade förverkat den i beslag tagna varan »ehwad den i wärde utgör mer eller mindre». Den därefter år 1825 utfärdade förordningen emot olovlig införsel eller utförsel av varor innehöll en likartad bestämmelse om förverkande med tillägg, att om godset icke kunde tillrättaskaffas dess värde skulle utgivas. I 1835 års förordning till förekommande av olovlig införsel eller utförsel av varor utsträcktes emellertid förverkandebestämmelserna till att omfatta också hästar och körredskap, varmed olovligen infört gods forslats, under förutsättning att de tillhörde godsets ägare eller, om de tillhörde annan person, att det lagligen kunde styrkas, att denne nattetid vid kust eller riksgräns intagit varorna. Bestämmelsen om förverkande av hästar och körredskap syftade uppenbarligen till — förutom att tjäna som en återhållande faktor gentemot frestelsen att föröva smuggling — att öka svårigheten att erhålla biträde vid transport av olovligen infört gods. Likartade bestämmelser återfunnos i 1841 års förordning till förekommande av olovlig införsel eller utförsel av varor. I 1860 års tullstadga voro bestämmelserna om förverkande så utformade, att förverkande drabbade det olovligen införda eller utförda godset ävensom mindre farkoster och båtar, som begagnats vid olovlig varuinförsel för att från större fartyg föra godset i land eller för att vid kust eller i skärgård föra det från ett upplagsställe till ett annat. Såsom särskild förutsättning för förverkande av farkost gällde dock, att godset anträffats under forslingen samt att forslingsredskapet tillhörde godsets ägare eller annan, som ägt

196 kännedom om den olovliga införseln eller skälig anledning misstänka densamma. Motsvarande bestämmelser uppställdes beträffande förverkande av dragare och körredskap, som nyttjats för landväga transport av olovligen infört gods. Förskingrades gods, som var att anse såsom förbrutet, så att det ej kunde tillrättaskaffas, skulle dess värde gäldas. Bestämmelsen torde ha ägt tillämpning jämväl beträffande forslingsredskap, ehuru detta med hänsyn till stadgandets lydelse kan vara föremål för tvekan. Av intresse i detta sammanhang är ett av högsta domstolen år 1859 avgivet utlåtande över ansvarsbestämmelserna i det förslag som låg till grund för 1860 års tullstadga. Såvitt avsåg förverkande av farkoster överensstämde förslaget med de stadganden, som sedermera inflöto i 1860 års tullstadga. I denna del uttalade högsta domstolen bl. a. följande. Dylika farkoster vore i allmänhet, liksom dragare och körredskap vid landväga transport, att betrakta såsom medel för vidare fortskaffning av redan i riket olovligen infört gods och borde alltså med sådant sättas i samma kategori. Huruvida åter ägaren av forslingsredskapet, då han icke tillika vore godsets ägare, kunde i något fall dömas egendomen förlustig, måste i främsta rummet bero därpå, om han kunde övertygas hava ägt kännedom om forslingens olovliga ändamål. Även om man hyllade den åsikten, att tullförsnillning borde anses lika med stöld och om man till följd härav ville göra jämväl den befattning, som med godset toges sedan det i riket inkommit, straffbar, så kunde man likväl icke rättsenligt utsträcka större eller mindre del av ansvaret till den, som visade sig vid sina åtgärder hava varit i god tro. Kunde däremot en forsiare icke göra antagligt, att h a n vore i god tro, vilket ville säga, att omständigheterna vore sådana, att han måste anses hava ägt kännedom om godsets olovliga införande eller åtminstone skälig anledning att sådant misstänka, så hade h a n genom sin åtgärd att medelst godsets fortskaffande främja brottet gjort sig delaktig i detta, så att forslingsredskapets förlust med rätta drabbade honom liksom godsägaren själv. Väl kunde det enligt denna grundsats för forsiares ansvarighet stundom inträffa, att ägaren av en båt eller ett par dragare skulle kunna undskylla sig med att begagnandet skett utan hans vetskap och att han, då sådan vetskap ej kunde bevisas, undginge det ansvar, som bort drabba honom, men äventyret härav för samhället vore vida mindre än av orättvisan i ett stadgande, som läte även den oskyldige med sin egendom ansvara för en annans förbrytelse. Sannolikt skulle i de flesta fall utvägar icke saknas att övertyga en verkligen brottslig forsiare eller ägare av därvid begagnade forslingsmedel om sådan medvetenhet, som gjorde honom förfallen till ansvar. I 1877 års tullstadga voro bestämmelserna om förverkande helt överensstämmande med motsvarande regler i 1860 års stadga. I 1904 års tullstadga bibehöllos förverkandereglerna i sak oförändrade. Framhållas må dock att enligt uttryckligt stadgande förskingring av forslingsredskap, som skulle anses förverkat, medförde skyldighet att utgiva värdet.

197 I 1877 års tullstadga uteslöts varje stadgande om straff för olovlig utförsel av varor. Detta sammanhängde med att de tidigare så betydelsefulla utförseltullarna avskaffats. I de exportförbudsförfattningar, som därefter utfärdades, intogos straffbestämmelser liksom bestämmelser om förverkande. När sedermera under första världskriget ansvarsbestämmelserna för brott mot exportförbuden sammanfördes i förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. upptogos i denna förverkandebestämmelser, likartade dem i tullstadgan. Dock kunde enligt utförselförordningen värdekonfiskation ifrågakomma endast beträffande det olovligen utförda godset, däremot icke beträffande forslingsredskap. Gällande bestämmelser Enligt varuinförsellagen 1 § 8 mom. är olovligen infört gods förverkat. Sådan påföljd skall dock icke inträda, då av omständigheterna framgår, att den olovliga varuinförseln icke skett i avsikt att undandraga varan stadgad avgift till tullverket (6 mom.). Tillika med gods skall ock, jämlikt 1 § 9 mom., förklaras förverkat a) emballage eller kärl, vari godset förvaras, ävensom annan förvaringspersedel, i vilken godset påträffats, därest persedeln pä grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att användas i och för olovlig varuinförsel; samt b) farkost av mindre nettodräktighet än etthundratjugo ton eller luftfartyg vars högsta tillåtna vikt enligt dess luftvärdighetsbevis understiger fyra ton eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap, som för transport av det olovligen införda godset begagnats vid resa, vilken måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att förelaga olovlig varuinförsel, eller eljest vid tillfälle, då de forslade varorna till väsentlig del utgjorts av olovligen infört gods, allt dock endast försåvitt forslingsredskapet tillhör eller på grund av avbetalningsköp innehaves av godsets ägare eller annan, som finnes hava ägt kännedom om den olovliga varuinförseln eller skälig anledning att misstänka densamma samt tillika godset anträffats under forslingen. Enligt 1 § 10 mom. varuinförsellagen må domstol, därest förverkandeförklaring avser farkost, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning, eller luftfartyg, besvärat av luftpanträtt eller inteckning, ock förklara, att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen. Finnes i annat fall någons rätt till föremål, som förklaras förverkat, böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom. I fall, som avses i 3 § i lagen, d. v. s. när i fartyg eller å tåg tullpliktigt gods finnes så förstucket eller undandolt, att olovlig införsel därav uppenbarligen är tillämnad, skall godset tillika med förvaringspersedel, som i 1 § 9 mom. a) avses, i varje fall dömas förverkat (3 § 1 mom. tredje stycket). Vid brott mot 4 § 1 mom. samma lag — avseende svikliga åtgärder vid tullbehandlingen — skall likaledes vara med avseende å vilken vidtagits vilseledande åtgärd, som i momentet omförmäles, i varje fall, där varan icke behörigen angivits före tullbehandlingen, dömas förverkad tillika med förvaringspersedel av förut

198 nämnd beskaffenhet (4 § 1 mom. fjärde stycket); enahanda påföljd inträder vid sådant försök att erhålla obehörig restitution av eller befrielse från avgift, som avses i 2 mom. samma paragraf (4 § 2 mom. tredje stycket). Förskingrar någon egendom, som skolat dömas förverkad, skall dess värde gäldas (8 §). Förverkande enligt 4 § 1 eller 2 mom. inträder även om gärningen skall bestraffas enligt allmänna strafflagen. Enligt 7 § spritinförsellagen skola påträffade spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen ha olovligen införts, vara förverkade, evad någon fälles till ansvar för olovlig befattning därmed eller ej; dock skall sådan påföljd icke inträda, där av omständigheterna uppenbarligen framgår, att drycker, som införts till svenskt territorialvatten, icke varit avsedda att olovligen införas till riket. Kärl och emballage i vilka dryckerna förvaras skola jämväl förklaras förverkade. Beträffande forslingsredskap gäller jämlikt 8 § 1 mom. att, om vid olovlig införsel av spritdrycker eller vin eller vid olovlig forsling av sådana drycker nyttjats fartyg av mindre nettodräktighet än femhundra ton eller luftfartyg, vars högsta tillåtna vikt enligt dess luftvärdighetsbevis understiger fyra ton, eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap, redskapet skall vara förverkat, evad ansvar för brottet ådömes eller ej, därest det forslade godset till väsentlig del utgjorts av olovligen införda spritdrycker eller vin, eller därest den färd, vid vilken redskapet nyttjats, eljest måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin. Undantag från regeln om förverkande av forslingsredskap gäller emellertid i fråga om olovlig införsel till svenskt territorialvatten för det fall, att det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke varit avsedda att olovligen införas till riket ävensom för det fall, att den farkost, med vilken dryckerna forslats, på grund av verklig sjönöd för räddande av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå på svenskt territorialvatten och att där förbliva. Påföljd av förverkande av forslingsredskap inträder enligt 8 § 1 mom. andra stycket ej heller a) då det göres sannolikt, att varken forslingsredskapets ägare eller dess brukare eller förare haft kännedom om eller anledning misstänka redskapets användande vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin; eller b) då äganderätten till forslingsredskapet, efter dess användande för den olovliga införseln eller forslingen men innan beslag skett, genom överlåtelse övergått till annan och det göres sannolikt, att den nye ägaren icke vid tiden för förvärvet ägt kännedom om eller anledning misstänka redskapets olovliga användande; eller c) där forslingsredskapets förverkande eljest finnes uppenbart oskäligt med hänsyn till särskilda omständigheter, såsom bristande möjlighet för ägaren eller, då annan ägt i ägarens ställe förfoga över forslingsredskapet, för denne att förebygga redskapets olovliga användande. Jämlikt 2 mom. i 8 § spritinförsellagen skall farkost av mindre nettodräktighet än fyrtio ton, vilken uppehåller förbindelse mellan land och där utanför beläget fartyg, vara förverkad, såvida fartygets

199 resa uppenbarligen skett i syfte att företaga eller främja olovlig införsel av spritdrycker eller vin och farkostens färd skäligen får antagas hava avsett befordrande av sådant syfte. Förverkande skall inträda ändå att farkostens ägare, brukare eller förare icke kan dömas till ansvar för olovlig införsel eller forsling av dylika drycker. Härvid skola emellertid de ovan under a—c) upptagna undantagsbestämmelserna äga motsvarande tillämpning. Enligt 8 § 4 mom. spritinförsellagen skall, där forslingsredskap skall vara förverkat, tillika vara förverkade å redskapet anträffade inventarier och utrustningsföremål så ock redskap och vapen, då de anträffas å forslingsredskapet och uppenbarligen använts vid eller medförts i syfte att användas vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin eller vid olovligt uppehållande av förbindelse mellan fartyg och land. Såvitt avser beaktandet av tredje mans intresse i egendom, som förklarats förverkad, liksom ock beträffande skyldighet att ersätta förskingrad egendom, som skolat dömas förverkad, hänvisar 9 § spritinförsellagen till motsvarande stadganden i 1 § 10 mom. och 8 § varuinförsellagen. Enligt 4 § varuutförsellagen skall gods som någon olovligen utfört eller sökt utföra förklaras förverkat. Kan godset ej tillrättaskaffas skall den brottslige gälda dess värde. Tillika med godset skall förklaras förverkat emballage eller kärl eller annan förvaringspersedel samt farkost av mindre nettodräktighet än 120 ton eller luftfartyg, vars högsta tillåtna vikt enligt dess luftvärdighetsbevis understiger fyra ton, dragare och fordon eller annat forslingsredskap under förutsättningar motsvarande dem som gälla enligt varuinförsellagen, dock att enligt varuutförsellagen värdekonfiskation ej förekommer i fråga om forslingsredskap. Beträffande förverkande av farkost, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning, eller av luftfartyg, vari gäller luftpanträtt eller inteckning, gälla samma regler som enligt varuinförsel- och spritinförsellagarna. Liksom enligt sistnämnda båda lagar kan vidare domstolen i samband med förverkandeförklaring även eljest göra förbehåll om beståndet av tredje mans rätt. Enligt 4 § sista stycket varuutförsellagen äger domstolen möjlighet att diskretionärt pröva, huruvida förverkandepåföljd skall inträda i fall då det framgår av omständigheterna, att brottet skett av »förbiseende». De nuvarande förverkandebestämmelserna i varuinförsel- och spritinförsellagarna utgöra resultatet av ändringar, som vid skilda tidpunkter vidtagits i dessa lagar. De viktigaste ändringarna ägde r u m år 1949 och avsågo att bringa förverkandebestämmelserna i de båda lagarna i närmare överensstämmelse med 1948 års lagstiftning om förverkande på den allmänna strafflagens område. Av den lämnade redogörelsen framgår, att enligt varuinförsel- och spritinförsellagarna vid olovlig införsel förverkande regelmässigt inträder beträffande det olovligen införda godset. Undantag gäller dock enligt varuinförsellagen för det fallet, att den olovliga införseln icke skett i avsikt att

200 undandraga varan tullavgift och enligt spritinförsellagen, såvitt avser införsel av spritdrycker eller vin, som införts till svenskt territorialvatten, därest det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke varit avsedda att olovligen införas till riket. I det av generaltullstyrelsen upprättade förslaget till ändrad lydelse av ansvarsbestämmelserna i 1904 års tullstadga, vilket förslag ligger till grund för varuinförsellagen, hade såsom ytterligare undantag från den regelmässiga påföljden av förverkande av det olovligen införda godset jämväl upptagits det fall, att i följd av gärningsmannens minderårighet eller av annan särskild anledning icke någon kunde ådömas straff för den olovliga varuinförseln. Generaltullstyrelsen framhöll i sin motivering, att någon uttrycklig föreskrift om undantag från regeln om förverkande för sådant fall visserligen icke funnes i den gällande tullstadgan men att då i denna föreskreves, att tullavgift skulle erläggas då straffrihet ägde rum eller då straffet förfölle, därav torde framgå, att godset i sådant fall icke heller enligt de gällande bestämmelserna skulle anses förverkat. Då emellertid enligt åtskilliga paragrafer i förslaget gods skulle dömas förverkat även i vissa fall, då något straff för olovlig varuinförsel icke ifrågakomme, hade ett uttryckligt stadgande av förut n ä m n t innehåll ansetts böra lämnas. I propositionen till varuinförsellagen (prop, nr 226/1923), upptogs den av generaltullstyrelsen föreslagna bestämmelsen. Stadgandet utgick emellertid under riksdagsbehandlingen på hemställan av sammansatta bevillnings- och första lagutskottet (utlåtande nr 5), som till motivering för sin ståndpunkt anförde följande. Även om det kunde anses i princip riktigt, att en påföljd med huvudsaklig karaktär av straff icke skulle inträda, då förutsättningarna för straffs ådömande icke vore för handen, borde dock beaktas, att i andra paragrafer av den föreslagna lagen denna grundsats icke fasthölles. Det kunde även i vissa fall leda till mindre tillfredsställande resultat, att, då straffet förfölle exempelvis på grund av den brottsliges död, det olovligen införda godset icke skulle vara förverkat. Bestämmelsen, att förverkandepåföljden icke inträdde, då gärningsmannen på grund av minderårighet vore strafflös, syntes kunna innebära viss frestelse att söka bedriva smuggling med tillhjälp av minderåriga. — Vad som sålunda förekom i samband med tillkomsten av varuinförsellagen synes närmast föranleda den tolkningen av förverkandebestämmelsen i 1 § 8 mom., att förverkande av olovligen infört gods skall äga r u m oberoende av om någon fälles till straff, sålunda även i fall, där straffet förfallit på grund av åtalspreskription eller gärningsmannens död. En dylik tolkning överensstämmer också med stadgandets ordalydelse. Å andra sidan k a n formuleringen av motsvarande stadgande i 7 § spritinförsellagen, där det uttryckligen säges, att förverkande skall äga rum, evad någon fälles till ansvar eller ej, möjligen föranleda någon tveksamhet rörande detta spörsmål (Strömberg s. 269). Genom tillkomsten av de nya förverkandebestämmelserna i SL, vilka i princip medge förverkande obe-

201 roende av straffbarhet, ha skälen för den nyss angivna tolkningen av förverkandebestämmelsen i 1 § 8 mom. varuinförsellagen ytterligare förstärkts. Rättspraxis synes också ha anslutit sig till en sådan tolkning (NJA 1948 s. 200 o. 1956 s. 670). Vad angår forslingsredskap skulle enligt generaltullstyrelsens förslag till ändrad lydelse av ansvarsbestämmelserna i 1904 års tullstadga förverkande drabba odäckad farkost, annan farkost av mindre avgiftspliktig dräktighet än tjugo ton, dragare och körredskap, som begagnats vid godsets införsel eller eljest för transport av detsamma, allt under förutsättning, att forslingsredskapet tillhörde godsets ägare eller annan som ägt kännedom om den olovliga varuinförseln eller skälig anledning att misstänka densamma samt tillika godset anträffats under forslingen. Styrelsen anförde i motiveringen, att förslaget innehölle en närmare bestämmelse om beskaffenheten av farkost, som finge dömas förverkad, samt att i förslaget de betingelser, under vilka farkost skulle kunna dömas förverkad, erhållit en i någon mån utsträckt omfattning, detta i syfte att det organiserade smuggleri från smärre farkoster, som utbildat sig, måtte kunna motarbetas på ett mera effektivt sätt än vad som nu vore förhållandet. I den proposition, som förelades riksdagen, överensstämde stadgandet om förverkande av forslingsredskap i huvudsak med motsvarande bestämmelser i 1904 års tullstadga, dock att i fråga om farkost, utöver de i tullstadgan angivna fallen, att farkost använts att föra godset från större fartyg i land eller från ett till annat upplagsställe vid kust eller i skärgård, jämväl upptogs det fallet att med farkosten företagits resa direkt från utrikes ort med olovlig varuinförsel såsom väsentligt syfte. — I motiven till detta stadgande uttalade departementschefen i propositionen (nr 226/1923 s. 30), att generaltullstyrelsens förslag om förverkande av farkost syntes honom alltför vidsträckt i sin avfattning och därigenom ägnat att medföra resultat, som lätteligen kunde komma att verka stötande för det allmänna rättsmedvetandet. Enligt styrelsens förslag skulle fartyg av intill tjugo tons nettodräktighet dömas förverkat på grund av smuggling av ren bagatellnatur — om befälhavaren t. ex. olovligen infört något obetydligt presentföremål. Å andra sidan funne departementschefen i likhet med styrelsen den gällande formuleringen allt för inskränkt. Utöver de i 1904 års tullstadga angivna fallen hade fördenskull jämväl det fall ansetts böra upptagas, att med farkosten företagits resa direkt från utrikes ort med olovlig varuinförsel såsom väsentligt syfte. Detta kunde givetvis inträffa även i sådana fall, där smugglingen icke vore det huvudsakliga syftet med resan. Det hade förvisso varit mera tillfredsställande, om man k u n n a t finna en formulering, som mera preciserade de fall, då förverkande av farkost skulle äga rum. Att åstadkomma detta utan åsidosättande av kravet på effektivitet förefölle knappast möjligt i annan form än den av generaltullstyrelsen föreslagna. I alla händelser torde vara klart, att man med den av departementschefen föreslagna formuleringen

202 träffade alla de fall, som kunde rubriceras under benämningen smugglarefärder. På hemställan av sammansatta bevillnings- och första lagutskottet (utlåtande nr 5), som gav bestämmelserna om förverkande av forslingsredskap den slutliga lydelsen, höjdes den i propositionen föreslagna storleksgränsen för farkost till etthundratjugo ton. I övrigt godtogs det i propositionen föreslagna stadgandet i huvudsak oförändrat. Spritinförsellagen utgör, såsom förut framhållits, en undantagslagstiftning av provisorisk karaktär. Lagstiftningens syfte var att råda bot på den alltmer tilltagande spritsmugglingen, vilken ansågs kräva exceptionella åtgärder. Såväl straffbestämmelser som förverkanderegler äro därför i allmänhet strängare än motsvarande bestämmelser i varuinförsellagen. Vid en jämförelse mellan förverkandereglerna i de båda lagarna må följande framhållas. Enligt spritinförsellagen må fartyg med en nettodräktighet av intill femhundra ton förklaras förverkat, medan enligt varuinförsellagen gränsen är satt vid etthundratjugo ton. Det kan anmärkas, att enligt den ursprungliga bestämmelsen i spritinförsellagen gränsen gick vid tvåhundrafemtio ton men att i samband med lagens förlängning år 1933 gränsen höjdes till femhundra ton. Grund för förverkande enligt spritinförsellagen utgör vidare ej blott redskapets användande vid olovlig införsel utan jämväl dess brukande vid sådan olovlig forsling, som avses i 5 § i lagen. Enligt varuinförsellagen är en förutsättning för förverkande av forslingsredskap, att redskapets ägare — varmed jämställes den som innehar forslingsredskapet på grund av avbetalningsköp — visas ha ägt kännedom om den olovliga varuinförseln eller skälig anledning att misstänka densamma. Enligt spritinförsellagen kan däremot förverkandepåföljd undgås endast om det göres sannolikt, att varken forslingsredskapets ägare eller dess brukare eller förare haft kännedom om eller anledning misstänka redskapets användande vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin. Bevisbördan är sålunda i spritinförsellagen omkastad, vartill kommer att ond tro hos brukare eller förare jämställes med ond tro hos ägaren. Slutligen förutsattes ej i spritinförsellagen — såsom fallet är i varuinförsellagen — för förverkande av forslingsredskap, att smuggelgodset anträffats under själva forslingen. Å andra sidan ge förverkandebestämmelserna i spritinförsellagen i visst hänseende större utrymme för skälighetsprövning från domstolens sida än motsvarande bestämmelser i varuinförsellagen. Sålunda gäller enligt 8 § andra stycket c) spritinförsellagen, att domstolen k a n underlåta att döma forslingsredskap förverkat, om sådan påföljd med hänsyn till särskilda omständigheter finnes uppenbart oskälig. Förverkandereglernas stränghet har tydligen ansetts böra motivera en dylik prövningsrätt för domstolen. Såsom motivering för de överlag skärpta bestämmelserna om förverkande av forslingsredskap i spritinförsellagen anförde departementschefen i propositionen till nämnda lag (prop, nr 223/1924 s. 45—49) bl. a. Grundtanken i de föreslagna ändringarna kunde sägas vara, att forslingsredskap, som

203 använts vid verklig smugglarfärd eller eljest vid resa, som skett i huvudsakligt syfte att företaga transport av smuggelgods skulle vara förverkade; dock att på det subjektiva området omständigheter kunde föreligga, som borde föranleda undantag från förverkandepåföljd. Dessa undantag utgjordes av de under a—c) upptagna fallen. Det första av dessa undantag grundade sig på den uppfattningen, att då varken ägare, brukare eller förare av redskapet haft skäl att misstänka dess användande vid smuggling, det skulle vara orimligt, att redskapet bleve förverkat. Av ordalagen framginge, att enbart ovetenhet om just den smugglarfärd, varom vore fråga, icke skulle verka friande utan den bristande insikten måste omfatta, att redskapet överhuvud användes i smuggeltrafik. I det andra undantaget hade gjorts den inskränkningen, att förvärv, som skedde efter det beslag ägt rum, ej skulle hindra redskapets förverkande. Det vore nämligen knappast sannolikt, att i dylikt fall god tro kunde föreligga och, därest inskränkning icke gjordes, skulle tydligen lämnas utrymme för manipulationer, varigenom ett så starkt sken av god tro skulle kunna åstadkommas, att förverkandepåföljd skulle undgås. Det tredje undantaget ägde avseende närmast på det fall, att ett forslingsredskap vid smuggling eller olovlig forsling begagnats av annan än ägaren eller, där annan än ägaren ägt i dennes ställe förfoga över redskapet, brukats av en tredje person. Under sådana omständigheter kunde fall förekomma, då ett förverkande måste anses oskäligt. Man måste emellertid vid utformandet av undantagsbestämmelsen hålla fast vid den allmänna utgångspunkten för ifrågavarande lagstiftning, vilket ledde till att, med den utbredning som spritsmugglingen hade, det måste fordras, att vid upplåtande av automobiler och farkoster till begagnande av annan iakttoges en alldeles särskild försiktighet, så att sådant redskap icke användes i smuggeltrafikens tjänst. Bruste vederbörande i sådan försiktighet, syntes det icke obilligt, att han finge stå risken av forslingsredskapets förlust. Särskilt av dem som sålde automobiler genom avbetalningsköp måste det krävas, att de förvissade sig om köparens hederlighet. Erfarenheten visade nämligen, att denna form för överlåtelse av automobiler i stor utsträckning missbrukades för att förverkandepåföljd skulle undgås. Det torde förekomma, att anordning, varigenom å köpeskillingen ett mindre belopp formellt återstode oguldet, vidtoges just i sådant syfte. I sista hand bleve det domstolens sak att i varje särskilt fall pröva, om vederbörande iakttagit den försiktighet vid redskapets upplåtande, som skäligen kunde fordras av honörn. Givetvis hade det varit önskvärt om i lagstiftningen kunnat direkt angivas alla de fall, då förverkande icke borde äga rum. Det torde emellertid i förevarande avseende icke vara möjligt att i lag uttryckligen fixera en gräns, som gåve ett tillräckligt klart uttryck för vad lagstiftaren för varje fall särskilt åsyftade. I det lagförslag, som förelades riksdagen, funnos icke några bestämmelser angående verkningarna å sjöpanträtter och inteckningar i händelse fartyg

204 förklarades förverkat. Inom lagrådet hade framhållits, att det förelåge tvekan, huruvida sådana rättigheter förfölle, då fartyget bleve förverkat, men att med den föreslagna lagstiftningens syfte överensstämde, att förverkande ginge ut även över dessa rättigheter i fartyget, något som vore av särskild vikt beträffande inteckningar, enär fartygsägaren genom missbruk av möjligheten att låta inteckna sitt fartyg lätt kunde göra en förverkandedom ekonomiskt kraftlös. Fastsloges i lagen, att domen hade antydd verkan, syntes dock hänsyn till lojala kreditgivare kräva, att domstolen tillerkändes befogenhet förklara, att sjöpanträtt eller inteckning icke i anledning av fartygets förverkande förlorade sin giltighet, där detta funnes uppenbart oskäligt med hänsyn till särskilda omständigheter. Departementschefen anförde i propositionen (s. 125) i denna fråga följande. Vid den förberedande behandlingen inom finansdepartementet av förevarande förslag har man utgått från att, om intet uttryckligt stadgande meddelades om att sjöpanträtter och inteckningar i fartyg skulle förfalla, då fartyget blivit förverkat, nämnda rättigheter icke som följd av förverkandet skulle förlora sin giltighet. Visserligen förbisågs därvid ej — vad nu inom lagrådet framhållits — att det förhållandet, att inteckningar bleve bestående, skulle kunna av fartygsägare missbrukas till att göra en kommande förverkandedom ekonomiskt verkningslös. Vådorna och olägenheterna av att införa något stadgande, som verkade rubbning i nu avsedda slags rättigheter, befunnos emellertid så stora, att man icke ansåg sig böra upptaga bestämmelse i ämnet, så mycket mindre som antydda missbruk, såvitt känt, dittills icke förekommit i praktiken. Även med sådan diskretionär prövningsrätt för domstolarna, som även inom lagrådet förutsatts som ett komplement till stadgande om att inteckningar och sjöpanträtter förfölle i och med fartygets förverkande och på grund varav rättigheterna icke skulle förfalla, då sådant vore uppenbart oskäligt, skulle ju beträffande varje fartyg under 250 ton införas ett osäkerhetsmoment, som kunde inverka på fartygskrediten och hava ogynnsamma verkningar vida utanför den krets av personer, vilka rättigheternas förverkande närmast vore avsett att träffa. De nyss antydda skälen för att icke införa bestämmelser om förverkande av sjöpanträtter och inteckningar synas mig vara av den betydelse, att jag icke finner mig kunna biträda den inom lagrådet uttalade uppfattningen om att sådana bestämmelser i viss utsträckning borde givas. Enär jag alltjämt är av den uppfattning, att, om icke uttrycklig bestämmelse i annan riktning gives, nu berörda rättigheter trots fartygets förverkande bliva bestående, och då alltså införande av en bestämmelse härom icke synes betingad av hänsyn till rättssäkerheten, har jag icke utav vad i förevarande avseende inom lagrådet anförts funnit anledning vidtaga någon ändring i det remitterade förslaget. På föranstaltande av sammansatta bevillnings- och första lagutskottet tillkom emellertid i den slutliga lagtexten i 8 § 3 mom. ett stadgande av innebörd att om farkost, som skulle förklaras förverkad, besvärades av inteckning, som sökts efter det lagen trätt i kraft och av omständigheterna framginge, att innehavaren av inteckningen ägt kännedom om eller anledning misstänka farkostens användande vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin eller vid olovligt uppehållande av förbindelse mellan

205 fartyg och land, domstolen skulle förklara, att panträtten i farkosten skulle upphöra, där ej sådant med hänsyn till särskilda omständigheter funnes uppenbart oskäligt. Utskottet uttalade i detta sammanhang, att utskottet närmast anslöte sig till den av departementschefen uttalade uppfattningen, att den omständigheten, att ett fartyg förverkades, icke i sig själv medförde, att sjöpanträtter och inteckningar, som häftade vid fartyget, förlorade sin giltighet. Med hänsyn såväl till den tveksamhet, som i detta hänseende uttalades i lagrådet men än mer till möjligheten för en fartygsägare att genom manipulationer med inteckningar i fartyget väsentligen undanröja de ekonomiska verkningarna av en förverkandedom, vore det knappast lämpligt att medvetet låta denna lucka i lagstiftningen kvarstå. De fall man med en bestämmelse härom ville träffa vore endast de, då inteckningshavaren på ett eller annat sätt vore i komplott med fartygets ägare eller smugglaren. I de fall åter, då inteckningen mottagits eller innehades i god tro — såsom framförallt då efter inteckningens mottagande fartyget överlåtits och den nye ägaren läte fartyget användas vid smuggling eller olovlig forsling av smuggelsprit — borde inteckningsrätten kvarstå. Då svårligen sjöpanträtter kunde på nu anförda sätt missbrukas torde anledning ej finnas att införa bestämmelser angående förverkande av sådana rättigheter. I samband med tillkomsten av spritinförsellagen vidtogs i 1 § 9 mom. varuinförsellagen en ändring, innebärande i sak, att förutsättning för förverkande av forslingsredskap skulle vara, att redskapet begagnats i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel eller vid tillfälle, då de forslade varorna till väsentlig del utgjorts av olovligen infört gods. Departementschefen anförde i propositionen (nr 223/1924 s. 77) beträffande sistnämnda bestämmelse, att den motiverades framförallt av den stora utvidgning av området för förverkande som skett i spritinförsellagen och att vissa skäl även kunde anses tala för att varuinförsellagen finge motsvarande innehåll, något som stöddes av fall, som förekommit i praktiken. I samband med tillkomsten av varuutförsellagen år 1949 företogos vissa ändringar i varuinförsel- och spritinförsellagarnas förverkandebestämmelser. Ändringarna, som hade avseende å tredje mans rätt i förverkad egendom, sammanhängde med det sätt, varpå motsvarande spörsmål lösts i de genom 1948 års lagstiftning i 2 kap. SL införda allmänna reglerna om förverkande. Sålunda upptogos i 1 § 10 mom. varuinförsellagen vissa regler om skälighetsprövning av domstol, då tredje mans rätt är i fråga. Beträffande bestämmelsernas innehåll hänvisas till det föregående. Genom en hänvisning i 9 § spiitinförsellagen gälla dessa bestämmelser jämväl vid förverkande enligt nämnda lag. I samband därmed upphävdes det förutnämnda stadgandet i 8 § 3 mom. spritinförsellagen. Vidare omredigerades bestämmelsen i 1 § 9 mom. varuinförsellagen så, att forslingsredskap skulle kunna förklaras förverkat även om det inköpts på avbetalning. Regler med motsvarande innehåll upptogos i varuutförsellagen. Som motivering till

206 1949 års ändringar anförde departementschefen i propositionen (nr 99 s. 31) bl. a. följande. Under förarbetena till lagändringen om de allmänna förverkandereglerna i SL hade berörts även frågan, huruvida förverkandeförklaring borde medföra, att jämväl begränsade sakrätter i egendomen upphävdes. Härom hade lagrådet anfört bl. a., att avfattningen av det lagrådet underställda förslaget kunde giva anledning till tvekan, huruvida, då fartyg dömdes förverkat, också sjöpanträtter och inteckningar i fartyg skulle förfalla. Det vore emellertid uppenbart, att en fartygsägare lätt skulle kunna göra en förverkandedom ekonomiskt kraftlös genom missbruk av möjligheten att låta inteckna sitt fartyg. Erfarenheten hade givit vid handen, att motsvarande förhållande kunde förekomma beträffande fordringar av beskaffenhet att grunda sjöpanträtt. Enligt lagrådets uppfattning borde därför förverkandet, om domstolen funne det påkallat, kunna drabba även sådana rättigheter. Beträffande de fall då någon eljest hade särskild rätt till föremål, som förklarades förverkat, hade lagrådet likaledes ansett, att det borde ankomma på domstolen att pröva, huruvida denna rätt skulle bestå eller ej. Därest föremålet köpts på avbetalning, borde domstolen sålunda, om skäl därtill förelåge, kunna i samband med förverkandeförklaringen göra förbehåll om att säljarens rätt till föremålet oaktat förklaringen ej skulle vara förfallen. På grund av vad sålunda förekommit hade i det förslag till ändringar i 2 kap. SL, som framlagts för riksdagen, upptagits bestämmelser i överensstämmelse med vad sålunda av lagrådet uttalats, vilka bestämmelser godkänts av riksdagen, övervägande skäl talade för att de grundsatser, som sålunda kommit till uttryck i SL, vunne tillämpning också på förevarande område. I lagförslaget hade därför upptagits enahanda föreskrifter som i SL om skälighetsprövning av domstolen, då annans rätt vore i fråga, varjämte bestämmelserna i övrigt avfattats så, att forslingsredskap kunde förklaras förverkat även om det köpts på avbetalning. Om i dylikt fall avbetalningssäljaren ej haft kännedom om den olovliga utförseln eller skälig anledning misstänka densamma, borde domstolen tydligen begagna sig av möjligheten att göra förbehåll om beståndet av hans rätt. Uttryckligt stadgande härom torde icke erfordras. Såsom en följd av lufttrafikens utveckling har genom lagstiftning den 12 maj 1955 tillkommit en lag om inskrivning av rätt till luftfartyg. I samband härmed vidtogos ändringar såväl i varuinförsellagen som i spritinförsel- och varuutförsellagarna, varigenom infördes möjlighet att förverka luftfartyg, vars högsta tillåtna vikt enligt dess luftvärdighetsbevis understiger fyra ton (prop, nr 13/1955). Vad beträffar förskingringsbestämmelsen i 8 § varuinförsellagen, vilken bestämmelse på grund av hänvisning i 9 § spritinförsellagen är tillämplig också såvitt avser spritdrycker eller vin, har det varit tveksamt, huruvida densamma är tillämplig endast å uppsåtliga handlingar eller om den omfattar jämväl handlingar av oaktsamhet, som föranlett att godset ej kunnat

207 tillrättaskaffas. Generaltullstyrelsen utgick i sitt förslag från att endast uppsåtliga handlingar fölle under begreppet förskingring och föreslog därför en annan avfattning av bestämmelsen för att göra den tillämplig även på oaktsamma handlingar. Förslaget innebar, att om någon med vetskap eller skälig anledning till misstanke, att viss egendom vore att anse som förverkad enligt tullstadgan, föranledde, att egendomen icke kunde tillrättaskaffas, han skulle gälda dess värde. Såsom motivering till förslaget i denna del anförde styrelsen, att ersättningsskyldighet torde böra förefinnas icke blott då egendom, som enligt tullstadgan vore att anse såsom förverkad, förskingrats, utan även i andra fall, då egendomen förkommit genom förvållande av någon, som haft vetskap om eller skälig anledning misstänka, att densamma varit att sålunda anse. I propositionen erhöll stadgandet sin slutliga lydelse, vilken praktiskt taget ordagrant överensstämde med motsvarande bestämmelse i § 168 1904 års tullstadga. Departementschefen framhöll i anslutning till den föreslagna bestämmelsen, att enligt hans mening den genom vars vållande i de av generaltullstyrelsen angivna fallen den förverkade egendomen förkommit, fölle under paragrafen jämväl i denna lydelse. Under riksdagsbehandlingen blev detta departementschefens uttalande ej föremål för gensaga. Praxis synes ha anslutit sig till den av departementschefen angivna tolkningen (NJA 1951 s. 287). Vad beträffar bestämmelserna angående förverkande i varuutförsellagen är av intresse, att domstol må eftergiva förverkande, därest av omständigheterna framgår, att brottet skett av förbiseende. Angående innebörden av sistnämnda uttryck hänvisas till avsnittet om vissa centrala brottsrekvisit. I speciella författningar angående införsel- eller utförselförbud ha i allmänhet intagits förverkandebestämmelser. Enligt 5 § importförbudskungörelsen skall sålunda vara, som någon infört eller sökt införa i strid mot kungörelsen, förklaras förverkad jämte emballage eller kärl, vari den förvaras. Kan vad sålunda skolat förverkas icke tillrättaskaffas, skall den brottslige gälda varans värde. Framgår av omständigheterna att brottet skett av förbiseende, må av domstolens prövning bero, huruvida förverkandepåföljd skall inträda. Förverkandebestämmelserna ha sålunda utformats på samma sätt som i varuutförsellagen med viss möjlighet för domstol att diskretionärt pröva, huruvida förverkandepåföljd skall inträda. Bestämmelser om förverkande av forslingsredskap saknas. Förverkanderegler överensstämmande med de i importförbudskungörelsen angivna återfinnas bl. a. i kungörelsen den 6 maj 1927 (nr 129) angående förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål, kungörelsen den 30 november 1934 (nr 563) angående kontroll vid utförsel av kött, veterinära införselkungörelsen den 21 november 1958 (nr 551) och kungörelsen den 28 maj 1959 (nr 229) angående införsel av växter m. m. Enligt förordningen den 19 maj 1939 (nr 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel äger domstolen, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, pröva,

208 huruvida egendomen skall vara förverkad. Understundom ha förverkandereglerna utformats så, att domstolen äger förklara varan helt eller delvis förverkad, t. ex. förordningen den 21 december 1951 (nr 830) om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor. Vanligen stadga emellertid förverkandebestämmelserna i de speciella import- och exportförbudsförfattningarna obligatoriskt förverkande av godset i dess helhet. Bestämmelser om värdekonfiskation förekomma ibland men ej alltid. Begler om förverkande av forslingsredskap saknas. Till exemplifiering av det sagda må hänvisas till giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877) och vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340). I vissa författningar saknas helt bestämmelser om förverkande, t. ex. kungörelsen den 15 augusti 1933 (nr 512) angående utförsel ur riket av vissa arbeten av sten. Forslingsredskaps häftande för böter I de förberedande utkast, som lågo till grund för spritinförsellagen, hade intagits bestämmelser om forslingsredskaps häftande för böter. Några sådana bestämmelser inflöto emellertid ej i det lagförslag, som underställdes riksdagen. Departementschefen framhöll i propositionen härom, att, då utkasten i denna del från olika håll mötts med allvarliga invändningar och då bestämmelserna skulle kunna leda till en del icke önskvärda konsekvenser, han icke ansett sig böra upptaga ett sådant stadgande i lagförslaget, ehuru ett dylikt stadgande otvivelaktigt skulle varit till stor nytta vid motverkande av smugglingen från fartyg. Ej heller hade han ansett sig böra upptaga ett vida längre gående förslag, nämligen att rederierna skulle åläggas en betydlig straffavgift i händelse av smuggling från deras fartyg (prop, nr 223/1924 s. 67). I samband med förlängningen av spritinförsellagen år 1926 (prop, nr 211/1926) diskuterades olika åtgärder i syfte att öka lagstiftningens effektivitet. Bl. a. framfördes från några tullmyndigheters sida förslag om att fartygsbefälhavare eller rederi skulle åläggas att svara för böter, som för spritsmuggling ådömdes anställda ombord. Generaltullstyrelsen invände i avgivet yttrande, att ett sådant åläggande strede mot artikel 10 i Helsingforskonventionen. Enligt nämnda artikel skola de fördragsslutande staterna upprätthålla principen, att straff för smuggling av alkoholvaror bör drabba endast den brottslige; i vart fall må fartyg icke — direkt eller indirekt — förklaras häfta för böter eller andra sådana avgifter för det fall, att någon ombord anställd person olovligen infört allenast en efter omständigheterna mindre kvantitet samt vad av flera sådana personer sålunda införts icke kan anses utgöra en efter omständigheterna väsentlig kvantitet, allt under förutsättning dock, att olovlig införsel icke kan läggas fartygets redare eller befälhavare till last samt att dessa med hänsyn till de insmugglade alkohol-

209 varornas kvantitet eller eljest icke kunna anses i detta avseende hava brustit i nödig tillsyn. Departementschefen ställde sig jämväl avvisande till förslaget och framhöll (s. 19), att föreskrivande av påföljd för rederi, då smuggling ägt r u m å rederiet tillhörigt fartyg, skulle innebära en betydande utvidgning av det straffrättsliga ansvaret å ifrågavarande område. Lagstiftningen i ämnet innehölle emellertid — framhöll departementschefen vidare — bestämmelser, vilka utgjorde avvikelse från eljest vedertagna rättsprinciper och en utsträckning av det straffrättsliga ansvaret i föreslagen riktning — vilken åtgärd eventuellt förutsatte ändring i Helsingforskonventionen — syntes knappast tillrådlig, innan nuvarande stadganden efter ytterligare prövning befunnits otillräckliga. Det må i detta sammanhang påpekas, att enligt den danska toldloven varje forslingsredskap, som använts vid insmuggling eller försök därtill av högt beskattade varor eller till forsling av dylika varor inom tullområdet, häftar för ägare, förare eller anställda ådömda böter eller tull- eller avgiftsbelopp och att forslingsredskapet kan kvarhållas intill dess böterna eller avgifterna erlagts. I norsk eller finsk rätt finnes ej motsvarande institut. Förverkandebestämmelser i SL m. m. Genom lagstiftning den 30 juni 1948 infördes, såsom tidigare nämnts, i 2 kap. SL allmänna bestämmelser om förverkande. Dessa bestämmelser avse — bortsett från stadgandet i 2 kap. 17 § andra stycket om förverkande av föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning — endast gärningar, belagda med straff i SL. Enligt 2 kap. 16 § SL skall sålunda muta så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annat dylikt, som lämnats eller mottagits, då det i SL är särskilt belagt med straff, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat till kronan; utgjordes egendomen av annat än penningar och finnes den ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat. Förverkande ifrågakommer dock ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. Har någon eljest av gärning, som i SL är belagd med straff, haft vinning, som ej motsvaras av skada för enskild, må han efter ty prövas skäligt förpliktas att utgiva däremot svarande belopp till kronan. Enligt 2 kap. 17 § första stycket må vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning, som i SL är belagd med straff, eller frambragts genom sådan gärning, såvitt ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligga och det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat. Det sagda gäller ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. Avser förver14—905586

210 kandeförklaring fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning, eller luftfartyg, besvärat av luftpanträtt eller inteckning, må domstolen ock förklara, att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen. Finnes i annat fall någons rätt till föremål som förklaras förverkat böra otaktat förklaringen bestå, äger domstolen göra förbehåll därom. Dyrk, falskt mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, må enligt 17 § andra stycket förklaras förverkat ändå att eljest stadgade förutsättningar för förverkande ej föreligga. Det sistnämnda stadgandet äger, såsom förut framhållits, tillämpning även vid brott utanför SL. I stället för förverkande äger rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk. De allmänna bestämmelserna om förverkande i 2 kap. SL avse, som förut antytts — bortsett från bestämmelserna i 17 § andra stycket — endast strafflagsbrott. Härom anförde straffrättskommittén följande (SOU 1944: 69 s. 72). Gärningar, som vore belagda med straff i andra författningar, vore av alltför skiftande natur för att det skulle vara tillrådligt att utan en prövning av varje särskild författning låta de föreslagna reglerna om förverkande bli tillämpliga beträffande dessa gärningar. Införandet av de allmänna bestämmelserna torde emellertid komma att få betydelse för blivande lagstiftning på specialstraffrättens område. Det vore sannolikt, att vid sådan lagstiftning viss ledning komme att hämtas av dessa bestämmelser. Bestämmelserna torde därför även på specialstraffrättens område i längden komma att visa sig leda till ett förenhetligande av de nu tämligen olikartade reglerna. Som dessa ofta stadgade obligatoriskt förverkande och därtill saknade de av billighetshänsyn förestavade begränsningar av förverkandemöjligheten som innehölles i förslaget, skulle en sådan utveckling medföra en enligt kommitténs mening önskvärd uppmjukning av specialstraffrättens förverkandebestämmelser, vilka stundom syntes gå längre än billigt vore. I samband med 1948 års lagstiftning infördes också allmänna bestämmelser i 5 kap. 19 § a och 2 kap. 18 § SL om förverkandetalan när straff förfallit. Enligt dessa bestämmelser må, där statsåklagaren finner det ur allmän synpunkt påkallat, talan om förverkande väckas inom tio år från det brottet begicks, även om straff är förfallet. Bestämmelserna innebära sålunda bl. a., att åtalspreskription ej utgör hinder för förverkande enligt SL. De grundsatser, som sålunda kommit till uttryck, torde, såsom straffrättskommittén framhållit (SOU 1944: 69 s. 76), vara analogiskt tilllämpliga också utanför SL:s område försåvitt icke särskilda förhållanden tala mot en dylik tillämpning. (Jfr beträffande frågan om analogisk tillämpning av dessa stadganden på förverkandebestämmelserna i prisregleringslagen, vilka enligt sin ordalydelse förutsätta att någon dömes till straff, pleniavgörandet NJA 1952 s. 240.) Vad smugglingsbrotten angår har såsom förut antytts redan före tillkomsten av 1948 års strafflagstiftning i rättspraxis förverkande av forslingsredskap enligt spritinförsellagen, ersättning

211 för förskingrad egendom enligt samma lag och förverkande av olovligen infört gods enligt varuinförsellagen ådömts, oaktat brotten i fråga varit preskriberade (NJA 1933 s. 551, 1938 s. 222 och 1948 s. 200; jfr även NJA 1956 s. 670). Beträffande frågan om möjligheten av förverkande efter den brottsliges död infördes genom 1948 års strafflagsändringar en bestämmelse i 5 kap. 13 § andra stycket nämnda lag av innehåll att förverkande må, om det finnes skäligt, ådömas utan hinder av den brottsliges död. Straffrättskommittén framhöll beträffande detta stadgande, att detsamma torde få betydelse även för specialstraffrätten (jfr SOU 1944: 69 s. 109). I tidigare praxis synes viss tveksamhet ha förelegat beträffande frågan om möjligheten att förverka olovligen infört gods efter den brottsliges död. I ett äldre rättsfall (NJA 1900 s. 197) ansågs förverkande kunna äga rum även efter den brottsliges död men i ett senare (NJA 1921 s. 149) förklarade hovrätt frågan om förverkande vara förfallen genom den tilltalades död. Genom rättsfallet NJA 1956 s. 670 har emellertid fastslagits, att grunderna för 5 kap. 13 § andra stycket SL äro tillämpliga vid förverkande enligt varuutförsellagen. Detsamma torde få anses gälla även förverkande enligt varuinförsel- eller spritinförsellagen. I en i första kammaren av herr Göransson vid 1953 års riksdag väckt motion (nr 177) hemställdes om utredning angående de allmänstraff rättsliga problemen inom specialstraffrätten och om en översyn av gällande specialstraffrättsliga stadganden i förtydligande och förenhetligande syfte. Beträffande de ekonomiska påföljderna inom specialstraffrätten uppehöll sig motionären främst vid stadgandena om förverkande. Första lagutskottet, där motionen förehades, inhämtade yttrande över densamma från bl. a. straffrättskommittén samt uttalade i sitt utlåtande nr 34, såvitt avsåg förverkandepåföljder av olika slag, efter att ha lämnat en redogörelse för det förutberörda pleniavgörandet NJA 1952 s. 240. Genom detta pleniavgörande av högsta domstolen har emellertid icke all tvekan om möjligheten att analogiskt tillämpa strafflagens konfiskationsregler försvunnit. Man kan nämligen ur domens avfattning endast utläsa, att ifrågavarande analogiska tillämpning är utesluten, då en specialstraffrättslig förverkandepåföljd är av en annan, väsentligt mera straffbetonad natur än förverkandepåföljderna i strafflagen, samt att förverkandepåföljden i prisregleringslagen är av sådan natur. Någon mera ingående ledning för hur man ur denna synpunkt skall bedöma andra specialstraffrättsliga förverkandepåföljder ger domen icke. Vidare ha de fyra justitieråd, som på grund av omröstningsreglerna kommo att fylla ut majoriteten, icke alls uttalat sig i analogifrågan, medan de tolv justitieråden i minoriteten enhälligt ansågo analogisk tillämpning möjlig. Utskottet erinrade i anslutning härtill om sitt till 1944 års riksdag avgivna utlåtande (nr 18) i anledning av väckt motion om skyndsam utredning och förslag till sådana ändringar i då gällande lagstiftning, att förverkandepåföljd kunde ådömas även om den brottslige på grund av sådana omständig-

212 h e t e r , s o m o m f ö r m ä l a s i 5 k a p . SL, icke k u n n a t fällas till a n s v a r s a m t f r a m h ö l l v i d a r e , a t t de i SL g e n o m 1948 å r s l a g s t i f t n i n g i n f ö r d a a l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r n a o m f ö r v e r k a n d e icke k u n n a t t v e k l ö s t lösa de p r o b l e m , s o m b e r ö r t s i u t s k o t t e t s å r 1944 avgivna u t l å t a n d e . — U t s k o t t s u t l å t a n d e t u t m y n n a d e i en h e m s t ä l l a n , att r i k s d a g e n i a n l e d n i n g av m o t i o n e n ville i skrivelse till K u n g l . M a j : t a n h å l l a o m u t r e d n i n g a n g å e n d e de a l l m ä n s t r a f f r ä t t s l i g a p r o b l e m e n i n o m s p e c i a l s t r a f f r ä t t e n och o m en ö v e r s y n a v g ä l l a n d e s p e c i a l s t r a f f r ä t t s l i g a s t a d g a n d e n i f ö r t y d l i g a n d e och f ö r e n h e t l i g a n d e syfte. Som m o t i v e r i n g för d e n n a h e m s t ä l l a n a n f ö r d e u t s k o t t e t bl. a. f ö l j a n d e . Rent kvantitativt spelar specialstraffrätten en betydande roll inom straffrättsskipningen; över hälften av de lagöverträdelser, som årligen beivras i Sverige, äro förseelser mot specialstraffrättsliga föreskrifter. Att denna omfattande straffrättsskipning på specialstraffrättens område icke väcker större allmän uppmärksamhet, torde bero på att de straff som ådömas i regel utgöras av böter till måttliga belopp. Det bör emellertid anmärkas, att ett stort antal specialstraffrättsliga bestämmelser ger möjlighet att ådöma frihetsstraff och att specialstraffrättsliga lagöverträdelser i många fall förskylla mycket kännbara ekonomiska påföljder i form av normerade böter eller förverkande. Med hänsyn till att den specialstraffrättsliga lagstiftningen omspänner vida områden och tillkommit vid skilda tider och i olika sammanhang, kan den knappast helt fylla de krav i fråga om enhetlighet, överskådlighet och klarhet, som böra ställas på densamma. En granskning av den gällande specialstraffrätten visar också, att densamma i åtskilliga hänseenden är behäftad med brister. Dessa äro i huvudsak av två slag. Å ena sidan saknas nämligen inom specialstraffrätten i betydande utsträckning föreskrifter om huru de allmänna problem skola lösas som för strafflagsbrottens del behandlas i strafflagens s. k. allmänna del. Detta har medfört, att domstolarnas praxis i dessa hänseenden på många punkter blivit vacklande och mindre följdriktig och att den på vissa områden inom specialstraffrätten utvecklat sig på ett sätt som icke står i överensstämmelse med vad som eljest gäller inom straffrätten. När å andra sidan, såsom stundom sker, regler i dessa allmänna ämnen givas i specialstraffrättsliga författningar, avvika de ofta från vad som gäller enligt strafflagen eller enligt andra specialstraffrättsliga bestämmelser, utan att detta alltid kan anses motiverat av sakliga skäl. Av utskottets redogörelse för gällande rätt och av yttrandena över motionen torde framgå, att bland de ämnen inom specialstraffrätten, där tvekan råder om vad som gäller, där reglerna äro mindre följdriktiga eller där deras sakliga innebörd kan kritiseras eller diskuteras, märkas ekonomiska påföljder för brott — särskilt förverkande — . m e d v e r k a n till brott, de subjektiva förutsättningarna för straff, husbondeansvar, juridiska personers ansvar samt rättsvillfarelse. Om det förslag till brottsbalk, som straffrättskommittén nyligen framlagt, lägges till grund för ny lagstiftning, kommer den allmänna straffrätten att undergå en omfattande modernisering och reformering. Det synes önskvärt att specialstraffrätten i möjligaste mån bringas i överensstämmelse med denna nya lagstiftning och att den även i övrigt reformeras så att den i kvalitet närmar sig den allmänna straffrätten mer än vad nu är fallet. Vissa av de specialstraffrättsliga problem, som motionären framhävt, komma visserligen att få sin lösning, om straffrättskommitténs förslag genomföres, främst frågan rörande de allmänstraffrättsliga medverkansreglernas tillämpning inom specialstraffrätten. Flertalet av de brister i specialstraffrätten, som nyss berörts, kommer emellertid icke att avhjälpas därigenom.

213 Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet, att specialstraffrätten i åtskilliga hänseenden är i behov av en översyn. På sätt motionären anfört, synes en sådan översyn främst böra avse de allmänstraffrättsliga frågorna i specialstraffrätten, varvid man bör eftersträva att — i den mån sakliga skäl icke motivera särregler — nå fram till enhetliga regler för hela specialstraffrättens område. Även vad avser de särskilda brotten torde emellertid böra övervägas, om icke en mera enhetlig reglering än vad som nu är fallet är möjlig att åstadkomma. Riksdagen anhöll i enlighet med utskottets hemställan i skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 maj 1953 (nr 195) om utredning i ämnet. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 december 1955 har särskild utredningsman tillkallats att verkställa en förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten. I direktiven för utredningen har justitieministern, efter att ha berört första lagutskottets utlåtande över 1953 års motion, bl. a. uttalat följande. Det är enligt min mening angeläget, att den av riksdagen avsedda utredningen kommer till stånd. Det rättsområde, som specialstraffrätten omfattar, är emellertid mycket stort och svåröverskådligt. Innan närmare riktlinjer för en reform i ämnet kan utarbetas, är det nödvändigt att till belysning av problemen göra en förberedande undersökning, innefattande kartläggning och systematisering av hela det vidlyftiga materialet. De lagstiftningsproblem som här är aktuella bör lösas i nordiskt samarbete i så stor utsträckning som det kan visa sig praktiskt genomförbart. Det må nämnas alt Nordiska rådet vid sin session i Stockholm år 1955 antog en rekommendation till regeringarna i de nordiska länderna att undersöka möjligheterna att åstadkomma större likformighet i dessa länders lagstiftning rörande konfiskation. Även på andra områden av specialstraffrätten bör likformighet eftersträvas. Denna förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten pågår alltjämt. Strafflagberedningen har i sitt slutbetänkande med förslag till skyddslag (SOU 1956: 55 s. 301) med anledning av den sålunda pågående utredningen icke ansett sig böra upptaga SL:s förverkandebestämmelser till saklig granskning utan har vid upprättandet av förslaget till skyddslag inskränkt sig till att flytta de nuvarande bestämmelserna från SL till skyddslagen. I två likalydande motioner vid 1959 års riksdag, en i första kammaren av herr Alexandersson (nr 163) och en i andra kammaren av herrar Christenson i Malmö och Rylander (nr 403), hemställdes om utredning rörande ändring av bestämmelserna om förverkande i varuinförsellagen och eventuellt andra lagar, vari stadgades förverkandepåföljd. Motionärerna framhöllo — med utgångspunkt från rättsfallet NJA 1958 s. 267 — att det vore otillfredsställande, att icke domstolarna kunde vid behov mildra förverkandepåföljden på sådant sätt som kunde anses rimligt. Första lagutskottet, där motionerna förehades, inhämtade yttrande från bl. a. riksåklagarämbetet, som avstyrkte motionerna under hänvisning till pågående utredningar rörande det i motionerna väckta spörsmålet. Första lagustkot-

214 tet hemställde i sitt utlåtande (nr 20) — under hänvisning till utredningen med uppdrag att verkställa en förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten och utredningen med uppdrag att utarbeta förslag till ny lagstiftning rörande straff för olovlig införsel och utförsel av varor — att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet härmed. Avgivna yttranden I de yttranden, som inkommit till utredningen från tullmålsdomstolar och tullmyndigheter, ha i någon utsträckning berörts smuggellagstiftningens förverkanderegler. Häradshövdingen i Torneå domsaga har sålunda särskilt understrukit de för rättskänslan stötande resultat, som kunde följa av de nuvarande bestämmelsernas stränga och kategoriska avfattning samt föreslagit en uppmjukning av förverkandereglerna därhän, att domstolen — i likhet med vad som är fallet exempelvis beträffande valutabrott — bereddes möjlighet att förklara egendom förverkad endast intill visst belopp. Av de tullmyndigheter, som berört förverkandebestämmelserna, har i allmänhet framhållits, att den nu gällande vanligen obligatoriska förverkandepåföljden både med avseende å gods och forslingsredskap vore ett verksamt medel i kampen mot smugglingen och att den — ehuru i doktrin och praxis icke ansedd såsom straff i egentlig mening — dock i realiteten verkade som ett högst kännbart sådant. Det torde för övrigt kunna ifrågasättas, om icke utvecklingen ginge i riktning mot ett erkännande av förverkande såsom en straffpåföljd och om icke fördenskull ådömande av böter överhuvud i vissa fall borde kunna underlåtas, då förverkande komme i fråga. Förverkandereglerna vore dock i vissa fall orimligt stränga. Sålunda förverkades — exempelvis vid brott mot 4 § 1 mom. varuinförsellagen — godset i sin helhet även om det brottsliga förfarandet avsåge endast en mindre del av godsets värde och överhuvudtaget kanske vore tämligen oskyldigt till sin karaktär. Även beträffande forslingsredskap, som begagnades vid smuggling, vore de gällande förverkandebestämmelserna alltför stelt och kategoriskt avfattade och det kunde icke bortresoneras, att förverkande av forslingsredskap drabbade både hårt och ojämnt och understundom ledde till rena orimligheter. Olika tullmålsdomstolar hyste härvidlag ganska divergerande uppfattningar om tillämpningen av de gällande bestämmelserna. Dessa borde omarbetas, så att mera klara linjer uppnåddes, varvid såsom mönster borde tjäna förverkandereglerna i 2 kap. 17 § SL. Å andra sidan har från något håll påpekats, att just risken att förlora gods, farkost eller fordon ofta i högre grad än fruktan för själva straffet avhölle personer från att föröva smuggling, i vart fall i någon större utsträckning. Stränga förverkanderegler, icke minst beträffande transportmedel, voro därför ett verksamt medel i kampen mot den yrkesmässiga smugglingen. Ur denna synpunkt kunde ifrågasättas, om

215 icke förverkandereglerna rörande forslingsredskap borde i den nya lagstiftningen erhålla samma stränga utformning som kommit till uttryck i spritinförsellagen. Beträffande frågan om vad som skall vara föremål för förverkande har chefen för västra kustdistriktet framhållit, att bestämmelserna i 2 kap. 16 § andra stycket SL om förverkande av vinning borde göras tillämpliga jämväl på smuggellagstiftningens område. Det vore icke förenligt med rättsmedvetandets krav, att en smugglare skulle få behålla förtjänsten av sin olaga hantering även när han ertappades på bar gärning. Vad angår den närmare utformningen av de särskilda förverkandereglerna ha några tullmyndigheter pekat på de tolkningssvårigheter, som bereddes både domstolar och åklagare vid tillämpningen av 1 § 9 mom. a) varuinförsellagen, när det gällde att avgöra, huruvida förvaringspersedel, vari godset påträffats varit särskilt ägnad att användas vid smuggling. Sålunda hade varit föremål för tvekan om en portfölj eller väska på grund av sin beskaffenhet varit särskilt ägnad för sådan användning. Enligt avgörande i praxis hade en vanlig resväska, som varit helt fylld med smuggelgods och som använts uteslutande för smuggling, icke kunnat förklaras förverkad därför att den icke ansetts vara särskilt ägnad att användas vid smuggling (NJA 1952 s. 302). Det otillfredsställande häri och rättstillämpningens bristande överensstämmelse med lagens anda framträdde särskilt vid en jämförelse med förutsättningarna för förverkande av farkost eller forslingsredskap enligt 1 § 9 mom. b) varuinförsellagen enligt vilket förverkande kunde äga rum, därest forslingsredskapet begagnats vid resa, vilken måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel eller eljest vid tillfälle, då de forslade varorna till väsentlig del utgjorts av olovligen infört gods. Föremål för förverkande borde även vara förvaringspersedel, då i densamma påträffades huvudsakligen smuggelgods. Tullfiskalen i Stockholm har förordat, att på motsvarande sätt som skett i 8 § 1 mom. spritinförsellagen, borde i 1 § 9 mom. b) varuinförsellagen hänvisning göras till sådan forsling, som avsåges i 6 a § varuinförsellagen. Till skillnad från vad som gällde enligt 5 § spritinförsellagen vore försök till brott enligt 6 a § varuinförsellagen icke straffbelagt. En ändring härutinnan förordades bland annat med hänsyn till möjligheten att kunna få transportmedel förverkade i fall, då forsling ännu icke påbörjats. Tullfiskalen i Göteborg har framhållit, att kravet på att godset skall ha anträffats under forslingen medfört tolkningssvårigheter, och att denna bestämmelse därför borde på lämpligt sätt omformuleras. I ett fall hade t. ex., då tullmännen under förföljandet av en bil, lastad med smuggelvaror, ej hunnit upp bilen, förrän varorna varit avlastade och nedburna i en källare, bilen ej kunnat förklaras förverkad, därför att godset icke anträffats under själva forslingen. Beträffande skyldighet att utgiva ersättning för gods, som skolat för-

216 klaras förverkat men ej kunnat tillrättaskaffas, har slutligen från något håll uttalats, att dylik ersättning borde, för att underlätta indrivning, k u n n a utdömas i form av böter och att ersättningsbeloppet — i händelse av bristande betalning — borde kunna förvandlas till fängelse. Ersättningsbeloppen vore nämligen mycket svåra att indriva. Understundom bleve beloppen oskäligt höga och utgången i »Motalamålet» (NJA 1958 not C nr 481) talade närmast för en maximering av ersättningsbelopp för förskingrat gods. F r å n någon tullmyndighets sida har till utredningen framförts förslag om införande av bestämmelser om forslingsredskaps häftande för böter. Utredningen Förverkande har i doktrinen angivits kunna tjäna väsentligen tre olikartade rättsliga funktioner: en straffrättslig, en politirättslig och en privaträttslig (jfr Strömberg s. 17). Vad beträffar den straffrättsliga funktionen är det vanligt, att en förverkanderegel främst har till ändamål att tjäna som komplement till och förläna eftertryck åt en straffbestämmelse genom att utöver det egentliga straffet tillfoga lagöverträdaren förlust av egendom, som stått i viss närmare relation till brottet eller brottslingen. Förverkandet har i dessa fall ett allmänpreventivt syfte och fungerar närmast som ett bötesstraff. Vad angår den politirättsliga funktionen är understundom det väsentliga syftet med förverkande av viss egendom att förebygga skada, som hotar från egendomen med hänsyn till dennas ur någon synpunkt farliga beskaffenhet. Egendomen kan antingen i sig själv besitta farliga egenskaper (gifter, explosiva varor m. m.) eller vara avsedd att komma till användning vid förövandet av brott (brottsverktyg). Förverkandet har i dessa fall väsentligen karaktär av säkerhets- eller politiåtgärd. Ur samma synpunkt torde man ha att se förekommande regler om förverkande av egendom, vilken använts som hjälpmedel vid begående av brott och anses erbjuda viss fara för förnyade brottsliga handlingar (2 kap. 17 § SL). Vad slutligen beträffar den privaträttsliga funktionen kan förverkande ha till ändamål att utjämna en orättmätig förmögenhetsökning och fråntaga lagöverträdaren den vinning han eljest skulle erhålla av sitt brottsliga handlande (2 kap. 16 § SL). Förverkande kan i dylika fall sägas ha ett restitutionssyfte, vilket understundom i doktrinen betecknats såsom privaträttsligt — alldeles oavsett att den förverkade egendomen skall överlämnas till ett offentligrättsligt subjekt, nämligen staten (jfr Strömberg s. 17). Att med utgångspunkt från nu nämnda funktioner systematisera de olika förverkandebestämmelserna i svensk rätt erbjuder emellertid svårigheter främst av den anledningen, att en förverkanderegels syfte ofta icke är renodlat. Vad beträffar smuggellagstiftningen torde förverkandereglernas främsta ändamål på detta område vara att tillgodose allmänpreventiva

217 hänsyn. Bakom bestämmelserna ligger m. a. o. tanken, att risken att förlora viss egendom skall verka avhållande från att föröva smugglingsbrott. Förverkandepåföljden har alltså här en väsentligen straffrättslig funktion. Icke minst för den som drabbas av förverkandepåföljden torde densamma te sig som ett straff — i många fall kännbarare än det egentliga straffet. Ibland kan emellertid förverkanderegeln sägas fylla en politirättslig funktion. Förverkande av forslingsredskap torde sålunda åtminstone delvis vara att förklara som en påföljd i syfte att förebygga, att redskapet på nytt kommer till användning som hjälpmedel vid smugglingsbrott. Än mera utpräglad är den politirättsliga funktionen i sådana fall, när smugglingen avsett varor, vilkas okontrollerade införsel till riket ur någon synpunkt anses medföra fara för samhället. Som exempel kunna nämnas gifter, explosiva varor, vapen, sjukdomsalstrande eller smittoförande föremål. Vad slutligen beträffar den privaträttsliga funktionen torde bakom reglerna om förverkande av smuggelgodset ligga jämväl syftet att beröva den brottslige vinningen av brottet. Förverkandereglerna inom förevarande rättsområde fylla sålunda viktiga funktioner i olika hänseenden, främst den att verka brottsprevenerande. Enligt utredningens mening kunna förverkandebestämmelser icke undvaras i en ny lagstiftning om straff för olovlig införsel och utförsel av varor. Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att de nuvarande förverkandereglerna inom smuggellagstiftningen icke äro uppbyggda efter enhetliga principer, något som är naturligt med hänsyn därtill att författningarna tillkommit i skilda sammanhang och vid olika tidpunkter. Genom att regler om förverkande upptagas i en blankettstrafflag sådan som den föreslagna vinner man, att de nuvarande skilda förverkandebestämmelserna på detta område avlösas av en enhetlig reglering. En dylik reglering bör enligt utredningens mening ske i så nära anslutning som möjligt till de allmänna förverkandereglerna i 2 kap. 16 och 17 §§ SL. F r å n denna utgångspunkt blir frågan, i vilken utsträckning avvikelser från strafflagsbestämmelserna äro påkallade av smugglingsbrottens beskaffenhet eller eljest av särskilda förhållanden. Härvidlag är till en början att beakta, att SL icke innehåller något allmänt stadgande om förverkande av egendom, som varit föremål för brott, medan det, såsom förut framhållits, är en genomgående företeelse inom den svenska smuggellagstiftningen att smuggelgodset förverkas. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för den nordiska lagstiftningen på området överensstämma de svenska reglerna härutinnan med norsk och finsk rätt, medan man i den nya danska toldloven uteslutit alla förverkandebestämmelser under motivering, att förverkande vid tullöverträdelser i många fall vore obilligt och medförde begränsning i »vareomsaetningens sikkerhed». Det är emellertid att märka, att enligt den danska toldloven varje forslingsredskap, som använts vid insmuggling eller för-

218 sök därtill av högt beskattade varor eller för befordran av dylika varor inom tullområdet, tjänar som säkerhet (hsefter) för de böter, tull- och avgiftsbelopp, som kunna drabba icke allenast ägaren av forslingsredskapet utan även befälhavare, manskap m. fl. Enligt utredningens mening måste bestämmelser om förverkande av smuggelgods finnas i en ny svensk lagstiftning angående straff för olovlig införsel och utförsel av varor, om lagstiftningen skall få önskvärd effektivitet. Några ogynnsamma verkningar med hänsyn till varuomsättningens säkerhet ha, såvitt känt är, de nuvarande reglerna om förverkande av smuggelgods icke medfört hos oss. Vad beträffar den andra danska synpunkten, att förverkande i många fall är obilligt, innebär utredningens förslag, såsom närmare kommer att utvecklas i det följande, att de nuvarande stela förverkandereglerna på detta område uppmjukas, såvitt angår förverkande av smuggelgods så, att domstolen får möjlighet att efter skälighetsprövning helt eller delvis eftergiva förverkande. Det må vidare framhållas, att i Sverige icke finnes någon motsvarighet till det danska systemet med forslingsredskaps häftande för böter och att utredningen icke heller föreslår införande av ett dylikt institut. I enlighet med det nu anförda har i 8 § första stycket av förslaget upptagits en regel av innehåll, att gods, som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill, skall förklaras förverkat tillika med emballage eller kärl, vari godset förvaras. — Såsom framgår av brottsbeskrivningen i 1 § är varusmuggling ett uppsåtligt brott. I viss utsträckning bli emellertid enligt förslaget gärningar, som avses i 1 §, straffbara även vid oaktsamhet. I 5 § stadgas nämligen straff för den som i samband med tullbehandling av gods i anmälan, deklaration eller annan dylik handling av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, innebärande fara i bevishänseende. I fall, som i 5 § avses, synes möjlighet böra finnas att förklara gods, som varit föremål för gärningen, förverkat helt eller delvis. Enligt utredningens mening bör dock förverkande i dessa fall ske endast, där det är motiverat av särskilda skäl. Som en ytterligare begränsning synes böra gälla, att påföljden ej är uppenbart obillig. I enlighet härmed stadgas i 8 § andra stycket, att gods, som varit föremål för gärning som avses i 5 §, tillika med emballage eller kärl, vari godset förvaras, må förklaras helt eller delvis förverkat, om särskilda skäl därtill föranleda och det ej är uppenbart obilligt. Såsom ett särskilt skäl för förverkande torde ibland kunna åberopas brottets grovhet. Egendomens ur någon synpunkt allmänfarliga beskaffenhet synes också kunna utgöra ett särskilt skäl att tillämpa förverkandeförklaring. — Någon motsvarighet till den särskilda förverkandebestämmelsen i 3 § 1 mom. tredje stycket varuinförsellagen har ej upptagits i förslaget. Enligt sistnämnda lagrum skall tullpliktigt gods, som i fartyg eller å tåg anträffas så förstucket eller undandolt, att olovlig införsel av godset uppenbarligen är tillämnad, i varje fall dömas förverkat. I de fall som avses i lagrummet torde enligt förslaget regelmässigt föreligga åtminstone försök

219 till varusmuggling. Förverkande bör därför kunna ske enligt regeln i 8 § första stycket om förverkande av gods, som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill. Bestämmelserna i 2 kap. 16 § första stycket SL avse förverkande av muta samt för utförande av brott avsett förlag eller vederlag och annat dylikt, vars mottagande innefattar strafflagsbrott. Det är tydligt, att något utrymme för förverkandebestämmelser av detta slag ej finnes vid smugglingsbrotten. I paragrafens andra stycke upptages ett allmänt stadgande om förverkande av vinning av brottslig gärning. Ej heller härtill har förslaget någon motsvarighet. Med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om förverkande av smuggelgods har något särskilt stadgande om förverkande av vinning av smugglingsbrott ej ansetts påkallat. Vad härefter angår reglerna i 2 kap. 17 § SL om förverkande av hjälpmedel vid brott motsvaras dessa inom smuggellagstiftningen av bestämmelser om förverkande av forslingsredskap, som använts för transport av smuggelgods. Hit höra också bestämmelser om förverkande av förvaringspersedel, i vilken smuggelgods påträffats, när förvaringspersedeln på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att användas för smuggling [bl. a. 1 § 9 mom. a) varuinförsellagen]. Vid ett ställningstagande till frågan i vad mån avvikelser från bestämmelserna i 2 kap. 17 § SL äro påkallade med avseende å föremål, vilket använts som hjälpmedel vid smugglingsbrott, är i främsta rummet att beakta, att enligt strafflagsbestämmelserna förverkande skall vara påkallat till förebyggande av brott eller eljest av särskilda skäl. Beträffande dylika särskilda skäl anförde straffrättskommittén, att, ehuru förebyggande av brott borde vara den ledande synpunkten vid prövningen huruvida förverkande skulle ske, det borde kunna komma i fråga att meddela förverkandeförklaring även i vissa fall, där förverkande ej erfordrades från denna synpunkt. Detta vore händelsen i sådana fall, där det skulle vara stötande om den brottslige trots att han blivit fälld skulle få behålla de hjälpmedel han använt vid brottet (SOU 1944: 69 s. 69). Enligt smuggellagstiftningen gäller såsom förutsättning för förverkande av forslingsredskap, där sådan påföljd ifrågakommer, att redskapet skall ha begagnats för transport av smuggelgodset vid resa, vilken måste antagas ha ägt rum i väsentligt syfte att företaga smuggling, eller eljest vid tillfälle, då de forslade varorna till väsentlig del utgjorts av smuggelgods. Bakom bestämmelserna i smuggellagstiftningen om förverkande av forslingsredskap torde, såsom förut antytts, ligga icke blott syftet att förebygga förnyad brottslig användning av forslingsredskapet utan jämväl — och kanske främst — rent allmänpreventiva synpunkter. En tillämpning av principerna i 2 kap. 17 § SL vid utformningen av nya regler om förverkande av hjälpmedel vid smugglingsbrott skulle medföra en förskjutning såtillvida, att den brottsförebyggande funktionen komme i förgrunden. Detta förhållande synes emellertid icke böra ut-

220 göra hinder mot att utforma förslaget i överensstämmelse med strafflagsreglerna. I detta hänseende må framhållas, att sambandet med den brottsliga gärningen icke är lika påtagligt i fråga om hjälpmedel vid smugglingsbrott som beträffande själva smuggelgodset och att förverkande av hjälpmedel därför ur allmänpreventiv synpunkt icke synes ha samma berättigande som förverkande av smuggelgodset. Som regel torde allmänpreventionens krav i tillräcklig grad kunna tillgodoses inom ramen för bestämmelser om straff och om förverkande av smuggelgodset. Det kan emellertid framhållas, att visst utrymme för beaktande av allmänpreventiva synpunkter finnes även enligt reglerna i 2 kap. 17 § SL med hänsyn till möjligheten att meddela förverkandeförklaring i fall när »eljest särskilda skäl föreligga». Mot de nuvarande bestämmelserna i smuggellagstiftningen om förverkande av forslingsredskap kan anmärkas, att de icke innebära någon klar och otvetydig avgränsning av de fall, då förverkande skall äga rum. Bestämmelserna ha också berett svårigheter i praxis (jfr rättsfallet NJA 1952 s. 523). Med hänsyn till det anförda ha i förslaget upptagits regler om förverkande av hjälpmedel vid smugglingsbrott, vilka i nu berörda hänseenden överensstämma med motsvarande stadganden i 2 kap. 17 § SL. Enligt 9 § i förslaget må sålunda vad som använts som hjälpmedel vid varusmuggling eller olovlig befattning med smuggelgods eller vid försök till sådant brott förklaras helt eller delvis förverkat, om det är påkallat till förebyggande av brott, som nyss sagts, eller eljest av särskilda skäl. Beträffande tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen må framhållas, att, om smuggling förövats yrkes- eller ligamässigt, förverkande av forslingsredskap eller annat hjälpmedel ofta torde vara påkallat till förebyggande av fortsatt brottslighet. Ju grövre brottet är, i desto högre grad träda de allmänpreventiva synpunkterna i förgrunden. Som ett särskilt skäl att förklara hjälpmedel förverkat synes därför understundom kunna åberopas brottets grovhet. Efter förebild av 2 kap. 17 § tredje stycket SL har i 9 § intagits en föreskrift därom, att rätten i stället för förverkande skall äga föreskriva åtgärd till förekommande av missbruk. — Förslaget innebär i nu berörda delar även den skillnaden mot de nuvarande bestämmelserna i smuggellagstiftningen om förverkande av forslingsredskap, att någon storleksgräns ej kommer att gälla med avseende å möjligheten att förklara fartyg eller luftfartyg förverkat. Med hänsyn därtill, att enligt förslaget förebyggande av brott skall vara den ledande synpunkten vid prövningen av förverkandefrågan, och då i överensstämmelse med reglerna i 2 kap. 17 § SL som en särskild förutsättning för förverkande föreslås skola gälla, att påföljden ej finnes uppenbart obillig, torde några begränsningar i förevarande hänseende ej vara påkallade. Enligt förslaget bortfaller vidare den begränsning av möjligheten till förverkande som enligt varuinförsel- och varuutförsellagarna ligger däri, att godset skall ha anträffats under forslingen.

221 Såväl ur brottsförebyggande synpunkt som eljest lärer det ibland kunna framstå som befogat, att transportmedel förverkas, oaktat godset anträffats först efter det forslingen avslutats. En väsentlig olikhet mellan å ena sidan förverkandereglerna i SL och å andra sidan motsvarande bestämmelser i smuggellagstiftningen ligger däri, att, medan strafflagsreglerna äro fakultativa och medge skälighetsprövning av domstolen, förverkande enligt smuggellagstiftningen regelmässigt inträder som en obligatorisk påföljd, när stadgade förutsättningar äro uppfyllda. I detta sammanhang bortses från förekomsten av vissa bestämmelser, som lämna utrymme för skälighetsprövning i fall, när omständigheterna ge vid handen, att brottet skett av förbiseende (bl. a. 4 § sista stycket varuutförsellagen). Stelheten hos de nuvarande bestämmelserna om förverkande inom smuggellagstiftningen har i rättstillämpningen ej sällan lett till resultat, som för det allmänna rättsmedvetandet tett sig stötande. Kungl. Maj:t har också i icke obetydlig utsträckning funnit sig föranlåten att nådevägen helt eller delvis eftergiva förverkandepåföljder, som ålagts med tillämpning av dessa bestämmelser. En uppmjukning synes därför påkallad. Därvid är emellertid av vikt, att man ej går så långt, att man försvagar förverkandereglernas effektivitet. Vad gäller gods, som varit föremål för smuggling, synes sålunda som huvudregel böra gälla, att godset skall vara förverkat i sin helhet tillika med emballage eller kärl, vari det förvaras. För sådana fall, när av särskilda skäl förverkandepåföljden finnes uppenbart obillig, bör emellertid domstolen ha möjlighet att helt eller delvis eftergiva densamma. Bestämmelserna i 8 § första stycket av förslaget ha utformats i enlighet härmed. Som ett särskilt skäl att eftergiva förverkande synes kunna åberopas, att gärningsmannen handlat under inflytande av rättsvillfarelse. Partiell eftergift bör kunna ske även i den formen att godset förklaras förverkat intill visst värde. Vad åter angår förverkande i oaktsamhetsfallen enligt 8 § andra stycket, framgår av det förut sagda, att förverkande skall ske endast när särskilda skäl motivera en dylik påföljd och det ej är uppenbart obilligt. Förverkande kan avse egendomen helt eller delvis. Presumtionen är alltså i dessa fall mot förverkande, och domstolen har en vidsträckt prövningsrätt. Vad slutligen beträffar hjälpmedel vid smugglingsbrott synes här utan olägenhet ur effektivitetssynpunkt kunna lämnas större utrymme för skälighetsprövning än när fråga är om förverkande av själva smuggelgodset. Bestämmelserna om förverkande av hjälpmedel i 9 § av förslaget ha därför även i nu förevarande hänseende ansetts kunna utformas i överensstämmelse med 2 kap. 17 § SL. Av uttrycket »må» i 9 § framgår sålunda till en början, att domstolen alltid har att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet pröva, huruvida i lagrummet avsedd förverkandepåföljd bör inträda. Domstolen har därvid möjlighet att förklara egendomen endast

222 partiellt förverkad. Som en särskild förutsättning för ådömande av förverkandepåföljd gäller vidare, såsom förut antytts, att det ej finnes uppenbart obilligt. Vid den skälighetsprövning, som sålunda enligt såväl 8 som 9 § ankommer på domstolen, har denna givetvis möjlighet att beakta en sådan omständighet som den, att förverkande skulle leda till förfång för någon som ej haft del i brottet. Vissa särskilda bestämmelser till skydd för utomstående ha emellertid befunnits påkallade. Enligt bestämmelserna i 2 kap. 17 § SL gäller som förutsättning för förverkande av föremål som använts såsom hjälpmedel vid brott, att ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill. Härigenom begränsas förverkandemöjligheten till skydd för sådan ägare av föremålet, som ej låtit något komma sig till last. Ett fall, där den brottslige får anses vara i ägarens ställe, är, då ägaren lånat ut, uthyrt eller under äganderättsförbehåll sålt det ifrågavarande föremålet till den brottslige och försummat att vidtaga tillbörliga försiktighetsmått till förhindrande av brottslig användning (jfr SOU 1944: 69 s. 70, prop, nr 80/1948 s. 79, 399—400). Bestämmelserna om förverkande av hjälpmedel i 9 § av förslaget ha även i detta hänseende ansetts böra utformas i enlighet med strafflagsreglerna. Någon motsvarande förutsättning har ej uppställts såvitt angår förverkande av själva det smugglade godset. Det lärer nämligen som regel kunna antagas, att godsets ägare på ett eller annat sätt medverkat till smugglingen. Möjligheten att eftergiva förverkande, om påföljden av särskilda skäl skulle finnas uppenbart obillig, torde här innebära tillräckligt korrektiv mot stötande resultat. Vad angår förverkande i oaktsamhetsfallen enligt 8 § andra stycket framgår av lagrummets avfattning, att domstolen har vidsträckt möjlighet att vid sin skälighetsprövning beakta ägarens förhållande till saken. Någon särskild bestämmelse till skydd för ägare, som ej låtit något komma sig till last, synes därför ej påkallad. — Med avseende å fall, när egendom, som avses i förslagets 8 eller 9 §, efter gärningen blivit föremål för överlåtelse eller upplåtelse av särskild rätt, ha till skydd för den, som i god tro förvärvat sådan egendom eller särskild rätt därtill, i nämnda paragrafer upptagits bestämmelser, utformade i överensstämmelse med motsvarande stadganden i 2 kap. 16 och 17 §§ SL. I envar av nämnda paragrafer i förslaget stadgas sålunda, att vad i paragrafen sägs om förverkande av egendom ej skall gälla mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. Vad slutligen beträffar vid tiden för brottet föreliggande särskilda sakrätter innehåller, såsom förut nämnts, 2 kap. 17 § SL bestämmelser därom, att när förverkandeförklaring avser fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning, eller luftfartyg, besvärat av luftpanträtt eller inteckning, domstolen ock må förklara, att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen. I anslutning härtill stadgas att, där i annat fall någons rätt till föremål, som förklaras förverkat, finnes böra oaktat för-

223 klaringen bestå, domstolen har att göra förbehåll därom. Genom 1949 års lagsliftning infördes i 1 § 10 mom. varuinförsellagen och 4 § tredje stycket varuutförsellagen motsvarande regler, vilka avse såväl smuggelgods som forslingsredskap. Dessa regler ha överflyttats till 10 § i förslaget. Med tillämpning av sagda paragraf kan sålunda domstolen, där en på avbetalning såld bil av köparen använts som hjälpmedel vid smuggling, i samband med att bilen förklaras förverkad göra förbehåll om beståndet av avbetalningssäljarens rätt. I enlighet med vad som framhölls under förarbetena till 1949 års lagstiftning synes sådant förbehåll böra meddelas, om avbetalningssäljaren ej haft kännedom om smugglingen eller skälig anledning misstänka densamma (prop, nr 99/1949 s. 31). I likhet med huvudförfattningarna om olovlig införsel och utförsel av varor innehåller SL regler om värdekonfiskation i sådana fall, när av någon anledning sakkonfiskation ej kan ske. Enligt strafflagsreglerna må, där egendom, som skolat förklaras förverkad, ej finnes i behåll, domstolen i stället förklara värdet förverkat. Beträffande innebörden av dessa regler anförde straffrättskommittén, att var och en, som haft sådan befattning med föremålet, att han genom förverkandeförklaring kunnat förpliktas utge detta, kunde åläggas att gälda föremålets värde. Departementschefen invände häremot, att av kommitténs uttalande icke finge dragas den slutsatsen, att åklagaren skulle vara skyldig att väcka talan mot envar, som teoretiskt skulle kunna åläggas dylik betalningsskyldighet; i regel torde det ej böra ifrågakomma att ålägga annan än den som undanskaffat eller förbrukat egendomen att utgiva dess värde (prop, nr 80/1948 s. 79— 80). Någon erinran mot detta uttalande av departementschefen gjordes ej under den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet. I förslaget ha i såväl 8 som 9 § upptagits regler om värdekonfiskation, utformade i överensstämmelse med stadgandena i SL. Detta innebär, därest bestämmelserna tillämpas i enlighet med departementschefens nyssberörda uttalande, att förslaget i denna punkt närmast ansluter sig till den typ av bestämmelser om värdekonfiskation som inom smuggellagstiftningen representeras av bl. a. 8 § varuinförsellagen. Värdekonfiskation bör kunna drabba även den som gjort föremål oåtkomligt för förverkande genom att överlåta det till godtrosförvärvare (SOU 1944: 69 s. 70). Det må framhållas, att domstolens möjlighet att efter skälighetsprövning helt eller delvis eftergiva förverkandepåföljd även avser förverkande av värde. Av det sätt, varpå bestämmelserna om förverkande avfattats i förslaget, framgår, att det icke är någon förutsättning för förverkande, att någon dömes till straff. Att gärningsmannen på grund av minderårighet eller psykisk abnormitet går fri från straff, hindrar sålunda i och för sig ej förverkande; ej heller att gärningsmannen avlidit eller att åtalspreskription inträtt. Såsom lärer framgå av det förut anförda överensstämmer för-

224 slaget härutinnan såväl med strafflagsreglerna som med de nuvarande förverkandereglerna inom smuggellagstiftningen sådana dessa tillämpas i praxis. En annan sak är att omständigheter, som nyss sagts, kunna få betydelse för den prövning av förverkandefrågan ur skälighetssynpunkt, som domstolen har att anställa. De särskilda bestämmelser, som givits i 2 kap. 18 § och 5 kap. 19 a § SL beträffande fall, när straff förfallit, och i 13 § sistnämnda kapitel i fråga om verkan av den brottsliges död, torde bli analogiskt tillämpliga. Vad angår fall, när gärningsmannen avlidit, innebär en analogisk tillämpning av sistnämnda lagrum, att förverkandepåföljd ådömes om och i den mån det finnes skäligt. Som regel torde ett åläggande för brottslingens dödsbo att utgiva ersättning för smuggelgods, som skolat dömas förverkat men ej finnes i behåll, böra begränsas till belopp som motsvarar den avlidnes vinning av brottet (jfr rättsfallet NJA 1956 s. 670). Vad beträffar frågan om forslingsredskaps häftande för böter eller ersättningsbelopp skulle en bestämmelse härom — liknande den som finnes i dansk lagstiftning — för svensk rätts vidkommande innebära ett markant avsteg från gängse straffrättsliga principer. Med hänsyn härtill och då ett stadgande i angiven riktning ej torde vara påkallat i nuvarande läge har utredningen icke ansett sig böra föreslå något sådant stadgande.

KAPITEL IX F ö r f a r a n d e t i vissa fall i fråga o m e g e n d o m s f ö r v e r k a n d e

Gällande bestämmelser m. m. I lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken har i 17 § upptagits allmänna bestämmelser om rättegången i fall, då fråga om egendoms förverkande till det allmänna eller annan sådan påföljd angår någon, som ej är tilltalad. Bestämmelserna härom innebära, att talan genom stämning skall föras mot egendomens ägare ävensom mot annan som har rätt till egendomen och beröres av påföljden. Är fråga om förverkande av egendom, som tagits i beslag, och är ägaren ej känd eller har han eller annan mot vilken talan föres, icke känt hemvist inom riket eller kan eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket, äger rätten utfärda stämning å honom att å angiven tid och plats komma tillstädes vid'rätten för att svara i målet vid påföljd, att egendomen eljest må förklaras förverkad. Stämningen skall kungöras på sätt i 33 kap. 12 § RB sägs;' uppgår värdet av beslagtagen egendom uppenbart ej till etthundra kronor, erfordras ej att meddelande införes i tidning. Uteblir svaranden skall egendomen förklaras förverkad, om ej av omständigheterna framgår, att talan därom är ogrundad. Då det förutsatts, att i särskilda lagar eller författningar kunde erfordras avvikande regler om förfarandet vid förverkande, har i 17 § intagits förbehåll om giltigheten av sådana stadganden. — Bestämmelser angående särskilt förfarande i vissa fall beträffande egendoms förverkande föreligga enligt såväl varuinförsellagen (17 §) som spritinförsellagen (16 och 17 §§) och varuutförsellagen (6 §). Bestämmelserna i varuinförsel- och spritinförsellagarna erhöllo sin nu gällande lydelse i samband med antagandet av lagen om införande av nya rättegångsbalken. Bestämmelserna innebära i huvudsak följande. Då fråga är om förverkande av annan egendom än forslingsredskap och ägaren ej är känd eller har känt hemvist inom riket eller delgivning eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat kan ske här i riket, må talan om egendomens förverkande föras mot brukare, forsiare eller annan innehavare av egendomen, om han kan anträffas med stämning. I vissa fall kan ifrågakomma ett extrajudiciellt förfarande beträffande annan beslagtagen egendom än forslingsredskap, nämligen då ej mot någon kan föras ansvarstalan för olovlig befattning med egendomen samt dennas värde uppskattas till mindre än 100 kronor. I sist avsedda fall må sålunda åklagaren, i stället för att vid 15—905586

226 domstol väcka talan om egendomens förverkande, meddela skriftligt förordnande, att beslaget tills vidare skall bestå. Anmäles icke missnöje med beslaget inom en månad efter det dylikt förordnande meddelats är egendomen förverkad. Anmäles missnöje skall åklagaren, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande. Processlagberedningen hade i sitt förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. (SOU 1944: 10) uttalat, att med införandet av de allmänna bestämmelserna i 17 § av lagen behovet av specialföreskrifter i ämnet i huvudsak bortfölle. Även på speciallagstiftningens område borde som regel gälla, att talan fördes mot egendomens ägare samt annan, vars rätt vore i fråga. Beträffande förverkande av annan egendom än forslingsredskap borde dock enligt beredningen alltjämt i viss utsträckning medgivas, att talan finge föras mot annan än ägaren. För förverkande av sådan egendom hade icke uppställts sådana begränsningar som i fråga om forslingsredskap. Förverkande syntes kunna inträda även då otillbörligt förhållande eller bristande tillsyn ej kunde läggas ägaren till last. Med hänsyn härtill borde ej möta betänklighet att i fall, då ägaren ej kunde anträffas för delgivning i vanlig ordning men stämning kunde på vanligt sätt delgivas annan i smugglingsbrottet inblandad person, låta talan om egendoms förverkande prövas i mål mot den sistnämnde. För sådant fall skulle alltså ej vara erforderligt att med anlitande av kungörelsedelgivning särskilt instämma även ägaren. Även syntes enligt beredningen de särskilda möjligheter till förenkling, som låge däri, att enligt spritinförsellagen för vissa fall vore medgivet att fråga om förverkande avgjordes utan rättegång, böra tillvaratagas. Detta extrajudiciella förfarande vore i första hand avsett för sådana fall, då varken ägare, forsiare, brukare eller annan innehavare kunde anträffas med stämning men det kunde användas även eljest, såvida ansvarstalan ej fördes och åklagaren funne uppenbart, att egendomen skulle vara förverkad. Om beslaget omfattade forslingsredskap vore det extrajudiciella förfarandet uteslutet och i sådant fall vore prövningen alltid förbehållen domstol. Beredningen hade funnit det ur praktisk synpunkt försvarligt att bibehålla det extrajudiciella förfarandet enligt spritinförsellagen, när fråga vore om egendom av ringare värde. På dessa skäl och då enahanda synpunkter kunde göras gällande såvitt anginge egendom, som tagits i beslag enligt varuinförsellagen — ett praktiskt exempel utgjorde beslag å cigarretter och cigarrettpapper — hade beredningen föreslagit bibehållande av ett extrajudiciellt förfarande enligt spritinförsellagen och införandet av motsvarande bestämmelser i varuinförsellagen. — På grundval av vad processlagberedningen sålunda anfört framlade departementschefen i proposition till 1946 års riksdag (nr 334) förslag till ändringar i varuinförsel- och spritinförsellagarna, genom vilket förslag bestämmelserna om förfarandet vid förverkande erhöllo sin nuvarande utformning.

227 Det må i detta sammanhang anmärkas, att särskilda bestämmelser angående förfarandet vid förverkande av beslagtagen egendom funnos i varuinförsel- och spritinförsellagarna redan i lagarnas ursprungliga lydelse. Gemensamt för dessa bestämmelser — som för övrigt skilde sig från varandra i olika avseenden — var, att talan om förverkande i vissa fall kunde föras mot annan än egendomens ägare. Enligt spritinförsellagen i dess ursprungliga lydelse förelåg vidare möjlighet till extrajudiciellt förfarande beträffande förverkande av rusdrycker. Bestämmelserna härom hade hämtats från förordningen den 22 juni 1921 angående rusdryckers förverkande i vissa fall. Departementschefen framhöll i propositionen till spritinförsellagen, att då bestämmelserna om extrajudiciellt förverkande hade fungerat väl i 1921 års förordning och då man genom förfarandet kunde undvika en eljest inträffande ökad belastning av domstolarna, alla skäl torde tala för dess bibehållande. Framförallt saknades anledning att stadga domstolsförfarande för de fall, då ägare eller innehavare av beslagtagna drycker ej vore känd eller ej kunnat anträffas. Det torde också vara lämpligt att låta området för det extrajudiciella förfarandet omfatta även de fall, då ägare eller innehavare till dryckerna vore känd men straff ej kunde ådömas, ehuru det vore uppenbart, att dryckerna skulle vara förverkade (prop, nr 223/1924 s. 57). I varuutförsellagen upptagas bestämmelser om förfarandet vid förverkande, motsvarande dem som genom 1946 års lagstiftning intagits i varuinförsel- och spritinförsellagarna. I samband med tillkomsten av varuutförsellagen uttalade emellertid första lagutskottet i sitt utlåtande (nr 37) vissa betänkligheter angående det extrajudiciella förfarandet. Utskottet anförde sålunda. Ett sådant förfarande lagfästes första gången i 1924 års spritlag och infördes 1946 även i 1923 års varuinförsellag. Ur rättssäkerhetssynpunkt möta emellertid vissa betänkligheter att nu införa förfarandet också i den tilltänkta lagen om straff för olovlig varuutförsel. Vederbörande ägare till det beslagtagna godset torde nämligen, då fråga är om dylika brott, mycket ofta befinna sig utanför Sverige och sålunda vara helt ur stånd att genom anmälan hos åklagaren på sätt lagen förutsätter tillvarataga sina intressen. Vidare synes vara oklart under vilka förutsättningar förfarandet får tillgripas. Emellertid är förfarandet otvivelaktigt förenat med vissa praktiska fördelar. Utskottet vill för den skull icke motsätta sig att bestämmelser härom tills vidare införas i den nu föreslagna lagstiftningen, vilken om den av utskottet förordade omarbetningen kommer till stånd torde bliva av begränsad varaktighet. Under den tid, den förevarande lagen kan väntas vara i kraft torde vissa erfarenheter komma att vinnas, som få bliva avgörande vid det slutliga ställningstagandet. Utredningen De nuvarande bestämmelserna om möjlighet att föra talan mot forsiare eller annan innehavare av beslagtagen egendom torde oförändrade böra överflyttas till den nya lagen.

228 Vad angår bestämmelserna i varuinförsel-, spritinförsel och varuutförsellagarna angående extrajudiciellt förfarande vid förverkande i vissa fall, ha dessa icke minst under de senaste åren varit av stor praktisk betydelse. En betydande del av den egendom, som tages i beslag i anledning av smugglingsbrott, utgöres nämligen av sådan, till vilken ingen ägare eller innehavare anträffas. Framförallt är det här fråga om spritdrycker och tobaksvaror, vilka anträffas undangömda vid visitation ombord å fartyg. Det händer nästan aldrig, att någon ägare till egendomen anmäler sig. Vanligen är det fråga om smärre kvantiteter. Uppenbarligen är det förenat med betydande praktiska fördelar, att för dylika fall ha tillgång till ett summariskt förfarande, enligt vilket förverkande sker utan medverkan av domstol. Det extrajudiciella förfarandet i fråga om förverkande tillämpas också synnerligen ofta. Enligt lämnade uppgifter har sålunda under åren 1956—58 förverkande i extra judiciell ordning förekommit i Stockholm i 61, 190 och 178 fall och i Göteborg i 634, 641 och 573 fall. Till jämförelse kan nämnas att under sagda år förverkande i judiciell ordning av egendom, till vilken ägare ej anträffats, förekommit i Stockholm i 44, 35 och 109 fall och i Göteborg i 138, 155 och 132 fall. De nuvarande bestämmelserna ha, såvitt försports, icke vållat några svårigheter i tillämpningen. Såvitt gäller utförselbrotten förhåller det sig visserligen så som första lagutskottet påpekade vid tillkomsten av varuutförsellagen, att ägaren till det beslagtagna godset ofta befinner sig utom Sverige och därför icke sällan är ur stånd att effektivt tillvarataga sina intressen i ärende angående egendomens förverkande. I detta avseende kan emellertid riktas samma anmärkning mot de allmänna bestämmelserna i 17 § andra stycket lagen om införande av nya RB om förfarandet vid förverkande av beslagtagen egendom i fall, när ägaren ej är känd. Om tillämpningsområdet för förverkande i extrajudicial ordning, såsom för närvarande, begränsas till egendom av ringa värde, synes förfarandet, trots det av utskottet påpekade förhållandet, icke behöva möta betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt. På grund av vad nu anförts ha de nuvarande bestämmelserna om extrajudiciellt förfarande i smuggellagstiftningen ansetts böra i huvudsak oförändrade överföras till den föreslagna lagen om straff för varusmuggling m. m. Värdegränsen föreslås dock höjd från etthundra till trehundra kronor. En sådan höjning torde vara motiverad med hänsyn till penningvärdets fall.

KAPITEL X Smuggling av rusdrycker

Gällande bestämmelser m. m. I 1904 års tullstadga funnos inga särbestämmelser om smuggling av rusdrycker. Dylika inflöto först i varuinförsellagen den 8 juni 1923 och den samtidigt med denna antagna lagen angående förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten (den s. k. territorialvattenlagen). Enligt varuinförsellagen i dess ursprungliga lydelse kunde förhöjt straff ådömas, därest olovlig införsel haft till föremål spritdrycker eller vin samt omständigheterna voro synnerligen försvårande, varjämte vid sådan olovlig införsel gällde strängare iterationsbestämmelser. Enligt territorialvattenlagen, som var av provisorisk natur och avsedd att gälla till och med utgången av år 1925, var införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten med farkost av mindre nettodräktighet än 120 ton förbjuden. Från förbudet funnos vissa i lagen angivna undantag, varjämte generaltullstyrelsen tillades rätt att för särskilt fall dispensera från förbudet, överträdelse av förbudet bestraffades såsom olovlig varuinförsel. Till grund för såväl varuinförsellagen som territorialvattenlagen låg ett av generaltullstyrelsen framlagt förslag till ändringar av straffbestämmelserna i 1904 års tullstadga. I sin motivering till förslaget i vad detta avsåg strängare bestämmelser om spritsmuggling anförde generaltullstyrelsen, att styrelsen bedömde behovet av skärpta stadganden såsom synnerligen angeläget. På grund av gällande restriktiva bestämmelser rörande införsel av rusdrycker hade spritsmugglingen tagit en i hög grad oroande omfattning. Smugglingen bedreves icke blott från fartyg, som inkommit från utrikes ort till svensk hamn, utan även på det sätt, att stora partier spritvaror av organiserade smugglarband, utrustade med snabbgående båtar, ilandfördes och sedermera distribuerades över landet. Genom de föreslagna bestämmelserna om förbud mot införsel till svenskt territorialvatten skulle ett kraftigt medel sättas tullverket i händerna för bekämpandet av den vanliga form av spritsmuggling, som bestode däri, att med spritvaror lastade farkoster uppehölle sig i svenskt farvatten och att dessas besättning vid lägligt tillfälle ilandförde lasten. Eljest vore denna olovliga trafik i regel åtkomlig för tullverket först å det stadium, då godset ilandfördes eller försök därtill gjordes. Genom bestämmelser av nu antytt innehåll skulle kustbevakningens befogenhet att ingripa inträda redan då fartyget kommit in på svenskt terri-

230 torialvatten, och alltså ilandförandet mera effektivt förhindras. — I samband med att till lagrådet remitterades förslag till lag om olovlig varuinförsel och lag angående förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten, uttalade departementschefen om det sistnämnda lagförslaget, att förslaget innebure bestämmelser av ganska genomgripande natur, men att han ansett detsamma innefatta en utväg som ej nu borde lämnas oprövad. Inom lagrådet uttalades vissa betänkligheter av principiell natur mot förslaget till territorialvattenlag. Lagrådet fann det vidare tvivelaktigt om en sådan lagstiftning i mera väsentlig mån skulle inverka hämmande på spritsmugglingen. Med hänsyn till att de föreslagna bestämmelserna endast innefattade en försökslagstiftning av provisorisk natur ville emellertid lagrådet icke avstyrka förslaget (prop, nr 226/1923 s. 108 ff.). Emellertid visade sig de åtgärder, som genom 1923 års lagstiftning vidtagits för bekämpande av spritsmugglingen, snart otillräckliga. I syfte att förläna ökad effekt åt samhällets åtgärder i kampen mot spritsmugglingen utbröt man redan påföljande år bestämmelserna om olovlig införsel av spritdrycker ur varuinförsellagen och sammanförde dem med territorialvattenlagens regler till en särskild lag den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. I denna lag intogos emellertid jämväl bestämmelser om olovlig befattning med annan illegal sprit än smuggelsprit. Den nya lagen, som var avsedd att vara av provisorisk karaktär, upptog i förhållande till 1923 års lagstiftning väsentligt skärpta straff- och förverkandebestämmelser. Ett utmärkande drag var, att bevisbördan i icke obetydlig utsträckning lades å den misstänkte. I den proposition, som låg till grund för 1924 års lag (nr 223/1924), uttalade departementschefen bl. a. (s. 26 f.) att ställningstagandet till frågan om skärpta åtgärder mot spritsmuggling skedde i stark känsla å ena sidan av nödvändigheten av dylika åtgärder och å andra sidan av det betänkliga ur vissa synpunkter i att gå så långt i lagstiftningsväg, som torde få anses erforderligt för att i det åsyftade hänseendet ernå resultat av någon betydelse. Det rådande tillståndet vore emellertid ohållbart och då samhällsvådligheten i den olovliga införseln av spritdrycker i dess rådande omfattning vore så allvarlig och krävde så extraordinära åtgärder, vore man nödsakad att för en tid lämna betänkligheterna åsido mot dessa långtgående åtgärder, som lagstiftningen innebure, i förhoppning att dessa åtgärder, gällande under kortare tid, skulle göra det möjligt att sedermera återgå till en mindre hårdhänt lagstiftning. De viktigaste nyheterna i spritinförsellagen voro följande. Straffet för spritsmuggling — även iterationsstraffet — skärptes ytterligare, varjämte bötesstraffet ställdes i relation till, icke som i varuinförsellagen den undandragna tullavgiften, utan den olovligen införda kvantiteten i liter. Vidare vidgades förutsättningarna för ådömande av iterationsstraff. Förbudet mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten utsträcktes till

2?\ att avse farkoster upp till 250 ton, varjämte Konungen beträffande visst område skulle äga förordna, att förbudet skulle avse även farkoster med större nettodräktighet än 250 ton. Medan varuinförsellagen innehöll vissa bestämmelser om straff för s. k. efterföljande delaktighet i införselbrott utvidgades straffansvaret i spritinförsellagen till att omfatta praktiskt taget all olovlig befattning med smuggelsprit. I princip åligger åklagaren vid innehavarbrott ej att styrka annat än de objektiva förutsättningarna för straffbarhet. För att undgå påföljd måste den misstänkte göra sannolikt, att han ej ägt kännedom om eller haft anledning misstänka, att de drycker, varmed han tagit befattning, olovligen införts. I fråga om förutsättningarna för förverkande av forslingsredskap inneburo bestämmelserna i spritinförsellagen en betydande skärpning i förhållande till motsvarande regler i varuinförsellagen. Sålunda skulle förverkande kunna äga rum av fartyg intill 250 ton (numera 500 ton). Förverkande av forslingsredskap kan vidare enligt spritinförsellagen ske ej blott då redskapet använts vid olovlig införsel utan också då det begagnats för olovlig forsling av smuggelsprit. Enligt varuinförsellagen är det en förutsättning för förverkande av forslingsredskap, att smuggelgodset anträffats under forslingen. Bestämmelserna om förverkande av forslingsredskap i spritinförsellagen innehålla ej någon dylik begränsning. Medan det enligt varuinförsellagen ankommer på åklagaren att styrka ond tro hos forslingsredskapets ägare, kan enligt spritinförsellagen förverkande av forslingsredskapet undgås endast om det göres sannolikt, att varken redskapets ägare, brukare eller förare haft kännedom om eller anledning misstänka redskapets olovliga användande. Enligt spritinförsellagen kan förverkande ske av farkost under 40 ton även då sprit ej anträffas ombord. Förutsättning för förverkande är, att farkosten använts för att uppehålla förbindelse mellan smugglarfartyg och land. Förverkande av forslingsredskap enligt spritinförsellagen omfattar ej endast själva redskapet utan jämväl därtill hörande och därå befintliga inventarier och utrustningsföremål samt under vissa förutsättningar även vapen och redskap, som anträffas å forslingsredskapet. För att de stränga reglerna i spritinförsellagen om förverkande av forslingsredskap ej skulle medföra helt orimliga resultat, upptogs emellertid i lagen en bestämmelse om rätt för domstolen att underlåta att ådöma förverkandepåföljd, där sådan påföljd finnes uppenbart oskälig med hänsyn till särskilda omständigheter, såsom bristande möjlighet för ägaren eller, där annan ägt i ägarens ställe förfoga över redskapet, för denne att förebygga redskapets olovliga användande. Här föreligger alltså en viss diskretionär prövning utan motsvarighet i varuinförsellagen. I 2 kap. spritinförsellagen ha intagits bestämmelser angående straff och förverkandepåföljder för olovlig befattning med spritdrycker och vin, som olovligen tillverkats eller varit föremål för obehörig redenatureringsåtgärd. Lagens 3 kap. innehåller vissa straffprocessuella bestämmelser, såsom angående laga domstol, åtalsrätt, beslag m. m.

232 Spritinförsellagen, som i vissa, huvudsakligen straffprocessuella delar hänvisar till varuinförsellagen, har ända från sin tillkomst haft tidsbegränsad giltighet. Ursprungligen gällde den till och med den 30 juni 1926. Enligt särskilt stadgande sattes varuinförsellagen i fråga om smuggling av spritdrycker och vin ur kraft för samma tid. Spritinförsellagen har emellertid därefter tillika med vissa anslutande författningar tid efter annan successivt erhållit förlängd giltighet, senast genom lag den 3 april 1959 (nr 88) för tiden till och med den 31 december 1960. Åtskilliga ändringar ha vidtagits i lagen under dess giltighetstid. I olika sammanhang har varit under övervägande att förläna lagen permanent karaktär. Beträffande den sistberörda frågan uttalade departementschefen i samband med lagens förlängning år 1926 (prop, nr 211/1926) bl. a. följande (s. 11). Lagstiftningen hade i det stora hela uppfyllt de krav man ställt på densamma. Särskilt hade den lämnat möjlighet till ett verksamt bekämpande av spritsmugglingen och det vore att förvänta, att de författningar, som i samband med anslutningen till en i Helsingfors mellan samtliga östersjöstater och Norge den 19 augusti 1925 avslutad konvention angående motarbetande av smuggling av alkoholvaror (den s. k. Helsingforskonventionen, SÖ 1925: 36) antagits, skulle visa sig avsevärt öka denna möjlighet. Då det utan vidare vore klart, att lagbestämmelser av förevarande slag vore av behovet påkallade även efter den 30 juni 1926, återstode att avgöra huruvida åt bestämmelserna nu borde givas permanent karaktär. Det torde kunna tagas för visst, att lagstiftning i ämnet svårligen kunde undvikas under avsevärd tid och att göra lagstiftningen permanent syntes därför hava skäl för sig. Med hänsyn till att lagstiftningen varit i tillämpning endast under kort tid och då särskilt borde beaktas, att ännu ingen erfarenhet kunnat vinnas om verkningarna av de efter Helsingforskonventionen utfärdade författningarna, syntes försiktigheten bjuda, att lagstiftningen förlänades allenast provisorisk giltighet under en tid av två år, under vilken tid tillräcklig erfarenhet torde kunna vinnas för förnyat ställningstagande i frågan. Också i samband med förlängningen av lagstiftningens giltighetstid år 1928 (prop, nr 171/1928) var fråga om att åt densamma förläna permanent karaktär. Departementschefen uttalade härom bl. a. (s. 13) att, under förutsättning att det dåvarande restriktiva försäljningssystemet beträffande rusdrycker i huvudsak bibehölles, lagstiftningen ej utan väsentliga olägenheter kunde undvaras. Några ändringar av betydelse i riktning mot ett friare försäljningssystem torde näppeligen komma att vidtagas under avsevärd tid framåt. — I samband med 1928 års förlängning vidtogos vissa skärpningar av straffsatserna, varjämte genomfördes ändringar i vissa andra hänseenden i syfte att öka lagstiftningens effektivitet. Straffskärpningarna hade framför allt till ändamål att åstadkomma bättre överensstämmelse med straffbestämmelserna om olovlig rusdrycksförsäljning och olovlig brännvinstillverkning samt därmed jämställda brott. Iterationsstraffet vid olovlig spritinför-

sel skärptes sålunda därhän, att endast frihetsstraff kunde ådömas vid upprepad förbrytelse, begången i försäljningssyfte. Vidare skärptes bestämmelserna om straff för olovlig införsel till svenskt territorialvatten, såvitt avsåg genomfarten genom Öresund. I 2 § 2 mom. b) spritinförsellagen stadgades ursprungligen, att förbudet mot införsel till svenskt territorialvatten skulle utgöra hinder för sådan införsel vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund. Den ändring som nu vidtogs innebar, att genomfart skulle vara tillåten allenast såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgick, att dryckerna icke voro avsedda att olovligen införas till riket. Bevisbördan för att genomfarten ägde r u m i lojalt syfte lades följaktligen å den misstänkte. Slutligen gjordes en ändring i stadgandet i 8 § 3 mom. angående inteckningshavares rätt i vissa fall vid förverkande av farkost. Jämväl denna ändring innebar ett omkastande av bevisbördan. Medan enligt stadgandets ursprungliga lydelse domstolen skulle förklara, att panträtten i farkosten skulle upphöra, om av omständigheterna framgick, att inteckningshavaren ägt kännedom eller anledning misstänka farkostens användande vid spritsmuggling eller olovlig forsling, innebar ändringen, att sådan påföljd skulle inträda, därest det icke av omständigheterna framgick, att inteckningshavaren varit i god tro. Vid lagrådsbehandlingen av det förslag, som låg till grund för lagändringarna, hade en ledamot av lagrådet anfört vissa principiella betänkligheter. Han anförde sålunda bl. a. (prop, nr 171/1928 s. 36 ff.). Förslaget innebär en väsentlig skärpning av hittills gällande straffbestämmelser. Jag finner väl, lika med departementschefen, de nuvarande straffbestämmelserna för olovlig införsel av spritdrycker icke stå i rätt proportion till de straffbestämmelser, som gälla mot olovlig tillverkning och försäljning av sådana drycker, och vill fördenskull ej i sakens nuvarande läge motsätta mig de föreslagna straffskärpningarna. Jag kan emellertid ej underlåta att framhålla, att det synes mig, som om man nu i fråga om bestraffningen av förseelser, som hava avseende å rusdrycker, nått och redan i avsevärd mån överskridit den gräns, över vilken bestraffningsåtgärder icke kunna sträckas utan att verka mera till skada än till gagn. Det får ej förglömmas, att ett straff lätt kan förlora i psykologisk verkan, om det icke uppbäres av en mera allmän rättsuppfattning om dess skälighet, eller med andra ord att ett straff, som icke hos omgivningen medför en mot dess stränghet svarande känsla av åtminstone tillfällig mindervärdighet hos den bestraffade, icke kan utöva den med detsamma avsedda inverkan vare sig på den bestraffade eller på andra, som kunde vara benägna att bete sig på enahanda sätt. En sådan känsla lära de nuvarande stränga straffen på rusdryckslagstiftningsområdet näppeligen väcka inom de kretsar, om vilka här närmast är fråga. Snarare torde de betraktas som en risk, för vilken det visserligen kan vara otrevligt att råka ut, men som icke på något sätt afficierar det personliga värdet. Detta, att man finner sig icke kunna upprätthålla en lagstiftnings effektivitet utan att tillgripa bestraffningsåtgärder, som ej stå i proportion till de straff, som ansetts tillräckliga i andra jämförliga fall, och utan ständiga straffskärpningar, utgör för mig ett kriterium på att en sådan lagstiftning åtminstone i viss mån måste vara inne på oriktiga vägar. Det synes mig därför vara av synnerlig vikt, att hela vår rusdryckslagstiftning med det snaraste blir

234 underkastad en genomgripande omarbetning i riktning mot större fördomsfrihet och på samma gång större effektivitet till spritmissbrukets hämmande. Redan enligt sin nuvarande lydelse innebär stadgandet i 8 § 3 mom. ett betänkligt avsteg från vad som eljest gäller om inteckningar och särskilt från den tendens att söka göra fartygsinteckningar användbara som cirkulationspapper, som tagit sig uttryck i senaste internationella överenskommelser. Genom den ändring departementschefen nu föreslagit skulle inteckningar i fartyg av de storleksklasser, om vilka här är fråga, göras så gott som oanvändbara som kreditunderlag. Detta, att en person, om vars medskyldighet man icke har visshet, kan genom en annans förseelse komma att underkastas en allvarlig påföljd i förmögenhetsrättsligt hänseende, kan icke innebära ett riktigt avvägande mellan de intressen, som här stå mot varandra. Jag kan ej annat än bestämt avstyrka den av departementschefen föreslagna ändringen. Även i samband med förlängningen av lagstiftningen år 1933 (prop, nr 188/1933) övervägdes att förläna densamma permanent karaktär. Departementchefen uttalade sig — i likhet med flertalet hörda myndigheter — emellertid för en begränsad giltighetstid och förordade en tid av fem år. Såsom skäl härför anfördes bl. a. (s. 16) att det syntes förenat med vissa fördelar att gång efter annan få lagen prövad med hänsyn till de olika former under vilka sprithanteringen visat sig uppträda. Av ändringar, som i samband med förlängningen år 1933 vidtogos i spritinförsellagen, må nämnas, att storleksgränsen för fartyg, som omfattades av förbudet mot införsel till svenskt territorialvatten, höjdes från 250 till 500 ton. Departementschefen framhöll i detta avseende, att de yrkesmässiga smugglarna övergått till att begagna större fartyg än tidigare, i följd varav den gällande gränsen för förbudet blivit alltför låg. önskvärt hade enligt departementschefens mening varit att förbudet kunnat utsträckas att gälla alla fartyg, oberoende av storleken. Liksom tidigare mötte emellertid hinder härför ur synpunkten av den lojala samfärdselns berättigade intressen. I samband med förlängningen av lagens giltighetstid år 1938 (prop, nr 242/1938) uttalade departementschefen, att han ansåg behov av den särskilda spritinförsellagen alltjämt föreligga. Han framhöll därvid bl. a., att det gällande restriktionssystemet i fråga om försäljning av rusdrycker på ett avgörande sätt syntes ha medfört, att spritsmugglingen över huvud kunnat få en mera avsevärd omfattning. Vid 1943 års förlängning (prop, nr 134/1943) anförde departementschefen såsom skäl för en fortsatt provisorisk giltighet av spritinförsellagen, att den rådande krigssituationen icke vore lämplig såsom utgångspunkt att tillskapa en lagstiftning av mera varaktig natur. Den olovliga införseln av r u s drycker och vin till riket torde visserligen praktiskt taget ha upphört i och med krigsutbrottet hösten 1939 men å andra sidan kunde förhållandena i händelse av fred snabbt förändras. En särskild lagstiftning kunde därför icke undvaras. I samband med förlängningen av spritinförsellagen år 1953 (prop, nr 92/1953) upptogs på nytt frågan om att förläna lagen permanent karaktär.

235 S å s o m s k ä l m o t en s å d a n l ö s n i n g å b e r o p a d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n , a t t 1949 å r s r i k s d a g i skrivelse till K u n g l . Maj :t h e m s t ä l l t , att en helt n y l a g s t i f t n i n g r ö r a n d e straff för olovlig införsel och u t f ö r s e l av v a r o r m å t t e k o m m a till s t å n d . Med h ä n s y n d ä r t i l l k u n d e i n o m en ej alltför a v l ä g s e n tid en helt n y l a g s t i f t n i n g o m straff för olovlig in- och u t f ö r s e l av v a r o r — d ä r i b l a n d s p r i t d r y c k e r och vin — k o m m a a t t avlösa d e n n u v a r a n d e . Vid s å d a n t f ö r h å l l a n d e s y n t e s s k ä l s a k n a s för a t t giva lagen m e r a definitiv giltighet. Av v a d i s a m b a n d m e d f ö r a r b e t e n a till 1954 å r s r u s d r y c k s l a g s t i f t n i n g förek o m b e t r ä f f a n d e olovlig införsel av s p r i t d r y c k e r m å h ä r a n m ä r k a s f ö l j a n d e . 1944 å r s n y k t e r h e t s k o m m i t t é f r a m h ö l l i sitt å r 1952 a v g i v n a b e t ä n k a n d e (SOU 1 9 5 2 : 5 4 ) , vilket ligger till g r u n d för l a g s t i f t n i n g e n , bl. a. (VI s. 354 ff.). Antalet fall av smuggling och hembränning syntes ha minskat under de senaste årtiondena. Även om statistiken över uppdagade förseelser icke utan vidare kunde användas för att bedöma de olagliga handlingarnas verkliga omfattning, syntes de tillgängliga siffrorna ge vid handen, att såväl smuggling som hembränning numera vore betydligt sällsyntare och försigginge i mindre skala än under vissa tidigare perioder. För att närmare belysa den illegala rusdryckshanteringens betydelse för alkoholkonsumtionen, hade kommittén verkställt en närmare analys av ett urval av de fall, som beivrats vid Stockholms rådhusrätt dels under senare år, dels under vissa tidigare år. Denna genomgång hade visat, att den beivrade olagliga alkoholhanteringen förekommit huvudsakligen bland en från såväl nykterhetssynpunkt som andra sociala synpunkter ganska svårt belastad kategori personer. Särskilt markerad hade denna tendens varit under den tid, då den olagliga rusdryckshanteringen i större utsträckning än nu hade även yrkesmässig karaktär. På senare tid hade smugglingen helt förändrat karaktär och torde vara kvantitativt betydelselös i förhållande till den legalt tillgängliga spriten. De insmugglade kvantiteterna vore numera fördelade på så små poster och så många händer, att de även torde vara av ringa betydelse, när det gällde att öka tillgången på sprit hos missbrukarna. Den olagliga hantering, som utgjordes av olovlig tillverkning och införsel samt handel med hembränd eller insmugglad sprit hade alltså dels minskat i omfattning, dels alltmer — i den mån hanteringen avsett kvantiteter av betydelse — inriktats på att förse ett asocialt bottenskikt med rusdrycker. Endast i rena undantagsfall torde de nu nämnda formerna av olaglig rusdryckshantering ha tjänat syftet att komplettera en i övrigt skötsam motboksinnehavares legala tilldelning. Bland de beivrade förseelserna återfunnes endast ett fåtal, som avsett olovlig försäljning eller befattning med motbokssprit. Det funnes emellertid anledning förmoda, att denna form av olaglig hantering hade betydande omfattning och utgjorde den viktigaste tillförselkällan för alkoholmissbrukarna. Kommitténs förslag till ny försäljningslagstiftning syntes icke omedelbart behöva föranleda några ändringar i spritinförsellagen. Vid den översyn av denna lag, som torde bliva erforderlig efter några års tillämpning av det nya försäljningssystemet, får erfarenheten utvisa, huruvida man skulle överväga att införa sådana bestämmelser dels angående straff i vissa fall även för köpare vid olovlig försäljning av utminuteringssprit dels angående sådant förverkande av sprit, som föreslagits av den s. k. snabbutredningen (SOU 1944:3). Sistnämnda utredning ansåge det uppenbart att, då fråga vore om s. k. langare, dessa borde drabbas av straff icke endast då de sålde spriten utan redan i och med att de i försäljningssyfte förvärvade denna på olovlig

236 väg eller i samma syfte forslade, dolde eller förvarade sådan olovligt åtkommen vara. Beträffande lagstiftningen mot den olovliga hanteringen i övrigt syntes det nykterhetskommittén för det dåvarande icke föreligga något behov av mera betydelsefulla förändringar. När det gällde att avskära missbrukarna från förtäringsmöjligheter, torde en förbättring av de direkt på missbrukarna inriktade vårdåtgärderna ha större effektivitet än en skärpning av lagstiftningen eller en ökning av kontrollen över den olagliga marknaden. Vad angår frågan att förläna spritinförsellagen och därtill knutna författningar permanent karaktär i samband med införandet av ett sådant system för rusdrycksförsäljningen som nykterhetskommittén föreslagit är kommittén av den uppfattningen att så icke omedelbart borde ske. Det vore nämligen icke möjligt att bestämt förutsäga det föreslagna systemets verkningar med avseende å sådan olovlig hantering som lagstiftningen avser utan man måste här avvakta de erfarenheter som komma att vinnas under systemets tillämpning. I u n d e r d å n i g t u t l å t a n d e d e n 29 a u g u s t i 1953 över n y k t e r h e t s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e a n f ö r d e g e n e r a l t u l l s t y r e l s e n bl. a. Verkningarna ur nykterhetspolitisk synpunkt av det nuvarande restriktionssystemets avskaffande och dess ersättande med fri inköpsrätt och icke kvantitetsbegränsad utskänkning i den av kommittén föreslagna formen undandrager sig i stort sett styrelsens bedömande. Bestriktionssystemets upphörande kan dock antagas komma att under i övrigt oförändrade förhållanden medföra vissa gynnsamma verkningar med hänsyn till spritsmugglingen och annan därmed sammanhängande olovlig rusdryckshantering. Medan spritsmuggling under tiden närmast före första världskriget var en betydelselös företeelse, uppstod och utvecklades såsom följd av 1917 års rusdryckslagstiftning en alltmer omfattande yrkesmässig spritsmuggling, vilken jämte annan olovlig rusdryckshantering föranledde tillkomsten av den alltjämt gällande provisoriska lagstiftningen om olovlig befattning med spritdrycker och vin. Den insmugglade spriten, som i allmänhet utgjordes av starksprit i plåtkärl, hade sin huvudsakliga avsättning i storstäderna och de större samhällena. Förutom de rent sociala skadeverkningarna förorsakade spritsmugglingen betydande kostnader för det allmänna med hänsyn till de krav, som spritsmugglingens bekämpande ställde ej blott på tullverket utan även på polismyndigheter samt domstolar och andra myndigheter. Ett mera framgångsrikt bekämpande av spritsmugglingen uppnåddes först mot slutet av 1930-talet. Det andra världskriget medförde ett avbrott i denna smuggling. Den avmattning, som spritsmugglingen även efter krigets slut utvisat, torde sammanhänga med de anskaffningsoch transportsvårigheter, som föranletts av de politiska och ekonomiska omvälvningarna i de länder, där spritsmugglarna tidigare hade sina viktigaste inköpskällor. Det kan dock anses alltjämt föreligga fara för att den yrkesmässiga spritsmugglingen åter aktualiseras, vilket påkallar permanent beredskap från tullverkets sida. I jämförelse med spritsmugglingen har däremot smugglingen av vin och starköl icke haft någon nämnvärd betydelse. I samma mån inköpsrätten till rusdrycker eller utskänkningen av sådana drycker icke är helt fri utan underkastad restriktioner i olika hänseenden, föreligga alltid betingelser för uppkomsten av olovlig rusdryckshantering i någon form. Den föreslagna obegränsade inköpsrätten skulle otvivelaktigt gynna tillförseln av utminuterade rusdrycker till den illegala marknaden och därigenom medverka till att spritsmugglingen och langningen av smuggelsprit förlorade sin marknad. Enligt vad erfarenheten utvisat bottnar nämligen denna olovliga hantering väsentligen i det nuvarande restriktionssystemet. Den insmugglade och i utspädd form salu-

237 förda starkspriten har på den illegala marknaden åtminstone hittills — liksom förhållandet torde vara med den på samma marknad saluförda motboksspriten i allmänhet betingat ett högre pris än systembolagens priser å spritdrycker av motsvarande kvalitet. Smuggelspriten kan därför med andra ord antagas komma att utkonkurreras av den utminuterade spriten. Ur statsfinansiell synpunkt torde det framstå såsom ett mindre ont, om avnämarna av smuggelsprit övergå till förbrukning av utminuterade spritdrycker, även där dessa åtkommits illegalt. Om emellertid den fria inköpsrätten skulle kombineras med skärpta priser på rusdrycker, kan det befaras, att därigenom på nytt tillskapas en grundval för den yrkesmässiga spritsmugglingen. Det låter sig svårligen bedöma, vid vilken prisnivå faran därför kan bliva mera betydelsefull. Erfarenheten av den för närvarande starkt florerande cigarrettsmugglingen utgör dock härvidlag ett allvarligt memento. D e p a r t e m e n t s c h e f e n f r a m h ö l l i p r o p o s i t i o n till 1955 å r s r i k s d a g ( n r 5/1955) m e d förslag till f ö r o r d n i n g o m ä n d r i n g i b r ä n n v i n s t i l l v e r k n i n g s f ö r o r d n i n g e n m . m., a t t h a n i l i k h e t m e d n y k t e r h e t s k o m m i t t é n a n s å g e s p r i t i n försellagen och d ä r t i l l a n k n u t e n l a g s t i f t n i n g b ö r a b i b e h å l l a sin p r o v i s o r i s k a giltighet u n d e r y t t e r l i g a r e n å g o n tid (s. 1 7 ) . E n s ä r s k i l d fråga, s o m v a r i t f ö r e m å l för ö v e r v ä g a n d e , är, h u r u v i d a de s p e ciella s t r a f f b e s t ä m m e l s e r n a i s p r i t i n f ö r s e l l a g e n b o r d e g ö r a s t i l l ä m p l i g a ä v e n p å s t a r k ö l . N y k t e r h e t s k o m m i t t é n a n f ö r d e h ä r o m (VI s. 356 f.). Åtminstone på en punkt synes ett praktiskt behov av en sådan utvidgning föreligga, nämligen i vad angår bestämmelserna i 11 § 2 mom. av 1924 års lag. Enligt detta lagrum skall spritdrycker och vin, vilka, utan att hava olovligen införts eller olovligen tillverkats, uppenbarligen åtkommits genom olovlig överlåtelse av dryckerna eller av inköpsrätt till dryckerna vara förverkade även om ingen fälles till ansvar för den olovliga överlåtelsen. Detta gäller dock endast för så vitt dryckerna anträffas under sådana omständigheter, att det tillika är uppenbart att de är avsedda att i befintligt eller förarbetat skick olovligen avyttras. Det synes önskvärt att den möjlighet, som lagrummet erbjuder, kommer att stå till buds även för starkölets del. I övrigt synes behovet av att göra 1924 års lag tillämplig även på starköl mindre framträdande. Det torde dock vara lämpligt att så sker; därigenom vinnes bl. a. att samtliga slag av rusdrycker blir enhetligt reglerade ur förevarande synpunkt. Ändringen torde lämpligen kunna få formen av en särskild lag av innehåll att vad i 1924 års lag finnes stadgat med avseende å vin skall äga tillämpning även i fråga om starköl. Enligt 1925 års lag kan införsel av spritdrycker till farvatten, som ligger utanför territorialvattengränsen men innanför en linje tolv sjömil från kusten, under vissa omständigheter vara att anse såsom olovlig införsel. Lagen gäller icke vin och synes ej heller böra avse starköl. Från den enligt 1924 års lag gällande regeln, att införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten med vissa mindre farkoster skall anses såsom olovlig införsel till riket, göres i samma lag undantag såtillvida att straffrihet eller straff lindring samt frihet från förverkandepåföljd äger rum, om det av omständigheterna uppenbarligen framgår att dryckerna icke är avsedda att olovligen införas till riket (således oavsett om dryckerna är avsedda att smugglas till annat l a n d ) . I 1935 års lag stadgas att denna undantagsregel, i den mån Konungen så förordnar, icke skall äga tillämpning vid införsel till område inom territorialvattnet, i fråga om vilket avtal med främmande stat om gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror träffats, med mindre av omständigheterna tillika

238 uppenbarligen framgår, att dryckerna icke är eller varit avsedda att olovligen införas till den stat, med vilken avtalet ingåtts. Det synes riktigast att dessa bestämmelser, som ju bl. a. avser vin, även göres tillämpliga på starköl. Generaltullstyrelsen anförde i sitt förutnämnda utlåtande till Kungl. Maj :t över kommitténs betänkande — efter att ha erinrat, att Helsingforskonventionen icke ägde tillämpning å öl och liknande drycker, som hölle mindre än 12 volymprocent alkohol — beträffande den nu förevarande frågan följande. Den föreslagna nya rusdryckslagstiftningen påkallar enligt styrelsens mening icke någon annan omedelbar ändring av ovannämnda provisoriska lagar, än att det i 11 § 2 mom. i 1924 års lag förekommande stadgandet om förverkande i vissa fall på grund av olovlig överlåtelse bör omarbetas. Därvid synes böra tagas i övervägande, huruvida icke stadgandet lämpligen bör utgå ur 1924 års lag och överflyttas till rusdrycksförsäljningsförordningen. Stadgandet synes nämligen hava sin rätta plats i denna förordning och torde lämpligen kunna intagas under 74 § i förslaget. Förverkandereglerna skulle i så fall anslutas till de straffprocessuella bestämmelserna i 17 § Rp. För stadgandets överflyttning till rusdrycksförsäljningsförordningen talar även det förhållandet, att det enligt styrelsens mening ej föreligger något egentligt behov av att göra ovannämnda 1924 och 1935 års lagar tillämpliga å starköl. Vid stadgandets eventuella överflyttning till nämnda förordning böra även föreskrifterna under 11 § 3 mom. i 1924 års lag undergå ändring. Vad starköl beträffar torde smugglingen därav knappast antagas komma att få någon nämnvärd praktisk betydelse. För beivrande av sådan smuggling kan det anses tillräckligt med lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel. Med hänsyn till den ändring, denna lag undergått genom lagen den 30 april 1953 (nr 186), föreligger också numera möjlighet att beivra den olovliga befattningen med insmugglat starköl. Departementschefen framhöll i den förutnämnda propositionen nr 5/1955, att syftet med kommitténs förslag att spritinförsellagen och 1935 års särskilda lag skulle göras tillämpliga även å starköl väsentligen varit att möjliggöra tillämpning av den särskilda förverkanderegeln i 11 § 2 mom. spritinförsellagen på starköl. Huruvida något behov av ingripande mot illegal handel med denna vara komme att föreligga efter den 1 oktober 1955 syntes ovisst. När ifrågavarande lagstiftning erhållit fortsatt giltighet vid 1953 års riksdag, hade förutskickats, att en allmän översyn av strafflagstiftningen mot smugglingsbrott, däribland spritinförsellagen och därtill anknutna lagar, skulle äga rum. Den av kommittén väckta frågan syntes lämpligen kunna prövas i samband med denna översyn, som borde kunna igångsättas inom en relativt snar framtid. Det internationella samarbetet för bekämpande av spritsmugglingen har — särskilt under 1920- och 1930-talen — varit av stor betydelse. Kedan i samband med tillkomsten av spritinförsellagen framhöll departementschefen (prop, nr 223/1924 s. 30 ff.), att full effektivitet beträffande ingripandet mot spritsmuggling på det förberedande stadiet tydligen icke kunde ernås med mindre en stat erhölle befogenhet att jämväl utanför sin territorial-

239 vattengräns undersöka och beslagtaga smuggelfartyg samt olika stater förbunde sig att ömsesidigt understödja varandra i kampen mot smugglingen. Det syntes departementschefen vara av stort intresse för vårt land, att överenskommelser av sådan innebörd komme till stånd med så stort antal länder som möjligt framför allt med dem som drevo sjöfart utanför svenska kusten. — Ett internationellt samarbete på detta område har kommit till stånd på grundval av Helsingforskonventionen. Konventionen ratificerades av Sverige den 6 november 1925, av Norge och Finland likaledes år 1925 samt av övriga konventionsstater (Tyskland, Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Polen, den fria staden Danzig samt Sovjetunionen) under de närmast följande åren därefter. Enligt art. 1 i konventionen förstås med alkoholvaror alkohol samt sprithaltiga vätskor, tjänliga till förtäring eller till framställning av drycker, ävensom viner som hålla mer än 18 volymprocent alkohol. Öl och liknande drycker, som hålla mindre än 12 volymprocent, anses icke såsom alkoholvaror. Bestämmelserna i konventionen taga främst sikte på utförselkontrollen och på rätten att ingripa mot fartyg som befinna sig utanför det egna landets territorialvattengräns. Envar av konventionsstaterna förpliktar sig sålunda att stadga förbud mot utförsel av alkoholvaror från dess territorium — däri inbegripet tullager och frihamnar — med fartyg av mindre nettodräktighet än 100 registerton. Förpliktelsen gäller dock icke i fråga om maskindrivna fartyg i reguljär trafik (art. 2). Konventionsstat förpliktar sig vidare att icke tillåta utförsel av alkoholvaror med fartyg av fördragsslutande stats nationalitet och av mindre dräktighet än 500 registerton, med mindre vederbörande myndighet i fartygets hemland beviljat fartyget behörigt tillstånd (art. 3). Särskilda kontrollföreskrifter gälla för sådant fartyg (art. 4 och 5). Konventionsstat åtager sig att utfärda de straff stadganden som erfordras för genomförandet av ovannämnda bestämmelser (art. 6). Beträffande rätten till ingripande utanför det egna territorialvattnet må konventionsstat icke göra invändning mot att annan konventionsstat tillämpar sina egna nationella lagar i fråga om fartyg som uppenbarligen syssla med smuggling och anträffas inom en zon, sträckande sig tolv sjömil från kusten eller därutanför belägna yttersta skär. Fartyg, som är misstänkt för smuggling och anträffas inom omförmälda zon, må vidare, därest det söker undkomma utanför denna zon, av zonmyndigheten förföljas även utanför zonen på öppna havet och i förekommande fall där beslagtagas (art. 9). Konventionsstaterna skola upprätthålla principen, att straff för smuggling av alkoholvaror endast bör drabba den brottslige och att i allt fall fartyg icke må — direkt eller indirekt — förklaras häfta för böter eller andra dylika avgifter, för det fall att någon ombord anställd person olovligen infört endast en efter omständigheterna mindre kvantitet eller vad av flera sådana personer olovligen införts icke kan anses utgöra en efter omständigheterna väsentlig kvantitet, allt under förutsättning dock, att olovlig införsel icke kan läggas fartygets redare eller befälhavare till last

240 samt att dessa med hänsyn till de insmugglade alkoholvarornas kvantitet eller eljest icke kunna anses i detta hänseende ha brustit i nödig tillsyn (art. 10). Respektive staters tullmyndigheter böra så långt möjligt lämna varandra erforderliga uppgifter i fråga om förekomsten av smuggling och angående personer som sysselsätta sig härmed ävensom i övrigt meddela varandra upplysningar angående särskilda förhållanden, som kunna underlätta bekämpandet av smuggling (art. 11). Anslutningen till Helsingforskonventionen ledde för Sveriges del närmast till utfärdandet dels av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin (prop, nr 89/1925) dels av kungörelsen den 27 november 1925 (nr 465) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin. Enligt 1925 års lag i dess nuvarande lydelse skall det anses som olovlig införsel till svenskt territorialvatten enligt spritinförsellagen, om spritdrycker med fartyg av mindre nettodräktighet än 500 ton införts till farvatten, som ligger utanför svenska territorialvattengränsen men sträcker sig intill tolv sjömil från svenska kusten eller därutanför belägna yttersta skär, och det tillika av omständigheterna uppenbarligen framgår, att syftet med fartygets uppehåll i nämnda farvatten är att företaga eller främja olovlig införsel av dryckerna till riket. Lagen, vilken endast avser spritdrycker, är liksom spritinförsellagen av provisorisk natur, och har förlängts samtidigt med denna. Genom en särskild kungörelse den 27 november 1925 (nr 464) förordnade Kungl. Maj:t, att lagen skulle träda i kraft den 24 december 1925 och, såvitt anginge fartyg av främmande nationalitet, tills vidare äga tillämpning endast å fartyg av finsk och norsk nationalitet. Sedermera har emellertid genom särskilda kungörelser förordnats, att lagstiftningen skall äga tillämpning jämväl å fartyg av dansk, estnisk, lettisk, polsk, danzigsk, tysk, litauisk samt sovjetrysk nationalitet. Enligt 1925 års kungörelse med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin må spritdrycker och vin ej från tullinlandet eller eljest utföras till utrikes ort med fartyg av mindre nettodräktighet än 100 registerton. Utan hinder av förbudet må dock efter tillstånd av generaltullstyrelsen utförsel äga r u m med maskindrivet fartyg, som gör regelbundna resor mellan svensk och utrikes ort. Spritdrycker och vin må vidare icke utan tillstånd av vederbörande myndighet i fartygets hemland från tullinlandet eller eljest utföras till utrikes ort med fartyg av nettodräktighet från och med 100 till 500 registerton. Vad sålunda stadgats skall dock, såvitt avser utländskt fartyg, icke äga tillämpning, med mindre Konungen därom förordnat. Sådant förordnande har meddelats beträffande fartyg av nyss angivna nationaliteter. Vad angår fartyg av svensk nationalitet meddelas dylikt tillstånd av generaltullstyrelsen efter hörande av vederbörande sjöfarts-

241 sammanslutning eller handelskammare. Tillståndet meddelas för tre år i sänder. Utöver Helsingforskonventionen ha mellan Sverige och Finland samt mellan Sverige och Danmark avslutats särskilda överenskommelser i syfte att för spritsmugglingens bekämpande få till stånd ett närmare samarbete mellan respektive länders bevakningspersonal. En sådan överenskommelse, avseende gemensam bevakning genom finsk och svensk personal i vattenområdet mellan Sverige och Åland, träffades med Finland den 29 december 1933 och en överenskommelse om gemensam bevakning från svensk och dansk sida i fråga om de båda ländernas territorialvatten i Öresund och i vissa delar av Kattegatt och Östersjön avslutades med Danmark den 28 oktober 1935 (SÖ 1934: 1 resp. 1936:2). I anslutning till den med Finland slutna överenskommelsen utfärdades lagen den 23 mars 1934 (nr 53) om rätt för Konungen att meddela föreskrift om utländsk bevakningspersonals likställdhet i vissa fall med svenska tulltjänstemän (prop, nr 55/1934). Enligt lagen må Konungen efter avtal med främmande makt föreskriva, att i vad rör visst bestämt vattenområde utanför Sveriges kust, bevakningspersonal från den främmande staten skall, i den utsträckning Konungen bestämmer, äga samma befogenhet och åtnjuta samma skydd och rätt till beslagarandel eller motsvarande förmåner, som tillkomma svenska tulltjänstemän vid bekämpande av olovlig införsel till Sverige av spritdrycker och vin. Med stöd av 1934 års lag ha sedermera utfärdats särskilda kungörelser den 3 april 1934 (nr 65) och den 24 januari 1936 (nr 13) med föreskrifter i anledning av de förut nämnda överenskommelserna med Finland och Danmark. Enligt dessa kungörelser äger sålunda finsk respektive dansk bevakningspersonal samma rätt — om än med vissa betydelsefulla inskränkningar — att å de vattenområden, som avses med överenskommelserna, företaga visitation och verkställa beslag som enligt spritinförsellagen samt lagen om utsträckt tillämpning av nämnda lag tillkommer svenska tulltjänstemän. Finsk och dansk tulltjänsteman åtnjuter under utövningen av den i kungörelserna avsedda bevakningstjänsten samma skydd som tillkommer svensk tulltjänsteman under motsvarande förhållanden. Ett uttryck för Sveriges anslutning till det internationella samarbetet för bekämpande av spritsmugglingen återfinnes jämväl i lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten. Angående innebörden av denna lag må anmärkas följande. Spritinförsellagen stadgar i sin nu gällande lydelse förbud mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten med farkost av mindre nettodräktighet än 500 ton (2 § 1 mom.), överträdelse av förbudet föranleder straff såsom för olovlig införsel av dryckerna till riket (3 § 1 mom.) ävensom förverkandepåföljd. Undantag göres emellertid så till vida, att straffrihet eller strafflindring samt frihet 16—905556

242 från förverkande äger rum, om det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke varit avsedda att olovligen införas till riket [2 § 2 mom. b ) , 3 § 1 mom. andra och tredje styckena, 7 § första stycket samt 8 § 1 mom. första stycket]. Undantaget gäller sålunda oavsett om dryckerna äro avsedda att smugglas till annat land. Lagen den 31 maj 1935 tillkom, emedan det ansågs otillfredsställande, att dessa undantagsbestämmelser ägde tillämpning även beträffande smugglarfartyg, nämligen i sådana fall när verksamheten är riktad mot annat land än Sverige. Genom 1935 års lag har därför med avseende å de ifrågavarande undantagsbestämmelserna i spritinförsellagen föreskrivits, att desamma, i den mån Konungen så förordnar, icke skola äga tillämpning vid införsel till område inom territorialvattnet, i fråga om vilket avtal med främmande stat om gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror träffats, med mindre av omständigheterna tillika uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro eller varit avsedda att olovligen införas till den stat, med vilken avtalet ingåtts. Förordnande som nu avses har i anslutning till 1935 års överenskommelse med Danmark meddelats beträffande den del av territorialvattnet, inom vilket bevakningen skall ombesörjas gemensamt av svensk och dansk personal. I den proposition, som låg till grund för 1935 års lag (prop, nr 234/1935) framhöll departementschefen bl. a., att den redan vid införandet av 1924 års lagstiftning uttalade synpunkten, att lagbestämmelserna icke borde erhålla sådan generell avfattning, att smugglare skulle kunna använda sig därav för att göra svenskt territorialvatten till bas för smuggling till annat land, vunnit ökad betydelse sedan spritsmugglingens bekämpande genom överenskommelser mellan Sverige och vissa andra länder blivit en gemensam angelägenhet för Sverige och dessa länder. — Även 1935 års lag är av provisorisk natur och giltighetstiden av densamma har successivt förlängts i samband med förlängningarna av spritinförsellagen. Beträffande det internationella samarbetet för bekämpande av smugglingsbrottsligheten må härutöver anmärkas, att rådet för samarbete på tullområdet vid sitt möte i Bryssel i juni år 1954 antog en rekommendation avseende vissa åtgärder för att förebygga smuggling av sprit- och tobaksvaror. Rekommendationen innebar att proviantering av fartyg och luftfartyg med tull- och skattefria sprit- och tobaksvaror borde tillåtas endast under tullkontroll och i myckenheter, vilka vore nödvändiga för passagerarnas och besättningens normala förbrukning under resan, att proviantering med sådana varor borde begränsas med hänsyn till antalet passagerare och besättningsmedlemmar, resans varaktighet och myckenheten av alla ombord befintliga förråd, samt att för att säkerställa uppfyllandet av förenämnda villkor provianteringen borde täckas medelst tullhandling. Besättningsmedlemmar å fartyg och luftfartyg borde vidare enligt rekommendationen icke tillåtas att medföra tull- och skattefria sprit- och tobaksvaror och passagerare borde tillåtas att medföra sådana sprit- och tobaksvaror endast i rimliga myckenheter, icke överstigande deras eget behov. Utförsel av sprit-

243 och tobaksvaror såsom last borde slutligen icke tillåtas med fartyg understigande 100 nettoregisterton annat än under vissa villkor. — Sedan generaltullstyrelsen beretts tillfälle att avgiva yttrande över rekommendationen framlade styrelsen i skrivelser till Kungl. Maj :t den 11 oktober 1954 förslag till åtgärder i enlighet med rekommendationen. Förslagen avsågo bl. a. inskränkningar i rätten till skattefri utförsel såsom proviant m. m. av vissa skattebelagda varor. Då förslagen förutsatte, att likartade bestämmelser skulle antagas av de övriga nordiska länderna men sådan överensstämmelse icke kunde åvägabringas, kom frågan om Sveriges anslutning till Brysselrekommendationen att vila tills vidare. Frågan upptogs sedermera på nytt genom att generaltullstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 3 april 1956 hemställde om anslutning från svensk sida till rekommendationen. I samband därmed framlade styrelsen bl. a. förslag till föreskrifter rörande skattefri utförsel såsom resgods och proviant av skattebelagda varor ävensom bestämmelser om utförsel såsom last av spritdrycker, vin och obeskattade tobaksvaror. Generaltullstyrelsens förslag ledde till en proposition till 1957 års riksdag (prop, nr 63/1957), vari dels föreslogs att Sverige skulle ansluta sig till Brysselrekommendationen och dels framlades förslag till författningsbestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med vad generaltullstyrelsen föreslagit. Propositionen godkändes av riksdagen. Sveriges godkännande av Brysselrekommendationen har sålunda föranlett — förutom viss ändring av kungörelsen den 27 november 1925 (nr 465) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin — utfärdandet av kungörelsen den 26 april 1957 (nr 122) om förbud mot utförsel av tobaksvaror såsom last med vissa mindre fartyg och kungörelsen samma dag (nr 123) med särskilda bestämmelser om utförsel av vissa obeskattade varor såsom proviant eller resgods. Avsikten med dessa bestämmelser är att förhindra, att obeskattade varor av det slag, varom här är fråga, tagas ombord såsom last eller såsom proviant i stora kvantiteter för att smugglas till annat land eller återsmugglas till Sverige. Bestämmelserna förutsätta ömsesidighet. Brysselrekommendationen har biträtts — med vissa reservationer — av flera västeuropeiska länder; dock icke av t. ex. Holland och Belgien. Då rekommendationen blivit av endast begränsad betydelse, har tullsamarbetsrådet ansett, att rekommendationen bör ersättas med dels en konvention rörande ombordtagande av spritdrycker och tobaksvaror å fartyg, dels en konvention rörande proviantering av luftfartyg med spritdrycker och tobaksvaror. Ett utkast till den förstnämnda konventionen har redan utarbetats, och viss enighet synes ha nåtts om grundbestämmelserna i den sistnämnda konventionen. Avgivna

yttranden

I flertalet av de från tullmyndigheterna till utredningen avgivna yttrandena har berörts frågan, huruvida särskilda bestämmelser om olovlig införsel av

244 spritdrycker alltjämt kunde anses erforderliga. I huvudsak har därvid framhållits följande. Vad först beträffar spritsmugglingens nuvarande omfattning vitsordas överlag, att smugglingen av spritdrycker på senare tid i avsevärd utsträckning avtagit. De beslagtagna kvantiteterna vore små och den i stor skala organiserade spritsmugglingen syntes över huvud ej längre förekomma. Redan före ikraftträdandet av den nya rusdrycksförsäljningsförordningen hade smugglingen av sprit så starkt nedgått, att den icke tillnärmelsevis kunde jämföras med den våldsamma spritsmuggling, som ägde r u m under 1920- och 1930-talen. Efter den 1 oktober 1955 hade spritsmugglingen ytterligare nedgått. Den smuggling, som alltjämt förekomme, hade till syfte endast att skaffa billigare sprit eller andra sorter, än som tillhandahölles på laglig väg. Åtminstone vid norska gränsen kunde ifrågasättas, om icke läget vore sådant, att spritfloden på grund av priserna vänt och runne från Sverige till Norge. Vad härefter angår frågan om bibehållande av särbestämmelser rörande smuggling av spritdrycker har det övervägande antalet hörda tullmyndigheter uttalat som sin mening, att dylika särbestämmelser icke vidare vore erforderliga och förordat upphävande av den särskilda provisoriska lagstiftningen i ämnet. Förhållandena vid tillkomsten av spritinförsellagen hade präglats av dels det gamla restriktionssystemet, dels den oroväckande ökningen av framför allt den yrkesmässiga spritsmugglingen. Läget hade emellertid i båda dessa hänseenden helt förändrats. Frisläppandet av spriten kunde sägas ha medfört, att den sociala faktorn i tullverkets övervakning bortfallit. Straffen för spritsmuggling borde därför hädanefter liksom beträffande smuggling av övriga tullpliktiga varor grundas enbart på fiskaliska skäl. Då samhället numera hade andra och ökade möjligheter till bekämpande av alkoholmissbruk syntes någon speciell lagstiftning för spritsmuggling ej behövlig. Några av de hörda tullmyndigheterna ha emellertid uttalat sig för ett bibehållande av särbestämmelser om spritsmuggling. Därvid har bl. a. framförts, att just spritdrycker och vin — liksom f. ö. även starköl — vore varor av sådan speciell beskaffenhet, att strängare bestämmelser alltjämt kunde vara erforderliga. Nedgången av smugglingsbrottsligheten med avseende å dessa varor kunde vara tillfällig. Att helt undvara speciella bestämmelser angående spritsmuggling och olovlig befattning med olovligen införda spritdrycker torde därför av sociala och allmänpreventiva hänsyn ej vara möjligt, framförallt med tanke på att en stigande förbrukning kunde komma att innebära ett allvarligt hot mot folkhälsan. Om — något som redan nu tilllämpades av systembolagen — missbrukare i större utsträckning avstängdes från inköpsrätt kunde åter ett underlag för spritsmuggling komma att vara för handen. Likaså kunde denna tilltaga om rusdrycksskatterna höjdes. Vid eventuellt höjt pris på legala drycker kunde det befaras, att spritsmugg-

245 lingen skulle återgå till eller till och med överskrida den frekvens som rådde före 1954 års rusdrycksreform. Försiktigheten borde därför bjuda, att särbestämmelser om spritsmuggling och olovlig befattning med smuggelsprit bibehölles. De tullmyndigheter, som förordat bibehållande av särbestämmelser, ha som regel i samband därmed upptagit frågan, huruvida dylika bestämmelser borde, som för närvarande, upptagas i en särskild lag eller inarbetas i en ny lag om straff för olovlig införsel och utförsel av varor. Därvid har från något håll förordats bibehållande av spritinförsellagen, medan däremot flertalet av de ifrågavarande tullmyndigheterna ansett erforderliga särbestämmelser böra inarbetas i den nya lagen. Ett dylikt tillvägagångssätt vore enligt dessa myndigheters mening ur rent lagteknisk synpunkt att föredraga, enär därigenom skulle vinnas en mera enhetlig och överskådlig lagstiftning på området. En fråga, som gjorts till föremål för särskilda uttalanden i några yttranden, är huruvida de nuvarande bestämmelserna om införsel till svenskt territorialvatten böra bibehållas. Därvid har man som regel ansett dylika bestämmelser alltjämt vara erforderliga. Några tullmyndigheter ha föreslagit, att bestämmelser i detta hänseende intagas i en särskild lag, andra åter att de införas direkt i den ifrågasatta nya lagen om straff för olovlig införsel och utförsel av varor. F r å n något håll har framkastats tanken att intaga bestämmelserna i tullstadgan. I detta sammanhang har från vissa tullmyndigheters sida framhållits, att förbud mot införsel till territorialvattnet med mindre fartyg borde stadgas icke allenast i fråga om spritdrycker och vin utan även beträffande andra högt beskattade eller allmänfarliga varor, som, enligt vad erfarenheten utvisade, vore smuggelbegärliga och vilkas olovliga införsel man vore särskilt angelägen att förhindra, såsom tobaksvaror och narkotiska ämnen. Utredningen Den särskilda lagstiftning mot smuggling av spritdrycker och vin, som tillkom under 1920- och 1930-talen, är att se mot bakgrund av den då gällande rusdryckslagstiftningen. Närmast som en följd av restriktionsbestämmelserna med avseende å inköpsrätten till spritdrycker hade utvecklat sig en alltmera omfattande spritsmuggling. Denna verksamhet gynnades i hög grad av de goda möjligheterna att till billiga priser åtkomma spritvaror i andra länder omkring Östersjön, främst i de baltiska staterna och i Polen. Spritsmugglingen bedrevs i avsevärd utsträckning rent yrkesmässigt av fast organiserade smugglarband. Ofta ägde smugglarna egna fartyg, vilka uteslutande eller till väsentlig del fraktade spritdrycker. Med dessa fartyg uppehöllo de sig vanligen i närheten av territorialvattengränsen i väntan på mindre båtar, som förde smuggelspriten iland. Den sprit, som på detta sätt olovligen inkom i landet, bestod till övervägande delen av s. k. exportsprit

246 (96-procentig sprit) vanligen förvarad i plåtdunkar. Det är naturligt, att dessa förhållanden ansågos påkalla jämförelsevis långtgående åtgärder från statsmakternas sida. Under andra världskriget upphörde emellertid den organiserade spritsmugglingen av förklarliga skäl helt och hållet, och under tiden därefter har den icke återupptagits. Den politiska maktförskjutning, som efter kriget inträtt i länderna omkring Östersjön, synes ha medfört, att förutsättningar för en organiserad smugglingsverksamhet sådan som den under 1920- och 1930-talen icke längre föreligga. Den yrkesmässiga spritsmugglingen är sålunda i stort sett en försvunnen företeelse, och den smuggling av spritdrycker, som alltjämt äger rum, är av helt annan karaktär än den tidigare. Det synes numera framför allt vara bland besättningsmän å handelsfartyg i legitim fraktfart som spritsmuggling förekommer. Smugglingen avser därvid som regel sprit, tappad på flaskor och av vanlig alkoholstyrka. Vanligen är det fråga om sprit, som ombordtagits å fartyget såsom skeppsproviant i utländsk hamn och hållits undangömd i avvaktan på lägligt smugglingstillfälle. I allmänhet rör det sig endast om smärre kvantiteter. Viss spritsmuggling av resande förekommer också men torde ha mycket ringa betydelse. Belysande för utvecklingen är att medan kvantiteten beslagtagen smuggelsprit år 1922 uppgick till 91 075 och år 1923 till 191 922 liter (jfr prop. 223/1924 s. 19) antalet beslagtagna liter under åren 1951—1958 i medeltal för år endast uppgick till cirka 5 000. Genom 1954 års rusdryckslagstiftning, som trädde i kraft den 1 oktober 1955, avskaffades det dittills tillämpade restriktionssystemet beträffande inköpsrätten till rusdrycker. Reformen var givetvis ägnad att minska efterfrågan på smuggelsprit. Den har också — såsom väntat — medfört viss nedgång i antalet beslag och mål enligt 1 kap. spritinförsellagen. På sistone har dock antalet sådana mål åter ökat. Medan det totala antalet mål i hela riket enligt 1 kap. spritinförsellagen under år 1955 uppgick till 2 264 sjönk det sålunda under år 1956 till mindre än hälften av denna siffra eller till 1 015 för att år 1957 stiga till 1 704 och år 1958 till 1 963. Vid Stockholms rådhusrätt samt vid rådhusrätterna i Göteborg och Malmö handlades under år 1955 respektive 394, 324 och 81 dylika mål, medan motsvarande siffror för år 1956 voro 144, 185 och 41, för år 1957 271, 287 och 60 samt för år 1958 286, 269 och 65. Under år 1955 verkställde tullmyndigheterna 2 150 beslag enligt spritinförsellagen med en beslagtagen kvantitet spritdrycker av 4 504 liter. Åren 1956—1958 utgjorde antalet beslag resp. 1 070, 1 859 och 2 139 och kvantiteterna beslagtagen sprit resp. 2 790, 4 228 och 5 534 liter (Bilaga 7). Även om det icke är tillrådligt att av dessa siffror, avseende en förhållandevis kort tidrymd, draga några mera vittgående slutsatser angående den framtida utvecklingen, torde dock vara otvivelaktigt, att 1954 års nykterhetsreform medfört, att en viktig brottsfrämjande faktor vid denna form av smugglingsbrottslighet bortfallit.

247 I samband med tillkomsten av spritinförsellagen framhölls, att spritsmugglingens särställning vore motiverad av att detta brott icke allenast utgjorde en kränkning av ett statsfinansiellt intresse utan därjämte innebure en allvarligare fara för samhället än smuggling i allmänhet. Lagstiftningen mot spritsmuggling hade sålunda till ändamål, förutom det fiskaliska intresset att tillförsäkra kronan vederbörliga skatteintäkter å spritdrycker, jämväl att befrämja folknykterheten. Den fyllde såtillvida ett rent socialt syfte. Frågan om en särställning av spritsmugglingen ur sist anförda synpunkt har uppenbarligen kommit i ett ändrat läge genom restriktionssystemets avskaffande. Sedan samhället valt att på andra vägar än genom en allmän begränsning av inköpsrätten söka motverka alkoholmissbruk, ha de socialpolitiska skälen för en särställning av spritsmugglingen väsentligen bortfallit. Gentemot nu anförda synpunkter, som tala för att särbestämmelser rörande olovlig införsel av spritdrycker icke längre äro påkallade, kan givetvis invändas, att de nuvarande förhållandena på detta område kunna ändras. Om sålunda exempelvis alkoholmissbrukare i större utsträckning än hittills avstängas från inköpsrätt, lärer en dylik åtgärd vidga marknaden för smuggelsprit. En mera betydande höjning av priset på legala drycker kan vidare tänkas öka frekvensen av detta slags brottslighet. Slutligen kunna de politiska förhållandena i länderna runt Östersjön förändras i en riktning, som gynnar spritsmuggling på Sverige. Vid ett ställningstagande till frågan, huruvida särbestämmelser angående spritsmuggling alltjämt böra bibehållas, synes emellertid böra beaktas även den synpunkten, att den nuvarande lagstiftningen är av provisorisk karaktär och vid sin tillkomst uttryckligen betecknades som »tillfälliga åtgärder av extraordinär art». Man förutsatte uppenbarligen, att den särskilda lagstiftningen så småningom kunde visa sig obehövlig. I propositionen uttalade sålunda departementschefen den förhoppningen, att mycket kraftiga åtgärder, gällande under en kortare tid, skulle göra det möjligt att sedermera återgå till en mindre hårdhänt lagstiftning. Sedan spritinförsellagens tillkomst ha, såsom av det föregående torde framgå, förhållandena på detta område undergått en avgörande förändring till det bättre. Spritsmugglingen utgör sålunda icke längre ett problem av tillnärmelsevis den allvarliga beskaffenhet som på 1920- och 1930-talen, vare sig man ser till smugglingens omfattning eller till de former, under vilka den utövas. Det är givetvis angeläget, att icke ha strängare bestämmelser än som påkallas av den aktuella situationen. Skulle läget radikalt ändras, finnes alltid möjligheten att på nytt göra spritsmugglingen till föremål för en särlagstiftning. Emellertid kan framhållas, att straffstadgandena i den nu föreslagna lagen om straff för varusmuggling äro så avpassade, att de medge utmätande av kännbara straff. Såväl vid det centrala brottet varusmuggling som vid olovlig befattning med smuggelgods har sålunda upptagits en särskild straffskala för grovt brott med möjlighet

248 att ådöma upp till två års straffarbete. Med hänsyn härtill kan vid utmätande av straffpåföljden tillräckligt beaktas, om spritsmuggling förövats i större omfattning eller yrkesmässigt eller eljest under kvalificerande omständigheter. I betraktande av det system med fri bevisprövning, som numera råder efter rättegångsreformens genomförande, synas vidare bevisregler, som lägga bevisbördan på den tilltalade, icke ha samma funktion att fylla som tidigare. Ur lagteknisk synpunkt måste det givetvis vara en fördel med enhetliga bestämmelser angående olovlig införsel av varor. Vid övervägande av nu anförda synpunkter har utredningen kommit till den slutsatsen, att särbestämmelser rörande olovlig införsel till riket av spritdrycker och vin ej äro påkallade. Förslaget innebär i enlighet härmed, att sådan införsel likställes med olovlig införsel av andra varor. Under dylika förhållanden föreligger uppenbarligen icke anledning att överväga införande av särbestämmelser om smuggling av starköl. Särskild uppmärksamhet påkalla emellertid i detta sammanhang bestämmelserna i spritinförsellagen om olovlig införsel till svenskt territorialvatten samt lagarna den 27 november 1925 om utsträckt tillämpning av spritinförsellagen och den 31 maj 1935 med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten. Bestämmelserna om olovlig införsel till svenskt territorialvatten i spritinförsellagen liksom 1925 och 1935 års lagar äro, såsom torde framgå av det föregående, betingade av de former, under vilka spritsmugglingen tidigare bedrevs. Sedan den organiserade spritsmugglingen upphört, synes denna lagstiftning sakna nämnvärd praktisk betydelse. Tillstånd till åtal för olovlig införsel till svenskt territorialvatten jämlikt 3 § 2 mom. spritinförsellagen har sålunda av generaltullstyrelsen över huvud ej meddelats under senare år (Bilaga 8). Vad angår 1925 och 1935 års lagar är emellertid att beakta, att desamma tillkommit i anslutning till ännu gällande internationella överenskommelser. Lagarna anknyta i sin tur till de nyssnämnda bestämmelserna i spritinförsellagen. Såsom förut antytts, kan man vidare icke helt utesluta möjligheten att med ändrade förutsättningar en organiserad spritsmuggling ånyo kommer igång. Med hänsyn härtill lärer det nu icke böra komma i fråga att helt upphäva vare sig bestämmelserna om olovlig införsel till svenskt territorialvatten eller 1925 och 1935 års lagar. Å andra sidan finnes enligt utredningens mening icke tillräcklig anledning att — såsom från något håll föreslagits — utvidga de ifrågavarande bestämmelsernas tillämpningsområde till att avse jämväl andra varor än spritdrycker, t. ex. tobaksvaror och narkotika. I detta hänseende torde vara tillräckligt att framhålla, att bestämmelserna om olovlig införsel till territorialvattnet ha till förutsättning smuggling i former, som man knappast har att räkna med när det gäller andra varor än spritdrycker. Vad den lagtekniska utformningen beträffar synes — från den förut angivna utgångspunkten, att sär-

249 bestämmelser om olovlig införsel till riket ej äro erforderliga — den lämpligaste lösningen vara, att stadganden om olovlig införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten upptagas i en särskild lag. En sådan lösning skulle överensstämma med den som användes, när dylika bestämmelser först infördes i samband med tillkomsten av varuinförsellagen. Liksom för närvarande bör för åtal fordras tillstånd av generaltullstyrelsen. Med en sådan regel om åtalsprövning torde det ej behöva befaras, att åtal väckes i andra fall än när fråga är om verkliga smugglingsföretag. 1925 och 1935 års lagar böra vidare ersättas med nya författningar av i huvudsak samma innehåll som de redan gällande. Såväl territorialvattenlagen som 1925 och 1935 års lagar torde böra förlänas definitiv karaktär. Vad angår den förut berörda kungörelsen den 27 november 1925 med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin samt kungörelserna den 3 april 1934 med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Finland den 29 december 1933 avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror och den 24 januari 1936 med föreskrifter i anledning av en motsvarande överenskommelse med Danmark den 28 oktober 1935 innebära dessa författningar ett fullgörande av åtaganden från svensk sida gentemot annan stat. Det torde därför ej i förevarande sammanhang kunna komma i fråga att upphäva dessa författningar. Spritinförsellagen upptager, såsom förut berörts, i 2 kap. vissa bestämmelser om påföljder för olovlig befattning med annan illegal sprit än smuggelsprit. Enligt 2 kap. 10 § 1 mom. första stycket spritinförsellagen straffas sålunda den, som utan att kunna fällas till ansvar för olovlig tillverkning av spritdrycker eller vin eller delaktighet i sådant brott, för egen eller annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin, där det är uppenbart att dryckerna olovligen tillverkats, med böter till belopp motsvarande lägst 10, högst 20 kronor för liter av de drycker, med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst 30 och högst 5 000 kronor, eller med fängelse i högst ett år. Kan den tilltalade göra sannolikt, att han vid tiden för gärningens begående icke ägt kännedom om eller anledning misstänka, att dryckerna olovligen tillverkats, är han enligt momentets andra stycke fri från ansvar. Det är sålunda fråga om en bevispresumtion till den tilltalades nackdel. Beträffande återfall hänvisas i momentets tredje stycke till iterationsbestämmelserna i brännvinstillverkningsförordningen. Enligt 2 mom. anses lika med brott, som avses i 1 mom., försök därtill. I fråga om medverkan hänvisas i samma moment till 3 kap. SL. Enligt 11 § 1 mom. skola spritdrycker eller vin, vilka påträffas och uppenbarligen hava olovligen tillverkats, vara förverkade ändå att icke någon fälles till ansvar för den olovliga tillverkningen. Förverkandepåföljd, som nu sagts, skall enligt 11 § 2 mom. också inträda beträffande drycker, vilka, utan att hava olov-

250 ligen införts eller olovligen tillverkats, uppenbarligen åtkommits genom olovlig överlåtelse av dryckerna eller av inköpsrätt till dessa, dock endast för så vitt dryckerna anträffas under sådana omständigheter, att det tillika är uppenbart, att de äro avsedda att i befintligt eller förarbetat skick olovligen avyttras. I 3 mom. av 11 § finnas bestämmelser om förverkande av kärl och emballage. Enligt 4 mom. skall den som förskingrar egendom, som enligt bestämmelserna i 2 kap. skolat dömas förverkad, gälda dess värde. I 12 § föreskrives slutligen, att i de avseenden, varom i spritinförsellagen stadgas, lika med olovlig tillverkning skall anses obehörig åtgärd varigenom denatureringsmedel avskiljes eller denaturering försvagas. Lika med drycker, vilka uppenbarligen ha olovligen tillverkats, skola vidare anses spritdrycker samt rusgivande ersättningsmedel därför, med vilka uppenbarligen vidtagits obehörig redenatureringsåtgärd, så ock spritdrycker och vin, vilka uppenbarligen ha antingen olovligen införts eller olovligen tillverkats eller varit föremål för obehörig redenatureringsåtgärd, utan att dock arten av det olovliga förfarandet kan utrönas. Det torde vara erforderligt, att ifrågavarande bestämmelser i 2 kap. spritinförsellagen i huvudsak bibehållas även efter tillkomsten av en ny lagstiftning om straff för olovlig införsel och utförsel av varor. Fråga uppkommer då, huruvida bestämmelserna även i fortsättningen böra vara upptagna i en särskild lag eller om de lämpligen böra inlemmas i annan lagstiftning. De författningar, som vid en lösning enligt det senare alternativet närmast kunna komma i fråga, äro brännvinstillverkningsförordningen den 26 februari 1954 och rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj samma år. Enligt 1 § brännvinstillverkningsförordningen anses såsom tillverkning av brännvin varje till tillverkning av vin eller maltdryck icke hänförligt förfarande, varigenom etylalkohol i en koncentration av mer än två och en fjärdedels volymprocent framställes eller utvinnes. Begreppet brännvin i brännvinstillverkningsförordningen sammanfaller sålunda med begreppet spritdryck i rusdrycksförsäljningsförordningen (jfr 1 § i sistnämnda förordning). Med hänsyn därtill, att bestämmelserna i 2 kap. spritinförsellagen väsentligen avse olovlig befattning med sådana olovligen tillverkade drycker, som omfattas av brännvinstillverkningsförordningen, synes den lämpligaste lösningen vara, att bestämmelserna inarbetas i sagda förordning. Något praktiskt behov av straffbestämmelser rörande befattning med olovligen tillverkat vin eller öl torde icke förefinnas. Ej heller synes det vara av behovet påkallat, att till brännvinstillverkningsförordningen överföra bestämmelser motsvarande dem i 2 kap. 12 § spritinförsellagen om olovlig befattning med sprit eller alkoholhaltigt preparat, som varit föremål för obehörig redenatureringsåtgärd. I fråga om sprit eller preparat, som nyss sagts, innehålla förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit och förordningen samma dag angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. bestämmelser om s. k. efterföljande delaktighet. Dessa synas i nu föreva-

251 rande avseende vara fullt tillräckliga, särskilt i betraktande därav, att sådana förfaranden, som avses i 12 § spritinförsellagen torde vara sällsynta. Särskilda bestämmelser synas ej vara erforderliga för de sällan förekommande fall, när det är uppenbart, att påträffade spritdrycker varit föremål för illegalt förfarande, men arten av förfarandet ej kan utrönas. Förverkande torde i dessa fall även utan särskild föreskrift kunna ske enligt det lindrigaste av de stadganden om förverkande, som kunna komma i fråga. Vad härefter angår bestämmelsen i 11 § 2 mom. spritinförsellagen infördes i samband med 1957 års ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen i 80 § 4 mom. ett stadgande, enligt vilket rusdrycker, som olovligen försålts, jämte kärl och emballage skola vara underkastade beslag och förbrutna. Härutöver synes någon förverkandebestämmelse rörande olovligen försålda drycker icke erforderlig. En bestämmelse om förverkande på grund av olovlig överlåtelse av inköpsrätt är givetvis ej aktuell efter restriktionssystemets avskaffande. Stadgandet i 11 § 2 mom. spritinförsellagen synes sålunda kunna helt utgå. Vad angår den lagtekniska utformningen av bestämmelser i brännvinstillverkningsförordningen om olovlig befattning med olovligen tillverkat brännvin är till en början att beakta, att de förfaranden som för närvarande straffbeläggas i 10 § 1 mom. spritinförsellagen, äro förvärv, forsling, döljande och förvaring. Enligt 24 § brännvinstillverkningsförordningen är den, till vilken olovligen tillverkat brännvin avyttrats eller eljest anskaffats, ej förfallen för annan medverkan till olovlig brännvinstillverkning än anstiftan. På motsvarande sätt stadgas i 89 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen, att den till vilken rusdrycker försålts eller eljest anskaffats, ej är förfallen till ansvar för annan medverkan än anstiftan. Rusdrycksförsäljningsförordningen gäller även olovligen tillverkade drycker. De nuvarande bestämmelserna i 10 § 1 mom. spritinförsellagen synas, i vad de avse förvärv av olovligen tillverkade drycker, ej väl förenliga med nyssnämnda stadganden i brännvinstillverknings- och rusdrycksförsäljningsförordningarna om förvärvares medverkandeansvar. Förvärv av olovligen tillverkat brännvin synes böra vara straffbart allenast under de förutsättningar, som angivas i dessa stadganden. De ifrågasatta nya straffbestämmelserna i brännvinstillverkningsförordningen torde sålunda böra begränsas till att avse allenast forsling, döljande och förvaring av olovligen tillverkat brännvin. Straffbestämmelserna kunna lämpligen inarbetas i 19 § 1. brännvinstillverkningsförordningen. Förordningens föreskrifter om iteration, fortsatt brott och medverkan bli därigenom automatiskt tillämpliga. Bestämmelserna i 11 § 1 mom. spritinförsellagen om förverkande av olovligen tillverkade spritdrycker torde kunna överföras till 19 § 2. sagda förordning. Erforderliga författningsförslag i enlighet med det förut anförda ha intagits i betänkandet.

L

KAPITEL XI Brottsregistrering

Gällande bestämmelser m. m. Vid generaltullstyrelsen föres ett speciellt straffregister över personer, som dömts till straff för brott mot varuinförsel- och spritinförsellagarna samt tullstadgan. Denna registrering, som påbörjades den 24 september 1924, äger rum på grundval av uppgifter i de domar, som i enlighet med kungörelserna den 22 juni 1923 (nr 253) med bestämmelser angående expediering och verkställighet av utslag i vissa tullmål och den 20 juni 1924 (nr 275) med bestämmelser angående expediering och verkställighet av utslag i vissa mål rörande olovlig befattning med spritdrycker och vin översändas till generaltullstyrelsen för att på styrelsens föranstaltande befordras till verkställighet. Verkställighet ankommer på generaltullstyrelsen jämlikt den förstnämnda kungörelsen beträffande domar enligt varuinförsellagen och tullstadgan samt enligt den sistnämnda kungörelsen beträffande domar enligt 1 kap. spritinförsellagen. Registreringen omfattade till en början endast straff ådömda enligt varuinförsellagen och 1 eller 5 § spritinförsellagen men utvidgades från och med år 1927 till att avse alla straff, beträffande vilka verkställighet ankommer på generaltullstyrelsen, sålunda jämväl bl. a. straff som ådömts enligt tullstadgan. Beträffande tillkomsten av straffregistret må nämnas följande. Redan innan registret inrättades, registrerades domar i tullmål hos generaltullstyrelsen i ett särskilt diarium (tullmålsdiarium). I samband med förarbetena till spritinförsellagen utarbetades inom finansdepartementet ett utkast med förslag till bestämmelser, åsyftande att bereda domstolar och åklagare lättare tillgång till upplysning rörande personer, vilka fällts till straff för smugglingsbrott. I utkastet föreslogs inrättandet hos generaltullstyrelsen av ett särskilt straffregister att knytas till den inom styrelsen förekommande registreringen av domar i tullmål. Över utkastet inhämtades yttrande från generaltullstyrelsen, som förklarade sig i princip icke hava något att invända mot vidtagande av en sådan åtgärd, som i utkastet skisserats. Styrelsen betonade emellertid, att fördelarna av registret ej finge skattas alltför högt, särskilt som det under åtskilliga år framåt skulle komma att befinna sig i ofullständigt skick. Vidare framhöll styrelsen, att det syntes vara förutsatt, att ifrågavarande straffregister, till skillnad från det allmänna straffregistret, icke skulle omgärdas med någon som helst sekre-

253 tess utan vara att betrakta såsom en offentlig handling, varur envar ägde att hämta uppgifter. I propositionen med förslag till spritinförsellag kom departementschefen i samband med behandlingen av de skärpta iterationsbestämmelserna rörande spritsmuggling också in på frågan om registrering av smugglingsbrott. Han anförde därvid bl. a. (prop, nr 223/1924 s. 29 L ) . I detta sammanhang bör nämnas, att under övervägande äro åtgärder av administrativ natur, avsedda att rent praktiskt bereda större möjligheter för tillämpningen av iterationsstraff. Såsom förut nämnts, förekommer nämligen för närvarande, att dylikt straff icke kommer till användning, ehuru förutsättningar därför föreligga; detta bland annat beroende på svårigheten för åklagare och domstolar att erhålla kännedom om huruvida en tilltalad förut straffats för enahanda brott. Denna svårighet skulle visserligen bliva mindre, därest, såsom nu förordas, redan fällande till straff skall vara iterationsgrund, men därjämte synas lämpligen vissa ytterligare åtgärder böra vidtagas. I anslutning till en inom generaltullstyrelsen för närvarande skeende registrering av alla personer, vilka dömas för smugglingsbrott, har för sådant ändamål inom finansdepartementet utarbetats ett utkast med förslag till bestämmelser, åsyftande att i någon form bereda domstolar och åklagare lättare tillgång till upplysning rörande personer, vilka fällts till straff för smugglingsbrott, över detta utkast har generaltullstyrelsen avgivit utlåtande, i vilket styrelsen förklarat sig icke hava något att i princip invända mot vidtagande av en sådan åtgärd, som i utkastet skisserats. Det är min avsikt att, utan att avvakta den vidare behandlingen av förevarande lagförslag, med det snaraste taga ställning till nu sist behandlade fråga. Departementsutkastet ledde till att hos generaltullstyrelsen upplades ett kortregister, omfattande brott mot varuinförsel- och spritinförsellagarna samt sedermera också förseelser mot tullstadgan. I skrivelse till finansdepartementet den 28 november 1925 sade sig generaltullstyrelsen föreställa sig, att registerföringen — som icke vore undandragen offentligheten — skulle kunna utnyttjas på det sätt, att tillfälle lämnades vederbörande åklagare att hos styrelsen göra sig underrättad, huruvida i visst mål tilltalad person återfunnes i registret. Genom beslut den 30 september 1926 förklarade Kungl. Maj:t, att styrelsen ägde vidtaga erforderliga åtgärder för tillhandahållande åt vederbörande åklagare av uppgifter ur det hos styrelsen förda registret över personer som dömts för smugglingsbrott. I cirkulärskrivelse den 29 oktober 1926 meddelade därefter styrelsen, att tullåklagare ägde erhålla skriftlig uppgift, huruvida person, som vore åtalad eller komme att åtalas för olovlig varuinförsel, förekomme i nämnda register. Genom kungörelse den 6 september 1939 (nr 622) föreskrev Kungl. Maj :t att, innan någon fälldes till ansvar för brott, vilket skulle bedömas enligt varuinförsellagen eller enligt 1 kap. spritinförsellagen, utdrag skulle införskaffas av det hos generaltullstyrelsen förda registret över dem som dömts för brott av angiven beskaffenhet. En bestämmelse av likartat innehåll har intagits i kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 514) om skyldighet att inhämta utdrag av de hos generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen förda straffregistren. Vissa bestämmelser angående straffregistrets förande ha meddelats i ar-

254 betsordning för generaltullstyrelsen den 22 maj 1954 (TFS nr 73). Sålunda åligger jämlikt § 33 arbetsordningen en kontorist å kanslibyrån att föra registret ävensom att utfärda bevis om att för tullförseelse rapporterad person icke förekommer i registret. Att meddela utdrag av registret rörande ådömt straff åligger däremot jämlikt § 30 arbetsordningen amanuens å kanslibyrån. I övrigt saknas närmare bestämmelser angående förande av registret och meddelande av uppgifter ur detsamma. Registret är upplagt efter lo skörts system med ett registerkort för envar person, som förekommer i registret. Det totala antalet registerkort uppgår f. n. till cirka 90 000, men därav torde 10 000—20 000 sakna aktualitet. Kort beträffande personer, som veterligen avlidit, utrensas ur registret. Varje år torde tillkomma i genomsnitt ungefär 2 500 nya registerkort. Tillvägagångssättet vid registrering och meddelande av uppgifter ur registret är i huvudsak följande. Till grund för registret ligga till generaltullstyrelsen inkomna rapporter och domar i tullmål. Rapporter i tullmål insändas till generaltullstyrelsen i enlighet med föreskrift i 3 § generaltullstyrelsens cirkulär den 6 juli 1956 angående handläggning av tullmål m. m. (TFS nr 223). Hos styrelsen registreras rapporten i en särskild liggare och förses med diarienummer. När dom i målet inkommer till styrelsen diarieföres domen i tullmålsdiariet och förses jämväl med nummer. Denna diarieföring åvilar den förutnämnde kontoristen å kanslibyrån. Rapporter och domar inbindas årsvis och arkiveras hos styrelsen. Redan när rapport inkommer, upptagande namngiven misstänkt person, upprättas, om personen i fråga ej förut förekommer i registret, ett registerkort, angivande den misstänktes namn, yrke, födelseår, födelseort samt rapportens nummer i liggaren. Finnes registerkort tidigare upplagt för vederbörande, äger införing rum å detta kort. När dom sedermera inkommer, kompletteras registerkortet med anteckning om domens nummer i tullmålsdiariet. Sistnämnda anteckning brukar enligt praxis till riktigheten kollationeras samt signeras av byrådirektören å kanslibyrån i samband med dennes granskning av domarna. Registret innehåller alltså ej några uppgifter om ådömda straff utan endast hänvisningar till aktuella domar. Om utdrag skall utfärdas måste följaktligen vederbörande befattningshavare först gå till registret och därifrån till domen. Enligt praxis tillställes tullåklagare alltid uppgift ur registret i samband med att rapport angående uppdagat tullbrott inkommer. Förekommer beträffande den misstänkte icke anteckning om straff för brott mot varuinförsel- eller spritinförsellagen utfärdas bevis härom, s. k. straffregisterbevis. I motsatt fall utfärdas ett straffregisterutdrag, s. k. straffbevis, innehållande uppgift om de brott mot varuinförsel- eller spritinförsellagen, för vilka vederbörande fällts till ansvar, ävensom om ådömd bestraffning. — Att märka är, att i straffregisterutdrag intagas uppgifter om straff endast såvitt avser brott mot varuinförsel- och spritinförsellagarna, oaktat, såsom fram-

255 går av det förut anförda, registret innehåller uppgifter även om vissa andra straff, såsom straff ådömda enligt tullstadgan. Orsaken härtill är, att endast straff ådömda enligt varuinförsel- och spritinförsellagarna äro av intresse ur iterationssynpunkt. I något enstaka fall ha dock på särskild begäran uppgifter om alla enligt registret förekommande bestraffningar intagits i straffregisterutdrag. Utdrag ur registret lämnas vidare till polis- eller åklagarmyndighet efter skriftlig framställning. Antalet sådana framställningar är mycket ringa. Det förekommer ej, att registerutdrag lämnas till andra myndigheter eller till enskilda. Muntliga upplysningar ur registret lämnas i viss utsträckning. Tullförvaltare och tullfiskaler erhålla sålunda vid förfrågan därom per telefon besked om registeranteckningar. Likaså lämnas dylika muntliga uppgifter till kriminalpolisens i Stockholm utlänningsrotel i ärenden, som avse utländsk medborgares ansökan om svenskt medborgarskap. Förutom det nu ifrågavarande straffregistret föres å generaltullstyrelsens kanslibyrå ett särskilt register angående vissa smugglingsbrott av grövre karaktär med internationell anknytning. Beträffande bakgrunden till detta register må nämnas följande. I samband med att Sverige biträdde en av rådet för samarbete på tullområdet i Bryssel den 28 juni 1954 antagen rekommendation, avseende central registrering av upplysningar om personer, som dömts för brott mot tullförfattningar, bemyndigade Kungl. Maj :t genom beslut den 5 november 1954 generaltullstyrelsen att vidtaga sådana åtgärder, som från svensk sida påkallades för tillämpning av rekommendationen. Styrelsen uppdrog i anledning härav åt sin kanslibyrå att tillställa rådets generalsekreterare i Bryssel tillgängliga upplysningar av beskaffenhet att böra anmälas för registrering i det hos rådet förda centrairegistret ävensom att ombesörja delgivning av styrelsen tillhandakomna uppgifter ur detta register. I centralregistret i Bryssel äro avsedda att införas uppgifter om smugglingsbrott, som förövats av internationella smugglare. Särskilt skall därvid beaktas den organiserade yrkesmässiga smugglingen av alkoholvaror, tobaksvaror, narkotika och vissa värdeföremål. De uppgifter ur centralregistret i Bryssel, vilka komma generaltullstyrelsen tillhanda, införas i det å kanslibyrån förda särskilda registret. Till styrelsen ha hittills inkommit cirka 170 uppgifter, som införts i registret. Några närmare bestämmelser angående det särskilda registret ha icke meddelats. Av 11 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar torde motsättningsvis framgå, att det hos generaltullstyrelsen förda straff registret rörande tullmål icke är föremål för sekretessskydd. Att det förhåller sig så, bestyrkes av vissa uttalanden under förarbetena till 1937 års lag. Sålunda erinrade generaltullstyrelsen i sitt yttrande över det förslag, som ligger till grund för lagen, därom, att hos styrelsen fördes register över personer, som dömts för smugglingsbrott samt att detta

256 register vore offentligt. Då, såvitt bekant, någon olägenhet icke yppats därav, saknade emellertid styrelsen anledning att ifrågasätta dess hemlighållande. I anledning av detta generaltullstyrelsens yttrande förklarade departementschefen i propositionen (nr 107/1937) att det ifrågavarande registret icke borde undandragas offentligheten. I detta sammanhang må anmärkas, att det hos kontrollstyrelsen förda straff registret rörande fylleri och vissa andra brott genom ändring i 11 § sekretesslagen år 1939 blev föremål för sekretesskydd. Beträffande bakgrunden till denna lagändring må nämnas följande. I samband med ombildning av det hos kontrollstyrelsen sedan år 1929 för statistiskt ändamål förda registret över fylleriförseelser till ett centralt straffregister över fylleriförseelser och vissa iterationsgrundande brott mot rusdryckslagstiftningen upptogs till övervägande frågan om sekretesskydd för det blivande straffregistret. I proposition till 1939 års riksdag framlade chefen för justitiedepartementet förslag till ändrad lydelse av 11 § sekretesslagen, enligt vilket uppgifter och anteckningar, tillhörande hos kontrollstyrelsen fört straffregister rörande fylleri och vissa andra brott, ej finge utlämnas i annat fall eller i annan ordning än Konungen bestämde. Till motivering av förslaget anförde departementschefen efter en redogörelse för registrets tilltänkta innehåll och användningsområde följande (prop, nr 147/1939 s. 5 ) . Med hänsyn till vad förut anförts rörande registrets innehåll synas starka skäl tala för att därtill hörande uppgifter och anteckningar undandragas offentligheten i likhet med motsvarande handlingar i det allmänna straffregistret. Avsevärda olägenheter skulle nämligen otvivelaktigt vara förenade med att registret göres tillgängligt för allmänheten. Särskilt bör framhållas risken av att registret missbrukas för obehörigt eller icke avsett ändamål, t. ex. i skandaliseringssyfte eller för att erhålla upplysning om arbetssökande. För att bereda registret, som hittills förts endast för statistiskt ändamål, erforderligt sekretesskydd sedan det erhållit karaktär av straffregister bör en uttrycklig bestämmelse i detta syfte införas i 11 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, vilket lagrum avser det allmänna straffregistret och vissa närstående handlingar. Förslaget godkändes av konstitutionsutskottet och bifölls av riksdagen. Frågan om registrering av brott och förseelser och om sekretesskydd för anteckningar i register av detta slag ha i samband med de senare årens reformarbete på strafflagstiftningens område kommit att tilldraga sig ökat intresse. Därvid har även det hos generaltullstyrelsen förda straffregistret varit i blickpunkten. I likalydande motioner till 1948 års riksdag av herrar Schlyter i första kammaren (nr 3) och Hedlund i Östersund i andra kammaren (nr 13) hemställdes sålunda, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig utredning om erforderliga lagändringar till individens skydd mot ett överdrivet registreringsväsende rörande brott och förseelser samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I motionerna anfördes bl. a.

257 Vikten av att ha tillgång till uppgifter om brott och straff är väsentligt överskattad. Straffregistrering har egentligen tillkommit för att möjliggöra tillämpningen av straffrättens återfallsregler. Att plocka registren på uppgifter om klientens tidigare tråkigheter kan i många fall få en annan verkan än den önskvärda. Socialvård är i första hand hjälp och bistånd. Det är möjligt att hjälpa utan tillgång till straffregister. Det är till och med farligt att titta i registret. Det kan ge en förutfattad mening, som inte är befogad. När man skall undersöka en människas levnadshistoria, kan det vara av betydelse att veta när och under vilka omständigheter symtom på asocialitet tidigare visat sig. Ett register kan ge anvisning om vad som bör utredas. Jag vänder mig därför inte mot att det förekommer en viss registrering. Men jag vill göra gällande att den blivit alldeles för omfattande, att man använder sig av uppgifterna i obetydliga sammanhang och att man ofta grundar negativa värderingar enbart på registeranteckningar. Hur bot skall kunna rådas på de anförda olägenheterna kräver en ingående undersökning av de olika registerkravens legitimitet och av möjligheten att omgärda registreringen med sekretessbestämmelser. F ö r s t a l a g u t s k o t t e t i n h ä m t a d e y t t r a n d e över m o t i o n e r n a f r å n ett flertal m y n d i g h e t e r bl. a., s å v i t t avsåg s t r a f f r e g i s t r e r i n g e n h o s t u l l v e r k e t , f r å n generaltullstyrelsen. Styrelsen anförde. Med hänsyn till bestämmelserna om strafförhöjning vid återfall i smugglingsbrott och därmed likartade förbrytelser är det enligt styrelsens mening icke tillrådligt att avveckla den hos styrelsen förekommande brottsregistreringen. Beträffande frågan om tillskapande av särskilda sekretessbestämmelser rörande registret må framhållas, att det icke torde hava inträffat, att uppgifter ur registret lämnats till andra än sådana myndigheter, till vilkas tjänst registret inrättats, och att någon olägenhet av att registret ansetts såsom offentlig handling, såvitt styrelsen har sig bekant, hittills icke yppats. De skäl, som anfördes till stöd för den lagändring, varigenom kontrollstyrelsens straffregister bereddes sekretesskydd, kunna emellertid åberopas jämväl för beredande av motsvarande skydd för generaltullstyrelsens straffregister. U t s k o t t e t f r a m h ö l l i sitt y t t r a n d e ( n r 4 4 / 1 9 4 8 ) , a t t d e n r e g i s t r e r i n g a v b r o t t och förseelser, s o m ä g d e r u m , såväl i m o t i o n e r n a s o m i å t s k i l l i g a y t t r a n d e n u t s a t t s för k r i t i k s a m t a n f ö r d e v i d a r e . Enligt utskottets mening är kritiken mot registreringsväsendet i många hänseenden välgrundad. Registren hava tillkommit vid skilda tidpunkter och för att tillgodose olika ändamål. Detta har medfört en anmärkningsvärd oenhetlighet. Beträffande vissa register har det sålunda ansetts påkallat att i lag uppdraga bestämda och tämligen snäva gränser för registreringen. I andra fall åter sker registrering på grundval av allmänt hållna direktiv eller till och med utan stöd av allmän författning. De registrerades intresse av sekretess har tillgodosetts i växlande utsträckning. Härvid bör beaktas att samma brottsliga gärning ofta antecknats i ett flertal register. De stränga sekretessbestämmelser, som gälla för exempelvis straffregistret, innebära icke garanti för att en där antecknad gärning icke genom annat register kommer till utomståendes kännedom. Beträffande registreringens omfattning synes man i likhet med motionärerna kunna göra gällande, att registrering i många fall sker utan bärande skäl. Utskottet vill exempelvis ifrågasätta om den omfattande brottsregistreringen i socialregistren är nödvändig. Anmärkningsvärd är också den registrering av frihetsstraff, som blivit en följd av fångvårdsmyndigheternas skyldighet att lämna 17—905586

258 kontrollstyrelsen och truppregistreringsmyndigheterna besked om intagna. I detta sammanhang må framhållas att flertalet registeranteckningar kvarstå under den registrerades livstid. Det kan med skäl ifrågasättas, om detta är påkallat. Mot åtskillig registrering torde vidare kunna anmärkas, att den gjorts tillgänglig för en alltför stor krets av funktionärer. Så lärer fallet vara med Polisunderrättelser och socialregistren. Sekretesskyddet mot utomstående är icke heller alltid tillräckligt. Det förekommer, såsom beträffande generaltullstyrelsens straffregister, att dylikt skydd alldeles saknas. Redan den omständigheten att samma gärning antecknas i ett flertal olika register kan innebära viss fara för att gärningen kommer till obehörigas kännedom. Det sagda torde giva vid handen, att en översyn av gällande bestämmelser på förevarande område är påkallad. Vid denna översyn bör huvudvikten ligga på att undersöka i vad mån registreringen av brott och förseelser kan inskränkas. Viktigt torde även vara att avhjälpa bristerna i sekretesskyddet. Förefintliga möjligheter till rationalisering av registreringsverksamheten böra tillvaratagas. Vissa av här ifrågavarande register äro redan föremål för omprövning. Så är fallet med de militära straffregistren. De nykterhetsvårdande myndigheternas registerväsende torde tagas upp till behandling i anslutning till arbetet på reformering av rusdryckslagstiftningen. Mycket synes vara att vinna genom att bearbeta de uppslag, som kommit fram under remissbehandlingen. Möjligen kan det visa sig lämpligt att vissa kommittéer, som arbeta på närliggande områden, upptaga frågor om brottsregistrering till prövning. Inom utskottet har, under hänvisning till de nu antydda möjligheterna, uttalats, att en central utredning av förevarande frågekomplex icke vore nödvändig. Häremot har framförts, att det borde centralt bedömas, vilken registrering som skäligen skulle följa på olika lagöverträdelser. Till stöd för en central utredning har jämväl uttalats, att sekretesskyddet och rätten till uppgifter ur registren borde regleras enhetligt. Utskottet, som finner uppenbart att en central ledning av utredningsarbetet under alla förhållanden kommer att visa sig nödvändig, har icke velat taga ställning till frågan huru översynen på förevarande område bör ske. Denna frågas avgörande torde tillkomma Kungl. Maj:t. På hemställan av utskottet beslöt riksdagen, att i skrivelse till Kungl. Maj :t den 26 juni 1948 (nr 365) anhålla om översyn av gällande bestämmelser angående registrering av brott och förseelser. Kungl. Maj :t uppdrog genom beslut den 21 januari 1949 åt straff lagberedningen att verkställa den begärda utredningen. Detta uppdrag har beredningen i viss del fullgjort genom det år 1953 avlämnade betänkandet med förslag angående enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17). I betänkandet har beredningen upptagit frågan om brottsregistreringen, såvitt avser det allmänna straffregistret. Första lagutskottet framhöll i sitt utlåtande över propositionen med förslag till lag om straff för olovlig varuutförsel (nr 37/1949) att någon möjlighet att säkert konstatera återfall icke förelåge, enär det icke fördes något register över personer, som straffats för olovlig varuutförsel. Det syntes ej heller föreligga skäl att låta upplägga ett sådant register, som med hänsyn till att relativt många brott av hithörande slag beginges av utlänningar samt att flertalet brott vore av bagatellartad beskaffenhet skulle komma att innehålla åtskilliga uppgifter av ingen eller ringa praktisk betydelse. Det hos generaltullstyrelsen förda straff registret berördes jämväl i def (stencilerade) betänkande, som år 1952 avgavs av sakkunniga för översyn av

259 gällande bestämmelser om tidningen Polisunderrättelser m. m. (PU-sakkunniga). I betänkandet diskuterades en eventuell sammanslagning av speciella register hos olika myndigheter — däribland generaltullstyrelsens straffregister — med ett vid kriminaltekniska anstalten fört centralt polisregister. Det vore rationellt, framhöllo de sakkunniga, om alla rättsvårdande åtgärder avseende en viss person registrerades och samlades på ett enda håll. För en sådan sammanslagning talade jämväl den omständigheten, alt sekretessen kring ett centralt register bättre kunde bevaras. Vad angår general tullstyrelsens straffregister funno sig emellertid de sakkunniga, trots dessa fördelar av en central registrering, icke kunna förorda en överflyttning av registret till kriminaltekniska anstalten, enär registret icke kunde undvaras i det dagliga arbetet inom generaltullstyrelsen. Den 16 mars 1956 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredningsman för översyn av brottsregistreringen. I utredningsdirektiven framhölls bl. a., att registrering av brott och förseelser förekomme i mycket stor omfattning, att registreringen delvis skedde utan stöd av författningsbestämmelser och att — i den mån sådana bestämmelser funnes — dessa i vissa fall vore ofullständiga. I stor utsträckning förekomme brottsregistrering för speciella ändamål. Sålunda funnes hos generaltullstyrelsen ett register över personer som dömts för de med återfallsbestämmelserna i smuggellagstiftningen avsedda brotten. Utredningen hade att, i den mån ej redan verkställda undersökningar givit erforderlig belysning, överse brottsregistreringen och därvid framförallt undersöka i vad mån denna kunde begränsas samt uppmärksamma eventuella luckor i sekretesskyddet beträffande de olika register som inrättats för speciella ändamål. Med stöd av bemyndigandet tillkallades en särskild utredningsman att verkställa den ifrågavarande utredningen, som alltjämt pågår. Utredningen Det hos generaltullstyrelsen förda straffregistret har tillkommit i huvudsakligt syfte att möjliggöra en riktig tillämpning av bestämmelserna om straffhöjning vid återfall i smugglingsbrott. Registreringen är emellertid icke inskränkt till att avse uppgifter om iterationsgrundande straff, utan registrering sker även av vissa andra straff, bl. a. sådana som ådömts enligt tullstadgan. Å andra sidan förekommer icke registrering av straff, som ådömts enligt varuutförsellagen, trots att denna lag innehåller bestämmelser om förhöjt straff vid återfall. Det synes uppenbart, att ett sammanförande av införsel- och utförselbrotten till enhetlig reglering i en och samma lag bör medföra, att frågan om registrering löses på samma sätt för båda dessa brottskategorier. Enligt det av utredningen nu framlagda förslaget skall förhöjt straff på grund av återfall kunna ådömas vid de viktigaste smugglingsbrotten, nämligen varusmuggling — varunder faller såväl införsel- som utförselbrott —

260 och olovlig befattning med smuggelgods. För att tillämpningen av återfallsbestämmelserna icke skall bli helt slumpartad, synes någon form av registrering nödvändig. Att många hithörande brott äro av. bagatellartat slag utgör knappast skäl att icke eftersträva en konsekvent tillämpning av återfallsreglerna. Straff av beskaffenhet att enligt förslaget grunda förhöjt straff vid återfall bör alltså enligt utredningens mening bli föremål för registrering. Detta skulle i förhållande till den nuvarande ordningen innebära en utvidgning av registreringen såtillvida, att denna komme att avse jämväl utförselbrott. Däremot synas tillräckliga skäl ej föreligga för en fortsatt registrering av förseelser mot tullstadgan. Frågan huruvida en registrering av straff för smugglingsbrott även i framtiden bör ske hos generaltullstyrelsen liksom spörsmålet om sekretesskydd för anteckningar i ett sådant register kommer, efter vad utredningen inhämtat, att upptagas av 1956 års utredning för översyn av brottsregistreringen. Man torde emellertid kunna räkna med att ett register över straff för smugglingsbrott även i fortsättningen kominer att föras hos generaltullstyrelsen. F r å n denna utgångspunkt har utredningen upprättat förslag till erforderliga föreskrifter angående förandet av ett dylikt register och om skyldighet att lämna uppgifter till och att inhämta uppgifter från registret. Därvid ha bestämmelserna angående det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret rörande fylleri och vissa andra brott tjänat som förebild. Sålunda föreslås dels kungörelse om särskilt straffregister rörande varusmuggling och olovlig befattning med smuggelgods, dels kungörelse om skyldighet för domstolar att meddela vissa uppgifter till generaltullstyrelsen, dels ock kungörelse om ändring i kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 512) angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen och i kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 514) om skyldighet att inhämta utdrag av de hos generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen förda straffregistren. Eftersom sekretessfrågan kommer att upptagas av 1956 års utredning vill utredningen rörande detta spörsmål endast uttala, att det enligt utredningens mening saknas anledning att i sekretesshänseende behandla generaltullstyrelsens straffregister på annat sätt än det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret. Förslagen till författningsbestämmelser ha intagits i betänkandet.

KAPITEL XII

T u l l å k l a g a r v ä s en

Historik Åtal för smugglingsbrott ankommer i vårt land som regel på särskild åklagare, tullåklagare. Denna ordning är historiskt betingad och sammanhänger med det tidigare allmänt tillämpade systemet med specialdomstolar, vilka hade att upptaga vissa slag av mål och inför vilka åklagartalan utfördes av särskilda aktörer. Mål om olovlig införsel och utförsel av varor handlades i äldre tider inför sjötullrätter och gränstullrätter. Sjötullrätter funnos inrättade i stapelstäderna och gränstullrätter voro förlagda till vissa orter utmed rikets landgränser. Tillsyn över tullförfattningarnas 1 efterlevnad ålåg vederbörande tullmyndigheter, som i förekommande fall hade att själva beivra begångna överträdelser. Åtal i hithörande mål utfördes av tullfiskaler eller av tullmyndighet särskilt förordnade åklagare. I vart fall under senare hälften av 1700-talet synes tullfiskalsinstitutionen ha varit fullt utbildad och enligt en instruktion från år 1772 för kammarkollegium, såvitt avsåg kollegiets befogenheter med avseende å tullverket, skulle i Stockholm finnas stationerade två tullfiskaler, av vilka den ene ålåg att bevaka alla vid tullverket förekommande rättegångsärenden och den andre att hålla tillsyn vid tullbevakningen. Därutöver skulle enligt instruktionen finnas ytterligare »trenne fiscaler» att biträda antingen med handläggningen av mål eller för erforderliga tjänstegöromål i landsorten »dock utan att blifva fördeldte på visse districter». Vid denna tid synas följaktligen ha funnits fem tullfiskalstjänster i riket, alla med anknytning till huvudstaden. Efter inrättandet av generaltullstyrelsen år 1824 erhöll tullåklagarväsendet en fastare organisation. Ända sedan generaltullstyrelsens tillkomst h a r det ålegat styrelsen att vaka över tullförfattningarnas efterlevnad. Styrelsen utövade ursprungligen detta åliggande genom ett advokatfiskalskontor med en advokatfiskal i spetsen. Underställda advokatfiskalen funnos tullfiskaler, som voro ordinarie befattningshavare, envar med bestämt tjänstgöringsdistrikt. Distriktsindelningen var föremål för växlingar från tid till annan. Vid början av 1900-talet indelades riket i fyra distrikt med tullfiskaler stationerade i Stockholm, Göteborg, Malmö och Haparanda, en indelning 1 Såsom tullförfattningar bruka betecknas ej blott författningar enligt vilka åtal ankommer på tullåklagare utan även författningar angående import- eller exportförbud, vilkas efterlevnad åligger tullmyndighet att övervaka men enligt vilka åtal utföres av allmän åklagare.

262 som alltjämt består, frånsett att tullfiskalstjänsten i Haparanda indragits år 1924 i samband varmed det till denna tjänst hörande distriktet överförts till tjänstgöringsområdet för tullfiskalen i Stockholm. Tullfiskalernas tjänsteåligganden reglerades ursprungligen i en av generaltullstyrelsen år 1828 utfärdad instruktion. Enligt denna ålåg tullfiskal att i alla tullverket rörande mål, som vid underdomstolarna i distriktet förekomme, bevaka tullverkets lagliga rätt och bästa samt att till vederbörlig domstol låta instämma de mål som till honom »af behörig auktoritet överlämnades». I anslutning till sistnämnda bestämmelse föreskrevs, att i fråga om rättegångsmåls utförande utom tullfiskals stationeringsort skulle ankomma på vederbörande tulldistriktschef att pröva, huruvida tullfiskalens handläggning av målet vore erforderlig eller ej. I senare fallet skulle det åligga vederbörande lokala tullmyndighet att utföra talan. Tullfiskalen hade att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter med avseende å rättegångsmåls handläggning och utförande, som kunde föreskrivas av advokatfiskalskontoret ävensom vid slutet av varje kvartal avlämna redovisning angående de mål, som varit föremål för hans handläggning. Därjämte föreskrevs i instruktionen en allmän skyldighet för tullfiskal att tillse, att »tullförfattningarna inom distriktet behörigen handhades». Någon särskild instruktion för tullfiskalerna finnes ej numera. Den senaste instruktionen av den 25 november 1904 upphävdes i samband med ikraftträdandet av tjänstgöringsreglementet för tullverket den 14 december 1910. Numera regleras tullfiskalernas åligganden i tjänstgöringsreglementet för tullstaten, fastställt av generaltullstyrelsen den 24 juni 1954 (TFS nr 178). Genom beslut av 1922 års riksdag förändrades de dåvarande fyra tullfiskalsbefattningarna i riket från ordinarie till icke-ordinarie beställningar med avlöningsförmåner, vilkas närmare grunder skulle fastställas av Kungl. Maj :t. Nuvarande organisation av tullåklagarväsendet Enligt den av Kungl. Maj :t den 7 februari 1958 (nr 38) utfärdade instruktionen för tullverket åligger det generaltullstyrelsen såsom chefsmyndighet för tullverket att övervaka efterlevnaden av de författningar vilkas tilllämpning ankommer på tullmyndigheterna (4 §). Generaltullstyrelsen äger därvid bl. a. bestämma, i vilken ordning den på tullverket ankommande åklagarverksamheten skall utövas (5 §). Enligt tjänstgöringsreglementet för tullstaten äro i Stockholm, Göteborg och Malmö förordnade tullfiskaler med olika tjänstgöringsdistrikt, tillsammans omfattande hela riket (21 §). Tullmål 1 , som anhängiggöras vid rådhusrätt i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Hälsingborg, ankomma på tullfiskals handläggning. På tullfiskal ankommer jämväl att, var inom sitt tjänstgöringsdistrikt, handlägga andra tullmål, såvida och i den mån gene1

Såsom tullmål betecknas mål, vari talan ankommer på tullåklagare.

263 raltullstyrelsen förordnar därom (182 §). Chef för tullkammare i sådan stad, utom Hälsingborg, för vilken tullmålsdomstol finnes, har att i egenskap av tullåklagare väcka och utföra åtal i tullmål, som anhängiggöras vid domstolen (111 §). Tullkamrarna stå under chefskap av tullförvaltare. I Stockholm, Göteborg och Malmö finnes centraltullkammare under chefskap av tulldirektör. Stadgandet om skyldighet för chef för tullkammare att utföra åtal i tullmål avser alltså ej dessa städer, i vilka i stället tullåklagargöromålen ankomma på tullfiskal. Förutom tullfiskaler och chefer för tullkammare (tullförvaltare) är även tullverkets ombudsman tullåklagare. Enligt 20 § instruktionen för tullverket är byrådirektören å kanslibyrån i egenskap av tullverkets ombudsman behörig att utan styrelsens uppdrag i varje särskilt fall fullfölja talan mot domar i tullmål samt att i övrigt å tullverkets vägnar tala och svara i alla förekommande mål, i vilka han i sådan egenskap inställer sig. Genom ombudsmannen verkställer generaltullstyrelsen granskning av domar i tullmål, som inkomma till styrelsen i enlighet med föreskrifterna i 1 § kungörelsen den 22 juni 1923 (nr 253) med bestämmelser angående expediering och verkställighet av utslag i vissa tullmål och 1 § kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 275) med bestämmelser angående expediering och verkställighet av utslag i vissa mål rörande olovlig befattning med spritdrycker och vin. Tullåklagare är att anse som sådan särskild åklagare, varom förmäles i 7 kap. 8 § första stycket RB. Enligt nämnda lagrum skall om särskilda åklagare gälla vad om dem är stadgat. I 20 kap. 2 § RB stadgas, att allmän åklagare äger tala å brott som hör under allmänt åtal om ej annat är stadgat. Om befogenhet för särskild åklagare att tala å brott, som hör under allmänt åtal, skall enligt samma paragraf gälla vad särskilt är stadgat. Beträffande tullåklagarnas befogenheter finnas föreskrifter bl. a. i 15 § varuinförsellagen och 14 § spritinförsellagen. Enligt dessa lagrum ankommer åtal för brott, som avses i lagarna, på tullverkets vederbörande åklagare. Om tullåklagares befogenhet i fråga om brott, som avses i lagarna, skall, om ej i arbetsordning eller eljest annat bestämts, vad angående allmän åklagare är stadgat äga motsvarande tillämpning. På grund av 7 kap. 8 § andra stycket RB är emellertid tullåklagarens befogenhet underkastad begränsning såtillvida, att tullåklagare ej äger besluta om fullföljande av åtal i högsta domstolen. Enligt sistnämnda lagrum äger nämligen ej annan särskild åklagare än JK, JO eller MO besluta om sådan fullföljd. Detta innebär, att beslut om fullföljande av åtal i högsta domstolen ankommer på riksåklagaren, som är allmän åklagare vid nämnda domstol. Däremot torde tullåklagare vara ensam behörig att föra svarandetalan i högsta domstolen. — Bestämmelser angående allmänna åklagare finnas i 7 kap. 1—7 §§ RB. Allmänna åklagare äro enligt 1 § 1) riksåklagaren; 2) statsåklagare samt 3) distriktsåklagare. Enligt 2 § är riksåklagaren under Konungen högste åklagare och har i denna egenskap ansvaret för och ledningen av åklagar-

264 väsendet i riket. Under riksåklagaren ha statsåklagarna, envar inom sitt verksamhetsområde, ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet. Statsåklagare äro enligt 7 § landsfogdarna och förste stadsfiskalerna. Såsom särskilda åklagare stå tullåklagarna icke under tillsyn av riksåklagaren eller statsåklagare. Däremot är tullåklagarnas verksamhet underkastad kontroll av generaltullstyrelsen. På grund av bestämmelsen i 20 § andra stycket instruktionen för tullverket kan tullverkets ombudsman på alla de stadier av processen, där tullåklagare är behörig, övertaga tullåklagarens uppgift. Ombudsmannen kan sålunda i första instans nedlägga åtal, så ock väcka åtal i fall, där den ordinarie tullåklagaren ej funnit skäl till åtal. På detta sätt kan ombudsmannen sägas i förhållande till övriga tullåklagare intaga ställning av överåklagare. Tullfiskalernas tjänstgöringsdistrikt framgår av 21 § tjänstgöringsreglementet för tullstaten. Distrikten äro av följande omfattning, nämligen för tullfiskalen i Stockholm: Stockholms stad, Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län; tullfiskalen i Göteborg: Göteborgs och Bohus, Hallands, Kronobergs, Skaraborgs, Jönköpings, Örebro, Värmlands och Älvsborgs län; samt tullfiskalen i Malmö: Malmöhus, Kristianstads, Blekinge och Kalmar län. För anställning som tullfiskal fordras enligt 192 § tjänstgöringsreglementet att ha avlagt juris kandidatexamen. Tullfiskaler förordnas av generaltullstyrelsen. Jämlikt 5 § instruktionen för riksåklagarämbetet den 30 december 1947 (nr 1015) bör, när åklagare tillsättes av annan myndighet än Kungl. Maj :t, myndigheten inhämta riksåklagarens yttrande. I enlighet härmed brukar generaltullstyrelsen, innan styrelsen förordnar tullfiskal, inhämta yttrande från riksåklagaren. Det årliga arvodet uppgår sedan den 1 januari 1958 för tullfiskalen i Stockholm till 17 520 kronor, för tullfiskalen i Göteborg till 12 000 kronor och för tullfiskalen i Malmö till 11016 kronor. Av de nuvarande befattningarna är tullfiskalen i Stockholm ordinarie byråsekreterare i generaltullstyrelsen och uppbär på denna tjänst halva lönen. Tullfiskalen i Göteborg är ordinarie stadsfiskal i nämnda stad med tullfiskalstjänsten såsom bisyssla. Tullfiskalen i Malmö, som varit statsåklagare därstädes med tullfiskalstjänsten såsom bisyssla, har avgått med pension från och med den 1 november 1958. Ny tullfiskal har icke förordnats utan tjänsten uppehälles tills vidare av en stadsfiskal i staden. Tullfiskalernas närmare åligganden framgå av tjänstgöringsreglementet för tullstaten. Enligt 183 § tjänstgöringsreglementet åligger tullfiskal, att väcka och utföra åtal i tullmål, som ankomma på tullfiskals handläggning; att med avseende å den del av hans tjänstgöringsdistrikt, där han har att utan särskilt uppdrag utöva åklagarverksamhet, tillse, att, då överträdelser

265 av tullförfattningarna komma till hans kännedom, dessa icke lämnas obeivrade; att hålla hand över att mål, i vilka han är åklagare, bliva i vederbörlig journal redovisade; att enligt generaltullstyrelsens förordnande utföra och fullfölja tullverkets talan i andra mål än tullmål samt verkställa inventerings- och syneförrättningar; att på anmodan av generaltullstyrelsen avgiva yttranden i mål och ärenden; att över mål, som av honom handläggas, föra diarium; samt att vid utgången av varje kvartal till generaltullstyrelsen avgiva redogörelse för behandlingen och fortgången av mål, som av honom handlagts under kvartalet. Enligt 184 § tjänstgöringsreglementet äger tullfiskal att hos tullanstalt eller kust- eller gränsdistriktchef påkalla, att personal ställes till hans förfogande för verkställande av förundersökningar, utredningar och dylikt, för utskrivning av stämningar och andra handlingar m. m., för överbringande av handlingar till vederbörande samt för utförande under tjänstgöringen av svarandes talan i mål om erkända tullförseelser ävensom för delgivning av stämningar genom tulltjänsteman, som av vederbörande underrätt förordnats till stämningsman. Tullfiskal är enligt 186 § vidare skyldig att hålla expeditionstid för allmänheten. Tullfiskalerna i Göteborg och Malmö ha enligt 425 § reglementet ålagts viss inventeringsskyldighet, nämligen att vid varje budgetårs utgång verkställa föreskriven årsinvestering vid centraltullkamrarna och kustdistriktchefsexpeditionerna i dessa städer. Särskilda åligganden ankomma på tullfiskal enligt lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning. Mål angående överträdelse av denna lag (de s. k. ursprungsmålen) avgöras i administrativ ordning och tillhöra generaltullstyrelsens upptagande och prövning. Verkställt beslag enligt lagen skall av vederbörande tullförvaltning skyndsamt underställas generaltullstyrelsens prövning. Innan målet avgöres, skall styrelsen höra vederbörande tullfiskal, som äger påkalla vittnesförhör vid domstol. Tullfiskalen kan hos Konungen (i regeringsrätten) anföra besvär över styrelsens beslut. Vad beträffar tullförvaltartjänsterna äro dessa tulladministrativa befattningar förenade med chefskap för tullkammare jämte underlydande tulldistrikt. För att bli tullförvaltare fordras att ha genomgått kammarskrivarutbildning, vilken skall vara avslutad före anställningen som tjänsteman i kammarskrivarkarriären. Utbildningen äger vanligen r u m ganska snart efter anställningens början. För att bli antagen till kammarskrivarkurs äro numera inga formella kompetenskrav uppställda men i regel har den sökande avlagt studentexamen eller avgångsexamen från tekniskt gymnasium

266 eller genomgått kurs för tullkontorister, kompletterad med särskild prövning i vissa ämnen. Kammarskrivarutbildningskurser anordnas normalt varje år för ett 25-tal elever. Under tiden efter kriget ha emellertid i stor omfattning kurserna måst dubbleras. Undervisningen, som är av både praktisk och teoretisk art, pågår under ungefär 20 månader. Ett av de större ämnena är författningskunskap (315 undervisningstimmar) med undervisning huvudsakligen i tullförfattningar. I detta ämne ingår jämväl undervisning i smuggellagstiftningen under 25 undervisningstimmar, varunder eleverna bibringas kännedom om varuinförsel-, spritinförsel- och varutförsellagarna, straffbestämmelserna i tullstadgan och i vissa andra författningar, tulltjänstemäns befogenheter vid utövande av tullkontroll och deras rätt att använda våld under tjänsteutövning, handläggning av ärenden angående brott mot tullförfattningarna, bestämmelserna i förundersökningskungörelsen samt, mera summariskt, vissa stadganden av allmänstraffrättsligt och straffprocessuellt innehåll. På senare tid — med början år 1953 — har därjämte inom tullverket anordnats frivilliga s. k. fortbildningskurser för kammarskrivarutbildad personal. Dessa kurser, i vilka endast ingår teoretisk undervisning, pågå under ungefär två månader av året och varje kurs är avsedd för ett trettiotal elever. I fortbildningskurserna meddelas också undervisning i smuggellagstiftningen i huvudsak i samma omfattning som i kammarskrivarutbildningskurserna samt dessutom bl. a. i vissa delar av förmögenhetsrätten med huvudvikten lagd vid sådana rättsregler, som beröra tullverkets verksamhet. Fortbildningskurser ha hitintills ägt r u m varje år men torde i fortsättningen komma att anordnas i långsammare takt. Av de nuvarande tullförvaltarna ha de allra flesta genomgått fortbildningskurs; undantag utgöra huvudsakligen några äldre tullförvaltare, vilka inom kort komma att avgå med pension. Utöver vad nu angivits ha tullförvaltarna ingen särskild utbildning för åklagaruppgifter. Med hänsyn till den vid flertalet tullmålsdomstolar synnerligen obetydliga förekomsten av tullmål kunna de praktiska erfarenheter, som tullförvaltarna förvärva beträffande brottsutredningar och uppträdande inför domstol, icke bli av någon större omfattning. Tullåklagarnas kompetensområde I den mån åtal ankommer på tullåklagare angives detta i de särskilda författningarna. Författningar enligt vilka åtal ankommer på tullåklagare äro följande: Varuinförsellagen. Bestämmelser om åtal äro meddelade i 15 §. Spritinförsellagen i vad avser brott som avses i 1 kap. Bestämmelser om åtalsrätt äro meddelade i 14 §. Brott, som avses i 5 §, d. v. s. olovlig befattning med spritdrycker och vin som olovligen införts, må åtalas även av allmän åklagare. I vissa fall, nämligen vid olovlig införsel av spritdrycker och vin från internationellt eller utländskt område till svenskt territorialvatten

267 med farkost av mindre nettodräktighet än 500 ton, må åtal icke väckas utan generaltullstyrelsens tillstånd. Kungörelsen den 27 november 1925 (nr 465) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin. Kungörelsen den 3 april 1934 (nr 65) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Finland den 29 december 1933 avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror. Kungörelsen den 24 januari 1936 (nr 13) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Danmark den 28 oktober 1935 avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror. Tullstadgan den 7 oktober 1927 (nr 391). I 11 kap., omfattande 213— 234 §§, innehåller stadgan bestämmelser om straff för skilda förseelser mot ordningsföreskrifter rörande varutrafiken, såsom försvårande av tullkontrollen, avvikelser från allmänna trafikbestämmelser, borttagande av fartygsbeteckning, olovlig kust- eller insjöfart, ankomst utan anmälan, förtigande av lönnrum, oriktig anmälan om last. Frihamnsförordningen den 31 maj 1935 (nr 250). Förordningen innehåller bl. a. straffbestämmelser för överträdelser av vissa föreskrifter beträffande inom frihamn belägen byggnads användande såsom bostad, idkande av industriell verksamhet eller detaljhandel i frihamn. Frihamnsstadgan den 8 november 1935 (nr 553). Stadgan innehåller i 10 kap., omfattande 89—112 §§, bestämmelser — motsvarande straffbestämmelserna i tullstadgan — om straff för skilda förseelser mot ordningsföreskrifter rörande varutrafiken. Kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 429) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 11 juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror. Importförbudskungörelsen. Som regel gäller, att brott mot särskilda införselförbud — i likhet med vad som är fallet med överträdelse av exportförbud — åtalas av allmän åklagare. Enligt några författningar gäller dock, att det ankommer på tullåklagare att beivra överträdelse av införselförbudet. Så är förhållandet beträffande: Förordningen den 30 september 1921 (nr 581) angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett. Kungörelsen den 1 juli 1927 (nr 332) angående bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket av samt handel med utländskt smör. Kungörelsen den 20 oktober 1944 (nr 694) angående importförbud å oarbetat guld m. m. Kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 618) om införsel av levande duvor samt om rätt att innehava brevduvor m. m. (delvis upphävd).

268 Förordningen den 21 december 1951 (nr 830) om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor. Förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) angående reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur. Förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m. Förordningen den 7 juni 1956 (nr 403) angående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror m. m. Kungörelsen den 21 november 1958 (nr 551) med vissa bestämmelser till förebyggande av djursjukdomars införande i riket m. m. (veterinära införselkungörelsen) . Kungörelsen den 28 maj 1959 (nr 229) angående införsel av växter m. m. Slutligen må nämnas, att det ankommer på tullåklagare att åtala brott mot förordningarna den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit och den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt, såvitt avser olovlig införsel av enligt förordningarna skattebelagd tullfri vara.

Frekvensen av tullmål m. m. Tullmålen utgöras till den allt övervägande delen av brott mot varuinförseloch spritinförsellagarna samt tullstadgan. Mål enligt övriga författningar, där åtal ankommer på tullåklagare, förekomma endast i ringa utsträckning. Antalet mål enligt de nämnda tre författningarna framgår av den härefter intagna statistiska tabellen för åren 1951—1958 (Bilaga 5). Några statistiska uppgifter över antalet övriga tullmål ha icke stått att erhålla, men man torde kunna utgå ifrån, att dylika mål äro så få till antalet, att de i förevarande sammanhang kunna lämnas åsido. Såsom framgår av bilaga 5 uppgick år 1951 i hela riket antalet brott mot varuinförsel- och spritinförsellagarna samt tullstadgan till 4 219, varav 2 109 avsågo brott mot varuinförsellagen och tullstadgan samt 2 110 brott mot spritinförsellagen. År 1952 utgjorde antalet brott mot de nämnda författningarna 5 398 med fördelningen 2 509 och 2 889. Det totala antalet sådana mål år 1956 uppgick endast till 2 886 med motsvarande fördelning 1 871 och 1 015. År 1957 utgjorde antalet mål 3 828 med motsvarande fördelning 2 124 och 1 704 och år 1958 4 006 med fördelningen 2 043 och 1 963. Vad fördelningen av mål på de olika tullmålsdomstolarna beträffar faller det övervägande antalet på de tre största rådhusrätterna. Vid rådhusrätten i Göteborg förekom år 1956 725 tullmål, av vilka 540 avsågo brott mot varuinförsellagen och tullstadgan och 185 utgjordes av brott mot spritinförsellagen; år 1957 uppgick antalet mål till 818 med fördelningen 531 och 287 och år 1958 till 798 med fördelningen 529 och 269. Vid Stockholms rådhusrätt var antalet tullmål år 1956 endast 423 med motsvarande fördelning 279 och 144; år 1957 hade antalet mål stigit till 613 med fördelningen 342 och 271 och år 1958 till 620 med fördelningen 334 och 286. Vid rådhusrätten i Malmö utgjorde antalet tull-

269 mål år 1958 185 med fördelningen 120 och 65 samt vid rådhusrätten i Hälsingborg samma år 571 med fördelningen 108 och 463. Vid Norrvikens domsaga förekommo år 1958 167 tullmål, varav samtliga avsågo brott mot varuinförsellagen och tullstadgan, och vid Torneå domsaga endast 14, varav 9 utgjorde brott mot varuinförsellagen och tullstadgan och 5 avsågo brott mot spritinförsellagen. Vid åtskilliga tullmålsdomstolar är såsom framgår av det statistiska materialet antalet tullmål mycket ringa, i genomsnitt något tiotal om året. •— Nedgången i antalet tullmål var särskilt markant år 1956. Denna nedgång torde framförallt stå i samband med ikraftträdandet den 1 oktober 1955 av den nya rusdrycksförsäljningsförordningen. Sedan det förut gällande restriktionssystemet med avseende å inköpsrätten till rusdrycker upphävts, nedgick sålunda antalet beslag å till riket olovligen införda rusdrycker icke obetydligt för att år 1957 åter öka i antal. Under åren 1953—1958 utgjorde sålunda totala antalet beslag å olovligen införda rusdrycker 2 689, 2 360, 2 150, 1 070, 1 859 och 2 139 (Bilaga 7). De faktorer som medverkat till nedgången av antalet tullmål under åren 1951—1956 torde — bortsett från upphävandet av restriktionssystemet — utgöras av de lättnader, som på senare tid medgivits såväl på varutrafikens område genom en liberalare licensgivningspolitik som beträffande resandetrafiken. I detta sammanhang är en jämförelse med målen angående olovlig varuutförsel — i vilka åtal utföres av allmän åklagare — av visst intresse. Dessa mål visa en än starkare nedgång än tullmålen under åren 1951—1956. År 1951 utgjorde sålunda det totala antalet varuutförselmål i riket 992, medan år 1956 antalet uppgick till endast 48 för att år 1957 öka till 95 (Bilaga 6). Nedgången i antalet mål angående olovlig varuutförsel torde främst bero på inträdda lättnader med avseende å exportregleringen. Den framtida utvecklingen av smugglingsbrottsligheten är svår att förutsäga. Omfattningen av detta slags brottslighet visar en naturlig benägenhet att växla alltefter den aktuella tull- och handelspolitiken. När tullarna äro låga och restriktionerna på varutrafikens område fåtaliga sjunker sålunda som regel antalet smugglingsbrott, medan vid höga tullar och ett snävt restriktionssystem tendensen går i motsatt riktning. En omständighet, som kan få betydelse för utvecklingen på detta område, utgör övergången till värdetullar i samband med den nya tulltaxans ikraftträdande den 1 januari 1959. Denna har medfört, att deklarationer och därmed jämförliga uppgifter i större utsträckning än tidigare läggas till grund för tulltaxeringen. Det är därför icke uteslutet, att övergången till värdetullar kan komma att medföra någon ökning av det slags brottslighet, som består i lämnandet av oriktiga uppgifter vid tullbehandling av gods. Av särskild betydelse blir emellertid utvecklingen på nykterhetspolitikens område. En eventuell återgång till ett restriktionssystem beträffande inköpsrätten till rusdrycker skulle utan tvivel medföra en ökning av spritsmugglingen till vårt land. En mera avsevärd höjning av spritpriserna kan också befaras verka i riktning mot ökad spritsmuggling.

270 Vad angår den närmare beskaffenheten av tullmålen avse dessa till största delen olovlig införsel av cigarretter och spritdrycker i smärre kvantiteter. De faktiska omständigheterna äro vanligen mycket enkla. Brottet uppdagas som regel i samband med tullvisitation, godset tages i beslag och den misstänkte underkastas förhör av en tulltjänsteman, såvitt möjligt omedelbart. En beslagsrapport och ett kortfattat förhörsprotokoll upprättas. Vanligen erkänner den misstänkte och lämnar fullmakt till någon tulltjänsteman att mottaga delgivning av stämning samt att företräda honom inför domstolen. I avsevärd omfattning förekommer också, att den misstänkte deponerar ett av tulltjänsteman beräknat belopp såsom säkerhet för de böter, som kunna komma att ådömas honom. I de flesta tullmål är domstolsförhandlingen synnerligen summarisk och består i huvudsak däri, att åklagaren redogör för stämningsyrkandet, varefter åtalet erkännes av den tilltalade eller ombud för honom. I mål av denna typ meddelas domen som regel i förenklad form (s. k. tabelldom). Man torde kunna räkna med att undersökningsförfarandet och rättegången i omkring 90 % av alla tullmål utvecklas efter de angivna linjerna. Ett uttryck för tullmålens överlag enkla beskaffenhet torde vara att finna även däri, att dylika mål endast i ringa utsträckning komma under prövning av överinstans. Under år 1955 avdömdes sålunda av hovrätterna sammanlagt endast 23 tullmål, medan motsvarande siffra år 1956 var 20, år 1957 12 och år 1958 10. Antalet i högsta domstolen behandlade tullmål var år 1955 2, år 1956 3, år 1957 3 och år 1958 4 (Bilaga 9). Å andra sidan kunna enstaka tullmål vara av synnerligen omfattande och invecklad beskaffenhet. I dylika mål har brottsligheten icke sällan internationell anknytning, vilket nödvändiggör samarbete med myndigheter i andra länder. Större smugglingsmål äro emellertid ganska ovanliga i vårt land. Tidigare uttalandeji Frågan om ett överflyttande av åtalsrätten i tullmål från tullåklagarna till de allmänna åklagarna har tidigare i olika sammanhang varit föremål för övervägande. 1914 års tullkommission föreslog i sitt år 1918 avgivna betänkande (II s. 311 f.) att tullfiskalstjänsterna skulle indragas, att åklagarskapet i tullmål skulle överflyttas på de allmänna åklagarna, att tullfiskalernas befattning med de s. k. ursprungsmålen skulle övertagas av tullverkets ombudsman samt att tullfiskalernas inventeringsåligganden skulle uppdragas åt andra tjänstemän i tullverket. Som motivering till förslaget anfördes i huvudsak följande. De mål, i vilka det ankomme på tullfiskal att utföra talan, vore under normala förhållanden så fåtaliga, att befattningshavarna knappast kunde beredas tillräcklig sysselsättning. Vid sådant förhållande syntes tjänsterna kunna helt och hållet indragas. Tullförvaltarnas åtalsrätt borde samtidigt avskaffas och tullmålen överflyttas på de allmänna åklagarna, i regel

271 stadsfiskalerna. I förekommande frågor av mera speciell tulladministrativ art finge dessa åklagare förutsättas erhålla alla behövliga upplysningar av tullpersonalen. Då erfarenheten visat, att stadsfiskalerna kunnat på fullt tillfredsställande sätt utföra åtal för överträdelser av exportförbudsförfattningarna, kunde ej med fog ifrågasättas annat än att de jämväl skulle kunna sköta åtal för överträdelser av gällande importföreskrifter. Någon särskild ekonomisk ersättning till stadsfiskalerna för de nytillkommande göromålen borde icke ifrågakomma. Tullfiskalernas inventeringsåligganden, som ju icke krävde juridisk utbildning, kunde övertagas av andra tjänstemän i tullverket. Ett av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening väckt förslag, att alla tullmål skulle handläggas av vederbörande tullförvaltare och att i svårare fall tullkamrarna hos generaltullstyrelsen skulle äga påkalla juridiskt biträde vore icke tillfredsställande, då det hos tulltjänstemännen i allmänhet ej kunde förutsättas vare sig juridisk utbildning eller tillräcklig övning att uppträda inför domstolar och då det, med en sådan anordning, i avseende å det stora flertalet mål förelåge en viss risk, att det allmännas intressen ej skulle bli på bästa sätt tillvaratagna. I underdånigt utlåtande den 15 maj 1920 över tullkommissionens betänkande ställde sig generaltullstyrelsen avvisande till förslaget om en överflyttning av åtalsrätten i tullmål på allmänna åklagare. Efter att ha redogjort för innehållet i till styrelsen inkomna yttranden från olika tullmyndigheter, vilka till övervägande del — bl. a. samtliga tullfiskaler — avstyrkt förslaget, sade sig styrelsen icke finna det befogat att påstå, att tullfiskalernas ordinarie tjänstegöromål skulle vara av så oväsentlig omfattning, att tjänsternas tillvaro icke vore berättigad. Bortsett från detta funnes emellertid enligt styrelsens mening särskilda skäl, som talade för tjänsternas bibehållande. Ofta måste å stora tullplatser, där tullfiskalerna vore placerade, det förhållandet inträffa, att mellan tullmyndigheterna och trafiken uppträdde andra frågor än tullmål, för vilkas lösande juridisk utbildning vore nyttig eller behövlig. Vid dylika tillfällen vore det för tullmyndigheterna en betydande fördel att kunna rådföra sig med tjänstemän, som besutte på en gång juridisk utbildning och förtrogenhet med tulltjänsten. Vidare hade vid åtskilliga tillfällen kunnat åt vederbörande tullfiskal lämnas i uppdrag att verkställa förhör i vidlyftigare ärenden rörande tjänsteförseelser eller andra förhållanden, som påkallat ingripande från styrelsens sida. På anförda skäl vore styrelsen övertygad om att indragning av tullfiskalstjänsterna i flera hänseenden skulle vara en ur tullverkets synpunkt synnerligen olämplig åtgärd. •— Beträffande ett överflyttande av åklagarskåpet på de allmänna åklagarna, i regel stadsfiskalerna, sade sig styrelsen vilja draga i tvivelsmål, huruvida stadsfiskalerna vore skyldiga att utan vederlag åtaga sig åklagarskapet i tullmål; någon utredning av denna fråga hade icke förebragts. I proposition nr 330 till 1921 års riksdag framlades förslag om förändring av tullfiskalstjänsterna till arvodestjänster. Beträffande tullkommissionens

272 förslag om indragning av tullfiskalstjänsterna och överflyttning av åklagarskapet i tullmål på de allmänna åklagarna anförde departementschefen i propositionen (s. 97) att, även om han funne det förebragta statistiska materialet alltför osäkert för att därpå grunda ett beslut om tullfiskalsinstitutionens avskaffande, jämväl andra förhållanden föranledde till tvekan om lämpligheten av den föreslagna åtgärden. Han sade sig därvid syfta bl. a. på den försämring i enhetlighet och effektivitet vid åklagarmaktens utövande i tullmål, som enligt hans mening kunde befaras skola inträda, om denna befogenhet tilldelades personer utom tullverket. Med hänsyn härtill och då det icke kunde förväntas, att någon besparing skulle ske, funne sig departementschefen böra i stort sett förorda bibehållande av såväl tullfiskalsinstitutionen som även i övrigt det system för åklagarskapet vid tullverket, som dittills tillämpats; dock ansåge han, att tullfiskalstjänsterna lämpligen borde förändras till arvodesbefattningar, som uppehölles av juridiskt utbildade personer inom eller utom tullverket. — Sedan 1921 års riksdag funnit sig icke böra företaga propositionen till slutlig behandling och sedan såväl generaltullstyrelsen som 1902 års lönekommitté, som hörts i frågan, tillstyrkt förändringen av tullfiskalstjänsterna till arvodesbefattningar förelades 1922 års riksdag förslag härom (prop, nr 89). Statsutskottet yttrade i avgivet utlåtande (nr 116) över propositionen, att bibehållandet av tullfiskalerna under dåvarande förhållanden, då smugglingsbrotten vore stadda i avsevärt tilltagande, vore ett krav, som icke utan olägenhet läte sig avvisas. Den föreslagna förändringen av tjänsterna till arvodesbefattningar funne utskottet ägnad att bereda större möjlighet för tullverket än hittills att å ena sidan erhålla för befattningarna särskilt lämpliga personer och att å andra sidan därifrån avlägsna sådana, som mindre tillfredsställande fyllde de anspråk, som skäligen borde uppställas. Riksdagen antog Kungl. Maj :ts förslag. Nästa gång frågan om tullåklagarinstitutionens bibehållande aktualiserades var i samband med ett den 14 juni 1935 av särskilda sakkunniga avgivet betänkande med förslag till ändrad organisation av den statliga verksamheten för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker m. m. (SOU 1935:24). I själva betänkandet berördes icke frågan om åklagarskapet i tullmål men i några av de över betänkandet infordrade yttrandena framhölls, att åklagarverksamheten i tullmålen borde överlåtas på de allmänna åklagarna. Spörsmålet om tullåklagarinstitutionen upptogs därefter till behandling av 1937 års lands- och stadsfiskalsutredning. I samband med att utredningen hos generaltullstyrelsen anhöll om yttrande i frågan, framhöll utredningen, att enligt utredningens mening ett överflyttande av åtalsrätten i tullmål till de allmänna åklagarna icke syntes äga sådant samband med avskaffande av de särskilda forumreglerna i tullmål, att de båda frågorna icke skulle k u n n a lösas oberoende av varandra. Generaltullstyrelsen infordrade yttranden från tullfiskalerna, tulldirektörerna i Stockholm, Göteborg och Malmö

273 samt fem tullkamrar. Tullfiskalen i Malmö och två av tullkamrarna tillstyrkte en överflyttning av åtalsrätten, medan övriga hörda tullmyndigheter avstyrkte en ändring av åtalsreglerna. Tullfiskalen i Stockholm framhöll i sitt avstyrkande yttrande bl. a. följande. Större delen av tullmålen utgjordes av fall av olovlig införsel dels från fartyg och dels över rikets landgränser. Dessa förseelser upptäcktes så gott som undantagslöst av tulltjänstemän och vid de flesta tullkamrar anmäldes de omedelbart muntligen för tullförvaltaren, som då dels såsom förman och dels i egenskap av åklagare i blivande rättegång inhämtade alla nödiga upplysningar och föranstaltade om eventuell vidare utredning. I Stockholm, Göteborg och Malmö inhämtades nödiga upplysningar utöver den skriftliga rapporten av tullfiskalen tjänstevägen, vanligen muntligen direkt från beslagaren. Med sin kännedom om tjänstgöringsförhållandena samt omständigheterna vid förseelsernas begående vore tullåklagaren i stånd att effektivt och med minsta omgång beivra desamma. Beträffande förseelser av sådana sjömän och resande, som kunde antagas sedermera ej vara lätt anträffbara, utfärdades stämningen omedelbart av tullåklagaren och delgåves vederbörande. Därest tullförseelserna åtalades av allmän åklagare, torde det vara nödvändigt, att tulltjänstemännens rapporter uppsattes i betydligt fullständigare form än som nu skedde. Bekämpandet av smugglingen och uppdagandet av smugglingsförseelser vore oupplösligt förenat med tullverkets huvuduppgift att inom tullområdet utöva den uppsikt å trafiken som erfordrades för behörigt uttagande av tull och vissa andra allmänna avgifter. Av tullmålen vore en ej ringa del av speciell natur, särskilt mål angående tullbedrägeri, där utredningen väsentligt avveke från vad som i allmänhet förekomme i brottmål och där åklagaren måste äga ingående kännedom om tullförhållanden och om tolkningen av olika specialbestämmelser för tullverket. Skulle allmän åklagare utföra talan i tullmål, vore det ofta nödvändigt, att en sakkunnig tulltjänsteman närvore vid rätten. — I sitt yttrande till utredningen avstyrkte generaltullstyrelsen bestämt den ifrågasatta överflyttningen av åtalsrätten i tullmål samt förklarade sig dela de synpunkter tullfiskalen i Stockholm andragit. Styrelsen erinrade härutöver särskilt om svårigheten för en allmän åklagare att utföra talan i tullmål av mera speciell natur samt om nödvändigheten av att stämning å sjömän och resande, som kunde antagas ej vara lätt anträffbara, omedelbart efter förseelsernas uppdagande kunde utfärdas och delgivas vederbörande. En avsevärd olägenhet med en överflyttning av åtalsrätten till de allmänna åklagarna torde ligga däri att i så fall stämning å personer, som gjort sig skyldiga till förseelser mot tullförfattningarna, icke torde kunna erhållas utan nämnvärd tidsutdräkt. Utredningen, som avgav betänkande år 1939 (SOU 1939:9), anförde i förevarande fråga bl. a följande (s. 285 f.). Vad angår de särskilda reglerna om åtal i tullmål synas åtskilliga skäl tala för deras avskaffande. Över huvud synes systemet med specialåklagare för vissa slag av mål tillhöra en förgången tid och böra avvecklas i den mån så lämpligen låter 18—905586

274 sig göra. Genom landsfogdereformen år 1936 togs ett första steg i riktning mot tillskapandet av en enhetlig åklagarorganisation genom att en kår av högt kvalificerade överåklagare tillkom. Avsikten härmed var att erhålla dels ett bättre utförande av statens ansvarstalan i de större brottmålen dels kontroll och ledning av övriga åklagares arbete. Genom att tullåklagarna icke ingå i den allmänna åklagarorganisationen har man i fråga om den åklagarverksamhet som ankommer på dem icke kunnat vinna de fördelar man ernått i fråga om de allmänna åklagarna och de mål i vilka dessa föra talan. De mest framträdande nackdelarna med den nuvarande tullåklagarorganisationen synas i övrigt vara att de flesta tullåklagarna sakna utbildning för åklagarkallet, varför åtal i större mål stundom måste övertagas av allmän åklagare, att tullåklagarna icke äga polisbefogenhet, varför mera omfattande utredningar måste överlämnas åt polismyndigheterna eller äga rum i samarbete med dessa, samt att tullåklagarna med vissa undantag icke äga att besluta om straffprocessuella tvångsåtgärder. Såsom skäl för ett bibehållande av tullåklagarorganisationen har framhållits huvudsakligen att det i fråga om tullmålen r ö r sig om specialförfattningar, för vilkas rätta tillämpande specialkunskaper erfordras, att med den nuvarande ordningen erforderliga rapporter kunna göras mycket kortfattade, eftersom tullåklagarna äro befattningshavare vid tullverket och lätt kunna skaffa sig erforderliga kompletterande uppgifter från beslagare o. s. v., att stämningar snabbt kunna utfärdas och delgivas i de fall då skyndsamhet härvid är av nöden, att en övervakning från generaltullstyrelsens sida i fråga om tullförseelsers beivrande och tullförfattningarnas rätta och enhetliga tillämpning under alla förhållanden är nödvändig samt att verkställigheten av utslag sker och synes böra ske genom tullverkets försorg. Det är visserligen riktigt, att det på förevarande område är fråga om tillämpningen av ett antal delvis rätt invecklade och svårtydda specialförfattningar, men dylika specialförfattningar möta inom flera andra grenar av domstolarnas verksamhet och äro sålunda icke något utmärkande för just tullmålen. Det långt övervägande antalet tullmål är för övrigt av enkel beskaffenhet och närmast att jämföra med de vid samtliga allmänna underrätter talrikt förekommande ordningsmålen. Vad angår rapporternas omfattning och utförlighet torde det, även om åtalens utförande ankommer på de allmänna åklagarna, i det övervägande antalet fall liksom nu vara tillräckligt med en kortfattad beslagsrapport. I den mån det är fråga om svårare eller mera invecklade brott torde det i huvudsak vara till fördel, därest den förberedande utredningen göres mera utförlig och mera regelmässigt fixeras i skriftlig form än vad nu, enligt vad som upplysts, brukar vara fallet. Med hänsyn till att i tullmål mycket snabb delgivning av stämning ofta är nödvändig kan det måhända sägas, att det skulle innebära en viss omgång att tullmyndigheterna, sedan brott mot tullförfattning konstaterats, skola vara tvungna att vända sig till vederbörande allmänna åklagare för att få stämning utskriven. Den omgång som härigenom vållas kan dock för de flesta tullmålens vidkommande icke bliva av någon större betydelse. Generaltullstyrelsens centrala uppsikt och granskning ävensom tullverkets ombesörjande av verkställighet av utslag i tullmål skulle slutligen icke behöva beröras av ändringen av åtalsreglerna. Vissa av den nuvarande tullåklagarorganisationens brister föreligga uppenbarligen icke beträffande de tre största städerna, där tullförseelsernas beivrande ankommer på tullfiskalerna. Dessa, som äro rättsbildade och genom det stora antalet på deras handläggning ankommande mål erhålla en betydande erfarenhet och rutin på området, kunna givetvis på ett helt annat sätt än tullförvaltarna såväl leda förundersökningarna som verkställa åtalens utförande. Nu är emellertid i Göteborg en av stadsfiskalerna tillika tullfiskal och i Malmö h a r tills för kort tid sedan tullfiskalsförordnandet innehafts av stadsfiskalen. Vid sådant förhållande är det icke lätt att inse, varför icke stadsfiskalen

275 skulle kunna lika väl i denna sin egenskap föra talan i tullmålen. Även här möta emellertid vissa ekonomiska svårigheter att genomföra den ifrågasatta reformen. Ett upphävande av de nuvarande särskilda åtalsreglerna i tullmål skulle medföra, att det övervägande antalet tullmål tillfölle städernas kommunalt avlönade åklagare. Den ökning av arbetsbördan som härigenom skulle uppkomma för dessa bleve väl för de flesta städernas del tämligen obetydlig. För Stockholms del skulle emellertid uppkomma en arbetsökning som motsvarade ungefär en stadsfiskalstjänst. Även i Göteborg och Malmö skulle för de allmänna åklagarna en sådan ökning av arbetsbördan uppkomma att särskild ersättning därför måhända måste lämnas. Då avskaffandet av det nuvarande systemet med särskilda åklagare i tullmål sålunda med den nuvarande åklagarorganisationen i städerna skulle innebära en överföring av vissa kostnader från statsverket till städerna, hava de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något förslag till en dylik reform. Frågan om systemet med särskilda åklagare i tullmål berördes jämväl av processlagberedningen. I sitt år 1944 avgivna förslag till lag om införande av den nya rättegångsbalken m. m. (SOU 1944: 10), anförde beredningen härom (s. 382), att frågan om ett avskaffande av de nuvarande reglerna om åklagare och forum i tullmål förutsatte viss utredning rörande därmed sammanhängande ekonomiska och organisatoriska spörsmål. Då det icke syntes ankomma på beredningen att verkställa de undersökningar, som därutinnan kunde finnas erforderliga, ansåge sig beredningen böra utgå från, att nuvarande anordningar på detta område åtminstone tills vidare skulle i stort sett bibehållas oförändrade. Beredningen ansåge emellertid, att tullåklagarna i större utsträckning än dittills borde likställas med de allmänna åklagarna och att hinder icke borde möta att tillägga tullåklagare samma befogenheter med avseende å tvångsmedel, som tillkomme allmän åklagare. På tullåklagare borde i övrigt ankomma, att enligt de regler, som gällde för allmän åklagare, verkställa förundersökning och annan utredning rörande brott, som vore av beskaffenhet att böra av tullåklagare beivras. I den mån vissa av tullåklagarna ansåges icke äga förutsättningar att rätt fullgöra vad på dem ankomme, borde särskilda anordningar vidtagas. I sådant syfte kunde föreskrivas utsträckt skyldighet för tullfiskal att verkställa utredning och utföra åtal i tullmål. I proposition nr 334 till 1946 års riksdag föreslogos i enlighet med processlagberedningens förslag vissa ändringar i varuinförsel- och spritinförsellagarna. I fråga om tullåklagarna inneburo ändringarna i huvudsak, att tullåklagare likställdes med allmän åklagare beträffande befogenhet att använda straffprocessuella tvångsmedel. I anslutning härtill uttalade departementschefen i propositionen, att förslaget icke avsåge att taga ståndpunkt till frågan, huruvida åklagartalan i tullmål borde ankomma på allmän åklagare och målen behandlas vid allmän domstol. Dessa frågor hade ansetts böra lösas i annat sammanhang. I en i anledning av propositionen i andra kammaren av herrar Johansson i Stockholm och Adolfsson väckt motion (nr 570) framhölls, att den föreslagna utvidgningen av tullåklagares befogenheter knappast kunde anses

276 vara sakligt motiverad med hänsyn till att enligt vad i olika utredningar förutsattes tullåklagarna och tullmålsdomstolarna skulle försvinna, under vilka förhållanden åklagartalan i tullmål skulle ankomma på allmän åklagare och målen behandlas vid allmän domstol. Första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 57) i huvudsak följande. Motionärerna syntes i första hand ha riktat sig mot rätten för tullåklagare att göra anhållanden. Vissa skäl kunde otvivelaktigt anföras till stöd för motionärernas ståndpunkt. Ett anhållande och även ett reseförbud innebure ett så allvarligt ingrepp i den personliga friheten, att befogenheten att besluta härom endast borde tillkomma härför väl kvalificerade myndigheter. Flertalet tullåklagare hade icke någon juridisk utbildning, och de saknade erforderliga kvalifikationer för åklagaruppgifterna. Några mera kännbara olägenheter syntes icke ha förorsakats av gällande inskränkningar i fråga om tullåklagares befogenhet. Emellertid komme förhållandena att gestalta sig annorlunda efter nya RB:s ikraftträdande. I händelse av bifall till motionärernas förslag, att tullåklagare icke skulle äga meddela beslut om anhållande, skulle i fråga om brott som sådan åklagare hade att åtala rätt att anhålla i stället tillerkännas allmän åklagare. Vissa komplikationer skulle då komma att uppstå beträffande utförande av talan vid behandling av frågan om häktning. Det borde vidare uppmärksammas, att i rikets tre största städer funnes tullfiskaler, vilka tjänstgjorde såsom tullåklagare vid därvarande tullmålsdomstolar och i viss utsträckning även vid andra tullmålsdomstolar. Då tullfiskalerna hade juridisk utbildning saknades för deras vidkommande anledning att icke tillerkänna dem samma straffprocessuella befogenheter som tillkomme allmän åklagare. Tillräckliga skäl torde icke heller finnas att i fråga om de mindre kvalificerade tullåklagarna införa särskilda regler om anhållande, reseförbud och häktningsförhandling. Det torde nämligen icke dröja länge, förrän deras befogenhet att föra talan i tullmål bringats att upphöra. Ehuru utskottet icke ansåge sig böra frångå propositionens förslag i denna del ville utskottet dock förorda, att vissa åtgärder vidtoges i den riktning motionärerna yrkat. Sålunda anslöte sig utskottet till processlagberedningens mening, att utsträckt skyldighet skulle kunna föreskrivas för tullfiskal att verkställa utredning och utföra åtal i tullmål. Utskottet ville därjämte förorda, att i administrativ ordning utfärdades föreskrifter av sådant innehåll, att garantier skapades för att även i mål, där tullförvaltare hade att föra talan, beslut om anhållande och reseförbud komme att meddelas efter prövning av en därför kvalificerad myndighet. I detta syfte borde skyldighet föreskrivas för tullförvaltare att före sådant beslut om möjligt underställa frågan tullfiskals prövning. — Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen. Att tullåklagarinstitutionen skulle upphöra i samband med ett förstatligande av åklagarväsendet i städerna, föreslogs av 1939 års polisutredning i ett år 1944 avgivet betänkande (SOU 1944: 53). Beträffande tullåklagarna anfördes i betänkandet följande (s. 283).

277 Sedan olägenheter av ekonomisk art i och med åklagarväsendets förstatligande blivit undanröjda, finnas ej längre bärande skäl för ett bibehållande av de särskilda reglerna om åklagare i tullmål. Åtalsrättens överflyttande på de allmänna åklagarna synes fastmer vara förenad med sådana fördelar, att reformen bör komma till stånd. Tullfiskalstjänsterna, vilka nu innehavas såsom bisysslor, synas utan olägenhet kunna indragas och tullfiskalernas åtalsrätt överlåtas på vederbörande stadsfiskaler, vilka torde vara väl kvalificerade för denna uppgift. I samband därmed synas de göromål, som icke ha med åklagarverksamheten att skaffa, på sätt tullkommissionen tidigare föreslagit, kunna överflyttas på andra tjänstemän vid tullverket, medan ursprungsmålen lämpligen kunna anförtros åt tullverkets ombudsman. Tullförvaltarnas verksamhet såsom åklagare bör samtidigt upphöra. Reformen avses icke komma att inverka vare sig på den granskning i fråga om tullförfattningarnas rätta tillämpande, som utövas av generaltullstyrelsen, eller på den på styrelsen ankommande verkställigheten av domstolarnas utslag i tullmål. I underdånigt utlåtande den 31 maj 1945 över betänkandet avstyrkte generaltullstyrelsen utredningens förslag i vad avsåg tullåklagarna och framhöll därvid bl. a. Styrelsen måste anses äga bättre förutsättningar än de allmänna överåklagarna att utöva granskning i fråga om tullförfattningarnas rätta tillämpande. Tullåklagarnas avsaknad av juridisk utbildning hade icke medfört olägenhet för målens behöriga handläggning; fastmer hade tullåklagarnas åtalsverksamhet visat sig leda till utomordentligt goda resultat. I tullmål ankomme det i främsta rummet på insikt i sakförhållandena och i tullförfattningarna samt kännedom om praxis inom tullväsendet. Tullfiskalerna fyllde en viktig uppgift genom att de ej sällan av styrelsen anlitades för utförande av styrelsens talan i civila mål eller målsägandetalan i mål om tjänsteförseelser av tullverkets personal. Även i övrigt kunde tillgången på juridisk arbetskraft hos tullmyndigheterna vara önskvärd t. ex. vid godkännande av säkerhetshandlingar för tullkredit. Beträffande ursprungsmålen kunde framhållas, att en överflyttning av befattningen med dessa mål till ombudsmannen skulle medföra, att föredragningen av målen inför styrelsen, som nu ankomme på ombudsmannen, måste överflyttas till kanslibyråchefen. Frågan om tullåklagarinstitutionen blev på nytt aktuell i samband med tillkomsten av varuutförsellagen. I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian, som närmast ligger till grund för propositionen med förslag till lag om straff för olovlig varuutförsel (nr 99/1949) hade förordats, att mål om olovlig varuutförsel i åtals- och forumhänseende skulle behandlas på samma sätt som brottmål i allmänhet. I samband därmed hade i promemorian framhållits, att från flera håll framställts önskemål om avskaffande av tullmålsdomstolarna och de särskilda åklagarbefattningarna. Generaltullstyrelsen invände i yttrande över promemorian, att det åtminstone ej borde vara uteslutet att väcka åtal för olovlig varuutförsel även vid tullmålsdomstol. Härom anförde styrelsen följande. Frågan om forum i dylika mål sammanhänger intimt med frågan om åklagarskapet. I sistnämnda hänseende har styrelsen tidigare förordat åtalsrättens överflyttande på tullverkets åklagare. I åtalshänseende äro också förhållandena vid

278 olovlig införsel och utförsel av varor väsentligen likartade. Flertalet sådana brott begås av resande och besättningsmän å fartyg. Brotten upptäckas och r a p p o r t e r a s i regel av tulltjänstemän. I båda fallen utgör skyndsamhet en oeftergivlig förutsättning för ett effektivt inskridande mot brottsligheten. Utan särskilda tullåklagare med åtminstone alternativ åtalsrätt kan effektivitetskravet uppenbarligen ej i önskvärd utsträckning upprätthållas beträffande ifrågavarande brott. De krav på omdöme, allmän duglighet och administrativ erfarenhet, som måste fyllas av de högre tulltjänstemän, vilka fungera såsom tullåklagare, utgöra garanti för att dessa tjänstemän i allmänhet också äro, även där de icke äga juridisk utbildning, väl skickade såsom åklagare. I den mån invändning om bristande åklagarkompetens över huvud förtjänar avseende med hänsyn till det begränsade lagstiftningsområde, varom här är fråga, utgör en sådan invändning därför närmast fog för att dessa åklagare beredas ökade utbildningsmöjligheter. Alternativ åtalsrätt för tullåklagare och allmän åklagare finnes redan enligt 14 § lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. Om sådan åtalsrätt skulle ifrågakomma i mål angående olovlig varuutförsel, synas de nuvarande forareglerna böra alltjämt gälla vid åtal av tullåklagare, medan rättegångsbalkens foraregler böra gälla vid åtal av allmän åklagare. För åtalsrätt åt tullåklagare talar även numera det nya institutet strafföreläggande, som skulle kunna bliva av stor praktisk betydelse vid beivrandet av brott av resande och besättningsmän. D e p a r t e m e n t s c h e f e n a n f ö r d e i p r o p o s i t i o n e n (s. 34) bl. a. Till förmån för att tullmålsdomstol bör vara behörig att upptaga dylika mål kan främst anföras, att försök till olovlig utförsel i allmänhet upptäckas av tullverkets personal. Det lär då ej sällan vara önskvärt att stämning kan utfärdas och delgivas utan dröjsmål. Detta torde stundom lättare låta sig göra, om åtalsrätten anförtros åt tullåklagare, än om den förbehålles allmän åklagare. Åtminstone i stad där tullkammare finnes lär nämligen tullbevakningspersonalen i regel stå i närmare förbindelse med tullåklagaren än med allmänne åklagaren i staden. I flertalet av de fall då olovlig utförsel sker över landgräns torde det å andra sidan vara utan betydelse för snabbheten i förfarandet, huruvida åtalsrätt tillkommer tullåklagare. Mången gång lär det i dylika fall tvärtom vara till fördel att utredningen kan handhavas av åklagaren i orten och åtal ske vid den lokala domstolen. I f o r t s ä t t n i n g e n h ä n v i s a d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n till f ö r s t a l a g u t s k o t t e t s o v a n b e r ö r d a u t l å t a n d e till 1946 å r s r i k s d a g a n g å e n d e t u l l å k l a g a r n a s s t ä l l ning samt anförde vidare. Detta utskottets utlåtande godkändes av riksdagen. Med hänsyn härtill möta uppenbarligen vissa betänkligheter mot att nu anförtro tullåklagarna nya uppgifter. F r å n saklig synpunkt synes det mig också tveksamt, om åt dessa åklagare — som i allmänhet sakna erfarenhet av dagsbotssystemets tillämpning •— bör överlämnas befogenhet att utfärda strafförelägganden å dagsböter. På grund av vad sålunda anförts är jag för närvarande icke beredd att tillstyrka, att tullmålsdomstol anvisas som forum för mål om olovlig varuutförsel, utan förordar i stället att dessa mål behandlas lika med brottmål i allmänhet. Avgivna

yttranden

I d e y t t r a n d e n , s o m av t u l l m å l s d o m s t o l a r n a avgivits till u t r e d n i n g e n ,

har

d e t ö v e r v ä g a n d e a n t a l e t d o m s t o l a r — ett t j u g o t a l — f ö r o r d a t en ö v e r f l y t t -

279 ning av åklagarskapet till de allmänna åklagarna. I huvudsak har därvid framhållits följande. Organisationen av tullåklagarväsendet vore intimt förknippad med de särskilda reglerna om forum i tullmål. Om dessa regler upphävdes, saknades anledning att ha specialåklagare i tullmål. Principiellt borde en institution med särskilda åklagare icke förekomma annat än beträffande mål av synnerligen speciell natur, vilka krävde särskild kunskap och erfarenhet rörande lagstiftningen på området och rörande de förhållanden under vilka lagöverträdelser brukade ske. Sådana omständigheter förelåge icke beträffande tullmålen även om dessa i vissa hänseenden vore särpräglade. De speciella insikter i tullförfattningar, som kunde vara erforderliga, torde utan nämnvärd svårighet kunna förvärvas av de allmänna åklagarna, vilka ägde stor erfarenhet att tolka författningar av skilda slag. I den mån spörsmål av rent tullteknisk karaktär uppstode, torde utan svårighet upplysningar kunna inhämtas från vederbörande tullmyndighet. Mestadels förspordes visserligen icke några mera påtagliga olägenheter av den gällande ordningen. Det allt övervägande antalet tullmål vore av synnerligen enkel k a r a k t ä r och det hörde till sällsyntheterna, att någon nämnvärd utredning — t. ex. i form av vittnesförhör — förekomme vid domstolen. Vanligen hade den tilltalade erkänt och lämnat fullmakt till någon tulltjänsteman att företräda honom i rättegången. I många fall hade han t. o. m. deponerat pengar hos tullmyndigheten till säkerhet för de böter, som kunde komma att ådömas honom. Det nuvarande systemet vore emellertid förenat med vissa olägenheter och i de mera komplicerade målen kunde förmärkas tullförvaltarnas bristande insikter i processförfarandet, vilket understundom vållade domstolen onödigt arbete. I betraktande av att målen angående olovlig varuutförsel handlades av allmänna åklagare framstode det som önskvärt — i enhetlighetens intresse —• att även varuinförselmålen anförtroddes dessa, särskilt om bestämmelserna angående olovlig införsel och utförsel av varor skulle sammanföras i en enda författning. -— Med hänsyn till det relativt ringa antalet mål och målens vanligen enkla beskaffenhet torde ett överflyttande av åtalsrätten till de allmänna åklagarna ej behöva medföra någon mera kännbar ökning av dessas arbetsbörda. Av mera speciella synpunkter, som anförts till förmån för en överflyttning av åklagarskapet till de allmänna åklagarna, må följande framhållas. Rådhusrätten i Göteborg har yttrat bl. a. Enligt rådhusrättens mening är det förenat med uppenbara olägenheter att bibehålla särskilda tullåklagartjänster utanför den ordinarie åklagarorganisationen, sådan denna utformats i rättegångsbalken. Tullåklagarväsendet är ej enhetligt organiserat. Tullfiskalstjänsten i Göteborg innehaves av en utav stadens ordinarie åklagare såsom bisyssla. Med denna anordning föreligger viss fara för att tjänstens innehavare kommer i beroende av tullmyndigheterna, och tjänstens beskaffenhet medför en naturlig benägenhet hos denne att alltför ensidigt hävda tullverkets speciella intressen i dessa mål. Det skulle innebära en avgjord fördel, om tullmålen överflyttades till allmän åklagare; härigenom skulle vinnas en bättre garanti för

280 åklagarens självständighet och möjlighet till objektiv kontroll över hans verksamhet från högsta åklagarmyndighetens sida. Det är uppenbart, att dessa synpunkter ha ännu större räckvidd i de fall, där åtal i tullmål utföras av tullverkets egen, icke rättsbildade personal. Rådhusrätten i Malmö har pekat på de olägenheter som kunde uppstå därav, att beträffande personer, som hördes angående innehavet av gods och som misstänktes alternativt för stöld, häleri eller smuggling, olika bestämmelser gällde angående forum och åklagare allteftersom misstanken koncentrerades kring det ena eller det andra av alternativen. Samma olägenheter vore för handen när en tilltalad lagfördes samtidigt för brott mot tullförfattningarna och för allmänna brott. Rådhusrätten i Östersund har ansett, att särskilt strafflagens bestämmelser om medverkan till brott samt formerna för processen ofta vållade tullåklagaren svårigheter, i följd varav tullmålen — vid rådhusrätten endast ett tiotal om året — beredde tullåklagaren ett arbete, som icke stode i rimlig proportion till målens antal. Häradshövdingen i Torneå domsaga har framhållit, att, även om i enstaka fall tullförvaltarna icke varit sin uppgift som åklagare vuxna, det dock vore anmärkningsvärt, att dessa befattningshavare, vilka saknade utbildning för värvet som åklagare, så väl lyckats bemästra denna för dem i grund och botten främmande uppgift. Emellertid vore det häradsrättens uppfattning, att skäl talade för att tullåklagarinstitutionen avskaffades; sålunda innebure det förhållandet, att såväl tullåklagare som allmän åklagare ofta hade att uppträda samtidigt i mål — en olovlig varuinförsel lagfördes ofta samtidigt med ett olovligt överskridande av gränsen eller ett olovligt innehav av vapen — slöseri med arbetskraft. De tullmålsdomstolar, som förordat ett bibehållande av den nuvarande tullåklagarinstitutionen, eventuellt med vissa förändringar — ett femtontal, däribland Stockholms rådhusrätt — ha i huvudsak framfört följande synpunkter. Den gällande ordningen hade visat sig fungera väl och tullåklagarnas avsaknad av juridisk utbildning medförde icke så stor olägenhet, då målen vanligen vore av synnerligen enkel beskaffenhet. För övrigt uppvägdes många gånger deras bristande utbildning i detta hänseende av deras speciella sakkunskap med avseende å tullförfattningar och deras kännedom om tullverkets arbetsformer. Dessutom ådagalade tullåklagarna — kanske på grund av det relativt ringa antalet mål — ofta ett speciellt intresse för målen och stort nit att snabbt bringa dem till avgörande. En överflyttning av tullmålen till de allmänna åklagarna kunde befaras medföra, att handläggningen fördröjdes på grund av dessa åklagares överlag redan förut stora arbetsbörda. Skyndsamhet, både med avseende å förundersökning och handläggning inför domstol, vore i tullmålen i hög grad angeläget, enär de ofta berörde sjöfolk eller utlänningar, som inom kort kunde antagas

lämna landet. — Det har vidare från dessa domstolars sida framhållits, att en överflyttning av åtalsrätten nog också torde komma att medföra en del kostnader. Av mera speciella synpunkter, som anförts gentemot en överflyttning av åklagarskapet i tullmål på de allmänna åklagarna, må framhållas följande. Rådhusrätten i Norrköping har uttalat, att enligt rådhusrättens erfarenhet tullförvaltarna visat sig på ett tillfredsställande sätt kunna handha sin uppgift som åklagare. Rådhusrätten har vidare anfört bl. a. Härtill kommer styrkan av, att tullåklagaren personligen är i stånd att vid målets handläggning med anledning av till äventyrs uppkomna spörsmål av tullteknisk karaktär omedelbart lämna för domstolen erforderliga sakkunniga upplysningar, vilket icke i samma mån står en allmän åklagare till buds utan kan föranleda dennes hörande av fackkunnig tullpersonal. Ett överflyttande av tullåklagarverksamheten på allmänna åklagare torde därför med all sannolikhet nödvändiggöra en icke oväsentlig ökning av dessa åklagares arbetsbörda, vilket i sin tur kan leda till krav på förstärkning av antalet allmänna åklagare, åtminstone i de större städerna. Rådhusrätten i Västerås har uttalat, att rådhusrätten icke funnit det vara förenat med några nackdelar, att talan fördes av särskilda tullåklagare i de vanligen förekommande tullmålen. Fastmera medförde en sådan ordning vissa praktiska fördelar. I mera komplicerade mål eller i mål, där frihetsstraff kunde förväntas bli ådömt, borde emellertid åklagaruppgifterna anförtros tullfiskal eller annan jurist. Rådhusrätten i Umeå har förordat en utvidgning av tullåklagarnas befogenhet till att avse jämväl mål om olovlig varuutförsel. Därvid har rådhusrätten anfört bl. a. För beivrande av tullförseelserna är det mycket ofta nödvändigt med ett snabbt åklagareingripande. Detta gäller särskilt de många tullförseelser, som begås av personal å tillfälligt i svensk hamn liggande fartyg, men även om en stor del av de tullförseelser, som begås av resande, vilka passera rikets gränser. Skall åtalsingripande i dessa fall alls kunna komma till stånd, är det som allmän regel av nöden, att förundersöknings- och åklagarorganisationen är så enkel och snabbt verkande som möjligt. I detta avseende fungerar nuvarande organisation i mål angående olovlig varuinförsel — åtminstone enligt rådhusrättens erfarenhet — utan anmärkning. Om hur nuvarande organisation i mål angående olovlig varuutförsel fungerar har rådhusrätten ingen säker uppfattning, då mål av denna art mycket sällan förekommer vid rådhusrätten. Rådhusrätten föreställer sig emellertid, att hela förundersöknings- och åtalsapparaten måste bliva betydligt mera tungrodd hos allmänna åklagare än hos särskilda tullåklagare. Med hänsyn till vad sålunda anförts, finner rådhusrätten, att ett överflyttande av åklagarverksamheten i tullmål till allmänna åklagare endast kan vara motiverat av att de särskilda tullåklagarna som regel erhållit mycket knapphändig åklagareutbildning. Emellertid äro tullmålen så gott som ständigt av så enkel beskaffenhet och beröra ett så begränsat lagstiftningsområde — inom vilket för övrigt tullåklagarna säkert äro bättre bevandrade än de allmänna åklagarna — att någon vidlyftigare juridisk utbildning regelmässigt icke är erforderlig för åklagarna i dessa mål. Under tiden

282 1951—1955 ha vid rådhusrätten årligen handlagts 100 ä 150 mål angående olovlig varuinförsel. I så gott som alla dessa mål ha de tilltalade tecknat erkännande å stämningen och därför antingen icke alls inställt sig vid huvudförhandlingen eller inställt sig allenast genom rådhusvaktmästaren. Såvitt rådhusrätten kan erinra sig, har det under denna tid inte mer än sammanlagt 4 å 5 gånger hänt, att en tilltalad helt eller delvis bestritt åtalet, vilket är praktiskt taget de enda tillfällen, då en tilltalad inställt sig personligen eller genom annat ombud än rådhusvaktmästaren. Och de mål, vari sålunda de tilltalade bestritt åtalet, ha icke innehållit bevisfrågor av annat än tämligen enkel beskaffenhet och ha även i övrigt, på ett undantag när, varit skäligen okomplicerade. Enligt rådhusrättens erfarenhet utgör alltså utförandet av åtalet i mål angående olovlig varuinförsel en som regel mycket lätt uppgift, för vilken icke erfordras någon omfattande speciell utbildning. Samma anser rådhusrätten gälla i fråga om fattande av åtalsbeslut i dessa mål. Visserligen ha vissa anmärkningar emellanåt kunnat göras mot överskådligheten och redigheten i de gärningsbeskrivningar, som åtalsbesluten i förevarande mål innehålla. Men gärningsbeskrivningarna ha dock mycket sällan varit så bristfälliga, att de behövt föranleda, att åklagaren lämnats anmaning om fullständigande eller rättelse. Vad slutligen angår förundersökningsförfarandet i nu ifrågavarande mål har rådhusrätten icke haft tillfälle att bilda sig någon säker uppfattning om i vad mån det sätt, varpå förundersökningarna bedrivits, varit tillfredsställande eller ej. Någon anledning att rikta någon anmärkning mot nuvarande förfarande, som icke skulle beräknas kvarstå även om åklagarverksamheten överflyttades till allmänna åklagare, har rådhusrätten emellertid icke haft. Av de hörda tullmyndigheterna ha de flesta — ett fyrtiotal — bestämt avstyrkt en ändring av den nuvarande ordningen. Därvid har främst åberopats effektivitetshänsyn. Endast ett tiotal tullmyndigheter ha tillstyrkt en överflyttning av åklagaruppgifterna till de allmänna åklagarna. Sistnämnda tullmyndigheter ha i allmänhet givit uttryck för den meningen, att anledning saknades att behandla tullmål annorlunda än brottmål i allmänhet. Oavsett vilken ståndpunkt man intagit till frågan om ett bibehållande av tullåklagarinstitutionen har man emellertid allmänt understrukit angelägenheten av en likformig behandling i åklagarhänseende av mål om olovlig införsel och mål om olovlig utförsel. Av innehållet i yttranden, vari förordats ett bibehållande av tullåklagarinstitutionen, må följande framhållas. Tullfiskalen i Stockholm har, efter att ha berört vad tidigare förekommit i frågan, bl. a. anfört. Det har gjorts gällande, att systemet med specialåklagare för vissa slag av mål över huvud syntes tillhöra en förgången tid och att det därför borde avvecklas. Att enbart på denna grund stjälpa en befintlig, historiskt betingad organisation måste väl innebära större våld än nöden kräver, så mycket mer som en anpassning till nutida förhållanden utgör en framkomlig väg. De principiella skäl, vilka tala för ett bibehållande av tullåklagarinstitutionen, hava enligt min mening på ett övertygande sätt framlagts i andra sammanhang. Vad Kungl. Generaltullstyrelsen och dåvarande tullfiskalen i Stockholm i sådant hänseende anfört i sina yttranden över 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning gäller i sina huvuddrag alltjämt, givetvis med de jämkningar, vilka föranledas av senare lagstiftning. Sålunda

283 har det tidigare framförda argumentet till förmån för avskaffande av tullåklagarorganisationen, att tullåklagarna saknade häktningsrätt, bortfallit genom nya rättegångsbalken, enligt vilken beslut om häktning meddelas av rätten. Med avseende å förundersökningsförfarandet bygga rättegångsbalkens bestämmelser därom på en samordning mellan åklagaren-polismyndigheten. De av lagstiftaren eftersträvade fördelarna med en dylik samordning hava redan långt före rättegångsbalkens ikraftträdande uppnåtts inom tullverket genom samverkan mellan tullåklagaren och den för brottsutredningen verksamma tullmyndigheten. Det ligger i sakens natur, att en så beskaffad samverkan, vilken står i bästa överensstämmelse med rättegångsbalkens anda, lätt kan äventyras, därest åklagaruppgifterna överflyttas på annan myndighet. I övrigt må framhållas, att vad i ovan berörda yttranden sagts om talan i tullmål av mera speciell natur såsom tullbedrägeri, kan komma att få ökad aktualitet efter den övergång till värdetullsystem, som föreslagits av 1952 års tulltaxekommitté. Tullverkets centrala roll som utövare av uppsikten över trafiken över rikets gränser gör det i eminent grad skickat att handhava alla de uppgifter, vilka äga samband med beivran av tullbrott. Effektiviteten av det nuvarande systemet med särskilda tullåklagare kan heller icke gärna ifrågasättas. Såsom ovan framhållits hava tullåklagarna med avseende å bland annat straffprocessuella tvångsmedel likställts med de allmänna åklagarna. Detta skedde för att göra dem bättre rustade att möta de högre krav, som den nya rättegångsordningen väntades komma att ställa på dem. Tillräckligt lång tidrymd torde nu hava förflutit för att möjliggöra en objektiv värdesättning av tullåklagarnas insatser. Å andra sidan är det naturligt, att för de icke juridiskt utbildade tullåklagarna, vilka utgöra det övervägande flertalet, tullåklagarskapets utövande kommit att innebära en stundom icke ringa arbetsbelastning. En utvidgning av åklagaruppgifterna till att omfatta även olovlig varuutförsel skulle otvivelaktigt komma att ytterligare öka arbetsbördan. Vissa lättnader synas därför för deras vidkommande vara påkallade. Ett infogande i den nya lagen av bestämmelser om straff för olovlig varuutförsel bör för vinnande av enhetlighet medföra, att jämväl sådana brott komma att åtalas av tullåklagare. En dylik anordning lär å andra sidan motivera en utveckling av tullåklagarsystemet därhän, att juridiskt utbildade, till tullverket knutna åklagare, vilkas antal och fördelning inom riket bestämmes av tullmålens frekvens, övertaga åklagaruppgifterna i mera kvalificerade mål. Ett införande av strafföreläggande i fråga om sådana brott, vara allenast böter kunna följa, skulle medföra, att det stora flertalet tullmål kunde på dylikt sätt avgöras av de övriga tullåklagarna. I detta sammanhang kan nämnas, att Kungl. Generaltullstyrelsen under senare år i åtskilliga tullmål av mera invecklad beskaffenhet uppdragit åt tullfiskalen i Stockholm att vid andra tullmålsdomstolar än Stockholms rådhusrätt föra tullverkets talan. Tullfiskalen i Malmö har ifrågasatt huruvida icke — trots vissa olägenheter med det nuvarande systemet — detta dock i tullverkets intresse borde bibehållas. Sålunda komme en överflyttning av tullmålen till de allmänna åklagarna sannolikt att medföra, att handläggningen fördröjdes, åtminstone om icke särskilda stadganden om förtur för tullmål samtidigt infördes. Tulldirektören i Stockholm har anfört följande. Ett effektivt beivrande av brotten mot tullförfattningarna tillgodosåges bäst genom bibehållande av ett system med särskilda tullåklagare. Ett överförande av tullmålen till de allmänna åklagarna kunde medföra risk för en omfattande skriftväxling mellan tullmyndigheterna och åklagarna, något som skulle inverka för-

284 dröjande på handläggningen av målen samt öka arbetet med och kostnaderna för beivrandet av dessa. Snabbhet i fråga om utredning och delgivning av stämning vore i förevarande slag av mål av största betydelse och dröjsmål härutinnan ledde i regel till — åtminstone beträffande utlänningar — att brottet icke kunde beivras. Tulldirektören i Göteborg har framhållit, att av tullåklagaren fordrades dels en god kännedom om det stora antal specialförfattningar, som reglerade tullverkets verksamhet, dels förtrogenhet med tullverkets arbetssätt över huvud. Tullåklagaren borde därför helst vara heltidsanställd, så att han kunde ägna tillräcklig tid och intresse åt tullmålen och redan från början taga hand om de större av dem, anställa förberedande förhör och verkställa utredningar. En ordning enligt vilken tullmål skulle lottas än på den ene än på den andre av de åklagare, som vore knutna till landets större åklagarmyndigheter, vore icke lämplig. Särskild tullåklagare borde därför finnas. Chefen för södra kustdistriktet har förmenat, att den nuvarande ordningen visat sig praktisk i tullmål av enkel beskaffenhet, medan olägenheterna av att tullförvaltarna saknade juridisk utbildning liksom ock erfarenhet av förundersökningsarbete över huvud trädde i förgrunden i mera komplicerade mål. Det funnes emellertid skäl att bibehålla organisationen med särskilda åklagare och man borde sträva efter att, såvitt möjligt, undanröja de olägenheter, som vidlådde densamma. I yttrandet har härutöver bl. a. anförts. Vad avser förundersökningsverksamheten synes detta till en del kunna ske genom inrättande av en speciell undersökningstjänst inom tullverket på samma sätt som skett inom åtskilliga utländska tulladministrationer (Toldvaesenets eftersögningstjeneste i Danmark, Zollfahndung i Västtyskland, Investigation Branch i England, Opsporingsdienst i Belgien). Man kan tänka sig en sådan undersökningstjänst organiserad på 3—4 avdelningar på olika håll i landet under chefskap av heltidsanställda tullfiskaler, vilka utöver ledningen av undersökningsverksamheten skulle ha till uppgift att utföra åtal i mera invecklade tullmål och att i övrigt övervaka tullförvaltarnas åklagarverksamhet, som sålunda endast skulle komma att omfatta mål av mera enkel beskaffenhet. Bland de tullmyndigheter, som tillstyrkt en överflyttning av åklagarskapet på de allmänna åklagarna, är tulldirektören i Malmö, vilken anfört bl. a. Tullarna utgjorde numera en skäligen blygsam del av statens inkomster, och brott mot de lagar och bestämmelser, som reglerade såväl den direkta som den indirekta beskattningen fölle under allmänt åtal. Det syntes därför irrationellt, att en mindre brottmålsgrupp, som berörde tullagstiftningen, skulle handhavas av särskilda åklagare. Denna lagstiftning vore icke av så speciell natur, att den nuvarande ordningen vore att föredraga; fastmer måste konstateras, att det nya rättegångsförfarandet vore så pass komplicerat, att det knappast kunde krävas, att en icke juridiskt erfaren åklagare skulle kunna helt behärska detsamma. Liberaliseringen av kontrollen över

285 resandetrafiken och fartygens allt mera komplicerade byggnadssätt hade fått till följd, att smuggelbrotten ofta icke uppdagades vid själva införseln utan först på ett senare stadium. Detta hade i sin tur medfört, att den intima kontakt på tidigt stadium, som eftersträvats mellan tullåklagaren och den som uppdagat brottet, brustit. Det syntes därför lämpligast, att allmän åklagare, som stode polismyndigheten nära, ledde förundersökningen. Likformigheten bjöde, att brott mot varuinförsellagarna, importförbudskungörelsen och tullstadgan i förevarande hänseende behandlades på samma sätt som mål angående olovlig varuutförsel och olovlig införsel och utförsel av valutor, vilka sistnämnda slag av brott också berörde tullverkets verksamhetsområde. Brott mot införsellagarna och valutaförordningen vore ofta kombinerade, vilket jämväl talade för att en och samme åklagare utredde och åtalade hela den föreliggande brottsligheten. Den speciella erfarenhet, som tullverkets tjänstemän ägde, kunde likväl tillvaratagas på det sätt, att förundersökningen som regel inleddes av tullmyndighet. Tullförvaltaren i Norrköping har likaledes funnit övervägande skäl tala för en överflyttning av åtalsrätten i tullmål till de allmänna åklagarna. Gentemot påståendet, att endast tulltjänstemän borde vara åklagare i tullmål med hänsyn till sin speciella sakkunskap kunde invändas, att tullfiskalerna i Göteborg och Malmö icke hade annan anknytning till tullverket än tullåklagarskapet. Den sakkunskap och insikt i tullförhållanden, som de ägde, torde de ha förvärvat tack vare sin ställning som åklagare i smuggelmål. Påståendet, att de allmänna åklagarna kunde tänkas icke ägna samma nit och intresse åt beivrandet av smuggelbrotten, innebure ett oberättigat underkännande av dessa åklagares tjänstenit och omdömesförmåga. Det torde sålunda icke finnas fog för klander mot de allmänna åklagarnas handhavande av exempelvis utförselmålen. Den nya RB hade medfört väsentligt skärpta krav på åklagarnas kunskaper, rutin och arbetsinsats, vilket för de allmänna åklagarnas del haft till följd att utbildningen utökats och kompetens villkoren skärpts. För tullåklagarna funnes icke — utom för tullfiskalerna — några kompetensvillkor stadgade. Den utbildning, tullåklagarna erhölle i kammarskrivar- och fortbildningskurser, vore otillräcklig även med beaktande av att tullåklagarnas verksamhetsområde vore jämförelsevis begränsat. Med hänsyn till dessa kursers syftemål och sammansättning vore det otänkbart att där kunna nämnvärt utvidga den för tullåklagarna behövliga utbildningen. Det torde icke vara möjligt för generaltullstyrelsen att vid tillsättandet av tullförvaltartjänster fästa avgörande vikt vid vederbörandes utbildning, skicklighet och lämplighet för enbart tullåklagarverksamheten. För förundersökning i mera komplicerade tullmål vore man nu nödsakad att tämligen regelmässigt anlita polispersonal. Tullförvaltaren i Haparanda har uttalat, att de allmänna åklagarna vore bättre skickade att handhava åklagaruppgifter och att systemet med special-

286 åklagare över huvud icke vore rationellt i nutidens komplicerade samhälle, där kraven på specialisering alltmera ökades. Utredningen Vid ett ställningstagande till frågan om åklagare i mål om brott, som avses i lagförslaget, synes det uppenbart att detta spörsmål bör lösas enhetligt för samtliga med förslaget avsedda brott. Beträffande utförselbrotten innebär detta att, om tullåklagarinstitutionen bibehålies, befattningen med förundersökning och åtal i mål om olovlig utförsel överflyttas från de allmänna åklagarna till tullåklagarna. Av den föregående redogörelsen torde framgå, att det nuvarande systemet med särskilda åklagare i tullmål är historiskt betingat. Ett dylikt system kunde fungera tillfredsställande i en tid, när brottmålsprocessen i huvudsak var inkvisitorisk och åklagaren spelade en relativt underordnad roll i förfarandet. Efter införandet av nya RB, som i vad avser straffprocessen bygger på den ackusatoriska principen, är emellertid läget ett annat. Den nya processordningen ställer, i fråga om såväl förundersökningen som utförandet av talan inför rätta, väsentligt större krav på åklagarna än den äldre ordningen. För de allmänna åklagarnas del hade rättegångsreformen förberetts i olika hänseenden. Sålunda hade dessa åklagares kompetens undan för undan höjts, varjämte den allmänna åklagarorganisationen utbyggts och förbättrats. Ett viktigt steg var 1936 års landsfogdereform, varigenom tillskapades en organisation av högt kvalificerade överåklagare med uppgift bl. a. att i större eller mera invecklade mål verkställa förundersökning och utföra åklagartalan ävensom att utöva kontroll och ledning i förhållande till underställda åklagare. Genom inrättandet av riksåklagarämbetet ställdes det allmänna åklagarväsendet i riket under enhetlig ledning. Det torde vara allmänt erkänt, att dessa reformer varit nödvändiga och att utan dem RB:s regler om förundersökning och rättegång i brottmål icke skulle k u n n a t fungera tillfredsställande. Några motsvarande reformer ha emellertid ej genomförts i vad avser tullåklagarorganisationen, oaktat RB:s regler om brottmålsförfarandet i huvudsak äro tillämpliga även i tullmål. Flertalet tullmål är visserligen av enkel beskaffenhet, men omfattande och invecklade tullmål förekomma i icke alltför obetydlig utsträckning. Särskilt med hänsyn därtill, att brottslingsklientelet till stor del utgöres av utlänningar och sjömän, bli frihetsberövande åtgärder, såsom anhållande och reseförbud» ej sällan aktuella. Såsom framhölls i första lagutskottets förut berörda utlåtande till 1946 års riksdag, innebära anhållande och reseförbud så allvarliga ingrepp i den personliga friheten, att befogenhet att besluta därom endast bör tillkomma väl kvalificerade myndigheter. Det torde icke kunna bestridas, att tullförvaltarna, vilka utgöra den vida övervägande delen av tullåklagarkären, i allmänhet icke äga erforderliga kvalifikationer för de uppgifter, som med avseende å förundersökningen, handhavandet av de

287 straffprocessuella tvångsmedlen och rättegången möta i de större eller mera invecklade målen. Detta har för övrigt vitsordats av åtskilliga bland de hörda tullmyndigheterna. Vad tullfiskalerna beträffar kunna dessa väl icke frånkännas erforderlig kompetens. Framhållas må emellertid, att två av de tre tullfiskalstjänsterna i riket uppehållas av allmänna åklagare med tullfiskalstjänsten som bisyssla. Det torde alltså kunna fastslås, att den nuvarande tullåklagarorganisationen icke fyller de krav som med hänsyn till den moderna processen måste ställas på densamma. Från de hörda tullmyndigheterna ha framförts olika förslag till förbättringar. Vissa förslag ha gått ut på åtgärder för höjande av tullförvaltarnas kompetens för åklagargöromål. Sålunda har föreslagits, att undervisningen i de ämnen, som anknyta till denna gren av tullförvaltarnas verksamhet, avsevärt utökas och att lämpliga handböcker och kompendier utgivas. Vidare har förslag framkommit om utbyggande av tullfiskalsinstitutionen på sådant sätt, att det bleve möjligt att för de mera komplicerade målen i större utsträckning än för närvarande anlita tullfiskal. Om dessa förslag är följande att säga. Vad till en början angår de utbildningskurser, som anordnas inom tullverket, måste helt naturligt huvudvikten läggas vid andra sidor av tulltjänsten än tullåklagarskapet. Att inom ramen för dessa kurser meddela undervisning av sådan karaktär och omfattning, att kurserna medföra erforderliga kvalifikationer för åklagarskap i tullmål, torde därför knappast vara tänkbart. Härvidlag komma också i betraktande de förhållandevis täta ombytena på tullförvaltartjänsterna och tullförvaltarnas övergång till befattningar av annat slag inom tullverket. Vad härefter beträffar den ifrågasatta omorganisationen av tullfiskalstjänsterna kan framhållas, att en befattningshavare, som enbart sysslar med en begränsad grupp av brottmål, torde få svårt att förvärva den allmänna överblick över straffrättens och straffprocessrättens regler, som en åklagare bör besitta för att kunna rätt fylla sin uppgift i mera komplicerade mål av vilken beskaffenhet de må vara. Härtill kommer, att det synes möta principiella betänkligheter att i en tid, när systemet med specialdomstolar och specialåklagare är statt på avskrivning, utan mycket tungt vägande skäl utbygga en organisation med särskilda åklagare. En särskild olägenhet hos systemet med tullåklagare är, att vid sammanträffande av brott, som skall åtalas av tullåklagare, och brott, som tillhör allmän åklagares kompetensområde, åklagartalan i målet måste utföras av såväl tullåklagare som allmän åklagare. Det är t. ex. icke ovanligt, att olovlig varuinförsel sammanträffar med valutabrott. Att i sådana fall två åklagare måste samtidigt agera i målet medför givetvis åtskilligt onödigt arbete och gör brottmålsförfarandet tungrott. En annan svaghet, som vidlåder den nuvarande ordningen, är, att tullåklagarnas verksamhet är undandragen riksåklagarens tillsyn. Detta är särskilt anmärkningsvärt i betraktande därav, att det, såsom förut framhållits, ankommer på riksåklagaren att, järn-

288 väl såvitt avser tullmål, besluta om fullföljd till högsta domstolen. Vid en överflyttning av åklagaruppgifterna i tullmål på de allmänna åklagarna skulle nu anförda olägenheter bortfalla. Som skäl för bibehållande av ett system med särskilda åklagare i tullmål har främst åberopats, att tullförfattningarna skulle vara så särpräglade och deras tolkning förutsätta sådan intim kännedom om tullförhållanden och tullverkets arbetsformer, att åklagarskapet i dessa mål icke utan olägenheter för effektiviteten i brottsbekämpandet kunde överflyttas till de allmänna åklagarna. Dessa farhågor torde emellertid icke vara befogade. I sin dagliga verksamhet ha de allmänna åklagarna att tolka och tillämpa författningar, berörande de mest skilda områden av samhällslivet. Det saknas anledning till antagande, att icke dessa åklagare på ett tillfredsställande sätt skulle kunna bemästra också tullförfattningarna. Genomförandet av en modern lagstiftning om straff för olovlig införsel och utförsel av varor, uppbyggd efter enhetliga principer, torde för övrigt medverka till att de berörda svårigheterna bli väsentligt mindre än för närvarande. Det kan vidare framhållas, att en lägre åklagare alltid har möjlighet att vända sig till en högre för erhållande av råd och anvisningar. I sista hand k a n en invecklad rättsfråga underställas riksåklagarämbetet. I frågor av rent tullteknisk natur har den allmänne åklagaren möjlighet att anlita sakkunskap från tullverket. Vad angår de större städerna torde kunna förutsättas, att smugglingsmålen i huvudsak komma att tilldelas en bestämd åklagare, vilken därigenom erhåller särskild rutin i fråga om handläggningen av dylika mål. Det kan slutligen framhållas, att åtal enligt såväl varuutförsellagen som valutalagstiftningen enligt gällande ordning ankommer på allmän åklagare. De rättsliga och faktiska frågor, som möta i varuutförsel- och valutamålen, äro nära besläktade med motsvarande spörsmål i tullmålen. Såvitt försports ha några olägenheter icke varit förknippade med den nuvarande ordningen för åtal i dessa mål. Beträffande yppade farhågor för att ett avskaffande av tullåklagarinstitutionen skulle medföra minskad effektivitet och smidighet hos undersökningsförfarandet må framhållas, att enligt förslaget förundersökningen skall kunna inledas av tullmyndighet samt att den enskilde tulltjänstemannen i stort sett skall ha samma åligganden och befogenheter med avseende å undersökningsförfarandet som för närvarande. Man torde kunna räkna med att ett smidigt och effektivt samarbete mellan åklagare och tullmyndigheter skall kunna åvägabringas i hithörande mål. Med hänsyn till nu anförda synpunkter har utredningen funnit övervägande skäl tala för att organisationen med särskilda tullåklagare avskaffas. I enlighet härmed innehåller förslaget icke några bestämmelser om åklagare i mål om brott, som avses med förslaget. I övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen har intagits föreskrift därom, att vad i lag eller för-

289 fattning är stadgat om tullåklagare ej vidare skall gälla. — Såsom framhållits i åtskilliga yttranden är det uppenbarligen av vikt, att särskild skyndsamhet iakttages vid behandlingen och avgörandet av mål om smugglingsbrott i fall, när den misstänkte är utlänning eller anställd ombord på fartyg i utrikes trafik och därför kan antagas komma att snart lämna landet. De föreskrifter, som i anledning härav kunna visa sig erforderliga, torde — på sätt i fråga om militärmålen skett genom Kungl. cirkulär den 11 maj 1951 — kunna utfärdas i administrativ ordning. Generaltullstyrelsen äger enligt sin instruktion bl. a. att bestämma i vilken ordning den på tullverket ankommande åklagarverksamheten skall utövas. Efter ett upphävande av tullåklagarinstitutionen bortfaller givetvis nämnda åliggande för styrelsen. Enligt instruktionen åligger jämväl styrelsen att övervaka efterlevnaden av de författningar, vilkas tillämpning ankommer på tullmyndigheterna. Denna skyldighet, såvitt den avser utövande av kontroll över rättstillämpningen i mål om brott mot tullförfattningar, kommer efter en åklagarreform att åvila riksåklagarämbetet. Givetvis är generaltullstyrelsen oförhindrad att hos de allmänna åklagarmyndigheterna göra de framställningar och erinringar, som styrelsen kan finna påkallade. De organisations- och kostnadsfrågor, som uppkomma vid en överflyttning av tullmålen till de allmänna åklagarna, behandlas i särskilt avsnitt.

19—905586

KAPITEL XIII

Forumregler

Historik Såsom berörts i den historiska översikten handlades i äldre tider mål om brott mot tullförfattningarna av specialdomstolar. I mål angående olovlig införsel och utförsel av varor eller överträdelse av seglationsbestämmelser dömde sjötullrätter och gränstullrätter. Ledamöterna i dessa specialdomstolar voro i stor utsträckning tulltjänstemän. Under förra hälften av 1800-talet började en avveckling av systemet med specialdomstolar för vissa kategorier av mål i samband varmed skedde en överflyttning av målen till de allmänna domstolarna. I skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde 1823 års ständer, att tullrätterna måtte upphöra och tullmålen överflyttas antingen till rådhusrätterna eller till häradsrätterna alltefter vad Kungl. Maj :t kunde finna gott förordna »efter Sig företeende lokala omständigheter». Såsom motivering för denna begäran anfördes bl. a., att de tulltjänstemän, som vore ledamöter i tullrätterna, icke kunde äga den oväld och det oberoende, som borde utmärka domarkåren, eftersom de åtnjöte andelar i gods, som förklarades förbrutet, samt att de saknade juridisk utbildning och ofta hade blivit från »varjehanda heterogena yrken instuckne ibland Tullbetjäningen och med detsamma ibland Rikets Domare». Genom en kungl. kungörelse år 1831 indrogos samtliga sjötullrätter i riket från och med år 1832 i samband varmed föreskrevs, att de åligganden, som ankommit på sjötullrätterna, skulle överflyttas på rådhusrätterna. Dessa anmanades, att vid handläggningen av mål rörande överträdelser av tullförfattningarna iakttaga den skyndsamhet, som för brottmål i allmänhet vore föreskriven, och dessutom inrättades i syfte att påskynda behandlingen av tullmålen vid rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg och — något senare — jämväl i Malmö särskilda avdelningar för handläggning av sådana mål. I 1835 års förordning till förekommande av olovlig införsel eller utförsel av varor föreskrevs, att mål angående brott mot förordningen skulle upptagas vid rådhusrätten i den stad, där brottet skett eller blivit upptäckt, eller, om det förövats utom stads jurisdiktionsområde, vid rådhusrätten i den stad som var närmast. Den därefter utfärdade 1841 års förordning innehöll liknande forumbestämmelser, dock att brott, som förövats utanför stads jurisdiktionsområde skulle upptagas av rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare eller tullinspektion funnes eller vid vederbörlig gränstullrätt,

291 då sådan var närmare. I huvudsak likalydande forumbestämmelser intogos i 1860, 1877 och 1904 års tullstadgor — i den sistnämnda utbyttes dock orden tullkammare eller tullinspektion mot tullförvaltning. — Anledningen till att tullmålen överflyttades till rådhusrätterna — och icke till lantdomstolarna — torde ha varit, att handläggningen av målen kunde beräknas äga r u m avsevärt snabbare vid stadsdomstolarna med deras tätare sammanträdesturer än vid häradsrätterna. Genom föreskriften att tullförvaltning skulle finnas i staden sökte man koncentrera tullmålen till orter, där tullåklagare fanns stationerad. Genom varuinförsellagen infördes begreppet tullmålsdomstol. Tullmålsdomstol skulle vara för stad, där såväl rådhusrätt som tullkammare eller på avdelningar fördelad tullförvaltning funnes, stadens rådhusrätt och för annan ort rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare eller tullförvaltning som nyss nämnts funnes eller gränstullrätt om sådan vore närmare. Mål angående brott mot varuinförsellagen skulle som regel anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats, där brottet skett eller blivit upptäckt. Reglerna i varuinförsellagen inneburo i förhållande till de tidigare bestämmelserna bl. a. den ändringen, att tullmålen skulle handläggas allenast vid rådhusrätt i stad med tullkammare eller på avdelningar fördelad tullförvaltning. De ändrade forumbestämmelserna medförde, att tullmål uteslutande kommo att handläggas vid rådhusrätt i stad, där tullåklagare var stationerad. Gränstullrätterna indrogos under den följande tiden successivt, den sista — i Haparanda — år 1933. Samtidigt härmed tillkommo bestämmelser om behörighet för häradsrätt att i vissa fall upptaga tullmål. — I samband med att förslag till lag om upphävande av gränstullrätt förelades 1933 års riksdag uttalade departementschefen i propositionen (nr 188), att en allmän regel, att vid stads läggande under landsrätt den häradsrätt under vars domvärjo staden komme att lyda skulle vara tullmålsdomstol, icke lämpligen syntes böra införas. Av gammalt hade tullmålsdomstol varit förlagd till plats, där tullkammare vore belägen. Då denna regel fortfarande syntes böra iakttagas, torde en förutsättning för att häradsrätt skulle kunna bliva tullmålsdomstol vara den, att häradsrätten hade tingsställe i staden. Medan 1860 års tullstadga innehöll straffbestämmelser för såväl olovlig införsel som olovlig utförsel av varor funnos i 1877 och 1904 års tullstadgor sådana bestämmelser endast såvitt avsåg olovlig införsel. I den mån exportförbudsförfattningar utfärdades intogos erforderliga straffbestämmelser i de särskilda författningarna. Frågan om en enhetlig reglering av påföljderna för överträdelse av meddelade exportförbud blev aktuell under första världskriget, då antalet exportförbud avsevärt utökades. En sådan reglering kom till stånd genom 1916 års förordning om straff för olovlig varuutförsel m. m. I denna stadgades, att åtal för brott mot förordningen skulle anhängiggöras vid rådhusrätten i den stad, där brottet blivit begånget

292 eller upptäckt eller, om brottet timat eller upptäckts utom stads jurisdiktion, vid rådhusrätten i närmaste stad. Av förarbetena framgår, att dessa bestämmelser tillkommo på grund av den samhörighet som utförselmålen ansågs ha med de egentliga tullmålen. Enligt det ursprungliga förslaget skulle för utförselmålen gälla de allmänna bestämmelserna om forum i brottmål. Under remissbehandlingen ifrågasatte emellertid justitiekanslern, om icke särskilda forumbestämmelser i överensstämmelse med vad som gällde beträffande tullmålen borde gälla även för utförselmål. Med anledning härav fick författningstexten sin slutliga lydelse. — De särskilda forumbestämmelserna för utförselmålen upptogos ej i varuutförsellagen. Enligt denna lag gälla alltså allmänna regler om forum i brottmål. I samband med tullmålens överflyttning till rådhusrätterna och inrättandet av särskilda tullmålsavdelningar i Stockholm och Göteborg förordnade Kungl. Maj:t beträffande dessa båda städer, att årliga arvoden till avdelningarnas ledamöter och notarier skulle utgå av tullmedel. Efter framställning från ständerna beslöt Kungl. Maj :t år 1841 om ersättning av tullmedlen jämväl till övriga rådhusrätter i riket för befattningen med tullmål. Ersättningen bestämdes till visst belopp för varje slutligt avgjort tullmål utöver ett antal av sex sådana mål, som förutsattes årligen skola av varje rådhusrätt kostnadsfritt för tullverket handläggas och avdömas. Dessa grunder för ersättningens bestämmande gjordes sedermera tillämpliga jämväl för Stockholm och Göteborg. Sedan i samband med besparingsarbetet inom statsförvaltningen under senaste krigstid fråga väckts om indragning av ersättningen till rådhusrätterna för handläggning av tullmål, framlades i proposition till 1941 års riksdag (nr 236) förslag om upphävande av tullmålsersättningen. I samband därmed anförde departementschefen, att nämnda ersättning vore alltför otidsenlig för att böra fortbestå och att något rättsligen grundat anspråk på ersättningens bibehållande icke torde kunna göras gällande av vare sig vederbörande befattningshavare eller städerna. Riksdagen beslöt i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag. Gällande bestämmelser Enligt 16 § 2 mom. varuinförsellagen är tullmålsdomstol för stad, där såväl rådhusrätt som tullkammare eller på avdelningar fördelad tullförvaltning finnes, stadens rådhusrätt och för annan ort rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare eller sådan tullförvaltning finnes. Finnes ej rådhusrätt i stad, där tullkammare är inrättad, äger Konungen, om särskilda omständigheter föranleda därtill, förordna, att häradsrätt med tingsställe i staden skall vara tullmålsdomstol för staden och för ort, till vilken staden är närmare än annan stad, i vilken finnes tullmålsdomstol. Tullmålsdomstolar finnas för närvarande i alla städer med rådhusrätt utom i Enköping, Växjö, Vänersborg, Alingsås och Sala. Vanligen i samband

293 med stads läggande under landsrätt har Kungl. Maj :t förordnat, att häradsrätten i det tingslag med vilket staden förenats skall vara tullmålsdomstol för staden och för ort till vilken staden är närmare än annan stad, i vilken finnes tullmålsdomstol. Sådant förordnande har meddelats beträffande Haparanda (Torneå tingslags häradsrätt), Örnsköldsvik (Ångermanlands norra domsagas häradsrätt), Strömstad (Norrvikens domsagas häradsrätt), Hudiksvall (Norra Hälsinglands domsagas häradsrätt), Piteå (Piteå och Älvsby tingslags häradsrätt), Karlshamn (Bräkne och Karlshamns domsagas häradsrätt), Sölvesborg (Listers och Sölvesborgs domsagas häradsr ä t t ) , Köping (Åkerbo och Skinnskattebergs tingslags häradsrätt) och Västervik (Tjusts domsagas h ä r a d s r ä t t ) . Antalet tullmålsdomstolar är för närvarande 48. Stadgandet om på avdelningar fördelad tullförvaltning har betydelse endast för Kristianstad, där en avdelning av tullkammaren i Åhus är inrättad. Rådhusrätten i Kristianstad är följaktligen tullmålsdomstol. Mål angående brott som avses i varuinförsellagen skall, även i det fall att straff skall bestämmas enligt allmänna strafflagen, jämlikt 16 § 1 mom. varuinförsellagen anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats, där brottet skett eller blivit upptäckt. Har brottet skett eller upptäckts å inkommande fartyg, skall målet anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller där han eljest träffas. Motsvarande forumregler gälla jämlikt 13 § 1 mom. första stycket spritinförsellagen mål varom sägs i 1 kap. av lagen, d. v. s. olovlig införsel av och straffbar befattning med olovligen införda spritdrycker och vin. Mål angående förverkande av egendom eller utgivande av egendoms värde på grund av vad i 1 kap. lagen stadgas skall enligt andra stycket i samma moment, där talan om ansvar ej föres, anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den ort, där beslag skett, eller, där beslag skett å inkommande fartyg, för den ort, dit fartyget först ankommer. Jämlikt momentets sista stycke är dock tullmålsdomstol icke exklusivt forum i mål angående olovlig befattning med spritdrycker eller vin, som avses i 5 §, eller angående förverkande av egendom eller utgivande av egendoms värde på grund av sådant brott. Sådant mål må nämligen anhängiggöras jämväl vid allmän domstol för den ort, där brottet skett eller upptäckts, eller, där talan ej föres om ansvar, för den ort, där beslaget ägt rum, eller dit fartyg, därå beslaget skett, först ankommer. I dylikt fall föres talan av allmän åklagare. I 13 § 3 mom. ges vissa möjligheter att vid tullmålsdomstol upptaga mål om olovlig befattning med spritdrycker och vin, som icke olovligen införts, ävensom att vid allmän domstol upptaga mål om olovlig införsel iv spritdrycker och vin. Enligt 233 § tullstadgan skall mål angående förseelse mot denna anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats, där förseelsen skett eller blivit upptäckt. Har förseelsen skett eller upptäckts å inkommande fartyg, skall målet anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats, dit den

294 skyldige med fartyget först ankommer eller där han eljest träffas. I övriga författningar, enligt vilka åtal ankommer på tullåklagare, antingen föreskrives, att åtal skall anhängiggöras vid tullmålsdomstol eller ock hänvisas till forumbestämmelserna i varuinförsellagen. — I mål om olovlig varuutförsel gälla allmänna forumregler. Förhållandet till RB Bestämmelserna om tullmålsdomstol innebära i olika hänseenden avvikelser från forumbestämmelserna i 19 kap. RB. Enligt RB är laga domstol i brottmål rätten i den ort, där brottet förövades. Har brottet skett å svenskt fartyg eller luftfartyg under resa inom eller utom riket, är även rätten i den ort, dit den misstänkte med fartyget eller luftfartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppehåller sig, behörig. Åtal för brott må ock upptagas av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller rätten i den ort, där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt (1 §). Åtal för brott, som förövats utom riket eller å utländskt fartyg eller luftfartyg under resa inom eller utom riket, upptages, om ej Konungen för visst fall förordnar annat, av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller av rätten i den ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig (2 §). RB:s forumregler ge sålunda vid valet av forum i vissa hänseenden större och i andra mindre frihet än varuinförsellagens. I huvudsak kunna skiljaktigheterna angivas på följande sätt. Å ena sidan kan den plats där brottet upptäckts bestämma forum enligt varuinförsellagen men ej enligt RB. Å andra sidan saknas i varuinförsellagen motsvarighet till RB:s regler om möjlighet att upptaga mål vid tvistemålsforum eller rätten i den ort där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig. Tidigare

uttalanden

Frågan om ett upphävande av reglerna om tullmålsforum har — vanligen i samband med spörsmålet om överflyttning av åklagaruppgifterna i tullmål till de allmänna åklagarna — tidigare vid flera tillfällen behandlats. I det förut berörda år 1935 avgivna betänkandet med förslag till ändrad organisation av den statliga verksamheten för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker m. m. (SOU 1935:24) upptogs visserligen icke frågan om särskilda regler angående forum i tullmål. I en av dåvarande statspolisintendenten Erik Ros utarbetad promemoria i anledning av nämnda betänkande och vissa över betänkandet infordrade yttranden uttalades emellertid, att en utredning angående åklagartalans utförande i tullmål lämpligen borde omfatta jämväl frågan om forum i tullmål. De gällande

295 reglerna borde näppeligen bibehållas, därest åtal i dylika mål skulle utföras av allmän åklagare. Forumreglerna hade nämligen i många fall visat sig olämpliga bl. a. genom de dryga kostnader och de stora svårigheter, som uppkomme för åstadkommande av erforderlig bevisning genom vittnen o. d. vid rådhusrätt med säte på långt avstånd från brottsplatsen. De fördelar för utredningen, som kunde vinnas genom tullmålens handläggning vid domstol i orten, borde utnyttjas. Även i dessa mål kunde ofta den lokal- och personkännedom, som funnes hos ortsdomstolen, vara av största betydelse. Frågan om tullmålsdomstolarnas bibehållande upptogs därefter av 1937 års lands- och stadsfiskalsutredning i samband med spörsmålet om åklagarorganisationen (SOU 1939: 9). Såsom förut nämnts anhöll utredningen om generaltullstyrelsens yttrande i dessa frågor. I de yttranden, som generaltullstyrelsen infordrade i ärendet, ställde man sig i regel avvisande till den ifrågasatta reformen av forumbestämmelserna. I detta avseende framhöll sålunda tullfiskalen i Stockholm bl. a. Större delen av tullmålen utgjordes av olovlig införsel, som förövades av sjömän och resande. Av naturliga skäl skedde dessa förseelser i regel i städer med tullkammare och rådhusrätt. Jämväl langning förekomme huvudsakligen i städerna. Säkerligen avsåge mera än 90 % av tullmålen förseelser, som förövats i stad med rådhusrätt. Även om icke särskilda bestämmelser gällt för forum i tullmål, hade i dessa fall rådhusrätt varit behörig domstol. Beträffande övriga tullmål torde det icke finnas något skäl för en överflyttning av desamma från rådhusrätten i närmaste stad med dess i allmänhet goda kommunikationer till vederbörande häradsrätt. I tullmål, framför allt sådana som avsåge förseelser begångna av sjömän och resande, ägde häradsnämnden icke sådan person- och lokalkännedom, som eljest kunde vara till nytta vid handläggning av brottmål. Forumreglerna i tullmål förorsakade icke några olägenheter men hade betydande fördelar, såsom rådhusrätternas tätare sammanträdesturer och den större erfarenhet hos domstolen, som vunnes genom tullmålens sammanförande till större antal. Under hänvisning till vad tullfiskalen i Stockholm anfört, förordade generaltullstyrelsen, att de särskilda forumreglerna i tullmål bibehölles. För egen del anförde utredningen i forumfrågan i huvudsak (s. 284 f.).

följande

Såsom de sakkunniga redan i sin ovannämnda skrivelse till generaltullstyrelsen framhållit synas de särskilda forumreglerna i tullmål och de speciella reglerna om åtal i dylika mål icke äga sådant inbördes samband att de ömsesidigt betinga varandra. Vad först angår forumreglerna synas speciella dylika regler för vissa slag av mål böra bibehållas endast om särskilda skäl tala för en sådan avvikelse från eljest gällande processuella regler. Till försvar för den nuvarande ordningen att upptaga tullmål, har man främst anfört, att ett riktigt avdömande av dylika mål förutsätter sådana insikter i de speciella författningar som gälla på hithörande

områden att dessa insikter, liksom också erforderlig kännedom om praxis inom tullväsendet m. m., kunna förvärvas av domstolarna endast om de till avgörande erhålla något större antal tullmål; fördelades däremot tullmålen på domstolarna så, som skulle bliva följden av en tillämpning av allmänna forumregler, skulle domstolarna icke erhålla nödig erfarenhet på området, varför rättspraxis skulle bliva vacklande. Dessutom har man framhållit fördelarna av den möjlighet till snabb handläggning av tullmålen som erbjödes därigenom, att städernas domstolar hölle sammanträde minst en gång i veckan. Dessa skäl för de speciella forumreglernas bibehållande synas de sakkunniga icke kunna hava avgörande betydelse. Det är visserligen riktigt, att det på förevarande område är fråga om tillämpningen av ett antal delvis rätt invecklade och svårtydda specialförfattningar, men dylika specialförfattningar möta inom flera andra grenar av domstolarnas verksamhet och äro sålunda icke något utmärkande för just tullmålen. Det långt övervägande antalet tullmål är för övrigt av enkel beskaffenhet och närmast att jämföra med de vid samtliga allmänna underrätter talrikt förekommande ordningsmålen. Det andra anförda skälet har såtillvida större bärkraft som det ännu endast undantagsvis förekomme, att domstolar å landet sammanträda så ofta som varje vecka. Även om de nuvarande forumreglerna i tullmål upphävdes, skulle emellertid de allra flesta tullmålen liksom nu är fallet komma att handläggas inför de större städernas rådhusrätter, beroende på att de flesta hithörande förseelserna begås inom dessa städer. Någon minskning av möjligheterna att erhålla snabb handläggning av tullmålen skulle sålunda praktiskt taget icke inträda. Då det å andra sidan såsom skäl för de nuvarande forumreglernas avskaffande anförts, att man därigenom skulle kunna bättre tillgodogöra sig den orts- och personkännedom som är till finnandes inom domstolarna, framför allt inom häradsnämnderna, har utan tvivel en överskattning skett av vad som sålunda skulle vara att vinna. Då nämligen en mycket stor del av svarandena i tullmål utgöres av sjömän, utlänningar och andra resande torde nämndens personkännedom, som i huvudsak hänför sig till jurisdiktionsområdets befolkning, icke hava någon större betydelse för dessa måls vidkommande. Betraktar man frågan ur rent processuell synpunkt torde man komma till det resultatet, att några starkt bärande skäl knappast kunna anföras för ett bibehållande av de nuvarande forumreglerna i tullmål och att ett tillämpande av de allmänna reglerna om forum i brottmål även för dessa måls vidkommande icke skulle medföra några olägenheter. Under åberopande av att en ändring av forumreglerna skulle medföra ekonomiska konsekvenser på grund av den ersättning som utginge till rådhusrätterna för deras befattning med tullmål stannade emellertid utredningen för att förorda, att den rådande ordningen finge äga bestånd tills vidare och att med avskaffandet av de gällande forumreglerna i tullmål finge anstå i avvaktan på en omorganisation av städernas domstolsväsen. Processlagberedningen utgick i motiven till sitt förslag till lag om införande av nya RB m. m. från att de särskilda reglerna om forum i tullmål åtminstone tillsvidare skulle bibehållas (SOU 1944:10 s. 382). Därvid hänvisade processlagberedningen till att ett avskaffande av dessa regler förutsatte viss utredning rörande därmed sammanhängande ekonomiska och organisatoriska spörsmål. I den proposition med förslag till lagstiftning, som på grundval av processlagberedningens förslag förelades

297 1946 års riksdag (nr 334), framhöll departementschefen bl. a., att förslaget icke avsåge att taga ståndpunkt till frågan, huruvida åklagartalan i tullmål borde ankomma på allmän åklagare och målen behandlas vid allmän domstol, vilka frågor ansetts böra lösas i annat sammanhang. Under hänvisning till att den tidigare ersättningen till rådhusrätterna för handläggningen av tullmål upphört att utgå föreslog 1939 års polisutredning i sitt betänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket och åklagarväsendet i rikets städer, att bestämmelserna om tullmålsdomstol skulle upphävas (SOU 1944:53 s. 284 f.). Ett tillämpande av allmänna regler om forum i brottmål för tullmålens vidkommande syntes utredningen ägnat att medföra fördelar ur processuell synpunkt. De bestämmelser, som möjliggjorde valrätt mellan å ena sidan domstolen för den ort, där förseelsen blivit begången, och å andra sidan domstolen för den plats, där förseelsen upptäckts, ävensom de särskilda regler, som vore att tillämpa å förseelser, vilka antingen skett eller upptäckts å inkommande fartyg, ansåge utredningen emellertid böra bibehållas. — I samband härmed föreslog utredningen motsvarande forumbestämmelser i fråga om mål angående olovlig varuutförsel. I underdånigt utlåtande över betänkandet den 31 maj 1945 avstyrkte generaltullstyrelsen de föreslagna ändringarna av forumreglerna. Under förarbetena till varuutförsellagen var frågan om forum i utförselmål föremål för åtskillig diskussion. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 april 1940 hade länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasatt om det vore påkallat, att bestämmelserna rörande forum i 1916 års varuutförselförordning bibehölles. Även i framställningar från vissa åklagarmyndigheter hade hos Kungl. Maj :t hemställts, att de särskilda forumreglerna för mål om olovlig varuutförsel upphävdes. Såsom skäl härför hade åberopats dels att bestämmelserna i fråga ej längre vore motiverade, enär häradsrätterna nu sammanträdde så gott som varje månad, och dels att de föranledde icke obetydliga kostnader för statsverket och enskilda genom långa resor för åklagare, tilltalade och vittnen. I yttrande, som generaltullstyrelsen den 2 augusti 1940 avgivit över nyss berörda skrivelse från länsstyrelsen i Värmlands län, hade generaltullstyrelsen anfört, att det icke syntes finnas något skäl för en överflyttning av mål angående olovlig varuutförsel, som timat eller upptäckts utom stads jurisdiktion, från rådhusrätten i närmaste stad med dess i allmänhet goda kommunikationer till vederbörande häradsrätt. De gällande forumbestämmelserna hade enligt styrelsens mening betydande fördelar, såsom rådhusrätternas tätare sammanträdesturer och den större erfarenhet hos domstolen, som vunnes genom att mål av ifrågavarande slag sammanfördes till större antal. I samband med en hemställan om en allmän revision av 1916 års förordning hade generaltullstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 27 februari

298 1945 uttalat, att åtal för olovlig varuutförsel borde väckas vid tullmålsdomstol och utföras av tullåklagare. Ett av särskild utredningsman upprättat utkast till ny förordning om straff för olovlig varuutförsel upptog de dittills gällande forumbestämmelserna med allenast den jämkningen, att om stad saknade egen jurisdiktion, vad som i utkastet sagts om rådhusrätt i stället skulle gälla häradsrätt med tingsställe i staden. I den inom justitiedepartementet i lagstiftningsärendet upprättade promemorian förordades, att mål om olovlig varuutförsel i forumhänseende skulle behandlas på samma sätt som brottmål i allmänhet. Härom anfördes i promemorian bl. a. Ett huvudskäl för forumbestämmelsen i 1916 års förordning torde ha varit, att målens förläggande till rådhusrätt möjliggjorde en snabbare behandling. Genom rättegångsreformen hade detta skäl förlorat det mesta av sin vikt, även om det ej helt kunde frånkännas betydelse. Den fortgående indragningen av mindre rådhusrätter måste vidare leda till en ökning av de olägenheter i form av kostsamma och tidsödande resor m. m., som följde med den gällande ordningen. Dessa olägenheter kunde endast delvis undanröjas genom en ändring i enlighet med utredningsmannens förslag. Nämnda olägenheter skulle bli ännu mera framträdande, därest åtal för olovlig varuutförsel, på sätt generaltullstyrelsen föreslagit, finge väckas endast vid tullmålsdomstol. Det kunde erinras om, att från flera håll framställts önskemål om avskaffande av tullmålsdomstolarna och de särskilda tullåklagarbefattningarna. Generaltullstyrelsen invände i sitt yttrande den 10 december 1947 över promemorian, att det åtminstone ej borde vara uteslutet att väcka åtal för olovlig varuutförsel även vid tullmålsdomstol. Härom framhöll styrelsen bl. a., att frågan om forum i dylika mål intimt sammanhängde med frågan om åklagarskapet. I sistnämnda hänseende hade styrelsen tidigare förordat åtalsrättens överflyttande på tullverkets åklagare. Det förslag till lag om straff för olovlig varuutförsel, som förelades riksdagen (prop, nr 99/1949) innebar, att mål om olovlig varuutförsel i nu förevarande hänseende skulle behandlas som brottmål i allmänhet. Första lagutskottet yttrade i utlåtande (nr 37) över propositionen bl. a., att genom att i förslaget till lagstiftning icke upptagits några speciella forumregler, till följd varav RB:s vanliga bestämmelser skulle äga tillämpning, hade visserligen försvunnit de olägenheter, som föranletts därav, att mål om olovlig varuutförsel ditintills endast kunnat handläggas vid rådhusrätt. I stället hade tillskapats andra olägenheter därigenom att mål om olovlig varuutförsel komme att följa helt andra forumregler än mål om olovlig varuinförsel. Utskottet utginge emellertid från att hela lagstiftningsområdet inom en icke alltför lång framtid skulle bliva föremål för översyn.

299 Avgivna

yttranden

Av de yttranden, som av tullmålsdomstolarna avgivits till utredningen har, såsom nämnts i avsnittet om tullåklagarväsendet, det övervägande antalet eller ett tjugotal uttalat sig för en överflyttning av åklagarskapet i tullmål till de allmänna åklagarna. En sådan överflyttning har av dessa domstolar ansetts böra medföra, att rättegångsbalkens allmänna regler om forum bleve tillämpliga. Härutöver har av samma domstolar beträffande forumfrågan i huvudsak anförts följande. Anledningen till att tullmålen förlagts till vissa rådhusrätter hade sin grund framförallt däri, att rådhusrätterna sammanträdde oftare än häradsrätterna och att tullverkets åklagare funnes på platsen. Den förstnämnda anledningen till en särbehandling av tullmålen förelåge icke längre. Efter ikraftträdandet av den nya rättegångsbalken sammanträdde häradsrätterna nästan lika ofta som rådhusrätterna. Överflyttades dessutom åtalsrätten i tullmål till de allmänna åklagarna, förefunnes icke längre någon anledning att bibehålla särskilda forumregler. Ej heller torde såsom grund härför kunna åberopas, att tullmålsdomstolarna genom koncentrationen av tullmål erhölle större erfarenhet och rutin än vad eljest skulle vara fallet. Tullmålen vore till sin beskaffenhet vanligen mycket enkla och vållade icke nämnvärt arbete. I vissa fall framträdde direkta olägenheter av den nuvarande ordningen. Sålunda kunde bestämmelserna om tullmålsforum medföra att en part nödgades företaga långa och dyrbara resor för inställelse i ett tullmål. Även av hänsyn till orts- och personkännedom vore understundom allmän underrätt att föredraga framför tullmålsdomstol och fördelarna av att kunna låta tullmål prövas vid den tilltalades allmänna tvistemålsforum eller vid domstolen i den ort, där han mera varaktigt uppehölle sig, vore uppenbara. I tullmål vore en sådan möjlighet särskilt motiverad med hänsyn till att den tilltalade ofta vore hemmahörande på främmande ort. Härtill komme, att brott mot varuutförsellagen i forumhänseende behandlades såsom brottmål i allmänhet. Även denna omständighet kunde anföras som skäl för att RB:s regler om laga domstol i brottmål genomgående komme till användning. Av mera speciella synpunkter, som kommit till synes i tullmålsdomstolarnas yttranden, må framhållas. Rådhusrätten i Varberg har anfört. Rådhusrätten funne det naturligt, att tullmål — i likhet med övriga brottmål — handlades vid den domstol inom vilkens domkrets brottet förövats. Bestämmelserna om tullmålsdomstol härstammade från den tid, då rådhusrätter funnes i alla städer och tullmålen därför i det övervägande antalet fall — även utan särskilda forumregler — skulle instämmas till rådhusrätt. Det hade då fallit sig naturligt att meddela en bestämmelse av innebörd, att talan i mål angående brott, begångna utanför stad, skulle anhängiggöras vid närmaste rådhusrätt. Sedan flertalet städer lagts under landsrätt — en utveckling som såge ut att fort-

300 sätta — och bestämmelser måst utfärdas om att även häradsrätt kunde erhålla behörighet att handlägga tullmål, vore förutsättningarna för de särskilda forumreglerna i dessa mål icke längre för handen. Rådhusrätten i Falun har framhållit, att i det övervägande antalet tullmål, rådhusrätten haft att handlägga, svaranden varit bosatt å annan ort. Än betydelsefullare vore, att i de mera omfattande målen den tilltalade ofta tillhörde gränsbefolkningen, till följd varav olägenhet för denne men framförallt med hänsyn till utredningen i målet merendels uppkomme genom rådhusrättens exklusivitet som forum. Rådhusrätten i Östersund har som ett skäl för slopande av de särskilda forumreglerna framhållit, att hos domstolar, som låge i r u m m e t närmare brottet, kunde förutsättas större orts- och personkännedom; icke minst god ortskännedom vore i tullmålen ofta av stor betydelse. Häradshövdingen i Torneå domsaga har yttrat. Vid domstolen handläggas samtliga tullmål från landgränsen mot Finland samt ett mindre antal tullmål från kuststräckan mellan Haparanda och Luleå. Det synes föga konsekvent, att mål om olovlig varuinförsel skola handläggas vid tullmålsdomstol, men att de likartade målen om olovlig varuutförsel skola handläggas vid allmän domstol. För att praktiskt illustrera förhållandet kan man tänka sig det fall, att en person olovligen smugglar en skrivmaskin till ett fartyg i Båtskärsnäs och som tack får ett par flaskor sprit. Han åtalas för det allvarligare brottet av allmän åklagare vid Kalix domsagas häradsrätt och för det mera bagatellartade brottet — spritinförseln — av tullåklagare vid Torneå tingslags häradsrätt. Såvitt min erfarenhet giver vid handen medför förekomsten av särskilda tullmålsdomstolar inga fördelar men väl nackdelar för allmänheten. Därest en enskild part vill inställa sig i ett tullmål, kan förekomsten av bestämmelserna om tullmålsforum nödga honom till onödigt långa och dyrbara resor. Man kan tänka sig det fall att en karesuandobo skall inställa sig i Haparanda. Avståndet mellan dessa orter är ca 380 kilometer — en bra bit längre än distansen Stockholm—Skövde — dock utan jämförbara tågförbindelser. Målet skulle enligt min åsikt kunna handläggas lika bra eller bättre i Karesuando eller i Pajala vid därvarande häradsrätter, och om så skedde skulle rätten ha betydligt större lokal- och personkännedom än som nu är fallet. De tullmålsdomstolar, vilka förordat ett bibehållande av de nuvarande forumreglerna — ungefär ett tiotal — ha i allmänhet också uttalat sig för att den nuvarande tullåklagarorganisationen skulle fortbestå. Ställningstagandet i forumfrågan har ofta angivits vara avhängigt av domstolens uppfattning med avseende å åklagarskapet. Merendels har därför framhållits, att om tullåklagarinstitutionen avskaffades, anledning icke längre förelåge att bibehålla särskilda regler om forum. Såsom särskilda skäl för tullmålsdomstolarnas bestånd har emellertid anförts följande. Tullmålens koncentration till vissa domstolar innebure garantier för en enhetligare lagtillämpning på grund av att domstolens ledamöter förvärvade sig större erfarenhet att avgöra tullmål. Även en snabbare handläggning syntes vara att vinna genom

301 att rådhusrätt regelmässigt bibehölles som forum. Domstol i stad, där tullkammare eller på avdelningar fördelad tullförvaltning funnes, vore lämpligare att avdöma tullmål också med hänsyn till den tulltekniska sakkunskap, som stode till omedelbart förfogande. Den nackdel, som kunde bestå däri, att den tilltalade vore bosatt å annan ort, gjorde sig icke ofta märkbar på grund av att personlig inställelse inför domstolen så sällan vore påkallad i tullmål. De hörda tullmyndigheterna ha i allmänhet ansett frågan om särskilda forumregler vara beroende av åklagarväsendets utformning. I huvudsak ha därvid anlagts följande synpunkter. Om åtal allt framgent skulle ankomma på tullåklagare borde jämväl bestämmelser om tullmålsdomstol införas i den nya lagstiftningen. Anledning att meddela dylika bestämmelser saknades däremot, om allmän åklagare skulle föra talan i tullmål. De skäl, som i tidigare sammanhang åberopats till stöd för särskilda forumregler, bestode i huvudsak alltjämt även om de efter ikraftträdandet av nya RB fått en mindre utpräglad karaktär. Det övervägande antalet brott i fråga om såväl införsel som utförsel beginges i städerna. Genom centraliseringen av tullmålen till vissa domstolar, huvudsakligen rådhusrätter, åstadkommes en snabbare handläggning på grund av rådhusrätternas tätare sammanträden. Koncentrationen av mål till ett färre antal domstolar underlättade också samarbetet mellan rätten och åklagaren. Även tullmålens särpräglade karaktär motiverade, att ett begränsat antal domstolar genom kontinuerligt handhavande av hithörande författningar förvärvade erfarenhet och vana att avdöma sådana mål. Likformigheten i bedömandet och därmed också rättssäkerheten främjades säkerligen genom förhandenvaron av tullmålsdomstolar. Skulle RB:s regler om forum gälla, medan åklagaruppgifterna alltjämt ankomme på tullåklagare, komme detta att medföra många tidsödande resor för tullförvaltarna för inställelse vid räradsrätterna ute på landsbygden. Några av de hörda tullmyndigheterna — ungefär ett tiotal — ha uttalat sig för en tillämpning av de allmänna forumbestämmelserna i RB. Därvid har i allmänhet förutsatts, att åtalsrätten skulle överflyttas till de allmänna åklagarna. Vissa av tullmyndigheterna ha dock utgått från att RB:s forumregler skulle k u n n a låta sig förena med ett bibehållande av den särskilda tullåklagarorganisationen. F r å n de tullmyndigheter, som förordat ett upphävande av reglerna om tullmålsdomstol, ha i huvudsak framförts följande synpunkter. Olägenheterna av de nuvarande forumbestämmelserna vore i vissa fall starkt framträdande. Inom de norrländska kustdistrikten försigginge sålunda en mycket stor del av sjöfarten till och från utrikes ort över u t h a m n a r och lastageplatser, som ofta vore belägna på stort avstånd från själva tullplatsen. Den smuggling, som ägde r u m i samband med denna sjöfart beivrades vid tullmålsdomstol, som ofta vore

302 långt bort belägen. Åklagare i målet vore vanligtvis tullförvaltaren å tullplatsen med tullmålsdomstol. En sådan ordning medförde, att såväl utredningsförfarandet som handläggningen av målet bleve onödigt omständligt och tungrott. I fall när ett smugglingsbrott vore inflätat i brott av annat slag medförde de nuvarande forumbestämmelserna understundom icke blott att brotten åtalades av olika åklagare utan jämväl att de lagfördes vid skilda domstolar. Det otillfredsställande häri låge i öppen dag. Utredningen Frågan om systemet med tullmålsdomstolar bör bibehållas är uppenbarligen nära förbunden med motsvarande spörsmål beträffande tullåklagarna. Såsom framgår av avsnittet om tullåklagarväsendet innebär förslaget i sistnämnda hänseende, att tullåklagarorganisationen avskaffas och att åtalsrätten i de nuvarande tullmålen överflyttas på de allmänna åklagarna. Tillräckliga skäl torde icke föreligga att även efter en sådan överflyttning bibehålla ett system med särskilda tullmålsdomstolar. I detta avseende må följande framhållas. Som skäl för tullmålsdomstolarnas bibehållande har tidigare kunnat åberopas stadsdomstolarnas tätare sammanträdesturer. Efter den nya rättegångsordningens ikraftträdande föreligger emellertid härutinnan icke någon skillnad av betydelse mellan rådhusrätter •och häradsrätter. Ett annat argument har varit, att systemet med tullmålsdomstolar åstadkomme en koncentration av tullmålen till relativt få domstolar, varigenom befordrades enhetlighet och säkerhet i rättskipningen på detta område. Denna synpunkt torde emellertid icke böra tillmätas någon större vikt, enär tullmålen som regel äro av enkel beskaffenhet. Härtill kommer att flertalet hithörande mål även efter ett avskaffande av tullmålsdomstolarna liksom för närvarande torde komma att handläggas vid rådhusrätter i större hamnstäder. En fördel med att de allmänna forumreglerna bli tillämpliga i smugglingsmål är, att det blir möjligt att handlägga dylika mål vid den misstänktes tvistemålsforum. Avskaffas tullmålsdomstolarna uppställer sig frågan, om några särskilda forumregler utöver de i 19 kap. RB äro påkallade för smugglingsbrottens del. Enligt utredningens mening ge forumreglerna i RB sådana möjligheter att få målet handlagt vid den domstol, som ur olika synpunkter framstår som lämpligast, att några särskilda regler för hithörande mål icke äro påkallade. I enlighet med det anförda upptager förslaget icke några stadganden om laga domstol. I övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen har intagits föreskrift därom, att vad i lag eller författning stadgas om tullmålsdomstol icke vidare skall äga tillämpning. Om systemet med särskilda åklagare i tullmål finnes böra bibehållas,

303 kommer tydligen frågan om tullmålsdomstolarna i annat läge. Visserligen kunna skäl anföras för att även under denna förutsättning avskaffa tullmålsdomstolarna. I detta avseende må hänvisas till redogörelsen för de till utredningen avgivna yttrandena. Emellertid står systemet med tullmålsdomstolar i så nära samband med tullåklagarinstitutionen, att ett bibehållande av denna organisation enligt utredningens mening bör medföra, att jämväl systemet med tullmålsdomstolar får kvarstå. Möjligen skulle för sådant fall kunna tänkas en viss uppmjukning av de nuvarande reglerna om tullmålsdomstol, exempelvis så att möjlighet infördes att upptaga smugglingsmål jämväl vid rätten i den ort, där den misstänkte uppehåller sig eller stadigvarande vistas.

KAPITEL XIV Förundersökning m. m.

Historik Beträffande förundersökningsförfarandet vid brott mot tullförfattningarna var det i äldre tider framför allt en fråga som tilldrog sig intresse — och samma fråga var föremål för uppmärksamhet även utanför tullagstiftningens område — nämligen rätten att verkställa s. k. husvisitationer. Gustav III:s av upplysningstidens idéer präglade reformiver på rättskipningens område kom till uttryck i en förordning år 1776, varigenom husvisitationer generellt förbjödos. Genom en förordning år 1785 »til Hämmande af Lurendrägerier» infördes emellertid ånyo rätt att verkställa visitationer i bodar och magasin. Under 1700-talets sista årtionde och 1800-talets första år inträdde en skarp reaktion mot de tidigare reformsträvandena, vilken medförde, att rätten att företaga husvisitationer väsentligt utökades. Den kända gravyren Kaffebeslaget (P. Nordquist) torde giva en god illustration av förhållandena under denna tid. Under inflytande av 1800-talets liberalistiska tänkesätt gjorde sig dock snart gällande strävanden, som efter hand vunno i styrka, att begränsa och mera noggrant reglera de förutsättningar under vilka ingripanden av detta slag skulle få äga r u m — strävanden som bland ständerna uppburos främst av borgarståndet. Denna inriktning ledde till att förutsättningarna för rätten att verkställa husvisitationer blevo föremål för en noggrannare reglering. En sådan kom till stånd också beträffande förutsättningarna för rätten att verkställa kroppsvisitation. Rätt att verkställa undersökning efter olovligen infört gods tillkom både tull- och polismyndighet. I 1860 års tullstadga funnos bestämmelser av innehåll, att tullmyndighet — utöver den »stadgade visitations- och anhållningsrätt», som tillkom tullbevakningspersonalen vid tullplats och riksgräns samt inom kustbevakningens patrulleringsområde — jämväl ägde verkställa undersökning efter olovligen infört gods på vägar och gator, i hus och boningsrum på viloställen på landet, där varutransporter funnos eller varor upplades till vidare forsling, samt i magasin, upplagsbodar, uthus, vindar och källare, belägna på landet eller i skärgården. Denna undersökningsrätt, som tillkom jämväl allmän åklagare, fick emellertid icke utövas av lägre tullbevakningspersonal och var begränsad till ett område, beläget inom en mil från saltsjön eller riksgräns. Härutöver ägde tullkammareföreståndare och kustchef, var inom sitt tjänstgöringsdistrikt — liksom ock kronofogde

305 — att oberoende av avståndet från saltsjön eller riksgräns, företaga undersökning efter olovligen infört gods i salubodar, magasin, gästgiverier och liknande platser vare sig de voro belägna i stad eller på landet. Angående tillvägagångssättet vid verkställande av husvisitationer funnos i 1860 års tullstadga meddelade tämligen noggranna bestämmelser. Å den som ankom till tullplats eller anträffades vid gräns- eller kustort och som misstänktes ha förstucket gods på sig, kunde anställas kroppsvisitation av tullkammareeller tullinspektionsföreståndare eller av annan tulltjänsteman av överbetjänts grad. Anträffades sålunda misstänkt person av tulltjänsteman av lägre grad ägde denne endast anhålla den misstänkte, till dess behörig förrättningsman kommit tillstädes. Visade sig misstanken obefogad och anträffades vid undersökningen ej gods, som kunde tagas i beslag, ålåg vederbörande tjänsteman bötesansvar; dock befriades han härifrån om den, å vilken undersökningen verkställts, tidigare straffats för olovlig införsel eller utförsel av varor. Beslagtaget gods värderades av särskilda sakkunniga. Värdet skulle bestämmas till det »allmänt gångbara priset». Bestämmelser likartade de nu återgivna funnos i 1877 års tullstadga. Dock saknades i stadgan motsvarighet till den förut gällande regeln om rätt för vissa tjänstemän att oberoende av avståndet från saltsjö eller riksgräns verkställa undersökning efter olovligen infört gods. I skrivelse till Kungl. Maj :t år 1875 med förslag till tullstadga framhöll generaltullstyrelsen, att »en så beskaffad utsträckning i undersökningsförrättningar, eller de egentligen s. k. husvisitationerna» dels vore stridande mot hemfridens helgd dels — sedan den s. k. tullstämplingen upphört — icke med sannolikhet kunde leda till ansvarspåföljd. I stället infördes i stadgan rätt för vissa angivna tjänstemän (bl. a. tullkammare- och tullinspektionsföreståndare samt kustchef) att, då olovligen infört gods som under transport förföljdes undandoldes i hus eller gård, i där befintliga lägenheter verkställa undersökning. Någon motsvarighet till bestämmelserna om värdering av beslagtaget gods återfanns icke i 1877 års tullstadga. Anledningen härtill var, att böter för olovlig införsel numera beräknades efter den undandragna tullavgiften och icke i förhållande till godsets värde. — De i 1904 års tullstadga i förevarande hänseende gällande reglerna anslöto sig mycket nära till motsvarande bestämmelser i den förut gällande tullstadgan. Genom tillkomsten av varuinförsellagen utvidgades rätten att verkställa undersökning efter olovligen infört gods ävensom rätten att taga dylikt gods i beslag. Likaledes vidgades förutsättningarna för rätten att verkställa husrannsakan och kroppsvisitation. Utvidgningarna skedde i huvudsaklig överensstämmelse med generaltullstyrelsens förslag till ändrade straffbestämmelser i 1904 års tullstadga. Rätt att verkställa undersökning angående brott, som avses i lagen, tillerkändes sålunda icke blott tulltjänsteman (oberoende av grad) utan ock polis- och lotstjänsteman. Tulltjänsteman ägde, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranledde, att oberoende av av20— 905586

306 ståndet anställa undersökning angående brott mot lagen och enahanda undersökningsrätt tillkom jämväl polisman och lotstjänsteman i den mån deras tjänsteåligganden kunde giva anledning därtill; dock ägde dessa sistnämnda icke verkställa undersökning ombord å fartyg, som vore liggande i hamn, där tullförvaltning funnes. Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffade egendom, vilken skäligen kunde antagas vara enligt lagen förverkad, skulle taga egendomen i beslag. Beslagaren ålåg, där han icke själv ägde anställa åtal, att ofördröjligen anmäla förhållandet till vederbörande åklagare, som hade att pröva, huruvida beslaget skulle äga bestånd. Väcktes ej åtal inom en månad från beslagets verkställande gick beslaget åter. Tämligen utförliga bestämmelser om husrannsakan meddelades i varuinförsellagen. Sådan undersökning fick företagas för eftersökande av egendom, som kunde antagas vara förverkad enligt lagen, i offentliga lokaler samt i lägenheter och härbärgen, som voro tillgängliga för lösdrivare eller straffade eller för brott misstänkta personer, ävensom i magasin, upplagsbodar och uthus. I dessa fall fick husrannsakan företagas av landsfogde, landsfiskal eller stadsfiskal så ock där dem anbefalld tjänstgöring därtill föranledde av annan polisman eller tulltjänsteman. Hos person, som misstänktes för brott enligt lagen vara straffarbete eller fängelse kunde följa, fick husrannsakan företagas för eftersökande av egendom, som kunde antagas vara förverkad genom brottet. För samma ändamål fick husrannsakan i anledning av brott, vara enligt varuinförsellagen kunde följa straffarbete, äga rum hos annan än den misstänkte, därest sannolika skäl vore, att genom brottet förverkad egendom skulle där anträffas. I de sist angivna fallen ägde länsstyrelse och allmänna åklagarmyndigheter, tulldirektör, tullförvaltare och tullverkets vederbörande åklagare att förordna om husrannsakan och fick sådan förrättning verkställas bl. a. av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans ställning eller av polisman i befälsställning, som därtill särskilt förordnats. Utan förordnande fick husrannsakan, när fara var i dröjsmål, företagas av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans ställning eller, där egendom, som kunde antagas förverkad, på färsk gärning följts eller spårats till lägenheten, jämväl av annan tulltjänsteman eller av polisman ändå att denne icke var i befälsställning. Varuinförsellagen upptog vidare stadganden om kroppsvisitation. Undersökning å person efter olovligen infört gods fick företagas allenast å den som från utlandet ankom till ort, där tullförvaltning fanns eller som anträffades vid gräns- eller kustort, och det förelåg på sannolika skäl grundad misstanke, att han hade på sig förstucket gods. Därest skärpning av tullkontrollen å persontrafiken från utlandet med viss lägenhet eller för viss tidrymd befanns oundgängligen nödvändig kunde, efter bestämmande av chefen för vederbörande tull-, kusteller gränsbevakning, visitationsrätten utsträckas till att omfatta envar person, som ankom från utlandet till platsen med lägenheten eller under den fastställda tidrymden.

307 Generaltullstyrelsen hade i motiveringen till förslaget i nu förevarande hänseenden framhållit, att de dittills gällande bestämmelserna om tullpersonalens befogenhet att verkställa undersökning och föranstalta om beslag vore så snävt avfattade, att de utgjorde ett betydande hinder i tullpersonalens verksamhet för den olovliga varuinförselns bekämpande. Det hade därför synts styrelsen vara synnerligen angeläget, att de inskränkande föreskrifterna i detta hänseende bleve undanröjda. Styrelsen hade sökt utfinna bestämmelser, som med iakttagande av behörig hänsyn mot enskilda, åt vederbörande tjänstemannapersonal inrymde sådan befogenhet, att denna icke stode maktlös vid tillfällen, då starka skäl förelåge att misstänka olovlig varuinförsel. Såsom ett led i strävandet att åstadkomma i största möjliga mån enkla och klara bestämmelser hade styrelsen angivit de tjänstemän, vilka skulle äga verkställa undersökning om brott mot tullstadgan. Sådan rätt hade ansetts böra tillkomma icke blott tulltjänsteman utan ock polisoch lotstjänsteman i den mån vederbörandes tjänsteåligganden kunde giva anledning därtill. Att undersökningsrätten fortfarande skulle vara inskränkt till vissa särskilt angivna befattningshavare ansåge generaltullstyrelsen synnerligen betänkligt, då därigenom möjligheten att upptäcka och anhålla olovligen infört gods uppenbarligen starkt beskures. De förekommande inskränkningarna i undersökningsrätten hade styrelsen därför ansett böra bortfalla såsom alltför hinderliga för ett mera verksamt spanande efter olovligen infört gods. Styrelsen erinrade vidare om att under kristiden befunnits erforderligt att i viss mån temporärt undanröja vissa av dessa inskränkningar och att undersökningsrätten då utvidgats till att omfatta andra trafikleder än gator och vägar samt till att gälla inom ett avstånd av tolv mil från saltsjön eller riksgräns. Från polis- och lotstjänstemans befogenhet att verkställa undersökning å fartyg hade dock ansetts böra undantagas det fall att fartyget vore liggande i hamn, där tullförvaltning funnes. Detta undantag hade ansetts lämpligt till förekommande av att trafiken onödigtvis besvärades med undersökningar efter olovligen infört gods. I spritinförsellagen upptogos i nu förevarande hänseende regler, likartade dem i varuinförsellagen. I samband med lagens tillkomst vidtogos vissa smärre ändringar i varuinförsellagens hithörande bestämmelser. Av dessa ändringar må i detta sammanhang endast nämnas, att bestämmelsen om att beslag skulle gå åter, därest åtal icke väcktes inom en månad från beslagets verkställande, upphävdes. Departementschefen anförde i propositionen (prop, nr 223/1924 s. 77) att bestämmelsen i tillämpningen visat sig medföra betydande olägenheter; särskilt från Norrland hade anförts, att det på grund av den långsamma postgången ofta visat sig omöjligt att inom den föreskrivna tiden medhinna såväl insändandet av beslagsrapport, som den utredning, som erfordrades, innan åtal anställdes, samt delgivning av stämning. Enligt 1916 års förordning om straff för olovlig varuutförsel m. m. skulle

308 beslag å gods och forslingsredskap, som kunde anses förbrutna, verkställas av allmän åklagare och underställas länsstyrelsens prövning. Det skulle enligt förordningen åligga tullmyndighet ävensom statens järnvägar och postmyndighet att noggrant övervaka, att olovlig varuutförsel icke ägde r u m samt att, där sådan förekommit, ofördröj ligen anmäla brottet till åtal. Vid sådan tillsyn ägde, utan hinder av vad eljest fanns stadgat, postmyndighet föranstalta om undersökning av postpaket, som vid postanstalt i riket inlämnats för befordran till utrikes ort. Vidare skulle resgods, medfört av till utlandet avresande person, undersökas av tullmyndigheten till förhindrande av olovlig varuutförsel. Kroppsvisitation fick av tulltjänsteman verkställas å den som ankom till tullplats eller anträffades vid gräns- eller kustort och som kunde misstänkas ha på sig förstucket till utförsel förbjudet gods i avsikt att utföra det. I samband med antagandet av den nya RB vidtogos genom lagstiftning den 20 december 1946 vissa ändringar i de straffprocessuella bestämmelserna i varuinförsel- och spritinförsellagarna i syfte att närmare anpassa dessa bestämmelser till stadgandena i RB. Den viktigaste nyheten var, att tullåklagare likställdes med allmän åklagare i fråga om handhavandet av straffprocessuella tvångsmedel. Enligt de tidigare bestämmelserna ägde tullåklagare i samma omfattning som annan tullmyndighet verkställa beslag samt företaga husrannsakan och kroppsvisitationer. Härutöver ägde emellertid tullåklagare icke att besluta om användning av straffprocessuella tvångsmedel. Likställandet av tullåklagare med allmän åklagare innebar, att tullåklagare fick rätt jämväl att besluta om anhållande och reseförbud samt att hos rätten göra framställning om häktning, kvarstad och skingringsförbud. I samband med tillkomsten av varuutförsellagen år 1949 genomfördes sådana ändringar i varuinförsel- och spritinförsellagarna, att tulltjänsteman likställdes med polisman i fråga om rätten att gripa för brott misstänkt person ävensom i fråga om rätten att till förhör medtaga den, som är tillstädes å brottsplats. Gällande bestämmelser I sitt nuvarande skick innehålla varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna beträffande förundersökning och straffprocessuella tvångsmedel endast de bestämmelser, vilka i dessa hänseenden ansetts erforderliga utöver de allmänna stadgandena i RB. Tullåklagares befogenheter. Tullåklagare äro såsom förut nämnts tullfiskalerna samt cheferna för vissa tullkammare. Jämlikt 15 § andra stycket varuinförsellagen och 14 § tredje stycket spritinförsellagen skall beträffande tullåklagares befogenhet i fråga om brott som avses i de nämnda lagarna, om ej i arbetsordning eller eljest annat bestämts, vad angående allmän åkla-

309 gare är stadgat äga motsvarande tillämpning. På tullåklagare ankommer sålunda att verkställa förundersökning angående brott, som skall beivras av honom. Att tullåklagare likställes med allmän åklagare innebär vidare, att tullåklagare äger samma befogenheter med avseende å användningen av straffprocessuella tvångsmedel som allmän åklagare. Redovisning av mål. Beträffande redovisning av tullmål (mål vari åtalet ankommer på tullåklagare) finnas föreskrifter meddelade i generaltullstyrelsens cirkulär den 6 juli 1956 (TFS nr 223) angående handläggning av tullmål m. m. Tullmål redovisas i den s. k. konfiskationsjournalen hos distrikttullanstalten i den stad, vid vars tullmålsdomstol målet handlägges (2 och 50 §§ cirk.). Även om åtalet ankommer på tullfiskal skall följaktligen målet upptagas i tullanstaltens konfiskationsjournal. Sistnämnda slags mål skola emellertid dessutom redovisas i ett s. k. tullmålsdiarium (34 § cirk.). I konfiskationsjournalen, som föres på fastställd blankett i ett exemplar, upptagas tullmålen i för kalenderår löpande nummerföljd (51 § cirk.). För varje år upprättas en förteckning över i konfiskationsjournalen före den 1 juli antecknade mål, som vid utgången av året icke avslutats (balanslängd). Konfiskationsjournalen (i avslutade delar) samt balanslängd skola före utgången av februari månad varje år insändas till generaltullstyrelsen för granskning och arkivering. Balanslängden skall innehålla kortfattade anteckningar om under året vidtagna verkställighetsåtgärder samt om anledningen till att målet icke kunnat slutligt redovisas (59 § cirk.). Balanslängden tillställes generaltullstyrelsens kanslibyrå, medan konfiskationsjournalen översändes till styrelsens revisionsbyrå. I konfiskationsjournalen skall bl. a. för varje mål angivas när brottet blivit begånget, den misstänktes namn samt brottets beskaffenhet; beslagtagen eller förskingrad egendom till art och myckenhet; när stämning begärts eller utfärdats och delgivits. I den mån uppgifter av ovan omförmäld beskaffenhet antecknas i tullmålsdiarium skola de dock icke upptagas jämväl i konfiskationsjournalen (52 § cirk.). Vid utgången av varje kvartal skall tullfiskal hos generaltullstyrelsen avgiva redogörelse för behandlingen och fortgången av mål, som av honom handlagts under kvartalet. Förundersökning och åtal enligt varuinförsel- och spritinförsellagarna. Beträffande förundersökning i tullmål gälla i första hand de allmänna bestämmelserna om förundersökning i brottmål i 23 kap. RB samt i förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 (nr 948). Härutöver gälla enligt varuinförsel- och spritinförsellagarna vissa särskilda bestämmelser, betingade av de hithörande målens beskaffenhet. Jämlikt 11 § varuinförsellagen och 9 § spritinförsellagen äger sålunda tulltjänsteman, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, anställa undersökning angående i nämnda lagar avsedda brott. Samma befogenhet tillkommer polisman och

310 lotstjänsteman i den mån deras tjänsteåligganden kunna giva anledning därtill; dock äger tulltjänsteman uteslutande behörighet att företaga dylik undersökning ombord å fartyg, som ligger i hamn, där tullförvaltning finnes. I fråga om tullkontrollens utövande äro, såsom förut berörts, bestämmelser meddelade i tullstadgan. I generaltullstyrelsens förutnämnda cirkulär den 6 juli 1956 äro vidare meddelade vissa bestämmelser angående tullpersonals befattning med utredning i tullmål. Upptäcker tulltjänsteman brott, som skall åtalas av tullåklagare, skall enligt 3 § i cirkuläret rapport därom i erforderligt antal exemplar upprättas. Föreligger risk, att den misstänkte kommer att avvika utan att sedermera kunna anträffas skall vederbörande tullåklagare snarast underrättas om förhållandet. Detsamma gäller även i fall, då brottet är av svårare beskaffenhet eller i fall då utredningen kan väntas bli av större omfattning (4 § cirk.) Rapporten, som där så ske kan bör upprättas på fastställd blankett, skall upptaga bl. a. beskrivning av brottet, tid och plats för dess begående samt noggrann identifikation av den misstänkte. Avser rapporten beslagtagen egendom, skall uppgift lämnas om egendomens art och myckenhet m. m. Finnes ej känd ägare till egendomen skall detta särskilt angivas. Rapporten skall vidare, där så ske kan, innehålla uppgift om erkännande eller bestridande eller eljest om invändning eller yttrande som göres av den misstänkte. Samtliga exemplar av rapporten skola ofördröjligen överlämnas till den tullanstalt, som har att redovisa målet, och där förses med anteckning om dag, då rapporten mottagits, samt det nummer i konfiskationsjournalen, varunder målet redovisas. Härefter skall utan uppskov ett exemplar insändas till generaltullstyrelsen. Där åtal i saken ankommer på tullfiskal, skola två exemplar tillställas denne (3 § cirk.). I fråga om behandling av rapport eller förundersökningsprotokoll, som av polismyndighet upprättats angående brott, som skall åtalas av tullåklagare, skall i tillämpliga delar gälla vad som i cirkuläret föreskrivits angående behandlingen av motsvarande av tulltjänsteman avgiven rapport (5 § cirk.). Då brott, som skall åtalas av tullåklagare, erkännes, bör vederbörande tulltjänsteman, där så finnes lämpligt, upplysa den misstänkte om möjligheten att avlämna skriftlig fullmakt för viss tjänsteman att mottaga stämning och föra talan i målet. Sådan fullmakt bör innefatta erkännande och innehålla noggrann uppgift om brottet. Fullmakten bör, där så ske kan, tecknas å fastställd blankett (6 § cirk.). Dylika blanketter finnas avfattade på flera språk. Fullmakten bifogas rapporten. Önskar den, som erkänt sig skyldig till brott, förskottsvis inbetala medel för täckande av böter, som kunna komma att ådömas honom, eller av ersättning för förskingrad egendom, som k a n bli honom ålagd att utgiva, äger tulltjänsteman mottaga sådana medel (7 § cirk.). I fall då dagsböter kunna följa å brottet skall företagas särskild

311 utredning för bestämmande av dagsbotens belopp (dagsbotsutredning) (17 § cirk.). Erfordras vid utredning i tullmål biträde av polismyndighet, skall tullmyndigheten eller tullåklagaren hos vederbörande polismyndighet göra framställning därom (14 § första st. cirk.). Angående ömsesidigt administrativt bistånd mellan tullmyndigheter i olika länder vid bekämpandet av brott mot tullförfattningarna är stadgat i en i Bryssel den 5 december 1953 av rådet för samarbete på tullområdet antagen rekommendation jämte av generaltullstyrelsen i anslutning därtill meddelade föreskrifter. Kan den som i anledning av brott, som skall åtalas av tullåklagare, sökes för delgivning av stämning eller eljest icke anträffas, skall vederbörande tullmyndighet hos generaltullstyrelsen göra framställning om hans efterlysning (20 § cirk.). Efterlysningar meddelas genom särskilda cirkulär, som från generaltullstyrelsen expedieras till vederbörande tullmyndigheter. Efterlysningarna intagas jämväl i en av statens kriminaltekniska anstalt utgiven spärrlista för delgivnings-, utrednings- och verkställighetsärenden, vilken av anstalten direkt tillställes tullmyndigheterna. Spärrlistan innehåller en alfabetiskt ordnad förteckning över personer, som eftersökas av olika myndigheter. Efterlysningscirkulären och spärrlistan skola delgivas underlydande tjänstemän, som vid bevakningsförrättningar eller genom granskning av fartygshandlingar, handläggning av domar i tullmål eller eljest kunna antagas erhålla upplysning om efterlysta personer (21 § cirk.). Tulltjänsteman, som erhåller kännedom om att av generaltullstyrelsen efterlyst person uppehåller sig eller kan eftersökas å viss ort här i riket, skall, så snart ske kan, göra anmälan därom till förman. Sålunda mottagen anmälan skall ofördröjligen av vederbörande tullmyndighet telefonledes eller telegrafiskt vidarebefordras till den myndighet, som begärt efterlysningen. Tullmyndighet, som erhållit underrättelse om att person, som på begäran av myndigheten efterlysts, anträffats eller kan sökas å viss ort, skall ofördröjligen föranstalta om vidtagande av ifrågakommande åtgärder mot den efterlyste, varvid myndigheten äger påkalla biträde av tullmyndighet å ort, där den efterlyste vistas eller kan antagas uppehålla sig (22 § cirk.). I fråga om åtal i tullmål gälla för tullåklagare samma regler som skola tillämpas av allmän åklagare vid åtal i vanliga brottmål. Vid sitt ställningstagande till åtalsfrågan har sålunda tullåklagaren att beakta åtskillig lagstiftning på den allmänna straffrättens och straffprocessrättens område såsom lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga, lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse, lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård m. m. samt lagen den 26 juli 1954 om nykterhetsvård. Har tullåklagare beslutat, att åtal ej skall väckas, åligger det honom att med angivande av skälen för beslutet göra anteckning å rapporten i målet samt utan dröjsmål till tullanstalten överlämna för målets redovisning erforder-

312 liga handlingar (30 § cirk.). Jämlikt 14 § förundersökningskungörelsen bör underrättelse om beslutet lämnas den som hörts såsom skäligen misstänkt för brottet. I fråga om väckande av åtal i tullmål gäller vad i 45 kap RB stadgas om väckande av allmänt åtal. För delgivning av stämningar skall, om så är påkallat, tullanstalt i ort, där tullåklagare finnes, utse erforderligt antal därtill lämpliga bevakningstjänstemän (27 § cirk.). Förundersökning och åtal enligt övriga författningar, där åtal ankommer på tullåklagare. I andra författningar, enligt vilka åtal ankommer på tullåklagare, än de förut nämnda finnas vanligen icke några särbestämmelser angående förundersökningsförfarandet. Sålunda innehålla t. ex. tullstadgan och frihamnsstadgan i detta hänseende inga andra bestämmelser än de om behörig åklagare och om forum (233 § resp. 111 §). I 5 § tredje stycket importförbudskungörelsen hänvisas dock i vissa hänseenden till bestämmelserna i varuinförsellagen, nämligen i fråga om åtal för olovlig införsel av vara, som avses i kungörelsen, och talan om förverkande av gods eller värde på grund av olovlig införsel ävensom beslag av gods, som kan antagas vara förverkat, och förfarandet med beslagtaget gods. Enligt 3 § andra stycket kungörelsen den 20 oktober 1944 (nr 694) angående importförbud å oarbetat guld m. m. skola likaledes i fråga om åtal för olovlig införsel av vara, som avses i kungörelsen, och beslag av gods, som anses förverkat, ävensom angående förfarande med i beslag taget gods samt påföljd vid förskingring av gods, som skolat dömas förverkat, bestämmelserna i varuinförsellagen äga motsvarande tillämpning; dock att undersökning å person må å ort och i den ordning, som i varuinförsellagen stadgas, företagas närhelst anledning därtill förekommer. Beträffande förundersökningsförfarandet i mål om brott enligt någon av nu avsedda författningar torde reglerna i varuinförsellagen få anses äga analogisk tillämpning. Förundersökning och åtal enligt varuutförsellagen. Vad angår brott, som avses i varuutförsellagen, sker åtalet av allmän åklagare. Med hänsyn till att brott mot varuutförsellagen som regel upptäckas i samband med tullbehandling av godset har tulltjänsteman jämväl i fråga om sådana brott tillagts vissa befogenheter med avseende å förundersökningen. Enligt 9 § första stycket varuutförsellagen åligger det sålunda tulltjänsteman att i den mån honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder noggrant övervaka, att olovlig varuutförsel icke äger rum. Motsvarande åliggande är stadgat för tjänsteman vid postverket eller statens järnvägar. Enligt 9 § andra stycket äger förundersökningsledare vid verkställande av undersökning av brott, som avses i varuutförsellagen, anlita biträde av tulltjänsteman så ock uppdraga åt tulltjänsteman att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet tillåter det. Jämväl mål angående olovlig varuutförsel behandlas i generaltullstyrelsens cirkulär den 6 juli 1956. Enligt 60 § i cirkuläret skall, där tulltjänste-

313 man upptäcker brott mot varuutförsellagen, rapport därom i erforderligt antal exemplar skyndsamt upprättas. Rapporterna skola överlämnas till vederbörande distrikttullanstalt eller kust- eller gränsdistriktschef. Härefter skall utan uppskov lämpligt antal exemplar tillställas allmänne åklagaren och ett exemplar överlämnas till generaltullstyrelsen. Enligt ett flertal speciella författningar angående import- eller exportförbud, beträffande vilka åtal ankommer på allmän åklagare, åligger det tullverket att övervaka efterlevnaden av författningen. Såsom exempel må nämnas kungörelsen den 6 maj 1927 (nr 129) angående förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål. Enligt stadgande i denna författning (6 §) åligger tullmyndighet i utförselort att övervaka efterlevnaden av författningen samt att, där överträdelse av förbudet finnes ha ägt rum, ofördröjligen anmäla förseelsen till åtal. Enligt 64 § i cirkuläret skall, om brott upptäckes mot författning, vars efterlevnad det åligger tullverket att övervaka, rapport därom i erforderligt antal exemplar skyndsamt upprättas och överlämnas till vederbörande distrikttullanstalt eller kust- eller gränsdistriktschef, som därefter har att förfara på sätt är stadgat beträffande rapport om olovlig varuutförsel. Å det exemplar av rapporten, som överlämnas till generaltullstyrelsen, skall särskilt angivas vad rapporten avser. Vad angår användningen av straffprocessuella tvångsmedel gälla jämväl vid brott mot tullförfattningarna de allmänna reglerna härom i RB i den mån ej särbestämmelser äro meddelade. Beträffande användningen av straffprocessuella tvångsmedel vid brott mot tullförfattningarna må framhållas följande. Beslag. Att egendom tages i beslag är i mål om brott mot tullförfattningarna regel. Vanligen uppdagas brottet i samband med att vid tullvisitation upptäckes gods, som är avsett att olovligen införas eller utföras. Beträffande beslag gälla de allmänna reglerna i 27 kap. RB i den mån tullagstiftningen icke innehåller avvikande bestämmelser. Enligt 27 kap. 1 § må föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat, tagas i beslag. Enligt 4 § må den som med laga rätt griper eller anhåller misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan eller kroppsvisitation lägga beslag å föremål som därvid påträffas. Föremål, som eljest påträffas, må efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren tagas i beslag. Är fara i dröjsmål må även utan sådant beslut åtgärden vidtagas av polisman, dock ej i fråga om försändelse i post- eller telegrafverkets vård. Verkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne ej beslutat beslaget skall anmälan skyndsamt göras hos honom. Enligt 7 § gäller som huvudregel, att åtal skall väckas inom en månad sedan beslaget verkställdes, dock

314 att rätten, om denna tid finnes otillräcklig, kan medgiva förlängning av tiden, därest framställning göres därom före tidens utgång. Enligt 8 § åligger det rätten, att då målet avgöres pröva, om beslag fortfarande skall bestå. Beträffande förfarandet med beslagtaget föremål stadgas i 10 §, att sådant föremål skall omhändertagas av den som verkställt beslaget eller sättas i förvar under försegling; om det kan ske utan fara eller eljest finnes lämpligt, må dock föremålet kvarlämnas i innehavarens besittning. Föremål, som tagits i beslag, skall väl vårdas och noggrann tillsyn skall hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker därmed. Enligt 11 § skall den från vilken beslag sker, om han ej är närvarande vid beslaget, utan dröjsmål underrättas därom och huru förfarits med det beslagtagna. Över beslag skall enligt föreskrift i 13 § föras protokoll, vari ändamålet med beslaget och vad därvid förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives. Vissa avvikelser från de allmänna reglerna i RB om beslag återfinnas i varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna. Dessa avvikelser innebära i huvudsak, att förutom polismän jämväl tulltjänstemän och vissa andra tjänstemän ha beslagsrätt i fråga om egendom, som kan antagas vara förverkad samt att åtgärden får vidtagas utan högre myndighets beslut även om fara i dröjsmål ej föreligger. Vad i RB är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall ha väckts, skall vidare ej äga tillämpning. Härutöver meddelas jämväl vissa avvikande bestämmelser angående förfarandet med beslagtagen egendom. Vad till en början angår avvikelser i varuinförsellagen från de allmänna reglerna om beslag i RB skall enligt 9 § första stycket sålunda tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar egendom, vilken skäligen kan antagas vara förverkad enligt lagen, taga egendomen i beslag. Åligger det beslagaren att själv anställa åtal, skall han så snart ske kan väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande, eljest skall anmälan om beslaget göras hos vederbörande åklagare, vilken det åligger att pröva, huruvida beslaget skall äga bestånd. Enligt 9 § andra stycket skall vad i RB är stadgat om den tid inom vilken åtal sist skall ha väckts, ej äga tillämpning. I fråga om spritdrycker och vin gälla enligt 15 § spritinförsellagen motsvarande regler. Bestämmelsen i 9 § varuinförsellagen gäller på grund av hänvisningar i ett flertal författningar, enligt vilka åtal ankommer på tullåklagare, jämväl vid brott enligt dessa författningar. Angående förfarandet med egendom, som tagits i beslag enligt varuinförsellagen, stadgas i 10 § samma lag. Beslagtagen egendom skall enligt 10 § 1 mom. av vederbörande tjänsteman genast avlämnas till den tullförvaltning, dit den bekvämligast kan föras; och åligger det tullförvaltningen såväl att mottaga egendomen i sin vård som ock att i fall, då åtal skall anhängiggöras vid domstol å annan ort, till tullförvaltningen å den orten översända egendomen såvitt ej särskilda omständigheter göra en sådan försändning obehövlig eller

315 olämplig. På begäran skall tullförvaltning, som mottagit beslagtagen egendom, meddela bevis över mottagandet samt — om det lämpligen kan ske •— låta egendomen förseglas av ägaren och avlämnaren. Finnes ej i stad, där egendomen sålunda avlämnas, konfiskationsmagasin eller tullpackhus, åligger det enligt 10 § 2 mom. magistraten att på tullförvaltningens rekvisition anskaffa lämpligt förvaringsrum. Enligt 10 § 3 mom. kan, även om åklagare förklarat, att verkställt vederlag skall återgå, egendomen kvarbliva i tullförvaltningens vård viss kortare tid, om beslagaren önskar det och tullförvaltningen finner skäl därtill. Närmare bestämmelser om förfarandet med beslagtagen egendom återfinnas i generaltullstyrelsens förutnämnda cirkulär den 6 juli 1956. Till dess egendomen blivit överlämnad till vederbörande tullanstalt skall den enligt 8 § i cirkuläret väl vårdas av den tjänsteman, som omhändertagit den och sedan den mottagits av tullanstalt skall den tagas under nödig vård och förvaras på ett med hänsyn till egendomens beskaffenhet lämpligt sätt. Olovligen infört gods skall hos tullanstalten tulltaxeras och tullsedel däröver utfärdas. Finnes godset ej i behåll skall tullsedel utfärdas med ledningav tillgängliga uppgifter om godset. Då farkost, motorfordon, cykel med hjälpmotor eller luftfartyg tagits i beslag, skall vederbörande tullanstalt eller kust- eller gränsdistriktschef snarast möjligt efter beslaget låta besiktiga forslingsredskapet jämte inventarier och tillbehör till utrönande av deras beskaffenhet och tillstånd vid beslagstillfället (10 § cirk.). Har egendom tagits i beslag men beslaget sedermera av tullåklagare eller domstol hävts, skall egendomen mot kvitto återställas till ägaren. Då fråga är om till riket införd egendom, skall densamma i tullhänseende behandlas på sätt är stadgat beträffande i vanlig ordning inkommet gods eller transportmedel (47 § cirk.). Dessa regler om förfarandet med beslagtagen egendom i 10 § varuinförsellagen och i cirkuläret den 6 juli 1956 gälla på grund av hänvisningar jämväl vid beslag enligt spritinförsellagen ävensom vid beslag enligt vissa andra författningar enligt vilka åtal ankommer på tullåklagare. Vad härefter angår avvikelser i varuutförsellagen från de allmänna beslagsreglerna i RB gäller enligt 9 § sagda lag, att där anledning förekommer att olovlig varuutförsel eller försök till sådan utförsel ägt rum, tulltjänsteman, posttjänsteman eller tjänsteman vid statens järnvägar äger taga egendom, som kan antagas vara förverkad, i beslag. Anmälan därom skall skyndsamt göras hos åklagaren, som har att omedelbart pröva, om beslaget skall bestå. I generaltullstyrelsens cirkulär den 6 juli 1956 ges vissa föreskrifter jämväl beträffande förfarandet med egendom, som av tulltjänsteman beslagtagits enligt varuutförsellagen. Enligt 61 § i cirkuläret bör sålunda egendomen, så snart lämpligen kan ske, överlämnas till allmän åklagare. Intill dess så skett åligger det den tulltjänsteman, som omhändertagit egendomen, att väl vårda densamma (jfr 8 § cirk.). Särskild för-

316 teckning skall föras på fastställd blankett över egendom, som av tulltjänsteman tagits i beslag enligt varuutförsellagen. Häves beslag å utländskt oförtullat gods, skall enligt 8 § varuutförsellagen egendomen eller, om godset redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för behörig redovisning (jfr 47—49 o. 62 §§ i cirk.). Enligt vissa författningar, beträffande vilka åtal ankommer på allmän åklagare, har stadgats rätt för tulltjänsteman att taga egendom i beslag. Sådan rätt tillkommer sålunda tulltjänsteman enligt 49 § lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror för det fall att någon från fartyg eller luftfartyg inom svenskt territorium bortför obeskattade tobaksvaror, som hos monopolets utövare inköpts såsom proviant för fartyg eller luftfartyg. Tulltjänsteman äger ock jämlikt 26 § valutaförordningen och 37 § vapenförordningen viss rätt att taga i beslag egendom, som varit föremål för brott mot de nämnda författningarna. Anhållande och häktning. Såsom förut nämnts är numera tullåklagare likställd med allmän åklagare såvitt gäller användningen av straffprocessuella tvångsmedel. Beträffande häktningsförutsättningarna gälla reglerna i 24 kap. RB. Av särskilt intresse i detta sammanhang är bestämmelsen i 24 kap. 2 § RB. Enligt detta stadgande må den som på sannolika skäl misstankes för brott, oberoende av brottets beskaffenhet, häktas bl. a. om han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras, att han genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff. Av 4 § framgår, att beslut om häktning meddelas av rätten. Enligt 5 § må, där mot någon förekomma skäl till häktning, han i avbidan på rättens beslut därom anhållas. Äro ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av synnerlig vikt att han i avbidan på ytterligare utredning tages i förvar. Beslut om anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren. Vad angår tullmål innebär detta att tullåklagare är anhållningsmyndighet. I motiven till stadgandet i 24 kap. 2 § RB anförde processlagberedningen bl. a. följande (SOU 1938: 44 s. 299). Det i denna paragraf upptagna stadgandet, att den som misstankes för brott må, oberoende av brottets beskaffenhet, häktas, om han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann, överensstämmer i sak med vad för närvarande gäller enligt 19 § 7 mom. promulgationslagen till strafflagen. Enligt gällande rätt saknas, bortsett från det i sistnämnda lagrum avsedda fallet, möjlighet till häktning vid brott, vara ej kan följa svårare straff än böter. Det allmänna intresset av brottets beivran är här icke av den styrka, att ett så ingripande tvångsmedel som häktning ansetts böra ifrågakomma. I vissa fall synes emellertid behov föreligga att kunna tillgripa häktning jämväl vid brott av nämnda slag ävensom vid brott, där frihetsstraff visserligen ingår i straffskalan men uppenbarligen ej kommer att ådömas. Detta gäller i fråga om utlänning eller annan, som saknar hemvist inom riket och som mera tillfälligt uppehåller sig här. Av särskild bety-

317 delse är detta beträffande sjömän och andra, som göra sig skyldiga till olovlig varuinförsel och dylika brott, samt i fråga om brott vid framförande av motorfordon. Förutsättning för häktning bör emellertid vara, att det skäligen kan befaras, att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff. Om den misstänkte deponerar eller ställer säkerhet för det belopp, som kan antagas komma att ådömas honom i böter, undanröjes därigenom faran att han skall undandraga sig straffets verkställande, och häktning på denna grund bör därför då ej äga rum. Det förhåller sig otvivelaktigt så, att införselbrotten till stor del förövas av utländska besättningsmän eller resande. Om den misstänkte i sådana fall ej deponerar eller ställer säkerhet för det belopp, som kan antagas komma att ådömas honom i böter, torde som regel föreligga häktningsskäl enligt 24 kap. 2 § RB. Detta innebär, att den misstänkte i avbidan på rättens beslut kan anhållas av tullåklagaren. Emellertid synas domstolarna icke vara benägna att besluta om häktning av en sjöman eller en resande blott för det han ej deponerar eller ställer säkerhet för bötesbelopp. Med hänsyn till denna domstolspraxis torde icke heller anhållande förekomma särskilt ofta i de nu avsedda fallen. Det kan ifrågasättas, om icke denna återhållsamhet i fråga om användande av anhållande och häktning mot ifrågavarande kategori av misstänkta gått längre än som överensstämmer med stadgandet i 24 kap. 2 § RB. Med nuvarande tillämpning av häktningsreglerna kominer den misstänkte icke sällan att helt undgå straffverkställighet genom att lämna landet. Emellertid utgör givetvis redan förefintligheten av stadgandet i 24 kap. 2 § en icke obetydlig press på den misstänkte att anskaffa säkerhet eller medel för deposition för att undgå anhållande och häktning. I praktiken förekommer ej sällan, att fartygsbefälhavare eller rederi träder emellan med förskottering av erforderliga medel eller ställandet av säkerhet, då en utländsk sjöman beträtts med smugglingsbrott. Gripande och medtagande till förhör. Jämlikt 24 kap. 7 § första stycket RB må polisman, om mot någon förekommer skäl till anhållande men beslut därom icke kan utan fara avvaktas, även utan sådant beslut gripa honom. Enligt andra stycket samma paragraf äger envar gripa den som begått brott, vara frihetsstraff kan följa, om han träffas å bar gärning eller flyende fot. Envar må också gripa den som är efterlyst för brott. Då någon gripits skall enligt 7 § tredje stycket anmälan därom skyndsamt göras hos anhållningsmyndigheten, som har att efter förhör omedelbart besluta om den gripne skall anhållas eller frigivas. Beträffande rätten att till förhör medtaga person stadgas i 23 kap. 8 § RB, att den som är tillstädes å plats, där brott förövas, vär skyldig att på tillsägelse av polisman medfölja till förhör, som hålles omedelbart därefter. I händelse av vägran utan giltig orsak må han av polismannen medtagas till förhöret. Bestämmelserna i varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna om tulltjänstemans befogenheter innebära, att tulltjänsteman i fråga om rätten att gripa och rätten att medtaga person

318 till förhör likställes med polisman, såvitt avser undersökning angående brott enligt dessa lagar (11 § tredje stycket varuinförsellagen, 9 § spritinförsellagen och 9 § fjärde stycket varuutförsellagen). Tulltjänsteman äger alltså om fara är i dröjsmål gripa person mot vilken föreligga häktningsskäl enligt 24 kap. 2 § RB. Reseförbud, kvarstad och skingringsförbud. Person, som gjort sig skyldig till brott, kan under vissa förutsättningar meddelas reseförbud enligt 25 kap. RB. Kvarstad eller skingringsförbud kan vidare ifrågakomma under förutsättningar som angivas i 26 kap. RB. Hithörande bestämmelser i RB äro tillämpliga också vid brott mot tullförfattningarna. Husrannsakan. Allmänna bestämmelser om husrannsakan äro intagna i 28 kap. RB. Förekommer anledning, att brott förövats, vara frihetsstraff kan följa, må enligt 28 kap. 1 § i hus, rum eller slutet förvaringsställe husrannsakan företagas för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för utredning om brottet. Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må husrannsakan dock företagas, allenast om brottet förövats hos honom eller den misstänkte gripits där eller eljest synnerlig anledning förekommer, att genom rannsakningen föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning om brottet vinnas. Enligt 2 § må för eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten husrannsakan företagas hos honom, så ock hos annan, om synnerlig anledning förekommer, att den sökte uppehåller sig där. I 3 § upptagas bestämmelser om utvidgad rätt att företaga husrannsakan, såvitt avser vissa lägenheter. I lägenhet, som är tillgänglig för allmänheten eller plägar utgöra tillhåll för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant gods, som eftersökes, plägar uppköpas eller mottagas som pant, må för ändamål som sägs i 1 eller 2 § husrannsakan ske jämväl i annat fall än där avses. I dylika lägenheter får alltså husrannsakan ske även om å brottet kan följa allenast böter. Enligt 4 § första stycket meddelas förordnande om husrannsakan av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Kan husrannsakan antagas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företages, bör, om ej fara är i dröjsmål, åtgärden icke vidtagas utan rättens förordnande. Utan särskilt förordnande må enligt 5 § polisman företaga husrannsakan, om åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att verkställa beslag å föremål, som å färsk gärning följts eller spårats, så ock eljest, då fara är i dröjsmål. I 9 § stadgas, att över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändamålet med förrättningen och vad därvid förekommit. Den hos vilken husrannsakan förekommit äger på begäran erhålla bevis därom, innehållande även uppgift om det brott, miss-

319 tanken avser. Enligt 10 § må för ändamål som sägs i 1 eller 2 § undersökningsledaren eller åklagaren så ock polisman företaga undersökning på annat ställe än som avses i 1 § — d. v. s. hus, rum eller slutet förvaringsställe -— även om det icke är tillgängligt för allmänheten. I varuinförsellagen ha upptagits bestämmelser om husrannsakan endast i den mån en från de allmänna reglerna i RB avvikande reglering ansetts påkallad. Enligt 12 § första stycket varuinförsellagen må sålunda förordnande om husrannsakan meddelas, förutom av tullåklagare samt av befattningshavare som i allmänhet äger meddela sådant förordnande, även av tulldirektör, tullförvaltare, kustbevakningschef, kustdistriktchef eller gränsbevakningschef. Andra stycket av 12 § stadgar rätt för tulltjänsteman att utan förordnande verkställa husrannsakan i lägenhet som avses i 28 kap. 3 § RB. Till lägenhet, som avses i 28 kap. 3 § RB, skola enligt 12 § tredje stycket hänföras även magasin, upplagsbodar och uthus. Detta innebär, att tulltjänsteman i fråga om här avsedda lägenheter äger vidsträcktare befogenheter att utan förordnande företaga husrannsakan än polisman. I övrigt äger tulltjänsteman enligt 12 § andra stycket varuinförsellagen samma rätt att utan förordnande företaga husrannsakan som enligt nämnda balk tillkommer polisman. Husrannsakan får sålunda utan förordnande verkställas av tulltjänsteman bl. a. om åtgärden har till syfte att verkställa beslag å föremål som å färsk gärning följts eller spårats eller om eljest fara är i dröjsmål. Bestämmelserna om husrannsakan i 12 § varuinförsellagen gälla på grund av hänvisning i 9 § spritinförsellagen jämväl vid misstanke om brott som avses i 1 kap. sistnämnda lag. I varuutförsellagen finnas inga bestämmelser om husrannsakan. Detta innebär, att de allmänna reglerna i RB äro tilllämpliga. Kroppsvisitation. Enligt 28 kap. 11 § RB må, om anledning förekommer att brott förövats, vara frihetsstraff kan följa, företagas kroppsvisitation för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för utredningen av brottet. Å annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må kroppsvisitation dock företagas, allenast om synnerlig anledning förekommer, att därigenom föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning om brottet vinnas. Beträffande kroppsvisitation gäller enligt 13 § i tillämpliga delar bl. a. vad som i 4 § är stadgat om husrannsakan. Detta innebär, att förordnande om kroppsvisitation i princip meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Enligt 13 § första stycket må emellertid, utan hinder av vad sålunda är stadgat, kroppsvisitation, om fara är i dröjsmål, beslutas av polisman. På grund av hänvisning i 13 § första stycket gäller jämväl beträffande kroppsvisitation den skyldighet att föra protokoll över förrättningen och meddela bevis därom, som

320 i 9 § är stadgad i fråga om husrannsakan. Enligt 13 § andra stycket skall kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, verkställas inomhus och i slutet rum. Såvitt möjligt skall ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Kroppsvisitation å kvinna må ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare. Bestämmelser om kroppsvisitation äro i varuinförsellagen upptagna i 13 och 14 §§. Dessa innebära i förhållande till reglerna i RB en utvidgad befogenhet att använda ifrågavarande tvångsmedel. Enligt 13 § varuinförsellagen må sålunda — där mot någon, som å fartyg eller eljest ankommer från utlandet till ort, där tullförvaltning finnes, eller som anträffas vid gräns- eller kustort, förekommer anledning, att han har på sig förstucket gods, som olovligen införts — för eftersökande av sådant gods tulltjänstem a n företaga kroppsvisitation å honom. För att tulltjänsteman skall få företaga kroppsvisitation i dessa fall behövs alltså ej något förordnande. Finnes efter prövning av vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning skärpning av tullkontrollen å persontrafiken från utlandet med viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig, må efter bevakningschefens bestämmande kroppsvisitation verkställas å envar med lägenheten eller under tidrymden från utlandet till platsen ankommande person. Av 14 § varuinförsellagen framgår, att vittne vid kroppsvisitation är erforderligt endast om den misstänkte begär det och det utan större omgång kan ske. Protokoll erfordras ej med mindre föremål som påträffas tages i beslag. Bestämmelserna om kroppsvisitation i varuinförsellagen gälla på grund av hänvisning i 9 § spritinförsellagen jämväl vid misstanke om brott som avses i sistnämnda lag. Stadganden om kroppsvisitation motsvarande dem i varuinförsellagen återfinnas i 10 § varuutförsellagen. Tullmåls avslutande. Då tullmål avslutas skall anledningen till målets avslutande angivas i konfiskationsjournalen. Anledning till måls avslutande kan vara t. ex. att verkställighet ägt r u m och influtna medel redovisats, att hinder förelegat mot delgivning av åtal före preskriptionstidens utgång eller att åtal ogillats (57 § cirk.). Avgivna

yttranden

Tullmålsdomstolarna ha i sina till utredningen avgivna yttranden icke närmare berört frågor angående förundersökningen och handhavandet av straffprocessuella tvångsmedel. Däremot ha några av de hörda tullmyndigheterna framhållit, att även om åklagaruppgifterna i tullmål överflyttades till de allmänna åklagarna, det likväl torde komma att bli tulltjänstemän, som hölle de första förhören med den misstänkte. Jämväl i övrigt komme säkerligen förundersökningsarbetet att av åklagaren i största utsträckning överlämnas till tullpersonal. Med sin kännedom om tullförfattningarna

321 vore ofta tullpersonalen bättre skickad för detta arbete än polismyndigheten. Med hänsyn härtill borde tullmyndighet ges rätt att inleda förundersökning. F r å n något håll har uttalats farhågor för att utredningsarbetet skulle komma att taga längre tid om detta överlämnades till polismyndighet. Det kunde befaras, att polisen komme att betrakta smugglingsbrott såsom mindre angelägna att utreda än de ofta grova brott, som krävde polisens uppmärksamhet. I mera komplicerade fall förelåge emellertid behov av polismyndighets medverkan vid förundersökning. Utredningen I likhet med de nuvarande huvudförfattningarna om olovlig införsel och utförsel av varor — varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna — upptager den föreslagna lagen om straff för varusmuggling m. m. bestämmelser om förundersökningsförfarandet och om användningen av straffprocessuella tvångsmedel endast i den mån avvikelser från de allmänna reglerna i RB funnits påkallade. Vad angår behovet av särbestämmelser på detta område har förslaget visserligen till utgångspunkt, att tullåklagarinstitutionen avskaffas och att tullåklagarnas nuvarande arbetsuppgifter överflyttas på de allmänna åklagarna. Det torde emellertid vara tydligt, att även efter en sådan reform de till förundersökningen hörande uppgifterna i avsevärd utsträckning måste ankomma på befattningshavare vid tullverket. I detta avseende torde vara tillräckligt att framhålla, att brottet som regel upptäckes i samband med tullkontroll och att det följaktligen i de flesta fall är tullpersonal som får den första kontakten med brottet. Vad till en början angår ledningen av förundersökningen medföra de nuvarande reglerna om åklagare i tullmål, att undersökningsledare i smugglingsmål som regel är tullåklagare, d. v. s. tullfiskal eller tullförvaltare. Att såväl undersökningsledare som undersökningspersonal tillhör tullverket är uppenbarligen ägnat att främja ett smidigt samarbete vid förundersökningen. Denna fördel hos den nuvarande ordningen synes kunna tillvaratagas genom att tullmyndighet erhåller befogenhet att inleda förundersökning. Bestämmelser härom ha upptagits i l l § av förslaget. Med tullmyndighet avses i paragrafen tullverkets ombudsman, tulldirektör, tullförvaltare, kustdistriktchef och gränsdistriktchef. Förhållandet mellan åklagare och tullmyndighet med avseende å förundersökningen torde böra regleras i överensstämmelse med vad som enligt 23 kap. RB gäller beträffande motsvarande förhållande mellan åklagare och polismyndighet. Detta innebär att, där förundersökningen inletts av tullmyndighet och saken ej är av enkel beskaffenhet, ledningen skall övertagas av åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall också eljest övertaga ledningen, när det finnes påkallat av särskilda skäl, och skall, då undersökningen ledes av tullmyndighet, äga meddela anvisningar rörande undersökningens bedrivande. Vidare bör 21—905586

322 åklagaren, då förundersökning ledes av honom, äga anlita biträde av tullmyndighet ävensom uppdraga åt tulltjänsteman att vidtaga till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet tillåter det. Bestämmelser i nu angivna hänseenden ha upptagits i 11 § av förslaget. När förundersökningen ledes av tullmyndighet bör denna i princip äga de befogenheter, vilka enligt RB tillkomma undersökningsledare. Tullmyndigheten bör sålunda bl. a. ha rätt att hålla förhör med personer, som antagas kunna lämna upplysningar av betydelse för utredningen, ävensom att under i RB angivna förutsättningar låta hämta sådana personer till förhör. Bland de tvångsmedel, som enligt RB stå undersökningsledare till buds, ingå emellertid även anhållande och reseförbud. Med hänsyn till dessa tvångsmedels allvarliga karaktär för den enskilde bör enligt utredningens mening beslut om anhållande eller reseförbud förbehållas åklagare och polismyndighet. I förslaget har därför i samband med stadgandet om rätt för tullmyndighet att inleda förundersökning gjorts det förbehållet, att tullmyndighet icke äger besluta om anhållande eller reseförbud. I fråga om övriga tvångsmedel synas betänkligheter icke möta att likställa tullmyndighet med annan undersökningsledare. Vad härefter beträffar den enskilde tulltjänstemannens åligganden och befogenheter med avseende å förundersökningen och användningen av straffprocessuella tvångsmedel har förslaget utformats i nära anslutning till vad som för närvarande gäller enligt varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna. Enligt 12 § i förslaget åligger sålunda tulltjänsteman att, i den mån honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, noggrant övervaka, att brott, som i den föreslagna lagen avses, icke äger rum. Tulltjänsteman äger samma rätt som enligt RB tillkommer polisman att gripa den, som misstankes för i lagen avsett brott, samt att till förhör medtaga den, som är tillstädes å plats där sådant brott förövats. Såsom förut berörts skall åklagaren, när förundersökningen ledes av honom, äga uppdraga åt tulltjänsteman att vidtaga särskild till förundersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet tillåter det. Genom de föreslagna bestämmelserna får på förevarande område tulltjänsteman med avseende å förundersökning samt rätt att gripa och medtaga till förhör i allt väsentligt samma ställning som polisman. I överensstämmelse med vad som nu gäller enligt varuinförsel- och varuutförsellagarna likställas i 12 § av förslaget vissa befattningshavare med tulltjänsteman i vad gäller skyldigheten att övervaka att smugglingsbrott ej äga rum. Dessa befattningshavare äro lotstjänstemän, posttjänstemän och tjänstemän vid statens järnvägar. Efter förebild i 9 § varuutförsellagen har föreskrivits, att posttjänsteman vid sådan tillsyn, utan hinder av vad eljest är stadgat, äger föranstalta om undersökning av postpaket. I detta sammanhang må anmärkas, att enligt 23 kap. 22 § RB förundersökning ej är erforderlig i bötesmål, om tillräckliga skäl för åtal ändock

323 föreligga. Av 25 § förundersökningskungörelsen framgår, att i sådana fall i rapport eller annan dylik handling skall angivas, huruvida den misstänkte erkänner eller förnekar gärningen. Detta medför att i bagatellfallen, vilka omfatta den vida övervägande delen av smugglingsbrottsligheten, någon förundersökning i RB:s mening ej kommer att äga rum. Vederbörande tjänsteman har att i enlighet med föreskrifterna i 25 § förundersökningskungörelsen i ärendet upprätta rapport, vilken tillställes åklagaren (beslagsrapport). Framförallt i de mera komplicerade fallen är givetvis ett intimt och smidigt samarbete vid förundersökningen mellan tullpersonal, polis och åklagare av största betydelse. Det har icke ansetts ankomma på utredningen att angiva några närmare riktlinjer för ett dylikt samarbete. Vad angår beslag ha i den föreslagna lagen upptagits bestämmelser, vilka i stort sett överensstämma med vad som för närvarande gäller enligt varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna. Rätt att taga i beslag egendom, som kan antagas vara förverkad enligt lagen, föreslås sålunda enligt 13 § skola tillkomma tulltjänsteman, polisman, lotstjänsteman, posttjänsteman och tjänsteman vid statens järnvägar. Enligt utredningens mening bör emellertid tulltjänsteman jämväl i övrigt vara likställd med polisman med avseende å rätt att taga egendom i beslag. Med hänsyn härtill föreslås i 13 § en bestämmelse, enligt vilken tulltjänsteman, såvitt avser i förslaget upptagna brott, i övrigt skall äga den rätt att taga egendom i beslag som enligt RB tillkommer polisman. Denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i gällande rätt, innebär bl. a., att tulltjänsteman, om fara är i dröjsmål, utan förordnande kan taga i beslag föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om smugglingsbrott, även i fall när föremålet icke utgör smuggelgods eller använts som hjälpmedel vid smugglingsbrott (t. ex. fakturor). Om beslag verkställes av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och denne ej beslutat beslaget, skall det enligt 13 § andra stycket åligga beslagaren att skyndsamt göra anmälan hos undersökningsledaren eller åklagaren, som har att omedelbart pröva, om beslaget skall bestå. I 14 § andra stycket av förslaget har i överensstämmelse med 9 § andra stycket varuinförsellagen, 15 § 3 mom. andra stycket spritinförsellagen och 5 § andra stycket varuutförsellagen upptagits en bestämmelse, enligt vilken vad i RB är stadgat om den tid, inom vilken åtal skall ha väckts, ej skall äga tillämpning. De skäl, som anförts för denna avvikelse från RB:s regler — främst att i många fall jämförelsevis lång tid torde förflyta mellan beslaget och rättegången (prop, nr 334/1946) — torde fortfarande äga giltighet. Beträffande förvaringen av beslagtagen egendom, som k a n antagas vara förverkad, innehåller förslaget i 15 § den bestämmelsen, att egendomen skall omhändertagas och förvaras av tullverket, där ej föreskrift i särskild författning till annat föranleder. I denna del överensstämmer förslaget i

324 sak med varuinförsel- och spritinförsellagarna. I fråga om olovlig varuutförsel gäller däremot för närvarande den allmänna regeln i 27 kap. 10 § RB, att beslagtaget föremål skall omhändertagas av den som verkställt beslaget eller sättas i förvar under försegling. Om i enlighet med förslaget införsel- och utförselbrotten sammanföras till enhetlig reglering, böra uppenbarligen enhetliga regler gälla jämväl med avseende å omhändertagandet och förvaringen av gods, som beslagtagits enligt lagen. Det synes ur flera synpunkter lämpligt, att ifrågavarande åtgärder anförtros tullverket. I detta avseende må till en början framhållas, att i det vida övervägande antalet fall beslag kommer att verkställas av tullpersonal samt att tullverket besitter lokaler för förvaring av beslagtaget gods. Härtill kommer, såvitt avser olovligen infört gods, att, oavsett hur förvaringsfrågan löses, tullverkets befattning med egendomen icke upphör i och med beslaget. Häves beslaget skall sålunda egendomen i tullhänseende behandlas på samma sätt som gäller beträffande till riket i vanlig ordning inkommet gods. I förekommande fall skola föreskrivna tullavgifter uttagas före godsets utlämnande. Närmare föreskrifter angående tullverkets befattning med beslagtagen egendom torde böra meddelas i administrativ ordning. Någon motsvarighet till stadgandet i 10 § 2 mom. varuinförsellagen om åliggande för magistrat att i visst fall anskaffa förvaringsrum har icke upptagits i förslaget. Frågan om städernas skyldigheter i sådant hänseende torde nämligen utgöra ett led i det större spörsmålet om städernas tullbyggnadsskyldighet (jfr angående städernas tullbyggnadsskyldighet TFS nr 31/1939). Ett stadgande som det i 10 § 2 mom. varuinförsellagen synes därför knappast ha sin plats i en lag om straff för olovlig införsel och utförsel av varor. Spörsmålet om städernas tullbyggnadsskyldighet torde för övrigt komma att behandlas av den nu verksamma utredningen angående städernas rättigheter och skyldigheter. Förslaget upptager icke heller någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i 10 § 3 mom. varuinförsellagen om egendoms kvarblivande hos tullförvaltning viss tid efter det beslag hävts. Bestämmelsen saknar betydelse sedan beslagares rätt till andel i böter borttagits. Vad beträffar husrannsakan skall enligt 16 § i den föreslagna lagen tulltjänsteman och polisman för eftersökande av egendom, som k a n antagas vara enligt lagen förverkad, utan förordnande äga företaga husrannsakan i lägenheter, som avses i 28 kap. 3 § RB. I övrigt skall tulltjänsteman ha samma rätt att utan förordnande företaga husrannsakan som enligt RB tillkommer polisman. Till lägenhet, som avses i 28 kap. 3 § RB skola även hänföras magasin, upplagsbodar och uthus. Såvitt avser tulltjänsteman överensstämmer förslaget i dessa hänseenden med 12 § varuinförsellagen. Vad angår polisman innebär däremot förslaget såtillvida en nyhet, att polisman likställes med tulltjänsteman i fråga om rätten att för eftersökande av egendom, som kan antagas vara förverkad, utan förordnande före-

325 taga husrannsakan. Det lärer knappast kunna åberopas något bärande skäl, varför polismannens befogenheter i detta hänseende böra vara mera begränsade än tulltjänstemannens. Jämväl såvitt avser husrannsakan får alltså enligt förslaget tulltjänsteman och polisman samma befogenheter. — Enär tullmyndighet, som leder förundersökning, i egenskap av undersökningsledare äger förordna om husrannsakan, är någon motsvarighet till det nuvarande stadgandet i 12 § första stycket varuinförsellagen om befogenhet för vissa högre befattningshavare inom tullverket att meddela sådant förordnande icke påkallad. Vad slutligen angår kroppsvisitation överensstämmer förslaget härutinnan helt med de nuvarande reglerna i varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna. Bestämmelser i detta avseende ha upptagits i 17 § av förslaget. Med hänsyn därtill, att den befogenhet att utan särskilt förordnande verkställa kroppsvisitation, som enligt förslaget skall tillkomma tulltjänsteman, regelmässigt utövas i samband med tullkontroll, synes anledning icke föreligga att i detta hänseende genomföra någon likställighet mellan polisman och tulltjänsteman. Polisman kommer alltså liksom för närvarande att utan förordnande kunna företaga kroppsvisitation endast i fall, när å brottet kan följa frihetsstraff och fara är i dröjsmål (jfr 28 kap. 11 och 13 §§ RB).

KAPITEL XV Strafföreläggande

Gällande bestämmelser m. m. Det förslag till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, som den 7 mars 1924 remitterades till lagrådet, innehöll föreskrifter om strafföreläggande av åklagare beträffande vissa brott, som avsågos i lagförslaget. Avsikten med de föreslagna stadgandena om strafföreläggande var, enligt vad departementschefen vid lagrådsremissen anförde till statsrådsprotokollet, att åstadkomma en snabbare reaktion på brottet och därigenom höja lagstiftningens effektivitet. En av de största bristerna i den gällande lagstiftningen hade nämligen enligt departementschefen befunnits vara, ati allt för lång tid förflöte mellan brottet och straffet, till följd varav straffet förlorade i verkan och en tilltalad ofta genom att avresa från riket undandroge sig detsamma (prop, nr 223/1924 s. 50). Lagrådet motsatte sig emellertid ett införande av strafföreläggandeinstitutet på detta begränsade område. Med anledning härav uteslötos stadgandena om strafföreläggande i den proposition, som förelades riksdagen. Allmänna bestämmelser om strafföreläggande av åklagare infördes som bekant i svensk rätt genom RB. Enligt processlagberedningens förslag till rättegångsbalk skulle strafföreläggande kunna ifrågakomma vid bötesbrott endast i mycket begränsad omfattning, nämligen vid förseelser, som bestraffades med allenast penningböter. Undantagna från institutets tillämpningsområde voro sålunda enligt förslaget brott, belagda med dagsböter eller med normerade böter. Lagrådet framhöll i sitt utlåtande över det till lagrådet remitterade förslaget till ny rättegångsbalk, att tillämpningsområdet för strafföreläggande med processlagberedningens ståndpunkt bleve mycket begränsat. Lagrådet ville därför förorda en viss utvidgning även om det vore väl motiverat att gå fram med försiktighet vid institutets införande i svensk rätt. Sedan erfarenhet vunnits om dess verkningar torde det böra övervägas, huruvida man ej skulle gå vidare på den beträdda vägen. I propositionen till riksdagen (nr 5/1942) föreslogs i enlighet med processlagberedningens förslag institutets tillämpningsområde inskränkt till förseelser, som förskyllde allenast penningböter. På förslag av första särskilda utskottet bestämdes emellertid tillämpningsområdet till att avse brott, vara allenast böter kunna följa; dock ej normerade böter. Strafföreläggande skulle dock ej få avse dagsböter utöver tjugo.

327 Av vad därefter beträffande strafföreläggande förekommit på lagstiftningsområdet må här endast nämnas, att år 1954 tillämpningsområdet för strafföreläggande vidgades till att avse dagsböter upp till fyrtio. Avgivna

yttranden

Några av tullmålsdomstolarna ha i sina yttranden till utredningen understrukit angelägenheten av att strafföreläggande kunde meddelas även i tullmål. Dessa domstolar synas därvid i allmänhet ha förutsatt, att de normerade böterna vid brott mot tullagstiftningen avskaffades och ersattes med dagsböter. Rådhusrätten i Varberg har dock framhållit, att strafföreläggande borde kunna tillämpas vare sig systemet med normerade böter bibehölles eller ej. Rådhusrätten har anfört bl. a. I själva verket vore behovet av strafföreläggande större i tullmål än i flertalet andra mål, eftersom tullmålen ofta rörde utlänningar, som lämnat icke blott orten utan många gånger riket, innan målet förekomme till avgörande; det vore i dylika fall mycket mer tilltalande att vederbörande bleve dömd till böter genom strafföreläggande än att — såsom nu ofta förekommer — ett lämpligt belopp deponerades, som domstolen med hänsyn till de praktiska svårigheterna av böternas indrivning sedan kände sig mer eller mindre bunden av, då det gällde avvägningen av bötesbeloppets storlek. Rådhusrätten i Umeå —• som för sin del uttalat sig för bibehållande av tullåklagarinstitutionen — har förmenat, att tullåklagarna med hänsyn till deras sämre åklagarutbildning väl icke borde i samma utsträckning som allmänna åklagare erhålla möjlighet att utfärda straffföreläggande, men att de ej heller helt borde betagas sådan möjlighet. Flertalet av de tullmål, som förekomme vid rådhusrätten, vore av ytterst enkel beskaffenhet och borde utan olägenhet men med värdefull tidsvinst för domstolen som följd kunna lika väl avgöras genom strafföreläggande som genom dom. Av de hörda tullmyndigheterna har ett stort antal uttalat, att möjlighet att meddela strafföreläggande i tullmål vore i hög grad önskvärd. Antingen kunde därvid det tillvägagångssättet väljas, att de normerade böterna ersattes med dagsböter, varigenom automatiskt strafföreläggande skulle kunna ifrågakomma, eller också kunde strafföreläggande genom ändring i RB utsträckas att erhålla tillämpning jämväl beträffande normerade böter. Utredningen Vad angår bötessystemet innebär utredningens förslag, att bötesstraffet vid hithörande brott skall vara dagsböter eller — i vissa fall — penningböter högst 300 kronor. Penningböter föreslås bl. a. för ringa fall av varusmuggling. Endast vid grovt brott ingår frihetsstraff i straffskalan. Ett genomförande av förslaget innebär därför, att strafföreläggande kan användas vid de flesta smugglingsbrott. Fördelarna härav äro uppenbara. Det torde i detta

328 avseende vara tillräckligt att framhålla, att smugglingsbrotten i det vida övervägande antalet fall äro av bagatellartad beskaffenhet och att brottet vanligen erkännes redan i samband med upptäckten. Ett skyndsamt avgörande av målen är av särskild betydelse med hänsyn till brottslingsklientelet, som till stor del utgöres av utlänningar och sjöfolk. — Angelägenheten av ett snabbt och enkelt förfarande för avgörande av erkända mål om smugglingsbrott har föranlett utredningen att överväga införande av möjlighet för tullmyndighet att meddela strafföreläggande. Utredningen har emellertid inhämtat, att inom justitiedepartementet planeras en översyn av gällande bestämmelser om handläggningen av mindre brottmål. I samband med denna översyn torde komma att behandlas frågan om införande av viss rätt för polisman att meddela strafföreläggande i bagatellmål. Jämväl spörsmålet om införande av rätt för tullmyndighet att meddela strafföreläggande i mål om smugglingsbrott synes lämpligen böra upptagas i samband med nämnda översyn. Med hänsyn till vad nu anförts har utredningen funnit sig icke böra framlägga något förslag om rätt för tullmyndighet att meddela strafföreläggande.

KAPITEL XVI V e r k s t ä l l i g h e t a v straff och a n d r a

påföljder

Historik Med den i äldre tider rådande ordningen, enligt vilken tillsyn över tullförfattningarnas efterlevnad var en angelägenhet som ankom på vederbörande tullmyndigheter, vilka i förekommande fall hade att själva beivra begångna lagöverträdelser inför specialdomstolar och genom särskilda till tullverket knutna åklagare, framstod det som naturligt, att också verkställigheten av ådömda straff och påföljder skulle ombesörjas av tullmyndigheterna. Härtill kom, att bestämmelserna om botes- och beslagarandelar medförde, att influtna böter och ersättningsbelopp i betydande omfattning tillföllo tulltjänstemännen själva, ävensom det förhållandet, att tullverket sedan gammalt åtnjöt privilegium att genom sina egna befattningshavare anställa auktioner å förbrutet gods, varvid auktionsförrättaren var tillförsäkrad viss provision. Det måste uppenbarligen framstå som ändamålsenligt, att tullverkets tjänstemän, vilka hade särskilt intresse av att de utdömda beloppen inflöto, också ombesörjde indrivningen. I kungl. brev den 12 maj 1832 förklarades, att städernas magistrater vore frikallade från skyldighet att i kronoräkenskaperna debitera och redovisa böter för brott mot tullförfattningarna »och således från all annan befattning dermed än den, varom de i handräckningsväg kunna anlitas». Såsom grund härför åberopades i brevet, att tullkammarföreståndarna redan till följd av reglementet för lanttullkamrarna år 1756 och ett flertal andra stadganden vore skyldiga att indriva och redovisa böter mot tullagarna samt vidare att det enligt 1831 års tjänstgöringsreglemente för tullverket ålåge tullkamrarna att — i likhet med vad som gällde beträffande beslagsmedel — debitera, indriva och redovisa böter, som härledde sig från åtal mot tull- och seglationsförfattningarna. Huru skulle förfaras vid befordran till verkställighet av frihetsstraff omnämndes däremot icke. Enligt 1860 års tullstadga ålåg vederbörande underrätt att till tullfiskal, där sådan funnes, och eljest till vederbörande tullkammare avlämna utslag och protokoll i tullmål inom tio dagar efter utslagets avkunnande. Närmare bestämmelser angående indrivningen och redovisningen av böter och konfiskationsbelopp funnos intagna i tjänstgöringsreglementet för tullverket. Enligt 1877 års tullstadga borde utslag, varigenom ansvar enligt stadgan blivit ådömt, på generaltullstyrelsens föranstaltande befordras till verkställighet (§ 168) och en

330 bestämmelse av likartat innehåll återfanns i 1904 års tullstadga (§ 174), som därjämte uttryckligen föreskrev, att det sagda också ägde tillämpning å förverkat gods. Gällande bestämmelser Befordran till verkställighet av straff och påföljder för brott mot tullförfattningarna ankommer även enligt gällande bestämmelser i väsentlig utsträckning på tullverket. Enligt 2 § kungörelsen den 22 juni 1923 (nr 253) med bestämmelser angående expediering och verkställighet av utslag i vissa tullmål skall utslag, varigenom ansvar blivit ådömt eller egendom förklarats förverkad enligt varuinförsellagen eller tullstadgan, på generaltullstyrelsens föranstaltande befordras till verkställighet. Jämlikt 1 § kungörelsen skall dylikt utslag inom tio dagar efter dess meddelande avlämnas till tullfiskal, där sådan finnes, och i annat fall till vederbörande tullförvaltning. Enligt kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 275) med bestämmelser angående expediering och verkställighet av utslag i vissa mål rörande olovlig befattning med spritdrycker och vin gälla likartade bestämmelser beträffande utslag, varigenom jämlikt stadgande i 1 kap. nämnda lag ansvar blivit ådömt eller egendom förklarats förverkad eller någon förpliktats att utgiva sådan egendoms värde. Jämlikt kungörelserna den 3 april 1934 (nr 65) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Finland den 29 december 1933 avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror och den 24 januari 1936 (nr 13) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Danmark den 28 oktober 1935 avslutad överenskommelse angående dylik gemensam bevakning i sådant syfte skola beträffande expediering och befordran till verkställighet av utslag i mål angående förseelser mot sagda kungörelser äga tillämpning vad som finnes stadgat i förutnämnda 1923 års kungörelse. Enligt de ovan återgivna bestämmelserna ankom ursprungligen jämväl befordran till verkställighet av frihetsstraff på generaltullstyrelsens föranstaltande. I detta avseende inträdde emellertid en ändring genom tillkomsten av lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m. och kungörelsen den 21 juni 1946 (nr 298) angående översändande av domar i vissa brottmål m. m. Bestämmelserna i lagen, enligt vilka befordran till verkställighet av frihetsstraff ankommer på fångvårdsstyrelsen, styresman vid fångvårdsanstalt eller föreståndare för häkte, omfatta nämligen all verkställighet av frihetsstraff, alltså även sådan, som ifrågakommer i tullmål. I detta sammanhang må framhållas, att generaltullstyrelsens befordran till verkställighet enligt 1923 och 1924 års kungörelser endast avser böter och förverkahdepåföljder, som ådömas för brott mot varuinförsellagen, tullstadgan eller 1 kap. spritinförsellagen. Befordran till verkställighet om-

331 fattar sålunda icke annan betalningsskyldighet gentemot det allmänna, som kan åläggas i mål angående dylika brott, såsom böter eller viten för förfallolös utevaro eller förpliktande att återgälda förskjutna vittneslöner eller ersättningsbelopp till offentlig försvarare. Dylika böter, viten och ersättningar skola följaktligen indrivas i enlighet med allmänna exekutionsrättsliga regler. Beträffande andra tullmål än de förut nämnda saknas särskilda föreskrifter angående befordran till verkställighet av domar och beslut. Till följd härav skola allmänna föreskrifter angående verkställighet äga tilllämpning, oaktat åtalet ankommer på tullåklagare. Böter och förverkandepåföljder i dylika mål skola således på sedvanligt sätt upptagas i saköreslängd. Det sagda är förhållandet beträffande mål t. ex. enligt kungörelsen den 27 november 1925 (nr 465) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin, frihamnsförordningen den 31 maj 1935 (nr 250), frihamnsstadgan den 8 november 1935 (nr 553) och importförbudskungörelsen. En viss osäkerhet angående det rätta sättet för verkställigheten har understundom yppat sig. Särskilt gäller detta beträffande domar enligt importförbudskungörelsen. Sådana domar expedieras av en del domstolar till tullmyndighet för verkställighet, upptagas av andra åter i saköreslängd samt redovisas t. o. m. av vissa domstolar på båda nu angivna sätten. Vid ett tillvägagångssätt enligt det sistnämnda alternativet föreligger uppenbarligen risk för dubbel verkställighet. Det som föranlett osäkerheten är, efter allt att döma, stadgandet i 5 § tredje stycket importförbudskungörelsen, enligt vilket i fråga om åtal för förseelse som avses i kungörelsen och beslag av gods som anses förverkat ävensom angående förfarandet med i beslag taget gods samt påföljd vid förskingring av gods, som skolat dömas förverkat, de bestämmelser, som gälla för olovlig införsel av tullpliktig vara, skola äga motsvarande tillämpning. Stadgandet har av vissa tullmålsdomstolar ansetts innebära, att jämväl befordran till verkställighet av domar i dessa mål skall ankomma på generaltullstyrelsen. Bestämmelserna i 1923 års verkställighetskungörelse avse emellertid otvivelaktigt endast domar, varigenom straff eller förverkandepåföljder ådömts enligt varuinförsellagen eller tullstadgan och verkställighet av domar enligt importförbudskungörelsen bör följaktligen ske i den för domar i brottmål i allmänhet gällande ordningen. För att förebygga risken för dubbel verkställighet brukar generaltullstyrelsen — som med hänsyn till ovissheten huruvida böterna upptagits jämväl i saköreslängd befordrar också domar i nu avsedda mål till verkställighet — föreskriva, att domen skall verkställas genom tullmyndighet endast under förutsättning att böterna ej redan upptagits i saköreslängd. Vederbörande tullanstalt åligger följaktligen att förvissa sig om huru därmed förhåller sig, innan verkställighetsåtgärder från tullanstaltens sida vidtagas. Angående frågan i vilken utsträckning bestämmelserna i förordningen

332 den 14 december 1917 (nr 915) angående indrivning och redovisning av böter (bötesindrivningsförordningen) skola äga tillämpning i fråga om böter som ådömts enligt tullförfattningarna stadgas i § 23 av förordningen. Enligt detta stadgande äga bötesindrivningsförordningens bestämmelser icke tillämpning å böter som nyss sagts i vidsträcktare mån, än att det på ansökan av vederbörande tullmyndighet skall åligga utmätningsman att indriva sådana böter samt i förekommande fall ombesörja böternas förvandling ävensom till sökanden redovisa med influtet belopp eller bevis om förvandling eller hinder för indrivningen eller förvandlingen; sådan redovisning bör, där ej laga hinder möter, lämnas inom fyra månader efter det utmätningsmannen mottagit framställningen om indrivning. I förevarande sammanhang må ock erinras om stadgandet i § 1 mom. 3 bötesindrivningsförordningen, enligt vilket vad i förordningen sägs om böter i tillämpliga delar skall gälla jämväl viten, gods, som blivit dömt förbrutet, straffskatt samt allmänna avgifter som i sammanhang med böter ådömas. Stadgandet tillämpas i praxis jämväl i fråga om ersättning för egendom, som skolat dömas förverkad men ej kunnat tillrättaskaffas. Av § 1 mom. 3 jämfört med § 23 får emellertid anses framgå, att bestämmelserna i bötesindrivningsförordningen ej heller i fråga om påföljder, som avses i § 1 mom. 3, i tullmål äro tillämpliga i vidare mån än i § 23 sägs. Beträffande förfarandet med beslagtaget gods återfinnas vissa stadganden i 21 § varuinförsellagen, 22 § spritinförsellagen, 7 § varuutförsellagen och 5 § tredje stycket importförbudskungörelsen. Enligt 21 § 1 mom. varuinförsellagen skall beslagtagen egendom, när lagakraftägande beslut om förverkande föreligger — såvida ej särskilda bestämmelser till annat föranleda — av vederbörande tullförvaltning försäljas på offentlig auktion. Förvaringspersedlar, som på grund av sin beskaffenhet äro särskilt ägnade att användas för olovlig varuinförsel, må dock försäljas endast för så vitt de gjorts otjänliga för sådant ändamål. Där detta icke lämpligen kan ske skall med dem förfaras på sätt generaltullstyrelsen bestämmer. Enligt 21 § 2 mom. varuinförsellagen må egendom, som är underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värde, genast försäljas på offentlig auktion och skall så alltid ske, om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall tillstånd till försäljningen sökas hos den domstol som har att upptaga frågan om egendomens förverkande. Beslut om avyttring äger domstol meddela utan ägarens hörande. Köpeskilling, som influtit vid sålunda skedd förtida försäljning, nedsättes, tills förverkandefrågan slutligt avgjorts, i tullkassan. — Enligt 22 § spritinförsellagen skall med spritdrycker och vin, som äro förverkade enligt lagen, förfaras på sätt är stadgat angående förfarande med rusdrycker, som äro förverkade enligt rusdrycksförsäljningsförordningen. Detta innebär enligt 90 § 2 mom. n ä m n d a förordning, att dryckerna, därest de äro i försälj ningsdugligt skick,

333 skola hembjudas till detaljhandelsbolaget eller partihandelsbolaget. Är värdet så ringa, att det ej kan anses motsvara forslingskostnaderna, skola dryckerna bevisligen förstöras. Äro beslagtagna drycker underkastade snar förstörelse eller nedgång i värde, må med dem förfaras på sätt nyss sagts redan innan förverkandefrågan blivit avgjord. Om dryckernas värde uppgår till etthundra kronor eller mera erfordras dock härtill domstols tillstånd. I fråga om förfarandet med forslingsredskap och därtill hörande inventarier och utrustningsföremål, som enligt spritinförsellagen tagits i beslag, skola enligt 22 § andra stycket samma lag bestämmelserna i 21 § varuinförsellagen i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Utan hinder av vad sålunda stadgats äger emellertid generaltullstyrelsen bestämma, att förverkat forslingsredskap skall behållas av statsverket eller att därmed skall förfaras på sätt styrelsen finner lämpligt. — Jämlikt 7 § varuutförsellagen skall förverkad egendom, där ej föreskrift i särskild författning till annat föranleder, genom åklagarens försorg försäljas på offentlig auktion. Förvaringspersedel, som på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att användas för olovlig varuutförsel, må dock säljas endast om den gjorts otjänlig för sådant ändamål. Där detta ej lämpligen kan ske skall med persedeln förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer. Reglerna om förtida försäljning i 7 § 2 mom. överensstämma med motsvarande bestämmelser i varuinförsellagen, dock att köpeskilling, som influtit vid dylik försäljning, skall intill dess frågan om förverkande blivit slutligt avgjord mot ränta insättas i bank. — Enligt importförbudskungörelsen skall, såsom förut nämnts, beträffande förfarandet med beslagtaget gods bestämmelserna i varuinförsellagen äga motsvarande tillämpning. I vissa författningar angående särskilda införselförbud hänvisas, såvitt avser förfarandet med beslagtagen egendom, till bestämmelserna härom i varuinförsellagen, medan vissa andra författningar åter innehålla speciella stadganden angående förfarandet i förevarande hänseende (jfr 2 § transiteringsförordningen). Det senare är exempelvis fallet med apoteksvarustadgan den 14 november 1913 (nr 308), kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 429) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877) och vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340). Enligt § 20 mom. 1 apoteksvarustadgan skall apoteksvara, som blivit beslagtagen enligt stadgan, förses med beslagarens sigill samt förvaras under lås och på säkert ställe, till dess genom lagakraftvunnet beslut är avgjort, huruvida varan skall anses såsom förbruten. Om beslagets verkställande och de för godsets förvarande vidtagna åtgärder skall beslagaren ofördröjligen göra anmälan hos ortens högsta polismyndighet, på vilken det ankommer att meddela de närmare föreskrifter, som må finnas nödiga. Enligt § 20 mom. 2 skall vara, som på grund av stadgan är dömd förbruten, förvaras på förut angivet sätt, intill dess varan k a n bli

334 genom exekutiv myndighet antingen försåld, under iakttagande av härför meddelade föreskrifter, eller ur riket utförd eller efter länsstyrelsens föreskrift under nödiga försiktighetsmått förstörd eller på annat sätt oskadliggjord. Enligt 44 § giftstadgan gälla i huvudsak likartade föreskrifter beträffande gifter eller annat gods som blivit taget i beslag enligt stadgan. Såvitt avser tobak, tobaksvaror, specialmaskiner och specialverktyg för tillverkning av tobaksvaror ävensom cigarrettpapper och cigarretthylsor, vilka förklaras förbrutna, skola dylika varor enligt 48 § i förutnämnda kungörelse med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror överlämnas till monopolets utövare, som har att erlägga, förutom kostnaderna för varans översändande, den betalning för varan, som med hänsyn till föreliggande omständigheter k a n anses skälig. Vad beträffar förfarandet med vapen och ammunition, som förklarats förverkade enligt vapenförordningen, äro bestämmelser meddelade i kungl. brev den 25 november 1955 (nr 640) till samtliga länsstyrelser angående föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av vapenförordningen. Enligt bestämmelserna skola bl. a. vapen och ammunition, som förklarats förverkade, genom åklagarmyndighetens försorg överlämnas till den tygstation eller tyganstalt, som arméförvaltningen bestämmer. Vapen och ammunition, som överlämnats till tygförråden, skola av dessa behörigen förvaras och vårdas samt, därest egendomen är i brukbart skick, utbjudas till försäljning. Vapen och ammunition, som äro lämpliga för användning inom försvarsväsendet, civilförsvaret, polisväsendet eller tullverket, skola dock av tygförråden reserveras för nämnda organisationers räkning. Tullverket saknar exekutiva befogenheter. Till följd härav förutsätter verkställighet genom tullmyndighet, att frivillig betalning eller frivilligt utgivande av egendom äger rum. I lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff och kungörelsen den 18 november 1938 (nr 669) med vissa föreskrifter rörande tillämpning av sagda lag meddelade föreskrifter angående anstånd med erläggande av böter, avbetalning av böter i särskilda poster och anmaning att gälda böter äga tillämpning också såvitt avser tullverkets indrivning av böter. Enligt 4 § sagda lag skola böter, som äro förfallna till betalning och ej erläggas, där så ske kan, uttagas genom utmätning så ock medelst införsel enligt vad därom särskilt stadgas. Sker ej frivillig betalning överlämnas därför verkställighetsärendet i överensstämmelse med stadgandet i § 23 bötesindrivningsförordningen av tullmyndigheten till vederbörlig exekutiv myndighet för vidtagande av indrivning enligt bötesverkställighetslagen. Talan om förvandling av böter utföres av allmän åklagare. Här må anmärkas, att på grund av § 23 bötesindrivningsförordningen bestämmelserna i förordningen angående avskrivning och avkortning av böter icke äro tillämpliga å böter, som ådömts enligt tullförfattningarna.

335 Enligt sagda bestämmelser må böter under noggrant angivna förutsättningar — vilka i stort sett innebära, att praktisk omöjlighet skall föreligga att verkställa en bötesdom genom indrivning eller förvandling — av utmätningsmannen hos länsstyrelsen anmälas till avskrivning. Avskrivning innebär endast uppskov med vidare indrivningsåtgärder. Utan hinder av avskrivningen kvarstår den bötfälldes betalningsskyldighet under den tid bötesbeslutet äger gällande kraft. Avkortning av böter däremot — vilken åtgärd likaledes beslutas av länsstyrelsen — avskär definitivt möjligheten till indrivning av det avkortade bötesbeloppet. Avkortning ifrågakommer t. ex. då en bötesdom blivit upphävd av högre instans eller böterna efterskänkts genom nåd eller bötesstraffet förfallit till följd av preskription, den dömdes död eller liknande omständigheter. Under i stort sett samma förutsättningar, som enligt bötesindrivningsförordningen gälla för avkortning av böter, brukar generaltullstyrelsen meddela beslut om avförande av böter. Avförande av tullböter förutsätter sålunda, att böterna bortfallit t. ex. på grund av preskription eller den bötfälldes död. Någon motsvarighet till systemet med avskrivning av böter enligt bötesindrivningsförordningen förekommer däremot ej såvitt avser böter, ådömda enligt tullförfattningarna. Bötesstraff, som någon utomlands bosatt person ådömts här i riket, k a n vanligen ej verkställas i främmande land annorledes än genom att den bötfällde efter anmaning frivilligt erlägger betalning för böterna. Undantag från denna regel föreligger emellertid numera enligt en den 8 mars 1948 avslutad konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål, såvitt avser böter ådömda i någon av konventionsstaterna (SÖ 1948:29). Enligt § 10 första stycket bötesindrivningsförordningen skall utmätningsmannen, därest bötfälld enligt vunnen upplysning vistas i Danmark eller Norge, om bötesbeslutet äger laga kraft, hos justitiekanslern hemställa, att framställning göres om indrivning av böterna i vistelselandet. Vistas bötfälld å känd ort annorstädes utom riket skall utmätningsmannen enligt § 10 andra stycket därom göra anmälan hos länsstyrelsen, som, såvitt ske kan, vidtager åtgärd för att den bötfällde må genom vederbörande beskickning eller konsulat erhålla anmaning att till beskickningen eller konsulatet erlägga böterna. Understiger bötesbeloppet 200 kronor skall anmälan göras endast om särskilda skäl därtill föreligga. Nu nämnda föreskrifter tillämpas också i fråga om böter för brott mot tullförfattningarna. Givetvis inträffar ej sällan att utlänningar eller utomlands vistande svenska medborgare här i riket ertappas med sådana brott. I dylika fall är det emellertid vanligt, att den misstänkte i samband med att han erkänner brottet, till vederbörande tulltjänsteman förskottsvis erlägger ett belopp, som beräknas skola täcka blivande böter. Särskilda indrivningsåtgärder bli ej erforderliga i sådana fall. Vad angår förverkandepåföljder återfinnas allmänna bestämmelser om exekution i fråga om sådana påföljder i utsökningslagens promulgations-

336 förordning 22 §. Enligt första punkten i denna paragraf skall om i brottmål dömts till sådan med brott förenad påföljd, som innefattar betalningsskyldighet, gälla vad i utsökningslagen föreskrivits om verkställighet av beslut, varigenom någon i tvistemål dömts till böter eller vite. Detta innebär, att då någon ålagts betalningsskyldighet som nyss sagts, verkställigheten sker genom utmätning. Om indrivning av ersättningsbelopp genom utmätning misslyckas kan den dömde åläggas beediga förteckning över sina tillgångar i enlighet med bestämmelserna i lagen om utmätningsed. Möjlighet torde också föreligga att i sådant fall försätta den dömde i konkurs (Strömberg s. 325). Den nu berörda bestämmelsen i utsökningslagens promulgationsförordning är tillämplig jämväl å domar i tullmål. Verkställighet i enlighet med densamma förutsätter givetvis, att indrivningsärendet i enlighet med § 23 bötesindrivningsförordningen överlämnats från tullmyndighet till exekutiv myndighet. I första hand söker tullverket även i dessa fall åstadkomma verkställighet på frivillighetens väg. Ådömda böter äro jämlikt 5 kap. 20 § strafflagen underkastade ovillkorlig preskription efter en tidrymd av tre år från det bötesbeslutet vann laga kraft, där ej dessförinnan talan om böternas förvandling blivit anställd. Det må anmärkas, att om i mål om förvandling av böter den bötfällde icke ålagts villkorligt eller ovillkorligt förvandlingsstraff böterna ej förfallit i och med den förda talan om förvandling. Någon motsvarighet till bestämmelsen i 5 kap. 20 § SL om verkställighetspreskription vid bötesstraff finnes icke i fråga om verkställighet för uttagande av förverkad egendom eller för indrivning av ersättning för sådan egendom. I rättspraxis anses emellertid den allmänna tioårspreskriptionen gälla i fråga om ersättning som nyss sagts (jfr bl. a. NJA 1951 s. 573). I syfte att bevara kronans rätt till utdömda ersättningsbelopp bruka tullmyndigheterna vidtaga preskriptionsbrytande åtgärder. Detta system har lett till att åtskilliga verkställighetsärenden angående ersättningsbelopp kvarstå sedan lång tid tillbaka oavslutade i konfiskationsjournalerna. Under vissa förutsättningar äger emellertid, på sätt framgår av förordningen den 11 december 1830 (nr 85) angående behandlingen av extra ordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål samt kungörelsen den 29 september 1911 (nr 106) angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar, generaltullstyrelsen avskriva ersättningsbelopp, som ej överstiger 1 000 kronor. Sådan särskild avskrivning må äga rum endast i tvenne fall. Det ena är då den ersättningsskyldige blivit eftersökt åtminstone två gånger med fem års mellanrum utan att h a n anträffats eller kännedom om hans vistelseort här i riket kunnat erhållas samt han varken under denna tid eller därefter anträffats. Det andra är då ersättningsbeloppet icke kunnat indrivas, oaktat två utmätningsförsök blivit verkställda och den ersättningsskyldige därvid anträffats, samt minst fem år

337 förflutit mellan utmätningsförsöken. Belopp överstigande 1 000 kronor kunna alltså icke bli föremål för avskrivning i nu angiven ordning. Såvitt avser belopp upp till 500 kronor har generaltullstyrelsen delegerat avskrivningsrätten till de lokala tullmyndigheterna. Hos styrelsen har vidare enligt på senare tid utbildad praxis smärre ersättningsbelopp brukat avskrivas, oaktat ovannämnda förutsättningar därför icke varit för handen. Det har dock i sådana fall förelegat särskild anledning antaga, att ersättningsbeloppet icke kunde komma att gäldas framdeles. Närmare bestämmelser angående förfarandet i samband med befordran till verkställighet av domar i tullmål, i vilka verkställighet ankommer på generaltullstyrelsen, ha meddelats i styrelsens cirkulär den 6 juli 1956 (TFS nr 223) angående handläggning av tullmål m. m. Förfarandet är i huvudsak följande. Åtgärder för verkställighet vidtagas på generaltullstyrelsens föranstaltande av distriktstullanstalt. Verkställighetsärendet handlägges som regel av tullanstalten i den ort, där målet avdömts. För redovisning av tullmål samt av medel som inflyta i sådana mål föres vid vederbörande distriktstullanstalt på fastställd blankett en konfiskationsjournal i ett exemplar, i vilken målen upptagas i för kalenderår löpande nummerföljd (50—51 §§ cirk.). I konfiskations journalen redovisas även mål angående beslagtagen egendom till vilken ägaren är okänd. För varje mål skall bl. a. angivas enligt lagakraftvunnen dom ådömt straff samt ålagd ersättning för förskingrad egendom, verkställighetsåtgärder i fråga om bötesstraff, ålagd ersättning eller förverkad egendom. På tullfiskal ankomma ej några verkställighetsåtgärder. I fråga om medel, som skola redovisas i målet, skall i journalen upptagas influtna och förvandlade böter, influtna ersättningsbelopp samt avskrivna böter och ersättningsbelopp ävensom, vid försäljning av egendom, influtet bruttobelopp, omkostnader och behållet nettobelopp eller uppkommet underskott. Redovisning av influtna medel äger r u m till generaltullstyrelsens kameralbyrå månadsvis (53 § cirk.). För varje år upprättas på fastställd blankett förteckning över i konfiskations journalen före den 1 juli antecknade mål, vilka vid utgången av året icke avslutats (balanslängd). Balanslängden skall bl. a. innehålla kortfattade anteckningar om under året vidtagna verkställighetsåtgärder samt om anledningen till att målet icke kunnat avslutas. Konfiskations journalen i avslutade delar och balanslängden skola årligen insändas till generaltullstyrelsen för granskning och arkivering (59 § cirk.). Vid journalen skola därvid såsom verifikationer biläggas rapporter, utdrag av tullfiskals diarium, domar m. m. (58 § cirk.). Gången av förfarandet är i huvudsak följande. Sedan domstols lagakraftvunna dom eller beslut i tullmål eller godkänt strafföreläggande av vederbörande tullfiskal eller tullanstalt i två exemplar insänts till generaltullstyrelsen, överlämnas det ena exemplaret till veder22—905586

338 börande tullanstalt för befordran till verkställighet i vad på tullanstalten ankommer eller, då verkställighet ej ifrågakommer, för att såsom verifikation fogas vid konfiskationsjournalen. Tullanstalten har därefter att utan dröjsmål vidtaga för verkställigheten erforderliga åtgärder (35 § cirk.). Då böter eller ersättning för förverkad egendom ådömts, skall tullanstalten i första hand själv, eller, om så erfordras med handräckning av tullmyndighet å annan ort, söka indriva betalning av botes- eller ersättningsbeloppet. Såsom förut nämnts sakna tullmyndigheterna exekutiva befogenheter och deras verkställighetsåtgärder inskränka sig därför till anmaning till vederbörande att inbetala det utdömda beloppet. Anmaning tecknas på fastställd blankett och innehåller föreläggande att inom tio dagar verkställa inbetalningen vid äventyr att — om ej anstånd eller medgivande till avbetalning erhålles — domen kommer att överlämnas till vederbörande utmätningsman för omedelbar verkställighet (39 § cirk.). Kan inbetalning av botes- eller ersättningsbeloppet ej utverkas genom nyss nämnda åtgärder har tullanstalten att, enligt § 23 bötesindrivningsförordningen, med överlämnande av erforderliga handlingar, hos utmätningsmannen å den ort, där den dömde har sitt hemvist eller skäligen kan antagas vara anträffbar, göra framställning om handräckning för indrivning av botes- eller ersättningsbeloppet (36 § cirk.). Finnes för indrivning av ersättningsbelopp anledning påkalla avläggande av utmätningsed skall frågan härom underställas generaltullstyrelsens prövning (38 § cirk.). Ehuru uttrycklig föreskrift icke givits därom, torde sådan underställning böra ske jämväl där fråga uppkommer om vidtagande av åtgärder för den dömdes försättande i konkurs. Förfarandet vid sådan förskottsbetalning av böter och ersättningsbelopp, som ovan berörts, regleras i 7 § av cirkuläret. Enligt denna paragraf äger tulltjänsteman mottaga förskottsbetalning. För bedömande av förskottsbetalningens storlek har tulltjänstemannen att göra en ungefärlig uppskattning av de botes- och ersättningsbelopp, som kunna bliva utdömda. Kvitto skall lämnas å det uppburna beloppet och detta skall överlämnas till vederbörande tullanstalt så snart ske kan och senast söckendagen näst efter den, då uppbörden ägt rum. Anteckning om denna skall ske i konfiskationsjournalen. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att tullmyndigheterna till underlättande av bedömningen av förskottsbetalningens storlek bruka tillhandahålla vederbörande tulltjänstemän med ledning av domstolspraxis sammanställda ungefärliga uppgifter om i olika fall utgående böter och ersättningsbelopp. Kan den som i anledning av brott mot tullförfattning sökes för verkställighet av ådömt straff icke anträffas, skall vederbörande tullmyndighet hos generaltullstyrelsen göra framställning om hans efterlysning (20 § cirk.). Efterlysningar meddelas genom särskilda cirkulär, som från generaltullstyrelsen expedieras till vederbörande tullmyndigheter. Efterlysningarna

339 intagas även i en av statens kriminaltekniska anstalt utgiven spärrlista för delgivnings-, utrednings- och verkställighetsärenden, vilken av anstalten tillställes tullmyndigheterna. Efterlysningscirkulären och spärrlistan skola delgivas underlydande tjänstemän, som vid bevakningsförrättningar eller genom granskning av fartygshandlingar, handläggning av domar i tullmål eller eljest k u n n a antagas erhålla upplysning om efterlysta personer (21 § cirk.). Då tullmyndighet erhåller meddelande om att person, som på framställning av myndigheten efterlysts för verkställighet av ådömt straff, anträffats av annan tullmyndighet eller kan sökas å viss ort, skall efterlysningsmyndigheten, där erforderliga uppgifter ej kunna lämnas telefonledes, ofördröjligen för verkställighet överlämna avskrift eller utdrag av domen. Det åligger därefter myndigheten, där den efterlyste anträffats, att vidtaga erforderliga åtgärder för verkställighet. Kan botes- eller ersättningsbelopp därvid indrivas skall detta översändas till efterlysningsmyndigheten (41 § cirk.). Det regelmässiga tillvägagångssättet för realisation av egendom, som är förverkad eller enligt därom gällande regler skall försäljas, innan förverkandefrågan avgjorts, är, såsom framgår av förut berörda stadganden i varuinförsel- och spritinförsellagarna, försäljning genom tullverkets försorg å offentlig auktion (konfiskationsauktion). För sådan auktion gälla i tillämpliga delar föreskrifterna i tullstadgan angående tullauktion. Före kungörandet av konfiskationsauktion, vid vilken farkost eller fordon skall försäljas, åligger det vederbörande tullanstalt att i god tid lämna generaltullstyrelsen underrättelse om den tillämnade auktionen. Ifrågakommer förstöring av egendom, som ej är av allenast ringa värde, skall frågan därom underställas generaltullstyrelsens prövning (46 § cirk.). Har egendom tagits i beslag men beslaget sedermera hävts, skall egendomen mot kvitto återställas till ägaren — i förekommande fall efter vederbörlig tullbehandling. Har enligt gällande bestämmelser om förtida försäljning egendomen i sådant fall redan försålts, skall behållna försäljningssumman efter avdrag av eventuell å egendomen belöpande tull eller annan avgift emot kvitto utlämnas till ägaren (48 § cirk.). I vad mån verkställighetsåtgärder, vidtagna av tullmyndighet, lett till avsett resultat är icke helt lätt att fastställa. Att verkställa någon på statistiskt material grundad mera tillförlitlig utredning därom har ansetts skola bli alltför tidsödande för att kunna komma i fråga i detta sammanhang. Emellertid har från några större tullanstalter — de i Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Norrköping — inhämtats vissa upplysningar angående det beräknade antalet fall — procentuellt sett — där verkställigheten ombesörjts av tullmyndighet respektive av exekutiv myndighet. De angivna procenttalen grunda sig på en rent erfarenhetsmässig överslagsberäkning av den befattningshavare vid tullanstalten som närmast haft att handlägga verkställighetsärendena. Åtskillnad har gjorts mellan olika fall,

340 nämligen dels sådana, där förskottsbetalning till täckande av böter och ersättningsbelopp ägt rum, dels sådana, där frivillig inbetalning av utdömda böter eller ersättningsbelopp skett på anmaning av tullmyndighet, dels slutligen sådana, där verkställighetsärendet överlämnats till exekutionsmyndighet för vidtagande av indrivningsåtgärder. Enligt de sålunda inhämtade upplysningarna förekommer förskottsbetalning (helt eller delvis) i Stockholm i 50 %, i Göteborg i 25 %, i Malmö i 40 %, i Hälsingborg i 60 % och i Norrköping i 48 % av samtliga tullmål. I dessa fall erfordras som regel inga särskilda åtgärder för verkställighet. Frivillig inbetalning av utdömda böter och ersättningsbelopp efter anmaning från tullmyndighet har beräknats äga rum i Stockholm i 10 %, i Göteborg i 35 %, i Malmö i 25 %, i Hälsingborg i 32 % och i Norrköping i 22 % av målen. I de återstående fallen, d. v. s. i Stockholm och Göteborg i cirka 40 % av målen, i Malmö i omkring 35 %, i Hälsingborg i ungefär 7 % och i Norrköping i cirka 23 % av målen, överlämnas ärendet — sedan anmaning om betalning från tullmyndighetens sida icke lett till resultat — till exekutionsmyndighet för vidtagande av indrivningsåtgärder. Indrivning har beräknats leda till resultat (bötesbetalning eller förvandling) i Stockholm, Göteborg och Norrköping i något över hälften av de sålunda överlämnade målen och i Malmö och Hälsingborg i knappt en tredjedel av dessa. I de återstående fallen äger överhuvud ej verkställighet rum. Tidigare uttalanden Frågan om befattning med verkställighetsåtgärder i tullmål bör åvila tullverket eller överflyttas på de allmänna exekutiva organen har tidigare varit föremål för övervägande. I underdånigt utlåtande den 2 juli 1943 över vissa promemorior om redovisningsväsendet och kontorsorganisationen inom tullverket, vilka utarbetats av särskilda utav den s. k. besparingsutredningen tillkallade utredningsmän, ville sålunda riksräkenskapsverket ifrågasätta, huruvida icke tullverkets befattning med verkställigheten borde överlämnas till länsstyrelserna. Riksräkenskapsverket förklarade sig dock icke ha tagit slutgiltig ställning till frågan. Sedan Kungl. Maj:t anbefallt generaltullstyrelsen att avgiva utlåtande i bl. a. denna fråga avgav styrelsen — efter att ha infordrat yttranden från tullfiskalerna och ett antal tullmyndigheter — den 28 februari 1948 utlåtande i ärendet med bifogande av de infordrade yttrandena. Flertalet av de av generaltullstyrelsen hörda myndigheterna hade uttalat sig i avstyrkande riktning beträffande ett överflyttande av verkställigheten till länsstyrelserna. Avgörande betydelse hade därvid genomgående tillmätts överflyttningens verkningar ur effektivitetssynpunkt. Under framhållande därav, att flertalet för tullförseelser sakfällda personer vore resande eller å handelsfartyg anställda, uttalades sålunda farhågor för att länsstyrelserna och dem underlydande indrivningsorgan ej alltid skulle bli

341 i tillfälle att med erforderlig skyndsamhet vidtaga indrivningsåtgärder mot sådana personer, i följd varav indrivningsverksamheten genom allmänna exekutiva organ kunde befaras bli i stor utsträckning resultatlös. Erforderlig efterforskning av sjömän, vilka resterade för botes- och ersättningsbelopp, syntes ej heller med samma utsikter till framgång kunna bedrivas av dessa myndigheter som av tullmyndigheterna. Måhända skulle också användandet av förskottsbetalningar till täckande av blivande böter och ersättningsbelopp komma ur bruk, vilket i sin tur skulle innebära avsevärt avbräck ur synpunkten av verkställighetens effektivitet. Ej heller ur ekonomisk synpunkt syntes enligt dessa yttranden mycket vara att vinna på en överflyttning. Även efter en reform i sådan riktning måste man nämligen räkna med medverkan från tullverkets sida, fastmera som befattningen med åtal och redovisning av beslagtagen egendom — vilket tydligtvis avsåges — alltjämt skulle ankomma på tullverket. Härtill komme, att om tullverket ålades biträda länsstyrelserna med indrivningsåtgärder, tullpersonal allt framgent måste vara avdelad för detta ändamål. Indrivningsarbetet — utfört i samband med tullverkets övriga åligganden — vore att till stor del betrakta såsom kostnadsfritt för statsverket. Härutöver må av de synpunkter, som framförts i de till generaltullstyrelsen i ärendet avgivna yttrandena, särskilt framhållas. Tulldirektören i Stockholm anförde bl. a. följande. En ändring av verkställighetsväsendet i föreslagen riktning borde medföra, att — i likhet med vad som gällde beträffande mål angående olovlig varuutförsel — jämväl åtal i tullmål och redovisning av förverkat gods överlämnades till de allmänna åklagarna; först därmed skulle någon mera betydande arbetsbesparing för tullverket inträda. Om nämligen åtal och redovisning av beslagtagen egendom alltjämt bleve kvar hos tullverket måste fortfarande föras konfiskationsjournaler och bleve expediering av domar från domstolar till tullmyndighet alltjämt erforderlig. Om å andra sidan beslagtagen egendom skulle omhändertagas av länsstyrelserna komme detta att medföra kostsamma transporter och ökade behov av utrymmen (t. ex. garageutrymmen för beslagtagna motorfordon). Med hänsyn till föreliggande svårigheter att indriva böter och ersättningsbelopp framför allt av utlänningar, sökte nu tullmyndigheten i möjlig utsträckning förmå den som beträddes med smuggling att omedelbart deponera vad som kunde förväntas bli utdömt. Därvid mottoges även mindre belopp såsom deposition eller avbetalning. Detta system hade visat sig vara mycket effektivt. Av de framställningar om handräckning som med stöd av § 23 bötesindrivningsförordningen överlämnades till exekutiv myndighet för indrivning redovisades det övervägande antalet med hindersbevis. Tulldirektören i Malmö, som likaledes avstyrkte en överflyttning av verkställighetsåtgärderna, framhöll, att indrivningsverksamheten medförde bättre resultat, när den direkt ombesörjdes av tulltjänsteman än då den skedde genom stadsfogde eller

342 landsfiskal, vilket berodde på att tulltjänstemannen vore omedelbart till hands för uppdraget. Ibland ägde förskottsbetalningar rum och i andra fall uppsöktes betalningsförpliktade sjömän av tulltjänstemannen och krävdes på betalning. Tack vare samarbetet mellan olika tullmyndigheter kunde sådan direkt inbetalning ifrågakomma också när det gällde å annan ort utdömda belopp. Även efter en eventuell omläggning av systemet torde det bliva nödvändigt, att samarbete anordnades mellan tullverket och länsstyrelserna på så sätt att tullverket alltjämt vore behjälpligt med efterforskning samt med mottagande av frivillig deposition. Tullkammaren i Luleå ställde sig avvisande till tanken på en överflyttning under framhållande att med en dylik anordning effektiviteten i verkställighetshänseende komme att bliva lidande. Vid invisitation av fartyg efterforskade vederbörande bevakningsförman genom granskning av sjömansrullan om någon efterlyst funnes anställd ombord. Vore detta fallet underrättades den som begärt efterlysning omedelbart och åtgärder i förekommande fall för indrivning av böter vidtoges. På anmaning betalade då ofta den efterlyste frivilligt böterna helt eller delvis. Tullkammaren i Sundsvall anförde, att vid en överflyttning av verkställigheten till länsstyrelserna steget kunde tagas fullt ut och omfatta jämväl åtgärder med beslagtaget gods. Vid indrivning från till sjöss anställda inträffade i många fall, att den dömde anträffades å den ort, där tullmyndigheten, som handlade verkställighetsärendet, funnes. I sådana fall kunde ofta betalning utverkas, medan fartyget låge kvar i hamnen. Beträffande sjömän eller andra med fast bostad inom riket, torde verkställigheten utan olägenhet kunna ombesörjas av länsstyrelserna. Tullfiskalen i Stockholm, som likaledes avstyrkte en överflyttning av verkställighetsåtgärderna, anförde. Tullverkets befattning med verkställighetsåtgärder vore begränsad med hänsyn till att tullmyndigheterna saknade exekutiv makt; tullmyndigheten fungerade därför blott som uppbördsverk. Detta oaktat torde dock huvudparten av redovisade böter och ersättningsbelopp inflyta utan de exekutiva myndigheternas medverkan. Inkasseringen i Stockholm av böter och ersättningsbelopp ombesörjdes av de tulltjänstemän, som vore förordnade såsom stämningsmän. Dessa brukade underrättas om uppdagade tullförseelser, varefter vederbörande i samband med lämnande av fullmakt eller delgivning av stämning bereddes tillfälle att deponera beloppet. Tullmyndigheterna ägde möjlighet att snabbt anträffa restskyldiga sjömän genom förfrågningar hos sjömanshusen, rederier och fartygsmäklare och därigenom underlättades exekutiva åtgärder, vilket vore av stor vikt med hänsyn till att fartygens besök vore kortvariga. Några av de av generaltullstyrelsen hörda tullmyndigheterna hade emellertid uttalat sig för en överflyttning till länsstyrelserna av verkställigheten. Sålunda uttalade tulldirektören i Göteborg, att tullverkets befattning med indrivning av böter och ersättningsbelopp kunde överlämnas till

343 länsstyrelserna men att, med hänsyn till den omständigheten att sakfällda i tullmål i allmänhet vore sjöfolk, med vilka tullverket på grund av arten av sin verksamhet närmast komme i beröring, det dock torde böra ankomma på tullverket att i förekommande fall meddela länsstyrelsen, då för tullförseelser efterlysta personer anträffats ombord å fartygen. Tullfiskalen i Göteborg förklarade, att han icke kunde se något principiellt hinder för att indrivningen av böter och ersättningsbelopp överlämnades till länsstyrelserna. Enligt inhämtad upplysning från den lokala tullmyndigheten måste denna till allmän exekutiv myndighet vidarebefordra det största antalet tullböter, och tullanstalten bleve därför blott en mellanhand. Dock torde man ha viss anledning antaga, att tullverkets övervakande av tullböters indrivning vore effektivare än länsstyrelsernas och under alla förhållanden borde tullanstalterna fortfarande ha rätt att i förekommande fall mottaga tullböter och ersättningsbelopp av personer, som frivilligt erbjöde dylik deposition. Tullfiskalen i Malmö anförde, att det i och för sig ej mötte hinder mot ett överförande till länsstyrelserna av indrivningsverksamheten men att minskad effektivitet därvid kunde befaras. För egen del anförde generaltullstyrelsen i sitt förutnämnda utlåtande i ärendet den 28 februari 1948 bl. a. följande. Överlämnande till länsstyrelserna av tullverkets befattning med indrivning av böter och ersättning för gods, som skolat dömas förverkat, skulle innebära, att böter och ersättningsbelopp i tullmål komme att upptagas i saköreslängd medan verkställigheten av utslag i sådana mål, såvitt anginge det i flertalet av målen förekommande konfiskationsgodset, alltjämt skulle ankomma å tullverket. Tullverkets befattning med verkställigheten i detta avseende torde också vara oundgängligen erforderlig med hänsyn till stadgade begränsningar i rätten till införsel av gods. Innan förverkandefrågan blivit slutligen avgjord, kan vidare godsets utlämnande från tullverket ej ifrågakomma, enär godset måste i vanlig ordning tulltaxeras, och, därest beslaget skulle upphävas, förtullas eller underkastas annan tullklarering. Vad som vid tulltaxeringen av godset utrönes angående dess art och myckenhet samt den å godset belöpande avgiften till statsverket är dessutom i regel utav avgörande betydelse för åtal och straffmätning. För de vanligaste tullförbrytelserna, nämligen brott mot 1923 och 1924 års lagar, ådömes i allmänhet allenast böter, vilka enligt dessa lagar äro normerade efter den å godset belöpande avgiften eller godsets kvantitet. Om länsstyrelserna skulle svara för bötesindrivningen utan eftersättande av effektiviteten i straffverkställigheten, bleve det för undvikande av ökade kostnader för länsstyrelserna nödvändigt att i betydande utsträckning taga tullverket i anspråk för vissa uppgifter vid bötesindrivningen såsom efterlysning och efterforskning av bötfällda sjömän, anställande av krav mot sådana personer samt uppbärande av depositioner och avbetalningar. Härmed skulle följa skriftväxling och redovisningsarbete för tullverket. Det oaktat skulle effektiviteten i straffverkställigheten kunna befaras bliva försämrad, enär tullverkets medverkan vid bötesindrivningen bleve avhängig av indrivningsmyndigheternas initiativ. En i möjligaste mån effektiv straffverkställighet är emellertid en oeftergivlig förutsättning för ett framgångsrikt bekämpande av den olovliga varuinförseln. Ur den synpunkten torde därför initiativet vid bötesindrivningen böra ligga i tullverkets hand. Bötesindrivningen är allenast en av tullverkets många uppgifter och såsom så-

*

344 dan jämförelsevis föga arbetskrävande. Bortfallande av denna uppgift skulle icke kunna föranleda några organisatoriska förenklingar, så länge tullverkets befattning med åtal i tullmål och redovisning av konfiskationsgods består. Någon arbetsbesparing för tullverket torde eljest ej vara att räkna med, därest tullverket, på sätt ovan antagits, skulle komma att medverka vid bötesindrivningen. Tullverkets nuvarande befattning med bötesindrivningen utgör i själva verket en av statsverket med utnyttjande av tullverkets organisation bedriven både billig och effektiv inkassorörelse. Länsstyrelsernas övertagande av bötesindrivningen beträffande endast vissa grupper av mål, på sätt ifrågasatts av vissa tullmyndigheter, saknar •— med hänsyn till det som regel ringa antalet sådana mål — praktisk betydelse och skulle onödigtvis komplicera bötesredovisningen. Vid generaltullstyrelsens yttrande fanns fogat ett av styrelsen upprättat förslag till förordning angående expediering och verkställighet av utslag i tullmål m. m. Enligt detta förslag skulle tullverket alltjämt kvarstå såsom verkställighetsmyndighet beträffande domar i tullmål, bortsett från sådana mål, vari ådömts frihetsstraff. Dess befattning med verkställighetsåtgärder skulle emellertid utvidgas till att omfatta alla domar i mål angående brott, vilkas beivrande ankom på tullverkets åklagare. I förslaget upptogos särskilda föreskrifter angående avskrivning av böter och ersättningsbelopp. Generaltullstyrelsen skulle äga medgiva sådan avskrivning under i huvudsak enahanda förutsättningar som stadgas i bötesindrivningsförordningen beträffande där avsedda böter och andra brottspåföljder. I ett den 2 november 1948 avgivet underdånigt utlåtande i ärendet förklarade riksräkenskapsverket att på grund av vad i de av generaltullstyrelsen införskaffade yttrandena anförts och på de av styrelsen i övrigt anförda skälen riksräkenskapsverket icke hade någon erinran att framställa mot ett bibehållande av tullverkets nuvarande befattning med indrivning av böter och ersättningsbelopp i tullmål. Ifrågavarande ärende har den 8 november 1956 överlämnats till utredningen. Avgivna yttranden Tullmålsdomstolarna ha i sina till utredningen avgivna yttranden icke berört frågan om verkställigheten. Däremot ha några av de hörda tullmyndigheterna gjort uttalanden i ämnet. I allmänhet har därvid förutsatts, att verkställighet i fråga om böter och ersättningsbelopp, som ådömts i tullmål, även i fortsättningen skulle ankomma på tullverket. Vissa tullmyndigheter ha emellertid icke haft något att erinra mot att verkställigheten helt överflyttas på de allmänna exekutiva myndigheterna. Tulldirektören i Malmö har sålunda framhållit, att, om tullåklagarinstitutionen avskaffades och åtal i tullmål överflyttades till de allmänna åklagarna, såsom en naturlig följd härav hela verkställighetsförfarandet borde ankomma på exekutiv myndighet. Även om det sannolikt komme att göras gällande, att verkställigheten skulle bli lidande på en sådan anordning under mo-

345 tivering, att tullverket, som stode brottsplatsen närmast, syntes vara bäst skickat att handhava verkställighetsåtgärder, torde detta dock icke kunna anföras såsom bärande skäl mot en överflyttning, enär redan med nu gällande bestämmelser exekutiv myndighet ofta måste anlitas för indrivningen. Genom en överflyttning av verkställighetsförfarandet till exekutiv myndighet skulle man undvika den oformlighet som de nuvarande reglerna understundom kunde medföra, i det att vid flerfaldig brottslighet en del av bötesstraffet redovisades i saköreslängd och en del i konfiskationsjournal. Utredningen Vad angår frågan, huruvida verkställighet av domar i mål om brott, som avses med den föreslagna lagen om straff för varusmuggling m. m., bör åvila generaltullstyrelsen eller, i likhet med vad som gäller beträffande brottmål i allmänhet, ombesörjas av allmänna exekutiva myndigheter — länsstyrelser och underlydande indrivningsmyndigheter — må till en början erinras om den bristande enhetlighet, som de nuvarande förhållandena på detta område uppvisa. Befordran till verkställighet av frihetsstraff, som ådömts i tullmål, ankommer numera överhuvud icke på generaltullstyrelsen. Vad beträffar böter och andra påföljder i sådana mål åligger visserligen styrelsen i de flesta fall att föranstalta om verkställighet, men detta är ingalunda alltid fallet. Av den förut lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser torde sålunda framgå, att i fråga om åtskilliga brott, beträffande vilka åtal ankommer på tullåklagare, allmänna verkställighetsregler gälla. Detta innebär, att ådömda böter och påföljder i dessa fall i vanlig ordning skola upptagas i saköreslängd. I fråga om domar i mål angående olovlig varuutförsel — i vilka mål åtalet utföres av allmän åklagare — gäller, att verkställighet sker genom de allmänna exekutiva organen. Vid utarbetandet av förslag till ny lagstiftning om straff för olovlig införsel och utförsel av varor framstår det som angeläget, att spörsmålet om verkställighet i fråga om böter och förverkandepåföljder på förevarande område blir föremål för en enhetlig reglering. Den nuvarande ordningen, enligt vilken vid brott mot tullförfattningarna bötesindrivningsförordningens bestämmelser äro tillämpliga i vissa fall men ej i andra, är uppenbarligen icke tillfredsställande. Avsaknaden av enhetliga verkställighetsföreskrifter har understundom lett till ovisshet angående den riktiga verkställighetsformen, och risken för dubbel verkställighet kan med den nuvarande ordningen icke helt uteslutas. En enhetlig reglering k a n vinnas genom att verkställigheten i fråga om här avsedda brott genomgående lägges antingen på de exekutiva myndigheterna eller på tullverket. Ur principiell synpunkt förefaller naturligt, att, jämväl såvitt avser domar i smugglingsmål, verkställigheten skall ankomma på myndighet, utrustad

346 med exekutiva befogenheter. Tullverket saknar, såsom förut framhållits, dylika befogenheter. Detta medför, att tullverket måste anlita biträde av de allmänna exekutiva organen så snart fråga är om tvångsåtgärder. Att sådant biträde påkallas i väsentlig utsträckning visa de förut berörda uppgifterna från vissa tullanstalter. Tullverket fungerar sålunda i alla de fall, där ärendet måste överlämnas till exekutiv myndighet, närmast som ett slags förmedlingsorgan. Med förslagets ståndpunkt, att tullåklagarinstitutionen avskaffas och att åklagaruppgifterna i de nuvarande tullmålen överflyttas till de allmänna åklagarna, synes vidare bäst förenligt, att jämväl beträffande verkställigheten skola gälla samma regler som för brottmål i allmänhet. Att även efter en åklagarreform undantaga smugglingsmålen från de allmänna exekutivorganens kompetensområde synes sålunda knappast böra ske utan starka sakliga skäl. En överflyttning av verkställigheten på de exekutiva organen kan slutligen sägas innebära ett fullföljande av en påbörjad utveckling såtillvida, som befordran till verkställighet av frihetsstraff numera alltid ankommer på de allmänna verkställighetsorganen. Icke blott principiella utan även sakliga skäl kunna emellertid anföras till förmån för en överflyttning av verkställigheten till de allmänna exekutiva organen. Det förhåller sig visserligen otvivelaktigt så, att en stor del av det klientel, varom här är fråga, utgöres av sjöanställda utan fast hemvist i Sverige och att tullverket har de bästa förutsättningarna att komma i kontakt med dylika personer. Det är därför också tydligt, att medverkan från tullverkets sida ej kan undvaras, när det gäller att åstadkomma frivillig betalning av böter och ersättningsbelopp från sådana personers sida. En icke oväsentlig del av för brott mot tullförfattningarna dömda personer tillhör emellertid andra personkategorier. För att få en mera tillförlitlig uppfattning om sammansättningen av klientelet, har genomgåtts de domar i tullmål för åren 1957 och 1958, som insänts till generaltullstyrelsen för befordran till verkställighet. Av undersökningen framgår att år 1957 3 879 personer dömdes för brott mot tullförfattningarna. Av dessa voro 2 129 svenskar och 1 750 utlänningar; av de senare voro 326 danskar och norrmän. Av totalantalet dömda kunna 2 331 personer, varav 832 svenskar och 1 499 utlänningar, d. v. s. ungefär 60 % av det totala antalet dömda, beräknas tillhöra yrkeskategorien sjömän. År 1958 utgjorde totalantalet dömda 4 080, varav 2 287 svenskar och 1793 utlänningar; av de senare voro 320 danskar och norrmän. Sjömännens antal kan beräknas utgöra 2 224, d. v. s. cirka 55 % av totalantalet dömda, därav 823 svenskar och 1 401 utlänningar. De angivna siffrorna utvisa, att, såvitt avser dömda svenska medborgare, endast den mindre delen utgöres av sjöanställda, medan däremot, såvitt avser dömda utländska medborgare, det övervägande antalet är att hänföra till nämnda kategori. Av dömda svenska medborgare torde alltså den övervägande delen (ca 60 %) äga stadigvarande vis-

347 telseort inom riket. Det måste för övrigt också antagas att åtskilliga av de till kategorien svenska sjömän hänförliga här ha stadigt hemvist. Det torde alltså kunna antagas, att under åren 1957 och 1958 35 å 40 procent av det totala antalet dömda utgjordes av svenska medborgare med hemvist inom riket. Beträffande sådana personer måste tullverkets befattning med verkställigheten anses innebära en onödig omgång. I dessa fall synes det sålunda mest rationellt, att verkställighetsärendet redan från början handlägges av vederbörande exekutiva myndighet i den dömdes hemort. Medverkan från tullverkets sida synes icke heller påkallad beträffande utländska medborgare, som ej äro anställda inom sjöfarten. Såvitt avser dylika utlänningar bosatta i Danmark eller Norge föreligger såsom förut nämnts möjlighet att anlita biträde av exekutiva myndigheter i dessa båda länder. Vad övriga utländska medborgare angår står däremot icke annan möjlighet till buds än att med anlitande av svenskt konsulat eller annan myndighet söka utverka frivillig betalning av ådömda böter och ersättningsbelopp. Med hänsyn till det nu anförda måste enligt utredningens mening en överflyttning av verkställigheten till de allmänna exekutiva organen vara ägnad att åstadkomma ett enklare och snabbare förfarande såvitt angår den betydande del av brottslingsklientelet, som icke utgöres av sjöanställda utan fast hemvist här i riket. Vad åter angår dylika sjöanställda torde visserligen, såsom förut framhållits, tullverkets medverkan icke kunna undvaras vid bötesindrivningen. Det saknas emelltid anledning till antagande, att förfarandet i dessa fall skulle behöva bli mindre effektivt eller mera tungrott, om initiativet till verkställigheten lägges på de allmänna exekutiva myndigheterna. I detta hänseende må framhållas, att även för närvarande ett vidsträckt samarbete mellan tullverket och de allmänna exekutiva organen förekommer beträffande verkställighetsåtgärder av olika slag i ärenden, där vanliga verkställighetsregler gälla. Det kan t. ex. vara fråga om indrivning av böter, som ådömts en sjöman i misshandelsmål, eller om utkrävande av barnuppfostringsbidrag från en sjöanställd. Detta samarbete synes fungera väl. Det må i detta sammanhang vidare erinras därom, att deposition till säkerhet för böter eller ersättningsbelopp torde vara särskilt vanlig i sådana fall, när den misstänkte är sjöanställd utan hemvist här i riket. Sker deposition bli som regel särskilda verkställighetsåtgärder överflödiga. Givetvis bör den enskilde tulltjänstemannen även efter en verkställighetsreform äga mottaga deposition. Närmare bestämmelser angående tullverkets medverkan vid verkställigheten och om förfarandet med deponerade belopp torde böra utfärdas av generaltullstyrelsen och riksräkenskapsverket i samråd. En verkställighetsreform skulle medföra den fördelen att bötesindrivningsförordningen bleve tillämplig i alla hithörande mål, sålunda jämväl förordningens regler om avskrivning och avkortning av böter och ersätt-

348 ningsbelopp. I det föregående har framhållits, att någon motsvarighet till dessa institut icke finnes såvitt avser mål, vilka befordras till verkställighet genom generaltullstyrelsens försorg, men att hos styrelsen utbildat sig ett i författningsväg icke reglerat förfarande — avförande av böter — vilket till sin innebörd ungefär motsvarar avkortningsinstitutet. Vidare kunna under vissa förutsättningar ersättningsbelopp, icke överskjutande 1 000 kronor, bli föremål för avskrivning hos tullmyndigheterna. En enhetlig reglering i dessa hänseenden är uppenbarligen önskvärd. Skillnaden mellan å ena sidan avskrivnings- och avkortningsinstituten i bötesindrivningsförordningen och å andra sidan det av generaltullstyrelsen tillämpade förfarandet leder till särskilt påtagliga konsekvenser, när det gäller indrivning av ersättningsbelopp för egendom, som skolat förklaras förverkad. Vid tillämpning av bötesindrivningsförordningen avskrives ersättningsbeloppet, om vidtagna exekutiva åtgärder icke lett till resultat, oaktat den tioåriga preskriptionstiden icke gått till ända. Några preskriptionsavbrytande åtgärder komma icke i fråga. När verkställigheten ankommer på generaltullstyrelsen sker, såsom framgår av det föregående, avskrivning av ersättningsbelopp endast i mycket begränsad omfattning. Preskriptionsavbrytande åtgärder vidtagas regelmässigt. Det är svårt att inse, varför beträffande smugglingsmålen i detta hänseende skola tillämpas andra eller strängare regler än i fråga om brottmål i allmänhet. Det må i detta sammanhang framhållas, att strafflagberedningen i sitt år 1953 avgivna betänkande med förslag om enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17) ansett behov föreligga av en absolut tidsbegränsning för indrivning av förverkat belopp samt i sådant hänseende föreslagit en tidrymd av tio år. Preskriptionsavbrytande åtgärder från indrivningsmyndighetens sida skulle icke komma i fråga (s. 156 f.). I strafflagberedningens slutbetänkande med förslag till skyddslag (SOU 1956:55) återfinnes samma förslag (s. 367). Såsom framhållits i det av tulldirektören i Malmö avgivna yttrandet skulle en överflyttning av verkställigheten på de allmänna exekutiva organen undanröja den oformlighet, som de nuvarande reglerna understundom medföra, att vid flerfaldig brottslighet en del av bötesstraffet redovisas i saköreslängd och en annan del upptages i konfiskationsjournal. En överflyttning torde vidare kunna förväntas medföra vissa fördelar ur kontrolloch redovisningssynpunkt. I bötesindrivningsförordningen äro meddelade bestämmelser om åtgärder för kontroll av bötesredovisningen med granskning av saköreslängderna främst från länsstyrelsernas sida. över länsstyrelserna utövar i sin tur riksräkenskapsverket viss granskning och kontroll. Någon motsvarande granskning från riksräkenskapsverkets sida äger i praktiken icke rum beträffande böter, vilkas indrivande åvilar generaltullstyrelsen. Slutligen förefaller det icke osannolikt, att en överflyttning av verkställigheten skulle kunna giva utrymme för förenklingar och bespa-

349 ringar inom tullverket. I vilken utsträckning dylika kunna antagas bli m ö j liga, har dock i förevarande sammanhang icke kunnat upptagas till övervägande. Vid övervägande av nu anförda synpunkter har utredningen kommit till den uppfattningen, att verkställigheten i hithörande mål bör åvila de allmänna exekutiva organen. Vad härefter angår frågan om förfarandet vid försäljning av förverkad egendom samt vid sådan förtida försäljning, som i vissa fall skall ske, kunna skäl anföras för att låta tullverket ombesörja försäljningen. Till förmån för en sådan ordning kan sålunda åberopas, dels att enligt förslaget egendom, som tagits i beslag, skall förvaras av tullverket och dels att tullverket anordnar regelbundna tullauktioner för försäljning av icke blott förverkad egendom utan i första hand gods, som icke inom föreskriven tid utlösts eller utgöres av sjöfynd. Å andra sidan torde en ordning, enligt vilken tullverket har att ombesörja försäljningen, göra det nödvändigt att införa någon form av underrättelseskyldighet gentemot tullverket för åklagare eller domstol. Vad gäller förtida försäljning synes i vart fall initiativet till sådan försäljning böra ankomma på åklagaren. Med hänsyn till vad nu anförts tala enligt utredningens mening övervägande skäl för att försäljning av förverkad egendom liksom förtida försäljning av beslagtaget gods — i likhet med vad som f. n. gäller enligt varuutförsellagen — skall ankomma på åklagaren. En dylik ordning hindrar givetvis icke, att egendom efter överenskommelse mellan åklagaren och tullverket försäljes på tullauktion. Så torde för närvarande i viss utsträckning ske i fråga om försäljning av egendom förverkad enligt varuutförsellagen. Har i särskild författning angående införsel eller utförsel av varor meddelats föreskrifter om förfarandet, skola dessa föreskrifter gälla. Försäljning bör ske på offentlig auktion. Bestämmelser om förfarandet vid försäljning — utformade efter mönster av 7 § varuutförsellagen — ha upptagits i 19 § av förslaget. En överflyttning av verkställigheten på de allmänna exekutiva organen föranleder vissa författningsändringar. Sålunda böra 1923 och 1924 års verkställighetskungörelser upphävas. Därvid är emellertid att beakta stadgandet i 2 § av 1924 års kungörelse, att domstolen, om någon som innehar körkort fälles till ansvar för brott mot 1 § spritinförsellagen, vid vars begående motorfordon kommit till användning, om domen ofördröjligen har att meddela underrättelse till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet. En dylik underrättelseskyldighet synes icke påkallad, om spritsmuggling i enlighet med förslaget likställes med annan varusmuggling. Även föreskriften i 2 § synes sålunda kunna helt utgå. Vidare bör § 23 bötesindrivningsförordningen upphävas. Slutligen föranleder en verkställighetsreform

350 vissa ändringar i de förutnämnda kungörelserna den 3 april 1934 (nr 65) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Finland den 29 december 1933 avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror och den 24 januari 1936 (nr 13) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Danmark den 28 oktober 1935 avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror. Dessa författningar angiva nämligen generaltullstyrelsen som verkställighetsmyndighet. Förslag till erforderliga författningsändringar ha intagits i betänkandet.

KAPITEL XVII O r g a n i s a t i o n s - och

kostnadsfrågor

Ett avskaffande av de särskilda reglerna om åklagare i tullmål och överflyttande av åklagarskapet i dessa mål till de allmänna åklagarna medför, att den frågan måste övervägas i vad mån en dylik reform kan beräknas kräva utökning av den allmänna åklagarorganisationen och den underställda personalen. Med hänsyn till att åklagarna i vissa städer äro kommunalt avlönade uppkommer i förevarande sammanhang jämväl spörsmålet, om dessa städer kunna anses äga rätt till gottgörelse av statsverket för kostnaderna för tullmålens handläggning av städernas åklagare. Vad beträffar frågan i vad mån ett övertagande av tullmålen kan antagas kräva förstärkning av den allmänna åklagarorganisationen har av utredningen infordrats vissa uppgifter i syfte att möjliggöra en preliminär bedömning i detta hänseende. Ett definitivt ståndpunktstagande torde böra anstå till dess någon tids erfarenhet vunnits av reformen och bedömningen fördenskull kan göras säkrare. F r å n tullåklagarna i riket ha infordrats uppgifter angående den genomsnittliga omfattningen av den arbetsbörda (arbetstimmar för å r ) , som åvilar dem i deras egenskap av åklagare i tullmål. Med översändande av de inkomna uppgifterna ävensom av en inom statistiska centralbyrån upprättad statistik över antalet mål åren 1951—1957 enligt varuinförsellagen, spritinförsellagen och tullstadgan har därefter hos statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt landsfogdarna anhållits om ett uttalande, huruvida en överflyttning av åklagaruppgifterna i tullmål till de allmänna åklagarna kunde antagas kräva en utökning av den allmänna åklagarorganisationen med angivande, därest en utökning skulle befinnas erforderlig, av den beräknade omfattningen härav och kostnaden för densamma. Såvitt angår de från tullåklagarna infordrade uppgifterna framgår, att arbetsbördan med avseende å åklagargöromålen är störst i vissa större hamnstäder samt i gränsorter. Sålunda har tullfiskalen i Stockholm beräknat omfattningen av sin arbetsbörda till cirka 2 100 arbetstimmar för år, varav dock omkring 225 timmar beräknas ha åtgått för fullgörande av åklagaruppgifter utom tjänstgöringsorten. Tullfiskalen i Göteborg har uppskattat tiden för tullfiskalsgöromål till 600 timmar för år. Tullfiskalen i

352 Malmö har likaledes beräknat tiden för fullgörandet av tullfiskalsgöromål till 600 timmar för år, varav hälften avser göromålen i Malmö och hälften göromålen i Hälsingborg. På åtskilliga orter utgör åklagaruppgifterna i tullmål en arbetsbörda för tullförvaltarna, som uppskattats till 100 arbetstimmar för år eller mera. Detta är sålunda fallet i Södertälje (150 t i m m a r ) , Nyköping (100 t i m m a r ) , Norrköping (150 timmar), Karlskrona (100 timm a r ) , Strömstad (330 t i m m a r ) , Uddevalla (150—300 t i m m a r ) , Västerås (100 t i m m a r ) , Gävle (175 å 200 t i m m a r ) , Söderhamn (115 t i m m a r ) , Sundsvall (150 t i m m a r ) , Umeå (200 t i m m a r ) , Piteå (100 t i m m a r ) , Luleå (300— 350 timmar) och Haparanda (200 t i m m a r ) . På vissa andra orter har tullåklagarsysslan angivits kräva en tid av mellan 50 och 100 timmar för år. Detta är fallet i Uppsala (60 t i m m a r ) , Kalmar (50 t i m m a r ) , Oskarshamn (60 t i m m a r ) , Visby (80 t i m m a r ) , Karlshamn (90 t i m m a r ) , Åhus (75 timm a r ) , Landskrona (50 timmar), Ystad (50 timmar), Trelleborg (80 timm a r ) , Köping (75 t i m m a r ) , Hudiksvall (65 timmar), Härnösand (90 timm a r ) , Örnsköldsvik (70 timmar) och Skellefteå (80 t i m m a r ) . På övriga orter i landet, där tullåklagare är stationerad, understiger tiden för sysslandet med tullmål, enligt de avlämnade uppgifterna, 50 arbetstimmar för år. Av statsåklagarnas och landsfogdarnas yttranden framgår, att förstärkning av den allmänna åklagarorganisationen och den underställda personalen som regel icke bedömes bli erforderlig vid ett övertagande av tullmålen. I några fall har dock den föreslagna reformen ansetts kräva utbyggnad av personalresurserna. Statsåklagaren i Stockholm h a r sålunda ansett, att reformen kommer att kräva inrättandet av en åklagar- och en skrivbiträdestjänst (lönegrad Ao 23 och 5). Statsåklagaren i Göteborg har uttalat, att ett överflyttande av tullmålen till de allmänna åklagarna icke torde böra föranleda, att antalet åklagare eller skrivbiträden utökades. Det må anmärkas, att tullfiskalen i Göteborg i sitt förutnämnda yttrande anfört, att åklagarmyndigheten i Göteborg under år 1959 komme att få sin stadsfiskalsuppsättning ökad med flera nya tjänster samt att en överflyttning av tullfiskalens arbetsuppgifter till åklagarmyndigheten ej torde behöva medföra utökning av åklagarpersonalen. Statsåklagaren i Malmö har meddelat, att åklagarmyndigheten i staden stode inför omorganisation vid årsskiftet 1958/59 i samband varmed antalet åklagare torde komma att ökas från 11 till 14. Det vore icke möjligt att nu bedöma, om den nya organisationen om några år skulle k u n n a tåla belastning med tullmålen. Med hänsyn till brottskurvans årliga stegring torde man k u n n a antaga, att åklagarmyndigheten om några år bleve underdimensionerad även tullmålen förutan. Mest sannolikt förefölle det därför, att överflyttning av tullmålen kunde komma att medföra krav på någon ökning av åklagarpersonalen. Landsfogden i Malmöhus län har anfört att, såvitt avsåge Hälsingborg, läget på åklagarsidan vore sådant, att behov av ytterligare en åklagartjänst gjort sig alltmer gällande. Med hänsyn till det relativt stora

353 antalet tullmål i Hälsingborg syntes en överflyttning för Hälsingborgs del ytterligare skärpa kravet på ännu en åklagartjänst. Beträffande övriga städer inom länet — bortsett från Malmö — syntes däremot en överflyttning av målen å stadsfiskalerna i dessa städer kunna ske utan större olägenhet. Landsfogden i Gävleborgs län har yttrat, såvitt avsåge Gävle, att med hänsyn till det stora antalet tullmål en överflyttning av åklagarskapet skulle innebära en alltför stor belastning för de två stadsfiskaler, som för närvarande funnes i Gävle. En överflyttning av tullmålen torde k u n n a beräknas kräva tillgång till ytterligare en åklagare under tre månader av året, vilket kunde beräknas draga en kostnad av 5 250 kronor. I övrigt torde överflyttning av tullmålen icke behöva medföra krav på förstärkning av åklagarorganisationen inom länet. Landsfogden i Västerbottens län har framhållit, att stadsfiskalerna i Umeå och Skellefteå redan nu hade en synnerligen stor arbetsbörda, som icke tålde ytterligare belastning. En nödvändig följd av ett överförande av tullmålen till dessa åklagare bleve därför, att de erhölle arbetsförstärkning, lämpligen i form av en biträdande stadsfiskal i envar av dessa båda städer. Härav förelåge delbehov redan nu. Huru stor del av lönekostnaden härför, som skulle anses belöpa å tullmålen läte sig svårligen beräknas men den kunde för envar av de biträdande stadsfiskalerna antagas utgöra ungefär 10 % av en årslön enligt lönegrad Ca 24. övriga landsfogdar i riket ha ansett, att en överflyttning av tullmålen till de allmänna åklagarna icke i och för sig torde behöva föranleda utökning av antalet åklagare och underställd personal. Landsfogden i Södermanlands lån har dock med överlämnande av infordrat yttrande från stadsfiskalen i Nyköping framhållit, att utökning av åklagarinstitutionen i Nyköping redan nu vore behövlig, oavsett om tullmålen tillkomme eller ej. Landsfogden i Gotlands län har, med bifogande av yttrande från stadsfiskalen i Visby, anfört, att en förstärkt åklagarorganisation i Visby under alla förhållanden förr eller senare bleve nödvändig och att en överflyttning av tullmålen till de allmänna åklagarna utgjorde ytterligare skäl för en sådan förstärkning. Landsfogdarna i Blekinge län och i Hallands län ha förklarat, att de för sin del ansåge, att en överflyttning kunde äga rum utan utökning av den allmänna åklagar- och polisorganisationen. Stadsfiskalerna i Karlskrona och Karlshamn samt i Varberg hade dock i avgivna yttranden ifrågasatt, om icke en sådan överflyttning med hänsyn till dessa åklagares redan nu stora arbetsbörda måste föranleda biträdeshjälp i någon form. Landsfogden i Västernorrlands län har understrukit, att i distrikt där åklagarnas arbetsbörda redan nu vore synnerligen stor — vilket torde få anses gälla Härnösand och i ännu högre grad Sundsvall — en fortsatt ökning av brottmålens antal och svårighet komme att vid en överflyttning av tullmålen medföra, att den oundvikliga organisationsändringen måste komma till stånd tidigare än vad som eljest skulle ha skett. 23—905586

354 Det är givetvis icke möjligt att nu med någon större grad av säkerhet förutse, vilken ökning av arbetsbördan ett övertagande av åklagaruppgifterna i tullmål kommer att medföra för de allmänna åklagarna. Någon tids erfarenhet av reformen måste under alla förhållanden avvaktas, innan ett mera definitivt ställningstagande kan ske. Det synes emellertid redan nu kunna antagas, att ökningen av arbetsbördan i allmänhet blir tämligen obetydlig. I detta avseende må särskilt framhållas, att den vida övervägande delen av tullmålen är av ytterst enkel beskaffenhet. I bagatellfallen förekommer ej någon förundersökning i egentlig mening (jfr RB 23: 22). Enligt förslaget skall vidare tullmyndighet kunna inleda förundersökning. Med hänsyn till nu angivna omständigheter torde någon omedelbar befattning med själva förundersökningsförfarandet mera sällan komma att åvila åklagaren. En stor del av målen torde komina att avgöras genom strafföreläggande. Härtill kommer att, därest, såsom föreslås, bestämmelserna om tullmålsdomstol upphävas, smugglingsmålen ej i lika hög grad som för närvarande komma att koncentreras till vissa underrätter. Man kan sålunda räkna med en jämnare fördelning av målen å underrätterna i riket. Den nya ordningen torde bland annat k u n n a förväntas medföra, att smugglingsmål med tillämpning av 19 kap. 1 § tredje stycket RB i icke oväsentlig utsträckning komma att handläggas i den tilltalades hemort. Vad nu anförts ävensom innehållet i de till utredningen avgivna yttrandena ger anledning till antagande, att en överflyttning av tullmålen till de allmänna åklagarna endast i tämligen ringa utsträckning kommer att kräva förstärkning av åklagarorganisationen och den underställda personalen. Beträffande Stockholm synes man emellertid redan nu kunna räkna med att åklagarorganisationen måste förstärkas med en hel åklagartjänst. Vad besättandet av denna nya åklagartjänst angår må framhållas, att den nuvarande innehavaren av tullfiskalstjänsten i Stockholm är tjänsteman (byråsekreterare) i generaltullstyrelsen. Det synes vara av stort värde, om den nuvarande tullfiskalens omfattande erfarenhet av såväl tulltjänst som åklagartjänst kunde tillvaratagas i samband med en åklagarreform. Så synes lämpligen kunna ske därigenom, att tullfiskalen överflyttas till åklagarmyndigheten med uppgift att handha i första hand smugglingsmålen och, i den mån arbetsbördan det medgiver, jämväl andra likartade mål, såsom brott mot valutalagstiftningen. Vidkommande frågan om inrättande av ytterligare en skrivbiträdestjänst vid åklagarmyndigheten torde det vara för tidigt att nu taga ställning härtill. Vad beträffar övriga orter i riket torde väl icke kunna uteslutas att på vissa håll — på sätt framförts i några av de avgivna yttrandena — redan det nuvarande arbetsläget är så ansträngt, att en överflyttning av tullmålen blir den omständighet, som gör en redan förut påkallad personalförstärkning ofrånkomlig. Emellertid torde någon definitiv ställning till dessa orga-

355 nisationsfrågor icke kunna tagas, förrän någon tids erfarenhet vunnits av reformen. Såsom förut berörts skall enligt förslaget förundersökning kunna inledas av tullmyndighet. Har förundersökningen inletts av tullmyndighet och är ej saken av enkel beskaffenhet, skall ledningen övertagas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall ock eljest övertaga ledningen, när det finnes påkallat av särskilda skäl. Detta innebär, att såvitt avser tullmål av mera invecklad natur förundersökningen kommer att ledas av åklagaren. I sådana fall torde som regel även polisen bli inkopplad. Det torde kunna förutsättas, att ett smidigt och effektivt samarbete mellan allmän åklagare, polis och tullmyndighet skall kunna etableras i dessa mål. Ett dylikt samarbete förekommer f. ö. redan för närvarande i varuutförselmålen och torde där fungera tillfredsställande. Det skulle emellertid kunna övervägas att för utredning i mera omfattande och invecklade smugglingsmål inrätta en speciell undersökningsorganisation, knuten till generaltullstyrelsen eller kriminalstatspolisen. E n dylik organisation, med särskild utbildning att utreda smugglingsbrottslighet och avsedd att vid behov kunna insättas var som helst i riket, skulle kunna handha jämväl utredningar i större valutamål. Erfarenheten visar nämligen, att smuggling av varor ofta är förbunden med brott mot valutalagstiftningen. Vidare kunde alla uppgifter av internationell karaktär i syfte att bekämpa smugglingsbrottslighet anförtros denna organisation. Även om vissa skäl tala för att en sådan organisation tillskapas, har utredningen dock ansett sig icke böra i förevarande sammanhang närmare ingå på detta spörsmål. Ett mera definitivt ställningstagande till frågan om en särskild undersökningsorganisation torde för övrigt knappast kunna ske, förrän den föreslagna åklagarreformen någon tid varit i kraft. Vad härefter beträffar spörsmålet, huruvida städer med kommunalt avlönade åklagare äga rätt till gottgörelse av statsverket för kostnader för tullmålens handläggning av dessa städers åklagare, må nämnas, att den principiella frågan angående städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten varit föremål för utredning i ett av f. d. överståthållaren T. Nothin år 1921 på uppdrag av chefen för finansdepartementet avgivet betänkande. Med hänvisning till i betänkandet lämnad redogörelse för de lagstadganden eller andra förhållanden, vara städernas skyldigheter i skilda hänseenden ansetts vara grundade, och den tolkning av gällande bestämmelser, som meddelats i olika beslut, anför utredningsmannen i frågan om statens formella rätt att ålägga städerna särskilda skyldigheter följande (s. 157 f.). Därmed kan även den rent rättsliga sidan av frågan om städernas skyldigheter anses vara belyst. Det måste nämligen ihågkommas, att de olika kommunala bildningarna grunda sin existens såsom kommuner enbart på statens vilja. Deras ändamål är att, en var för sitt område, ombesörja de samhälleliga uppgifter, som

356 staten åt dem överlämnat, och de kunna ej rättsligen undandraga sig handhavandet av och kostnaden för dessa uppgifter. Givet är däremot, att staten å sin sida måste låta sig angeläget vara att ej lägga olika slags bördor å de skilda kommunerna — en dylik ojämnhet kommer att i sista hand verka såsom en obillighet mot de enskilda medlemmarna av de kommuner, vilka fått sig särskilda bördor pålagda — utan bör staten, där så likväl en gång skett, i stället söka så långt omständigheterna det medgiva, åstadkomma en rättvis utjämning. Spörsmålet om städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten har också berörts i samband med omdaningen av det militära rättegångsväsendet. Sålunda framhöll första lagutskottet i sitt till 1920 års riksdag avgivna utlåtande (nr 24) i anledning av väckta motioner om upphävande av stadgandena om krigsdomstolar m. m., att, i den mån rådhusrätterna komme att övertaga den militära rättskipningen, staten icke torde kunna undgå att till städerna utgiva ersättning för den kostnad detta övertagande givetvis måste förorsaka städerna. Jämväl 1920 års krigslagstiftningskommitté uttalade sig i samma riktning (SOU 1922:34). En annan uppfattning i frågan kom till uttryck i propositionen nr 225 till 1933 års riksdag med förslag om avskaffande av krigsdomstolarna i fredstid. I propositionen framhölls bl. a. följande (s. 20 f.). Enighet syntes i stort sett råda därom, att städerna vore skyldiga ställa sig till efterrättelse vad statsmakterna beslutade ej endast i fråga om det sätt varpå rådhusrätterna skulle utöva sin dömande myndighet utan även beträffande rådhusrätternas domsområden. Att under vissa rådhusrätters prövning lägga mål och ärenden, vilka tidigare handlagts av andra, statliga domstolar, kunde sålunda icke i och för sig anses stridande mot städernas rätt till egen rättskipning. Ett från allmänna processuella synpunkter å sistnämnda domstolar överfört tillskott av mål kunde tydligen icke anses utgöra någon giltig grund för ett ersättningskrav. Då rådhusrätterna vore inordnade i det allmänna domstolssystemet innebure detta en skyldighet för städerna att svara för de kostnader, som kunde bli en följd av att rådhusrätterna, i likhet med övriga allmänna domstolar, måste organisatoriskt anpassas efter nya processuella lagbestämmelser. Vidare finge väl den förmån, som rätten till egen domstol i första instans kunde anses innebära för städerna, uppväga de olägenheter i ekonomiskt hänseende, vilka kunde bli en följd av att på grund av ändringar i lagstiftningen rådhusrätternas arbetsbörda i ett eller annat hänseende ökades. En ändring i gällande forumbestämmelser måste sålunda kunna vidtagas utan att därav följde någon som helst skyldighet för staten att ersätta städerna för de kostnader som en dylik åtgärd till äventyrs kunde ha till följd. Ej heller syntes bärande skäl k u n n a åberopas till stöd för den i ett av remissyttrandena åberopade modifierade ståndpunkten att städerna väl skulle vara skyldiga att bära kostnaderna för en sådan ändring i lagstiftningen, som medförde helt nya bördor för rådhusrätterna, men icke kostnader föranledda av upphävandet av en bestående, av staten bekostad anordning.

357 Första lagutskottet, som i sitt utlåtande (nr 51) över propositionen fann sig icke k u n n a tillstyrka bifall till denna, uttalade, att utskottet med hänsyn därtill ansett sig icke böra ingå i detalj granskning av förslaget och ej heller till behandling upptaga det tveksamma spörsmålet, om ersättning borde tillerkännas de städer, som i anledning av reformen skulle åsamkas kostnader. I ett av särskilt tillkallad utredningsman år 1946 avgivet betänkande angående revision av det militära rättegångsväsendet uttalas — efter redogörelse för vad i den berörda frågan tidigare förekommit — bl. a. följande (SOU 1946: 91 s. 245 f.). Det torde — i enlighet med den uppfattning som kommit till uttryck i 1921 års betänkande — kunna anses att städerna icke äga någon lagligen grundad rätt till gottgörelse av staten för kostnaderna för de militära målens handläggning vid rådhusrätterna. Å andra sidan är det, såsom även framhålles i betänkandet, givet att en ojämn fördelning av olika slags bördor å de skilda kommunerna kommer att i sista hand verka såsom en obillighet mot de enskilda medlemmarna i de kommuner, vilka fått sig särskilda bördor pålagda, samt att staten därför måste låta sig angeläget vara att, om fördelningen blivit ojämn, söka i möjligaste mån åstadkomma en rättvis utjämning. På sätt framgår av den tidigare redogörelsen, kräver ett ändamålsenligt ordnande av rättsskipningen i militära mål att denna uppdrages åt ett begränsat antal domstolar. En tillämpning av nyssnämnda grundsats föranleder att i fall där militära mål skola upptagas av rådhusrätt vederbörande stad bör under vissa betingelser skäligen kunna göra anspråk på bidrag till de utgifter som i förevarande hänseende åsamkas staden. Gäller det mål, som härröra från förband med förläggning inom staden, torde kunna antagas att i regel förutsättningar för framställande av dylikt anspråk icke komma att vara för handen. Den omständigheten att militär förläggning finnes inom staden måste nämligen obestridligen medföra att staden därigenom på olika sätt även kommer i åtnjutande av ekonomiska fördelar. Så torde i viss mån kunna vara förhållandet jämväl då till rådhusrätten hänvisade mål härröra från förband, som väl äro förlagda utanför staden men i dess omedelbara närhet. Huruvida bidrag till kostnaderna bör utgå i fall där rådhusrätt får att upptaga mål från förband med förläggning utom staden synes sålunda böra bliva beroende på en prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Någon anledning torde emellertid icke föreligga att i något fall låta staden komma i åtnjutande av ersättning för annat än den merkostnad i förut angiven mening som uppkommer för staden. I den på grundval av nämnda betänkande utarbetade propositionen med förslag till militär rättegångslag m. m. (prop, nr 216/1948) berördes icke de i samband med reformen uppkommande kostnads- och ersättningsfrågorna. Dessa behandlades i stället under andra huvudtiteln i 1948 års statsverksproposition (prop, nr 1/1948 Bilaga 4). Departementschefen förklarade sig här icke beredd upptaga till avgörande spörsmålet om ersättning till städerna för deras kostnader för den militära rättskipningen utan ansåg att detta borde lösas i samband med den större frågan om städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Denna fråga skulle så snart omständigheterna det medgåve tagas upp inom finansdepartementet (s. 94). I förevarande sammanhang må jämväl erinras om propositionen (nr 236)

358 till 1941 års riksdag med förslag till upphävande av ersättningen till rådhusrätterna för handläggning av tullmål. I propositionen framhöll departementschefen, att nämnda ersättning vore alltför otidsenlig för att böra fortbestå och att något rättsligen grundat anspråk på ersättningens bibehållande icke torde kunna göras gällande av vare sig vederbörande befattningshavare eller städerna. Det torde — i enlighet med den uppfattning, som kommit till uttryck i 1921 och 1946 års betänkanden samt 1933 års proposition — få anses, att städerna icke äga någon lagligen grundad rätt till gottgörelse av staten för de kostnader för en förstärkning av städernas åklagarorganisation, som kunna bli en följd av tullmålens överflyttning till de allmänna åklagarna. Ej heller torde skälighetssynpunkter i något fall böra föranleda, att ersättning i berörda hänseende lämnas. Härvidlag är att märka, att efter ett avskaffande av tullmålsdomstolarna hithörande mål komma att fördelas på samtliga underdomstolar i riket efter frekvensen av smugglingsbrott inom respektive domsområden. I detta sammanhang må anmärkas, att enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 januari 1955 tillsatts en kommitté med uppdrag att verkställa utredning om städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten (1955 års stadsutredning) och enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 december 1954 en kommitté med uppdrag att verkställa utredning rörande rådhusrätternas framtida ställning samt därmed sammanhängande spörsmål (stadsdomstolsutredningen). Vidare må erinras därom, att den 25 oktober 1957 särskilda sakkunniga tillkallats för utredning av frågan om huvudmannaskapet för polisväsendet (1957 års polisutredning). Vad beträffar avskaffandet av tullmålsdomstolarna torde en sådan reform kunna antagas medföra en viss överflyttning av mål från rådhusrätter till statliga domstolar. Några särskilda organisations- eller kostnadsfrågor i anledning härav synas knappast kunna bli aktuella.

KAPITEL X V I I I Specialmotivering

1 §•

Beträffande varusmugglingsbrottets konstruktion hänvisas till avsnittet om straffbestämmelsernas utformning. Här må endast något beröras det i brottsbeskrivningen använda uttrycket tullbehandling av gods. Såsom tullbehandling torde kunna betecknas varje åtgärd, som tullverket har att vidtaga med godset, innan detta definitivt frigj orts från tullverkets befattning, alltså även åtgärd, som står i samband med godsets utlämnande till varuhavarens fria förfogande. I denna betydelse användes uttrycket i den föreslagna lagen. I rättsfallet NJA 1940 s. 268 hade införsel av icke tullbeskattade skodon till tullinlandet från frihamn möjliggjorts genom att den vid frihamnsporten tjänstgörande tulltjänstemannen bibragts den oriktiga föreställningen, att tull inom frihamnen erlagts för skodonen. I enlighet med det förut anförda blir ett dylikt förfarande att betrakta som vilseledande i samband med tullbehandling. Förfarandet faller följaktligen under brottsbeskrivningen i andra punkten av förevarande paragraf. (Jfr beträffande begreppet tullbehandling jämväl tullfiskalens yttrande i rättsfallet.) Normalstraffet för varusmuggling är enligt förslaget dagsböter. I ringa fall är straffet penningböter högst 300 kronor. För de synpunkter som föranlett, att ett system med dagsböter och penningböter ansetts böra komma i fråga framför ett system med normerade böter, redogöres i det särskilda avsnittet om bötessystemet. Genom denna utformning av straffskalorna för normalfallen och de ringa fallen blir det möjligt att i dessa fall tillämpa strafföreläggande och åtalseftergift. Särskilt möjligheten att använda strafföreläggande torde bli av betydelse med hänsyn till att den vida övervägande delen av smugglingsbrottsligheten utgöres av bagatellfall. I ett andra stycke av paragrafen upptages en särskild straffskala för det fall, att brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom grovt. För grovt brott må dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Detta innebär, att straffskalan omfattar såväl dagsböter som frihetsstraff. Ett genomförande av strafflagberedningens förslag om enhetligt frihetsstraff föranleder givetvis en motsvarande jämkning av straffskalan för grov varusmuggling. Bland omständigheter av beskaffenhet att göra brottet grovt namnes bl. a., att det förövats yrkesmässigt. Det är tydligt, att ett smugglingsbrott antager en annan och allvarligare karaktär, om det ingår som ett led i en

360 yrkesmässigt bedriven verksamhet. Skulle den yrkesmässiga spritsmugglingen ånyo taga fart, blir det alltså möjligt att inskrida med stränghet. Som kvalificerande omständigheter nämnas vidare, att godset avsett betydande myckenhet eller värde, att gärningsmannen begagnat vilseledande handling eller lämnat osann försäkran samt att gärningen eljest varit av särskilt farlig art. Beträffande begagnande av vilseledande handling eller lämnande av osann försäkran hänvisas till avsnittet om straffbestämmelsernas utformning. Att ett större tull- eller avgiftsbelopp undandragits har icke särskilt upptagits som en omständighet av beskaffenhet att göra brottet grovt; är sådant fall för handen torde gärningen regelmässigt ha avsett gods av betydande myckenhet eller värde och på den grund vara att bedöma som grovt brott. Ett särskilt förslaget tillvägagångssätt från den brottsliges sida torde ibland kunna föranleda att gärningen bedömes som särskilt farlig och därmed som grovt brott. Hit bli att hänföra jämväl fall, när farligheten närmast avser beskaffenheten av det smugglade godset, såsom t. ex. vid smuggling av narkotika eller vapen. 2 §. . Enligt denna paragraf skall såsom varusmuggling anses vissa förfaranden, vilka ej otvetydigt gå in under brottsbeskrivningen i 1 § men som synas böra jämställas med varusmuggling. I 1 och 2 §§ avsedda gärningar ha det gemensamt, att de föranleda, att gods införes eller utföres i strid mot förbud eller att tull eller avgift undandrages statsverket. Under punkt 1 äro avsedda att hänföras vissa obehöriga förfoganden över gods, vilket i föreskriven ordning anmälts hos tullmyndighet. Eftersom godset vederbörligen anmälts, är brottsbeskrivningen i 1 § icke tillämplig. Stadgandet motsvaras i gällande rätt av 5 § c) varuinförsellagen. Under punkt 1 faller t. ex., att någon obehörigen bortför gods som upplagts å tullager eller befinner sig under transitering med påföljd att godset utkommer i den fria rörelsen i strid mot meddelat importförbud eller utan att tull eller annan allmän avgift, som skolat utgå, erlägges till statsverket. Under stadgandet blir vidare att hänföra, att någon obehörigen förfogar över gods som anmälts till utförsel med påföljd att godset i strid mot exportförbud utföres ur riket. Vad beträffar det fallet, att inkommande gods, som i vederbörlig ordning redovisats å transportanmälan och kvarligger hos tullverket, sedermera undandrages tullklarering, torde det ej kunna anses att godset införts utan att det givits tillkänna hos tullmyndigheten (jfr avsnittet om vissa centrala brottsrekvisit). Förfarandet synes följaktligen icke gå in under brottsbeskrivningen i 1 §. Jämväl sådant förfarande blir emellertid att bestraffa som varusmuggling enligt 2 § punkt 1. Enligt förslaget blir det däremot att bedöma som varusmuggling enligt huvudstadgandet i 1 §, om sprit- eller tobaksvaror, som medförts å från utrikes ort inkommande fartyg och behandlats enligt vad om medförd proviant är särskilt stadgat,

361 utan anmälan hos tullmyndighet bortföras från fartyget. (Jfr avsnittet om tullkontroll å transportmedel och gods m. m.) En dylik åtgärd innebär nämligen, att godset införes utan att det gives tillkänna för tullmyndigheten. En obehörig konsumtion av sådant gods ombord på fartyget blir icke varusmuggling enligt 1 § och faller ej heller under 2 § men k a n medföra ansvar för förseglingsbrott enligt 10 kap. 12 § SL. Övergår fartyget i inrikes trafik få obeskattade eller importförbjudna varor ej finnas som proviant ombord. I och med att fartyget övergår i inrikes trafik torde nämligen varorna bli att anse införda till riket. Påträffas obeskattade eller importförbjudna varor såsom proviant ombord å fartyg i inrikes trafik, torde följaktligen föreligga fullbordad varusmuggling enligt 1 § i förslaget. Beträffande gods, som upplagts å provianteringsfrilager, finnas i vissa författningar om importförbud bestämmelser om straff för den som obehörigen förfogar över dylikt gods. Sålunda stadgas t. ex. i 4 § importförbudskungörelsen, att vara som avses i kungörelsen utan hinder av importförbudet må uppläggas å provianteringsfrilager. Varan får emellertid icke utan medgivande av licensmyndigheten disponeras annorledes än till fartygs eller luftfartygs proviantering eller utrustning i föreskriven ordning. Den som i strid häremot disponerar över varan straffas med dagsböter. Påföljd av förverkande inträder ej. Motsvarande bestämmelser ha intagits i 1954 års rusdrycksförsäljningsförordning ävensom i förordningarna den 5 juni 1953 (nr 372) angående reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur, den 7 juni 1956 (nr 401) angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m. samt den 7 juni 1956 (nr 403) angående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror m. m. Sådant obehörigt förfogande, som här avses, över gods, som upplagts å provianteringsfrilager, går i och för sig in under förevarande paragraf punkt 1. Emellertid äro straffbestämmelserna i de ifrågavarande importförbudsförfattningarna lindrigare, varjämte förverkande av godset ej ifrågakommer. Vid sådant förhållande har det ansetts riktigast att bibehålla de speciella straffbestämmelserna i olika importförbudsförfattningar om obehörigt förfogande över gods, som upplägges å provianteringsfrilager. Detta innebär med hänsyn till punkt 3 i övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om straff för varusmuggling m. m., att stadgandet i 2 § 1. av lagen ej blir tillämpligt. Såvitt gäller tullar och andra avgifter, som uppbäras av tullverket, är att märka, att varan vid uppläggandet å provianteringsfrilager underkastas en provisorisk förtullning och att lagerhavaren har att kontinuerligt redovisa sitt lager i förhållande till tullverket. I den m å n han brister i redovisning uttages tullen eller avgiften. Förfogande över å provianteringsfrilager upplagd vara torde därför ej kunna föranleda att tull eller avgift undandrages statsverket. I vissa fall finnas i speciella författningar angående importförbud intagna

362 straffbestämmelser för den som bryter mot villkor, som må ha uppställts för tillgodonjutande av rätt att införa viss vara, så t. ex. i 6 § importförbudskungörelsen och 20 § veterinära införselkungörelsen den 21 november 1958. Vad beträffar tullpliktig vara, för vilken åtnjutes tullfrihet enligt därom gällande bestämmelser under viss tid eller under förutsättning att varan användes på visst sätt, finnas däremot i gällande rätt ej bestämmelser om straff, därest den angivna tiden för varans användande överskrides eller varan, utan att anmälan därom sker hos tullmyndighet, användes i strid mot de uppställda villkoren. Utredningen har övervägt att föreslå ett allmänt stadgande om straff för brytande av villkor, som uppställts för rätt att åtnjuta tullfrihet eller att införa importförbjuden vara, men har ej ansett tillräckliga skäl föreligga för införande av ett dylikt stadgande. I detta avseende må följande framhållas. Vad till en början angår brytande av villkor för tullfrihet, brukar tullbeloppet i regel deponeras i samband med införseln, överskrides den tillåtna tiden för användning av varan eller användes denna i strid mot uppställda villkor synes därför statens fiskaliska intresse bli tillräckligt tillgodosett genom att tullen uttages. Vad härefter beträffar brytande av villkor, som må ha uppställts för tillgodonjutande av rätt att införa viss vara, är att märka, att de straffbestämmelser i detta hänseende, som för närvarande finnas upptagna i särskilda importförbudsförfattningar, genomgående äro lindrigare än straffbestämmelserna för olovlig varuinförsel. Vidare förekommer ej förverkande som påföljd för brytande av villkor för införsel. Med hänsyn härtill synas övervägande skäl tala för att ifrågavarande straffstadganden få kvarstå oförändrade och att i den mån straffsanktion för brytande av villkor för införsel eljest anses påkallad, erforderliga bestämmelser härom upptagas i den särskilda importförbudsförfattningen. I detta sammanhang må emellertid framhållas, att det som regel blir att bedöma såsom varusmuggling enligt 1 § i förslaget, om någon i samband med själva införseln åsidosätter villkor, som uppställts för åtnjutande av rätt att införa varan. Förutsättning för att straff för varusmuggling i sådant fall skall inträda är givetvis, att varan införes utan att det gives tillkänna för vederbörlig myndighet eller medelst vilseledande åtgärd. Den under punkt 2 föreslagna bestämmelsen avser det fallet, att någon obehörigen förfogar över gods, för vilket åtnjutits befrielse från tull eller annan allmän avgift i samband med att godset såsom restitutionsgods anmälts till utförsel eller såsom proviant eller förnödenhet ombordtagits å fartyg eller annat transportmedel i utrikes trafik. Enligt 12 § tullstadgan förstås med restitutionsgods gods, för vilket ifrågasattes restitution av eller befrielse från tull eller annan allmän avgift. Under förevarande punkt är hänförligt t. ex. det fallet, att gods, som anmälts till utförsel och ombordtagits å transportmedel såsom restitutionsgods, utan tillstånd av tullmyndighet bortföres från transportmedlet. Föreligger redan vid utverkandet av resti-

363 tution uppsåt att obehörigen förfoga över godset, bli emellertid de allmänna bedrägeribestämmelserna i SL uteslutande tillämpliga. För proviant och förnödenhet, som ombordtages å vissa transportmedel i utrikestrafik, åtnjutes skattebefrielse i enlighet med närmare bestämmelser i förordningen den 15 november 1912 om provianteringsfrilager ävensom i 17 § c) lagen den 11 juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, över dylikt gods kunna obehöriga förfoganden äga r u m t. ex. därigenom, att godset utan föregående anmälan hos tullmyndighet bortföres från transportmedlet eller förbrukas eller användes därå, innan resan påbörjas. I gällande lagstiftning finnes, såvitt avser tobaksvaror, motsvarighet till det föreslagna stadgandet i denna del i 44 § tobaksmonopollagen. Enligt förslaget straffbeläggas alla obehöriga förfoganden över proviant eller förnödenhet, varför åtnjutits skattebefrielse i samband med att varan ombordtagits å fartyg eller annat transportmedel. Därest förslaget i denna del genomföres, torde nyssnämnda bestämmelse i tobaksmonopollagen böra upphävas. Förslag härom upptages i betänkandet. Enligt varuinförsel- och varuutförsellagarna jämställas med olovlig varuinförsel eller varuutförsel vissa förfaranden, vilka sakna motsvarighet i förslaget. I detta avseende må framhållas följande. Enligt 5 § a) varuinförsellagen skall såsom olovlig varuinförsel anses, därest bland resandes effekter tullpliktigt gods förstuckits eller undangömts i uppenbart syfte att därigenom undandraga det tullpersonalens uppmärksamhet. Dylikt förfarande av resande blir enligt förslaget utan särskild föreskrift att bedöma som försök till varusmuggling. Stadgandet om varusmuggling i 1 § av förslaget innebär nämligen, att den resande är skyldig att utan anmaning anmäla medförda varor, för vilka föreligger importhinder eller tull- eller avgiftsplikt. I 5 § b) varuinförsellagen jämställas med olovlig varuinförsel vissa fall av undandöljande eller ilandförande från fartyg av inrikes förpassning underkastat men oförpassat gods. Detta stadgande, som hämtats från äldre förpassnings- och tullstadgor, torde numera aldrig tillämpas. De förfaranden, som avses i stadgandet, torde, om smugglingsuppsåt föreligger, utan vidare vara hänförliga under den allmänna brottsbeskrivningen i 1 § av förslaget eller under stadgandet i förslagets 2 § punkt 1. Enligt 2 § 1. varuutförsellagen skall såsom olovlig utförsel anses om någon utför gods, med avseende å vilket särskilt utförselförbud ej gäller men som helt eller delvis framställts genom bearbetning eller förädling av till utförsel förbjudna ämnen, därest av godsets myckenhet eller omständigheterna i övrigt framgår, att den gjorda bearbetningen eller förädlingen avsett allenast att möjliggöra utförsel av de i godset ingående till utförsel förbjudna ämnena. Bestämmelsen synes i realiteten avse innebörden av exportförbudet och sålunda vara av materiell karaktär. Den torde därför ej ha sin plats i en blankettstrafflag sådan som den föreslagna. Vad i 2 § 1. varuutförsellagen

364 stadgas lärer f. ö. få anses gälla även utan särskild föreskrift. Skulle i något fall föreligga försök att vilseleda tullmyndigheten beträffande godsets verkliga beskaffenhet, faller förfarandet utan vidare under bestämmelsen i 1 § av förslaget. I 2 § 2. varuutförsellagen likställes med olovlig varuutförsel det fall, att någon utan Konungens tillstånd från riket bortför till utförsel förbjudet gods, som ännu ej är att enligt tullagstiftningen anse såsom till riket infört men som inkommit å svenskt territorialvatten eller inom rikets landgräns och ej är bestämt till ort utom riket. Jämväl beträffande denna bestämmelse gäller, att den i verkligheten är av materiell karaktär och närmast avser omfattningen av exportförbudet. Bestämmelsen, som tillkom på grund av de erfarenheter man under första världskriget hade av godsavsändare, vilka uppgåvo svensk bestämmelseort endast för att dölja varans verkliga destination (Bagge s. 72) äger vidare betydelse endast under krig eller eljest under av krig föranledda utomordentliga förhållanden. Med hänsyn härtill har någon motsvarighet till denna punkt ej upptagits i förslaget. I den mån stadganden i förevarande hänseende befinnas erforderliga, torde dessa böra intagas i den speciella författningen angående exportförbudet. Enligt 2 § 3. varuutförsellagen skall såsom olovlig varuutförsel anses om någon utan tillstånd av tullmyndighet tager gods av till utförsel förbjuden beskaffenhet i större myckenhet eller av annat slag, än han på grund av särskild föreskrift må vara berättigad att utföra, ombord på fartyg eller luftfartyg som befinner sig på resa i utrikes trafik eller skall avgå i sådan trafik. Beträffande detta stadgande anfördes i samband med tillkomsten av varuutförsellagen, att detsamma hade till syfte att underlätta förhindrandet av olovlig utförsel genom passagerare och anställda å fartyg och luftfartyg i utrikes trafik. Passagerare och anställda vore nämligen berättigade att utan hinder av meddelat exportförbud utföra förnödenheter så ock skeppsproviant o. d., som prövades icke överstiga behovet under resan. Det vore uppenbarligen förenat med svårigheter att kontrollera, att dessa lättnader icke missbrukades. (Prop, nr 99/1949 s. 28—29.) Stadgandet under denna punkt torde närmast ha karaktären av en presumtionsbestämmelse, uppställd i syfte att undanröja bevissvårigheter i sådana fall, när den misstänkte gör gällande, att det utan tullmyndighetens tillstånd ombordtagna godset enligt hans bedömande icke överstigit behovet under resan. Såsom i annat sammanhang utvecklats skall enligt förslaget genomgående gälla vanliga bevisregler. Därest erforderlig subjektiv täckning föreligger, innebär det i punkt 3 beskrivna förfarandet enligt förslaget försök till varusmuggling. Eventuellt uppsåt är därvid tillfyllest. Med hänsyn härtill har någon motsvarighet till punkt 3 ej upptagits i förslaget. I detta sammanhang skall slutligen beröras ett spörsmål av speciell natur. Under utredningens arbete har från vissa tullmyndigheters sida ifrågasatts, huruvida det icke vore lämpligt att införa ett särskilt stadgande om straff såsom för varusmuggling för vissa obehöriga förfaranden med gods inom

365 frihamn. Det har därvid gjorts gällande, att det vore tveksamt i vad mån smugglingsbestämmelserna vore tillämpliga inom frihamn. Enligt inom tullverket tillämpad praxis ansåges sålunda gods, som vid visitation anträffades undangömt ombord å fartyg i frihamn, icke kunna tagas i beslag. Den enda åtgärd som vidtoges i dylika fall vore, att godset uppfördes på fartygsanmälan samt införseglades. Ej heller gods, som anträffades undandolt inom frihamnsområde, ansåges kunna beslagtagas, även om syfte att smuggla in godset till tullinlandet kunde antagas föreligga. Godset överlämnades i dylika fall till frihamnsförvaltningen. Med hänsyn härtill syntes det påkallat med en specialbestämmelse i angivet hänseende. Hos generaltullstyrelsen har bekräftats vad i de berörda yttrandena anförts beträffande inom tullverket tillämpad praxis. Till stöd för denna praxis åberopas huvudsakligen 11 § frihamnsförordningen samt vissa uttalanden i förarbetena till frihamnslagstiftningen. Enligt 11 § frihamnsförordningen må tulltjänsteman, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, verkställa undersökning av byggnad, öppet område, transportmedel och gods inom frihamn samt låta å person, som lämnar frihamn, företaga kroppsvisitation i den ordning, som stadgas i lagen om straff för olovlig varuinförsel. I det av 1931 års frihamnssakkunniga avgivna betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande frihamnsväsendet (SOU 1934: 36) som ligger till grund för den förevarande lagstiftningen, hade föreslagits, att tulltjänsteman skulle äga verkställa kroppsvisitation, oavsett var den ifrågavarande personen anträffades inom frihamnen •— således icke endast när vederbörande lämnade frihamnen. Till motivering av förslaget i denna del anförde de sakkunniga (s. 165). Några principiella betänkligheter mot en dylik utsträckning av visitationsrätten synas knappast behöva möta, då det här rör sig om ett begränsat område av en i jämförelse med tullområdet i övrigt säregen karaktär. En utsträckt befogenhet härutinnan för tullpersonalen har ansetts påkallad icke minst till förebyggande av olovligt förfogande över spritdrycker, som medföras å till frihamn från utlandet ankommande fartyg. Väl kan ilandförande av gods inom frihamn, även om det sker i syfte att förfoga över godset i strid mot gällande föreskrifter, icke i och för sig anses såsom vare sig fullbordad olovlig varuinförsel eller försök därtill. Emellertid följer av i förslaget till frihamnsstadga intagna bestämmelser, för vilka tidigare redogjorts, att bland annat spritdrycker, som ilandföras i frihamn, skola, där de icke införas av i allmänhet införselberättigad person eller företag, hållas i frihamnsförvaltningens förvar, och förfogande i strid häremot är enligt förslaget kriminaliserat. Redan med hänsyn till dessa föreskrifters efterlevnad torde den utsträckta visitationsrätten få anses vara motiverad, samtidigt som den är ägnad att underlätta tullpersonalens arbete till förhindrande av olovlig införsel till tullinlandet och olaga konsumtion. Det må här anmärkas, att enligt 7 § andra stycket frihamnsförordningen till förtäring eller eljest till personligt bruk må inom frihamn allenast användas varor vilka i frihamnen förtullats eller såsom inrikes gods dit utförts utan därav följande rätt till tullrestitution eller därmed jämförlig förmån. Brott mot detta förbud straffas enligt 12 § första stycket frihamnsförordningen

366 med dagsböter. Enligt 75 § frihamnsstadgan skola vidare spritdrycker, vin och exportöl, som införts till frihamn, där enligt särskild författning varuhavaren icke äger verkställa dylik införsel annorledes än för befordran med fartyg till annan frihamn eller till ort utom tullområdet, på varuhavarens bekostnad hållas i frihamnsförvaltningens förvar i avvaktan på vidarebefordran. Förfogande över dryckerna i strid häremot bestraffas enligt 103 § med dagsböter. Förverkande inträder ej vid brott, som avses i någon av de nu nämnda bestämmelserna. I den proposition med förslag till frihamnsförordning m. m., som förelades 1935 års riksdag (nr 166) och som utarbetats på grundval av de sakkunnigas förslag, uttalade departementschefen beträffande rätten till kroppsvisitation bland annat: Enligt 18 § lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål må kroppsrannsakan verkställas å person, som med skäl är misstänkt för brott, vara efter lag kan följa straffarbete eller fängelse. Härvid förutsattes ytterligare, att skälig anledning finnes, att genom kroppsrannsakan skall upptäckas föremål som är underkastat beslag eller annat som kan bidraga till utredning angående brottet. Vad sålunda är stadgat äger enligt 19 § ej tillämpning i den mån avvikande bestämmelser om kroppsrannsakan gälla enligt annan lag eller författning. I jämförelse med nämnda lag innebär redan det hittillsvarande stadgandet om rätt för tulltjänsteman att verkställa kroppsvisitation å envar, som lämnar frihamn, en väsentlig utsträckning av denna visitationsforms användning. Stadgandet har en principiell motsvarighet i senare delen av 14 § 1 mom. lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel. Kroppsvisitation är här medgiven såsom en åtgärd för skärpt allmän kontroll, vilken åtgärd efter särskilt förordnande må vidtagas beträffande envar, som ankommer från utlandet till den i förordnandet avsedda platsen med viss lägenhet eller under viss tidrymd, oavsett i vad mån mot honom föreligger sådan misstanke om olovlig införsel, som förutsattes enligt huvudregeln i förra delen av lagrummet. I de nu åsyftade fallen lärer en utsträckt rätt till kroppsvisitation hava funnits erforderligt för avvärjande av särskilt nära till hands liggande risker för olovlig varuinförsel. Samma skäl har icke kunnat åberopas till stöd för förslaget att utsträcka den hittillsvarande regeln om kroppsvisitation i frihamn till att avse personer, som överhuvudtaget befinna sig inom frihamnens område. Det brott, som i detta sammanhang närmast åsyftas i betänkandet, nämligen olovligt förfogande inom frihamn över spritdrycker m. m., lärer knappast kunna ur nu förevarande synpunkt anses jämförligt med olovlig varuinförsel. Straffet därför har icke heller i förslaget till frihamnsstadga (103 §) bestämts till annat än dagsböter. Visserligen torde förslagets genomförande, såsom de sakkunniga erinrat, möta så till vida mindre betänkligheter, som det endast gäller tillämpning inom ett begränsat område av speciell karaktär. Även med beaktande härav är jag emellertid för min del icke övertygad om lämpligheten av en avvikelse på denna punkt från hittills följda principer med avseende å förutsättningarna för verkställande av kroppsvisitation. Jag har därför i det nu anmälda förslaget till frihamnsförordning upptagit den äldre regeln i ämnet. De ovan återgivna uttalandena under förarbetena till frihamnslagstiftningen — vilka närmast äga avseende å obehörig konsumtion o. d. inom

367 frihamn — k u n n a enligt utredningens mening icke åberopas till stöd för att förfaranden, som vidtagits i syfte att främja olovlig införsel till tullinlandet, skulle vara fritagna från smugglingsansvar enbart på den grund att de förövats inom frihamn. Frihamn är med andra ord icke någon asyl såvitt avser smugglingsbrott. Med utredningens ståndpunkt, att fullbordad varusmuggling enligt förslaget i princip icke föreligger förrän godset mera definitivt undandragits tullbeskattning eller i strid mot införselförbud utkommit i den fria rörelsen, torde visserligen för fullbordat brott böra krävas, att godset från frihamnsområdet införts till tullinlandet. Försök till varusmuggling synes emellertid kunna förövas inom frihamn lika väl som annorstädes. Det avgörande för straffbarheten av en åtgärd, som inom frihamn vidtages med gods i syfte att insmuggla godset till tullinlandet, bör sålunda vara om förfarandet kan anses ha fortskridit så långt, att försökspunkten uppnåtts. Detta spörsmål får bedömas från fall till fall efter allmänna straffrättsliga regler. Anträffas gods undandolt inom frihamnsområde torde, innan ytterligare utredning vunnits, regelmässigt föreligga skälig anledning till antagande, att försök till varusmuggling föreligger. Godset bör följaktligen i dylika fall tagas i beslag. Föreligger eljest anledning till misstanke mot någon person som anträffas i frihamn om förfarande, som innebär försök till att insmuggla gods till tullinlandet, kan kroppsvisitation företagas å vederbörande även i annat fall än när h a n lämnar frihamnsområdet. Vad angår obehörig konsumtion inom frihamn delar utredningen den åsikt, som kom till uttryck i departementschefens ovanberörda yttrande i 1935 års proposition, att sådan konsumtion icke kan anses som ett med smuggling jämförligt brott. Utredningen har därför ej funnit sig böra föreslå någon ändring i fråga om straffbestämmelserna mot obehörig konsumtion i den nuvarande frihamnslagstiftningen. Så länge enligt frihamnslagstiftningen straffet för obehörig konsumtion inom frihamn endast är dagsböter och förverkande icke inträder, kan det uppenbarligen icke komma i fråga att genom särskild föreskrift i 2 § av förslaget med varusmuggling jämställa förfarande, som vidtages i syfte att främja sådan konsumtion. I det föregående har bortsetts från sådana fall, när införselförbudet undantagsvis utgör hinder även mot varans uppläggande i frihamn. (Jfr 1 § andra stycket transiteringsförordningen.) Upplägges vara i strid mot införselförbud i frihamn utan att det tillkännagives för tullmyndigheten, torde föreligga fullbordad varusmuggling enligt huvudstadgandet i 1 §. På grund av vad nu anförts har någon bestämmelse om obehörigt förfogande över gods inom frihamn icke ansetts erforderlig. 3 §• Paragrafen motsvarar nuvarande 6 a § varuinförsellagen och 5 § 1 mom. spritinförsellagen. Beträffande paragrafens brottsbeskrivningar hänvisas

368 till avsnittet om straffbestämmelsernas utformning. Straff för olovlig befattning med smuggelgods skall givetvis ej ådömas den som med avseende å godset är förfallen till ansvar för varusmuggling. Uttrycklig föreskrift härom har ej ansetts nödvändig. Viss tvekan kan det fallet föranleda, att smuggelgodset anträffas hos smugglaren efter det preskriptionstiden för själva smugglingsbrottet gått till ända. I rättsfallet NJA 1953 s. 630 åtalades en person jämlikt 5 § 1 mom. spritinförsellagen för olovlig förvaring av spritdrycker, vilka han insmugglat till riket år 1944. Införselbrottet var vid tiden för åtalet preskriberat. Högsta domstolen fann med hänsyn till det åberopade »lagrummets syfte att i vid omfattning straffbelägga befattning med olovligen införda spritdrycker» anledning ej finnas att »från tillämpningen undantaga det fall då straffet för den olovliga införseln på grund av åtalspreskription förfallit». Den tilltalade dömdes alltså jämlikt 5 § 1 mom. spritinförsellagen för olovlig förvaring av spriten. Två ledamöter voro skiljaktiga och uttalade som sin mening att smugglaren själv ej kan dömas för olovlig befattning med smuggelspriten, i det fall att den olovliga införseln är preskriberad. Såvitt gäller tillämpningen av det nu föreslagna stadgandet synes emellertid utgången i rättsfallet ej kunna tillmätas avgörande betydelse. De särskilda förhållanden, som på sin tid motiverade spritinförsellagens stränga, i åtskilliga hänseenden från allmänna straff- och processrättsliga principer avvikande regler, föreligga ej längre. Härutinnan må hänvisas till det särskilda avsnittet om spritsmuggling. Frågan huruvida smugglarens efterföljande befattning med smuggelgodset blir straffbar enligt förevarande paragraf genom själva smugglingsbrottets preskription synes därför böra lösas på samma sätt som motsvarande spörsmål vid andra jämförbara brott, exempelvis häleri. Utredningen är för sin del benägen att anse, att den omständigheten att smugglingsbrottet preskriberats ej bör medföra att det föreslagna stadgandet om olovlig befattning med smuggelgods blir tillämpligt mot en smugglare som förvarar godset. (Jfr Strömberg, Åtalspreskription s. 190—199 samt Ekeberg s. 211.) Aft det i ett visst fall framstår som möjligt eller rent av sannolikt, att den som beträdes med t. ex. forsling av smuggelgods i själva verket är smugglaren, ehuru detta ej kan tillfullo styrkas, utesluter däremot ej tillämpning av straffbestämmelsen i 3 § (jfr Strömberg, Åtalspreskription s. 193—194 samt Ekeberg s. 209—210). Straffet är för normalfallet av olovlig befattning med smuggelgods dagsböter. Särskild straffskala med ett maximum av straffarbete eller fängelse i högst två år föreslås i andra punkten av paragrafen för det fall, att brottet är grovt. Även här gäller, att genomförandet av ett enhetligt frihetsstraff kan föranleda jämkning av straffskalan. Straffbestämmelsen om grovt brott kan bli att tillämpa exempelvis i fall, när förfarandet ingår som ett led i en yrkesmässigt bedriven verksamhet. Brottsbenämningen olovlig befattning med smuggelgods är avsedd endast för de uppsåtliga fallen. För de oaktsamma fallen i tredje punkten av paragrafen är straffet penningböter, högst trehundra kronor.

369 Vad beträffar det föreslagna stadgandet om straffrihet i ringa fall — som är avsett att kunna tillämpas på såväl uppsåtliga som oaktsamma förfaranden — har detta efter förebild av motsvarande stadgande i 80 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen utformats så, att domstolen erhåller befogenhet att fria från straff i ringa fall. Domstolen kan alltså efter omständigheterna döma till straff eller frikänna den tilltalade. I detta hänseende skiljer sig förslaget från den nuvarande straffrihetsregeln i 6 a § varuinförsellagen, som innehåller ett ovillkorligt stadgande om straffrihet i ringa fall. Beträffande denna avvikelse från stadgandet i 6 a § varuinförsellagen må framhållas, att det även i fall, som i och för sig måste betecknas som ringa, ibland torde kunna framstå som ur allmän synpunkt påkallat, att straff inträder. Är brottet uppsåtligt och har gärningsmannen tidigare fällts till ansvar för varusmuggling eller olovlig befattning med smuggelgods synes sålunda som regel böra dömas till straff. Som exempel på fall, när straffrihet borde inträda, anfördes vid tillkomsten av 6 a § varuinförsellagen, att någon vid ett enstaka tillfälle för eget bruk köpt ett mindre parti insmugglad tobak (prop, nr 92/1953 s. 23). Straffrihetsregeln torde främst få betydelse på det sättet, att åtal icke anställes i de bagatellartade fallen. (Jfr Walberg m. fl. Handel med drycker s. 175.) Med hänsyn till det sätt, varpå straffrihetsregeln utformats i förslaget, torde åklagarens beslut att ej anställa åtal böra ske i form av åtalseftergift enligt RB 20: 7 punkt 1. 4§. Särskild strängare straffskala för återfall finnes för närvarande i samtliga tre huvudförfattningar angående straff för olovlig varuförsel, alltså varuinförsellagen, spritinförsellagen och varuutförsellagen. Enligt förslaget är, såsom framgår av det föregående, normalstraffet vid såväl varusmuggling som olovlig befattning med smuggelgods dagsböter. För ringa fall av varusmuggling är straffet penningböter, högst 300 kronor. Endast när brottet är grovt kan följa frihetsstraff. Vid återfall synes emellertid ibland kunna föreligga behov att tillämpa frihetsstraff även om återfallsbrottet icke i och för sig skulle kunna betecknas som grovt. Detta gäller jämväl ringa varusmuggling, som utgör återfall. Möjlighet bör även finnas att vid sådant återfall döma till dagsböter. På grund härav har i förevarande paragraf upptagits en bestämmelse, enligt vilken, om någon, efter det han genom lagakraftvunnen dom fällts till ansvar för gärning, som avses i 1 §, 2 § eller 3 § första punkten, ånyo begår sådant brott, som icke är grovt, straffet må bestämmas vid ringa fall av varusmuggling till dagsböter eller fängelse i högst sex månader och eljest till fängelse i högst ett år. Såsom närmare beröres i avsnittet om brottsregistrering, synes bibehållandet av särskilda återfallsbestämmelser böra föranleda, att den nuvarande registreringen av vissa införselbrott bibehålles och utvidgas att avse samtliga gärningar, som falla under de föreslagna straffbestämmelserna om varusmuggling och olovlig befattning med smuggelgods. 24— 905586

370 Av det sätt, på vilket återfallsbestämmelserna utformats, framgår att även gärningar, som bestraffats enligt äldre lag, kunna grunda återfall. Avgörande är härvidlag, om den tidigare gärningen kan hänföras under någon av brottsbeskrivningarna i 1 §, 2 § eller 3 § första punkten. 5 §• I denna paragraf ha upptagits bestämmelser om ansvar för den som i samband med tullbehandling av gods i ansökan, deklaration eller annan dylik handling av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift. Åtgärden skall innebära fara i bevishänseende. Av det sätt, varpå paragrafen i övrigt utformats torde framgå, att rekvisitet fara i bevishänseende innebär, att uppgiften skall vara av betydelse för godsets tullbehandling. I övrigt hänvisas beträffande förevarande paragraf till avsnittet om straffbestämmelsernas utformning. 6 §•

I denna paragraf har efter förebild i 3 § varuinförsellagen och 6 § spritinförsellagen upptagits en bestämmelse om ansvar för befälhavare å vissa transportmedel, nämligen fartyg, luftfartyg och tåg. Bestämmelsen innebär, att befälhavaren straffas med dagsböter för bristande tillsyn, om gods anträffas undandolt i transportmedlet under omständigheter, som ge vid handen, att smuggling eller olovlig forsling av godset är tillämnad eller har ägt rum. Böter för bristande tillsyn skola dock ej ådömas, om godset anträffas å plats, som är upplåten åt medföljande resandes eller anställds personliga begagnande, eller om befälhavaren gjort vad på honom skäligen ankommit för att förhindra smuggling eller olovlig forsling av godset. Bestämmelsen är, enligt vad som uttryckligen angives, subsidiär såtillvida, att, om befälhavaren med avseende å godset gjort sig skyldig till annat brott, som avses i den föreslagna lagen, t. ex. försök till varusmuggling, ansvar för bristande tillsyn ej skall ådömas honom. Paragrafen innebär såväl utvidgningar som inskränkningar av det enligt gällande bestämmelser straffbara området. I förstnämnda hänseende är till en början att märka, att ansvaret för bristande tillsyn enligt förslaget utvidgats till att avse jämväl befälhavare å luftfartyg. Den utveckling, som den internationella lufttrafiken undergått på senare år, synes motivera en dylik utvidgning. Det kan anmärkas, att redan vid tillkomsten av varuinförsellagen två ledamöter av lagrådet ansågo, att bestämmelserna om ansvar för bristande tillsyn i lagens 3 § borde omfatta jämväl fall, då för stickande eller undandöljande skett i luftfartyg (NJA 1923 II s. 77). De nuvarande bestämmelserna om ansvar för bristande tillsyn avse vidare endast befälhavare. Ofta, såsom t. ex. när fråga är om ett större last- eller passagerarefartyg, torde det emellertid vara orimligt att begära att befälhavaren själv skall utöva tillsynen. Har å andra sidan befälhavaren anförtrott tillsynen åt någon

371 honom underlydande befälsperson synes ansvar för bristande tillsyn böra åvila denne. I den föreslagna paragrafen har därför stadgats, att, där tillsynen över transportmedlet i det avseende, varom fråga är, anförtrotts ät annan person av befäls grad, vad i paragrafen sägs om befälhavare i stället skall gälla den, åt vilken tillsynen anförtrotts. Bestämmelserna i 3 § varuinförsellagen och 6 § 1 mom. spritinförsellagen avse vidare endast fall, där det anträffade godset måste antagas vara avsett att olovligen införas. Spritinförsellagen upptager emellertid i 6 § 2 mom. en bestämmelse om ansvar för befälhavare å fartyg i inrikes trafik för det fall, att i fartyget påträffas olovligen införda spritdrycker under sådana omständigheter, att olovlig forsling av dryckerna måste anses tillämnad eller ha ägt rum. Någon motsvarighet till denna bestämmelse finnes ej i varuinförsellagen. Förklaringen till denna olikhet mellan varuinförsellagen och spritinförsellagen torde vara att varuinförsellagen ursprungligen ej upptog några bestämmelser om straff för olovlig forsling. Dylika infördes först år 1953. Eftersom olovlig forsling straffbelägges i 3 § av förslaget, synes det påkallat att låta en bestämmelse om ansvar för bristande tillsyn omfatta jämväl fall, när gods anträffas i transportmedel av här avsett slag under sådana förhållanden, att olovlig forsling av godset måste antagas vara tillämnad eller ha ägt rum. En inskränkning av det straffbara området ligger å andra sidan däri, att enligt förslaget från tillsynsplikten undantagits icke blott, såsom för närvarande, utrymmen, upplåtna till medföljande resandes personliga begagnande, utan jämväl utrymmen, avsedda att personligen disponeras av personer, anställda å transportmedlet. Beträffande såväl det ena som det andra slaget av utrymmen gäller, att det torde vara praktiskt taget omöjligt för befälhavaren att utöva en effektiv tillsyn i de hänseenden, varom här är fråga. Såvitt avser besättningsutrymmen tillkommer den synpunkten, att en regel om tillsynsplikt för befälhavaren kan befaras leda till icke önskvärda komplikationer i förhållandet mellan befälhavare och besättning. Enligt såväl varuinförsellagen som spritinförsellagen skall befälhavaren straffas »såsom för olovlig varuinförsel», om det föreligger skälig anledning antaga, att h a n haft kännedom om godsets anbringande i transportmedlet. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser har ej upptagits i förslaget. I detta avseende må följande framhållas. När gods anträffas i transportmedel under sådana omständigheter, som angivas i paragrafen, torde med avseende å godset regelmässigt få anses föreligga åtminstone försök till varusmuggling eller till olovlig forsling från någon persons sida (Bagge s. 123 —124). Enligt allmänna straffrättsliga grundsatser jämställes underlåtenhet att handla med positiv handling, om det kan anses åvila den som förhåller sig passiv en rättslig plikt att ingripa till förebyggande av den brottsliga effekten (se bl. a. Bergendal s. 59—60 och Beckman s. 109). Med hänsyn till det för befälhavaren i förevarande paragraf stadgade ansvaret för bristande tillsyn, torde det få anses åvila honom en rättslig plikt att ingripa till förebyggande av att transportmedlet användes som hjälpmedel vid varu-

372 smuggling eller olovlig forsling. Har befälhavaren ägt kännedom om att gods anbringats i transportmedlet under omständigheter, som avses i paragrafen, torde han därför, om han ej ingripit, även utan särskild föreskrift därom vara förfallen till ansvar såsom medverkande till varusmuggling eller olovlig befattning med smuggelgods eller till försök till sådant brott. Å andra sidan synes dylikt ansvar ej böra ådömas befälhavaren med mindre det blir i vanlig ordning styrkt, att han ägt kännedom om åtgörandet. Som de nuvarande bestämmelserna äro avfattade k a n ifrågasättas, om i detta hänseende kräves full bevisning mot befälhavaren. 7 §• Angående denna paragraf hänvisas till avsnittet om straffbestämmelsernas utformning. 8—10 §§. Beträffande dessa paragrafer hänvisas till avsnittet om förverkande. 11 §• Enligt denna paragraf äger tullmyndighet inleda förundersökning. Tullmyndigheten äger därvid utöva alla de befogenheter som enligt RB ankomma på undersökningsledare, dock med undantag för beslut om anhållande eller reseförbud. Vad som därvid avses med tullmyndighet angives i paragrafens femte stycke. Bestämmelserna i förevarande paragraf andra, tredje och fjärde styckena motsvara 23 kap. 3 § RB samt innebära, att tullmyndighet likställes med polismyndighet och tulltjänsteman med polisman. 12 §. Bestämmelserna i första stycket av denna paragraf ha utformats i huvudsaklig överensstämmelse med 9 § första stycket varuutförsellagen. Ett allmänt åliggande att övervaka att brott som avses i lagen icke ägei r u m har emellertid stadgats ej blott såsom i varuutförsellagen för tulltjänsteman, posttjänsteman och tjänsteman vid statens järnvägar utan jämväl för lotstjänsteman. Den nuvarande rätten för posttjänsteinan att föranstalta om undersökning av postpaket som vid postanstalt i riket inlämnats för befordran till utrikes ort (9 § första stycket andra punkten varuutförsellagen) har utvidgats till att omfatta jämväl postpaket, som ankommer till riket. I detta hänseende synes ej finnas anledning göra skillnad mellan inkommande postpaket och postpaket, som skall befordras till utrikes ort Bestämmelserna i paragrafens andra stycke motsvara 11 § tredje stycket varuinförsellagen och 9 § fjärde stycket varuutförsellagen. 13 §.

I denna paragraf upptagas bestämmelser om rätt för vissa angivna befattningshavare att taga egendom, som k a n antagas vara förverkad enligt den

373 föreslagna lagen, i beslag. Sådan rätt tillkommer tulltjänsteman, polisman, lotstjänsteman, posttjänsteman och tjänsteman vid statens järnvägar. Förslaget motsvarar i denna del 9 § första stycket varuinförsellagen, 15 § 1 mom. spritinförsellagen och 9 § tredje stycket varuutförsellagen. Därutöver har emellertid enligt första stycket andra punkten i förevarande paragraf tulltjänsteman tillagts samma rätt som enligt RB tillkommer polisman att taga egendom i beslag. Med stöd av denna bestämmelse, som i förhållande till gällande rätt innebär en nyhet, kan sålunda tulltjänsteman, om fara är i dröjsmål, taga i beslag föremål, som kan antagas ha betydelse för utredningen (t. ex. en faktura). Bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf motsvarar 9 § första stycket andra punkten varuinförsellagen och 9 § tredje stycket andra punkten varuutförsellagen (jfr 27 kap. 4 § tredje stycket RB). 14 §. Bestämmelserna i denna paragraf överensstämma med motsvarande stadganden i 9 § varuinförsellagen och 5 § varuutförsellagen. Beträffande paragrafens andra stycke, enligt vilket vad i RB är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall vara väckt, ej skall äga tillämpning, hänvisas till avsnittet om förundersökning m. m. 15 §. Enligt denna paragraf skall tullverket, där ej föreskrift i särskild författning till annat föranleder, omhändertaga och förvara egendom som beslagtagits och kan antagas vara förverkad enligt den föreslagna lagen. Paragrafen har sin närmaste motsvarighet i 10 § 1 mom. varuinförsellagen. Beträffande motiveringen till stadgandet hänvisas till avsnittet om förundersökning m. m. I vissa fall innehålla de speciella författningarna angående importförbud särskilda bestämmelser om förfarandet med beslagtaget gods (t. ex. apoteksstadgan och giftstadgan). Av det förut sagda framgår, att dylika föreskrifter skola gälla framför bestämmelserna i förevarande paragraf. 16—17 §§. Dessa paragrafer motsvara 12—14 §§ varuinförsellagen och 10 § varuutförsellagen. Beträffande motiveringen hänvisas till avsnittet om förundersökning m. m. 18 §. Paragrafen motsvarar 17 § varuinförsellagen, 16 och 17 §§ spritinförsellagen och 6 § varuutförsellagen. Värdegränsen för förverkande i extrajudiciell ordning har emellertid i förslaget höjts från etthundra till treh u n d r a kronor. Beträffande motiveringen hänvisas till avsnittet om förfarandet i vissa fall i fråga om egendoms förverkande.

374 19 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet med förverkad egendom samt om förtida försäljning av beslagtagen egendom, som är underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värde. I det praktiska rättslivet är i viss mån tveksamt huru förverkade föremål skola behandlas (jfr Strömberg s. 340 ff.). I den mån bestämmelser härom meddelas i speciella författningar skola givetvis dessa lända till efterrättelse. Vad angår försäljning av egendom, som förklarats förverkad enligt den föreslagna lagen, stadgas i förevarande paragraf, att sådan försäljning skall genom åklagarens försorg ske å offentlig auktion. Motsvarande stadgande finnes i 7 § varuutförsellagen. Enligt 21 § varuinförsellagen skall däremot försäljning ske genom tullverkets försorg. Beträffande de överväganden, som föranlett, att försäljningen enligt förslaget anförtrotts åklagaren och icke tullverket, hänvisas till avsnittet om verkställighet av straff och andra påföljder. Försäljning torde emellertid — efter överenskommelse mellan åklagaren och tullverket — kunna ske å s. k. tullauktion, som anordnas av tullverket. Försäljning kan också på åklagarens föranstaltande äga r u m genom förmedling av auktionsverk, där sådant finnes. Influtna medel skola som regel redovisas till vederbörlig exekutiv myndighet (jfr Strömberg s. 348 f.). Ha i särskild författning angående införsel- eller utförselförbud meddelats föreskrifter om förfarandet (t. ex. om oskadliggörande av förverkade föremål med farliga egenskaper eller om särskilda villkor för försäljning eller om utbjudande endast till vissa personer eller företag) skola dessa föreskrifter gälla. Erinran härom har upptagits i paragrafen.

20 §.

Bestämmelsen i denna paragraf motsvarar 8 § varuutförsellagen. Speciell motivering förordningen

till förslaget om ändring i 19 §

brännvinstillverknings-

För straffbarhet enligt ifrågavarande paragraf torde för närvarande krävas uppsåt. Härutinnan avses ej att göra ändring. Detta innebär, att forsling, döljande eller förvaring av olovligen tillverkat brännvin straffas endast där gärningsmannen känt till att brännvinet olovligen tillverkats. I brännvinstillverkningsförordningen har icke upptagits någon motsvarighet till presumtionsbestämmelsen i 10 § 1 mom. andra stycket spritinförsellagen. Detta innebär, att vanliga bevisregler bli tillämpliga i fråga om uppsåtet. Ej heller ha särskilda bestämmelser om försök ansetts erforderliga. Förverkandebestämmelsen i 11 § 1 mom. spritinförsellagen har med någon jämkning intagits i 19 § 2. brännvinstillverkningsförordningen. Beträffande motiveringen till de föreslagna ändringarna i förordningen hänvisas i övrigt till avsnittet om spritsmuggling.

375 Speciell motivering till ändringarna i import-, export- och skatteförfattningar m. m. I särskilda författningar angående import- eller exportförbud upptagna bestämmelser om påföljd för överträdelse av förbudet föreslås i allmänhet skola upphävas och ersättas av hänvisningar till den nya lagen. Genom hänvisningarna avses att utmärka, att lagen om straff för varusmuggling m. m. blir tillämplig i dess helhet. Sålunda bli att tillämpa icke blott straffbestämmelserna om varusmuggling och förverkandereglerna utan jämväl t. ex. bestämmelserna om förundersökningsförfarandet och om användningen av straffprocessuella tvångsmedel.

KAPITEL X I X Sammanfattning

Det framlagda förslaget till lag om straff för varusmuggling m. m. avser att i princip omfatta all slags införsel och utförsel av varor, som sker i strid mot gällande bestämmelser, alltså såväl gärningar, vilka innebära undandragande av tull eller avgift som gärningar, vilka utgöra överträdelser av import- eller exportförbud. Härigenom tillskapas, såvitt avser olovlig införsel och utförsel av varor, en blankettstrafflag, vars straffstadganden erhålla sitt materiella innehåll genom de speciella bestämmelserna angående tullplikt eller import- eller exportförbud. I enlighet härmed föreslås, att varuinförsel- och varuutförsellagarna upphävas. Vad beträffar i särskilda författningar angående import- eller exportförbud upptagna bestämmelser om påföljd för överträdelse av förbudet föreslås i allmänhet, att dessa bestämmelser skola utgå och ersättas med hänvisning till den nya lagen. Emellertid har lagen icke utan undantag ansetts kunna ersätta de nuvarande påföljdsbestämmelserna. I ett mindre antal författningar angående importeller exportförbud skilja sig nämligen dessa bestämmelser så väsentligt från motsvarande stadganden i den föreslagna lagen, att författningarna funnits böra undantagas från lagens tillämpningsområde. Ifrågavarande påföljdsbestämmelser lämnas alltså orubbade av den nya lagen. I övergångsbestämmelserna till lagen har upptagits ett stadgande av innebörd att, där i lag eller författning angående förbud mot införsel eller utförsel av visst gods givits särskilda föreskrifter om påföljd för överträdelse av förbudet, vad i lagen om straff för varusmuggling m. m. stadgas icke skall äga tillämpning. I den föreslagna lagen har i 1 § under ett gemensamt brottsbegrepp hänförts de viktigaste av de förfaranden, varigenom någon uppsåtligen föranleder, att införsel eller utförsel sker i strid mot import- eller exportförbud eller att statsverket undandrages tull eller avgift, som uppbäres av tullverket. I likhet med flertalet av de nuvarande bestämmelserna om straff för olovlig införsel och utförsel av varor anknyter brottsbeskrivningen i 1 § till plikten att vid införsel eller utförsel av en vara anmäla varan hos vederbörlig myndighet, som regel tullmyndighet. Till en början upptages sålunda i 1 § det fallet, att någon utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller från riket utför gods, vilket enligt stadgande i lag eller författning icke må införas eller utföras eller för vilket tull el-

377 ler annan avgift skall för statsverkets räkning erläggas till tullverket. Med införsel eller utförsel utan vederbörligt tillkännagivande likställes i ett senare led av paragrafen, att någon medelst vilseledande i samband med tullbehandling av gods föranleder, att införsel eller utförsel sker i strid mot import- eller exportförbud eller att tull eller avgift undandrages statsverket. I denna del ersätter förslaget såväl det nuvarande stadgandet i 4 § 1 mom. varuinförsellagen om straff för vilseledande åtgärd, som i samband med tullbehandling av vara vidtagits i avsikt att undandraga varan tull eller avgift, som ock i varuutförsellagen och särskilda författningar om import- eller exportförbud upptagna bestämmelser om straff för den som medelst vilseledande åtgärd inför eller utför vara i strid mot förbud. Brottet benämnes varusmuggling. Straffet för varusmuggling är enligt förslaget i normalfallen dagsböter. För ringa fall föreslås en straffskala med penningböter, högst trehundra kronor. Är brottet grovt må dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. I 2 § av förslaget likställas med varusmuggling vissa närstående förfaranden, vilka icke otvetydigt kunna hänföras under brottsbeskrivningen i 1 § men som ha det gemensamt med varusmuggling enligt 1 §, att de föranleda att införsel eller utförsel sker i strid mot förbud eller att tull eller avgift undandrages statsverket. Bestämmelser om straff för den som förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods, som varit föremål för varusmuggling, upptagas i 3 §. Liknande bestämmelser finnas för närvarande i 6 a § varuinförsellagen och 5 § spritinförsellagen. Brottet benämnes olovlig befattning med smuggelgods. Straffet är dagsböter, dock att, om brottet är grovt, må dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. I subjektivt hänseende förutsattes även här uppsåt. I paragrafen upptages emellertid ett särskilt stadgande om straff för det fall, att den som tagit befattning med godset icke insett ettck haft skälig anledning antaga, att det varit föremål för varusmuggling. Straffet är i dessa fall penningböter, högst treh u n d r a kronor. Paragrafen upptager vidare en bestämmelse, som ger domstolen befogenhet att fria från straff i ringa fall. I 4 § upptages en bestämmelse om förhöjt straff vid återfall. I 5 § stadgas straff för den som i samband med tullbehandling av gods i anmälan, deklaration eller annan dylik handling av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, som innebär fara i bevishänseende. Straffet är dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Några motsvarande oaktsamhetsbestämmelser finnas ej i den nuvarande smuggellagstiftningen. Stadgandet har ansetts påkallat bl. a. med hänsyn därtill, att den föreslagna lagen är avsedd att bli uteslutande tillämplig i fråga om oriktiga uppgifter i samband med tullbehandling av gods. Detta innebär, att den kommer att omfatta jämväl fall, där straff för närvarande — såsom enligt förordningen om varuskatt — inträder enligt skattestrafflagen. Sistnämnda lag straffar såväl uppsåtligen oriktiga uppgifter som oriktiga uppgifter lämnade av grov oaktsamhet. Utan en oaktsamhetsbestämmelse som

378 den i 5 § skulle därför den nya lagen medföra en inskränkning av det för närvarande straffbara området. I 6 § stadgas straff för befälhavare å vissa transportmedel i fall, när smuggelgods anträffas undandolt i transportmedlet. Brottet benämnes bristande tillsyn. Liknande bestämmelser finnas för närvarande i 3 § varuinförsellagen och 6 § spritinförsellagen. Enligt 7 § skall lika med varusmuggling eller olovlig befattning med smuggelgods anses försök därtill. I fråga om medverkan till gärning, som enligt den föreslagna lagen är belagd med straff, hänvisas i samma paragraf till 3 kap. SL. I de hänseenden, som angivas i 7 §, överensstämmer förslaget med vad som i allmänhet gäller enligt den nuvarande lagstiftningen om straff för olovlig införsel och utförsel av varor. Det har ej ansetts motiverat att bibehålla en särskild reglering av olovlig införsel av spritdrycker och vin, motsvarande den i spritinförsellagen. Den yrkesmässiga spritsmuggling, mot vilken spritinförsellagen vid sin tillkomst framförallt riktade sig, upphörde under andra världskriget och har efter krigsslutet icke återupptagits i någon omfattning av betydelse. Härtill kommer, att genom 1954 års rusdrycksförsäljningsförordning det förut gällande restriktionssystemet med avseende å inköp av rusdrycker avskaffats. Därigenom har en viktig brottsfrämjande faktor vid spritsmuggling bortfallit. Det har dock ansetts påkallat att i en särskild lag upptaga bestämmelser om straff i vissa fall för införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten, i huvudsak motsvarande de nuvarande stadgandena i 2—4 §§ spritinförsellagen, ävensom bibehålla viss annan lagstiftning föranledd av internationella överenskommelser rörande bekämpande av spritsmuggling. Spritinförsellagen innehåller i 2 kap. bestämmelser om olovlig befattning med annan illegal sprit än smuggelsprit. Dessa bestämmelser, som huvudsakligen avse inom landet olovligen tillverkade spritdrycker, ha — i den mån de ansetts böra bibehållas — föreslagits överflyttade till 19 § brännvinstillverkningsförordningen. Den föreslagna lagen innebär i fråga om bötessystemet, att åtskilliga gärningar, för vilka för närvarande stadgas normerade böter — d. v. s. flertalet gärningar, som nu omfattas av varuinförsel- och spritinförsellagarna — s kola straffas med dagsböter eller penningböter, högst trehundra kronor. Under de föreslagna straffbestämmelserna falla även gärningar, som uppfylla rekvisiten för bedrägeri enligt allmänna strafflagen eller för deklarationsbrott enligt skattestrafflagen. Förslaget förutsätter, att dylika gärningar uteslutande skola bestraffas enligt bestämmelserna i den föreslagna lagen. I förslaget ha upptagits regler om förverkande, vilka utformats i nära anslutning till de allmänna förverkandebestämmelserna i 2 kap. 16 och 17 §§ SL. E n väsentlig skillnad mellan å ena sidan strafflagsreglerna och å andra sidan de nuvarande bestämmelserna om förverkande i smuggellag-

379 stiftningen är att, medan de förra äro fakultativa och medge skälighetsprövning av domstolen, förverkande enligt smuggellagstiftningen i allmänhet inträder som en obligatorisk påföljd, när stadgade förutsättningar äro uppfyllda. I olika sammanhang har riktats kritik mot de stela förverkandereglerna inom smuggellagstiftningen. Förslaget innebär, att domstolen får möjlighet att helt eller delvis eftergiva förverkandepåföljden, om den finnes uppenbart obillig. Bortsett härifrån överensstämmer förslaget, såvitt angår förverkande av smuggelgodset, med de nuvarande bestämmelserna. Huvudregeln är alltså, att smuggelgodset skall förklaras förverkat. I fall, som avses i 5 § av förslaget — d. v. s. när vid tullbehandling av gods av grov oaktsamhet lämnats oriktig uppgift i anmälan, deklaration eller annan dylik handling —- skall enligt förslaget gods, som varit föremål för gärningen, kunna förklaras förverkat, om det är påkallat av särskilda skäl och ej finnes uppenbart obilligt. Presumtionen är alltså i dessa fall mot förverkande. Vad beträffar föremål, som använts som hjälpmedel vid smugglingsbrott — t. ex. en bil, en båt eller en resväska — innebär förslaget, att föremålet må förklaras förverkat, om det är påkallat till förebyggande av smugglingsbrott eller eljest av särskilda skäl och det ej är uppenbart obilligt. Såsom förutsättning för förverkande i dessa fall gäller vidare, att ägaren eller någon som var i hans ställe — t. ex. en person, som förhyrt eller på avbetalning köpt föremålet — uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill. Rätten äger i stället för förverkande föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk. I denna del överensstämmer förslaget helt med de allmänna bestämmelserna i 2 kap. 17 § SL om förverkande av hjälpmedel vid strafflagsbrott. I den nuvarande smuggellagstiftningen motsvaras de föreslagna reglerna om förverkande av hjälpmedel vid smugglingsbrott av stadganden om förverkande av forslingsredskap eller förvaringspersedel, som kommit till användning vid smuggling. För förverkande av forslingsredskap förutsattes för närvarande i allmänhet, att redskapet använts för transport av smuggelgodset vid färd, vilken måste antagas ha ägt rum i väsentligt syfte att företaga smuggling, eller eljest vid tillfälle, då de forslade varorna till väsentlig del utgjorts av smuggelgods. Som regel gäller som en ytterligare förutsättning för förverkande, att godset skall ha anträffats under forslingen. Vissa begränsningar gälla i fråga om storleken av fartyg eller luftfartyg, som må dömas förverkat. Vad beträffar förvaringspersedel skall denna enligt de nuvarande reglerna för att k u n n a bli föremål för förverkande vara på grund av sin beskaffenhet särskilt ägnad att användas vid smuggling. Förslaget innebär i denna del i förhållande till gällande rätt en förskjutning såtillvida, att enligt förslaget den brottsförebyggande synpunkten kommer i förgrunden, när det gäller att avgöra, huruvida förverkande skall ske. Med hänsyn härtill och då, såsom förut antytts, en särskild förutsättning för förverkande är, att påföljden ej finnes uppenbart obillig, ha några

380 storleksgränser i fråga om fartyg eller luftfartyg ej ansetts påkallade. Enligt förslaget föreligger också den olikheten i förhållande till gällande bestämmelser om förverkande av forslingsredskap, att redskapet kan förklaras förverkat även om det ej anträffats under forslingen. •— Reträffande såväl smuggelgods som forslingsredskap gäller enligt förslaget i överensstämmelse med strafflagsreglerna, att förverkandepåföljd ej må tillämpas mot den som i god tro förvärvat den ifrågavarande egendomen eller särskild rätt därtill. I sak gäller detsamma enligt den nuvarande smuggellagstiftningen. Vissa bestämmelser till skydd för vid tiden för smugglingsbrottet föreliggande särskilda sakrätter ha vidare upptagits i förslaget. Avser förverkandepåföljd farkost, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning, eller luftfartyg, besvärat av luftpanträtt eller inteckning, må sålunda enligt förslaget domstolen ock förklara, att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen. Finnes i annat fall någons rätt till föremål, som förklaras förverkat, böra oaktat förklaringen bestå, har domstolen att göra förbehåll därom. Motsvarande bestämmelser finnas för närvarande såväl i SL som i varuinförsel- och varuutförsellagarna. Slutligen är att nämna, att förslaget upptager stadganden om subsidiär värdekonfiskation i fall, när av någon anledning själva egendomen ej är åtkomlig för förverkande. Enligt förslaget må sålunda, om egendom, som skolat förklaras förverkad, ej finnes i behåll, i stället värdet förklaras förverkat. Förslaget har i denna del utformats i överensstämmelse med strafflagsreglerna. Såvitt angår förhållandet till den nuvarande smuggellagstiftningen, torde de föreslagna bestämmelserna i sak närmast ansluta sig till den typ av stadganden om värdekonfiskation som representeras av bl. a. 8 § varuinförsellagen, enligt vilket lagrum den som förskingrat gods, som skolat dömas förverkat, skall åläggas att gälda godsets värde. Den registrering av smugglingsbrott, som nu sker hos generaltullstyrelsen avses skola bibehållas i huvudsak oförändrad. Dock föreslås, att registreringen skall utvidgas till att omfatta jämväl utförselbrott. En av de väsentliga nyheterna i förslaget är, att tullåklagarinstitutionen avskaffas och att åklagarskapet i de nuvarande tullmålen överflyttas på de allmänna åklagarna. Vidare föreslås upphävande av de nuvarande reglerna om tullmålsdomstol. Detta innebär, att vanliga forumregler bli tillämpliga i smugglingsmål. Bestämmelserna om förundersökningsförfarandet i den föreslagna lagen överensstämma i stort sett med motsvarande stadganden i varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna. Tullmyndighet föreslås dock skola erhålla befogenhet att inleda förundersökning i mål angående brott, som avses i lagen. Genom att systemet med normerade böter ersattes med dagsböter och penningböter blir det möjligt att använda strafföreläggande i enlighet med reglerna i RB.

381 Verkställighet av straff och påföljder för brott, som avses med förslaget, föreslås skola ankomma på de allmänna exekutiva myndigheterna. Detta innebär i fråga om gärningar, som nu äro hänförliga under varuinförsel- och spritinförsellagarna, ett överflyttande av verkställigheten från tullverket till de allmänna exekutiva organen. Vad slutligen angår organisations- och kostnadsfrågor förutsattes överflyttningen av tullmålen till de allmänna åklagarna ej skola i allmänhet föranleda någon utökning av den allmänna åklagarorganisationen. Såvitt avser åklagarmyndigheten i Stockholm torde reformen dock nödvändiggöra inrättandet av ytterligare en åklagartjänst. Någon ersättning från statsverkets sida till städer med kommunalt avlönade åklagare för smugglingsmålens handläggning av dessa städers åklagare har utredningen ej funnit motiverad.

BILAGA 1

P. M. med

förslag till lag o m ä n d r i n g a v lagen den 4 j u n i 1913 (nr 159) a n g å e n d e förbud m o t införsel till r i k e t a v v a r o r m e d oriktig u r s p r u n g s b e t e c k n i n g

Lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning h a r tillkommit i ändamål att till skydd för såväl inhemsk industri och handel som den köpande allmänheten förhindra användandet av svenska ursprungsbeteckningar å utländska handelsvaror. Till grund för lagen — som egentligen utgör ett led i lagstiftningen mot illojal konkurrens — ligger ett av patentlagstiftningskommittén den 20 september 1911 avgivet betänkande ( I ) . Genom denna lag ersattes den i samma ämne förut gällande kungl. förordningen den 9 november 1888 (nr 62). Syftet med denna lagstiftning fullföljdes i övrigt genom lagen den 9 oktober 1914 (nr 422) angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor. Såsom framgår av förarbetena till sistnämnda lag (patentlagstiftningskommitténs den 25 september 1913 avgivna betänkande, III, sid. 18 och propositionen nr 249/1914 sid. 6) var denna lag avsedd såsom ett provisorium. I anslutning till att Sverige biträtt den reviderade Madridöverenskommelsen den 14 april 1891 angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror utfärdades med stöd av bestämmelser i ovannämnda 1913 och 1914 års lagar kungörelsen den 22 september 1933 (nr 561) angående skydd för vissa utländska ursprungsbeteckningar. Sedan Madridöverenskommelsen därefter ytterligare reviderats och Sverige tillträtt den därom träffade överenskommelsen (SÖ 1953:25) ersattes nyssnämnda kungörelse med kungörelsen den 22 maj 1953 (nr 320) i samma ämne. Genom dessa kungörelser har beretts möjlighet att inskrida mot användandet av oriktiga utländska ursprungsbeteckningar å handelsvaror, vare sig inhemska eller importerade, på enahanda sätt och under i huvudsak enahanda förutsättningar, som gälla vid användandet av oriktiga svenska ursprungsbeteckningar å utländska handelsvaror. 1 § i 1913 års lag h a r följande lydelse: »Ej må vara, därå finnes anbragt beteckning, som giver varan sken av att hava frambragts eller tillverkats i Sverige, från utrikes ort hit till riket införas för försäljning. Den omständigheten, att å vara förekommande beteckning är avfattad på svenska språket eller att å vara anbragts avbildning med svenskt motiv, skall, även om i sistnämnda fall avbildningen åtföljes av förklarande text, ej i och för sig utgöra hinder för varans införande. Ovan stadgade förbud äger icke tillämpning, då det ådagalägges, att varan verkligen är frambragt eller tillverkad i Sverige och förut blivit utförd ur riket; då den åsatta beteckningen enligt handelsbruk endast tjänar att utmärka varans art (generisk beteckning); eller då, jämte den svenska ursprungsbeteckningen, å varan finnes på tydligt, lätt i ögonen fallande och varaktigt sätt angivet, att varan är av utländskt ursprung.»

384 Motsvarande gäller om emballage, vari varan förvaras och är avsedd att hållas till salu. Mål angående överträdelse av 1913 års lag samt 1953 års kungörelse, såvitt densamma är anknuten till sagda lag, handlägges och avgöres i administrativ ordning. Generaltullstyrelsen fungerar därvid såsom domstol. Talan mot styrelsens beslut i mål angående oriktig ursprungsbeteckning kan, där ej annorlunda stadgas i lagen, fullföljas i regeringsrätten såsom a n d r a och sista instans. Då vara, som jämlikt lagens 1 § ej må hit införas, ankommer till riket, skall varan av tullpersonalen tagas i beslag, över beslaget skall upprättas rapport. Rapporten skall av vederbörande tullförvaltning överlämnas till styrelsen, varvid tullförvaltningen har att avgiva yttrande i anslutning till lagens bestämmelser angående oskadliggörande av oriktig ursprungsbeteckning samt att under vissa villkor lämna varans adressat underrättelse om beslaget. Innan målet av styrelsen prövas, skall varuägaren ävensom vederbörande tullfiskal i egenskap av allmänt ombud beredas tillfälle yttra sig i målet. Målet upptages därefter av styrelsen till prövning. Finnes beslaget icke vara lagligen grundat, skall detsamma av styrelsen upphävas. Om beslaget prövas vara lagligen grundat, men den oriktiga ursprungsbeteckningen ej kan utplånas eller varan förses med sådan i 1 § omförmäld beteckning, varigenom dess utländska ursprung angives, utan att varan därigenom i sin helhet förstöres eller förlorar allt värde såsom handelsvara, skall densamma av styrelsen förklaras förbruten. I annat fall har styrelsen att besluta om föreläggande i enlighet med föreskrifterna i lagens 8 §, vilken h a r följande lydelse: »Finnes beslaget lagligen grundat, men föreligger ej hinder, varom i 7 § sägs, mot den oriktiga ursprungsbeteckningens utplånande eller varans förseende med i 1 § angiven beteckning om dess utländska ursprung, förelägge generaltullstyrelsen varuägaren dels att inom viss tid, efter det styrelsens beslut vunnit laga kraft, i enlighet med de närmare föreskrifter, styrelsen har att i beslutet meddela, under tillsyn av tullpersonal oskadliggöra den oriktiga beteckningen, dels ock, såframt ej visas, det varan mot ägarens förbud blivit obehörigen märkt, att inom tid och i den ordning, som stadgas i fråga om erläggande av tull, gälda en straffavgift, motsvarande tio procent av varans värde, så beräknat som om fastställande av värdet å gods, för vilket tull skall utgå efter dylik grund, är föreskrivet, dock ej under tio eller över femhundra kronor för allt med samma lägenhet till honom ankommet obehörigen märkt gods.» Ställer sig varuägaren icke till efterrättelse vad honom enligt 8 § förelagts med avseende å den oriktiga ursprungsbeteckningens oskadliggörande, skall varan förklaras förbruten. Vid underlåtenhet att erlägga straffavgift och kostnader, där sådana skola av varuägaren ersättas, inträder däremot ej konfiskationspåföljd, utan skall i sådant fall vad som gäller om uttagande av ogulden tullavgift vinna tillämpning. Styrelsens beslut, varigenom beslag upphävts eller fastställts eller vara förklarats förbruten, meddelas efter anslag, varjämte ett exemplar av beslutet tillställes varuägaren i rekommenderat brev. För talans fullföljande mot styrelsens nyssnämnda beslut gäller, med visst undantag i fråga om tullfiskalens besvärsrätt, en besvärstid av tjugu dagar från dagen för beslutet. Om såväl tullfiskalen som varuägaren före besvärstidens utgång hos styrelsen förklarar sig åtnöjas med beslut, varigenom beslag upphävts eller fastställts, skall beslutet anses såsom lagakraftvunnet. Har talan mot sådant beslut fullföljts eller står rätten att däremot föra talan alltjämt öppen, äger varuägaren utfå varan från tullverket, i den mån varans kvarhållande såsom bevismedel ej erfordras, under villkor att varuägaren dessförinnan oskadliggör den beteckning, som föranlett beslaget, och ställer säkerhet för ifrågakommande straffavgift och kostnader. Lagen innehåller tillika vissa ytterligare bestämmelser av processuell natur samt föreskrifter om förfarandet med vara, som förklarats förbruten eller som är underkastad nedgång i värde

385 under beslagstiden, ävensom om fördelning av influten straffavgift och behållen försäljningssumma för förbruten egendom. Enligt ovannämnda 1888 års förordning var införselförbudet — förutom i vissa undantagsfall liksom enligt 1913 års lag — ej tillämpligt då det eljest var uppenbart, att avsikt att vilseleda genom oriktig ursprungsbeteckning ej förelåg. Bevisskyldigheten i detta hänseende åvilade varuägaren. Vid överträdelse av det i förordningen stadgade förbudet skulle varan tagas i beslag och av domstol förklaras förbruten. Enahanda påföljd var stadgad för sådan tullförbrytelse, som avsågs i § 24 i den vid förordningens tillkomst gällande tullstadgan den 2 november 1877 (jämför 4 § 1 mom. lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel). Förordningen var i övrigt anknuten till bestämmelserna om olovlig varuinförsel i 1877 års tullstadga. Mål angående oriktig ursprungsbeteckning behandlades också såsom vanliga tullmål. Att döma av förarbetena till förordningen torde det ha varit den uppmärksammade användningen av rent falska eller illojala ursprungsbeteckningar, däri inbegripet obehörig användning av varumärkesskyddade beteckningar, som aktualiserat behovet av lagstiftning i ämnet. Genom en alltför vid definition av begreppet oriktig ursprungsbeteckning ( »beteckning, som ger varan sken av att vara i Sverige tillverkad») kom förordningen att i tillämpningen medföra rent orimliga konsekvenser, vilket var så mycket mera anmärkningsvärt som varans konfiskerande var en ovillkorlig påföljd vid överträdelse av förordningen. Definitionen av begreppet oriktig ursprungsbeteckning i 1913 års lag överensstämmer visserligen i sak med motsvarande definition i 1888 års förordning. Genom avfattningen av 1 § andra stycket har emellertid en alltför omfattande tilllämpning av införselförbudet förebyggts. Under detta förbud falla icke blott rent falska eller illojala beteckningar såsom exempelvis »Svenskt fabrikat» å vara av utländskt ursprung utan även sådana beteckningar, som enbart på grund av sin beskaffenhet äro ägnade att giva utländsk vara sken av svenskt ursprung. Till denna senare kategori höra såväl varumärken som s. k. naturliga varubeteckningar, vilka oberoende av registrering åtnjuta varumärkesskydd. Enligt 1 § lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken är näringsidkare tillförsäkrad rätt att, oberoende av registrering, såsom varumärke använda sitt namn eller sin firma eller namnet å honom tillhörig fast egendom för att i den allmänna handeln skilja sina varor från andras. Detta varumärkesskydd gäller oavsett varas ursprung. I varumärkes- och firmautredningens förslag till varumärkeslag (SOU 1958:10) har sagda varumärkesskydd, utom vad angår fastighetsnamn, i princip bibehållits. Ovannämnda 1914 års lag utgör en parallellförfattning till 1913 års lag. Efter den ändring 1 § i 1914 års lag undergått i samband med Sveriges biträdande av Madridöverenskommelsen har paragrafen numera följande lydelse: »Den, som här i riket å utländsk vara, avsedd för försäljning, eller å emballage, däri dylik vara skall saluhållas, i avsikt att vilseleda i fråga om varans ursprung anbringar beteckning, som giver varan sken av att hava frambragts eller tillverkats i Sverige, straffes med böter från och med fem till och med tvåtusen kronor eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse från och med en till och med sex månader. Lag samma vare, om någon med sådan avsikt här i riket håller till salu utländsk vara, åt vilken genom någon därå eller å dess emballage anbragt beteckning eller genom beteckning å anslag eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt, priskurant eller annat för ett större antal personer avsett meddelande gives sken av att hava frambragts eller tillverkats i Sverige; dock att vad nu sagts icke skall gälla, om gärningen är straffbar enligt lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Den omständigheten, att beteckning är avfattad på svenska språket eller att såsom beteckning användes avbildning med svenskt motiv, skall ej, även om i 25—905586

386 sistnämnda fall avbildningen åtföljes av förklarande text, i och för sig anses giva varan sken av att hava frambragts eller tillverkats i Sverige. Vad i första och andra styckena stadgas skall ej äga tillämpning, då beteckning enligt handelsbruk endast tjänar att utmärka varans art (generisk beteckning), eller då, jämte den svenska ursprungsbeteckningen, finnes på tydligt, lätt i ögonen fallande och varaktigt sätt angivet, att varan är av utländskt ursprung.» Med hänsyn till avfattningen av straffbestämmelserna i 1914 års lag h a r det i denna lag stadgade förbudet mindre räckvidd än motsvarande förbud i 1913 års lag. Ovannämnda 1953 års kungörelse innehåller följande bestämmelser angående skydd för utländska ursprungsbeteckningar: »1 §. Ej må till riket för försäljning införas vara, försedd med oriktig ursprungsbeteckning, genom vilken varan direkt eller indirekt angives vara frambragt eller tillverkad i främmande stat, som anslutit sig till Madridöverenskommelsen sådan den reviderats den 2 juni 1934 eller den 6 november 1925, eller å någon inom sådan stat belägen ort. Bestämmelserna om svenska ursprungsbeteckningar i 2—17 §§ lagen angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning skola äga motsvarande tillämpning i fråga om sådana utländska ursprungsbeteckningar; dock att beslag å vara skall äga rum endast efter angivelse eller om tullpersonalen finner oriktig ursprungsbeteckning uppenbarligen föreligga, samt att, innan beslagtagen vara må av ägaren utbekommas eller genom det allmännas försorg säljas, varan skall, om den åsatta beteckningen icke utplånas, förses med beriktigande uppgift, som i 3 § här nedan sägs. 2 §.

I fråga om oriktig beteckning, varigenom vara direkt eller indirekt angives vara frambragt eller tillverkad i stat eller å ort, som avses i 1 §, skall vad om svenska ursprungsbeteckningar stadgas i 1 § första och andra styckena lagen angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor äga motsvarande tillämpning. 3 §.

Vad i 1 och 2 §§ föreskrives skall icke gälla, då beteckningen enligt handelsbruk endast tjänar att utmärka varans art (generisk beteckning), eller då den åtföljes av en noggrann och med tydliga bokstäver anbragt beriktigande uppgift som utmärker, i händelse varan icke frambragts eller tillverkats inom den angivna staten, det verkliga ursprungslandet och, därest varan frambragts eller tillverkats å annan ort inom ifrågavarande stat än den angivna, den verkliga ursprungsorten, eller ock av annan uppgift, tillräcklig för att utesluta varje misstag i fråga om varans verkliga ursprung. För de i 1 § nämnda fall skall vad ovan sägs om generiska beteckningar icke gälla i fråga om beteckningar för vinodlingsprodukter; och skall för de i 2 § avsedda fall, där någon använder beteckning för sådan produkt beträffande vara, som honom veterligen frambragts eller tillverkats i annan stat eller å annan ort än den, beteckningen angiver, straffbarhet inträda, ändå att avsikt att vilseleda i fråga om varans ursprung icke föreligger eller beteckningen är generisk, såframt ej beteckningen åtföljes av beriktigande uppgift, varom ovan nämns.» Definitionen av begreppet oriktig ursprungsbeteckning i kungörelsen ansluter sig till vad som stadgas under artikel 1 i Madridöverenskommelsen och skiljer sig därigenom från motsvarande definitioner i 1913 och 1914 års lagar. Förutsättningarna för tillämpning av kungörelsen avvika även i övrigt från vad som enligt dessa lagar gäller om svenska ursprungsbeteckningar. Den i 1888 års förordning stadgade konfiskationspåföljden för överträdelse av införselförbudet borttogs genom 1913 års lag. I stället upptogos i lagen de ovan återgivna stadgandena under 8 § om skyldighet för varuägaren att, om han vill ut-

387 bekomma varan från tullverket, utplåna eller neutralisera den oriktiga ursprungsbeteckningen samt därjämte, utom för särskilt undantagsfall, erlägga straffavgift och vissa kostnader. Enbart undanröjande av hindret för varans införsel ansågs ej tillfyllest för vinnande av lagens syftemål. Kommittén anför därom följande (betänkandet sid. 6 2 ) : »Genom ofvannämnda åtgärd ernås visserligen det med lagen afsedda ändamål att förhindra, det utländska varor, hvilka synas vara af svenskt ursprung, hit införas för försäljning. Att emellertid varuägaren icke skulle drabbas af annan påföljd än skyldigheten att vidtaga sagda åtgärd för en, efter hvad erfarenheten visat vid tillämpningen af stadgandet i 2 § 2 stycket af nu gällande förordning, i allmänhet ringa kostnad och därjämte ersätta statsverket vissa för detsamma eventuellt uppkomna utgifter, hvilka ej heller de annat än undantagsvis torde komma att uppgå till något högre belopp, har icke synts kommittén lämpligt, då en lagstiftning af sådant innehåll sannolikt ej skulle nog verksamt afhålla från försök till lagöfverträdelser. Ådömande af böter eller annan rent straffrättslig påföljd för dylikt försök har dock kommittén ansett sig icke böra förorda. Ett förslag i denna riktning komme nämligen, åtminstone om straffet skulle utmätas inom vissa minimi- och maximigränser, att stå i föga öfverensstämmelse med förslaget att till administrativ myndighet helt öfverflytta behandlingen af ifrågavarande ärenden. Kommittén har därför såsom ytterligare påföljd upptagit skyldighet för varuägaren att erlägga en efter vissa, såvidt möjligt fixa beräkningsgrunder fastställd afgift, nämligen tio procent af den oförtullade varans värde vid införseln, dock ej under tio eller öfver femhundra kronor för allt med samma lägenhet till honom ankommet obehörigen märkt gods.» Vad angår möjligheten för varuägare att undgå straffavgift anföres vidare följande (betänkandet sid. 64): »Förmår ägaren visa, att varan, mot hans förbud blifvit dagligen märkt, torde billigheten fordra, att han befrias från skyldigheten att gälda omförmälda afgift. Att, på sätt inom kommittén varit ifrågasatt, utsträcka detta undantag att afse hvarje fall, då bevisligen afsikt att vilseleda genom oriktig ursprungsbeteckning icke hos ägaren förelegat, har kommittén, med hänsyn till det sväfvande i ett sådant stadgande, funnit sig icke böra föreslå. Något verkligt behof af ett dylikt, mera omfattande undantag synes ej heller föreligga. På grund af det i förslaget upptagna stadgandet kan nämligen den, som hit importerar varor, genom fullständiga och tydliga instruktioner till den utländske leverantören försäkra sig om att icke drabbas af ifrågavarande påföljd. Sådana instruktioner, hvilka ej nödvändigtvis behöfva gifvas vid hvarje särskild beställning utan äfven kunna lämnas mera generellt, lära redan nu ej sällan förekomma. Någon afsevärd svårighet att bevisa, det nödiga instruktioner gifvits, torde i allmänhet icke vara att befara, åtminstone om desamma lämnats skriftligen.» Enligt 1888 års förordning (1 § 2 mom. sista stycket) var det i förordningen stadgade införselförbudet ej tillämpligt då presumtionen om avsikt att vilseleda genom oriktig ursprungsbeteckning kunde anses motbevisad. Vid tillkomsten av 1913 års lag ansågs en sådan inskränkning av införselförbudet såsom irrationell. Lagens införselförbud har också gjorts tillämpligt utan hänsyn till subjektiva bestämningar. Kommittén anför h ä r o m följande (betänkandet sid. 54): »Det tredje af de i gällande förordning angifna undantag — att det eljest är uppenbart, att afsikt att vilseleda genom oriktig ursprungsbeteckning ej föreligger — har icke upptagits i kommitténs förslag. Är oriktig ursprungsbeteckning verkligen för handen, bör nämligen enligt kommitténs förmenande frånvaron af brottslig afsikt ej föranleda, att varan må obehindradt införas. Emellertid har ifrågavarande undantagsbestämmelse vanligen så tolkats, och har i anledning häraf understundom inträffat, att det med författningen afsedda ändamål icke vunnits. Så t. ex. har det ansetts, att, om importören kunnat på tillfredsställande sätt styrka, att han gifvit leverantören order därom, att varan ej finge förses med importörens namn och adress, men så emellertid skett på grund af förbiseende från leverantörens sida, varan finge utan neutraliserande beteckning hit införas och här spridas. Då, på sätt i de allmänna motiven angifvits, kommittén såsom regel föreslagit en betydligt lindrigare påföljd för öfverträdelse av författningen än den nu stad-

388 gade, har ifrågavarande undantag i hvarje fall ansetts mindre behöfligt. För dess uteslutande ur författningen talar också den omständigheten, att stadgandet ofta i praktiken gifvit anledning till olika tolkningar och domslut äfven i andra hänseenden, än ofvan nämnts. Att kommittén däremot ansett frånvaron af brottslig afsikt böra för visst fall medföra befrielse från skyldigheten att gälda den af kommittén för öfverträdelse af författningen föreslagna afgift, framgår av 7 §.» Lagens bestämmelser om straffavgift torde ha tillkommit under inflytande av den rättspraxis, som utvecklat sig vid tillämpningen av 1888 års förordning, och kommitténs önskan att till administrativ myndighet överflytta behandlingen av mål angående brott mot lagen. Bevispresumtionen torde därvid ha framstått såsom oumbärlig för straffavgiftens användbarhet såsom påtryckningsmedel. Kommittén avvisade tanken på att göra straffavgiftens åläggande beroende av subjektiva bestämningar och fixerade i stället denna påföljd efter rent objektiva grunder. Såsom bestämmelserna om straffavgift utformats, förutsätta de en rättslig plikt för importörer av utländska handelsvaror att vara positivt verksamma till förhindrande av att sådana varor av leverantörerna åsättas oriktiga ursprungsbeteckningar. Straffbestämmelser utan bevispresumtion skulle å andra sidan ha varit gagnlösa för det med straffavgiften avsedda ändamålet. Vid varuägares förnekande av straffbar försummelse skulle det nämligen varit praktiskt taget omöjligt att förebringa någon bevisning till styrkande av varuägarens brottslighet. Oavsett frågan, huruvida den ifrågavarande försummelsen är av beskaffenhet att överhuvud böra beläggas med ansvarspåföljd, kan bevispresumtionen ej rimligtvis försvaras enbart med svårigheten att beivra sådant brott, om vanliga bevisregler i brottmål skulle gälla. I själva verket grundar sig omhandlade bevispresumtion på en fiktion liksom fallet är med vissa andra på enahanda sätt avfattade straffbestämmelser i tullagstiftningen, exempelvis stadgandet under 4 § 1 mom. lagen om straff för olovlig varuinförsel. Varuägaren är den som närmast äger intresse av det brottsliga förfarandet och som därför förutsattes vara delaktig i brottet. Bevispresumtionen i 1913 års lag utgör otvivelaktigt ett uttryck för en föråldrad rättsåskådning. Denna presumtion bör därför redan på denna grund utrensas ur lagen. För ändring av lagen i detta hänseende talar även svårigheten att bedöma, vilka krav som böra ställas på bevisningen för att denna skall giva stöd för befrielse från straffavgift. I en rent skriftlig process måste denna bevisning i allmänhet bli schematisk. För undvikande av obillighet vid lagtillämpningen tvingas de dömande myndigheterna även att eftergiva kravet på strikt fullgörande av den bevisskyldighet, lagen föreskriver. Härigenom motverkas visserligen den olägenhet för. varuägare, som bevispresumtionen innebär. För undgående av straffavgift måste dock krävas det mått av bevisning, som talar för sannolikheten av att varuägaren fullgjort sin ovannämnda plikt. Enligt vad rättspraxis utvisar, är anledningen till att importörer drabbas av straffavgift i allmänhet okunnighet om lagen eller förbiseende vid varas beställning. Det kan å andra sidan antagas för visst, att varuägare, som beordrat obehörig märkning av en vara, icke vidgår detta förhållande. Men vad som mest är ägnat att ingiva betänkligheter mot den rent skriftliga processen är svårigheten att bedöma tillförlitligheten av det bevismaterial, som till vinnande av befrielse från straffavgift åberopas av varuägare. Bevismaterialet utgöres i regel av orderkopior och genomslagskopior av affärsbrev ävensom skriftliga intyg och förklaringar från utländska leverantörer, vari dessa med varierande formuleringar påtaga sig ansvaret för att beslagtagen vara icke blivit vederbörligen märkt, samt understundom av varuägare avgiven försäkran. Dylika handlingar utgöra tydligen ej någon primafacie bevisning, men, då annan bevisning ej står varuägare till buds, får den godtagas, där den styrker varuägares uppgifter och anledning ifrågasätta dess tillförlitlighet saknas. Å andrå sidan är det uppenbart, att säkerhet aldrig föreligger för att en orderkopia eller en genomslagskopia av ett brev ej fabricerats

389 i efterhand just för att användas såsom bevismedel för undgående av straffavgift. Enligt uttalanden från importörshåll lära dylika förfaranden ej heller vara så ovanliga. Där skyldigheten att vidkännas straffavgift av varuägare uppfattas såsom obillig, är det ej heller osannolikt, att denne kan frestas tillgripa en otillbörlig försvarsåtgärd, särskilt om denna framstår såsom riskfri. Att ulan grundad misstanke om otillbörligt förfarande från varuägares sida föranstalta om officiell undersökning i fråga om äktheten av dylika handlingar torde få anses uteslutet. En klarläggande utredning i sådant hänseende torde för övrigt svårligen kunna åstadkommas, med mindre utredningen göres så omfattande, att även den utländske leverantörens förhållande till saken blir föremål för undersökning. Vad angår andra förekommande handlingar, låter sig deras tillförlitlighet såsom bevismedel i allmänhet lika lite kontrollera. Möjligheten av att det bevismaterial, som lägges till grund för avgöranden rörande befrielse från straffavgift, är illusoriskt, torde ej alltid kunna uteslutas. Såsom ovan redan framhållits har det i 1914 års lag stadgade förbudet mindre räckvidd än motsvarande förbud i 1913 års lag. För att överträdelse av förstnämnda förbud skall anses föreligga kräves sålunda avsikt att vilseleda i fråga om varas ursprung eller, där gärningen är straffbar enligt lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, uppsåt att framkalla förväxling. I motsats till vad som gäller enligt 1913 års lag har alltså såväl förbudets räckvidd som straffbarheten för överträdelse av förbudet gjorts beroende av subjektiva bestämningar. I detta hänseendet överensstämmer 1914 års lag med 1888 års förordning, dock med den skillnaden, att lagen ej innehåller någon bevispresumtion. En sådan avfattning av införselförbudet, som förekom i sagda förordning, utmönstrades emellertid såsom irrationell vid tillkomsten av 1913 års lag. Med hänsyn till förbudets avfattning är tillämpningen av 1914 års lag praktiskt taget inskränkt till rent falska ursprungsbeteckningar. Det torde nämligen svårligen kunna hävdas — i varje fall mot näringsidkares förnekande — att användande av egen varumärkesskyddad beteckning skett i avsikt att vilseleda i fråga om varas ursprung. Enligt motiven till lagen (betänkandet sid. 24 o. följ.) h a r förbudet emellertid förutsatts kunna tilllämpas även i sådant fall. Ansvar för överträdelse av förbudet kan endast ifrågakomma vid styrkt brottslighet i likhet med vad som gäller om straffbar gärning i allmänhet. Kommittén var emellertid ej främmande för tanken att i ansvarshänseende föreslå en bevispresumtion. Betänkandet (sid. 27) innehåller härom följande uttalande: .»Tillvaron av de subjektiva förutsättningarna måste av åklagaren bevisas. Att med hänsyn till de svårigheter, som därmed kunna vara förenade, en tilltalad understundom genom sitt bestridande kan fria sig från ett i själva verket befogat åtal, låter sig icke förnekas, om ock å a n d r a sidan är att märka, hurusom särskilt för bedömande av den brottsliga avsikten omständigheterna i målet ofta kunna vara av avgörande betydelse. Ett sätt att väsentligen förekomma nyssnämnda olägenhet vore att ordna bevisskyldigheten sålunda, att det ålåge svaranden, om han skulle undgå ansvar, att styrka, det han handlat i god tro. En dylik föreskrift återfinnes också i den engelska lagstiftningen i ämnet. Den nämnda utvägen har kommittén emellertid icke ansett sig böra förorda, då det nämligen kan befaras, att ett stadgande av berörda innehåll skulle medföra en ännu betänkligare olägenhet, fastän i motsatt riktning, i det straff skulle kunna komma att ådömas den, som verkligen varit i fullkomligt god tro men ej tillbörligen kan styrka detta. Icke ens om misstaget bevisligen kunnat med iakttagande av vanlig uppmärksamhet undvikas, torde en sådan påföljd som straff här böra ifrågakomma.» Med den av kommittén antydda engelska lagstiftningen i ämnet torde ha åsyftats Merchandise Marks: Act av den 23-augusti 1887. Enligt denna lag kan den, som

390 bland annat säljer eller håller till salu varor med oriktig ursprungsbeteckning, drabbas av ansvar, såvida han icke kan visa, att han handlat i god tro. Mot bakgrunden av den motivering, varmed tanken på en sådan reglering av förbudet avvisades, te sig bestämmelserna om straffavgift i 1913 års lag knappast såsom mera försvarliga. Med hänsyn till den ringa räckvidden av det i 1914 års lag stadgade förbudet utgör denna lag ett mycket bristfälligt komplement till 1913 års lag. Där 1914 års lag saknar tillämpning, möter sålunda ej hinder för att vara importeras omärkt och här i riket förses med sådan oriktig ursprungsbeteckning, som avses i dessa lagar. Det förhållandet, att 1913 års lag utgör hinder för införsel av vara med därå anbragt dylik beteckning, kan ej anses prejudicerande för tillämpningen av 1914 års lag. 1913 års lag är tillämplig vare sig varan inkommer till riket i laga ordning eller ej och skiljer sig sålunda från eljest gällande importlagstiftning. Där denna lagstiftning ej utgör hinder för varas införande till riket utan endast reglerar varuimporten med hänsyn till olika allmänna intressen, utgör lagstiftningen endast hinder för varas utbekommande från tullverket, innan stadgade hinder för importen undanröjts. Importören har att välja mellan att undanröja sådant hinder eller att reexportera varan, där så kan ske utan hinder av exportförbud. Ansvarsbestämmelserna avse endast sådana förfaranden, varigenom tillämpningen av importlagstiftningen äventyras såsom då varas införsel undandrages tullverkets kontroll eller tullmyndighet vilseledes i fråga om förutsättningarna för varas införande i laga ordning. Till denna lagstiftning höra åtskilliga författningar, enligt vilka varas införsel till riket är medgiven allenast under villkor, att varan är försedd med ursprungsbeteckning. Härom må hänvisas till exempelvis kungörelsen den 5 febr u a r i 1909 (nr 8) angående införsel av samt handel med vissa slag av utländskt frö, förordningen den 30 september 1921 (nr 581) angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett (jämför kungörelserna den 13 september 1928, nr 353, och den 4 januari 1929, nr 2), kungörelsen den 10 augusti 1926 ( n r 404) angående bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket av hönsägg, kungörelsen den 1 juli 1927 (nr 332) angående bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket av samt handel med utländskt smör, kungörelsen den 13 september 1928 (nr 352) angående införsel till riket av idisslande djur och svin, förordningen den 21 december 1951 (nr 830) om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor och förordningen den 18 maj 1956 (nr 328) om kontroll å ädelmetallarbeten. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är den numera upphävda kungörelsen den 15 december 1933 (nr 670) angående märkning av vissa varor av utländskt ursprung. Stadgad skyldighet att ha ursprungsbeteckning anbragt å importvara utgör emellertid ej alltid villkor för densammas införsel till riket. Enligt de från och med den 1 juli 1960 upphävda kungl. förordningarna den 11 april 1919 (nr 139) angående förbud mot förtyngning av vissa lädersorter m. m. och den 9 maj samma år (nr 219) angående förbud mot användning av papp och konstläder i skodon inträder sålunda märkningsplikten först i samband med varans saluhållande eller försäljning h ä r i riket. De förut nämnda kungörelserna den 10 augusti 1926 (nr 404) och den 1 juli 1927 (nr 332) innehålla visserligen en mera rigorös importreglering, än som vanligen är fallet i sådan lagstiftning, men medgiva dock vederbörligt hänsynstagande till den legitima varuimporten. 1913 års lag har sin tillämpning uteslutande beträffande varor, som inkomma i legitim varutrafik och som sålunda i laga ordning anmälas till förtullning. Någon av lagens införselförbud föranledd illegitim varuinförsel förekommer icke, såvitt känt är. Den från annan importlagstiftning avvikande reglering, som kännetecknar 1913

391 års lag, sammanhänger med att i denna lag avsedd obehörig märkning av en vara förutsatts utgöra i och för sig brottslig gärning. Lagens bestämmelser om straffavgift skulle eljest sakna rationell grund. Det naturliga hade därför varit, att varas obehöriga märkning kriminaliserats på sedvanligt sätt. Nu innehåller lagen ej ens en p r i m ä r föreskrift om skyldighet för importör att vidtaga åtgärd till förebyggande av importvaras obehöriga märkning. Sådan skyldighet är endast indirekt grundad på bestämmelserna om straffavgift i lagens 8 §. Lagstiftaren har tydligen varit bunden av de tankegångar, som behärskade 1888 års förordning. Straffavgiften torde också kunna betraktas såsom en rudimentär förverkandepåföljd, avseende allenast en del av varas värde. Denna påföljd har i lagen underkastats enahanda straffprocessuella reglering som gällde beträffande förverkandepåföljden i förordningen. Såsom ovan antytts torde förordningen ha utformats under påverkan av bestämmelserna om tullsvek under § 24 i 1877 års tullstadga. Den egenartade regleringen av straffavgiften avviker även från vad som enligt strafflagen gäller om medverkan till brott och om underlåtenhet att avslöja eller h i n d r a brott. Ur principiell synpunkt kan visserligen ej anses föreligga något hinder mot att den, som importerar varor, ålägges att lämna leverantör föreskrifter till förebyggande av att varorna förses med oriktig ursprungsbeteckning samt att ansvar stadgas för bevislig försummelse i sådant hänseende. På blotta misstanken, att importör kan vara ansvarig för varas obehöriga märkning, bör ej grundas någon för denne oförmånlig ställning i straffprocessuellt hänseende. Det får ej heller förutsättas, att en till riket inkommen, obehörigen märkt vara alltid är avsedd att i förefintligt skick saluhållas och att importörer följaktligen äro mindre rättskaffens än andra människor. Det är ej mindre antagligt, att importör, som först efter varas införsel till riket får kännedom om att varan är obehörigen märkt, kommer att självmant borttaga eller oskadliggöra sådan märkning, innan varan saluföres. Användningen av oriktig ursprungsbeteckning bör uppenbarligen vara underkastad enahanda behandling i straffrättsligt och straffprocessuellt hänseende, oberoende av om sådan beteckning anbragts å varan inom eller utom riket. De i 1913 och 1914 års lagar stadgade förbuden äro ej undantagslösa. Förbuden utgöra följaktligen ej alltid hinder för att ha i p r i n c i p oriktiga ursprungsbeteckningar anbragta å handelsvaror. Om varuägaren ej förmår visa, att varan mot hans förbud blivit obehörigen märkt, är emellertid straffavgiften ovillkorligt förbunden med införselförbudets tillämplighet i det särskilda fallet. Blir ett beslag å varan slutligen fastställt, är därmed straffavgiften under angivna förutsättning en ofrånkomlig påföljd. Endast nådevägen står i så fall till buds. Än vidare har det — för undvikande av svårigheter vid tillämpningen av 1913 års lag — befunnits nödvändigt att upprätthålla lagens införselförbud, oaktat den ifrågakomna beteckningen med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet ej är ägnad att vilseleda i fråga om varans ursprung. Härom må hänvisas till följande uttalanden av kommittén (betänkandet sid. 4 9 ) : »Att iakttaga är, hurusom det för bedömande af frågan, om svensk näringsidkares namn eller firma utgör svensk ursprungsbeteckning, saknar betydelse, om innehafvaren af namnet eller firman här i riket idkar fabrikation eller allenast handel. Visserligen gifves i sistnämnda fall, rent objektivt sedt, icke åt varan sken af att härstamma från Sverige, men otvifvelaktigt är, att den allmänhet, för hvilken ifrågavarande personer ej är n ä r m a r e känd — särskildt kan det inträffa, att varan bringas i handeln å annan ort än den, hvarest han drifver sin rörelse — genom den asatta beteckningen lätt föranledes att tro, det varan är af svenskt ursprung. Att uppställandet af en sådan skillnad mellan fabrikanter och handlande, som nu antydts, ofta skulle bereda högst afsevärda svårigheter för de tulltjänstemän, som hafva att afgöra, huruvida beslag skall äga rum, ligger äfvenledes i öppen dag.» I underdånig skrivelse den 29 maj 1953 har Skånes handelskammare gjort framställning om ändring av bestämmelserna om straffavgift i 1913 års lag, och h a r

392 handelskammaren därvid föreslagit sådan ändrad avfattning av dessa bestämmelser, att utdömande av straffavgift icke skulle ifrågakomma, därest varuägaren förmådde göra sannolikt, att den obehöriga märkningen ej skett med hans vetskap. Generaltullstyrelsen har tidigare haft att taga ställning till en av handelskammaren hos styrelsen gjord framställning om dess medverkan till åvägabringande av den hos Kungl. Maj :t nu begärda omredigeringen av bestämmelserna i 8 § ovannämnda lag. Efter att ha inhämtat yttrande från åtskilliga tullmyndigheter fann generaltullstyrelsen tillräckliga förutsättningar för utverkande av den ifrågasatta lagändringen icke vara för handen. Över handelskammarens framställning den 29 maj 1953 ha generaltullstyrelsen och kommerskollegium avgivit infordrade underdåniga utlåtanden, varvid fogats dels avskrifter av de lokala tullmyndigheternas ovannämnda yttranden, dels ock yttranden från Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet och samtliga handelskamrar i riket utom Skånes handelskammare. Generaltullstyrelsen och kommerskollegium ha uttalat sig i avstyrkande riktning. Framställningen har utan n ä r m a r e motivering tillstyrkts av industriförbundet och åtta handelskamrar. Köpmannaförbundet, Smålands och Blekinges samt Västergötlands-Norra Hallands handelskammare ha däremot ansett sig ej kunna tillstyrka den föreslagna lagändringen. Stockholms handelskammare har uttalat, att reglerna om straffavgift borde bibehållas men i viss mån uppmjukas, och har handelskammaren därvid anfört, bland annat, följande. Borttagande av straffavgiften skulle säkerligen kräva en mera ingående tullkontroll, vilket vore beklagligt med hänsyn till tullverkets strävan att begränsa godsundersökningen och i stället tullbehandla på dokument. Det kunde ifrågasättas, om icke lagen skulle kunna kompletteras med ett stadgande av den innebörd, att befrielse från straffavgift kunde medgivas efter ansökning till generaltullstyrelsen, om synnerliga skäl därtill förelåge. Kooperativa förbundet h a r förklarat sig ej vilja tillstyrka Skånes handelskammares förslag men förordat utredning av frågan, huruvida de icke önskvärda konsekvenserna av lagens tillämpning i fråga om straffavgiften skulle kunna förebyggas genom en mindre omredigering av lagen. Slutligen har Grossistförbundet — jämte det förbundet tillstyrkt ifrågavarande framställning — föreslagit, att en allmän översyn av lagstiftningen om oriktig ursprungsbeteckning måtte utföras av varumärkes- och firmautredningen samt att i avvaktan på denna utredning 1913 års lag skyndsamt reviderades. Förbundet har därvid anfört i huvudsak följande. Icke blott sagda lags bestämmelser om straffavgift utan även lagens regler om beslag och därmed sammanhängande hinder för återutförsel av obehörigen märkt vara kunde leda till obilliga konsekvenser för importörerna. Det borde utredas om icke straffavgiften och beslagsinstitutet kunde slopas. Anledning förelåge att överväga en sammanslagning eller samordning av 1913 och 1914 års lagar, vilka delvis täckte samma områden. Enhetliga straffbestämmelser borde därvid kunna genomföras och så avfattas, att godtroende importör ej drabbades av straffpåföljd. Handläggningen av alla mål angående oriktig ursprungsbeteckning skulle lämpligen kunna ankomma på de allmänna domstolarna. Därest bestämmelserna om straffavgift ej kunde borttagas eller ändras i enlighet med Skånes handelskammares förslag, borde dessa bestämmelser kunna avfattas på sådant sätt, att straffavgift endast ålades i de fall, där det ej av omständigheterna framginge, att den oriktiga märkningen skett utan importörens vetskap. Varken lagens införselförbud eller våra fördragsenliga förpliktelser skulle beröras av beslagsinstitutets upphävande samt medgivande av rätt för importör att åter.utföra eller returnera obehörigen märkt vara. Med sådan rätt förenade utgifter och andra olägenheter för importörerna skulle verksamt nog avhålla illojala företagare från att trotsa förbudet.

393 Genom ändring av lagens bestämmelser om straffavgift i enlighet med vad Skånes handelskammare och Grossistförbundet föreslagit skulle påföljden göras beroende av subjektiva bestämningar. Generaltullstyrelsen gör härom följande uttalande i sitt över handelskammarens framställning avgivna utlåtande: »Ändring av grunden för befrielse från straffavgift i enlighet med handelskammarens förslag skulle innebära just vad lagstiftaren velat undvika, nämligen att straffavgiften göres beroende av subjektiva bestämningar. En sådan ändring skulle följaktligen radikalt förändra straffavgiftens nuvarande karaktär av ordningsstraff eller påtryckningsmedel och därmed rubba grundprinciperna för lagen i dess helhet. Lagändringen skulle även indirekt få avgörande betydelse för tilllämpningen av kungl. kungörelsen den 22 maj 1953 (nr 320) angående skydd för vissa utländska ursprungsbeteckningar. Den föreslagna grunden skulle vidare medföra den konsekvensen, att straffavgiften ej längre bleve avhängig av varuägarens åtgörande till förhindrande av varans obehöriga märkning. En importör, som beordrat obehörig märkning av en vara, skulle följaktligen kunna undgå straffavgift genom att allenast förneka att han överhuvud givit leverantören några föreskrifter om varans märkning. Det skulle nämligen ej rimligtvis kunna ifrågakomma att i dylikt fall ålägga importören bevisskyldighet för sitt påstående och därmed frångå vedertagna bevisregler i brottmål. Syftet med straffavgiften skulle följaktligen komma att förfelas.» En lagändring av den föreslagna innebörden skulle vidare med all sannolikhet medföra, att leverantörers i regel okontrollerbara uppgifter komme att tillmätas avgörande betydelse för tillämpningen av straffavgiften. Överhuvud måste denna tillämpning förutses bli ännu mera schematisk, än vad som nu är fallet, och därmed bereda importörer ökade möjligheter att undslippa straffavgiften, även om de i verkligheten skulle vara ansvariga för varas obehöriga märkning. Patentlagstiftningskommittén har motiverat behovet av straffavgiften med att enbart skyldigheten att borttaga eller oskadliggöra oriktig ursprungsbeteckning samt att tillika ersätta statsverket vissa eventuella kostnader ej skulle verksamt nog avhålla från försök till lagöverträdelser. Detta skäl kan ej anses bärande. Verkställt beslag å en vara medför alltid försenad dispositionsrätt till varan, vilket mången gång kan för varuägare innebära högst allvarliga konsekvenser. Härtill komma kostnader och besvär för borttagande eller oskadliggörande av den oriktiga märkningen samt den skada å varan, som tilläventyrs kan uppstå som följd av dessa åtgärder. Det bör ej rimligtvis förutsättas, att importörer föredraga att taga sådana risker framför att lämna leverantörer föreskrifter om behörig märkning av vara. Oavsett detta måste lagens bestämmelser om straffavgift — med hänsyn till deras ur principiell synpunkt otillfredsställande avfattning — anses ägnade att leda till obillighet i tillämpningen. Denna olägenhet torde svårligen kunna undanröjas utan att straffavgiften göres beroende av subjektiva bestämningar. Att såsom Stockholms handelskammare föreslagit ändra lagen p å sådant sätt, att där synnerliga skäl föreligga, befrielse från straffavgift skulle kunna medgivas på därom hos generaltullstyrelsen gjord ansökning, skulle innebära delegering av Kungl. Maj:ts benådningsrätt. En sådan utväg torde få anses utesluten. Det torde därför endast komma i fråga att antingen bibehålla de nuvarande bestämmelserna eller borttaga dem. Huruvida i senare fallet ansvar i stället bör på vanligt sätt stadgas för varuägares försumlighet att lämna leverantör föreskrifter till förebyggande av att importvaror förses med oriktiga ursprungsbeteckningar, är ett spörsmål, som sammanhänger med frågan, huruvida och i vad mån straffbestämmelser överhuvud äro erforderliga för upprätthållande av det prohibitiva syftet med 1913 års lag. Med hänsyn till det sätt, varpå definitionen å oriktig ursprungsbeteckning avfattats, äro 1913 och 1914 års lagar utan åtskillnad tillämpliga å ursprungsbeteckningar i allmänhet, oavsett om deras användande tjänar ett lojalt eller illojalt syfte. Avgörande är endast, huruvida beteckningen giver varan sken av oriktigt ursprung 26—905586

394 eller med andra ord är ägnad att verka vilseledande i fråga om varas ursprung. Beteckningen behöver däremot ej vara i sig oriktig. Genom den på 1958 års Lissabonkonferens överenskomna ändringen av motsvarande definition i Madridkonventionen torde denna definition få anses numera ha fått enahanda innebörd. Behovet av skydd mot den illojala användningen av ursprungsbeteckningar har tydligen varit normgivande för lagstiftningen. Härigenom har den lojala användningen av sådana beteckningar drabbats av samma stränga reglering, som ansetts påkallad beträffande falska ursprungsbeteckningar. Det framstår därför såsom ett önskemål för framtiden, att lagstiftningen på nu ifrågavarande område underkastas en viss differentiering. Enär näringsidkare är behörig att ha eget varukännetecken anbragt å importvaror, bör avsaknaden av neutraliserande beteckning ej förutsättas innebära illojal användning av förstnämnda beteckning. Å andra sidan bör användningen av falska ursprungsbeteckningar vara i princip helt förbjuden. Anbringande av neutraliserande beteckning bör följaktligen ej få förekomma som alternativ till skyldigheten att utplåna falsk ursprungsbeteckning. Vad angår svenska näringsidkares varukännetecken innehåller 1913 års lag otvivelaktigt en strängare reglering av den legitima varuimporten, än som kan anses vara av behovet påkallad. Där en till riket inkommen vara upptager sådan beteckning men saknar vederbörlig uppgift om det utländska ursprunget, föreligger, om införselförbudet är tillämpligt, i lagens mening obehörig märkning av varan. Det är just sådan i lagens mening obehörig märkning av importvara som i det ojämförligt största antalet fall föranleder beslag jämlikt 1913 års lag. Av de mål angående dylika beslag, som under åren 1956 och 1957 behandlats av generaltullstyrelsen, ha sålunda endast tre gällt falska ursprungsbeteckningar, medan de övriga eller sammanlagt 299 mål avsett svenska näringsidkares varukännetecken, vilka saknat vederbörlig neutralisering. För upprätthållande av kravet på neutralisering av sådana kännetecken, då de inom riket anbringas å utländsk handelsvara, saknas tillräckligt stöd i 1914 års lag. I den mån användandet av oriktiga ursprungsbeteckningar anses böra förbjudas, torde i sådant hänseende böra genomföras en enhetlig och fullständig straffrättslig reglering. För närvarande är användandet av oriktig ursprungsbeteckning överhuvud ej kriminaliserat i 1913 års lag. Denna lags bestämmelser om straffavgift ha ej avseende å den obehöriga märkningen såsom sådan. Å andra sidan är obehörig märkning straffbar enligt 1914 års lag allenast i fall av styrkt avsikt att vilseleda i fråga om varas ursprung. I begränsad utsträckning föreligger här kriminalisering av vad som kan betraktas såsom förberedelse och försök till oredligt förfarande (21 kap. 7 § strafflagen). Sådant förfarande är ej enligt strafflagen straffbart på förberedelse- och försöksstadiet. Såväl för upprätthållande av märkningsplikt som för ett effektivt inskridande mot användningen av falska ursprungsbeteckningar äro straffbestämmelserna i 1914 års lag otjänliga. För detta ändamål torde möjligheten att kunna inskrida med ordningsstraff vara oumbärlig. Då det gäller beteckningar, som näringsidkare äro behöriga att ha anbragta å utländska handelsvaror, kan skyldighet att tillika ha sådana beteckningar neutraliserade principiellt sett ej anses inträda, förrän varorna föras i marknaden. Ur den synpunkten kan det ej anses befogat att stadga ansvar för åsidosättande av märkningsplikt, då varorna befinna sig på importstadiet och importör alltså ännu ej kommit i tillfälle att fullgöra sin märkningsplikt. Det ligger i sakens natur, att märkningsplikten förfaller i händelse av att den ifrågakomna beteckningen utplånas. Vad åter angår falska ursprungsbeteckningar, kan ur principiell synpunkt ej göras någon invändning mot att användningen av sådana beteckningar kriminaliseras redan då varan befinner sig på importstadiet. Den straffrättsliga regleringen i detta hänseende finge emellertid begränsas till uppsåtligt brott. Där importör ej

395 är övertygad om sådant brott eller medverkan därtill, bör han nämligen ej — lika litet som då det gäller fullgörande av märkningsplikt — kunna drabbas av ansvar, innan han kommit i tillfälle att oskadliggöra den falska ursprungsbeteckningen. Konsekvensen fordrar därför, att ansvar ej heller stadgas för underlåtenhet att förebygga varas obehöriga märkning utomlands. Det må i detta sammanhang erinras om den av varumärkes- och firmautredningen föreslagna straffrättsliga regleringen av varumärkesintrång på importstadiet (betänkandet sid. 241). Praktiska synpunkter torde emellertid tala för att även användningen av falska ursprungsbeteckningar överhuvud lämnas straffritt på importstadiet. Det bleve eljest nödvändigt att genomgående föranstalta om förundersökning, då vara, som i legitim varutrafik inkommer till riket, är försedd med falsk ursprungsbeteckning. Sådan undersökning skulle säkerligen mera sällan leda till något positivt resultat. Möjligheten att redan på importstadiet inskrida mot varumärkesintrång i annat fall, än då oriktig ursprungsbeteckning tillika föreligger, torde få anses sakna praktisk betydelse, så länge varumärkesrätten ej såsom i den engelska lagstiftningen är tryggad av importförbud. Vad ovan anförts torde tala för att det prohibitiva syftet med 1913 års lag bör upprätthållas allenast med importförbud samt att följaktligen denna lags bestämmelser om beslag och straffpåföljder böra upphävas. Lagen bör i så fall kunna ersättas med en importförbudsförfattning såsom komplement till en allmän lag angående förbud mot användande av oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror. Våra förpliktelser enligt Madridkonventionen skulle ej beröras härav. En sådan införselförfattning skulle ej behöva innehålla andra straffbestämmelser, än som erfordrades med hänsyn till den illegitima varutrafiken. Vad angår den legitima trafiken, skulle alltså bristfällig eller oriktig märkning av importvara kunna utan några särskilda formaliteter avhjälpas eller oskadliggöras, innan varan utlämnas från tullverket, liksom då liknande importhinder eljest föreligger. Importörerna äro i allmänhet beredda att omedelbart underkasta sig lagens märkningsföreskrifter men hindras därifrån av lagens bestämmelser om beslag och det omständliga domstolsförfarandet. Enligt 1913 års lag utgör varas obehöriga märkning hinder för varans återutförsel i förefintligt skick. Motiveringen härför är följande (betänkandet sid. 29 o. följ.): »Däremot har kommittén ansett sig icke kunna förorda det framställda förslaget om alternativ rätt för varuägaren att reexportera varan. Visserligen måste det medgifvas, att en sådan rätt understundom skulle kunna vara af betydelse. Om nämligen den oriktiga ursprungsbeteckningen icke kan utplånas eller neutraliseras, utan att varan i sin helhet förstöres eller förlorar allt värde såsom handelsvara, går ägaren, på sätt ofvan nämnts, enligt kommitténs förslag sin vara förlustig, och drabbas han således för detta fall af en strängare påföljd än eljest. Vidare kan ju, särskildt om dylik åtgärd skulle vidtagas af annan än fabrikanten, inträffa, att kostnaderna för åtgärden blefve så stora, eller att varan genom densamma komme att så minskas i värde, att det ur ekonomisk synpunkt skulle ställa sig mycket ofördelaktigt att vidtaga utplåningen eller neutraliseringen, åtminstone här i landet. Att det i sådana fall skulle kunna vara önskvärdt att få reexportera varan, kan icke bestridas. Också torde kommittén hafva föreslagit ett stadgande om rätt till reexport, såframt icke å andra sidan vissa här nedan angifna omständigheter talade emot en sådan lagstiftning. I 17 § af föreliggande förslag har kommittén intagit bestämmelser, afsedda att möjliggöra Sveriges anslutning till den s. k. Madridkonventionen angående undertryckande af oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror. Enligt berörda konvention förbinder sig en hvar af de till densamma anslutna stater, bland annat, att förhindra införande inom dess område af varor, försedda med beteckningar, hvarigenom varorna oriktigt angifvas vara frambragta eller tillverkade inom någon af öfriga konventionsstater eller å ort, belägen inom sådan stat. Någon skyldighet att, om Sverige biträder konventionen, genom vår lagstiftning bereda skydd emot missbruk af svenska ursprungsbeteckningar skulle således ej förefinnas, och ur denna synpunkt föreligger följaktligen icke något ovillkorligt hinder mot bevil-

396 jande af den påyrkade rätten till reexport. Då emellertid öfriga konventionsstater skulle vara pliktiga att förhindra införsel dit af varor med oriktiga svenska ursprungsbeteckningar, skulle det enligt kommitténs förmenande vara i hög grad oegentligt, om den svenska inhemska lagstiftningen samtidigt medverkade därtill, att varor med dylika beteckningar infördes på den utländska marknaden. Vidare skulle en sådan rätt till reexport, särskildt när å varorna förekomme namnet å en svensk ort, som vore känd för fabrikation af goda varor af ifrågavarande slag, kunna lända till skada för svensk industri. Mot att, såsom inom kommittén satts i fråga, uppdraga åt den myndighet, på hvars pröfning ärendet beror, att i hvarje särskildt fall bedöma, huruvida sådan skada må anses kunna uppkomma eller icke, och i förstnämnda händelse förvägra ägaren att reexportera godset synes — frånsedt ofvannämnda oegentlighet med afseende å Madridkonventionen — den betänkligheten möta, att en dylik pröfning ej sällan skulle blifva synnerligen vansklig, hvarför det icke torde kunna undvikas, att mycken ojämnhet uppstode vid åtgörandet af hithörande frågor. För importörerna själfva måste detta vara en bestämd olägenhet. För öfrigt torde de fall, då, enligt livad förut nämnts, rätt till reexport skulle vara önskvärd, utgöra ett ganska ringa fåtal. Ytterst sällan lärer nämligen komma att inträffa, att den oriktiga ursprungsbeteckningen icke kan utplånas eller neutraliseras, utan att varan i sin helhet förstöres eller förlorar allt värde såsom handelsvara. Enligt upplysning från tullkonfiskationskontoret i Stockholm hafva intill den 1 juli 1911 därstädes förekommit allenast två fall, då vara med oriktig svensk ursprungsbeteckning förstörts på den grund, att beteckningen ansetts lämpligen icke kunna utplånas eller neutraliseras. Dessutom torde för bedömande af fördelen i dylika undantagsfall af varornas reexporterande icke böra förbises de svårigheter, som säkerligen ej sällan skulle möta att i annat land finna afnämare af varor med svensk ursprungsbeteckning, där ej denna beteckning vore särskildt känd utomlands såsom ett godt märke. Oftare kan ju tänkas förekomma fall, att kostnaderna för beteckningens utplånande eller neutralisering blefve så stora, eller att varan genom sådan åtgärd komme att så minskas i värde, att det ur ekonomisk synpunkt skulle ställa sig ofördelaktigt att vidtaga åtgärden i fråga; och h a r i detta hänseende framhållits, att dessa olägenheter skulle blifva väsentligt mindre, därest varan kunde returneras för åtgärdens vidtagande af fabrikanten. Det synes emellertid kommittén kunna ifrågasättas, huruvida några afsevärdare fördelar häraf skulle vinnas. Kostnaderna torde väl i regel blifva större, då utgifterna för varans transporterande till utlandet och återsändande hit till riket efter vidtagen åtgärd alltid tillkomme. Hvad angår varans minskande i värde, skulle visserligen kunna sägas, att faran därför blefve mindre, om utplånandet eller neutraliseringen verkställdes af fabrikanten, som åsätt beteckningen i fråga, och som vore bäst skickad att på förmånligaste sätt vidtaga berörda åtgärd; men vill kommittén i detta hänseende redan nu framhålla, att enligt kommitténs förslag, såsom nedan kommer att utvecklas, det icke är nödvändigt, att åtgärden sker vid tullplatsen, utan kan importören, där så må anses behöfligt, för åtgärdens vidtagande föra varan, naturligtvis under tullpersonalens uppsikt, till verkstad e. d. inne i landet. Härigenom torde möjlighet finnas att äfven här i riket få utplåningen eller neutraliseringen verkställd på förmånligaste sätt. Vill importören icke begagna sig af sin rätt att utplåna eller neutralisera den oriktiga beteckningen, alldenstund en sådan åtgärd, vare sig den sker här i landet eller utomlands, anses oekonomisk, är ju onekligen rätten att reexportera varan för försäljning för importören förmånligare än att få varan konfiskerad. Emellertid vill kommittén härvid dels erinra om hvad kommittén nyss nämnt angående svårigheten att utomlands sälja varor med svensk ursprungsbeteckning, dels påpeka, att, om varan infördes i främmande stat, som anslutit sig till Madridkonventionen, importören, under förutsättning att äfven Sverige biträder konventionen, riskerar att få varan beslagtagen. Vid öfvervägande af de å frågan inverkande omständigheter har kommittén funnit de olägenheter, som ett stadgande om rätt till reexport skulle medföra, vida större än fördelarna däraf. Den lindring beträffande påföljden för öfverträdelse af författningen, som kommitténs förslag innebär i förhållande till nu gällande föreskrift om godsets konfiskering, torde få anses motsvara alla berättigade kraf, i synnerhet som genom förut omförmälda stadgande i 1 § 3 stycket af förslaget antalet oafsiktliga öfverträdelser helt visst kommer att väsentligt minskas.» De betänkligheter som enligt kommitténs förmenande göra sig gällande med hänsyn till syftet med Madridkonventionen torde få anses överdrivna. De kost-

397 nåder och olägenheter i övrigt, som äro förbundna med varas återutförsel, torde tala för att, då behov av att kunna återutföra obehörigen märkt vara undantagsvis föreligger, återutförseln är avsedd att tillgodose legitimt intresse. Faran för att varans återutförsel i sådant fall skulle kunna skada svenska intressen torde få anses mera teoretisk än praktisk. Hinder föreligger ej för återutförsel av vara, som — jämte svensk ursprungsbeteckning — är försedd med neutraliserande beteckning, exempelvis ordet »Import», ehuru den tänkbara faran för svenska intressen i sådant fall ej ter sig mindre. Det bör kunna förutsättas, att andra konventionsstater i deras eget intresse tillämpa Madridkonventionen i den utsträckning, så kan ske, samt att de därvid ej gå längre i sin omsorg, än som överensstämmer med en strikt reciprocitet. Om förbud mot återutförsel av obehörigen märkt vara skulle anses böra alltjämt upprätthållas, torde detta kunna lämpligen ske medelst exportförbud med möjlighet till dispens. Mål angående beslag på grund av oriktig ursprungsbeteckning enligt 1913 års lag äro till sin innebörd att likställa med brottmål (prop, nr 237/1913 sid. 30, lagrådets uttalande). Med borttagande av lagens straffpåföljder skulle målen förlora denna innebörd. Om lagen ersattes med en importförbudsförfattning, torde tvisten rörande tillämpningen av importförbudet kunna handläggas i administrativ ordning liksom tvister rörande tillämpningen av andra importförbud (jämför departementschefens uttalande, sid. 16 i propositionen). Enligt Madridkonventionen (Artikel 4) skall det emellertid ankomma på domstol att avgöra tvister rörande s. k. generiska beteckningar. Om någon sådan tvist tilläventyrs skulle uppstå, torde densamma kunna på administrativ väg underställas regeringsrättens avgörande. Tilllämpningen av införselförbudet skulle eljest alltjämt i första hand ankomma på lokal tullmyndighet, men denna skulle ej, såsom nu är fallet, behöva i varje särskilt fall underställa förbudets giltighet generaltullstyrelsens prövning och avgörande. Det bör kunna påräknas, att denna tillämpning i allmänhet ej kommer att vålla tullmyndigheterna större svårigheter än tillämpningen av andra importförbud. Erforderliga tillämpningsföreskrifter torde kunna med ledning av regeringsrättens praxis utfärdas av generaltullstyrelsen, varjämte tullmyndigheterna i tveksamma fall torde kunna erhålla handledning av generaltullstyrelsens sakkunniga befattningshavare. Därest det nuvarande partsförfarandet skulle bibehållas vid prövning av tvister i högre instans, kan det antagas bli nödvändigt att ersätta tullfiskal med annat allmänt ombud. Förslag om avskaffande av tullåklagarinstitutionen väntas nämligen bli framlagt som följd av den pågående utredningen rörande ny lagstiftning om straff för olovlig införsel och utförsel av varor. De lagstiftningsfrågor, som sammanhänga med behovet av skydd mot illojal användning av ursprungsbeteckningar å handelsvaror, ha förvisso ej fått någon tillfredsställande lösning genom vår i ämnet gällande lagstiftning. Det är också tungt vägande anmärkningar, som Sveriges grossistförbund riktat mot denna lagstiftning. Med hänsyn till vad den föregående redogörelsen utvisar torde det framstå såsom ett oavvisligt krav, att 1913 och 1914 års lagar och därtill anknutna 1953 års kungl. kungörelse underkastas en allmän översyn. Ändring i denna lagstiftning är för övrigt påkallad redan p å grund av den vid 1958 års Lissabonkonferens överenskomna ändringen i Madridkonventionen. I avbidan på en mera genomgripande omarbetning av lagstiftningskomplexet torde emellertid straffavgiften kunna utan olägenhet omedelbart borttagas ur 1913 års lag. För sådant ändamål erfordras ändring i lagens 8, 10, 14 och 16 §§. Därvid torde — i stället för den i lagens 10 § stadgade skyldigheten för varuägare att ersätta kostnaden för straffavgiftens beräknande — lämpligen böra i denna paragraf intagas bestämmelser om skyldighet för varuägare att gälda ersättning för tullpersonalens tillsyn vid oskadliggörande av oriktig ursprungsbeteckning. Liknande skyldighet föreligger nämligen då varuhavare enligt eljest gällande importförbudslagstiftning har att fullgöra viss märk-

398 ningsplikt, innan vara må utlämnas från tullverket (se härom exempelvis kungörelserna den 10 augusti 1926, nr 404, 2 §, och den 1 juli 1927, nr 332, 2 §; jämför även den tidigare gällande kungörelsen den 15 december 1933, nr 670, 5 §). Sedan staten från och med den 1 januari 1938 övertagit tullstatens enskilda pensionsinrättnings rörelse, skall pensionsinrättningen tillerkänd andel av influten straffavgift och behållen försäljningssumma för förbruten vara numera tillfalla kronan. Härav påkallas även omredigering av lagens 16 §. Förslag till ändrad lydelse av ovannämnda paragrafer i 1913 års lag bifogas. Stockholm den 29 juni 1959. Herbert Alexandersson Byrådirektör Förslag till lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot införsel riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning

till

Härigenom förordnas, att 8, 10, 14 och 16 §§ lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 8 §.

Finnes beslaget lagligen grundat, men föreligger ej hinder, varom i 7 § sägs, mot den oriktiga ursprungsbeteckningens utplånande eller varans förseende med i 1 § angiven beteckning om dess utländska ursprung, förelägge generaltullstyrelsen varuägaren att inom viss tid, efter det styrelsens beslut vunnit laga kraft, i enlighet med de närmare föreskrifter, styrelsen har att i beslutet meddela, under tillsyn av tullpersonal oskadliggöra den oriktiga beteckningen. 10 §. Ersättning för tullpersonalens tillsyn vid oskadliggörande av oriktig ursprungsbeteckning skall av varuägaren gäldas på sätt i gällande taxa för extra tullförrättningar är stadgat beträffande ersättning för annan tullkontrollförrättning än visitation, med iakttagande att ersättning utgår även där tillsynen utövats å tullkontrolltid. 14 §. Förklarar före lagakraftvunnet anses. Har talan fullföljts mot beslut, varom nu nämnts, eller står rätten att däremot föra talan ännu öppen, utgöre den omständigheten likväl ej hinder för varuägaren att på därom hos generaltullstyrelsen gjord framställning utfå varan, i den mån denna icke enligt styrelsens prövning erfordras såsom bevismedel vid fullföljd av talan mot beslutet. Dock åligge det varuägaren att dessförinnan i enlighet med de föreskrifter, styrelsen redan meddelat eller, såvitt oriktig ursprungsbeteckning ej ansetts föreligga, har att på grund av ifrågavarande framställning meddela, utplåna å varan förefintlig beteckning, som föranlett beslaget, eller ock förse varan med sådan beteckning för angivande av dess utländska ursprung, som i 1 § sägs. Styrelsens beslut i anledning av framställning, varom ovan förmäles, skall tillställas varuägaren på sätt i 12 § finnes stadgat. 16 §. Behållen försäljningssumma för förbruten vara tillfälle kronan.

BILAGA 2

Förteckning över importförfattningar

Förordningen den 30 mars 1900 (nr 17) ang. förbud mot tillverkning, införsel och försäljning av tändstickor, i vilkas tändmassa vanlig (vit eller gul) fosfor ingår. Förordningen den 30 mars 1901 (nr 20) ang. förbud mot anbringande av vissa stämplar eller märken å förgyllda och försilvrade med flera arbeten av oädel metall m. m. Förordningen den 12 juli 1907 (nr 55) ang. de slag av papper, bläck, skrivmaskin- och stämpelfärger, som må till vissa offentliga handlingar användas. Kungörelsen den 5 febr. 1909 (nr 8) ang. införsel av samt handel med vissa slag av utländskt frö. Lagen den 4 juni 1913 (nr 159) ang. förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning. Apoteksvarustadgan den 14 nov. 1913 (nr 308). Kungörelsen den 3 mars 1916 (nr 53) ang. förbud mot införsel till riket av bisamråtta i levande tillstånd. Förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) ang. handel med skattefri sprit. Förordningen den 1 juli 1918 (nr 564) ang. vissa alkoholhaltiga preparat m. m. Kungörelsen den 18 dec. 1918 (nr 990) ang. resandes rätt till införsel av denaturerad sprit samt ang. behandling av dylik vara, som icke får till riket införas. Förordningen den 11 april 1919 (nr 139) ang. förbud mot förtyngning av vissa lädersorter m. m. (upphävd fr. o. m. 1/7 1960). Förordningen den 9 maj 1919 (nr 219) ang. förbud mot användning av papp och konstläder i skodon (upphävd fr. o. m. 1/7 1960). Förordningen den 30 sept. 1921 (nr 581) ang. kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett. Förordningen den 16 maj 1924 (nr 119) ang. transitering av införselförbjudna varor m. m. Kungörelsen den 30 april 1925 (nr 101) ang. kontroll å och handel med vissa för människor använda bakteriologiska preparat. Kungörelsen den 10 aug. 1926 (nr 404) ang. bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket av hönsägg. Kungörelsen den 1 juli 1927 (nr 332) ang. bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket av samt handel med utländskt smör. Kungörelsen den 13 sept. 1928 (nr 352) ang. införsel till riket av idisslande djur och svin. Kungörelsen den 16 sept. 1933 (nr 559) med vissa bestämmelser ang. narkotiska ämnen och beredningar. Jaktstadgan den 3 juni 1938 (nr 279). Förordningen den 9 sept. 1938 (nr 569) med vissa bestämmelser ang. fosterfördrivande medel. Kungörelsen den 9 sept. 1938 (nr 570) med särskilda föreskrifter i anledning av förordningen den 9 sept. 1938 (nr 569) med vissa bestämmelser ang. fosterfördrivande medel.

400 Kungörelsen den 3 mars 1939 (nr 73) ang. enskildas innehav av brevduvor vid krig eller krigsfara m. m. Förordningen den 19 maj 1939 (nr 174) ang. tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel. Förordningen den 23 maj 1941 (nr 268) om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel. Kungörelsen den 14 nov. 1941 (nr 884) ang. införsel av levande bin. Lagen den 11 juni 1943 (nr 346) ang. statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror. Kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 429) med vissa bestämmelser r ö r a n d e tillämpningen av lagen den 11 juni 1943 (nr 346) ang. statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror. Giftstadgan den 26 nov. 1943 (nr 877). Kungörelsen den 20 okt. 1944 (nr 694) ang. importförbud å oarbetat guld m. m. Kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 82) ang. allmänt importförbud. Kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 618) om införsel av levande duvor samt om rätt att innehava brevduvor m. m. (upphävd såvitt avser andra duvor än brevduvor). Kungörelsen den 3 juni 1949 (nr 446) med vissa bestämmelser ang. införsel av skogsfrö och skogsplantor. Vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340). Förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor. Kungörelsen den 24 mars 1950 (nr 84) med vissa bestämmelser ang. införsel av fruktträd och bärbuskar. Kungörelsen den 20 sept. 1951 (nr 637) ang. införsel av djursperma. Livsmedelsstadgan den 21 dec. 1951 (nr 824). Förordningen den 21 dec. 1951 (nr 830) om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor. Kungörelsen den 21 nov. 1952 (nr 699) med vissa bestämmelser om storleken av maskor i fiskredskap av nät och om minimimått på fisk m. m. Kungörelsen den 22 maj 1953 (nr 320) ang. skydd för vissa utländska ursprungsbeteckningar. Förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) ang. reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur. Rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521). Ölförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 522). Fiskeristadgan den 24 sept. 1954 (nr 607). Kungörelsen den 6 maj 1955 (nr 172) ang. resandes rätt till införsel av rusdrycker. Kungörelsen den 6 maj 1955 (nr 254) ang. försäljning och införsel av rusdrycker för särskilda ändamål. Kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 435) om införsel av vissa ägg- och mjölkprodukter m. m. Förordningen den 18 maj 1956 (nr 328) om kontroll å ädelmetallarbeten. Förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) ang. reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m. Förordningen den 7 juni 1956 (nr 403) ang. reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m. Förordningen den 7 juni 1956 (nr 413) om klassificering av kött. Kungörelsen den 21 dec. 1956 (nr 625) med vissa fredningsbestämmelser för rödspätta, skrubba och torsk i Östersjön. Kungörelsen den 26 april 1957 (nr 141) med vissa bestämmelser ang. alkoholhaltiga preparat.

401 Strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110). Kungörelsen den 21 november 1958 (nr 551) med vissa bestämmelser till förebyggande av djursjukdomars införande i riket m. m. (veterinära införselkungörelsen). Kungörelsen den 19 dec. 1958 (nr 652) med tillämpningsföreskrifter till strålskyddslagen. Kungörelsen den 28 maj 1959 (nr 211) ang. införsel till riket av vissa slag av frön. Kungörelsen den 28 maj 1959 (nr 229) ang. införsel av växter m. m. Valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264). Förordningen den 5 juni 1959 (nr 312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. Kungörelsen den 5 juni 1959 (nr 327) om införsel till riket av preventivmedel.

BILAGA 3

Förteckning över exportförfattningar Kungörelsen den 15 dec. 1922 (nr 576) ang. kontroll vid viss utförsel av färskt kött till Norge och Finland. Kungörelsen den 27 nov. 1925 (nr 465) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin. Kungörelsen den 6 maj 1927 (nr 129) ang. förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål. Kungörelsen den 5 april 1929 (nr 43) ang. bestämmelser att iakttagas vid utförsel till Storbritannien av ägg. Kungörelsen den 15 aug. 1933 (nr 512) ang. utförsel ur riket av vissa arbeten av sten (upphävd fr. o. m. 1/10 1959). Kungörelsen den 16 sept. 1933 (nr 559) med vissa bestämmelser ang. narkotiska ämnen och beredningar. Kungörelsen den 30 nov. 1934 (nr 563) ang. kontroll vid utförsel av kött. Kungörelsen den 3 mars 1939 (nr 73) ang. enskildas innehav av brevduvor vid krig eller krigsfara m. m. Kungörelsen den 25 febr. 1940 (nr 98) ang. förbud mot utförsel från riket av oarbetat guld m. m. Kungörelsen den 31 aug. 1940 (nr 802) ang. förbud mot försäljning och utförsel av flygfotografier m. m. Kungörelsen den 25 nov. 1949 (nr 614) ang. förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel. Lagen den 16 dec. 1949 (nr 680) om förbud mot spridning av vissa kartor m. m. Kungörelsen den 9 juni 1950 (nr 324) ang. allmänt exportförbud. Kungörelsen den 15 sept. 1950 (nr 506) med vissa bestämmelser ang. utförsel av fisk, fiskrom och fiskkonserver. Förordningen den 21 dec. 1951 (nr 830) om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor. Kungörelsen den 19 dec. 1952 (nr 766) med vissa bestämmelser om utförsel av potatis. Förordningen den 5 juni 1953 (nr 374) ang. reglering av utförseln av vissa slag av fisk och skaldjur, m. m. Lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilagen). Kungörelsen den 7 juni 1956 (nr 333) med vissa bestämmelser ang. utförseln av vallväxtfröer m. m. Förordningen den 7 juni 1956 (nr 402) ang. reglering av utförseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m. Kungörelsen den 26 april 1957 (nr 122) om förbud mot utförsel av tobaksvaror såsom last med vissa mindre fartyg. Kungörelsen den 7 nov. 1958 (nr 528) med vissa bestämmelser ang. utförsel av smör, ost och ägg. Kungörelsen den 21 nov. 1958 (nr 552) med vissa bestämmelser om utförsel ur riket av levande djur m. m. (veterinära utförselkungörelsen). Valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264).

BILAGA 4

Förteckning över vissa tullverket berörande skatteförfattningar m. m.

Kungörelsen den 13 juni 1919 (nr 291) ang. stämpelavgift för spelkort samt om kortstämplingens verkställande. Förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit. Kungörelsen den 26 sept. 1929 (nr 301) med särskilda bestämmelser ang. försäkring å motorfordon, som för tillfälligt brukande i riket införts från utlandet. Kungörelsen den 4 maj 1934 (nr 122) om skatt å motorfordon, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts. Förordningen den 22 dec. 1939 (nr 877) om skatt å kaffe. Förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt. Förordningen den 30 juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror. Förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om vissa avgifter å mjölk, grädde och ost. Förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt. Kungörelsen den 31 mars 1950 (nr 156) ang. utjämningsavgift vid utförsel av vissa varor. Förordningen den 30 maj 1952 (nr 320) om viss reglering av handeln med fisk, m. m. Förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) ang. reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur. Förordningen den 5 juni 1953 (nr 374) ang. reglering av utförseln av vissa slag av fisk och skaldjur m. m. Förordningen den 5 juni 1953 (nr 375) med vissa bestämmelser ang. prisregleringen för råg och vete. Förordningen den 3 juni 1955 (nr 284) ang. slaktdjursavgift m. m. Förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) ang. reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m. Förordningen den 7 juni 1956 (nr 402) ang. reglering av utförseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m. Förordningen den 7 juni 1956 (nr 403) ang. reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m. Förordningen den 7 juni 1956 (nr 405) ang. tillverkningsavgift för vissa produkter av potatis, m. m. Förordningen den 7 juni 1956 (nr 406) ang. mjölkavgift m. m. Förordningen den 23 nov. 1956 (nr 545) ang. omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall. Förordningen den 31 maj 1957 (nr 262) om allmän energiskatt.

00 lO as rH

I>

i m o m

CO 00 CM

TJI T H 1 OJ 1 11 CN9 | 11 111 TJI rH CM TH cM 1

1 CN r H T J I

r H CO CO O Tf rH rH

i n co TJI OJ oo CO CO r H TH T *

^

.—i l> CN

CM t > CO CM T-t T J I

t-

m

i

i

i OJ CN

co

I co co CN

Tji CO

rH oo o m Tji CN r H

O CN 0 0 O CO CO i n rH rH CN

CN CN T H O OJ CN r H 0 0 CO CN

i-i

OJ CN

o m t~» oo co

H 00 TJI 0 0 Tf l > rH

m

OJ t > T J I CN OJ CO

t^ CN

TH co m OJ TJI CN

TH r > co oo co 0 0 OJ r H

t > m oo TJI CN co TH CN m co

r- oo co m TJI co

OJ CN

oo co m OJ CN CN r H

O k > r H CN 0 0 0 0 c o CN CN

o o CO O CN co TH CN m CO

OJ CD OJ r H CN TJI I > co CO

CO 0 0 t ^ CO in rH

h r l M H O 0 0 CN CO r H r H

oo CN OJ oo i n CO CN COM co

TJI OJ TJI 0 0 OJ CN CO

r H Tji 0 0 f » TJI TJI CN

T*

OJ I > m Tji r H CN CO TH

co m m TH co m T H o CN

l> o m r l M r l

co 1 1

co m

1-H "t B CD 60

"S co hi :0

to

m o m in

OJ

""*

*3 t-. CO

T*

m

«

OJ rH CO

m

TH

THI^CC*

CO

TH

co

co

** C»

T? TJI OJ CO CO T H 0 0

1-H c o 00

Tj" CN

m co co

m

T#

CN

m

i - i CM T J I

O I > TJI CM TJI

OJ OJ

rH

• *

m

CO i-i

OJ •*

r^

m

OJ

co co

r> m

CO :*

OJ i-i

T3

CO

a 60 3

m m

ja o o c s

OJ

<* m

.5 E

CO CO

OJ

o co 1 1 11 CO£ 1 11 1i1 m CNrl 1

TJI

1 Tji TJI 0 0 1 TJI

r~-

O CO

r H I > CO CN CO CO r H

TJI

1-1 TJI CO CN i-i i n

OJ

m re o C O

TH

00 l>

1 m o OJ 1 CN T H T J I

M

C

O O IM

co •*

i-i OJ

rtCOMK CM

oo

00 r-l

"*

TJI

in OJ rH

o

co

OJ

OJ lH

CN co m CO T H

I

O

co

l - l i-H

r H CO I > CN CO

o CM

t ^ CO TJI I rH IM 1

co

co

Tji r H

t ^ i n CO r H T H t > m CN TH T H

CO CM OJ CO r H Tji r H i n rH CN

i n oo co CN CO rH rH

o oo m oo t > CN O TH

CO 0 0 I > OJ T J I y-> CO CN r H TH m

TH

rH

co

i > oo . - i m l> CN r H

OJ TH

rl in

1 M f l 1 rH

cM

TH

m oo co o TJI OJ T T rH rH TH

r H CO 0 0 r H I > TH T * CO CN

CO CO l > r H OJ r H CO TH

n h r l O O O 0 0 T J I CN rH i n

TH

J-l CO M

1 O I> l> 1 l-l 00

r-

(M Tf

00 CO

TJI t~»

1—1

co

t>

co

i m r i | 0 0 CN

oo m o m CN

co

TH

i> rH

m

i > co m 1 rH CM CN 1

O CN

r H CN O O Tji rH

TJI m CN OJ OJ l-H CO TH

CO I > CO CN OJ OJ co co CO

l > OJ TJI

cNinw

O CN

0 0 CN O CO CN CN r H

OJ r H l > T * OJ OJ T J I r H CN

Tji r H Tji CO Tji TH t > TJI CO

| r^ I > r H I 1 CO CO CN 1

OJ CN

TJI m CN TJI Tji r l r l

m

co o

1 O) T-H 0 0 i - l CO iH CM

1-H

co m OJ

s '3 «

O T*

11 OJ"^

TJI TH

o i > co m CN r H r H T H

TH

OJ TJI co T J I CN

m

1-1 CN

m as

*"• m

OJ

O OJ

CM IM

CM

TJI

TJI

m

m m TJ< Tji

OJ CN r H 1 m m TH |

CO

rH rH

m co TH i n i n r H CN T H

m

CN CO 0 0 r H Tji rH 0 0 CN

m

TH

TJI

1 OJ CN OJ 1 CN in

a> CN co m

00 TJI

m

r H Tji 0 0 | CO CO CN 1

CO

t-,

1* t*

i n CN 0 0 OJ TJI rH rH

co

r> r^ m co CN

CO CO r H CO TH

TJI oo m CN TJI rl CO CO TJI

T-(

H (i

t*

*- h * ,»

t-,

S E* * £

flfi**

Tullmålsdom - = häradsrätt = rådhusrätt

O -l-> CO

f.

| t

>H

CO CTJ CO 60 CO co *

es

tto.2,

A _. ~ •^ re

Ii

1 b

«

60 « g

CO co 6 0

**

Si co : 0

cs oo 0 c -B g . 3 ft c

oo

i

co C

S S

g O

S^" 0

7. CTJ

ja o o

Ä

fc"

^

Ä

60 tO co J 2 CTJ CO 6 0 Cl) CS >

l S

~

M fc. ^

CO

« CO re

c»

B o

CO 60 O Xi

.cd 60 g >H P

•a CO

w

c ° 2 c •O SP » A 1 w co cu 6 C - H 5 eS ä — 3 S>r*fere >>£ -g ^ c K K 5 g co •ii a « s g. 1 B 8 3 j Ä2 5 - c S C Ä fi U Ä «9 re B •o 3 ~ « K :CTJ O : 0 £A •—' -O re CTJ O : 0 " O J ^ t 4 S E ^ H J x>zo^ CO « ~ j£ 15 « -* H ^ O ^ O >m » .B o o .g c

O CTJ ^ 5 CO co C3 w u, C

cg

CTJ

m

:

405 00

I

i n CO

CN CN CN

TH

I> CO

rH

00 OS

00 CO

Tjt

l>

Tji rH rH

Tji

co

co

rH

00 CN

CO

00 CN CN

CO CO

00 00

rH

i>

CO OJ

CN 0 0

m

t «

o

rH TH

CO 0 0 r H

M>CN

00 CO CN

CN

m co

CN

co m

co

CO

OJ

TH

T *

m

oo co

B re

6D

CO

g

^ i , co

re

{H

6 0 a, tjD co

c >>re-a -fe 2 » °re oo

co :0 S C to 3 °2 -* =2 » t »

E «

«s

S 2 « •ore-C :re =q « s;^

co

fl re

Q

re --J o 5 TJ S re 60 « c2 re~ co

re S 3

co 6 0

T J re w XJ

| s B |tä

b ° £'§ c

z o£

:« ! 0 C

c

re co co

re -

60 2

re

oS s § cre c •re fi^ 60 B CD O o

re o

Skelleft Piteå d Västerb doms Luleå d Torneå

V

co TJ C co CTJ

Ångern tan! doms aga Härnös and Sundsv alls östersu nds Umeå

m

co

K °« > « »3 re 3 ses

s n

3 t/3

OJ

rH

rH

CN

BILAGA 6

Antal personer dömda (i första instans) enligt varuutförsellagen Myndighet

1951—1957

1957 Häradsrätter

75 Rådhusrätter

95 Strafföreläggande Hela riket

2 BILAGA 7

Antalet av tullmyndigheterna

gjorda beslag i mål angående olovlig åren 1951—1958

varuinförsel

Därav beslag av År

Totala antalet beslag

spritdrycker Antal beslag

Liter

cigarretter Antal beslag

Stycken

övriga Antal beslag

5 386

2 042

3 911

6 476

3 058

9 051

3 236

3 708 229

6 709

2 689

5 280

3 323

3 453 533

6 451

2 360

5 847

3 370

3 204 329

6 660

2 150

4 504

3 444

2 901 328

1 066

5 157

1 070

2 790

3 213

2 942 048

6 565

1 859

4 228

3 787

3 405 977

6 597

2 139

5 534

3 608

2 846 109

407 BILAGA 8

Framställningar

angående åtalslov enligt 3 § 2 mom. åren

År

Antalet framställningar

bifallna

ej bifallna 1

Därav

Antalet framställningar

bifallna

1941—49

0 År

spritinförsellagen

1926—1958

1 1

1 Därav ej bifallna

4 2

11 BILAGA 9

Antalet

av hovrätt och Kungl.

Domstol

Maj.t

behandlade tullmål åren 1954

1953 Svea h o v r ä t t . . .

9 Göta h o v r ä t t . .

h o v n n över Skåne och Blekinge

hovr:n för Västra Sverige. . .

hovr:n för Nedre Norrland..

1951—1958

hovr:n för Övre Norrland....

1 Hela riket

10 Kungl. Maj:t...

.

*

•

•

-

•

<

•

>

Statens offentliga utredningar 1959 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård Fångvårdsanstalters optimala storlek. [6] Fångvårdsstyrelsen. [15] Domarbanan. [17] Fångens arbetsersättning. [18] Det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation. [20] Förslag till lag om straff för varusmuggling m. m. [24] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. [4] Lokala skyddstjänstemän samt arbetarskyddsstyrelsens organisation. [9) Författningsutredningen: IV. Opinionsbildningen vid folkomröstningen 1957. [101 Riksdagens budgetarbete. [16] Sveriges meteorologiska och hydrologlska instituts arbetsuppgifter och organisation. [21] Den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamhetens organisation. [22]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering. [1]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk

Industri

Handel och sjöfart

Kommunalförvaltning

Kommunikationsvägen

Statens och kommunernas finansväsen Famillebeskattningen. [131 Statsbidragen till städernas vägar och gator m. m. [19]

Bank-, kredit- och penningväsen Statligt kreditstöd till hantverk och småindustri m. m. [7]

Politi

Försäkringsväsen

Nationalekonomi och socialpolitik Preliminär nationalbudget för år 1959. [3] Tilläggspensioneringens administration. [12] Reviderad nationalbudget för år 1959. [14]

Hälso- och sjukvård Läkemedelsförsörjningens organisation. [5]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt Filmstöd och biografnöjesskatt. [2] Utbildning av lärare i yrkesämnen för industri och hantverk samt handel. [8]

Försvarsväsen Förutsättningarna för civil varvsdrift vid Karlskrona örlogsvarv. [111 Arméns befäl. (23)

Allmänt näringsväsen Utrikes ärenden. Internationell rätt

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB S T O C K H O L M 19S9